avCarlBildtm.fi.

Motion 1988/89:Fi4

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Fi4

avCarlBildtm.fi.

med anledning av proposition 1988/89:47 om vissa ekonomisk- 1988/89
politiska åtgärder m.m. Fi4

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 2

2 Det ekonomiska läget 2

2.1 Den internationella utvecklingen 2

2.2 Den svenska ekonomin 4

2.3 Regeringen kapitulerar för inflationen 8

2.4 Regeringens ansvar för det stigande skattetrycket 8

2.5 Problem med konkurrenskraft och utvecklingskraft 9

3 Regeringens ekonomisk-politiska åtgärder 13

3.1 Den allmänna inriktningen 13

3.2 Arbetsutbud 15

3.3 Byggverksamhet 17

3.4 Konkurrensfrågor 19

3.5 Jordbrukspolitiken 19

3.6 Teko-politiken 19

4 Den moderata politiken 20

4.1 Frågan om åtstramning 20

4.2 Stabiliseringspolitiken 21

4.2.1 Långsiktighet och normer 21

4.2.2 Utgiftspolitiken 23

4.2.3 Skattepolitiken 23

4.3 Strukturpolitiken 24

4.3.1 Omvandling och utveckling 24

4.3.2 Sparandet 26

5 Hemställan 28

1 Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr Fi4

1 Sammanfattning Mot. 1988/89

Fi4

Regeringen räknar med att prisstegringen - även efter insättande av de
åtgärder som nu föreslås - skall ligga kvar vid 6 % både 1989 och 1990. Detta
visar att man kapitulerat för inflationen och att den s.k. tredje vägens politik
inte fungerat. Det hårda skattetrycket och andra hinder på ekonomins
utbudssida medför också att tillväxten i Sverige 1989 och 1990 bara väntas bli
ca hälften så hög som genomsnittet för OECD-länderna samt att underskottet
i bytesbalansen växer.

På det verbala planet uppvisar den analys och strategi som kommer till
uttryck i propositionen vissa likheter med det ekonomisk-politiska program
som moderata samlingspartiet länge förespråkat. Vi ställer oss emellertid
tvivlande till att regeringen verkligen har kraft att lägga om kursen så mycket
som krävs.

För det första är de åtgärder som förordas i propositionen inte tillräckligt
långtgående. I vissa fall går de t.o.m. i fel riktning. För att uppnå en rejäl
utbudsstimulerande effekt krävs långtgående marginalskattesänkningar.

Utökningen av regleringarna inom byggsektorn och övriga förändringar
inom detta område kommer att driva upp byggkostnaderna och kan vara
början till en ny rivningsvåg över landet. Den aviserade konkurrensutredningen
måste också inriktas på åtgärder för att bryta upp de offentliga
monopolen.

För det andra har de delar av det socialdemokratiska partiet som
företräder ett realistiskt ekonomiskt synsätt tidigare misslyckats med sina
intentioner. Det senaste försöket gjordes i den reviderade finansplanen 1986.

Det program som då framfördes skulle dämpa inflationen samt leda till lägre
löneökningar och ökat hushållssparande. Resultatet blev högre pris- och
kostnadsökningar samt ett hushållssparande som 1988 når sin lägsta nivå i
modern tid. Inte heller lyckades man med den utgiftsram för löneökningar
som aviserades 1987 och infördes 1988.

Moderata samlingspartiet avvisar en åtstramning genom skattehöjningar.

1 stället är det angeläget att ge den ekonomiska politiken en mer långsiktig
inriktning. Det gäller såväl stabiiiseringspolitiken som strukturpolitiken,
dvs. sättet att angripa de grundläggande problem som finns i ekonomin.

Vi förespråkar en anknytning av kronan till det europeiska monetära
samarbetet (EMS), fullständigt slopande av valutaregleringen, en ram för de
offentliga utgifternas ökningstakt, sänkning av skattetrycket genom en
långtgående marginalskattereform, avreglering av både den offentliga
sektorn och det privata näringslivet, utförsäljning av statliga företag och
åtgärder som leder till ett ökat hushållssparande.

2 Det ekonomiska läget

2.1 Den internationella utvecklingen

Den ekonomiska tillväxten i OECD-området blir under 1988 starkare än
väntat. Förra höstens turbulens på de finansiella marknaderna har under året
inte fått några mer påtagliga negativa effekter. Produktionsökningen i

OECD-området 1988 väntas nu bli 4 % mot 2 3/4 % enligt tidigare Mot. 1988/89
bedömningar. Fi4

Nuvarande period med god tillväxt i världsekonomin har pågått sedan 1982
och är därmed en av efterkrigstidens längsta. Det senaste årets förnyade
aktivitetsökning är en följd av bl.a. lägre oljepriser, förmögenhetseffekter på
konsumtionen av stigande aktie- och fastighetsvärden, omläggningen av
finanspolitiken i Japan i expansiv riktning samt uppmjukningen av penningpolitiken
efter börsfallet i slutet av 1987.

Framför allt de stora växelkursförändringarna mellan dollarn och andra
valutor har medfört betydande förskjutningar i världshandeln. Medan
underskottet i den amerikanska bytesbalansen växte under 1987, har trenden
vänt under 1988. Förutom att dollarfallet stärkt den amerikanska industrins
konkurrenskraft har en viss spontan dämpning skett av den inhemska
efterfrågan, vilket hållit tillbaka importen. Även god tillväxt utanför USA,
framför allt i den japanska ekonomin, har stärkt den amerikanska handelsbalansen.

Även om utvecklingen i den amerikanska ekonomin under 1988 varit
positiv, är det för tidigt att helt utesluta risken för förnyad turbulens på de
finansiella marknaderna. Om underskottet i handelsbalansen stannar vid den
nuvarande nivån på ca 10 miljarder dollar per månad, försvagas ändå
bytesbalansen med inemot en miljard dollar per månad eller 10 miljarder
dollar per år till följd av att den amerikanska räntebördan till utlandet stiger.

Detta understryker att den amerikanska ekonomin har en nyckelroll för det
fortsatta förloppet i världsekonomin.

En viss avmattning i den internationella konjunkturen väntas under
kommande år. Tillväxtprognosen för 1989 och 1990 anges i propositionen till
3 resp. 2,5 %, vilket synes ligga i linje med de flesta andra bedömningar. Det
innebär att draghjälpen utifrån för den svenska ekonomin avtar.

Inflationen förutses bli fortsatt låg i OECD-området. Regeringen gör
bedömningen att prisökningen i konsumentledet under både 1989 och 1990
blir 4 %. Mot bakgrund av den vikt som den ekonomiska politiken i många
länder fäster vid kampen mot inflationen - vilket bl.a. har demonstrerats av
sommarens räntehöjningar - skärps ytterligare kravet på en dämpad
kostnadsutveckling i den svenska ekonomin.

Regeringen framhåller att världsekonomins utveckling kännetecknas av
ett stort mått av osäkerhet. Särskilt framhålls risken för att tillväxten bromsas
upp kraftigare än som förutsetts, främst som en följd av de stora finansiella
obalanser som fortfarande råder mellan de tre största länderna. Även om det
inte kan uteslutas att det sker en tvärare inbromsning än vad de flesta
konjunkturbedömare nu räknar med, finns det emellertid flera positiva
inslag i världsekonomin som kan bädda för en god utveckling i industriländerna
under 90-talet, när en kommande dämpning väl är avklarad.

De faktorer som kan ge ett bra 90-tal är för det första att inflationen är
tillbaka på 60-talsnivå i de stora industriländerna. Det senaste årets utveckling
visar också att det går att hålla nere inflationen även vid snabb
produktionsökning och högt kapacitetsutnyttjande. För det andra har
företagen genomgående en bättre vinstnivå än under 70-talet. För det tredje
sker stora teknologiska genombrott bl.a. på dataområdet, som kan skapa nya

affärsmöjligheter och bidra till ökad ekonomisk tillväxt. För det fjärde sker Mot. 1988/89
genom EG:s arbete för att förverkliga en fri inre marknad en vitalisering av Fi4
de europeiska ekonomierna. Sist men inte minst viktigt sker betydande
avregieringar och skattesänkningar i många industriländer. Den osedvanligt
långa uppgångsperioden under 1980-talet har initierats i länder med lågt
skattetryck. Allt fler länder i omvärlden ansluter sig till den våg av
skattesänkningar som för närvarande rullar fram.

Denna utveckling innebär sammantaget att 1990-talet kan erbjuda goda
exportutsikter för svenska företag men också att kraven skärps på den
ekonomiska politiken i Sverige, om vårt land inte skall ligga kvar i kön på den
internationella tillväxtligan. Genomsnittligt är skattetrycket väsentligt lägre i
andra industriländer. Vad värre är - medan skattetrycket sänks utomlands,
skall det ligga kvar på en fortsatt rekordhög nivå i Sverige enligt regeringens
prognos.

Moderata samlingspartiet bedömer det mot denna bakgrund som angeläget
att den stora skattereformen i Sverige påbörjas redan 1989 i större
utsträckning än vad regeringen föreslår. Det är vidare nödvändigt att de
skattesänkningar som för närvarande förbereds i olika skatteutredningar
leder till en markerad sänkning av skattetrycket.

2.2 Den svenska ekonomin

I januari utgick regeringen i sitt huvudalternativ från att lönestegringen
skulle stanna vid 4 % under 1988. I den reviderade finansplanen tvingades
regeringen höja prognosen till 6 % (se tabell 1). I den moderata partimotionen
i januari förutsågs att avsaknaden av skattelättnader, som kunde dämpa
lönestegringen, skulle leda till en kostnadsökning i år på över 7 %. Vi vidhöll
denna bedömning i den moderata partimotionen i maj. Nu tvingas regeringen
återigen ändra sig och revidera upp prognosen för 1988 till 7,5 %. Än en
gång har det således visat sig att regeringen varit alltför optimistisk och
felbedömt lönekostnadsutvecklingen, medan den prognos som moderata
samlingspartiet gjorde redan i januari visat sig bli i allt väsentligt korrekt.

Regeringens genom åren systematiska underskattning av kostnadsutvecklingen
är mer allvarlig än vad missade prognoser är i största allmänhet. Den
har inneburit att ekonomiska beslut - både i den offentliga och i den privata
sektorn - har träffats på felaktigt underlag. Det råder således inget tvivel om
att den snabba skärpningen av skattetrycket till stor del är en följd av att den
faktiska inkomstutvecklingen blivit en helt annan än den prognosticerade,
som legat till grund för planeringen.

