Arbetstidsförkortning (Motion 1983/84:1337 Lars Werner m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1983/84:1337

Motion

1983/84:1337

Lars Werner m. fl.

Arbetstidsförkortning

I Sammanfattning

Allt fler skäl talar för en förkortning av arbetstiden. Sex timmars arbetsdag
bör därvid ställas som målsättning. Arbetstidsförkortningen bör genomföras
under en begränsad tidsperiod för att ge så gynnsamma resultat som möjligt.
Övertidsarbetet bör samtidigt begränsas hårt. Övergången till sex timmars
arbetsdag bör enligt vpk:s mening vara genomförd före utgången av
1980-talet. Som ett första steg bör en minskning av arbetsdagen till sju
timmar genomföras 1985.

Det är nödvändigt att samtidigt vidta speciella åtgärder i vad gäller
arbetstiden för skiftarbetande med tunga och hälsofarliga yrken. Det
inkluderar de typiska kvinnoyrkena inom vård och städning, som både är
tunga och ofta utförs på obekväm arbetstid. Dessa åtgärder går alltså utöver
den allmänna arbetstidsförkortningen och bör innebära en minskning av
arbetstiden till sex timmar per dag eller trettio timmar per vecka från 1985.

Det skall också observeras att en sänkning av pensionsåldern, vilket är
speciellt viktigt vid tungt arbete, eller en övergång till fritt förlagd, begränsad
livsarbetstid ur flera synpunkter kan ses som likvärdiga med en förkortning
av den dagliga arbetstiden.

Övergång till sex timmars arbetsdag får en rad effekter både av social och
ekonomisk natur. Den är ett steg mot jämlikhet mellan kvinnor och män.
Den bidrar till att bryta med de skevheter som alstras ur den rådande
arbetsdelningen mellan könen.

Övergången till sex timmars arbetsdag är en viktig betingelse för
jämlikhet. De långa arbetstiderna - varvid bruttoarbetstiden bör räknas drabbar
framför allt småbarnsföräldrar, de med låg levnadsstandard, de som
har oregelbundna arbetstider, de som har kroppsarbete, de som har låg
utbildning. Arbetstidsförkortning är i hög grad en klassfråga.

Förkortning av bruttoarbetstiden är en viktig förutsättning för att föräldrar
skall kunna bättre umgås med sina barn liksom för människornas deltagande
i kulturella aktiviteter, andra former av fritidsverksamhet liksom i den
demokratiska processen i föreningar och folkvalda organ.

Sextimmarsdagen påskyndar utvecklingen mot en ny arbetsorganisation.
Den förebådar en ny syn på arbetet, som är i linje med de stora
samhällsförändringar, vilka bildar förutsättningen för arbetslöshetens
slutliga avskaffande. Ur detta perspektiv kan man säga att sex timmars
arbetsdag ingår som ett nödvändigt led i en långsiktig politik mot

1 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 1337

Mot. 1983/84:1337

arbetslösheten. Allt fler börjar nu också hysa uppfattningen att full
sysselsättning i klassisk mening inte kan uppnås vid oförändrad längd på
arbetsdagen.

Det betyder inte att arbetslösheten kan avskaffas genom delning av den
tillgängliga mängden arbete. Arbetslösheten skapas genom de motsättningar
som präglar hela den kapitalistiska produktionsprocessen. Tendensen att
minska mängden mänskligt arbete fortsätter, oavsett arbetstidens längd.

Men en övergång till kortare arbetsdag kan, som det framlagda materialet i
denna motion visar, i ett givet läge medföra en engångsökning av antalet i
produktionen verksamma. Kortare arbetsdag ger flera jobb. Kostnaderna
för de nya arbetena ligger främst på bytesbalansen och på den offentliga
sektorns budget. Dessa kostnader uppvägs emellertid enligt vår uppfattning
mer än väl av de positiva effekter som arbetstidsförkortning ger.

Vi förutsätter att oförändrade realinkomster skall upprätthållas för
majoriteten av de som berörs av arbetstidsförkortningen, dvs. alla med låga
och mellaninkomster. Sextimmarsdagen liksom varje arbetstidsförkortning
är en fråga om kamp för en bättre fördelning, främst mellan arbete och
kapital. Det är en fråga om maktförhållanden och facklig/politisk aktivitet,
vilket resultat som kan uppnås i kampen för en arbetstidsförkortning liksom i
själva kampen för kortare arbetstid över huvud taget. Hela frågan måste
ställas in i ett vidare sammanhang. I en period då reallönerna sänkts kraftigt
och vinsterna når rekordnivå begränsas kraven med säkerhet inte till
kompensation för en förkortning av arbetstiden utan gäller också höjda
reallöner.

Arbetstidsförkortningen bör och kan inte uppskjutas till omkring år 2000
såsom antytts i uttalanden från regeringsmedlemmar. Mot en förkortning av
arbetdagen kan heller inte anföras att den skulle leda till en ytterligare
koncentration av befolkningen. Självfallet skall en så genomgripande reform
genomföras samtidigt med en omläggning av industri- och regionalpolitiken.
En kraftig förkortning av arbetsdagen kommer både att framtvinga en sådan
omläggning och samtidigt underlätta omläggningen.

II ”Intäkter” och ”kostnader” vid arbetstidsförkortning

En stor social och ekonomisk reform som en kraftig arbetstidsförkortning
kan diskuteras ur olika perspektiv och i olika termer. Det avgörande är
naturligtvis effekterna för de arbetande människorna, men dessa kan i sin tur
värderas och mätas med olika metoder. De som är motståndare till en
arbetstidsförkortning och hävdar att en sådan inte kan ge något bidrag i
kampen mot arbetslösheten för sin kritik i ekonomiska termer. För att kunna
värdera och motbevisa denna kritik har vi valt att här också föra
resonemanget i sådana termer.

De flesta reformer har både en ”intäkts-” och "kostnads”-sida. De
fördelar som en arbetstidsförkortning ger innebär också att annat måste
uppoffras.

Mot. 1983/84:1337

Anledningen till att begreppen intäkter och kostnader satts inom
citationstecken är att det inte är enbart fråga om ekonomiskt mätbara
storheter utan att det snarare i stor utsträckning är fråga om andra positiva
och negativa effekter som en arbetstidsförkortning för med sig. Här kommer
vi att använda begreppen intäkter och kostnader i denna mycket vidare
betydelse. Då skall man komma ihåg att speciellt på ”intäktssidan” är det
inte fråga om intäkter i snäv ekonomisk mening.

Det kan vara väsentligt att allmänt diskutera vilka intäkter och kostnader
som en arbetstidsförkortning i den närmaste framtiden skulle kunna ha. I
nästkommande avsnitt kommer vi att redovisa mer detaljerade beräkningar
av vissa kostnader för arbetstidsförkortning.

Vilka ”intäkter” finns?

När debatten om förkortning av arbetstiden till sex timmar först kom upp i
början av 1970-talet var det huvudsakliga skälet att en kortare arbetsdag
skulle vara en kompensation bl. a. för de allt längre arbetsresorna, det högre
arbetstempot och på så sätt skulle en kortare arbetsdag kunna mildra
utslagningen. Till dessa sociala skäl kom att kvinnorörelsen menade att en
kortare arbetsdag var en förutsättning för att kvinnor skulle kunna
kombinera sitt traditionella ansvar för hem och barn med förvärvsarbete.
Genom att kvinnor i större utsträckning skulle kunna ha fulltids
förvärvsarbete kunde också de ekonomiska ojämlikheterna mellan kvinnor
och män utjämnas och därmed skulle en kortare arbetsdag kunna bidra till
kvinnofrigörelsen. En kortare daglig arbetstid skulle också innebära att
männen skulle få tid till hemarbete.

Dessa ”intäkter” är de brett erkända. Både LO och TCO ansluter sig till en
kortare arbetsdag ”på sikt” och av sociala och kvinnofrigörelseskäl. SAP är
också för en arbetstidsförkortning av dessa skäl. Även vpk anser att det
främst är på grund av dessa ”intäkter” som arbetsdagen bör kortas.

Dessa ”intäkter” av en arbetstidsförkortning är långsiktiga bl. a. i den
meningen att de inte omedelbart kommer att innebära en kvinnofrigörelse,
men att de på sikt kan innebära en förändring i arbetsdelningen mellan
könen.

På senare år har de allt större arbetslöshetsproblemen fört med sig att
också sysselsättningsaspekten av en arbetstidsförkortning har tagits med
bland ”intäkterna”. Här finns emellertid en stark kritik - främst från de
etablerade ekonomerna. Denna kritik hävdar att vissa kostnader för
arbetstidsförkortningen kommer att bli så stora att det egentligen inte blir
någon positiv effekt på sysselsättningen. Det har också fört med sig att man i
större utsträckning börjat diskutera huruvida arbetstidsförkortningen skall
ske med bibehållen månadslönenivå.

Bland intäkterna vid en arbetstidsförkortning kan besparingar vad det
gäller produktionskapitalet också nämnas. Detta är visserligen en

Mot. 1983/84:1337

”ekonomisk” intäkt men den är icke desto mindre svår att kvantifiera (vilket
gör att vi inte närmare kommer att behandla denna aspekt). För att denna
intäkt skall kunna erhållas krävs det att övertids- eller skiftarbetet ökar,
vilket är en negativ effekt. Genom att omsättningshastigheten (eller
omslagshastigheten som Marx kallade samma fenomen) för kapitalet ökar
ökar också lönsamheten. Mindre kapital binds i produktionen per dag, vilket
betyder att företagens räntekostnader blir lägre. Men varje försök att göra
mer precisa beräkningar stupar på att den slutliga effekten är beroende av en
hel rad faktorer, som är mycket svåra att göra meningsfulla antaganden
kring.

Vilka ”kostnader” finns?

Kostnaderna för arbetstidsförkortning är främst ekonomiska av olika slag.
En kortare arbetsdag med någon form av lönekompensation ökar givetvis
företagens kostnader. Detta i sin tur försämrar företagens konkurrenskraft
och därmed kan en arbetstidsförkortning dels ge ökade avskedanden i
exportindustrin, dels innebära försämrad balans i betalningarna med
utlandet.

En annan typ av ekonomiska kostnader uppstår om arbetstidsförkortningen
skulle ske utan lönekompensation, dvs. månadslönerna skulle minska för
heltidsarbetande. Den standardsänkning som skulle bli ett resultat av en
arbetstidsförkortning utan lönekompensation eller med en ofullständig
lönekompensation är en kostnad för den enskilde i första hand, men kan
också innebära lägre efterfrågan på hemmamarknaden och därmed minskad
sysselsättning.

En påtaglig och icke direkt ekonomisk ”kostnad” vid en arbetstidsförkortning
är att risken för att speciellt tvåskiftsarbete ökar. (1. Not se efter avsnitt
II.)

I debatten har det också förekommit att andra negativa effekter av
arbetstidsförkortning förts fram. Det har t. ex. hävdats att utsugningen av
arbetskraften (stressen, arbetstempot) skulle öka om arbetstiden kortades.
Det har också hävdats att om arbetstiden kortades skulle många människor
ägna sig mer åt videotittande och de skulle få ett socialt sett ännu mer armt liv
än nu.

Vi skall här behandla några av de ovan uppräknade ”intäkterna” och
”kostnaderna”. Först gäller det att ta upp de skäl för en kortare arbetsdag
som traditionellt sedan mitten av 1970-talet förts fram i debatten.

Den verkliga arbetsdagens längd

I debatten kring kortare arbetsdag har den s. k. bruttoarbetstiden blivit ett
väsentligt begrepp. Med bruttoarbetstid menas att till den vanliga
arbetstiden som i normala fall är åtta timmar per dag för heltidsarbetande

Mot. 1983/84:1337

skall man lägga övertidsarbete, extraknäck och resor till och från arbetet.
Bruttoarbetstiden mäter således den tid som en arbetande är borta från
hemmet för att förtjäna den lön han/hon måste ha för att kunna bibehålla sin
levnadsstandard.

Bruttoarbetstiden visar också vilken tid som finns över för det oavlönade
och osynliga hemarbetet, för fritidsaktiviteter som t. ex. sport och annat
friluftsliv, för deltagande i olika former av kulturverksamhet, för deltagande
i den demokratiska processen genom t. ex. politiskt och fackligt arbete. För
dem som har en lång bruttoarbetstid kommer det givetvis vara svårt att hinna
med mycket mer än det nödvändiga hemarbetet och sömn. Deltagande i den
demokratiska processen är omöjligt och likaså ett rikt liv i form av deltagande
i kulturella verksamheter eller i sport och friluftsliv. Den verkliga
arbetstidens längd kommer att vara ett minst lika effektivt hinder som de
ekonomiska och sociala hindren.

Enligt statistiska centralbyråns levnadsnivåundersökning 1977/78 (Levnadsförhållanden
1977/78, Stockholm 1981) hade 320000 anställda eller
8,9% en bruttoarbetstid som översteg 11 timmar. 1 genomsnitt tar
hemarbetet (inköp, matlagning, disk, städning och tvätt dvs. exkl. den tid
som har med barnuppfostran etc. att göra) enligt en undersökning gjord av
konsumentverket 1976 omkring 4,5 timmar per dag (familjer från två
Stockholmsförorter med minst ett barn i åldern 0-6 år). Det för familjen
nödvändiga arbetet kan således ta mycket lång tid.

