avOlofJohanssonm.fi. Utvecklingspolitik

Motion 1988/89:U230

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:U230

avOlofJohanssonm.fi.
Utvecklingspolitik

Mot.

1988/89

U230

Sammanfattning

Sverige måste driva en total och samordnad u-landspolitik. Den måste
omfatta såväl handelspolitik som en politik för kunskaps- och teknikflöden
och direkt bistånd. Den måste omfatta vårt handlande i internationella organ
och våra egna bilaterala relationer med u-länderna. Centerpartiet föreslår att
en parlamentarisk u-landsutredning tillsätts.

I regeringens biståndsförslag har barnen ingen central plats. Nu ökar åter
barnadödlighet och alfabetism. Barnen blir offer för aids på två sätt, dels
genom smitta från modern och dels genom att de blir föräldralösa. Centern
vill prioritera insatser som kommer barnens utveckling till godo.

Omsorgen om miljön har högsta prioritet. För att förverkliga miljömålet i
biståndet, måste miljökonsekvensbeskrivningar göras av biståndsprojekt
och kunskapen förstärkas. Sverige bör inrätta professurer för u-landsanpassat
jord- och skogsbruk. Sverige måste vara pådrivande för miljöpolitiken i
Världsbanken och andra internationella organ.

Landsbygsutveckling ska stimulera småindustri och hantverk. I storstädernas
kåkstäder behövs också hjälp till billiga bostäder. Teknikbiståndet måste
bli bättre anpassat till dem som ska utnyttja det. Centerpartiet föreslår att 50
milj kr avsätts till utvecklande av u-landsanpassad teknik.

Palestinierna på Västbanken och Gaza bör få hjälp att förbättra bl.a. fruktoch
grönsaksodling och sina exportmöjligheter.

Centerpartiet kritiserar internationella valutafondens metoder för att
förändra u-ländernas skuldsituation. En stregi bör utformas för hur Sverige
ska bidra till skuldlättnader, samtidigt som länderna kan bibehålla en social
omsorg.

Motionen vänder sig mot den ökande kommersialiseringen av biståndet.
U-krediterna föreslås minska med 100 milj kr till förmån för insatser som mer
står i överenstämmelse med de biståndspolitiska målen.

Regeringen föreslår att Sveriges deltagande i FN-styrkorna i Namibia ska
finansieras med biståndsmedel. Det avvisas av centern.

Afghanistan måste få hjälp i sitt uppbyggnadsarbete med bl.a. minröjningsutrustning,
utbildningsinsatser och stipendier för högre utbildning i
Sverige.

1

1 Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr U230

Ekonomisk sammanställning

Mot. 1988/89
U230

C totalt
C-ökning
UNICEF Särskilda miljöinsatser U-landsanpassad teknik WFP Demokrati Enskilda org. Regionala insatser i Afrika	+ 20 milj. kr. + 125 + 50 + 10 + 50 + 25 + 10 290 milj. kr.	310milj. kr. 250 50 125 50 600 245
C-minskning
Tekniskt samarbete Särskilda insatser till skuldtyngda länder U-krediter Omfördelning av Nicaraguabiståndet	- 50milj. kr. -100 -120 - 20 290 milj. kr.	170 540 280 210 milj. kr.

Inledning

1980-talet har varit en av de starkaste ekonomiska tillväxtperioderna sedan
andra världskriget. Vårt land har fått uppleva ett antal år med mycket stark
ekonomisk tillväxt, och för många andra industriländer har den ekonomiska
utvecklingen varit än gynnsammare. För världsekonomin i sin helhet är
1980-talet en stor framgångsperiod. Samtidigt finns det anledning att
understryka att detta skett till priset av en fördjupad ekologisk kris.

I bjärt kontrast till den står det faktum att en mycket stor del av världens
befolkning, kanske den större delen, under samma period fått uppleva
oförändrat dåliga eller rent av försämrade levnadsvillkor. Klyftorna mellan
världens rika och fattiga människor har ökat. Detsamma gäller klyftorna
mellan världens rika och fattiga länder.

Utvecklingen bland u-länderna är förvisso inte enhetlig. Ett mindre antal
s.k. nyindustrialiserade länder (nic) har gjort ekonomiska framgångar som i
vissa fall varit häpnadsväckande, även om de sociala och ekologiska
konsekvenserna ofta varit allvarliga. Mest dramatisk har utvecklingen varit
för de s.k. fyra drakarna i Ostasien - Sydkorea, Taiwan, Hong Kong och
Singapore. Det stora flertalet u-länder har dock under 1980-talet fått
vidkännas en mycket negativ ekonomisk utveckling. Hårdast drabbade är
Latinamerika och Afrika.

Utvecklingen har i många fall skapat orimligt tunga skuldbördor och en
djupnande misär för stora befolkningsgrupper. Många av de utvecklingsansträngningar
som igångsattes under 1970-talet, ofta med utländskt bistånd,
har stagnerat eller som värst fallit samman. Regeringarna har tvingats att
åtminstone tills vidare ge upp ansträngningarna att bygga upp flertalets

levnadsstandard och har i stället fått ägna sig åt att administrera en Mot. 1988/89

sönderfallande ekonomi. Allvaret illustreras av det faktum att antalet U230

människor på vår jord som lever under fullständig misär stadigt ökar liksom
antalet vuxna analfabeter.

Det finns en lång rad skäl till att den relativa utvecklingsoptimism som
präglade 1960-talet och stora delar av 1970-talet nu har förbytts i en till stora
delar välgrundad pessimism när det gäller många u-länders situation.

1980-talets fallande oljepriser har inneburit kraftigt minskade exportintäkter
inte bara för ett antal ändå välmående arabstater men också för stora
u-länder som Indonesien, Nigeria, Egypten, Algeriet och Venezuela.

Parallellt med prisfallet på olja har det också skett ett prisfall på en lång rad
andra råvaror, i synnerhet mineraler.

Sålunda har ett mycket stort antal u-länder fått se sina terms of trade prisförhållandet
mellan exportvaror och importvaror - försämras drastiskt
under det senaste årtiondet. De industraliserade länderna har genomfört en
betydande teknikutveckling som innebär att kunskapsinnehållet i den
produktion som sker har ökat kraftigt. U-länderna har inte kunnat ta del av
den utvecklingen utan kvarstår i huvudsak som producenter av råvaror och
ett begränsat antal tekniskt mycket enkla produkter.

