Konstitutionsutskottets memorial nr t2 år 1964 (Memorial 1964:Ku12 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial nr t2 år 1964

Nr 12

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet har på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari
1963 till och med den 9 januari 1964 i statsrådet förda protokoll, nämligen
över

justitiedepartementsärenden från och med den 12 januari 1963 till och
med den 3 januari 1964;

justitieärenden från och med den 12 januari 1963 till och med den 30
december 1963;

utrikesdepartementsärenden från och med den 12 januari 1963 till och
med den 3 januari 1964;

försvarsärenden från och med den 12 januari 1963 till och med den 3
januari 1964;

socialärenden från och med den 12 januari 1963 till och med den 3
januari 1964;

kommunikationsärenden från och med den 12 januari 1963 till och med
den 3 januari 1964;

finansärenden från och med den 12 januari 1963 till och med den 3
januari 1964;

ecklesiastikärenden från och med den 12 januari 1963 till och med den
3 januari 1964;

jordbruksärenden från och med den 12 januari 1963 till och med den
3 januari 1964;

handelsärenden från och med den 12 januari 1963 till och med den 3
januari 1964;

inrikesärenden från och med den 12 januari 1963 till och med den 3
januari 1964;

civilärenden från och med den 12 januari 1963 till och med den 3
januari 1964.

Därjämte har på därom särskilt gjord framställning till utskottet överlämnats
utdrag av det i statsrådet förda protokoll över ecklesiastikärenden
för den 28 februari 1964, i vad det avser ärendet nr 81 angående besvär rörande
tillstånd att förevisa filmen »491».

Utskottet, som kommer att avge särskilt memorial angående Wennerströmaffärens
konstitutionella sida (jfr utskottets memorial 16: 1963),

1 Dihang till riksdagens protokoll i96i. samt. 2 and. Nr 12g

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 1964

har vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och övriga handlingar,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet nu
företagits:

ej funnit skäl att mot ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen; -

ej heller funnit anledning framställa någon anmärkning jämlikt § 107
regeringsformen mot ledamot av statsrådet;

varemot utskottet uppmärksammat nedanstående förhållanden av beskaffenhet
att föranleda uttalanden av utskottet utan åberopande av § 107 regeringsformen.

(Protokoll över inrikesärenden)

I Statens allmänna avlöningsreglemente, § 6, stadgas under vilka förutsättningar
lönegradsplacerade tjänster må förenas. I följande paragraf stadgas,
att för förening av ordinarie eller extra ordinarie tjänst med tjänstebefattning
eller därmed jämförligt uppdrag i andra fall än i 6 § avses eller
med styrelseuppdrag i inrättning som bedriver huvudsakligen ekonomisk
verksamhet, fordras särskilt tillstånd, såvida icke den som äger bevilja tillståndet
tillsatt tjänstebefattningen eller meddelat uppdraget. Sådant tillstånd
må beviljas endast för såvitt innehavet av befattningen eller uppdraget
prövas icke inverka hinderligt på utövandet av den tjänst, varmed förening
skulle ske. För tjänstemän vid vissa verk och för innehavare av vissa
tjänster gäller därutöver särskilda bestämmelser.

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen uppmärksammat förekomsten
av bisysslor bland statstjänstemän. Utskottet har därvid, senast år 1961
(mem. nr 15, s. 11), framhållit vikten av att dessa uppdrag inte tillåts få
en sådan omfattning att de kan inkräkta på befattningshavares tjänst.

Utskottet har i olika sammanhang med hänsyn till landshövdingarnas
särskilda ställning såsom Konungens Befallningshavande behandlat frågan
om just dessa ämbetsmäns innehav av uppdrag vid sidan av tjänsten.

I anledning av vid 1931 års riksdag väckta motioner om införande i
46 § regeringsformen av bestämmelser, enligt vilka Konungen endast under
tvingande omständigheter finge tilldela landshövding uppdrag, som med -

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 1961 3

förde vistelse utom länet, anförde utskottet (nr 12) att det såsom motionärerna
påpekat för länets förvaltning var av vikt, att landshövdingarnas offentliga
uppdrag begränsades. Det vore därför önskvärt, att Kungl. Maj :t
iakttoge stor återhållsamhet beträffande överlämnande av sådana uppdrag
till landshövdingar. Att emellertid'' helt förhindra Kungl. Maj :t att taga
landshövdingarnas arbetskraft i anspråk för dylika ändamål vore enligt
utskottets mening icke lämpligt, då det exempelvis på grund av en viss
landshövdings särskilda sakkunskap i ett ämne kunde vara önskvärt att
anlita honom. Ävenledes kunde förekomma spörsmål, beträffande vilkas
utredning det vore av vikt, att densamma överlämnades till landshövdingen
i visst län.

I 1937 års dechargememorial (nr 11 s. 8 f) gjorde konstitutionsutskottet
en omförmälan angående landshövdingarnas bisysslor. Utskottet uppmärksammade
därvid såväl enskilda som offentliga uppdrag och framhöll såsom
ett allmänt omdöme att den begränsning av uppdrag vid sidan avtjänsten,
som riksdagen vid tidigare tillfällen fick anses ha förutsatt och
åsyftat, icke kunde anses ha kommit till stånd.

I det sammanhanget må även erinras om att statsutskottet i sitt utlåtande
år 1939 (nr 150), i anledning av proposition angående lönereglering
för landshövdingarna, framhöll angelägenheten av att landshövdingarna i
möjligaste mån befriades från uppdrag, som var främmande för deras
verksamhet i länen.

Konstitutionsutskottet har i sitt dechargearbete upptagit frågan till behandling
även åren 1942 och 1945 utan att av de företagna undersökningarna
finna anledning till någon erinran från utskottets sida. Vid det senare
tillfället reserverade sig emellertid fyra ledamöter av utskottet, vilka
ansåg (mem. nr 19 s. 11 f) att utskottet i anledning av två utnämningsärenden
bort rikta anmärkning jämlikt 107 § regeringsformen mot föredragande
statsrådet.

Utskottet har vid årets dechargearbete åter låtit undersöka i vilken utsträckning
landshövdingarna innehaft uppdrag vid sidan av tjänsten.
Resultatet av denna undersökning återfinnes i en till detta memorial fogad
bilaga. Uppdrag av lokal och ideell natur har däri icke medtagits,
men även i övrigt gäller — av naturliga skäl — att sammanställningen ej
kan göra anspråk på fullständighet.

Utskottet är väl medvetet om att uppgifter enbart om antalet uppdrag
knappast kan läggas till grund för en bedömning av det enskilda fallet.
Det samlade materialet ger likväl enligt utskottets mening anledning att
erinra om vad utskottet tidigare anfört beträffande vikten av att landshövdingarnas
uppdrag vid sidan av tjänsten ej får en sådan omfattning,
att de inkräktar på ämbetsutövningen. Även om landshövdingarna i och
för sig kan anses lämpliga för ett flertal uppgifter är det enligt utskottets

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196i

mening med hänsyn till deras ämbetsställning likvisst önskvärt att återhållsamhet
iakttages när fråga är om att meddela landshövding uppdrag
eller tillstånd att inneha uppdrag vid sidan av ämbetet.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet
ansett sig böra för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Olsén, Erik Olsson, Dahl, Källqvist, Harald
Pettersson och Hiibinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Adamsson,
Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hamrin i Jönköping, Braconier,
Henningsson, Wahlund* och Hedin.

* Ej närvarande vid justeringen.

(Protokoll över ecklesiastikärenden)

Vid de båda äldre tandläkarhögskolorna, i Stockholm och Malmö, finns
professurer i »tandkirurgi». Dessa omfattade tidigare även ämnesområdet
»parodontologi». Till institutionerna för tandkirurgi fanns knutna, utöver
professorn i detta ämne, även en laborator, för vilken särskilt ämnesområde
icke formellt fastställts. Fr. o. m. budgetåret 1963/64 delades dessa
institutioner vid båda högskolorna på dels en institution för tandkirurgi,
vilken förestås av professorn, dels en institution för parodontologi, vilken
förestås av laboratorn. Ämnet tandkirurgi omfattar sålunda numera icke
parodontologi vid dessa högskolor.

I Umeå inrättades fr. o. m. budgetåret 1956/57 ett tandläkarinstitut, vilket
organisatoriskt fördes till tandläkarhögskolan i Stockholm. Dess stomme
utgjordes av fem läroämnen, vartdera företrätt av en laborator. Bl. a. inrättades
en laboratur i »tandkirurgi».

Riksdagen beslöt år 1961, med bifall till framlagd proposition (nr 108),
att tandläkarinstitutet i Umeå skulle fr. o. m. budgetåret 1963/64 ombildas
till en fullständig tandläkarhögskola. Propositionen byggde väsentligen på
ett betänkande, som utarbetats av en av organisationskommittén för den
medicinska högskolan i Umeå särskilt utsedd nämnd, den s. k. odontologiska
nämnden. Denna hade med avseende å läroämnen och personalorganisation
förordat en från de befintliga högskolorna något avvikande ordning.
Om dess förslag rörande läroämnena inhämtas ur propositionen bl. a.
följande:

För att nå större enhetlighet i fråga om de odontologiska läroämnenas
benämning har nämnden föreslagit följande beteckningar: cariologi (i stället
för karieslära), odontologisk protetik (proteslära), odontologisk kirurgi
(tandkirurgi),---.

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196b 5

Nämnden föreslog åtta professurer och fyra laboraturer vid den nya högskolan,
däribland en professur i »kirurgi» och en laboratur i »parodontologi».
Av en i propositionen intagen uppställning framgick, att dessa
båda befattningar vid de äldre högskolorna motsvarades av de förutnämnda
båda tjänsterna vid de då ännu odelade institutionerna för »tandkirurgi».

Om den redan förefintliga laboraturen i tandkirurgi uttalades:

Den befintliga laboraturen i tandkirurgi är helt avsedd för ämnesområdet
parodontologi. Denna laboratur, vilken enligt nämnden ej bör bindas
vid någon existerande avdelning för kirurgi, måste även i fortsättningen
finnas för undervisning, examination och forskning i parodontologi.

Departementschefen uttalade i propositionen för egen del, att nämndens
förslag om ordinarie lärartjänster i stor sett borde genomföras, men att ett
ställningstagande i detalj ännu icke borde ske.

Statsutskottet, vars utlåtande (nr 130) godkändes av riksdagen, förklarade
sig icke ha något att erinra mot vad departementschefen anfört och
hemställt med avseende å den odontologiska utbildningen i Umeå.

I proposition till 1962 års riksdag (nr 104) framlades härefter närmare
riktlinjer för ombildningen av tandläkarinstitutet i Umeå till tandläkarhögskola,
innefattande bl. a. ett detaljerat förslag rörande ordinarie lärartjänster.
I överensstämmelse med odontologiska nämndens förslag förordades
inrättandet av en professur i »kirurgi» och en laboratur i »parodontologi».

I enlighet med ett förslag, som under 1961 framlagts av de odontologiska
förhandlingssakkunniga, vilka bl. a. behandlat frågan om tandsjukvårdens
samband med tandläkarhögskolorna, förordades vidare, att med samtliga
professors- och laboratorsbefattningar skulle förenas tjänst som övertandläkare.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 144) tillstyrkte statsutskottet
Kungl. Maj :ts förslag.

För de sålunda beslutade tjänsterna beviljades anslag av 1963 års riksdag.
I de framställda äskandena (statsverksprop., bil. 10, p. 50) hade i
enlighet med 1962 års beslut upptagits bl. a. en tjänst som »professor i
kirurgi, tillika övertandläkare» och en tjänst som »laborator i parodontologi,
tillika övertandläkare».

Vid 1963 års riksdag beslöts vidare, att tandläkarhögskolan i Umeå jämte
andra utbildnings- och forskningsenheter därstädes skulle från den
1 juli 1963 erhålla den gemensamma beteckningen »universitetet i Umeå»

( prop. nr 88).

Läroämnena tandkirurgi och parodontologi aktualiserades vid 1963 års
riksdag även i samband med prövningen av frågan, om den ovan omnämnda
delningen av institutionerna för tandkirurgi vid tandläkarhögskolorna i
Stockholm och Malmö borde komina till stand. I statsutskottets av riksdagen
godkända utlåtande (nr 61, p. 50) uttalades:

6 Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 1964

I anledning av motionerna I: 117 och 11:93 får utskottet erinra därom
att vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö har ämnet parodontologi
beretts utrymme inom undervisningen i tandkirurgi. Ansvarig
för denna undervisning är en laborator, vilken dock är underordnad professorn
i tandkirurgi. Parodontologien vid tandläkarhögskolan i Umeå har
däremot enligt personalorganisationen för budgetåret 1963/64 fått en självständig
ställning under en fristående laborator.

Såvitt utskottet kunnat finna talar mycket starka skäl för att en motsvarande
anordning som den som skall tillämpas vid tandläkarhögskolan
i Umea kommer till stand även vid de två äldre odontologiska lärosätena.
Detta synes också enligt vad utskottet inhämtat utan nämnvärda svårigheter
låta sig göra inom ramen för nuvarande personella och materiella resurser.
Utskottet, som icke är berett att tillstyrka det i motionerna framställda yrkandet
om att ifragavarande ämnesområde skulle företrädas av professurer,
har för sin del icke något att erinra mot att parodontologien även vid tandläkarhögskolorna
i Stockholm och Malmö frigöres till ett självständigt ämnesområde
och att Kungl. Maj :t vidtager de åtgärder i sådant syfte, som
kan befinnas påkallade och lämpliga.

Genom kungörelse den 28 maj 1962 ledigförklarades, under vederbörliga
förbehåll, de ordinarie lärarbefattningar för tandläkarutbildningen
i Umeå, varom beslut fattats av riksdagen. I konselj den 28 juni 1963 utnämndes
t. f. laboratorn i tandkirurgi vid tandläkarinstitutet i Umeå att
från den 1 juli samma år vara laborator i parodontologi vid universitetet i
Umeå. Densamme utnämndes därefter i konselj den 25 juli 1963 till kirurgiprofessuren
vid universitetet från den 1 augusti samma år.

I sistnämnda tillsättningsärende hade den utnämnde ensam uppförts
på förslag av befordringskollegiet, därvid 15 av de 16 ledamöterna avgett
kompetensförklaring. Utnämningen hade tillstyrkts av universitetskanslern.
A\ de tre sakkunniga hade emellertid två funnit, att den sökande icke
styrkt kompetens.

De olika meningarna i kompetensfrågan sammanhängde med olika uppfattningar
rörande betydelsen av den sökta befattningens ämnesbeteckning.
Fråga uppkom sålunda dels huruvida allmän kirurgkompetens borde krävas,
dels om den betydelse som borde tillmätas meritering i det enligt riksdagens
beslut självständiga ämnet parodontologi. I sistnämnda hänseende
antecknas, att enighet rådde om att parodontologien icke tillhörde den sökta
befattningens läroområde, och att den sedermera utnämnde sökandens
väsentligaste meritering föll inom parodontologien. Dessa omständigheter
anfördes som ett viktigt skäl för de båda sakkunnigas ståndpunkt, vilka
tann sig icke kunna avge kompetensförklaring, men tillmättes ringa betydelse
av den tredje sakkunnige och befordringskollegiet. I det enda motiverade
yttrandet inom kollegiet anfördes sålunda som grund för ställningstagandet
bl. a., att sökanden dock besatt »en viss och delvis väl vitsordad
produktion också inom den sökta professurens ämnesområde».

