Konstitutionsutskottets memorial Nr 34 (Memorial 1924:Ku34 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 34.

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1924 kl. 11 f. in.

Konstitutionsutskottets memorial i anledning av en inom andra
kammaren jämlikt § 57 riksdagsordningen gjord anmälan
om anledning till anmärkning mot statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet.

Sedan enligt protokollsutdrag från andra kammaren av den 21 maj 1924
herr Rydén inom kammaren yttrat, att anledning förefunnes till anmärkning
mot statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, varom remiss begärdes
till konstitutionsutskottet, inför vilket anledningen skulle uppgivas, har jämlikt
föreskriften i § 57 riksdagsordningen detta yttrande tillika med ett av herr
Rydén i sammanhang härmed avlämnat förseglat konvolut blivit till utskottet
överlämnat.

Ifrågavarande förseglade konvolut befanns vid öppnandet innehålla en skrivelse
av följande lydelse:

Till Riksdagens Konstitutionsutskott.

I den proposition (nr 96) angående upprättande av praktiska ungdomsskolor,
som av Kungl. Maj :t förelädes 1918 års riksdag, upptog jag såsom föredragande
departementschef frågan om liden för barnens avgång från folkskolan. Såsom
framgår av referatet av folkundervisningskommitténs hemställan i denna del
(prop. sid. 148) och av myndigheternas yttranden häröver (sid. 152) ansågos
bestämmelser i detta hänseende erforderliga för att giva fortsättningsskolan eu
tillräckligt stark grundval. Å sid. 163 i propositionen utvecklade jag närmare
min uppfattning angående minimiåldern för barns avgång från folkskolan, därvid
jag förklarade mig vilja förorda folkundervisningskommitténs förslag i
detta hänseende med viss i propositionen angiven mindre förändring. Riksdagen
upptog i sin skrivelse (nr 248) detta uttalande till omprövning (sid.
17—18) och uttalade därvid bl. a.: ”Riksdagen vill alltså uttala sig för en bestämmelse
såväl dä,rom, att lärjunge icke må tillåtas avgå från folkskolan före
det kalenderår, under vilket han fyller tretton år, som ock därom, att lärjunge
icke må på grund av fattigdom lämna folkskolan med blott inhämtad minimikurs
enligt § 48 i folkskolestadgan före skolålderns slut. ”

I anslutning till detta riksdagens uttalande utfärdades förordning om ändrad
lydelse av bl. a. § 35 mom. 3 i då gällande folkskolestadga, vilken bestämmelse
jämväl oförändrad kvarstår i den förnyade folkskolestadgan den 26 sept. 1921.

Enligt den rättspraxis, som å förevarande område framvuxit, kan Kungl.
Maj:t icke, sedan riksdagen, på sätt här ägt rum, uttalat sin mening, ensidigt
i administrativ väg dispensera från ifrågavarande föreskrift. Kungl. Maj :ts beslut
i anledning av dispensansökningar från bestämmelser, som på detta sätt

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 5 samt. 30 käft. (Nr 34.) 1

Konstitutionsutskottets memorial Nr 34.

tillkommit, pläga formuleras sålunda: Kung!. Maj:t har funnit ansökningen
”icke kunna bifallas”.

Genom beslut den 25 sistlidna april biföll Kung!. Maj:t, på statsrådet Clasons
hemställan, en av hemmansägaren Klas Mokvist i Högstorp gjord ansökan, att
hans son Rune Per Holger, född den 13 maj 1912, vilken från och med höstterminen
1923 tillhörde Furuby folkskolas sjätte klass, måtte få vid slutet av
vårterminen 1924 utexamineras från folkskolan, oaktat han icke uppnått den
för avgång därifrån föreskrivna åldern.

Då av de akten i ärendet (diarienummer 570/1924) tillhörande handlingarna
framgår, att förevarande beslut icke beror på ett förbiseende av sättet för tillkomsten
av § 35 mom. 3 i gällande folkskolestadga, och då beslutet såsom prejudikat
är ägnat att sönderbryta eu av grundvalarna för 1918 års ungdomsskolereform,
har jag ansett mig icke kunna underlåta att, i den ordning § 57
riksdagsordningen föreskriver, anmäla, att anledning till anmärkning finnes
mot statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, och får jag härmed
inför utskottet uppgiva anledningen härtill.

Stockholm den 21 maj 1924.

Värner Rydén.

