Lagutskottets Memorial N:o 49 (Memorial 1900:LU49 Lagutskottet)

Lagutskottets Memorial N:o 49.

N:o 49.

Ank. till Eiksd. kansli den 8 maj 1900, kl. 12 midd.

Memorial, med föranledande af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
vissa delar af lagutskottets utlåtande n:o 40,
i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse
af 24 kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad
lydelse af 1 § i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 25 april 1889, dels ock tvenne med
föranledande af berörda proposition afgifna motioner.

I utlåtande n:o 40, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt till jagt, till lag om ändrad lydelse af 24
kap. 13 § strafflagen och till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen
angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889, dels
ock tvenne, af herrar C. Hj. Wittsell och N. Nilsson i Skärhus med
föranledande af berörda proposition afgifna motioner, n:is 162 och 163,
hemstälde lagutskottet, att Riksdagen, under förklarande att Kongl.
Maj:ts ifrågavarande proposition ej kunde i oförändradt skick bifallas,
ville, i anledning af berörda proposition och herr Nilssons motion n:o
163 samt med afslag å herr Wittsells uti motionen n:o 162 framstälda
yrkande, för sin del antaga

l:o) Lag om rätt till jagt;

2:o) Lag om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen, och
3:o) Lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående liden för
nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889,

samtlige af den lydelse utskottets utlåtande utvisade.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag har Andra Kammaren
godkänt de af utskottet framlagda lagförslagen med undantag
Bih. till llHad. Prof. 1900. 7 Sami. 40 Hiift. (N:o 49).

Lagutskottets Memorial N:o 49.

allenast beträffande 19 § af förslaget till lag om rätt till jagt, i fråo-a
hvarom kammaren godkänt den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen af
denna paragraf.

Första Kammaren deremot har åt ej mindre än sex särskilda paragrafer
af förenämnda lagförslag gifvit en annan lydelse än den af utskottet
föreslagna. Dessa paragrafer äro 13, 14, 16, 17, 19 och 22 §§.
I fråga om 19 § har Första Kammaren liksom Andra Kammaren godkänt
den af Kongl. Maj:t. föreslagna lydelsen, och skiljaktigheten mellan
kamrarnes beslut gäller alltså de fem öfriga paragrafer, som nyss omförmälts.
Olikheten mellan besluten torde med största öfverskådlighet
framgå af följande sammanställning, uti hvilken med kursiv stil utmärkts
de ord, som beteckna den ena kammarens beslut i hvad det skiljer
sig från den andra kammarens.

Af Första Kammaren antagen lydelse:

13 §.

Utan särskilt tillstånd af den,
som jorden innehar, må jagträttsinnehafvare
ej idka jagt i gård eller
trädgård, icke heller, under tiden
från och med den 1 maj till dess
grödan är afmejad, å åker, som är
med säd eller gräs besådd.

Vid jagt å område, som af annan
innehafves, vare jagträttsinnehafvaren
skyldig ersätta all skada, som
å mark, hägnad eller annan egendom
förorsakas vare sig af honom sjelf
eller af annan, hvilken han gifvit
lof att jaga, eller af de vid jagten
använda biträden eller hundar.

14 §.

Ej må någon utan lof söka skrämma
eller drifva villebråd från mar/b,
hvarå han ej har jagträtt.

Af Andra Kammaren antagen lydelse:

13 §.

Vid jagt å område, som af annan
innehafves, vare jagträttsinnehafvaren
skyldig ersätta all skada, som
å mark, hägnad eller annat förorsakas
vare sig af honom sjelf eller
af annan, som han gifvit lof att
jaga, eller af de vid jagten använda
biträden eller hundar.

14 §.

Ej må någon utan lof skrämma
eller drifva till sig villebråd från
annans område.

Lagutskottets Memorial N:o 49.

Af Första Kammaren antagen lydelse:

16 §.

Okopplad kund må ej någon utan
lof medföra eller insläppa i annans
hägnade jagtpark eller djurgård;
sker det, vare hunden förverkad.

Löper kund eljest olofligen lös
å annans än kundens egares jagtmark,
kåfve jagträttsinnehafvaren
rätt att låta upptaga hunden; dock
åligge honom att om upptagandet
ofördröjligen tillsäga hundens egare
eller, derest denne ej är känd eller
icke kan träffas, låta kungöra i kyrkan
för den församling, der kunden
blifvit upptagen, och i tidning
inom orten. Vill egaren återfå kunden,
löse den med fem kronor eller,
der det oftare sker, tio kronor jemte
ersättning hvarje gäng för kundens
föda ock öfriga kostnader. Har ej
egaren utlöst hunden inom åtta
dagar efter erhållen tillsägelse om
upptagandet eller inom sextio dagar
från det kungörelsen varit uppläst
och i tidning införd, vare hunden
förverkad. Vill jagträttsinnekafvaren
hellre taga lösen, vare
kundens egare skyldig att sådan
enligt förut angifna grunder utgifva,
såframt talan derom instämmes
inom trettio dagar efter det
kunden varit att anse som förverkad.

