Konstitutionsutskottets memorial Nr 55 (Memorial 1920:Ku55 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

Nr 55.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1920 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord
framställning blivit överlämnade de under tiden från och med den 10
januari 1919 till och med den 9 januari 1920 i statsrådet förda protokoll,
nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 14 januari 1919 till
och med den 7 januari 1920;

justitieärenden från och med den 17 januari 1919 till och med den
31 december samma år;

utrikesdepartementsärenden från och med den 14 januari 1919 till
och med den 7 januari 1920;

lantförsvarsärenden från och med den 17 januari 1919 till och med
den 7 januari 1920;

sjöförsvarsärenden från och med den 14 januari 1919 till och med
den 7 januari 1920;

civilärenden från och med den 10 januari 1919 till och med den
7 januari 1920;

finansärenden från och med den 14 januari 1919 till och med den
7 januari 1920;

ecklesiastikärenden från och med den 10 januari 1919 till och med
den 7 januari 1920; samt

jordbruksärenden från och med den 10 januari 1919 till och med
den 7 januari 1920.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 42 käft. (Nr 55.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

Dessutom hava från utskottet framställningar gjorts om överlämnande
av dels i statsrådet förda protokoll rörande det i pressen den 28
mars 1919 publicerade officiella meddelandet angående svenska regeringens
lyckönskningar till den tyska regeringen med anledning av den reaktionära
statskuppens i Tyskland misslyckande, och dels det statsrådsprotokoll
eller protokoll i kommandomål, som må hava förts rörande statsrådets
och chefens för lantförsvarsdepartementet skrivelse den 29 april
1920 till regementscheferna angående beviljande av permission för militärt
manskap den 1 innevarande maj månad; men har upplysning vunnits,
att inga protokoll i någotdera av förenämnda ärenden föreligga.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en
jämlikt § 57 riksdagsordningen från första kammaren till utskottet remitterad,
av herr Reuterskiöld gjord anmälan om anledning till anmärkning
mot hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner angående
beredningen av frågan om Sveriges anslutning till nationernas
förbund, vilken anmärkningsanledning blivit närmare omförmäld uti ett
till utskottet tillika överlämnat av herr Reuterskiöld undertecknat skriftligt
anförande. Sedan med anledning av denna anmälan begäran framställts,
att till utskottet måtte överlämnas fullständiga handlingar rörande
frågan om Sveriges anslutning till nationernas förbund, hava nämnda
handlingar blivit utskottet tillställda.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och handlingar,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift blivit av utskottet
företagen och nu fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon
ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att
böra jämligt § 107 regeringsformen, hos riksdagen anmälas,
nämligen:

l:o.

Sedan konstitutionsutskottet för fullgörande av sin grundlagsenlig*
granskningsplikt av i statsrådet förda protokoll jämlikt 46 § riksdagsordningen
hos de statsrådets ledamöter, som konungen vid denna riksdag

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

därtill förordnat, anhållit om överlämnande till utskottet av bland annat
åtskilliga handlingar rörande ärenden tillhörande civildepartementet, har
i särskilda av vederbörande expeditionschef undertecknade förteckningar
över från departementet till utskottet översända handlingar anmärkts, att
ett flertal begärda akter, huvudsakligen rörande utvisningsmål, »ej kunnat
anträffas» samt trots efterforskningar »icke kunnat tillrättaskaffas».

Utskottet kan ej underlåta att framhålla det betänkliga i att på
sätt, som här skett, handlingar, som äga betydelse för bedömandet av
statsrådens ämbetsförvaltning såsom konungens rådgivare, undandragas
utskottets granskning. En dylik oförmåga från ett departements sida att
tillrättaskaffa infordrade handlingar skulle tydligtvis kunna lägga väsentliga
hinder i vägen för eller rent av omöjliggöra utövandet av utskottets
grundlagsfästa granskningsplikt. Utskottet har därför funnit sig föranlåtet
att hos riksdagen göra anmärkning mot de statsråd och chefer för
civildepartementet, vilka hava haft ansvaret för ärendenas behöriga gånginom
departementet under granskningsåret.

Med anledning av vad sålunda i denna fråga förekommit har utskottet
ansett sig böra göra anmälan hos riksdagen enligt § 107 regeringsformen
mot förutvarande cheferna för civildepartementet, statsråden
Schotte och Holmquist.

2:0.

(Protokoll över civilärenden den 6 juni 1919.)

Genom brev den 29 november 1918 hade Kungl. Maj:t dels uppdragit
åt redaktören, filosofie licentiaten Anders Gunnar Hilding Löwegren
att avresa till Frankrike och Belgien i och för studier i dessa länder
av vissa spörsmål rörande förhållandena å arbetsmarknaden, dels ock anbefallt
statskontoret att av under händer varande medel mot gottgörelse,
varom Kungl. Maj:t på anmälan av statskontoret ville framdeles förordna,
till Löwegren utbetala ett förskott å resekostnaden av tvåtusen
kronor. Sedermera, den 21 mars 1919, förordnade Kungl. Maj:t, att
Löwegren skulle äga att såsom ersättning för ifrågavarande uppdrag
samt av honom verkställda utredningar i andra sociala frågor uppbära
ett belopp av ettusen kronor, för månad räknat, under tiden från och
med den 1 december 1918 till och med den 30 juni 1919. Därjämte
anbefalldes statskontoret att från sjätte huvudtitelns allmänna besparingar
till Löwegren utbetala honom sålunda tillkommande ersättning, med
avdrag dock av vad han på grund av förberörda brev i förskott uppburit.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

Sedermera inkom Löwegren, den 5 maj 1919, med en till statsrådet
och chefen för civildepartementet ställd skrift, vari han anhöll om
ersättning för viss till följd av fullgörande av nämnda uppdrag förtiden
från och med den 1 december 1918 till och med den 30 juni 1919
mistad arbetsinkomst, uppgående till 6,703 kronor och 33 öre. På tillstyrkan
av chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte, biföll Kungl.
Maj:t Löwegrens nämnda framställning, och anbefalldes statskontoret att
från sjätte huvudtitelns allmänna besparingar utbetala den Löwegren sålunda
tillerkända ersättningen. Av de till detta ärende hörande handlingar
framgår följande:

Löwegrens den 5 maj 1919 ingivna ansökan var av följande lydelse:

»Till Herr Statsrådet och chefen för Kungl. Civildepartementet.

Härmed får jag vördsamt anhålla att i överensstämmelse med bifogade
intyg utfå i och för förlorad arbetsinkomst under tiden dec. 1918
—juni 1919

dels ett belopp av 5,833: 33 kr.

(ersättning för förlorad inkomst i N. P. C.)

dels ett belopp av 870: — kr.

(ersättning för -rekvirerade föreläsningar).

Stockholm d. 5 maj 1919.

Gunnar Löwegren.

Attaché technique vid Svenska Beskickningen i Paris.»

De av herr Löwegren åberopade intygen äro dels ett, som utfärdats
den 3 juni 1919 av Nordiska Presscentralens A.-B:s kameralavdelning,
av innehåll, att Löwegren på grund av vistelse i Frankrike och
Belgien i och för offentligt uppdrag haft tjänstledighet från sin befattning
som chef för Nordiska Presscentralens Malmökontor och icke sedan
november månad lyftat den lön å 833: 33 kr. i månaden han i denna
sin egenskap åtnjöt, dels ett intyg, som utfärdats å Centralbyråns för
populärvetenskapliga föreläsningar vägnar. Detta senare intyg är av
följande lydelse:

»Att Direktör Gunnar Löwegren i Malmö såsom föreläsare tillhör
Centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar, att för
vårterminen 1919 aderton föreläsningsföreningar i Skåne hos oss begärt
förmedling av aderton (18) föreläsningar av honom samt S. Kalmar läns
föreläsningsförbund en sammanhängande föreläsningsturné, omfattande
elva (11) föreläsningar, eller inalles tjugunio (29) föreläsningar, att Löwe -

Konstitutionsutskottets memorial Nr !)ö.

gren på grund av resa till Frankrike icke kunnat antaga dessa rekvisitioner
eller hålla någon av dessa föreläsningar; samt att för varje föreläsning
utgår ett arvode av trettio (30) kronor, varder härmed på begäran
intygat.

Lund den 17 maj 1919.

Centralbyrån för populära vetenskapliga föreläsningar.

Frithiof Pontén.

Centralbyråns föreståndare.

I vad gäller den begäran om ersättning av 870 kronor, som Löwegren
med hänvisning till nu senast återgivna intyg gjort, finner utskottet
föredragande departementschefens tillstyrkande av ersättningens ^anordnande
anmärkningsvärt. Att av Löwegren rekvirerats ett stort antal föreläsningar,
som denne på grund av sitt uppdrag i statens tjänst icke kunnat
hålla, synes icke utgöra någon giltig grund för ett ersättningsanspråk gentemot
staten. Det är enligt utskottets tanke uppenbart, att staten icke kan
hava någon skyldighet att ersätta en i statens uppdrag sysselsatt och för
detta uppdrag avlönad person för alla de mer eller mindre tillfälliga biinkomster,
vilka han, därest han icke mottagit statsuppdraget, möjligen kunnat
förskaffa sig; i förevarande fall är det därjämte tydligen icke ådagalagt,
att Löwegren, om han icke i statsuppdrag vistats i Frankrike, med
säkerhet skulle varit i tillfälle att fullgöra alla de rekvisitioner å föreläsningar,
som till honom riktats. En praxis i angiven riktning skulle
uppenbarligen kunna leda till svåröverskådliga och betänkliga konsekvenser.

Beträffande förevande ärendes beredning anser sig utskottet även
böra anmärka därpå, att utlåtanden icke infordrats från vederbörande
myndigheter, främst statskontoret. Detta synes vara så mycket mera
anmärkningsvärt, som, enligt utskottets mening, förevarande ärende är
av egenartad beskaffenhet och i viss mån synes ägnat att kunna verka
prejudicierande för liknande fall.

På grund av vad sålunda anförts, har utskottet funnit detta ärende
vara av den beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen,
hos riksdagen göras mot föredragande departementschefen, statsrådet
Schotte.

3:o.

(Protokoll över civilärenden den 12rdecember 1919.)

På tillstyrkan av chefen för civildepartementet, statsrådet Holmquist,
förordnade Kung!. Maj:t den 12 december 1919 pastor Adam Wilhelm

(! Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

Gullberg att från och med den 1 januari 1920 tills vidare vara fattigvårdskonsulent
i nionde distriktet.

Av de till detta ärende hörande handlingar framgår följande:

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 juni 1919 bestämdes, att från
och med den 1 januari 1920 ytterligare en fattigvårdskonsulent utöver
de åtta förut befintliga skulle anställas; dennes tjänstgöringsskyldighet
skulle falla inom det nionde distriktet, omfattande Västerbottens och
Norrbottens län. Genom kungörelse den 22 oktober 1919 kungjordes
sedermera befattningen till ansökan ledig; ansökningstiden utgick den 11
november. Vid ansökningstidens utgång hade tjugotre sökande anmält sig
till den lediga befattningen. De sålunda inkomna ansökningshandlingarna
överlämnades i skrivelse den 14 november 1919 av statsrådet och chefen
för civildepartementet till länsstyrelsen i Norrbottens län, för att denna,
efter samråd med länsstyrelsen i Västerbottens län, skulle inkomma med
det yttrande rörande de sökandes lämplighet, vartill länsstyrelsen kunde
finna anledning.

I följd härav inkom länsstyrelsen i Norrbottens län den 27 november
med motiverat yttrande. Länsstyrelsen förordade i detsamma till erhållande
av den lediga befattningen fattiggårdsföreståndaren Johan Ström,
landstingsmannen Anders Anderson och diakonen Arvid Svanberg i nu
nämnd ordning. I yttrandet anfördes, att länsstyrelsen i Västerbottens
län på begäran ävenledes yttrat sig i frågan; densamma hade därvid i
likhet med länsstyrelsen i Norrbottens län såsom lämpliga till befattningen
uppsatt i första och tredje rummen sökandena Ström och Svanberg
men i andra rummet däremot fattiggårdsföreståndaren Johan David Lennartsson.
Ingendera av de båda länsstyrelser, som yttrat sig i frågan,
hade sålunda ansett sig böra uppföra sökanden Gullberg bland de tre,
vilka de ansågo i främsta rummet böra komma i fråga till erhållande
av den lediga befattningen.

Beträffande de sökandes meriter framgår av ansökningshandlingarna
följande:

Den av de båda länsstyrelserna i första rummet uppförde sökanden,
fattiggårdsföreståndaren Johan Ström, född den 12 september 1875, hade
genomgått fullständig kurs vid statsunderstödda lantbruksskolan i Nordvik
under tiden 1 november 1899—31 oktober 1901 samt sedermera innehaft
förmansbefattning därstädes från och med den 1 november 1901
till och med den 31 oktober 1902. Efter att under några år hava tjänstgjort
såsom förman vid ett större jordbruk i Neder-Kalix socken i Norrbottens
län hade Ström ingått i fattigvårdens tjänst. Sålunda tjänstgjorde
han under 7V2 år — fr. 0. in. den 1 mars 1905 t. o. m. den 31

Komstitutiomutakotlets memorial Nr -5.5.

augusti 1912 — som föreståndare för Neder-Luleå sockens fattiggård i
Norrbottens län. Från denna tidpunkt hade han innehaft befattningen
som föreståndare för Timrå sockens försörjningshem i Västernorr]ands
län. Under sistnämnda tid hade han även på fattigvårdsstyrelsens uppdrag
ombesörjt utackorderingen av barn och utövat inspektion i fosterhemmen.
I samtliga dessa befattningar hade han, enligt vad av bilagda
betygsavskrifter framgår, ådagalagt stort intresse och personlig duglighet
samt grundliga kunskaper i till fattigvården hörande frågor i allmänhet.
Bland annat betygade fattigvårdskonsulenten Verner Hedlund, att Ström
ägnat fattigvårdsfrågor även utanför hans egentliga verksamhet stort intresse
och att han vore i hög grad skickad att erhålla den lediga konsulentbefattningen.

Den av Norrbottens länsstyrelse i andra rummet förordade sökanden,
landstingsmannen Anders Anderson, kunde åberopa betydande meriter
såväl i allmänt kommunala och sociala värv som i fråga om fattigvårdsverksamhet.
Född 1871 hade han under läsåret 1892—93 genomgått
kurs vid Vemmenhögs in. fl. härads folkhögskola. I sin hembygd i Markaryds
församling både han livligt deltagit i kommunal verksamhet. Sålunda
hade han i sju år varit ordförande i kommunalnämnden och under
en följd av år vice ordförande i kommunalstämman och, sedan kommunalfullmäktige
införts, deras vice ordförande. Han hade därjämte i åtta år
varit ledamot av församlingens skolråd, varit ordförande i pensionsnämnden,
sedan denna institution tillkom, och var sedan 1914 ledamot av
Kronobergs läns landsting, av vilket han insatts i en tremannakommitté för
utredande av frågan om ett landstingets arbetshem. I fattigvårdsfrågor
hade han förvärvat insikt såsom vice ordförande i Markaryds fångvårdsstyrelse
sedan 1904 och dess ordförande sedan 1912. Han hade därjämte
tjänstgjort såsom tillförordnad fattigvårdskonsulent under ordinarie befattningshavares
tjänstledighet dels i tredje, dels i fjärde distriktet, i vardera
under en tid av en månad. Slutligen hade Anderson den 18/''a 1919 tillkallats
att inom civildepartementet såsom sakkunnig jämte andra personer
utreda och bereda frågan om förslag till normalritningar för ålderdomshem
in. m. I bifogade intyg från kyrkoherden i Markaryds församling
och kommunalstämmoordföranden därstädes vitsordades Andersons
störa sociala intresse och att han med nit och framgång arbetat för
fattigvårdens ordnande och höjande inom sitt verksamhetsområde.

Den av länsstyrelsen i Västerbottens län i andra rummet uppförde
sökanden, fattiggårdsföreståndaren Johan David Lennartsson, född 1881,
hade såsom diakonelev vid Svenska Diakonanstalten höstterminen 1903
och vårterminen 1904 genomgått teoretiska och praktiska kurser, vari

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

bland annat ingått barnavård och allmän sjukvård samt fattigvårdslära
och praktiska övningar i fattigvård. Sedermera hade Lennartsson såsom
elev deltagit i Svenska Fattigvårdsförbundets utbildningskurs för blivande
föreståndare och föreståndarinnor vid fattigvårds- och barnanstalter
från den 15/i—15A 1913 och därvid ådagalagt lämplighet för fattigvård
och praktisk duglighet. Sedan den Vio 1914 hade Lennartsson tjänstgjort
som föreståndare för Byske fattiggård i Västerbottens län; enligt
bifogade intyg av fattigvårdskonsulenten Verner Hedlund, ordförandena i
Byske fattigvårdsstyrelse, i Byske sockens kommunalnämnd m. fl. hade
Lennartsson därvid ådagalagt stor omvårdnad om understödstagarna och
på ett erkännansvärt sätt förestått anstalten.

Den av de båda länsstyrelserna i tredje rummet uppförde sökanden,
diakonen Arvid Svanberg, född 1887, hade från 1907 genomgått treårig
kurs vid Svenska Diakonanstalten, varvid förekommit dels praktisk utbildning
vid sjukhem och vårdanstalter, dels en nio månaders teoretisk
kurs, vari bland annat ingått fattigvårdslära och bokföring. Sedermera
hade Svanberg under sex år tjänstgjort som församlingsdiakon och tillsyningsman
för fattigvården i Ljusdals socken och köping samt under
tre månader såsom vikarierande föreståndare för en större- fattiggård därstädes.
Han hade därefter innehaft befattningar bland annat såsom fattigvårdsassistent
och t. f. barnavårdsman i Halmstad. Genom bifogade
intyg ådagalades, att Svanberg genom resor i Arjeplog, Jockmock och
Pajala socknar förvärvat kännedom om förhållandena, särskilt fattigvårdsväsendet,
därstädes. Från sina befattningar och särskilt från sin fleråriga
verksamhet i Ljusdal kunde Svanberg åberopa synnerligen goda
vitsord.

Den av Kungl. Maj:t utnämnde sökanden, pastor W. Gullberg, född
1868, hade åren 1894—96 genomgått Svenska Missionsförbundets missionsskola
och därefter verkat som predikant. Gullberg hade innehaft
vissa kommunala och politiska förtroendeuppdrag och var sedan hösten
1911 ledamot av riksdagens första kammare. Han hade i flera år varit
suppleant i styrelsen för Skaraborgs länsavdelning av Svenska Fattigvårdsförbundet
och såsom sakkunnig i trenne kommittéer biträtt vid utredning
av vissa humanitära frågor. Gullberg åberopade dessutom en
studieresa på 6 månader i Förenta Staterna, varunder han förvärvat
examen vid The Swedish Evangelican Mission Covenant of America. 1
intyg av professor Paul Hellström förklarades Gullberg på grund av sina
stora sociala intressen och sin mångsidiga erfarenhet synnerligen lämplig
till den sökta fattigvårdskonsulentbefattningen, varjämte i vissa andra
intyg olika personer vitsordade Gullbergs allmänna duglighet. I fråga

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

om praktiskt fattigvårdsarbete har Gullberg endast kunnat åberopa mera
enskild verksamhet och att han vid vissa tillfällen åtföljt fattigvårdskonsulenten
Håkansson vid dennes konsulentbesök och därvid visat sig
väl insatt i fattigvårdsfrågor.

Enligt utskottets uppfattning framgår av de ansökningshandlingar,
vilka utskottet i korthet refererat, att föredragande departementschefen
icke haft tillräckliga skäl att, med åsidosättande av de hörda länsstyrelsernas
yttranden, förorda pastor W. Gullbergs förordnande till fattigvårdskonsulent
i nionde distriktet. Under det att de av länsstyrelserna
förordade sökandena samtliga utövat väl vitsordad verksamhet i det praktiska
fattigvårdsarbetets tjänst, har Gullberg visserligen ådagalagt allmänna
sociala och humanitära insikter och intressen men icke någon speciell
kompetens i fråga om praktiskt fattigvårdsarbete. Såsom de båda länsstyrelserna
i sina skrivelser framhållit, synes hänsyn vid denna befattnings
tillsättande främst hava bort tagas just till erfarenhet i fråga om
praktisk fattigvårdsverksamhet, och det synes då utskottet uppenbart, att
Gullberg icke kunnat förebringa meriter, jämförliga med dem, vilka de
av länsstyrelserna förordade kunnat åberopa. Gullbergs riksdagsmannauppdrag
synes nämligen icke hava bort betraktas såsom en dylik merit.
Härvid är ock att märka att, även om Gullberg ådagalagt allmänna sociala
intressen och kunskaper, som i och för sig kunnat vara av värde
för en dylik befattning, också hans medsökande härutinnan kunnat åberopa
goda vitsord.

4:o.

(Protokoll över civilärenden den 31 december 1919.)

