Avfall och sopförbränningsanläggningar

Motion 1986/87:Jo825 Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87 :Jo825

Lars Werner m. fl. (vpk)

Avfall och sopförbränningsanläggningar

I ett utvecklat industrisamhälle som Sverige krävs enligt vpk:s synsätt att
sophanteringen grundar sig på höga krav om minskat resursslöseri, minskad
förpackningshysteri och mer återanvändning.

Sopförbränningen står för mycket stora utsläpp av saltsyra, kvicksilver,
bly, zink, koppar och kadmium. Vid förbränningen bildas de mycket farliga
ämnena dioxin och dibensofuran. De positiva sidorna med sopförbränning är
att mängden sopor minskas med cirka två tredjedelar och att man får värme
på köpet. Men de negativa sidorna överväger och verksamheten kan därför
inte försvaras. Vpk upprepar därför sitt krav om att inga nya sopförbränningsanläggningar
skall få tas i drift samt att där tillfredsställande förbränning
inte uppnåtts skall anläggningarna avvecklas inom en femårsperiod börja
avvecklingen med de äldsta anläggningarna. Att elda sopor för
värmens skull är i jämförelse med andra energikällor det för miljön mest
försurande sättet räknat per energienhet. Vid förbränningen bildas saltsyra
som går direkt ut i luften. Dessutom bildas svaveldioxid och kvävedioxid som
så småningom omvandlas till svavelsyra resp. salpetersyra.

Den främsta anledningen till att sopförbränningen nu är så vanlig är att
50 % av hushållssoporna bränns. Stora mängder värmeenergi framställs på
detta sätt. Men det finns mer miljövänlig teknik att tillgodogöra sig sopornas
energiinnehåll på. Alla som besökt en soptipp kan med näsan konstatera att
det bildas gas. Lyckas man frånskilja plast, metaller och glas kan man
använda resten för gasutvinning. Därefter återstår ett utmärkt (även
luktfritt) jordförbättringsmedel.

För att komma till rätta med dessa stora problem behövs flera olika
åtgärder. En av de viktigaste är införandet av sortering av soporna - vid
källan, dvs. i hushållen. I några få av landets kommuner provar man
källsortering av sopor. Erfarenheterna är goda. Kommunernas roll vid
sophanteringen är över huvud taget mycket viktig. De kan göra mycket för
att åstadkomma förbättringar. Många kommuner använder t. ex. engångsmaterial
i skolbespisningar, personalmatsalar m.m. Naturligtvis är det ett
gigantiskt slöseri som bygger på våra sopberg. En av de viktigaste åtgärderna
för att komma till rätta med sophanteringen är att varje kommun själv måste
ta ansvar för sina sopor. De enorma sopberg som då rent påtagligt skulle
uppstå i varje kommun skulle visa på konsekvenserna av vårt konsumtionssamhälle.
Mängden sopor måst helt enkelt minskas. Det görs inte genom en
ständigt ökad konsumtion utan tanke på miljöaspekter.

18

Hemställan

Med hänvisning till det i motionen anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att inga nya sopförbränningsanläggningar
får tas i bruk samt att de befintliga sopförbränningsanläggningarna
avvecklas inom en femårsperiod - de äldsta anläggningarna skall
avvecklas först,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om källsortering av hushållssopor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om att varje kommun skall ta hand om sina egna
sopor.

Stockholm den 27 januari 1987

Lars Werner (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)
Jörn Svensson (vpk)
Jan Jennehag (vpk)
Viola Claesson (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)

Oswald Söderqvist (vpk)

Mot. 1986/87
Jo825

19