Bättre miljövård (Motion 1985/86:Jo738 Bengt Westerberg m. fl. (fp))

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:Jo738

Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Bättre miljövård

1. Inledning

Den enskilda människan står i centrum för liberal politik. Viljan och strävan
att ge människor bättre förutsättningar att utveckla sin personlighet är
liberalismens främsta kännemärke. Varje människa har rätt att utvecklas i
en trygg och stimulerande miljö.

Människan lever i och av naturen. Hon är beroende av att handla så att
naturen inte skadas. Alla mänskliga samhällen måste därför fungera uthålligt
i samspel med naturmiljön.

Därför måste varje människa lära sig ta ansvar för den natur vi fått att
förvalta. Vi måste lämna den ifrån oss så fruktbar och oförstörd, att även
kommande generationer kan leva ett tryggt och meningsfullt liv.

Miljöförstöring och resursslöseri drabbar ytterst oss alla. De som har den
minsta kraften att försvara sig mot starka intressen i samhället får ofta ta de
värsta törnarna. Att få sin hälsa hotad och sin livsmiljö försämrad är ett
övergrepp. Friheten för den ene att släppa ut föroreningar blir ett oacceptabelt
hot mot andras välfärd.

En ökande andel av vårt välståd måste användas för att förbättra vår
miljö. Genom en aktiv miljöpolitik vill vi skapa ett mänskligare samhälle. I
ett sådant samhälle måste alla garanteras rätten till en hälsosam miljö och
rätten till naturupplevelser. Rent vatten, ren luft, frihet från buller och gifter
i hem och på arbetsplatser, glädjen att få njuta av oförstörd natur är självklara
delar i en god livsmiljö. En mänskligare miljö innebär också i sig en
höjd levnadsstandard.

2. Administration

2.1 Miljödepartementet

Miljöarbetet på regeringsnivå behöver förbättras. Det är splittrat på flera
departement. Situationen har inte blivit bättre genom att ett annat statsråd
än jordbruksministern nu är föredragande i jordbruksdepartementets miljöfrågor.

Den starka kopplingen mellan naturresurshushållning och miljöpolitik
gör det dessutom motiverat att bättre knyta samman den fysiska riksplaneringen,
som nu handläggs av bostadsdepartementet, och miljöpolitiken.

Mot.

1985/86

Jo738

1 Riksdagen 1985/86. 3 sami Nr Jo738

Ett naturresurs- och miljödepartement bör inrättas, huvudsakligen baserat
på enheter från jordbruks- och bostadsdepartementen (miljö och planering).
Till det nya departementet borde också föras vissa miljöfrågor som nu
handläggs inom andra departement.

Detta skulle ge naturresurs- och miljöfrågorna större tyngd och ett starkare
genomslag. En statsråd skulle få det centala ansvaret. En bättre samordning
med övriga nordiska länder, som samtliga har miljödepartement, skulle
vidare uppnås.

2.2 Naturvårdsverket

Naturvårdsverkets resurser har successivt urholkats, samtidigt som nya
uppgifter tillkommit. Läget försvåras genom att personalen är specialiserad
och inte lätt kan flyttas mellan olika befattningar. Ytterligare nedskärningar
skulle allvarligt hota verksamheten. Vi kan acceptera årets neddragning
under förutsättning att en förstärkning sker av länsstyrelsens naturvårdsenheter.
Därmed är emellertid gränsen nådd. Naturvårdsverkets anslag bör
fortsättningsvis utgå på realt oförändrad nivå.

2.3 Länsstyrelserna m. m. (Civildepartementets huvudtitel)

Naturvårdsenheterna har drabbats av betydande nedskärningar till följd av
direktiven till länsstyrelserna att spara. Samtidigt har en rad nya uppgifter
tillkommit. Detta har inneburit att kravet att utföra lagreglerade uppgifter
på många håll inte kunnat uppfyllas. Än svårare har det varit att sköta den
förebyggande miljövården. Vi föreslår att ytterligare 4 milj. kr. tillförs länsstyrelsernas
naturvårdsenheter. Detta borde göra det möjligt att kompensera
de senaste årens personalinskränkningar.

2.4 Kommunerna

Kommunerna har successivt vått ett större ansvar för miljö- och naturvård.
Beslutsrätt har decentraliserats och kommunerna har fått vidgade uppgifter.

Kommunerna skall ha ansvaret för sin organisatoriska uppbyggnad och
det finns många fördelar med denna utveckling. Miljöarbetet kan få större
omfattning. Det ligger ett värde i att beslut fattas nära de närmast berörda.
Men det finns också problem. Ibland kan lokala intressen strida mot riksintressen.
En annan svårighet är att den kommunala organisationen och de
personella resurserna inte anpassats till den förändring som pågår. Detta
gör sig särskilt märkbart när det gäller den allmänna naturvården. Inget
kommunalt organ har i dag ett klart angivet ansvar för dessa frågor. Den
bästa lösningen torde i allmänhet vara att miljö- och hälsoskyddsnämnderna,
som har ansvar för förhållandena på vatten- och luftvårdsområdena,
också får ansvara för naturvården. Därmed skulle man få ett politiskt organ
i kommunerna med ett samlat miljöansvar. Slutliga avvägningar kan ske i
kommunstyrelsen. Man skulle också få ett rationellt utnyttjande av personalen.
Många kommuner har i dag anställd personal med god kompetens
också för miljö- och naturvård. På andra håll saknas sådan personal. Det är

Mot. 1985/86

Jo738

nödvändigt att kommunerna i takt med det ökande ansvar de får inom
miljösektorn rekryterar personal med biologisk och geovetenskaplig kompetens
— kommunekologer.

Regeringen bör i samarbete med kommunerna ta initiativ i denna riktning.
Det kan ske vid den av oss föreslagna översynen av naturvårdslagen, i
samband med annan lagstiftning där kommunerna berörs, i kontakterna
med kommunförbundet, vid information om ny lagstiftning etc. Den avgiftsbeläggning
av t. ex. tillsynsarbetet som införts och som kompenserar
kommunerna för vissa insatser bör underlätta en utveckling av det kommunala
miljöarbetet.

3. Naturvård

Det finns en rad brister även i naturvårdspolitiken. Värdefull natur exploateras.
Fjällskogar, urskogar, hagar och våtmarker försvinner i snabb takt.
Flora och fauna hotas. Krav på utbyggnad av de outbyggda Norrlandsälvarna
och andra värdefulla älvsträckor ställs.

Socialdemokraterna har visat ett begränsat intresse för naturvården. De
statliga anslagen har varit otillräckliga. Regeringen har gjort begränsade
insatser men först efter hårt kritik från bl. a. folkpartiet och efter krav i
riksdagen.

Det är nödvändigt att radikalisera naturvårdspolitiken. Särskilt värdefulla
naturområden och olika representativa naturtyper över hela landet måste
bevaras. För dessa ändamål kan naturvårdslagen utnyttjas. Bevarandeintressena
måste ges större tyngd i samhällsplaneringen. Den fysiska riksplaneringen
bör då vara ett viktigt medel. Alla samhällssektorer såsom jordbruket,
skogsbruket och mineralhanteringen har ett ansvar för naturen och
måste också ta det ansvaret. Särskilda insatser behövs för att skydda djur
och växter. Naturvårdslagen bör moderniseras.

3.1 Hotad natur — skyddsbehov

3.1.1 Fjällen

1 fjällvärlden finns landets mest värdefulla naturområden med bl. a. alpina
glaciärområden, högproduktiva älvdalar och hedområden med stora botaniska
värden. Områden är genom sin storlek, sin relativa orördhet och sina
naturvärden unikt i Europa. Fjällvärlden erbjuder också utomordentliga
rekreations- och turistvärden såväl sommar- som vintertid. Fjällområdet är
också en bas för rennäringen.

På olika sätt har statsmaktena sökt skydda fjällvärlden mot exploatering.
Redan i seklets början avsattes nationalparker. Ytterligare parker har tillkommit
senare. Sarek-Padjelanta-Stora Sjöfallet är ett av världens största
sammanhängande skyddade områden. Genom den fysiska riksplaneringen
har även andra delar av fjällen givits ett visst om osäkert skydd.

I praktiken är det dock inte lika väl beställt. Inte ens nationalparksskyddet
— d.vs. utfästelsen att till kommande generationer spara särskilt värdefulla
naturtyper — har visat sig hållbart. I Stora Sjöfallets nationalpark har

Mot. 1985/86

Jo738

1 * Riksdagen 1985/86. 5 sami. Nr Jo738

flagranta ingrepp och gränsändringar skett vid en rad tillfällen för att möjliggöra
vattenkraftsutbyggnad. Omfattande vägbyggen har också utförts.
Abisko nationalpark genombryts av den s. k. Norgevägen. Riktlinjerna i
den fysiska riksplaneringen har visat sig mycket tänjbara så snart de ställts
mot mer konkreta företagsekonomiska krav från skogsbruket eller på utbyggnad
av fritidshus och vägar. Det finns en rad hot av detta slag även mot
de mest skyddsvärda fjällområdena. Skyddet har inte hindrat planer på
vattenkraftsutbyggnad, ytterligare vägdragningar och prospektering efter
malm och mineraler. Sådan exploatering drabbar också rennäringen.

Det är nödvändigt att ge det svenska fjällområdet ett bättre och mer
varaktigt skydd mot exploatering. Området innehåller värden som måste
bevaras för naturvård och för kommande generationer men också göras
tillgängliga för fler människor.

