Lagutskottets Memorial N:o 29 (Memorial 1900:LU29 Lagutskottet)

Lagutskottets Memorial N:o 29.

K:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 23 mars 1900, kl. 3 e. m.

Memorial, med föranledande af kamrarnes skiljaktiga beslut, beträffande
lagutskottets utlåtande n:o 15, i anledning af
väckta motioner om mera betryggande föreskrifter rörande
förvaltningen af omyndiges egendom.

I utlåtande n:o 15, i anledning af tvenne, utaf friherre Klingspor
och herr P. Waldenström väckta motioner om mera betryggande föreskrifter
rörande förvaltningen af omyndiges egendom, hemstälde lagutskottet,
att. Riksdagen, i anledning af förevarande motioner, måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i
öfvervägande, huruvida icke mera betryggande föreskrifter rörande kontrollen
öfver förmyndares förvaltning af omyndiges tillgångar i kontanta
medel och värdehandlingar kunde ernås, samt i sådant fall låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag har denna utskottets
hemställan blifvit af Första Kammaren bifallen, hvaremot
Andra Kammaren, med afslag derå, bifallit en af herr Husberg m. fl.
afgifven, vid utskottets utlåtande fogad reservation, deri^upptagits det
i motionerna framstälda yrkandet, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kor.gl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida icke mera betryggande föreskrifter rörande förvaltningen af
Bih. till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 21 Höft. (N:o 29.) 1

2 Lagutskottets Memorial N:o 29.

omyndiges tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar kunde ernås,
samt i sådant fall låta utarbeta och förRiksdagen framlägga förslag i ämnet.

Jemlikt 63 § riksdagsordningen åligger det nu lagutskottet att
söka sammanjemka de skiljaktiga beslut, hvari kamrarne sålunda
stannat.

För bedömande, huruvida och på hvad sätt en sådan sammanjemkning
lämpligen må kunna komma till stånd, är först och främst
nödigt att närmare skärskåda, hvad kamrarnes olika beslut hvart för
sig egentligen innebär. Tager man då hänsyn till den för motionerna
i ämnet afgifna motiveringen jemte de uttalanden, som vid ärendets
behandling inom kamrarne gjordes af anhängarne till motionärernas
förslag, lärer vara uppenbart, att Andra Kammarens beslut åsyftar en
ganska genomgripande förändring af förmynderskapslagstiftningen,
den nemligen att omyndiges tillgångar i kontanta medel och värdehandlingar
åtminstone till hufvudsaklig del ej längre skulle stå under
förmyndarne8 omedelbara förvaltning, utan ställas under vård af särskilda,
utaf staten garanterade förmyndarekammare eller dermed jemförliga
inrättningar. Första Kammaren deremot har, med bibehållande
af förmyndares befogenhet att sjelfve handhafva förvaltningen af omyndiges
ifrågavarande tillgångar, velat bereda ökad trygghet lör de omyndige
genom skärpt kontroll öfver sjelfva förmyudareförvaltningen.

Den af Första Kammaren förordade ändringen är således af väsentligt
mindre omfattning än den, för hvilken Andra Kammaren uttalat
sig. Formelt sedt måste derför ett samman] emkningstörslag innebära,
å ena sidan en utvidgning af Första Kammarens ståndpunkt och å andra
sidan en begränsning af Andra Kammarens beslut.

Vid öfvervägande, hvilken af de många möjligheter till sammanjemkning,
som sålunda formelt erbjuda sig, skulle i sakligt hänseende
vara mest tillfredsställande, har utskottet funnit sig böra förorda en
sådan sammanjemkning, hvarigenom å ena sidan, i öfverensstämmelse
med Första Kammarens beslut, såsom regel bibehålies förmyndares rätt
att sjelf handhafva förvaltningen af den omyndiges tillgångar i kontanta
medel och värdehandlingar — dock med införande af skärpt kontroll
öfver förmyndareförvaltningen — men å andra sidan, i enlighet
med Andra Kammarens uttalande, möjlighet beredes att, der särskilda
förhållanden sådant påkalla, öfverflytta förvaltningen af ifrågavarande
tillgångar från förmyndaren till någon allmän inrättning.

I sistberörda hänseende har utskottet tänkt sig, att ett öfverlemnande
af omyndiges kontanta medel och värdehandlingar i allmän
inrättnings vård borde kunna ega rum, såväl då förmyndaren sjelf det

Lagutskottets Memorial N:o 29. 3

önskade, som då deri domstol, hvilken vårdnaden öfver förmynderskapet
ålåge, funne sådant nödigt.

Äfven om det under nuvarande förhållanden i regel ej torde möta
svårighet för förmyndare att mot betryggande säkerhet och mot skälig
ränta placera förmyndaremedel samt i säker vård låta förvara värdehandlingar,
sker dock sådant på hans egen risk; och då en person ej
kan utan laga skäl afsåga sig ett förmynderskap, utan mången gång
mot sin vilja nödgas öfvertaga en dylik befattning, synes det både
lämpligt och billigt, att tillfälle beredes honom att utan egen risk kunna
fullgöra den skyldighet, han sålunda fått sig ålagd.

