Konstitutionsutskottets memorial nr 17 (Memorial 1950:Ku17 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

Nr 17.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari

1949 till och med den 9 januari 1950 i statsrådet förda protokoll, nämligen
över

justitiedepartementsårenden från och med den 14 januari 1949 till och
med den 4 januari 1950;

justitieärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den 29 december
1949;

utrikesdepartementsärenden från och med den 14 januari 1949 till och
med den 4 januari 1950;

försvarsärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den 4
januari 1950;

socialärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den 4 januari
1950;

kommunikationsärenden från och med den 14 januari 1949 till och med
den 4 januari 1950;

finansärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den 4 januari
1950;

ecklesiastikärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den
4 januari 1950;

jordbruksärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den 4
januari 1950;

handelsärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den 4
januari 1950;

inrikesärenden från och med den 14 januari 1949 till och med den 4
januari 1950;

folkhashållningsärenden från och med den 14 januari 1949 till och med
den 4 januari 1950.

Därjämte ha på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats
utdrag av följande efter den 9 januari 1950 i statsrådet förda protokoll,
i vad de avse:

dels ärende nr 1 i protokollet över försvarsärenden för den 10 mars 1950
angående utnämning av lektor vid försvarets läroverk i Uppsala;

dels ärende nr 2 i protokollet över kommunikationsärenden för den 3
februari 1950 angående besvär av en kansliskrivare i fråga om tillsättande
av en kontorsskrivartjänst vid statens järnvägar;

dels ock ärende nr 49 i protokollet över inrikesärenden den 13 januari

1950 angående fråga om förpassning ur riket av viss person.

1 IS i han g till riksdagens protokoll 19l>0. 5 saml. 2 avd. Nr 17.

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

Till utskottet har jämlikt § 57 riksdagsordningen från andra kammaren
remitterats en av herr Andersson i Dunker gjord anmälan om anledning till
anmärkning mot chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg. Anmärkningsanledningen
har omförmälts i ett till utskottet tillika överlämnat
av herr Andersson i Dunker undertecknat skriftligt anförande och avser
nämnda departementschefs tillstyrkan av Kungl. Maj :ts under nr 31 i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 9 december 1949 antecknade
beslut angående ny indelning av Södermanlands län i borgerliga kommuner.

Såsom bilaga till förevarande memorial har utskottet låtit foga en inom
utskottets kansli upprättad statistisk redogörelse för nådeinstitutets tilllämpning
under år 1949.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa
§ 106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

Vid granskningen har utskottet däremot funnit nedan upptagna ärende
vara av beskaffenhet att böra jämlikt § 107 regeringsformen hos riksdagen
anmälas.

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden och jordbruksärenden den 11 november
1949.)

Den 11 november 1949 beslöt Kungl Maj :t på hemställan av tillförordnade
chefen för utrikesdepartementet, statsrådet Quensel, efter gemensam beredning
med bland andra chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet
Sträng, att genom flyktkapitalbyråns försorg till domänstyrelsen för en köpeskilling
av 4 500 000 kronor försälja ett antal fastigheter, tillsammans utgörande
en större egendom, Asa säteri i Kronobergs län, omfattande bland
annat jordbruk och betydande skogsarealer. Vidare bemyndigade Kungl.
Maj :t samma dag på hemställan av chefen för jordbruksdepartementet domänstyrelsen
att för kronans räkning inköpa nämnda egendom; tillika anbefallde
Kungl. Maj :t domänstyrelsen att i samråd med statens lantbruksorganisation
verkställa utredning rörande försäljning av mark från ifrågavarande
egendom till vissa arrendatorer samt uppdrog åt domänstyrelsen
och skogsstyrelsen att gemensamt och efter samråd med skogsvårdsstyrelsen
i Kronobergs län uppgöra och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag angående
upplåtelse till skogsvårdsstyrelsen av mark från förevarande egendom
för inrättande av en skogsvårdsgård.

Av till dessa ärenden hörande handlingar m. m. framgår följande.

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

Den ifrågavarande egendomen hade av den tyska ägarinnan år 1924 förvärvats
genom testamente efter hennes make, ävenledes tysk medborgare,
vilken med Kungl. Maj:ts tillstånd år 1914 erhållit lagfart å fastigheterna.
År 1930 hade ägarinnans dotter genom giftermål med infödd svensk man
blivit svensk medborgare; ägarinnans dotter och måg hade från 1931 bott
på egendomen samt först förvaltat och därefter från 1947 arrenderat densamma.

På framställning av flyktkapitalbyrån förordnade restitutionsnämnden
den 7 december 1946 jämlikt 2 § första stycket lagen om kontroll å viss
utländsk egendom m. m. att kvarstad skulle läggas å den nämnda egendomen.
Flyktkapitalbyrån som i januari 1947 förordnat särskilda syssloman
för egendomens förvaltning, vidtog sedermera förberedande åtgärder för
försäljning av egendomen och infordrade genom annonsering anbud till den
1 september år 1949.

Redan den 25 juni 1948 hade Riksförbundet Landsbygdens folk i skrivelse
till chefen för jordbruksdepartementet hemställt, att lantbruksnämnden i
länet måtte verkställa en utredning rörande ett rationell uppordnande av
jordbruken under ifrågavarande egendom sam vidtaga av utredningen motiverade
åtgärder. Lantbruksnämnden framhöll sedermera i skrivelse den 5
juli 1949 i anledning av förenämnda hemställan bl. a., att densamma vore
föranledd av utav vissa arrendatorer framförda önskemål om friköp av
arrendelägenheter å egendomen, vilka de och deras föräldrar före dem brukat.
Då egendomen, efter vad som vore känt, komme att försäljas i den
ordning, som vore föreskrivet beträffande tyskt flyktkapital, hemställde
nämnden att chefen för jordbruksdepartementet i samband med egendomens
försäljning måtte vidtaga åtgärder för att möjliggöra för arrendatorerna att
triköpa och komplettera vissa lägenheter, på sätt, som av lantbruksnämnden
föreslagits. Lantbruksnämnden hade med sitt förslag sökt åstadkomma
brukningsenheter av sådan beskaffenhet och storleksordning, som för varje
särskilt fall ansetts lämpligast. Hänsyn hade härvid också tagits till att
huvudgården ej berövades ur arronderingssynpunkt välbelägna åkerarealer.

Vid anbudstidens utgång hade till flyktkapitalbyrån bland annat följande
anbud ingivits (härvid har uteslutits ett par lägre anbud utan intresse i
sammanhanget):

Jönköpings och Vulkans tändsticksfabriksaktiebolag. .. . 4 750 000 kronor

Stiftsnämnden i Växjö stift .......................... 4 500 000 »

Nobelstiftelsen .................................... 4 300 000 »

Domänstyrelsen ................................... 4 300 000 »

Kommunalfullmäktige i Aneboda, Asa och Berg1 ...... 4 026 000 »

Såsom motivering för sina anbud åberopade anbudsgivarna bland annat
följande.

Jonköpings och Vulkans tändsticksfabriksaktiebolag hade genom tidigare
lamnade medgivanden av Kungl. Maj :t fått förvärva viss egendom för°be andamålet161

8ÖHdc Undcr förutsättnin6 “It Kungl. Muj:t lämnade tillstånd att upptaga lån för

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

redande av aspförädling i samband med experimentella planteringar. De hittills
utförda planteringarna hade givit vissa gynnsamma resultat. Försöken
hade kommit så långt att verksamheten i huvudsak inriktats på korsningar
mellan svensk och amerikansk asp. För att i praktiken få fram någorlunda
pålitliga resultat som bl. a. syftade till att få fram materiel, som vore rötbeständiga
och som även passade för olika marktyper m. m. fordrades emellertid
fr. o. in. nu en utökning av rörelsen från hittillsvarande laboratorieskala
till praktiska försök å större områden. Genom ett förvärv av ifrågavarande
egendom, varest funnes för aspodling synnerligen lämpliga marker bl. a.
större arealer nedlagda jordbruk som snarast borde omföras i produktivt
skick genom skogsplantering, skulle bolagets behov i detta avseende säkerställas".
Vidare framhöll bolaget, att asptillgångarna i ifrågavarande och närliggande
län under de sista 25 åren sjunkit med 25—50 % och detta torde
med all sannolikhet även vara fallet i övriga delar av riket. I och med att
importen sedan det sista världskriget till största delen omöjliggjorts och sådan
givetvis i och för sig icke vore önskvärd, vore det av mycket stor betydelse
för vår fortsatta export av tändstickor att allt gjordes för att intressera
skogsägarna i Sverige att taga mera hänsyn till aspen, som ju vore en
livsviktig råvara för tändsticksindustrien och samtidigt utgjorde en betydelsefull
sådan för vår massaindustri. Välskötta asp- och poppelodlingar i
större skala å vederbörande egendom skulle utan tvivel ha ett storartat propagandavärde.
I detta sammanhang framhölls också, att skogsvardsstyrelsen
i länet hade ett stort behov av en skogsvårdsgård för skogsägare och andra
skogligt intresserade. Om bolaget förvärvade egendomen, skulle denna fråga
.kunna lösas.

Resultatet av de arbeten med aspodling, som hittills framkommit dels genom
bolagets bidrag till Föreningen för växtförädling av skogsträd, dels
genom bolagets egna försöksodlingar, hade städse stått till förfogande för
alla intresserade skogsmän. Denna politik skulle aven i fortsättningen följas
och bolaget ansåg sig kunna påstå, att dess olika arbeten med snabbväxande
lövträd kunde komma att bli av stor betydelse för skogsbruket i hela landet
vid den förestående nödvändiga restaureringen av skogarna. Dessutom skulle
ett fortsättande av dessa i större skala på den berörda egendomen utgöra ett
led i säkerställande av råvarubehovet för fortsatt export av tändstickor, vilken
även i framtiden borde vara av stort intresse för Sverige.

Föreningen för växtförädling av skogsträd anslöt sig i en särskild skrivelse
till de av tändsticksaktiebolaget anförda synpunkterna. Ifrågavarande
egendoms skogsmark vore till övervägande del mycket väl ägnad till uppdragning
av aspskog. Aspen hade synnerligen speciella fordringar på markbeskaffenheten
och krävde särskilt en näringsrik jord med hög markfuktighet
men utan försumpning. Dessa betingelser vore för handen inom en för
vårt land osedvanligt stor samlad areal på denna egendom. De med tändsticksaktiebolagets
understöd tidigare gjorda försöken med nyframställda
asptvper hade givit så utslagsgivande resultat att deras tillämpning i stor
skala borde prövas snarast möjligt. Föreningen ville därför rekommendera
tändsticksaktiebolaget som köpare.

