Konstitutionsutskottets memorial nr 15 (Memorial 1946:Ku15 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1946 kl. 2 em.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1945
till och med den 9 januari 1946 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsårenden från och med den 12 januari 1945 till och
med den 4 januari 1946;

justitieärenden från och med den 19 januari 1945 till och med den 4 januari
1946;

utrikesdepartementsärenden från och med den 12 januari 1945 till och
med den 4 januari 1946;

försvarsärenden från och med den 12 januari 1945 till och med den 4
januari 1946;

socialärenden från och med den 12 januari 1945 till och med den 4 januari
1946;

kommunikationsärenden från och med den 12 januari 1945 till och med
den 4 januari 1946;

finansärenden från och med den 12 januari 1945 till och med den 4 januari
1946;

ecklesiastikärenden från och med den 12 januari 1945 till och med den
4 januari 1946;

jordbruksårenden från och med den 12 januari 1945 till och med den 4
januari 1946;

handelsärenden från och med den 12 januari 1945 till och med den 4
januari 1946; samt

folkhushållningsårenden från och med den 12 januari 1945 till och med
den 4 januari 1946.

Därjämte har på därom särskilt gjord framställning till utskottet överlämnats
utdrag av det över kommunikationsärenden den 29 mars 1946 förda
protokoll, i vad det avser besvär av stationsmästama E. Wiberg och V. E.
Strängen i fråga örn tillsättande av en postmästartjänst av klass 4.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen; varemot utskottet
funnit nedanstående under punkt l:o upptagna ärende vara

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 5 sami. 2 avd. Nr 15.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

av beskaffenhet att böra jämlikt § 107 regeringsformen hos
riksdagen anmälas.

Innan utskottet övergår till detta ärende, finner utskottet sig föranlåtet
framhålla följande:

a) Spörsmålet om statstjänstemäns bisysslor har under senare år vid tre
tillfällen blivit föremål för uttalanden av konstitutionsutskottet i dess dechargememorial.
Senast år 1944 anmärkte utskottet (memorial nr 24) jämlikt
§ 107 regeringsformen bland annat därpå, att en professor vid tekniska
högskolan i Stockholm, sedermera ordförande och chef för statens organisationsnämnd,
vid sidan av ordinarie befattning anförtrotts ett flertal offentliga
uppdrag. I anledning av ett av vederbörandes uppdrag, nämligen såsom
föredragande ledamot av statens sakrevision med särskilt arvode av fyratusen
kronor örn året yttrade utskottet: »Därest föredragningsskyldigheten,
såsom utskottet förutsätter, står i proportion till arvodets storlek, måste den
antagas bliva relativt betungande. Med hänsyn till de krävande arbetsuppgifter,
som åvila chefen för den nyinrättade organisationsnämnden — vilket
jämväl får anses ha kommit till uttryck i den fastställda avlöningen — borde
denne icke lia belastats med sagda föredragningsskyldighet.»

Av de i 1944 års memorial angivna uppdragen kvarstå det nu nämnda och
samtliga övriga utom ett, vilket slutförts; vederbörande har dock i ett av
de övriga uppdragen icke anlitats under granskningsåret. Något nytt offentligt
uppdrag har ej tilldelats vederbörande sedan år 1944. Däremot har
denne — som år 1944 av Kungl. Majit erhöll medgivande att inneha uppdraget
såsom ledamot av styrelsen för AB Atlas-Diesel — under granskningsåret
beviljats tillstånd att under en tid av tre år vara styrelseledamot
i Svenska livförsäkringsanstalten Trygg och Svenska AB Philips.

I anledning av sistberörda beslut finner sig utskottet föranlåtet att ånyo
understryka nödvändigheten av att den princip rörande uppdrag vid sidan
av ordinarie tjänst, åt vilken utskottet gav uttryck år 1944, i full utsträckning
beaktas.

Närvarande: herrar Hallén, Gottfrid Karlsson, Källman, Elmgren, Björck, Oscar Mattsson,
John Gustavson, John Sandberg*, Bror Nilsson, Fast, Pettersson i Norregård*,
Nolin, Hällgren*, Ryling, Noren**, Dickson och Gustafsson i Bogla*.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

b) Befattningen såsom statssekreterare tillsättes medelst förordnande. Denna
anställningsform betingas av tjänstens speciella karaktär. Riksdagen yttrade
härom i skrivelse (nr 373) till Kungl. Majit år 1917: »Befattningens natur
nödvändiggör nämligen ett intimt samarbete med vederbörande departementschef,
och en förutsättning härför är ock, att ett ombyte av statssekreterare
skall kunna ske, när förutsättningarna för detta samarbete befinnas

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

icke föreligga.» Såsom riksdagens revisorer i sin år 1945 avgivna berättelse
framhållit, måste det sålunda ligga i tjänstens natur, att innehavaren i regel
skall utan längre avbrott uppehålla sin befattning.

Till statssekreterare i ecklesiastikdepartementet utsågs år 1931 ett kansliråd
i departementet, som sedan år 1929 såsom tillförordnad uppehållit befattningen.
Alltsedan den 1 oktober 1935 har denne varit tjänstledig för
fullgörandet av vissa utredningsuppdrag, av vilka under granskningsåret
återstått uppdraget som ordförande i 1940 års arkivsakkunniga. Vederbörande,
som avstår från samtliga med statssekreterarebefattningen förenade
avlöningsförmåner, åtnjuter av kommittéanslag full ersättning härför jämte
dagarvoden. Statssekreterarebefattningen uppehälles alltsedan den 1 oktober
1935 av tillförordnad tjänsteman. Ombyte av tillförordnade statssekreterare
har ägt rum vid tre tillfällen, nämligen åren 1939 och 1941 samt senast
under granskningsåret den 31 juli 1945.

Av vad nu anförts, framgår att den princip, för vilken 1917 års riksdag
uttalade sig, i förevarande fall ej vunnit tillämpning. Med hänsyn till att de
under granskningsåret tjänstgörande cheferna för ecklesiastikdepartementet
endast följt ett inom departementet under längre tidrymd tillämpat förfaringssätt
samt till omständigheterna i övrigt har utskottet å ena sidan ej
funnit tillräcklig anledning att rikta anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
mot förevarande statsråd, men å andra sidan ej ansett sig kunna
underlåta att uttala en förväntan om att de av riksdagen meddelade anvisningarna
rörande statssekreterarebefattningama framgent följas.

Närvarande: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson, Björck, Oscar Mattsson, John
Gustavson, Söderdahl, Uhlén, Arrhén, fru Alm, herrar Thorell*, Fast, Pettersson
i Norregård*, Nilsson i Göteborg, Nolin, Norén, Spångberg, Jonsson i Haverö*,
Johnsson i Stockholm* och Haeggblom*.

* Ej närvarande vid justeringen.

1:°)

(Protokoll över handelsärenden den 15 juni 1945.)

I skrivelse till Kungl. Majit den 15 maj 1939 hemställde författaren Bengt
Berg om ett statsbidrag av 250 000 kronor för utbyggandet av en biologisk
försöksstation och ett faunistiskt skyddsområde å den av makarna Berg för
nämnda ändamål förvärvade egendomen Eriksberg vid Malviken i Blekinge.
Avsikten vore att åt svensk natur söka återerövra sådana djurarter, som genom
mänskligt oförstånd gått trakten eller landet förlorade, och att acklimatisera
sådana djurarter, vilka kunde utgöra ett värdefullt tillskott för vårt
lands och vår världsdels fauna. Makarna Berg hade därvid särskilt fattat det
som sin uppgift att leda försöken i sådan riktning, att de kunde bliva till
gagn för den alltmer framträngande folkrörelsen för fritidens tillbringande i
oförstörd natur och för det aktiva naturskydd, som denna rörelse konune att
kräva av statsmakterna.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

Svenska turistföreningen hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31
maj samma år, under åberopande av Bergs framställning, örn anslag av tipsmedel
för skapande av en friluftsanläggning i Blekinge skärgård (Tjärö) i
anslutning till makarna Bergs planerade anläggning vid Maraviken. I samband
härmed skulle Berg tillsammans med föreningen öppna tillgång för
de besökande att få en inblick i den verksamhet för djurlivets berikande och
förbättrande, som bedrevs inom försöksområdet. Föreningen uttalade emellertid
samtidigt sin livliga förhoppning, att ett anslag för förverkligande av
en anläggning i samband med djurparken icke skulle avräknas å det anslag
av tipsmedel, som skulle kunna komma i fråga för ett utbyggande av föreningens
fjällanläggningar samt dess vandrarhems-, raststuge- och gruppverksamhet.
De åtgärder, som på detta område planerades, vore nämligen
av den natur, att de icke borde stå tillbaka på grund av det nya, i skrivelsen
skisserade projektet.

