Konstitutionsutskottets memorial Nr It» (Memorial 1918:Ku15 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial Nr It».

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli don 22 maj 1918 kl. 1 e. in.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava, på därom hos vederbörande gjord
framställning, blivit överlämnade de under tiden från och med den 15
januari 1917 till och med den 14 januari 1918 i statsrådet förda protokoll,
nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 20 januari 1917 till
och med den 14 januari 1918:

justitieärenden från och med den 26 januari 1917 till och med den
10 januari 1918;

utrikesdepartementsärenden från och med den 20 januari 1917 till
och med den 10 januari 1918;

lantförsv arsärenden från och med den 20 januari 1917 till och med
den 14 januari 1918;

sjöförsvarsärenden från och med den 20 januari 1911 till och med
den 14 januari 1918;

civilärenden från och med den 17 januari 1917 till och med den
14 januari 1918;

finansärenden från och med den 17 januari 1917 till och med den
14 januari 1918;

ecklesiastikärenden från och med den 20 januari 1917 till och med
den 14 januari 1918; samt

jordbruksärenden från och med den 17 januari 1917 till och med
den 14 januari 1918.

Dessutom hava till utskottet överlämnats

dels — med föranledande av utskottets begäran att för granskning
utbekomma de protokoll i statsråd, särskilda protokoll och protokoll i

Bihang till riksdagens protokoll 1318. 5 sand. 13 käft. (Nr 15.) 1

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

kommandomål, som förts angående Sveriges undsättningsexpedition till
Åland och vad därmed sammanhänger ävensom angående de därstädes
förda, eller eljest omförmälda företag avseende underhandlingar samt
träffade avtal — följande statsrådsprotokoll, nämligen:

protokoll över ett sjöförsvarsärende den 13 februari 1918;

» » » den 18 februari 1918;

» sjöförsvarsärenden den 19 februari 1918 nr 4 och 5;
» » den 22 februari 1918 nr 8 och 36;

» lantförsvarsärenden den 22 februari 1918 nr 92;

» ett sjöförsvarsärende den 23 februari 1918;

» lantförsvarsärenden den 23 februari 1918 nr 1, 2,
3, 4, 5 och 6;

civilärenden den 26 februari 1918 i vad det rör ett
Ålandsexpeditionen avseende ärende;

sjöförsvarsärenden den I mars 1918 nr 42, 43, 44
och 45;

lantförsvarsärenden den 8 mars 1918 angående transport
av ryskt krigsmanskap till Fristad hed
samt angående ett under nr 105 i samma protokoll
upptaget ärende;

sjöförsvarsärenden den 8 mars 1918 nr 14 och 38;
» den 12 april 1918 nr 7;

den 16 april 1918 nr 6; samt
» » den 19 april 1918 nr 13, 14 och 15;

dels — med anledning av anhållan om utbekommande av de statsrådsprotokoll,
särskilda protokoll eller protokoll i kommandoväg, som må
hava förts med anledning av till svenska regeringen från ombud för
finska regeringen gjorda framställningar angående understöd genom vapen,
transitering, export eller annorledes för utförande av Finlands frihetskamp
— statsrådsprotokoll över utrikes ärenden för den 5 mars 1918;

dels — med föranledande av framställning om utbekommande av de
protokoll i statsråd, särskilda protokoll och protokoll i kommandomål,
som må hava förts rörande de åtgärder, som regeringen, enligt finländske
chargé d’affaires statsrådet Gripenbergs skrivelse den 18 februari 1918,
vidtagit för att underlätta de finska regeringstruppernas svåra läge —
följande statsrådsprotokoll, nämligen protokoll över utrikes ärenden den
1 februari nr 11, den 8 februari nr 24, den 12 februari nr 1 och 2 samt
den 15 februari nr 10.

Däremot har, sedan från utskottet framställningar gjorts om överlämnande
dels av särskilda protokoll angående den protest, som på föran -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

stultande av svenska regeringen i september 1917 framställdes i Berlin
under anförande av, att tyske chargé d’affaires i Buenos Aires greve Luxburg
missbrukat det förtroende, som svenska myndigheter visat vid transmittering
av chiffertelegram från Argentina till Tyskland samt angående
de kommunikéer, som utsänts av det svenska utrikesdepartementet i sammanhang
med denna affär, dels av de särskilda protokoll, som må varit
förda angående tran smittering genom Sveriges förmedling av chiffertelegram
för krigförande makts räkning under tiden från och med världskrigets
utbrott till den lä januari 1918, upplysning vunnits, att inga
sådana protokoll föreligga.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift blivit av utskottet företagen och
nu fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon
ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen,

varemot utskottet

funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att
böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos riksdagen
anmälas, nämligen:

l:o

(Protokoll över lantförsvarsärenden den 14 december 1917.)

Under december 1916 infördes med ångfartyget »Helios» till Sverige
vissa partier ull, som voro konsignerade till arméförvaltningen och genom
dennas försorg upplagrades å Skillingaryds mötesplats. Delvis var ullen
inköpt för kronans räkning, delvis tillhörde den vissa yllefabrikanter.
Med avseende på samtliga partierna hade emellertid från arméförvaltningens
sida till engelska myndigheter lämnats meddelande därom, att
de vore avsedda för arméns behov. Vissa av de yllefabrikanterna tillhöriga
partierna utlämnades under början av 1917, i överensstämmelse
med av Kungl. Maj:t den 30 december 1916 åt arméförvaltningens
intendentsdepartement givet bemyndigande, till sina ägare, varvid avtal
träffades om att de delar av dessa partier, som därtill voro tjänliga,
skulle bearbetas för kronans behov, varemot beträffande återstoden förbindelse
avgavs, att varken råvaran eller därav framställda fabrikat
eller vid fabrikationerna uppkomna avfallsprodukter skulle komma att

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

exporteras ur riket. Ifrågavarande bemyndigande var emellertid icke
tillämpligt å visst parti av den å Skillingaryd lagrade ullen, då nämligen
detta tillhörde fabrikanter, som ej voro leverantörer åt kronan,
och f. ö. icke var av beskaffenhet att kunna för kronans behov med fördel
bearbetas. För att utbekomma detta parti voi''o således ägarne nödsakade
att göra en särskild framställning hos Kungl. Maj:t om rätt att
disponera över den dem tillhöriga ullen. Någon tid dessförinnan hade
intendentsdepartementet hos Kungl. Maj:t hemställt, att densamma, med
begagnande av kronan tillkommande förköpsrätt, måtte av kronan övertagas.
Sedan dessa framställningar den o april 1917 remitterats till
arméförvaltningens intendents- och civila departement, förklarade sig depai''tementen
på angivna skäl icke hava något att erinra mot, att det
ifrågavarande partiet på vissa villkor tillhandahölles sökandena. Detta
utlåtande, som är daterat den 1 maj 1917 och till lantförsvarsdepartementet
inkom den 7 maj, har först den 14 december 1917 föredragits i statsrådet.
Därvid anmälde departementschefen, att han efter infordran för
beredandet av detta på Kungl. Maj:ts prövning beroende ärende fått mottaga
en av generalintendenten F. Frölich undertecknad vördsam promemoria
från arméförvaltningens intendentsdepartement, vari, efter redogörelse
för vad i frågan tidigare förekommit, rörande handläggningen av
ovan omförmälda utlåtande av den 1 maj anfördes följande:

»Efter det ärendet ånyo inkommit till Kungl. lantförsvarsdepartementet,
blev chefen för intendentsdepartementets utrustningsbyrå, överstelöjtnanten
E. Wikland, som för tillfället under min frånvaro för fältövningar
var tillförordnad chef för intendentsdepartementet, av dåvarande
statsrådet Åkerman kallad till överläggningar i ämnet och anmodades
därvid av statsrådet dels att utlämna ullen till bolagen, dels ock att ombesörja,
det ansökningen och de däi’över avgivna yttrandena återtoges.
Efter min återkomst till departementet anmälde överstelöjtnanten Wikland
för mig, att ullen utlämnats mot erläggande till arméförvaltningen
av alla kostnader, som bestritts för ullens försäkring och lagring
samt liggedagsersättning m. in. Enligt sedermera inkommet intyg, som
här bifogas, har ifrågavarande ull redan utlämnats till eu del mindre
svenska kammerier och spinnerier i och för kamning och spinning.» Vid
denna promemoria var fogat ett intyg av Sveriges textilindustriförbunds
ombudsman utvisande, att »avtal av nämnda bolag träffats med åtskilliga
mindre svenska kammerier och spinnerier, som på grund av brist på
material för egen räkning varit utan arbete, att kamma och spinna ifrågavarande
ull i lön, samt att leveranser av garn på grund av nämnda avtal
redan ägt rum».

Konstitutionsutskottet)! memorial Nr 15.

Efter att hava redogjort för frågans förhistoria hemställde departementschefen
vid ärendets föredragning den 14 december, att de beträffande
ifrågavarande ullpartier gjorda framställningarna icke måtte föranleda
någon Kung]. Maj:ts vidare åtgärd. I överensstämmelse härmed
utföll även Kungl. Maj:ts beslut.

Då utskottet fäst sin uppmärksamhet vid ifrågavarande ärende,
har detta icke skett med hänsyn till dess slutliga handläggning, mot
vilken intet synes vara att erinra. Anmärkningsvärt har utskottet däremot
funnit det sätt, varpå det dessförinnan behandlats av dåvarande
departementschefen, statsrådet Åkerman.

Utskottet har för det första — med hänsyn till de omständigheter,
under vilka införseln av det ifrågavarande ullpartiet ägt rum — ej kunnat
undgå att finna, att starka skäl talat mot bifall till yllefabrikanternas berörda
ansökan om dispositionsrätt till detsamma. I samband med detta uttalande
anser sig utskottet dock böra anmärka, att det icke råder minsta
tvivel om, att varken det ifrågavarande ullpartiet eller av detsamma
framställda fabrikat till någon del blivit utförda ur Sverige. Vad utskottet
funnit särskilt anmärkningsvärt är emellertid det förhållandet, att
beslutet om bifall till ansökningen icke har fattats av Kungl. Maj:t i
statsrådet, utan av departementschefen ensam, på så sätt, att denne
under hand till t. f. chefen för intendentsdepartementet riktat en anmodan
att utlämna det ifrågavarande ullpartiet. Denna form för ärendets
behandling kan utskottet icke finna tillfredsställande. Frågan, huruvida
och på vilka villkor utlämnandet borde äga rum, var otvivelaktigt
av den grannlaga beskaffenhet och den betydelse i övrigt, att det enligt
regeringsformens föreskrifter icke tillkommit departementschefen att ensam
därom besluta; detta så mycket mindre, som vid ärendets avgörande
även sådana synpunkter ovillkorligen måste tagas i beaktande, som ej
falla under chefens för lantförsvarsdepartementet prövning. Frågor av
liknande beskaffenhet synas också regelbundet hava handlagts i statsrådet.
Även de nu ifrågavarande framställningarna från intendentsdepartementet
och ullpartiets ägare voro ställda till Kungl. Maj:t; den form
för ärendets handläggning, som departementschefen tillämpade, förutsatte
därför, att dessa framställningar ävensom det yttrande, som över
dem avgivits av civil- och intendentsdepartementen, genom departementschefens
föranstaltande återtogos.

Med stöd av vad sålunda anförts, har utskottet funnit sig böra hos
riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot förutvarande
chefen för lantförsvarsdepartementet J. Åkerman för det sätt, varpå den
förevarande frågan av honom handlagts.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

2:o

Den 8 september 1917 lät nordamerikanska statssekreteraren för
utrikesärenden meddela pressen i Förenta staterna, att, enligt vad han
hade sig bekant, vissa telegram i chiffer hade befordrats från tyska legationen
i Buenos Aires till utrikesdepartementet i Berlin genom den svenska
legationen i Buenos Aires och utrikesdepartementet i Stockholm. Samtidigt
offentliggjordes innehållet i tre av de telegram, som sålunda uppgavos
hava befordrats.

I en med anledning av detta meddelande utfärdad kommuniké från
det svenska utrikesdepartementet den 10 september 1917 bekräftades, att
telegramförmedling av nu angiven beskaffenhet hade medgivits. Det anfördes
emellertid, att dylika medgivanden hade lämnats representanter
för båda de krigförande parterna. Vad särskilt anginge Förenta staterna
hade under år 1917 härvarande nordamerikanska minister vid särskilda
tillfällen begärt och erhållit översändande av brev och telegram till och
från Turkiet, detta även å en tid, då sistnämnda land ej ännu var i krig
med Förenta staterna och dessas intressen ej ännu övertagits av svenska
beskickningen i Konstantinopel. Dessa telegram hade befordrats över
Tyskland. Nordamerikanska statssekreteraren hade också den 14 april
särskilt låtit uttala sin tacksamhet för härmed ådagalagd internationell
hövlighet (courtesy).

Utskottet har icke anledning att giva en uttömmande redogörelse
för frågans vidare utveckling efter denna kommunikés utfärdande. Det
är endast en omständighet, som utskottet önskar framhäva.

Av den nya kommuniké, som den 15 september 1917 utfärdades
från utrikesdepartementet med närmare upplysningar angående den i den
första kommunikén omförmälda förmedlingen för Förenta staternas räkning
framgår det bland annat, att denna förmedling så till vida varit av
helt annan beskaffenhet än den, som utförts för Tysklands räkning,
att de från Konstantinopel till New York genom Sveriges försorg befordrade
telegrammen visserligen varit satta i amerikansk chiffer, liksom
de tyska telegrammen i tysk sådan, men denna amerikanska chiffer
varit känd för svenska legationen i Konstantinopel; i olikhet med vad
fallet varit i fråga om den tyska förmedlingen, hade sålunda möjlighet
till kontroll från den svenska diplomatiens sida förelegat. Utskottet kan
icke finna annat än att genom denna förklaring den analogi mellan de
åt Tyskland och de åt Förenta staterna gjorda tjänsterna, som i den
första kommunikén uppdrogs, förlorat sin tillämplighet. Det hade en -

konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

ligt utskottets mening varit, önskvärt, att detta förhållande klarlagts före
den första kommunikéns utfärdande. Därest de sålunda meddelade uppgifterna,
vilka voro ägnade att bibringa eu oriktig föreställning om do
föreliggande omständigheterna, hade uteblivit, skulle tvivelsutan frågans
lugna avveckling hava befordrats.

Utskottets anmärkning i nu förevarande fråga riktar sig i första
hand mot telegramförmedlingen för Tysklands räkning i och för sig.
Utskottet har icke ansett sig böra ingå på eu prövning, huruvida förmedlingen
ur folkrättslig synpunkt var tillåtlig eller ej; alldeles oavsett huru
denna fråga besvaras, har det nämligen för utskottet stått klart, att förmedlingen
ur andra synpunkter förtjänar starkt klander. Utskottets
granskning av till ärendet hörande handlingar har otvetydigt givit vid
handen, att man inom departementet icke blott saknade kännedom om
innehållet av de meddelanden, som genom dess försorg förmedlades,
utan även möjlighet att kontrollera detsamma. Det är för övrigt anmärkningsvärt,
att — enligt vad departementets åtgöranden i september
1917 giva vid handen — dess telegramförmedling för Tysklands räkninginletts
och fortgått, utan att man tagit frågan om dess berättigande
under sorgfälligt övervägande ur folkrättslig synpunkt och ur synpunkten
av diplomatisk kutym, eu omständighet, varigenom Sveriges position i
de meningsutbyten, som efter telegrammens offentliggörande utspunno
sig, i hög grad försvårades. Med hänsyn till de förhållanden, under vilka
förmedlingen ägde ruin, hava dessa omständigheter synts utskottet vittna
om, att departementet icke gått till väga med den varsamhet och försiktighet,
som vårt lands ömtåliga läge borde hava gjort till eu bjudande
plikt. Utskottets anmärkning riktar sig i så måtto mot förutvarande utrikesministrarna
K. A. Wallenberg och A. Lindman, under vilkas ämbetstid
telegramförmedlingen för Tysklands räkning dels inleddes, dels fortgick,
och vilka alltså bära ansvaret för densamma.

Därjämte har utskottet emellertid, såsom den ovan givna framställningen
visar, särskilt uppmärksammat de åtgärder, som från utrikesministern
A. Lindmans sida vidtogos, sedan telegramförmedlingen blivit
bragt inför offentligheten. Vad som därom anförts i det föregående;
vittnar enligt utskottets uppfattning framför allt om, att det ej inom departementet
rått den klarhet över frågans allmänna läge och innebörd,
som man kunnat äga rätt att på detta håll förutsätta och som för eu
lugn och med Sveriges värdighet överensstämmande avveckling av densamma
varit av behovet i hög grad påkallad. Den bristande klarheten
röjde sig särskilt i försöken att avväpna den mot departementet riktade
kritiken genom åberopande av omständigheter, som i själva verket endast

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

i det fallet kunde tillmätas beviskraft, att man förbisåg det väsentligaste
i kritiken. Utrikesdepartementet var med ett ord sagt icke tillbörligt
rustat för de uppgifter, som den s. k. telegram affären ställde på detsamma.
Detta förhållande torde enligt utskottets mening väsentligen böra tillskrivas
allvarliga bristfälligheter i departementets arbetssätt. Det konstitutionella
ansvaret härför bär emellertid den vid ifrågavarande tillfälle
fungerande utrikesministern.

Det har slutligen också synts utskottet anmärkningsvärt, att frågan
om sättet för den s. k. telegramaffärens avveckling, vilken var av den
ömtåliga och för Sveriges förhållande till främmande makter betydelsefulla
natur, att den förtjänat att upptagas till behandling i statsrådet, uteslutande
handlagts av vederbörande departementschef.

På de skäl, som i det föregående anförts, har utskottet ansett sig
böra hos riksdagen göra anmälan mot förutvarande utrikesministrarna
K. A. Wallenberg och A. Lindman enligt § 107 regeringsformen.

Stockholm den 17 maj 1918.

På konstitutionsutskottets vägnar:
OTTO MANNHEIMER.

Reservationer.

Mot punkten l:o i utskottets memorial

dels av herrar Clason, Bellinder, von Mentzer, greve Alexander Hamilton,
greve Henning Wachtmeister, Räf, Hildebrand och Olsson i Broberg,

som anfört: .... , „ ..

Den av utskottet lämnade redogörelsen är i viktiga punkter ofullständig
och giver i följd därav icke någon riktig bild av fragans läge.

När yllefabrikanter tillätos konsignera sina ullaster till arméförvaltningens
intendentsdepartement, förbehöll sig detta i en eller annan
form, att ullen skulle stå till dess förfogande. Då »Helios» i december
1916 införväntades med last, som tillhörde dels kronan dels yllefabn -

Konstitutionsutskottets memorial Kr 15.

kanter, ingavs från dessas sida den 14 december eu hemställan, huruvida
arméförvaltningen ämnade begagna sig av sin rätt till förköp av
fabrikanternas del av lasten, eller om ullen kunde till dem utlämnas.
För det senare anfördes två skäl. Det ena, att största delen av den
ifrågavarande, fabrikanterna tillhöriga ullen utgjordes av för militära ändamål
mindre lämpliga kvalitéer. Det andra, att behovet av ull för fabrikanterna
var synnerligen trängande, ity att redan då -»av brist på sådan
betydande driftsinskränkningar måst företagas, varför det för fabrikanterna
och de av dem beroende talrika arbetarefamiljerna skulle medföra
synnerligen allvarliga följder, delvis rent nödläge», om den med »Helios»
inkomna ullen skulle undandragas dem. Uti deras inlaga begärdes därför,
att »respektive lastägare må fritt förfoga över sina partier». Inlagan
var undertecknad av ett ombud för yllefabrikantföreningens inköpskominitté,
vilket, såsom inlagan giver vid handen och vi på särskild förfrågan
fått bestyrkt, därvid avsåg samtliga lastägare.

Med anledning av denna inlaga inleddes förhandlingar, och sedan
arméförvaltningen hemställt, att därest utlämnande ägde ruin, vissa villkor
skulle fästas vid detsamma, medgav Kungl. Maj:t den 30 december 1916,
att fabrikanterna mot avgivande av viss förbindelse och på i övrigt av
arméförvaltningen föreslagna villkor skulle få disponera sina andelar av
ifrågavarande ullpartier. Detta bemyndigande undantager icke några av
fabrikanterna och gäller uppenbarligen, likasom dessas inlaga, »Helios’»
samtliga lastägare, för så vitt med dem betryggande villkor för utlämnandet
kunde avtalas. Detta Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1916
är av konstitutionsutskottet vid föregående riksdag redan granskat och
lämnat utan anmärkning, vadan decharge för detsamma redan är given.

Med en del av lastägarna kunde närmare överenskommelse genast
träffas. Den förbindelse, som de därvid avgåvo, men som utskottet icke
ansett nödigt infordra, innehöll, dels — vad utskottet omnämner — att varken
råvaran eller därav framställda fabrikat eller vid fabrikationen uppkomna
avfallsprodukter finge exporteras ur riket, dels även att, om arméförvaltningen
så påfordrade, den till fabrikanterna överlämnade ullen skulle förarbetas
i enlighet med av arméförvaltningen närmare träffade bestämmelser.
Vidare innehöllo villkoren vissa prisbestämmelser, bland annat om förarbetning
till visst pris av den del av ullen, som vore lämplig för framställning
av kommisskläde. Med andra lastägare, som dittills icke varit
leverantörer till kronan, dröjde uppgörelsen, och arméförvaltningen föreslog
då i februari 1917, att kronan med användande av sin förköpsrätt
skulle övertaga dessas parti. I särskild skrivelse hemställde då ägarna
av nämnda parti, vilket till större delen, likasom de redan utlämnade

Bihang till riksdagens protokoll It) 18. 5 sand. 13 käft. (Nr 15.) 2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

partierna, tillhörde en medlem av yllefabrikantföreningen, att också de
skulle utfå sina andelar av ullen. De meddelade härvid, att vanligt
kommisstyg icke kunde tillverkas av denna ull, och framhöllo även för
sin del sitt trängande behov av råvara. I upprepade repriser hade deras
fabriker måst helt eller delvis inställa driften av brist på råvara, och
skulle deras ull nu överlämnas åt annan fabrikant, stode de åter inför
samma hårda eventualitet och deras arbetare (omkring 400 personer) in
för arbetslöshet och nöd. Då arméförvaltningens intendents- och civila
departement i sitt av utskottsmajoriteten berörda utlåtande av den 1 maj
1917 återkallade sin tidigare gjorda hemställan om detta partis inlösen
till kronan och förklarade sig icke hava något att erinra mot, att även
detsamma utlämnades till ägarna, åberopade departementet såsom skäl
härtill dels det i hög grad svåra nödläge, som skulle uppkomma, därest
ullen ej utlämnades, dels även det nådiga brevet den 30 december 1916,
enligt vilket andra med samma ångare skeppade partier finare ull redan
utlämnats.

När departementschefen, statsrådet Åkerman härefter anmodade t. f.
chefen för intendentsdepartementet att utlämna ullen, har departementschefen
enligt vår uppfattning endast vidtagit eu verkställighetsåtgärd,
vars konstitutionella befogenhet grundade sig på det åberopade kung!,
brevet den 30 december 1916. Detta blir så mycket tydligare, om man
tar kännedom om de villkor, på vilka utlämnandet nu skedde. Under
utskottets handläggning av ärendet infordrades jämlikt § 46 RO från
arméförvaltningen uppgift om dessa villkor, men utskottsmajoriteten ansåg
icke nödigt att avvakta svaret före ärendets avgörande. Det har
emellertid nu inkommit och upplyser, att de fabriker, till vilka ull nu
utlämnades — och av vilka flertalet, likasom de i januari tillgodosedda
lastägarna, tillhöra yllefabrikantföreningen och således även på denna
grund måste inbegripas under 30-december-beslutet — fått avgiva alldeles
enahanda försäkringar som de förra, att icke till utlandet åte]''
utföra något av den ull, som komme att till dem överlämnas, detta gällande
vare sig oarbetad ull eller därav framställda fabrikat eller vid
fabrikationen uppkomna affallsprodukter, och att icke avhända sig något
av ifrågavarande ull eller därav framställda fabrikat eller uppkomna avfallsprodukter
utan att försäkra sig om, att desamma icke komme att
exporteras ur riket. Men även de hava därtill fått var för sig förbinda
sig, att, om arméförvaltningen så påfordrade det, av den till dem överlämnade
ullen förarbeta eller låta förarbeta det till en var utlämnade
partiet balar till kläde i den mån och till de tider, arméförvaltningen
kunde komma att bestämma.

Konstitutionsutskottets memorial Nr Jo.

I)«l, fram gar härav, vad sakens formella sida angår, att det a\
utskottet berörda utlämnandet endast inneburit eu tillämpning i visst
fall av det den 30 december 1916 träffade beslutet, vilket redan granskats
och vunnit decharge. Det framgår likaledes, vad dess reella betydelse
beträffar, dels att beslutets tillämpande i detta fall, likasom i de
föregående, varit framkallat av behovet att förekomma arbetslöshet och
nöd, dels att samtidigt betryggande garantier givits för, att intet av varan
eller därav uppkomna produkter finge exporteras, samt därjämte åt armélörvaltningen
förbehållits dispositionsrätt över det av ullen tillveikade
klädet. Vi hava därför ansett detta ärende icke böra föranleda anmälan
enligt £ 107 regeringsformen;

dels av herr K. J. Ekman, som med instämmande i övrigt i den
av herr Clason m. fl. vid denna punkt avgivna reservationen särskilt
vttrade följande:

Då den samtalsvis framställda anmodan att utlämna ifrågavarande
ullparti, som av dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet J. Åkerman
riktats till t. f. chefen för arméförvaltningens intendentsdepartement
och som uppenbarligen grundar sig på Kungl. Maj:ts i ärendet omförmälda
beslut den 30 december 1916, icke har karaktären av en regeringshandling,
utan intendentsdepartementets åtgärd att utlämna ullpartiet
skett på dess eget ämbetsansvar, finner jag skäl icke föreligga för framställande
av anmärkning uti det av utskottet ifrågasatta avseende.