Naturskydd

Naturvårdsverket har sedan åtskilliga år arbetat med sin fjällutredning.
Arbetet är i slutskedet. Det finns nu förutsättningar för en plan för skydd av
fjällområdet. Det är angeläget att riksdagen snarast får ta ställning till en
sådan plan. Därmed skulle en rad hot om exploatering kunna undanröjas
för gott.

Vissa beslut bör dock kunna fattas utan att fjällutredningens slutförande
och beredningen av den avvaktas. Nationalparker bör i ett första steg inrättas
kring Sjaunja och Taavavuoma i Norrbottens län samt i Rogenområdet i
Jämtlands och Kopparbergs län. Dessa områdens värden är så klart dokumenterade
att det inte finns anledning att avvakta ytterligare utredningar.

Vi har tidigare föreslagit att en nationalpark bildas kring myrområdet
Sjaunja. Detta område saknar motstycke i Europa. Det är av oerhörd vikt
för många fågelarter, som är beroende av ostörda häckningsplatser.

Sjaunja är hotat. Tillstånd har givits för prospektering. Redan en sådan
skadar området. Skulle man finna brytningsvärda tillgångar blir givetvis
trycket på exploatering oerhört starkt.

Redan för mer än tio år sedan uttalade sig en enhällig riksdage för snara
åtgärder för att bevara Sjaunjaområdet, men sedan dess har inte mycket
hänt. Det finns ett förslag om ett naturreservat som dock ännu inte genomförts.
Sjaunja är dock inte ett lämpligt område för naturreservat. Endast det
starkare skydd som nationalparksinstitutet innebär kan förhindra exploatering
och annan påverkan som skadar den känsliga miljön i Sjaunjaområdet.
Genom att göra området till nationalpark skulle alla malmbrytningsplaner
kunna avskrivas.

Taavavuoma norr om Kiruna har en mycket säregen natur med s. k. palsmyrar,
som är av stort vetenskapligt intresse. Palsarna tycks till stor del ha
kommit till i slutet av bronsåldern och i början av järnåldern, då klimatet
var mer bistert än nu. Det handlar alltså om formationer som är tusentals år
gamla. Men de kan lätt förstöras av vädrets makter om de utsätts för skada
genom eldning eller oförsiktig framfart med snöskoter.

Områdets botaniska och ornitologiska värden är utomordentliga. Det
har upptagits på den s. k. C W-listan över våtmarker av internationellt in

Mot. 1985/86

Jo738

tresse. Även här är inrättandet av nationalpark befogad. Denna bör också
innefatta det närbelägna och likartade Pirtimäsuomaområdet.

Rogenområdet är ett särpräglat naturområde i den södra delen av fjällvärlden.
Det saknar motsvarighet i Europa bortsett från avgränsande områden
i Norge, som redan gjorts till nationalpark. I området finns glesa urskogsartade
barrskogar och blockmarker. Av särskilt intresse är s. k. rogenmorän,
drumliner och rullstensåsar. Det är också en tillflykt för hotade
djurarter. Rogenområdet har i naturvårdsverkets fjällutredning föreslagits
som nationalpark men något förslag från regeringen har inte kommit. Riksdagen
bör även här ta initiativ.

Ytterligare nationalparker bör inrättas i samband med ställningstagande
till den av oss föreslagna planen liksom naturreservat. Vissa av de områden
som bör skyddas som nationalpark, t. ex. området kring Abisko nationalpark
och kring Kebnekajse har stort turistiskt intresse, vilket gör att skyddet
bör ges en delvis annorlunda inriktning än de områden där naturvårdsmotiven
är starkare.

När det gäller att skydda våra värdefullaste naturområden handlar det
inte bara om att inrätta nya nationalparker.

Skylten ”nationalpark” är till för att vi skall påminnas om att här finns
någonting som är omistligt. De vägar, kraftverk, dammar och kraftledningar
som nu finns att se i Stora Sjöfallets nationalpark representerar inga
naturvärden. Den fortsatta existensen av den nuvarande Stora Sjöfallets
nationalpark kan inte undgå att luckra upp respekten inför den fridlysning
som ett nationalparksbeslut skall innebära.

Delar av nuvarande Stora Sjöfallets nationalpark som fortfarande har ett
stort skyddsvärde, främst söder om sjön Akkajaure, bör införlivas med
intilliggande Sareks nationalpark. Andra områden i de nordöstra delarna
av den nuvarande parken bör slås ihop med en ny nationalpark i Sjaunjaområdet.

Det måste slutligen med skärpa understrykas att nationalpark innebär att
ingen exploatering får ske, vilket riksdagen vid flera tillfällen slagit fast.

Fjällskogarna

Utmed fjällranden finns barrskogsområden som länge undantagits från
intensivt skogsbruk. De är våra sista större sammanhängande barrskogar av
ursprunglig karaktär.

Många av fjällskogarna är så orörda och naturliga som skog över huvud
taget kan vara i vårt land. De är resultatet av tusentals år av naturlig utveckling.
Det ursprungliga växt- och djurlivet finns bevarat. Arter som hotas i
andra delar av landet har här en fristad. Dessa skogar är nödvändiga för
forskningen och som referensområden. Tillsammans med anslutande fjällområden
bildar de naturliga ekologiska enheter utan motstycke i Västeuropa.
De är också värdefulla från rekreationssynpunkt.

Fjällskogarna är också viktiga för rennäringen. Detta beror främst på att
trädlavarna under vissa perioder behövs som föda åt renarna.

Fjällskogarna har av biologiska och ekonomiska skäl varit undantagna
från mer omfattande skogsbruk. Situationen förändrades dock för några år

Mot. 1985/86

Jo738

sedan. Tillgång till förbättrade föryngringsmetoder, nya trädslag och ökat
statligt stöd till skogsbruksåtgärder ledde till att avverkningar gjordes i större
skala. Mycket omfattande avverkningsplaner fanns.

Exploateringen innebar vägar, kalavverkningar och andra ingrepp i tidigare
orörda områden. Unika naturvärden började spolieras. Samerna fick
sina försörjningsmöjligheter ytterligare beskurna. På vissa håll är det osäkert
om ny skog kommer upp — åtminstone tar det mycket lång tid.

Avverkningarna och planerna på avverkningar mötte ett mycket starkt
motstånd. Naturvårdsverket, naturskyddsorganisationer och ett stort antal
vetenskapliga instanser liksom samerna krävde snara åtgärder för att skydda
fjällskogarna.

Riksdagen har vidare bl. a. efter folkpartimotioner förordat stor återhållsamhet
med bedrivande av skogsbruk i de fjällnära skogarna.

En uppgörelse träffades också mellan naturvårdsverket och domänverket
om att skydda ett antal fjällnära skogar från avverkning. Genom regeringsbeslut
undantogs ytterligare tre mycket värdefulla områden — Pärlälvsområdet,
Kirjesålandet och Dellikälven.

Vi får inte för marginella virkeskvantiteters skull offra våra värdefullaste
fjällskogar. Områden av stort värde för naturvård och rennäring måste
bevaras. Skogsbruk i dessa skogar är i allmänhet samhällsekonomiskt olönsamt.
Endast genom statligt stöd blir det privatekonomiskt lönsamt. Sysselsättning
och avkastning i skogsbruket kan ökas genom intensifierad skogsvård
på övriga skogsmarker. Många av de aktuella områdena har stort
rekreationsvärde. Även turismen kan ge inkomster.

Det är angeläget att snabbt säkerställa de områden om vilka överenskommelse
träffats, genom inrättande av naturreservat. Marken bör överföras
från Domänfonden till Naturvårdsfonden. Detta bör ske utan att ersättning
utgår till domänverket. Staten bör inte betala staten för att skydda natur.

Även i de områden ovanför den f. d. SO-gränsen, som inte omfattats av
utförda inventeringar och överenskommelser, bör stor återhållsamhet gälla.
Ett säkerställandeprogram utarbetas. Innan ett sådant finns bör några
avverkningar inte ske som berör områden av stort värde för naturvård eller
rennäring. Det måste vidare slås fast att skogsavverkning inom s. k. obrutna
fjällområden inte skall tillåtas. Enskilda skogsägare bör i första hand erbjudas
ersättning i form av annan skogsmark. Riksdagen bör göra ett uttalande
med denna innebörd.

Fjällturism

Som nämnts finns inom fjällområdet mycket stora förutsättningar för rekreation
och olika former av turism. De skyddsåtgärder vi tidigare förordat
har även syftet att ge människor möjligheter till naturupplevelser. Rätt utformad
och kanaliserad kan turismen förenas med kraven på naturskydd.
Turismen kan ge värdefulla tillskott till ortsbefolkningens försörjning och
mer än väl kompensera bortfall av arbeten inom bl. a. skogsbruk. Särskild
hänsyn måste tas till rennäringens intressen. Åtgärder på turismens områ

Mot. 1985/86

Jo738

den måste ske i samråd med samerna. För samerna erbjuder turismen också
goda möjligheter till sysselsättning.

Fjällvärlden erbjuder en rik variation av rekreation, såsom längre turer
med övernattning i tält eller i stugor längs leder. Det finns också möjligheter
till kortare turer, liksom till dagsturer från en fast förläggning. Pionjär på
området är Svenska turistföreningen (STF) som gjort oerhört mycket för att
väcka intresse för fjällturism och som driver olika fjällanläggningar på
ideell grund.