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196i 7

Genom detta ärende har för utskottet aktualiserats spörsmålet om betydelsen
i tillsättningsförfarande rörande en akademisk lärartjänst av riksdagens
i statsregleringsväg gjorda uttalanden om den berörda befattningen.

Vid tillsättning av akademiska lärarbefattningar är det, liksom vid all
tillämpning av riksdagens statsregleringsbeslut, angeläget, att vad riksdagen
beslutit eller uttalat noga iakttages. Har en tjänst inrättats i visst ämne,
har avsikten naturligen varit att tillgodose behovet av utbildning och forskning
i just detta ämne. Vid tjänstetillsättningen måste därför ett huvudintresse
vara, att den utnämnde ådagalagt kompetens inom det ämne, vilket
angetts som tjänstens enda eller huvudsakliga läroområde. Annan mentering
måste regelmässigt tillmätas underordnad betydelse, särskilt i kompetensfrågan.

Om vederbörande myndigheter anser skäl därtill föreligga, må enligt
50 § universitetsstatuterna framställning göras hos Kungl. Maj :t om »ändring
i fördelningen av läroämnen mellan olika lärartjänster, så ock om
närmare bestämmande av dylik tjänsts läroomfång eller av förhållandet
mellan olika till tjänstens läroområde hörande ämnen». Fråga om sådan
framställning får dock ej upptagas till behandling under pågående tillsättningsförfarande,
och Kungl. Maj :ts prövning måste alltid ske inom lamen
för vad riksdagen vid statsregleringen beslutit.

Utskottet är fullt medvetet om att det är svårt att fastställa fasta och
strikta normer till följd av de stundom flytande gränserna mellan olika vetenskapsgrenar.
Enligt utskottets mening framstår det emellertid som angeläget,
att de synpunkter, som här anförts, beaktas och att Kungl. Maj:t
företager en självständig prövning, i vad mån en utnämning, med hänsyn
till sökandens meritering inom det fastställda läroområdet, står i överensstämmelse
med vad riksdagen uttalat om den berörda tjänsten. Denna
sin uppfattning har utskottet funnit sig böra för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström,_fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Olsén, Erik Olsson, Dahl, Källqvist, Harald
Pettersson och Hiibinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Adamsson,
Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hamrin i Jönköping, Braconier,
Henningsson, Hedin och Boo.

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196i

III

(Protokoll över utrikesdepartements- och handelsärenden)

Enligt 12 § regeringsformen skall överenskommelser med främmande
makt, därest de är av större vikt, framläggas för riksdagen till godkännande;
skulle i något fall rikets intresse kräva, att sådan överenskommelse avslutas
utan riksdagens godkännande måste i allt fall utrikesnämnden eller utrikesutskottet
erhålla tillfälle att yttra sig, innan överenskommelsen ingås. I 54 §
regeringsformen stadgas vidare, att rådplägning skall ske mellan Konungen
och utrikesnämnden i alla utrikesärenden av större vikt före avgörandet.
Stadgandet avser alla ärenden, som rör rikets förhållanden till främmande
makt, i motsats till § 12, som endast avser ingående av överenskommelser
med dylika makter.

Tillämpningen av bestämmelserna rörande samverkan i utrikesfrågor mellan
regeringen å ena sidan samt riksdagen eller eventuellt utrikesnämnden
eller utrikesutskottet å andra sidan har vid flera tillfällen uppmärksammats
inom konstitutionsutskottet.

Aren 1930 och 1934 anmärkte kontilutionsutskottet på förekommen anledning
mot att utrikesnämnden hörts på ett alltför sent stadium vid utrikesfrägors
handläggning. Vid förstnämnda tillfälle uttalade utskottet (mein.
nr 26 s. 29) att nämnden borde höras redan innan de grundläggande besluten
rörande regeringens ställningstagande till en viktig utrikespolitisk fråga
fattades och icke först sedan regeringen faktiskt, om än ej formellt, bundit
sig vid en viss ståndpunkt. År 1934 framhöll utskottet (mem. nr 11 s. 4),
att det borde vara en regering angeläget, att, då tvekan yppades, om ett utrikesärende
vore av den »större vikt», att utrikesnämnden skulle höras,
hellre höra nämnden än underlåta att sammankalla den.

Efter andra världskrigets slut tilldrog sig de handelspolitiska uppgörelserna
särskilt intresse. Under kriget bereddes riksdagen, såsom framgår av den
år 1950 framlagda utredningen angående de handelspolitiska arbetsformerna
m. m. del II (SOU 1950: 9), praktiskt taget icke tillfälle att medverka vid
utformningen av handelspolitiken. Vid 1946 år riksdag förklarade emellertid
dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, att i fortsättningen
både större och mindre handelsavtal skulle framläggas för riksdagen
(AK 21 s. 46 ff, FK 40 s. 20 ff). Utrikesminister Undén uttalade vid
samma riksdag, att man i detta hänseende borde söka återgå till den praxis
som rådde före kriget (FK 23 s. 134 ff) samt, vid ett senare tillfälle, att avtalen
skulle framläggas i största möjliga utsträckning (AK 41 s. 52 f).

År 1947 anförde konstitutionsutskottet i utlåtande (nr 25) i anledning
av väckta motioner om intensifiering av utrikesnämndens verksamhet och
behandlingen i riksdagen av handelspolitiska frågor, att det enligt utskottets
mening framstod som en angelägenhet av vikt, att nära samverkan före -

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196\

fanns mellan regering och riksdag i utrikesärenden. Utskottet förmenade,
att gällande bestämmelser och praxis i fråga om utrikesnämnden i detta
avseende icke vore fullt tillfredsställande.

År 1947 infördes en delvis ny avtalsteknik enligt vilken de allmänna reglerna
för handelsutbytet fastslogs i eu överenskommelse, avsedd att gälla
under en följd av år, s. k. ramavtal, medan övriga bestämmelser ävensom
varulistor fastställdes i kortfristiga — vanligtvis ettåriga — överenskommelser,
benämnda kontingentavtal.

Denna nya ordning accepterades år 1948 av riksdagen då denna godkände
ett av utrikesutskottet avgivet utlåtande (nr 6) i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av en mellan Sverige och Nederländerna
träffad handelsöverenskommelse. I utlåtandet framhölls, att den ifrågavarande
handelsöverenskommelsens karaktär av ramavtal för icke endast
innevarande års, ulan eventuellt jämväl kommande års svensk-nederländska
varuutbyte innebar, att så länge denna överenskommelse förblev i kraft
erfordrades icke riksdagens godkännande av varuutbytets sammansättning
för framtida årsperioder. Kungl. Maj :t avsåg emellertid, enligt vad utskottet
hade erfarit, att för utskottet respektive utrikesnämnden framlägga redogörelser
för innehållet i de varulistor, som därefter, inom ramen för den
föreliggande överenskommelsen, kunde komma till stånd. Därest kommande
förhandlingar skulle leda till en mera väsentlig förändring i varuutbytets
struktur, skulle frågan föreläggas riksdagen.

Redogörelser av i det refererade utlåtandet avsedd art har därefter delgivits
utrikesutskottets och utrikesnämndens ledamöter genom utrikesdepartementets
översikter »Meddelanden angåendje vissa utrikesärenden».
Även muntliga informationer rörande handelspolitiken torde tid efter annan
ha lämnats. Däremot har en minskning skett av det antal överenskommelser
av handelspolitisk natur som förelagts riksdagen. Medan år 1948 sammanlagt
17 handelsavtal underställdes denna för godkännande, har motsvarande
siffror för åren därefter rört sig mellan 0 och 4.

Vid 1959 års dechargegranskning företog konstitutionsutskottet en undersökning
av de under granskningstiden ingångna handelsavtalen. Med anledning
därav anförde utskottet (mem. nr 17 s. 9) att de flesta av de handelsöverenskommelser,
vilka enligt vad den företagna utredningen visat ingåtts
utan medverkan från riksdagens sida, i stort sett endast inneburit en förlängning
av gällande varuutbytesuppgörelser samt att i allt fall ingen väsentlig
förändring i varuutbytets struktur ägt rum genom något av dessa avtal.
Utskottet hade därför avslagit ett inom utskottet framställt yrkande om anmälan
utan åberopande av 107 § regeringsformen. Fem medlemmar av utskottet
reserverade sig mot beslutet.

Även år 1963 företog utskottet eu undersökning av de under granskningsåret
ingångna handelsöverenskommelserna. Det framkom därvid att dessa
avtal icke underställts riksdagen eller varit föremål för rådplägning i ut -

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196b

rikesnämnden. Intet av dem var emellertid enligt utskottets mening av sådan
beskaffenhet, att regeringsformens föreskrifter om samverkan mellan regeringen
och riksdagen eller dess organ i utrikespolitiska frågor kunde anses
ha blivit åsidosatta. Utskottet avslog därför ett inom utskottet ställt yrkande
om tillkännagivande utan åberopande av 107 § regeringsformen. Mot beslutet
reserverade sig åtta medlemmar av utskottet.

Utskottet har även vid årets dechargearbete undersökt de under granskningstiden
ingångna handelsöverenskommelserna. Av dessa, till antalet sexton,
har ett multilateralt och två bilaterala avtal förelagts riksdagen för godkännande.
Övriga tretton, samtliga bilaterala, har däremot ej underställts
riksdagen. Ej heller har, såvitt utskottet kunnat utröna, i dessa fall utrikesnämnden
eller utrikesutskottet beretts tillfälle att yttra sig före avtalens ingående.

Flertalet av de överenskommelser som ingåtts utan medverkan från riksdagens
sida, synes endast ha inneburit, att gällande avtal förlängts på ett år
— i ett fall dock på tre år — och varulistor fastställts för det kommande
avtalsåret, och föranleder därför ingen erinran från utskottets sida. Två av
överenskommelserna, nämligen de med Bulgarien och Tjeckoslovakien (se
Från departement och nämnder 196Ö: 12 respektive 1964: 1), är emellertid
av sådan beskaffenhet, att de enligt utskottets mening borde ha underställts
riksdagen eller i allt fall före ingåendet förelagts utrikesnämnden eller
utrikesutskottet. I dessa fall är det nämligen fråga om nya handelstraktater
med upphävande av äldre avtal. På flertalet punkter ansluter de visserligen
nära till de förut gällande, men avvikelser finns, varav de viktigaste
här skall anföras. Sålunda har de nya avtalen slutits för en period av tre år,
medan avtalsperioden tidigare varit endast ett år. Då det här gäller nya avtalstexter
med åtminstone delvis nya stadganden, inger detta starkare betänkligheter
än då fråga är enbart om en förlängning av avtal, som under
någon tid varit i tillämpning. Beträffande traktaten med Tjeckoslovakien
gäller dessutom dels att tidigare betalningsöverenskommelse upphävts —
betalningarna avses i fortsättningen skola ske i konvertibla valutor — dels
att eu ny klausul införts, innehållande ett principuttalande av innebörd att
en ökning av de ursprungliga kontingenterna skall eftersträvas vid den årligen
återkommande översynen av varulistorna. Även om genom det sistnämnda
stadgandet ingen omedelbar förändring inträtt i varuutbytet med
berörda land, torde likväl förhandlingsläget vid kommande uppgörelser och
därmed det framtida varuutbytet kunna påverkas därav.

Vad slutligen de till ifrågavarande två avtal fogade varulistorna angår,
synes åtminstone beträffande Bulgarien betydande förändringar ha inträtt
jämfört med tidigare år. Utskottet har här också uppmärksammat, att
några av de instanser som beretts tillfälle att yttra sig angående varuutbytet

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196i 11

med berörda länder, ställt sig kritiska eller avvisande på flera punkter. Utan
att på något sätt taga ställning till dessa erinringar har utskottet velat påpeka
förhållandet. Detta bestyrker nämligen utskottets uppfattning att
ifrågavarande avtal varit av sådan vikt att medverkan i någon form från
riksdagens sida varit påkallad.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet
funnit sig böra för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt Wiberg,
herrar Sveningsson, Olsén, Erik Olsson, Dahl, Källqvist, Harald Pettersson
och Hubinette; samt

från andra kammaren: herrar von Friesen, Magnusson i Tumhult
Adamsson, Larsson i Luttra, Nilsson i Östersund, Hamrin i Jönköping, Braconier,
Henningsson, fru Thunvall och herr Johansson i Trollhättan.

Av de vid ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
herrar Elmgren, Damström, Olsén, Erik Olsson, Dahl, Adamsson, Nilsson i
Östersund, Henningsson, fru Thunvall och herr Johansson i Trollhättan anmält
skiljaktig mening och ansett att utskottets utlåtande under förevarande
punkt bort ha följande lydelse:

Enligt 12 § —■ -— — (= utskottsmajoriteten s. 8—10)--— avta lens

ingående.

Flertalet av de överenskommelser som ingåtts utan medverkan från riksdagens
sida, har enligt vad den företagna utredningen visat endast inneburit
att gällande avtal förlängts samt varulistor fastställts för det kommande avtalsåret.
I två fall har visserligen formellt sett nya avtal ingåtts med upphävande
av gamla överenskommelser men även här kan begreppet »förlängning
av gällande avtal» med fog användas. De nya avtalen innebär nämligen
i stort sett endast en omredigering av de gamla varjämte vissa bestämmelser
anpassats efter utvecklingen på det handelspolitiska området. Som exempel
kan nämnas övergång till betalning i konvertibla valutor. Allvarligare kunde
synas vara att avtalsperioden nu fastställts till tre år. Detta kan dock i förevarande
fall enligt utskottets mening inte inge betänkligheter. Ramavtal av
den art det bär är fråga om brukar nämligen förlängas från år till år, och
sådan förlängning sker därtill vanligen automatiskt, därest ej avtalet uppsägs
av endera parten viss tid före avtalsperiodens utgång. Framhållas må
också att de till avtalen fogade varulistorna endast avser det första avtalsåret,
varefter nya förhandlingar om varuutbytets sammansättning måste
komma till stånd.

Någon förändring i varuutbytets struktur av sådan art att medverkan från
riksdagens sida varit påkallad synes i intet fall ha ägt rum.

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196b

Utskottet har sålunda av sin granskning ej funnit att regeringsformens
föreskrifter om samverkan mellan regering och riksdag i utrikespolitiska
frågor åsidosatts och har därför avslagit ett inom utskottet framställt yrkande
om tillkännagivande utan åberopande av 107 § regeringsformen.

Härjämte har yrkanden om tillkännagivande utan åberopande av § 107
regeringsformen, vilka avslagits av utskottet, förekommit i sex grupper av
ärenden, som utskottet här nedan för riksdagen redovisar jämte däri inom
utskottet förekommande skiljaktiga meningar.

(Protokoll över handelsärenden)

Enligt kungörelse den 25 november 1949, nr 614, fordras tillstånd för utförsel
ur riket av krigsmateriel. Av en till kungörelsen fogad förteckning
framgår vilka varor som betecknas som krigsmateriel. Däri ingår bland annat
vapen och ammunition samt annan utrustning för militärt bruk ävensom
maskiner och verktygsutrustningar, som år särskilt avsedda för framställning
och underhåll av i förteckningen nämnd materiel.