I skrivelse den 9 september 1949 framhöll tändstickaktiebolaget bl. a., att
bolaget vid ett förvärv av egendomen med nöje komme att tillmötesgå alla
skäl i aa anspråk beträffande friköp, som kunde göras av de ifrågavarande arrendatorerna.
Bolaget föreslog i detta sammanhang att detalj granskning av
de föreliggande framställningarna från arrendatorerna liksom fastställandet
av gränserna för de olika brukningsenheterna samt värdering skulle överlämnas
till en nämnd bestående av en överlantmätare, en jordbrukskonsulent
samt representant från skogsvårdsstyrelsen och bolaget.

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

Stiftsnämnden i Växjö stift. Då nu Asa säteri utbjudits till försäljning,
erbjöde sig för stiftsnämnden ett tillfälle att i denna inom stiftsnämndens
förvaltningsområde belägna egendom placera större delen av stiftets prästlönefondsmedel
och därigenom i enlighet med grunderna för 1942 års prästlönefondslag
ernå en mera värdebeständig placering av dessa fondmedel.
Hänsyn borde jämväl tagas till den omständigheten, att egendomen låge i
stiftsstadens närhet, varigenom en effektiv tillsyn och vård av densamma
genom stiftsnämndens med ortens förhållanden förtrogna organ vore möjlig
och förvaltningskostnaderna kunde heräknas till förhållandevis låga
belopp.

Nobelstiftelsen. Det vore givetvis av många skäl, inte minst genom den
internationella uppmärksamhet som knötes till Nobelprisen, synnerligen
önskvärt, att dessa ej allt för mycket varierade i storlek, i varje fall icke
nedåt. Det vore sålunda säkerhets- och avkastningssynpunkter, som måste
kombineras. Med nuvarande ränteläge på obligationsmarknaden hade frågan
aktualiserats om placering i egendom av ifrågavarande typ. Ett förvärv
av den berörda egendomen skulle, enligt stiftelsens mening, vara riktigt
ur de synpunkter, som stiftelsen hade att företräda. Ett avgörande moment
för stiftelsen hade även varit, att den ansåg sig kunna ordna förvaltningen
på ett ur både skoglig och ekonomisk synpunkt betryggande sätt
utan att i allt för hög grad öka arbetsbördan för stiftelsens kamerala förvaltning.
Slutligen förklarade stiftelsen att den för sin del vore beredd att
med skogsvårdsstyrelsen och övriga eventuellt berörda instanser närmare
pröva förutsättningarna för realiserandet av skogsvårdsstyrelsens i länet
framförda önskemål om tillgång till s. k. demonstrationsskog å den berörda
egendomen.

Domänstijrelsen angav ingen motivering för sitt anbud.

Kommunalfullmäktige i Aneboda, Asa och Berg. Då ifrågavarande egendom
omfattade cirka 1/3 samt den bästa och centralaste delen av Asa kommun
— vilken senare tillsammans med de två andra skall uppgå i en storkommun
— och egendomens innehavare icke tillåtit någon ny bebyggelse
utan lagt ut torp och arrendegårdar, med följd att socknen de sista åVtiondena
hastigt avfolkats, med olyckliga verkningar för såväl den enskilde som
kommunen, ansåg den blivande storkommunen det enda möjliga vara, att
kommunen inköpte egendomen samt att kommunen i samråd med lantbruksnämnden
efter hand som förhållandena ansågos lämpliga avstyckade
till självständiga jordbruk de delar av egendomen som icke med fördel
kunde brukas till huvudgården. Genom försäljning av tomter kunde även
önskvärd bebyggelse komma till stånd. Beträffande de redan begärda friköpen
av sju stycken torparrenden ställde sig kommunen helt på RLF:s och
lantbruksnämndens linje.

Flyktkapitalbyråns styrelse beslöt vid sammanträde den 13 september
1949 att på grund av gällande lagbestämmelser angående särskilt tillstånd
för förvärv av jordbruksfastighet ävensom den för byråns verksamhet gällande
instruktionen underställa frågan om försäljning av den berörda
egendomen Kungl. Maj ds prövning. Till frågan om vilken anbudsgivare,
soin enligt flyktkapitalbyråns uppfattning borde ifrågakomina som köpare,
anförde byrån följande:

Vid den pågående avvecklingen av tysk egendom hade det, såsom även
fastslagits i den s. k. Washingtonöverenskommelsen, framstått såsom byråns
uppgitt alt elter oftentliga utbud utvälja den spekulant, som avgivit högsta

€

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

anbud, därest denne icke av näringspolitisk eller annan grund vore olämplig
såsom köpare. Det förutsattes nämligen att vederbörande tyske ägare,
som frånhändes egendom, skulle i tysk valuta erhålla ersättning för denna i
förhållande till den erlagda köpeskillingen. Tändsticksbolagets anbud överstege
med 250 000 kronor närmast följande av stiftsnämnden avgivna anbud
och med 450 000 kronor Nobelstiftelsens och kungl. domänstyrelsens bud.
Redan på grund härav borde, enligt flyktkapitalbyråns uppfattning, bolagets
anbud antagas. Härutöver finge emellertid byrån under hänvisning till
bolagets motivering för anbudet framhålla att ett förvärv för bolaget — för
att trygga bolagets erforderliga behov av råvara för produktionen — framstode
såsom ett ur näringspolitisk synpunkt väsentligt viktigare intresse än
de investerings- och andra önskemål som kunde åberopas av de närmast liggande
anbudsgivarna. Flyktkapitalbyrån hemställde därför att Kungl. Maj:t
mätte finna för gott medgiva att egendomen måtte försäljas till tändsticksbolaget
och bolaget medgivas tillstånd till förvärvet. — Angående arrendatorernas
krav ansåg flyktkapitalbyrån att frågan om friköp närmast borde vara
en sak mellan den blivande ägaren och arrendatorerna. Med hänsyn till
tändsticksbolagets inställning syntes en tillfredsställande lösning av frågan
kunna förväntas.

Även de för egendomens förvaltning utsedda sysslomännen förordade att
tändsticksbolagets anbud antoges, då det vore det högsta anbudet och en försäljning
i enlighet därmed skulle innebära en ändamålsenlig och ur allmän
synpunkt lämplig användning av egendomen.

Frågan om åtgärder av olika slag gentemot bland annat tysk, här i riket
befintlig egendom berördes i framställningar från de allierade regeringarnas
sida redan under det andra världskrigets senare år. I en i Bretton Woods 1944
antagen och bl. a. svenska regeringen delgiven resolution begärdes, att de
neutrala regeringarna skulle vidtaga omedelbara föranstaltningar för att
förebygga undangömmande med svikliga medel eller annorledes av egendom,
som tillhörde eller påstods tillhöra regering, enskilda eller institutioner inom
fiendeländer.

Med syfte att erhålla upplysning om förekomsten av viss utländsk egendom
införskaffades redan före krigets slut uppgifter genom valutakontoret,
vilka sedan kompletterades genom ett på sommaren 1945 anbefallt deklarationsförfarande.
1945 års riksdag (vårsessionen) antog med vissa jämkningar
i proposition nr 328 framlagda förslag till lag rörande återställande
av från ockuperat land rövad egendom, i samband med vilket en särskild
restitutionsnämnd inrättades, samt förslag till lag om kontroll å viss utländsk
egendom in. in. Enligt 1 § i den sistnämnda lagen — kontrollagen —
stadgades, att om i anledning av kapitalflykt till Sverige eller eljest med hänsyn
till rådande av kriget föranledda utomordentliga förhållanden funnes nödigt
att vinna kontroll över utländsk egendom inom riket, ägde Konungen
förordna, att här befintlig egendom, som tillhörde viss främmande stat, juri -

Konstitutionsutskottets memorial nr 17. 7

disk person eller medborgare i samma stat eller annan som vore bosatt i
den staten, skulle, i den mån ej Konungen eller myndighet som Konungen
bestämde medgåve undantag, vara underkastad förbud att säljas eller skingras.
Kunde skäligen befaras, hette det i 2 §, att sådan egendom undanstuckes
eller förstördes, kunde på framställning av vederbörande kontrollmyndighet
— flyktkapitalbyrån — kvarstad å egendomen förordnas av restitutionsnämnden.

Lagrådet framhöll i sitt yttrande över kontrollagen, att då den hade karaktären
av fullmaktslag och verkningarna därför berodde av i vilken omfattning
givet bemyndigande toges i anspråk, vore det icke möjligt att överblicka
lagstiftningens verkliga innebörd. Lagrådet förutsatte, att de befogenheter,
kontrollagen innefattade, endast anlitades efter noggrann prövning av
föreliggande behov och allenast i den utsträckning, som oundgängligen påkallades.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 1) rörande kontrollagen
sade sig sammansatta utrikes- och första lagutskottet utgå från att det vid
tillämpningen av 1 § i lagen skulle bliva möjligt att i avsevärd utsträckning
från skingringsförbudet undantaga sådan främmande egendom som trots
ägarens nationalitet kunde sägas i realiteten höra närmare samman med
Sverige än med den ifrågavarande främmande staten, varvid som exempel
nämndes i Sverige sedan länge bedrivna företag och handelsrörelser i här besatta
främmande medborgares ägo, vilka icke kunde karakteriseras som dotterbolag
eller agenturer.

En väsentlig utbyggnad av kontrollagstiftningen genomfördes redan vid
1945 års höstriksdag. Eu av riksdagen bifallen proposition, nr 373, innehöll
dels förslag till lag rörande administration av vissa utländska bolag, dels
vissa tillägg till kontrollagen. Till denna lags 2 § första stycke lades en ny
andra punkt, enligt vilken kvarstad kunde förordnas även i det fall att sådan
åtgärd funnes erforderlig »för att egendomen skall komma till en ändamålsenlig
och ur allmän synpunkt lämplig användning». Vidare föreskrevs, att
kvarstadsbelagd egendom kunde försäljas, om den vore underkastad snar
förstörelse eller hastigt fallande i värde eller krävde alltför kostsam vård
eller det funnes erforderligt för det nyssnämnda, i första stycket andra
punkten angivna ändamålet och Konungen eller flyktkapitalbyrån lämnat
tillstånd därtill.