En måttlig utbyggnad av leder och övernattningsstugor behövs för att ta
emot fler turister. Likaså krävs vid flera av de större fjällanläggningarna
renoveringar och utbyggnader. Det är nödvändigt at tillskjuta allmänna
medel för att utbyggnader skall komma till stånd och för att verksamheten
skall kunna drivas vidare enligt den filosofi om låga priser och relativ avsaknad
av lyx som hittills karaktäriserat den. Fjällturism i enkla former
måste ses som en del i en social rekreations- och turistpolitik och bör stödjas.

Tyngre utbyggnader för fjällturism bör förläggas till platser som redan nu
har anläggningar. Det gäller t. ex. Riksgränsen, Abisko, Kvikkjokk och
Hemavan för att ta några exempel från norra fjällområdena. I anslutning
till dessa beöver också viss basverksamhet byggas ut.

Genom olika beslut av tidigare regeringar har medel kunnat anvisas som
bidrag till ombyggnader och upprustningar av en del av STF:s fjällstationer.

Bidrag till STF:s fjällverksamhet utgår under jordbruksdepartementets
anslag 1:2. Det framgår dock ej av departementschefens redovisning i vilken
omfattning man avser satsa på denna.

STF, som i stor utsträckning finansierar sin verksamhet genom medlemsavgifter
och frivilliga bidrag från medlemmarna, har stora svårigheter att få
fram tillräckliga medel för underhåll. Det är heller inte möjligt att höja
logipriserna alltför mycket omverksamhetens rekreationspolitiska och sociala
inriktning skall kunna bibehållas. Det är därför mycket angeläget att
STF tillförs de medel man begärt.

3.1.2 Älvarna

Den absoluta merparten av våra älvar är i dag exploaterade för kraftändamål.
1 dag återstår bara fyra huvudälvar — Torne älv, Kalix älv, Pite älv och
Vindelälven — och några s. k. skogsälvar outbyggda. I ytterligare några
älvar återstår kortare sträckor som inte exploaterats liksom en del källområden
i fjällvärlden.

En utbyggd älv kan aldrig återställas. Kraftutbyggnad innebär i allmänhet
att långa sträckor av älven torrläggs medan andra översvämmas. Fisket
förstörs och rennäringen blir hårt drabbad och därmed basen för den samiska
kulturen.

Genom riksdagsbeslut har ett antal älvar och älvsträckor undantagits
från utbyggnad. Detta har dock inte hindrat olika kraftbolag att planera för
och projektera utbyggnader också i dessa skyddade älvar.

Mot. 1985/86

Jo738

1* * Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr Jo738

Folkpartiets uppfattning är entydig. Älvutbyggnadsepoken är slut. De
undantagna älvarna och älvsträckorna måste ges ett lagstadgat skydd mot
utbyggnad. Den enda utbyggnad som får medges är ombyggnader och effektiviseringar
i redan utbyggda älvar och ett fåtal nya projekt som kan
accepteras från naturvårdssynpunkt.

Riksdagen har under 1984/85 fattat beslut om vattenkraftsutbyggnaden
fram till ca 1990. Folkpartiet motsatte sig regeringens förslag som innebär
utbyggnad av en rad mycket skyddsvärda älvsträckor.

Socialdemokraterna håller öppet för en utbyggnad väsentligt utöver den
nivå som riksdagen angivit. Detta ständiga hot från socialdemokraterna
mot de återstående oexploaterade älvarna måste avvisas, riksdagen bör
uttala att den tidigare beslutade utbyggnadsnivån — 66 TWh — skall utgöra
det slutliga riktvärdet för den svenska vattenkraftsproduktionen. Den nivån
skall uppnås huvudsakligen genom ombyggnader och effektiviseringar.
Därmed skulle det också slås fast att elbehovet efter kärnkraftsavvecklingen
får tillgodoses med hjälp av annan produktion förutom genom effektivare
elanvändning.

3.1.3 Våtmarkerna

I landet finns 6 —7 miljoner hektar mark, huvudsakligen våtmarker av skilda
slag, som inte ger någon direkt produktiv avkastning för jord- och skogsbruket.
Dessa områden är ekologiskt sett av utomordentligt stor betydelse.
De spelar stor roll för vattenbalansen. Deras betydelse ökar i takt med den
ökande intensiteten i skogs- och jordbruket. De utgör refugier, dvs. ostörda
områden för djur och växter. De bidrar också i hög grad till omväxlingen i
landskapet.

Våtmarkerna kan genom nya tekniska landvinningar numer utnyttjas i
betydligt större utsträckning än man kunde tänka sig för 10—20 år sedan.
De är därför intressanta för ett expanderande skogsbruk. Då förutsätts förutom
dikning också omfattande skogsgödsling. Dessa våtmarker är emellertid
också av intresse för energiförsörjningen. Många av dem innehåller
stora mängder torv, som kan brytas och utnyttjas som bränsle. De är också
intressanta för s. k. energiskogsodling.

De samlade intressen och anspråk som redovisats eller kan räknas fram
är väsentligt större än den totala areal av våtmarker, som finns att tillgå.
Och då har ändå inte naturvårdsintressena beaktats.

1 den fysiska planeringen måste desa områden på alla nivåer ägnas ett
avsevärt större intresse än hittills. Beslutsunderlaget måste förbättras genom
en planmässig satsning på forskning och på rikstäckande inventeringar.
Naturvårdens synpunkter måste komma in redan i planeringsarbetets
begynnelseskeden.

Inventeringar av olika våtmarkers värde för bl. a. naturvården har utförts
och pågår också f. n. i bl. a. naturvårdsverkets regi. Det har framgått att
nästan alla våtmarker skadats och att det är mycket angeläget med snara
skyddsåtgärder för många särskilt skyddsvärda områden t. ex. reservatsbildning.
Det har också visat sig att nuvarande anmälnings- och samrådsförfarande
för dikning är otillräckligt. Folkpartiet har tidigare i motioner

Mot. 1985/86

Jo738

föreslagit att tillståndsplikt enligt naturvårdslagen införs. Tillståndsplikten
innebär också förenklingar i förhållande till nuvarande regler. En sådan
reform har aviserats från regeringens sida. Det är angeläget att beslut snarast
kan fattas.

Det är angeläget att inventeringarna påskyndas och intensifieras och att
ett bevarandeprogram snabbt kan genomföras. Regeringen har skurit ned
det anslag (H 7) som kan utnyttjas för inventeringarna. Vi föreslår att detta
anslag uppförs med 33,3 milj. kr. — en höjning av regeringens förslag med 3
milj. kr. De extra medlen bör utgå för olika inventeringsåtgärder, bl. a.
våtmarksinventering. Statligt stöd bör självfallet inte utgå för våtmarksexploatering
som strider mot starka naturvårdsintressen.

3.1.4 Odlingslandskapet

Det traditionella odlingslandskapet har utomordentliga värden, kulturhistoriska,
biologiska och enligt de flestas uppfattning estetiska. Det handlar
om hagar och ängar — om landskapets växlingsrikedom.

Detta odlingslandskap försvinner snabbt till följd av bl. a. kraven på
rationell jordbruksproduktion. Många lantbrukare satsar ”ideellt” på att
bevara landskapet men detta räcker inte för att bevara ens ett urval av
sådana områden.

Stöd bör utgå till naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet. Detta sker bäst
och mest ekonomiskt genom riktade bidrag till jordbruksföretag. Naturvårdsverket
har föreslagit att 10 milj. kr. satsas på detta. Regeringen har
prutat. Medel bör utgå i enlighet med verkets förslag. Anslaget H 14 bör
utgå med 19 milj. kr.

3.2 Naturvård

Naturvård kan inte klaras enbart med hjälp av naturvårdslag, genom reservatsbildning
och planeringsinsatser. Det krävs dessutom ett allmänt hänsynstagande
till naturen inom alla verksamheter i samhället. Detta gäller
särskilt jordbruket, skogsbruket och mineralhanteringen. Dessa verksamheter
måste ges ett eget naturvårdsansvar.

Den traditionella naturvårdspolitiken kommer knappast att få tillräckliga
ekonomiska eller personella resurser för att klara alla problem. Genom
att införa krav på naturvårdshänsyn som en del av politiken för andra
sektorer kan den egentliga naturvårdsorganisationen koncentrera sig på de
mest angelägna arbetsuppgifterna och därutöver ha ett bevakningsansvar
för helheten. Den kan därmed också avlastas en del rutinåtgärder. Därmed
tillgodoses också krav på minskad reglering.

3.2.1 Flora- och faunavård

En viktig uppgift för naturvården är att slå vakt om floran och faunan. Våra
inhemska växt- och djurarter representerar stora värden både i sig och som
delar av ekosystem. Att de bevaras i sin naturliga miljö är ett grundläggande
naturvårdskrav. Flora- och faunavården utgör dock en starkt försummad

Mot. 1985/86

Jo738

del av naturvården. Flera hundra växt- och djurarter hotas av utrotning. I
de flesta fall är huvudorsaken miljöförändringar, oftast till följd av det
moderna jord- och skogsbruket.

Flora- och faunavårdsarbetet måste ges en ökad tyngd. Arbetet måste
bedrivas längs flera linjer. Lämpliga instrument finns till stor del men de
måste användas i större utsträckning och på ett mer målmedvetet sätt. Av
grundläggande betydelse är att bibehålla eller återskapa lämpliga miljöer
för de aktuella arterna. Särskilt värdefulla miljöer måste avsättas som naturreservat
e. d. Detta är dock inte tillräckligt, utan därutöver krävs ökad
hänsyn till växt- och djurlivet från jord- och skogsbrukets sida. Tvingande
regler om tillräckligt långtgående sådan hänsyn är nödvändiga.