Exportlicens för krigsmateriel meddelas av Kungl. Maj :t då utförsel skall
ske i större omfattning eller ärendet eljest är av större vikt och av chefen
för handelsdepartementet i andra fall.

Exportlicensärendena handlägges i handelsdepartementet av en krigsmaterielinspektör,
vilken även handhar kontrollen av krigsmaterieltillverkningen.
I ärenden som kan påkalla prövning ur utrikespolitisk synpunkt överlämnas
handlingarna till utrikesdepartementet och föredrages regelmässigt
för ministern för utrikes ärendena.

Statsminister Erlander har i svar på en interpellation i första kammaren
den 25 april 1956 (FK 1956: 15 s. 54 ff) framhållit, att regeringen i allmänhet
tillämpat principen att över huvud vägra licenser till stater, som för tillfället
är invecklade i akuta internationella konflikter, eller i vilka inbördeskrig
är rådande eller där det internationella eller interna läget är så hotande,
att fara för oroligheter eller krig föreligger.

I anledning av en interpellation i andra kammaren anförde chefen för
handelsdepartementet, statsrådet Lange, den 17 februari 1961 (AK 1961: 7
s. 3 f) att nämnda av statsminister Erlander angivna princip för vägran att
bevilja exportlicens för krigsmateriel alltjämt tillämpas.

I dechargearbetet år 1961 upptog konstitutionsutskottet till behandling
de av Kungl. Maj :t och av chefen för handelsdepartementet under granskningstiden
meddelade exportlicenserna för krigsmateriel. Utskottet under -

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196i

strök (mem. nr 15 s. 16), i anslutning till statsministerns ovan refererade
uttalande, enhälligt vikten av att tillstånd icke meddelades för utförsel av
sådan krigsmateriel, som kunde tänkas komma till militärt bruk eller därmed
jämförlig användning, till länder, vilka vore invecklade i eller hotade
av internationell eller intern konflikt.

Utskottet har därefter vid såväl 1962 som 1963 års dechargearbete granskat
de beviljade tillstånden för utförsel av krigsmateriel. År 1962 anförde
utskottet (mem. nr 17 s. 2), att man enhälligt funnit sig sakna anledning
till erinran av något slag mot vederbörande statsråd samt, med hänsyn till
förevarande ärendes synnerliga vikt, ansett sig böra bringa förhållandet till
riksdagens kännedom. År 1963 hade vid den då företagna undersökningen
uppmärksammats (mem. nr 9 s. 10) att export av krigsmateriel, som inneburit
ett fullföljande av ett tidigare ingånget kontrakt, förekommit till viss
utomeuropeisk stat, vilken varit invecklad i väpnad gränskonflikt med närbeläget
land. Utskottet fann sig icke böra rikta någon erinran däremot och
hade därför avslagit ett inom utskottet ställt yrkande om tillkännagivande
utan åberopande av 107 § regeringsformen.

Även vid årets dechargearbete har utskottet granskat den av Kungl. Maj :t
och vederbörande statsråd medgivna utförseln av krigsmateriel. Denna synes
i stort sett ha haft samma omfattning och inriktning som under föregående
år. Den politiska situationen i de länder till vilka fortsatt utförsel
sålunda medgivits under 1963, har enligt utskottets mening inte genomgått
sådana förändringar, att anledning funnits till en omprövning av den svenska
ståndpunkten beträffande krigsmaterielexporten till berörda länder. Ej
heller har i övrigt framkommit omständigheter, av vilka utskottet funnit
anledning att i årets dechargebetänkande rikta erinran mot vederbörande
statsråd eller göra något annat uttalande i frågan. Utskottet har därför avslagit
ett inom utskottet ställt yrkande om tillkännagivande utan åberopande
av § 107 regeringsformen.

Närvarande vid behandlingen av detta ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Olsén, Erik Olsson, Dahl, Källqvist, Harald
Pettersson och Hiibinette; samt

från andra kammaren: herrar von Friesen, Magnusson i Tumhult,
Adamsson, Larsson i Luttra, Nilsson i Östersund, Hamrin i Jönköping, Braconier*,
Henningsson, fru Thunvall och herr Johansson i Trollhättan.

* Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog cj i justeringen.

Av de vid ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
fru Segerstedt Wiberg, med instämmande av herrar Källqvist, von Friesen

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196b

och Hamrin i Jönköping, anmält skiljaktig mening och ansett att utskottets
utlåtande under förevarande punkt bort ha följande lydelse:

Enligt kungörelse----(= utskottsmajoriteten s. 12—13) —---

107 § regeringsformen.

Mot utskottets beslut år 1963 reserverade sig två medlemmar av utskottet,
vilka anförde, att de av statsministern själv deklarerade principerna för
tillståndsgivningen, vilka konstitutionsutskottet understrukit i sitt år 1961
avgivna dechargememorial, i förevarande fall uppenbarligen frångåtts. Atl
tillstånd beviljats för utförsel av krigsmateriel till ett land, som var invecklat
i väpnad konflikt, kunde icke försvaras vare sig med att leveransen avsett
ett fullföljande av tidigare gjorda åtaganden eller med hänvisning till
andra särskilda omständigheter.

Utskottet har vid den granskning av meddelade tillstånd för utförsel av
krigsmateriel, som i år företagits, särskilt uppmärksammat, att export medgivits
i relativt betydande omfattning till Indien och Pakistan. Mellan dessa
länder råder som bekant sedan länge kraftiga motsättningar angående
Kashmirområdet. Trots upprepade ansträngningar från bland annat Förenta
Nationernas sida har denna konflikt ej kunnat biläggas. Tvärtom synes
parterna alltmer ha låst sig vid oförenliga ståndpunkter. Vissa händelser
under 1963 skärpte motsättningarna ytterligare. Läget blev därmed enligt
utskottets mening sådant, att export av krigsmateriel till området enligt
ovan angivna principer ej längre borde ha medgivits.

Utskottet har även erfarit att tillstånd givits för utförsel till Portugal av
mindre kvantiteter av viss på ovan nämnda krigsmaterielförteckning upptagen
materiel, avsedd för civilt bruk. Utskottet betvivlar inte att man från
svenskt håll sökt försäkra sig om att materielen också kommer till den användning
som avsetts. Några absoluta garantier för att så sker kan dock
knappast erhållas. Såsom utskottet framhållit i sitt dechargememorial år
1961 kan materiel, som synes ha en övervägande civil användning, i vissa
fall ändock komma att få militärt bruk. Detta kan under rådande förhållanden
befaras beträffande den export varom här är fråga. Utskottet vill i
detta sammanhang också erinra om Säkerhetsrådets resolution av den 31
juli 1963, vari alla stater uppmanades att ej ge Portugal sådan hjälp som
kunde underlätta dess undertryckningsåtgärder i Afrika, eller förse Portugal
med krigsmateriel, som kunde användas där. Med hänsyn till dessa förhållanden
borde enligt utskottets mening — liksom fallet är beträffande
Sydafrika — tillstånd ej ha lämnats för utförsel av krigsmateriel av något
slag till Portugal eller till dess besittningar.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet
funnit sig böra för riksdagen tillkännagiva.

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 1964

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden)

Nämnden för internationellt bistånd (NIB) trädde i verksamhet den 1 januari
1962 och övertog bl. a. de arbetsuppgifter, som tidigare handhafts av
Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd. Enligt sin av Kungl. Maj :t
utfärdade instruktion (SFS 651/1961) är NIB centralt organ för frågor, som
berör Sveriges offentliga bistånd till underutvecklade länder och områden.
I instruktionen ålägges NIB bl. a. att utarbeta och till Kungl. Maj :t inkomma
med förslag och långtidsplaner jämte kostnadsberäkningar för den svenska
bilaterala tekniska biståndsverksamheten, att handhava den löpande
administrationen av denna verksamhet samt att förbereda mottagandet av
studerande och stipendiater från underutvecklade länder och områden, ävensom
att samråda och tillrättalägga deras vistelse i Sverige.

Ledningen av NIB utövas enligt instruktionen av eu styrelse och under
denna av en generalsekreterare, som också är ledamot av styrelsen. Verksamheten
bedrives på fyra byråer. Nämndens beslut fattas av styrelsen, som
kan överlämna åt generalsekreteraren eller efter dennes bestämmande annan
befattningshavare hos nämnden att avgöra ärende, som icke är av beskaffenhet
att böra avgöras av styrelsen.

Alltsedan sin tillkomst har NIB lytt under utrikesdepartementet. Inom regeringen
har ärenden som hänfört sig till NIB:s verksamhetsområde föredragits
av statsrådet Ulla Lindström.

Vid de interpellationsdebatter, som förekom i första kammaren den 29 oktober
1963 och i andra kammaren påföljande dag rörande hjälpen till utvecklingsländerna
nämndes från flera håll att konstitutionsutskottet borde
granska huruvida statsrådet Lindström bedrivit »ministerstyrelse» i frågor,
som handlagts av NIB. Utskottet har därför till granskning upptagit statsrådet
Lindströms befattning med två särskilda ärenden inom NIB :s verksamhetsområde.
En redogörelse för dessa skall lämnas i det följande.

Frågan om förlängt stipendium till marockanske medborgaren H. Bacha

Beträffande omständigheterna i förevarande ärende anföres följande i en
av NIB:s styrelse år 1963 utarbetad rapport.

Frågan rörande stipendium för Bacha upptogs ursprungligen i korrespondens
mellan svenska beskickningen i Rabat och utrikesdepartementet. UD
samrådde i ärendet först med Svenska institutet. Ärendet hänsköts därefter
till NIB, där man hyste tveksamhet huruvida stipendium borde beviljas. Det
visade sig emellertid att beskickningen i Rabat efter frågans handläggning
i Svenska institutet och UD lämnat Bacha sådana utfästelser, att dessa icke
kunde frångås. Bacha erhöll därför stipendium för fyra månaders studier
vid GCI.

lf»

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 1961

Bacha, som anlände till Stockholm i oktober 1962, tog redan i början av
sin vistelse upp frågan om möjligheten att få någon förlängning av stipendietiden
och fick av handläggande tjänstemannen uppgiften att frågan om
förlängning av stipendier bedömdes från fall till fall. Bacha återkom senare
till frågan, och en ansökan om förlängt stipendium upprättades på stipendiatbyrån
på sedvanligt formulär. Denna ansökan avsåg en tid av ca tre månader
och motiverades bl. a. av att effektiva möjligheter till studier icke
förelegat under jullovet samt att han önskade deltaga i GCI:s fjällövningar.

Ärendet föredrogs av byråchefen Hagberg för generalsekreteraren omkring
den 10 december 1962 i närvaro av sekreterare Svea örnstedt. I enlighet med
föredragande byråchefens förslag avslogs ansökan.

Bacha sökte sedermera företräde för statsrådet Lindström men mottogs
icke av henne. Han fick emellertid tillfälle att framföra sina önskemål för
sekreterare Åke Isberg den 24 januari 1969. I samband därmed tog Isberg på
eget initiativ även kontakt med GCI:s rektor, Paul Högberg, som tillstyrkte
förlängning av stipendiet till den 23 mars (tidpunkten för GCI-elevernas
fjällresa). Han tog även telefonkontakt med fru Örnstedt på NIB:s stipendiatbyrå
för att kontrollera Bachas sakuppgifter. Över sina samtal med
Bacha och Hagberg upprättade Isberg en PM i koncept, vilken enligt Isbergs
anteckning på missivet översändes på uppdrag av statsrådet Lindström till
generalsekreterare Björnberg. Denna PM översändes av generalsekreterare
Björnberg till byråchef Hagberg med anteckningen »Enligt telefonsamtal den
28/1 1963». Vad beträffar detta telefonsamtal har byråchef Hagberg vid en
första förfrågan den 10 september uppgivit, att hon icke kunde erinra sig
innehållet i detta. Hon uppgav vid detta tillfälle också, att sekreterare Isberg
berört ärendet per telefon med byråchef Hagberg, varvid det emellertid icke
varit fråga om några direktiv rörande ärendets behandling.

Sedan byråchef Hagberg beretts tillfälle granska en första version av föreliggande
rapport, har hon den 22 oktober erinrat om att hon vid tidpunkten
för avlämnandet av uppgifterna nyligen återkommit till Stockholm efter
några veckors sjukledighet och semester. Sedan hon numera läst den första
versionen av rapporten och återknutit kontakten med befintliga handlingar
i ärendet, hade emellertid detta aktualiserats så att hon nu tydligt mindes
två telefonpåringningar från sekreterare Isberg och sakinnehållet i dessa
samtal. Handlingarna visade enligt hennes mening att sekreterare Isberg
måste ha ringt första gången den 24 januari, dvs. samma dag som denne på
uppdrag av statsrådet Lindström tog emot Bacha. På begäran hade hon redogjort
för ärendets dittillsvarande handläggning från berörda myndigheters
sida (beskickningen i Rabat, UD, Svenska institutet, NIB) och särskilt
XIB:s bedömning av den begärda förlängningen av Bachas stipendium. Sekreterare
Isbergs andra telefonpåringning måste enligt byråchef Hagberg med
all sannolikhet ha ägt rum redan påföljande dag, den 25 januari, samma
dag som han på uppdrag av statsrådet Lindström översände sin PM i ärendet
till generalsekreterare Björnberg. Byråchef Hagberg erinrade sig nu klart,
att sekreterare Isberg under detta sista samtal yttrade att statsrådet Lindström
gärna såge att Bacha’s ansökan om förlängning av stipendiet omprövades
i positiv riktning — dock med den tidsbegränsning som rekommenderats
av rektor Högberg, GCI — och att statsrådet ämnade ta personlig kontakt
med generalsekreterare Björnberg. Hon skulle följaktligen räkna med
att snart få höra av doktor Björnberg i saken. Med ledning av dessa numera
tydliga minnen av de båda telefonsamtalen med sekreterare Isberg anser sig

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 dr 1964

byråchef Hagberg nu kunna rekonstruera innebörden av generalsekreterare
Björnbergs telefonmeddelande till sig av den 28 januari; samtalet utmynnade
i en tillstyrkan av den av Bacha begärda förlängningen, ehuru endast
t. o. m. den 23 mars.

Sekreterare Isberg har beretts tillfälle kommentera byråchef Hagbergs nu
föreliggande uppgifter och har därvid uppgivit att han tog emot Bacha för
att lyssna till vad han hade att andraga, då statsrådet Lindström inte ansåg
sig vara rätt forum för ett dylikt ärende. Han bekräftar uppgifterna rörande
telefonsamtalen med fru örnstedt och rektor Högberg samt anför, att han
lämnat en rapport till statsrådet Lindström om detta besök liksom om övriga
ärenden under dagen, varvid statsrådet i förbigående yttrat att Isberg
kunde sända över sina anteckningar till NIB för kännedom eftersom de innehöll
en uppgift som NIB måhända inte kände till. Detta är, meddelar Isberg,
statsrådets hela befattning med ärendet.

