Konstitutionsutskottets memorial Nr 11 (Memorial 1934:Ku11 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1934 kl. 5 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda ''protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom kos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1933 till
och med den 9 januari 1934 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

utrikesdepartementsärenden från och med den 13 januari 1933 till och med
den 3 januari 1934;

justitiedepartementsärenden från och med den 13 januari 1933 till och med
den 3 januari 1934;

justitieärenden från och med den 27 januari 1933 till och med den 29 december
samma år;

försvarsärenden från och med den 13 januari 1933 till och med den 3 januari
1934;

socialärenden från och med den 13 januari 1933 till och med den 3 januari
1934;

kommunikationsärenden från och med den 13 januari 1933 till och med den
3 januari 1934;

finansärenden från och med den 13 januari 1933 till och med den 3 januari
1934;

ecklesiastikärenden från och med den 13 januari 1933 till och med den 3
januari 1934;

jordbruksärenden från och med den 13 januari 1933 till och med den 3 januari
1934;

handelsärenden från och med den 13 januari 1933 till och med den 3 januari
1934.

Därjämte hava på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats dels

protokoll över utrikesdepartementsärende den 16 mars 1934 angående
bemyndigande för ministern för utrikes ärendena att underteckna överenskommelse
med Sovjetunionen rörande beställningar och krediter samt angående proposition
till riksdagen örn godkännande av berörda överenskommelse,

dels utdrag av det över utrikesdepartementsärenden den 23 mars 1934 förda
protokoll, i vad det avser framställning från utskottet örn utbekommande av
vissa handlingar,

dels utdrag av det över socialärenden den 12 januari 1934 förda protokoll, i
vad det avser utförande av viss förbättring av Storkåge hamn såsom statskommunalt
reservarbete,

Bihang till riksdagens protokoll 19$U. 5 sami. Nr 11.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

dels utdrag av det över ecklesiastikärenden den 23 mars 1934 förda protokoll,
i vad det avser förordnande av rektor vid samrealskolan i Skellefteå,
dels utdrag av det över jordbruksärenden den 12 januari 1934 förda protokoll,
i vad det avser besvär över Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskotts förslag till återbesättande av ledigförklarad sekreterarbefattning
hos hushållningssällskapet,

dels ock utdrag av det över jordbruksärenden den 1 februari 1934 förda
protokoll, i vad det avser tillsättande av professorsbefattningen i allmän jordbrukslära
vid lantbrukshögskolan.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,
som i överenstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit följande ärenden jämlikt § 107 regeringsformen föranleda
anmärkning.

l:o.

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden.)

Hösten 1932 framkastades, enligt vad till utskottet överlämnade handlingar
utvisa, från olika håll tanken att genom en stor kreditgivning på längre tid
till Sovjetunionen åstadkomma beställningar av industri- och jordbruksprodukter.
Överläggningar i ämnet fördes av chefen för finansdepartementet
med representanter för industri, jordbruk och bankväsen. Vid en konferens
med ett antal representanter för olika näringsgrenar uppdrogs åt vissa av
deltagarna att sammanställa fakta och synpunkter av betydelse för frågans
bedömande. Resultatet av dessa utredningar överlämnades till chefen för
finansdepartementet i forin av en promemoria. Med utgångspunkt från
denna promemoria upptogos under april och maj månad 1933 preliminära
förhandlingar mellan representanter för svenska industri- och jordbruksintressen
å ena sidan och ryska handelsdelegationen å andra sidan i syfte att
utröna, huruvida sådana utgångspunkter kunde vinnas, att ett upptagande av
officiella förhandlingar mellan regeringarna kunde ifrågakomma. Förhandlingarna
ledde i början av maj 1933 till ett utkast rörande vissa förutsättningar
för blivande förhandlingar, om vilkas grunder dock full enighet icke kunnat
ernås. Frågan kom emellertid att för tillfället förfalla i följd av vissa principiella
skiljaktigheter, bl. a. rörande säkerheten för krediten. Men förhandlingarna
upptogos åter på hösten 1933.

Kungl. Majit beslöt sedermera den 8 december 1933 på föredragning och

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

hemställan av ministern för utrikes ärendena — efter gemensam beredning med
cheferna för finans-, jordbruks- och handelsdepartementen — att förhandlingar
skulle upptagas med den sovjetryska regeringen angående avtal örn beställningar
och krediter samt att utse fyra delegerade vid förhandlingarna.

Ministern för utrikes ärendena anförde härvid till statsrådsprotokollet följande:
»I syfte att bereda svensk industri och svenskt lantbruk ökade arbetstillfällen
under nuvarande tryckta förhållanden har den tanken framförts,
huruvida det icke vore lämpligt att möjliggöra betydande sovjetryska beställningar
av svenska industri- och lantbruksprodukter och därmed åstadkomma
ett mera omfattande varuutbyte mellan Sverige och Sovjetunionen. En förutsättning
härför torde emellertid vara, att svenska staten på lämpliga villkor
beviljar krediter till den sovjetryska regeringen. Sedan numera vissa underhandskonversationer
ägt rum, varvid preliminärt dryftats ett beställningsprogram
med underlag av en kredit uppgående till omkring 100 miljoner kronor,
förefaller det önskvärt, att särskilda delegerade erhålla i uppdrag att under
förhandlingar med sovjetryska representanter söka utröna, huruvida förutsättningar
föreligga för avslutande av ett sådant avtal. Delegerade böra under
loppet av dessa förhandlingar stå i nära kontakt med regeringen. I den mån
närmare av Kungl. Majit meddelade instruktioner visa sig erforderliga, torde
jag få åter anmäla ärendet.»

Enligt de direktiv, som lämnades de delegerade skulle den ifrågasatta överenskommelsen
avslutas i enlighet med följande riktlinjer: Svenska regeringen
skulle bevilja Sovjetunionens regering ett lån, uppgående till etthundra miljoner
kronor, vilket belopp skulle utnyttjas för inköp av svenska varor. Avsikten
var att genom avtalet möjliggöra stora beställningar och bereda arbetstillfällen
för svensk industri och svenskt jordbruk. Lånet skulle förfalla till betalning
inom i princip fem år; å svensk sida hade ifrågasatts en räntefot av 51/2 procent.
Någon annan realsäkerhet kunde icke påräknas från sovjetrysk sida än
ryska statsobligationer, motsvarande lånesummans storlek.

I enlighet med detta uppdrag och de kompletterande instruktioner, som tid
efter annan lämnats, förde de delegerade förhandlingar med av den sovjetryska
regeringen utsedda ombud. Beträffande förloppet av dessa förhandlingar
och innehållet i de olika förslag till överenskommelse, som av förhandlingsdelegationerna
utarbetats och framlagts, lämnades redogörelser till ministern
för utrikes ärendena. Härav framgår, att förhandlingarna, som i december
1933 påbörjats, och med vissa avbrott till följd av meningsskiljaktigheter
i några huvudfrågor, i början av februari 1934, då de kommo att ajourneras
under en längre tid, lett till enighet om ett förslag till överenskommelse,
dock med undantag för två avtalet berörande huvudfrågor. I mars 1934 upptogos
förhandlingarna ånyo och ledde den 8 i samma månad till enighet mellan
delegationerna om ett förslag till överenskommelse jämte därvid fogade bilagor.
Med hänsyn härtill inberättade de svenska ombuden i skrivelse till
ministern för utrikes ärendena samma dag, att de funnit förutsättningar föreligga
för avslutande av en överenskommelse av den lydelse, som framginge av
skrivelsen bifogad text.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

a).

I anledning av berörda förhandlingar nied Sovjetunionen kallades utrikesnämnden
till sammanträde den 16 mars 1934.

I statsråd senare samma dag beslöt Kungl. Maj :t på föredragning och hemställan
av ministern för utrikes ärendena att för sin del godkänna berörda förslag
till överenskommelse med Sovjetunionen samt att bemyndiga ministern
för utrikes ärendena att för Sveriges del underteckna sagda överenskommelse
jämte protokoll.

Samma dag beslöt Kungl. Majit även avlåta proposition (nr 253) till riksdagen,
däri bl. a. hemställdes örn riksdagens godkännande av berörda överenskommelse
jämte protokoll.

I syfte att åstadkomma ett närmare samarbete mellan regering och riksdag
i utrikespolitiska frågor genomfördes år 1921 vissa grundlagsändringar.
I förarbetena till de nya grundlagsbestämmelserna framhölls, huru som erfarenheten
utvisade, att en dylik samverkan vore av värde för landet och för
regeringen såsom ledare av dess utrikespolitik. Det allmänna medvetandet
örn att riksdagen själv eller genom utsedda förtroendemän ingående kunde
följa vad som hände på det utrikespolitiska området framhölls vidare vara
ägnat att skänka landet i dess helhet tillförsikt för att intet av vikt företoges
på förevarande område utan omsorgsfull prövning av representanter för
skilda meningsriktningar. Regeringens auktoritet och handlingskraft utåt
ansågs också komma att stärkas därigenom, att den hade folkrepresentationen
bakom sig. Anordnandet av ett samråd mellan den för utrikesärendenas
ledning ansvariga regeringen och representanter för alla de skilda meningsriktningar,
som vunnit avsevärd anslutning inom representationen, skulle skapa
möjlighet att mildra motsatser och undvika misstroende eller missförstånd
på ett område, där det för landet i dess helhet vore angeläget att partimotsättningar
icke med onödig skärpa gjorde sig gällande och där kontinuiteten
icke onödigt borde rubbas i följd av inrepolitiska strömningar.

