angående jordbrukspolitiken. (Motion 1971:212 av herr Bohman m. fl.)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1971:212

Nr 212

av herr Bohman m. fl.
angående jordbrukspolitiken.

I motionerna 1:421 och 11:467 till 1970 års riksdag hänvisades bl. a. till
vissa principer i proposition 95 till 1967 års riksdag angående den framtida
jordbrukspolitiken. Det underströks sålunda att departementschefen

i proposition 95 framhållit, att en aktiv jordbrukspolitik i form av
särskilda insatser från samhällets sida till gagn för jordbruksnäringen och
de i näringen sysselsatta sedan lång tid tillbaka var en del av den allmänna
näringspolitiken i vårt land. Det hänvisades också till departementschefens
yttrande i nämnda proposition om att de som i framtiden var
sysselsatta inom jordbruket skulle kunna påräkna ekonomisk och social
trygghet i samma utsträckning som andra näringar erbjuder. Motionärerna
betonade att dessa principer fortfarande skulle äga reell giltighet
men att utvecklingen efter 1967 blivit sådan att dessa huvudprinciper
inte fullföljts.

Vad som anfördes i berörda motioner till 1970 års riksdag om
principerna för den framtida jordbrukspolitiken har i dag ännu högre
aktualitet. Utvecklingen har nämligen ytterligare försämrat de allmänna
villkoren för jordbruket med följd att det råder sämre överensstämmelse
än någonsin mellan principerna i 1967 års beslut och verkligheten. Vi
anser det därför synnerligen angeläget att 1967 års beslut om den
framtida jordbrukspolitiken anpassas med hänsyn till den utveckling som
skett. Vi anser det också vara synnerligen angeläget att de senare årens
”förslitning” av jordbruksresurserna förbyts i en upprustning, att
inkomsteftersläpningen för jordbrukarna bringas att upphöra och att
jordbrukarna ges reella möjligheter att följa med i den allmänna
standardutvecklingen.

Beslutet 1967 innebar att nya vägar söktes när det gäller principerna
för prissättningen på jordbrukets produkter. Departementschefen anförde
härom följande: ”Jag anser det till en början finnas två självklara
utgångspunkter för prissättningen. Genom att kostnaderna för att
upprätthålla en viss prisnivå får bäras främst av konsumenterna är det
från denna synpunkt nödvändigt att iakttaga återhållsamhet med
prishöjningar. Det måste emellertid också vara en självfallen utgångspunkt
för prissättningen att de som i framtiden är sysselsatta inom
jordbruket skall kunna nå en ekonomisk standard som är likvärdig med
den som erbjuds inom andra näringar. Detta är dessutom en förutsättning
för att på sikt kunna upprätthålla en jordbruksproduktion av den

Mot. 1971:212

storlek som försörjningsberedskapen kräver.”

Departementschefen underströk också att det vid prissättningar borde
tas större hänsyn än dittills till produktionsutvecklingen. Prissättningen
skulle dock ej användas som ett jordbrukspolitiskt medel för att
oberoende av konsekvenserna för näringsutövarna nå en önskad produktionsutveckling.
Det framhölls också att prissättningen på jordbruksprodukterna
givetvis har stor betydelse för rationaliseringen. Vi citerar:
”Kalkyler rörande lönsamheten av de investeringar som i allmänhet
krävs för att genomföra rationaliseringsåtgärder, måste sålunda alltid
grunda sig på gällande och förväntade priser på en eller flera produkter.
Detta talar för att prissättningen bör präglas av en viss stabilitet. Det är
vidare angeläget att prisavvägningen främjar uppkomsten av allt
effektivare jordbruksföretag. För att detta skall kunna ske måste
prissättningen å ena sidan avvägas så att möjlighet till rationaliseringsvinster
finns, men den får å andra sidan ej leda till en sådan prisnivå att
behovet för jordbrukarna att vidta rationaliseringsåtgärder minskar.”
Efter att ha lagt ytterligare detaljerade synpunkter på frågan om
prissättningen på jordbrukets produkter framhöll departementschefen:
”Jag vill tillägga att för den närmaste tiden talar starka skäl för att
prissättningen på jordbrukets produkter bör kännetecknas av en viss
återhållsamhet.” Återhållsamheten ansågs motiverad av angelägenheten
av att produktionsanpassningen, rationaliseringssträvandena och effekten
av rörlighetsstimulerande omställningsåtgärder inte motverkades.

Produktionsvolym

Den svenska jordbruksproduktionens omfattning skall, enligt 1960 års
jordbruksutredning, begränsas till en självförsörjningsgrad av 80 procent
sett från kaloriförsörjningssynpunkt. Vid denna omfattning anses beredskapslagringen
böra förstärkas. Vid en självförsörjning motsvarande 85
procent erfordras däremot, enligt utredningen, inte någon förstärkning av
lagringsberedskapen.

Departementschefen anslöt sig i proposition nr 95 till dessa principer.
Han utvidgade emellertid resonemangen till att gälla också handelspolitiska
synpunkter, och han framhöll att ”en expansion av den svenska
utrikeshandeln underlättas om andra länder kan erhålla ökat avsättningsutrymme
för jordbruksprodukter i Sverige”. Eftersom en sådan
expansion ansågs vara angelägen skulle en begränsning av jordbruksproduktionen
vara till fördel i handelspolitiska sammanhang.

Departementschefen underströk dock att en god livsmedelsförsörjning
är en oundgänglig del av vårt totala försvar och en förutsättning för vår
traditionella neutralitetspolitik. Av grundläggande betydelse för denna
beredskap är att det i fredstid finns produktionsresurser och lager av
livsmedel som i ett avspärrningsläge tryggar folkförsörjningen hette det i
propositionen.

Vad avsättningsutrymmet för andra länders jordbruksexport till

Mot. 1971:212

Sverige beträffar har läget förändrats bl. a. sedan planerna på en
gemensam nordisk marknad blivit inaktuella. Produktionsutvecklingen på
jordbrukssidan inom EEC är också sådan att överskotten där krymper.
Inte ens något handelspolitiskt intresse för Sverige kan därför anses
föreligga att krympa den egna jordbruksproduktionen för att därigenom
skapa exportutrymme för andra länders jordbruksprodukter. De svenska
företagens exportmöjligheter är beroende av helt andra faktorer.
Produktionsvolymen inom jordbruket är också numera så krympt att det
kan diskuteras om vi inte redan är vid den lägsta tolerabla nivån, enligt
jordbruksutredningens tidigare bedömningar, med hänsyn till vår
försöij ningsberedskap.

Arbetsgruppen för landskapsvård vid jordbruksrationalisering redovisar
sålunda att enligt statistiken har totalt drygt 1,5 miljoner ha jordbruksmark
övergivits undei tiden 1930—1966, varav 500 000 sedan 1956. Vid
en fortsatt nedläggning av åker i nuvarande takt räknar man med att
åkerarealen 1980 kommer att omfatta 2,5 miljoner ha, dvs. ungefär den
areal man hade för 100 år sedan.