I utlåtande den 31 juli 1939 över de nämnda framställningarna uttalade
fritidsutredningen, att det av Berg planerade företaget syntes intressant
och att det kunde bliva av sådan betydelse för det allmänna, att det vore
väl värt att komma i åtnjutande av statens stöd. Ur friluftslivets synpunkt
vore härvid turistföreningens kompletterande anordningar av största betydelse.

Vad angår möjligheten att bevilja Berg bidrag från fonden för friluftslivets
främjande yttrade fritidsutredningen:

Ehuru därom intet direkt utsäges i Bergs ansökan, torde avsikten vara
att även det av honom begärda anslaget skall utgå av tipsmedel, och då
närmast ur den till 2 000 000 kronor uppgående del av behållningen i fonden
för idrottens främjande, som enligt uttalande i årets statsverksproposition
reserverats för friluftslivets behov. Skola därvid de av riksdagen fastställda
direktiven för användningen av den nya fonden för friluftslivets
främjande följas, synes det icke alldeles klart att idrottsfondens reserverade
medel kunna användas för att stödja tillkomsten av Bergs del av den gemensamma
anläggningen. Att nu taga bestämd ståndpunkt till frågan om anslag
av tipsmedel i detta fall — liksom även till turistföreningens kompletterande
anläggningar och anordningar, vilka givetvis påtagligt falla inom området
för tipsmedlens användning — synes fritidsutredningen svårt även av den
anledningen, att kännedom saknas om de andra anspråk på berörda medel,
som kunna föreligga eller inom den närmaste tiden komma att framställas.
Enligt fritidsutredningens bedömande av läget är det nämligen otvivelaktigt
så, att de tipsmedel, som stå till förfogande för att stödja friluftslivet, ingalunda
äro överflödande rikliga i förhållande till behovet, detta särskilt med
tanke på det stora medelsbehovet för inköp av hotade naturområden av väsentlig
betydelse såsom förutsättningar för friluftslivet i olika tätbygder. En
sträng hushållning med de tillgängliga medlen förefaller sålunda önskvärd
för att de mest trängande behoven i första hand skola bli tillfredsställda.
I fråga örn de ändamål, varom här är fråga, delar fritidsutredningen den
inställning turistföreningen enligt sin egen ansökan synes intaga till de av
föreningen planerade åtgärderna, nämligen att de, sedda ur friluftslivets synpunkt,
äro att anse som ett andrahandsintresse.

Medan turistföreningen redan i oktober 1939 beviljades ett första bidrag
ur fonden för friluftslivets främjande, fördröjdes ställningstagandet till Bergs

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

ansökan av olika skäl. Frågan var, enligt en till akten i ärendet hörande promemoria,
våren 1945 föremål för överläggning i statsrådsberedningen, varvid
riktlinjer uppdrogos för att öppna möjligheter för de Tjärö besökande turisterna
samt andra intresserade, särskilt skolresande grupper, att få en närmare
inblick i den å Eriksberg bedrivna försöksverksamheten. I detta syfte
avsågs att lämna Berg dels ett engångsbidrag av lotterimedelsfonden å 100 000
kronor, dels ett årligt bidrag av fonden för friluftslivets främjande å 20 000
kronor, att utgå under förslagsvis fem år. Det uppdrogs samtidigt åt generaldirektör
W. Björck, landshövding E. Lindeberg och statssekreteraren E. Eckerberg
att efter överläggningar med Berg, på grundval av de uppdragna riktlinjerna,
framlägga förslag till beslut, som tillförsäkrade allmänheten gagn
av den åsyftade anläggningen.

I remissyttrande den 11 maj 1945 över Bergs ansökan uttalade statens
fritidsnämnd, att på grund av det värde som nämnden i likhet med fritidsutredningen
funné den ifrågasatta försöksanläggningen äga för friluftslivet,
särskilt genom det förutsatta samarbetet med Svenska turistföreningen,
hinder icke syntes möta att för ändamålet disponera medel av fonden för
friluftslivets främjande. Med hänsyn till den begränsade medelstillgången
och den stora efterfrågan på bidrag ur fonden för olika fritidsuppgifter
måste dock ett eventuellt sådant anslag enligt nämndens uppfattning erhålla
en vida blygsammare storleksordning än som i framställningen angivits.

Fritidsnämnden var emellertid icke enhällig. En ledamot, som i övrigt instämde
i nämndens yttrande, ansåg, att ur fonden för friluftslivets främjande
borde ej ett större belopp än ett engångsanslag av högst 25 000 kronor
anvisas till ändamålet i fråga. Två ledamöter yrkade, att nämnden borde avstyrka
Bergs ansökan. Som skäl för sitt ställningstagande anförde dessa
senare:

»Då Fritidsutredningen på sin tid tillstyrkte anslag till Svenska Turistföreningen
för inköp av egendomen Tjärö i Blekinge län uttalade sig vid ärendets
behandling majoriteten av Fritidsutredningens ledamöter mot att tillstyrka
den av författaren Bengt Berg vid samma tidpunkt gjorda framställningen
örn statsanslag för sin i närheten av Tjärö belägna djurpark.

Undertecknade, som delade majoritetens i Fritidsutredningen uppfattning,
sakna anledning att nu frångå sin då fattade ståndpunkt. Det hade varit
önskligt, att Svenska Naturskyddsföreningen och Svenska Jägarförbundet
bereus tillfälle att yttra sig örn behovet av denna djurpark. Inom nämnda
organisationer pågår för närvarande en utredning för att åstadkomma förbud
för införande av alla slags vilda djur och för att genom licensförfarande
erhålla kontroll över dylik införsel. Det råder sålunda stor tveksamhet beträffande
de av Bengt Berg vidtagna åtgärderna, varför nämnda förbund
borde beredas tillfälle att få inkomma med yttrande.

Det kan också ifrågasättas1 örn den planerade djurparken är av sådan betydelse
för friluftslivet ali anslag ur fonden för friluftslivets främjande kan
motiveras. Det torde endast vara en ytterst ringa del av svenska folket, som
kan utnyttja tillfället all bese Bergs anläggning.

Det viktigaste skälet för all föreslå avslag å Bengt Bergs hemställan synes
dock den omständigheten vara, att en privatperson icke bör tilldelas dylikt
anslag. Så bar hittills icke skett, och även örn nian kan göra avsteg från
denna regel kvarstår dock, alt staten utger eli avsevärt belopp utan annat

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

vederlag än att möjligen sedermera till marknadspris få förvärva egendomen.
Fritidsnämnden har hittills vid tillstyrkande av anslag utgått ifrån den förutsättningen,
att svenska folket under en längre följd av år skall kunna utnyttja
en anläggning, till vilken bidrag beviljats. Ett bifall till Bergs ansökan
örn statsanslag skulle även medföra icke önskade konsekvenser, närmast
därför att ett prejudikat därmed kan anses ha införts. Framställningar
exempelvis från Furuviks folkpark invid Gävle, Skansen i Stockholm med
flera om anslag ur fonden för friluftslivets främjande för sina djurparker
kan starkt motiveras under hänvisning till detta prejudikat i all synnerhet
som dessa anläggningar ha bestående värde för stora delar av svenska folket.

Är det så, att genom svenska krigsmaktens åtgärder skador vållats å Bengt
Bergs egendom torde detta böra ersättas på annat sätt än genom anslag ur
fonden för friluftslivets främjande.»

På hemställan av föredragande departementschefen, statsrådet Ohlin, fann
Kungl. Majit den 15 juni 1945 gott att — under erinran om gällande bestämmelser
rörande sysselsättning av arbetskraft vid byggnadsarbete — bevilja
Berg

dels 100 000 kronor från lotterimedelsfonden till bestridande av kostnaderna
för fortsatt utbyggande å Eriksberg, i huvudsaklig anslutning till
företedd plan, av ett biologiskt försöksområde i syfte att till trakten eller
landet återinföra djurarter, som gått förlorade eller hotades av utrotning,
samt införa djurarter, som kunna utgöra värdefulla tillskott till faunan.

dels ock 100 000 kronor från fonden för friluftslivets främjande till bestridande
från och med budgetåret 1945/46 till och med budgetåret 1949/50 av
kostnaderna för områdets underhåll, under iakttagande av att av nämnda belopp
finge tagas i anspråk för budgetåret 1945/46 högst 20 000 kronor och
för vart och ett ov budgetåren 1946/47—1949/50 ett belopp, som Kungl.
Majit framdeles, efter av Berg för varje budgetår gjord ansökning, ville bestämma.