Tabell l Mot. 1988/89

Försörjningsbalans och nyckeltal (genomsnittlig årlig volymförändring i %, där ej Fi4
annat anges)

	1988 Reg. rev. finansplan	1988 Reg.	1989 Reg.	1989 Kl	1990 Reg.
BNP	2,2	2,8	1,7	1,5	1,3
Privat konsumtion	3,0	2,7	1,9	2,3	1,5
Offentlig konsumtion	1,1	1,4	1,7	1,3	1,0
Statlig	0,8	0,2	1,4	1,4	-0,5
Kommunal	1,3	1,9	1,8	1,3	1,5
Bruttoinvesteringar	3,8	5,6	2,3	2,8	1,3
Lagerinvesteringar'	0,3	0,4	0,5	0,3	0,3
Export av varor och tjänster	2,7	3,9	3,3	3,2	2,6
Import av varor och tjänster	4,9	5,5	5,3	5,9	3,4
Prisökning dec-dec	5,3	6,3	5,9	5,5	5,7
Prisökning, årsgenomsnitt	5,4	5,8	6,0	6,1	5,8
Löneökning	6,0	7,5	7,0	7,5	7,0
Hushållens sparkvot, nivå	-3,7	-2,6	-1.5	-2,8	-1,4
Bytesbalans, mdr.kr.	-10,8	-10,0	-13,8	-12,6	-18,1

1 Förändring i % av föregående års BNP.

(Reg. = regeringens höstbedömning. Kl = Konjunkturinstitutets höstprognos).

Regeringen har nu uppenbarligen lärt av läxan och förutspår därför
lönekostnadsökningar såväl 1989 som 1990 på 7 %. Med hänsyn till det
överhettade läget på arbetsmarknaden och regeringens otillräckliga förslag
till skattelättnader är det emellertid troligt att löneökningarna under
åtminstone 1989 blir ännu större.

Trots snabbare lönestegring justerar regeringen ned prognosen för den
privata konsumtionen under 1988. Detta har stöd i bl.a. siffrorna för
försäljningen i detaljhandeln under året. Det förefaller således som om
försämringen av hushållens sparande har upphört. För 1989 och 1990 förutser
också regeringen en viss återhämtning av sparandet, vilket dock inte
konjunkturinstitutet gör i sin prognos. Eftersom regeringen inte vidtagit
några verkningsfulla åtgärder för att förbättra sparandet torde konjunkturinstitutets
prognos vara mer realistisk. Då skulle också den privata konsumtionen
även under 1989 och 1990 växa snabbare än tillväxten i hela
ekonomin. Behovet av sparstimulerande åtgärder understryks därmed
ytterligare.

Den offentliga konsumtionen bedöms av regeringen öka med 1,4 % under
1988, vilket innebär en upprevidering sedan i våras. Den högre ökningstakten
förklaras av att kommunerna väntas expandera med nästan 2 % i år. Den
kommunala verksamheten fortsätter därigenom att växa nästan dubbelt så
snabbt som vad riksdagen fastställt som önskvärt. Våra förutsägelser från i
våras bekräftas således av utvecklingen. För 1989 och 1990 förutser
regeringen en fortsatt alltför snabb expansion av den kommunala verksamheten.
Vi håller inte för uteslutet att ökningen kan komma att bli 2 % också
under dessa år, om inte motåtgärder sätts in från statsmakternas sida.

De totala investeringarna förutses öka med 5,6 % i år och dämpas
successivt 1989 och 1990. Regeringens prognos förefaller i detta avseende
rimlig.

Trots det försämrade kostnadsläget har exporten utvecklats bättre än Mot. 1988/89

väntat. Den främsta förklaringen är den oväntade styrka som världsekono- Fi4

min uppvisat under året. Trots den högre exportsiffran förlorar emellertid
Sverige andelar på världsmarknaden. Därmed fortsätter den negativa trend
för exporten som inleddes under andra halvåret 1984, efter det att de
omedelbara devalveringseffekterna ebbat ut. För närvarande torde emellertid
inte försämringen av kostnadsläget utgöra den viktigaste hämskon för
exportutvecklingen. Snarare är det restriktioner på ekonomins utbudssida,
bl.a. bristen på arbetskraft, som betyder mest. Inför utsikterna av en
avmattning i världsekonomin räknar regeringen med att exporten växer allt
långsammare. Enligt vår uppfattning kan ändå dess prognos visa sig alltför
optimistisk med tanke på risken för alltför höga löneökningar nästa år.

En fortsatt hög inhemsk efterfrågan ligger bakom den stora importökningen
under 1988. Regeringen räknar också med att importen ökar snabbare än
exporten såväl 1989 som 1990. Därmed ökar underskottet i bytesbalansen
successivt till 18 miljarder 1990. Att inte underskottet växer snabbare beror
på förväntad gynnsam utveckling för de svenska exportpriserna i förhållande
till importpriserna. De senaste årens lägre råoljepriser och prisvinster för
svenskt näringsliv på exportmarknaden kan dock inte väntas bestå. Med
tanke på att den reala handelsbalansen sedan flera år genomgår en
fortlöpande försämring, är det inte osannolikt att bytesbalansen kommer att
försvagas mera än vad regeringen anger, vid oförändrad ekonomisk politik.

Sett från produktionssidan har den svenska industrikonjunkturen varit
mycket stark under 1988. Detta förklaras av en bättre exportutveckling än
vad som tidigare förutsetts. Den fortsatt höga inhemska efterfrågan och det
dåliga hushållssparandet verkar dock återhållande på industrins möjligheter
att dra nytta av den gynnsamma internationella utvecklingen.

Både konjunkturinstitutets senaste barometer och statistik från statistiska
centralbyrån bekräftar att kapacitetsutnyttjandetär mycket högt i industrin.

Detta beror både på att investeringarna under 1980-talet varit otillräckliga
och på att arbetskraftsbrist råder i många regioner och branscher. Produktivitetsökningen
i den svenska ekonomin beräknas av konjunkturinstitutet bli
0,5 % både 1988 och 1989. Denna svaga ökning innebär på kort sikt att
sysselsättningen hålls uppe, men också att den underliggande inflationstakten
drivs upp med negativa konsekvenser för den långsiktiga konkurrenskraften.
Den dåliga produktivitetsutvecklingen innebär i kombination med
bristen på arbetskraft en allvarlig begränsning av tillväxten från utbudssidan.

Regeringen räknar med att BNP stiger med 2,8 % 1988, vilket är lågt i
förhållande till tillväxttakten i OECD-området. Under 1989 och 1990
förutses en successiv dämpning av tillväxten ner mot drygt 1 %. Detta
belyser tillväxthindrens negativa inverkan på möjligheterna att uppnå en
högre eller i vart fall en lika hög tillväxt sorn i andra viktiga industriländer.

Mot bakgrund av de flaskhalsproblem som finns i ekonomin är det heller inte
uteslutet att produktionsökningen blir ännu lägre. Den låga siffran visar
också att svensk ekonomi står inför nya kostnadsproblem.

Prisökningarna har under i stort sett hela 1980-talet varit större än i
omvärlden, vilket framgår av diagram 1. Under 1986 och 1987 dämpades

visserligen inflationstakten påtagligt,men den var ändå avsevärt snabbare än Mot. 1988/89

i viktiga konkurrentländer. Regeringens ekonomiska politik förmådde sedan Fi4

inte konsolidera den lägre inflationstakt som var ett direkt resultat av de
internationella prissänkningarna på råolja.

DIAGRAM 1

Inflationstakten I Sverige och OECD

Procent

Sverige

104

OECD

8001 8101 8201 8301 8401 8501 8601 8701 8801

Ar-mån

KAI la: OECD, Main Eoonomic Indicators

I januari bedömde regeringen att priserna skulle stiga med drygt 3 % under
1988. Från moderat sida framhölls att en realistisk inflationsprognos snarare
borde ligga över än under 5 %. I den reviderade finansplanen tvingades
regeringen indirekt erkänna att vår bedömning var riktig genom att höja
prognosen till 5,4 %. Vid denna tidpunkt bedömde emellertid vi att
utvecklingen under våren snarare tydde på att slutsiffran skulle bli ca 6 %.
Vår slutsats bekräftas av utvecklingen. Regeringen har tvingats revidera upp
prognosen till 6,3 % (december—december). För 1989 och 1990 förutser
regeringen en inflationstakt på omkring 6 %. Mot bakgrund av risken för
stora löneökningar under 1989 kan dock inflationstakten accelerera ytterligare.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den svenska ekonomins balansproblem
fortsätter att förstärkas. Möjligheten ter sig mycket avlägsen att - i
enlighet med den under hösten 1987 fastlagda ekonomiska politiken på
medellång sikt - fram till början av 1990-talet arbeta upp överskott i
bytesbalansen, som skulle kunna användas för amortering av utlandsskulden.
Med nuvarande inriktning av den ekonomiska politiken är risken i
stället påtaglig att bytesbalansunderskottet accelererar, tillväxten stagnerar
och arbetslösheten ökar i början av 1990-talet.

2.3 Regeringen kapitulerar för inflationen Mot. 1988/89

Fi4

I 1983 års finansplan, som var den första efter socialdemokraternas
återkomst till regeringsmakten, avvisades såväl åtstramningspolitik som
offentlig utgiftsexpansion till förmån för en ”tredje väg”, vilken angavs
kunna förena hög sysselsättning med låg inflationstakt. I föreliggande
proposition hävdar regeringen nu inledningsvis att målet ”låg inflation” i
betydande utsträckning har uppnåtts. Detta strider emellertid mot det
omedelbart därpå följande konstaterandet att pris- och kostnadsökningarna
är högre i Sverige än i omvärlden. Än mer märkligt ter sig påståendet mot
bakgrund av att regeringen räknar med att prisstegringen - även efter
insättandet av de åtgärder som nu föreslås - skall ligga kvar vid 6 % både
1989 och 1990, dvs. avsevärt över OECD-genomsnittet.

Detta måste tolkas som att regeringen har gett upp kampen mot
inflationen. Slutsatsen stärks av finansministerns intervjuuttalande (SvD
1988-11-06) att det nu inte finns något att göra åt detta problem. Av allt att
döma kommer han i fortsättningen att avstå från sina tidigare försök att prata
ned prisstegringen. Men detta innebär också ett indirekt erkännande av att
den tredje vägens ekonomiska politik inte har fungerat. Det visade sig inte
möjligt att klara både hög sysselsättning och låg inflation med den uppläggning
av den ekonomiska politiken som regeringen valt.