Statistik över förändringen i antalet brukningsenheter kan hämtas från
två undersökningar. Den ena är de officiella jordbruksräkningarna, den
andra är Jordbrukets utredningsinstituts Struktur- och befolkningsutredningar
(SOB). Vid en jämförelse visar det sig att jordbruksräkningen
för 1966 redovisar 186 267 enheter över 2 ha, medan SOB redovisar
173 081 enheter. Skillnaden, 13 186, orsakas av att vissa jordbruk i de
lägsta storleksgrupperna av SOB redovisas som nedlagda, medan de i den
officiella statistiken fortfarande existerar som självständiga enheter.

Minskningen av antalet enheter under perioden 1961 — 1966 uppgick
till ca 9 000 per år eller 45 000 för perioden. Utvecklingen därefter har
fortsatt i oförändrad takt. Under tidigare 5-årsperiod var minskningstakten
ca 5 000 enheter årligen. En nära nog fördubbling inträffade
sålunda under 1960-talet.

Antal brukningsenheter i olika storleksgrupper 1951—1969 enligt olika
undersökningar

Jordbruksräkningarna (15/9) Jordbruksinvent. (1/6)

Åker, ha	1951	1956	1961	1966	1967	1968	1969a
2,1- 5	95 945	87 554	66 635	47 301	44 364	39 397	34 800
5,1- 10	89 755	83 246	75 017	55 025	52 660	49 055	45 200
10.1- 15 15.1- 20	39 599 20 191	38 930 20 630	33 164 20 282	26 139 17 615	42 503	40 880	39 400
20,1- 30	17 719	18 479	18 266	18 433	18 244	18 089	17 800
30,1- 50	11 234	11 667	11 960	13 231	13 533	13 973	14 300
50,1-100	5 419	5 373	5 410	6 280	6 733	7 072	7 300
100,1 —	2 325	2 222	2 186	2 243	2 342	2 368	2 400
Totalt	282 187	268 101	232 920 186 267	180 379	170 834 161 200

a Prognos grundad på juniinventeringar.

Mot. 1971:212

SOB-utredningama (15/9)

	1951	1956	1961	1966	1969^
2,1- 5	87 420	68 910	57 810	37 097	26 000
5,1- 10	89 070	80 610	70 890	53 339	42 000
10,1- 15	38 760	37 830	33 810	25 416	38 000
15,1- 20	18 660	19 500	19 020	18 093
20,1- 30	17 340	17 700	18 030	18 102	17 000
30,1- 50	10 110	10 470	10 980	12618	13 500
50,1-100	4 890	5 070	5 220	6 133	7 000
100,1 —	2 460	2 520	2 460	2 283	2 500
Totalt	268 710	242 610	218 220	173 081^	146 000

a Prognos grundad på juniinventeringar.

b Enl. en snabbundersökning våren 1966 (Snabb-SOB) var antalet brukningsenheter
184 650. (Meddelande från Jordbrukets utredningsinstitut nr 4-1966.)
Undersökningsdatum var den 1/4.

Mjölkproduktionens utveckling

Minskningen i mjölkproduktionen har varit stark under 1960-talet.
Mellan 1950 och 1969 sjönk sålunda den totala produktionen med 33
procent. Invägningen vid mejeri minskade med 24 procent under samma
tid och uppgick 1969 till 2 971 miljoner kilo. Under perioden
januari—oktober 1970 låg invägningen ca 7 procent under motsvarande
tid 1969. Antalet besättningar beräknas för närvarande minska med ca
10 000 om året. Avkastningen per ko steg under perioden 1950—1969
med ca 1 000 kilo eller med 35 procent. Denna avkastningsökning
förklarar varför den totala mjölkproduktionen endast minskade med en
tredjedel, medan koantalet under motsvarande tid minskade med hälften
eller från 1 635 000 till 820 000. Regionalt har mjölkproduktionen
minskat starkast i Mälarlänen, Örebro län och Skåne, vilket medför
speciella problem på grund av att där också finns de stora konsumtionsorterna.

Den statliga mjölkpriskommittén, som lade fram sitt betänkande i
december 1970, framhåller om den framtida mjölksituationen följande:
”Våra prognoser pekar på att för landet i dess helhet någon brist på
flytande mjölkprodukter inte torde komma att uppstå i varje fall fram till
1975. Regionalt kan dock vissa bristsituationer uppkomma.” Till detta
kan sägas dels att regionala bristsituationer redan uppkommit, dels att
utredningens prognoser i detta sammanhang endast gäller flytande
mjölkprodukter, dvs. konsumtionsmjölk, filmjölk etc. I proposition 95
till 1967 års riksdag uttalade departementschefen: ”Jag anser i likhet med
jordbruksutredningen att mjölkproduktionens storlek i första hand bör
anpassas till den inhemska efterfrågan på mjölk och mjölkprodukter.”
Mjölkpriskommittén räknar med att det behövs en invägning vid
mejerierna av 2 800 miljoner kilo för att svara mot den målsättningen,
dvs. mer än som invägdes vid mejerierna under 1970. Mjölkpriskommittén
har, på grund av att produktionen under 1970 sjunkit mer än
prognoserna, förutsett en minskning till 2 400 miljoner kilo 1975. Vi

Mot. 1971:212

skulle sålunda om fem år ha ett betydande underskott. Mjölkpriskommittén
anför:

Bland faktorer som inte direkt beaktats i prognosen men som måste
tillmätas relativt stor betydelse under 1970-talet för besättningar med
lejd arbetskraft är den ändrade arbetstidslagstiftningen som träder i kraft
vid årsskiftet 1970/71. Denna innebär bl. a. att ackordsmjölkningen skall
räknas in i den lagstadgade arbetstiden.

Vid sidan av lönsamhetsutvecklingen har särskilt under senare år
bundenheten i mjölkproduktionen kommit att spela en allt större roll vid
jordbrukarnas ställningstaganden till fortsatt mjölkproduktion. Denna
bundenhet torde framöver komma att få en än större betydelse vid valet
mellan olika produktionsalternativ, då det kan antas att yngre brukare
kommer att fästa allt större avseende vid detta förhållande. Det kan
vidare nämnas att ökade krav på miljö och hygien vad gäller byggnader
och avloppsfrågor blir alltmer påfallande. Vad nu sagts, anser vi utgöra
betydande osäkerhetsfaktorer, särskilt om man beaktar att en mycket
stor del av de äldre brukarna av åldersskäl lämnar produktionen och en
inte obetydlig nyrekrytering måste ske för att uppnå de i prognoserna
förutsatta invägningsvolymerna.

Enligt vår mening bör vad som nämnts om att en stor del av brukarna
är äldre beaktas. Vi har följaktligen, om inte en ny satsning på
mjölkproduktion inträffar, att räkna med en fortsatt stark nedgång under
de närmaste åren.

