Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960 (Memorial 1960:Ku20 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

Nr 20

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 9 januari
1959 till och med den 10 januari 1960 i statsrådet förda protokoll, nämligen
över

justitiedepartementsärenden från och med den 9 januari 1959 till och
med den 4 januari 1960;

justitieärenden från och med den 9 januari 1959 till och med den 18
december 1959;

utrikesdepartementsärenden från och med den 9 januari 1959 till och
med den 4 januari 1960;

försvar särenden från och med den 9 januari 1959 till och med den 4
januari 1960;

socialärenden från och med den 9 januari 1959 till och med den 4 januari
1960;

kommunikationsärenden från och med den 9 januari 1959 till och med
den 4 januari 1960;

finansärenden från och med den 9 januari 1959 till och med den 4 januari
1960;

ecklesiastikärenden från och med den 9 januari 1959 till och med den 4
januari 1960;

jordbruksärenden från och med den 9 januari 1959 till och med den 4
januari 1960;

handelsärenden från och med den 9 januari 1959 till och med den 4 januari
1960;

inrikesärenden från och med den 9 januari 1959 till och med den 4 januari
1960;

civilärenden från och med den 9 januari 1959 till och med den 4 januari
1960.

Därjämte ha på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats dels

utdrag av följande i statsrådet förda protokoll, nämligen

över kommunikationsärenden den 5 februari 1960 angående utnämning
av förste bilinspektör i Stockholm; samt

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 5 saml. 2 avd. Nr 20

2 Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

över civilärenden den 19 februari 1960 angående löneutfyllnad m. in. för
kartassistent,

dels det av statsrådet och chefen för inrikesdepartementet den 9 april
1959 fattade beslutet med anledning av en till denne gjord framställning om
utredning rörande de närmare omständigheterna i samband med en i oktober
1941 verkställd avvisning ur riket av viss tysk och viss norsk medborgare
(D:nr A 2799, 3492/58).

Vid granskning av ovan omförmälda protokoll och övriga handlingar, som
i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits, har
utskottet ej funnit anledning att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa
§106 regeringsformen.

Granskningen har vidare ej givit utskottet anledning att framställa någon
anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot ledamot av statsrådet.

Härutinnan ha dock skiljaktiga meningar, som utskottet ansett sig böra
för riksdagen redovisa, förekommit vid bedömande av nedanstående spörsmål.

I april 1959 publicerades i den svenska pressen uppgifter om en förskingringsaffär
inom ett Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag (LKAB) och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund (TGO) tillhörigt försäljningsbolag
i Belgien. Sedan interpellationer kort tid därefter framställts i riksdagens
kamrar, bl. a. med begäran om en redogörelse för händelseförloppet, lämnade
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, den 26 och 27 maj 1959
de önskade upplysningarna.

Förskingringarna hade ägt rum i ett belgiskt bolag, Minerais Suédois,
under tiden 1950—1957. I detta bolag ägdes samtliga aktier före den 30 september
1957 av TGO:s och LKABrs gemensamma försäljningsbolag Swedish
Iron Ore i London, vilket var ett dotterbolag till TGO. År 1955 beslöt riksdagen
inlösa de TGO tillhöriga stamaktierna i LKAB enligt bestämmelserna i
gällande malmavtal. Inlösningen skedde den 30 september 1957 varigenom
staten fick ett helt dominerande inflytande på LKAB:s skötsel. I anslutning
härtill omorganiserades det belgiska bolaget som ett dotterbolag till
TGO:s och LKAB:s gemensamma försäljningsbolag Malmexport AB.

Beträffande upptäckten av falsarierna lämnade statsrådet Sträng följande
uppgifter:

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

Före januari 1958 erlades likviderna för LKAB:s malmleveranser till Belgien
av kunderna direkt till LKAB. Fraktbetalningarna däremot gick till det
belgiska bolaget, som hade att vidarebefordra dem till LKAB. 1 mitten av
november 1957 påtalade Malmexport i brev till Swedish Iron Ore en kraftig
eftersläpning i dessa betalningar och hemställde, att det belgiska bolaget
skulle anmodas att ta upp saken med de belgiska kunderna. Den 22 januari
1958 anmäldes att bröderna Blondeel, som stod i ledningen för det belgiska
bolaget, gjort sig skyldiga till förskingring av betydande belopp. Efter
preliminära undersökningar de påföljande dagarna informerades den 28
januari representanter för TGO:s och LKAB:s styrelser om resultatet av
undersökningarna. Samtidigt härmed gjordes anmälan till den belgiska polisen,
som vidtog åtgärder för häktning. En av bröderna, bolagets direktör,
var då sjuk, fördes till sjukhus och avled omedelbart efter häktningen, medan
den andre, Jacques Blondeel, som försvunnit, efterlystes av polisen.
Han dömdes i juli 1958 i sin frånvaro till 5 års straffarbete. Sedan han
återvänt och ställt sig till polisens förfogande, fastställdes domen den 12
november 1958.

För egen del informerades jag om det inträffade genom en mycket preliminär
rapport vid månadsskiftet januari—februari 1958. Ytterligare upplysningar
erhöll jag i september samma år.

Det förskingrade beloppet utgjorde totalt ca 12 miljoner kronor. Enligt
överenskommelse mellan TGO och staten delades denna förlust dem emellan
på samma grunder som vinsterna före den 1 oktober 1957 delades mellan
TGO och LKAB, d. v. s. i förhållandet 40—60 %. Den del av förlusten
som sålunda drabbade det förstatligade LKAB utgjorde ca 7,2 miljoner kronor.
Huvuddelen av detta belopp belastade LKAB:s verksamhetsår 1 oktober
1958—31 december 1959.

Genom att 2,5 miljoner kronor förskingrades före den 1 oktober 1955, per
vilken dag statens lösesumma avlalsenligt skulle fastställas, kom vidare
lösesumman, enligt reglerna i 1927 års malmavtal, att minskas med ca
700 000 kronor.

I anslutning till den här refererade redogörelsen anförde statsrådet Sträng
följande skäl varför någon information om förskingringsaffären ej lämnats
vid ett tidigare tillfälle och då närmast i samband med avlämnandet av propositionen
nr 55 till 1959 års riksdag, daterad den 30 januari 1959, angående
anslag till inlösen av aktier i LKAB för budgetåret 1959/60. Statsrådet sade
sig dela de berörda bolagsledningarnas åsikt att en offentlig redovisning i ett
tidigt skede hade inneburit risker för ekonomiska skadeverkningar, som
skulle ha drabbat i sista hand aktieägarna. När förskingringsaffären aktualiserades
rådde ett hårdare försäljningsklimat än någonsin tidigare under
efterkrigstiden. Det hade varit statsrådets avsikt att lämna en redovisning
inför riksdagen men först sedan TGO och LKAB hade lämnat redogörelse
inför sina aktieägare vid respektive bolagsstämmor i samband med redovisning
för det avslutade verksamhetsåret. Eftersom den sista fasen i förskingringsaffären
avslutades den 12 november 1958 då domen över Jacques
Blondeel fastställdes vid en domstol och LKAB:s nya verksamhetsår började

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

den 1 oktober, kunde sålunda för LKAB:s del förskingringen tas upp till
diskussion tidigast vid den bolagsstämma, som skulle hållas någon gång
kring årsskiftet 1959/60. TGO hade däremot några dagar före interpellationsdebatten
vid sin bolagsstämma den 21 maj lämnat en redogörelse för
den inträffade förskingringen. Statsrådet Sträng ansåg därför att den lämpligaste
tidpunkten för en redovisning inför riksdagen hade varit i anslutning
till avlämnandet av statsverkspropositionen till 1960 års riksdag.

Statsrådet framhöll vidare att reglerna för beräknandet av lösesumman av
aktierna i LKAB var givna i 1927 års malmavtal. Detta gällde även effekten
av förskingringen på inlösenbeloppet, varför han ej fann det motiverat att i
proposition nr 55 särskilt peka på förskingringen. Den påverkade lösesumman
endast i förhållandevis mycket ringa utsträckning och utgjorde bara
en av många komplicerade faktorer, vilka enligt reglerna inverkade på lösesummans
storlek.

Under hänvisning till vad statsrådet och chefen för finansdepartementet
anfört har utskottet avslagit ett inom utskottet framställt yrkande om
anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen mot statsrådet Sträng på grund
av dennes uraktlåtenhet att i anslutning till propositionen nr 55 till 1959 års
riksdag redovisa förskingringsaffären inom LKAB:s och TGO:s belgiska
försälj ningsbolag.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Torsten Andersson*,
Olsén, Sveningsson, fru Segerstedt-Wiberg*, herrar Erik Olsson*,
Dahl*, Axel Emanuel Andersson och Hedblom; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Spångberg,
Magnusson i Tumhult, von Friesen, Jonsson i Haverö, Gustafsson i Bogla*,
Braconier, Hammar, Henningsson i Hälsingborg* och Hallén*.

* Ej närvarande vid justeringen.

(Protokollet över ecklesiastikärenden den 5 juni 1959, nr 55)
Enligt läroverksstadgan (SFS 1958: 335) gäller för behörighet till lektorstjänst
följande tre huvudkrav vilka även återspeglas i de tre befordringsgrunderna.

1) praktisk utbildning (praktisk lärarkurs eller provår), § 180

2) teoretisk utbildning (akademiska examina), § 178

3) praktik (minst två läsårs full tjänstgöring), § 177 p. 8.

Enligt allmänna skolstadgan 5 kap. 5 § (SFS 1958: 387) skall vid tillsättning
av ordinarie lärartjänst som befordringsgrunder i följande ordning
gälla:

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år t960

1) undervisningsskicklighet och nit;

2) kunskaper och färdigheter i ämnen, som hör till tjänsten eller eljest kan
vara av betydelse vid tjänstens utövande; samt

3) längden av väl vitsordad tjänstgöring.