2.4 Regeringens ansvar för det stigande skattetrycket

Sedan regeringsskiftet 1982 har skattetrycket stigit från 50,1 % till 55,9 %

1988. Det motsvarar en ökning med 64 miljarder kronor jämfört med om
skattetrycket varit oförändrat. 64 miljarder är nästan lika mycket som staten
tar in på den statliga inkomstskatten eller ca 15 000 kronor per yrkesverksam
svensk.

Den socialdemokratiska regeringen lovade inför valen 1982 och 1985 att
skattetrycket skulle hållas oförändrat. Ändå har det efter de båda valen stigit
till nya rekordnivåer, vilket brukar bortförklaras med att lönerna och den
privata konsumtionen stigit för snabbt och att skattetrycket därigenom
drivits upp med ”automatik”.

Men det är långtifrån hela sanningen. Bakom det stigande skattetrycket
ligger 119 olika skattehöjningar samt avsaknaden av inflationsskydd i den
statliga inkomstskatteskalan. Det är således regeringens medvetna politik
som drivit upp skattetrycket.

Den offentliga sektorns inkomster kommer främst från direkta skatter till
stat och kommun, från indirekta skatter (moms, punktskatter och löneskatter)
samt från socialförsäkringsavgifter. De direkta skatterna, löneskatterna
och socialförsäkringsavgifterna baseras på lönesumman, medan momsen och
punktskatterna i huvudsak följer den privata konsumtionen. Löneskatterna
är den del av de avgifter som tas ut på lönesumman och som inte direkt är
kopplade till en motsvarande förmån.

Lönesumman steg mellan 1982 och 1987 med 55 %, medan de direkta
skatterna till staten under samma period ökade med 110 %, dvs. dubbelt så
snabbt. Detta beror på det bristande inflationsskyddet i skatteskalan, dvs. på
en medveten politik från regeringens sida att låta sammanfallande pris- och

löneökningar leda till högre inkomstskatt. Inkomsttagarna flyttas därigenom Mot. 1988/89

upp i skatteskalan till allt högre marginalskattenivåer. Fi4

Sedan 1982 har den privata konsumtionen stigit med 57 % i löpande priser.

Under samma period har statens inkomster från momsen ökat med 75 %.

Den viktigaste orsaken till den snabbare ökningstakten är att momsen höjdes
den 1 januari 1983. Även i fråga om momsintäkterna är det således aktiva
insatser från regeringens sida som drivit upp skatteuttaget.

Lönesumman ökade, som ovan framhållits, mellan 1982 och 1987 med
55 %, men intäkterna från socialförsäkringsavgifterna ökade med 59 % och
från löneskatterna med inte mindre än 200 %! Det kan således inte heller i
detta avseende råda något tvivel om att regeringen aktivt bidragit till
skattetryckets ökning genom höjningar av såväl socialförsäkringsavgifter
som löneskatter.

Till en del svarar kommunerna för att skattetrycket stigit, men regeringen
har ett indirekt ansvar även för detta genom sitt motstånd mot det moderata
förslaget om kommunalt skattestopp. Kommunalskatteinbetalningarna har
sedan 1982 ökat med 61 %. Då dessa baseras på lönesumman två år tidigare,
är det löneutvecklingen 1980—1985 man skall jämföra med. Denna var
emellertid endast 49 %, och skillnaden visar tydligt att kommuner och
landsting höjt skatten.

Slutsatsen är entydig: Regeringen bär ansvaret för det rekordhöga
skattetrycket.

2.5 Problem med konkurrenskraft och utvecklingskraft

Den svenska ekonomins grundläggande problem kvarstår i allt väsentligt,
trots den till synes tämligen gynnsamma utvecklingen under de internationella
högkonjunkturåren på 1980-talet. Det framgår när den långsiktiga
utvecklingen av produktion, realinkomst och konsumtion jämförs med vad
som skett i andra länder.

Under perioden 1870—1960 hade Sverige den näst Japan snabbaste
BNP-tillväxten per capita i världen. Sedan ungefär 1970 ligger Sverige
däremot nära botten på OECD:s tillväxtliga. Jämförs tillväxttakten för real
bruttonationalinkomst (BNI) per capita sedan 1970, ligger Sverige på en
bottenplats (se diagram 2).

1 * Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Fi4

DIAGRAM 2

Raal årlig tillväxt par capita, 1970-S5
K

Mot. 1988/89
Fi4

■i

Real BNI

Real BNP

Norge Japan östar-Kanada Finland Frank-Vaattyak-Storbri-Italien USA Schweiz Danmark Sverige
rike rike land tannien

Killa: OECD

När det gäller BNP per capita har Sverige glidit ner från den tidigare
topplaceringen bland världens länder till sjunde plats, strax ovanför OECDgenomsnittet.
Eftersläpningen i förhållande till andra länder är emellertid
långt kraftigare vid en jämförelse av real disponibel hushållsinkomst för
industriarbetare. Med detta mått intar Sverige en föga imponerande
nittondeplats. Resultatet blir likartat, om man jämför privat konsumtion per
invånare.

Av diagram 3 framgår produktionsutvecklingen inom tillverkningsindustrin
i jämförelse med OECD. Diagrammet visar att den svenska industriproduktionen
drabbades ännu hårdare än vad som var fallet i flertalet
OECD-länder av den allmänna nedgången av den ekonomiska tillväxten vid

DIAGRAM 3

Produktion »utveckling*!! inom tillvorfcningsindustrin

Index

160

OECD

140

120

100

65 67

KAIIa: OECD: Historical statistics 1960-85, and Economic
Outlook.

1970-talets mitt. Problemen accentuerades av att Sverige hade relativt stora Mot. 1988/89

resurser knutna till tillbakagående sektorer och av den kostnadskris som Fi4

inträffade vid denna tidpunkt. Industriproduktionen kom därmed att
stagnera under nästan ett helt decennium - en stagnation som i själva verket
varade längre än någon tidigare stagnationsperiod efter industrialismens
genombrott i Sverige. Trots en viss återhämtning efter de stora devalveringarna
1981 och 1982 har industriproduktionens tillväxt i Sverige sedan 1970
varit ungefär 20 % långsammare än OECD-genomsnittet. För BNP som
helhet är eftersläpningen ungefär lika stor.

DIAGRAN 4

Relativ lönekostnad per producerad enhet

Index 1973-100

140

SVERIGE MOT 14 INDUSTRILANDER

130

Lokol voluto

120

110

100

Svensko kronor

VOxelkurs

140

130

120

110

100

1970 72 74 76 76 60 62 64 66 66 69

Prognos

Köllå: Handelsbanken

Anm.: Kurvan för lokal valuta anger den relativa lönekostnaden per producerad enhet
exkl. växelkursens inverkan. I kurvan för svenska kronor ingår växelkursen.

Det är anmärkningsvärt att både BNP och industriproduktionen i Sverige
inte ens efter 1981 och 1982 års stora devalveringar har utvecklats bättre än
OECD-genomsnittet, trots att devalveringarna bidragit till ett engångslyft av
produktionsvolymen i samband med ökat kapacitetsutnyttjande.

Den förbättring av konkurrenskraften som skedde under första hälften av
1980-talet kom till stånd enbart som en följd av devalveringarna. Parallellt
med kostnadsförbättringen har emellertid skillnaden i löneökningstakt
mellan Sverige och de viktigaste konkurrentländerna vidgats. Därmed ökar

lönerna och även priserna alltjämt i en takt som inte är förenlig med den Mot. 1988/89

rådande fasta växelkurspolitiken. Sedan 1982 är ökningstakten omkring Fi4

50 % snabbare än i de viktigaste konkurrentländerna.Under 1988,1989 och
1990 förefaller denna skillnad vidgas ytterligare.

Detta innebär att det kostnadsförsprång som svenskt näringsliv erhöll efter
devalveringarna 1981 och 1982 håller på att försvinna. Problemen med de
alltför stora löneökningarna har också tilltagit under de senaste sex åren.

Redan nästa år torde devalveringseffekten från 1982 vara borta (se diagram
4, kurvan för svenska kronor). Om effekten av valutakursförändringarna
exkluderas (se kurvan lokal valuta) visar det sig att den underliggande
försämringen av konkurrenskraften under perioden 1982-1988/89 varit
nästan dubbelt så stor som under kostnadskrisen vid mitten av 1970-talet.

Den alltför snabba kostnadsutvecklingen utgör således ett av flera allvarliga
problem i den svenska ekonomin.

Ett annat problem är att vinstförbättringen efter devalveringarna 1981 och
1982 främst inneburit att basindustrierna återhämtat sig, medan utvecklingen
inom högteknologiska branscher fortsatt att släpa efter.

Eftersom världsmarknaden för basindustrierna präglas av låg tillväxttakt
och fallande relativpriser, konkurrerar en stor del av den svenska industrin
på nästintill stagnerande marknader och får dessutom allt sämre betalt i
utländsk valuta för sina produkter. Så länge basindustrierna dominerar
produktionen krävs därför ett allt lägre relativt kostnadsläge - med
åtföljande försämring av levnadsstandarden i förhållande till andra länderför
att den fulla sysselsättningen skall kunna bibehållas.

Slutsatsen måste alltså bli att de grundläggande problem med pris- och
lönebildningen som ständigt återför ekonomin till nya balansproblem tilltagit
under 1980-talet. Dessutom har omstruktureringen och utbyggnaden av
näringslivet gått för långsamt.

De ekonomiska problemen i Sverige är således i huvudsak av två slag,
nämligen problem med konkurrenskraften och med utvecklingskraften.

Den kostnadsanpassning som genomfördes i samband med devalveringarna
1981 och 1982 medförde att efterfrågan på svenska varor steg. Till följd av
det låga kapacitetsutnyttjandet i början av 1980-talet ledde efterfrågeökningen
till högre produktion och ökad sysselsättning. En ökning av kapacitetsutnyttjandet
innebär emellertid enbart en engångshöjning av produktionen.

Varaktig tillväxt, dvs. en fortlöpande ökning av produktionen, förutsätter att
produktionskapaciteten byggs ut. Av detta följer att en ökning av efterfrågan
eller en förändring av efterfrågans sammansättning genom exempelvis en
devalvering inte automatiskt leder till en varaktig ökning av tillväxten.

