Åtgärder mot narkotikamissbruket (Motion 1981/82:207 Sten Svensson och Björn Körlof)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1981/82:207

Motion

1981/82:207

Sten Svensson och Björn Körlof
Åtgärder mot narkotikamissbruket

- I Christiania är det inga problem att köpa narkotika. De står helt öppet
och säljer, det vet väl alla som röker hasch. . .

Så sa den 26-årige man som på måndagen stod åtalad vid tingsrätten.
Åtalet gällde i första hand narkotikabrott och varusmuggling, plus rattonykterhet,
olovlig körning, vårdslöshet i trafik samt smitning.

Tingsrätten fann mannen skyldig på alla punkter utom rattonykterhet.
Straffet blev sex månaders fängelse.

- En narkoman som vid 15 års ålder 1980 börjar att knarka och sedan
utvecklar ett allt tyngre missbruk har vid sin död som 40-åring år 2005 kostat
samhället 2 698 729 kronor. Detta enligt beräkningar som Ingvar Nilsson och
Anders Wadeskog, två nationalekonomer vid Institutet för socialekologisk
ekonomi i Järna räknat ut. Kostnaden gäller om denne missbrukare jämförs
med en ”vanlig produktiv svensk”. Beräkningarna är gjorda i 1980 års
priser.

(citat ur dagsaktuella tidningsartiklar om narkotikamissbruket)

Bakgrund

Narkotikan kom in i vårt samhälle på allvar under 1960-talet men hade
dessförinnan florerat i mindre kretsar under 1950-talet. Flera faktorer
samverkade till narkotikans spridning.

Narkotikan finner fäste och sprids i vissa kretsar (subkulturer) som
representerar en viss livsstil. Denna livsstil kan i korthet karakteriseras som
oordnad, med ryckiga arbets- och levnadsförhållanden i den s. k. ”flumkulturens”
spår.

I Sverige växte våra storstäder i snabb takt ända fram till 1970-talet. I
storstäderna uppstod subkulturer med denna livsstil, med inslag inte bara
från Sverige utan även från andra länder. Samtidigt utsattes vårt land efter
kriget för en kraftig och intensiv kulturpåverkan som bl. a. genom TV:s
förmedling spreds rakt in i vardagsrummet. Denna kulturpåverkan innebar
en kamp för friare livsstil och opposition mot det traditionella rollsystemet i
skolor och universitet.

Man kan heller inte bortse från den faktor som låg i att vissa
opinionsförmedlare med eller mot bättre vetande och med stort inflytande i
massmediavärlden faktiskt hävdade att narkotikans faror var överdrivna.
Det var ”skönt” att ”hascha” och vissa narkotikapreparat ansågs bidra till att
befria människor från hämningar'.-Flera av dessa s. k. knarkliberaler har i
efterhand erkänt att delar av deras opinionsbildning på 1960-talet var skadlig
1 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 207

Mot. 1981/82:207

men faktum kvarstår att en sådan opinionspåverkan ägt rum. Bl. a. dessa
förhållanden utgör en viktig bakgrund till dagens aktuella situation.

Den internationella utvecklingen

Internationella konventioner

Internationellt erkänd narkotika regleras i två konventioner, nämligen
The Single Convention on Narcotic Drugs 1961 (allmänna narkotikakonventionen)
och Convention on Psychotopic Substances 1971 (psykotropkonventionen).

Konventionerna innebär en administrativ reform av ett flertal internationella
narkotikaöverenskommelser, ingångna vid olika tillfällen sedan
1912.

Vidare innebär konventionerna en juridisk grund för en restriktiv
narkotikapolitik. De begränsar användandet av narkotikaklassade ämnen till
vetenskapliga och medicinska ändamål.

Konventionerna utgör också grunden för anslutna parters - länders inhemska
narkotikalagstiftning.

Allmänna narkotikakonventionen upptar bestämmelser om förfarandet
med ett nittiotal ämnen definierade som narkotika, däribland opium,
kokablad och cannabis samt syntetiskt framställda morfinersättningsmedel.
De parter (över 100 stater) som anslutit sig till konventionen har förbundit sig
att nationellt och internationellt verka för en strikt kontroll av all hantering
av narkotika. Enligt konventionen får produktion, export och import av
narkotika endast ske för medicinska och vetenskapliga ändamål. Kontrollen
av den legala hanteringen av narkotika ankommer, förutom på de enskilda
länderna, på olika FN-organ.

De länder som anslutit sig till konventionen kan sålunda inte legalisera
vare sig export eller import av den narkotika som omfattas av konventionens
bestämmelser (utöver den mängd narkotika som är avsedd för medicinska
och vetenskapliga ändamål). Ett land som vill legalisera sådan export (eller
import) måste utträda ur konventionen eller också måste konventionstexten
skrivas om.

Anslutningen till Single Convention har varit god. Anslutna till konventionen
är bl. a. dels flertalet av de stater där produktionsförhållandena för
opiumvallmon, kokabusken och cannabis är gynnsamma (t. ex. Burma,
Thailand, Pakistan, Bolivia, Peru, Colombia och Jamaica), dels de stater i
bl. a. västvärlden där illegal narkotikaförsäljning förekommer (t. ex. Canada,
USA och på det hela taget samtliga stater i Europa).

Psykotropkonventionen är ett komplement till Single Convention och
tillkom efter framställning från bl. a. Sverige 1968 i avsikt att få syntetisk
centralstimulantia internationellt klassat som narkotika. Konventionen
trädde i kraft 1976 - sedan den ratificerats av 40 länder.

Mot. 1981/82:207

I konventionen regleras centralstimulerande medel av syntetisk typ,
hallucinogener, sömnmedel och lugnande medel.

Om sålunda flertalet stater genom anslutning till Single Convention
officiellt har förpliktat sig att inte delta i någon internationell handel med
narkotika (utöver den handel som sker för medicinska ändamål), har likväl
ifrågasatts om regeringar i vissa stater - trots den officiellt tillkännagivna
åsikten - aktivt understöder illegal narkotikahantering eller åtminstone låter
den ske utan ingripande.

Hur ligger det till i de länder som är mottagare av narkotika utsmugglad
från ”exportländerna”? Pågår det i dessa stater en successiv uppmjukning av
straffbestämmelserna för narkotikabrott av sådan art att staterna kan sägas
bana väg för en legalisering av konsumtionen - och därmed också importen av
viss narkotika? Aktuellt i detta sammanhang är framför allt inställningen i
vissa stater till cannabis, men även inställningen till kokain.

Under Pompidougruppens möte i Stockholm i mars 1979 behandlades
dekriminaliseringstendenser vad gäller cannabis i vissa stater. I materialet
konstateras bl. a. följande:

Företrädare för en legalisering av cannabisrökning har under flera år varit
verksamma framför allt i USA. I många amerikanska delstater har också
lagändringar genomförts med innebörd att straffen för innehav av cannabis
har sänkts, särskilt beträffande små mängder cannabis avsedda för eget
bruk.

I Holland är målsättningen för regeringen att åstadkomma en klar
skiljelinje mellan cannabis och s. k. ”hard drags” (opium, heroin etc.).
Genom lagändring har man genomfört att innehav av små kvantiteter
cannabis inte längre betraktas som något ”allvarligt brott”. Enligt den
holländske representanten som deltog i Pompidougruppens möte fanns det
inga tecken som tydde på att den mer toleranta attityden i Holland
beträffande cannabisnyttjande skulle ha resulterat i någon ökad användning
av cannabis.

Legaliseringsrörelser och annan opinionsbildande verksamhet till förmån för
fritt nyttjande av narkotika

I vissa länder finns det särskilda organisationer som målmedvetet driver
frågan om avkriminalisering av främst cannabisrökning. Mest känd av dem är
NORML (National Organization for the Reform of Marijuana Laws) i
USA.

Några av legaliseringsorganisationerna har gått samman i en internationell
sammanslutning som agerar för att få bort cannabis bland de ämnen som
omfattas av bestämmelserna i Single Convention.

”Mäktiga påtryckargrupper” står, enligt RFHL:s bok Slå tillbaka haschet,
bakom legaliseringsrörelserna. Bl. a. är det tobaksbolagen som eftersträvar
en avkriminalisering av haschrökande. ”Wall Street Journal har i en artikel

Mot. 1981/82:207

uppgivit att flera av de stora tobaksbolagen lagt ner miljontals dollar på
utvecklingen av marijuana-cigaretter. Och att de förberett övertagandet av
marknaden i detalj.” I detta sammanhang kan man erinra sig att cannabis är
en växt som går att odla inte bara i de ”traditionella” cannabisländerna utan
också i andra delar av världen, t. ex. i Nordeuropa och i USA. (Sådan odling
sker ju också redan illegalt.)

RFHL-artiklarna beskriver också den marknadsföring som i stor skala
bedrivs för allehanda artiklar med anknytning till cannabisbruk.

Legaliseringstendenser och opinionsbildning till fömån för både cannabisoch
kokainnyttjande i USA tas upp också i en artikel i Socialnytt, nr 7/81.
Bror Rexed säger här att de amerikanska drogmyndigheterna - jämte FN:s
narkotikaorgan - hör till dem som hårdast verkar bl. a. för att den illegala
strömmen av kokain och marijuana från Sydamerika till USA skall upphöra.
Hård press utövas sålunda mot Peru, Bolivia och Colombia, fast, fortsätter
Bror Rexed:

Men USA:s attityd är vacklande. Strömmen av t. ex. amerikanska filmer
där kokainbruket glorifieras eller bagatelliseras stärker knappast USA:s

trovärdighet Det är ju snarare tvärs om, att det är en opinionsbildning

för hasch och kokain i Amerika Uppgifter finns att mer än tio miljoner

människor i USA experimenterar med kokainet.

USA:s inställning till kokain och hasch påverkar givetvis också de
sydamerikanska ländernas politik. I Colombia säger man t. ex. att om man
nu släpper hasch helt och hållet fritt och t. o. m. börjar odla cannabis i USA,
varför ska då vi lägga ner 100 miljoner dollar på tull och polis i vårt land för att
förfölja bönder och andra?

Det omedelbara motivet för dén illegala narkotikahandeln är givetvis att
narkotikaaffärerna ger pengar. Mer eller mindre, beroende på vilken nivå
man befinner sig på i den illegala produktions-, förädlings-, transport- och
försäljningskedjan etc. Att affärerna är lönsamma beror bl. a. på att det finns
en marknad för varan, även om storleken på efterfrågemarknaden också är
beroende av utbudets storlek - ju mer som bjuds ut desto mer kan köpas
in.

Efterfrågesidan är en del av den illegala narkotikamarknaden som alltmer
har börjat beaktas. I betänkandet Åtgärder mot narkotikamissbruk skriver
regeringens ledningsgrupp för narkotikafrågor bl. a. följande:

Insatserna för att begränsa tillgången på narkotika måste kompletteras
med insatser för att minska den illegala efterfrågan på narkotika. Denna
insikt har under senare år även vuxit sig starkare på det internationella
planet.

I en artikel i Alkohol och narkotika, nr 7/80, tas samma synpunkt upp:

Är det möjligt att förhindra narkotikasmuggling till Sverige? Så länge

som efterfrågan på droger finns i vårt land, så länge kommer också
narkotikan att vara tillgänglig. De stora vinsterna är en kraft som övervinner
alla hinder.

Mot. 1981/82:207

Förhållanden i u-länderna som befrämjar narkotikahanteringen

Utmärkande för en stor del av de illegala narkotikaodlingarna är att de
ligger i de fattiga länderna. Ofta är odlingarna av opiumvallmon, kokabusken
och cannabis i dessa länder dessutom belägna i geografiskt otillgängliga
områden. Produktiviteten inom jordbruket är låg, men andra alternativ till
sysselsättning och försörjning än jordbruk är små eller obefintliga. För
människorna i sådana områden kan odling av narkotika innebära små extra
inkomster - även om det förvisso endast är en ytterst ringa del av de
inkomster som genereras inom narkotikahanteringen som kommer odlarna
till del.

Odling av narkotika kan te sig lönsam också på annat sätt för småbrukarna.
Kokabusken t. ex. kan ge upp till tre fyra skördar per år. Dessutom växer den
på mark som ofta är dålig för andra grödor. Själva försäljningsmomentet när
resultatet av odlingen skall avyttras - underlättas också för den som ägnar
sig åt narkotikagrödor, eftersom uppköparna av den illegalt odlade
narkotikan i regel själva kommer till platsen och tar hand om avhämtning och
alla transportfrågor etc. Alla sådana här faktorer kan utgöra starka
incitament till illegal narkotikaodling.

Att narkotikahanteringen i vissa stater kan växa ut till sådana proportioner
att inkomsterna därav utgör en viktig del av nationalekonomin kan
sammanhänga just med att odlingarna ofta ligger i den fattiga del av världen
där inhemsk industri ännu är outvecklad och där landets ordinarie
exportvaror inte betingar något högt värde på den internationella varumarknaden.
I boken Våga säga nej, 1981, skriver Thomas Nordegren (som
arbetar med hälsofrågor hos socialstyrelsen och som tidigare har varit knuten
till RFHL) bl. a. så här:

bilderna av knarkverkligheten blir snedvridna och obegripliga om

man inte tar upp det som jag tycker är viktigast: ekonomi och politik.

Thomas Nordegren beskriver så sammanhangen mellan ”den marockanska
bonden Abdahlam”, som försörjer sig och sin familj på inkomster från
cannabisodling, och ”Jocke från Bagarmossen” som på Farsta torg köper
Abdahlams hasch.

Länder, kvalitet och inblandade personer varierar, men mönstret är i
allmänhet detsamma vare sig det gäller Libanon, Afghanistan, Pakistan eller
något land där cannabisinkomsterna utgör en viktig del av nationalekonomin.

Åtgärder av olika slag sätts in - illegala odlingar förstörs, försök görs med
ersättningsgrödor etc. Att sådan verksamhet pågår framgår bl. a. av
rapporter från FN:s narkotikakommission. Men det sker långt ifrån i sådan
utsträckning att den illegala produktionen stoppas. Projekt av dessa slag är
också både mycket svårgenomförbara och mycket kostsamma.