Rådplägning med utrikesnämnden bör enligt § 54 regeringsformen äga rum
i alla utrikesärenden av större vikt före avgörandet. Enligt utskottets mening
bör det vara en regering angeläget att, då tvekan yppas, örn ett utrikesärende
är av den »större vikt», att utrikesnämnden skall höras, hellre höra
nämnden än underlåta att sammankalla den. En viss garanti mot en godtycklig
praxis förefinnes visserligen i den rätt nämnden själv eller en .minoritet inom
densamma enligt § 50 riksdagsordningen äger att göra framställning örn rådplägning
med nämnden i viss fråga. Men härför erfordras dock att frågan
är känd för nämnden eller en viss del av dess medlemmar. — I »alla» viktigare
utrikesärenden bör nämnden höras. Ett ärendes ömtåliga beskaffenhet får icke
utgöra anledning till dess hemlighållande för nämnden. Syftet med nämnden
skulle eljest förfelas. Nämndens medlemmar skola därför också hava avgivit
försäkran örn iakttagande av tystlåtenhet; denna tystlåtenhetsplikt kan när så

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

påfordras göras till ovillkorlig tystnadsplikt (§ 54 regeringsformen). — Nämnden
bör höras i alla viktigare utrikesärenden »före avgörandet». Syftemålet
med denna bestämmelse, som utgör en av hörnstenarna i nämndens rättsliga
ställning, är att skapa säkerhet för att nämndens befattning med utrikesärenden
kan bliva av verklig betydelse för dessas lösning. Konstitutionsutskottet
uttalade därför också år 1930 (utskottets memorial nr 26, sid. 29), att nämnden
bör höras redan innan de grundläggande besluten rörande regeringens ställningstagande
till en viktig utrikespolitisk fråga fattas och icke först sedan regeringen
faktiskt, örn än ej formellt, bundit sig vid en viss ståndpunkt. Eljest
blir nämnden lätt ställd inför ett fullbordat faktum och ett verkligt fruktbärande
samråd mellan regering och nämnd kan svårligen äga rum.

Frågan örn förevarande överenskommelse mellan Sverige och Sovjetunionen
angående beställningar och krediter är av största vikt ur handels- och näringspolitisk
samt statsfinansiell synpunkt. Enligt utskottets mening hade
ministern för utrikes ärendena därför bort göra framställning hos Kungl. Maj :t
örn nämndens hörande redan i samband med förhandlingars upptagande i ämnet
och direktivs fastställande för förhandlingsdelegerade eller med andra ord
senast den 8 december 1933. Utskottet har för underlåtenheten härutinnan
ansett sig böra göra anmärkning mot ministern för utrikes ärendena Sandler,
vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Strömberg, Sundberg, Björkman, Bergman,
Sandegård, Larsén, Ehrnberg, O. Fredrik Ström, Hagström*, Magnusson i Tumhult,
Persson i Trången, Andersson i Igelboda, Fast, Olsson i Mora, Vougt, Lindskog*,
Nordström*, Björck i Kristianstad och Nilsson i Göteborg.

* Ej närvarande vid justeringen.

b).

Medan förhandlingarna mellan de svenska och sovjetryska delegationerna
ännu pågingo, närmare bestämt den 28 december 1933, översändes från utrikesdepartementet
till chefen för riksbanken en uppställning av huvudpunkterna
i det ifrågasatta avtalet angående beställningar och krediter.

I skrivelse samma dag förhandlingarna slutfördes eller den 8 mars 1934 anhöll
ministern för utrikes ärendena, att fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
ävensom traktatberedningen före den 15 i samma månad måtte
meddela, vilka synpunkter som för vederbörandes del kunde göra sig gällande
å förslaget till överenskommelse. Fullmäktige i riksgäldskontoret anförde i
sitt svar å remissen bl. a., att det kunde ifrågasättas, huruvida det icke kunde
hava varit naturligt och riktigt samt för ärendets fortsatta behandling mera
ändamålsenligt, om fullmäktige, innan förhandlingarna blivit slutförda med
annan makt i ett ärende, som så nära berörde riksgäldskontorets verksamhet,
blivit satta i tillfälle att ur sina synpunkter underkasta förslaget en detaljgranskning
i de delar, vari detsamma krävde riksgäldskontorets direkta medverkan.

Vederbörande riksdagsutskott, som mottagit ifrågavarande proposition till

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

behandling, har, enligt vad konstitutionsutskottet inhämtat, hos Kungl. Majit
gjort framställning örn befallning till kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
att ■— efter vederbörande näringsorganisationers hörande — avgiva yttrande
över ifrågavarande överenskommelse.

Enligt § 10 regeringsformen skola regeringsärenden, genom nödiga upplysningars
inhämtande från vederbörande ämbetsverk, av den föredragande beredas.

Ehuru utskottet visserligen anser, att yttrande från kommerskollegium och
lantbruksstyrelsen bort inhämtas tidigare och icke först på framställning av
vederbörande riksdagsutskott, som till beredning mottagit frågan örn godkännande
av förevarande överenskommelse, finner utskottet dock denna fråga stå
i så nära samband med frågan örn avtalets godkännande, att utskottet icke
anser sig lämpligen böra närmare ingå på densamma. Däremot kan utskottet
icke underlåta att rikta en erinran mot att riksgäldskontoret först efter förhandlingarnas
slutförande beretts tillfälle att höras i ärendet. I förevarande
fråga, som så nära sammanhänger med en betydande upplåning, hade riksdagens
organ för lånetransaktioner bort erhålla tillfälle att yttra sig på ett
tidigare stadium än som skett och senast då avtalsförhandlingarna i början av
februari 1934 ajournerades för längre tid. Vid underlåten remiss från ministern
för utrikes ärendena hade det närmast ålegat chefen för finansdepartementet
att härom göra erinran i statsrådet. Utskottet har för den skull ansett
sig böra göra anmärkning mot ministern för utrikes ärendena Sandler samt
mot chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, vilket utskottet får
för riksdagen

anmäla.

* Ej närvarande vid justeringen.

2:o.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 21 december 1933.)

Den 16 maj 1918 fastställde Kungl. Majit ny arbetsordning och lönestat för
rådhusrätten och magistraten i Ystad (S. E. S. nr 306). Enligt § 1 i denna
arbetsordning utgöres rådhusrätten och magistraten i Ystad av borgmästare
och två lagfarna rådmän. I fråga örn val och utnämnande av borgmästare
och rådmän skulle de i sådant hänseende gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

Sedan andre rådmannen fr. o. m. den 1 juli 1932 beviljats avsked, ha stadsfullmäktige
i Ystad beslutat att tillsätta en kommitté, bestående av fem personer,
för utredning av frågan örn koncentration av vissa befattningar, som

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

tillhörde eller lydde under magistraten, och för uppgörande av förslag till sådan
ändring i arbetsordningen för rådhusrätten och magistraten, som med anledning
härav kunde bliva erforderlig. Tillika beslöto stadsfullmäktige ingå
till Kungl. Maj:t med framställning örn anstånd med återbesättande av andre
rådmansbefattningen, till dess Kungl. Maj:t hunnit pröva blivande ansökan
örn fastställelse å ändring i arbetsordningen, vilken framställning även av
Kungl. Maj :t bifölls.

Kommittén har därefter undersökt olika möjligheter för koncentration av
befattningar, som tillhöra magistraten, och bland annat även tagit under övervägande
möjligheten att helt indraga den lagfarne andre rådmansbefattningen
och att överflytta de till denna tjänst hörande arbetsuppgifterna å borgmästare-
och förste lagfarne rådmansbefattningen, men därvid ansett, att en
sådan överflyttning skulle innebära en väsentlig försämring i den nuvarande
rättsskipningen. Kommittén ansåg sig emellertid icke böra föreslå bibehållandet
av andre rådmansbefattningen, i synnerhet som det ej kunde vara möjligt
att utan avsevärd utökning av löneförmånerna få tjänsten på ett tillfredsställande
sätt besatt. Kommittén, som tillika ej ansett sig böra lämna ur sikte
hänsynen till ett eventuellt framtida förläggande av staden under landsrätt,
hade vid övervägande av olika förslag till ersättande av andre rådmansbefattningen
stannat vid en sådan anordning, att nämnda tjänst skulle ersättas med
en extra ordinarie assessorstjänst. Enligt det av kommittén upprättade förslaget
skulle extra ordinarie assessorn förordnas av magistraten på viss tid ej
överstigande ett år, varjämte vissa kvalifikationer föreskrevos för erhållande
av förordnande.

Efter yttrande av stadens löne- och avtalsnämnd samt drätselkammaren
över förslaget, beslöto stadsfullmäktige den 15 juni 1933, med åberopande av
vad kommittén anfört, i huvudsak godkänna förslaget samt göra framställning
hos Kungl. Majit örn fastställelse å detsamma.

Sedan magistraten, med förklaring att magistraten icke hade något att erinra
mot förslaget, överlämnat detsamma till Kungl. Maj :ts befallningshavande
i Malmöhus län, har befallningshavanden hemställt, att Kungl. Majit måtte
fastställa det av staden godkända förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som anbefallts avgiva utlåtande i ärendet,
har i de delar, varom nu är fråga, icke haft något att erinra mot förslaget.

Genom beslut den 21 december 1933 har Kungl. Maj :t på hemställan av
föredragande departementschefen statsrådet Schlyter funnit gott att, i huvudsaklig
överensstämmelse med det underställda förslaget, fastställa arbetsordning
och lönestat för rådhusrätten och magistraten i Ystad.

I den fastställda arbetsordningen stadgas, bland annat,

»§ 1.

Rådhusrätten och magistraten i Ystad skola utgöras av borgmästare, rådman
ävensom stadsnotarie, den sistnämnde förordnad på sätt i § 2 här nedan
sägs.

Samtliga dessa befattningshavare skola vara lagfarna.

KonsiitutionsutsTcottets memorial Nr 11.

§ 2.

I fråga om val och utnämnande av borgmästare och rådman skola de i sådant
hänseende gällande bestämmelser lända till efterrättelse.