I fråga om lektorstjänst stadgas att de två första befordringsgrunderna
skall likställas. Vid bedömningen av andra befordringsgrunden skall särskild
vikt fästas vid betyget i licentiatexamen samt vid avlagt disputationsprov för
doktorsgraden.

Nu gällande läroverksstadga fordrar för kompetens till lektorstjänst i
modersmål och historia med samhällslära bl. a. fil. mag.- och fil. lic.-examen.
Som examensämnen räknas nordiska språk, litteraturhistoria, historia samt
alternativt statskunskap eller nationalekonomi. Allmänt gäller att för behörighet
fordras minst AB i sagda ämnen i båda examina. Beträffande statskunskap
och nationalekonomi kräves dock inte högre betyg än B.

Det åligger skolöverstyrelsen att efter prövning av ansökningshandlingarna
och efter yttrande av vederbörande rektor, till ecklesiastikdepartementet
insända handlingarna med förslag på den eller de sökande, som på anförda
grunder anses böra till den lediga tjänstens besättande främst komma
i fråga.

Till en genom vederbörlig kungörelse ledigförklarad lektorstjänst i modersmål
och historia med samhällslära vid det vid Johannes samrealskola i
Malmö förenade kommunala gymnasiet hade vid ansökningstidens utgång,
i januari 1959, anmält sig åtta sökande däribland

1) docenten, fil. dr Ola Lindqvist;

2) adjunkten, fil. lic. Erik Sandstedt; och

3) adjunkten, fil. lic. Inge Svensson, samtliga från Malmö.

Lindqvist är född år 1926. Han blev fil. mag. 1950 med betyget A i historia
och litteraturhistoria, a i nordiska språk och Ba i statskunskap, fil. lic. 1954
med betyget A i historia och disputerade för doktorsgraden 1956 med betyget
AB. Året därpå förordnades han som docent i historia vid Lunds universitet.
Han hade vid ansökningstillfället fullgjort 3,34 terminers tjänstgöringstid
samt partiell tjänstgöring motsvarande 0,18 terminer. I provårsbetyg
erhöll han A i såväl undervisningsskicklighet, nit som fallenhet.

Sandstedt är född år 1919. Han blev fil. mag. 1943 med betyget A i historia,
a i litteraturhistoria (genom efterprövning 1947), AB i nordiska språk
samt Ba i statskunskap och ekonomisk historia, och fil. lic. 1958 med betyget
A i historia. Han hade vid ansökningstillfället fullgjort 31,66 terminers
tjänstgöringstid samt partiell tjänstgöring motsvarande 0,01 termin. I provårsbetyg
erhöll han a i undervisningsskicklighet, A i nit och AB i fallenhet.

Svensson är född år 1918. Han blev fil. mag. 1941 med efterprövningar till
denna examen åren 1952 och 1954 och erhöll därvid betyget A i historia och
ekonomisk historia, a i litteraturhistoria och AB i nordiska språk. 1952 blev

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

han fil. lic. med betyget A i ekonomisk historia. Enligt intyg av den 1 april
1958 från preceptorn i ekonomisk historia vid Lunds universitet, Oscar Bjurling,
var Svensson sysselsatt med utarbetande av en doktorsavhandling vilken
beräknades bliva färdig inom ett år. Han hade vid ansökningstillfället
fullgjort 16,39 terminers tjänstgöringstid samt partiell tjänstgöring motsvarande
2,86 terminer. I provårsbetyg erhöll han a i undervisningsskicklighet
och A i såväl nit som fallenhet.

Vid en jämförelse mellan de tre här nämnda sökandenas meriter framgår,
att beträffande de två första befordringsgrunderna, Lindqvist är överlägsen
Svensson och denne i sin tur överlägsen Sandstedt, medan beträffande den
tredje befordringsgrunden — tjänstgöringstidens längd — ordningsföljden
dem emellan är omvänd.

över ansökningshandlingarna avgavs yttrande av rektorn vid skolan,
Johan Henningsson.

Av doktorerna sätter jag Lindqvist främst. Av licentiaterna synes mig
Sandstedt i första hand böra ifrågakomma. Jämförelsen mellan dessa båda
är vansklig. Sandstedt har en i förhållande till Lindqvist överväldigande
tjänstgöringstid, medan Lindqvist är överlägsen enligt båda de två första
befordringsgrunderna. Med viss tvekan förordar jag Lindqvist före Sandstedt.

Skolöverstyrelsen, vilken tidigare förklarat Lindqvist behörig att söka och
inneha lektor stjänster, trots att han ej fullgjort härför föreskriven lärartjänstgöring
d. v. s. minst 2 läsår, beslöt den 20 april till erhållande av den
lediga tjänsten föreslå Lindqvist. Föredraganden, Ullstad, anförde därvid att
Lindqvist hade en så markant samlad överlägsenhet enligt de två första
befordringsgrunderna, att denne trots sin korta tjänstgöringstid i det hela
borde sättas främst.

Genom beslut den 5 juni 1959 förordnades Svensson till lektor stjänsten
av Kungl. Maj :t.

Orsaken till departementets frångående av skolöverstyrelsens förslag synes
ha varit en avvikande bedömning av meriterna enligt tredje befordringsgrunden,
när sökande inte uppfyller minimikravet 2 läsår, d. v. s. 4 terminer.

Skolöverstyrelsens dispensrätt i fråga om detta krav formuleras i läroverksstadgan
(§ 177 p. 8) på följande sätt:

dock må skolöverstyrelsen, då omständigheterna därtill föranleda, på
gjord framställning förklara sökanden behörig till ordinarie lektors- eller
adjunktstjänst utan hinder därav, att han ej fullgjort den i förevarande
punkt stadgade tjänstgöringen.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse till ecklesiastikdepartementet den 24
november 1959 meddelat den praxis som överstyrelsen följer.

För i övrigt väl meriterad lärare kan behörighet ifrågakomma, om vederbörlig
tjänstgöringstid uppgår till minst 3 terminer respektive — därest

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

han är ensam kvarstående sökande — minst två terminer. Häri inräknas
även partiell tjänstgöring, omräknad till full tjänstgöring, överstyrelsen
prövar alltid, om sökanden är i övrigt väl meriterad, och lägger avgörande
vikt härvid. En förutsättning för att överstyrelsen skall kunna anse en lärare
väl meriterad är, att hans betyg över praktisk lärarkurs eller i undervisningsskicklighet
i folkskollärarexamen inte är lägre än ett normalt medelbetyg
och att hans tjänstgöringsbetyg inte utvisar några svagheter. Sökande
med särskilt god meritering från praktisk lärarkurs eller i folkskollärarexamen
får självfallet lättare dispens från kravet på lärartjänstgöring
än sökande med ordinär meritering. Givetvis kan vissa brister i här nämnt
avseende kompenseras genom att sökanden kan påvisa påtagliga förbättringar
i sin meritering.

I en inom departementet med anledning av förevarande ärende upprättad
PM framhålles att dispensrätten enligt läroverksstadgan endast må utövas
»då omständigheterna därtill föranleda». Detta synes innebära, att dispens
endast bör ges då särskilda förhållanden föreligga i ett visst fall. Kravet på
lärartjänstgöring kan t. ex. fyllas genom att sökande fullgjort annan undervisning
än som enligt stadgan får tillgodoräknas. Däremot torde bestämmelsens
innebörd icke vara, att praktisk erfarenhet kan ersättas av exempelvis
goda examensprestationer.

Om skolöverstyrelsen givit en sökande dispens, blir han formellt behörig,
vilket innebär, att han kan ifrågakomma till tjänsten och måste medtas vid
jämförelsen mellan de sökande. Är han ensam sökande, har han stora utsikter
att få tjänsten. Enligt ecklesiastikdepartementets mening utesluter däremot
inte dispensen, att hans meriter enligt 3:e befordringsgrunden anses
så låga, att han icke bör ifrågakomma. Särskilt gäller detta, då tjänsten
sökes av andra, som fyller det stadgade kravet på minst två läsårs full tjänstgöring.

Vid beredningen av tillsättningsärenden inom ecklesiastikdepartementet
har under en längre tid kravet på lärarerfarenhet ställts högre än den stadgade
minimitjänstgöringen. En sökande med mycket kort tjänstgöring har
ansetts böra stå tillbaka för sökande med mångårig erfarenhet, även om
han haft mycket starka meriter enligt de båda andra befordringsgrunderna.
På grund därav har en sökande, som icke ens fyllt stadgans krav på minst
två läsårs full tjänstgöring, icke ansetts böra komma i fråga, om andra sökande
med fullgoda tjänstgöringsmeriter funnits.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hade Lindqvist vid ansökningstillfället
ej fullgjort den i läroverksstadgan föreskrivna lärartjänstgöringen,
d. v. s. minst två läsår. Då det till den ifrågavarande lektorstjänsten
fanns andra väl meriterade sökande, vilka dessutom uppfyllde läroverksstadgans
minimikrav beträffande den tredje befordringsgrunden, har utskottet
avslagit ett inom utskottet framställt yrkande om anmärkning jämlikt
§ 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet
Edenman, med anledning av dennes tillstyrkan av Kungl. Maj:ls föievarande
beslut.

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Torsten Andersson*,
Olsén, Sveningsson, fru Segerstedt-Wiberg*, herrar Erik Olsson*, NilsEric
Gustafsson, Dahl* och Hedblom; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård**, Spångberg,
von Friesen, Jonsson i Haverö, Gustafsson i Bogla*, Braconier, Hammar,
Andersson i Linköping, fru Sjöqvist och herr Hallén*.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

III

(Protokollet över kommunikationsärenden den 13 november 1959, nr 2)

Den 22 april 1959 ledigförklarade kungl. järnvägsstyrelsen tre befattningar
såsom bokhållare i lönegrad Ao 15 vid statens järnvägar med placering
tills vidare på järnvägsstyrelsens kontrollkontor. Inom kontrollkontoret
var en av befattningarna avsedd att tillsvidare placeras å avdelningen för
utländsk persontrafik (KkPu). Vid ansökningstidens utgång den 12 maj
1959 hade såsom sökande till befattningarna anmält sig bland andra kontorsskrivarna
hos styrelsen Karl-Erik Nehl och Elly Nordensvärd.

