Konstitutionsutskottets memorial nr 25 (Memorial 1924:Ku25 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1924 kl. 12 m.

Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari
1923 till och med den 9 januari 1924 i statsrådet förda protokoll, nämligen
över

justitiedepartementsärenden från och med den 10 januari 1923 till och med
den 2 januari 1924;

justitieärenden från och med den 10 januari 1923 till och med den 21
december 1923;

utrikesdepartementsärenden från och med den 10 januari 1923 till och med
den 9 januari 1924;

försvarsärenden från och med den 13 januari 1923 till och med den 9
januari 1924;

socialärenden från och med den 13 januari 1923 till och med den 2 januari
1924;

kommunikationsärenden från och med den 13 januari 1923 till och med
den 2 januari 1924;

finansärenden från och med den 10 januari 1923 till och med den 2 januari
1924;

ecklesiastikärenden från och med den 10 januari 1923 till och med den 2
januari 1924;

jordbruksärenden från och med den 10 januari 1923 till och med den 2
januari 1924; samt

handelsärenden från och med den 10 januari 1923 till och med den 2 januari
1924.

Dessutom hava, på därom särskilt gjorda framställningar, till utskottet
överlämnats

dels det över utrikesdepartementsärenden i statsrådet den 28 september

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 5 sand. 21 käft. (AV 25.) 1

2 Konstitutionsutskottets memorial nr 23.

1923 förda särskilda protokoll i vad det angår svenska handelsdelegationen
i Moskva,

dels det över socialärenden i statsrådet den 7 februari 1924 förda protokoll
i vad det angår beredande av ersättning åt kanslirådet H. L. W. Nyman för
visst till statsverket utbetalat belopp,

dels det över ecklesiastikärenden i statsrådet den 19 januari 1924 förda
protokoll i vad det angår förhöjt arvode för bestridande av kamrerargöromålen
vid nationalmuseum,

dels ock det över ecklesiastikärenden i statsrådet den 28 mars 1924 förda
protokoll i vad det angår bestridande av kostnader för tryckning av ett av
domkapitlet i Lund avgivet utlåtande.

Härjämte har från utskottet framställning gjorts om överlämnande av det
eller de särskilda protokoll, som må hava förts angående förhandlingar med
Sovjet-Ryssland om handelsavtal. I anledning härav har statsrådet B. C.
Hasselrot till utskottet överlämnat en skrivelse från kabinettssekreteraren
i utrikesdepartementet av den 30 januari 1924, vari meddelas, att något
dylikt protokoll icke linnes.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och handlingar, som i
överensstämmelse med grundlagens föreskrift blivit av utskottet företagen
och nu fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att böra jämlikt
§ 107 regeringsformen hos riksdagen anmälas.

l:o.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 9 aug. 1923.)

För Uppsala stads folkskoleväsen gälla ännu i tillämpliga delar de stadgar
för den i staden inrättade folkskolan, som den 4 sept. 1829 stadfästes
av Kung]. Maj:t och sedermera kompletterats genom nådiga skrivelserna av
den 16 maj 1835 och den 10 juli 1843. Enligt dessa stadgar skulle skolan
bära namnet »Hans Kungl. Höghet Hertigens av Uppland Prins Frans Gustat
Oscars folkskola i Uppsala stad» och ledas av en direktion bestående av landshövdingen,
ärkebiskopen, domprosten (församlingens kyrkoherde) och borgmästaren,
ävensom valda ombud för akademien, magistraten och borgerskapets
äldste samt ledamöter valda å sockenstämma (numera kyrkostämma).
Efter tillkomsten av 1842 års folkskolestadga bestämdes, att direktionen
skulle utgöra den i stadgan föreskrivna skolstyrelse, och efter 1862 har den
faktiskt utövat sådana funktioner i avseende å stadens folkskoleväsen, som
enligt förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862 tillkomma skolråd.

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

■ i

Visserligen finnes jämlikt nämnda förordning ett kyrko- och skolråd, men
detta tager i allmänhet ingen befattning med skolfrågor. Anslag till skolväsendet
beslutas å kyrkostämma, där jämväl fråga om ansvarsfrihet för
direktionen förekommer. Lagen den 25 juni 1909 om folkskoleväsendet i vissa
städer, vilken anvisar möjlighet för folkskoleärendenas överflyttning till
stadsfullmäktige, har, såsom av det nu anförda framgår, ej kommit till
tillämpning i Uppsala.

Inom Uppsala stadsfullmäktige väcktes emellertid den 15 april 1919 en
motion med hemställan, att stadsfullmäktige ville hos Kungl. Maj:t anhålla,
att lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i vissa städer måtte
tillämpas även i Uppsala. I motiveringen till denna hemställan erinrade
motionärerna i korthet om folkskoleväsendets i Uppsala historia och anförde
därefter bl. a.:

»Skolan är ej längre en fattigskola utan har blivit en allmän folkskola
för Uppsala stad. Lärarpersonalen har vuxit från tre till över åttio och
lärjungarnas antal har mer än tiodubblats. Jämsides härmed har undervisningsplanen
så småningom skilt sig från stadgarnas föråldrade bestämmelser
och följt med den allmänna utvecklingen. Skolans budget, som till en början
tryggades genom smärre gåvor och genom ränteavkastningen på några
tusen riksdaler banko, erhöll år 1859 för första gången ett tillskott genom
allmän uttaxering av 8 öre per bevillningskrona, vilket inbragte 1,067 riksdaler
riksmynt. Men i våra dagar kräver samma budget från Uppsala stad
ett anslagsbelopp, som raskt närmar sig en halv miljon.

Om sålunda både ett och annat i fråga om Uppsala stads folkskoleväsende
har förändrats, så tillsättes dock ännu skolans styrelse efter ovan
angivna grunder, som utan tvivel voro fullt tillfredsställande för 90 år sedan,
men nu måste anses i hög grad föråldrade. Även med tacksamt erkännande
av det varma intresse, som direktionen under årens lopp visat för utvecklingen
av stadens. folkskoleväsende, måste man nu anse tiden vara inne att vidtaga
åtgärder i syfte att åstadkomma ändrade grunder för skolstyrelsens
sammansättning. Det kan ej längre vara lämpligt, att en tredjedel av direktionens
ledamöter äro självskrivna, att andra fyra väljas av magistraten
och borgerskapets äldste samt två av akademistaten men endast de återstående
tvenne utses genom allmänna val å kyrkostämma. Då skolstyrelsen
sammansättes på detta sätt, kan föräldraintresset ej bliva tillbörligt representerat,
och lärarkåren erhåller ingen enda representant med rösträtt.

En annan synpunkt, som utan tvivel kräver beaktande, är den ekonomiska.
. Då numera en av de största poster, som staden har att täcka genom
uttaxering, återfinnes i folkskolans stat, framträder önskvärdheten av att
skolans budget kommer under stadsfullmäktiges behandling, så att mera enhet
må vinnas i ledningen av stadens finanser.»

Med anledning av motionen föranstaltade drätselkammaren om utredning
»angående de lagliga betingelserna för den i motionen föreslagna ändrade
förvaltningen av stadens folkskoleväsen med särskilt avseende fäst å till
folkskolan överlämnade donationer». Utredningen, som verkställdes av f. d.
rådmannen K. W. Herdin, avlämnades den 17 februari 1921. Sedermera avgav
direktionen för Prins Gustafs folkskola den 2 december 1921 yttrande
i ämnet. Yttrandet, vari framhölls att utredningen i fråga icke visat sig
omfatta frågan om det ekonomiskt rättsliga förhållandet mellan Prins Gus -

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

tafs folkskola såsom stiftelse och Uppsala domkyrkoförsamling såsom skoldistrikt,
utmynnade dels i det uttalande att direktionen för sin del intet hade
att erinra mot ett bifall till den väckta motionen, dock att härvid förutsattes
att Prins Gustafs folkskolas direktion med oförändrad sammansättning
förbleve i förvaltningen av den egendom som tillhörde Prins Gustafs folkskola
såsom stiftelse, dels i en hemställan att stadsfullmäktige måtte utse
tre personer att jämte tre personer, vilka direktionen ville utse, verkställa
utredning av frågan om vilken egendom borde anses tillhöra Prins Gustafs
folkskola såsom stiftelse.

Drätselkammaren avgav härefter yttrande i ämnet. Ur detta yttrande må
anföras följande:

»Drätselkammaren, som för sin del icke tvekar att förorda överflyttning av
vårdnaden om stadens folkskoleväsende till den borgerliga kommunen, anser
i likhet med folkskoledirektionen, att frågan härom icke kan slutgiltigt avgöras
utan att därvid jämväl träffas avgörande angående vilken egendom
bör anses tillhöra Prins Gustafs folkskola såsom stiftelse. Direktionens förslag
om en utredning av sistberörda fråga biträdes fördenskull av drätselkammaren.
Meningsskiljaktighet har inom drätselkammaren yppats allenast
därom, huruvida huvudfrågan bör vila i avvaktan å denna utrednings verkställande
eller av stadsfullmäktige omedelbart företagas till behandling.
Majoriteten har ansett det senare alternativet vara att föredraga, såsom ägnat
att påskynda ifrågavarande utredning och därmed jämväl att främja ett
avgörande av frågan i så god tid, att 1909 års lag må kunna tillämpas i Uppsala
fr. o. m. år 1923.»

På drätselkammarens hemställan beslöto stadsfullmäktige att i enlighet
med folkskoledirektionens förslag utse delegerade för utredning av frågan
om vilken egendom borde anses tillkomma Prins Gustafs folkskola såsom stiftelse.
Tillika beslöto stadsfullmäktige med bifall till motionen att utan
avvaktan å berörda utredning hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning
om förordnande att »folk- och fortsättningsskoleväsendet samt frågor
om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn skola
utgöra en för hela Uppsala stad gemensam angelägenhet, vilken staden såsom
kommun har att vårda». Härvid tillkännagavs, att stadsfullmäktige hade
för avsikt att efter verkställandet av nyss omförmäld utredning till Kungl.
Maj:t inkomma med den ytterligare framställning i ärendet, vartill densamma
kunde föranleda. Mot beslutet anmäldes reservation av en ledamot,
professor C. A. Reuterskiöld.

Förstnämnda framställning, som avläts den 8 mars 1922, blev av magistraten
tillstyrkt. Däremot uttalade Konungens befallningshavande i sitt den 28
april samma år avgivna yttrande betänkligheter mot huvudfrågans avgörande,
innan den vid beslutet förutsatta utredningen blivit slutförd. Konungens
befallningshavande betonade sålunda »önskvärdheten därav, att icke någon
prejudicerande åtgärd företages, innan tillfälle finnes att hämta ledning
av den beslutna utredningen, om vars resultat befallningshavanden icke anser
sig böra uttala ens någon som helst förmodan». Jämväl i yttranden av
vederbörande kyrkostämma, folkskolinspektör och domkapitel samt skolöverstyrelsen
uttalades, att före ärendets slutliga avgörande den i stadsfullmäk -

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

tiges beslut avsedda juridiska utredningen borde kava avslutats. Ingen av
sistnämnda myndigheter hade emellertid i princip någon erinran att framställa
mot vad stadsfullmäktige hemställt. Sålunda förklarade sig kyrkostämman
icke hava något att erinra emot att behandlingen av skolans budget
överflyttades till stadsfullmäktige. Även folkskolinspektören fann det
ändamålsenligt och av förhållandena påkallat, att stadsfullmäktige övertoge
den befattning i ekonomiskt hänseende med skol- och barnavårdsärendena,
som hittills utövats av kyrkostämman, samt att lagen den 25 juni 1909 angående
folkskoleväsendet i vissa städer följaktligen komrae att tillämpas jämväl
beträffande Uppsala. Domkapitlet förklarade sig tillstyrka att, sedan utredning
angående vilken egendom som må anses tillhöra Prins Gustafs folkskola
såsom stiftelse verkställts, det täcktes Kungl. Maj:t meddela nådigt
förordnande på sätt stadsfullmäktige hemställt.

Innan detta ärende anmälts i statsrådet, hade emellertid frågan kommit
i ett nytt läge. De kommitterade, som erhållit i uppdrag att utreda frågan
om vilken egendom borde anses tillkomma Prins Gustafs folkskola såsom
stiftelse, avgåvo nämligen den 14 oktober 1922 sitt betänkande. Efter förutskickande
av den anmärkning, att kommittén, med hänsyn till det sätt
varpå den blivit utsedd och sammansatt, fattat sin uppgift såsom avseende
mindre att åstadkomma en strängt juridisk utredning än att med
hänsynstagande till såväl stadens som stiftelsens berättigade intressen söka
vinna eu ändamålsenlig lösning av frågan, företogo kommitterade i sitt betänkande
en granskning av skolans olika tillgångar. På grundval av denna
granskning stannade de vid det resultat, att vid skilsmässan mellan stiftelsen
och folkskolan viss av kommittén närmare angiven egendom, uppskattad
till ett värde av 390,739 kr. 94 öre, borde såsom stiftelsens tillhörighet förbliva
under direktionens förvaltning. Till den nya förvaltningen skulle
däremot övergå fastigheter brandförsäkrade för 1,387,000 kr., inventarier
brandförsäkrade för 62,500 kr. samt fonder till ett värde av 270,579 kr. 82
öre. Skolans fonderade skuld, som uppgick till 250,935 kr. 40 öre, borde
jämväl övertagas av den nya förvaltningen.

I häröver avgivet yttrande förklarade sig direktionen icke hava något
att erinra mot den av kommitterade förebragta utredningen. Från detta
direktionens beslut anmälde emellertid ordföranden, landshövding Hj. L.
Hammarskjöld, avvikande mening med följande ord:

»Utlåtandet kan icke anses vederlägga min uppfattning om omöjligheten
att på ett övertygande och invändningsfritt sätt lösa frågan om den egendom,
som bör anses tillhöra Prins Gustafs folkskola såsom stiftelse. Kommitterade
anföra själva, att de fattat sin uppgift såsom avseende mindre
att åstadkomma en strängt juridisk utredning än att med hänsynstagande
till såväl stadens som stiftelsens berättigade intressen söka vinna en ändamålsenlig
lösning av frågan. På olika ställen i utlåtandet finner man även
lämplighetsskäl åberopade såsom avgörande, varvid ''skilsmässan’ behandlats
såsom en en given sak. Egendomligt nog synes stiftelsen enligt utlåtandet
frånkännas all den egendom, som före är 1842 tillhörde densamma. Von Kussellska
fonden, vilken, såsom kommitterade riktigt anmärka, utgör en särskild

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

stiftelse, har dock med sitt kapital av 308,000 kr. upptagits såsom ''stiftelsens
tillhörighet’.

Direktionens, icke av mig biträdda, uttalande den 2 december 1921, att
direktionen för sin del intet hade att erinra mot ett bifall till den ifrågavarande
motionen, förutsatte, att direktionen med oförändrad sammansättning
skulle förbliva i förvaltningen av den egendom, som tillhörde Prins Gustafs
folkskola såsom stiftelse. Det lärer icke kunna påstås, att denna förutsättning
skulle med någon grad av säkerhet uppfyllas genom ett tillämpande
av kommitterades förslag. I alla händelser är jag såsom ledamot av direktionen
förhindrad att förorda någon åtgärd, varigenom stiftelsen skulle
kunna frånhändas större eller mindre del av sin egendom. Jag har därför
yrkat att direktionen bör såsom begärt yttrande anföra, att direktionen icke
finner den förebragta utredningen tillfyllestgörande».

Stadsfullmäktige beslöto den 17 november 1922 att under åberopande av
den tidigare gjorda framställningen till Kungl. Maj;t överlämna den av
kommitterade verkställda utredningen med hemställan, att Kungl. Maj:t vid
bifall till förstnämnda framställning täcktes godkänna kommitterades förslag
till uppdelning av förvaltningen av de tillgångar, som för närvarande
stode under förvaltning av direktionen för Prins Gustafs folkskola. Reservation
anmäldes jämväl mot detta beslut av professor C. A. Reuterskiöld,
som under överläggningen påyrkat en ansökning hos Kungl. Maj:t av följande
lydelse:

>Då bifogade utredning, som efter fullmäktiges beslut verkställts, både.
genom vad den innehåller och vad den saknar, visat, att en rättsligen tillfredsställande
delning av den egendom, som nu förvaltas av direktionen för
Prins Gustafs folkskola, mellan denna såsom stiftelse och skoldistriktet icke
för närvarande är möjlig, vilja fullmäktige, med överlämnande av de nu
tillkomna handlingarna i ärendet, endast på det sätt fullfölja sin gjorda ansökan,
att fullmäktige hemställa om folkskoleärendenas överflyttande jämlikt
1909 års lag § 1 till Uppsala stad från Uppsala domkyrkoförsamling
men med bibehållande, på sätt § 4 i sagda lag möjliggör, av direktionen
för Prins Gustafs folkskola såsom folkskolestyrelse och med skyldighet för
denna att såsom hittills handhava vården av såväl stiftelsens som det hittillsvarande
skoldistriktets egendom ävensom att i övrigt handhava de medel,
fullmäktige efter överflyttningen ställa till dess förfogande».

Länsstyrelsen överlämnade framställningen med åberopande av landshövdingens
ovan återgivna yttrande i direktionen över Prins Gustafs folkskola.
Däremot förklarade sig magistraten ävensom efter remiss vederbörande folkskolinspektör,
kyrkostämma och domkapitel samt skolöverstyrelsen icke
hava något att erinra mot stadsfullmäktiges framställning. Efter det ärendet
inkommit till ecklesiastikdepartementet, infordrades justitiekanslersämbetets
utlåtande i detsamma. Ifrågavarande utlåtande, som avgavs den 9
maj 1923, var av följande lydelse:

»Av handlingarna framgår att bland den av direktionen för Prins Gustafs
folkskola förvaltade egendom, som enligt föreliggande förslag till uppdelning
av tillgångarna skulle övergå till den avsedda nya förvaltningen, finnes fast
egendom, som tillhört stiftelsen redan innan den obligatoriska skolundervisningen
infördes.

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

Med hänsyn härtill kan nog ifrågasättas riktigheten av att till den nya
förvaltningen överföra all den fasta egendom utan att åtminstone någon ersättning
lämnas stiftelsen.

Vad ovan anförts finner justitiekanslersämbetet dock, med hänsyn till omständigheterna
i ärendet, icke utgöra tillräcklig anledning avstyrka ett godkännande
av ifrågavarande uppdelningsförslag, mot vilket stiftelsens direktion
enligt remisshandlingarna förklarat sig icke hava något att erinra.»

Vid ärendets föredragning den 9 augusti 1923 fann den tillförordnade regeringen,
bestående av statsråden Malm, Malmroth, Hasselrot och Clason »de
av stadsfullmäktige nu gjorda ansökningarna ej föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd».

Såsom ovan i korthet erinrats, öppnar lagen den 25 juni 1909 om folkskoleväsendet
i vissa städer möjlighet att i städerna överflytta folkskoleväsendet
från den kyrkliga till den borgerliga kommunen. Föreskrift om sådan
överflyttning har på vederbörandes framställning meddelats beträffande de
allra flesta av rikets städer. Det torde ej kunna råda tvivel om att det med
lagstiftningen i fråga avsetts att låta städerna, där de så önska, erhålla en
sådan organisation av sitt skolväsen, som lagen anvisar.