De rika ländernas generositet mot de fattigare har minskat. 1970-talets
ekonomiska världskris resulterade bl.a. i att många industriländer tillät sitt
u-landsbistånd sjunka. 1980-talets högkonjunktur har däremot inte resulterat
i någon motsvarande ökande vilja från flertalet rika länder att göra
biståndsinsatser. Däremot kan man konstatera att de rika oljeländerna som
började uppträda som betydande givarländer under 1970-talets oljeboom
skurit ner sina insatser i takt med sjunkande oljepriser på 1980-talet.

Sammantaget har därför u-landsbiståndet i världen stagnerat på en otillfredsställande
låg nivå.

De diskussioner om att skapa bättre handelsvillkor, bättre tillgång till
teknologi och kapitalströmmar m.m. för utvecklingsländerna som fördes i
mitten av 1970-talet under begreppet ny ekonomisk världsordning har i
stort sett upphört. Det förefaller i efterhand uppenbart att i-ländernas vilja
att delta var knutet till det faktum att ett antal u-länder med oljevapnets hjälp
då kunde uppträda som starka förhandlingsparter. Man såg också en risk för
andra råvarukarteller i stil med OPEC. När nu råvaruleverantörernas
ställning på marknaden är svagare än på mycket länge visar inte heller de rika
industriländerna någon vilja att diskutera förändringar i den ekonomiska
världsordningen.

Ytterligare en orsak till växande misär i många fattiga länder är givetvis
den fortsatt snabba befolkningsutvecklingen. Den medför att det egentligen
skulle behövas en betydande ekonomisk tillväxt bara för att bibehålla en
oförändrad genomsnittlig levnadsstandard hos befolkningen. När den ekonomiska
tillväxten stagnerar leder det till försämrade materiella livsvillkor
för invånarna. Befolkningsökningen samverkar dessutom med en fortgående
miljöförstöring som långsiktigt ytterligare försämrar överlevnadsförhållandena
för befolkningen. Det ökande befolkningstrycket i förening med
bristfälliga odlingsmetoder leder till att allt mer av marginella jordar tas i
bruk och allt mer vegetation huggs ner. Resultatet blir en omfattande 3

1* Riksdagen 1988189. 3 sami. Nr U230

jordförstöring som ytterligare undergräver försörjningsmöjligheterna och i Mot. 1988/89

allvarliga fall utlöser direkta svältkatastrofer. U230

Särskilt hårt drabbas barnen av den växande misären. Undernäring i
barndomen leder till bestående handikapp. Brister i hälsovård och utbildning
innebär att många aldrig får chansen till ett acceptabelt liv.

Dessa grundläggande försörjningsproblem har under den senare delen av
1970-talet och under 1980-talet haft en förhållandevis låg prioritet på den
världspolitiska dagordningen. Situationen är nu så allvarlig att de måste ges
en topposition. Frågan om att skapa rimliga försörjningsmöjligheter för hela
jordens befolkning måste betraktas som ett i alla avseenden globalt problem
där alla stater har skyldighet att medverka efter förmåga.

Det är ett oacceptabelt förhållande att antalet människor som lever i
absolut misär växer och att t.ex. analfabetismen åter är på tillväxt.

Världsfattigdomen är dessutom ett av de stora globala miljöhoten. Det är
nödvändigt att stoppa uthuggningen av de tropiska regnskogarna, att stoppa
ökenutbredningen, att stoppa kalhuggningen och erosionen av jordens
tropiska bergstrakter. Allt detta fordrar kraftfulla åtgärder för att komma till
rätta med u-ländernas försörjningsproblem.

Fattigdomen är också en ständig härd för konflikter. Det illustreras av att
praktiskt taget alla de krig som förekommit sedan andra världskriget
utspelats i den tredje världen. Fattigdomen skapar i sig motsättningar mellan
dem som har och inte har. Det ökar benägenheten för priviligierade grupper
att med militära maktmedel och förtryck slå vakt om sina privilegier.

Politiska ledare utnyttjar konflikter för att avleda människors missnöje. Det
går inte att skapa en fredlig värld utan att det också är en någorlunda rättvis
värld - med en rimlig fördelning av våra samlade tillångar och kunskaper.

Konflikterna och krigen bidrar i sin tur till att fördjupa fattigdomen och
förhindra ett uppbyggnadsarbete. Antalet människor på flykt växer. Främst
är det redan fattiga länder som får ta hand om nya skaror av utblottade
människor.

Den politiska avspänning som präglat de allra senaste åren borde också
skapa förbättrade förutsättningar att åstadkomma ett samarbete kring
jordens vitala överlevnadsproblem. I takt med att motsättningarna mellan
supermakterna minskar skapas utrymme för ett ökat intresse för andra
världsproblem. Samarbetsmöjligheterna mellan stormakterna bör öka i
samband med att rivaliteten minskar. En militär nedrustning ökar också de
ekonomiska förutsättningarna för insatser mot sådana problem som världsfattigdom,
analfabetism och jordförstöring.

Världssamfundets insatser för att skapa drägliga levnadsförhållanden för
människorna också i de fattigare delarna av världen har misslyckats. I stor
utsträckning beror det på bristande ambitionsnivå. Inför det sammanbrott
som den globala u-landspolitiken har fått finns det också anledning att pröva
om de hittillsvarande metoderna varit de rätta. Sverige har traditionellt
spelat en progressiv roll både i fråga om våra egna bilaterala insatser och vårt
handlande i olika internationella organ. Det hindrar inte att också vi i den
uppkomna situationen behöver ta vår samlade u-landspolitik till förnyad
prövning.

Det är viktigt att Sverige har en total och samordnad u-landspolitik. Den 4

måste omfatta såväl handelspolitik som politik när det gäller kapitalrörelser, Mot. 1988/89

kunskaps- och teknikflöden och direkt bistånd i mera traditionell bemärkel- U230

se. Den måste omfatta såväl vårt handlande i internationella organ som våra
egna bilaterala relationer till u-länderna.

Det är uppenbart att olika u-länder har olika behov. För de länder som
redan nått en bit på industrialiseringens väg är frågor som rör handelsvillkor,
kapitalrörelser och tekniköverföringar de viktigaste.

För de flesta handlar det däremot framför allt om att tillgodose basbehoven.
Det är viktigt att just basbehovstänkandet också i fortsättningen får
spela en huvudroll i vår u-landspolitik.

Det finns anledning för oss att försöka återuppväcka en del av ambitionerna
bakom 1970-talets debatt om en ny ekonomisk världsordning. Även om de
planeringsfilosofier som då diskuterades kan ha förlorat sin aktualitet har
behovet av att finna vägar för att anpassa de handelspolitiska spelreglerna
bättre till u-ländernas förutsättningar inte minskat, snarare tvärtom.