Bror Rexed ger ett exempel på vad det kostar att anordna ersättningsod

Mot. 1981/82:207

lingar i en artikel i Socialnytt nr 7/81. Att genomföra ett program med
ersättningsodling i ett enda begränsat område (ett område med kokaodling i
Peru) skulle, enligt Rexed, kosta minst 10 miljoner dollar per år under en
10-15-årsperiod. Detta belopp motsvarar hela den budget som står till
förfogande för FN:s narkotikafond.

FN:s narkotikafond består av frivilliga bidrag från regeringar samt
organisationer och enskilda. Ca 70-80 % av fondmedlen används just för
ersättningsodlingar. I rapporten från FN:s narkotikakommission vädjas till
regeringarna att öka det finansiella stödet till fonden.

Betydelsen av att de rikare nationerna ger FN bidrag till arbete med
narkotikaproblemen betonas ständigt i olika FN-sammanhang och kommer
regelbundet igen också i svenska anföranden i FN. Som ett exempel citeras
nedan ur ett sammandrag av ambassadör Ternströms anförande i ECOSOC
den 11 april 1980.

FN:s ansträngningar att komma till rätta med narkotikaproblemen beror

helt och hållet på de ekonomiska resurser som ges. De nordiska

länderna underströk vikten av generösa bidrag till narkotikafonden, vilken
skapades för att genomföra projekt i utvecklingsländerna, främst för att få
fram ersättningsodlingar till narkotika.

I-länderna har ett stort ansvar att stödja fonden med program för social och
ekonomisk utveckling.

Narkotikainkomster som finansierar politisk verksamhet av olika slag

Det uppges ofta i debatten att narkotikahanteringen i vissa stater ibland
delvis finansierar verksamheten för olika slag av grupper - ”politiska
ytterlighetsgrupper”, grupper som står i konflikt med varandra och grupper
som står i konflikt med den sittande regimen. Inkomsterna av narkotikaförsäljningen
använder sådana grupper till införskaffande av bl. a. vapen och
annan militär utrustning. Småbrukare som är bosatta i områden där sådana
grupper är verksamma kan på olika sätt komma in i ett beroendeförhållande
till grupperna. På det sättet kan de tvingas in i illegal narkotikaodling.

Att regering och myndigheter i en stat där sådana grupper är verksamma
inte ingriper med tvångsåtgärder mot de illegala narkotikaodlingarna kan i
vissa fall förklaras av att man inte vågar riskera att ytterligare öka den sociala
oro som redan finns i ett område eller i staten som helhet.

En annan faktor som befrämjar hanteringen och som likaledes för med sig
att det är mycket svårt att komma till rätta med den illegala handeln är
förekomsten av korruption och tagande av mutor. Myndighetsrepresentanter
på alla nivåer, t. ex. inom tull-, polis-, domstols-, militär- och
transportväsende m. m. kan genom tagande av mutor dra fördelar av
hanteringen. Och inte bara myndighetsrepresentanter kan köpas med
pengar. Under narkotikans väg från odlingsområdet till försäljningsplatsen
på en gata i Stockholm, London, New York etc., finns det talrika möjligheter
för personer av alla kategorier att tjäna en extra slant - genom att hjälpa till

Mot. 1981/82:207

under transporten, genom att upplåta lagerlokaler, lokaler för försäljning
etc. En annan typ av ekonomiska intressen hör ihop med de ”narkotikasyndikat”
och ”narkotikakungar” etc., som är verksamma inom den illegala
narkotikahandeln. Denna typ av ekonomiska intressen är givetvis bättre
betjänt av att narkotikamarknaden förblir illegal.

Christiania - ett nordiskt ”knarknäste”

Christiania, en stadsdel i Köpenhamn, har under 1970-talet kommit att
utvecklas till ett centrum i Skandinavien för den illegala narkotikahanteringen.
Inom området pågår försäljning av narkotika som definieras i allmänna
narkotikakonventionen av år 1961 utan nämnvärt ingripande från de danska
myndigheternas sida. Christiania utgör en ”fristad” med en stark lockelse
även för svenska ungdomar med missbruksproblem.

Genom att i praktiken tillåta den öppna narkotikahanteringen inne i
Christiania åsidosätter den danska staten de åtaganden man gjort genom
ratificerandet av allmänna narkotikakonventionen. Konventionens syfte att
begränsa användningen av narkotika till medicinska eller vetenskapliga
ändamål urholkas därmed. Utvecklingen av narkotikamissbruket i Sverige
hänger samman med situationen i Christiania. Narkotikapolisen uppskattar
att 80 % av den cannabisharts som på illegal väg insmugglas till Syd- och
Västsverige kommer via Christiania.

Det är av stor vikt att påverka danskarnas hållning till den illegala
narkotikahanteringen i Christiania samt påtala uraktlåtenheten att inte
ingripa i enlighet med de åtaganden Danmark gjort genom ratificerandet av
allmänna narkotikakonventionen.

Vad gör FN i narkotikafrågan?

Vissa delar av FN:s verksamhet för bekämpande av narkotikamissbruket
har redan nämnts. En mycket utförlig redovisning för det internationella
arbete som bedrivs för att komma till rätta med narkotikamissbruk och den
internationella narkotikahandeln återfinns i rapporten från FN:s narkotikakommission:
Report on the Twenty-Ninths Session. Rapporten behandlar
främst det arbete som bedrivs inom ramen för FN-organisationen, men även
andra internationella organisationers verksamhet på området nämns.

Under sitt möte i februari 1981 antog narkotikakommissionen en ny
strategi för bekämpande av narkotikamissbruk under 1980-talet och därefter.
Syftet med strategin är att ”mobilisera en verkligt effektiv internationell
motinsats mot missbruket”. Kommissionen uppmanar bl. a. det internationella
samfundet att ge större bidrag via FN:s budget till bekämpning av
narkotikamissbruk. Vidare uppmanas till mer helhjärtade insatser för att
rehabilitera missbrukare samt till bättre kontrollåtgärder, så att narkotika
avsedd för medicinska ändamål hålls borta från den illegala marknaden.

Mot. 1981/82:207

I FN-sammanhang brukar Sverige bl. a. betona att narkotikaproblemen
måste lösas i ett större sammanhang, dvs. betraktas som ett sammansatt
ekonomiskt, socialt och politiskt problem, inte enbart som en kontrollfråga.
Sverige har också fört fram åsikten att flera av FN:s specialorgan borde vart
och ett ha en särskild sektion för narkotikafrågor. På det sättet skulle man
kunna säkerställa att narkotikafrågorna behandlades i de sammanhang där
problemen hör hemma.

Vad gäller Sveriges agerande i FN under senare år kan som exempel också
följande nämnas. FN:s generalförsamling antog i december 1980 en
resolution om internationellt samarbete mot narkotikamissbruk. Denna
resolution var den första FN-resolution där man i texten intagit en paragraf
vari alla stater inbjöds att vidta åtgärder mot de ”ekonomiska krafter” som
ofta ligger bakom spridandet av narkotikamissbruk. Sverige hade deltagit
aktivt i utarbetande av denna resolutionstext. I ett anförande framhöll
ambassadör Olav Ternström bl. a. att ”alla måste bekämpa de ekonomiska
krafter som i sina försök att legalisera narkotikamissbruk sprider en förljugen
och godkännande inställning till droger”.

Narkotikamissbrukets utveckling i Sverige

Utredningen om narkotikamissbrukets omfattning (UNO) genomförde
under 1979-1980 en övergripande kartläggning av narkotikamissbruket i
landet, framför allt det s. k. tunga missbruket.

Enligt UNO:s rapport (Ds 1980:5), som offentliggjordes i maj 1980, är
mellan 10 000 och 14 000 personer tunga narkotikamissbrukare. Till tunga
missbruk har utredningen i rapporten hänfört allt injektionsmissbruk och allt
dagligt missbruk oavsett preparat. De beräkningar UNO gjort bygger på en
landsomfattande undersökning där man under sex månader inhämtade
uppgifter från myndigheter och institutioner i hela landet som i sin
verksamhet kommer i kontakt med narkotikamissbrukare.

Stora mängder narkotika passerar årligen över Sveriges gränser. Tullen i
Helsingborg har t. ex. gjort 141 beslag av narkotika under januari och
februari 1981. I Helsingborg görs hälften av alla tullbeslag av narkotika i
landet. Vid 764 olika tillfällen under 1980 beslagtog tullen i Helsingborg
totalt 64 kg cannabis, 1,5 kg amfetamin, 200 g råopium, 209 g heroin och
141 g kokain. Antalet beslag har tredubblats under en femårsperiod.

Svåra följdverkningar

De omfattande problemen för den enskilde och för samhället accentueras
på olika sätt. Missbrukarna drabbas av kroppsliga och psykiska skador och
ekonomisk ruin. Medborgaren i gemen löper risk att utsättas för våld och att
bestjälas på sina tillgångar, för att narkomanen skall kunna finansiera sitt
missbruk.

Mot. 1981/82:207

Ekonomiskt blir missbrukaren genom sin ofta stora kriminalitet en
belastning för samhället. De skötsamma medborgarna får indirekt - genom
högre skatter, avgifter och försäkringspremier - bekosta missbruket och dess
följdverkningar. Inget tvivel torde råda om att narkotikamissbrukets
utbredning, förutom alla rent mänskliga tragiska följder, utgör grunden för
en vitt förgrenad brottslighet i det svenska samhället. Flera olika brottstyper
kan urskiljas på narkotikans väg. Den smugglas in och säljs illegalt inom
landet. För att kunna köpa narkotika gör sig narkomanerna ofta skyldiga till
omfattande brottslighet såsom olika tillgreppsbrott, stöld, inbrott, rån m. m.
Enligt vissa beräkningar har mellan 40 % och 50 % av alla tillgreppsbrott
samband med narkotika. Det genom brottslig verksamhet åtkomna stöldgodset
måste oftast avyttras och förvandlas till reda pengar. Detta skapar
grund för en omfattande häleribrottslighet. Utan tvivel drivs också många
unga kvinnliga narkomaner till prostitution för att finansiera sitt missbruk.
Prostitutionen för ofta i sin tur med sig olika slags brottslig verksamhet.

Narkotikabrottsligheten i Sverige har under senare år i hög grad ändrat
karaktär och blivit alltmer organiserad efter utländskt mönster. Nya preparat
har introducerats på marknaden och tagit ett fast grepp om missbrukarna. De
svenska narkotikabrottslingarna, som tidigare dominerade den inhemska
illegala narkotikahandeln, har från senare delen av 1970-talet fått ge vika för
utländska medborgargrupper. Dessa kriminella element fungerade tidigare
som säljare och distributörer av narkotika fram till den svenska gränsen, men
har nu även etablerat sig som narkotikalangare i vårt land, vilket inte minst
framgår av den utredning narkotikapolisen i Skaraborgs län redovisat under
våren 1981.

Att ta upp en diskussion om utlänningars brottslighet i Sverige har länge
hört till det mest inopportuna. Justitieministern tog dock upp frågan i ett
riksdagsanförande för en tid sedan. Han gjorde några mycket viktiga
påpekanden:

Det är obestridligen sant att förfärande många brott, särskilt grova brott, i
Sverige begås av utlänningar. Men det handlar ofta inte om invandrare. Två
tredjedelar av de utlänningar som har gjort sig skyldiga till brott är inte
kyrkobokförda här i landet.

Delvis är detta en effekt av brottslighetens internationalisering, i vilken
narkotikahandeln varit den drivande motorn. Avancerad kriminalitet
bedrivs i stor skala av multinationella brottssyndikat. Även enskilda
förbrytare ägnar sig åt brottslighet, där själva förflyttningen över nationsgränserna
är en förutsättning för att uppnå vad man är ute efter.

Men det finns också ett mera svenskt problem, nämligen att vårt land
utövar en särskild dragningskraft på kriminella personer. Till detta bidrar det
materiella välståndet som erbjuder en god marknad också för kriminella. En
annan lockande förutsättning är den på grund av den i viss mån svaga
föräldraauktoriteten och allmänna normupplösningen ganska oskyddade

Mot. 1981/82:207

ungdomen. Men vad som i synnerhet gör Sverige till en trivsam plats för
förbrytare är kriminalpolitiken. Relativt låg upptäcktsrisk, lindriga straff och
en i utländska ögon förmodligen häpnadsväckande liberal hantering av
fängelsepåföljder och -permissioner.

Utvecklingen efter 1979

Hur det tunga narkotikamissbruket utvecklats efter år 1979 går inte med
säkerhet att säga. Det finns f. n. inga undersökningar som kontinuerligt ger
en tillförlitlig bild av narkotikamissbrukets omfattning. Brottsförebyggande
rådets narkotikagrupp gör återkommande bedömningar av hur tillgången på
narkotika i landet utvecklas. Enligt narkotikagruppen har tillförseln av
narkotika ökat något sedan 1979. En indikator på narkotikamarknadens
utveckling utgör polisens och tullens beslagsstatistik. År 1978 redovisar
polisen 3 359 beslag, år 1979 redovisas 3 569 beslag och år 1980 redovisas
5 772 beslag. Det bör dock noteras hur osäkra dessa siffror är som underlag
för bedömning av narkotikamissbrukets utveckling. Bakom en del av denna
ökning ligger troligen det faktum att polisen ökat sina insatser mot
gatuhandeln samt att riksåklagarens nya riktlinjer beträffande reglerna om
åtalsunderlåtelse har lett till en större benägenhet från polisens sida att
ingripa. Det är svårt att bedöma hur stor del av ökningen som beror på dessa
förhållanden och hur stor del som beror på att omsättningen av narkotika och
därmed missbruket - har ökat. När det gäller tullens insatser mot
narkotikasmuggling har inga större förändringar skett i fråga om omfattning
och inriktning. Tullens beslagsstatistik talar för en ökad tillgång till
narkotika. Beslagen har ökat med 28 % mellan åren 1979-1980. År 1979
gjordes 1 170 beslag och år 1980 1 508 beslag.