II.

Mot punkten 2:o i utskottets memorial av herrar Clason, Bellinder,
K. J. Ekman, von Geijer, von Mentzer, greve Alexander Hamilton, Räf,
Hildebrand och Olsson i Broberg, vilka ansett, att uti ifrågavarande ärende*
anmärkning icke bort göras.

in.

dels av herrar Clason, Bellinder, von Geijer, von Mentzer, greve
Alexander Hamilton, Räf, Hildebrand och Olsson i Broberg, som anfört:

Utan att närmare ingå på detaljerna av de svenska åtgärderna och
förhandlingarna på Åland, vilka synas böra avslutas, innan en samlad
översikt av deras fortgång och resultat kan lämnas, hava vi beträffande
de av oss granskade protokollen icke kunnat undgå att finna två omständigheter
särskilt anmärkningsvärda. Den ena, att den väsentliga om -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

läggning, som den svenska expeditionen till Åland undergick, då den
under loppet av den 14 februari förändrades från en expedition, uteslutande
avsedd att hemföra flyktingar, till ett företag, åsyftande att åvägabringa
medling mellan olika parter, av vilka flere voro starkt beväpnade,
beslutades och verkställdes, utan att frågan härom varit föredragen i
någon form av statsråd. Den andra den, att sedan denna omläggning
verkställts, den svenske underhandlaren i Mariehamn trots upprepade
framställningar ställdes utan det stöd han begärt och i följd därav genom
hot från den ena partens, ryssarnes och rödgardisternas, sida fann sig
nödsakad att lägga Sveriges ord i vågskålen för att förmå den finska
skyddskåren till en uppgörelse, som för densamma var oförmånligare,
än som eljes behöft bliva fallet. Vi hava ansett, att detta varit till
skada för Sverige. På dessa grunder hava vi yrkat anmälan enligt § 107
RF mot föredragande departementschefen, statsrådet friherre Palmstierna;

dels av herr K. J. Ekman, som anfört:

I skrivelse till vederbörande statsråd den 7 mars 1918 begärde
konstitutionsutskottet att för granskning få till sig överlämnade de protokoll
i statsråd, särskilda protokoll och protokoll i kommandomål som förts
angående Sveriges undsättningsexpedition till Åland och vad därmed
sammanhänger ävensom angående de därstädes förda, eller eljest omförmälda
företag avseende, underhandlingar samt träffade avtal, jämte samtliga
till dessa ärenden hörande handlingar.

I följd härav hava till utskottet överlämnats följande handlingar:

protokoll över ett sjöförsvarsärende den 13 februari 1918;

8 » » den 18 februari 1918;

» sjöförsvarsärenden den 19 februari 1918 nr 4 och 5;

» sjöförsvarsärenden den 22 februari 1918 nr 8 och 36;

» lantförsvarsärenden den 22 februari 1918 nr 92
jämte en till ärendet nr 8 hörande bilaga:

» ett sjöförsvarsärende den 23 februari 1918;

» lantförsvarsärenden den 23 februari 1918 nr 1, 2, 3,
4, 5 och 6;

» civilärenden den 26 februari 1918 i vad det rör ett
Älandsexpeditionen avseende ärende;

» sjöförsvarsärenden den 1 mars 1918 nr 42, 43, 44
och 45 jämte en till ärendet nr 42 hörande bilaga;

* » lantförsvarsärenden den 8 mars 1918 ang. transport

av ryskt krigsmanskap till Fristad hed samt ang.
ett under nr 105 i samma protokoll upptaget ärende
jämte vissa härvid fogade bilagor;

KonstitutionHutskottets memorial Nr 15.

protokoll över sjöförsvarsäreliden den 8 mars 1918 nr 14 och 38;

den 12 april 1918 nr 7;

» » » den 16 april 1918 nr 6;

» » » den 19 april 1918 nr 13, 14

och 15;

den inom sjöförsvarsdepartementet utarbetade, den 6 mars 1918
från trycket utgivna redogörelsen för Ålandsuppgörelsen (blå boken);
samt

åtskilliga till ärendet hörande telegram, rapporter och övriga handlingar.

Sedermera har på särskild begäran till utskottet överlämnats dels
avskrift av tre från statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
till högste befälhavaren för kustflottan den 18 och 20 februari 1918 avsända
telegram, dels ock skriftlig uppgift från nämnde departementschef
angående tidpunkten för mottagandet av ett i blå boken å sid. 6—7 omnämnt
telefonmeddelande från Finlands representant i Stockholm, verkliga
statsrådet Gripenberg angående ett från högste befälhavaren för
Finlands stridskrafter, generalen baron Mannerheim ankommet telegram.

Härförutom har utskottet anhållit att få till sig överlämnade handlingarna
rörande de i den blå boken om Ålandsuppgörelsen omnämnda
förhandlingarna med finska legationen i Stockholm angående den finska
skyddskåren på Åland; i anledning varav genom vederbörande statsråd
det besked lämnats, att några sådana handlingar icke funnes.

Den redogörelse för expeditionen, som innehålles i blå boken, är i
vissa hänseenden ofullständig och i andra hänseenden av sådan beskaffenhet,
att den icke lämnar en fullt tillförlitlig bild av händelseförloppet.
Då emellertid huvuddragen av vad som förekommit äro genom densamma
kända, beröras här nedan endast vissa omständigheter, som äro ägnade
att ådraga sig en särskild uppmärksamhet.

Därvid framträder först den omständigheten, att expeditionens uppgift,
utan något därom av Kungl. Maj:t fattat beslut, blivit huvudsakligen
genom chefens för utrikes ärendena, excellensen Hellners, och chefens för sjöförsvarsdepartementet,
friherre Palmstiernas åtgöranden väsentligt utvidgad.

Enligt protokollet över sjöförsvarsärenden den 13 februari 1918
beslöt Kungl. Maj:t nämnda dag, att en expedition skulle i enlighet med
de närmare bestämmelser, som i kommandoväg komme att utfärdas, avgå
till Åland för »avhämtande av de svenska undersåtar och ålänningar,
vilka på grund av där rådande förhållanden önskade bliva överförda till
Sverige».

Expeditionen bestod av Stockholms Isbrytare I och ångfartyget

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

Runeberg under befäl av kommendörkaptenen av 2:a graden H. Åkermark.
Samtidigt beordrades pansarbåten Thor under befäl av kommendörkaptenen
av l:a graden G. Starck att avgå till Ålands skärgård för att understödja
nämnda expedition. I de för såväl Starck som Åkermark
samma dag utfärdade instruktionerna angavs expeditionens ändamål i
överenststämmelse med Kung]. Maj:ts nämnda beslut samt beordrades
fartygen att efter uppdragets fullgörande återvända till Stockholm.

Redan följande dag den 14 på middagen inledde emellertid utrikesministern
förhandlingar med den av folkkommissariernas råd i Retrograd
utnämnde representanten i Stockholm herr Y. Vorovsky angående
möjligheterna att avvända våldsamheter på Åland och åstadkomma
ögruppens utrymmande av de därstädes ännu kvarliggande ryska trupperna.
Herr Vorovsky förklarade sig därvid villig att avresa till Åland
för att avstyra sådana våldsamheter och förmå de ryska trupperna att
avresa; och meddelade utrikesministern, att svenska regeringen i sådant
fall vore beredd att eventuellt ställa fartyg till förfogande för sagda
truppers överförande till rysk hamn. Kl. 6‘4o e. m. samma dag avsände
sjöministern telegrafiskt meddelande härom till fartygschefen å Thor
kommendörkapten Starck. Telegrammet var av följande lydelse: »Petrogradregeringens
sändebud Vorovsky avreser i morgon med en jagare för
att förmå de ryska soldaterna på Åland att avstå från våldsamheter och
avresa eventuellt med svenska fartyg från Åland. Meddela ortsbefolkningen
och om möjligt de ryska soldaterna detta jämte följande telegram
från Vorovsky. Sjöministern.» Telegrammet från Vorovsky var
ställt till ryska kommissarien eller kommendanten i Mariehamn och innehöll
underrättelse om Vorovskys ankomst och ändamålet med hans resa.
Redan förut hade sjöministern i telegram till kommendörkapten Starck
den 14 februari kl. 2.30 f. m. betonat, att »endast i yttersta nödfall och
så vitt möjligt först sedan order inhämtats från sjöministern får våld
användas».

Underhandlingar med den ryska militären påbörjades följande
dags förmiddag. Samtidigt anmodades den på Åland befintliga finska
skyddskåren (vita gardet), som — flyktande från Nystad — över isen ankommit
från Kumlinge och besatt nordöstra delen av fasta Åland, att
under viss tid inställa sina operationer till förebyggande av fientligheter,
medan underhandlingarna pågingo. Senare kallades jämväl delegerade
från skyddskåren till förhandlingarna.

En omständighet — utöver den nyss omnämnda — som härvid
synes anmärkningsvärd är, att ehuru företaget uppenbarligen på det närmaste
komme att beröra såväl den åländska befolkningen som förhållan -

Konstitutionsutskottet» memorial Nr 15.

lf>

det mellan finska stridskrafter och den på Aland befintliga ryska militärmakten,
sä vitt av handlingarna framgår, hänvändelse till Finlands härvarande
representant icke gjorts innan medlingen inleddes. Först sedan
kommendörkapten Starck den 16 februari kl. 3.so e. m. intelegraferat, att
förslag till överenskommelse träffats mellan herr Vorovsky samt representanter
för den åländska befolkningen och att det vore angeläget att
finska regeringen och general Mannerheim förmåddes att godkänna fördraget,
fann sig den svenska »regeringen» (blå boken sid. 4) föranlåten
att genom ministern för utrikes ärendena sätta sig i förbindelse med
Finlands representant i Stockholm, verkliga statsrådet Gripenberg, för
samråd angående det inträffade läget. Efter konferens mellan honom,
ministern för utrikes ärendena och sjöministern avsändes den 17 febr.
kl. 5-05 e. in. till kommendörkapten Starck följande telegram: »Svenska

regeringen åtager sig att bevaka rysk krigsmateriel och annan rysk egendom
på Åland intill dess uppgörelse i vederbörlig ordning träffas. Om
detta accepteras å bägge sidor äger ni kvarlämna en officer och nödigt
antal vaktmanskap. Finlands sändebud har godkänt detta. Sjöministern».
Något beslut av Kungl. Maj:t angående ett sådant åtagande eller
över huvud om träffande av överenskommelse med Finlands sändebud
rörande svenskt ingripande på Åland föreligger icke.

Samtidigt med nyssnämnda telegram avläts till kommendörkapten
Starck på statsrådet Gripenbergs begäran ett så lydande telegram: »Nystads
skyddskår uppmanas godtaga det svenska erbjudandet under av
Sveriges regering gjord förutsättning. Gripenberg, Finlands sändebud i
Sverige, meddelar detta. Sjöministern.» Skyddskåren ansåg sig emellertid
icke kunna ingå på den ifrågasatta överenskommelsen — som enligt
ett av kommendörkapten Åkermark framställt förslag innefattade
kårens avlägsnande från Åland inom två veckor efter ryska garnisonens
evakuering — utan order därom från finske överbefälhavaren general
Mannerheim. Belysande härutinnan äro följande telegram: 1) från

kommendörkapten Starck till sjöministern, av denne mottaget den 18
februari kl. 0.45 f. in. »Skyddskåren anhåller om general Mannerheims bekräftande
på statsrådet Gripenbergs uppmaning att senast 14 dagar efter
ryska garnisonens evakuering avresa från Åland och därefter lämna
ögruppens försvar åt lokala skyddskåren» — —; 2) från sjöministern

till Starck den 18 febr. kl. 0''45 f. m.: »Gör alla ansträngningar för att
åstadkomma inställande av fientligheterna. Svenska regeringen förmedlar
telegrammen till Mannerheim, underrätta skyddskåren;» 3) från Starck
till sjöministern, av denne mottaget den 18 febr. kl. IF20 f. m. »— —
Anhåller att order utverkas från Mannerheim, att skyddskåren omedel -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

bart lämnar Åland»; 4) från Starck till sjöministern samma dag, av
sjöministern mottaget kl. 1 e. m.: »Ytterligare samtalat med Åkermark,

som meddelar, att skyddskåren går in på villkoren under förutsättning
av Mannerheims bifall — —»; 5) från sjöministern till Starck, avsänt

samma dag kl. 2.30 e. m. »— — Vi avvakta Mannerheims svar».

Sent på natten mellan den 19 och 20 febr. begärde statsrådet
Gripenberg — uppenbarligen under intrycket av ett förut på dagen ankommet
telegram, att ryssarna från skyddskåren återtagit Godby — att
få följande telegram avsänt: »Till Nystads skyddskår. Då eder ställ ning

synes ohållbar och utsikt till snar hjälp icke finnes, tillråder jageder
på det livligaste att gå ombord på de svenska fartygen. Gripenberg».
Den 20 febr. kort före kl. 11 ingick meddelande att uppgörelse
träffats under natten samt att skyddskårens svar begärts före kl. 9 f. m.
Detta meddelande överlämnades kl. 1 e. m. till finska legationen genom
en adjutant i sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition.

Följande telegram växlades därefter:

Kl. 2.35 e. m. mottog sjöministern från Starck detta telegram:
»Skyddskåren har i sitt svar meddelat, att den vill förhandla på den av
svenska regeringen godtagna grundsatsen om ömsesidig utrymning med
vapen. Åkermark söker nu medla. Starck.»

Kl. 3.25 e. m. svarade sjöministern: »Båda parter få embarkera

med vapen. Sjöministern.»

Kl. 4.50 e. in. mottog sjöministern: »Åkermark telegraferar: Får

jag garantera såsom villkor vid fredsslutet, att vita gardet bortföres från
Åland av svenska fartyg, varvid deras egna vapen överlämnas till svenska
myndigheterna? Ryska soldatrådets ultimatum är detta, att om ej klart
inom tre timmar svarar soldatrådet ej för ordningen. Jag tror, att saken
kan ordnas såsom ovan utan blodsutgjutelse. Starck.»

Kl. 4.55 e. in. svarades: »Eder framställning om garanti bifalles.

Sjöministern.»

Härefter heter det i blå boken (sid. 6—7):

»Kl. 5.25 ingick så telegram (bil. 45), att fredsöverenskommelsen
träffats mellan vita gardet och ryssarna. Emellertid hade under middagen
meddelande telefonledes lämnats från finska legationen, att det
uttalande, vilket, som ovan nämnts, begärts från general Mannerheim,
nu, ehuru för sent, ankommit, och kom detsamma sjöministern till hända
först efter det nyssnämnda telegram om fredsslutet ingått (bil. 46). Under
dessa omständigheter och då det icke var uteslutet, att telegrammets
avsändande kunde åstadkomma fientligheternas förnyande med därav
möjligen följande ödeläggelse av Mariehamn, befolkningens utsättande

Konstitutionsutskottet» memorial AV lä.

för våldsdåd och deri finska skyddskårens tillintetgörande, samt då general
Mannerheims telegram stod i strid med Finlands härvarande representants
tidigare samma dags morgon framförda uppmaning, underrättades
statsrådet Gripenborg, att svenska regeringen icke ville genom
detta telegrams befordran förmedels flottans fartyg gorå sig medansvarig
i de följder, vilka i så fall kunde uppstå.

General Mannerheims telegram var av följande lydelse: Beder

meddela Nystads skyddskår vapen färdiga avgå över Kankaanpää Nystad
och möte? Ytterligare kunde sändas båt därest tydlig anvisning om
inlopp, avlastningsplats, eventuellt lots genom eder tillsändes oss. För
Finlands unga armé hederssak att med egna krafter befria Åland. Doktor
Rosenlew, Amoff Andersson beful!mäktigas underhandla med ryssarna
om avväpning. Definitiva förslag underställas mitt avgörande. Mannerheim.

Det i blå boken omnämnda, kl. 5.25 ingångna telegrammet är i
texten icke fullständigt återgivet. 1 bilagan nr 45 har det följande lydelse:
»Preliminär fredsöverenskommelse träffad mellan vita gardet och rysrarna.
Går i land för telefonsamtal. Starck.

Kl. 6''4ö e. in. mottog sjöministern ett telegram från Starck upptagande
fredsvillkoren i huvudsak jämte underrättelse att Åkermark avrest
till vita gardets högkvarter »för att övertala dem antaga fredsvillkoren.
»

Kl. <S e. in. avsände sjöministern till Starck följande telegram:

Förstår ej det sista meddelandet, att preliminär fredsöverenskommelse
träffats. Sjöministern.»

Detta telegram följdes kl. 9.ro e. in. av ett annat från sjöministern
till Starck så lydande: Under hand meddelas att, därest finnarna desar meras,

kunna de återfå vapnen, sedan de kommit till svenskt territorium.
Ni får förtroligt begagna detta till förhandlingarnas slutförande. Sjöministern.
»

Kl. 11 e. in. ingick från Starck följande svarstelegram: »Får till
förklaring av telegrammen anföra, att det första gällde preliminär överenskommelse
med skyddskårens representanter i Mariehamn, det andra
om Åkermarks resa definitiv uppgörelse med kårstaben. Starck.»

Av kommendörkapten Åkermarks den 2 mars 1918 avgivna rapport
angående fredsförhandlingarna framgår, att Åkermark på eftermiddagen
den 20 februari låtit till vita gardet överbringa en skrivelse av
innehåll bland annat, att för den händelse vita gardet ej ville ingå på
de förut under dagens lopp överlämnade villkoren för fredsslut, ansåge
sig den svenska regeringen ej längre skyldig ställa fartyg till vita gar Bihamj

till riksdagens protokoll 1918. 5 sand. 13 höft. (Nr 15.) 3

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

dets förfogande för bortföring från Åland till Finland; varefter i rapporten
vidare yttras: »De delegerade för vita gardet och soldatrådets
representanter jämte ryska och svenska regeringens ombud avreste därefter
till vita gardets högkvarter i Harasby, där fredsförslaget diskuterades
inom gardets stab med resultat, att fredsfördraget kl. 12 på natten
mellan den 20 och 21 februari undertecknades av båda parterna i Godby
gästgivaregård.»

Med anledning av förfrågan från konstitutionsutskottet angående
tidpunkten för mottagandet av det i blå boken å sid. 6—7 omnämnda
telefonmeddelandet frän statsrådet Gripenberg, ingick till utskottets ordförande
från sjöministern den 10 maj 1018 följande svar: »Med anled ning

av Eder ärade skrivelse till statsrådet B. Petrén får jag under hänvisning
till den uppgift som lämnats å sid. 6 och 7 uti blå boken om
Ålandsuppgörelsen angående när omförmälda telegram kom undertecknad
tillhanda ytterligare meddela, att begäran om telegram befordran
telefonledes mottogs av chefen för kommandoexpeditionen och av honom
nedtecknades utan angivande av klockslag. Efter av mig gjord förfrågan
har man inom kommandoexpeditionen erinringsvis trott sig kunna
förlägga tidpunkten för mottagandet till ett-tiden på middagen och har
anteckning härom gjorts å den bland handlingarna förvarade maskinutskriften
av de ursprungliga anteckningarna, vilka icke bevarats av nämnde
chef.»

Vad angår de i general Mannerheims telegram omnämnda ombuden
Kosenlew och Andersson upplyses i blå boken, att med den av Kungl.
Maj:t den 18 februari beslutade transporten av svenskt vaktmanskap till
Eckerö på begäran av Finlands representant i Stockholm följt även dessa
två personer, vilka enligt uppgift skulle med direktiv från legationen
sätta sig i förbindelse med den finska skyddskåren. Dessa ombud framkommo
till Eckerö den 19 febr. omkring kl. 2 e. m. Några direktiv synas
emellertid icke hava tillställts dem, sannolikt på grund av frånvaron av
meddelanden från general Mannerheim. Den 21 febr. kl. 5.20 e. m.
ingick nämligen till sjöministern från kommendörkapten Starck följande
telegram: »De finska ombuden anhålla att få följande meddelande

framfört till finska legationen i Stockholm: 1 de underhandlingar, som

nu lett till överenskommelse mellan de stridande parterna, ha vi ej
deltagit i avsaknad av utlovade instruktioner. Då vår närvaro här numera
är onödig anse vi bäst återvända med första lägenhet antagligen
lördag. Rosenlew, Andersson.»

Det torde få anses synnerligen anmärkningsvärt att sålunda —
oaktat sjöministerns i telegram den 18 febr. givna löfte att förmedla tele -

Konstitution*utskottet» memorial Nr !•>.

1!»

gram växlingen med general Mannerheim dennes pa middagen den 20
februari ankomna meddelande till den honom underlydande skyddskären på
Åland icke blivit till kären framfört.

Av handlingarna framgår, att iiven ett par meddelanden frän .skyddskårens
underhandlare i Mariehamn — dock såsom det synes på grund
av fullgiltiga skäl — lämnats obefordrade. Till svenske konsuln därstädes
överlämnades nämligen den 18 februari av eu utav dessa underhandlare,
herr E. Grönblom, ett till finska legationen i Stockholm ställt
telegram om isbrytaren Sampos avsändande till Eckerö. Detta telegram
blev »såsom innebärande eu mot ryssarna oneutral handling» på kommendörkapten
Åkermarks tillsägelse ej avsänt, varom herr Grönblom av
konsuln underrättades. Samma dag begärdes av en annan av underhandlarna,
friherre von Alfthan, överbringandet till befälhavaren för den
svenska eskadern vid Eckerö av eu skrivelse med protest emot att friherre
von Alfthan föregående dag av ryssarna överfallits och arresterats samt med
begäran om skrivelsens överlämnande till, bland andra, svenska regeringen
samt Finlands sändebud i Stockholm för utverkande av skydd. Skrivelsen
kunde emellertid pa grund av pågående strider ej överbringas.

Tyvärr kunde neutralitetskraven gent emot ryska garnisonen ej
lika effektivt upprätthållas som gent emot vita gardet. 1 den i blå boken
intagna, av kommendörkaptenerna Starck och Åkermark gemensamt avgivna
redogörelsen för förhållandena på Åland den 16—21 februari inhämtas,
att ryssarna genom de goda förbindelserna med Åbo lätt kunde
erhålla förstärkningar frän fastlandet och att sådana, bestående av rödgardister
och personal för artilleriets ledning, vid de första underrättelserna
om fientligheter från skyddskårens sida tillkallats. Sådana förstärkningar
anlände också, nämligen den 17 och 18 (med isbrytaren Murtaja)
omkring 175 rödgardister och ett 50-tal artillerister samt den 25 omkring
600 rödgardister.

Den 16 februari sent pa kvällen hade mellan delegerade för ryska
garnisonen och vita gardet överenskommelse om fortsatt stillestånd träffats
på villkor, bland andra, att Murtaja, som med rödgardister och trupper
var på väg från Åbo, skulle stoppas vid Degerby. Under följande dags
förhandlingar rörande fredsöverenskommelsen ingick emellertid underrättelse
att Murtaja lämnat Degerby och styrde mot Lumparfjärden. Om
det avbrott i förhandlingarna, som därav föranleddes, yttra Starck och
Åkermark i nämnda redogörelse: »Vid tiden för den svenska medlingens ingripande
hade skyddskåren besatt nordöstra delen av Åland och förlagt
sitt högkvarter till Finnby. Uppmuntrad av de lätt vunna framgångarna,
hoppades ledningen tydligen att kunna tvinga ryssarna att lämna Åland

Konstitutionsutskottet* memorial Nr 1/j.

och därvid förmå dem kvar!ämna större delen av sina förråd och vapen,
vilket också framgår av det förslag till fördrag, som av dess representanter
framlades vid första allmänna sammanträdet i Mariehamn den 17.
Om förhandlingarna nämnda dag långt, fått fortgå, hade säkerligen också
Alands utrymmande kommit att äga ram i huvudsaklig överensstämmelse
därmed och på ett för alla parter tillfredsställande sätt. Genom att
Murtaja med rödgardister, mot träffad överenskommelse, under förhandlingarna
fortsatte förbi Degerby mot fasta Åland och därav föranledde
skyddskåren att å sin sida bryta stilleståndet genom att anfalla Godby
förorsakades alla de strider och förvecklingar, som sedermera ledde till
att ryska garnisonen, förbittrad över striderna, uppsatte de fredsvillkor,
som slutligen godkändes.''

