avBengtWesterbergm.fi.
Motion 1987/88:Fi501
Motion till riksdagen |
| c |
1987/88 :Fi501 |
|
|
avBengtWesterbergm.fi. |
| |
om den offentliga sektorns förnyelse | Mot. 1987/88 Fi501 |
A. Inledning
Den offentliga sektorn är ett instrument för frihet och rättvisa. Den svarar för
yttre och inre säkerhet. Den är nödvändig för en ambitiös välfärdspolitik.
Men den offentliga sektorn kan också bli ett hot mot friheten och rättvisan,
t. ex. om utrymmet för individuella lösningar blir för litet, om den offentliga
verksamheten brister i effektivitet och lyhördhet eller om skattetrycket blir
så högt att viljan att arbeta och spara hämmas.
I denna motion ges folkpartiets syn på den offentliga sektorn, utifrån våra
socialliberala värderingar. Det är viktigt att partierna redovisar en samlad
politik för den offentliga sektorn. De offentliganställda känner sig ofta
påhoppade i den aktuella debatten. Vi tror att stora förändringar är
nödvändiga. Men det verkliga hotet mot de offentliganställdas trygghet och
tillfredsställelse i arbetet kommer inte från dem som förespråkar förändringar,
utan från dem som blundar för problemen och motarbetar varje
förändring.
Sverige har enligt folkpartiets mening nått skattetaket, dvs. ytterligare
skattehöjningar skulle vara skadliga för den ekonomiska utvecklingen i vårt
land. Man måste snarare under de närmaste åren eftersträva en viss sänkning
av skattetrycket. Samtidigt finns emellertid ett stort behov av utökade
offentliga insatser på många områden. Detta understryker behovet av att på
alla sätt ta vara på möjligheter till effektiviseringar och rationaliseringar i den
offentliga verksamheten.
Socialdemokraterna saknar en hållbar politik för den offentliga sektorns
förnyelse. Civildepartementets arbete har blivit ett misslyckande. De käcka
servicebudskapen har inte kunnat dölja detta faktum.
I motionen presenteras ett 37-punktsprogram för den offentliga sektorns
förnyelse. Det syftar till att skapa välfärd med valfrihet. Vi har sammanfattat
våra krav under fem huvudrubriker:
o Öka valfriheten!
o Värna kärnområdena!
o Öka effektiviteten!
o Släpp personalen loss!
o Utveckla politikerrollen!
1 Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr Fi501
Motionen behandlar inte den del av den offentliga sektorn som utgörs av Mot. 1987/88
transfereringar, inte heller de områden som formellt ligger utanför den Fi501
offentliga sektorn men som på grund av omfattande regleringar är helt
beroende av politiska beslut. Dessa frågor behandlas i andra motioner till
detta riksmöte.
Ansvar för de anställda
Politikerna har i vissa avseenden svikit de offentligt anställda. Det är ju
politikerna som bär ansvaret för den offentliga sektorns storlek och de regler
de anställda har att följa. I den offentliga debatten drabbas ofta de anställda
oförskyllt av kritik, som rätteligen borde drabba politikerna.
Stat och kommun måste bli bättre arbetsgivare. Det förekommer i dag en
omfattande misshushållning med mänskliga resurser i den offentliga sektorn.
De anställda måste få större möjligheter att använda sitt eget omdöme och
sin egen kreativitet. Självfallet måste de anställda som på det sättet ställer
upp för uppdragsgivaren känna uppskattning och på olika sätt få erkänsla för
sina insatser.
Det finns i dag exkl. anställda i affärsverk och bolag, 1,4 miljoner offentligt
anställda vilket är 33 % av de totalt sysselsatta. Inkluderas även verk och
bolag blir denna andel ca 45 %. De offentliga utgifterna inkl. transfereringarna
motsvarar 63 % av BNP. Det är uppenbart att inom denna mycket stora
sektor finns betydande variationer. En del verksamheter bedrivs mycket
effektivt, medan andra är sämre skötta. Mycket av det som produceras är
angeläget, medan annat kan vara mera umbärligt. På vissa håll råder stora
brister. På andra håll finns överskott. En del offentliganställda utsätts för en
mycket hård press, medan andra har en relativt lättsam tillvaro.
Så är det naturligtvis också i näringslivet. Ändå är den offentliga
diskussionen om den offentliga sektorns problem mer livlig. Det beror på att
de viktigaste korrigeringsinstrument som finns här är offentlig debatt och
politiska beslut. I näringslivet finns ett annat kontrollsystem, nämligen
konkurrensen på marknaden. Att kvaliteten, effektiviteten och inriktningen
på den offentliga produktionen står i den politiska debattens centrum är
alltså inte ett uttryck för att det bara är här som det finns problem.
Att intressera sig för den offentliga sektorns problem är inte, som det ofta
framställs i debatten, att nedvärdera det arbete som de offentliganställda
utför. Tvärtom är det just därför att den offentliga sektorns verksamhet är så
viktig som vi vill göra den ännu bättre. Just därför att vi anser att de
offentliganställda är så viktiga vill vi skapa en arbetsmiljö som gör att deras
engagemang och kompetens bättre tas till vara.
Folkpartiet förespråkar på flera områden att den offentliga sektorn skall
utsättas för konkurrens. Detta är inget hot mot de offentliganställda utan ger
dem tvärtom en mer varierad arbetsmarknad med fler arbeten att välja
bland. Fler arbetsgivare kommer att konkurrera om arbetskraften. Dessutom
okar möjligheterna för dem som vill starta ett eget företag.
Den sociala sektorn är i dag starkt dominerad av kvinnor. Att stimulera
entreprenörerna inom denna sektor innebär ofta att släppa loss den skapande
kvinnan. Därför är detta en viktig jämställdhetsfråga. Varför skall entreprenörer
uppmuntras inom traditionellt manliga områden men motarbetas i
sektorer där kvinnor dominerar?
Strategi behövs
Det är nödvändigt att på olika sätt ompröva organisationen av samhällsservicen.
Men då behövs en strategi för reformarbetet. Påtvingade nedskärningar
leder lätt till sämre kvalitet och till missnöje bland de anställda och bland
medborgarna. Sparmål blir viktigare än verksamhetsmål. Det finns skrämmande
exempel från andra länder på att den offentliga verksamheten
förslummas om den tvingas till ständiga neddragningar. Skulle den offentliga
sjukvården, forskningen, utbildningen och rättsväsendet få ständigt mindre
anslag, utan att man har något annat syfte än att minska kostnaderna, kan
samhällsutvecklingen skadas.
Kommuner och landsting utgör för varje år som går en alltmer dominerande
del av den offentliga sektorn. Sedan 1960-talet har hela expansionen av
den offentliga konsumtionen legat inom den kommunala sektorn. Av de
offentliganställda arbetar nu ca 80 % inom kommuner och landsting. Det är
följaktligen inte minst på det kommunala planet åtgärder behövs för att
skapa större effektivitet och högre kvalitet.
Det finns två huvudstrategier för förbättring av den offentliga sektorn: dels
en inre reformation (ökad flexibilitet inom den offentliga verksamheten),
dels en yttre reformation (ökad konkurrens genom att enskilda alternativ
tillåts och stimuleras). Folkpartiet anser att bägge dessa reformationer
behövs.
Den inre reformationen innebär att människor får större valfrihet i den
offentliga servicen. De skall kunna bestämma vilket daghem, vilken skola
eller vilken vårdcentral de skall använda. Servicen måste bli mer individanpassad.
De offentliganställda skall få känna uppskattning för det arbete de
utför. Det bör finnas stort utrymme för resultatlöner, resultatansvar och
utveckling i arbetet. De offentliganställda måste få större utrymme för
initiativ och egna idéer.
Politiker skall ange mål och kontrollera resultat - inte lägga sig i alla
detaljer. De anställda - som besitter den största sakkunskapen och erfarenheten
- måste få större utrymme för sin professionalism. De skall känna
stimulans och trivsel i sitt arbete.
Men den inre reformationens väg är inte tillräcklig. Vi kan inte räkna med
att alla goda idéer kan komma till sin rätt i en aldrig så avbyråkratiserad
offentlig sektor. Det finns alltid initiativrika människor och goda idéer som
passar bäst i fristående företag, kooperativ, ideella föreningar eller andra
organisationer.
Därför behöver vi även en yttre reformation som släpper fram enskilda
initiativ. Då ökar mångfalden och människors valfrihet. Då tvingas alla
aktörer bli effektivare. Ökad konkurrens stimulerar också den offentliga
verksamheten.
Inom stora delar av de verksamhetsområden där det offentliga i dag
dominerar är det möjligt med enskilda alternativ vid sidan om de offentliga.
Det gäller framför allt där produktionen avser individuella nyttigheter av
olika slag. Inom andra områden där produktionen avser kollektiva nyttigheter,
såsom försvar, polis- och domstolsväsende och allmän förvaltning, är det
däremot i regel inte möjligt med flera alternativ. Där finns således bara en
väg för förändring, nämligen den inre reformationens.
1* Riksdagen 1987188.3 sami. NrFi501
B. Den offentliga sektorns problem
Mot. 1987/88
Fi501
Är den offentliga sektorn i kris? Många inlägg i den intensiva debatten om
den offentliga verksamheten på senare år tyder på det. Mycket som sagts och
skrivits om den offentliga sektorn har varit kritiskt. Det finns anledning att
referera och kommentera några inslag i denna kritik.
Många kritiker gör gällande att kvaliteten i den offentliga tjänsteproduktionen
sjunkit. Skolan anses enligt vissa vara ett misslyckande, trots de
kraftiga resurstillskotten. Barnomsorgen kritiseras för kvalitetsbrister beroende
bl. a. på hög personalomsättning. Detsamma gäller hemtjänsten i
många kommuner. Sjukvården kritiseras för omänsklighet och vårdköer.
Den brist på valfrihet som ofta präglar den offentliga verksamheten är
naturligtvis också i sig en kvalitetsbrist.