I Sverige bör vi noga överväga hur vi skall kunna bidra till att förbättra
dialogen mellan rika och fattiga länder på handelsområdet, bl.a. för att öka
de rika marknadernas tillgänglighet för u-landsvarorna. Samtidigt kan det
vara motiverat att ställa vissa sociala minimikrav på de u-länder som på detta
sätt får sina avsättningsmöjligheter ökade. Likaså finns det anledning att
pröva internationella försäkringsarrangemang för att öka intresset för
investeringar av kapital från i-länderna i u-länderna.

Ett särskilt viktigt område som bör studeras närmare handlar om
kunskapsöverföringen från i-länder till u-länder. Här är klyftan mellan rika
och fattiga länder särskilt påtaglig och växande. Det är i hög grad skillnaden i
kunskaps- och tekniknivå som i sin tur skapar de materiella och ekonomiska
skillnaderna. Det är därför viktigt med ökade ansträngningar för att ge
u-länderna tillgång till i-ländernas teknikkunskap för att den skall kunna
tillgodogöras efter egna förutsättningar.

Det är samtidigt inte självklart att den teknik som är den mest lämpade i
i-länder alltid är den som bäst tillfredsställer u-ländernas behov. De
industrialiserade ländernas tekniska utveckling är anpassad till de tillgångar
och de brister som finns i dessa samhällen. Det innebär att den i allt väsentligt
är kapitalintensiv, kunskapsintensiv och arbetsbesparande. En teknik som
tar vara på u-ländernas komparativa fördelar behöver i högre grad vara
robust, möjlig att underhålla med enkla medel och inriktad på att ta till vara
lågt utbildad arbetskraft. Eftersom de rika länderna har den ojämförligt
största tekniska utvecklingspotentialen är det viktigt att vi också tar vår del av
ansvaret för utveckling av sådan teknik som är särskilt inriktad på uländernas
behov och förutsättningar.

Miljöområdet kräver ett globalt samarbete av helt andra mått än vad vi
hittills sett. Eftersom miljöproblemen är i så hög grad internationella till sin
karaktär är det särskilt viktigt att länder som saknar egna tekniska och
ekonomiska resurser att bemästra sina miljöproblem får stöd utifrån av
länder som har de erforderliga resurserna. Detta kan vi iaktta i vårt eget
närområde, men det gäller givetvis i ännu högre grad Afrika, Asien och
Latinamerika. Det behövs samlade internationella program för att rädda de
tropiska regnskogarna, stoppa ökenutbredningen, stoppa erosionen i de 5

tropiska bergstrakterna. Dels kräver alla dessa problem att flera länder Mot. 1988/89

samverkar i de berörda områdena. Dels förutsätter en lösning att i-länderna U230

kan medverka med kapital och kunskap. Centern har i en partimotion om
miljön föreslagit en stor internationell fond för det globala miljösamarbetet.

Detta bör kompletteras med att miljöfrågorna får hög prioritet i den svenska
u-landspolitiken.

Den traditionella u-hjälpen bör som hittills inriktas på de allra fattigaste
länderna - de som inte är hjälpta med bättre handelsvillkor, bättre
investeringsförutsättningar, mer tekniköverföring etc. Det rena biståndet
måste mer än hittills koncentreras på att säkra människors grundläggande
överlevnadsmöjligheter och skapa en bas för en ekonomisk utveckling som
långsiktigt kan skapa förbättrade levnadsvillkor.

Det innebär en starkare inriktning än hittills på projekt av ekologisk
betydelse, att säkerställa basen för livsmedelsförsörjningen också för framtiden.
Det gäller att stoppa jordförstöringen, att åstadkomma en återbeskogning
av kala områden, att utveckla miljövänligare jordbrukstekniker, att
utveckla jordbrukets binäringar, lokal livsmedelsförädling, hantverk och
småindustri i byarna, utveckling av kooperativ etc. Också hälsovård, hygien
och utbildning är av central betydelse. Som vi framhållit under tidigare år bör
landprogramprincipen i biståndet tonas ner till förmån för ett mera problemorienterat
bistånd.

Sveriges samlade u-landspolitik bör bli föremål för en översyn. Det bör ske
genom att en parlamentarisk u-landsutredning tillsätts. Den bör ha i uppdrag
att behandla alla aspekter på Sveriges relationer till u-länderna, såväl
handels- och finanspolitiska som biståndspolitiska etc. Såväl våra multilaterala
relationer som de bilaterala bör beröras. Syftet bör vara att lägga
grunden för ett kraftfullt svenskt agerande internationellt för att åter föra
fram u-ländernas problem till en central plats i världspolitiken och att finna
vägar att göra våra egna bilaterala relationer till u-länderna på alla områden
mera målmedvetet inriktade.

Barnen

Av jordens befolkning är nära hälften barn under 15 år. I utvecklingsländerna
dör 80 000 av dessa varje dag. 90 % av de dödsfallen hade kunnat
förhindras med enkla metoder: med rent vatten, bättre hygien, bra mat, tak
över huvudet och kläder på kroppen. I flertalet länder i Afrika gjordes med
biståndets hjälp betydande framsteg inom utbildning och hälsovård. Andelen
barn som började grundskolan ökade från 36 % år 1960 till 78 % år 1981.

Barnadödligheten halverades under samma period. De stora landvinningar
som gjordes på det sociala området under 1960-och 1970-talen riskerar nu att
raseras. Enligt aktuella uppgifter från Världsbanken sjunker andelen barn
som börjar skolan i åtskilliga länder. Men det kanske allvarligaste tecknet på
urholkningen av den sociala standarden är den ökning av barnadödligheten
som UNICEF bedömer ha inträffat på många håll.

I regeringen biståndsförslag har barnen ingen central plats. Centern har
under många år pekat på brister i biståndet. Omsorgen om miljön saknades
länge. I år finns äntligen kvinnorna med. Men barnens roll saknas ännu.

Barnen är framtiden, därför måste omsorgen om barnen utveckling vara en Mot. 1988/89

central del av Sveriges utvecklingspolitik. Vi anser att detta måste vara ett U230
prioriterat område i vår biståndspolitik.

Vi vill med ett exempel visa hur barnen glöms bort i aidskatastrofens spår.

En konsekvens av dödsfallen i aids är att det i Afrika finns 10 000-tals
övergivna barn, som blivit föräldralösa. Barnen drabbas på två sätt, dels
genom smitta från modern och dels genom att föräldrarna dör. Hur ska dessa
barn få mat, husrum, kläder, tillsyn och skolgång? Detta är inte enbart att
problem för de drabbade länderna. Det är också vårt ansvar som medmänniskor
att förhindra en sådan utveckling.