Åtgärder vidtogos omedelbart för att söka stoppa Murtaja. Samtidigt
intelegraferades förfrågan till sjöministern, huruvida kraftåtgärder
Unge vidtagas till Älandsbefolkningens skydd. Sjöministerns svar innehöll,
att Vorovsky skulle anbefallas avstyra Murtajas ankomst och ingripande.
Av Åkermarks rapport den 2 mars 1918 framgår vidare följande:
Den 18 februari vid S-tiden på morgonen underrättade svenske konsuln
i Mariehamn, att röda gardet intågat i staden och företagit häktningar,
varför herr Vorovsky anmodades förmedla förbindelse mellan Åkermark
och röda gardets chef, på det att Åkermark måtte kunna förhandla med
denne angående röda gardets återresa till Åbo. Något sammanträffande
med denne diet erhöll Åkermark aldrig, utan begav sig herr Vorovsky
i stället med honom och medlemmar av soldatrådet sannolikt till soldatklubben,
där förhandlingar ägde rum med resultat att herr Vorovsky, da
Åkermark omkring kl. V212 f. m. träffade honom, kunde meddela, att
ryssarna och röda gardet beslutat anfalla vita gardet och fördriva det
från Åland samt att röda gardet skulle avgå till fronten. Vid telefonsamtal
kl. 9 och 11 f. m. med kommendörkapten Starck redogjordes för
ställningen och begärdes, att förstärkningstrupper skulle hållas beredda
avgå till Åland.

Med anledning härav växlades den 18 följande telegram:

1) Till sjöministern från fartygschefen å Thor ankommet kl. 9. v.
i. in.: »Efter Ålands eventuella utrymmande kommer den vapenlösa befolkningen
att stå värnlös mot maroderande band från fastlandet. Hemställer
om ej klokt att översända beväpning för mindre skydds- eller
ordningsstyrka, förslagsvis 500 man, att efter utrymningen* tillställas
Åländska myndigheterna mot förpliktelse att vapnen uteslutande användas
för lokalskydd. Starck.»

memorial AV lö.

2) Till sjöministern tran fartygschefen ä Thor ankommet, kl. h.3.->
f. in.: »Underhandlingarna återupptagas kl. 10 f. in. Starck.»

3) Till fartygschefen å Thor från sjöministern avgånget kl.

f. m.: »Edert förslag om vapen till lokal skyddsvakt accepteras. Påminner
om föregående förslag om svenskt vaktmanskap för bevakning. Sjöministern.
»

4) Till fartygschefen a Thor från sjöministern avgånget kl. 11.5
f. m.: »Meddela till finnarna såsom upplysning, att general Mannerheim
själv i förra veckan begärde svenska regeringens hjälp för att sjöledes
överföra skyddskåren från Åland över Sverige till Finland. Således torde
intet tvivel råda, att han även nu gillar vårt erbjudande. Gripenberg
upprepar sin anmaning till skyddskåren. Sjöministern.»

5) till sjöministern från fartygschefen å Thor ankommet kl. 11.20
f. in.: »Talat med Åkermark. Fientligheterna tillfälligt inställda. Inställda
förhandlingar börja med ryska soldatrådet. Skyddskårens representanter
i Mariehamn häktade, internerade i hotellet. Stå under Åkermarks
skydd. Murtaja ankommit Mariehamn med två hundra rödgardister,
som fordra lösgivande av några häktade rödgardister. Soldatrådet
lovat skydda Ålands fredliga befolkning även mot rödgardister. Ryska
generalstaben anbefallt utrymning, soldaterna vilja i allmänhet avresa, men
matroserna önska slåss. Anhåller att order utverkas från Mannerheim,
att skyddskåren omedelbart lämnar Åland. Föreslår att svenska regeringen
åtager sig att om behövligt med maktmedel svara för utrymningens
verkställande och att härunder skydda såväl ryssar som skyddskår mot
anfall av andra parten; 1,000 man i så fall behövliga. Ett kompani
med kulsprutor önskvärt genast. Närvaro av trupper skulle säkert påskynda
förhandlingarna. Intet känt om verkan av beskjutningen av
Godby. Starck.»

6) Till sjöministern från fartygschefen å Thor ankommet kl. 1
e. in.: »Ytterligare samtalat med Åkermark, som meddelar att skyddskåren
går in på villkoren under förutsättning av Mannerheims bifall.
Konferens med ryssarna pågår. Beordrat Åkermark föreslå en neutral
zon, vilken ställes under svensk bevakning. Behöver det begärda kompaniet
för detta ändamål. Har för litet folk. Önskvärt att snarast få
övertransportfartygen så att utskeppningen kan börja. Ryssarna cirka
2,000 man. Starck.»

7) Till fartygschefen ä Thor avgånget kl. I.15 e. in.: »Transportfartygen
klargöras. Sjöministern.»

8) Till fartygschefen å Thor frän sjöministern kl. 2.bo e. m.: »Kan
lilla Isbrytaren taga in fartyg till Eckerö eller erfordras stora Tsbryta -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

ren härför. Varför skjutes det. Vi avvakta Mannerheims svar. Sjöministern.
»

9) Till sjöministern från fartygschefen å Thor ankommet kl. 3.15
e. in.: »Samtalat med två ålänningar, sända från skyddskåren. Godby
intogs i går kl. 8 e. in. Cirka 130 fångar. Skyddskåren framryckte till
Gölby, där den möttes av artillerield, retirerade till Godby, små förluster;
framhöll allvarligt för de utskickade att förmå skyddskåren till lugn.
Artillerield i dag vid 12-tiden, detaljer okända. Starck.»

10) Till sjöministern från fartygschefen å Thor ankommet kl. 3.i»
e. in.: »Löjtnant Falkman avsedd kvarlämnas efter utrymningen. Större
vaktstyrka ej behövlig. Avsikten vid förhandlingarna på Thor var att
de Åländska myndigheterna svara för bevakningen och att svenska statens
ombud endast skall finnas till hands för att i Sveriges namn nedlägga
protest mot varje kränkning av överenskommelsen. Starck.»

11) Till sjöministern från fartygschefen å Thor ankommet kl. 3.20
e. in.: »Åkermark meddelar: Ryssarna börja anfalla för att tvinga vita
gardet att giva sig. Jag har meddelat soldatrådet, att svenska regeringen
önskar hindra vidare blodsutgjutelse, och att förstärkningstrupper äro
på väg till Ålaud för att kunna skydda vita gardet vid deras embarkering
å de svenska fartygen efter eventuell inställelse av fientligheterna.
Omkring 100 polacker, som ej önska deltaga i striderna, hava ställt sig
under mitt beskydd, vilket jag antagit, intill dess svenska regeringens
medgivande härom erhållits. Efterhör om sådant medgivande kan erhållas.
Deras önskan är då att snarast möjligt få embarkera å svenska
fartyg. Ytterligare svenska trupper böra hållas beredda att avsändas till
Åland för mitt och befolkningens skydd. Åkermark. — Med anledningav
ovanstående anhålles enträget om det begärda kompaniet, om transportfartyg
för att i nödfall kunna härbärgera flyktingarna, samt att ytterligare
trupper hållas i beredskap, Starck.»

12) Till sjöministern från fartygschefen å Thor ank. kl. 4 e. in.
Åkermark rapporterar: ryssarna intaga numera aggressiv hållning. Mera

makt bakom önskvärd. Röda gardet lämnat Mariehamn på väg nordvart.
Han begär skyddstrupp om 25 man till Mariehamn. Jag anser olämpligt
avsända sådan, dä deras egenskap av svenska statens medlare bör
garantera deras otänkbarhet. Lilla isbrytaren bryter i dag ränna.
Starck.»

13) Till fartygschefen ä Thor från sjöministern avg. kl. 4.40 e. m.
>125 man och 8 kulsprutor avgå snarast möjligt. Sjöministern.»

14) Till sjöministern från fartygschefen å Thor ank. kl. (i.10 e. in.:
»Skyddskåren uppnått Näfsby fem kilometer från Marsund. Söker ge -

Konstitution »utskott et* memorial Nr !■>.

•ia

nom ortsbefolkningen sända bud, att de om möjligt taga sig över till
Eekerö och embarkera Runeberg, svarar sedan för deras säkerhet. Starck.

15) Till fartygschefen å Thor frän sjöministern, avg. kl. 7.25 e. in.:

Den militära styrka, vilken står under Ed befäl, får under striden endast
brukas till skydd för svenska undersåtar och ålänningar, vilka söka
tillflykt vid fartygen, samt för att hålla ordning vid eventuell embarkering
av vita gardet och ryssarna. Ni skall låta Eder angeläget vara att
icke uppträda på något sätt, som åsidosätter Sveriges opartiska neutralitet.
Trupp får ej under föreliggande situation landsättas utom i nödfall
och för nämnda ändamål samt bör såvitt möjligt sjöministerns medgivande
först inhämtas. Ingå ryska eller polska trupper få ombordtagas
utan Vorovskys uttryckliga medgivande. Det flyende vita gardet får
ombordtagas och avväpnas ombord, varefter Runeberg skall avgå till
utanför Signildsskär. Sjöministern .

16) Till fartygschefen å Thor från sjöministern avg. kl. 8,20 e. in.:
»Kustflottans första division avgått från Karlskrona i dag till Arholma.
Sjöministern».

17) Till sjöministern från Åländsk station via Vaxholm ank. kl.

9.no e. m.: »Har beg trupp avgått — — Allt väl, Åkermark».

Av Åkermarks framställning i rapporten den 2 mars inhämtas, att
striderna på e. m. den 18 februari, särskilt efter mörkrets inbrott, syntes
hava utfallit till vita gardets förmån, vilket sannolikt blivit förstärkt med
ålänningar. På kvällen var stämningen i soldatrådet tydligen mycket
nervös. Vid 10-tiden blev Åkermark i sitt rum uppsökt av herr Vorovsky
och medlemmar av soldatrådet, vilka hotade med bombardemang av
Mariehamn, såvida ej garantier inom två timmar gåves, att stadens invånare
ej skulle lämna vita gardet bistånd. Åkermark anmodade emellertid
Vorovsky att fortsätta försöken med en fredlig avveckling och erbjöd
honom all den hjälp härför som från Åkermark kunde lämnas, och
gick herr Vorovsky in härpå.

Den 19 på f. m. avsände Åkermark kapten Ottosson till Eekerö
för att för fartygschefen ä Thor framlägga muntlig rapport om händelserna
samt ånyo begära skvddstrupps avsändande för konsulatet, enär
konsuln upprepade gånger anhållit därom och Åkermark själv ansåg förhållandena
nu påkalla dylik, ävensom för att anmoda kommendörkapten
Starck göra allt för att åstadkomma stillestånd från vita gardets sida.

Vid 6-tiden på eftermiddagen återvände kapten Ottosson till Mariehamn
medförande eu .skrivelse från vita gardets stab, vari framställdes
förslag om förhandlingarnas återupptagande. Skrivelsen var av följande
lydelse: »Till kommendörkaptenen herr Åkermark. Det meddelande sta -

Konstitutionsutskottets memorial Nr It).

fetten från herr kommendörkapten Åkermark framfört har staben för »Vita
gardet» vid sitt sammanträde den 18 februari 1918 beslutit med tacksamhet
taga del av. Edert förslag, att upptaga förhandlingarna mellan ryska garnisonen
på Åland och oss på basen av att svenska regeringen övertager
garantier för att den ryska garnisonen på Åland överföres med vapen och
utrustning av svenska regeringen till sitt eget land. Kvarlämnad rysk
krigsmateriel ställes under svenska statens kontroll och får ej användas å
någondera sidan i de nu pågående strider i Finland. Angående »Vita
gardets» överföring förbehålla vi oss rättighet att närmare överenskomma
med vår högste överbefälhavare general Mannerheim, och ifall våra
trupper få order att överföras taga vi med tacksamhet emot Edert erbjudande.
Vi hava i dag såväl till Verkställande kommittén’ som till
våra delegerade i Mariehamn avlåtit följande skrivelse: På grund av att
den ryska militären erhållit förstärkning (Murtaja med 200 man) och
båten närmat sig Mariehamn, ansågs överenskommelsen från den IG
februari från ryska sidan bruten och gavs befallning att övergå den
första demarkationslinjen och intaga den andra Tingö—Ämnas-—Bainböle
§ 4 i vårt förslag till övenskommelse, vilket utfördes kl. 9 e. in. På
grund av de från Degerby erhållna meddelanden, att den ryska militären
ej mottagit det röda gardet och ej beväpnat detsamma, anser staben för
undvikande av blodsutgjutelse och förhärjningar sig kunna återupptaga
förhandlingarna med ryska militären på Åland angående Alands evakuering.
Staben garanterar, att enligt § 4 den inom demarkationslinjen
befintliga ryska militären, ifall underhandlingarna fortsättas, kunna vidare
befordras över Mariehamn eller Eckerö. Vita gardets stab. Statschef
J. Fabritius. På denna handling hade kommendörkapten Starck tecknat:
«De delegerade, som överbringat skrivelsen, förbinda sig genomdriva,
att skyddskåren går med på att borttransporteras samtidigt med ryssarna,
men ej före dem. Starck.

Under förmiddagen den 19 syntes ryssarna hava avsevärt förbättrat
sina ställningar och genom återtagande av Emkarby avskurit vita
gardet från förbindelserna med Eckerö.

Åkermark hade på middagen satt. sig i förbindelse med herr Voro vsky
och anmodat honom att föreslå soldatrådet inkomma med förslag'' till
uppgörelse. Ett sådant inkom även. Vita gardets representanter i Mariehamn
utarbetade i sin ordning ett motförslag. Förhandlingar pågingo
sedan hela eftermiddagen. Vid 8-tiden på kvällen hade soldatrådet och
herr Vorovsky godkänt ett förslag till avtal om fredsslut. De vitas delegerade
hade emellertid under förhandlingarna inlämnat en anmälan om
att de, på grund av att de voro avskurna från förbindelsen med sin stab,

Konstitutionsutskottets memorial AV lä

ej kunde såsom delegerade deltaga i överläggningarna och sålunda ej
heller underskriva det uppgjorda förslaget till fredsavtal. Enär detsamma
innehöll bestämmelser dels om ryssarnas partiella överförande till Åbo,
dels om att vita gardet skulle å Eckerö avlämna sina vapen, ansåg sig
Åkermark ej kunna tillstyrka detsamma med mindre regeringens medgivande
härför erhölls. Sedan dylikt vid 12-tiden på natten anlänt, påtecknade
Åkermark förslaget under angivande att villkoren syn tus antagliga
med viss reservation. Med detta förslag avreste därpå eu parlamentär
omkring kl. 12 på natten till vita gardets högkvarter.

De härom växlade telegrammen voro av följande lydelse:

Telegram från chefen å pansarbåten Thor till sjöministern emottaget
den 11) febr. kl. 8.10 e. in.: »Åkermark meddelar, att stillestånd
mellan vita gardet och ryska trupperna möjligen kan avslutas och striderna
upphöra, om överföringen av de ryska trupperna får äga rum
delvis över Sverige till rysk hamn, delvis till Åbo enligt ryska stabens
fördelning. Han anhåller om svenska regeringens tillstånd att skriva
under detta villkor. X avvaktan på svaret pågå striderna.---Starelo.

Telegram från chefen å pansar båten Thor till sjöministern e mottaget
den 19 febr. kl. 9.5 e. in.: »Haft besök nu av t va äldre Ålandsbor,
därav en medlem av Stockholmsdelegationen, vilka meddela: Ryssarna i
dag gått till anfall, återtagit Godby, störa förluster. De hysa den uppfattningen,
att enda räddningen är, att stark svensk truppstyrka landsättes
på Eckerön, och att ultimatum riktas till ryska garnisonen. Anse
knappast troligt, att öppet våld därefter behöver ifrågakomma. Ansett
mig böra inrapportera detta. Telefonförbindelsen Mariehamn återknuten.
Ottoson framme, förhandlingar pågå. Alltväl. Star ek .

Telegram från sjöministern till chefen å pausarbåten Thor den i!)
febr. 1918 kl. 11.20 e. m.: »På svenska fartyg kan transport av ryska
trupper endast ske till Ryssland via Sverige, men om på annat sätt del
av ryska styrkan bortföres från Åland, faller det utanför svenska regeringens
handläggning. Svenskt ultimatum får ej avges, då Sverige medlar
— —- — Sjöministern».

Telegram från fartygschefen å Thor till kommendörkapten Åkermark
den 20 febr. kl. 2 f. m.: »Regeringen godkänt förslaget om utrymmande
delvis över Åbo, men ställer ej fartyg till förfogande därför, utan
endast för den del av styrkan, som går över Sverige. Starck».

Den 20 februari på morgonen anlände eu parlamentär från vita
gardet till Mariehamn medförande tre skrivelser rörande fredsförhandlingarna,
en till fartygschefen å Thor, en till kommendörkapten Åkermark
och en till ryska militärens verkställande kommitté i Mariehamn. T den

Bihang till riksdagens -protokoll 1918. 5 samt. 13 höft. (Nr 151) 4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

förstnämnda av dessa skrivelser omnämnde stabsehefen, kapten Fabritius,
att vita gardet samma dag vid 5-tiden på morgonen mottagit det i kommendörkapten
Åkermarks rapport senast omnämnda fredsförslaget, samt
framhölls, att detsamma väsentligen avvek från det förslag, som förut i
svenska regeringens namn gjorts vita gardet. »Enär vi» — fortsatte
kapten Fabritius — »då denna skrivelse nådde oss, redan samtyckt till
Edert förslag, hava vi meddelat verkställande kommittén, att vi på basen
av det av Eder uppgjorda förslaget äro villiga att återupptaga underhandlingar
med verkställande kommittén, dock med förbehåll, att våra
delegerade i Mariehamn omedelbart frigivas och beredas tillfälle att deltaga
i underhandlingarna. Vi bedja herr kommendörkaptenen förty förbindligast
att understödja denna vår fordran.»

Verkställande kommittén besvarade vita gardets framställning med
ett ultimatum, vid vars överlämnande meddelades, att dels till följd av
tyska truppernas framryckning i Ryssland, dels det långa dröjsmålet med
förhandlingarna stämningen bland garnisonens trupper var ytterligt upphetsad,
varför soldatrådet ej längre kunde svara för ordningen bland
dem och således brand och skövling hotade Mariehamn och Åland, om
ej fredsslutet snarast komme till stånd. Svar fordrades inom tre timmar.

Kl. 9 f. in. hade Åkermark per teleforutalat med fartygschefen å
Thor och då ytterligare framhållit nödvändigheten av att trupp sändes
till konsulatets skydd samt att soldatrådet ej hade något att däremot
erinra.

Med anledning av ryssarnas ultimatum tillkallades dels den såsom
parlamentär anlände vita gardisten, godsägaren Aminoff, dels en av vita
gardets delegerade i Mariehamn, direktör Grönblom, mellan vilka och
soldatrådets representanter samt herr Voro vsky förhandlingarna fördes.

Då man å ingendera sidan ville giva efter i fråga om vita gardets
vapen och Åkermark, i brist på stödet av den flera gånger begärda
skyddsvakten, ej kunde med maktspråk få ryssarna att ytterligare mildra
villkoren om att vita gardet skulle lämna sina vapen, måste Åkermark,
enär ett avgörande nu var nödvändigt att åvägabringa, om ej Mariehamn
och Åland skulle utsättas för skövling, söka bringa fredsslutet till stånd.
Kl. omkring 3 e. m. avsände Åkermark därför följande telegram: »Sjöministern,
express. Får jag garantera såsom villkor för fredsslutet, att
Äntå gardet bortföres från Åland av svenska fartyg, varvid deras egna
\mpen
tum är detta. Om ej klart inom tre timmar svarar soldatrådet ej för
ordningen. Jag tror, att saken kan ordnas såsom ovan utan blodsutgjutelse.
»

Konstitutionsutskottet* memorial AV 1/)

Därefter meddelade Åkermark de närvarande, att för den händelse
vita gardet ej ingick på de överlämnade villkoren för fredsslut, svenska
regeringen ej längre ansäge sig skyldig ställa fartyg till vita gardets förfogande
för hortföring från Åland till Finland.

Kl. omkring 4,ro e. in. avsändes till fartygschefen a Thor följande
meddelande: »Preliminär fredsöverenskommelse träffad mellan vita gardet
och ryssarna. — Åkermark.» Sedan från sjöministern omkring kl. 5,ao e. in.
anlänt följande telegram: Eder framställning om garanti bifalles. Sjö ministern»,

ansåg sig Åkermark kunna skriftligen avgiva den förklaringom
svenska regeringens villkor för lämnande av fartyg, som han enligt
vad nyss nämnts, vid sammanträdet kl. 3 e. in. meddelat. De vitas delegerade
begärde nämligen eu sådan för att (iverbringa densamma jämte
fredsvillkoren till vita gardets stab, enär de själva ej voro befullmäktigade
fatta något beslut i frågan.

Härefter yttrar Åkermark i sin rapport följande: »Med anledning
härav och på grund av dels det den 18 febr. anlända telegrammet angående
tidigare framställd begäran om fartyg för vita gardets överförande
till Finland och att den 20 febr. kl. 2 f. in. anlänt följande telegram:
»Till Nystads skyddskår. Då Eder ställning synes ohållbar och
utsikt till snar hjälp icke finnes, tillråder jag Eder på det livligaste att
gå ombord å de svenska fartygen. Gripenberg», dels att från chefen å
Thor samma dag kl. 8 f. in. per telefon meddelats, att vita gardet välvilligt
träffa avtal om utrymning, dels enligt min uppfattning om ställningen
och förhållandena i övrigt utsikterna för vita gardets slutliga seger
voro synnerligen små och fortsatta strider säkerligen endast skulle
leda till att ryssarna och röda gardet skulle få övermakten på Åland med
därav föranledda följder, dels såväl vita gardet som det stora flertalet
av ryssarna önskade lämna Åland och Ålandsbefolkningen icke önskade
något annat än att få återkomma till fredliga förhållanden, avfattade
jag eu skrivelse till vita gardet och dess delegerade, som av parlamentären
medfördes till gardets chef.»

Denna skrivelse var av följande lydelse:

»Till vita gardet och dess delegerade. För den händelse vita gardet
ej ingår på de den 20 /2 kl. 5 f. m. överlämnade villkoren för fredsslut,
anser sig den svenska regeringen ej längre skyldig ställa fartyg till
vita gardets förfogande för hortföring från Åland till Finland. Dä general
Mannerheim önskar vita gardets överförande till Finland snarast
möjligt och finska regeringens representant i Stockholm uppmanat vita
gardet att gå ombord på de svenska fartygen, du vita gardet tillförsäkras
att under full honnör med egna vapen lämna Åland och först ombord

konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

de svenska fartygen överlämna dem till svenska myndigheter och då
genom ingående på fredsslutet ytterligare blodsutgjutelse och skadegörelse
undvikes och fredliga förhållanden återställas å Åland samt då
.slutligen ryska soldatrådet ej längre kan svara för ordningen bland de
ryska soldaterna, vädjar jag å svenska regeringens vägnar till vita gardets
medlemmar att underteckna de uppställda fredsvillkoren. De göra
därigenom sig själva och sitt fädernesland stora tjänster. Mariehamn
den 20 februari 1918. Harald Åkermark. Kommendörkapten vid svenska
flottan».

De delegerade för vita gardet och soldatrådets representanter jämte
ryska och svenska regeringarnas ombud avreste därefter till vita gardets
högkvarter i Harasby, där fred sförslaget diskuterades inom gardets stab
med resultat att fredsfördraget kl. 12 på natten mellan den 20 och 21
febr. undertecknades av båda parterna i Godby gästgivaregård.

Fredsfördraget var av följande lydelse:

»Fördrag om avbrytande av krigshandlingarna å Åland. Mellan
verkställande kommittén för ryska garnisonen å ön Åland och Finska
sydvästra arméns stab (vita gardet) är följande fördrag avslutat: 1.

Samtliga vita gardets till Åland anlända styrkor lämna omedelbart efter
fredens avslutande ön över Eckerö och överföras genom svenska regeringens
försorg med svenska hjälpmedel till Sverige. — 2. Vita gardet
överlämnar före sin avresa alla i dess vård befintliga vapen, skolande
därvid vapen och desslikes all egendom, som av gardet tagits från våra
trupper och i våra anläggningar på ön Åland, samt vidare vapen av
modeller, som förekomma i ryska armén, d. v. s. taget från ryska soldater
i Finland, överlämnas till vår kommitté. Vita gardets egna vapen
överlämnas till svenska regeringens befullmäktigade ombud för att överlämnas
till Finlands regering efter avslutandet av inbördeskriget i Finland.
Samtidigt överlämnar den rödagardesavdelning, som anlänt från
Åbo, vapen till verkställande kommittén och föras ombord på en ångare
för att ätertransporteras till Åbo, allt under svensk kontroll. — 3. Ålla,
som arresterats eller tillfångatagits, såväl före börjandet av krigsoperationerna
som även under desamma, ryssar såväl som vit- och rödgardister
samt personer tillhörande ortsbefolkningen, skola omedelbart lössläppas
samt varda befriade från framtida påföljd. — 4. Medlemmarna av
vita gardet garanteras efter fredsslutet fullständig säkerhet och för överförandet
till Eckerö lämnas eskort av ett blandat kommando av svenska
och ryska trupper. — 5. Alla medlemmar av vita gardet, som dolt sig
på öarna efter underskrivandet av fredsvillkoren, betraktas som marodörer
och kunna tagas i förvar till dess ryssarna evakuerat Åland. —

Konxtiltt Hornuf nkolMx memorial AV lo.

•2!)

<>. Frågan om do tekniska villkoren för ryssarnas utrymmande av
Älandsöarna kominor att bedömas efter fredens avslutande av representanter
för Ålandsbefolkningeu, svenska regeringen oeli verkställande
kommittén. Medlemmar av delegationen från verkställande kommittén
och garnisonen på Åland den 7 20 februari Ibis. Gusovskij. — Alinoff.