Stadsnotarien förordnas av magistraten för kalenderår eller återstående del
därav. Förordnandet kan förlängas för varje gång på ytterligare ett kalenderår.
I fråga örn behörighet till erhållande av sådant förordnande gäller
vad i domsagostadgan är föreskrivet beträffande sekreterare i domsaga.

Enligt § 4 i den sålunda fastställda arbetsordningen tillkommer det stadsnotarien,
bland annat, att såsom ledamot av rådhusrätten och magistraten deltaga
i handläggningen av alla förekommande mål och ärenden.

I 1 kapitlet 4 § rättegångsbalken stadgas: »Underrätt i stad är rådstugurätt.
Där äga stadens borgmästare och rådmän döma.» Enligt detta stadgande skall
sålunda rådstugurätt bestå av borgmästare och minst två rådmän.

Då i § 36 regeringsformen stadgas, att de, som bekläda domareämbeten, så
högre som lägre, samt alla andra ämbets- och tjänstemän, än de i § 35 regeringsformen
nämnda, icke kunna, utom medelst rannsakning och dom, från sina
innehavande sysslor av Konungen avsättas, ej heller, utom efter egna ansökningar,
till andra tjänster befordras eller flyttas, följer härav, att de ämbetsmän,
som skola finnas i rådhusrätt, borgmästare och minst två rådmän, skola
vara oavsättliga.

Genom bestämmelsen i § 1 i nu fastställda arbetsordning, att rådhusrätten
skall utgöras av borgmästare och endast en radman jämte en stadsnotarie, vilken
sistnämnde allenast förordnas på kortare tid, har den i § 36 regeringsformen
stadgade oavsättlighetsprincipen åsidosatts. Den av stadsfullmäktige tillsatta
kommittén har visserligen såsom skäl för denna anordning, bland annat, framhållit,
att staden eventuellt kunde komma att läggas under landsrätt, därvid
rådhusrätten skulle upphöra. Då emellertid Ystad icke tillhör de städer, beträffande
vilka Kungl. Maj :t jämlikt 2 § lagen örn stads och landsbygds förenande
i judiciellt avseende kan även utan stadsfullmäktiges samtycke meddela
förordnande örn rådhusrättens upphörande och stadens förenande med domsaga,
samt stadsfullmäktige icke, såvitt upplyst blivit, fattat något beslut över
ett sådant förenande vare sig nu eller vid någon senare tidpunkt, synes ett
hänsynstagande fran Kungl. Maj :ts sida till berörda av kommittén anförda
synpunkter bort vara uteslutet. Om befattningen i fråga däremot någon kortare
tid ställts vakant och tillsatts på förordnande, hade principen örn befattningens
natur av ordinarie och befattningshavarnas oavsättlighet markerats
och icke organisatoriskt fastställts att en av de i rådhusrätten dömande ej
vore oavsättlig. Redan den bestämmelse att vid en allmän omorganisation av
underrätterna ledamot av rådhusrätt skall övergå till annan likställd eller
högre tjänst vid underrätt eller till administrativ befattning i staden har varit
föremål för konstitutionell erinran såsom stridande mot § 36 regeringsformen.
Väl har förekommit att på framställning av stad en stadga vunnit faststäl -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

leise, där provisoriskt medgivits att medlem av rådhusrätt tillsatts på förordnande.
Men detta har varit fallet i stadsdomstol, där dock genom domstolens
uppdelande på avdelningar ej bestämmelsen örn att tre ordinarie domare skola
finnas trätts för nära. Ej heller kan till försvar för den nu givna bestämmelsen,
att en av domarna icke är oavsättlig, åberopas, att i hovrätterna extra
ordinarie domare till väsentligt antal deltaga i doms meddelande, enär ju här
organisatoriskt fullt antal ordinarie domare finnas. Och bestämmelsen i 36 §
regeringsformen avser ju att åt riket bibehålla en å varje ort fast och oavsättlig
ämbetsmannakår för handhavande av statens maktutövning, varav
följer att § 36 regeringsformen ej kan eller får av något lönereglemente, någon
arbetsordning eller annat beslut till sina verkningar rubbas. Såsom skäl för
avvikelse härvidlag får ej heller åberopas, att staden själv föreslagit eller
önskat sådan. Bestämmelsen är given icke blott till skydd för städernas
intressen utan för bevakande av intressen av allmän art.

Konstitutionsutskottet, som ej förut haft uppmärksamhet å något fall, då
organisatoriskt fastställts att i rådhusrätt ej skulle finnas minst tre ordinarie
domare, har icke kunnat undgå att i avseende å det nu anmärkta förhållandet,
att en av rådhusrättens tre ledamöter förklarats skola tillsättas endast på förordnande,
göra anmärkning mot föredragande departementschefen statsrådet
Schlyter, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Strömberg, Sundberg, Oscar Gottfrid Karlsson,
Björkman, Bergman, Sandegård, Larsén, Mellén, Hagström*, Borg, Andersson i
Igelboda, Fast, Olsson i Mora, Vougt*, Nordström*, Björck i Kristianstad, Eriksson
i Toftered och Gustafsson i Välsnäs*.

* Ej närvarande vid justeringen.

3:o.

Enligt protokoll, hållet den 20 november 1933 vid förhör inför vederbörande
polismyndighet med en tysk undersåte S., saknade denne pass eller annan legitimationshandling,
och hade anmälan örn hans vistande i riket först nyligen
gjorts. S. uppgav vid förhöret i huvudsak följande: Han hade erhållit an ställning

på ett tyskt fartyg för omkring två månader sedan. Ombord å fartyget
hade han uttalat kommunistiska sympatier och klandrat den rådande
regimen i Tyskland. I anledning härav hade han utsatts för trakasserier och
misshandel samt, efter ett misslyckat flyktförsök, även hållits inlåst å fartyget.
I viss nordsvensk hamn hade han någon gång i slutet av oktober månad
lyckats rymma. Han vore övertygad örn att han, därest han återsändes till
Tyskland, skulle insättas i koncentrationsläger eller på annat sätt straffas,
för att han bedrivit kommunistisk propaganda.

S. delgavs den 25 november 1933 av vederbörande landsfiskal utfärdat
föreläggande att inom fyra dagar lämna riket.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, avsände härefter den 28
i samma månad följande statstelegram till ifrågavarande landsfiskal: »Ansökan
för tysken S. om uppehållstillstånd som politisk flykting inlämnas till
socialstyrelsen. Verkställighet av avvisningsbeslut bör anstå tillsvidare. Socialministern.
»

I anledning av infordrat yttrande från landsfiskalen över ansökan örn uppehålls-
och arbetstillstånd för S. — däri uppgavs, att S. vistats i landet sedan
den 18 oktober 1933 samt vore att betrakta såsom politisk flykting — anförde
denne sedermera i skrivelse till länsstyrelsen bl. a., att i följd av berörda telegram
ytterligare åtgärder mot S. icke vidtagits.

Utlänning, som ankommer till riket, skall enligt lagen örn utlännings rätt
att här i riket vistas, vara försedd med pass eller annan vederbörlig legitimationshandling
(1 §), vilken omedelbart skall uppvisas för polismyndigheten
i ankomstorten (3 §). Över tre månader äger utlänning i allmänhet icke uppehålla
sig i riket utan uppehållstillstånd (7 §), som meddelas av socialstyrelsen
(8 §). Är utlänning, då han ankommer till riket, ej försedd med vederbörlig
legitimationshandling, må han vid ankomsten eller omedelbart därefter avvisas
av polismyndigheten (21 §). Besvär över avvisning anföras hos länsstyrelsen
(22 §), över vars beslut i avvisningsärende klagan ej får föras (23 §), men avvisningen
skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär (24 §). Saknar
åter utlänning, som redan någon tid uppehållit sig i landet, vederbörlig legitimationshandling,
skall polismyndigheten förelägga honom att inom viss kortare
tid avresa från riket; efterkommes icke föreläggandet skall polismyndigheten
härom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen, som må förordna örn utlänningens
förpassning ur riket (25 §). Beslut örn förpassning skall innehålla besvärshänsvisning
(27 §). Besvär anföras hos Kungl. Majit (29 §). Har omständighet,
varå beslut örn utlännings förpassning ur riket grundas, inträffat inom
en månad efter det utlänningen inkom till riket, skall beslutet gå i verkställighet
utan hinder av anförda besvär; utlänningen bör befordras till sitt hemland,
örn ej annat föranledes av särskilda skäl såsom att han där sannolikt skulle tilltalas
eller straffas för politiskt brott; i tvivelaktiga fall skall anmälan i ärendet
göras hos Kungl. Majit (30 §).

Enligt departementalstadgan höra till justitiedepartementets handläggning
ärenden angående förpassning av utlänningar samt till socialdepartementets
handläggning ärenden angående polisväsendet i vad de icke tillagts annat departement
(§1).

Chefen för socialdepartementet intager icke ställningen av polismyndighet;
enligt polisreglementet (6 och 7 §§) äger han emellertid i ett fall fatta självständigt
beslut i ärende rörande polisverksamhet, nämligen örn tillkallande av
polispersonal från annat län eller elever vid vissa polisskolor att användas som
polisförstärkning.