Kritiken gäller inte bara sådant som kan hänföras till serviceverksamhet,
utan även den traditionella myndighetsutövningen. Skatteförvaltningen
anses av många bedömare fungera allt sämre i takt med att fler och fler
anställda söker sig till privata anställningar. Polisens, försvarets och kriminalvårdens
effektivitet har också ifrågasatts.
Det finns än en gång anledning att slå fast att den kritik som kan riktas mot
kvaliteten i den offentliga verksamheten ofta bör riktas mot politikerna. Det
är i de allra flesta fall så att bristerna beror på de regler som fastställts av
politiska instanser eller på otillräcklig resurstilldelning. Det skall också sägas
att det inte alltid är så att kritiken mot den offentliga verksamheten är sakligt
grundad. Men en utbredd känsla bland skattebetalarna att den offentliga
servicen och myndigheternas verksamhet i övrigt inte håller den kvalitet man
har rätt att begära, måste naturligtvis tas på stort allvar.
Kvalitetsbristerna består inte sällan i dålig kundanpassning. Svensk
Bilprovning kan tas som exempel. Verksamheten bedrivs i bra lokaler och
kontrollerna utförs av kompetent personal. Kostnaden kan heller inte anses
vara anmärkningsvärt hög. Men det är ofta svårt att få en tid som passar den
enskilde bilägaren, och kvällsöppet förekommer knappast. Inom dagligvaruhandeln,
som präglas av konkurrens, har kvällsöppet tvingats fram till glädje
för konsumenterna. Exemplet kan också illustrera att det kan vara svårt att
föreställa sig vilken idémässig förnyelse man går miste om genom att bedriva
en verksamhet i monopolform. Eftersom enskilda initiativ inte får förekomma
på de monopolskyddade områdena vet vi inte vilken ”produktutveckling”
som hade kommit till stånd i ett friare system. Detta argument mot
monopol framförs också i en intressant utredning som SPK gjort på uppdrag
av regeringen om de samhällsekonomiska kostnaderna för de omfattande
regleringarna på bostads-, transport- och livsmedelsområdena.
En kritik som också den socialdemokratiska regeringen delvis ställt sig
bakom gäller bristande effektivitet och produktivitet i den offentliga verksamheten.
Det faktum att skattenivån rusat i höjden gör det nödvändigt att ägna
stor uppmärksamhet åt den offentliga verksamhetens effektivitet. Hur man
än mäter har Sverige den största offentliga sektorn i OECD-området. För en
balanserad samhällsekonomisk utveckling krävs enligt långtidsutredningen
att den statliga konsumtionen skall minska med 1 % per år de närmaste åren
och att kommunernas expansion begränsas till 1 %, vilket är mindre än 4
hälften av vad som gällt hittills under 80-talet.
Bara dessa siffror understryker vikten av att hitta former för den offentliga
verksamheten som är så effektiva som möjligt.
För att få fram fakta till diskussionen om den offentliga sektorns
effektivitet inrättades av den borgerliga regeringen i början av 1980-talet
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) inom finansdepartementet.
ESO har sedan dess utkommit med ett stort antal rapporter som
bl. a. sökt bedöma hur produktiviteten utvecklats i statlig och kommunal
verksamhet. Enligt dessa mätningar har produktiviteten inte, som inom
andra samhällssektorer, ökat utan minskat. Enligt en uppmärksammad
studie som fogats som bilaga till 1987 års långtidsutredning, sjönk produktiviteten
i den offentliga sektorn med 1,5 % per år under 1970-talet.
På några års sikt ger förändringar i produktiviteten stora utslag. I den
nyssnämnda utredningen görs räkneexemplet att produktiviteten i stället
varit oförändrad under 70-talet. Det hade inneburit att statens upplåningsbehov
varit 107 miljarder kronor mindre. Detta visar behovet av att på bred
front gripa sig an de frågor som påverkar produktivitetsutvecklingen på det
offentliga området.
Ett tredje och sista problemområde som måste nämnas gäller den
offentliga sektorns förmåga att rekrytera och behålla personal. Det blir allt
svårare att få behörig och kompetent personal till de tjänster som finns
inrättade. På många områden har det också blivit ett allvarligt problem att så
många lämnar sina tjänster.
Det har kommit många larmrapporter under 1980-talet om den offentliga
sektorns personalproblem:
o Kraftig minskning av antalet sökande till gymnasie- och högskolans
vårdlinjer under 1980-talet.
o På många håll inom den sociala sektorn är personalomsättningen mycket
hög.
o Många vakanser inom polis och barnomsorg i storstäderna och inom
sjukvården i glesbygden,
o Domare, officerare, piloter och tekniker hoppar av till mer lönsamma
arbeten i näringslivet. Var åttonde lågstadielärare har lämnat yrket i
förtid sedan 1980.
De offentliganställda mår dåligt. 75 % av socialsekreterarna uppgav i en
undersökning att de ofta upplevde sitt arbete som psykiskt pressande.
Sjukskrivningsfrekvensen är hög, liksom personalomsättningen. Givetvis
påverkar detta servicekvaliteten. I en annan undersökning säger majoriteten
av lärarna vid tekniska högskolor att de funderar på att byta jobb.
Sjukvården och hemtjänsten har stora problem att rekrytera personal. De
problem som tidigare gällde några få specialiserade yrkesutövare, som
stridsflygare, har nu blivit ett ganska generellt problem för den offentliga
sektorn.
Det finns undersökningar som visar att de offentligt anställda ofta har en
mer negativ bedömning av sin arbetssituation än privatanställda vad gäller:
o befogenheter att planera sitt dagliga arbete,
o att någon i ledningen lägger märke till eller gör något extra för den
Mot. 1987/88
Fi501
anställde om hon gör en extra insats eller ett bättre jobb än vanligt,
o att man får lön efter det som presteras,
o möjligheter att avancera och göra karriär.
Mot. 1987/88
Fi501
Självfallet är dessa undersökningsresultat alarmerande för oss politiker som
arbetsgivare.
C. Välfärd med valfrihet
Det är en liberal grundtanke att människor, oavsett bakgrund och andra yttre
förutsättningar, skall erbjudas en god utbildning, en bra vård och omsorg och
en ekonomisk grundtrygghet. Ett välfärdssamhälle kan inte fungera utan en
stor offentlig sektor som medverkar till detta. Som socialliberaler har vi varit
med om att bygga upp ett välfärdssystem som är en både värdefull och
nödvändig del av samhället.
Den offentliga sektorn har växt under mycket lång tid. Särskilt snabb var
tillväxten under 1960- och 1970-talen. Finansieringen av utbyggnaden har
skett dels genom ekonomisk tillväxt, dels genom ett ständigt ökat skatteuttag.
Vi har nu slagit i och sprängt igenom skattetaket. Det innebär att fortsatt
utbyggnad på angelägna områden i första hand får finansieras genom
rationaliseringar och omprioriteringar som kan göras inom den offentliga
sektorn. I andra hand kan vi naturligtvis räkna med att fortsatt ekonomisk
tillväxt ger vissa nya resurser, men det torde vara otänkbart att tillväxten i sin
helhet tas i anspråk för offentlig konsumtion, som var fallet under flera år på
1970-talet och början av 1980-talet.
Folkpartiet slår vakt om den generella välfärdspolitiken som innebär att
alla medborgare har rätt till en ekonomisk trygghet och en god social service.
Men vi vill utveckla välfärden genom att uppsöka och undanröja den ofärd
som alltjämt finns kvar och genom att öka valfriheten vad gäller vård, omsorg
och utbildning.
Genom socialförsäkringssystemet och omfördelning skattevägen skall alla
ges möjligheter till social service när den behövs. Men av detta följer inte att
politikerna skall bestämma hur de sociala tjänsterna skall se ut eller att
tjänsterna måste produceras inom den offentliga sektorn.
Så är det emellertid i dag. Stat och kommuner dominerar när det gäller
social service och socialdemokraterna vill av ideologiska skäl snarast
förstärka monopoltendenserna. Friheten att få välja inom dessa områden är
en realitet bara för dem som har mycket pengar. De kan alltid betala vad det
kostar med privata daghem och skolor utan statsbidrag och de kan också gå
till läkare som inte är godkända av landstinget och därför inte får någon
ersättning från sjukförsäkringen.
Med våra liberala utgångspunkter är det viktigt att öka valfriheten för de
många människorna. Alla skall ha möjligheter till utbildning, sjukvård och
omsorg. Men politiker skall inte föreskriva hur möjligheterna skall användas.
Därför måste vi även i framtiden räkna med att betala förhållandevis höga
skatter. Folkpartiet kan således inte lova några stora sänkningar av det totala
skattetrycket. Vår övertygelse är att människor är beredda att betala sina 6
skatter om de känner att de får en bra service och att de får större möjligheter
att välja mellan olika alternativ.
D. Den yttre reformationen Mot. 1987/88
Fi501
Vi är övertygade om att en politik som stimulerar enskilda alternativ innebär
möjligheter till bättre och billigare service för medborgarna och en rikare
arbetsmarknad för dem som i dag arbetar inom den offentliga sektorn.
Eftersom vi i Sverige på många områden har valt att avstå från konkurrens,
saknar vi ofta underlag för bedömningar, för vilken produktionsform som
bäst når de mål vi sätter upp för verksamheten. Inom vissa områden finns
dock undersökningar som tyder på klart lägre kostnader i den privata
sektorn. I den allmänna debatten har också framförts exempel på fall där
lägre kostnader gått att kombinera med högre kvalitet.
Det som gör att offentlig produktion blir dyrare än privat verksamhet kan
t. ex. vara högre kostnader för administration, utrustning, lokaler och sämre
motivation till ”vardagsrationaliseringar”. Privata entreprenörer drivs ofta
av ett starkt personligt engagemang och har även en ekonomisk motivation
till effektivitet. De kan lättare förverkliga olika idéer till förbättringar.
På de flesta varuproducerande områden råder enighet om att monopol är
skadliga. Av detta skäl har vi internationell handel, inhemsk konkurrensbegränsningslagstiftning,
förbud mot karteller etc.