En hög bruttoarbetstid har t. ex. småbarnsföräldrar, de med låg
levnadsstandard, de som har oregelbundna arbetstider, de som har
kroppsarbete, de som har låg utbildning, och det är vanligare med en lång
bruttoarbetstid i storstadsområdena - men det är ännu vanligare med lång
bruttoarbetstid i några av skogslänen.

Undersökningen visar att arbetstidsförkortning verkligen är en klassfråga.
De grupper som är undertryckta klassmässigt i samhället är också de grupper
som har det svårast att få tiden att räcka till.

Kvinnofrigörelse och arbetstid

Vi konstaterade ovan att arbetstidsfrågan är en klassfråga. Men
arbetstidsförkortning är givetvis också en kvinnofråga - och det i ännu högre
grad. Det är därför ingen tillfällighet att det var kvinnoorganisationerna som
lyfte fram kravet om sex timmars arbetsdag. Kvinnornas andel av
arbetskraften har ökat under hela efterkrigstiden - i synnerhet under de två
senaste decennierna. Men samtidigt har deltidsarbetet ökat kraftigt. I dag
arbetar nästan hälften av alla förvärvsarbetande kvinnor deltid. Andelen
män som arbetar deltid är ca 5 %. Som skäl för deltidsarbete anger 60 % av de
deltidsarbetande kvinnorna att det är hemarbete och barntillsyn som gör att
de väljer att arbeta kortare tid. Bland män som arbetar deltid är det viktigaste
skälet studier (statistiska centralbyrån, Hur jämställda är vi?

Mot. 1983/84:1337

Levnadsförhållanden 1975/77, Stockholm 1980).

Deltidsarbetet är vanligast inom traditionella kvinnodominerade arbetsområden
som städning, kontorsarbete och vårdarbete. Det finns klara
klasskillnader. Det är de lågavlönade kvinnorna som deltidsarbetar. Kvinnor
med högavlönade yrken arbetar sällan deltid.

En del av de deltidsarbetande kvinnorna vill ha heltidsarbete men kan inte
få det. Men för majoriteten är deltidsarbetet en privat lösning på konflikten
mellan förvärvsarbete och hemarbete. Deltidsarbetet döljer i själva verket
ett dubbelarbete.

Det dubbelarbete som kvinnorna utför kan belysas med uppgifter om
hemarbetets fördelning. Både jämställdhetskommitténs utredning (SOU
1979:89) och SCB:s levnadsnivåundersökning Hur jämställda är vi? (aa)
visar att arbetsdelningen i hemmet i stort sett inte påverkas av kvinnans
förvärvsarbete.

Det är inte kvinnans utan mannens förvärvsarbetstid som påverkar
fördelningen av hushållsarbetet. Om mannen arbetar heltid spelar det ingen
roll om kvinnan arbetar hel- eller deltid. Det är ändå hon som gör det mesta
av arbetet i hushållet.

Enligt Hur jämställda är vi? gör kvinnan merparten av inköpsarbetet i
66 % av paren, merparten av matlagningsarbetet i 86 % av paren, merparten
av diskarbetet i 78 % av paren och merparten av städ- och tvättarbetet i 80
resp. 86 % av paren.

Bördan av hemarbetet ökar om det finns småbarn i familjen. Således
konstaterar Kvinnors arbete (SOU 1979:89) att i hem där det finns barn
under skolåldern arbetar så gott som alla kvinnor 20 timmar eller mer i
hemmet per vecka.

Mot bakgrund av arbetsdelningen i hemmet är det lätt att förstå varför
kvinnor ”väljer” deltidsarbete. Konsekvenserna av detta ”val" blir att det
uppstår två typer av grundläggande skevheter i förhållandet mellan män och
kvinnor.

För det första en ekonomisk skevhet. Det är givet att den sorn
förvärvsarbetar mest också i allmänhet tjänar mest. Det är också välkänt att
kvinnor i allmänhet har lägre inkomster i praktiken oberoende av arbetstid
(se t. ex. Björn Tegsjö; Ingen inkomstutjämning mellan män och kvinnor i
sikte, Välfärdsbulletinen nr 3 1983). Det gör att kvinnorna blir ekonomiskt
beroende av männen. Detta beroende är mycket väsentligt i en värld där det
är nödvändigt att ha pengar för i stort sett alla varor och tjänster möjligheterna
till självhushåll är ju ytterligt begränsade.

I debatten om jämställdhet har alla varit överens om att ekonomisk
självständighet är en nödvändig förutsättning för kvinnornas frigörelse. Men
både låginkomstutredningen och deltidsundersökningen (SOU 1976:6
Deltidsanställdas villkor) har konstaterat att de deltidsarbetande har
generellt sett lägre timlön, oftare obekväm arbetstid, inga eller dåliga
möjligheter till fortbildning och avancemang, färre sociala förmåner och

Mot. 1983/84:1337

sämre facklig anslutning. Deltidsarbetet låser med andra ord fast kvinnorna i
en underordnad position på arbetsmarknaden och i ett ekonomiskt beroende
av männen (se också Anita Göransson; Den könsliga arbetsdelningen och
dess strategiska konsekvenser i Att tillämpa Marx, Lund 1979).

Därmed är kvinnorna i en ond cirkel eftersom deltidsarbetet befäster och
förstärker den traditionella arbetsdelningen mellan könen.

För det andra tenderar arbetsdelningen också att skapa en medvetenhetsskillnad
mellan män och kvinnor. Genom att kvinnor har ansvaret för hem
och barn men enbart ett delansvar för den del av försörjningen som handlar
om att skaffa fram pengar, kommer kvinnornas intresse för att fortbilda sig,
söka självförverkligande i förvärvsarbetet osv. att hindras. Den kvinnliga
medvetandesfären domineras av relationerna inom familjen. Och de
erfarenheterna räknas inte i yrkeslivet, i politiska och fackliga sammanhang.

Den manliga medvetandesfären blir också begränsad. Den domineras av
förvärvsarbetet och andra aktiviteter och sammanhang utanför hemmet.
Omsorgen om barnen och hushållsarbetet ligger utanför den manliga
medvetandesfären och därmed tenderar djupare känslomässiga erfarenheter
och omsorg om andra att undertryckas. I gengäld kommer männen att
dominera inte bara arbetslivet utan också det fackliga och politiska livet.

Genom en kortare arbetstid skulle man kunna bidra till en förändring av
båda dessa skevheter. Ursprunget till dem är arbetsfördelningen mellan
könen - och skevheterna förstärker också denna. Som vi senare skall visa
kommer arbetstidsförkortningen under vissa villkor att jämna ut
inkomsterna mellan den deltidsarbetande kvinnan och den heltids- och ofta
övertidsarbetande mannen. På så sätt kan arbetstidsförkortningen bidra till
att utjämna den ekonomiska skevheten i förhållandet mellan kvinnor och
män.

En allmän arbetstidsförkortning kan också öppna möjligheter för att
direkt motverka arbetsdelningen mellan könen. Sextimmarsdagen skulle
kunna ge även den heltidsarbetande mannen möjlighet att delta i hushållsoch
i omsorgsarbete. På samma gång skulle en kortare arbetsdag kunna ge
kvinnan mer tid att arbeta fackligt, i politisk verksamhet eller i andra
verksamheter utanför hemmet.

Arbetstidsförkortning och sysselsättning

Inom den svenska arbetarrörelsen har man i allmänhet inte förnekat att en
arbetstidsförkortning skulle öka sysselsättningen (eller minska sysselsättningsminskningen).
Men en utbredd uppfattning är att en arbetstidsförkortning
skulle vara en ”passiv sysselsättningspolitik”. Ett exempel på ekonomer
med denna uppfattning är TCO:s chefsekonom. Roland Spånt. I en intervju i
tidningen Vårdfacket (nr 9/1983) och i en broschyr utgiven av TCO (Kan
arbetstidsförkortningar öka sysselsättningen? - en debattskrift från TCO,
Lidingö 1983) menar Roland Spånt att en ökad sysselsättning i stället kan

Mot. 1983/84:1337

åstadkommas genom att regeringen för en ekonomisk politik som leder till
ökad tillväxt. En ökad tillväxt skulle enligt Roland Spånt bl. a. ge utrymme
för en expansion av den offentliga sektorn som skulle kunna ge nya jobb. Det
finns fortfarande stora otillfredsställda behov (behoven är enligt Spånt ”snart
sagt oändliga”) och om man fick ”fart på ekonomin” så skulle dessa kunna
tillfredsställas via den offentliga sektorn.

Roland Spånt menar också att förespråkarna för en arbetstidsförkortning
är ”tillväxtkritiker” (i Vårdfacket) eller sådana som menar att ”det finns en
given efterfrågan på produktion och för att åstadkomma denna produktion
arbetas varje år en viss mängd timmar” som skall fördelas. Om man är
tillväxtkritiker vill man inte lösa arbetslöshetsproblemet med ökad tillväxt,
och en begränsad tillväxt innebär givetvis att produktionsvolymen är given.
Dessa argument mot arbetstidsförkortning kan knappast betecknas som
seriösa.

Spånts och många andra ekonomers ståndpunkt i förhållande till
sysselsättningsproblematiken är att med ökad tillväxt så kan arbetslösheten
minskas. Det är således väsentligt att undersöka sambanden mellan tillväxt,
sysselsättning och arbetslöshet och diskutera förutsättningarna för att en
tillräckligt hög tillväxt kan skapas i de sektorer som kan ge ökad
sysselsättning.

Tillväxt och arbetslöshet

Redan Karl Marx studerade frågan om kapitalismen som system kan
åstadkomma en permanent full sysselsättning (Karl Marx Kapitalet första
boken, Uddevalla 1970). Marx menade att konkurrensen mellan kapitalen
tvingade kapitalisterna att ständigt förbättra sina produktionsmetoder.
Detta ledde till att kapitalintensiteten ökade (med Marx beteckningar så
ökade den organiska sammansättningen hos kapitalet) och det skapade en
tendens till en minskad relativ efterfrågan på arbetskraft. Marx menade
således att det är helt normalt med en ökad tillväxt och en ökande
arbetslöshet under kapitalismen, att de faktorer som orsakade tillväxten
också orsakade en ökad arbetslöshet.

Denna tendens till ökad arbetslöshet var inte särskilt framträdande under
tiden efter andra världskriget fram till mitten och slutet av 1960-talet (se
Drambo Effekter av ny teknik på produktivitet, sysselsättning och arbetstid,
arbetsmarknadsdepartementet, Ds A 1983:1, Stockholm 1983). Orsakerna
till detta har studerats av marxister och olika förklaringar har givits. Bl. a. har
man påpekat att en stor del av den ökande reservarmén varit sysselsatt
genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Även om denna invändning är
riktig måste man ändå konstatera att någon tendens till kraftig ökning av de
arbetslösa har vi inte upplevt i Sverige förrän under slutet av 1970-talet.

Sambandet mellan tillväxt av produktionen och mängden arbetade timmar

Mot. 1983/84:1337

är teoretiskt inte särskilt komplicerat:

Förändring av _ Förändring av Förändring av

produktion produktivitet arbetade timmar

Produktivitet definieras som produktion per arbetstimme. Om produktiviteten
inte förändrades skulle en ökad tillväxt bara kunna åstadkommas med
ökade arbetsinsatser. Men om produktiviteten också ökar snabbt måste
produktionen växa snabbare för att efterfrågan på arbetstimmar skall öka.
Med snabbt växande produktivitet minskar behovet av att arbetskraften blir
större. Det är detta som är Marx tes.

Det framgår av sambandet ovan att en ökande sysselsättning kan
åstadkommas genom att produktionen växer snabbare än produktiviteten.

Man har invänt emot Marx att den ökade produktiviteten åstadkoms
genom att nya maskiner och nya arbetsmetoder används. De nya maskinerna
skall tillverkas någonstans och därför kompenseras bortfallet av efterfrågan
på arbetskraft i de tidigare sektorerna av att det tillkommer nya företag och
tillverkning av nya produkter. För att den ökande produktiviteten inte skall
leda till en tendens till minskande sysselsättning krävs således att det sker en
”produktutveckling”.

Detta är bara ena sidan av problemet, nämligen efterfrågan av arbetskraft.
Men arbetslösheten bestäms också av utbudet på arbetskraft. En minskande
efterfrågan på arbetskraft kan mycket väl vara förenligt med t. o. m.
minskande arbetslöshet om utbudet av arbetskraft minskar mycket fort.

Man kan ställa upp följande teoretiska samband för bestämning av
tendensen till ökande eller minskande arbetslöshet:

Förändring Förändring Förändring Förändring

i utbud av = i produk- - i produkti- + av arbets

arbetskraft tion vitet löshet

(1) (2) (3) (4)

Detta samband, som trots allt är mycket förenklat, ger en mer komplicerad
bild. Om utbudet av arbetskraft växer (dvs. om t. ex. befolkningen växer
eller om det under en period kommer ut stora barnkullar på
arbetsmarknaden) så måste produktionen växa mycket snabbare än
produktiviteten för att inte arbetslösheten skall tendera att öka. Det är inte
säkert att arbetslösheten verkligen ökar - många kanske ”ger upp” innan de
ens kommit ut på arbetsmarknaden. Så en tendens till ökande arbetslöshet
innebär inte att man omedelbart kan avläsa högre arbetslöshetstal.