Ekonomisk tillväxt är därför i allt väsentligt beroende av ekonomins
utbudssida. En gynnsam efterfrågeutveckling på svenska varor (och ett
gynnsamt kostnadsläge) är ett nödvändigt men alls inte tillräckligt villkor för
tillväxt. För att ett gott efterfrågeläge skall kunna omsättas i varaktigt högre
tillväxt måste funktionsdugligheten på ekonomins utbudssida vara tillräckligt
hög. I annat fall leder produktionsuppgången till flaskhalsproblem och
vidare till en inflationistisk utveckling av ekonomin som förr eller senare
återför konkurrens/kostnadssituationen och efterfrågan till utgångsläget.

Det är just detta som nu sker i den svenska ekonomin. Ekonomins

utbudssida har inte den erforderliga funktionsdugligheten. Därmed fullföljs Mot. 1988/89
inte den produktionsuppgång som devalveringspolitiken skapade i en Fi4
varaktigt högre tillväxttakt.

En väl fungerande utbudssida är inte heller bara en fråga om tillräcklig
mängd arbetskraft och kapital och en kvantitativ ökning av produktionskapaciteten.
Minst lika viktigt är det att världsekonomins signaler om vilka varor
och tjänster som har goda framtidsutsikter (snabbt växande marknader och
stigande relativpriser) tillåts slå igenom i ekonomin och att ekonomins
utbudssida besitter sådan flexibilitet och anpassningsförmåga att resurser i
form av t.ex. arbetskraft och kapital kan föras över från företag med svaga
framtidsutsikter till företag och branscher med goda betingelser. Tillväxten
har därmed både en kvantitativ och en kvalitativ sida.

Den s.k. tredje vägens politik har misslyckats med att komma till rätta med
kostnadsproblemen, vilket innebär att konkurrenskraften successivt försämrats.
Inte heller har regeringen förmått att förbättra utvecklingskraften i
ekonomin.

Härtill kommer att skattetrycket har förstärkts. Ingenting har gjorts för att
bryta upp de offentliga monopolen inom vård, barnomsorg och utbildning,
som kännetecknas av låg effektivitet och långa köer. Inom många områden i
näringslivet kvarstår problem med konkurrensbegränsningar, etableringshinder,
regleringar, förbud och föreskrifter. Även införandet av löntagarfonder
och den ökade osäkerheten om spelreglerna har försvagat flexibiliteten
på ekonomins utbudssida.

Mot denna bakgrund står det klart att regeringen inte förmått utnyttja de
goda internationella förhållandena under 1980-talet till att på allvar ta itu
med de underliggande problemen med konkurrenskraften och utvecklingskraften
i den svenska ekonomin.

3 Regeringens ekonomisk-politiska åtgärder

3.1 Den allmänna inriktningen

Regeringens nya ekonomisk-politiska strategi, såsom den presenterats i
föreliggande proposition och uttolkats av finansministern efter valet, skulle
kunna tolkas som en framgång för de socialdemokrater som företräder ett
realistiskt ekonomiskt synsätt. På det verbala planet uppvisar analysen och
strategin vissa likheter med det ekonomisk-politiska program som moderata
samlingspartiet länge förespråkat.

Vi konstaterar således med tillfredsställelse att regeringen avvisar såväl
åtstramning genom skattehöjningar som inkomstpolitik. Problemet är inte så
mycket konsumtionens ökning som det förhållandet att produktionen
utvecklas för långsamt. Det är sedan länge vår uppfattning att den
ekonomiska politiken mindre bör inriktas på att styra efterfrågan och mer på
att påverka ekonomins utbudssida - en inställning som finansministern enligt
egen utsago mer och mer kommit att bekänna sig till. Utbudsinriktade
åtgärder behövs således bl.a. för att motverka pris- och kostnadsstegringar

na, förbättra den dåliga produktiviteten samt öka arbetskraftsutbudet och Mot. 1988/89
rörligheten på arbetsmarknaden. Fi4

Omsvängningen i regeringens synsätt innebär att den s.k. tredje vägens
politik överges och skulle kunna tolkas som att man slår in på en ”fjärde väg”
för att ta itu med ekonomins grundläggande problem.

Av flera skäl ställer vi emellertid oss tvivlande till om regeringen verkligen
menar allvar och är beredd att med konkreta åtgärder genomföra den klara
kursomläggning som man förespråkar.

För det första är de åtgärder som föreslås i propositionen inte tillräckligt
långtgående. I vissa fall går de t.o.m. i alldeles fel riktning. Vi återkommer
till detta nedan.

För det andra har vi tidigare kunnat notera att de delar av det socialdemokratiska
partiet som företräder ett realistiskt ekonomiskt synsätt misslyckats
med att förverkliga sina intentioner. Det senaste försöket gjordes i den
reviderade finansplanen 1986. Det program som då fördes fram kom på
betydelsefulla punkter aldrig att genomföras, vilket bidragit till att ekonomins
svårigheter nu tilltar.

- Den strama finanspolitik som då förutskickades skulle dämpa inflationen
och medge en sänkning av ränteläget. Men inriktningen på skattehöjningar
i stället för utgiftsminskningar har medfört att både inflationstakten
och ränteläget dessvärre är högre än 1986.

- Skattepolitiken skulle inriktas på att underlätta löneavtal på låg nominell
nivå och stimulera till arbete och sparande. Idag är skattetrycket uppemot
30 miljarder kronor högre än 1986, och marginalskatterna är högre för
många inkomsttagare till följd av bl.a. bristande inflationsskydd. Som en
konsekvens härav har löneökningstakten tilltagit och sparandet fallit till
nya bottennoteringar.

- Förenklingar skulle göras av sådana regelsystem som hämmar näringslivet.
Några sådana förenklingar har vi inte kunnat notera.

- De riktade insatserna för att öka hushållssparande! skulle intensifieras.

Sedan följde bl.a. pensionsskatten.Under år 1988 når, enligt regeringens
egen prognos, hushållssparande! sin lägsta nivå i modern tid.

Det finns således gott om exempel på att regeringen inte förmått omsätta sina
ambitioner i adekvata åtgärder. För att uppväga detta räcker det inte att
kreditmarknaden har avreglerats. Dessutom har valutapolitiken i viss
utsträckning liberaliserats, men regeringen tvekar fortfarande inför den
fullständiga avreglering som moderata samlingspartiet länge förespråkat.

Ytterligare ett exempel på regeringens oförmåga att leva upp till sina
programförklaringar är den utgiftsram för löneökningar inom det statliga
avtalsområdet 1988 som aviserades 1987 och som fastställdes till 4 % i januari
i år. Vi ställde oss i princip bakom den strävan som regeringen gav uttryck åt
men påpekade att en smidig tillämpning förutsatte en avreglering av det
statliga tjänstesystemet. Dessutom framhöll vi att det skulle innebära
problem att löneutvecklingen på den övriga arbetsmarknaden avsevärt skulle
komma att överträffa 4 %. I den praktiska tillämpningen fick löneavtalet
höjas avsevärt. Och trots att regeringen sagt sig vilja fortsätta med att ange en

statlig löneram, sägs det nu ingenting om var den skall läggas, när
löneökningarna i hela ekonomin förutspås bli 7 % 1989.

Mot denna bakgrund måste vi inta en avvaktande hållning till de nya
signaler som regeringen ger ifrån sig. Innebär emellertid den verbala
omsvängningen att regeringen också är beredd att målmedvetet bedriva en
politik som leder till sänkt skattetryck, avregleringar i näringslivet, mindre
byråkrati och krångel, ökad rättssäkerhet samt att de offentliga monopolen
bryts upp, att hushållssparande! stimuleras med verkningsfulla metoder samt
att löntagarfonderna avvecklas, då kommer självfallet moderata samlingspartiet
att hjälpa till med genomförandet.

Vi övergår nedan till att kommentera regeringens olika förslag i propositionen.
Rent allmänt vill vi emellertid redan nu konstatera att de konkreta
åtgärderna är mera selektiva och interventionistiska än utbudsekonomiska
till sin karaktär.

3.2 Arbetsutbud

Ett ökat utbud av arbetskraft är naturligtvis av stor betydelse för den
ekonomiska tillväxten och balansen. Effektiva åtgärder mot utbudshämmande
faktorer framstår som än viktigare i ljuset av den väntade befolkningsutvecklingen,
där de aktiva åldersgrupperna minskar och pensionärerna ökar.

Regeringen beskriver den stora efterfrågan på arbetskraft som en konsekvens
av det allmänt förbättrade konjunkturläget. Det är emellertid bara en
del av förklaringen till flaskhalsproblemen på arbetsmarknaden.

Den dåliga produktivitetsutvecklingen i den svenska ekonomin, främst i
offentlig men också i privat sektor, innebär att tillväxten i huvudsak härrör
från ökad sysselsättning. Men förvärvsfrekvensen är redan hög. När då
efterfrågan på arbetskraft ökar, inträder överhettning. Den dåliga produktiviteten
är ytterst ett uttryck för en felaktig struktur i den svenska ekonomin
och för att strukturomvandlingen gått för långsamt.

En annan orsak till svårigheterna på arbetsmarknaden är den kommunala
sektorns ökade efterfrågan på arbetskraft. Medan industrin beräknas kunna
öka sin sysselsättning med ca 6 000 personer 1988 och något mindre 1989,
sker en mycket kraftig sysselsättningsexpansion i kommunsektorn, där ca
17 000 resp. 14 000 personer väntas bli nyanställda under 1988 och 1989. Det
innebär att ca 40 % av nettotillskottet till arbetsmarknaden får jobb i
kommuner och landsting. Därigenom försvåras industrins rekryteringsmöjligheter
och ekonomins välbehövliga omstrukturering och exportökning
motverkas. Moderata samlingspartiet har vid flera tillfällen, senast i januari
och i maj, i sina partimotioner föreslagit åtgärder som skulle begränsa
expansionen i den kommunala sektorn. Den socialistiska majoriteten har
emellertid avvisat våra förslag, vilket inneburit att den offentliga sektorns
bidrag till problemen på arbetsmarknaden nu blir alltmer påtagliga.