Mjölkproduktionen kräver en bundenhet som få andra produktionsgrenar.
Arbetsåret för många mjölkproducenter omfattar årets samtliga
365 dagar. I många fall tvingas lantbrukarna i dag att sköta sina
ladugårdar trots sjukdom. Militärtjänst och liknande avbrott i yrkesutövningen
kan t. o. m. medföra att djurbesättningarna måste avvecklas.

De försök som gjorts att i samarbete lösa frågan om såväl semester som
annan ledighet har fått mycket liten spridning beroende dels på de höga
kostnaderna, dels på svårigheten att rekrytera lämplig arbetskraft. Det
synes oss därför vara ett samhällets intresse att medverka vid skapandet
av möjligheter till semester och regelbunden ledighet för mjölkproducenterna.
Inte minst är detta angeläget från synpunkten att riksdagen, enligt
beslut vid 1967 års riksdag, redan uttalat sig för att de i näringen
sysselsatta skall ha samma möjlighet till ekonomisk och social trygghet
som andra näringar erbjuder. I andra länder, exempelvis Norge och
Nederländerna, fungerar också ett avbytarsystem.

Mjölkpriskommittén har i sin långtidsprognos utgått från 1971, under
vilket år normala betingelser antas gälla.

Normal skörd under 1970 och 1971 beräknas dämpa nedgången i
koantalet 1970-71 så att antalet i juni 1971 förutsättes bli 735 000,
Antalet kor var i juni 1969 820 000 och i juni 1970 ca 750 000. Den
lägre minskningstakten fram till juni 1971 är sålunda optimatiskt
bedömd, mätt efter utvecklingen ett år tidigare.

Mot. 1971:212

Förväntad mjölkproduktion 1975—1980 vid oförändrad lönsamhetsutveckling

	Antal kor	Kg mjölk per ko	Till	Till	Total
	i juni	till	totalt	mejeri	mejeri	produktion
	1000-tal	mejeri			procent	milj. kg
1969 (def.)	820	3 620	3 894	2 971	93,2	3 185
1970 (prel.)	750	3 685	3 953	2 768	93,2	2 965
1975	602	4 260	4 470	2 570	95,2	2 700
1980	470	4 760	4 940	2 240	96,4	2 320

Prognoserna pekar klart på att Sveriges självförsörjning av mjölk och
mjölkprodukter inte torde kunna upprätthållas i framtiden. Som nämnts
räknade kommittén också med ett lägre alternativ, som redan 1975 skulle
innebära att totalproduktionen nedbringats till 2 400 miljoner kg mot

2 700 miljoner kg i prognosen.

Från jordbrukets håll har beräknats, att kostammen redan nu torde
behöva ökas med 100 000. En sådan nyetablering kräver emellertid stora
kostnader för investering i ladugårdar etc. Kostnaden för varje båsplats
beräknas sålunda till 10 000 kronor. En nyinvestering för 100 000 kor
skulle följaktligen innebära en totalkostnad av en miljard kronor. Det är
angeläget att den nuvarande utvecklingen vändes innan befintliga
outnyttjade byggnader hunnit förfalla. Det är dessa siffror - och andra —
som gör det angeläget att minskningen i mjölkproduktionen kan bringas
att upphöra. Det torde nämligen vara den dåliga lönsamheten i
mjölkproduktionen som utgör den väsentliga orsaken till minskningen.

Försörjningsläget

Starka skäl talar enligt vår mening för att vårt försörjningsläge, genom
den omfattande produktionsminskningen inom jordbruket, framför allt
på mjök, i dag inte motsvarar den målsättning som låg till grund för
jordbruksutredningens ställningstagande och som departementschefen
hänvisade tilli propositionen 1967:95.

Den försörjningskalkyl som jordbruksutredningen gjorde upp grundade
sig på vissa normvärden 1962/63. Bland förutsättningarna ingick att den
svenska införseln av proteinfoder, främst oljekraftfoder och handelsgödsel,
samt av frukt och grönsaker m. m. skulle förbli i stort sett
konstant jämfört med ”normalåret”. I efterhand har emellertid konstaterats
att självförsörjningsgraden 1962/63 torde ha varit ca 90 procent,
inte 95 i 100 procent som utredningen kalkylerade med. Vidare har
importen av andra livsmedel än jordbruksprodukter, främst frukt och
grönsaker, ökat väsentligt. Frukt- och grönsaker motsvarar inte längre 3
procent av livsmedelskonsumtionen mätt i kalorier, som i början på
1960-talet, utan tre gånger så mycket.

Vi har också nu ett större importberoende av handelsgödsel och
proteinfoder. Införseln av dessa produkter har i stort fördubblats under

Mot. 1971:212

1960-talet. Avkastningen vid en avspärrning riskerar därför att nedgå
kraftigare än vad jordbruksutredningen räknade med. På grund av
knapphet på oljekrafffoder kan inte heller den animaliska produktionen
upprätthållas på den nivå utredningen räknade med.

Enligt vår mening är situationen så allvarlig att man kan tala om en kris
i beredskapsfrågan. Redan tidigare har jordbruksnämndens undersökningar
av vår livsmedelsförsörjning under avspärrning och krig visat att
det föreligger ett starkt behov av en kraftig ökning — mångdubbling — av
våra beredskapslager av handelsgödsel och oljekraftfoder för att
beredskapsläget skulle kunna betecknas som tillfredsställande. Hur
bekymmersamt vårt beredskapsläge i dag är tycks dock inte gå att få ett
svar på. Vilken blir exempelvis effekten vid en avspärrning av den mycket
starka nedskärningen av handelsgödsel, proteinfoder och drivmedel?
Vilka ersättningsmedel skall sättas in för importerade livsmedel,
exempelvis frukt och grönsaker? Vad betyder utslaktningen av kor från
försörjningssynpunkt? Enligt vår mening är det angeläget att vi får en
klar bild av försörjningsläget, som grund för åtgärder på jordbrukspolitikens
område för att dämpa den nuvarande produktionsminskningen.
Målsättningen att vi skall ha en jordbruksproduktion av den omfattningen
att vår beredskapsförsörjning tryggas måste nämligen upprätthållas.
Vi torde nu ha nått den gräns för produktionsnivån som inte får
underskridas. Risk finns t. o. m. för att den lägsta tolerabla gränsen
rörande jordbrukets produktionsvolym för att en tillräcklig beredskapsförsörjning
skall anses råda har underskridits.

Sysselsättning i jordbruket

Under 1960-talet har antalet heltidssysselsatta inom jordbruket
minskat med mer än hälften, från ca 340 000 år 1959 till 167 000 år
1969. På grund av deltidsarbete var flera personer engagerade i näringen.
Nedgången i arbetsvolymen har varit i stort lika under hela årtiondet. Det
betyder att nedgångstakten varit starkare per år räknat i procent under
den senare tiden.

