Lagutskottets Memorial N:o 51 (Memorial 1889:LU51 Lagutskottet)

Lagutskottets Memorial N:o 51.

N:0 Öl.

Ank. till Riksd. kansli den 29 april 1889, kl. 11 f. in.

Lagutskottets memorial, i anledning af kamrarnes äterremiss af
utskottets utlåtande n:o 44 öfver väckt motion om ändrad
lydelse af 11 kap. 10 § rättegångsbalken.

I afgifvet utlåtande, n:o 44, öfver en inom Första Kammaren af
herr IT. Clacson väckt och af kammaren till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 29, hemstälde utskottet, att Riksdagen ville, i anledning af motionen,
i) för sin del antaga följande

Lag

angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt i vissa
brottmål.

Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller stridande mot denna
lag stadgas som följer:

Har i brottmål, hvari genom laga ombudsman svaras må, den som
käres till fått rättens bud att till svars komma; men är han borta å
den dag, målet första gången förekommer till handläggning, utan att
framte laga förfall; dömes, der han icke å den dag varder efter hemtning
för rätten instäld, att för uteblifvande bota fem kronor eller mera,
högst etthundra kronor.

Hvad i förordningen angående böter till svarandeparts uteblifvande
från underrätt den 6 oktober 1882 finnes stadgadt om uttagande och
Hih. till Rilesd. Prat. 1889. 7 Sami. 29 Haft.

Lagutskottets Memorial N:o 51.

om återgång- i visst fall af böter, hvartill någon enligt samma förordning
blifvit fäld, skall jemväl ega tillämpning å böter, som enligt denna
lag ådömas; samt

2) i skrifvelse till Konungen anhålla, att bestämmelserna i kongl.
kungörelsen huru i vissa fall skall förfaras med böter, som ådömts
svarandepart för uteblifvande från underrätt, den 8 december 1882
måtte förklaras ega tillämpning äfven å böter, ådömda enligt förestående
lag.

Detta utlåtande har, eldigt utskottet tillhandakomma protokollsutdrag,
af båda kamrarne visats åter till utskottet.

Under de öfverläggningar, som inom kamrarne egt rum i ämnet,
har visserligen behöfligheten af lagbestämmelser uti ifrågavarande syfte
erkänts; men mot utskottets förslag till lag angående böter för svarandeparts
uteblifvande från underrätt i vissa brottmål har anmärkts:

att bestämmelsen om böter för svarandeparts uteblifvande icke
bort inskränkas till sådana brottmål, i Indika genom laga ombudsman
svaras må, utan borde gälla i alla brottmål;

att böter borde stadgas för uteblifvande icke blott å den dag målet
första gången förekommer till handläggning, utan ock vid senare
rättegångstillfällen;

att uttrycket »rättens bild» syntes vara i så måtto vilseledande, att
en svarande, som mottagit en på domareembetets vägnar eller på grund
af domhafvandens uppdrag utfärdad stämning, icke kunde anses hafva
fått rättens bud och förty, i händelse af uteblifvande, ej skulle vara
förfallen till böter enligt lagförslaget; samt

att förslagets ordalydelse syntes föranleda dertill, att svaranden
skulle kunna dömas till böter för uteblifvande, äfven om käranden icke
kommit tillstädes.

Hvad angår den första af de sålunda gjorda anmärkningarne, synes
det utskottet tvifvelaktigt, om utskottet kan anses ega befogenhet att
i anledning af ifrågavarande motion, som endast afser sådana brottmål,
i hvilka genom laga ombudsman svaras må, föreslå en för alla brottmål
gällande bestämmelse. Dertill kommer, att i de gröfre brottmål, i hvilka
användande af rättegångsombud icke är medgifvet, svaranden ofta är
häktad, i hvithet fall en dylik bestämmelse icke skulle få någon betydelse,
och att densammas inskränkande, på sätt motionären och utskottet
föreslagit, synes bäst öfverensstämma med hvad i 11 kap. 10 §
rättegångsbalken stadgas om föreläggande af vite.

Att stadga böter för uteblifvande vid andra rättegångstillfällen än
det första synes i fråga om brottmål vara öfverflödigt, då uppskofs -

Lagutskottets Memorial N:o 51.

beslut i brottmål väl icke lärer meddelas, utan att dervid svaranden
tillika förelägges vid vite eller annan lämplig påföljd att å den dag,
hvartill målet uppskjutes, iakttaga inställelse.

Beträffande sättet för anhängiggörande af brottmål har, enligt utskottets
åsigt, stämningen härvid samma betydelse som i tvistemål.
En dylik åsigt har jemväl uttalats af rättslära^ från både äldre och
senare tid. Utskottet kan i detta afseende hänvisa till D. Ehrenstråles
»Inledning till then Svenska Processum Criminalem», sid. 102, och den
i fjerde bandet af »Nordisk Retsencykloptedi» utaf P. Assarsson lemnade
framställning af den svenska straffprocessen, sidd. 274 och 275.
För att emellertid undanrödja hvarje möjlighet till tvekan har utskottet
i sitt här nedan intagna förnyade förslag utbytt orden »rättens bud»
mot uttrycket »laga kallelse».

Slutligen och ehuru utskottet icke kan antaga, att någon domare,
i händelse båda parterna vid första rättegångstillfället uteblefve — i
hvilket fall målet torde böra afskrifvas (jfr P. Assarssons ofvan anförda
arbete, sid. 277) — skulle kunna till böter för uteblifvande döma
svaranden, om hvars instämning eller kallande till rätten bevisning till
följd af kärandens uteblifvande ju icke blefve förebragt, har utskottet,
med anledning af den i detta afseende gjorda anmärkning,
ändrat lagförslaget till närmare öfverensstämmelse med 1882 års förordning
angående böter för svarandeparts uteblifvande vid underrätt.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet, i anledning
af återremissen, hemställa,

att Riksdagen ville
1) för sin del antaga följande

Laa

angående böter för svarandeparts uteblifvande från
underrätt i vissa brottmål.

Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller
stridande mot denna lag stadgas som följer:

Kommer i brottmål, hvari genom laga ombudsman
svaras må, käranden tillstädes å den dag målet
första gången förekommer till handläggning och visar,
att den som käres till fått laga kallelse att till svars
komma; men är denne borta utan att framte laga
förfall; dömes, der han icke å den dag varder efter

Lagutskottets Memorial N:o 51.

hemtning för rätten instäld, att för uteblifvande bota
fem kronor eller mera, högst etthundra kronor.

Hvad i förordningen angående böter för svarandeparts
uteblifvande från underrätt den 6 oktober 1882
linnes stadgadt om uttagande och om återgång i visst
fall af böter, hvartill någon enligt samma förordning
blifvit fäld, skall jemväl ega tillämpning å böter, som
enligt denna lag ådömas; samt

2) i skrifvelse till Konungen anhålla, att bestämmelserna
i kongl. kungörelsen huru i vissa fall skall
förfaras med böter, som ådömts svarandepart för
uteblifvande från underrätt, den 8 december 1882
måtte förklaras ega tillämpning äfven å böter, ådömda
enligt förestående lag.

Stockholm den 29 april 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.