Något minne av ett telefonsamtal rörande Bacha med byråchef Hagberg
har Isberg inte. Han håller det dock inte uteslutet att ett sådant samtal ägt
rum, då Isberg någon gång talat med byråchef Hagberg om de förteckningar
över i Sverige varande stipendiater som statsrådet brukar få för att följa
länderfördelning och ämnesområden inom stipendiatverksamheten. Isberg
finner det möjligt att de också har talat om Bacha, att byråchef Hagberg tagit
upp ämnet med honom eller att han nämnt något om sin besökare för
henne. Isberg finner det heller inte uteslutet att han i* tyck t» något i fallet
och vid ett ev. telefonsamtal kommit med någon personlig fundering som
varit positiv för Bacha. Han kan emellertid inte erinra sig detta. Han kan
emellertid med bestämdhet säga, att han inte haft i uppdrag av statsrådet
Lindström att till byråchefen Hagberg framföra några synpunkter på
Bachas fall och omöjligt kan ha sagt till henne att statsrådet Lindström
»gärna såge att Bachas ansökan om förlängning av stipendiet omprövades
i positiv riktning».

Generalsekreterare Björnberg uppger, att han vid telefonsamtalet med byråchef
Hagberg den 28 januari framhållit, att den tillstyrkan som gjorts av
rektor Högberg och stipendiatens eget starkt manifesterade intresse och numera
utförligare motivering icke borde föranleda ett avslag för en så obetydlig
förlängning som sju veckor.

Ärendet föredrogs ånyo någon tid därefter, varvid förlängning av stipendiet
beviljades för tiden 1/2 1963—23/3 1963, alltså under kortare tid än
den tidigare avslagna ansökan avsett.

I anledning av den sålunda lämnade redogörelsen har NIB:s styrelse i rapporten
bl. a. uttalat att sakliga skäl förelegat för en omprövning av det tidigare
avslagsbeslutet samt att intet framkommit som ger vid handen att generalsekreteraren
vägletts av annat än sakliga grunder för sitt beslut.

Frågan om anställningsvillkoren för dr Arne Finch

NIB bedriver ett av Centralkommittén påbörjat familjeplaneringsprojekt
på Ceyloin. Chef för projektet är dr Arne Ivinch, vars med Centralkommittén
slutna anställningskontrakt utgick den 30 juni 1963. Under mars månad
1963 förekom överläggningar om förlängning av kontraktet, över förhandlingarna
upprättades en den 15 mars 1963 dagtecknad »PM med anledning

2 liihang till riksdagens protokoll t!tti’i. X samt. 2 and. Xr 12

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196i

av överläggningar mellan NIB och dr Arne Kinch». Promemorian upptog
bl. a. följande punkter.

1. Parterna avser att under första halvåret 1963 teckna kontrakt rörande
dr Kinchs anställning hos NIB.

2. Kinchs anställning förlänges genom ett icke tidsbundet kontrakt. Från
nämndens sida önskar man härigenom ge eu anställningstrygghet, som motsvarar
anställning i statlig tjänst.

3. Kinch placeras i det nya kontraktet i lönegrad NIB 31. Såsom NIB:s
chefsexpert i familjeplaneringsfrågor erhåller han därjämte ett arvode av
kr. 20 000 per år. Han är i denna sin egenskap skyldig att i den utsträckning
NIB påfordrar lämna NIB:s sekretariat råd i familjeplaneringsfrågor, främst
i Asien. Kinch är skyldig att företaga de tjänsteresor, vartill han beordras i
detta syfte samt att tillfälligt eller mer permanent stationeras utanför Ceylon.
Han är därjämte skyldig att i samband med hemmasemester stå till
NIB :s förfogande för konsultation under cirka en månad.

4. Kinch inger till Norrbottens läns landsting ansökan om förlängd tjänstledighet
med rätt att kvarbliva vid sina pensionsförmåner. Om denna framställning
icke bifalles är NIB beredd att bestrida kostnaderna för en pensionsförsäkring
med jämförliga förmåner.

9. Från nämndens sida har uttalats, att löneklassplaceringen och arvodet
bestämts med hänsyn till Kinchs erfarenhet av familjeplaneringsverksamhet,
av hans vidgade arbetsuppgifter och av hans ökade ansvar.

Från Kinchs sida har uttalats, att i denna PM angivna villkor ger honom
möjlighet att bl. a. bestrida sina barns höga utbildningskostnader (beräknade
till ca 21 000 kr./år), en utresa vartannat år för barnen eller en hemresa
för hustrun (genomsnittskostnad per år ca 2 000 kr.) samt kostnad för representation
i hemmet (beräknad till ca 5 000 kr. per år).

Promemorian synes ha överlämnats till Kinch, som i ett brev, ställt till
NIB:s generalsekreterare och dagtecknat i Colombo den 18 april samma år
utvecklade sina synpunkter på promemorian. Kinch anförde i brevet bl. a.

I det preliminära kontraktet, stycket 3, står att jag erhåller ett extra arvode
å 20 000 kr., men jag hoppas Per Erik kommer ihåg ett samtal med
Ulla Lindström av vilket framgick, att 5 000 kr. ytterligare skulle tilläggas
och summan alltså blev 25 000 kr. extra. Dessa 5 000 skulle täcka kostnaderna
för att hyra in allt vårt hemmavarande bohag i förvaringslokal i Sverige.

Kinch framställde även vissa andra erinringar mot promemorian och förklarade
att han kunde godtaga överenskommelsen endast om de av honom
framställda erinringarna beaktades.

Vid sammanträde med NIB:s styrelse den 26 april 1963 meddelade generalsekreteraren
enligt det förda protokollet »att han tills vidare förlängde
dr Kinchs anställning på Ceylon med uppgift att tillika ha överinseende
över familjeplaneringen i den sydöstasiatiska regionen, i samband med små
sålunda utvidgade arbetsuppgifter hade Kinch inplacerats i lönegrad NIB
31 samt erhållit ett extra arvode å 25 000 kronor per år».

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196t

Vid sammanträdet beslöt NIB:s styrelse att lämna det gjorda meddelandet
utan erinran.

Bland de handlingar, som överlämnats till konstitutionsutskottet finnes en
»PM angående kontraktslönen för dr Arne Kinch, Ceylon». På promemorian
finnes tecknat »7 nov. 1963 Ulla Lindström». Promemorian har följande innehåll.

För Nämnden för internationellt bistånd (NIB) gäller Allmänna verkstadgan
jämte en särskild instruktion, som ålägger nämnden att underställa utrikesdepartementet
och Kungl. Maj :t vissa förslag med kostnadsberäkningar
samt frågor som sammanhänger med långtidsplaneringen av NIB:s verksamhet.
Kungl. Maj :t representeras av Ulla Lindström i utrikesdepartementet.
En del av dessa ärenden är konseljärenden, andra är principfrågor om
vilka samråd sker på vanligt sätt mellan ämbetsverk och departement.

Frågan om förlängning av dr Kinchs kontrakt med NIB var en principfråga
i dubbel bemärkelse. Dels gällde det, om dr Kinch skulle stanna i
NIB:s tjänst för framtiden. Dels brukar kontraktsfrågor av principen innebörd
underställas vederbörande departement. Kinchs långa tjänstledigihet
från överläkartjänsten i Boden kunde inte förlängas mycket till. Han måste
i varje fall återinträda i denna tjänst eller ta avsked från den under loppet
av den nya avtalsperioden för familjeplaneringen i Sverige—Ceylon-projektet.
Frågan huruvida NIB skulle ha familjeplaneringsprojekt i gång under
de 10—12 år framåt, för vilka dr Kinch kunde användas, tillhörde långtidsplaneringen,
som skall underställas Kungl. Maj:t. Erfarenheterna från FN
och det växande intresset hos en rad FN-stater för familjeplanering ledde
fram till en positiv bedömning av utsikterna att sysselsätta dr Kinch i fortsättningen.
I själva verket hade utrikesdepartementet registrerat förfrågningar
från flera länder om möjligheterna att erhålla svenskt bistånd med
familjeplanering. Denna bedömning delgav Ulla Lindström generalsekreteraren
i NIB. Den delades av honom och den delades uppenbarligen av styrelsen,
som beslöt i enlighet med generalsekreterarens förslag. Ärendet är i denna
del exempel på den sorts korrekta samråd som kontinuerligt pågår mellan
ämbetsverken och departementet.

Beträffande kontraktslöner inom statsförvaltningen gäller rent allmänt,
att dessa efter framställningar från ämbetsverken till fackdepartementen
handlägges inom civildepartementet — numera av en särskild kontraktsdelegation.
Därvid inkopplas civilministern på frågor av principiell natur.
Överläggningar mellan civilministern och fackministern i sådana frågor är
inte ovanliga. Ett betydande antal sådana ärenden handlägges årligen på
departementsplanet. NIB:s experter vid fältprojekt utomlands är emellertid
eu kategori anställda, för vilka löne- och tjänstgöringsprinciperna ännu inte
är fastlagda och harmoniserade med vad som gäller för närmast jämförliga
befattningshavare i utrikestjänst. En särskild kommitté — den Odhnerska
— arbetar med dessa frågor. Kommittén väntas bli färdig våren 1964, så att
dess resultat må kunna föreläggas 1964 års riksdag. I avvaktan härpå tillämpar
NIB tills vidare ett system med löneskalor, utlandstillägg, familjetillägg
etc. som uppvisar likheter såväl med den svenska utrikestjänstens som med
av FN tillämpade anställningsvillkor.

Vid kontraktsuppgörelser, som hinder NIB för längre tid vid principer
som ännu inte är slutgiltigt lösta, bör kontakt tas med vederbörande departement,
i detta fall utrikesdepartementet och Ulla Lindström som där hand ‘2t

Ilihang till riksdagens protokoll Uttii. samt. 2 ant. År 12

20 Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196b

lägger dessa frågor. Vid generalsekreterarens förhandlingar med dr Kinch
om nytt lönekon trakt restes tre sådana frågor:

den ena frågan huruvida Kinch skulle kunna göras till NIB:s chefsexpert
i familjeplaneringsfrågor med skyldighet att företaga de tjänsteresor, vartill
han beordras för utredningar av nya projekt, vidare skyldighet att stationeras
tillfälligt eller mer permanent utanför Ceylon samt skyldighet att
tjänstgöra en månad hos NIB i Stockholm i samband med hemmasemester;

den andra frågan huruvida Kinch skulle kunna få ersättning för de utgifter
han har genom resandeströmmen av observatörer — av alltfler nationaliteter
— som kommer för att studera det framgångsrika svensk-ceyloneiska
familjeplaneringsprojektet och därvid slår sig ner hos honom eller
eljest utnyttjar hans gästfrihet;

den tredje frågan huruvida Kinch skulle kunna få ersättning för magasinering
av sitt hem i Sverige under utlandstjänstgöringen.

Beträffande samtliga dessa frågor svarade Ulla Lindström generalsekreteraren
i NIB sedan hon informerat sig i civil- och utrikesdepartementen, att
hinder inte förelåg för en kontraktsuppgörelse i enlighet med generalsekreterarens
intentioner. En sådan uppgörelse skulle inte föregripa den Odhnerska
kommittén och bli prejudicerande. Enligt § 4 mom. 2 i kungörelsen
om ersättning för flyttningskostnad m. in. (nr 667) äger tjänsteman i UD
vid stationering utomlands erhålla skälig ersättning för uppkommande magasineringskostnader.
Dr Kinch hade angett o 000 "kr. som skälig sådan ersättning.
På NIB:s fråga meddelade Ulla Lindström att hinder inte förelåg
att följa UD:s regler och för en uppgörelse med detta belopp. Någon förhandsutfästelse
till dr Kinch, som band NIB:s generalsekreterare vid löneförhandlingen
med denne, förekom inte. Ulla Lindström delade emellertid
helt generalsekreterarens bedömning av vad som var skäliga medgivanden
från NIB :s sida för att kunna knyta denna eminenta läkarexpert till NIB
för framtiden.

Den 16 mars 1963 gjorde dr Kinch och hans hustru ett besök hos Ulla
Lindström på Kanslihuset för att tala igenom sin situation och ge uttryck
för sin tveksamhet inför framtiden. BI. a. dryftade dr Kinch hur han skulle
ordna det för sina fyra ungdomar som utbildar sig i Sverige, om han skulle
stanna för gott i utlandstjänst. Av PM med anledning av överläggningarna
mellan NIB och dr Kinch framgår att deras uppfostran kostar honom ca

21 000 kr. per år. Några utfästelser om det ena eller andra ersättningsbeloppet
gavs inte vid dr Kinchs besök hos Ulla Lindström. Den diskussionen
förde dr Kinch med generalsekreteraren och NIB som — se ovan — kontaktade
Ulla Lindström i principfrågorna. Förmodligen är det denna kontakt
som dr Kinch åsyftar i sitt brev, där följande passus gett anledning till
missförstånd. Sista meningen har av någon anledning konsekvent utelämnats
i tidningsreferaten:

»I det preliminära kontraktet, stycke 3, står att jag erhåller ett extra arvode
å 20 000 kr., men jag hoppas Per Erik kommer ihåg ett samtal med
Ulla Lindström av vilket framgick, att 5 000 kr. ytterligare skulle tilläggas
och summan alltså blev 25 000 kr. Dessa 5 000 skulle täcka kostnaderna för
att hyra in allt vårt hemmavarande bohag i förvaringslokal i Sverige.»

Rent allmänt må anmärkas, att det är vanligt att NIB-experter på besök
i hemlandet gör besök i Kanslihuset och berättar om problem de har. Det
är inte heller ovanligt att personer uppvaktar statsråden direkt om sina lönefrågor.
Civilministern har givetvis det ojämförligt största antalet sådana
besök.

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 är 196A

Beträffande storleken av dr Kinchs lön, utlandstillägg och ersättningar
för hans utgifter på totalt ca 100 000 kr. må framhållas att de principer,
som tillämpades vid bedömande av den totala lön, som dr Kinch skulle få,
icke avviker från de som tillämpas i den uppgörelse med läkarförbundet,
som redovisas i proposition 151 år 1960 och som då godkändes av riksdagen.

Alla regeringsärenden med undantag av de s. k. kommandomålen skall
jämlikt § 7 regeringsformen avgöras i statsrådet, över vad som där förekommit
skall enligt § 9 föras protokoll. I § 47 stadgas att ämbetsverken
skall följa givna instruktioner och föreskrifter samt »lyda Konungens bud
och befallningar». Ämbetsverken har sålunda, där ej annat föreskrivits i
lag, lydnadsskyldighet i förhållande till Kungl. Maj:t. Befallningar till ämbetsverken
skall beslutas av Konungen i statsrådet. Däremot äger icke statsråd
att ge ämbetsverk underhandsdirektiv av bindande natur, då ansvaret
för ämbetsverkets beslut bäres av de som inom verket deltagit i beslutet.

Från bindande underhandsdirektiv bör skiljas det samråd, som i många
fall bör äga rum mellan statsråd och ämbetsverk. Ett utbyte av informationer
och åsikter är i vissa fall erforderligt för att ett ärende skall kunna
handläggas effektivt och riktigt. Några bestämmelser, som närmare reglerar
arten och omfattningen av samrådet finnes ej; här får göras en bedömning
med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

I förevarande ärende uppkommer spörsmålet om statsrådet Lindström i
de två frågor, för vilka redogörelse ovan lämnats, handlat på sådant sätt
att det kunnat uppfattas som om underhandsdirektiv givits åt NIB eller om
vad som förevarit endast utgjort en av omständigheterna påkallad samverkan
mellan statsråd och ämbetsverk.