På sätt av ovan refererade handlingar i ärendet framgår, hava de synpunkter,
som legat till grund för lagstiftningen i fråga och för de omorganisationer
som med stöd av densamma annorstädes ägt rum, jämväl i Uppsala
med styrka gjort sig gällande. Framför allt har behovet av ökad enhetlighet
i budgetbehandlingen framträtt. Med dessa synpunkter har i förevarande
fäll förenats det synnerligen berättigade önskemålet att få den efter föråldrade
grunder sammansatta folkskoledirektionen ersatt av en folkskolestyrelse
bildad i överensstämmelse med reglerna i 1909 års lag. Om den på
dessa skäl påyrkade förändringens önskvärdhet och lämplighet har också
inom vederbörande kommun praktiskt taget rått full enighet. Såväl stadsfullmäktige
som kyrkostämma ha uttalat sig för densamma. Någon meningsskiljaktighet
har, så vitt av handlingarna framgår, inom dessa korporationer
ej i vidare mån yppats än att i stadsfullmäktige en ledamot reserverat sig
mot besluten om de båda framställningarna. Folkskoledirektionen har också
anslutit sig till förslaget, som jämväl tillstyrkts av magistraten, vederbörande
folkskolinspektör och skolöverstyrelsen. Mot detsamma har allenast länsstyrelsen
uttalat sig.

Så vitt av handlingarna framgår har av hörda myndigheter icke gjorts
annan erinran mot bifall till framställningarna än den, som grundas på länsstyrelsens
uppfattning, att prins Gustafs folkskolas rätt såsom stiftelse icke
genom den föreslagna uppdelningen av dess nuvarande tillgångar blivit på
ett tillfredsställande sätt tillgodosedd. Det synes emellertid utskottet ohållbart
att låta uppdelningsfrågans av länsstyrelsen framhävda vanskligheter
lägga hinder i vägen för en praktisk lösning, som fullt gör rättvisa åt det
med stiftelsen avsedda syftet att främja skolväsendet. Ty genom den utveckling,
som sedan tiden för stiftelsens tillkomst ägt rum på den offentliga

Konstitutionsutskottet!! memorial nr 25.

undervisningens område, kan det förhållandet sägas hava inträtt, att de
realsyften, för vilka stiftelsen tillkommit, fullt ut tillgodoses med den
organisationsform, som enligt gällande författningar på folkskoleväsendets
område i regel skall av kommunerna tillämpas. Utskottet tillåter sig emellertid
framhålla, att stiftelsens egen direktion ej haft något att erinra mot
förslaget till ekonomisk uppgörelse, och att justitiekanslersämbetet förklarat
sig icke hava tillräcklig anledning att avstyrka detsamma. Det är visserligen
sant, att nämnda förslag till uppgörelse icke grundats på en strängt
juridisk utredning av äganderättsförhållandena. Det synes emellertid utskottet
högst tvivelaktigt, huruvida, med hänsyn till det egenartade förhållande,
som länge bestått mellan staden och stiftelsen, det över huvud taget
låter sig göra att mellan dem åvägabringa en ur rättslig synpunkt fullt oangriplig
uppdelning. Länsstyrelsen har också givit uttryck åt den uppfattningen,
att det vore omöjligt »att på ett övertygande och invändningsfritt
sätt lösa frågan om den egendom, som bör anses tillhöra prins Grustafs
folkskola såsom stiftelse». Den ståndpunkt, som länsstyrelsen intagit, synes
således konsekvent leda därhän, att Uppsala stad i följd av hänsynstagande
till de föråldrade bestämmelserna för en stiftelse, vars intressen dock måste
anses helt sammanfalla med dem, som folkskoleväsendet i allmänhet har
att tjäna, för all framtid skulle bliva förhindrad att erhålla en skolorganisation
i enlighet med gällande lagstiftning, försåvitt staden icke avstår
från varje anspråk på den nu under stiftelsens förvaltning varande egendomen,
vilken dock till väsentlig del åvägabragts genom å kyrkostämma
uttaxerade och till skolväsendet anslagna medel. Detta synes emellertid
utskottet innebära en uppenbar orimlighet.

Utskottet har alltså funnit det anmärkningsvärt, att Kungl. Maj:t icke
tillmötesgått de gjorda framställningarna.

På grund härav anser sig utskottet böra hos riksdagen göra anmälan enligt
§ 107 regeringsformen mot medlemmarna av den tillförordnade regeringen,
statsråden Malm, Malmroth, Hasselrot och Clason.

Närvarande: herrar Larsson i Västerås, von Geijer*, Strömberg, K. J. Ekman, G.
W. Hansson*, Dahl*, Lyberg, Almkvist, P. J. Gustafsson*, Pauli, Johan Bergman,
Sävström, Jansson i Edsbäcken, Engberg, Starbäck*, K. A. Westman*, Bäckström,
Karlsson i Vadstena, Pehrsson i Göteborg* och Fast*.

* Ej närvarande vid justeringen.

2:o.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 28 mars 1924.)

Lunds domkapitel avgav den 16 december 1922 infordrat utlåtande med
anledning av det utav den s. k. skånska pastoratskommittén den 24 april
1922 framlagda betänkande med förslag till förändrad kyrklig indelning och

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

organisation inom de till Kristianstads och Malmöhus län hörande delarna
av Lunds stift. Sagda utlåtande med därtill hörande utredning befordrades
av domkapitlet till trycket, och exemplar därav utdelades, förutom till åtskilliga
myndigheter, till församlingarna och prästerskapet.

I underdånig skrivelse av den 23 januari 1924 hemställde därefter domkapitlet,
att Kungl. Maj:t måtte förklara hinder icke möta för domkapitlet
att till gäldande av kostnaderna för utlåtandets tryckning — enligt bifogad
räkning utgörande 1 505 kr. 40 öre — dels använda viss besparing å domkapitlet
anvisat anslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m., dels
taga i anspråk visst belopp av de till domkapitlets förfogande för innevarande
budgetår ställda anslagsmedel till skrivmaterialier och expenser,
ved m. m. samt till tryckningskostnader. I infordrat utlåtande den 15 mars
1924 anförde statskontoret bl. a., att sedan numera under de skilda huvudtitlarna
i riksstaten uppförts särskilda anslag för bestridande av tryckningskostnader,
det knappast syntes böra ifrågakomma att för gäldande av dylika
kostnader anlita anslagen till skrivmaterialier och expenser, ved m. m.
Under erinran att ett odisponerat belopp av 875 kronor återstode av den del
av åttonde huvudtitelns anslag till tryckningskostnader för innevarande
budgetår, som må ställas till domkapitlens förfogande, uttalade emellertid
statskontoret att sagda belopp syntes kunna anvisas till domkapitlets i Lund
disposition såsom bidrag till gäldande av nu ifrågavarande utgift. I överensstämmelse
härmed beslöt Kungl. Maj:t i anledning av domkapitlets framställning
anbefalla länsstyrelsen i Malmö att från förslagsanslaget till tryckningskostnader
(1923—1924: VIII N. 6) till domkapitlet såsom bidrag till
gäldande av omförmälda utgift utbetala ett belopp av 875 kr.

Sedan år 1914 har av riksdagen medgivits, att av det å åttonde huvudtiteln
upptagna förslagsanslaget till tryckningskostnader högst ett visst belopp,
ursprungligen 1,800 kr., i nu gällande riksstat 9,000 kr., får användas till
tryckningskostnader för domkapitlens expeditioner. Genom kungl. brev den
22 juni 1923 hava av nämnda belopp särskilda summor, tillhopa 8,125 kronor,
anvisats åt de olika domkapitlen. Det är återstoden — 875 kronor —
som för nu ifrågavarande ändamål av Kungl. Maj;t tagits i anspråk.

Enligt utskottets uppfattning kan ej med nämnda anslag hava avsetts,
att det skulle användas på sätt nu skett. Det utlåtande, vars tryckning
här bekostats med statsmedel, har icke tillställts någon myndighet för avgivande
av yttrande. Något behov eller intresse av utlåtandets mångfaldigande
har sålunda ur statens synpunkt icke förelegat. Särskilt vill utskottet
framhäva, att någon remiss av detsamma till församlingarna och prästerskapet
icke ägt rum eller ens ifrågasatts. Såvitt av handlingarna framgår, hava
ej heller i samband med beloppets anvisande bestämmelser givits om den tryckta
upplagans användande; fastmera synes densamma redan hava blivit av domkapitlet
disponerad. Utskottet anser sålunda, att det ifrågavarande anslaget
icke bort användas så, som genom Kungl. Maj:ts beslut skett.

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

På grund av vad sålunda anförts anser sig utskottet böra bos riksdagen
gorå anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen
statsrådet Clason.

Närvarande: herrar Larsson i Västerås, von Geijer*, Strömberg, K. J. Ekman,

W. Hansson*, Larsén, A. W. Johansson, P. 1. Gustafsson*, Nils Anton Nilsso
Johan Bergman, Sävström, Jansson i Edsbäcken, Engberg, Borg, K. A. Westman*,
Karlsson i Vadstena, Sehlin*, Pehrsson i Göteborg* och Björkman i Norrköping*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 2 maj 1924.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

Reservationer:

A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.

Vid punkten l:o:

av herrar von Geijer, K. J. Eliman, Dahl, P. J. Gustafsson, K. A. Westman
och Pehr sson i Grö teborg, som anfört:

»Med hänsyn till det samband, som förefinnes emellan frågan om folkskoleväsendet
i Uppsala och stiftelsen Prins Gustafs folkskola, samt den otillräckliga
utredning, som i ärendet förebragts i fråga om nämnda stiftelses
avskiljande i ekonomiskt avseende från skolväsendet, hava vi ansett ärendets
handläggning ej hava bort föranleda anmärkning.»

Till närmare utveckling av sin uppfattning hava reservanterna anfört:

»Alltifrån sin tillkomst år 1829 ända fram till år 1843 har Prins Gustafs
skola — liksom också den i Uppsala förut befintliga, i Prins Gustafs skola
uppgångna mindre ’Läse- och arbetsskolan’ för barn, ’som nöd och uselhet
annars tvingade att söka allmosor’ — uppehållits så gott som uteslutande
av donerade medel samt genom vädjanden till allmänhetens offervillighet. I
den av stadsfullmäktige föranstaltade historiska framställningen rörande skolan
yttras därför (å sid. 170) följande:

’I sin första början, en fattigskola för ett fåtal barn hade skolan från
1830-talet visserligen vuxit ut till en större inrättning, avsedd att fylla ett
samhälleligt behov och fördenskull ofta betraktad som en stadens skola. Men
från ekonomisk synpunkt sedd hade skolan mera karaktär av enskild stiftelse.
Med undantag av det i fastställd stat upptagna anslag till stadens
pedagogi (7 tunnor spannmål) voro skolans inkomster nästan uteslutande
beroende av den enskilda offervilligheten, donationer och gåvor. Det är
först då skolan med föranledande av 1842 års folkskolestadga måste för sin
utveckling söka stöd och penninganslag av kommunen, som den fullt klart
får egenskapen av en kommunal institution, om den än i vissa avseenden
behåller prägeln av from stiftelse.’

Det vill sålunda synas, som om allt vad i fastigheter och fonderade medel
tillhört skolan före år 1842 under alla omständigheter bort i förslaget till
fördelning av egendomen emellan stiftelsen och staden hava bibehållits såsom
stiftelsens egendom. Någon utredning härutinnan har emellertid icke
skett. Av de hörda myndigheterna har också länsstyrelsen — med instämmande
uti ett av landshövdingen Hammarskjöld såsom ordförande i skolans
direktion avgivet yttrande — funnit det egendomligt, att stiftelsen enligt
den föreslagna fördelningen syntes ''frånkännas all den egendom, som före
år 1842 tillhörde densamma’, med undantag allenast av den s. k. von Kussellska
fonden, samt ansett sig förhindrad att förorda någon åtgärd, vari -

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

genom stiftelsen skulle kunna frånhändas större eller mindre del av sin
egendom. Och justitiekanslern har, med hänsyn därtill att bland tillgångarna
funnes fast egendom, som tillhört stiftelsen redan innan den obligatoriska
skolundervisningen infördes (1842), uttalat, att riktigheten av att
till den nya förvaltningen överföra all den fasta egendomen utan att åtminstone
någon ersättning lämnades stiftelsen ’nog kan ifrågasättas’.

Vid nu angivna förhållanden synes icke med fog någon anmärkning kunna
göras mot att — i saknad av all utredning rörande stiftelsens rätt till den
ena eller andra delen av egendomen eller större eller mindre del därav —
de i ärendet gjorda framställningarna i nu föreliggande skick förklarats ej
kunna föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Någon definitiv ställning till frågan om skolväsendets omorganisation i
Uppsala kan Kungl. Maj:t ej därigenom anses hava intagit; tvärtom har
genom inskjutande i beslutet av ordet nu (de ’nu gjorda ansökningarna’)
på i sådana fall sedvanligt sätt antytts, att ny framställning i ämnet förväntas.

Av dessa skäl ha vi yrkat ogillande av anmärkningen i fråga.»

Vid punkten 2:o:

1) av herrar von Geijer, K. J. Ekman, P. J. Gustafsson, Nils Anton
Nilsson, K. A. Westman och Pehrsson i Göteborg, som anfört:

»Anmärkningen i denna punkt ha vi icke kunnat biträda. Tvärtom ha vi
ansett, att Kungl. Maj:ts åtgärd att anvisa medel till tryckning av domkapitlets
utlåtande över ifrågavarande kommittébetänkande, som berör den
kyrkliga indelningen och organisationen i hela Skåne, varit välbetänkt. De
omfattande, på ingående sakkunskap grundade utredningar av de kyrkligt
organisatoriska spörsmålen samt den sammanfattning av församlingarnas och
prästerskapets yttranden, som innefattas i domkapitlets utlåtande, hava betydelse
icke blott för Kungl. Maj:ts närmaste beslut med anledning av kommitténs
betänkande utan även för de vidare beslut rörande organisationen i
de särskilda pastoraten, som i många fall ännu återstå att fatta, såväl som
för de liknande avgöranden, som på andra orter i riket kunna ifrågakomma,
och för de frågor av enahanda art, som med'' visshet kunna förväntas uppkomma
i samband med de nya löneregleringar, som efter utgången av nu
påbörjade löneregleringsperioder skola uppgöras för samtliga pastorat såväl
i Skåne som i riket i övrigt. Offentliggörandet i tryck av domkapitlets
utlåtande har varit väl behövligt icke minst såsom en komplettering till
ifrågavarande ävenledes tryckta kommittébetänkande och ett sakligt bemötande
av uttalanden däri, om vilka meningarna äro och kunna vara delade.

Att myndigheters utlåtanden i ärenden, som äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning, tryckas är för övrigt ingalunda ovanligt. Sålunda har t. ex.
Kungl. Maj:t medgivit tryckning den 22 juli 1921 av från ämbetsmyndigheter
inkomna yttranden över sakkunnigas betänkande och förslag i fråga

Konstitutionsutskottets memorial nr 25. -

om kvinnors tillträde till statstjänster, den 15 juni 1923 av sammandrag av
yttranden, som avgivits över dels stadsplanekommitténs betänkande med
förslag till stadsplanelag, dels ock bostadskommissionens betänkande med
förslag till byggnadsstadga, den 9 april 1924 av sammandrag av yttranden,
som avgivits över fastighetsregisterkommissionens förslag angående tillsyn
över fastigbetsregistreringen m. m.

Med hänsyn till vad nu anförts hava vi ansett ärendets handläggning ej
hava bort föranleda anmärkning.»

2) av herr Johan Bergman, som, med instämmande av herr A. W. Johansson,
anfört:

»Någon tillräckligt bärande grund för en anmärkning i avseende på ifrågavarande
obetydliga anslag kan jag icke anse föreligga. Utan att ingå på
något som helst bedömande av den sak, domkapitlets yttrande gäller, vill
jag blott hänvisa till ett annat i flera avseenden likartat fall, där veterligen
ingen funnit Kungl. Maj:ts motsvarande åtgärd anmärkningsvärd. Över den
senaste skolkommissionens betänkande och förslag b a vissa korporationer
avgivit utlåtanden, till mycket stor del innebärande kritik av betänkandet.
Dessa utlåtanden hava, på därom gjord framställning, på allmän bekostnad
till trycket befordrats (kungl. br. 23 febr. 1923), visserligen, med hänsyn
till deras omfattning, i ett inom kungl. skolöverstyrelsen utarbetat sammandrag.
Att tillstånd till dessa utlåtandens offentliggörande före tryckningen
begärdes hos regeringen, medan i nu förevarande fall ett anslag
till tryckningskostnadernas gäldande begärdes först efteråt, synes mig
icke innebära någon skillnad av så väsentlig natur, att en anmärkning
billigtvis kan grundas på detta skäl. Kungl. Haj:t hade i båda fallen
samma frihet att bedöma lämpligheten av statsmedels användning för ändamålet.
I båda fallen voro utlåtandena till stor del starkt kritiska mot den
officiella utredningskommitté, vars förslag de gällde. Och i båda fallen
inneburo utlåtandena jämte kritiken ett från sakkunnigt håll givet kompletterande
bidrag till sakens utredning. En av konstitutionsutskottet given
anmärkning i ett sådant fall torde svårligen kunna undgå att i någon mån
göra intryck av bristande opartiskhet gentemot en icke önskad kritik. På
grund av vad jag sålunda anfört, har jag icke ansett mig böra instämma i
den ifrågavarande anmärkningen.»

3) av herr Björkman i Norrköping.

B. Reservationsvis framställda anmärkningsyrkanden.

III.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 24 nov. 1923.)
av herr Beuterskiöld, som anfört:

»Till ledigförklarade häradshövdingämbetet i Torneå domsaga hade Svea
hovrätt bland de sökande å förslag uppfört v. häradshövdingarna C. A. Nore -

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

Hus, F. Appelberg och V. C. Lundmarker i nu nämnd ordning. Inom hovrätten
hade emellertid en minoritet av 8, nämligen t. f. presidenten jämte sju hovrättsråd,
emot majoriteten, bestående av 16 hovrättsråd, uppfört v. häradshövdingen
H. Körlof å första förslagsrummet, och vid föredragningen inför
Kung! Maj:t 24 nov. 1923 hemställde departementschefen statsrådet Ekeberg, på
de av t. f. presidenten anförda skäl, om utnämning av Körlof.

Av handlingarna framgår, att Körlof var fem år yngre än den å 3:dje
rummet uppförde, att Körlof blivit e. o. hovrättsnotarie nära 4 år senare än den
å 2: dr a rummet uppförde, att Körlof förvaltat häradshövdingämbete i 5 år
25 dagar, de å förslaget uppförde i resp. 7 år 2 mån. och 26 dagar, 6 år 7 män.
och 10 dagar, 6 år 7 mån. och 7 dagar, att Körlof varit adjungerad ledamot i
hovrätt 2 år 8 mån. och 20 dagar, de å förslaget uppförda resp. 3 år 10 mån.
och 20 dagar, 1 år 9 mån. och 21 dagar, 2 år 4 mån. och 16 dagar, att den
å första förslagsrummet uppförde ensam av de sökande haft revisionssekreterareförordnande,
att den beräknade tjänstetiden för Körlof var 8 år 9 män.
och 15 dagar, för de å förslaget uppförda resp. 14 år 2 män. och 16 dagar,
11 år 7 mån. och 21 dagar, 9 år 11 mån. och 23 dagar. Därjämte har i
handlingarna antecknats om Appelberg: »född och uppvuxen i övre Norrland
och domsagotjänstgöringen huvudsakligen förlagd dit», samt om Körlof: »enligt
intyg av professor Wiklund i Uppsala och f. d. jägmästaren Montell är
Körlof ganska hemmastadd i finska språket».