Det är främst tillgången till amfetamin och sydvästasiatiskt heroin som
ökat. Enligt polisens bedömning beror den ökade amfetamintillgången på att
de holländska brottssyndikaten reorganiserats samt att det förekommer en
större inhemsk produktion än tidigare. Tre mindre laboratorier i Stockholmsområdet
avslöjades under år 1980.

Den mest tydliga förändringen av narkotikasituationen efter 1979 är dock
tillgången på kokain. Enligt polisen finns tecken på att kokain i dag även
saluförs på gatumarknaden. Det föreligger en påtaglig risk att kokainmissbruket
håller på att spridas utanför de s. k. innegrupperna. Polisens
kokainbeslag har ökat från 12 till 17 mellan åren 1978 och 1980. Mängden
kokain som beslagtagits har ökat från 737 g år 1978 till 1 484 g år 1980.

Statistik som belyser problemutvecklingen redovisas i bilaga 1.

Mot. 1981/82:207

Utvecklingen inom kriminalvårdsanstalterna

Andelen missbrukare har ökat starkt bland de personer som dömts för
brott. Samtidigt har också permissioner och rymningar från anstalter ökat
markant. Under friheten bidrar internerna till att langarkedjorna hålls
intakta och att missbruket underhålls. Narkotikahandlarna har sålunda en
stor marknad på fängelserna och i många fall kan de själva kontrollera
affärerna från fängelserna.

F. n. har personalen stora svårigheter att komma åt missbruket och
langningen inom fängelserna. Förhållandena åstadkommer stor press på den
berörda personalen, som ofta visar en uppgivenhet inför den oroande
utvecklingen.

1966 klassades 9 % av de intagna på anstalter som missbrukare. 1976 hade
siffran stigit till 34 %. F. n. antas emellertid missbruket ha en större
utbredning och omfatta minst hälften av alla i kriminalvården intagna.

Cannabispreparaten

Frågan om cannabispreparatens (hasch, marijuana och hascholja) farlighet
är sedan mitten av 1960-talet mycket kontroversiell. Anledningarna
härtill är många, men främst dessa: cannabisrökningen spreds snabbt över
västvärlden i samband med ”ungdomsrevolten” under 1960-talet, de
vetenskapliga studierna över cannabisbrukets skadeverkningar var vid denna
tid få, föråldrade och huvudsakligen av utomeuropeiskt ursprung, lagstiftningen
var sträng, och den allmänna medvetenheten i frågan var ofullständig.
Cannabisrökningen kom under 1960-talet att framstå som en protest mot det
etablerade samhället.

Mot den bakgrunden utvecklades en betydande argumentation för att
släppa cannabis fritt. De stora ekonomiska intressena bakom narkotikahandeln
underblåste den argumentationen - man såg chansen till utvidgade
marknader för narkotika. Men också ärliga bedömare vilseleddes av att
kortvarigt cannabisbruk i allmänhet inte syntes medföra några psykiska
skador. Många ansåg cannabis farlig endast som ”inkörsport” till annat
missbruk.

Dokumentationen av cannabispreparatens skadeverkningar har blivit
betydande under de senaste åren. Skadorna kan indelas i tre huvudgrupper,
nämligen kroppsliga, psykiska och sociala skador.

Det bör nämnas att en enig vetenskaplig världsexpertis med representanter
från ett femtiotal länder vid en konferens i Wien i januari 1971 uttalade att
den verksammaste beståndsdelen i cannabis - tetrahydrocannabinol/THC är
så farlig att den anses jämförbar med LSD. (THC är också införd i 1971 års
psykotropkonvention under gruppen hallucinogener tillsammans med bl. a.
LSD.)

Mot. 1981/82:207

De kroppsliga skadorna av cannabisbruk börjar nu bli alltmer kända.
Cannabisrökens skarpa etsande gaser retar slemhinnorna i luftvägarna och
kan därigenom vålla bronkit, rethosta, rinnande näsa och i svåra fall en
sönderfrätt näsa. Laboratorieundersökningar har visat att THC kan vålla
kromosomskador. (Skador på arvsmassan hos vita blodkroppar - nybildningen
av vita blodkroppar försämras.) Den praktiska betydelsen av dessa
resultat är ännu inte känd. Cannabisrökarens tandhygien kan vara mycket
dålig liksom hans allmänna kondition, vilket dock mera är resultatet av hans
livsföring än av själva missbruket. Andra skador som rapporteras bland
kroniska cannabisbrukare är hjärnskador, s. k. hjärnförtvining och hormonella
störningar främst hos kvinnor. Djurförsök tyder också på att cannabis
kan ha fosterdödande effekter.

De verksamma beståndsdelarna i cannabis - cannabinoider - har mycket
lång utsöndringstid. Det tar sammanlagt en vecka för dessa att helt gå ur
kroppen. Motsvarande tid för andra droger som alkohol eller morfin är
omkring ett dygn. Den långa utsöndringstiden är f. n. föremål för omfattande
forskningsarbete och kan komma att förklara en del av de skadeverkningar
som långvarigt cannabisbruk ger upphov till.

De psykiska skadorna av cannabisbruket är mycket allvarliga. Cannabisbruk
ger efter en tid upphov till ett beroende, som kan vara lika svårt att bryta
som andra drogberoenden. Beroendet yttrar sig i ett tvångsmässigt begär att
använda cannabis för att nå de psykiska upplevelserna av ruset. För
cannabisbrukaren synes det särskilt vara kombinationen av välbefinnande,
upprymdhet (eufori), förändrade tanke- och associationsmönster samt den
förändrade verklighetsupplevelsen som är det eftersträvansvärda. Beroendeutvecklingen
sker - som när det gäller andra grupper av preparat - olika
snabbt hos olika människor till följd av olika personlighet, social situation,
bruksmönster och umgänge med brukare.

Det akuta ruset kan medföra betydande risker. En cannabispåverkad
person är olämplig som bilförare. Cannabisrökning påverkar också inlärningsförmågan
och minnet och är därför oförenlig med skolarbete eller
annan verksamhet som kräver intellektuell skärpa.

Ett höggradigt rus med stor dos cannabis kan framkalla ett svårt
förvirringstillstånd (s. k. akut toxisk psykos). Tillståndet yttrar sig i oro,
ångest, förvirring och ibland även våldsamhet. Efter några dagar avtar och
försvinner detta tillstånd. För personer med disposition för psykisk sjukdom
kan det dock utlösa ett långvarigt och svårbehandlat sjukdomstillstånd
(psykos), som kräver omfattande psykiatriska rehabiliteringsinsatser.

Abstinensbesvären vid hastigt avbrott av en längre tids cannabisbruk är
främst av psykisk art och yttrar sig i bl. a. trötthet, depression, retlighet,
insomningsproblem och allmän oro.

En längre tids cannabisbruk kan också medföra sociala skador som
personlighetsförändringar, social isolering och ett svårt psykiskt och socialt

Mot. 1981/82:207

förfall, där brukaren har förlorat önskan att arbeta, studera eller möta även
enkla krav i det sociala umgänget. Tanke- och verksamhetssfären koncentreras
kring cannabisbruket - haschandet och gänget blir det centrala.
Intressesfären krymper och sociala kontakter undviks -1, o. m. gänget blir
efter hand av lågt intresse; brukaren blir, för att använda missbrukarens egen
terminologi, ”insnöad” och ”nollställd”.

Här beskrivna förhållanden kan också utgöra grunden för att gå vidare till
andra missbruksformer - i sådana fall kan man tala om att cannabisbruket
varit ”inkörsporten” till annat missbruk.

Cannabispreparatens juridiska ställning har varit omdiskuterad under de
senaste 10-15 åren. Eftersom cannabis regleras i bl. a. den allmänna
narkotikakonventionen, kan det inte släppas fritt för privat konsumtion eller
straffbestämmelserna kring olaga hantering helt hävas med mindre än att
konventionen skrivs om. Detta anses dock vara politiskt omöjligt i dag.

Aven i Sverige har frågan om cannabispreparatens juridiska ställning varit
uppe till diskussion vid ett flertal tillfällen. I riksdagen nåddes emellertid
1976 enighet om att någon avkriminalisering av cannabispreparaten ej skall
ske i Sverige. Enighet nåddes också att Sverige skall motarbeta alla
internationella strävanden att ändra bl. a. allmänna narkotikakonventionen i
riktning mot att göra det möjligt för anslutna parter att avkriminalisera
innehav av cannabis.

Sveriges läkarförbund har i en särskild rapport Cannabismissbrukets
medicinska effekter (1977) pekat på de olika riskerna med cannabisbruk och
helt avvisat den argumentation som tidigare förts till förmån för frisläppande
eller avkriminalisering av innehav. Läkarförbundet pekar också på att den
vetenskapliga dokumentationen i dag är tillräcklig för att motivera ett
bibehållande av gällande lagstiftning vad gäller cannabis.

Sammanfattningsvis kan sägas att sociala skadeverkningar, sysselsättningsproblem
etc. beror på dels missbrukets psykiska effekter, dels på
umgänget med missbrukare. Dessa faktorer gör att cannabisbrukaren kan
förete ett höggradigt socialt förfall. Stora ungdomsgrupper totalpassiviseras
och slås ut. Mentalsjukhus och fängelser blir överfyllda och narkotikakriminaliteten
når en sådan omfattning att samhället till slut har att välja mellan
antingen avkriminalisering eller att låta brottsligheten passera.

En sådan utveckling är ett hot mot både välfärdssamhälle och rättsordning.
Detta belyses i utredningen om psykiskt störda lagöverträdare (SOU
1977:23).

Psykotiska tillstånd till följd av narkotikaintag förekommer främst vid
missbruk av centralstimulantia och hallucinogener. Även om man på grund
av missbrukets omfång och karaktär kan sluta sig till att vederbörande ibland
befunnit sig i psykotiskt tillstånd kan det vara svårt att avgöra, om sådant
förelegat vid brottet och haft betydelse för detta. Om t. ex. en person som
länge missbrukat centralstimulantia begått en hel serie likartade brott såsom

Mot. 1981/82:207

olaga narkotikaförsäljning, är det antagligt att han vid något eller några men
långt ifrån alla - brottstillfällen varit psykotisk, ehuru detta i efterhand
kan vara näst intill omöjligt att utröna. I vissa fall kan emellertid missbruket
medföra att vederbörande drabbas av så ingripande personlighetsförändringar,
att han utför en handling som är helt främmande för hans natur, t. ex. ett
till synes oförklarligt våldsbrott.

Professor Gösta Rylander har vid rättspsykiatriska kliniken i Stockholm
gjort åtskilliga studier beträffande narkomaner, särskilt missbrukare av
centralstimulantia. En undersökning av 75 sådana fall visade att 49
genomgått en eller flera psykoser, oftast av kort varaktighet - timmar eller
dagar, ibland veckor och undantagsvis månader. Rylander beskriver dessa
tillstånd på följande sätt (Gösta Rylander: Centralstimulerande medel ur
historisk, klinisk och medicinskkriminologisk synpunkt, SvJt 1969):

Hänsyftnings- och förföljelseidéerna dominerar till en början. Fenomenet
är så vanligt att missbrukarna själva talar om ”noia”, alltså en förkortning av
paranoia, och skiljer mellan ”snutnoia” och ”kamratnoia”. Den sjuke börjar
frukta att polisen är efter honom, tror att människor som går förbi fönstret
eller passerar honom på gatan är civilklädda poliser. Bilar som kör förbi är
polisbilar. Så tillkommer illusioner, parkeringsautomater förvandlas till
gubbar som spionerar på honom, trädgrenar sänker sig hotande ner om han
kör bil, etc. I början kan narkomanen ha god insikt så att han förstår att
besvären orsakas av preludinet. Men icke desto mindre plågas han av ångest
och rädsla. Under senare stadier blir han övertygad om spionerandet och
förföljelserna och han rusar runt, gömmer sig i portgångar, åker tunnelbana
kors och tvärs eller kastar sig i en taxi för att fly.

”Kamratnoian” tar sig uttryck så att kamraterna talar illa om honom och
försöker trakassera honom, i svårare fall tror han att de är utsända av ligor
som vill skada eller döda honom. Ej sällan förekommer syn- och hörselhallucinationer
liksom ibland schizofrena klyvningssymtom blandade med
förföljelseidéerna, så att sjukdomsbilder uppstår som är mycket lika
paranoida schizofrenier. Andra gånger framträder exalterade, hypomana
inslag eller dominerar för att sedan under abstinensen avlösas av depressiva
tillstånd. Överhuvudtaget är sjukdomsbilderna växlande och inbjuder lätt till
misstolkningar om giftmissbruket icke framkommit.

Rylander har i anslutning till sina iakttagelser uttalat att det är hans
bestämda uppfattning att paranoida psykoser förr eller senare uppträder hos
intravenösa missbrukare av centralstimulantia.

Särskilt starka reaktioner brukar uppkomma vid bruk av LSD och andra
hallucinogener.

Såsom exempel på farliga gärningar som begåtts av hans patienter under
inflytande av akuta, paranoida psykoser nämner Rylander ett fall där en
narkoman dödade en av sina kamrater i ”knarkargänget”, då han var
övertygad om att denne var lejd av en liga för att döda honom. En annan
narkoman försökte tränga sig in i polishuset i Stockholm med en kniv i
handen i avsikt att anropa säkerhetspolisen om hjälp mot sina förföljare.
Som ett tredje exempel anför Rylander en man som under intryck av

Mot. 1981/82:207

”polisnoia” körde i rasande fart genom de centrala delarna av Stockholm
utan att stoppa för rött ljus och i fel riktning genom enkelriktad gata med
följd att han krockade och allvarligt skadade sig själv och flera passagerare i
den mötande bilen.

Sambandet narkotika - brottsutveckling

I Lägesrapport 1980 redovisar brottsförebyggande rådet följande sammanfattande
synpunkter mellan brottsutvecklingen och narkotikabruket:

Sammanfattningsvis kan sägas att vi idag inte med säkerhet vet hur mycket
narkotikamissbruket direkt eller indirekt hjälper till att öka den polisanmälda
brottsligheten i allmänhet och egendomsbrottsligheten i synnerhet. Det
faktum att återfallsbenägenheten i grövre brott är i stort sett likartad vare sig
man befinner sig i storstäderna med en tämligen hög narkomanfrekvens eller
på landsbygden med en låg narkomanfrekvens varnas för överdrifter medan
bl. a. de refererande studierna demonstrerar att narkotikan tycks vara en
betydelsefull brottsalstrande faktor för vissa typer av brott under vissa
perioder i vissa områden.