Af Andra Kammaren antagen lydelse:

16 §.

Okopplad kund må ej någon utan
lof medföra eller insläppa i annans
hägnade jagtpark eller djurgård;
sker det, vare hunden förverkad.

Löper hund eljest olofligen lös
å annans än hundens egares jagtmark,
hafve jagträttsinnehafvaren
rätt att låta upptaga kunden; dock
åligge honom att om upptagandet
ofördröjligen tillsäga kundens egare
eller, derest denne ej är känd eller
icke kan träffas, låta kungöra i kyrkan
för den församling, der kunden
blifvit upptagen, och i tidning
inom orten. Vill egaren återfå hunden,
löse den med fem kronor jemte
ersättning för hundens föda och
öfriga kostnader. Har ej egaren
utlöst hunden inom inom åtta dagar
efter erhållen tillsägelse om upptagandet
eller inom sextio dagar
från det kungörelsen varit uppläst
och i tidning införd, vare hunden
förverkad. Vill jagträttsinnehafvaren
hellre taga lösen, vare hundens
egare skyldig att sådan enligt förut
angifna grunder utgifva, såframt
talan derom instämmes inom trettio
dagar efter det hunden varit att
anse som förverkad.

Lagutskottets Memorial N:o 49.

Af Första Kammaren antagen lydelse:

17 §•

Katt, som anträffas i skog eller
hage eller ä annan mark på längre
afstånd än 200 meter från bebodt
hus, må saklöst dödas.

Af Andra Kammaren antagen lydelse:

17 §•

Katt, som anträffas i skog eller
hage, må saklöst dödas.

22 §.

Af böter, som enligt denna lag
ådömas, tillfälle två tredjedelar åklagaren
eller, der åklagaren ej förer
talan, målsegaren och en tredjedel
den kommun, inom hvilken åtalade
förbrytelsen är begången. Finnes särskild
angifvare, läge han hälften af
åklagarens andel.

22 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas,
tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Efter öfvervägande, huruledes mellan dessa kamrarnas skiljaktiga
beslut en samman]emkning lämpligast må kunna åvägabringas, har
utskottet stannat vid följande förslag, som, efter utskottets åsigt, med
tillbörlig hänsyn för hvardera kammarens uttalade mening förenar det
i sakligt hänseende bästa resultatet.

I fråga om 13 § torde Andra Kammaren böra biträda Första
Kammarens beslut, såsom innefattande en formulering, hvilken tydligare
än den af Andra Kammaren antagna uttrycker syftet med den i
paragrafen meddelade föreskriften om utsträckt skadeståndspligt, eller
att denna skall afse all egendom, af hvad beskaffenhet den vara må,
men deremot ej gälla af jagten föranledd skada å person.

Beträffande 14 § synes Första Kammarens beslut så till vida innebära
en förbättring af Andra Kammarens, som derigenom dels undvikes
den tolkning, hvartill Andra Kammarens formulering möjligen kan gifva
anledning, att det skulle vara jagträttsinnehafvare, som ej eger den
mark, hvarå han har jagträtt, förbjudet att från densamma skrämma
eller drifva villebråd, dels ock, såsom lämpligt och följdrigtigt torde
vara, beredes möjlighet att förhindra skrämmande eller drifvande af
villebråd äfven i de fall, då det sker till annans jagtområde.

A andra sidan torde emellertid Första Kammarens beslut ej kunna

Lagutskottets Memorial N:o 49.

godkännas i hvad detsamma går ut på att med straff belägga redan
försök till sådana åtgärder, hvarom nyss nämnts.

Utskottet har derför uti sitt sammanjemkningsförslag upptagit
Första Kammarens formulering af 14 § med uteslutande af ordet »söka».

Hvad sedermera angår 16 §, vidhåller utskottet sin förut uttalade
uppfattning om olämpligheten att upptaga den ifrågasatta bestämmelsen
om förhöjande af lösen för hunds utelöpande till 10 kronor »der det
oftare sker». Bestämmelsen saknar erforderlig tydlighet om hvad dermed
åsyftas, och måste derför efter utskottets mening gifva anledning
till olikartade tolkningar. För undvikande häraf har utskottet ansett
sammanjemkning i denna paragraf böra åstadkommas sålunda, att Första
Kammaren biträder Andra Kammarens beslut.