Vad angår frågan om förlängt stipendium åt Bacha framgår av utredningen
att statsrådet Lindströms enda befattning med ärendet varit att hon
låtit till NIB översända anteckningar över de samtal, som hennes handsekreterare
fört med Bacha och rektorn vid GCI. Ett översändande av detta sakmaterial
har varit ägnat att ge stipendiefrågan en allsidig belysning och bör
icke ha kunnat uppfattas som en obehörig påtryckning på NIB.

I frågan om dr Kinchs anställningsvillkor har samråd ägt rum mellan
statsrådet Lindström och NIB i vissa principiella och delvis ännu outredda
frågor. Detta samråd synes utskottet ha varit ändamålsenligt. Utredningen
ger icke belägg för att statsrådet gjort direkta utfästelser till dr Kinch eller
att hon på annat sätt sökt binda NIB:s handlingsfrihet i frågan.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts har utskottet avslagit ett inom utskottet
väckt yrkande om tillkännagivande i ärendet utan åberopande av
§ 107 regeringsformen.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Källqvist, Harald
Pettersson, Dahlberg och Hubinette; samt

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196i

från andra kammaren: herrar von Friesen, Adamsson, Larsson i Luttra,
Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Braconier, Henningsson, fru
Thunvall, herrar Keijer och Hedin.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
herr von Friesen, med instämmande av fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson,
Källqvist, Harald Pettersson, Hubinette, Braconier, Keijer och
Hedin, anmält skiljaktig mening och ansett att utskottets utlåtande under
förevarande punkt bort ha följande lydelse:

Nämnden för--— (= utskottsmajoriteten s. 15—21)---och

ämbetsverk.

När det gäller frågan om förlängt stipendium åt Bacha framgår av den
ovan lämnade redogörelsen att statsrådet Lindströms handsekreterare gjort
vissa undersökningar och därefter på statsrådets uppmaning översänt anteckningar
över undersökningarna till NIB samt att handsekreteraren haft
telefonsamtal med en befattningshavare hos NIB om saken. Ärendet har
icke haft principiella aspekter eller eljest varit av den natur att det funnits
anledning för statsrådet att vidtaga några åtgärder. Hennes befattning med
ärendet framstår mot bakgrund härav som opåkallad.

Beträffande frågan om dr Kinchs anställningsvillkor framgår av utredningen
att det den 15 mars 1963 inom NIB upprättats en promemoria, enligt
vilken Kinchs extraarvode bestämdes till 20 000 kronor, att Kinch påföljande
dag besökte statsrådet Lindström samt att han sedermera i brev till NIB
som skäl till ett med 5 000 kronor förhöjt arvode åberopade bl. a. ett samtal
med statsrådet. Mot bakgrund härav synes det klart att statsrådet sökt
utöva ett betydande inflytande på frågan om förhöjt arvode åt dr Kinch
och att hennes befattning med frågan varit sådan att NIB:s handlingsfrihet
begränsats på ett obefogat sätt.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet
ansett sig böra för riksdagen tillkännagiva.

III

Enligt 1894 års lag angående tiden för allmänna författningars trädande
i kraft skall i Svensk författningssamling införd lag eller annan allmän författning,
i vilken icke blivit utsatt viss tid, varifrån den kommer att gälla,
eller av vars lydelse icke framgår, att den genast efter utfärdandet länder
till efterrättelse, träda i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen eller författningen,
enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket. Vidare innehåller
4 § kungörelsen den 4 januari 1928 angående Svensk författningssamling
en bestämmelse om att författning bör, där ej särskilda omständigheter
till annat föranleder, från trycket utkomma å sådan tid, att den kan
vara vederbörande myndigheter till handa, innan författningen träder i
kraft.

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196i 23

Resultatet av en utav konstitutionsutskottet vid 1940 års lagtima riksdag
företagen granskning av de under 1939 i Svensk författningssamling införda
författningarna föranledde utskottet att i sitt dechargememorial (nr
17) understryka önskvärdheten av att, där ej synnerliga skäl till annat föranledde,
författningarna vederbörligen kungjordes i god tid före ikraftträdandet.

Därefter har utskottet upprepade gånger efter liknande undersökningar
framhållit, att de principer som ligger till grund för bestämmelserna i 1894
års lag och 1928 års kungörelse icke tillbörligen iakttagits under den tid
granskningen vid varje tillfälle avsett.

Senast i sitt år 1963 avgivna dechargememorial har utskottet redovisat en
av utskottet utförd granskning av Svensk författningssamling för 1962. Under
sistnämnda år utkom 709 författningar. Av dessa hade 41 trätt i kraft
före publicerandet. Det övervägande antalet av sistnämnda författningar
hade utgjorts av avlönings- och skolförfattningar, för vilka en anledning
till förseningen varit, att riksdagsbehandlingen av frågorna förskjutits mer
än vad som kunnat förutses. Med beaktande bl. a. härav fann utskottet
granskningen ej föranleda annat uttalande än att utskottet ville understryka
betydelsen av att författning utkom i vederbörlig tid, vilket utskottet anmälde
för riksdagen utan åberopande av 107 § regeringsformen.

Vid en av utskottet nu företagen undersökning huruvida under 1963 i
Svensk författningssamling intagna författningar utkommit i tid före det
datum de skolat träda i kraft har följande framkommit. Under sistnämnda
år har utkommit 699 författningar. 18 av dessa har trätt i kraft före kungörandet.
Av dessa 18 har 6 utgjorts av författningar rörande statsbidrag,
enligt vilka bidraget skall beräknas från viss dag men vars handläggande
moment (beräkning och utbetalning) ligger i tiden efter utkomstdagen. Som
jämförelse må nämnas att 176 författningar utkommit från trycket fyra
veckor eller mer före deras ikraftträdande.

Resultatet av den sålunda verkställda undersökningen visar en avgjord
förbättring jämfört med resultatet av 1963 års granskning. Med hänsyn härtill
och till vad som i övrigt framkommit vid granskningen har utskottet
avslagit ett inom utskottet framställt yrkande om tillkännagivande utan
åberopande av 107 § regeringsformen.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wihcrg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Källqvist, Harald Pettersson,
Dahlberg och Hubinette; samt

från andra kammaren: herrar von Friesen, Adamsson, Larsson i Luttra,
Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Braconier, Henningsson, Andersson
i BilUingfors*, Keijer och Hedin.

* Kj närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196b

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
herr Braconier, med instämmande av herrar Hubinette och Hedin, anmält
skiljaktig mening och ansett att utskottets utlåtande under förevarande
punkt bort ha följande lydelse:

Enligt 1894 års lag ---— (== utskottsmajoriteten s. 22—23) —---

deras ikraftträdande.

Resultatet av den sålunda verkställda undersökningen visar en avgjord
förbättring jämfört med resultatet av 1963 års granskning. Samtidigt som
utskottet med tillfredsställelse konstaterar detta vill utskottet likväl ånyo
betona angelägenheten av att författning utkommer från trycket å sådan tid,
att den kommer vederbörande till handa innan den träder i kraft.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet
velat för riksdagen tillkännagiva.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden)

Enligt 31 § regeringsformen äger stadsfullmäktige till tjänst som borgmästare
eller rådman föreslå tre behöriga personer, av vilka Konungen utnämner
en till innehavare av tjänsten. Närmare bestämmelser om val för
upprättande av förslag till angivna tjänster ges i 1949 års lag om val av
borgmästare och rådmän. Häri stadgas hl. a. (3 §), att hovrätten skall före
valet avge yttrande rörande sökandena och ordningen mellan de tre, vilka
enligt hovrättens mening med hänsyn till förtjänst och skicklighet bör
främst ifrågakomma. Hovrätten skall även ange, om den finner någon sökande
obehörig.

Som bakgrund till de gällande reglerna må antecknas följande. Borgmästare
har sedan länge utnämnts av Kungl. Maj:t liksom rådmän i Stockholm.
I anslutning till den nya rättegångsbalkens införande utsträcktes Kungl.
Maj :ts utnämningsrätt till samtliga tjänster som lagfaren rådman. I andra
städer än Stockholm hade rådmän tidigare valts av stadsfullmäktige och erhållit
fullmakter av länsstyrelserna. Den nya ordningen genomfördes 1945
genom ändring i 31 § regeringsformen och utfärdande av 1945 års lag om
val av borgmästare och lagfaren rådman.

Förslag till borgmästare och till rådman i Stockholm upprättades före
1945 genom allmänna val. Därefter har förslagsrätten till alla rådmanstjänster
tillkommit stadsfullmäktige. Samma ordning infördes för borgmästaretjänster
1949.

Hovrättsyttrandena infördes i samband med 1945 års reform. Om förarbetena
må följande antecknas. Förslag i ämnet hade närmast framlagts av
processlagberedningen i dess betänkande 1944 men hade framställts redan i
ett sakkunnigbetänkande 1933. Mot farhågor därom, att städernas självbe -

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 dr 196b

stämmanderätt skulle trädas för nära, framhöll lagberedningen, att hovrättsyttrandena
endast skulle tjäna till vägledning för de väljande. En sådan
vägledning vore emellertid påkallad. Lagberedningen betonade Aidare,
att hovrätten icke borde taga hänsyn endast till formella meriter utan även
granska de sökandes kompetens från administrativa och kommunala synpunkter.
För att särskilt framhålla, att hovrätten skulle beakta alla omständigheter
av betydelse, förordade lagberedningen, att som kvalifikationsgrund
skulle järnte skicklighet och förtjänst nämnas lämplighet för befattningen.
Detta förslag avvisades emellertid av departementschefen med instämmande
i vad flera remissinstanser anfört. Bl. a. åberopades Svea hovrätts
uttalande, att det låg i sakens natur, att hänsyn måste tagas även till
administrativa meriter och särskild förtrogenhet med förhållandena i den
ifrågavarande staden.

Vid 1960 års riksdag antogs såsom vilande förslag till grundlagsändring
om upphävande av 31 § regeringsformen. Den slutliga prövningen av denna
fråga har uppskjutits till innevarande års riksdag, då den torde komma att
upptagas i samband med behandlingen av förväntad proposition angående
rådhusrätternas förstatligande.

Sedan Kungl. Maj :t beviljat borgmästaren i Kalmar avsked med utgången
av maj månad 1963, förklarades tjänsten till ansökan ledig genom kungörelse,
som infördes i Post- och inrikes tidningar den 16 februari 1963. Vid
ansökningstidens utgång hade inkommit ansökningar från 14 personer. Yttrande
avgavs av Göta hovrätt den 2 april 1963. I en bilaga hade sökandena
förtecknats efter tjänstemeriternas längd. Där hade bl. a. på tredje plats
uppförts rådmannen Sune Hellroth, Kalmar, och på sjätte hovrättsrådet
Ivan Wallenberg, Stockholm. Hovrätten yttrade följande:

Hovrätten finner samtliga sökande vara behöriga till befattningen.

Vid återbesättandet av borgmästarämbetet i Kalmar bör enligt hovrättens
mening beaktas sannolikheten av att den pågående utredningen om en ändrad
domkretsindelning i riket — som av allt att döma torde få särskild aktualitet
beträffande domkretsarna i, bland annat, Kalmar län — kan resultera
i att rådhusrätten i Kalmar inom en snar framtid kommer att bilda kärnan
i en väsentligt större domkrets än som motsvarar dess nuvarande jurisdiktionsområde.
Helt allmänt åsyftas därjämte enligt direktiven för utredningen
en kvalitativ förstärkning av underrätterna i jämförelse med nuvarande
förhållanden. Ur dessa synpunkter synes det hovrätten angeläget att
vid uppgörandet av dess förslag avgörande betydelse tillmätes icke tjänstemeriternas
längd utan meriterna i fråga om ådagalagd och förvärvad skicklighet.
Av blivande innehavaren av borgmästarämbetet bör sålunda krävas
grundlig domarutbildning samt allsidig och väl vitsordad domarerfarenhet
förvärvad genom tjänstgöring i olika instanser eller större underrätter. Såsom
beaktansvärd merit bör räknas praktiska erfarenheter från annan offentlig
verksamhet, som har konkret anknytning till domstolsarbetet, erfarenheter
som kan förutsättas utgöra en tillgång för innehavaren av den ledande
domartjänst varom nu är fråga. Från nu antydda utgångspunkter med

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 1961

hänsyn -— bortsett från allt annat — till angelägenheten av en tillfredsställande
rättsvård, anser hovrätten, att av de sökande som har de längsta tjänstemeriterna
bör Ernberg, Carlbom och Hellroth icke ifrågakomma till det lediga
borgmästarämbetet.

Björkman, Asp och Wallenberg, vilka efter tjänsteåldern kommer närmast
efter de nu nämnda, får anses väl skickade för befattningen, och ordningen
dem emellan synes ur de synpunkter hovrätten därvidlag har att
beakta böra bestämmas med hänsyn till tjänstemeriternas längd.

Hovrätten anser således att till ämbetet bör främst ifrågakomma 1) Björkinan,
2) Asp och 3) Wallenberg.

Före valet återkallade Björkman och Asp sina ansökningar.

Val förrättades av stadsfullmäktige den 26 augusti 1963. Vid den första
sammanräkningen erhöll Hellroth 23 röster och Wallenberg 16 röster. Vid
den andra sammanräkningen erhöll Wallenberg likaledes 16 röster. I det
första förslagsrummet uppfördes sålunda Hellroth, i det andra Wallenberg
och i det tredje en annan sökande.

I konselj den 30 december 1963 utnämnde Kungl. Maj :t rådmannen Hellroth
till den sökta tjänsten. Denne, som var född 1909 och erhållit fiskalsförordnande
1937, hade varit rådman i Kalmar från 1942 och innehade
diverse kommunala uppdrag, bl. a. som landstingsman från 1951 och som
tingets vice ordförande från 1959. Medsökanden Wallenberg, som var född
1917 och utnämnts till hovrättsråd 1961, hade bl. a. tjänstgjort i Etiopien
1952—55 och som byråchef hos JO 1956—62 samt innehade diverse offentliga
uppdrag.

Vid sin granskning av förevarande utnämningsärende har utskottet funnit,
att sådana omständigheter icke förelegat, att det varit påkallat att förbigå
den av stadsfullmäktige i första förslagsrum uppförde sökanden. Särskilt
har härvid dennes mer än tjugoåriga tjänstgöring som rådman i staden
beaktats. Att särskild hänsyn tages till stadsfullmäktiges önskan finner
utskottet naturligt. Det har också utrönts, att Kungl. Maj :t icke vid någon
borgmästareutnämning, som företagits sedan förslagsrätten överförts till
stadsfullmäktige, funnit skäl att förbigå den i första rummet uppförde. Att
denna praxis tillämpats även i nu ifrågavarande fall kan icke föranleda
erinran från utskottets sida. Ett inom utskottet ställt yrkande om tillkännagivande
utan åberopande av 107 § regeringsformen har därför avslagits av
utskottet.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Erik Olsson, Källqvist,
Harald Pettersson och Hiibinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Magnusson i
Tumhult, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i
Östersund, Hamrin i Jönköping och Henningsson.