De nu nämnda tilläggen till kontrollagen, enligt vilka kvarstadsförordnande
och försäljning kunde beslutas även med syfte att egendomen skulle
komma till ändamålsenlig och ur allmän synpunkt lämplig användning,
måste ses i samband med den vid samma tillfälle antagna lagen om administration
av vissa bolag. Ifrågavarande utvidgning av lagstiftningen föranleddes
enligt departementschefens uttalande dels av den oreda i hithörande
rättsförhållanden det tyska sammanbrottet och Tysklands uppdelning i
olika ockupationszoner skapat, dels av de svårigheter, som avspärrningen
från Tyskland förorsakat åtskilliga i Sverige verksamma men av Tyskland
finansiellt eller kommersiellt beroende företag och som i många fall föranlett
driftsinskränkningar. Departementschefen förordade därför åtgärder

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

från det allmännas sida, varigenom samhällets intresse av produktionens
och sysselsättningens upprätthållande tillvaratoges.

De förutnämnda lagarna ha haft begränsad giltighetstid och beslut om
förlängning ha upprepade gånger träffats. Erforderliga tillämpningsföreskrifter
ha utfärdats av Kungl. Maj :t, bland annat en kungörelse om skingringsförbud
å tysk egendom. Enligt den gällande instruktionen för flyktkapitalbyrån
skall byrån bland annat meddela tillstånd till försäljning av egendom
varå kvarstad lagts, om det finnes erforderligt för ändamål som i 2 § första
stycket andra punkten i kontrollagen sägs, d. v. s. för att egendomen skall
komma till en ändamålsenlig och ur allmän synpunkt lämplig användning,
och icke med hänsyn till egendomens värde eller omständigheterna i övrigt
frågans bedömande anses böra underställas Konungens avgörande.

Ett ytterligare steg i denna utveckling representerar den s. k. Washingtonöverenskonnnelsen,
vilken hade formen av en skriftväxling mellan företrädare
för å ena sidan Sveriges regering och å andra sidan Förenta staternas,
Frankrikes och Storbritanniens regeringar. Washingtonöverenskommelsen
framlades (proposition nr 367) för 1946 års riksdag, som godkände den verkställda
skriftväxlingen och bemyndigade Kungl. Maj :t att, vid tidpunkt som
Kungl. Maj :t prövade lämplig, sätta den därigenom träffade uppgörelsen i
kraft. I propositionen uttalades, att den likvidation av den tyska egendomen,
som förutsattes i uppgörelsen, kunde verkställas med stöd av de befogenheter,
som erhållits genom den antagna ändringen av kontrollagen och den
samtidigt utfärdade administrationslagen. Denna lagstiftning vore nämligen
tillräckligt vidsträckt för att medgiva även en allmän likvidation av tysk
egendom här i riket. Genom att någon ny lagstiftning icke ansågs nödvändig,
kom propositionen varken att underställas lagrådets eller lagutskotts
prövning. Propositionen godkändes emellertid i oförändrat skick av riksdagen.

Enligt skriftväxlingen hade ett meningsutbyte ägt rum i frågor berörande
tyska intressen i Sverige och »undanröjandet av varje möjlig risk att dessa
intressen användas till stöd för ett nytt tyskt anfallskrig». Den svenska regeringen
bekräftade härvid sin avsikt att fullfölja ett program för tryggande
av fred och säkerhet genom elimincring av de tyska intressena i Sverige. Den
bekräftade vidare, att flyktkapitalbyrån för detta ändamål skulle fortsätta
att uppdaga, taga under sin kontroll, likvidera, försälja eller eljest överlåta
tysk egendom. Vederbörlig hänsyn skulle härvid tagas till intresset av framtida
fred och säkerhet, »särskilt till nödvändigheten att fullständigt eliminera
alla former av tysk kontroll och ekonomiskt inflytande, ävensom till svenska
nationella ekonomiska intressen samt till önskvärdheten att erhålla högsta
möjliga priser». För övrigt må beträffande Washingtonöverenskommelsen
särskilt framhållas, att den svenska regeringen icke härigenom förbundit
sig att genomföra en total likvidation av tysk egendom. Enligt uppgörelsen
avsågs med tysk egendom all egendom, som direkt eller indirekt ägdes eller
kontrollerades av någon enskild eller juridisk person av tysk nationalitet
inom Tyskland eller av någon tysk, som repatrieras till Tyskland, »dock
med undantag för personer, vilkas fall förtjäna särskild behandling».

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att riksdagen givit Ivungl. Maj :t
fullmakter till för svenska förhållanden osedvanliga, långt gående inskridanden
mot bl. a. tysk egendom i Sverige samt att vårt land genom Washingtonöverenskommelsen
i förhållande till främmande makter åtagit sig vittgående
förpliktelser rörande likvidering av dylik egendom. Denna överenskommelse
öppnar dock möjlighet för undantag i speciella fall från ett
dylikt förfarande. I det nu förevarande inledningsvis berörda fallet, som utskottet
med hänsyn till de där föreliggande särskilda omständigheterna ansett
sig böra upptaga till närmare granskning, ha sådana förhållanden varit
för handen, att en likvidation av egendomen ej varit nödvändig enligt
Washingtonöverenskommelsen samt måste framstå som särskilt stötande
enligt rådande svensk rättsuppfattning.

Den berörda, år 1914 förvärvade egendom, som enligt Kungl. Maj :ts beslut
(ten 11 november 1949 försåldes, kan icke sägas hava haft karaktären av i
Sverige undanstucket flyktkapital. Egendomen och därmed förbundna intressen
voro ej heller av den art att försäljning jämlikt Washingtonöverenskommelsen
var erforderlig för »undanröjandet av varje möjlig risk att dessa
intressen användas till stöd för ett nytt tyskt anfallskrig». Vidare kan icke
någon skyldighet till likvidation härledas ur Sveriges utfästelse att taga hänsyn
till »nödvändigheten att fullständigt eliminera alla former av tysk kontroll
och ekonomiskt inflytande». Washingtonöverenskommelsen gav alltså
Kungl. Maj :t full frihet att pröva, huruvida en sådan särskild behandling
varom överenskommelsen talar, i detta fall bort komma till användning. Vidare
har det ej heller kunnat göras gällande, att egendomen vanskötts och
att därför ett ingripande motiverats enligt kontrollagens bestämmelse om
ändamålsenlig och ur allmän synpunkt lämplig användning. Ifrågavarande
egendoms nära anknytning till Sverige hade bort påkalla särskild uppmärksamhet.
Visserligen har icke ägarinnan mer än tidvis vistats i Sverige men
hennes dotter och måg, som äro svenska medborgare, den senare ända sedan
födseln, ha från 1931 bott på egendomen samt först förvaltat och därefter
från 1947 arrenderat densamma. Enligt utskottets mening föreligger
här ett exempel på en sådan egendom som — för att begagna uttryckssätten
i sammansatta utrikes- och första lagutskottets tidigare anförda yttrande
— trots ägarens nationalitet i realiteten hör närmare samman med
Sverige än med den ifrågavarande staten. Avgörande skäl ha sålunda enligt
utskottets åsikt förelegat för att undantaga den berörda egendomen
från det allmänna likvidationsförfarandet.

När förevarande egendom nu emellertid försåldes, är även det härvid tilllämpade
förfarandet ägnat alt ingiva betänkligheter. Egendomen försåldes
icke till den högstbjudande. Den av Kungl. Maj :t godkände köparen, domänstyrelsen,
hade lämnat ett anbud på 4 300 000 kronor, vilket med
450 000 kronor understeg det högsta anbudet på 4 750 000 kronor. Enligt
Kungl. Maj :ts beslut bemyndigades dock domänslyrelsen att inköpa egendomen
för 4 500 000 kronor. Om Kungl. Maj :t på detta sätt tilldelar viss anbudsgivare
— i detta fall staten själv — en förmånsställning genom att låta

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

denne ändra sitt bud, sedan övriga anbud föreligga, blir själva anbudsförfarande!
skäligen meningslöst. Ej mindre anmärkningsvärt är, att det pris
uoinänstyrelsen skulle betala dock ej kom i paritet med den högste utan
blott med den näst högste anbudsgivarens bud. Givetvis kan Kungl. Maj:t,
då anbudsförfarande tillämpas, icke alltid vara skyldig att som köpare godkänna
den som avger högsta budet. I förevarande fall förelåg likväl — till
skillnad från ett annat under granskningsåret förekommande fall — intet
skäl att frångå denna regel. Såsom flyktkapitalbyrån anfört i sitt yttrande
företrädde den högste anbudsgivaren tillika betydelsefulla näringspolitiska
intressen. De från vissa arrendatorer och skogsvårdsstyrelsen i länet framförda
särskilda önskemålen hade dessutom på ett tillfredsställande sätt bort
kunna tillgodoses genom uppställande av särskilda villkor för köpeavtalet.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra besluta anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot statsråden Quensel och Sträng.

Närvarande:

frän första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson,
Karl August Johanson, Herlitz, Björck, Lindén, Bror Nilsson*, Damström
och Georg Pettersson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Pettersson i Norregård, Norén,
Spångberg, Nolin, Olsson i Mora, Hammar, Löfroth och fru Wallin.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 11 maj 1950.

På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson,
Karl August Johanson, Elmgren, Herlitz, Björck, Lindén, Hällgren
och Gustav Emil Andersson; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Fast, Pettersson i Norregård,
Norén, Spångberg, Nolin, Olsson i Mora, Hammar, Löfroth och fru Wallin.

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

Reservationer:

A. Avseende särskilda delar i utskottets memorial.

av herrar Hallén, Karl August Johanson och Linden, som ej funnit anledning
föreligga för utskottet att såsom bilaga till memorialet låta foga en
inom utskottets kansli upprättad statistisk redogörelse för nådeinstitutets
tillämpning under år 1949.