Vid ärendets behandling inom hovrätten 19 okt. 1923 uttalade hovrättsrådet
Holmberg bl. a., att hänsyn borde tagas till »önskvärdheten av att domare, som
skola handlägga och avdöma rättstvister i Norrland, äga kännedom om de för
Nörrland säregna förhållandena», och att bland de sökande två, nämligen
Appelberg och R. V. Seldén, haft långvarig verksamhet som domare i övre
Norrland, men att av dessa Seldéns meriter i övrigt icke berättigade honom
till företräde framför vare sig Appelberg eller Norelius, under det att Appelberg,
som var född i Kalix och tjänstgjort såväl i Torneå som i Piteå och
Kalix domsagor, borde anses till företräde framför båda de nyss nämnde.
Någon hänsyn till Körlofs kunskaper i finska språket togs däremot icke i
detta votum.

Däremot förklarade hovrättsrådet Olin, med instämmande av hovrättsråden
Himmelstrand och Lagerbielke, sig vilja uttryckligen framhålla, att, då de
uppförde Körlof i första rummet och överhuvud å förslaget, de »lagt avgörande
vikt vid de omständigheterna, att förslaget avser häradshövdingämbetet
i en domsaga, vars befolkning till övervägande del är finskspråkig,
samt att, såvitt ansökningshandlingarna utvisa, Körlof är den ende av de
sökande, som äger kunskaper i finska språket». Härutöver anförde t. f.
presidenten Marks von Wiirtemberg, att efter hans mening, »med hänsyn till
de inom Torneå domsaga rådande språkförhållanden», den kunskap i finska
språket, som Körlof enligt sakkunnig persons intyg förvärvat, borde »föranleda,
att han i fråga om skicklighet för utövande av den nu sökta befattningen
anses i förhållande till samtliga medsökande äga ett företräde, som
mer än uppväger dessas större tjänstemeriter», samt att, »i betraktande av

Konstitutionsutskottets memorial nr 25. 15

den särskilda erfarenhet Appelberg äger om förhållandena i andra av landets
nordligaste bygder», denne måste anses äga företräde framför Lundmarker, men
näppeligen framför Norelius.

Det intyg, t. f. presidenten i sitt votum avsåg, var utfärdat av prof.
Wiklund och innehöll, att Körlof vid tentamen i finska språket funnits vara
»i besittning av ett aktningsvärt ordförråd och kunskap om det väsentliga i
grammatiken samt förmåga att översätta även ganska invecklad text», och
att han »med lämplig övning torde på grundval av dessa studier kunna
ganska snabbt ernå färdighet att begagna språket även i tal». Intyget var
daterat 19 sept. 1928 och kompletterades hos Kungl. Maj:t med ett den 7 nov.
daterat intyg från f. d. jägmästaren Montell av innehåll, »att Körlof, som
hos mig innevarande höst sedan början av oktober flera dagar i veckan övat
sig i talande och läsning av finska språket och särskilt den dialekt därav,
som användes i Tornedalen, ganska väl läser finska och förstår, då jag med
användande av nämnda dialekt sakta och tydligt samtalar med honom, samt
att Körlof även själv kan göra sig förstådd med användande av samma dialekt».

Egendomligt är i detta befordringsmål, att ingen vare sig sökande eller
annan, som däri yttrat sig, åberopat K. K. 21 maj 1869 (S. F. S. nr 27),
vari det heter, att Kungl. Maj: t, »med anledning av riksdagens i ämnet gjorda
underdåniga framställning funnit gott till vederbörande myndigheters efterrättelse
i nåder förordna, att vid tillsättning av tjänstebefattningar inom
de delar av Norrbottens län, där finska och lappska språken talas, företräde
lämnas sådan kompetent sökande, som, med jämngod skicklighet och lika förvärvad
tjänstemannaduglighet med de övriga sökande, styrker sig vara mäktig
det eller de av ovanberörda språk, som av befolkningen talas i den ort,
där tjänstebefattningen är ledig, hörande den sökande, som av slik företrädesrätt
vill komma i åtnjutande, vid ansökningen foga bevis om sin kännedom
av det ifrågavarande språket». Av riksdagens här åberopade skrivelse,
nr 56 vid 1869 års riksdag, framgår, att riksdagen icke avsett något ovillkorligt
företräde för språkkunskap i nu omhandlade avseende, oberoende
av övriga meriter, utan lagt synnerlig vikt därvid, att företrädet skulle inträda
först vid i övrigt lika meriter, vilket även i K. K. 21 maj 1869 skarpt
betonats. Ej heller torde vilken obetydlig språkkunskap som helst här hava
varit avsedd, då det i kungörelsen föreskrives, att vederbörande skall styrka
sig »vara mäktig» det språk, varom fråga är, d. v. s. visa sig behärska detsamma
och ej blott hava studerat eller begynt inlära detsamma.

Om denna författning behörigen åberopats och tillämpats, hade den första
frågan måst bliva den, huruvida Körlof ägde »jämngod skicklighet och lika
förvärvad tjänstemannaduglighet med de övriga sökande»; endast om så visat
sig vara fallet, kunde därefter den andra frågan uppstå, huruvida den kunskap
i finska språket, som han styrkt sig äga, vore av natur att giva honom
den företrädesrätt, varom sagda kungörelse stadgar. Av'' handlingarna framgår,
att Körlofs meriter i och för sig icke berättigade honom till något som
helst förslagsrum och att hovrätten med dubbelt flertal därför uteslöt honom

1(5

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

från förslaget. Under sådana förhållanden hade lagligen den andra frågan
icke bort ens upptagas till prövning.

Föredraganden har emellertid, i likhet med t. f. presidenten i hovrätten,
ansett sig kunna tillmäta ej blott det ansökningen bilagda intyget karaktär
av bevis om finska språkets behärskande, utan dessutom alldeles oberoende
av och i strid med 1869 års kungörelse låta denna språkkunskap komma i
betraktande även vid avvägandet av de sökandes allmänna tjänstemeriter.
Huruvida föredraganden fäst eller icke fäst avseende även vid det först hos
Kungl. Maj:t efter ansökningstidens utgång ingivna intyget av Montell, framgår
ej direkt av protokollet, ehuru dettas avfattning närmast pekar på
sannolikheten av att så åtminstone formellt ej skett.

Huru berättigat och lämpligt det än i och för sig måste anses vara, att
vid tillsättandet av häradshövdingämbeten i övre Norrland skälig hänsyn
tages till sökandes verkliga kunskaper i finska och lappska språken, så vitt
dessa visas vara ej blott sådana, som på kort tid borde kunna av vilken som
helst, som utnämnes, i motsvarande grad efter utnämningen förvärvas, utan
sådana, att de för befattningens handhavande måste antagas giva sin innehavare
ett verkligt försteg framför övriga — och av denna art voro uppenbarligen
icke de av Körlof till synes under 1923 förvärvade — bör å andra
sidan strängt fasthållas, att för rättssäkerhetens bevarande och iakttagandet
av full oväld och objektivitet, de grunder, efter vilka en sådan språkkunskap
skall vid förslags uppgörande beaktas, måste vara i allmän författning kungjorda,
så att icke rent tillfälliga omständigheter eller enskild företagsamhet
därvid må spela in och t. o. m. fälla utslaget.

Så vida 1869 års författning, som av åtskilligt att döma torde hava råkat
i en viss glömska, dock skall anses fortfarande äga giltighet, kunde ej vid
förslagets uppgörande Körlofs finska språkkunskap av ovan antydda skäl
lagligen giva honom företräde. Ej heller kan föredragande departementschefen
anses stå över lagen och vara befogad att tillstyrka Kungl. Maj:t en
utnämning i strid med en av Kungl. Maj:t själv given författning, förrän
denna i behörig ordning ändrats eller upphävts. Skulle åter sagda författning
anses antikverad, blir föredragandens hemställan desto mera betänklig,
som han i ty fall vid utnämningen infört synpunkter, vilka varit för de
sökande i förväg obekanta. Huru än det föreliggande fallet betraktas, kan
Körlofs utnämning på den av föredraganden angivna grunden icke förenas
med regeringsformens stadganden om »förtjänst och skicklighet». Om och i
vad mån 1869 års kungörelse skäligen borde av andra bestämmelser ersättas,
är en fråga för sig och får icke in casu av Kungl. Maj:t så att säga på
en bakväg, såsom här skett, lösas.

Med stöd av vad sålunda anförts, har jag yrkat, att utskottet skulle mot
statsrådet Ekeberg göra anmälan jämlikt regeringsformen § 107.»

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

IT.

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 9 febr. och 21 sept. 1923.)

av herr Beuterslciöld, som anfört:

»I skrivelse av 4 jan. 1923 anhöll styrelsen för jubileumsutställningen i
Göteborg 1923 om utrikesministerns medverkan »att för befrämjande av resandetrafiken
till utställningen alla sådana lättnader, som äro möjliga, måtte
medgivas i fråga om erhållande av inresevisum till Sverige». Styrelsen framhöll
i sin motivering, att »gällande bestämmelser angående erhållande av
inresevisum till Sverige» enligt uppgifter, som av passbyrån i Göteborg bestyrkts,
vore »de strängaste till något land gällande», och att utan mildring
av dem inrättandet av särskilda och snabba förbindelser mellan Göteborg och
mera betydande platser i utlandet icke finge avsedd nytta.

Vid föredragning av ärendet 9 febr. i statsrådet återgav t. f. departementschefen
statsrådet Notbin ovannämnda skrivelse och uttalande som sin mening,
att »såsom en lämplig åtgärd för befrämjandet av berörda resandetrafik» borde
ifrågakomma ett medgivande om »visering för 14 dagars vistelse i riket utan
erläggande av föreskriven avgift», men att med denna förmån borde förknippas
»villkoret, att viseringssökanden kan förete båt- eller järnvägsbiljett till Göteborg».
Statsrådet erinrade tillika, att enligt K. K. 8 dec. 1922 viseringsavgift
för utländsk undersåte skulle utgå med enahanda belopp, som det ålåge
svensk undersåte att gälda vid visering i Sverige av pass för resa till den
utländska undersåtens hemland, och bemstälde att K. M:t måtte besluta, »att
förevarande stadgande icke skulle äga tillämpning, då visering lämnades utländsk
undersåte, som önskade besöka jubileumsutställningen i Göteborg 1923,
utan att avgiftsfri visering finge i dylikt fall meddelas för vistelse i riket
under en tidrymd av högst 14 dagar, mot det vederbörande företedde båteller
järnvägsbiljett till Göteborg». Denna hemställan bifölls och befallning
utfärdades i enlighet härmed till beskickningar och konsulat. Beslutet blev
sedermera försatt ur kraft genom beslut 21 sept. 1923 av t. f. regering, bestående
av utrikesministern Hederstierna samt statsråden Ekeberg, Malm och
Lubeck, utan att med ett enda ord detta återkallande, som »omedelbart» skulle
bliva gällande, motiverades.

Det synes uppenbart, att, om K. M:ts beslut av 9 febr. skall kunna innebära
något som helst tillmötesgående av framställningen från utställningsstyrelsen,
det samma icke kan betyda, att allenast passviseringsavgiften
fick bortfalla. Styrelsen både icke klagat över denna, vilken icke heller,
såsom reciprok mot vad hvarje annat land av svenska undersåtar krävdes,
ens med något fog kunde betecknas såsom en av de strängaste av olika länders
bestämmelser om inresevisum. Beslutet torde därför både böra tolkas
och hava tolkats såsom innebärande ett medgivande ej blott om avgiftsfri
visering, utan om viserings erhållande utan vidare prövning, så snart biljett
till Göteborg kunde företes. Redan detta villkor synes betänkligt, då det
varken kunde möta eller i praxis torde hava mött ringaste svårighet att låta

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 5 saml. 21 käft. (Nr 25.) 2

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

samma biljett företes av olika personer. En dylik generositet mot utlänningar
utan minsta beaktande av lämpligheten i övrigt att bevilja dem inresvisum
kan näppeligen försvaras. Och om K. M:ts återkallelsebeslut av 21 sept.
får tolkas som frukten av en sent vunnen insikt härom, kan detsamma både
förklaras och förstås trots sin bristande motivering, varemot med fog bör anmärkas,
att i ty fall återkallelsen skett alldeles för sent för att kunna erhålla
någon som helst betydelse.

Då det synts mig icke överensstämma med rikets sannskyldiga nytta att
lättnader av detta slag utan åtskillnad beviljats utlänningar och då det icke
heller lärer vittna om nödig skicklighet och nit att först i utställningens elfte
timme återkalla medgivandet, har jag yrkat, att utskottet skulle göra anmälan
mot vederbörande föredragande, resp. departementschefen, i anledning härav
jämlikt regeringsformen § 107.»

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden den 15 juni 1923).

av herr Reuterskiöld, som anfört:

»A. Mattsson i Falun ingav 31 maj 1923 till utrikesdepartementet en till
Konungen ställd underdånig ansökan om »bemyndigande till svenska beskickningen
i London att, därest engelska myndigheterna i ärendet skulle hänvända
sig till samma beskickning eller mitt ombud i England skulle finna
önskligt att referera till densamma, understödja min ansökan medelst en rekommendation»,
varvid sökanden avsåg en av honom tillärnad egen framställning
till engelska myndigheter om återfående i nådeväg av det belopp,
som, efter avslutandet av en mot Mattsson tidigare förd prisprocess i England
ang. vissa under världskriget uppbringade honom tillhöriga kaffepartier,
kunde finnas kvar av de vid dessa partiers försäljning influtna medel. Denna
ansökan avslogs av Kungl. Maj:t 15 juni 1923.

Sökanden hade under samma år tidigare begärt Kungl. Maj:ts medverkan för
utfående av full ersättning för förlusten av sagda partier och därvid åberopat,
att prisdömningen icke kunde anses riktig åtminstone från svensk rättssynpunkt.
Denna framställning blev emellertid av Kungl. Maj:t 23 febr. 1923 avslagen
bl. a. på den grund, att handlingarna i ärendet utvisade, att Mattsson
under ifrågavarande prisprocess, hörd enligt engelsk rätt på ed som vittne i
sin egen sak, medgivit att vissa av honom underskrivna och av engelska
myndigheter fordrade förklaringar varit oriktiga, i följd varav Mattsson
under sin Englandsvistelse i och för processen varit nära att tagas i häkte.
Det kan under sådana förhållanden icke göras anmärkning mot avslagsbeslutets
tillstyrkande, i det att Mattsson genom detta sitt förhållande uppenbarligen
förlorat de rättsanspråk, han möjligen och alldeles oavsett de oriktiga
förklaringarna ägt. Däremot borde samma förhållande bliva utan betydelse,
när sökanden med uppgivande av alla rättsanspråk, i nådeväg ville
försöka utverka ersättning, varvid bör erinras att från engelsk sida tidigare

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

framställts ett förlikningsförslag, enligt vilket Mattsson skulle återfå en del
av det belopp, som influtit för de försålda partierna, vilket förslag dock av
Mattsson, som ansåg sig vara berättigad att få full ersättning, avböjts.

När föredraganden, d. v. ministern för utrikes ärendena Hederstierna, den 15
juni i detta ärende som skäl för sin hemställan, att framställningen icke skulle
föranleda till någon åtgärd, anförde, att ingen omständighet efter beslutet
av 23 febr. »synes hava tillkommit eller kunnat av Mattsson anföras, som
vore av beskaffenhet att föranleda, att officiell medverkan från svensk sida
lämnas för genomförande av Mattssons ifrågavarande ersättningsanspråk»,
måste häremot framhållas att, då ansökningarna avsågo helt olika frågor —
den förra en officiell diplomatisk aktion från svensk sida till sakligt rättande
av en prisrättsdom, den senare en enskild nådeansökan från Mattsson själv med
eventuell rekommendation från Sveriges beskickning i London —• det alldeles
icke bort erfordras några nya omständigheter, utan tvärtom frågan, med
ledning av redan förebragt material, bort upptagas till förnyad prövning från
denna helt nya synpunkt, varvid, då rättsfrågan eliminerats, endast kvarstått
intressesynpunkten. Om föredraganden ansett Mattssons förhållande
under och före prisprocessen vara sådant, att Mattsson därigenom förverkat
t. o. m. stödet av en rekommendation till nåd, så måste med skärpa understrykas,
dels att efter svensk rätt Mattsson aldrig kunnat lagligen höras på
ed som vittne i egen sak, dels att kaffepartierna, så vitt handlingarna utvisa,
verkligen tillhört Mattsson och efter införsel till Sverige antingen icke
kunnat lagligen åter exporteras, då utförselförbud gällde, eller, vad ett av
partierna angår, efter svensk rätt, som ensam var avgörande, lagligen fått
exporteras. Under alla förhållanden har, så vitt av handlingarna framgår,
Mattsson uppfyllt vad svensk rätt krävde och därför haft grundat anspråk
på svenska regeringens bistånd i den folkrättsliga konflikt, som uppstod
genom den engelska uppbringningen, så framt inte Mattsson genom eget
förvållande under prisprocessen förlorat denna, icke på grund av att han i
sak ej kunde styrka sin rätt, utan på grund av sina oriktiga förklaringar.
När han nu i anledning av dessa ville gå nådevägen, måste det betecknas
såsom föga enligt med Sveriges intressen, att han av Sveriges regering icke
ens kunde få en rekommendation till nåd. Utan att på något sätt försvara
vad Mattsson låtit komma sig till last från engelsk rättssynpunkt, kan man
dock ej undgå att erinra därom, att de av England fordrade förklaringar,
som Mattsson oriktigt underskrivit, knappast kunna folkrättsligt försvaras
och snarast bort av neutral regering förhindras, samt att, då så icke skett,
de samma allmänt uppfattats såsom formaliteter, vilka man underkastade
sig för att få en i och för sig riktig sak riktigt bedömd och undgå de olägenheter,
som i följd av dels sakligt sett ogrundade misstankar dels av engelsk
ovilja mot en i Sverige och av svensk rätt tillåten handel eljest skulle
uppstått. Ur reciprocitetssynpunkt liksom ur offentlig moralsynpunkt,
om en sådan skall anläggas, synes så mycket mindre något kunnat med fog
invändas mot ett bifall till Mattssons ansökan, som tidigare en svensk regering
nådevägen beviljat engelsk undersåte på engelska regel ingens rekom -

20 Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

mendation ersättning för vad här förklarats förbrutet (jfr motion I: 34 vid
1895 års riksdag).

Med anledning av vad sålunda förekommit har jag yrkat att utskottet
skulle mot föredraganden den 15 juni 1923 i detta ärende göra anmälan enligt
regeringsformen § 107.»

VI.

(Protokoll över finansärenden den 1 juni och 5 juli 1923 samt över
ecklesiastikärenden den 17 maj 1923).

av hr Reuterslciöld, som anfört:

»Vid föredragning 17 maj 1923 av riksdagens skrivelse nr 8 A av 7
april 1923 hemställde föredraganden, statsrådet Clason, bl. a., att Kungl.
Maj:t ville föreskriva, dels att i stället för 8 andre kanslisekreterare inom
ecklesiastikdepartementet skulle upptagas i tjänsteförteckningen allenast 7,
dels ock att ’innehavare av den andre kanslisekreterarebefattning, som sålunda
avföres från departementets tjänsteförteckning, skall fr. o. in. samma
den 1 juli 1923, med bibehållande av den lönegrad han innehar, förflyttas
att tjänstgöra såsom notarie hos kammarrätten’. Sedermera hemställde den
1 juni s. å. föredraganden i finansdepartementet, statsrådet Beskow, vid behandlingen
av frågan om anslag till kammarrätten och dess verksamhet
under budgetåret 1923—24, bl. a., att Kungl. Maj:t måtte förordna, att å
föreslagen ''överflyttningsstat’ skulle fr. o. m. 1 juli 1923 ''vara uppförda byråchefen
i riksräkenskapsverket Anders Johan Ernst Andersson, förste kanslisekreteraren
i försvarsdepartementet Fingal Carl Oscar Harald Wiens, förste
kanslisekreteraren i finansdepartementet Erik Karl Fabian Bsehrendtz och
andre kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet Carl Gösta Neuendorff;
skolande Andersson, Wiens och Bsehrendtz hos kammarrätten fullgöra tjänstgöring
såsom adjungerade ledamöter samt Neuendorff tjänstgöring som
notarie’.

