Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 10 (Memorial 1906:Sulu10 sulu)

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Rikscl. kansli den 1 maj 1906, kl. 3 e. in.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande, n:o 7, i
anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående medling i arbetstvister dels ock tre
med föranledande af propositionen väckta motioner.

Genom proposition, n:o 84, af den 9 mars 1906, hvilken blifvit
för behandling öfverlämnad till sammansatta stats- och lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll^ föreslagit Riksdagen att antaga
här nedan intagna förslag till lag angående medling i arbetstvister.

1 sammanhang med nämnda proposition har utskottet till behandling
förehaft tre särskilda i anledning af propositionen väckta motioner,
nämligen inom Första Kammaren n:o 39, af herr Nisser, samt inom
Andra Kammaren n:o 154, af herr E. klaf, och n:o 156, af herr C. E.
Johansson i Jönköping.

Den af herr Nisser afgifna motionen är af följande lydelse:

»År 1901 den 19 oktober atlämnades till Konungen af (genom
nådigt bref af den 27 oktober 1899) utsedde kommitterade: »Förslag
till lag om vissa arbetsaftab, hvarjämte kommittén ansåg sig för detta
förslags kompletterande böra samtidigt föreslå vissa ändringar dels i
17 kap. 4 § handelsbanken, dels ock i 19 och 25 kap. strafflagen.

År 1903 den 21 december ingick till Konungen från därtill (genom
nådigt bref af den 29 november 1901) utsedde kommitterade:

»Förslag till lag om registrerade föreningar för annan än ekonomisk
verksamhet.

Dessa lagars ändamål skulle vara att på rättslig grund bygga de
viktiga och nödvändiga bestämmelser, som ovilkorligen kräfvas för att
bringa ordning, reda och klarhet pa alla de områden och inom alla de
institut, där arbetets rätt och arbetets frihet måste hafva lagens stöd

Bill. till Riksd. Prof.. 1906. 4 Sami. 2 Afd. 10 Höft. (N:is 10, 11.) 1

Herr Nissers
motion.

2 Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 10.

emot okynne, våld och förföljelser, hvilka hvarje rättänkande och rättsinnad
måste anse olagliga, om än inga lagar finnas, och hvarförutan
vårt lands hela ekonomiska välfärd skall äfventyras.

I hvad mån dessa lagförslag kunna vara ägnade att rätt uppfylla
det med dem åsyftade ändamål har Riksdagen tyvärr ännu icke blifvit
satt i tillfälle att bedöma och afgöra, då de icke blifvit af Kungl.
Maj:t för Riksdagen framlagda. Visserligen inkom i Kungl. Maj:ts
proposition n:o 98 till 1905 ars Riksdag »Förslag- till lag om ändring- i
19 och 25 kap. strafflagen», hämtad t utur det här ofvan relaterade
kommittéförslaget af den 19 oktober 1901 »om vissa arbetsaftal» —
men från detta lösryckt, hvilket må synas så mycket märkligare, som
»Förslaget» börjar med dessa ord: »Har någon, som åtagit sig att arbeta
för annan, före utgången af den tid, hvarunder aftalet skolat gälla

~ D 0°h sålunda Infilande på en förutsättning, som icke hade
stöd i någon förut af Riksdagen behandlad, än mindre antagen lag om
arbetsaftal.

Det synes dock tydligt och klart, att då de lagbestämmelser, hvilka
i ingressen härofvan nämnts, just måste utgöra den grund, på hvilken
lagbestämmelser i härmed sammanhängande frågor måste hvila och
hvarförutan dessa senare lagbestämmelser blifva utan både »grund och
följd», så måste dessa grundläggande bestämmelser i första hand behandlas
och först därefter eller helst i samband med dem sådana lagbestämmelser
tillkomma, som äro af dem beroende eller af dem utgöra
en logisk konsekvens.

Hit hörer nu helt naturligt — förutom den ofvannämnda Kungl.
Maj:ts proposition n:o 98 af år 1905 — den till denna Riksdag inkomna
Kung-!. Maj:ts proposition n:o 84 med »förslag till lag angående medfing
i arbetstvister» och hvilken för öfrigt utgör en visserligen icke förbättrad
form af den för 1903 års Riksdag framlagda Kungl. Maj:ts
proposition n:o 17 i samma ämne.

Att här ingå på någon närmare kritik af detta lagförslags innebörd,
hvad rättslig kraft och verkan det skulle medföra för de tvistande
parterna eller om det ens kan göra anspråk på att rubriceras under
namnet Aay, är icke denna motions syfte, utan dess mening är att
med skärpa framhålla, att en lag, som rörer en af »ett ordnadt och
lagbundet samhälles viktigaste frågor, icke får sakna det nödiga underlaget
af sådana bestämmelser, som innefattas i ej mindre »lag om
arbetsaftal» än äfven »lag om föreningar för annan än ekonomisk verksamhet»,
deras rättigheter och skyldigheter såsom juridiska personlip--heter.

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o IG. 3

I ett »lagförslag- om medling i arbetstvister» måste äfven sådana
fall förutsättas och rättsligt behandlas, där tvisten urartar till sådana
öfvergrepp, som taga sitt uttryck i s. k. »boykottning», »blockad» och
dylika — emot god samhällsordning och lagbundet skick helt och hållet
stridande — handlingar.