II.

av herrar Hallén, Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Lindén, Damström,
Georg Pettersson, Norén, Spångberg och fru Wallin, som ej funnit
anledning föreligga för utskottet att göra anmälan till riksdagen jämlikt
§107 regeringsformen i det ovan under avdelning B upptagna ärendet samt
till stöd härför anfört:

Utskottets majoritet har i två hänseenden riktat anmärkning mot ett
Kungl. Maj :ts beslut att, på framställning av flyktkapitalbyrån, låta försälja
ett fastighetskomplex, tillhörande tysk ägare.

Den första anmärkningen gäller att försäljning över huvud företogs. Enligt
utskottets mening var en likvidation av denna egendom ej nödvändig
enligt Washingtonuppgörelsen. Därvid åberopar utskottet en föreskrift att
egendom tillhörande »personer vilkas fall förtjäna särskild behandling»
kan undantagas från likvidation. Utskottet menar att en privilegierad ställning
bör tillerkännas ägaren till denna jordegendom av det skälet att svärsonen
till ägaren förvaltat och senare arrenderat fastigheten och att denne
svärson är svensk medborgare. Utskottet har underlåtit att visa att fall av
denna typ avsetts med nyss citerade undantagsbestämmelse. Det kan enligt
vår mening ingalunda antagas att en så stor investering av tyskt kapital
i svenska realvärden skulle enligt Washingtonavtalet skonas av nyssnämnda
skäl. Utskottets uppfattning att en likvidation i detta fall varit »särskilt
stötande enligt svensk rättsuppfattning» kunna vi icke heller dela. Vi tro
tvärtom att det skulle ha verkat stötande, icke blott i Sverige utan långt
utanför våra gränser, om åtgärderna för eliminering av tyska ekonomiska
intressen i Sverige och för tillgodoseende av svenska rättsägares anspråk
att få åtminstone partiell betalning för sin fordringar skulle ha hejdats
inför Stinnesfamiljens fastighet i Sverige, värd bortemot 5 miljoner kronor.
Clearing- och likvidationsåtgärder innebära med nödvändighet en viss solidaritet
i uppoffringar mellan olika grupper av tyska medborgare, och tyska
fastighetsägare få finna sig i att likställas med t. ex. ägare av rörelse eller
av löst kapital.

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

Den andra anmärkningen avser valet av köpare. Utskottet anmärker på
att fastigheten såldes till domänstyrelsen för 4y3 miljoner kr. oaktat Tändsticksbolaget
givit ett anbud på 4 750 000 kr. Orsaken till att icke det högsta
anbudet antogs var att gällande lag av 1925 ang. bolags förvärv av fastighet,
sådan den i praxis tillämpats, ansågs utgöra ett hinder för försäljningen
till nämnda bolag. De i praxis tillämpade reglerna för dispens från försälj
ningsförbudet enligt 5 § ha befunnits i detta fall icke medgiva försäljning
till bolaget. Något skäl för anmärkning mot denna ståndpunkt finna
vi icke föreligga.

B. Avseende avslagna yrkanden om anmälan enligt § 107

regeringsformen.

III.

(Protokoll över justitieärenden.)

av herrar Gustav Emil Andersson, Pettersson i Norregård, Swedberg och
Olsson i Mora, vilka anfört:

Frågan om rattfylleriets bekämpande har under senare år vid flera tillfällen
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet samtidigt som den officiella
statistiken uppvisat, att antalet vägtrafikolyckor, som orsakats av
spritpåverkan, blivit allt flera. Vid 1949 års riksdag väcktes flera motioner
angående skärpt lagstiftning på detta område, och samma år tillsattes 1949
års trafiknykterhetsutredning för utarbetande av förslag till reviderad rattfyllerilagstiftning.

Inför första kammaren uttalade 1949 chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, bl. a., att om en person, som gjort sig skyldig till
rattfylleri, skall få nåd fordras det andra och mycket starkare skäl än när
det gäller nådesansökningar för de flesta andra brott. Statsrådet trodde inte
att han i något enda fall förordat villkorlig dom i rattfyllerimål endast
med stöd av sådana skäl, som i vanliga mål kunna föranleda domstolarna
att bevilja villkorlig dom, t. ex. att det är fråga om engångsförseelse av en
hygglig människa, som man kan vänta aldrig kommer att upprepa sitt brott.

Mot denna bakgrund är det ägnat att förvåna att antalet benådade rattfyllerister
synes bli allt större.

Under år 1948 behandlades något över 100 nådeansökningar från personer,
som dömts för onykterhet vid förande av bil. Av dessa ansökningar
blevo 27 i större eller mindre mål bifallna, därav 12 mot högsta domstolens
avstyrkande. I 4 av de sistnämnda fallen nedsattes straffet, och i 6 fall
beviljades villkorlig dom.

Under år 1949 utvisar en inom konstitutionsutskottet verkställd undersökning
att antalet nådeansökningar av personer, som dömts för rattfylleri
(i vissa fall i förening med andra brott), uppgått till 144 och att av dessa 39
blivit i större eller mindre mån bifallna. 105 ansökningar ha avslagits, men

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

9 ha i överensstämmelse med högsta domstolens hemställan helt eller delvis
bifallits (1 nådesökande har beviljats uppskov med straffets verkställighet,
3 ha erhållit villkorlig dom och 5 ha fått sänkta straff) och icke mindre än
30 ha med avvikelse från högsta domstolens hemställan blivit i större eller
mindre mån bifallna (4 nådesökande ha fått uppskov med straffets verkställighet,
12 ha erhållit villkorlig dom och 14 ha fått sänkta straff). Bland
de benådade befinna sig även ett flertal chaufförer och bussförare. Vid undersökningen
har observerats att ett flertal nådesökande underlåtit att i
vanlig ordning överklaga underrätts dom och i stället funnit lämpligt att
göra ansökan om nåd.

Verkningarna av den nja rättegångsordningen äro väl ännu icke fullt
tydliga, men reformens grundläggande krav på muntlighet och omedelbarhet
i rättegångsförfarandet stå knappast i god överensstämmelse med en
väsentligt vidgad pappersprövning vid växande nådeärendens beredning
inom justitiedepartementet.

Iakttagelserna i fråga om behandlingen av rattfylleristernas nådeansökningar
synas vara av den natur att de böra bringas till riksdagens kännedom,
och detta torde kunna ske utan detaljerad redovisning av de särskilda
ärendena. För att välja ett enda exempel kan en anmälan enligt § 107 regeringsformen
knytas till handläggningen av en under 17 :o) i protokollet över
justitieärenden den 1 april 1949 omförmäld nådeansökan.

En militär befattningshavare hade för onykterhet vid förande av bil samt
ovarsamt förande av bil av hovrätt dömts att hållas i fängelse två månader.
Domen avsåg brott vid två särskilda tillfällen. Den 26 oktober 1947 hade
mannen gjort sig skyldig till rattfylleri; blodprov utvisade 1,55 promille alkohol.
Två dagar senare gjorde han sig skyldig till rattfylleri och ovarsam
framfart, varigenom han på en tämligen rak vägsträcka kolliderat med en
mötande bil; båda bilarna samt två passagerare i den mötande bilen skadades;
blodprov utvisade 2,56 promille alkohol. Det var icke första gången, som
denne man gjort sig skyldig till spritmissbruk. 1940 erhöll han 8 dagars
vaktarrest samt 2 månaders suspension för fylleri. Samma år intogs han
på egen ansökan på alkoholistanstalt. 1944 fick han 15 dagars vaktarrest
för fylleri, i samband varmed han var intagen på sjukhus några dagar. Dessutom
har han 1929 fått höta för våldsamt motstånd.

Såsom nådeskäl anförde sökanden hänsyn till sin sinnesbeskaffenhet,
ömmande familjeskäl samt att hans militära tjänstgöringsförhållanden ändrats
till hans nackdel.

Högsta domstolen fann anledning ej förekomma att tillstyrka bifall till
ansökningen, men föredraganden hemställde alt Kung]. Maj.-t av nåd måtte
förordna att med verkställandet av det ådömda straffet skulle anstå i enlighet
med lagen om villkorlig dom, men att sökanden under en prövotid
av tre år skulle stå under övervakning.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifölls av
Kungl. Maj:t.

På grund av vad sålunda förekommit ha vi mot den allmänna bakgrunden

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

av nådeinstitutets tillämpning i fråga om rattfyllerister ansett oss böra påyrka
anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredraganden, statsrådet
Zetterberg.

IV.

(Protokoll över utrikesdepartements- och liandelsärenden.)

av herrar Herlitz och Hammar, vilka anfört:

Inom utskottet har ett försök gjorts att överblicka, i vad mån reglerna i
RF § 12 om riksdagens — eller i särskilda fall utrikesnämnden eller utrikesutskottets
— medverkan vid avslutande av överenskommelser med främmande
makter blivit tillämpade på de handelsöverenskommelser som ingåtts.
Ledning har härvid erhållits i en nyligen publicerad Utredning angående
de handelspolitiska arbetsformerna in. m. II (SOU 1950: 9). Det visar
sig att av 49 sådana överenskommelser som ingåtts 1949 endast två
blivit underställda riksdagens prövning. I vad mån i stället den av RF § 12
subsidiärt anvisade utvägen, att lämna utrikesnämnden respektive utrikesutskottet
tillfälle att yttra sig, har tillgripits, kan icke till fullo upplysas.
Men det kan nämnas, att å föredragningslistorna för utrikesnämnden — som
efter årets första månader, då frågan om skandinaviskt militärt samarbete
var aktuell, endast sammanträdde tre gånger — frågor om handelsöverenskommelser
icke i något fall upptagits, samt att enligt utrikesutskottets protokoll
endast vid jämförelsevis få tillfällen handelpolitiska frågor varit
före, och detta endast i den formen, att redogörelser lämnats och diskussion
i anslutning därtill ägt rum. Med avseende på beskaffenheten av den
behandling, som förekommit eller kan antas ha förekommit hos utrikesutskottet
(utrikesnämnden), synes det uppenbart, att denna ingalunda har
kunnat vara sådan som RF § 12 avser. Då riksdagens organ träda i riksdagens
ställe, kan det icke vara till fyllest, att ärendena presenteras allenast
genom muntlig föredragning; meningen måste vara att yttrandena skola
avgivas på grundval av framlagda handlingar (färdiga traktattexter eller i
vart fall utformade preliminära förslag). Än mindre är det till fyllest, att,
så som sedan början av 1948 synes hava varit vanligt, redogörelse för varulistor
i en eller annan form meddelas utrikesnämnden (utskottet) i efterhand.
RF § 12 avser självklart, att yttranden skola avgivas, innan avgöranden
träffas. Och det är — vilket nu för tiden besynnerligt nog ofta förbises
— en fundamental skillnad mellan att avgiva yttranden om vad som bör
ske och att få upplysningar om vad som skett.