Örn i förevarande fall, såsom statsrådet Möller av ovanberörda telegrams
lydelse att döma synes hava förutsatt, fråga varit örn avvisning av utlän -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

ning, hade det enligt gällande författningar i sista hand tillkommit länsstyrelsen
att fatta beslut i ärendet. Men med hänsyn till att vederbörande utlänning
redan någon tid uppehållit sig i landet utan att vara försedd med pass
eller annan legitimationshandling, har i förevarande fall fråga endast kunnat
vara örn utlänningens förpassning ur riket. Frågan, om förpassning skäligen
borde äga rum, kunde emellertid enligt gällande författningar endast efter
besvär hos Kungl. Maj:t över beslut, fattat av länsstyrelsen efter vederbörlig
anmälan, komma under departementschefs handläggning i och för föredragning
i statsrådet. Föredragande departementschef hade dock i sådant fall
icke varit chefen för socialdepartementet utan chefen för justitiedepartementet.
I trots av dessa förhållanden har statsrådet Möller avsänt berörda telegram
till vederbörande landsfiskal, vilket haft till följd att ytterligare åtgärder
i förpassningsärendet icke vidtagits och att alltså den normala handläggningen
av ärendet icke fullföljts. Detta förhållande kan endast förklaras ur
avfattningen av berörda telegram, som i varje fall för en tjänsteman i landsfiskals
ställning kunde komma att framstå som en av chefen för socialdepartementet
i tjänsten given befallning, ett förhållande som statsrådet Möller
hade bort inse. Då behörighet emellertid icke tillkommer chefen för socialdepartementet
att i polisärende, varom här är fråga, på egen hand utfärda anvisningar
för polismyndighet, har departementschefen alltså obehörigen inblandat
sig i förvaltningsärende, varmed han icke lagligen haft att taga någon
befattning. Med hänsyn härtill och då genom statsrådet Möllers förvållande
den lagliga handläggningen av förevarande förpassningsärende avbrutits, har
utskottet icke kunnat underlåta att göra anmärkning mot chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Hallén, Strömberg, Sundberg, Björkman, Sandegård,
Larsén, Ehrnberg, Mellén, O. Fredrik Ström, Thorén, Borg, Magnusson i
Tumhult, Persson i Trången, Andersson i Igelboda, Olsson i Mora, Vougt, Lindskog*,
Lundqvist* och Svensson i Landskrona.

* Ej närvarande vid justeringen.

4:o.

(Protokoll över socialärenden den 15 december 1933.)

Den 15 december 1933 meddelade Kungl. Majit på föredragning och hemställan
av chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, följande beslut
i anledning av klagomål över vissa av statens arbetslöshetskommission i samband
med den då pågående konflikten inom byggnadsindustrien meddelade
bestämmelser:

»Vad först angår frågan örn avstängning av arbetslösa måleriarbetare från
arbetslöshetshjälp, är i ärendet upplyst, att kollektivavtal för målerifacket
är gällande i hela riket till den 1 april 1935, och under sådana förhållanden

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

kunna måleriarbetarnas anställnings- och lönevillkor ej skäligen antagas röna
inverkan av den pågående byggnadskonflikten.

Vad därefter angår frågan om avstängning av arbetslösa rörarbetare samt
bleck- och plåtslageriarbetare från arbetslöshetshjälp, bör vid tillämpning av
dispensförfarande beträffande ifrågavarande arbetargrupper iakttagas, att den
rådande arbetslösheten inom dessa fack kan antagas vara föranledd av byggnadskonflikten
endast i viss omfattning, bestämd med hänsyn till den proportion,
vari arbetare tillhörande dessa fack sedvanligen sysselsättas vid nybyggen
ävensom vid sådana reparationer, som kräva medverkan av byggnadsarbetare,
hörande till de i byggnadskonflikten direkt indragna arbetargrupperna.

På grund härav prövar Kungl. Majit skäligt att, i anledning av de anförda
klagomålen, anbefalla arbetslöshetskommissionen att vid tillämpningen av de
för avstängning från arbetslöshetshjälp under arbetskonflikt gällande grunderna
ävensom av dispensförfarandet beakta ovan angivna förhållanden.»

Handlingarna i ärendet utvisa följande.

Vid byggnadskonfliktens utbrott den 1 april 1933 tillkännagav statens arbetslöshetskommission,
att dispenser för byggnadsarbetare icke vidare kunde
medgivas samt att samtliga arbetslösa personer, som haft sin senaste mera
stadigvarande anställning inom byggnadsindustrien, icke, så länge konflikten
påginge, kunde beredas arbetslöshetshjälp, vartill statsbidrag utginge.

Med anledning av från olika orter i landet inkomna förfrågningar angående
tolkningen av berörda föreskrift meddelade kommissionen till förtydligande i
cirkulär den 21 april 1933 till de kommunala arbetslöshetsorganen, att beslutet
avsåge husbyggnadsindustrien, alltså uppförande av nya hus och reparationer
och dylikt i gamla hus men ej anläggningsbranschens väg-, bro- och dylika
arbetsföretag, samt att samtliga de arbetare, som utfört husbyggnadsarbete
av ovannämnt slag, berördes av avstängningen, således ej blott murare, träarbetare,
måleriarbetare, jord-, schaktnings- och grovarbetare och dylikt utan
även exempelvis rörlednings-, plåtslageri- och byggnadsställningsarbetare,
som huvudsakligen arbetat vid nybyggen och reparationsarbeten. Kommissionen
fäste vidare uppmärksamheten därpå att sådana arbetare, som huvudsakligen
på verkstäder utfört arbeten, avsedda för husbyggen, följaktligen icke
berördes av avstängningsbeslutet samt ej heller byggnadsarbetare, som innehaft
sin senaste mera stadigvarande anställning vid andra industriella företag,
såsom t. ex. den mekaniska verkstadsindustrien, järnbruks-, pappersbruksoch
pappersmasseindustrierna.

Över arbetslöshetskommissionens beslut anfördes klagomål hos Kungl. Maj :t
dels den 26 april 1933 av svenska metallindustriarbetareförbundet, som hemställde,
att kommissionens beslut måtte undanröjas, i vad det gällde avstängning
av rörarbetare, dels ock den 4 maj 1933 av svenska bleck- och plåtslagareförbundets
avdelning nr 6, Stockholm, med instämmande av svenska bleckoch
plåtslagareförbundet, vari hemställdes, att utövare av bleck- och plåtslagaryrket
måtte erhålla arbetslöshetshjälp enligt samma grunder som före
den 1 april 1933.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

I särskilda utlåtanden över klagomålen den 5 och 12 maj 1933 hemställde
arbetslöshetskommissionen, att framställningarna icke måtte föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedan nya konfliktdirektiv den 1 juli 1933 trätt i kraft och arbetslöshetskommissionen
i anledning av desamma genom cirkulär den 24 juli 1933 meddelat
de kommunala arbetslöshetsorganen, att dispens ånyo kunde ifrågakomma
för vissa arbetslösa inom byggnadsindustrien, anförde jämväl arbetslöshetskommittén
i Göteborg den 12 oktober 1933 klagomål hos Kungl. Maj :t,
vari yrkades, att, med undanröjande av arbetslöshetskommissionens beslut, i
Göteborg hemmahörande arbetslösa rörlednings-, plåtslageri- och måleriarbetare
måtte tillerkännas rätt att uppbära statlig arbetslöshetshjälp.

I utlåtande över klagomålen den 17 november 1933 anförde arbetslöshetskommissionen
bland annat, att kommissionen rörande avtalsförhållandena inom
rörlednings-, plåtslageri- och malerifacken i Göteborg inhämtat, att riksavtalet
inom förstnämnda fack vore uppsagt och ny avtalsuppgörelse beroende
på pågående underhandlingar, att det ettariga lokalavtalet för platslagarna i
Göteborg vore uppsägbar per den 31 december 1933 samt att nytt avtal
vore träffat inom målerifacket, gällande till den 1 april 1935. Oavsett
örn avtalsförhållandena för ifrågavarande arbetargrupper ordnades samtidigt
med avtalsförhållandena för de i den pågående byggnadskonflikten direkt
invecklade arbetargrupperna, syntes kommissionen ett påtagligt samband
föreligga mellan lönenivåerna för samtliga till husbyggnadsindustrien hänförliga
arbetarkategorier. I varje fall syntes ej kunna bestridas, att sådana rörlednings-,
plåtslageri- och måleriarbetare, som huvudsakligen arbetat vid uppförande
av nya hus och reparationer och dylikt i gamla hus, vore att betrakta
såsom byggnadsarbetare och därmed vore innefattade under de bestämmelser
rörande dispensförfarande och rörande verkningar av konflikt, som gällde för
byggnadsarbetare. — Två ledamöter av kommissionen hemställde, att Kungl.
Majit måtte bifalla klagomålen.

Såsom tillhörande en säsongindustri hava byggnadsindustriens arbetare i
likhet med vissa andra arbetargrupper enligt de av statens arbetslöshetskommission
sedan år 1922 tillämpade reglerna principiellt varit avstängda från
arbetslöshetshjälp. Dock har under särskilda omständigheter undantag medgivits
för hithörande arbetargrupper, s. k. dispensförfarande. Sålunda har
bl. a. under tider av lågkonjunktur inom ett säsongbetonat yrke dispensförfarande
i viss utsträckning tillämpats för arbetare, som under högsäsongen
icke kunnat absorberas av arbetsmarknaden. Dispensförfarandet har, vad beträffar
byggnadsarbetare, inneburit, att arbetslöshetskommitté på därom gjord
framställning fått medgivande att tilldela visst antal arbetslösa byggnadsarbetare
arbetslöshetshjälp under viss tid.

Under vintern 1932/1933 kom dispensförfarandet till användning i viss utsträckning
i fråga örn byggnadsarbetare. De beviljade dispenserna utlöpte
emellertid med mars månads utgång och nya beviljades icke, sedan byggnadskonflikten
utbrutit.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

1933 års riksdag antog nya grander för den statliga arbetslöshetshjalpen.
Nyss angivna, genom praxis utformade principer rörande hjälpverksamhetens
förhållande till vissa yrken undergingo dock icke någon ändring. De nya konfliktdirektiven
äro intagna i 16 § i kungörelsen den 26 juni 1933 (nr 446) angående
statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet, vilken
trädde i kraft den 1 juli 1933. Enligt nämnda paragraf må under tiden för
arbetskonflikt arbetslöshetshjälp ej åtnjutas av a) den som är direkt indragen
i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout); samt b) den som
eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor
skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Åt arbetslöshetskommissionen
uppdrogs att meddela närmare bestämmelser angående
tillämpningen av vad sålunda föreskrivits.