Nehl, som är född år 1926, avlade realexamen år 1945 samt har därefter
undergått särskild prövning för studentexamen i tyska språket och i geografi.
Han anställdes som kontorsvakt vid statens järnvägar år 1941 och
hlev ordinarie expeditionsvakt år 1949. Till kontorist förordnades han år
1953 med placering å kontrollkontoret. År 1954 blev han kansliskrivare, befordrades
år 1957 till eo kontorsskrivare samt förordnades år 1958 till ordinarie
kontorsskrivare alltjämt med placering å kontrollkontoret. Under sin
anställning vid statens järnvägar har Nehl genomgått dels kontoristkurs,
dels trafikelevkurs för utbildning till kontorsskrivare vid kontrollkontoret.

Elly Nordensvärd, som är född år 1920, avlade studentexamen å reallinjen
år 1939. Under åren 1940—1943 fullgjorde hon på kammarskrivare ankommande
göromål vid riksbankens avdelningskontor i Malmö. Sistnämnda år
anställdes hon vid statens järnvägar som skrivbiträde, blev kontorsbiträde
år 1944 och kansliskrivare år 1946 med placering, först vid statens järnvägars
resebyrå i Stockholm och från och med år 1950 vid järnvägsstyrelsens
persontaxebyrå. År 1953 förordnades Elly Nordensvärd till kontorsskrivare
med oförändrad placering men överfördes efter kort tid till järnvägsstyrelsens
kommersiella byrå. Förutom maskinskrivnings- och stenografikurser
har Elly Nordensvärd genomgått dels statens järnvägars resebyråkurs,
varvid hon erhållit högsta betyg och placerat sig främst bland de
i kursen deltagande personerna, dels statens järnvägars specialkurser i
engelska och franska språken. Hon har därjämte bedrivit fritidsstudier

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

i franska språket samt företagit studieresor i tjänsten såväl inom Sverige
som i utlandet.

Vid ärendets avgörande den 3 juni 1959 beslöt järnvägsstyrelsen att å
ifrågavarande bokhållarbefattningar konstituera och förordna Nehl jämte
två andra sökande, om vilka här icke är fråga. Nehl placerades tills vidare
å avdelningen för utländsk persontrafik.

I en till Konungen ställd skrivelse 17 juni 1959 anförde Elly Nordensvärd
underdåniga besvär över styrelsens beslut, i vad detsamma avsåg Nehl, med
hemställan att konstitutorial å en bokhållarebefattning måtte för henne utfärdas.
Såsom stöd härför anförde Elly Nordensvärd i huvudsak följande.

Av samtliga sökande till de tre ledigförklarade befattningarna vore hon
äldst till tjänsteåldern. Hon hade under sin väl vitsordade tjänstgöring vid
SJ resebyrå i Stockholm samt därefter vid järnvägsstyrelsens persontaxebyrå
och senast vid kommersiella byråns restitutionsavdelning avsevärt
längre tid än Nehl sysslat med kvalificerade ärenden, avseende såväl inländsk
som utländsk persontrafik. Under senare år hade hon huvudsakligen
handlagt ärenden rörande utländsk persontrafik och därvid fortlöpande
haft kontakt med kontrollkontorets avdelning för sådan trafik. Även under
sin tidigare anställning som kansliskrivare hade hon varit sysselsatt med
ärenden, som berörde utländsk persontrafik. Under de tre senaste åren hade
hon därjämte vid olika tillfällen på förordnande uppehållit bokhållartjänst.
Om hänsyn toges till Elly Nordensvärds tjänstgöring vid Sveriges riksbank,
ansåge hon, att hon i fråga om befordringsgrunden förtjänst borde ges ett
klart företräde framför Nehl.

Beträffande befordringsgrunden skicklighet syntes enligt Elly Nordensvärds
mening en jämförelse mellan hennes och Nehls meriter i fråga om
examina och utbildning i främmande språk av betydelse för handläggningen
av utländska persontrafikärenden ävensom arten av Elly Nordensvärds och
Nehls hittillsvarande tjänstgöring böra resultera i uppenbar överlägsenhet
för Elly Nordensvärd.

Genom beslut den 23 juni 1959 anbefallde Kungl. Maj :t järnvägsstyrelsen
dels att lämna Nehl tillfälle att yttra sig över besvären, dels att därefter inkomma
med eget utlåtande i ärendet.

Järnvägsstyrelsen anmälde i utlåtande den 27 juli 1959, att Nehl förklarat
sig icke önska avgiva eget yttrande, samt anförde därefter i huvudsak
följande.

De med ifrågavarande tjänst förenade arbetsuppgifterna bestode huvudsakligen
i handläggning av redovisningar i internationell person-, resgods-,
sovvagns- och expressgodstrafik samt sammanföring och avslutning av räkenskaperna
för hela KkPu. Innehavaren av tjänsten måste därför enligt
styrelsens mening vara väl förtrogen både med förekommande taxe-, expedierings-
och redovisningsföreskrifter för biljetter och med de föreskrifter,
som gällde för redovisningar mellan kontrollkontoret samt in- och utländska
förvaltningar och företag. För sammanföring och avslutning av KkPu räkenskaper
måste innehavaren även vara väl insatt i såväl hela kontrollkonlorets
som avdelningens interna bokföringssystem. Av innehavaren fordrades
jämväl goda arbetsledaregenskaper. Nehl hade under sin långa tjänstgö -

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

ringstid dels på KkPu, dels på kontoret i övrigt, dels ock vid genomgång av
kontorsskrivarkurs erhållit en allsidig utbildning, vilken gjorde honom väl
skickad för arbetsuppgifter inom samtliga avdelningar på kontoret och särskilt
för den erhållna tjänsten. Beträffande kontorsskrivarkursen ville
styrelsen framhålla, att i denna inginge praktisk utbildning på såväl kontorets
olika avdelningar som ock på biljett- och godsexpedition samt på resebyrå.
I kursen, som vore anpassad för kontorets arbetsuppgifter, inginge
även arbetsledarutbildning. Nehl hade i kursen erhållit högsta uppnådda
betygssumman, vilket visade, att han väl tillgodogjort sig utbildningen. Han
hade också i den praktiska tjänsten visat en synnerligen god fallenhet för
arbetsledning med därtill hörande planläggning och utveckling av arbetsrutiner.

Även om klaganden vore insatt i ärenden inom sitt verksamhetsområde,
hade hon dock icke fullgjort sådana arbetsuppgifter, som enligt vad ovan
sagts vore förenade med nu ifrågavarande tjänst. Hon måste därför helt
naturligt vara underlägsen den utnämnde, då denne sedan flera år handlagt
ärenden av detta slag. Klaganden hade icke heller genomgått ovannämnda
kontorsskrivarkurs.

Med anledning av järnvägsstyrelsens utlåtande anförde Elly Nordensvärd
i påminnelser den 13 augusti 1959 bland annat följande.

Vad järnvägsstyrelsen anfört beträffande de med överklagade tjänsten
förenade göromålen vore ägnat att ytterligare styrka Elly Nordensvärd i
hennes uppfattning, att hon besutte de för tjänsten ifråga erforderliga kvalifikationerna.
Huvuddelen av de med ifrågavarande tjänst förenade arbetsuppgifterna
kunde konstateras vara likartade med dem, som hon tidigare
under en lång följd av år i olika befattningar handlagt, ehuru under avsevärt
längre tid än Nehl kunde åberopa. Det måste understrykas, att något
krav på genomgången kontorsskrivarekurs icke uppställts i samband med
ledigförklarandet av bokhållaretjänsten. Vid omplacering och befordran
mellan vissa byråer inom järnvägsstyrelsen och dess kontrollkontor samt
vice versa hade vid skilda tillfällen kravet på genomgången kontorsskrivarekurs
utan men för tjänsten kunnat eftersättas utom möjligen beträffande
vissa mera speciella tjänster, varom här ej kunde vara fråga. Till ärendets
närmare belysning ville Elly Nordensvärd omnämna, att en kontorsskrivare,
som tjänstgjorde å kommersiella byråns restitutionsavdelning, där hon vore
placerad, år 1952 omplacerades till kontrollkontoret samt där erhöll befordran
först till bokhållare och därefter till byråassistent, oaktat han icke tidigare
genomgått den av kontrollkontoret för vissa befattningshavare anordnade
kontorsskrivarekursen. Det ville rimligen synas som om Elly Nordensvärd
med sin utbildning och praktiska erfarenhet med lika stor fördel för
tjänsten skulle kunna omplaceras och befordras till den sökta tjänsten på
kontrollkontoret.

Det syntes svårt att förstå, att Nehls relativt kortvariga tjänstgöring som
kontorsskrivare å arbetsgruppen Pu skulle kunna tillmätas en avgörande
betydelse i ärendet. Den erfarenhet av arbetsledning, som Nehl kunde ha
hunnit inhämta, ansåg sig Elly Nordensvärd besitta i betydligt större omfattning
genom sitt längre innehav av kontorsskrivaretjänst samt genom de
förordnanden å bokhållaretjänst, som hon de senaste åren innehaft.

Då järnvägsstyrelsen i fortsättningen uttalade, att Nehl genomgått kontorsskrivarekurs
med högsta betyg, ansåge sig Elly Nordensvärd böra fram -

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

hålla, att hon genomgått SJ resebyråkurs, som även ansetts meriterande för
tjänstgöring å kontrollkontoret, med högsta uppnådda betyg och platssiffran
1.