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196 A

Av de vid ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
hen’ Sveningsson, med instämmande av fru Seger st edt W iberg samt herrar
Harald Pettersson, Hubinette, von Friesen, Magnusson i Tumhult och Hamrin
i Jönköping, anmält skiljaktig mening och ansett, att utskottets utlåtande
under förevarande punkt bort ha följande lydelse:

Enligt 31 §--■ — (= utskotlsmajoriteten s. 24—26) — —- — offent liga

uppdrag.

Vid handläggningen av ärenden rörande tillsättning av borgmästar- och
rådmansbefattningar måste enligt utskottets mening noga beaktas, att rådhusrätternas
ställning undergått väsentliga förändringar efter tillkomsten
av gällande bestämmelser om val till nämnda befattningar, och att ytterligare
genomgripande reformer är omedelbart förestående. Genom 1953 års
kommunallag avbröts sålunda i stort sett de förbindelser mellan städernas
förvaltning och rådhusrätterna såsom magistrater, vilka utgjort bakgrunden
till att städerna tillagts förslagsrätt i berörda tillsättningsärenden. Inom
kort kommer rådhusrätterna vidare att förstatligas och därmed inordnas i
en enhetlig underrättsorganisation. I samband därmed kommer stadsfullmäktiges
förslagsrätt i fråga om borgmästar- och rådmanstillsättningar att
upphävas. Såsom ovan nämnts har sålunda redan vid 1960 års utredning
fattats vilande beslut om upphävande av 31 § regeringsformen. Det slutliga
ställningstagandet härvidlag kommer att ske vid innevarande års riksdag.

Mot den angivna bakgrunden finner utskottet tydligt, att sådana synpunkter,
som i förevarande ärende anförts av vederbörande hovrätt, bör
tillmätas stor vikt för beslut om utnämning av borgmästare och rådmän
under den tid förslagsrätt i dylika ärenden ännu tillkommer stadsfullmäktige.
Att Kungl. Maj:t tidigare i praxis i första hand tagit hänsyn till fullmäktiges
önskan har otvivelaktigt varit riktigt. Men i det förändrade läge,
som numera är förhanden, framstår en självständigare prövning från Kungl.
Maj :ts sida som påkallad.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet
funnit sig böra för riksdagen tillkännagiva.

(Protokoll över kommunikationsarenden)

Genom beslut av den 24 januari 1958 lämnade Kungl. Maj:t vattenfallsstyrelsen
m. fl. sökande tillstånd att reglera avrinningen ur Kultsjön i Vilhelmina
landskommun och föreskrev därvid hl. a. följande villkor:

Sökandena skola, inom två månader efter det verkställbart tillstånd till
reglering föreligger, till statskontoret inbetala 2 miljoner kronor att enligt
beslut, som Kungl. Maj:t efter anmälan av statskontoret vill meddela, disponeras,
till ett belopp av 1,7 miljoner kronor för lämpligt vägföretag i
bygden samt till återstående del för anordnande av renslakteri inom Vil -

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 1964

helmina socken, för iordningställande inom samma socken av fållor för
märkning av renkalvar, för utredningar beträffande vattenregleringars inverkan
på renbeten m. m. ävensom för renforskning m. m.

I beslut den 13 augusti 1959 uppdrog Kungl. Maj :t åt länsstyrelsen i
Västerbottens län att till kommunikationsdepartementet inkomma med
dispositionsförslag beträffande beloppet å 1,7 miljoner kronor.

I en den 26 april 1963 dagtecknad, till Konungen ställd skrivelse anförde
länsstyrelsen, att kommunalnämnden i Vilhelmina landskommun enhälligt
förordat följande fördelning av de tillgängliga medlen.

1. Skalmodalsvägen (delen Vilhelmina/Tärna sockengräns—

Skalmodal) ..................................,..... 1 200 000 kr.

2. Väg från Saxnäs till Satsfjället ...................... 200 000 »

3. Vissa väg- och broförbindelser i Vilhelmina fjälltrakter

in. m. enligt hemställan av Svenska turistföreningen .... 100 000 »

1 500 000 kr.

Vidare nämndes i länsstyrelsens skrivelse, att kommunalnämnden i Tärna
lämnat förslaget utan erinran och att konsulenten för lappväsendet i länet
ansett sig ej kunna motsätta sig detsamma.

Med hänsyn till de berörda kommunernas ställningstaganden och då
hinder ej syntes möta att använda återstående medel på ändamålsenligt
sätt tillstyrkte länsstyrelsen förslaget.

Mot punkt 1 i förslaget restes invändningar från ett stort antal i Kultsjöområdet
bosatta personer, som bl. a. framhöll, att den ifrågakomna
vägdelen låg inom Tärna kommun och saknade betydelse för befolkningen
i Kultsjöområdet samt att anslaget borde användas till vägbyggnader i
detta område.

Genom beslut den 28 juni 1963 anbefallde Kungl. Maj :t statskontoret att
av ifrågavarande vägmedel till länsstyrelsen i Västerbottens län utbetala
1 500 000 kr. att på villkor som länsstyrelsen kunde finna skäl att föreskriva
användas till beviljande av bidrag till de i länsstyrelsens skrivelse
den 26 april 1963 angivna företagen.

Kultsjön är en av Ångermanälvens källsjöar. Den har en nordväst—sydöstlig
sträckning av drygt tre mil och en bredd av upp till ett par kilometer.
En väg som löper utmed sjön möter i Stalonnäset cirka två mil
öster om sjöns sydligaste del en väg, som från Vilhelmina köping går nordväst
ut över Dikanäs mot norska gränsen (Skalmodalsvägen). Den av
Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni 1963 omfattade, cirka 17 kilometer långa
delen av nämnda väg är belägen i Tärna kommun och går omedelbart norr
om gränsen mot Vilhelmina landskommun från Gränssjö till Skalmodal
vid norska gränsen. Denna vägsträcka är sista delen på svenska sidan av
en mellanriksförbindelse, som på den norska sidan numera torde vara
färdigställd fram till gränsen. Vägavståndet från Kultsjöns södra del till

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 1964

Gränssjö kan uppskattas till 11 å 12 mil. Fågeltågen synes avståndet från
Kultsjöns norra del till Gränssjö vara cirka fyra mil.

Fråga har uppkommit hur det i Kungl. Maj :ts beslut den 24 januari 1958
använda uttrycket »bygden» skall tolkas.

Det av Kungl. Maj :t i sistnämnda beslut meddelade tillståndet att reglera
avrinningen ur Kultsjön torde ha tillkommit med stöd av 2 kap. 3 §
3 st. vattenlagen (VL). Där stadgas, att därest byggnad i vatten prövas vara
av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän
synpunkt, Konungen må lämna medgivande till byggnaden, ändå att
hinder däremot skulle möta enligt de i paragrafens båda första stycken
givna förutsättningarna för byggande i vatten. Enligt 4 kap. 13 § VL äger
Kungl. Maj :t vidare, där fråga är om reglering av avrinning ur någon av
landets sex största sjöar eller om annan vattenreglering av synnerlig omfattning,
pröva, huruvida med hänsyn till i paragrafen angivna intressen
hinder möter mot företaget eller särskilda villkor bör föreskrivas för dess
utförande.

Vid meddelande av tillstånd enligt berörda stadganden föreskriver Kungl.
Maj :t regelmässigt särskilda villkor för företagets genomförande. Någon
begränsning av rätten att föreskriva sådana villkor finnes ej stadgad, och
denna rätt har ej blivit belyst i vattenlagens motiv.

Viss ledning vid tolkningen av uttrycket »bygden» torde emellertid kunna
hämtas från uttalanden i samband med ändringar i 4 kap. 14 och 15 §§
VL, som innehåller bestämmelser om avgifter i samband med vattenregleringar.

I 4 kap. 14 § 3 st. VL stadgas bl. a.:

Avgiften skall av vattendomstolen, särskilt för varje strömfall, bestämmas
till belopp, utgörande minst tre och högst åtta kronor för varje turbinhästkraft;
och bör härvid hänsyn tagas till den större eller mindre
förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden, som genom företaget
förorsakas, och den olägenhet eller fördel, vilken härigenom uppkommer
för den kringliggande bygden,----.

Enligt 4 kap. 15 § VL skall influtna avgifter användas

dels till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som
vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen
bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada eller olägenhet, dels
ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd, som berör
es av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom jords torrläggning,
eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel,
jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.

De i 4 kap. 14 och 15 §§ VL förekommande uttrycken »kringliggande
bygden» resp. »den bygd, som berörcs av företaget» återfanns redan i VI.:s
ursprungliga lydelse, men deras innebörd berördes ej i lagens förarbeten.

3 hihang till riksdagens protokoll 1964. 5 samt. 2 avd. Nr 12

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 1964

Länsstyrelsen i Jämtland hemställde i skrivelse den 19 januari 1942 hos
Kungl. Maj :t om vissa ändringar i VL och anförde, såvitt nu är av intresse:

Stadgandet i 4 kap. 15 § 2. punkten VL gåve inte full klarhet, huruvida
användningen av avgifterna vore begränsad enbart till bygden kring den
reglerade sjön eller om dessa avgifter kunde utnyttjas även i vidare omfattning.
Enligt länsstyrelsens uppfattning borde avgifterna, i den mån de
ej enbart avsåge ersättning för direkta lokala skador, få tagas i anspråk
för kompensation av olägenheter av mera allmän art eller till gagn för
hela den bygd som berördes av det reglerade vattendraget i dess helhet,
och bestämmelserna i sådant hänseende förtydligas.

Sedan riksdagen i skrivelse (1942:312) till Kungl. Maj :t begärt viss
utredning upprättades inom justitiedepartementet en den 28 december
1942 dagtecknad promemoria ang. ändring av VL:s bestämmelser om regleringsavgifter.
I promemorian fastslogs, att vid bestämmande av sådana
avgifter hänsyn främst skulle tagas till bygdens behov. Med bygden borde
förstås den trakt, som direkt eller indirekt berördes av företaget och låge
inom nederbördsområdet i fråga.

I proposition (nr 169) till 1944 års riksdag med förslag till bl. a. lag
om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ VL anförde departementschefen: Uttalandet

i promemorian, att med bygden bör förstås den trakt som
direkt eller indirekt beröres av företaget och ligger inom nederbördsområdet,
visar på två viktiga synpunkter som böra beaktas. Man får emellertid
uppmärksamma, bl. a. att vattendelaren ej alltid lärer vara den lämpligaste
gränsen för vad som bör anses vara den kringliggande bygden.

Med anledning av motioner vid 1953 års riksdag om förhöjning av sjöregleringsavgifterna
inhämtade tredje lagutskottet, dit motionerna hänvisats,
yttrande från bl. a. kammarkollegiet, vari bygdebegreppet berördes enligt
följ ande:

Såsom kollegiet förut påpekat kunna skadeverkningarna av större sjöregleringar
sträcka sig långt nedåt älvdalarna om ej utjämnande magasin finnas.
Begreppet bygd, som beröres av företaget, kan därför ej inskränkas till
trakten kring magasinet utan måste avse även områdena kring det nedanför
liggande vattendraget, så långt skadeverkningarna sträcker sig.

Utskottet uttalade för sin del (uti. nr 33) önskemålet, att den utredning,
som Kungl. Maj :t förutskickades skola tillsätta, skulle klargöra innebörden
av det i 4 kap. 14 och 15 §§ VL förekommande begreppet bygd.

Norrländska vattenkraftsutredningen har i ett år 1957 avgivet betänkande
angående norrländska vattenkraftsfrågor på tal om regleringsavgifter
anfört:

Det vore givetvis önskvärt, att bygden uppfattades på samma sätt, då avgiftens
storlek skall bestämmas och då beslut om medlens användning skall
meddelas. Ett sätt att tillmötesgå detta önskemål vore att ålägga domstolarna
att vid fastställande av avgifter angiva den bygd, inom vilken dessa skola
komma till användning. I erforderlig mån skulle domstolen också angiva.

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 är 1964

hur stor del av avgifterna, som vore avsedd för bygden vid magasinet, och
hur stor del, som skulle tillföras andra trakter. I de fall, då en ytterligare
precisering kunde anses erforderlig, borde domstolen givetvis tillmötesgå
önskemålen härom. Detta resonemang lider emellertid av den svagheten, att
domstolarna icke ha möjlighet att förutse de behov, som i en framtid kunna
komma att anmäla sig och som skäligen böra tillgodoses med avgiftsmedel.
Behov kunna självfallet yppa sig även i en trakt, som icke kan anses höra
till själva regleringsområdet. Med hänsyn härtill synes det vara lämpligast,
att avgörandet i frågor rörande tillgodoseende av något befolkningens behov
alltfort ligger hos Kungl. Maj :t. Härigenom bleve det även framdeles möjligt
att beakta förhållandena i varje särskilt fall. Även om man med »bygden»
i första hand bör förstå det område, som direkt eller indirekt påverkas av
ett företag, bör någon snäv avgränsning av detta område icke ske. Att i en
lagtext definiera begreppet »bygden» synes för övrigt utredningen ogörligt.

1 proposition (nr 31) till 1959 års riksdag med förslag till ändring i 4
kap. 14 § VL uttalade departementschefen:

Med frågan om avgiftsmedlens användning sammanhänger spörsmålet om
tolkningen av bygdebegreppet. I likhet med utredningen anser jag ej möjligt
att i lagtexten närmare definiera detta begrepp. Såsom utredningen
framhållit bör bygdeområdet ej avgränsas för snävt. Det kan sålunda ej anses
riktigt att dit hänföra endast trakten kring själva regleringshassängen.
Det må i detta sammanhang framhållas, att de utredningar, som i skilda
sammanhang verkställts beträffande bygdebegreppet i samband med detta
institut, ännu ej lett till lagstiftningsåtgärder.

Tredje lagutskottet yttrade (uti. nr 5) med hänsyftning på regleringsavgifternas
användning:

Med nu berörda spörsmål sammanhänger frågan vilken tolkning som bör
givas de i 14 och 15 §§ (VL) förekommande begreppen »den kringliggande
bygden» respektive »den bygd som beröres av företaget». Med hänsyn till
de från fall till fall starkt skiftande förhållandena, i synnerhet beträffande
omfattningen av skadeverkningarna av skilda regleringsföretag, är det självfallet
icke möjligt att i lagtext giva en klar och entydig bestämning av dessa
begrepp. När utskottet år 1953 bl. a. efterlyste ett klarläggande av innebörden
av bygdebegreppet åsyftades ej heller en sådan legal definition. Utskottets
mening var närmast att utredningen skulle kunna leda fram till ett uttalande
om att förevarande bestämmelser ej finge tolkas så snävt att endast
trakten närmast omkring själva regleringsmagasinet kommer att tillgodoses
vid bestämmandet och utanordnandet av avgiftsmedel. Utskottet instämmer
därför i de uttalanden i denna riktning som nu gjorts av såväl utredningen
som departementschefen.