I samma rapport (1980:3) redovisas även ett antal artiklar rörande
narkotikabruket och brottsutvecklingen. Johannes Knutsson och Eckart
Kiihlhorn beskriver i sin artikel Makroåtgärder mot brott narkotikans
multiplikatoreffekt på följande sätt:

Vi har även studerat narkotikamissbrukets roll. Två populationer - 1970
och 1975 års checkbedragare - undersökte vi beträffande förekomsten av
narkotikamissbruk. Underlaget för denna del av undersökningen hämtades
från register som omfattar alla de ca 7 500 personer som vid något tillfälle
från april 1965 och fram till december 1979 i Stockholms centrala häkte
uppvisat stickmärken av injektionsmissbruk. Detta register har upprättats av
socialläkaren professor Nils Bejerot och innehåller bl. a. uppgifter om
debuten för narkotikamissbruket. Registret synes omfatta i stort sett den
övervägande andelen av Stockholms injektionsnarkomaner. Trots att enbart
ca 1/2 % av Stockholms vuxna befolkning hör till denna kategori, uppgick
deras andel i de båda populationerna till ca 50 %. Dessa 50 % svarade för två
tredjedelar av de belastningar som registrerades under en treårig uppföljningsperiod
efter den aktuella perioden.

Narkotikans betydelse för fortsatt brottslighet var ungefär lika stor som
alla övriga uppgifter om tidigare brottslighet, ålder, kön etc. samtidigt.

Ungefär hälften av narkomanerna hade debuterat i brottslighet före den
första injektionen. Det bör dock beaktas att dessa data är mycket grova. Det
första injektionsmissbruket kan ha föregåtts av mer eller mindre långvarigt
narkotikamissbruk med ett annat intagningssätt och debutbrottet i polisregistret
är inte sällan den synliga toppen av ett kriminellt isberg, som
registrerats av de barnavårdande myndigheterna. En analys av dessa grova
data ger emellertid vid handen - att narkotikamissbruk och kriminalitet
accelererar varandra och bäddar för återfallsbrottslighet.

Narkomanerna får en två- till tredubblad brottslighet - och detta gäller för
så gott som alla brottstyper - när de jämförs med icke narkomaner. Detta är

Mot. 1981/82:207

dock endast en grov skattning av narkotikans multiplikatoreffekt, som för
övrigt överensstämmer med utländska data.

För att få bättre kunskaper om narkotikans multiplikatoreffekt krävs flera
uppgifter än de som vi har tillgängliga - sådan undersökning är planerad.
Säkert är emellertid att narkotikan accelererar den här undersökta brottsligheten
och har en påtaglig betydelse för Stockholms totala brottsnivå.

Spanarkgruppens rapport

I oktober 1979 beslöt rikspolisstyrelsen tillsätta en arbetsgrupp (Spanarkgruppen)
som fick till uppgift att utarbeta förslag till effektivisering av
spaning mot den organiserade narkotikabrottsligheten. Arbetsgruppen har
föreslagit

1. nya och okonventionella metoder för spaning,

2. effektivare tekniska hjälpmedel för spaning,

3. effektivisering av informationsbehandlingen.

Förslagen riktar sig främst mot bekämpningen av den allvarligaste
narkotikabrottsligheten. Spanarkgruppens förslag framgår av bilaga 2.

Arbetsgruppen har funnit anledning tro att den framtida utvecklingen av
narkotikabrottsligheten blir den

att utländska medborgare som bedriver illegal narkotikahantering inom
Sveriges gränser ökar,
att inslaget av i Sverige föga kända etniska grupper ökar,
att narkotikabrottslingarna blir väl organiserade och styr verksamheten med
hårda medel,

att det internationella samarbetet mellan de kriminella ökar,
att samarbetet ökar mellan narkotikabrottslingar och den organiserade
brottsligheten i övrigt samt med den ekonomiska brottsligheten,
att politiska extremist- eller separatiströrelser ägnar sig åt illegal narkotikahandel
för att skaffa pengar till vapen m. m.,
att handeln med cannabis professionaliseras ytterligare,
att handeln med centralstimulerande medel sprids på flera länder sedan
Nederländerna skärpt sin lagstiftning,
att ytterligare preparat introduceras på den svenska marknaden,
att Sverige fungerar inte bara som mottagarland utan även som transitoland
och bytesplats för narkotika.

Framtida orosmoln

Uppdelningen mellan alkohol och narkotika kan vara vilseledande.
Biandmissbruk är vanligt, med täta växlingar mellan olika medel i alla
tänkbara mönster. Lagöverträdare med speciellt hög kriminell aktivitet är

Mot. 1981/82:207

ofta samtidigt starkt narkotikaberoende. I miljöer med höga risker för
kriminalitet är alkohol och narkotika komplement snarare än alternativ som
utesluter varandra.

Omfattningen av narkotikamissbruket - i första hand injektionsmissbruket
- är svårt att bedöma. Enligt vissa berörda myndigheter och organisationer
ligger antalet injektionsmissbrukare på mellan 10 000 och 14 000
personer. Denna siffra är dock mycket osäker. Under hela 1970-talet har det
tyngre narkotikamissbruket dominerats av centralstimulerande medel.
Framför allt under de senaste åren tycks en kraftig ökning ha skett av handeln
med heroin och av heroinmissbruket. Vissa tecken tyder på att ett begränsat
kokainmissbruk finns och att risker föreligger för en ökning av denna
missbruksform i Sverige.

Det är framför allt den snabba övergången till s. k. tung narkotika i vissa
missbrukargrupper som väcker oro. Narkotikamissbruket synes alltså nu öka
i omfattning efter att tillfälligtvis ha avtagit. Att heroin tränger ut amfetamin
är av allt att döma en realitet; en ny generation missbrukare går direkt från
hasch till heroin. Bland något äldre missbrukare förekommer bruk av
amfetamin blandat med alkoholmissbruk.

Situationen är mycket allvarlig. Det har blivit övervakning för de flesta
missbrukare i stället för omhändertagande. Det finns dessutom, enligt vad
som uppgetts från polisen, en otäck tendens att narkotikan sprider sig till
många vanliga s. k. skötsamma personer.

Förhållandena beträffande den organiserade narkotikabrottsligheten har
förändrats väsentligt i negativ mening. Fferoinet har fått ett markant insteg i
vårt land. Nya utländska medborgargrupper har etablerat sig i landet som
både narkotikasmugglare och narkotikalangare ända fram till partiförsäljningsnivå.
Sverige har använts som transitoland för och bytesplats mellan
heroin och kokain. Polisen har mött nya svårigheter i spaningsarbetet i fråga
om den allvarligare narkotikabrottsligheten. Förutsättningarna har i hög
grad minskat att nå snabba och goda resultat med polisens nuvarande
konventionella spaningsmetoder.

Narkotikamissbruk - orsak och verkan

Orsakerna till att vissa människor blir narkotikamissbrukare är ofta oklara
och sammanflätade i ett nätverk, där det är svårt eller omöjligt att ha en
bestämd uppfattning om vilken eller vilka ”pusselbitar” som varit av
avgörande betydelse i det enskilda fallet.

En betydande vetenskaplig och politisk debatt har utvecklats kring frågan
om vilken eller vilka faktorer som är viktigast.

Klart är dock att människan, miljön och medlet är huvudkomponenter i
detta orsakssammanhang.

1* Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 207

Mot. 1981/82:207

Människan Den individuella mottagligheten för narkotika bestäms bl. a.

av hur den enskilda människan reagerar på yttre påfrestningar,
av hennes psykiska stabilitet och av medfödda kroppsliga och
psykiska egenskaper, av attityder, nyfikenhet, ålder och
mognad och av många andra faktorer och upplevelser.

Miljön Hela miljön som den tidiga barndoms- och uppväxtmiljön,

familj och traditioner är betydande faktorer. Särskilt viktig är
förekomsten av en aktiv drog- eller missbrukskultur i omgivningen.
Umgänget med missbrukare och graden av närhet
härtill har mycket stor betydelse - det kan leda till utvecklandet
av eget missbruk. Riklig förekomst av narkotika i omgivningen
ökar risken för att individen skall dras in i missbruk.

Medlet Det medel man använder, hur mycket och hur ofta, dess verkan

på kroppen och beroendeframkallande egenskaper, toleransökning,
abstinens och dosering är av betydelse för missbruksutvecklingen
och utvecklingen av skadeverkningar.

I det här sammanhanget är det viktigt att nämna att när narkotikaberoendet
väl har utvecklats/etablerats, fortsätter detta sin utveckling efter ett
eget mönster oberoende av tidigare orsaker till bruket och ofta oberoende av
den nuvarande sociala situationen. Narkotikaberoendet tillkommer således
som en stark självständig kraft i brukarens tillvaro.

En narkotikamissbrukare med ett utvecklat beroende är i allmänhet inte
beredd att ge upp sin situation. Händelser som kan motivera ett uppgivande
av bruket kan bl. a. vara:

att drogkonsumtionen blir alltför dyr, så att han inte ens genom brott kan få
ihop till den önskade dagsdosen,
att kroppsliga besvär gör bruket alltför plågsamt eller riskabelt (kanske
livshotande),

att de juridiska och sociala följderna blir alltför betungande,
att brukaren blir troende (religiöst, filosofiskt eller politiskt) och finner det
oförenligt med sin nya uppfattning att fortsätta sitt bruk.

Erfarenhetsmässigt uppkommer ofta frågan om varför det ”gått snett” för
vissa människor. Svaret kan - som även berörts - vara att finna i personliga
och sociala problem men även i kamrattryck, verklighetsflykt, nyfikenhet
eller annat.

Sammanfattningsvis ger läget anledning till stor oro för framtiden.
Larmrapporterna om narkotikamissbrukets härjningar vittnar om de växande
svårigheter som tull, polis, sociala myndigheter och vårdinrättningar ställs
inför.

Mot. 1981/82:207

Flumkultur - Drogkultur?

Vissa typer av musik, vissa musikgrupper och enskilda artister har utpekats
som företrädare för ”drogkulturen”. Bilder, symboler och fotografier med
anknytning till droger på grammofonbolagens skivomslag har uppmärksammats.
Texter till musikstycken har analyserats för klarläggande av textförfattarens
inställning till narkotika.

Påståendena om narkotikapropaganda i musiken har å andra sidan också
tillbakavisats i debatten. Påstående har stått emot påstående.

Debatten i detta ämne har utvidgats till att gälla också frågor av större
räckvidd inom konst- och kulturpolitiken. Man har kommit in bl. a. på
verklighetsbeskrivningens roll inom konsten, på tolkningsproblem när det
gäller litterära texter och texter till musikstycken, på frågan om i vilken mån
kulturell verksamhet i ett samhälle bör styras av den ”allmänna moralen”
eller andra värderingar utifrån.

Parallellt med dessa debatter har det förekommit att också företrädarna
för en drogfri tillvaro har begagnat sig av musik för sina syften. Detta har
skett genom anordnande av kvällar med ”Rock mot droger” och likartade
arrangemang.

I juni 1980 beslöt statens kulturråd att musikgruppen Ebba Grön skulle
erhålla ett bidrag på 50 000 kr. ur anslaget till fria grupper. Av detta anslag på
ca 14,5 milj. kr. fördelades ca 5 milj. kr. till olika musikgrupper.

Bidraget till musikgruppen Ebba Grön initierade en debatt bl. a. i pressen
om narkotika och musik. I synnerhet gällde diskussionerna musik av rockoch
punkkaraktär. Den 10 juni 1980 hade Kvällsposten en artikel med
rubriken ”Kulturrådet betalar punkbandens knarkpropaganda”. Andra
tidningsartiklar, insändare, pamfletter, pressmeddelanden och uttalanden av
olika slag följde i ämnet.

I en skrivelse från Norrmalmspolisens fackliga sektion Vd 1 till regeringen
i november 1981 uttrycks det bl. a. så här.

Ungdomens fritid ägnas till mycket stor del åt aktivt och passivt lyssnande

av musik Påståendet om Musikens Makt är idag inte en tom, sliten

jargong utan ett faktum.

Det blir allt vanligare att en artist eller artistgrupp på scen och/eller
grammofonskiva, på ett auktoritärt och förförande sätt reklamerar för
missbruk av narkotiska preparat. Den dramatiska och negativa förändring
som sker till kropp och själ, redovisas aldrig, utan det är ett ensidigt
förhärligande. Skivtitlarna kan t. ex. vara följande: l’m In It For The Drugs,

Kaya, Smoking My Ganja samt Cocain. Ganja, Kaya är några vanliga

uttryck för produkterna från växten Cannabis Sativa. De fantasieggande
skivkonvoluten beskriver ofta på ett tydligt och omisskännligt sätt vad skivan
handlar om. Flera intervjuer i massmedia med olika artister hjälper
därutöver till att föra ut budskapet och motiven varför drogen är väsentlig.

Mot. 1981/82:207

Andra aspekter i frågan som dragits fram i debatten är att stora
musikevenemang där vissa musikgrupper eller enskilda artister framträder
kan ge upphov till ”flumfester”. Detta t. ex. enligt en artikel i Aftonbladet
1981 - ”Drogmissbruk tvingar oss tacka nej till storstjärnor”. I artikeln
berättas att Gröna Lunds ledning tackat nej till ett framträdande på Gröna
Lund av PeterTosh. Av drogpolitiska skäl, förklarar artistchefen Ove Hahn.
Artikeln fortsätter så här:

Polisen har sagt att vi ska undvika destruktiva artister. Tosh representerar
en drogkultur, även om det finns kulturella skäl till hans marijuanabruk. Det
kan bli en flumfest av en konsert med en artist av Tosh typ, menar polisen.
Grönan har också tackat nej till Kiss och The Who.