UNICEF arbetar för att öka medvetenheten om barnens behov i de fattiga
länderna och att skapa politiskt engagemang samt folkligt deltagande till stöd
för förbättringar av barnens situation. Verksamheten är i dag inriktad på att
genom långsiktigt bistånd åstadkomma sociala förbättringar.

UNICEF arbetar i dag i 113 länder och ca 60 procent av biståndet går till de
fattigaste länderna. Vi anser att Sverige bör öka insatserna till UNICEF med
20 milj kr till 310 milj kr.

Fattigdom förstör

Fattigdomen och miljöförstöringen är tredje världens största fiende. Fattigdomen
är också en grundläggande orsak till stora miljöskador, samtidigt som
det är de fattigaste grupperna som drabbas värst av miljöproblemen. Fattiga
människor förstör miljön i sin kamp för att kunna överleva. Biståndet ska
syfta till att skapa en uthållig utveckling, i enlighet med rekommendationerna
från Världskommssionen för miljö och utveckling.

Miljöförstöringen i u-länderna har alltså delvis andra orsaker än i
i-länderna. Fattigdomen, ofta kombinerad med en snabb folkökning, leder
till en tilltagande nötning på miljön och särskilt marken. Allt sämre jordar
utnyttjas för jordbruksändamål och mera skog utnyttjas för bränsle och
byggnadsvirke. Återplantering försummas och återväxt motverkas av växande
boskapshjordar som betar av jorden alltför hårt. Återväxtens tidscirkel
blir för kort. Detta innebär minskad vegetation på det tunna jordtäcket och
ökad erosion. Markens produktionsförmåga försämras. Det krävs en helhetssyn
och åtgärder på många områden som tillsammans främjar en
ekologiskt balanserad miljö i u-länderna. Miljöfrågorna och akuta katastrofsituationer
i u-länderna har ett nära samband.

De fattigaste människornas levnadsförhållanden kommer att ha större
inverkan på de ekologiska kretsloppens framtida stabilitet än något enskilt
miljöprogram. Om man alltså vill värna om miljön måste man också vara
med om att ändra nationella och internationella ekonomiska system så att
också de fattiga länderna får del av välfärden. Det måste gälla Sveriges
agerande i såväl bistånds-, som handels-och finanspolitiken.

Miljömålet

Vetskapen om att miljöproblemen idag är ett av de allvarligaste hindren för
ekonomisk utveckling i u-länderna måste leda till att miljömålet inte bara blir
ett mål för biståndet utan ett övergripande mål. Många biståndsprojekt har

bidragit till miljöförstöring på grund av okunnighet hos projektplanerarna. Mot. 1988/89

Miljöaspekten måste genomsyra alla projekt. Det är viktigt att miljökonse- U230

kvensbeskrivningar görs av biståndsprojekten. Hänsynen till de övriga
biståndsmålen får aldrig leda till att miljömålet sätts åt sidan.

När det gäller att stoppa ökenspridningen, jorderosionen och överbetning
har de småskaliga projekten visat sig ge goda bidrag till att främja miljön. Det
kan vara projekt för odling av byskogar på allmänningar, där man via
plantskola distribuerar plantor till bönderna, och undervisar dem om
skogsplantering. Terrassering av odlingsjorden är en annan viktig åtgärd.

Ibland kan åtgärderna vara så omfattande att samarbete med andra länder,
och inom organisationer som Världsnaturunionen, IUCN, är nödvändigt.

Centerpartiet har i annan motion föreslagit att en internationell miljöfond
byggs upp för omfattande miljöinsatser. Åtgärderna bör särskilt inriktas mot
bevararande av den genetiska mångformigheten och mångfalden, återställande
av naturresurser, energisparande och miljöförbättrande åtgärder. Det
är viktigt att arbetet inriktas till hjälp till självhjälp så att mottagarländerna
bygger in miljöhänsyn i sin lagstiftning, infrastruktur och information.

Forskningsresurser måste tillskapas såväl genom biståndsinsatser för att
skapa regionala forskningsorgan i u-länderna som genom SAREC. Sverige
bör inrätta särskilda professurer för biståndsinriktat jorbruk och skogsbruk i
syfte att bidra till en uthållig utveckling.

Inom SIDA bör kapaciteten för att handlägga miljöprojekt förstärkas,
liksom kompletterande utbildningsinsatser för nuvarande personal. Dessutom
bör konsulter anlitas för expertmedverkan och projektinsatser.

Enskilda organisationer måste ges ökade möjligheter att medverka i ett
miljöinriktat bistånd.

Efter det att miljömålet för biståndet nu fastställts måste vi som nästa steg
skapa garantier för att detta nya biståndsmål får genomslag i praktiken.

Världsbanken

Världsbanken har kritiserats hårt för att bortse från milj 2vkonsekvenserna
av sina projekt. Miljögrupper och kongressen i USA har aktivt påverkat
Världsbanken för att förmå dem att bygga in miljöhänsyn i sin verksamhet.

Så har också skett i viss utsträckning. Världsbanken har lagt fram ett
handlingsprogram på miljöområdet och ett stort antal miljöexperter har
tillsatts eller kommer att tillsättas. Det framstår som särskilt angeläget att
föra in miljöperspektivet också i skuldfrågorna, valutapolitiken och den
internationella ränte-och handelspolitiken. Sverige måste utnyttja sin position
i Världsbanken för att ge miljöfrågorna en betydelsfull roll i bankens
verksamhet.

En global energistrategi

Energifrågorna är en del av andra stora globala problem, såsom utvecklingsfrågorna,
miljöförstöring och riskerna för kärnvapenspridning. Hanteringen
av energifrågorna kommer därför att påverka om och hur dessa andra
problem kan lösas.

Världen skulle kunna öka sin levnadsstandard markant med en i princip

oförändrad energiförbrukning jämfört med idag. Industriländerna skulle Mot. 1988/89

kunna fortsätta sin ekonomiska tillväxt och utvecklingsländerna skulle kunna U230

nå upp till denna standard som Västeuropa hade på 1970-talet. Detta är

slutsatsen av en internationell studie utförd av energiforskarefrån fyra olika

världsdelar.

Forskarna föreslår en långsiktig global energistrategi som är förenlig med
fortsatt ekonomisk utveckling, utan att öka världens totala energiförbrukning
och därmed sammanhängande problem. Nyckeln till denna strategi
ligger i att man flyttar över intresset från frågor om olika energislag och deras
följdverkningar till frågan om hur energi kan användas mer effektivt för att
tillgodose människors behov. Utgångspunkten är att energianvändning i sig
självt inte är ett mål, utan bara ett medel för att producera tjänster som
förbättrar livskvaliteten.