Den generella avstängning från statlig arbetslöshetshjälp, som i anledning
av byggnadskonflikten drabbat byggnadsindustriens arbetare, måste alltså
enligt de nya direktiven upphävas, och möjlighet inträdde för arbetslöshetskommissionen
att ånyo bevilja dispenser för ifrågavarande arbetare. I det
förut omnämnda cirkuläret den 24 juli 1933 meddelade arbetslöshetskommissionen
sålunda, att dispens kunde ifrågakomma för sådana arbetslösa inom
byggnadsindustrien, som 1) voro arbetslösa före den 1 april 1933 eller 2) blivit
arbetslösa efter den 1 april 1933 utan att vara deltagare i den pågående
konflikten inom byggnadsindustrien och utan att vederbörandes löne- och arbetsvillkor
kunde tänkas röna inverkan av konfliktens utgång.

Förevarande beslut av Kungl. Majit står icke i god överensstämmelse med
grunderna för konfliktdirektiven. Beslutet, som innefattar en allmän tolkning
av direktiven, var påtagligen av beskaffenhet att medverka till förlängning
av en pågående arbetskonflikt, som varit till avsevärd skada för landets
näringsliv och vars lösning var en förutsättning för igångsättandet av
betydande statliga eller statsunderstödda arbeten för arbetslöshetens bekämpande.
Då beslutet sålunda varit ägnat att leda till skada för viktiga samhällsintressen,
borde det hava varit föredragande departementschefen angeläget
att icke tillstyrka Kungl. Maj :t att fatta förevarande principiellt betydelsefulla
beslut. Utskottet har därför icke kunnat underlåta att göra anmärkning mot
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vilket utskottet får för riksdagen anmäla.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Strömberg, Sundberg, Oscar Gottfrid Karlsson,
Bergman, Ehrnberg, Källman, Rydberg*, Västberg*, Silfverstolpe*, Magnusson
i Tumhult, Persson i Trången, Andersson i Igelboda, Fast, Vougt, Nordström*,
Lundqvist*, Lundén, Törnkvist i Bjuv* och Björck i Kristianstad.

Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

a:o.

(Protokoll över ecklesiastikärenden.)

Under år 1932 hade Kungl. Majit efter föredragning av dåvarande chefen
för ecklesiastikdepartementet förklarat på därom gjorda ansökningar ett antal
lärjungar, vilka underkänts i den muntliga prövningen i studentexamen,
hava undergått godkänd studentexamen samt anbefallt skolöverstyrelsen att
vidtaga erforderliga åtgärder för att betyg över sådan examen bleve för dem
utfärdade.

Konstitutionsutskottet vid 1933 års riksdag uttalade i anledning härav i sitt
memorial den 6 april 1933, nr 18, angående granskning av de i statsrådet förda
protokoll, under punkt 3:o, att, då en praxis av den art, som kommit till
uttryck uti ifrågavarande beslut, icke syntes utskottet riktig, utskottet icke
kunde underlåta att i ärendet göra anmärkning mot föredragande departementschefen,
vilket utskottet för riksdagen anmälde.

Under sistlidna år föreligga sammanlagt fjorton liknande ansökningar dels
av lärjungar, vilka underkänts i studentexamen, om erhållande av förklaring
att hava undergått godkänd sådan examen, dels ock av lärjungar, vilka underkänts
i skriftliga proven för studentexamen, örn erhållande av rätt att avlägga
muntliga prov för studentexamen. Av dessa ansökningar hava två avsett lärjungar,
vilka underkänts i de skriftliga proven, örn rätt att avlägga muntliga
prov och de återstående 12 ansökninga* att få studentexamen godkänd. Kungl.
Maj :t har genom beslut vid särskilda tillfällen under 1933 beträffande de förstnämnda
bifallit en och avslagit en och beträffande de senare ansökningarna
bifallit fem, därav en före avgivandet av utskottets memorial 1933, och avslagit
sju. Av de bifallna ansökningarna har endast den, som av Kungl. Maj :t
avgjorts före avgivandet av utskottets memorial 1933, av skolöverstyrelsen icke
avstyrkts, under det att skolöverstyrelsen avstyrkt eller icke ansett sig kunnat
tillstyrka bifall till de övriga.

Läroverksstadgan av år 1928 (S. F. S. nr 412) ävensom instruktionen för
censorer vid studentexamen 1931 (S. F. S. nr 13) innehålla de bestämmelser,
som i förevarande ärenden skulle tillämpas å vederbörandes examen.

Enligt dessa bestämmelser avser studentexamen att ådagalägga huruvida
lärjungarna inhämtat det mått av kunskaper, vilket i de stadgade undervisningsplanerna
är angivet såsom mål för gymnasiets och lyceets undervisning,
samt vunnit den mognad, som erfordras för bedrivande av studier vid universitet
eller högre fackutbildningsanstalt. I ledningen av examen deltaga censorer,
vilka efter förslag av skolöverstyrelsen för varje år förordnas av Kungl.
Majit. Prövningen i studentexamen är dels skriftlig dels muntlig. För att
få undergå muntlig prövning fordras, att lärjunge i den skriftliga prövningen
erhållit minst vitsordet godkänd för förmåga att skriftligen behandla modersmålet
samt för två andra skriftliga prov, av vilka minst ett i ämne tillhörande
de i hans ämnesgrupp ingående fasta ämnena. Lärjunge, som erhållit minst
vitsordet godkänd för förmåga att skriftligen behandla modersmålet samt för

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

endast ett annat skriftligt prov, må det oaktat kunna förklaras berättigad undergå
muntlig prövning, därest sistnämnda prov blivit avlagt i något av de
till lians ämnesgrupp hörande fasta ämnena och minst två tredjedelar av de
lärare, som under sista terminen undervisat honom i de ämnen, i vilka han
anmält sig önska undergå examen, anse medgivande härtill böra lämnas honom.
Inom viss tid efter det de till den skriftliga prövningen hörande arbeten blivit
av lärjungarna avslutade skola de jämte uppgifter örn förut tilldelade vitsord,
protokoll m. m. insändas till censorerna, vilka bestämma ■— efter vissa
grunder —• i vilka läroämnen varje lärjunge skall undergå förhör, ordningen
för den muntliga prövningen samt uppgifter för förhören. För att examinand
skall godkännas i studentexamen fordras, att han i den muntliga prövningen
erhållit vitsordet Godkänd eller därutöver i samtliga i hans ämnesgrupp
ingående ämnen och att mer än halva antalet censorer finner honom böra
godkännas. Har lärjunge i den muntliga prövningen erhållit minst vitsordet
Godkänd i samtliga nyssnämnda ämnen utom ett, må han kunna i examen godkännas,
under förutsättning dels att han i de läroämnen, i vilka han sålunda
undfått vitsordet Godkänd eller därutöver, erhållit en betygssumma, som med
sammanlagt minst två betygsenheter överstiger sistnämnda ämnens antal, dock
i varje fall vitsordet Med beröm godkänd eller därutöver i minst ett ämne, dels
ock att minst två tredjedelar av vederbörande lärare och mer än halva antalet
av censorerna finner honom på grund av hans allmänna ståndpunkt böra godkännas.
Har lärjunge blivit av censorerna underkänd, skola skälen härtill
upptagas i examensprotokollet.

I fråga örn studentexamen för lärjungar från enskild undervisning (s. k.
privatister) stadgas en något avvikande ordning.

Den 17 mars 1933 utfärdade Kungl. Majit ny stadga för rikets allmänna
läroverk (S.F.S. nr 109). Denna stadga innehåller i förevarande avseende
i huvudsak samma bestämmelser som den tidigare stadgan av år 1928. I § 105
i den förnyade stadgan, vilken paragraf innehåller bestämmelserna för studentexamens
godkännande, har såsom punkt 4 införts följande bestämmelse:
»Frågor rörande godkännande av lärjunge, vilken blivit i vederbörlig ordning
i studentexamen underkänd, prövas och avgöras av skolöverstyrelsen». Den
förnyade stadgan trädde i kraft den 1 juli 1933, dock att, bland annat, studentexamen
skulle anordnas enligt de i den nya stadgan givna bestämmelserna
från och med vårterminen 1935 och skulle intill dess i fråga om sagda examen
dittills gällande föreskrifter äga tillämpning.

Konstitutionsutskottet vid 1933 års riksdag åberopade bland annat ett Kungl.
Maj:ts beslut den 15 april 1829, vari Kungl. Majit under hänvisning till vad
som anförts av kommittén till överseende av rikets undervisningsverk förklarade,
att besvär, åsyftande förändring uti fakulteters och offentliga lärares
avgivna omdömen över de inför dem avlagda kunskapsproven, icke måtte äga
rum. Nyssnämnda kommitté hade bland annat ansett, att verkställbarheten av
en prövning i besvärsväg berodde av den omständigheten, huruvida vid universiteten
förvärvade kunskaper och högre lärdom kunde genom förhör tillförlitligare
prövas av andra auktoriteter än universitetens fakulteter.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

Utskottet anförde vidare:

»Under åren närmast före 1932 har Kungl. Maj :t endast i sällsynta undantagsfall
godkänt studentexamina, som blivit underkända vid prövning enligt
gällande föreskrifter. Samtidigt har Kungl. Majit avslagit ett förhållandevis
stort antal dylika ansökningar. Då Kungl. Majit under granskningsåret 1932
bifallit icke mindre än 7 av 25 ansökningar av detta slag, synes en helt ny
praxis kunna vinna insteg på förevarande område.