Genom kungl. kungörelsen angående övervakande av utlänningar i
riket, den 26 september 1918, ålades utlänning, som före den 1 december
1918 befann sig här i riket, och som efter nämnda datum önskade
fortfarande här vistas under längre eller kortare tid, skyldigheten att,
därest han ej kunde förskaffa sig vederbörligen viserat pass, vara försedd
med uppehållsbok, innefattande tillstånd att vistas i riket. Ansökan
om dylik uppehållsbok skulle göras hos polismyndigheten i den ort,
där utlänningen på ett mera stadigvarande sätt vistades, vilken myndigBihang
till riksdagens protokoll 1020. 5 saml. 42 höft. (Nr 55). 2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

het skulle äga att densamma utfärda. Samma polismyndighet eller
Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle oek kunna indraga utfärdad
uppehållsbok, när skäl därtill förelåge. Bland allmänna bestämmelser
rörande vad som av vederbörande myndigheter borde tagas i betraktande
vid prövning av ansökan om uppehållsbok, angavs i berörda kungl. kungörelse,
att hänsyn borde tagas till den tid den ansökande uppehållit
sig härstädes. Därvid betonades särskilt, att beträffande utlänning, som
hitkommit före den 1 augusti 1914 och sedan dess utan längre avbrott
vistats härstädes, borde, därest ej särskild anledning till anmärkning mot
honom förefunnes, inga betänkligheter hysas för utfärdande av uppebållsbok.
I detta fall borde ock uppehållsbok i allmänhet utfärdas att gälla
tills vidare, medan i motsatt fall sådan skulle avse endast viss tids vistelse
i landet.

Beträffande särskilt övervakandet av över gränsen mot Finland till
riket inkommande personer utfärdade Kungl. Maj:t i nådigt brev den
11 oktober 1918 särskilda föreskrifter för länsstyrelsen i Norrbottens län.
Däri meddelades bland annat följande att för länsstyrelsen lända till
efterrättelse:

* att Sveriges landgräns mot Finland må, med undantag, som nedan
sägs, av utlänningar överskridas allenast vid Haparanda;

att utan hinder av vad sålunda stadgats, person tillhörande befolkningen
å finskt område nära gränsen till Sverige må, därest han för
besök i svenskt motsvarande gränsområde är försedd med behörigt av
Eder förordnad tjänsteman viserat pass, även på andra punkter överskrida
gränsen dock endast å de övergångsställen och å de tider av dygnet, som
av Eder i samråd med Generaltullstyrelsen bestämmas och av Eder vederbörligen
kungöras.»

I samma kungl. brev gavs ock föreskrifter om upprättandet av
särskild gränsbevakningskår för övervakandet av gränsen. Dess medlemmar
tillerkändes befogenhet »att avfordra utlänning pass och andra erforderliga
upplysningar samt avvisa utlänning, som saknar för inträde i
riket gällande pass, eller, även om han innehar sådant pass, inkommit
å därför icke tillåtet ställe eller å icke tillåten tid».

I detta sammanhang torde även böra erinras om en bestämmelse (§1)
i lagen av den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar
att här i riket vistas, vilken innehåller, att utlänning, som till riket ankommer
för att söka sitt uppehälle, må, där det skäligen bör antagas,
att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning, vid ankomsten
till riket eller omedelbart därefter av polismyndighet avvisas.

Enligt vad av för utskottet tillgängliga handlingar framgår, utför -

Konstitutionsutskottets memorial AV 55.

dåde polismyndigheten i Neder-Torneå socken den 21 november 1918 uppehållsbok
att gälla tills vidare för finske undersåten Isak Joki. I den
för ändamålet ingivna ansökan både den sökande bland annat om sig
meddelat, att han vistats i Sverige sedan år 1904, och att ändamålet
med uppehållet härstädes vore »arbetsanställning vid vattenledningen i
Haparanda».

Den 2ö juli 1919 indrogs denna uppehållsbok av den utfärdande
myndigheten, såsom av dennas rapport till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Norrbottens län framgår. Såsom skäl för åtgärden angivas i
den nämnda rapporten, att det visat sig, dels att Joki »lämnat oriktiga
uppgifter om sin vistelse och på grund därav fått uppehållsboken utfärdad
att gälla tills vidare», dels ock att Joki »enligt egen uppgift alltsedan
den 10 sistlidne december (1918) saknat stadigvarande arbete», samt
att det med skäl kunde antagas, att han vid tidpunkten för indragningen
förtjänade sitt uppehälle på »smuggling och spridande av bolsjevikisk
litteratur». Joki meddelades tillika avvisning från riket av gränskommissarien
P. W. Glad, inför vilken han tagits i förhör, och återfördes
av denne under bevakning till Finland. I det polisförhörsprotokoll, som
vid tillfället fördes, lämnades såsom förklaring för avvisningen en utförlig
redogörelse för Jokis uppförande under vistelsen här i landet. Det upplystes
sålunda därstädes, att han »en längre tid sysslolös drivit omkring
såväl i svenska som finska gränsorten och därunder fört ett supigfoch mycket
oordentligt levnadssätt», att »det vore uppenbart, att han sysslade med
olovlig varuutförsel eller andra olagliga handlingar», att han »under rusets
inflytande bland annat rest livsfarligt vapen samt på sätt och vis
utgjorde en skräck för omgivningen», att han »vore mycket starkt misstänkt
för olovligt tillgrepp vid flera tillfällen». Dessa och liknande uppgifter
bestyrkas ock av ett flertal intyg av gränspolisen. Vid förhöret
hade Joki själv medgivit, att han icke sedan hösten 1918 haft något stadigvarande
arbete. Han bestred, att han gjort sig skyldig till olovlig
varuutförsel, men erkände, alt han vid sina fisketurer i skärgården medhaft
tidningar och broschyrer. Vidare heter det i förhörsprotokollet:
»Någon politisk flykting från Finland vore han ingalunda.» Detta bevisades
bäst av att han ända till i slutet av januari 1919 passerat fram
och åter över gränsen till Finland vid Handolinska bron. Det pass, han
dittills innehaft, utfärdat av finska polismyndigheterna, hade emellertid i
slutet av januari eller början av februari 1919 blivit av dessa myndigheter
indraget, vilket dock ej hindrat, att Joki även sedan dess eu och
annan gång annorstädes passerat den svensk-finska gränsen. På grund
av nu relaterade omständigheter och då uppehållsboken, såsom redan

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

nämnts, vid förhörstillfället indrogs, samt Joki således saknade pass eller
annan handling, som berättigade honom att vistas här i riket, företog
gränskommissarien avvisningsåtgärden.

Angivande denna avvisning såsom anledning och framhållande att
liknande fall ofta förekommit, vände sig representanter för Haparanda
arbetarekommun i en den 27 juli 1919 dagtecknad skrift till statsrådet
och chefen för civildepartementet, däri de enligt beslut å av nämnda arbetarekommun
sagda dag hållet möte anhöllo, att statsrådet omedelbart
måtte vidtaga åtgärder »till att förhindra vidare oegentligheter» från den
svenska gränsbevakningens sida gent emot i Sverige boende finska arbetare,
samt att statsrådet måtte förordna, »att varje fall, när en person
anhålles i och för utvisning eller ''avvisning’, underställes Konungens Befallningsliavandes
i länet prövning och att de anhållna beredes tillfälle
till att före förpassningens verkställande få till nämnda myndighet inkomma
med förklaring och svaromål». Till stöd för sin framställning
framhöllo mötets representanter, att, därest den utvisade först efter bortsändandet
från landet skulle äga rätt att överklaga avvisningsåtgärden,
bleve ju »asylrätten för politiska flyktingar illusorisk». Beträffande
särskilt fallet Joki förklarades i berörda skrift, att denna utvisning skett
under brutala former och endast kunde sättas i samband med ett rykte
om att de finska myndigheterna skulle »ha haft ett gott öga till Joki,
emedan han skulle på ett eller annat sätt varit finska flyktingar behjälpliga
under deras vistelse i Sverige». Skriften avslutades med följande:

»Som våra förut gjorda hänvändelser till högre myndigheter ej till
synes ännu inverkat på polismyndigheternas behandlingssätt av finska
arbetare, avvakta vi svenska arbetare med otålighet Edra åtgärder till
förhindrandet av vidare oegentligheter samt beivrande av de begångna.

Skulle mot förmodan även denna vår vädjan till rättvisan lämnas
utan avseende och polismyndigheterna fortfara med att behandla våra
finska klassbröder som rättslösa djur, komma vi att betrakta det som en
provokation och utmaning även mot den svenska arbetareklassen, varvid
utomparlamentariska åtgäi’der av den mest allvarliga och vittomfattande
beskaffenhet ej torde kunna undvikas.»

Från civildepartementet remitterades denna skrift den 3. påföljande
augusti till länsstyrelsen i Norrbottens län med infordrande av skyndsamt
utlåtande i saken, vilket ock den 20 i samma månad avgavs. Däri
meddelade länsstyrelsen, att, såvitt de handlingar, som på grund av från
gränskommissarien Glad infordrat yttrande tillställts länsstyrelsen, utvisade,
»polismyndigheterna beträffande Joki icke förfarit annorlunda än
som överensstämmer med gällande stadganden rörande övervakande av
utlänningar». Bifogade yttranden av landsfiskalen i Nedertorneå distrikt

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55. 13

och av gränskommissarien Glad underströ^ de skäl för uppehållsbokens
indragning och avvisningen ur riket, som här ovan meddelats ur den
förres rapport till länsstyrelsen den 25 juli 1919 och ur det av den senare
undertecknade polisförhörsprotokoll. Beträffande de oriktiga uppgifter, som
Joki vid sin ansökan om uppehållsbok skulle hava lämnat, upplystes nu,
att medan han i denna ansökan förklarat sig hava vistats i Sverige
alltsedan 1904, han däremot vid förhöret medgivit, att han inkommit i
riket år 1913 men därefter återvänt till Finland den 5 oktober 1916
samt stannat där till någon dag i februari 1917, då han åter hit inkommit.
Såsom särskilt anmärkningsvärt i hans uppförande under vistelsen
i Sverige angavs, att han »under olika tillfällen och på olika platser lämnat
landet under innevarande år (1919) samt återvänt hit till riket på
otillåtna ställen utan att vara försedd med i lag föreskrivet pass». Dessutom
underströks, att Joki »sysslat med överförande till Finland av
bolsjevik litteratur» och att han tydligen därigenom förskaffat sig medel
till sitt uppehälle. Till belysande av denna verksamhets karaktär hade
vederbörande bifogat ett exemplar av var och en av de skrifter, varmed
Joki tagit befattning. Här förtjänar att beträffande dessa skrifter nämnas,
att en, försedd med titeln »Kyläläisten laulukirja» (Sångbok för folket),
i själva verket befunnits vara »en enkel och lättfattlig framställning
av de elementära grunderna för exercis, vapen- och krigföring», samt att
en annan, kallad »Mehiläishoito-opas» (Lärobok i biskötsel), bland annat
innehöll en »handbok för fotfolket» jämte åtskilliga angrepp riktade mot
den bestående ordningen. För närmare upplysning om dessa skrifters
karaktär får utskottet hänvisa till vid detta memorial fogad bilaga, där
utdrag ur dem återgivas.

I sitt yttrande förklarade gränskommissarien Glad därjämte, att
han före avvisningsåtgärdens vidtagande förvissat sig om »att Joki icke
vore politisk flykting samt att han ej heller kunde komma att bliva
straffad för politiskt brott i Finland».

I detta sammanhang må anmärkas, att å länsstyrelsens ovanberörda
utlåtande den 20 augusti 1919 förekommer en blyertsanteckning
av följande lydelse: »Då något verkligt förhör med Joki icke synes hava
företagits, hemställes, att han må medgivas inkomma till riket för att
undergå dylikt förhör. Om därvid uppgifterna om hans sysslande med
propaganda i Finland bestyrkas, torde han tilldelas varning med framhållande,
att om han fortsätter med liknande trafik, utvisning kommer
att företagas. 10. 9. 19. C. L. H.»1

1 Det torde här böra påpekas, att det ovan refererade polisförhörsprotokollet insänts till
civildepartementet tydligen först med länsstyrelsens nedan berörda skrivelse av den 28 november
1919.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

På detta stadium av ärendets utveckling'' inkom Haparanda arbetarekommun
(av S. V. P.) med en ny skrift, daterad den 27 september 1919,
till statsrådet och chefen för civildepartementet. I denna vidhöllos de i den
tidigare framställning gjorda uttalandena, att den enda tänkbara anledningen
till Jokis avvisande vore vederbörandes villighet »att kunna tillmötesgå
finska myndigheternas önskan om Jokis utlämnande». Till bestyrkande
av denna uppfattnings riktighet åberopades i skriften en bifogad
bestyrkt avskrift av ett av gränskommissarien Glad till gränskommendanten
i Torneå skrivet brev, »vars syfte» — enligt skriftingivarnes
mening — »tydligen varit att få den utvisade Joki i Finland så strängt
straffad som möjligt för påbördade politiska ''brott’». Det åberopade
brevet, daterat den 11 augusti 1919 — alltså efter avvisandet från
Sverige — och enligt dess egen uppgift tillkommet med anledning av
en förfrågan den 30 nästföregående juli från gränskommendanten i Torneå
angående Joki, meddelade upplysningar om den befattning, som denne
kunde anses hava haft med insmuggling till Finland av »bolsjeviklitteratur»
och med olovlig varuutförsel. Därjämte framhölls, att Jokis hustru
vid anställt förhör uppgivit, »att Joki sedan förra sommaren (1918) icke
haft något stadigvarande arbete utan sysslat med fiske, men vore hon av
den meningen, att Joki genom fisket icke förtjänat så mycket, att han
kunnat därav försörja familjen». I arbetarekommunens skrift förklarades
kategoriskt, att åtskilligt av de av de svenska myndigheterna meddelade
upplysningar om Joki ej alls vore med sanningen överensstämmande.
Ur densamma förtjänar slutligen anföras följande, vari skrivelsen utmynnade: »Denna

vår förnyade hänvändelse till Eder har ej dikterats av
någon naiv tro på att en grundlig och opartisk undersökning blir igångsatt
och att de begångna oegentligheterna bliva beivrade, samt att beslutanderätten
om utlänningars utvisande och ''avvisande’ endast tillerkännes
Konungens Befallningshavande i länet; utan väl vetande att denna
liksom våra föregående hänvändelser till Eder ej föranleda till någon
åtgärd, är dock syftet härmed, att sedan vi en gång på grund av myndigheternas
fortsatta förföljelser av våra finska klassbröder, tvingats till
handling, vi ej kunna påbördas att ej på lojal och parlamentarisk väg,
först försökt få upprättelse för mot politiska flyktingar begångna orättvisor
samt slut på pågående oegentligheter.»

Med anledning av ett den 4 oktober 1919 dagtecknat, av statsrådet
och chefen för civildepartementet till länsstyrelsen i Norrbottens län avlåtet
telegram anmodade nämnda länsstyrelse i skrivelse den 6 oktober
1919 gränskommissarien Glad att hos polismästaren i Torneå göra förfrå -

KonstitutionHHtakottets memorial Nr 5f).

gan, huruvida Joki tilliites få återvända till Sverige för att undergå nytt
förhör beträffande anledningen till avvisningen. Efter verkställt uppdrag
meddelade Glad den 9 i samma månad, att Joki omedelbart efter avvisningen
från Sverige blivit häktad i Torneå för det han vid liera tillfällen
olovligen överfört kommunistiska och revolutionära skrifter till finska
holmar i skärgården. Som Joki visserligen vore försatt på fri fot men
den mot honom inför rådhusrätten i Torneå anliängiggjorda rättegången
ännu ej slutförts, ansåg sig vederbörande icke kunna medgiva, att han
finge återvända till Sverige. Ifrågavarande meddelande insändes av länsstyrelsen
till civildepartementet den 10 oktober 1919.

Ärendet fick därefter vila i avvaktan på avslutandet av rättegången
i Finland. Den 28 november översände länsstyrelsen till statsrådet och
chefen för civildepartementet från gränskommissarien Glad ytterligare inkomna
handlingar rörande Joki. Däribland fanns ett utdrag i översättning
av rådstuvurättens i Torneå protokoll vid sammanträde den 27 oktober
1919, varav framgick, att Joki nämnda dag ådömts ett års fängelse
för olovlig införsel den 21 juli samma år av litteratur av revolutionär
och uppviglande art, samt ett intyg av borgmästaren i Torneå, att målet
icke behandlats såsom politiskt. Länsstyrelsen framhöll bl. a. i sitt utlåtande:
»För egen del tillåter sig Länsstyrelsen vördsamt framhålla, att
Jokis uppgift strax före avvisningens verkställande, att han vore politisk
flykting och såsom sådan hade att frukta straff i Finland uppenbarligen
är oriktig, då han ju, efter det de finska myndigheterna tagit hand om
honom varken blivit tilltalad eller straffad för politiskt brott. Det bifogade
utdraget av passjournalen i Haparanda bestyrker ju ock, att Joki icke
fruktade något straff i Finland. Vid sådant förhållande kan Länsstyrelsen
icke se någon anledning, varför icke gällande bestämmelser rörande
utlänningar böra tillämpas i avseende å Joki».

Samtidigt meddelade länsstyrelsen, att, enligt muntlig uppgift av
gränskommissarien Glad, Joki vid denna tid ånyo inkommit hit till riket,
varför länsstyrelsen med anledning av vad i ärendet förekommit tillsagt
Glad att hålla tillsyn över Joki och icke ånyo avvisa honom, förrän
statsrådet och chefen för civildepartementet meddelat besked, huru med
Joki skulle förfaras.

Till det som nu anförts till belysande av föreliggande ärende torde
slutligen kunna läggas, att å akten för senast omnämnda yttrande av
länsstyrelsen förefinnas bl. a. två blyertsanteckningar. Den ena lyder:
»Då av nu ingivna förhörsprotokoll och övriga handlingar framgår, att
Joki i Sverige drivit för Finland avsedd politisk propaganda, vidhålles
hemställan att Joki genom K. B. tilldelas lämplig varning med fram -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

hållande att fortsatt liknande verksamhet kommer att medföra hans utvisande.
20. 12. 19. C. Ludv. Hasselgren.» Den andra är av följande
lydelse: »Ehuru rimliga skäl för Jokis avvisning icke synas hava förelegat,
torde emellertid med hänsyn till ärendets nuvarande läge Jokis
besvär icke behöva föranleda något Kungl. Maj:ts beslut. 23. 12. 19.
C. L. H.»

Den 31 december 1919 beslöt Kungl. Maj:t i statsrådet på hemställan
av föredragande departementschefen, statsrådet Holmquist, att,
med anledning av »en utav Haparanda arbetarekommun gjord ansökning»,
förklara hinder icke möta för polismyndigheten att för Joki utfärda
uppehållsbok att gälla, varje gång för högst fjorton dagar under
villkor, att han icke här i riket i någon form bedreve politisk propaganda.

Utskottet har icke kunnat finna annat än att, enligt gällande föreskrifter
rörande utlänningars övervakande i Sverige, avvisningsåtgärd i
ett sådant fall som det ovan relaterade måste anses synnerligen befogad.
Den motsatta uppfattning i detta hänseende, varåt de berörda framställningarna
av Haparanda arbetarekommun givit uttryck, synes otvetydigt
grunda sig på föreställningen, att Joki vore en politisk flykting från
Finland, och att han såsom sådan borde komma i åtnjutande av asylrätt
här i landet. Såsom emellertid av ovanstående torde framgå, har
detta icke varit fallet. I detta hänseende förelåg alltså ej skäl att medgiva
Jokis kvarstannande här i riket. I stället synes det utskottet, att
flera i de refererade handlingarna ådagalagda omständigheter rörande
hans uppförande här i riket bestämt tala mot ett dylikt medgivande.
Såsom dylika omständigheter vill utskottet anföra, att Joki, efter vad han
själv vid förhör medgivit, under en längre tid saknat stadigvarande arbete,
att han vid sin ansökan om uppehållsbok 1918 lämnat oriktig uppgift
om tiden för sin vistelse i Sverige, samt att han under sitt uppehåll här
ej ställt sig gällande passföreskrifter till efterrättelse genom att utan behörigt
pass överskrida den svensk-finska gränsen. Då dessa skäl synas utskottet
formellt vara fullt giltiga anledningar till att ej medgiva Joki
rätt att erhålla ny uppehållsbok, anser utskottet ett tillstyrkande av ett
dylikt medgivande så mycket olämpligare, som, enligt vad av flera polismän
i orten intygats, Jokis uppförande och levnadsomständigheter i övrigt
givit anledning till åtskilliga anmärkningar.

Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig böra beträffande
detta ärende göra anmälan hos riksdagen enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Holmquist.

Konstitutionsutskottets memorial iVr 55.

5:o.

(Protokoll över finansärenden den 28 september 1919.)

I eu till Kungl. Maj:t ställd, den 16 april 1919 ingiven skrift,
hade vaktmästaren vid tullbevakningen i Funäsdalen C. Ericson hemställt,
att ersättning måtte honom beredas för vad han under tjänstledighet för
fullgörande av uppdrag såsom ledamot av Jämtlands läns landsting åren
1916, 1917 och 1918 samt därav föranledda resor fått av sin lön avstå
till den tjänsteman, som under ledigheten varit förordnad att bestrida
hans tjänst.