Antal årsarbetsinsatser i åkerbruk och boskapsskötsel jämte jordbrukets
andel i procent av den totala arbetsinsatsen i landet

Antal 1000 st. Index Jordbrukets andel (procent)

		1959 = 100	av yrkesverksammas arbetsinsatser
1959	340	100	10,4
1960	327	96	9,9
1961	308	91	9,3
1962	298	88	8,9
1963	273	80	8,1
1964	251	74	7,4
1965	235	69	6,9
1966	213	63	6,2
1967	190	56	5,5
1968	174	51	5,0
1969	167 (prel.)	49	4,7

Källa: Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens Tidskrift nr 3, 1970.

Mot. 1971:212

Siffrorna visar att Sverige ligger på ungefär samma nivå som USA. I
jämförelse med Europa är de svenska siffrorna utomordentligt låga.
Europeiska länder med jämförlig industriell utveckling visar en annan
bild. Frankrike redovisar exempelvis siffran 17 procent och Västtyskland
10. Inom öststaterna är alltjämt omkring 35 procent av befolkningen
knuten till jordbruket. Vid en presentation inför EEC:s ministerråd
1968, av dr Sicco Mansholt, konstaterades att jordbruksbefolkningen
inom EEC i genomsnitt utgjorde 15 procent av den yrkesverksamma
befolkningen och att andelen genom drastiska åtgärder borde minskas till
6,5 procent år 1980. Detta skulle betyda att Sveriges jordbruksbefolkning
redan 1968 nådde den andel av totalbefolkningen sorn EEC enligt
planerna skulle behöva nå elva eller tolv år senare.

Antalet årsarbetsinsatser i skogsbruket beräknas totalt ha sjunkit med

39 procent, från 121 000 till 74 000, under perioden 1960-1968.
Storleken av jordbrukarnas beräknade deltidsarbete i skogsbruket har
också nedgått, från 38 000 till 24 000, räknat i årsarbetsinsatser under
samma tid.

Arbetskraftsöverföringen från jordbruket till andra näringar har
medfört en snedvridning av åldersfördelningen inom jordbrukarkåren.
Upp till 20 år föreligger inte någon nämnvärd skillnad i åldersfördelningen
mellan lantbruksbefolkningen och landets totala befolkning.
Andelen inom lantbruksbefolkningen är dock lägre inom åldersgrupperna
20—40 år och högre i grupperna 40—70 år. Ålderssammansättningen av
jordbrukarkåren torde komma att medföra problem i framtiden, dels vad
rekryteringen beträffar, dels när det gäller möjligheterna att kunna fullt
ut utnyttja bl. a. den tekniska utvecklingen. Det är sålunda inte
strävandena till en minskning av jordbrukarkåren som bör ägnas
huvudsaklig uppmärksamhet utan tvärtom möjligheterna att få en
tillräcklig rekrytering.

En framskrivning av årsarbetsinsatserna i egentligt jordbruk och
boskapsskötsel under antagande av en årlig genomsnittlig minskning om
sex procent under perioden 1968-1980 ger ca 84 000 årsarbetsinsatser
1980. Inom skogsbruket beräknas minskningen under samma tid komma
att uppgå till 29 000 årsarbetsinsatser från 74 000 till 45 000.

Jordbrukets förräntning och lönsamhet

Under pågående jordbruksförhandlingar vintern 1968/69 utfördes av
den s. k. inkomstgruppen omfattande beräkningar för att så långt möjligt
belysa utvecklingen av inkomsterna inom jordbruket i jämförelse med
motsvarande för industriarbetare i ortsgrupp III. Det grundmaterial som
härvid användes var i första hand data från lantbruksstyrelsens
jordbruksekonomiska undersökningar, JEU, samt från statistiska centralbyråns
på självdeklarationer grundade undersökningar. Det material från
JEU som bearbetades avsåg storleksgrupperna 25 hektar (IV) och 40
hektar (V), medan deklarationsundersökningen avsåg alla storleksgrupper.

Mot. 1971:212

Dessa undersökningar 1968/69 har förnyats 1969/70, som underlag
för prisförhandlingar rörande tiden efter den 1 juli 1971. De erhållna
resultaten av JEU avser en normering med hänsyn till såväl skörderesultaten
som priserna.

I motion 1970:11:467 anfördes följande:

Industriarbetarens arbetsinkomst steg enligt beräkningarna med 11,5
procent från 1966 till 1968.

Brukarens arbetsinkomst inom jordbruket sjönk inom storleksgrupp
25 ha åker enligt beräkningarna med 24,9 procent och i storleksgruppen
40 ha åker med 14,5 procent under samma period. Vad beträffar
inkomsternas nivå låg brukarens arbetsinkomst i gruppen 25 ha åker
redan år 1966 avsevärt lägre än industriarbetarens, medan brukarens
arbetsinkomst i gruppen 40 ha åker var praktiskt taget lika med
industriarbetarens arbetsinkomst 1966.

En jämförelse mellan industriarbetarens resp. brukarens arbetsinkomst
i jordbruket kan göras även för tidigare år med det material som
framlagts av inkomstgruppen.

År 1962 hade enligt beräkningarna brukaren inom storleksgruppen

40 ha åker cirka 1 600 kr. lägre arbetsinkomst än industriarbetaren. År
1966 hade emellertid brukaren inom storleksgruppen 40 ha kommit i
nivå med industriarbetarens arbetsinkomst och enligt beräkningarna överstigit
denna något. Det är dock att märka att brukarens arbetsinkomst
inom jordbruket inkluderar en beräknad s. k. inflationsvinst, vilken enligt
de tidigare i jordbrukspolitiken tillämpade normerna räknats som arbetsinkomst.
Uppenbart är att även industriarbetare genomsnittligt åtnjuter
viss s. k. inflationsvinst på grund av prisstegringen på bostadsfastigheter,
ehuru denna inflationsvinst är mindre än jordbrukarnas, eftersom
jordbrukarna har jämförelsevis stora tillgångar, vilka delvis är finansierade
med lån. Vad här anförts beträffande inkluderandet av inflationsvinster i
brukarens arbetsinkomst innebär att den egentliga arbetsinkomsten för
brukaren inte heller 1966 stod i full paritet med industriarbetarens.

I berörda motion fördes också följande resonemang vilket till alla delar
fortfarande gäller:

Den av inkomstgruppen beräknade utvecklingen av jordbrukarnas
inkomster Vid normalskörd 1967 och 1968 står som förut nämnts i
samband med den ogynnsamma prisutvecklingen för jordbrukets produkter.
Den tekniska och organisatoriska effektiviseringen inom jordbruket
har fortsatt, och vid en utveckling av produktpriserna liknande den, som
ägde rum under perioden 1962-1966, skulle rationaliseringseffekterna
ha medfört en fortsatt förbättring av jordbrukarinkomsterna. Nu har
emellertid produktprisutvecklingen medfört att rationaliseringseffekterna
helt motvägts.