Till en början bör anmärkas, att intagandet av dessa personalförordnanden
såsom moment i ärendet ang. anslagen till kammarrätten för 1923—24
ger hemställan härom skenet av att avse allenast sagda budgetår, under det
att i själva verket avsetts en stadigvarande förflyttning, såsom även av rubriken
''överflyttningsstat’ och ärendets tidigare behandling framgår. Ett
dylikt förfarande är formellt felaktigt och hade vid protokollsgranskningen
inom utskottet så när föranlett, att saken icke blivit behörigen observerad,
därest den ej på sin tid väckt sådant uppseende, att inom utskottet en efter -granskning gjordes för att finna vad protokollen härom kunde innehålla.

Själva förordnandet för ovan uppräknade personer att transporteras till
överflyttningsstaten för kammarrätten är även i det avseende formellt felaktigt,
att föredraganden varken åberopat eller ens låtit bilägga protokollet
eller handlingarna den grundlagsenlig! nödvändiga förklaringen från samma
personer, att de samtyckte till överflyttningen. Något ''tyst’ samtycke bör
knappast här kunna i vanliga fall presumeras, och bör, även om det före -

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

legat, anses irrelevant, då det i rättssäkerhetens intresse alltid torde böra krävas
ett uttryckligt angivande av, att samtycke i förväg erhållits, så att vederbörande
icke ställas inför ett fullbordat faktum, för vilket de måhända
utan att vilja samtycka endast faktiskt böja sig. I föreliggande fall har
emellertid en av de sålunda obehörigen transporterade, andre banslisekreteraren
Neuendorff, icke ens tyst böjt sig, utan i en till Kungl. Maj:t ställd
skrift, som föredrogs av t. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Stridsberg,
den 5 juli 1923, ''förbehållit sig att i sinom tid göra sin rätt på grund
av’ sin fullmakt av 18 juli 1921 såsom andre kanslisekreterare i ecklesiastikdepartementet
gällande. T. f. departementschefen hemställde om skriftens
läggande till handlingarna.

Vid granskningen av detta ärende, varvid avseende fästes allenast vid
transporten av Neuendorff, som ensam på angivet sätt protesterat mot densamma
— ehuru vad om honom säges principiellt gäller även om de övriga
under förutsättning, att icke deras underlåtenhet att protestera berott av ett,
visserligen i så fall felaktigt i efterhand givet, samtycke — bör först erinras,
att Neuendorff under 1923 fullföljt protesten genom instämmande av
Kungl. Maj:t och kronan till domstol med vissa yrkanden. Denna omständighet
är dock ingalunda, såsom man velat göra gällande, av beskaffenhet
att utgöra något hinder för utskottets konstitutionella granskning av Kungl.
Maj:ts beslut, i det att statsrådets konstitutionella ansvar för sina rådslag i
ärendet består alldeles oberoende av den utgång domstolssaken kan erhålla:
hur än domen i målet faller, kan den nämligen endast beröra Neuendorffs
anspråk, men icke på något sätt prejudicera bedömandet av rådslagen och
den bör därför icke få inverka på utskottets uppfattning.

Jämlikt R. F. § 36 kan ingen ämbets- eller tjänsteman, med undantag av
de i § 35 omförmälda förtroendeämbetsmän, ''utan medelst rannsakning
och dom, ifrån sina innehavande sysslor av Konungen avsättas, ej heller
utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas''.
Grundlagsbudet är ovillkorligt och kan icke annorledes än genom ett i grundlags
form givet beslut modifieras. Yarken ett förbehåll i utfärdad fullmakt
eller ett förbehåll vid ledigförklaring av befattning kan inskränka grundlagens
giltighet: även om därigenom befattningshavaren —- vilket dock icke är
fallet — skulle bliva skyldig att utan eget samtycke låta sig förflyttas, kvarstår
grundlagsförbudet för Konungen att någonsin taga denna hans, i annan författning
grundade, men mot regeringsformens § 36 stridande skyldighet i
anspråk. Avlöningsreglementet, som av riksdagen godkänts och av Kungl.
Maj:t fastställts, kan mycket väl innehålla föreskrifter rörande befattningshavares
skyldighetef att underkasta sig tvångsförflyttning, men dessa föreskrifter
kunna aldrig få konstitutionell verkan, utan vederbörande departementschef
är trots dem lika pliktig som eljest att iakttaga R. F. § 36, så
länge ändring däri ej skett, och riksdagens K. U. lika pliktigt som eljest
att tillse, det grundlagen icke åsidosättes. Endast om eller i den mån
omständigheter skulle föreligga, vilka gjorde det konstitutionellt möjligt för
Kungl. Maj:t att besluta tvångsförflyttning i visst fall, kunna sålunda av -

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

löningsreglementenas föreskrifter om befattningshavares skyldighet att underkasta
sig en sådan komma att tillämpas. Men inga sådana omständigheter
hava i nu föreliggande fall förelegat, än mindre styrkts eller ens kunnat
styrkas.

Man har visserligen velat göra gällande, att det icke varit personen, utan
befattningen, som överflyttats från ett verk till ett annat och att personen
blott följt med, så att säga som ett bihang. Denna tolkning av beslutet
synas vederbörande departementschefer i viss män hava själva antytt såsom
riktig genom den i och för sig anmärkningsvärda form, vari besluten givits.
klen en dylik uppfattning måste betecknas såsom fullständigt felaktig. Yäl
kan Kung!. Maj:t och riksdagen fritt besluta vilka överflyttningar av befattningar
som helst och när som helst, men den rättsliga följden härav i
fråga om innehavaren av en sålunda överflyttad befattning blir den, att han
stannar kvar inom det verk, där befattningen förut fanns, ehuru numera
utan befattning, d. v. s. han skall lagligen överföras å indragningsstat, varvid
det icke spelar någon roll, om medel härför av riksdagen anvisats eller
ej — de ekonomiska följdverkningarna av överflyttningsbeslutet kan svenska
staten icke lagligen undandraga sig och den i anledning härav rättsligt
nödvändiga utgiftens budgetsmässiga täckande i förväg eller icke blir för
förhållandet irrelevant. I detta avseende äro de i Nytt Juridiskt Arkiv införda
ref. nr 74 årg. 1899 och ref. nr 108 årg. 1910 särdeles belysande.

Ej heller kan med fog påstås, att uppgifterna vare sig för en adjungerad
ledamot eller för en notarie i kammarrätten äro desamma som uppgifterna för
kanslisekreterare i Kungl. Maj:ts kansli, så att överflyttningen icke skulle
vara annat än en organisationsförändring inom verket eller förvaltningsgrenen
utan väsentlig ändring av befattningens uppgifter.

Till sist bör ock framhållas, att fullmakten för befattningshavaren lika
litet som själva det till grund för denna liggande utnämningsbeslutet lagligen
får eller ens kan betraktas som ett avtal mellan staten och befattningshavaren,
i vilket skulle med den senares samtycke kunna inryckas
förbehåll eller begränsningar emot lagen. Lagen är här icke dispositiv, utan
tvingande, och den regel, som givits i R. F. § 36 är given icke blott till
befattningshavarens förmån eller endast i hans intresse, utan dess yttersta
och bärande grund är den, att svensk rätt fordrar eu fullt självständig,
under lagen och endast under lagen ansvarig ämbets- och tjänstemannakår,
som genom denna sin grundlagsstadgade frihet och självständighet i sina
ämbetsgärningar förmår bevara objektivitet och upprätthålla rättssäkerhet
även inom förvaltningen gent emot godtyckliga påtryckningar ovanifrån
eller underifrån. Varje förbehåll, som avser att rubba på denna förvaltningsoch
statsrättsliga svenska grundprincip är en nullitet utan all rättslig
verkan, vadan Kungl. Maj:t konstitutionellt är hindrad att begagna detsamma
i praktiken.

Aven om riksdagen — såsom i detta fall skett — samtyckt till de av
Kungl. Maj:t föreslagna befattningsöverflyttningarna, och även om riksdagen
— såsom i detta fall dock icke skett — i samband därmed godkänt en per -

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

sonförflyttning, är K. U. såsom självständig och fristående väktare över
grundlagarnas behöriga tillämpning hos Kungl. Maj:t konstitutionellt pliktigt
att beivra konstitutionella fel eller försummelser.

Med stöd av vad sålunda anförts har jag yrkat, att utskottet skulle mot
statsråden Clason, Beskow och Stridsberg gorå anmälan enligt regeringsformen
§ 107.»

YII.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 16 februari 1923.)

1) av herr Pehrsson i Göteborg, som med instämmande av herrai K. J.
Ekman, N. J. M. Svensson och Magnusson i Törnhult anfört:

Genom kungörelse den 19 okt. 1920 anslogs professur i exegetik vid Kungl.
universitetet i Uppsala ledig till ansökan. Såsom sökande anmälde sig förutom
docenten Johannes Lundberg, som sedermera icke fullföljde sin ansökan,
docenterna vid sagda universitet Chr. J. Lindblom och Gillis A. P.n
Wetter.

Större akademiska konsistoriet utsåg 29 jan. 1921 till sakkunniga för lediga
professuren i exegetik professorn i exegetisk teologi vid Lunds universitet
E. Aurelius, professorn i nytestamentlig exegetik vid Kristiania universitet
Lyder Brun, professorn i grekiska språket vid Uppsala universitet O.
Lagercrantz samt professorn i klassisk filologi vid Göttingens universitet
R. Reitzenstein.

Det läroområde, inom vilket vid ansökning till ordinarie lärarebefattning
kompetens skall styrkas, finnes angivet i vederbörande stater för universiteten.
Av den teologiska fakultetens vid Uppsala universitet 7 professorsbefattningar
omfatta 2 vardera exegetik. (Universitets statuter, Uppsala 1916,
II. s. 8.) Detta i motsats till vad som vid Lunds universitet är fallet, där
på grund av kungl. brevet den 13 juli 1909 nämnda ämne ä) uppdelat pa 2
skilda lärostolar. På grund därav kungjordes den lärostol vid detta universitet
som motsvarar den nu ifrågavarande, vid senaste tillsättningen 1910
1912 ledig under beteckningen professur i exegetisk teologi med undervisnings-
och examinationsskyldighet i nya testamentets exegetik.

Någon sådan uppdelning av ämnet för lärostolarna vid Uppsala universitet
föreligger icke. Detta är jämväl bekräftat saväl genom avfattningen av kungörelsen
för ansökan till det lediga ämbetet och av skrivelsen angående sakkunnigas
uppdrag som ock av ordalagen i statsrådsprotokollet vid Kungl.
Maj:ts utnämning av innehavare av ifrågavarande ämbete.

Däremot föreligga bestämmelser rörande fördelningen av undervisningsoch
examinationsskyldigheten mellan dåvarande innehavarna av dessa lärostolar
professorerna E. Stave och J. A. Kolmodin genom kanslerns resol. den
24 februari 1909. Därvid bestämmes att tills vidare nämnda professorer
skola undervisa och examinera i resp. Gamla testamentets och Nya testamentets
exegetik. Till denna fördelning inom ämnet har såsom redan påpekats

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

formellt icke någon hänsyn tagits varken vid kungörandet, i skrivelsen om
utseendet av sakkunniga eller vid utnämningen.

Denna nu hävdade uppfattning finner jämväl uttryckligt stöd i den år 1916
utgivna sista upplagan av Universitetsstatuterna (s. 36, 93 och 94).

Tidigare har icke heller någon bestämd fördelning av ämnet mellan de
båda lärostolarnas innehavare ägt rum. De ha växelvis eller samtidigt föreläst
över både gammaltestamentligt och nytestamentligt ämne och till detta
förhållande har alltid förut tagits hänsyn vid tillsättning av nämnda professurer
vid Uppsala universitet. De närbesläktade ämnenas art synes jämväl
betinga, att innehavaren av dessa lärostolar har kompetens för båda.

Vid ärendets hela behandling av vederbörande myndigheter har man emellertid
utgått ifrån att lärostolen efter professor Kolmodin skulle besättas
endast för den nytestamentliga grenen av ämnet. Dock synes man hava
varit medveten om att detta icke vore i full överensstämmelse med laga
föreskrifter, vilket också starkt betonats av professorerna Göransson, Johansson
och Juel. Jämväl professor Linderholm gör ett medgivande i samma
riktning i sitt yttrande i teologiska fakulteten: »Om en sådan (professur i
nytestamentlig exegetik) är det ju också, om än icke strängt formellt1,
dock i realiteten fråga».

Sökanden Wetter yttrar i sin besvärsskrift öyer konsistoriets beslut i detta
ärende: »Så mycket synes i alla händelser otvivelaktigt, att samtliga sakkunniga
fattat sin uppgift sa, att det här i realiteten gällt en professur i
nytestamentlig exegetik (sid. 33, 131, 161 bil. 1). Hela den i saken åvägabragta
utredningen skulle, om. proff. Johanssons och Juels ståndpunkt
i detta stycke vore riktig, vila på en falsk förutsättning».

Sökanden Lindblom hävdar i sin förklaring, att professuren är kungjord i
exegetik och drager därav den slutsatsen: »Skulle man alltså strängt hålla
sig till sakens formella sida, borde, under de förutsättningar, som bär i övrigt
råda, den som endast visat kompetens inom den ena ämnesgrenen eo ipso
vara avsevärt mindre skickad för det sökta ämbetet än den, som fått sin
skicklighet erkänd på båda områdena».

Konsistoriet erkänner också i sitt yttrande över besvären, vilket här bilägga
(Bi^ 1), »det är givet att den nye innehavaren av den efter professoren
Kolmodin lediga professuren bör hava ådagalagt sin vetenskapliga skicklighet
i det läroämne, i vilket prof''essuren faktiskt blivit ledig förklarad.»1
Samtidigt framhåller visserligen konsistoriet den meningen att »det torde vara
lika givet, att professor Kolmodins förordnande kommer att övergå» till den
nye innehavaren av ämbetet och använder i annat sammanhang uttrycket:
»Även för det fall, att utvecklingen leder därhän, att ifrågavarande professuren
även formellt omdanas till en professur i Nya testamentets exegetik,»...

Kanslersämbetet har också »godtagit»1 denna förutsättning, ehuru med eu
motivering, som synes giva vid handen, att detta är på grund av det läge,
i vilket ärendet redan förelåg, då det kom till kanslersämbetet. Något reellt
skål syntes uppenbarligen konsistoriet så väl som kanslersämbetet icke före -

1 Kurs. här.

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

ligga att av formella skäl, vore de än så talande, riva upp hela tillsättningsproceduren,
då även med detta godtagande av det inträdda sakläget de
ansågo, att doc. Lindblom ägde bestämt företräde framför doc. Wetter, varigenom
trots den formella oriktigheten i hela förfarandet materiell rättvisa
skulle skipas genom Kungl. Maj:ts utnämning av doc. Lindblom. Då så
icke skedde utan Kungl. Maj:t den 16 februari 1923 utnämnde docenten
Wetter till professor i - exegetik, står den formella oriktigheten kvar med
förökad skärpa.

Detta tillvägagångssätt synes mig innebära ett godtyckligt förfarande
som saknar stöd så väl i Universitetets statuter som i gällande lag och
hävdvunnen praxis vid tillämpning därav.

Så länge laga bestämmelser finnas, böra de följas och icke sättas ur funktion
på grund av vad man räknar med skall komma att i framtiden beslutas.
Och gäller detta framför allt, då genom sådant förfarande någons rätt
kränkes, såsom i förevarande fall.

Endast den ene av de båda sökandena, docenten Lindblom, har speciminera!
i exegetik, alltså ämnets båda grenar, såsom ämnet i kungörelsen om
ansökan till professuren fastställdes. Han har befunnits synnerligen väl
meriterad för båda.

Docenten Wetter torde knappt ha kunnat ens förklaras kompetent till professuren,
om laga former rätt iakttagits. Under alla omständigheter torde
vara uppenbart, att han icke styrkt sin kompetens i Gamla testamentets exegetik.
Han äger icke med betyg vitsordade kunskaper å det semitiska språkgebitet,
en nödvändig filologisk förutsättning för vetenskapligt arbete i Gamla
testamentets exegetik, han har icke ens detta ämne med i teologie licentiatexamen
och hans författareskap rör sig på andra områden.

Det måste därför anses kränka docenten Lindbloms rätt, då hans behörighet
till det sökta ämbetet av vederbörande myndigheter icke prövats efter
gällande bestämmelser, vars krav han ensam bland de sökande styrkt sig
fylla — bakom detta ligger åtskilliga års arbete — utan efter ett antagande
om hur ämnesfördelningen i fortsättningen kommer att ordnas eller
bör ordnas.

Om akademiska myndigheter ha förfarit formellt oriktigt, vilket icke synes
kunna bestridas, hade det varit Kungl. Maj:ts uppgift icke blott att vaka
över att laga bestämmelser följas utan ock att hålla sin hand över att sökandes
materiella rätt icke sattes å sido.

Det vore jämväl olyckligt, om den praxis innästlade sig vid besättandet av
befattningar inom det offentliga undervisningsväsendet, att de i kungörelsen
om ledighet angivna betingelserna för ansökan sedermera utan vidare sattes
ur kraft vid prövningen av ansökningarna.

Jag anser, att denna högst betänkliga formella brist vid detta ärendes
handläggning måste betraktas såsom anledning till anmärkning mot föredraganden,
statsrådet Olsson. Men om man också, då ärendet fått felaktig behandling
från början, toge detta sakläge för gott av praktiska skäl och läte
prövningen av de sökandes meriter för professuren i exegetik inskränkas

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

till en prövning av deras förtjänst och skicklighet för en lärostol i nytestamentlig
exegetik, synes det mig att om prövningen skett efter objektiva
grunder, docenten Lindblom såsom den för ämbetet mest meriterade hade
bort till tjänsten utnämnas.

Universitetsstatuternas 53 § känner tre befordringsgrunder och efter alla
tre synes doc. Lindblom böra ställas i främsta rummet. Nämnda § har följande
lydelse:

»För befordran till akademiska lärarebefattningar må ej andra grunder avses
eller åberopas än graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet

Vid bedömandet av den vetenskapliga skickligheten skall hänsyn tagas
jämväl till ådagalagd skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning.

Prövas den vetenskapliga skickligheten hos två eller liera sökande vara
lika, då må ock tjänsteålder åberopas såsom befordringsgrund.»

För bedömande av huru nämnda sökandes meriter förhålla sig till dessa
befordringsgrunder hänvisas i första hand till kanslersämbetets bilagda yttrande.
(Bil. 2.)

Till komplettering och sammanfattning härav tillåter jag mig anföra följande.

Vid utrönandet av graden av vetenskaplig skicklighet kan icke underlåtas
att taga hänsyn till sökandenas avlagda examina och lärdomsprov.

Doc. Lindblom avlade:

fil. kandidatexamen 15/2 1902 i 5 ämnen med en betygssumma av 9x/2;
därvid må märkas ämnena grekiska 2 betyg och semitiska språk 2 betyg.

Teol. kand.-examen 81/i 1905 med 18 betyg.

Teol. lic.-exa in en 27/io 1908 med tillsammans 8 7 2 betyg. Däri ingingo
ämnena Gamla testamentets exegetik 3 betyg och Nya testamentets
exegetik 272 betyg.

Vid disputation för docentur erhöll han tillsammans 372 betyg.

Han utnämndes till docent i exegetik 8/e 1909.

Docenten Wetter avlade:

teologisk-filos. examen S1/t 1907 med en betygssumma av 472 betyg.

Teol. kand. examen lb/u 1909 med 157* betyg.