På tillstyrkan av föredragande departementschefen, statsrådet Thorsson,
beslöt Kungl. Maj:t den 26 september 1919, dels att med hänsyn
till beskaffenheten av landstingsmannauppdrag tillerkänna Ericson ersättning
för vad han av sin lön måst till sin vikarie avstå under tjänstledighet
för bevistande av Jämtlands landsting åren 1916, 1917 och 1918
samt därav föranledda resor till residensstaden och åter till hemmet, eller
sextioen kronor 44 öre, dels att anbefalla länsstyrelsen i Jämtlands län
att till Ericson utbetala och i länsräkenskaperna å anslaget VII: I: 20
till extra utgifter avföra berörda belopp. Av de till detta ärende hörande
handlingar framgår följande:

Ericsons den 16 april 1919 avgivna skrift var av följande lydelse:

»Till Konungen.

Undertecknad, tullvaktmästare vid gränsinspektionen i Funäsdalen,
anhåller att av statsmedel återfå vad jag av min lön fått avstå till den
tjänsteman, som uppehållit min tjänst under den tid jag fullgjort uppdrag
som ledamot av Jämtlands läns landsting under åren 1916, 1917
och 1918 jämte nödig tid för resor.

Stockholm den 16 april 1919.

Christian Ericson.»

Över Ericsons anhållan infordrade statsrådet och chefen för finansdepartementet
på nådigaste befallning den 19 april 1919 utlåtande från
Generaltullstyrelsen. Detta utlåtande, som avgavs den 20 maj 1919, hade
följande innehåll:

»Underdånigt utlåtande.

Med .''inledning av förestående nådiga remiss får Generaltullstyrelsen
i underdånighet anmäla, att vaktmästaren vid tullbevakningen i FuBihang
till riksdagens protokoll 1920. 5 saml. 42 håft. (Nr 55.) 3

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

näsdalen C. Ericson den 8—16 september 1916, den 9—17 september
1917 och den 7—16 september 1918 åtnjutit av vederbörande tullförvaltning
honom beviljad tjänstledighet för utövande av uppdrag såsom
ledamot av Jämtlands läns landsting och att Ericson för sagda tider till
sin vikarie avstått, förutom tjänstgöringspenningarna, tillsammans 61
kronor 44 öre av sin lön, varigenom vikarien erhållit 3 kronor 25 öre i
dagavlöning, vartill han varit berättigad enligt bestämmelse i nådigt brev
till Styrelsen den 29 oktober 1915 (Svensk författningssamling nr 463).

Stockholm den 20 maj 1919.

Underdånigst

Under Generaltulldirektörens frånvaro:

John Ewerlöf.

Arvid Nyström. Ernst Schönaich,

föredragande.

Ed. Lindell.»

Sedermera, den 28 maj 1919, infordrades även utlåtande från statskontoret.
Detta senare utlåtande avgavs den 6 augusti 1919 och är av
följande lydelse:

»Underdånigt utlåtande.

Med avseende å tjänstledighet för fullgörande av riksdagsmannauppdrag
har, efter vad statskontoret har sig bekant, den åsikten i allmänhet
gjort sig gällande, att en för dylikt uppdrag tjänstledig befattningshavare
i statens tjänst icke bör förpliktas att av sin avlöning avstå xner
än tjänstgöringspenningarna eller däremot svarande avlöningsdel, och
synes denna åsikt, enligt vad Eders Kungl. Maj:ts beslut den 8 mars,
14 juni och 13 december 1918 samt den 16 juli 1919 ifråga om avlöning
under tjänstledighet av sådan anledning åt respektive fängelsedirektören
U. Leander och folkskolläraren O. H. Waldén utvisa, hava vunnit
Eders Kungl. Maj:ts gillande.

Då emellertid landstingsmannauppdrag torde få anses i viss mån
jämförligt med uppdrag att vara ledamot av riksdagen, vill det synas
statskontoret, som om vissa billighetsskäl talade för att en statsbefattningshavare
under ledighet för fullgörande av uppdrag av förstnämnda
slag icke heller bör nödgas avstå något av lönen eller därtill hänförlig
avlöning; och hemställer förty i underdånighet statskontoret, att sökanden
må erhålla ersättning för vad han under tjänstledighet för landstingsmannauppdrag
åren 1916, 1917 och 1918 fått avstå av lönen eller

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

61 kronor 44 öre, vilket belopp torde böra anvisas att utgå av sjunde
huvudtitelns anslag till extra utgifter.

Stockholm den 6 augusti 1919.

Underdånigst:

C. A:son Leijonhufvud.

C. Fr. Nissen.

N. J. Bagge.»

Slutligen torde böra nämnas, att till de i detta ärende infordrade
handlingar var fogad en inom Generaltullstyrelsen utarbetad promemoria
av följande innehåll:

»Med den befogenhet, som jämlikt § 208 i det för tullverket gällande
tjänstgöringsreglemente tillkommer Kungl. Generaltullstyrelsen omedelbart
underlydande tullförvaltningar, har gränsinspektionen i Funäsdalen
beviljat vaktmästaren C. Ericson tjänstledighet för fullgörande av landstingsmannauppdrag
9 dagar i september 1916, 9 dagar i september 1917
samt 11 dagar i september 1918, och enligt i nämnda paragraf meddelad
bestämmelse har gränsinspektionen om de beviljade ledigheterna gjort
anmälan till generaltullstyrelsen.

I ersättning åt den extra ordinarie vaktmästare, som varit förordnad
att bestrida Ericsons tjänst, har gränsinspektionen utbetalt, förutom
de å sagda tider belöpande tjänstgöringspenningar, så stor del av Ericssons
lön, att dagavlöningen för vikarien kommit att uppgå till 3 kronor
25 öre. Vid å styrelsens kameralbyrå verkställd granskning av de avlöningslistor,
å vilka berörda ersättningar av vikarien kvitterats, hava de
gjorda utbetalningarna ej föranlett någon anmärkning, enär praxis alltid
varit, att, då någon befattningshavare av annan anledning än sjukdom
varit förhindrad att sköta sin tjänst, den tjänstledige fått vidkännas alla
av sådan ledighet föranledda vikariatsersättningar. I sammanhang härmed
torde få nämnas, att styrelsen genom cirkulär den 22 mars 1918 förordnat,
att befattningshavare, som åtnjuter tjänstledighet av beskaffenhet
att icke medföra särskild kostnad för tullverket, skall, därest styrelsen i
särskilda fall ej annorlunda bestämmer, utöver tjänstgö ringspennin garna
avstå så mycket av lönen, som erfordras för att med anledning av tjänstledigheten
förordnad extra ordinarie tjänsteman, må under tiden för förordnandet
komma i åtnjutande av dagavlöning till belopp lika med det,
som Kungl. Maj:t jämlikt § 22 i avlöningsreglementet på förslag av
styrelsen bestämt.»

Enligt utskottets uppfattning är föredragande departementschefens
tillstyrkan av den begärda ersättningens utan ordnande åt Ericson an -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

märkningsvärd. Såsom av den inom generaltullstyrelsen utarbetade promemorian
framgår, har praxis varit, »att, då någon befattningshavare av
annan anledning än sjukdom varit förhindrad att sköta sin tjänst, den
tjänstledige fått vidkännas alla av sådan ledighet föranledda vikariatsersättningar».
Undantag härifrån ha visserligen, enligt vad av statskontorets
utlåtande framgår, ägt rum i fråga om personer, vilka varit
tjänstlediga för fullgörande av riksdagsmannauppdrag. Då statsrådet
tillstyrkt ersättning åt Ericson »med hänsyn till beskaffenheten av landstingsmannauppdrag»,
torde väl också landstings- och riksdagsmannauppdragens
ur vissa synpunkter tydliga likhet hava åsyftats. Det är emellertid,
enligt utskottets mening, uppenbart, att i fråga om ersättning i ett
fall som det förevarande riksdagsmanna- och landstingsmannauppdraget
icke kunna likställas. Riksdagen är ju nämligen ett statsorgan och riksdagsmannauppdraget
sålunda ett statens uppdrag, under det att landstinget
är ett kommunalt självförvaltningsorgan och ett landstingsmannauppdrag
sålunda ett kommunalt, icke ett statsuppdrag. En praxis i angiven
riktning skulle, enligt utskottets tanke, kunna leda till betänkliga
konsekvenser.

Stockholm den 25 maj 1920.

På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

*21

Reservationer.

Mot punkten 3:o i utskottets memorial:

1) av herrar Almkvist, Jansson i Edsbäcken och Leander, vilka ansett,
att anmärkning mot förordnandet av pastor Adam Wilhelm Gullberg
till fattigvårdskonsulent icke bort framställas.

2) av herr Hellberg som anfört:

Det har synts mig, att talande skäl anförts både för och mot anmärkning
i denna fråga.

A ena sidan voro de på förslag till befattningen uppförda'' och även
någon mer i meriter på det område det gäller avgjort överlägsna den utnämnde,
vilken nästan alldeles saknade sådana meriter — ett förhållande
som lätt kunde väcka den misstanken att han erhållit platsen som
partibelöning. — Å andra sidan bör uppenbarligen åt en regering inrymmas
stor frihet att oberoende av pappersmeriter till en befattning av
det slag, varom här är fråga befordra den som kan antagas besitta de
bästa förutsättningarna för att i den utöva den mest samhällsgagneliga
verksamheten — om dessa förutsättningar sedan företrädesvis blivit kända
genom ett riksdagsmannaskap, kan ju inte i så fall tillmätas någon särskild
betydelse.

I en viss tvekan mellan dessa skäl för och emot har jag inte ansett
mig höra biträda vare sig en obetingad reservation mot anmärkningen
eller anmärkningen.

II.

av herr Leander, som med instämmande av friherre Adelswård,
herrar Hellberg, K. J. Ekman, Thulin, Vindahl, Jansson i Edsbäcken och
Runefors anfört:

Vid granskningen av statsrådsprotokollen under tiden 14 janunri
1919—7 januari 1920 har det befunnits anmärkningsvärt, att ett avsevärt
antal ansökningar om tombola- och varulotterier av Kungl. Maj:t
bifallits. Av 317 inkomna ansökningar ha nämligen icke mindre än 276
st. blivit beviljade eller, såvitt kunnat framgå av granskningen, så gott

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

som alla, vilka åtföljts av en uppgjord plan och icke i formellt hänseende
givit anledning till anmärkning. Uppdelningen å de olika departementen
av dessa 276 licenslotterier ställer sig sålunda: lantförsvarsdepartementet
32, sjöförsvars- 2, civil- 124, finans- 14, ecklesiastik- 77 och
jordbruksdepartementet 27 st. Ändamålet med anordnandet av lotterierna
uppgives ifråga om en hel mängd föreningar kort och gott vara att främja
den sökande föreningens fortsatta verksamhet eller avbetala åsamkad
skuld. Omfattningen av de beviljade lotterierna har betydligt växlat. Så
finner man under lantförsvarsdepartementet, att ett landstormsförbund
erhållit tillstånd att försälja 40,000 lotter å 2 kronor per styck, en skytteförening
4,000 och andra dylika föreningar vardera 3,000 lotter å 1 krona
per styck. Under civildepartementets många licenslotterier påträffar
man en förening u. p. a., som medgivits att försälja 100,000 lotter å 2
kronor per styck för understödjande av föreningens verksamhet. En
hjälpförening har erhållit tillstånd att anordna ett lotteri, vars omfattning
icke i statsrådsprotokollet angivits, för uppförande av en läkarebostad
m. m. Bland de under finansdepartementet förekommande lotterierna
kan nämnas ett med 5,000 lotter å 1 krona per styck, som anordnats
av en handelsklubb för underhåll av klubbens inventarier m. m.,
och bland de under ecklesiastikdepartementet förekommande ett med
1,000 lotter å 1 krona per styck, till vars anordnande tillstånd lämnats
en enskild person för anskaffande av en kyrkmatta. Under detta sistnämnda
departement påträffar man en icke ringa mängd idrottsklubbar,
som sökt och erhållit tillstånd att anställa lotterier av större och mindre
omfattning för täckande av sina skulder. Vid läsningen av jordbruksdepartementets
protokoll slutligen finner man, hurusom t. ex. en sällskapshundklubb
fått anordna ett lotteri med 800 lotter å 1 krona per
styck för en hundutställning samt en kaninavelsförening ett med 2,000
lotter å 50 öre per styck, vars vinstmedel skulle användas dels till en
kaninutställning, dels till fattiga skolbarns beklädnad och dels till kaninavelns
främjande.

Utan att vilja påstå, att lotterier av vad beskaffenhet de vara må
äro att anse såsom äventyrliga spel, eller förneka den nytta för främjande
av välgörande ändamål, som ett lotteri genom de inflytande medlen
kan medföra, nödgas jag dock uttala mina betänkligheter mot den
tendens, som kan spåras, att säga ja till nära nog alla ansökningar och
bevilja lotterier för ändamål, vilka knappast kunna sägas ha ett folkuppfostrande
eller allmängiltigt intresse. Man kan ej heller blunda för,
att vid dessa lotterier oegentligheter och till och med rena bedrägerier
understundom äga rum fastän på ett sådant sätt, att den oredlige icke

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

kan nås av lagen. Exempel därpå saknas ej. Genom utsikten att på
lotteriväg insamla medel kan en del företag uppstå, vilka icke främja
sparsamhet och goda seder utan mera skada än gagna. Men även ideella
och i sig själva goda företag måste i längden taga skada av att
basera sin ekonomi och verksamhet på osäkra lotterivinster samt lita till
medel, som motverka vad man tänkt sig vinna.

Då handläggandet av de inkomna lotteriansökningarna enligt min
mening synas ha ägt rum på ett alltför summariskt sätt och den önskvärda
gallringen av desamma uteblivit, har den sjukliga iver för anordnandet
av lotterier, som kan sägas råda, erhållit näring till skada fölen
sund och fruktbringande folkuppfostran. Med anledning därav har
jag ansett, att anmärkning enligt § 107 regeringsformen bort av utskottet
framställas mot de statsråd och departementschefer, som tillstyrkt
bifall till de många beviljade lotteriansökningarna, nämligen cheferna för
lantförsvars-, civil-, finans-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen.

III.

av herr Vennerström, som anfört:

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 31 oktober, 20 november och 28 november 1919.

Den 7 okt. 1919 avlät konseljpresidenten Clemenceau å de allierade
och associerade makternas högsta råds vägnar en not till svenska ministern
i Paris, i vilken Sverige i likhet med övriga neutrala stater anbefalldes
att ansluta sig till ententens blockad mot Sovjet-Ryssland samt att för
vinnande av tryggande garanti för blockadens effektivitet vidtaga i noten
närmare angivna åtgärder. De åtgärder, som Sverige anbefalldes vidtaga,
voro i korthet följande: vägran att befordra båtar och varor från och
till Sovjet-Ryssland, passvägran vid resa ifrån och till Sovjet-Ryssland,
åtgärder för att hindra bankerna att göra affärer med Sovjet-Ryssland,
avskärande av korrespondence med Sovjet-Ryssland medelst post eller
telegraf med eller utan tråd.

Högsta rådets hemställan att Sverige skulle ansluta sig till dess
blockad mot Sovjet-Ryssland rönte inom alla politiska partier ett allt
utom sympatiskt mottagande. Man spårade i densamma en obehörig
inblandning i angelägenheter, som hittills varit förbehållna de enskilda
regeringarnas egen prövning och avgörande, någonting som var mindre
tilltalande för landets värdighet och självkänsla. Särskilt väckte högsta
rådets hemställan en mycket utpräglad motvilja inom den svenska

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

arbetarvärlden. Dess motstånd var oberoende av eljest befintliga partipolitiska
motsättningar. Icke blott vänstersocialisterna opponerade sig
med all kraft mot Sveriges anslutning till blockaden. Detsamma skedde
från högersocialistiskt håll. Kravet på avvisande av blockadnoten var
inom arbetarvärlden enstämmigt. En rad av arbetarorganisationer inlämnade
protestskrivelser. Så ingingo t. ex. åtskilliga svenska sjöfolksorganisationer
med hemställan till regeringen att ententens begäran icke
måtte föranleda till någon regeringens åtgärd, detta med anledning av
beslut vid konferens i Köpenhamn i okt. mellan Skandinaviens samtliga
sjöfolksorganisationer. En enda protestskrivelse må anföras in extenso,
nämligen den som inlämnades till regeringen från landsorganisationen.
Den lydde:

»Till Konungen.

Under de senaste dagarna har den svenska prässen haft inne
meddelanden om att ententemakterna krävt att bland andra neutrala
stater även Sverige skall medverka i den blockad som av ententemakterna
förklarats mot Ryssland. I anledning därav vill Landssekretariatet fästa
Kungl. Majrts uppmärksamhet på det beslut rörande blockaden mot
Ryssland, som fattats av internationella fackföreningskonferensen, vilken
sammanträdde i Amsterdam den 28 juli—2 aug. detta år. Nämnda
beslut var av följande lydelse:

''Kommissionen uppfordrar konferensen att uttala sin förkastelsedom
över den blockad, som de allierade regeringarna organiserat mot
Ryssland och Ungern, under förklaring, att det är en plikt för de inträsserade
landsorganisationerna att i sina respektive länder inträda för
blockadens snara hävande.’

Landssekretariatet är enigt med den internationella konferensen om
att anse blockaden mot Ryssland såsom orättfärdig och olämplig, och kan
ej finna, att Sveriges deltagande i blockaden kan vara egnat att medverka
till att bringa reda i det kaos, som nu synes råda i Ryssland.
Tvärtom torde blockadens upprätthållande vara till hinder för demokratiens
krafter att vinna tillbörligt inflytande därstädes.

Den svenska arbetarrörelsen har under hela kriget stått enig bakom
kravet på en obrottsligt neutral politik från Sveriges sida, och kravet på
att Sverige fortfarande skall förhålla sig neutralt är i dag lika fast hos
det svenska folket som tidigare.

Landssekretariatet, som finner Sveriges deltagande i blockaden vara
ett betänkligt avsteg från neutraliteten och även ur andra synpunkter en
oriktig åtgärd, tillåter sig härmed vördsamt hemställa å landsorganisa -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

tionens i Sverige vägnar, att K. M:t måtte med bestämdhet avvisa alla
eventuella krav på Sveriges deltagande i blockaden mot Kyssland.

Stockholm den 15 oktober 1919.

För landssekretariatet.

Arvid Thorberg.

Sekr.»

I statsråd den 31 oktober 1919 fattade regeringen beslut med anledning
av högsta rådets not. Utrikesministern yttrade därvid följande:

»Eders K. M:t har genom beslut av den 6 dec. förlidet år beslutat
avbryta dittills existerande de facto-förbindelserna med ryska rådsregeringen
genom att hemkalla Sveriges beskickning och övriga representation
samt fråntaga härvarande representant för nämnda regering de
diplomatiska privilegier och immuniteter, som han dittills de facto åtnjutit.
Anledningen till denna åtgärd var i första hand de övergrepp,
som den ryska rådsregeringen begått mot svenska undersåtar och deras
egendom inom Råds-Ryssland samt det gagnlösa i försöken att genom
ingripande från svenska beskickningens sida förekomma dylika ingrepp
eller erhålla gottgörelse för desamma. Vidare inverkade det allmänna
osäkra läget i Råds-Ryssland, som syntes innebära eu fara för den vid
beskickningen och konsulaten anställda personalens personliga frihet och
integritet. Slutligen var det även en kraftigt bidragande orsak, att rådsregeringens
härvarande representant blev beträdd med missbruk av de
privilegier han fått åtnjuta.

Sedan början av innevarande år ha därför alla diplomatiska förbindelser
mellan Sverige och Sovjet-Ryssland varit avbrutna. Till följd
av dels de åtgärder, som Eders K. M:t i detta sammanhang vidtagit,
dels vissa åtgärder från andra staters sida, ha under innevarande år
även alla kommunikationer och affärsförbindelser varit upphävda, och
det tillstånd, som de allierade och associerade makterna önskade åvägabragt
genom de i ovan angivna not angivna åtgärderna, är därför på
sätt här nedan skall punkt för punkt närmare utvecklas, redan ett faktiskt
bestående förhållande. Så mycket större skäl föreligger att upprätthålla
det sålunda bestående tillståndet, som även under innevarande
år rådsregeringen ej blott fortsatt sina övergrepp mot svenska undersåtar
och deras egendom, utan överhuvud genom sina dekret och regeringsåtgärder
åvägabragt sådana förhållanden, att däri måste anses föreligga
fullgiltig orsak att avhålla svenska undersåtar från att riskera sin
person och egendom inom det bolsjevikiska Rysslands område.

Kungl. Maj:t har icke laglig befogenhet att, i motsvarighet till vad
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 42 käft. (Nr 55.) 4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

som i ett flertal krigförande stater skett, utfärda ett generellt förbud
för svenska undersåtar att inlåta sig i handel med undersåte i annan
stat, men en rad andra inom Kungl. Maj:ts befogenhet liggande åtgärder
ha vidtagits, vilka tillsammans haft ovan omförmälda effekt.