Järnvägsstyrelsen framhöll i förnyat utlåtande den 26 oktober 1959 inledningsvis,
att styrelsen sedan några år medvetet strävat efter en kvalitativ
förbättring av kunskaperna hos de befattningshavare, vilka voro ämnade
såsom arbetsledare vid kontrollkontoret, så att kunskaperna omfattade SJ
hela räkenskapsområde. Ett led i denna strävan vore att för personal i 13
och högre lönegrad ställa krav på erforderlig fackutbildning. Denna fackutbildning
omfattade antingen fullständig utbildning till stationsskrivare
vid SJ jämte kompletterande praktisk utbildning på kontrollkontoret eller
också den för kontrollkontoret avsedda kontorsskrivarutbildningen, vars
praktiska och teoretiska del i stor utsträckning sammanfölle med stationsskrivarkursens
och dessutom innefattade praktisk utbildning på kontrollkontoret.
Sedan styrelsen vidare framhållit det angelägna i att vid befordringar
de tjänstemän utvaldes, som hade en allsidig utbildning inom kontrollkontorets
arbetsområde, fortsatte styrelsen.

Om avsteg gjordes från principen, att yngre personal i befälsställning
skulle ha genomgått erforderlig fackutbildning, torde det vid kontrollkontoret
möta svårigheter, som kunde menligt inverka på styrelsens möjligheter
att på lämpligaste sätt utnyttja befintlig personal inom kontorets olika
avdelningar.

Järnvägsstyrelsen ville framhålla, att den på intet sätt ifrågasatte klagandens
förmåga och lämplighet inom det begränsade arbetsområde hon
under sin anställning vid SJ varit sysselsatt. Klaganden hade genom sin
kunnighet inom detta speciella område befordrats till kontorsskrivare som
specialist på expedieringsföreskrifter och tariffer för persontrafik. Att järnvägsstyrelsen
vid utnämningen icke tvekade att sätta Nehl före klaganden
motiverades av styrelsens inom kontrollkontoret förda personalpolitik beträffande
den fackliga utbildningen, vilken utbildning Nehl men icke klaganden
hade genomgått. Då Nehl, som vore väl insatt i arbetsrutinerna på
kontrollkontorets avdelning för utländsk persontrafik, dessutom visat sig
besitta fallenhet för en arbetsledares kanske viktigaste arbetsuppgifter —
fördela arbetet, kontrollera arbetets utförande och det färdiga resultatet,
rationalisera och förbättra produktionsförloppet — framstod han följdriktigt
som den för tjänsten mest lämplige.

Något krav på genomgången kontorsskrivarkurs ställdes icke vid tjänstens
ledigförklarande men att ha genomgått denna kurs, som innefattade såväl
person- och godstrafik, måste vara av större värde än att ha genomgått SJ
resebyråkurs, som avsåge utbildning för resebyrå- och upplysningstjänst och
vilken utbildning närmast motsvarade den kontoristkurs, som anordnades
för utbildning av kontorister på kontrollkontoret.

I en skrift den 5 november 1959 framhöll Elly Nordensvärd bland annat,
att den av SJ under senare år tillämpade allmänna personalpolitiken i befordringshänseende
hade största betydelse vid nyrekrytering eller vidareutbildning
av företrädesvis yngre tjänstemän inom kontrollkontoret men att

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

den icke rimligen kunde äga tillämpning på befattningshavare, som på
grund av meriterande utbildning och ådagalagd duglighet efter mångårig
tjänstgöring redan kommit in i en normal befordringsgång inom järnvägsstyrelsen.

Yrkeskvinnors Samarbetsförbund anförde i en skrift i ärendet den 5 november
1959 följande.

I regeringsformen § 28 stadgas, att för befordringar inom statsförvaltningen
avseende endast skall fästas vid de sökandes förtjänst och skicklighet.

Enligt förbundets åsikt funnes i föreliggande fall skälig anledning förmoda
att inte endast vederbörandes kompetens, lämplighet och förtjänst
varit avgörande utan att den omständigheten att vederbörande vore kvinna
påverkat styrelsens beslut. Förbundet önskade kraftigt understryka nödvändigheten
av att statliga verk och myndigheter hade uppmärksamheten
riktad på att uteslutande förtjänst och skicklighet skulle vara utslagsgivande
vid tillsättande av tjänster.

Ärendet avgjordes i konselj den 13 november 1959. Kungl. Maj :t fann
därvid — på hemställan av föredragande departementschefen statsrådet
Skoglund —- besvären icke föranleda ändring i överklagade beslutet.

Vid prövning av förevarande ärende har utskottet icke funnit anledning
till erinran mot föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, varför
utskottet avslagit ett inom utskottet framställt yrkande om anmärkning
mot denne jämlikt § 107 regeringsformen.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Torsten Andersson,
Olsén, Sveningsson, fru Segerstedt-Wiberg, herrar Erik Olsson*, Dahl*, Axel
Emanuel Andersson och Hedblom; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Spångberg,
Magnusson i Tumhult, von Friesen, Jonsson i Haverö, Gustafsson i Bogla*,
Braconier**, Hammar, Andersson i Linköping och Henningsson i Hälsingborg*.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

Vid granskningen har utskottet uppmärksammat följande förhållande av
beskaffenhet att föranleda nedanstående uttalande av utskottet utan åberopande
av § 107 regeringsformen.

(Protokollet över finansärenden den 1 december 1959, nr 5)
På hemställan av chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng,
antog Kungl. Maj:t den 1 december 1959 stadga för kammarrätten. Stadgan

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

trädde i kraft den 1 januari 1960, då instruktionen för kammarrätten den
18 december 1942 samt övriga föreskrifter, vilka stode i strid med bestämmelserna
i stadgan, upphörde att gälla.

Inom utskottet har framhållits, att innehållet i den nya stadgan på vissa
väsentliga punkter vore av den natur att riksdagen bort medverka vid författningens
tillkomst.

Kammarrätten är en förvaltningsdomstol, vars viktigaste uppgift är att
vara överdomstol i beskattningsfrågor. Cirka 10 000 skattemål avgöras årligen
och ändring i taxeringarna lär enligt uppgift ske i mer än 30 % av de
till kammarrätten överklagade målen. Förutom den stora gruppen beskattningsmål
av olika slag handlägger kammarrätten även familjebidrags-,
socialhjälps-, barnavårds-, folkbokföringsmål m. in. I förevarande sammanhang
skall dock uppmärksamheten i första hand riktas på kammarrätten
såsom skattedomstol.

Den år 1956 antagna taxeringsförordningen, som trädde i kraft den 1
januari 1958, medförde i olika avseenden väsentliga förbättringar. Huvudsyftet
med taxeringsreformen var såväl att skapa ökad effektivitet i taxeringsarbetet
som att tillgodose de skattskyldigas krav på ett förbättrat rättsskydd.
Bland reformerna märkes införandet av ett nytt slags särskilda taxeringsnämnder.
Vidare ha prövningsnämnderna givits en friare ställning som
besvärsprövande organ. Syftet har därvid varit att åstadkomma en mera
domstolsmässig ordning, enligt vilken taxeringsintendenten och den skattskyldige
skall inför nämnden föra talan som likaberättigade parter. Ingående
•egler om muntligt förfarande i prövningsnämnd ha tillkommit.

Vid 1956 års taxeringsreform lämnades förfarandet i de egentliga skattedomstolarna,
kammarrätten och regeringsrätten, i huvudsak oförändrat.
Genom beslut av 1958 års riksdag infördes fr. o. m. den 1 januari 1959 en
begränsning i rätten att fullfölja skattemål från kammarrätten till regeringsrätten.
Kammarrättens utslag få sålunda icke utan regeringsrättens
tillstånd överprövas, om icke vad parten tappat i fråga om taxerad inkomst
uppgår antingen till minst 5 000 kronor eller ock till minst Vio av den taxerade
inkomsten och i så fall till minst 500 kronor. I mål om förmögenhetstaxering
skall vad parten tappat uppgå till minst 50 000 kronor. Genom att
kammarrätten till följd av denna inskränkning i fullföljdsrätten kommit
att bli sista instans i flertalet skattemål har domstolen fått en ännu viktigare
funktion än tidigare.

I motioner vid 1958 års A-riksdag (I: 26 av herr Ollén in. fl. och II: 31
av herr Svensson i Ljungskile m. fl.) —- vilka utmynnade i en hemställan, att
riksdagen måtte anhålla om en skyndsam utredning om antagande av lagregler
för ett förbättrat förfarande i kammarrätten vid handläggning av
skattemål — framhölls såsom anmärkningsvärt, att, medan såväl de båda
första instanserna som slutinstansen i skattemål varit föremål för lagstif -

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

tårens intresse, kammarrätten såsom mellaninstans i stort sett lämnats
obeaktad. Delta vore ägnat att väcka så mycket mera förvåning som förfarandet
i kammarrätten enligt motionärernas mening i särdeles hög grad
vore otidsenligt. Efter att ha påpekat att bestämmelser om handläggningen
väsentligen vore att söka i instruktionen för kammarrätten samt att dessa
föreskrifter i och för sig vore synnerligen knapphändiga och meddelade i
administrativ väg anförde motionärerna bl. a.:

Uppenbarligen är det en angelägenhet av stor vikt att vår skatteprocess
snarast förses med moderna regler om förfarandet i kammarrätten, vilka
bör vara av tillbörlig konstitutionell kvalitet, d. v. s. intagas i lag. Självfallet
bör skatteprocessen genom samtliga instanser betraktas som en enhet och
ses i sitt sammanhang. Att t. ex. i de båda första instanserna tillämpa ett
administrativt förfarande (enligt taxeringsförordningen), i kammarrätten
ett annat (hovrättsprocessen) och i regeringsrätten en tredje ordning kan
icke vara rationellt. Utredningsmöjligheterna i de olika instanserna bör avpassas
till varandra så, att garantier skapas för att i varje instans ett med
hänsyn till dess behov fullt tillfredsställande material finnes att tillgå. Vad
som faller i ögonen är bl. a., att kammarrätten icke tillämpar muntlighet i
sitt förfarande. I de många fall då skattemålen avser rena bevisningsfrågor
borde det vara en självklar sak, att kammarrätten kunde anordna och
också anordnade ett muntligt förfarande. Att så sker är mången gång påkallat
såväl ur den skattskyldiges synpunkt som med hänsyn till det allmänna.