Växtarter som hotas av blomplockning måste skyddas genom fridlysning
enligt naturvårdslagen. På samma sätt måste djurarter som hotas av förföljelse,
insamling e. d. fridlysas enligt jaktlagstiftningen eller naturvårdslagen.
Till skydd för djurarter som hotas av störning (främst fåglar och sälar)
måste komma till stånd djurskyddsområden enligt naturvårdslagen, reglering
av småbåtstrafik med stöd av sjötrafikförordningen e. d.

Vidare krävs fortlöpande inventering och kartläggning av åtskilliga växtoch
djurarter liksom i många fall aktiva insatser för djurlivet i form av
utfodring, bevakning av bon, uppfödning och återinplantering m. m. En
databank för utrotningshotade växt- och djurarter bör byggas upp.

På dessa områden görs stora ideella insatser av naturskyddare, ornitologer,
jägare m. fl. vilkas betydelse inte kan överskattas. Däremot är statens
engagemang helt otillräckligt. Arbetet hämmas i hög grad av brist på medel.

Sverige har också genom Bernkonventionen åtagit sig att skydda utrotningshotade
växt- och djurarter.

Från naturvårdshåll har länge efterlysts ett särskilt faunavårdsanslag
som kan användas dels för myndigheternas faunavårdsarbete, dels för bidrag
till de ideella organisationernas arbete på detta område. Så har t. ex.
naturvårdsverket begärt medel för faunavård. Vi föreslår att ett nytt anslag
för flora- och faunavård inrättas och att 2 milj. kr. anslås.

3.2.2 Jordbruket

Jordbrukslandskapet har stor betydelse för landskapsbild och miljö.
Många inom jordbruket har också en genuin känsla för miljö- och naturvård.
Men modernt jordbruk innebär också en rad naturvårdsproblem.
Jordbrukslandskapet består av monokulturer. Olika ursprungliga naturslag
söker man bli kvitt. Det sker genom ogräsbekämpning, dikning av smärre
återstående våtmarker, borttagande av åkerholmar etc. Syftet är att effektivisera
jordbruket. De långsiktiga ekologiska konsekvenserna av detta är
dock inte klarlagda. Det finns inslag i dagens rationella jordbruksdrift som
innebär ett hot också mot jordbrukets långsiktiga effektivitet.

Det är hög tid att miljö- och naturvården ges större vikt inom ramen för
jordbrukspolitiken. Det räcker inte att i allmänna ordalag markera att miljöfrågorna
skall beaktas. De traditionella målen för jordbrukspolitiken bör
därför kompletteras med ett uthållighets- och miljömål med samma tyngd

Mot. 1985/86

Jo738

som dessa. De miljömässiga aspekterna skulle då få väsentligt större tyngd
t. ex. i utrednings- och förhandlingssammanhang.

Lagregler har införts om naturvårdshänsyn inom jordbruket. Det är bra.
Det kan samtidigt noteras att de många mindre jordbruken har positiva
effekter för naturvården, t. ex. genom att de håller landskapet öppet och
vårdar skogen. Vi vill dock understryka vikten av att lagstiftningen ges
stringenta former. Erfarenheterna från skogsbruket, där det finns entydiga
bestämmelser i skogsvårdslagen, visar att det inte räcker med portalparagrafer.
De måste följas av klara regler också i tillämpningsföreskrifter.

Statligt stöd till rationalisering inom jordbruket bör vidare inte utgå till
sådana åtgärder som strider mot starka naturvårdsintressen.

Vi vill vidare hänvisa till motioner från folkpartiet om jordbrukspolitik.

3.2.3 Skogsbruket

Skogen är vår viktigaste naturresurs. Den ger sysselsättning och stora exportinkomster.
Men skogsbruk är inte den enda nyttan vi kan ha av skogen.
Den har livsviktiga ekologiska funktioner och den ger rekreationsmöjligheter.
Den är viktig som producent av vilt, bär och svamp. Denna mångsidighet
framstår som alltmer väsentlig.

Skogsbruk måste bedrivas rationellt men med hänsyn till att skogen har
olika användningsområden.

Det är då nödvändigt att skogsbruket tar tillräckliga hänsyn till bl. a.
naturvårdens krav. Sådan hänsyn kan innebära att de mest radikala metoderna
inte används i områden med särskilda natur- eller friluftsvärden, att
hyggenas storlek begränsas, att man låter bli att avverka i vissa känsliga
områden, att ursprungliga skogstyper bevaras m. m.

I skogsvårdslagen finns bestämmelser om naturvårdshänsyn. Dessa anger
att skogsbruket måste bedrivas under vissa restriktioner. Vissa skärpningar
har nyligen skett av föreskrifterna. De begränsningar man kunnat göra med
hänvisning till skogsvårdslagen har hittills dock varit få och av ringa omfattning.
Så snart konflikter uppstått mellan skogsbruket och naturvården
har frågan om insatser enligt naturvårdslagen aktualiserats. Bristen på
pengar har sedan gjort att man inte kunnat skapa naturreservat i tillräcklig
omfattning. Detta innebär att de återstående resterna av naturskogar, urskogar
och andra värdefulla områden snabbt håller på att försvinna.

Många av de skogsbruksåtgärder som är mest negativa för naturvården
möjliggörs eller stimuleras i hög grad genom statsbidrag. Stödet till skogsbruket
bör enligt vår mening utformas så att det inte utgår till beredskapsarbete
och skogsbruksåtgärder som strider mot starka naturvårdsintressen.
Denna princip har sin betydelse när det gäller t. ex. 5:3-skogarna och fjällskogarna,
dikning av våtmarker m. m.

Av gammelskogen återstår i dag bara mindre fragment. Det är högst angeläget
att spara dessa gamla skogar. De utgör hela och relativt opåverkade
ekosystem. En rad arter återfinns bara i dessa områden. De behövs som
referenser vid skoglig forskning och som genbanker. Vi har ett ansvar för
kommande generationer att orörda naturtyper bevaras.

Gammelskogens situation är ytterst allvarlig. Anspråken från skogsbru

Mot. 1985/86

Jo738

ket är stora. Resurserna för att skydda områdena genom att bilda naturreservat
är alltför små. Det finns uppenbara risker att också merparten av de
små rester som finns kvar av gammelskogen kommer att försvinna medan
naturvården inventerar och väntar på bättre anslag. Därför måste samtliga
kända sådana områden ges ett tillräckligt skydd mot avverkning i avvaktan
på ett ambitiöst bevarandeprogram.

Det är inget drastiskt krav att några promille av vår skogsmark bevaras.
Ett sådant bevarandeprogram kommer givetvis att dra kostnader, särskilt
för att betala skogsägarna för att de låter skogen stå kvar. Med tanke på den
betydelse gammelskogen har också för skogsbruket är det rimligt att delar
av inkomsterna från skogsvårdsavgifterna används för att finansiera detta
program.

En annan hotad naturtyp är ädellövskogarna, som finns i Syd- och Mellansverige.
Folkpartiregeringen uppdrog åt naturvårdsverket och skogsstyrelsen
att ta fram ett förslag till skydd för dessa skogstyper. Ett lagskydd har
sedermera införts. Vissa ändringar bör därutöver göras i skogsvårdslagstiftningen
som innebär att från naturvårdssynpunkt värdefulla lövskogar undantas
från dagens krav på avverkning och barrskogsplanering (5 ^-skogar).
Vidare vill vi understryka att värdefulla lövurskogar måste undantas
från skogsbruk och skyddas enligt naturvårdslagen.

De s. k. 5:3-skogarna är områden som inte utnyttjas tillräckligt effektivt
ur skoglig synvinkel. Konflikten uppstår i de fall dessa områden också har
betydande intresse från natur- och friluftssynpunkt. Olika tvångs- och stimulansåtgärder
har införts för avverkning och insatser i syfte att öka skogsproduktionen
i dessa områden. Vi ifrågasätter inte behovet av ökade skogliga
insatser.

Det är som tidigare understrukits ytterst angeläget att skogsbruket bedrivs
med stor hänsyn till naturvård och friluftsliv. Så har hittills inte skett
inom 5:3-programmet.

Försurningen börjar nu ge skador på skog och skogsmark även i Sverige.
Vi har tidigare i motionen behandlat denna fråga. Det är angeläget att även
skogsbruket omprövar sina metoder så att det inte självt bidrar till försurningen.
Det är främst skogsgödslingen, helträdsutnyttjandet och trädslagsblandningen
som är av betydelse för försurningen och måste omprövas.
Föreskrifter om en anpassning av skogsbruksmetoderna så att den accelererande
försurningen motverkas också denna väg måste utfärdas.

Vi har här pekat på en rad nackdelar för naturvården till följd av vissa
inslag i skogsbruk och skogspolitik. Den avvägning som sker är till naturvårdens
nackdel. Detta är i ett långsiktigt perspektiv inte en ansvarsfull
miljö- och skogspolitik. Vi anser att bl. a. följande modifieringar bör göras:

— Skogsvårdslagen ses över och förenklas.

— Hänsynsreglerna skärps. Ersättningsreglerna preciseras.

— Skogsvårdsavgifterna bör finansiera sådana naturvårdsinsatser som i
ett långsiktigt perspektiv är till nytta för skogsbruket.

— Utskogar och urskogsliknande områden (gammelskogen) ges ett varaktigt
skydd.

— Statligt stöd skall ej utgå till skogsvårdsinsatser som skadar väsentliga
naturvårdsintressen.

Mot. 1985/86

Jo738

— 5:3-programmet bör successivt trappas ned och inriktas på glesa barrskogar
och andra områden utan större värde från naturvårdssynpunkt.