Hvilka motiv än må hafva förelegat och förorsakat, att nödig hänsyn
alls icke tagits till nu berörda förhållanden, och hvarigenom äfven
de på detta område framlagda Kungl. Maj:ts propositioner helt och
hållet saknat den allsidighet, omfattning och innebörd, som frågornas
stora vikt och betydelse visserligen kräft och kräfva, så kan här icke
med fog förebäras det ofta hörda talet om »nya påhitt», »onödiga lagbestämmelser»
med mera dylikt, ty därom vittna såväl den »öfversikt
af utländsk lagstiftning angående vissa arbetsaftal», som åtföljer 1901
års kommittéförslag, som ock den »redogörelse för det viktigaste af
den utländska lagstiftningen om föreningar för icke ekonomisk verksamhet»,
hvilken finnes bifogad 1903 års kommittéförslag, och i hvilka
båda hänvisas till och redogöres för lagstiftningar på detta område
från alla civiliserade europeiska länder, — men dit vårt eget kära
Sverige icke längre synes få rätt att räkna sig!

På grund af hvad här ofvan framhållits och då någon som helst
effektiv kraft och verkan icke kan vinnas af lagbestämmelser, hvilka
tillkomma utan några för deras »raison d’étre» nödvändiga och grundläggande
stadganden och icke heller till sitt innehåll äga den allsidighet
och omfattning, som begreppet lag ovillkorligen kräfver, tillåter
jag mig härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen — med förklarande, att Kung!. Maj:ts nu gjorda
framställning i dess nådiga proposition n:o 84 med »förslag till lag
angående medling i arbetstvister» icke kan af Riksdagen bifallas —
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande om möjligt till nästkommande
Riksdag af Förslag till lag om »medling i arbetstvister» med
alla de bestämmelser, som erfordras för att densamma på sätt ofvan
antydts må kunna motsvara sitt ändamål.»

Herr JRäfs ofvanberörda motion är af följande lydelse:

»I anledning af Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 84, med förslag
till lag angående medling i arbetstvister, har jag tagit mig friheten
väcka följande motion.

Det förefaller, som detta lagförslag i intet afseende skulle vara
bättre än det för 1903 års Riksdag framlagda, men icke godkända förslaget,
utan i vissa afseenden till och med mindre tillfredsställande för

Herr Rafs
motion.

4 Sammansatta Stats- (och Lag-)ntskottets Utlåtande N:o 10.

respektive parter. Jag skall i detta afseende härmed lämna ordet till
ett af arbetarnes eget organ, svenska arbetareförbundets tidning, »Arbetare-Tidningen»,
som i följande ord angifver, hvad han anser vara
orsakerna till missnöjet med kommittéförslaget, Indika ord också måste
anses gälla Kungl. Maj:ts förslag, då detta uti berörda paragrafer är
lika med kommitténs. Tidningen skrifver:

»Beträffande kommitténs sammansättning kunna vi ej underlåta att
gifva uttryck åt vår förvåning öfver, att då här är fråga om en lag,
som berör på det närmaste Sveriges arbetare i allmänhet, endast en
arbetarerepresentant tillkallas, och denne ende utgöres af en medlem af
socialdemokratiska partiet.

Enligt den officiella statistiken uppgick år 1903 antalet industrioch
handtverksarbetare i vårt land till cirka 320,000. Hela den socialistiska
landsorganisationen räknar — enligt uppgift från socialistiskt
håll — endast 80,000 medlemmar, hvilket antal dock säkerligen tarfvar
åtskillig reduktion för att motsvara den verkliga medlemssiffran. Enligt
de anförda statistiska uppgifterna skulle emellertid den socialistiska
landsorganisationen omfatta endast omkring 25 procent af alla Sveriges
industri- och handtverksarbetare. Ensamt dessa 25 procent beredas nu
tillfälle att yttra sig om det betydelsefulla lagförslaget. De öfriga 75
procenten af oorganiserade eller till svenska arbetareförbundet hörande
arbetare — den stora massan af landets industri- och handtverksarbetare
— negligeras totalt. Icke en enda arbetare från det lägret utses att
uttala sig om ett förslag, som dock, om det blir gällande lag, kommer
att beröra alla arbetare i riket, ej endast de 25 procenten socialister.

Den rätta proportionen hade gifvitvis varit den, att en arbetare
tillkallats från hvardera af de tre grupperna; en från den socialistiska
landsorganisationen, en från svenska arbetareförbundet och en från de
oorganiserade arbetarne. Svenska arbetareförbundet är numer ej så
obetydligt, att det ej alls är att räkna med. Vid verkstadskonflikten
förra året lystrade ej mindre än cirka 7,000 af de utaf konflikten berörda
arbetarne till den paroll, som af förbundet afgafs vid stridens
början.

Eu olämplig omformnleriiig af § 1.

Paragraf 1 i Kungl. Maj:ts lagförslag i ämnet vid 1903 års riksdag
var af följande lydelse:

»För hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål
af Konungen indelas, förordnar Konungen en förlikningsman med

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande JStto 10. 5

uppgift att söka verka för lösning af tvister mellan arbetsgifvare och
arbetare eller mellan olika grupper af arbetare.»

Sammansatta stats- och lagutskottet förordade bifall till denna
ordalydelse af paragrafen och Andra Kammaren beslöt godkänna densamma
med 109 röster mot 88. Äfven förliknings- och skiljenämndskommittén
af år 1899 hade på enahanda sätt formulerat den ifrågavarande
paragrafen. I det nya kommittéförslaget har dock nu vidtagits
den förändringen, att orden: »mellan olika grupper af arbetare» helt
och hållet uteslutits ur paragrafen. Som motiv för uteslutningen af de
berörda orden ha kommitterade i sitt utlåtande anfört, att »det allmänna
saknar anledning att, på sätt det föreliggande lagförslaget angifver, ingripa
i tvister vare sig mellan olika arbetsgifvare eller mellan olika
grupper af arbetare, förrän dessa tvister utvecklat sig till konflikter
mellan arbetsgifvare och arbetare, enär de först då blifva af beskaffenhet
att verka störande på arbetsförhållandena.»