För att verkligheten skall utveckla sig i en sådan riktning behövs
beslutsamma och klarsynta energipolitiska åtgärder, både nationella och
internationella. Inom FN pågår ett arbete med att utveckla förnybar energi.
Nairobi-konferensen i början av 1980-talet blev en inspiration för alternativ
energiproduktion i u-länderna. FN antog enhälligt hösten 1988 en resolution
om främjande av förnybara energikällor. Miljöminister Birgitta Dahl har i
riksdagen utlovat att Sverige skulle intensifiera sina ansträngningar att
främja de förnybara energikällorna. Vi har dock inte sett något resultat vare
sig av nationella eller internationella insatser. Istället medverkar Sverige till
att försöka avskaffa de organ som nu handhar dessa frågor. Vi anser att
Sverige bör framlägga förslag till hur Sverige ska förverkliga genomförandet
av FN-resolutionen och genom bl.a. biståndsinsatser bidra till en global
energistrategi.

Men mycket av de totala resurserna som satsas på energiområdet anslås till
olja, kol och kärnkraft. Sverige ger genom IAEA särskilt stöd till spridande
av kärnkraftsteknologi. Centerpartiet har i en annan motion föreslagit en
förändring av IAEAs uppgifter.

Landsbygdsutveckling

De svenska biståndsinsatserna måste vara inriktade på att hjälpa de fattigaste
länderna och de fattigaste människorna i dessa länder. En stor del av
insatserna är också landsbygdsinriktade. Vi anser att det borde vara en
mycket kraftigare inriktning på projekt, som siktar till landsbygdsutveckling.

Det är i regel 80 - 90 % av befolkningen som bor på landsbygden i dessa
länder. Utvecklingen på landsbygden har också en avgörande betydelse ur
miljösynpunkt.

Landsbygdsutveckling är inte detsamma som jordbruk även om jordbruket
är dominerande ur sysselsättningssynpunkt. Jordbruket i u-länder måste
bli effektivare. Det betyder att färre människor i framtiden kommer att vara
sysselsatta i jordbruket. Om vi satsar på enbart jordbruksprojekt, med högre
avkastning som följd, riskerar vi att med våra biståndsinsatser påskynda
flyttningen från byar till städer och tätorter. Våra projekt riskerar bidra till
slum i städerna. Utvecklingsprojekt måste bygga på en helhetssyn på
landsbygdens framtid och ta tillvara en småskalig teknik. Den småskaliga

produktionen skall i första hand vara inriktad på hemmamarknaden i Mot. 1988/89
respektive land, och den skall om möjligt byggas upp i byarna. U230

Utveckling av u-landsanpassad teknik

Teknikbiståndet måste bli mer anpassat till dem som ska utnyttja det. Ibland
är det kanske bättre med en hacka än en traktor, en brunn än en
bevattningsanläggning, en bättre spis än ett vattenkraftsprojekt. Men den
teknik som används i industriländerna måste utvecklas till att passa de
förhållanden som den ska utnyttjas till. Vi föreslår att 50 milj kr av de
resurser till tekniskt samarbete som BITS fördelar ska användas till
utvecklande av u-landsanpassad teknik.

Städernas bostadskris

Var fjärde invånare i världen, mer än en miljard människor, saknar en
människovärdig bostad. Ungefär 40 miljoner av världens barn är gatans
barn. Vid sekelskiftet kommer två tredjedelar av u-ländernas människor att
bo i storstäder.

Situationen i u-ländernas ruckelbostäder är explosiv. Varje år dör
uppskattningsvis 18 miljoner människor för att de har undermåliga bostäder.

FN har konstaterat att om inget sker kommer städerna att drunkna i slum
kring sekelskiftet. Slumområdena ligger vanligtvis i de delar av städerna som
är sämst rustade när det gäller hygien och transporter. Människorna har inget
besittningsskydd för sina bostäder. Spjäl- och wellpapplådor, stycken av
korrugerad plåt eller utplattade plåtburkar formar ofta ett bristfälligt skydd.

För att förbättra situationen krävs en ökad satsning på landsbygdsutveckling.
Därigenom kan inflyttningen till städerna minskas. Om bostäderna blir
så billiga att de fattiga kan skaffa sig hus, så kommer detta att kraftigt
stimulera ekonomin istället för att utgöra en hämsko. Länderna bör
stimuleras att utveckla provinsstäder och byar istället för storstäder, d.v.s en
decentraliserad utveckling.

Det svenska biståndet bör i större utsträckning engagera sig i de
bostadssociala frågorna. Efter att centerpartiet motionerade om detta förra
året har SIDA startat ett bostadsprojekt i Costa Rica, men av budgetpropositionen
att döma är detta inte något prioriterat område. Projekten kan vara av
skilda slag. Landsbygdsutvecklingsprojekt stimulerar småindustri och hantverk.
I kåkstäderna behövs insatser som skapar hantverk och sm 2eindustri.

Många människor bor på eller invid soptippar. Insatser behövs för att kunna
utnyttja skrot och annat avfall för återvinning. Kooperativa insatser behövs
för att kunna tillgodose basbehoven av service: vatten och avlopp, hygien,
gator och kommunikationer.Tekniskt stöd behövs för reparation av modern
materiel och anpassad teknik. Vi anser att detta måste vara angelägna
områden för biståndinsatser.

10

Multilateralt bistånd

Det multilaterala biståndet genom FN och utvecklingsbankerna har stora
fördelar. Det markerar

- Sveriges stöd åt internationellt samarbete och tilltron till FN som ett
instrument för fred, säkerhet och utveckling

- att alla u-länder kan göra anspråk på resurserna, även de som annars
skulle falla utanför de flesta bilaterala biståndsprogram.

- att resurserna inte förknippas med ett enskilt givarlands inflytande

- att Sverige kan spara administrativ kapacitet genom att lämna biståndsmedel
genom FN och de internationella organ vars allmänna mål ligger i
linje med dem Sverige ställt upp för sitt bistånd

- en multiplikatoreffekt. Sverige når fler länder. Bra idéer och program
sprids till många fler än dem som nås av vårt bilaterala bistånd.

Många utvecklingsproblem kan endast lösas genom samordnade internationella
eller regionala insatser. FN har då en nyckelroll. Det kan gälla
miljöproblem, befolkningstillväxt, hälsovård, nya energikällor, forskning,
livsmedelsproduktion, flyktingar eller andra frågor.

