Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 (Memorial 1965:Ku27 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Nr 27

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokollen.

Till konstitutionsutskottet har på gjord framställning blivit överlämnade
de under tiden från och med den 10 januari 1964 till och med den 10 januari
1965 i statsrådet förda protokollen, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 17 januari 1964 till och
med den 4 januari 1965;

justitieårenden från och med den 17 januari 1964 till och med den 30
december 1964;

utrikesdepartementsärenden från och med den 17 januari 1964 till och
med den 4 januari 1965;

försvarsärenden från och med den 17 januari 1964 till och med den 4
januari 1965;

socialärenden från och med den 17 januari 1964 till och med den 4 januari
1965;

kommunikationsärenden från och med den 17 januari 1964 till och med
den 4 januari 1965;

finansärenden från och med den 17 januari 1964 till och med den 4
januari 1965;

ecklesiastikärenden från och med den 17 januari 1964 till och med den
4 januari 1965;

jordbruksärenden från och med den 17 januari 1964 till och med den
4 januari 1965;

handelsärenden från och med den 17 januari 1964 till och med den 4
januari 1965;

inrikesärenden från och med den 17 januari 1964 till och med den 4
januari 1965; samt

civilärenden från och med den 17 januari 1964 till och med den 4 januari
1965.

Vidare har på särskild framställning till utskottet överlämnats utdrag
av det i statsrådet förda protokollet över justitiedepartementsärenden den
26 februari 1965, i vad det avser ärendet nr 57 angående befrielse från åtal
för vissa utom riket begångna brott. Detta ärende redovisas i detta memorial
under punkten 11 i avdelning C.

Ytterligare har utskottet till behandling förehaft en jämlikt § 57 riksdagsordningen
väckt och till utskottet hänvisad fråga om viss anmärk 1

llihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. 2 avd. Nr 27

2 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

ningsanledning. Detta ärende redovisas i detta memorial under punkten 1
i avdelning B.

Innan utskottet övergår till att redovisa resultaten av den sålunda verkställda
granskningen, vill utskottet göra två påpekanden som avser själva
det protokollsmaterial, vilket grundlagsenligt utgör grundval för granskningen.
Det ena avser tiderna för protokollens överlämnande till utskottet,
det andra sekretessbehandlingen av protokollen.

Vad först beträffar tiderna för statsrådsprotokollens tillhandahållande
vill utskottet anföra följande. Utskottet har vid olika tillfällen uppmärksammat
dröjsmål med protokollens färdigställande. I dechargememorialet
upptogs fråga därom senast vid 1951 års riksdag. Utskottet påtalade då, att
betydande eftersläpningar kunnat konstateras, vilket lett till olägenheter i
flera hänseenden. Mot bakgrunden härav ville utskottet understryka angelägenheten
av att statsrådsprotokollen för framtiden blev förda så, att
något dröjsmål inom departementen med deras upprättande ej onödigtvis
uppkom.

Vid årets granskningsarbete har någon närmare undersökning i berörda
hänseende ej utförts. Frågorna har emellertid aktualiserats genom de dröjsmål,
som konstaterats i fråga om protokollens överlämnande till utskottet.
En uppställning över de tidpunkter, vid vilka protokoll inkommit till utskottet,
bifogas detta memorial som bilaga 1. Av denna framgår också, att
protokollen i betydande utsträckning överlämnas obundna; det för både
departementen och utskottet otillfredsställande i att granskning måste ske
av lösa handlingar ligger i öppen dag.

Mot bakgrunden av det anförda vill utskottet ånyo understryka det angelägna
i att statsrådsprotokollen färdigställs utan dröjsmål.

Om sekretess för statsrådsprotokoll stadgas följande i 1 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar (SekrL):

I statsrådet förda protokoll i ärenden vilka angå rikets förhållande till
främmande makt, så ock protokoll i kommandomål, må icke utan Konungens
tillstånd utlämnas tidigare än femtio år efter protokollets datum.

Andra i statsrådet förda protokoll än i första stycket sägs må ej utan
Konungens tillstånd utlämnas tidigare än två år efter protokollets datum;
Konungen obetaget att förordna, att sådant protokoll ej må utlämnas förrän
viss längre tid, högst femtio år, förflutit från dess datum.

Vad i 2—36 §§ stadgas om handlingars hemlighållande har ej avseende
å ovan omförmälda protokoll.

Med hänsyn till detta stadgande brukar man i praxis tala om tvåårsprotokoll
och femtioårsprotokoll. De senare är tydligen av två typer, nämligen
dels de som till följd av första stycket automatiskt blir omfattade av
femtio års sekretess, dels de för vilka sekretesstiden jämlikt andra stycket
genom särskilt beslut utsträcks till högst femtio år.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Det bör antecknas, att bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet
är föremål för översyn genom offentlighetskommittén, vilken under
år 1964 publicerade en diskussionspromemoria. Där kritiserade kommittén
bl. a. sådana automatiskt verkande sekretessbestämmelser, varpå 1 § första
stycket SekrL ger ett exempel.

Utskottet har vid sin granskning av femtioårsprotokollen fäst sig vid att
deras innehåll ofta är sådant, att den fastställda sekretesstiden inte framstår
som sakligt motiverad. I fråga om protokoll, som faller under 1 § första
stycket SekrL, är detta en följd av lagens konstruktion. Iakttagelsen gäller
emellertid även femtioårsprotokoll enligt lagrummets andra stycke. Där
särskilda beslut om förlängd sekretess fattas, synes maximitiden femtio
år genomgående beslutas. I många fall framstår inte bara denna långa
sekretesstid som opåkallad utan även behovet över huvud av utsträckt
sekretesstid som tveksamt.

Den verkliga sekretesstiden beror naturligtvis inte bara på sekretessbeslutet
utan även på om någon ansöker om att utfå protokollet och hur Kungl.
Maj :t i sådant fall ställer sig till ansökan. Anledning saknas att antaga
annat än alt Kungl. Maj :t i dylika ärenden handlar i tryckfrihetsförordningens
anda. Likafullt finner utskottet angeläget, att även själva sekretessbesluten
fattas efter en verklig prövning av sekretessbehovet i varje
enskilt fall. All rutinmässighet vid tillämpningen av SekrL bör motverkas.

Utskottet har inte funnit anledning att tillämpa § 106 regeringsformen.

Utskottet har inte funnit anledning att framställa någon anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen.

I tre ärenden har emellertid inom utskottet framställts anmärkningsgrkanden
som avslagits. Redogörelser för dessa ärenden lämnas under
punkterna 1—3 nedan.

1. Ifrågasatt tryckfrihetsåtal

(.Justitiedepartementet)

Jämlikt § 57 riksdagsordningen har i andra kammaren väckts och till utskottet
remitterats en av herr Dickson gjord anmälan om anledning till anmärkning
mot chefen för justitiedepartementet, statsrådet Herman Kling.

Anmälan avser statsrådet Klings beslut den 25 mars 1965 att inte företaga
någon åtgärd i anledning av en tidningsartikel, i vilken under rubriken »Hädelse
— vad tycker Ni?» återgavs ett utdrag ur en bok, som i Finland föranlett
åtal för hädelse.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1065

I tryckfrihetsförordningens 7 kap. 4 § första stycket stadgas, att »med beaktande
av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet» skall som
otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan »enligt lag straffbar» framställning,
som innefattar bl. a. — punkten 13 — »skymfande av sådant som av
svenska kyrkan eller annat, här i riket verksamt trossamfund hålles heligt».
Punkten har sin motsvarighet i brottsbalkens stadgande om »brott mot trosfrid»
i 16 kap. 9 §, avseende den som »offentligen skymfar sådant som av
svenska kyrkan eller annat här i riket verksamt trossamfund hålles heligt».

I tryckfrihetsförordningens 1 kap., vartill alltså straffstadgande i 7 kap.
hänvisar, anges i 1 § »säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning» som tryckfrihetens syfte. I 4 § ålägges de som har att döma
över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över tryckfrihetsförordningens
efterlevnad att »därvid städse hava i åtanke att tryckfriheten utgör
grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på
ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet,
samt i tvivelsmål hellre fria än fälla».

Stadgandena om brott mot trosfrid tillkom i samband med 1948 års strafflagsreform
rörande brotten mot staten och allmänheten. I det till grund för
reformen liggande betänkandet (SOU 1944: 69, s. 230) uttalade straffrättskommittén,
att stadgandet om brott mot trosfrid avsåg att skydda sådant,
varpå människors religiösa känsla är riktad. Under detsamma skulle inte
falla kritik som, om än skarp i sak, framfördes i en värdig form. I propositionen
till 1948 års riksdag (nr 80, s. 204) underströk också departementschefen,
att med stadgandet åsyftades endast användande av en skymflig
form men inte eu saklig kritik. En viss justering av kommittéförslaget gjoides
för att förekomma missuppfattningen, att även en kritik, vilken som vapen
använder ironien, skulle omfattas av straffbestämmelsen, vilket sades
uppenbarligen inte vara avsikten.

Stadgandet om brott mot trosfrid och den däremot svarande punkten i
tryckfrihetsförordningen aktualiserades vid 1964 års riksdag i samband med
att vissa ändringar i sistnämnda författning antogs för att åvägabringa överensstämmelse
med den nya brottsbalken. Mot bakgrunden av alt åtal väckts
mot några medarbetare i Sveriges Radio för brott mot trosfrid i anledning av
ett radioprogram hade Svenska Journalistförbundet hos Kungl. Maj :t begärt,
att ifrågavarande stadganden skulle utgå ur såväl brottsbalken som
tryckfrihetsförordningen. I den proposition (nr 133), vari förslaget till ändringar
i tryckfrihetsförordningen framlades, avvisade departementschefen
förbundets hemställan. Frågan upptogs härefter i motioner. I sitt utlåtande
i ärendet (nr 13) uttalade konstitutionsutskottet, att det var svårt att utan
en allsidig utredning taga ställning till frågan. Utskottet förutsatte, att
Kungl. Maj :t utan särskild framställning från riksdagens sida skulle med
uppmärksamhet följa domstolarnas praxis på området med särskilt beaktande
av den fria åsiktsbildningens krav.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 5

Utskottet har tagit del av den tidningsartikel, som avses i förevarande
ärende.

Olika meningar kan råda i frågan, om artikeln inneburit bx-ott mot trosfrid.
Departementschefen har vid sitt ställningstagande haft att iakttaga
stadgandet i 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och sålunda att vid tvekan
hellre fria än fälla. Till stöd för en återhållsam inställning har även
kunnat anföras utskottets ovan berörda uttalande vid 1964 års riksdag.

Med hänsyn till det anförda har utskottet funnit sig inte böra framställa
någon anmärkning i anledning av förevarande ärendes handläggning.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Dahlén,
Sörlin, Dahlberg och Risberg; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,
Wahlund, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin
i Jönköping, Larsson i Luttra, Keijer och Werner.

Reservation

av herrar Sveningsson, Risberg, Hamrin i Jönköping, Keijer och Werner,
vilka ansett, att utskottets yttrande efter strecket bort ha följande lydelse:

Den ifrågavarande tidningsartikeln återger ett avsnitt ur Salarnas bok,
vari kristendomens centralgestalt inplaceras i ett perverst sexuellt förhållande.
Artikeln måste främst med hänsyn till framställningens innehåll verka i
hög grad sårande för stora grupper av vårt folk. Tvekan kan inte råda om
att den innefattar brott mot trosfrid. Då gällande lagregler uppenbarligen
måste iakttagas, har utskottet funnit sig inte kunna underlåta att framställa
anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Herman Kling, i anledning av hans beslut att lämna ifrågavarande
artikel utan åtgärd.

2. Ifrågasatt underhandsdirektiv till statens hyresråd

(Inrikesdepartementet)

Under hösten 1964 remissbehandlades en inom inrikesdepartementet upprättad
promemoria, i vilken ifrågasattes, att till gällande bestämmelser om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete skulle göras ett tillägg av innebörd,
att rivning av bostadshus skulle göras beroende av arbetsmarknadsmyndigheternas
tillstånd. I promemorian framhölls vikten av att under rådande
bostadsbrist förhindra rivning av fastigheter, som med hänsyn till
kvalitet och allmän beskaffenhet fortfarande kan begagnas för bostadsändamål.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

I ett den 16 december 1964 dagtecknat remissvar anförde statens hyresråd,
att det torde finnas möjligheter att komma till rätta med problemet inom ramen
för gällande hyresregleringslagstiftning, samt att hyresrådet var berett
att utfärda anvisningar för hyresnämnderna av innebörd, att dessa vid prövning
av uppsägning, som grundades på förestående rivning av fastighet, förutom
annat även skulle beakta om godtagbara skäl förelåg för rivningen i
fråga.

I skrivelse från inrikesdepartementet den 30 december 1964 meddelades
hyresrådet, att departementschefen för sin del fann den av hyresrådet anvisade
utvägen att komma till rätta med förtida rivningar böra prövas framför
den som angetts i promemorian.

Hyresrådet är besvärsinstans i hyresregleringsmål och verkar i denna
egenskap som en domstol. Enligt sin instruktion har hyresrådet därutöver
att meddela föreskrifter om tillämpningen av hyresregleringslagen, i den
mån sådana inte utfärdas av Kungl. Maj :t.

Det av hyresrådet i detta fall föreslagna förfarandet grundade sig på sistnämnda
befogenhet.

Utskottet finner det ha varit naturligt — för att inte säga nödvändigt —- att
hyresrådet underrättades, huruvida dess förslag godtogs eller lagstiftning
skulle ske enligt promemorian.

Utskottet har sålunda inte funnit anledning till anmärkning jämlikt § 107
regeringsformen.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Carl Albert Anderson, Dahlberg*,
fröken Stenberg, herrar Karl Pettersson* och Sörenson; samt

från andra kammaren: herr Adamsson, fru Thunvall, herrar Johansson
i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Andersson i Biliingsfors, Keijer,
Wennerfors, Henrikson och Gustafsson i Stenkyrka.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herr Sveningsson, fröken Stenberg och herr Wennerfors, vilka ansett,
att utskottets yttrande efter strecket bort ha följande lydelse:

Den prövning av frågor om giltighet av uppsägning, som hyresnämnderna
och hyresrådet har att företaga, är en dömande verksamhet. Vid utövning av
nämnda verksamhet är berörda instanser helt att betrakta som förvaltningsdomstolar.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 7

I ett remissyttrande till chefen för inrikesdepartementet över en inom departementet
utarbetad promemoria rörande ändring av tillämpningen av lagen
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete har hyresrådet förklarat
sig berett att till hyresnämnderna utfärda anvisningar av innebörd, att
nämnderna vid prövning av giltigheten av uppsägning, som grundas på förestående
rivning av fastighet, även skall beakta, huruvida godtagbara skäl föreligger
för rivningen i fråga. Därefter har från hyresrådets kansli upplysts,
att eu förutsättning för att rådet skulle utfärda nämnda anvisningar vore, att
rådet fick besked om att den ifrågasatta utvidgningen av byggnadsregleringen
inte kom till stånd.

Det meddelande, som statsrådet och chefen för inrikesdepartementet i anledning
härav låtit lämna hyresrådet, att han för sin del fann den av hyresrådet
anvisade utvägen för att komma till rätta med förtida rivningar »böra
prövas» framför den som angetts i promemorian, måste anses innefatta direktiv
för hyresdomstolarnas lagtillämpning.

Av anförda skäl har utskottet funnit sig böra framställa anmärkning jämligt
§ 107 regeringsformen mot chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Rune Johansson.

3. Frigivandet av handlingarna i Wennerströmaffären

(Justitie- och inrikesdepartementen)

Den konstitutionella sidan av den s. k. Wennerströmaffären upptogs till
granskning av konstitutionsutskottet vid 1963 års riksdag. Granskningen
fortsattes och slutfördes av konstitutionsutskottet vid 1964 års riksdag.

Den 22 april 1964 beslutade chefen för justitiedepartementet, att juristkommissionens
den 20 samma månad avgivna utlåtande skulle offentliggöras
med undantag av vissa smärre delar.

Juristkommissionens förhörsprotokoll, vilka inom kommissionen i dess
helhet behandlats såsom ej offentliga handlingar, blev inom justitiedepartementet
i vissa delar sekretessbehandlade enligt 2 kap. 14 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen.

Förhörsprotokollen, i vad dessa inte omfattades av sekretesskyddet enligt
lagrummet, började den 27 maj 1964 frigivas för publicering. Frigivandet
skedde från justitiedepartementet. Något protokollfört eller eljest skriftligt
beslut därom har ej fattats.

Åklagarens förundersökningsprotokoll angående Wennerströms brottslighet
granskades inom inrikesdepartementet av tre särskilt förordnade personer
företrädande utrikes- och inrikesdepartementen samt försvarsstabens
underrättelseavdelning. Sedan granskning skett, förordnade chefen för inrikesdepartementet
enligt protokollförda beslut den 26 maj och den 28 december
1964 samt den 25 januari 1965, att delar av förundersökningsprotokollet

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

fick offentliggöras i den omfattning som framgick av bilagor till departementschef
sprotokollen.

Dechargedebatt i Wennerströmaffären hölls den 28 maj 1964.

Behandlingen i sekretesshänseende av materialet i Wennerströmaffären
har— med hänsyn främst till arten och räckvidden av Wennerströms brottsliga
verksamhet -— uppenbarligen krävt utomordentlig omsorg. Alt vissa
olägenheter kunde följa av offentliggörande av sådant material var att förutse.
Det stora allmänna intresset av insyn i denna rättsaffär gjorde det emellertid
i hög grad angeläget, att det undersökningsmaterial, som kunde offentliggöras
utan att säkerhetssynpunkterna åsidosattes, också snarast offentliggjordes.
Utskottet har därför funnit sig inte böra framställa någon anmärkning
i anledning av offentliggörandet eller sättet därför.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Carl Albert Anderson, Dahl,
Dahlén, Hernelius, Dahlberg och Karl Pettersson*; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson,
Magnusson i Tumhult, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan,
Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra, Keijer och Gustafsson i Stenkyrka.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herr Hernelius, fru Segerstedt Wiberg samt herrar Sveningsson, Dahlén
och Magnusson i Tumhult, vilka ansett, att utskottets yttrande efter strecket
bort ha följande lydelse:

Allmänhetens intresse av information om denna rättsaffär är givetvis
högst angeläget. Att publicering av utredningsmaterial kom till stånd var
därför i och för sig av stort värde. Omfattande delar av juristkommissionens
förhörsprotokoll och åklagarmyndighetens förundersökningsprotokoll frisläpptes
emellertid så sent före dechargedebatten i saken, att möjlighet saknades
såväl för riksdagens ledamöter som för allmänheten att dessförinnan
taga del av det framlagda materialet. Offentliggörande inom justitiedepartementet
av juristkommissionens förhörsprotokoll — vilket skedde i sådan
hast att formellt beslut om frigivande inte meddelades — var tydligen inte
grundat på sådant noggrant övervägande som saken fordrade.

Det sätt, på vilket publicering av -vissa avsnitt av förundersöknings- och
förhörsprotokollen skedde, samt formerna för publiceringen har gett möj -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

lighet till ej önskvärd insyn i säkerhetspolisens och försvarets verksamhet.
Offentliggörande av ett Wennerströms obestyrkta påstående, innefattande
en ytterst allvarlig beskyllning mot en då avliden person, har varit ägnat
att skada dennes rykte. Gentemot beskyllningen fanns ingen möjlighet till
gensaga.

Av anförda skäl har utskottet funnit sig böra framställa anmärkning jämlikt
§ 107 regeringsformen mot chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Herman Kling, samt chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Rune Johansson.

Utskottet har vid behandlingen av åtta ärenden funnit anledning till uttalanden
utan åberopande av § 107 regeringsformen.

Redogörelser för dessa ärenden lämnas under punkterna 4—11 nedan.

4. Äterkrav av medel som utlagts för svenskar i utlandet

(Utrikesdepartementet)

Utskottet har vid årets dechargearbete uppmärksammat frågan om återkrav
av medel, som utlagts för svenskar i utlandet, samt verkställt eu utredning
om de bestämmelser, som finns i ämnet, ävensom dessas bakgrund samt
tillämpning i praxis. En närmare redogörelse för denna utredning lämnas i
bilaga 2. Här må följande anföras.

Riksdagen lämnade år 1952 Kungl. Maj :t ett bemyndigande att efterge
återkrav av medel, som utgetts till nödställda svenska medborgare under
utlandsvistelse. Som riktpunkt angavs därvid, att sådan eftergift skulle ske
i fall, då krav på återbetalning av fattigvård inte skulle resas under i övrigt
liknande förhållanden. Ministern för utrikes ärendena svarar för att erforderliga
föreskrifter och anvisningar utfärdas i frågor, som rör bistånd till
svenska medborgare i utlandet.

Enligt den numera gällande 1956 års lag om socialhjälp är den offentligrättsliga
försörjningsplikten i princip inskränkt att gälla för makar inbördes
och för föräldrar i förhållande till barn under 16 år. Har socialhjälp lämnats
till person över 16 år, kan därför återkrav riktas endast mot honom
själv eller under vissa förutsättningar mot hans make. Hans föräldrar eller
andra anhöriga än maken kan inte krävas på återbetalning av sådan hjälp.

Nu gällande cirkulär om bistånd åt svenska medborgare, som råkat i nödställd
belägenhet under utlandsvistelse, föreskriver för vissa fall, att den nödställde
skall lämna referenser på personer, som kan tänkas vara villiga att
garantera återbetalning av utgivna belopp. Givna garantiförbindelser har i
pmxis begagnats för att återkräva lämnat bistånd, då den som mottagit det
själv saknat erforderliga medel. I de fall av sådana återkrav, som granskats

lf liihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. 2 avd. Nr 27

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

av utskottet, har förbindelsen utfärdats av person utanför den krets, som
enligt lagen om socialhjälp har offentligrättslig försörjningsplikt.

Gällande bestämmelser och tillämpad praxis på ifrågavarande område är
enligt utskottets mening inte helt tillfredsställande.

Som grundprincip bör gälla, att krav på återbetalning av medel, som utlagts
för den som råkat i nödsituation under utlandsvistelse, inte skall resas
mot andra anhöriga än dem, av vilka socialhjälp under motsvarande förhållanden
kunnat återkrävas. Denna mening överensstämmer med den som kom
till uttryck vid 1952 års riksdag.

Att som i praxis sker grunda återkrav på garantiförbindelse överensstämmer
mindre väl både med grunderna för riksdagens bemyndigande och med
de allmänna värderingar, som råder i samhället. Härutöver må framhållas,
att den, som anmodas garantera återbetalning av bistånd åt en i utlandet
nödställd anhörig, därigenom kan försättas i ett moraliskt tvångsläge, som
staten inte bör medverka till att skapa. Att utnyttjande av lämnad förbindelse
kan framstå som stötande framgår enligt utskottets mening av det i
bilaga 2 redovisade fallet, där statens fordran utkrävdes i rättegång mot en
brorsdotter till den som erhållit biståndet.

Vad sålunda uppmärksammats vid granskningen och sin uppfattning därom
har utskottet velat för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl Albert Anderson,
Dahl, Dahlberg, Sörenson och Risberg; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, von Friesen, Henningsson,
Wahlund, Magnusson i Tumhult, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan,
Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra och Andersson i Billingsfors.

5. Allmänna arvsfonden

(Finans- och socialdepartementen)

Utskottet har vid årets dechargearbete ägnat uppmärksamhet åt de under
granskningsåret inom social- och finansdepartementen handlagda ärendena
om allmänna arvsfonden. Därvid har särskilt undersökts Kungl. Maj :ts
praxis angående utdelning ur fonden ävensom rörande tillämpningen av
5 kap. 2 § ärvdabalken. En närmare redogörelse för denna utredning lämnas
i bilaga 3. Här må följande anföras.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Vid granskningen av praxis i utdelningsärendena har utskottet iakttagit,
att ändamålen för utdelningen kommit att begränsas — främst som en följd
av att det allmänna i allt större omfattning övertagit ansvaret för verksamhet,
för vilken utdelning ur fonden tidigare lämnats — och att tyngdpunkten
inom bidragsverksamheten nu ligger på inrättandet av ungdomslokaler.
En nyligen tillsatt utredning har till uppgift att ompröva de ändamål,
som arvsfonden skall tillgodose. Utskottet, som förväntar, att en
sådan översyn skall kunna öppna nya vägar för tillgodoseende av angelägna
behov på förevarande område, har funnit anledning saknas till erinran
mot Kungl. Maj :ts utdelningspraxis under granskningsåret.

Vad gäller de inom finansdepartementet enligt 5 kap. 2 § ärvdabalken
handlagda ärendena har utskottet funnit, att Kungl. Maj :t i ett ej obetydligt
antal fall meddelat beslut enligt ifrågavarande lagrum beträffande
muntliga uttalanden av skiftande slag, som gjorts av arvlåtare, och sålunda
godtagit dessa uttalanden som testamente.

Enligt utskottets mening står behandlingen av sådana uttalanden som
testamentariska åtminstone i flertalet av fallen inte i överensstämmelse
med den praxis, som följts inom rättstillämpningen och som kommit till
uttryck i högsta domstolens avgöranden. Utskottet vill inte ifrågasätta, att
de uttalanden eller övriga förordnanden som här avses inte skulle ha varit
uttryck för arvlåtarnas yttersta vilja, eller att eftergivande av arvsfondens
rätt till därmed avsedd egendom skulle ha varit olämpligt från synpunkten
av det ändamål arvlåtarna velat tillgodose. Emellertid har enligt utskottets
mening — eftersom den ifrågavarande egendomen måste anses ha tillfallit
fonden — prövning för eftergivande av arvsfondens rätt endast kunnat ske
jämlikt 5 kap. 3 § ärvdabalken.

För efterskänkande av det allmännas arv enligt sistnämnda lagrum
fordras riksdagens samtycke. Sådant innefattas i bemyndiganden, som
riksdagen under senare år lämnat Kungl. Maj :t. Dessa innehåller emellertid
en värdebegränsning. I de fall, då fråga om efterskänkande kunnat prövas
endast jämlikt 5 kap. 3 § ärvdabalken och egendomen haft högre värde
än de i aktuella bemyndiganden angivna, har sålunda för efterskänkande
krävts samtycke av riksdagen för varje särskilt fall.

Vad sålunda uppmärksammats vid granskningen och sin uppfattning
därom har utskottet — särskilt med hänsyn till att även förevarande frågor
torde kunna bliva föremål för uppmärksamhet av den pågående utredningen
om arvsfonden — velat för riksdagen

tillkännagiva.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl Albert Anderson,
Dahl, Dahlberg, Sörenson och Risberg; samt

6. Grundlagsenligheten av visst stadgande

(Finansdepartementet)

Från sistlidna årsskifte ersattes 1883 års förordning angående expeditionslösen
och 1914 års förordning angående stämpelavgiften med en stämpelskatteförordning,
utfärdad den 21 maj 1964 (nr 308), och en expeditionskungörelse,
utfärdad den 29 oktober 1964 (nr 618). Medan stämpelskatteförordningen
är en skatteförfattning, bär expeditionskungörelsen
karaktären av en Kungl. Maj:ts författning. Däri föreskrives om avgifter
för myndigheters expeditioner. Till grund för reformerna låg ett år 1961
avgivet utredningsbetänkande (SOU 1961:37). Förslag till stämpelskatteförordning
förelädes 1964 års riksdag genom proposition (nr 75), vari även
uppdrogs riktlinjerna för en reform med avseende på expeditionsavgifterna,
dock utan att författningsutkast bifogades, över propositionen avgavs utlåtande
av bevillningsutskottet (nr 42).

I 20 § expeditionskungörelsen intogs följande stadgande:

Myndighet är ej skyldig att tillhandahålla avskrift eller kopia av handling,
som är upprättad av annan myndighet, om ej särskilda skäl föreligga.

Stadgandet saknade motsvarighet i utredningsbetänkandet och antyddes
ej i propositionen till 1964 års riksdag.

Tryckfrihetsförordningen innehåller i 2 kap. 8 § som första punkt följande
stadgande:

Allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast
eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som för läsning eller
avskrivning på stället önskar taga del därav; han äge ock mot fastställd
avgift erhålla avskrift av handlingen.

I 9 § stadgas att framställning om allmän handlings utbekommande skall
göras hos och prövas av den myndighet, där handlingen finns.

Genom beslut den 23 innevarande april månad förordnade Kungl. Maj :t,
att 20 § expeditionskungörelsen skulle upphävas med verkan från och med
dagen efter den då författningen utkom av trycket, vilket skedde den 26
samma månad (nr 70).

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Det ursprungliga stadgandet i 20 § expeditionskungörelsen, enligt vilket
myndighet i visst fall inte skulle vara skyldig att tillhandahålla avskrift
eller kopia av handling om ej särskilda skäl förelåg, stred mot tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om rätt att erhålla avskrift av allmän handling.
Stadgandet har helt nyligen upphävts. Vid detta förhållande har utskottet
funnit sig kunna avstå från att framställa någon anmärkning.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning därom har utskottet velat
för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl Albert Anderson,
Dahl, Dahlberg, Sörenson och Risberg; samt

7. Registrering av partibeteckningar

(Inrikesdepartementet)

Under år 1964 inregistrerades tre nya partibeteckningar, nämligen Medborgerlig
samling, Kristen Demokratisk Samling och Mellanpartierna. I
anslutning härtill har utskottet vid årets dechargearbete verkställt utredning
om gällande bestämmelser i ämnet och deras bakgrund samt om
nämnda tre registreringsärenden. En närmare redogörelse för denna utredning
lämnas i bilaga 4. Här må följande anföras.

Registrering av partibeteckning må enligt 54 § vallagen beviljas förening
med politiskt syfte, som inte utgör underavdelning av sådan förening och
som har minst 1 000 vid andrakammarval röstberättigade medlemmar. Beslut
fattas av chefen för inrikesdepartementet i närvaro av tre av de avriksdagen
valda riksbanksfullmäktige och tre riksgäldsfullmäktige. Partibeteckning
skall avföras ur registret på ansökan endera av det parti, för
vilket registreringen skett, eller av annat parti, som visar att förstnämnda
parti antingen är upplöst eller vid två på varandra följande andrakammarval
inte i någon valkrets anmält kandidater jämlikt 56 § vallagen.

Inrikesdepartementets register över partibeteckningar innehåller för närvarande
15 registreringar. Av dessa har 6 sannolikt inte begagnats på lång
lid. Som nyss nämnts saknas rätt att ex officio avföra partibeteckningal
ur registret.

Om ärendet angående registreringen av Medborgerlig samling är att anteckna,
att de personer, vilkas namn åberopades, inte uppgav sig vara

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

medlemmar utan bara förklarade sig vara intresserade att stödja ansökan,
och att det också synes ha framgått av organisationens stadgar, att medlemmar
i vanlig mening saknades. Namnen företeddes inför notarius publicus,
tecknade egenhändigt eller genom ombud på listor, som blev sekretessbelagda
jämlikt 26 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar. Intyg från notarius publicus ingavs i ärendet.
Om ärendet angående Kristen Demokratisk Samling må på denna punkt
antecknas, att medlemsantalet styrktes genom maskinskrivna namnlistor.
Härtill må anmärkas, att det i förarbetena till gällande regler förutsatts,
att det föreskrivna medlemsantalet skulle kunna styrkas på olika sätt och
i uppenbara fall inte skulle behöva bevisas alls.

Det är enligt utskottets mening tydligt, att formella hinder kan anses ha
förelegat mot registreringen av partibeteckningen Medborgerlig samling.
Sålunda synes det i ärendet ha stått klart, att organisationen inte uppfyllde
vallagens krav på 1 000 medlemmar. Utskottet har emellertid inte kunnat
finna det rimligt att framställa anmärkning mot den beslutande departementschefen
för att denne inte på formella grunder avslog ansökan.

Ärendet ådagalägger emellertid enligt utskottets mening, att de gällande
bestämmelserna om registrering av partibeteckningar är i behov av översyn
på flera punkter. Detta synes gälla den fastställda beslutsordningen och preciseringen
av begreppet parti. Vidare kan det ifrågasättas, om inte rätt borde
föreligga för registreringsmyndigheten att ex officio avföra en partibeteckning
ur registret, då den uppenbarligen inte längre begagnas.. Också frågan
om formerna för styrkande av föreskriven väljaranslutning kan vara förtjänt
att övervägas.

Utskottet har sålunda kommit till uppfattningen, att de granskade registreringsärendena
inte bör föranleda någon anmärkning, men att gällande
lagregler bör överses. Utskottet, som har initiativrätt i frågor rörande vallagen,
har för avsikt att vid senare tillfälle upptaga de berörda spörsmålen
till närmare övervägande.

Vad sålunda uppmärksammats vid granskningen och sin uppfattning
därom har utskottet velat för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl Albert Anderson,
Dahl, Dahlberg, Sörenson och Risberg; samt

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

8. Bestämmelserna om krigsmaterielexport

(Handelsdepartementet)

Enligt kungörelse den 25 november 1949 (nr 614) fordras tillstånd för utförsel
ur riket av krigsmateriel. Av en till kungörelsen fogad förteckning
framgår, vilka varor som betecknas som krigsmateriel. I förteckningen har
smärre ändringar gjorts åren 1950, 1961, 1964 och 1965. Varuslagen anges
nu under 32 punkter uppdelade i fyra avdelningar, nämligen vapen, materiel
för eldledning och signalering m. m., ammunitionsmateriel samt övrig
krigsmateriel.

Exportlicens för krigsmateriel meddelas av Kungl. Maj :t, då utförsel skall
ske i större omfattning eller ärendet eljest är av större vikt, och i andra
fall av chefen för handelsdepartementet.

Utskottet har under en följd av år granskat den av Kungl. Maj :t och vederbörande
statsråd medgivna exporten av krigsmateriel. Sådan granskning
har skett även detta år.

Det har av utskottet uppmärksammats, att förteckningen över krigsmateriel
inte i alla avseenden är otvetydig. Detta förhållande har försvårat
utskottets granskning. Det har också iakttagits, att förteckningen trots gjorda
ändringar inte i allt motsvarar det aktuella läget.

Ehuru det uppenbarligen måste vara förknippat med svårigheter att närmare
precisera varuslagen i en förteckning av förevarande art, vill utskottet
dock med hänsyn till vikten av klara bestämmelser på detta område ifrågasätta,
om inte tiden nu är mogen för en allmän översyn av förteckningen.

Vad sålunda uppmärksammats vid granskningen och sin uppfattning
därom har utskottet velat för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl Albert Anderson,
Dahl, Dahlberg, Sörenson och Risberg; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, von Friesen, Wahlund, Magnusson
i Tumhult, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin i
Jönköping, Larsson i Luttra, Andersson i Billingsfors och Henrikson.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

9. Vissa frågor rörande kommunblocksindelningen

(Inrikesdepartementet)

Genom lag den 23 februari 1962 infördes i lagen den 13 juni 1919 om
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning en ny paragraf, betecknad
2 a §. Enligt denna skulle för varje län finnas en av Konungen fastställd
plan, som utvisade den med hänsyn till befolkningsförhållandena och den
ekonomiska utvecklingen ävensom de kommunala förvaltningsuppgifternas
omfattning och beskaffenhet samt förhållandena i övrigt lämpligaste indelningen
av länet i kommuner. För detta ändamål föreskrevs vidare, att förslag
till sådan plan eller ändring därav skulle upprättas av länsstyrelsen
efter samråd med företrädare för kommunerna och de av kommunindelningsfrågor
särskilt berörda myndigheterna i länet samt att länsstyrelsen
skulle bereda kommunerna och landstingets förvaltningsutskott tillfälle
all inom tre månader inkomma med yttrande över förslaget och efter utgången
av denna frist översända förslaget jämte övriga handlingar i ärendet
till Konungen.

Utskottet har granskat Kungl. Maj :ts beslut under år 1964 rörande koinmunblocksbildningar
och uppmärksammat, att Kungl. Maj :t i vissa fall
frångått de planförslag, som framförts av länsstyrelserna i samråd med
kommunerna. I bilaga 5 redovisas de kommunblocksbildningar, som är av
intresse från angivna synpunkt.

Kommunblocksbildningen är av synnerlig betydelse för kommunerna,
då den en gång genomförd starkt binder dem vid prövningen av kommande
kommunsammanslagningar.

Det är därför angeläget, att kommunernas synpunkter blir prövade och
i möjligaste mån beaktade, innan beslut om kommunblocksbildning genomföres.

Visserligen har kommunerna beretts tillfälle att yttra sig, innan länsstyrelsernas
förslag framlagts. Emellertid innebär Kungl. Maj :ts beslut i
vissa fall lösningar, vilka inte varit aktuella under den förberedande behandlingen.

I många fall har helt visst kommunernas synpunkter på nya lösningar
under hand framförts till Kungl. Maj:t. Det finns dock enligt vad utskottet
har sig bekant också fall, där förslag ändrats på ett genomgripande sätt
utan att kommunen informerats om att någon ändring varit ifrågasatt.

Som det är uppenbart, att alla önskemål inte kunnat bliva tillgodosedda
vid ett avgörande av detta slag, och det ändock är kommunerna själva som
avgör om de vill medverka till samarbete inom kommunblocken, har utskottet
ej funnit skäl till anmärkning mot handläggningen av dessa ärenden.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 17

Vad som uppmärksammats vid granskningen har utskottet dock velat för
riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl Albert Anderson,
Dahl, Dahlberg, Sörenson och Risberg; samt

Reservation

av herrar Georg Pettersson, Erik Olsson, Carl Albert Anderson, Dahl,
Dahlberg, Adamsson, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Andersson
i Billingsfors och Henrikson, vilka ansett, att den verkställda utredningen
inte gett anledning till något utskottets uttalande.

10. Beredningen av ärende om gåva till Marocko

(Utrikesdepartementet)

Kungl. Maj :t beslöt den 30 december 1964, att till Marocko skulle som
gåva överlämnas viss medicinsk utrustning till en kostnad av högst 200 000
kronor, att bestridas av reservationsanslaget III C 13 Humanitärt bistånd. Åt
nämnden för internationellt bistånd uppdrogs att närmare utreda, vilken
utrustning som var mest ändamålsenlig, samt att ombesörja utrustningens
anskaffning och slutliga överlämnande till de marockanska myndigheterna.
Beslutet fattades inför statsministerns förestående officiella besök i Marocko.

Enligt uttalanden av föredragande departementschefen i statsverkspropositionen
till 1964 års riksdag var det nämnda reservationsanslaget avsett
att tagas i anspråk främst för katastrofhjälp men även för andra insatser
av rent humanitär art.

I 2 § i Kungl. Maj:ts instruktion den 13 augusti 1964 för nämnden för internationellt
bistånd (SFS 808/1964) stadgas, att nämnden är centralt organ
för frågor, som rör Sveriges offentliga tekniska bistånd till underutvecklade
länder och områden, i den mån sådana frågor ej ankommer på annan
myndighet. Det åligger enligt 3 § nämnden särskilt att följa utvecklingen
såväl inom de underutvecklade länderna och områdena, i den utsträckning
det fordras för nämndens verksamhet, som på biståndsverksamhetens om -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

råde i Sverige och utlandet samt samla, ordna och tillhandahålla uppgifter
härom, att utarbeta och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag och långtidsplaner
jämte kostnadsberäkningar för den svenska bilaterala tekniska
biståndsverksamheten, att handha den löpande administrationen av den del
av Sveriges bilaterala tekniska biståndsverksamhet, för vilken nämnden
direkt ansvarar, och i samband därmed anskaffa nödvändig utrustning.

Utskottet, som vid sin dechargegranskning brukat särskilt uppmärksamma
i vad mån regeringsärendena före deras avgörande blir vederbörligen
beredda, har fäst sig vid ifrågavarande ärende från denna synpunkt. Sålunda
inhämtade Kungl. Maj :t inte yttrande från nämnden för internationellt
bistånd, innan gåvobeslutet fattades.

Den beslutade gåvan måste med hänsyn till dess storlek vara att betrakta
som ett led i den hjälpverksamhet till utvecklingsländerna, för vilken
nämnden för internationellt bistånd är centralt organ. Vid sådant förhållande
hade nämnden bort beredas tillfälle till yttrande, innan beslutet om
gåvan fattades.

Vad sålunda uppmärksammats vid granskningen och sin uppfattning
därom vill utskottet — som finner anledning att ånyo understryka vikten
av att regeringsärendena noga bereds — för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl Albert Anderson,
Dahl, Dahlberg, Sörenson och Risberg; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, von Friesen, Henningsson,
Wahlund, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping,
Andersson i Billingsfors, Wennerfors och Gustafsson i Stenkyrka.

Reservation

av herrar Georg Pettersson, Erik Olsson, Carl Albert Anderson, Dahl,
Dahlberg, Adamsson, Henningsson, fru Thunvall samt herrar Johansson i
Trollhättan och Andersson i Billingsfors, vilka ansett, att utskottets yttrande
efter strecket bort ha följande lydelse:

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

lunda inhämtade Kungl. Maj :t inte yttrande från nämnden för internationellt
bistånd, innan gåvobeslutet fattades. Med hänsyn till att de medel,
som skulle disponeras för ändamålet, stod till Kungl. Maj :ts egen disposition
och att beslutet innebar, att ett visst belopp av dessa medel ställdes
till nämndens förfogande med uppdrag för denna att själv bestämma om
den närmare användningen, har utskottet inte funnit anledning till erinran
mot att nämnden inte hördes i ärendet redan före Kungl. Maj :ts beslut.

11. Beslut om abolition

(Justitiedepartementet)

Genom beslut den 26 februari 1965 förordnade Kungl. Maj:t, att personer,
vilka före den dagen förövat eller medvexkat till straffbelagda gärningar genom
att havandeskap avbrutits utom riket, skulle vara fria från åtal för dessa
gärningar. Med hänsyn till att beslut av liknande karaktär är utomordentligt
sällsynta har utskottet funnit sig böra uppmärksamma ifrågavarande
ärende vid sitt dechargearbete. Utskottet har verkställt utredning om den
rättsliga grunden för beslutet med hänsyn till lagstiftning, doktrin och praxis
samt om det aktuella ärendet. En närmare redogörelse för denna utredning
lämnas i bilaga 6. Här må följande anföras.

Rättsgrunden för beslutet i fråga är att söka i Konungens rätt enligt § 26
regeringsformen »att i brottmål göra nåd». Med nåd brukar avses att mildra
eller efterge ådömt straff. Stadgandet avser uppenbarligen närmast benådning
av viss bestämd person men har allmänt ansetts inrymma även rätt att
ge amnesti, varmed avses benådning av en vidare personkrets. Huruvida
stadgandet också kan anses ge Konungen rätt att besluta abolition, varmed
avses eftergift av straff redan innan dom föreligger, har varit föremål för betydande
tvekan och olika meningar inom rättslitteraturen. I praxis har emellertid
abolition ansetts möjlig men har bara getts i några få fall och aldrig
individuellt. I modern tid har endast tre fall förekommit, nämligen år 1938
då en generell abolition beslöts för personer som lagstridigt deltagit i det
spanska inbördeskriget, och år 1954 då en kollektiv abolition beslöts för en
under säregna omständigheter av en vid personkrets begången brottslighet,
samt genom det nu ifrågavarande beslutet, vilket innebar en generell abolition.
Bilaga 6 innehåller bl. a. redogörelser för dessa tre fall. Beslutet år 1938
granskades av konstitutionsutskottet vid påföljande års dechargearbete. Mot
beslutets laglighet i och för sig riktades inte någon anmärkning.

Det aktuella beslutet tillkom, sedan förundersökning inletts rörande illegala
aborter, som svenska kvinnor undergått i Polen. I två skrivelser den 24
februari ansöktes om abolition. över dessa yttrade sig riksåklagaren påföljande
dag, varefter Kungl. Maj:ts beslut fattades nästföljande dag. Genom
detsamma befriades från åtal dels eu person som uppgett sig ha förmedlat

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

aborter hos läkare i Polen, dels ett okänt antal kvinnor som låtit avbryta havandeskap
i Polen, och dels personer som, utan samband med de händelser
vilka föranledde Kungl. Maj :ts beslut, förövat eller medverkat till illegal
abort på utrikes ort före beslutsdagen. Beslutet innebar vidare, att vederbörande
åklagare nedlade inledd förundersökning mot en person, som tillställt
vissa kvinnor skrivelser, vari han utbjudit resor till Polen med fri abort ingående
i resans pris samt erbjudit ersättning med 150 kronor för förmedling
av andra deltagare i dylika resor. I beslutet om förundersökningens
nedläggande anfördes: »Den hittills gjorda utredningen giver ej vid handen
att (N. N.) gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. Med hänsyn till regeringens
beslut den 26 februari 1965 om abolition för dem, som fram till
den dagen utrikes olovligen företagit abort eller medverkat härtill, skall vidare
utredning i saken ej företagas.»

Med hänsyn till 1938 och 1954 års beslut och utskottets ställningstagande
till det förstnämnda i 1939 års dechargememorial har utskottet funnit sig
inte böra ifrågasätta abolitionsinstitutets grundlagsenlighet i och för sig.

Uppenbart är emellertid, att abolition inte bör beslutas annat än i alldeles
exceptionella fall. Vid prövningen av förevarande ärende från denna synpunkt
har utskottet funnit sig inte ha anledning att framställa anmärkning
mot att abolition beslöts beträffande de berörda kvinnorna, även om dessa
enligt gällande rätt kunnat på annat sätt undgå påföljd.

Beträffande abolitionsbeslutets utsträckande till att även gälla förmedlare
av abort gör sig andra synpunkter gällande. Av de i ärendet inblandade förmedlarna
bör särskild uppmärksamhet fästas vid den person, som i brev utbjöd
abortresor och utfäste ersättning till den som anvisade deltagare i resorna.
Vederbörande drev sina försök att affärsmässigt utnyttja tänkt abortklientel
så långt, att han sökte få in annons om sin verksamhet i en dagstidning.
Utformningen av Kungl. Maj :ts beslut om abolition medförde, att
den av åklagaren inledda förundersökningen mot denne person måste nedläggas.
Detta kan av allmänheten uppfattas som om affärsmässig förmedling
av aborter skulle kunna försiggå utan efterspel, även om detta självfallet
inte avsetts. Det fattade beslutets omfattning framstår som stötande
för rättsmedvetandet.

Det är tydligt, att ett ärende av förevarande beskaffenhet, särskilt med
hänsyn till abolitionsinstitutets extraordinära karaktär, påkallade noggrann
och grundlig beredning. Den utomordentliga brådska, varmed ärendet handlades,
framstår därför som högst anmärkningsvärd. Man kan inte frigöra sig
från intrycket, att de brister, varmed Kungl. Maj :ts beslut enligt utskottets
mening är behäftat, kan ha berott på bristande omsorg vid ärendets beredning.

Utskottet vill slutligen anteckna, att det kan ifrågasättas om inte aboli -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

tionsinstitutet lika väl som nådeinstitutet borde med hänsyn till de konstitutionella
aspekter, som därtill anknyter, regleras i grundlag. Det bör därför
enligt utskottets mening omfattas av övervägandena i författningsfrågan,
något som också framhållits i remissyttranden över författningsutredningens
betänkande.

Vad sålunda uppmärksammats vid granskningen och sin uppfattning därom
har utskottet velat för riksdagen

tillkännagiva.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Dahl,
Dahlén, Hernelius och Dahlberg; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von
Friesen, Henningsson, Wahlund, fru Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan,
Hamrin i Jönköping, Larsson i Luttra och Werner.

Reservation

av herrar Georg Pettersson, Damström, Erik Olsson, Dahl, Dahlberg,
Adamsson, Nilsson i Östersund, Henningsson, fru Thunvall och herr Johansson
i Trollhättan, vilka ansett, att utskottets yttrande efter strecket bort ha
följande lydelse:

Med hänsyn till 1938 och 1954 års beslut och utskottets ställningstagande
till det förstnämnda i 1939 års dechargememorial har utskottet funnit sig inte
kunna ifrågasätta grundlagsenligheten av det nu ifrågavarande abolitionsbeslutet.

Uppenbart är emellertid, att abolition inte bör beslutas annat än i alldeles
exceptionella fall. Vid prövningen av förevarande ärende från denna synpunkt
har utskottet funnit sig inte kunna framställa någon anmärkning mot
att abolition beslöts i detta fall. Härvid har utskottet tagit hänsyn särskilt till
den rättsvillfarelse, som tydligen förelåg hos de berörda kvinnorna.

Det är tydligt, att ett ärende av förevarande beskaffenhet, särskilt med
hänsyn till abolitionsinstitutets extraordinära karaktär, påkallar en noggrann
och grundlig beredning. Med hänsyn till att avsikten med beslutet var
att förekomma, att de berörda personerna blev utsatta för fortsatt lidande,
talade starka skäl för ett snabbt avgörande. Utskottet har därför inte funnit
fog för erinran mot sättet för ärendets handläggning.

Utskottet vill slutligen anteckna, att det kan ifrågasättas om inte abolitionsinstitutet
lika väl som nådeinstitutet borde med hänsyn till de konstitutionella
aspekter, som därtill anknyter, regleras i grundlag. Det bör därför
enligt utskottets mening omfattas av övervägandena i författningsfrågan,
något som också framhållits i remissyttranden över författningsutredningens
betänkande.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Vad sålunda uppmärksammats vid granskningen och sin uppfattning därom
har utskottet velat för riksdagen tillkännagiva.

Utskottet har funnit anledning att för riksdagen redovisa tre ärenden, vilka
varit föremål för granskning men inte föranlett något utskottets uttalande.

I ett av dessa ärenden har inom utskottet framställts yrkande om visst uttalande
utan åberopande av § 107 regeringsformen, vilket avslagits. En redogörelse
för detta ärende lämnas under punkten 12.

I de återstående båda ärendena har av utskottet verkställts omfattande
utredningar som synts förtjänta att framläggas för riksdagen, oaktat de inte
gett anledning till några yrkanden inom utskottet. Redogörelser för dessa
ärenden lämnas under punkterna 13 och 14.

12. Statssekreterarnas bisysslor

Utskottet har vid sitt dechargearbete ofta brukat uppmärksamma frågor
rörande statstjänstemäns bisysslor. Vid 1964 års riksdag upptogs sålunda
landshövdingarnas extrauppdrag till utredning, som föranledde utskottet
att göra visst uttalande. Vid årets dechargearbete har utskottet verkställt en
undersökning rörande statssekreterarnas bisysslor. Vad därigenom framkommit
föranleder emellertid inte något utskottets uttalande.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström*, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Dahl,
Dahlén*, Sörlin* och fröken Stenberg; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, von Friesen, Wahlund, fru
Thunvall, herrar Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping, Larsson i
Luttra, Andersson i Billingsfors, Wennerfors och Henrikson.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herr Sveningsson, fru Segerstedt Wiberg, herr Dahlén, fröken Stenberg
samt herrar von Friesen, Hamrin i Jönköping och IVennerfors, vilka ansett,
att utskottet bort utan åberopande av § 107 regeringsformen göra följande
uttalande:

Den utredning, som utskottet verkställt rörande statssekreterarnas bisyss -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

lor, har gett vid handen, att flera av dessa ämbetsmän vid sidan av sina
tjänster innehar ett flertal uppdrag, vilka måste antagas menligt återverka
på deras effektivitet som respektive departements ledande befattningshavare.
Det olämpliga häri har i flera sammanhang blivit klarlagt. Sålunda har
till årets riksdag framlagts proposition med förslag rörande en genomgripande
omorganisation av departementen, varvid bl. a. understrukits dessas
betungande arbetsbörda, svårigheter med planering och samordning samt
brist på personal. Vidare har riksdagen under flera år, och alldeles särskilt
under innevarande riksdag, kunnat konstatera, att propositionerna anländer
för sent. Dessa förhållanden ådagalägger enligt utskottets mening klart det
angelägna i att statssekreterarna koncentrerar sig på sina uppgifter som
departementens ledande ämbetsmän. Ansvaret för att så sker åvilar statsråden.

Vad sålunda uppmärksammats vid granskningen och sin uppfattning
därom har utskottet velat för riksdagen tillkännagiva.

13. Nådepraxis

(J ustitiedepartementet)

Utskottet har vid sitt dechargearbete flera gånger granskat Kungl. Maj :ts
praxis i nådeärenden. De senaste mera allmänt inriktade undersökningarna
gjordes åren 1955 och 1957. Särskilda undersökningar rörande fall, där
Kungl. Maj :t gett nåd åt personer, som dömts för onykterhet vid förande av
motorfordon, företogs åren 1955 och 1956 och föranledde då anmärkningsyrkanden
och reservationer till dechargememorialen beträffande några sådana
fall. År 1957 ägnade utskottet särskild uppmärksamhet åt nådeärenden avseende
bötesförvandlingsstraff.

En undersökning rörande nådeinstitutet företogs även av sammansatt
konstitutions- och första lagutskott i anledning av motioner vid 1955 års
riksdag.

Utskottet har vid årets dechargearbete ånyo granskat Kungl. Maj :ts praxis
i nådeärenden. En närmare redogörelse för denna utredning lämnas i bilaga
7.

Utskottet har företrädesvis ägnat sin uppmärksamhet åt ärenden rörande
straff för onykterhet vid förande av motorfordon samt bötesförvandlingsstraff.
Vidare har utskottet — mot bakgrunden av de önskemål i fråga om
ärendens beredning, varåt utskottet tidigare gett uttryck — särskilt uppmärksammat
sådana fall, där Kungl. Maj :t låtit införskaffa ny utredning,
sedan högsta domstolen avgett yttrande. De fall, vari Kungl. Maj:ts beslut
avvikit från högsta domstolens yttrande, har likaså varit föremål för särskild
granskning.

Den sålunda genomförda undersökningen har, som ovan nämnts, inte föranlett
några yrkanden inom utskottet.

24 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1965

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl Albert Anderson,
Dahl, Dahlberg, fröken Stenberg och herr Sörenson; samt

14. Tillämpningen av jordförvärvslagarna

(Justitie- och jordbruksdepartementen)

Under dechargearbetet vid 1957 års riksdag genomförde utskottet en undersökning
rörande Kungl. Maj :ts praxis vid tillämpningen av 1955 års lag
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).
Undersökningen föranledde inte något uttalande från utskottets sida.
Beträffande några fall, där Kungl. Maj :ts avslagit ansökan om förvärvstillstånd,
framställdes emellertid anmärkningsyrkande, som av utskottet avslogs
och föranledde reservation till dechargememorialet.

Utskottet har vid årets dechargearbete ånyo granskat tillämpningen hos
Kungl. Maj:t av nämnda lag. Därvid har undersökningen utsträckts till att
avse även tillämpningen av 1916 års lag angående vissa inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom in. m. och 1925 års lag angående förbud i
vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Medan
ärenden enligt 1925 och 1955 års lagar handläggs inom jordbruksdepartementet,
bereds de enligt 1916 års lag inom justitiedepartementet.

En närmare redogörelse för den utförda undersökningen lämnas i bilaga

8. Därav framgår, att 1955 års lag tillämpats restriktivt, medan 1916 och
1925 års lagar erhållit en generös tillämpning, allt sett mot bakgrunden av
lagarnas förarbeten.

Den sålunda genomförda undersökningen har, som ovan nämnts, inte
föranlett några yrkanden inom utskottet.

Närvarande:

Stockholm den 29 april 1965

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år i965 25

Närvarande

vid behandlingen av memorialet i de delar som ej omfattas av de särskilda

närvaroförteckningarna:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson, Torsten Andersson,
Damström, fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Erik Olsson, Carl
Albert Anderson, Dahl, Hernelius och Sörenson; samt

från andra kammaren: herrar Adamsson, Nilsson i Östersund, von
Friesen, Henningsson, Wahlund, Magnusson i Tumhult, fru Thunvall, herrar
Johansson i Trollhättan, Hamrin i Jönköping och Larsson i Luttra.

■ v7

.eif v

! ..{i;.

■ . / '' '' . *

i! ’

1. tU ''.Ui i-l \ ■■.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Bilaga 1

Tider för statsrådsprotokollens ankomst till konstitutionsutskottet år 1965

Utskottet expedierade den li januari sedvanlig skrivelse med begäran
att utfå protokollen. Ankomsttiderna framgår av nedanstående tabell. Till
uppgifterna för justitiedepartementet bör antecknas, att de särskilda protokollen
i »justitieärenden» mottogs den 16 januari.

Departement	Ankomst-	2-års protokoll		50-års protokoll
	dag 1965
	Bundna	Obundna	Bundna	Obundna

Justitie	26/1	17/1—28/2	6/3—29/5	_	Samtliga
	9/2		4/6—26/8
	18/2		3/9—29/10
	1/3		13/11, 27/11, 18/12
	4/3		6/11, 20/11, 4/12, 4/1 65
	5/3		11/12, 30/12
Utrikes	1/2	17/1—26/8		Samtliga
	1/3		9/9—4/12
	8/3		11/12—4/1 65
Försvar	28/1	17/1—29/4			Samtliga
	29/1	6/5—29/5 9/7—27/7
	4/2	4/6—29/6 6/8—26/8 9/9—24/9 2/10—29/10
	17/2		6/11—4/1 65 utom 30/12
	23/2		30/12
Social	18/1	17/1—26/8	9/9—20/11	—	—
	9/2		27/11, 4/12, 11/12 4/1 65
	17/2		18/12
	1/3		30 12
Kommuni-	18/1	17/1—29/6
kation	26/1	9/7—24/9			Samtliga
	4/2		2/10—4/1
Finans	19/1	17/1—24/9	2/10—13/11, 4/12		17/1—24/9
	12/2		20/11, 27/11, 11/12,		30/12
	19/2		30/12, 4/1 65 18/12
Fcklesiastik	15/1	17/1—26/8	9/9—4/12	—	—
	21/1		11/12
	9/2		18/12, 30/12, 4/1 65

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Departement	Ankomst-dag 1965	2-års protokoll	50-års protokoll
	Bundna	Obundna	Bundna	Obundna

Jordbruk	18/1	17/1—27/7	6/8—4/12		Samtliga
	27,1		11/12—4/1 65
Handels	26/1	17/1—24/9	2/10—20/11, 4/12		Samtliga
	16/2		27/11, 11/12
	1/3		30/12, 4/1 65
	8/3		18/12
Inrikes	19/1	17/1—28/2	6/3—29/4		17/1—29/10
		6/5—26/8	9/9—29/10
	13/2		6/11—18/12
	18/2		4/1 65		6/11—18/12
	26/2		30/12		30/12
Civil	18/1	17/1—29/6	9/7—13/11	—	—
	25/1		20/11—4''! 65

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Bilaga 2

PM rörande utrikesdepartementets praxis i fråga om återkrav av medel,
som utlagts för svenska medborgare under utlandsvistelse

Bestämmelser om bistånd och villkoren därför

I 56 § Kungl. Maj:ts förordning den 3 februari 1928 angående beskickningar
och konsulat (F.B.K.) stadgas: Har---svensk medborgare

---- råkat i nödställd belägenhet, må konsul, om synnerliga skäl därtill

finnas och bistånd icke kan erhållas av ortens myndigheter, lämna^ honom
försträckning för avhjälpande av de mest trängande behoven. — Under enahanda
villkor må konsul för begravning av svensk medborgare —--för skjuta

nödiga medel i den mån den avlidnes efterlämnade tillgångar icke
härtill förslå.

Enligt 1 § F.B.K. utövas högsta ledningen av beskickningar och konsulat
genom ministern för utrikesärenden som meddelar för tjänsteutövningen
vid desamma erforderliga föreskrifter och anvisningar. Med stöd av denna
bestämmelse har den 15 februari 1928 utfärdats allmän instruktion for
beskickningar och konsulat (I.B.K.).

De stadganden i instruktionen som är av intresse i förevarande sammanhang
innefattas i dess 56 §. Inledningsvis framhalles där, att det bör betraktas
som eu allmän internationell sedvänja, alt ett lands myndigheter lämnar
å dess område vistande utlänningar, som befinner sig i nödställd belägenhet,
erforderlig sjuk- och fattigvård ävensom ombesörjer begravning av utlänning,
som icke efterlämnar härför erforderliga medel.

De övriga bestämmelserna i 56 § I.B.K. angående bistånd åt nodstallaa
svenskar i utlandet synes — ehuru icke formellt upphävda vara föråldrade
och torde genom att ersättas av efter hand utfärdade cirkulär
närmast kunna anses ha blivit obsoleta.

Nu gällande cirkulär är utfärdat den 16 januari 1964 och ställt till »samtliga
lönade utlandsmyndigheter och olönade konsulat med lönad tjänste 111

^cirkuläret förklaras, att de regler det innehåller skall gälla till komplettering
av 56 § I.B.K. i fråga om ekonomiskt bistånd åt personer, som råkat
i nödställd belägenhet under vistelse utom riket och anhåller om bistånd
av svensk utlandsmyndighet. Bestämmelserna äger icke tillämpning
beträffande sjöfolk för vilka gäller särskilda regler om bistånd.