Olägenheterna av att Kungl. Majit utom i särskilda undantagsfall bifaller
ansökningar av detta slag torde vara uppenbara. Ett dylikt system kan sålunda
icke undgå att i längden förminska censorernas auktoritet. Risken härför
och omsorgen örn censorernas självständighet synes utskottet vara av den
ömtåliga art, att Kungl. Maj :t allenast med den allra största försiktighet borde
begagna sig av möjligheten att godkänna studentexamina, som vid den normala
prövningen underkänts.

Föredragande departementschefen kan endast grunda sina slutsatser beträffande
lärjungarnas kunskaper och mognad på föreliggande protokoll och handlingar,
varför de icke i detta hänseende kunna bliva lika tillförlitliga som censorernas
omdömen, vilka grundats bland annat på personlig kontakt med lärare
och lärjungar. Däremot lärer Kungl. Majit på grundval av tillgängligt material
kunna och böra bedöma, huruvida prövningen förlupit i överensstämmelse
med gällande föreskrifter. Begränsas Kungl. Majits prövning av förevarande
ansökningsmål väsentligen till att avse nyssnämnda förhållanden,
synes därigenom hava ernåtts god överensstämmelse med den uppfattning,
som ligger till grund för Kungl. Majits i det föregående återgivna beslut av
den 15 april 1829 på ett detta spörsmål närliggande område. Ifrågavarande
beslut äger fortfarande tillämpning vid universiteten.»

Den praxis, som 1932 inletts genom de då av Kungl. Majit fattade besluten,
har sålunda fortsatt även under 1933, då liksom nästföregående år
ett antal ansökningar bifallits. Det förhållandet att bestämmelser numera
införts i läroverksstadgan beträffande rätten att få frågor rörande
godkännande av lärjunge, som blivit i vederbörlig ordning i studentexamen
underkänd, prövade av skolöverstyrelsen kan icke medföra något brytande
av denna praxis. Skolöverstyrelsens prövning i dessa fall kan icke avse
annat än att läroverksstadgans bestämmelser blivit iakttagna. Däremot äger
skolöverstyrelsen icke att i något avseende meddela sådan dispens från dessa
av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser som i förekommande ansökningar
avsetts. Ifrågavarande bestämmelse i § 105 läroverksstadgan av år 1933 torde
därför icke kunna givas annan innebörd än att, sedan skolöverstyrelsen prövat
frågan, huruvida bestämmelserna i stadgan blivit behörigen tillämpade
eller i något avseende åsidosatta, skolöverstyrelsen, därest vederbörande klagoskrift
tillika innefattar ansökan om dispens eller måhända styrelsen eljest
anser dispens böra ifrågakomma — ehuru härom intet stadgande förefinnes —
med eget yttrande översänder handlingarna till Kungl. Maj :t för dispensfrågans
avgörande. Den av Kungl. Maj :t under år 1932 inledda och under år
1933 fortsatta praxis kan därvid befaras bliva grundläggande för prövning av
dylika ansökningar även i fortsättningen, örn densamma lämnas opåtalad.

På grund härav samt då utskottet funnit den av 1933 års konstitutionsutskott
i frågan intagna ståndpunkt till alla delar riktig och välgrundad, har

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 5 sami. Nr 11. 2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

utskottet ansett sig böra göra anmärkning mot statsrådet Engberg dels såsom
föredragande departementschef, dels ock såsom ledamot av tillförordnad regering,
som haft att pröva vissa av förevarande dispenser, samt mot övriga ledamöter
av samma tillförordnade regering statsministern Hansson samt statsråden
Schlyter och Vennerström, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Hallén, Strömberg, Oscar Gottfrid Karlsson,
Björkman, Bergman, Sandegård, David Pettersson, Ehrnberg, Källman, Mellén,
Borg, Pehrsson i Göteborg*, Fast, Vougt, Lindskog*, Petersson i Broaryd, Lundén,
Björck i Kristianstad och Svensson i Landskrona.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 19 april 1934.

På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

Reservationer:

A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.

Vid punkten l:o b) i utskottets memorial

1) av herr Magnusson i Tumhult, som, med instämmande av herrar Sundberg,
Björkman, Ehrnberg, Hagström, Lindskog och Björck i Kristianstad, anfört: Vi

ansluta oss till den anmärkning, som under denna punkt framställts mot
hans excellens utrikesministern Sandler och mot statsrådet Wigforss för bristande
beredning av frågan örn kredit till Sovjetunionen. Vi anse emellertid,
att det ifrågavarande avtalets innebörd hade påkallat hörande på ett tidigare
stadium av förhandlingarna jämväl av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen,
då avtalets genomförande var beroende på näringslivet, på industrien och
på jordbruket. Inhämtandet av dessa myndigheters yttranden var så mycket
hellre påkallat, som avtalets huvudsyfte icke var den finansiella låneoperationen
utan beredandet av avsättning för industriens och jordbrukets produkter.
För underlåtenheten att i dessa avseenden iakttaga stadgandet i § 10 regeringsformen
ha vi påyrkat, att anmärkning även skulle göras mot statsrådet Sköld
och statsrådet Ekman.

2) av herrar Strömberg, Sandegård, Larsén, O. Fredrik Ström, Andersson i
Igelboda, Fast, Vougt, Nordström och Nilsson i Göteborg, som anfört:

Utskottets anmärkning under förevarande punkt grundar sig på det förhållandet,
att vederbörande statsråd ej föranstaltat örn riksgäldskontorets hörande
vid ett tidigare stadium av ärendets handläggning. Utskottet åberopar
härutinnan § 10 regeringsformen.

Detta grundlagsstadgande innehåller, att innan ärendena hos konungen i
statsrådet föredragas, de skola genom nödiga upplysningars inhämtande från
vederbörande ämbetsverk av den föredragande beredas. Det är ostridigt att
riksgäldskontorets yttrande i här ifrågavarande ärende inhämtats innan ärendet
hos konungen i statsrådet föredragits. Redan härav följer att något inkonstitutionellt
förfarande ej kan läggas vederbörande statsråd till last med
stöd av det anförda grundlagsstadgandet.

Grundlagen innehåller på goda skäl inga föreskrifter örn vid vilket stadium
av ett ärendes förberedande handlägning det ena eller andra ämbetsverket
skall beredas tillfälle att yttra sig. Denna lämplighetsfråga har föredragande
departementschefen att avgöra enligt sin uppfattning örn de i varje särskilt
fall föreliggande förhållandena.

Då utskottet speciellt motiverat sin anmärkning därmed att förevarande ärende
nära sammanhänger med en betydande upplåning och att riksgäldskontoret,
såsom riksdagens organ för lånetransaktioner, fördenskull bort tidigare höras
i ärendet, vilja vi framhålla, att iiven denna särskilda motivering för anmärk -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

ningen saknar fog. Kungl. Maj :t har ofta i statsverkspropositionen tagit
ståndpunkt till frågor om upplåning till betydande belopp, utan att riksgäldskontoret
tillsports om sin mening angående lämpligheten av den föreslagna
upplåningen. Konstitutionell anmärkning häremot har oss veterligen aldrig
framställts på denna grund.

Då vi alltså anse utskottets anmärkning mot ministern för utrikes ärendena
i avseende å tidpunkten för remissen till riksgäldskontoret sakna fog, finna vi
självklart även den anmärkning oberättigad, som utskottet framställt mot statsrådet
och chefen för finansdepartementet för underlåten »erinran i statsrådet»
i anledning av utrikesministerns förmenta uraktlåtenhet.

II.

Vid punkten 2: o) i utskottets memorial

1) av herr Olsson i Mora beträffande motiveringen.

2) av herrar Strömberg, Oscar Gottfrid Karlsson, Larsén, Borg, Andersson i
Igelboda, Fast, Vougt och Nordström, som anfört:

Utskottets anmärkning i denna punkt grundas därpå, att statsrådet tillstyrkt
beslutet om fastställande av arbetsordning och lönestat för rådhusrätten
och magistraten i Ystad varigenom en sådan anordning träffats att en av
rådhusrättens tre ledamöter förklarats skola tillsättas endast på förordnande.
Enligt utskottets mening skulle åtgärden stå i strid mot § 36 regeringsformen
örn domares oavsättlighet. Det framhålles att denna regeringsformens bestämmelse
ej kan eller får av något lönereglemente, någon arbetsordning eller
annat beslut till sina verkningar rubbas.

Vi ha icke kunnat dela den uppfattningen att Kungl. Maj :ts beslut står i
strid med ovanberörda stadgande. Föreskriften örn att de, som bekläda domareämbeten,
så högre som lägre, samt alla ämbets- och tjänstemän icke kunna,
utom medelst rannsakning och dom, från sina befattningar av Konungen
avsättas torde icke kunna ges den innebörden att alla här nämnda tjänsteinnehavare
äro i denna mening oavsättliga. Grundlagen har endast velat tillförsäkra
ämbets- och tjänstemannen en självständig ställning gent emot regeringsmakten.
Genom beslut i riksdagen har utvecklingen alltmera gått i den
riktningen att statliga befattningshavare tillsättas på förordnande med viss
tids uppsägning eller medelst konstitutorial, vilket skall anses innebära att de
på administrativ väg kunna avsättas av vederbörande myndighet på grund av
fel eller försummelse i tjänsten. Detta gäller icke endast kommunikationsverken
utan även andra grenar av statsförvaltningen. Beträffande frågan
örn vissa städers läggande under landsrätt har riksdagen anslutit sig till en
sådan anordning att i den mån lediga tjänster uppstå skola dessa tillsättas på
förordnande. Det kan vidare erinras örn att inom hovrätterna extra ordinarie
domare i mycket stort antal deltaga i doms meddelande.

Kungl. Maj:ts beslut att bifalla framställningen från de kommunala myndigheterna
i Ystad synes vara väl motiverat, då frågan örn stadens läggande
under landsrätt i en nära framtid kan bliva aktuell.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

Då därtill kommer att såväl magistraten i Ystad som länsstyrelsen i Malmöhus
län samt hovrätten för Skåne och Blekinge icke haft något att mot
förslaget erinra, ha vi icke ansett oss kunna biträda den gjorda anmärkningen.

lil.