Såsom villkor för bidragen skulle gälla,

att Berg till statens fritidsnämnd avgåve skriftlig förbindelse att årligen
till och med år 1950 i samarbete med Svenska turistföreningen minst två
dagar varje vecka under månaderna juni, juli och augusti bereda grupper
av besökande tillfälle att under sakkunnig ledning iakttaga inom försöksområdet
befintliga djurarter;

att Berg, om verksamheten nedlades eller uppenbarligen försummades,
skulle vara pliktig återbära den del av bidragsbeloppet, som Kungl. Majit
prövade skälig;

att därest under tid, för vilken bidrag av statsmedel utginge till verksamheten,
försäljning skedde av egendomen Eriksberg eller en väsentlig del
av densamma, Kungl. Majit och Kronan skulle äga lösa till sig egendomen
eller den försålda delen till det pris som köparen utfäst, därvid bestämmelserna
i lagen den 22 december 1943 om förköpsrätt i tillämpliga delar
skulle gälla;

att statens fritidsnämnd skulle utöva den kontroll i avseende å försöksverksamheten,
som kunde finnas erforderlig; samt

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

att under tiden till och med år 1950 berättelse rörande försöksverksamheten
årligen före december månads utgång skulle ingivas till handelsdepartementet
och fritidsnämnden.

Fonden för friluftslivets främjande tillkom vid 1939 års riksdag. I statsverkspropositionen
framhöll dåvarande chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Möller, att behållningen av tipsmedlen, sedan viss del avsatts för
allmänt budgetärt ändamål, icke borde som tidigare uteslutande användas
för befrämjande av gymnastik och idrott. Andra former för sportutövning
hade under senare tid vunnit allt större utbredning. Departementschefen sade
sig i främsta rummet syfta på den kroppsrörelse, som sammanhängde med
friluftslivet i allmänhet. Då denna friluftsrörelse stöde både gymnastik och
idrott nära, syntes hinder icke böra möta mot att tipsmedel användes för
dess befrämjande. Enligt departementschefens mening borde viss del av tipsmedlen
årligen anslås till dylikt ändamål och tillföras en av statskontoret
förvaltad fond, förslagsvis benämnd fonden för friluftslivets främjande.

Beträffande de riktlinjer, som borde uppdragas för användningen av de
ifrågavarande medlen, anförde departementschefen följande:

»Med hänsyn till de konsekvenser, som därav kunna följa, bör icke bidrag
av tipsmedel tilldelas organisationer inom förevarande område till löpande
organisationsutgifter. Ingen annan administrationskostnad bör här
komma i fråga än sådan, som sammanhänger med prövning av bidragsansökningar
och kontroll av medlens användning och förvaltning. Däremot torde
bidrag kunna medgivas för anordnande av kurser, som hava till syfte att
utbilda ledare för olika uppgifter i samband med friluftsliv. Engångsanslag
böra få ifrågakomma till vissa upplysningsuppgifters genomförande. Ävenledes
torde anslag i begränsad omfattning få beviljas för att användas som
stipendier åt obemedlade ungdomar för deltagande i läger eller jämförbara
friluftsanordningar. Redan nu hava de olika scoutförbunden erhållit dylikt
anslag av tipsmedel. Vid en uppdelning av användningen mellan å ena sidan
gymnastik och idrott samt å andra sidan friluftsliv torde scoutrörelsen rätteligen
få hänföras till den senare kategorien. Det huvudsakligaste stödet at
friluftslivet bör dock givas i form av bidrag till fasta anläggningar, såsom
till vandrarhem av olika slag, raststugor, fjällstugor, friluftsvallar, skidstugor,
lek- och idrottsplatser vid friluftsanläggningar, utmärkning av vandrarleder
och skidspår, anläggningar för friluftsbad o. s. v. Dessutom böra anslag
kunna beviljas tili engångsutgifter för anskaffande av utrustning till dylika
anläggningar. Emellertid torde den begränsningen få gälla, att anslag icke
beviljas för ändamål, som äro direkt ägnade att konkurrera med enskild
företagsverksamhet, t. ex. pensionatsrörelse eller dylikt. Vid beviljande av
anslag till fasta anläggningar för friluftsändamål böra samma villkor ställas
som i fråga örn idrottsanläggningar. Anslag böra också kunna beviljas för
inköp av mark, varvid från fall till fall bör avgöras, huruvida staten lämpligen
skall bliva ägare till marken eller någon organisation skall erhålla bidrag
för ändamålet. Alt på förband bestämma bur stor del av tillgängliga

° Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

medel, som bör användas i det ena eller andra syftet, torde icke vara lämpligt
utan bör fa ankomma pa Kungl. Maj:ts prövning.»

Riksdagen, som förklarade sig i huvudsak icke ha något att erinra mot de
av departementschefen uppdragna riktlinjerna för användningen av de ifrågavarande
medlen, uttalade med anledning av väckta motioner särskilt, att
bidrag skulle kunna utgå till anordnande av semester åt husmödrar, som
därav vore i behov, samt till badanläggningar, friluftsbad m. m. å landsbvgden.
(Skr. 1939:459.)

Fonden för friluftslivets främjande har, såsom framgår av statsmakternas
uttalanden vid 1939 års riksdag, till uppgift att befordra befolkningens
friluftsliv. Anslag från denna fond kunna enligt de då uppdragna riktlinjerna
utgå till vandrarhem, raststugor, fjällstugor, friluftsvallar, skidstugor, lekoch
idrottsplatser vid friluftsanläggningar, utmärkning av vandrarleder och
skidspår, anläggningar för friluftsbad, stipendier åt obemedlade ungdomar
för deltagande i läger eller jämförbara friluftsanordningar samt till anordnande
av semester åt husmödrar, som därav äro i behov. Grundtanken är
sålunda att skapa bättre möjligheter för befolkningen att idka friluftsliv. I
förevarande fall har emellertid bidrag beviljats till bestridande av kostnaderna
för underhåll av en djurpark, en anläggning som ej kan anses tjäna ovannämnda
syfte. Vidare har ifrågavarande bidrag utgått till enskild person,
ehuru riksdagen år 1939 uppenbarligen förutsatte, att bidrag till fasta anläggningar
från fonden för friluftslivets främjande endast skulle tilldelas
organisationer. Såvitt utskottet kunnat utröna, har ej heller under de gångna
åren i något annat fall enskild person på dylikt sätt erhållit statsunderstöd.
De av riksdagen givna direktiven ha alltså i förevarande fall ej följts. Härtill
kommer, att garantier ej skapats för att allmänheten i tillräcklig utsträckning
och under en längre följd av år skall kunna besöka djurparken. På
grund av vad salunda anförts, har utskottet funnit sig böra rikta anmärkning
mot föredragande departementschefen, dåvarande statsrådet Ohlin, vilket
utskottet får för riksdagen anmäla.

Närvarande: herrar Hallén, Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson, Herlitz, Ström, Elmgren,
Oscar Mattsson; Lindén*, John Sandberg*, Bror Nilsson, Holmbäck*,
Thorell*, Fast, Norén, Spangberg, Edberg, Dickson, Haeggblom*, fröken Nygren
och herr Larsson i Stockholm.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 7 maj 1946.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLÉN.

Närvarande: Herrar Hallén, Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson, Källman, Herlitz,
Ström, Karl August Johanson, Elmgren, Björck, Oscar Mattsson, John Gustavson,
Fast, Nolin, Kyling, Norén, Spångberg, Edberg, Dickson, fröken Nygren
och herr Larsson i Stockholm.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

Reservationer:

A. Beträffande särskilda punkter i utskottets memorial.

Vid ingressen punkt a) av herr Fast, som anfört följande:

Utskottets första ingresserinran grundar sig icke på de förhållanden, varemot
konstitutionsutskottet anmärkte i 1944 års dechargememorial utan innebär
fastmer ett ogillande av Kungl. Maj:ts tillstånd år 1945 åt vederbörande
befattningshavare att inneha tvenne enskilda uppdrag. Skulle någon erinran
riktas mot vederbörande statsråd, hade § 107 regeringsformen bort tilllämpas.
Utskottet har emellertid icke lämnat några bevis för att de lämnade
tillstånden verkat hinderliga för vederbörande befattningshavares fullgörande
av sina tjänsteåligganden, varför enligt mitt förmenande tillräckliga
skäl ej heller funnits för en sådan anmärkning.