Ovan har talats om risker för att vissa musikevenemang kan utvecklas till
”flumfester” inom publiken. I material sammanställt av Norrmalmspolisens
fackliga sektion Vd 1 beskrivs ett fall där musikerna själva krävde att en
timme före varje föreställning få en viss mängd narkotika!

I sin skrivelse till regeringen anför Norrmalmspolisen bl. a. följande:

För ett år sedan timade något mycket anmärkningsvärt i musikvärlden

En i England stationerad reggaegrupp föreslog ett kontrakt med en

svensk arrangör vilken accepterade villkoren. Tio framträdanden var bokade
under en 14-dagarsperiod. Gruppen krävde i sitt kontrakt att arrangören
skulle tillhandahålla 3 OZ of MAKA (85,2 g cannabis) en timme före varje
föreställning. Till gruppen närstående personer förklarar att det ingår i deras
livsstil att bruka (missbruka) cannabis. Helt följdriktigt är titeln på deras
tredje LP i Sverige knuten till Ganja. På grund av en observant ombudsman
vid Svenska Musikerförbundet, avd. 1, stoppades gruppens framträdanden.

I debatterna om droger och musik har åsikter också uttalats som går ännu
längre vad gäller de skadeverkningar som vissa musikgenrer i sig skulle
kunna ge upphov till. Som exempel följer här ett utdrag ur en artikel i
Alkohol och Narkotika om ”Ungdomarna på 'maria’.” (Nr 4/1981).

Vårdarna /på Maria ungdomsavdelning/ berättar att man har bestämt att

ingen får ha med sig egna kassettband till bandspelaren. personalen

förklarar hur det är. De säger att det finns ett mycket starkt samband mellan
droger och musik, att vissa låtar kan riva upp minnen och åstadkomma ett sug
efter knark.

En kvinnlig vårdare säger att också hon undrade i början men att hon nu
ändrat uppfattning. För dessa ungdomar betyder musiken någonting annat
än för andra. Den är för dem i de flesta fall förknippad med drogmissbruket.
Dessutom kan de intagna fly in i musiken när man försöker prata med dem,
tillägger hon.

Mot. 1981/82:207

Den regionala och lokala utvecklingen

För att söka belysa vilka problem som kan uppkomma på det kommunala
planet, har vi valt att redovisa situationen i två av landets regioner, nämligen
Skaraborgs och Kopparbergs län. Situationen där är intressant mot
bakgrunden av länens speciella struktur i motsats till utpräglade storstadsmiljöer.

Narkotikapolisen i Skaraborgs län har i en offentlig utredning
(DsS 1978:2) redovisat sin kännedom om narkotikamissbruket. Under 1977
hade företagits ca 125 förundersökningar som gällt personer som varit
misstänkta för narkotikabrottslighet. Hade polisen haft som målsättning att
nå alla dem som använder narkotika beräknas antalet anträffade missbrukare
ha kunnat stiga till omkring 500 personer.

I dag beräknar polisen att antalet missbrukare i Skaraborgs län stigit till
mellan 700 och 800 personer. När det gäller antalet ungdomar som antas ha
prövat narkotika, anses uppgivna antal sannolikt uppgå till tre eller fyra
gånger så många.

Narkotikapolisen har sedan hösten 1980 haft intensiv spaning på narkotikamarknaden
i länet, och i anslutning till utredningen i mars månad 1981 har
en lång kedja som sträcker sig från Marocko tvärs över hela Europa till
Sverige och till Skaraborgs län kartlagts.

Via Skaraborgs län smugglades enligt vad som framkom i utredningen över
22 kg cannabisharts från Marocko och spreds ut över hela Sverige.
Cannabisharts av högsta kvalitet med ett gatupris av 70 kr./g, eller totalt 1,6
milj. kr.

I narkotikautredningen, rörande de 17 personer som varit häktade
misstänkta för omfattande narkotikahandel i Skaraborgs län och där ett
50-tal personer varit inblandade, påpekades att cannabisextraktet, det
senaste populära narkotikapreparatet s. k. ”cannabinol”, dominerat marknaden.

Cannabisextrakt eller cannabinol är ett koncentrat av cannabisharts. Det
är en svart trögflytande olja som utvinnes ur den vanliga cannabishartsen
med hjälp av lösningsmedel. Den innehåller upp till tio gånger mer verksamt
gift än vanlig cannabisharts. Vid för stora doser kan den vara livshotande.
Cannabinolen kan droppas i tobak och rökas vilket är det vanligaste. Den
kan också droppas på vanliga cigaretter. I utredningen framkom att
missbrukare också hade ätit av cannbinolen genom att den strukits på
bröd.

Huvuddelen av narkotikan har försålts och marknadsförts i Stockholm och
Göteborg.

Det kunde konstateras att flera av missbrukarna allvarligt skadats av sitt
missbruk.

Åklagarmyndigheten har i samarbete med polisen upprättat s. k. ”kontaktmän”
mellan polisen och sociala myndigheter för att på ett tidigt stadium,

Mot. 1981/82:207

då missbrukarna är motiverade för vård, kunna slussa in dem i de vård- och
rehabiliteringsalternativ som finns. Den nya sekretesslagen förhindrar dock
ett samarbete mellan polisen och socialförvaltningarna för att bekämpa
narkotikamissbruket.

Myndigheterna i Skaraborgs län har underskattat situationen och inte tagit
i med hårdhandskarna. De har inte den kontroll över narkotika- och
spritmissbruket i länet som erfordras.

Under 1970-talet har länets tingsrätter varje år handlagt ganska få mål
rörande narkotikabrott, som mest några tiotal. Vid domstolarna har man
visserligen varit medveten om att narkotikamissbruk förekommit i länet,
även under tiden då narkotikamål ej varit aktuella. Antalet sådana mål har
styrts av polisens resurser och insatser. Det råder emellertid ingen tvekan om
att domstolarna, mot bakgrunden av narkotikaproblemens storlek i storstadsregionerna,
- i den mån de haft anledning reflektera däröver - i viss
utsträckning underskattat narkotikamissbrukets omfattning i länet.

Narkotikamissbruket i länet förekommer främst i Mariestad, Lidköping,
Skara, Skövde, Tidaholm och Falköping. På grund av lokala förhållanden
kan givetvis en ofullständig eller felaktig rapportering ha skett i vissa
kommuner.

Sammanlagt 517 personer anknutna till Skaraborgs län inrapporterades
som narkotikamissbrukare i UNO:s orsaksundersökning. En av UNO:s
uppgifter är som tidigare nämnts att kartlägga det s. k. tunga narkotikamissbrukets
omfattning. 137 personer föll inom ramen för tungt narkotikamissbruk.
Beräkningar som gjordes visade att det totala antalet tunga narkotikamissbrukare
anknutna till Skaraborgs län uppgick till mellan 100 och 175.
Skaraborgs län kom härigenom att ligga på ungefär samma nivå som
Kronoberg, Halland och Norrbotten.

I dagens läge görs ca 150 ingripanden mot personer som misstänks för
narkotikabrott i Skaraborgs län. Jämfört med andra län, ligger Skaraborg
någonstans vid riksgenomsnittet. Men statistiken är osäker. Vi ser bara
”topparna av isberget”, och narkotikapolisens resurser och effektivitet
varierar inom landet.

Tidning för Skaraborgs län intervjuade vid årsskiftet tre vårdare vid
kriminalvårdsantalten i Mariestad. Tidningen redovisar bl. a. följande:

På Mariestadsfängelset sitter ett 60-tal intagna idag. Var fjärde är
narkoman. Knappt tio % av dem är dömda för brott mot narkotikastrafflagen
enligt en undersökning anstaltsledningen gjorde i somras.

- Visst finns det narkotika på anstalten. Det är inget att sticka under stolen
med. Enligt vad vi hört så är Mariestadsanstalten en av de bäst förskonade
från den tyngre narkotikan.

- Haschlukten känns

När narkotikan håller på att ta slut eller en ny sändning har kommit in
märker vårdarna det på de intagnas beteende.

- Vi håller på att förlora flera generationer. Åldrarna på de intagna
sjunker alltmer. Samtidigt har de ett missbruk i botten.

Mot. 1981/82:207

Under 1980 har narkotikapolisen i samarbete med visitationspatrullen på
kriminalvårdsanstalten i Tidaholm gjort ca 25 narkotikabeslag från de
intagna samt från personer som haft för avsikt att besöka de intagna. Under
samma tid har 40 personer varit föremål för polisutredning misstänkta för att
ha fört in narkotika på Tidaholmsanstalten.

Brottsförebyggande rådet har nyligen (Rapport 1981:4) belyst narkotikamissbruket
och narkotikamissbrukarnas brottslighet i Kopparbergs län.

Det konstateras att åren 1977-1979 fanns totalt 574 för polisen kända
narkotikamissbrukare i Kopparbergs län. Av dessa har 233 personer
betecknats som tunga missbrukare, återstående 341 personer har klassificerats
som tillhörande gruppen ”övriga” missbrukare. Utgår man ifrån att
antalet övriga missbrukare överstiger antalet tunga missbrukare med två till
tre gånger kan gruppen övriga missbrukare skattas till mellan 470 och 700
personer. Det stora flertalet tunga missbrukare var noterade för injektionsmissbruk.
Kategorin övriga bestod till övervägande delen av cannabisrökare.

De flesta registrerade missbrukare var män. Över 50 % av samtliga
missbrukare var mellan 20 och 29 år gamla då de antecknades hos polisen för
sitt missbruk. Det kunde vidare konstateras att missbruket främst var
koncentrerat till de folktätaste polisdistrikten i länet.

Det övervägande flertalet missbrukare förekommer i polis- och belastningsregistret
(PBR). Det visas också att även om bedrägeri- och tillgreppsbrotten
förekommer i stor utsträckning i missbrukarnas brottspanorama så är
deras brottsrepertoar ej begränsad till dessa brott. Vidare framgår att
brottsbenägenheten är korrelerad med missbruksgraden och att missbrukare
uppvisar en väsentligt högre brottsfrekvens.

Åtgärdsprogram

Narkotikamissbruket måste bekämpas målmedvetet och beslutsamt. Den i
USA och Västeuropa utbredda debatten om legalisering av narkotika som
cannabis, kokain och heroin kräver förebyggande lagstiftning. Därför måste
även svensk lagstiftning skärpas. Generellt sett måste åtgärderna nå
missbrukarna på ett tidigare stadium.

Den hittillsvarande narkomanvårdspolitiken har icke kommit till rätta
med problemen. Med en fastare hållning från statsmakternas sida hade
sannolikt många ungdomar i tid kunnat få hjälp mot missbruket och dess
följder. Spridningen av narkotikamissbruket hade också hejdats.

För att komma till rätta med narkotikamissbruket och den brottslighet som
har samband därmed fordras nu samlade samhällsinsatser under lång tid mot
alla grenar av narkotikaproblemet.

Mot. 1981/82:207

På kort sikt måste samhällets resurser inriktas på främst följande
åtgärder:

1. Gränsbevakningen måste skärpas för att narkotikainförseln till Sverige
skall kunna stoppas.

2. Slå sönder langarorganisationema.

3. Kriminalisera allt innehav av narkotika.

4. Skapa en narkotikafri kriminalvård.

5. Bygg upp en bättre fungerande narkomanvård inkl. eftervård.

På läng sikt måste åtgärder vidtas för en effektiv attitydpåverkan:

1. Föräldrarnas och övriga vuxnas ansvar för det uppväxande släktet måste
slås fast.

2. Betydelsen av en god fostran av barn och ungdom i hem och skola måste
uppmärksammas mer.

3. Positiv normbildning, grundad på värderingar som har sin grund i en
kristen livssyn måste främjas.

4. Intensifierade informations- och utbildningsinsatser i förebyggande
syfte.

5. Positiva förebilder måste skapas. Alla tendenser till att förhärliga
negativa förebilder skall bekämpas.

Vi skall i det följande närmare utveckla dessa åtgärdsförslag:

Ökade resurser till polis och kriminalvård

Om narkotikapolitiken inte förenas med en fast kriminalpolitik förblir den
verkningslös - och tvärtom - om kriminalpolitiken inte får ett intimt stöd av
en narkotikapolitik med buffert i form av tillämpad sociallagstiftning,
kommer de redan överbefolkade fängelserna att behöva bli ännu fler för att
ta sig an offren för en utbredd narkotikamarknad.

Utan samordnad politik kommer missbruket att nå sådan omfattning att
avkriminalisering av vissa narkotikabrott samt legalisering av vissa narkotiska
preparat framstår som en sista oundviklig åtgärd för att i någon mån
vidmakthålla respekten för lag och rätt i ett narkotikaöversvämmat samhälle
som vill undgå rättssystemets sammanbrott till följd av överbelastning.

Erfarenheterna från kriminalvården både när det gäller anstaltsvård och
frivård ger vid handen att möjligheterna att rehabilitera narkotikamissbrukare
är mycket begränsade och att resultatet av vården trots en ofta
engagerad insats av personal och frivilliga övervakare inte är godtagbart.
Ökade resurser i form av personalförstärkning och andra åtgärder inom
kriminalvården torde visserligen kunna förbättra behandlingsresultatet. Det
framstår likväl som tveksamt om resultatet skulle stå i rimlig proportion till
de kostnadsökningar som i så fall blir nödvändiga. Detta ger anledning att

Mot. 1981/82:207

betona vikten av att narkotikahanteringen stoppas på ett så tidigt stadium
som möjligt. Med tanke på de förfinade metoder narkotikalangarna numera
ofta använder och den förslagenhet de visar ställs stora krav på de polismän
som deltar i narkotikaspaningen. En väl avvägd förstärkning av ”narkotikapolisen”
är enligt vår uppfattning angelägen. Därigenom ökar möjligheterna
att framför allt de ungdomar som av nyfikenhet, allmän vilsenhet, tristess
eller annan anledning hänger sig åt bruk av narkotika snabbt uppmärksammas
och att skyndsamma konsekventa åtgärder kan vidtas beträffande
dem.

Erfarenhetsmässigt införs den största delen av narkotika till fängelserna
genom besök till de intagna.