I vad mån 1949 års överenskommelser varit av sådan beskaffenhet, att de
bort behandlas enligt RF § 12, torde väsentligen bero av huruvida de anses
angå frågor »av större vikt». Denna bestämning förutsätter ett diskretionärt
bedömande i varje särskilt fall. Hur det bör utfalla kan naturligen beträffande
åtskilliga av ifrågakommande överenskommelser vara föremål för
delade meningar. Men med den grundläggande betydelse våra handelsöver -

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

enskommelser jncd främmande makter i närvarande läge hava för vår folkhushållning,
kan det icke råda meningsskiljaktighet om att talrika överenskommelser
måste anses äga denna karaktär. Det är ingalunda till fyllest, att
de ganska intetsägande »ramavtalen» underställas riksdagen. Det är framför
allt genom s. k. kontingentavtal (fristående eller anslutna till ramavtalen),
som de viktiga avgörandena träffas. Utan anspråk på att kunna särskilt
utpeka de fall, där RF § 12 mest påtagligt blivit åsidosatt, vilja vi —
med ledning av SOU 1950: 9 s. 20 ff. — erinra om ett stort antal s. k.
sekundära kontingentavtal, bl. a. med Tjeckoslovakien, vissa avtal med
Ungern, vissa s. k. primära kontingentavtal, bland annat angående de båda
zonerna i Tyskland samt med Sovjetunionen, samt vissa överenskommelser
med Storbritannien och Australiska statsförbundet. Även om en eller annan
av dessa överenskommelser i någon form blivit dryftad i utrikesnämnden
eller utrikesutskottet, synes det oss uppenbart att reglerna i RF § 12 blivit
åsidosatta, dels genom att vissa överenskommelser över huvud ej behandlats
av vare sig riksdagen eller dess organ, dels genom att andra cj behandlats
på det sätt RF § 12 åsyftar.

Detta förhållande sticker bjärt av mot de försäkringar, som för 4 år sedan
avgåvos av utrikesministern, att man i möjligaste mån borde återgå till
den praxis som rådde före kriget beträffande tillämpningen av RF § 12.
Denna tanke har — såsom framhålles i nämnda utredning — icke fullföljts.

Anledningarna till att handelsöverenskommelser icke förelagts riksdagen_

vilka utförbgt redovisas i utredningen — skola här ej diskuteras. Dem förstå
vi väl; riksdagsbehandlingen är ofta olämplig — med hänsyn till nödvändigheten
att handla snabbt. Men varför har då icke den i RF § 12 subsidiärt
anvisade utvägen anlitats: inhämtande av utrikesnämndens eller
utrikesutskottets yttrande? Detta är frågans kärnpunkt. Det under nuvarande
förhållanden naturliga är enligt vår mening, att de handelspolitiska
frågorna — i den mån de ej enligt RF § 12 ovillkorligen ankomma på riksdagen
handläggas i denna form. Riksdagen kan icke på allvar följa handelspolitikens
skiftningar, men desto viktigare är det, att dess utrikespolitiska
delegation gör det.

Vi betvivla ej, att ansvaret för den utveckling, som ägt rum, delvis faller
på utrikesnämnden (utskottet), i det att den i stor utsträckning varit till
fieds med sin mycket passiva roll. Mycket kunde utan tvivel varit annorlunda,
om dess ledamöter i högre grad tagit initiativ till handelspolitiska
frågors upptagande. Att så ej skett, beror väl delvis på att, såsom ofta kunnat
iakttagas, ledamöterna, vilka i avsevärd omfattning äro tvngda av andra
uppgifter, över huvud ej ha tillfälle att ägna utrikesfrågorna tillräcklig uppmärksamhet.
I varje fall är det framför allt regeringens sak att, oavsett hur
stort intresse som yppas inom nämnden (utskottet), genom framställningar
i överensstämmelse med RF § 12 sörja för en grundlagsenlig behandling av
handelspolitiken.

Med åberopande av vad nu anförts, lut vi inom utskottet yrkat anmälan
enligt 107 § regeringsformen beträffande ministern för utrikes ärendena

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

Undéns och statsrådet och chefen för handelsdepartementet Ericssons underlåtenhet
att i vederbörlig omfattning utverka sådan behandling av handelsöverenskommelser,
som är föreskriven i § 12 regeringsformen.

(Protokoll över socialärenden den 18 mars, 8 april och 16 december 1949.)

av herrar Herlitz, Björck, Stener, Olsson i Mora, Nordkvist och Häckner,
vilka anfört:

Lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete bestämmer som bekant intet
om de grunder, efter vilka byggnadstillstånd skall givas eller vägras.
Icke heller på annat sätt har riksdagen tagit ståndpunkt till frågan om
vilka behov som skola givas företräde framför andra. Vad som anförts i
detta spörsmål i statsverkspropositionen (vid framläggandet av den s. k.
nationalbudgeten) har icke blivit föremål för några riksdagens beslut. Hur
olika sökandes anspråk skola vägas mot varandra ankommer det sålunda
helt på Kungl. Maj :t att bestämma. Kungl. Maj :t tar ståndpunkt till detta
spörsmål i olika former, särskilt genom prövning av riktigare ansökningar
och av besvär, genom direktiv för tillståndsgivande myndigheter och genom
fastställande av det mått av tillstånd som olika myndigheter förfoga över
(kvoter).

Med hänsyn till byggnadsregleringens utomordentliga betydelse har det
synts oss vara av intresse att kunna iakttaga, huru dessa Kungl. Maj:ts
befogenheter blivit begagnade. Det har emellertid för oss varit otänkbart att
söka med ledning av statsrådsprotokoll och därtill hörande handlingar få ett
grepp om byggnadsregleringen i dess helhet och däri tillämpade grundsatser.
Vi ha stannat inför allenast de beslut genom vilka kvoter fastställts för bostadsbyggen.
Dessa beslut äro tre, samtliga fattade på föredragning av statsrådet
Sköld. Den 18 mars fastställdes bostadsbyggnadskvoter för vissa kommuner
för 1949, den 8 april dels bostadsbyggnadskvoter för ytterligare vissa
kommuner, dels s. k. länsbostadskvoter, ävenledes för år 1949, och den 16
december bostadsbyggnadskvoter för vissa kommuner för 1950. Det har
synts oss vara av intresse att vinna kännedom om de till grund för denna
kvotering liggande övervägandena.

Att statsrådsprotokollen icke direkt lämna det besked vi eftersökt är naturligt.
Men man har anledning att söka beskedet i det utredningsmaterial
som, enligt vad protokollet utvisar, legat till grund för Kungl. Maj :ts beslut.
Det har under dessa förhållanden synts oss påfallande, att de handlingar,
på vilka Kungl. Maj :ts beslut grundas, huvudsakligen allenast utgöras av
mycket summariska framställningar av bostadsstyrelsen.

Den framställning av den 18 mars, som ligger till grund för beslutet samma
dag, uppehåller sig väsentligen vid den särskilda tillståndsgivning, som
betingades av vissa industriers arbetskraftsbehov. I övrigt anföres endast
följande:

Konstitutionsutskottets memorial nr 11.

Vid uppgörande av förslag till bostadsbyggnadskvoter har vid fördelningen
grundläggande hänsyn hittills brukat tagas till de beräknade nettotillskotten
av hushåll inom respektive kommuner. Kvoterna ha tidigare angivit
det antal lägenheter, som ur bostadsmarknadssynpunlct rimligen borde innom
en kommun få färdigställas för inflyttning under ett kalenderår. När
kvoterna nu i stället ange det antal lägenheter, för vilka byggnadstillstånd
bör få meddelas under ett kalenderår, synes detta i och för sig icke böra
föranleda tillämpning av någon annan fördelningsprincip än den ovan angivna.
Det har emellertid varit nödvändigt att beakta, att lägenhetstillskottet
under ett år betingas av icke endast den tillståndsgivning soin skall regleras
genom fastställande av kvoter för samma år utan jämväl av den bostadsproduktion,
för vilken tillstånd meddelats under föregående kvotperioder.
Ju större sistnämnda bostadsproduktion är, desto lägre har — under
i övrigt lika omständigheter — kvoten kunnat sättas. I vissa fall har
emellertid i den vid årsskiftet pågående lägenhetsproduktionen kunnat
konstateras ingå en större eller mindre försening i fråga om färdigställandet
av lägenheter, som ursprungligen beräknats bli inflyttningsfärdiga före
den 1 januari 1949. Att icke beakta detta skulle ha inneburit att kvoten
blivit för låg. På samma sätt gäller, att kvoten satts desto högre, ju högre
det beräknade hushållstillskottet är.

Särskild hänsyn har vidare tagits till den olika grad i vilken kommunerna
hittills blivit underförsörjda med bostäder samt till en serie särskilda omständigheter.
I vissa fall har det sålunda varit nödvändigt att beakta förhållandena
på den lokala byggnadsarbetsmarknaden. Vidare har det varit
nödvändigt att icke sätta en lägre kvot än det antal lägenheter för vilka
byggnadstillstånd redan meddelats sedan den 1 januari 1949.

Av det sagda framgår, att uppgörandet av förslag till kvoter haft karaktären
av diskretionär prövning från fall till fall. Inom det begränsade totalprogrammet
har emellertid utrymmet för i och för sig motiverade hänsynstaganden
varit mycket litet. Det må emellertid framhållas, att programmet
icke innebär någon minskning av tillståndsgivningen för bostäder jämfört
med 1948 utan tvärtom en icke oväsentlig utvidgning. Innebörden av de
nya kvoterna för de berörda kommunerna framgår bäst av en jämförelse
med det antal lägenheter, för vilka byggnadstillstånd erhölls under år 1948,
varom uppgifter därför lämnas i bilagda förslag till kvoter.

Framställningen av den 8 april innehåller allenast följande motivering:

I.1

Till och med den 28 mars 1949 hade till bostadsstyrelsen inkommit framställningar
från 43 kommuner, vilka hemställt om att för dem måtte fastställas
särskilda bostadsbyggnadskvoter.