Vi vill understryka att dessa förändringar inte på något avgörande sätt
påverkar skogsbrukets ekonomi i stort. Ersättningsreglerna bör också ha en
sådan utformning att de ekonomiska förutsättningarna för enskilda skogsägare
inte försämras.

3.2.4 Mineralhantering

Mineralhanteringen är sannolikt den näring där hänsynen till naturvård är
minst. 1 analogi med vad som gäller för skogsbruket och jordbruket bör
regler om naturvårdshänsyn införas också i den lagstiftning som styr mineralhanteringen.
Motiven är lika starka. En översyn görs för närvarande av
denna lagstiftning. Motionens yrkande bör överlämnas till minerallagstiftningskommittén.

3.3 Mark för naturvård

Det anslag som anvisas i statsbudgeten för att inrätta bl. a. naturreservat är
av central betydelse för naturvårdsarbetet.

Skyddsbehoven är mycket stora. Utvärderingar som gjorts visar att de
mål som satts upp vad avser reservatsbildning långt ifrån uppnåtts. Läget är
prekärt eftersom ett stort antal naturområden nu hotas av exploatering och
måste avsättas som reservat i en nära framtid. Det gäller särskilt urskogar
och naturskogar.

Resurserna för reservatsbildning har under flera år legat på en alltför låg
nivå. Statsbidrag bör utgå med tillräckligt högt belopp men det är också
nödvändigt att ange mer långsiktiga riktlinjer och principer:

O Statlig mark av stort naturvårdsvärde bör utan vederlag kunna överföras
till Naturvårdsfonden.

O Skogsbruket bör genom skogsvårdsavgifter finansiera bevarandet av urskogar
o. dyl.

O Möjlighet bör öppnas att utnyttja avbetalningssystem för vissa reservat
på privat mark. Det är inte rimligt att under några få år — då inventeringar
är klara — finansiera hela bevarandeprogram.

O Domänverksmark bör kuna erbjudas enskilda som ersättning för mark
som görs till reservat.

Anslaget för Mark för naturvård bör utgå med 45 milj. kr., en höjning med 5
milj. kr.

Vi föreslår vidare at Domänfondsmark till ett belopp av 15 milj. kr. utnyttjas
för att ersätta enskilda vilkas mark avsätts som reservat.

Anslag utgår också för vård av naturreservat. Medlen används för underhåll
av äldre odlingslandskap, byggnader, anläggningar, ledsystem m. m.
Tidigare har också betydande AMS-insatser gjorts.

Medlen har successivt urholkats. Genom omprioriteringar har AMS-insatserna
skurits ned kraftigt. Situationen har därmed blivit ohållbar. Vi
föreslår att anslaget ökas med ytterligare 3,8 milj. kr. och utgår med av
naturvårdsverket äskat belopp av 40 milj. kr.

Mot. 1985/86

Jo738

3.4 Naturvårdslagen

Sorn framgår av motionen är naturvårdslagen i vissa avseenden otillräcklig.
Den fyller inte dagens krav. Det är därför tid för en allmän översyn av
lagen. Därvid bör man också eftersträva att i en ny naturvårdslag inarbeta
bestämmelser och regler från annan lagstiftning, så att man får en samlad
naturvårdslagstiftning. Lagen bör också utgå från regler om naturvårdshänsyn
skall införas i den lagstiftning, som reglerar verksamheter som påverkar
naturen. Härmed kan också naturvårdsarbetet koncentreras och förenklas.
Ett mer konkret kommunalt ansvar bör slås fast. Frågan om friluftsreservat
bör tas upp.

3.5 Fysisk riksplanering

Den fysiska riksplaneringen är ett utomordentligt viktigt medel också inom
naturvårdspolitiken. Den har väsentligt bidragit till att öka kunskapen om
naturförhållanden och skapat ökad förståelse för naturvård. Den har också
bidragit till att styra olika exploateringsföretag till områden av mindre intresse
för naturvården.

Flera av riktlinjerna inom den fysiska riksplaneringen syftar till att skydda
viktiga naturområden. Under senare år har riktlinjernas värde urholkats.

Folkpartiet har länge hävdat den fysiska riksplaneringens betydelse och
att riktlinjerna borde ges en ökad tyngd, konkretiseras och lagregleras. Vi
vill här hänvisa till vår motion om naturresurslagen.

4.1 Styrmedel

Det styrmedel som hittills dominerat inom miljöpolitiken är administrativ
reglering. Det finns dock andra styrmedel som skulle kunna användas,
såsom ekonomiska styrmedel. Nya styrmedel skulle kunna medverka till
större effektivitet och mindre krångel. Hittills har dessa styrmedel ej utnyttjats
i större grad beroende på bristande kunskap och ideologisk blockering.

Priset på envara bör i princip omfatta alla kostnader i kedjan från råvara
till slutlig hantering (avfallsdeponering eller återvinning). Principen tillämpas
dock inte fullt ut. Det finns en rad ”miljökostnader” som inte räknas in i
priset och som alltid får bäras av någon annan än den som producerar eller
konsumerar. I stället för att betala för hela varan man köper övervältrar
man en del av kostnaden på någon annan. Sådana kostnader kan vara
påtagliga, t. ex. renhållning på offentliga platser och längs vägarna. De kan
också vara mer svårgripbara t. ex. förlust av naturvärden.

Genom att använda miljöavgifter kan vi komma närmare principen att
”förorenaren betalar”. Miljön står då inte längre gratis till förorenarens
förfogande. Varor eller tjänster som medför stora miljökostnader, vilka nu
inte finns inräknade i priset, blir dyrare och därmed mindre efterfrågade.
Utsläppen kan begränsas. Nya ekonomiska resurser kan tillföras miljöarbetet.
Ekonomiska styrmedel bör därför utnyttjas i större utsträckning.

Miljöavgifter kan konstrueras på flera sätt. Man kan ibland mäta miljöskadorna
och sätta avgifter därefter. Avgifter kan också utnyttjas i avskräckningssyfte
och för att förhindra kalkylerade överträdelser av bestämmelser.

Mot. 1985/86

Jo738

Avgiftsintäkterna kan vara specialdestinerade. Exempel på det kan vara
en avgift på olja för att finansiera bättre oljeskydd och insatser för att
minska försurningens effekter t. ex. kalkning av sjöar, tillsynsavgifter etc.

De kan också vara generella. En viss verksamhet kan sägas medföra
miljöskador som är svåra att mäta eller definiera. Avgifterna kan då gå till
miljövårdssektorn eller statskassan. Då är emellertid skillnaden gentemot
vanliga punktskatter liten.

Ekonomiska styrmedel har hittills avvisats med mer eller mindre vederhäftiga
tekniska, ekonomiska eller fördelningspolitiska argument. Under
senare tid har dock införts avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen,
täktavgifter samt avgifter på gödselmedel och bekämpningsmedel.

Ett annat ekonomiskt styrmedel är olika försäkringslösningar. Företag
kan t. ex. försäkra sig för olika miljörisker som produktionen medför. Premierna
sätts beroende av risken. Därmed skapas incitament att minska
riskerna.

Även andra alternativ finns. Det är angeläget att ekonomiska styrmedel
utvecklas och utnyttjas som alternativ till administrativ reglering.

4.2 Avfall och återvinning

Förbättrad återvinning kan minska de risker som uppstår vid förbränning
av sopor och vid deponering. Det är angeläget att minska den miljöförstöring
och det resursslöseri med såväl råvaror som mark för deponering, som
de gängse metoderna för avfallshantering innebär.

4.2.1 Återvinning och källsortering

Avfall måste i högre utsträckning betraktas som en resurs, en råvara för
vidare produktion.

Vid återvinning måste återvinningsprodukterna ha hög kvalitet och innehålla
låga halter av andra förorenande ämnen. De centrala sopsorteringsanläggningar
som byggs i anslutning till sopförbränningsstationer har sällan
kunnat uppfylla dessa krav. En ökad satsning på källsortering, sopsortering
i hushållen, måste därför göras möjlig. Människor kan och vill ta
ansvar för sin miljö.

4.2.2 Papper

Pappersinsamling fungerar i dag i många kommuner. Tyvärr händer det att
returpapperet bränns i förbränningsverk, då värmevärdet i papperet överstiger
pappersvärdet.

Returpapperets hantering bör därför granskas, och folkpartiet föreslår
att de ekonomiska aspekterna i hanteringen utreds. Utgångspunkten bör
vara att öka återanvändningen av returpapper.

Mot. 1985/86

Jo738

4.2.3 Glas

Glas är ett av de besvärligaste ämnena vid sopförbränning. Den höga förbränningstemperaturen
är svår att uppnå, och den svårplacerade slagg som
lämnar sopförbränningsstationerna nehåller mycket glas. Svårigheterna
med att hålla temperaturerna i förbränningsugnarna ökar risken för dioxinbildning.

I ca 70 kommuner bedrivs återvinning av glas genom centralt, strategiskt
utställda containers, ofta i form av s. k. igloos. Verksamheten kräver även
här en insats av hushållen genom att returglaset på ett eller annat sätt måste
förpassas till de centralt utställda behållarna. Glasåtervinningen befinner
sig fortfarande i ett inledande skede, men kommer säkerligen att öka med
en förbättrad information och framför allt vid en förbättrad prissättning
från glasbruken. De flesta av de engagerade kommunerna måste idag tillskjuta
egna medel för att täcka kostnaderna för glasåtervinningen.

Genom att glas inte tillförs de centrala avfallsförbrännings- och sorterings/komposteringsanläggningarna
vinns fördelar i dessa. Driftproblemen
minskar i förbränningsanläggningarna och kvaliteten på producerat
kompost förbättras avsevärt genom att det störande glasinnehållet reduceras.