I likhet med hvad som i Aftonbladet förut framhållits, anse äfven
vi, att det vore ytterst oklokt att ur § 1 borttaga de ifrågavarande
orden. Ty det är ju ett allmänt kändt sakförhållande, att ett ganska
stort antal af de under senaste åren uppkomna arbetskonflikterna utgjorts
af s. k. föreningsrättsstrider. Socialistiska arbetare på en viss
arbetsplats söka intvinga arbetskamrater i de socialistiska fackföreningarna,
och dessa intvingningssförsök resultera ofta i, att de socialistiska
arbetarne proklamera strejk och »blockad» för att nå sitt syftemål.
Enligt kommitterades förslag skulle nu förlikningsmannen i dylika fall
icke ingripa. Fastän det uttryckligen i § 2 säges, att hans uppgift är
att söka »förekomma störande afbrott i arbetet», skall han likväl lugnt
åse, huru socialisterna trakassera och förfölja icke-socialistiska kamrater,
och han skall icke inskrida, förrän en sådan »tvist» mellan grupper
af arbetare blifvit af den beskaffenhet, att »den verkar störande på
arbetsförhållandet». Om däremot en arbetsgifvare skulle förbjuda sina
arbetare att tillhöra en viss förening, och konflikt på grund häraf hotar
uppstå, så skall förlikningsmannen omedelbart ingripa på grund af att
här är fråga om en »tvist mellan arbetsgifvare och arbetare».

Vi tro emellertid, att Riksdagen ej skall antaga en lag, som indirekt
skulle komma att skydda den förhatliga., socialistiska förföljelsetaktiken*)
Socialisterna önska naturligtvis ej, att förlikningsmannen i dylika fall
skall ingripa och framdraga inför allmänheten trakasserierna, utan vill
man i smyg fortsätta med att söka inpiska de icke-socialistiska arbetarne
i fackföreningarna.

*) Kursiverad» af motionären.

6 Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 10.

Mot kommittémajoritetens beslut att borttaga orden: »mellan olika
grupper af arbetare» har ock en af ledamöterna, hr E. A. Magnusson,
reserverat sig, emedan han anser att detta tillägg vara af mycket stor
betydelse.

Talet af ledamöterna i förliknings- och skiljenämnderna.

Kommitterade ha äfven i ett annat afseende afvikit från Andra
Kammarens beslut år 1903. Enligt kommitténs förslag skall förlikningsmannen
ensam utse de »särskilda sakkunniga, som tillika med förlikningsmannen
skola utgöra en nämnd för medlingens utförande».
Dessa sakkunniga skulle, enligt det af Andra Kammaren vid 1903 års
riksdag antagna förslaget, utses »till lika antal af arbetsgifvarne och
arbetarnei). Men kommitterade ha nu, som nämndt, ansett, att förlikningsmannen
skall tillsätta dessa sakkunniga.

Ledamöterna i skilje-nämnden föreslå däremot, att kommitterade i
§ 7 skola utses af de »tvistande». På hvithet sätt detta val skall tillgå
lämnar kommittén likväl ingen som helst anvisning. Detta är dock
absolut nödvändigt, därest icke oreda och trassel rörande valet af dessa
skiljemän skall uppstå vid, snart sagdt, hvarje tillfälle en skiljedom
skall afkunnas. Om icke alla de af en arbetskonflikt berörda arbetarne
på en viss arbetsplats få vara med om valet af skiljemännen, kan det
inträffa, att de förklara sig ej komma att underkasta sig skiljenämndens
utslag.»

Så långt »Arbetare-Tidningen».

Går man därefter äfven till den andra parten, arbetsgifvarne, så
finner man i många fall ungefär samma missnöje där. Jag kunde i
detta afseende anföra mycket uttömmande yttranden ur deras egna
organ. Men jag förmodar saken är så allmänt bekant, att inga vittnesbörd
göres behof.

I själfva verket synes således i det stora hela taget ingen af de
parter, som förslaget skulle afse att tjäna, vara belåten därmed. Och
om ett visst parti skulle ur helt andra synpunkter än arbetarens och
arbetsgifvarens ändock finna med sin fördel förenligt, att förslaget
blefve lag, så synes mig detta icke böra i större mån få inverka på
Riksdagen till förslagets antagande, än hvad partiet i fråga förmår
åstadkomma.

Det må vidare tillåtas mig erinra om att icke ens 1903 års förslag
kunde tillvinna sig vederbörande auktoriteters förtroende. Om man
grundligare läser igenom länsstyrelsernas utlåtanden däröfver, så skall

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 10.

man finna, att ingen länsstyrelse hade ett fullständigt förtroende till
detta förslag. De hafva visserligen ansett det välment och i många
afseenden väi''dt att beaktas o. s. v., men detta är något helt annat än
ett förtroendefullt förord för dess upphöjande till lag. Jag skall emellertid
härmed taga mig friheten i korthet anföra, hvad de sagt, hvilka
yttrat sig i mera bestämd form. Sålunda säger öfverståthållareämbetet
i Stockholms stad:

»Öfverståthållareämbetet är alltså icke benäget att vänta sig synnerligen
stora resultat af hela den föreslagna lagstiftningen»; landshöfdingeämbetet
i Stockholms län säger, att syftet med denna lagstiftningtorde,
»svårligen kunna vinnas genom den föreslagna förordningen»,
och att endast genom »obligatorisk skiljedomsförfarande---arbets inställelse

vare sig från arbetsgifvare eller arbetare lär kunna förhindras»;
landshöfdingeämbetet i Uppsala län meddelar, att »arbetsgifvare och
arbetare hafva redt sig ganska bra på »egen hand», förut, och att erfarenheten
inom länet icke gifver stöd för det antagandet, att konnnitterades
förslag om anställande af förlikningsman ännu är af behofvet
påkalladt»; landshöfdingeämbetet i Södermanlands län säger, att det »ej
vågar hoppas, att den föreslagna lagstiftningen om medling i arbetaretvister
skall åtminstone under den närmaste framtiden medföra mera
afsevärda yerkningar till förebyggande af sådana tvister»; landshöfdingeämbetet
i Jönköpings län anser med hänsyn till erfarenheterna i utlandet,
att man »knappast vågar göra sig några större förväntningar om verkningarna
af det nu föreliggande förslaget»; landshöfdingeämbetet i
Kalmar län är »för öfrigt icke alldeles öfvertygadt, att ifrågavarande
institution — den må anordnas på ena eller andra sättet — skall kunna
uträtta det gagn, som därmed åsyftas»; landshöfdingeämbetet i Skaraborgs
län säger, att man »ingalunda vågar hysa stora förhoppningar om
lagbestämmelsers förmåga att förekomma och lösa tvister mellan arbetsgifvare
och arbetare» och landshöfdingeämbetet i Västernorrlands län
uttalar, att »föga förhoppning finnes för det antagandet, att statens
mellankomst i medlande syfte skall kunna något uträtta».

Och att dessa myndigheters utlåtande skulle blifva gynsammare
för 1906 års förslag, det har man ingen som helst anledning förmoda.

Landshöfdingeämbetet i Jönköpings län grundar i viss mån sitt
utlåtande på de erfarenheter dylika lagar gifvit i utlandet. Och äfven
jag tror, att man bör taga all hänsyn till dessa erfarenheter. Med
hänvisning till en bilaga, som åtföljde det kommittébetänkande, hvilket
låg till grund för 1903 års förslag, beder jag i detta hänseende få
erinra om

8 Sammansatta Stats- (och Lag)-utskottets Utlåtande N:o 10.

Datt särskild skiljedom på sista tiden förlorat kredit i England,
åtminstone hvad de större konflikterna, intressetvisterna, beträffar», då
under åren 1896—97 och 1898 reglerandet där skedde genom skiljedom
i respektive 2, 1,6 och 1,9 samt genom medling eller förlikning i 3,1
och 4 procent af samtliga tvister, att hvad Kanada beträffar, dylik lag,
så långt man har sig fullt bekant, visat sig »fullständigt resultatlös»;
att en dylik lag i Nya Sydwales »förblef så godt som en död bokstaf», tills
han i mars 1896 upphörde att gälla; att »de flesta af dessa amerikanska
lagar tyckas emellertid hafva föga uträttat», hvilket vill säga, att de i
1,5 procent af'' alla tvister fört förhandlingarna till ett lyckligt resultat;
att »de jämförelsevis obetydliga resultat lagen i Frankrike hittills åstadkommit
anses bero på »diverse förhållanden, som man genom nytt lagförslag,
antaget i slutet af år 1900, sökt afhjälpa; att dylik lag af år
1900 i Schweiz »mottagits med så föga sympati af de organiserade
arbetarna, att de sökt anlita allmän folkomröstning för att få den förkastad»;
att de tyska industridomstolarne ännu icke ha förskaffat sig
något synnerligen stort förtroende på intressetvisternas område, ehuru
det visserligen befinner sig i tillväxt», hvilket vill säga, att 4-års-perioden
1893—1896 inträffade respektive 116, 131, 204 och 483 arbetsinställelser
med respektive 3, 7, 13 och 18 eller 2,o, 5,4, 6 och 3,7 procent
genom dessa domstolar uppnådda öfverenskommelser; att i Italien
»endast uti 1 strejk af årets 217 hade ett kollegium inskridit och åvägabragt
lönehöjning» och att i Österrike »vid den enda arbetsinställelse,
vid hvilken lagen kommit till användning — —- — misslyckades institutionen
att åstadkomma uppgörelse» o. s. v.

(Samtliga ofvanstående citat äro ordagrant återgifna ur nyss omnämnda
bilaga.)

Slutligen torde man ej böra förbise, att det nu framlagda lagförslagets
antagande äfven förutsätter af Ivungl. Maj:t förordnade förlikningsmän
i de olika distrikten. Utan att ingå på några reflexioner
angående vissa betänkligheter, som kunna göra sig gällande i afseende
på ett sådant förordnande, kan man dock i lagförslagets beskaffenhet
redan på förhand blifva fullt viss om att dessa förlikningsmän i allvarligare
fall ingenting kunna uträtta, då de sakna hvarje allvarligt
maktmedel att göra sin vilja åtlydd. Och att utan några som helst
garantier för en motsvarande samhällsnyttig effektivitet ytterligare öka
vår ämbetsmannakår och därmed statens utgifter, det kan jag icke finna
förenligt med en god utveckling och hushållning.

Emellertid har jag med det sagda ingalunda velat afvisa all tanke
om lagstiftning på detta område. Jag har endast velat visa, att det nu

Sammansatta Stats- (och Lag-)atsl;ottets Utlåtande N:o 10. 9

föreliggande lagförslaget icke är af den beskaffenhet, att det bör upphöjas
till lag. Och detta förnämligast på den grund, att det saknar en
lags första förutsättning, nämligen förpliktelse till efterlefnad för afsedda
parter.