På därom hos vederbörande i anledning av förestående anmälan gjord framställning
hava till konstitutionsutskottet överlämnats dels utdrag av protokollet
över ecklesiastikärenden den 25 april 1924, i vad det ifrågavarande ärende
gäller, dels de till ärendet hörande handlingar. Av. nämnda protokoll och
handlingar inhämtas i huvudsak följande.

I framställning till Konungen den 7 sistlidna februari anhöll hemmansägaren
Klas Mokvist, Högstorp, att hans son Rune Per Holger utan hinder av att
han först den 13 maj 1925 uppnådde don ålder, som vore stadgad för att få
utexamineras från folkskolans högsta klass, Unge med då instundande vårtermins
slut utexamineras från Furuby folkskolas högsta klass, G:te klassen, vilken
han sedan ett halvt år tillbaka tillhört. Vid framställningen var bl. a. fogat
terminsbetyg, utvisande att omförmälde Rune Per Holger Mokvist såsom lärjunge
i Furuby folkskolas sjätte klass vid sistlidna hösttermins slut den 4 december
1923 erhållit följande vitsord, nämligen i ämnena kristendomskunskap,
modersmålet — såväl läsning och muntlig framställning som skrivning och
språklära —, räkning, geometri, naturkunnighet och historia: med beröm godkänd,
i ämnena geografi, teckning samt gymnastik och lek: med nöje godkänd,
i välskrivning: godkänd, och i sång: icke fullt godkänd, varjämte samma betyg
vitsordade, att han under sin skoltid ådagalagt mycket god flit och mycket
gott uppförande. Över ansökningen anmodades den 18 februari domkapitlet i
Växjö att efter vederbörande skolråds och folkskolinspektörs hörande avgiva
utlåtande. Detta avgavs den 19 mars, därvid domkapitlet, med överlämnande
av skolrådets och folkskolinspektörens tillstyrkande yttranden i ärendet, jämväl
för egen del tillstyrkte bifall till den gjorda framställningen. Ärendet
remitterades därefter till skolöverstyrelsen, som i utlåtande den 29 mars
erinrade om riksdagens i ämnet gjorda uttalande i skrivelse den 24 maj 1918
(nr 248) i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upprättande av

Konstitutionsutskottets memorial Nr 34. 3

praktiska ungdomsskolor jämte i ärendet väckta motioner och därefter anförde
följande:

»I anslutning till nämnda uttalande av riksdagen föreskrives i § 35 inom. 3
i folkskolestadgan, att lärjunge, som före skolålderns slut inhämtat för avgång
erforderliga kunskaper, äger rätt att bliva från skolgång befriad, dock icke
före det kalenderår, under vilket lian fyller tretton år.

Då Rune Per Holger Mokvist är född den 13 maj 1912 och sålunda först
den 1 januari 1925 ingår i det kalenderår, under vilket lian fyller tretton år,
torde, på grund av riksdagens ovanberörda uttalande, den gjorda ansökningen
om rätt för honom att vid slutet av vårterminen 1924 utexamineras från folkskolans
högsta klass icke kunna bifallas.

På grund härav och då därjämte ett bifall till den nu gjorda ansökningen
skulle göra nyssnämnda bestämmelse i folkskolestadgan helt illusorisk, får
överstyrelsen i underdånighet avstyrka nådigt bifall till förevarande framställning.
»

Enligt ovannämnda statsrådsprotokoll beslöt Kungl. Maj:t på föredraganden
statsrådet Clasons hemställan att bifalla ansökningen i fråga.

Till belysning av innebörden och betydelsen av den bestämmelse i folkskolestadgan,
om vars tillämpning i förevarande ärende varit fråga, torde böra
nämnas, att föredragande departementschefen i sitt yttrande till statsiådsprotokollet
den 15 februari 1918 angående upprättandet av praktiska ungdomsskolor
anförde bland annat följande. Oberoende av huru arbetet på
folkskoleväsendets förbättring i övrigt fortskrede, kunde redan för det dåvarande
vissa anordningar av mera allmän natur vidtagas, som vore ägnade
att möjliggöra, att barnen vid övergången till fortsättningsskolan nått en
sådan åldersmognad och förvärvat så» stora kunskaper, att de med framgång
kunde deltaga i fortsättningsskolans undervisning. Folkundervisningskommittén
hade i ''detta avseende framlagt förslag, som bland annat innebure, att
lärjunge icke skulle få avgå från folkskolan före det kalenderår, under vilket
han fyllde tretton år. Någon egentlig utsträckning av skolplikten i folkskolan
innebure detta förslag i själva verket icke, eftersom det folie inom
ramen av vad ända från vår första folkskolestadga av år 1842 funnes stadgat
om barnens skolålder, eller att denna sträckte sig till och med barnens fjortonde
år. Förslaget innebure endast ett konsekventare tillämpande av detta
stadgande. För sin del ville föredragande departementschefen förorda detta
förslag men ansåge dock, att detsamma borde såtillvida erhålla eu ändiad
avfattning, som det borde stadgas, att lärjunge icke skulle få avgå från folkskolan
förrän efter avslutandet av det läsår, under vilket han fyllde tretton år.