Vid punkten 3: o) i utskottets memorial

av herrar Hallén, Strömberg, Sandegård, Larsén, O. Fredrik Ström, Borg,
Andersson i Igelboda, Vougt och Svensson i Landskrona, som anfört:

Den från sitt fartyg förrymde tysken S. erhöll den 25 november 1933 av vederbörande
landsfiskal föreläggande att inom fyra dagar lämna Sverige. Den
28 i samma månad — alltså på fjärde dagen av den för S. utsatta fristen —
erhöll socialministern av enskilda personer meddelande örn att enligt deras
mening risk förelåge för att S. skulle komma att avvisas ur riket enligt § 21
i lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas, och att detta kunde, utan
länsstyrelsens hörande, komma att ske trots den i lagen ang. utlännings rätt
att i riket vistas § 24 intagna bestämmelsen att utlänning icke må »befordras
till det land, varifrån han hit inkommit» örn »han där sannolikt skulle tilltalas
eller straffas för politiskt brott.»

Då lagen här endast talar örn sannolikhet har det hänt att underordnade polismyndigheter
kunnat genom att icke sätta tilltro till vederbörande utlännings
egna uppgifter komma i konflikt med den i den ovan citerade bestämmelsen
uttalade asylrättens verkliga anda och mening.

Vi ha icke kunnat anse att socialministern, då han i detta fall för hävdande
av asylrätten personligt sänt landsfiskalen ett telegram, förfarit på sådant
sätt att något skäl till anmärkning föreligger.

Vi kunna ej heller tillägna oss utskottsmajoritetens uppfattning att »genom
statsrådet Möllers förvållande den lagliga handläggningen av förevarande förpassningsärende
avbrutits». Örn statsrådet icke ingripit skulle landsfiskalen,
då han, enligt vad det nu framgått, förfarit efter bestämmelserna örn förpassning
ur riket, haft att anmäla till länsstyrelsen att den ifrågavarande utlänningen
icke lytt föreläggandet att lämna riket. Samma åtgärd har han haft
att vidtaga även efter att ha erhållit statsrådets telegram.

Vi finna således att ärendet icke varit av beskaffenhet att böra föranleda anmärkning.

IV.

Vid punkten 4:o)i utskottets memorial

1) av herr Reuterskiöld, som anfört:

Även örn tillstyrkandet av Kungl. Maj :ts beslut angående behandlingen
av de s. k. sekundärt arbetslösa icke skulle stå i fullgod överensstämmelse
med de i riksdagens anslagsbeslut åsyftade direktiven, kunna dock, såsom
även skett, skäl anföras för en motsatt tolkning. Utskottets beslut om anmärkning
grundas heller icke på någon tolkning av dessa direktiv, utan därpå,
att tillstyrkandet av det beslut, som fattats, icke behörigen beaktat berättigade
samhällsintressen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

Emellertid måste varje utskottsanmärkning i dechargeärenden, ehuru med
nödvändighet anknuten till ett rådslag i det förflutna, tillika, åsyfta en ändring
av praxis för framtiden till något, som utskottet anser bättre eller riktigare.

I nu föreliggande fall kan dock en anmärkning icke hava dylikt syfte eller
erhålla sådan verkan, i det att direktiven för arbetslöshetsanslagens användning
under följande år icke bero av praxis beträffande de under 1933/1934
gällande direktiven, utan av de direktiv, som utformas för 1934/1935 genom
annat med denna frågas beredning arbetande utskott. Härtill kommer, att
just i detta fall frågan örn direktivens oförändrade bibehållande eller deras
omformulering i anledning av praxis och särskilt av nu omhandlade beslut av
Kungl. Majit, motionsvis dragits under riksdagens prövning, men, såsom naturligt
är, hänvisats icke till konstitutionsutskottet, utan till statsutskottet.
Skulle statsutskottet och därefter riksdagen finna en förändring av nuvarande
direktiv sådana de blivit tillämpade ej vara behövlig, undanryckes därigenom
grunden för konstitutionsutskottets anmärkning. Skulle åter en ändring finnas
lämplig, blir utskottets anmärkning överflödig. Jag har därför icke ansett
mig böra biträda anmärkningsbeslutet.

2) av herrar Strömberg, Oscar Gottfrid Karlssom, Källman, Västberg, Andersson
i Igelboda, Fast, Vougt, Nordström och Törnkvist i Bjuv, som anfört: För

utskottets påstående om att Kungl. Maj:ts beslut icke står i god överensstämmelse
med grunderna för konfliktdirektiven, har utskottet icke förbringat
bevisning. Icke heller ha några skäl förebragts för utskottets uttalande
örn att Kungl. Maj :ts beslut vore av beskaffenhet att medverka till
en förlängning av en pågående arbetskonflikt och därmed vore till skada för
näringslivet.

Då vi anse, att utskottets anmärkning saknar fog, och då vi funnit, att
Kungl. Maj :ts beslut står i fullgod överensstämmelse med av riksdagen beslutade
direktiv, ha vi icke kunnat biträda utskottets beslut örn anmärkning i
förevarande punkt.

Vid punkten 5:o) i utskottets memorial

1) av herrar Hallén, Strömberg, Oscar Gottfrid Karlsson, Sandegård, Källman,
Borg, Fast och Vougt, som anfört:

Till 1933 års riksdag anmälde konstitutionsutskottet, att utskottet funnit
skäl föreligga till anmärkning mot vederbörande statsråd, enär denne tillstyrkt
Kungl. Majit att förklara en del i mogenhetsexamen underkända elever
såsom godkända i studentexamen.

Det förfarande, som 1932 inleddes och som påtalades av konstitutionsutskottet
vid fjolårets riksdag, har fortsatt även under 1933. Vi kunna i fråga
om de nu av utskottet påtalade fallen i allt väsentligt understryka vad konstitutionsutskottet
i förevarande hänseende då yttrade. Då konstitutionsut -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

skottet sålunda redan förut påtalat en praxis som utskottet funnit olämplig,
ha vi ansett att utskottet i stället för att göra anmärkning mot vederbörande
statsråd enligt § 107 regeringsformen bort i ingressen till årets dechargememorial
för riksdagen erinra vad som sålunda förekommit.

2) av herr Pehrsson i Göteborg.

3) av herr Svensson i Landskrona.

B. Reservationsvis framställda anmärkningsyrkanden.

VI.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 12 maj 1933.)

1) av herr Reuterskiöld, som, med instämmande av herrar Sundberg, Mellén,
Rydberg, Hagström, Magnusson i Tumhult, Petersson i Broaryd, Lundqvist
i Rotebro och Gustafsson i Välsnäs, ansett att utskottet hort uttala följande:

Genom kungl, förordningen angående antagande av släktnamn den 5 december
1901 med däruti sedermera genom kungl, kungörelser gjorda ändringar
har förordnats, att den, som vill antaga annat släktnamn än det, som för
honom finnes antecknat i kyrkoboken, skall göra ansökan hos Konungen örn
godkännande av det nya namnet. Ansökan om godkännande av nytt släktnamn
må ej bifallas, där det nya släktnamnet håres av annan släkt och tillika
är av mera egenartad beskaffenhet eller därest detsamma kan väcka anstöt.
Dessa ärenden skola inför Konungen föredragas av statsrådet och chefen för
justitiedepartementet.

Då denna förordning utan riksdagens hörande utfärdades, angavs i statsrådsprotokollet
uttryckligen att den icke avsåge att ingripa på det civilrättsliga''området,
utan allenast att, i fråga örn kyrkobokföringen införa bestämmelser,
som vore ägnade att hindra en person att i prästbetyg och därmed i
officiella handlingar få sig benämnd med annat namn än det som en gång
blivit för honom kyrkobokfört eller ock i viss ordning godkänts som hans
släktnamn. Kyrkobokföringen skulle alltså vara det grundläggande för behörigheten
att använda släktnamn.

I underdånig ansökning den 11 maj 1933 hemställde en person — under
förmälan att han före ikraftträdande av ovan omförmälda kungl, förordning
antagit namnet X, därom anteckning skett i kyrkobok — att detta namn, som
icke vore egenartat och bures av ett icke ringa antal olika svenska familjer,
måtte godkännas som släktnamn för honom och hans hustru.

Efter föredragning och tillstyrkan av statsrådet Schlyter, såsom chef för
justitiedepartementet, biföll Kungl. Majit genom beslut den 12 maj 1933,
nr 57 J/2, denna ansökning.

Utskottet finner det anmärkningsvärt, att denna ansökning av Kungl.
Majit upptogs till prövning, då densamma ju icke avsåg godkännande av
nytt släktnamn. Namnet X var ju redan för sökanden infört i kyrkoboken
och sökanden ägde alltså, utan Konungens godkännande använda sig av det -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

samma. Kungl. Majit har genom beslutet i fråga icke kunnat förläna sökanden
annan befogenhet att använda sig av släktnamnet X än den han redan
ägde. Beslutet måste följaktligen anses som en ren nullitet.

Ehuru beslut av detta slag väl icke borde ifrågakomma, skulle utskottet
näppeligen gjort någon anmärkning mot förfarandet, därest icke beslutet avsett
något mera än bekräftande av den befogenhet att använda sig av släktnamnet
X, som sökanden redan vunnit geom kyrkobokföringen. Att emellertid
en sådan avsikt förelegat framgår av en av statsrådet Undén författad
till grund för beslutet liggande bland handlingarna i ärendet befintlig promemoria,
som, efter utbytande av släktnamnet mot beteckningen X, lyder sålunda
:

P. M.

angående godkännande av namnet X.