Själf har jag två år å rad, nämligen vid 1904 och 1905 års lagtima
riksdagar, motionerat om skrifvelse till Kungl. Makt i syfte att
få ett lagförslag utarbetadt, som med ömsesidig, förpliktande verkan
bestämde, huru förhandlingar skola föras samt tvister afgöras mellan
å ena sidan arbetareorganisationer och å andra sidan arbetsgivare, tillhörande
eller icke tillhörande arbetsgivareorganisationer. Och fortfarande
är jag af den meningen, att den anvisning, som jag i dessa
motioner söker antyda, skall gifva någon ledning till fredliga och afgörande
förhandlingar och tvisters afgörande mellan här afsedda parter.

På grund af det sagda och med hänsyn till frågans nuvarande
läge, beder jag härmed vördsammast få anhålla,

att Riksdagen med afslag å Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o
84, måtte i skrifvelse anhålla, det Kungl. Maj:t täckes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag, innehållande sådana bestämmelser
rörande förhandlingar och tvister om arbetsaftal, att ett
rättsligt bindande slut i hvarje särskildt fall måtte kunna ernås.))

Herr Johansson anför i sin motion följande: Herr

»I det förslag till lag angående medling i arbetstvister, hvilket BOns
i Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 84 framlagts för innevarande
Riksdag, angifves i § 1, att de förlikningsmän, som i lagförslaget
omförmälas, skulle hafva till uppgift att verka för lösning af tvister
mellan arbetsgifvare och arbetare.

Såsom framgår af de kommitterades yttrande, hvilka på uppdrag
af Kungl. Maj:t granskat ifrågavarande lagförslag, har emellertid erfarenheten
gifvit vid handen, att tvister såväl mellan arbetsgifvare inbördes
som mellan olika grupper af arbetare kunna till sin innebörd
och i sina verkningar vara fullt jämförliga med tvister mellan arbetsgifvare
och arbetare (Se prop. sid. 30!). Vid sådant förhållande synes
området för berörda förlikningsmäns verksamhet böra utvidgas till att
omfatta jämväl tvister mellan arbetsgifvare och mellan olika grupper
af arbetare, för så vidt dessa tvister angå eller hafva inverkan på
arbetsförhållandena inom vederbörande förlikningsmans distrikt. Detta
så mycket mer, som det ju enligt § 2 i lagförslaget skulle åligga förlikningsman
att i allmänhet söka förekomma störande afbrott i arbetet,
och ett sträfvande i sådan riktning i väsentlig mån skulle hindras,

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 4 Sami. 1 Afl. 10 Haft. 2

Johans motion.

10 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 10.

därest förlikningsmannen icke ägde befogenhet att söka åstadkomma
medling vid alla slag af tvister, som kunna leda till dylika afbrott. Det
torde, i motsats till livad ofvannämnda kommitterade uppgifva, vara
otvifvelaktigt, att tvister mellan arbetsgifvare eller mellan olika grupper
af arbetare kunna vara af beskaffenhet att verka störande på arbetsförhållandena
äfven utan att vara eller innan de utvecklat sig till konflikter
mellan arbetsgifvare och arbetare.

Enligt § 7 i omförmälda lagförslag böra parterna i en arbetstvist,
därest enighet icke på annat sätt kan vinnas, erhålla uppmaning att
lämna en eller flera personer uppdrag att, efter pröfning af framkomna
påståenden, skilja i tvisten. Ingen anvisning eller föreskrift meddelas
emellertid rörande sättet för utseende af dylika skiljemän. Meranämnda
kommitterade hafva härom (sid. 34) yttrat, att det väl hade vant önskvärd!,
att i detta och andra hänseenden vissa bestämda regler hade
kunnat föreskrifvas, men de hafva icke dess mindre funnit lämpligast,
att parterna härutinnan tills vidare lämnades full frihet. Mot detta
resonemang kan emellertid med skäl invändas, att parterna visserligen
bära äga fullständig frihet att med hvarandra i dylikt fall öfverenskomma,
såsom de finna lämpligast, men att just för det fall, att olika meningar här
yppas och icke i annan riktning kunna samman]ändras, anvisning bör
i lagen meddelas rörande såväl lämpliga antalet skiljemän som ock
sättet, hvarpå de böra utses. Härigenom skulle tvifvelsutan i åtskilliga
fall en anledning till nya tvistigheter kunna undanröjas, och synes
därför § 7 i lagförslaget böra erhålla ett tillägg i omförmälda syfte.
Det lämpligaste antalet skiljemän torde för de fall, där parterna ej annorledes
öfverenskomma, vara 5, och torde de böra utses på sådant sätt,
att hvardera af de tvistande parterna väljer två, samt att den femte
skiljemannen, som tillika bör vara ordförande, utses af de fyra först
välde eller, därest dessa ej kunna enas, af öfverexekutor i den ort,
hvarest förlikningsmannen är bosatt.

På grund af hvad sålunda anförts, tillåter jag mig vördsamt
hemställa,

att Riksdagen, med godkännande i öfrigt af Kungl. Maj:ts förslag
till lag angående medling i arbetstvister, ville besluta, att §§ 1 och 7
i nämnda lag skola hafva följande lydelse:

§ I För

hvart och ett af de distrikt, i hvilka riket för sådant ändamål
af Konungen indelas, förordnar Konungen eu förlikningsman med uppgift
att verka för lösning af tvister mellan arbetsgifvare och arbetare
äfvensom mellan olika arbetsgifvare inbördes och mellan olika grupper

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 10.

af arbetare, för så vidt dessa tvister angå eller hafva inverkan på arbetsförhållandena
inom distriktet.