Riksdagens beslut om ett fungerande återglassystem måste genomföras.

Vid sidan om utbyggnad av återglassystemet bör returglassystemet behållas
och förbättras. Systembolagets ökande återtagning av returglas är ett
exempel på förbättrad återanvändning av glasflaskor. Inom bryggerinäringen
pågår i samverkan med glasindustrin ett utvecklingsarbete at ta fram
en mer lätthanterlig returflaska. Riksdaen bör uttala att det ur såväl resurssom
miljösynpunkt är angeläget att returglashanteringen förbättras. Aktiva
insatser bör göras för att påskynda utvecklingen.

4.2.4 Nedlagda soptippar

Ett stort antal nedlagda soptippar finns spridda över hela vårt land. Många
gånger är de olämpligt lokaliserade och miljöskyddsanordningar saknas
helt. Därför läcker föroreningar och gifter ut i omgivningen och påverkar
yt- och grundvatten. De inventeringar av sådana depåer, som pågår på vissa
håll, bör intensifieras och utökas till att gälla hela landet.

4.2.4 Miljöfarliga batterier

I ca 100 kommuner bedrivs för närvarande en separat insamling för återvinning
av miljöfarliga batterier, främst de med kadmium- och kvicksilverhaltigt
innehåll. Det är oftast mindre batterier, för kameror, radioapparater,
hörapparater och liknande. Batterierna ger upphov till betydande störningar
i miljön om de tillförs förbrännings-, komposterings- eller deponeringsanläggningarna.
Rökgaserna från förbränningsanläggningarna innehåller
kvicksilver, komposten förhöjda halter av samma ämne och risk finns för
avgång av ångformigt kvicksilver från deponeringsplatserna. Genom insamling
av batterier vinns således betydande fördelar från miljösynpunkt.

Mot. 1985/86

Jo738

Riksdagen har beslutat att de produktansvariga (batteriföretagen) skall
ta sitt ekonomiska ansvar för att insamlingen, återvinningen och den slutliga
destruktionen av detta i hushållsavfallet specifikt miljöfarliga avfall skall
kunna klaras. Det har också uppdragits åt batteribranschen att ta sitt produktansvar
och successivt ersätta de miljöfarliga batterierna med miljövänligare
material.

Det har visat sig att branschen haft svårigheter att leva upp till den av
riksdagen beslutade målsättningen. Det bör också observeras att miljövänligare
material möjligen kan ersätta kvicksilver men ej kadmium.

Om branschen inte klarar att fullfölja målsättningen måste kostnader för
ett fungerande insamlingssystem ingå i varans pris. Förbränningen av tungmetaller
från batterier får inte fortgå och riksdagen bör ånyo besluta om
insamlingssystem för batterier som innehåller kvicksilver.

PCB

Det Finns ett hundratal transformatorer och cirka hundratusen kondensatorer
som innehåller PCB i vårt land. PCB destrueras idag vid SARAB. Bästa
tillgängliga teknik används inte vid förbränningen. Trots att Naturvårdsverket
redan 1978 rekommendeade att förbränning skulle ske i vanlig cementugn
sker så inte.

Vid förbränningen av PCB bildas bl. a. dioxiner.

För att påskynda utbytet av de PCB-haltiga generatorer och kondensatorer
som är i drift, krävs statliga insatser.

Regeringen bör redovisa en avvecklingsplan för PCB-innehållande
utrustning.

Bilbatterier

En annan produkt där såväl miljöskäl som återvinningsskäl talar för ett
annat omhändertagande än dagens är bilbatterier. Det finns inom landet ett
företag som har kapacitet at återvinna blyet från samtliga bilbatterier som
skrotas i Sverige. Tyvärr är det bara ca en tredjedel av alla batterier som blir
föremål för återvinning. Det övervägande antalet hamnar på soptippen
eller i komposten eller i förbränningsanläggningen. Även här skulle ett
ekonomiskt styrmedel (pant eller destruktionsavgift som tas ut vid försäljningen)
kunna vara verksamt när det gäller att återföra fler batterier till
återvinning och därigenom minska behovet av importerat bly.

Freoner

S. k. freoner, eller klorfluorkolföreningar, misstänks sedan några år tillbaka
kunna orsaka allvarliga förändringar i det skikt av ozon som inns i
atmosfären.

Såväl i Sverige som i några andra länder har restriktioner införts mot en
del av användningen av freoner.

I Sverige är användning av freoner som drivgas i sprayförpackningar
förbjuden sedan den 1 juli 1979. Liknande åtgärder mot den industriella
användningen av dessa ämnen har hittills inte vidtagits.

Mot. 1985/86

Jo738

Situationen är likartad i åtskilliga andra länder. Vissa restriktioner förekommer,
men i industrin finns fortfarande en omfattande freonanvändning.

Jordbruksutskottet har i betänkande 1983/84:33 framhållit att ett omfattande
internationellt arbete pågår bl. a. inom FN:s miljöstyrelse UNEP för
att minska utsläppen av de beständiga klorfluorkolföreningar som anses
utgöra ett hot mot ozonskiktet i stratosfären.

Det finns anledning att mer på allvar börja hantera frågan om vår inhemska
industriella användning i övrigt av freoner. Som i så många andra
sammanhang kan våra möjligheter att nå resultat i det internationella samarbetet
vara beroende av om vi själva är så framsynta att vi föregår med gott
exempel när det gäller miljövården.

Användning av freoner tycks framför allt förekomma i samband med
tillverkning av skumplast samt i kylanläggningar.

Plastindustrins förbrukning av freoner är omfattande.

Utredningsarbetet att lösa de problem som vållas av freonanvändningen
i plastindustrin är mycket angeläget. På grundval av de resultat man får
fram när det gäller denna och annan industriell användning, bör frågan om
utvidgning av restriktionerna mot freonanvändning så snart som möjligt
prövas.

Freoner används också i kylanläggningar. I större anläggningar kan finnas
åtskilliga hundra kilo av dessa gaser. Utsläpp av freoner kan här äga
rum bl. a. vid servicearbeten och då anläggningar skrotas. En teknik som
medger återanvändning är angelägen.

När det gäller skrotning av anläggningen kan liknande teknik möjligen
vara av intresse. I sammanhanget bör också påpekas att frågan om utvidgning
av bilskrotningslagstiftningen till att omfatta elektriska hushållsmaskiner
bör aktualiseras.

Riksdagen har med anledning av reservation i betänkandet JoU 85/86:5
beslutat att ge regeringen till känna uppdrag att minska eller få bort användningen
av freoner i skumplast.

Regeringen redovisar i budgetpropositionen intensifierad forskning
kring freoner.

Forskningsinsatser är angelägna men ej tillräckliga och vi finner att vad
vi i motionen anför om utvidgning av bilskrotningslagstiftningen och i
övrigt vidgade restriktioner vid användningen av freoner bör vinna riksdagens
bifall.

Lag om återvinning

Listan på ämnen som i dag inte hanteras på ett från miljö- och resurssynpunkt
riktigt sätt skulle kunna göras lång. Vi saknar i dag en lag som innehåller
ett generellt krav på återvinning. Flera andra länder har uppmärksammat
behovet av en sådan lag. En sådan lag skulle kunna påskynda
utvecklingen mot slutna system vid tillverkning, samverkan mellan olika
tillverkningsindustrier samt sådan sammansättning av produkter att återvinning
underlättas.

Mot. 1985/86

Jo738

En annan fråga som bör tas upp i detta sammanhang är hur man skall
åstadkomma en ökad hänsyn till önskemålet om återvinning redan i tillverkningsskedet.
Genom att från början bygga in möjligheten till återvinning
efterdet att en produkt har använts, kan många allvarliga avfalls- och
miljöproblem förebyggas.

Det regelsystem som i dag finns i renhållningslagen är inte tillräckligt
som styrmedel på återvinningsområdet. Ej heller har det uttalande som
riksdagen gjorde i anledning av proposition 1975:32 haft avsedd effekt.
Naturresurs- och miljökommittén övervägde frågan om en bättre återvinning
men lade dock inte fram något konkret förslag i den riktningen. Utredningen
om återvinning av dryckesförpackningar tog också upp frågan, men
hade inte mandat att diskutera annat än dryckesförpackningar. Frågan om
återvinning har således varit uppe till diskussion åtskilliga gånger utan att
något påtagligt hänt.

En genomgripande utredning med uppgift att utreda frågan om en bättre
lagstiftning på återvinningsområdet måste nu komma till stånd. Utredningen
bör förutom legala aspekter studera frågan om ekonomiska styrmedel
och andra faktorer av betydelse för en bättre återvinning. Möjligheterna till
en god samordning på återvinningsområdet bör tas till vara, t. ex. genom att
ombilda AB Svenska Returpack till ett bolag som skall kunna hantera alla
de produkter som blir föremål för återvinning där ingen annan naturlig
huvudman finns. Ett sådant bolag kan då svara för hanterinen (den administrativa)
av de ovan nämnda produkterna spillolja och bilbatterier.

Förslaget att i högre grad nyttja AB Svenska Returpack får dock inte
innebära att detta företag får monopol inom återvinningsområdet. Andra
företag måste få konkurrera på lika villkor.

SAK AB

Detta företag måste förmås till att leva upp till den roll det borde ha enligt
proposition 1975:32, nämligen att vara en paraplyorganisation för många
återvinnings- och destruktionsaktiviteter. Det gäller sålunda en organisation
där många företag kan vara verksamma.