En tredje orsak till problemen på arbetsmarknaden är den bristande
funktionsdugligheten. Den socialdemokratiska politiken har medfört ekonomiska
hinder mot rörlighet på arbetsmarknaden. De höga marginalskatterna
minskar incitamenten att söka sig till ett nytt arbete. Realisationsvinstbeskattningen
på bostäder försvårar vidare för en familj att flytta i samband 15

Mot. 1988/89
Fi4

med byte av arbetsplats. Allra värst är situationen för bostadsrättsinneha- Mot. 1988/89
vare. Fi4

Även på andra sätt försvåras rörligheten. Arbetsmarknadslagarna bidrar
till att skapa en arbetsmarknad, där den som söker sig till en ny arbetsgivare
får ett automatiskt underläge. Genom att arbetsförmedlingen bedrivs i form
av ett statligt monopol förhindras specialiserade arbetsförmedlingar. Även
de stödformer för arbetshandikappade som finns motverkar en bättre
fungerande arbetsmarknad, genom att de medför att få handikappade
arbetar på vanliga arbetsplatser - trots att en sådan placering i många fall
skulle vara både bättre för den enskilde och mindre kostsam för statsmakterna.

Regeringens tal om att förbättra arbetsutbudet klingar ihåligt, när den
samtidigt planerar att lagstifta om en sjätte semestervecka och förlängd
föräldraledighet. Båda åtgärderna måste rimligen verka i motsatt riktning. Å
andra sidan motsätter sig regeringen en anslutning till den utveckling mot en
fri arbetsmarknad i Europa som skulle kunna tillföra den svenska arbetsmarknaden
arbetssökande från EG-länderna.

Moderata samlingspartiet har under flera år lagt fram förslag som syftar till
att förbättra arbetsmarknadens flexibilitet. Även om regeringens förslag i
propositionen inom arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde i
vissa stycken är angelägna, är de inte tillräckligt långtgående för att på något
avgörande sätt förbättra arbetsmarknadens funktionssätt.

Vi delar regeringens uppfattning att det är angeläget att vidta åtgärder som
möjliggör för flyktingar och invandrare att komma in på den svenska
arbetsmarknaden. Förslaget om merkostnadsbidrag är dock endast ett nytt
namn för vad som tidigare kallades starthjälp. Avskaffandet av starthjälpen
skedde så sent som under budgetåret 1987/88. Från moderat sida motsatte vi
oss avskaffandet och har sedan dess föreslagit att stödformen skall införas på
nytt. Vårt förslag avslogs senast i april i år av riksdagsmajoriteten. Det är
naturligtvis bra att regeringen nu tänker om, men dess arbetsmarknadspolitik
kan inte beskrivas som annat än vinglig. Vi motsätter oss dessutom i detta
sammanhang att vissa inflyttningsorter utesluts. Merkostnadsbidraget bör
utgå oavsett var i landet en person får arbete.

I en särskild kommittémotion med anledning av regeringens proposition
behandlas regeringens förslag mer ingående. Där återfinns våra konkreta
ställningstaganden. I motionen lägger vi också fram förslag om att det statliga
arbetsförmedlingsmonopolet skall tas bort och att flexibla lönebidrag till
arbetshandikappade skall införas.

I en särskild partimotion föreslår vi mer långtgående marginalskattesänkningar
än vad regeringen förordar för att ytterligare stimulera arbetsutbudet
och förbättra arbetsmarknadens funktionsduglighet.

Dessutom vill vi reformera realisationsvinstbeskattningen på bostäder för
att underlätta byte av bostad. Nuvarande regler motverkar flyttning från en
ort till en annan. Det är angeläget att bostäder i realisationsvinstbeskattningshänseende
behandlas på samma sätt, oavsett om det är fråga om en
bostad i småhus eller en bostad i flerfamiljshus. Reavinstskattereglerna för
bostadsrätter bör därför ändras så att de ansluter till de regler som gäller för
småhus. Det innebär att uppskovsregler skall införas. Uppskov skall vidare

kunna medges vid försäljning av bostadsrätt och köp av småhus och vice Mot. 1988/89

versa. Därigenom kommer bostadsmarknaden att fungera smidigare, vilket Fi4

också leder till en bättre fungerande arbetsmarknad.

3.3 Byggverksamhet

Regeringen aviserar att regleringen av byggverksamheten i Stockholms- och
Göteborgsområdena skall förlängas till att gälla även 1990 samt att det s.k.
oprioriterade byggandet i övrigt i landet skall minskas med 5 % i förhållande
till 1988 års nivå. I Stockholm och Göteborg skall delegationerna för ökat
bostadsbyggande få större inflytande över vilka byggprojekt som skall
genomföras. Redan när byggstoppet infördes hävdade vi att det inte skulle
lösa några problem men skapa desto fler. Utvecklingen har visat att dessa
farhågor var välgrundade. Byråkratin frodas och redan nu är byggkvoten i
Stockholm intecknad fram till 1990. En lång rad ytterst angelägna objekt har
inte kunnat inrymmas i kvoten. I vissa bostadsområden kommer angelägen
kommersiell och samhällelig service inte att kunna erbjudas medborgarna
under lång tid på grund av byggstoppet. Företag med god lönsamhet och
utveckling kan inte bygga ut sin kapacitet. Regeringens förhoppning att dessa
företag skulle flytta ut verksamheten från Storstockholm till övriga landet
har, som vi förutsåg, kommit helt på skam.

Enligt vår uppfattning är det fel att bromsa produktiva investeringar, som
är till gagn för hela vårt land. Nya arbetsplatser i storstadsområdena leder till
ökad sysselsättning även i övriga delar av landet utan att några regionalpolitiska
styrmedel behöver tillgripas. Inte heller är det förenligt med regeringens
nyväckta intresse för avreglering att utvidga och förlänga dessa regleringar.
Enligt vår uppfattning bör riksdagen avskaffa möjligheten för regeringen
att med användande av lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd tillgripa
byggstopp.

Socialdemokraternas bostadspolitik kännetecknas av en ryckighet som
saknar motstycke. Den nu föreslagna höjningen av den garanterade räntan
för nya ombyggnadslån skulle resultera i att den för några år sedan
högprioriterade ROT-verksamheten i praktiken upphör. Kostnadshöjningarna
kommer ju inte att kunna kompenseras med högre hyresuttag på grund
av bruksvärdessystemets konstruktion. De som drabbas hårdast av de
föreslagna åtgärderna är alla de hyresgäster som bor i fastigheter med
upprustningsbehov. Men dessutom medför tvärstoppet plötsligt ändrade
planeringsförutsättningaroch ofta ekonomiskt avbräck för berörda fastighetsägare.
De byggföretag som specialiserat sig på ombyggnader råkar också
illa ut, eftersom de har varken personal eller utrustning för nybyggnation.

Moderata samlingspartiet avvisar förslaget. Enligt vår uppfattning är det
nödvändigt att äldre fastigheter kan moderniseras och upprustas. De utgör
ofta ett omistligt inslag i bostadsmiljön. Om det blir ekonomiskt ogenomförbart
att i fortsättningen renovera äldre fastigheter därför att regelsystemet
favoriserar nybyggnad, är risken uppenbar att äldre stadsdelar kommer att
drabbas av en ny rivningsvåg liknande den vi upplevde under 1960-talet och i
början av 1970-talet. Detta kan man undvika endast om kapitalkostnaden är
lika hög vid ombyggnad som vid nybyggnad. 17

Ytterligare ett skäl att avvisa förslaget är att den upprustning av äldre Mot. 1988/89

ålderdomshem som nu har påbörjats inte kommer att kunna fullföljas. Under Fi4

lång tid motarbetade socialdemokraterna vårt förslag om att även ålderdomshem
skulle kunna moderniseras med hjälp av bostadslån. Sedan
riksdagen infört denna möjlighet genom en särskild lånekungörelse har
förhållandena för våra gamla börjat förbättras. Nu kommer kommunerna att
tvingas avbryta detta angelägna arbete. Även på detta område kan följden bli
att befintliga fastigheter rivs för att byggas upp igen med utnyttjande av den
lägre nybyggnadsräntan.

Vi har tidigare föreslagit att nuvarande subventionerade lån till ROT
ersätts med ett system med skattefri avsättning till reparationsfonder.

Förslaget upprepas och redovisas mer utförligt i vår kommittémotion
1988/89:Fi24. I avvaktan på att ett system med skattefri avsättning till
reparationsfonder införs bör den garanterade räntan vid ombyggnad sammanfalla
med nybyggnadsräntan.

Regeringen föreslår vidare att de statliga räntesubventionerna i form av
räntebidrag minskas med 300 milj. kr. från 1 juli 1989. Bostadsministern
meddelar att det konkreta förslaget ännu inte utformats men att avsikten är
att kvarvarande räntesubventioner skall dras in för hus som byggts eller
byggts om med stöd av räntekungörelsen eller motsvarande äldre stödformer
- dvs.i huvudsak hus byggda eller ombyggda före år 1968. Frånsett den
märkliga arbetsmetoden att föreslå besparingar utan att samtidigt redovisa
den konkreta utformningen uppvisar förslaget principiella likheter med av
moderata samlingspartiet tidigare föreslagna besparingar vad gäller räntebidrag.
En besparing på 300 milj. kr. är dock helt otillräcklig.

Statens kostnader för räntebidrag ökar mycket snabbt och det är enligt vår
uppfattning av samhällsekonomiska skäl nödvändigt att genomföra mer
omfattande besparingar. Dessa bör kopplas till genomförandet av rejäla
skattesänkningar för alla.

Samtidigt som vi upprepar vårt tidigare förslag om en snabbare genomförd
och längre gående marginalskattereform, återkommer vi därför med förslag
om ändrade regler vad gäller räntebidrag. Förslaget, som redovisas mer
utförligt i kommittémotion, innebär att räntebidragen avskaffas för fastigheter
byggda före 1975. Dessa hus har haft räntebidrag i femton år eller längre,
och kvarvarande bidrag är i flertalet årgångar relativt små. Spareffekten på
statsbudgeten uppgår till ca 1 miljard kronor och den genomsnittliga
hyresökningen blir 65 kronor per månad.

För närvarande är investeringsfonderna frisläppta för investeringar i
stödområdena t.o.m. mars 1989 och för miljöinvesteringar t.o.m. mars 1990.

