avLarsWernerm.fi. U-ländernas skuldsättning

Motion 1988/89:U226

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:U226

avLarsWernerm.fi.
U-ländernas skuldsättning

Tredje världskriget har redan börjat. Ett tyst, men inte mindre förfärligt krig.
Det sliter sönder Brasilien, hela Latinamerika och praktiskt taget hela Tredje
världen. Det är inte soldater utan barn som mister livet. I stället för miljoner
sårade är det miljoner arbetslösa. Det är inte broar som förstörs utan
fabriker, skolor, sjukhus och hela länders ekonomier som föröds. Det är
USA:s krig mot Latinamerika, mot hela Tredje världen. Det är ett krig om
skulderna, och huvudvapnet är räntan, ett dödligare vapen än atombomben.
(Sagt av den brasilianske arbetarledaren Luis Ignacio Silva, känd som
Lula.)

U-ländernas skulder har snabbt växt till en katastrof. 1982 då skuldkrisen
bröt ut var skulderna totalt 626 miljarder dollar. Nu är de 1 320 miljarder.
Skuldtjänsten pumpar kapital från u-länderna till i-länderna. 1982-1987 var
nettotransfereringen av kapital från syd till nord 300 miljarder kronor om
året. Det motsvarar fyra Marshallplaner.

På senare år har investeringsnivån i många u-länder inte ens räckt till för att
täcka förslitningen av tidigare års investeringar. Satsningarna på utbildning
och hälsovård, vägar, telekommunikationer och energi har minskat drastiskt.
En mycket stor del av exportinkomsterna har måst användas till
skuldtjänst i stället för import av nödvändiga varor och teknik.

U-ländernas kris får konsekvenser även för oss. Sveriges handel med
u-länderna är obetydlig. OECD-ländernas har minskat. Nordens Fackliga
Samorganisation beräknar att ett ökat bistånd motsvarande 0,5 procent av
BNP i vart och ett av OECD-länderna skulle få till resultat att det under fyra
år skapas nästan tre miljoner nya arbetstillfällen inom OECD (med
28 miljoner arbetslösa) genom ökad export till u-länderna.

IMF:spatentmedicin...

När skuldkrisen kom, valde Internationella valutafonden (IMF) att behandla
symptomen, inte orsakerna dvs. råvarupriserna, räntorna och valutakurserna.
Inte heller det som är motorn i ränte- och valutafluktuationerna, USA:s
budgetpolitik. USA kan använda sedelpressen, så länge dollarn accepteras
som internationellt betalningsmedel. Det ställer frågan om en verkligt
internationell reservvaluta. Det borde vara omöjligt för en enskild nation att
åtnjuta de privilegier som följer av att den egna valutan fungerar som
internationell reservvaluta.

IMF ordinerade sin gamla patentmedicin, strukturanpassning: devalvera,
släpp marknadskrafterna fria, slopa subventionerna, minska budgetunder

skotten, strama åt kreditmarknaden, sänk skatterna, minska socialutgifter- Mot. 1988/89
na, slopa subventionerna på livsmedel och tjänster, avskaffa valutareglering- U226
arna, som hindrar exporten av utländsk valuta (i synnerhet betalningar till
utlandet av räntor och utdelningar till utländska företag), satsa på exporten.

Länder som vill pröva andra vägar avstängs från lån. Effekten förstärks när
också de bilaterala biståndsgivarna numera kräver att mottagarlandets
regering kommer överens med IMF, vilket även Sverige gjort. De tror mer på
IMF:s sakkunskap än sina egna biståndsorgan. I Sverige har denna tilltro till
finansexpertenas överlägsenhet lett till att skuldförhandlingarna med uländerna
överförts från UD och SIDA till finansdepartementet.

... fick motsatt verkan

Verkan blev inte den avsedda. Nedskärningarna framkallade vågor av social
och politisk oro som orsakade än mer kapitalflykt. Investeringarna sjönk.

Devalveringarna drev upp kostnaderna i hårdvaluta för skuldtjänsten och
importen av insatsvaror till industrin.

IMF-receptet motverkar sina egna mål. Exportstrategin kan inte lyckas på
en världsmarknad där priserna på u-ländernas produkter ständigt sjunker.