Då på yrkande af gode män eller den omyndige sjelf eller hans
fränder eu förmyndare ålägges att ställa säkerhet för innehafvande
medel, möter sådant ofta svårighet. Ett blott uppvisande af värdehandlingar,
som uppgifvas tillhöra myndlingen, kan stundom ej anses tillräckligt,
då dessa värdehandlingar omedelbart derefter kunna af förmyndaren
för egen räkning användas, och en vederhäftig borgen kan det
för förmyndaren ofta vara svårt eller obehagligt att anskaffa. Kunde
han deremot i en under statens garanti stäld inrättning få insätta medel
eller deponera värdepapper, vore sådant ej blott för förmyndaren det
enklaste sättet att ställa fordrad säkerhet, utan medförde jemväl för
myndlingen erforderlig trygghet.

Genom vidtagande af åtgärder af sådan beskaffenhet vore enligt
utskottets åsigt ej ringa vunnet i det syfte, som ligger till grund för
Andra Kammarens beslut, då derigenom just för det fall, der nuvarande
bestämmelser rörande sjelfva förvaltningen kanske visat sig minst effektiva,
erforderlig säkerhet för myndlingens tillgångar kan ernås, under
det att förmyndarens förvaltningsrätt lemnas orubbad i alla de fall, der
ingen anledning förefinnes att ifrågasätta hans vederhäftighet.

Utskottet anser emellertid, att det ej nödvändigtvis skulle behöfva
för ändamålet inrättas särskilda förmyndarekammare, utan att det
kunde ombetros åt t. ex. vissa bankinrättningar att i förekommande fall
förvalta och vårda ifrågavarande tillgångar. Naturligtvis måste för
syftets vinnande bestämmelser gifvas, som förhindra förmyndaren att,
efter det han fullgjort domstols åläggande att i allmän inrättnings vård
öfverlemna omyndigs kontanta medel eller värdehandlingar, åter taga
ut dem utan behörigt medgifvande.

Å andra sidan torde, till förmyndares tryggande mot godtycklig
inblandning i förvaltningen, domstolens befogenhet att gifva’''förmyndaren
ett sådant åläggande böra uttryckligen inskränkas till sådana
fall, då på grund åt anmälan från gode männen eller andra särskilda

Lagutskottets Memorial N:o 29.

omständigheter förmyndarens ekonomiska ställning pröfvades ej erbjuda
tillräckliga garantier för omyndigs medel, derest förmyndaren bibehölles
vid förvaltningen af tillgångarne.

Under åberopande af det nu anförda får utskottet, i sammanjemkningsändamål,
hemställa,

att kamrarne, hvardera med frånträdande af sitt
i ämnet förut fattade beslut, ville besluta att i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
taga under öfvervägande, huruvida icke rörande förmyndares
förvaltning af omyndiges tillgångar i kontanta
medel och värdehandlingar större säkerhet mot
förluster skulle kunna vinnas dels genom meddelande
af mera betryggande föreskrifter i afseende å kontrollen
öfver dylik förvaltning, dels ock genom bestämmelser
rörande inrättning, i hvars vård omyndiges
kontanta medel och värdehandlingar kunde öfverlemnas
vare sig på grund af förmyndares egen
önskan eller vederbörande myndighets derom meddelade
föreskrift.

Stockholm den 23 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herr Husberg, som ansett, att utskottet bort i sammanjemkningsändamål
hemställa, att kamrarne, hvardera med frånträdande af sitt i
ämnet förut fattade beslut, ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida
icke rörande"Jförmyndares förvaltning af omyndiges tillgångar i kontanta
medel och värdehandlingar större säkerhet mot förluster skulle
kunna vinnas dels genom meddelande af mera betryggande föreskrifter
i afseende å kontrollen öfver dylik förvaltning, dels äfven genom be -

Lagutskottets Memorial N:o 29.

Btämmelser, hvilka, utan att medföra någon mera omfattande rubbning
af nu gällande regel om förmyndares rätt att sjelf handhafva den
omyndiges tillgångar, dock innebure, att omyndiges kontanta medel
och värdehandlingar komme under vård af någon offentlig inrättning i
alla de fall, då den ökade trygghet mot förluster, som en dylik anordning
innefattade, kunde ernås utan att medföra några mera afsevärda
olägenheter, samt att Kongl. Maj:t ville, om förhållandena funnes
dertill föranleda, för Riksdagen framlägga förslag i ämnet;

af herrar Leman och Bremberg, hvilka ansett, att, derest öfver
hufvud taget någon sammanjemkning af kamrarnes skiljaktiga beslut
skolat ske, sådan, med hänsyn till förmyndares förvaltning, icke bort
afse de fall, då förmynderskap utöfvas af omyndiges fader eller moder,
så länge han eller hon är enkling eller enka;

af herrar Lundström, Hedenstierna, F. Andersson och Sjöberg, hvilka

ansett, att någon sammanjemkning mellan kamrarnes skiljaktiga beslut

ej kan åvägabringas, och att utskottet alltså bort för Riksdagen anmäla,

att frågan för denna riksdag förfallit.

Bih. till Biksd. Frot. 1900. 7 Sami. 21 Häjt.