Samma resonemang kan i de flesta fall tillämpas i fråga om produktion av
tjänster. Motiven till dagens monopolsituation för många offentliga producenter
förefaller oss dunkla och ogenomtänkta.
En huvudorsak till svårigheten att uppnå effektivitet i den offentliga
sektorn är att den normalt saknar den stimulans som konkurrensen utgör. På
en konkurrensmarknad är ett företags överlevnad inte garanterad utan det
måste ständigt sträva efter att behålla kunder och bli bättre. Genom att
utsättas för konkurrens skulle den offentliga servicen kunna bli bättre.
Behovet av konkurrens och mångfald är i många fall t. o. m. större inom
tjänstesektorn än inom industrin, eftersom behoven är starkt varierande och
kännedomen om effekterna av olika metoder begränsad. Vi vet t. ex. för litet
om vilken pedagogik som är bäst för ungdomar och hur missbrukare bäst bör
behandlas.
Andra viktiga skäl för att stimulera enskilda alternativ och att anlita
entreprenörer för den offentliga sektorn är bl. a.:
o Inom vissa områden finns hos företag och föreningar redan en speciell
kompetens uppbyggd som den offentliga sektorn saknar,
o Genom att anlita externa producenter kan samordningsvinster och
stordriftsfördelar utnyttjas,
o Genom att köpa tjänster i stället för att bygga upp en egen produktionsapparat
ökar flexibiliteten. Det går lättare att snabbt öka eller minska
kapaciteten.
Alternativen lever
Trots de svårigheter som finns för enskilda alternativ inom den sociala
sektorn, har mycket positivt hänt under de senaste åren. Människors
initiativförmåga och kreativitet är en så stark kraft att den inte helt kan
stoppas genom politisk njugghet.
1 * * Riksdagen 1987/88.3 sami. Nr Fi501
Det är lätt att ge exempel på att privata initiativ har inneburit en spännande Mot. 1987/88
idémässig förnyelse, som också gynnar utvecklingen av den offentliga Fi501
verksamheten:
o LP-stiftelsen, Hasselakollektivet, familjehemmen och andra enskilda
vårdhem har betytt oerhört mycket för missbrukarvården.
o City-akuten i Stockholm satte fart på omvandlingen av landstingets lätta
akutvård.
o ”Jumbolansen” i Älvsborg, dvs. en ombyggd turistbuss som används för
sjuktransporter.
o Mammografibussen i Bohuslän gav snabbt landstinget nya undersökningsresurser.
o Debatten om Pysslingen som har betytt mycket för idéutvecklingen inom
den kommunala barnomsorgen.
Socialdemokratin bromsar
Socialdemokraterna försöker förhindra många enskilda alternativ. I partiprogrammet
sägs t. ex.:
”Kommunerna ska eftersträva att utföra arbeten i egen regi. Därigenom
motverkas en privatisering av samhällsuppgifter och tryggheten för de
anställda förbättras.”
”Privata sjukhem ersätts steg för steg med av samhället anordnade
sjukhem. Sjukvårdshuvudmännen eftersträvar att utföra arbeten i egen
regi.”
Det finns också många exempel på att socialdemokraterna sedan 1982 har
förstärkt de offentliga monopolen och försvårat för enskilda alternativ inom
den sociala sektorn:
o Daghem som drivs av företag har i praktiken förbjudits genom ”lex
Pysslingen”. Om kommunerna anlitar sådana företag för att producera
barnomsorg utgår inga statsbidrag alls. Om t. ex. ett par förskollärare vill
starta ett daghem i föreningsform utgår statsbidrag bara om de bedriver
verksamheten som föräldrakooperativ eller om de tillämpar en etablerad
alternativ pedagogik, dvs. i praktiken är Montessori- eller Waldorf-dagis.
Socialdemokraterna har också skärpt reglerna för öppethållande, vilket
har ställt till stora problem för enskilda daghem. (Den socialistiska
riksdagsmajoriteten genomdrev även en kraftig försämring av statsbidragen
till föräldrakooperativ 1984, vilket medförde att många sådana
daghem kommunaliserades. Senare tvingades socialdemokraterna dock
införa fulla statsbidrag till föräldrakooperativ.)
o ”Dagmarreformen” inom sjukvården innebar att politikerna, inte medborgarna,
skall avgöra fördelningen mellan offentlig och privat sjukvård
samt att etableringsfriheten för läkare och sjukgymnaster i praktiken
avskaffades i de delar av landet där de flesta bor.
o Statsbidragen till ett par privata gymnasieskolor i Göteborg, Samskolan
och Sigrid Rudebecks gymnasium, avskaffas med början läsåret 1988/89.
De kommer att tvingas lägga ned, eller låta elevernas föräldrar betala hela
kostnaden.
o Socialdemokraterna slår vakt om etableringskontrollen för tandläkare Mot. 1987/88
trots att det inte längre finns någon brist på tandläkare. Socialdemokra- Fi501
terna anser också att folktandvården skall svara för minst 35 % av
tandvården för vuxna i stället för att låta människor själva välja
tandläkare. På längre sikt skall folktandvårdens andel, enligt socialdemokraterna,
vara 50 % mot i dag ca 25 %.
o Ständiga misstänkliggöranden sker mot enskilda människor som vill
arbeta med vård, omsorg och utbildning utanför den offentliga sektorn.
0 Minskade statsbidrag, vägran att räkna upp ersättningarna från sjukförsäkringen
tillräckligt samt andra ekonomiska hinder finns för den
enskilda sociala sektorn.
1 ett yttrande till 1987 års partikongress säger den socialdemokratiska
partistyrelsen att folkrörelser och kooperativ är tänkbara som komplement
och alternativ till den offentliga sektorn men inte verksamhet som bedrivs i
företagsform:
”1 socialdemokratins grundsyn ligger en önskan att värna och utveckla den
generella välfärdspolitiken och den demokratiska kontrollen över den
gemensamma sektorn. Därför avvisar vi kommersiella inslag. Med
marknadsstyrning och kommersiella inslag i den gemensamma sektorn skulle
vi riskera att urholka solidariteten i samhället. Det skulle få allvarliga
konsekvenser för jämlikheten. Det skulle betyda inskränkningar i frihet och
demokrati.”
Detta kategoriska avfärdande av ”kommersiella inslag” måste tolkas som
att ytterligare inskränkningar för enskilda alternativ är att vänta. I september
1987 presenterade också den s. k. folkrörelseutredningen ett förslag som
skall förhindra att kommuner anlitar företag inom vissa delar av socialtjänsten:
”Enligt vår mening bör vårduppgifter av typ barnomsorg, äldreomsorg och
handikappomsorg inte anförtros åt sådana företag.”
Det går också att hitta många kommuner och landsting där socialdemokraterna
har gått emot privata alternativ, trots att de uppenbarligen har varit
billigare och bättre.
Politiker som företagare
Inom vissa områden finns i dag offentligt ägda företag som konkurrerar med
privata företag men där det saknas särskilda skäl för offentligt engagemang.
Här skulle en avveckling av det offentliga ägandet med fördel kunna ske.
Dels skulle företagen skötas effektivare, dels skulle politiker få mer tid att
ägna sig åt frågor som marknaden inte kan lösa.
Politiker har varken den bästa informationen, den bästa motivationen eller
de bästa styrmedlen för att bedriva företagsamhet.
Gränserna för statlig affärsverksamhet bör ständigt granskas kritiskt. Sett i
ett historiskt och internationellt perspektiv har gränserna varierat betydligt.
Även den tekniska utvecklingen påverkar vad som är naturligt för staten att
sköta.
I Sverige driver staten affärsverksamhet både i skydd av monopol och i
branscher med konkurrens från enskilda företag. Verksamheten sker genom Mot. 1987/88
statligt ägda bolag, affärsdrivande verk och dotterbolag till affärsverken. Fi501
Offentligt ägda institutioner tillhandahåller ibland varor och tjänster som
också finns inom det enskilda näringslivet. Försäljning av telefoner och
kringutrustning är ett exempel, postens budverksamhet är ett annat. Detta är
inte helt oproblematiskt.
Monopol innebär alltid risker för ineffektivitet, stelhet och bristande
intresse för konsumenterna. Myndigheter som också driver konkurrensutsatt
verksamhet frestas att felaktigt bokföra utgifter på myndighetsutövningen
och därigenom uppnå goda affärsresultat trots att verksamheten kan vara
mindre effektiv än den som enskilda företag bedriver i branschen. Konkurrerande
företag riskerar att slås ut.
Kontrollen att statliga företag och myndigheters dotterföretag verkligen
uppfyller rimliga lönsamhetsmål är för närvarande helt otillräcklig. Ett
enskilt företag som inte lämnar rimlig avkastning på insatt kapital måste förr
eller senare träda i likvidation. För statligt ägda företag finns ingen
motsvarande garanti.
E. Den inre reformationen
Hand i hand med det vi här kallat den yttre reformationen måste gå ett
målmedvetet reformarbete syftande till att göra den verksamhet som förblir i
offentlig regi mer flexibel. Det är vår uppfattning att detta arbete inte drivits
med tillräcklig kraft, trots att regeringen principiellt säger sig eftersträva
flexibilitet och därför inte har de ideologiska blockeringar som finns i fråga
om den yttre reformationen. Civildepartementet har inte förmått ge dessa
frågor den tyngd de förtjänar i statsförvaltningen och gentemot kommunerna.
De resultat som uppnåtts är helt otillräckliga.
Trots en strid ström av vällovliga ord, har civildepartementet agerat utan
kraft. Främst beror detta på att den socialdemokratiska regeringen har
saknat intresse eller förmåga att genomdriva kraftfulla reformer för den
offentliga sektorns förnyelse.
Ett departement som saknar intresse för den yttre reformationen och
tillräckligt ansvar för den inre reformationen kan aldrig bli ett effektivt
instrument för den offentliga sektorns förnyelse. I stället har man vid flera
tillfällen skickat skrivelser till riksdagen utan konkreta förslag eller propositioner
med närmast kosmetiska förändringar av olika lagar. Ett frikommunförsök
pågår i syfte att låta några kommuner och landsting bli befriade från
statliga regleringar. Men alltför många förslag från dessa frikommuner har
avslagits av regeringen.