II.

Vid ingressen punkt b) av herrar Fast, Gottfrid Karlsson, Mattsson, Arrhén
och Norén, som anfört:

I utskottets andra ingresserinran påtalas ett förhållande, som pågått sedan
den 1 oktober 1935 och som långt tidigare bort vara känt för utskottet, i
synnerhet som ombyte av tillförordnade statssekreterare skett såväl år 1939
som år 1941. Utskottet bär också ansett omständigheterna vara sådana, att
tillräcklig anledning ej funnits för att mot vederbörande statsråd nu rikta anmärkning
enligt § 107 regeringsformen. Här har utskottet sålunda framställt
en anmärkning i mildare form, vartill grundlagarna icke lämna något
stöd och som vi icke kunnat biträda.

III.

Vid punkt l:o) av herrar Holmbäck och Larsson i Stockholm, som på
grund av de i ärendet föreliggande omständigheterna ej funnit skäl till anmärkning
mot föredragande departementschefen.

B. Beträffande avslagna yrkanden örn anmärkning enligt § 107

regeringsformen.

IV.

(Kommandomål den 29 juni 1945.)

a) av herr Larsson i Stockholm, som med instämmande av herrar Ström
och Björck ansett, att utskottet hort anföra följande:

Den 29 juni 1945 utfärdades en hemlig generalorder med bestämmelser
angående personalkontrollen inom försvarsväsendet. Denna kontroll avser

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

att förhindra att olämpliga personer vinna anställning inom försvarsväsendet
samt att illasinnade eller opålitliga personer nyttjas i sådana befattningar,
att de beredas tillfälle skada rikets försvar eller i övrigt menligt inverka på
upprätthållande av en god disciplin inom försvarsväsendet. Vad befälskåren
angår föreskrives, att personalkontroll skall, förutom i en del specialfall,
verkställas före antagning av aspiranter, före beordrande till viss utbildning,
utgörande förutsättning för högre befordran, samt före befordran, dock
högst till major (motsvarande). Enligt generalordern gäller bl. a., att personer
vilka intaga eller intagit ledande ställning eller efter den 1 oktober
1940 på annat sätt varit verksamma inom ytterlighetsparti, beträffande vilket
registrering hos polisen sker, icke få anställas, antagas, befordras, förordnas
eller konstitueras, ej heller beordras till särskilt angivna skolor och kurser,
samt att personer, vilka äro eller vid uppnådd ålder av 20 år varit medlemmar
i sådant ytterlighetsparti, icke få beredas fast anställning inom krigsmakten
ej heller antagas i sådan befattning, som föregår dylik anställning.
Det aligger säkerhetschefen att pa anmodan av chefen för försvarsstaben
lämna denne uppgift, huruvida personal inom försvarsväsendet tagit befattning
med sådant ytterlighetsparti. Det bör tilläggas, att beslut om registrering
fattas av säkerhetschefen efter samråd med vederbörande statsråd och
att för närvarande endast nationalsocialister registreras. Skulle försvarsgrenschef
efter emottagande av uppgift av ovan nämnt slag finna att på grund av
särskilda omständigheter fråga ändock kan uppkomma, huruvida vederbörande
bör antagas, befordras, förordnas, konstitueras eller kommenderas och
ärendet är av stöl re vikt, skall detsamma underställas chefens för försvarsdepartementet
prövning. För att bevara sekretessen kring personalkontrollen
äger försvarsgrenschef icke till lägre myndighet meddela de genom polisen
erhållna personalupplysningarna. Personal, som icke låter sig nöja med av
generalordern föranlett beslut, äger icke få del av de genom kontrollen erhållna
uppgifterna, ej heller erhålla besked örn den uppgiftslämnande myndigheten.
\ederbörande skall i sadant fall endast erinras örn möjligheten att
direkt till chefen för försvarsdepartementet överklaga beslutet. Enligt uppgift
brukar emellertid, om av politiska skäl hinder anses föreligga för befordran,
försvarsgrenschef genom förbandschefen underrätta vederbörande
härom. Denne kan då begära förhör inför säkerhetstjänsten.

Kontroll rörande personal inom försvarsväsendet har sedan länge ägt rum
i viss omfattning. Under kriget reglerades och ökades denna kontroll successivt
genom tillkomsten av en rad nya bestämmelser, som slutligen sammanfattades
och reviderades i den ovan nämnda generalordern av den 29 juni
1945. Ny är här föreskriften angående förbud mot befordran m. m. av personer,
tillhörande av polisen registrerat ytterlighetsparti, d. v. s. nazister.
Denna föreskrift har dock enligt uppgift i praxis följts sedan slutet av år
1944.

Några invändningar mot att under de av kriget betingade förhållandena
personalkontroll förefunnits inom försvarsväsendet torde ej kunna framställas,
ej heller däremot — i trots av de principiella invändningar som med

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

hänsyn till grundvalarna för ett fritt samhällsskick häremot måste göras —
att denna kontroll anknytes till viss bestämd ytterlighetsriktning. Att personer,
som varit verksamma inom sådan riktning, ej vinna befordran synes riktigt,
då de härmed visat en sådan grad av omdömeslöshet och opålitlighet i allmänna
spörsmål, att de icke kunna anses skickade att föra befäl inom den
svenska försvarsmakten. Enligt 1940 års hemvärnskungörelse kräves, för
att kunna antagas lill hemvärnsman, att vederbörande skall vara känd för
laglydnad och medborgarsinne, ett krav som sedermera upprepats även i
andra författningar för vissa andra kategorier av tjänster inom försvarsmakten,
och som givetvis bör äga generell giltighet. Dessa fordringar kunna nationalsocialistiskt
verksamma personer näppeligen anses fylla. Snarare är det
förvånansvärt, att kontrollen erhållit sin fulla omfattning och definitiva utbyggnad
först efter krigets slut.

Däremot lämna själva sättet för de ovan nämnda bestämmelsernas tillkomst
samt formerna för personalkontrollen i vissa hänseenden rum för
anmärkningar.

För det första synes det oriktigt, att bestämmelserna tillkommit utan riksdagens
medverkan. Ett förbud mot befordran av personer, som tillhöra eller
sympatisera med ytterlighetsparti, vilar självfallet på den principen, att en
sådan inställning utgör en allmän diskvalifikationsgrund för de befattningar,
varom här är fråga, och måste sålunda anses likvärdigt med förbud för
tjänsteinnehavare att tillhöra eller sympatisera med ytterlighetsparti. Vid
tidigare tillfällen, då fråga angående en dylik inskränkning i den medborgerliga
föreningsrätten aktualiserats, har det ansetts ligga i sakens natur, att
en sådan åtgärd måste grunda sig på lagstiftning. För att hindra krigsmaktens
personal samt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet att deltaga
i sammanslutning, vars verksamhet vore sådan eller vilken ålade sina
medlemmar sådana förpliktelser att fara för behörigt fullgörande av vederbörandes
tjänsteplikt kunde uppkomma, föreslog sålunda kommittén för utredning
angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet i sitt år 1935 avgivna
betänkande (SOU 1935: 8) en lag, enligt vilken Konungen skulle äga utfärda
förbud för de nämnda personalkategorierna av dylik innebörd. Från denna
utgångspunkt behandlades också frågan år 1936, ehuru både Kungl. Majit och
riksdagen ställde sig avvisande till kommitténs förslag. Då detta under kriget
åter framfördes, rådde fortfarande ingen tvekan örn att ett sådant förbud
endast borde genomföras lagstiftningsvägen. Detta gäller såval överbefälhavarens
i skrivelse av den 12 november 1942 framlagda förslag angående
förbud för försvarsmaktens personal att tillhöra, ekonomiskt stödja eller
vara verksam för vissa av Kungl. Majit såsom statsfientliga angivna sammanslutningar
som 1942 års poliskommissions förslag örn motsvarande förbud
för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. (SOU 1943: 5.)

