Arbetsmarknaden i Dalarna

Under 1980-talet ökade antalet personer i arbete i
Dalarna på ett markant sätt. Främst gynnade utvecklingen
kvinnorna. Antalet sysselsatta ökade från 128 200 till 141
600. Kvinnornas förvärvsfrekvens ökade från 65 % 
till 78 % 
under perioden 1983 till 1989. Den utvecklingen
ökade välståndet och jämställdheten i länet.

Nu är utvecklingen den omvända. Mer än 10 % av
befolkningen är nu arbetslös eller i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Det motsvarar över 19 000 personer. Av dessa är
mer än 4 000 långtidsarbetslösa. Detta förhållande ställer
utomordentligt stora krav på arbetsmarknadspolitiken och
kostar oerhört mycket pengar. I augusti 1991 var
arbetslösheten 3,1 % i länet.

Av de arbetslösa är 65 % 
män. Men genom de indragningar av pengar från
kommuner och landsting som regeringen genomför
kommer kvinnornas andel att stiga snabbt i framtiden.

Framtiden ser också mycket dyster ut. Prognosen för
sommaren 1993 visar att mellan 25 000 och 30 000
människor i Dalarna kommer att sakna arbete.

Ungdomsarbetslösheten är den allvarligaste. I dag är
mer än var sjätte ungdom arbetslös. De ungdomar som
avslutat sin utbildning både vill och bör komma ut på
arbetsmarknaden för att bygga upp en arbetslivserfarenhet.
De nya ungdomspraktikplatserna kan vara till hjälp, men vi
anser att systemen för dessa måste göras om. Ungdomarna
måste erbjudas en sysselsättning där de har fackliga
rättigheter och där arbetet har ett meningsfullt innehåll.

De ungdomar som saknar en utbildning som kan ge dem
en plats på arbetsmarknaden måste kunna erbjudas denna
utbildning. För dessa unga betyder flera utbildningsplatser
i högskolan, tillgång till komvux och folkhögskolor oerhört
mycket.

Det andra stora problemet gäller de långtidsarbetslösa.
I dag är var femte av de arbetslösa i vårt län
långtidsarbetslösa. Det är en utveckling som måste brytas.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har varit och är
av stor betydelse. Så t.ex. har den s.k. ''1 000-kronan'' 
sedan september månad i år gjort att
arbeten för 205 miljoner kronor har påbörjats. Det är jobb
som tidigarelagts eller arbeten som aldrig annars skulle ha
blivit igångsatta.

I den rådande arbetsmarknadssituationen är AMU:s
verksamhet väsentlig. Tyvärr har inte arbetsförmedlingarna
och länsarbetsnämnden ekonomiska resurser så att de kan
köpa upp den utbildning som skulle vara önskvärd. AMU
kommer nu också att tillhöra den kategori som varslar och
sänder ut människor i arbetslöshet.

I dag styrs länsarbetsnämndens arbete av AMS
föreskrifter som begränsar möjligheten till okonventionella
insatser. Arbetsförmedlingarna borde få vidgade
möjligheter att innan varsel lagts i ett utsatt företag, kunna
gå in och anordna och betala utbildning inne i företaget.
Företaget skulle på detta sätt få större möjligheter att möta
en kommande högkonjunktur med utbildad arbetskraft för
att inte nämna de positiva verkningar det skulle medföra för
den enskilde individen. I Smedjebackens tunga industri
skulle t.ex. ett par hundra personer kunna ''räddas'' med en
sådan åtgärd.

En frihet för länsarbetsnämnden och
arbetsförmedlingarna att hantera de stödåtgärderna skulle
enligt vår mening medföra ett bättre resursutnyttjande och
en snabbare hantering.

Vi socialdemokrater har kritiserat den borgerliga
regeringen för de indragningar som görs i statsbidragen till
kommunerna. Vi kan nu se hur indragningarna också bidrar
till att öka arbetslösheten. Kommunförbundets enkät visar
att under 1993 kommer 20 000 kommunala jobb att
försvinna. För perioden 1992--1994 handlar det om 50 000
jobb. Detta är oacceptabelt och måste förhindras.

Det är nödvändigt att skapa ett nytt rättvisare
transfereringssystem som kompenserar kommunernas
olikheter i skatteunderlag.

Kommunernas självstyre måste åter stärkas och inte
bindas upp i en ''rekvisitionsekonomi'' som nu är på väg att
införas. Vi anser därför att det kommunala skattestoppet
snarast bör avskaffas.