Det är intressant att studera hur tendenserna varit i vårt land under
kapitalismen. Detta har gjorts av Leif Drambo (aa, 1983). Han har delat upp
tiden från 1870 till 1979 i femårsperioder. Sedan har han undersökt hur
komponenterna (l)-(3) i sambandet ovan har utvecklats för varje
femårsperiod. Genom den undersökningen har han sedan beräknat
förändringen i arbetslösheten (komponent (4)). Denna beräkning av
förändringen av arbetslösheten blir då en beräknad tendens - inte ett mått på
hur arbetslösheten verkligen förändrades.

Mot. 1983/84:1337

En mycket viktig slutsats av Drambos undersökning är att det är betydligt
fler perioder som visar en tendens till ökad arbetslöshet (14 stycken) än
perioder som visar en tendens till minskad arbetslöshet (8 stycken). Med
andra ord är den period av relativt full sysselsättning som präglat Sverige
under efterkrigstiden snarare ett historiskt undantag än en regel.

För femårsintervallen från 1935-1940 till 1960-1964 finns en tendens till
minskande eller konstant arbetslöshet. Fr. o. m. femårsintervallet 1965-1970
finns en tendens till ökande arbetslöshet enligt Drambo. De arbetslöshetsproblem
vi ser i dag kan alltså ses som grundade redan under slutet av
1960-talet.

Går man vidare i analysen och undersöker de bakomliggande faktorerna
till förändringen i arbetskraftsefterfrågan finner man (enligt Drambo) att
under de perioder då det funnits en tendens till strukturell arbetslöshet har
kännetecknats av följande förhållanden (aa s.29):

1) Produktionsvolymökningen och produktivitetsökningen har varit lika
stora men samtidigt har arbetskraftsutbudet ökat (två femårsintervall på
1880-talet).

2) Produktionsvolymökningen har visserligen varit Större än produktivitetsökningen
men arbetskraftsutbudet har ökat mer än efterfrågan (7
tillfällen fördelade över hela perioden).

3) Produktionsvolymen har minskat samtidigt som produktiviteten har
ökat och dessutom har arbetskraftsutbudet ökat (inträffade enbart under
perioden 1930-1934).

4) Produktionsvolymen har varit oförändrad och produktiviteten har
minskat men samtidigt har arbetskraftsutbudet ökat mer än efterfrågan
(inträffade enbart under femårsintervallet 1913-1919).

5) Produktionsvolym och produktivitet har minskat men produktionsvolymminskningen
har varit större och dessutom har arbetskraftsutbudet ökat
(inträffade enbart 1920-1924).

6) Produktiviteten har ökat mer än produktionsvolymen och dessutom har
arbetskraftsutbudet ökat (inträffade under två femårsintervall, 1915-1919
och 1975-1979).

Under alla femårsintervall under perioden 1925-1929 och 1935-1964
ökade produktionsvolymen snabbare än produktiviteten samtidigt som
arbetskraftsutbudet ökade långsammare eller i samma takt vilket under hela
perioden ledde till en tendens till minskande eller konstant arbetslöshet. Den
hittills gjorda analysen visar att det inte räcker med att öka tillväxten för att
arbetslösheten skall tendera att minska. Historiskt visar Drambos studie att
trots att produktionen har växt under 19 av de 22 undersökta
femårsintervallen så har det inte räckt för att tendensen till ökad arbetslöshet
skulle kunna undvikas. Den främsta orsaken är att utbudet av arbetskraft har
växt snabbare än efterfrågan. I dag är en mycket stor ungdomsgeneration,
barnen till efterkrigstidens stora barnkullar, på väg in i arbetsmarknaden.
Det betyder att under 1980-talet kommer utbudet av arbetskraft att vara

Mot. 1983/84:1337

stort. Det ställer extra stora krav på en hög tillväxt (och relativt sett lägre
produktivitetsökning) för att man med konventionella metoder skall kunna
hålla arbetslösheten nere. Samtidigt vet vi att efterfrågan på världsmarknaden
troligen kommer att växa långsammare än under 1960-talet.

Det finns alltså fler faktorer som talar mot att man med traditionella
metoder kan motverka en tendens till ökad arbetslöshet:

• det förväntade stora utbudet av arbetskraft under de kommande åren,

• den låga tillväxten på världsmarknaden,

• elektronikens intåg på många områden som innebär att produktionen av
många produkter blir enklare och att det behövs färre arbetstimmar för att
utföra ett bestämt arbetsmoment när man använder verktyg och
instrument med elektronik.

Men frågan om elektroniken är en diskussionsfråga. Det har tidigare
berörts att en ökad produktivitet som orsakas av att nya produkter
introduceras leder till att de arbetstimmar som faller bort inom en ”gammal'’
industrigren kan kompenseras genom att en "ny” industrigren tillkommerden
industrigren som tillverkar den nya produkten.

Ofta hävdas det att elektroniken skulle ha kraftfulla sådana kompensationseffekter
- på samma sätt som andra tekniska genombrott t. ex.
ångmaskinen anses ha haft. Roland Spånt ansluter sig till denna ståndpunkt
(se TCO-skriften enligt ovan).

Tekniken och sysselsättningen

I traditionell ekonomisk teori är teknikutvecklingen något utanförstående
som enbart kan studeras som en effekt på produktiviteten. Så behandlade vi
den också ovan. I allmänhet menar man att tekniken är en positiv faktor som
skapar nya arbeten.

Det finns emellertid studier som problematiserar denna entydigt positiva
syn på teknikens inverkan på sysselsättning. I en studie från Aalborgs
universitetscenter (Christian Bjerg, Birgitte Gregersen, Niels Maarbjerg och
John Thögersen, Teknologisk udvikling og beskaeftigelse, Aalborgs
universitetscenter, juli 1980) särskiljer man olika perioder av teknikutveckling.
Det finns perioder då tekniken utvecklas och skapar nya produkter.
Dessa tillverkas ofta med låg kapitalintensitet (låg organisk sammansättning).
Under perioden där denna tendens är den dominerande skapas nya
arbeten - utvecklingen är extensiv.

Möjligheterna att öka produktionen på andra sätt än genom att utvidga
befintliga anläggningar och anställa fler är små.

Så småningom är möjligheterna till produktutveckling grundad på de nya
tekniska upptäckterna uttömda. Nu koncentreras intresset på att göra
produktionen så effektiv som möjligt. Produktionsmetoderna förfinas och
rationaliseringarna innebär att arbetsstyrkan minskar. Utvecklingen går över

Mot. 1983/84:1337

i en intensiv fas.

Under denna senare fas innebär införande av ny teknik att arbetslösheten
ökar- kompensationseffekterna, som fanns under produktutvecklingsfasen,
blir mindre. Om detta uppfattades schematiskt skulle införandet av den nya
tekniken i dag innebära en extensiv utveckling. Men det är tveksamt.
Elektroniken är inte alls ny. Det är snarare så att elektroniken utvecklas f. n.
på ett nytt sätt. Under introduktionen av datorer på 1960-talet skapades
förmodligen nya arbeten - särskilt inom administration och kontor. Då
skapade införandet av datorer troligen fler arbeten (t. ex. stansoperatriser,
många olika assistenter och handläggare vars uppgift var att följa och
sammanställa uppgifter från datalistor osv.).

Det som nu sker vad det gäller datorutveckling för kontor är att mikro- och
minidatorer utvecklas, kommunikationsmöjligheterna blir bättre och
datorerna integreras med det traditionella kontorsarbetet. Genom att
”intelligenta” terminaler kan placeras direkt hos den handläggande
personalen behövs inga mellanhänder som ”kör” olika program eller som
sammanställer olika listor. Indata levereras direkt av handläggare som
arbetar i direktkontakt med olika system. Utdata tas ut direkt av dem som
behöver den.

Genom utvecklade kommunikationsmöjligheter, textbehandling osv. görs
dessutom olika serviceyrken inom kontoren onödiga (t. ex. sekreterare,
skrivmaskinspersonal osv.).

Kontorsrationaliseringen skapar inte några nya ”kontorsprodukter” utan
rationaliserar de gamla ”produkterna”. Det innebär att arbeten kommer att
försvinna.

På samma sätt är det med utvecklingen inom handeln. Med de nya
datoriserade kassaregistren blir det möjligt att till stor del ta bort
inventerings- och beställningsarbete och bokföringen förenklas. Inte heller
inom handeln skapar datoriseringen några kompensationseffekter. Och
programmeringsarbetet är för avancerat för att det skall vara möjligt att låta
de handelsanställda utföra det.

Dessa hotbilder är numera välkända. Men de etablerade ekonomerna
menar att de nya datoriserade produkterna också skapar nya arbeten - dels
skall dessa mikroprocessorprodukter tillverkas, dels skall program till dem
göras. Vad det gäller tillverkningen av elektronikprodukter så är den ofta en
förenkling i förhållande till de elektromekaniska produkter som de ersätter.
Det krävs betydligt mindre arbetskraft för att tillverka elektroniska
miniräknare, elektroniska växlar eller elektroniska kassaregister än att
tillverka elektromekaniska. Många av de komponenter som ingår tillverkas
dessutom inte i Sverige. De kompensationseffekter som möjligen kommer av
den nya elektronikvågen hamnar därför inte i Sverige.

Detsamma gäller i hög grad programvarorna. Dessa kan säljas
internationellt och med små förändringar anpassas till de olika ländernas
speciella förhållanden (skillnader i lagstiftning osv.).

Mot. 1983/84:1337

Det är enligt många bedömare troligt att den nya vågen av elektronik
kommer att minska behovet av arbetskraft i industriellt arbete och speciellt i
administrativt och kommersiellt arbete.

Genom att kapitalintensiteten ökar per arbetsplats - och särskilt snabbt
inom arbetsintensiva branscher som kontor, handel och service - så kommer
en traditionell ekonomisk politik att kräva att allt större andel av BNP går till
investeringar. Varje nytt arbete kräver ju större kapitalinsats. Detta leder till
två problem: Dels måste efterfrågan på konsumtionsvaror växa i
långsammare takt, dels kommer varje högre nivå av investeringar innebära
att en större del arbetsbesparande teknik introduceras.

Nobelpristagaren Wassily Leontief menar (i Scientific American,
september 1982) att det i dagens läge finns skäl att tala om en teknologisk
arbetslöshet av de skäl som anförts här, och den teknologiska arbetslösheten
är omöjlig att ta sig ur med mindre än att arbetsdagen kortas.

Överföring av resurser till offentliga sektorn

Även om det skulle lyckas att upprätthålla en hög produktionstillväxt och
på så sätt skapa ett utrymme för att öka sysselsättningen finns det problem.
Det verkar inte vara troligt att industrin skulle kunna vara en
sysselsättningsmotor på samma sätt som tidigare. Det är troligt att
produktiviteten fortsätter att växa i industrin, efterfrågetillväxten på
världsmarknaden kan antas vara måttlig och de svenska stora företagen är i
dag multinationella vilket gör att deras framgångar inte alltid innebär en
ökad sysselsättning i Sverige.

De som tror på traditionella metoder för att klara sysselsättningen brukar
peka på tjänstesektorn som den sysselsättningsskapande delen i ekonomin.
Tjänstesektorn domineras av den offentliga sektorn.

Problemet är att en hög tillväxt i industrin skall överföras till i första hand
den offentliga sektorn för att den skall kunna expandera och anställa
arbetskraft. Det innebär att skattetrycket måste öka betydligt (2). Det finns i
dag främst politiska hinder för detta.

Ett alternativ är då att privatisera eller i hög grad avgiftsfinansiera de
offentliga tjänsterna. Detta leder till helt oacceptabla inkomstfördelningseffekter.

Den traditionella vägens begränsningar

Det ovan sagda visar att den väg som Roland Spånt och flera andra anvisar
för att få bukt med den växande arbetslösheten står inför stora problem. De
kan sammanfattas så:

• Den tillväxt som krävs för att arbetslösheten skall tendera att minska är

mycket hög.

Mot. 1983/84:1337

• Introduktionen av elektronik i olika arbetsintensiva sektorer kommer att
innebära att arbeten försvinner i dessa.

• Elektronikens eventuella kompensationseffekter kommer till stor delar
att spridas över världsekonomin, vilket gör att de inte kommer att vara till
någon hjälp för de svenska problemen.

• Det kommer att stöta på politiska hinder att överföra resurser till den
offentliga sektorn så att tillväxten också kan omvandlas i nya arbeten.

Det finns därför skäl att undersöka vägar som är mindre ortodoxa för att
komma åt arbetslöshetsproblemet. Bl. a. måste granskas huruvida en
arbetstidsförkortning påverkar sysselsättningen och vilka andra effekter den
har. Skälen till att man söker dessa andra vägar behöver alltså inte utgå från
”tillväxtfientlighet” eller någon uppfattning om att efterfrågan är konstant
och given.

Kortare arbetsdag för ökad sysselsättning?