SARAB bör vara ett behandlingsföretag och koncentrera sina uppgifter
till destruktion och lagring av miljöfarligt avfall. Företaget börjar emellertid
nu att uppträda som insamlingsföretag och lämnar offerter i konkurrens
med enskilda företag, som kan ha svårigheter att konkurrera på lika villkor.
SARAB bör inte utnyttja sitt monopol på behandlingssidan för att konkurrera
ut andra på insamlings- och transportsidan.

Begränsningar i form av handelshinder bör upphävas.

4.3 Åtgärder mot försurning m. m.

Försurningen måste hejdas. Mark, vatten och levande organismer har drabbats
och drabbas alltjämt hårt. Trots betydande miljöskyddsinsatser har
problemen under en följd av år bara förvärrats i vårt land, främst beroende
på nedfall som kommer ifrån utländska källor.

Den största delen av det sura nedfallet i Sverige härrör från utsläpp utomlands.
I mitten av 1970-talet var den svenska andelen av svavelnedfallet i

Mot. 1985/86

Jo738

genomsnitt ca 25 %. I dag har den sjunkit till ca 10—15 % som en följd av
minskade utsläpp. I fråga om kväveoxider är den inhemska andelen däremot
betydligt större.

Nu krävs tydliga signaler till alla utom och inom landet som kan påverka
luftförorenings- och försurningssituationen. Vi kan inte längre acceptera att
länder som Storbritannien och Polen vägrar ansluta sig till den internationella
överenskommelsen om reduktion av svavelutsläppen. Flertalet andra
europeiska länder har förbundit sig att skära ned sina svavelutsläpp med
minst 30 % till i början på 1990-talet.

Regeringen redovisar i budgetpropositionen ökade anslag till forskning
om försurningen samt anslag för ökade insatser för kalkning m. m. Vi delar
uppfattningen att det är nödvändigt med intensifierad forskning om försurningen.
Luftföroreningarnas betydelse i sammanhanget är emellertid så väl
kända att en rad konkreta åtgärder kan vidtas redan nu.

Folkpartiets förslag för att bekämpa luftföroreningar och försurning är
ett heltäckande program med åtgärder både på internationell och nationell
nivå. Vi behöver gå längre än riksdagen gjort i anslutning till regeringens
program mot luftföroreningar och försurning, JoU 1984/85:28, och propositionen
om skärpta avgaskrav för personbilar m. m.

4.3.1 Internationella åtgärder

Den svenska regeringen bör väcka talan mot Storbritannien och Polen vid
Internationella domstolen i Haag. Av det svavelnedfall som sker över Sverige
i dag härstammar 44 000 ton från Storbritannien och 62 000 ton från
Polen. Dessa länder vägrar också skriva under internationella avtal med
åtaganden att begränsa svavelutsläppen. Det finns mot den bakgrunden
skäl att pröva om dessa länders föroreningar av andra länders territorier
strider mot folkrätten.

Ett närmare tekniskt och ekonomiskt samarbete med Polen på miljöskyddsområdet
bör övervägas. För att snabbt få till stånd nödvändiga åtgärder
i Polen kan det vara motiverat med direkta svenska investeringar i
form av filteranläggningar m. m. Et sådant här bilateralt samarbete bör
särskilt övervägas om den föreslagna fonden inte kommer till stånd eller
drar ut på tiden.

Internationella försurningssekretariatet bör ges ökade anslag. Sekretariatet
drivs av Svenska naturskyddsföreningen i samarbete med andra miljöorganisationer.
De gör viktiga insatser för att sprida information i andra
länder om vad som håller på att hända i Sverige. Särskilt angeläget är att det
pågående samarbetet med brittiska miljöorganisationer intensifieras. Kostnaden
bör täckas av anslaget för miljövårdsinformation (H 3).

4.3.2 Minskade inhemska utsläpp

Målsättningen att minska de inhemska utsläppen av svaveldioxid med
minst 2/3 och av kväveoxider med hälften mellan 1980 och 1995 bör slås
fast. Denna målsättning är i fråga om kväve betydligt högre än den av

Mot. 1985/86

Jo738

riksdagen fastlagda. Vidare bör åtgärder vidtas mot andra försurande utsläpp
som klorväte från industrier och dräneringsvatten från grundavfall.

För att nå det angivna målet bör i första hand förljande åtgärder vidtas:
O Energispar- och oljeersättningsprogrammen bör fortsätta och intensifieras,
bl. a. genom att på ett mer uttalat sätt än hittills presenteras som
viktiga instrument i kampen mot luftföroreningar och försurning.

O Kolanvändningen bör vara begränsad och miljökraven vid kolförbränning
stränga. Den tekniska utvecklingen av koltekniken går nu snabbt.
Det bör vara möjligt att ytterligare skärpa kraven när det gäller svavelutsläpp.
Ett mål för de närmaste två åren är att få ned gränsvärdet till
0,05 g svavel per MJ bränsle.

O Det bör slås fast att industrins svaveldioxidutsläpp skall halveras inom
tio år. För att så skall kunna ske måste bl. a. gällande tillstånd enligt
miljöskyddslagen omprövas i ett betydande antal fall. Detta kan ske
inom ramen för nuvarande prövningsordning.

O En miljöavgift bör läggas på svavelutsläpp. Avgiften trappas ned allt
efter som utsläppet minskar.

O Flogsta tillåtna svavelhalt i tjock eldningsolja bör snarast möjligt sänkas
från 1 till 0,5 %. Därmed skulle svaveldioxidutsläppen minska med ca
20 000 ton per år. Sänkningen kan ske genom att vi bl. a. går över till att
använda huvudsakligen lågsvavlig Nordsjöolja (utan att blanda den
med högsvavlig Mellanösternolja som nu sker) under den tid det tar att
bygga ut erforderlig avsvavlingskapacitet i de svenska raffinaderierna.
O Flogsta tillåtna svavelhalt i tung eldningsolja bör snarast möjligt sänkas
från 0,3 till 0,15 %. Därmed skulle svaveldioxidutsläppen minska med ca
10 000 ton per år. Sänkningen kan ske genom att vi bl. a. tar i anspråk
icke utnyttjad avsvavlingskapacitet i raffinaderier, som byggts för högsvavlig
Mellanösternolja men nu i allt större utsträckning försörjs med
lågsvavlig Nordsjöolja.

Riksdagen har beslutat om avgasrening för personbilar fr. o. m. 1989 års
modeller samt beslutat genomföra folkpartiets mångåriga krav om blyfri
bensin.

Det är nu angeläget att också lösa problemen med avgasutsläppen från
tunga dieselfordon. Regeringen bör redovisa plan för övergången till de
s. k. Kalifornienkraven. Därigenom sänks utsläppen av kväveoxider med
40—50 % i jämförelse med dagens svenska krav.

Ett genomförande av avgasreningen för bensindrivna bilar kommer att ta
lång tid eftersom befintlig bilpark inte förses med avgasrening. Det är angeläget
att metoder utvecklas som gör det möjligt för ägare till äldre bilar att
övergå till förbättrade reningssystem. Regeringen bör medverka till detta.
Möjligheten att genom ekonomisk stimulans stödja sådan övergång bör
utredas.

O Tillsynen av att nu gällande avgasregler efterlevs bör förbättras genom
att avgasutsläppen ägnas större uppmärksamhet vid den obligatoriska
kontrollbesiktningen.

O Möjlighetena att föra över långväga godstransporter till järnväg bör utnyttjas
liksom möjligheterna att avlasta tätortskärnorna från trafik genom
förbileder, trafikreglering etc.

Mot. 1985/86

Jo738

O En utredning bör tillsättas med uppgift att föreslå styrmedel för att åstadkomma
erforderliga minskningar av kväveoxidutsläppen från industrier,
värmeverk etc.

4.3.3 övriga frågor

De viktigaste åtgärderna för att få bukt med försurningen är att angripa
utsläppen. Men eftersom vi under överskådlig tid kommer att få dras med
försurande nedfall är också en rad andra åtgärder nödvändiga för att dämpa
effekterna i naturen. Sådana åtgärder är:

O Den pågående minskningen av andelen löv- och biandbestånd i den
svenska skogen bör upphöra, bl. a. genom att statsbidrag inte utgår till
avverkning av s. k. 5:3-skogar som domineras av sådana bestånd. Även
om frågan inte är helt utbredd, finns många tecken påatt lövträd är mindre
känsliga för och ökar ett skogsbestånds motståndskraft mot luftföroreningar
och försurning.

O Det är nödvändigt att kalka värdefulla sjöar och vattendrag om de skall
räddas undan försurning. Det finns dock vissa frågetecken när det gäller
de långsiktiga effekterna av olika kalkningsmetoder. Dessa bör utredas
snarast möjligt.

O En övergång till kalk som fällningskemikalie i kommunala avloppsreningsverk
bör stimuleras.

4.4 Industriellt miljöskydd

Betydande insatserhar gjorts under det senaste decenniet för att minska
industriutsläpp av vatten- och luftföroreningar. Främst gäller det sådana
föroreningar som förekommer i stora mängder och som är relativt lätta att
definiera och åtgärda t. ex. organiskt material i vatten samt stoft och svaveldioxid
i luft. Långtgående åtgärder har också vidtagits mot utsläpp av vissa
särskilt allvarliga miljögifter, främst kvicksilver. Däremot har arbetet inte
kommit lika långt när det gäller s. k. specifika föroreningar. Det förekommer
betydande utsläpp av ett stort antal komplexa kemiska ämnen som är
dåligt kända både vad gäller sammansättning, utsläppsmängder och effekter
på miljön. I många fall är miljökonsekvenserna sannolikt betydande.