Blinoff. — Famin. Pavloff. — Lerikofif. — Ryska regeringens
kommissarie för Skandinavien Yorovsky. — J. Fabritius. — Edgar Grönblom.
— Ovanstående överenskommelse anse vi antaglig, dock att avlämnandet
av egen beväpning ej göres förr än efter ankomsten till
Blekeri) till svensk myndighet samt att iivriga vapen avlämnas efter den
svenska eskortens ankomst. Upplysningsvis meddelas, att evakueringen
av Åland av de ryska trupperna är avsedd att taga sin början omedelbart
efter fredsslutets undertecknande. — Harald Åkermark, kommendörkapten.
— H. Elliot, kapten.

Sedermera har på handlingen tecknats: I det vi här framlägga

villkoren för avslutande av fred på Älandsöarna, vilka denna dag överlämnats
av oss till ombud för vitagardets stab, anse vi nödigt tillfoga
följande: 1. Omedelbart efter undertecknande av fredsvillkoren skall röda

gardet föras ombord på en ångare, och ej medgivas lämna denna före
avfärden till Åbo, vilken skall äga rum så fort ångaren blivit lastad och
färdig för avresa. — 2. Samtidigt väljes en kommitté av ombud för Ålandsbefolkningen
och verkställande kommittén under medverkan av representanter
för svenska regeringen för att utarbeta villkor, terminer och medel
för evakuering av ryska trupper och anstalter. — 3. Verkställande kommittén
garanterar fullt skydd åt ortsbefolkningen och vidtager åtgärder
för att förhindra varje som helst övergrepp på den fredliga befolkningen
från ryska truppens eller ändras sida. Ovan anförda villkor tillstyrkas
av oss med följande tillägg: 4. Verkställande kommittén garanterar att

medlemmar av röda gardet hållas under bevakning i Jomala, intill dess
de skola föras till Åbo. — 5. Alla medlemmar av röda gardet, som efter
fredsfördragets undertecknande gömma sig på ön betraktas som marodörer
och tagas under bevakning intill dess ryssarna evakuera Åland. — Harald
Åkermark, kommendörkapten vid flottan. — H. Elliot, kapten vid flottan.
— Alla ovan anförda ä punkter godkännas av oss: Strazden. —
Tamin. — Alinoff. — Pavloff.»

Sedermera sammanträdde den 21 februari kl. 12 middagen under
kommendörkapten Starcks ledning i socitetshuset i Mariehamn delegerade
för Ålands befolkning och ryska garnisonen på Åland samt ombud för
ryska och svenska regeringarna för närmare uppgörelse angående Ålands

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

evakuering av ryssarna, vilket utan större meningsskiljaktigheter resulterade
uti, att slutlig uppgörelse kora till stånd.

Vid 10-tiden på aftonen samma dag anlände ! officer och 24 man
såsom skyddstrupp till svenska konsulatet.

Uppgörelsen var av denna lydelse:

«Överenskommele emellan representanter för den Åländska befolkningen
och representanter för den.på Åland förlagda ryska militären,
träffad i Mariehamn den 21 februari 1918 under förmedling av representanter
för den svenska regeringen. — § 1. Avsikten med föreliggande
uppgörelse är att åstadkomma Ålands fullständiga utrymmande av ryska
trupper, samt att överlämna ögruppens försvar åt Ålands befolkning. —
De delegerade besluta anmoda svenska regeringen att inverka på den finska
regeringen i syfte att denna lämnar Ålandsöarna utanför de nu i
Finland pågående krigsoperationerna. — § 2. Alla politiska och internationella
frågor lämnas utanför uppgörelsen, vilken ej får betraktas
såsom bindande vid den framtida uppgörelsen mellan Rysslands och
Finlands regeringar. — § 3. Ryska statens på Ålandsöarna kvarvarande
egendom, såsom byggnader, försvarsverk, krigsmateriel och förråd, får ej
på något sätt beslagtagas, rekvireras eller förstöras, utan förblir ryska
statens egendom till dess slutlig överenskommelse därom ernåtts mellan
Rysslands och Finlands regeringar. — § 4. All kvarlämnad rysk egendom
överlämnas i de lokala admistrativa myndigheternas vård, och fem
ryska kommissarier kvarstanna på öarna för att jämte svenska konsuln
i Mariehamn och den i § 8 omnämnda svenska kommissarien övervaka
egendomen. — § 5. De ryska trupperna på Åland överföras delvis medelst
ryska transportmedel till Åbo. Beträffande evakueringen av övriga
trupper göres framställning till svenska regeringen att desamma med
vapen och utrustning genom dennas försorg överföras till Sverige för att
därefter så snart ske kan vidare befordras till Ryssland, utan att under
vistelsen i Sverige interneras. — Fördelningen av de ryska trupperna
verkställes av ryska verkställande kommittén enligt ryska statens anvisningar.
— Ryska garnisonen evakueras inom fem veckor efter denna
överenskommelses undertecknande, med reservation för force majeure.
Manskap, som erfordras för demontering av materiel och bortförande av
förråd, får efter överenskommelse med den i § 8 nämnda svenska kommissarien
kvarstanna under erforderlig tid. Kvarlämnad rysk egendom
må efter evakueringen av ryska myndigheter bortföras. — § 6. Av politiska
skäl eller i samband med krigshändelserna häktade eller tillfånga
tagna personer skola omedelbart efter detta fördrags undertecknande frigivas.
— Amnesti garanteras för alla på Åland varande, i inbördeskriget

KomtitntioHsuUhottet-n memorial Nr 15.

Öl

invecklade personer, och repressalier av något som helst slag ta ej förekomma.
— §7. Av ryska militären pa Åland beslagtagen fast egendom
tillhörande lokala myndigheter eller enskilda personer, skall omedelbart
återställas. De lokala myndigheterna åtaga sig att efter vanlig rekvisition
förskaffa den ryska militären tillräcklig inkvartering under den tid evakueringen
pågår. — De åländska delegerade förbehålla sig rätten till ersättningskrav
för varor m. in., som beslagtagits sedan den tid, då ryska
regeringen erkände Finlands självständighet. Verkställande rådet godkänner
denna princip med reservation för prövning av de olika beslagens
laglighet. •— § 8. De delegerade uttrycka sin önskan att svenska regeringen
måtte bemyndiga svenska konsuln i Mariehamn att upptaga och
till densamma förmedla eventuella framställningar i frågor berörande
denna överenskommelse, samt att den mätte utse eu svensk militärkommissarie
att därvid biträda honom. — Ort och tid förutskrivna. — För
den Åländska befolkningen: Arhur Ekman. — Johan Jansson. — Valter
Johansson. — Torsten Ku In berg. — Carl Björkman. — För den på
Åland förlagda ryska militären: K. Famin. — Kp. Strazden. — M. Aliuoff.
— D. Pavloff. — f egenskap av svenska regeringens vid förhandlingarna
närvarande ombud anse vi oss för vår del böra uttala, att vi
finna ovanstående överenskommelse antaglig, och hemställa vi vördsamt
att svenska regeringen måtte påtaga sig de i överenskommelsen nämnda
förpliktelser, om vilka i särskild skrivelse kommer att göras framställning.
— Ort och tid som ovan. G. Starck, kommendörkapten. — Harald
Åkermark, kommendörkapten. — H. Elliot, kapten.»

Den 22 februari beslöt Kung!. Maj:t på chefens för ^^försvarsdepartementet
föredragning särskilda propositioner till riksdagen med begäran
om dels tillstånd att »i och för utförande av bevakningstjänst på
Åland» använda värnpliktigt manskap utom rikets gränser, dels ock anslag
av därför erforderliga medel. Vid bordläggningen i kamrarna yttrade
i Första kammaren ministern för utrikes ärendena excellensen Hellner:
»Det är för kammaren väl bekant, att det under den sista veckan på
Åland pågått underhandlingar mellan de där varande ryska trupperna,
en där varande finsk skyddskår samt den åländska befolkningen med
syftemål att förmå båda de stridande parternas truppstyrkor att evakuera
ön och hålla den fri från följderna av krigiska sammandrabbningar mellan
dem. Det bär under dessa förhandlingar ifrågasatts, att Sverige
skulle till Ålandsöarna överföra vaktmanskap, vars uppgift skulle vara
att skydda öarnas befolkning samt övervaka den där befintliga ryska
statsegendomen och sörja för att den icke blir förskingrad. Det är för uppfyllande
av detta önskemål, som regeringen begärt den fullmakt, som i

Konstitution,iutukottets memorial Nr 16.

propositionen avses.» L Andra kammaren uttalade statsministern excellensen
Eden, bland annat: De två senast avlämnade propositionerna bero
på inkomna underrättelser angående de överenskommelser som numera
föreligga emellan de stridande parterna på Åland. Dessa överenskommelser
förutsätta, såvitt de av oss äro kända, att eu viss styrka av svenskt
bevakningsmanskap bör kunna hållas tillgänglig dels för afl kontrollera
själva ögruppens evakuering av båda de stridande parterna, dels också
för vissa andra ändamål till öbefolkningens skydd.

Sedan riksdagen den 23 februari bifallit vad i propositionerna föreslagits,
förordnade Kungl. Maj:t sistnämnda dag, att ett detachement bestående
av stab m. in. samt eu bataljon av Göta livgarde, eu kulsprutepluton
ur samma regemente och eu reducerad fälttelegrafavdelning, skulle
ställas på krigsfot samt organiseras för att överföras till Åland och därstädes
»i enlighet med träffade överenskommelser utföra nödig kontroll
och bevakning under Ålandsöarnas evakuering av där befintliga ryska
och finska stridskrafter ävensom i samband därmed lämna Ålands befolkning
skydd mot övergrepp, allt i enlighet med föreskrifter, som i kommandoväg
varda meddelade».

Detachement^ skulle användas endast under evakueringen. Det
framgår också av följande telegram, växlade mellan sjöministern och
högste befälhavaren för kustflottan, varvid bör erinras, att sjöministern
förut — på hemställan av fartygschefen å Thor kommendörkapten Starck
om översändande av beväpning för en lokal skyddsstyrka på förslagsvis
500 man till ålandsbefolkningens eget värn mot maroderande band frän
fastlandet — i det ovan intagna telegrammet till Starck den 18 februari
kl. 9.45 f. m. meddelat: »Edert förslag om vapen till lokal skyddsvakt
accepteras».

1) Den 23 febr. kl. 5.20 f. in.: »Starck meddelar: Svensk militärtrupp
under evakueringens genomförande oundgängligen nödvändig. Meddelat
ryssarna, att sådan kommer. Ingen protest från deras sida. Överenskommelsen
förutsätter, att Ålands försvar efter evakueringen lämnas
åt lokal skyddsvakt. Vapen och instruktörer för denna behövliga».

2) Den 25 febr. kl. 12.10 e. in.: »Starck anser, att de utlovade
vapnen för ålandsbefolkningen äro behövliga jämte instruktörer inom I t
dagar för att en skyddskår skall kunna komma till stånd till tidpunkten
för evakueringen. Jag instämmer häri, men anser, att antalet gevär
måtte ökas till minst 750 med hänsyn till trycket norrifrån, som med
stor sannolikhet kommer att föranleda en invasion från öster».

3) Den 25 febr. kl. 5 e. m.: »Tillse, att regeringen ej oavvisligt förliindes
att sända Ålandsbefolkningen vapen och instruktörer. Genom

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

svenskt manskap kan saken eventuellt ordnas efter evakueringen. Sjöministern».

Samma dag undertecknades i Mariehamn och infördes sedermera i
ortstidningen — såsom ett handlingarna bilagt exemplar av tidningen
Aland utvisar — följande kungörelse:

»Sedan Sveriges regering utfäst sig att förse Ålands befolkning med
nödig beväpning till självförsvar emot de i Finland opererande röda
ligorna eller vem annan som helst, vilken i fientlig avsikt önskar landstiga
på de åländska öarna, få undertecknade kommitterade, som med
härvarande ryska militärmyndigheter överenskommit om öarnas evakuering
på ryska trupper, härmed anmoda befolkningen att vid den skeende
mobiliseringen av åländska skyddskårer villigt och noggrannt uti det
gemensamma försvarets intresse underkasta sig de bestämmelser, som
i sådant avseende av de lokala myndigheterna eller dessas instruktörer
komma att bliva utfärdade. Mariehamn den 25 febr. 1918.» (Underskrifter).

Frågan kom emellertid sedermera i ett annat läge.

I sammanhang härmed torde böra omnämnas även två andra i
tidningen Åland införda kungörelser, så lydande:

1) »Till Ålands befolkning. Svenska trupper hava under mitt befäl
anlänt till Åland med uppgift bl. a. att skydda befolkningen för övergrepp
av vem det vara må, vilket härmed varder meddelat. Mariehamn
den 4 mars 1918. Gustaf Ros. Chef för Ålandsdetachementet. (Kontrasignerat)
Ivar Holmqvist.»

2) »Till Ålands befolkning. Enligt överenskommelse med Finlands
regering komma vi till Eder såsom Edra vänner och allierade. Yi
stanna här endast eu kort tid för att skydda Eder mot Röda gardet och
andra fiender till Finlands frihet och säkerhet. Giv oss därför Edert
fulla förtroende. Amiralen för Tyska eskadern». (Tidningen Åland för
den 9 mars.)

Det är beklagligt, att en sådan hänvisning till träffad överenskommelse
med Finlands regering icke kunnat inflyta i den av överstelöjtnant
Ros utfärdade kungörelsen.

Den 23 februari gick vita gardet ombord på de svenska fartygen
för att överföras till Sverige och därifrån till norra Finland. Avfärden
skedde den 24 februari kl. 6,30 f. m. Vita gardets styrka var då 469
man. Angående antalet och beskaffenheten av de vapen, vita gardet
därvid måst lämna ifrån sig upplyser ett telegram till sjöministern från
högste befälhavaren för kustflottan samma dag kl. 6,55 e. m. följande:
»Vita gardet deponerat 36 gevär av rysk, 192 av japansk, 2 av svensk

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 5 sand. 13 Käft. (Nr 15.) 5

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

modell samt 62 gevär av olika konstruktioner jämte en kulspruta och
76 bajonetter. Protest är avgiven från rysk sida beträffande gevären av
rysk modell, varför dessa eventuellt komma att till ryssarna överlämnas».

Den 25 febr. meddelade kommendörkapten Starck kl. 5,io e. m.:
»Beväpnade rödgardister landsatta i Degerby. Murtaja och Baltic på väg
till Lumparfjärden med ytterligare styrkor rödgardister». Senare på
dagen kl. 6,is e. m. ingick till sjöministern från högste befälhavaren för
kustflottan följande telegram: »Med anledning av ankomsten av nya rödgardister
hava åtgärder vidtagits. Det är möjligt, att våld måste komma
att användas». Sjöministerns svar, avsänt kl. 8,n e. m. lydde: »Uppmana
i första hand soldatrådets verkställande kommitté att fullgöra sina
enligt tillägget till fredsslutet punkt 3 angivna skyldigheter att icke tillåta
våldsdåd mot den fredliga befolkningen. Sjöministern». Den 26 växlades
mellan sjöministern och högste befälhavaren för kustflottan följande telegram:
Till sjöministern ank. kl. 12,15 e. m.: »Hittills lugnt, men Starck
meddelar, att Murtaja och Baltic ingått på Lumparfjärden och att 700
man rödgardister och ryssar börjat nedgå på isen. Soldatrådet meddelar,
att en del skola kvarstanna på fartygen och en del inkvarteras i
husen vid stranden. Detachementet i Mariehamn har i natt förstärkts».
Till sjöministern, ank. kl. 7 e. m.: »Starck meddelar: Uppgörelse med
röda gardet träffad. Hitkomst på uppdrag av regeringen i Helsingfors
för att tillvarataga ålandsfinnarnas intressen. Avreser i övermorgon på
villkor att två kommissarier må kvarlämnas för att få taga del av ingångna
överenskommelser. Förbundit sig att ej gå i land beväpnade,
att ej lämna området närmast Norrvik. Kan anses fastslaget, att soldatrådet
saknar all kontroll över de röda». Den 27 på f. m. mottog kommendörkapten
Starck röda gardets delegerade och lämnade dem en skriftlig
framställning rörande ändamålet med den svenska expeditionen. De
förklarade sig protestera mot Sveriges ingripande samt komme att från
Abo översända tvenne kommissarier för att »på finska regeringens vägnar
deltaga i ögruppens styrelse». Som svar meddelades, att »protesten lämnades
utan avseende, och att kommissarierna ej komme att emottagas,
varjämte en varning tillfogades mot ytterligare transporter till Åland, då
dessa komme att vid stranden emottagas av väpnad svensk trupp».
På e. m. samma dag den 27 telegraferades: Till sjöministern, ank. kl.
5,17 e. m.: »Lugnt hittills. Starck meddelar dock, att våldshandlingar
icke uteslutna från röda gardets sida. Åtgärder vidtagna för att möta
desamma. Då soldatrådet förklarat sig icke hava någon makt över de
röda, har hela kustartilleridetachementet förlagts till Mariehamn». Den

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

28 febr.: Till sjöministern, ank. kl. 12,15 e. in.: »Baltic med rödgardister
har avgått från Åland. — — —.»

Enligt uppgift i kommendörkapten Starcks rapport medfördes därvid
även ryska trupper.

Beträffande ryssarnas avlägsnande från Åland förekomma, bland
annat, följande telegram:

1) Till sjöministern från H B K ankom den 25 februari kl. 9.20 f. in.:

»Soldatrådet anhållit, att svenska regeringen ville garantera, att de till
Sverige överförda ryssarna bliva transporterade till hemlandet---».

2) Till H B K från sjöministern, avg. den 25 februari kl. 10.45

e. in.: »Svenska regeringen skall så fort ske kan via Sverige verkställa
de ryska soldaternas transport till hemlandet».

3) Till sjöministern från HBK — avseende till sin förra del ankomsten
till Åland av det förut omnämnda Ålandsdetackementet under
befäl av överstelöjtnant Ros — ank. den 25 februari kl. 1.5 e. m.:
»Debarkering verkställd. Transportfartygen blevo i går vid angöringen
beskjutna med några skott på 25,000 meters avstånd. Nedslagen halvvägs.
Förfrågan förut ingått om svenska fartyg nalkades Mariehamn.
Våra posteringar hava i natt ofredats av grupper kringstrykande ryssar,
som även misshandlat invånarna. Jag har avgivit allvarlig protest beträffande
båda fallen. Ingen anledning till komplikationer».

4) Till sjöministern från HBK ank. den 26 februari kl. l.so

f. m.: »Evakueringen synes komma att gå snabbt. Börjar i morgon.
De flesta över Åbo enligt uppgift till Retrograd eller Moskva. Marinkommandot
möjligen till Helsingfors. Polacker m. fl. via Sverige till
respektive hemland — — —.»

5) Till sjöministern från fartygschefen å Thor ank. den 27

februari kl. 12.is e. m.: »Över Sverige komma i huvudsak endast att gå
ester, letter, polacker och ukrainare, sammanlagd styrka 300 man —

6) Till sjöministern från HBK ank. den 28 februari kl 12.is

e. in.: »Ryska trupperna på Åland kunna knappast anses stridsdugliga.
»

7) Till HBK från sjöministern avg. den 28 februari: »Tyskarna

väntas till Åland den 2 mars.»

8) Till HBK från sjöministern den 1 mars kl. 2.20 e. m.: »Ha

ryssarna börjat lämna Åland, kan Ni påskynda avfärden?--—.»

9) Till sjöministern från HBK ank. den 2 mars kl. 10.50 f. m.:

»En del ryssar hava avrest, svårt att påskynda avresan mer än som
göres.»

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

10) Till sjöministern från HB K ank. den 3 mars kl. I.25 e. m.:

»---Rykten om tyskarnas ankomst synes hava påskyndat ryssarnas

evakuering ostvart---.»

11) Till HB K från kommandoexpeditionen avg. den 4 mars

kl. 5.40 e. m.: »Meddela antalet kvarvarande röda gardister och ryssar
jämte sättet för de avgångnes bortförande---.»

12) Till sjöministern från kapten Elliot ank. den 5 mars kl.

8 f. m.: »Inga organiserade rödgardister finnas för närvarande på Åland.
Ungefär 500 storryssar avses sändas i övermorgon med Baltic till Åbo,
vilken båt förväntas ankomma därifrån med invalider i morgon. För
omkring 200 polacker, ester med flera behöves lägenhet från Eckerö för
transport över Sverige till respektive hemland---.»

13) Till sjöministern från kapten Elliot ank. den 7 mars kl. 7.25

e. m. »Tyskarna beslagtagit Baltic i dag på middagen, sedan resan fördröjts.
De avväpna ryssarna och sätta dem under bevakning. Allt försiggår
med största lugn utan motstånd. Tyskarna förklara sig kunna
överföra storryssarna till Libau för vidare befordran till Ryssland. Anhålles
att fartyg och personal snarast ställes till förfogande för transport
av 250 polacker m. fl. — — —».

14) Till H. B. K. från sjöministern avg. den 7 mars kl. 8.30 e. m.:
»Fartyg avgå härifrån i morgon för begärd transport av polacker m. m.
Meddela Elliot.»

15) Till sjöministern från H. B. K. ank. den 8 mars kl. 9.15 e. in.:
»Samtliga ryssar nu avväpnade. Tysk trupp verkställde utan strid avväpningen
dels vid Frebbenby och Jomala, dels vid beslagtagandet av
Baltic vid Norrviken. I Jomala avlämnade vapnen på begäran av tyskar
och ryssar omhändertagna av svensk trupp. I Mariehamn och i Degerby
kvarvarande ryssar hava sedermera frivilligt till svensk trupp avlämnat
sina vapen. Baltic har i eftermiddag avgått från Norrviken med tysk
besättning. Destination obekant.»

16) Till sjöministern från H. B. K. ank. den 10 mars kl.

»Från C. Å. D. (chefen för Ålandsdetachementet) ankom under gårdagen
följ ande^ meddelande och instämmer jag i däri uttalade åsikter till H. B. K.:
De å Aland befintliga ryska trupperna med undantag av enskilda individer
hava i dag samlats till Eckerö för att föras ombord å transportfartyg.
Detacbementet bar alltså löst sin uppgift att utföra kontroll och
bevakning under denna del av evakueringen. Ålands befolkning torde

f. n. behöva skydd endast mot från öster möjligen kommande rödgardistband.
Detacbementets återstående uppgift att bevaka ryssarnas kvarlämnade
förråd m. m. hava de tyska trupperna delvis övertagit, i det

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

att de tillsvidare svara för bevakningen av de ryska förråd in. in., som
ligga inom åt tyskarna upplåtna områden av Åland. Härigenom äro
tillfälligtvis vissa delar av detachementet disponibla för den händelse det

skulle anses lämpligt att taga dem i anspråk för nya uppgifter---.

Befolkningen inom de skärgårdssoeknar, som ligga öster om Kund inge
och Brändö, där svenska posteringar nu befinna sig, är enligt egen utsago
i trängande behov av skydd mot befarade härjningar av rödgardister.
Omkring 100 vitgardister från Finlands fastland hava samlats å

Yårdö, där de av tyskarna vapenövas---. Min uppfattning är

alltså, att antingen nya uppgifter böra givas detachementet eller detsamma
hemkallas---—.»

Den 2 mars offentliggjordes i tidningarna följande meddelande:

»I dag har från general Mannerheim anlänt följande telegram med
anhållan om dess offentliggörande i Sveriges press:

Chefen för Nystads skyddskår ställes av mig inför krigsrätt, emedan
han mot min kategoriska order kapitulerat och utrymt Åland.»