Med uteslutning av vad som i förevarande sammanhang saknar betydelse
innehåller cirkuläret följande:

A. Bistånd i allmänhet

Ekonomiskt bistånd må lämnas till svensk medborgare, som förklarai

sic vara i nödställd belägenhet. ..

Biståndets primära syfte är att utgöra hjälp till självhjälp. Den nödställde
bör därför i första hand hänvisas till alt själv med post, telefon

30 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

eller telegram från Sverige anskaffa medel för att kunna återvända till sin
hemort i Sverige eller för att reglera hotell-, restaurang- eller andra skulder,
som han åsamkat sig på platsen.

Utan departementets bemyndigande må ekonomiskt bistånd lämnas intill
ett belopp av högst 250 kronor för varje nödställd person, under förutsättning
att den nödställde icke tidigare missbrukat rätten till sådant bistånd.

Bistånd med högre belopp än 250 kronor må lämnas utan departementets
bemyndigande blott då framställningen avser högst 1 000 kronor och säkerhet
ställes för återbetalning av det försträckta beloppet. Såsom exempel på
godtagbar säkerhet må nämnas:

a) bankbok med en på utrikesdepartementet ställd fullmakt att därå uttaga
erforderlig ersättning;

b) av den nödställde utställd check betalbar i Sverige;

c) fullmakt för utrikesdepartementet att förfoga över på heder och samvete
uppgivna tillgångar, vilka äro realiserbara i Sverige.

Avser biståndet högre belopp än 250 kronor utan att säkerhet av här antydd
beskaffenhet kan ställas, eller avser behovet ett belopp överstigande
1000 kronor, skall biståndsframställningen omedelbart liänskjutas till utrikesdepartementet.
Därvid skall sökanden uppgiva namn på sådana personer
(referenser) i Sverige, vilka kunna tänkas vara villiga att garantera återbetalning
(genom borgensförbindelse såsom för egen skuld, s. k. proprieborgen)
eller att till departementet inbetala det av den nödställde önskade beloppet.

Skulle referensen icke vilja avgiva återbetalningsgaranti, lämnar utrikesdepartementet
försträckningsbemyndigande blott för så stort belopp, som
bedömes oundgängligen nödvändigt för något eller några av nedan angivna
ändamål, nämligen:

1. resa på billigaste sätt med avseende å färdmedel och resklass till närmaste
svenska gränsort; färdbiljetten, på vilken bör stämplas att den icke
kan överlåtas eller avyttras, bör inköpas av utlandsmyndigheten;

2. inköp av drivmedel till en kvantitet, som räcker för resa med egen bil
till närmaste svenska gränsort;

3. kosthåll under den erforderliga restiden;

4. mindre kostnad för nödvändig bilreparation.

Avser framställningen bistånd för reglering av hotell- och restaurangräkningar,
skall utlandsmyndigheten lämna departementet redogörelse för
hur de ifrågavarande kostnaderna uppkommit.

Under hänvisning till det sagda framhålles särskilt att ekonomiskt bistånd
— oavsett beloppets storlek — under inga omständigheter får lämnas
annat än efter biståndsansökan jämte återbetalningsförbindelse enligt fastställt
formulär. Därvid skall det försträckta beloppet angivas i återbetalningsförbindelsen
eller å ett av den nödställde undertecknat särskilt mottagningskvitto.

15. Kostnader för läkar- och sjukhusvård

Tillhör biståndssökande, för vilken behov av läkar- och sjukhusvård uppkommit
under vistelse utom riket, svensk allmän försäkringskassa, skall
utlandsmyndigheten, när vårdbehovet anmälts eller eljest blivit bekant, till
departementet snarast på föreskrivet sätt insända sjukanmälan och övriga
enligt sjukförsäkringslagen erforderliga handlingar.

Skulle vårdanstalt eller läkare för den vårdbehövandes omhändertagande
kräva en av utlandsmyndighet avgiven förhandsutfästelse att betala vård -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

kostnaderna, äger utlandsmyndigheten mot av den vårdbehövande undertecknad
biståndsansökan med återbetalningsförbindelse lämna sådan betalningsgaranti
utan departementets särskilda bemyndigande i en utsträckning,
som med hänsyn till av läkare på platsen avgivet utlåtande om sjukdomens
eller olycksfallets art ävensom till vårdförhållandena på orten
må befinnas rimlig. Därvid bör utlandsmyndigheten tillse, att i första
hand statliga eller kommunala vårdanstalter anlitas, motsvarande poliklinik
eller allmän avdelning på svenskt sjukhus.

Skulle den vårdbehövande sakna möjlighet att av egna medel bestrida
vårdkostnaderna, äger utlandsmyndigheten ulan utrikesdepartementets
bemyndigande försträcka erforderligt belopp mot biståndsansökan jämte
återbetalningsförbindelse. Utan bemyndigande må försträckning i sådant
fall lämnas blott under förutsättning att sjukanmälan gjorts inom föreskriven
tid och kostnaderna anses såsom skäliga med hänsyn till vårdbehovet.

C. Hemtransport av sinnessjuk

Härvid gäller i tillämpliga delar vad nyss sagts under A. Särskilt bör
beaktas önskvärdheten av att utrikesdepartementet erhåller läkarutlåtande
med uppgift, om patientens tillstånd påkallar eskort av vårdare eller
särskilt omhändertagande vid ankomsten till Sverige. Utförlig beskrivning
av sjukdomen bör även lämnas.

Bestämmelser om återkrav

Vid 1951 års riksdag väcktes molioner med hemställan, att »riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att skyndsam utredning verkställes
angående införandet av bestämmelser, vilka möjliggöra prövning
av återkrav av belopp, erhållet såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyndighet,
enligt de jämlikt lagen om fattigvård gällande grunderna för
prövning av återkrav av fattigvård samt att förslag i ärendet måtte framläggas
för nästkommande års riksdag».

I motionerna framhölls, att det vid 1951 års ingång fanns utestående
fordringar för ekonomiskt bistånd till andra personer än sjöfolk om tillhopa
512 000 kronor och att orsaken till att utrikesdepartementets indrivningsförsök
i stor omfattning varit resultatlösa torde vara, att vederbörande
saknade förmåga att ersätta det mottagna biståndet.

1 statsutskottets utlåtande (nr 64/1951) i anledning av motionerna betonades,
alt det icke syntes vara förenligt med grunderna för svensk sociallagstiftning,
att bistånd återkrävdes i de fall, då mottagarna vid biståndets
erhållande varit i oförvållad nödsituation och deras ekonomiska förhållanden
vid företagen undersökning befanns vara sådan att återbetalning i
fatligvårdsfall icke skulle krävas.

I sin av riksdagen antagna hemställan begärde utskottet utredning för
införandet av bestämmelser, som möjliggjorde prövning av återkrav av
sådant bistånd, varom här är fråga.

I proposition nr 209 år 1952 föreslogs, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att eftergiva belopp, som utgivits som ekonomiskt bistånd av
utlandsmyndighet. Departementschefen fastslog i propositionen, att den
dittillsvarande ordningen, enligt vilken fordran för belopp som lämnats
av utlands myndighet såsom bistånd åt nödställda ej kunnat eftergivas,
var otillfredsställande. 1 åtskilliga fall hade sådant bistånd samma sociala

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 196ä

funktion som fattigvårdshjälp. Det syntes departementschefen därför
med hänsyn till biståndstagaren — icke vara rimligt att beloppet återkrävdes
i sådana fall, då krav på återbetalning av fattigvård under i övrigt lika
förhållanden icke skulle framställas. Som även administrativa skäl talade
för alt eftergift av fordran för ekonomiskt bistånd i nu ifrågavarande fall
skulle kunna beviljas under i stort sett samma förutsättningar som i detta
hänseende gällde beträffande fattigvårdsfordringar tillstyrkte departementschefen,
att regler som möjliggjorde sådan eftergift infördes.

I propositionen förutskickades, att beslut om eftergift skulle meddelas
av utrikesdepartementets understödsnämnd. Departementschefen förutsatte,
att nämnden vid handläggningen av dylika frågor noggrant skulle
iakttaga den praxis, som utbildats beträffande prövningar av fattigvårdsärenden,
och att eftergift icke skulle medgivas i större utsträckning än
som förekom i fråga om sådana ärenden.

Statsutskottet, vars utlåtande (nr 196/1952) godtogs av riksdagen, anslöt
sig till vad departementschefen anfört och hemställde att det begärda
bemyndigandet lämnades Kungl. Maj :t.

Den 5 juni 1953 utfärdades Kungl. Maj :ts kungörelse om eftergift i
vissa fall av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet.
Häftar någon i skuld för belopp, vilket jämlikt F.B.Iv. lämnats
honom av statsmedel såsom ekonomiskt bistånd, må enligt kungörelsen
utrikesdepartementets understödsnämnd besluta att beloppet skall helt
eller delvis efterskänkas, i den mån nämnden med hänsyn till gäldenärens
ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter finner skäl därtill.

Understödsnämnden består av en representant för departementet som
ordförande samt en representant för vardera arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen
och sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa. Samtliga ledamöter
utses av utrikesministern.

Därest nämndens ordförande finner uppenbart att kostnaderna för indrivning
av statsverkets fordran icke skulle stå i rimligt förhållande till
fordringens storlek äger han ensam besluta om eftergitt. Enligt nuvarande
praxis anses på grund härav ordföranden behörig att eftergiva fordran å belopp,
som understiger 125 kronor.

Eftergift av fordran synes mycket sällan begäras av gäldenären. Därest
denne icke ersatt statsverket inom tre år från det han uppbar ekonomiskt
bistånd upptager nämnden frågan om eftergift självmant. Nämndens verksamhet
regleras i övrigt av eu av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion, som
fått sin nuvarande lydelse den 5 juni 1953. Enligt denna skall nämnden bl. a.
årligen till utrikesministern inkomma med förslag till de anslagsäskanden
och de framställningar i övrigt inom nämndens verksamhetsområde, som
nämnden finner böra göras hos nästföljande års riksdag. Enligt särskild bestämmelse
i instruktionen må nämndens beslut icke överklagas.

Frågan om återkrav av belopp, som utgivits som fattigvård, reglerades vid
liden för den ovannämnda lagstiftningen i lagen om fattigvården. Enligt
denna var en hjälptagare i princip skyldig att till fattigvårdssamhället utgiva
ersättning för all fattigvård, som lämnats honom. Å andra sidan hade
samhället full frihet att efterskänka sitt krav mot honom. Understödet betraktades
med andra ord som ett förskott eller ett lån, som skulle återbetalas
i den mån långivaren inte fann skäl till eftergift. Äterbetalningsskyldigheten
var — enligt socialvårdskonunitténs terminologi — automatisk, d. v. s.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

den inträdde enligt lagens stadgande i och med att hjälpen gavs. Därest samhället
emellertid ville uttaga sin fordran, måste det först få sitt fordringsanspråk
fastställt i en process med länsstyrelsen som domstol.

Enligt fattigvårdslagen ansågs vissa anhöriga skyldiga att försörja varandra,
så att de ej föll fattigvården till last (den offentligrättsliga försörjningsplikten).
Inom de gränser, som utstakades för denna plikt, ägde samhället
kräva, att den enskilde fullgjorde sina skyldigheter mot sina anhöriga
samt — om det underläts och samhället till följd därav måste träda emellan
genom att meddela obligatorisk fattigvård — uttaga ersättning härför av
den försumlige. Den krets av anhöriga, som enligt fattigvårdslagen var skyldiga
att försörja varandra, överensstämde i stort sett med den försörjningsplikt
som stadgas i giftermålsbalken och föräldrabalken.

Fattigvårdslagen har 1956 ersatts av lagen om socialhjälp. Enligt denna
är hjälptagaren oförändrat ersättningsskyldig för socialhjälp som lämnats
honom efter det han fyllt 16 år. Den offentligrättsliga försörjningsplikten
har inskränkts till att principiellt gälla enbart make i förhållande till den
andra maken samt föräldrar i förhållande till barn under 16 år. Socialnämnd
äger en allmän befogenhet att meddela eftergift från ersättningsskyldighet,
både gentemot den som mottagit bidrag och gentemot anhörig till denne.

Vissa statistiska uppgifter

Medel för bistånd åt svenskar i utlandet tages från anslaget III D 3 Gottgörelse
av kostnader för sjöfolk och nödställda svenska medborgare m. m.

Anslagsbelopp och belastning totalt (inklusive sjöfolk) för senare år
framgår av denna uppställning.

Budgetår Anslagsbelopp Betalning

1962/63 ...................... 150 000 85 819

1963/64 ...................... 150 000 224 100

1964/65 ...................... 100 000 —

År 1963 var antalet fall av bistånd till andra än sjöfolk 705 och år 1964
var antalet sådana fall 1 212. Av de senare fallen har nu 1 118 genomgåtts
och uppdelats på typfall enligt följande:

Omedelbar hemresa och kostpengar under resan ....
Sjukvårdskostnader och bidrag till hemresa. (Sjukdom
eller olycksfall) ............................

Bidrag till hemresa i andra fall än vid 1 och 2......

Bilreparationer eller inköp av bensin..............

Avlidna ........................................

Bistånd till eller hemförande av sinnessjuka (15 fall

hemförda) ......................................

Övriga. (Uttag på sparbanksbok, överföring av medel
från anhöriga i Sverige, efterforskning av anhöriga i
utlandet) ......................................

Antal	Procent
394	35,24
91	8,14
272	24,33
44	3,93
60	5,37
18	1,61
239	21,38
1 118	100,00

Under 1964 har utbetalats 357 426 kronor och återbetalats 338 426 kronor.
Den 31 december 1964 återstod således utestående 19 000 kronor eller

2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. 2 avd. Nr 27

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 19<>~>

5,31 % av utbetalade belopp. Återbetalning skedde under året till ca 40 %
så gott som omedelbart efter återkomsten till Sverige.

Garantiförbindelser från anhöriga har under samma år tagits i allenast
sex fall, för vilka närmare redogörelse kommer att lämnas nedan.

I ett fall har av domstol avgjorts återkrav på grund av garantiförbindelse.
Även för detta fall lämnas närmare redogörelse nedan. I övrigt har
under 1964 domstol icke anlitats för utkrävande av fordran på grund
av garantiförbindelse.

Under 1964 fordrade och avgivna garantiförbindelser

Fall A. Den 8 januari 1964 inkommer meddelande att A, född 1939, behöver
ca 325 kronor för hemresa från London. Han har haft anställning
där, blivit avskedad och saknar pengar. Som referens uppger han sin farmoder,
som avfordras och avger garantiförbindelse. Det belopp som A erhåller
uppgår till 302 kronor. Farmodern har krävts på och också inbetalat
beloppet.

Fall B. Samma dag meddelas, att B är intagen på sjukhus i Monte Carlo
och saknar medel både för sjukvårdskostnader och hemresa. Hennes far
inbetalar kontant 500 kronor och undertecknar garantiförbindelse. Genom
utrikesdepartementet förskjutet belopp, 390 kronor, betalas av fadern efter
B:s hemkomst.

Fall C. Den 7 februari 1964 hemställer en fader om departementets bistånd
för att få sin 19-åriga dotter C hemsänd från Tanganyika. Fadern
utfärdar garantiförbindelse och inbetalar 3 000 kronor kontant. Svenska
ambassaden i Dar es Salaam inköper flygbiljett åt C som återvänder hem.
Utrikesförvaltningens kostnader, tillhopa 2 387 kronor, täckes av det inbetalda
kontantbeloppet och överskottet redovisas till fadern.

Fall D. Den 20 april 1964 meddelas att en yngling, D, född 1946, är nödställd
— ulan pengar — i Venedig. Föräldrarna uppges befinna sig i Spanien.
D refererar till en farbroder och till en annan person. Den 21 april
förbinder sig emellertid D:s fader telegrafiskt att återbetala kostnaden för
D:s hemresa. Departementet kräver fadern på kostnaderna, tillhopa 294
kronor, i skrivelser den 12 maj, den 16 juni och den 24 november 1964.
I sistnämnda skrivelse anmodas fadern, att han skall meddela anledningen,
därest han icke är i stånd att för närvarande reglera skulden, samt att departementet
i annat fall nödgas överväga att vidtaga andra åtgärder för
beloppets utbekommande. Enligt en icke dagtecknad verifikation har fadern
som avbetalning å skulden insänt 100 kronor till departementet. Någon
utredning om faderns ekonomiska ställning synes icke ha gjorts.

Fall E. Den 9 juli 1964 meddelas, att E, född 1936, är i behov av bistånd
för hemresa från Boston i USA. E hade kommit dit för att deltaga i ett utbytesprogram
för lägerledare. Han placerades i ett läger för ungdomar från
Bostons slumkvarter, vilka var synnerligen svårhanterliga. Enligt E fanns
ej någon sakkunnig ledning för lägret, varför snart kaotiska förhållanden
uppstod med ofta förekommande slagsmål, stölder o. dyl. E hade därför
lämnat lägret, bodde tillfälligt hos bekanta i Boston och behövde pengar
för hemresan. Hans fader undertecknade garantiförbindelse. E sändes hem
den 16 juli 1964 på bekostnad av svenska generalkonsulatet i New York.
Utläggen uppgick till sammanlagt 1 254 kronor. Departementet synes först
ha krävt E på återbetalning. När E icke lät höra av sig har fadern krävts

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 ur 1!)<>5

i skrivelser den 3 september 1964 och den 22 februari 1965. Skulden synes
fortfarande vara oreglerad. Faderns ekonomiska förhållanden är okända.

Fall F. Den 25 augusti 1964 tar en moder kontakt med departementet
med begäran om bistånd för att få hem en dotter F, född 1944, som sedan
juni 1963 är i USA. F återfinnes i Los Angeles. Hon var då troligen utan
anställning. Hon uppgavs vara sjuk, bl. a. beroende på att hon var havande.
Modern inbetalar 1 000 kronor kontant och undertecknar garantiförbindelse.
Hon uppger att hennes ekonomiska ställning är svag och hemställer
att genom departementet få hjälp med kostnaden utöver det inbetalta
beloppet mot skyldighet att återgälda denna kostnad genom avbetalning.
F hemskickades den 26 oktober 1964. I betalningsanmodan den 10
november kräver departementet modern på avbetalning beträffande det
belopp, som utrikesförvaltningen förskjutit, eller 1 269 kronor. Modern
synes ha gjort en avbetalning å 95 kronor. Återstoden torde vara ogulden.

Rättegång p. g. a. garantiförbindelse

Utrikesdepartementet fick den 4 december 1956 meddelande från konsulatet
i Miinchen, att svenske medborgaren A befann sig i nödställd belägenhet.
A hade intagits på mentalsjukhus efter raseriutbrott. Han ansågs
farlig och måste föras hem omedelbart, då han enligt tysk lag icke kunde
tvångsvis kvarhållas på sjukhuset. För hemtransporten erfordrades enligt
konsulatets uppgift två sjukvårdare, av vilka en skulle vara behörig att
ge injektioner. A hade refererat till en broder B, bosatt i en norrlandsstad.
Departementet sökte kontakt med B med begäran att denne måtte utfärda
garantiförbindelse avseende kostnaderna för A:s hemtransport. B befanns
emellertid vara sjuk och ur stånd att underteckna förbindelsen. Denna
undertecknades i stället på B:s uppmaning av hans dotter G med hennes
eget namn. Förbindelsen löd: Undertecknad bekräftar härmed, att samtliga
kostnader som kunna uppstå i samband med A:s hemtransport från
Miinchen, kommer afl betalas av mig.

För A:s hemtransport förordnade medicinalstyrelsen två sjukvårdare.
Dessa var emellertid inte behöriga att ge injektioner. Efter samråd med
medicinalstyrelsen anmodades ett medicinalråd att deltaga i transporten.

A och B är numera avlidna. Enligt uppgift har C i arv efter B mottagit ett
belopp, som överstiger departementets fordran.

Den 26 juni 1963 anhöll departementet om lagsökning av C och uppgav
sin fordran till 6 262 kronor 50 öre enligt specifikation. Denna ansökan
återkallades sedermera.

Den 22 juli 1963 återkom departementet med ny lagsökning av C. Fordran
uppgavs nu till 4 546 kronor 37 öre enligt specifikation.

C bestred kravet med motivering, att departementet underlåtit att uttaga
sin fordran i dödsboet efter A, att hon undertecknat garantiförbindelsen på
uppmaning av B samt att i det fordrade beloppet ingick konsulatets utlägg
för en andra resa till Miinchen, som A företagit.

1 påminnelser medgav departementet, att i fordringsbeloppet felaktigt
inräknats utlägg på sammanlagt 535 kronor 19 öre avseende kostnader för
A vid ett andra besök i Miinchen, samt nedsatte därför sin fordran till
4 011 kronor 18 öre. Departementet förklarade, att det sökt få ut kostnaderna
av A:s dödsbo, men att tillräckliga medel icke funnits där.

I utslag den 11 september 1963 förpliktades G att betala departementet
sistnämnda belopp. G sökte återvinning.

36 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Under rättegången bestred C att betala mera än 2 685 kronor och åberopade
som stöd härför, att förbindelsen icke kunde anses gälla för högre belopp
än hon hade grundad anledning förutsätta vid handlingens utfärdande.
Hennes inställning innebar, att hon icke ville betala annan kostnad än
som motsvarade ersättning till en vårdare och till läkaren. Den andra vårdarens
medverkan var enligt hennes mening obehövlig. Vidare bestred hon
att betala A :s hotellräkning, vilken inräknats i de belopp, som angivits
som konsulatets kostnader.

Departementet vidhöll att dess fordran uppgick till det i lagsökningsutslaget
angivna beloppet.

I dom den 14 mars 1964 yttrade domstolen bl. a.:

Den i målet åberopade förbindelsen anger icke storleken av C:s betalningsförbindelse.
Detta kan i och för sig icke för henne medföra obegränsad
betalningsskyldighet för ifrågavarande kostnad, utan denna
måste bedömas med utgångspunkt från vad hon vid handlingens tillkomst
skäligen kunde beräkna. Vid C:s samtal med departementet har,
enligt hennes uppgift, siffran 1 200 kronor nämnts på tal om kostnadens
storlek, och hon har icke fått veta mera, än att hemtransporten
måste utföras av sjukvårdskunnig person. Även om C, såsom Kronan
gjort gällande men hon bestritt, underrättats om att transporten måste
utföras av två personer, omfattas kostnaden härför av hennes betalningsmedgivande.
Ostridigt är, att hon ej haft kännedom om att en
tredje person anmodats deltaga i transporten. Hon har ej haft närmare
kännedom om farbroderns sjukdom, och det har ej förekommit anledning
för henne att antaga, att tre personer vore erforderliga för
transporten. Hon har ej heller haft anledning att räkna med, att två
sjukvårdare skulle sändas i väg, av vilka ingen var tillräckligt kompetent
för att vid behov ge A erforderlig behandling, injektioner, och att
därför läkare skulle nödgas medfölja. Hon har också haft skäl att vid
förbindelsens utfärdande förutsätta, att den betalningsskyldighet, hon
åtoge sig, icke skulle komma att överstiga vad som kunde beräknas
med ledning av de uppgifter, hon erhållit. Kronan måste ha insett, att
C:s åtagande vore på detta sätt begränsat, samt att kostnaderna för
tre personer ej omfattades därav. — Rådhusrätten kan ej finna, att
A:s hotellräkning i Munchen utgjort nödvändig kostnad för dennes
hemtransport, vilken kostnad således utan särskilt åtagande skulle
omfattas av förbindelsen.

Rådhusrätten finner således, att omfattningen av C:s betalningsutfästelse
ej överstiger det belopp om 2 685 kronor, som hon medgivit.

Målet fördes vidare till hovrätten dock endast i fråga om rättegångskostnaderna.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Bilaga 3

PM om allmänna arvsfonden
Tillkomst, ändamål, förvaltning

Enligt 1734 års lag skulle den dödes egendom om arvingar ej fanns tillfalla
kronan. »Det kallades fordom dana arv» hette det därom i lagen (ÄB
15: 1). Genom lagen den 8 juni 1928 om arv, som trädde i kraft den 1 januari
1929, begränsades släktarvsrätten på så sätt att kusiner och avlägsnare
skyldemän uteslöts från arvsrätt. Det kunde som följd härav oftare
än förut inträffa, att en avliden person saknade arvingar. Det ansågs, att
det allmänna fortfarande borde i sådant fall erhålla egendomen i den män
förfogande över densamma ej skett genom testamente. Det syntes emellertid
lagstiftaren riktigast att egendomen ej togs i anspråk för vanliga statsutgifter
utan användes till något ändamål som alla kunde godtaga. I anslutning
till den nämnda begränsningen i arvsrätten föreskrevs därför i 5
kap. 1 § arvslagen, att arv, till vilket ingen arvinge fanns, skulle tillfalla en
fond, benämnd allmänna arvsfonden. I lagen den 28 juni 1928 om allmänna
arvsfonden stadgas i 1 § första stycket, att den egendom, som i arv tillfaller
arvsfonden, så ock egendom, som må tillfalla fonden genom gåva eller
testamente, skall utan sammanblandning med andra medel förvaltas av
statskontoret såsom en särskild fond för främjande av barns och ungdoms
vård och fostran. Av medel, som under ett räkenskapsår influtit, skall vid
årets utgång en tredjedel läggas till fonden. Återstoden jämte årets avkastning
skall från och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning (1 §
andra stycket).

Bevakande av allmänna arvsfondens rätt till egendom, som tillfallit fonden

Arvsfondens rätt till sådan egendom som tillkommer fonden bevakas av
kammaradvokatfiskalsämbetet. Ämbetet äger tala och svara i mål som rör
fonden (3 §). Det åligger ämbetet att övervaka att sådan god man, som
skall utses av domstol för att företräda arvsfonden vid boutredning i fall
då fonden är ende arvinge eller är universell testamentstagare, behörigen
fullgör sina skyldigheter (7 §).

Om utdelning ur fonden

Understöd ur fonden utdelas av Konungen. För åtgärd, vars bekostande
åligger stat eller kommun, får understöd ej lämnas. Såvitt omständigheterna
därtill föranleder må tillgängliga medel läggas till fonden (2 § arvsfondslagen).
Handläggningen av understödsfrågor sker i socialdepartementet.

I kungl. kungörelse den 8/9 1939 har meddelats vissa föreskrifter om utbekommande
av understöd ur fonden. Dessa bestämmelser tillämpas ej
längre.

Allmänna villkor och bestämmelser för understöd till anordnande av vissa
lokaler för barn och ungdom m. in. har meddelats i kungl. brev till statskontoret
den 29/6 1964.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Uppgifter angående de ändamål, för vilka understöd ur fonden numera
lämnas, finns i en inom socialdepartementet utarbetad broschyr till vägledning
för bidragssökande.

1 ttalanden vid arvsfondslagens tillkomst om fondens ändamål

I det förslag till lag om allmänna arvsfonden, som år 1925 avgavs av lagberedningen
i samband med dess förslag till lag om arv, föreslogs, all fonden
skulle användas för »understöd av åtgärder till främjande av samhällets
barnavård» samt att för utdelning tillgängliga medel i första hand skulle
tilldelas kommuner eller landsting, som ville för barns vård och uppfostran
inrätta anstalter, vilkas bekostande icke enligt lag ålåge kommunen
eller landstinget. Därest ansökan från kommun eller landsting ej förelåge
eller sådan ansökan prövades icke kunna bifallas, skulle tillgängliga medel
kunna tilldelas förening eller stiftelse, vilkens verksamhet finge anses vara
till gagn för samhällets barnavård. I sin motivering till de sålunda föreslagna
bestämmelserna, vilka anknöto till lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård, erinrade lagberedningen om att nämnda lag i 5 kap. innehölle
bestämmelser om anstalter för barnens vård och uppfostran och att
dessa anstalter utgjordes av barnhem och skyddshem. Lagberedningen
framhöll vidare, hurusom upprättandet av de senare anstalterna, vilka avsåge
beredande av uppfostran åt vanartade barn, gjorts obligatorisk för varje
landstingsområde samt för varje stad, som ej deltoge i landsting, medan i
fråga om barnhemmen — vilka utgjordes av dels för stadigvarande vård
och uppfostran av barn avsedda anstalter, som icke vore att hänföra till
skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt, och dels s. k. upptagningshem,
d. v. s. anstalter för tillfällig vård och observation av barn eller för vård av
späda barn och deras mödrar — icke föreskrivits någon motsvarande skyldighet
utan överlämnats åt kommunerna och landstingen att i samarbete
med den enskilda offervilligheten förfara allteftersom förhållandena krävde.
Med hänsyn härtill och då enligt ett vid ifrågavarande tidpunkt på Ivungl.
Maj :ts prövning beroende förslag till omorganisation av allmänna barnhusets
verksamhet barnhuset skulle äga stödja upprättandet av barnhem huvudsakligen
genom bidrag till driftkostnaderna, borde enligt lagberedningens
mening härtill komma bidrag från arvsfonden till anläggningar av sådana
hem. Härigenom skulle en avsevärd ekonomisk hjälp kunna bringas
kommunerna i deras strävanden för den samhälleliga barnavården.

Vid den sedermera av lagrådet företagna granskningen av lagberedningens
ifrågavarande förslag framställdes icke någon anmärkning mot detsamma,
såvitt avsåg reglerna för arvsfondens användning.

1 de yttranden, som härefter avgåvos över förslaget av direktionen för
allmänna barnhuset och av statens inspektör för fattigvård och barnavård,
gjordes gällande, att fondens ändamål enligt förslaget vore alltför begränsat.
Bestämmelserna om arvsmedlens användning borde enligt den senares
mening erhålla en formulering, som möjliggjorde, att medel kunde erhållas
till alla sådana åtgärder till barns och ungdoms välfärd, som avsåges i 2 §

2 mom. av lagen om samhällets barnavård och som sålunda ej enligt lag
ålåge kommuner eller landsting. Härigenom skulle understöd kunna lämnas
ej allenast åt barnhem och anstalter till stöd för hemuppfostran — till vilka
finge räknas barnkrubbor, barnträdgårdar, arbetsstugor, barnavärn etc.
— utan även exempelvis till barnavårdscentraler, anordningar för undervisning
i barnavård samt andra åtgärder, som kunde befinnas ändamålsenliga.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

I samband med anmälan i statsrådet av lagrådets yttrande anförde vederbörande
departementschef bland annat:

Allmänna arvsfondens uppgift skulle vara att främja sådana allmännyttiga
ändamål, som regelmässigt tillgodosåges icke genom anslag
av allmänna medel utan på den privata offervillighetens väg. Lagberedningen
hade föreslagit, att fondens egendom skulle användas för understöd
av åtgärder till främjande av samhällets barnavård. I detta a\seende
hade departementschefen icke kunnat helt ansluta sig till beredningens
uppfattning. I det förslag departementschefen nu framlade nade
därför ändamålet för fonden angivits på ett i viss mån avvikande
sätt.

Efter en redogörelse för innehållet i de av direktionen för allmänna barnhuset
och av statens inspektör för fattigvård och barnavård avgivna yttrandena
anförde departementschefen vidare:

Av dessa uttalanden, vilka gjorts efter det lagrådets yttrande avgivits,
framginge, att behovet av att inrätta nya barnhem och upptagningshem
för ändamål, som avsåges i lagen om samhällets barnavård,
vore vida mindre än man tidigare haft anledning antaga. Vid sådant
förhållande syntes det vara väl grundat att giva bestämmelsen om användandet
av arvsfondens medel en mera vidsträckt avfattning än den
föreslagna. På sätt statens inspektör för fattigvård och barnavård yttrat,
borde understöd ur fonden lämpligen kunnat utgå till alla sådana
åtgärder till barns och ungdoms välfärd, som avsåges i lagen om samhällets
barnavård. Vidare syntes — särskilt om det skulle visa sig att
avsevärda belopp komme att inflyta till fonden hinder icke böra
möta mot användande av fondens medel till sådana åtgärder för befrämjande
av barns och ungdoms fostran, som icke fölle inom den sociala
barnavården, exempelvis till utdelande av studiebidrag. ! enlighet
med vad sålunda anförts, hade i lagtexten fondens ändamål angivits
vara att främja barns och ungdoms vård och fostran. Därjämte hade
föreslagits, att understöd ej finge lämnas för åtgärd, vars bekostande
enligt lag ålåge stat och kommun, vari då inbegrepes jämväl landsting.

Det för riksdagen framlagda lagförslaget (prop. 1928: 17) hade i "\ad
angår fondens ändamål samma lydelse som den nu gällande lagen.

Första lagutskottet föreslog, att fondens ändamål skulle vara ej blott
främjande av barns och ungdoms vård och fostran utan även vård av behövande
kroniskt sjuka och ålderstigna.

Reformförslag

I en vid 1931 års riksdag väckt motion hemställdes, att riksdagen ville
besluta, om allmänna arvsfondens medel finge användas till främjande av
barns och ungdoms vård och fostran även genom understöd åt barnrika
familjer. I anledning av denna motion, vilken icke föranledde nagon riksdagens
åtgärd, uttalade första lagutskottet i sitt av riksdagen godkanda utlåtande
att_ då lagens ord »främjande av barns och ungdoms vård och

fostran» icke uteslöte att dylik hjälp lämnades jämväl inom hemmet -redan med gällande bestämmelser möjlighet funnes att med hansyn till
fondens ställning i skälig mån tillgodose det i motionen angivna syltet.

Vidare väcktes vid 1939 års riksdag en motion, vari yrkades, afl riksdagen
ville hos Kungl. Maj :t hemställa, att fondens medel måtte i storre ut -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

sträckning än dittills användas dels som direkt stöd åt barnrika familjer,
dels som stipendier för studier och yrkesutbildning.

Motionen föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Riksdagens revisorer lämnade i sin till 1947 års riksdag avgivna berättelse
om den år 1946 av dem verkställda granskningen en redogörelse för den
genom understöd ur allmänna arvsfonden bedrivna verksamheten. I anslutning
därtill gjorde revisorerna följande allmänna uttalanden:

Till följd av det rikliga tillflödet av arvsmedel till allmänna arvsfonden
har fonden kunnat bedriva en understödsverksamhet av betydande
omfattning. Sedan fondens tillkomst hava influtit arvsmedel
med tillhopa närmare 20 miljoner kronor. Under samma tid hava från
fonden utlämnats understöd till olika ändamål med sammanlagt omkring
12 miljoner kronor. Fondens behållning uppgick vid utgången
av budgetåret 1945/46 till 8 480 000 kronor.

Såsom ovan framhållits, har med avseende å arvsfondens användning
föreskrivits, att understöd ej får utgå för åtgärd, vars bekostande
åligger stat och kommun. Vid bestämmelsens tillkomst åsyftades i
första hand, att understöd skulle kunna lämnas till alla sådana åtgärder
till barns och ungdoms välfärd, som antingen avsåges i barnavårdslagen,
såsom barnhem, anstalter till stöd för barnuppfostran — till vilka
finge räknas barnkrubbor, barnträdgårdar, arbetsstugor — barnavårdscentraler
m. in., eller ock fölle utom den sociala barnavården,
exempelvis utdelande av studiebidrag.

Utvecklingen har emellertid medfört, att det allmänna i alltmera
ökad omfattning kommit att påtaga sig kostnaderna för nya uppgifter
på barnavårdens och ungdomsvårdens områden. Sålunda hava bland
annat anvisats särskilda riksstatsanslag till inrättande och drift av
barnhem samt stipendier för bedrivande av studier vid vissa läroanstalter.

Syftet med tillskapandet av allmänna arvsfonden har, såsom nämnts,
varit att bidraga till främjandet av barns och ungdoms vård och fostran.
Samtidigt med att fondmedlen ökats har emellertid till följd av
den ovan antydda utvecklingen fondens verksamhetsområde kommit
att till väsentliga delar beskäras. En dylik utveckling måste givetvis
för arvsfondens del framstå såsom mindre lycklig. Med hänsyn härtill
bör enligt revisorernas mening tagas under övervägande, huruvida
icke fondens verksamhet bör utsträckas till att omfatta nya uppgifter
på hithörande område.

I yttrande avgivet av socialstyrelsen i anledning av riksdagens revisorers
uttalande anfördes:

Som revisorerna framhållit ha för vissa av de ändamål, vilka tidigare
tillgodosetts genom understöd ur allmänna arvsfonden, anvisats särskilda
medel å riksstaten. Detta gäller bl. a. beträffande understöd
för uppförande och anordnande av barnhem samt för bedrivande av
studier vid vissa läroanstalter. Denna utveckling har givetvis medfört,
att inom ramen av tillgängliga medel större belopp kunnat disponeras
för de övriga ändamål, som enligt för närvarande gällande bestämmelser
äro avsedda att tillgodoses från fonden. Av den av revisorerna åberopade
sammanställningen över utbetalda understöd framgår, att understöden
till anstalter för hemuppfostran samt till barnkolonier ökat

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

avsevärt under de senast förflutna budgetåren och ej minst under budgetåret
1945/40. Summan av understöd till »Diverse institutioner» har
starkt varierat under olika år. De under nämnda beteckning sammanförda
ändamålen utgöras bl. a. av inackorderingshem för studerande
eller förvärvsarbetande ungdom, hemgårdar och andra anordningar till
främjande av ungdomens sysselsättning under fritiden, scouthem,
sportstugor och andra friluftsanläggningar för skolungdom. Den omständigheten
att understöden till de ändamål, som nu tillgodoses ur
arvsfonden, kunnat utdelas rikligare innebär emellertid ej, att utdelningen
kunnat ske i den omfattning, som egentligen skulle ha varit
önskvärd. Tvärtom är förhållandet för närvarande det att, därest gängse
grunder för understöd ur fonden tillämpas, för utdelande av understöd
i anledning av redan gjorda och slutremitterade ansökningar skulle
behövas ett belopp, som betydligt överstiger det i fonden nu tillgängliga.
Då anstalter till stöd för hemuppfostran samt barnkolonier ha ansetts
äga viss företrädesrätt framför gruppen »Diverse institutioner»,
ha ansökningar tillhörande nyssnämnda grupp ej kunnat bifallas i den
utsträckning, som enligt styrelsens mening varit önskvärd. I föreliggande
situation anser socialstyrelsen därför, att möjligheterna att utsträcka
fondens verksamhet till »nya» uppgifter inom det med fonden
avsedda ändamålet äro mycket begränsade.

Om den utveckling, vilken hittills gjort sig gällande, fortsätter, kunna
förhållandena emellertid bliva annorlunda. Styrelsen tänker härvid
närmast på att en nu arbetande kommitté, 1946 års kommitté för den
halvöppna barnavården, enligt vad styrelsen under hand erfarit har
för avsikt att föreslå, att särskilt anslag anvisas å riksstaten för uppförande
och anordnande av institutioner tillhörande nämnda vård.
Därest beslut fattas om att understöden till sådana institutioner ej
längre skola utgå från allmänna arvsfonden, anser styrelsen att i första
hand de ändamål, som inbegripas under rubriken »Diverse institutioner»,
böra tillgodoses i större omfattning än som hittills kunnat ske.
Styrelsen vill härvid särskilt peka på det stora behov som föreligger
av inackorderingshem för ungdom samt önskvärdheten av att strävandena
att anordna fritidslokaler för ungdom erhålla större ekonomiskt
stöd än hittills varit möjligt. Ävenledes föreligger stort behov av anordningar
för sommarvistelse och friluftsliv för äldre barn och skolungdom.
För den händelse — sedan nyss nämnda ändamål tillgodosetts
i skälig omfattning — fondens tillgångar skulle medgiva att nya
grenar inom barna- och ungdomsvården kunna bliva delaktiga av understöd
ur fonden, ville styrelsen särskilt framhålla önskvärdheten av
att understöd måtte kunna utgå även till iståndsättande av tidigare
uppförda barnkolonier. De understöd, som hittills utgått, hava endast
avsett nyanläggning och utvidgning av kolonier. Många äldre kolonibyggnader
fylla emellertid ej de krav, som numera ställas på sådana
anläggningar. I nuvarande läge med brist på material och arbetskraft
torde man få finna sig i att sådana kolonier fortfarande användas. För
att detta skall kunna ske torde dock i många fall rätt avsevärda förbättringsarbeten
vara erforderliga. Kolonianordnarna torde mycket ofta
vara i behov av ekonomiskt stöd för utförande av nämnda arbeten.
Styrelsen vill därför föreslå att understöd ur arvsfonden må kunna
utgå som bidrag till iståndsättande av äldre kolonibyggnader.

2f llihang till riksdagens protokoll 1905. 5 samt. 2 avd. .Yr 27

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Givetvis kunna framdeles uppkomma även andra, nu ej aktuella behov,
till vilka understöd ur fonden kan anses motiverat. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj:t att med hänsyn bl. a. till storleken av de
belopp, som må bliva tillgängliga för utdelning, pröva vilka nya ändamål
som i första hand böra tillgodoses.

Statsutskottet uttalade (uti. nr 128):

Det allmänna har under senare år i alltmer ökad omfattning påtagit
sig kostnaderna för åtgärder på barna- och ungdomsvårdens områden.
Såsom revisorerna framhålla har därigenom allmänna arvsfondens
verksamhetsfält kommit att beskäras. Enligt utskottets mening är det
önskvärt att en översyn av hithörande bestämmelser kommer till stånd.
Därvid bör särskilt undersökas, huruvida och i så fall på vad sätt en
utvidgning av arvsfondens verksamhetsområde lämpligen kan ske.

På hemställan av utskottet anhöll riksdagen (skr. nr 329) att Kungl.
Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i det av riksdagen angivna
syftet.

I motion vid 1955 års riksdag hemställdes om sådan ändring av reglerna
för allmänna arvsfonden, att en tredjedel av influtna medel finge stanna
hos den kommun varifrån medlen influtit, att kommun, som fick mottaga
dylika medel, hade att utarbeta bestämmelser för medlens användning
och att länsstyrelse skulle godkänna av kommun utarbetat förslag.
Motionen, som blev föremål för remissbehandling, lämnades på hemställan
av första lagutskottet utan riksdagens åtgärd.

I två likalydande motioner vid 1961 års riksdag hemställdes att riksdagen
måtte anhålla att Kungl. Maj :t måtte besluta om ändrade bestämmelser
om användningen av allmänna arvsfondens medel så att dessa i huvudsak
kunna disponeras till lokaler för ungdomens fritidssysselsättning.

Med anledning av motionerna erinrade statsutskottet om att den övervägande
delen av de understöd som under de båda då senast förflutna budgetåren
utgått ur arvsfonden avsett bidrag till ungdomslokaler m. in. Något
uttalande från riksdagens sida om ändring av tillämpad praxis vid fördelning
av medel från fonden syntes utskottet inte påkallat. Utskottet hemställde
att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

1964 års riksdag behandlade två likalydande motioner, vari hemställdes
»att riksdagen för sin del måtte besluta om sådan ändring av lagen
rörande arvfallen kvarlåtenskap, där legal arvinge saknas, att en tredjedel
av kvarlåtenskapen tillfaller den kommun, där den avlidne senast varit
mantalsskriven, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till
härför erforderlig författningstext».

Första lagutskottet erinrade i sitt utlåtande över motionerna om att en
mycket betydande del av understöd som lämnas ur fonden för närvarande
går till åtgärder med stark lokal anknytning. Enligt utskottets mening
kunde det knappast antagas att ifrågavarande ändamål skulle bliva mera
rättvist och mera effektivt tillgodosedda, därest motionärernas förslag genomfördes.
Utskottet avstyrkte bifall till motionerna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

I september 1964 tillkallades rättsavdelningschefen B. O. Hamdahl enligt
Kungl. Maj :ts bemyndigande att såsom utredningsman göra en översyn
om allmänna arvsfonden. I direktiv för utredningen — arvsfondsutred -

Konstitutionsutskottets memorial nr 2/ ur 1!)(>5

ningen — anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, efter
redogörelse för bl. a. innehållet i lagen om allmänna arvsfonden följande:

Den främsta anledningen till ändamålsbestämningen i lagen angavs
vid dess tillkomst vara, att man i den då nyligen införda lagen om
samhällets barnavård förutsatt inrättandet av olika slag av anstalter
för barns vård och fostran, främst barnhem. Enligt föredragande departementschefen
borde bidrag kunna utgå för sådan verksamhet.
Även annan verksamhet till barns och ungdoms välfärd, som avsågs
i barnavårdslagen, borde kunna stödjas med fondmedel. Hinder borde
emellertid inte möta mot att använda fondens medel till åtgärder utanför
den sociala barnavården, exempelvis till utdelande av studiebidrag.

De vid tillkomsten av arvsfondslagen gjorda uttalandena har i praktiken
följts på sådant sätt, att bidrag ur fonden beviljats till inrättande
av barnhem, barnstugor, barnkolonier och ungdomslokaler för fritidsverksamhet
samt till studiestipendier, till inköp av invalidfordon
och — i mycket begränsad omfattning — till stöd åt barnrika familjer.
Den sociala verksamhetens utveckling inom samhället har emellertid
successivt medfört en begränsning av de områden, för vilka understöd
från arvsfonden kan ifrågakomma. Detta har främst berott på att stat
eller kommun övertagit ansvaret för viss verksamhet, såsom fallet är
med barnhemmen och studiefinansieringen. Tyngdpunkten inom bidragsverksamheten
har som en följd av den nu antydda utvecklingen
sedan flera år kommit att ligga på inrättandet av ungdomslokaler. Av
24 miljoner kr., som under åren 1958—1963 beviljats i understöd ur
fonden, har betydligt mer än hälften avsett anordnandet av sådana lokaler.

Såsom framgår av det anförda var det väsentliga syftet med allmänna
arvsfonden vid dess tillkomst att stödja de åtgärder inom barnaoch
ungdomsvårdens ram som 1924 års barnavårdslag krävde. Den
ovan antydda utvecklingen har emellertid medfört, att möjligheterna
till insatser är begränsade inom det verksamhetsområde för vilket stöd
ur fonden enligt nu gällande regler kan beviljas. Även om behov av
fondmedel för vissa av de ursprungligen angivna ändamålen alltjämt
föreligger, torde man kunna ifrågasätta, om inte lika stort eller måhända
ännu större behov av fondens stöd framkommit på vissa andra
områden inom socialvården, där det allmännas hjälpåtgärder ännu
inte avancerat så långt som beträffande barna- och ungdomsvård samt
studiefinansiering. I sammanhanget må pekas att, redan när riksdagen
år 1928 behandlade förslaget till lag om allmänna arvsfonden, majoriteten
inom första lagutskottet uttalade sig för en sådan utvidgning av
fondens ändamål att bidrag skulle kunna beviljas även för vård av behövande
kroniskt sjuka och åldringar. Enligt min uppfattning får tiden
nu anses vara mogen för en omprövning av allmänna arvsfondens syften.

På grund av vad nu anförts föreslår jag, att en utredning tillsättes
med uppgift att ompröva de ändamål allmänna arvsfonden skall tillgodose.
Utredningen bör uppmärksamma de gränsdragningsproblem
som kan uppstå dels i förhållande till det allmännas verksamhet, exempelvis
inom olika vårdområden, dels i förhållandet mellan arvsfonden
och vissa andra fonder, som skall tillgodose näraliggande ändamål. Under
arbetet hör utredningen samråda med 1962 års ungdomsutredning.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

I samband med en omprövning av arvsfondens syften bör den gällande
lagstiftningen underkastas en allmän översyn. Utredningen bör
härvid pröva formerna för ärendenas handläggning och överväga möjligheterna
av att beslutanderätten delegeras.

Uppgifter om principerna för utdelning av understöd ur arvsfonden

Tidigare praxis härutinnan har belysts av riksdagens revisorer i förenämnda,
till 1947 års riksdag avlämnade berättelse.

För tiden därefter har utdelningspraxis behandlats av kanslirådet Ossian
Larnstedt i tidskriften Barnavård och Ungdomsskydd 1952, 1954, 1958
och 1962 samt i tidskriften Från departement och nämnder 1958.

Fondens tillgångar, beviljade bidrag

Arvsfonden uppgick den 30 juni 1964 till 39 125 942 kronor. Under budgetåret
1963/64 tillfördes fonden 6 893 000 kronor. Avkastningen under samma
tid var 1 675 000 kronor.

Av fondmedlen var ungefär 38 milj. kronor utlånade, därav i runda tal
18,7 milj. kronor i obligationer, 9,7 milj. kronor i inteckningslån, 9,1 milj.
kronor i kommunala lån och 1 milj. kronor i statsskuldförbindelser.

Till den 1 juli 1964 hade ur arvsfonden beviljats bidrag med sammanlagt
ungefär 72 miljoner kronor.

Fördelningen av denna summa på de för olika ändamål beviljade understöden
är i stort sett följande.

Barnhem (t. o. m. 1945) ........

Anstalter för halvöppen barnavård

Barnkolonier ..................

Ungdomslokaler m. m..........

Studier och yrkesutbildning......

Invalidfordon ..................

Barnrika familjer ..............

Diverse .......................

3,9 milj. kr.

15,3 » »

10,8 » »

36,0 » »

2,1 » »

1,2 » »

0,6 » »

0,4 » »

Utdelningen under de sex senaste budgetåren med fördelning på olika numera
aktuella ändamål framgår av sammanställning (Tabell I).

Under budgetåret 1963/64 har understöd om 50 000 kronor eller däröver
utgått enligt vad som framgår av förteckning (Tabell II).

Under de fyra första månaderna 1964 avgjordes 113 utdelningsärenden.
I 69 ärenden beviljades utdelning med sammanlagt 2 115 700 kronor. I intet
fall skedde utdelning till enskild person. Av de under samma tid avslagna
ansökningarna hade 18 gjorts av enskilda personer.

Om avstående av arvsfondens rätt
Bestämmelser härom

Allmänna arvsfondens arvsrätt uteslutes, om den avlidne genom giltigt
testamente förfogat över egendomen till förmån för annan än fonden. Om
sådant testamente har upprättats i laga ordning och det ej heller eljest föreligger
anledning till klander må testamentet å fondens vägnar godkännas av
kammaradvokatfiskalsämbetet. I annat fall skall ämbetet i god tid före klandertidens
utgång med eget utlåtande underställa ärendet Konungens prövning
(4 § arvsfondslagen). I sådant fall kan Konungen besluta om klander

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1065

å arvsfondens vägnar. Om anledning föreligger att klandra testamente, må
dock Konungen besluta att klander éj skall äga rum, om testamentet får antagas
vara ett riktigt uttryck för den dödes yttersta vilja (5 kap. 2 § ÄB).

Arv, som tillfallit fonden, må — om det med hänsyn till omständigheterna
får anses billigt — av Konungen med riksdagens samtycke helt eller delvis
avstås till arvlåtarens skyldeman eller annan som statt arvlataren nära
(5 kap. 3 § ÄB). Den som vill, att arv på dylikt sätt skall avstås, bär att ingiva
sin till Konungen ställda ansökan till länsstyrelsen i det län, där den
döde senast haft sitt hemvist. Det åligger länsstyrelsen att efter verkställd
utredning, insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till kammaradvokatfiskalsämbetet.
Detta har att insända handlingarna jämte eget yttrande
till Konungen (5 § arvsfondslagen). Ärenden som avses i 5 kap. 2 och
3 §§ ÄB handlägges inom finansdepartementet.

Bakgrunden till bestämmelsen om avstående från klandertalan
(ÄB 5 kap. 2 §); bestämmelsens närmare innebörd

I lagberedningens förslag till lag om arv in. in. ( SOU 1925: 43) uttalade
beredningen angående förslaget till 5 kap. 2 § arvslagen bl. a. (s. 257 f):

Under tioårsperioden 1913—1922, då antalet danaarv, som av Kung],
Maj:t och riksdagen efterskänktes, enligt vad riksdagshandlingarna
giva vid handen, utgjorde tillhopa 66, var det i 19 fall fråga om rättsägare
på grund av bristfälligt testamente. I dessa fall har också efterskänkandet
regelmässigt skett, först sedan kronans rätt blivit fastställd
efter en av kronan mot vederbörande testamentstagare förd klandertalan.
Kronans rätt till danaarv anses nämligen böra vara otvivelaktig,
innan frågan om dess efterskänkande hänskjutes till riksdagen. Mot
denna ordning kan redan med utgångspunkt från nu gällande rätt erinras,
att det måste betraktas som en fördel för såväl det allmänna
som, framför allt, för den enskilde, att frågan om danaarvs efterskänkande
ej behöver uppskjutas, ända tills en rättegång blivit förd till
slut, måhända genom samtliga instanserna. Kronan bör redan kort efter
testamentsgivarens frånfälle vara i tillfälle att avstå från ett danaarv,
beträffande vilket det är tydligt, att arvet, även om kronans anspråk bifölles
av domstolarna, skulle efter riksdagens beslut komma att efterskänkas.
Efter en begränsning av arvsrätten och skapandet av en särskild
fond för upptagande av de lediga arven i enlighet med lagberedningens
förslag erhålla nu angivna synpunkter ökad betydelse. Det är
nämligen enligt beredningens mening av synnerlig vikt, att efter den
föreslagna begränsningen av arvsrätten rättegångar från det allmännas
sida ej anställas mot testamentstagare i sådana fall, där billigheten
måste anses kräva, att det allmänna ej gör den juridiska rätten gällande.
Med hänsyn till angelägenheten därav, att allmänna arvsfonden
och dess verksamhet omfattas med intresse och välvilja från allmänhetens
sida, är det även av vikt, att rättegångar ägnade att stöta den allmänna
meningen undvikas. Om sålunda anledning till klander mot
testamente föreligger på grund av någon bristfällighet i testamentets
form, men testamentet med hänsyn till föreliggande omständigheter
får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, måste
det anses tillbörligt, att klander av testamentet regelmässigt ej anställes
från det allmännas sida. Med hänsyn till den tjänsteställning, som kammaradvokatfiskalsämbetet,
enligt vad ovan framhållits, intager, kan

46 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

emellertid det viktiga och måhända ofta ömtåliga avgörandet av frågan,
huruvida i dylika fall klander skall anställas eller icke, ej lämpligen
läggas å ämbetet. Enligt beredningens mening hör det ankomma på
Kungl. Maj :t att träffa sådant beslut. Att härför fordra riksdagens medverkan
är uppenbarligen uteslutet redan på grund därav, att tiden för
anställande av testamentsklander kan utlöpa å tid, då riksdagen ej är
samlad. Medgåves ej nämnda rätt åt Kungl. Maj :t, bleve det, i likhet
med vad för närvarande är förhållandet, nödvändigt att, under tiden
mellan riksdagarna, anhängiggöra klandertalan även"i de fall, då ett efterskänkande
av kronans rätt på grund av billighetsskäl uppenbarligen
bör äga rum. Men detta bör, såsom förut nämnts, icke förekomma. På
grund av vad sålunda anförts, har beredningen i förevarande paragraf,
för det fall att annan arvinge än allmänna arvsfonden ej finnes, upptagit
en bestämmelse av innehåll, att om anledning föreligger till klander
av testamente, som upprättats till förmån för annan än fonden,
Konungen må, där testamentet får antagas vara ett riktigt uttryck för
arvlåtarens yttersta vilja, besluta, att klander mot testamentet icke skall
äga rum.

Bestämmelsen i 5 kap. 2 § arvslagen — som fick sin slutliga, med 5 kap.
2 § ÄB överensstämmande lydelse i propositionen 1928: 17 —"förutsätter således
att arvlåtaren upprättat testamente och att detta får antagas vara ett
riktigt uttryck för hans yttersta vilja. Det skall således vara fråga om ett
förordnande som förtjänar att betecknas såsom testamente. Har förordnandet
icke denna karaktär kan den rätt som må tillkomma arvsfonden icke avstås
i annan ordning än som sägs i 5 kap. 3 § ÄB, d. v. s. av Konungen med
riksdagens samtycke. Om förordnandet väl i och för sig förtjänar beteckningen
testamente men icke kan antagas riktigt uttrycka arvlåtarens yttersta vilja
— arvlåtaren kan ha återkallat förordnandet eller upprättat senare förordnande
— saknas också förutsättning för tillämpning av 5 kap. 2 § ÄB. Har
egendom till följd av brist i detta hänseende tillfallit arvsfonden fordras
ävenledes för avstående av fondens rätt beslut enligt 5 kap. 3 § ÄB. Den behandlade
bestämmelsen anknyter sålunda till testamentsreglerna. En redogörelse
för de viktigaste av dessa skall här lämnas.

Testamentes begrepp, regler och grundsatser om testamente

Ärvdabalken innehåller i 9—15 kap. bestämmelser om testamente. Begreppet
testamente bestämmes ej närmare i lagen. Den huvudsakliga innebörden
angives i 9 kap. 1 § ÄB såsom en persons förordnande om sin kvarlåtenskap;
testamente är således en rättshandling, varigenom någon (testator)
förordnar om sin kvarlåtenskap. Det ligger därjämte i testamentets begrepp,
att testator fritt kan ändra testamentet; det är hans »yttersta vilja».
Förbindelse att ej återkalla testamente är icke bindande (10 kap. 5 § andra
stycket ÄB). Testamente grundlägger icke någon rätt i testators livstid. Det
är icke tillåtet att förordna om sin kvarlåtenskap annorledes än genom testamente
(17 kap. 3 § ÄB).

Den ordinära testamentsformen enligt svensk rätt är skriftligt testamente
med vittnen. I 10 kap. 1 § ÄB föreskrives att testamente skall upprättas
skriftligen med två vittnen. Upprättandet skall ske i vittnenas samtidiga
närvaro. Det är härvid tillräckligt att testator i vittnenas närvaro undertecknar
testamentshandlingen eller vidkännes en därå redan befintlig underskrift.
Vittnena skall bestyrka handlingen med sina namn. Det är ej erfor -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år W65 47

derligt att vittnena erhåller kännedom om testators förordnande men vittnena
skall äga kännedom om handlingens egenskap av testamente. Vanligen
tecknas å testamente intyg beträffande sådana omständigheter, som kan
vara av betydelse för testamentets giltighet. För testamentets formella giltighet
kräves icke, att sådan vittnesmening tecknats.

Vid sidan av den ordinära testamentsformen känner lagen två extraordinära
former för testamentes upprättande — nödtestamenten — avsedda för
undantagsfall, då hinder eller svårighet möter att göra förordnandet i vanlig
ordning. Den ena är muntligt testamente, den andra är holografiskt testamente.
Tillämpningsområdet för dessa testamentsformer är begränsat till
sådana fall, då testator på grund av sjukdom eller annat nödfall är förhindrad
att testamentera i vanlig ordning (10 kap. 3 § ÄB). Om formen för
muntligt testamente sägs i samma lagrum, att det upprättas muntligen inför
två vittnen. Upprättandet skall ske i vittnenas samtidiga närvaro. Holografiskt
testamente består av en av testator egenhändigt skriven och undertecknad
handling (samma lagrum). Från det vanliga skriftliga testamentet skiljer
det sig däruti, att det upprättas utan anlitande av testamentsvittnen. Till
skillnad från vad som krävs beträffande vanligt skriftligt testamente skall
handlingen i sin helhet vara skriven med testators egen hand. I 10 kap. 3 §
andra stycket ÄB har upptagits en regel, som begränsar de extraordinära
testamentenas tillämplighetsområde. Där stadgas, att nödtestamente är
ogillt, om testator sedermera under tre månader varit i tillfälle att i vanlig
ordning förordna om sin kvarlåtenskap.

I 10 kap. 4 § ÄB uppställes vissa krav i fråga om testamentsvittnenas personliga
kvalifikationer. Till vittne får ej tagas den som är under femton år
eller den som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen.
Testators make får ej vara vittne. Jävsförhållande föreligger vidare om
vittnet är med testator i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag
eller hans syskon. Samma gäller om vittnet på grund av adoption står
i motsvarande förhållande till testator (nämnda lagrum första stycket). Sålunda
angivna jäv föranleder hela testamentets ogiltighet. I andra stycket
av samma lagrum stadgas förbud att taga någon till vittne angående förordnande
till honom själv, hans make eller vissa honom närstående personer.
Överträdelse härav gör testamentet i denna del ogiltigt men berör ej dess
verkan i övrigt.

Lagen godtager formlös återkallelse av testamente. Varje uttalande eller
över huvud varje åtgärd, varigenom testator otvetydigt givit till känna att
förordnandet ej längre var uttryck för hans yttersta vilja, tillägges laga
verkan som återkallelse. Utfästelse att ej återkalla testamente är icke bindande
(10 kap. 5 § ÄB). Vill någon i samband med återkallelse av visst förordnande
eller eljest göra tillägg till sitt testamente, gäller vad som är stadgat
om upprättande av testamente (10 kap. 6 § ÄB).