Teol. licentiatexamen med tillsammans 772 betyg. Däri ingick,
teologisk encyklopedi och teologisk etik samt Nya testamentets exegetik
med 3 betyg.

Vid disputation för docentur erhöll han tillsammans 272 betyg.

Han utnämndes till docent i exegetik 22/i 1914.

Av denna jämförelse framgår otvetydigt, att doc. Lindblom ifråga om
examensmeriter står avsevärt före sin medsökande.

Därav framgår likaledes att doc. Wetter saknar vitsord om högre examen
i de båda språk, som utgöra språkligt underlag för det område den
sökta professurens ämne omfattar. Samtliga representanter för dessa språkområden
tillerkänna också utan tvekan doc. Lindblom första rummet. I
detta avseende hänvisas till kanslerns utlåtande. För en professur även i
nytestamentlig exegetik torde det jämväl anses nödigt att ha den insikt, som

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

betyg i teol. licentiaten utvisar, i det gamla testamentets exegetik. (Jfr
kanslerns utlåtande.)

Av de sakkunniga satte de båda svenska obetingat doc. Lindblom främst.
De båda utländska åter satte doc. Wetter främst. Därvid är dock att märka,
att prof. Brun tillerkänner doc. Wetter främsta rummet efter andra befor
dringsgrunden, undervisningsskickligheten, och att prof. Reitzenstein uttryckligen
förklarar sig sakna kompetens att bedöma de sökandes arbeten på det
gammaltestamentliga området och att hans bristfälliga kunskap i det svenska
språket är honom till hinders vid bedömandet. Doc. Lindbloms främsta produktion
ligger i väsentlig mån på just detta område och de flesta av hans
utgivna skrifter äro skrivna på svenska, under det att doc. Wetters författarskap,
till avsevärd stor del på tyska språket, faller huvudsakligen
inom prof. Reitzensteins område. Han är filolog och hellenistisk religionshistoriker
men icke teolog.

Av dessa sakkunnigutlåtanden framgår, att den ene, som sätter doc. W etter
i främsta rummet, grundar hans kompetens till den lediga lärostolen i exegetik
till väsentlig grad på överlägsen skicklighet i ett annat av fakultetens
ämnen med egen lärostol, religionshistoria. (»Han er mere religionshistoriker
end ekseget.» »llellenismens religion og kultur er hans egentlige domsene»,
Lyder Brun.) Religionshistorien är visserligen en hjälpvetenskap för exegetiken,
överlägsenhet på detta område borde dock icke ha givit honom försteg för
doc. Lindblom, vars högt vitsordade kompetens faller inom det område, som
professuren omfattar, nämligen exegetiken. Ett dylikt bedömande är dock
lika oförenligt med svensk akademisk rätt som med billighet. Vid svenska
universitet är varje lärostol bunden vid visst ämne och den vetenskapliga
skickligheten måste styrkas i detta ämne.

Icke ringa vikt torde också böra tillmätas den omständigheten, att doc.
Lindblom varit ordinarie ledamot av bibelkommissionen, vilket vittnar om
hans kompetens och måste tillmätas utomordentlig betydelse för den vetenskapliga
utbildningen till professor i exegetik.

Inom teologiska fakulteten satte 3 ledamöter doc. Lindblom i törsta rummet,
en, professor Linderholm, satte doc. Wetter i främsta rummet.

Konsistoriet satte likaledes doc. Lindblom i främsta rummet med 12 röster
mot 12 eller rättare i realiteten, såsom kanslern utvisar, med 14 röster mot 12.

Kanslersämbetet förordar starkt doc. Lindblom.

Efter andra befordringsgrunden, undervisningsskickligheten, sättes doc.
Lindblom främst. (Jämför stora konsistoriets uttalande och kanslerns utlåtande.
) Det synes som skulle vid bedömandet av hela detta ärende den omständigheten,
att denna professurs innehavare har till uppgift att med sin
undervisning utbilda präster för den svenska kyrkan allt för litet beaktats.

Efter tredje befordringsgrunden står doc. Lindblom, som vart doc. 1109,
främst med 6 skilda förordnanden att uppehålla endera av professurerna i
exegetik och 10 terminers föreläsningar och 2 terminers seminarieövningar.
Doc. Wetter, som vart docent 1914, har icke haft något förordnande att
uppehålla professur i exegetik, men har haft förordnande att inom huma -

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

nistiska sektionen vid Uppsala universitet förrätta examination i ämnet
religionshistoria och att upprätthålla lärarplatsen i samma ämne vid Stockholms
högskola. Han har 2 terminers seminarie- och proseminarieövningar.

Doc. Lindblom uppfördes den 6 dec. 1911 av större konsistoriet vid Lunds
universitet i andra förslagsrummet till professorsämbetet i exegetisk teologi
med undervisnings- och examinationsskyldighet i Nya testamentets exegetik.

I fråga om värdesättandet av de båda sökandens vetenskapliga begåvning
och av deras produktion för den sökta befattningen hänvisar jag i övrigt
till kanslersämbetets yttrande.

Av vad jag här anfört synes mig framgå att, även om det varit fråga om
tillsättandet av en professur i Nya testamentets exegetik, doc. Lindblom
på grund av den förtjänst och skicklighet, som gjort att alla de akademiska
myndigheterna, som yttrat sig satt honom i främsta rummet efter alla tre
befordringsgrunderna, borde, om fullt objektiva skäl fått göra sig gällande,
ha blivit utnämnd till professuren. Då nu professuren skulle tillsättas i
exegetik, synes det mig vara så mycket mer anmärkningsvärt, att statsrådet
Olsson mot dessa myndigheters uttalanden utnämnde doc. Wetter.

Jag kan icke underlåta att uttala, att det synes mig framgå av den motivering,
som framlagts för doc. Wetters uppförande i främsta rummet av
särskilt professorerna v. Friesen, Hägerström och Linderholm, som kraftigast
fört talan för doc. Wetter, att det varit i första hand hänsyn till den teologiskt
radikala åskådning, som doc. Wetter företräder och till vilken de synas
principiellt ansluta sig, som blivit det avgörande för deras yttrande i fråga
om de sökandes vetenskapliga förtjänst. I vilken mån deras yttrande kan
ha varit utslagsgivande för statsrådet Olsson, undandrager sig bedömande
och framgår icke av handlingarna, då ju Kungl. Maj:t icke plägar i statsrådsprotokollet
motivera utnämningar.

För att styrka denna min uppfattning tillåter jag mig ur dessas anföranden
till konsistoriets protokoll den 4 nov. 1922 citera följande:

Prof. Hägerström: »Vid frågans avgörande är det nödvändigt att taga
hänsyn till ännu en sak: de grundsatser, som leda båda sökandena vid den
vetenskapliga behandlingen av det bibliska stoffet.» Och skälet för hans förord
sammanfattas i följande ord:

Det bör anmärkas, att prof. Eeitzensteius yttrande s. 172: »Den Schriften
beider Gelehrter ftthlt man immer den tiefen religiösen Ernst. . . an», (I de
båda lärdas skrifter känner man alltid det djupa religiösa allvaret) kunde
väcka missförstånd i avseende å W. Visserligen är det sant, att varje som
helst ton av förakt för en gången tids religiösa föreställningsvärld är honom
fullkomligt främmande. Men var och en, som något känner hans exegetiska
och historiska skrifter, kan intyga, att endast ett intresse däri träder
fram, nämligen att efter rent historiskt filologiska metoder få reda på sanningen,
särskilt med avseende å urkristendomen. De ha överhuvud ingen som
helst religiös betoning»J Det är nu därför ock oerhört vilseledande att tala

1 Kurs. här.

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

om Lindblom såsom gentemot Wetter utmärkt av självkritik. Utgångspunkten
för forskningen är hos den senare kritisk, hos den förre okritisk,
dogmatisk. Men under sådana omständigheter och med hänsynstagande till
att Wetters forskning icke har kunnat hävdas såsom i det hela ovederhäftig
utan såsom framgår av sakkunnnigutlåtandena med de fel, som må vidlåda
den, har ett högt vetenskapligt värde, har frågan blivit en kulturfråga av
första ordningen. Det gäller om en av universitetets viktigaste professurer
skall under en lång följd av år utlämnas till en i sin metodiska utgångspunkt
ovetenskaplig forskning och undervisning eller forskning och undervisning
inom dess läroområde skall bedrivas efter vanlig vetenskaplig metod.
Med allt erkännande av doc. Lindbloms uppenbara vetenskapliga förtjänster
på områden, där hans religiöst-dogmatiska intressen ej spela in,1 måste jag
därför sätta honom efter doc. Wetter».

Professor von Eriesen: Doc. Lindblom har den grundligare och meromfattande
filologiska utbildningen och har ådagalagt den större akribin vid
utförandet av sina undersökningar. Han har även ådagalagt den större mångsidigheten.
Emellertid synes hans forskning lida av den konstitutiva svagheten
att påverkas av hans religiösa övertygelse.1 Han står därjämte mindre
fri och självständig gent emot tradition och gällande meningar än Wetter.»

Professor Linderholm: »Jag finner mig föranlåten att ånyo framhålla vikten
därav, att konsistoriet i vad på det ankommer sörjer för att den fria vetenskapliga
forskningen får komma till sin rätt1 även vid den nytestamentliga
exegetiken vid detta universitet, för så vitt dess vetenskapliga anseende skall
bevaras.»

Gentemot den i dessa yttranden hävdade uppfattningen, att docenten Lindbloms
förtjänst och skicklighet för den sökta professuren i exegetik inom teologiska
fakulteten vid Uppsala universitet skulle förringas av hans religiösa
övertygelse, torde vara nog att hänvisa till att konsistoriets av vetenskapsmän
nr alla fakulteter sammansatta majoritet satt honom i främsta rummet.

Till ytterligare belysning av ovannämnda yttranden må anföras de svenska
sakkunniges uppfattning i detta hänseende.

Prof. Lagercrantz:

»Det förtjänar kanske nämnas, att båda gentemot den bibliska traditionen
stå på den moderna forskningens grund.»

Prof. Aurelius:

»Lindbloms forskning har till sin allmänna läggning den värdefulla egenskapen
att han står i direkt förhållande till föreliggande källor. Ingå auktoriteter
eller skolmeningar skjuta sig in mellan honom och dem.»1

Då jag anser att i detta befordringsärende universitetsstatuterna icke blivit
följda och icke heller regeringsformens föreskrift i 28 § att vid alla befordringar
avseende skall fästas endast å de sökandes förtjänst och skicklighet
blivit iakttagen, har jag funnit mig föranlåten att yrka, att utskottet bort
mot föredraganden, statsrådet Olsson, framställa anmärkning.

1 Kurs. här.

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

Bilaga I.

Utdrag av större akademiska konsistoriets
i Uppsala protokoll den 20 december 1922.

Härefter föredrogs av utsedda kommitterade avgivet förslag till konsistoriets
infordrade yttrande i ärendet, vilket förslag var så lydande:

»I anledning av docenten Gill is P:son Wetters underdåniga besvär över
konsistoriets den 4 november 1922 upprättade förslag till återbesättande av
den ena lediga professuren i exegetik får konsistoriet härmed anföra följande.

Någon formell uppdelning av de bägge professurerna i exegetik vid Uppsala
universitet i en professur för Nya testamentets exegetik och en för
Gamla testamentets exegetik har icke ägt rum, utan har den efter professoren
Kolmodin ledigblivna professuren, varom det här är fråga, anslagits ledig
såsom professur i exegetik. En reell uppdelning har dock i så måtto skett,
att genom kanslersresolution av den 24 februari 1909 undervisnings- och
examinationsskyldigheten i exegetik vid universitetet förklarats skola vara
så fördelad mellan de två professorerna i ämnet, att den ena professorn undervisar
och examinerar i Nya testamentets egetik och den andra i Gamla testamentets.
Genom samma resolution bestämdes även, att professoren Kolmodin
tillsvidare skulle undervisa och examinera i Nya testamentets exegetik och
och professoren Stave i gamla testamentets exegetik. Någon förändring i
dessa dispositioner har sedermera icke skett, vare sig i samband med professoren
Kolmodins avgång från sitt ämbete den 7 oktober 1920 eller i samband
med professoren Staves avgång den 30 juni 1922.

Det är enligt konsistoriets mening givet, att den nye innehavaren av den
efter professoren Kolmodin lediga professuren bör hava ådagalagt sin vetenskapliga
skicklighet i det läroämne, i vilket professuren faktiskt blivit ledigförklarad,
men det torde vara lika givet, att vid återbesättandet av professuren
hänsyn även bör tagas därtill, att professoren Kolmodins förordnande att
tillsvidare handhava undervisningen och examinationen i Nya testamentets
exegetik kommer att övergå till den nya innehavaren av ämbetet, liksom
det övergick till den, som på förordnande uppehöll professuren under ledigheten.
Med ledning av de sakkunniges och teologiska fakultetens yttranden
har då konsistoriet funnit denna vetenskapliga skicklighet vara bättre styrkt
hos docenten Joh. Lindblom än hos docenten Wetter, och denna mening
finner sig konsistoriet alltjämt böra vidhålla.

Enligt universitetsstatuterna skall vid bedömandet av den vetenskapliga
skickligheten hos de sökande till en akademisk Järarbefattning hänsyn jämväl
tagas till ådagalagd skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning.
Den vetenskapliga undervisning, det åligger innehavaren av den ifrågavarande
professuren att meddela, har av ålder framför allt inriktats på den
speciellt exegetiska utläggningen av de särskilda urkristna källskrifterna
eller längre, sammanhängande .avsnitt av dem, och det är på grund av
ämnets natur tydligt, att detta moment alltjämt kommer att stå i förgrunden
vid undervisningen och utgöra dess centrala del. Av ansökningshandlingarna
framgår nu, att docenten Wetter icke bedrivit speciellt exegetiska
forskningar på vare sig nytestamentligt eller gammaltestamentligt område,
under det att docenten Lindblom i betydlig omfattning gjort detta. Den
senare har därjämte under sin docenttid meddelat en mycket mera omfat -

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

tanda undervisning av speciell exegetisk art än den förre (resp. 10 terminers
föreläsningar och 2 terminers seminarieövningar mot blott 2 terminers serninarie-
eller proseminarieövningar).

Av ansökningshandlingarna framgår vidare, att docenten Wetter dels icke
bedrivit andra med betyg vitsordade studier på semitiskt språkområde och i
Gamla testamentets exegetik än de som erfordras för teologisk-filosotisk
examen och teologie kandidatexamen, dels icke heller i sin vetenskapliga
produktion annat än undantagsvis, särskilt i sitt orienteringsverk över Romarrikets
religioner, sysslat med gammaltestamentliga eller senjudiska ämnen.
Även för det fall att utvecklingen leder därhän, att den ifrågavarande
professuren även formellt omdanas till en professur i Nya testamentets exegetik,
komma nyssnämnda bägge moment att jämte andra vara av fundamental
vikt för professurens fruktbärande handhavande. Av handlingarna
framgår det oförtydbart och har icke blivit av någon bestritt, att docenten
Lindblom i fråga om semitiska studier och vetenskapliga produktion på garmmaltestamentligt
område liksom i fråga om det speciella exegetiska arbetet ägrett
bestämt företräde framför docenten Wetter. Detta försteg tillsammans med
hans väl dokumenterade vetenskapliga skicklighet och energiska och fruktbringande
arbete även inom andra till professuren hörande områden synes
konsistoriet icke uppvägas av det försteg docenten Wetter har inom sitt
speciella forskningsområde, och far konsistoriet därför hemställa, att docenten
Wetters underdåniga besvär icke måtte till någon Kungl. Maj:ts åtgärd
föranleda.»

Professor C. A. Ecuterskiöld anförde härpå till protokollet med egna ord
följande:

»Vad klaganden anfört angående hittillsvarande sätt att avgränsa religionshistorien
från exegetiken utföres fullständigare av den sakkunnige, som nu i
sin tredje inlaga, utgörande andra förklaringen av hans därigenom icke klarare
sakkunnigutlåtande, synes, såsom talesman för ena sökanden vilja påtvinga
konsistoriets om riktighetens av hans värdesättning av de sökande
inbördes ännu icke övertygade medlemmar sin mening. Motiven för detta
professor Bruns nedstigande från opartisk sakkunnig må vara vilka som
helst, själva faktum försvagar värdet av den vägledning hans ursprungliga
och fortfarande enda relevanta utlåtande givit, vars betydelse alltså måste
numera i någon mån reduceras.

Av besvären och professor Bruns senaste förklaring framgår, att den kompetens
i religionshistoria såsom särskilt fakultetsämue (= allmän religionshistoria,
icke-kristen religionshistoria), vilken jag i mitt yttrande antagit att
klaganden verkligen styrkt dock icke är styrkt. Den slutsats, som härav
måste dragas, blir emellertid ingalunda att hans skicklighet i exegetik ökas,
utan tvärtom att det plus, som legat i styrkt religionshistorisk skicklighet
i allmänhet försvinner och reduceras till styrkt skicklighet dels, på sätt jag
förut framhållit, å exegetikens religionshistoriska gränsområde, dels möjligen
å den allmänna religionshistoriens exegetiska gränsområde, därest ett sådant,
såsom rimligt synes, när det gäller religionshistorien inom en teologisk
fakultet finnes. Hur utmärkt klaganden än må vara på detta eventuellt
dubbla gränsområde, kan därav icke förändras det, även av sakkunnigen
professor Bruns yttrande styrkta faktum, att klaganden icke styrkt sin skicklighet
på det som i exegetiken såsom teologisk disciplin är och måste vara
det centrala. Jag tillåter mig i detta sammanhang betona, att den likgiltighet
för traditionen, som påståtts utmärka klaganden framför medsökande!),
i själva verket, om påståendet är riktigt, innebär ett ytterligare minus, i det
att ingen vetenskap får bortse från eller gå utom sitt eget material och
traditionen för en teologisk exegetisk vetenskap torde tillhöra dess material.

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

Under sådana förhållanden finner jag i frågans nuvarande läge, docenten
Lindbloms företräde framför klaganden genom vad besvären och förklaringarna
giva vid handen, ytterligare och i viss mån starkare, än jag förut
antagit, vara ådagalagt.

Emellertid kan, vid det förhållande, att en teologisk vetenskapsman av
klagandens läggning, genom själva arten av sin forskning, skulle kunna
komma att stanna mellan två lärostolar, utan möjlighet att på fullt lika fot
konkurrera om någondera med sökande, som arbetat å dessas centrala delar,
ifrågasättas, huruvida ej billigheten krävde, att åtminstone på enderas läroområde
hans forskning bedömdes såsom grundande icke allenast en periferisk
kompetens. Detta synes mig också vara möjligt under förutsättning, att en
sådan sökande överhuvud arbetat med användning av metoder, som inom och
för lärostolsämnets behandling äro väsentliga. Men i föreliggande fäll är
detta, efter enstämmigt vittnesbörd icke händelsen, utan klagandens metod
är tvärtom styrkt vara religionshistorisk, icke exegetisk — just bristen i
detta stycke påtalas av professor Brun med no g så stor skärpa.

Åberopande i övrigt vad konsistoriets kommitterade anfört, hemställer
jag, att besvären må lämnas utan avseende och den av konsistoriet i första
rummet uppförde sökanden, doc. Lindblom, till ämbetet utnämnas.»

Konsistoriet, det vill i detta fäll säga Konsistoriets förklaringsskyldiga
majoritet, beslöt härefter att i förevarande besvärsärende avgiva yttrande i
full överensstämmelse med vad utsedde kommitterade här ovan föreslagit.

Bilaga II.

Universitetskanslern, ang. återbesättande av
en professur i exegetik vid Uppsala universitet.

Till KONUNGEN.