I detta mål har, enligt meddelande i Vasabladet för den 21 mars,
den finska Överkrigsdomstolen avkunnat följande utslag:

»Överkrigsdomstolen har tagit förevarande mål under slutlig prövning
samt finner det såväl genom svaranden kapten Johan Christian
Fabritius egen berättelse som ock ur de i målet avhörda vittnenas och
personernas utsago ävensom ur till överkrigsdomstolen inlämnade handlingar
framgå: att — — ehuru till överbefälhavaren Baron Mannerheim
avlåtits en telegrafisk anhållan om rätt för skyddskåren att lämna Åland
efter det den föreslagna evakueringen av de ryska trupperna skulle ägt
rum, kapten Fabritius icke avvaktat ett direkt medgivande härtill från
överbefälhavaren utan i stället den 20 februari på kvällen undertecknat
en skriftlig överenskommelse med representanter för de på Åland stående
ryska trupperna, varigenom kapten Fabritius förband sig icke allenast
att utleverera de vapen och den egendom, som tagits av fienden, ävensom
de vapen och den ammunition, som tillhörde skyddskåren, samt att
överlämna dennao egendom dels åt ryska militären, dels åt en av svenska
regeringen till Åland översänd truppavdelning, utan ock att omedelbart
lämna Åland för att å av svenska regeringen till disposition ställda fartyg
överföras till Sverige och därifrån befordras till hemlandet; att förslaget
till denna överenskommelse av svenska regeringens representanter
å ryssarnas vägnar blivit framställt i form av ett ultimatum, varå svar
infordrades ännu samma kväll under förklaring att, därest de framställda
villkoren icke skulle antagas, transport av skyddskåren från Åland icke

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

vidare kunde ifrågakomma; samt att kaptenen Fabritius, som själv icke
närvarit under de förberedande underhandlingarna med de ryska truppernas
och den svenska regeringens representanter, underskrivit överenskommelsen
huvudsakligen av orsak, att varken han eller någon annan
av skyddskårens ledare fått del av överbefälhavarens och finska legationens
i Stockholm för skyddskåren avsedda telegram, innehållande dels
uppmaning att fortsätta striden dels att själv bestämma sitt handlingssätt,
utan tvärtom av svenska regeringens representanter bibringats den bestämda
uppfattning, att överbefälhavai''en önskade skyddskårens överföring
till Sverige snarast möjligt för att senare förenas med övriga finska
trupper och att legationen i Stockholm på det livligaste tillrådde ett
accepterande av det svenska erbjudandet att överföra skyddskåren, varförutom
till kapten Fabritius beslut att underteckna ovannämnda överenskommelse
jämväl bidragit, att truppernas militära läge på ön i hög
grad försämrats under tiden för underhandlingarnas bedrivande, då ryssarna
under denna tid icke allenast lärt känna skyddskårens verkliga
styrka och ställning utan därtill själva erhållit förstärkningar från Åbo,
under det skyddskåren förvägrats rätt att avsända meddelanden angående
ställningen samt anhållan om hjälp och slutligen ställts inför utsikten
att icke vidare kunna lämna Åland. Med fästat avseende å ovan
anförda omständigheter finner överkrigsdomstolen, att kaptenen Fabritius
kunde anse sig icke hava vidare utsikter att erhålla hjälp eller att slå
sig igenom och sålunda icke förbrutit sig emot bestämningarna uti § 63
i strafflagen för finska militären av den 16 juli 1886, varför överkrigsdomstolen
finner rättvist befria honom från ansvar för de handlingar,
som lagts honom till last.»

Den ifrågavarande expeditionen till Åland avsåg från början endast
»avhämtande av de svenska undersåtar och ålänningar, vilka på grund
av där rådande förhållanden önskade bliva överförda till Sverige», men
fick sedan ett annat syfte. Kommendörkapten Starck yttrar därom i sin
rapport till Konungen den 3 mars 1918: »Efter hjälpexpeditionens an komst

till Eckerö utvidgades i väsentlig grad dess uppgift, och denna
kom först att omfatta förmedlandet av Ålands evakuering från ryska
trupper på fredlig väg, slutligen även att vara ett uttryck för svenska
regeringens åtagna garanti för Ålandsbefolkningens trygghet».

Det humanitära syfte, som låg till grund för de vidtagna åtgärderna,
är värt allt erkännande. Därom råder ingen meningsskiljaktighet.

Vad det uppnådda resultatet beträffar, så är detsamma givetvis ur
synpunkten av den Åländska befolkningens intressen tillfredsställande så
till vida, att Åland efter fredsöverenskommelsens träffande förskonats

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

från att indragas i striden mellan de finska skyddstrupperna och röda
gardet. Att ett sådant resultat kunnat uppnås är enbart glädjande och
har också av Sveriges befolkning mottagits med enhälligt gillande. Det
torde icke heller kunna förnekas, att det varit till direkt gagn för Finland
i dess frihetskamp, då därigenom omsorgen om Ålandsöarnas rensning
från de röda upprorselementen avlyftats från den finska krigsledningen
och under densamma stående trupper.

Icke desto mindre giver det sätt, på vilket företaget utförts, anledning
till synnerligen allvarliga anmärkningar.

I sådant hänseende må särskilt framhållas:

att företagets utvidgande från att vara en hjälpexpedition för flyktingar,
som önskade undan de utbrutna oroligheterna rädda sig bort från
ögruppen, till att bliva en väpnad, om och fredlig intervention i en främmande
stat för avlägsnande från viss del av dess territorium av stridande
trupper, tillhörande såväl denna stat själv som annan främmande stat, vidtagits
utan något därom av Kungl. Maj:t i statsrådet fattat beslut;

samt att, efter det underhandlingar för medling mellan de stridande
parterna upptagits och därvid den svenske underhandlaren, till följd av
frånvaron av begärt militärt stöd, nödgats falla undan för de ökade anspråk,
som under förhandlingarna framställts från den ryska militärens
sida, sjöministern — trots att han i telegram den 19 februari kl. 11:20
e. m. med anledning av då ifrågasatt ultimatum till ryssarna förklarat,
att svenskt ultimatum ej finge avgivas, då Sverige medlade — likväl sedermera
medgivit, att ett sådant ultimatum riktades till skyddskåren, i det
att han i telegram den 20 februari kl. 4:55 e. m. bifallit av kommendörkapten
Åkermark gjort framställning att få såsom villkor för fredsslutet
— och därmed för svenska regeringens medverkan till skyddskårens bortförande
från Åland — uppställa ryssarnas såsom ultimatum framställda
fordran, att vita gardet vid bortförandet från Åland skulle överlämna sina
egna vapen till svenska myndigheter.

Till följd av det sätt, på vilket medlingen sålunda upptagits och
fullföljts finner jag skäl framställa anmärkning mot dels statsrådet och
chefen för utrikesärendena excellensen Hellner, som med Petrogradregeringens
ombud herr Yorovsky först träffat avtal om åtgärder för Ålandsögruppens
pacificering och å svenska regeringens vägnar utfäst sig att
ställa fartvg till förfogande för de ryska truppernas överförande till
Ryssland, dels ock statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet friherre
Palmstierna, som meddelat cheferna för den av Kungl. Maj:t den
13 februari beslutade hjälpexpeditionen till Åland de förändrade förhållningsorder,
som ledde till företagets utvidgning från deras sida i det

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

mellan excellensen Hellner och herr Yorovsky avtalade syftet, samt därefter
genom sina åtgöranden under förhandlingarna väsentligen bidragit
därtill, att den överenskommelse mellan de finska och ryska stridskrafterna,
som den 20 februari på kvällen träffades, blev för den finska
skyddskåren avsevärt oförmånligare än för de ryska trupperna.

Jämte det att omförmälda ledamöter av statsrådet i dessa hänseenden
visat en hög grad av ovarsamhet och bristande skicklighet vid
utövningen av sina ämbeten, måste jämväl läggas dem till last, att de
genom sina åtgöranden äventyrat det goda och vänskapliga förhållande
till det för sin nyvunna frihet och för den lagliga ordningens upprätthånande
inom egna gränser kämpande Finland, som vårt folk känner ett
djupt behov av att se förverkligat och som är ett nödvändigt villkor för
såväl Sveriges rikes som Finlands sannskyldiga nytta och framtida välfärd.
Jämväl härutinnan nödgas jag sålunda framställa anmärkning mot
excellensen Hellner och friherre Palmstierna.

Jag anser i följd härav, att utskottet bort, jämlikt § 107 regeringsformen,
hos riksdagen hemställa om skrivelse till konungen med begäran,
att han ville ur statsrådet och ifrån ämbetet skilja ifrågavarande bägge
statsråd.

IV.

av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Geijer, greve Alexander
Hamilton, Boberg, Räf, Hildebrand och Olsson i Broberg, som anfört:

(Protokoll i utrikesdepartementsärenden den 5 mars 1918,
nr 5 och 6. Närvarande: statsrådets samtliga ledamöter.)

Sedan utskottet anhållit att utbekomma de protokoll i statsråd,
särskilda protokoll eller protokoll i kommandomål, som må hava förts
med anledning av till svenska regeringen från ombud för finska regeringen
gjorda framställningar angående understöd genom vapen, transitering,
export eller annorledes för utförande av Finlands frihetskamp,
blev till utskottet överlämnat statsrådsprotokoll över utrikes ärenden för
den 5 mars 1918.

Av detta protokoll jämte därtill hörande handlingar framgår följande.

Den 18 februari ipgav Finlands chargé d’affaires statsrådet Gripenberg
följande framställning till ministern för utrikes ärendena:

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

Eders excellens:

Under upprepade samtal med Eders Excellens har mig beretts tillfälle att
till Kungl. Regeringens kännedom bringa det ytterliga nödläge, vari vidsträckta
delar av Finland nu befinna sig, och de fruktansvärda öden, som redan drabbat
och med absolut visshet ännu vänta så många av mina landsmän. Jag har för
Eders Excellens framhållit de finländska skyddskårernas bristfälliga utrustning
och hurusom de haft att kämpa emot väl beväpnade motståndare, rikligt försedda
med artilleri, kulsprutor, pansarautomobiler och pansartåg. Jag har betonat vikten
av att de finländska regeringstrupperna skyndsammast erhölle vapen och ammunition
i tillräckliga mängder och, under framhållande av hurusom varje dags
dröjsmål i detta avseende medförde den yttersta fara, hos Eders Excellens förfrågat
mig om möjligheten för Finlands Regering att ur svenska statens förråd inköpa
krigsmateriel. Jag har för Eders Excellens framhållit nödvändigheten för min
Regering att få ur Riket utföra och därigenom transitera vapen och ammunition.
Slutligen har jag på order av Finlands Regering till Kungl. Regeringen framfört
en framhållan om väpnad intervention i Finland till skydd icke endast för otaliga
finländska, svenske och utländske medborgares liv och egendom, utan även för
de dyrbara kulturella värden, som nu hotas av förintelse.

Det har för mig varit en stor glädje att av Eders Excellens mottaga upprepade
försäkringar om den sympati, varmed Eders Excellens omfattar Finlands
folk i dess kamp på liv och död mot främmande soldathorder och inhemska rebeller.
Jag har heller icke underlåtit att till min regering framföra dessa för
densamma så dyrbara uttryck av deltagande liksom att inberätta de åtgärder
Kungl. Regeringen vidtagit för att underlätta de finländska regeringstruppernas
svåra uppgift. Jag behöver icke ånyo framhålla för Eders Excellens den tacksamhet
min regering härför erfar, men å andra sidan anser jag mig skyldig för
Eders Excellens betona, att Finlands folk icke är hjälpt därmed.

Av de samtal jag fört med Eders Excellens och Hans Excellens Statsmministern
rörande möjligheten för Finlands Regering att inköpa vapen och ammunition
ur svenska statens förråd samt att ur Sverige utföra och genom riket
transitera krigsmateriel, har jag nödgats draga den bestämda slutsatsen, att Kungl.
Regeringen icke kunde ställa i utsikt bifall därtill. Min begäran om väpnad
intervention besvarades av Kungl. Regeringen med en förklaring, att Kungl.
Regeringen vore villig medla i det i Finland pågående kriget, vilken förklaring
jag genast översände till min regering. Nu har svar ingått, att Finlands regering
anser all medling omöjlig. Den uppskattar till fullo de ädla och humanitära
synpunkter, som varit bestämmande för Kungl. Regeringen, men den nödgas avböja
medling av främst principiella, men även tekniska skäl. Den kamp, som
nu utkämpas i Finland, är nämligen icke en klasstrid i egentlig mening, den representerar
icke en brytning emellan olika sociala eller politiska åskådningar,
utan en sammanstötning mellan å ena sidan den lagbundna samhällsordningens,
det parlamentariska statsskickets och det lugna framåtskridandets representanter
samt å andra sidan den rena terroristiska anarkin. Även om det icke kunde förnekas,
att i de finländska upprorsmännens led förekomme övertygade idealister, så
lärer dock varje objektiv iakttagare nödgas intyga, att dessa varken kunna behärska
eller ens nämnvärt influera den anarkistiska rörelsen inom landet eller de odisci Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 5 sand. 13 käft. (Nr 15.) 6

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

plinerade ryska soldathorder, som göra gemensam sak med denna. Finlands Re
gering kan icke ett ögonblick vara betänkt på att erkänna förbrytarligor, som
våldfört sig å all gudomlig och mänsklig rätt, som en krigförande part, med vilken
underhandlingar vore möjliga. Av allra största betydelse är även den omständigheten,
att den finländska regeringens motståndare, såsom det numera visat
sig, sakna en av dem själva allmänt erkänd organiserad enhetlig ledning, varför
av rent tekniska skäl det reella värdet av förhandlingar med dessa bleve till ytterlighet
osäkert.

Av dessa grunder har Finlands Regering icke funnit det möjligt ingå på
Kungl. Regeringens förslag. Finlands folk har ingen annan utväg än att fortsätta
kampen. Men å andra sidan kan det icke dölja för sig, att om ej snar hjälp erhålles,
situationen måste bliva förtvivlad. Hade de finländska regeringstrupperna
omedelbart efter fientligheternas utbrott varit i tillfälle att erhålla vapen och
ammunition i erforderlig grad, råder intet tvivel om vilken kampens utgång blivit.
Så har emellertid icke skett. Av denna anledning hava hundratals människor
bragts om livet, medan de ryska truppavdelningarna i Finland och de inhemska
upprorsmännen oavbrutet erhållit förstärkningar i manskap och vapen.

Under det att de finländska skyddskårerna, trots sin bristfälliga utrustning
och beväpning, hålla norra och mellersta delarna av landet besatta och när som
helst kunna utsättas för anfall av övermäktiga, välbeväpnade ryska trupper och
upproriska kampavdelningar, härskar i de sydliga delarna av Finland den mest
fruktansvärda terrorism. Hungern har redan gjort sitt inträde i huvudstaden,
och kommer ej snar hjälp, skola alltså de, som hittills undgått de ryska eller
inhemska banditernas ogärningar, drabbas av svältdöden.

I denna situation ser sig Finlands Regering tvungen ånyo till Kungl. Regeringen
framföra en anhållan om väpnat ingripande. Utan snar och kraftig
hjälp kan det icke dröja länge, innan de finländska skyddskårernas öde är beseglat
och därmed även Finlands framtid avgjord. Varje dags dröjsmål medför oöverskådlig
fara, hundratals människors våldsamma undergång, tusentals hems förhärjande,
fruktbara trakters ödeläggande.

Mottag, Eders Excellens, försäkran om min fullkomliga högaktning.

ALEXIS GRIPENBERG.

Stockholm den 18 februari 1918.

Den 19 februari ingav statsrådet Gripenberg till utrikesministern
ytterligare följande framställning:

Eders Excellens:

På order av min regering har jag till Kungl. Regeringen framfört en anhållan
om väpnat bistånd till de finländska skyddskårerna i deras förtvivlade
kamp mot ryska trupper och inhemska upprorsmän. Sedan dess har emellertid
min regering ånyo hos mig inskärpt vikten av att de finländska skyddstruppernas
behov av krigsmateriel bleve i möjligaste mån ofördröjligen tillgodosett.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

Även andra meddelanden, som i går kväll och denna dag till mig anlänt från
Finland, hava klart ådagalagt, att anskaffandet av vapen och ammunition för de
finländska skyddskårerna är en angelägenhet, som icke tål det ringaste uppskov.
Av denna anledning nödgas jag hos Eders Excellens anhålla om omedelbart tillstånd
att få ur Riket över Haparanda till Finland utföra följande av Finlands
Regering inom Sverige inköpta krigsmateriel:

2,000 (tvåtusen) mausergevär,

100.000 (etthundratusen) patroner till dessa gevär,

10 (tio) stycken kulsprutor och rekyigevär.

'' Därjämte får jag hos Eders Excellens anhålla om omedelbart tillstånd att
från Malmö, Hälsingborg eller annan lämplig sydsvensk hamn, som framdeles
skall av mig angivas, genom Riket till Haparanda transitera samt därifrån till
Finland utföra

50.000 (femtiotusen) handgranater.

Jag ber att särskilt få för Eders Excellens framhålla, att transitenng
sjöledes av nämnda krigsmateriel icke låter sig göra, dels på grund av den betydande
fara, vilken, som det torde vara Eders Excellens bekant, därmed är förbunden,
dels på grund av svårigheten att med erforderlig skyndsamhet verkställa
denna.

Anhållan om export- och transiteringstillstånd av ovannämnda krigsmateriel
har av mig i dag inlämnats även till Statens Handelskommission.

Mottag, Eders Excellens, försäkran om min fullkomliga högaktning.

ALEXIS GRIPENBERG.
Stockholm den 19 februari 1918.

Samtidigt med sin skrivelse den 19 februari hade statsrådet Gripenberg
även till statens handelskommission ingivit ansökningar om exporttillstånd
respektive transiteringstillstånd för i skrivelsen upptagna vapenpartier.
Över dessa ansökningar inhämtade handelskommissionen yttranden
av arméförvaltningen vars artilleridepartement i utlåtande den 21
februari förklarade sig ej hava något att erinra mot bifall till de begärda
utförsel- respektive transiteringstillstånden. För egen del tillstyrkte
likaledes handelskommissionen den 22 februari desamma, dock med reservation
av riksdagsman Svensson, som avstyrkte.

Den 22 februari överlämnade statsrådet Gripenberg slutligen en
den 21 februari dagtecknad, till svenska regeringen ställd skrivelse, undertecknad
dels av häradshövdingen Jonas Castrén, vilken företett en av
överbefälhavaren för Finlands högkvarter general G. Mannerheim utfärdad
av senatorn Renwall bestyrkt, dels av en deputation finländske lantdagsmän
och hönder, vilka dagarna förut anlänt till Sverige, och förkla -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

rade sig statsrådet Gripenberg därvid på det varmaste understödja de i
densamma uttalade önskemålen. Skrivelsen, som till väsentliga delar förut
varit offentliggjord, var av följande lydelse:

Till Kungliga Svenska Regeringen.

Härmed^ våga vi i djupaste vördnad göra nedanstående framställning om
svensk hjälp åt det i bittraste nöd stadda land, som i 600 år varit en del av
Sveriges rike, vars invånare till ansenlig del äro svenska, vars kultur är ett barn
av den svenska kulturen, vars lagar och inrättningar till största delen äro svenska
eller bildade efter svenskt mönster.

Genom uppror mot den lagliga regeringen ba anarki och skräckvälde blivit
rådande i södra delen av Finland, där bland annat flertalet av svenska undersåtar,
som äro i landet bosatta och ännu icke kunnat bemtransporteras, botas till
egendom och liv; Våldsmännens framfart är i Sverige väl känd, om ock endast
till en ringa bråkdel. Till de medel — våld, tortering, plundringar, mord och
mordbrand — som hittills använts för att injaga skräck bos den fredliga befolkningen
i de delar av Finland, som äro i upprorsmännens bänder, har på .sistone
lagts ännu ett, om möjligt än mera fasanfullt än de hittills tillämpade. Genom
att inom de av »de röda» besatta områden a med vald beröva de fredliga medborgarna
alla livsmedelsförråd^ och förhindra dem från all tillgång till näringsmedel,
vill man uthungra och på så sätt förinta en del av dem och tvinga andra till
fullkomlig underkastelse. Utan hänsyn ens till kvinnor och barn skulle på detta
sätt en hel befolkning dels utrotas, dels tvingas på knä under ett skräckvälde,
som stödjer sig på de sämsta _ elementen av den inhemska befolkningen och av
den beväpnade, i landet kvardröjande ryska soldatesken.

Dessa element bestå dels av ur fängelserna och tukthusen lössläppta, dels
av redan avstraffade brottslingar, vidare av ett tjugotusental fullständigt demoraliserade
s. k. »vallarbetare», d. v. s. sådana som uti olika delar av landet av
ryssarna under krigsåren anlitats mot oskäligt höga arbetslöner och ytterst ringa
krav på arbetsprestation för utförande av befästningsarbeten av olika slag och
därvid vant sig av med varje verkligt arbete, än vidare av sådana individer,
som under den tsariska regimen stått i dennas tjänst såsom spioner och provokatörer,
och slutligen av en del verkliga fackarbetare, vilka efter krigsindustriens
upphörande^ i Finland, dels med lockande höga löner, dels med hot om våld förmåtts
att låta enrollera sig i de »röda gardena». Det är dessa element i förening
med den ryska soldatesken, vilken uppträder dels civilklädd, dels uniformerad’,
som hava höjt upprorsfanan i Finland. Att vid sådant förhållande tala om en i
Finland pågående »klasskamp» saknar varje berättigande.

Trots givet löfte, trots sitt erkännande av Finland som självständigt rike,
ha de ryska makthavarna underlåtit att hemkalla denna soldatesk, ja, än mer, de
hava ökat dess antal genom att till Finland sända nya skaror till bistånd åt
upprors- och våldsmännen.

Dessas framfart kan icke stäckas av den lagliga, folkvalda regeringen
och dess militärstyrkor, med mindre dessa senare komma i besittning av nödig
mängd vapen och ammunition och erhålla nödigt, välövat militärbefäl.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

Med beundransvärt hjältemod hava dock Österbottens svenska och finska
allmoge samt mellersta Finlands, Savolax’ och Karelens bönder och arbetare
rensat det nordliga och mellersta Finland från våldsmän och inkräktare. Men
kunna de icke inom kortaste tid erhålla behövliga vapen, ammunition och befälsledning,
så skall ett bakslag komma, som utlämnar största delen av Finland åt
deras godtycke, »vilkas revolution ingenting annat är än ett gement förräderi
mot de demokratiska idealen», för att citera en svensk mans nyligen fällda ord.
Vilka fasaväckande illdåd, som då komma att utövas och som säkerligen skulle
drabba även och icke minst svenska undersåtar i Finland, kan lätt tänkas, då
man besinnar den allt mera kring sig gripande förvildningen.

I sådant läge är det som vi anropa Kungliga Svenska Regeringen om
hjälp, om sådan hjälp, vilken icke synes kunna sätta varken Sveriges säkerhet
eller dess neutralitet i någon fara, eu hjälp som Sverige utan någon sin egen
skada borde kunna lämna, därmed befästande det goda förhållandet mellan Sverige
och dess nära grannland Finland, varom Sveriges Konung och Hans Excellens
Statsministern vältaligt yttrat sig till Sveriges folk. Vi våga därför vördsamt
anhålla om beviljande av bistånd åt Finland i följande avseenden:

1) beträffande vapen och annan materiel:

ställande till förfogande fortast möjligt och mot skälig ersättning följande
persedlar:

a) 20,000 mausergevär med 2,500 patroner per gevär,

b) 100 kulsprutor med 75,000 patroner per vapen,

c) 50 fälttelefoner
samt tillåtelse till transitering

_d) från Tyskland över Trälleborg av 50,000 ytterligare behövliga gevär
med 2,500 patroner per gevär att befordras genom Sverige över Haparanda,

e) från neutralt land över Malmö, Hälsingborg eller annan framdeles angiven
och godkänd ort de kvantiteter vapen och ammunition av olika slag, som
för finsk räkning erhålles och varom närmare specifikation framdeles skall givas.

2) beträffande levande för svar skr af t:

medgivamde av rätt för följande antal svenska officerare att efter erhållet avsked,
såsom frivilliga begiva sig till den lagliga regeringens skyddstrupper i Finland,
att där användas i kampen för den lagliga ordningens återställande:

1) 4 generalstabsofficerare

2) 6 infanteriofficerare

3) 10 artilleriofficerare

4) 1 kavalleriofficer

5) 5 ingenjörsofficerare samt

6) 2 intendenturofficerare

eller sammanlagt 28 officerare förutom dem som tidigare erhållit begärt avsked i
antytt syfte.

Beträffande framställningen om erhållande av vapen och ammunition tilllåta
vi oss vördsamt framhålla, att sådana genom uppköp från enskilda icke
kunna vare sig tillräckligt snabbt eller i tillräcklig mängd erhållas. Det har
visat sig att antalet vapen, som på detta sätt kan uppbringas, blir så ringa, att

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

det icke kan spela någon väsentlig roll för Finlands räddning ur den fruktansvärda
fara, vari det stora flertalet av landets fredliga, vapenlösa befolkning för
närvarande befinner sig.

Icke heller föreligger någon möjlighet att även med bifall till framställningen
om rätt till transitering erhålla vapen i så god tid, att därmed det nu
mest trängande behovet av vapen genast kunde fyllas. Den enda utvägen att
säkerställa det militära läget på de viktiga punkter i Finland, där det tillföljd
av brist på vapen och ammunition är mest hotat och rädda stora landsdelar från
ödeläggelse och tusentals människoliv från undergång, är därför erhållande av
vapen och ammunition, förskottsvis utlämnade ur svenska statens förråd, att omedelbart
överföras från Sverige till Finland mot villkor att finska staten genast
går i författning om att hos enskilda verkstäder, i Sverige eller i utlandet, beställa
en motsvarande mängd att snabbast möjligt levereras till utfyllande av
förrådet.

Transitering över Sverige är av behovet framkallad, emedan på denna väg
vapen och ammunition snabbare och säkrare kan erhållas än sjöledes. Skulle
frambefordring ske sjöledes måste, såsom erfarenheten redan visat, först starkt
och isbrytande tonnage åter anskaffas och försändas till inskeppningsorten, vilket
allt tager vida längre tid i anspråk än transitering över Sverige. Härtill kommer
att sjötransporten kan stöta på oförutsedda is- eller minhinder, vilka kunde
fördröja, äventyra eller omöjliggöra densamma.

Slutligen tillåta vi oss att i nu ifrågavarande avseende framhålla, att såväl
försäljning av vapen åt det reutrala, av Sverige erkända Finlands lagliga
regering, som ock transitering utifrån av vapen över Sverige till Finland icke i
minsta mån borde kunna betraktas som stridande mot folkrättsliga regler
och bruk, enligt vilka såväl försäljning och export som transitering av vapen
neutrala stater emellan betraktas såsom fullt lovlig och tillåten. Vid sådant
förhållande, och då svenska staten såsom bekant under världskriget tillåtit såväl
export av vapen från Sverige som ock transitering över Sverige till annat neutralt
land, kunna vi icke tänka oss såsom möjligt, att Finland, som kämpar för
lagbunden frihet och rättsordning mot våldsmän och upprorsmakare, att Finland,
som är förenat med Sverige genom så många kultur- och vänskapsband. och som
först av Sverige blivit erkänt såsom självständig stat, skulle från Sveriges sida
röna en ogynsammare behandling än övriga neutrala länder.