Vid en allmän arbetstidsförkortning försöker privatkapitalistiska företag,
samhällsägda företag, offentliga myndigheter etc. var och en efter sina
intressen att anpassa sig till den nya situationen. Kapitalisterna försöker
kompensera bortfallet av arbetstid per anställd genom rationaliseringar,
sänkning av månadslönen, anställning av fler osv. allteftersom vad som är
mest lönsamt för dem. Myndigheterna försöker kanske få större statsanslag,
minskar servicen, anställer fler osv. alltefter de politiska och andra intressen
som dominerar. För att kunna studera vad som händer vid en allmän
arbetstidsförkortning måste vi göra vissa förenklade antaganden om
genomsnittligt beteende.

I diagram 1 har vi försökt visa hur olika storheter påverkar varandra under
sådana förenklade antaganden. Pilarna talar om att en faktor påverkar en
annan faktor. Plus- och minustecknen visar om påverkan är ”positiv” eller
”negativ”. Med ett positivt samband menar vi att om den ena faktorn ökar
(eller minskar) så ökar (eller minskar) den andra också. Ett negativt
samband är ett sådant där en faktor ökar (minskar) vilket leder till att den
andra faktorn minskar (ökar).

Pil nummer 1 säger att om arbetstiden minskar borde antal sysselsatta öka.
Pil nummer 2 säger att en ökande produktivitet, t. ex. genom att
datoriseringen ökar, leder till färre arbeten. Pil nummer 3 är början på en hel
kedja av samband. Dessa samband grenar ut sig i två delar: dels den
inhemska efterfrågan som ökar om investeringar, offentlig konsumtion och
privata inkomster ökar, dels exportefterfrågan som vad det gäller
arbetstidsförkortning antas enbart bero på de priser svenska företag kan sätta
på sina produkter när de säljs utomlands. Dessa priser bestäms av en hel rad
faktorer, men den väsentligaste i detta sammanhang är hur produktionskostnaderna
och speciellt lönerna utvecklar sig.

Mot. 1983/84:1337

Det framgår av diagrammet att löneutvecklingen är speciellt viktig.
Genom pil 12 påverkar lönerna den inhemska efterfrågan positivt, men
genom pil 8 påverkas exportefterfrågan negativt. Vad slutresultatet blir är en
öppen fråga ännu så länge.

Innan resonemanget fortsätter skall vi enbart notera att det finns fler
samband mellan faktorerna än vad som angivits i diagrammet. Det är givetvis
så att lönerna är beroende av hur stora timlönerna är, vilket gör att
arbetstidens längd naturligtvis påverkar lönesumman. Vidare påverkas
lönesumman av hur många som skall ha lön, dvs. av antalet sysselsatta. Det
finns på så sätt återkopplingar i sambanden, som gör att det blir än mer
komplicerat att bedöma vad resultatet av en arbetstidsförkortning blir. I
nästa avsnitt kommer den ekonomiska beräkningsmodellen att presenteras
med ett schema som visar något av denna ytterligare komplikation.

Diagram 1

(-)

Löner

Kostnader
i produktionen

Export

priser

Produktivitet

Privata

inkomster

Export

efterfrågan

Produktion

Investeringar
och V
offentliga konsumtion

Efterfrågan

Pilarna visar hur enfaktor påveirkar sn annan faktor. Om påverkan år »Adan att exempelvis an ökning i den
ana faktorn (edar tiU an ökning av den andra är sambandat »positivt». Darte markeras med ( + ). Om sambandet
däremot är sidan t an en ok rung i en faktor leder tiU en minskning i en annan kallas sambandet
»negativt» och markeras med ( - I.

Mot. 1983/84:1337

Produktivitetsökningen (pil 2)

Det första man kan fråga sig är hur stor produktivitetsökningen blir. Man
kan tänka sig att arbetstidsförkortningen leder till en så stor produktivitetsökning
att antalet sysselsatta inte ökar. Det finns undersökningar på
historiskt material av hur stora dessa effekter har blivit vid arbetstidsförkortningen
från 45 timmar per vecka till 40 timmar per vecka under slutet av
1960-talet och början av 1970-talet (Y. Åberg: Effekten av arbetstidsförkortningen
från 45 till 40 timmar per vecka på produktiviteten i industrin, bilaga 1
till SOU 1976:34, Stockholm 1976).

Man kan resa tvivel mot den metod som använts men denna kritik skall vi
ta upp nedan. Resultaten visar att produktiviteten ökade med 0,45 % för
varje procent som arbetstiden förkortades.

Det betyder att ungefär hälften av arbetstidsförkortningen kan industrin ta
igen med ökad produktivitet, dvs. genom att arbetsdagen kan utnyttjas
effektivare när den är kortare, genom att arbetstidsförkortningen skyndar på
investeringar i ny teknik (som därmed ökar den svenska industrins
konkurrenskraft på sikt - en poäng som ofta förbises).

I andra sektorer kan det givetvis vara mer komplicerat att ta igen de
förlorade arbetstimmarna. Det är poänglöst att försöka spela Shakespeares
Hamlet eller Beethovens femte symfoni fortare - resultatet blir en sämre
”produkt”. På samma sätt är det i det direkta vårdarbetet, där snabbare
operationer eller kortare tid hos psykologer eller på socialbyrån försämrar
vården och omsorgen.

Däremot kan troligen mycket administrativt arbete både inom vården och
annorstädes rationaliseras utan att det därför blir sämre. En kortare
arbetsdag skulle troligen betyda att kontorsrationaliseringen som redan är på
väg skulle skyndas på. I dessa sammanhang talar man om oerhörda
möjligheter vad det gäller att snabbare få fram samma information.

I många sammanhang har man schablonmässigt räknat med att hälften av
arbetstidsförkortningen kan kompenseras med ökad produktivitet (t. ex.
European Trade Union Institute: The reduction of working hours in Western
Europé, stencil 1980).

Det är intressant att konstatera att Åbergs undersökning (Åberg:
Effekten av arbetstidsförkortningen från 45 till 40 timmar per vecka på
produktiviteten i industrin, i SOU 1986:34) visar att det är lättare att
motverka en arbetstidsförkortning vid snabb teknisk utveckling än vid
långsam. Man kan därför, om man bortser från beräkningsmetodens brister,
dra slutsatsen att produktivitetsökningen i dag skulle vara minst lika hög eller
högre än den var vid slutet av 1960- och början av 1970-talen.

Produktion och efterfrågan (pilarna 3 och 4)

En hel rad författare har riktat in sin kritik mot arbetstidsförkortning som
ett instrument att tackla arbetslöshetsproblemen på hur en kortare arbetsdag

Mot. 1983/84:1337

skulle påverka efterfrågan och därmed produktionen (Lennart Hjalmarsson:
Fyra felslut om arbetslösheten, i Ideologi, ekonomi och politik - tankar i
tiden. Festskrift till Bo Södersten (redigerad av Mats Lundahl), Surte 1981;
Bo Södersten: Arbetsdelning ger inte fler jobb, Dagens Industri den 22
februari 1982; Arne Bigsten: Arbetsdelning som medel att bekämpa
arbetslöshet, stencil, mars 1983 - anförande hållet på SAF-konferens våren
1983 senare publicerat i Ekonomisk Debatt nr5/1983).

Kärnan i argumentationen för alla tre författarna (som utan att lämna
hänvisningar till varandra ändå på väsentliga punkter argumenterar helt lika)
är som följer (vi kommer att följa Arne Bigstens framställning):

Arbetstidsförkortningen kan göras antingen med eller utan lönekompensation.
Görs den med lönekompensation (dvs. bibehållen vecko- eller
månadslön och därmed höjda timlöner) kommer den del av ekonomin som är
relativt skyddad från utländsk konkurrens (S-sektorn) att få en ökad
stimulans (pilarna 11 och 12 i diagram 1). Men denna stimulans uppvägs av
att den sektor som konkurrerar med utländska företag (k-sektorn) får högre
lönekostnader och därmed sämre s. k. konkurrenskraft. Den sämre
konkurrenskraften leder till förluster i export (pilarna6 och 7).

Bigsten antar att politikerna inte kan acceptera försämrad bytesbalans
(och högre inflation som är en följd av den ökade inhemska efterfrågan),
varför arbetstidsförkortningen följs av åtstramningspolitik som minskar
antalet jobb.

Det finns flera invändningar mot denna del av resonemanget. För det
första har det knappast inträffat att lönekompensationen vid arbetstidsförkortning
på några års sikt legat utöver det utrymme som motsvarar
produktivitetstillväxten. Genom att dessutom den svenska exportindustrins
relativa arbetskraftkostnader per producerad enhet nu ligger rekordlågt kan
man inte heller hävda att det inte skulle genereras något löneutrymme (annat
än under mycket extrema omständigheter).

För det andra antar Bigsten helt enkelt att det sammantagna resultatet av
hans resonemang skulle bli färre jobb och lägre reallöner. Detta trots att
sambanden är ytterligt komplicerade och därför inte kan utvärderas med
allmänna resonemang.

För det tredje gör Bigsten antaganden om vilka ekonomiskt-politiska
möjligheter som finns i en situation med inflation och bytesbalansunderskott.
Här tangerar Bigsten en rätt animerad debatt inom socialdemokratin, där
flera kritiker av regeringspolitiken (Grassman, LO-ekonomerna. TCOekonomerna
bl. a.) just hävdar att en ökande efterfrågan skulle vara ett
botemedel mot den låga ekonomiska aktiviteten och att bytesbalansproblemen
har överdrivits. Det Bigsten anför mot arbetstidsförkortningen skulle
man också kunna anföra mot t. ex. en tillväxtskapande politik av TCO-snitt.

Det är väsentligt att observera att lönekostnadsökningen för näringsliv och
myndigheter inte blir så omfattande som man i förstone kan tro. Det första
man måste komma ihåg är att produktivitetsökningarna i samband med

Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 1337

Mot. 1983/84:1337

arbetstidsförkortningen gör att sysselsättningsökningen inte blir proportionell
mot arbetstidsförkortningen. Som Yngve Åberg (aa, 1976, s. 169)
skriver angående arbetstidsförkortningen från 45 till 40 veckotimmar: ”Om
man så vill kan detta också uttryckas så att utrymmet för en reallöneökning
på 12,5 % som kompensation för förkortningen från 45 till 40 timmar per
vecka till 40% skapats av förkortningen själv.”

Till detta kommer att arbetstidsförkortningen kan - liksom under 1960och
1970-talen-läggas ut över några år. Antar man schablonmässigt att 50 %
av arbetstidsförkortningen kompenseras av ökad produktivitet så skulle en
arbetstidsförkortning till sex timmar kräva en lönekostnadsökning på 16,7 %
exkl. den del som betalas av förkortningen själv. Detta motsvarar en
lönekostnadsökning på 3 % per år om arbetstidsförkortningen sker under
fem år.

Det är alltså inte nödvändigt att lönekostnadsökningen blir så dramatisk
som det ibland har hävdats.

Men det skall påpekas att Bigstens problematik är väsentlig och måste
undersökas konkret. Ett försök till en sådan undersökning är de beräkningar
vi gjort och dessa presenteras i nästa avsnitt.

Görs arbetstidsförkortningen däremot utan lönekompensation (dvs.
timlönerna bibehålls, och med kortare arbetstid innebär det sänkt månadslön
för de heltidsarbetande) är läget något bättre, enligt Bigsten. K-sektorn
kommer att få en effekt som kan liknas vid en devalvering (pil 8 ger lägre
lönekostnader vilket i sin tur påverkar exportpriserna via pilarna 7 och 6),
vilket kan innebära en ökad sysselsättning. Men eftersom efterfrågan inom
landet minskar (produktivitetseffekten gör att det inte tillkommer nya jobb i
proportion till antalet förlorade arbetstimmar) så kommer S-sektorn att få
minskad efterfrågan (minskade löner ger lägre privata inkomster som ger
lägre inhemsk efterfrågan - pilarna 12 och 11 i diagrammet). Det leder till
avskedanden där. Den offentliga sektorn kommer också att få ökade
ekonomiska problem eftersom genomsnittsinkomsten blir lägre och därmed
skatteinkomsterna mindre, enligt Bigsten.

Bortsett från att Bigsten också här drar slutsatser utan att ha gjort konkreta
beräkningar, så är givetvis resonemanget även här giltigt teoretiskt. En
slutsats av Bigsten är att det kanske skulle kunna finnas något slags medelväg
mellan full lönekompensation och ingen lönekompensation som gav
maximalt fler jobb till minimalaste kostnader i form av försämrad
bytesbalans och offentliga budgetunderskott. Det är sådana optimeringsproblem
som traditionella ekonomer annars har en förkärlek för att ställa upp
och ”lösa”. Men icke så i detta fall.

Av det ovanstående (och f. ö. också av diagram 1 där de väsentligaste
sambanden angavs) förstår man hur central frågan om lönekompensation är
för vad resultatet av en arbetstidsförkortning blir. I det följande skall vi göra
en liten utvikning i förhållande till diagrammet och diskutera på vilken nivå
lönekompensationen måste ligga.

Mot. 1983/84:1337

Lönekompensation och levnadsnivå

Om man följer Bigstens resonemang så skulle en arbetstidsförkortning
utan lönekompensation ge en viss sysselsättningsökning. Men frågan är om
det är en möjlig väg att gå. Det finns i dag stora grupper av löntagare som
redan får socialbidrag - trots att de har jobb! (se t. ex. artikel i Ny Dag
nr36/1983 av Lena Anderfelt). En sänkt månadslön som priset för
arbetstidsförkortning skulle förmodligen göra att många passerade gränsen
för att kunna försörja sig själva och sina barn.