Med anledning av motionerna inhämtade bevillningsutskottet yttranden
från kammarrätten och besvärssakkunniga.

Kammarrätten yttrade bl. a.:

Av reglerna för handläggningen av hos kammarrätten fullföljda skattemål
ha i nu gällande taxeringsförordning inrymts i huvudsak endast föreskrifter,
vilka ha avseende å den förberedande utredning av målen och de
expeditionella åtgärder, som ankomma på de lokala taxeringsmyndigheterna.
Dessa föreskrifter synas även ha sin naturliga plats i taxeringsförordningen,
i vilken de lokala taxeringsmyndigheternas befattning med taxeringen i huvudsak
regleras. De huvudsakliga föreskrifterna rörande handläggningen i
kammarrätten av skattemål återfinnas i den för kammarrätten gällande instruktionen
av den 18 december 1942. Enligt 30 § av nämnda instruktion
skall vad i allmän lag är stadgat för hovrätt i fråga om, bland annat, förfarandet
i rättegången i tillämpliga delar lända till efterrättelse för kammarrätten,
där icke avvikande bestämmelser blivit i instruktionen eller annorledes
meddelade. Detta innebär, att handläggningen i kammarrätten av skattemålen
sker principiellt i enlighet med bestämmelserna i rättegångsbalken,
i den mån dessa äro tillämpliga å process hos kammarrätten i skattemål.

Under erinran om att det administrativa besvärsinstitutet och därmed
sammanhängande frågor vore föremål för utredning av besvärssakkunniga,
därvid förutsatts att blivande lagstiftning skulle ha avseende även å kammarrätten,
fann kammarrätten det icke lämpligt att i särskild ordning utreda
hela frågan om reglerna för handläggningen av skattemål. Emellertid ansåg
sig kammarrätten böra upptaga vissa i motionerna berörda detalj spörs -

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

mål. Därvid framhölls bl. a. i fråga om muntlig handläggning, att sådan
icke ansetts böra anlitas, då med den skriftliga formen kunnat uppnås
likvärdigt resultat. Sålunda hade kammarrätten särskilt med hänsyn till de
kostnader och den tidsspillan, som därigenom kunde påläggas framförallt
de skattskyldiga, icke funnit sig föranlåten att föranstalta om muntliga
förhandlingar i andra fall än då sådana påkallats av den skattskyldige.

Besvärssakkunniga togo inledningsvis upp frågan, på vad sätt processen i
kammarrätten borde vara reglerad, och besvarade den sålunda:

I huvudsak stå två vägar öppna: antingen kunna — såsom led i utformningen
av en specialprocess på ett särskilt förvaltningsområde — regler
givas även om förfarandet hos kammarrätten eller ock kan processen i kammarrätten
underkastas en generell reglering. I den mån specialprocesser reglerats
i gällande rätt, har i allmänhet förfarandet i kammarrätten lämnats
utanför. För gällande rätts del har sålunda i huvudsak den senare av de
två nyssnämnda vägarna valts. Besvärssakkunniga ha i olika sammanhang
— senast i sitt betänkande om förfarandet vid konsumtionsbeskattning,
SOU 1957: 50 s. 113 — uttalat som sin uppfattning, att förfarandet i regeringsrätten
regelmässigt icke bör bindas vid föreskrifter i speciallagstifning.
Även i fråga om kammarrätten anse besvärssakkunniga, att förfarandet
i princip bör regleras generellt. Vad särskilt angår de speciella krav,
som på olika förvaltningsområden kunna ställas på kammarrätten beträffande
dess möjligheter att verkställa utredning, böra dessa tillgodoses på så
sätt, att kammarrätten generellt tillägges samma utredningsbefogenheter,
vilka tillkommit den myndighet som tidigare prövat saken. De sakkunniga
kunna härvidlag hänvisa till de allmänna överväganden i ämnet, som de
redovisat i nyssnämnda betänkande s. 186. Med hänsyn till kammarrättens
ställning såsom en från förvaltningen i övrigt fristående domstol bör den
allmänna regleringen av processen ske i en lag, icke såsom nu är fallet i
en administrativ författning (instruktionen för kammarrätten). Av besvärssakkunnigas
nu redovisade inställning till frågan om processen i kammarrätten
följer, att besvärssakkunniga icke vilja förorda en utredning angående
regler om en speciell skatteprocess i kammarrätten. I de sakkunnigas uppdrag
ingår att utreda frågan om en allmän lagstiftning rörande processen i
såväl kammarrätten som andra administrativa domstolar. Icke heller en
särskild utredning om en generell reglering av processen i kammarrätten
bör vid sådant förhållande lämpligen nu företagas. Då besvärssakkunnigas
arbete emellertid kan väntas giva resultat först på något längre sikt, böra,
i den mån mera omedelbart behov föreligger av partiella reformer, sådana
reformer icke anstå i avvaktan å resultatet av besvärssakkunnigas utredning.

I besvärssakkunnigas yttrande behandlades härefter utförligt vissa konkreta
spörsmål rörande förfarandet i kammarrätten, främst frågorna om
aktiv processledning och muntlighet. Beträffande det muntliga förfarandet
framhölls bl. a., att kammarrätten enligt 25 § instruktionen ägde hålla
muntligt förhör med part eller vittnen eller, om sådant ej lämpligen kunde
ske hos kammarrätten, förordna om förhör vid allmän underrätt i orten.
Regler saknades däremot om kostnad för sådant förhör. Kammarrätten hade
sålunda icke möjlighet att av allmänna medel tillerkänna vittnen ersättning

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

för kostnader. Reglerna om muntligt förhör hade stannat å papperet. Endast
vid ett tillfälle, år 1949, hade sådant förhör ägt rum. En av anledningarna
härtill vore uppenbarligen, att reglerna icke vore rationellt utformade.

Sammanfattningsvis uttalade besvärssakkunniga, att de icke kunde tillstyrka
tillsättandet av en särskild kommitté för utredning av förfarandet
hos kammarrätten vare sig i mål i allmänhet eller i taxeringsmål i synnerhet.
De erinrade vidare om att de ansåge en samlad översyn av hela taxeringsprocessen
påkallad. Införandet av fullföljdsbegränsning aktualiserade
emellertid på ett särskilt sätt vissa reformbehov. Med avhjälpandet härav
borde icke anstå vare sig till dess besvärssakkunnigas allmänna utredning
vore färdig eller till dess en utredning om taxeringsprocessen i dess helhet
givit resultat. Dessa behov torde i stället kunna provisoriskt tillgodoses
genom partiella reformer. Förslag härom torde kunna utarbetas av finansdepartementet
i samråd med kammarrätten. Omfattningen av de författningsändringar,
som i detta sammanhang kunde bliva erforderliga, kunde icke
överblickas på dåvarande stadium.

Bevillningsutskottet (bet. 1958 A: 35) delade uppfattningen, att resultatet
av besvärssakkunnigas pågående arbete icke borde föregripas genom
en särskild utredning rörande skatteprocessen i kammarrätten. Därvid framhölls
också såsom önskvärt, att någon tids erfarenhet av det nya prövningsnämndsförfarandet
vunnes. Med anledning av i motionerna aktualiserade detaljfrågor
fann utskottet, sedan fullföljdsbegränsning införts i fråga om
skattemålen, reformkraven vara än mer befogade än tidigare.

Rörande muntligt förfarande yttrade utskottet bl. a.:

Det ligger i sakens natur, att förfarandet i kammarrätten regelmässigt
måste vara skriftligt, och detta torde också vara till fyllest i övervägande
antalet mål. En övergång mera allmänt till muntligt förfarande
skulle medföra starkt ökade kostnader såväl för det allmänna som för de
skattskyldiga och kräva en organisation av helt andra mått än den nu förekommande.
De skattskyldiga bör ej heller utan bärande skäl åsamkas kostnader
för resor i och för inställelser i skattemål och eventuellt också för
juridiskt biträde. Även om flertalet taxeringsmål är av sådan art att den
skriftliga proceduren ter sig mest ändamålsenlig, kan å andra sidan inte
förnekas att ett muntligt förfarande i vissa mål skulle vara värdefullt.
Detta kan t. ex. vara fallet i mål, där bevisningen har avgörande betydelse.
Allmänt sett ger ett muntligt förfarande — vid vilket framkomna uppgifter
omedelbart kan bli bemötta eller närmare belysta och materialet kan kompletteras
med frågor direkt till parterna —- ett säkrare underlag för tvistefrågors
bedömande än en rent skriftlig procedur. Ur rättssäkerhetssynpunkt
är det således av betydelse att möjligheter finns till muntlig förhandling.
Utskottet får i detta sammanhang erinra om att 1956 års taxeringsförordning
erbjuder vidgade möjligheter till muntlig förhandling inför prövningsnämnden.
Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att också kammarrätten
ges möjlighet att i praktiken tillgripa muntligt förfarande i större omfattning
än nu. Det torde i första hand böra ankomma på kammarrätten att

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

undersöka om något eller några av de olika uppslag till lösning av detta
problem, som framförts från skilda håll, kan vara ändamålsenligt. Utskottet
förbiser härvid inte att vissa ekonomiska spörsmål tarvar sin lösning i
samband härmed, bl. a. frågan om ersättning till de personer som inställer
sig till muntligt förhör inför kammarrätten.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet i avseende å motionerna anfört
(rskr 1958: 218).