Sedan såsom sökande till en ledigförklarad professorsbefattning i exegetik
vid universitetet i Uppsala anmält sig, förutom docenten vid sagda universitet
Johannes Lundberg, vilken sedermera icke fullföljt sin ansökning,
docenterna vid samma universitet Christian Johannes Lindblom och Gillis
Albert P:son Wetter, har, efter ärendets vederbörliga behandling av sakkunnige
och inom Teologiska fakulteten vid universitetet, det Större akademiska
konsistoriet i Uppsala enligt beslut den 4 november 1922 på förslag till ifrågavarande
professorsämbete uppfört i första rummet docenten Lindblom och i
andra rummet docenten Wetter.

Genom nådig remiss den 22 november 1922 har Kungl. Maj:t därefter anbefallt
Kanslersämbetet för rikets universitet att över besvär, som av docenten
Wetter i underdånighet anförts över Konsistoriets omförmälda beslut och i
vilka klaganden hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes utnämna honom till innehavare
av professuren i fråga, lämna docenten Lindblom tillfälle att avgiva
förklaring samt, efter Konsistoriets hörande, avgiva eget underdånigt utlåtande
i målet och därvid överlämna samtliga till målet hörande handlingar.

Med anledning härav har Kanslersämbetet inhämtat underdånig förklaring
i målet från docenten Lindblom samt yttrande av Konsistoriet och får, jämte
bifogande av ansöknings- och förslagshandlingarna med samtliga tillhörande
bilagor samt med återställande av remissakten, härhos i underdånighet överlämna
berörda förklaring och Konsistoriets yttrande med därtill hörande två
protokollsutdrag och för egen del i målet anföra följande.

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

Då under den föregående behandlingen av befordringsmålet vid upprepade
tillfallen frågan om professurens ämnesområde varit föremål för växlande
uttalanden, anser sig Kanslersämbetet till en början böra med några ord
beröra detta spörsmål.

Enligt gällande stat för universitetet i Uppsala är professuren en av de
två. professorsbefattningarna i exegetik. Någon bestämmelse är icke av Ivungl.
Maj:t meddelad, genom vilken professurens ämnesområde närmare angives.
Men enligt en av Kanslersämbetet den 24 februari 1909 med stöd av § 114
i gällande universitetsstatuter utfärdad resolution skall undervisnings- och
examinationsskyldigheten i exegetik vara så fördelad mellan de två professorerna
i ämnet, att den ene undervisar och examinerar i gamla testamentets
och den andre 1 nya testamentets exegetik, varjämte samtidigt av Kanslersämbetet
bestämdes, att professorerna E. Stave och J. A. Kolmodin skulle
tills vidare undervisa och examinera den förre i gamla testamentets exegetik
och den senare i nya testamentets exegetik.

Visserligen hava sedan dess och efter det båda sistnämnda professorer
erhållit nådigt avsked icke några nya bestämmelser angående ämnesfördelningen
av vederbörande akademiska myndigheter begärts eller av Kanslersämbetet
utfärdats. Men det torde ligga utom allt tvivel, att samma uppdelning
av ämnet exegetik, vilken således hittills varit fastslagen, fortfarande
kommer att upprätthållas, ävensom att blivande innehavare av den efter
professorn Kolmodin lediga professuren, varom nu är fråga, faktiskt kommer
att — enligt bestämmelser, vilka på vederbörandes förslag torde komma att
utfärdas — erhålla i uppgift att handhava undervisningen och examinationen
i nya testamentets exegetik, likasom professorn Staves blivande efterträdare
kommer att erhålla gamla testamentets exegetik till sitt läroområde.

Under sådana förhållanden och med stöd jämväl av övriga under ärendets
behandling i denna del förekomna omständigheter anser sig Kanslersämbetet
böra utgå från att det i föreliggande befordringsärende faktiskt galler tillsättandet
av en professur i nya testamentets exegetik.

Vore så icke fallet och omfattade professuren alltså hela ämnet exegetik,
så väl gamla som nya testamentets, skulle efter Kanslersämbetets uppfattning
icke den minsta tvekan råda därom, att docenten Linblom borde avgjort
ställas i första rummet på grund av sina mycket väl vitsordade meriter icke
blott på den nytestamentliga utan även på den gammaltestamentliga exegetikens
område samt inom det semitiska språkgebitet, varemot det synes
tvivelaktigt, huruvida docenten Wetter i sådant fall kunde förklaras kompetent
till professuren.

Utgår man emellertid från nyssnämnda av Kanslersämbetet godtagna förutsättning
förefaller avgörandet åtminstone till en början mera invecklat,
då nämligen så väl bland de sakkunnige som inom fakultet och konsistorium
synnerligen stridiga meningar gjort sig gällande. Båda de kvarstående sökande,
om vilkas skicklighet till befattningen någon meningsskiljaktighet
emellertid icke råder, äro tydligen två sinsemellan mycket olika individualiteter
såsom forskare och författare. Docenten Lindblom utmärker sig framför
allt för vederhäftighet och grundlighet, mognad i omdömet, säker vetenskaplig
metod samt en synnerlig klarhet och noggrannhet i sitt författarskap
— akribi —, Docenten Wetter synes däremot äga sin styrka i en ej
vanlig idérikedom, intelligensens rörlighet, forskningsentusiasm och produktivitet
samt betecknas av åtskilliga bland dem, som utlåtit sig härom, såsom
den starkare, mer originella forskarbegåvningen, vadan han skulle vara
den av de två sökande, som hade de större förutsättningarna att föra den
vetenskapliga forskningen framåt.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 5 samt. 21 käft. (Kr 25.)

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

Om man nu överblickar ärendets behandling av de sakkunnige, i Teologiska
fakulteten och hos det Större konsistoriet, så visar det sig, att av de
fyra sakkunnige två ställt docenten Lindblom och två docenten Wetter i
första rummet, att i Teologiska fakulteten tre ledamöter ansett docenten
Lindblom böra i första rummet komma i åtanke, under det att en ledamot
röstat på docenten Wetter i samma rum, samt att inom Konsistoriet omröstningen
utfallit med tolv röster mot tolv, varvid docenten Lindblom med rektors
utslagsröst uppförts på första rummet av förslaget. Let kan i detta
sammanhang förtjäna att påpekas, hurusom nämnda likhet i röstetal, vilken
för övrigt så till vida utföll till förmån för docenten Wetter, som två consistoriales,
vilka förklarade sig i fråga om vetenskaplig skicklighet likställa
de båda sökande, läto tjänståldern fälla utslaget och alltså pa första rummet
uppförde docenten Lindblom, kan anses om icke formaliter så likväl realiter
förändrad till docenten Lindbloms förmån därigenom, att två ledamöter av
Konsistoriet, den ene teolog, den andre språkvetenskapsman, vilka varit förhindrade
att deltaga i omröstningen, förklara sig hava haft för avsikt att,
om de bevistat Konsistoriets ifrågavarande sammanträde, ställa docenten
Lindblom på förslaget framför docenten Wetter. Skulle dessa båda sistnämnda
konsistorieledamöters röster hava medräknats vid förslagets upprättande, hade
docenten Lindblom fått fjorton röster till första förslagsrummet, docenten
Wetter tolv.

Då nya testamentets exegetik ju måste, ehuru i första hand en teologisk
disciplin, från viss synpunkt betraktas såsom en filologisk-historisk vetenskap,
är det av intresse att se, till vilket resultat målsmännen för hithörande
discipliner kommit. Det befinnes då, att samtliga tre representanter för de
språkområden, som här komma i betraktande — nämligen grekiska språket för
nya testamentets grundtext, semitiska språk, till vilka gamla testamentet
och en väsentlig del av den senare judendomens religiösa litteratur hör, samt
det romerska världsrikets andra språk, jämte grekiskan, latinska språket —
utan tvekan tillerkänt docenten Lindblom första förslagsrummet, vilket också
är fallet med den professor i historia, som yttrat sig i det Större konsistoriet.

Då nu Kanslersämbetet, låt vara från lekmannasynpunkt och utan sakkunskap
på föreliggande vetenskapsområde, sökt sin plikt likmätigt närmare
intränga i föreliggande befordringsfråga, hava särskilt några omständigheter
framträtt, vilka otvivelaktigt äro av beskaffenhet att öva inflytande på frågans
avgörande.

Beaktansvärt är till en början, att ganska svåra anmärkningar riktats
mot docenten Wetters språkliga utbildning, icke blott inom det semitiska
språkområdet, där han icke har annat att åberopa än betyget godkänd i sin
år 1907 avlagda teologisk-hlosofiska examen, utan även i det för den nytestamentliga
forskningen grundläggande grekiska språket. Att goda kunskaper
inom båda dessa språkområden äro önskvärda, ja nödvändiga för att
kunna vederbörligen sköta en professur i den vetenskap, som har tolkningen
av Nya testamentet till föremål, lärer väl vara obestridligt. Vad särskilt angår
förfarenheten i semitiska språk, torde grundlig kännedom om hebreiska
språket utgöra en nödvändig förutsättning för ett rätt förstående av Gamla
testamentet. En noggrann kunskap i Gamla testamentet och dess tankevärld
utgör i sin ordning ett nödvändigt villkor för att kunna fatta och
tillgodogöra sig, enligt ett yttrande inom Konsistoriet, — »den rika och
oundgängliga belysning» som från »den gammaljudiska religions- och föreställ
ningskretsen faller över Nya testamentet och urkristendomen.» Docenten
Lindblom åter äger just sin styrka i sin grundliga kännedom om Gamla
testamentet och den fortsatta judiska religionsutveckling, varur kristendomen

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

framgick, ett företräde, som näppeligen kan uppvägas av docenten "Wetters
obestridliga vetenskapliga förtjänster inom området för de hellenistiska religions-
och kulturströmningarna.

Ännu allvarligare är frågan om betydelsen för Nya testamentets exegetik
av grundliga filologiska förutsättningar på det grekiska språkets område.
Visserligen har man sökt förringa betydelsen av de framställda anmärkningarna
angående docenten Wetters bristande filologiska utbildning. Men otvivelaktigt
kvarstår dock, efter Kanslersämbetets uppfattning, såsom i ärendet
fullt utrett, att docenten Lindblom i nu ifrågavarande viktiga hänseende står
ett gott stycke framför sin medsökande.

Här föreligger, så vitt Kanslersämbetet kan finna, en fråga av principiell
vikt. Visserligen kan det förefalla sannolikt, att även utan grundlig filologisk
underbyggnad intressanta och goda arbeten kunna åstadkommas inom
hithörande disciplin. Men det torde vara otvivelaktigt, att en sådan disciplin
som Nya testamentets exegetik, vars föremål ju är att efterforska det
idéinnehåll, vars huvudsakliga urkunder äro Nya testamentets skrifter, skulle
väsentligt förlora i vetenskaplig vederhäftighet genom ett nedprutande av
kraven på erforderlig skicklighet i hithörande språk och textanalys. Varje
sådant försvagande av sambandet mellan det filologiska underlaget och den
därpå grundade forskningen synes innebära något ganska betänkligt.

Med hänsyn till området för de två sökandenas arbeten förtjänar ytterligare
framhållas, att docenten Wetters bidrag till Nya testamentets exegetik
väsentligen utgöres av utredningar rörande vissa föreställningar och tankar,
som förbinda den äldsta kristendomen med den s. k. hellenistiska religionsblandningen
i det romerska riket, under det att docenten Lindblom
ägnat ingående forskningsarbete direkt åt tolkningen av Nya testamentets
skrifter och inträngande i dess tankevärld. Denna åtskillnad torde böra
tillmätas ganska väsentlig betydelse vid avgörande av nu föreliggande fråga.

Vid bedömandet av den vetenskapliga skickligheten för akademiska lärarbefattningar
skall hänsyn tagas jämväl till ådagalagd skicklighet att meddela
vetenskaplig undervisning. I detta avseende synes det Kanslersämbetet
vara uppenbart, att docenten Lindblom står avsevärt före docenten Wetter.
Kanslersämbetet kan i denna punkt inskränka sig till en hänvisning till vad
det Större konsistoriet i sitt yttrande över de underdåniga besvären anfört,
nämligen att den vetenskapliga undervisning, det åligger professurens innehavare
att meddela, av ålder framför allt inriktats på den speciellt exegetiska
utläggningen av de särskilda urkristna källskrifterna eller längre,
sammanhängande avsnitt av dem och att detta moment alltjämt komme att
stå i förgrunden vid undervisningen och iitgöra dess centrala del, men att
docenten Wetter icke bedrivit speciellt exegetiska forskningar på vare sig
nytestamentligt eller gammaltestamentligt område, varemot docenten Lindblom
i betydlig omfattning gjort detta och därjämte under sin docenttid
meddelat mycket mera omfattande undervisning av speciell exegetisk art än
docenten Wetter.

Slutligen tillkommer den omständigheten, att mot docenten Wetters författarskap
riktats vissa direkta anmärkningar av, såsom det synes, ganska
allvarlig art, när det är fråga om graden av vetenskaplig skicklighet. Så
har man tillvitat honom, att hans exegetiska metod icke kan kallas pålitlig,
att han drager allt för hastiga slutsatser och att hans prövning är i visst
avseende mindre grundlig, ävensom att han gör sig skyldig till underskattning
av de stora personligheternas betydelse; och av urkristendomens egna
självständiga drag, samt på vissa punkter till hyperkritik av källorna. Erinringar
om lika påtagliga brister hava, så vitt Kanslersämbetet kunnat
finna, icke framställts mot docenten Lindblom och hans vetenskapliga arbeten.

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

Efter övervägande av vad sålunda förekommit och av handlingarnas innehåll
i övrigt har Kanslersämbetet funnit sig böra giva docenten Lindblom
med avseende på ådagalagd vetenskaplig skicklighet för en professur i Nya
testamentets exegetik ett bestämt företräde framför klaganden, docenten
Wetter; och får Kanslersämbetet alltså i underdånighet hemställa, det täcktes
Kungl. Maj:t utan avseende å docenten Wetters underdåniga besvär till professor
i exegetik vid universitetet i Uppsala i nåder utnämna och förordna
den å första förslagsrummet uppförde sökanden, docenten Christian Johannes
Lindblom.

Underdånigst:

CARL SWARTZ.

Otto Croneborg.

Stockholm den 31 januari 1923.

2) av herr Bergman, som anfört:

Då jag för min del finner utnämningen av docenten Wetter till professor
i exegetik vid Uppsala universitet anmärkningsvärd, beror det ingalunda på
det skäl, som i den allmänna diskussionen om denna uppseendeväckande utnämningsfråga
vanligen plägat åberopas, nämligen hans radikala ståndpunkt
som modern teolog. Denna ståndpunkt innebär enligt min mening intet minus
i hans meritering; i den mån ståndpunkten grundar sig på rent vetenskapligt
sanningsintresse, är den tvärtom en förtjänst. Den allvarliga konflikten
mellan kravet på bekännelsetrohet och kravet på vetenskaplig sanningstrohet
anser jag olöslig, så länge det finns en konfessionell statskyrka. Universitetet
som vetenskaplig forsknings- och läroanstalt måste i varje fall undantagslöst
hävda forskningsfrihetens och det vetenskapliga sanningskravets
absoluta suveränitet. Någon principiell motsättning mellan en ovetenskaplig
ortodoxism och en kritisk ståndpunkt föreligger för övrigt i detta fall icke,
då båda de forskare, som tävlat om det ifrågavarande ämbetet, uppenbarligen
stå på forskningsfrihetens grund. (Se bl. a. »Handlingar angående
professuren i exegetik etc. Sakkunniges utlåtande, Uppsala 1922, sid. 33,
ävensom doc. Lindbloms Förklaring av den 4 dec. 1922 sid. 12). Under
sådana förhållanden bör intet tillbakasättande av den ene och gynnande
av den andre på grund av skiljaktiga nyanser i teologisk uppfattning få äga
rum, utan endast och allenast deras objektiva meriter vägas mot varandra.

Icke heller kan jag finna den omständigheten, att professuren var ledigförklarad
i exegetik utan uttryckligt tillägg av epitetet nytestamentlig vara
helt avgörande, då två exegetiska professurer finnas vid universitetet, av
vilka den ena de facto är en professur i gammaltestamentlig, den andra i
nytestamentlig exegetik. Den nu ifrågavarande professurens förre innehavare
undervisade just i nytestamentlig exegetik och den lediga professuren uppfattades
allmänt som en professur i denna speciella del av ämnet. Men å
andra sidan är det uppenbart, att meriter även i den andra delen av ämnet
måste innebära en styrka för den sökande, och bristen på sådana en viss
svaghet.

Men vad som för mig framstår såsom den utnämndes största svaghet vid
denna konkurrens är den tydliga bristen på solid filologisk utbildning. Denna

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

brist har så mycket mer avgörande betydelse, som en professur i exegetik
väsentligen är att betrakta som en filologisk professur. Det gäller att
penetrera och tolka grekiska texter av särskild hellenistisk språktyp, något
som uppenbarligen icke kan ske med tillbörlig sakkunskap utan djupgående
filologiska studier. Den väsentliga betydelsen av denna synpunkt har också
fått ett tydligt uttryck däri att av de fyra rådfrågade sakkunniga två valdes
ur de klassiska filologernas krets. Den ene av dessa, nämligen professorn
i grekiska språket vid Uppsala universitet O. Lagercrantz, har gjort gällande
att grava anmärkningar i filologiskt avseende kunna framställas mot Wetter,
men ej mot Lindblom, vilken han utan tvekan ställer i främsta rummet.
Den andre, professorn i klassisk filologi vid universitetet i Göttingen, R. Reitzenstein
(även religionshistoriker), ställer visserligen Wetter i främsta rummet,
dock knappast ur filologiska synpunkter, men han gör i början av sitt
utlåtande en generell reservation beträffande sin bristfälliga kännedom om
svenska språket, vilken varit honom hinderlig, då det gällt att bedöma de
många på svenska författade skrifterna, framför allt doc. Lindbloms, vars
flesta skrifter (22 av 25) äro författade på detta språk. Det måste, i förbigående
sagt, väcka den största förvåning att man till sakkunnig kallat en
man, som brister i den allra fundamentalaste förutsättningen för en sakkunnig
prövning, nämligen förmågan att obehindrat läsa de skrifter, som skulle
granskas. Prof. Reitzenstein reserverar sig därjämte med hänsyn till sin »nur
laienhafte» (endast lekmannamässiga) kännedom om det vetenskapsområde,
till vilket en del av docenten Lindbloms författarskap hör. Tager man hänsyn
till dessa av prof. Reitzenstein uppriktigt meddelade förhållanden, måste
en samvetsgrann iakttagare, så vitt jag förstår, komma till den slutsatsen,
att hans omdöme icke kan läggas till grund för eu säker jämförelse mellan
två konkurrenter, av vilkas skrifter den sakkunnige erkänner att han närmare
känner endast den enes och till en del icke kan bedöma den andres.
(Se ovan citerade »Handlingar» s. 161, 162, 167).

Beträffande de bägge tävlandes filologiska förbildning inhämtas av handlingarna,
att Lindblom före sina teologiska examina avlagt filosofie kandidatexamen
och däri bl. a. vitsordats med betyget »med beröm godkänd» i grekiska
och med samma betyg i hebreiska språket, under det Wetter före sina teologiska
examina endast avlagt teol. fil. examen, vari ”.han i samma ämnen vitsordats
med resp. »icke utan beröm godkänd» och »godkänd». Givetvis ha
båda senare under sina exegetiska studier inhämtat ökade språkkunskaper,
men den solidare grunden hos Lindblom visar sig i hans allmänt vitsordade
akribi under det de filologiska bristerna hos medtävlaren äro påtagliga. Doc.
Wetter har i sina akademiska examina icke heller något vitsord i latin, vilket
språk för studiet av den fornkristna litteraturen ingalunda saknar väsentlig
betydelse.