För Sverige och flera andra länder är det en självklarhet att FN skall
utnyttjas för att finna lösningar på sådana gemensamma problem. Stödet till
FN-systemet utgör en av hörnpelarna i Sveriges utrikes- och biståndspolitik.

Livsmedel

Så länge många av de fattiga länderna lider brist på livsmedel förblir det
nödvändigt att leverera livsmedelshjälp för att förhindra svält. Sverige måste
arbeta för att en större del av världens sammanlagda livsmedelsbistånd skall
gå genom Världslivsmedelsprogrammet, WFP. Organisationen lämnar bistånd
främst till landsbygdsutvecklingsprojekt, där matransoner lämnas som
ersättning till arbetare i anläggningsarbeten, s.k food-for-work projekt.
WFP ger också hjälp till från näringssynpunkt särskilt behövande grupper,
t.ex. kvinnor och spädbarn, skolbarn samt flyktingar. Cirka 25 procent av
WFPs totala resurser används för katastrofbistånd till människor som skulle
svälta ihjäl om inte mat delades ut av hjälporganisationer.

Regeringen föreslår en neddragning av livsmedelsbiståndet. Vi anser inte
att situationen i världen motiverar en neddragning. Vi föreslår att 125 milj.
kr. anslås till WFP, en ökning med 10 milj kr.

Bistånd till mellanöstern

Mer än två miljoner palestinier är flyktingar. Många av dem lever i
flyktingläger som offer för krig och en politisk utveckling utanför deras
kontroll. De lever i fattigdom, ofta i fara, ibland under hot utifrån och nästan
alltid osäkra om framtiden. Det skulle onekligen främja fredssträvandena i
detta område om Sverige gav utvecklingsbistånd till palestinierna i Gaza och
Västbanken. Lämpliga projekt vore förbättrade jordbruksmetoder för frukt
och grönsaksodling för såväl inhemsk marknad som för export. Insatser bör
tillkomma för att vidareutveckla hantverk och för områdena lämplig
småindustri. Ett gemensamt syfte skall vara att skapa arbetsintensiv produk

Mot. 1988/89
U230

tion. Avsaknad av lönsamma arbeten är ett av de stora problemen i Gaza och Mot. 1988/89
på Västbanken. U230

Nordiskt biståndssamarbete

De nordiska ländernas gemensamma uppträdande i många sammanhang
väcker intresse runt världen. Vårt exempel är viktigt. Därför är det
angeläget, att de nordiska länderna så mycket som möjligt uppträder
tillsammans, även som biståndsgivare. Det samarbete som de nordiska
länderna och SADCC-staterna nu utvecklar genom det s.k Nordiska
initiativet är särskilt glädjande.

Utredningen om Internationella samarbetsfrågor i Nordiska Rådet har
bl.a. föreslagit att

- ett särskilt ministerråd för biståndsfrågor bör upprättas

- ministerrådet ska lägga fram förslag om samarbetsprojekt där den
miljömässiga, sociala och kulturella dimensionen i biståndet prioriteras

- utbildningen och rekrytering av biståndspersonal bör samordnas

- gemensamma insatser görs för de fattigaste och mest skuldtyngda
länderna

Centerpartiet anser det viktigt att utifrån utredningens slutsatser verka för
ett förstärkt nordiskt samarbete på biståndsområdet.

Stöd för demokratisk utveckling

Det svenska utvecklingssamarbetet är alltför statiskt. Möjligheterna att gå in
och tillfälligt hjälpa där starka behov uppstår är alltför små. Den hårda
låsningen till programländer omöjliggör andra angelägna insatser.

När diktaturen bryts i ett u-land och ett demokratiskt uppbyggnadsarbete
vidtar är ekonomiskt stöd från omvärlden mycket viktigt. Det ligger helt i
linje med målsättningen för vårt svenska bistånd att stödja ett sådant land,
men de praktiska möjligheterna till detta är små genom den bristande
flexibiliteten i vårt bistånd.

Mot denna bakgrund vill vi att ett nytt anslag i svensk biståndsverksamhet
införs till u-länder som är i behov av ekonomiskt stöd för att få till stånd en
demokratisk utveckling.

Stödet till demokratisk utveckling bör bl a gå till uppbyggande av
demokratiska institutioner, fackföreningar, kooperation, fri press och återuppbyggande
av landet för att nämna några områden. Sverige har en lång
demokratisk tradition där våra kunskaper kan utnyttjas till att ge nya
demokratier stabilitet. Vi föreslår att 50 milj. kr. anslås till anslaget Stöd till
demokratisk utveckling.

Insatser inom kultur och massmedia är angelägna för att främja öppenhet
och pluralism. Inter Press Service genomför att projekt kring mänskliga
rättigheter och demokratisk utveckling i Latinamerika och riktar sig till
journalister. Mediaprojekt för afrikanska journalister har utarbetats. Vi
anser att det är värdefulla insatser för att främja demokratiutveckling. Vi
föreslår att ökat stöd fördelas till mediaprojekt inom Stöd till demokratisk
utveckling.

12

Mot. 1988/89
U230

Kooperativt bistånd

Sedan slutet av 1950-talet har kooperationen en egen biståndsverksamhet.
Syftet med det kooperativa biståndet är att främja utvecklingen av demokratiskt
förankrade kooperativa organisationer i u-länder. I första hand stöder
man utbildning såväl i u-länder som i Sverige. Lantbrukskooperativa
föreningar är den vanligaste formen av kooperation i u-länderna, eftersom
jordbruk är huvudnäringen. Föreningarna fyller flera olika funktioner. De
ger kredit till bönderna och förser dem med utsäde, konstgödsel mm.
Dessutom tar de hand om och försäljer grödorna. Ibland kan de också ha
maskiner som bönderna kan utnyttja. Föreningen säljer i regel också en del
konsumentvaror. Den fungerar ofta också som en kanal mellan myndigheternaoch
landsbygdsbefolkningen. Så fungerar t ex det kooperativa biståndet
genom UNAG till Nicaragua på ett föredömligt sätt. Andra exempel på
kooperation i u-länderna är konsumentkooperation, hantverkskooperation
och kooperativa spar- och kreditföreningar.

Det kooperativa biståndet är en relativt okänd del av de svenska insatserna
men har visat sig vara framgångsrika. Centerpartiet föreslår därför att de
kooperativa insatserna ges ökade resurser inom ramen för anslaget Folkrörelser
och enskilda organisationer.