I sitt i ämnet avgivna utlåtande anslöt sig statsutskottet till den uppfattningen,
att bestämmelser i nu angiven riktning borde komma till stånd. Utskottet
ville därför ansluta sig till det framlagda förslaget, dock närmast sådant det
avfattats av folkundervisningskommittén. I enlighet härmed uttalade utskottet
att det ville »förorda» en bestämmelse bl. a. »därom, att lärjunge icke må

Konstitutionsutskottets memorial Nr 34.

tillåtas avgå från folkskolan före det kalenderår, under vilket lian fyller
tretton år.»

Riksdagen förklarade i den i ärendet avlåtna skrivelsen, i vilken på sedvanligt
sätt innehållet i utskottets utlåtande återgavs, att riksdagen ville »uttala
sig för» en bestämmelse av ovan angivet innehåll.

I anslutning till riksdagens sålunda gjorda uttalande utfärdade Kungl. Maj:t
den 16 september 1918 kungörelse om ändrad lydelse av vissa §§ i förnyade
stadgan den 10 december 1897 angående folkundervisningen i riket. Stadgans
§ 35 mom. 3 erhöll genom denna kungörelse följande ändrade lydelse
(ändringarna här nedan betecknade med kursiverad stil):

3. Lärjunge, som ej vid skolålderns slut inhämtat de kunskaper, vilka
fordras för avgång från skolan, skall fortfarande anses skolplikt^; varemot
lärjunge, som före denna tid inhämtat för avgång erforderliga kunskaper, äger
rätt att bliva från skolgång befriad, dock icke före det kalenderår, under vilket
han fyller tretton år.

Detta stadgande återfinnes i oförändrad form i den förnyade folkskolestadga,
som utfärdades den 26 september 1921.

Enligt den uppfattning, som kommit till uttryck i herr Rydéns anmälan,
skulle Kungl. Maj:t vara konstitutionellt förhindrad att meddela dispens från
ifrågavarande i eu administrativ författning meddelade bestämmelse, enär donna
tillkommit i anslutning till ett av riksdagen gjort uttalande. Denna uppfattning
kan utskottet icke dela. Kungl. Maj:t är otvivelaktigt befogad att meddela dispens
från bestämmelser, som tillkommit i den ordning § 89 regeringsformen
angiver, så framt ej därigenom riksdagens anslagsbeviljande myndighet eller
grundlagsenliga rätt i övrigt eller ock enskild rätt trädes för nära. Detta
gäller även i det fall, att riksdagen i eu eller annan form uttalat sig för ifrågavarande
bestämmelser. Det lärer icke med fog kunna göras gällande, att
donna Kungl. Maj:ts befogenhet skulle blivit upphävd genom konstitutionell
praxis. Den omständigheten, att Kungl. Maj:t i allmänhet torde hava
undvikit att meddela dispens från bestämmelser, som tillkommit i anslutning
till uttalanden av riksdagen, kan icke tolkas så, att den grundlagsenliga befogenheten
för Kung]. Maj:t upphört. Då riksdagen uttalat sig för att ett
visst stadgande blir i administrativ väg utfärdat, måste det förutsättas, att
riksdagen avsett, att stadgandet skall tillämpas enligt de för administrativa
författningar i allmänhet gällande regler och sålunda även under vissa förutsättningar
kunna bliva föremål för dispens.