Restriktivare regler måste därför tillämpas för besökande till interner med
narkotikabrott i domen eller med pågående narkotikamissbruk och framför
allt på de slutna anstalterna.

Man bör begränsa penninginnehavet för internerna. I dag är gränsen 300
kr. men det cirkulerar hundratusentals kronor på anstalterna. Bestämmelserna
vad gäller brevskrivning liksom rätten att utnyttja telefonautomater
måste skärpas för interner med narkotikabrott i domen eller med pågående
narkotikamissbruk. Regelbunden permission bör inte heller medges för
intagna i sluten anstalt som använt eller innehaft narkotika.

Obligatorisk identitetskontroll av besökare till de intagna bör också
införas.

Narkotikan styr i dag inte bara internerna på anstalterna utan dessa har i
dag möjlighet att kunna fortsätta sin verksamhet inifrån anstalten. Det är
därför viktigt att förstärka visitationspatrullerna som faktiskt än så länge
endast är på prov. Visitationspatrullerna har hittills visat ett mycket gott
resultat inne på anstalterna.

Det är ett mycket rimligt krav att första försvarslinjen måste gå genom att
stänga ute langarna. Det är ett oeftergivligt krav att kriminalanstalterna skall
vara narkotikafria. Den som vårdas på anstalt måste rimligen kunna
garanteras att få vård i er, drogfri miljö!

När det gäller straffavtjänandet för personer, som dömts för grovt
narkotikabrott till fängelse i två år eller mera, måste särskild restriktivitet
iakttas i fråga om permissioner och villkorlig frigivning. Det kan ifrågasättas
om inte samma restriktivitet bör tillämpas i fråga om alla intagna som dömts
för grovt narkotikabrott även om strafftiden är kortare än två år.

Den ekonomiska brottsligheten måste stoppas

Narkotikalagstiftningens inriktning möjliggör i dag bekämpning av själva
varutransaktionerna, dvs. införsel, produktion, försäljning osv., av själva
varan narkotika. Penningtransaktioner för att sköta narkotikahandel bekämpas
i den mån dess olaglighet som affärstransaktioner kan bevisas såsom

Mot. 1981/82:207

häleri, bedrägeri, skattebrott osv. Trots detta är den delen en lika nödvändig
länk i narkotikahandeln som själva varuhanteringen.

Straffsatserna på dessa olika brott skiljer sig väsentligt från varandra,
vilket leder till en snedvridning av bekämpningsinsatserna mot de lägre
nivåerna i narkotikahandeln där själva varuhanteringen sker och bort från de
mer kontrollerande nivåerna.

Ekonomisk brottslighet i samband med narkotikahandel kan till sin skada
på samhället inte jämföras med samma brott inom legal handel. Därför bör
ekonomisk brottslighet som kan bindas till narkotikahandel bestraffas lika
hårt som langningen av de största förekommande mängderna narkotika.
T. ex. bör ett bedrägeribrott som ingår som ett led i handel med narkotika
bestraffas lika hårt som den mest förslagne narkotikalangares och inte som
andra bedragares brott.

Skärpt gränsbevakning

Erfarenhetsmässigt är det välkänt att en stor del av den insmugglade
narkotikan förs in av personer som tejpar fast narkotikapreparat direkt på
kroppen. På samma sätt är känt att narkotikan stoppas upp i kroppens
håligheter och således icke kan anträffas i samband med kroppsvisitationer.

I november 1980 påminde generaltullstyrelsen i en rundskrivelse om den
aktuella lagstiftningen, vilken innebär att titta under fötter, armhålor och i
håret är att jämställa med kroppsbesiktning. Enligt rättegångsbalken (RB
23:11) får kroppsvisitation äga rum endast om det förekommer anledning
misstänka att narkotika skall anträffas. På samma sätt enligt RB 28:12 får
kroppsbesiktning endast utföras efter beslut av åklagare och skall utföras av
läkare.

Det är viktigt, med tanke på narkotikabrottslighetens konsekvenser för
samhälle och enskilda, att tullens effektivitet inte minskar. Tullen måste
enligt vår mening kunna kontrollera en misstänkt person. Det är nödvändigt
att polis, tull och kustbevakning har moderna hjälpmedel till sitt förfogande.
På senare tid har emellertid tullen fått utökade befogenheter på detta område
- men motsvarande befogenheter bör även komma polisen till del.

Det är också angeläget med en skärpt uppmärksamhet på problemet med
den internationella brottslighetens förgreningar till Sverige. Detta gagnar
inte minst det stora flertalet utlänningar som är här i legitimt syfte och som
genomför värdefulla insatser till den svenska välfärden. Åtgärder måste
vidtas för att bättre kunna kontrollera och stoppa den illegala invandringen.

Mot. 1981/82:207

Föräldraansvaret måste betonas starkare

Ansvaret för barnens uppfostran och utbildning vilar enligt allmänt
rättsmedvetande och svensk lagstiftning ytterst på föräldrarna. Hemmets och
kärnfamiljens centrala roll måste betonas. Där grundläggs individens
värderingar. Samhället måste främja den positiva, fostrande föräldrarollen.
Det är viktigt, att föräldrarna kommer med i all planering, där barnen berörs.
Samhället måste främja den positiva, fostrande föräldrarna som en resurs,
och ställa krav på att föräldrarna tar sitt ansvar. Ingen skall kunna strunta i
var tonåringen håller hus. Ensam kan det vara svårt som förälder. Barnen
kan säga, att kamraten får vara ute. Då måste föräldrarna agera tillsammans.

I organisationer, främst inom Hem och Skola, bör det vara ett huvudmål att
sträva efter en god totalmiljö för barnen. Det är angeläget att alla
generationsmotsättningar överbryggas.

Då fritidsaktiviteter och fester anordnas, bör man eftersträva att barn och
föräldrar deltar tillsammans.

Om barnen inte själva kan ta ansvar bildar de lätt egna sociala mönster,
som kan vara förödande för framtiden. Goda traditioner och värderingar
överfördes i bondesamhället från äldre generationer till yngre. Vi måste
återuppta det sociala samarbetet igen, så långt detta är möjligt. Stabila
föräldrar har större förutsättningar att hjälpa de som har svårigheter. Alla,
både föräldrar och barn måste få visa att de behövs och att alla kan göra sin
insats.

Många av dagens ungdomar har inte från början fått lära sig att ta ansvarför
sig själva, för andra, för omvärlden. Framtidstron har naggats allvarligt i
kanten, man ser ingen egentlig mening med att satsa på någonting. För att
stötta självkänslan kan olika former av drogmissbruk bli den verklighetsflykt
som man eftersträvar.

Då dagens ungdomar i vårt samhälle känner sig önskade, värdefulla och
efterfrågade, när de inser att de kan göra en insats för att förändra både sin
egen och andras situation, när ett samhällsansvar blir något som känns riktigt
och naturligt - då har vi nått en bra bit i narkotikabekämpningen.

Stoppa ”flumkulturen”

Förbudet mot försäljning av illegal narkotika förhindrar regelrätt annonsering
och skyltning vid narkotikalangning. Icke desto mindre kan narkotikaorganisationer
nå ut med sitt budskap via massmedia genom indirekt
marknadsföring. Mycket av den s. k. ”flumkulturen” spelar en aktiv roll som
marknadsförare av narkotika. I Västsverige har t. ex. distribuerats ett
postorderhäfte, vari man saluförde de tillbehör som narkotikamissbrukaren
behöver. Postorderhäftets illustration bär tydliga spår av flumkuiturpåverkan.

Mot. 1981/82:207

Det är framför allt inom ramen för den omfattande s. k. alternativkulturen
som rockmusiker, profeter för mysteriereligioner m. fl. kunnat förespråka
en livsstil där narkotika spelar en större eller mindre roll. Denna indirekta
marknadsföring är den synliga delen av narkotikaorganisationernas verksamhet
vilket ger dem den breda kontaktyta som är nödvändig för att den
illegala narkotikahandeln skall blomstra och accepteras. Öppet förespråkande
för narkotika genom att förhärliga missbruket eller förringa dess
skadeverkningar måste förbjudas.

Den opinion som vill motarbeta en sådan lagstiftning genom att dra igång
en gränsdragningsdiskussion mellan vad som är konst, dokumentation eller
vetenskap å ena sidan och öppet förhärligande å den andra sidan, måste
bemötas.

Det borde vara möjligt att skilja ut seriösa konstnärer och deras skildringar
av drogupplevelser från regelrätta uppmaningar till missbruk och deltagande
i narkotikabaserade livsmönster som förekommer t. ex. på skivomslag.

En satsning på att ”avglamourisera” drogkulturen som helhet måste göras.
Ökad information parad med en intensiv propaganda är en väg att gå. En
jämförelse kan göras med den intensiva anti-rök-kampanj som pågått några
år, och som lett till ett minskat rökande både bland vuxna och bland
ungdomar. Det är inte längre tufft att röka - det får inte heller vara tufft att
”knarka”.

Det kan inte vara förenligt med samhällets intressen att flera popgrupper
och enskilda musiker mer eller mindre öppet kan propagera för narkotika i
olika former. Ett exempel härpå är den internationella artisten Nina Hagens
framträdande i Sverige. Ungdomen är därvidlag mycket oskyddad. Idoldyrkan
och oförmåga att inse riskerna med att leva som vissa ”musikanter” gör
många ungdomar till ett ”lättfångat byte”.

Vi måste skapa garantier för att inga former av samhällsstöd får gå till
grupper, som i den ena eller andra formen gör reklam för narkotika. Vidare
bör inga lokaler, som uppbär anslag från det allmänna, få tillåtas ta emot
musiker, som propagerar för eller förhärligar narkotika. Samma sak måste
gälla det övriga kulturlivet, som t. ex. bildkonsten.

Detta behöver inte innebära någon inskränkning i tryckfriheten, men vi
skall i alla sammanhang påpeka vilka enskilda och grupper, som förhärligar
narkotika i sitt budskap. Då tvingas de hela tiden in i en försvarsposition, som
blir alltmer ohållbar med tiden.

Vårdinsatserna måste effektiviseras

Samhället måste självfallet ta hand om dem som drabbas av missbruksskador.
Ofta är det alkoholproblemet som är narkotikamissbrukarens
inkörsport. I vart fall skjuter vederbörande oftast skulden härpå. De pengar
som narkotikabrukaren får från försäkringskassan går oftast direkt till nya

Mot. 1981/82:207

inköp av narkotika. Vägras man sjukskrivning hos en doktor går man till
nästa.

Efter ett par års sjukskrivningar har missbrukaren eventuellt besökt något
av rehabiliteringsalternativen, arbetsvärd eller behandlingshem. Efter en
tid, då man uttömt hela den terapeutiska arsenalen utan resultat, är det icke
ovanligt att vederbörande förtidspensioneras.

Åklagare, domstolar och framför allt sociala centralnämnder vidtar alltför
sällan åtgärder mot själva missbruket för att stävja detta så tidigt som möjligt
medan det är förhållandevis lättbehandlat. Genom en nyligen ändrad
åtalspraxis kommer åklagaren att reagera även mot mindre innehav av
narkotika. De sociala centralnämnderna underlät att vidta åtgärder mot en
tredjedel av de narkotikamissbrukare som remitterades till dem från
åklagare under åren 1969-1971. Därefter har åtgärder från nämndernas sida
av allt att döma blivit mera sällsynta. Lagstiftningen borde därför skärpas i
syfte att få nämnderna att ingripa snabbt och kraftfullt mot själva
missbruket.

De biandmissbrukare som är hemfallna åt alkohol kan omhändertas med
stöd av nykterhetsvårdslagen. Denna möjlighet skall försvinna enligt
utredningen om Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Vidare kommer,
om utredningen får som den vill, möjligheterna att hjälpa narkotikamissbrukarna
att försämras.

Varning, förmaning och övervakning skall enligt utredningsförslaget
avskaffas. Förebyggande åtgärder får enligt utredningen endast användas
med missbrukarnas samtycke. Åtgärder får ej kvarstå längre än till dennes
20-årsdag mot nuvarande 23-årsdag. Till detta kommer att omhändertagande
skall omprövas varje halvår, vilket avsevärt försvårar de långsiktiga
behandlingsinsatserna som kommer att avbrytas för tidigt.

Narkotikamissbrukarna har gynnats av ett alltför okritiskt utbetalande av
bidrag.

Avgörande för om insatserna skall bli framgångsrika är att rehabiliteringskedjan
kan hållas intakt till dess att en god återanpassning av missbrukarna
kan konstateras. För detta ändamål måste åstadkommas en bättre fungerande
eftervård. På detta sätt kan riskerna för återfall i förnyat missbruk
elimineras. Vård- och övervakningsresurserna måste således få en sådan
utformning att detta krav kan säkerställas.

En framgångsrik vård av dem som missbrukar narkotika kräver insatser på
ett så tidigt stadium som möjligt. De sociala myndigheterna bör genom
uppsökande verksamhet följa upp alla personer som omhändertas på grund
av missbruk. Fältassistentorganisationen måste effektiviseras, bl. a. genom
aktiva utbildningsinsatser. Läkare och annan sjukvårdspersonal måste få
bättre utbildning i att spåra bakom olika sjukdomar liggande missbruksproblem.

Mot. 1981/82:207

Vi måste öka möjligheterna till tvångsingripanden mot dem som idkar
grovt bruk av narkotika, då vederbörande riskerar att skada sig själv eller
annan och då möjligheterna till frivilliga insatser uttömts.

Effektivare organisation

Om samhällets resurser skall kunna utnyttjas på ett riktigt sätt måste två
viktiga förutsättningar vara uppfyllda:

1. Insatserna måste riktas mot den allvarligaste brottsligheten och särskilt
mot dess svagaste länkar.

2. De resurser som utnyttjas måste mot bakgrund av vad de riktas mot vara
allsidigt sammansatta. De måste kunna arbeta snabbt och effektivt utan
hindrande byråkratiskt och administrativt krångel i form av t. ex.
gränsdragningen mellan myndigheter.

Narkotikaproblemet har nu nått en sådan omfattning, oaktat ökade
traditionella samhällsinsatser, att helt nya metoder och insatser erfordras.