När exporten forceras, stryps tillförseln av livsmedel och industriråvaror på
den inhemska marknaden, vilket sätter ytterligare fart på inflationen.När
valutaregleringar avskaffas, underlättas kapitalflykten. När budgetunderskotten
dras ner, drabbas även infrastrukturen vilket förstör möjligheterna
att producera och cirkulera varor. Investeringarna går ner.

Ju mer skulderna omförhandlats, desto större har de blivit. Från 1980 till
1986 betalade u-länderna 658 miljarder dollar i skuldtjänst, dvs. mer än vad
hela skulden var 1980.

Länder har ingått avtal med IMF och följt dem till punkt och pricka, men
ändock måst konstatera att underskotten och inflationen inte försvunnit utan
kanske rentav förvärrats.

i Peru...

Peru är ett exempel på det. Det skulle bli ett mönsterland för IMF. Sedan
1980 har alla de reformer avskaffats, som genomfördes efter 1977. Importtullarna
slopades. Valutan (soles) har devalverats gång på gång. De statliga
investeringarna omdirigerades till skuldtjänsten. Statliga företag privatiserades.
Socialutgifterna sänktes, subventionerna på baslivsmedel avskaffades.

Strejkrätten avskaffades.

Reultatet blev inte balans. 1986 hade Perus BNP/inv. sjunkit till 1965 års
nivå. Utlandsskulderna var högre än någonsin. Den inhemska industrin har
brutit samman. Bara 35 % av befolkningen hade fast arbete och inkomst.

Exporten av jordbruksprodukter forceras fast befolkningen svälter. Matbristen
blir allt värre, det finns inte pengar att betala import. Landet går mot
social kollaps. Det dagliga brödet har blivit en explosiv politisk fråga, som
vänstergerillan utnyttjat. De krävde att flera lastbilslaster med mat skulle
distribueras som lösen för en kidnappad industriman och f.d. general.

12

...och Zambia

Ett annat exempel är Zambia. IMF gjorde inget mot de viktigaste orsakerna:
den sydrhodesiska rasistregimens aggression, Sydafrikas permanenta utpressning
och fallet på kopparpriserna. IMF:s hästkur var den vanliga, fast i
Zambias fall krävde IMF en nedskärning av militärutgifterna. Programmet
(1984-86) blev en besvikelse. Ekonomin expanderade inte. Den krympte.
Valutan devalverades med ytterligare 955 %. Företagen stimulerades inte av
priskontrollens slopande utan minskade sin efterfrågan drastiskt. Många
småföretag gick omkull. Lager förblev osålda. De höjda räntorna gjorde det
omöjligt för bönderna att låna. Importliberaliseringen utsatte den inhemska
industrin för utländsk konkurrens, som hindrade dess omstrukturering.

Det visar att program, som görs upp fjärran från verkligheten och som
bygger på marknadsekonomiska doktriner inte kan tillämpas schematiskt på
ett u-land som Zambia. Afrika som tidigare var självförsörjande och
nettoexportör av livsmedel, måste i dag importera 1/3 av sina livsmedel.

IMF som social nedrustare ...

När IMF strukturanpassar, är det alltid de fattiga och svaga som får stå för
åtstramningarna. Det är aldrig militärutgifterna om IMF angriper. I Uruguay
ställde IMF 1988 åtta krav, bl.a. att löneökningarna måste ligga 1-2 % under
inflationen och att den offentliga sektorn skulle privatiseras. Avgifterna för
el, vatten och kollektivtrafik höjdes dramatiskt. Men försvarsutgifterna
rörde IMF inte vid. De får sluka 3637 % av budgeten. När IMF:s politik
genomförs, behövs det repressiva medel för att hålla folk i schack.

Unicef har studerat följderna av Världsbankens och IMF:s strukturanpassningar:
barnadödlighet och analfabetism har ökat. ILO konstaterar att
lantarbetarlönerna sjunkit drastiskt i Latinamerika på 80-talet. Flykten till
städerna har accelererat och pressat ner lönerna även där. En Världsbanksstudie
visar att reallönen för en grovarbetare i Säo Paulo sjönk med 25 %
1980-85.