Dessa framställningar ha därefter i samråd med arbetsmarknadsstyrelsens
byggnadslillståndsbyrå prövats å bostadsstyrelsens planeringbyrå, varvid
i stort sett tillämpats samma principer som vid uppgörandet av förslag
till kvoter för de kommuner, för vilka dylika tidigare varit fastställda.

Sedan resultatet av denna prövning diskuterats vid byggnadsberedningens
sammanträde den 5 april 1949, har det befunnits lämpligt att föreslå bostadsbyggnadskvoter
för 9 av de kommuner som hemställt härom. Innebörden
av detta förslag framgår av bilaga 1 (förslaget upptaget i tabellform).
Summan av de föreslagna kvoterna utgör 400 lägenheter.

Hänför sig till fastställandet av bostadsbyggnadskvoter för vissa kommuner.
llinang till riksdagens protokoll 1950. tj samt. 2 avd. Nr 17.

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

II.1

För byggnadstillståndsgivning under år 1949 inom de kommuner, för
vilka bostadsbyggnadskvoter icke voro fastställda under år 1948, har förutsatts
kunna disponeras sammanlagt 9 000 lägenheter.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 18 mars 1949 ha 26 kommuner, för vilka
kvoter voro fastställda under år 1948, överförts till icke-kvotkommuner, och,
enligt här föreliggande förslag skulle å andra sidan kvoter fastställas för
9 nya kommuner. I samband med den först nämnda förändringen beslöts,
att 200 lägenheter skulle överföras från tillståndsgivningsprogrammet för
kvotkommuner å 33 000 lägenheter till det antal lägenheter, som förutsatts
böra fördelas på länsbostadskvoter. Bifall till den nu föreslagna förändringen
har förutsatts böra inbegripa ett överförande av 400 lägenheter från tillståndsgivningsprogrammet
för icke-kvotkommuner till motsvarande program
för kvotkommuner.

Sagda modifikationer innebära, att tillståndsgivningsprogrammet för ickekvotkommuner
minskats med (400 — 200 =) 200 eller från 9 000 till 8 800
lägenheter. Efter diskussion inom byggnadsberedningen har det befunnits
lämpligt att på länsbostadskvoter fördela 8 000 av ovannämnda lägenheter,
medan 800 lägenheter skulle disponeras av arbetsmarknadsstyrelsen såsom
en central reserv.

Det förslag till länsbostadskvoter, som redovisas å bilaga 2, har uppgjorts
å bostadsstyrelsens planeringsbyrå i samråd med arbetsmarknadsstyrelsens
byggnadstillståndsbyrå.

Då närmare uppgifter om bostadsbehovet och dess förändringar inom de
olika länen för närvarande icke stått att erhålla, har vid fördelningen av
sagda lägenhetsantal på länsbostadskvoter hänsyn i första hand tagits till
folkmängden i respektive län, exklusive kommuner med egen bostadsbyggnadskvot.
Därjämte har sagda befolknings fördelning på tätorter och egentlig
landsbygd beaktats ävensom i viss utsträckning flyttningsrörelserna. Slutligen
har viss ledning erhållits av uppgifter om tillståndsgivningen i ickekvotkommuner
under år 1948.

Framställningen av den 12 december innehåller över huvud ingen motivering,
allenast förslag om kvotsiffror.

I ärendena hava jämväl förelegat vissa framställningar från särskilda
kommuner in. fl., över vilka emellertid bostadsstyrelsen icke särskilt yttrat
sig.

Detta är, såvitt handlingarna upplysa, hela det utredningsmaterial på vilket
Kungl. Maj :t grundat sitt avgörande om i vilken omfattning olika orters
bostadsbehov skola tillgodoses. Vi ha svårt att förstå, hur föredraganden
och statsrådets övriga ledamöter kunnat vara tillfreds med en så summarisk
utredning och beredda att på grundval därav på ytterst kort tid —
bostadsstyrelsens framställningar i de första två ärendena äro daterade samma
dagar ärendena föredrogos i konseljen och den tredje framställningen
4 dagar före konseljbeslutet — bedöma skäligheten och riktigheten av de
resultat, som bostadsstyrelsen kommit till och som av Kungl. Maj :t utan
ändring accepterats.

Kännetecknande för vårt regeringssystem är den vikt som lägges vid att
de ärenden i vilka Kungl. Maj :t beslutar bliva vederbörligen förberedda

1 Hänför sig till fastställandet av länsbostadskvoter.

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

genom »nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk»
(RF § 10). Denna beredning är för det första av betydelse såsom grundval
för Kungl. Maj :ts ståndpunktstagande. Men det är tillika av betydelse, att
allmänna handlingar, tillgängliga för konstitutionsutskottet och i regel även
för allmänheten, giva kännedom om de grunder, på vilka besluten vila samt
möjlighet att bedöma och i förekommande fall kritisera dem.

Vikten av denna behandlingsform är större ju större räckvidd och betydelse
Kungl. Maj :ts beslut hava. I förevarande fall är det fråga om beslut
av den mest ömtåliga och ingripande art: det gäller ju den vanskliga uppgiften
att träffa ett avgörande om i vilken utsträckning olika grupper av
medborgare skola få sina bostadsbehov tillgodosedda, ett val mellan de anspråk
härutinnan som från olika orters sida gjorts gällande. Här är det sålunda
särskilt angeläget, att de grunder på vilka avgörandet träffas bliva
noggrant övervägda och klarlagda. Avgörandena måste framstå som resultat
av en såvitt möjligt ingående omsorgsfull och objektiv utredning.

Till en sådan utredning hör i första hand noggrann utredning om de
faktiska förhållanden inom olika orter, vilka äro av betydelse för bedömande
av behovet av bostäder. Till utredningen hör för det andra att fixera
de grundsatser, efter vilka olika orters behov skola bedömas och vägas mot
varandra, och att i varje särskilt fall överväga huru dessa grundsatser skola
tillämpas. Den av Kungl. Maj :t bestämda kvotfördelningen kan inför allmänheten
framstå som objektiv och rättvis endast om den sålunda bygger
på ett allsidigt material av fakta och på generella normer, enligt vilka de
enskilda fallen likformigt bedömas. Vad av bostadsstyrelsen anförts är ur
denna synpunkt långt ifrån tillräckligt. Utredningens bristfällighet framstår
klart, om man erinrar sig att olika meningar ofta gjorts gällande om de
grunder, efter vilka fördelningen bör ske, om beskaffenheten och värderingen
av det statistiska material m. in., som bör ligga till grund för kalkylerna
o. s. v. Betydelsen av det val, som härutinnan träffas mellan olika
möjligheter, får en klar belysning exempelvis i den diskussion som förts
kring frågan om bostadskvoten för Göteborg (Göteborgs stadsfullmäktiges
handlingar 1950 nr 102).

Måhända kan man räkna med att föredraganden på andra vägar förskaffat
sig en viss orientering i och överblick över spörsmålet. Det förefaller
dock osannolikt att tillräcklig inblick i mångfalden av speciella frågor, till
vilka Kungl. Maj :t vid kvoternas bestämmande haft att taga ståndpunkt,
kunnat ernås utan en vederbörligen motiverad utredning av bostadsstyrelsen.
Och i varje fall har det tillvägagångssätt som valts medfört den betänkliga
följden, att fördelningen för utskottet och för allmänheten icke
framstår såsom tillräckligt grundad i gripbara objektiva överväganden.

Med stöd av vad nu anförts hava vi inom utskottet yrkat anmälan enligt
§ 107 regeringsformen beträffande bristerna i den utredning, som legat till
grund för ovannämnda på föredragning av statsrådet Sköld fattade beslut
av den 18 mars, 8 april och 10 december 1949.

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

VI.

(Protokoll över inrikesärcnden den 30 september 1949.)

av herrar von Friesen och Löfroth, vilka anfört:

I ansökan den 1 juni 1949 anhöll stadskamreraren i Kiruna Hjälmar
Fredrik Vilhelm Falk, att Kungl. Maj :t måtte förklara honom behörig att
erhålla förordnande såsom kommunalborgmästare i nämnda stad, oaktat
han icke avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Kungl. Maj :t fann genom beslut den 30 september 1949, nr 65, framställningen
icke föranleda någon åtgärd.

I 55 § lagen om kommunalstyrelse i stad föreskrives, att i stad utan
magistrat skall jämte drätselkammare finnas en kommunalborgmästare.

Om utseende och entledigande av kommunalborgmästare stadgas i lagen
den 17 juni 1932 om kommunalborgmästare. Beträffande kompetensvillkoren
stadgas i 1 § att kommunalborgmästare skall hava avlagt för
utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, dock må till kommunalborgmästare
utses jämväl den som av Konungen på grund av annan
utbildning eller ådagalagd duglighet i kommunala värv eller eljest i allmän
befattning funnits skickad att innehava den tjänst, varom är fråga.
Enligt 2 § väljes kommunalborgmästare av stadsfullmäktige eller, där sådana
ej finnas, av allmänna rådstugan. Förordnande å befattningen utfärdas
av länsstyrelsen. Enligt 3 § skall särskilt reglemente utfärdas av Kungl.
Maj :t i viss ordning. Reglemente skall bl. a. innehålla bestämmelse om
kommunalborgmästares tillsättning och entledigande.

Reglementet för kommunalborgmästare i Kiruna har fastställts genom
Kungl. brev den 14 januari 1949. Om kommunalborgmästarens tillsättande
stadgas i 5 § bl. a., att tjänsten skall kungöras i allmänna tidningarna
och annan lämplig tidning samt att sökande skall ingiva sina ansökningshandlingar
till drätselkammaren inom en månad efter kungörandet. Handlingarna
överlämnas till stadsfullmäktige jämte yttrande.

Tjänsten såsom kommunalborgmästare i Kiruna kungjordes i behörig
ordning i början av 1949, varefter stadsfullmäktige den 7 februari 1949
valde en tingsmeriterad juris kandidat till kommunalborgmästare i staden.
Denne avsade sig emellertid tjänsten, innan han ännu erhållit förordnande
å densamma. Tjänsten kungjordes på nytt till ansökan ledig och därvid
anmälde sig såsom sökande fyra personer, av vilka två styrkt sin behörighet
för tjänsten. Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 20 maj 1949, då
frågan om val av kommunalborgmästare stod på dagordningen, beslöto fullmäktige
emellertid att bordlägga ärendet och i stället vädja till Falk att
anmäla sig som sökande till tjänsten. Vid sammanträde den 17 juni 1949
beslöto fullmäktige att befattningen ånyo skulle kungöras till ansökan
ledig.