Vid en genomgående undersökning av de omdömen som fällts om de sökande
i de olika instanserna, finner man att av de sakkunniga två (prof.
Lagercrantz och prof. Aurelius) satt doc. Lindblom främst, att prof. Reitzenstein
satt doc. Wetter främst men med den reservation, att han (Reitzen -

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

stein) dels icke behärskade Lindbloms hela forskningsområde, dels icke heller
det språk varpå dennes flesta skrifter författats, samt slutligen att prof. Lyder
Brun satt doc. Wetter främst i avseende på den vetenskapliga produktionens
originalitet, doc. Lindblom däremot främst med hänsyn till den akademiska
undervisningens krav. Det framgår alltså att två av de sakkunniga givit
Lindblom obetingat förord, under det de två andra på betingat sätt, ur vissa
synpunkter och i ett fall under viss reservation, givit Wetter sitt förord.
I avseende på allmänna examensmeriter (se bilagan) och tjänsteålder har
Lindblom ett avgjort företräde.

I teologiska fakulteten tillerkände majoriteten första rummet åt Lindblom.
I akademiska konsistoriet erhöll Lindblom likaledes första rummet ehuru
blott med rektors utslagsröst (emellertid ha dock två, en klassisk filolog, prof.
Persson, och en teolog, prof. Göransson, som varit förhindrade att närvara,
meddelat, att de ämnat rösta för Lindblom, som i sådant fall skulle erhållit
majoritet utan utslagsröst). Slutligen har kanslersämbetet otvetydigt uttalat
sig för Lindblom. Med tagen hänsyn till allt vad sålunda förekommit förefaller
det tydligt, att docenten Lindblom bort utnämnas. Kungl. Maj:t utnämnde
emellertid docenten Wetter. Jag har därför ansett anmärkning enligt
§ 107 regeringsformen böra framställas mot föredragande departementschefen
statsrådet Olsson.

Bilaga.

Jämförelse mellan de sökandes examensmeriter.
Lindblom. Wetter.

Fil. kandidatexamen:

Grekiska..........AB

Semit, språk.........AB

Latin............Ba

Teor. filosofi........AB

Prakt, filosofi........AB

Teol. kandidatexamen:

Teol. encyklopedi...... a

Gamla testamentets exegetik . A
Nya testamentets exegetik . . a

Kyrkohistoria........ a

Dogmatik-Symbolik..... a

Etnk............ a

Prakt. teol. o. kyrkorätt ... a

Teol. licentiatexamen:

Teol. encyklopedi...... A

Gamla testamentets exegetik . A
Nya testamentets exegetik . . a

Docentd isp utafion:

För författandet.......Ba

För försvaret........AB

Teol.-filosofisk examen:

Grekiska..........Ba

Hebreiska.......... B

Teor. filosofi.........AB

Teol. kandidatexamen:

Teol. encyklopedi...... a

Gamla testamentets exegetik . AB
Nya testamentets exegetik . . A

Kyrkohistoria........ a

Dogmatik-Symbolik..... a

Etik............ A

Prakt. teol. o. kyrkorätt . . . AB

Teol. licentiatexamen:

Teol. encyklopedi...... a

Nya testamentets exegetik . . A
Etik............AB

Doccntdisputation:

För författandet....... B

För försvaret........Ba

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

Till.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 16 nov. 1923.)

av herrar Fngberg, Fast, Sävström, Borg och Pauli, som anfört:

»Genom nådigt beslut den 30 juni 1920 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
för ecklesiastikdepartementet att ej mindre tillkalla fem sakkunniga för att
inom departementet biträda med en utredning, på vad sätt det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet borde omläggas och utvecklas för att bättre
kunna fylla sin uppgift att nå vidast möjliga kretsar av de bildningssökande
i vårt land och verka höjande på folkets andliga och fysiska hälsa, ävensom
huru statsmakterna bäst skulle kunna främja ifrågavarande arbete, än även
anmoda en av de sakkunniga att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar
samt tillkalla särskild sekreterare eller uppdraga åt en av de
sakkunniga att tillika tjänstgöra såsom sekreterare. Den 7 juli 1920 tillkallades
de sakkunniga och professorn Knut Erik Ossian Kjellberg utsågs
att leda deras förhandlingar, varjämte en av de sakkunniga, lektorn Oscar
Ulrik Bernhardin Olsson, fick i uppdrag att tjänstgöra som sekreterare.
Sedan Kjellberg den 25 mars 1921 avlidit, tillkallades enligt departementsskrivelse
den 4 juni 1921 professorn Clas Lindskog såsom sakkunnig i hans
ställe och uppdrogs tillika åt honom att vara de sakkunniges ordförande.
Genom nådigt beslut den 30 november 1922 föreskrevs, att det uppdrag, som
lämnats åt de sakkunniga, skulle upphöra senast den 31 maj 1923. Med
skrivelse av den 25 maj 1923 överlämnade de sakkunniga resultatet av sitt
arbete till chefen för ecklesiastikdepartementet. I denna skrivelse meddelade
de sakkunniga, att de ej medhunnit att slutgiltigt debattera och utforma
sina förslag och utredningar, samt anhöllo, att utredningsarbetet måtte få
på det sätt, som kunde befinnas lämpligt, bringas till avslutning. Genom
nådigt beslut av den 8 juni 1923 uppdrogs åt professoren Lindskog att fullborda
utredningsarbetet, som skulle vara slutfört senast den 15 augusti 1923.
Professor Lindskog överlämnade den 22 oktober 1923 resultatet av sitt arbete
till chefen för ecklesiastikdepartementet. Den 13 november 1923 meddelades
tryckningstillstånd och genom nådigt beslut den 16 november 1923 bereddes
professor Lindskog ersättning för sitt uppdrag. Under början av år 1924
utkom professor Lindskogs betänkande av trycket och bar titeln: »Betänkande
med utredning och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.
» Tre korrektur hade avsänts. Det forsta den 12 december
1923, det andra den 29 december 1923 och det tredje den 25 januari 1924.
Betänkandet bar i vanlig ordning utremitterats. Av inkomna remissyttranden
ha vi särskilt fäst oss vid det av den ursprungliga kommitténs sekreterare,
lektor O. U. B. Olsson avgivna. Det inlämnades den 16 april 1924
till Konungen såsom en bilaga till Goodtemplarordens riksstudielednings infordrade
yttrande och både följande lydelse:

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

Till KONUNGEN.

Kungl. Skolöverstyrelsen har till Goodtemplarordens riksstudieledning för
yttrande remitterat Betänkande angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
(Statens offentliga utredningar 1924: 5, Ecklesiastikdepartementet).
Detta betänkande är en överarbetning av ett den 25 maj 1923 av inkallade
folkbildningssakkunniga avlämnat yttrande och innehåller enligt
ordförandens skrivelse^ till departementschefen i sak egentligen inte något
nytt utöver detta. Då förslagen i de båda betänkandena i väsentliga delar
äro desamma, har jag som medlem i sakkunnigutredningen ej ansett mig
böra deltaga i studiekommitténs behandling av remissen.

Däremot nödgas jag yttra mig med anledning av ordförandens, professor
Cl. Lindskogs, uppgift i sin skrivelse till departementschefen, att jag förklarat
mig gilla hans utlåtande, endast med reservation för de punkter i
motiveringen, som stå i samband med min betänkandet den 25 maj 1923 bifogade
reservation. Även om prof. Lindskog därmed skulle avse sitt i
oktober, ingivna och diarieförda betänkande, är uppgiften oriktig. I mitt
svar på hans förfrågan tog jag uttryckligen avstånd från hans utredningar
om föreläsnings- och studiecirkelverksamheten och hänvisade för övrigt för
motiveringen i dess helhet till det av kommittén den 25 maj inlämnade utlåtandet,
med vilken jag förklarade mig solidarisk utom i de punkter, mot
vilka jag i min reservation anfört avvikande mening. Själva de förslag,
som prof. Lindskog framlade, gav jag emellertid min anslutning under den
uttryckliga förutsättning, att de, som prof. Lindskog själv försäkrade, voro
desamma som de i kommittéutlåtandet i maj framförda. Denna förutsättning
betonade jag i mitt svar, därför att jag inte i detalj hunnit granska
prof. Lindskogs betänkande, då han infordrade mitt yttrande.

Emellertid är det tydligen prof. Lindskogs mening att låta förstå, att jag
godkänt det nu av departementet tryckta utlåtandet, eftersom hans skrivelse
till departementschefen inleder detta. Men det tryckta utlåtandet är ett helt
annat än det av prof. Lindskog i okt. inlämnade och diarieförda, vilket,
såsom framgår av prof. Lindskogs skrivelse till departementschefen, också
tillsänts medlemmarna av sakkunnigutredningen. Det tryckta utlåtandet
hade jag inte sett, förrän det förelåg i bokhandeln, varför jag inte alls kunnat
yttra mig därom till prof. Lindskog. Uppgiften, att jag skulle ha godkänt
det, helt eller delvis, är således i allo oriktig.

I det av prof. Lindskog först inlämnade utlåtandet ha före och under
tryckningen gjorts bortåt ett par hundra större och mindre rättelser, strykningar
och tillägg, en stor del visserligen helt oväsentliga men andra av
verkligt genomgripande art. Vad som i synnerhet givit det tryckta utlåtandet
en annan karaktär än det i oktober ingivna är, att prof. Lindskog
sett sig föranlåten att upptaga det i maj ingivna kommittéförslagets uppställning
med utredningar (motivering) för sig och ett preciserat förslag
för sig.

I det i oktober ingivna betänkandet hade prof. Lindskog uteslutit själva
det utformade förslaget i Folkbildningskommitténs utlåtande (se detta, sid.
3—30), och stuckit in dess bestämmelser i de olika avdelningarna av sin utredning.
I hans tryckta betänkande har nu tillagts en hel avdelning, sid.
110—196, med ett utformat förslag, som i stort sett vad innehållet beträffar
överensstämmer med kommitténs i maj överlämnade förslag, ehuru visserligen
åtskilliga betydande avvikelser förekomma. Ett par av dessa innebära rent
av ändringar i vad prof. Lindskog föreslagit i sitt i oktober inlämnade ut -

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

låtande. En del av förändringarna äro enligt min mening avgjort försämringar
i det ursprungliga förslaget.

Givetvis är återgången till den i första editionen av prof. Lindskogs betänkande
kasserade uppställningen av kommitténs utlåtande en väsentlig
förbättring, rent formellt. .Detsamma kan sägas om den huvudsakligen rent
formella men i det hänseendet också genomgripande omarbetning han sett
sig föranlåten att vidtaga i fråga om avdelningarna rörande studiecirkel- och
föreläsningsverksamheten, i all synnerhet den senare. Grova språkliga och
sakliga oriktigheter ha rättats, sammanhanget har blivit bättre genom att
i första editionen strukna delar av kommitténs ursprungliga utlåtande återinsatts
och andra omflyttats i överensstämmelse med uppställningen i detta.
Det tryckta utlåtandet har således i ej oviktiga delar återfått något av överskådligheten
och enhetligheten i kommittéutlåtandet av den 25 maj. Dock
kvarstå fortfarande på olika ställen i utredningen med varandra helt oförenliga
uttalanden.

Betänkligt synes mig emellertid förfarandet att vid omarbetningen gå så
till väga, att det enda inlämnade och diarieförda exemplaret av den officiella
akten därigenom till oigenkännlighet förvanskas. I detta fall har den maskinskrivna
akten efter det den blivit offentlig handling omarbetats genom överstrykningar,
genom med blyerts eller bläck gjorda omarbetningar och tillägg
mellan de strukna raderna, genom inhäftande av nya blad och hela avdelningar
o. s. v. I all synnerhet då även sakliga ändringar företagas i en offentlig
handling under dess tryckning, torde det vara av betydelse, att akten
själv bibehålies i ett sådant skick, att det vid en jämförelse tydligt framgår,
i vad mån den verkligen följts vid tryckningen. Även om möjlighet finnes
att för jämförelse använda till kommittémedlemmar utsända, av dessa eventuellt
bevarade exemplar av den inlämnade handlingen, måste denna utväg
dock betecknas som både osäker och mindre tillfredsställande. Redan en i
och för sig så oväsentlig omständighet, som att departementet — då det lät

Srof. Lindskog i nov. ersätta den ursprungliga skrivelsen till statsrådet med
eu nu tryckta, i okt. daterade — ej ansåg sig behöva diarieföra den antedaterade
nya skrivelsen, har av kommittéledamöter under den allmänna
diskussionen om kommittéförslaget kunnat användas för att beskylla motparten
att ha lämnat oriktiga uppgifter. För övrigt torde i föreliggande
fall förfarandet att till oigenkännlighet förvanska den offentliga handlingen
få anses så mycket mera otillåtligt, som både de sakliga och de genomgripande
formella förändringarna företagits utan att alla de kommittéledamöter,
som uppgivits gilla bearbetningen, ens tillfrågats härom av den eller dem,
som av departementet beretts tillfälle att verkställa denna.

Då jag är tveksam, huruvida dessa anmärkningar kunna upptagas av Kungl.
Skolöverstyrelsen i samband med svaret på den till Goodtemplarordens riksstudieledning
gjorda remissen, har jag ställt min skrivelse till Konungen,
ehuru jag inlämnar ett exemplar till Skolöverstyrelsen tillika med studiekommitténs
svar på remissen.

Djursholms-Ösby den 14 april 1924.

Oscar Olsson.

Yad som i detta yttrande synes oss vara av särskildt intresse är uppgiften,
att det den 22 oktober överlämnade betänkandet undergått en omarbetning i
maskinskriptet, sedan det i vederbörlig ordning diarieförts. Till utskottets förfogande
skulle alltså icke ha stått det verkliga diarieförda betänkandet utan just
det i ovan återgivna yttrande beskrivna betänkande. Det är emellertid till detta

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

sistnämnda utskottet varit hänvisat, när utskottet gjort en jämförelse mellan
det av departementet till utskottet överlämnade maskinskrivna betänkandet
och det från trycket utkomna. Denna jämförelse, verkställd med ledning av
det till utskottet överlämnade maskinskrivna betänkandet, de tre korrekturen
och det från trycket utkomna betänkandet, har emellertid givit vid handen,
att ytterligare en omarbetning ägt rum, nämligen i de trenne korrekturen.
Under tryckningen ha en mängd förändringar, som icke äro att hänföra till
vanlig korrekturläsning, vidtagits. T. o. m. själva skrivelsen till Konungen
har undergått ändringar. I övrigt har ägt rum en rad av uteslutningar
och tillägg. Som exempel på det senare slaget må nämnas, att sid. 76 tf.
hela avdelningen under A) med rubrik och allt, tillagts under tryckningen.
Sidan 131 har det kapitel, som bär rubriken »Studiecirklar ej tillhörande
riksförbund», helt strukits under tryckningen. Det anmärkes i marginalen:
»Här införes vidliggande manuskript.» Detta vidliggande manuskript innehåller
två nyskrivna avdelningar, den ena med det struknas rubrik, den
andra med rubriken »Skolöverstyrelsen och studiecirkelverksamheten». Sid.
180 finns likaledes ett större tillägg, bifogat i manuskript. Sid. 188 är ett
helt parti struket och ersatt med bifogat manuskript. Förutom dessa större
ändringar förete korrekturen bortåt ett par hundra smärre, som likvisst icke
äro vad man menar med vanlig korrekturläsning. Denna under tryckningen
verkställda omarbetning har helt naturligt medfört, att det tryckta och utremitterade
betänkandet är ett annat än icke blott det den 22 oktober 1923
överlämnade och diarieförda betänkandet utan även det till utskottet överlämnade
manuskript, för vilket tryckningstillstånd gavs den 13 november 1923.

Yi kunna icke undgå att finna, att detta förtärande med betänkanden, sedan
de i vederbörlig ordning till Kungl. Maj:t överlämnats och följaktligen fått
karaktär av offentlig handling, icke kan anses försvarligt. Förfaringssättet
i fråga står i strid med gällande bestämmelser angående det skick, vari sakkunnigebetänkan
den skola till Kungl. Maj:t överlämnas.

Dessa bestämmelser utfärdades den 24 november 1922 i en särskild förordning,
där det bl. a. heter:

»Kungl. Maj:t förordnar,

dels att av kommittéer och sakkunniga avgivna betänkanden och övriga
förslag skola, innan medgivande till tryckning må lämnas, i sin slutgiltiga
avfattning till vederbörande departement avlämnas i maskinskrift, börande,
där ej för särskilt fall departementschefen medger undantag härifrån, jämte
originalexemplaret avlämnas minst en kopia,

dels ock att kommitté eller sakkunnig, som redan erhållit medgivande till
tryckning men icke därav begagnat sig, skall, innan tryckning må igångsättas,
till vederbörande departement ingiva betänkande eller förslag i nyss
angivet skick.

Tillika förordnar Kungl. Maj:t, att kommitté eller sakkunnig, som efter
vederbörligt tillstånd till någon del avlämnat betänkande eller förslag till
sättning å tryckeri, icke må för sådant ändamål till tryckeriet avlämna

Konstitutionsutskottets memorial nr 25. 43

återstående delar av betänkandet eller förslaget annat än i slutgiltigt skick
i maskinskrift.»

Men det synes därjämte vara uppenbart, att en praxis sådan som den vilken
tillämpats av professor Lindskog skulle leda till den orimliga konsekvensen,
att en offentlig handling framträder i två versioner, en i det till regeringen
överlämnade maskinskriptets gestalt, den andra i det från trycket utgivna betänkandets
gestalt. Vilken av de båda skall äga vitsord? Det maskinskrivna
och diarieförda, eller det i tryck distribuerade? Det skulle vara högst
betänkligt, därest det i här omnämnda fall refererade förfaringssättet vunne
efterföljd. Det måste åligga vederbörande departementschef att ansvara för
att det betänkande han mottagit och för vilket han givit tryckningstillstånd
verkligen också i enlighet med given förordning utan förvanskning kommer
ut av trycket. T förevarande fäll har departementschefen brustit härutinnan.
Vi ha därför ansett, att anmärkning enligt § 107 regeringsformen bort framställas
mot föredragande statsrådet Clason.

IX.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 24 nov. 1923.)

av herrar Engberg, Bergman, Vennerström och Fast, som anfört:

Den 5 juni 1920 meddelade rektorsämbetet för Lunds universitet till
kanslersämbetet för rikets universitet, att professorsämbetet i sanskrit med
jämförande indoeuropeisk språkforskning vid universitetet sagda dag ledigförklarats.
I vederbörlig ordning anmälde sig den 10 juni 1920 docenten i
sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning vid Uppsala universitet
Jarl Charpentier och den 16 juni docenten i jämförande indoeuropeisk
språkforskning vid Lunds universitet Herbert Petersson som sökande till
det ledigförklarade professorsämbetet. Den 9 oktober 1920 utsåg större
konsistoriet följande personer att såsom sakkunnige avgiva förberedande
utlåtande angående sökandena, nämligen: professor emeritus Nils Flensburg
i Lund, professorerna vid universitetet i Uppsala K. F. Johansson och Per
Persson, professorn vid Göteborgs högskola E. Lidén och professorn vid
universitetet i Köpenhamn Holger Pedersen. Av de utsedda sakkunnige avböjde
professorerna Persson och Pedersen uppdraget. Sedan i anledning av
dessa avsägelser sektionen avgivit yttrande, utsåg konsistoriet genom beslut
den 1 december 1920 professorn Sten Konow i Kristiania till sakkunnig i de
avgångnas ställe.