Trots detta händer det en hel del ute i statsförvaltningen. Ett statligt verk
som arbetat på ett intressant sätt med den inre reformationen är AMS.
Verksledningen där brukar framhålla att ledarskapet inom AMS bör
inspireras från tre håll: Från den offentliga sektorn - öppenhet, rättvisa och
insyn. Från den privata sektorn - resultat- och kundorientering. Från
folkrörelserna - idéförankring och folklig mobilisering. Detta är ett intressant
exempel på hur olika sektorer kan inspirera varandra.
Två andra verk som också kan tjäna som förebilder är centrala studiestöds
nämnden och AMU. Båda verkscheferna har framhållit att förändringsarbe- Mot. 1987/88
tet inspirerats bl. a. från den privata sektorn och av att en del gamla monopol Fi501
upphävts. Så här säger t. ex. Berit Rollén i AMU: ”Vår omställning är en
effektiv demonstration av att den offentliga sektorn kan ta till sig den privata
sektorns sätt att fungera, skapa kostnadsmedvetande och öka kreativiteten.”
När det gäller hur tjänsteverksamhet skall organiseras och ledas har en del
intressanta innovationer gjorts det senaste årtiondet i seriösa serviceföretag.
Kunskapen sammanfattas ibland i begreppet ”service management”. Där
har man kommit långt från den traditionella industriella arbetsorganisationen
där människorna ses som maskiner. Några viktiga punkter i dessa
moderna teorier kan formuleras så här:
o Tydliga mål för verksamheten - idébildningens betydelse,
o Människan i centrum. ”Personalen är vår viktigaste resurs” måste bli mer
än en läpparnas bekännelse,
o Motivationens betydelse,
o Vikten av inflytande för den enskilde,
o Decentralisering av beslutsbefogenheter,
o Kundorientering/affärsorientering,
o Ledarskapets betydelse.
Under 1970-talet var det fult att vara chef. Alla skulle bestämma. Ingen var
förmer än någon annan. Detta är en farlig inställning. En chef måste våga
vara ledare, ta ansvar, fatta obehagliga beslut, säga sin åsikt. Det förutsätter
att man har kunskaper och egenskaper som gör att man vinner respekt och
ger inspiration. Bra chefer är nödvändiga för bra verksamhet. Daghem,
skolor och sjukhem med identiska förutsättningar kan vara olika som natt
och dag beroende på cheferna.
En viktig ledaruppgift är att utveckla en egen förvaltningskultur och en
yrkesstolthet bland de anställda. Utan tvekan finns det en del att lära från de
organisationsteorier som utvecklats på andra håll i samhället. Men det är
farligt att bara söka efter yttre inspiration. Myndigheterna bör också utveckla
de egna traditionerna och det unika i den offentliga verksamheten. Det finns
fortfarande en stolthet bland många anställda, som självfallet måste vara
kärnan i en förvaltningskultur. I själva verket skulle åtskilliga offentliga
verksamheter inte ha fungerat så bra som de har gjort om det inte hade
funnits en långt utvecklad kåranda bland de offentligt anställda.
Vi måste lita mer på enskilda befattningshavare. Vi måste få en utveckling
som innebär att politikerna framför allt ägnar sig åt att formulera målen för
och uppföljning av verksamheten samtidigt som ett större ansvar för
verkställigheten läggs på de anställda. Det är de som med användning av sunt
förnuft skall se till att de av politikerna uppsatta målen nås. I själva verket är
denna ”målstyrning” något som förenar den inre och den yttre reformationen.
Klarare mål är också en förutsättning för att en verksamhet skall kunna
läggas ut på entreprenad.
Ett huvudinslag i den socialdemokratiska regeringens förnyelsearbete för
den offentliga sektorn har varit s.k. servicekampanjer. Delvis har sådana
kampanjer ett berättigande. Det finns exempel inom den offentliga sektorn
på stela, hierarkiska organisationer där servicetanken har varit ett främman
de exempel i företagskulturen. Det är t. ex. lätt att se skillnaden i Mot. 1987/88
serviceattityder mellan flyget och järnvägen. Fi501
Men det ligger en fara i att koncentrera sig på servicekampanjer. Dålig
service är ofta ett symptom på något underliggande och allvarligare problem:
monopol, dålig information till de anställda, dålig internutbildning, otillräckliga
resurser, oklara mål etc. Ingen anställd vill vara otrevlig och ge dålig
service. Skapar man en bra arbetsorganisation och ledning, blir servicen
oftast också bra.
I civildepartementets glada servicebudskap finns det också anledning att
försöka återupprätta en del av den gamla myndighetstraditionen med dess
ämbetsmannaansvar. Rättssäkerhet, oväld och effektivitet är egenskaper
som behöver en renässans i svensk statsförvaltning. Det är förödande om det
sprider sig en känsla hos svenska folket att statsförvaltningen låter sin
rättstillämpning påverkas av politiska eller andra otillbörliga hänsyn eller att
svenska statstjänstemän står handfallna i kritiska och oväntade situationer.
F. Bägge reformationerna behövs
Både den inre och den yttre reformationen är nödvändiga i förnyelsearbetet.
De är komplement - inte alternativ. Det är uppenbart att den yttre
reformationen inte är tillräcklig, dels som vi tidigare framhållit därför att
enskilda alternativ inom vissa områden över huvud taget inte är tänkbara,
dels därför att den offentliga sektorn även fortsättningsvis kommer att ha stor
betydelse även inom många områden där konkurrens är möjlig och
önskvärd.
Det är också uppenbart att socialdemokraterna begår ett misstag då de
som alternativ till en liberalisering av de offentliga monopolen för fram s. k.
brukarinflytande och decentralisering inom den offentliga sektorn.
Även folkpartiet förespråkar sådana åtgärder. Men att decentralisera ett
system som inte bygger på valfrihet och konkurrens medför vissa svårigheter.
Att ett självständigt företag kan vara effektivt utan centralstyrning beror på
att konkurrensen stimulerar till effektivitet. Det är de ständiga signalerna
från marknaden som möjliggör att företag genom experiment och förändringar
successivt förbättrar sin effektivitet.
Det är mycket svårare för monopol att göra riktiga avvägningar. Stimulanserna
till effektivitet är små. Varje del av den offentliga sektorn är beroende
av och påverkas av andra delar av denna sektor. Någon samordning måste
ske. Finns det inte konkurrens måste ofta någon form av centralstyrning
tillgripas.
Liberaliseringar står därför inte i motsatsställning till interna reformer i
den offentliga verksamheten. Tvärtom, om de offentliga producenterna blir
konkurrensutsatta underlättar detta i själva verket en decentralisering av den
offentliga sektorn.
12
G. Ett liberalt reformprogram
Öka valfriheten!
Mot. 1987/88
Fi501
Kravet på ökad valfrihet gäller givetvis framför allt inom verksamhetsområden
där det är individuella nyttigheter av olika slag som produceras. Här kan
den enskilde bäst tillfredsställa sina behov om det finns alternativ att välja
mellan. Kollektiva nyttigheter måste utformas på nationell nivå. Försvaret
eller domstolsväsendet måste med nödvändighet bli detsamma för alla
medborgare. Men barnomsorg, skola och sjukvård kan varieras. Här kan det
finnas utrymme för mångfald och valfrihet, för både offentliga och enskilda
producenter.
1. Ge föräldrar rätt att välj a barnomsorg
Stöd till barnomsorgen måste utgå på samma villkor oavsett i vilken form den
bedrivs. Regeringens politik präglas av en misstro mot föräldrarnas förmåga
att själva bedöma vad som är bra för deras barn.
Genom det förslag som har utarbetats av centerpartiet, folkpartiet och
moderata samlingspartiet kommer barnfamiljernas valfrihet att öka avsevärt.
Förslaget innebär bl. a. följande:
o Ett vårdnadsbidrag som ger småbarnsföräldrar ökade ekonomiska möjligheter
att välja den barnomsorg som passar dem bäst.
o Lika ekonomisk behandling av kommunala och enskilda daghem.
0 Full behovstäckning inom barnomsorgen senast 1991.
1 en gemensam motion från folkpartiet, centerpartiet och moderata samlingspartiet
utvecklas detta förslag ytterligare.
2. Ge elever rätt till individanpassad undervisning
Det är angeläget att elever och föräldrar får större möjligheter att välja
utbildning och att få en mer individanpassad undervisning. Den svenska
skolan är en av västvärldens mest centralstyrda, vilket försämrar valmöjligheterna
och individanpassningen. En ökad självständighet för den enskilda
skolan är därför nödvändig.
Det är också angeläget att behålla och vidga möjligheterna att välja mellan
allmän och särskild kurs samt att skapa möjligheter att få ett individuellt
studieprogram.
3. Ge föräldrar och elever rätt att välja skola
Ett sätt att möjliggöra en mer individanpassad undervisning är att ge elever
och föräldrar möjlighet att välja skola. Erfarenheter från andra länder tyder
också på att skolorna blir bättre om de på något sätt är beroende av att locka
till sig elever.
Friheten att välja skola bör naturligtvis gälla inom det offentliga skolväsendet.
Men för den ökade mångfalden har också de s. k. friskolorna en viktig
roll att spela.
Vi vill pröva ett system där anslagen följer eleven (elevbaserat statsbi- Mot. 1987/88
drag). Då får friskolorna en likvärdig behandling förutsatt att de uppfyller Fi501
läroplanens krav. Självfallet skall statsbidrag för nya friskolor betalas ut
redan från starten, inte som i dag först efter tre år.
Dessa frågor behandlas ytterligare i separata motioner.