§ 7-

Kan icke — — — — (= Kungl. Maj:ts förslag) — — — — —
— — de tvistande emellan.

Därest de tvistande icke annorledes öfverenskomma, skola skiljemännen
vara 5 och utses på det sättet, att 2 väljas af hvardera parten,
hvarefter den femte, som tillika blir ordförande, utses af de sålunda
valde eller, om de ej kunna enas, af öfverexekutor i den ort, hvarest
förlikningsmannen är bosatt.»

I skrifvelse den 8 maj 1899 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t
täcktes efter erforderlig utredning taga under öfvervägande frågan
om inrättande af förliknings- och skiljenämnder i intressetvister mellan
arbetsgivare och arbetare samt därefter för Riksdagen framlägga de
förslag, som kunde finnas påkallade. De särskilda kommitterade, som
fingo i uppdrag att utarbeta förslag till bestämmelser i ämnet, ansågo,
att lämplig utväg att förekomma eller lösa tvister mellan arbetsgivare
och arbetare i första hand vore att söka i särskilda nämnder
för olika yrkesgrenar, på förhand upprättade genom fri öfverenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetare inom hvarje särskild näringsgren,
men att därförutom borde finnas någon institution, på förhand
anordnad genom statens försorg och direkta åtgörande, som kunde verka
för uppkommande tvisters biläggande, där icke särskild nämnd redan
funnes upprättad genom parternas öfverenskommelse. Enligt kommitterades
uppfattning borde parterna i en arbetstvist icke tvingas att
åvägabringa ett förliknings- eller skiljeförfarande, utan borde tvistens
lösning åstadkommas genom medling uteslutande på frivillighetens väg,
och denna medling ansågs böra omfatta såväl intresse- som rättstvister.

På grundvalen häraf var det förslag till lag angående medling i
arbetstvister upprättadt, som af Kungl. Maj:t framlades för 1903 års
Riksdag. Detta förslag, som i hufvudsak godkändes af Andra Kammaren,
vann emellertid ej bifall inom Första Kammaren, där förslaget
dock af åtskilliga talare förordades och vid den votering, som om dess
första paragraf anställdes, af afgifna 135 röster samlade kring sig ett
så stort antal röster som 59.

Då emellertid behofvet af en lagstiftning med ändamål att förebygga
uppkomsten af tvister mellan arbetsgivare och arbetare liksom
ock att främja dylika tvisters begränsande och biläggande allt fort -

Utskottets

yttrande.

12 Sammansatta Stats- (och Lag)-utskottets Utlåtande N:o 10.

farande framträdde med oförminskad styrka, och då det senaste årets
omfattande och uppslitande strider mellan arbetare och arbetsgifvare,
ödeläggande för såväl den ena som den andra parten, än mera ådagalagt
nödvändigheten af att en lag angående medling i arbetstvister
snarast möjligt komme till stånd, ansåg sig Kungl. Maj:t böra uppdraga
åt särskilda, under sistlidet år utsedde kommitterade att företaga en
granskning af 1903 års lagförslag, för att detta skulle kunna, möjligen
i någon omarbetad form, ånyo föreläggas Riksdagen. Efter verkställd
granskning afgåfvo kommitterade förslag i ämnet, hvilket förslag af
Kungl. Maj:t med vissa mindre jämkningar genom förevarande proposition
nu framlagts för Riksdagen.

Ifrågavarande lagförslag, som från rättslig synpunkt undergått
granskning i högsta domstolen och därvid lämnats utan anmärkning,
ansluter sig i sina hufvudgrunder till det vid 1903 års riksdag i ämnet
framlagda lagförslaget och inskränker sig sålunda till vissa åtgärder,
som åsyfta att söka förmå arbetsgifvare och arbetare att på frivillighetens
väg lösa uppkommande arbetstvister antingen genom öfverenskommelse
eller genom deras hänskjutande till skiljedom. Till vinnande
af detta mål ifrågasättes, att för särskilda distrikt inom landet skola
tillsättas offentliga, af Konungen utsedde funktionärer med uppdrag att
verka i antydda syftet.

Utskottet anser, i likhet med Riksdagens förut och Kung! Maj ds
nu gjorda uttalanden, det vara uppenbart, att behof förefinnes af ett
statens ingripande i ändamål att bidraga till förekommande eller lösande
af tvister emellan arbetsgifvare och arbetare. Nu ifrågavarande lagförslag
kan väl, enligt utskottets mening, ingalunda ensamt anses tillräckligt
för att verka till lösning af uppkommande arbetskonflikter; det
lärer icke kunna förväntas erhålla nödig effektivitet utan i förening
med särskilda bestämmelser såväl om arbetsgifvare- och arbetareorganisationernas
rättsliga ställning som, äfven om rättsligt bindande arbetsaftal.
Om än alltså, enligt utskottets uppfattning, det varit högeligen
ensidigt, att dessa frågor samfälldt redan nu kunnat vinna sin lösning,
anser utskottet i allt fall hinder ej böra möta för förslagets antagande.
Behofvet af en lag rörande medling i arbetstvister har visat sig synnerligen
trängande och, då det föreliggande förslaget torde kunna komma
att äfven under nuvarande förhållanden verka till något gagn, har utskottet
ansett sig icke kunna tillstyrka frågans undanskjutande i afvaktan på den
slutliga lösningen af de ofvan omförmälda sociala spörsmålen. Då emellertid
Riksdagen förut hos Kungl. Maj:t påkallat utredning af dessa frågor,

Sammansatta Stats- (och Lag)-utslcoitets Utlåtande N:o 10. 13

anser sig utskottet böra i detta sammanhang uttala önskvärdheten af
att denna utredning så mycket som möjligt påskyndas, samt att de lagförslag,
som af utredningen kunna framgå, måtte så snart ske kan och
helst till nästa Riksdag framläggas.