Behörig alt upprätta testamente är dels den som fyllt tjuguett år, dels
underårig, som är eller varit gift eller som efter fyllda sexton år vill förordna
om egendom, över vilken han äger själv råda (9 kap. 1 § ÄB). Upprättas
testamente av någon som icke uppfyller dessa betingelser är testamentet
icke gällande. Testamente är vidare ogiltigt om det icke upprättas i laga
form (13 kap. 1 § ÄB). Har testator upprättat testamente under inflytande
av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten
är förordnandet ej heller giltigt (13 kap. 2 § ÄB). Samma gäller enligt 13

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

kap. 3 § ÄB om testator ej upprättat testamentet frivilligt eller om han låtit
sig bestämma av oriktiga föreställningar.

Testamente skall bevakas vid domstol. I allmänhet skall bevakning ske
inom sex månader från det testamentstagaren fått kännedom om lestators
död och det till hans förmån gjorda förordnandet (14 kap. 1 g första stycket
ÄB). Sker ej bevakning i föreskriven ordning förlorar testamentstagare,
för vilken bevakning ej ägt rum, sin rätt mot sådan arvinge som ej avstått
från klandertalan (14 kap. 3 § ÄB). Sedan bevakning ägt rum skall testamente
delgivas arvinge i därutinnan föreskriven ordning. Delgivning, som
verkställts av en utav flera testamentstagare, gäller jämväl för de övriga (14
kap. 4§ÄB).

Vill arvinge göra gällande att testamente är ogi 1 It enligt bestämmelserna
i 13 kap. ÄB skall han väcka klandertalan. Sådan talan skall väckas inom
sex månader efter det arvingen får del av testamentet. Försittes den tiden,
är rätten till talan förlorad (14 kap. 5 § ÄB).

Har ett testamente ej upprättats i laga form eller föreligger eljest någon
i 13 kap. ÄB angiven ogiltighetsgrund, kan testamentet likväl bliva gällande
genom att det godkännes eller klander underlåtes (14 kap. 5 § ÄB). Om
testator icke vid något visst tillfälle givit uttryck åt sin vilja att göra testamente,
föreligger däremot, även om testators önskningar är kända, ej ens
ett ogiltigt testamente. En rättshandlings egenskap av testamente uteslutes
också i många fall då ogiltighetsgrund föreligger, som är avgörande oberoende
av testamentsklander (Beckman: Svensk familjerättspraxis 2 uppl.

Enligt avgörande av högsta domstolen — NJA 1949 s. 762 — skall av den
avlidne samtalsvis fällda yttranden, som icke kan anses innefatta förordnande
om hans kvarlåtenskap, icke räknas som vare sig ett giltigt eller ett
ogiltigt testamente ens om testamentsbevakning skett (Beckman a. a. s.
181).

Betydelsen av sådana muntliga yttranden har vidare varit föremål för
högsta domstolens bedömande i rättsfallet NJA 1962 s. 454. Omständigheterna
voro i detta fall följande.

Makar — mannen E och hustrun H — hade i juli 1920 genom inbördes
testamente förordnat, att den som överlevde den andre skulle med
full ägnaderätt erhalla all den avlidnes kvarlåtenskap. E avled i september
1956 och H avled i februari 1957. H efterlämnade ej arvsberättigad
skyldeman. E:s närmaste efterlevande var tre syskon. Bouppteckningar
efter H visade behållning å 152 292 kronor. Vid inregistreringen av
bouppteckningarna töretedde dödsboet protokoll över vittnesförhör rörande
bevisupptagning inför rådhusrätt i juli 1958 till framtida säkerhet
rörande frågan, huruvida makarna gjort några uttalanden om hur
det skulle förfaras med makarnas kvarlåtenskap efter deras frånfälle.
Enligt berättelse av ett vittne som därvid hördes hade H en gång, på
fråga hur hon tänkt att det skulle gå med kvarlåtenskapen, svarat att E
ju hade syskon, »så det är klart att det skall gå till dem». Enligt samma
vittne hade H vid ett annat tillfälle, på fråga av vittnet huruvida vittnet
skulle ärva, lämnat svar av samma innebörd som vid det första tillfället.
Uttalandena hade enligt vittnet icke gjorts under de sista åren av makarnas
levnad. H hade när uttalandena gjordes varit vid sunt och fullt
förstånd och vid full hälsa. Även E hade vid ett tillfälle några månader
före sin död, då hans hälsa var mycket dålig, enligt vittnets utsago

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 27 år 1965

gjort uttalande av innebörd att hans syskon skulle ha kvarlåtenskapen
och att det icke behövdes något testamente. — Vid inregistreringen av
bouppteckningarna företeddes vidare Kungl. Maj :ts beslut den 17 oktober
1958 enligt vilket Kungl. Maj :t — efter omnämnande bl. a. av det
vid rådhusrätten hållna vittnesförhöret ang. »vissa av den avlidna fällda
yttranden, varigenom hon skulle ha förordnat om sin kvarlåtenskap»
— förklarade sig med stöd av 5 kap. 2 § arvslagen godkänna
ifrågavarande testamentariska förordnande. — Rådhusrätten beaktade
vid bestämmandet av arvsskatt de protokollförda muntliga uttalandena
såsom muntligt testamente och bestämde arvsskatten med hänsyn därtill.
Även hovrätten, dit dödsboet fullföljde talan angående stämpelberäkningen,
beaktade de muntliga uttalandena i angivet hänseende. Advokatfiskalsämbetet
fullföljde talan över hovrättens beslut och högsta
domstolen meddelade prövningstillstånd. Föredragande revisionssekreteraren
yttrade i betänkande bl. a.: Vad makarna enligt det åberopade
protokollet över vittnesförhöret vid olika tillfällen samtalsvis yttrat till
det vid rådhusrätten hörda vittnet lärer icke kunna anses innefatta testamentariska
förordnanden av makarna. -— Med hänsyn till innehållet
i 1920 års testamente, som saknade föreskrift om hur med kvarlåtenskapen
skulle förfaras efter makarnas död, borde enligt föredraganden
kvarlåtenskapen efter H:s död tillfalla allmänna arvsfonden och de
muntliga uttalanden borde ej heller beaktas i arvsskattehänseende. —
HD:s majoritet (fyra ledamöter) uttalade i beslut den 25 maj 1962
bl. a.: Kvarlåtenskapen efter E har vid dennes död på grund av testamente,
som saknar föreskrift om sekundosuccession, tillfallit H med
full äganderätt. Genom beslut den 17 oktober 1958 har Kungl. Maj :t
med stöd av 5 kap. 2 § arvslagen för allmänna arvsfondens räkning såsom
testamentariskt förordnande av H godkänt i vittnesförhörsprotokollet
återgivna uttalanden, enligt vilka hennes kvarlåtenskap skulle
tillfalla E:s syskon. Under sådana förhållanden måste uttalandena,
även om de rätteligen icke varit att betrakta som testamente, i arvsskattehänseende
jämställas med ett testamente. — En ledamot av HD gillade
föredragande revisionssekreterarens betänkande och ansåg således,
att uttalandena ej borde vare sig betraktas som testamente eller jämställas
med sådant i arvsskattehänseende.

Bakgrunden till bestämmelsen om avstående från arvsfonden tillfallet arv
(ÄB 5: 3)

I förenämnda betänkande med förslag till arvslag m. in. föreslog lagberedningen
att även prövningen av frågor om efterskänkande av allmänna arvsfondens
rätt skulle läggas i Kungl. Maj :ts hand. Efter redovisning av tidigare
praxis i ärendet anförde lagberedningen härutinnan (s. 259):

Vad ovan anförts giver vid handen, att den av Kungl. Maj :t förebragta
utredningen undantagslöst varit av den beskaffenhet, att riksdagen
utan vidare kunnat bifalla Kungl. Maj :ts framställningar i ämnet. Ärendenas
behandling i riksdagen har således varit av blott expeditionell
natur. Då av den föreslagna begränsningen av arvsrätten till en början
viss ökning av de ifrågavarande framställningarna kan bliva en följd,
kan också besväret med ärendenas expediering komma att ökas. Redan
det förhållandet, att riksdagens beslut i dessa frågor blivit en åtgärd av
rent expeditionell natur, synes tyda på att frågor om efterskänkande av

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

det allmännas rätt till arv efter begränsningen böra kunna avgöras av
Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande. Även en annan omständighet
kommer emellertid härvid i betraktande. Såsom här ovan vid 2 § närmare
utvecklats, skall det enligt beredningens förslag ankomma på
Kungl. Maj :t att, där anledning till klander förekommer mot testamente,
som upprättats till förmån för annan än allmänna arvsfonden, träffa
beslut om klanders underlåtande. Då Kungl. Maj:t således bör äga rätt
att, genom underlåtenhet att anställa testamentsklander, efterskänka
arvsfondens rätt till arv, synes denna rätt böra tillkomma Kungl. Maj :t
även i de fall, där fråga ej är om testamentsklander. Därtill synes för
övrigt så mycket större skäl förefinnas, som kvarlåtenskaperna i allmänhet
äro väsentligt mindre, då testamente ej föreligger.

Kungl. Maj :ts proposition (nr 17) överensstämde i denna del med lagberedningens
förslag. Detta tillstyrktes även av första lagutskottet men i en
vid utskottets yttrande fogad reservation anförde hr Leo:

För närvarande fordras för efterskänkande av danaarv K. M:s och
riksdagens bifall. I förevarande lagförslag föreslås däremot att Iv. M.
skall äga att ensam besluta om efterskänkande av arv, som tillfallit staten
(allmänna arvsfonden). Skälen för att riksdagen skulle avhända sig
den medbestämmanderätt, som den nu i jämnt hundra år utövat, skulle
enligt lagberedningen vara dels att riksdagen nära nog undantagslöst
bifallit K. M:s framställningar om efterskänkande av arv, dels att den
nya arvslagen kan väntas komma att till en början medföra viss ökning
av ifrågavarande framställningar, varigenom riksdagens besvär med
dessa ärenden kan komma att ökas.

För min del har jag icke kunnat finna dessa skäl på något som helst
sätt motivera, att riksdagen frånträder sin medbestämmanderätt om
efterskänkande av arv till staten. Medan dessa arv tidigare rört sig om
små belopp, som tillsammantagna icke uppgått till mera än omkring
25 000 kr. per år, kan man efter den nya arvslagens införande förvänta
arv av stundom betydande storlek uppgående till i genomsnitt sammanlagt
fyra- å femhundratusen kr. per år. Så mycket angelägnare framstår
det då, att riksdagens medverkan vid efterskänkande bibehålies. Det
»besvär» för riksdagen, som denna medverkan medför, har hittills varit
ytterst ringa och torde icke behöva befaras komma att ökas, i varje
fall ej i den utsträckning, att riksdagen på förhand skulle avsäga sig
denna sin rätt.

Jag föreslår därför, att ifrågavarande § gives följande lydelse: Arv,
som tillfallit fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna får
anses billigt, enligt beslut av Konung och riksdag helt eller delvis avstås
till arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära.

Första kammaren biföll utskottets förslag medan andra kammaren biföll
reservationen. Paragrafen fick sin slutliga lydelse av första lagutskottet i
memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut. Utskottets
förslag bifölls av båda kamrarna.

Riksdagens samtycke till avstående av arv enligt 5 kap. 3 § arvslagen lämnades
från tiden för arvslagens tillkomst till 1948 genom bemyndigande efter
däroim av Kungl. Maj:t i proposition varje år gjord framställning.

I ett 1947 framlagt betänkande med förslag angående riksdagens arbetsformer
och därmed sammanhängande frågor (SOU 1947: 79) uttalade inom

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

justitiedepartementet tillkallade sakkunniga att en viss delegation borde
kunna ske beträffande frågor om avstående av arvsfondens rätt. Det framhölls,
att de berörda frågorna hade en klar prägel av rutinärenden, att eu
utvecklad praxis fanns och att Kungl. Maj:ts förslag praktiskt taget undantagslöst
vann riksdagens bifall. Den fullmakt riksdagen enligt de sakkunnigas
mening borde ge Kungl. Maj :t att avgöra arvsfondsfrågorna skulle kunna
begränsas på samma sätt som dittills givna fullmakter, d. v. s. så att
Kungl. Maj :t bemyndigades avstå arvsfondens rätt med ett belopp, som i
'' arj e särskilt fall icke finge överstiga en av riksdagen bestämd maximisumma.

I proposition nr 244 till 1948 års riksdag förklarade sig föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg, kunna helt ansluta sig till de sakkunnigas
förslag. Hinder kunde enligt departementschefen icke anses förea^t
Kungl. Maj :t erhöll generellt bemyndigande att besluta i frågor om
avstående av arv enligt 5 kap. 3 § lagen om arv. En sådan anordning syntes
vara ändamålsenlig och borde tillstyrkas. Medgivandet borde enligt departementschefen
avse belopp ej överstigande 10 000 kronor och borde lämnas på
eu tid av 5 år. Departementschefen förutsatte, att Kungl. Maj:t vid utnyttjandet
av befogenhet kom att förfara i huvudsaklig överensstämmelse med
dittills följda principer vid avgörandet av dylika ärenden. I propositionen
föreslog Kungl. Maj:t att riksdagen måtte medgiva Kungl. Maj :t att under
5 år från och med budgetåret 1948/49 utan riksdagens samtycke i varje särskilt
fall, i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som vid avgörandet
av dylika ärenden dittills blivit följda, avstå kvarlåtenskap som tillfallit
allmänna arvsfonden intill ett belopp av i varje särskilt fall 10 000
kronor.

Propositionen behandlades av särskilt utskott. Delta tillstyrkte (uti. nr It
propositionen i förevarande del. Enligt utskottet torde föreskrivas att Kungl.
Maj :t till varje lagtima riksdag överlämnade en sammanställning, utvisande
hur bemyndigandet blivit använt. Sammanställningen borde, då så lämpligen
kunde ske, överlämnas i samband med proposition avseende fråga om
avstående av arvsfondens rätt till arv.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande i förevarande del och lämnade
under åberopande av vad utskottet anfört Kungl. Maj:t det äskade bemyndigandet
och medgivandet (Rskr nr 448).

Efter utgången av den för det nämnda bemyndigandet bestämda tiden har
riksdagen efter därom i propositioner gjorda'' framställningar lämnat likartade
bemyndiganden för nya perioder. Sålunda har 1955 års riksdag, som
jämväl godkänt beslut angående avstående av arvsfonden tillfallen kvarlåtenskap
efter utgången av budgetåret 1952/53, samma år lämnat bemyndigande
avseende fem år från och med budgetåret 1954/55 (prop. 136, SU 78,
Rskr 220). Bemyndigandet avsåg, liksom motsvarande år 1948 meddelade
bemyndigande, kvarlåtenskap intill ett belopp av i varje särskilt fall 10 000
kronor. 1958 års A-riksdag (prop. 20, SU 31, Rskr 83) lämnade Kungl. Maj:t
enahanda medgivande för tiden till och med utgången av budgetåret 1958/
59. Med hänsyn till förändringen i penningvärdet hemställde Kungl. Maj:t i
prop. 36 till 1959 års riksdag att bemyndigandet för den följande femårsperioden
måtte avse egendom till ett värde i varje särskilt fall av högst 15 000
kronor. Riksdagen (SU 34, Rskr 79) lämnade bemyndigande för femårsperioden
från och med budgetåret 1959/60 i enlighet med propositionen. Slutligen
har 1964 års riksdag (prop. 41, SU 32, Rskr 86) lämnat Kungl. Maj:t

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

bemyndigande för fem år från och med budgetåret 1964/65. För att åstadkomma
ett förenklat handläggningsförfarande beträffande ärenden av den
begränsade räckvidd, som här avses, hade föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, i sistnämnda proposition föreslagit att värdegränsen
bestämdes till 25 000 kronor. I enlighet härmed bestämde riksdagen att bemyndigande
skulle avse kvarlåtenskap till ett belopp av i varje särskilt fall
högst 25 000 kronor.

Sammanställningar utvisande de fall då bemyndigandet för avstående av
arvsfondsegendom utnyttjats har — i överensstämmelse med riksdagens år
1948 uttalade önskemål — årligen överlämnats till vederbörande riksdagsutskott.

Tillämpningen av 5 kap. 2 § ÄB under granskningsåret

I bilagd sammanställning (Tabell III) redovisas Kungl. Maj :ts under
granskningsåret meddelade beslut i ärenden enligt 5 kap. 2 § ÄB. I det följande
redovisas närmare ett antal fall till belysande av Kungl. Maj :ts praxis
härutinnan. Redovisningen upptager företrädesvis fall där yttranden av arvlåtaren
ansetts såsom testamentariska förordnanden rörande kvarlåtenskapen.
I vissa av fallen har bevakning ej iakttagits. Vidare upptager redovisningen
fall där testamente väl förelegat men bevakning underlåtits.

1. (Ivaft F 1293/63, Kungl. Maj :ts beslut 17/1 nr 15.)

Den 2/9 1963 avled A utan att efterlämna annan arvinge än allmänna
arvsfonden.

Enligt bouppteckningen uppgick behållningen till 38 830 kronor
14 öre.

Den 20/9 1963 hölls vittnesförhör med tre personer angående vissa
av A fällda yttranden, varigenom A skulle ha förordnat om sin kvarlåtenskap.

Enligt protokoll över bevisningen yttrade vittnena därvid bl. a.:

A 1, född 1936: A hade flera gånger nämnt att X »skall få affären
när hon dör». — X skulle få ärva affären jämte visst rörelsekapital.
Storleken av rörelsekapitalet nämndes ej. Yttrandena fälldes så sent
som under sommaren före A:s död. När yttrandena fälldes var A vid
sunt och fullt förstånd.

A 2, född 1894: Vid ett tillfälle i närvaro även av vittnet A 1 ungefär
ett år före förhöret yttrade A »går jag bort skall X ha affären».
Vid ett flertal senare tillfällen yttrade A samma sak i liknande ordalag
till vittnet ensam. A var denna tid vid sunt och fullt förstånd.

A 3, född 1920: A har sagt att X »skall överta min affär». Yttrandet
fälldes ej under senare år.

Yttrandena bevakades den 2/10 1963 såsom muntligt testamente.

En maskinskriven och med A:s namn underskriven, såsom testamente
betecknad handling av år 1953 bevakades den 11/11 1963 som
testamente. Enligt handlingen, som var obevittnad och vars text delvis
överstrukits, skulle X få »fortsätta» den av A bedrivna affärsrörelsen
utan att erlägga någon ersättning för densamma samt erhålla ett
belopp å 10 000 kronor och, med visst undantag, allt lösöre i dödsboet.
Därjämte skulle enligt handlingen vissa legat utgå, däribland penninglegat
å tillhopa 24 000 kronor. Bestämmelser i testamentet om penninglegat
å 5 000 kronor och fyra lösörelegat voro överstrukna och ansågs
återkallade.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Kammaradvokatfiskalsämbetet underställde Kungl. Maj:ts prövning
frågan om godkännande av de muntliga och skriftliga förordnandena.
Vad som framkommit vid vittnesförhöret talade enligt ämbetet för att
handlingen riktigt uttryckte A:s yttersta vilja i fråga om förordnandet
till X:s förmån och det hade enligt ämbetet ej förekommit något som
talade emot att testamentet i övrigt till de delar det icke överstrukits
överensstämde med A:s vilja. Handlingen och de muntliga förordnandena
uppfyllde enligt ämbetets mening icke fordringarna på ett i laga
ordning upprättat testamente, enär dels förutsättningar för förordnande
enligt 10 kap. 3 § ÄB saknades och dels vid förordnandenas tillkomst
ej förfarits enligt nämnda lagrum. Förordnandet syntes dock
enligt ämbetet giva uttryck för A:s yttersta vilja.

Kungl. Maj :t, som med beaktande av vad som framkommit vid vittnesförhöret
fann testamentsutkastet med därå gjorda över strykningar
utgöra ett riktigt uttryck för den avlidnas yttersta vilja, förklarade
den 17/1 1964 med stöd av 5 kap. 2 § ÄB att klander mot förordnandena
icke skulle äga rum.

2. (Kaft 783/60, Kungl. Maj:ts beslut 31/1 nr 23.)

Den 10/4 1960 avled B utan att efterlämna annan arvinge än allmänna
arvsfonden. Enligt bouppteckningen uppgick behållningen i
boet till 470 789 kronor 9 öre. Bland tillgångarna fanns fastigheter
taxeringsvärderade till 354 300 kronor. Fastigheternas verkliga värde
var beräknade till 800 000 kronor och boets verkliga behållning till
916 489 kronor.

Den 13/12 1962 hölls vittnesförhör med B 1 angående vissa av B
fällda yttranden om förordnande till förmån för Kapellfonden, Tolgs
gamla kyrkogård, Tolg. Samtidigt hölls vittnesförhör med B 2 och annan
person angående vissa yttranden om förordnande till förmån för
B 1.

Enligt protokollet över vittnesförhöret uppgav B 1, född 1897, rörande
förordnandet till kapellfonden: År 1958 hängdes på klockstapeln
på gamla kyrkogården i Tolg upp en klocka, som var skänkt av B och
dennes bröder. Därefter talade B ofta om, hur vackert det lät när klockan
ringde, och han sade: »Mitt lilla, det skall Kapellfonden ha». Sista
gången vittnet hörde honom tala om detta var ungefär ett halvår innan
han dog. Han nämnde aldrig någonting om att göra ett skriftligt
testamente; han visste nog inte att det skulle behövas. Vittnet hörde
aldrig B tala om något annat förordnande beträffande vad han ägde.
— Vittnet kände B väl och var hans hushållerska under fem år. Under
den tid B talade om att hans kvarlåtenskap skulle gå till Kapellfonden,
var han frisk och vid sina sinnens fulla bruk.

Yttrandet gjordes gällande såsom muntligt testamente av Tolgs församling
genom intyg, som tillställdes kammaradvokatfiskalsämbetet
redan den 6/12 1960. Församlingen kunde således icke — enär testamentsvittnesförhöret
hölls mer än sex månader därefter — med laga
verkan låta bevaka och delgiva ämbetet ett vittnesförhörsprotokoll och
lät ej heller bevaka yttrandet till förmån för fonden såsom muntligt
testamente.

Enligt ämbetets tolkning skulle yttrandet av B endast avse dennes
kontanter och de banktillgodohavanden B haft under någon längre tid
och ämbetet hemställde, att Kungl. Maj :t ville godkänna yttrandet så -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

som muntligt testamentariskt förordnande samt förklara att yttrandet
skulle givas den tolkningen, att fonden för uppförande av ett kapell
å Tolgs gamla kyrkogård av allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter B skulle erhålla 75 000 kronor utan rätt till sådan ränta,
som sägs i 22 kap. 5 § ÄB.

Kungl. Maj :t godkände med stöd av 5 kap. 2 § ÄB yttrandena i enlighet
med ämbetets hemställan.

3. (Kaft F 982/63, Kungl. Maj:ts beslut 31/1 nr 24.)

Den 17/3 1960 avled C, född 1902, utan att efterlämna annan arvinge
än allmänna arvsfonden. Närmaste släktingarna voro fem kusiner.
Enligt bouppteckningen, som saknade uppgifter om testamentariska
förordnanden, uppgick behållningen till 198 080 kronor 60 öre.

Ett den 24/9 1959 daterat ej undertecknat, maskinskrivet koncept
till testamente innehöll förordnande, varigenom C testamenterade sin
kvarlåtenskap till fem namngivna kusinbarn.

Dessa anhöllo i ansökan 2/10 1962 att allmänna arvsfondens rätt
till kvarlåtenskapen måtte avstås till deras förmån. Kammaradvokatfiskalsämbetet
beredde sökandena tillfälle att låta hålla vittnesförhör
rörande testamentskonceptet av den 24/9 1959. Polisförhör rörande
detta hade hållits 1962 med ett flertal personer. Vid vittnesförhör inför
häradsrätten den 25/9 1963 hördes sex personer. Samtliga hade tidigare
i ärendet om avstående av arv avgivit intyg rörande vissa muntliga
uttalanden av C. Enligt intygen hade C vid flera tillfällen givit
uttryck för att allmänna arvsfonden ej skulle ärva honom. Vidare hade
C för någon intygsgivare vid något tillfälle nämnt att de i testamentskonceptet
angivna kusinbarnen skulle erhålla hans kvarlåtenskap. Testamentskonceptet
skulle enligt uppgifter i intygen underskrivas och
bevittnas vid en festlighet som C skulle anordna. Någon sådan anordnades
dock ej.

Testamentskonceptet och yttrandena bevakades icke inom laga tid.

Kammaradvokatfiskalsämbetet fann i yttrande att förutsättningar
för testamente enligt 10 kap. 3 § ÄB icke förelegat ävensom att ej heller
så förfarits som där sägs men ansåg förordnandet vara ett riktigt
uttryck för C:s yttersta vilja.

Kungl. Maj :t godkände testamentet den 31/1 1964 med stöd av 5 kap.
2 § ÄB och fann i följd härav ansökningarna om avstående av arvsfondens
rätt icke erfordra någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

4. (Kaft F 159/64, Kungl. Maj :ts beslut 14/2 nr 17.)

Den 8/11 1963 avled D, född 1891, utan att efterlämna annan
arvinge än allmänna arvsfonden.

Enligt bouppteckningen uppgick behållningen i boet till 100 530 kronor
42 öre.

Den 2/12 1963 hölls vittnesförhör med D 1, född 1892, och D 2, född
1907, om vissa av D fällda yttranden. Förhöret påkallades för att styrka
D:s avsikt att upprätta testamente samt innehållet i det tillämnade
testamentet.

D 1 uppgav enligt det över vittnesförhöret upprättade protokollet
bl. a.: I mitten av september 1963 önskade D som då låg mycket sjuk,
bestämma hur det skulle förfaras med hennes egendom efter hennes
död. D 1 åtog sig att sätta upp en testamentshandling med ett av D angivet
innehåll. Vid senare besök medförde vittnet en testamentshand -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 är 1965 55

ling till innehållet överensstämmande med de lämnade direktiven. D
genomläste handlingen och yttrade, att handlingens innehåll rätt återspeglade
hennes önskemål med avseende å hennes egendom men tilläde,
att hon senare skulle underteckna handlingen. Enligt vittnets uppfattning
var D, då hon fällde yttrandena, vid sunt och fullt förstånd
och handlade av fri vilja. D avled någon månad senare utan att ha undertecknat
testamentshandlingen. Enligt denna insattes såsom universella
testamentstagare med rätt till lika del av kvarlåtenskapen Blindinstitutet
i Tomteboda, Riksförbundet för hjärt- och lungsjukdomar
samt Riksföreningen mot reumatiska sjukdomar. Vidare meddelades
förordnanden beträffande lösöret.

D 2 uppgav bl. a.: Vid vittnets besök den 18/8 1963 hos D bad denna
vittnet biträda henne med uppsättande av en testamentshandling
och omtalade som sin önskan att hennes kvarlämnade egendom lika
fördelades mellan Blindinstitutet, Riksföreningen för hjärt- och lungsjukdomar
samt Riksförbundet för reumatiska sjukdomar. D var vid
sunt och fullt förstånd och handlade av fri vilja. Sedermera övertog
D 1 uppdraget att sätta upp en testamentshandling.

Kammaradvokatfiskalsämbetet fann att förutsättningar för upprättande
av testamente enligt 10 kap. 3 § ÄB icke förelegat och att vid
förordnandets tillkomst ej heller så förfarits som där sägs men ansåg
förordnandet vara ett riktigt uttryck för D:s yttersta vilja.

Kungl. Maj :t förklarade den 14/2 1964 med stöd av 5 kap. 2 § ÄB
att klander mot det testamentariska förordnandet icke skulle äga rum.

5. (Kaft 145/63, Kungl. Maj :ts beslut 28/2 nr 14.)

Den 24/1 1963 avled E utan att efterlämna annan arvinge än allmänna
arvsfonden.

Enligt boutredningshandlingarna uppgick behållningen i boet till
omkring 272 000 kronor. Bland tillgångarna ingick en konstsamling,
värderad till 45 520 kronor, och en till 15 000 kronor värderad boksamling,
delvis bestående av konstlitteratur. Den 2/9 1963 hölls vittnesförhör
på begäran av Värmlands museum och Karlstads högre allmänna
läroverk med tre personer för att styrka förekomsten av testamente
av E till förmån för sökandena.

Därvid uppgav E 1 bl. a.: Vittnet och E hade många diskussioner om
konst och böcker, som var deras gemensamma intresse. Under diskussionerna
berörde de ofta vad som skulle hända med E:s samlingar
efter hans död. E nämnde senast under senhösten 1962, att han tänkt
sig att åtminstone hans franska konstsamling skulle odelad placeras
hos någon institution i Karlstad, antingen museet eller läroverket. Han
hade flera gånger tidigare yttrat sig på liknande sätt. I E 1 :s närvaro
berörde E aldrig vad som skulle ske med hans övriga konstsamling.
Boksamlingen bestod av över 4 000 band förstaupplagor. Vid något tillfälle
yttrade E, att han icke ville att boksamlingen skulle splittras.

E 2, född 1928, uppgav vid förhöret bl. a.: Vid ett tillfälle i september
eller oktober 1962 yttrade E på fråga av E 2 vad som skulle hända
med E:s samlingar efter dennes död att samlingarna då skulle tillfalla
läroverket i Karlstad. Vittnet fick den uppfattningen, att E därvid avsåg
såväl konstsamlingen som boksamlingen.

E 3, född 1914, yttrade: Vid ett besök 1961 i den bank där vittnet
tjänstgör yttrade E, att han önskade att hans tavelsamling icke skulle

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

skingras. E, som då tillråddes att upprätta testamente, berörde därefter
icke vid något tillfälle testamentsfrågan.

Yttrandena bevakades den 3/10 1963 såsom muntligt testamente.

Kammaradvokabfiskalsämbetet — som samtidigt yttrade sig över ansökningar
om avstående till två personer av egendom ur E:s kvarlåtenskap
— fann att de bevakade yttrandena icke uppfyllde fordringarna
på ett i laga ordning upprättat testamente, enär E icke visats vara berättigad
att förordna om sin kvarlåtenskap enligt bestämmelserna i
10 kap. 3 § ärvdabalken, och att vid förordnandets tillkomst ej heller
så förfarits som där sägs men ansåg förordnandet -— därest det gavs
den tolkningen att Högre Allmänna Läroverket i Karlstad och Värmlands
Museum på närmare angivet sätt såsom legat erhöll konstsamlingen
och samling av konstlitteratur — riktigt uttrycka E:s yttersta
vilja.

Kungl. Maj :t — som samtidigt med stöd av riksdagens bemyndigande
förordnade att tillhopa 17 000 kronor skulle avstås till de två förenämnda
personerna — förklarade den 28/2 1965 med stöd av 5 kap.
2 § ÄB att klander mot »ifrågavarande testamentariska förordnanden»
icke skulle äga rum.

6. (Kaft F 823/63, Kungl. Maj :ts beslut 28/2 nr 15.)

Den 3/4 1963 avled F utan att efterlämna annan arvinge än allmänna
arvsfonden.

Enligt bouppteckningen uppgick behållningen i boet till 62 341 kronor
77 öre.

I ett den 28/2 1963 dagtecknat brev till Y hade F uttalat bl. a.: »Jag
hade tänkt att Du skulle ha det lilla jag har kvar efter mig hoppas
att Du blir så kry att Du kan få någon glädje efter det lilla som blir
kvar».

Den 9/9 1963 hölls vittnesförhör med tre personer angående vissa av
F fällda yttranden, varigenom hon skulle ha förordnat om sin kvarlåtenskap
i enlighet med sitt uttalande i brevet.

Vid förhöret uppgav F 1, född 1903, bl. a.: F hade flerfaldiga gånger
nämnt att Y skulle ha »det lilla jag har», t slutet av februari 1963 var
F »pigg som vanligt».

F 2, född 1899, uppgav vid förhöret bl. a.: F hade vid flera tillfällen
yttrat att Y skulle få det lilla hon hade efter sig. Hon använde ofta
uttrycket »det lilla jag har» om sin egendom. F var fysiskt sjuk under
de sista månaderna av sin levnad men var mycket klar och redig.

F 3, född 1900, uttalade sig vid förhöret i enlighet med F 1 och F 2.
Yttrandena bevakades jämte brevet 16/9 1963 som testamente.

Kammaradvokatfiskalsämbetet fann att förutsättningar för upprättande
av testamente enligt 10 kap. 3 § ÄB ej förelegat men ansåg
förordnandet vara ett riktigt uttryck för den avlidnas yttersta vilja.

Kungl. Maj :t förklarade den 28/2 1964 med stöd av 5 kap. 2 § ÄB
att klander mot »ifrågavarande testamentariska förordnande» icke
skulle äga rum.

7. (Kaft F 126/64, Kungl. Maj :ts beslut 28/2 nr 15.)

Den 15/11 1963 avled G utan att efterlämna annan arvinge än allmänna
arvsfonden. Enligt bouppteckningen uppgick behållningen i
boet till 57 597 kronor 45 öre, varvid bland tillgångarna ingick en
lägenhet med bostadsrätt, värderad till 33 175 kronor 70 öre.

Genom ett i laga ordning upprättat, den 2/10 1959 dagtecknat testa -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1065 57

mente hade G förordnat om sin kvarlåtenskap, däribland bostadsrättslägenheten.
I fråga om denna hade det i testamentet förordnats att en
kyrka i Stockholm skulle med full äganderätt erhålla densamma.
Testamentet bevakades den 4/12 1963.

Den 17/12 1963 hölls vittnesförhör angående vissa av G fällda yttranden,
varigenom hon, med ändring av testamentet, såvitt gällde lägenheten,
skulle ha förordnat, att lägenheten skulle tillfalla viss annan
person.

Vittnesförhören hölls med G 1, född 1904, och dennes hustru G 2,
född 1903.

G 1 uppgav bl. a.: Han hade genom Z, som är hans svägerska, lärt
känna G i slutet av 1930-talet. Z hade en längre tid bott tillsammans
med G. Den 31/10 1963 besökte vittnet med sin hustru samma dag G:s
bostad. Under besöket förde G i makarnas närvaro sitt testamente på
tal och sade, att hon tänkt ändra detta och skriva lägenheten på
Z. Tidigare hade hon ej talat med makarna om testamentet men genom
Z hade de hört att hon skrivit sitt testamente och att hon skulle
ändra det. G:s psykiska tillstånd var fullgott vid den tid då uttalandet
gjordes och hon handlade vittnet veterligt fullt frivilligt.

G 2, syster till Z, uppgav: Hon kände G sedan 20—25 år. Z hade
hyrt rum hos G i många år. Enligt vad vittnet hade sig bekant var förhållandet
mellan G och Z bra. Omkring den 1/11 1963 besökte vittnet
och hennes man G. Denna yttrade då att hon skulle ändra sitt testamente
»så att (Z) skall få lägenheten». När yttrandet fälldes var vittnets
man närvarande. Vittnet visste ej vad det testamente, som skulle
ändras, innehöll. G led vid tiden i fråga av svagt hjärta och andra
kroppssjukdomar men var vid sunt och fullt förstånd, när yttrandet
fälldes. Vad vittnet visste handlade G frivilligt när hon fällde yttrandet
om lägenheten.

Yttrandet bevakades den 20/1 1964 såsom muntligt testamente.

Kammaradvokatfiskalsämbetet yttrade bl. a.: Genom ifrågavarande
yttranden har G otvetydigt givit till känna, att hennes testamente av
den 2/10 1959 ej längre, såvitt gällde förordnandet om bostadsrätten,
var uttryck för hennes yttersta vilja. Förordnandet torde därför jämlikt
10 kap. 5 § ÄB till nämnda del vara utan laga verkan.

Ämbetet fann vidare förordnandet till förmån för Z icke uppfylla
fordringarna på ett i laga ordning upprättat testamente, enär G icke
såvitt visats varit berättigad att förordna om sin kvarlåtenskap enligt
bestämmelserna i 10 kap. 3 § ÄB. Vidare hade vid förordnandets tillkomst
icke så förfarits som i 10 kap. 3 och 4 §§ ÄB sägs, enär G 2
var jävig som testamentsvittne.

Dock ansåg ämbetet förordnandet vara ett riktigt uttryck för G:s
yttersta vilja.

Kung], Maj:t förklarade den 28/2 1964 med stöd av 5 kap. 2 § ÄB,
att klander mot »ifrågavarande testamentariska förordnande» icke
skulle äga rum.

S. (Kaft F 704/63, Kungl .Maj :ts beslut 13/5 nr 4.)

Den 14/4 1963 avled H, född 1879, utan att efterlämna annan arvinge
än allmänna arvsfonden. Enligt bouppteckningen uppgick behållningen
i boet till 62 291 kronor 19 öre, varibland såsom tillgång fast
egendom taxeringsvärderad till 34 000 kronor.

Den 20/12 1963 hölls vittnesförhör med åtta personer angående vissa

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

av H fällda yttranden varigenom lion skulle ha förordnat om sin kvarlåtenskap.
Ett vittne — Å:s moder — uppgav, att H vid ett tillfälle i
februari eller mars 1963 till vittnet ensam yttrat att vittnets andia
pojke »han har ju ett hem han, men (Å) har ju inte nå’t» samt »ar
han nöjd nu (Ä) när det är ordnat?». Vittnet fattade yttrandena som
om H avsåg att kvarlåtenskapen skulle tillfalla sonen Å. Något direkt
uttalande om vem kvarlåtenskapen skulle tillfalla gjordes dock ej enligt
vittnet, som jämväl uppgav att H vid tiden i fråga led av cancer men
var »klar i huvudet». — Ett annat vittne uppgav, att H 1955 eller 1 Jod
köpt en jordfräs åt Å och i samband därmed yttrat »han skall anda ha
det som blir efter mig en gång». - Ett vittne uppgav, att H i mars
1963 jakande besvarat en fråga av vittnet om A skulle ha hennes
kvarlåtenskap, att H som var fullt klar önskade upprätta ett testamente
härom att anstalter träffades i sådant syfte men att testamentet
ej kunde''upprättas enär H insjuknat. — Ett vittne uppgav att H otaliga
gånger mellan 1953 och 1958 till Å yttrat, i samband med att nagot
inköpts »Du kan väl lägga ut så länge for det spelar ju inte sa stor
roll, för att det blir ju ditt i alla fall». — Fyra vittnen uppgav, att de
ej själva hört yttranden av H om hennes kvarlåtenskap men att de av
grannar hört yttranden av innehåll att kvarlåtenskapen skulle tillf a a
Å samt att det var den allmänna meningen i bygden att sa skulle
bliva förhållandet. Av vittnesförhören framgick vidare att Å:s moder
sedan många år varit trotjänare hos arvlåtaren och hennes modei
samt att Å tillbragt en stor del av sin uppväxt i deras hem.

Yttrandena bevakades den 23/1 1964 såsom muntligt testamente.
Kammaradvokatfiskalsämbetet fann att förutsättningar for upprättande
av testamente enligt 10 kap. 3 § ÄB ej förelegat men ansag förordnandet
vara ett riktigt uttryck för den avhdnes yttersta vilja

Kungl Maj :t förklarade den 13/3 1964 med stöd av 5 kap. 2 §aB
att klander mot »ifrågavarande testamentariska förordnande» icke

skulle äga rum. %

9 (Kaft F 1600/63, Kungl. Maj :ts beslut 11/6 nr 20.)

Den 25/7 1963 avled I utan att efterlämna annan arvinge an allman naBoupp°teckningen,

som jämväl upptog efterarvingar efter I:s tidigare
avlidna maka, visade en behållning av 58 607 kronor. Harav
skulle jämlikt 3 kap. 1 § ÄB hälften tillfalla

tillgångarna fanns en fastighet taxeringsvärde^ till 12 000 kronor 1
hounnteckningen uppgavs bl. a. att det i boet förelag ett muntligt testamente,
enligt vilket kvarlåtenskapen efter I skulle »tillfalla hustruns

^Den 17/9 1963 hölls vittnesförhör angående vissa av I fällda yttranden,
varigenom han skulle ha förordnat om sin kvarlåtenskap..

Enligt protokoll över förhöret yttrade vittnena därvid bl a
I 1 född 1910: Vittnet, som varit granne till 1 hade traffat denne
sista gången mellan tre och fyra veckor före hans död I hade da yttrat
att Ä bror till I:s avlidna maka, skulle ärva hans fastighet.

T 9’ född 1912- Någon gång i maj 1963 hade vittnet, som sedan lang
tid tiilbaka vilt bekant med I, träffat denne. I hade då yttrat att A
skulle erhålla hans fastighet efter hans död. I hade alltid vant ud su

°ClI 3^ födcTlloi: Vittnet, som känt testator sedan åtskilliga ar, hade

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1905 59

Iraitåt I en dag. De hade talat om sina ekonomiska förhållanden I
hade mist sin syster »för ett och ett halvt år sedan» och sin hustru D
&t tidigare. I hade da yttrat om sin kvarlåtenskap: »Jag har ju
inga arvingar utan det går ju till (D:s) släktingar».

Yttrandena bevakades den 19/9 1963 vid häradsrätten såsom muntligt
testamente.

Kammaradvokatfiskalsämbetet yttrade i fråga om uttalandet »Jag
har ju mga arvingar utan det går ju till (D:s) släktingar» att detta, som
icke innehöll nagot uttalande om testators egen testamentariska vilja,
endast visade, att I hyst den felaktiga uppfattningen, att enligt lagen
skulle hela hans kavrlåtenskap tillfalla hans hustrus släkt. Yttrandet
om fastigheten borde enligt ämbetet givas den tolkningen, att I förordnat,
att fastigheten efter hans död skulle tillfalla svågern Ä. Ämbetet
f.?n’. att varlien yttrandet om fastigheten eller uttalandet att hustruns
släktingar skulle erhålla hans kvarlåtenskap uppfyllde fordringarna
pa ett 1 laga ordning upprättat testamente, enär förutsättningarna för
upprättande av testamente enligt 10 kap. 3 § ÄB ej förelegat och vid
forordnadenas tillkomst ej heller så förfarits som där sägs. Ämbetet
ansag emellertid yttrandena rörande fastigheten till förmån för Ä vara
ett riktat uttryck för I:s yttersta vilja samt hemställde, att Kungl.
Maj :t matte förklara att klander icke skulle äga rum emot nämnda del
av de »testamentariska förordnandena» samt förordna om klandertalan
mot det såsom testamente bevakade protokollet, till de delar detta innehöll
förordnanden om annat än fastigheten.

_.. Kungl- Maj :t fann I genom »det testamentariska förordnandet» ha
torfogat över all arvsfonden eljest tillkommande egendom och förklarade
den 4/6 1964 att klander mot förordnandet icke skulle äga rum.

10. (Kaft F 1473/63, Kungl. Maj ds beslut 27/11 nr 18.)

Den 15/9 1963 avled K utan att efterlämna annan arvinge än allmänna
arvsfonden.

Enligt bouppteckningen uppgick behållningen i boet till 206 627
kronor 72 öre.

Genom ett av två personer bevittnat, den 24/5 1954 dagtecknat testamente
hade K jämte två sedermera avlidna syskon förordnat om
fjorton penninglegat å sammanlagt 53 000 kronor."I ett efter syskonens
död upprättat testamente av den 2/7 1962 hade K ytterligare meddelat
förordnande om eif penninglegat å 1 000 kronor. Testamentena bevakades
ej.

Den 24/10 1963 hölls vittnesförhör för dödsfalls skull med två personer
rörande ett samtal som vittnena haft med K samma dag denne
dog. Samtalet rörde sig om gravsmyckning och en kyrkklocka. Protokollet
över vittnesförhöret bevakades ej som testamente.

Kammaradvokatfiskalsämbetet fann protokollet ej innehålla något
verkställbart testamentariskt förordnande och hemställde att Kungl.
Maj:t måtte förklara att de i protokollet återgivna yttrandena cj kunnat
godtagas såsom testamentariskt förordnande.

Underlåtenheten alt bevaka de skriftliga förordnandena borde enligt
ämbetet rätteligen medföra den i 14 kap. 3 § ÄB angivna påföljden.
Förordnandena i fråga gav emellertid enligt ämbetet ett riktigt uttryck
för K:s och hans syskons yttersta vilja och ämbetet hemställde
att Kungl. Maj:t måtte godkänna de skriftliga testamentena.

Kungl. Maj :t godkände den 27/11 1964 med stöd av 5 kap. 2 § ÄB

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

testamentena av den 24/5 1954 med tillägg den 2/7 1962 och förklarade
samma dag de protokollförda yttrandena icke kunna godkännas som
testamentariskt förordnande.

Tabell I. Utdelning ur allmänna arvsfonden

Bud- get- år	Samman-lagt kronor	Anstalter för halv-öppen barnavård	Barn- kolonier	Ungdoms- lokaler	Studier och yr-kesutb.	Invalid- fordon	Diverse
1958/59	3 491 000	877 000	435 000	1 940 000	56 000	183 000
1959/60	4 694 000	1 372 000	204 000	2 962 000	46 000	no 000
1960/61	3 496 000	703 000	321 000	2 344 000	35 000	93 000
1961/62	6 393 000	1 320 000	417 000	4 397 000	39 000	220 000
1962/63	5 986 100	1 558 500	74 000	4 143 900	2 200	207 500
1963/64	6 714 000	962 500	140 000	5 154 700	27 800	9 000	420 000

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Tabell II. Under budgetåret 1963/64 beviljade understöd ur allmänna arvsfonden om 50 000
kronor eller däröver

Bidragsmottagare	Belopp kronor	Ändamål
Skatbostiftelsen ....................	80 000	friluftsgård för scouter
Tranås stad ............................	50 000	ungdomsgård
Nässjö missionsförsamling ................ Kortedala scoutkår och Stiftelsen Kortedala	70 000	»
scoutgård ..............................	85 000	scoutgård
Kinna köping ..........................	52 000	lekskola
KFUM :s riksförbund......................	80 000	friluftsgård
Tjurkö luth. ungdoms- och missionsförening	60 000	ungdomsgård
Svenska kyrkans lekmannaskola, Sigtuna ..	100 000	elevhem för ungdom
Skellefteå KFUM..........................	96 000	ungdomsgård
Sunne församling ........................	65 000	»
Stiftelsen Sollentunahem och Sollentuna köp.	155 000	»
Örebro stad ..............................	100 000	ungdomsgårdar
Emanuels metodistförsamling i Östersund ..	78 500	daghem
Norrköpings stad ....................	55 000	ungdomsgård
Majornas missionsförsamling, Göteborg ....	60 000	»
Köpings missionsförsamling ..............	60 000	»
Falköpings missionsförsamling ............	85 000	»
Härnösands missionsförsamling............ Föreningen för Utvecklingsstörda Barn	50 000	»
(FUB) i Stockholms län ................	81 000	barnkoloni
AB Stockholmsbyggen ...................	65 000	ungdomsgård
AB Stockholmshem ................	75 000	»
AB Familjebostäder ....................	60 000	»
Svenska scoutförbundet....................	150 000	ledarinstitut
NTO :s scoutförbund ......................	100 000	kurs-och lägergård för ungdom
AB Svenska Bostäder ....................	70 000	ungdomsgård
Dals-Eds missionsförsamling ..............	65 000	»
Stiftelsen Höganäs scoutgård ..............	75 000	scoutgård
Lunds stads fastighets AB och Lunds stad . .	55 500	barnstuga
Landskrona missionsförsamling............	70 000	ungdomsgård
Sandvikens missionsförsamling ............	80 000	»
Almtuna scoutkår ........................ Föreningen Lycksjöhagens scoutstugor, Stock-	64 000	scoutgård
holm ................................	100 000	scoutstugor
Göteborgs diakoniss-sällskap ..............	250 000	vissa förläggningslokaler m. in. vid hem för handikappade
Örebro första baptistförsamling............	70 000	ungdomsgård
Trelleborgs scoutkår ......................	50 000	scoutgård
Täby köping..............................	70 000	ungdomsgård
Tranås missionsförsamling ................ Västra Frölunda frikyrkoförsamling, Göte-	60 000	lekskola och ungdomsgård
borg ..................................	70 000	ungdomsgård
Åmåls missionsförsamling ................ Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Ånger-	60 000	»
manlandsförbund ......................	50 000	»
Malmö stad ..........................	150 000	fritidsgård
Stiftelsen bostadshus i Jönköping..........	150 000	ungdomsgård

Tabell III. Sammanställning av uppgifter rörande under granskningsåret 10/1 1964—4/1 1965 av Kungl. Maj:t avgjorda ärenden enligt 5 kap. 2 § ÄB g
(För tiden t. o. m. 30/6 har medtagits ärenden ang. behållning å minst 15 000 kr. För tiden därefter har medtagits ärenden ang. behållning å minst 25 000

kr. Kaft = Kammaradvokatfiskalsämbetet)

Dag	Nr	Behållning	Förordnande	Förordnandet	Kafts yttrande betr. förordn.	Kungl.	Anm.
	enl. boupp-	avser enl.							Maj :ts beslut
		teckning	Kafts tolkning	Skrift-	Munt-	Ej föruts.	Form-	Obe-	Annat fel	Klan-	Ej
				ligt	ligt	för nöd-	fel	va-	(spec. se	der	klan-
					testamente		kat	anm.)		der
17/1	14	20150	21 055	1		1					1	Se PM nr 1 Endast styrkt avskriftharåterfunnits
15 17	38 839 128 085	behållningen framgår ej	1 1	1	1	1	1	1		1 1
31/1	22	30 958	behållningen	1		1	1				1	Se PM nr 2
23	470 789	75 000		1			1			1
	24	198 080	behållningen	1	1	1	1	1			1	» » » 3
	25	69 443	framgår ej	1				1			1 1 1
14/2	16 17	46 978 100 530	behållningen »	1		1 1	1	1			Se PM nr 4
	18	19 067	»	1		1	1				1
28/2	13 14	23 883 c:a 272 000	» 60 520	1	1	1	1	1			1 1	Därjämte avst. fr. arv, Se PM nr 5
	15	62 241	behållningen		1	1					1	Se PM nr 6
	16	57 600	33 715	1	1	1	1				1	Se PM nr 7
13/3	4	62 291	behållningen		1	1	1				1 1	Se PM nr 8
	6	33 956	»	1		1
10/4	19	44 693	»	1		1	1 1				1 1 1
4/6	20 23	23 913 58 607	framgår ej 12 000	1	1	1 1				KM:t frångick delvis Kafts yttr., Se PM nr 9

11/6	5	64 374	40 000		1	1	1			1
6	22 170	22 000		1	1					1	Test. har ej kunnat återfinnas i original
26/8	5	26 624	behållningen	1					1		1
8	33 816	»	1			1				1
9/9	14	38 657	•>		1	1	1				1
2/10	16	136 393	framgår ej	1			1				1
23/10	11	39179	»		1	1	1	1			1
27/11	18	206 627	a) 53 000	a) 1						a) 1	b) ej test. förordn. KM:t = Kaft, So
b) obet. belopp	b) 1				1	b) se
									anm		PM nr 10
11/12	3	40 579	tillgångarna	1			1				1

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 7965

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Bilaga 4

PM om registrering av partibeteckningar
Gällande bestämmelser

Bestämmelser om registrering av partibeteckningar finns bara för andrakammarval,
inte för kommunalval. Det grundläggande stadgandet återfinns
i 54 § lagen om val till riksdagen (ValL).

Rätt att registrera partibeteckning tillkommer enligt 54 § 1 mom. ValL
»parti». Som parti skall enligt stadgandet anses organisation, som uppfyller
tre förutsättningar, nämligen att vara

(1) förening med politiskt syfte,

(2) som icke utgör underavdelning av sådan förening och

(3) som har minst ettusen vid val till riksdagens andra kammare röstberättigade
medlemmar.

Om registreringsförfarandet stadgas i 2 mom. Ansökan skall göras skriftligen
i inrikesdepartementet, som skall föra register över partibeteckningar.
Frågan om registrering skall avgöras av chefen för inrikesdepartementet i
närvaro av tre bland de av riksdagen valda bankofullmäktige och tre riksgäldsfullmäktige.
Fråga är alltså om departementschefsbeslut. De sex fullmäktige
skall bara närvara men har inget medansvar för fattade beslut.

Uppfyller sökanden de i 1 mom. angivna förutsättningarna för att bli ansedd
som parti, inskränker sig prövningen av ansökan enligt 3 mom. till att
avse, att den partibeteckning, som begärs registrerad, tydligt skiljer sig från
beteckning, som redan är registrerad eller för vilken registreringsansökan
tidigare inkommit men inte prövats.

Om avförande av partibeteckning ur registret stadgas i 4 mom. För sådan
åtgärd kräves ansökan endera av det parti, för vilket registreringen skett,
eller av annat parti. I sistnämnda fall skall det andra partiet visa, att det
parti, som erhållit den ifrågavarande registreringen, antingen blivit upplöst
eller vid två på varandra följande val i hela riket inte i någon valkrets anmält
kandidater på sätt i 56 § sägs. Sistnämnda lagrum skall nedan beröras.
Det är alltså inte möjligt att ex officio, utan särskild ansökan, avregistrera
en partibeteckning.

Om 54 § ValL må här ytterligare bara antecknas, att registrerat parti enligt
6 mom. skall anmäla ett ombud, och att inrikesdepartementet enligt
7 mom. skall sända utdrag ur registret till samtliga KB i god tid före varje
val i hela riket till andra kammaren.

Varje parti, som upptagits på nyssnämnda registerutdrag, äger enligt 56 §
1 inom. ValL för varje valkrets hos KB anmäla minst 5 och högst 15 valbara
personer som kandidater. Kandidatanmälan skall enligt 2 mom. verkställas
av partiets enligt 54 § 6 mom. anmälda ombud.

Verkan av en partibetecknings registrering är, att densamma kommer att
åtnjuta ett visst skydd mot obehörigt begagnande. Har en registrerad partibeteckning
utsatts på en valsedel, skall sedeln som första namn upptaga

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

namnet på en av de kandidater, som enligt 56 § ValL anmälts under beteckningen
i fråga. I annat fall räknas samtliga namn på sedeln som obefintliga
enligt 80 § andra stycket ValL. Själva sedeln räknas emellertid enligt 79 §
det parti tillgodo, som registrerat den utsatta partibeteckningen.

Bakgrund

Bestämmelserna om registrering av partibeteckningar tillkom år 1935. De
har därefter inte undergått någon annan ändring än att ärendenas handläggning
överfördes från justitie- till inrikesdepartementet år 1948.

Bestämmelserna tillkom mot bakgrunden av att illojalt användande av
partibeteckningar tidigare förekom i stor utsträckning. Efter framställning
av riksdagen tillkallade Kungl. Maj :t år 1929 två sakkunniga för att verkställa
utredning i ämnet. I ett påföljande år avgivet betänkande (SOU 1930:
5) framlade de sakkunniga förslag till bestämmelser om registrering av partibeteckningar
m. in. Då detta i vissa delar blev mindre gynnsamt mottaget
vid remissbehandlingen, tillkallades år 1933 ytterligare tre sakkunniga, vilka
påföljande år avlämnade en promemoria med ett nytt förslag till bestämmelser
i ämnet (bilaga till prop. 1935: 139, sid. 16—35). På grundval härav
framlades proposition till 1935 års riksdag (nr 139). De avvikelser, som
därvid gjordes från promemorian, saknar betydelse i detta sammanhang.
Konstitutionsutskottet tillstyrkte i avgivet utlåtande (nr It) propositionen
med bara den ändringen, att 1 000 medlemmar skulle krävas för rätt att
vinna registrering i stället för 500 enligt propositionens förslag.

Ur de sålunda angivna förarbetena till bestämmelserna i fråga synes följande
vara av intresse att anteckna i detta sammanhang. I 1930 års betänkande
föreslogs registreringsrätt tillkomma »förening av valmän, vilka icke
utgör underavdelning av annan sådan förening». Registrering föreslogs ske
hos ett centralt verk enligt Kungl. Maj :ts bestämmande, då detta enligt de
sakkunnigas mening bättre överensstämde med våra administrativa förhållanden
än att låta ärendena handhas av ett departement. Bl. a. framhölls
besvärsrätten som eu fördel. Vidare må nämnas att de sakkunniga föreslog
en bestämmelse av innehåll, att en partibeteckning, som inte begagnades vid
två på varandra följande andrakammarval, fick avföras ur registret genom
beslut av registreringsmyndigheten. De sakkunniga anförde härom endast,
att det syntes olämpligt att låta sådana partibeteckningar kvarstå, som inte
begagnades.

Som ovan nämnts följdes 193h års promemoria i allt väsentligt vid lagstiftningen.
Sålunda erhöll 54 § 1 mom. ValL, om rätten att vinna registrering,
den avfattning, som föreslagits av de sakkunniga, med bara den förutnämnda
ändringen av gränsen för medlemsantalet. I anslutning till denna
grundläggande bestämmelse anförde de sakkunniga i promemorian:

Parti har definierats såsom förening med politiskt syfte, som icke utgör
underavdelning av sådan förening och som har minst femhundra
vid val till riksdagens andra kammare röstberättigade medlemmar.
»Förening med politiskt syfte» synes vara ett bättre uttryck än det i
1930 års förslag upptagna »förening av valmän». Det torde endast böra
tillkomma självständiga partibildningar att erhålla skydd för en partibeteckning.
Däremot böra icke endast »rikspartier» kunna erhålla registrering,
utan även en lokal, självständig partibildning bör hava denna
möjlighet. Då det synts lämpligt att till förekommande av missbruk

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

av registreringsrätten hindra alltför obetydliga organisationer att erhålla
registrering, har föreslagits, att en förening för att anses som parti
skall hava minst 500 vid val till riksdagens andra kammare röstberättigade
medlemmar. Någon svårighet att förebringa bevisning om att
denna förutsättning föreligger torde icke finnas, även om vederbörande
icke önska förete medlemsförteckning. Beträffande de partier, som nu
äro representerade i riksdagen, torde det kunna anses notoriskt att de
hava över 500 medlemmar. I detta sammanhang må anmärkas, att i
Danmark fordras för att ett nytt parti skall få deltaga i valet att detsamma
omfattar minst 10 000 väljare.

Med avseende på handläggningen av registreringsfrågor föreslog de sakkunniga
den ordning, som antogs och ännu gäller, sålunda departementschefsbeslut
i närvaro av sex fullmäktige. I motsats till 1930 års betänkande
framhölls i promemorian avskärandet av besvärsmöjligheter som en fördel,
med hänsyn till de olägenheter som skulle åtfölja bifall till besvär sedan
valförberedelserna hunnit börja. Om avförande av beteckningar anfördes i
promemorian:

Det har synts lämpligt att i likhet med vad år 1930 föreslogs bestämma
när partibeteckning skall kunna avföras ur registret. Beteckningar,
som icke längre användas, böra nämligen icke belasta detta. Sålunda
föreslås, att avförande ur registret skall ske, om det parti för vilket registreringen
skett ansöker därom, eller ock annat parti gör sådan ansökan
och visar, att förstnämnda parti blivit upplöst eller vid två på varandra
följande val i hela riket till andra kammaren icke i någon valkrets
anmält kandidater.

Något motiv anfördes sålunda inte, varför den i 1930 års betänkande föreslagna
befogenheten för registreringsmyndigheten att ex officio avföra
beteckning inte upptogs.

Ur propositionen till 1935 års riksdag är intet av intresse att anteckna i
detta sammanhang. Konstitutionsutskottet uttalade bl. a., att möjligheten
att överflytta beslutsrätten till annan myndighet än chefen för justitiedepartementet
hade övervägts, men att utskottet stannat för att tillstyrka propositionen,
eftersom denna säkerställde den konstitutionella kontrollen.

Inrikesdepartementets register över partibeteckningar

Inrikesdepartementets register över partibeteckningar upptar 15 gällande
registeringar. Om 6 av dessa föreligger anledning till antagande, att de inte
begagnats sedan avsevärd tid.

Av registret framgår, att 3 nya partibeteckningar registrerades under år
1964, samtliga den 22 juli av t. f. chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Rune Hermansson, i närvaro av riksbankschefen P. V. Åsbrink, direktören
G. N. Kollberg och generaldirektören N. G. Svärd som bankofullmäktige
samt generaldirektören It. G. Itenlund, f. d. ordförande i Landsorganisationen
A. W. Strand och kanslichefen F. O. östman som riksgäldsfullmäktige.
De beteckningar, som registrerades, var »Medborgerlig samling»,
»Kristen Demokratisk Samling» och »Mellanpartierna». För dessa registreringsärenden
lämnas nedan särskilda redogörelser.

3 Iiihanij till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. 2 avd. t\r 27

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 är 1965

Registreringen av »Medborgerlig samling»

Den 19 maj 1964 inkom till inrikesdepartementet en den 16 s. m. dagtecknad
skrivelse av följande lydelse:

Undertecknad organisation, som har för avsikt att deltaga i höstens
val i Fyrstadskretsen, anmäler sig härmed för inregistrering under
beteckningen MEDBORGERLIG SAMLING.

Stadgar bifogas.