4. Ge patienter rätt att välja läkare och sjukgymnast
Folkpartiet slår vakt om patienternas valfrihet liksom om etableringsfriheten
inom sjukvården. Fördelningen mellan offentlig och privat sjukvård är inte
något som skall bestämmas av politiska organ. Det är de vårdbehövande
människornas önskemål och värderingar som skall vara styrande. Därför
avvisar folkpartiet Dagmarsystemet som inskränker patienternas valfrihet
och läkarnas och sjukgymnasternas etableringsrätt.
Även inom den offentliga sektorn bör möjligheterna till valfrihet och
individuell anpassning bli större. Människor bör t. ex. kunna välja vilken
vårdcentral och läkare de skall gå till om de behöver vård. Alla skall ha rätt
till en egen husläkare.
Privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster måste ha rimliga möjligheter
att få en ersättning från försäkringskassan som, tillsammans med
patientavgifterna, ger kostnadstäckning, skälig arbetsinkomst och möjligheter
till fortbildning och utveckling av verksamheten. Försäkringsersättningen
bör även ge möjligheter till mer kvalificerade behandlingar.
Vårdcentraler skall kunna drivas i enskild eller offentlig regi. I bägge fallen
bör de få en fast årlig ersättning för varje patient som registrerats vid
vårdcentralen. Samma ersättningssystem bör tillämpas för privata husläkare.
Läkare som etablerar sig i glesbygd bör få särskilda ekonomiska stimulanser.
Detta skulle i motsats till Dagmarsystemet verkligen öka antalet läkare i
glesbygd och andra områden med låg läkartäthet och därmed främja
valfriheten i dessa områden.
I en särskild motion om sjukvården behandlar folkpartiet dessa frågor
ytterligare.
5. Ge patienter rätt att väjja tandläkare
Fritt val av tandläkare bör vara en vägledande princip för utformningen av
tandvården i landet. Någon övre gräns för privattandläkarnas andel av
vuxentandvården bör inte finnas. Nuvarande etableringsbegränsningar som
är riktade mot privata praktiker bör genast avvecklas.
I en särskild motion behandlar folkpartiet denna fråga ytterligare.
6. Anlita privata vårdhem
Landstingen har huvudansvaret för sjukvården. Detta bör dock inte innebära
att man avstår från att tillvarata den resurs som privata vårdhem utgör. De är
viktiga komplement till den vård som bedrivs av landstingen i egen regi.
De privata vårdhemmen är ofta små och hemtrevliga. Där finns en
mänsklig vårdmiljö som uppskattas av patienterna. Personalomsättningen är
låg och småskaligheten ger möjlighet till personlig omvårdnad. Det är
dessutom samhällsekonomiskt fördelaktigt att anlita enskilda vårdhem.
7. Ge äldre och handikappade rätt att välja service
Äldre och handikappade är ofta starkt beroende av det allmännas insatser.
Därför är det särskilt angeläget att de har möjligheter att få vård, service ovh
omsorg anpassad till sina individuella behov. Dagens omsorger innebär inte
bara en inskränkning i valfriheten utan ibland också en allvarlig kränkning av
den hjälpbehövandes värdighet och integritet.
Ett viktigt område är boendet. Det är bra att socialdemokraterna,
åtminstone centralt, äntligen tycks ha insett värdet av att behålla de
ålderdomshem som kan ge en bra service. Vi beklagar dock att man inte varit
beredd att upphäva diskrimineringen av ålderdomshem i reglerna för
statsbidrag till social hemtjänst.
Även vad gäller hemservice och färdtjänst måste valfriheten öka. I dag
präglas denna service ofta starkt av regleringar och förmynderi. En möjlighet
är att ge dem som är i behov av stöd en servicekupong som berättigar dem till
en viss mängd av dessa tjänster. De får själva sedan fritt välja mellan olika
producenter och göra den prioritering av hemservice och färdtjänst de
önskar. Regeringen bör initiera en försöksverksamhet med denna inriktning.
Vad som har sagts i detta avsnitt bör riksdagen ge regeringen till känna.
8. Ge dem som bor i ”allmännyttan” rätt att väy a bostadsrätt
Om en majoritet av hyresgästerna i ett allmännyttigt hus så önskar skall
lägenheterna kunna omvandlas till bostadsrätter. Socialdemokraternas senaste
attack mot bostadsrätterna hade det direkta syftet att förhindra just
detta. Hösten 1987 beslöt riksdagen att dra in räntebidragen till hus som
omvandlades på detta sätt. Detta beslut måste upphävas.
I en särskild motion om bostadspolitik behandlar folkpartiet denna fråga
ytterligare.
9. Tillåt friare etablering av radio och TV
Staten skall inte styra vad människor läser, hör och ser. Den nya medietekniken
öppnar stora möjligheter - större utbud och ökade valmöjligheter för
tittarna, konkurrens mellan flera programmakare, nya chanser i kommunikation
för enskilda och organisationer och företag. Den största risken som
vidlåder den nya tekniken är att vi väljer en ordning, där det politiska
systemet ytterst får dirigera vem som får sända vad och därmed också vad
medborgarna får se och lyssna på.
I en särskild motion om etermediefrågor föreslår folkpartiet bl. a. att ett
nytt fristående TV-företag bildas.
10. Stärkt konsumentinflytande i offentlig sektor
Folkpartiets mångåriga arbete för närdemokrati har bl. a. syftat till att öka
medborgarnas möjligheter att påverka den kommunala verksamhet som
mest berör dem själva. Vi har alltså en i grunden mycket positiv syn på det
socialdemokraterna föredrar att kalla ”brukarinflytande”. Vi arbetar t. ex.
för att föräldrar och elever skall få större möjligheter att påverka det som
sker i skolan. Vi har emellertid inte kunnat stödja de regelförändringar Mot. 1987/88
civilministern framlagt förslag om därför att vi anser att socialdemokraterna Fi501
vill förvägra medborgarna en av de viktigaste formerna av ”brukarinflytande”,
nämligen möjligheten att välja en annan producent av tjänsten. Genom
sitt hårdnackade försvar av offentliga monopol försvårar socialdemokraterna
en utveckling mot ökat ”brukarinflytande”.
I ett system där medborgarna har rätt att välja enskilda alternativ i stället
för kommunal service, kommer kommunerna att vara mycket angelägna att
se till att deras service anpassas till ”brukarnas” önskemål. I en sådan
situation blir det säkert vanligt att pensionärerna får påverka hemtjänstens
utformning, föräldrarnas synpunkter inhämtas före förändringsbeslut inom
barnomsorgen etc. Ibland hindras sådant ”brukarinflytande” av statligt
beslutade regler. De ”skolråd” med elev- och föräldramedverkan som
folkpartiet arbetar för torde t. ex. inte vara möjliga med nuvarande
lagstiftning. Regeringen bör upprätta en handlingsplan för ökat konsumentinflytande
i offentlig sektor med den inriktning som här angivits. Detta bör
ges regeringen till känna.
11. Stöd ideella föreningar och kooperativ
Många verksamheter som i dag domineras av den offentliga sektorn har
uppstått genom föreningar, kristna församlingar och olika typer av kooperativ:
vårdinrättningar, bibliotek, barnkrubbor, skolor etc. Dessa enskilda
initiativ har haft stor betydelse för välfärdspolitikens utveckling.
Kyrkor, föreningar och kooperativ kan fortfarande spela en viktig roll för
förnyelsen av social och annan service. Därför är det viktigt att det allmänna
bidrar till att ge dessa sammanslutningar goda yttre förutsättningar och
möjligheter att utveckla olika typer av service. Bland annat måste fackligt
revirtänkande som utgör ett hinder för ideell medverkan i t. ex. vård och
omsorg motarbetas.
I skilda motioner utvecklar folkpartiet sin inställning i dessa frågor.
Värna kärnområdena!
Det finns uppgifter för den offentliga sektorn som inte kan lösas av
marknaden. Till dessa områden hör bl. a. kollektiva tjänster som försvar,
rättsväsende, miljövård och epidemiskydd samt stöd till kultur och grundforskning.
En hörnsten i en liberal politik för den offentliga sektorn är att
dessa funktioner måste kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt. Ansvaret
åvilar först och främst staten.
12. Ge tillräckliga resurser för de kollektiva tjänsterna
En konsekvens av att den offentliga sektorn expanderat och påtagit sig ett
ansvar på allt fler områden av samhällslivet är att det i tider av kärva
ekonomiska villkor blivit svårt att anvisa tillräckliga resurser för de s. k.
kollektiva tjänster, som måste utföras av offentliga sektorn. Vi har redan
nämnt några av de brister folkpartiet anser föreligger. Polisen har otillräckli
ga resurser, de miljövårdande myndigheterna har inte möjlighet att kontrol- Mot. 1987/88
lera efterlevnaden av lagar och förordningar, kulturminnesvården eftersätts, Fi501
den högre utbildningens kvalitet är på flera områden oacceptabelt låg.
Dessa problem sammanhänger inte bara med resurstilldelningen utan även
med hur resurserna används, vilka regelsystem som gäller, hur arbetsförhållandena
är för personalen osv. Det är dock uppenbart att flera av
ovanstående områden behöver resurstillskott. Det försvarsbeslut som folkpartiet
medverkade till 1987 är ett exempel på hur vi värnar om statens
kärnområden.
I skilda motioner behandlar folkpartiet dessa frågor ytterligare.
13. Stärk rättssäkerheten
Vi behöver en effektiv statsmakt som kan verkställa de beslut som regering
och riksdag fattar. Men myndigheter måste alltid visa respekt för den
enskildes rättssäkerhet och integritet. Även de bästa avsikter kan förfelas om
denna insikt saknas. Det finns alltid risker för misstag och felbedömningar i
myndighetsutövning. Därför måste det finnas garantier för att en individ som
oskyldigt drabbas av ett sådant misstag kan få upprättelse.
Det finns oroande exempel på att rättssäkerheten är otillräcklig i Sverige.