Den viktigaste förändringen, som vidtagits i det år 1903 framlagda
lagförslaget, är att tvister mellan olika grupper af arbetare undantag^
från förlikningsmannens ingripande. Motivet härför har af kommitterade
angifvits vara, att det allmänna saknade anledning att ingripa i tvister
vare sig mellan olika arbetsgivare eller mellan olika grupper af arbetare,
förr än dessa tvister utvecklat sig till konflikter mellan arbetsgivare
och arbetare, enär de först då blefve af beskaffenhet att verka störande
på arbetsförhållandena. I den af herr Johansson afgifna motionen påyrkas
emellertid införande i lagen af bestämmelser om, att förlikningsmannens
verksamhet skall omfatta jämväl tvister mellan olika grupper
af arbetare äfvensom mellan arbetsgivare inbördes, för så vidt dessa
tvister angå eller hafva inverkan på arbetsförhållandena inom distriktet.

Vid behandlingen inom Riksdagen af 1903 års lagförslag framställdes
icke någon anmärkning mot att låta förlikningsmannens verksamhet
omfatta jämväl tvister mellan olika grupper af arbetare, hvilka
tvister ansågos till sin innebörd och sina verkningar kunna vara fullt
jämförliga med tvister mellan arbetsgifvare och arbetare. Under sådana
förhållanden synas tillräckliga skäl icke föreligga att nu utesluta berörda
bestämmelse, och då i så fall likställigheten på detta område
torde kräfva, att tvister mellan arbetsgifvare inbördes, därest de kunna
inverka på arbetsförhållandena, äfven böra falla under förlikningsmannens
verksamhet, har utskottet ansett sig böra tillstyrka eu förändring
i lagförslagets 1 § i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad motionären
herr Johansson föreslagit.

Samme motionär har vidare ifrågasatt, att till lagens bestämmelser
i 7 § om arbetstvisters hänskjutande till skiljemän borde fogas bestämda
föreskrifter om antalet af de skiljemän, som skola utses, och sättet för
deras utseende, hvilka regler skulle gälla, då parterna icke för visst
fall på annat sätt öfverenskomme. Utskottet anser skäl ej förefinnas
att, innan lagen någon tid hunnit verka och erfarenhet om dess
tillämpning vunnits, meddela bestämda föreskrifter uti ifrågavarande
hänseende. I hvarje fall kan den af motionären föreslagna bestämmelsen
icke i sin nuvarande affattning tillstyrkas.

Utöfver den anmärkning mot lagförslagets första paragraf, som,
enligt hvad ofvan nämnts, ansetts böra föranleda en förändrad lydelse
af denna paragraf, har utskottet vid granskning icke funnit något att
erinra emot den föreslagna lagens bestämmelser.

Sammansatta Stats- (och Lag)-utshottets Utlåtande N:o 10.

På grund af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen må, med afslag å herr kassera
motion, n:o 39, och herr Rafs motion, n:o 154, i anledning
af Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
samt herr Johanssons motion, n:o 156, för sin del
antaga följande förslag till

angående medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas som följer.

Kung!. Maj:ts förslag:

1 §■

Utskottets förslag:

1 §•

För hvart och ett af de distrikt,
i hvilka riket för sådant ändamål
af Konungen indelas, förordnar
Konungen en förlikningsman med
uppgift att verka för lösning af
tvister mellan arbetsgifvare och
arbetare, så ock af tvister mellan arbetsgifvare
inbördes och mellan olika
grupper af arbetare, för så vidt dessa
tvister angå eller hafva inverkan på
arbetsförhållandena inom distriktet.

2 §•

Förlikningsman åligger:

att med synnerlig uppmärksamhet följa arbetsförhållandena inom
distriktet;

att, i de fall och på det sätt i denna lag sägs, lämna sin medverkan
till biläggande af arbetstvister, som inom distriktet uppstå;
samt

att eljest, på anmodan, gå arbetsgifvare och arbetare till hända med
upplysningar och råd i fråga om överenskommelser, som afse arbets -

Sammansatta Stats- (och Lag)-utskottets Utlåtande N:o 10.

förhållandet och äro ägnade att främja ett godt förhållande mellan
arbetsgivare och arbetare samt förekomma störande afbrott i arbetet.

3 §.

Har inom distriktet uppkommit arbetstvist af den beskaffenhet, att
den medfört eller synes hota medföra arbetsinställelse af större betydenhet,
bör förlikningsmannen genom personligt besök å den plats,
där tvisten utbrutit, eller på annat sätt träda i förbindelse med de
tvistande, göra sig noga underrättad om, hvari tvisten består, hemställa
till de tvistande att i afbidan på tvistens lösning icke vidtaga, vidhålla
eller utvidga arbetsinställelse, inbjuda dem att, själfva eller genom utsedda
ombud, å bestämd tid och plats sammankomma till förhandling
med hvarandra inför förlikningsmannen samt söka att under dessa förhandlingar,
hvilka anordnas på sätt lämpligast synes, åvägabringa tvistens
lösning.

Anser förlikningsman det erforderligt, eller påkallas sådant af någon
af de tvistande, utser förlikningsmannen, efter samråd med de
tvistande och sedan tillfälle lämnats dem att afgifva förslag, särskilda
sakkunniga att med förlikningsmannen utgöra en nämnd för medlingens
utförande.