Nedanstående tabell, med tal från 1979, visar att redan då var många
hushåll i en svår ekonomisk situation. Sedan dess har reallönerna ytterligare
fallit tillbaka - speciellt för kvinnor (se Välfärdsbulletinen nr 3/1983 s. 10-11
och 18).

Tabell 1

Hushållstyp	Andel hushåll nära eller under ”existensminimum” (3)	Antal hushåll totalt (tusental)
Samboende
0 barn	0,7 %	727,7
1 barn	6,6 %	361,5
2 barn	10,4 %	419,2
3 barn	27,8 %	107,5
4 barn	46,6 %	22,3
Ensamstående
0 barn	23,6 %	1 266,7
1 barn	20,5 %	122,1
2 barn	27,3 %	58,2
3 el. fler	14,7 %	10,3

(Ur LO-tidningen 18/1982, hämtad ur Näsman m. fl. Föräldrars arbete & Barns villkor
- en kunskapsöversikt, Arbetslivscentrum, Stockholm 1983.)

Skillnaden i inkomst beror inte på skillnader i transfereringar utan på
följande faktorer (uppräknade enligt Näsman m.fl. aa, s. 90):

- antal vuxna inkomsttagare per hushåll,

- antal arbetade timmar,

- timförtjänst,

- inkomst av eget kapital.

Om arbetstidsförkortning införs med kompensation för hela eller del av
inkomstbortfallet kommer vissa hushåll att få samma inkomst före skatt utan
full lönekompensation. Det är de hushåll där den ene arbetar heltid och den
andre deltid. Villkoret är att den deltidsarbetande (vanligen kvinnan)
bibehåller (kan bibehålla) sin arbetstid i timmar räknat. Lönekompensationen
innebär att timlönerna ökas. Därmed ökar den deltidsanställdes
månadslön. Om lönekompensationen inte är ”full”, dvs. den heltidsarbetan

Mot. 1983/84:1337

des månadslön sänks något, kommer det ändå att finnas nivåer där
hushållsinkomsten som helhet ändå är konstant. Av nedanstående tabell
framgår vilken lönekompensation som behövs för att resp. hushåll skall ha
konstant sammanlagd löneinkomst. Vi har räknat inkomst före skatt och att
kvinnans timlön är 75 % av mannens.

Tabell 2

Lönekompensation som är nödvändig för att hushållsinkomsten inte skall minska.

Mannen heltid Kvinnan arbetar i proc av heltid	Lönekompensation för samma hushållsinkomst	Lönekompensationen motsvarar om sextimmarsdag: förändr förändr timlön månadslön heltidsanställd
25 %	80 %	+ 26,7 %	- 5,0 %
50 %	67 %	+ 22,3 %	- 8,25 %
75 %	57 %	+ 19,0 %	- 10,75 %

För ett hushåll där mannen arbetar heltid och kvinnan exempelvis
sextimmarsdag (motsvarar 75 % av heltid) behövs en lönekompensation på
endast 57 % för att hushållsinkomsten före skatt skall vara densamma. Om
arbetstiden kortas till sex timmar per dag innebär det att timlönerna höjs med
19%. Det innebär att mannen i familjen får en månadslöneminskning på
nära 11 % - kvinnans månadslön ökar med 19 %.

Av detta kan man också dra slutsatsen att för många hushåll innebär en full
lönekompensation (dvs. timlöneökningar på 33,3 % vid förkortning till sex
timmar per dag) att hushållsinkomsten ökar betydligt före skatt. Hushållet
där kvinnan arbetar 75 % av heltid skulle få en inkomstökning före skatt på
25 % om full lönekompensation gavs vid arbetstidsförkortning till sex timmar
per dag.

Man kan konstatera att det är nödvändigt att ge lönekompensation för att
hushållen skall behålla sin ekonomiska standard - men i familjer med två
förvärvsarbetande kan hushållsinkomsten hållas på samma nivå även med en
lägre lönekompensation.

Orsaken till detta är det faktum att deltidsanställda som kan behålla sin
arbetstid i timmar räknat efter arbetstidsförkortningen får en högre
månadslön, när timlönerna ökar till följd av lönekompensationen. Detta
faktum gynnar i första hand kvinnor, eftersom det är kvinnor som till största
delen arbetar deltid.

Men det är troligt att det finns familjer som inte har en sådan gynnsam
sammansättning av familjeinkomsterna. Det är t. ex. känt att i familjer med
många barn är det i många fall en försörjare som arbetar heltid. I dessa fall
kommer en lönekompensation som inte är fullständig att innebära ytterligare
ekonomisk press. Det är också dessa familjer som har den lägsta
levnadsstandarden, vilket också framgår av tabell 1.

Mot. 1983/84:1337

Timlöneökning plus transfereringar

Kompensation för bortfall av inkomst behöver inte enbart göras genom att
timlönerna ökas. En annan väg är att öka vissa typer av transfereringar till
hushållen. I dagens läge med stora underskott i den samlade offentliga
sektorns budget måste sådana ökade transfereringar betalas med ökade
inkomster eller minskade utgifter. Ett sätt att betala ökade transfereringar
vore att använda besparingar som stat och kommun gör genom att
arbetslösheten minskar. Enligt Bigsten skulle sysselsättningen till viss del öka
om arbetstidsförkortningen gjordes utan (full) lönekompensation. En högre
sysselsättningsnivå skulle i alla fall delvis kunna innebära att statens och
kommunernas utgifter för arbeslöshetsunderstöd, beredskapsarbeten,
omskolning och socialbidrag skulle kunna minskas.

Denna besparing skulle sedan kunna användas till att öka transfereringar
till sådana hushåll som i dag har en ekonomiskt kärv situation och som därför
kunde antas få det ännu svårare vid en arbetstidsförkortning utan fullständig
lönekompensation.

Man kan tänka sig olika sätt att ge denna transferering och det finns
givetvis problem med att finna urvalskriterier som innebär att ”rätt”
människor får en förbättrad situation, att så få som möjligt av dessa hamnar
utanför och att transfereringarna i så liten grad som möjligt når sådana som
inte tillhör målgruppen.

På grund av de definitioner som skattemässigt råder av inkomst (och
möjligheterna att skattemässigt deklarera en låg inkomst trots hög
konsumtion) är det olämpligt att utgå från inkomstbegreppet vid en
kompensation för inkomstbortfall vid arbetstidsförkortning. Därför måste
man söka andra och indirekta vägar.

En möjlighet är att öka transfereringarna till barnfamiljerna. Detta för att
det är känt att just barnfamiljerna har den sämsta ekonomiska situationen
och att särskilt flerbarnsfamiljer i stor utsträckning har en mycket kärv
ekonomisk situation (se tabell 1!).

Enligt långtidsbudgeten 1982/83 (proposition 1982/83:150, bilaga 1.3,
s. 107) finns 1,7 miljoner barn under 16 år. Kostnaden för barnbidrag
beräknas till 5,5 miljarder kronor. Enligt samma källa är statens kostnader
för arbetslösheten 15 miljarder kronor. Om man således skulle kunna anta
att arbetstidsförkortningen skulle minska statens arbetsmarknadskostnader
med en tredjedel så skulle en fördubbling av barnbidraget kunna finansieras.

En fördubbling av barnbidragen motsvarar en löneökning på 600 kr. i
månaden före skatt för varje barn familjen har. Det skulle inte kunna
kompensera hela inkomstbortfallet vid en förkortning av arbetsdagen till sex
timmar utan lönekompensation annat än för de mest barnrika familjerna.
Men metoden - eventuellt kombinerad med viss lönekompensation - skulle
kunna ge åtminstone barnfamiljer en full kompensation för inkomstbortfallet
utan att statsbudgetunderskottet förvärrades.

Mot. 1983/84:1337

Sammanfattningsvis kan man konstatera att frågan om lönekompensation
har en central betydelse för utfallet av arbetstidsförkortning.

• På samhällsekonomisk nivå innebär en högre lönekompensation en större
risk för att exportföretagen förlorar konkurrenskraft, vilket i sin tur dels
minskar sysselsättningen i dessa branscher, dels ökar underskottet i
bytesbalansen (dvs. i affärerna med utlandet). En högre lönekompensation
ökar också importen så bytesbalansen försämras från två håll.

• På hushållsnivå innebär en lägre lönekompensation oerhörda problem för
stora grupper inkomsttagare. Men en lägre lönekompensation är tillräcklig
för att upprätthålla samma familjeinkomst före skatt i många hushåll där
det finns deltidsarbetande försörjare. Slutligen kan man konstatera att
vissa typer av transfereringar till hushållen kan kompensera för en lägre
lönekompensation och sådana kan antas finansieras med en lägre offentlig
kostnad för arbetslöshet.

Det förefaller som en mycket väsentlig avvägning måste göras just vad det
gäller lönekompensationen, där ”kostnader” av olika slag måste vägas
samman och en ”optimal” lönekompensation kunna räknas fram. Dessa
resonemang återkommer vi till i nästa avsnitt.

Investeringar och offentlig konsumtion (pil 10)

I diagram 1 har vi därmed behandlat alla de angivna pilarna, utom pil 10.
Denna påverkan skall mycket kortfattat behandlas här.

En kortare arbetstid innebär för den offentliga sektorn att lönekostnaderna
ökar högst betydligt. I vpk:s utredning från 1982 (Delrapport från vpk:s
arbetsgrupp kring sex timmars arbetsdag, stencil juli 1982) visar att
sysselsättningen i den offentliga sektorn totalt skulle ökas med 6 % vid en
arbetstidsförkortning från 40 till 35 timmar per vecka. Lönekostnaderna
skulle öka med inte mindre än drygt 13 %. I grunden ligger här ett antagande
om att den offentliga sektorn inte kan (eller får) kompensera förlorad
arbetstid genom ökad produktivitet vad det gäller de ”offentliga tjänsterna”,
dvs. främst vård, omsorg och utbildning. Dessa beräkningar är troligen
relevanta även för det perspektiv vi har här.

Men de ökade lönekostnaderna är den enda egentliga ökningen av den
offentliga konsumtionen som är en direkt och omedelbar följd av en
arbetstidsförkortning. Samtidigt skulle också den offentliga sektorn kunna få
ökade inkomster - genom att underlaget för inkomstskatt blir högre (under
förutsättning att någon form av lönekompensation ges). Dessutom kan den
offentliga sektorn troligen göra besparingar på arbetsmarknads- och
socialbudgeter.

Den svenska modellen har historiskt sett inneburit en vinstpress på
företagen för att åstadkomma rationaliseringar. I dagens läge, där det finns
stora tekniska möjligheter att förändra produktionen genom att införa olika
tillämpningar av elektronik, kan en ökad kostnadspress på företagen orsakad

Mot. 1983/84:1337

av en kortare arbetsdag för alla verka så att investeringar i ny teknik
påskyndas. Detta skulle innebära en press till modernisering av den svenska
industrin som på sikt kunde innebära att industrin hade en bättre
konkurrensförmåga (4).

Kommer arbetstidsförkortningen att åtföljas av en större andel skiftarbete
(främst införande av tvåskift) så kommer kapitalkostnaderna att minska för
företagen och därmed får lönsamheten en ökande tendens. Detta skulle
delvis kunna motverka tendensen till lägre lönsamhet på grund av ökade
timlöner. Men ökat skiftarbete är verkligen ingen positiv effekt av
arbetstidsförkortning.

Gäller sambanden?

De överväganden som hittills gjorts beträffande möjligheten att med
kortare arbetsdag lösa en del av sysselsättningsproblemen har utgått från
”modellen” i diagram 1. Frågan är om denna förenklade modell ger en god
bild av hur sambanden är i verkligheten.

En undersökning som tycks peka på motsatsen är Yngve Åbergs studier till
delegationen för arbetstidsfrågor (nya DELFA) som finns refererad i Dagens
Nyheter (1983-05-19) och i stencil (Arbetslöshet och arbetstid, stencil
1983-08-17). Enligt denna undersökning som omfattar hela näringslivet (dvs.
allt utom den offentliga sektorn) och perioden 1963-1981, har arbetstiden
inte påverkat sysselsättningen alls. I stället har två varandra motverkande
faktorer haft betydelse för sysselsättningsutvecklingen. Det är teknikutvecklingen
(som verkat i minskande riktning) och efterfrågeutvecklingen (som
verkat i höjande riktning).

De förklaringar som Yngve Åberg ger till att det teoretiska sambandet
mellan kortare arbetstid och fler jobb inte håller är de följande:

1) Arbetstidsförkortningarna har alltid åtföljts av ökad produktivitet.
Den ökade produktiviteten gör att alla förlorade arbetstimmar inte behöver
ersättas med ny arbetskraft.

2) Det kan finnas brist på den typ av arbetskraft som behövs och därför
sker ingen ökning av sysselsättningen. De arbetslösa ”passar” inte till de jobb
som blir lediga.

3) Den totala efterfrågan kan minska på grund av arbetstidsförkortningen.
Speciellt ökar efterfrågan långsammare än om motsvarande löneutrymme
hade använts för ökade löner.