Genom förordning den 25 april i år har sålunda meddelats förbud
för alla maskindrivna fartyg av mer än 200 tons dräktighet att utan regeringens
tillstånd gå i fraktfart mellan svensk och främmande ort. Någon
licens att gå till det bolsjevikiska Rysslands område har icke under
året blivit meddelad. Kungl. Maj:t äger icke enligt lag befogenhet att
ålägga samma tvång å båtar under 200 ton. I praktiken har detta icke
ägt någon betydelse; 2 å 3 små båtar ha frestat försöket att komma från
och till Retrograd och då resultatet blivit, att de uppbringats och kvarhållits
i Finland, har denna utgång avskräckt andra från samma försök.

Sedan till svenska regeringen av härvarande franska minister numera
framförts det meddelande, att brittiska och franska krigsfartyg i
Finska viken skola fortsätta att hindra till hamnar i Bolsjevik-Ryssland
destinerade fartyg från att fortsätta sin resa, bör givetvis från myndigheternas
sida göras vad på dem ankommer för att förekomma, att svenska
fartyg utsätta sig härför.

Från Råds-Ryssland har endast ett mindre fartyg inlöpt i svensk
hamn och detta gick, då det lämnade svensk hamn, till hamn i Estland.
Det hade nämligen på sin tid av rådsregeringen exproprierats från ett
Reval-rederi och återvände nu till sin förra ägare.

Exportförbud äro alltjämt i stor omfattning gällande i Sverige,
omfattande bland annat bromaterial, livsmedel med få undantag, de
flesta metaller, hudar, skinn och läder, ull m. in. Licenser till RådsRyssland
beviljas icke. Dessutom bestå faktiska hinder mot en export
till nämnda land, därigenom att landvägen över Finland är spärrad, att
de baltiska länderna befinna sig i krigstillstånd med Råds-Ryssland samt
att efter vad ovan sagts brittiska och franska krigsfartyg i Finska viken
fortsätta att hindra till hamnar i Råds-Ryssland destinerade fartyg att
fortsätta sin resa.

Förbud har utfärdats till alla passmyndigheter att utan Kungl.
Maj:ts tillstånd i varje särskilt fall utfärda pass för resa till det bolsjevikiska
Ryssland eller visera pass för resa från Råds-Ryssland till Sverige.

Någon möjlighet att förbjuda banker att göra affärer på RådsRyssland
finnes icke. Faktiskt göres emellertid inga affärer på RådsRyssland
och alla banker, tillhörande svenska bankföreningen, ha förklarat
sig icke vilja göra några dylika affärer. Dessutom har av Eders

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

Kungl. Maj:t på sin tid utfärdats förbud mot export eller import av
mbl er utan Eders Kung]. Maj:ts tillstånd i varje särskilt fall.

All slags korrespondens med Råds-Ryssland genom post och telegraf
har under året varit avbruten. Telegrafering utan tråd har efter
de diplomatiska förbindelsernas upphörande endast förekommit i de fall,
dä anledning förefunnits att hos Rådsregeringen protestera mot övergrepp
mot svenska undersåtar eller deras egendom samt då Rådsregeringen
svarat på dylika protester.

De sålunda vidtagna åtgärderna ha som redan nämnts haft till
resultat ett fullt effektivt avbrytande av alla handels- och andra förbindelser
med Råds-Ryssland och de komma efter min mening att bibehålla
sin effektivitet.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört får jag i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte

dels bemyndiga mig att till svar å de allierade och associerade
makternas hänvändning genom ministern i Paris avlåta en not, innehållande
en redogörelse för de faktiskt bestående förhållandena här i
ifrågavarande avseende i överensstämmelse med vad ovan utvecklats,
ävensom en förklaring, att Eders Kungl. Maj:t har för avsikt att bibehålla
de redan vidtagna åtgärderna i kraft, så länge motsvarande situation
består och andra makter iakttaga samma hållning,

dels besluta, att de av landssekretariatet m. fl. ingivna framställningar
skola anses härigenom besvarade».

Genom utrikesministerns yttrande till statsrådsprotokollet den 31
oktober 1919 och genom statsrådets beslut förkastade regeringen de från
.andsorganisationen samt andra protesterande organisationer anförda synpunkterna
samt tillmötesgick högsta rådets hemställan genom förklaringen,
att en avspärrning mot Sovjet-Ryssland faktiskt råder genom de av
Sverige förut vidtagna åtgärderna samt att detta förhållande skall upprätthållas.
Att detta regeringens svaromål totalt strider mot den internationella
socialdemokratins synpunkter och krav behöver knappast slås
fart. Det vittnas tillräckligt kraftigt av det faktum, att såväl den andra
socialistiska internationalens kongress i Luzern som den fackliga internaionalens
kongress i Amsterdam uttalade sig för upphävande av blockacen
mot Sovjet-Ryssland. Men lika uppenbart synes det mig vara, att
regeringens svaromål strider mot den Sveriges neutralitetspolitik och den
Sveäges självbestämningsrätt, som det borde ha varit regeringen angeläget
att respektera. Det för Sverige enda värdiga svaromålet hade varit en
bestånd protest mot högsta rådets hemställan att deltaga i blockaden
mot Sovjet-Ryssland, en lika bestämd vädjan till samma håll att snarast

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

upphäva den oförnuftiga blockaden samt en strävan att för Sveriges del
i handling så långt sig göra låter återupptaga förbindelserna med SovjetRyssland.

På dessa grunder har jag i konstitutionsutskottet yrkat anmärkning
enligt § 107 regeringsformen på fungerande utrikesministern, herr Hellner,
emedan han genom beslutet av den 31 oktober 1919 »icke iakttagit rikets
sannskyldiga nytta».

IV.

av herr K. J. Ekman, som med instämmande av herrar Glason,
von Geijer, Gösta Andersson, Magnusson i Tumhult, Henrikson och Forssell
yttrat:

Till samtliga regementschefer utfärdades den 29 april 1920 av
statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet följande skrivelse:

»Kungl. Landtförsvarsdepartementets
kommandoexpedition nr 499.

Då det i vårt land under senare tiden blivit alltmer vanligt att
betrakta den 1 maj såsom en fridag, vill jag härmed framhålla lämpligheten
av att under den nästkommande 1 maj permission till den utsträckning
som tjänstens behöriga gång och gällande föreskrifter medgiva,
beviljas personalen vid arméns truppförband, skolor, anstalter m. m.

Stockholm den 29 april 1920

P. ALBIN HANSSON

Oscar Nygren^.

Med anledning härav begärde konstitutionsutskottet att få till sig
överlämnade det statsrådsprotokoll eller protokoll i kommandomål, son
kunde hava förts rörande ifrågavarande ärende jämte därtill hörande
fullständiga handlingar.

Till svar härå har meddelats, att rörande omförmälda ärende icke
förts protokoll i statsrådet eller i kommandomål samt att till ärendet
icke höra några handlingar.

Utan att på något sätt ingå på frågan, huruvida permission vid
ifrågavarande tillfälle bort i större eller mindre utsträckning beviljas dier
icke, finner jag dock det sätt, på vilket departementschefen i förevarande
fall ingripit i vederbörande truppbefälhavares permissionsrätt vara i hög
grad anmärkningsvärt.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 66.

Enligt tjänstgöringsreglementet för armén tillkommer det regemente-,
resp. bataljons- eller kompanichef att bevilja permission. Regementschef
äger därjämte för viss bestämd tid eller beträffande vissa tjänsteförrättningar
anbefalla den inskränkning av underlydandes permitteringsrätt,
som kan prövas vara av nöden. Ävenledes har platsbefälhavare (kommendant)
rätt att förständiga regementschef att för tillfället inskränka
permitteringen, då förhållandena så påkalla.

Ett ingripande i denna permitteringsrätt från regeringens sida kan
icke grundlagsenligt ske annorlunda än genom ett av Konungen i statsråd
eller i kommandoväg fattat beslut, vilket i senare händelsen utfärdas i
form av generalorder.

Däremot äger departementschefen icke att, på sätt som i förevarande
fall skett, på eget bevåg genom departementschefsskrivelse
lämna några föreskrifter eller söka öva någon personlig inverkan på
vederbörande truppbefälhavare rörande deras tjänsteutövning i enlighet
med de i tjänstgöringsreglementet stadgade bestämmelser. Visserligen
äger en departementschef dels, innan ett ärende inför Konungen i statsrådet
föredrages, bereda detsamma genom nödiga upplysningars inhämtande
(RF. § 10) och dels, efter det något Kungl. Maj:ts beslut fattats,
meddela erforderliga föreskrifter och erinringar om verkställighet av beslutet
(R. F. § 38); men därutöver har departementschefen icke befogenhet
att på egen hand ingripa i förvaltningen eller att utöva något
slag av ministerstyrelse. Skulle cheferna för de olika departementen
tillåta sig att, på liknande sätt som här skett, genom departementsehefsskrivelser
till myndigheter, ämbetsverk eller domstolar lämna varjehanda
föreskrifter eller anvisningar rörande åtgärder, som dessa på sitt
tjänsteansvar kunna förväntas komma att vidtaga i enlighet med gällande
lagan och författningar, skulle snart ett tillstånd av osäkerhet och förvirring
komma att inträda inom statsförvaltningen, vilket icke skulle
lända det allmänna till gagn och dessutom skulle i betänklig grad rubba
grunderna för utkrävande av ansvar för vidtagna tjänsteåtgärder, då
oklarhet givetvis måste komma att uppstå angående vem som ytterst bär
ansvaret för en under sådana förhållanden vidtagen åtgärd.

Med anledning av vad sålunda anförts och i ärendet förekommit
finner jag mig föranlåten att å chefen för la ^försvarsdepartementet,
statsrådet Hansson yrka ansvar jämlikt 107 § regeringsformen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

av herr Stendahl, som med instämmande av herrar Clason, K. J.
Ekman och Forssell anfört:

(Protokoll över sjöförsvarsärenden den 21 november 1919.)

Genom ämbetsskrivelse av den 17 juli 1919 hade chefen för sjöförsvarsdepartementet
anmodat marinförvaltningen, chefen för marinståben
och högste befälhavaren över kustflottan att gemensamt verkställa utredning
och avgiva förslag, huruvida och i sådant fall i vilken omfattning
äldre pansarbåtar borde utrangeras, förläggas i materialreserv eller överföras
till annat fartygsslag.

I skrivelse av den 12 november 1919 avgåvo bemälda myndigheter
sålunda infordrad utredning jämte förslag.

Kungl. marinförvaltningen föreslog bland annat med tre röster
mot tre:

»att pansarbåtarna Göta, Thule, Thordön, Tirfing, Björn, Gerda,
Oden, Thor och Niord tillsvidare skulle endast nödtorftigt underhållas»
samt angav att årliga underhållskostnaden, om fartygen endast nödtorftigt
underhöllos, torde kunna nedbringas till omkring kronor 70,000: —
per år.

Avvikande mening anfördes härvid av cheferna för ingeniörsavdelningen
von Eckerman, för artilleriavdelningen Wester och för torpedavdelningen
Åkermark.

Chefen för marinstaben och högste befälhavaren över kustflottan
anförde bland annat att de:

»ansågo det vara i hög grad oriktigt att i denna viktiga angelägenhet
åtgärder vidtogos, vilka förgrepo den revision av hela vårt försvarsväsende,
som nu lärer vara omedelbart förestående», och fortsatte
vidare: »vi få alltså på det allvarligaste avråda från vidtagande av de
utav kungl. marinförvaltningen föreslagna åtgärder».

Statsrådet hemställde och Kungl. Maj:t beslöt:

dels att underhållet av pansarbåtarna Göta, Thule, Oden, Thor,
Niord, Thordön, Tirfing, Björn och Gerda skulle tillsvidare inskränkas
till att omfatta vad som oundgängligen erfordrades för att materielen
ej skulle taga skada,

dels att kostnaderna för sådant underhåll av ifrågavarande fartyg
tillsvidare skulle begränsas till i ovannämnda utredning beräknat belopp,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

högst 700,00 kronor för år, med förklaring tillika att Kungl. Maj:t ville
på framställning av marinförvaltningen till förnyad pröfning upptaga
frågan om kostnaden för ifrågavarande underhåll, sedan ny av Kungl.
Maj:t anbefalld utredning blivit verkställd.

Att detta rådslag, vilket, såsom framgår av vad ovan anförts, avgavs
i strid mot den allvarligaste gensaga från dem som måste anses
såsom mest sakkunniga på området, varit synnerligen betänkligt, framgår
även av vad som senare inträffade.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 161 vid innevarande riksdag förefinnes
en ny utredning av marinförvaltningen, och å sida 15 i sagda
proposition synes av nedanstående tabell,

Underhållskostnader för år 1920

	Enligt marin-förvaltnin-gens skrivelse den 15 dec. 1919	Enligt marinförvaltningens nu föreliggande förslag.
Uppläggning år 1920 (engångs- kostnad)	Underhåll år 1920	Summa kronor
Göta .........•.........	11,000	—	22,800	_	4,200	_	27,000	_
Thule...................	11,000	—	20,800	—	4,200	—	25,000	—
Oden...................	11,000	—	17,100	—	18,100	—	35,200	—
Thor...................	11,000	—	13,900	—	18,600	—•	32,500	—
Niord...................	11,000	—	11,200	—	14,100	—	25,300	—
Thordön..................	5,000	—	6,600	—	9,000	—	15,600	—
Tirfing...................	5,000	—	6,600	—	9,000	—	15,600	—
Björn ...................	2,500	—	4,400	—	6,900	—	11,300	—
Gerda...................	2,500	—	4,400	—	6,900	—	11,300	—
	70,000	1 “1	107,800	—	91,000	—	198,800	—

Ökning ntöver i skrivelsen den 15 december 1919 upptagen kostnad.......

För Disas hållande i 2:a beredskap under år 1920 kräves en ökad underhållskostnad,
utöver den i skrivelsen den 15 december 1919 beräknade, 7,500 kronor, av......

Summa kostnadsökning kronor

70.000

128,800

12,500

141,300]-

att marinförvaltningen numera ansåge sig i stället för tidigare angivna
kronor 70,000:— behöva kronor 91,000:— för underhåll av 9 stycken
angivna pansarbåtar under förutsättning att engångskostnaden för uppläggning,
kronor 107 800:—, beviljades extra. Merkostnaden utgjorde
alltså kronor 128,800: —.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

Såsom framgår å sida 22 i den kungl. propositionen nr 161 biträddes
icke marinförvaltningens förslag av statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet.

Statsutskottet liar emellertid i sitt utlåtande nr 136 sida 8 icke
kunnat ansluta sig till departementschefens uppfattning. Utskottet skriver:

»Utskottet har icke kunnat dela departementschefens uppfattning,
att vissa ovan angivna pansarbåtar icke borde uppläggas utan endast
nödtorftigt underhållas. Förutom att fartygsmaterielen givetvis kommer
att undergå försämring, om uppläggningen uppskjutes, synes det utskottet,
som om underhållskostnaderna i längden skulle kunna minskas, därest
medel till fartygens uppläggning ställdes till förfogande. Utskottet
har därför i anslutning till marinförvaltningens förslag ansett sig böra
tillstyrka att ett belopp av 128,800 kronor, utgörande den beräknade
merkostnaden vid fartygens uppläggning, av riksdagen beviljas.»

Riksdagen biträdde statsutskottets hemställan.

Då genom den av statsrådet tillrådda åtgärden risk har förelegat
för en väsentlig försämring av flottans material och stridsvärde, har jag
ausett att utskottet bort beträffande detta ärende göra anmälan hos riksdagen
enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet friherre Palmstierna.

VI.

av herrar Glasört, von Geijer, Gösta Andersson, Stendahl, Magnusson
i Tumhult och Henrikson, som anfört:

(Protokoll över civilärenden den 31 december 1919.)

Yi hava inom utskottet biträtt dess anmälan i punkt 4:o med anledning
av statsrådets och chefens för civildepartementet åtgärd att tillstyrka
Kungl. Maj:ts beslut angående utfärdande av uppehållsbok åt
finske undersåten Joki. Men vi hava därjämte ansett, att denna åtgärd
icke bort betraktas blott såsom en isolerad detalj i granskningsårets handläggning
av passärenden, utan sammanställas med andra för att sålunda
eu fylligare belysning av denna handläggning måtte komma till stånd.
I detta hänseende har särskilt nedan berörda ärende synts oss anmärkningsvärt.

Den 15 november 1919 sökte finske undersåten, guldsmedsarbetaren
Karl Yalter Anders Gustafsson hos utrikesdepartementet, med överlämnande
av ett av finsk myndighet utställt pass, visum att tillsvidare få

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

kvarbliva i Sverige. Han anmodades att om några dagar hämta besked,
och handlingarna kvitterades till passbyrån hos polisens kriminalavdelning
i huvudstaden. Då därstädes av passet framgick, att Gustafsson
på något sätt, utan att dessförinnan hava erhållit svenskt visum, inkommit
i Sverige, blev han den 18 november1 kallad till förhör i saken.
Härvid framgick, att han i början av augusti hos svenske konsuln i
Helsingfors sökt, men erhållit avslag på ansökan om visum för inresa i
Sverige. Då han emellertid i Finland varit arbetslös, men genom bemedling
av eu av förmännen hos Guldsmedsaktiebolaget i Stockholm erhållit
löfte om arbete därstädes, där en hans broder sedan våren innehade
anställning, företog han sig i början av november att i öppen
segelbåt från Jakobstad i Finland färdas till Gävle, varifrån han med
järnväg begav sig till Stockholm; medel till järnvägsbiljetten hade sänts
honom av hans broder. Framkommen hit, hade han omedelbart den 4
eller 5 november erhållit fast anställning hos Guldsmedsbolaget ävensom
fast bostad, och hade i tro att sedan detta skett, visum icke skulle förvägras
honom, såsom nämnts, hos utrikesdepartementet anhållit om visering
av sitt pass. Tidigare hade han efter sin ankomst icke anmält sig
hos någon myndighet här i landet. På särskild förfrågan uppgav han
under förhöret, att han icke å någondera sidan deltagit i den finska revolutionen,
varför han icke heller vore någon politisk flykting.

Då han sålunda ankommit till riket utan att hava sitt pass försett
med sådan visering, som omförmäles i kungl. kungörelsen den 26 september
1918, och vidare försummat att jämlikt § 9 i samma kungörelse
ofördröjligen anmäla sig hos polismyndighet, blev han av polisen avvisad
från riket samt togs omedelbart i förvar, tills båt senare på dagen skulle
avgå till Finland. Efter det att dels underrättelse till kriminalavdelningen
ingått, att för Gustafssons räkning samma dag ingivits en underdånig
ansökan, att han skulle få kvarstanna i Sverige, dels borgmästaren
i Stockholm Carl Lindhagen gjort gällande, att Gustafsson borde få
kvarstanna i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut på grund av nämnda an -

1 Om datum för förhöret och avvisningen, vilka skedde samma dag, föreligga olika
uppgifter. Rapporten över förhöret uppgiver båda hava ägt rum onsdagen den 19 november.
En nedan omnämnd skrivelse av den 27 november av Gustafssons arbetsgivare uppger däremot
tisdagen den 18 november såsom datum för tilldragelserna. Då polisrapporten meddelar,
att både förhör och avvisning ägt rum samma dag som den, då för Gustafssons räkning
till civildepartementet ingavs en underdånig ansökan om tillstånd för Gustafsson att
få kvarstanna i riket, och denna ansökan, som är daterad den 18 november, samma dag är
stämplad såsom inkommen i civildepartementet, synes detta datum vara det riktiga för förhör
och avvisning.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 42 käft. (Nr 55.)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

sökan, blev frågan om hans avvisning på grund av bestämmelserna i
andra stycket i § 9 av ovannämnda förordning den 26 september 1918
underställd överståthållareämbetets prövning, men sedan ämbetet bestämt,
att avvisnings beslutet skulle gå i verkställighet, blev Gustafsson
förd ombord å finsk ångare, som samma afton avgick till Finland. .

Gustafssons nyssberörda underdåniga ansökan var av följande
lydelse:

»TillJKonungen.]''

Undertecknad Walter Gustafsson, finsk undersåte och till yrket guldsmedsarbetare,
har erhållit arbete härstädes i guldsmedsaktiebolaget. Orsaken till att
jag sökt mitt uppehälle härstädes är den, att jag varit kassör i guldsmedsarbetarnes
fackförening i Helsingfors. Ehuru jag ej deltagit i revolutionen (och
således ej heller är politisk flykting i egentlig bemärkelse) bojkottas merendels
av finska arbetsgivare alla förutvarande funktionärer i socialdemokratiska arbetareorganisationer.
1 överensstämmelse med denna kutym har jag bojkottats av guldsmedsbolagen
i Finland och är därigenom oförmögen att där erhålla arbete, trots
att jag också är nykterbetsman och gjort mig känd för ordentlighet och skicklighet
i arbetet.

Tdl Sverige har jag kommit på finskt pass och här börjat arbeta nos ovannämnda
bolag. Men då jag ej erhållit svensk visering å passet, bär jag nu blivit
anhållen av Stockholmspolisen, vilken ämnar i afton återsända mig till Finland.