Med vad nu anförts om Kungl. Maj:ts befogenhet att, oavsett riksdagens
förutgångna uttalanden, dispensera från författningar, vilka utfärdats i den
ordning § 89 regeringsformen angiver, har utskottet ingalunda velat giva uttryck
åt den uppfattningen, att Kungl. Maj:t vid handläggningen av hithörande
dispensärenden skulle kunna fatta beslut utan avseende på den mening, som
från riksdagens sida uttalats. Det torde fastmera få anses ligga i sakens na -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 34.

tur, att, där en dylik mening på ett otvetydigt sätt kommit till uttryck,
Kungl. Maj:t också, med hänsyn till riksdagens ställning i vårt statsliv, bör så
långt ske kan ställa sig densamma till efterrättelse. Kungl. Maj:ts dispensrätt
torde i sådana fall böra komma till användning allenast då särskilda skäl föreligga.
Utskottet håller före, att denna grundsats bör gälla även vid tillämpningen av folkskolestadgans
bestämmelse om minimiålder vid avgång från folkskola. Det sätt,
varpå denna bestämmelse tillkommit, ger otvetydigt vid handen, att densamma
är av grundläggande betydelse för den vid 1918 års riksdag beslutade skolorganisationen,
och att, om stadgandets tillämpning skulle i väsentlig mån inskränkas
genom meddelade dispenser, syftet med den sålunda beslutade organisationen
skulle kunna bliva förfelat. Rätt till avgång bör sålunda endast
medgivas i sådana fall, där stadgandets undantagslösa tillämpning skulle leda
till obilliga konsekvenser.

Vid övervägande av det av herr Rydén anmälda fallet har emellertid utskottet
kommit till det resultat, att Kungl. Maj:t icke kan anses hava överskridit
de gränser, vilka; på sätt nu anförts, böra gälla för befogenheten
att meddela dispens.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit den av herr Rydén
gjorda anmälan

icke till någon utskottets åtgärd föranleda;
vilket utskottet får för riksdagen tillkännagiva.

Stockholm den 2 juni 1924.

På konstitutionsutskottets vägnar:
K. von GEIJER.

Närvarande: Herrar von Geijer, K. J. Ekman, Thulin, Ljunggren, Reuterskiöld*,
G. W. Hansson, Dahl*, Almkvist, Larsén, Johan Bergman, Magnusson
i Tumhult*, Jansson i Edsbäcken, Engberg*, Bäckström*, Andersson i
Igelboda*, Karlsson i Vadstena, Sjöström, Pehrsson i Göteborg, Fast
och Svensson i Grönvik.

Ej närvarande vid memorialets justering.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 34.

Reservationer

dels av herrar Thulin och Engberg, som anfört följande:

Det är ostridigt, att Konungen grundlagsenligt icke äger medgiva undantag
från tillämpningen av vad som stadgas i lagar och författningar, vilka stiftas
av Konungen och riksdagen gemensamt, där det icke uttryckligen föreskrives,
att Konungen må medgiva dylikt undantag (dispens). Till nyss nämnda lagar
och författningar hänföras först och främst civil-, kriminal- och kyrkolag (87 §
regeringsformen) och kommunallag (57 § regeringsformen). Men även författningar
av den natur, som avses i 89 § regeringsformen, stiftas numera i stor
utsträckning av Konung och riksdag gemensamt. Genom delegation har Konungen
avstått från att ensam stifta, förändra, förklara och upphäva lagar, som
röra rikets allmänna hushållning samt grunderna för allmänna inrättningar av
alla slag. Gränserna mellan de olika områdena av lagar och författningar
hava under tidernas lopp alltid framflyttats i riktning mot att allt flera författningar
stiftas av Konung och riksdag gemensamt.

På gränsen till berörda lagstiftningsområden stå författningar, vilka visserligen
stiftas och utfärdas av Konungen ensam, men som i större eller mindre
omfattning innehålla bestämmelser, vilka i ett eller annat avseende tillkommit
under medverkan från riksdagens sida. Sagda medverkan kan hava varit påkallad,
bland annat, med hänsyn till riksdagens anslagsbeviljande myndighet;
vid anslaget kan riksdagen hava knutit bestämmelser, som till sin väsentliga
innebörd inflyta i den ekonomiska eller administrativa författning, som av
Konungen utfärdas.

I avseende å dispensmakten ifråga om nyss avsedda ekonomiska och administrativa
författningar är det uppenbart, att sagda makt är ostridig i vad det
gäller bestämmelser, som Konungen stiftat utan riksdagens medverkan. Beträffande
åter sådana bestämmelser i sagda författningar, som tillkommit under
riksdagens medverkan är dispensmakten icke lika ostridig. I avseende härå
må följande överväganden göras.