4 §•

Hvad i nästföregående paragraf är stadgadt afser icke arbetstvist,
som uppstått inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag,
där särskild förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad,
med mindre de tvistande å båda sidor påkalla förlikningsmannens
mellankomst, eller förhållandena göra sannolikt, att den särskilda nämnden
icke varder för tvistens biläggande anlitad.

5 §•

Skulle i tvist, som kommit under förlikningsmans behandling, de
tvistande å endera sidan eller å båda underlåta att efterkomma till
dem af förlikningsmannen skriftligen gjord inbjudan att å bestämd tid
och ort med hvarandra sammankomma till förhandling inför förlikningsmannen
eller nämnden, skall förlikningsmannen skriftligen meddela
de tvistande, att han fortfarande är beredd att medla i tvisten, därest
hans biträde i sådant afseende påkallas. Under fortsatt arbetsinställelse
eller där förlikningsmannen eljest finner sådant lämpligt, må han

16 Sammansatta Stats- (och Lag)-utskottets Utlåtande N:o 10.

jämväl med vissa mellantider förnya sitt erbjudande att medla mellan
de tvistande på sätt i 3 § sägs.

6 §.

De förhandlingar, som af förlikningsmannen eller nämnden anordnas
med och mellan de tvistande, skola i främsta rummet hafva till
syfte att åvägabringa en öfverenskommelse i enlighet med anbud eller
förslag, som under förhandlingarna kunna blifva framställda från de
tvistande själfva; ankommande därvid på förlikningsmannen eller nämnden
att, om och i den mån sådant kan anses ägnadt att befordra en
god lösning af tvisten, hemställa om de jämkningar eller medgifvanden,
som för ändamålet kunna synas lämpliga.

7 §•

Kan icke på sådant sätt enighet vinnas, må förlikningsmannen
eller nämnden uppmana de tvistande att lämna en eller flera personer,
hvilkas utlåtande de tvistande utfästa sig att efterkomma, uppdrag att,
efter pröfning om och i hvilken mån de från ena eller andra sidan
framkomna påståendena må vara befogade och på hvithet sätt följaktligen
den föreliggande tvisten rättast bör lösas, skilja de tvistande emellan.

8 §.

Vilja de tvistande hänskjuta saken till sådant afgörande, som i 7
§ sägs, har förlikningsmannen eller nämnden att, i den mån sådant
finnes behöfligt, söka utjämna de meningsskiljaktigheter, som kunna
uppstå i fråga om den eller de personer, åt hvilka det i nämnda paragraf
omförmälda uppdrag skall lämnas; och åligger det förlikningsmannen
särskild! att på de tvistandes vägnar lämna den eller dem, som blifvit
utsedda, underrättelse om uppdraget samt att i öfrigt tillhandagå med
de åtgöranden, som kunna verka därtill, att det af de tvistande önskade
afgörandet må komma till stånd.

Ej må förlikningsman själf åtaga sig uppdrag, hvarom nu är sagdt.

9 §■

Utlåtande, hvarom förmäles i 7 §, skall afgifvas skriftligen och af
detsamma ett exemplar genast och utan lösen till hvardera sidan samt
till förlikningsmannen utlämnas.

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 10.

10 §.

I fråga om rättsverkan, som må tillkomma överenskommelser, utfästelser
eller andra beslut, som af de tvistande ingås eller fattas under
förhandlingar, hvilka enligt denna lag äga rum, gäller, allt efter beslutens
innehåll och det sätt, hvarpå de tillkommit, hvad allmän lan

p.. o X 7 Ö

iormar.

11 §•

Omfattar utbruten tvist mera än ett distrikt, skall det åligga de
förlikningsmän, hvilkas distrikt beröras af tvisten, att, så fort ske kan,
härom äfvensom, såvidt möjligt, angående tvistens omfattning insända
underrättelse till Konungen, som förordnar förlikningsman att i tvisten
medla.

12 §.

Där sådant i särskilda fall finnes lämpligt, äger Konungen uppdraga
åt annan än den jämlikt 1 § förordnade förlikningsmannen att såsom
förlikningsman medla i uppkomna arbetstvister.

13 §.

Förlikningsman skall föra dagbok angående hvad som förefaller i
de tvister, hvilka blifva föremål för åtgärd enligt denna lag. Överenskommelser,
utfästelser eller andra beslut, som af de tvistande ingås
eller fattas, så ock utlåtande, som enligt 7 § afgifves, skola i nämnda
dagbok fullständigt intagas eller densamma biläggas.

Under hvarje kvartal skall förlikningsman till kommerskollegium
insända berättelse om sin verksamhet under det närmast föregående
kvartalet och förloppet af de tvister, som under detsamma kommit under
hans handläggning, i hvilken berättelse jämväl bör lämnas redogörelse
för upprättade förhandlings-, förliknings- och skiljenämnders
verksamhet, för så vidt förlikningsmannen härom kunnat förskaffa sig
kännedom.

Berättelsen skall genom kommerskollegiets försorg till trycket
befordras.

14 §.

Närmare föreskrifter rörande förlikningsmannens verksamhet meddelas
i instruktion, som utfärdas af Konungen.

Bill. till Rikscl. Prof. 1906. 4 Sami. 2 Afd. 10 Höft.

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 10.

15 §.

Angående ersättning till förlikningsman och ledamöter i
nämnd, som i 3 § andra stycket afses, varder särskilt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1907.

Stockholm den 1 maj 1906.

På det sammansatta utskottets vägnar:

sådan

T. ZETTERSTRAND.