Regeringen föreslår att frisläppet bör förlängas ett år - dvs. till mars 1990
resp. mars 1991 - och även i fortsättningen begränsas till dessa typer av
investeringar. Under förlängningsperioden bör investeringsavdrag, enligt
regeringens förslag, inte medges vid utnyttjande av investeringsfond för
byggnadsinvesteringar i stödområdena. Dessa åtgärder är enligt moderata
samlingspartiets uppfattning ännu ett uttryck för regeringens ambition att
detaljstyra företagens investeringar, något som illa rimmar med ambitionen
att avreglera. Enligt vår uppfattning bör regeringen besluta om ett generellt
frisläpp av de allmänna investeringsfonderna och investeringsreserverna.

3.4 Konkurrensfrågor

Regeringen förutskickar att den inom kort kommer att tillsätta en utredning
om konkurrensförhållandena i den svenska ekonomin. Utredningen bör,
enligt regeringen, med ledning av tidigare gjorda analyser av befintliga
regleringar och deras konsekvenser föreslå åtgärder som ökar konkurrensen
och stärker konsumenternas ställning samt bidrar till lägre priser och högre
ekonomiskt välstånd.

Moderata samlingspartiet delar regeringens uppfattning att det är angeläget
att öka konkurrensen på olika områden inom den svenska ekonomin.
Regeringen vill emellertid begränsa utredningsarbetet till livsmedels-, transport-,
bygg- och bostadssektorerna samt handeln. Enligt vår uppfattning är
det viktigt att även den offentliga sektorns produktionsmonopol analyseras
och att utredningen föreslår åtgärder som ökar konkurrensen och stärker
konsumenternas ställning på berörda områden. Det är angeläget att konkurrensen
ökar inte bara inom den offentliga sektorn utan också mellan den
privata och den offentliga sektorn.

3.5 Jordbrukspolitiken

Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad som anförts om
livsmedelspolitikens mål och medel och aviserar att man kommer att tillsätta
en parlamentarisk arbetsgrupp, som skall fungera som en livsmedelspolitisk
beredning med uppgift att dels utvärdera 1985 års jordbrukspolitiska beslut,
dels utforma förslag till en ny livsmedelspolitik fr.o.m. år 1990 i ljuset av bl.a.
GATT-förhandlingarnas resultat. Arbetsgruppen skall enligt regeringen
även behandla en eventuell provisorisk lösning för år 1989 i den mån en dylik
blir nödvändig med hänsyn till GATT.

Moderata samlingspartiet har i tidigare motioner redovisat sin syn på
jordbrukspolitiken och har i och för sig ingenting att invända mot vad
regeringen anfört om livsmedelspolitikens mål och medel. Det är emellertid
angeläget att ett kommande reformarbete tar hänsyn till berättigade krav hos
såväl konsumenter som producenter. Den takt i vilken den önskvärda
avregleringen kan bedrivas bestäms i hög grad av motsvarande utveckling i
andra länder.

3.6 Tekopolitiken

Regeringen meddelar i propositionen att den avser att avreglera tekoimporten.
Detta är ett positivt besked. Moderata samlingspartiet har under flera år
krävt att de särskilda importrestriktionerna beträffande tekovaror skall
avskaffas. Dessa restriktioner, som kan upprätthållas i enlighet med ett
protektionistiskt undantag från de normala GATT-reglerna - det s.k.
multifiberavtalet - lägger kvantitativa restriktioner på export från utvecklingsländer
till industrialiserade länder. Det är, som vi många gånger
framhållit, omoraliskt att Sverige på detta sätt medverkar till att hålla tillbaka
utvecklingsländernas industriella utveckling.

Av propositionen framgår även att regeringen inte avser att sluta nya
bilaterala begränsningsavtal, när det nuvarande MFA IV-avtalet löper ut vid

halvårsskiftet 1991. Det är ett glädjande steg i riktning mot mer frihandel. Mot. 1988/89

Regeringen bör dock överväga om inte en del av avtalen kan sägas upp redan Fi4

före denna tidpunkt. Därigenom skulle u-länder tidigare kunna dra nytta av
den svenska liberaliseringen.

Regeringen anför emellertid också i propositionen att den avser återkomma
i samband med budgetbehandlingen med förslag till export- och
rationaliseringsinsatser samt produktutveckling och vissa utbildningsåtgärder
för tekobranschen. Enligt moderata samlingspartiets uppfattning är det
angeläget att den nuvarande protektionistiska politiken inte förbyts i en
permanent subventionspoiitik.

Alltsedan 1970-talets början har den svenska tekoindustrin mottagit
omfattande statliga subventioner, inte minst i form av det s.k. äldrestödet.

Statsmakterna kan enligt vår uppfattning inte i längden bedriva en politik
som innebär att några branscher, som t.ex. teko, får betydande ekonomiskt
stöd. Regeringen bör därför vara restriktiv med att tillskjuta statsmedel till
branschen. Det är viktigt att det inte införs nya permanenta stödreformer.

Enligt vår uppfattning har svenska tekoföretag idag möjligheter att finna
utvecklingsbara marknadsnischer.

4 Den moderata politiken

4.1 Frågan om åtstramning

Målet för den ekonomiska politik moderata samlingspartiet förespråkar är
ytterst att öka den enskildes frihet och välfärd. Det förutsätter god
ekonomisk tillväxt, stabila priser och arbete åt alla som vill arbeta. De målen
kan nås endast med en politik som stärker marknadshushållningen och
avlägsnar de tillväxthinder som under lång tid byggts in i den svenska
ekonomin.

Kapacitetsutnyttjandet är för närvarande högt. Det råder nästan överallt
brist på arbetskraft. Inflationstakten tilltar och lönebildningen fungerar så
dåligt att kostnadsläget försämras i snabb takt. Trots ett stort sparandeöverskott
i den offentliga sektorn försvagas det totala sparandet och därmed
bytesbalansen successivt. Samtidigt är tillväxttakten låg vid såväl en historisk
som en internationell jämförelse.

I den uppkomna situationen har det från flera håll förts fram krav på
finanspolitisk åtstramning. Moderata samlingspartiet har i många år förordat
en stramare finanspolitik med budgetsaldon som varit mindre negativa än i
regeringens förslag. Men åtstramningen har varit en följd av besparingar på
budgetens utgiftssida. Problemet i dagsläget är att sådana tar tid att besluta
och genomföra, varför de riskerar att få effekt först sedan aktiviteten ändå
mattats av. Vad som nu åsyftas är således främst skattehöjningar, som har
den egenskapen att de kan genomföras snabbt.

Situationen är dessutom såtillvida ny som statens budget uppvisar överskott.
Under 1988 uppgår det till drygt 16 miljarder kronor. I hela den
offentliga sektorn är överskottet 35 miljarder kronor. Att i detta läge
ytterligare höja det finansiella sparandet i den offentliga sektorn behöver inte

leda till en förbättring av bytesbalansen. Senare års erfarenheter både i 20

Sverige och i t.ex. Danmark, Norge och Storbritannien tyder på att resultatet Mot. 1988/89

i stället blir en minskning av hushållens sparande. Fi4

Bakom dagens överhettningsproblem ligger inte främst en för stor
konsumtionsökning utan en för liten produktionstillväxt, vilket i sin tur
sammanhänger med restriktioner på ekonomins utbudssida, framför allt det
hårda skattetrycket. Att i detta läge ytterligare skärpa beskattningen kan inte
vara ändamålsenligt.

En sådan åtstramningspolitik skulle minska kapacitetsutnyttjandet och
driva upp arbetslösheten. Efter hand ger detta visserligen återverkningar i
form av lägre pris- och löneökningar. Men i frånvaro av åtgärder som
angriper de grundläggande problemen i ekonomin skulle därefter ett ökat
kapacitetsutnyttjande stöta på samma utbudshinder, vilket varit det vanliga
mönstret vid konjunkturtopparna under de senaste 20 åren.

Dessutom är de aktuella kraven på snabbt insatta åtstramningsåtgärder ett
uttryck för den förlegade uppfattningen att staten skall ägna sig åt att finstyra
den totala efterfrågan i ekonomin. Under 50- och 60-talens regelbundna
konjunkturförlopp tedde det sig mer naturligt att stimulera ekonomin i
lågkonjunktur för att sedan strama åt vid konjunkturtopparna. Denna
keynesianskt inspirerade ekonomiska politik fungerar emellertid inte längre.

Såväl svensk som internationell erfarenhet visar att osäkerheten om den
ekonomiska utvecklingen samt om hushållens och företagens beteende
innebär att den aktiva konjunkturpolitiken tenderar att snarare förstärka än
stabilisera ekonomins svängningar.

Mot denna bakgrund är det istället angeläget att ge den ekonomiska
politiken en mer långsiktig inriktning. Det gäller såväl stabiliseringspolitiken
som strukturpolitiken, dvs. sättet att angripa de grundläggande problem som
finns i ekonomin.

4.2 Stabiliseringspolitiken

4.2.1 Långsiktighet och normer

Uppgiften för finanspolitiken är inte längre att minska det statliga budgetunderskottet.
Nuvarande sparandeöverskott inte bara i den samlade offentliga
sektorn utan även i den snävare statssektorn gör det angeläget att överväga
var i ekonomin sparandet skall ske.

Den av socialdemokraterna förespråkade inriktningen mot bestående
överskottssparande i den offentliga sektorn innebär en successiv överföring
av ägande från enskilda händer till det allmänna. Införandet av löntagarfonder,
uttaget av pensionsskatt, utvidgningen av AP-fondens placeringsmöjligheter
och tillkomsten av 5:e AP-fonden är konkreta exempel på att denna
utveckling pågår för fullt.

Moderata samlingspartiet förespråkar en annan väg. Det sparande och den
kapitalbildning som krävs för näringslivets utbyggnad skall ske i den enskilda
sektorn. Efter hand som de åtgärder vi föreslår leder till ett ökat hushållssparande
bör målet bli att den offentliga sektorns finansiella sparande hålls i
balans sett över en konjunkturcykel.

Finanspolitiken bör vidare läggas upp efter långsiktiga ramar och undvika 21

den typ av snabba kast som den socialdemokratiska regeringen under de två Mot. 1988/89

tidigare mandatperioderna ofta tvingats till. Fi4

Sverige står inför ett viktigt vägval mellan i princip två olika strategier för
stabiliseringspolitiken. Det ena alternativet innebär en fortsatt interventionistisk
politik. Denna inriktning har prövats i varierande utsträckning under
de senaste drygt 20 åren. Det har skett dels genom en expansion av den
offentliga sektorn under 1960-talet, dels genom den s.k. överbryggningspolitiken
vid mitten av 1970-talet, dels genom devalveringspolitiken under
perioden därefter, dels i form av snabbt insatta åtstramningar genom
särskilda åtgärdspaket. Denna ryckiga politik har inte varit framgångsrik,
vilket även erfarenheterna från andra länder visar.