De miljöskyddande åtgärderna inom industrin har till största delen drivits
fram med hjälp av miljöskyddslagens bestämmelser. Arbetet har i betydande
utsträckning vägletts av principen om bästa tillgängliga teknik.

Dagens miljöproblem är till stor del en följd av den tekniska och industriella
utveckling vi haft. Motsvarande behöver inte gälla för framtiden. Med
hjälp av vetenskap och ny teknik kan många miljöproblem lösas. Lösningarna
ligger således inte i att ta avstånd från teknik och industriell produktion.

Det finns en rad inslag i den tekniska utvecklingen som kan främja en
resurssnål och miljövänlig industriproduktion.

Industriprocesserna bör vara slutna, dvs. att t. ex. vatten, processkemikalier
och avfall tas till vara — behandlas och återanvänds. Man bör i minskad
utsträckning förlita sig till en reningsanläggning i slutet av en industripro

Mot. 1985/86

Jo738

cess. Därmed kan de direkta miljökonsekvenserna i omgivningen elimineras.

För att främja en sådan utveckling krävs också på kort sikt reformer när
det gäller det industriella miljöskyddet. Exempel på åtgärder som därvid
bör komma till stånd är skärpt lagstiftning, ökad kontroll och tillsyn av
miljöfarlig industriell verksamhet, ökad tyngd åt miljövårdsintressena vid
avvägning mot industriintressen, förbättrad process- och reningsteknologi
m. m.

En första grovstädning har gjorts för att minska de totala utsläppen. Efter
hand som den är klar bör de kvalitativa aspekterna på föroreningarna ges
ökad tyngd. Man måste angripa de många mindre utsläppen av farliga
föroreningar. Miljökraven bör också i större utsträckning relateras till förhållandena
i det område som påverkas av utsläppen.

Vi har mycket att lära av naturens eget sätt att omvandla energi och bryta
ned olika substanser. Ofta är det den mest avancerade tekniken som behövs
för att göra de enklaste och mest jordnära produktionsmetoderna effektiva.

En hög nivå på vetenskaplig forskning och tekniskt utvecklingsarbete är
därför en grundläggande förutsättning också för naturresurs- och miljöpolitiken.
Utveckling av resurssnål och miljövänlig teknik bör särskilt stimuleras.
Statlig teknikupphandling är ett medel.

Detta innebär givetvis inte ett okritiskt bejakande av den tekniska utvecklingen.
Ny teknik måste noga prövas och styras så att bl. a. miljövårdskraven
tillgodoses.

De krav som bör ställas på den industriella produktionen i ett längre
perspektiv är bl. a. att den är resurssnål. Produkter bör ha lång livslängd och
konstrueras så att de så långt möjligt är återvinningsbara. Materialet bör
alltså ingå i ett kretslopp.

En stor del av ansvaret för den förbättrade industriella miljöskyddspolitik,
som vi här förordar, ligger på regeringen och de berörda myndigheterna.
Det är mot bl. a. denna bakgrund vårt tidigare framförda förslag om en
förstärkning av länssytelsernas naturvårdsarbete skall ske.

Vidare är en översyn av miljöskyddslagen nödvändig. Den har visat sig
fungera dåligt och bör omprövas på flera punkter. Detta gäller t. ex. sanktionsbestämmelserna,
där bl. a. miljöskyddsavgiften har visat sig vara ett
omständligt, arbetskrävande och föga effektivt miljöpolitiskt instrument.
Vidare har den av regeringen införda prövnings- och tillsynsavgiften visat
sig få mycket negativa konsekvenser. Nu går alltför mycket tid åt att administrera
avgiften. Tillsynsavgifterna enligt nuvarande utformning försvårar
dessutom naturvårdsenheternas arbete. Från folkpartiets sida har i olika
sammanhang begärts en ny konstruktion av avgiften. Ett nytt avgiftssystem
kan exempelvis utgå som schablonavgift antingen i kronor eller i procent av
företagets omsättning.

Vi upprepar sålunda kravet om ett nytt system för miljöavgiften.

Mot. 1985/86

Jo738

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

Mot. 1985/86

Jo738

1. att regeringen som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts rörande inrättandet av ett naturresurs- och miljödepartement
(miljödepartement),

[2. att riksdagen till Länsstyrelserna m. m., för budgetåret 1986/
87 anvisar ett med 4 000 000 kr. ökat reservationsanslag,1]

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts rörande kommunernas ansvar för miljö- och naturvård,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts rörande miljövårdsadministrationen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om Stora Sjöfallets nationalpark,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Sjaunjaområdet,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Taavavuomaområdet,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Rogenområdet,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en plan för
skydd av fjällvärlden,

10. att riksdagen hos regeringen begär säkerställandeprogram för
fjällskogarna, att de fjällnära skogar för vilka överenskommelser
träffats om skydd snarast skyddas som naturreservat samt att i avvaktan
på säkerställandeprogrammet inga avverkningar sker som berör
områden av stort värde för naturvård eller rennäring,

[11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i motionen om främjande av fjällturismen, särskilt stödet
till STF:s fjällverksamhet,2]

[12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
någon ytterligare vattenkraftsutbyggnad utöver den produktionsnivå,
ca 66 TWh, som riksdagen tidigare uttalat sig för inte skall ske,1]

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om skydd för våtmarker innebärande

a) intensifierad inventering av våtmarker,

b) klassning av deras skyddsvärde,

c) avgränsning och skydd för de våtmarksområden som inte får
exploateras för skogsbruk eller energiutvinning,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om ökade insatser för flora och fauna,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i motionen om införande av ett uthållighets- och miljömål
i jordbrukspolitiken samt jordbrukets hänsyn till naturvården,

16. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av skogsvårdslagen
med syfte att bl. a. förstärka hänsynen till naturvården och att
förenkla lagen,

1 1985/86 :Bo305.

2 1985/86 :Kr267.

17. att riksdagen hos regeringen begär att ett program för bevarande
av återstående urskogar (gammelskogar) snarast utarbetas och
genomförs samt att i avvaktan härpå avverkning av sådana skogar ej
tillåts,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att programmet
för skogsvård i de lövdominerade s. k. 5:3-skogarna avslutas,

[19. att riksdagen hos regeringen begär att förslag föreläggs riksdagen
om införande av regler om hänsyn till naturvårdens krav i
gruv- och minerallagstiftningen samt att motionen överlämnas till
minerallagssakkunnigkommittén,']

20. att riksdagen beslutar att mark motsvarande ett värde av
15 000 000 kr. årligen skall överföras från domänfonden till naturvårdsfonden
i syfte att underlätta bildandet av naturreservat på privat
mark samt som sin mening ger regeringen till känna vad som i
övrigt anförts i motionen om principer för finansiering av mark för
naturvård,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statsbidrag
inte bör utgå till åtgärder som strider mot starka naturvårdsintressen,

22. att riksdagen till Övervakning av miljöförändringar m. m. (H
7) för budgetåret 1986/87 anvisar ett med 3 000 000 kr. ökat reservationsanslag
av 33 300 000 kr.,

23. att riksdagen till Särskilda projekt på miljövårdens område (H
14) förbudgetåret 1986/87 anvisar ett med 5 000 000 kr. ökat reservationsanslag
av 19 000 000 kr.,

24. att riksdagen till Flora- och faunavård för budgetåret 1986/87
anvisar ett reservationsanslag av 2 000 000 kr.,

25. att riksdagen till Mark för naturvård (H 4) för budgetåret
1986/87 anvisar ett med 5 000 000 kr. förhöjt reservationsanslag av
45 000 000 kr.,

26. att riksdagen till Vård av naturreservat m. m. för budgetåret
1986/87 anvisar ett med 3 800 000 kr. förhöjt reservationsanslag av
40 000 000 kr.,

27. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av och ändringar
i naturvårdslagen i enlighet med vad som anförs i motionen,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om styrmedel för miljöpolitiken,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om ökad återanvändning av returpapper,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om återglas och returglas,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om inventering av nedlagda soptippar,

32.att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om insamling av batterier som innehåller kvicksilver
och kadmium,

3 1985/86:N266.

Mot. 1985/86

Jo738

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad Mot. 1985/86

som i motionen anförs om avvecklingsplan för PCB-innehållande Jo738

utrustning,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om styrmedel för hanteringen av bilbatterier,

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om utvidgning av bilskrotningsförordningen
och minskad användning av freoner,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om lag om återvinning,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om SAKAB:s monopolsituation,

38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om att talan bör väckas mot Storbritannien
och Polen vid Internationella domstolen i Haag för dessa länders
föroreningar av andra länders territorier,

39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om tekniskt och ekonomiskt samarbete med
Polen på miljöskyddsområdet,

40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om fortsatta och ökade anslag till internationella
försurningssekretariatet,

41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om åtgärder för att åstadkomma minskade
utsläpp av svavel- och kväveoxider inom landet,

42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om åtgärder för bättre avgasrening för äldre
bilar,

43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om övergång till de s. k. Kalifornienkraven
för dieselfordon,

44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om större uppmärksamhet på avgasutsläppen
vid kontrollbesiktningen,

45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen i övrigt anförs om åtgärder mot försurningen,

46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om översyn av miljöskyddslagen,

47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen i övrigt anförs om förbättrat industriellt miljöskydd.

Stockholm den 23 januari 1986

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin A hr/and (fp)
Björn Molin (fp)
Lars Ernestam (fp)

Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Liber Tryck AB Stockholm 1986