Vidkommande 17 § torde en tillfredsställande sammanjemkning
kunna ske på det sätt, att till den af Andra Kammaren antagna lydelsen
fogas ett tillägg, hvarigenom det blifver tillåtet att äfven å annan
mark än skog eller hage döda katt, såvida han befunne sig på längre
afstånd än 300 meter från bebodt hus. På samma gång de egentliga
huskattorna derigenom tillbörligen skyddas, bereder man ett ytterligare
medel att förebygga den förödelse å villebrådsstammen, särskilt rapphönskullarne,
som, efter hvad jagtvänner allmänt förmäla, åstadkommes
af kattor.

Slutligen anser sig utskottet böra förorda, att Första Kammaren
frånträder sitt beslut i fråga om 22 § och biträder Andra Kammarens
derutinnan fattade beslut.

Första Kammarens beslut är dels ofullständigt derigenom, att bestämmelse
saknas om böternas förvandling vid bristande tillgång, dels
betänkligt derutinnan, att detsamma inför en mot gällande strafflagstiftning
stridande princip, den nemligen att målsegaren skall erhålla
andel i ådömda böter. Då dessutom bestämmelsen om böternas fördelning
i alla händelser ej komme att gälla böter, som för oloflig jagt å
annans mark ådömas, utan allenast böter för en del ringare, mindre
ofta förekommande förseelser, torde hvad man med bestämmelsen afsett
— ökad effektivitet åt de till skydd mot jagtöfverträdelser gifna föreskrifter
— ej i nämnvärd mån stå att på denna väg vinna.

Under åberopande af det anförda får utskottet alltså i sammanjemkningsändamål
hemställa:

l:o) att Andra Kammaren, med frånträdande af
sitt beslut beträffande 13 § i det förslag till lag om
rätt till jagt, om hvars antagande lagutskottet i sitt

6 Lagutskottets Memorial N:o 49.

utlåtande n:o 40 hemstält, ville biträda Första Kammarens
härutinnan fattade beslut;

2:o) att kamrarne, hvardera med frånträdande
af sitt beslut rörande 14 § af ifrågavarande lagförslag,
ville antaga följande lydelse af berörda paragraf:

14 §.

Ej må någon utan lof skrämma eller drifva villebråd
från mark, hvarå han ej har jagträtt.

3:o) att Första Kammaren, med frånträdande af
sitt beslut beträffande 16 § af ifrågavarande lagförslag,
ville biträda Andra Kammarens rörande denna paragraf
fattade beslut;

4:o) att kamrarne, hvardera med frånträdande
al sitt beslut rörande 17 § af ifrågavarande lagförslag,
ville antaga följande lydelse af berörda paragraf:

17 §•

Katt, som anträffas i skog eller hage, må saklöst
dödas.

Lag samma vare beträffande katt, som anträffas
å annan mark på längre afstånd än trehundra meter
från bebodt hus.

5:o) att Första Kammaren, med frånträdande af
sitt beslut beträffande 22 § af ifrågavarande lagförslag,
ville biträda det beslut derutinnan, som Andra
Kammaren fattat.

Slutligen och under förutsättning att kamrarne bifalla, Första Kammaren
hvad utskottet i andra, tredje, fjerde och femte punkterna här
ofvan föreslagit och Andra Kammaren hvad utskottet i första, andra
och fjerde punkterna hemstält, får utskottet anhålla om kamrarnes
förklarande,

6:o) att Riksdagen, som funnit Kongl. Maj:ts
ifrågavarande proposition ej kunna i oförändradt skick
bifallas, för sin del antagit lag om rätt till jagt, lag

Lagutskottets Memorial N:o 49.

om ändrad lydelse af 24 kap. 13 § strafflagen och
lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående tiden
för nyttjanderättsaftals bestånd den 25 april 1889, af
den lydelse, kamrarnes, i anledning af utskottets hemställan
ej mindre i utlåtande n:o 40 än äfven i detta
memorial, fattade sammanstämmande beslut utvisa.

Stockholm den 8 maj 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herr Björlin, som ansett, att utskottet bort, beträffande 22 §, i samman]
emkningsändamål hemställa, att kamrarne, hvardera med frånträdande
af sitt beslut rörande denna paragraf, ville antaga följande lydelse
af paragrafen i fråga:

22 §.

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle två tredjedelar
åklagaren eller, der åklagaren ej förer talan, målsegaren, och en tredjedel
den kommun, inom hvilken åtalade förbrytelsen är begången. Finnes
särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

samt af herr Hedenstierna.