För det andra är det felaktigt, att bestämmelserna — då nu riksdagen
ställts vid sidan av avgörandet — tillkommit kommandovägen och icke genom
beslut i statsrådet. Ett sådant förfaringssätt kan icke hämta stöd i lagen
om kommandomål. Enligt denna må som kommandomål handläggas

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

regeringsärenden, som avse verkställighet i militärt hänseende av vad krigsmakten
har att fullgöra på grund av lagar, författningar eller särskilda av

onungen i statsrådet fattade beslut. Däremot stadgas uttryckligen, att i den
för behandling av kommandomål stadgade ordning må ej fattas beslut, som
innebar rubbning eller förklaring av gällande lag eller författning eller särskilda
av Konungen i statsrådet meddelade bestämmelser eller berör svenska
medborgare annorledes än med avseende å dem åliggande tjänstgöring vid
krigsmakten eller är av beskaffenhet att för statsverket medföra utgift, för
vars bestridande medel icke blivit av riksdagen anvisade eller eljest liro för
Konungen tillgängliga. Förevarande generalorder innehåller emellertid bl. a.
närmare utveckling av gällande befordringsgrunder. Det förtjänar tilläggas
att ärenden angående »kommendering och placering av officerare och vederlikar
till tjänstgöring och extra förrättningar» men ej befordringsärenden
hora till de ärenden som nyssnämnda lag angiver som kommandomål.

För det tredje måste det, oberoende av huruvida bestämmelserna lia tillkommit
kommandovägen eller ej, anses anmärkningsvärt, att generalordern
ar hemligstämplad. Kungörelsen av den 25 november 1938 (nr 757), jämlikt
vilken generalordern hemligstämplats, lärer knappast giva stöd för en dylik
åtgärd. Detta gäller även om 4 § sekretesslagen, på vilken den nämnda kungörelsen
i ifrågavarande hänseende grundar sig. Bestämmelserna rörande
personalkontrollen inom försvarsväsendet synas icke kunna hänföras lill
någon av de i dessa författningar uppräknade kategorier av handlingar, och
deras offentliggörande kan rimligen icke sägas skada rikets försvar eller
eljest medföra våda för dess säkerhet. Med vida större rätt synes kunna göras
fällande, att ett offentliggörande av det förhållandet, att deltagande i ytterlighetsnktning
utgör diskvalifikationsgrund vid militär befordran, är ägnat
att stärka förtroende för krigsmakten.

För det fjärde synes det ur rättssäkerhetens synpunkt icke tillfredsställande,
att Person, som på grund av bestämmelserna i generalordern icke befordrats!
dessförinnan ej äger taga del av det politiskt belastande material, som anförts
mot honom. Som c)limån princip gäller dock jämlikt 39 § sekretesslagen, att
lagens sekretessbestämmelser ej inskränka sökandes, klagandes och andra
parters rätt att med vissa särskilt angivna undantag i mål och ärenden hos
domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar.
Det kan visserligen invändas, att vederbörande enligt praxis har möjlighet
att låta sig underkastas förhör inför säkerhetstjänsten, men detta innebär icke
någon säkerhet .för att vederbörande erhåller tillfälle försvara sig mot de
mot honom framställda anmärkningarna. Ett förfarande, som medför så
stora ingrepp i den medborgerliga åsikts- och föreningsfriheten, som det här
förevarande, måste vara försett med starkare garantier än vad nu är fallet.
Risken att vissa eljest hemliga underrättelsevägar uppenbaras, om vederbörande
får taga del av de upplysningar, som polisen kan ha att meddela,
synes väga lättare än det ingrepp i rättssäkerheten, som sker, om vederbörande
diskvalificeras utan full kännedom örn grunderna härför.

Även hemlighållandet i förhållande till de militära instanserna vid prov -

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

ningen av förevarande ärenden har utsträckts onödigt långt. Det kan salunda
ej vara lämpligt, att icke ens förbandschef får del av polisens uppgifter
rörande underlydandes politiska verksamhet eller inställning och vid sin
prövning och förberedning av befordringsärenden äger möjlighet undersöka,
huruvida denne fyller kravet på laglydnad och medborgarsinne.

För det femte kan det icke anses vara en tillfredsställande ordning, att
generalordern anknyter till den praxis, som tillämpas beträffande polisens
registrering av partier. Denna omständighet innebär nämligen, då det är säkerhetschefen
som — visserligen efter samråd med vederbörande statsråd
fattar beslut örn registrering av ytterlighetsparti, att underordnad myndighet
avgör, vilken åsiktsriktning som skall utgöra diskvalifikationsgrund vid
befordran inom försvarsväsendet. Ett förbud mot befordran av medlemmar
av eller sympatisörer med visst parti är, som tidigare framhållits, likvärdigt
med förbud för tjänsteinnehavare att tillhöra eller sympatisera nied detta
parti och innebär ett ingrepp i den medborgerliga föreningsrätten och åsiktsfriheten.
Ett beslut om registrering med nyss nämnd innebörd bör därför
fattas av Kungl. Majit under konstitutionellt ansvar. Det kan här nämnas,
att det enligt tidigare lagförslag skulle ankomma på Kungl. Maj :t att angiva,
vilken eller vilka sammanslutningar försvarsmaktens personal samt befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet icke finge tillhöra. Därtill kommer
att ett avgörande av dylik art bör vara offentligt och underställt den
allmänna meningens kontroll, medan säkerhetspolisens beslut, liksom säkerhetspolisens
verksamhet överhuvud, är hemligt.

För det sjätte förefaller det anmärkningsvärt, att den obligatoriska personalkontrollen
vid befordran upphör efter befordran till major eller motsvarande.
Det är självfallet, att, såsom vid upprepade tillfällen framhållits,
de högre officerarnas ställning är örn möjligt ömtåligare an de lägres och
att anspråken på pålitlighet samt allmänt förtroende följaktligen måste skarpas
för de högre graderna. Härav borde ha följt icke blott en utsträckning
av den obligatoriska personalkontrollen till de högre befalspostema utan aven
en tillämpning av strängare regler för dessa. Invändningen, att personalkontrollen
vid befordran till högre militära befattningar icke skulle behöva forfattningsmässigt
regleras, synes härvidlag icke utgöra ett tillräckligt motargument.
. .... ...

På grund av vad sålunda anförts har utskottet funmt sig bora rikta anmärkning
mot dåvarande chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Skold,
vilket utskottet får för riksdagen anmäla.

b) av herrar Herlitz, Hyling och Haggblom, som ansett, att utskottet bort
anföra följande:

Den 29 juni 1945 (= herr Larssons i Stockholm reservation) in -

för säkerhetstjänsten.

Kontroll rörande personal (— herr Larssons
___slutet av år 1944.

Stockholm reservation)

14 Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

Några invändningar (— herr Larssons i Stockholm reservation) ---

näppeligen anses fylla. Uppmärksamheten borde emellertid också inriktas
på det kommunistiska partiet. Det är anmärkningsvärt, att medverkan i
detta parti icke längre tages i betraktande sedan registreringen av dess medlemmar
upphört.

Själva sättet för de ovan nämnda bestämmelsernas tillkomst samt formerna
för personalkontrollen lämna dessutom i vissa hänseenden rum för anmärkningar.

För det första (= herr Larssons i Stockholm reservation)---polis och

åklagarväsendet. (SOU 1943: 5.)

För det andra (— herr Larssons i Stockholm reservation)---som

kommandomål.

För det tredje (= herr Larssons i Stockholm reservation)---för troendet

för krigsmakten.

För det fjärde (— herr Larssons i Stockholm reservation) —--örn

grunderna härför.

Även hemlighållandet (= herr Larssons i Stockholm reservation)---

laglydnad och medborgarsinne.

För det femte (= herr Larssons i Stockholm reservation) — — — är
hemligt.

Att kontrollen vid befordran till högre tjänster icke blivit författningsmässigt
reglerad kan däremot enligt utskottets mening ej giva anledning till erinran,
enär den utan tvivel kunnat göras fullt effektiv utan stöd av sådana bestämmelser.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig böra rikta anmärkning
mot dåvarande chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld,
vilket utskottet får för riksdagen anmäla.

(Protokoll över socialärenden den 6 juli 1945.)

av fru Alm, som med instämmande av herrar Hallén, Lindén, Ryling, fru
Björck, fröken Nygren och herr Larsson i Stockholm ansett, att utskottet
bort anföra följande:

Vid 1943 års riksdag inrättades vid länsstyrelserna två nya kategorier av
ordinarie befattningar, nämligen kansliskrivareänsten i lönegrad A 11 samt
kontoristtjänsten i lönegrad A 9. Avsikten var, att å dessa nya befattningar
skulle överflyttas en del mindre kvalificerade uppgifter som tidigare ålegat
landskontorister och landskanslister. I samband härmed minskades antalet
landskanslist- och landskontoristbefattningar.