... och miljöförstörare

I Centralamerika har redan över 60 % av skogen skövlats för att producera
kött för export till Nordamerika. I norra Mexico används grundvattnet för att
odla grönsaker för export till USA. I Thailand har maniokodlingarna
30-dubblats och skogen krympt från 72 till 17 % av landets yta. I Malaysia
avverkas dagligen sju kvadratkilometer regnskog av skogsbolagen, vilket är
snabbare än någon annanstans i världen. Regnskogstimret exporteras
huvudsakligen till Japan. I Botswana har Världsbanken satsat på biffkor. Det
har lett till överbetning och ökenspridning. Köttet exporteras till EG.
Befolkningen måste livnäras med utländskt livsmedelsbistånd. I Sudan har
Världsbanken spenderat drygt 300 miljoner kronor på bekämpningsmedel
för att skydda bomullsskörden mot skadedjur. Dessa blev resistenta, så
kostnaderna steg och närmar sig värdet av den skördade bomullen. Haven
fiskas ut. Allt för att mätta IMF:s heliga ko, exporten.

De sociala och ekologiska katastroferna i Världsbankens och IMF:s spår

Mot.

U226

har blivit så uppenbara att banken - och medlemsländerna, t.ex. Sverige - Mot. 1988/89
måste sätta in särskilt bistånd för att mildra de sociala effekterna och reparera U226
en del av miljöskadorna.

IMF:s lösning är swaps

Nu vill bankerna att skattebetalarna i i-länderna skall betala, att staterna
skall överta privatbankernas fordringar, skära ner dem och ta förlusterna.

IMF har hjälpt affärsbankerna att få regeringarna att garantera privata
skulder eftersom stater inte kan gå i konkurs. IMF genomdriver privatisering
av statliga företag i skuldländerna, som utländska - främst amerikanska banker
och storföretag förvärvar i utbyte mot till reapris inköpta skuldförbindelser
genom vad som kallas debt-for-equity-swaps. En ny variant av
swaps, som diskuteras, är att utländska importörer skall kunna betala med
nedskrivna skuldpapper.

Enligt budgetpropositionen har Sverige främjat sådan marknadsbaserad
skuldlättnad, bl.a. genom att under innevarande budgetår bidra med
10 miljoner kr. till en fond för återköp av Bolivias skulder till privata
långivare. Fonden, som sköttes av Valutafonden, var ett första försök att i ett
multilateralt samarbete genomföra skuldåterköp. Det ledde till att häften av
Bolivias skulder till privata kreditorer kunde återköpas och annulleras till en
kostnad motsvarande 11 % av skuldernas nominella värde. (Prop. 1988/

89:100 Bil. 5, s. 131.) I realiteten verkar aktionen ha höjt värdet på
skulderna, som 1987 var nere i 89 %.

Chile har köpt tillbaka 18 % av sin utlandsskuld till 59 % av det nominella
värdet. En som tjänar på detta är Christer Consafe Ericsson som förvärvat
skog och exporterar skogsråvara till sitt f.d. hemland. Colombia köpte
tillbaka 22 % av sin skuld till 22 % av dess ursprungliga värde. För Peru var
motsvarande siffror 31 och 21 %. Ändå gjorde långivarna ingen dålig affär.

Trots nedskärningarna tjänade de mer på dessa lån än om de hade placerat
pengarna i engelska eller amerikanska statspapper.

Världsbanken skall sätta upp en ny världsfond för att underlätta swaps
och kanalisera japanskt kapital i portfölj investeringar i u-länderna.

Man socialiserar skulderna och privatiserar tillgångarna. Några investeringar
handlar det inte om, som skulle kunna bidra till tillväxt av produktionen.
Länderna hamnar i ett nytt beroende. På sikt hotas folksuveräniteten.

U-ländernas tillgångar övergår på nytt i utländsk ägo. Det är en rekolonisering.

I de mest skuldtyngda länderna börjar man frukta att bli uppköpt. De
transnationella bankerna behöver bara swappa 10 % av sina fordringar i
Brasilien för att ta kontroll över landets tio största banker. För 30 % kan de
ta över 730 företag och utklassa de inhemska kapitalisterna.

