Stats-Utskottets Memorial N:o i 1 (Memorial 1867:Su11 su)

Stats-Utskottets Memorial N:o i 1.

M:0

11.

Ank. till Riksd. Kansli d. 18 Febr. 1867, kl. 11 f. m.

Memorial, angående godtgörelse till Kamrarnes Herrar Talmän
för de kostnader, de i denna egenskap fä vidkännas.

(Riksg.-Afd.)

Under erinran derom, att det vid föregående riksdagar alltid varit vanligt,
att Rikets Ständer åt de särskilda Riks-Ståndens Landtmarskalk och Talmän anslagit
ett visst arfvode, för att derigenom bereda dem någon ersättning för de
omkostnader och utgifter, som i följd af deras befattning dem förorsakades, har
herr A. O. Wallenberg, uti eu inom Första Kammaren väckt och till Statsutskottet
remitterad motion (N:o 27) hemställt, att, i likhet dermed, Statsutskottet
måtte anmodas inkomma med förslag i afseende på godtgörandet af de
kostnader, Kamrarnes Herrar Talmän i denna deras egenskap få vidkännas, och
hvilken godtgörelse motionären ansett böra bestämmas att utgå med ett visst belopp
i ett för allt för innevarande Riksdag.

Vid pröfning af denna till Siats-Utskottets förberedande handläggning
sålunda öfverlemnade fråga har det icke kunnat undgå Utskottets uppmärksamhet,
att nu gällande Riksdags-ordning uttryckligen bestämmer, om och till hvad
belopp aifvode af statsmedel ma riksdagsman tillkomma. I Riksdags-ordningens
12 § stadgas i detta afseende, att 11 riksdagsman i Första Kammaren eger ej
fattnine na^ot arfvode uppbära"; och i 23 § af samma grundlag
föreskrifves, att “hvarje ledamot af Andra Kammaren åtnjuter af statsmedel
ersättning för resekostnad till och från riksdagen samt arfvode af Ett tusen två
hundra Riksdaler för hvarje lagtima riksdag". Då nu 33 § Riksdagsordningen
uttryckligen förklarar, att dalman och vice Talman för hvardera Kammaren
skall utses “bland dess ledamöter“, och det destomindre kan antagas, att de för
hvardera Kammaren sålunda utsedde Talmän upphört att vara ledamöter af

Bill. till Riksd. Prof. 1867. 4 Sand. I Afd. 4 Håft.

Siats- Utskottets Memorial N:o 11.

Kammaren, som ingen annan i deras ställe skall till ledamot inväljas, samt det
derjemte måste anses såsom ett med riksdagsmannakallet förenadt åliggande,
hvilket ingen ledamot, som dertill erhåller kallelse, må, så länge han fortfar att
vara riksdagsman, kunna, utan laga förfall, sig undandraga, får Utskottet, som,
vid sådant förhållande, ansett sig icke kunna för Kamrarnes Talmän föreslå
anvisandet af någon särskild godtgörelse, hemställa,

att Plerr Wallenbergs ifrågavarande motion icke må till
någon åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 Februari 1867.

0S> lin. Mimens

Reservationer:

af Herr Fäbroms:
af Grefve af Ugglas, L.;

af Herr Wallenberg: “Emot Utskottets beslut att ej tillstyrka någon

»odtoörelse åt Herrar Talmän för den ökade kostnad, som ofelbart blir en följd
af den åt dem uppdragna befattning, får jag mig reservera.

Det är icke rätt att anse Statens embetsman hafva skyldighet att utan
eu sådan godtgörelse åtaga sig talmans-uppdraget endast derföre, att samma
personer åtnjuta lön för annat embete. Det går icke heller an, att i hvarje
särskilt fall anställa undersökning angående en talmans ekonomiska ställning
och på denna grund bestämma, om någon remuneration skall honom tilläggas eller
icke. Valet af talmän blefve då icke beroende deraf, huruvida den valde vore
för platsen den mest passande, utan deraf, om han hade råd att med ökade
uppoffringar åtaga sig en i hög grad ansträngande och ansvarsfull befattning.
Man torde ock böra besinna att, då man är alltför karg vid dispositionen af
Statens medel för jemförelsevis små utgifter, deraf plägar följa släpphändhet vid
behandlingen af vida större frågor. Då härtill kommer, att Herrar Talmän,
hvilka afstått från representantens rätt att deltaga i besluten, icke kunna anses
annorlunda än såsom Riksdagens främste embetsman, synes ock deraf böra följa,
att de icke dertill på köpet skola vidkännas kostnader utöfver hvad de såsom
riksdagsmän i allt fall måste uppoffra.

Stats-Utskottets Memorial N:o 11.

Det medgifves villigt, att Kamrarnes Herrar Talmän icke behöfva vidkännas
några så beskaffade representationskostnader, som tillförene ansetts oundvikliga
för fordna riksdagars Landtmarskalkar och Talmän. Men det torde dock
vara obestridligt, att de svårligen kunna undgå att i följd af sin befattning vara
underkastade större utgifter, än om de, såsom enskilde riksdagsmän, skulle uppehålla
sig å riksdagsorten. Af sådan anledning, och då billigheten synes fordra,
att de icke må underkastas annan uppoffring än den, som i allt fall åtfölja
representantkallet, ehvad det utöfvas i Första Kammaren, utan riksdagsmannaarvode,
eller i Andra Kammaren, med sådant arfvode, får jag, — i betraktande
deraf att till hvarje Riks-Stånds Talman under de sednaste riksdagarne såsom
godtgörelse för ökade riksdagskostnader utgått ett belopp af Sjuhundrafemtio
Riksdaler i månaden, men att någon nedsättning i denna summa nu möjligen
torde kunna ega rum, — hemställa,

att, såsom godtgörelse för de kostnader, Kamrarnes Herrar
Talmän under innevarande riksdag i denna deras egenskap
få vidkännas, för hvar och en af dem må anvisas ett anslag
i ett för allt af Två tusen Riksdaler Riksmynt. “

Häruti hafva instämt: Herr Wasrn, Friherre Funck, F. A., samt Herrar
Geijer och Selander.