Framställningen kompletteras senare med en medlemsförteekning.

Skrivelsen var undertecknad av riksdagsmannen C. G. Regnéll som ordförande
och direktören Urban Wehtje som kassör. De bifogade stadgarna var
av följande lydelse:

§ 1. Medborgerlig samling är en valorganisation bildad för att i
Fyrstadskretsen medverka till att utforma valsedel, upptagande representanter
för de tre demokratiska oppositionspartierna, samt för att
genomföra valrörelse.

§ 2. Verksamma inom organisationen är dess stiftare samt i övrigt
personer, som bedömes kunna gagna organisationens syften.

§ 3. Organisationens organ är:
stämma, bestående av de i § 2 nämnda, samt

styrelse, vald av stämman med mandattid intill första stämma efter
nästkommande årsskifte. Styrelsen består av minst tio personer.

Styrelsen, eller den styrelsen därtill utser, äger företräda Medborgerlig
samling.

§ 4. Revidering av stadgar eller beslut om organisationens upplösning
kräver minst två tredjedels majoritet av stämman.

§ 5. Av stämman väljes två revisorer och en revisorssuppleant för
revision av löpande kalenderårs räkenskaper. Revisionsberättelse framlägges
för stämman senast i februari månad.

§ 6. Vid organisationens upplösning befintliga medel skall fördelas
mellan de borgerliga välj arorganisationerna i Fyrstadskretsen eller
användas på sätt, som stämman beslutar.

Till inrikesdepartementet inkom den 15 juni en samma dag dagtecknad
skrivelse i ärendet av följande innehåll:

Till komplettering av den ansökan, som den 16 maj ingavs om registrering
i Fyrstadskretsen av valbeteckningen »Medborgerlig Samling»
(diarienr P 1154/1964), överlämnas härmed protokollsutdrag
avseende firmateckning.

Till notarius publicus i Lund inlämnas listor på personer, som genom
egenhändig påskrift — i några fall via befullmäktigad — förklarat sig
vilja medverka till registrering av valbeteckningen »Medborgerlig samling».
Undertecknaderna har därvid vitsordat sig vara röstberättigade
i Fyrstadskretsen.

Skrivelsen var undertecknad av Regnéll. Enligt anteckning på densamma
meddelades Regnéll den 17 juni, »att intyg av not. publ. ang. antalet
medlemmar definitivt godtages».

Den 3 juli inkom härefter till inrikesdepartementet två protokollsutdrag
från notarius publicus i Lund. Enligt det första, som dagtecknats den 26

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

juni, hade Regnéll nämnda dag inkommit med följande, av honom för Medborgerlig
samling undertecknade skriftliga anhållan:

Undertecknad organisation har i Inrikesdepartementet anmält sig
för registrering av valbeteckningen »Medborgerlig samling» i riksdagsmannavalet
i Fyrstadskretsen.

Härmed översändes listor, upptagande över ettusen personer, vilka
genom egenhändig påskrift (i vissa fall genom befullmäktigad) förklarat
sig intresserade att medverka till registrering av valbeteckningen
»Medborgerlig samling».

Utdrag ur stadgar samt protokollsutdrag rörande firmateckning bifogas.

Vi bedja Eder gentemot Inrikesdepartementet under hänvisning till
diarienummer P 1154/1964 bestyrka, att handlingar av ovannämnt
innehåll ingivits. Sammanträde i ärendet planeras i departementet till
början av juli.

För namnlistorna bedja vi få åberopa 26 § i Lag 28 maj 1937 om
allmänna handlingar.

I protokollet antecknades efter nämnda skrivelse jämte bilagor följande:

Samtidigt överlämnade Regnéll till mig ett antal listor, varje lista
upptagande plats för 17 namnteckningar, och överst upptagande följande
förklaring: »Undertecknade, röstberättigade i fyrstadskretsen,
förklarar sig härmed intresserade att medverka till registrering av
valbeteckningen ''Medborgerlig samling’ inför höstens val.» Regnéll
uppgav att antalet namn icke översteg 1 000, men att komplettering
skulle göras genom att ytterligare listor inlämnades måndagen den 29
juni 1964 genom Bo Edwardsson.

Listorna inlades i ett omslag och genomdrogs med tråd, som förseddes
med mitt sigill. På omslaget och den översta listan antecknades att
handlingarna skulle vara hemliga jämlikt 26 § första stycket lagen den
28 maj 1937 om allmänna handlingar. Jag summerade därefter antalet
namn på varje lista och antecknade med blyerts antalet längst ner
till höger på varje sida. Dessa siffror adderas sedan på räknemaskin
och antalet namn befanns vara 983. Remsan från räknemaskinen inlades
bland handlingarna.

Det andra protokollsutdraget, som dagtecknats den 2 juli, utvisar, att
komplettering skett med ytterligare 65 namn.

Inrikesdepartementets akt innehåller inga ytterligare handlingar.

Registreringen av »Kristen Demokratisk Samling»

Den 18 juni 1964 inkom till inrikesdepartementet en den 16 s. m. dagtecknad
skrivelse av följande lydelse:

Kristen Demokratisk Samling (KDS) är en politisk sammanslutning
för kristet-ideellt intresserade medborgare. Rörelsen har för avsikt att
deltaga i årets riksdagsmannaval och anhåller därför om att få sitt
namn — Kristen Demokratisk Samling — inregistrerat såsom partibeteckning.

Ur medlemsmatrikeln bifogas uppgift på namn och adress för 1 500
av KDS medlemmar.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Skrivelsen hade undertecknats av pastor Birger Ekstedt som ordförande.
I departementet antecknades på skrivelsen: »Maskinskrivna listor med
1 490 namn ingivna.»

Den 3 juli ingavs vissa kompletterande handlingar, nämligen dels två
protokollsutdrag från organisationen, dels en skrift av följande innehåll:

Bestämmelser rörande Kristen Demokratisk Samlings (KDS) verksamhet
under 1964, sammanställda efter utdrag ur protokoll fört vid
konstituerande möte med KDS i Stockholm onsdagen den 15 april 1964.

§ 1. Grundsyn.

KDS står, som dess namn anger, på klart demokratisk grund och är
en fri politisk sammanslutning för lcristet-ideellt intresserade medborgare,
som vill slå vakt om vårt folks andliga arv genom att på kristenrättslig
grund bygga ett livskraftigt och människovärdigt samhälle.

§ 2. Aktuell uppgift.

KDS är inriktat på att framträda som politisk valorganisation i samband
med höstens riksdagsmannaval.

§ 3. Medlemskap.

Medlemskap i KDS kan vinnas av varje svensk medborgare, som ansluter
sig till rörelsens program och är beredd att respektera dess stadgar.

§ 4. Rikskommittén.

KDS verksamhet ledes av en rikskommitté bestående av ordförande,
vice ordförande samt ytterligare 9 ledamöter.

Mom. A. Länskommittéer bildas i varje län (ev. valkrets) i samråd
med rikskommittén med uppgift att ta ansvar för verksamheten inom
länet enligt av rikskommittén utarbetade anvisningar för länskommittéernas
verksamhet.

Mom. B. Ett representantskap bestående av högst två ledamöter från
varje län, utses av länskommittéerna i samråd med rikskommittén.

Mom. C. Rikskommittén har fullmakt att i samråd med länskommittéerna
nominera kandidater inför 1964 års riksdagsmannaval samt
avgöra i vilka valkretsar KDS skall gå fram med egna valsedlar.

Mom. D. Rikskommittén har fullmakt att i övrigt vidtaga alla erforderliga
åtgärder, för att KDS skall kunna fungera på ett effektivt
sätt.

§ 5. Representantskapet.

Representantskapet består av högst två ledamöter från varje län,
vilka utses av länskommittéerna i samråd med rikskommittén. Representantskapet
fungerar som rådgivande och stödjande organ för rikskommittén
och kallas till sammanträde genom denna.

§ 6. Riksstämma.

KDS första riksstämma, som kallas till sammanträde under augusti
månad 1964, utgöres av rikskommitténs ordinarie ledamöter, ledamöterna
i representantskapet samt ytterligare en ledamot från varje
län, vilken sistnämnde ledamot utses genom vederbörande länskommitté.

Den första riksstämman antager stadgar (ev. preliminära) för KDS.

§ 7. Angående bestämmelsernas tillkomst.

De i §§ 1—6 upptagna bestämmelserna har tillkommit genom beslut
vid konstituerande möte med KDS den 15 april 1964 och denna sam -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 är 1965

manställning är upprättad av KDS rikskommitté in pleno den 29 april
1964.

Handlingarna översändes med en nyssnämnda dag dagtecknad missivskrivelse,
ställd till en befattningshavare i inrikesdepartementet. Skrivelsen
anger, att handlingarna begärts vid telefonsamtal.

I övrigt återfinnes i inrikesdepartementets akt »Utdrag ur medlemsmatrikeln»
för Kristen Demokratisk Samling, omfattande maskinskrivna listor
med namn jämte adresser.

Registreringen av »Mellanpartierna»

Den 15 juli 1964 inkom till inrikesdepartementet en skrivelse av följande
lydelse:

Föreningen Mellanpartierna med riksorganisationens säte i Visby
anhåller härmed vördsamt att få föreningens namn inregistrerat till
partibeteckning inför årets val till riksdagens andra kammare.

Så fort meddelande om inregistrering kommit oss till handa kommer
vi att meddela namn på den person som till respektive länsstyrelser
registrerar kandidater till deltagande i årets val.

Stadgar för föreningen bifogas, likaså protokollsutdrag över riksstämmans
beslut om val av partistyrelse.

Det är vår djupa förhoppning att namnet »Mellanpartierna» inte
skall på något sätt kunna nekas inregistrering, men för den skull invändningar
emot namnet skulle finnas vill vi alternativt nämna namnet
»Mittensamverkan» för inregistrering.

Skrivelsen hade undertecknats av redaktören Stig Jonsson som ordförande
och fångvårdstjänstemannen Ulf Percival som sekreterare. Under underskriften
anmärktes ytterligare bl. a.: »Föreningen har f. n. 1 400 medlemmar
vars underskrifter å namnlistor vid anfordran kan undersökas.»

På skrivelsen finns följande i departementet gjorda anteckning:

20/7 -64 ingavs ett hundratal teckningslistor med överskrift i maskinskrift
»Undertecknade anmäler sig härmed som medlemmar i föreningen
Mellanpartierna». På dessa listor förekom sammanlagt 1 423
personers namn och adress med bläckskrift.

Härunder har av samme befattningshavare antecknats: »Listorna återställda
21/7 -64.»

De till skrivelsen fogade stadgarna upptog 31 §§, varav de första två så
lydande:

§ 1. Syftemål och organisation.

Mellanpartierna vill på grundval av sitt program främja en politisk
utveckling, som är för land och folk gagnelig.

Partiet har till grundval lokalavdelningar, vilka är sammanslutna
till distrikt.

Riksorganisationens beslutande myndighet är riksstämman.

§ 2. Medlemskap.

Mom. 1. Medlem av partiet kan en var bliva som ansluter sig till
och vill verka för partiets syften. Där lokalavdelningar ej finnas, kan
medlemskap vinnas genom direkt anslutning till distrikt eller till riksorganisation.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Mom. 2. Medlem, som icke ställer sig dessa stadgar till efterrättelse,
må efter avdelningens hörande av distrikts- eller partistyrelse uteslutas.
Då medlem uteslutits av distriktsstyrelse skali riksorganisationen
omedelbart underrättas. Meddelande om uteslutning skall av riksorganisationen
lämnas samtliga distrikt. Medlem som uteslutits kan få sitt
medlemskap omprövat av partistyrelsen.

I övrigt innehåller inrikesdepartementets akt inga handlingar.

tiif* eu

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Bilaga 5

Utdrag ur Kungl. Maj:ts PM i anslutning till beslut angående fastställelse
av plan för indelning i kommuner

Stockholms län
(Beslut 7/2 -64, nr 47 :o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 52, varav tolv städer,
fem köpingar och trettiofem landskommuner.

Länsstyrelsens förslag till plan för ny indelning upptager 31 kommunblock,
varjämte en kommun samt viss del av kommun föreslås ingå i block
där centralorten förutsattes ligga i annat län.

Kungl. Maj :ts beslut innebär fastställelse av 24 kommunblock varvid de
i beslutet som nummer 1, 4, 6—11, 13, 14, 16, 17, 19 samt 21—23 upptagna
blocken överensstämmer med länsstyrelsens förslag.

Block 18. Nacka

Länsstyrelsen föreslår att Nacka stad, Saltsjöbadens köping och Boo
landskommun i indelningsplanen skall redovisas som fristående enheter och
sålunda icke sammanföras i kommunblock.

Den snabba expansionen i Storstockholm kan även i fortsättningen väntas
medföra en stark folkökning i framförallt Nacka stad och Boo landskommun.
En viss ökning förväntas även i Saltsjöbadens köping. Ett behov av
ökad samplanering och samverkan kan förutses de tre kommunerna emellan.

Med hänvisning härtill och till vad som inledningsvis anförts har övervägande
skäl ansetts föreligga att sammanföra de tre kommunerna till ett
block.

Uppsala län

(Beslut 7/2 -64, nr 48:o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 25, varav två städer, en
köping och tjugotvå landskommuner.

Länsstyrelsens förslag till plan för ny indelning upptager 9 kommunblock.
Kungl. Maj :ts beslut innebär fastställelse av 7 kommunblock, varvid de
i beslutet som nummer 5 och 7 upptagna blocken överensstämmer med länsstyrelsens
förslag och block nr 4 överensstämmer med ett av länsstyrelsen
lämnat alternativt förslag.

Block 3. Uppsala

Enligt länsstyrelsens förslag skulle Björklinge och VatthoLma kommuner
samt Bälinge kommun med undantag av Börje församling bilda ett block,

72 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

benämnt Uppsala norra kransblock. Ett sådant block synes sakna godtagbar
gemensam centralort inom sina gränser. Hela området är starkt inriktat mot
Uppsala. Beroendet av Uppsala visas bl. a. därav att grundskolans högstadium
för de tre kommunerna torde bli förlagt till staden.

Enligt länsstyrelsens i Stockholms län förslag skulle Ivnivsta kommun
och Husby-Långhundra församling i Skepptuna kommun bilda ett block.

Med beaktande av den snabba utveckling som försiggår längs linjen Stockholm—Märsta—Uppsala
framstår behovet av starka regionala enheter för
samhällsplaneringen som väsentligt. I detta sammanhang måste Ivnivstaområdet,
trots den förväntade expansionen inom Knivsta samhälle, anses
vara otillräckligt som en självständig sådan enhet.

Knivstaområdet utgör ett övergångsområde mellan Uppsala och Märsta.
Åtminstone i nuläget synes dock området i såväl arbetskrafts- som servicehänseende
vara starkare inriktat mot Uppsala än mot Märsta. Även om den
framtida utvecklingen i dessa avseenden är något oviss torde i ett större regionalt
sammanhang gränsen mellan Stockholms och Uppsalas dominansområden
få anses gå mellan Märsta och Knivsta kommuner.

Vid planens fastställande har övervägande skäl ansetts tala för att såväl
det av länsstyrelsen i Uppsala län föreslagna s. k. norra kransblocket som
det av länsstyrelsen i Stockholms län föreslagna Knivstablocket föres till
Uppsalablocket.

Södermanlands län
i Beslut 7/9 -64, nr 40:o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 39, varav nio städer, två
köpingar och tjugoåtta landskommuner.

Länsstyrelsens slutliga förslag till plan för ny indelning upptager 7 kommunblock,
varjämte vissa kommuner samt delar av kommuner föreslås in«å
i block där centralorten förutsättes ligga i annat län.

Kungl. Maj :ts beslut innebär fastställelse av länsstyrelsens förslag med
viss ändring av det i beslutet som nr 6 upptagna blocket.

Örebro län

Beslut 7/2 -64, nr 50 :o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 31, varav sex städer, sex
köpingar och nitton landskommuner.

Länsstyrelsens förslag till plan för ny indelning upptager 14 kommunblock.

Kungl. Maj :ts beslut innebär fastställelse av 12 kommunblock, varvid de
i beslutet som nr 2, 3, 5—8 och 12 upptagna blocken överensstämmer med
länsstyrelsens förslag.

Block 1. Örebro

Länsstyrelsens förslag innehåller två alternativ till avgränsning av Örebroblocket
men dessa skiljer sig endast i vad avser Glanshammars kommun.
Denna kommun skulle enligt första alternativet tillhöra Örebroblocket
och enligt andra alternativet ingå delvis (Götlunda församling) i ett
block med Arboga i Västmanlands län som centralort och delvis (kommu -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 73

nen i övrigt) i örebroblocket. Sistnämnda alternativ överensstämmer med
förslaget från länsstyrelsen i Västmanlands län. Sedermera har länsstyrelsen
i Örebro län förklarat att den ej heller vill motsätta sig en blockbildning
av Fellingsbro och Glanshammars kommuner.

Vidare föreslår länsstyrelsen att inom örebroregionen bildas två block
med Fjugesta respektive Odensbacken som centralorter. Dessa block betecknas
som temporära och avses sedermera bli anslutna till örebroblocket.

örebroblocket torde ha goda förutsättningar för en expansiv utveckling.
Eu tidig samplanering mellan staden och regionens övriga kommuner rörande
bl. a. lokalisering av bebyggelse, arbetsplatser och service skulle kunna
underlätta en sådan utveckling. De av länsstyrelsen föreslagna temporära
blockbildningarna med Fjugesta och Odensbacken som centralorter synes
ha så stark anknytning till Örebroregionen i övrigt att det nämnda samarbetet
redan nu bör omfatta även större delen av dessa områden. Samma förhållande
gäller beträffande Glanshammars kommun, dock med undantag
för Götlunda församling som i huvudsak är inriktad mot Arboga. Beträffande
de föreslagna Fjugesta- och Odensbackenblocken tillkommer, att samhörigheten
kring de förutsatta centralorterna inte är klart uttalad i samtliga
berörda områden. Beträffande Odensbackenblocket gäller därutöver att befolkningsunderlaget
väsentligt underskrider den för planeringsarbetet angivna
riktpunkten.

Vid planens fastställande har därför — i enlighet med ett av länsstyrelsens
alternativa förslag — Rinkaby, Glanshammars, Ödeby och Lillkyrka
församlingar i Glanshammars kommun förts till Örebroblocket, medan GötJunda
församling förts till Arbogablocket. Vidare har till örebroblocket förts
hela det föreslagna Fjugestablocket samt det föreslagna Odensbackenblocket
med undantag av Askers församling i Askers kommun. Sistnämnda församling
har av skäl som nedan närmare angives förts till Pålsbodablocket.
Slutligen har tillräckliga skäl för uppdelning av Axbergs kommun på olika
block inte ansetts föreligga. Ervalla församling i denna kommun, som enligt
länsstyrelsens förslag skulle ingå i Lindesbergsblocket, har därför i likhet
med kommunen i övrigt förts till örebroblocket.

Med sålunda given avgränsning av Örebroblocket torde fråga böra väckas
om indelningsändring berörande Stora Mellösa och Askers församlingar så
att det till Odensbackens tätort hörande området ej delas på två block. Vidare
bör enligt länsstyrelsens uttalande fråga väckas enligt indelningslagen
om uppdelning av Kvistbro församling så att hela Svartå tätort kommer
att ingå i Degerforsblocket.

Västmanlands län

(Beslut 7/2 -64, nr 47 :o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 27, varav fem städer,
tre köpingar och nitton landskommuner.

Länsstyrelsens förslag till plan för ny indelning upptager 12 kommunblock
varjämte eu kommun föreslås ingå i block där centralorten förutsättes
ligga i annat län.

Kungl. Maj:ts beslut innebär fastställelse av 11 kommunblock varvid de
i beslutet som ur 1, 2, 4, 5 och 8 upptagna blocken överensstämmer med
länsstyrelsens förslag.

3f Itihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. 2 avd. iVr 27

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Östergötlands län
Beslut 3/4 -64, nr 51 :o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 44, varav sju städer,
fyra köpingar och 33 landskommuner.

Länsstyrelsens slutliga förslag till plan för ny indelning upptager 14 kommunblock.

Kungl. Maj:ts beslut innebär fastställelse av 12 kommunblock varvid de
i beslutet som nummer 3, 4, 7 och 9—12 upptagna blocken överensstämmer
med länsstyrelsens förslag.

Block 1. Motala

Enligt länsstyrelsens förslag skulle dels Motala stad, Godegårds, Tjällino
och Borensbergs kommuner samt viss del av Bobergs och Aska kommuner
sammanföras i ett block och dels Vadstena stad och Östgöta-Dals kommun
samt viss del av Folkunga och Aska kommuner bilda ett block.

I det föreslagna Vadstenablocket uppgår folkmängden för närvarande till
omkring 7 600 personer och beräknas av länsstyrelsen år 1975 uppgå till
8 100 personer. Avstånden mellan de föreslagna blockens centralorter är omkring
15 km. Behovet av gemensam planering för områdets utveckling framstår
som betydande.

Med hänsyn till anförda omständigheter har de föreslagna Motala- och
Vadstenablocken sammanförts till ett block.

Fivelstads samt Varvs och Styra församlingar av Aska kommun har av
länsstyrelsen förts till det föreslagna Skänningeblocket. Inriktningen i de
angivna församlingarna synes delad mellan de olika centralorterna. Då efter
ett sammanförande av dels de föreslagna Motala- och Vadstenablocken och
dels de föreslagna Skänninge- och Mjölbyblocken en avgjort bättre lösning
icke synes komma till stånd genom en delning av Aska kommun har kommunen
i sin helhet förts till Motalablocket.

Block 2. Mjölby

Enligt länsstyrelsens förslag skulle Mjölby, Vifolka och viss del av Folkunga
kommun bilda ett block och Skänninge med viss del av Bobergs,
Aska och Folkunga kommuner sammanföras till eif block.

Det föreslagna Skänningeblocket beräknas av länsstyrelsen få en folkmängd
år 1975 av cirka 7 000 personer. Avstånden i området är förhållandevis
små. Området är i större regionalt avseende i huvudsak inriktat mot
Mjölby. Vid planens fastställande har därför övervägande skäl ansetts föreligga
att sammanföra huvuddelen av det föreslagna Skänningeblocket med
Mjölbyblocket. Aska kommun har emellertid som ovan angivits odelad förts
till Motalablocket.

Block 8. Linköping

Enligt länsstyrelsens förslag skulle Vreta Klosters kommun icke sammanföras
i block med annan kommun. Folkmängden i kommunen beräknas
av länsstyrelsen år 1975 till 6 700 personer. Med hänsyn härtill och med
beaktande av behovet av samplanering i Linköpingsregionen i stort har
Vreta Klosters kommun sammanförts med Linköpingsblocket.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Jönköpings län

(Beslut 3/4 -64, nr 52:o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 54, varav nio städer, sju
köpingar och trettioåtta landskommuner.

Länsstyrelsens förslag till plan för ny indelning upptager 14 kommunblock,
varjämte delar av två landskommuner föreslås ingå i block där centralorten
förutsättes ligga i annat län.

Kungl. Maj :ts beslut innebär fastställelse av 12 kommunblock, varvid de
i beslutet som nr 3—10 upptagna blocken överensstämmer med länsstyrelsens
förslag. Delar av två kommuner har enligt länsstyrelsens förslag förts
till block med centralort i annat län.

Block 1. Jönköping

Enligt länsstyrelsens förslag skulle i detta block även ingå Habo och Mullsjö
kommuner samt Brandstorps församling i Fågelås kommun, allt i Skaraborgs
län. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 6 mars 1964 angående fastställelse
av plan för Skaraborgs läns indelning i kommuner har emellertid detta
område sammanförts till ett särskilt kommunblock. Därvid har uttalats att
— med beaktande av Jönköpings starka och i större delen av området växande
inflytande — samplanering med Jönköpingsblocket beträffande bebyggelseutveckling
och bostadsförsörjning m. m. torde böra komma till stånd.

Södra Mo kommun skulle enligt länsstyrelsens förslag tillhöra Gislavedsblocket.
Befolkningen i Norra Unnaryds församling i denna kommun har
dock i övervägande grad sin spontana inriktning mot Jönköping. Vid planens
fastställande har församlingen därför i stället förts till Jönköpingsblocket.

Block 6. Vetlanda

Länsstyrelsen i Kronobergs län har föreslagit att Näshults församling i
Nye kommun skall ingå i ett Åseda-Lenhovdablock. Vid planernas fastställande
har dock Nye kommun enligt länsstyrelsens i Jönköpings län förslag
i sin helhet förts till Vetlandablocket. Genom utredning enligt indelningslagen
torde få klarläggas, huruvida södra delen av Näshults församling (Hultanäsområdet)
bör överflyttas till Åseda kommun.

Kronobergs län
(Beslut 3/4 -64, nr 53:o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 42, varav två städer, tio
köpingar och trettio landskommuner.

Länsstyrelsens förslag till plan för ny indelning upptager 9 kommunblock
varjämte två kommuner samt viss del av en kommun föreslås ingå i block
där centralorten förutsättes ligga i annat län.

Kungl. Maj:ts beslut innebär fastställelse av 8 kommunblock, varvid de i
beslutet som nummer 1 och 8 upptagna blocken överensstämmer med länsstyrelsens
förslag. Två kommuner samt del av eu kommun har enligt länsstyrelsens
förslag förts till block med centralort i annat län.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Kalmar län

(Beslut 3/4 -64, nr 54:o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 50, varav sex städer, fyra
köpingar och fyrtio landskommuner.

Länsstyrelsens förslag till plan för ny indelning upptager 15 kommunblock,
varjämte delar av två landskommuner föreslås ingå i block där centralorten
förutsättes ligga i annat län.

Kungl. Maj :ts beslut innebär fastställelse av 12 kommunblock, varvid de
i beslutet som nummer 2—5, 7—8 och 10—12 upptagna blocken överensstämmer
med länsstyrelsens förslag. Delar av två landskommuner har enligt
länsstyrelsens förslag förts till block med centralort i annat län.

Block 1. Västervik

Enligt länsstyrelsens förslag skulle Överums, Loftahammars och Gamleby
kommuner samt Ukna församling av Uknadalens kommun och Västra Eds
församling av Tjust-Eds kommun tillsammans bilda ett s. k. tvåkärnigt
block med Gamleby och överum som centralorter.

Med hänsyn till såväl Gamleb3r-Överumsområdets näringsgeografiska samband
med Västerviksområdet och behovet av samplanering inom Västerviksregionen
som de svårlösta centralortsproblemen inom ett särskilt GamlebyÖverumsblock
bär detta av länsstyrelsen föreslagna block vid planens fastställande
tillförts Västerviksblocket.

Block 9. Kalmar

Enligt länsstyrelsens förslag skulle Södermöre kommun, Ljungby församling
av Lj unigbyholms kommun samt Ivarlslunda och Mortorps församlingar
av Mortorps kommun tillsammans bilda ett särskilt block, Ljungbyholmsblocket.

Med beaktande av att detta område näringsgeografiskt hör samman med
Kalmar och med hänsyn till de samplaneringsbehov som föreligger inom regionen
har det föreslagna Ljungbyholmsblocket vid planens fastställande
tillförts Kalmarblocket.

Blekinge län

(Beslut 3/4 -64, nr 55:o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 21, varav fyra städer, en
köping och sexton landskommuner.

Länsstyrelsens förslag till plan för ny indelning upptager fem kommunblock.

Kungl. Maj:ts beslut innebär fastställelse av länsstyrelsens förslag.

Skaraborgs län
(Beslut 6/3 -64, nr 3:o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 56, varav sju städer, fyra
köpingar och fyrtiofem landskommuner.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 77

Länsstyrelsens förslag till plan för ny indelning upptager 17 kommunblock.

Kungl. Maj :ts beslut innebär fastställelse av 16 kommunblock varvid de i
beslutet som nr 5 och 10 upptagna blocken helt överensstämmer med länsstyrelsens
förslag.

Block 4. Lidköping

Enligt länsstyrelsens förslag skulle Varablocket omfatta förutom Vara
köping landskommunerna Vedum, Larv, Ryda, Levene, Järpås, Saleby och
Kvänum, medan Lidköpingsblocket förutom Lidköpings stad skulle omfatta
landskommunerna örslösa, Norra Kålland, Kållands-Råda och Vinninga.

Av de kommuner, som av länsstyrelsen föreslagits ingå i Varablocket, är
Järpås och Saleby huvudsakligen inriktade mot Lidköping. Vid planens fastställande
har övervägande skäl därför ansetts föreligga för att frångå länsstyrelsens
förslag och hänföra Järpås och Saleby till Lidköpingsblocket. Som
tidigare anförts har även Tuns kommun tillförts Lidköpingsblocket.

Block li. Töreboda

Enligt länsstyrelsens förslag skulle Tidans och Lyrestads kommuner ingå
i Törebodablocket medan Hova, Tivedens och Amnehärads kommuner skulle
bilda ett kommunblock med Hova som centralort.

Gotlands län

( Beslut 23/4 -64, nr 65 :o)

Sedan den 1 januari 1952 är länet indelat i fjorton kommuner, varav tre
kommunblock, nämligen dels ett Sliteblock, omfattande Slite köping, Fårösunds
och Lärbro kommuner samt delar av Tingstäde och Dalhems kommuner,
dels ett Visbyblock, omfattande Visby stad, Romaklosters, Stenkumla
och Klintehamns kommuner samt övriga delar av Tingstäde och Dalhems
kommuner, och dels ett Hemseblock, omfattande Hemse, Ljugarns, Stånga,
Havdhems och Hoburgs kommuner.

Kungl. Maj :ts beslut innebär att ett kommunblock bildas av hela länet
med Visby som förutsatt centralort.

Den av länsstyrelsen föreslagna uppdelningen av länet på tre block med
respektive Visby, Slite och Hemse som centralorter har bestämt avvisats av
eu enhällig kommunal opinion. Samtliga primärkommuner jämte landstingskommunen
har uttalat sig för att i stället fem block borde bildas. Sistnämnda
förslag skulle dock leda till en indelning där två av blocken icke erhölle
vare sig det befolkningsunderlag eller det differentierade näringslivsunderlag,
som bör eftersträvas.

På grund av angivna förhållanden har övervägande skäl ansetts tala för
att sammanföra samtliga kommuner i länet till ett kommnnblock. Särskild
vikt har därvid tillmätts den omständigheten att angelägna frågor om företagslokalisering
och planering av fritidsområden liksom vissa planeringsoch
investeringsfrågor i övrigt bör erhålla en för hela länet samlad bedömning.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Kristianstads län

(Beslut 23/4 -64, nr 66 :o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 57, varav fyra städer,
nio köpingar och fyrtiofyra landskommuner.

Länsstyrelsens förslag till plan för ny indelning upptager 17 kommunblock.

Kungl. Maj :ts beslut innebär fastställelse av 13 kommunblock, varvid de
i beslutet som nummer 4 och 8—13 upptagna blocken överensstämmer med
länsstyrelsens förslag.

Block 3. Kristianstad

Enligt länsstyrelsens förslag skulle i Kristianstadsregionen bildas två
kommunblock genom sammanförande av dels Kristianstad, Åhus, Va, Fjälkinge,
Nosaby, Oppmanna och Vånga samt Araslöv till ett block och dels
Tollarps, Degeberga, Everöds och Träne kommuner till ett block.

Omlandet för Tollarps centralort täcker icke hela det föreslagna blocket.
Kristianstads inflytande dominerar i betydande delar av blocket varför övervägande
skäl ansetts föreligga att sammanföra de båda föreslagna blocken.

Block 7. Hässleholm

Enligt länsstyrelsens förslag skulle dels Hässleholms stad, Vinslövs köping,
Stoby, Vinslövs och Sösdala kommuner samt Hästveda församling av
Hästveda kommun sammanföras till ett block, Bjärnums kommun samt
Verums och Vittsjö församlingar i Vittsjö kommun och Farstorps församling
i Hästveda kommun bilda ett block och slutligen Tyringe kommun icke
sammanföras till annan kommun.

Folkmängden i Tyringe kommun beräknas år 1975 uppgå till drygt 7 000
personer och i det föreslagna Bj ärnumsblocket till drygt 8 000. Såväl tätorten
Tyringe som tätorten Bjärnum har begränsat inflytande i betydande delar
av respektive föreslagna omland. I båda områdena är Hässleholm den
dominerande centralorten. Särskilt gäller detta tätbebyggelsen i Finja och
Vankiva i omedelbar närhet till Hässleholm.

Med hänsyn till behovet av samplanering i Hässleholmsregionen har övervägande
skäl ansetts tala för ett sammanförande av Tyringe kommun och de
föreslagna Bjärnums- och Hässleholmsblocken.

Sösdala kommun skulle enligt länsstyrelsens förslag odelad ingå i Hässleholmsblocket.
Södra delen av kommunen, främst Tjörnarps församling, har
emellertid i första hand sin inriktning mot Höör, varför denna församling
tillförts Höörblocket.

Malmöhus län

(Beslut 23/4 -64, nr 67 :o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 70, varav nio städer, nio
köpingar och femtiotvå landskommuner.

Länsstyrelsens förslag till plan för ny indelning omfattar icke Malmö stad
och tre mot staden gränsande landskommuner. Beträffande sistnämnda område
har förslag till indelning lämnats av 1961 års storstadsutredning. Läns -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 79

styrelsens och storstadsutredningens förslag upptager tillhopa 23 kommunblock.

Kungl. Maj :ts beslut innebär fastställelse av 17 kommunblock, varvid de
i beslutet som nummer 1, 3, 8, 10, 12, 14 och 16 upptagna blocken överensstämmer
med länsstyrelsens förslag.

Block 2. Hälsingborg

Enligt länsstyrelsens förslag skulle Ödåkra och Ivattarps kommuner sammanföras
till ett Ödåkrablock. Området är i arbetsmarknads- och servicehänseende
i hög grad inriktat mot Hälsingborg. Behovet av samplanering
med staden torde ytterligare öka.

Vid planens fastställande bär Ödåkra och Ivattarps kommuner tillförts
Hälsingborgsblocket.

Block 7. Lund

Enligt länsstyrelsens förslag skulle Dalby, Genarps och Veberöds kommuner
sammanföras till ett Dalbyblock, medan Staffanstorps kommun icke
skulle sammanföras i blockbildning med annan kommun.

Det föreslagna Dalbyblocket faller till övervägande delen inom Lunds
spontana omland. Med hänsyn till Lunds starka expansion torde behovet av
samplanering mellan ifrågavarande område och staden komma att öka.
Även lösningen av vissa speciella planproblem gällande Revinge församling
av Södra Sandby kommun med kringliggande områden synes underlättas
genom att såväl Dalby och Veberöds kommuner som Södra Sandby kommun
ingår i samma blockbildning.

Större delen av Staffanstorps kommun tillhör Lunds spontana omland.
Den sydvästra delen av kommunen är emellertid övervägande inriktad mot
Malmö. Såväl Lund som Malmö har ett avsevärt arbetsmarknads- och serviceinflytande
i kommunen utöver gränserna för sina dominansområden.
Till följd av sitt geografiska läge kan Staffanstorps kommun emotse en förhållandevis
kraftig befolkningstillväxt men också i samband därmed ett
ökat behov av samplanering främst med de båda städerna.

Vid planens fastställande har Dalby, Genarps och Veberöds kommuner
samt Esarps, Kyrkheddinge, Bjällerups, Knästorps, Flackarps, Uppåkra och
Staffanstorps församlingar av Staffanstorps kommun tillförts Lundablocket.

Block 9. Malmö

1961 års storstadsutredning, som haft i uppdrag att överväga bl. a. frågan
om den primärkommunala indelningen inom Malmöområdet, bar för sin
del begränsat det i sammanhanget aktuella området till, förutom staden,
Bunkeflo, Oxie och Burlövs kommuner. Utredningens förslag beträffande
detta område innebär dels att Bunkeflo och Oxie kommuner skall ingå i
kommunblock med Malmö stad, varvid samarbetet mellan staden och kommunerna
enligt utredningen förutsättes få sådan form och inriktning att en
framtida sammanslagning underlättas, och dels att mellan staden och Burlövs
kommun en överenskommelse om samarbete träffas, varefter det enligt
utredningen finnes anledning tro att Burlöv skall kunna fylla sina uppgifter
som medlem i regionen och bestå som en självständig kommun. Enligt läns -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

styrelsens uppfattning borde det av utredningen arronderade Malmöblocket
även ha omfattat Burlövs kommun.

Enligt länsstyrelsens förslag skulle Svedala köping och Bara kommun
samt Västra Kärrstorps och Törringe församlingar av Månstorps kommun
sammanföras till ett Svedalablock.

Malmö stad är genom sin storlek och sina rikt differentierade servicefunktioner
centralort för ett betydande område i sydvästra Skåne. Förutom
sin ställning som serviceort för detta område är staden arbetsort för
en stor del av den förvärvsarbetande befolkningen i området.

De intensiva kontakterna mellan Malmö stad och omlandet ger upphov
till gemensamma planeringsproblem särskilt beträffande samordningen av
bostadsbyggande, arbetsplatsernas lokalisering, kollektiva kommunikationer
m. m. En spridning av bebyggelsen på flera sekundära tätorter synes
här vara en fortsatt önskvärd utveckling.

Den erforderliga samplaneringen synes böra omfatta inte endast Bunkeflo,
Oxie och Burlövs kommuner utan även det av länsstyrelsen föreslagna
Svedalablocket. Detta senare område är nämligen också i förhållandevis
hög grad inriktat mot Malmö. Vidare är Börringe församling av Anderslövs
kommun övervägande inriktat mot Malmö och Svedala och bör därför
ingå i samma blockbildning som dessa orter. Som ovan anförts bör även
den sydvästra delen av Staffanstorps kommun till följd av sina kontakter
med Malmö ingå i samma block.

Vid planens fastställande har därför förutom Bunkeflo och Oxie kommuner
Svedala köping, Bara och Burlövs kommuner, Mölleberga, Särslövs,
Görslövs och Tottarps församlingar av Staffanstorps kommun, Västra
Kärrstorps och Törringe församlingar av Månstorps kommun samt Börringe
församling av Anderslövs kommun tillförts Malmöblocket.

Med hänsyn till de befolkningsmässiga och ekonomiska konsekvenserna
för den landstingskommunal verksamheten av en sammanläggning av
kommuner inom landstingsområdet med Malmö stad förutsättes att någon
mera omfattande sådan sammanläggning icke kommer till stånd förrän
överenskommelse om de landstingskommunal frågornas handhavande
träffats mellan staden och landstingskommunen. Beträffande Bunkeflo
och Oxie kommuner synes en sammanläggning med staden från allmän
synpunkt särskilt angelägen.

Block 11. Trelleborg

Enligt länsstyrelsens förslag skulle Anderslövs, Alstads och Klagstorps
kommuner sammanföras till ett Anderslövsblock. Det föreslagna blockets
folkmängd antages av länsstyrelsen sjunka ner mot 8 000 invånare år 1975.
Anderslövs samhälle är spontant centrum endast för en del av det föreslagna
blockets område.

I hela det aktuella området med undantag av Börringe församling av
Anderslövs kommun dominerar Trelleborg som spontant centrum i förhållande
till Malmö och Ystad. Börringe församling är däremot övervägande
inriktad mot Malmö och Svedala.

Vid planens fastställande har Alstads och Klagstorps kommuner samt
Önnarps, Gärdslövs, Grönby och Anderslövs församlingar av Anderslövs
kommun tillförts Trelleborgsblocket, medan Börringe församling av Anderslövs
kommun tillförts Malmöblocket.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Hallands län

Beslut 6/3 -64, nr 42 ro)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 39, varav fem städer, en
köping och trettiotre landskommuner.

Länsstyrelsens slutliga förslag till plan för ny indelning upplager 7 kommunblock,
varjämte en kommun föreslås ingå i block där centralorten
förutsattes ligga i annat län.

Ivungl. Maj :ts beslut innebär fastställelse av 5 kommunblock, varvid de
i beslutet som nummer 3 och 5 upptagna blocken överensstämmer med
länsstyrelsens förslag.

Block 1. Halmstad

Enligt länsstyrelsens förslag skulle Oskarströms köping, Kvibille och
Slättåkra församlingar av Kvibille kommun samt Enslövs församling av
Enslövs kommun tillsammans bilda ett särskilt block, Oskarströmsblocket.
Folkmängden i detta block beräknas år 1975 uppgå till 6 300 personer.

Med beaktande av att området ifråga näringsgeografiskt hör samman
med Halmstad och med hänsyn till de samplaneringsbehov som föreligger
inom regionen har det föreslagna Oskarströmsblocket vid planens fastställande
tillförts Halmstadsblocket.

Enligt länsstyrelsens förslag skulle även Lidhults kommun i Kronobergs
län ingå i Halmstadsblocket. Samma kommun har av länsstyrelsen i Kronobergs
län föreslagits ingå i block med Ljungby som centralort. Vid planens
fastställande har övervägande skäl ansetts tala för alt Lidhults
kommun föres till Ljungbyblocket.

Göteborgs och Bohus län
''Beslut 6/3 -64, nr 43:o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 43, varav sju städer
och trettiosex landskommuner.

Länsstjrrelsens förslag till plan för ny indelning omfattar icke Göteborgs
stad och fyra mot staden gränsande landskommuner. Beträffande sistnämnda
område har förslag till indelning lämnats av 1961 års storstadsutredning.
Länsstyrelsens och storstadsutredningens förslag upptager tillhopa
17 kommunblock, varjämte en kommun av länsstyrelsen föreslås
ingå i block där centralorten förutsättes ligga i annat län.

Kungl. Maj :ts beslut innebär fastställelse av 15 kommunblock, varvid
de i beslutet som 1—3, 5 och 7—15 upptagna blocken överensstämmer
med länsstyrelsens förslag.

Block i. Göteborg

1961 års storstadsutredning, som haft i uppdrag att överväga bl. a. frågan
om den primärkommunala indelningen inom Göteborgsområdet, har
efter samråd med berörda länsstyrelser begränsat det i sammanhanget
aktuella området till, förutom staden, Torslanda, Tuve, Säve och Askims
kommuner i Göteborgs och Bohus län samt Angereds kommun och Bergums
församling i Stora Lundby kommun i Älvsborgs län. Utredningens

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

förslag beträffande detta område innebär dels att Angereds kommun
och Bergums församling så snart som möjligt och i allt fall ej senare än
den 1 januari 1967 skall sammanläggas med Göteborgs stad, dels att
Torslanda, Tuve och Säve kommuner, vilka enligt utredningens uppfattning
också bör sammanläggas med Göteborgs stad, skall träffa avtal med
staden om samarbete rörande bl. a. frågor som bebyggelseplanering, kommunikationer
m. m., varvid utredningen utgår från att samarbetet får sådan
form och inriktning att en framtida sammanläggning underlättas, och dels
att Askims kommun skall få bestå som en självständig kommunal enhet
men att det är nödvändigt att åvägabringa ett nära samarbete mellan denna
kommun och staden. Styrsö kommun, med ett beräknat invånarantal år
1975 av ca 2 800 personer, har i länsstyrelsens förslag till indelningsplan
icke förts i block med annan kommun. Länsstyrelsen har dock framhållit
att starka skäl föreligger för att i planen sammanföra kommunen
med Göteborgs stad men att denna fråga sammanhänger med hur de indelningsfrågor
i övrigt kring Göteborg löses, som omfattas av storstadsutredningens
förslag.

Vid planens fastställande har till Göteborgsblocket förts de områden,
vilka ansetts böra inom en nära framtid sammanläggas med staden, nämligen
Torslanda, Tuve, Säve och Angereds kommuner samt den del av
Stora Lundby kommun som motsvaras av Bergums församling. Vidare har
till blocket förts Askims och Styrsö kommuner. De båda sistnämnda kommunerna
är redan nu för lösandet av väsentliga primärkommunala uppgifter
beroende av samarbete med Göteborgs stad och det synes naturligt att
detta samarbete ytterligare vidgas.

Älvsborgs län

(Beslut 6/3 -64, nr 44:o)

Den 1 januari 1964 var antalet kommuner i länet 66 varav sex städer, sju
köpingar och 53 landskommuner.

Länsstyrelsens förslag till plan för ny indelning upptager 24 kommunblock,
varjämte två landskommuner samt delar av fem landskommuner
föreslås ingå i block där centralorten förutsättes ligga i annat län.

Kungl. Maj :ts beslut innebär fastställelse av 17 kommunblock varvid
de i beslutet som nummer 1, 3—7, 9 och 11—15 upptagna blocken överensstämmer
med länsstyrelsens förslag.

Block 10. Alingsås

Bjärke kommun med omkring 5 000 invånare och 48,0 procent av de
yrkesverksamma sysselsatta i jord- och skogsbruk år 1960 har av länsstyrelsen
icke föreslagits ingå i block med annan kommun.

Med hänsyn till att Bjärke kommun bedömts ha ett alltför svagt underlag
för att framdeles kunna ensam svara för de primärkommunala
uppgifterna och då kommunens spontana inriktning är delad har vid
planens fastställande en uppdelning skett så att huvuddelen av kommunen
sammanförts i block med Essunga kommun i Skaraborgs län och den del
som motsvaras av Långareds församling sammanförts med det av länsstyrelsen
föreslagna Alingsåsblocket.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Block 17. Borås

Enligt länsstyrelsens förslag skulle inom Boråsområdet dels Borås stad
och Brämhults kommun, dels Sandhults och Bollebygds kommuner och
dels Toarps och viss del av Lysjö och Länghems kommuner sammanföras
i tre skilda block varjämte Viskafors och Fristads kommuner med en beräknad
folkmängd 1975 av ca 5 000 respektive ca 5 500 personer icke
skulle ingå i block med annan kommun.

Området är bland annat i näringsgeografiskt och arbetsmarknadsmässigt
avseende starkt integrerat med Borås som centralort. Behovet av
samverkan och samplanering är betydande.

Vid planens fastställande har övervägande skäl ansetts tala för att Toarps,
Brämhults, Fristads, Sandhults, Bollebygds och Viskafors kommuner
samt de delar av respektive Lysjö och Länghems kommuner som motsvaras
av Ljushults och Dannike församlingar sammanföres i ett block.

m ;i no..- .oau;v.; a-''i

/''■''mii; • iVt n :.d tor. ><. ili! ''jlnlvås

:: fl,;.'',;.:• ( . f • .. ;.i rf sb

ll, . . _>«; T1 t\ ''b.TfliVVMt : Kl i >■

.. . ‘ tv. .i• i• i.! i(i Ij.ifa ()•>■.* vflirt:

i i f!.‘>o -:>bsud

ilfi

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Bilaga 6

PM i anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 26 februari 1965 om frihet från
åtal för vissa utom riket begångna brott (abolition)

Under andra veckan i februari 1965 förekom i pressen uppgifter, att en
person i Jönköpings län skulle ha i annonser utbjudit resor till Polen med
fri abort ingående i resans pris. I åtskilliga tidningar uppgavs, att dylika
abortresor var lagliga och inte kunde hindras. Den 12 februari underställde
länsåklagaren i Jönköpings län riksåklagaren frågan, huruvida en
svensk kvinna, som utom riket olovligen genomgick abort, därigenom gjorde
sig skyldig till straffbart förfarande jämlikt svensk lag.

I skrivelse den 13 februari 1965 meddelade riksåklagaren, att länsåklagarens
fråga besvarades jakande, att frågan om åtal skulle prövas i vanlig
ordning och med beaktande av samma synpunkter, som skulle gjort sig
gällande om gärningen begåtts inom riket, samt att envar som här i riket
med råd eller dåd främjat sådan fosterfördrivning kunde straffas för
medhjälp till kvinnans brott enligt 23 kap. 4 § brottsbalken.

Emellertid hade redaktören Hans Nestius på kvällen den 12 februari
framträtt i en TV-intervju med uppgifter, enligt vilka han skulle åt
svenska kvinnor ha förmedlat aborter hos läkare i Polen. Nestius’ framträdande
och riksåklagarens skrivelse föranledde överåklagaren i Stockholm
att inleda förundersökning. Förundersökningen riktades mot Nestius
som misstänkt för medhjälp till fosterfördrivning. Vid undersökningen
framkom omständigheter, som tydde på att kvinnor, som själva undergått
abort i Polen, i viss omfattning förmedlat kontakter med polska läkare.

I skrivelse den 24 februari 1965 hemställde Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund, att Kungl. Maj :t måtte förordna att de till abortresorna
till Polen medverkande måtte befrias från åtal för vad som förekommit.
Förbundet framhöll — utan alt vilja ingå på frågan om brott förelåg — att
vederbörande syntes ha handlat i god tro.

Vidare hemställde
genom abolition fria honom från åtal; Nestius vädjade i skrivelsen också
om »generell abolition för alla som kan hotas av åtal på grund av företagen
abort utomlands eller medverkan därtill». Nestius polemiserar i övrigt
i sin skrivelse mot riksåklagarens ställningstagande i åtalsfrågan
samt anför rörande sin egen uppfattning:

Den 10—11 oktober 1964 hölls i Stockholm en konferens med rubriken
»Sex och samhälle». Därvid gjordes en intervju med en ung kvinna,
som berättade, att hon fått abort i Polen och under vilka omständigheter
detta skett. Vid konferensen fanns polismyndigheten i Stockholm
representerad. Något ingripande från polis- och åklagarmyndigheternas
sida i anledning av intervjun gjordes inte. Däremot har förundersökning
inletts mot vissa personer i anledning av att pornografiska
bilder visades vid konferensen. Den intervjuade kvinnan blev

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 85

utförligt refererad i dagspressen och ett referat in extenso finns intagen
i skriften »Sex och samhälle».

Inte heller denna publicitet föranledde någon åtgärd från polis- och
åklagarmyndigheternas sida. Dessa myndigheter har sålunda under
tre månaders tid intagit en passiv hållning, varigenom Nestius och
andra kunnat bibringas den uppfattningen, att abort utförd utomlands
vore laglig.

Sedan mitten av oktober 1964 har ett 20-tal personer gjort förfrågningar
hos Nestius om möjligheterna att erhålla abort i Polen.
Han har besvarat förfrågningarna och upplyst om innehållet i polsk
lagstiftning samt omtalat, att hinder inte* föreligger för utländsk
kvinna att få abort i Polen. Nestius har dessutom meddelat de frågande
vad han känt till om den vid konferensen intervjuade kvinnans
abort. Nestius har också lämnat sådana upplysningar, att den som så
önskat kunnat få kontakt med polska läkare, som var villiga, att biträda
i abortärenden.

Nestius har varit av den uppfattningen, att i Polen utförd, där laglig
abort, straffritt fick utföras på svensk kvinna. Hans uppfattning
har delats inte bara av andra lekmän utan även av framstående
jurister.

Riksåklagaren yttrade efter remiss av ärendet den 25 februari 1965 följande: Med

utgångspunkt från den rättsliga bedömning, som ämbetet gjort
i utlåtandet till länsåklagaren, föreligger sålunda anledning misstänka
att brott, som avses i 3 kap. 4 § första stycket brottsbalken, begåtts
av svenska kvinnor, vilka i Polen undergått abort, ävensom av personer,
vilka här i riket medverkat till att dylika aborter kommit till stånd.
Den föreliggande framställningen torde avse, att Kungl. Maj :t skall
använda det på konstitutionell sedvanerätt grundade men ej närmare
reglerade rättsinstitut, som går under benämningen abolition. Beträffande
frågan om abolitionsinstitutets tillämpning på de aktuella fallen
må följande framhållas.

Svensk rätt bygger av ålder på den s. k. legalitetsprincipen, enligt
vilken åklagaren är skyldig att åtala alla brott, som höra under allmänt
åtal. Genom särskild lagstiftning har i viss omfattning avsteg
gjorts från denna princip, såtillvida som åklagaren tillerkänts rätt att
under vissa angivna förutsättningar underlåta åtal. Ett sådant avsteg
utgör stadgandet i 3 kap. It § första stycket brottsbalken, enligt vilket
för fosterfördrivning eller försök därtill kvinnan själv ej må åtalas,
med mindre åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.
Beträffande annan medverkande till fosterfördrivning än kvinnan själv
föreligger däremot ej någon motsvarande möjlighet att underlåta åtal.
Den riksåklagaren anförtrodda möjligheten att besluta om åtalseftergift
enligt 20 kap. 7 § 3 rättegångsbalken kan i vart fall ej tillämpas
annat än med avseende å individuella fall, beträffande vilka det blivit
fullt klarlagt att brott förövats.

Vad nu anförts torde visa, att ett inställande av det till följd av
Nestius’ framträdande inledda rättsförfarandet icke kan ske enligt
gällande lagregler. Emellertid synes det förhålla sig så, att såväl de
svenska kvinnor, vilka i Polen erhållit abort, som de personer utanför

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

denna krets, vilka förmedlat kontakter med polska läkare, handlat i
den villfarelsen, att dylika aborter icke utgjorde straffbart förfarande
enligt svensk lag. Med hänsyn härtill och till den inställning till
åtal mot kvinnan själv, för vilken stadgandet i 3 kap. 11 § första stycket
brottsbalken ger uttryck, kan det framstå som i viss mån inhumant,
om åtal måste ske i anledning av redan företagna abortresor
till Polen. Att saken ägnats så stor uppmärksamhet har medfört, att
åklagarmaktens inställning till frågan om abortresornas laglighet blivit
allmänt känd. Allmänpreventiva skäl synas därför knappast motivera
åtal för redan begångna gärningar. På grund av det anförda finner
sig ämbetet —- även med beaktande av att abolitionsinstitutet bör
komma till användning endast i utpräglade undantagsfall -— kunna
tillstyrka bifall till den gjorda framställningen.

I beslut den 26 februari 1965 fann Kungl. Maj:t gott förordna, att personer,
vilka före den dagen förövat eller medverkat till straffbelagda gärningar
genom att havandeskap avbrutits utom riket, skulle vara fria från
åtal för dessa gärningar.

Grundlagsbestämmelser m. m.

De paragrafer i regeringsformen, som är av betydelse för den föreliggande
frågan, är 26 och 27, med följande lydelse:

§ 26.

Konungen äger alt i brottmål göra nåd, mildra livsstraff samt återgiva
ära och till kronan förverkat gods. Över ansökningar därom höre
Konungen dock regeringsrätten, beträffande mål av beskaffenhet att
kunna tillhöra dess eller kammarrättens slutliga prövning, men i andra
mål högsta domstolen; och fatte Konungen Sina beslut uti statsrådet.
På den brottslige skall sedermera ankomma att emottaga den
nåd, Konungen honom förunnat, eller undergå det straff, vartill han
blivit dömd.

§ 27.

Till justitiekansler må Konungen nämna en lagfaren, skicklig och
oväldig person, som i domarevärv varit nyttjad. Denne, såsom Konungens
högste ombudsman, åligge förnämligast, att föra eller låta föra
Konungens talan i mål, som röra kronans rätt, samt att, å Konungens
vägnar, hava tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap
beivra fel, som av domare och ämbetsmän begångne bliva.

Beträffande 27 § må här endast anmärkas, att justitiekanslern till 1947
var högste åklagare, men att denna uppgift därefter övertagits av riksåklagarämbetet.
I samband med sin tillsynsuppgift är dock justitiekanslern
särskild åklagare i fråga om brott i ämbetet.

I sin ursprungliga lydelse löd 26 §: »Konungen---gods, dock må

över ansökningar därom Högsta domstolen höras och Konungen sina beslut
uti statsrådet fatta. På den brottsliga---dömd.»

1789 års förenings- och säkerhetsakt innehöll bl. a. den bestämmelsen,
att arvkonungen ägde »fullmakt att — •— — göra nåd, återgiva liv, ära
och gods».

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 19<>5

Den mot 26 § RF närmast svarande paragrafen i 1772 års regeringsform
<9 §) hade denna lydelse: »Kongl. Maj :t allena tillkommer att göra Nåd,
återgiva Ära, Lif och Gods i alla brott som ej uppenbarligen strida mot
Guds klara ord.»

I 1719 och 1720 års regeringsformer förklarades Konungen berättigad
»att återgiva dem som till äreröriga böter sakfälde eller ock vanbördiga
äro, deras heder, om de den nåden förtjäna».

Författningsutredningen anför i betänkandet Sveriges statsskick, del 2,
att den icke funnit anledning föreslå någon saklig ändring i fråga om regeringens
benådningsbefogenhet och att uttryckligt grundlagsstadgande rörande
rätten att bevilja amnesti och meddela abolition lika litet som för närvarande
synts erforderligt.

Vid remissbehandlingen av författningsutredningens betänkanden hai
emellertid påtatlats såsom en brist att utredningen icke närmare behandlat
instituten amnesti och abolition. Högsta domstolens flesta ledamöter
uttalar sålunda, att det hade varit önskvärt, att utredningen till närmare
behandling upptagit frågorna om behörigheten av amnesti och abolition
samt innebörden och rättsverkningarna av dessa institut. Det synes
också naturligt, att då en omfattande författningsrevision företages, inbegripande
nådeinstitutet, i grundlag reglera de i praxis tillämpade instituten
amnesti och abolition. Regeringsrättens flesta ledamöter yttrar, att
det med hänsyn till utredningens önskemål att kodifiera det faktiska statsskicket
kan ifrågasättas, huruvida icke — även om olika meningar råder
om den rättsliga grunden för amnesti och abolition — dessa institut
likväl på något sätt bör regleras i grundlagen. Svea hovrätt anser det olämpligt
att, såsom utredningen tänkt sig, lämna frågorna om amnesti och
abolition oreglerade i en ny grundlag. I vart fall är båda företeelserna värda
en närmare behandling än utredningen bestått dem. Redan den omständigheten
att olika meningar råder om den rättsliga grunden för de två
instituten gör detta önskvärt. Utredningen synes ha tänkt sig att regeringen
alltjämt skall ha rätt att bevilja amnesti och meddela aboliion. Mot institutens
fortbestånd har hovrätten i och för sig icke någon erinran. Det
kan dock med skäl hävdas att åtminstone amnestirätten bör, såsom i flera
andra länder, utövas i lagstiftningsform. Vid en närmare behandling avamnestin
är det — oavsett huruvida man anser denna grunda sig på nådeprerogativet
eller icke — naturligt att först taga ställning till frågan om det
är lämpligt att inordna amnestin under nådeinstitutet i en form av kollektiv
nådegivning eller om den bör ges en särskild utformning. Den omständigheten
att det numera främst torde vara politiska skäl som aktualiserar
amnesti talar för ett särskiljande. En ytterligare anledning härtill är, alt
detta skulle underlätta samordning med abolition. Amnestibeslut av regeringen
bör på sätt som skedde 1932 efter Ådalskravallerna (SFS 1932: 159)
ske genom kungörelse i Svensk Författningssamling. I fråga om abolition
bör man skilja mellan individuell och kollektiv. Att efterskänka straff innan
dom fällts eller åtal väckts skulle i det individuella fallet innebära att
viss person av regeringen angåves ha begått ett visst brott, utan att domstol
tagit ställning till denna fråga. Detta står icke i god överensstämmelse med
svenska rättsprinciper och bör icke förekomma ens efter ansökan av- vederbörande.
Eftergivande eller nedläggande av åtal är den väg soin bör
användas för dessa fall. f vilken utsträckning den enligt gällande rätt är
framkomlig anser sig hovrätten icke böra taga ställning till. En kollektiv

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

abolition har icke sådan nackdel som nyss angivits beträffande den individuella.
Den är även ett naturligt komplement till amnestin och synes böra
utformas i anslutning till detta institut. Även hovrätten över Skåne och Blekinge
anser, att grundlagen bör innehålla uttrycklig bestämmelse om att
regeringen äger bevilja amnesti och meddela abolition. Bestämmelsen kan
lämpligen utsäga, att regeringen beträffande visst slag av brott äger nedsätta
eller eftergiva påföljd eller förordna att åtal icke skall äga rum. Hovrätten
för Västra Sverige menar, att amnestiinstitutet genom förslaget får
ett bättre lagstöd än för närvarande. Däremot ifrågasätter hovrätten, om rätten
att meddela abolition kan intolkas i paragrafen. I själva verket innebär
abolitioninstitutet, åtminstone så länge absolut åtalsplikt föreligger, ett
så väsentligt frångående av gällande principer, att ett uttryckligt lagfästande
synes påkallat.

I fråga om terminologien användes i denna PM — där ej annat särskilt
sägs —-

nåd i betydelsen av efterskänkande eller mildrande av straff, ådömt viss
person (individuell benådning),

amnesti i betydelsen av befrielse från eller lindring av ådömt straff till
förmån för en abstrakt bestämd krets av personer (kollektiv benådning),
och

abolition i betydelsen av eftergivande eller nedläggande av åtal till
förmån för individuellt eller abstrakt bestämd person eller krets av personer
(individuell resp. kollektiv abolition).

Medan nåd och amnesti således avser ådömt straff, hänför sig abolition
till frågan om åtal.