I det till grund för propositionen i ärendet liggande sakkunnigbetänkandet
framhölls särskilt, att befattningarna såsom kansliskrivare och kontorist i
lönegraderna A 11 respektive A 9 icke vore avsedda som passagetjänster för
rekryteringspersonal till landskanslist- eller landskontoristtjänster utan bor -

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

de vara kvalificerade sluttjänster för den kvinnliga biträdespersonalen. Departementschefen
anslöt sig uttryckligen till de sakkunnigas uttalande i denna
punkt, och detta vann även riksdagens bifall.

Med hänsyn till att bl. a. vissa extra landskanslister och landskontorister
genom den nya organisationen blevo övertaliga, borde emellertid ovannämnda
princip enligt de sakkunnigas mening understundom kunna frångås. De
sakkunniga anförde härvid bl. a. följande:

»Har icke-ordinarie landskanslist eller landskontorist ännu icke vunnit
extra ordinarie anställning, bör tagas under övervägande, huruvida anledning
förefinnes att bibehålla honom i länsstyrelsens tjänst. Därvid synes även
böra undersökas, örn icke möjlighet föreligger att bereda vederbörande någon
anställning inom fögderiförvaltningen eller på annat håll. Ehuru befattningarna
i Ilie och 9:e lönegraderna i första hand avsetts för kvinnlig arbetskraft,
torde hinder icke böra föreligga att såsom ett provisorium till innehavare
av dylik tjänst utse övertalig aspirant på landskanslist- eller landskontoristtjänst,
där så befinnes ur länsstyrelsens synpunkt önskvärt.»

De sakkunnigas uttalande återgavs i propositionen utan kommentar och
rönte ej heller bemötande från riksdagens sida.

Enligt det inom socialdepartementet utarbetade och den 30 december 1944
utfärdade exemplet å arbetsordning för länsstyrelserna åligger kansliskrivare
att uppsätta förslag till enklare skrivelser, resolutioner och protokoll
m.m., granska enklare räkningar, medelsrekvisitioner, redovisningar m. m.
samt därjämte enligt anvisningar av föreståndaren för arbetsdetaljen biträda
vid fullgörande av övriga göromål.

På landskontoret i länsstyrelsen i Jönköping inrättades en ordinarie kansliskrivarbefattning
och placerades av vederbörande länsstyrelse på omsättningsskatteavdelningen.
Den 30 januari 1945 förklarades tjänsten till ansökan
ledig.

Länsstyrelsen fann den 2 mars samma år »efter övervägande av de sökandes
meriter och lämplighet till den ledigförklarade befattningen» skäligt
konstituera och förordna e. tjänstemannen vid länsstyrelsen Gustaf Carlson
att räknat från och med den 1 mars 1945 vara kansliskrivare i lönegrad A 11.

Landssekreteraren lät emellertid till protokollet anteckna, att enligt hans
uppfattning med avseende å föreliggande omständigheter såsom motivering
för konstitueringen ej bort åberopas »meriter» men, att han — i saknad av
mera ingående kännedom om de sökandes inbördes lämplighet att utföra
det slags arbete, som enligt numera centralt upprättat förslag till arbetsordning
för länsstyrelse tillämades innehavare av befattning i lönegrad A 11
-— ej ansåg sig behöva anmäla avvikande mening mot beslutet.

Över utnämningen besvärade sig hos Kungl. Maj:t den 21 mars 1945 en
medsökande, kontoristen vid länsstyrelsen i Jönköpings län, jfru Thora
Wahlberg. Kungl. Majit fann emellertid den 6 juli 1945 i tillförordnad regering
ej skäl göra ändring i länsstyrelsens beslut.

Beträffande klagandens respektive den utnämndes meriter utvisa handlingarna
i ärendet följande:

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

Fru Wahlberg, som är född 1901, utexaminerades år 1920 från åttaklassig
flickskola. Hon anställdes samma år som extra skrivbiträde vid länsstyrelsen
i Jönköpings län och avancerade där slutligen till kontorist i lönegrad A 9.
Då hon den 1 januari 1944 förordnades till innehavare av sistnämnda befattning
med uppgift att leda bokföringsarbetet på landskontoret, hade hon
skött denna sedan den 1 november 1936. Fru Wahlbergs sammanlagda
tjänstetid vid landsstaten var sålunda vid tiden för ansökan 24 år, 1 månad
och 16 dagar. Av de till besvärshandlingarna fogade tjänstgöringsbetygen
framgår, att hennes vitsord voro mycket goda. Då hon konstituerades till
kontorist, fick hon de högsta lovord för skicklighet, arbetsförmåga m. m.
samt förklarades »synnerligen lämplig» till befattningen. När fråga blev om
tillsättande av kansliskrivartjänsten, erhöll hon samma tjänstgöringsbetyg
som tidigare, med undantag av att hon blott förklarades »lämplig» till denna
befattning. Enligt ovannämnda exempel å arbetsordning för länsstyrelserna
synas dock en kontorists och en kansliskrivares arbetsuppgifter vara synnerligen
likartade, varför denna skillnad i betygssättningen ej torde böra tillmätas
någon betydelse.

Carlson, som är född 1896, hade vid tidpunkten för ansökan tjänstgjort
vid länsstyrelsen 5 år, 3 månader och 29 dagar, under hela denna tid såsom
extra tjänsteman. Han anställdes den 21 oktober 1939 och tjänstgjorde först
på landskansliets bensinavdelning, varifrån han den 7 januari 1941 överflyttades
till omsättningsskatteavdelningen. Den 3 september 1941 erhöll han
antagningsbevis som extra tjänsteman i lönegrad Ex 11 å landskontoret och
kvarstod i denna befattning och lönegrad tills han utnämndes till kansliskrivare
i lönegrad A 11, löneklass 11.

Carlsons teoretiska utbildning bestod av folkskola, avslutad 1910, samt en
korrespondenskurs i rättskrivning, genomgången 1919. Hans med handlingar
styrkta meriter utgjordes förutom av tjänstgöringen vid länsstyrelsen av under
skilda perioder förvärvad kontorspraktik, nämligen från hösten 1916 t. o. m.
slutet av 1921, fem månader under år 1924 samt fr. o. m. den 5 juli 1938 till
den 20 oktober 1939. Carlsons sammanlagda tjänstgöringstid på kontor, innan
han övergick till landsstaten, utgjorde sålunda 6 år, 7 månader och 7 dagar.
Under den övriga tiden hade han arbetat som springpojke, lagerbiträde, handelsresande
och föreståndare för en bensinstation. Under den längsta perioden,
d. v. s. närmare 10 år, var han trafikchaufför.

Från de skilda kontor och expeditioner, på vilka Carlson varit anställd,
hade han erhållit goda vitsord, och då han sökte kansliskrivartjänsten, utfärdade
länsstyrelsen samma tjänstgöringsbetyg för honom som för fru Wahlberg
med den skillnaden, att han förklarades »synnerligen lämplig» till befattningen
i fråga.

I sitt till Kungl. Maj:t med anledning av besvärsskriften ingivna yttrande
framhöll länsstyrelsen, att Carlson vore att betrakta som övertalig aspirant
på ländskontoristtjänst. Då det hade framstått som önskvärt att bibehålla
honom i länsstyrelsens tjänst och då efter omorganisationen av landskonto -

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

ristbefattningarna anställning icke kunnat beredas honom inom ramen för
den lönegradsplacerade icke-ordinarie personalen, hade länsstyrelsen icke
tvekat att med stöd jämväl av de sakkunnigas förutnämnda uttalande bereda
honom anställning som ordinarie kansliskrivare.

Länsstyrelsen anförde vidare, att Carlson på omsättningsskatteavdelningen
fått fullgöra förutom arbetsledaruppgifter sådant arbete som uppsättande av
skrivelser, resolutioner o. dyl. samt meddelande av råd och upplysningar åt
allmänheten ävensom granskning av inkomna uppgifter, allt arbete, som,
därest det ej anförtroddes en landskontorist, vore avsett att utföras av kansliskrivare.
Carlson hade under den tid han tjänstgjort å omsättningsskatteavdelningen
utfört ett mycket förtjänstfullt arbete och visat sig vara synnerligen
lämplig som arbetsledare för på avdelningen anställd personal. Å denna
avdelning hade under vissa perioder sex kvinnliga biträden varit anställda.