Av de sökande är doc. Charpentier född 17/12 1884, blev student 27/s 1902,
fil. kand. 27/6 1905, fil. lic. ls/o 1908, fullgjorde disputationsprov 24/u» 1908,
utnämndes till docent i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning
vid Uppsala universitet n/u 1908, promoverades till fil. dr 28/5 1909,
uppehöll professuren i nämnda ämne 16/9 1914 till slutet av höstterminen
samma år. Doc. Petersson är född 21/6 1881, blev student 2/''e 1899, fil. kand.

Kartong med uteslutande av ett namn bland reservanterna under p. IX.

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

31/i 1902, fil. lic. 31/b 1910, fullgjorde disputationsprov i/u 1911, utnämndes
till docent i jämförande indoeuropeisk språkforskning vid Lunds universitet
27/u 1911, förordnades 28A 1920 att uppehålla det lediga professorsämbetet i
sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning. Beträffande sökandenas
examensmeriter framgår av handlingarna, att deras betyg i fil. kand.-och fil. lic.-examina voro följande:

Fil. kand.

Charpentier.

Latinska språket och

litteraturen .... Berömlig
Grekiska språket och

litteraturen .... Berömlig
Nordiska språk . . . Med beröm godkänd
Slaviska språk. . . . Berömlig
Sanskrit med jämförande
indoeuropeisk
språkforskning . . Berömlig
Tyska språket .... Med beröm godkänd

Fil.

Charpentier.

Sanskrit med jämförande
indoeuropeisk
språkforskning. . . Berömlig
Latinska språket och

litteraturen .... Berömlig

Petersson.

Teoretisk filosofi. . . Godkänd
Praktisk filosofi . . . Godkänd
Estetik med litteratur och

konsthistoria . Med beröm godkänd
Germanska språk . . Med beröm godkänd
Romanska språk . . . Berömlig
Nordiska språk . . . Godkänd
Sanskrit med jämförande
indoeuropeisk
språkforskning. . . Berömlig

lic.

Petersson.

Sanskrit med jämförande
indoeuropeisk
språkforskning. . . Berömlig

I disputationsprovet erhöll Charpentier i avseende å avhandlingens författande
betyget »med beröm godkänd» och i avseende å försvaret »med beröm
godkänd». Petersson erhöll i samma avseenden enahanda betyg.

Därefter hava båda de sökande utvecklat betydande vetenskaplig författarverksamhet,
varvid Charpentier varit den avgjort produktivaste med ej
mindre än 95 åberopade skrifter, över dessa arbeten ha de sakkunniga utförligt
yttrat sig.

De sakkunnigas utlåtanden avgävos i följande ördning: Konows u/''& 1921,
K. F. Johanssons 28/n 1921, Flensburgs 27/''i2 1921 och Lidéns 18/i 1923. De
sakkunnigas resultat blev följande: Charpentier fick två obetingade förord
till första rummet (Johanssons och Flensburgs) och två betingade (Konows
och Lidéns), medan Petersson icke fick något obetingat förord till första
rummet men väl två betingade (Konows och Lidéns).

Den 5 mars 1923 tog humanistiska sektionen upp ärendet till behandling.
Därvid avgåvos 14 vota. Av dessa voro 7 (Agrells, Rydbecks, Weibulls,
Liljeqvists, Kocks, Larssons och Wrangels) till förmån för Petersson, 4 (Bööks,
Olssons, Mobergs och Ekwalls) till förmån för Charpentier, 2 (Löfstedts och
— villkorligt — Hellqvists) för de sökandes jämställande, och ett (Herrlins)
lämnade graderingen öppen. De sju i sektionens sammanträde deltagande
språkmännens vota fördelade sig sålunda: för Charpentier avgåvos 3, för
Petersson 2, och 2 jämställde de sökande.

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

Den 7 april 1923 företog större konsistoriet ärendet till behandling. Därvid
avgåvos 24 vota. Av dessa tillföllo 14 Petersson och 10 Charpentier.
Av de i konsistoriets beslut deltagande språkmännen (Löfstedt, Walberg,
Moberg och Ekwall) voro samtliga till förmån för Charpentier.

Charpentiers besvär över större konsistoriets beslut ingåvos 23A 1923. Den
n/b 1923 anmodade kanslern konsistoriet att över Charpentiers besvär infordra
Peterssons förklaring. På grund av konsistoriets beslut remitterades besvärsakten
3% 1923 till humanistiska sektionen för yttrande. Humanistiska sektionen
företog ärendet till behandling V9 1923 och konsistoriet 15/9 1923.

Kanslersämbetets utlåtande infordrades den 7 maj 1923 och avgavs den
17 oktober 1923. Ämbetet påpekar i detta utlåtande själva befordringsfrågans
samband med frågan om den inbördes rangställningen mellan professurens
båda ämnesområden. Beträffande denna fråga finner kanslersämbetet
det för sin del ligga närmast till hands att antaga, att de båda ämnena äro
i vikt och betydelse likställda. Skulle huvudvikten ligga på sanskrit, så
»äger» — utlåter sig ämbetet — »tydligen docenten Charpentier ett avgjort
och mycket betydande företräde framför docenten Petersson. Skulle däremot
huvudvikten läggas på den jämförande indoeuropeiska språkforskningen, äger
uppenbarligen docenten Petersson ett företräde framför doc. Charpentier,
vilket företräde emellertid icke synes vara synnerligen stort». Likställas
ämnena, så bör enligt kanslersämbetets mening Charpentier ha ett företräde,
om ock ej särdeles betydande, framför Petersson. För sin del hemställer
kanslersämbetet, om ock med tvekan, att Kungl. Maj:t måtte till innehavare
av professuren i fråga utnämna och förordna Charpentier.

I strid mot kanslersämbetets hemställan beslöt Kungl. Maj:t på statsrådet
Clasons föredragning den 24 november 1923 att till innehavare av professuren
utnämna och förordna Petersson.

För bedömandet av frågan, huruvida och i vad mån denna utnämning står
i överensstämmelse med icke mindre föreskriften i § 28 regeringsformen
(»Konungen fäste vid alla befordringar avseende endast å de sökandes förtjänst
och skicklighet») än även § 53 mom. 1 i gällande universitetsstatuter
(»För befordran till akademiska lärarbefattningar må ej andra grunder avses
eller åberopas än graden av ådagalagd vetenskaplig skicklighet. Vid bedömandet
av den vetenskapliga skickligheten skall hänsyn tagas jämväl till
ådagalagd skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning. Prövas den
vetenskapliga skickligheten hos två eller flera sökande vara lika, då må ock
tjänstålder åberopas såsom befordringsgrund»), synes det vara påkallat att
fästa synnerligt avseende vid det faktum, att frågan om den inbördes rangen
mellan professurens ämnen spelat en avgörande roll för ställningstagandet
till kompetensfrågan. Såväl i de sakkunniges som i humanistiska sektionens,
större konsistoriets och kanslersämbetets befattning med detta befordringsärende
har vederbörandes uppfattning om ämnenas inbördes rangställning
mer eller mindre direkt och uttryckligt åberopats som stöd för vota och
hemställan. Av de sakkunnige ha två (K. F. Johansson och Flensburg) alldeles
oberoende av avvägningsfrågan givit Charpentier obetingat förord. De

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

två andra åter ha gjort avvägningsfrågans besvarande till förutsättning för
sina förord. Den ene av dessa — Konow — sätter Petersson först, men anger
uttryckligen, att, därest ämnenas rangordning är den i professurens benämning
angivna, Charpentier måste ställas först. Den andre — Lidén —
finner sig icke böra uttala någon egen mening angående ämnenas gradering,
men förklarar, att rangordningen mellan de sökande måste göras beroende
av rangordningen mellan ämnena. Förhållandet är alltså, att de två betingade
förord till första platsen, som givits Petersson, förvandlas till förord
för Charpentier, därest ordningen mellan professurens ämnen voro den i professurens
titel angivna. Det avgjorda företräde, som såsom ett resultat av
de sakkunniges granskning kommit Charpentier till del alldeles oberoende
av avvägningsfrågans bedömande, skulle ju förstärkas till enhällighet, därest
professurens ämnesavvägning riktigt återgivits i benämningen: »sanskrit med
jämförande indoeuropeisk språkforskning». Ett studium av motiven för vota
i sektion och konsistorium berättigar till analogt omdöme. Nästan undantagslöst
ha de förord, som givits Petersson, i så måtto gjorts villkorliga, att
de motiverats med den röstandes uppfattning, att jämförande indoeuropeisk
språkforskning vore huvudsak och sanskrit bisak.

Beträffande de sakkunniges ställning till avvägningsfrågan likställer Flensburg
ämnena, medan Konow ger företräde åt den jämförande indoeuropeiska
språkforskningen. Lidén, såsom icke anställd vid svenskt statsuniversitet,
anser sig icke befogad att uttala sig i frågan. K. F. Johansson åter ställer
indologi och sanskrit i centrum och gör bl. a. följande uttalande:

»Men oafsedt, att ifrågavarande professurer vid statsuniversiteten redan
innebära ett betonande af indologien som hufvudområde, torde det böra framhållas,
att den historiska utvecklingen alltmer synes rättfärdiga en sådan
ordning. A ena sidan har den indoeuropeiska språkforskningen, som visserligen
väl behöfver sin speciella representant, dock allt mer och mer vunnit
stöd i representanterna för de särskilda indoeuropeiska språkfacken (grekiska
språket och litteraturen, latinska språket och litteraturen, germanska språk,
engelska språket, slaviska språk), i det en fullgod kompetens i nämnda fack
är otänkbar utan samtidig vetenskaplig skolning i den indoeuropeiska språkvetenskapen.
Å andra sidan har indologien (sanskrit o. s. v.) genom de sista
årens stora upptäckter vunnit dels synnerligen vidsträckta nya arbetsområden,
dels och i sammanhang därmed förökad vikt i litterärt, kulturellt och
historiskt hänseende, så att ett afstående från fordran på vetenskaplig kompetens
på området kan innebära ett afstående från medarbetarskap på de
nyvunna och utvidgade arbetsfälten.»

Som synes, råda alltså i detta stycke något skilda meningar bland de tillkallade
sakkunnige. Vill man emellertid ha en måttstock för omdömet, synes
den största hänsyn böra tillmätas dels vad vid professurens inrättande från
statsmakternas sida avsetts, dels den praxis, som vid dess besättande förra
gången (år 1898) kom till uttryck.

I förstnämnda avseende torde det vara av intresse att ta del av vad föredragande
departementschefen statsrådet Carlson hade att säga i 1877 års

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

statsverksproposition (Bil. 7 sid. 27), där professurens upprättande först begärdes.
Statsrådet yttrade bl. a.:

»Likaledes anser jag den jemförande språkforskningen, hvilken, på senare
tider så starkt utvecklad, redan förut blifvit af båda universitetens fakulteter
i detta hänseende framhållen, i hög grad förtjänt af sin egen målsman.
Utan ett grundligt studium af österlandets äldsta språk kan denna vetenskap
icke med framgång odlas.»

Här är sanskritstudiets och den därmed sammanhängande indologiens grundläggande
betydelse för professuren med all önskvärd klarhet angiven. Och
när ärendet den 7 april 1877 behandlades i första kammaren, var statsrådet
Carlson i tillfälle att understryka denna mening sålunda: »Med österländska
språk förstod man fordom blott de semitiska språken. Numera räknas vida
flera språkgrenar, såsom sanskrit och dess dotterspråk, till österländska språk,
och en profession i jämförande språkforskning, som äfven sysselsätter sig med
nämnda kunskapsgrenar, lärer vid vetenskapens nuvarande ställning ett universitet,
som vill följa med sin tid, icke kunna umbära.»

Med dylika överväganden som underlag för sin medverkan till professurens
tillblivelse torde statsmakterna ha ganska klart angivit, att sanskritstudiet
inklusive indologien vore att betrakta såsom professurens huvudämne.

Ett studium av omständigheterna vid professurens återbesättande år 1898
bekräftar till fullo, att vederbörande universitetsmyndigheter på den tiden
hade enahanda mening om professurens ämnesavvägning. Sökande voro den
gången docenten i indoeuropeisk språkvetenskap vid Uppsala universitet Lidén,
docenten i sanskrit vid Lunds universitet Flensburg, docenten i grekiska
språket vid Lunds universitet Linde och Hilfsbibliothekar vid Kongl. Biblioteket
i Berlin fil. dr Sten Konow. Sakkunnige voro professorerna vid universitetet
i Köbenhavn Fausböll och Thomsen samt professorn vid universitetet
i Leipzig K. Brugmann. Samtliga de tre sakkunnige uttalade sin
mening jämväl om professurens ämnesavvägning. I gemensamt utlåtande
uttalade därvid professorerna Fausböll och Thomsen bl. a. följande:

»For det förste må vi da bemrerke, åt vi i henhold til professurens titel
gå ud fra, åt de to fag, som denne vil have åt omfatte, nemlig

1. Sanskrit — betragtet naturligtvis såvel fra den sproglige som fra den
litterrere og kulturhistoriske side —, og

2. Sammenlignende indoeuropeisk sprogforskning, i det vresentlige må
betragtes som sideordnede og lige vigtige, så åt der vid bedömelsen af ansögernes
kompetence vil vrere åt tage lige meget hensyn til begge disse sider.
Skal der göres nogen forskel, formene vi, åt den for professuren fastslåede
bensevnelse i förbindelse med sammes forhistorie snarest må tyde på, åt
Sanskrit vil v inre åt opfatte som hovedfaget og Sammenlignende sprogforskning
som et dertil föjet bifag.»

I enlighet härmed satte också hrr Fausböll och Thomsen doc. Flensburg främst.

K. Brugmann ansåg, att »en representant för den indogermanska språkvetenskapen
är oumbärligare än en sanskritspecialist». I enlighet härmed
satte Brugmann doc. Lidén främst.

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

Det kungl. brev av den 9 juni 1893, som tillkännagiver upprättandet av
den lärostol, som 1898 återbesattes, angav densamma såsom en professur i
jämförande språkforskning. Sedan dock den av vederbörande myndigheter
föreslagna benämningen »sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning»
vunnit Kungl. Maj:ts bifall, besattes professuren år 1895 med sin förutvarande
innehavare. Det har sitt intresse att se, att denna av Kungl. Maj:t
fastställda ordning ämnena emellan vann det största beaktande vid universitetets
behandling av ärendet år 1898. Sålunda yttrade professor Thyrén
i sitt skriftliga votum i konsistoriet:

»Ordningen dem emellan (de sökande) synes bero på den betydelse för embetet,
som bör tilläggas hvartdera af de deruti ingående ämnena. Visserligen
skulle det enligt min åsigt för universitetet hafva varit afgjordt fördelaktigast,
om jemförande indoeuropeisk språkforskning blifvit ställdt såsom hufvudämne
och sanskrit blott såsom biämne. Men då så icke skett, kan jag, i betraktande
deraf, att sökanden Flensburg ensam i någon högre grad meriterat sig
i sanskrit och i trots af att sökanden Lidén vitsordats såsom den mera skarpsinnige
och betydande vetenskapsmannen, icke annat än gifva den förstnämnde
företrädet.»

Professurens i vederbörlig ordning fastställda ämnesavvägning fann alltså
prof. Thyrén utgöra ett hinder för sig att kunna förorda doc. Lidén. I
samma anda uttalade sig prof. Wulff, som bl. a. yttrade i sektionen: »Så
länge som lagligen ämnet sanskrit står i främsta rummet vid vårt universitet,
och det enligt min övertygelse på skäl, som ännu ingalunda upphört att
vara giltiga, så länge kan sanskrit omöjligen få elimineras eller eftersättas,
såsom om det vore det för vårt universitet mindre viktiga ämnet af de två.»
Med styrka underströk i sektionen prof. Weibull samma mening. Det må
påpekas, att docenten Flensburg i sektionen erhöll 10 röster till första förslagsrummet
och docenten Lidén 2,'' varvid motivet för denna placering
nästan genomgående mer eller mindre direkt angavs vara den en gång fastställda
ordningen professurens ämnen emellan. Vid konsistoriets handläggning
av ärendet gjorde sig den ovan ur prof. Thyréns yttrande återgivna
uppfattningen gällande, och med 18 röster sattes doc. Flensburg i första rummet,
medan doc. Lidén fick endast 1 röst till detta förslagsrum. T. f. kanslern
vid Lunds universitet följde konsistoriet, och doc. Flensburg blev av
Kungl. Maj:t utnämnd och förordnad.

Så mycket om ärendets handläggning vid tillsättningen år 1898. Sedan
dess har ingen ändring vidtagits beträffande professurens ämnesavvägning.
Deri stadgade ordning, som man år 1898 ansåg sig böra respektera, gäller
alltså alltjämnt. Det måste under sådana förhållanden vara ägnat att
väcka förvåning, att man vid professurens återbesättande år 1923 ansett
sig dispenserad från skyldigheten att iakttaga, vad som vid den föregående
tillsättningen ansågs vara självklart. Belysande för det sätt, varpå växlande
behov få motivera växlande ståndpunkter, är därvid den motivering,
som prof. Thyrén (samme prof. Thyrén, som uttalade sig vid professurens
tillsättning år 1898) ger sitt förord i konsistoriet för doc. Petersson. Den

Konstitutionsutskottets memorial nr 25.

lyder: »Under det jag, därest det gällt en professur i enbart indologi, skulle
förklarat docent Charpentier ensam kompetent och, därest det gällt en professur,
omfattande sanskrit och komparativ lingvistik såsom självständiga och
likvärdiga ämnen, i varje fall skulle givit honom försteget, anser jag mig
nu, i det jag uppfattar ämbetet såsom väsentligen en professur i jämförande
indoeuropeisk lingvistik, böra, med förklaring att jag linner båda sökandena
fullt kompetenta, i första rummet föreslå docenten Petersson och i andra
rummet docenten Charpentier.» Den lagligen fastställda rangordning mellan
ämnena, som gällde, när prof. Thyrén förra gången fann sig lagligen förhindrad
att ge den jämförande språkforskaren företräde framför in dologen,
gäller alltjämnt. Men med förvånande godtycklighet vidhålles numera icke
samma respekt för stadgad ämnesordning.

Men om dylikt godtycke må kunna anses som ett förklarligt utslag av
universitetens benägenhet att i befordringsärenden skatta åt en viss lokalpatriotism,
så måste Kungl. Maj:ts befattning med dessa frågor präglas av
orubblig respekt för lag och författning.

Den inbördes ställning mellan ämnena, som statsmakterna ansett böra
gälla och som vid professurens besättande senaste gången ytterligare underströks,
har icke genom något statsmakternas beslut ändrats. Någon framställning
om sådan ändring har ej heller skett från universitetets sida. Vid
sådant förhållande måste det anses ådagalagt, att rangen mellan professurens
ämnen är den i lärostolens faktiska benämning angivna: »sanskrit med jämförande
indoeuropeisk språkforskning.» Genom handlingarna i ärendet är
det vidare ådagalagt, att den enda förutsättning, varunder sökanden Petersson
föredragits framför sökanden Charpentier, därest kravet på vetenskaplig
skicklighet som befordringsgrund respekteras, är den, att sanskrit betraktas
som det underordnade ämnet. Denna förutsättning är emellertid uppvisad
vara minst sagt godtycklig. En medborgare, som offrat år och kapital för
att skalfa sig kompetens för en viss lärostol, har en solklar rätt att förutsätta,
att den inbördes avvägningen mellan lärostolens ämnen vidmakthålles,
så länge icke statsmakterna annorlunda beslutat. Det är tilliten till denna
förutsättnings okränkbarhet, som i förevarande fall svikits. Ur den individuella
rättssäkerhetens synpunkt är detta ett betänkligt förhållande, som
konstitutionsutskottet, såsom väktare över att Kungl. Maj:t följer lag och
författning, måste påtala. Vi ha därför ansett, att utskottet bort framställa
anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen
statsrådet Clason.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 5 saml. 21 käft. (Nr 25.)