Många människor upplever detta problem som en allvarlig fara för vårt
samhällsliv och rättssäkerhet. Fortsatt arbete inom de traditionella mönstren
kommer att leda till risk för att tilltron till vårt samhälles möjligheter att på
allvar komma åt narkotikabruket undergrävs med alla de risker och
konsekvenser detta kan medföra.

Samhället besitter i själva verket stora resurser för förebyggande och
bekämpande åtgärder inom narkotikaområdet. Men dessa resurser är
splittrade i vad gäller både organisation och ansvar. Myndigheter såsom
skola, socialvård, polis, domstolar och kriminalvård arbetar med detta
strukturproblem efter olika förutsättningar med olika mål och tyvärr alltför
sällan i samverkan.

Samhället kan enligt vår uppfattning inte effektivt förebygga missbruket
med nuvarande insatser genom olika sektorer. Samhället kan inte heller
effektivt bekämpa narkotikabrottslighet genom en sektororganisation. Om
detta allvarliga samhällsproblem skall kunna bekämpas fordras ett omtänkande
på flera plan.

Enligt vår mening måste nya regler för samarbetet utarbetas, med avsikt
att skapa en effektivare och längre gående samverkan mellan berörda
myndigheter. Detta krav framstår än mera angeläget i belysning av de
inskränkningar i möjligheten till informationsutbyte mellan myndigheter
som den nya sekretesslagen leder till särskilt på det sociala området. I första
hand måste kommunikationerna mellan polis och kommunernas sociala
sektorer förbättras.

Vad som krävs för bekämpning av narkotikaproblemet är en snabb och
effektiv organisation som har överblick över hela strukturen och snabbt kan
ingripa, utreda, lagföra och följa upp effekterna av sina insatser genom hela

Mot. 1981/82:207

kedjan, från inledande insatser i skola, socialvård, polis m. m. till kriminalvård
eller narkomanvård och återanpassning i samhället.

Organisationen skall inte behöva följa myndighetsgränser. Den skall
snabbt kunna på konsult- eller arvodesbas knyta till sig sakkunskap i form av
t. ex. juridisk, medicinsk eller social expertis. Strävan skall vara att komma
åt missbruket samtidigt och riktat mot alla delar av strukturens svaga
punkter. Sådana insatser skulle snabbt kunna pressa ned bruket och
återställa tilltron till samhällets förmåga att tillgodose medborgarnas
krav.

Vi förordar därför att man snarast tillskapar samordnade organ, lokalt,
regionalt och centralt, för ledning av förebyggande och bekämpande av
narkotikabruk och narkotikabrottslighet.

I varje kommun måste det bildas grupper, som kontinuerligt följer
narkotikafrågan. Förutom polis och sociala myndigheter, bör det finnas
representanter för Hem och Skola, elevföreningar och så många aktiva
ungdoms- och idrottsföreningar som möjligt. Det gäller att slå tillbaka mot
narkotikan på bred front, när det ännu finns tid att göra något.

På länsplanet bör motsvarande organisation samordna insatserna för
narkotikabekämpning så att inga ärenden ”faller mellan stolarna” på grund
av traditionella myndighetsgränser.

Vi förordar därför att en sådan länsgrupp, bestående av representanter för
polis, åklagare, domstolar, länsstyrelsens socialvårdskonsulent, landstingets
sjukvårdsstyrelse, länets hem- och skolaförening samt länsskolnämnden
bildas.

Narkotikaproblemets svårighetsgrad och omfattning leder till att åtgärder
måste vidtas inom ett mycket brett spektrum av samhällslivet. Vidare har det
internationella och nordiska samarbetet avgörande betydelse för att förhindra
införseln av narkotika i vårt land.

Vi anser att en narkotikakommission bör tillsättas med möjlighet att efter
grundligt genomförda undersökningar lägga fram ett aktionsprogram i syfte
att drastiskt nedbringa missbruket och narkotikabrottsligheten.

Kommissionens uppgift bör innefatta följande.

1. Framtagande av ett underlag vad gäller missbrukets och narkotikakriminalitetens
uppkomst och förändring över tiden i vårt land och i
samband härmed lägga fram förslag om hur attityd- och opinionsbildning
genom olika åtgärder kan förhindra uppkomst av missbruk i framtiden.

2. En dokumentation över hur den internationella illegala narkotikahandeln
utvecklats samt hur med oss jämförbara länder söker inom
kriminalpolitikens ram bekämpa narkotikabrottsligheten. I samband
härmed bör förslag läggas fram om vilka ytterligare internationella och
nordiska initiativ som kan tas för att t. ex. genom Interpol och nordiskt
kriminalpolitiskt samarbete förhindra införsel av narkotika till Sverige

Mot. 1981/82:207

3. En utvärdering av vad hittills insatta kriminalpolitiska insatser mot
narkotikabrottsligheten gett i resultat och i samband härmed lägga fram
förslag i syfte att slå sönder den organiserade narkotikabrottslighetens
distributionskedjor.

4. Undersöka om hittills insatta åtgärder i syfte att skapa en helt
narkotikafri kriminalvård har gett resultat. Förslag bör läggas fram om
ytterligare åtgärder i detta syfte om så visar sig nödvändigt.

5. En undersökning och värdering av narkomanvårdens metoder och
resurser och i anslutning härtill lägga fram förslag i syfte att radikalt
minska återfall i narkomani.

Sammanfattning

För att narkotikaproblemet skall kunna bekämpas målmedvetet och
beslutsamt erfordras ett flertal åtgärder på såväl kort som lång sikt.

Vi föreslår:

Allmänna åtgärder

1. att föräldrarnas ansvar för det uppväxande släktet slås fast genom att

a. berörda myndigheter förbättrar sina informations- och utbildningsinsatser

b. åtgärder vidtas för att betona vikten av en god fostran av barn och
ungdom i hem och skola

c. fritidsaktiviteter där föräldrar och barn kan delta tillsammans
uppmuntras,

2. att positiv normbildning, grundad på kristna värderingar, främjas,

3. att positiva förebilder idealiseras och alla tendenser till att förhärliga
negativa förebilder bekämpas,

4. att intensifierade informations- och utbildningsinsatser i förebyggande
syfte vidtas genom att

a. berörda personalkategorier får bättre utbildning

b. den undersökande journalistiken uppmuntras

c. kampen mot ”flumkulturen” intensifieras genom att ett öppet
förespråkande av narkotikaanvändning bestraffas hårt; detta bör gälla
oavsett om förespråkandet sker genom att missbruk förhärligas eller
skadeverkningarna förringas,

5. att ungdoms- och idrottsföreningarnas kamp mot drogmissbruk ges ökat
stöd,

6. att en effektivare organisation åstadkommes för att målmedvetet
förebygga och bekämpa narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet
genom att

a. fältassistentorganisationen effektiviseras

b. varje kommun bildar en särskild arbetsgrupp bestående av kontaktpersoner
för berörda myndigheter och organisationer

Mot. 1981/82:207

c. regionala arbetsgrupper bildas för att samordna alla insatser på
länsplanet

d.en narkotikakommission med parlamentarisk förankring tillsätts för
att samordna alla insatser på riksplanet,

7. att vården av narkotika- och andra drogmissbrukare förbättras genom
att

a. vårdinsatserna effektiviseras och samordnas

b. en fungerande eftervård initieras,

8. att Sverige skall verka för samnordiska aktioner för att få till stånd
stängning av den danska fristaden ”Christiania” för att motverka illegal
narkotikahantering,

9. att u-hjälp skall kunna ges till projekt för alternativ odling för bönder i
bl. a. Sydostasien som lever på hamp- och vallmoodling,

10. att Sverige ökar ansträngningarna att via initiativ i FN skapa opinion för
en internationell kraftsamling mot den illegala narkotikahanteringen,

11. att narkotikapolisens möjligheter ökas att stoppa narkotikahandeln
genom att

a. polisens resurser ökas

b. den s. k. spanarkgruppens ”åtgärdsförslag” i princip genomförs;

Lagstiftningsåtgärder

12. att allt innehav av narkotika beivras,

13. att straffet för grovt narkotikabrott höjs till minimum fyra års fängelse,
och jämställs med straffnivån för giftspridning,

14. att åtgärder för att stoppa den ekonomiska brottsligheten vidtas genom
att straffet för urkundsförfalskning för att möjliggöra handel med
narkotika höjs,

15. att sekretesslagen ändras så att ett bättre samarbete mellan polis, skola
och sociala myndigheter görs möjligt,

16. att polisens befogenheter förstärks genom att polismyndigheten genom
ändring av rättegångsbalken ges samma möjligheter som tullmyndigheten
har enligt varusmugglingslagen när det gäller att företa kroppsbesiktning
och kroppsvisitation,

17. att en drogfri miljö skapas på alla kriminalvårdsanstalter genom att

a. visitationspatrullerna förstärks

b. visitation av besök skärps och obligatorisk identitetskontroll av
besökande införs

c. restriktiviteten ökar i fråga om permissioner och villkorlig frigivning

d. reglerna för penninginnehav, brevgranskning och rätten att använda
telefonautomater skärps

e. urinprovsundersökning av de intagna blir obligatorisk

1** Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 207

Mot. 1981/82:207

f. kontrollen skärps när det gäller intagna med stor rörlighet, t. ex.
medlemmar i de intagnas förtroenderåd

g. s. k. tunga missbrukare särbehandlas och interneras för sig.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs*

1. att riksdagen hos regeringen begär en snabb undersökning av
möjligheterna att samordna samhällets resurser för bekämpande
av narkotikamissbruket i enlighet med vad som anförs i
punkt 6 b-d i motionens sammanfattning,

2. att riksdagen uttalar sig för att missbruksvården förbättras i
enlighet med vad som anförs i punkt 7 i motionens sammanfattning,

3. att riksdagen hos regeringen begär att initiativ tas till internationella
åtgärder för bekämpandet av narkotikahanteringen i
enlighet med vad som anförs i punkterna 8-10 i motionens
sammanfattning.

Stockholm den 12 januari 1982

STEN SVENSSON (m) BJÖRN KÖRLOF (m)

* Se även motionerna 1981/82:208-210.

BEVAKNINGSBYRÅN

Tullbe vakningssektionen

Tullens narkotikastatistik 1974-1981

1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 19811

Antal beslag

Beslagtagen narkotika:
Cannabis

612 471 676 929 1028 1 170 1 508

655

Opium

Morfinprep.

Heroin

Amfetamin

Fenmetralin

Metylfenidat

gram
milliliter
antal tabl.

103 299,9 131 706,7 197 418,2 418 761,9 340 229,6 351 331 365 931,6 100 317,7

1000 40

15,9 56,7 3,3 355,54 13,5 1 398,6 572,2

188

161 625
0,5

0,5

1,52 11,37

9 542
14 714,68

10169,7 3 774,2 24 709

974

1,1

3 683 1 907

2 251
6,2

200

618

656,23

1,8

964,5

5 640,69 3 664,1

4 081 107

100

270

1 125,6

2 236,1
1914

26
1 407,6

606,8

3 255,1 5 727,1

729 89

1097,6

300

i 1981-01-01-06-30

1974 1975 1976 1977 1978 1979 1980 19811

LSD mikrogram 5 150 350 5 100 600

milliliter

antal tabl. 36 20 121 37 502 68 3

Meskalin gram

antal tabl.

Kokain gram 1 0,5 23,79 163,02 383,5 85,2 146,5

Narkotika övrig2 antal tabl. 2 948 1 841 2 871 468 151 2 778

• 1981-01-01-06-30

2 Valium, Mogadon m. m.

20,5
5 633

Mot. 1981/82:207

RIKSPOLISSTYRELSEN

Polisbyrå II
Rikskriminalsektionen

Beslagtagen narkotika
År 1980

Rad Ämnen/preparat etc.	Antal beslags till fällen	Sammanlagd kvantitet
Gram	Milli liter	Antal tabl.
12	Cannabis	3 581'	353 797,592	11,95	122
13	Cannabisextrakt	16	892,37
14	Opium	10	159,9
15	Morfinbas	2	0,4
16	Övriga morfinpreparat	7	12,57	13,0	15
17	Heroin	464	989,31	12,3	1
18	Kokain	17	1 484,75
19	Amfetaminpreparat	1242	18 391,54	121,5	94
20	Fenmetralinpreparat	7	5,05		135
21	LSD	4	0,33		128
22	Sömn-/lugnande medel
	som klassificeras som nar
	kotika enl. MF/SFS	287	135,22	19,0	9 757
23	Okänt prep.	235	1 374,3	248,0	1 980

1 Vid 144 tillfällen har 2 389 plantor Cannabis Sativa beslagtagits.

2 Därav 56 856,49 gram härodlad.

Anmälningar, misstänkta personer, resursinsatser

Mot. 1981/82:207

RIKSPOLISSTYRELSEN

Polisbyrå II
Rikskriminalsektionen

Månadsstatistik narkotika

Hela riket, januari-oktober 1981 (jfr med motsv. period 1980)

Råd Uppgiftens art	Oktober 1981 Antal	Januari 1980 Antal	-Oktober 1981 Antal
1	Inkomna ärenden (anmälningar)	1 278	8 937	11 268
2	Hörda personer, misstänkta för tillv./saluh./överl.	454	3 208	3 815
3	- därav utlänningar	54	532	551
4	Hörda personer, misstänkta för enbart innehav	773	5009	6 344
5	- därav utlänningar	39	253	306
6	Anhållna personer	442	3 006	3 633
7	- därav utlänningar	53	500	550
8	Häktade personer	178	1047	1 339
9	- därav utlänningar	42	289	313
10	Antal beslag av narkotika (beslagstillfällen)	683	4 892	5 871
11	Antal polismän som huvudsakligen varit sysselsatta m. spaning/ utredn. i narkotikaärenden (månadsarb.krafter)	414,5	Medeltal 320	Medeltal 351

Beslagtagen narkotika

Oktober 1981 Januari-Oktober 1981

Rad Ämnen/preparat Antal Sammanlagd kvantitet

beslags

Antal Sammanlagd kvantitet

beslags

etc. till- Gram Milli- Antal till- Gram Milli- Antal

fällen liter tabl. fällen liter tabl.