Att en ogynnsam produkt prisutveckling har medfört de stora effekter,
som återspeglas i den beräknade inkomstutvecklingen vid normalskörd, är
självklart med hänsyn till omsättningens storlek vid de berörda
jordbruksföretagen. Enligt beräkningarna omsattes vid normalskörd år
1968 omkring 70 000 kr. vid 25-hektarsgården och omkring 100 000 kr.
vid 40-hektarsgården. Härav följer att en procent prissänkning eller
utebliven höjning betyder ca 700 kr. på arbetsinkomsten vid 25-hektarsgården
och cirka 1 000 kr. vid 40-hektarsgården. Om jordbrukets
produktpriser under åren 1966—1968 hade utvecklats i takt med

Mot. 1971:212

konsumentprisindex och sålunda hade ökat med drygt 6 procent i stället
för att sjunka med nära en procent, skulle brukarens arbetsinkomst 1968
ha varit cirka 4 900 kr. högre i storleksgrupp 25 ha och cirka 7 000 kr.
högre i storleksgruppen 40 ha än som beräknats. Vid en sådan utveckling
skulle jordbrukaren i storleksgrupp 40 ha — beräknat som genomsnitt för
slättbygderna — alltjämt ha haft ungefär samma arbetsinkomst som
industriarbetaren.

Konfrontationen mellan å ena sidan prisutvecklingen och å andra sidan
inkomstgruppens beräkningar över inkomstutvecklingen i jordbruket vid
normal skörd belyser slående den stora effekt, som produktpriserna i
jordbruket vid nuvarande intensiva jordbruksdrift medför. Materialet
belyser också hurusom den försämrade vakthållningen gentemot världsmarknadsprisernas
förändringar har medfört en oroväckande försvagning
i jordbrukets inkomstläge.

Vid den starkt restriktiva lönsamhet, som prissättningen för jordbrukets
produkter medför redan vid ett prisläge jämförbart med det som
rådde 1966, är det inte möjligt för jordbruket att utvecklas vid så
betydande försämringar som de, vilka inträtt under de nya prissystemen
efter 1966. Förhållandet vore naturligtvis annorlunda, om jordbruket i
ett visst utgångsläge hade haft en bättre lönsamhet, som för en stor del av
näringen hade inneburit vinster.

Den här relaterade utvecklingen av jordbrukets inkomstsituation vid
normalt skördeläge står i synnerligen dålig överensstämmelse med den
politik som tillämpas i fråga om jordbrukets långsiktiga utveckling. Såväl
statsmakterna som samhället i övrigt förutsätter att jordbruket under
lång tid framöver skall genomgå en fortsatt omfattande strukturell
förändring samtidigt med fortsatt teknisk upprustning — båda processerna
innebärande att ytterligare stora kapitalbelopp måste tillföras de
bestående jordbruksföretagen. Samhället kan emellertid inte förvänta en
påskyndad utveckling i angiven riktning inom jordbruket, om inte
prissättningen på jordbruksprodukterna innebär en viss garanti för en
fortsatt lönsamhet liknande den, som erhålles i kalkyler vid planeringstillfället.
Den rådande prissättningeh, som i realiteten innebär en skärpt
prispress på jordbruket, är oförenlig med statsmakternas målsättning i
fråga om jordbruksrationaliseringen.

I fortsättningen kommer vi att redovisa en del siffermaterial, som visar
att inkomstutvecklingen för jordbruket inte förbättrats fram till 1970.
Tvärtom kan en försämring konstateras, som inte står i överensstämmelse
med statsmakternas målsättning om jordbrukspolitiken sådan den
principiellt kom till uttryck i riksdagens beslut 1967. Siffrorna är
hämtade ur JEU och deklarationsundersökningama.

Mot. 1971:212

Jordbrukarnas inkomster i medeltal för hela riket enligt deklarationsundersökningen
och enligt skattetaxeringama i jämförelse med industriarbetarlön
i ort sgrupp 31

Sammanräknad inkomst:

medelinkomst för jordbrukare ingående i deklarationsundersökningarna
per brukningsenhet och per brukare med mer än 2 ha åker
medelinkomst (nettoinkomst) för företagare ijordbruk enligt skattetaxeringama

medelinkomst för industriarbetare; industriarbetarlön i ortsgrupp 3

Deklarationsundersök- Skattetaxeringama för Industri

ningama för jordbrukare	företagare i jordbruk	arbetar
Per bruknings- Per brukare	Per inkomst	■ Per inkomst	i orts
enhet; enligt	exkl. maka/	tagare med	tagare som	grupp ;
ordinarie pub	makedeklara	minst 2 400	åsatts taxe
licering i SM	tion; under	kr. nettoin	ring
	skott avdraget	komst
a	b	c	d	e
Kronor
1961 11714	10451	9 827		13 437
1962 12 262	11 025	10 506		14 687
1963 13 066	11 647	10 990		16 001
1964 15 043	13 274	12 471		17 319
1965 16 433	14 200	13 543		19 013
1966 17 205	14 624	13 851		20 700
1967 18 371	15 258		16 947	22 213
1968 19 496	15 811		17 343	23 293
1969 20 887	16 704		18 217	25 224'

Relativtal (1961=100)

1961	100,0	100,0	100,0	100,0
1962	104,7	105,5	106,9	109,3
1963	111,5	111,4	111,8	119,1
1964	128,4	127,0	126,9	128,9
1965	140,3	135,9	137,8	141,5
1966	146,9	139,9	140,9	154,1
1967	156,8	146,0	_	165,3
1968	166,4	151,3	_	173,3
1969	178,3	159,8		187,7

1 Enligt beräkningar för typkalkylema.

2 Inkl. pålägg för arbetsgivaravgift 1 %.

2. Riksdagen 1971. 3 sami Nr 211 - 212

Mot. 1971:212

I nedanstående tabell redovisas jordbruksdriftens lönsamhet uttryckt i
förräntningsprocent på allt i jordbruket investerat kapital, exkl. bostad.
Kapitalet är beräknat i marknadsvärde.

Grupp IV (JEU 25 ha)

	1967	1968	1969	1970
S:a intäkter i jordbruket1 S:a kostnader exkl. ränte	69 028	70218	72 235	76 358
kostnader överskott för att täcka	76 718	80019	81 457	86 047
räntekostnaderna F örrän tningsprocen t	- 7 690	- 9 801	- 9 222	- 9 689
Förräntning i jordbruket	- 7 690	- 9 801	- 9 306	- 9 689
S:a kapital i jordbruket	237 290	248 570	246 870	259 604
Förräntningsprocent	-3,2	-3,9	-3,7	-3,7
1 Inkl. intäkter av körslor vilka uppgick till 1967-1970. Grupp V (JEU 40 ha)	339, 358, 377 resp. 396 under åren
	1967	1968	1969	1970
S:a intäkter i jordbruket S:a kostn. exkl. räntekost	104 060	108 136	111 803	118 941
nader	102 401	107 476	110 709	119 039