Bankerna är vinnarna

1982, när skuldkrisen blev akut, skulle nedsättningar av skulderna ha drabbat
banksystemet hårt och lett till en rad konkurser. Nu har bankerna byggt upp
reserver och minskat lånen till riskländer i relation till det egna kapitalet.

Skuldkrisen hotar i dag inte längre det internationella finansiella systemet.

Av affärsbankernas sammanlagda utlåning ligger bara 6 % i u-länderna.
Men de vill inte avskriva lånen, så omförhandlingarna fortsätter att rulla
snöbollen framåt.

Bankerna har inte förlorat på skulderna. 198285 ökade vinsterna för
Bankers Trust med 66 %, Chase Manhattan med 84 %, Chemical 61 %,
Citicorp och Manufacturers Hanover med 38 % och Morgan Guaranty med
79 %, som har stora lån i Latinamerika. Brasilien - landet med de största
utlandsskulderna - har faktiskt betalat sin skuld. 1985 hade landet betalat
121,3 miljarder dollar i skuldtjänst sedan 1973. Trots det hade skulden under
samma tid vuxit från 9,5 till 105 miljarder.

Måttet rågat i Latinamerika

Utarmningen i Latinamerika har lett till en radikalisering. Flera regeringar
balanserar mycket osäkert mellan militären och populistiska krafter. En
varningssignal var militärrevolten i Argentina i december. Vänsterkrafter,
som kräver en drastisk nedskärning av skulden, har nått valframgångar i
Mexico, Brasilien och Venezuela. Den nye presidenten i Venezuela,
socialdemokraten Carlos Andres Perez har väckt oro i Washington med sin
antiamerikanska retorik och krav på snabba skuldlättnader. I Argentina
anses den peronistiske kandidaten ha god chans att vinna presidentvalet.

Den s.k. åttagruppen (Argentina, Brasilien, Colombia, Mexico, Peru,
Uruguay och Venezuela - Panama är för tillfället uteslutet) har inlett ett
samarbete om skuldkrisen och undersöker möjligheterna att skapa en
regional fond för att köpa tillbaka lånen och olika sätt att omvandla lånen,
exempelvis i obligationer.

Nya vägar måste prövas

Nu måste man välja: är det u-länderna som skall räddas eller bankerna? Man
måste erkänna den verkliga situationen och sluta agera som om man trodde
att skulderna skulle kunna återbetalas.

UNCTAD har föreslagit att affärsbankerna skall avskriva 30 % av lånen
till de 15 mest skuldtyngda länderna. Fidei Castro föreslog för några år sedan
att u-ländernas skulder omvandlas till statsobligationer med 99 års löptid,
som i-länderna skall köpa upp för pengar som frigörs genom en nedskärning
av militärutgifterna. Sovjet har föreslagit att inrätta ett 100 års moratorium
för de minst utvecklade länderna och att i en rad fall helt avskriva skulderna.

Från Fria fackföreningsinternationalen har man fört fram tanken på
debt-for-development swaps kombinerade med en politik som höjer
reallöner och socialutgifter. IMF skall sluta stödja länder, där de mänskliga
rättigheterna kränks och folkrörelser förföljs.

I en rapport till TCO-kongressen framförs tanken på en omfattande plan
för avskrivning av u-ländernas skulder, ökad handel samt tekniskt och
ekonomiskt bistånd. Det skulle få starkt positiv effekt på i-ländernas
sysselsättning och export, heter det. Man menar att Sverige tillsammans med
övriga nordiska länder kan driva på ännu mer för internationella aktioner,
som skapar ekonomisk och social utveckling i u-länderna.

Mot.

U226

Vern är skyldig?

Avskrivningar måste utgå från hur skulderna uppkommit. Vilka skulder skall
betalas? Vem är skyldig? Vem skall betala?

Lån till produktiva investeringar uppmuntrades av Världsbanken under
MacNamara. I många fall har de givit bestående resultat: ökad produktion,
mer oberoende, tillväxt. Men åtskilliga företag råkade i kris till följd av
oljechocken, räntechocken, dollarns uppgång och råvaruprisernas fall. För
dessa skulder måste Världsbanken, som felbedömde den ekonomiska
utvecklingen och gav felaktiga råd, ta sitt ansvar.