Sålunda måste t. ex. småföretagare och andra få rätt till skäligt skadestånd då
de har utsatts för felaktig myndighetsutövning och flyktingar måste få rätt till
juridiskt biträde redan vid gränsen. Den som vinner ett skattemål skall få sina
rättegångskostnader betalda. JO:s ställning måste stärkas och ämbetsmannaansvaret
skärpas. JO bör ges samma fullföljdsmöjligheter på det kommunala
området som på det statliga. Förra höstens debatt i anslutning till pensionsskatten
visade också att äganderätten behöver ett starkare rättsskydd.
Datateknikens användning måste alltid underordnas hänsynen till individernas
integritet. Därför har folkpartiet avvisat förslag som innebär att
myndigheterna skall få samla in uppgifter vid skattekontroll på ett sätt som
skadar integritet och rättssäkerhet.
Folkpartiet har också motsatt sig en del av de förslag som regeringen har
presenterat som åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Det har vi
gjort eftersom många av dessa åtgärder i praktiken har inneburit att man har
velat införa en särskild rättsordning för ekonomiska brott där kraven på
rättssäkerhet ställs lägre än annars.
Det behövs en rad åtgärder för att snabbt återställa rättssäkerheten till en
hög nivå. Bland de lagar som bör avskaffas eller förändras hör reglerna om
näringsförbud och näringstillstånd, generalklausulen mot skatteflykt, bevissäkringslagen
och betalningssäkringslagen.
I skilda motioner behandlar folkpartiet dessa frågor ytterligare.
Öka effektiviteten!
Effektiviteten i den offentliga sektorn måste öka. Detta är naturligtvis lättast
inom områden där konkurrens är möjlig. Många av de förslag som förs fram
ovan under rubriken Öka valfriheten är också ägnade att öka effektiviteten i
den offentliga sektorn eftersom de gör de offentliga producenterna beroende
av konsumenterna, för att få resurser för verksamheten.
14. Sä|j statliga företag
Staten behöver inte producera saft, sylt, halspastiller, grilla hamburgare,
driva hotell eller tillverka gaffeltruckar. Offentliga företag som har till enda
syfte att driva affärsverksamhet, dvs. där särskilda och starka skäl till ett
statligt engagemang saknas, bör säljas. För större företag är börsen en
lämplig väg. En strävan vid försäljningen bör vara att aktieägandet sprids. I
vissa fall kan det vara lämpligt att i första hand erbjuda de anställda att köpa
aktierna.
Från liberal utgångspunkt finns det av flera skäl anledning att rikta kritik
mot den aktieemission som nyligen gjordes av Procordia. Dels var den för
liten, dels gynnades etablerade intressen vilket motverkade önskemålet om
ägarspridning.
I en särskild motion om statliga företag behandlar folkpartiet dessa frågor
ytterligare.
15. Ski|j ut myndighetsfunktionerna
All myndighetsutövning bör skiljas från affärsverksamhet. Det undanröjer
tvivel att myndigheten inte är opartisk när den gör bedömningar och
jämförelser mellan de egna produkterna och enskilda konkurrenters. Det
tvingar också fram en boskillnad vid redovisning av myndighetsutövningens
resp. affärsverksamhetens inkomster och utgifter.
16. Avgränsa monopolen
Statliga verk och bolag som har en monopolställning bör inte kunna ägna sig
åt konkurrerande affärsverksamhet på ett sätt som gör att vinster från
monopolområdet kan subventionera den konkurrensutsatta verksamheten.
En lösning kan vara att helt enkelt upphäva monopolställningen, vilket t. ex.
är lämpligt i fallet AB AB. En annan lösning är att begränsa monopolföretagens
möjligheter att bedriva affärsverksamhet utanför monopolområdet.
Sådana begränsningar bör t. ex. göras för posten och televerket.
17. Kontrollera avkastningen bättre
Kontrollen av de offentliga bolagens avkastningskrav bör stärkas. Om
skattesubventioner i enskilda fall blir nödvändiga av exempelvis regionalpolitiska
eller sysselsättningspolitiska skäl, måste detta klart redovisas. Samtidigt
måste det finnas med en bedömning av huruvida subventionerna kan ha
negativa effekter på konkurrerande företag, utgöra handelshinder eller på
annat sätt snedvrida konkurrensen i den berörda branschen.
I en särskild motion behandlar folkpartiet dessa frågor ytterligare.
18. Inga privilegier för ”allmännyttan”
Allmännyttiga bostadsföretag får inte ges en mer förmånlig behandling än
privatägda fastigheter. 18
I en särskild motion om bostadspolitiken behandlar folkpartiet denna
fråga ytterligare.
Mot. 1987/88
Fi501
19. Öka anbudsupphandlingen
Aila tillfällen till anbudsupphandling bör utnyttjas: transporter, städning,
fastighetsskötsel, matlagning osv. Även inom den statliga sektorn kan ibland
hela verksamheter läggas ut på entreprenad. Ett intressant exempel är de
privata flyktingförläggningar som invandrarverket anlitar.
Ibland är egen regi bäst men upphandling bör alltid prövas. För statliga
myndigheter finns strikta regler för upphandling som skall garantera
affärsmässighet och opartiskhet. I princip bör samma krav också ställas på
valet mellan egen regi och entreprenad. Ofta görs över huvud taget inga
överväganden om entreprenad, trots att detta skulle vara fullt möjligt. I en
del fall görs sådana överväganden men på felaktiga grunder. Vissa kostnader
kan ”glömmas bort” i verksamhet som bedrivs i egen regi t. ex.:
o personalutbildning, rekrytering, personaladministration,
o kostnader för facklig verksamhet och arbetarskydd,
o lokaler, redskap, lagerhållning, inköp,
o utvecklingskostnader,
o avkastning på investerat kapital.
Ett sätt att skapa bättre förhållanden är att skilja på upphandlande och
producerande funktioner inom en organisation eller att lägga uppgifterna på
två separata myndigheter.
De offentliganställdas fackliga organisationer försöker ibland använda
MBL för att stoppa privata entreprenörer, trots att någon facklig vetorätt
inte finns annat än i mycket speciella fall. Därför bör denna lagstiftning
ändras. Socialdemokraterna har dock stoppat sådana förslag i riksdagen.
Reglerna för mervärdeskatt skall vara så utformade att de inte påverkar
valet mellan egen regi och entreprenad.
Vad som har sagts i detta avsnitt bör riksdagen ge regeringen till känna.
20. Den nya affärsverksamheten
På senare år har vi i vårt land bevittnat ett stigande intresse från stat och
kommun att ge sig in i affärsverksamhet. Göteborgs kommun säljer
spårvägskunnande till Turkiet, Piteå kommun äger ett måleri som målar en
postterminal i Solna, rikspolisstyrelsen driver ett konsultbolag, skolor och
högskolor satsar hårt på s. k. uppdragsutbildning etc.
En pådrivande faktor i denna utveckling har varit att de statliga och
kommunala myndigheterna i besparingstider velat skaffa sig nya inkomstkällor.
I flera fall är dessa verksamheter juridiskt tveksamma. I vissa fall har
speciallagar skrivits just för dessa verksamheter. Det gäller t. ex. kommuners
rätt att engagera sig i kommersiell turistverksamhet, kommuners rätt att
bedriva tjänsteexport och skolors och högskolors rätt att driva uppdragsutbildning.
Men att en kommun målar hus åt staten i en kommun många mil
bort strider uppenbarligen både mot kommunallagens anda och dess
bokstav.
Allt tyder på att denna affärsverksamhet i gränssnittet mellan offentlig och
privat sektor ökar. Skenbart kan en rätt för offentliga sektorn att konkurrera
med privata företag te sig som en självklar omvändning av tanken att privata Mot. 1987/88
företag skall kunna konkurrera med offentliga förvaltningar. Men saken är Fi501
mera komplicerad. Om myndigheter får rätt att sälja överkapacitet är det
sällan en konkurrens på lika villkor. Myndigheten har haft möjlighet att
finansiera en rad kostnader med skattemedel som den privata konkurrenten
måste ta ut i priset. Det är mycket svårt att prissätta den offentliga
verksamheten så att alla fasta kostnader, utvecklingskostnader etc. också
kommer med. Och även om detta sker korrekt kvarstår det faktum att den
privata verksamheten är en affärsrisk, vilket inte gäller för den offentliga.
Om en offentlig affärsverksamhet går med förlust får skattebetalarna stå för
förlusterna. Det innebär alltså att en privat företagare måste kalkylera med
något större marginal för att kompensera den större affärsrisken.
Detta är än så länge ett marginellt problem ur den fria företagsamhetens
synvinkel. Men om den nuvarande tendensen förstärks kommer problemet
så småningom att bli stort. Det finns därför anledning att se över hela detta
område. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
21. Utveckla den inre marknaden
Genom att använda sig av interndebitering kan effektiviteten i en organisation
förbättras. Då blir det naturligare att fundera på alternativa sätt att lösa
en uppgift. Anbudsförfarande och prissättning bör också användas mellan
myndigheter i större utsträckning än i dag.
22. Satsa på mål, mått och kontroll
Ett sätt att öka effektiviteten är att övergå från regelstyrning till målstyrning.
Politiker skall se till vad som görs, inte hur det görs. I dag går alltför mycket
av politikers tid åt till detaljer, medan bara den välorganiserade byråkratin
har resurser att studera strategiska frågor.
Målstyrning fordrar bra verksamhetsmått, tydliga mål och goda jämförelsemöjligheter.
Detta är särskilt viktigt då konkurrens inte är möjlig. Då får
man i stället arbeta med nyckeltal, jämförelser över tiden, mellan olika
inhemska producenter och internationellt.
Det finns naturligtvis svårigheter med att utveckla en effektiv målstyrning.
Det fordrar experiment, metodutveckling etc. Målstyrning fordrar också
goda instrument för utvärdering, uppföljning och kontroll. Det kan vidare
vara svårt att dra gränsen mellan mål och medel. Ansvaret för den
avvägningen vilar alltid på politikerna. Det är i sista hand alltid de som måste
avgöra vad som skall beslutas på politisk nivå och vad som kan delegeras till
förvaltningen. Någon lagstiftning om vilka frågor politiker bör ägna sig åt bör
inte komma i fråga.