Beträffande officerare våga vi framhålla att den erfarenhet, som de under
verksamheten vid den finska armén skulle förvärva, måste komma svenska armén
i vida högre grad till godo, än fallet var exempelvis vid svenska officerares tjänstgöring
vid gendarmeriet i det avlägsna Persien.

Det "finska folkets existens står nu på spel. Det kämpar för sitt liv, dels
emot vilseförda folkelement, dels mot främmande inkräktare, vilka i strömmar
utgjuta oskyldiga medborgares blod och vilkas framfart hotar med förintelse
Finlands genom många generationers mödosamma arbete och tunga offer skapade,
från Sverige nedärvda kultur.

I denna det finska folkets yttersta nöd riktas ovanstående vädjan till
Kungliga Svenska Regeringen i den fasta tillförsikt, att densamma skall lyssna
därtill och genom snabb och verksam hjälp rädda tusentals fredliga medborgare
i Finland från undergång och död.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

Enligt givet uppdrag av Finlands regering samt Finska arméns överbefälhavare,
general Mannerheim.

Stockholm den 21 februari 1918.

Rafael Colliander.
Medlem av Finlands lantdag.

J. E. Antila.

Medlem av Finlands lantdag.

Oskär Nix.

Bonde.

Johannes Berg.
Bonde.

T. E. Alajoki.

Bonde.

Joakko Loukko.

Bonde.

Mikko Luopajärvi.
Medlem av Finlands lantdag.

Julio Snellman.
Medlem av Finlands lantdag.

Gustaf Klockars.

Bonde.

Karl Smeds.

Bonde.

Kustav Kurki.
Bonde.

Jonas Castrén.
Särskilt befullmäktigat ombud.

Såsom bilaga åtföljde en så lydande fullmakt för Castrén:

Härmed befullmäktigar jag, i egenskap av högste befälhavare i Finland,
vilken alla härvarande militära och civila myndigheter äro underordade, häradshövdingen
Jonas Castrén att omedelbart inleda underhandlingar och träffa överenskommelser
med alla svenska myndigheter såväl civila som militära som ock
med enskilda svenskar om erhållande av frivillig militärhjälp till Finland, vapen
och ammunition m. m. samt att i ovan antytt avseende vidtaga alla åtgärder,
vilka han för detta ändamål anser nödvändisra.

överbefälhavaren för Finlands högkvarter.

Yasa den 4 februari 1918.

G. Mannerheim.

Riktigheten av denna fullmakt erkännes till alla delar.

Högkvarteret i Yasa den 4 februari 1918.

A Finlands Senats vägnar:

Heikki Renvall.

Ärendet föredrogs därpå inför Konungen i statsrådet den 5 mars.
Beträffande statsrådet Gripenbergs ansökningar, som refererades, anförde
herr ministern för utrikes ärendena därvid:

»Av samtal med statsrådet Gripenberg har jag inhämtat, att finska regegeringen
håller på att underhandla med en dansk fabrik om leverans av 50,000
stycken handgranater samt begärt exportlicens för dessa hos danska regeringen. Då

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

det emellertid vore ovisst, om den danska regeringen vore benägen att medgiva export
direkt till Finland, både den finska regeringens ombud eventuellt ämnat begära
export till Sverige av ifrågavarande handgranater, med tanke att från Sverige
erhålla exportlicens till Finland, och för detta fall vore den nu nämnda ansökningen
om export av 50,000 handgranater avsedd. Jag har med anledning härav
anmodat Sveriges sändebud i Köpenhamn envoyén Giinther, att i vederbörande danska
statsdepartement efterhöra, huruvida utsikt finnes, att exportlicens från Danmark
kommer att beviljas. Minister Giinther har inhämtat, att ansökan om exportlicens
är inlämnad, men ännu icke behandlats av den anledning, att den danska
fabrik, med vilken underhandlingarna om leverans ägt rum, icke vore i stånd att
leverera ifrågavarande granater till följd av brist på det sprängämne, varmed
de skulle laddas, samt att fabriken troligen icke komme att kunna förskaffa sig
dessa sprängämnen, så länge kriget varar. Av denna anledning ämnade den danska
licensmyndigheten icke upptaga frågan om exportlicens till avgörande, innan den
erkölle aktuell betydelse.

Med hänsyn'' till vad sålunda upplysts, hemställer jag att statsrådet Gripenbergs
ansökningar om licens för transitering genom Sverige eller export från
Sverige av 50,000 handgranater måtte förklaras vilande och dess återupptagande
beroende av anmälan från statsrådet Gripenberg, att leveransavtal är avslutat
samt exportlicens från Danmark beviljad. .

vad därefter angår ansökning om licens för export av 2,000 gevär, 100,000
patroner samt 10 kulsprutor, har jag tillsport statsrådet Gripenberg, huruvida
denna ansökning hade aktuell betydelse, eller med andra ord, om ifrågavarande
vapen vore inköpta. Härpå har statsrådet Gripenberg meddelat, att en del gevär
och patroner vore i finska beskickningens ägo, dock icke till så stort antal, som
ansökningen avsåge, samt att underhandlinger om inköp av kulsprutor påginge.

Jag tillåter mig med anledning härav hemställa, att Eders Kungl. Maj:t
måtte bevilja statsrådet Gripenberg licens för export från Sverige av 2,000 mausergevär,
100,000 patroner samt 10 kulsprutor eller rekylgevär, under förbehåll
att licensen ej må begagnas, innan ifrågavarande vapenpartier äro av statsrådet
Gripenberg förvärvade, så att transporten av hela partiet kan ske samtidigt.

I fråga om framställningen från herr Castrén och den finska deputationen
anförde utrikesministern, efter gemensam beredning med statsrådet
och chefen för lantförsvarsdepartementet, följande:

»Av muntligt samtal med herr Castrén har jag inhämtat, att sökandena
åsyftat att de under punkt 1) oförmälda vapen skulle tillhandahållas ur kronans
förråd.

Jag hemställer, att framställningen i denna del måtte avslås.

Beträffande den under 2) ifrågasatta transiteringen av vapen från Tyskland
till Finland genom Sverige vill jag erinra därom, att det är bekant, att
nyligen stora sändningar av vapen från Tyskland till Finland avgått sjöledes
och framkommit till finsk hamn. Den nu ifrågasatta transiteringen genom Sverige
synes mig därför vara en obehövlig och mindre lämplig utväg för vapentransporter
från Tyskland till Finland, och jag hemställer därför, att ansökningen
även i denna del måtte avslås.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

4!»

. Vad angår transiteringen från neutralt land över Malmö, Hälsingborg eller
annan godkänd ort, framgår av ansökningens innehåll, att den icke gäller några
vissa, redan förvärvade kvantiteter vapen och ammunition, utan att den fastmer
avser att erhålla ett medgivande på förhand att i förekommande fäll transitering
skall, fä äga rum. Efter den erfarenhet, jag hittills haft om utgången av finska
regeringens underhandlingar om vapeninköp och exportlicens från Danmark —
varom här uppenbarligen är fråga — tror jag icke, att denna transitering kommer
att fä någon aktuell betydelse. I övrigt anser jag, att frågor om transitering
av vapen i varje särskilt fäll böra, innan Eders Kungl. Maj:t, därom fattar
beslut, prövas av handelskommissionen samt andra vederbörande myndigheter. På
grund härav hemställer jag, att förevarande framställning icke måtte föranleda
någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vad slutligen beträffar ansökningen om medgivande av rätt för svenska
officerare att efter erhållet avsked inträda såsom frivilliga i den finländska hären,
hava, på föredragning av chefen för lantförsvarsdepartementet, ansökningar om
avsked i vissa fall beviljats officerare, som sedermera inträtt som frivilliga i finska
armén. Ku föreliggande framställning lärer däremot icke kunna bifallas, enär
frågor om avsked för svenska officerare lämpligen böra, efter eventuella ansökningar
från vederbörande officerare själva, på sätt hittills skett prövas efter omständigheterna
i varje särskilt fall. Jag hemställer därför, att framställningen
även i denna punkt icke måtte föranleda till någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.»

Konungens beslut utföll i enlighet med föredragandens hemställan.

Med hänvisning till det i statsrådet Gripenbergs skrivelse den 18
februari förekommande meddelandet, att svenska regeringen vidtagit åtgärder
för att underlätta de finländska regeringstruppernas svåra uppgift,
anhöll utskottet om utbekommande av de protokoll i statsråd, särskilda
protokoll och protokoll i kommandoväg, som må hava förts rörande
de åtgärder, som i sådant syfte vidtagits. Härå erhölls från såväl
lantförsvarsdepartementet som sjöförsvarsdepartementet det svar, att å
dessa departement icke i protokoll av omförmäld natur förekomme ärende,
som avsett vidtagande, enligt ovannämda skrivelse, av åtgärd i berörda
syfte. Från utrikesdepartementet erhöllos däremot utdrag av statsrådsprotokoll
för den 1 februari, 8 februari, 12 februari och 15 februari, av
vilka framgingo, att under denna tid på ansökan av finska beskickningen
licens erhållits för utförsel till Finland av vissa partier kappor, vintermössor
och filtar samt ett antal militärmusikinstrument, på ansökan av
svenska Eöda korset och Finlands vänners rödakorsavdelning samt av
enskilda personer licens för vissa sjukvårds- och förbandsartiklar ävensom
för eu del livsmedel för ambulanser samt på ansökan av fyra enskilda
personer licens för deras personliga vapenutrustning. En särskild
förfrågan, huruvida protokoll funnes rörande svenska regeringens erbjudande
att medla i den finländska konflikten, besvarades däremot nekande.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 5 samt 13 höft. (Nr 15.) 7

50 Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

Handläggningen av nn ifrågavarande ärenden hava vi funnit synnerligen
anmärkningsvärd ur både formella och reella synpunktor.

Av statsrådet Gripenbergs skrivelse den 18 februari framgår, att han
upprepade gånger dessförinnan till svenska regeringen bragt kännedom
om det ytterliga nödläget i Finland, de där kämpande regeringstruppernas
bristfälliga utrustning i jämförelse med motståndarnas, deras trängande
behov av skyndsammaste understöd i vapen och ammunition och de
synnerliga faror varje dags dröjsmål medförde för ett framgångsrikt utförande
av Finlands frihetskamp. Han hade därför förfrågat sig om
möjligheten för Finlands regering att ur svenska statens förråd få inköpa
krigsmateriel, framhållit nödvändigheten för den finländska regeringen
av rätt till utförsel och transitering av vapen och ammunition samt
slutligen på sin regerings order framfört en anhållan om en svensk intervention.
Allmänt känt är, att även på andra vägar enträgna böner om
understöd åt Finland nådde regeringen, så exempelvis genom landshövding
Heikels ankomst hit den 29 januari. Såsom svar hade visserligen
följt dels upprepade sympatiuttalanden, dels vissa i statsrådet Gripenhergs
skrivelse icke närmare angivna åtgärder från svenska regeringen för att
underlätta de finländska regeringstruppernas svåra uppgift, men statsrådet
Gripenberg hade samtidigt nödgats draga den bestämda slutsatsen, att
den svenska regeringen icke kunde ställa i utsikt bifall till inköp ur svenska
statens förråd av vapen och ammunition eller till utförsel från Sverige
eller transitering genom landet av krigsmateriel; och hans begäran om
intervention besvarades med en förklaring, att den svenska regeringen
vore villig medla, — eu förklaring vilken, enligt vad statsministern meddelade
i interpellationsdebatten den 20 februari, avgavs den 4 februari,
men som från finländsk sida besvarades med att medling på anförda
grunder vore omöjlig.

Sedan allt detta passerat, hava de här ovan omnämnda skrivelser
av den 18, 19 och 21 februari ingivits, vilka därpå den 5 mars på sätt
som skedde blevo besvarade.

Det har härvid till en början ur formell synpunkt väckt vår synnerliga
uppmärksamhet, att — frånsett protokollen för ovanberörda licensansökningar
rörande artiklar av i huvudsak icke militär natur — före
den 5 mars varje protokoll i statsråd, särskilt protokoll eller protokoll
i kommandoväg saknas i fråga om de från finsk sida dittills gjorda framställningarna,
de från svensk sida på dem lämnade svaren eller i övrigt
med anledning av dem vidtagna åtgärderna.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

Hela det ställningstagande till det finländska frihetskriget, som i
dessa hänseenden alltifrån dettas början och till den 5 mars kännetecknat
den svenska regeringen eller vissa av statsråden, har sålunda egt
rum under för vår författning okända och otillåtna former av ministerstyrelse.

De avgöranden eller undanskjutanden av de upprepade framställningar,
som förekommit från representanter för den finländska regeringen
angående understöd genom vapen, ammunition, transitering, intervention
in. m., hava verkställts under dylika former. Men även den
svenska regeringens anbud att medla i den finska konflikten har på
samma sätt kommit till stånd och framburits utan den handläggning av
dylika ärenden, som våra grundlagar ovillkorligen föreskriva, och om
några andra åtgärder, än ovanberörda licenstillstånd, skulle hava vidtagits
för att underlätta de finska truppernas uppgift, hava dessa, åtminstone
därest de verkställts med anledning av finländska önskemål, likaledes
saknat grundlagsenlig föredragning. Vi hava funnit detta så mycket
mer påfallande, som det här gällt behandlingen av spörsmål av oberäknelig
vikt för Sveriges nuvarande ställning och Nordens framtid.

Även ur reella synpunkter hava vi funnit regeringens ståndpunkt
i hög grad otillfredsställande. När Finlands frihet och självständighet,
efter tider av hårt förtryck, omsider blev en verklighet, hälsades detta
med den livligaste glädje överallt i Sveriges land, och det var då för
Sverige en särskild tillfredsställelse både att först av alla få mottaga
Finlands hänvändelse om erkännandet och att främst bland Europas
stater erkänna Finlands självständighet. Från olika håll uttalades därvid
de varmaste sympatier för det gamla brödrafolket på andra sidan
Bottniska viken och livliga förhoppningar om kommande tider av förtroendefull
samverkan.

I denna allmänna glädje låg ej blott tillfredsställelse över, att ett
förut nedtryckt och lidande grannfolk nått frihet och sj älvbestämningsrätt.
Känslan av de månghundraåriga band, som förenat Sverige och
Finland och på gemensam grund låtit dem uppbygga sitt lagsamhälle,
tacksamhet över finländska insatser i arbetet härmed och i dess värnande
och medvetandet om den fortgående finländska odlingens nära samhörighet
med den svenska förhöjde och fördjupade glädjen. Men därtill kom
även insikten, att Finlands frigörelse frigjort även oss från ett hotande
tryck österifrån, som länge tyngt oss, och att ett fritt och självständigt
Finland skulle bliva ett för vår framtid betydelsefullt värn för västerländsk
odling i Norden. I underlättade och vidgade fredliga förbindelser

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

52 ‘

åt öster hoppades man oek viktiga fördelar för vårt land av den nya
östersj östatens självständiga framträdande.

I den svåra kamp Finlands unga frihet tvangs att utkämpa mot
inhemska upprorsmän och vilseföra, stödda av främmande soldatesk,
framstod det under sådana förhållanden såsom eu ovillkorlig förpliktelse
för Sverige att ej neka Finlands folk hjälp, så långt Sverige kunde giva
den med bibehållande av sin under världskriget intagna neutrala ställning.
Detta ej blott på grund av det lidande broderfolkets ytterliga nöd och
vår naturliga ställning såsom den närmaste hjälparen, utan ock av hänsyn
till Sveriges egna framtidsintressen. Uteblev detta bistånd, måste
nämligen, såsom redan då från skilda håll klart förutsades, ettdera av
två ting förestå. Antingen skulle den finska friheten åter duka under,
eller skulle Finland nödgas söka hjälpen från annat håll och därmed
ledas in i andra intressesfärer än de svensk-nordiska. Den ödesdigra betydelsen
för Sveriges framtid av båda dessa alternativ behöver här ej
närmare utvecklas. Den knyter sig till frågor av vital vikt för rikets
framtida säkerhet, för dess och Finlands ställning i Norden, för Sveriges
många och djupgående intressen i olika östersjöfrågor, för en lyckosam
lösning av Ålandsfrågan in. in. Den principiella ståndpunkt statsrådets
ledamöter intogo till sådana Finlands böner om hjälp, vilka kunnat uppfyllas
utan någon fara för Sveriges neutralitet, hava därför enligt vår
uppfattning länt riket till allvarligt men.

Vi kunna slutligen ej undertrycka den erinringen, att jämväl detaljerna
i regeringens åtgöranden synas oss förtjänta av anmärkning. Att
undanskjuta eller fördröja de officiella svaren på det nödlidande broderfolkets
framställningar ända från deras första framträdande till den 5
mars måste ha försvårat dess kamp. Att besvara dess enträgna begäran
om transitering landvägen med hänvisning till den långsammare och besvärligare
sjövägen likaledes. Att uppskjuta det omsider för ett visst
parti vapen och ammunition givna exporttillståndet, varom ansökan ingavs
redan den 19 februari, till den o mars och därvid knyta det vid
villkoret, att hela det begärda förrådet skulle finnas på förhand anskaffat
för att på eu gång kunna exporteras, synes oss så mycket anmärkningsvärdare,
som, enligt upplysning i statsrådsprotokollet, partiet dittills endast
delvis kunnat anskaffas, men redan den 22 februari förbud utfärdats
för uppköp i Sverige av vapen och ammunition att träda i kraft just
den å mars. Vi erinra till sist jämväl om, att transitering genom Sverige
av vapen mellan neutrala stater och export från Sverige av i Sverige
inköpta vapen tidigare i avsevärd utsträckning beviljats till andra stater,
som icke stått oss närmare än Finland eller ens så nära, och som icke

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

.j;s

heller hefuimit sig i det fruktansvärda nödläge, som framkallade Finlands
böner om vår hjälp.

På grund av vad sålunda anförts och då enligt vår mening statsrådets
medlemmar samfällt vid handläggningen .av dessa ärenden ieke
iakttagit rikets sannskyldiga nytta, hava vi inom utskottet mot dem framställt
yrkande om anmälan enligt § 107 regeringsformen.

av herr I\. J. Ekman, som med instämmande av herrar von Mentzer,
Meurling och greve Henning Wachtmeister anfört:

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 21 december 1917, nr 118).

Av protokollet över ecklesiastikärenden den 21 december 1917 inhämtas,
att nämnda dag inom ecklesiastikdepartementet utnämnts, bland
andra till förste kanslisekreterare filosofie doktorn B. A. O. Knös och
juris kandidaten N. T. Löwbeer samt till andre kanslisekreterare juris
kandidaten G. E. Bergman, juris kandidaten friherre Ch. G. J. d’Albedyhll,
C. C. W. Hagman och friherre C. F. Lagerfelt. Såsom kanslisekreterare
på gammal stat kvarstå kanslisekreterarne C. T. U. Buren
och juris kandidaten G. S. Holmström.

Konstitutionsutskottet har begärt att för granskning erhålla de till
protokollet hörande handlingarna men fått det besked, att sådana icke
funnes.

Sedermera bär utskottet, i den ordning § 46 R. O. stadgar, infordrat
de meritförteckningar, som kunde vara inom ecklesiastikdepartementet
tillgängliga eller eljest kunde genom departementets försorg införskaffas
rörande ovannämnda befattningshavare.

Av de sålunda införskaffade meritförteckningarna inhämtas, att av
nämnde tjänstemän bägge de till förste kanslisekreterare utnämnde äro
till levnadsåren yngre än någon av de såsom kanslisekreterare på gammal
stat kvarstående eller till andre kanslisekreterare utnämnde. Knös
är född 1883, Löwbeer 1889, Buren 1869, Holmström 1876, Bergman
1876, d’Albedyhll 1873, Hagman 1881 och Lagerfelt 1881.

Angående den av ifrågavarande tjänstemän förut utövade verksamhet
i det allmännas tjänst framgår av meritförteckningarna följande:

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

Knös antogs till amanuens i ecklesiastikdepartementet den 29
december 1910; bär i nämnda departement från och med sistberörda
dag till och med utgången av år 1917 bestritt förordnanden såsom kanslisekreterare
under sammanlagt omkring 1 år samt såsom byråchef under
2V2 månader; har tjänstgjort såsom amanuens å universitetskanslersexpeditionen
från och med den 1 mars 1911 till och med den 10 september
1916 samt därunder bestritt förordnanden såsom kanslerssekreterare
under sammanlagt omkring 9 månader; har tjänstgjort såsom notarie hos
riksdagens statsutskott under 1914 års båda riksdagar samt riksdagarna
1915 och 1916, samt såsom notarie och biträdande sekreterare hos särskilda
utskottet nr 2 vid 1917 års riksdag; har tjänstgjort såsom sekreterare
hos följande kommittéer: folkundervisningskommittén under större
delen av 1912 och en del av år 1913, sakkunniga för eu planmässig
nykterhetsundervisning under tiden från och med medio av oktober 1914
till och med den 16 mars 1915, sistnämnda års kommitté för omorganisation
av gymnastiska centralinstitutet in. in. under senare hälften av år
1915 till och med utgången av augusti 1916 samt 1902 års löneregleringskommitté
under tiden från och med den 1 september 1916 tills vidare.

Löwbeer har — efter att hava antagits till e. o. notarie hos Stockholms
rådhusrätt den 20 december 1912 — därstädes under åren 1912
—1917 biträtt vid protokollsföring å olika rådhusrättens avdelningar samt
på grund av särskilda förordnanden under åren 1913—1917 tjänstgjort
såsom aktuarie 1 dag, registrator 2 månader 3 dagar, inskrivningsnotarie
23 dagar, assistent i förmyndarekammaren 1 månad 26 dagar, kriminalassessor
1 år 5 dagar och civilassessor 9 månader 22 dagar ävensom
varit förordnad såsom rättens ombudsman i ett flertal konkurser; tjänstgjort
i ecklesiastikdepartementet sedan den. 23 januari 1914; där innehaft
förordnanden såsom kanslisekreterare 3 månader 15 dagar; samt under
år 1917 biträtt vid det pågående arbetet med ny lönereglering för rikets
prästerskap; från och med den 20 september 1915 till och med den 17
juni 1916 biträtt pensionsstyrelsen vid behandling av ansökningar rörande
pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, dels såsom tillfällig
ledamot 4 månader 4 dagar, dels ock såsom tillfällig föredragande 4
månader 24 dagar; samt sedan den 28 juni 1917 enligt förordnande av
överståthållareämbetet varit ordförandesuppleant i Stockholms stads fjärde
hyresnämnd.

Burén har enligt särskilda av Göta hovrätt meddelade förordnanden
förvaltat häradshövdingeämbetet i Orusts och Tj örns domsaga omkring 4
månader under tiden 1 december 1896—9 juli 1897; förordnades den 4
juni 1897 att tills vidare tjänstgöra såsom amanuens i ecklesiastikdeparte -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

mentet; innehade under tiden från och med 1904 års början till och med
utgången av november 1908 anställning såsom amanuens i universitetskanslersexpeditionen
och uppehöll därvid på grund av särskilda förordnanden
kanslerssekreterarebefattningen under sammanlagt omkring 7
månader; förordnades den 11 mars 1909 att tills vidare bestrida en ledig
kanslisekreterarebefattning och utnämndes den 5 juni 1909 att vara kanslisekreterare
i nämnda departement; samt har på grund av särskilda förordnanden
uppehållit byråchefs ämbete i samma departement under sammanlagt
omkring 5 år och 3 månader ävensom tjänstgjort såsom föredragande
i regeringsrätten under omkring 5 månader.

Holmström har tjänstgjort hos domhavande omkring 3 år och därunder
förrättat 5 ting och allmänna tingssammanträden samt hållit ett
20-tal extra sammanträden ävensom förvaltat domareämbetet 3 månader
18 dagar; utövat borgmästarebefattning 1 månad; tjänstgjort hos Stockholms
rådhusrätt omkring 3 år och därunder bestritt förordnanden såsom
biträdande notarie, aktuarie, arkivarie samt amanuens å rådhuskansliet;
tjänstgjort vid protokollet hos Svea hovrätt; tjänstgjort uti ecklesiastikdepartementet
sedan den 4 mars 1904; uppehöll under tiden den 1
februari 1911 till den 31 december 1913 kanslisekreterarebefattning i
departementet; förordnades att från och med den 1 januari 1914 tills
vidare vara extra kanslisekreterare å departementets folkskolebyrå och
utnämndes den 30 december 1916 till kanslisekreterare i departementet;
har därstädes tjänstgjort såsom föredragande i regeringsrätten 9 dagar
och såsom byråchef, delvis med föredragningsskyldighet i regeringsrätten,
omkring 2 år; tjänstgjort i kommerskollegium omkring 2 år och
därvid under kortare tider uppehållit sekreteraretjänst; erhöll den 29
september 1911 kungl. fullmakt å notariebefattningen hos Stockholms
stads konsistorium, från vilken tjänst avsked beviljades Holmström den
20 januari 1917; tjänstgjort såsom kanslist hos lagutskottet under tre
riksdagar; tjänstgjort såsom kanslist vid fyra kyrkomöten, vid två möten
tillika såsom sekreterare i utskott; tjänstgjort såsom sekreterare dels hos
de jämlikt nådigt bemyndigande den 17 december 1909 tillkallade sakkunniga,
som inom ecklesiastikdepartementet biträtt med utarbetande av
förslag till förnyad kyrkoboksföringsförordning, dels och hos de inom
nämnda departement på grund av nådigt bemyndigande den 20 januari
1915 tillkallade sakkunniga för fortsatt utredning av frågan om ändrade
bestämmelser rörande kloekarinstitutionen.