Det i 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen förekommande uttrycket bygden har,
såsom av ovannämnda motivuttalanden framgår, vid skilda tillfällen varit
föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Skiftande meningar om begreppets
innebörd har därvid framförts, men enighet synes numera råda om
att uttrycket icke bör givas eu snäv tolkning. Att i eu lagtext definiera begreppet
bygden har allimänt ansetts vara ogörligt. Ej heller utskottet har

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196''r

funnit det vara möjligt, att med hänsyn till de vid vattenregleringar från
fall till fall starkt varierande förhållandena åstadkomma en tillfredsställande
legal definition av begreppet i fråga. Vad nu sagts har närmast avseende
ä vattendomstolarna, men än större svårigheter torde uppstå vid försök att
till Kungl. Maj :ts efterrättelse åstadkomma en godtagbar bestämning av begreppet
bygden, då ju Kungl. Maj:t vid prövning av frågor om tillstånd till
vattenregleringar har att beakta intressen av vida större räckvidd än dem
vattendomstolarna har att taga ställning till.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet avslagit ett inom utskottet
framställt yrkande om tillkännagivande utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt Wiberg,
herrar Sveningsson, Olsén, Erik Olsson, Dahl, Källqvist, Harald Pettersson
och Hubinette; samt

från andra kammaren: herrar von Friesen, Magnusson i Tumhult,
Adamsson, Larsson i Luttra, Nilsson, i Östersund, Hamrin i Jönköping, Braconier,
Henningsson, fru Thunvall och herr Johansson i Trollhättan.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
herr von Friesen, med instämmande av fru Segerstedt Wiberg, herrar Källqvist,
Hamrin i Jönköping och Braconier, anmält skiljaktig mening och ansett
att utskottets utlåtande under förevarande punkt bort ha följande lydelse: Genom

beslut av —----(== utskottsmajoriteten s. 27—31)---

som departementschefen.

Av utskottets redogörelse framgår, att sedan Kungl. Maj :t i samband med
tillstånd till Kultsjöns reglering föreskrivit, att 1,7 miljoner kr. skulle disponeras
för vägföretag i bygden, huvuddelen av detta belopp senare genom beslut
av Kungl. Maj :t i kommunikationsdepartementet den 28 juni 1963
anvisats till byggande av en väg på relativt stort avstånd från Kultsjöområdet
och utan direkt betydelse för befolkningen i detta område.

En så vidsträckt tolkning av uttrycket bygden som här skett låter sig
svårligen förenas med ordets betydelse i vanligt språkbruk och vinner ej
heller stöd av ovan intagna motivuttalanden angående vattenlagens bygdebegrepp.
Å andra sidan har detta begrepp ej erhållit någon definition i vattenlagen,
och nämnda motivuttalanden ger ingen säker vägledning för tolkningen
av begreppet. Med hänsyn härtill finner väl utskottet ej skäl till anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot vederbörande statsråd för
handläggningen av ifrågavarande ärende. Emellertid synes det utskottet angeläget,
att den rådande osäkerheten i fråga om bygdebegreppets tolkning

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 1964

undanröjes, så att tvekan om dess innebörd icke uppstår i den praktiska
tillämpningen.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet
velat för riksdagen tillkännagiva.

(Protokoll över ecklesiastikärenden)

Bestämmelser om offentlig förevisning av biograffilm (biografföreställning)
meddelas i förordningen den 5 juni 1959 med särskilda bestämmelser
om biografföreställningar m. m. (biografförordningen). Vid biografföreställning
må ej förevisas film, som icke dessförinnan godkänts av statens biografbyrå.
Till biografbyrån är såsom rådgivande organ knutet ett granskningsråd,
statens filmgranskningsråd.

Biografbyrån skall förbjuda offentlig förevisning av film eller del av film
bl. a. om dess förevisande, »på grund av det sätt, varpå händelserna skildras,
och det sammanhang, vari de förekomma, kan verka förråande eller
skadligt upphetsande». Särskilda bestämmelser finns om godkännande av
film till förevisning för barn under femton år.

Biografbyrån får ej vägra godkänna film på andra grunder än de i biografförordningen
angivna. Byrån skall inhämta filmgranskningsrådets yttrande
bl. a. om fråga uppkommer att helt förbjuda film eller att förbjuda
betydande delar av film. Rådet består av fem ledamöter med personliga
suppleanter, samtliga förordnade av Kungl. Maj :t för en tid av tre år.

Biografförordningens censurbestämmelser infördes år 1954 och underkastades,
bortsett från reglerna om visning för barn, endast redaktionell
överarbetning vid den nuvarande förordningens tillkomst 1959. Censurbestämmelserna
grundades på ett år 1951 framlagt betänkande av 1949 års
filmkommitté, »Filmcensuren» (SOU 1951:16). Proposition i ämnet förelädes
1954 års riksdag för yttrande (nr 116). Statsutskottet avgav utlåtande
(nr 112). Riksdagen fattade beslut i enlighet med en vid utlåtandet fogad
reservation (skr. nr 309). Meningsskiljaktigheterna under riksdagsbehandlingen
gällde icke grunderna för godkännande av film för vuxna.

Som motivering för att behålla filmcensuren anförde 1949 års filmkommitté
bl. a.:

Kommittén vill behålla filmcensuren, därför att filmen inte bara är eu
konstart utan också ett påverkningsmedel av betydande styrka och utbredning
och filmproduktionen är ekonomiskt beroende av en bred och lätt suggererad
publik. Då filmen i stor utsträckning sysslar med brott och skräckscener,
behövs censuren främst som mentalhygieniskt skydd mot sadistiska
och skadligt ångestpressande inslag i filmerna. Med tanke på filmens växande
inflytande och stora publik bland ungdomen är det fortfarande ett samhällsintresse,
att ett kontrollorgan håller vakt mot osund spekulation i upp -

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196b

hetsning och råhet. Kommittén vill härigenom förebygga allmänt förråande
inflytanden, men den tror sig icke kunna bedöma frågan om kriminalfilmernas
eventuella omedelbara inverkan på ungdomsbrottsligheten.

Om den mentalhygieniska principen yttrade kommittén i det följande
bl. a.:

Den grundprincip om yttrandefrihet som bestämt presslagstiftningens utformning
i Sverige bör i huvudsak också gälla filmen, men på grund av filmens
speciella karaktär synes det fortfarande nödvändigt att bibehålla en
statlig förhandsgranskning.

Denna förhandsgranskning bör vara huvudsakligen mentalhygieniskt inriktad.
Statliga ingrepp i filmerna efter genomfört moraliska eller renodlat
estetiska principer vill kommittén avstyrka med hänsyn till de övermäktiga
svårigheterna att komma fram till allmängiltiga värderingar på något av
dessa områden. Att praktiskt försöka genomföra en censur, som tog ställning
till alla moraliskt eller estetiskt diskutabla inslag i filmerna, skulle,
frånsett andra betänkligheter, vara svårt redan därför att det vore omöjligt
att annat än i ytterligt vaga ordalag fastslå vad som skulle kunna godkännas
och underkännas. I de särskilda fallen skulle då granskningsmännen
ställas inför de mest subtila avgöranden, t. ex. att väga formens kvaliteter
mot innehållets, och hela censuren skulle kunna bli orimligt subjektiv och
nyckfull.

Även när det gäller mentalhygieniska frågor, är det svårt att göra kategoriska
uttalanden om skadeverkningar av film annat än när det gäller
barn och psykolabila personer. När det gäller vuxna, »normala» människor,
är det också svårt att väga mot varandra vådorna av en psykisk upphetsning
och värdet av en konstnärlig upplevelse. Vissa grundregler bör ändå kunna
accepteras som rimliga och ändamålsenliga. Främst bör censuren ingripa
mot sadistiska och nedbrytande inslag, som på grund av filmens suggestionskraft,
filmens utbredning och filmens kommersiella karaktär kan få
mycket vida och djupa verkningar. Censuren bör här kunna vara en garanti
för allmänheten mot sådant som är skadligt upphetsande och förråande.
För att förhindra att bestämmelsen tolkas formalistiskt och drabbar konstnärliga
filmer med i grunden helt andra tendenser, har kommittén i själva
censurparagrafen velat erinra om, att filmscener inte bör bedömas lösryckta
från sitt sammanhang, utan att hänsyn skall tas till helheten och filmens
allmänna syfte.

Beträffande innebörden av uttrycken »förråande» och »skadligt upphetsande»
anförde filmkommittén:

Betydelsen av termerna »förråande» och »upphetsande» är visserligen
inte klar och fixerad, men kommittén har trots noggrant övervägande inte
funnit några andra termer, som bättre täcker avsikten med denna censurbestämmelse.
Dock har uttrycket »upphetsande» förstärkts till »skadligt
upphetsande», eftersom själva upphetsningen inte alltid behöver innebära
något förkastligt. De flesta filmer bygger på en viss dramatisk spänning,
som kan kallas upphetsande utan att vara skadlig, och scener med sådan
oskyldig upphetsning skall inte behöva förbjudas. Vad som är skadligt eller
inte i varje särskilt fall, är givetvis vanskligt att avgöra, men genom den
närmare definitionen bör granskningsmännen få klarare vägledning.

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196''r

I propositionen till 1954 års riksdag anslöt sig föredragande departementschefen
till uppfattningen att filmcensuren borde behållas och anförde
vidare:

Censurens betydelse ligger främst i att den erbjuder ett skydd för barnen
mot skadliga filmintryck. Men även när det gäller film avsedd för visning
inför en vuxen publik fyller censuren en viktig mentalhygienisk funktion.
Jag vill därvid erinra om filmens erkänt särskilda förmåga att kunna psykiskt
påverka sin publik. De argument mot censurinstitutionen, som framförs
av dem som från i huvudsak principiella utgångspunkter hävdar filmens
absoluta frihet, kan enligt min mening icke tillmätas någon avgörande
betydelse, när såsom här obestridliga praktiska hänsyn talar för kontrollerande
anordningar i syfte att hålla vakt mot osunda och skadliga företeelser
eller tendenser inom filmen. Jämte Sverige har ett stort antal länder,
däribland Danmark, Finland och Norge, funnit nödvändigt att företaga
förhandsgranskning av film. Det förtjänar också framhållas, att den svenska
censuren under sin drygt fyrtioåriga tillvaro skött sitt grannlaga värv på
ett sätt som av en bred opinion betecknats som i stort sett mönstergillt.
Korrektiv mot godtyckliga eller obefogade granskningsbeslut utgör rätten
att hos Kungl. Maj :t i statsrådet överklaga biografbyråns beslut. Inrättas
dessutom på sätt kommittén föreslagit — och såsom jag ämnar förorda —
ett granskningsråd torde man ha än större anledning utgå ifrån att vid
censurverksamhetens praktiska utövande en fortgående anpassning kommer
att ske till vad den allmänna opinionen kan sägas godtaga inom andra
områden av kulturlivet — bildande konst, teater, litteratur, press och radio
— där censur icke förekommer.

I det följande yttrade departementschefen bl. a.:

Jag delar helt kommitténs uppfattning, att censuren bör vara huvudsakligen
mentalhygieniskt inriktad och att ingripande efter strängt moraliska
eller estetiska linjer icke bör få förekomma. I likhet med kommittén finner
jag också varje form av smakcensur böra bestämt avböjas. Jag är vidare
ense med kommittén om vikten av att filmer och filmscener inte blott bedömes
efter sina rent formella element utan också med behörigt hänsynstagande
till filmens sammanhang, syftning och helhetsverkan.

Departementschefen godtog i sak vad kommittén hade föreslagit angående
uttrycken »förråande» och »skadligt upphetsande».

Statsutskottet, vars utlåtande i fråga om censuren för vuxna godtogs av
riksdagen, riktade ej erinran mot propositionen i denna del.

AB Svensk Filmindustri anmälde i december 1963 filmen »491» till biografbyrån
för godkännande. Byrån beslöt inhämta filmgranskningsrådets
yttrande. Rådets majoritet (tre ledamöter) yttrade i beslut den 18 december
1963, att filmen borde kunna godkännas för offentlig förevisning, men rekommenderade
att en viss scen i slutet av filmen »med starka inslag av
sadism» mildrades genom klippning. Av rådets återstående två ledamöter
rekommenderade en filmen till visning utan klipp; den andre ansåg att fil -

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196''r

men såsom förråande och skadligt upphetsande borde totalförbjudas. I beslut
samma dag uttalade biografbyrån att filmen icke fick offentligen förevisas
i Sverige. Motiveringen var, att förevisandet kunde verka förråande
och skadligt upphetsande och vidare att förevisandet uppenbarligen skulle
strida mot allmän lag (18 kap. 13 § strafflagen: tukt och sedlighet sårande
framställning).

AB Svensk Filmindustri anförde besvär hos Kungl. Maj :t över biografbyråns
beslut och hemställde att filmen måtte godkännas för offentlig förevisning.

Efter remiss till biografbyrån avgav filmgranskningsrådet yttrande den
16 januari 1964. I yttrandet deltog fem ledamöter. Dessa förenade sig om
följande uttalande:

Filmgranskningsrådet har som utgångspunkt för sitt arbete den uppfattningen,
att censur i och för sig är en icke önskvärd företeelse i en demokrati.

När rådets ledamöter trots denna principiella inställning åtagit sig ifrågavarande
granskningsuppdrag, har detta skett därför att ledamöterna kunnat
ansluta sig till de särskilda skäl för bibehållande av filmcensuren även
för vuxna, som angivits vid de nuvarande censurbestämmelsernas tillkomst.

Självfallet anser rådet emellertid mot bakgrunden av såväl sin principiella
inställning som de reservationer med vilka censurbestämmelserna omgärdats,
att censuren bör arbeta med stor varsamhet för att icke för hårt
markera någon slags särställning för filmen gentemot andra områden avkulturlivet
— bildande konst, teater, litteratur, press samt radio och TV —
där censur icke förekommer. Rådet anser sig sålunda icke kunna tolka gällande
censurbestämmelser så, att det skulle vara förbjudet för filmförfattare
och regissörer att verklighetstroget skildra vissa företeelser i samhället.
Om den verklighet, som filmen vill skildra, är rå och osmaklig och i vissa
stycken en kritik mot samhället självt, kan det knappast enligt rådets mening
ankomma på ett statens organ att försköna denna verklighet eller att
förhindra, att kritiken kommer till uttryck. Det må ankomma på recensenter
och opinion att bedöma om kritiken i filmen skjuter över målet men kritiken
må icke undanhållas allmänheten.

När det gäller de mentalhygieniska riskerna i samband med visning avfilm
har rådet haft anledning att vid flera tillfällen konstatera den betydande
tveksamhet, som karakteriserar diskussionen, om hur film i mentalhygienisk
mening påverkar olika åldersgrupper. Rådet underskattar ingalunda
dessa risker men ifrågasätter, om inte den förljugna filmen, som förskönar
och romantiserar, i vissa avseenden kan utgöra en större fara än den
film, som realistiskt skildrar verkligheten.