En administrativ eller ekonomisk författning, i fråga om vilken Konungen
icke delegerat sin lagstiftningsrätt, stiftas och utfärdas av Konungen ensam.
Härav följer, att formuleringen av stadgandena i en dylik författning, även
om dessa innehålla föreskrifter, som riksdagen i ett eller annat sammanhang
uppställt såsom förutsättningar eller villkor, helt och hållet bero av Konungen.
Därest Konungen icke intager dylika av riksdagen uppställda förutsättningar
eller villkor till sin sakliga innebörd i vederbörande författning, föreligger ett
inkonstitutionellt förfarande. Uppkommer frågan om ändring av ett dylikt
stadgande, står det Konungen fritt att vidtaga ändringen; dock med noggrant
iakttagande, att den sakliga innebörden icke utan riksdagens medverkan ändras.
Ett stadgande av här angiven natur är därför till sin reala innebörd likställt
med av Konung och riksdag gemensamt stiftad författning; till sin formella
sida åter är stadgandet likställt med författningar, som helt och hållet bero

Konstitutionsutskottets memorial Nr 34.

av Konungen. Enär meddelande av dispens innebär upphävande i visst eller
vissa fall av tillämpningen av en bestämmelse, och upphävande av tillämpningen
av en bestämmelse icke må ske i annan ordning än den, i vilken bestämmelsen
blivit stiftad, ligger det i sakens natur, att dispensmakt, i avseende
på det reala innehållet av en bestämmelse, som tillkommit under medverkan
från riksdagen, icke kan medgivas.

Enligt vad som inhämtats, är rättspraxis i överensstämmelse med ovan berörda,
på principiella överväganden grundade uppfattning.

Folkskolestadgan är liänförlig till de författningar, som avses i 89 §. Vissa
av dess bestämmelser hava emellertid tillkommit under medverkan från riksdagens
sida. Beträffande särskilt 35 § 3 mom., från vilken dispens nu blivit
meddelad, må framhållas följande.

I 35 § 1 mom. av folkskolestadgan föreskrives, att barns skolålder räknas
från och med det kalenderår, under vilket barnet fyller 7, till och med det
under vilket barnet fyller 14 år. I 3 mom. av samma paragraf föreskrevs
ursprungligen, att lärjunge, som ej vid skolålderns slut inhämtat de kunskaper,
vilka erfordrades för avgång från skolan, fortfarande skulle anses skolpliktig;
varemot lärjunge, som före denna tid inhämtat för avgång erforderliga kunskaper,
ägde rätt att bliva från skolgång befriad. Det ifrågavarande tredje
momentet är alltså att anse såsom ett undantag från första momentet. Genom
kungörelsen den 16 september 1918 ändrades emellertid den senare delen av
35 § 3 mom. och kom att lyda: »varemot lärjunge, som före denna tid inhämtat
för avgång erforderliga kunskaper, äger rätt att bliva från skolgång
befriad, dock icke före det kalenderår, under vilket han fyller tretton år».
Denna föreskrift har oförändrad influtit i stadgan den 26 september 1921 angående
folkundervisningen i riket. Genom det enligt kungörelsen den 16 september
1918 gjorda tillägget till 35 § 3 mom. har från den i 35 § 1 mom.
angivna allmänna regeln gjorts undantag, men detta undantag bär uttryckligen
begränsats till lärjungar, som uppnått viss ålder.

Tillägget »dock icke före det kalenderår, under vilket han fyller tretton år»
har tillkommit efter förhandlingar vid 1918 års riksdag beträffande upprättandet
av praktiska ungdomsskolor. Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen hemställt
om vissa anslag, bland annat till fortsättningsskolorna. I riksdagens
skrivelse nr 248 i anledning av Kungl. Maj:ts anslagsäskanden och vissa i en
proposition nr 96 gjorda förslag anfördes följande:

»Det hinder för genomförande av en fortsättningsskolereform i här ovan antydda
riktning, som ligger däri, att barn avgå från folkskolan vid för tidig
ålder eller med alltför bristfälliga kunskaper och därför icke äga nödiga förutsättningar
att tillgodogöra sig fortsättningsskolans undervisning, har departementschefen
ansett böra motverkas därigenom, att nu gällande stadganden om
tiden för årgång från folkskolan i vissa avseenden ändras. Han har för den
skull ansett sig böra i samband med framställningen om fortsättningsskolan
upptaga ett par av folkundervisningskommittén i dess betänkande om folkskolan
gjorda förslag. Det ena av dessa går ut på att lärjunge icke måtte tillåtas avgå