Kvinnor i u-land

De flesta kvinnor i tredje världen arbetar inom självförsörjningsjordbruket
och har ofta hela ansvaret för familjens livsmedelsförsörjning. Detta går
sällan att utläsa i officiell statistik. Resultatet blir att utvecklingsprojekt i
praktiken med några få undantag, riktas till männen. Kvinnornas intressen
motverkas och landet får ett haltande utvecklingsprogram som befordrar
utveckling för männen på kvinnornas bekostnad eller ingen utveckling alls.
Kvinnobiståndet är en otillräcklig del också av det svenska biståndet.

Analfabetism är fortfarande en av de allvarligaste hindren för en genomgripande
förbättring av kvinnornas ställning. Utbildning av flickor är en av de
klokaste investeringar ett land kan göra för att främja en positiv utveckling
också när det gäller hälsa. Ju bättre utbildning om barn- och mödravård
kvinnor får, desto mindre är risken att deras barn dör i späd ålder.

En radikal förbättring av kvinnornas situation kräver åtgärder på många
områden. Hushållsvatten måste tillhandahållas på rimligt gångavstånd,
tillgången på bränsle måste förbättras och vägar byggas ut. Redskap i hushåll
och jordbruk måste utvecklas. Arbete, hälsa och utbildning har FN lyft fram
som de mest centrala områdena för kvinnor. Många regeringar har antagit
handlingsprogram för att förverkliga dem. Sverige måste stödja dessa
åtgärder så att de kan bli verklighet och skapa en förbättrad situation för
kvinnorna.

FNs organisation för kvinnor och utveckling, UNIFEM, arbetar för att
initiera biståndsprojket som riktar sig direkt till kvinnor i tredje världen.
Endast 600.000 kr av det svenska biståndet går till UNIFEM. Vi anser att
regeringen bör fördela en väsentligt större andel från anslaget Särskilda
program till UNIFEMs verksamhet.

13

Enskilda organisationer

Enskilda organisationer har särskilda möjligheter att nå de mest utsatta
människorna i deras dagliga miljö och på deras egna villkor. Organisationerna
utför ett effektivt och målinriktat arbete. De förvaltar väl sina anslag och
insamlade medel. Genom att biståndet förmedlas av folkrörelser kan det
också ge impulser till motsvarande rörelser inom mottagarlandet. Därigenom
och genom sin närhet till människornas upplevda behov kan detta
bistånd bättre än något annat bidra till en demokratisk samhällsutveckling.
Ett värde ligger också i att medlemmar av svenska folkrörelser på detta sätt
får ökad förståelse för andra folk.

Regeringen föreslår i budgeten att Folkrörelser och enskilda organisationer
ges 575 milj. kr. Vi föreslår att ytterligare 25 milj. kr. anslås till
Folkrörelser och enskilda organisationer till biståndsinsatser och för därmed
sammanhängande administration.

Skuldkris

Varje land bör skaffa sig en realistisk tillväxtstrategi. Man måste tänka
långsiktigt. För Afrika söder om Sahara var den genomsnittliga BNPtillväxten
under perioden 19651984 endast 2 procent per år. Befolkningstillväxten
var i många fall högre. På många håll har den ekonomiska
tillväxten nästan upphört och per capita-inkomsterna befinner sig nu på
samma nivå som vid den koloniala frigörelsen.

U-ländernas kris kan inte lösas utan ökande insatser från i-länderna. Inom
handelspolitiken och jordbrukspolitiken måste i-länderna visa en större
hänsyn till u-ländernas intressen. Men det krävs också ett ökat kapitalflöde
till u-länderna. Skuldlättnader och ett ökat bistånd kan åstadkomma ett
sådant flöde.

Situationen i många utvecklingsländer är den att återbetalningarna av
räntor och amorteringar är större än de biståndsöverföringar de fattiga
länderna får från industriländerna. Denna skuldbörda gör det omöjligt för de
berörda länderna att göra investeringar skulle ge en tillväxt som kunde
underlätta situationen. De krislösningar som man på internationellt plan från
fall till fall har vidtagit, framförallt inom IMF, har oftast lett till en
otillfredsställande situation i utvecklingsländerna. Länderna upplever ofta
stora sociala problem som en följd av de åtgärder man tvingas ta till för att
sanera den nationella ekonomin.

Sverige kan inte acceptera ett sådant förmyndarskap över u-länderna. Det
har väckts förslag om hur man kan bidra till en förbättrad situation. Det är
viktigt att det internationella bankväsendet tvingas ta sin del av ansvaret för
den skuldkris man har medverkat till att framkalla. Sverige måste utforma en
strategi för hur vårt land kan bidra till skuldlättnader och som samtidigt inte
leder till en ohållbar social situation. Skuldavskrivningen måste ses som en
form av akut katastrofbistånd. Det långsiktigt viktiga måste förbli att
bygga upp u-ländernas egen försörjningsbas. Insatserna för skuldavskrivningar
får därför inte få alltför stor omfattning på bekostnad av det mer
långsiktiga biståndet. Centerpartiet kan mot denna bakgrund inte acceptera
den stora ökning av anslaget som regeringen föreslår. Vi föreslår, i avvaktan

på den begärda planen, att 540 milj kr anslås till skuldlättnader, en minskning Mot.
med 100 milj kr i förhållande till regeringens förslag. U230

U-krediter

Biståndsorganet för teknisk utveckling, BITS, hanterar drygt en miljard
kronor som fördelas på cirka 25 länder. Stora kreditmottagare är t ex
Algeriet, Kina, Egypten, Colombia och Malaysia.

När det gäller BITS är det i första hand tillväxtmålet i biståndet som
tillgodoses. Bara länder med en medelinkomst under 2 000 dollar per capita
kan få svenska u-krediter. För SIDA gäller att samarbetsländerna har en
medelinkomst under 200 dollar. BITS-krediterna utgörs av lån med förmånliga
villkor och låg ränta. Eftersom BITS andel av biståndet ökar är
tendensen att vi allt mindre bistår fattiga länder.

Diskussioner förs nu om svensk medverkan i ett vattenkraftsprojekt, URI,
i Indien. Regeringen föreslår att om projektet tillfaller ett svenskt konsortium
ska både landramsmedel och u-krediter användas för att finansiera detta.
Vi anser, som princip, att denna typ av projekt bör finansieras med
u-krediter. Eftersom stora reservationer finns på landramen för Indien,
anser vi det acceptabelt att dessa också kan utnyttjas för vattenkraftprojektet
och miljösatsningarna. Att däremot inteckna en stor del av kommande års
landramar anser vi vara fel. Här bör istället finansieringen ske över anslaget
för u-krediter.