Med åberopande av vad sålunda anförts och då mitt återsändande till Finland
vid denna tidpunkt skulle försätta mig i ett förtvivlat läge, vågar jag vördsamt
hos Eders Kungl. Maj:t anhålla om tillstånd att få tillsvidare kvarstanna i
Sverige och här utföra det yrkesarbete, i vilket jag lyckats vinna anställning.
Vitsord från min arbetsgivare insändes i morgon.

Stockholm den lb november 1919.

Underdånigst
Valter Gustafsson
genom H. Karelfelt.»

Skrivelsen åtföljes av följande intyg av Gustafssons arbetsgivare,
Guldsmedsaktiebolaget i Stockholm:

»Silverarbetaren Karl Anders Walter Gustafsson från Finland, som sedan
den 4 innevarande november haft anställning vid våra verkstäder, har visat sig
vara mycket duglig i sitt tack och adagalagt ett mycket gott uppförande, pålitlighet
och ordentlighet. Som här i landet sedan flera är rader stor brist på skickliga
silverarbetare, och vi efter upprepade fåfänga bemödanden i alla de nordiska
länderna lyckats erhålla endast denne, vore det för oss stor förlust att nu förlora
honom, så mycket mer som vi efter 9 veckors nyligen bilaga strejk äro i största
behov av alla de arbetskrafter vi ha. Det har dessutom kommit till vår kännedom,
att om han återskickas till Finland, väntar honom arbetslöshet.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 65.

Vi tillåta oss därför vördsamt hemställa, att lian måtte få kvarstanna i
landet, då vi garantera honom fortsatt arbete.

Stockholm den 18/n 1919.

Guldsmeds Aktiebolaget i Stockholm,
r Gustaf Ambrosius.»

Skrivelserna remitterades deri 20 november till överståthållareämbetet,
vilket den 24 november hemställde, att Kungl. Maj:t måtte finna
Gustafssons underdåniga ansökan vara av beskaffenhet att icke böra
bifallas.

Emellertid ingav Guldsmedsaktiebolaget den 27 november till Kungl.
Maj:t ytterligare en framställning i ärendet, så lydande:

»Till Konungen.

Guldsmedsindustrien i Sverige, inom vilken vårt bolag är Nordens största
företag, har under lång tid lidit brist på tillräckligt antal dugliga arbetare, och
vår firma har under detta år flitigt men resultatlöst annonserat efter sådana såväl
här i Sverige som i de övriga nordiska länderna. Genom en av våra förmäns
bemedling hade vi äntligen lyckats träffa uppgörelse med eu svenskfinsk
silverarbetare om anställning, så snart den då hos oss pågående strejken upphört,
vilket skedde den 29 oktober.

Mannens namn är Karl Anders Walter Gustafsson, född av svenska föräldrar.
Han var i Finland arbetslös, enär han såsom förutvarande kassör i guldsmedsarbetarnes
fackförening överallt vägrades arbete, erhöll pass för överresa
hit, men svenske konsuln i Hälsingfors vägrade visering därav, under motivering
att risken för arbetsbrist i Sverige vore för stor, man ville icke hava flera främlingar
in i landet. Ställd inför utsikten att på grund av arbetslöshet svälta,
kanske gå under, tillgrep han då den förtvivlade åtgärden att i öppen båt taga
sig över till trakten av Umeå, varifrån han per järnväg anlände hit. Medel till
järnvägsbiljetten hade skickats honom av en hans broder, som sedan i våras innehar
anställning i Stockholm också såsom guldsmedsarbetare, och hos vilken den
hos oss anställde fick sin bostad.

Gustafsson, som tillträdde sin plats hos oss den 4 innevarande november,
har visat sig vara mycket duglig i sitt fack och en i allo skötsam, pålitlig och
sympatisk ung man, och vi skulle gärna sett, att vi kunde ha fått flera sådana
arbetare, då vi i synnerhet på grund av 9 veckors strejk behöva ytterligare forcera
arbetet, för att i minsta möjliga mån behöva strandsätta våra kunder till
deras julhandel.

Då G. nu innehade fast anställning här och likaså bostad, blev han tillrådd
att ställa om visering av sitt pass. Han gick lördagen den 15 dennes till
finska legationen, blev därifrån visad till utrikesdepartementet, där han mot
kvitto lämnade sitt pass och anmodades att om c:a 4 (lagar avhämta besked. Innan
den tiden var förliden, kom måndagen den 17/u påringning från polisen hit
till oss med anmodan till G. att infinna sig samma dag mellan kl. 6—8 e. m.,
enär man önskade tala med honom angående hans pass.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

På tisdagsmorgonen infann sig emellertid icke G. i fabriken, utan något
senare kom hans bror upp och meddelade, att polisen kvarhållit honom, insatt
honom i cell, fråntagit honom hans klocka, penningar, hatt och en del klädespersedlar
samt meddelat honom, att han dagen därpå skulle med båt återföras till

Finland.

Som jag fann detta förfaringssätt gentemot G. upprörande och det för oss
vore synnerligen olägligt att bli av med honom, då G. just var i fullt arbete
med brådskande beställningar, ringde jag upp 3-dje polisintendenten, som dock
var tjänstledig, och erhöll på min förfrågan om anledningen till anhållningsåtgärden
det svaret, att det skulle bero på att G. smugit sig in på olaglig väg,
vilket jag förut icke visste, och därför måste återsändas. På min begäran att

han dock måtte få stanna, då dels vi vore i synnerligen stort behov av hans ar betskraft

och dels mannen vore en i allo exemplarisk person, erhöll jag ett ganska
kort avvisande svar, att polisen måste följa lag och förordning.

En härvarande landsman till G. hade vänt sig till borgmästare Lindhagen,
som i ett liknande fall tidigare varit denne behjälplig, med bön, att han mätte
söka ändring uti polisens åtgöranden. Även jag sökte komma i förbindelse med
borgmästare L. och fick då veta, att han för Gustafssons räkning just uppsatt
en skrivelse till Konungen med anhållan, att G. måtte få stanna kvar. Ett diariebevis
över ansökningens inlämnande lärer sedermera ha omedelbart inlämnats till
polisen.

Allt förgäves. G. fördes på tisdag kväll under polisbevakning per automobil
ned till ångbåten, där han återfick sin klocka och övrigt, som vid inburningen
fråntagits honom, och så måste han fara.

På onsdagen erhöll jag påringning från borgmästare L., som beklagade
utgången och meddelade mig, att civilministern, sedan han emottagit borgmästarens
skrivelse, hört sig för hos polisen och därvid blivit underrättad om, att här
vore icke fråga om utvisning, utan om avvisning, varför ingen ändring komme
att ske. På civilministerns invändning, »han har ju fast anställning här», erhölls
nekande svar, varefter saken fick ha sin gång. Hur ett sådant svar kunde givas,
då jag ju för polisen framhållit, såsom förut nämnts, hur ytterligt angelägna
vi vore att få behålla honom, är för mig en gåta, det innebär ju ett uttalande
mot bättre vetande.

Vi kunna icke undertrycka vår förvåning och harm över ett sådant tillvägagångssätt
från polismyndigheternas sida. Många iinnländare finnas här, som
på liknande sätt kommit över till Sverige och fått stanna, enär de uppgivit sig
vara politiska flyktingar och på grund av asylrätten således här fått skydd.

Ifrågavarande G. var emellertid en så ärlig man, att han icke förebar
detta, då han icke var det; han hade ju i vederbörlig ordning fått sitt pass utfärdat
av finska myndigheter, ehuru visering av svenske konsuln vägrats.

Då han nu en gång var här, hade både bostad och fast anställning och
visat sig vara fullkomligt oförvitlig, varför då icke låta honom stanna, utan
trots enträgna framställningar från flera håll, särskilt från hans arbetsgivare,
som var i stort behov av hans arbetskraft, brådstörtat skickat bort honom, endast
därför att han på formellt oriktig väg kommit hit? Lag och förordning
böra följas, men icke på ett hänsynslöst sätt.

Én kraftigt bidragande orsak till den under de senaste åren utomordentligt
stegrade importen av silvervaror har just varit bristen på yrkesskickliga ar -

Konetitutionsutskottets memorial Nr 5ö.

betare. Denna permanenta brist har framtvingat ett allt ivrigare arbete för yrkesskolors
igångsättande, men till (less de hunnit åstadkomma resultat, måste vi
kunna få anställa yrkesmän från andra land, annars överdyglas vi av den tyska
och danska importen. Myndigheterna böra därför icke försvåra, utan i stället
underlätta för oss anskaffandet av arbetskraft, enär väl myndigheterna också böra
ha intresse av att stödja svensk industri i kampen mot utländsk konkurrens.

Med anledning härav tillåter sig Guldsmeds Aktiebolaget på det kraftigaste
tillstyrka förutnämnda av Karl Anders Walter Gustafsson aen 18 innevarande
november till Eders Kungl. Maj:t ingivna framställning om tillstånd att få
vistas här i riket för att fortsätta sin därstädes vunna arbetsanställning.

Stockholm den 27 november 1919.

Underdånigst

Guldsmedsaktiebolaget i Stockholm.

Gustaf Ambrosius.»

Sedan å denna skrivelse med blyerts tecknats »Framställningarna
synas böra lämnas utan avseende. 8. 12. 19. C. L. H.», blevo Gustafs^
sons och hans arbetsgivares ansökningar den 31 december 1919 — eller
samma dag, då fallet Joki avgjordes — föredragna i statsrådet, varvid
på föredragande departementschefens hemställan Kungl. Maj:t beslöt
lämna dem utan avseende.

Till ytterligare belysning av förevarande ärende må följande
anföras.

I ett mycket stort antal fall hava under granskningsåret i statsrådet
förevarit ansökningar från finska undersåtar om tillstånd att få
vistas i riket. Synnerligen ofta hava de sökande hitkommit utan att vara
försedda med pass eller andra legitimationshandlingar. Såsom motiv för
sin ansökan hava de plägat uppgiva, att de deltagit i den finska revolutionen
och lyckats fly till Sverige. Många av dem hava emellertid om
denna sin egenskap att vara politiska flyktingar icke kunnat förete mer
än ett påstående, som i ett flertal fall icke varit mera bestyrkt, än att
vederbörande polismyndighet i dessa fall ansett sig, med hänsyn till att
tillförlitlig utredning icke kunnat vinnas om att ifrågavarande sökande
varit politisk flykting, böra hemställa, att hans ansökan icke måtte till
någon åtgärd föranleda. Icke dess mindre hava åt dessa, vid ärendets
hänskjutande till Kungl. Maj:t, så gott som undantagslöst medgivits utfärdande
av uppehållshok. Det villkor, som därvid plägat tilläggas om att
den, som erhållit uppehållsboken, icke här i riket skulle driva någon politisk
propaganda, har uppenbarligen icke kunnat med någon effekt upprätthållas.
Då vederbörande polismyndighet avstyrkt tilldelande av uppe -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

hållsbok, synes beviljandet liava berott på tillstyrkan av de passkommitterade,
vilka den 27 november 1918 tillsattes för att inom civil- och
utrikesdepartementen biträda vid handläggning av ärenden rörande passförordningarnas
tillämpning och andra föreskrifter och villkor för utlänningars
vistande i landet.

I de till utskottet överlämnade akterna har dessa passkommitterades
verksamhet i de allra flesta fall givit sig till känna endast genom någon
med initialer undertecknad kort hlyertsanteckning å akten, en metod för
utövande av en statsmyndighets ämbetsverksamhet, som synes oss icke
rätt väl överensstämma med vårt lands uppfattning av vad betryggande
administrativa former kräva. Resultatet har emellertid blivit, att, vid
formella brister i avseende på vederbörandes legitimationspapper eller
fullständig saknad av sådana, även mycket osäkra uppgifter angående
deras deltagande i de finska striderna ansetts, för så vitt detta deltagande
skulle skett på de »rödas» sida, böra medföra beviljande av uppehållsbok.
Men man bar gått ännu längre, såsom i fallet Joki, där icke
ens ett det strängaste iakttagande av asylrätt — mot vilken vi alldeles
icke rikta oss — bort motivera upphävande av vederbörande myndighets
avvisningsbeslut. Mot personer, som icke åberopat något deltagande i
den finska revolutionen, har man däremot förfarit vida strängare. Kontrasten
mellan fallet Joki och fallet Gustafsson — föredragna samma dag
i statsrådet — har synts oss ådagalägga, att handläggningen av hithörande
ärenden icke alltid skett under tillräckligt hänsynstagande till vad såväl
rikets intresse att icke behöva hysa främmande element av tvivelaktigt
värde, som rätt och billighet påkallat.

Vi hava därför ansett, att utskottet bort även på grund av nu berörda
ärende göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen statsrådet Holmquist.

VIL

av herr von Geijer, som med instämmande av herrar Clason, Stendahl
och Forssell, anfört:

(Protokoll över finansärenden den 20 augusti 1919.)

I skrivelse av den 16 december 1918 hade överrevisorerna vid
statskommissionerna anfört:

Överrevisorna hade uppmärksammat, hurusom i särskilda fall vissa
kommissioner i fråga om prissättning för varor, som genom kommissionen

Komtitutionnutskottets memorial Nr 55.

tillhandahållits, tillämpat grundsatser i fråga om prissättning för varor,
som genom kommissionen tillhandahållits, som synas företrädesvis hava
åsyftat att bereda statsverket skydd mot affärsförlust men därvid för den
konsumerande allmänheten åstadkommit ett prisläge, som under inträffade
omständigheter torde innefatta en eljest icke erforderlig fördyring. Om
dylikt förhållande redan tidigare torde hava bort föranleda ett allmänt
principiellt övervägande, som ej syntes hava ägt rum, bleve detta i än
högre grad fallet vid den med fredsinbrottet i allt vidare omfattning
yppade möjligheten till fri handel. I den mån statens affärsdrivande
kommissioner läge inne med lager, inköpta till av krigsförhållandena
betingade höga pris, framställde sig de båda alternativen, att antingen
med tillämpning av den statliga myndigheten reglera den fria tillförseln
för att sålunda utan förlust avveckla kommissionernas affärer, eller ock
att med frigivande av handeln, bereda den fria prisbildningen normalt
utrymme och påtaga staten den förlust, som de ändrade förhållandena i
och för sig kunde föranleda.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställde överrevisorerna,
att Kungl. Maj:t behagade taga i övervägande detta djupt ingripande
spörsmål och giva kommissionen det direktiv, som därav kunde föranledas,
på det att ett enhälligt förfarande måtte vinna tillämpning.

Tillika hade överrevisorerna för sin del uttalat den uppfattningen,
att den finansiella hänsynen borde träda tillbaka för den folkekonomiska;
statens försörjningsverksamhet har haft till syfte att bereda folket tillgång
till förnödenheter, och detta till möjligast billiga pris; det kunde näppeligen
betraktas annorledes än såsom en anomali, om, efter det att världsmarknadens
varuutbyte vunnit en lättnad, som medfört prisens förbilligande,
staten skulle låta sina tillfälliga organ med vidsträckt prövningsbefogenhet,
genom prohibitiva åtgärder stäcka denna prisutjämning och
ålägga konsumenterna ett fortsatt dvrtidstryck på ett sätt, som torde
kunna sägas beröra riksdagens beskattningsrätt; enligt överrevisorernas
mening borde det tillkomma staten att bära de till statens affärsverksamhet
knutna förluster, som följa av världslägets förändring, men det
borde ej vara eu statsuppgift att med konstlade åtgärder uppehålla en
fördyring, som vore motsatsen till statsingripandets ursprungliga syfte.

Överrevisorernas skrivelse, som inkom till Kungl. Finansdepartementet
den 18 december 1918, remitterades den 2 januari 1919 till Industrikommissionen
och Folkhushållningskommissionen för gemensamt yttrande.
Industrikommissionen, som begärde att få inkomma med eget
yttrande, avgav sådant den 22 februari 1919, vilket den 25 i samma
månad inkom till finansdepartementet. Den 26 mars 1919 remitterades

40 Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

ärendet till folkhushållningskommissionen, som den 31 i samma månad
avgav det infordrade utlåtandet, vilket den 2 april 1919 inkom till finansdepartementet,
varpå ärendet avgjordes i regeringen den 20 augusti 1919,
därvid överrevisornas framställning uppå förslag av chefen för Kungl.
Finansdepartementet statsrådet Thorsson lämnades utan avseende.

Av Industrikommissionens utlåtande inhämtas följande:

De åtgärder, som företagits av Industrikommissionen av det slag
överrevisorerna åsyfta, vore införande av clearing vid försäljning av
följande varor:

1) sytråd,

2) bottenläder och

3) smörjmedel.

Av skäl, som närmare belysts i en vid utlåtandet fogad P. M.
hade Industrikommissionen på sin tid ansett sig° böra föranstalta om
igångsättande inom landet utav tillverkning av sytråd och fiskegarn med
användande av det så gott som enda tillgängliga parti bomull, som vid
den tiden, ehuru till högt pris, stod att förvärva inom landet. Då fabrikanterna
ej ville taga risken för eventuell förlust vid försäljningen av
de av denna bomull framställda sytråds- och fiskegarnspartier, måste
Industrikommissionen garantera dem ersättning för desamma. Detta
skedde innan handelsavtalet var bragt till stånd, och således innan det
var möjligt att bedöma, huruvida landet inom överskådlig tid skulle tillföras
någon sytråd eller något fiskegarn. Det första enligt handelsavtalet
importerade partiet sytråd inkom för övrigt icke förr än i december
1918. Då fiskegarnet numera vore i det närmaste försålt, torde från
detsamma kunna bortses.

Priset på den bomull, som anvisats fabrikanterna för tillverkning av
svensk sytråd, var kr. 7.so per kg. eller mera än dubbelt så högt, som
priset å numera till landet införd bomull, och pa grund därav vore tillverkningspriset
å svensk sytråd något mera än dubbelt så högt som priset
på vid tiden för utlåtandets avgivande importerad tråd. Så fort det
blev klart, att import i någon större utsträckning var att vänta, vidtogos
åtgärder för att inställa tillverkningen av den inhemska sytråden, och
komme till följd därav endast 80 % av den ursprungliga avsedda kvantiteten
svensk sytråd att tillverkas.

Då den svenska sytråden vore sämre än den utländska, skulle
köparne av den förstnämnda varan lidit en orättvisa, om priset å densamma
beräknats efter varans framställningskostnad, varförutom det varit
risk för, att den svenska varan, om tillgången å sytråd blivit större än
efterfrågan, blivit svårsåld och möjligen vållat staten förlust. Då staten

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55. 41

föranstaltat om tillfälligt upptagande av tillverkningen av svensk sytråd

1 en tid av verkligt nödläge och på upprepad, uttrycklig begäran av
konsumenterna av varan, ansåg kommissionen riktigast att också låta
dessa — av den totala sytrådskonsumtionen folie 60 % på konfektionärerna
samt 40 % på skräddare, sömmerskor och allmänheten — genom lämplig
prisreglering på all sytråd få bära bördan av de nödvändiga kristidsåtgärderna
på området. Man hade därvid tagit till utgångspunkt, att
prisregleringen skulle ske under jämförelsevis kort tid, så att all avveckling
på detta område skulle vara gjord, innan freden slötes.

Innebörden av den clearing, som beslutats, vore följande:

För den tid clearing räcker höjes priset på importerad vara med
25 %, vilken prisökning inbetalas till Industrikommissionen. Ur den på
detta sätt bildade fonden utgår till fabrikanterna ersättning, så att dessa
kunna nedsätta ursprungligen överenskommet pris till 80 % av priset å
den importerade varan.

Vidkommande clearing beträffande bottenläder anför Industrikommissionen
följande:

Det svenska detalj priset på bottenläder vore bestämt till för kruponger
kr. 12.75 och för helt läder kr. 9.75 per kg. Nämnda höga priser
vore motiverade dels av de i Sverige rådande höga priserna å hudar
och andra för garveriindustrien erforderliga råmaterialier och dels av att
de svenska garverierna gå för endast c:a halv drift. Sedermera hade
givits tillfälle till införsel av billigare sydamerikanskt läder, varav importerats
c:a 280 ton. Det amerikanska lädret hade kunnat försäljas till
lägre priser än det svenska, vartill komme, att införsel kunde äga rum
av läderpartier, som legat inköpta sedan ett par år och som till följd
därav vore billiga i pris. På grund av vissa angivna grunder, skulle
importörerna utan svårighet kunna försälja det'' importerade lädret till
de svenska maximipriserna med en vinst av i vissa fall ända upp till

2 kronor per kg.