Felinvesteringar har gjorts som i Sudan, som lockades att bygga världens
största sockerfabrik, när sockerpriset gick i höjden. 1975 nådde det rekordet
65,5 cent/pund. Men sedan rasade priset, till 2,35 cent 1985. Sudan står nu
därmed en vit elefant. Här är det marknadskrafterna som är skyldiga. Hur
få dem att betala? Skall CocaCola betala skadestånd för att de ryckte undan
mattan under fotterna på en rad u-länder genom att övergå till majssirap i
stället för rörsocker för att söta sina drycker? Skall FN skicka räkning till alla
råvaruimporterande länder och begära att de solidariskt kompenserar
råvaruexportörerna för prisrasen?

Projekt har påtrugats länder av bankernas handelsresande i lån, ibland
för att någon av bankens stora hemmakunder skulle ta hem en stororder.
Ländernas betalningsförmåga bekymrade inte bankerna. Borde inte bankerna
få stå sitt kast?

Lån har givits till mutprojekt som det kärnkraftverk som Westinghouse
fick bygga i Filippinerna för 2,1 miljarder dollar, trots att General Electric
lagt ett betydligt lägre anbud. Westinghouse rodde hem ordern genom att
muta Marcos med 80 miljoner dollar. Den filippinske industriministern
skrev sedan till Marcos att denne hade köpt en atomreaktor till priset av
två. Till denna skuld är väl Westinghouse, banken och Marcos skyldiga?

Militärdiktaturer har fallit och lämnat skulder efter sig som hotar stabilitet
och demokrati. Pakistans arv efter diktatorn Zia u-Haq var
15 miljarder dollar i utlandsskulder. Brasiliens utlandsskuld var
3,2 miljarder dollar före militärkuppen 1964 och 104 miljarder när diktaturen
störtades 1985.1 Chile lånade Pinochetjuntan 6,5 miljarder dollar för att
importera bilar, TV-apparater och andra konsumtionsvaror för att köpa
medelklassens gunst. De som investerar i diktatur borde få ta konsekvenserna.

Hur stor kapitalflykten är finns bara gissningar om, som går från 1/5 till 1/3
av de totala utlandsskulderna. En del lån flyktade genast ut ur landet. Det
gäller även IMF-lån. Mexico beräknas ha förlorat 26,5 miljarder dollar i
kapitalflykt enbart 1979-82. Marcos sägs ha en förmögenhet på mellan ett par
miljarder och 15 miljarder dollar i utländska banker. Bankerna har direkt
medverkat i kapitalflykten. I fallet Brasilien har Morgan Guaranty Trust
tillstått att 18-29 miljarder dollar aldrig fördes in i landet till följd av
bankernas manipulationer, exempelvis falska fakturor. Citicorp har 1 500
kurirer anställda för att transportera heta pengar över gränserna.

Dessa miljarder finns i banker i flyktkapitalets asylländer: USA, Schweiz,
Liechtenstein, Luxemburg, Hongkong, Singapore, Bahamas, Bermuda,

Jungfruöarna, Grand Cayman, Panama, Bahrain, Vatikanstaten m.fl. Mot. 1988/89

Citibank sägs ha 13 miljarder i sina kassavalv, som tillhör latinamerikaner, U226

dvs. mer än vad banken har i fordringar på Latinamerika.

De transnationella företagens manipulationer med fakturor (de underfakturerar
exporten och överfakturerar importen) beräknas kosta Brasilien ca
sex miljarder dollar årligen. Om man därtill lägger de subventioner de får (de
japanska, brittiska och amerikanska aluminiumbolagen betalar exempelvis
endast 10-18 dollar/megawatt för elkraften som kostar 38 dollar att producera)
och de sänkta råvarupriserna, så kommer man fram till att de tar hem
motsvarande 10 % av Brasiliens BNP årligen.

USA:s rustningsdrive drev upp räntorna till toppnivå. Realräntan låg på
12 % åren 198182. Brasilien tog lån 1976, då räntan var 6,25 %, vilka
betalades 1981 med 21,5 % ränta. Det kostade landet 34,57 miljarder dollar.

Det finns ekonomer som hävdar att om realräntan legat på för utvecklingslån
acceptabel nivå (1,5-2 %), skulle bankerna i dag häfta i skuld till u-länderna.