Instruktionen för kammarrätten hade redan tidigare gjorts till föremål för
översyn. Med anledning av den år 1955 utfärdade allmänna verksstadgan
avgav sålunda kammarrätten samma år förslag till vissa ändringar i författningen.
Efter det nya synpunkter på utformningen av ämbetsverkens instruktioner
framkommit samt ny arbetsordning för rikets hovrätter utfärdats,
anmodades kammarrätten vid årsskiftet 1957—1958 att verkställa
en översyn av förslaget. Ett reviderat förslag ingavs till finansdepartementet
den 23 april 1958. Följande dag inkom riksdagens nyssnämnda skrivelse.
Sedan frågan sålunda aktualiserats, upprättades inom departementets rättsavdelning
utkast till stadga, varefter korrektur å detta i oktober 1959 tillställdes
kammarrätten för granskning. Med skrivelse den 19 november 1959
översände kammarrätten till departementet ett omfattande pleniprotokoll,
däri synpunkter på och erinringar mot förslaget framfördes. Stadgan antogs
så den 1 december 1959.

I likhet med förut gällande instruktion innehåller stadgan en råd bestämmelser
av det slag, som vanligen förekommer i instruktioner för olika
myndigheter — om behörighet, organisation, tjänstgöringsförhållanden, arbetstider,
disciplinära åtgärder etc. Härutöver ingår i stadgan ett avsnitt
med rubriken »Rättsskipningen», och det är närmast dess underavdelning
»Förfarandet vid måls och ärendes handläggning», som i förevarande sammanhang
är av intresse.

Ett flertal kapitel i den nya rättegångsbalken har gjorts tillämpliga på
processen i kammarrätten. Enligt 22 § stadgan skall sålunda vad i rättegångsbalken
är stadgat för hovrätt i 4 kap. om domare, i 9 kap. om straff
och vite, i 12 kap. om rättegångsombud, i 16 och 29 kap. om omröstning,
i 35, 36, 38, 39 och 40 kap. om bevisning samt i 52 kap. om besvär i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse för kammarrätten, där icke avvikande
bestämmelser blivit i stadgan eller annorstädes meddelade.

Kammarrätten har att verka för att utredningen i mål och ärenden blir
så fullständig som med hänsyn till deras beskaffenhet erfordras och äger
därvid självmant föranstalta om bevisning.

Förfarandet i kammarrätten är i princip skriftligt. Finnes anledning till
antagande, alt parts eller annans personliga närvaro i avsevärd mån kan
gagna utredningen, må kammarrätten dock utsätta mål till muntlig hand2—-
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 5 samt. 2 avd. Nr 20

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

läggning. Har enskild part begärt muntlig handläggning, skall sådan hållas,
där det med hänsyn till processföremålets värde och övriga förekommande
omständigheter finnes kunna vara av vikt för parten. Ej må någon i beskattningsmål
mot sin vilja höras om annat än det, varom han enligt vad
särskilt är stadgat är uppgiftsskyldig. Till muntlig handläggning må enskild
part anmodas att inställa sig personligen. För parts utevaro må icke
utsättas annan påföljd än att målet kan komma att avgöras i befintligt
skick, om kallelsen ej efterkommes. I fråga om vittne och sakkunnig gäller
beträffande kallelse samt straff och vite vid utevaro vad i 36 och 40 kap.
rättegångsbalken är föreskrivet.

Ersättning till av kammarrätten förordnad sakkunnig samt till vittne,
som domstolen inkallat självmant eller på framställning av myndighet,
skall gäldas av allmänna medel. Av enskild part åberopat vittne ersättes
av parten, men när särskilda skäl därtill äro må kammarrätten förordna,
att ersättningen skall gäldas av allmänna medel.

Utöver här nämnda, mera väsentliga föreskrifter innehåller stadgan även
vissa andra regler rörande förfarandet.

I kammarrättens förut omnämnda protokoll framfördes bl. a. följande
allmänna synpunkter på förslaget till stadga:

Utkastet avviker i så måtto från det av kammarrätten tidigare avgivna
förslaget att dels innehållet i nu gällande instruktion fullständigt omdisponerats,
därvid åtskillnad systematiskt gjorts mellan mål och ärenden hörande
till rättsskipningen, å ena, och administrativa uppgifter, å andra
sidan, dels ett särskilt avsnitt under förstnämnda avdelning ägnats förfarandet
vid måls och ärendes handläggning. Kammarrätten, som finner
benämningen stadga i stället för instruktion eller arbetsordning lämplig
i och för sig med hänsyn till att densamma reglerar rättegångsförfarandet
även i förhållande till parter och vittnen, har för egen del icke funnit nu
gällande instruktion, som utfärdades så sent som 1942 på förslag av beskattningsorganisationssakkunniga,
vara i behov av översyn i vidare mån
än som framgår av domstolens förslag av den 15 april 1958, vari innehållet
i såväl allmänna verksstadgan som arbetsordningen för hovrätterna beaktats.
Domstolen vill emellertid gärna vitsorda behovet av att förfarandet
inför kammarrätten närmare regleras. De bestämmelser som hittills funnits
hava — såsom kammarrätten vid tidigare tillfällen framhållit — varit väl
knapphändiga och avsaknaden av föreskrifter, som reglera kostnaderna
för bevisning i vid bemärkelse (vittnen och sakkunniga samt domstols syn)
har jämväl bidragit till att det muntliga förfarandet icke kommit till den
användning, som mången gång kunde varit påkallad och önskvärd. Utkastet
i sistberört avseende skapar otvivelaktigt goda förutsättningar för
att muntlig handläggning skall komma till stånd, där sådan är ägnad att
bidraga till utredningen i målen. Kammarrätten kan dock icke underlåta
framhålla, att den företagna regleringen innefattar lösningar och ståndpunktstaganden,
vilkas följder äro svåra att överblicka. Besvärssakkunniga
hava vid flera tillfällen —- senast i sitt yttrande över betänkandet med
förslag till fullföljdsbegränsning i taxeringsmål — framhållit såsom ange -

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

läget, att taxeringsförfarandet tages upp till samlat bedömande och i andra
sammanhang betonat att en samlad översyn över taxeringsprocessen i dess
helhet är erforderlig för klarläggande av de specialregler, som behövas för
förfarandet i skattemål hos regeringsrätten och kammarrätten. — Det utkast
kammarrätten nu har att granska reglerar obestridligen frågor av
mycket stor betydelse för såväl domstol som rättssökande allmänhet. Det
förutsätter, att kammarrättsförfarandet skall i vissa hänseenden försiggå
efter reglerna för processen vid de allmänna domstolarna. Emellertid kan
det ifrågasättas om de skiljaktigheter, som föreligga mellan den administrativa
skatteprocessen och det rättegångsförfarande som tillämpas vid de
allmänna domstolarna efter den 1 januari 1948, vunnit tillräckligt beaktande.
Det synes kammarrätten vara en vansklig uppgift att utan närmare
utredning låta åtskilliga stadganden —- hämtade från den ordinära processen
— bliva expressis verbis tillämpliga på en i huvudsakligen skriftliga
former förd administrativ process.

Efter framhållande av att ett flertal problem — t. ex. vittnespliktens omfattning,
de legala tvångsmedlens utnyttjande i den administrativa processen,
partsförhör under sanningsförsäkran samt de skattskyldigas befogade
anspråk på att i vissa lägen kunna utfå ersättning för sina inställelser ■—
i och för sig skulle tarva en noggrannare undersökning ansåg sig kammarrätten
dock sakna tillräcklig anledning att framställa någon principiell erinran
mot utkastets reglering av besvärsförfarandet. Då den administrativa
processen emellertid först efter slutfört arbete från besvärssakkunnigas
sida och efter lagstiftning i ämnet kunde beräknas få en slutlig reglering,
förutsatte kammarrätten, att stadgan finge en i viss mån provisorisk karaktär.
Med hänsyn härtill måste kammarrätten förbehålla sig en viss frihet
att med beaktande av den administrativa processens egenart få tillämpa
rättegångsbalkens regler med viss diskretionär urskillning.

Vidare anförde kammarrätten bl. a. följande speciella synpunkter:

Kammarrätten anser med hänsyn till de hävdvunna former, under vilka
processen i kammarrätten hittills förts, att det kan ifrågasättas om exempelvis
sådana påföljder som omförmälas i 9 kap. rättegångsbalken böra
komma i fråga mot t. ex. den som mot bättre vetande för rättegång eller
genom innehållande av bevis eller annan otillbörlig åtgärd söker förhala
rättegången. Dylika förfaringssätt äro visserligen ej sällan förekommande
i skatteprocesserna men det är tvivel underkastat om ådömande av böter
för en dylik förseelse i en skriftlig administrativ process skulle anses överensstämma
med allmänna rättsmedvetandet. Å andra sidan kan icke förnekas,
alt behov föreligger av alt kunna tillämpa bötesstraff mot den som
uttalar sig otillbörligt mot domstol eller motpart eller vid exempelvis eu
muntlig handläggning stör ordningen. Tveksamt är även om kammarrätten
med stöd av 22 § bör äga att jämlikt 12 kap. 5 § rättegångsbalken förklara
ombud, som i besvärsinlaga eller vid muntlig handläggning visar oförstånd
eller oskicklighet, obehörigt att för viss tid eller tills vidare inför kammarrätten
föra skattskyldigs talan. — 37 kap. rättegångsbalken reglerar institutet
förhör med part under sanningsförsäkran. Det synes värt att undersökas
om icke detta institut i vissa situationer skulle med fördel kunna

2* — Itilian<j till riksdagens protokoll 1960. 5 sand. 2 avd. Nr 20

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

komma till användning vid muntlig handläggning inför kammarrätten.
Frågan är av natur att böra regleras i lagstiftningsväg.