Bergman antogs till e. o. notarie hos Svea hovrätt den 6 juni 1901;
tjänstgjorde från slutet av oktober 1901 till slutet av oktober 1905 såsom
biträde hos häradshövding; förvaltade därvid domareämbete samman -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

lågt 6 månader 16 dagar och höll 8 allmänna tingssammanträden; antogs
till amanuens i ecklesiastikdepartementet den 21 december 1905; tjänstgjorde
vid protokollet i Svea hovrätt, delvis såsom amanuens hos sekreteraren
och t. f. notarie, från och med den 6 november 1905 under mer
än 2 år; erhöll i ecklesiastikdepartementet fast förordnande såsom amanuens
den 12 mars 1909 samt har inom departementet innehaft följande
förordnanden: såsom t. f. kanslisekreterare åren 1908—1911 under sammanlagt
9 månader 10 dagar samt därefter från och med den 1 maj
1912 oavbrutet till och med den 31 december 1916; såsom t. f. byråchef
under åren 1910—1914 sammanlagt nära 5 månader; förordnades den
30 december 1916 att från och med den 1 januari 1917 tills vidare bestrida
eu extra kanslisekret eraret jänst i departementet; har därjämte vid
samtliga riksdagar under åren 1909—1916 tjänstgjort såsom notarie
(med sekreteraregöromål) å statsutskottets första avdelning samt vid vardera
av riksdagarna 1915 och 1916 såsom sekreterare i ett sammansatt
stats- och lagutskott; samt har vidare tjänstgjort såsom sekreterare dels
hos inom lantförsvarsdeparteinentet tillkallade sakkunniga för verkställande
av utredning rörande beredande av lokaler för krigshögskolan in. in. från
början av oktober 1909 till den 15 mars 1910, dels ock hos de inom sjöförsvarsdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning av vissa frågor
rörande navigationsskolorna i riket under tiden augusti 1910—januari 1911.

d’Albedyhll har efter avlagd examen kortare tid tjänstgjort hos
häradshövding; var anställd såsom amanuens i statskontoret oktober
1906—juli 1907; förordnades den 18 december 1906 till amanuens i
ecklesiastikdepartementet och entledigades på egen begäran med utgången
av april 1911 från nämnda förordnande; uppehöll under ifrågavarande
tid olika kanslisekreterareförordnanden, bland annat, 25 januari—28 mars
1910 och 5 november 1910—30 april 1911; förordnades den 21 oktober
1912 ånyo till amanuens i ecklesiastikdepartementet och erhöll vid första
tillfälle fast amanuensförordnande; har från och med den 1 november
1912 till och med den 31 december 1917, med undantag för tiden 19
oktober—31 december 1913, då d’Albedyhll tjänstgjort såsom amanuens
i departementet, därstädes uppehållit kanslisekret eraret jänst eller byråchefsbefattning
eller tjänstgjort såsom särskild föredragande och har
därvid tjänstgjort såsom byråchef och särskild föredragande tillsammans
1 år 3 månader 12 dagar.

Hagman har tjänstgjort såsom biträde hos häradshövding under
tiden 4 januari 1907—15 januari 1909 och därunder hållit två allmänna
tingssammanträden; har vidare tjänstgjort i ecklesiastikdepartementet
sedan 1 september 1908 och har därvid från och med nämnda dag till

Konstitutionsutskottets memorial Kr 15. 57

utgången av december 1917, förutom förordnande såsom amanuens, bestritt
följande tjänstgöring, nämligen dels såsom byråchef under en tid
av sammanlagt 5 månader och dels såsom kanslisekreterare under tillhopa
5 år och 5 månader, därav i oavbruten följd sedan den 1 januari
1915: tjänstgjorde hos Stockholms stads konsistorium under tiden den
11 april 1911 till den 30 april 1917, därav såsom t. f. konsistorienotarie
under en sammanlagd tid av omkring 3 år 9 månader: utnämndes till
ordinarie konsistorienotarie i Stockholm den 23 april 1917; samt tjänstgör
sedan 20 februari sistnämnda år såsom sekreterare i prästlöneregleringskommittén
för Stockholm samt det av denna kommitté utsedda arbetsutskottet.

Lagerfelt antogs till e. o. notarie i Svea hovrätt den 15 februari
1907; tjänstgjorde därefter till den 18 april 1907 i Stockholms rådhusrätt;
erhöll ''sistnämnda dag anställning som biträde hos häradshövding
och tjänstgjorde i sådan egenskap till och med 28 januari 1909; förordnades
den 1 oktober 1908 att fortsätta och avsluta ett allmänt tingssammanträde
samt den 14 januari 1909 att under tiden den 15—28 i
nämnda månad förvalta domareämbete; förordnades den 6 mars 1909
till amanuens i ecklesiastikdepartementet; har inom detta departement
på grund av särskilda förordnanden bestritt kanslisekreteraretjänst eller
därmed jämförlig tjänstgöring under sammanlagt 4 år 5 månader 3
dagar; antogs den 1 april 1909 till amanuens i universitetskanslersexpeditionen
och tjänstgjorde där till och med den 28 februari 1911; uppehöll
på grund av särskilda förordnanden kanslerssekreteraretjänsten under
sammanlagt 3 månader 8 dagar; har kortare tid tjänstgjort såsom Sekreterare
i krigshovrätten; antogs den 30 december 1910 till e. o. kanslist
i riddarhuset och befordrades den 31 januari 1912 till amanuens i riddarhuset;
har på grund av särskilda förordnanden bestritt riddarhuskanslistbefattningen
under sammanlagt 5 månader 5 dagar och riddarhuskamrerarebefattningen
under sammanlagt 2 månader; samt har under
1911, 1914 och 1917 års lagtima ävensom 1915 och 1916 års urtima
adelsmöten varit anställd såsom e. o. kanslist.

Beträffande de ifrågavarande tjänstemän tillkommande åligganden
innehöll Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för ämbets- och tjänstemännen
i Dess kansli den 7 juni 1878 § 6: »Kanslisekreterarne, vilka indelas till
biträde åt expeditionschefen eller till tjänstgöring å byråerna, åligger:
att inför Kungl. Maj:t i statsrådet samt i tillförordnad regering föra protokoll
och för dess riktighet ansvara; att draga försorg om renskrivning
av det till protokollet hörande registratur, vars riktighet bör av kanslisekreteraren
bestyrkas; att biträda vid beredning av mål och ärenden;

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 5 sand. 13 käft. (Nr 15.) 8

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

att uppsätta konceptexpeditioner i förekommande mål, bestyra om renskrivning
av expeditioner, ansvara för deras enlighet med koncepten samt
till vederbörande avsända expeditioner; och att föra de anteckningar,
vilka anbefallas för övervakande av ärendenas gång».

Nu gällande instruktion, som är utfärdad den 14 december 1917
ocli gäller från och med den 1 januari 1918, innehåller härutinnan: § 9
»Förste kanslisekreterare åligger: att biträda vid beredning av ärenden; att
uppsätta konceptexpeditioner i förekommande ärenden; att biträda statssekreteraren,
expeditionschefen och kansliråden vid fullgörandet av dem
åliggande uppgifter; att, efter departementschefens bestämmande, för vissa
ärenden eller vissa grupper av ärenden fullgöra de åligganden, som tillkomma
kansliråd; samt att bestrida göromål i övrigt inom departementet,
vilka åt honom uppdragas». — §10. »Andre kanslisekreterare åligger: att
i statsrådet och i tillförordnad regering föra protokoll samt ansvara för
dess riktighet; att ombesörja det till protokollet hörande registraturet
och ansvara för dess riktighet; att föra protokoll i regeringsrätten; att
biträda vid beredning av ärenden; att uppsätta konceptexpeditioner i
förekommande ärenden, bestyra om renskrivning av expeditioner och ansvara
för att expeditionerna överensstämma med koncepten samt att
expeditionerna bliva till vederbörande avsända; att biträda statssekreteraren,
expeditionschefen, kansliråden och förste kanslisekreterarna vid
fullgörandet av dem åliggande uppgifter; samt att bestrida de göromål i
övrigt inom departementet, vilka åt honom uppdragas.»

.Rörande tillsättningen av ifrågavarande tjänster föreskrevs i 1878
års instruktion § 2, att Kungl. Maj:t utser expeditionschef och i justitiedepartementet
byråchef för lagärenden samt utnämner kansliråd, kanslisekreterare
och registrator; varemot departementschefen förordnar amanuenser.
Någon föreskrift om befattningarnas kungörande till ansökninglediga
förekom icke.

I nu gällande instruktion av den 14 december 1917, vilken såsom
nämnt skulle gälla från och med den 1 januari 1918, stadgas i förevarande
hänseende i § 2 följande: »Kung!. Maj:t förordnar statssekreterare,
chef för justitiedepartementets lagavdelning, expeditionschef, ledamot
å justitiedepartementets lagavdelning samt byråchef för lagärenden.
Kansliråd, förste kanslisekreterare, andre kanslisekreterare, registrator och
aktuarie utnämnas av Kung]. Maj:t. Då befattning såsom förste kanslisekreterare,
andre kanslisekreterare, registrator eller aktuarie blir ledig,
skall befattningen i allmänna tidningarna samt medelst anslag inom vederbörande
departement kungöras ledig till ansökan inom trettio dagar,
räknat från den dag kungörandet sker. Departementschefen antager

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

kvinnliga biträden och vaktmästare. Amanuenser antagas av departementschefen
för viss tid eller tills vidare».

Ehuru sålunda vid den tid, dä ifrågavarande utnämningar ägde
rum, de då redan av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna därom, att
platser av ifrågavarande art skulle anslås lediga och ansökningar —
givetvis med åtföljande meritförteckningar — ingivas, ännu icke trätt i
tillämpning, har dock Kungl. Maj:t vid utnämningen under alla omständigheter
varit förpliktad iakttaga det allmänna stadgandet i 28 § It. F.
om förtjänst och skicklighet såsom den vid alla befordringar enda gällande
normen för avgörande av företrädet till befattningar i statens tjänst.

Då i förevarande fall detta grundlagsstadgande vid utnämningen
av förste kanslisekreterare inom ecklesiastikdepartementet, enligt vad i
ärendet framgår, icke blivit behörigen iakttaget, finner jag mig föranlåten
att mot föredragande departementschefen, statsrådet V. Rgdén
framställa anmärkning enligt 107 § R. F.

VI.

av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Geijer, von Mentzer
och greve Alexander Hamilton, som anfört

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 14 december 1917, nr 47.)

Den 26 maj 1917 blev studeranden vid Lunds högre allmänna
läroverk L. Palmberg av. censorerna professorerna Stille, Walberg och
Åkerblom underkänd i studentexamen. Han hade föregående hösttermin
såsom privatist i Lund med goda betyg avlagt de skriftliga proven (i
modersmålet AB, tyska B, engelska Ba, matematik AB, fysik B), liten
hade av lärarne underkänts i den muntliga prövningen (bortval av franska,
B med tvekan i kristendom och modersmålet, C i historia, fysik,
kemi). Vid vårterminen inträdde han i läroverket och fick vid den då
förrättade studentexamen tillgodoräkna sig de på hösten avlagda skriftliga
proven. I den muntliga examen valde han åter bort franska och
erhöll av läraren i kemi betyget C. Härmed var maximum av underbetyg,
respektive bortval nått, för att hans examen överhuvud skulle kunnat
godkännas. Då därtill kom. att han enligt examensprotokollet endast
erhöll B— i icke mindre än ytterligare tre ämnen (kristendom, filosofi
och biologi) d. v. s. av lärarne endast med tvekan godkändes i dessa
ämnen, blev han av de tre ovannämnda censorerna underkänd med

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

hänsyn till nämnda bortval, underbetyg och endast med tvekan avgivna
betyg. Examensprotokollet omnämner därjämte, att tre av lärarne till
detsamma läto anteckna, att sedan Palmberg (och en annan lärjunge)
tre dagar före examen underrättats, att historia och biologi för dem uteslöts
ur examen, de två dagar senare fingo meddelande om, att de vid
examen skulle examineras i båda dessa ämnen, (varemot två andra i
stället uteslötos). En fjärde censor (prof. Wallengren) lät då till protokollet
jämväl anteckna, att denna ändring av examensschemat berott
därpå, att betygen för de senaste terminerna ej varit för censorerna tillgängliga,
enär ifrågavarande lärjungar först under vårterminen intagits i
läroverket.

Den 2 juli 1917 insände Palmberg till läroverksöverstyrelsen en
skrivelse, som dit inkom den 4 juli, samt hemställde däri, att läroverksöverstyrelsen
ville med upphävande av censorernas beslut den 26 maj
1917 förklara honom i studentexamen godkänd eller, om detta ej läte
sig göras, att överstyrelsen ville taga i övervägande, huruvida lian icke
genom komplettering av de fyra ämnena: kristendom, kemi, filosofi och
biologi kunde erhålla godkänd examen utan vidare skolgång.

Såsom skäl till upphävande av censorernas beslut anförde han, att
han hos läraren i biologi anhållit att få tentera för godkänd, om lägre
betyg ifrågasattes, vilket läraren emellertid förklarat obehövligt, då P.
»säkerligen tentamen förutan kunde godkännas»; att läraren i kristendom
senast examensdagen sagt att »någon tvekan angående betyget godkänd
ej rådde», att det tre dagar före examensdagen fastställda schemat för
honom dagen före examen ändrats så, att i stället för de först uteslutna
ämnena biologi och historia nu uteslötos engelska och modersmålet, och
att denna ändring meddelats honom först på kvällen före examensdagen;
samt att han på grund av de hårda tiderna och blivande värnpliktstjänstgöring
ej såge någon utväg att erhålla medel till ännu en termins
skolgång.1) Däremot meddelade han, att underbetyget i kemi var på förhand
givet, enär lian aldrig varit i tillfälle att erhålla grundlig undervisning
i detta ämne, och att han i filosofi varit förberedd på betyget
B—,

Skrivelsen remitterades, jämte en från en annan underkänd abituturient
inkommen besvärsskrivelse, av överstyrelsen den 10 juli till rektor
vid läroverket för inhämtande av yttranden från de examinerade lä J)

Upplysningsvis kan nämnas, att P. emellertid höstterminen 1917 åter sökte inträde
i Lunds högre allmänna läroverk, där han ock den 12 december i vanlig ordning avlade
studentexamen — två dagar, innan hans besvär med nedan nämnd utgång föredrogos
inför Kung!. Maj:t.

Konstitution.-!utskottets memorial Nr 15.

fil

rånte samt det yttrande, vartill lian själv kunde finna anledning. Examinatorerna
förklarade sig i gemensamt yttrande vidhålla de av dem
avgivna betygen — alltså även att vissa avgivits med tvekan — och för
övrigt icke hava något att anföra med anledning av klagandens besvär
utöver vad examensprotokollet innehölle. Två lärare framhöllo därjämte
i gemensamt yttrande olämpligheten av att i sista stund byta om ämne,
i vilken examinand skulle prövas. Även om den allmänna kunskapsnivån
ej påverkades av de tre fyra sista dagarnas läsning, kunde det
dock ej förnekas, att i sådana minnesämnen som t. ex. historia, kristendom
och biologi den sista repetitionen spelade en ej oväsentlig roll, framför
allt i fråga om examinandens säkerhet och lugn. Huruvida dessa omständigheter
voro tillräckliga att förklara examens utgång, vore naturligtvis
omöjligt att säga, men det vore önskligt, att dylika ombyten i
sista stund, om ock, såsom av en censor framhållits, ingalunda ovanliga,
undvekes.

Rektor anförde, att då ingen av censorerna haft något att invända
mot de betyg, som blivit satta av examinatorerna, alltså intet skäl hade förelegat,
som tvungit dem att motsätta sig godkännandet, men att det naturligtvis
därför ej kunde sägas att censorerna överskridit sin befogenhet
då lagen lade en sådan makt i deras hand. Rektor meddelade emellertid,
att han för sin del ej skulle hava kuggat de ifrågavarande lärjungarna,
vilka han ansåg hava varit värdigare att slippa igenom än ett par
av deras kamrater som godkänts. [En annan anmärkning av rektor angående
en viss tvekan hos två av censorerna rörande de båda klagandenas
underkännande befanns sedermera under ärendets handläggning, vad
Palmberg angår, hava berott på missförstånd.]

Handlingarna remitterades därefter till censorerna, av vilka professorna
Walberg och Stille den 31 augusti avgå vo gemensamt yttrande
över de båda klagandena. Vad Palmberg beträffar, framhöllo de såsom
skäl för hans underkännande ovan angivna omständigheter: maximum av
underbetyg, respektive bortval uppnått genom bortväljande av franska
och C i kemi samt dessutom de endast med tvekan godkända betygen i
tre ämnen. Ingen torde vid sådant läge förvåna sig över, att censorerna
funno honom icke besitta de insikter och den mogenhet, som fordrades
av en student. Man frågade sig fastmera, när censorernas rätt att underkänna
en av lärarne godkänd examen skulle få tillämpas, om den ej
finge komma till användning i ett fall som detta. Också hade underkännandet
skett enhälligt och utan någon tvekan.

Angående den av Palmberg och ett par av hans lärare påpekade
ändringen i schemat för P:s examen framhöllo censorerna, Ro) att ingen

(32

Konstitutionsutskottets memorial Kr 15.

minimitid funnes föreskriven för schemats bekantgörande före examen;
2:o) att dylika ombyten av examensämnen många gånger förut av olika
anledningar måst vidtagas i sista stund; 3:o) att ändringen i detta fall
berodde därpå, att för censorerna vid schemats uppgörande inga uppgifter
förelågo om P:s tidigare betyg (utom från de skriftliga studentprövningarna).
Sådana uppgifter hade rektor icke ansett sig behöva insända,
enär ynglingen först vårterminen 1917 inskrivits vid skolan. Censorerna
påpekade önskvärdheten av en föreskrift, att uppgifter för sådana
lärjungar insändes även beträffande tidigare betyg. Med nuvarande bestämmelser
bleve eu schemaändring ofta oundgänglig för lärjungens egen
skull, t. ex. när läraren i ett visst, av censorerna uteslutet ämne strax
före examen omtalade, att ynglingen föregående termin, respektive vid
inträdet i läroverket i början av löpande termin, haft underbetyg och
även nu måste underkännas, såvida han ej genom en lyckad examen i
ämnet kunde upphjälpa sina chanser. Palmberg både vid studentexamen
i december 1916 blivit underkänd i historia, vilket ämne censorerna, obekant
med nämnda förhållande, till en början uteslutit.

Då ingen berättigad anmärkning syntes kunna göras mot censorernas
åtgärd att underkänna honom, hemställde de, att hans besvär icke
måtte till någon åtgärd föranleda. Beträffande hans alternativa begäran
att i stället för ny fullständig examen få avlägga kompletteringsexamen
i vissa ämnen samt därpå utan vidare förklaras för student ansågo de
sig ej behöva motivera sitt avstyrkande.

I skrivelse den 6 september anslöt sig den tredje censoren prof.
Åkerblom, till vad hans medcensorer anfört och yrkat.

Läroverksöverstyrelsen, som den 21 september yttrade sig, fann
sig likaledes enhälligt böra avstyrka bifall till den gjorda ansökningen.

Sedan ärendet den 25 september inkommit till ecklesiastikdepartementet,
blev det den 14 december föredraget i statsrådet, varvid Konungen
på departementschefens hemställan med hänsyn till i ärendet förekomna
omständigheter täcktes finna rättvist förklara Palmberg hava undergått
godkänd studentexamen ävensom att befalla läroverksöverstyrelsen
att vidtaga åtgärder för att betyg över undergången godkänd prövningbleve
för honom utfärdat.

Yi hava funnit handläggningen av detta ärende ur flera synpunkter
anmärkningsvärd. Sedan dess upptagande till prövning är ägnat
att väcka uppmärksamhet. Kung!, kungörelsen den 14 december 1866
föreskriver nämligen som bekant såsom tid för besvärs anförande i mål,
som handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk samt icke

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15. 63

till domstol fullföljas, att, evar och i vilken instans klagan än föres, besvären
skola, utom i de norrländska liinen, inlämnas senast å trettionde
dagen efter delfåendet av det beslut, som överklagas. I detta fall åter
bar klaganden, som den 26 maj underkändes, först den 4 juli inlämnat
eu besvärskrivelse till läroverksöverstyrelsen, således först efter stadgad
besvärstid, vadan besvärens upptagande synes stridande mot nämnda
kungl. förordning.

Även av annan grund kunna emellertid starka tvivelsmål resas mot
upptagandet av de framförda besvären. Genom det ännu gällande kungl.
brevet den 15 april 1829 är nämligen föreskrivet, »det kunna besvär,
åsyftande ändring uti fakulteters och offentliga lärares avgivna omdömen,
eller så kallade videtur, över de inför dem avlagda kunskapsprov icke
äga rum»; och goda skäl tala för att denna föreskrift även bör anses
omfatta omdömen, avgivna över studentexamen, vilken som bekant 1829
avlades vid universiteten. Gällande läroverksstadga den 18 februari 1905
bestämmer vidare § 117, att, för lärjunge vars (student)examen blivit
godkänd, utfärdas av rektor betyg i enlighet med fastställdt formulär.
Att dylikt betyg skulle kunna utfärdas för underkänd examen, måste
däremot anses vara uteslutet, och om besvär över offentliga lärares betyg
överhuvud icke få anföras, lärer därav följa, att besvärsvägen icke är
användbar för erhållande av godkänt betyg, när en examen blivit underkänd.

Även oberoende av dessa formella grunder synes emellertid fog
hava saknats för departementschefens tillstyrkan. § 4 i gällande censorsinstruktion
den 22 april 1910 föreskriver bland annat: »Finner därvid»
(= vid bedömandet av examinands kunskaper och mogenhet) »censor, att
lärjunge, som på grund av de honom av vederbörande lärare tilldelade
vitsord eljest skolat godkännas, saknar de insikter och den mogenhet,
som för examens godkännande äro erforderliga, åligger det honom att
underkänna dennes prov; ägande dock censor icke att grunda examens
underkännande allenast på av examinand i den skriftliga prövningen, i
överensstämmelse med gällande föreskrifter, utfärdat prov, som blivit av
vederbörande lärare godkänt». Då i föreliggande fall de tjänstgörande
censorerna på ovan anförda grunder funnit examinanden, som på grund
av lärarnes vitsord eljest kunnat godkännas, sakna de insikter och den
mogenhet, som för godkänd studentexamen voro nödiga, och i följd därav
underkänt honom, hava de endast fullgjort en dem åliggande skyldighet.
Deras beslut har tillkommit under iakttagande av alla laga former och
har därjämte varit enhälligt. Till grund för detsamma har legat den
enda norm, som här varit möjlig att följa: den av censorerna övervakade

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

och kontrollerade muntliga prövningen av examinanden; och det är
uppenbart, att, såsom redan 1829 års kungl. brev förusatte, det bedömande
av hans mogenhet, som detta deras beslut innebär, icke kan
rubbas eller hävas av någon efterföljande person eller myndighet, som
ej närvarit vid nämnda muntliga prövning. Även om en sådan efterföljande
myndighet ägde formell befogenhet att ändra det resultat, vartill
de föregående bedömarne kommit, saknar den tydligen möjlighet att
materiellt kunna pröva detsamma utan att anställa ny muntlig examen.
Vid det enda av oss kända tillfälle, då Kungl. Maj:t tidigare upphävt
ett censorernas underkännande av en studentexamen, nämligen ett fall
1903, stödde sig upphävandet också på ett formellt fel, som av censorerna
blivit begånget, i det att de mot författningen grundat sitt
underkännande allenast på ett lärjungens skriftliga prov, som de önskade
bedöma annorlunda än lärarna. En åtgärd, genom vilken Kungl.
Maj:t slår in på en väg att till prövning och avgörande upptaga betygs-
och examensfrågor, som Kungl. Maj:t saknar tillfälle att materiellt
bedöma, måste uppenbarligen ur olika synpunkter vara synnerligen olämplig.
Läroverksöverstyrelsen bar också, såsom nämnts, enhälligt avstyrkt
åtgärden. Vi hava på dessa grunder ansett, att anmälan enligt § 107 bort
av utskottet göras mot föredragande departementschefen, statsrådet Rydén.

VIT.

av herr von Geijer jämte herrar Clason, Bellinder, greve Alexander
Hamilton och Boberg, som anfört:

(Protokoll över lantförsvarsärenden den 30 november 1917, p. 84, och den 21
december 1917, p. 86.)

Genom bestämmelser i fredsförplägnadsreglementet har Kungl. Maj:t
med vissa inskränkningar medgivit rätt för enskild, armén tillhörig personal
att från Kronans proviantmagasin mot kontant ersättning uttaga proviantartiklar.
Enligt nämnda bestämmelser är det dock ej medgivet att
utrekvirera kött- och fläskartiklar.