12	Cannabis	4061	12 644,162			3 5453	175 096,864		4
13	Cannabisextrakt	2	3,0			18	279,2
14	Opium	45	26,1			10	36,4
15	Morfinbas	1		1,0		2	4,7	1,0
16	Övriga morfinpreparat					3	0,2		16
17	Heroin	46	194,03			431	3 136,83
18	Kokablad					1	12,0
	Kokain	1	0,3			16	139,03		1
19	Amfetaminpreparat	171	4 434,73			1309	15 166,04	64,0	81
20	Fenmetralinpreparat					7	15,99
21	LSD	3			7	7			77
22	Sömn-/lugnande medel som klassifi
	ceras som narkotika enl. MF/SFS	44	16,12		826	374	262,87	140,0	238 823
23	Okänt preparat	5	876,0		205	109	3 736,73	78,0	1366

1 Vid 13 tillfällen har 56 plantor Cannabis Sativa beslagtagits.

2 Därav 1 292,8 gram härodlad Cannabis.

3 Vid 126 tillfällen har 3 458 plantor Cannabis Sativa beslagtagits.

4 Därav 27 481,06 gram härodlad Cannabis.

5 Vid 1 tillfälle har 75 plantor härodlad Opievallmo beslagtagits.

Mot. 1981/82:207

Anmälningar, misstänkta personer, resursinsatser

RIKSPOLISSTYRELSEN

Polisbyrå II
Rikskriminalsektionen

Narkotika Årsstatistik 1974-1980 (hela landet inkl. rkrm.)
Anmälningar m. m.

Råd Uppgiftens art	1974 Antal	1975 Antal	1976 Antal	1977 Antal	1978 Antal	1979 Antal	1980 Antal
1	Inkomna ärenden (anmälningar)	5 265	5 465	5 783	6 787	6906	6 904	10 806
2	Hörda personer, misstänkta för tillv./saluh./överl.	2 588	2 535	2 291	2 721	2 830	2 817	3 853
3	- därav utlänningar	253	294	253	259	330	358	630
4	Hörda personer, misstänkta för enbart innehav	3 859	3 804	4 039	4 105	4 281	3 870	6 093
5	- därav utlänningar	188	244	188	170	170	218	325
6	Anhållna personer	2 525	2 602	2 401	2 619	2 437	2 609	3 576
7	- därav utlänningar	302	347	298	291	364	395	601
8	Häktade personer	917	1 159	847	1026	940	975	1 273
9	- därav utlänningar	182	248	218	188	243	223	348
10	Antal beslag av narkotika (beslagstillfällen)	2 838	2 645	3 250	3 404	3 359	3 569	5 772
11*	Antal polismän som huvudsakligen varit sysselsatta m. spaning/utredn. i narkotikaärenden (månadsarb.krafter)	223	222	230	304	322	322	335

* Medeltal per år.

Mot. 1981/82:207

Mot. 1981/82:207 41

Tullens totala beslag av vissa narkotika, kokain - heroin - cannabis

Sverige	Kokain	Heroin	Cannabis
			1965 20 g
1969
1970
1973	0,038 g	0,217 g
1974	0,004 g	0,362 g
1975	0,001 g	0,008 g
1976	0,216 g	16,702 g
1977	0,770 g	1,991 g
1978	1,120 g	4,218 g
1979	1,970 g	4,054 g	y	r
1980	1,630 g	2,396 g	720 kg

Europa	Kokain	Heroin	Cannabis
1967	1 kg	68 kg	482 kg
1968	0,6 kg	12 kg
1970	2 kg	78 kg
1971	33 kg	405 kg
1972	21 kg	792 kg
1976	60 kg	716 kg
1977	89 kg	547 kg
1978	186 kg	610 kg	’	'
1979	149 kg	666 kg	58,5 ton + 284 kg +
			263 lit olja
1980	236 kg	1 122 kg	71 ton + 325 kg olja

Anm.: Tullen uppskattar att detta är ca 5 % av den totala hanteringen.

Antal dödsfall i samband med drogmissbruk i
Europa år 1978: > 1 000 personer
Sverige år 1978: > 50 personer

Sverige år 1979: 150-200 personer
Sverige år 1980: 200 personer

Mot. 1981/82:207

Europastatistik över kokainbeslag under 1980
Totalt har i Europa beslagtagits 235,879 kilo.

Belgien	1,235 kg
Danmark	0,001 kg
Frankrike	36,157 kg
Finland	0,017 kg
Västtyskland	18,723 kg
Grekland	0,004 kg
Italien	32,408 kg
Luxemburg	2,280 kg
Holland	35,962 kg
Norge	0,215 kg
Portugal	2,277 kg
Spanien	56,655 kg
Sverige	1,421 kg
Schweiz	13,118 kg
England	35,406 kg

Europastatistik under åren 1976-1980

1976 46.831 kg

1977 59,183 kg

1978 154,522 kg

1979 149,390 kg

1980 235,879 kg

Mot. 1981/82:207

Europastatistik över heroinbeslag under 1980

Totalt har beslagtagits 1122 kg. Utav detta har 5 % kommit från Fjärran
östern, 87 % från Mellanöstern samt 7 % från Europa.

Österrike 10,2 kg

Belgien 32,7 kg

Danmark 10,3 kg

Västtyskland 240,5 kg

Frankrike 47,6 kg

Grekland 33,2 kg

Italien 233,4 kg

Luxemburg 1,7 kg

Holland 91,2 kg

Norge 2,6 kg

Portugal 0,1 kg

Spanien 3,6 kg

Sverige 1,0 kg

Schweiz 12,3 kg

Turkiet 56,9 kg

England 43,4 kg

Jugoslavien 301,0 kg

Europastatistik under åren 1976-1980

1976 639,4 kg

1977 529,4 kg

1978 575,9 kg

1979 666,1 kg

1980 1 122,4 kg

Mot. 1981/82:207

Europastatistik över cannabisbeslag under 1980

Totalt har beslagtagits 71 872,525 kg cannabis samt 325,595 kg cannabisolja.

	Kg cannabis	Kg cannabisolja
Österrike	209,043	10,000
Belgien	938,945
Cypern	6 667,144
Danmark	1 064,575	3,315
Frankrike	4 314,164	84,100
Västtyskland	1 941,475	5,724
Finland	8,698
Gibraltar	1 304,600
Grekland	440,575	13,184
Island	1,277
Irland	536,630
Italien	2 845,724	3,105
Luxemburg	0,700
Monaco	0,037
Holland	14 040,444	0,153
Spanien	8 207,571	73,510
Sverige	353,797
Schweiz	608,187	19,757
Turkiet	79,609
England	26 558,989	81,000
Jugoslavien	1 025,919	31,000

Europastatistik under åren 1976-1980

	Kg cannabis	Kg cannabisolja
1974	24 974,710	298,651
1975	30 886,594	233,988
1976	33 469,430	274,849
1977	70 449,878	595,163
1978	46 538,827	269,242
1979	58 524,123	284,272
1980	71 872,525	325,595

Mot. 1981/82:207

Bilaga 2

Sammanställning av ”Spanark-gruppens” förslag

Lagstiftningsförslag

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om utredning av frågan om
"kronvittneri' och dessas rättsliga behandling
att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om ändring av lagen om
TV-övervakning därigenom att lagen kompletteras med bestämmelse som
stadgar undantag för polisens verksamhet

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen att i lag tas in bestämmelser
som möjliggör för polisen att - utan hinder av bestämmelserna om
hemfridsbrott och olaga intrång - bedriva spaning från vissa utrymmen som

f. n. åtnjuter skydd mot polisiärt intrång

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen att narkotikastrafflagen ses
över vad gäller möjligheterna att ingripa mot innehavsbrottet redan på
försöks-, förberedelse- och stämplingsstadierna
att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om ändring av och tillägg
till nuvarande och i proposition 1975/76:202 föreslagna bestämmelser om
telefonavlyssning vad gäller kravet på misstankens styrka, initiativtagande
myndighet, interimistiska förordnanden och beslutande
att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen att bestämmelserna om
telefonavlyssning skall omfatta även telexmeddelanden

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen att 27 kap. 16 § RB erhåller
tilläggsbestämmelse som - i likhet med lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål - ger polisen rätt att av
televerket få uppgift på telefonsamtal som expedierats till eller från viss
telefonapparat

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om utredning av frågan om
lagstiftning som skyddar det legala instrumentet telefonavlyssning mot
användning av kryptoutrustade telefonapparater
att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om ändring av bestämmelserna
i 4 kap. 9 a-b §§ BrB om olovlig avlyssning med tekniska hjälpmedel
och olovligt anbringande av sådana hjälpmedel till förmån för polisiär spaning
mot grov narkotikabrottslighet i enlighet med föreslagna bestämmelser om
telefonavlyssning

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om utredning av polisens
rätt till tillträde till enligt regeringsformen fridsskyddade utrymmen för
anbringande och återtagande av spaningsteknisk utrustning

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om utredning av frågan om
rätt för polisen att anbringa (och återta) pejlingsutrustning i eller på (resp.
från) en persons kläder eller andra medförda tillhörigheter

Åtgärdsförslag

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om särskilda medel för köp
av narkotika i spaningssyfte

att rikspolisstyrelsen tar initiativ till diskussioner med berörda parter inom
polisväsendet om användandet av fria spanare

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om rätt för styrelsen att
placera en narkotikapolis i Ankaral Istanbul som sambandsman för Mellanöstern/Främre
Orienten och en i Köpenhamn

Mot. 1981/82:207

att rikspolisstyrelsen - inom ramen för Interpolverksamheten - verkar för
ett s. k. poolsystem där medverkande länder bevakar tekniska innovationer
och rapporterar detta till generalsekretariatet samt att länderna gemensamt
står för eventuella utvecklingskostnader

att rikspolisstyrelsen verkar för att leasingmedgivandet för narkotikaspaning
förlängs att gälla efter den 1 juli 1980
att rikspolisstyrelsen verkar för att fasta fordon tilldelas narkotikarotlarna
efter normen 1:5

att rikspolisstyrelsen skapar rutiner för ett rullande fordonsbyte mellan
narkotikarotlarna

att rikspolisstyrelsen verkar för att narkotikarotlarnas fordon kan förses
med falska registreringsskyltar

att rikspolisstyrelsen hemställer om medgivande till köp, försäljning och
skrotning av begagnade bilar

att rikspolisstyrelsen i kommande petita begär medel för ytterligare en s. k.
spaningsbuss och tre motorcyklar för spaningsändamål och depåplacering
att rikspolisstyrelsen verkar för att radiosystem 450 kommer samtliga
narkotikarotlar till godo
att rikspolisstyrelsen vidtar erforderliga åtgärder för utbyggnad av
kryptoutrustning beträffande samtliga radio stationer

att rikspolisstyrelsen omplacerar befintlig kryptoutrustning för fasta fordon
till förmån för narkotikarotlarna och därvid skyndsamt tillför Falu polisdistrikt
kryptoutrustad basstation

att rikspolisstyrelsen tilldelar varje narkotikarotel 1-2 i väskor inbyggda
radiostationer med krypto för förhyrda fordon

att rikspolisstyrelsen tilldelar varje narkotikarotel en mobil kryptoutrustad
radiostation för ledning av spaningsoperationer
att rikspolisstyrelsen tilldelar varje depå s. k. repeater med krypto
att rikspolisstyrelsen tilldelar varje depå utrustning för avlyssning av biloch
sjötelefonsystemen

att rikspolisstyrelsen låter komplettera de optiska hjälpmedlen vid narkotikarotlarna
i enlighet med föreslagna normer

att rikspolisstyrelsen hemställer hos regeringen om medel för telefonavlyssningsutrustning
för stationärt och interimistiskt bruk till narkotikarotlarna

att rikspolisstyrelsen tilldelar narkotikarotlarna akustiska hjälpmedel i
enlighet med förslagna normer

att rikspolisstyrelsen låter komplettera de elektroniska hjälpmedlen (i
övrigt) vid narkotikarotlarna i enlighet med föreslagna normer

att rikspolisstyrelsen tar initiativ till att utveckla dataanvändningen i
spaningsarbetet såväl i fråga om enskilda ärenden som avseende mera
allmängiltiga spaningsregister och register för underrättelseförfarandet
att rikspolisstyrelsen medverkar till att narkotikarotlarna tillgodoses med
skrivmaskiner enligt styrelsens norm för skrivmaskiner

att rikspolisstyrelsen tilldelar varje narkotikarotel en elektronisk våg
att rikspolisstyrelsen tar fram erforderliga väskor för tekniska hjälpmedel i
spaningsarbetet

att rikspolisstyrelsen tillsätter en partsammansatt arbetsgrupp för att utreda
frågan om behov för spaningsbruk av andra skjutvapen än nuvarande
tjänstevapen, vapenhölster, knivutrustning och gasutrustning samt skottsäkra
västar

Mot. 1981/82:207

att rikspolisstyrelsen organiserar en teknisk utvecklingsenhet vid rikskriminalsektionen

att rikspolisstyrelsen organiserar en underrättelseenhet vid rikskriminalsektionens
narkotikarotel och därvid vidtar föreslagna förändringar av rotelns
enhetsindelning

att rikspolisstyrelsen även i fortsättningen avdelar minst två man vid
interpolsektionen för internationella kontakter i fråga om narkotikabrottslighet

att rikspolisstyrelsen etappvis begär medel för 20 nya polismanstjänster
med särskild lönesättning och 4 akademiskt utbildade befattningshavare för
placering vid UF-enheten

att rikspolisstyrelsen verkar för att generaltullstyrelsen avdelar en tulltjänsteman
för tjänstgöring vid UF-enheten

att rikspolisstyrelsen verkar för att det inom Interpols ram skapas en pool
av polismän som är villiga att i annat land utföra översättning och
tolkning

att rikspolisstyrelsen tillsätter en partsammansatt arbetsgrupp med uppgift
att utarbeta utbildning i underrättelseförfarandet.

GOT AB 70153 Stockholm 1982