Spörsmålet om den konstitutionella formen för olika författningars tillkomst
har vid skilda tillfällen upptagits till debatt. I sammanhanget må
endast hänvisas till ett mera principiellt uttalande av konstitutionsutskottet
i dess av riksdagen godkända utlåtande nr 24 över vissa motioner vid
1947 års riksdag. Efter att ha erinrat om att frågan om gränserna mellan
tillämpningsområdet för § 87 regeringsformen, å ena, samt § 89 m. fl. lagrum,
å andra sidan, länge varit föremål för riksdagens uppmärksamhet,
yttrade utskottet, med anknytning till tidigare gjorda uttalanden, bl. a.:

Utvecklingen gick länge i den av konstitutionsutskottet förväntade riktningen.
Förutom att olika lagstiftningsämnen med stöd av slutstadgandet
i RF § 89 av Kungl. Maj :t överlämnades till samfällda beslut, kom man
att tillägga en mera vittgående innebörd än förut dels åt RF § 87 om allmän
civil- och kriminallag, dels åt RF:s regler om skatter, avgifter och
pålagor. Dessutom har i många fall riksdagens medverkan vid författningars
tillkomst ansetts naturlig utan att därvid framgått, huruvida detta påkallats
av det ena eller andra grundlagsbudet eller endast med hänsyn till
den ställning riksdagen ansetts böra intaga i statslivet. Resultatet var i
varje fall, att riksdagen vann ökat inflytande inom områden, som förut
enligt RF § 89 ansetts förbehållna regeringsmakten. Det låter sig ej göra
att med bestämdhet avgränsa de områden, inom vilka riksdagen sålunda
faktiskt förvärvade medbestämmanderätt. Enligt utskottets mening ha
emellertid motionärerna i huvudsak riktigt karakteriserat utvecklingens
resultat, då de uttala att »alla något så när viktiga ingrepp i frihet och
egendom» blevo beroende av riksdagens medverkan. Sitt inflytande har
riksdagen utövat i olika former: genom formligt antagande av författningar,
genom formlöst samtycke till av Kungl. Maj :t föreslagna åtgärder, genom
att »höras» över författningsförslag, genom uttalanden i samband med anslagsfrågor
o. s. v.

Mot bakgrunden av den ovan lämnade redogörelsen vill utskottet uttala
följande.

Stadgor, instruktioner och arbetsordningar för olika myndigheter pläga
utfärdas i administrativ ordning. Från sådana författningar, vilka i regel
innehålla föreskrifter av huvudsakligen organisatorisk art, skiljer sig den
nya stadgan för kammarrätten i så måtto, att däri även upptagits omfattande
processuella regler.

Medan kammarrättsprocessen reglerats i en administrativ författning har,
såsom förut framgått, förfarandet i taxeringsnämnd och prövningsnämnd
fått sin utformning i den av Konung och riksdag gemensamt antagna taxerin
gsf örordningen.

Även tidigare instruktioner för kammarrätten ha väl, främst genom en
allmän hänvisning till stadganden rörande hovrättsprocessen, innehållit bestämmelser
om måls handläggning. Därvid måste dock beaktas, att hänvis -

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

ningen givits från helt andra utgångspunkter än nu föreliggande i det att
den gamla rättegångsbalken byggde på ett skriftligt överrättsförfarande,
medan den sedan år 1948 tillämpade rättegångsbalken fastslagit principerna
om muntlighet och omedelbarhet. Genom den kvarstående hänvisningen i
instruktionen blev visserligen den nya ordningen tillämplig även på processen
i kammarrätten, men i praktiken visade det sig icke möjligt att i
nämnvärd utsträckning överföra densamma på förfarandet där.

Genom de utförliga processuella föreskrifterna i den nya kammarrättsstadgan
— vilka tillkommit efter uttalanden av riksdagen — har en smidigare
anpassning till gällande rättegångsordning skett och därmed betydande
fördelar vunnits. Reformen är jämväl att betrakta som ett led i strävandena
att åstadkomma ett förbättrat administrativt rättsskydd och en
ökad rättssäkerhet. Från dessa synpunkter måste stadgans innehåll i förevarande
delar -— som får anses vara av provisorisk natur —- hälsas med tillfredsställelse.
Med hänsyn till kammarrättsprocessens betydelse och processreglernas
räckvidd får utskottet emellertid framhålla, att riksdagen principiellt
bör medverka vid utformningen av dylika regler. Utskottet fäster
därvid särskilt avseende vid den utveckling, som gradvis ägt rum beträffande
riksdagens medbestämmanderätt i fråga om viktigare författningar
och varom utskottet erinrat i sitt förut omnämnda utlåtande vid 1947 års
riksdag. Denna sin uppfattning har utskottet velat bringa till riksdagens
kännedom.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Ollén, Georg Pettersson,
Torsten Andersson, Sveningsson, fru Segerstedt-Wiberg, herrar Erik
Olsson*, Nils-Eric Gustafsson och Dahl*; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Magnusson i Tumhult, von
Friesen, Jonsson i Haverö, Gustafsson i Bogla*, Braconier, Hammar, Alemyr,
Henningsson i Hälsingborg* och Nilsson i Tvärålund.

* Ej närvarande vid justeringen.

Härjämte har beträffande uttalande utan åberopande av § 107 regeringsformen
skiljaktighet, som utskottet ansett sig böra för riksdagen redovisa,
förekommit i följande ärende.

(Protokollet över justitiedepartementsärenden den 20 februari 1959, nr 18)
På hemställan av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Lindell, beslöt Kungl. Maj :t den 20 februari 1959 utfärda kungörelse angående
tillägg till 2 § kungörelsen den 4 januari 1939 med förordnanden på
civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). Genom

22 Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

till äggs stadgandet bereddes sekretesskydd för handlingar rörande statliga
bolag.

Inom utskottet har framställts yrkande om anmälan utan åberopande av
§ 107 regeringsformen, grundat därå att det i administrativ ordning meddelade
stadgandet bort föregås av en komplettering av 21 § sekretesslagen.

Principen om allmänna handlingars offentlighet är fastslagen i 2 kap.
tryckfrihetsförordningen. Allmänna handlingar äro, utom andra, alla hos
statsdepartementen förvarade handlingar, vare sig de dit inkommit eller
blivit där upprättade. Inskränkningar i offentlighetsprincipen må förekomma
endast under närmare angivna förutsättningar, exempelvis för att
skydda statens, menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse.
De fall, då allmänna handlingar skola hållas hemliga, skola noga angivas i
särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag. Den i sådan ordning
tillkomna sekretesslagen och med stöd av denna lag utfärdade författningar
angiva sålunda de fall, då allmänna handlingar äro hemliga.

Sekretesskyddet för handlingar rörande näringslivet regleras i 21 § sekretesslagen,
som har följande lydelse:

Beträffande handlingar, vilka i andra fall än eljest i denna lag sägs röra
statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å produktion,
handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet eller eljest
med avseende å näringslivet, äger Konungen, i den mån de innefatta sådana
upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärs- eller
driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande företag
eller sammanslutning till men, förordna, att handlingarna ej må utlämnas
förrän viss tid, högst tjugu år, förflutit från deras datum.

I motiven till detta lagrum framhölls bl. a. (prop. 1936: 140), att ifrågavarande
sekretessbehov vore utomordentligt starkt. Den statens reglerande och
stödjande verksamhet, som de närmast förflutna krisåren och den handelspolitiska
situationen nödvändiggjort, samt de ingående undersökningar på
näi ingslivets område, som pa senare tid föranstaltats, hade lämnat mångfaldiga
exempel därpå. Eftersom några fixa regler icke kunde uppställas
för sekretessens reglering, torde det böra överlämnas åt Kungl. Maj:t att
bedöma frågor härom från fall till fall. Det syntes systematiskt mindre lämpligt
att i förevarande lagrum taga hänsyn till annat än enskildas intressen.
Statens intressen bleve tillräckligt beaktade genom andra sekretessbestämmelser,
t. ex. genom 3 och 4 §§. (Dessa paragrafer avse ärenden, vilka angå
rikets förhållande till främmande makt, rikets försvar etc.)

Förordnanden jämlikt 21 § sekretesslagen ha upptagits i 2 § av den förut
omnämnda, efter hand kompletterade kungörelsen den 4 januari 1939, vilken
paragraf inledningsvis lyder:

Följande handlingar rörande statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet
med avseende å näringslivet, i vad de innefatta sådana upplysningar

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

om enskilda företags eller sammanslutningars affärs- eller driftförhållanden,
vilkas offentliggörande kan lända vederbörande företag eller sammanslutning
till men, må icke utan samtycke från företagets eller sammanslutningens
sida utlämnas förrän tjugu år förflutit från handlingens datum,
nämligen

1. handlingar i ärenden rörande----

Genom den aktuella kungörelsen den 20 februari 1959 har till paragrafen
fogats en ny punkt, så lydande:

37. handlingar, som inkommit till eller upprättats i statsdepartement till
utredning eller kontroll med avseende å verksamhet, som bedrives av bolag
vari staten äger aktie.