Regeringen bör initiera ett omfattande utvecklingsarbete för att stimulera
ett ökat inslag av målstyrning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
20
23. Studera de enskilda alternativen
Mycket talar för att enskilda alternativ ofta är effektivare än offentliga och i
synnerhet att konkurrens ökar effektiviteten. Våra kunskaper om detta är
emellertid otillräckliga. Det saknas omfattande och systematiska kartläggningar
av de enskilda alternativen och jämförelser mellan privata och
offentliga producenter.
Regeringen har lika litet som kommun- och landstingsförbunden visat
något större intresse för att förbättra kunskapen om detta. Riksdagen bör ge
regeringen till känna att mer statistik och forskning behövs på detta område.
Sådana undersökningar skulle också kunna stimulera utvecklingen av bättre
mätmetoder. Detta skulle kunna underlätta det politiska beslutsfattandet,
oavsett om en verksamhet bedrivs i egen regi eller upphandlas på entreprenad.
Slapp personalen loss!
Det är i mycket hög grad de anställdas motivation och kompetens som avgör
kvalitet, service och effektivitet i den offentliga sektorn. Det finns i dag
allvarliga brister i den offentliga personalpolitiken, vilket är en viktig orsak
till dagens problem. En politisk huvuduppgift inför 1990-talet är att frigöra
den kraft som finns hos de offentliganställda.
Vad som sägs under denna rubrik bör riksdagen ge regeringen till känna.
24. Skapa bättre anställningsvillkor
Ett övergripande mål för den offentliga löne- och personalpolitiken är att
kunna rekrytera, utveckla och behålla en bra arbetskraft. Den offentliga
sektorn måste kunna erbjuda konkurrenskraftiga arbetsvillkor i förhållande
till den privata sektorn. Inom den offentliga sektorn måste det finnas en
tillräcklig flexibilitet för att komma till rätta med bl. a. regionala obalanser.
Om det råder större brist på poliser i storstäder och på läkare i glesbygder
måste villkoren kunna förbättras mer där bristerna finns. Den offentliga
sektorn behöver ett mer flexibelt lönesystem för att klara denna uppgift.
25. Skapa bättre ”osynliga kontrakt’ ’
Den offentliga sektorns attraktivitet på arbetsmarknaden är bara delvis fråga
om löner och andra direkt mätbara anställningsvillkor. Även det s. k.
osynliga kontraktet, dvs. den anställdes befogenheter, ansvar, relationer till
chefer etc. har betydelse.
Till det osynliga kontraktet hör också svårgripbara faktorer som yrkesstolthet,
status, ”företagskultur” osv. Det är omvittnat att här finns ett av de
viktigaste personalpolitiska problemen för den offentliga sektorn. Brister i
de osynliga kontrakten är allvarliga inte minst därför att många söker sig till
den offentliga sektorn av andra skäl än ekonomiska. Det kan handla om
ideologi, kall, engagemang osv.
Men i dag känner sig många offentliganställda pressade av krav och kritik,
statusen i yrket har försvunnit, de känner att de inte kan utveckla sin Mot. 1987/88
yrkesstolthet. En del av problemen med det osynliga kontraktet kan man lära Fi501
sig att lösa genom att se på framgångsrika exempel i näringslivet. Men det är
långt ifrån tillräckligt. Politiker, chefer och andra anställda måste också
kunna ta fasta på och utveckla det unika i den offentliga sektorns tradition
och möjligheter, det som gör att de offentliganställda kan känna stolthet över
sitt arbete.
26. Genomför decentralisering och delegering
Stordriftsfördelar i service är ofta små samtidigt som den offentliga sektorns
enheter ofta är stora. En decentralisering och delegering är därför angelägen.
Det bör bli fler och mindre resultatenheter. Bättre koppling mellan ansvar
och beslutsbefogenheter. Självstyrande grupper som har möjlighet att
tillsammans profilera sin verksamhet kan bildas. Ökade möjligheter krävs
för den enskilde att styra och planera sitt eget arbete. De som har
direktkontakt med kunderna måste ges kompetens och befogenheter att
anpassa servicen och ge snabba besked.
Möjlighet till idébildning och profilering förutsätter mer flexibla lösningar
av organisation och personalrekrytering. Myndigheterna måste därför själva
i högre grad kunna anpassa organisation, arbetsordningar etc. Det är
underligt att en myndighet som har befogenheter att reglera utomståendes
verksamheter inte anses ha kompetens att bestämma om sin egen interna
organisation.
Budgeten får inte bli ett hinder för en effektiv verksamhet. Det måste vara
möjligt att kunna disponera åtminstone en del av ett överskott för att
förbättra verksamheten och att flytta anslag mellan olika år.
27. Uppmuntra kreativitet och experiment
Att frigöra skapande förmåga, entusiasm och initiativförmåga hos personalen
är det viktigaste sättet att öka den offentliga sektorns styrka. Lärare,
sjuksköterskor, hemvårdare, byrådirektörer och andra offentliganställda
måste ha möjligheter att få pröva egna idéer till att förbättra verksamheten.
Detta innebär även en rätt att misslyckas.
28. Hjälp de anställda att starta eget
Alla människor kommer inte bäst till sin rätt som anställda utan kan
utvecklas mer som entreprenörer. Säkert finns i dag tusentals offentliganställda
- inte minst kvinnor inom den sociala sektorn - som har lysande
entreprenörstalanger. De har hittills varit instängda i den offentliga sektorn.
De offentliga arbetsgivarna har ett ansvar för att stimulera dem som vill starta
eget, hjälpa till i starten, vara generösa med tjänstledigheter etc. I vissa fall
kan det vara lämpligt att de anställda får överta en offentlig anläggning och
driva den vidare i egen regi.
22
29. Stimulera personlig utveckling
Alla anställda skall ges goda möjligheter att utvecklas och göra karriär. Det
är inte minst viktigt att det skapas utvecklingsmöjligheter också vid sidan av
att bli chef. Alla passar inte som chefer, men skulle ändå kunna ge mer om de
successivt fick mer kvalificerade uppgifter och bättre anställningsvillkor.
Duktiga lärare skall kunna förbli pedagoger. Sjuksköterskor och läkare skall
kunna syssla med vård och ändå göra karriär.
Det måste finnas goda möjligheter till vidareutbildning, specialisering,
arbetsbyte och ”prao”. Tillgång till kvalificerad arbetsledning, rådgivning
osv. bör finnas.
Befordringsgångar, lönesättning, arbetsordningar etc. måste bli mindre
stela. Det är t. ex. orimligt att en undersköterska som råkar ha en
biträdestjänst visserligen får undersköterskelön men inte undersköterskas
befogenheter. Det är också oacceptabelt att det meritvärde en lärares
tjänsteår har minskas kraftigt om den sökta tjänsten ligger i en kommun som
läraren tidigare inte har arbetat i.
30. Belöna bättre
Den offentliga sektorn måste bli bättre på att använda belöningar till de
anställda, såväl individuella som kollektiva. Om man gör besparingar på en
arbetsplats måste de anställda kunna få behålla en del av vinsten t. ex. för
personlig utveckling eller för att förbättra verksamheten. Även resultatlöner,
resultatbonus etc. bör bli vanligare.
Belöningssystemen skall vara öppna och kända. Arbetsgivaren bör
diskutera de principer och värderingar belöningarna bygger på med de
anställda och deras fackliga organisationer.
Det är svårt att skapa ett belöningssystem som ger perfekt rättvisa och
effektivitet. Hellre ungefärliga bedömningar av rätt sak än exakta bedömningar
av fel sak, är en viktig ledstjärna. En annan är att anpassa systemen till
de lokala förhållandena, snarare än att kopiera något som har varit
framgångsrikt på annat håll.
Arbetsplatsen måste kunna disponera vissa ”trivselpengar” för personalsociala
insatser. Det är dumt att försöka snåla på detta.
Det måste också bli mer lönsamt för den enskilde att göra karriär, vare sig
det handlar om att skaffa sig utbildning eller att avancera till chef. De
offentliga löneplanerna har blivit för sammanpressade, vilket bl. a. har
medfört att det knappast lönar sig för en undersköterska att utbilda sig till
sjuksköterska.
31. Släpp lärarna loss
Ingen annan högutbildad yrkesgrupp med direkt kundkontakt är så stor och
så kringgärdad av statliga regleringar som lärarna. Det behövs snabba
insatser för att återskapa yrkesglädje och självförtroende hos Sveriges
lärarkår. Det är dags att återupprätta litet av det gamla folkskolläraridealet:
entusiastiska folkbildare som känner engagemang och ansvar för att fostra
det växande släktet och som känner förtroende, uppskattning och intresse Mot. 1987/88
från sin omgivning. Fi501
Lärarna har vigt sitt yrkesverksamma liv åt att utbilda det växande släktet.
Det är de som dag efter dag, år efter år, skall möta barn och ungdomar och
inspirera dem att utvecklas och söka kunskap.
Ur ett centralt perspektiv kan det säkert te sig rationellt och meningsfullt
med mallar, planer och detaljerade instruktioner om hur undervisningen
skall läggas upp. Men ur den enskilde lärarens eller skolledarens perspektiv
kan denna pappersmängd i stället bli en ogenomtränglig byråkratisk
snårskog som dödar fantasi och arbetsglädje.
Vi måste släppa lärarna loss och ge dem vidgat ansvar och ökad frihet. Det
är viktigt att ambitiösa lärare får tillfälle till karriär utan att behöva lämna sin
pedagogiska uppgift. Det kan sket. ex. genom inrättande avflerlektorstjänster,
lönetillägg för extra undervisningsinsatser och återinförande av huvudlärare
och institutionsföreståndare.
I en särskild motion om skolpolitiken behandlar folkpartiet dessa frågor
ytterligare.
32. Låt chefen få leda
Den offentliga sektorn måste kunna erbjuda sådana villkor att lämpliga
chefer kan rekryteras. Det måste också gå att avveckla en chef som visar sig
olämplig. Det kan då handla om att erbjuda alternativa, kvalificerade
befattningar. En person som misslyckas som chef kan vara utmärkt på annat.