Överskott för att täcka

räntekostnaderna	1 659	660	1 094	-98
Förräntningsprocent
Överskott i jordbruket	1 659	660	1 094	-98
S:a kapital i jordbruket	367 993	383 478	381 135	400 308
Förräntningsprocent	0,5	0,2	0,3	0,0

Intäkter och kostnader i skogsbruket Grupp IV	1967	1968	1969	1970
Sta intäkter	2 512	2 097	2 046	2 382
Diverse kostnader exkl. arbetsoch räntekostnader	485	563	554	587
Arbetskostnader: Brukaren	1 028	1 063	1 115	1 188
Övriga familjemedlemmar	215	202	190	178
Lejd arbetskraft	263	240	231	223
Driftsledning1	151	151	154	159
S:a kostnader exkl. räntekostnader	2 142	2 219	2 244	2 335
Överskott till räntekostnader	370	- 122	- 198	47

1 Beräknat som 10 procent av totala arbetskostnaderna i skogsbruket.

Mot. 1971:212

Grupp V	1967	1968	1969	1970
S:a intäkter Diverse kostnader exkl. arbets	2 881	2 382	2 883	3 369
och räntekostnader Arbetskostnader:	620	839	637	675
Brukaren	1 016	1 063	1 129	1 218
Övriga familjemedlemmar	323	316	313	312
Lejd arbetskraft	478	443	408	371
Driftsledning1	182	182	185	190
S:a kostnader exkl. räntekostnader	2 619	2 843	2 672	2 766
Överskott till räntekostnader	' 262	' -461	211	603

1 Beräknat som 10 procent av totala arbetskostnaderna i skogsbruket.

Lantbrukets lönsamhet

I följande tabell beräknas hela	lantbruksföretagets lönsamhet
Grupp IV	1967	1968	1969	1970
Förräntning i jordbruket Förräntning i skogsbruket	- 7 690 370	- 9 801 - 122	- 9 222 - 198	- 9 689 47
Förräntning i lantbruket S:a kapital i lantbruket Förrän tningsprocent	- 7 320 260 587 -2,8	- 9 923 272 000 - 3,6	- 9 420 270 541 -3,5	- 9 642 284 236 - 3,4
Grupp V	1967	1968	1969	1970
Överskott i jordbruket Överskott i skogsbruket	1 659 262	660 - 461	1 094 211	- 98 603
S:a överskott i lantbruket S:a kapital i lantbruket Förrän tningsprocent	1 921 395 814 0,5	199 413 096 0,0	1 305 409 211 0,3	505 429 527 0,1

Utifrån brukarens årsarbetsinsats i dels hela lantbruket, dels jordbruket
samt lantarbetarens normala helårsarbetsinsats har brukarens arbetstid i
enbart jordbruket bestämts enligt nedanstående tablå. Allt arbete har
värderats till lantarbetarlön. Tidsuppgifterna har beräknats i fullgoda
manstimmar.

I nedanstående tabell är fastighetskapitalet, exkl. bostaden, grundat
på taxeringsvärdet. För 1970 har taxeringsvärdet skrivits upp med 35,5
procent. Uppräkningstalen har erhållits genom hopvägning av taxeringsvärdemas
höjning i elva län inom slättbygdsområdet.

Tabellen ger jämförbarhet med beräkningarna för arbetsinkomsten för
industriarbetare.

Mot. 1971:212

Beräkning av brukarens arbetsinkomst från lantbruket (grupp IV) i resp.
års prisnivå.

Norm Norm

	1967	1968	1969	1970
1. Arbetsinkomst från jordbruket	5 247	3 962	5 473	4 469
2. Arbetsinkomst från skogsbruket	1 179	1 214	1 269	1 347
3. Arbetsinkomst från annan verk
samhet	2 144	2 354	2 582	2 863
4. S:a arbetsinkomster	8 570	7 530	9 324	8 679
5. Inflationsvinst	2 403	2 688	2 835	3 684
6. S:a beräknade arbetsinkomster
i lantbruket	10 973	10218	12 159	12 363
7. ”överskott” från skogsbruket
(ej beräknat som arbetsinkomst)	- 494	- 1 057	- 1 192	- 1 371

Beräkning av brukarens arbetsinkomst från lantbruket (grupp V) i resp.
års prisnivå

Norm Prognos

	1967	1968	1969	1970
1. Arbetsinkomst från jordbruket	11 280	11 079	12 542	9 780
2. Arbetsinkomst från skogsbruket	1 198	1 245	1 314	1 488
3. Arbetsinkomst av annan verksam
het	1 464	1 635	1 807	1 972
4. S:a arbetsinkomster	13 942	13 959	15 663	13 174
5. Inflationsvinst	2 981	3 057	3 257	4 449
6. S:a beräknade inkomster i
lantbruket	16 923	17 016	18 920	17 623
7. ”överskott” från skogsbruket
(ej betraktat som arbetsinkomst)	- 643	- 1 438	- 827	- 884

En jämförelse mellan jordbrukarfamiljens och industriarbetarfamiljens
totalinkomster under perioden 1962—1970 framgår av följande tabell.

Grupp V

Industriarbetar- J ordbrukarfamiljens

	familjens totalinkomst1	totalinkomst
1962	18 453	20 234
1963	20 144	23 848
1964	21 922	27 638
1965	24 130	29 037
1966	26 358	32 018
1967	28 434	27 495
1968	29 974	27 458
1969	32 641	30 782
1970	36 766	32 646

Mot. 1971:212

Den starka nedgången 1967 och 1968 jämfört med 1966 är delvis
orsakad av en ökning av andelen lånat kapital, delvis av den försämrade
lönsamheten i skogsbruket (framför allt 1968). Otvetydigt är dock att
från 1967 har jordbrukarfamiljens lotalinkomst släpat efter.

1 Industrifamiljens totalinkomst är beräknad utifrån en sambearbetning av
folkräknings- och deklarationsmaterial för 1960 och avser dyrort III. Inkomsterna
för de följande åren har beräknats genom framskrivning av mannens och hustruns
inkomst med löneutvecklingen för manlig respektive kvinnlig arbetskraft i industrin
i dyrort III. Arbetstidsförkortningen för manlig industriarbetare har beaktats. Till
den direkta lönen har lagts arbetsgivarens kostnader för sociala förmåner.