I en den 3 juni 1949 till länsstyrelsen i Norrbottens län inkommen ansökan
anhöll Falk att bliva förklarad behörig att erhålla förordnande som
kommunalborgmästare i Kiruna.

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

över ansökningen avgav länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande den 30
juni 1949. Länstyrelsen konstaterade bland annat, att Falk, trots avsaknaden
av juridisk examen, syntes fylla de krav, som borde uppställas på innehavaren
av kommunalborgmästartjänsten. Ur denna synpunkt syntes hinder
därför icke böra möta emot ett bifall till Falks ansökan om dispens. Länsstyrelsen
ville emellertid ifrågasätta, huruvida Falk, om dispensen beviljades,
likväl i nuvarande läge kunde vara berättigad att ifrågakomma till kommunalborgmästartjänsten
i Kiruna. Därvid påpekade länsstyrelsen, att bestämmelserna
i reglementet för kommunalborgmästa^en i Kiruna syntes
otvetydigt giva vid handen, att val skulle ske bland dem som i behörig ordning
anmält sig till tjänstens erhållande. En förutsättning för att en framställning
från Falk om tjänstens erhållande skulle kunna komma under
bedömande vore, att befattningen ånyo kungjordes till ansökan ledig. Fullmäktige
hade även vid sammanträde den 17 juni beslutat att så skulle ske.
Länsstyrelsen ville emellertid ifrågasätta, huruvida ett dylikt beslut kunde
anses lagligen grundat, alldenstund behöriga sökande redan anmält sig vid
det tidigare kungörelseförfarandet. Under åberopande av vad som anförts,
och då Falk haft möjlighet att vid två tidigare tillfällen i vanlig ordning
anmäla sig till tjänstens erhållande, ville länsstyrelsen starkt ifrågasätta,
huruvida den sökta dispensen i detta sammanhang borde beviljas Falk.

Falk bör, ehuru han saknar juridisk examen, såsom även länsstyrelsen
erkänt, skäligen anses fylla de krav som böra uppställas på innehavaren
av ifrågavarande kommunalborgmästartjänst. Vad länsstyrelsen i trots
härav anfört emot ett meddelande av dispens i nu förevarande fall synes
däremot icke förtjäna beaktande. Med hänsyn härtill och till betydelsen
av en likformig tillämpning av dispensbestämmelserna rörande kommunalborgmästartjänster
ha vi ansett att utskottet bort göra anmälan enligt
§ 107 regeringsformen mot chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Mossberg. VII.

VII.

av herr Spångberg, Swedberg, Olsson i Mora och Häckner, vilka anfört:

I en den 31 oktober 1949 till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
inkommen skrift hade advokaten Torsten Sylwan, Stockholm -—
med förmälan att chefen för departementets landsstatsavdelning förde ett
kortregister över vissa inom landsstaten anställda tjänstemän, i vilket register
av denne infördes vissa till honom i förtroende lämnade upplysningar
rörande dessa tjänstemän —• jämlikt § 2 4:o tryckfrihetsförordningen
anhållit om tillstand att taga del av samtliga till registret hörande kort,
som använts i något av departementet handlagt ärende.

Sedan vederbörande tjänsteman upplyst, att framställningen torde åsyfta
vissa av honom förda privata minnesanteckningar, vilka av honom förvarades
under särskilt lås, fann statsrådet och chefen för inrikesdeparte -

22 Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

mentet genom beslut den 8 november 1949, § 1, framställningen icke föranleda
någon åtgärd, enär ifrågavarande anteckningar icke kunde anses
vara sådana allmänna handlingar, varom förmäldes i § 2 l:o gällande
tryckfrihetsförordning.

Såväl i den äldre tryckfrihetsförordningen, som gällde till och med utgången
av år 1949, som i den samma år antagna nya tryckfrihetsförordningen
fastslås grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet. Enligt
båda förordningarna äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade
handlingar allmänna, vare sig de till myndigheten inkommit eller
blivit där upprättade.

Några uttryckliga bestämmelser funnos ej i den äldre tryckfrihetsförordningen
i fråga om gränsen mellan allmänna och enskilda handlingar. I den
nya tryckfrihetsförordningen inflöt emellertid i 2 kap. 4 § ett stadgande av
innebörd, att minnesanteckning eller annan uppteckning, som hos myndighet
verkställts allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande
till avgörande, ej skall hos myndigheten anses som allmän handling, om ej
uppteckningen, sedan målet eller ärendet hos myndigheten slutbehandlats,
omhändertagits för förvaring. I propositionen nr 230 till 1948 års riksdag
med förslag till ny tryckfrihetsförordning anförde föredragande departementschefen
bl. a. att ifrågavarande stadgande i huvudsak torde innefatta
endast ett lagfästande av vad redan då gällde.

1944 års tryckfrihetssakkunniga, vilkas förslag (SOU 1947: 60) ligger
till grund för den nya tryckfrihetsförordningen yttrade bl. a. att från handlingsbegreppet
borde ej uteslutas något skriftligt meddelande i vilken form
det än framträdde. Hur skriften åstadkommits -— för hand, med maskinskrift,
helt eller delvis genom tryck eller stencilering eller på annat sätt —
kunde icke anses avgörande, lika litet som om det skriftliga meddelande,
som handlingen innefattade framstode som ett avslutat helt. Även vad som
ur språklig synpunkt vore ofullständigt kunde vara en handling, exempelvis
en blankett eller en tablå eller tabell. Praktiska skäl talade för att handlingsbegreppet,
då det gällde hos myndighet upprättade handlingar, gåves
en begränsad innebörd genom undantag i lagen. Avgörande för undantagets
omfattning borde vara att därigenom ej något av det sakliga material,
på vilket myndighet grundade sina beslut och åtgärder, undandroges från
offentlighetsprincipens tillämpning. Promemorior och utredningar, som
innehölle dylikt material, borde ej få undantagas och ej heller uppteckningar,
som vore föreskrivna i arbetsordning eller eljest. Därutöver förekomme
dock att befattningshavare för underlättande av sitt eget arbete gjorde
minnesanteckningar och andra uppteckningar, vilka alltefter vederbörandes
personliga läggning bleve mer eller mindre fullständiga. Enligt en allmänt
tillämpad praxis torde sådana uppteckningar betraktas som befattningshavarens
personliga egendom, varöver han, i varje fall sedan målet
eller ärendet slutbehandlats, ägde disponera. Han kunde således borttaga
dem ur akten och förstöra dem eller behålla dem till ledning för behandlingen
av likartade mål eller ärenden. Vad nu sagts gällde även i viss ut -

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

sträckning memorialanteckningar över muntlig förhandling i sådana fall
då de ej voro att jämställa med protokoll. I den mån sådana uppteckningar
som nu avsåges bliva arkiverade hos myndigheten, skulle de emellertid
hänföras till allmänna handlingar.

Från rättspraxis kan vidare erinras om rättsfallet RÅ 1946:3, vari regeringsrätten
hade att taga ställning till en såsom konfidentiell betecknad
maskinskriven PM, upptagande vissa anmärkningar mot en tjänsteman.
Regeringsrätten förklarade att PM måste anses utgöra sådan handling,
som avses i 2 § 1 mom. äldre tryckfrihetsförordningen och sålunda offentlig.
Vidare kan nämnas, att militieombudsmannen i sin år 1936 avgivna
ämbetsskrivelse såsom allmän handling förklarat ett handbrev som en ämbetsman
i befordringsärende avlåtit till annan ämbetsman och som därvid
kommit till användning.

Frågan om rätt att överklaga beslut, varigenom myndighet vägrat bifalla
ansökan om utlämnande av offentlig handling, reglerades i § 2 5:o äldre
tryckfrihetsförordningen. Hade beslutet fattats av domstol, kunde klagan
föras i högre rätt. Var det en administrativ eller kommunal myndighet,
som meddelat beslutet, kunde — vid sidan av domstolsvägen — ändring sökas
i administrativ ordning med regeringsrätten som högsta instans. Över
departementschefs beslut att icke utlämna handling kunde klagan icke föras.
Nu nämnda regler om överklagande infördes år 1937. I den nya tryckfrihetsförordningen
ha bestämmelser om överklagande upptagits i huvudsaklig
överensstämmelse med vad tidigare gällt. Överklagande får dock
icke ske när beslutet i utlämningsärendet meddelats av departementschef.

Då sålunda den enskilde icke har möjlighet att åstadkomma rättelse i ett
beslut fattat av departementschef om att ej utlämna handling, är det av
största vikt att konstitutionsutskottet övervakar att den för vår tryckfrihetsrätt
grundläggande principen om allmänna handlingars offentlighet icke
trädes för nära genom beslut från detta håll. Konstitutionsutskottet har i
är — liksom föregående år — begärt upplysning angående samtliga fall under
granskningsåret i vilka departementschef meddelat beslut i fråga om
utlämnande av allmänna handlingar. Därvid upplystes att inom inrikesdepartementet
meddelats ifrågavarande beslut under § 1 den 8 november 1949.
Sedan konstitutionsutskottet med skrivelse den 29 mars 1950 anhållit att
utskottet måtte »erhålla handlingarna» till ärendet, har utskottet från inriesdepartementet
mottagit dels den av Sylwan ingivna skrivelsen dels ock
avskrift av protokoll i ärendet. Ett inom utskottet därefter framställt yrkande
att utskottet i särskild skrivelse måtte anhålla att på lämpligt sätt få
taga del av jämväl de inom departementet förvarade, den 8 november 1949
omnämnda anteckningarna har icke vunnit utskottets bifall. Vi anse oss
likväl böra framhålla, att om klagorätt i dylikt fall funnits till regeringsrätten
eller domstol, klagandeinstansen icke kunnat tänkas avgöra ärendet utan
att taga del av ifrågavarande anteckningar. Dessa borde lika väl ha ställts
till utskottets förfogande men då departementschefen underlåtit att i anled -

24 Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

ning av konstitutionsutskottets begäran överlämna dem och ytterligare åtgärd
från konstitutionsutskottets sida icke ägt rum, ha vi saknat möjlighet
att säkert bedöma, om anteckningarna utgjort sådan allmän handling,
som skolat utlämnas. Presumtionen talar dock för att anteckningarna äro
av sådan beskaffenhet, bl. a. därför att de förvaras i departementet och sannolikt
äro tillgängliga jämväl för annan tjänsteman vid semester eller dylikt
för chefen för departementets landstatsavdelning. Påtagliga likheter
föreligga sålunda med de handlingar, som enligt vad ovan angivits av regeringsrätten
och militieombudsmannen betecknats såsom offentliga. Vi ha
ansett oss böra för riksdagen omförmäla vad som förekommit i förevarande
tall i anslutning till en inom konstitutionsutskottet preliminärt påyrkad anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Mossberg.