Vissa tidigare fall av amnesti eller abolition

Under namn av pardonsplakat utfärdades i äldre tider stundom dekret,
som innebar amnesti eller abolition eller bådadera i förening. Så skedde
t. ex. ofta vid konungars eller drottningars kröning eller liknande tillfällen.
Sedan år 1631 har dylika beslut förekommit 46 gånger, varav 3
— det sista av dessa dock under beteckningen »amnestidekret» — efter
tillkomsten av den nu gällande regeringsformen.

Det första av pardonsplakaten efter nya regeringsformen utfärdades
den 29 juni 1809 vid Karl XIII:s och hans gemåls kröning och innehöll
bl. a. att alla som rymt från krigsmakten eller som olovligen begivit sig
ur riket förskonades från straff under vissa villkor. Förslag till plakatet
hade på Kungl. Maj :ts uppdrag utarbetats av högsta domstolen.

Härefter utfärdades pardonsplakat den 11 maj 1818 vid Karl XIV Johans
kröning. I detta förklarade sig konungen vilja lämna vedermäle av
sin ömhet och faderliga omsorg även om dem av undersåtarna, som förbrutit
sig emot lagarna utan att därför genom grövre brott ha stört allmän
ordning och säkerhet. För sådant ändamål stadgades bl. a. att de, som
ådragit sig ansvar för brott som icke ansågos urbota, och icke hunnit
dömas, skulle vederfaras lindring av vederbörande domstol på visst närmare
angivet sätt.

Det sista pardonsplakatet utfärdades den 20 oktober 1834 i anledning
av att 24 år förflutit, sedan Karl XIV Johan landstigit i Sverige. Enligt
plakatet meddelades amnesti för politiska förbrytelser och högmålsbrott.

Högsta domstolens yttrande hade icke inhämtats i samband med pardonplakaten
1818 och 1834.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 89

I sin bok »Nådefrågor historiskt belysta» (1926) refererar Wedberg åtskilliga
rattsfall om åtals inställande. Här må blott nämnas det fall, där
Kungl. Maj :t år 1813 lämnade en allmän eftergift av ansvar för 348 invånare
i Vartofta härad, vilka ställts under åtal för det de vid mantalssknvningen
underlåtit att alls angiva sina brännvinspannor eller anmält
oriktig pannerymd.

År 1916 förekom ett uppmärksammat ärende rörande ifrågasatt amnesti
för Z. Höglund och I. Oljelund (NJA 1916:182). Ansökan om amnesti
gjordes av socialdemokratiska partistyrelsen m. fl.

Över ansökningen inhämtades yttrande från HD.

HD uttalade därvid den meningen (5 ledamöter av 7), alt för Konungens
rätt till amnesti ej kunde hämtas annat stöd än som framginge av § 26 RF.
Samtidigt förklarades emellertid, att den där omförmälda rätten jämväl
innefattade rätt till amnesti.

Vad i § 26 stadgades om skyldighet för Konungen att över nådeansökningar
hora HD var emellertid enligt 4 av HD:s 7 ledamöter icke tillämpligt
i fråga om amnesti.

Kungl. Maj :t fann ansökningen ej föranleda någon vidare åtgärd. Kungl.
Maj :t hade — enligt dåvarande justitieministern Hasselrot — den uppfattningen,
»att konungen icke har rätt att efterskänka straff eller eljest
upphäva verkningarna av en straffdom annorledes än genom nåd efter
HD :s hörande enligt vad i § 26 RF stadgas».

Den 9 augusti 1920 utfärdades kungörelsen angående amnesti för vissa
politiska förbrytelser (SFS 1920:536) av följande lydelse:

»Föi oss har anmälts, att ett antal personer blivit under innevarande
år här i riket dömda till straff för förnärmelse mot främmande stats
regent. Att svenska män sålunda förgått sig, hava Vi med ledsnad förnummit.
Då Vi emellertid anse, att ett utkrävande av straff i förevarande
tall tilläventyrs kunde ytterligare skärpa den under nuvarande oroliga
tider rådande beklagliga motsättningen mellan skilda befolkningslagers
politiska åskådning, vilja Vi härmed för främjande av samhällsfriden efterskänka
allt straff för dem, som för ovan nämnda brott blivit sakfällda.»

Föredragande departementschef var statsrådet Åkerman.

Amnestien avsåg vissa förbrytelser av redaktören Otto Grimlund in. fl.,
vilka begåtts i anledning av finländske riksföreståndaren general Mannerheims
besök i Sverige den 12 febr. 1919. Av handlingarna i akten till
ifrågavarande ärende framgår, att sju av de personer, varför amnesti begärdes,
var dömda genom lagakraftvunna utslag, samt att eu icke var
dömd genom sådant utslag — målet hade efter besvär av hovrätten återförvisats
till rådhusrätten men handläggningen där hade ej återupptagits
— medan det beträffande tre personer ej klart framgår, om de mot dem
meddelade utslagen vunnit laga kraft.

1 akten var bilagd cn inom justitiedepartementet utarbetad promemoria
angående Konungens rätt all meddela amnesti (promemorians författare
inbegriper under amnesti även kollektiv abolition). Av promemorian intages
här följande:

Intet antyder, att grundlagstiftarna 1809 avsett att förläna Konungens
benådningsrätt mindre omfång än förut. Paragrafen omnämnes

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

ej särskilt i riksdagsdebatterna. Efter RF:s tillkomst hava utfärdats
tre pardonsplakat: 29/6 1809 — kort efter RF:s tillkomst 1^18
och 1834 utan att respektive konstitutionsutskott däremot framställt

anmärkning.

Då enligt RF varken amnesti- eller pardonsrätten uttryckligen ar
tillerkänd Konungen, borde — torde kunna invändas grundlagen
böra tolkas efter sin ordalydelse och den viktiga rättigheten i fråga ej
böra tillkomma Konungen utan uttryckligt stöd i grundlagen. Anmärkas
bör, att ordet amnesti första gången använts i sista pardonsplakatet
den 20/10 1834. Förut synes detta ord knappast hava förekommit
i svenskt författningsspråk. Orsaken, varför rätten att utfärda
pardonsplakat ej uttryckligen i RF tillerkänts Konungen, synes vara
att finna i den omständigheten att den ansågs inbegripen i Konungens
rätt att giva nåd och då denna rätt, fastän den existerat, ej omnämnts
i 1772 års RF och 1789 års FSA, den ej ansågs behöva omnamnas i

1809 års RF. ,

Emellertid föreligger intet hinder att vid tolkningen av § 2o (sedan
1909 § 26) efter dess ordalydelse, inbegripa amnesti i den nåd, Konungen
enligt samma § äger meddela, oaktat i § särskilt omnämnes, huru

nådeansökningar skola handläggas.

På grund av vad ovan anförts torde Konungen hava ratt att meddela
amnesti och innebär denna den ur Konungens allmänna benådmngsrätt
härflytande rättshandling, varigenom Konungen till forman tor
en på visst närmare angivet sätt generiskt bestämd grupp av personer,
som gjort sig skyldiga till brott, helt eller delvis förhindra atal
och rannsakning eller upphäver verkan av redan falld straffdom.

Vid konstitutionsutskottets dechargebetänkande år 1921 finns i anledning
av amnestibeslutet fogade reservationer av 7 utskottsledamöter, fördelade
på 3 reservationer:

1) av herr Reuterskiöld med instämmande av herrar Johansson i Kälkebo,
Stendahl, P. S. Hedlund i Östersund och Persson i Fritorp.

Reuterskiöld refererade till en början ett av justitiekanslern i frågan
avgivet yttrande, vari kanslern framhållit, att skillnaden mellan
nåd och amnesti huvudsakligen är att söka i olikheten i de för den
benådande myndigheten bestämmande motiven, vilka vid nåd vore
hänsynen till brottslingens »personliga egenskaper, de omständigheter,
under vilka han begått brottet eller liknande förhållanden», men
vid amnesti »politiska synpunkter, statsklokhetsskäl»; justitiekanslern
ansåge därför att regeringsformen § 26 icke behövde vid amnesti
iakttagas.

Därefter anfördes i reservationen:

»Någon amnesti har ej sedan 1834 utfärdats förrän genom detta
beslut. Fråga därom var visserligen före 1916, då högsta domstolens
yttrande i saken infordrades, varvid skilda meningar yppades såväl
om amnestiens möjlighet som om tillämpligheten av regeiingsformen
§ 26, därest amnesti gåves. Redan den omständigheten, att amnestiinstitutet
under så lång tid faktiskt varit ur bruk, hade bort göra
statsrådet betänksamt att nu utan tungt vägande skäl tillgripa detsamma.
Men härtill kommer, att i förevarande fall Grimlund, så -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

som vid nåd, avgivit förklaring om villighet att mottaga amnesti, vilket
enligt justitiekanslerns mening borde vara vid amnesti uteslutet,
och att för de övriga även vanlig nåd var begärd; någon annan anledning
att under sådana förhållanden icke begagna det vanliga benådningsförfarandet
förefanns uppenbarligen ej än möjligen den, att
högsta domstolen kunde befaras ej komma att tillstyrka nåd, i vilket
fall amnestivägens anlitande utan högsta domstolens hörande betyder
ett avsiktligt kringgående av lagens benådningsförfarande, vilket så
mycket mindre kan försvaras, som det här gällde brott mot främmande
stats regent och det alltså förelåg mer än vanligt tvingande skäl att
icke översläta de begångna brotten, även om föredraganden för sin
del ansåg sig kunna bagatellisera dem med den egendomliga karakteristiken,
att svenska män sålunda förgått sig.

Vilken mening man än må ha om amnestiinstitutets användbarhet
i allmänhet, synes det vara tydligt, att i detta fall dess tillämpande ej
bort tillstyrkas. Vi hava därför ansett anmärkning böra göras såväl
mot föredraganden för den bristfälliga beredning han ägnat ärendet,
då han lämnat å sido benådningsvägen utan att ens framlägga några
skäl för detta förfarande, vilket icke kan tillräckligt förklaras eller
försvaras genom den vaga hänvisningen till »nuvarande oroliga tider»
och »motsättningen mellan skilda befolkningslagers politiska åskådning»,
liksom ock mot de ovan uppräknade, vid ärendets avgörande
närvarande statsråden, vilka tillstyrkt amnestien».

2) av herr af Ekenstam, som ansåg, att någon rätt att utfärda amnesti
icke enligt regeringsformen tillkomme Kungl. Maj :t, samt

3) av herr Clason, som ansåg, att någon Konungens rätt att giva amnesti
i andra former än dem, som § 26 RF föreskriver för meddelande av nåd,
icke förefunnes enligt svensk rätt och att förty högsta domstolens yttrande
bort inhämtas.

Den 3 juni 1932 utfärdades en kungörelse angående amnesti för vissa
förbrytelser (SFS 1932:159), vilken var av följande lydelse:

»Till Vår vetskap har kommit, att ett antal personer i tal eller skrift
gjort sig skyldiga till smädliga yttranden eller ogrundade beskyllningar
mot rikets ämbetsmän i anledning av de i maj månad förra året inträffade
oroligheterna i Gudmundrå socken, Västernorrlands län, och att de härför
blivit tilltalade och dömda till straff. Ett utkrävande av straff i förevarande
fall kan vara ägnat att i de svåra tider, Vårt folk nu genomlever,
skärpa motsättningarna mellan olika samhällsgrupper och därigenom motverka
den samhörighet mellan medborgarna, som för mötande av denna
tids svårigheter är särskilt nödvändig. 1 förhoppning att redan de avkunnade
domarna skola leda till efterrättelse samt mana till allmän eftertanke
och besinning, vilja Vi därför efterskänka de straff, som ifrågavarande
personer för nämnda brott förskyllt, och skall till följd härav ej någon
för dessa brott vidare hållas i fängelse.»

Föredragande departementschef var statsrådet X. Gärde.

Kungörelsen föranledde icke något uttalande från konstitutionsutskottet,
ej heller i form av reservationsvis framförd anmärkning.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Den 21 oktober 1938 beslöt Kungl. Maj :t om abolition. Kungörelsen härom
(SFS 1938: 623) var av följande lydelse:

»Med anledning av internationell överenskommelse om nonintervention
i Spanien har den 5 mars 1937 utfärdats lag (nr 61) angående åtgärder
för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget i Spanien in. in.,
vilken lag jämlikt en av Kungl. Maj :t samma dag utfärdad kungörelse
trätt i kraft den 7 mars 1937. Lagen skall enligt lag den 25 februari 1938
(nr 54) äga fortsatt giltighet till och med den 28 februari 1939 eller den
tidigare dag Konungen förordnar. Enligt 1 § förutnämnda lag skall svensk
medborgare, som tager värvning till krigstjänst i Spanien, straffas med
fängelse i högst sex månader eller dagsböter.

I anslutning till planer för hemsändandet av utländska frivilliga i det
spanska inbördeskriget finner Kungl. Maj :t gott förordna, att den, som
efter att före denna dag hava tagit värvning till krigstjänst i Spanien
återvänder till Sverige, skall vara fri från åtal för brott varom ovan
nämnts.»

Föredragande departementschef var statsrådet Westman.

Vid konstitutionsutskottets dechargebetänkande år 1939 finns i anledning
av abolitionsbeslutet fogad reservation av herr Mosesson med instämmande
av herrar Öman, Lundqvist och Hellberg.

I reservationen refererades till en början lagstiftningen för att förhindra
frivilligas deltagande i det spanska inbördeskriget samt abolitionsbeslutet.
Därefter anfördes:

»Innan Kungl. Maj :ts förestående beslut fattades, hade undersökningar
skett om ett förfarande sådant som det av Kungl. Maj :t beslutade
(abolition) vore grundlagsenligt. Det visade sig vid denna undersökning,
att de rättslärdes inställning var skiftande, något som
ytterligare har understrukits vid genom utskottets försorg sedermera
gjorda undersökningar. — Det förefaller utskottet, som om en så viktig
rättighet som abolition ej bör anses tillkomma Konungen utan uttryckligt
stöd i grundlagen. En sådan rättighet synes ej kunna härledas
ur regeringsformen § 27; en motsatt uppfattning skulle i en
framtid kunna medföra ej önskvärd konsekvens. Då emellertid åtskilliga
auktoriteter kunnat anföras för att Kungl. Maj :ts förfarande varit
grundlagsenligt eller åtminstone i överensstämmelse med en under
mer än ett sekel visserligen ytterst sparsamt förekommande praxis,
önskar utskottet ej i detta avseende göra anmärkning mot vederbörande
statsråd, allra helst som lämplighetsskäl kunna anses tala till
förmån för Kungl. Maj :ts beslut. Utskottet vill dock understryka, att
detta ställningstagande ej är ett uttryck för någon uppfattning hos
utskottet, att abolition i sådan form som här meddelats står i god
överensstämmelse med grundlagarna. — Utskottet finner emellertid,
att Kungl. Maj :ts beslut den 21 oktober 1938 är anmärkningsvärt ur
andra synpunkter.»

På anförda skäl — närmast hänförande sig till utformningen av lagarna
rörande straff för deltagande i kriget — fann reservanterna att »ett
abolitionsförfarande var direkt stridande mot lagens uttryckliga formulering
och att amnesti i stället bort komma till användning».

Den 12 november 1951 meddelade Kungl. Maj:t abolition. Kungl. Maj :ts
be sill t hade följande lydelse:

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

»Den 11 januari 1954 liar förundersökning inletts med anledning av att
misstanke förekommit, att arbetare anställda vid Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolags gruvförvaltning i Kiruna förövat brottslig gärning genom att de
i syfte att öka ackordsförtjänsterna — förfarit oriktigt vid vägningen
av borttransporterat gråberg.

Grängesbergskoncernens gruvförbund och Svenska gruvindustriarbetareförbundet
hava, i anslutning till den pågående förundersökningen, den 4
juni 1954 träffat en överenskommelse av följande lydelse: ''Beträffande frågan
om disciplinär påtöljd för oegentligheterna vid gråbergsbrytningen i
Iviirunavaara äro parterna ense om följande: Arbetare, som under tiden
irån och med den 1 januari 1952 arbetat vid gråbergsbrytningen under en
sammanlagd arbetstid motsvarande minst tre månader, varav minst en
månad sammanhängande, skola till bolaget erlägga ett belopp av vardera
kronor 100:—. Beloppen uttagas genom avdrag å intjänt lön. — Fackförbundet
och fackföreningen garantera att dessa belopp erläggas. — Bolaget
avser att anslå erlagda belopp till Hjälpfonden för sjuka och behövande i
Norrbottens län. — I fråga om arbetare, som avses härovan, vilka icke äro
anslutna till fackförbundet och som icke medgiva löneavdrag enligt överenskommelsen,
kommer bolaget att överväga disciplinär påföljd av annat
slag. — Denna överenskommelse är preliminär i avvaktan på att beslut fattas
i åtalsfrågan beträffande de begångna oegentligheterna’.

Svenska gruvindustriarbetareförbundet har sedermera i underdånig framställning
den 28 augusti 1954 — med förmälan, att bolaget förklarat sig icke
komma att göra gällande några skadeståndsanspråk utöver vad som framginge
av den omförmälda överenskommelsen, och under åberopande i övrigt
av vissa i framställningen närmare angivna omständigheter — hemställt,
att Kungl. Maj :t ville förordna att de arbetare vid gruvförvaltningen i
Kiruna, vilka misstänktes hava förövat lagstridiga gärningar i samband med
gråbergsvägningen, skulle vara fria från åtal för dessa gärningar.

I yttrande, som efter remiss avgivits över framställningen, bär bolaget —
med vitsordande bl. a. av den i framställningen lämnade uppgiften angående
bolagets ståndpunkt i skadeståndsfrågan — förklarat sig icke hava
något att erinra mot bifall till framställningen. Jämväl riksåklagarämbetet
och länsstyrelsen i Norrbottens län hava i avgivna yttranden förklarat sig
tillstyrka bifall till framställningen.

Kungl. Maj :t har — med hänsyn till de i detta fall föreliggande säregna
förhållandena och med beaktande jämväl av den mellan Grängesbergskoncernens
gruvförbund och Svenska gruvindustriarbetareförbundet träffade
överenskommelsen — funnit gott förordna, att de personer, vilka kunna
misstänkas hava under anställning hos Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags
gruvförvaltning i Kiruna före inledandet av den nu pågående förundersökningen
förövat eller medverkat till straffbelagda gärningar genom
oriktigt förfarande vid gråbergsvägningen därstädes, skola vara fria från
åtal för dessa gärningar.»

Riksåklagaren hade i infordrat yttrande framhållit bl. a. att de förtjänster
arbetarna uppburit genom det påtalade förfarandet icke överstigit vad
man vid varje tidpunkt betraktat såsom en normal och avsedd förtjänst i
lörbållande till avtalat löneläge och vederbörligen fastställda ackordsviktpunkter,
att åtminstone vissa av arbetarna - ehuru med orätt — betraktat
felvägningarna som försvarbara justeringar av prissättningen, att det uppenbarligen
icke varit möjligt för någon arbetare att för egen del avstå från
den orättmätiga förtjänsten utan att därigenom röja sina kamraters brotts -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

lighet samt att med hänsyn till de invecklade och svårutredda förhållandena
det skulle uppstå en besvärande disproportion mellan antalet verkligt
skyldiga och antalet sakfällda.

Kungl. Maj :ts beslut föranledde icke något uttalande i konstitutionsutskottets
dechargememorial.

Uttalanden i rättslitteraturen

Rydin i »Några anmärkningar om Konungens rätt att göra nåd samt dess
förhållande till dispensations- och restitutionsrätten» (1861):

»Såsom ovisst framställer sig egentligen, om konungen äger besluta
abolition och bevilja amnesti. Att under benådningsmakten, enligt 1772
års Regeringsform kunde inbegripas så väl abolition, som amnesti, visar,
hvad abolition beträffar, den rättighet, Gustaf III genom Kongl.
Brefvet den 25 sept. 1777 förbehöll sig att, då vid domstol skett angivelse
af Majestätsbrott, afgöra, huruvida, efter sig företeende omständigheter,
saken må alldeles nedläggas eller med ransakningen fortfaras;
en rättighet, som ännu anses tillhöra konungamakten och hvars behörighet
ej kan annat än ur den giltighet, nämnda Kongl. bref erhållit
af konungens benådningsmakt, förklaras. Att meddelande af amnesti i
ett brottmål, som ej ännu blifvit utredt eller bragt till slutlig dom, ansågs
inbegripas under denna rätt, visa de erbjudanden deraf, Gustaf III
gjort i Anjala-affären. Då rättigheten att »göra nåd» före vårt nu gällande
statsskick ansågs innefatta abolition och amnesti i hela sin utsträckning,
bör ej heller finnas något hinder för regeringen att, då statsskäl
vid något utomordentligt tillfälle sådant bjuda, äfven fortfarande meddela
sådan nåd. I afseende på vidsträcktheten af benådningsrätten i
brottmål har ingen inskränkning egt rum i nu gällande grundlag, jemförd
med 1772 års Reg.-form, tvärtom är den utsträckt till alla slags
brott. Den inskränkning af konungens myndighet, som skett, rör
konungens rätt att allena d. v. s. utan rådgifvares hörande besluta nåd.
Konungen är nämligen af § 25 förbunden att öfver nådeansökningar
höra Statsrådet och Högsta Domstolen. Amnesti har efter 1809 beviljats,
ehuru först, sedan dom fallit, t. ex. för statsförbrytare genom K F 20
Oct. 1834, men dess beviljande äfven före domen bjuder nödvändigheten
under vissa fall t. ex. för upprors stillande.»

I fråga om de laga formerna för benådningsbesluts fattande anför Rydin
vidare:

»Om man är af den åsigten, att konungens nåd inbegriper amnesti och
abolition, samt sådant skulle sättas i fråga af statsskäl, bör saken företagas
i Justitise-Conselj, men Högsta Domstolens hörande är ej nödigt,
ty det är öfver ansökningar om nåd, som Högsta Domstolen skall yttra
sig.»

Kreiiger i Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning (1877);
(Kreuger betecknar som amnesti endast undanröjande av åtal):

»Amnestien har den likhet med benådningsrätten, att den ej får utöfvas
godtyckligt. Men den är i vissa fall både tillåtlig och nödvändig.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Det allmänna bästa fordrar sålunda stundom åtalets undertryckande
eller nedläggande vid politiska brott för att lugna sinnena genom att
kasta en slöja öfver det förflutna. Det kan också stundom vara nyttigt,
att amnestien användes för att bibehålla ett godt förhållande med en
främmande magt o. s. v.---

Såväl nåden som amnestien hafva sitt bestämda ändamål och kunna
ej undvaras---

Hos oss har amnestirätten städse ansetts tillhöra Konungen. I nu gällande
grundlagar finnes den ej omnämnd. Den fråga hvilken rätten att
meddela amnesti må anses tillkomma har varit föremål för tvist. En
del författare anse, att då amnestien innefattar en åtgärd, hvarigenom
lagens utöfning hämmas, så bör samma rätt ej tillkomma någon annan
än den magt, som har lagstiftningen sig anförtrodd. Vi kunna ej instämma
i denna mening. Vi hafva redan sökt visa, att amnestien innefattar
ett användande af samma princip som benådningsrätten och härleder
sig ur samma källa som denna sistnämnda. Likasom fallet är med
benådningen och rehabilitationen, tillhör amnestien naturligen regenlen.
»

Naumann i »Sveriges statsförfattningsrätt» (1880):

»R F:s § 25 synes afse endast nåd i vanlig mening, sedan i brottmålet
blifvit dömdt, men icke tillägga konungen rätt att förordna om abolition
d. ä. att på förhand undertrycka en saks anhängiggörande eller utförande
och afdömande af domstol. Så synes detta lagbud äfven hafva
blifvit tolkadt både af högsta domstolen och af K. M. i statsrådet under
närmaste tiden efter regeringsformens utfärdande.

Äfven lagkomittén i sitt förslag till allmän kriminallag, andra upplagan,
Stockholm 1839, Motiverna s. 127, yttrar: ''När man vet ett brott
vara af flera begånget, är det i England mycket brukligt att en eller annan
af dem på förhand benådas, för att kunna begagnas till vittne mot
de öfriga. Detta bidrager ostridigt i betydlig mån till upptäckande af
brott; men någonting sådant kan ej komma i fråga här i landet, der
benådning innan åtal och dom föregått, eller hvad juristerne kalla abol
i t i o n, ej äger rum’.

I senare tider tyckas dylika abolitionsresolutioner hafva kommit ur
bruk. Vid deras utfärdande har tillförene gemenligen framhållits, alt
ingen enskild persons rätt under åtalet berodde. Dessa beslut (hvilka
vetterligen icke föranledt någon anmärkning hos konstitutionsutskottet)
har man ansett stå tillsamman med stadgandet i § 2 af K. M:s
nådiga instruktion för dess högste ombudsman justitiae-cancelleren d.
3 Augusti 1809, af innehåll att ''Justitiae-Cancelleren utför eller låter
utföra, på behörig ort, de mål som K. M. till hans embetes handläggning
öfverlemnar, samt de åtal mot embetsmän och enskilde Kongl. Maj.t
finner böra anställas; hvarom K. M. vill antingen genom ordentligt utfärdad
remiss eller genom dess yttrande i statsrådet inför protokollet
meddela just-canc. sin nådiga befallning’. Liknande föreskrift innehålles
i nu gällande instruktion af d. 20 Nov. 1878, § 4.»

Naumann tillägger efter att ha refererat pardonsplakaten av 1809 och
1818 samt amnestikungörelsen av 1834 att »sedan den tiden hava dylika

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

pardonsplakat eller amnestikungörelser, såsom saknande tillräckligt stöd av
25 § regeringsformen, icke blivit utfärdade».

Winroth i »Rättshistoriska föreläsningar i straffrätt» (1889):

»Benådning kan hos oss väl äfven ske i form af amnesti. Deremot
är det tvifvelaktigt, huruvida abolition kan ega rum. Derför talar, att så
förut varit förhållandet. Rättast torde likväl vara att ej deraf draga
några slutsatser för den närvarande tiden. För särskilda fall har det i
nu gällande strafflag gjorts beroende af konungens tillåtelse, huruvida
åtal skall anställas (Str. L. 1, 1 och 2; 8, 29; 9, 6). Och dessa stadganden
synas hvila på det antagende, att konungen ej eger någon abolitionsrätt
(förbud mot abolition i Tyskland, Österrike och Norge).»

Hagman i kommentar till Sveriges grundlagar (1902):

»En benådning före domen är abolition, hvarigenom regeringen kan
anbefalla inställande af alla åtgärder i en sak, såväl själfa anhängiggörandet
som ock, om detta ägt rum, fortsatt behandling och dom. Exempel
därpå hafva förekommit i Sverige, och abolitionsresolutioner, utfärdade
i statsråd utan HD:s hörande (den skall höras öfver Ansökningar’),
torde få anses lagliga i det fall, att regeringen själf anbefallt
åtalet (jfr instr. f. justitiekanslern d. 29 nov. 1878 § 4 m. 1 och RF
§ 27), men i öfrigt får abolition ej äga rum, utan kan benådning inträda
först efter laga dom.»

Hasselrot i »Något om konungens benådningsrätt» i »Juridiska skrifter
10». (1920):

»Med stöd av ordalydelsen (i § 26 RF) och den föreskrivna ordningen
för nådeansökningars behandling har man ansett, att konungens
rätt uti frågavarande avseende är begränsad till att göra nåd i inskränkt
mening och följaktligen icke omfattar vare sig abolition eller amnesti.

Beträffande först abolition torde denna mening vara den riktiga;
lagrummet förutsätter, att straff blivit ådömt.

Denna tolkning har ock på högsta domstolens enhälliga tillstyrkan
godkänts av Kungl. Maj:t genom ett den 21 september 1809 expedierat
beslut.»

Stjernberg i Svensk Juristtidning (1921):

»Monarkens benådningsrätt banade sig överhuvudtaget först sent
och endast långsamt fram till obetingat erkännande i den europeiska
kulturvärlden---. Och i de länder, där benådningsrätten hand hades

av en absolut furstemakt, blev den mycket snart därefter föremål
för en stark opposition på grund av det sig allt mera utvecklade
godtycket i dess handhavande. Denna opposition framträdde mycket
bestämt redan i Beccaria’s kända verk av år 1764. Den tankegång som
därstädes utvecklas är den, att rättsordningen och samhället äro mera
betjänta med måttligt tilltagna straff, som drabba en var utan anseende
till personen, än med ett straffsystem, i vilket sol och vind mer

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 97

eller mindre godtyckligt utskiftas enligt regentens suveräna behag. Med
den franska revolutionens strafflag, Code pénal av d. 25 sept. 1791, slog
denna åskådning igenom även inom lagstiftningen, visserligen icke
nraga om straffens måttfulla avvägande, men väl ifråga om benådnmgsrattens
fullständiga avskaffande: brottslingen skall icke på något
satt genom benådning kunna undandragas det lagbestämda straffet.
Man har således att räkna med, att vid den tid, då 1809 års RF
tillkom, en stark strömning av avoghet mot detta rättsinstitut gått ge110111
tiden. Och att denna strömning skulle varit för RF:s författare
främmande, kan så mycket mindre antagas, som RF:s 26 § företer
tydliga spår av en strävan att regelbinda och kontrollera benådningsrattens
utövning. Jag syftar därvid icke blott på den eljest inom författmngsrätten
ovanliga föreskriften, att högsta domstolen skall höras
over ansökningar om nåd, vilken står i full samklang med de maktfordelningsgrundsatser,
som ledde 1809 års grundlagstiftare i övrigt
utan jämväl på föreskriften, att det skall ankomma på den brottsliga
att mottaga den nåd, som Konungen beviljat. —___.

Från nu nämnda synpunkt torde det därför kunna påstås, att ett
försök att utan något stöd av 26 § RF grunda en Konungens rätt att
bevilja amnesti, allenast byggande därpå att en dylik rätt tidigare tillkommit
honom och sedermera icke uttryckligen berövats honom, strider
icke blott mot de hos oss lagfästa regler för grundlagstolkning, utan
jämväl mot reglerna för tolkning av lag överhuvud. Snarare kunde
man betvivla att någon rätt att bevilja amnesti kan grundas ens på
stadgandena i 26 § RF. Såsom Malmgren framhållit, är nämligen den
därstädes uppställda förutsättningen för nådeaktens genomförande,
samtycke av den brottslige, i grunden oförenlig med amnestiinstitutets
natur. Men detta vore i så fall snarast ett skäl för att detta institut icke
inbegripes under uttrycket ''nåd’ i nämnda §, och därmed ock för att
ett dylikt prerogativ för Konungen icke varit av 1809 års grundlagstiftare
åsyftat. Att detta tidigare varit i svensk rätt i stor utsträckning
utövat och även inom doktrinen erkänt kan då, i betraktande av de förut
nämnda legislativa tendenser som genomgingo tiden ej heller anses
såsom en tillräcklig grund för en analogisk utvidgning av nämnda palagraf
även till dylika tall, allra minst om därmed förbindes den läran,
att — i strid med de maktfördelningsgrundsatser som eljest behärskade
1809 års grundlagsstiftare — inhämtande av högsta domstolens yttrande
i dylika fall vore överflödigt.»

Myrberg i Statsvetenskaplig tidskrift (1922):

»Vid tillkomsten av 1809 års regeringsform synes man ej hava avsett
att göra någon ändring i vad som förut gällde beträffande amnestirätten.
Detta framgår dels av eu jämförelse mellan benådningsparagrafernas
ordalydelse i 1772 års regeringsform, 1789 års förenings- och säkerhetsakt
och första punkten av 1809 års regeringsform, i vilka lagrum
konungens benådningsrätt synes vara ungefär lika allmänt återgiven,
dels ock därav att frågan om denna rätt icke blev föremål för
meningsutbyte vid de debatter i stånden, som föregingo antagandet av
sistnämnda regeringsform. Vid sådant förhållande torde det synas
ganska klart, att konungen jämväl efter år 1809 äger cn dylik rätt och
4 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. 2 avd. Nr 27

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

att denna rätt har sin rättsgrund i § 26 av regeringsformen, som efterträtt
de gustavianska grundlagarna. Att rätten fortfarande ansetts förefinnas,
torde jämväl framgå därav att efter tillkomsten av 1809 års regeringsform
utfärdats pardonsplakaten av den 29/6 1809 och den 11/5
1818 samt amnestibeslutet av den 20/10 1834. Dessa beslut hade alla
vid utfärdandet ansetts lagliga och såsom sådana av myndigheterna
tillämpats. Mot deras utfärdande hava inga anmärkningar framställts
av vederbörande konstitutionsutskott.

Av det ovan anförda torde sålunda framgå, att under det allmänna
amnestibegrepp, vilket, på sätt nämnts, kan härledas genom en undersökning
av pardonsplakaten, falla både amnesti i inskränkt mening
och det slag av abolition, som har avseende å i benådningsbeslutet

abstrakt bestämda personer.----

Således kan enligt min mening i ett amnestibeslut meddelas beslut
om abolition. Detta lärer vara otvivelaktigt, därest abolitionsbeslutet
innebär beslut om förekommande av åtal. Avser beslutet nedläggandet
av redan begynt rättegång, torde beslutets laglighet måhända kunna
ifrågasättas. En sådan konungens amnestirätt förutsattes emellertid
i pardonsplakatet av den 1/11 1792.---Sålunda torde enligt

min mening i ett amnestidekret kunna meddelas såväl amnesti som
abolition, vare sig abolitionen har till ändamål förekommande eller nedläggande
av talan.»

I annat sammanhang har Myrberg anslutit sig till dem, som anse, att HD
ej behöver höras vid amnesti.

Wcdberg i »Nådefrågor historiskt belysta» (1926):

»Att ur det skiftande rättsfallsmaterialet om abolition draga några
bestämda slutsatser för nu gällande rätt lärer svårligen låta sig göra.
För egen del är jag emellertid benägen att hålla före:

1. Det ligger ej utom gränserna för Konungens benådningsrätt att
befria från ansvar för brottslig gärning, för vilken straff ännu icke bestämts
genom lagakraftägande dom.

2. Sådan befrielse kan äga rum såväl före som efter det åtal blivit
väckt, men har sin egentliga användning före åtals anställande.

3. Befrielsen bör ej meddelas om enskild målsägare finnes, med
mindre denne avsagt sig all rätt till talan vid domstol, även vad angår
skadestånd.

4. Befrielsen bör över huvud ej ifrågakomma annat än i utomordentliga
fall, ej gärna annat än i form av amnesti.»

Reuterskiöld i kommentar till Sveriges grundlagar (1934):

»Den ursprungliga § 25, som 1909 blev § 26, reglerar Konungens benådningsrätt
i inskränkt mening, dvs. rätten att efterskänka eller mildra
ådömt straff på grund av ändrade subjektiva förutsättningar hos
den dömde, vilka göra det ådömda straffets fulla utkrävande in casu
obilligt. Från denna benådningsrätt bör väl skiljas amnestirätten, som
sedan gammalt genom s. k. pardonsplakat utövats och även efter 1809
sedvanerättsligt, senast 1920 (SFS nr 536), tagits i anspråk av K. M:t.
Amnesti innebär benådning kollektivt (= oavsett vilka den kommer att

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

gälla) på grund av ändrade objektiva förutsättningar, dvs. i de förhållanden
som föranlett bestraffningen, men, då det i regel icke tillkommer
K. M:t att på egen hand bedöma dessa förhållanden, vilka reglerats
genom lag, blir amnesti möjlig endast vid politiska och andra liknande
brott, där K. M:t har en dylik prövningsrätt. Att HD, resp. RR, ej
behöver höras i amnestimål är klart, då amnestirätten icke regleras av
RF § 26; en annan sak är, att dess hörande möjligen kan anses lämpligt
av andra grunder. Vid amnesti erfordras ej de dömdes samtycke.
— Med amnesti har stundom likställts abolition eller befrielse från
åtal, men abolitionsrätten heror av Konungens rätt att låta anställa
talan enligt RF § 27.»

Malmgren har utvecklat vissa synpunkter beträffande amnesti i Statsvetenskaplig
tidskrift 1920 s. 288 ff. Här må endast nämnas, att han i nämnda
uppsats förklarar, att man icke torde kunna säga, att utfärdande av amnesti
genom beslut av Kungl. Maj:t ensam är stridande mot Sveriges grundlagar,
samt att han anser 26 §:ens föreskrift om HD:s hörande gälla även vid
amnesti.

I en artikel om »Föremål för Kungl. Maj :ts nåd» i »Skrifter tillägnade
Johan C. W. Thyrén» (1926) behandlar Malmgren spörsmålet om abolition
och yttrar bl. a.:

»Stundom anföras som exempel på abolition fall, som i själva verket
intet ha med benådning att skaffa, utan avse något helt annat. Så torde
det, åtminstone att döma efter de knappa meddelandena hos Naumann,
förhålla sig med vissa i äldre tider av Kungl. Maj :t utan Högsta Domstolens
hörande utfärdade beslut om nedläggande av visst åtal. Att
Kungl. Maj :t anbefaller justitiekanslern eller annan åklagaremyndighet
att ej åtala ett visst begånget brott eller att nedlägga ett anställt åtal, är
ännu icke benådning. Det är en konkret order till en viss bestämd ämbets-
eller tjänsteman att i ett visst fall handla så eller så, en order som
naturligtvis icke utan vidare är förbindande också för hans efterträdare
i ämbetet. Det kan vara tvivelaktigt nog, huruvida, med den svenska
rättens uppfattning av ämbetsmäns självständighet vid lagtillämpningen,
en åklagare verkligen är skyldig att ställa sig en dylik order till efterrättelse.
Han kan visserligen med till åtlydnad förbindande verkan
anbefallas att anställa ett åtal och kan då aldrig straffas, om detta skulle
befinnas obefogat, men däremot knappast att inställa ett sådant.
Om det ingår i hans åklagareplikter att beivra begångna brott, lärer
en befallning från överordnad icke kunna dispensera från denna förpliktelse.
Emellertid, därom är det nu icke fråga, ty denna konkreta
order har ingenting med nåd att skaffa. För att ett åtals inhiberande
eller nedläggande skall kunna betraktas som en benådningsakt,
måste det fordras, att beslutet därom innefattar ett definitivt avstående
från de statliga straffanspråken, en befrielse in. a. o. från straffpåföljderna
av det brott, som förutsättes vara begånget.

I ett brev till Åbo hovrätt den 19/5 1674 förklarade Konungen sin
principiella ställning till abolition: ''Vår nåde kunne Vi uti intet någon
förr låta vederfaras än som han till något straff efter lag är fällter
vorden, varifrån han sedan till Vår misskundsamhet sin tillflykt taga
må.’ I regel har också otvivelaktigt denna grundsats tillämpats. Fall av

100

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 är 1965

abolition ha dock förekommit såväl före som efter tillkomsten av vår
nuvarande regeringsform. De före 1809 icke sällsynta ’pardonsplakaten’
formulerades gärna så, att den genom dem meddelade benådningen,
som ju alltid hade karaktären av amnesti, omfattande även personer,
som begått brott, men ej blivit dömda eller ens lagförda. Men det
saknas ej heller exempel, som visa, att Konungen ansåg sig oförhindrad
att bevilja abolition även för enskilda, namngivna personer. I ett brev
av den 2 mars 1797 berättar Calonius om tvenne brottmål, som blivit
på Konungens befallning nedlagda, men tillägger, att ''man ock, Gud

ske lov, haft mycket få exempel’ på sådana.---Även för tiden

efter 1809 finnas exempel på abolition. En person M. L. och hans
avlidna hustrus syster sökte 1815 tillstånd att få med varandra ingå
äktenskap utan hinder därav att de genom olovlig beblandelse sammanavlat
barn. Kungl. Maj:t biföll ansökningen i enlighet med vad Högsta
Domstolens flesta ledamöter hemställt, dock att sökandena skulle till
kyrkan böta 32 sk. b:o vardera för otidigt sängelag. — — — I båda
dessa fall var emellertid äktenskapsdispensen tydligen huvudsaken.

Kommer man närmare våra dagar, framträder en tydlig tendens att
avvisa abolitionsansökningar såsom avseende ämnen, vilka ej utgöra
föremål för nåd. Ett flertal exempel kunna anföras härpå. En posttjänsteman
anhöll hos Kungl. Maj :t, att som han gjort sig skyldig till
förseelse vid uppbörden, vilken skulle för honom medföra tjänstens
förlust. Kungl. Maj :t måtte tillåta honom att sona sitt brott med ett
mildare straff Kungl. Maj:t funne gott bestämma, men Kungl. Maj:t
förklarade (d. 3/1 1873) i enlighet med Högsta Domstolens hemställan,
att då sökanden icke blivit till ansvar dömd, nådeansökningen icke
förtjänade vidare avseende — vilket väl torde böra förstås så, att
nåd i sådant fall icke kunde ifrågakomma.-----

Som synes av de nu anförda rättsfallen, kan man icke säga, att
praxis fullt bestämt tagit ställning till frågan om Kungl. Maj :ts rätt
att meddela abolition.---Först på sista tiden synes uppfattning en

ha stadgat sig till ett avvisande av abolitionen.

Så långt angående praxis. Redan Nehrman framhåller i sitt ovan anförda
arbete, att en abolitio criminum, som upphäver rannsakningen
och hindrar dom i saken, icke skickar sig med den här vedertagna
ordning vid över- och underrätter, att institutets många olägenheter
och stora missbruk vore oförnekliga och nästan oundvikliga, men att
däremot de skäl, som anföras till dess försvar, vore föga bindande och
icke passade sig med det hos oss vedertagne regeringssättet. Kunde
detta sägas i mitten av 1700-talet, torde man i våra dagar med än
större skäl kunna påstå, att abolition icke rimmar sig med rådande
uppfattning och vedertagna principer angående brott och straff.
Låt oss taga till utgångspunkt det ovan refererade fallet av abolition
i förening med äktenskapsdispens. Man och kvinna i sådant släktskapsförhållande,
att äktenskap dem emellan lagligen möjliggöres endast
genom kungl. dispens, erkänna i en till Kungl. Maj :t ställd ansökan,
att de hävdat varandra, och begära nåd från det straff de därigenom
gjort sig skyldiga till samt tillåtelse att ingå äktenskap med varandra.
Ansökningen beviljas, men sökandena tillförbindas att böta för otidigt
sängelag. Alltså, Kungl. Maj :t ålägger böter, utan att brottet blivit
konstaterat eller rannsakning vid domstol ägt rum. I detta fallet träder
orimligheten härav mindre i ögonen därför att dispensen tydligen var

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

101

huvudsaken. Men låt oss tänka oss, att det ovan omnämnda fallet från
1873 slutar med bifall till ansökningen. En tjänsteman erkänner sig
i skrivelse till Kungl. Maj :t skyldig till förskingringsbrott, på vilket
avsättning skulle följa, och anhåller att få straffet nedsatt till suspension
eller böter. Hur skulle det taga sig ut, om Kungl. Maj :t utan vidare
toge bekännelsen för god, betraktade brottet som ett fastställt faktum
och den föregivne brottslingen som saker — varvid Kungl. Maj.-t väl
också finge, därest man icke ville sträcka sig till fullständig benådning,
utan stanna vid en strafflindring, söka fastställa det straff till art och
omfång, som tilläventyrs skulle ha blivit ådömt, om brottet lagförts —
samt så ådömde det lindrigare straff, som Kungl. Maj :t funne skäligt?
Det skulle uppenbarligen aldrig kunna bli tal om något sådant. Den
som numera möjligen skulle finnas benägen att försvara abolitionsprerogativet
torde kanske invända, att prerogativet ej får användas till
strafflindring, utan endast till helt efterskänkande av straffet. Men dels
är detta en alldeles godtycklig begränsning, då abolition ju skulle
rara en form av nåd och grunda sig på § 26 regeringsformen, och då nåd
enligt sistnämnda lagrum ostridigt anses innefatta såväl helt efterskänkande
som strafflindring, och dels åberopar man sig, då man vill
tolka § 26 såsom innefattande även aibolition, framför allt på praxis
vid tiden för regeringsformens tillkomst, och från den tiden ha vi,
som förut visats, exempel på att Kungl. Maj:t satt ett mindre straff i
stället för ett strängare. Begagnar man praxis till att bevisa abolitionsrättens
existens, får man också låta den bevisa, hur långt samma rätt
sträcker sig, även om detta skulle bli en bevisning in absurdum.

Det som gör att abolition för ett modernt rättsmedvetande framstår
som motbjudande är, att densamma ovillkorligen sätter brottslingens
stämpel på den benådade. Ej ens under den kungl. nådens former får
en person betraktas och behandlas som brottsling, innan det blivit
i den ordning lag fordrar fastslaget, att han verkligen är det. Därtill
kommer, att Kungl. Maj:t icke bör — lika litet som en honom underordnad
ämbetsmyndighet — vidtaga en åtgärd, som tilläventyrs är alldeles
onödig. Om en person hos magistraten i en stad begär tillstånd
att öppna bokhandel, så svarar icke magistraten med att bevilja tillståndet;
ansökningen föranleder ingen magistratens åtgärd, eftersom
något tillstånd icke behöves. Om en person, som av domstol dömts för
visst brott genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, söker Kungl.
Maj:ts nåd, avvisas ansökningen, då ju ordinarie rättsmedel ännu stå
sökanden öppna och man alltså icke med säkerhet kan veta, om Kungl.
Maj :ts nåd verkligen tarvas. Det tillkommer enligt svensk rätt icke
Konungen i statsrådet att döma. Hans domsrätt är överlämnad till
Högsta Domstolen. Men däri ligger då också, att det ej får anses tillkomma
Konungen, utan endast domstolarna att fastslå ett begånget
brott och utsätta straff för detsamma. Och innan en person blivit av
domstol ''lagligen förvunnen och dömd’ (regeringsformen § 16), vet
man i lagens ögon icke, om något brott föreligger och en tillräknelig
brottsling förefinnes, och sålunda icke heller om Kungl. Maj ris nåd
behöves.»

I senaste upplagan av Malmgren, »Sveriges grundlagar», (utgiven av Gustaf
Petrén och Halvar G. F. Sundberg 1965) anföres:

102

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

»Abolition, d. v. s. ett efterskänkande av straff innan dom föreligger
eller t. o. in. innan åtal blivit anställt, låter sig — bortsett från amnestien
— ej väl förena med den svenska rättens principer, då därigenom
en person förmedelst en åtgärd av den styrande makten stämplas som
brottsling, utan att det genom domstolsutslag fastställts, att han är det.
HD har tidigare ställt sig avvisande gentemot möjligheten att giva
ett K. M:ts benådningsbeslnt sådant innehåll, se t.ex. H 1922:23,
1927: 392, 1935: 24. I ett par fall, där det gällt förrymda värnpliktiga,
har däremot K. M:t i statsrådet använt eu formulering, som icke utesluter
möjligheten av abolition: se H 1924: 112, 1927: 392. Att döma av
ett rättsfall från 1937 (H 1937: 336) synes även HD ha ändrat mening.

Ehuru § 26 påtagligen är skriven med tanke på det vanliga fallet,
att nåd ifrågasättes för viss bestämd person, har uttrycket ’i brottmål
göra nåd’ dock ansetts tillräckligt vidsträckt för att omfatta också
amnesti eller benådning av en hel grupp av dömda. Enligt en annan
uppfattning grundar sig Konungens rätt att bevilja amnesti icke på RF
§ 26, utan på sedvana. Amnesti, en motsvarighet till de före regeringsformens
tillkomst ej sällsynta pardonsplakaten, har hittills endast sparsamt
kommit till användning. Efter det bekanta fallet Anders Lindeberg
1834 ha endast tre amnestidekret utfärdats: 1920 för dem som sakfällts
för förnärmelse mot främmande stats regent (riksförest. Mannerheim),
1932 för dem som dömts för smädliga yttranden mot rikets ämbetsmän
i anledning av Ådalskonflikten, samt 1938 års cirkulär till rikets
domstolar samt åklagare- och polismyndigheter angående befrielse
från åtal för dem som mot förbud deltagit i spanska inbördeskriget, det
sistnämnda alltså en generell abolition.»

Nelson berör i »Brott och nåd» (1953) vissa frågor om amnesti och abolition.
Här redovisas följande uttalanden:

»Medan frågan om Konungens rätt att bevilja amnesti givit anledning
till meningsutbyte, har spörsmålet om hans rätt att förordna abolition
tillvunit sig föga uppmärksamhet. Det har sålunda i allmänhet
icke bestritts, att Kungl. Maj:t därtill ägt och äger behörighet, men
man har lämnat olika motiveringar till denna uppfattning. Sålunda synes
Malmgren hålla före, att rätten att besluta om abolition — om
den över huvud skulle erkännas — måste härledas ur benådningsrätten,
medan Reuterskiöld finner den vara beroende av Konungens ställning
såsom högste åklagare enligt 27 § Regeringsformen. Wedberg fann sig
på grundval av ett rätt rikhaltigt material från tiden efter grundlagens
tillkomst benägen härleda rätten till abolition ur benådningsrätten.
Länge var Malmgren, som särskilt framhöll, att eftergivande av åtal,
som måste bygga på tanken, att ett brott verkligen förövats, illa
rimmade med grundsatserna i svensk statsrätt, i likhet med Wedberg
motståndare till ibruk av abolitionsrätten, men denna hans inställning
synes så småningom ha mildrats åtminstone i fråga om abolition i
samband med amnesti.

Av det material, som Wedberg och Myrberg framdragit rörande utövningen
av Konungens benådningsrätt och bruket av amnesti och
abolition från tiden före och efter grundlagens tillkomst, har jag vun -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1065

103

nit övertygelsen, att Konungen icke blott måste anses äga göra nåd
utan även bevilja amnesti och medgiva abolition. Vad därefter gäller
besvarandet av frågan, huruvida dessa rättigheter böra härledas ur det
i 26 § Regeringsformen givna nådeprerogativet, känner jag större tvekan.
Starka skäl synas emellertid tala för ståndpunkten, att 26 § avser
benådning av en eller flera kända personer och att sålunda amnesti och
generell abolition falla utanför och i stället grunda sig på konstitutionell
sedvanerätt. Vad slutligen gäller frågan, huruvida man till benådning
av eu eller flera kända personer, bör hänföra även fall av individuell
abolition, är jag benägen besvara spörsmålet nekande och hänföra
även sådana fall till den konstitutionella sedvanerätten.

I utlandet, t. ex. i Frankrike, Norge och Tyskland, meddelas amnesti
genom lagstiftning, och bl. a. Malmgren har ifrågasatt, huruvida så
icke också borde ske i vårt land. Efter min mening saknas bärande
skäl för att i vårt land införa en sådan ordning. Genom kungörelsen
har amnestibeslutet nått tillräcklig grad av offentlighet, och den konstitutionella
efterhandskontrollen synes mig lämna tillräcklig säkerhet.
Därtill kommer, att det stundom kan vara obekvämt att i Riksdagen
dryfta amnestifrågor.

Vad därefter gäller frågan om skillnaden mellan nåd och abolition,
är den, såsom tidigare framhållis, att finna däri, att abolitionen
avser förhindrande av rättegång, medan nåden avser mildring av
straff. Man har att skilja mellan generell abolition, avseende alla inom
en viss grupp av brottsliga, och individuell abolition, avseende allenast
enstaka namngivna personer.

Också den generella abolitionen bär typiskt politisk prägel och
meddelas i samhällets intresse. Ofta kombineras amnestibeslut med
beslut om abolition. Ett sådant abolitionsbeslut innebär, att ännu
icke avgjorda mål nedläggas. Stundom avser abolitionsbeslutet att bereda
medborgare, som hålla sig undan myndigheterna, t. ex. desertörer,
möjlighet att straffritt framträda i samhället.

Av helt annan typ äro förekommande individuella ansökningar om
abolition för viss angiven person. Här är det icke något samhällsintresse,
som står på spel, utan den enskildes möjlighet att utan fara för
straff framträda, innan tiden för brottspreskription inträtt. Mången
gång gäller ansökningen anteciperad benådning.

I vårt land har generell abolition i senare tid blott givits i ett fall,
och då i form av ett cirkulär till domstolar och åklagar- och polismyndigheter.
Abolitionen gällde ett utpräglat politiskt brott. Till individuell
abolition har Ivungl. Maj :t tidigare ställt sig principiellt
avvisande, men denna hållning har mjuknat. Det synes mig finnas all
anledning att bibehålla principen om offentligt meddelande av generell
abolition, måhända bättre genom kungörelse till allmänheten än
genom cirkulär till myndigheterna. Därest Strafflagberedningens förslag
till åtalseftergift genomföres, komma många anledningar till
ansökningar om individuell abolition att bortfalla. Någon anledning
alt bestrida Ivungl. Maj :t rätt att meddela individuell abolition synes
mig icke heller finnas efter genomförandet av lagförslaget. Fall kunna
nämligen förekomma, där åklagarmyndigheten svårligen kan undvika
åtal av person, som erkänt sig skyldig till brott.»

104

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1!)6ö

nai\anJtrÖmber9 behandIar 1 sdt arbete »Konungens dispensmakt»

(1957) nagot aven frågan om abolition. Han yttrar bl. a.:

»Det skulle visserligen kunna göras gällande, alt påföljder med
straffkaraktär, vilka ha ådömts med stöd av författningar, utfärdae
av KMt ensam, borde kunna eftergivas även i dispensväg. Böter,
viten och disciplinstraff skulle sålunda i många fall kunna efterskänka8
genom dispens. En sådan uppfattning kan dock icke vara riktig.
Nar dessa påföljder ha betraktats som föremål för nåd, skulle det
innebara ett uppenbart kringgående av RF § 26, om de efter regeringens
behag kunde efterskänkas även utan den högsta domaremaktens
hörande.^ Härtill kommer, att rättskraften hos de beslut, varigenom
dylika påföljder ha ådömts, måste anses lägga hinder i vägen för en
eftergift i dispensväg.

Sistnämnda omständighet skulle dock ej i och för sig hindra befrielse
i dispensväg från ännu ej ådömda påföljder. Beträffande KMts befogenhet
att av nåd bevilja dylik befrielse (abolition) råder en viss
oklarhet i praxis. I senare tid har generell abolition meddelats i ett
tall (SFS 623/1938), medan individuell abolition genomgående har
\ägrats. Två ståndpunkter ha gjort sig gällande i praxis rörande individuell
abolition: antingen har abolition betraktats som rättsligen
utesluten, eller har ansökningen lämnats ntan avseende såsom för
tidigt väckt och således obefogad. Den förra ståndpunkten har i flera
fall hävdats av högsta domstolen, medan KMt i statsrådet i allmänhet
har valt det andra alternativet, vilket i senare praxis även synes ha
vunnit en viss anslutning från högsta domstolens sida. I allmänhet ha
abolitionsfallen gällt befrielse från straff, stadgat i samfällt skiftad
lag, varför frågan om möjligheten av dispens såsom ett alternativ till
abolition ej har blivit aktuell. En viss ledning kan man dock få av
någi a fall, där befrielse har sökts från förelagt och försuttet men ännu
ej utdömt vite; dylik befrielse torde böra betraktas som ett slags
abolition, eftersom utdömt vite är föremål för nåd. Där vite har förelagts
med stöd av samfällt stiftad lag, har abolition ansetts rättsligen
utesluten. Ansökan om befrielse från vite, förelagt enligt administrativ
författning, har i ett par fall lämnats utan åtgärd men i ett fall,
i enlighet med högsta domstolens hemställan, förklarats avse ett ämne,
som icke utgör föremål för nåd. Det sistnämnda avgörandet måste
rimligtvis ha inneburit, att befrielse från det förelagda vitet ej heller
i dispensväg kunde meddelas; att en ansökan avser ''nåd’, bör nämligen
ej hindra, att den handlägges som en dispensansökan, där dispens
men ej nåd är möjlig. Den ståndpunkt, som här har kommit till
uttryck, bör även anses som den principiellt riktiga. Möjligheten till
befrielse från straff och därmed besläktade påföljder, som äro föremål
för nåd, bör betraktas som uttömmande reglerad genom nådeinstitutet.
Då straff stadgandets konstitutionella valör saknar betydelse för möjligheten
till benådning, bör den ej heller på en omväg bli avgörande,
när det gäller befrielse på förhand från dylika påföljder. Slutsatsen
bör sålunda bli, att dispens icke utan stöd av uttryckligt lagstadgande
kan tjäna som en ersättning för benådning i fråga om sådana påföljder,
som falla inom benådningsmaktens område.»

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 105

Jagerskiold bär i en artikel »Några synpunkter på nådeinstitutet» (Statsvetenskaplig
tidskrift 1955) berört frågor av intresse i förevarande sammanhang: »Slutligen

ha vi att bestämma nådeinstitutet i förhållande till tvenne
närliggande, amnestin och åtalseftergiften. Amnestin
kan utformas så, att den till skillnad från benådningen innebär, att
domen upphäves, men avser i vår rätt allenast eftergivande av straff,
men icke i ett eller flera individuella fall utan efter en generell regel.
Vår grundlag rymmer icke någon bestämmelse om amnestirätt. Lagstiftningsmaktens
logik och nådeinstitutets begränsade natur ha åberopats
av Malmgren och Stjernberg till stöd för ett i andra länder beaktat
krav på lagform för amnesti, av det skälet att amnestin rubbar
på en lagregels allmänna tillämplighet. Stjernberg har dessutom bestritt
möjligheten intolka amnestin under § 26 med hänsyn till Beccarias
kritik av benadningsmakten, som måste ha varit känd för grundlagens
fäder; av detta skäl måste detta grundlagsbud tolkas restriktivt
— men Stjernberg underlåter nämna, att Rousseau, som i hög
grad influerat grundlagsfäderna, var en ivrig förespråkare för benådningsmakten.
Stjernberg har i detta samband berört den verkligt
centrala men aldrig utredda frågan om metod vid grundlagsstiftning,
nämligen om det ofta godtyckliga nyttjande av analogi och e-contrario-slut,
utan att dock klarlägga någon principiell ståndpunkt härvidlag.
Myrberg har däremot kunnat visa att konungen under långa tider
och även under nuvarande statsskick beslutat om amnesti, i 46 fall
1631—1834. Han har därför hävdat, att det består en å RF § 26 stödd
befogenhet för Kungl. Maj :t att, utan skyldighet att höra HD, besluta
om amnesti. Befogenheten har utnyttjats utan att HD hörts, bl. a. ett
fall år 1920 (efter JK:s hörande) och ett annat fall år 1932 efter Ådalskravallerna.

Åtalseftergiften återigen innebär beslut om att rättegångsförfarande
icke skall inledas eller avbrytas, ehuru enligt lag skyldighet
till åtal föreligger för åklagarmakten. Även bär man kunnat påvisa
en långvarig praxis, ehuru Nehrman på sin tid uttalade sig däremot.
Enligt några författare kan den stödjas å RF § 26, en dock mycket
extensiv tolkning, då fråga ej är om benådning från straff, utan
om undertryckande av process; enligt Reuterskiöld å RF § 27, som reglerar
Kungl. Maj :ts ställning som högste åklagare, en ännu mer tveksam
tolkning, då ej ens åklagarmaktens högste chef kan, enligt vår
tids sätt att se — i varje fall ej på grund av enbart sin ställning —,
vara berättigad förordna om underlåtenhet att följa lagenlig åtalsplikt.
Man kan även tveka om åtgärdens lämplighet. Medborgaren kan ha ett
intresse av att få skuldfrågan prövad och icke få saken utagerad genom
åtalseftergift. Å andra sidan ha lägen förelegat, då motsättningen mellan
en lagregel och ett allmänt rättsmedvetande varit uppenbar och åtal
ansetts vara icke blott otjänligt utan direkt skadligt. Även kunna statens
utrikespolitiska hänsyn tänkas motivera åtalseftergift bättre än
benådning.

4f ISihang till riksdagens protokoll 1065. 5 samt 2 and. iVr 27

106

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Några rättsfall ang. individuell abolition

NJA 1922 s. 22.

Eu person A. uteblir utan anmält laga förfall från värnpliktstjänstgöring.
Åtal anställdes icke, enär A. avrest till Amerika.

Från Boston skrev A. till K. M. och anhöll att av nåd befrias från åtal för
rymningsbrott, om han återvände hem.

HD (4 ledamöter) hemställde, att K. M. måtte förklara ifrågavarande
anhållan innefatta ett ämne, som icke utgjorde föremål för K. M:s nåd.

En ledamot hemställde, att K. M. måtte lämna ansökningen utan avseende.

K. M. beslöt lämna ansökan utan avseende.

Enl. anteckning vid referatet hade K. M. vid två beslut 1908 i likartade
fall — i enlighet med HD:s hemställanden — beträffande det ena förklarat,
att anhållan innefattade ett ämne, som ej utgjorde föremål för nåd,
och beträffande det andra funnit ansökningen icke förtjäna avseende.

NJA 1924 s. 112.