Då möjlighet till införsel av lädret uppkommit genom åtgärder
från statens sida, hade Industrikommissionen ansett det kravet kunna
uppställas, att importörerna ej skulle medgivas rätt att tillförsäkra signera
än skälig handelsvinst. Närmast till hands hade då möjligen legat
att bestämma ett sådant pris för det utländska bottenlädret, att importörerna
endast erhållit en dylik begränsad vinst. Emellertid hade, enär
i sådant fall priset å det utländska lädret blivit avsevärt lägre än å
det inhemska, särskilda åtgärder måst vidtagas för åstadkommande av
eu rättvis fördelning av det utländska billigare lädret. Då en dylik
ransonering skulle hava varit förenad med mycket stora svårigheter, hade

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 sand. 42 käft. (Nr 55.) 6

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

Industrikommissionen beslutat att i stället tillsvidare förfara så, att importörer
av amerikanskt läder skulle äga rätt att försälja lädret till det
svenska maximipriset mot skyldighet att till Industrikommissionen erlägga
skillnaden mellan nämnda maximipris och ett av kommissionen godkänt
pris, som innefattar inköpspris, havda kostnader och skälig handelsvinst.
Sålunda till kommissionen inbetalda medel skulle avsättas till en särskild
fond, avsedd att användas vid en kommande reglering av priset å i
Sverige tillverkat läder (även hottenläder). Industrikommissionens åtgärder
i denna fråga hade sålunda syftat till att pa det bästa och kanske
enda praktiskt möjliga sätt tillföra konsumenterna förmånen av det billiga
priset å det utländska lädret.

Vidkommande clearing av smörjmedel anför Industrikommissionen:

Tillförsel av smörjmedel till landet hade varit ett av de mest svårlösta
problemen under kristiden. Från och med Amerikas inträde i kriget
avstängdes importen västerifrån. De hemmagjorda, ur tjära framställda
smörjmedlen motsvarade ej på långt när de på dem ställda förväntningarne.
Det återstod da ej annat än att söka avägabringa import
österifrån samt från centralmakterna. Detta lyckades ock i något så nar
tillfredsställande utsträckning, men till nog så dryga kostnader. De genom
Industrikommissionen importerade varorna övertogos av antagna distributörer
och tillhandahöllos den köpande allmänheten till de priser, som
nedan finnas angivna. Så kom det stora handelsavtalet med de associerade
makterna till stånd, och därmed öppnades möjlighet för landet att
erhålla stora kvantiteter smörjmedel från Amerika till relativt billiga priser.
De första lasterna kommo redan i september och oktober 1918 och
göda amerikanska oljor började under kommissionens överinseende att
försäljas till landet till avsevärt lägre priser än som tidigare varit rådande.
På grund av de förhållanden, under vilka importörerna mottagit
och distribuerat de förut inköpta dyrare oljorna, ansåg sig kommissionen
nödsakad sörja för att även dessa oljor blevo avsatta, och föreskrevs därför
till en början, att varje order, där så ske kunde, skulle expedieras
till lika delar av billig västerifrån och dyrbar öster- eller söderifrån
kommen smörjolja. Detta förfaringssätt praktiserades till slutet av no
vember 1918, men visade sig ej tillfredsställande. Dels till följd härav
och dels på grund av giltighetens utgång för en del importavtal beträffande
särskilt ryska oljor, varigenom man ej längre behövde frukta eventuell
import av något ytterligare parti dyrbar olja, beslöt kommissionen
att genomföra en allmän reglering av priserna å smörjmedel i syfte att
ernå enhetliga priser för oljor av samma slag, vare sig de tillhörde de
dyra österifrån eller från centralmakterna inkomna oljorna eller de bil -

Konstitutionsutskottets memorial År 5f).

Jägare från Amerika kommande. Denna prisreglering innebar sålunda
en clearing med fastställande av samma pris för samma slag av oljor,
vare sig de importerats till högre eller lägre pris.

De fastställda prisen framgå av följande i utlåtandet intagna tablå:

	Försäljnings-	Försäljnings-
Benämning	pris före regie-	pris efter
	ringen	regleringen
	kr.	kr.
Vagnsolja.........	. . . 3:20	1: 30
Spindel olja.........	. . . . 4: —	1: 60
Maskinolja.........	... 3: 75—5: 40	1: 75
Cylinderolja, vant......	. . . 6: GO	1: 90
» överh......	. . . 7:60	2: 15
Special olj or........	. . . . 4: —	2: —
Yaselinolja.........	... 3: 25	2: 30
Konsistensfett.......	. . . 5: 75	3: 25

De sålunda fastställda prisen, fortsätter Industrikommissionen, gåve
importörerna en skälig vinst och innefattade dessutom ett pålägg, en clearingsavgift,
som skulle ingå till kommissionen för att av densamma användas
till ersättning åt försäljarne av den inneliggande dyrare oljan för
täckande av prissänkningen å densamma. De nya priserna hade valts
så, att prisutjämningen skulle vara verkställd på en tid av c:a 4 månader
(kurs. av ref.). Genom clearingen hade allmänheten på en gång fått till
godo en fast, allmän och betydande prissänkning. Utan clearing hade ett
obestämt och oroligt läge ännu länge plågat marknaden och en vid marginal
för försäljningar av den billigare oljan till oskäliga priser kvarstått.

Såsom en sammanfattning anför Industrikommissionen vidare:

»De motiv, som legat till grund för införande av clearing, där detta
skett, äro sålunda att hänföra till följande grupper:

A. Skäl, som åsyfta konsumenternas bästa. Dessa återfinnas i
alla tre fallen;

B. Överförande av de ekonomiska risker, som staten genom sina
åtgärder för anskaffande under kristiden av varor påtagit sig, på konsumenterna
av dessa varor;

C. Överförande av de ekonomiska risker, som enskilda så att säga
för det allmännas räkning iklätt sig, på vederbörande konsumenter».

Efter denna exposé av de åtgärder, Industrikommissionen i förevarande
avseende vidtagit, anför kommissionen med anledning av överrevisorernas
principiella uttalanden följande:

»Mot skälen i grupp A. göres understundom gällande, att allmän -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55,

heten alltid vore bäst betjänt av den fria prisbildningen, i det att vad
allmänheten måste betala för mycket nu när varuknappheten är stor det
skulle den få igen senare, när konkurrensen gör sig gällande. Även överrevisorerna
synas anse, att fri prisbildning nu skulle vara till största
nytta för konsumenterna. Industrikommissionen vill emellertid framhålla,
att den fria prisbildningens fördelar framträda först sedan tillgången något
så när täcker efterfrågan, så att konkurrensen bland säljarna kan
göra sig gällande. En fullständigt fri prisbildning dessförinnan skulle
endast medföra, att de kristidsföreteelser, som florerade innan statliga,
regleringar genomfördes, åter skulle väckas till liv. Kommissionen har i
de fall, där den i konsumenternas intresse ingripit i prisbildningen, ansett,
att prisen voro så höga, att den varit skyldig att, så långt den kan,
pressa ned dem. Kommissionen vill emellertid framhålla, att kommissionen
ej har för avsikt att av de under denna grupp hörande motiven
hålla någon clearing i gång längre än att fördelen av den fria konkurrensen
snarast möjligt kan utnyttjas.

Mot de i grupp B. sammanförda skälen hava överrevisorna hävdat,
att det bör tillkomma staten att direkt bära de av statens affärsverksamhet
härflytande förlusterna. Det synes Industrikommissionen, som om
man vid avgörande av detta spörsmål bör se den åtgärd, ur vilken förlust
härflyter, såsom ett led i samtliga statsåtgärder på området ifråga.
Kristidsko mmissionernas affärsverksamhet är ej — i varje fall ej Industrikommissionens
— någon affärsverksamhet i egentlig mening. Denna
kommission har tvärtom principiellt sökt undvika all affärsverksamhet.
Helt har emellertid detta ej gått, utan när nödläge förefunnits och inga
privata affärsintressen velat stå risken, har Industrikommissionen nödgats
påtaga sig risken av direkt varuanskaffning. Vid realiserande av sålunda
inköpta varor har emellertid Industrikommissionen sökt sätta priserna
så låga som möjligt och ej anlagt den privata affärsmannens profitsynpunkter.
I ett par fall hota nu, på grund av det ändrade världsläget,
förluster att uppstå. Frågan är nu, om konsumenterna av varan
ifråga, för vilkas skull de förlustbringande åtgärderna vidtagits, genom
lämplig prisreglering, clearing, skola påbördas förlusterna eller om staten
skall bära dem för att uttaga dem skattevägen.

För båda dessa olika sätt för förlusternas täckande kunna enligt
Industrikommissionens mening förebringas goda skäl, och i vissa fall torde
det ena och i andra fall det andra sättet vara det lämpligaste. I de
fall, då konsumenterna av varan kunna särskiljas och framför allt då
deras antal är relativt begränsat, torde det väl ligga i den stora allmänhetens
intresse, att förluster av den art, varom här är fråga, få bäras just

Komtitutionautakottets memorial Nr 55.

av de konsumentgrupper, för vilkas räkning staten iklätt sig riskerna.
Men iiven om varan äger betydelse för vidare konsumentkretsar, som t. ex.
fallet är med sytråd, kan täckande av uppkommen förlust genom prisreglering
enligt Industrikommissionens mening vara lämpligt, förutsatt
dock att sådan prisreglering sker på kort tid, innan verkan därav får någon
betydelse för det internationella varuutbytet.

Överrevisorerna synas i sin framställning utgå från, att ifrågavarande
prisreglerande åtgärder alltid ytterst skulle drabba den stora konsumerande
allmänheten och därför innefatta ett förlängande av rådande dyrtid.
Industrikommissionen vill emellertid framhålla, att, i den mån dess
ifrågavarande åtgärder berört varor, som tillförts industrien, ovannämnda
skäl äger giltighet endast under förutsättning, att man kan påvisa, att
dev produkt allmänheten köper eller den nyttighet, som kommer allmänheten
tillhanda, skulle genom Industrikommissionens åtgärder hava fördyrats.
I regel torde detta ingalunda vara fallet. Industrikommissionen
vill i detta sammanhang framhålla, dels att den fördyring, som uppkommit
å ifrågavarande industriella förbrukningsartiklar, i och för sig
varit relativt obetydlig, dels ock att priset å förbrukningsartiklarna ifråga
torde hava jämförelsevis liten betydelse för priset å framställda produkter.

Industrikommissionen vill även erinra därom, att en stor del av vår
industri arbetar för export, vadan i den mån de mindre fördyringar,
varom här är fråga, kunna hava inverkat å priset på framställda produkter,
en å dessa uppkommen fördyring delvis kommer att bäras av utlandet.
Givet är emellertid att, i den mån eu fördyring av produkten
verkligen är påvisbar, densamma icke får ha någon längre varaktighet,
enär ju, särskilt när normala förhållanden å exportmarknaden föreligga,
det naturligtvis är av stor vikt, att våra exportvaror bli så billiga och
därmed så konkurrenskraftiga som möjligt.

Skälen, tillhörande grupp C., äro nära besläktade med dem under
grupp B. Ofta ligger saken så, att staten garanterat den enskilda firman
avsättning av varan, och förhållandet är således då enahanda med det,
då staten själv äger varan. Så är t. ex. förhållandet med ett parti från
Österrike importerad cylinderolja, för vilket Industrikommissionen varit
nödsakad garantera distributören avsättning inom viss tid. Även i andra
fall än då en direkt garanti förelegat kunna omständigheterna vid varans
mottagande och distribuering vara sådana, att staten bör söka sörja för
att avsättning utan förlust ernås.

De skäl, som enligt vad ovan utvecklats, föranlett kommissionen
att företaga vissa prisutjämnande åtgärder, hava synts kommissionen
bärande. Visserligen hava i vissa fall för konsumenterna uppkommit

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

någon mindre fördyring, som utan något ingripande icke skulle hava
uppkommit. Men då denna fördyring varit relativt obetydlig (den har
ju för övrigt ofta icke framträtt såsom någon fördyring utan tvärtom i
samband med en prissänkning, som ju visserligen därförutan skulle blivit
något större) samt dessutom endast sträckt sig över en ganska kort tidrymd,
och då vidare det använda sättet obestridligen torde medföra en viss
rättvisa vid fördelning av uppkommen förlust, i det att de konsumenter,
i vars intresse förlustbringande åtgärder vidtagits, även få bära kostnaderna,
bar kommisionen ansett det vara riktigast att handla som skett.
Kommissionen har även i samband med åtgärdernas vidtagande, låtit
statsrådet och chefen för finansdepartementet få del av desamma.»

Av det som av Folkhushållningskommissionen i dess svarsskrivelse
på remissen anförts, torde få anses framgå, att överrevisorerna icke åsyftat
någon Folkhushållningsskommissionens åtgärd.

Jag anser mig icke böra ingå på den reala sidan av överrevisorernas
hemställan. För att härvid kunna fatta ståndpunkt fordras en
ingående undersökning av icke allenast förevarande, i Industrikommissionens
skrivelse berörda frågor utan jämväl andra, som kunde befinnas med
dem analoga; och tid och möjlighet för en dylik undersökning har icke
stått mig till buds, oavsett att, därest en dylik undersökning skulle hava
kunnat föranleda ett principiellt uttalande, detta skulle saknat praktisk
betydelse, i betraktande därav att Industrikommissionen samma den 20
augusti 1919, då förevarande ärende anmäldes för Kungl. Maj:t upplöstes
och ersattes av en mindre kommission, samt i allt fall Industrikommissionen
själv i sin skrivelse framhållit, att avvecklingen skulle påskyndas,
och därför antagas må, att den helt slutförts.

Det oaktat anser jag mig böra framhålla,

att beträffande samtliga i Industrikommissionens skrivelse omförmälda
varor en särskild avgift avfordrats importörer av sådana varor, en
åtgärd vars överensstämmelse med grundlagens bestämmelser angående sättet
för påläggande av importtull och accis torde kunna starkt ifrågasättas;

att syftet med avgifterna varit att åstadkomma en fond till reglering
av hotande förluster vid realiserandet av varor, som under tidigare
skeden av kristiden inköpts till högre priser än som sedermera med ökad
tillgång skulle betingats, och att därvid, vad särskilt sytråd beträffar, så
vitt av handlingarna kunnat inhämtas, det var endast staten själv, som
hotades av sådan förlust;

samt att i samtliga fall berörda avgifter beräknats vid bestämmandet
av maximiprisen och sålunda ofrånkomligt verkat, att detta höjts i motsvarande
grad.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

Vid sådant förhållande synes det mig hava legat synnerlig makt
uppå, att Kung]. Maj:t i god tid fattat ståndpunkt till de i överrevisorernas
skrivelse antydda principiella och för avvecklingen av kristiden
så viktiga frågor och ej — såsom av handlingarna måste anses framgå — låtit
Industrikommissionen sjiilv bestämma riktlinjerna.

På grund av vad sålunda anförts har jag funnit detta ärende vara
av den beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt 107 § regeringsformen,
hos riksdagen göras mot föredragande departementschefen, statsrådet
Thorsson.

Vill.

1) av herr K. J. Ekman, som yttrat:

(Prot. över ecklesiastikärenden den 31 oktober 1919).

Den 31 oktober 1919 beslöt Kungl. Maj:t på föredragning av statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet Värner Rydén kungörelse
angående undervisningsplan för rikets folkskolor. Kungörelsen är intagen
i Svensk författningssamling för 1919 nr 880 och utkom från trycket
den 17 mars 1920.

Redan den omständigheten, att det dröjt mer än fyra och en halv
månader från beslutets fattande, till dess detsamma genom dess publicerande
i författningssamlingen expedierats, synes i hög grad anmärknings*
värd. Hade ärendet vid föredragningen inför Konungen i statsrådet
varit till fullo berett, hade säkerligen icke en så uppseendeväckande lång
expeditionstid varit erforderlig. Men vissa omständigheter tyda på, att
detsamma den 31 oktober 1919 icke varit i det skick, att det då bort
grundlagsenlig! föredragas. I sådant hänseende kan hänvisas därtill, att
i statsrådsprotokollet för sistnämnda dag ett utförligt omnämnande ägnas
åt försöken att, i enlighet med 1903 års riksdags beslut, få katekesutveeklingen
ersatt med en ny efter barnaålderns mottaglighet och behov
anpassad handledning i den kristna tros- och sedeläran; varvid uttalas,
att »de nedslående erfarenheter, som gjorts angående möjligheten att med
Luthers lilla katekes som utgångspunkt åstadkomma en för barn lämplig
undervisning i den kristna tron», hos statsrådet »stadgat övertygelsen,
att den nya undervisningsplanen icke borde binda undervisningen i den
kristna tros- och livsåskådningen vid Luthers lilla katekes eller någon
på densamma grundad lärobok i ämnet». När detta uttalande vid föredragningen
inför Konungen den 31 oktober 1919 gjordes, hade emellertid
ännu icke de från vederbörande myndigheter i denna fråga genom
nådig remiss den 19 maj 1917 infordrade utlåtandena till Kungl. Maj:t

Konstitutionsutskottets memorial Kr 55.

inkommit. Det skedde först med skolöverstyrelsens lind. utlåtande den 15
december 1919, vilket till Kungl. Maj:t inkom den 20 januari 1920. Icke
desto mindre ha å dessa handlingar tecknats bevis, att de föredragits inför
Konungen i statsrådet den 31 oktober 1919. Å skolöverstyrelsens utlåtande,
varvid de övriga hörda myndigheternas yttranden i nämnda fråga
finnas fogade, äro omedelbart intill varandra anbragta följande stämplar
-fink. till Ecklesiastik Dep. den 20 jan. 1920» samt »81 okt. 1919 i und.
anm.» (d. v. s. i konselj föredragna).

Det ifrågavarande statsrådsprotokollet av den 31 oktober 1919 är
av följande lydelse:

»Departementschefen, statsrådet Rydén, anförde härefter: Genom beslut den
13 juli 1906 och den 12 januari 1909 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt folkundervisningskommittén
att, bland annat, avgiva förslag angående vissa reformer i fråga
om folkskolan. Sedan kommittén den 1 augusti 1914 avgivit betänkande angående
denna angelägenhet samt en mängd myndigheter hörts över detsamma,) inkom
folkskoleöverstyrelsen den 30 december 1918 med yttrande i ärendet, därvid
tillika framlades förslag till ny undervisning spion för rikets folk- och småskolor.1 2
Efter att hava ägnat detta överstyrelsens förslag en synnerligen ingående granskning
är jag nu beredd att inför Eders Kungl. Maj:t anmäla detta ärende till
underdånig föredragning.

Jag vill då till en början framhålla, att överstyrelsens förslag synes mig
vara i stort sett synnerligen förtjänstfullt och väl ägnat att läggas till grund för
ett beslut från Eders Kungl. Maj:ts sida. I vissa delar hava emellertid avvikelser
från förslaget synts mig påkallade, och har detsamma därför inom departementet
genomgått en öv er arbetning; därvid jag, utom av arbetskrafter inom departementet,
biträtts av skolöverstyrelsens chef generaldirektören B. J:son Bergqvist samt ledamoten
av samma styrelse undervisningsrådet N. O. Bruce och extra ledamoten
Hjalmar Berg. Beträffande särskilda detaljer i undervisning splanen har jag därjämte
rådgjort med ett flertal andra på respektive områden sakkunniga personer.ä

Jag anhåller nu att få i korthet angiva de viktigaste ändringar i folkskolöverstyrelsens
förslag som jag ansett böra vidtagas.

1. Lärokurserna för det sjunde skolåret. Överstyrelsens förslag upptager,
vid sidan av den vanligen förekommande sexåriga folkskolan, timplan, lärokurser
och exempel på arbetsordningar för en sjuårig folkskola. I detta hänseende ansluter
sig förslaget till den utveckling folkskolan i en mängd skoldistrikt under
de senaste åren genomgått, i det att densamma utbyggts med ett sjunde obligatoriskt
skolår. Överstyrelsens förslag till lärokurser för den sjuåriga folkskolan
synes mig i alltför stor utsträckning hava uppgjorts efter den principen, att man
utsträckt den sexåriga folkskolans kurser över sju år. Härmed vinnes visserligen
något fördjupade insikter i de olika ämnena, men det har synts mig riktigare, att
det sjunde skolårets kurs i större utsträckning komme såsom ett tillskott till den
sexåriga folkskolans kurser genom införande av nytt kunskapsstoff i den omfatt 1

Dessa myndigheters utlåtanden finnas icke bland handlingarna* och hava icke
föredragits i statsrådet vid ärendets avgörande. (Not av reserv.).

2 Kursiv, av reserv.

A onstitutionsutskottets memorial AV .7.7.

4!)

ning sådant lämpligen kan ske. Genom att därjämte giva det sjunde skolårets
kurs en mera praktisk inriktning vinnes, att denna högst utvecklade typ av folkskolor
kominer att särskilt lämpa sig som underlag för de praktiska överbyggnader,
fortsättningsskolor och högre folkskolor, som efter 1918 års riksdagsbeslut
om inrättande av praktiska ungdomsskolor inträtt i ett skede av kraftig utveckling.
I detta sylte hava kursplanerna i liera ämnen överarbetats.