Det andra alternativet är en icke-interventionistisk politik med en
normbaserad stabiliseringspolitisk regim. En sådan utformning av politiken
har större möjligheter än en interventionistisk politik att långsiktigt,
varaktigt och trovärdigt värna den fulla sysselsättningen.

För att ge trovärdighet åt stabiliseringspolitiken måste en fast växelkurs
upprätthållas. Det är mot den bakgrunden som vi föreslår en anknytning av
kronan till det europeiska monetära samarbetet. Den svenska inflationstakten
och kostnadsutvecklingen skulle då inte under någon längre period kunna
avvika från vad som gäller i övriga länder som deltar i detta samarbete. Även
dagens valutakorg sätter vissa gränser för de lönekostnads- och prisökningar
som kan tillåtas, men dessa har klart överskridits under den socialdemokratiska
regeringsperioden, vilket återspeglas i vår höga räntenivå. Den fastare
bindning av kronan som en EMS-anknytning innebär skulle ge växelkurspolitiken
större stadga.

Det räcker emellertid inte med att stabiliseringspolitiken bygger på en fast
växelkurs. Den senare måste dessutom upprätthållas med en mot denna
norm svarande ekonomisk politik. I annat fall kommer priser och löner inte
att hållas tillbaka.

Viktig blir då penningpolitiken, som inriktas på att hålla betalningsbalansens
saldo i jämvikt genom påverkan på räntenivå och likviditet i ekonomin.

Därvid bibehålls den nuvarande normen att staten inte skall nettolåna i
utlandet. Riksbanken måste då med sin medelsarsenal förmå den privata
sektorn att stå för det upplåningsbehov som ett eventuellt underskott i
bytesbalansen medför. Det bör tilläggas att ett tillfälligt bytesunderskott,
som förklaras av utländsk upplåning till lönsamma investeringar, inte utgör
något problem.

För att i än högre grad befästa tilltron till att den fasta växelkurspolitiken
skall bestå är det angeläget att också slopa den nuvarande valutaregleringen.

Penningpolitiken spelar således en central roll i den normbaserade
stabiliseringspolitik som vi förespråkar. Dessutom måste utgifts- och skattepolitiken
läggas upp i enlighet med de långsiktiga ramar som utvecklas
närmare nedan.

4.2.2 Utgiftspolitiken

Ökningen av de offentliga utgifterna måste hållas tillbaka så att de växer
långsammare än ekonomins långsiktiga tillväxttakt, varigenom det rekordhårda
skattetrycket kan sänkas.

Detta innebär att de offentliga utgifternas möjliga ökningstakt i nominella
termer bestäms av den reala tillväxten i ekonomin, den inflationstakt som
råder i de länder mot vilka Sverige har en fast växelkurs samt det krav på
sänkning av skattetrycket som ställs upp.

Vårt mål att skattetrycket i genomsnitt skall sänkas med cirka en
procenthet per år innebär att de totala offentliga utgifternas reala ökning
måste begränsas till 0,5—1,0 % per år, om tillväxten i totalproduktionen
(BNP) blir 2,0—2,5 % per år. Mot bakgrund av behovet att anpassa den
svenska inflationstakten till den som råder i omvärlden, måste utgiftsökningarna
i nominella termer successivt begränsas till ca 5 % för hela den
offentliga sektorn. Arbetet med att nå dit bör inledas redan i samband med
det kommande budgetarbetet.

De avregleringar och avmonopoliseringar som vi förespråkar ger tillsammans
med nödvändiga besparingar ett tillräckligt utrymme för att inom den
ovan angivna utgiftsram som möjliggör den åsyftade sänkningen av skattetrycket
långsiktigt klara även de nytillkommande offentliga utgiftsbehov som
enligt vår mening måste tillgodoses.

4.2.3 Skattepolitiken

Senast i januari föreslog moderata samlingspartiet i motion 1987/88: Sk470 en
genomgripande marginalskattereform och en inriktning mot ett sänkt
skattetryck med ca en %enhet per år. Vårt förslag innebär i korthet att den
helt övervägande delen av inkomsttagarna skall få en marginalskatt på högst
35 % (vid en kommunalskatt på 30 kronor), när reformen är fullt genomförd.
Inkomsttagare med högre inkomst skall ha en marginalskatt på högst
50 %. Marginalskattereformen måste inledas redan 1989 och följas av
sänkningar också 1990 för att vara fullt genomförd året därpå.

Vi föreslår i en särskild skattemotion att skatteskalan för den statliga
inkomstskatten för 1989 ändras på sätt som framgår av nedanstående tabell.

Tabell 2

Beskattningsbar inkomst	Skatteskala enligt (m)
0- 74 200	4,5 %
74 200-148 400	16 %
148 400-201 400	30 %
201 400	40 %

Anm.: Förutom sänkningar av skattesatserna har skatteskalan inflationsskyddats
mellan åren 1988 och 1989. Basenheten, som 1988 var 10 000 kronor, har räknats upp
med 6 %s inflation.

Den reala statsfinansiella belastningen för det moderata förslaget för 1989
uppgår till 12,9 miljarder kronor i helårseffekt. I det budgetförslag som vi
presenterade i januari i år kompenserades denna sänkning med besparingar.
I och för sig skapar nuvarande överskott i den samlade offentliga sektorns

Mot. 1988/89
Fi4

finanser statsfinansiellt utrymme för skattesänkningar utan kompenserande Mot. 1988/89
besparingar. Man kan dessutom räkna med positiva utbudseffekter, som Fi4
åtminstone till en del uppväger det initiala bortfallet av skatteintäkter. Men
det kan ta tid, innan dessa slår igenom fullt ut. Likaså kan det dröja, innan det
blir en ökning av sparandet i den enskilda sektorn. Därför kan sänkningarna
av marginalskatten behöva mötas med vissa besparingar. Vid behandlingen
av budgetpropositionen i januari avser vi att återkomma med förslag till
sådana åtgärder.

Förutsättningen för en varaktig skattereform är att inflationen inte tillåts
höja skatteuttaget. Endast vid fullgott inflationsskydd kommer skatteuttag
och skattesatser att vara oförändrade vid oförändrad real inkomstnivå.

Förändringar i det reala skatteuttaget bör komma till stånd endast genom
politiska beslut och inte som en konsekvens av inflationstakten. Vi föreslår
därför att fullt inflationsskydd återinförs. I vårt förslag till skatteskala för
1989 har basenheten 1988, som är 10 000 kronor, räknats upp med 6 %,
vilket ger ett inflationsskydd mellan åren 1988 och 1989. Regeringens
motvilja mot fullt inflationsskydd innebär att skattesänkningarna blir lägre
än vad som framgår av regeringens förslag. Motståndet förefaller dock inte
längre lika benhårt som tidigare, eftersom det på flera ställen i propositionen
(sid. 17, 27 och 29) framgår att man räknar med att indexuppräkna
inkomstgränserna i den statliga skatteskalan för 1990.

Till skillnad från regeringen föreslår vi att skattesänkningarna i första hand
genomförs i skatteskalan för tilläggsbelopp. Det betyder att avdragsrätten
för bl.a. boenderäntor inte försämras ytterligare. Regeringens förslag leder
däremot till att avdragsbegränsningen skärps från nuvarande 50 % till 47 %,
eftersom skattesatserna skall sänkas i skalan för grundbelopp.

Genom att regeringens förslag till marginalskattesänkning kombineras
med en ytterligare avdragsbegränsning blir det svårare för löntagarorganisationerna
att hålla tillbaka bruttolönekraven. För en del löntagare kan de
sammantagna effekterna av de sänkta skattesatserna, den skärpta avdragsbegränsningen
och det bristande inflationsskyddet innebära höjd skatt. Regeringens
förslag till avdragsbegränsning betyder att socialdemokraterna än en
gång bryter mot det löfte om bevarad avdragsrätt som alla riksdagspartier
utom vpk gav inför valet 1979 och som endast moderata samlingspartiet hållit
fast vid.

4.3 Strukturpolitiken

4.3.1 Omvandling och utveckling

Moderata samlingspartiet sätter omvandlingens och dynamikens förutsättningar
i centrum för den ekonomiska politiken. Omvandlingen av ekonomin
förutsätter utveckling av nya lönsamma företag och avveckling av gamla
olönsamma. För en ekonomisk tillväxt i nivå med omvärldens krävs dels god
konkurrenskraft, dels en förbättrad utvecklingskraft i den svenska ekonomin.
Att förbättra såväl konkurrenskraft som utvecklingskraft är den dubbla
uppgift som den ekonomiska politiken står inför under de närmaste åren.

Utvecklingskraften förstärks genom att man ökar ekonomins flexibilitet 24

och förmåga att på marknadsmässiga villkor dirigera resurser mot områden Mot. 1988/89

med gynnsamma pris- och tillväxtförutsättningar såväl på hemma- som på Fi4

världsmarknaden.Det skapar förutsättningar för en varaktigt högre tillväxt.

Genom en bättre funktionsduglighet hos olika marknader och högre
produktivitet minskar också inflationsbenägenheten i ekonomin, vilket
underlättar stabiliseringspolitiken.

Den viktigaste åtgärden för att öka drivkraften att arbeta, spara och starta
företag samt för att underlätta lönebildningen är att sänka marginalskatterna.
Med anledning därav har vi föreslagit en omfattande marginalskattereform
med början redan 1989. Vi har även föreslagit en sänkning av
bolagsskatten samtidigt som vissa möjligheter till skattefria avsättningar
minskas.

Förmögenhets- och arvsskatterna bör också sänkas, eftersom de träffar
den kapitalbildning som främjar ekonomisk tillväxt. Dessa skatter drabbar
enbart privatpersoners förmögenhetsuppbyggnad. Effekten blir bl.a. att
många kreativa människor, som är viktiga för Sveriges utveckling, föredrar
att flytta utomlands.