Till grund för tilläggsstadgandet låg en inom handelsdepartementet upprättad
promemoria av den 9 februari 1959. I denna promemoria — vilken
närmast tog sikte på förhållanden i fråga om de till handelsdepartementet
hörande elva aktiebolag, vari staten äger samtliga eller flertalet aktier —
uttalades till en början bl. a., att det jämförelsevis ofta förekomme spörsmål,
till vilka departementet med hänsyn till statens ägarintresse i bolagen
ansåges böra taga ställning utan att fördenskull beslut av Kungl. Maj :t behövde
påkallas. Sålunda hände det ej sällan att ett bolag före avgörandet av
viss fråga, som i och för sig fölle under styrelsens eller verkställande direktörens
kompetensområde, påkallade samråd med departementet eller departementstjänsteman.
Vidare kunde debatten i pressen eller riksdagen aktualisera
problem, som departementet ansåges böra taga befattning med. Slutligen
hade det av olika skäl befunnits fördelaktigt att departementet i viss
omfattning kontinuerligt följde verksamheten inom bolagen och de branscher,
inom vilka dessa bedreve rörelse. — Härefter anfördes:

De kontakter mellan departementet och bolagen, som angivna förhållanden
medför, är i regel helt informella. I den mån skriftväxling förekommer,
sker denna under hand. Sålunda brukar handlingarna ej diarieföras. Detsamma
gäller promemorior och annat arbetsmaterial, som för frågornas
bedömning upprättas inom departementet. För att få erforderlig enhetlighet
i handläggningen och kontinuitet i den allmänna överblicken över bolagens
utveckling bevaras handlingarna i särskilda dossierer i departementet. F. n.
uppgår antalet sålunda särskilt bevarade handlingar till inemot 900. —
Ifrågavarande handlingar innefattar i regel sådana upplysningar om affärsoch
driftförhållanden, som inte i förvaltningsberättelse eller eljest brukar
utlämnas till allmän kännedom. Det kan i många fall antagas, alt ett offentliggörande
av handlingarna skulle lända vederbörande bolag till skada. Hittills
har ovan beskrivna handläggningsförfarande varit känt endast för en
trängre krets i departementet. Vissa uppgifter härom har emellertid i dagarna
publicerats i anslutning till pågående utredning om de statliga företagsformerna.
Det kan förutses, att frågan om ett utlämnande av handlingarna
till följd därav kommer att aktualiseras. Då det härvid knappast
torde kunna generellt hävdas, att handlingarna inte är att anse som allmänna
handlingar, hör åtgärder vidtagas för alt bereda bolagen erforderligt
skydd mot skadlig insyn. En regel om sekretesskydd för ifrågavarande hand -

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

lingar synes Kungl. Maj :t äga utfärda med stöd av 21 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Det får här anses vara fråga om statlig utredning, kontroll och stödverksamhet
med avseende å näringslivet och de statliga bolagen måste i
lagens mening anses vara enskilda företag. Visserligen skiljde man i prop.
140/1936 s. 109 på enskildas och statens intressen. Av sammanhanget framgår
emellertid att man ej tänkte på förhållanden av nu ifrågavarande art.
Med statens intressen menade man sådant som kunde lända riket till men
och som skyddas i 3 och 4 §§ men icke statens ekonomiska intressen i ett
företag. De statliga bolagen är formellt fristående rättssubjekt och det är deras
intressen det rör sig om. Det statliga intresset kommer här in först i
andra hand, i form av aktieägarens intresse. Det kan framhållas, att Kungl
Maj :t tidigare i några fall med stöd av förenämnda paragraf förordnat, att
vissa bilagor till framställningar av statliga bolag inte får utlämnas.

På grundval av den ovan lämnade redogörelsen har utskottet kommit till
den uppfattningen att förevarande förordnande om sekretesskydd för handlingar
rörande statliga bolag, på sätt som skett, kunnat meddelas utan föregående
komplettering av 21 § sekretesslagen. Yrkandet om anmälan utan
åberopande av § 107 regeringsformen har därför avslagits av utskottet.

Närvarande vid behandlingen av förevarande ärende:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Olsén, Sveningsson,
fru Segerstedt-Wiberg, herrar Erik Olsson*, Nils-Eric Gustafsson,
Dahl*, Källqvist* och Eric Carlsson*; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Spångberg,
Magnusson i Tumhult, von Friesen, Jonsson i Haverö, Gustafsson i Bogla*,
Hammar, Alemyr, Henningsson i Hälsingborg* och fru Sjöqvist.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 10 maj 1960

På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Ollen, Georg
Pettersson, Olsén, Sveningsson, herrar Nils-Eric Gustafsson, Axel Emanuel
Andersson, Palm och Hedblom; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Spångberg,
Magnusson i Tumhult, von Friesen, Jonsson i Haverö, Braconier, Hammar,
Andersson i Linköping, Alemyr och Andersson i Billingsfors.

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

Reservationer

Avseende avd. B i utskottets memorial
(Avslaget yrkande om anmärkning enligt § 107 regeringsformen.)

1) Beträffande punkt I

av herr von Friesen, som med instämmande av herrar Pettersson i Norregård,
Sveningsson, fru Segerstedt-Wiberg, herrar Hedblom, Magnusson i
Tumhult, Braconier och Hammar ansett, att utskottets yttrande bort ha
följande lydelse:

I april 1959 — ------(= utskottsmajoriteten, s. 2—4) — —- —

— — — lösesummans storlek.

Utskottet, som delar statsrådets uppfattning att ett offentliggörande av
förskingringen i ett alltför tidigt skede hade kunnat få allvarliga ekonomiska
konsekvenser, anser dock inte att ett sådant skäl kan åberopas för uraktlåtenheten
att lämna riksdagen upplysningar i förevarande fråga i anslutning
till propositionen nr 55 år 1959. Vid tidpunkten för dess avlämnande
hade ett år förflutit sedan förskingringarna upptäcktes och vidare hade vid
två offentliga domstolsförhandlingar, i juli och november månad 1958, dom
avkunnats över den kvarlevande av de båda förskingrande bröderna, Jacques
Blondeel. Under sådana omständigheter kan de åberopade ekonomiska hänsynen
vid tiden för propositionens avgivande i januari månad 1959, icke
längre tillmätas någon större betydelse.

Vad vidare angår hänvisningen till att bolagens aktieägare i första hand
borde få en redogörelse för förskingringsaffären innan upplysningar därom
lämnades riksdagen, måste utskottet hävda riksdagens rätt att oavsett
andras intressen få del av alla tillgängliga uppgifter, som kan tjäna till belysning
av det ärende varom beslut skall fattas. Hade i det aktuella fallet
ekonomiska förhållanden av hänsyn till de berörda företagen, befunnits ej
lämpligen böra offentliggöras, kunde upplysningarna ha lämnats riksdagen
internt.

Statsrådet Sträng har även åberopat den omständigheten att förskingringen
utgjorde endast en av många komplicerade faktorer, vilka enligt reglerna
i 1927 års malmavtal påverkade lösesummans storlek. Visserligen
innebar förskingringen en justering nedåt av denna summa med endast 0,7
miljoner kronor men samtidigt måste LKAB ta på sig en förlust av 7,2 miljoner
kronor.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts har utskottet beslutat anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot statsrådet Sträng med anledning av
dennes uraktlåtenhet att i samband med propositionen nr 55 vid 1959 års
riksdag redovisa förskingringsaffären inom LKAB:s och TGO:s belgiska försäljningsbolag.

26 Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

2) Beträffande punkt II

av herr Braconier, som med instämmande av herr Sveningsson, fru Segerstedt-Wiberg,
herrar Hedblom, von Friesen, Hammar och fru Sjöqvist, ansett
att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Enligt läroverksstadgan — — ----— (= utskottsmajoriteten, s. 4—

7)-------tjänstgöringsmeriter funnits.

Av inför utskottet lämnade redogörelser har framgått att föredragande
departementschefen i det förevarande utnämningsärendet ej följt skolöverstyrelsens
förslag beroende på en avvikande uppfattning om innebörden av
lämnad dispens från kravet på minst två läsårs full tjänstgöring. Den av
skolöverstyrelsen föreslagne, Lindqvist, hade en sammanlagd tjänstgöringstid,
vilken med endast cirka en halv termin understeg läroverksstadgans
minimikrav. Då hans meriter enligt de två första befordringsgrunderna var
ovanligt goda hade han av skolöverstyrelsen förklarats behörig att söka och
inneha lektor stjänster. Det synes utskottet rimligt att sökande, som erhållit
dispens från ett uppställt behörighetskrav, skall jämställas med övriga sökande
och därvid bedömas med utgångspunkt från samtliga meriter. Då så
ej här har förfarits har utskottet beslutat anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Edenman.

3) Beträffande punkt III

av herr von Friesen jämte fru Segerstedt-Wiberg samt herrar Hedblom
och Hammar, vilka anfört:

Vid granskning av de båda här närmast berörda sökandenas meriter ha
vi funnit Elly Nordensvärd klart överlägsen och anse därför, att det borde
ha ankommit på föredragande departementschefen att föreslå bifall till hennes
besvär. Vi finna det angeläget framhålla, att vid prövning av tjänstetillsättningar
endast grundlagens föreskrifter om förtjänst och skicklighet bli
utslagsgivande. I detta fall torde icke endast vederbörandes kompetens ha
varit avgörande utan jämväl den omständigheten att vederbörande vore
kvinna ha påverkat beslutet. Då sådana överväganden strida mot grundlagens
bestämmelser, ha vi inom utskottet yrkat anmärkning jämlikt § 107
regeringsformen mot föredragande departementschefen statsrådet Skoglund.

Avseende avd. C i utskottets memorial

(Avslaget yrkande om uttalande utan åberopande av § 107 regeringsformen.)
Beträffande punkt II

av fru Segerstedt-Wiberg jämte herrar Källqvist, von Friesen och Hammar,
vilka anfört:

I förevarande sammanhang ha vi velat rikta uppmärksamheten på ärendets
formella sida. Vi ha icke kunnat undgå att märka, att tveksamhet ro -

Konstitutionsutskottets memorial nr 20 år 1960

rande proceduren för införande av det önskade sekretesskyddet kommit till
uttryck i departementspromemorian. Däri anförda skäl för det valda förfarandet
synas oss icke övertygande, och tolkningen av 21 § sekretesslagen
med avseende å statliga bolag framstår ingalunda såsom otvetydig. Vi äro
av den uppfattningen, att tilläggsstadgandet i kungörelsen saknar täckning
i paragrafens ordalag. Under erinran om att undantagen från offentlighetsprincipen
enligt tryckfrihetsförordningen skola noga angivas i sekretesslagen
— och följaktligen ej föranleda tolkningssvårigheter — anse vi därför,
att det i administrativ ordning meddelade förordnandet bort föregås av
ett förtydligande av nämnda lagrum.