I samband med ett omnämnande av länsstyrelsens framställning till Kungl.
Majit angående anslag för budgetåret 1945/46 uttalades i yttrandet att länsstyrelsen
med sin kännedom örn Carlsons och landskontorets övriga befattningshavares
kvalifikationer för ifrågavarande tjänst för sin del ansåg uteslutet,
att förevarande befordringsärende kunde beräknas erhålla annan utgång
än att Carlson tilldelades ordinarie tjänst i lönegrad A 11. Han återfunnes
därför i förteckningen — givetvis med hänsyn till att vid denna tidpunkt
tjänsten ännu ej vöre ledig — såsom ej namngiven innehavare av
sagda tjänst.

Beträffande klaganden framhölls i yttrandet, alt länsstyrelsen alltid högt
uppskattat det arbete hon utfört, varom av länsstyrelsen utfärdade tjänstgöringsbetyg
lämnade vitsord. Men med hänsyn till att å bokföringsavdelningen,
där fru Wahlberg tjänstgjorde, förutom henne högst tre biträden vörö sysselsatta,
hade enligt länsstyrelsens mening arbetsledande uppgifter icke åvilat
henne i nämnvärdare utsträckning. Ej heller hade hon prövats i sådana
arbetsuppgifter, som enligt det inom socialdepartementet utarbetade förslaget
till arbetsordning ålåge en kansliskrivare.

Till länsstyrelsens uttalande hade fogats ett särskilt yttrande av landssekreteraren
av följande lydelse:

»Till beslutet antecknade landssekreteraren särskild mening i så måtto,
att landssekreteraren icke kunde finna, att Carlson kunde betraktas såsom
aspirant på landskontoristtjänst i den mening, som avsågs i det i yttrandet
citerade betänkandet, samt att vid sådant förhållande ett konstituerande av
Carlson till omstridda befattningen ej kunde leda till ett sådant provisorium,
varom förmäldes i betänkandet.

Tillika ville landssekreteraren ifrågasätta, huruvida med avseende å innehållet
i det centralt upprättade förslag till arbetsordning för länsstyrelse, som
på sin tid tillhandahållits, i förevarande fall det mervärde borde tillmätas
förmåga av arbetsledning, som här skett.»

I ärendet avgåvos sedermera påminnelser av klaganden. Vild anginge länsstyrelsens
yttrande, att hon icke prövats i sådana arbetsuppgifter, som enligt
det inom socialdepartementet utarbetade förslaget till arbetsordning ålåge
en kansliskrivare, framhöll hon, alt hon ej kunde finna detta vara »med verk Biliang

till riksdagens protokoll 1946. 5 sami. 2 avd. Nr 15. ‘2

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

ligheten överensstämmande». Hon hade nämligen under sin mångåriga
tjärn goring pa landskansliet förvärvat god rutin i uppsättandet av såväl protokoll
som skrivelser och resolutioner och åberopade i detta sammanhang två
krivelsen bilägga intyg. Vidare anförde klaganden, att de arbetsuppgifter
som sedan nio ar tillbaka åvilat henne inom ett av landskontorets viktigaste
arbetsområden, bokföringsavdelningen, torde ligga på eli avsevärt högre plan
an kansliskrivargöromålen.

Som meningslös framhållits i ovanstående redogörelse lia kansliskrivarbefat
nmgarna ! lönegrad A 11 vid länsstyrelserna i princip inrättats som
valificerade slultjanster for den kvinnliga biträdespersonalen. En möjlighet
att pa en dyhk befattning sorn ett provisorium placera övertalig aspirant på
ndskanshst- eller landskontonsttjänst föreligger emellertid. Bortsett från det
taktum att det är tvivelaktigt, örn sistnämnda undantagsregel överhuvud taget
ar hhamphg i föreliggande fall, emedan befordringsgången för den utnämnde
Carlson icke stämmer med den fastställda befordringsgången för
sadan aspirant, kan denna undantagsregel självfallet icke ges den innebörd att
vi janstetillsattmng en avvägning av de sökandes meriter ej skall ske och
mera meriterade sökande kunna skjutas åt sidan. Ännu mindre är det möjligt
att pa förhand reservera tjänsten för viss befattningshavare såsom här
synes hankelt. Vid den avvägning av de två förevarande sökandes meriter
som alitsa mäste göras, har utskottet för sin del kommit till den bestämda slutsatsen,
att klaganden ar den mest meriterade med hänsyn till väl vitsordad
janstgonng och tjänstetidens längd. Dessa faktorer måste enligt utskottets
mening tillmätas avgörande betydelse vid tillsättande av sådana lägre befattningar
med huvudsakligen rutinarbete, varom här är fråga. Då utskottet sålunda
har den uppfattningen, att den i § 28 regeringsformen fastslagna allmänna
principen om »förtjänst och skicklighet» såsom enda befordringsgrund
icke iakttagits vid avgörandet av ifrågavarande besvärsärende, och då
fa let kan komma att verka prejudicerande och få menliga följder för andra
sökande till liknande tjänster, finner utskottet sig föranlåtet att framställa
anmärkning mot medlemmarna av den tillförordnade regeringen nämligen
dåvarande ministern för utrikes ärenden Gunther, dåvarande statsråden Bergquist
och Andrén samt statsrådet Danielson.

VI.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 29 mars 1946.

av herr Källman,
anfört följande:

som med instämmande av herrar Arrhén och Kuling

Den 25 januari 1946 konstituerade kungl, generalpoststyrelsen förste postassistenten
Karl Leonard Jörlén i Sundbyberg att från och med den 1 februari
1946 vara postmästare av klass 4 med placering tills vidare vid postkontoret
i Solna. Efter besvär av stationsmästaren av klass 5 Viktor Emanuel
Strangell i Hagalund undanröjde Kungl. Maj:t den 29 mars 1946 general -

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

poststyrelsens beslut samt återförvisade målet till styrelsen, som hade att
för Strangert utfärda konstitutorial å befattning som postmästare av klass
4 vid postverket.

Av handlingarna i ärendet framgår, att den av generalpoststyrelsen utnämnde
Jörlén erhöll anställning såsom e. o. postassistent den 22 maj 1915
samt därefter befordrats till postassistent, stationsmästare och förste postassistent.
Han har vidare vid olika tillfällen innehaft förordnande såsom postmästare
och kontrollör. Strangert å andra sidan tillhör en annan karriär
inom postverket än Jörlén. Strangert anställdes den 29 juni 1909 som e. o.
brevbärare och har därefter över postiljons- och postexpeditörsgradema avancerat
till stationsmästare. Kungl. Maj:ts instruktion för generalpoststyrelsen
den 30 maj 1930 § 33 moment 5 stadgar, att innehavare av befattning av
sådan art som ifrågavarande postmästartjänst med lönegrad A 18 i Solna
skall ha avlagt studentexamen, styrelsen dock obetaget att å dylik befattning
konstituera person som avlagt realexamen eller avgångsexamen från
handelsgymnasium. Enligt moment 8 samma paragraf äger styrelsen, därest
den finner sökande böra på grund av särskilda skäl ifrågakomma till befattning,
meddela dispens finn de uppställda kompetensvillkoren.

I föreliggande fall äger Jörlén formell kompetens under det Strangert saknar
den föreskrivna utbildningen. Konstituerandet av Strangert innebär salunda,
att angivna dispensförfarande vunnit tillämpning.

I sina besvär till Konungen över generalpoststyrelsens utnämning av Jörlén
anförde Strangert bland annat, att han vöre 6 år äldre i tjänsten än Jörlén,
att han i egenskap av stationsföreståndare under sammanlagt 9 år
6 månader och 7 dagar tjänstgjort såsom föreståndare för ett flertal postexpeditioner
av klass 5 och 6, vid postexpeditionen i Solna sedan den 1 maj
1944 intill den 1 februari 1946, då postexpeditionen uppflyttades till postkontor
av klass 4, samt att Strangert för sin tjänstgöring erhållit de bästa
vitsord, varför styrelsen skulle hava förbigått honom enbart av principiella
skäl. Dessa bestode däri, att Strangert icke genomgått den utbildning, vilken
enligt hittills tillämpad praxis krävts för befordran lill postmästartjänst.
Häremot anförde Strangert, att postanstalten i Solna icke ändrade karaktär
genom uppflyttningen till postkontor av klass 4 samt att avsteg från ovan
nämnda praxis gjorts beträffande befattningar i lönegrader under A 16 och
väl läte sig göra även i förevarande fall.