När gåvodelen ökar är det viktigt att insynen i denna biståndsform ökar
och att även denna form av bistånd är förenlig med de biståndspolitiska
målen. Av SIDA krävs att alla beslut som rör mer än fem miljoner kronor
överlämnas till regeringen. För BITS finns ingen sådan gräns. Vi föreslår att
SIDA och BITS ges samma beslutaramar för sin verksamhet. Vi anser också
att BITS får en styrelse med parlamentariskt sammansättning.

Vi föreslår därför att 280 milj. kr. anslås till U-krediter, en minskning med
120 milj. kr.

Södra Afrika

Mångå människor dödas eller skadas i krigshandlingar i Sydafrikas grannländer.
Situationen i frontstaterna med gerillaverksamhet och attacker från
Sydafrika gör det svårt att genomföra biståndsinsatserna. Regeringen anför
att vissa säkerhetsinsatser kan finansieras över biståndsbudgeten. Vi vill
understryka vikten av att biståndsmedel används i enlighet med de svenska
biståndsmålen.

Regeringen föreslår också att Sveriges medverkan i FNs fredskår i
Namibia, UNTAG, ska finansieras med biståndsmedel. Kostnaderna uppskattas
för svensk del till 49, 8 milj kr. FN-styrkornas verksamhet utomlands
finansieras i samtliga övriga fall över försvarsdepartementet. Vi finner inga
skäl att ompröva detta. Regeringen bör därför återkomma med förslag om
finansiering av svenskt deltagande i UNTAG.

Centerpartiet anser det angeläget att öka stödet till frontstaterna. Hoppet
om ett fritt Namibia och och en fredligare utveckling i Angola gör att behovet
av resurser kan komma att öka. Vi föreslår att de regionala insatserna genom

SADCCnubörökasmed lOmilj. kr. utöver regeringens förslag. Vihar också Mot. 1988/89

lagt fram en särskild motion om Sydafrika. U230

Afghanistan

Centern har engagerat sig starkt i Afghanistans sak. Centerns Fredsråd
genomför en insamling till utsäde åt Afghanistan för att förbättra livsmedelssituationen.

Trots att Sovjetunionens tillbakadragande inte är avslutat börjar flyktingarna
återvända till Afghanistan. De kommer tillbaka till ett sönderbombat
och minerat land. Man fruktar att minorna kan komma att skörda fler offer
än själva kriget. Sovjetunionen måste förmås att uppge var minorna har
utplacerats. I minröjningsrabetet behövs bl.a. minteknisk utrustning. Vi
anser att Sverige bör bidra till sådan utrustning.

Det kommer också att behövas utbildat folk på alla nivåer för att
återuppbygga landet. Det kommer att behövas administratörer med högre
utbildning, läkare, lärare m fl. Ett särskilt problem i sammanhanget är alla de
barn som nu lever i landsflykt. De har gått miste om utbildning och om den
praktiska skolning i jordbrukets och boskapsskötselns sysslor som är en
självklar del av deras uppväxt under fredliga förhållanden i hemlandet. När
dessa flyktingbarn återvänder som ungdomar och halvvuxna saknar de i
många fall all praktisk erfarenhet av de enklaste handgrepp inom basnäringarna
i det afghanska samhället.

Vi föreslår att Sverige medverkar med utbildningsinsatser och stipendier
för att bidra till återuppbyggnaden av Afghanistan.

Omprioriteringar

En del av biståndsinsatserna till Nicaragua går till att återställa landet efter
den katastrof en orkan orsakade under 1988. Vi anser att 20 milj kr av
anslaget till Nicaragua därför bör täckas med katastrofbistånd.

Projektstöd

Centern vill ha en ökad andel av biståndet som projektstöd. Vi vill också öka
projektstödet till länder utanför programländerna. Vi anser att projektstöd
också bör utgå till Eritrea, Somalia, Sudan och Västsahara.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar hos regeringen begära en parlamentarisk
översyn av inriktningen av den samlade svenska u-landspolitiken, i
enlighet med motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om inriktningen av de svenska biståndsinsatserna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om insatser för att förbättra barnens situation,

4. att riksdagen beslutar anslå 310 milj kr till UNICEF, en ökning
med 20 milj kr,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som Mot. 1988/89
anförts om förverkligande av miljömålet, U230

6. att riksdagen beslutar anslå 250 milj. kr. till Miljö- och markvård,
en ökning med 125 milj kr,

7. att Sverige som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om Sveriges agerande i Världsbanken,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om global energistrategi och förverkligande av FNs
resolution om förnybar energi,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om landsbygdsutveckling,

10. att riksdagen beslutar anslå 50 milj kr till utvecklande av
u-landsanpassad teknik, från anslaget tekniskt samarbete,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om bostadssociala åtgärder,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det
multilaterala biståndets andel bör öka,

13. att riksdagen beslutar anslå 125 milj. kr. till livsmedelsbistånd
genom WFP, en ökning med 10 milj. kr.,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om biståndsprojekt på Gaza och Västbanken,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett nordiskt
biståndssamarbete,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om Stöd till demokratisk utveckling,

17. att riksdagen beslutar införa ett särskilt anslag Stöd till demokratisk
utveckling på 50 milj kr,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om åtgärder för att främja kvinnors utveckling,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om kooperativt bistånd,

20. att riksdagen anslår 575 milj. kr. till folkrörelser och enskilda
organisationer, en ökning med 25 milj. kr.,

21. att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad som anförts
om svenskt agerande för att minska skuldbördan på ett socialt
acceptabelt sätt,

22. att riksdagen beslutar anslå 540 milj kr till skuldlättnader, en
minskning med 100 milj kr.,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om organisation och verksamhet vid BITS,

24. att riksdagen anslår 280 milj. kr. till U-krediter, en minskning
med 120 milj. kr.,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om biståndsverksamhet i Södra Afrika,

26. att riksdagen avslår regeringens förslag till finansiering av
UNTAGs verksamhet över biståndsbudgeten,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförts om biståndsinsatser till Afghanistan, 17

28. att riksdagen anvisar 20 milj kr till Nicaragua från katastrofbiståndet,
samt minskar landramen med motsvarande belopp,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om projektstöd till Eritrea, Somalia, Sudan och
Västsahara.

Stockholm den 25 januari 1989
Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Gunnar Björk (c)

Pär Granstedt (c)

Karin Israelsson (c)

Per-O la Eriksson (c)

Görel Thurdin (c)
Karin Söder (c)
Gunilla André (c)
Börje Hörnlund (c)
Agne Hansson (c)
Larz Johansson (c)

Mot. 1988/89
U230

18