-• Okat utrymme åt särskilt modersmålsundervisning en. Den högst väsentliga
omläggning undervisningen i modersmålet undergått i överstyrelsens förslag
bär synts mig med avsenden på de ledande grundsatserna vara mycket förtjänstfull.
I detta avseende har jag ej ansett mig böra föreslå någon annan saklig ändring
än att undervisningen i språklära i folkolans högsta klasser fått en något
starkare betoning. Emellertid har jag ej kunnat undgå att finna, att den tid för
skriftlig undervisning i modersmålet, som i timplanerna anvisats för det egentliga
folksholestadiet, blivit allt för snävt tilltagen.1 Inom intet annat av folkskolans
läroämnen ha bristerna i den hittillsvarande undervisningen så starkt framträtt
som i fråga om färdighet att skriftligen behandla modersmålet, och jag håller
bestämt före att, även med den nu föreslagna omläggningen av undervisningen i
ämnet, den i förslaget tillmätta tiden för skrivning är för knapp. Jag anser
mig därför böra förorda, cdt inom de skolformer, där sådant är möjligt, den skriftliga
undervisningen i modersmålet å folksholestadiet erhåller ytterligare en veckotimme,
vilken med den ändrade kursplan för kristendomsundervisningen, som jag
senare vill förorda, utan olägenhet synes hinna tagas frun detta ämne.1 I ansiutning
till denna min uppfattning hava timplanerna för flertalet skolformer ävensom
de med timplanerna sammanhängande exemplen på arbetsordningar omarbetats.

3. Kristendomsundervisningens reformering. Anordnandet av kristendomsundervisningen
i folkskolan är otvivelaktigt den på en gång svåraste och ömtåligaste
av de uppgifter, en ny undervisningsplau har att lösa. Den meningen
torde snart nog vara enstämmig, att den hittillsvarande kristendomsundervisningen
i folkskolan varit behäftad med synnerligen stora brister, och kraven på
er. genomgripande reformering av densamma ha allt starkare gjort sig gällande.

Om vägarna härför ha meningarna emellertid mycket gått i sär. Å ena
sidan har med styrka hävdats, att den för undervisningen i ämnet anslagna tiden
vore orimligt lång, vilket medförde ett omtagande och mekaniserande av hela undervisningen,
så att barnen i många fall uttråkades och intogos av ovilja mot
hela ämnet. Det stora antalet undervisningstiminar i kristendom inkräktade ock
oskäligt på utrymmet för annan undervisning. A andra sidan ha starka betänkligheter
framförts mot varje tanke på en inskränkning i ämnets nuvarande
undervisningstid. Ämnets dominerande betydelse för utveckling av religiösa och
sedliga karaktärer påkallade en rikt tillmätt undervisningstid för detsamma; de
profana ämnena finge i tävlan om plats på skolschemat stå tillbaka för kristendomsämnet
såsom det viktigaste av alla skolans ämnen.

Beträffande urvalet av det undervisningsstoff, som borde ingå i kristendomsämnet,
har å ena sidan gjorts gällande, att det vore ett framträdande fel i
den hittillsvarande undervisningen, att bibeln i alltför liten utsträckning gjorts
grundläggande för densamma. Till väsentlig del upptoges kristendomsundervis 1

Kursiv, av reserv.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. .7 sand. 42 käft. (Nr öö.) 7

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

ningen av framställningar om kyrkliga dogmer och lärosystem, vilka bortskymde
det väsentliga i kristendomen, Jesu egen förkunnelse. Den undervisning om
kristendomens utveckling, som i skolan lämnades, vore vida mer en över barnaålderns
mottaglighet liggande redogörelse för strider om lärosatser och slitningar
mellan olika religiösa samfund än barnets vilje- och känsloliv påverkande bilder
till belysning av den sedliga och religiösa utvecklingen genom tiderna. A andra
sidan har man hävdat den uppfattningen, att undervisningen för att giva verklig
kunskap måste samlas kring bestämda tros- och lärosatser ur den kyrkliga bekännelsen
och att undervisningen följaktligen måste bliva i viss mån dogmatisk.

Särskild strid har stått omkring katekesen såsom lärobok i folkskolan.
Man har å ena sidan framhållit, att katekesen är en för barnaåldern synnerligen
olämplig lärobok. Redan dess metodiska uppställning i frågor och svar vore ä|-nad att framkalla utanläsning och minnesplugg, och undervisningen urartade
lätt till eu rent begreppsmässig sönderdelning av lärostoffet, vilken lämnade barnens
känsloliv opåverkat. Åtskilliga av de kyrkliga dogmer, som behandlas i katekesutvecklingen,
läge vida över barnens fattningsförmåga, och somliga, av dem stode
i strid med sanning och den vetenskapliga forskningens resultat. Ä andra sidan
har man gjort gällande, att så länge ej eu ny auktoriserad handledning i den
kristna tros- och livsåskådningen utarbetats, så måste katekesen bibehållas som
lärobok i folkskolan.

Slutligen ha starka meningsbrytningar framträtt angående det principiellt
riktiga ur religionsfrihetens synpunkt att i skolan bibehålla en konfessionell religionsundervisning
över huvud taget. Inom riksdagen ha tungt vägande yrkanden
framställts om införandet i skolan av en konfessionslös religionsundervisning.
Från somliga håll ha röster höjts för ämnets fullständiga borttagande ur skolorna.
Å motsatt sida har man på ytterliggående håll skällt i utsikt att taga
barnen ur skolorna, därest läroböcker användes, som delgave lärjungarna någon
insikt om den nyare bibelforskningens resultat angående vissa av de bibliska böckerna
eller delar av desamma.

Krav på befrielse från skolans undervisning i kristendom ha ock rests från
så väl medlemmar av vissa religiösa samfund som från ateistiskt tänkande föräldrars
sida.

Det här anförda, som ändock allenast utgör en helt summarisk axplockning
ur mängden av olika meningar och motsättningar å förevarande område,
visar tillräckligt, huru svår och grannlaga uppgiften är att i undervisningsplauen
utforma föreskrifterna angående kristendomsundervisningen. Jag är ock på det
klara med att huru denna undervisning än författningsmässigt ordnas, så komma
bestämmelserna därom att på åtskilliga håll framkalla besvikelse och klander.
Ståndpunkterna äro här för oförenliga för att kunna finna någon fullt samlande
lösning.

Jag går nu att angiva de ledande synpunkter, vilka synas mig böra beaktas
vid frågans avgörande.

Enligt min uppfattning bör religionsundervisningen i skolan vara obligatorisk
för barn, som tillhöra kristna trossamfund. Att vid uppgörande av nu föreliggande
undervisningsplan tillmötesgå kraven på en konlessionslös religionsundervisning
torde av derå skäl ej kunna ifrågasättas. Dels råder ännu åtskillig
oklarhet över innebörden i detta krav, dels är den nu arbetande lärargenerationen
främmande för en sådan undervisningsanordning, dels äro vi i total avsaknad av

Konstitutionsutskottets memorial Nr ''ni.

läroböcker, utarbetade för en sådan undervisning. Den uridervisningsplan, som
nu utfärdas, måste alltså utgå från förutsättningen att religionsundervisningen i
folkskolan skall bestå i kristendomsund årvis ning.

Då det sedan gäller att bestämma, huru denna undervisning skall anordnas,
synas mig följande allmänna grundsatser böra uppställas:

a) Undervisningen skall vara lämplig för barn;

b) Den bör avse att bibringa kunskap om kristendomens uppkomst, innehåll
och utveckling med huvudtyngden lagd på Jesu egen gärning och förkunnelse; c)

Skolan bör i sin undervisning avhålla sig från att indragas i de vuxnas
strider beträffande religiösa spörsmål utan i stället sträva efter objektivitet i
framställningen samt såmedelst medverka till skapandet av en vidhjärtad fördragsamhet
mot olika tänkande.

Den forsta av dessa grundsatser synes mig folkskoleöverstyrelsens förslag
till undervisaingsplan i viktiga avseenden tillgodose. Bibelns egen framställning
lägges till omedelbar grund för kristendomsundervisningen. Det betonas, att vid
valet av bibelstycken och vad som i övrigt ingår i undervisningen skall tillses,
att barnen på ifrågavarande åldersstadium kunna tillgodogöra sig det religiösa
och sedliga innehållet däri. Enkelhet, åskådlighet och livfullhet vid undervisningen
förordas, det varnas för ett sönderdelande och mera begreppsmässigt lärosätt,
åtminstone på lågstadiet, och utanläsningen inskränkes högst väsentligt.

Däremot har jag måst ställa mig starkt betänksam mot överstyrelsens
förslag, i vad det avser sättet för bibringande av insikt i den kristna trons huvudstycken.
Ehuru en viss oklarhet vidlåder förslaget i denna de!, vill det dock
synas som om meningen vore, att katekesen — åtminstone Luthers lilla katekes
men även väsentliga delar av utvecklingen eller möjligen någon annan på Luthers
lilla katekes byggd lärobok — skulle tjäna som underlag för undervisningen i
denna del. Min bestämda övertygelse är, att det möter nästan oövervinneliga svårigheter
att meddela en för barn lämplig undervisning i kristen tro på grund av
Luthers lilla katekes. Luther skrev icke denna bok för barn. Dess innehåll går
delvis vida utöver barnens fattningsförmåga, dess uttryckssätt äro i stora delar alldeles
främmande för barn, och det kan ifrågasättas, huruvida framställningen i
vissa avseenden står i full samklang med en upplyst kristen åskådning i våra dagar.1

Uppfattningen om den nuvarande ketekesens olämplighet som lärobok för
barn har länge varit stadgad, iledan 1903 års riksdag anhöll i skrivelse till
Kung!. Maj:t om vidtagande av åtgärder för att få katekesutvecklingen ersatt
med en ny efter barnaålderns mottaglighet och behov anpassad handledning i den
kristna tros- och sedeläran. I anledning av denna skrivelse hava sedermera stora
ansträngningar gjorts för att få en sådan handledning till stånd. Resultaten av
dessa ansträngningar bestyrka min uppfattning, att det möter rent av oöverstigliga
svårigheter att skapa eu för barn lämplig lärobok, som grundar sig på Luthers
lilla katekes eller har sin utgångspunkt i dess uppställning och ordalag. Jag
behöver i detta avseende blott erinra om följande fakta.

Uppdraget att utarbeta den av riksdagen begärda handledningen lämnades
först till professor F. A. Johansson, en man som otvivelaktigt hade många goda
förutsättningar för uppdraget. Han lyckades ej att lösa uppgiften.

1 Kurs. av reserv.

Konstitutionsutskottets memorial AV 5å.

Man sökte sedermera komma fram på andra vägar. Man tänkte sig, att
författarskapet skulle överlämnas åt det fria initiativet. År 1911 tillsattes en
stor granskningsnämnd av teologer och skolman, som skulle giva vägledande råd
och pröva inkomna läroboksförslag. Många förslag inkommo under årens lopp,
men intet befanns lämpligt. Nämnden fick då i uppdrag att själv försöka skriva
handledningen i fråga. Sedan ett par år föreligger resultatet i arbetet »Vår
kristna tro». Jag gör mig ej skyldig till någon orättvisa, om jag om detta arbete
uttalar, att man ej lyckats lösa den förelagda uppgiften. Om den meningen råder
en nästan fullständig enighet bland Sveriges barnalärare. Även inom domkapitel
och prästerskap ha många starkt kritiska röster höjts mot förslaget.

På enskild väg ha oek på senare tid liera försök gjorts att skapa en för
barn lämplig lärobok i den kristna tron. Bland dessa intager ärkebiskop Söderbloms
nyligen utkomna arbete »Levnaden, tron och bönen» ett synnerligen bemärkt
rum. Jag tvekar emellertid ej att även om detta uttala den bestämda
uppfattningen, att detsamma, trots sina stora förtjänster i många avseenden, ej
lämpar sig som lärobok för det åldersstadium, varom här är fråga.

De nedslående erfarenheter, som sålunda gjorts angående möjligheten att
med Luthers lilla katekes som utgångspunkt åstadkomma en för barn lämplig
undervisning i den kristna tron, i förening med iakttagelsen att författare, som
sökt bygga sina läroböcker på Jesu egen förkunnelse, i åtskilliga fäll lyckats
vida bättre träffa ett för barnaåldern lämpligt framställningssätt och läroinnehåll,
ha hos mig stadgat övertygelsen, att den nya undervisningsplanen icke hör binda
undervisningen i den kristna tros- och livsåskådningen vid Luthers lilla katekes
eller någon på densamma grundad lärobok i ämnetA

Ett ytterligre stöd för denna min uppfattning anser jag mig kunna hämta
i det uttalande vid 1919 års lagtima riksdag, som gjordes av Andra kammarens första
tillfälliga utskott i dess utlåtande nr 7 i anledning av en väckt motion angående
avskaffande av katekesundervisningen i skolorna m. in. Utskottet, vars utlåtande
godkändes av kammaren, yttrade där i samband med en erinran om det föreliggande
förslaget till ny undervisningsplan: ’I ifrågavarande förslag till under visningsplan

har katekesundervisningen inskränkts till att omfatta enbart sista
årskursen och att avse endast Luthers lilla katekes, och dessutom torde Kung!.
Maj:t vid fastställandet möjligen finna skäl att helt utesluta katekesen som lärobok’.

Huru jag positivt tänkt mig undervisningens anordning i berörda hänseende
skall jag strax angiva.

klen andra av de grundsatser, jag nyss uppställde såsom vägledande för
kristendomsundervisningens anordning, tillgodoses i allt väsentligt genom skolöverstyrelsens
förslag, därest detsamma med avseende på undervisningen i den
kristna trosläran undergår den omarbetning, jag nyss förordat, så att sammanfattningen
av densamma mera direkt anknytes till någon för barnaundervisning
särskilt lämpad del av Jesu förkunnelse. En lämplig utgångspunkt härför erbjuder
enligt min uppfattning Jesu bergspredikan, som med sin upphöjda etiska
uppfattning, sin skönhet och sina enkla bilder och liknelser har en synnerlig
förmåga att tala till barnasinnen.

Kristendomsundervisningen i A-skolan skulle alltså de två första skolåren
avse enkla, muntligt framställda berättelser ur bibeln, ägnade att grundlägga

1 Kurs. av reserv.

Konstitutionsutskottets memorial AV 55.

ö:i

barnens första religiösa och sedliga föreställningar. Under de tre följande skolåren
skulle komma berättelser ur gamla och nya testamentet samt apostlagärningarna,
i tidsföljd ur bibeltexten. Under femte skolåret skulle lärjungarna
därjämte möta Jesu förkunnelse i hans tal och liknelser. Under sjätte skolåret
skulle Jesu bergspredikan läsas och i anslutning till densamma lämnas eu efter
barnaålderns mottaglighet och behov avpassad sammanfattning av den kristna
tros- och livsåskådningen. De kyrlcohistoriska bilder, som ingå i kursen för särskilt
de högre utvecklade skolformerna, böra i något fylligare urval hämtas frun
reformationens historia. 1 samband med Luther torde barnen lämpligen få, utan
något inlärande eller någon ny katekiserande sammanfattning, läsa Luthers Ulla
katekes såsom ett historiskt uttryck för hans uppfattning av kristendomens huvudstycken.
1

I övrigt torde överstyrelsens förslag i fråga om kurser få i huvudsak
lända till efterrättelse.

Den tredje grundsats, jag förut uppställt för kristendomsundervisningens
anordning, har redan vunnit beaktande vid uppgörandet av nyss anförda kursplaner
för undervisningen. I barnens såväl som lärarnas och föräldrarnas intresse
torde det emellertid höra fastslås i anvisningarna till undervisningsplanen, att
undervisningen skall vara fri från sårande angrepp på andras övertygelse, bidraga
till skapande av religiös tolerans samt tillgodose det nutida samhällets krav på
tankefrihet. I våra tider med dess starka brytningar å det religiösa området
skulle skolan snart sönderslitas, om den gjordes till en propagandaanstalt för en
särskild religiös åskådning. Göres kunskapsmeddelelsen objektiv och bäres den
av fördragsamhetens ande, så finnes i kristendomen ändå så oerhört mycket gemensamt
för olika religiöst tänkande, att eu så lagd undervisning, utan att förlora
något i allvar och stadga eller i rent bildande betydelse, bör kunna tillfredsställa
det stora flertalet av vårt folk, på samma gång som den hos våra
barn bör kunna grundlägga en djupare och sannare uppfattning av de religiösa
och sedliga problemen.

Med den omläggning av undervisningen, jag här förordat, torde undervisningstiden
i flertalet skolformer kunna bestämmas till två veckotimmar,1 utom tiden
för den dagliga morgonandakten.

I anslutning till dessa ledande synpunkter har överstyrelsens förslag till
timplaner, kursfördelning och metodiska anvisningar omarbetats.

4. Historieunder visning en. Överstyrelsens förslag till kursplaner i detta
ämne anser jag kunna med några mindre redaktionella jämkningar godtagas. Däremot
synas mig målsbestämmelser och anvisningar böra i vissa delar omformuleras
i syfte att kulturhistorien får ett ökat utrymme vid undervisningen. Det torde
därjämte få anses som självfallet, att krigshistorien i den framtida historieundervisningen
ej får ett större rum än som nödvändigt betingas av det historiska sanningskravet,
och att betydelsen av folkens fredliga sammanlevnad får en väsentligt
starkare betoning i historieundervisningen än tillförene.

Omarbetning i detta syfte av anvisningarna har verkställts.

5. Undervisningsplanen i övrigt. För de jämkningar i förslaget, som i övrigt
företagits, torde ej någon särskild redogörelse vara erforderlig. Däremot

1 Kurs. av reserv.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 5å.

anhåller jag att få yttra några ord om innehållet i den kungörelse, genom vilken
förordnas om den nya undervisningsplanens ikraftträdande.

Till en början synes det mig uppenbart, att den nya undervisningsplanen,
i likhet med undervisningsplanerna för realskolor och gymnasier samt läroplanen
för folkskoleseminarierna, bör publiceras i Svensk författningssamling. Likaledes
höra samtidigt med dess ikraftträdande cirkulären till domkapitlen den 12 maj
1865 angående den kateketiska undervisningen och den 12 oktober 1878 angående
antagande av ny katekes, såsom ej längre tillämpliga på undervisningen i folk- och
småskolor, upphöra att gälla för dessa läroanstalter. Självfallet uppbäves också
cirkuläret till domkapitlen den 7 december 1900 angående ny normalplan för
undervisningen i folkskolor och småskolor ävensom övriga mot den nya författningen
stridande bestämmelser.

I fråga om räckvidden av den nya undervisningsplanens bestämmelser torde
timplanerna för de olika skolformerna böra få en ganska starkt bindande verkan.1
Det har här och var yppat sig en tendens att oskäligt nedsätta undervisningstiden,
och jag anser mig därför böra förorda, att vederbörande timplan skall lända
till efterrättelsej där ej särskilda förhållanden, som författningsförslaget närmare
reglerar, böra föranleda frångående av densamma. Kursplaner och anvisningar
måste däremot få till uppgift att allenast tjäna till, huvudsaklig ledning.1

Behovet av den nya undervisningsplanen har länge gjort sig starkt gällande,
och jag anser mig därför böra förorda, att kungörelsen om densamma träder
i kraft från och med början av det läsår, som inträffar närmast efter utgången
av juni månad år 1920. Eu övergångstid är emellertid nödvändig för jämkningar
i lärokurserna, och har jag efter samråd med sakkunniga kommit till den
uppfattningen, att denna övergångstid hör bestämmas till tre år.»

På grund av vad i denna sak förekommit och den utfärdade undervisningsplanen
innehåller finner jag mig föranlåten i ärendet framställa
anmärkning i nedannämnda särskilda hänseenden:

l:o) Anmärkes, att genom föredragande departementschefens förvållande
expedieringen av förevarande ärende fördröjts från den 31 oktober
1919, då Kungl. Maj:ts beslut fattades, till den 17 mars 1920, då
undervisningsplanen utkom i Svensk författningssamling, eller mer än fyra
och en halv månader, vilket dröjsmål varit så mycket mera olägligt, som
undervisningsplanen skall äga tillämpning redan från och med början
av det läsår, som infaller närmast efter utgången av juni månad 1920,
och tiden för beredelsen därtill sålunda på många ställen blir alltför knåp]).

2:o) Anmärkes, att ärendet blivit redan omförmälda den 31 oktober
1919 till slutlig föredragning inför Konungen anmält, oaktat vissa
från myndigheterna infordrade utlåtanden i en för undervisningsplanens
utgestaltuing betydelsefull detaljfråga, nämligen om eu ny handledning i
den kristna tros- och sedeläran, först långt efteråt — den 20 januari
1920 — till Kungl. Maj:t inkommit.

1 Kurs. av reserv.

Konstitutionsutskottets memorial AV Sfi.

.ro

3:o) An märkes, att jämväl i övrigt föreskriften i 10 § regeringsformen
därom, att innan ärendena lios Konungen i statsrådet föredragas,
desamma skola genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande
ämbetsverk av den föredragande beredas, icke blivit i den omfattning
ärendets störa vikt oeli betydelse kraft- av departementschefen
iakttagen. Visserligen hava, såsom i statsrådsprotokollet omförmäles, över
ett äldre, av folkundervisningskommittén den 1 augusti 1914 uppgjort
förslag till undervisningsplan myndigheter och andra hörts; men de
av dem avgivna utlåtandena finnas icke bland handlingarna och hava
icke föredragits i statsrådet vid ärendets avgörande, och över det från
nämnda förslag väsentligen avvikande förslag till undervisningsplan, som
sedermera av folkskolöverstyrelsen uppgjorts och som ligger till grund
för den utfärdade kungörelsen, har icke någon myndighet hörts. Detta
hade dock varit så mycket mera påkallat, som överstyrelsen i den skrivelse
den 30 december 1918, varmed dess förslag till undervisningsplan
till Kung!. Maj:t överlämnades, uttryckligen uttalat, att det »i väsentliga
avseenden gällt för överstyrelsen att åstadkomma alldeles nya förslag».
Det borde vid sådant förhållande hava framstått såsom en skyldighet
för departementschefen att över det nya förslaget •— liksom över det
gamla — låta höra exempelvis domkapitlen, folkskoleinspektörerna, folkskoleseminariernas
rektorer och lärarkollegier samt professorerna i pedagogik
vid universiteten in. fl. sakkunniga myndigheter, men så har
icke skett.