Det kan också handla om att ha anställningskontrakt med generösa
avgångsvederlag.
Cheferna i förvaltningen måste ha större befogenheter i organisations- och
personalfrågor. Han eller hon skall kunna delegera ansvar. Fortfarande har
facket inflytande på löne- och personalpolitiken genom förhandlingar.
Men det skall finnas ett tydligt samband mellan ansvar och befogenheter.
Den som leder en verksamhet skall ha ansvar för personal, lokaler,
organisation, ekonomi osv. Detta gäller både verkschefer och föreståndare
för en viss arbetsplats. Det är nödvändigt att arbetsledar- och chefsutbildningen
inom den offentliga sektorn utvecklas. Näringslivet har en mycket
lång tradition av kvalificerad chefsutbildning som det finns en del att lära av.
Det är inte självklart att den främste fackmannen inom en verksamhet
också är den mest lämpliga som chef. Även andra än läkare skall kunna bli
administrativa chefer i sjukvården. Även andra än lärare skall kunna bli
skolledare. De planer som finns inom socialdepartementet att lagstifta om att
en läkare skall vara chef inom alla enheter som bedriver diagnos, vård och
behandling är ett steg tillbaka och bör avvisas.
33. Lyssna på facket
Det är politikerna som är ytterst ansvariga för den offentliga verksamheten
och som har alla de formella befogenheter som behövs. Det går inte att skylla
på facket eller på MBL utan politiker måste ta ansvaret och fatta de beslut
som man finner nödvändiga.
Ett fruktbart förändringsarbete bygger på att man arbetar med de Mot. 1987/88
offentliganställda och deras organisationer. Politiker bör alltid lyssna på Fi501
facket i frågor som direkt berör de anställdas arbetsvillkor. Men de fackliga
organisationerna varken har eller bör få någon vetorätt mot politiska beslut.
De offentliganställdas strejkrätt och avtalsfrihet bör bibehållas. Men om
de offentliganställdas organisationer lyckas driva igenom avtal som innebär
en sådan lönenivå eller lönestruktur att en effektiv verksamhet försvåras,
måste naturligtvis politikerna kunna ta konsekvenserna av detta och
överväga andra organisationsformer. På samma sätt som de privatanställda
kan drabbas negativt av orimliga avtal, måste de offentliganställda kunna
räkna med det. Politikernas främsta lojalitet är alltid mot medborgarna och
det är deras behov av en bra service till rimliga kostnader som måste sättas i
främsta rummet, inte en viss organisationsform för produktionen.
Utveckla politikerrollen!
Politikerna fyller i den offentliga sektorn många roller: konsumenternas
företrädare, skattebetalarnas representanter, arbetsgivare, de som är ytterst
ansvariga för målsättning och produktion samt ofta också tolkare och
tillämpare av politiska beslut. För att den offentliga sektorn skall fungera bra
måste politiker ha resurser och praktiska möjligheter att fullgöra dessa
funktioner.
34. Klargör rollerna
I alla organisationer krävs en klar rollfördelning i ledningen. Politikerna skall
inte försöka bedriva något dubbelkommando med chefstjänstemännen. Det
är alltid politikerna som har det yttersta ansvaret, men politikerna bör
delegera så mycket som möjligt av ansvaret för verkställigheten till tjänstemännen.
Det går inte att en gång för alla slå fast hur gränsen mellan politiker
och tjänstemän skall dras. Därför är det farligt med en lagstiftning som
inskränker politikernas handlingsmöjligheter gentemot förvaltningen. Ju
mer en producent är utsatt för konkurrens, desto större är möjligheterna att
ge tjänstemännen relativt stor frihet. Den politiska styrningen ersätts då av
marknadstrycket. Men där detta inte är möjligt och där det inte heller är så
enkelt att fastställa klara mål och mått, där måste den politiska styrningen
vara starkare. Ett särskilt behov av politisk insyn och kontroll föreligger
naturligtvis i myndigheter som har ett ansvar för landets inre och yttre
säkerhet och därmed kontrollerar tvångs- och våldsmedel.
35. Ge politiker information och resurser
Nyckeln till en effektiv politisk styrning ligger ofta i ett snabbt och säkert
informationsflöde. Det är inte mängden information som är avgörande. I
stället handlar det om att kunna få rätt information i rätt tid - även sådan
information som är obekväm för de ledande tjänstemännen.
Kan ett sådant informationssystem byggas upp, kan den politiska styrningen
ibland inskränkas till målformulering och kontroll. Så länge verksamheten
sköts på ett tillfredsställande sätt behövs inga politiska ingripanden. Mot. 1987/88
För att politiker effektivt skall kunna utöva sin funktion fordras att de har Fi501
tillgång till ordentliga utredningsresurser, tillräckligt med tid att sätta sig in i
frågan, bra praktiska arbetsvillkor, möjligheter att genom utbildning,
studieresor, ”prao”-verksamhet etc. sätta sig in i olika ämnesområden.
Ersättningen för politiska uppdrag måste vara tillräcklig för att locka
människor från alla delar av samhället.
Självfallet blir den politiska styrningen effektivare om politiker över huvud
taget undviker att skapa komplicerade och detaljerade regelsystem inom
områden där marknaden kan åstadkomma ett hyggligt resultat.
36. Låt riksdag och regering koncentrera sig på det viktiga
Riksdagen fattar varje år en rad detaljbeslut utan att det innebär någon
egentlig maktutövning. Regeringen är överhopad av förvaltningsärenden
utan principiell betydelse. Det är snarast de ”opolitiska” verken som har de
bästa resurserna för långsiktigt, strategiskt tänkande. En överdriven rädsla
för ministerstyre gör samtidigt att regeringen kan dra sig för att påverka
politiskt viktiga skeenden som tar sig uttryck genom enskilda fall. Men att ett
statsråd personligen är förhindrad att ingripa i ett enskilt ärende som
handläggs av en myndighet innebär inte att det för regeringen är omöjligt att
ingripa t. ex. om en myndighet inte följer lagen, om lagen är dålig eller oklar,
om resurserna är otillräckliga eller om verkschefen är olämplig. Regeringen
har alltid det yttersta ansvaret för att statsförvaltningen agerar på det sätt som
regering och riksdag har avsett.
Arbetsfördelningen mellan förvaltning, regering och riksdag bör ändras så
att de politiska organen får mer tid för övergripande, strategiska frågor och
kontroll. Riksdagens ställning som ett offentligt forum för diskussion och
kontroll måste stärkas. Det är bra att riksdagen, efter åratal av liberalt
opinionsarbete, äntligen kommer att tillåta offentliga utskottsutfrågningar.
Fortfarande behövs nytänkande för att göra kammaren till ett mer spännande
forum för aktuella debatter. Riksdagens revisorers ställning bör stärkas
och en samlad översyn av riksdagens kontrollfunktioner bör göras.
37. Ge kommunerna större frihet
Kommuner och landsting dominerar den offentliga servicen. De har numera
tillgång till stora resurser och kompetens att driva verksamheten. Fortfarande
är dock den statliga regleringen av den kommunala sektorn omfattande.
Den socialdemokratiska regeringen har också, som ovan har påvisats,
ytterligare inskränkt den kommunala handlingsfriheten t. ex. vad gäller att
anlita enskilda alternativ. Förslagen från folkrörelseutredningen skulle
ytterligare inskränka den kommunala friheten.
Den statliga regleringen av kommuner och landsting måste minska. Det
gäller inte minst statsbidragen. Enbart skolan omfattas av ett 20-tal olika
bidragskriterier vilket, förutom en omfattande administration, skapar en
bristande flexibilitet i skolväsendet. Detta hämmar effektivitet och förnyelseförmåga.
Här bör ett mer generellt statsbidragssystem införas, som i
huvudsak bygger på antalet barn i kommunen.
Trots att regeringen har bedrivit ett s. k. frikommunförsök har en begäran Mot. 1987/88
om att få pröva ett mer generellt statsbidragssystem inom skolan avvisats av Fi501
regeringen. På skolområdet, som på många andra områden, finns i Sverige
en stark tilltro till centralt fattade beslut och likformighet. I socialdemokraternas
Sverige blandas berättigade krav på jämlikhet ofta ihop med
förödande krav på likhet.
Ett viktigt inslag för att vitalisera den kommunala sektorn är naturligtvis
att öka kommuninnevånarnas möjligheter att påverka politiken. Några
viktiga reformer är:
o möjligheter för kommuner att införa direktvalda kommundelsfullmäktige,
o skilda valdagar för riksdagsval och kommunala val,
o möjligheter till öppna nämndsammanträden,
o inrättande av en kommunombudsman (kommunal JO) motsvarande
landstingens förtroendenämnder, dit medborgarna kan vända sig med
frågor och klagomål,
o en mer positiv attityd från regeringen vad gäller kommundelningar,
0 förenklingar för kommuner som vill anordna lokala folkomröstningar.
1 skilda motioner behandlar folkpartiet dessa frågor ytterligare.
Hemställan
Med hänvisning till vad i motionen anförts hemställs
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om äldres och handikappades rätt att välja service,1]
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om starkare konsumentinflytande i offentlig sektor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ökad anbudsupphandling,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om mervärdeskatteregler vid entreprenader,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av en översyn av de problem som är
förknippade med att offentliga organ också driver kommersiell
verksamhet,3]
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ett utvecklingsprogram för ett ökat inslag av
målstyrning i offentlig verksamhet.
1 1987/88:So204.
2 1987/88:Sk505.
3 1987/88:N207.
27
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i Mot. 1987/88
motionen anförts om behovet av statistik och forskning om jämförel- Fi501
ser mellan privata och offentliga producenter m. m.,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om den offentliga personalpolitiken m. m.4]
Stockholm den 13 januari 1988
Kerstin Ekman (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
4 1987/88: A601.
gotab Stockholm 1988 14203
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Anne Wibble (fp)