Konstitutionsutskottets memorial Nr 34.

från folkskolan före det kalenderår, under vilket han fyller tretton år och det andra
innebär, att lärjunge icke skulle få på grund av fattigdom lämna folkskolan
med blott inhämtad minimikurs enligt § 48 i folkskolestadgan före skolålderns
slut, alltså icke före det år, under vilket han fyller fjorton år. Departementschefen
anser sig böra förorda dessa båda förslag, vilka i själva verket icke innebära
någon utsträckning av den ända sedan år 1842 stadgade skolåldern. Beträffande
det förstnämnda av de båda förslagen har han emellertid funnit en förändring i
så måtto önskvärd, att lian anser det böra stadgas, att lärjunge icke skall
tillåtas avgå från folkskolan förrän efter avslutandet av det läsår, under vilket
han fyller tretton år. Det syntes eljest kunna i allt för stor utsträckning inträffa,
att barnen komme att avbryta sin skolkurs mitt under läsåret.

Även riksdagen är av den meningen, att bestämmelser i den angivna riktningen
böra komma till stånd. Skola fortsättningskolans lärjungar verkligen
kunna tillgodogöra sig eu undervisning i enlighet med det ifrågasatta nya programmet,
böra de tydligen icke komma till denna undervisning i en alltför omogen
ålder eller med alltför svaga kunskaper. Riksdagen finner sig därför böra
ansluta sig till det framlagda förslaget, dock närmast sådant det avfattats av
folkundervisningskommittén. Då riksdagen anser sig böra utgå ifrån att avgång
från folkskolan alltid skall ske vid det tillfälle under året, då avgångsprövning
enligt skolans reglemente skall äga rum, och alltså förutsätter, att
icke någon särskild prövning skall anordnas vid kalenderårets utgång, om läsåret
icke då slutar, synes det nämligen riksdagen, som om den befarade avgången
under läsårets lopp icke skulle i nämnvärd utsträckning behöva komma
ifråga. Riksdagen vill alltså uttala sig för eu bestämmelse såväl därom, att
lärjunge icke må tillåtas avgå från folkskolan före det kalenderår, under vilket
han fyller tretton år, som ock därom, att lärjunge icke må på grund av fattigdom
lämna folkskolan med blott inhämtad minimikurs enligt § 48 i folkskolestadgan
före skolålderns slut.»

Av riksdagens sålunda gjorda uttalanden torde framgå, att riksdagen satte
införande av bestämmelse om minimiålder för avgång från folkskolan såsom
en förutsättning för anslag till fortsättningsskolan. Ifrågavarande förutsättning
angives visserligen endast i motiveringen och icke i utskottets kläm, men
enligt vedertagen riksdagspraxis äro uttalanden i motiveringen till anslagsbeslut
av lika bindande verkan, som om de angivits i den s. k. »klämmen».
Då riksdagen uttalar »att lärjunge icke må tillåtas avgå före det kalenderår,
under vilket han fyller tretton år» och därtill icke fogade medgivande om
undantag i visst eller vissa fall, måste stadgandet i 35 § 3 mom. oaktat det
formellt icke överensstämmer med riksdagens beslut, till sin sakliga innebörd
våra indispensabelt.

Den allmänna ståndpunkt, konstitutionsutskottet intagit i avseende å Kungl.
Maj:ts dispensmakt, leder till betänkliga konsekvenser. Utskottet har genom
de i memorialet gjorda uttalandena i verkligheten förklarat Kungl. Maj:t äga
en befogenhet, som Kungl. Maj:t hittills icke ansetts äga. Visserligen har
utskottet sökt begränsa konsekvenserna av sin allmänna ståndpunkt genom
att angiva, att, där riksdagens mening på ett otvetydigt sätt kommit till uttryck,
Kung]. Maj:t skall, så långt ske kan, ställa sig densamma till efterrättelse.
Därigenom lägges emellertid eu godtycklig makt i Kungl. Maj:ts

Konstitutionsutskottets memorial Nr 34.