I skrivelse till Kungl. Arméförvaltningens intendentsdepartement
den 12 oktober 1917 har chefen för IV arméfördelningen anhållit att
departementet måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning am ett utsträckande
av rekvisitionsrätten att omfatta jämväl kött och fläsk.

Till stöd för framställningen framhölls i skrivelsen, att kristidsförhållandena
syntes göra ett dylikt utsträckande i högsta grad önskvärt.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

Do dyra tiderna, vilka framför allt satt sin prägel på livsmedelsmarknaden,
hade på ett synnerligen kännbart sätt inverkat på officerares och underofficerares
ekonomiska ställning. Det hade blivit en nödvändighet för
dessa att i största möjliga utsträckning trygga sitt och sina familjers
underhåll på de proviantartiklar, som kunna erhållas från Kronans förråd.
Samtidigt med dyrtiden hade emellertid statsbeslag med åtföljande förbud
mot försäljning utan kort av vissa artiklar i avsevärd grad inskränkt den
medgivna rätten att rekvirera proviantartiklar. Av helt naturliga skäl
hade därför framkommit förhoppningen att kunna genom förmedling av
Kronans magasin lösa den svälja köttfrågan.

Med anledning av denna skrivelse hemställde intendentspartementet
i underdånig skrivelse den 16 oktober 1917, att, då departementet funne
eu sådan utsträckning av rekvisitionsrätten, varom nu vore fråga, under
rådande kristidsförhållanden vara synnerligen önskvärd, den jämlikt § 6
i gällande fredsförplägnadsreglemente enskilda medgivna rätt att mot
ersättning utbekomma proviantartiklar från Kronans magasin måtte tillsvidare
intill utgången av år 1918 utsträckas att gälla även artiklarna
kött och fläsk.

Härjämte hade intendentsdepartementet, på det icke genom åtbörden
ens sken skulle kunna givas, att manskapets rätt träddes för nära,
i nära överensstämmelse med vad redan chefen för IV arméfördelningen
i sin ovanberörda skrivelse föreslagit, hemställt, att vid tillståndet borde
fästas det villkor, att vid dylik försäljning till enskilda, utlämning finge
ske endast i halva djurkroppar samt att vid utvägningen närvarande
officer och köksföreståndare skulle uti vederbörlig proviantrekvisitionsjournal
teckna särskilt intyg om att utlämningen verkställts i enlighet
med sålunda utfärdade bestämmelser.

Folkhushållningskommissionen hemställde i infordrat yttrande, att
som kommissionen, vad beträffade utlämnande av kött, intet hade att
erinra mot att den bestämmelse i gällande fredsförplägnadsreglemente,
som förbjuder enskild person att av Kronans förråd uttaga denna vara,
tills vidare borttages, tillstyrkte kommissionen den gjorda framställningen
i denna del med villkor, att köttntlämningen skedde under den kontroll,
som av intendentsdepartementet föreslagits.

Beträffande det ifrågasatta utlämnandet av fläsk, ansåg sig däremot
kommissionen böra avstyrka framställningen därom, enär den över hela
landet rådande knappheten på denna vara nödvändiggjort en ransonering
därav, visserligen ej å kort men i form av utdelning genom livsmedelsstyrelserna.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 5 samt. 13 käft. (AV 15.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

I skrivelse den 14 november 1917 hade chefen för Kungl. Norrbottens
i Boden förlagda regemente hos Konungen gjort underdånig
hemställan med enahanda yrkande så vitt avsåge vid regementet anställda
officerare och underofficerare.

Till stöd för ansökningen hade åberopats, att de långa förbindelserna
mellan Boden och landets produktionscentra under dessa tider gjorde
det nästan omöjligt att för rimliga pris förse befälsfamiljerna med nödiga
livsmedel samt att priserna å de livsmedel, som till äventyrs funnes å
platsen, vore av enskilda affärsmän till den grad uppdrivna, att många
proviantartiklar, som tillhandahölles manskapet, icke kunde komma dessa
familjer med deras ytterligt begränsade inkomster till del, ett förhållande,
som, därest prisstegringen komme att fortgå på samma sätt som dittills,
komme att inom en snar framtid beröva dem möjllighet att fylla sitt
dagliga livsmedelsbehov.

Över framställningen avgavs yttrande dels av kommendanten i
Boden, som tillstyrkte bifall till densamma och dels av arméförvaltningens
intendentsdepartement, som hänvisade till sin egen här ovan
refererade framställning omfattande arméns hela personal intill utgången
av år 1918.

Så vitt av de till utskottet överlämnade handlingarna kunnat utrönas,
har folkhushållningskommissionen icke blivit hörd över sist berörda
hemställan.

Över de gjorda framställningarna meddelade Kungl. Maj:t beslut,
den 30 november 1917 över intendentsdepartementets, därvid Kungl. Maj:t,
i enlighet med föredragande departementschefens, statsrådet Nilson, hemställan,
fann framställningen icke kunna bifallas, samt den 21 december
1917 över chefen för kungl. Norrbottens regemente framställning, därvid
Kungl. Maj:t under hänvisande till sitt nyssberörda beslut fann framställningen
till vidare åtgärd icke föranleda.

Yi anse, att ifrågavarande framställningar, så vitt de avsett utfående
av kött, bort av Kungl. Maj:t bifallas.

Av det anförda framgår, att ett bifall till framställningarna icke
skulle hava medfört någon utgift för staten; att härvid icke avsågs att gynna
ifrågavarande personer i annat avseende än att staten skulle för dessa personer
underlätta åtkomsten av varorna och med rätt för dem att komma
i åtnjutande av den större prisbillighet, staten vid sina inköp kunnat
vinna; att den allmänna folknäringens intresse icke hade trätts för nära,
så mycket mindre som ransonering av den ifrågasatta varan icke var
genomförd, samt avsett varit, att tillståndet skulle givas endast tills
vidare under år 1918 och sålunda kunnat återkallas när helst omstän -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

<57

digheterna så fordrat; samt att fullt betryggande kontroll mot missbruk
hade kunnat åstadkommas.

De i staten och enskild tjänst anställda personerna torde kunna sägas
höra till dem, som tyngst känt bördan av nuvarande kristid. Detta
gäller ej minst vid armén anställda officerare och underofficerare, vilka
därtill fått sina berättigade anspråk på löneförbättring först sent tillgodosedda.

Vi vilja härjämte erinra, att genom direkt ekonomiskt understöd
från statens sida kommunerna satts i tillfälle att för vissa samhällslager
bereda ökad möjlighet att erhålla förnödenheter av olika slag och detta
till billigare pris än den allmänna marknaden medgivit.

Vid sådana förhållanden anse vi, att det borde hava legat makt
uppå, att i förevarande fall visa ett tillmötesgående, som, utan att innebära
någon som helst ekonomisk uppoffring från statens sida och utan
att på något sätt äventyra den allmänna folknäringen för ifrågavarande
lager av vårt samhälle varit ägnad att i viss, ej oväsentlig mån lätta
den börda, kristiden för dem medfört. På grund av det anförda hava
vi ansett, att anmälan hos riksdagen enligt 107 § regeringsformen hade
bort göras mot föredragande departementschefen, statsrådet E. A. Nilson.

VIII.

av herr von Mentzer, som med instämmande av herrar K. J. Ekman,
greve Alexander Hamilton, Meurling och greve Henning Wachtmeister
anfört:

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 30 november 1917 nr 27.)

Till den genom förre innehavarens befordran till annan tjänst lediga
registratorsbefattningen i riksarkivet anmälde sig den 24 augusti
1917 såsom sökande amanuenserna i samma arkiv filosofie kandidaten
Lars Gustaf Strömsten och Einar Mattias Waern samt amanuensen vid
landsarkivet i Göteborg filosofie licentiaten Gustaf Edvard Oskar Kleberg.
Sedan Strömsten återkallat sin ansökan, kvarstodo såsom sökande
endast Waern och Kleberg. Beträffande dessa båda har riksarkivarien
uti underdånigt yttrande lämnat följande upplysningar:

»Amanuansen Waern är född 1881 och student 1904 samt avlade
vid Uppsala universit kansliexamen 1907, vistades för språkstudier 1904
tre månader i Frankrike och 1907—1908 elva månader i Belgien, under
vilken tid han dels sex månader studerade vid Institut Commercial des

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

Industriels du Hainant i Mons dels omkring fyra månader på svenska legationen
i Brussel biträdde vid beskickningsgöromålens handläggning. I
maj 1908 antogs han till extra ordinarie amanuens i riksarkivet, har
från och med 1910 där åtnjutit fast amanuensarvode mot viss daglig
tjänstgöringsskyldighet samt innehaft förordnanden såsom förste arkivarie
en fjärdedels månad och som registrator eller andre arkivarie sammanlagt
2 år 2V2 månad. Han har under största delen av sin tjänstgöringstid
biträtt registratorn vid riksarkivets expedition samt ordnat och förtecknat
riksarkivets samling av kartor. Under 1915—1916 ordnade och
förtecknade han Nyköpings stads arkiv. Utom riksarkivet har han dels
sedan juli 1908 tjänstgjort i kungl. generaltullstyrelsen, där han bestritt
amanuensbefattningen å kansliet och å kameralbyrån samt bland annat
ordnat styrelsens arkiv dels under riksdagarna 1912—1917 sedan maj
1912 tjänstgjort såsom kanslist i riksdagens första kammare. Under
1912 vistades han fyra månader i England för studium av de engelska
arkivförhållandena och har över dessa till riksarkivet överlämnat en berättelse
med åtskilliga bilagor.

Amanuensen Kleberg är född 1889, student 1908, avlade vid Lunds
universitet filosofie kandidatexamen 1910 och filosofisk ämbetsexamen 1911
(med bland annat betygen med beröm godkänt i nordiska språk och med
utmärkt beröm godkänd i historia och statskunskap) och vid Uppsala universitet
filosofie licentiatexamen i februari 1917 (med betyget berömlig i
historia). Tjänstgjorde vid landsarkivet i Lund juni—oktober 1911, antogs,
efter erhållen dispens, i oktober 1911 till extra ordinarie tjänsteman
å landsarkivets stat och placerades vid landsarkivet i Göteborg, där
han sedan dess bestritt amanuensbefattningen med fast arvode och viss
daglig tjänstgöringsskyldighet ävensom innehaft förordnanden som landsarkivarie
under sammanlagt 1 år 5 månader 28 dagar. Under en månad
1914 tjänstgjorde han i riksarkivet och har på uppdrag ordnat Kungl.
och Hvitfeldtska stipendieinrättningens arkiv. Han har vidare sedan
1916 tjänstgjort såsom bibliotikarie vid Chalmers tekniska institut, under
vårterminen 1917 hållit tre föreläsningar vid Göteborgs handelshögskolekurser
samt av Göteborgs stadsfullmäktige erhållit uppdrag att i tryck
utgiva Nya Lödöse stads tänkeböcker. Från trycket har han utgivit två
arbeten »Till historien om 1771—1772 års riksdag» och »De danska ständermötena
intill Kristian IV:s död» samt i en del arkiv bedrivit forskningar
rörande ett tredje ämne.»

Efter meddelande av dessa upplysningar har riksarkivarien med
hänsyn såväl till den sökta befattningens beskaffenhet som ock till sökandenas
förutsättningar att kunna fylla de krav, befattningen ställer på

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

(39

befattningens innehavare, i underdånighet hemställt, att Waern måtte
bliva ihågkommen vid utnämningen.

Sedan Kleberg anfört underdåniga besvär över riksarkivariens hemställan,
har riksarkivarien med utvecklande därav, att Waern ägde företräde
framför Kleberg med hänsyn till den förres i högre grad förvärvade
skicklighet och inlagda större förtjänst för befattningen i fråga, vidblivit
samma hemställan. Emellertid har Kleberg på hemställan av statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet blivit utnämnd och förordnad.
Då Waern enligt vad av handlingarna framgår satt inne med större
skicklighet och förtjänst för ifrågavarande befattning, synes någon avgörande
betydelse ej kunna tillerkännas vare sig däråt, att Kleberg likasom
Waern hade bakom sig en från förutvarande anställningar i allmänhet
väl vitsordad tjänstgöring, eller åt Klebergs högre lärdomsmeriter,
vilka tilläventyrs kunnat göras gällande, därest fråga varit om någon
syssla av annat slag än den, ansökningarne vid detta tillfälle avsåge. Vi
hava på grund härav icke kunnat finna, att vid denna utnämning vederbörligt
avseende jämlikt grundlagens bud blivit fästat endast å de sökandes
förtjänst och skicklighet.

I föreliggande fall har eu person, som i mer än 9 år med goda
vitsord tjänstgjort i riksarkivet därav största delen vid dess expedition
— vars skötsel det nu gällde — fått vika för en annan, som endast i
närmare 6 år tjänstgjort på arkivbanan och därav blott en enda månad
i riksarkivet. Skulle det i överensstämmelse härmed i allmänhet fastslås,
att, om någon på ett förtjänstfullt sätt ägnade sig åt ett ämbetsverk,
han ej skulle kunna påräkna att bliva ihågkommen med befordran ens
då fråga bleve om sådana tjänster, för vilkas skötande de väsentliga förutsättningarna
äro sådana, som måste förvärvas under själva tjänstgöringen,
så skulle det uppenbarligen icke uppmuntra någon att ingå i
och med allvar ägna sig åt sitt arbete i statens tjänst.

En sådan befordringsgrundsats kan icke överensstämma med rikets
sannskyldiga bästa. På grund härav hava vi ansett, att för behandlingen
av detta ärende anmärkning bort jämlikt § 107 regeringsformen framställas
mot statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.

IX.

av herr K. J. Ekman, som anfört:

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 9 november 1917, nr 15.)

Genom nådigt beslut den 27 oktober 1916 medgavs — i sammanhang
med tillstånd till försäljning, mot en köpeskilling icke understigande

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

30,000 kr., av hemskiftet till kyrkoherdebostället i Kila pastorat 1h mtl
Sjukälla nr 1 — att prästgård i överensstämmelse med föreskrifterna i
ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 finge förläggas till
lämplig plats i närheten av Kila församlings kyrka, som Kungl. Maj:t
ville framdeles bestämma, dock under villkor att det blivande prästgårdsområdet
förvärvades fritt från inteckningar samt »av pastoratet överlätes
till Kungl. Maj:t och kronan för att för kronans räkning lagfaras».

Tillika förordnades genom samma beslut, bland annat, att sedan
kyrkoherden i pastoratet ur köpeskillingen erhållit gottgörelse för vissa
honom tillhöriga överloppshus, återstoden av försäljningsmedlen jämte
den vanhävds- och husröteersättning, som kunde komma att till Kungl.
Maj:ts befallningshavande inbetalas, skulle disponeras på så sätt, att högst
hälften av beloppet finge av Konungens befallningshavande tillhandahållas
pastoratet för att av detta i mån av redovisning användas till bestridande
av kostnaderna för bebyggande i författningsenlig ordning av
ny prästgård till kyrkoherden; att därutöver ett belopp av högst 1,000
kronor finge av Konungens befallningshavande tillhandahållas pastoratet
för att emot redovisning användas till inköp av lämpligt område till
nämnda prästgård; samt att återstoden skulle avsättas till en fond, varav
den årliga avkastningen skulle tillsvidare ingå bland de prästerliga avlöningstillgångarna
i Kila pastorat och förvaltas av kyrkorådet.

Vid sedermera företagna åtgärder för anskaffande av ny prästgård
fann församlingen den för prästgård lämpligaste platsen utgöras av ett
till indragna militiebostället 1 mantal krono Alberga nr 1 i Kila socken
hörande närmare angivet område om 4.32 hektar; och anhöll med förmälan
härom församlingen i underdånig skrivelse den 15 januari 1917,
det täcktes Kungl. Maj:t dels medgiva, att ifrågavarande område finge
till församlingen försäljas, dels ock godkänna området till plats för prästgård
åt kyrkoherden i pastoratet.

Beträffande frågan om den köpeskilling, som skulle betalas för det
nya prästgårdsområdet, hemställde domänstyrelsen i infordrat utlåtande,
som jämväl av kammarkollegium tillstyrktes, att densamma skulle utgå
efter ty i nådiga förordningen den 14 april 1866 angående jords eller
lägenhets avstående för allmänt behov vore föreskrivet och på församlingens
bekostnad till beloppet bestämmas av tre på visst sätt utsedde gode
män, dock ej under det pris, 6,000 kronor, vartill vederbörande överjägmästare
uppskattat områdets värde. Kila församlings kyrkoråd åter anhöll
i skrivelse den 8 oktober 1917 att området måtte få av församlingen
förvärvas till pris ej överstigande 3,200 kronor, vartill domänintendenten
uppskattat tomtvärdet.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

Ärendet föredrogs — efter gemensam beredning med chefen för
jordbruksdepartementet — av chefen för ecklesiastikdepartementet den 9
november 1917 ocli beslöt Kung]. Maj:t medgiva, att ifrågavarande område
om 4.32 hektar finge, sedan en av t. f% förste lantmätaren påpekad
ovisshet i rågången mot skattelägenheten Alberga täppor blivit undanröjd,
från berörda indragna militieboställe avsöndras och till Kila församlings
pastorat för omförmälda ändamål upplåtas mot en köpeskilling,
som skulle utgå efter ty i gällande författning angående jords eller
lägenhets avstående för allmänt behov vore föreskrivet och på pastoratets
bekostnad till beloppet bestämmas av tre på visst angivet sätt utsedde
gode män, samt under villkor i övrigt, bland andra, att köpeskillingen
erlades senast å tillträdesdagen och inbetalades till Kungl. Maj:ts
befallningshavande för att tillföras domänfonden, samt att pastoratet ensamt
vidkändes de med områdets avskiljande och lagfart å fånget förenade
kostnaderna; varförutom Kungl. Maj:t tillika täcktes dels bemyndiga
domänstyrelsen att, sedan köpeskillingen för området blivit till fullo
erlagd, för pastoratet utfärda köpebrev å området, dels ock godkänna
fastigheten såsom plats för prästgård åt kyrkoherden i pastoratet, dock
under villkor att fastigheten, som skulle »av pastoratet överlåtas till
Kungl. Maj:t och kronan för att för kronans räkning lagfaras», vid blivande
insyning av prästgården visades vara fri från alla gravationer.

Anledningen till att Kungl. Maj:t i beslutet den 27 oktober 1916
föreskrev, att det område, som komme att förvärvas till prästgård, skulle
överlåtas till Kungl. Maj:t och kronan för att för kronans räkning lagfaras,
torde vara att söka däruti, att köpeskillingen för det nya området
antogs komma att till fullo gäldas av medel, som komme att inflyta vid
försäljningen av vissa ägor från den förutvarande prästgården, vilken i
äldre tider blivit för sitt ändamål av Kungl. Maj:t och kronan till församlingen
upplåten, till följd varav den del av köpeskillingen, som översteg
värdet av församlingens och pastors laga hus, i viss mån kunde betraktas
såsom kronan tillhöriga medel.

Sedan det emellertid visat sig, att det nya prästgårdsområdet betingade
ett väsentligen högre pris än i beslutet den 27 oktober 1916
förutsatts, med all sannolikhet liggande mellan av pastoratet erbjudna
3,200 kronor och av vederbörande myndigheter fordrade 6,000 kronor,
och att sålunda pastoratet komme att självt få vidkännas största delen av
köpeskillingen, hade givetvis villkoret, att området skulle för kronans
räkning lagfaras, bort, väl ej helt eftergivas, men likväl i allt fall inskränkas
till allenast så stor del av området som motsvarade det ur köpeskillingen
för de förra prästgårdsägorna för inköpet anslagna beloppet

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

helst som pastoratet i det vid dess underdåniga ansökning fogade kyrkostämmoprotokollet
uttryckligen uttalat såsom sin avsikt att få förvärva
området med »äganderätt». I fråga om så stor del av området, som
pastoratet med egna medel skulle betala, är befogenheten av pastoratets
framställning härutinnan uppenbar. Icke desto mindre uppställdes från
Kungl. Maj:ts sida ånyo i hela dess omfattning det från beslutet den 27
oktober 1916 hämtade villkoret, att området skulle överlåtas till Kungl.
Maj:t och kronan för att för kronans räkning lagfaras.

I beslutet den 27 oktober 1916 förutsattes uppenbarligen, att pastoratet
skulle för de ur köpeskillingen för de förra prästgårdsägorna anslagna
medlen från enskild person inköpa det nya området och därefter
överlåta detsamma på Kungl. Maj:t och kronan. I sådant fall vållade
lagfartsförfarandet inga svårigheter. Men helt annorlunda gestaltar sig
detta förfarande enligt det nu ifrågavarande beslutet den 9 november
1917. Enligt detsamma bemyndigades domänstyrelsen att, sedan köpeskillingen
för området, som ju skulle av pastoratet från kronan förvärvas,
blivit till fullo erlagd, för pastoratet utfärda köpebrev å området. Vartill
skulle detta köpebrev tjäna, om pastoratet omedelbart därefter åter skulle
transportera köpet tillbaka till Kungl. Maj:t och kronan? Eller var
månne avsikten, att det senare köpet skulle vara allenast ett skenköp?
I sådant fall är dock pastoratet för all framtid berövat beviset för sin
äganderätt till avsöndringen eller den del därav som motsvarar den av
pastoratet självt erlagda köpeskillingen, gent emot kronan såsom ägare
av stambemmanet. Ty lagfarten för kronan kan icke beviljas utan under
förutsättning, att kronan också har äganderätten till vad som lagfares.

Då sålunda, i vilket fall som helst, pastoratet blivit försatt i en
ställning, som det måhända ansett sig böra finna sig uti, men som icke
desto mindre innebär en kränkning av pastoratets lagliga rätt, vartill
anledning icke bort givas från Kungl. Majrts sida, samt det synes mig
angeläget, att under de nu pågående omregleringarna på det kyrkliga
området ett sådant förfarande som här förekommit icke upprepas, finner
jag mig föranlåten att mot föredragande departementschefen statsrådet
V. Rydén framställa anmärkning enligt 107 § regeringsformen.

av herr Sterne, som anfört:

(Protokoll i lantförsvarsärenden den 27 januari 1917, nr 7.)

Uti underdånig skrivelse den 14 januari 1917 hade inspektören för
trängen avgivit befordringsförslag för besättande av vissa beställningar

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

vid trängkårerna. I detta förslag ansåg sig inspektören för trängen fortfarande
böra avstyrka kaptensbefordran för löjtnanten vid T. 6 J. E.
Lindgren, i likhet med vad som skedde år 1915. Detta avstyrkande
stöder sig på vederbörande kårchefs och kapteners personliga uppfattning
och yttranden i ärendet.

1 ett den 1 december IDIG dagtecknat yttrande har chefen för IT
armefördelningen emellertid anfört följande:

»Ehuruväl på grund av kårchefens bifogade yttrande, något tveksam,
huruvida löjtnanten ,1. E. Lindgren besitter för befordran till kapten
av 2. klassen erforderlig förtjänst och skicklighet, finner jag dock
icke fullgiltiga skäl hava anförts eller kunna anföras, för att han fortfarande
borde vid sådan befordran förbigås. Emellertid vill jag på samma
gång hava framhållit det synnerligen önskvärda uti, att bemälde löjtnant,
efter eventuellt vunnen befordran och övergång till ny stat, placeras till
tjänstgöring vid annan kår än T. 6.»

Den 27 januari 1917 beslutade Kungl. Maj:t i överensstämmelse
med inspektörens för trängen avgivna förslag, varigenom löjtnant Lindgren
för andra gången förbigicks i sin tur till en 2. klassens kaptensbeställning.
Föredragande departementschefen, f. statsrådet Mörcke anförde
därvid följande:

»I likhet med inspektören för Trängen anser jag, att löjtnanten
Lindgren för närvarande icke kan föreslås till befordran, enär ingen
ändring inträtt beträffande de skäl, som legat till grund för Eders Kungl.
Maj:ts beslut den 8 oktober 1915, varigenom Lindgren vid tillsättande
av en kaptensbeställning av andra klassen vid Trängen icke erhållit befordran
i vanlig ordning.»

I en avgiven reservation till konstitutionsutskottets dechargebetänkande
år 1916 har jag, rörande Kungl. Maj:ts beslut i ärendet den 8
oktober 1915, framställt anmärkning mot ifrågavarande beslut. De skäl,
som jag då anförde, äro i ännu högre grad användbara mot Kungl.
Maj:ts beslut den 27 januari 1917.

Jag anser nämligen fortfarande, i likhet med chefen för II. arméfördelningen,
att »icke fullgiltiga skäl hava anförts eller kunna anföras»
för att, på sätt som skett, två gånger förbigå löjtnant Lindgren i hans
tur till kaptensbefordran.

Med stöd av denna min uppfattning har jag ansett, att utskottet
bort hos riksdagen göra anmälan, enligt § 107 regeringsformen, mot
föredragande departementschefen, f. statsrådet Mörcke.

Bihang till riksdagens protokoll 1018. 5 sarnl. 13 käft. (Nr 15.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 15.

Herr Magnusson i Tumhult har begärt att få antecknat, att han på
grund av tjänstgöring i annat utskott icke deltagit i dechargefrågans behandling
inom konstitutionsutskottet.

Herr Clason har begärt att få antecknat, att han icke deltagit vid
avgörandet av den fråga, som bland reservationerna vid utskottets memorial
upptages under punkt Vin.

Stockholm 1918, Kung!. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

182367