Utvecklingen av industriarbetarnas och jordbrukarnas arbets- och
familjeinkomster i storleksgrupperna IV och V 1967—1970

	1967	1968	1969	1970
Arbetsinkomst
Industriarbetare Brukare (inkl. infl.	22 213	23 293	25 224	28 460
vinst) grupp V Brukaren (inkl. infl.	16 923	17 016	18 920	17 623
vinst) grupp IV	10 973	10218	12 159	12 363
Inkomstskillnad grupp V	5 290	6 287	6 304	10 837
Inkomstskillnad grupp IV	11 240	13 075	13 065	16 037
Familjens arbets- och kapitalinkomst	(brukare,	hustru samt	barn under

16 år)

Industriarbetare	28 434	29 974	32 641	36	766
Jordbrukare grupp V	27 495	27 458	30 782	32	646
Därav kapitalinkomst
(inkl. inflv.)	9 289	8 871	10 039	13	933
Jordbrukare grupp IV	20 631	20 251	22 714	25	126
Därav kapitalinkomst
(inkl. inflv.)	7 514	7 906	8 256	10	912

Modifierad rationaliseringspolitik

En modifiering borde företas i fråga om den nu rådande tillämpningen
av rationaliseringspolitiken. Den omfattande effektiviseringsprocess som
präglat svenskt jordbruk bör stödjas, varvid hänsyn bör tas till bl. a.
graden av dylika åtgärder i jämförbara länder i Europa. Rationaliseringsstödet
bör även kunna gälla enheter, vilka ej för tillfället och i vissa fall ej
ens efter eventuell förstärkning kan betraktas som helt fullständiga. Det
bör bl. a. finnas möjligheter att beakta att de rent personliga
förutsättningarna är olika inom jordbruksbefolkningen på samma sätt
som gäller inom andra yrkesgrupper. Många jordbrukare har i dag också
mycket svårt att erhålla annat arbete, och det utgående avgångsvederlaget
utgör för många ett icke acceptabelt alternativ. Det bör därför skapas
möjligheter för dessa att erhålla stöd också för temporära förbättringar av

Mot. 1971:212

produktionsbetingelserna. Därigenom skulle de ges möjligheter till drägligare
inkomstförhållanden än vad som nu råder. På grund av vår korta
vegetationsperiod och därmed förenade svårigheter att åstadkomma en
jämn och meningsfylld sysselsättning vid många jordbruksföretag är
deltidslantbruket i många fall en godtagbar form av jordbruk. Detta
beaktas inte tillräckligt i nuvarande tillämpning av rationaliseringsstödet.

Vidare är det angeläget att den orealistiska uppspjälkningen av
lantbruksföretaget i skogsdel resp. jordbruksdel vid avgörandet i fråga om
statligt rationaliseringsstöd avlägsnas. Företagets berättigande och lämplighet
för erhållande av rationaliseringsstöd bör bedömas med den
kombinerade lant bruksdriften (jordbruk och skogsbruk) som grund.

Trots den hittills utförda strukturrationaliseringen är jordbruksföretagen
alltjämt genomsnittligt för små. Förändring inom jordbruket som
leder till företagstillväxt kan i första hand ske genom utökning av
arealerna, genom intensivare brukning av jordbruksarealen samt — inte
minst viktigt — genom etablering av animalieproduktion för förädling på
gården av växtodlingens produkter. Av olika skäl är möjligheterna att
snabbt utöka företagsstorleken genom arealtillskott begränsade. Den
snabbaste företagstillväxten kan i många fall åstadkommas, om jordbrukaren
inom befintliga byggnader etablerar en specialiserad animalieproduktion
för förädling av gårdens foderproduktion. Om emellertid animalieproducerande
företag utan direkt anknytning till växtodling kommer till
stånd, innebär detta antingen att en från avsättningssynpunkt ogynnsam
ökning av animalieproduktionen åstadkommes eller att jordbrukare med
växtodling måste upphöra med animalieproduktionen, varvid jordbruksföretagens
möjligheter till jämn och full sysselsättning ytterligare
försämras. En rationaliseringspolitik innebärande att de statliga organen
kan bevilja stöd till bildandet av animalieproducerande enheter utanför
jordbruket medför att dessa organ visserligen medverkar till företagstillväxt
inom jordbruket genom arealutvidgning vid vissa jordbruk men
samtidigt motverkar företagstillväxten vid andra jordbruksföretag genom
att försämra möjligheterna till kombinerad växt- och djurproduktion
inom det egentliga jordbruket. Även i detta hänseende behöver den
nuvarande rationaliseringskungörelsen förändras så, att statligt stöd till
animalieproduktion utanför jordbruket inte längre kan komma i fråga.

Jordbruket och naturvården

Landskapsvården i Sverige har under århundraden främst bedrivits
genom jordbruket. Genom att stora arealer åker och betesmarker nu
borttagits från den ordinarie jordbruksproduktionen har uppstått betydande
problem i form av igenväxning (förbuskning) och svårigheter att bevara
kulturlandskapet.

Om kulturlandskapet skall bevaras genom särskilda åtgärder, exempelvis
röjning och besprutning, kommer detta att kräva mycket stora
kostnader och likväl leda till resultat betydligt underlägset det som
erhålles vid betning. Ingen annan form av landskapsvård kan i effektivitet

Mot. 1971:212

och kvalitet konkurrera med betesdjur.

Genom den nämnda omdisponeringen av betydande markarealer har
uppstått en markreserv, sorn möjliggör en extensiv köttproduktion, som
tidigare inte varit möjlig i Sverige.

Det är nu angeläget att riktlinjer skyndsamt drages upp för ett
samarbete mellan naturvården och jordbruket, direkt syftande till att
någon del av de kostnader för naturvård som samhället i vaije fall är
berett att åtaga sig används som stöd till köttproduktion i nya former,
vilken samtidigt löser delar av landskapsvården inom stora delar av
landet. Målsättningen bör vara att nå det bästa resultatet med hänsyn till
såväl jordbruket som naturvården vid en bedömning grundad på
helhetssyn.

Arbetsgruppen för landskapsvård vid jordbruksrationalisering har i sina
förslag till åtgärder för öppethållande av från naturvårds- och landskapssynpunkter
önskvärda områden understrukit angelägenheten — inte minst
av kostnadsskäl — av att ett handlingsprogram skapas och att åtgärderna
kan sättas in snabbt. Arbetsgruppen anför:

Det torde kunna förutses att den rekreationssökande allmänheten
liksom hittills inte kommer att frekventera de intensivt brukade
jordbruksbygderna. Vid sidan av dessa områden finns emellertid
betydande arealer som karakteriseras av mer eller mindre täta växlingar
mellan öppen mark och skogsmark. Det är främst till dessa områden samt
till skogs-, kust- och fjälltrakter och andra bygder utanför det jordbruksdominerade
landskapet som allmänheten söker sig.

Huvudintresset i denna rapport ägnas de bygder som består av växelvis
åker, betesmarker av skilda slag och skogsmark samt övergångsformer
mellan dessa marktyper. De från landskapsvårdssynpunkt värdefullaste
områdena inom dessa, vikande jordbruksbygder har speciellt för
friluftslivet ett avsevärt egenvärde. Rätt vårdade är dessa områden
mycket lämpliga för ett flertal friluftsaktiviteter och kan framför allt i
tätorternas omgivningar förväntas få växande betydelse som rekreationsområden.
Genom sin speciella markbeskaffenhet och vegetation är
särskilt det hävdade beteslandskapet lämpligt för detta ändamål.
Betesdjuren som sådana kan bidra till att skapa intryck av levande
landskap och i vissa situationer förhöja landskapets skönhetsvärden.
Deras betydelse har dock av arbetsgruppen bedömts enbart med hänsyn
till ekonomi och kvalitet vad gäller behandlingen av markerna. Förutom
till nu berörda landskapstyper torde allmänheten i allt större omfattning
även komma att söka sig till utsiktspunkter med utblickar över sevärda
jordbrukslandskap.