Majoriteten (fyra ledamöter) yttrade i det följande:

Vad härefter beträffar filmen »491» har rådet bedömt den vara en frän
men uppriktig och verklighetstrogen skildring av förhållandena bland
eu grupp ungdomar med asociala beteenden. Rådet har ingående diskuterat
de mentalhygieniska risker, som kan föreligga, med visningen av denna
film. Härvid har rådet icke funnit den argumentation, som i dessa stycken
framförts av biografbyråns psykiatriska rådgivare, övertygande. Under den
debatt, som följt på biografbyråns beslut, och i vilken andra psvkiatriker,

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196b

som selt filmen, yttrat sig, har rådet ytterligare stärkts i denna sin uppfattning.
Rådet har icke kunnat befria sig från känslan av att censuren sammanblandat
sin egen olust inför de förhållanden, som filmen skildrar, med
frågan om huruvida dessa förhållanden bör få skildras på film. Denna reaktion
från censurens sida finner rådet förklarlig men icke godtagbar som
grund för ett förbud att visa filmen.

Rådet har funnit övervägande skäl tala för att »491» bör bedömas som eu
allvarligt syftande film med en viss väckande och preventiv effekt.

Rådets majoritet förordade att besvären bifölls »i enlighet med rådets beslut
den 18 december 1963».

Rådets femte ledamot — densamme som vid den tidigare behandlingen
ansett att filmen borde lotalförbjudas — yttrade:

Filmens krav att fritt och konstnärligt skildra en verklighet möter i filmen
491 samhällets rätt och frihet att skydda framförallt ungdom för psykiska
skador och förråande inflytanden. Den symbolik, som författare och
regissör velat inlägga torde uppfattas av ytterst få åskådare och i varje fall
icke av ungdom. Därmed är filmen som konstverk misslyckad och kvar står
en produkt som uppfattas endast som en råd scener utan inre sammanhang,
en provkarta på olika slag av primitivitet och råhet. Medicinsk sakkunskap
har också varnat för skadeverkningarna. Det är därför samhällets skyldighet
att säga nej till en offentlig, kommersiell visning av en film som denna
och liknande. Ett förbud innebär icke att filmen vare sig förstöres eller beslagtages.
Svensk Filmindustri har vissa möjligheter att under andra former
visa filmen för dem som är ansvariga för ungdomsvård.

Biografbyrån anförde för egen del i yttrande den 5 februari 1964 bl. a.:

Vad filmen »491» angår bjuder den på god regi och personinstruktion.
Den verkar också äkta och upplevd i sin miljöskildring; den bild den ger
av en rotlös, stingslig och trotsigt svårtillgänglig ungdoms hatfyllda och destruktiva
attityd mot en menlöst eftergiven omvärld synes väl fångad. Å
andra sidan kan ifrågasättas, om inte den del av biopubliken som utgöres
av unga och socialt omogna människor kan förmodas komma att väsentligen
uppleva filmens yttre dimension: det aggressiva utspelet, den råa jargongen
och de brutala mönstren i handlingen. Biografbyrån har därför icke
kunnat tillerkänna filmens konstnärliga kvaliteter eller intentioner sådan
relevans, att dessa värden skulle kunna neutralisera de risker för skadlig
påverkan på en ungdomlig publik i de övre tonåren som enligt byråns i det
föregående deklarerade uppfattning kan befaras vara förenade med eu förevisning
av filmen.

Att godkänna filmen i föreliggande skick har biografbyrån därför funnit
vara uteslutet. Endast eu omredigering och beskärning av filmen -- ett arbete
av så omfattande och ömtålig beskaffenhet att det ligger utanför byråns
möjligheter att själv utföra detsamma — skulle kunna tänkas bereda
vägen för ett godkännande.

Inom ecklesiastikdepartementet upprättades den 20 februari 1964 en promemoria
angående tillämpningen av biografförordningen på filmen »491».
1 promemorian redogjordes för vissa uttalanden under förarbetena till biografförordningens
censurbestämmelser. Därpå anfördes att, »mot bakgrun -

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196b

den av den tolkning som i överensstämmelse härmed torde böra ges ifrågavarande
bestämmelser», filmen syntes kunna godkännas för förevisning,
dock icke för barn som icke fyllt 15 år, om den ändrades på visst i promemorian
angivet sätt.

På föredragning av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
Edenman yttrade Kungl. Maj :t i utslag den 28 februari 1964:

Kungl. Maj:t, som delar biografbyråns uppfattning i vad denna innebär,
att filmen mot biografförordningens föreskrifter icke kan godkännas i befintligt
skick, men som finner, att den kan godkännas för barnförbjuden
förevisning, om den ändras i huvudsaklig överensstämmelse med vad som
föreslås i den inom ecklesiastikdepartementet upprättade promemorian, visar
målet åter till biografbyrån för ny handläggning.

Yttrandefriheten, sådan den har utvecklats i vårt land, innefattar en rätt
för envar att utan förhandsgranskning från myndighets sida sprida information
och åsikter. Endast i efterhand kan samhället ingripa mot innehållet
i det som sprids bland allmänheten och då endast med stöd av lag. Dessa
grundsatser tillämpas utan inskränkning beträffande tryckta skrifter samt
teater, radio och television. Filmen intar emellertid en särställning på det
sättet, att det allmänna genom en särskild censurmyndighet i förväg bestämmer
vad som skall få framföras offentligt. Besvär över myndighetens
beslut prövas av Kungl. Maj :t som sista instans. Härvid torde Kungl. Maj :t
och vederbörande departementschef, i enlighet med uttryckssättet i tryckfrihetsförordningen,
»alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och
tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet,
samt i tvivelsmål hellre fria än fälla».

Det framstår sålunda som naturligt att Kungl. Maj :t vid tillämpningen av
de bestämmelser i biografförordningen, som reglerar censuren för vuxna,
iakttager försiktighet. Särskilt är detta angeläget för de fall då det kan göras
gällande att en film utgör inlägg i samhällsdebatten.

Mot bakgrund av det nu anförda får utskottet, som haft tillfälle se filmen
»491» i obeskuret skick, uttala att anledning enligt utskottets mening saknas
till erinran mot chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman,
i vad avser dennes hemställan till Kungl. Maj :t att, med vissa klipp,
godkänna filmen »491» för offentlig visning för vuxna.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att statsrådet Edenman nyligen
i andra kammaren sagt sig ha för avsikt att vid lämpligt tillfälle låta
företaga en översyn av filmcensuren och dess organisation.

Med hänsyn till vad ovan anförts har utskottet avslagit ett inom utskottet
väckt yrkande om tillkännagivande utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196b

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Olsén, Erik Olsson, Dahl, Harald Pettersson
och Hubinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Magnusson i
Tumhult, Adamsson, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hamrin i
Jönköping, Henningsson, Hedin och Boo.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
herr Hamrin i Jönköping, med instämmande av herrar Sveningsson, Magnusson
i Tumhult och Hedin, anmält skiljaktig mening och ansett att utskottets
utlåtande under förevarande punkt bort ha följande lydelse:

Bestämmelser om---(= utskottsmajoriteten s. 33—38)---

för ny handläggning.

Såsom framhålles i biografförordningen, skall en film bedömas med hänsyn
till »det sätt varpå händelserna skildras, och det sammanhang, vari de
förekomma». Filmen »491» innehåller många scener som måste anses utöva
ett förråande och skadligt upphetsande inflytande särskilt på tonårsungdom.
Härtill kommer att en synnerligen rå jargong och brutala handlingsmönster
präglar hela utspelet i filmen.

Utskottet anser därför att filmen »491» även i dess beskurna skick ej bort
få förevisas. Ecklesiastikministern har följaktligen icke handlat i enlighet
med de grundprinciper på vilka biografförordningens censurregler bygger,
när han i statsrådet hemställt att filmen, låt vara med vissa beskärningar,
skulle godkännas för visning för alla som fyllt femton år. Sin uppfattning
om vad som förekommit i ärendet har utskottet ansett sig böra för riksdagen
tillkännagiva.

Stockholm den 28 april 1964

På konstitutionsutskottets vägnar
BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Olsén, Erik Olsson, Dahl, Källqvist, Harald
Pettersson och Hubinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Adamsson,
Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hamrin i Jönköping, Rraconier,
Henningsson, Hedin ocli Boo.

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 1964

Bilaga

Förteckning över landshövdingarnas uppdrag under år 1963
Överståthållare J. O. Ilagander, Stockholms stad (till 1/11 1963)

Landshövding E. A. Westerlind, Stockholms län
Ordförande i Märstadelegationen
Ordförande i konsumtionskreditutredningen
Ordförande i 1963 års forskarutredning
Civilbefälhavare i fjärde militärområdet
Svenskt ombud i FN:s flyktingskommissariat
Rådgivare åt Nyasalands premiärminister i ekonomiska frågor
Ordförande i styrelsen för AB Företagskredit
Ordförande i styrelsen för AB Industrikredit

Landshövding A. O. E. Rylander, Uppsala lån

Ensam tillkallad för översyn av bestämmelserna om svenskt medborgarskap
för erhållande av statstjänst

Ordförande i 1957 års trafiknykter hetskommitté
Ordförande i styrelsen för lantbrukshögskolan
Ledamot av styrelsen för Försäkrings AB Skåne
Ledamot av styrelsen för Livförsäkrings AB Skåne

Landshövding O. A. Sehlstedt, Södermanlands län
Ledamot av författningsutredningen

Ordförande i utredningen rörande den framtida användningen av Skeppsholmen
m. in.

Ordförande i styrelsen för Svenska träforskningsinstitutet

Landshövding P. A. Eckerberg, Östergötlands län

Ordförande i lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet

Ordförande i värdesäkringskommittén

Ordförande i arbetsmarknadsutredningen

Ordförande i jordbrukets upplysningsnämnd

Ordförande i allmänna pensionsfondens andra fondstyrelse

Ordförande i styrelsen för Göta Kanalbolag

Ordförande i styrelsen för Sveriges Radio AB

Ordförande i Företagareföreningarnas förbunds centralstyrelse

Ordförande i styrelsen för Svenska sparbanksföreningen

Landshövding B. A. Nordenstam, Jönköpings län (till 1/11 1963)

Ordförande i växtförädlingsskyddsutredningen
Ordförande i styrelsen för veterinärhögskolan
Särskild ledamot i lantbruksstyrelsen

Ordförande i allmänna pensionsfondens tredje fondstyrelse (utnämnd
1963 efter landshövding Westling)

Ordförande i Svenska brandkårernas riksförbund
Ordförande i Svenska brandskyddsföreningen

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196b

Landshövding T. E. N. Bergquist, Kronobergs län
Ordförande i fångvårdens byggnadskommitté
Ordförande i landstingsutredningen
Ordförande i kommunalrättskommittén
Preses i kungl. skogs- och lantbruksakademien
Ordförande i Hushållningssällskapens förbund
Ordförande i Svenska socialvårdsförbundet

Landshövding I. Persson, Kalmar län

Ordförande i 1960 års ecklesiastika boställsutredning

Landshövding J. M. Wahlbäck, Gotlands län

Ensam tillkallad för 1961 års utredning om översyn av medborgarlagstift ningen Ordförande

i frikyrkolokalutredningen
Ordförande i sinnessjuknämnden

Landshövding T. G. Andersson, Blekinge län
Ordförande i 1963 års luftfartsutredning
Ordförande i parkeringskommittén
Ordförande i 1962 års polisutbildningskommitté
Ordförande i styrelsen för AB Kurortsverksamhet
Vice ordförande i AB Vin- och Spritcentralen
Ledamot av styrelsen för Försäkrings AB Hansa
Andre vice ordförande i Svenska socialvårdsförbundet

Landshövding P. W. N. Westling, Kristianstads län (död 31/7 1963)
Ordförande i allmänna pensionsfondens tredje fondstyrelse
Ordförande i styrelsen för Försäkringsbolaget Allmänna Brand
Ordförande i styrelsen för Försäkrings AB Neptunus

Landshövding K. G. Netzén, Malmöhus län
Ensam tillkallad för 1963 års klinikutredning
Ordförande i 1960 års jordbruksutredning

Ordförande i vattenvårdsnämnden inom statens vatteninspektion
Ordförande i statens naturvårdsnämnd
Civilbefälhavare för första militärområdet
Ordförande i styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank
Ordförande i styrelsen för Pressbyråns intressenter AB
Ordförande i styrelsen för Grosshandels AB Klaraberg
Ordförande i styrelsen för AB Svenska pressbyrån
Ordförande i styrelsen för Sveriges utsädesförening

Landshövding I. A. Lindell, Hallands län
Ordförande i 1963 års JO-utredning

Ordförande i utredningen angående tidningspressens ekonomiska förutsättningar
in. in.

Landshövding P. I. Nyström, Göteborgs och Bohus län
Ordförande i MCA-utredningen
Ordförande i radionämnden
Civilbefälhavare för tredje militärområdet

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196i

Ordförande i styrelsen för statens1 skeppsprovningsanstalt
Ordförande i styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan
Ordförande i styrelsen för statens lånenämnd'' för den mindre skeppsfarten Ledamot

av styrelsen för Försäkrings AB Skåne
Ledamot av styrelsen för Livförsäkrings AB Skåne
Vice ordförande i styrelsen för Sörviksvarvet AB
Vice ordförande i styrelsen för Uddevallavarvet AB

Landshövding M. H. Lemne, Älvsborgs län
Ordförande i statens råd för atomforskning
Ledamot av styrelsen för Luossavaara-Kiirunavaara AB
Ledamot av styrelsen för Bergverks AB Freja

Landshövding B. A :son Fallenius, Skaraborgs län
Ordförande i 1954 års fastighetsbildningskommitté
Ordförande i jordbrukets forskningsråd
Ordförande i statens högertrafikkommission

Ordförande i styrelsen för statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader Ordförande

i styrelsen för Svenska Lagerhus AB

Landshövding G. V. Nilsson, Värmlands län

Ordförande i 1958 års skatteutjämningskommitté
Ordförande i 1958 års jordlagsutredning
Ordförande i styrelsen för Nya System AB
Ledamot av styrelsen för AB Aerotransport

Landshövding O. V. Åman, Örebro län
Ordförande i 1960 års radioutredning
Ledamot av U-beredningen

Ordförande i styrelsen för nämnden för internationellt bistånd
Ledamot av styrelsen för AB Adb

T. f. landshövding O. F. L. Lorichs, Västmanlands län
Ledamot av blankettkommissionen

Landshövding O. G. C. Elfving, Kopparbergs län
Ordförande i bilförarutredningen
Ordförande i körtidsutredningen
Ordförande i statens läroboksnämnd
Civilbefälhavare för femte militärområdet

Landshövding J. H. Hjalmarson, Gävleborgs län
Medlingsuppdrag i SAS-konflikten

Landshövding E. A. Wesström, Västernorrlands lån
Ordförande i försvarets fastighetsnämnd

Landshövding A. V. R. Tottie, Jämtlands län

Ensam tillkallad för utredning om en avveckling av vissa avgifter för sjöfarten
i Stockholm stad

Ensam tillkallad för renbetesmarksutredningen

Konstitutionsutskottets memorial nr 12 år 196i

Ordförande i styrelsen för statens brandskola
Ordförande i statens signalskyddsnämnd
Civilbefälhavare för andra militärområdet

Landshövding G. F. N. Kristensson, Västerbottens län

Landshövding H. M. E. Näslund, Norrbottens län

Ordförande i kommittén för näringslivets lokalisering
Ordförande i malmutredningen för Norrbotten
Ordförande i styrelsen för skogshögskolan

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640152