Det är uppenbart att de olika slagen av skulder inte kan behandlas med
samma metoder. Nord/Sydkampanjen har föreslagit en internationell domstol
för att pröva skuldernas legitimitet.

Frontstaterna i södra Afrika har tillfogats materiella förluster i storleksordningen
30 miljarder dollar. Nicaragua har utsatts för USA:s handelsembargo
och militära aggression genom contras.

En seriös diskussion om de afrikanska ländernas skuldkris måste handla
om hur lånen skall avskrivas. Först när en väsentlig del av skulderna skrivits
av, kan kräftgången i Afrika stoppas. Men för att vända den till utveckling
behövs samtidigt massiva biståndsinsatser. Apartheidregimen måste bort i
Sydafrika. Krigen måste upphöra.

En svensk modell

Sveriges politik i skuldfrågan måste utgå från samma mål, som riksdagen
fastlagt för biståndspolitiken: att höja de fattiga folkens levnadsnivå genom
resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk
självständighet, demokratisk samhällsutveckling samt en framsynt hushållning
med naturresurser och omsorg om miljön.

Utifrån dessa mål måste vi underkänna IMF:s lösning. Den sänker de
fattiga folkens levnadsnivå, stryper deras resurser, vidgar de ekonomiska och
sociala klyftorna, urholkar den ekonomiska och politiska självständigheten,
blockerar en demokratisk samhällsutveckling och hårdexploaterar naturresurserna
med miljöförstörelse som följd.

Först måste vi få ett mått på ländernas utveckling, som inte är detsamma
som tillväxt uttryckt i BNP/inv., mätt i dollar. Det måttet mäter endast i
teorin. Med det kan BNP fördubblas om dollarkursen halveras. UNICEF
föreslår ett nytt mått, U5MR, det årliga antalet dödsfall bland barn under
fem år bland 1 000 samma år födda barn. UNICEF refererar till en
framställan från över 800 parlamentariker från fem länder till Världsbankens
ordförande, i vilken det framhölls att de fattigas villkor kan bäst bedömas
med sociala mått såsom dödligheten bland barn under fem års ålder;
människors genomsnittliga livslängd, tillgång till rent vatten, skriv- och

läskunnigheten bland vuxna - speciellt bland kvinnor - och det relativa Mot. 1988/89
antalet undernärda barn. U226

Med det nya måttets - U5MR - hjälp kan vi mäta effekterna av olika
metoder för att lösa skuldkrisen och bedöma olika skuldstrategier utifrån
våra biståndspolitiska målsättningar. Sedan kan vi utveckla en svensk modell
och lägga fram den i internationella fora: FN, IMF, Världsbanken,

UNCTAD, Parisklubben osv. Vi kan väcka opinion för våra idéer i vida
kretsar, samråda med likasinnade regeringar i linje med Manleyrapportens
förslag och visa på praktiska framgångssätt för att stoppa skuldkatastrofen.

Vpk föreslår att regeringen snabbutreder riktlinjer för en svensk modell
för att lösa skuldkrisen. Den bör tillvarata det kunnande som finns här i
landet, på SIDA, i folkrörelserna och solidaritetsrörelserna, vid universiteten,
i departementen. Gruppen bör arbeta öppet, så att människor får insyn
och kan delta i debatten. En upplyst och aktiv opinion är förutsättningen för
att vinna stöd för en skuldpolitik, som kommer att innebära uppoffringar av
oss.

Vpk:s förslag

Vpk vill föreslå några frågeställningar, som en sådan skuldgrupp bör
bearbeta.

Hur det nya utvecklingsmåttet U5MR skall definieras och hur statistiken
skall kunna förbättras så att det blir ett tillförlitligt mått.

Tillväxtfixeringen måste ersättas med en politik för hållbar utveckling
utifrån ländernas reella förutsättningar, vilka är mycket olika i exempelvis
Latinamerika och Afrika.

De skuldsatta ländernas handlingsutrymme blir olika stort, beroende på
vilka metoder som används för att åstadkomma skuldlättnader. Den hittills
använda principen att inte skriva av lånen får till effekt att de skuldsatta
länderna hålls kvar i en situation där kreditorerna och IMF kan diktera
villkoren för omförhandlingar och fortsatt bistånd.