Genom regeringens och riksdagens majoritetsbeslut har
nya begrepp införts, t.ex. skolpeng och vissa rättighetslagar,
och nu kan ''vem som helst'' komma till en kommun och
kräva att pengar avdelas till vederbörandes verksamhet.
Som kommunpolitiker inte kan göra något åt! Besluten har
redan fattats.

I t.ex. Hedemora kommun minskar statsbidragen med
46 miljoner kronor vilket motsvarar 2 700 kronor per
invånare. Det betyder också att anslaget till samlingslokaler
minskas med 10 %. 
Tillsammans med andra arbetsskapande åtgärder
som inte kan bli av betyder det 40 människor mindre på
Hedemoras arbetsmarknad. Andra exempel: Leksands
kommun skjuter den planerade skolutbyggnaden på
framtiden och i Säter minskar investeringarna i skolan med
16 miljoner 
kronor.

Den av regeringen förda bostadspolitiken innebär att
vanligt folk inte längre kan efterfråga bostäder i
nyproduktionen. Detta i förening med bankernas
kreditpolitik innebär att luften fullständigt gått ur
bostadsbyggandet. Därför krävs nu snabba insatser för att
återinföra en social bostadspolitik och att reparations- och
ombyggnadsåtgärder stimuleras på ett effektivt sätt.

Vi motionärer anser att listorna över projekt för
sysselsättningsskapande åtgärder som tidigare togs fram av
socialdemokraterna i Dalarna i stort fortfarande äger
giltighet. Listorna återfinns som bilagorna 2--4 till motion
1991/92:Fi102. Byggnadsarbetareförbundets Dala
avdelning, Byggmästareföreningen och
Länsarbetsnämnden har presenterat en omfattande
objektinventering för Arbetsmarknadsdepartementet.
Därutöver bifogas som bilaga en objektlista upprättad på
länsstyrelsen, kompletterad med nytt elevhem på
Västanviks Folkhögskola för ungefär 30 miljoner kronor.

Vi har i en motion från november 1992 understrukit
vikten av Utvecklingsfondens arbete i länet och vänt oss
emot den försämring av fondens möjligheter som
regeringen drivit igenom. Vi vidhåller denna uppfattning.

Det är ett allvarligt men för länet att inget av de stora
infrastrukturobjekt som planeras i landet berör Dalarna.
För att kompensera detta måste andra statliga satsningar till
en större andel styras till Dalarna. Det är oacceptabelt att
ett län som får så liten andel av infrastrukturinvesteringarna
per kapita som Kopparbergs län inte blir föremål för en rejäl
modernisering av telenätet över hela ytan. Vi hänvisar i
övrigt till den socialdemokratiska partimotionen.

Den svenska industrin genomgår nu en djup kris. 10 000-
tals arbetsplatser hotas. Varje möjlighet att förhindra en
ytterligare fördjupning av denna nedgång måste nu prövas.
Det bör ske i former som långsiktigt stärker svensk industri.
Mot denna bakgrund framstår en kraftig satsning på
infrastruktur och exportkrediter till svenska industriföretag
som särskilt lämpliga. Produktionen kan hållas uppe i den
nuvarande lågkonjunkturen, marknadsandelar i utlandet
kan försvaras och nya marknader kan erövras när
konjunkturen vänder uppåt igen.

Härigenom försvaras och förstärks industrin som grund
för det svenska välståndet.

Ett företag som ABB i Ludvika skulle ha stor nytta av en
sådan satsning.

En vanlig invändning mot offensiva satsningar för att
hävda sysselsättningen är att det blir för dyrt. Men det är
vår fasta övertygelse att det vi inte har råd med det är
arbetslöshet. Tillåts arbetslösheten ligga kvar på dagens
höga nivå under någon längre tid kommer det att var näst
intill omöjligt att pressa ned den till ''svenska'' nivåer igen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att
sysselsättningsförhållandena i Kopparbergs län särskilt
beaktas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om länsarbetsnämndernas
möjligheter att friare disponera de medel som finns till
förfogande,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökade
exportansträngningar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det kommunala skattestoppet
snarast bör avskaffas,1

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om infrastruktursatsningar i
Dalarna.

Stockholm den 25 januari 1993

Bengt-Ola Ryttar (s)

Inger Hestvik (s)

Iréne Vestlund (s)

Leo Persson (s)

Odd Engström (s)