En värnpliktig, som gjort sig skyldig till rymning, anhöll hos K. M. att av
nåd bliva förskonad från straff, som han för rymningsbrottet skulle kunna
få sig ådömt.

HD hemställde, att K. M. måtte förklara ansökan innefatta ett ämne, som
icke utgjorde föremål för K. M:s nåd.

K. M. lämnade ansökan utan avseende.

NJA 1927 s. 392.

En värnpliktig -— som rymt från Karlskrona där han fullgjorde sin värnplikt
— anhöll, att K. M. måtte av nåd tillåta honom att utan fängelsestraff
återvända till nämnda stad för att fullgöra värnplikten.

HD hemställde, att K. M. måtte förklara anhållan innefatta ett ämne, som
ej utgjorde föremål för K. M:s nåd.

K. M. lämnade ansökan utan avseende.

NJA 1935 s. 24.

En person, som utvisats från Sverige, men sedermera återkommit hit,
sökte att av nåd befrias från påföljd för det olovliga återvändandet.

HD (4 ledamöter) hemställde, att K. M. måtte förklara anhållan innefatta
ett ämne, vilket icke utgör föremål för K. M:s nåd.

En ledamot hemställde att K. M. måtte finna ansökan icke förtjäna avseende.

K.M. fann ansökningen innefatta ett ämne, som icke utgör föremål för
nåd.

NJA 1937 s. 336.

En värnpliktig, som gjort sig skyldig till upprepade rymningar hemställde
att — enär han måste föra ett kringflackande liv för att icke bliva
ertappad — K.M. måtte av nåd befria honom från »det överhängande
straffet».

HD hemställde, att K. M. måtte lämna ansökan utan avseende.

K.M. beslöt i enlighet med HD:s hemställan.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

107

Bilaga 7

PM angående Kungl. Maj:ts praxis i nådeärenden

Regeringsformens bestämmelser om nåd

Enligt § 26 regeringsformen äger Konungen i brottmål göra nåd, mildra
livsstraff samt atergiva ära och till kronan förverkat gods. över nådeansökningar
skall Konungen jämlikt samma lagrum höra regeringsrätten i mål av
beskaffenhet att kunna tillhöra dess eller kammarrättens slutliga prövning
och högsta domstolen i andra mål. I lagrummet föreskrives tillika, att
Konungens beslut i nådeärende fattas i statsrådet. Enligt särskild bestämmelse
i paragrafen ankommer det på den brottslige att mottaga den nåd.
Konungen honom förunnat, eller undergå det ådömda straffet.

Nådeinstitutets innebörd m. m.

Benådningsrätten är ett kungligt prerogativ, en rest av Konungens personliga
högsta domsrätt, vilket prerogativ förbehölls Konungen, när hans
domsrätt i huvudsakliga delar överlämnades till högsta domstolen och regeringsrätten.

Nåd enligt § 26 regeringsformen förutsätter att brott föreligger. Med brott
avses enligt den inom straffrättsdoktrinen använda formella definitionen en
i lag med straff belagd handling. I praxis har gränserna icke dragits så
snävt. Sålunda har tvångsarbete och varning för lösdriveri ansetts kunna
bliva föremål för nåd, ehuru lösdriveri icke är brott i lagens mening.

Frågan huruvida den dömde är skyldig till gärning, för vilken han dömts,
kan icke prövas nådevägen. Vad Konungen genom benådning kan mildra
eller befria den dömde ifrån är de straffrättsliga påföljderna. Andra påföljder,
såsom skadestånd, kan icke efterskänkas eller mildras nådevägen.

Nådeinstitutet kan således sägas utgöra ett komplement till straffrättskipningen:
När ett av domstol ådömt straff på grund av föreliggande omständigheter
i det särskilda fallet framstår som obilligt har det ansetts påkallat
att möjliggöra straffets mildrande eller efterskänkande.

Benådning innebär icke att brottmålsdomen ändras eller upphäves. Den
är alltjämt gällande, något som har betydelse bl. a. vid tillämpningen av
reglerna om återfall vid ny brottslighet.

De nådeansökningar över vilka regeringsrätten skall höras är så sällsynta
att de i det följande kan lämnas åsido.

Nådeärendenas beredning

Det alldeles övervägande antalet nådeärenden tillhör den grupp, där
högsta domstolen har att avge yttrande. Antalet sådana ärenden, som i början
av 1950-talet uppgick till 1 300 å 1 400, har successivt stigit till något
över 2 000 per år. Med hänsyn till kravet på högsta domstolens hörande har
sedan länge den ordningen följts, att nådeansökningarna inges till nedre
justitierevisionen, i vissa fall via fångvårdsmyndighet, och registreras i jus -

108

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

titierevisionen. Genom justitierevisionens försorg införskaffas vederbörliga
domstolsakter och övriga handlingar, över ansökningar om nåd av den som
är intagen på fångvårdsanstalt inhämtas yttranden från vederbörande anstaltsnämnd
samt fångvårdsstyrelsen, om icke sådana yttranden redan avgivits
när ansökningen inkommer. Ärendena föredrages som förtursmål inför
högsta domstolen av revisionssekreterare. Föredragningen sker med ledning
av promemorior, som skall innehålla en fullständig redogörelse för vad
handlingarna innehåller av betydelse för prövningen. Sedan revisionssekreteraren
upprättat föredragningspromemoria i nådeärende, skall promemorian
översändas till justitiedepartementet. Där bestämmes huruvida någon
ytterligare beredningsåtgärd, företrädesvis inhämtande av yttrande från
myndighet, erfordras. Promemorian återställes med besked i nämnda hänseende
till revisionssekreteraren, som när ärendet är i fullständigt skick
föredrager detsamma i högsta domstolen. Dess yttrande avges i allmänhet
av en tremansavdelning (8 § lagen om högsta domstolens sammansättning
och tjänstgöring). Emellanåt behandlas dock ärendet av större avdelning.
I nyssnämnda lagrum stadgas nämligen, att om det vid prövning och avgörande
av mål i högsta domstolen tillika förekommer fråga om yttrande i
nådeärende, de domare, som deltagit i målets avgörande, bör besluta i frågan.

Finner högsta domstolen efter föredragning av handlingarna att ansökningen
icke innefattar ämne för nåd, hemställer högsta domstolen att Kungl.
Maj :t måtte finna ansökningen innefatta ett ämne, som ej utgör föremål för
nåd. Dessa fall är emellertid tämligen sällsynta. I regel innehåller högsta
domstolens yttrande en hemställan om bifall till eller avslag på ansökningen.
Sålunda kan t. ex. en person, som ådömts ovillkorligt frihetsstraff och ansökt
om att av nåd bliva befriad från straffet, få sin ansökan tillstyrkt på
det sättet, att högsta domstolen föreslår, att den dömde får en tids uppskov
med verkställigheten. Högsta domstolens yttrande är i regel enhälligt. —
Ibland fattar högsta domstolen icke omedelbart beslut i ärendet utan förordnar
om ytterligare utredning, t. ex. personundersökning eller yttrande
från myndighet. Sedan yttrande beslutats, överlämnas promemorian och yttrandet
till justitiedepartementet. Där beredes nådeärendena av en byråchef
som även föredrager ärendena i statsrådet. Revisionssekreterarna är efter
föredragningen i högsta domstolen skyldiga att biträda vid föredragningen
inför statsrådets ledamöter. Det kan vid sådan föredragning — således efter
det högsta domstolen hörts — förekomma att det inom departementet beslutas
om ytterligare utredning, innan ärendet avgöres av Kungl. Maj:t. Sådan
utredning kan bestå i personundersökning, läkarintyg enligt lagen om
personundersökning i brottmål eller yttrande av skyddskonsulent, åklagare,
medicinalstyrelsen eller annan. Den nya utredningen redovisas i tilläggspromemorior,
som upprättas av vederbörande revisionssekreterare. I vilken omfattning
utredning i övrigt förekommer, exempelvis genom uppvaktningar
i departementet, undandrager sig utomståendes bedömande. Sådan utredning
redovisas ej.

Att ytterligare utredning förebringas i departementet föranleder icke att
nytt yttrande infordras från högsta domstolen; i sådana fall har högsta domstolen
således fått avgiva sitt yttrande på annat material än det Kungl.
Maj :t har till sitt förfogande.

Bortsett från de få fall, då nådeansökan lämnas utan avseende eller finnes
innefatta ämne som ej utgör föremål för nåd, blir Kungl. Maj :ts beslut antingen
bifall — helt eller delvis — till eller avslag å nådeansökningen.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

109

Expedieringen av beslut i ärendena sker genom nedre justitierevisionen.

Ansökan om nåd medför i regel automatiskt anstånd med verkställigheten
av frihetsstraff. Sådant anstånd äger dock icke rum, om nådesökanden
är häktad eller tidigare sökt nåd i målet eller om skälig anledning förekommer
att han avviker.

Historik samt reformförslag angående nådeinstitutet

Kravet på högsta domstolens hörande över nådeansökningar har gällt
ända sedan domstolens tillkomst. Tidigare gällde dessutom, att två ledamöter
av högsta domstolen skulle övervara föredragningen i statsrådet av bl. a.
nådeärendena. Denna ordning avskaffades emellertid genom en grundlagsreform
år 1909.

Tid efter annan har fråga uppkommit om ändring i ordningen för nådeärendenas
handläggning. Redan under förarbetena till nämnda grundlagsreform
uttalade sålunda eu majoritet inom högsta domstolen den meningen,
att domstolens befattning med ansökningar om nåd borde i allmänhet upphöra.
Departementschefen framhöll emellertid behovet av kontinuitet i benådningsrättens
utövning och ansåg att man ej borde avstå från den obestridliga
fördel som högsta domstolens yttrande över nådeansökningar medförde.

Vid 1920 års riksdag framfördes i motioner förslag att bestämmelser om
yttrande i nådeärenden från högsta domstolen respektive regeringsrätten
skulle upphävas. Med anledning härav hemställde konstitutionsutskottet
i utlåtande (nr 59) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning huruvida och i vilken omfattning stadgandet om att högsta
domstolen respektive regeringsrätten skulle höras över nådeansökningar
kunde begränsas. Utlåtandet godkändes av kamrarna. Något förslag i saken
framlades emellertid icke.

Vissa spörsmål om nådeärendenas handläggning berördes av sammansatt
konstitutions- och första lagutskott (uti. nr 3) vid 1955 års riksdag i anledning
av väckta motioner (I: 213, II: 212 och II: 436).

I en inom justitiedepartementet upprättad promemoria, dagtecknad den 9
december 1955, redovisas förslag till lagändringar, innebärande att yttrande
icke längre skulle inhämtas från högsta domstolen; i stället skulle tillskapas
en särskild rådgivande nämnd, bestående av ett justitieråd och två andra
personer. Samtidigt skulle ordningen för ärendenas beredning ändras så att
den ytterligare utredning, som införskaffades i justitiedepartementet och
alltså icke tillhandahölls högsta domstolen, skulle föredragas för nämnden.
Därest ytterligare utredning skulle införskaffas efter det nämnden yttrat
sig, skulle enligt förslaget ärendet ånyo anmälas för nämnden.

Över promemorian avgavs remissyttrande av ett stort antal myndigheter.

Förslaget att inrätta en rådgivande nämnd, som skulle avge yttranden i
nådeärenden i stället för högsta domstolen, avstyrktes av det alldeles övervägande
antalet remissmyndigheter.

Högsta domstolens ledamöter yttrade i sitt avstyrkande remissvar bl. a.
följande:

Skälen till att högsta domstolen enligt regeringsformen skall höras
över nådeansökningar kunna vara flera. Promemorian förbigår helt
denna fråga och här må endast antydas några av de synpunkter som
böra uppmärksammas. Åtminstone tidigare torde man ha ansett att det

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

innebar en lämplig arbetsfördelning att genom högsta domstolens yttranden
underlätta uppgiften för föredraganden i statsrådet att bedöma
förekommande nådeärenden. Tydligt är också, att man funnit dessa
yttranden innebära en viss trygghet för kontinuitet, något som kan vara
av betydelse särskilt vid regeringsskiften. För regeringen kan det också
understundom i ett ömtåligt inrikes- eller utrikespolitiskt läge ha sin
betydelse att kunna hänföra sig till ett yttrande av högsta domstolen,
vare sig det går i tillstyrkande eller avstyrkande riktning. Även för de
dömda kan det vara av värde att ett organ, som står fritt från den dagsaktuella
politiken, får uttala sig i nådeärenden. Över huvud kan man ha
satt värde på att domarsynpunkterna finge göra sig hörda.

I ett i december 1961 av tillkallad utredningsman avgivet betänkande
(SOU 1962:20) rörande nedre justitierevisionens arbetsorganisation behandlade
utredningsmannen i särskilt avsnitt frågan om nådeärendenas
behandling och förordade därvid sådan ändring av § 26 regeringsformen,
att högsta domstolens hörande över nådeansökan icke skulle vara erforderligt
med mindre ansökan skulle till någon del bifallas. Vidare föreslog utredningsmannen
att nedre justitierevisionens befattning med nådeärendena
i princip skulle upphöra och att beredningen av nådeärendena i stället skulle
förläggas till justitiedepartementet. Till stöd för sådan överflyttning anfördes
i betänkandet åtskilliga skäl såsom att det nuvarande beredningssystemet
är tungrott och tidskrävande och medför en dubblering av arbetsmoment,
som måste betecknas såsom förkastlig.

Utredningsmannens förslag att överföra beredningen av nådeärendena
från nedre justitierevisionen till en inom justitiedepartementet inrättad nådebyrå
tillstyrktes eller lämnades utan erinran av samtliga remissorgan.
Förslaget att i viss utsträckning göra högsta domstolens hörande fakultativt
i stället för obligatoriskt tillstyrktes i princip eller lämnades utan erinran
av samtliga remissorgan utom högsta domstolens flesta ledamöter samt Sveriges
advokatsamfund.

Motsvarighet till § 26 gällande regeringsform har i författningsutredningens
förslag till ny regeringsform (SOU 1963: 16 och 17) upptagits i 4 kap.
15 §. Det föreslagna stadgandet innehåller icke någon föreskrift om vilket
organ som skall yttra sig över nådeansökningar; denna fråga behandlas ej
heller i motiven i vidare mån än att utredningen förklarar sig anse att bestämmelser
om den förberedande behandlingen av nådeärenden ej bör upptagas
i grundlag (SOU 1963: 17 s. 270).

I remissyttranden över författningsutredningens förslag berördes frågan
om de högsta domstolsinstanserna skulle höras i alla nådeärenden eller endast
i vissa grupper av dem.

I prop. 140 till 1964 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t den ändringen i § 26
regeringsformen att högsta domstolen skulle höras över nådeansökningar,
där ej skäl till bifall uppenbarligen saknades.

Departementschefen anförde i propositionen bl. a.:

Med hänsyn till det läge, vari frågan om en allmän författningsreform
för närvarande befinner sig, är jag icke beredd att nu till bedömning
upptaga reformförslag, som syftar till så pass genomgripande förändringar
som tillskapande av nya organ för rådgivning i nådeärenden.
I nuvarande situation bör man i stället på förevarande område begränsa
sig till reformer, som kan sägas falla inom den bestående ordningens

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

ram. Med denna inriktning av reformarbetet möter icke hinder att nu
ingå i prövning av frågan om en viss uppmjukning av det generella leravet
på de högsta domstolsinstansernas hörande i nådeärenden. Detta
spörsmål har för högsta domstolens del behandlats i det betänkande rörande
nedre justitierevisionens arbetsorganisation, som avgavs 1961 av
särskilt tillkallad utredningsman.

Efter att ha berört de invändningar mot utredningsmannens förslag som
framförts av högsta domstolens flesta ledamöter anförde departementschefen
bl. a.

Jag vill---förorda en sådan uppbyggnad av regelsystemet på

ifrågavarande område, att kravet på högsta domstolens hörande bibehålies
såsom huvudregel men undantag medgives för det fall, att det
icke rimligtvis kan vara föremål för tvekan, att nådeansökan bör avslås.
Saken synes författningsmässigt kunna uttryckas så, att högsta
domstolen skall höras över nådeansökningar, om ej skäl till bifall
uppenbarligen saknas. Det kan i detta sammanhang tilläggas, att det
ligger i departementschefens eget intresse, att yttrande från högsta
domstolen inhämtas, så snart tvekan om utgången rimligen kan råda,
eftersom hans ställningstagande därigenom underlättas.

Rörande nådeärendenas beredning anförde departementschefen:

Ett genomförande av förslaget, att högsta domstolens hörande icke
skall vara obligatoriskt i alla nådeärenden inom dess verksamhetsområde,
förutsätter, att beredningen av dessa ärenden, vilken nu är uppdelad
på justitierevisionen och justitiedepartementet, helt koncentreras
till detta departement, där ställning får tagas till frågan, huruvida remiss
i det föreliggande fallet skall ske eller icke. Såsom närmare utvecklats
i betänkandet och överlag vitsordats av remissinstanserna, synes
en sådan koncentration av beredningsförfarandet på färre händer
även från synpunkter, som icke äger något direkt samband med jämkningen
av det grundlagsreglerade remisskravet, innebära en fördel.

Konstitutionsutskottet anförde i utlåtande över propositionen (uti. nr 19)
bl. a.:

I likhet med departementschefen finner utskottet de praktiska fördelarna
av reformen väga tyngre än de principiella invändningar, som
kan resas däremot. Emellertid måste särskild uppmärksamhet ägnas
gränsdragningen mellan sådana ärenden i vilka yttranden skola inhämtas
och övriga ärenden. Departementschefen synes vara av den åsikten,
att bland ärenden, som omfattas av huvudregeln jämväl bör ingå alla
tveksamma fall, vare sig bifall ter sig mera sannolikt än avslag eller
förhållandet är det omvända. Utskottet vill för sin del understryka vikten
av att stadgandet tillämpas i enlighet med det nu sagda, så att endast
klara avslagsfall avgöres utan högsta domstolens respektive regeringsrättens
hörande. Med en sådan tillämpning av stadgandet torde ej
heller behöva befaras, att högsta domstolen, som har att yttra sig i det
stora flertalet nådeärenden, i väsentlig mån förlorar överblicken över
nådepraxis.

Såsom departementschefen i sitt yttrande framhåller bör i samband
med genomförande av ändringen i § 26 regeringsformen nedre justitie -

112 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 196ö

revisionens befattning med nådeärenden upphöra och dessas beredning
koncentreras till justitiedepartementet.

Kungl. Maj :ts i prop. 140 intagna förslag till ändrad lydelse av § 26 regeringsformen
antogs såsom vilande av 1964 års riksdag och slutligt av 1965
års riksdag.

Nådeärendena 1964

Under 1964 inkom till nedre justitierevisionen 2 085 ansökningar om nåd.
Kungl. Maj :t avgjorde under året 1 905 nådeärenden. Antalet helt eller delvis
bifallna ansökningar utgjorde 382. I 105 fall avvek Kungl. Maj :t från
högsta domstolens förslag. I ett 20-tal av dessa avslog Kungl. Maj :t framställning
om nåd som tillstyrkts av högsta domstolen.

I de tall där Kungl. Maj :t med frångående av högsta domstolens yttrande
bifallit nådeansökningar har högsta domstolens yttrande ej alltid varit
enhälligt. I en del fall, vari Kungl. Maj :t avslagit ansökan, överensstämmer
avslagsbeslutet med skiljaktig mening inom högsta domstolen.

I härvid fogad tabell (Tab. I) angives för tiden 1940—1960 samt 1964
antalet personer för vilka nåd sökts, fördelade efter som Kungl. Maj :ts beslut
inneburit att nådeansökningen avslagits eller helt eller delvis bifallits
samt efter innehållet i högsta domstolens yttrande.

Antalet nådeansökningar, i vilka högsta domstolen och hovrätt såsom
sista instans avgjort det brottmål, varom i nådeansökningen är fråga, hav
utgjort 257 (13,6 %) respektive 543 (28,9 %). Av de 257 fall, vari högsta
domstolen varit sista instans, har högsta domstolen i ett fall avgjort målet
efter huvudförhandling. I de övriga fallen har prövningstillstånd ej meddelats.

Till jämförelse härutinnan må tjäna härvid fogad uppställning (Tab.
II) avseende tiden 1940—1952. För tiden efter 1952 finnes ej motsvarande
statistik redovisad.

Under granskningsåret har Kungl. Maj :t, såvitt framgår av protokollen
i justitieärenden, i ett 10-tal fall förordnat om ytterligare utredning, sedan
högsta domstolen avgivit yttrande. I flertalet av dessa har högsta domstolen
avstyrkt ansökningen men Kungl. Maj :t bifallit densamma.

Med ledning av tillgängliga, i nedre justitierevisionen upprättade rättsstatistiska
uppgifter redovisas Kungl. Maj :ts beslut i nådeärenden, avgjorda
1964, i tabellerna III och IV. Däri angives i vad mån Kungl. Maj :ts beslut
överensstämmer med eller avviker från högsta domstolens yttrande.

De fall, i vilka Kungl. Maj :t helt eller delvis bifallit ansökning med avvikelse
från högsta domstolen har upptagits i härvid fogad sammanställning
(Tab. V).

De fall, i vilka Kungl. Maj :t mot tillstyrkande av högsta domstolen avslagit
nådeansökning har redovisats i sammanställning (Tab. VI).

Vissa under granskningsåret avgjorda nådeärenden

I. Onykterhet vid förande av motorfordon

4 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott har följande
lydelse:

1 mom. Den som vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap
varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att
han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, dömes för ratt -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

113

fylleri till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande,
till dagsböter, dock ej under tjugofem.

Till samma straff dömes föraren, om han av annat berusningsmedel
var så påverkad som nyss sagts.

Hade förare av bil eller motorcykel eller av traktor med släpfordon
en alkoholkoncentration i hlodet av 1,5 promille eller däröver, skall han
anses hava varit så påverkad av starka drycker, som i första stycket
sägs.

2 mom. Är det ej styrkt, att förare av bil eller motorcykel eller av
traktor med släpfordon var så påverkad, som i 1 mom. första stycket
sägs, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till 0,5 men ej
till 1,5 promille, skall han straffas med dagsböter, lägst tio, eller fängelse
i högst sex månader.

Under åren 1954—1962 har följande antal personer enligt uppgifter i Statistisk
årsbok ådömts ansvar för rattfylleribrott.

1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962

3 504 5 103 6 626 7 399 7 554 8 190 7 233 7 324 8 519

För brott som avses i 4 § 1 mom. — rattfylleri — bestämmes straffet regelmässigt
till fängelse en eller två månader; har den åtalade förut dömts
för sådant brott, blir straffet oftast högre. Överträdelse av 4 § 2 mom. —
brottet brukar benämnas rattonykterhet — medför i det övervägande antalet
fall bötesstraff.

Jämlikt 1 § sista stycket lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom, som
den 1 januari 1965 upphävdes genom brottsbalken, fick villkorlig dom ej
meddelas, om det av hänsyn till den allmänna laglydnaden var påkallat,
att den brottslige undergick straff. En liknande begränsning gäller enligt
brottsbalken 27 kap. 1 § andra stycket: »Villkorlig dom må ej meddelas,
om på grund av brottets svårhet eller eljest hinder möter av hänsyn till allmän
laglydnad». Under förarbetena till lagstiftningen om villkorlig dom uttalades,
att villkorlig dom ej vore på sin plats om ett energiskt straffrättsligt
ingripande erfordrades för att bekämpa en art av brottslighet mot vilken
opinionen inom vida kretsar icke reagerar tillräckligt (NJA II 1940
s. 215). Vid rattfylleribrott ansågs villkorlig dom icke kunna ifrågakomma
annat än i sällsynta undantagsfall (jfr Strahl och Lindberg: Villkorlig dom
och villkorlig frigivning s. 51 samt NJA 1951 s. 294). Det har uttalats, att
varsamhet med användning av villkorlig dom är påkallad i fråga om gärningar,
som straffbelagts huvudsakligen av allmänpreventiva skäl och beträffande
vilka det därför sällan inträffar att straff är erforderligt från individualpreventiv
synpunkt (Strahl: Om påföljder för brott s. 95).

Vid en debatt om straffen för rattfylleri år 1949 i första kammaren framhöll
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, bl. a., att enligt
hans mening fordrades i rattfyllerimål för benådning andra och mycket
starkare skäl än när det gällde andra brott (FK 1949 nr 29 s. 128 1''., 131).

Frågan om villkorlig dom för rattfylleribrott har kommit i ett förändrat
läge, sedan efter förslag av strafflagberedningen införts möjlighet att
kombinera villkorlig dom med bötesstraff. Denna utväg öppnades redan
genom ändring 1959 i lagen om villkorlig dom och regleras efter brottsbalkens
ikraftträdande i dess 27 kap. Enligt 2 § må sådan kombination av
påföljd ske »om det för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till
allmän laglydnad finnes påkallat».

114

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 19<i5

Vid lagrådsremisser! av förslaget till 1959 års lagändring uttalade chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, bl. a., att ett visst utrymme för
användning av villkorlig dom jämte ovillkorligt bötesstraff borde finnas vid
sådana brottstyper, som föranleder korta frihetsstraff men där villkorlig
dom anses utesluten av allmänpreventiva skäl.

I yttrandena över strafflagberedningens förslag hade särskilt framhållits
att den nya påföljdsregeln kunde få stor betydelse vid trafiknykterhetsbrott.
Lagrådet, som tillstyrkte den föreslagna lagändringen, anförde i
anslutning därtill, att ett stadgande om böter vid sidan av villkorlig dom
icke i och för sig borde leda till ändrad praxis i fråga om tillämpningsområdet
för villkorlig dom, när det gällde brottstyper för vilka för närvarande
ådömes korta frihetsstraff. Lagrådet framhöll, vad särskilt angick rattfylleribrotten,
att trafiknykterhetslagstiftningen var föremål för en allsidig
översyn och att ändrad praxis i fråga om användningen av villkorlig dom
för rattfylleribrotten kunde innebära ett icke önskvärt föregripande av utredningen
om lämpliga reaktionsformer beträffande dessa brott.

Med anledning av detta lagrådets uttalande framhöll departementschefen,
att det ej fanns anledning räkna med att förslaget att kombinera villkorlig
dom och böter kom att föranleda någon större ändring i rättstillämpningen,
när det gällde brottstyper, för vilka för närvarande regelmässigt
ådömes korta, ovillkorliga frihetsstraff.

I direktiven för 1957 års trafiknykterhetskommitté anförde chefen för
kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, bl. a., att ehuru det
nuvarande reaktionssättet med schablonmässigt ådömande av ovillkorligt
frihetsstraff för rattfylleribrott otvivelaktigt haft betydelse för att hos allmänheten
inskärpa allvaret i detta slag av brott, det syntes böra övervägas
om inte mera differentierade reaktionsformer skulle kunna användas i större
utsträckning. Det framhölls, att möjligheten att kombinera böter med
bl. a. villkorlig dom syntes kunna vara av särskilt värde, då det gäller brott
av nu ifrågavarande beskaffenhet.

I sitt 1963 avgivna betänkande »Nykterhet i trafik» (SOU 1963:72) behandlar
kommittén spörsmålet, i vad mån villkorlig dom bör kunna ifrågakomma
för rattfylleri, vilket brott av kommittén föreslås erhålla benämningen
onykterhet i trafik. Kommittén uttalar som sin uppfattning (s. 132 )
att villkorlig dom i förening med bötesstraff i stor utsträckning bör kunna
utgöra en lämplig påföljd för onykterhet i trafik. Den skulle enligt kommittén
kunna tillämpas dels i åtskilliga fall, som enligt gällande rätt endast
skulle ha föranlett ansvar för »rattonykterhet» och därmed blott bötesstraff
men som enligt kommitténs förslag skulle bli att anse som mera kvalificerade,
dels ock i ej obetydlig omfattning även i sådana fall, där med nuvarande
praxis ovillkorligt frihetsstraff skulle ha följt.

Till belysande av Kungl. Maj :ts praxis i nådeärenden avseende nu ifrågavarande
brott redovisas i det följande de fall, där ansökningar om nåd helt
eller delvis bifallits. Redovisningen omfattar dock icke sådana fall där den
dömde av nåd erhållit uppskov med verkställigheten av frihetsstraff. Ej
heller har medtagits sådana fall där den nådesökande ådömts frihetsstraff
för även andra, grövre brott samt efter avtjänande av större delen av straffet
erhållit villkorlig dom beträffande straffåterstoden. Fall, där allenast
mindre förkortning av straffet medgivits, har likaså utelämnats.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1065 115

A. Ärenden, i vilka Kungl. Maj:t givit nåd i överensstämmelse med högsta
domstolens yttranden

1. En 40-årig man dömdes av hovrätt för grov olovlig körning och
rattfylleri till fängelse två månader. Den dömde hade, oaktat hans körkort
var återkallat, flera gånger kört personbil på allmänna vägar, därav
en gång nattetid i spritpåverkat tillstånd. Blodprov, som togs ungefär 2
timmar efter sistnämnda färd, visade 3,0 promille alkohol. Ett vittne
beskrev den dömde som »berusad». Den dömde, som förnekade rattfylleri,
påstod att blodalkoholhalten förorsakats av sockersjuka. I nådeansökningen
åberopades sjukdomen och framhölls att risk förelåg för
blodpropp. Medicinalstyrelsen uttalade i yttrande att den dömde led
av sjukdom, som medförde avsevärd risk för plötslig livshotande inre
blödning. Enligt högsta domstolens tillstyrkande förordnades om villkorlig
dom. (Beslut 24/1 1964 nr 5. )

2. Utlänning i 20-årsåldern, studerande, dömdes av rådhusrätt till
fängelse en månad för rattfylleri. Den dömde hade efter en skolfest
kört bil i större stad. Blodprov taget ungefär en timme efter färdens
avslutande visade 2,03 promille (efter reduktion 1,90 promille). Den
dömde betecknades av undersökande läkare som »påtagligt onykter»
och olämplig att föra bil. Den dömde framhöll, att ett straffavtjänande
skulle medföra att han för alltid utestängdes från statlig och kommunal
tjänst och även i andra hänseenden blev utstött i sitt strängt
ortodoxa hemland samt att hans familj av religiösa skäl kom att taga
avstånd från honom. Vederbörande statsåklagare, till vilken ansökningen
remitterades, avstyrkte bifall till densamma. Enligt högsta domstolens
tillstyrkande bifölls ansökningen på det sätt att straffet bestämdes
till 50 dagsböter å åtta kronor. (Beslut 24/1 nr 6.)

3. En man i 30-årsåldern dömdes av rådhusrätt för grov olovlig körning
och rattfylleri till fängelse två månader. Han hade nattetid kört
invalidutrustad bil efter att ha förtärt 28 cl brännvin och tre flaskor
starköl. Blodprov taget ungefär en timme efter färdens början visade
minst 1,90 promille. Den dömde åberopade i ansökningen om nåd invaliditet
på grund av polio och därav försvårade arbetsmöjligheter. Vederbörande
åklagare tillstyrkte nåd med hänsyn till invaliditeten. Enligt
tillstyrkande av högsta domstolen meddelades villkorlig dom. (Beslut
24/1 nr 7.)

4. En man i 70-årsåldern dömdes av häradsrätt för rattfylleri och
fylleri till fängelse en månad. Han hade kört bil ungefär en kilometer.
I samband med backning hade han kört på eu grindstolpe. Blodprov
taget ungefär två och en halv timme efter färden visade 1,65 promille.
Den dömde åberopade som nådeskäl sin höga ålder, sin hustrus sjuklighet
— hustrun vårdades på mentalsjukhus — samt brottets karaktär
av engångsföreteelse. Enligt tillstyrkande av högsta domstolen nedsattes
straffet till 75 dagsböter å fyra kronor. (Beslut 31/12 nr (51.)

5. Eu man i 20-årsåldern dömdes av rådhusrätt för vårdslöshet i trafik,
olovlig körning, rattonykterhet och anstiftan därtill, obehörigt avvikande
från trafikolycksplats samt fylleri till fängelse en månad. Vidare
förklarades villkorligt medgiven frihet från avtjänande av straffåterstod,
straffarbete eu månad tio dagar, avseende förmögenhetsbrott,
förverkad. Den dömde, som saknade körkort, hade kört bil med en alkoholkoncentration
av minst 0,5 promille (alkoholkoncentrationen var

116 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

minst 1,34 promille omkring en timme efter körningen). Under färden
påkördes en framförvarande bil, varvid en passagerare skadades. Den
dömde lät en kamrat fortsätta färden, trots vetskap om att denne druckit
sprit. De avlägsnade sig efter olyckan utan att vidtaga någon åtgärd.
Den dömde, som tidigare straffats flera gånger och bl. a. avtjänat
ungdomsfängelse, åberopade att han radikalt förändrat levnadssätt,
att hans arbets-, bostads- och familjeförhållanden stabiliserats och att
han skulle ingå äktenskap. Under ärendets beredning i justitiedepartementet
inhämtades yttrande från vederbörande stadsfiskal. Denne tillstyrkte
bifall till ansökningen och anförde att den dömde efter stark
kriminell belastning helt ändrat livsföring och numera iakttog skötsamhet
samt att återanpassning i samhället hade stora möjligheter att
lyckas. Enligt högsta domstolens tillstyrkande gav Kungl. Maj :t av nåd
villkorlig dom med övervakning beträffande såväl fängelsestraffet som
straffåterstoden. (Beslut 7/2 nr 11.)

6. En man i 40-årsåldern dömdes för olovlig körning och rattfylleri
till fängelse en månad. Tidigare dömd flera gånger för olika brott. Han
hade kört motorcykel i större stad. Blodprov taget omkring 50 minuter
efter körningen visade minst 1,96 promille. Vid tillfället hade den dömde
kört omkull och ådragit sig svåra, invalidiserande skador. Dessa
nödvändiggjorde omskolning. Den dömde hade försörjningsskyldighet
mot stor familj, hustru och fem minderåriga barn. Vederbörande statsåklagare
tillstyrkte villkorlig dom. Högsta domstolen tillstyrkte villkorlig
dom och Kungl. Maj :t beslöt i enlighet härmed. (Beslut 7/2
nr 43.)

7. Eu 30-årig man dömdes av hovrätt för grov olovlig körning och
rattfylleri till fängelse två månader. Högsta domstolen meddelade ej
prövningstillstånd. Han hade tidigare ådömts bötesstraff för rattonykterhet.
Körkortet hade dragits in. Den aktuella brottsligheten avsåg bilkörning
i stad. Blodprov taget ungefär 20 minuter efter färden, som
varade cirka 25 minuter, visade minst 1,50 promille alkohol. Den dömde
åberopade svårt hjärtfel. Under ärendets beredning inom justitiedepartementet
inhämtades yttrande från medicinalstyrelsen. Styrelsen
tillstyrkte nåd. Enligt tillstyrkande av högsta domstolen nedsattes straffet
til! 60 dagsböter å tio kronor. (Beslut 21/2 nr 4.)

8. En man i 40-årsåldern dömdes av häradsrätt för rattfylleri till
fängelse två månader. Den dömde hade kört bil i stad. Alkoholkoncentrationen
i blodet var en och en halv timme efter färden minst 2,16
promille. Den dömde åberopade sjuklighet främst av psykisk art. Enligt
läkarintyg hade den dömde under längre tid varit sjuklig och flera
gånger varit intagen på mentalsjukhus. Vederbörande landsfogde som
yttrade sig i nådeärendet ansåg straffverkställighet ur brottspreventiv
synpunkt meningslös. Enligt tillstyrkande av högsta domstolen beslöts
villkorlig dom med övervakning och tillsyn av hjälpverksamhetsläkare
inom mentalsjukvården. (Beslut 28/2 nr 18.)

9. En man i 50-årsåldern dömdes av häradsrätt för grov olovlig körning,
rattfylleri och förande av bristfälligt utrustat fordon till fängelse
två månader. Han hade kört personbil på enskild väg. Blodprov visade
minst 2,30 promille. Den dömde led av cancer i framskridet skede.
Högsta domstolen tillstyrkte befrielse från straff. Kungl. Maj :t biföll
vad högsta domstolen tillstyrkt. (Beslut 10/4 nr 7.)

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 7965

117

JO. En man i 60-årsåldern dömdes av häradsrätt för rattfylleri till
fängelse en månad. Han hade kört bil i stad. Blodprov taget ungefär
en timme efter färden visade minst 1,76 promille. Som nådeskäl åberopades
sjuklighet och svåra familjeförhållanden. Enligt läkarintyg hade
den dömde vårdats för djup reaktiv depression. En son till den dömde
var svårt invalidiserad och helt beroende av faderns omvårdnad. Den
dömdes hustru var även sjuklig. Skyddskonsulent avgav yttrande och
tillstyrkte av individualpreventiva skijl villkorlig dom. Enligt tillstyrkande
av högsta domstolen beslöts villkorlig dom med övervakning.
(Beslut 23/4 nr 35.)

Jl. En 20-årig man dömdes av hovrätt för vårdslöshet i trafik, grov
olovlig körning, rattfylleri och underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikt
beträffande motorfordon till fängelse tre månader. Prövningstillstånd
meddelades ej. Den dömde hade i halt väglag framfört personbil
med för hög fart. Blodprov en och en halv timme efter färden visade
minst 2,08 promille alkohol. Tidigare hade den dömde undergått straff
ett flertal gånger för förmögenhetsbrott samt avtjänat ungdomsfängelse.
Personutredning gav bilden av en omogen vek yngling med svår
uppväxt. Enligt yttrande av skyddskonsulent, som hördes under ärendets
beredning i justitiedepartementet, hade den dömde mognat och
hans förhållande förbättrats beträffande arbete, bostad och social attityd.
Han skulle ingå äktenskap. Prognosen syntes god. Skyddskonsulenten
föreslog villkorlig dom. Högsta domstolen tillstyrkte villkorlig
dom med övervakning. Kungl. Maj :t beslöt i enlighet härmed. (Beslut
14/5 nr 38.)

12. En kvinna i 50-årsåldern dömdes av häradsrätt för rattfylleri till
fängelse en månad. Hon hade kört moped i stad och därvid, i samband
med att hon omkörts av en bil, kört omkull. Blodprov, som togs ungefär
en och en halv timme efter färden, visade 1,86 promille alkohol.
Den dömda — gift med tre barn — åberopade familjeförhållandena som
skäl för nåd. Åklagare, som yttrade sig under ärendets beredning i
justitiedepartementet, redogjorde för den dömdas personliga och sociala
förhållanden. Redogörelsen visade bl. a. svag ekonomi och sjuklighet.
Enligt tillstyrkande av högsta domstolen beslöts villkorlig dom.
(Beslut 4/6 nr 31.)

13. En 20-årig man dömdes av häradsrätt för grovt egenmäktigt förfarande,
rattfylleri och olovlig körning till fängelse två månader. Den
dömde, som ej hade körkort, hade tillgripit en kamrats olåsta bil, kört i
alkoholpåverkat tillstånd —- blodprov visade minst 1,40 promille alkohol
— och kolliderat med parkerad bil. Personutredning visade att den
dömde var en synnerligen vek yngling med kontaktsvårigheter och
mindervärdeskomplex. Högsta domstolen inhämtade intyg enligt 4 t;
lagen om personundersökning i brottmål. Om den dömde uttalades,
att han var en utomordentligt pueril och neurotisk individ och att
han ej helt säkert var strafftolerant. Högsta domstolen tillstyrkte villkorlig
dom med övervakning samt ovillkorligt bötesstraff, 50 dagsböter
om åtta kronor. Kungl. Maj :t beslöt i enlighet härmed. (Beslut
9/7 nr 11.)

U. En man i 60-årsåldern dömdes av häradsrätt för rattfylleri till
fängelse två månader. Den dömde hade fört bil på olika gator i en större
stad. Blodprov taget ungefär en och eu halv timme efter färden visade

118

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

minst 2,32 promille alkohol. Sinnesundersökning visade att den dömde
led av kronisk organisk hjärnsjukdom och att straffavtjänande skulle
kunna medföra risk för psykisk försämring. Medicinalstyrelsen ansåg
medicinska skäl tala för bifall till nådeansökningen. Enligt tillstyrkande
av högsta domstolen beslöts villkorlig dom. (Beslut 27/7 nr 14.)

B. Ärenden, i vilka Kungl. Maj:t avvikit från högsta domstolens yttranden

1. En man i 65-årsåIdern dömdes av hovrätt för rattfylleri och olovlig
körning till fängelse två månader. Prövningstillstånd meddelades ej.
Den dömde, som kört bil på gator i större stad, påstod att han druckit
sprit efter körningen. Genom vittnesmål styrktes åtalet. Den dömde,
vilken ej tidigare straffats, åberopade att han måste taga vård om sin
sjukliga hustru. Statsåklagaren tillstyrkte villkorlig dom och bötesstraff.
Högsta domstolen tillstyrkte villkorlig dom med övervakning
samt ovillkorligt bötesstraff — 60 dagsböter å 12 kronor. Kungl. Maj :t
beslöt i enlighet med vad högsta domstolen tillstyrkt utom beträffande
övervakning. (Beslut 14/2 nr 9.)

2. En 65-årig man dömdes för rattfylleri, vårdslöshet i trafik och
förseelser mot uppbördsförordningen till fängelse två månader. Den
dömde hade kört på olika gator i stad; i en kurva hade han kört av
vägen mot en fartbegränsningsskylt. Han betecknades av polisman
som »finkfärdig»; blodprov visade 2,5 promille alkohol. Straffverkställighet
skulle medföra stora ekonomiska och andra svårigheter; hustrun
var nämligen sjuklig och dessutom vårdades tidvis en vuxen sinnessjuk
son i hemmet. — Högsta domstolen avstyrkte nåd, men Kungl.
Maj :t förordnade om villkorlig dom samt bötesstraff — 60 dagsböter
å 12 kronor. (Beslut 14/2 nr 11.)

3. En 18-årig man dömdes för rattfylleri, vårdslöshet i trafik, olovlig
körning och obehörigt avvikande från olycksplats till fängelse två
månader. Den dömde hade efter en uppgiven förtäring av 4—6 cl
brännvin, 20 cl starkvin och 2—3 flaskor starköl kört bil på gator i
stad. Bilen hade därvid råkat i sladdning och kört på ett hus. Efter händelsen
avvek han utan att vidtaga någon åtgärd. Blodprov visade minst
1,34 promille alkohol. Läkare fann den dömde påverkad. Denne åberopade
ungdomligt oförstånd och intygad skötsamhet. I personundersökning,
varom förordnades under ärendets beredning i justitiedepartementet,
föreslogs villkorlig dom med övervakning och bötesstraff.
Landsfiskal, som likaså yttrade sig under ärendets beredning, avstyrkte
nåd av allmänpreventiva skäl. Högsta domstolen avstyrkte nåd, men
Kungl. Maj :t för ordnade om villkorlig dom med övervakning och 75
dagsböter å tio kronor. (Beslut 21/2 nr 1.)

4. En 20-årig man dömdes av hovrätt för stöld, rattfylleri, olovlig
körning och förseelser mot vägtrafikförordningen till fängelse tre månader.
Den dömde, som saknade körkort, hade efter förtäring tillsammans
med en kamrat av en helbutelj konjak framfört bristfällig personbil
i stad minst fyra kilometer. Alkoholkoncentrationen utgjorde minst
1,90 promille. Stölden avsåg tre däck med fälgar värda 90 kronor. Häradsrättens
nämnd hade meddelat villkorlig dom. Omfattande personutredning
visade att den dömde, som åberopade personliga omständigheter
till stöd för sin nådeansökan, vuxit upp under svåra förhållanden.
Han betecknades som lättledd, slapp och omogen. Viss eftermognad

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

119

framhölls i utredningen. Den dömde avtjänade innan ansökningen prövats
36 dagar av straffet. Högsta domstolen avstyrkte nåd. Kungl. Maj :t
förordnade beträffande straffåterstoden om villkorlig dom med övervakning
och meddelade föreskrifter om arbete och tillsyn av hjälpverksamhetsläkare
inom mentalsjukvården. (Beslut 21/2 nr 2.)

5. En man i 60-årsåldern dömdes av rådhusrätt för rattfylleri till
fängelse en månad. Den dömde, som ej tidigare straffats, hade backat
en lastbil på en parkeringsplats och därvid stött emot en personbil.
Blodprov visade 1,69 promille alkohol. Den dömde åberopade som huvudsakligt
nådeskäl hänsyn till sin hustru, som var blind och helt beroende
av hans hjälp. Vederbörande stadsfiskal tillstyrkte nåd med
hänsyn till ömmande omständigheter. Högsta domstolen tillstyrkte villkorlig
dom. Kungl. Maj :t förordnade därom samt ådömde ovillkorligt
bötesstraff, 60 dagsböter å 15 kronor. (Beslut 13/3 nr 20.)

6. En utlänning i 40-årsåldern dömdes för rattfylleri till fängelse
en månad. Den dömde hade fört bil i stad. Blodprov visade 1,94 promille.
Som nådeskäl åberopade den dömde främst att han, som efter
några års vistelse i Sverige skulle återvända till sitt hemland, kom att få
stora svårigheter till återanpassning i detta lands näringsliv om han avtjänat
straff här. Högsta domstolens majoritet tillstyrkte villkorlig dom
jämte 50 dagsböter å 40 kronor. En ledamot avstyrkte ansökningen.
Kungl. Maj :t lämnade ansökningen utan bifall. (Beslut 20/3 nr 9.)

7. En man i 60-årsåldern dömdes av rådhusrätt för rattfylleri till
fängelse en månad. Han hade fört moped i stad med en alkoholkoncentration
i blodet av minst 2,27 promille. Som nådeskäl åberopade den
dömde bl. a. att han fört moped och därför utgjort relativt obetydlig
trafikfara; vidare åberopades tidigare skötsamhet. Högsta domstolen
avstyrkte ansökningen. Kungl. Maj:t förordnade om villkorlig dom
jämte bötesstraff, 50 dagsböter å 12 kronor. (Beslut 3/4 nr 48.)

8. Eu man i 50-årsåldern dömdes av rådhusrätt enligt två domar
för rattfylleri och rattonykterhet till fängelse en månad 15 dagar och
för grov olovlig körning till fyrtio dagsböter å fyra kronor. Den dömde,
som ej förut straffats, hade vid två olika tillfällen kört personbil i
Stockholm. Vid ena tillfället visade blodprovet 1,53 promille alkohol
och vid det andra tillfället var alkoholkoncentrationen minst 1,23 promille.
Den dömde åberopade av sjukdom — tbc — förorsakad depression
vid tiden för brotten. Högsta domstolen avstyrkte ansökan om
nåd. Kungl. Maj :t förordnade om villkorlig dom. (Beslut 23/10 nr 29.)

.9. En man i 35-årsåldern dömdes av hovrätt för rattfylleri till
fängelse en månad. Underrätten hade funnit omständigheterna mildrande
och dömt till 120 dagsböter å åtta kronor. Den dömde, som tidigare
tre gånger undergått fängelsestraff för rattfylleri, hade kört moped
i slörre stad. Blodprov visade minst 2,71 promille. Enligt vittnen
hade färden varit mycket vinglig. Omfattande personutredning visade
att den dömde haft stora alkoholproblem men alt bättring inträtt. Statsåklagare
yttrade sig under ärendets beredning i justitiedepartementet
och tillstyrkte villkorlig dom med övervakning. Även högsta domstolen
tillstyrkte villkorlig dom med övervakning. Kungl. Maj :t förordnade
därom samt ådömde som ovillkorligt straff 75 dagsböter å åtta kronor.
(Beslut 29/10 nr 19.)

It). Eu man i 65-årsåldern dömdes av hovrätt för vårdslöshet i trafik

120

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

och rattonykterhet till fängelse en månad femton dagar. Den dömde,
som ej straftats tidigare, hade i halt väglag på en i allmänhet livligt
trafikerad väg hållit för hög fart, råkat i sladdning och kolliderat med
mötande bil. Två personer i denna skadades. Blodprov visade minst 1,23
promille alkohol. Underrätten betecknade ovarsamheten med hänsyn
till den föregående spritförtäringen som allvarlig. Den dömde, som var
organiserad nykterhetsman och intresserad i kyrkliga angelägenheter,
åberopade att han fått som följd av brotten utstå stora lidanden genom
allmänhetens och pressens reaktion på brotten. Vidare åberopades sjukdom
— hjärtbesvär, blodtrycksförhöjning och psykiska rubbningar.
Högsta domstolens majoritet avstyrkte ansökningen. En ledamot tillstyrkte
villkorlig dom jämte bötesstraff, 60 dagsböter å 30 kronor.
Kungl. Maj :t beslöt i enlighet med sistnämnde ledamot. (Beslut 4/12
nr 6.)

11. En man i 20-årsåldern dömdes av hovrätt för stöld, grovt egenmäktigt
förfarande, försök till grovt egenmäktigt förfarande, olovlig
körning och rattfylleri till straffarbete sex månader. Den dömde, som
ej tidigare straffats, hade vid olika tillfällen tillgripit eller sökt tillgripa
motorfordon. Vid två sådana tillfällen hade han gjort sig skyldig till
rattfylleri vid förande av tillgripna traktorer. Blodprovet vid det senare
tillfället visade minst 1,09 promille alkohol. Underrätten uttalade i domskälen
att villkorlig dom ej kunde ifrågakomma med hänsyn till trafikbrotten.
I personundersökningen föreslogs villkorlig dom. "Högsta domstolen
avstyrkte nåd. Kungl. Maj :t bestämde påföljden till dels fängelse
två månader, vilket straff skulle avtjänas, och dels straffarbete fyra månader
villkorlig dom med övervakning. (Beslut 4/12 nr 27.)

12. En man i 40-årsåldern dömdes av häradsrätt för rattfylleri till
fängelse en månad femton dagar. Den dömde, som ej tidigare straffats,
hade kört bil på allmän väg och under körningen förlorat herraväldet
över bilen samt kört av vägen. Han åberopade svag ekonomi och stor
försörjningsbörda; han hade hustru och fem barn. Vidare framhöll den
dömde att han varit sjukskriven längre tid efter sprängningsolycka och
därefter gått arbetslös. Högsta domstolen avstyrkte nåd. Kungl. Maj :t inhämtade
yttrande från åklagare sedan högsta domstolen yttrat sig. Åklagaren
tillstyrkte nåd. Kungl. Maj :t förordnade om villkorlig dom. (Beslut
11/12 nr 40.)

13. En man i 55-årsåldern dömdes av hovrätt för rattfylleri och olovlig
sprittillverkning till fängelse en månad. Den dömde, som var förtidspensionerad
på grund av ryggskada, hade en gång tidigare sökt nåd.
Åtalet för rattfylleri styrktes med vittnen. Den tidigare nådeansökningen
hade avstyrkts av landsfiskal. I den nya ansökningen åberopades
ekonomiska svårigheter; vidare framhöll den dömde bl. a. att
hustrun vårdades å sjukhem. Högsta domstolens majoritet tillstyrkte
befrielse från straffet. En ledamot avstyrkte nåd. Kungl. Maj :t förordnade
om villkorlig dom. (Beslut 30/12 nr 18.)

II. Bötesförvandling

Under 196b gällande regler om verkställighet av bötesstraff

Verkställighet av bötesstraff sker genom frivillig eller framtvingad betalning
eller genom böternas förvandling till fängelse. Huvudreglerna härom
fanns före den 1 januari 1965 i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

121

bötesstraff (bötesverkställighetslagen). Lagen den 22 juni 1939 om villkorlig
dom innehöll bestämmelser angående villkorligt anstånd med verkställande
av förvandlingsstraff. Slutligen fanns i skilda författningar stadganden
angående bötesverkställigheten.

Bötesverkställighetslagen upptog två huvudavsnitt, det ena (1—6 §§) om
betalning och indrivning av böter samt det andra (7—19 §§) om förvandling
av böter. Härtill kom särskilda bestämmelser samt övergångsstadganden.
Reglerna i det förstnämnda avsnittet präglades av önskemålet att främja
och underlätta en frivillig bötesbetalning. I detta syfte ägde indrivningsmyndigheten
bevilja den bötfällde anstånd med betalningen eller medgiva
avbetalning (1—3 §§). Erlades ej böterna i föreskriven ordning, skulle de
indrivas. Undantag härifrån gällde i vissa fall beträffande böter avseende fylleri
eller förargelseväckande beteende. Dylika böter, som icke tillika avsåg
annat brott, fick nämligen icke uttagas, om den bötfällde efter gärningens
begående enligt meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller frivilligt ingått å sådan anstalt och förbundit sig att kvarstanna
å anstalten sex månader. Från utmätning för böter fick, utöver sådan
egendom som alltid är fri från utmätning, även undantagas nödig bostad
och egendom, som i den bötfälldes näring fordrades för att bereda
nödig bärgning åt honom, hans maka och oförsörjda barn eller adoptivbarn
(4 g).

Erlades ej böter till fullo, skulle vad som återstod oguldet förvandlas
till fängelse (7 §). Från denna huvudregel var undantag stadgade. Vissa
låga bötesstraff, s. k. småböter, fick sålunda som regel icke förvandlas
(8 §). Till dylika böter hänfördes bötesstraff, som ej översteg 5 dagsböter
eller 25 kronor omedelbart i penningar eller vid gemensamt straff 10 dagsböter
respektive 50 kronor. Även småböter skulle dock förvandlas, därest
omständigheterna föranledde till antagande att den bötfällde av tredska eller
uppenbar vårdslöshet underlåtit att betala böterna eller att förvandling erfordrades
för hans tillrättaförande eller bötesstraffet ådömts för fylleri och
den dömde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller
flera gånger fällts till ansvar för sådan förseelse (8 §). — Förvandling fick
ej heller ske av böter som ådömts någon, innan han enligt meddelat beslut
intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått
å sådan anstalt och förbundit sig att kvarstanna där sex månader eller
intagits å tvångsarbetsanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola.
Hade förvandlingsbeslut redan meddelats, förföll detta. Böter, som ådömts
efter intagandet men före utskrivningen, fick ej förvandlas med mindre
anstaltens styrelse påkallade detta (9 §). — Undantag från huvudregeln om
förvandling gällde vidare i vissa fall beträffande böter för fylleri och vissa
därmed jämställda alkoholbrott.

Förvandlingsstraffels längd bestämdes efter antalet dagsböter enligt eu
fallande skala till lägst 10 och högst 90 dagars fängelse. Dagsbot som endast
delvis erlagts ansågs såsom obetald. Vid förvandling av böter, som
ådömts omedelbart i penningar, skulle varje påbörjat belopp av fem kronor
anses svara mot eu dagsbot (13 §).

Kunde i fråga om normerade böter med skäl antagas, att den bötfällde
gjort vad han förmått för att betala böterna, fick förvandlingsstraffet, om
med hänsyn till omständigheterna så prövades skäligt, sättas lägre än som
följde enligt nyssnämnda beräkningsgrunder, dock ej under sex dagar,
eller den bötfällde befrias från förvandlingsstraff. Fanns i fråga om andra

122 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

böter skäl för motsvarande antagande, fick enahanda nedsättning av förvandlingsstraffet
ske, om synnerliga skäl förelåg därtill. Hade böterna till
huvudsaklig del erlagts och var vad som återstod ringa, kunde den bötfällde
befrias från förvandlingsstraff (15 §).

Enligt lagen om villkorlig dom kunde villkorligt anstånd med förvandlingsstraffets
verkställande beviljas, därest ej omständigheterna föranledde
till antagande, att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit
att betala böterna eller att straffets verkställighet erfordrades för
hans tillrättaförande (4 §). Om så prövades erforderligt, kunde den dömde
ställas under övervakning och åläggas att iakttaga särskilda föreskrifter.

Talan om förvandling utfördes av allmän åklagare och upptogs av allmän
underrätt i den ort, där den bötfällde fanns, eller av den underrätt, vid vilken
den i målet ifrågavarande ansvarstalan förts (10 §). Åklagaren och
den bötfällde skulle kallas till förhör inför rätten; målet fick dock handläggas
och avgöras utan hinder av att den bötfällde uteblivit. I övrigt gällde
i tillämpliga delar samma processuella regler som beträffande mål om allmänt
åtal (16 S).

Praktiskt betydelsefull var domstolens plikt att hänskjuta saken till ny
behandling av indrivningsmyndigheten, om ytterligare prövning fanns vara
erforderlig i fråga om avbetalning eller anstånd med betalning eller åtgärd
för indrivning av böterna (12 §). Erbjöds den bötfällde betalning efter
underrättens avgörande, fick beslut om sådant hänskjutande endast om synnerliga
skäl förelåg meddelas av hovrätt (19 §).

I beslut om bötesförvandling kunde förordnas, att beslutet skulle verkställas
utan hinder av att det ej vunnit laga kraft (17 §). Sedan beslut om
bötesförvandling meddelats, fick förvandlingsstraffet ej ändras på grund
av betalning (5 §). Hovrätts beslut i förvandlingsmål fick icke överklagas
(19 §).

Bötesverkställighetslagens bestämmelser var i stort sett tillämpliga också
på viten.

Bakgrunden till reglerna om verkställighet av bötesstraff m. in.

Initiativet till reglerna om verkställighet av bötesstraff togs 1934 av dåvarande
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter. I ett anförande
inför statsrådet fäste denne uppmärksamheten på att böter i stor utsträckning
på grund av bristande betalning förvandlades till frihetsstraff
och anförde därvid följande synpunkter.

Det vore principiellt oriktigt att låta en person undergå frihetsstraff för
ett brott som domstolen funnit böra sonas med böter. Anledningen till frihetsstraffets
avtjänande vore icke det begångna brottets beskaffenhet utan
den, att brottslingen antingen icke kunnat eller ock icke velat erlägga böterna.
Om den dömde på grund av arbetslöshet eller dylikt icke kunnat
betala böterna, vore det för rättsmedvetandet stötande, att straffet skärptes
från bötesstraff till frihetsstraff. Beträffande det fall åter då den dömde
på grund av tredska underlät att betala böterna, innebure risken att
enligt dåvarande regler få böterna förvandlade till frihetsstraff icke ett
tillräckligt verksamt tvångsmedel mot den tredskande. Ehuru förvandlingsstraffens
antal nedgått efter införandet av dagsbotssystemet (detta infördes
1932), vilket ställde böterna i förhållande till betalningsförmågan, intoges
dock fortfarande årligen i fängelserna för avtjänande av förvandlingsstraff
ett stort antal människor. Dessa vandes vid fängelselivet under kortvariga

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 123

uppehåll i straffanstalterna. Därigenom försvagades det avskräckande momentet
hos frihetsstraffen.

De redovisade önskemålen rörande verkställigheten av bötesstraff tillgodosågs
i 1937 års förenämnda lag på så sätt, att dels möjligheterna till betalning
och tvångsindrivning ökades och dels regler om eftergift av böter infördes.
Vidare infördes reglerna om villkorlig dom beträffande förvandlingsstraff.

Användningen av förvandlingsstraff har genom dagsbotssystemets införande
och bötesverkställighetsreformen nedbragts till en obetydlighet. Innan
ännu dagsbotssystemet hunnit inverka på användningen av förvandlingsstraff,
gick 10 % eller mera av alla böter till förvandling. År 1932 verkställdes
sålunda över 13 000 förvandlingsstraff, motsvarande 12,5 % av
de under samma år ådömda bötesstraffen. Införandet av dagsbotssystemet
med 1932 års ingång nedbragte antalet förvandlingsstraff till 3,3 %.

Bötesverkställighetsreformen, som trädde i kraft den 1 januari 1939, medförde
en radikal nedgång av antalet förvandlingsstraff. Antalet verkställda
förvandlingsstraff sjönk år 1939 till 0,6 % av de ådömda bötesstraffen. Sedermera
har procenttalet sjunkit till 0,2 %.

Vid besvarandet av en interpellation av herr Svensson i Ljungskile i andra
kammaren om nådeinstitutet anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, den 14 maj 1954, i fråga om nådeärendena
angående förvandlingsstraff för böter:

En relativt stor grupp av ärenden avser begäran om att slippa förvandlingsstraff
för böter, stundom i förening med ett åtagande att i
stället betala böterna. Under förutsättning att rimlig ursäkt kan åberopas
för försummelsen att i tid betala böterna, brukar Kungl. Maj :t gå
med på att böterna får betalas.

Professor Alvar Nelson har i sitt arbete »Brott och Nåd» (1953) lämnat
vissa uppgifter och gjort en del uttalanden om nådeärenden angående förvandlingsstraff.
Om utvecklingen beträffande dessa ärenden säger han sålunda: Som

bekant medförde 1937 års bötesverkställighetsreform eu oerhörd
minskning av antalet bötesförvandlingar. Förvandlingsfängelse är numera
ett sällan förekommande straff, som drabbar ett bottenskikt av
tredskande eller försumliga bötfällda personer. Av dessa söker emellertid
ungefär var tionde befrielse från det ådömda straffet, villkorligt anstånd
med dess verkställande eller utsättande av ny frist, inom vilken
böterna skola vara erlagda.