Det är sant att produktiviteten stiger när arbetstiden kortas - detta har vi
behandlat ovan. Enligt Åbergs egna undersökningar från 1976 steg
produktiviteten i tillverkningsindustrin med 0,45 % för varje procents
arbetstidsförkortning. Hela arbetstidsförkortningen kunde emellertid inte
kompenseras med höjd produktivitet ens i tillverkningsindustrin.

Det är troligt att det fanns brist på arbetskraft av olika slag under slutet av
1960- och början av 1970-talen då de stora arbetstidsförkortningarna gjordes.

Mot. 1983/84:1337

Detta kan givetvis vara en delförklaring till att Åberg inte hittar några
sysselsättningseffekter (eller enbart svaga sådana). Men detta gäller inte
längre. Även ”klassiska” bristyrken som läkare håller nu på att få närmare
full behovstäckning. Många fackförbund rapporterar större arbetslöshet.
Risken för att punkten 2) skulle vara giltig också på 1980-talet förefaller inte
stor.

Arbetstidsförkortningens effekt på efterfrågan kan slutligen ha ett visst
förklaringsvärde. Men detta har också sammanhang med i vad mån man ger
lönekompensation. Dessutom hänger efterfrågeutvecklingen samman med
om det blir några sysselsättningseffekter. Okar sysselsättningen så ökar
också efterfrågan. Sambandet här är mer komplicerat och inte heller denna
modell för förklaring erbjuder någon verklig förståelse för varför Åbergs
mätresultat är som de är.

Tvivlet understryks av att den metod Åberg använder inte är
okontroversiell. Ett problem som diskuterats livligt internationellt bland
ekonomer är att det är svårt att på ett meningsfullt sätt mäta kapital i de
produktionsfunktioner som används (5).

Åbergs undersökning från 1976 (Åberg aa, 1976) visar på ett annat resultat
när det gäller tillverkningsindustrin. Då beräknade Åberg (för perioden
1966-1973) att varje procents arbetstidsförkortning skulle ge 0,43% ökad
sysselsättning. Om Åbergs resultat för hela näringslivet och hans resultat
angående tillverkningsindustrin skall båda vara giltiga betyder det att
arbetstidsförkortningen gav viss ökad sysselsättning i tillverkningsindustrin men
denna kompenserades av lägre sysselsättning i andra sektorer.

Det förefaller som resultaten är svåra att förklara ekonomiskt och
förnuftsmässigt. Det leder till att man kan tvivla på deras värde - eller också
får man acceptera att resultaten är riktiga men varför det blivit på detta sätt
kan man inte säga. Och i så fall kan man inte heller säga om man skulle få helt
andra effekter om man kortade arbetstiden nu, då förhållandena är andra.

Åbergs resultat har tolkats på ett annat sätt av Nils Unga (Dagens Nyheter
1983-06-17). Han menar att arbetstidsförkortningen harö kat sysselsättningen
men att effekten har varit betydligt mindre än den rationaliseringseffekt
och den kompensationseffekt som investeringarna fört med sig. Han menar
också att om man använder långtidsutredningens beräkningar från 1980 så
kan man konstatera att 470 000 nya jobb har skapats av arbetstidsförkortningarna
i näringslivet under den period som Åberg undersöker. Åbergs
undersökning är, enligt Nils Unga, också missvisande eftersom den inte
omfattar den offentliga sektorn.

Slutligen - om det skulle vara så att Åbergs undersökningar är riktiga och
att det således inte finns något samband mellan sysselsättning och kortare
arbetsdag - så är det ett mycket bra argument för att omedelbart genomföra
en kortare arbetsdag. Om man enbart ser till kostnaderna för en kortare
arbetsdag beror dessa - som vi ovan visat - av de ökade lönekostnaderna.
Dessa ökade kostnader tenderar att försämra bytesbalansen och orsaka

Mot. 1983/84:1337

försämrad sysselsättning i exportindustrin. Om Åbergs undersökningar är
riktiga så påverkas inte sysselsättningen. Därmed ökar inte lönekostnaderna
för företagen trots att man ger full lönekompensation. Därmed undviks
många av de ”kostnader” för en arbetstidsförkortning som här diskuterats.
Men ”intäkterna” i form av sociala förbättringar och förbättrade möjligheter
för jämlikhet mellan könen finns kvar.

Andra kostnader

Det finns anledning att helt kort beröra två andra argument som
förekommit i debatten om kortare arbetsdag, nämligen om den ökade
produktiviteten kommer att leda till större stress i jobbet och om inte den
kortare arbetsdagen kommer att leda till ännu större social misär för dem
som redan i dag är socialt isolerade.

Beträffande det högre arbetstempot och den större stressen i jobbet är det
en risk i vissa fall - särskilt om man har en svag facklig organisation i en
bransch med liten teknisk utveckling. Men om man ser stressen i arbetet som
det absolut väsentligaste borde man med tanke på den stora risken för ökad
stress kräva längre arbetsdag för att på så sätt minska stressen i arbetet. Eller
är det kanske så att just dagens arbetsdag är den som ger minst stress i
förhållande till mest ledig tid?

Försöken att intensifiera arbetet är f. ö. inte isolerade till de tillfällen då
arbetstiden kortas. Det finns dessutom de som hävdar att en kortare arbetstid
i dag är nödvändig just för att kompensera för den intensifiering av arbetet
som redan skett.

Beträffande risken för social isolering (ofta ledsagad av målande
beskrivningar av den ökande alkoholismen eller det ökande knarkandet i
spåren av kortare arbetsdag) så härrör dylika uppfattningar i grunden från en
lutheransk ojämlikhetstes som säger att folk mår bäst då de inte är lediga.
Den som arbetar syndar inte - i alla fall om det är fråga om underställd
personal. Denna typ av argument tillhör skamgreppsarsenalen mot
arbetstidsförkortning och skulle därför inte förtjäna något seriöst
bemötande. Det är emellertid orimligt att social isolering - som i mycket
beror på andra faktorer än arbetstidens längd - skall tvinga en stor majoritet
av människor att avstå från en ur deras synpunkt förnuftig reform enbart för
att ett mindretal inte kan tillgodogöra sig reformen.

Noter avsnitt II

(1) Det finns uppgifter om att tvåskiftarbete skulle vara sämre vad det gäller
de arbetandes möjligheter att hålla kontakt med sina barn. Svårigheterna
gäller speciellt barn som går i skolan, eftersom barnet då har en utifrån given
bortovarotid från hemmet, som inte kan anpassas till föräldrarnas skift (se
Näsman m.fl.: Föräldrars arbete och barns villkor - en kunskapsöversikt,

Riksdagen 1983184.3 sami. Nr 1337

Mot. 1983/84:1337

Stockholm 1983).

(2) Man kan visa att en produktivitetshöjning i den privatkapitalistiska
sektorn får till följd en kombination av följande effekter: 1) ett växande
skattetryck; 2)en växande arbetslöshet och 3)en växande disproportion
mellan offentlig och privatkapitalistisk produktion till den förras nackdel
(Jan-Otto Andersson: Skiss till en dualekonomisk lösning av blandekonomins
kris, opubl. papper hösten 1983).

(3) Existensminimum definieras inte vare sig i LO-tidningen eller i Näsman
m. fl. Förmodligen har konsumentverkets definition använts. Denna räknas
fram årligen och publiceras i broschyren Hushållets kostnader för varje år.

(4) Drambo (aa, s. 139) hävdar att det faktum att arbetstidsförkortningar
redan genomförts i flera av Sveriges viktigaste konkurrentländer kan
innebära att Sverige hamnar på efterkälken vad det gäller konkurrenskraft.

(5) Bland de ekonomer som förkastar tanken på existensen av en
produktionsfunktion på samhällelig nivå är Joan Robinson och Nicolas
Kaldor.

III Konkreta beräkningar

I detta avsnitt skall några konkreta beräkningar redovisas. För att göra
sådana beräkningar måste man ha en modell för hur sambandet i ekonomin
ser ut. Här skall kortfattat beskrivas hur den beräkningsmodell som här
använts är konstruerad, varefter simuleringsresultaten kommer att
redovisas.

Det har tydligt framgått i det föregående avsnittet - både i resonemangen,
redogörelserna för olika artiklar och av diagram 1 i föregående avsnitt - att
lönekompensationen och löneutvecklingen har en central och motstridig roll
när det gäller att utvärdera effekterna av en arbetstidsförkortning.

Förändringen av lönekostnaden påverkar den inhemska efterfrågan och
exporten, fast åt olika håll. Lönekostnaden påverkas dels av hur stor
lönekompensation som skall ges, dels av vilken produktivitetseffekt
arbetstidsförkortningen leder till. Är produktivitetsökningen stor blir det
färre nyanställda och alltså en mindre lönekostnadsökning. Men antalet
anställda påverkas också av den inhemska och utländska efterfrågans
utveckling.

Det finns alltså "cirkelpåverkan" på några ställen. För att analytiskt
komma åt dessa har den ekonomiska beräkningsmodellen konstruerats
enligt följande:

Modellen särskiljer en direkt sysselsättnings- och lönekostnadseffekt av
arbetstidsförkortningen från en indirekt. Den direkta är den effekt man hade
fått om efterfrågan inte alls hade påverkats av arbetstidsförkortningen,
således varken den inhemska eller exportefterfrågan. Om efterfrågan hade
hållit samma nivå så är det rimligt att anta att sysselsättningen i näringslivet
skulle vara så stor att samma produktion som före arbetstidsförkortningen

Mot. 1983/84:1337

skulle åstadkommas. Det innebär att antalet utförda arbetstimmar minskar
eftersom arbetstidsförkortningen torligen leder till en ökad produktivitet.

Den indirekta påverkan är den sysselsättningseffekt som kommer av att
efterfrågan förändras i och med arbetstidsförkortningen. Den inhemska
marknaden och importen stimuleras (om det ges lönekompensation) och

Struktur för den ekonometriska effektmodellen
Diagram 2

Bytesbalans

förändring

r-5=;

Export

värdes

förändring

Import

förändring

Lönekostnads

förändring

Förändring

privat

konsumtion

Sysselsättnings

förändring

Export volymförändring

Indirekt
sysselsättning
och lönekostnadsförändring

Export prisförändring

Direkt lönekostnads		Direkt sysselsättnings
effekt		effekt

Produktivitets

förändring

Arbetstidsförkortning

Andel

deltids

sysselsatta

Lönekompensation

♦ -tecknet viur an här sker en enkel summering av effekter, f -tecknet betyder an värdena mates in i en
funktion som ger resultatet.

Mot. 1983/84:1337

exportmarknaden minskar sin efterfrågan på svenska produkter till följd utav
att löneökningarna har pressat upp priserna.

Den direkta sysselsättningseffekten och lönekostnadsökningseffekten kan
bestämmas om man vet hur stor arbetstidsförkortningen är, vilken
lönekompensation som ges, produktivitetsökningen i samband med
arbetstidsförkortningen och hur många heltidssysselsatta det finns. Ur den
direkta lönekostnadsökningen kan man bestämma den indirekta påverkan
via lönekostnadernas påverkan på inhemsk efterfågan och på priserna i
exportsektorn.

I diagram 2 finns översiktlig skiss över modellens sammanhang. För
diagram 2 kan behövas en mycket kortfattad förklaring av symbolerna: I små
cirklar är det angivet antingen ” + ”, vilket skall uttydas att här skeren enkel
summering av effekter, eller ”f'. Det senare betyder att här matas värden in i
en funktion som ger ett resultat, vilket används i fortsättningen.

Beräkningar av konstanter

De olika konstanter och parametrar som används i modellen har hämtats
från olika källor. Flera av dem har räknats fram med någon enkel metod. Det
kan givetvis finnas felaktigheter i dem. Felaktigheterna kan man i viss mån
undkomma genom att försöka bestämma de intervall vari de väsentligaste
parametrarna kan ligga. Genom att först försöksvis testa olika värden på
olika konstanter och parametrar kan man få en uppfattning om vilka
konstanter och parametrar som har betydelse för målvariablerna, t. ex.
sysselsättning och bytesbalans.

Tidigare (i föregående avsnitt) har vi konstaterat att det är väsentligt att
undersöka hur arbetstidsförkortningen verkar på 1) sysselsättning,

2) bytesbalans/export och 3) den privata ekonomin hos löntagarna. Genom
tester av konstanterna och beräkning av elasticiteter för konstanter och
målvariabler kan man se att modellen ger kraftiga utslag för målvariablerna
vad det gäller följande konstanter:

Målvariabel	Parameter/konstant
1) Sysselsättning:	Produktivitetsökning (negativt) Lönekostnadens övervältring på exportpriserna (negativt) Exportpriselasticiteten (negativt)
2) Bytesbalans/export:	Produktivitetsökning (positivt) Exportpriselasticitet (negativt) Lönernas övervältringsandel på exportpriser (negativt) Exportens importandel (positivt)
3) Privatekonomi:	Produktivitetsökning (negativt) Marginalskattesatsen (negativt) Andel deltidssysselsatta (positivt)

Mot. 1983/84:1337

Det skall observeras att vi här enbart studerat de olika modellkonstanternas
påverkan på målvariablerna. Villkoren för arbetstidsförkortningen, dvs.
hur stor förkortning man gör och vilken lönekompensation som ges, har inte
testats. En sådan test är nästa steg. I tabellen ovan har också angivits hur
konstanten påverkar målvariabeln i fråga. En positiv påverkan innebär att en
större konstant ger ett högre värde på målvariabeln. En negativ påverkan av
ett högre konstantvärde ger ett lägre värde på målvariabeln.