Från kulturell-vetenskaplig synpunkt är det även angeläget att bevara
exempel på olika jordbrukslandskap. En vidare målsättning vad gäller det
vikande jordbrukslandskapet än att slå vakt om de tre nu nämnda
intressena, landskapsbild, kulturell-vetenskapliga värden och friluftsliv,
faller enlist arbetsgruppens uppfattning utanför naturvårdens intresseområde.
Härvid bör dock uppmärksammas att den omväxlande
landskapstyp som karakteriseras av växlingar mellan åkerjord, ängs- och
betesmark samt skog även är av synnerligen stort värde från viltvårdande
synpunkt.

Av de genom arbetsgruppen initierade länsvisa utredningarna framgår
att ungefär 470 000 ha eller ca 18 procent av 1966 års jordbruksareal
inom de 16 redovisade länen äger betydelse från landskapsvårdssynpunkt.
Av denna areal utgöres ca 195 000 ha eller ca 50 procent av ej bestående

Mot. 1971:212

jordbruksmark.

En beräkning gällande hela landet visar att ca 260 000 ha ej bestående
jordbruksmark äger betydelse från de synpunkter arbetsgruppen haft att
beakta. Siffran motsvarar ca 8 procent av rikets totala areal åker plus
betesmark enligt jordbruksräkningen 1966 eller storleksordningen en
femtedel av arealen ej bestående jordbruksmark.

Skogsvårdsstyrelserna har i sin markanvändningsplanläggning bedömt
det som synnerligen angeläget att minst 17 000 ha motsvarande 7
procent av den areal som nu ligger oanvänd hålls öppen från
landskapsvårdssynpunkt. Man framhåller dock att denna procentsiffra är
för låg i fråga om de marker som kommer att tas ur jordbruksproduktionen
då dessa marker har ett betydligt mer centralt läge i förhållande
till tätortsområdena än de som hittills övergivits av jordbruket. Utgår
man ifrån att 1 miljon ha tas ur produktion på lång sikt torde det
uppskattningsvis röra sig om ca 100 000 ha.

En tillämpning av kulturgeografiska institutionens bedömning av från
friluftssynpunkt värdefull mark på de av länsstyrelserna utvalda områdena
i de aktuella länen visar överensstämmelse till ca 70 procent. Överfört på
hela arealen värdefull ej bestående jordbruksmark skulle denna siffra
innebära en areal på ca 180 000 ha.

Arbetsgruppens utredning av marknadspåverkan vid köttproduktion av
landskapsvårdsskäl visar att ca 100 000 ha torde kunna hållas öppna med
hjälp av köttdjur utan att köttmarknaden skulle påverkas i någon större
utsträckning. Ett öppethållande av 150 000 ha torde däremot kunna få
vissa konsekvenser för prissättningen på kött.

Arbetsgruppen föreslår även andra åtgärder och kommer fram till en
årlig kostnad av ca 100 kronor per hektar för samtliga. I fråga om de från
landskapsvårdssynpunkt värdefullaste områdena, som vanligen utgöres av
nedlagda eller nedläggningshotade mindre åkerfält, naturliga ängar och
hagmarker, fordras i många fall omedelbara åtgärder. I annat fall kommer
huvudparten av vad som återstår av dessa landskapstyper att gå förlorade.
För restaurering av jordbruksmark som lämnats utan åtgärd under 10—20
år räknar arbetsgruppen med att kostnaderna kommer att uppgå till mer
än 1 600 kronor per hektar. ”Vinsten” av snabba åtgärder torde därmed
vara klargjord.

Enligt vår mening bör arbetsgruppens förslag, efter pågående remissbehandling,
föreläggas årets höstriksdag för beslut. Det är nämligen ett hela
samhällets intresse att kulturlandskapet så långt möjligt kan bevaras.
Sambandet mellan jordbruk och landskapsvård torde också vara
uppenbart.

Sammanfattning

I motionen redovisade siffror över bl. a. jordbrukets inkomstutveckling
visar på nödvändigheten av att jordbrukspolitiken nu inriktas på att rusta
upp jordbruket. Inte minst är detta nödvändigt med hänsyn till de
förhandlingar som pågår om att finna en anslutningsform för Sverige till
EEC. Skall det svenska jordbruket kunna gå in i en gemensam marknad
med positiva effekter, är det angeläget att det vid inträdet är rustat för att
möta den förändrade konkurrenssituationen.

Skall jordbruket ha några möjligheter att svara för sin del av vårt totala

Mot. 1971:212

försvar — vilket är en grundförutsättning för vår alliansfria politik — är
det också nödvändigt att produktionsminskningen, framför allt i vad gäller
mjölk, kan dämpas. Det väsentliga för alla jordbrukspolitiska åtgärder
måste enligt vår mening vara att skapa en förbättrad lönsamhet, som ger
möjligheter till en fortsatt hög rationaliseringsverksamhet, som gör det
lockande för unga människor ^tt ägna sig åt jordbruksnäringen och som
ger en rimlig förräntning av jordbrukskapitalet.

Mot bakgrund av vad vi i motionen anfört rörande utvecklingen på
jordbrukets område sedan 1967, framför allt i vad gäller inkomstutvecklingen,
vill vi understryka att det varken av jordbrukspolitiska eller andra
skäl längre finns någon grund för den återhållsamhet i prissättningen som
departementschefen talade om som nödvändig i proposition 1967:95.

Åberopande det anförda hemställes

att riksdagen i skrivelse till Kungl Maj :t måtte uttala
att Kungl. Maj:t vid den fortsatta tillämpningen av 1967 års
riksdagsbeslut om den framtida jordbrukspolitiken måtte med
hänsyn till vad i motionen anförts vidtaga åtgärder innebärande
att jordbruksproduktionen blir av tillräcklig omfattning för vår
försöijning i händelse av avspärrning eller krig,
att prissättningen på jordbruksprodukter blir sådan att tillfredsställande
lönsamhet och förräntning kan åstadkommas på rationella
jordbruksenheter så att jordbrukarna får reella möjligheter
att följa med i den allmänna standardutvecklingen, samt
att rationaliseringskungörelsen modifieras för att tillgodose i motionen
framförda synpunkter.

Stockholm den 21 januari 1971

GÖSTA BOHMAN (m)

STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)

CARL ERIC HEDIN (m)

ALLAN HERNELIUS (m)

ASTRID KRISTENSSON (m) ERIC KRONMARK (m)

BLENDA LJUNGBERG (m) TAGE MAGNUSSON (m)

i Borås

G. IVAR VIRGIN (m)

PER PETERSSON (m)
i Gäddvik

N. YNGVE NILSSON (m)
i Trobro