Om förhållandet mellan Kungl. Maj:Is och högsta domstolens inställning
i nådeärenden angående förvandlingsstraff säger Nelson, att högsta domstolen
icke hyser samma medlidande med försumliga bötfällda, vilka ådömts
förvandlingsfängelse, som Kungl. Maj :t. I det kapitel av boken, som behandlar
skälen till benådning, uttalar Nelson följande:

Annorlunda ligger det till i fråga om förvandling av bötesstraff. Här
förekomma relativt många nådeansökningar, och som nådeskäl åberopas
vilja att efter fattig förmåga gälda böterna. Kungl. Maj :t visar stort
tålamod med de försumliga och utsätter ofta nya frister, inom vilka beloppen
skola vara inbetalda. Man får vid studiet av akterna den förnimmelsen,
att bötesförvandlingsfängelsets berättigande ligger i dess all -

124

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

mänpreventiva verkan, men att dess bruk i de enskilda fallen ofta är
ändamålslöst.

Genomförda ändringar i reglerna om verkställighet av bötesstraff och
uttalanden i samband därmed

Vid brottsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1965 upphävdes såväl 1937
års bötesverkställighetslag som 1939 års lag om villkorlig dom. Bötesverkställighetslagen
ersattes med lag den 20 mars 1964 i samma ämne och lagen
om villkorlig dom ersattes med nya, i brottsbalken intagna regler. De förändringar
beträffande bötesstraffet som brottsbalken innebar i förhållande
till den rätt som förut gällde återverkade i vissa hänseenden direkt på reglerna
om verkställighet av bötesstraff. I den nya bötesverkställighetslagen
intogs vissa stadganden, som förut funnits i lagen om villkorlig dom. Den
översyn av reglerna om bötesverkställighet som företogs gav anledning även
till andra ändringar än som föranleddes av brottsbalken. Dit hör främst att
betalning av böter kan ske även efter det beslut om förvandling meddelats
men innan verkställighet av det ådömda förvandlingsstraffet påbörjats och
att dylik betalning skall kunna leda till minskning eller bortfall av förvandlingsstraffet
(6 och 22 § § i förslaget). Vidare kan enligt den nya bötesverkställighetslagen
domstol under vissa förutsättningar befria den bötfällde
även från betalningsskyldigheten (5 §). De övriga ändringarna kännetecknas
av en strävan att ytterligare begränsa användningen av förvandlingsstraff
och innebär i detta hänseende närmast en utbyggnad av vissa av de
förutvarande stadgandena. I de bestämmelser, som särskilt har avseende å
verkställighet av böter vid olika alkoholbrott (4 och 12 §§) och som i huvudsak
övertagits från den förut gällande lagen, har den ändringen vidtagits,
att intagning för samhällsvård i ungdomsvårdsskola jämställts med
intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare i vad avser verkningarna
i bötesverkställighetshänseende. Ändringen innebär ett beaktande
av att, då fråga är om alkoholmissbruk hos ungdom, erforderliga åtgärder
skall vidtagas inom ramen för samhällets barna- och ungdomsvård.
Det nuvarande stadgandet (9 §) om ett allmänt undantag från förvandling
av böter, som ådömts den som intagits i vissa anstalter, har i ett par
hänseenden utvidgats. Sålunda har den regel stadgandet innehåller blivit
tillämplig även på den som enligt 31 kap. 3 § brottsbalken överlämnats till
vård enligt sinnessjuklagen och på grund härav intagits å sjukhus samt på
den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse i två år eller
däröver (11 §). En omarbetning har slutligen skett av de förutvarande reglerna
om möjlighet för domstolen att i förvandlingsmål nedsätta eller eftergiva
förvandlingsstraff (17 §). Reglerna i denna del går ut på att lämna utrymme
för en friare prövning och att särskilt vad gäller eftergivande av
förvandlingsstraff ge domstolarna ökade möjligheter att beakta särskilda
omständigheter.

Under förarbetena till nu gällande bötesverkställighetslag uttalade föredragande
departementschefen, statsrådet Kling, i fråga om förslaget att bötesbetalning,
som erlades efter förvandlingsbeslutet men före straffverkställighetens
början, skulle inverka på förvandlingsstraffet bl. a.:

Möjligheten att låta betalning, som erlägges efter förvandlingsbeslutet,
inverka på förvandlingsstraffet diskuterades vid tillkomsten av den
nuvarande lagen (SOU 1935:36 s. 48). Därvid uttrycktes farhågor för
att en dylik möjlighet skulle kunna leda till att den bötfällde locka

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

125

des att spekulera i möjligheten av villkorlig dom eller straffnedsättning
eller straffbefrielse enligt 16 § andra stycket i den nuvarande lagen.
Beträffande de fall, i vilka villkorlig dom meddelats och för vilka de
nämnda farhågorna följaktligen icke kunde åberopas, anfördes att den
varning, som villkorlig dom innebär, skulle komma att försvagas. Vidare
anfördes, att det icke vore tilltalande att ändring i ett meddelat
förvandlingsstraff skulle kunna åstadkommas av den hötfällde. Det påpekades
slutligen, att den ordning som upptogs i den nuvarande lagen
medförde vissa praktiska fördelar med avseende å verkställighet och
registrering av förvandlingsstraff.

Att den möjlighet till bötesbetalning, som avvisats vid tillkomsten
av den nuvarande lagen, funnits böra medtagas i det föreliggande förslaget
sammanhänger med den praxis, som efter hand utvecklats i nådeärenden
i motsvarande fall och enligt vilken efter förvandlingsbeslutet
erbjuden betalning accepterats såsom skäl för ett eftergivande
av förvandlingsstraffet. Denna praxis torde få ses som ett uttryck för
en i den praktiska rättstillämpningen naturlig strävan att så långt det
är möjligt låta betalning, såsom den primära formen för bötesverkslällighet,
få företräde framför förvandlingsstraff. Då den varit gällande
åtskillig tid och de därunder vunna erfarenheterna givit anledning
till en omvärdering av de i det föregående redovisade skälen mot
betalning efter förvandlingsbeslutet, har ansetts naturligt att reglera
möjligheten härtill i lagen. Erfarenheterna har ej givit belägg för de
farhågor för en spekulation i villkorlig dom, vilka främst ansetts tala
mot nämnda möjlighet. Det är i detta sammanhang anledning att framhålla
dels att bötesindrivningen kommit att bli mycket effektiv, vartill
bl. a. utformningen av reglerna om betalning och indrivning av böter
torde ha medverkat, och dels att redan det med ett förvandlingsmål
förenade obehaget är ägnat att sporra till en ytterligare betalningsprestation
i de fall, i vilka utrymme finnes för en sådan. Även om en i vissa
hänseenden annan situation inträder, om den angivna möjligheten
lagfästes, torde icke finnas tillräckliga skäl att i vart fall fram till dess
verkställigheten av förvandlingsstraffet påbörjats vägra godtaga i dess
ställe erbjuden betalning. Då ovillkorligt förvandlingsstraff är reserverat
för de fall, då den uteblivna betalningen har sin grund i tredska
eller uppenbar vårdslöshet, blir detta straff mer ett påtryckningsmedel
och en bestraffning av betalningsovillighet än en omvandling av
den ursprungliga påföljden. Genom den förordade ordningen uppnås,
att förvandlingsstraffets egenskap av påtryckningsmedel helt tillvaratages.
Dess effekt i delta hänseende torde för övrigt vara starkast,
när straffet bestämts och verkställigheten väntar. Vidare tillgodoses
det eljest på olika sätt beaktade allmänna önskemålet att begränsa
användningen av förvandlingsstraff.

I de nyssnämnda nådeärendena har genomgående erbjudits full betalning
för de resterande böterna. Enligt förslaget accepteras emellerlid
även delbetalning med däremot svarande avräkning å den i förvandlingsbeslutet
bestämda strafftiden.

Statistik

Nedanstående sammanställning visar för åren 1948—1960 och 1964 antalet
nådeansökningar av personer som ådömts förvandlingsstraff, utgången

126

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

i nådeärendena samt i vilken omfattning Kungl. Maj :ts beslut överensstämt
med resp. avvikit från högsta domstolens yttrande.

Uppgifterna är hämtade, för tiden 1948—1960 från Sveriges officiella
statistik, domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet, och
för 1964 från rättsstatistiken.

År	Hela antalet	Avslag	Bifall	KM = HD	KM ej = HD
1948 ................	40	17	23	30	10
1949 ................	37	16	21	30	7
1950 ................	99	41	58	71	28
1951 ................	83	30	53	52	31
1952 ................	103	50	53	76	27
1953 ................	124	45	79	73	51
1954 ................	99	40	59	61	38
1955 ................	99	27	72	56	43
1956 ................	100	40	60	57	43
1957 ................	83	50	33	61	22
1958 ................	74	43	31	58	16
1959 ................	76	40	36	58	18
1960 ................	85	43	42	67	18
1964 ................	76	45	31	63	13

I det följande redovisas till belysande av Kungl. Maj :ts praxis några bifallna
nådeansökningar av personer, som ådömts ovillkorligt förvandlingsstraff.

A. Ärenden, i vilka Kungl. Maj:t givit nåd i överensstämmelse med högsta
domstolens yttrande

1. En 50-årig man godkände i september 1960 strafföreläggande å
20 dagsböter om tio kronor för trafikförseelse och dömdes i november
samma år för medhjälp till olovlig körning till 20 dagsböter om två kronor.
Å böterna avbetalades 40 kronor. I september 1963 förvandlades
de oguldna böterna till fängelse 25 dagar. Domstolen fann omständigheterna
föranleda till antagande att straffets verkställande erfordrades
för den dömdes tillrättaförande. Utredningen visade, att den dömde
ej tidigare varit föremål för bötesförvandling men straffats vid sex
tillfällen för huvudsakligen förmögenhetsbrott. Vid inställelse inför
domstolen första gången framhöll den dömde, vilken fyra gånger anmanats
betala böterna, att han efter frigivning från straffavtjänande
haft endast tillfälliga arbeten, att hans ekonomi som följd därav var
svag och att stora belopp innehållits genom införsel i lön. Den dömde
begärde och erhöll uppskov för att få tillfälle betala resterande böter
men uteblev från nästa sammanträde. I nådeansökningen åberopades
bl. a. bättre ekonomiska förhållanden och vilja att betala böterna. Vederbörande
stadsfogde, som yttrade sig i nådeärendet, upplyste att
viss avbetalning som ej kunde tillgodoföras den dömde skett efter
domstolens första sammmanträde i förvandlingsmålet. Bland annat med
hänsyn härtill tillstyrkte stadsfogden nåd. I enlighet med högsta domstolens
tillstyrkande beslöt Kungl. Maj :t att den dömde skulle vara fri
från förvandlingsstraffet om böterna erlades senast viss dag. (Beslut
7/2 nr 3.)

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 127

2. En man dömdes 1960 för olovlig körning och rattonykterhet till
85 dagsböter å åtta kronor och erhöll 1961 av nåd bötesstraff för rattfylleri,
100 dagsböter å fem kronor, samt dömdes 1961 för grov olovlig
körning och förseelse mot vägtrafikförordningen att böta 50 dagsböter
å fem kronor. Å böterna avbetalades 300 kronor. De ognidna böterna
förvandlades 1963 till fängelse 89 dagar. Senare samma år beviljades
den dömde av nåd anstånd med böternas erläggande till årets slut. Den
aktuella nådeansökningen avsåg befrielse från förvandlingsstraffet,
oaktat böterna icke erlagts inom föreskriven tid. Som skäl anlördes att
åtskilliga försök gjorts att betala böterna men att ingen myndighet
velat mottaga desamma. Bötesbeloppet hade deponerats. I enlighet med
tillstyrkande av högsta domstolen beslöt Kungl. Maj :t att den dömde
skulle vara fri från förvandlingsstraffet om böterna erlades före viss
dag. (Beslut 13/3 nr 19.)

3. En 57-årig man ådömdes för fem bötesstraff, tillhopa å 790 kronor,
avseende framförande av bristfällig bil m. m., såsom förvandlingsstraff
fängelse 79 dagar. Domstolen anförde, att straffets verkställighet
erfordrades för den dömdes tillrättaförande. Han hade tidigare erhållit
dels villkorlig dom för förmögenhetsbrott och dels — 1957 —
villkorligt förvandlingsstraff, fängelse 79 dagar. Den dömde åberopade
svag ekonomi som skäl för sin underlåtenhet att betala. Vidare åberopades
i nådeärendet bl, a. att kallelse till förhandlingen inför domstolen
i bötesförvandlingsmålet ej skett i laga ordning och att han
därför ej kunnat inställa sig. Vederbörande landsfiskal ansåg att den
dömde brustit i vilja att betala böterna. Enligt vad företagen polisutredning
visade var den dömdes ekonomi svag och han ansågs icke vara
i stånd att erlägga böterna. I enlighet med tillstyrkande av högsta
domstolen förordnade Kungl. Maj :t om villkorlig dom. (Beslut 4/6
nr 29.)

B. Ärenden, i vilka Kungl. Maj.t givit nåd med avvikelse från högsta domstolens
yttrande

i. En man i 25-årsåldern dömdes för häleriförseelse till 30 dagsböter
å sex kronor samt för våldsamt motstånd, fylleri och förargelseväckande
beteende till 30 dagsböter å tio kronor. Vidare ålades han genom
strafföreläggande för förseelse mot vägtrafikförordningen tio dagsböter
å fem kronor. Böterna förvandlades till fängelse 50 dagar. Den dömde
åberopade som nådeskäl huvudsakligen att han — därest han nödgades
avtjäna förvandlingsstraffet — blev ur stånd att fullgöra underhållsskyldighet
samt betala eu traktor som kan köpt för 42 000 kronor.
Han hade tidigare ådömts villkorlig dom för förmögenhetsbrott samt
villkorligt förvandlingsstraff å fängelse 64 dagar. Utredningen visade
att den dömde, som var gift och hade två barn, hade svag ekonomi.
Han infann sig ej vid domstolens förhandling i målet om bötesförvandling.
I nådeärendet påstod den dömde misstag från domstolens sida
i fråga om kallelseförfarandet. I nådeansökningen åberopades vidare
sjukdom och svag ekonomi. Åklagare, som hördes under ärendets beredning
i justitiedepartementet, tillstyrkte nåd om böterna erlades
före viss dag. Den dömde förklarade sig inför statsåklagare vilja deponera
belopp till betalning av böterna. Högsta domstolen avstyrkte

128 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

ansökningen. Kungl. Maj:t beslöt att den dömde skulle vara fri från
straffet om böterna erlades senast viss dag. (Beslut 7/2 1964 nr 36J

2. Ärendet avser samme person som i föregående fall. Böterna hade
ej erlagts i föreskriven tid. Den dömde sökte av nåd befrielse från
straffet eller villkorlig dom. Han framhöll, att han ej kunnat betala
böterna, att traktorn återlämnats och att han deponerat semesterpengar
för böternas gäldande. Vidare åberopade han sin klena hälsa.
Högsta domstolens majoritet fann ej skäl tillstyrka ansökningen. En
ledamot tillstyrkte befrielse från straffet om böterna erlades senast
viss dag. Kungl. Maj :t beslöt i enlighet med sistnämnde ledamot. (Beslut
29/4 nr 53.)

3. En 40-årig man hade erhållit 12 bötesstraff, flertalet avseende
förseelser med motorfordon. Av böterna — tillhopa å 645 kronor —
hade 27 kronor betalats. Återstående bötesbeloppet förvandlades till
fängelse 66 dagar. Den dömde sökte befrielse från straffet och åberopade
som skäl familjeförhållanden och den omständigheten att han ej
förrän efter fullföljdstidens utgång fått kännedom om förvandlingsstraffet.
Av utredning i förvandlingsmålet framgick att den dömde
saknade utmätningsbar tillgång, att han hade stora skulder och att
han ett flertal gånger uppmanats betala oguldna böter. Den dömde
var ej närvarande vid domstolsförhandlingen i förvandlingsmålet.
Domstolen fann omständigheterna föranleda till antagande att den
dömde av uppenbar vårdslöshet underlåtit att helt gälda böterna och
att straffets verkställighet erfordrades för hans tillrättaförande. I nådeansökningen
åberopade den dömde bl. a. att han blivit änkeman
och hade två minderåriga barn. Under ärendets beredning i justitiedepartementet
inhämtades yttrande från vederbörande åklagarmyndighet.
Denna avstyrkte ansökningen. Högsta domstolen avstyrkte nåd.
Kungl. Maj :t förordnade om villkorlig dom. (Beslut 7/2 nr 53.)

4. En man i 40-årsåldern dömdes enligt fem särskilda bötesbeslut
avseende fylleri, förseelser mot vägtrafikförordningen och olovlig rusdrycksförsäljning
till sammanlagt 570 kronor. Böterna förvandlades
till fängelse 62 dagar. Vid den första förhandlingen i förvandlingsmålet
meddelade domstolen uppskov för alt bereda den dömde tillfälle alt
betala. Vid ny förhandling uteblev den dömde. Domstolen fann omständighetena
föranleda till antagande att den dömde av tredska och
uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda böterna och att verkställighet
av straffet erfordrades för den dömdes tillrättaförande. I nådeansökningen
anfördes att den dömde, vars hustru avvikit från hemmet,
saknade möjlighet att ordna med vårdnaden om sitt barn och att han
hade möjlighet att betala böterna. Vederbörande åklagarmyndighet,
som avgav yttrande under ärendets beredning i justitiedepartementet,
avstyrkte ansökningen. Högsta domstolen avstyrkte nåd. Kungl. Maj :t
gav möjlighet att betala böterna senast viss dag. (Beslut 28/2 nr 36.)

5. En man i 40-årsåldern hade genom fyra beslut av domstol förpliktats
att för förfallolös utevaro såsom part utgiva viten å tillhopa
1 000 kronor. Därav hade 550 kronor betalats. Återstående beloppet
förvandlades till fängelse 60 dagar. Den dömde anhöll att få betala
återstående vitesbelopp. Han åberopade sjukdom som anledning till
underlåtenheten att betala och sade sig räkna med att kunna erlägga
återstående belopp. Utredningen visade, att den dömde sex gånger

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

129

anmanats betala. Det kunde enligt utmätningsmannen ej med skäl antagas,
att den dömde gjort vad han kunnat för att betala. Inför domstolen
sade sig den dömde vilja betala återstående belopp. Uppskov
medgavs. Vid ny förhandling uteblev den dömde. Domstolen fann att
denne av uppenbar vårdslöshet underlåtit att betala och att verkställighet
fordrades för hans tillrättaförande. Åklagare, som yttrade sig
under ärendets beredning i justitiedepartementet, tillstyrkte befrielse
om återstående beloppet erlades senast viss dag. Högsta domstolen avstyrkte
nåd. Kungl. Maj :t medgav befrielse från straffet om oguldet
belopp erlades senast viss dag. (Beslut 25/6 nr 29.)

Tabell I. Personer för vilka nåd sökts, lördelade efter som Kungl. Maj:ts beslut inneburit att nådeansökningen
avslagits (samt ej upptagits till prövning) eller helt eller delvis bifallits samt etter
innehållet i högsta domstolens yttrande, tiden 1940—1960 samt 1964

År	Antal av-slagna och ej upptagna	Antal helt eller delvis bifallna	Samtliga	Kungl. Maj:t = HD	Kungl. Maj:t ej = HD
1940	743	249	992	909	83
1941	605	262	867	807	60
1942	757	239	996	932	64
1943	996	347	1343	1 230	113
1944	1 242	440	1 682	1 556	126
1945	1 048	462	1 510	1 373	137
1946	912	552	1464	1 281	183
1947	837	440	1 277	1 119	158
1948	747	399	1 146	1 004	142
1949	576	416	992	841	151
1950	697	516	1 213	1 032	181
1951	766	496	1 262	1 014	248
1952	943	449	1 392	1 167	225
1953	919	407	1 326	1 086	240
1954	1 115	413	1 528	1 306	222
1955	1 141	368	1 509	1 286	223
1956	1 265	427	1 692	1 409	283
1957	1 387	330	1 717	1 546	171
1958	1 382	279	1 661	1 548	113
1959	1 363	330	1 693	1 548	145
1960	1 596	348	1 944	1 800	144
1964	1 523	382	1 905	1 800	105

5 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. 2 avd. Nr 27

130

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 27 år 1965

Tabell II. Personer för vilka nåd sökts, fördelade efter domstol som i sista instans fällt till det
straff nådeansökningen avsett samt efter året för Kungl. Maj:ts beslut i nådeärendena, åren 1940
—1952

År	Underrätt	Hovrätt	Högsta domstolen	Annan eller okänd myndighet	Summa
	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%	Antal	%
1940	500	50,4	182	18,4	304	30,6	6	0,6	992	100,0
1941	462	53,3	120	13,8	280	32,3	5	0,6	867	100,0
1942	530	53,2	147	14,8	313	31,4	6	0,6	996	100,0
1943	709	52,8	169	12,6	464	34,5	1	0,1	1 343	100,0
1944	827	49,2	254	15,1	601	35,7	—	—	1 682	100,0
1945	669	44,3	254	16,8	587	38,9	—	—	1 510	100,0
1946	720	49,2	344	23,5	398	27,2	2	0,1	1 464	100,0
1947	575	45,0	474	37,1	224	17,6	4	0,3	1 277	100,0
1948	559	48,8	272	23,7	312	27,2	3	0,3	1 146	100,0
1949	562	56,7	217	21,8	213	21,5	—	—	992	100,0
1950	742	61,2	260	21,4	210	17,3	1	0,1	1 213	100,0
1951	728	57,7	301	23,8	231	18,3	2	0,2	1 262	100,0
1952	840	60,3	295	21,2	257	18,5	—	—	1 392	100,0

Tabell III. Antalet personer för vilka nåd sökts, med fördelning efter ådömda påföljder som ansökningarna
avsett samt efter innehållet i Kungl. Maj:ts beslut i nådeärendena

Ådömda påföljder	Hela antalet	1964
KM=HD	KM ej	= HD
Av- slag	Bifall	Sum- ma	Av- slag	Bifall	Sum- ma
Straffarbete ..................	872	707	102	809	10	53	63
Fängelse......................	765	648	96	744	2	19	21
Ungdomsfängelse..............	6	6	—	6	—	—	—
Böter el. viten ................	45	32	10	42	1	2	3
Förvan dl.-fängelse..............	76	45	18	63	—	13	13
Disciplinstraff ................	51	3	46	49	—	2	2
Förvaring ....................	51	41	8	49	1	1	2
Tvångsarbete..................	3	1	2	3	—	—	—
Annan eller ej uppgiven påföljd ..	36	26	9	35	—	1	1
Summa	1 905	1 509	291	1 800	14	91	105

5f intrång till riksdagens protokoll 1965. !i samt. 2 and. Nr

Tabell IV. Personer, för vilka nädeansökningar helt eller delvis bifallits under 1964, med fördelning efter den ådömda påföljdens art och efter
innebörden av nådebesluten.

Ådömda	Fullständig	Nedsättning	Nedsättning	Villkorlig dom	Villkorlig	Annan		Summa
påföljder	befrielse	utan ändring	till lindrigare			frigivning	andrmg
från ådömda	av påföljdens	påfölj dsart
	påföljder	art
	KM =	KM ej	KM =	KM ej	KM =	KM ej	KM =	KM ej	KM =	KM ej	KM =	KM ej	KM =	KM ej	Tillsam-
	HD	= HD	HD	= HD	HD	= HD	HD	= HD	HD	= HD	HD	= HD	HD	= HD	mans
Ovillkorligt straff-arbete ......			50	22	1	2	74	•14	1	_	6	4	132	72	195
Ovillkorligt fängelse	3	l	14	—	6	—	45	15	—	—	29	2	96	18	115
Ovillkorliga böter (viten)......	3	1	8	—	—	—	—	—	—	—	—	—	11	1	12
Förvandlingsfäng-else.......	_	_	1	—	—	1	6	2	—	—	11	11	18	14	32
Disciplinstraff . .	—	—	1	—	44	2	—	—	—	—	1	—	46	2	48
Förvaring . . . .	—	—	5	—	—	—	—	—	3	1	—	—	8	1	9
Tvångsarbete . . .	—	—	2	—	—	—	—	—	—	—	—	—	2	—	2
Annat......	7	1	2	—	—	—	—	—	—	—	—	—	9	1	10
Summa .....	13	3	83	22	51	5	125	Öl	4	1	47	17	322	109	432
Efter avdrag av dubbelräknade . .	13	3	55	4	49	4	125	61	4	1	47	17	292	90	376

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

132

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Tabell V. Nådeärenden, i vilka Kungl. Maj:t med avvikelse från högsta domstolens yttrande
helt eller delvis bifallit ansökningarna

Datum och nr	Brott	Ådömt straff	Kungl. Majtts beslut	Anm.
		Straffarbete
21/1
20	grov stöld	2 år	avkortning av straffet villkorlig dom betr. återstoden	KM - HD:s min.
31/1
46 7/2	grov förskingring	6 mån.	villkorlig dom med övervakning	HD tillstyrkte upp-skov med verkst.
24	grov stöld m. m.	2 år	avräkning av häkt-ningstid
26	misshandel	3 mån.	uppskov med verk-ställighet	HD:s maj. tillstyrkte villkorlig dom med övervakning
30	grov stöld m. in.	10 mån.	uppskov med verk-ställighet
39	mened	8 mån.	villkorlig dom med övervakning	KM = HD:s min.
49	anstiftan av mened	6 mån.	villkorlig dom
14/2
1	urkundsförfalskning m. m.	3 mån.	villkorlig dom med övervakning samt föreskr. om nykterhets-vård	utredning efter HD:s yttrande
22 6/3	grov stöld m. m.	3 år 6 mån.	avkortning av straffet, villkorl. dom betr. åter-stoden, övervakning
37	grov förskingring m. m.	1 år 8 mån.	avkortning av straffet, villkorlig dom betr. återstoden, övervakn.
44	bokföringsbrott och rattfylleri	8 mån.	ovillkorligt fängelse + villkorl. dom å straff-arbete, övervakn.
13/3
1	grovt häleri	2 år 6 mån.	avkortn. av straffet, villkorl. dom betr. återstoden, övervakn.	HD tillstyrkte av-kortning
13/3
13	bedrägeri medelst osant intygande m. m.	8 mån.	villkorlig dom med övervakning
20/3
15 3/4	försök till rån	6 mån.	villkorlig dom med övervakning	KM = HD:s min.
50	grovt häleri m. m.	1 år 6 mån.	villkorlig dom betr. ej avtjänat straff	HD tillst. uppskov
10/4
2	grov förskingring m. m.	1 år	villkorlig dom med övervakning
5	grov förskingring m. m.	1 år 4 mån.	villkorlig dom med övervakning

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år W65

133

Datum	Brott	Ådömt	Kungl. Maj:ts beslut	Anm.
och nr		straff

Straffarbete

17/4 5	otukt med barn som ej fyllt 12 år	2 år 6 mån.	avkortning av straffet, villkori. dom betr. återstoden, övervakn. föreskrift om tillsyn av hj älpverksamhetsläkare inom mentalsjukvården
23/4 26	rån	2 år 6 mån.	avkortn. av straffet, villkori. dom betr. åter-stoden; övervakning
42	mordbrand	2 år	avkortning av straffet; villkorlig dom betr. återstoden; övervakn.	HD tillst. avkortning till 1 år 6 mån.
29/4
5	bedrägeri	6 män.	villkorlig dom med övervakning	underrätten hade meddelat v.d. KM = HD:s min.
39	urkundsförfalskn. m. in.	1 år 9 mån.	villkorlig dom med övervakning	KM = HD:s min.
14/5
22	häleri	2 mån. 15 dagar	villkorlig dom med övervakning
29/5
16	grov trolöshet mot huvudman	6 mån.	villkorlig dom	underrätten hade meddelat v.d.
4/6
30	otukt med barn som fyllt 12 men ej 15 år	9 mån.	villkorlig dom med övervakning
11/6
4	hustrudråp	6 år	avkortning av straffet; villkorlig dom betr. återstoden; övervakn.
29/6
7	otukt med barn som ej fyllt 12 år	2 år	avkortning av straffet; villkori. dom betr. återstoden; övervakn.
32	osann partsutsaga	3 mån.	uppskov med verk-ställighet
6/8
13	stöld	4 mån.	villkorlig dom med övervakn.; föreskrifter om nykterhetsvård enl. vad övervakaren o. skyddskonsulent be-stämde	HD tillst. v.d. + övervakn. och rus-drycksförbud
71	mened	6 mån.	avkortning av straffet; villkorl. dom betr. återstoden; övervakn.
13/8
29	grov förskingring m. in.	6 män.	avkortn. av straffet; villkorlig dom betr. återstoden; övervakn.
26/8
41	grov stöld in. m.	1 år	avkortning av straffet; villkorlig dom betr. återstoden; övervakn.
75	rån m. in.	3 år 4 mån.	avkortning av straffet; villkorlig dom betr. återstoden; övervakn. + föreskrift betr. bruk av rusdrycker	HD:s min. tillst. nedsättning av straffet

134

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Datum	Brott	Ådömt	Kungl. Maj:ts beslut	Anm.
och nr		straff

Straffarbete

18/9
4	rån	1 år	avkortning av straffet; villkorlig dom betr. återstoden; övervakn.
8	grov stöld m. m.	6 mån.	villkorlig dom med	HD tillst. v.d. +
			övervakning samt ovill-korligt bötesstraff	övervakning
43	grov förskingring	1 år	villkorlig dom med övervakning
2/10
30	grov urkundsför-	1 år 6 mån;	villkorlig dom	KM = HD:s min.
	falskning m. m.	avsättning
9/10
2	otukt med barn som	6 mån.	uppskov med verk-	HD hade tillst.
	ej fyllt 15 år		ställighet	kortare uppskov
8	våldtäkt m. m.	4 år	avkortning av straffet;	HD tillst. villkorlig
			villkorlig dom betr. återstoden; övervakn.	dom
23/10 14	anstiftan av mened,	11 män.	fängelse en månad	HD tillst. villkorlig
	rattfylleri m. m.		ovillkorl. straff samt straffarbete 10 mån. villkorlig dom med övervakning	dom
16	grov förskingring	2 år 8 mån.	avkortning av straffet; villkorlig dom betr. återstoden; övervakn.
39	stöld	2 mån.	uppskov med verk-ställighet
6/11
29	grov stöld in. m.	8 mån.	villkorlig dom med övervakning	KM = HD:s min.
30	grov stöld	3 mån.	villkorlig dom med övervakning	KM = HD:s min.
13/11 4	barnarov m. m.	2 år	avkortning av straffet; villkorlig dom betr. återstoden; övervakn.
23	otukt med barn som	10 mån.	villkorlig dom med
	fyllt 12 men ej 15 år		övervakning
20/11 38	stöld	2 mån.	villkorlig dom med	utredning efter HD:s
			övervakning	yttrande
45	grov stöld m. m.	6 mån.	villkorlig dom med	HD:s min. tillst. v.d.
			övervakning och föreskrifter	med övervakning
4/12	stöld, rattfylleri	6 mån.	fängelse 2 mån. ovill-
27	in. m.		korligt straff samt straffarbete 4 mån.
			villkori. dom med övervakning
11/12 19	rån in. m.	3 år	avkortning av straffet; villkorlig dom betr. återstoden; övervakn.
29	barnamord	2 år 6 mån.	avkortning av straffet; villkorlig dom betr. återstoden; övervakn.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

135

Datum	Brott	Ådömt	Kungl. Maj:ts beslut	Anm.
och nr		straff
		Straffarbete
11/12 36	fosterfördrivning	4 år	avkortning av straffet; villkorlig dom betr. återstoden; övervakn.	KM = HD:s min.
18/12 14	grovt häleri m. m.	1 år	avkortning av straffet; villkorlig dom betr. återstoden; övervakn.
17	misshandel m. m.	2 år 4 mån.	fakultativ villkorlig frigivning
30/12 7	rån m. m.	6 år	fakultativ villkorlig frigivning
27	mened	6 mån.	villkorlig dom med	HD tillst. v.d. -f
			övervakning	böter
37	grov stöld	2 år 6 mån.	fakultativ villkorlig
		+ 2 år	frigivning

		Fängelse
7/2
42	olovlig rusdrycks-försäljning	2 mån.	villkorlig dom
51	rattfylleri	2 mån.	uppskov med verk-	KM = HD:s min.
		15 dag.	ställighet
14/2
9	rattfylleri m. m.	2 mån.	villkorlig dom +	HD tillst. v.d. med
			bötesstraff	övervakning -(-böter
n	rattfylleri	2 mån. 15 dag.	villkorlig dom + bötesstraff
21/2
1	rattfylleri m. m.	2 mån.	villkorlig dom med övervakning samt bötesstraff
2	stöld, rattfylleri	3 mån.	villkorlig dom med
	in. m.		övervakning och föreskrifter
13/3
20	rattfylleri	1 mån.	villkorlig dom -f	HD tillst. villkorlig
			bötesstraff	dom
3/4
8	lydnadsbrott	1 mån.	villkorlig dom	HD tillst. befrielse från straff
48	rattfylleri	1 mån.	villkorlig dom + bötesstraff
52	medhjälp till	2 mån.	villkorlig dom med
	ocker m. m.		övervakning
17/4
24	rattfylleri in. m.	2 mån.	uppskov med verk-ställighet
6/5 1	rattfylleri in. in.	4 mån.	avkortning av straffet; villkorlig dom betr. återstoden; övervakn.

136

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Datum	Brott	Ådömt	Kungl. Maj:ls beslut	Anm.
och nr		straff
6/8 62		Fängelse
rattfylleri, vållande	2 mån.	villkorlig dom; över-	HD tillst. villk. dom
	till annans död		vakning; föreskrifter	m. övervakn. -f
13/8 4			avseende tillsyn av hjälpverksamhets-läkare inom mental-sjukvården	rusdrycksförbud
grovt tjänstefel	2 mån.	befrielse från straff
18/9				HD:s maj. tillst. v.d.
46	grov olovlig rus-	1 mån.	villkorlig dom
	drycksförsäljning			m. övervakn. + böter
9/10
1	grov olovlig körning	2 mån.	uppskov med verk-	HD tillst. längre
16/10 50	m. m.		ställighet	uppskov
misshandel m. m.	1 mån.	villkorlig dom med	utredning efter
			övervakning	HD:s yttrande
23/10 18	förskingring m. m.	2 mån.	villkorlig dom med övervakning
29 29/10 19	rattfylleri m. m.	1 mån. 15 dag + böter	villkorlig dom
rattfylleri	1 mån.	villkorlig dom +	HD tillst. villkorlig
		bötesstraff	dom
20/11 30	våld mot tjänste-	2 mån.	villkorlig dom +	utredning efter
	man m. m.		bötesstraff	HD:s yttrande
4/12				KM = HD:s min.
6	rattonykterhet	1 mån.	villkorlig dom +
	m. m.	15 dag.	bötesstraff
11/12 40	rattfylleri	1 mån.	villkorlig dom	utredning efter
	15 dag.		HD:s yttrande
30/12 40	vållande till annans	1 mån.	villkorlig dom -f
	död m. m.	Böter	bötesstraff
17/1 22 13/8 66	fylleri	120 kr.	befrielse från straffet
olovlig varuinförsel	60 000 kr +	nedsättning av straff	KM = HD:s min.
	m. m.	vederlag	och vederlag	HD:s maj. hade tillst. nedsättn. av böter o. befrielse från vederl.
7/2 36		F örvandlingsfängelse
häleriförseelse m. m.	50 dagar	frist för betalning
53	trafikförseelser	66 dagar	villkorlig dom
28/2 36	fylleri m. m.	62 dagar	frist för betalning

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

137

Datum och nr	j Brott	Ådömt straff	Kungl. Maj:ts beslut	Anm.
29/4 53 4/6	våldsamt motstånd	Förvandlin 50 dagar	^fängelse frist för betalning	KM = HD:s min.
41	vårdslöshet i trafik	35 dagar	frist för betalning	KM — HD:s min.
25/6 29	m. m. vite för förfallslös	60 dagar	frist för betalning
22/7 31	utevaro underlåtenhet att	50 dagar	frist för betalning
18/9 55	trafikförsäkra m. m. våldsamt motstånd	50 dagar	frist för betalning
56	m. m. förargelseväckande	26 dagar	frist för betalning
23/10 45 29/10 15	beteende m. m. trafikförseelser	23 dagar	villkorlig dom
grov olovlig körning	61 dagar	frist för betalning
13/11 25 11/12 27	m. m. olovlig körning m. m.	90 dagar	frist för betalning	KM = HD:s min.
olovlig körning	79 dagar	frist för betalning	endast obetydl. av-
6/3 43	m. m. fylleri	Arrest 6 dagar	bötesstraff	vikelse från HD:s tillst. yttrande HD tillst. lägre
17/4 26	undanhållande	5 dagar	bötesstraff	bötesstraff HD tillst. lägre
29/10 32	fylleri	8 dagar	bötesstraff	bötesstraff HD tillst. befrielse
25/6 34	rån	Förvaring minsta tid	förkortning av minsta	HD:s min. tillst.
6/5 5	bedrägligt beteende	4 år Annan påfö (fängelse) +	tiden ljd upphävande av förvis-	förkortning
		förvisning	ningen

138

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år li)65

Tabell VI. Nådeärenden i vilka Kungl. Maj:t med avvikelse från högsta domstolens yttrande
avslagit ansökningarna

Datum	Brott	Ådömt	Högsta domstolens	Anm.
och nr		straff	yttrande
		Straffarbete
7/2 2	misshandel m. m.	6 mån.	villkorlig dom med övervakn. samt före-skrifter betr. skadestånd och avhållsamhet från rusdrycker
19	misshandel m. m.	6 mån.	villkorlig dom med övervakning
44 29/4 49	stöld, fylleri, våld-samt motstånd	3 mån.	villkorlig dom
grov förskingring	9 mån.	villkorlig dom med	HD:s min. avst. ans.
11/6 23	m. m.		övervakning
otukt med annat våld än i SL 15: 12	10 mån.	villkorlig dom	HD:s min. avst. ans.

9/7 16	avses
grov stöld m. m.	8 mån.	villkorlig dom med övervakning och före-skrifter	HD:s min. avst. ans.
9/9 70
stöld m. m.	6 mån.	uppskov med verk-ställighet	HD:s min. avst. ans.
9/10 40
otukt med barn som ej fyllt 12 år	5 år	nedsättning av straffet	HD:s min. avst. ans.
4/12 30
grovt bedrägeri	1 år 6 mån.	villkorlig dom med	HD:s min. avst. ans.
11/12 28	in. m.		övervakn. o. föreskrifter
otukt med barn som ej fyllt 12 år m. m.	4 år	nedsättning av straffet	HD:s min. avst. ans.
18/12 30
misshandel varav	4 år	nedsättning av straffet
	döden följt	Fängelse
20/3 9 17/4 9 14/5 35	rattfylleri	1 mån.	villkorlig dom + bötesstraff	HD:s min. avst. ans.
grovt tjänstefel	2 mån.	befrielse	HD:s min. avst. ans.
rattfylleri m. m.	2 mån.	uppskov med verk-ställighet	HD:s min. avst. ans.

26/8
39	tjänstefel	3 mån.	uppskov med verk-ställighet
24/9				HD:s min. avst. ans.
20	rattonykterhet m. m	1 mån.	villkorlig dom
	15 dag.	bötesstraff

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1965

139

Datum och nr	Brott	Ådömt straff	Högsta domstolens yttrande	Anm.
		Fängelse
23/10
40	grov olovlig körning m. m.	1 mån. Böter	villkorlig dom med övervakning
13/3
14 3/4	medhjälp till vårds-lös deklaration	1 400 kr	nedsättning av straffet
5 25/6	vårdslös deklaration	1 000 kr	nedsättning av straffet
7	vårdslös deklaration	4 500 kr	befrielse

Förvandlingsfängelse

21/1

trafikförseelser

25 dagar

frist för betalning

m. m.

HD:s min. avst. ans.

29/4

Förvaring

rån	minsta tid	förkortning av minsta
	3 år	tiden

Annan påföljd

9/10

överförande av

(fängelse) +

befrielse från förvis-

könssjukdom

förvisning

ningen

Anm. Högsta domstolen har varit enhällig i de fall där minoritetsmening icke angivits i
anmärkningskolumnen.

140

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Bilaga 8

PM rörande Kungl. Maj:ts tillämpning av 1916, 1925 och 1955 års lagar
om inskränkning i rätten att förvärva fast egendom

I nu gällande lagstiftning finnes förbud att förvärva fast egendom i tre
skilda lagar. Lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (jordförvärvslag) innefattar ett generellt förbud
att förvärva fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet. Lagen
den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
m. m. och lagen den 18 juni 1925 ang. förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast egendom innehåller speciella förbud
för sådana förvärv, riktade i den förra lagen mot utländska intressen
och i den senare mot de nämnda juridiska personerna. 1925 och 1955 års
lagar har främst jordbrukspolitiskt syfte, medan 1916 års lag syftar till
att förhindra, att svenska naturtillgångar — däribland fast egendom —
övergår i utländsk ägo.

Under vissa förutsättningar kan förbudet mot fastighetsförvärv enligt
de tre lagarna upphävas genom att tillstånd till förvärvet ges.

Förbudet enligt 1916 års lag gäller i första hand förvärv av utlänning
och utländsk organisation och i andra hand förvärv av svenskt handelsbolag,
vari finnes utländsk bolagsman, samt -— med vissa undantag — svenskt
aktiebolag och svensk ekonomisk förening. Tillstånd till sådana rättsobjekts
förvärv av fast egendom ges av Kungl. Maj :t (bortsett från några speciella
fall, där prövningen tillkommer länsstyrelsen).

Enligt 1925 års lag träffar förvärvsförbudet icke fastigheter inom vissa
till bebyggande planlagda områden. Fastigheter, som är avsedda för ändamål
utanför jordbruket och skogsbruket, kan efter prövning av länsstyrelsen
bliva fria från förvärvsförbudet. Beträffande andra fastigheter erfordras
i princip Kungl. Maj :ts tillstånd till förvärvet (vid byte kan tillstånd
i vissa fall dock ges av länsstyrelsen).

Utanför 1955 års lags tillämpningsområde faller dels vissa slags fång,
dels vissa slags förvärvare och dels viss slags fast egendom. Bortsett från
dessa fall får fast egendom (jordbruksfastighet) ej förvärvas utan tillstånd
av lantbruksnämnd. Dess beslut må överklagas hos lantbruksstyrelsen.
I vissa fall skall nämndens beslut underställas styrelsen. Besvär
över styrelsens beslut föres hos Kungl. Maj :t.

Här bör särskilt anmärkas, att tillstånd enligt 1955 års lag icke fordras
för förvärv, vilkas tillåtlighet skall prövas enligt 1916 års lag eller
1925 års lag.

1958 års jordlagsutredning har 1961 avgivit betänkande med förslag till
jordförvärvslag m. m. (SOU 1961:49). Betänkandet har remissbehandlats
men icke lett till lagstiftning. I stället förlängdes giltighetstiden för
1955 års lag, senast t. o. m. den 30 juni 1965. Inom jordbruksdepartementet
har därefter upprättats en P. M. med förslag till ny jordförvärvslag.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

141

Denna är, liksom den av jordlagsutredningen föreslagna lagen, avsedd
att ersätta både 1925 års lag och 1955 års lag. Den föreslagna lagen avser
fast egendom, som är taxerad som jordbruksfastighet.

I fråga om tillståndsprövningen innehåller lagförslaget icke någon
obligatorisk avslagsanledning. I stället anges tre olika fall där — med vissa
undantag — förvärvstillstånd må vägras. Dessa fall föreligger, då

1) förvärvarens huvudsakliga syfte icke är att själv yrkesmässigt och
varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen eller där driva skogsbruk
som stöd åt förvärvaren tillhörigt jordbruk;

2) lantbruksnämnden anser sig behöva fastigheten för sin rationaliseringsverksamhet;
och

3) förvärvet medför splittring av en ändamålsenlig brukningsenhet.

Ett av undantagen beträffande avslagsskäl under 1) gäller bolag och

förening. Förvärvstillstånd skall nämligen meddelas sådan juridisk person,
som här i riket driver industriell eller kommersiell verksamhet för
förädling av jordbruks- eller skogsprodukter eller för distribution av jordbruksprodukter
och som får antagas med förvärvet huvudsakligen åsyfta
att varaktigt tillgodogöra sig egendomens alster i rörelsen.

Den granskning rörande Kungl. Maj :ts tillämpning av förbudslagarna,
som nu gjorts, grundar sig på en genomgång av mål och ärenden, avgjorda
under första kvartalet 1964.

Resultatet av granskningen redovisas i grova drag'' i bilagda uppställningar
och tabeller.

Här nedan kommer granskningen att redovisas — för var och en av
förbudslagarna särskilt — i anslutning till en kortfattad redogörelse för
lagstiftningens allmänna bakgrund och för grunderna vid tillståndsprövningen.

1916 års lag. Allmän bakgrund

Denna lag ersatte en kungörelse från 1829 angående villkoren, varunder
utlänningar kunde förvärva och besitta fast egendom i riket.

Vid lagrådsremissen 1915 anförde chefen för justitiedepartementet (Hasselrot)
bl. a.:

Vad angår behövligheten av en lagstiftning i förevarande syfte,
förhåller det sig visserligen så, att genom lagen d. 4 maj 1906 bolagens
rätt att förvärva fast egendom i vissa delar av Dalarne och Norrland
blivit i väsentlig grad inskränkt. Men nämnda lag lämnar dock ännu
en ganska bred marginal för dylika förvärv. Och den möjligheten står
fortfarande öppen, att utlänningar kunna när som helst genom inköp
av aktiemajoritet i de stora norrländska bolagen utan kontroll slå under
sig väldiga jordarealer, stundom omfattande hela socknar, vilket
icke vore lyckligt vare sig för befolkningen därstädes eller för den
sunda utvecklingen av vår skogs- och jordlagstiftning.

Sedan lagrådet avgivit yttrande anförde departementschefen vidare
bl. a.:

Lagrådets samtliga ledamöter hava uttalat, att i fråga om förevarande
lagförslag föreligga förhållanden, på grund av vilka man måste
ställa sig ganska betänksam gentemot förslagen. Riktigheten av den 6

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 5 samt. 2 avd. Nr 27

142 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

na uppfattning är obestridlig; den redogörelse jag vid remissen till
lagrådet lämnade för förarbetena till den ifrågasatta lagstiftningen
visar ock, att dessa förhållanden varit föremål för noggrann uppmärksamhet
och länge föranlett tvekan, huruvida det vore lämpligt att inlåta
sig på förevarande lagstiftning. Såsom jag vid samma tillfälle
framhöll, måste man dock mot olägenheterna och svårigheterna väga
det gagn en dylik lagstiftning kan bereda. Syftet att bevara vårt lands
naturrikedomar i svenska händer och trygga vår självbestämningsrätt
på det ekonomiska området är så viktigt att, då det gäller detta syftes
vinnande, det kan vara berättigat och nödvändigt att låta andra hänsyn,
även i och för sig mycket betydelsefulla sådana, stå tillbaka. Jag
kan därför icke tillstyrka och det torde ej heller vara av lagrådet åsyftat,
att på grund av de invändningar, som kunna göras mot ifrågavarande
lagstiftning i dess helhet, tanken på en sådan lagstiftning skulle
få förfalla.

Grunderna för tillståndsprövningen enligt 1916 års lag

I lagen angives icke på vilka grunder förvärvstillstånd må ges eller avslås.
Ej heller förarbetena innehåller några överväganden härom utöver vad som
framgår av den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj :ts tillståndsprövning enligt 1916 års lag

Under första kvartalet 1964 har Kungl. Maj :t avgjort 18 tillståndsärenden
— se Bilaga A.

Ansökningarna har bifallits; i alla fallen — utom ett (nr 15) — har
samtliga remissinstanser tillstyrkt tillstånd. I endast ett fall har ansökan
gjorts av bolag (nr 16). Säljare var där ett annat bolag, som i sin tur
tidigare erhållit förvärvstillstånd enligt 1916 års lag. Övriga ärenden har
anhängiggjorts av enskild sökande. Beträffande ett ärende (nr 12) framgår
dock, att fastigheten kommer att användas för utländskt bolags rörelse.

För att något utröna frekvensen av fall, då juridisk person söker tillstånd
enligt 1916 års lag, har en genomgång gjorts av de statsrådsprotokoll
över justitiedepartementsärenden, som är tillgängliga inom utskottet
när detta skrives, dvs. avseende tiden — utöver första kvartalet
1964 — från och med maj till och med augusti 1964. Under den sist
nämnda tiden har fyra sådana ansökningar bifallits och en avslagits.

1925 års lag. Allmän bakgrund

Enligt 1925 års lag i dess ursprungliga lydelse träffade förvärvsförbudet
bolag eller förening; förbudet för stiftelse tillkom genom en lagändring 1932.
Förbud i vissa fall för bolag och förening mot fritt förvärv av fast egendom
på landet inom vissa delar av Norrland infördes genom lag år 1906.
Denna lag ersattes 1921 provisoriskt av en ny lag, varigenom bestämmelserna
i 1906 års lag med visst undantag erhöll giltighet för hela riket. Då
förslaget till 1925 års lag remitterades till lagrådet yttrade chefen för justitiedepartementet
(Nothin) om bakgrunden till lagförslaget bl. a.:

I fråga om lämpligheten av förbudslagens definitiva utsträckande
till återstående delar av mellersta och till södra Sverige intager jag

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

143

samma ståndpunkt som jordkommissionen. Genom den av kommissionen
förebragta utredningen torde på ett åskådligt sätt vara påvisat, att
bolag och föreningar inom dessa landsdelar förvärvat jordbruksfastigheter
i betydande omfattning.---Norrlandslagen har ägt tillämp ning

under tillräckligt lång tid för att dess verkningar skola kunna
bedömas. Knappast från något håll lärer göras gällande, att lagen
medfört de vådor för industriens bestånd och utveckling, vilka framställdes
såsom dess givna konsekvenser. Ej heller i andra avseenden
torde de farhågor hava besannats, som anknötos till lagens antagande.
Ganska allmänt synes numera vara erkänt, att lagen utgjorde ett nödvändigt
led i åtgärderna för bevarande av ett självständigt bondejordbruk
i Norrland. Visserligen äro med avseende å jordbrukets och industriens
ömsesidiga förutsättningar förhållandena väsentligt olika i
Norrland och i de sydligare landsdelarna, och det skulle utan tvivel
innebära en överdrift att i allmänhet jämställa bondebefolkningens
läge i Norrland under tiden kring sekelskiftet med de i motsvarande
hänseende nu rådande förhållandena i mellersta och södra Sverige.
Obestridligt är dock, att mångenstädes inom sistnämnda landsdelar
utvecklingen gått i samma riktning och på denna väg redan hunnit
långt. Även om så ännu icke blivit fallet inom andra delar av det
ifrågavarande området, kan häri icke ligga något giltigt skäl emot en
lagstiftning, som har till uppgift att i tid förebygga ett samhällsviktigt
intresses undanträngande av ett annat. Att med säkerhet avgränsa
•vissa områden, för vilka behovet av en sådan lagstiftning åtminstone
för närvarande är mindre framträdande, lärer icke vara möjligt. Erfarenheten
från lagens tillämpning torde icke hava gått i den riktning,
att den ordning nu bör brytas, som redan varit gällande under
snart fyra år.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande bl. a.:

Den fara för det självägande bondeståndets undanträngande, som
man, såvitt angick Norrland, sökte att avvärja genom 1906 års förbudslag,
har i samband med landets fortgående industrialisering mer
eller mindre framträtt jämväl i andra delar av landet.---Lan dets

näringsliv synes numera i stort sett efter krisårens omvälvningar
vara på väg att stabiliseras; och det synes då vara önskligt, att lagstiftningen
rörande ett ämne, vilket så intimt som det föreliggande
berör näringslivets intressen, erhåller definitiv karaktär.

Av jordkommissionens år 1921 publicerade undersökningar framgår,
alt i åtskilliga landsdelar, vilka falla utanför tillämpningsområdet för
1906 års lag, bolag och ekonomiska föreningar underlagt sig fast
egendom i sådan utsträckning, att åtgärder till förhindrande av en
fortsatt utveckling i samma riktning få anses av behovet påkallade.
Detta gäller väl särskilt om de trakter, som närmast gränsa till
nämnda område: återstående delar av Gävleborgs och Kopparbergs
län samt Uppsala, Västmanlands och Örebro län. Men även längre
söderut har bolagens jordinnehav somligslädes nått en ganska betydande
omfattning. Sålunda äga, enligt den av jordkommissionen föranstaltade
utredningen, inom Stockholms, Södermanlands, Östergötlands
och Kronobergs län bolag eller ekonomiska föreningar respektive
15,9, 9,2, 13,3 och 11,9 % av totala jordarealen. Jämväl å spridda
orter i andra landsändar, särskilt i skogsbygder, har bolagsinnehavet

144

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

vuxit sig så starkt, att koncession för framtida jordförvärv får ur
samhällelig synpunkt anses önsklig.

Grunderna för tillståndsprövningen enligt 1925 års lag

För Kungl. Maj :ts tillståndsprövning är jämförelsevis utförliga föreskrifter
givna i lagen. Tillstånd må enligt lagens 4 § givas i fall 1. att egendomen
vid tiden för lagens trädande i kraft ägdes av bolag eller ekonomisk
förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet; 2. att egendomen
utgör fastighet varav icke någon del lämpligen kan nyttjas för jordbruk;
3. att egendomen utgör sådan del av en fastighets avrösningsjord
med impedimenter, vilken med hänsyn till ortens förhållanden och i övrigt
föreliggande omständigheter prövas icke vara erforderlig för att återstående
del av fastigheten skall äga skogstillgång, tillräcklig att utgöra varaktigt
stöd för drivande av självständigt jordbruk (stödskog), och icke heller vara
att hänföra till sådana till odling tjänliga myrmarker och andra odlingslägenheter,
som i anseende till läge, omfattning och jordens beskaffenhet
ägnar sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen kan
sammanslås med andra brukningsdelar (odlingsområde); skolande vid beräkning
av stödskog hänsyn tagas dels till möjligheten att genom delning
av förefintligt jordbruk bilda nya självständiga jordbruk, dels, beträffande
odlingsområde, till möjligheten att av dylikt område bilda självständigt jordbruk
eller sammanslå sådant område med annan brukningsdel; 4. att egendomens
förvärvande för bolaget, föreningen eller stiftelsen såsom innehavare
av angränsande fastighet äger avsevärd betydelse med hänsyn till skogsvårdens
främjande; 5. att med egendomens förvärvande är avsett att åt arbetare
eller andra hos bolaget, föreningen eller stiftelsen anställda personer
bereda bostäder eller att genom idkande av jordbruk tillgodose sådana
personers behov av livsförnödenheter eller jordbruksprodukter; eller 6. att
med egendomens förvärvande är avsett att främja bildandet av egna hem
eller mindre jordbruk. För prövning enligt andra och tredje punkten ges
vissa föreskrifter, som syftar till att underlätta förvärv i sådana fall, då sökanden
under de senast förflutna tio åren före ansökan tillfört den jordbrukande
befolkningen skogstillgång eller odlad jord. Vidare stadgar lagen
bl. a. vissa grunder för prövningen beträffande förvärv av fast egendom
inom delar av Kopparbergs län. Tillstånd enligt fjärde punkten får icke
utan särskild anledning ges, om jordbruket å fastighet, varifrån förvärvet
göres, därigenom skulle bringas att upphöra eller märkligen försvagas.

Kungl. Maj :t har emellertid också eu allmän befogenhet att meddela förvärvstillstånd.
Om nämligen i andra fall, än som angivits i 4 §, på grund av
särskilda omständigheter anses, att bolag, förening eller stiftelse bör medgivas
rätt att förvärva fast egendom, så äger Kungl. Maj :t giva tillstånd därtill.
Såsom dylik omständighet skall i fråga om förvärv, som göres av ideell
förening eller stiftelse, anses, att föreningen eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt
ändamål samt att förvärvet äger avsevärd betydelse för föreningens
eller stiftelsens verksamhet.

Om koncessionsgrunderna i allmänhet anförde departementschefen vid
lagrådsremissen:

Därest i något fall på grund av särskilda omständigheter bolag eller
förening prövas böra medgivas rätt att förvärva fastighet, äger K. M.
(enl. 1906 års lag) att giva tillstånd därtill. Att detta stadgande, som

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

145

ensamt reglerar K. M:s rätt att lämna koncession, avsetts skola erhålla
en restriktiv tillämpning, framgår såväl av stadgandets ordalydelse
som av den motivering, som åtföljde detsamma. Norrlandskommittén
yttrade i detta avseende — efter att hava erinrat om de undantag
från lagens tillämpning, vilka föreslagits av kommittén — alt
ifrågavarande undantag säkerligen icke uttömde alla de fall, då det
skuile vara, även från allmänna synpunkter, önskligt, att ett bolag
eller en förening för ekonomisk verksamhet finge förvärva jord å landet
i våra nordligaste provinser. Det läte sig dock svårligen göra att i
en lag på förhand uppräkna alla dylika fall. Man syntes därför böra
överlåta åt K. M. en rätt att även i andra fall än de uppräknade på
grund av särskilda förhållanden bevilja bolag eller förening tillstånd
att förvärva fast egendom. Med denna dispensrätt i bakgrunden äventyrade
man icke att genom en förbudslag av ifrågavarande beskaffenhet
kränka något verkligt samhällsnyttigt jordbesittningsintresse.
Kommittén hade ansett och genom ordalagens formulering velat uttrycka,
att det i paragrafen omförmälda tillstånd icke borde givas annat
än då särskilda förhållanden därtill föranledde. Tillstånd borde sålunda
icke beviljas, där fastighetsförvärvet tydligen avsåge allenast
eller väsentligen att skaffa mark för virkesfångst åt sågverk, utan det
borde kunna angivas något tillämnat användningssätt för marken,
som syntes viktigare än dess nyttjande i jordbruksändamål.

Efter en redogörelse för jordkommissionens överväganden och för erfarenheterna
av 1906 års lags tillämpning fortsatte departementschefen:

Av vad nu anförts lärer följa, att jag, i anslutning till åtskilliga uttalanden
från myndigheter och andra, funnit mig böra föreslå, all i
lagen skola införas bestämmelser, vilka innefatta vad man betecknat
såsom lindrigare koncessionsgrunder för vissa närmare angivna fall.
Härmed åsyftas tydligen endast att, jämsides med huvudregeln, framhålla
vissa typer av jordförvärv, vilka i allmänhet kunna antagas vara
av den art, att koncession bör kunna meddelas. Eu verklig prövning
i det särskilda fallet eftergives icke, men den avses kunna, om de i
lagen angivna förutsättningarna äro förhanden, ske efter mindre
sträng måttstock än den, som skall äga rum efter huvudregeln. Det
bör efter min uppfattning icke ifrågakomma att förlägga denna prövning
till lokala myndigheter. För upprätthållande av en konsekvent
praxis torde det vara av vikt, att beslutanderätten även i dessa fall tillkommer
K. M.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande till 1925 års riksdag rörande koncessionsvillkoren
hl. a.:

Beträffande »de lindrigare koncessionsvillkoren» framgår av departementschefens
uttalande, att anordningen med dessa tillkommit i rent
praktiskt syfte. Till sin huvudsakliga del hava de avseende å sådana
fall, då koncession enligt hittills gällande lagstiftning i regel beviljats.
Dessutom hava under dessa regler hänförts de enligt 1906 års
lag koncessionsfria förvärven av dels mark, som alltsedan lagens
ikraftträdande tillhört bolag eller förening, och dels sådan del av etl
hemmans avrösningsjord med impedimenter, som icke är att hänföra
till stödskog eller odlingsområde. — — — Enligt utskottets mening
giver den i K. M:s förslag skedda utbrytningen av vissa lindrigare

146

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

koncessionsvillkor från den allmänna huvudregeln ej berättigad anledning
till anmärkning. Avsikten med ifrågavarande lagstiftning är
ju icke att mer än för tillgodoseendet av dess särskilda ändamål påkallas
försvåra av densamma berörda rättssubjekts åtkomst av fastigheter.
Har nu vid tillämpningen av den hittills gällande lagstiftningen
visat sig, att beträffande vissa, något så när avgränsade grupper av
förvärv koncessionsansökningar i regel beviljats och befogade anmärkningar
däremot icke kunna framställas, synes det vara ur alla synpunkter
önskligt, att denna praxis vinner uttryck i lagtexten. Att man därutöver
bland fall av lindrigare koncessionsvillkor även upptagit de förut
koncessionsfria förvärven synes naturligt och lämpligt. Då av departementschefen
i hans ovan återgivna uttalande betonas, att det ingalunda
är meningen att eftersätta en grundlig prövning av varje förekommande
koncessionsfall, lärer det få förutsättas, att tillstånd till förvärv,
som med hänsyn till det med lagen avsedda syftet äro på något sätt
ur samhällelig synpunkt olämpliga, icke skall av K. M. lämnas.