Med utgångspunkt från dessa beräkningar kan man konstruera ett
”låg”-alternativ, ett ”mellan”-alternativ och ett ”hög”-alternativ för
effekterna av arbetstidsförkortningen. Dessa tre alternativ konstrueras så att
”låg”-alternativet ger låga positiva effekter (dvs. låg sysselsättningseffekt,
dålig inkomstutveckling i genomsnitt) och stora ”kostnader” (stort
underskott på bytesbalans och offentlig sektor), ”mellan”-alternativet är
beräkningar på grundval av de skattningar som gjorts av konstanterna och
”hög”-alternativet är det som är mest positivt för anhängare av
arbetstidsförkortning.

För vart och ett av dessa alternativ har en rad beräkningar beträffande
arbetstidsförkortningens villkor gjorts.

Beräkningar av olika villkor för arbetstidsförkortning

Vid beräkningarna med modellen har flera olika varianter av
arbetstidsförkortning prövats. De olika varianterna har prövats fram i en
dialog med en dator på vilken modellen är placerad. De är således inga
optimala lösningar i någon mening utan snarare försök att illustrera effekter
på de olika målvariablerna. Osäkerheten i modellen gör att det knappast är
meningsfullt att söka optimala lösningar. Dels är ekvationssystem och
konstanter osäkra, dels är det svårt att bestämma gränsvärden för de
målvariabler som skall tjäna som bivillkor.

I samtliga fall har arbetstidsförkortningen antagits vara fem timmar per
vecka (från ”normalt” 40 timmar per vecka till 35 timmar per vecka).
Anledningen till att simuelring inte gjorts för sextimmarsdag (dvs. 30 timmar
per vecka) är att den offentliga statistiken enbart skiljer på kort deltid (1-19
timmar per vecka), lång deltid (20-35 timmar per vecka) och heltid (35
timmar och mer per vecka). I modellen måste andelen deltidsarbetande
läggas in, vilket definierats som deltidsarbetande enligt statistiken. Detta gör
att det inte är möjligt att beräkna förkortning till sextimmarsdag = andelen
personer som arbetar mellan 30 och 35 timmar kan inte fås fram.

Man kan se beräkningarna som skattningar av effekter av den första
etappen i en arbetstidsförkortning till sextimmarsdag.

Ofullständigheten i statistiken gör också att ett annat problem uppstår.
Personer som arbetar mellan 35 och 40 timmar i yrken där normalarbetstiden
är 40 timmar får, vid en arbetstidsförkortning till 35 timmar, dels en
arbetstidsförkortning (som i sin förlängning borde resultera i en tendens till

Mot. 1983/84:1337

ökad sysselsättning), dels en löneökning. Ingen av dessa effekter kan
beräknas. Detta gör att beräkningarna underskattar sysselsättningsökningen
och lönekostnadsökningen i någon mån.

Sju timmars arbetsdag med bibehållen lön

I samtliga av de här följande beräkningarna har fyra olika uppsättningar
konstanter använts. Det är två lågalternativ som skiljer sig i effekterna på den
offentliga sektorns samlade budget. Lågalternativen är konstruerade så att
de ger låga sysselsättningseffekter till höga kostnader i form av underskott i
bytesbalansen och i den privata ekonomin. Mellanalternativet är konstruerat
på grundval av de konstanter som tagits fram för modellen och
högalternativet utgår från att de framtagna konstanterna undervärderar
sysselsättningseffekterna och övervärderar effekterna på bytesbalans och
privatekonomin.

Den första varianten av arbetstidsförkortning som har testats är med
antagande om bibehållen lön, dvs. 100 % lönekompensation. De beräknade
effekterna framgår av tabell 3.

Tabell 3

Effekter av arbetstidsförkortning till 35 timmar med full lönekompensation 1000-tal
anställda, procent, miljarder kronor och kronor.

Målvariabel Låg I Låg II Mellan Hög

(förändringar)

Sysselsättning

1000-tal +130 +172 + 187 +223

Lönekostnader

procent + 5,8 + 6,7 + 7,2 + 8,2

Enhetsarbets

kostnad, procent + 6,0 + 7,3 + 7,3 + 7,9

Bytesbalans

miljarder — 5,3 — 6,4 — 4,8 - 3,6

Offentliga sektorns
samlade budget

miljarder + 0,8 — 1,5 + 2,0 + 4,1

Genomsnittsinkomst
för sysselsatta efter
skatt i kronor + 700 + 800 + 800 + 900

Det skall observeras att tabellen visar förändringar av målvariablerna.
Beräkningen visar att sysselsättningen skulle öka med mellan 130000 och
220000 sysselsatta mer än om ingen arbetstidsförkortning görs. Lönekostnaden
för företagen ökar med mellan 6 och 8 %.

Om förkortningen görs på t. ex. tre år skulle arbetstidsförkortningen
inteckna ett löneutrymme på mellan 2 och 2,6 % om året, dvs. strax över den
avtalsenliga höjningen 1983.

Bytesbalansförsämringen är betydlig. 1982 var underskottet i bytesbalan

Mot. 1983/84:1337

sen nära 23 miljarder. I finansplanen 1984 beräknas bytesbalansunderskottet
till något över 6 miljarder 1983 och något över 5 miljarder 1984. En
arbetstidsförkortning nu skulle således eventuellt fördubbla underskottet i
bytesbalansen om man följer den senaste prognosen. Det är en rätt kännbar
effekt. Även om arbetstidsförkortningen läggs ut över flera år kommer
effekterna på bytesbalansen bli kännbara. Resultatet kan bli en åtstramning
från regeringens sida, och en sådan kan mycket väl försämra resultatet av
arbetstidsförkortningen på sysselsättningen.

Nu skall man komma ihåg att i samtliga beräkningar har relativt höga
exportpriselasticitetstal använts. Enligt den reviderade finansplanen skulle
en sänkning av exportpriset med 1 % ge en marknadsandelsökning med
1,44%. I modellen är motsvarande lägsta värde 1,8. Reviderade
finansplanen räknar enbart en del av exportvarorna, medan modellen räknar
ett värde som genomsnitt för hela exporten. Modellen kan därför tänkas
överskatta arbetstidsförkortningens effekt på exporten.

Å andra sidan beror inte bytesbalansförsämringen enbart på minskad
export utan också på att importen ökar genom att den privata konsumtionen
ökar. I denna del är modellens resultat förmodligen inte överskattningar.

Enhetsarbetskostnaden är att det mått som brukar användas för att mäta
den s. k. konkurrenskraften. En ökad enhetsarbetskostnad försämrar
konkurrenskraften. Tabellen visar att konkurrenskraften skulle påverkas
kraftigt negativt, vilket i och för sig är en förväntad effekt.
Enhetsarbetskostnaden kan ses som en mer långsiktig effekt av
arbetstidsförkortningen. Den sämre konkurrenskraften kommer att ligga
kvar om inte produktiviteten stiger snabbare i Sverige än i konkurrentländerna,
lönerna ökar långsammare eller ytterligare devalveringar görs.

Medan övriga effekter kan antas slå igenom under något/några år kommer
som sagt den ökade enhetsarbetskostnaden att ligga kvar som en begränsning
på den ekonomiska politiken för lång tid framåt. I dagens läge är emellertid
den svenska relativa enhetsarbetskostnaden låg. Men en ökning på mellan 6
och 8% är ändå betydlig, i alla fall om den skulle ske ovanpå ”normala”
löneökningar.

Sju timmars arbetsdag - lägre lönekompensation

Om en kortare arbetsdag skall kunna genomföras är det troligt att stor
hänsyn måste tas till bytesbalansen och konkurrenskraften. Det finns
politiska skäl till detta men också realekonomiska (för en diskussion av detta
se Peter Dencik: Internationellt beroende och ekonomisk politik, stencil
1983). Det finns därför anledning att studera arbetstidsförkortningar där full
lönekompensation inte ges för den genomsnittlige heltidsanställde. Man kan
tänka sig att kombinera detta med en ökad summa transfereringar. Som
diskuterats i tidigare avsnitt behöver inte full lönekompensation heller ges
för att familjer med en heltids- och en deltidsanställd skall få samma
familjeinkomst. Ett beräkningsalternativ har därför utgått från att

Mot. 1983/84:1337

lönekompensation ges i genomsnitt till 75%. Resultaten av en sådan
arbetstidsförkortning framgår av tabell 4.

Beräkningen visar att en lägre lönekompensation ger fler jobb. Detta
beror på att exportförlusterna blir mindre. Det senare framgår också av att
bytesbalansen påverkas i mycket mindre gad negativt än i första fallet med
100% lönekompensation. Den större negativa effekt man kan spåra här är
att den offentliga sektorns samlade ekonomi försämras mer, eftersom
skatteintäkterna blir mindre.

Dessutom minskar den genomsnittlige förvärvsarbetandes inkomster med
200 kr. om året efter skatt. Denna senare uppgift måste givetvis tas mycket
försiktigt. Avrundningsfelen i modellen gör sig här starkt gällande och själva
konstruktionen av måttet - den genomsnittligt sysselsatte - är också
egendomlig. Uppgiften kan snarast ses som ett jämförelseindex på hur det
går med inkomsterna på den enskildes nivå. Ges full lönekompensation
ökade detta index med mellan 700 och 900 kr. om året. Nu sjunker det med
200 kr.

Tabell 4

Effekterna av arbetstidsförkortning till 35 timmar med 75 % lönekompensation.
1000-tal anställda, procent, miljarder kronor och kronor.

Målvariabel Låg I Låg II Mellan Hög

(förändringar)

Sysselsättning

1000-tal +149 +191 +199 +229

Lönekostnader

procent + 2,9 + 3,8 + 4,1 + 4,9

Enhetsarbets

kostnad,procent + 2,7 + 4,0 + 4,0 + 4,5

Bytesbalans

miljarder — 2,6 — 3,5 — 2,7 — 2,0

Offentliga sektorns
samlade budget

miljarder — 3,0 — 4,9 — 2,0 — 0,2

Genomsnittsinkomst
för sysselsatta efter
skatt i kronor — 200 — 200 — 200 — 200

Denna lönekompensation skulle räcka till att ge alla familjer där kvinnan
arbetade minst halvtid (och mannen heltid) en högre familjeinkomst än
tidigare. Detta hjälper emellertid inte de familjer med många barn som
troligen har den lägsta levnadsstandarden, eftersom det i de flesta fall enbart
är en försörjare i dessa familjer. En möjlighet är därför att i stället ge en lägre
lönekompensation och komplettera detta med t. ex. kraftigt ökade
barnbidrag. En sådan variant finns i tabell 5. Där har lönekompensationen
sänkts till 50 % och samtidigt kompletterats med skattefria transfereringar
till hushållen på 4 miljarder. Det innebär t. ex. att det är möjligt att höja
barnbidragen med 67 %.

Mot. 1983/84:1337

Tabell 5

Effekter av arbetstidsförkortning till 35 timmar med 50 % lönekompensation och
med 4 miljarder i skattefria transfereringar. 1000-tal, procent, miljarder samt kronor.

Målvariabel (förändringar)	Låg I	Låg II	Mellan	Hög
Sysselsättning 1000-tal	+ 172	+ 214	+ 217	+ 241
Lönekostnader procent	+ 0,3	+ 1,1	+ 1,3	+ 1,9
Enhetsarbetskostnad, procent	- 0,6	+ 0,6	+ 0,6	+ 1,2
Bytesbalans miljarder	- 1,0	- 1,8	- 1,5	- 1,4
Offentliga sektorns samlade budget miljarder	- 9,8	- 11,3	- 8,9	- 7,3
Genomsnittsinkomst för sysselsatta efter skatt i kronor	- 100	-300	-200	-300

De väntade effekterna på sysselsättning, enhetsarbetskostnad och
bytesbalans uppträder givetvis. Eftersom lönekostnaderna inte ökar lika
snabbt när lägre lönekompensation ges ökar inte exportpriserna lika snabbt
och därmed blir inte marknadsandelsförlusterna lika kännbara. Det i sin tur
innebär att den negativa sysselsättningseffekt som kommer från
exportindustrin inte blir lika stor som i de föregående fallen.
Konkurrenskraften påverkas ytterst marginellt i samtliga alternativ.

Däremot faller genomsnittet för inkomsttagarna mer än tidigare. Och
därmed faller också den offentliga sektorns inkomster snabbare och
underskottet växer mer än i tidigare fall. Det skall dock observeras att den
stora sysselsättningseffekten torde verka positivt på statens och kommunernas
utgifter för arbetslösheten. Eftersom denna effekt är synnerligen svår att
göra om till en matematisk funktion ligger den besparingen inte med i
modellens beräkning av effekterna på den offentliga sektorns budget. Enligt
långtidsbudgeten 1983 är enbart statens utgifter för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder 15 miljarder. Om stora besparingar kan göras på denna utgift kan
förmodligen en hel del av det i modellen framräknade negativa resultatet
kompenseras.