VIII.

av herrar Björck, von Friesen, Pettersson i Norregård, Swedberg och
Nordkvist, vilka anfört:

Statens handelskommission beviljade herr X importlicenser för sammanlagt
1 000 ton belgisk svartplåt, nämligen den 22 oktober 1947 licens nr ZM
46669 å 600 ton och den 23 oktober 1947 licens nr ZM 48684 å 400 ton. Montören
Y var medintressent. X och Y skulle enligt vid licensansökningarna
lämnade uppgifter använda plåten för tillverkningar vid det icke inregistrerade
Aktiebolaget Falkenbergs Plåtindustri i Falkenberg. I verkligheten synes
plåten enligt en i Göteborg verkställd polisutredning ha varit avsedd att
försäljas för avsevärda överpriser. Redan den belgiske säljaren skulle erhålla
gottgörelse för plåten med i runt tal dubbla licensbeloppet.

Bakgrunden till de ovan angivna besluten vore, enligt tillgängliga handlingar,
att X vid tiden omedelbart före den första ansökningens ingivande
vid besök å industrikommissionen tillsammans med Y förhört sig om
möjligheterna att erhålla kommissionens tillstyrkan till en sammanlagd
import av 1 000 ton plåt från Belgien. Då X:s företag i Falkenberg icke
beräknades hava behov av mer än 600 ton till att börja med och X hade
möjligheter att inköpa tillhopa 1 000 ton, erbjöd X att ställa 400 ton av
partiet till kommissionens förfogande för fördelning enligt de grunder, som
kommissionen kunde finna skäliga. X erhöll emellertid besked å kommissionen,
att kommissionen icke ansåg sig kunna tillstyrka den planerade importen.
Ett av skälen till att kommissionen icke ansåg sig kunna tillstyrka
denna import vore, att det icke från sökandens sida kunde styrkas och icke
ens göras troligt, att materialet vore prima, d. v. s. nytillverkat. Vilket verk
som tillverkat materialet kunde icke heller uppgivas, en uppgift, som kunde
lämna upplysning om materialets kvalitet. Priset, vilket visserligen icke
skulle göras till föremål för prövning av kommissionen, men till vilket kommissionen
icke kunde underlåta att taga hänsyn, syntes kommissionen icke
vara i överensstämmelse med det s. k. avtalspriset utan låg något över
detta. Säljaren av partiet vore vid denna tidpunkt okänd och syntes det

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

kommissionen av allt att döma vara fråga om ett second hand köp. Valutasituationen
beträffande Belgien gåve vid denna tidpunkt icke anledning till
samma hänsynstagande som vore fallet under slutet av 1948, men det vore
dock kommissionens strävan att tillse, att till landet infördes så stora kvantiteter
järnmaterial som möjligt med minsta möjliga valutautlägg, varav
konsekvensen givetvis bleve, att det med hänsyn till kvaliteten billigaste materialet
hade preférence vid behandlingen av till kommissionen remitterade
importlicensansökningar.

X åtnöjde sig emellertid icke med de besked han erhållit från industrikommissionen
utan besökte tillsammans med Y dåvarande folkhushållningsministern,
statsrådet Sträng. X och Y omtalade för statsrådet, att de vidtagit
avancerade förberedelser för startande av en plåtindustri i Falkenberg och
ville tillförsäkra sig om den erforderliga kvantiteten svartplåt för tillverkningen.
Statsrådet begärde närmare informationer om det planerade industriföretaget
och erhöll detta i ett brev av den 8 oktober 1947, vari redogjordes
för den planerade plåtindustrien i Falkenberg. Vidare meddelades, att
undersökningar beträffande inköp av svartplåt hade bedrivits, varvid det
visat sig möjligt att erhålla svartplåt från leverantör i Belgien till ett pris
av 5,35 belg. francs (44 öre) per kg. Ansökan om licens å 600 ton svartplåt
hade inlämnats. Priset kunde enligt statsrådet Sträng godtagas av priskontrollnämnden.
På statsrådets rekommendation tillstyrktes ansökningen,
varefter denna sändes från industrikommissionen till handelskommissionen
den 19 oktober med följande påteckning:

»Tillstyrkes på uppdrag av statsrådet Sträng efter samtal med direktör
Diedrichs under villkor att plåten användes för tillverkning av oljecisterner
vid den planerade fabriken i Falkenberg och att den icke får försäljas till
återförsäljare». Handelskommissionen beviljades därefter ansökningen, som
åsattes beteckningen ZM 46669.

Den 22 oktober 1947 beviljades ytterligare en licens om 400 ton svartplåt,
licens nr 48684. På den senare licensen antecknades efter samtal mellan
statsrådet Sträng och direktör Diedrichs som villkor för godkännande, att
hela kvantiteten skulle fördelas inom landet genom industrikommissionens
försorg.

I brev den 27 november 1947 till statsrådet Sträng meddelade X, att
han icke kunde verkställa importen av svartplåt till det i den ursprungliga
licensen angivna priset. För att importen skulle kunna genomföras erfordrades
att 55—59 öre per kg betalades av köparen. Med hänsyn till försörj
ningsläget förklarade statsrådet Sträng, att någon erinran mot bifall till
licensen trots prishöjningen icke förelåg. I juni månad 1948 begärdes förlängning
av licensen nr 46669. Tydligen hade densamma icke kunnat utnyttjas
inom avsedd tid. Framställningen avslogs av vederbörande kommission.

Visserligen har utskottet icke minst under krigsåren haft anledning antaga
att ett i och för sig inkonstitutionellt ministerstyre förelegat. Men ett så
!! Uihaiuj till riksdagens protokoll 1950. 5 samt. 2 avd. Nr 17.

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

uppenbart fall som det föreliggande, vilket genom en tillfällighet kommit
till utskottets kännedom, har dock hittills icke kunnat prövas av utskottet.
Även om man kan förutsätta att vederbörande statsråd, sedan ärendet besvärsvägen
bragts under Kungl. Maj :ts prövning, medverkat till en i konselj
företagen ändring av kommissionens beslut, bli hans tidigare ingripanden
olämpliga då han därigenom måste anses ha bundit sig beträffande
den slutliga prövningen. Enär konstitutionsutskottet först i år kunnat uppmärksamma
statsrådets åtgärder i förevarande avseende, vilka ej framgå
av statsrådsprotokollen, har utskottet ansett sig böra göra anmälan jämlikt
§ 107 regeringsformen mot dåvarande folkhushållningsministern, statsrådet
Sträng.

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

Bilaga.

Statistik

över nitdeärenden hos Kungl. Maj:t.

A. Jämförande uppgifter för vissa år angående nådeärenden,
i vilka högsta domstolen avgivit yttrande.

År:	1924	1929	1934	1939	1944	1949
Hela antalet personer, för vilka nåd sökts...........................	359	461	1066	951	1682	992
Därav helt eller delvis bifallna nåde-ansökningar.....................	79	78	443	264	440	413
a) i överensstämmelse med högsta domstolens yttrande..........	62	65	410	204	314	249
b) med avvikelse från högsta dom-stolens yttrande..............	17	13	33	60	126	164
Avslagna eller icke upptagna till pröv-ning ............................	280	383	623	687	1 242	579

Vänd t

Konstitutionsutskottets memorial nr 17.

B. Nådeärenden under år 194 9, i vilka Kungl. Maj:t med
avvikelse från högsta domstolens yttranden helt
eller delvis bifallit nådeansökningen.

			Kungl. Maj:ts beslut:
	Be-	Vill-	Vill- Befrielse	Uppskov
	frielse	korlig	korlig från för-	med
Ådömt straff		dom	fri- vandlings- givning straff om	straffets verk-
			böter beta-	ställighet
			las
		I. Förmögenhetsbrott.1
Straffarbete
högst 6 mån........	. 1	11		2
» 1 år.........		18
över 1 år.........		2	2	1
Fängelse............. Internering, förvaring . Suspension, avsättning		6		1
etc................	. 1

Ned sättning av straffet -

IT.

Straffarbete:

högst 6 mån........

» 1 år..........

över 1 år..........

Fängelse..............

Böter, vite, förverkande

Andra i strafflagen upptagna brott}
(utom ämbetsbrott)

III. Ämbetsbrott.

Fängelse (arrest)....... 2 2

Böter, vite, förverkande,

vederlag............

Suspension, avsättning
etc.................

IV. Rattfylleri.3

Fängelse.............. 10

V. Ransoneringsbrott, prisöverträdelser m. m.

Fängelse.............. 4 1

Böter, vite, förverkande,

vederlag............4__1_7_19

Summa 8 66 2 8 9 71

Ansökan hos Kungl. Maj:t om nåd har i de 164 föreliggande ärendena i 71 fall
gjorts direkt efter underrätts, i 48 fall efter hovrätts samt i 45 fall efter högsta domstolens
dom eller efter det ansökan om prövningstillstånd av högsta domstolen avslagits.

I 22 fall har Kungl. Maj:t, efter det högsta domstolens yttrande avgivits, förordnat
om ytterligare utredning, såsom verkställande av särskild förundersökning,
infordrande av yttrande från medicinalstyrelsen o. s. v. 1 2

1 Stöld, bedrägeri, förskingring m. m.

2 Mened, mord, dråp, misshandel, fosterfördrivning, otukt m. m.

s 6 fall ha med hänsyn till den samtidiga förekomsten av förmögenhetsbrott förts under
avd. I. _

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

son oo