I samband med den lagstiftning 1932, varigenom även stiftelser fördes
in under lagen, yttrade lagrådet bl. a.:

Med den avfattning bestämmelserna i 4 § förevarande lag nu hava
och motsvarande stadgande i 1906 års lag i ämnet ägde, har åsyftats
att giva uttryck åt den strängt restriktiva hållning, lagstiftningen inlager
i fråga om bolags och ekonomiska föreningars jordförvärv. Med
avseende å koncessionsprövningen är lagens ståndpunkt principiellt
den, att tillstånd skall meddelas allenast i fall, som hava karaktären
av undantag; å sådana, som företrädesvis kunna ifrågakomma, lämnas
i §:n några särskilda exempel, medan de övriga avses skola ingå under
sista styckets uttryck »i något fall på grund av särskilda omständigheter».
I överensstämmelse härmed har ock lagen tillämpats. På grund
åter av den nu föreslagna lagändringens syfte framstår det knappast
såsom riktigt, att i fråga om ideell förenings eller stiftelses fastighetsförvärv
stadfästa samma stränga begränsning, som gäller för bolag och
ekonomiska föreningar. Och en restriktiv tillämpning av samma natur
torde ej heller vara avsedd. Mindre lämpligt synes det vara att under
en gemensam formulering inbegripa olikartad prövning, och den nuvarande
innebörden av 4 § skulle kunna väsentligt försvagas, om §:n
komme att omfatta även ifrågavarande rättssubjekts koncessionsansökningar,
vilka i allmänhet skulle bliva att bedöma på annat sätt än
det hittills förekommande.

Vid ärendets återföretagande i statsråd anförde departementschefen:

Lika med lagrådet anser jag, att vid prövning av frågan om tillstånd
för ideell förening och stiftelse att förvärva fast egendom andra
omständigheter än de vid bolagsförvärv bestämmande böra vinna beaktande.
Vid remissen till lagrådet framhöll jag sålunda, att redan del
förhållandet, att en förening eller stiftelse bedreve välgörande eller
liknande allmännyttig verksamhet, kunde anses såsom en sådan särskild
omständighet, som borde berättiga till dispens från förbudet.
Lagrådets erinran torde ock i främsta rummet hava avsett dylika föreningar
och stiftelser. Att gå längre och låta ideell förening eller stiftelse
jämväl med annat ändamål intaga en särställning i dispensav -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

147

seende synes mig knappast överensstämma med lagstiftningens grunder.
Med anledning av lagrådets erinran torde emellertid till sista
stycket i 4 § böra fogas ett tillägg av innehåll, att såsom sådan omständighet,
varom i nämnda stycke talas, skall i fråga om förvärv,
som göres av annan förening än ekonomisk förening eller av stiftelse,
anses, att föreningen eller stiftelsen främjar ett allmännyttigt ändamål
samt att förvärvet äger avsevärd betydelse för föreningens eller
stiftelsens verksamhet.

Kungl. Maj:ts tillståndsprövning enligt 1925 års lag

Från första kvartalet 1964 föreligger 17 fall av prövning jämlikt 1925 års
lag. En ansökan har avslagits, fyra ansökningar har bifallits med stöd av
lagens 4 § och tretton ansökningar har bifallits med stöd av 5 § (förvärvstillstånd
på grund av särskilda omständigheter).

Den avslagna ansökan avsåg ett aktiebolags förvärv av omkring 50 ha
av en jordbruksfastighet i Blidö socken, Stockholms län, mot en köpeskilling
av 125 000 kronor. Bolagets ändamål är att idka handel med och förvaltning
av fastigheter. Avsikten med ifrågavarande förvärv var att anordna
ett område för fritidsbebyggelse. En lantmätare anförde efter utredning
bl. a., att det på fastigheten ej längre bedrevs något jordbruk, alt
markområdena inom Blidö kommun i allt större omfattning togs i anspråk
för fritidsbebyggelse samt att omständigheterna var sådana att förvärvstillstånd
torde kunna beviljas enligt 5 § i 1925 års lag. — Kommunalnämnden,
lantbruksnämnden, överlantmätaren, länsarkitekten och länsstyrelsen
avstyrkte emellertid bifall till ansökan. Länsstyrelsen anförde, att
jordbrukshemman icke borde exploateras för fritidsändamål utan bevaras
och förbehållas den bofasta befolkningen i de delar av skärgården, där denna
befolkning ännu har utkomstmöjligheter genom jordbruk med binäringar.
Övriga myndigheter åberopade likartade grunder för sitt ställningstagande.

Av de fyra ansökningar, som bifallits med stöd av 4 §, är två anhängiggjorda
av Svenska Cellulosa Aktiebolaget och två av Mo och Domsjö Aktiebolag.
Förvärven avser områden om 10,5 ha, 0,3 ha, 6,4 ha resp. 20 ha. Ansökningarna
har tillstyrkts av vederbörande remissmyndigheter och bifallits
med stöd av 4 § fjärde punkten d. v. s. egendomens förvärvande har bedömts
äga för bolaget såsom innehavare av angränsande fastighet avsevärd
betydelse med hänsyn till skogsvårdens främjande.

Beträffande de fall där tillstånd givits med stöd av 5 § hänvisas till tabell
- - Bilaga B.

På begäran av 1958 års jordlagsutredning har inom jordbruksdepartementet
lämnats uppgifter å de under åren 1955—1960 av Kungl Maj :t behandlade
ansökningarna enligt 1925 års lag. Antalet bifallna och avslagna
ansökningar var 1955: 81 resp. 6; 1956: 111 resp. 4; 1957: 81 resp. 12;
1959: 117 resp. 6; 1960: 159 resp. 4.

Jordlagsutredningen anför i sitt betänkande med förslag till jordförvärvslag
in. m. (SOU 1961:49) vidare:

Vad gäller skogsbolagen synes förvärven kunna indelas i följande
grupper:

1. Förvärv av mark i syfte att utvidga befintligt industriområde
eller för att anlägga ny industri.

I sådana fall lämnas regelmässigt tillstånd om icke vederbörande

148

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

kommun direkt motsätter sig förvärvet under angivande av en annan,
ur dennas synpunkt angelägnare markanvändning. Under senare år
har sålunda i flera fall lämnats tillstånd till förvärv av mark för
kraftverksbyggen.

2. Förvärv under uppgivet syfte att vidga den egna råvarubasen
eller att trygga sysselsättningen för hos sökanden anställda.

Sådana förvärvsmotiv utgör enligt praxis icke koncessionsgrund i
och för sig. I intet fall lär tillstånd ha lämnats utan att kompensation
i huvudsakligen likvärdig mark lämnats. Prövningen har varit densamma
antingen förvärvsfastigheten haft karaktär av stödskog eller
överloppsskog. Ej heller har gjorts någon skillnad i bedömningen med
hänsyn till sökandebolagets storlek. Den omständigheten att en sågverksrörelse
är av familj ebolagstyp har sålunda icke ansetts utgöra
särskilt skäl för beviljande av tillstånd till förvärv av skogsmark. Vidare
har företag med egen förädlingsindustri i förvärvshänseende likställts
med företag utan sådan industri.

I fråga om kompensationsmarken fordras, att den skall ha i huvudsak
samma värdeproduktionsförmåga som förvärvsfastigheten. I
praktiken tages i allmänhet som ett uttryck härför skogsmarkens s. k.
lägesreglerade årsproduktion. Såsom kompensationsmark kan, där förvärvet
avser s. k. överloppsskog jämlikt 4 § andra stycket i lagen godtagas
såväl skogsmark som odlad jord. I praktiken har dock förekommande
kompensationsmarker i de flesta fall huvudsakligen utgjorts
av skogsmark. Vid förvärv och markbyten enligt 5 § i lagen tillämpas
mera konsekvent principen att skogsmark bytes mot skogsmark. Där
i sådana fall dock som kompensation godtagits även odlad jord, har
denna i bytesjämföreisen som regel boniterats och värderats som
skogsmark.

3. Förvärv av enklaver eller bolagets innehav närliggande mark i
arronderingsförbättrande syfte.

Fram till senare delen av 1950-talet har tillämpats en praxis som
i stort sett inneburit att tillstånd lämnats till förvärv av enklaver utan
krav på kompensation om arealen icke överstigit 15—20 ha produktiv
mark. Därvid har dessutom krävts att sökandebolagets innehav, som
genom förvärvet skulle bli strukturförbättrat, varit av så stor omfattning
att förvärvet medfört förbättring av nämnvärd betydelse.

Under senare tid har en generösare tillämpning införts, grundad på
uttalanden av 1959 års riksdag (prop. 148/1959, s. 222). Denna innebär
bl. a. att man i dylika fall icke kräver kompensation för i förvärvet ingående
jordbruksjord som bör överföras till skogsmark.

4. Förvärv av fastigheter som ersättning för mark som bolaget måst
avstå till kraftledningsgator eller som översvämmats i samband med
vattenregleringar.

Ingen av dessa omständigheter har ensam godtagits som förvärvsanledning.
Emellertid har sådant avstående av mark ansetts kunna
beaktas vid koncessionsbedömningen.

5. Övriga förvärvsfall. Tillstånd har som regel medgivits till ansökningar
om förvärv av mark avsedd att nyttjas för fritidsändamål för
sökandens anställda, där ändamålet synts kvalificerat och marken i fråga
ej ansetts direkt behövlig för jordbruket. Likaså har förvärvare,
vars verksamhet förutsätter tillgång till torv, lera eller sand, erhållit
tillstånd att förvärva fastigheter med sådana värden. Konsumentko -

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

149

operativa företag bär under senare år icke sökt eller beviljats tillstånd
till förvärv av fastigheter för försöks- eller andra ändamål. Fastighetsbolag
med avsikt att utnyttja det förvärvade för tätbebyggelse har
beviljats tillstånd i de fall fastigheten ansetts mogen för sådant utnyttjande.

1955 års lag. Allmän bakgrund

Lagen är av provisorisk karaktär och ersätter tidigare provisoriska lagar
från 1945 och 1948 ävensom lag om kronans förköpsrätt från 1947. De
bestämmelser, som trädde i stället för sistnämnda lag, innebär att jordförvärvslagen
blivit ett medel för jordbrukets rationalisering. Förvärvstillstånd
kan sålunda vägras om egendomen finnes böra tagas i anspråk
för att underlätta bildandet av ändamålsenliga brukningsenheter. Om så
sker är kronan skyldig på säljarens begäran att lösa fastigheten till det
av köparen utfästa priset. 1955 års lag innebär i stort sett en återgång till
1945 års jordförvärvslag med tillägg av bestämmelser för att trygga säljarens
intresse att erhålla marknadsmässigt pris för fastigheten.

I 1945 års proposition (nr 336) anförde departementschefen (PehrssonBramstorp)
såsom allmän motivering till lagförslaget bl. a.:

Att betydande olägenheter i skilda hänseenden komma att uppstå,
därest landets jordbruksfastigheter i alltför stor utsträckning övergå
till bolag eller sådana personer, vilka icke idka jordbruk som huvudsaklig
näring, torde vara höjt över varje tvivel. Det är uppenbarligen
av största betydelse för landets framtida utveckling att inom detsamma
finnes ett starkt och bärkraftigt jordbruk som handhaves av en
självägande och självständig jordbruksbefolkning. Detta har sedan
lång tid stått klart för statsmakterna, vilka även genom olika åtgärder
sökt stävja och hejda en utveckling, som leder till att jorden i
stor omfattning övergår till spekulations- eller placeringsobjekt.

I proposition (nr 194) till 1948 års riksdag uttalade departementschefen
(Sköld) bl. a., att de erfarenheter, som vunnits under den tid jordförvärvslagen
tillämpats, gav vid handen, att en lagstiftning med ifrågavarande
syfte icke kunde avvaras, enär spekulations- och kapitalplaceringstendenser
avseende jordbruksfastigheter trots den gällande jordförvärvslagen
alltjämt gjort sig gällande i en ingalunda ringa utsträckning.
För att främja den yttre rationaliseringen borde emellertid enligt departementschefens
mening tillgripas endast de medel, som taga direkt sikte på
detta ändamål, eller således - bortsett från de frivilliga åtgärder, som i
första hand kommer i fråga — lagbestämmelserna om förköp och expropriation.

1945 års förvärvslag hade i viss utsträckning använts i direkt rationaliseringssyfte.
Förvärvstillstånd gavs alltså icke i sådana fall, då förvärvsfastigheten
kunde lämpligare användas för förstärkning av annan jordbruksfastighet.
Visserligen hade ifrågavarande bestämmelser oförändrade
överförts från 1945 till 1948 års förvärvslag, men det oaktat hade de
givits en i viss mån annan inriktning. Dctla sammanhängde med att lantbruksnämnderna
i anslutning till 1947 års beslut om den framtida jordbrukspolitiken
fått särskilda medel med vilka de kunde främja rationaliseringen,
nämligen i första hand ekonomiskt stöd åt yttre och inre rationalisering
samt därjämte förköps- och expropriationsrätt.

6f Bihang till riksdagens protokoll 1965. 5 sarnl. 2 avd. Nr 27

150

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Till grund för 1955 års proposition (nr 165) låg ett av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
avgivet betänkande (SOU 1954:16), som
även innehöll förslag till ny lagstiftning betr. bolagsförvärven. Sistnämnda
förslag upptogs emellertid icke till behandling av Kungl. Maj :t.

1955 års lag innefattar två i viss grad skilda element. Å ena sidan avser
lagen att vara ett instrument för rationaliseringen. Men samtidigt har lagen
bibehållit sin tidigare funktion såsom ett medel att förhindra ur det
allmännas synpunkt icke önskvärda förvärv av jordbruksfastighet.

Lagens allmänna inriktning framgår av departementschefens (Norup)
uttalande (prop. nr 165, s. 32—33):

Jordförvärvslagen har till ändamål att förebygga olämpliga förvärv
av jordbruks- och skogsfastigheter. Att anordna en kontroll, som
hindrar sådana förvärv utan att alltför mycket beskära den enskildes
handlingsfrihet, erbjuder givetvis sina vanskligheter. Redan gränsdragningen
mellan lämpliga och olämpliga förvärv kan ge anledning
till diskussion. Beträffande vissa slag av förvärv torde emellertid endast
en mening kunna råda om deras skadlighet, t. ex. spekulationsköpen.
Att förhindra dessa utgör också ett huvudsyfte för jordförvärvslagen.
Ett annat huvudsyfte är att motverka kapitalplaceringsköp och
andra förvärv, som minskar den jordbrukande befolkningens fastighetsinnehav.
Dylika förvärv kan dock emellanåt vara till övervägande
nytta ur allmän synpunkt, och lagen öppnar därför också möjlighet att
godkänna dem i sådana fall.

Behovet av jordförvärvskontroll gör sig särskilt gällande i tider med
fallande penningsvärde. Emellertid visar erfarenheten, att jord och
än mera skog även eljest är ett begärligt objekt för kapitalplacering.
Och jämväl risken för spekulationsbetonade förvärv är långt ifrån utesluten
under de mera normala tiderna. Särskilt i trakterna omkring
de större städerna tillkommer också ett växande intresse att förvärva
gårdar för bostads- och fritidsändamål. Anledning finnes sålunda att
befara ogynnsamma verkningar för strävandet att vidmakthålla en
självägande bondebefolkning, om förvärvskontrollen upphäves. Såsom
både utredningen och lantbruksstyrelsen framhållit kan dessa verkningar
icke i erforderlig mån motarbetas med hjälp av vanhävds- och
skogsvårdslagstiftning.

Samtidigt som jag således ansluter mig till utredningens uppfattning
om behovet av fortsatt jordförvärvslagstiftning, vill jag understryka
vikten av en liberal tillämpning av lagstiftningen där detta
låter sig förenas med lagens syften. I fråga om stora och mera kapitalkrävande
egendomar kan det t. ex. stundom vara anledning att
meddela förvärvstillstånd, även om förvärvaren icke ämnar ägna sig
åt egendomens skötsel. Särskilt i förening med ett föreläggande att
upprusta egendomen kan ett tillstånd i dylikt fall vara till nytta för
jordbruket. En liberal tillståndsgivning bör också kunna äga rum med
avseende å fastigheter, som på grund av ringa areal eller eljest icke
lämpar sig för egentligt jord- eller skogsbruk och ej heller erfordras för
komplettering av andra jordbruksfastigheter.

Grunderna för tillståndsprövningen enligt 1955 års lag

I lagens 3—5 §§ angives uttömmande grunderna för tillståndsprövningen.
I 3 § upptages de indispensabla hindren för förvärvstillstånd. I 4 §

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år Utdö

151

redovisas de dispensabla hindren d. v. s. de olika fall, då tillstånd skall
vägras, därest icke vissa i lagen angivna omständigheter föreligger. Den
upphävda lagen om förköpsrätt ersättes av bestämmelser i 5 §, vilka möjliggör
för lansbruksnämnd att använda lagen som ett instrument för
jordbruksrationaliseringen.

Indispensabelt hinder föreligger, om det kan antagas att förvärvsfastigheten
blir vanskött i köparens hand, om köparen huvudsakligen åsyftar
att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång,
som är behövlig som stöd för ortens jordbruk, eller om köparen huvudsakligen
avser att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del
därav, andel däri eller genom att bortföra byggnader eller annat, som
tarvas för egendomens brukande.

Dessa avslagsgrunder har oförändrade överförts från 1948 års lag. Lantbruksstyrelsen
anför i en kommentar år 1949 bl. a.:

De allmänna reglerna för skogens nyttjande finnas angivna i skogsvårdslagen
den 21 maj 1948, som trätt i kraft den 1 januari 1949. Enligt
lagen skall skogsmark med därå växande skog skötas så att tillfredsställande
ekonomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak
jämn avkastning erhålles. Beträffande utvecklingsbar skog stadgas,
att avverkning av sådan skog ej utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd
må ske annorledes än genom gallring, som är ändamålsenlig för
skogens utveckling. Avverkning av icke utvecklingsbar skog må ej å någon
fastighet få företagas.

Även om det kan antagas, att den, som förvärvat en jordbruksfastighet,
icke avser att företaga avverkningar i strid mot bestämmelserna i
skogsvårdslagen skall i jordförvärvsärendet tillses att jordbruket i
orten icke genom förvärvet undandrages erforderligt stöd av skogen.

Om innebörden av stadgandena uttalade chefen för justitiedepartementet
i proposition nr 282 till 1947 års riksdag:

Med hänsyn till den betydelse tillgång på egen skog har ur de synpunkter
som här angivits måste det anses vara av vikt, att avstyckning
av skog ej sker på ett sätt, som minskar möjligheterna att genomföra
en erforderlig komplettering av jordbruk med skog eller
försvårar en dylik komplettering. Det synes mig därför motiverat, att
man, då fråga uppkommer att från en fastighet med god skogstillgäng
avskilja skog som ej kan anses behövlig för att trygga fastighetens
egen bärkraft, i första hand undersöker, om skogen erfordras
för komplettering av närliggande brukningsdelar med ringa eller ingen
skogstillgång och medger avskiljande av skogen för att bilda särskild
skogsfastighet först om något behov av skogen för kompletteringsändamål
ej föreligger. Att hänsyn tages till andra jordbruks behov av
skog är så mycket mer angeläget, som möjligheten att förstärka ofullständiga
jordbruk med skog torde komma att spela en betydande roll
vid den statliga verksamheten för jordbrukets rationalisering. De svårigheter
de sakkunniga befarat kunna inträda, om man tilläte att skogsmark
frigjordes från sambandet med jordbruket, skulle väl icke bliva
så stora, om på sätt förordats i--------lagrådsremissen möjlighet öpp nas

att genom förköpsrätt och expropriation förvärva skog för sagda
ändamål. Men även om så sker, synes det vara mindre välbetänkt att
medgiva ett dylikt avskiljande i de fall, då behov av skog föreligger för
andra närliggande jordbruk. Man bör alltså vid prövningen, huruvida

152

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

skog får skiljas från jordbruksfastighet, taga hänsyn icke blott till
styckningsfastighetens skogsbehov utan även till det behov av skog
som kan föreligga för andra jordbruk i orten.

De dispensabla hindren är följande: /

1. anledning finnes att förvärvaren vill åtkomma egendomen huvudsakligen
för kapitalplacering eller, vad angår egendom med jordbruk, i annat
syfte än att själv ägna sig åt detta;

-• fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan fångesmannen
tillhörig jord utgör i en för sitt ändamål lämpad brukningsenhel,
eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller ändamålsenlighet
skulle äventyras genom att egendom frånskiljes; eller

3. fånget medför att skilda brukningsenlieter, vilka kan anses lämpade
för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheter sammanföres i en
ägo.

Emellertid kan prövningsmyndigheterna — därest hinder av angivet slag
finnes föreligga — bifalla eller avslå förvärvsansökan beroende på om dispensanledning
anses föreligga eller ej.

Tillstånd må nämligen enligt 4 § andra stycket trots hindret meddelas,
om fånget kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för
näringslivet i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde
utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget.

I en kommentar till 1945 års jordförvärvslag har kanslirådet P. Gullstrand
beträffande tolkningen i praxis av uttrycket »själv ägna sig åt jordbruket»
yttrat:

Därest ett förvärv gällt fastighet med jordbruk, d. v. s. fastighet,
varå jordbruk avsetts fortfarande skola bedrivas, och något hinder för
tillstånd till förvärvet ej förelegat, har det i sådana fall, där sökanden
icke redan ägt jordbruksfastighet, varit av särskild betydelse alt
utröna huruvida sökanden velat förvärva fastigheten i syfte att själv
ägna sig åt jordbruket å densamma. Har nämligen sådant förhållande
i ett dylikt fall ansetts föreligga, har därmed också ansökningen om
förvärvstillstånd bifallits, oavsett huruvida innehavet av fastigheten
kunnat väntas medföra den nytta, som i 3 § andra stycket (motsvarar
nuvarande 4 § andra stycket) i lagen omförmäles, eller särskilt
skäl för att bifalla ansökningen förelegat.

Ett antagande, att sökanden velat förvärva eu fastighet med jordbruk
i syfte att ägna sig åt jordbruket å densamma, har — bortsett
från de fall, då fastigheten utgjorts av ett stödjordbruk (arbetarsmåbruk)
— i allmänhet ansetts kunna göras, om sökanden avsett
att bosätta sig å fastigheten och ha jordbruket å densamma till sin
egentliga förvärvskälla eller arbetsuppgift. Därmed har emellertid
icke sagts, att sökanden måste personligen deltaga i jordbruksarbetet
eller i alla avseenden utöva ledningen av jordbrukets skötsel. Därest
sökanden velat förvärva en fastighet med jordbruk, som varit utarrenderat
några år framåt i tiden, eller om sökanden uppgivit sig vilja anställa
en inspektor eller rättare för hjälp med jordbruksarbetet, ha sådana
omständigheter i och för sig icke ansetts innebära, att sökanden
haft annan avsikt än att själv ägna sig åt jordbruket.

I fråga om innebörden av uttrycket »brukningsenheter, vilka kunna anses
lämpade för sitt ändamål» uttalade departementschefen:

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 196ö

153

Vid bedömandet av frågan, huruvida en brukningsenhet kan anses
lämpad för sitt ändamål, kan viss ledning hämtas av bestämmelserna
om fastighetsbildning. I 19 kap. 3 § 2 mom. lagen om delning av jord
ä landet töreskrives såväl hur stödjordbruk som hur annat jordbruk
bör vara beskaffat för att kunna anses lämpat för sitt ändamål. Beträffande
det senare slaget av jordbruk erfordras, att fastigheten varaktigt
kan ge brukaren och hans familj tillfredsställande bärgning.
Fastigheten skall sålunda, allt efter ortens förhållanden och jordbrukets
art, rymma för jordbruket erforderlig inrösningsjord samt därutöver
erbjuda annan behövlig naturtillgång, såsom skogbärande mark
eller fiskevatten. Är fastigheten belägen i ort, där det i allmänhet på
grund av natur- och näringsförhållandena förutsättes att jordbruksfastighet,
som ej är att hänföra till stödjordbruk, har skog till husbehov
eller eljest såsom stöd åt jordbruket, kräves att fastigheten erbjuder
tillgång till skog i den omfattning, som efter ortens allmänna
förhållanden anses erforderlig för jordbruk av den storlek varom är
fråga. Undantag från denna regel må dock göras, där fastigheten
uppenbarligen icke har behov av sådan skogstillgång. Beträffande stödjordbruk
stadgas att fastighet, som kan ge brukaren och hans familj
endast ett mindre bidrag till deras försörjning, må anses lämpad såsom
stödjordbruk, om det med hänsyn till ortens förhållanden kan
antagas, att brukaren kan varaktigt erhålla en tillfredsställande bärgning
huvudsakligen genom kroppsarbete i annans tjänst eller genom
hantverk, hemslöjd, fiske eller annan därmed jämförlig verksamhet.
Har stödjordbruk eller annat jordbruk behov av bete, skall fastigheten
rymma erforderlig för ändamålet lämpad inrösningsjord, om behovet
ej är betryggande tillgodosett på annat sätt.

Eu brukningsenhet, som icke fyller de nu angivna anspråken, höidet
oaktat kunna anses lämpad för sitt ändamål, om möjlighet finnes
att avhjälpa bristen. Fråga kan t. ex. vara om en skogfattig gård i en
trakt, där komplettering med skog kan ske. Å andra sidan måste beaktas,
att anspråken på areal stiger med den tekniska utvecklingen.
Stor hänsyn måste också tagas till brukningsenheternas byggnadsbestånd.

Av rationaliseringsskäl må enligt 5 § tillstånd vägras, om egendomen
finnes böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och
ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter. Från denna huvudregel
iöreskrives vissa undantag.

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt 5 § och har
köpehandlingen varit företedd i ärendet, är kronan enligt 9 § i princip skyldig
att, om säljaren yrkar det, lösa egendomen till det pris köparen utfäst.

Framhållas bör, att den i försköpslagen upptagna bestämmelsen, att rationaliseringen
med statens stöd syftade till att underlätta bildandet av bärkraftiga
jordbruksdelar, i 1955 års lag utvidgats till att avse bildande av till
storlek och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter.

Departementschefen yttrade härom:

Om lagen verkligen skall främja jordbrukets yttre rationalisering
cnhgl den moderna tidens krav, måste den kunna tillgodose även andra
och vidare rationaliseringsbehov än det man ville fylla med förköpslagen.
Ur närings- och befolkningspolitiska synpunkter kan det också

154

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 19(iö

vara angeläget att medverka till bildande av ändamålsenliga stödjordbruk.
Det är självklart, att bestämmelsen icke bör tillgripas för att
ernå blott oväsentliga förbättringar och att hänsynen till allmännyttan
alltid skall vara vägledande. Med tanke på lantbruksnämndernas primära
uppgift att uppmuntra jordbrukarnas egna rationaliseringssträvanden
torde man kunna utgå från att bestämmelsen icke tillämpas i
andra fall än sådana, där en ur de berörda parternas samfällda synpunkt
ändamålsenlig lösning icke står att vinna på annat sätt. I allmänhet
bör naturligtvis icke ifrågakomma att med stöd av förevarande
bestämmelse hindra förvärv av fullständiga jordbruk, åtminstone
om byggnadsbeståndet är tillfredsställande. Emellanåt kan det
dock vara ett bygdeintresse att möjlighet ges till förstärkning av flera
smärre jordbruk på bekostnad av ett större.

1958 års jordlagsutredning anförde i sitt betänkande rörande tillståndsprövningen
i dess helhet (avseende alltså icke blott ärenden, som slutligt
avgjorts av Kungl. Maj :t) bl. a. följande:

I syfte att närmare undersöka tillämpningen av 3 § har utredningen
särskilt studerat handlingarna i förvärvsärenden, där avslag meddelats
med stöd av lagrummet under femårsperioden 1955—1959. Handlingarna
visar, att avslagsbesluten i huvudsak gällt mindre fastigheter.
Vidare framgår att i flertalet av de fall där befarad vanhävd utgjort
avslagsgrund beslutet grundats på vetskap om att sökanden misskött
tidigare innehav. Likaså har i så gott som samtliga fall, där avslag meddelats
under åberopande av spekulationsavsikt, vederbörande förvärvare
tidigare varit inblandad i fastighetsaffärer i syfte att på kort sikt
tillgodogöra sig värden, som samlats av tidigare ägare.

De avslagsfall, där sökandens avsikt varit att utan nytta för visst
jordbruk i orten tillgodogöa sig skogstillgång, är betydligt fler än vanhävdsfallen.
Ofta har avslagsmotivet åberopats samtidigt med något
av förvärvshindren i 4 § första momentet. Av de infordrade handlingarna
har kunnat utläsas, att begreppet »skogstillgång» tolkats på
så sätt, att därmed icke enbart avsetts »ett samlat skogskapital» utan
även sådan skog, som ansetts ha karaktär av stödskog.

Utredningen har vidare studerat ett antal ärenden där bestämmelserna
i 4 § åberopats. Av därvid tillämpade riktlinjer återges följande
av mera principiellt intresse ur förvärvslagssynpunkt.

Vad gäller tillämpningen av 4 § mom. 1 har kapitalplaceringsavsikt
ansetts kunna föreligga oberoende av huruvida vederbörande förvärvat
fastigheten med egna medel eller icke. Det förhållandet att vederbörande
lånat upp erforderligt kaiptal har sålunda icke uteslutit
att bestämmelsen ansetts tillämplig.

Vid tillämpningen av det andra avslagsmomentet i 4 § mom. 1 har
i begreppet »själv ägna sig åt jordbruket» i allmänhet inlagts att vederbörande
avsåge att bosätta sig på förvärvsfastigheten och — vad
gäller jordbruk av bondebrukstyp eller mindre — själv sätta in sin
arbetskraft i företaget. Vid prövningen av frågan om vederbörade
komme att själv ägna sig åt jordbruket har icke endast godtagits lämnade
uppgifter utan även övervägts den praktiska situationen härför
med hänsyn till sökandens kunskaper och fastighetens beskaffenhet
in. in.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

155

Synpunkten att sökanden själv skall deltaga i arbetet har tillämpats
i fråga om förvärvsobjekt som icke är tillräckligt stora för att bära
kostnaderna för en anställd arbetsledare.

Vid bedömning av frågan huruvida fånget kan förväntas medföra
övervägande nytta för jordbruket eller näringslivet i orten har stor
hänsyn tagits till förvärvarens avsikt att tillföra egendomen kapital,
som bedömts erforderligt för att förefintliga brister skall bliva avhjälpta.
Under senare år har i enlighet med uttalanden härom av
1959 års riksdag (prop. nr 148/1959, s. 222) såsom nytta för näringslivet
i orten även betraktats skogsplantering på odlad jord, som bör
överföras till skogsmark.

I överensstämmelse med uttalanden i förarbetena till gällande jordlörvärvslag
har en liberal tillståndsprövning skett beträffande stora
kapitalkrävande objekt och små ur jordbrukssynpunkt ointressanta
enheter. Någon mera enhetlig gräns mot de fall där en restriktiv prövning
ansetts betingad torde icke finnas. Som allmän regel torde gälla
att en liberal syn på förvärvsfrågan anses motiverad, där det icke kan
påvisas någon speciell praktisk nytta ur jordbrukets synpunkt av att
förvärvsrestrik tioner upprätt hålles.

Kungl. Maj :ts tillståndsprövning enligt 1955 års lag

Av de 21 ärenden, som avgjorts av Kungl. Maj:t under första kvartalet
1964 har ett bifallits och 20 avslagits; 7 ärenden jämlikt 3 § eller 4 § och
13 ärenden under åberopande av 5 § i 1955 års lag.

I det ärende, där Kungl. Maj:t meddelade förvärvstiilstånd var omständigheterna
i korthet dessa: Sökanden ägde tidigare en fastighet, omfattande
ca 31 ha åker samt 78 ha produktiv skogsmark. Fastigheten var försedd
med modernt bostadshus och tillfredsställande ekonomibyggnader. — Förvärvsfastigheten
omfattade ca 26 ha åker och ca 50 ha produktiv skogsmark.
Sökanden, som förutom jordbruk bedrev sågverksrörelse, avsåg att sambruka
fastigheterna. Lantbruksnämnden i Stockholms län ansåg, att förvärvet
medförde att i en ägares hand sammanfördes två brukningsenheter,
som var för sig var lämpade för sitt ändamål, och avslog ansökan under
åberopande av 4 § mom, 3. Sökanden besvärade sig. Lantbruksstyrelsen
fann ej skäl bifalla besvären. Sökanden fullföljde sin talan. Efter omfattande
skriftväxling tillstyrkte lantbruksstyrelsen att tillstånd gavs, enär genom
törsäljningar mellan sökanden och lantbruksnämnden förvärvet skulle
medföra fördelar ur arronderingssynpunkt icke blott för sökanden utan
även för annan jordbrukare. Sökandens fastighet skulle — om tillstånd beviljades
— få en areal av ca 74 ha åker och ca 150 ha skog. — Kungl. Maj :t
fann med hänsyn till i målet föreliggande särskilda omständigheter skäl icke
föreligga att på grund av jordförvärvslagens bestämmelser vägra tillstånd;
med ändring av lantbruksstyrelsens beslut meddelades därför förvärvstiilstånd.

Rörande de ärenden, där förvärvsansökan avslagits jämlikt 3 § eller
4 §, hänvisas till Bilago C och rörande ansökningar, avslagna jämlikt 5 §,
hänvisas till Bilaga I).

Av avslagsgrunderna i 3 § har undantagslöst åberopats, att förvärvaren
med fånget huvudsakligen åsyftat att utan nytta för visst jordbruk i orten

156 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk.

Av 4 §:s fall har punkt 2 åberopats i ett fall; i övrigt har endast bestämmelserna
i punkt 1 tillämpats.

Här må slutligen erinras om en inom utskottet år 1957 gjord undersökning
rörande Kungl. Maj:ts tillämpning under år 1956 av 1955 års lag. Det
konstaterades då att Kungl. Maj :t avslagit ansökan om förvärvstillstånd i
5 fall jämlikt 3 §, i 10 fall jämlikt 4 § och i 7 fall jämlikt 5 §. Prövning enligt
4 § ledde i 3 fall till att tillstånd beviljades och prövning enligt 5 § ledde
likaledes i 3 fall till förvärvstillstånd.

i >

Bilaga A

Nationalitet m. m.	Fastighetens storlek	Taxering	Avsedd an-vända.	Tillstyrkt av	Avst37rkt av	Kungl. Maj :t
1. Finsk; bosatt i Sverige sedan 1951; ostmästare	åker och tomt 3 har äng och skog 3,65 har	23 400 jordbruks-fastighet Kpsk: 45 400	bostad	kommunalnämnd lantbruksnämnd landsfiskal länsstyrelse utlänningskom- missionen		Tillstånd
2. Finsk; bosatt i Sverige sedan 1954; lantbrukare	åker 9 har bete 0,75 har skog 13 har	32 700 jordbruks-fastighet Kpsk: 45 000	bostad och lantbruk	kommunalnämnd lantbruksnämnd landsfiskal länsstyrelse utlänningskom- missionen		Tillstånd
3. Dansk; bosatt i Danmark; apotekare	ej uppgivet	Kpsk: 3 500	sommarbostad	kommunalnämnd lantbruksnämnd överlantmätare länsstyrelse		Tillstånd
4. Norsk; kyl-montörförman	åker 7,96 har tomt 0,34 har bete 2,73 har skog 79,20 har	jordbruks- fastighet Kpsk; 29 000	bostad och lantbruk	kommunalnämnd lantbruksnämnd landsfiskal överlantmätare länsstyrelse utlänningskom- missionen		Tillstånd
5. Norsk; sedan flera år häst-uppfödare i Sverige	åker 5 har skog 16 har	23 200 jordbruks-fastighet Kpsk: 30 000	bostad vissa ti-der av året samt hästupp-födning	kommunalnämnd lantbruksnämnd landsfiskal överlantmätare länsstyrelse utlänningskom- missionen		Tillstånd

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 157

Nationalitet m. m.	Fastighetens storlek	Taxering	Avsedd an-vändn.	Tillstyrkt av	Avstyrkt av	Kungl. Maj :t
6. Finsk; bosatt och kyrkoskri-ven i Sverige; jordbrukare	åker 21 har skog 30 har	31 100 jordbruks-fastighet Kpsk: 44 000	bostad och lantbruk	kommunalnämnd lantbruksnämnd landsfogde överlantmätare länsstyrelse utlänningskom- missionen		Tillstånd
7. Finsk; sedan många år bosatt i Sverige; murare	åker 5 har	12 000 jordbruks-fastighet Kpsk: 25 000	bostad; kalkon-och hönsavel	kommunalnämnd lantbruksnämnd landsfiskal överlantmätare länsstyrelse utlänningskom- missionen		Tillstånd
8. Dansk; bosatt i Danmark; överlärare	3,5 har	7 400 jordbruks- fastighet Kpsk: 12 500	fritidsbostad	kommunalnämnd lantbruksnämnd landsfiskal överlantmätare länsstyrelse		Tillstånd (avser endast hus + tomt, se-dan sök. sålt återstoden av fast. för ratio-naliserings-ändamål)
9. Dansk; bosatt i Danmark; civilekonom	4,4 har	6 000 jordbruks- fastighet Kpsk: 12 750	fritidsbostad	lantbruksnämnd försvarsstaben landsfi skal länsstyrelse		Tillstånd
10. Ungersk; bo-satta i Sverige sedan 1957 och 1969; A. civilekonom B. montör	ej uppgivet	4 300 annan fast. Kpsk: 15 000	sommarbostad samt hönsfarm	kommunalnämnd poliskammare länsstyrelse utlänningskom- missionen		Tillstånd

158 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Nationalitet m. m.	Fastighetens storlek	Taxering	Avsedd an-vändn.	Tillstyrkt av	Avstyrkt av	Kungl. Maj :t
11. Finsk; bosatt i Sverige sedan 1957	åker 17 har skog 10 har	43 600 jordbruks-fastighet Kpsk: 65 000	bostad och lantbruk	kommunalnämnd lantbruksnämnd landsfiskal överlantmätare länsstyrelse utlänningskom- missionen		Tillstånd
12. Norsk; bosatt i Norge; äger tills, med sin familj majori-teten av aktier-na i Heger Plastics AB, till vars förfogande fast. kommer att stå	tomt; storlek ej uppgiven	75 000 annan fast. Kpsk: 110 000	hyreslägen-heter; lager-lokalep	drätselkammaren landsfiskal länsstyrelse		Tillstånd
13. Dansk; bosatt i Danmark	1,5 har	6 000 annan fast. Kpsk: 13 500	fritidsbostad	kommunalnämnd lantbruksnämnd landsfiskal		Tillstånd
14. Medborgare i Amerikas för-enta stater; svensk intill 1927. Bor f. n. i Skottland	åker 7 har äng 6 har skog 38 har	30 000 jordbruks-fastighet Kpsk: 40 000	släktgård	drätselkammare lantbruksnämnd landsfiskal länsstyrelse		Tillstånd
15. Ungersk; bo-satta i Sverige sedan 1957— 1958; 1. en lantbru-kare och h. h. 2. en pressare och h. h.	ej uppgivet	18 200 jordbruks-fastighet Kpsk: 35 000	hostad och lantbruk	kommunalnämnd lantbruksnämnd poliskammare betr, 2.	poliskam-mare betr. 1. (dömd under åren 1958— 1961 vid sex tillfällen till dagsböter)	Tillstånd

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 159

Nationalitet in. in.	Fastighetens storlek	Taxering	Avsedd an-vändn.	Tillstyrkt av	Avstyrkt av	Kungl. Maj :t
16. Aksjeselskapet Sangburgsfor-eningen i Hal-den, Norge	ej uppgivet	7 700 jordbruks- fastighet Kpsk: 25 500 (jordbruks v. 1 600; skogsv. 6 100)	skogsbruk	kommunalnämnd lantbruksnämnd överlantmätare länsstyrelse		Tillstånd
17. Finsk; bosatt i Sverige sedan 1950	del av tomt	Kpsk: 42 643 j -ti-''}?<■;	bostad	utlänningskom- missionen ÖX		Tillstånd
18 Finsk; bosatt i Sverige sedan 1963	ej uppgivet	63 000 annan fast. Kpsk: 75 000	bostad; ut-hyrning	drätselkammare poliskammare länsstyrelse		Tillstånd

160 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Bilaga B

Sökande m. m.	Fastighet in. m.	Remissinstanser	Remissinstansernas yttrande
A. HSB; förvärv för bostads-byggande	232,5 har av Steninge gods intill Märsta samhälle i Stockholms län kpsk: 2: 60 per ms av omr. 107 har inrösningsjord eller åker	1. Kommunalnämnden i Märsta kom. 2. Drätselkamm. i Sigtuna 3. Lantbruksnämnden 4. Länsarkitekten 5. Överlantmätaren 6. Länsstyrelsen 7. Lantmäteristyrelsen (efter samråd med lantbrukssty-relsen)	2 ansåg sig icke kunna ta ställning förrän efter fullständig redogörelse för den avsedda bebyggelsen; framhöll att exploateringen ej stod i överensstäm-melse med regionplan 1, 3, 5 och 7 tillstyrkte 4 tillstyrkte endast under förutsättning att den översiktliga planläggningens anvisningar fullföljes 6 ville icke motsätta sig bifall till an-sökningen, men underströk, att där-med ställning icke tagits till den kom-mande bebyggelsen inom området
B. Handelsbolaget Byggnads-firma Berg och Björhäll; förvärv för bebyggelse	7,2980 har av stadsägoområden inom Södertälje stad kpsk: Ilo 000 omr. utnyttjades vid tiden för förvärvet till trädgårdsodling	1. Drätselkammaren 2. Lantbruksnämnden 3. Överlantmätaren 4. Länsarkitekten 5. Länsstyrelsen 6. Lantmäteristyrelsen	1—6 tillstyrkte
C. Rockhammars AB, Söl-linge; förvärv för arbetar-bostad	Jordbruksfastighet om ca 23 har i Fellingsbro sn, Örebro län kpsk: 35 000	1. Kommunalnämnden 2. Lantbruksnämnden 3. Länsstyrelsen	1—3 tillstyrkte 2 framhöll särskilt, att fast. helt om-slöts av annan AB tillhörig mark
D. Graningeverkens Försälj-ningskontor AB; förvärv för skogsbruk	Jordbruksfastighet i Högsjö sn, Västernorrlands län kpsk: 10 000 3 har åker 5 har skog 1 har övrig mark	1. Kommunalnämnden 2. Lantbruksnämnden 3. överlantmätaren 4. Länsstyrelsen 5. Lantliruksstyrelsen	1 avstyrkte, enär marken borde läggas till annan jordbruksfastighet 2 tillstyrkte, enär åkermarken sanno-likt på längre sikt kommer att över-föras till skogsmark 3 tillstyrkte 4 tillstyrkte 5 tillstyrkte under åberopande av fas-tighetens obetydliga areal, åkerjordens beskaffenhet och belägenhet vid sidan av annat bolaget tillhörig mark

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Sökande m. m.	Fastighet m. m.	Ilemissinstanscr	Remissinstansernas yttrande
E. AB Hem på landet, Stock-holm; förvärv för fritids-bebyggelse	Jordbruksfastigheter i Håbo kommun, Uppsala län kpsk: 1 000 000 85 har, därav 33 åker och äng och återstoden skog	1. Kommunalnämnden 2. Lantbruksnämnden 3. Länsarkitekten 4. överlantmätaren 5. Länsstyrelsen 6. Lantmäteristyrclsen	1—6 tillstyrkte; 2 och 6 framhöll, att hinder icke förelåg ur jordbrukspoli-tisk synpunkt
F. AB Brusafors-Hällefors, Silverdalen; förvärv för skogsbruk (sulfitfabrik)	Jordbruksfastigheter i Alseda kommun, Jönköpings län kpsk: 257 000 14 har åker 91 har skog	1. Kommunalnämnden 2. Lantbruksnämnden 3. Skogsvårdsstyrelsen 4. Länsarbetsnämnden 5. Länsstyrelsen 6. Lantbruksstyrelsen	1—3 och 5 motsatte sig bifall till ans. enär bol. icke var villigt avstå kom-pensationsinark i tillräcklig omfatt-ning. (Hos Kungl. Maj:t ingav bol. en förbindelse att lämna kompensations-mark) 4 fann ej anledning motsätta sig bifall 6 tillstyrkte
G. Korsnäs AB, Gävle; för-värv för skogsbruk	Jordbruksfastigheter i Malungs sn, Kopparbergs län kpsk: 35 000 24 har skog 5 har övrig mark	1. Kommunalnämnden 2. Lantbruksnämnden 3. överlantmätarcn 4. Länsstyrelsen 5. Lantbruksstyrelsen	1—5 tillstyrkte; 5 åberopade fastig-hetens obetydliga areal och arronde-ringsförbättringar, som förvärvet medförde
H. Uddeholms AB, Udde-holm; förvärv för skogs-bruk	Jordbruksfastighet i Färnebo sn, Värmlands län kpsk: 20 000 14 har skog	1. Kommunalnämnden 2. Lantbruksnämnden 3. Överlantmätaren 4. Länsstyrelsen 5. Lantbruksstyrelsen	1—5 tillstyrkte, 2, 4 och 5 dock endast under förutsättning av kompensation
J. Björkå AB; SCA; Nynäs AB; Svanö AB; Pensions-stiftelsen för befattnings-havare hos Kramfors AB	Byte mellan sökandena av egen-domar om sammanlagt 50 000 har inom Ångermanälvens flod-område i Västemorrlands, Jämt-lands och Västerbottens län	Västemorrlands län: 1. Lantbruksnämnden 2. Överlantmätare 3. Länsstyrelsen Jämtlands län: 4. Lantbruksnämnden 5. Överlantmätare 6. Länsstyrelsen	Samtliga tillstyrkte

162 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Sökande m. in.	Fastighet m. in.	Remissinstanser	Remissinstansernas yttrande
		Västerbottens län: 7. Lantbruksnämnden 8. överlantmätare 9. Länsstyrelsen 10. Lantbruksstyrelsen
K Svanö AB, Väja; förvärv för skogsbruk	1,5 har av jordbruksfastighet i Helgrems sn, Västernorrlands län kpsk: 2 000	1. Komunalnämnden 2. Lantbruksnämnden 3. Överlantmätaren 4. Länsstyrelsen 5. Lantbruksstyrelsen	1—5 tillstyrkte
L. Byggnadsfirman Anders Diös AB, Uppsala; för-värv för småhusbebyg-gelse	95 har av stadsägoområden i Uppsala kpsk: 1 900 000 35 har åker 60 har skog	1. Drätselkammaren 2. Lantbruksnämnden 3. Överlantmätarcn 4. Länsstyrelsen 5. Lantmäteristyrelsen (efter samråd med lantbruks-styrelsen)	1—5 tillstyrkte; 2 anförde bl. a. att området ingår i del av staden, som enl. generalplan avses att utnyttjas för annat ändamål än jordbruk, och att hinder mot tillstånd ej föreligger ur jordbrukspolitisk synpunkt
M. Waso-Verken AB, Bohus; förvärv för fabrikstomt	Jordbruksfastighet i Nödingc sn, Älvsborgs län kpsk: 750 000 6,7 har åker och äng 17 har avrösningsjord	1. Kommunalnämnden 2. Lantbruksnämnden 3. Överlantmätaren 4. Länsstyrelsen 5. Lantbruksstyrelsen	1—5 tillstyrkte; 2 anförde bl. a. att fast. icke är lämpad för jordbruks-ändamål; 4 framhöll, att förvärvet var av stor betydelse för sökandebolagets framtida utveckling; 5 upplyste, att fast. ligger inom område, som är av-sett för industribebyggelse
N. Televerkets i Stockholm driftvärnsrusthåll; för-värv för driftvärnsgård	Jordbruksfastighet i Fors su, Jämtlands län kpsk: 22 000 6,8 har, därav 2,8 åker och 1 skog	1. Kommunalnämnden 2. Lantbruksnämnden 3. Överlantmätaren 4. Länsstyrelsen 5. Lantbruksstyrelsen	1—5 tillstyrkte; enl. 2 saknar fast. intresse ur jordbrukssynpunkt
O. HSB; förvärv för fritids-bebyggelse	Jordbruksfastighet i Björkö-Arholma sn, Stockholms län kpsk: 80 000 23 har, därav 4 har åker och äng	1. Kommunalnämnden 2. Lantbruksnämnden 3. överlantmätaren 4. Länsarkitekten 5. Länsstyrelsen 6. Lantmäteristyrelsen	1 avstyrkte i avbidan på närmare pla-nering; 2 avstyrkte; framhöll att om-rådet icke har förutsättningar att be-stå som självständig jordbruksenhet, utan har karaktär av tillskottsmark till ngt av öns jordbruk; bifall till ans.

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 163

Sökande m. m.	Fastighet m. m.	Remissinstanser	Remissinstansernas yttrande
			ansågs binda användningen av för-värvsområdet och föregripa en plane-rad översiktlig planering av denna del av ön; 3 tillstyrkte, enär behov av omr. icke finnes för jordbruket och bifall icke ansågs leda till olämplig använd-ning; 4 och 5 avstyrkte i avbidan på översiktlig planering; 6 tillstyrkte enär sök. förbundit sig att överlåta omr. till sök. under P.
P. Stiftelsen Stockholms Skärgård; förvärv för att bevara områdets egenart, naturvärden och land-skapsbild	Samma som under U.	Länsstyrelsen	Tillstyrkte

164 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Bilaga C

Sökande	Fastighet	Avsikten med förvärvet	Lantbruksnämnden	Lantbruksstyrelsen
1. Disponent f. 1912	5 har bete 60 har skog 38 har övrig mark Kpsk: 170 000 Kronobergs län	Skogsbruk; även för rekration; ämnade verkställa en genom-gripande och påkostad upprust-ning av skogsbruket	Avslag jäml. 3 § och 4 § 1. (Antalet icke bärkraftiga bruk-ningsenheter å orten var stort och behov av komplettering förelåg)	Ej ändring
2. Entreprenör f. 1913	0,9 har åker och tomt 66 har skog, därav 46 har produktiv skogs-mark Kpsk: 60 000 Värmlands län	Bosättning efter upprustning av bostadshus och kultivering av skogsmark	Avslag jäml. 3 § och 4 § 1. (Behov av fast. även för den yttre rationaliseringen)	Jäml. 4 § 1 och 5 § ej ändring
3. Instruktör vid ut-bildningssektio-nen hos skogs-vårdsstyrelsen (del-tidstjänst) f. 1923	7 har åker 2 har äng 20 har skog 1 har övrig mark Kpsk: 26 600 Västernorrlands län	Sök. uppger sig ämna bruka fastigheten själv (deltids-jordbruk)	Avslag jäml. 3 § och 4 § 1. (Behov av fast. även för ratio-naliseringen)	Jäml. 5 § ej ändring
4. Förste sekreterare vid UD f. 1930	12,5 har åker 20 har produktiv skogsmark Kpsk: 88 000 Stockholms län	Sommarbostad; permanent bo-stad vid besök i Sverige under tjänstgöring utomlands. Avsåg sköta skogsbruket själv och ar-rendera ut åkerbruket	Avslag jäml. 4 § 1. (även ratio-naliseringsskäl åberopas)	Ej ändring
5. Direktör (bil-handlare) f. 1921	20,5 har åker 140 har avrösnings-jord (skog) Kpsk: 350 000 Gävleborgs län	Sök. uppger sig ämna driva jordbruket själv. Byggnaden av kulturhistoriskt värde enl. Nor-diska Museet skulle restaureras och inreg. som kulturminnes-märke	Avslag jäml. 4 § 1. (kapitalpla-cering). I yttr. till lantbrukssty-relsen förklarade sig nämnden ej vilja motsätta sig tillstånd under vissa villkor	Ej ändring (Sök:s intresse av förvärv ur kulturhistorisk synpunkt hade do-kumenterats; det gällde emellertid betydande arealer i bondejordbruks-bygd välbelägen åker- och skogs-mark)

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965 165

Sökande

Fastighet

Avsikten med förvärvet

Lantbruksnämnden

Lantbruksstyrelsen

6. Lantbrukare
och åkeriägare
f. 1910

11 har åker

33 har skog

10 har övrig mark

Kpsk: 63 000

Stockholms län

Eget jordbruk; 40 har arrende-rad mark, tillhörig F 8, skulle
sambrukas. Förvärvsfast. hade
nödiga byggnader; den arr.
marken var obebyggd

Avslag jäml. 4 § 1. (antages ej
skola själv ägna sig åt jordbru-ket i lagens betydelse, avståndet
mellan fast. och arr. mark ca
50 km)

Ej ändring (orea-listiskt att räkna
med. att sök. skulle
avveckla åkerirö-relse och ägna sig
åt jordbruket)

7. Folkskollärare
f. 1933

3,5 har åker

75 har skog

Kpsk: 95 000

Värmlands län

Sök. förband sig att flytta till
egendomen och själv bruka den

Avslag jäml. 4 § 2. och 5 §

Jäml. 5 § ej ändring
(Kungl Maj :t åbe-ropade 4 § 1)

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Bilaga D

Sökande	Fastighet	Avsikten med förvärvet	Lantbruksnämnden	Lantbruksstyrelsen
1. Arrendator och gruvarbetare f. 1920	3 har åker 4 har skog Kpsk: 9 000 Norrbottens län	Sök. ville skapa sig »en ut-gångspunkt för framtida akti-vare verksamhet inom jord-bruksnäringen». Var delägare (tills, med 8 syskon) till annan jordbruksfastighet i orten; 8 har åker och 50 har produktiv skogsmark. Denna fast. ämnade sök. förvärva helt	Avslag jäml. 5 § (fast. borde läggas till annan fast. om 9,5 har åker och 22 har skog)	Ej ändring
2. F.d. polisman	1,5 har åker och tomt Kpsk: 6 000 Malmöhus län	Sök. ämnade plantera bärbuskar och fruktträd	Avslag jäml. 5 § (fast. borde läggas till annan brukningsen-het om 20 har, därav 13,5 har åker)	Ej ändring
3. Tre lantbrukare f. 1916 1920 1932	2 har åker 11 har skog Kpsk: 18 500 Värmlands län	För sambruk med faderns fas-tighet om 6,5 har åker och 45 har skog i samma ort	Avslag jäml. 5 § (fast. gränsar icke till varandra; förvärvet därför mindre lämpligt ur arron-deringssynpunkt; förvärvsfast. borde nyttjas som rationalise-ringsreserv)	Ej ändring
4. Fröhandlare f. 1913	4 bär åker 34 har skog Kpsk: 35 000 Västernorrlands län	Sök. ägde angränsande torp om 2,5 har och ville sambruka fas-tigheterna	Avslag jäml. 5 § (fast. borde läggas till annan fast. om 3 har åker, 3,5 har äng och 70 har skog; torpet utan betydelse ur jordbruks- och skogsbruks-synpunkt)	Ej ändring
5. Svetsare f. 1923	9 har åker 176 har skog 13,5 har övrig mark Kpsk: ej bestämd tax.v.: 27 000 Jämtlands län	Sök. ämnade bosätta sig på fast. och själv driva skogsbruk och fåravel	Avslag jäml. 5 § (fast. utgör en ö; permanent bosättning olämp-lig, enär bro saknas och bygg-nadsbeståndet är dåligt)	Ej ändring

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Sökande	Fastighet	Avsikten med förvärvet	Lantbruksnämnden	Lantbruksstyrelsen
6. Lantbrukare f. 1929	9,5 har åker Kpsk: 57 500 Malmöhus län	Sök. ämnade sambruka fast. med annan honom tillhörig an-gränsande fast. om 40 har åker och 10 har bete	Avslag jäml. 5 § (förvärvsfast. borde uppdelas på två andra fast. om 10,5 har resp. 7,5 har)	Ej ändring (Sök:s förvärv i och för sig lämplig förstärkning; dock välmotiverat att de andra två fast. till-föres ytterligare mark)
7. Banarbctare f. 1908	7,5 har åker och tomt 120 har skog 31,9 har övrig mark Kpsk: ej bestämd tax.v.: 41 000 Jämtlands län	Sök. avsåg att bruka fast. själv. Sök. ansåg jordbruket å fast. vara bärkraftigt	Avslag jäml. 5 § (fast. splittrad i sju skiften; i området ägde bolag enstaka skiften; det var önskvärt att bolagen fick sitt innehav i området samlat; dess-utom erfordrades omarrondering och förstärkning betr. jord-bruken i orten)	Ej ändring (fast. bör ej bestå som brukningsen-het på grund av stort investerings-behov utan tillföras nämnden som ra-tionaliserings-reserv)
8. Lantbrukare f. 1937 (driver även åkeri med en lastbil)	4 har åker 26 har skog Kpsk: ej bestämd Norrbottens län	Sök. vill utöka en honom till-hörig fast. om 6 har åker och 20 har skog	Avslag jäml. 5 § (behovet av förbättringar i fråga om arron-dering och storlek mycket stort i orten)	Ej ändring (de förvärvade in-ägoskiftena ligger olämpligt ur arron-deringssynpunkt)
9. Gjutare f. 1913	3 bär åker oeli tomt 4 har äng 22 har skog 3 har övrig mark Kpsk: ej bestämd Kronobergs län	Sök. vill sambruka skogen med honom tillhörig fast. om 1,5 har åker och 30 har skog	Avslag jäml. 5 § (fast. bör läg-gas till annan fast. om 5 har åker och 54 har skog)	Ej ändring
10. Fil. mag. f. 1938	1,2 har åker 10 har skog 0,3 har övrig mark Kpsk: 16 000 Blekinge län	Växtbiologisk grundforskning för fil lic.-avhandling, särskilt betr. ängsvegetation och igen-växningsstadier (styrkt genom intyg av akademisk lärare)	Avslag jäml. 5 § (fast. bör läg-gas till annan fast. om 9 har åker och 116 har skog)	Ej ändring

168 Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Sökande	Fastighet	Avsikten med förvärvet	Lantbruksnämnden	Lantbruksstyrelsen
11. El. installatör f. 1911	3,7 har åker 37 har skog Kpsk: 97 000 Värmlands län	Sök. ämnade driva jordbruk och fåravel	Avslag jäml. 5 § (fast. bör an-vändas för förstärkning av andra hemman)	Ej ändring
12. Handelsträdgårds-mästare f. 1913	1,3 har åker och tomt Kpsk: 4 000 Kristianstads län	Tillskottsmark till sök. tillhörig fast. om 6 har åker	Avslag jäml. 5 § (fast. bör läg-gas till annan fast. om 6,9 har, därav 3 har åker)	Ej ändring
13. Fru; maken sli-periarbetare f. 1919	5,5 har åker 31 har skog 4 har övrig mark Kpsk: 27 000 Västerbottens län	Sök. ämnade sambruka fast med henne tillhörig fast. om 9,5 har åker och 49 har skog; en son uppges skola bli jord-brukare	Avslag jäml. 5 § (fastigheterna ej lämpade för sambruk; för-värvsfast. bör förstärka andra jordbruk i orten)	Ej ändring

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

170

Konstitutionsutskottets memorial nr 27 år 1965

Innehållsförteckning

A ............................................................ 3

B ............................................................ 3

1. Ifrågasatt tryckfrihetsåtal .................................. 3

2. Ifrågasatt underhandsdirektiv till statens hyresråd .......... 5

3. Frigivandet av handlingarna i Wennerströmaffären .......... 7

C ............................................................ 9

4. Återkrav av medel som utlagts för svenskar i utlandet........ 9

5. Allmänna arvsfonden ...................................... 10

6. Grundlagsenligheten av visst stadgande...................... 12

7. Registrering av partibeteckningar .......................... 13

8. Bestämmelserna om krigsmaterielexport .................... 15

9. Vissa frågor rörande kommunblocksindelningen ............ 16

10. Beredningen av ärende om gåva till Marocko ................ 17

11. Beslut om abolition ...................................... 19

D ............................................................ 22

12. Statssekreterarnas bisysslor ................................ 22

13. Nådepraxis .............................................. 23

14. Tillämpningen av jordförvärvslagarna ...................... 24

Bilaga 1

Tider för statsrådsprotokollens ankomst till konstitutionsutskottet
år 1965 ...................................................... 27

Bilaga 2

till punkten C 4 .............................................. 29

Bilaga 3

till punkten C 5 .............................................. 37

Bilaga 4

till punkten C 7 .............................................. 63

Bilaga 5

till punkten C 9 .............................................. 71

Bilaga 6

till punkten C 11 ............................................ 84

Bilaga 7

till punkten D 13 ............................................ 107

Bilaga 8

till punkten D 14 ............................................ 140

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 65002 5