Inga alternativa strategier har ännu utvecklats för att skapa balans i valuta,
budget och penningmarknad med metoder som är skonsammare mot de
sociala sektorerna och redan utsatta grupperna i samhället. Någon sådan kan
inte utvecklas på grund av IMF/Världsbankens hegemoni på området.

Antingen måste djupgående förändringar ske i IMF/Världsbankens politik
och struktur eller också måste andra organ skapas, t.ex. en FN-bank med
demokratiska röstregler, vilket vpk föreslår i en annan motion.

Dollarns ställning som internationell reservvaluta måste omprövas och
J.M. Keynes förslag i Bretton Woods bör tas upp till förnyad diskussion: att
skapa en neutral reservvaluta, som han kallade bancor. Vpk föreslår detta
i en annan motion.

Studera alternativen

- 100-årigt moratorium på u-ländernas skulder

- omvandling av lån till statsobligationer med 100 års löptid

- avskrivningar

IMF:s strukturanpassningsprogram måste humaniseras och förändras så
att de motverkar kapitalflykt, stimulerar produktiva investeringar och en

hållbar utveckling. Förhandlingarna med u-länderna måste demokratiseras
så att t.ex. deras fackföreningar kan medverka till att programmen blir socialt
acceptabla. U-ländernas kapacitet att utarbeta egna program måste stärkas.

Korrupta och tvivelaktiga lån måste särbehandlas. Man måste finna en
lämplig rättsinstans för att pröva lånens legitimitet. Ge FN (alternativt IMF)
befogenheter att uppspåra flyktkapital och återställa det till de bestulna
länderna.

Exportsatsningar måste åtföljas av åtgärder som förbättrar u-ländernas
handelsvillkor (terms-of-trade). Det förutsätter bl.a. att deras beroende
minskas av de transnationella företag, som nu kontrollerar deras handel, och
förmå i-länderna att överge protektionism och dumping.

I-länderna måste öka sin handel med u-länderna och sluta handelsavtal för
att stabilisera deras exportinkomster och möjliggöra import. Det är en
förutsättning för att återhämtningsprogram skall kunna genomföras, som gör
investeringar produktiva och leder till resurstillväxt.

Öka u-ländernas självtillit och självförsörjning med livsviktiga varor, i
första hand livsmedel. Främja en jordbrukspolitik, där jorden utnyttjas för
att täcka behovet av livsmedel, vilket förutsätter jordreformer, stöd till
småbrukarorganisationer och -kooperativ samt ekonomisk och social jämlikhet
för kvinnorna.

Initiativ från de nordiska regeringarna bör tas för att öka biståndsflödet
från OECD-länderna kraftigt. Sverige måste gå i spetsen och höja biståndet
till 2 % år 1995. Inleda diskussioner med Japan om hur dess väldiga ökning
av biståndet bäst kommer till användning. Folkligt deltagande i biståndsprojekten
- framför allt av de direkt berörda människorna och deras organisationer
- bidrar till demokratisering, större verklighetsförankring av projekten
och bättre skydd av miljön.

Skuldkrisen har ändrat förutsättningarna för u-landsbiståndet, som alltmer
måst krisanpassas. Det framstår allt tydligare att det inte räcker med
bistånd. Det behövs en mer övergripande u-landspolitik, omfattande även
handels- och finanspolitik. Vpk föreslår i en annan motion att en ulandspolitisk
utredning skall tillsättas för att utveckla en övergripande
u-landspolitik.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de av
riksdagen antagna biståndspolitiska målen skall ligga till grund för
Sveriges agerande för att lösa u-ländernas skuldproblem,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
bör verka för allmän avskrivning av lån till de fattigaste u-länderna,
framför allt i Afrika,

3. att riksdagen begär av regeringen att ett nytt mått på utveckling,
U5MR, införs,

4. att riksdagen begär att regeringen skall tillsätta en arbetsgrupp för
att snabbutreda en svensk modell för att lösa skuldkrisen.

Mot.

U226

Stockholm den 25 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)

Mot. 1988/89

U226

Berith Eriksson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Hans Petersson (vpk)

gotab 16775, Stockholm 1989

20