Av generalpoststyrelsens yttrande över Strängera besvär framgår, att
Strangert såsom stationsmästare av klass 5 i lönegrad A 16 uppnått den
egentliga sluttjänsten inom sin karriär, varför den omstridda befattningen
i Solna läge utanför den för Strangert normala befordringsvägen, vilket ej
vore fallet med avseende d Jörlén. Tjänstemännen inom varje karriär räknade
med att föreliggande befordringsmöjligheter reserverades för dem och
en efter dispens företagen befordran från en grupp lill en annan skulle mötas
med stark ovilja inom den grupp, som såge sina befordringsmöjligheter minskade
genom dispensen. Styrelsen anförde vidare, alt befordringsmöjlighetema
inom den grupp, som har brevbärargraden som bottengrad, vore väsentligt

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

gynnsammare än inom andra grupper. Då styrelsen icke ansåge sig böra
medgiva dispens för klaganden, var anledningen härtill således i första rummet
att styrelsen icke fann sig kunna beröva tjänstemän med full formell
och reell kompetens en befordran, vilken de ansågo sig kunna räkna
pa. En sträng återhållsamhet i fråga om dispenser påkallades även därav,
att en utnämnande myndighets beslut anses vara prejudicerande.

Såväl Jörlén som Strängen ha mycket goda vitsord beträffande sin duglighet
som tjänstemän.

Emot principen att särskilt förtjänta tjänstemän genom dispens må kunna
erhålla befattningar, för vilka de sakna de formella kvalifikationerna, är i
och för sig ej något att erinra. Härigenom erbjudes möjlighet att vid befattnings
tillsättande premiera en tjänsteman, som, ehuru i avsaknad av viss
stadgad utbildning, genom sina personliga egenskaper och praktiska meriter
ar formellt kvalificerad medsökande överlägsen. I fall där dispensförfarandet
medför, att vederbörande tjänsteman placeras i en karriär som han enligt
vanliga grunder ej tillhör och därigenom minskar befordringsmöjlighetema
för de tjänstemän, vilka räkna med befordran inom sagda karriär, måste
naturligen hans överlägsenhet i nyssnämnda avseenden vara påtaglig. I annat
fall uppstår osäkerhet hos de tjänstemän som tillhöra karriären och tvivel
på fördelen av en kvalificerad utbildning. Den påtagliga överlägsenhet hos
den slutligt utsedde i fråga om personliga egenskaper och praktiska meriter,
som måste fordras, föreligger ej. Med hänsyn härtill synes därför vid Kungl.
Maj:ts beslut den 29 mars 1946 tillräcklig hänsyn ej lia tagits till de nu
anförda synpunkterna, varigenom ett mycket olyckligt prejudikat uppstått,
som utan tvivel menligt kommer att påverka rekryteringen av tjänstemän
med högre utbildning i allmänhet och vid postverket av tjänstemän inom
postassistentkarriären i synnerhet. Det må vidare erinras örn konstitutionsutskottets
uttalande i 1928 års memorial nr 2 punkt 3, vari framhålles att
besvärsrätten beträffande underordnad myndighets utnämning torde böra
uppfattas endast såsom ett kontrollinstitut i ändamål att rätta ett felaktigt
handhavande av utnämningsbefogenheten och förhindra ett kränkande av
enskild rätt. Att generalpoststyrelsen vid sin utnämning av den högre kvalificerade
tjänstemannen icke gjort sig skyldig till någon av dessa försummelser
lärer vara ställt utom allt tvivel. På grund härav ha vi ansett, att anmärkning
bort framställas mot statsrådet Nilsson.

VIL

(Protokoll över folkhushållningsärenden den 21 december 1945.)

av herr Edberg, som med instämmande av herrar Jones Erik Andersson,
John Gustavson, Pettersson i Norregård och Haggblom anfört följande:

Genom statens priskontrollnämnds meddelande nr 354 den 20 september
1943 infördes normalpriser å sågtimmer av furu eller gran. Ändringar i och
tillägg till bestämmelserna härom ha därefter vidtagits vid ett flertal tillfällen.

Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

Betänkligheter gentemot ifrågavarande normalpriser framfördes från skilda
håll under år 1945. Sålunda angav Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
i skrivelse till priskontrollnämnden den 7 juli d. å. sina synpunkter
rörande bland annat upphävande av prisregleringen å sågtimmer. Skrivelsen
föranledde ej någon nämndens åtgärd.

I skrivelser till Kungl. Majit den 8 oktober och den 18 november 1945 påpekade
Nordöstra Skånes sågverksägares- och virkeshandlareförening samt
firma John Gustafsson m. fl. i Smålandsstenar att, då normalpriser å sågat
virke vore till fyllest, normalpriserna å sågtimmer ej vore behövliga. I sina
remissyttranden häröver till Kungl. Majit den 20 november 1945 anförde
priskontrollnämnden i huvudsak, att, därest sågvirkespriserna vore bundna,
en överbetalning av råvaran visserligen formellt sett skulle vara sågverksägare^
ensak, men alt nian i praktiken finge räkna med, att en höjning av
råvarukostnaderna, lika väl som av övriga omkostnader vid en tillverkning,
komme att verka stegrande på priserna på den färdiga varan.

Slopandet av ifrågavarande normalpriser upptogs även i skrivelser till
Kungl. Majit av hushållningssällskapen i Jönköpings län den 1 december,
Östergötlands län den 18 december, Kalmar läns södra hushållningssällskap
den 4 december samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund den 7 december,
den senare med instämmande av Mo & Domsjö aktiebolag. Någon remiss
av dessa skrivelser har ej skett. Samtliga nu nämnda framställningar
föranledde på föredragning och hemställan av chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet Gjöres, enligt Kungl. Majits beslut den 21 december
1945 icke någon åtgärd.

Den kritik som riktats mot normalpriserna å sågtimmer hävdar, att den
alltför stora marginalen mellan priset å sågtimmer och priset på den förädlade
varan medför ett missgynnande av skogsägare och skogsarbetare till
förmån för förädlarna. Nedpressningcn av timmerpriserna har även för staten
verkat ogynnsamt i det intäkten av domänverkets försäljningar under år
1945 med minst 3,22 miljoner kronor understigit den försäljningssumma som
vid fri konkurrens skulle ha influtit. En följd av den tillämpade prispolitiken
har blivit att virkesproduktionen ej nått den omfattning som i rådande läge
varit önskvärd. De skäl som grundat Kungl. Majits ståndpunkt i fragan,
vilka framkommo bland annat i interpellationsdebatten den 20 december
1945, äro enligt vår uppfattning icke bärande. Det kan sålunda icke, såsom
chefen för folkhushållningsdepartementet vid detta tillfälle sökte göra, rätteligen
hävdas, att priset för sågtimmer och sågade trävaror ligga varandra så
nära, att en höjning av de förra måste medföra en stegring av de senare. Den
ådagalagda villigheten att betala överpriser å rundvirke motsäger klart en
dylik uppfattning, då köparna icke lära vara benägna att betala mer än som
är motiverat med hänsyn till priset lia färdig vara. Detta innebär även, att de
av chefen för priskontrollnämnden i samma debatt anförda farhågorna, att
ett slopande av normalpriserna skulle medföra överpriser å sågade varor
vid sidan av prisregleringen, sirö överdrivna. På grund av vad nu anförts lärer
Kungl. Majits ovannämna beslut få anses lia menligt inverkat på den
för vårt land så viktiga timmerproduktionen.

Å£ Konstitutionsutskottets memorial nr 15.

Men vilken ståndpunkt som än må intagas till ifrågavarande normalpriser,
lärer det vara ett rimligt krav, att en fråga av denna betydelse före beslutets
fattande erhåller en synnerligen ingående och omsorgsfull beredning. Så synes
icke ha varit fallet. Såsom av redogörelsen ovan framgår har priskontrollnämnden
endast yttrat sig över skrivelserna av den 8 oktober och 18
november. Dessa yttranden, vilka äro likalydande, äro synnerligen knapphändiga
och belysa icke spörsmålet i dess fulla utsträckning. De tre hushållningssällskapens
och Sveriges skogsägareföreningars riksförbunds beaktansvärda
skrivelser till Kungl. Maj:t ha, som nämnts, överhuvud icke blivit föremål
för remisser i enlighet med föreskrifterna i § 10 regeringsformen. Det
synes oss anmärkningsvärt, att så ej skett. En noggrann förbehandling av
de framförda önskemålen hade måhända föranlett Kungl. Majit till ett annat
ställningstagande än som nu ägt rum.

Med anledning av vad sålunda anförts ha vi ansett att anmärkning bort
framställas mot chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Gjöres.

Stockholm 1946 Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

461967