4:o) Anmärkes, att i stället för den grundlagsenliga beredninggenom
sakkunniga och ansvariga myndigheter, som sålunda bort äga
rum, ett flertal oansvariga, enskilda rådgivare av departementschefen,
såsom det synes, på eget bevåg utan något Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallats; vartill kommer, att någon upplysning om vad dessa sålunda
tillfrågade personer tillrått eller avstyrkt icke i handlingarna förefinnes.

o:o) Anmärkes, att i den nya undervisningsplanen den betydelsefulla
förändring i timplanen vidtagits, att tiden för undervisningen i
kristendomskunskap i såväl småskolan som den egentliga folkskolan inskränkts
från nuvarande respektive fyra och fem timmar till två timmar
i veckan. I folkskoleöverstvrelsens förslag var tiden resp. två och tre
timmar. En så betydande nedsättning, som i den nu av Kungl. Maj:t
utfärdade undervisningsplanen vidtagits, kan icke annat än vara i högsta
grad menlig för kristendomsämnets ställning i skolan. Folkundervisningskommittén
har i sitt den 1 augusti 1914 framlagda betänkande angående
folkskolan (sid. 174) betecknat kristendomsämnet såsom »skolans främsta
undervisningsämne». I den nu fastställda undervisningsplanen är det,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 55.

:><;

skolans mest missgynnade läroämne. Den tid som genom förändringen
inbesparats har i stället tillagts undervisningen i modersmålet, vilket dock
redan i överstyrelsens förslag var skolans mest gynnade ämne med
sammanlagt i en 7-klassig skola 66 veckotimmar mot kristendomsämnets
19 timmar. Enligt den nu utfärdade läroplanen har modersmålet i eu
7-klassig skola 71 timmar i veckan men kristendomsämnet blott 14 timmar
(2 timmar i varje klass). Genom sitt tillstyrkande till denna förändring
beträffande ett ämne, vilket —■ såsom folkundervisningskommittén
uttrycker sig ■— avser icke blott att meddela kunskap utan jämväl att
främja barnens sedliga och religiösa utveckling, har departementschefen
uppenbarligen åsidosatt det iakttagande av rikets och vårt folks »sannskyldiga
nytta», varom i 107 § regeringsformen talas.

6:o) Anmärkes, att genom den nya undervisningsplanen Luthers
lilla katekes avskaffats såsom lärobok i den kristna tros- och sedeläran.
Visserligen får den ännu i skolans högsta klasser läsas, men endast i
samband med berättelser och bilder ur reformationens historia »såsom ett
historiskt uttryck för Luthers uppfattning av kristendomens huvudstycken».
Genom det i anvisningarna till kursplanen i kristendomskunskap förekommande
förbudet mot ordagrant inlärande av annat än ett begränsat
antal viktigare, för barnen lättfattliga bibelspråk — resp. korta bibelstycken
— samt valda psalmverser eller korta psalmer har förbjudits åven
inlärandet av den i Luthers lilla, katekes intagna, för alla kristna trossamfund
gemensamma trosbekännelsen. Man kan fråga, hur det skall vara
möjligt att bibringa barnen någon verklig kristendomskunskap, om icke
ens den kristna trosbekännelsens korta satser få av barnen i skolan inläras
och fästas i minnet. Genom denna åtgärd har ett officiellt stöd
givits åt de från vissa håll sedan länge i vårt land pågående strävandena
för vårt folks avkristnande. (3m dessa strävanden redan burit de
frukter, om vilka i det på statsrådet Verner Rydéns föredragning den
18 december 1918 utfärdade böndagsplakatet säges, att »inom samhället
sprider sig en moralisk smitta, vilken yttrar sig i eu tilltagande förvildning
bland de unga och eu sinnets själviskhet hos vuxna, som mången
gång trampa människokärlekens bud under fotterna och löser upp vördnaden
för lag och rätt», så kan befaras, att detta hädanefter i än högre
grad skall bliva fallet.

7:o) Anmärkes, att departementschefen dels vid föredragningen
inför Konungen och dels i den utfärdade undervisningsplanen i visst
hänseende på ett oriktigt och missledande sätt framställt för ärendet betydelsefulla
omständigheter och förhållanden.

Därvid faller först i ögonen det i undervisningsplanen ständigt

Konstitutionsutskottetn memorial År .5.5,

återkommande framhållandet av Luthers lilla katekes såsom uteslutande
ett historiskt dokument, avsett att — i anknytning till reformationens historia—
belysa »Luthers religiösa och sedliga uppfattning och hans sätt afl
sammanfattande framställa kristendomens huvudstycken». Därmed undanskymmes
och förvanskas vad som för undervisningen i kristendom för
varf. folk är långt viktigare, nämligen att katekesen alltjämt är en den
svenska kyrkans bekännelseskrift.

Icke utan inverkan på Kungl. Maj:ts beslut rörande katekesens användning
vid kristendomsundervisningen torde hava varit de uttalanden,
som i statsrådsprotokollet förekomma av innehåll, att »det möter nästan
oövervinneliga svårigheter att meddela eu för barn lämplig undervisning
i kristen tro på grund av Luthers lilla katekes», ävensom att »Luther
skrev icke denna bok för barn». Vad det första av dessa påståenden
beträffar, vederlägges det till fullo av den omständigheten, att Luthers
lilla katekes allt från reformationens införande i vårt land och intill våra
(lagar eller i snart fyrahundra år segrande hävdat sin plats såsom den
yppersta av alla läroböcker vid barnaundervisningen i kristendom. Och vad
det .senare påståendet vidkommer, så visar Luthers företal till lilla katekesen,
att densamma författats icke blott för de äldre utan för såväl
unga som gamla, »särdeles de unga».

8:o) Anmärkes, att vid angivande av kristendomsundervisningens
mål, liksom även i de till undervisningsplanen fogade anvisningarna, ensidigt
framhållits bibringandet av en viss kunskap om kristendomens uppkomst.
innehåll och utveckling såsom undervisningens huvudsyftemål,
under det att i folkskolöverstyrelsens förslag tillika särskilt betonades
denna undervisnings uppgift att — på det högre skolstadiet i närmaste
anslutning till Luthers lilla katekes >•fullständiga samt fastare utforma
och inskärpa det kristliga trosinnehåll, som vunnits vid kristendomsundervisningen
i övrigt». Genom den av Kungl. Maj:t vidtagna förändringen
har kristendomsundervisningen i skolan givits eu väsentligen
annan, mindre positivt kristlig och mera konfessionslös karaktär än förut,
till oberäknelig skada för vårt folks kristliga fostran i det hela.

7 samma riktning verkar ock den i anvisningarna, punkt 1, givna
föreskriften, så lydande: »Vid kristendomsundervisningen bör läraren

städse erinra sig, att de olika hem, från vilka lärjungarna på grund av
rådande skolplikt komma, i inånga fall företräda vitt skilda uppfattningar
av de frågor, som vid kristendomsundervisningen kunna förekomma
till behandling. Han bör därför vid sin undervisning sorgfälligt
undvika allt, som kan verka såsom sårande angrepp på andras åskådning
eller motverka uppkomsten hos lärjungarna av en vidhjärtad för Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 42 höft. (År .5.5.)

58 Konstitutionsutskottets memorial Nr öö.

dragsamhet mot oiika tänkande. Det är av synnerlig vikt, att undervisningen
i kristendom, utan att den därvid förlorar i allvar eller stadga,
bedrives så, att den icke kommer i strid med det nutida samhällets krav
på tankefrihet för de enskilda individerna».

9:o) Anmärkes, att i fråga om undervisningen i historia denna
undervisnings mål och sättet för dess meddelande angivits på ett oklart,
ensidigt och tendentiöst sätt, som synes stå i betänklig strid mot kravet
på tankens frihet och ett berättigat utrymme för lärarens eget på insikter
i ämnet grundade omdöme om det historiska sanningsinnehållet.
Det heter sålunda i den utfärdade undervisningsplanen, att »historieundervisningen
i folkskolan har till uppgift att giva barnen eu efter deras
ålder och utveckling avpassad framställning av vårt folks historia, att
därvid särskilt göra dem förtrogna med betydelsefulla personligheter,
händelser och tidsföreteelser, som bidragit till kulturens höjande eller
äro av större betydelse för förstående av vår egen tids samfundsliv och
sociala förhallanden, samt såmedelst hos barnen lägga grund för sund
fosterlandskänsla och god samfundsanda». I de meddelade anvisningarna
angående undervisningens bedrivande har ytterligare »den fredliga odlingens
och samhällsordningens utveckling» samt nutidens samfundsliv
och sociala förhållanden skjutits fram på ett sätt, som lätt kan komma
att äventyra en sann och riktig framställning av olika sidor av det
historiska händelseförloppet, särskilt i vad det avser Sveriges förhållande
till andra länder och folk.

Till vilseledande framställningar vid undervisningen inbjuda också
lätteligen de i anvisningarna givna föreskrifterna, att vid undervisningen
särskilt bör framhållas, att »i samma mån kulturen gått framåt har
kriget allt starkare framstått såsom eu olycka och ett fördärv», och at.t för
lärjungarna bör betonas »skillnaden mellan sådana krig som förts till försvar
för ett folks självständighet och rätt, och sådana, som framkallats
av erövringslystnad eller liknande motiv». Vad särskilt det förstnämnda
av dessa uttalanden beträffar lär historien, att kriget även under gångna,
mindre upplysta tider än vår framstått med icke mindre styrka än nu
såsom eu olycka och ett fördärv, som det är eu helig fosterländsk plikt
att söka avvärja.

10:o) Anmärkes, att den vederbörande lokala skolmyndigheter hittills
i enlighet med den kommunala självstyrelsens princip tillkommande rätt
att själva ordna sitt skolväsende med ledning allenast av en utav Ivungl.
Maj:t utfärdad s. k. normalplan för folkskolan genom den nu utfärdade
undervisningsplanen, vilken för första gången givits formen av en i
Svensk författningssamling intagen K ung}, kungörelse, i hög grad inskränkts.

Konstitutionsutskottets memorial Nr !)!).

Ordnandet av undervisningen har därigenom mekaniserats och erhållit en
tvingande karaktär, som kan befaras komma att skapa missnöje och
svåra slitningar, särskilt i fråga om kristendomsundervisningen, där helt
säkert en större frihet för församlingarna eller skoldistrikten att efter
olika uppfattning om kristendomsämnets betydelse och sättet för dess behandling
i skolan bestämma såväl angående antalet undervisningstimmar
inom en viss ram som ifråga om lärobok m. in., hade varit ägnad att
förebygga strider, som nu icke synas kunna undvikas.

För de oegentlighet^'' vid handläggningen av förevarande ärende
och de för land och folk djupt ingripande, till sina följder skadliga åtgärder,
mot vilka i det föregående anmärkningar i olika hänseenden
blivit framställda, yrkar jag å föredragande departementschefen Verner
Rydén ansvar enligt 107 § regeringsformen.

2) dels av herrar Clason, von Geijer, Gösta Andersson, Magnusson
i Tumhult, Henrikson och Forssell, som instämt uti det av herr K. J.
Ekman här ovan framställda ansvarsyrkandet.

dels ock av herrar Hallén, Janson i Kungsör och Jansson i Edsbäcken,
som instämt uti samma ansvarsyrkande, såvitt det avser nedsättningen
av tiden för kristendomsundervisningen i folkskoleklasserna från
av skolöverstyrelsen föreslagna tre timmar till två timmar i veckan.

Herr Larsson i Västerås har begärt att få antecknat, att han icke
deltagit i slutbehandlingen av det ärende, som föranlett utskottets anmälan
under punkt 3:o.

Konstitutionsutskottets memorial AV 55.

Bilaga.

Kyläläisten laulukirja.

(Sångbok för folket.)

Boken är på omslaget försedd med ovanstående fullständigt vilseledande
titel. En andra titel, angivande skriftens verkliga innehåll förekommer på sid. 1
ock lyder i översättning »Lärobok för fotfolket». Anledningen till den falska
titeln" är för övers, outgrundlig, då något förgripligt ej kan utletas ur boken.
Den är fullkomligt opolitisk ock utgör ingenting mer än en enkel ock lättfattlig
framställning av de elementära grunderna för exercis, vapen- ock krigföring, och
har i vissa avseenden sin nära motsvarighet i den svenska »Infanteristen», vilken
bok vid mönstring överlämnas åt de infanteriet tilldelade värnpliktiga. — Genomläsandet
av häftet kvarlämnar dock ett helhetsintryck, att det närmast är avsett
för personer, som icke kommit i åtnjutande av den militära »drillens» förmåner,
d. v. s. personel'' utan någon som helst föregående krigsmannautbildning. Sä äro
t. ex. alla den enskilde soldatens såväl som truppförbandens rörelser framställda
med en utförlighet, ytterligare upphjälpt medels teckningar, som tydligen är
ämnad att göra eu lärares demonstrationer och muntliga framställning så vitt
möjligt överflödiga. Med samma klarhet äro likaledes alla kommandoords betydelse
definierade. — Som slutomdöme kan sägas, att boken med god behållning
kunde studeras av envar krigsman.

Mehiläishoito-opas.

(lärobok i biskötsel.)

Då detta arbete uppgives ha tillkommit till dels efter N. Y. Klembowsky,
(rysk militär förf.) och tydligen i sin helhet utgör en översättning från ryska
språket, får den anses giva en fullt autentisk bild. av organisationsformerna och
metoderna för den nya militarism, som framvuxit omkring den ryska sovjetdiktaturen.
Såtillvida är boken även av ett visst kuriositetsintresse. Det synes vara
den gamla förkättrade militarismen återuppstånden i ny men näppeligen föryngrad
gestalt, ett i så måtto nytt militärväsende att det uppger sig tjäna nya
syften, att det givit nya namn åt gamla former, och att det med sig förenat nya
våldsmetoder, vilka det söker giva helgd av prisvärd moral.

Boken går med falsk skylt. Den riktiga titeln »Handbok för fotfolket»
återfinnes på sid 1. Häftet upptages till mer än två tredjedelar av samma
ämnen som föregående arbete, kompletterat med artiklar om hälsovård, persedelvård
m. m., och så långt är syftet uteslutande pedagogiskt. Här säges emellertid
redan i början tydligt ut att undervisningen är avsedd för mannen i den »Röda
Finska Armén».

Å om titutiomalakoiteh memorial AV öii.

(il

I kapitlet »Klasskamrater i klass!riden» i Itokens senare del erinras till en
början om kapitalisternas i varje armé mmierära underlägsenhet i förhållande till
antalet arbetare. Fördenskull, fortsätter förf., tvingas arbetarna av kapitalisterna
till krigstjenst^ enär kapitalisterna icke allenast begära att bli födda av arbetarna
utan däi till la avel att arbetarna skola tjänstgöra som villiga redskap vid massakrer
på andra arbetare och för övrigt ge sig till låns åt allsköns svart reaktion. Men.
säger för!, vidare, de ryska bönderna förstå fullt väl arbetarnas tvångstjänst, och
därför mottaga de också alla arbetare-överlöpare på det broderligaste''och utan
tanke på efterräkningar.

Arbetaren i de vitas armé uppmanas att ej lämna sin plats förrän strid
inletts. Under sin utbildningstid som soldat bör ban allvarligt lägga si" vinn
om att tillgodogöra sig alla tillgängliga utbildningsmöjligheter. Samtidigt bär han
t tysthet iupplysa» sina kamrater och med dem rådslå om sättet för den kapitalisttrogna
armédelens oskadliggörande. Fingervisningar följa sedan angående metoder
som kunde tillämpas för ernåendet av ett »lyckosamt resultat», och därvid understrykes
betydelsen av det underjordiska arbetet. Sättet bör dock alltid utväljas
med tagen hänsyn till styrkan av de revolutionära strömningarna inom vederbörande
armé. — Sedan maktförhållandena väl äro omkastade återstår endast att
göra ryssarnas sak till sin egen.

Ett annat kapitel är ägnat åt barrikadstriderna. Där beskrives omständligt
hur och av vilken material barrikader uppföras, hur försvaret skall ske samt
när reträtten bör anträdas och hur den med minsta manspillan skall utföras
Aveu hus och andra byggnader sägas kunna användas som barrikader, och särskilt
byggnader vid gatukorsningar, från vilka kulsprutor kunna bestryka mer
än en gata. Vid stormning av barrikad bör den anfallande styrkan lämpligen
uppdelas x tre grupper, av vilka den starkaste längs huvudgatan''rycker fram mot
barrikaden medan de tva andra grupperna företaga kringgående eller sidorörelser
efter de intill liggande parallella sidogatorna. Som det mest effektiva anfallsvapnet
framhålles pansarautomobiler.

Den »Röda Armén» rekryteras, förklaras där vidare, uteslutande på frivillighetens
väg. Varje enrollerad soldat har avlagt en högtidlig faned, varigenom
han förbundit sig till trohet mot revolutionen, tapperhet i striden, plikttrohet i arbetet
och underkastelse under krigslagarna. I bokens slutkapitel lämnas i 27
punkter en allmän sammanfattning av krigslagarna. De straffarter som ifrågakomma
inom den »Röda Armén» äro dels disciplinstraff (varning, degradering,
arrest), dels straff som utmätas av revolutionstribunalet (fängelse, tukthus, dödsstraff).
Dödsstraffet kommer till användning gentemot överlöpare och vid »begångna
brott eller försök till brott mot revolutionen». Strängt straff är likaledes
stadgat för den, som bland soldater söker utbreda missnöje med de militära förhållandena.
Dessa förhållanden få för övrigt ej dryftas soldater emellan, emedan,
som det säges, »sådant icke är i överensstämmelse med god militär ordning»

Työläisct, sotilaat, talonpojat.

(Arbetare, soldator, bönder.) Flygblad.

Flygbladet adresserar sig till de revolutionära finska arbetarna, vilka det
i eggande satser uppmanar till obrottslig trohet mot revolutionen, sedan det först

Konstitutionsutskottets memorial År 55.

o-enom att erinra om motgångarna under det röda upproret sökt framhålla den
önskade hotfulla stämningen. JDet är emellertid icke endast i Finland, anför for!.,
som arbetarna blivit utsatta för förföljelse. Som värdig medtävlare till f inland*
bödel, Mannerheim, säges den tyska socialdemokratiens blodvarg, Noske, uppträda.
Båda dessa personer ha bragt tusentals arbetare om livet. I Amerika snoka tiotusentals
arbetare i fängelsehålorna, och likartat är förhållandet i alla^ Övriga
länder. Men, säges det vidare, trots alla otaliga blodsoffer skall proletariatet ej
avstå från utförandet av sin historiska mission. »Modigt framåt, du finske arbetare.
Lystra till stormklockans dånande klang, då den ringel- till arbete och
strid. Glöm ej strejkens betydelse på det förberedande stadiet vid arbetet för
revolutionen Men rusta dig framför allt för väpnad aktion. Soldat, förbliv i
den vita armén tills du blivit förd i eldlinjen. Giv då dina egna officerare och
andra slaktare en våldsam död och fylka er sedan allesamman under det röda
fälttecknet. Leve Finlands socialistiska rådsrepublik. Ned med den borgerliga
vitagardesdiktaturen. Leve världsrevolutionen.»

Tietolehtinen.

(»Notisblad».)

Tvenne s. k. notisblad. innehållande personligt färgade, kortare notiser
om striderna mellan vita och det röda Ryssland. I dessa notiser segra alltid de
röda och deras bragder förhärligas.

I en notis talas också om, huru fångar misshandlas i den finska oeöranans
fängelsehålor. Personer, meddelar förf., som träffat den nyligen häktade f. d.
lantdagsmannen Lehtosaari, berätta, hur dennes ansikte skulle ha vant uppsvullet
och vanställt till följd av undergången misshandel. Hans underkläder
skulle likaledes ha varit nedblodade. »Slaktarena skola fortsatta med sina ohyggligheter
så länge tills stormiloden kommer och sopar undan grundvalarna, for deras
välde». — Ännu en liknande notis om ochranan, med tvivelaktigt sanningsvärde,
och skriven i provokatoriskt syfte förekommer.

På anmodan av gränskommissarien i Haparanda har undertecknad verkställt
förestående sammandrag av ovan angivna, på finska språket avfattade
böcker och broschyrer.

Haparanda den u/s 1919.

Karl Hj. Persson.

Polisman.

Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt k Söner.

202132