Den svenska ekonomin behöver avregleras. Det gäller både den offentliga
sektorn och det privata näringslivet. Idag kännetecknas områden som
barnomsorg, sjukvård, åldringsvård och utbildning av låg effektivitet och
långa köer. Vi föreslår därför att monopolen skall brytas och konkurrensen
stärkas genom att privata alternativ till offentligt producerad service tillåts
arbeta på mer likvärdiga villkor. Detta kan bl.a. ske genom användandet av
den princip som ligger till grund för det gemensamma borgerliga förslaget om
familjepolitiken. Den bärande tanken i detta förslag är att finansieringen i
högre grad skall följa medborgaren och inte den offentliga producenten. Att
skapa utrymme för enskilda initiativ innebär möjligheter till inte bara
billigare produktion och därmed ökad produktivitet utan också större
variationsrikedom i tjänsteutbudet. Valfriheten ökar för både konsumenter
och producenter. Den är särskilt viktig för dem som genom ålder eller
handikapp är beroende av andra för vård eller stöd.

En utbyggnad av den privata tjänstesektorn innebär också valfrihet för alla
dem som arbetar i berörda yrken att välja andra arbetsgivare eller starta eget.

I dag har t.ex. personalen inom sjukvård samt inom barn- och äldreomsorg i
praktiken en enda arbetsgivare i Sverige. Detta synes också motverka
benägenheten att söka sig till dessa viktiga arbetsområden.

En utförsäljning av statliga företag och andra tillgångar befrämjar
effektiviteten, sprider ägandet och innebär dessutom en välbehövlig sanering
av statens skuldbörda.

Förbud och föreskrifter som hämmar näringslivet bör så långt som möjligt
tas bort. Syftet skall vara att förbättra effektivitet och förnyelseförmåga
genom att avskaffa olika typer av regleringar. En avreglerad kapital- och
valutamarknad fördelar de finansiella resurserna smidigare, snabbare och
säkrare till de områden där de gör mest nytta.

De ständigt återkommande prisregleringarna utgör ett konkurrens- och
tillväxthämmande inslag. De lagar och institutioner som gör prisregleringar
möjliga bör avvecklas.

Lagstiftningen på arbetsmarknaden bör moderniseras så att den underlät

tar och inte försvårar strukturomvandlingen. Bostadsmarknaden måste fås Mot. 1988/89

att fungera bättre genom att subventioner successivt tas bort, fastighetsskat- Fi4

ten stegvis avskaffas, och centralstyrning och byråkrati ersätts med rörlighet
och anpassning.

Ett viktigt inslag i en politik för högre tillväxt är att ekonomins spelregler är
någorlunda stabila över tiden. Den kortsiktighet och ryckighet som kännetecknat
den socialdemokratiska politiken under senare år har förstärkt
osäkerheten för företagare och anställda. Ständiga ändringar av spelreglerna
genom skattehöjningar, nya ingrepp och regleringar skapar ett klimat där
långsiktiga satsningar och investeringar överhuvud taget inte kommer till
stånd. Den ekonomiska politikens inriktning bör därför ligga fast över tiden.

4.3.2 Sparandet

Sverige går nu åter mot växande underskott i bytesbalansen. Bytesunderskotten
är ett uttryck för den ”synliga” sparandebristen i landet. Den
verkliga sparandebristen är emellertid ännu större, eftersom investeringsnivån
fortfarande är för låg med hänsyn till näringslivets utbyggnadsbehov.

Det dåliga hushållssparande! utgör därför ett allvarligt strukturellt problem.
Regeringen räknade i våras med att hushållens sparkvot - summan av
hushållens reala och finansiella sparande i förhållande till den disponibla
inkomsten - skulle vara minus 3,7 %. Nu har den prognosen justerats upp till
minus 2,6 %. Regeringen förutspår även en viss förbättring av sparandet
under nästa år. Men sparkvoten blir alltjämt negativ, vilket innebär att
hushållen fortsätter att låna och ta av sina sparmedel för att konsumera.

Dessutom räknar konjunkturinstitutet - till skillnad från regeringen - med
att sparkvoten försämras under 1989, vilket är en mer realistisk bedömning
om inga sparfrämjande åtgärder vidtas.

Sverige har således alltjämt en av västvärldens lägsta sparkvoter. Det
dåliga hushållssparande! motsvaras av en fortsatt alltför hög inhemsk
efterfrågan.

Förändringar i hushållens konsumtions- och sparandemönster har även
stor inverkan på utvecklingen av det totala sparandet i ekonomin, då den
privata konsumtionen svarar för ca hälften av BNP. Förskjutningar i
konsumtions- resp. sparandedelen av hushållens disponibla inkomster kan
alltså leda till kraftiga genomslag på den samlade efterfrågan i ekonomin.

Genom hushållssparandets stora betydelse för utvecklingen av det totala
sparandet å ena sidan och den inhemska efterfrågan å den andra är det, enligt
vår uppfattning, en viktig uppgift för den ekonomiska politiken att vända den
alltsedan 1960-talet trendmässiga minskningen av hushållssparande!.

Ett ökat hushållssparande förutsätter en generell politik. Det går inte att
nämnvärt öka sparandet med hjälp av skattemässiga styråtgärder som t.ex.
nu sker i allemanssparandet. Inte heller påverkas hushållens sparvilja av
påkostade annonskampanjer av den typ som spardelegationen genomfört.

För att öka hushållens sparande krävs i första hand stabila spelregler.

Dessutom krävs ett sänkt skattetryck, som förutom att dämpa inflationen
höjer avkastningen efter skatt på sparandet. Våra förslag om sänkta

marginalskatter gör det t.ex. mer lönsamt att spara och mindre lönsamt att 26

låna. Därutöver är det viktigt att särskilt stimulera långsiktigt bundet Mot. 1988/89

sparande samt att sprida ägandet av bostäder och aktier. Våra konkreta Fi4

förslag för att öka hushållssparandet presenterades i vår motion ”Hushållssparande
och ägandespridning” (1987/88:Fi613) i januari i år.

Den socialistiska majoriteten avvisade våra förslag. Det fortsatt dåliga
sparandet gör det dock nödvändigt att återkomma med förslag i januari 1989.

På ett par områden är det dessutom angeläget att redan nu aktualisera
åtgärder.

Regeringen genomdrev våren 1987 försämringar i den skattemässiga
behandlingen av anställdas vinstandelar. Avsikten med frivilliga vinstandelssystem
är att göra de anställda delaktiga i företagens resultat, öka produktiviteten,
öka sparandet, sprida det individuella ägandet och stärka känslan av
samhörighet inom företaget. Regeringens åtgärder på detta område riskerar
att minska intresset för företagsanknutna vinstandelssystem, vilket också var
det uttryckliga syftet med förslaget. Moderata samlingspartiet motsatte sig
bestämt dessa försämringar. Vi hävdade att frivilliga vinstandelssystem i
stället borde stimuleras, t.ex. genom att de stiftelser som förvaltar vinstandelsmedlen
skattebefrias. Vidare borde möjligheten övervägas att i viss
utsträckning beskatta vinstandelar som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
för den värdestegring som uppkommit. De förslag som vi tidigare har
framfört har samma aktualitet i dag, varför vi anser att regeringen bör
återkomma med förslag till stimulanser av företagsanknutna vinstandelssystem.
Riksdagen bör även avskaffa de under våren 1987 införda reglerna om
sociala avgifter på vinstandelar.

Löntagarfonderna hämmar tillväxten i ekonomin bl.a. genom att vinstmedel
tas ut från de företag som har högst avkastning. Löntagarfonderna bör
därför avvecklas i enlighet med den borgerliga avvecklingsplan som redovisades
i motion 1987/88:Fi213 om ”Avveckling av löntagarfonderna m.m.”. Att
sprida ägandet genom avskaffandet av fondsocialismen stärker marknadsekonomin.

Den 1 januari 1989 införs en särskild omsättningsskatt på handeln med
värdepapper. När förslaget lades fram motsatte vi oss det. Vårt ställningstagande
motiverades bl.a. med att marknadens funktionsduglighet skulle
försämras. Redan nu börjar resultaten av den kommande omsättningsskatten
kunna avläsas. Omsättningen på marknaden har minskat kraftigt. Detta
innebär också att det blir svårare både för riksgälden att emittera statspapper
och för riksbanken att bedriva penningpolitik.

Från moderat sida har vi konsekvent varnat för effekterna av den
nuvarande omsättningsskatten bl.a. på valutautlänningars affärer med
svenska aktier. Resultatet har blivit att en stor del av dessa affärer nu görs på
utländska börser i stället för i Sverige.

En väl fungerande kapitalmarknad förutsätter att den nya omsättningsskatten
på värdepapper inte införs. Vidare bör den redan befintliga
omsättningsskatten på aktier avskaffas för i första hand utländska placerare.

Det torde ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig
författningstext.

5 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande åtgärder för att öka arbetsutbudet,

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beträffande
räntebidrag vid ombyggnad av bostadshus godkänner vad som i
motionen förordats i denna del,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
nuvarande ROT-finansieringsregler bör ersättas med en rätt för
fastighetsägare att göra skattefria avsättningar till reparationsfonder,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag att medge att beslut om
tilläggslån till åtgärder i bostadshus som är yngre än 30 år får meddelas
inom en ram av 165 000 000 kr. under budgetåret 1988/89,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
räntebidrag för hus byggda före år 1975 skall upphöra fr.o.m. den 1 juli
1989,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att lagen
(1971:1204) om ombyggnadstillstånd m.m. skall upphävas,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om inriktningen av arbetet i den aviserade utredningen
om konkurrensförhållanden i den svenska ekonomin,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om frisläppande av de allmänna investeringsfonderna
och investeringsreserverna,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om inriktningen av reformarbetet inom jordbrukspolitikens
område,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående uppsägningen av handelsbegränsningsavtal
inom MFA IV,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående subventioner till te kobranschen,

12. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till
känna vad som i motionen anförts om avskaffande av valutaregleringen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sociala
avgifter på företagsanknutna vinstandelar bör avskaffas i enlighet med
vad som anförts i motionen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lindrad beskattning av vinstandelar,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
löntagarfonderna bör avskaffas på sätt som angivits i motionen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
omsättningsskatten på penning- och obligationsmarknaderna bör
avskaffas,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffande av omsättningsskatten på aktier,

18. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekono- Mot. 1988/89
miska politiken som i övrigt föreslås i motionen. Fi4

Stockholm den 15 november 1988

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Dahlberg (m)

Gunnar Hökmark (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)

Bo Lundgren (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gullan Lindblad (m)

Sonja Rembo (m)