Det kan också - som en illustration - vara intressant att studera några
beräkningar som utgår från villkoret att enhetsarbetskostnaden inte får
påverkas. Det betyder att lönekompensationen måste anpassas till den
produktivitetsökning som är följd av arbetstidsförkortningen. Med detta
villkor kan man göra den beräkning som är uppställd i tabell 6. Det skall
observeras att lönekompensationen är olika för de olika konstantuppsättningarna.

Mot. 1983/84:1337

Tabellen illustrerar att det är möjligt att bibehålla konkurrenskraften mätt
som enhetsarbetskostnader, förkorta arbetstiden och få positiva
effekter på sysselsättningen. Det skall också observeras att denna strategi
lägger större kostnader på de enskilda inkomsttagarna. Det är möjligt att
kompensera dessa bortfall av inkomst genom transfereringar på samma sätt
som ovan. Dessa transfereringar belastar inte konkurrenskraften direkt men
däremot det offentliga underskottet. För att kompensera inkomsttagarna
för deras lägre standard skulle det behövas transfereringar på mellan 4 och
7 miljarder. Underskottet i den offentliga sektorn ökar då till mellan 9 och 13
miljarder.

Som påpekats ovan kan säkert en del av detta underskott kompenseras av
att utgifterna på arbetsmarknads- och socialbudgeter kan minskas.

Tabell 6

Effekter av arbetstidsförkortning till 35 timmar med lönekompensationen anpassad
till förväntad produktivitetsökning. 1000-tal anställda, procent, miljarder kronor och
kronor.

Lönekompensation Låg I Låg II Mellan Hög

och förändring
i målvariabler

Lönekompensation,
procent 55 45 45 40

Sysselsättning

1000-tal + 165 + 212 + 213 + 236

Lönekostnader

procent + 0,6 + 0,4 + 0,5 + 0,5

Bytesbalans

miljarder - 0,5 — 0,4 - 0,3 - 0,2

Offentliga sektorns
samlade budget

miljarder — 6,1 — 8,9 - 6,7 - 6,0

Genomsnittsinkomst
för sysselsatta efter
skatt i kronor - 900 - 1400 - 1300 - 1600

Sju timmars arbetsdag - ingen lönekompensation

En renodlad strategi för arbetsdelning har också beräknats i modellen. En
sådan innebär att ingen som helst lönekompensation ges för arbetstidsförkortningen
och att hushållens förlorade arbetsinkomster inte heller
kompenseras med transfereringar från den offentliga sektorn. I tabell 7
framgår resultatet.

Mot. 1983/84:1337

Tabell 7

Effekter av arbetstidsförkortning till 35 timmar utan lönekompensation
1000-tal anställda, procent, miljarder kronor och kronor.

Målvariabel Låg I Låg II Mellan Hög

(förändringar)

Sysselsättning

1000-tal + 207 + 247 + 235 + 245

Lönekostnader

procent — 5,7 — 4,9 — 5,1 — 4,8

Enhetsarbets

kostnad, procent - 7,2 — 6,1 - 6,1 — 5,6

Bytesbalans

miljarder + 4,4 + 3,9 + 2,8 + 1,7

Offentliga sektorns
samlade budget

miljarder — 14,8 — 15,4 — 14,2 — 13,2

Genomsnittsinkomst
för sysselsatta efter
skatt i kronor -2800 —3200 —3100 —3300

Genom att lönekostnaderna minskar och företagen på grund av detta antas
sänka sina exportpriser ökar sysselsättningen snabbt. Den lediga kapaciteten
i företagen har också i detta alternativ räknats in i antagandena om
arbetstidsförkortningens påverkan på produktiviteten. Denna strategi blir
högst kännbar för de lönearbetande - men kapitalet kommer att kunna göra
stora vinster på den, vilket framgår av att bytesbalansen förbättras.

I stället försämras den offentliga sektorns ekonomi. Om underskottet inte
kan lånas upp på den inhemska marknaden, kommer detta på sikt att
innebära att räntebetalningar kommer att belasta bytesbalansen. Därför är
de erhållna positiva effekterna på bytesbalansen av enbart kortsiktig
karaktär.

Man kan vara tveksam till utvecklingen av enhetsarbetskostnaden av det
skälet att om ingen lönekompensation ges så minskar trycket på företagen att
rationalisera och införa ny teknik. Detta innebär att de antagna effekterna på
produktiviteten förmodligen blir betydligt lägre (eller att låg I blir mer
orealistiskt) varför inte heller kostnaden för arbete per producerad enhet
minskar i den takt som här räknats fram.

Genomsnittsinkomsten för de sysselsatta efter skatt sjunker drastiskt med
omkring 3000 kr. per år eller 250 kr. i månaden.

Sammanfattning av beräkningarna

Beräkningarna illustrerar de avvägningsproblem som diskuterats i avsnitt
II. Men det framgår också av beräkningarna att det går att minska
kostnaderna i form av försämrad bytesbalans, den offentliga sektorns
underskott och inkomstbortfall för genomsnittsinkomsttagaren. För att göra

Mot. 1983/84:1337

jämförelser enklare kan man beräkna ”priset” för ökad sysselsättning med
utgångspunkt i modellens beräkningsresultat. Ett sådant ”pris” skulle mäta
hur mycket varje nytt jobb skulle kosta i termer av ökat underskott i
bytesbalansen och ökat offentligt underskott mätt i kronor. Genom
konstruktionen av dessa ”priser” blir det möjligt att jämföra alternativen och
var och en kan eventuellt lättare bedöma om ”intäkterna” i form av bättre
sociala förhållanden och fler nya jobb är värda ”uppoffringarna”.

Nedanstående tabell (tabell 8) visar ”priserna” för mellanalternativet av
konstanter i de olika beräkningarna.

Det skall observeras att om man antar att både underskottet i
bytesbalansen och underskottet i den offentliga sektorns budget betalas med
utlandslån så kommer utlandsskulden i alternativen 2-4 att öka med resp.
23700 kr. per jobb, 20400 kr. per jobb och 32 825 kr. per jobb. Räknar man
dessutom med intäkterna för alternativen 1 och 5 och drar dem från
kostnaderna i motsvarande alternativ så skulle utlandsskulden öka med
14900 kr. per jobb i alternativ 1 och 11900 kr. i alternativ 4. Dessa
beräkningar visar att effekterna är mycket beroende av hur arbetstidsförkortningen
genomförs.

Till dessa beräkningar skall givetvis läggas att i alternativ 1 stiger
genomsnittsinkomsten med 800 kr. efter skatt, medan genomsnittsinkomsten
sjunker med 1 300 kr. efter skatt i alternativ 4 och med 3 100 kr. efter skatt
i alternativ 5. Tar man med också denna effekt blir det en jämförelse i tre
dimensioner.

Tabell 8

"Priset” för arbetstidsförkortning

Beräkningsalternativ (enligt tabellnr ovan!)	Underskott i bytesbalans för varje nytt jobb (kr.)	Offentligt underskott för varje nytt jobb (kr.)
1	25600	*
2	13600	10100
3	6900	13500
4	1400	31425
5	*	60400

* ingen kostnad-i stället intäkt!

Till resultaten måste ytterligare en kommentar fogas. Om arbetstidsförkortningen
görs som förkortningarna på 1960- och 1970-talen, då
veckoarbetstiden kortades från 45 till 40 timmar, så skulle lönekompensationen
räknas av från löneutrymmet och detta skulle bli möjligt eftersom
arbetstidsförkortningen skedde under en begränsad period. I så fall skulle
inte den kortare arbetstiden innebära någon större belastning på
bytesbalansen än vad som varit fallet om motsvarande löneökning i kronor
och öre tagits ut.

Problemet är om man kan räkna med något positivt nominellt
löneutrymme de kommande åren. Under en följd av år har de svenska

Mot. 1983/84:1337

lönerna stigit i en betydligt långsammare takt än vad som gällt för ett vägt
genomsnitt av konkurrentländerna. Ett studium av OECD:s senaste
Sverigestudie ger klart besked på den punkten. Den svenska konkurrenskraften
har med andra ord återställts. Den senaste devalveringen har
ytterligare förbättrat situationen.

Eftersom konkurrenskraften är återställd finns det ingen anledning att tro
att det i den närmaste framtiden inte skulle finnas något ”normalt”
löneutrymme i nominella termer. Därmed finns det ett utrymme för
arbetstidsförkortningar enligt den modell man använde i slutet av 1960-talet
och början av 1970-talet.

Ett problem för befolkningen kan vara att det löneutrymme som finns till
stor del är nominellt och inte realt. Pengarna kommer att ätas upp av
inflationen. Om lönerna således inte stiger i kronor räknat utan arbetstiden i
stället kortas kommer den redan besvärliga situationen för många att
förvärras. Detta kan innebära att det är svårt att mobilisera för en
arbetstidsförkortning.

Men frågan här är liksom i övrigt: Vad finns det för alternativ och hur
kommer det att gå med reallönerna om dessa genomförs?

Slutsatser av beräkningarna

Här skall i punktform ställas upp några slutsatser av beräkningarna:

1. Beräkningarna visar att en kortare arbetsdag ger flera jobb. Denna
slutsats förutsätter att de i modellen antagna sambanden gäller och att
arbetstidsförkortningen sker under en begränsad tidsperiod. Annars
kommer arbetstidsförkortningen att helt ätas upp av ökad produktivitet.

2. Kostnaderna för de nya arbetena ligger främst på konkurrenskraften,
bytesbalansen och på den offentliga sektorns budget. Konkurrenskraftförsämringen
är dock marginell eller mycket liten i de alternativ där
lönekompensationen är mindre än 100%. Vad det gäller bytesbalans
kommer effekterna inte att bli så stora som beräknats om arbetstidsförkortningen
räknas av i avtalen. För den offentliga sektorn har de möjliga
besparingarna på arbetsmarknadsbudgeterna inte räknats med. Därför
överskattar modellens resultat kostnaderna för arbetstidsförkortningen på
den offentliga sektorns budget.

3. Beräkningsresultaten pekar på att mellan 130000 och 240000 fler
kommer att sysselsättas om arbetstiden kortas från 40 till 35 timmar per vecka
eller från 8 till 7 timmar per dag. Det skulle innebära en sysselsättningsökning
på mellan 3 och 5,5 %.

4. Beräkningsresultaten pekar också på att det är möjligt att genomföra en
arbetstidsförkortning och samtidigt i stort bibehålla den reala familjeinkomsten
utan att ge formell full lönekompensation. Genom att kombinera en
lönekompensation som enbart delvis ersätter bortfallet i månadslön med
transfereringar riktade till de hushåll som har den lägsta standarden kan

Mot. 1983/84:1337

fördelningspolitiskt acceptabla lösningar uppnås. Genom arbetstidsförkortningen
kommer skillnaden i mäns och kvinnors inkomster att jämnas ut.
Denna effekt gör också att slutresultatet av arbetstidsförkortningen på
familjeinkomsterna inte alls behöver vara desamma som för genomsnittsinkomsttagaren.

En sådan modell för kompensation för inkomstbortfall skulle kunna ha
betydande effekter på inkomstfördelningen. Typiska höglönegrupper skulle
få en låg kompensation medan de lågavlönade skulle kunna kompenseras
med transfereringar eller med (vilket förmodligen är svårare) någon typ av
skattelättnad. Ett skattetekniskt problem är hur dessa åtgärder för de mest
utsatta grupperna skulle konstrueras för att uppnå största möjliga effekt för
de grupper man verkligen vill stödja. Genom en lämplig ”mix” av åtgärder är
det emellertid troligt att goda effekter kunde uppnås.

IV De politiska kraven

De politiska krav som föregående överväganden utmynnar i är enligt vår
uppfattning följande tre:

1. En förkortning av arbetsdagen till sex timmar bör genomföras före
utgången av 1980-talet. Som ett första steg bör en minskning av arbetsdagen
till sju timmar genomföras 1985.

2. Speciella åtgärder måste vidtas vad gäller arbetstiden för skiftarbetande
och arbetande med tunga och hälsofarliga yrken. Det inkluderar de typiska
kvinnoyrkena inom vård och städning, som både är tunga och ofta utförs på
obekväm arbetstid. Arbetstiden bör för berörda grupper minskas till sex
timmar per dag eller trettio timmar per vecka från 1985.

3. Uttaget av övertid måste samtidigt begränsas.

V Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

1.att riksdagen uttalar att en förkortning av arbetsdagen till sex
timmar bör genomföras före utgången av 1980-talet,

2. att riksdagen som ett första led i en förkortning till sex timmars
arbetsdag hemställer hos regeringen om förslag om minskning av
arbetsdagen till sju timmar fr. o. m. den 1 januari 1985,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om förkortning
av arbetsdagen till sex timmar eller trettio timmar per vecka
fr. o. m. den 1 januari 1985 för skiftarbetare och grupper med tunga
och hälsofarliga yrken enligt vad i motionen anförs,

4. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till begränsning
av övertid enligt vad i motionen anförs.

Mot. 1983/84:1337

Stockholm den 24 januari 1984

LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)

ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk)
LARS-OVE HAGBERG (vpk)
MARIE-ANN JOHANSSON (vpk)

minab/gotab Stockholm 1984 77673