hand och i realiteten kommer det att ligga i Kungl. Maj:ts fria skön att avgöra
i vilken omfattning en bestämmelse, som riksdagen angivit såsom en
förutsättning eller ett villkor för ett anslagsbeslut, skall tillämpas. På grund
av vad sålunda anförts hava vi ansett, att utskottet i anledning av den
gjorda anmälan bort för riksdagen tillkännagiva, att anledning till anmärkning
föreligger mot statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet;

dels av herr Almkvist, som med instämmande av herrar Larsén, Andersson i
Igelboda och Fast, ansett att utskottet i sitt memorial bort anföra följande:

Barns skolålder räknas, enligt § 35 mom. 1 i folkskolestadgan, »från och
med det kalenderår, under vilket barnet fyller sju, till och med det, under
vilket barnet fyller fjorton år».

I samma paragrafs tredje moment är det undantaget medgivet, att lärjunge,
som före skolålderns slut »inhämtat för avgång erforderliga kunskaper äger
att bliva från skolgång befriad, dock icke före det kalenderår, under vilket
han fyller tretton år».

I kungl. stadgan den 16 september 1918 för fortsättningsskolan är förordnat,
att en var, som med fullständigt avgångsbetyg enligt § 47 i gällande
folkskolestadga lämnat den egentliga folkskolan, är pliktig att inträda i fortsättningsskola
vid början av närmast därefter infallande läsår.

Denna serie av åldersbestämmelser har tillkommit för att hindra dels för
tidig avgång från den egentliga folkskolan, dels för tidig övergång till fortsättningsskolan.
Att så är förhållandet framgår bl. a. av föredragande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet den 15 februari 1918 angående
upprättandet av praktiska ungdomsskolor, därvid han bl. a. yttrade, att avsikten
med den då ifrågasatta ändrade lydelsen av § 35 mom. 3 i folkskolestadgan
vore att möjliggöra, att barnen vid övergången till fortsättningsskolan
nått sådan åldersmognad och förvärvat så stora kunskaper, att de med framgång
kunde deltaga i fortsättningsskolans undervisning. Riksdagen förklarade
i den skrivelse, som avläts i ärendet, att riksdagen ville »uttala sig för» en
bestämmelse med av departementschefen angivet innehåll.

Med särskild hänsyn till den praktiska undervisning och uppfostran, som
fortsättningsskolor av 1918 års typ skola meddela, är det, enligt utskottets
mening, av stor betydelse att givna åldersbestämmelser, vilka äro att betrakta
som en garanti för att icke det ändamål, för vilket de praktiska ungdomsskolorna
organiserats, skall äventyras på grund av lärjungarnas bristande
mognad, icke rubbas.

Därest Kungl. Maj:t konstitutionellt äger rätt att meddela dispens från det
undantag, som är medgivet genom bestämmelsen i folkskolestadgan, § 35
mom. 3, bör denna rätt utövas blott i extrema undantagsfall.

Det av hr Rydén anmärkta fallet kan, enligt utskottets mening, icke betraktas
som ett dylikt undantagsfall. Såsom skäl för ansökningen har nämligen
endast åberopats, att Rune Per Holger Holmkvist genomgått folkskolans sjätte

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 5 samt. 30 käft. (Nr 34.) 2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 34.

klass. Vid andra ansökningar om dispens från här ifrågavarande åldersbestämruelse,
ha även andra och mera vägande skäl blivit anförda, men ansökningarna
ha det oaktat avslagits. Beträffande Holmkvist torde det böra uppmärksammas
att han, då ansökningen av Kungl. Maj:t bifölls, ännu icke fyllt 12 år.

Utskottet hyser alltså den uppfattningen, att Kung]. Maj:t därigenom, att
bifall lämnats till Holmkvists ansökan, hädanefter svårligen lär kunna vägra
dispens i alla de fall, då blott det skälet, att vederbörande genomgått folkskolan,
blivit anfört.

Det är därför att befara, att genom konsekvenserna av den nu givna dispensen
folkskolestadgans bestämmelser rörande lärjunges minimiålder för avgång
från folkskola och för inträde i fortsättningsskola bliva helt illusoriska och det
ändamål, riksdagen med deras införande velat vinna, till väsentlig del förfelat.

På grund av vad sålunda anförts, har utskottet'' funnit detta ärende vara
av beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, göras hos
riksdagen mot föredragande departementschefen, statsrådet Clason;

dels av herrar Bäckström, Karlsson i Vadstena och Sjöström.

Stockholm, Oskar Eklunds boktr., 1924.