1. Kan en ansökan upptagas till prövning, oaktat sökanden redan har sitt
namn antecknat i kyrkobok?

Ja. Förordningen handlar ej blott örn anteckning i kyrkobok. Den avser
att uttömmande reglera sättet för godkännande av släktnamn. Jfr Ebersteins
sakkunnigbetänkande s. 25.

2. Vad innebär i så fall regeln i § 6 örn anmälan till kyrkobok, därest
det godkända namnet redan är infört i kyrkobok?

Tydligen skall en sådan anmälan medföra att anteckning sker örn Kungl.
Maj :ts godkännande och dag därför.

3. Kan namnet X godkännas enligt § 3?

Huruvida detta namn är »av mera egenartad beskaffenhet» är en omdömesfråga.
Det bäres i varje fall av åtskilliga släkter.

Vid prövningen bör nämligen inverka, att sökanden burit namnet före tillkomsten
av 1901 års förordning. Obs. att enligt Ebersteins sakkunnigutredning,
som synes ha utgjort en kodex i namnfrågor för justitiedepartementet,
särskilt medgives rätt för dem, som före 1j1 1902 begagnat ett namn, att få
sådant namn godkänt (5 § 2 mom. i förslaget).

Obs. vidare att namnförordningen är utfärdad i administrativ väg och sålunda
kan tillämpas extensiv!, örn skäl därtill finnes. Föreliggande fall torde
enligt upplysningar från vederbörande tjänstemän vara det första i sitt slag
och bör sålunda prövas efter sin egenart.

4. Kan ett godkännande anses sakna betydelse med hänsyn till senare rättegång? Frågan

kanske är tvivelaktig. Men i Ebersteins betänkande fram b ål lös,
att talerätt icke bör kunna ifrågakomma mot ett i laga ordning godkänt släktnamn.
Se sid. 90. Ytterligare bör framhållas att, örn Kungl. Majit i statsrådet
förklarat namnet ej vara av mera egenartad beskaffenhet (§ 3), lärer
detta ej kunna desavoueras av Kungl. Majit i högsta domstolen.

Konklusion.

En ansökan av X örn godkännande av namnet bör bifallas.

Underdånigst

Ö. U.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

Promemorian och vissa andra omständigheter synas ge vid handen att Kungl.
Maj :t med beslutet avsett att förläna sökanden en rätt till släktnamnet X, som
sedan icke skulle kunna i rättegång eller eljest fråntagas honom.

Denna uppfattning är uppenbarligen felaktig. Utom i vissa undantagsfall
är rättigheten till namn av rent privaträttslig natur och vid tvist beroende
av domstols prövning. Denna namnrätt får icke förblandas med den förvaltningsrättsliga
namnregistreringen enligt 1901 års förordning. De förvaltningsåtgärder,
som ankomma på Kungl. Majit enligt denna förordning, kunna icke
på sätt i promemorian antydes få något som helst inflytande vid bedömandet
av namnrätten vid domstol. Och den rätt, Kungl. Maj :t har att tilldela person
visst namn vid tillämpning av § 37 R.F., utövas icke i enlighet med 1901
års namnregistreringsförordning.

Vad i promemorian anförts därom att 1901 års förordning är utfärdad i
administrativ väg och sålunda kan tillämpas extensiv!, föranleder utskottet
att undersöka i vad mån dispens eller nådeförfarande kan vinna tillämpning
i ett fall som detta. Givet är att Kungl. Maj :t icke i nådeväg kan tillägga en
person visst namn, då ju namnrätten är privaträttslig och annans rätt därigenom
kan kränkas. Däremot kan Kungl. Majit i fall, då enligt släktnamnsförordningen
hinder möter för registrering av nytt släktnamn, t. ex. örn detta
är egenartat, på grund av föreliggande omständigheter av nåd medgiva att
namnet ändock må registreras. I varje fall synes lagstiftningen å ifrågavarande
område icke giva rum för en »extensiv» tillämpning i den riktning som
ägt rum i detta ärende.

Då det är av vikt tillse att vid prövning av ärenden enligt släktnamnsförordningen
besluten icke givas större räckvidd än författningen och Kungl.
Majits befogenhet därutöver i varje fall medgiva, har utskottet icke kunnat
undgå att i detta ärende göra anmärkning enligt 107 § regeringsformen mot
föredragande departementschefen statsrådet Schlyter, vilket utskottet får för
riksdagen

anmäla.

2) av herrar Sundberg, Mellén, Rydberg, Per Andersson, Hagström, Magnusson
i Tumhult, Petersson i Broaryd, Lundqvist i Rotebro och Gustafsson i
Välsnäs, vilka anfört:

Med hänvisning till den under 1) här ovan reservationsvis gjorda anmärkningen
mot chefen för justitiedepartementet statsrådet Schlyter i anledning av
Kungl. Majits beslut den 12 maj 1933, varigenom, efter ansökan av en person,
för honom och hans hustru godkänts släktnamnet X, få vi, som anse att även
den förberedande handläggningen av detta ärende icke varit tillfredsställande,
i detta avseende anföra följande.

Ansökningen i ärendet är dagtecknad den 11 maj 1933, inkom till justitiedepartementet
den 12 maj och bifölls av Kungl. Majit samma dag. I detta
departement föres ett s. k. namndiarium, däri ansökningar örn godkännande av
släktnamn införas för varje dag i namnens bokstavsföljd. Detta införande

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

måste givetvis ske på en gång efter expeditionstidens slut, ty eljest skulle
bokstavsföljden icke kunna upprätthållas. Vid granskning av namndiariet för
den 12 maj, som upptager fyra namn, befinnes att de tre första namnen införts
i bokstavsföljd, men icke det sista namnet X, ehuru detta enligt bokstavsföljden
skulle uppförts före ett av de tre andra. Härav skulle kunna dragas den
slutsatsen att ärendet ifråga icke inkommit och diarieförts förr än efter expeditionstidens
slut och alltså senare än den samma dag hållna konseljen, däri
ärendet avgjordes. Ärendet var icke heller uppfört på ursprungliga listan över
justitiedepartementsärenden, som skulle föredragas i konseljen den 12 maj, utan
har blivit senare tillsatt å listan antingen omedelbart före konseljen eller efteråt.
Ärendet har också på grund härav blivit protokollfört under ett halvnummer
571/,. Bland handlingarna i detta ärende förekommer en av konsultativa
statsrådet Undén upprättad P. M., intagen under 1) här ovan. Denna är
icke dagtecknad och icke heller försedd med stämpel när den inkommit till
departementet. Det förtjänar vidare anmärkas, att av de den 12 maj diarieförda
ärendena örn godkännande av släktnamn endast det, som rörde släktnamnet
X, vunnit omedelbart avgörande, medan de övriga avgjorts vid en senare tidpunkt.

Det knapphändiga sätt, varå detta ärende alltså behandlats och avgjorts, är
ägnat att väcka betänkligheter, i synnerhet då man forskar efter anledningen
till förfarandet. Äv handlingar, som ställts till vårt förfogande, framgår, att
ärendet behandlats med denna osedvanliga skyndsamhet av viss anledning, som
icke kan sägas vara av legitim beskaffenhet och som i stället bort föranleda
dröjsmål med prövningen, örn en sådan överhuvud taget varit nödvändig.

Vi tillåta oss härjämte erinra örn herr K. J. Ekmans uti 1931 års konstitutionsutskotts
betänkande reservationsvis gjorda erinran örn att uti nu ifrågavarande
departements protokoll vissa ärenden försetts med dubbla nummer,
utan att skälet därtill kunnat av protokollet inhämtas. Detta förhållande försvarar
granskningen av statsrådsprotokollen. Granskningen avser nämligen
bl. a. att kontrollera att icke något i konseljen fattat beslut blivit ur protokollet
uteslutet och att icke något beslut i protokollet obehörigen införts. Änmärkningen
rörande dubbla nummer gäller i lika mån halvnummer, som här
blivit använt.

På grund av vad salunda anförts, anse vi att anmärkning bort av utskottet
göras enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen
statsrådet Schlyter i anledning av den förberedande handläggningen av ifrågavarande
ärende.

VII.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 30 juni
och den 10 november 1933.)

av herr Mellén, som med instämmande av herrar Sundberg, Anton Pettersson,
Magnusson i Tumhult, Petersson i Broaryd, Lundqvist i Rotebro och Gustafsson
i Välsnäs anfört:

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

Den 24 september 1932 utnämndes presidenten i hovrätten över Skåne och
Blekinge K. Schlyter till statsråd och chef för justitiedepartementet. Samtidigt
förklarade Kungl. Maj :t, att de statsråd, som vore innehavare av ämbeten,
skulle, i den mån ej annat förordnades, fortfarande bibehålla desamma,
dock med skyldighet att avstå från därmed förenade löneförmåner.

I särskilda ansökningar den 27 juni och den 30 oktober 1933 anhöll Schlyter
med åberopat stöd av 3 kap. 27 § i avlöningsreglementet den 22 juni 1921
för befattningshavare vid statsdepartementen och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, att Kungl. Maj :t måtte tillerkänna honom ersättning
för i samband med hans förflyttning från Malmö till Stockholm uppkomna
kostnader med tillhopa 6,393 kronor 65 öre. Till stöd härför anfördes,
att Schlyter, som från den 1 november 1932 förhyrt våning i Stockholm, först
från och med den 1 november 1933 kunnat få sin förutvarande våning i Malmö
uthyrd. Schlyters hyresutgifter hade fördenskull utgjort för tiden 1/n
1932—30/6 1933 3,333 kronor 33 öre i Stockholm och 3,088 kronor 15 öre i
Malmö samt för tiden */?—3Vin 1933 1,400 kronor i Stockholm och 1,413 kronor
14 öre i Malmö. I anledning härav hemställde Schlyter örn ersättning för
dubbelhyra med tillhopa 4,488 kronor 15 öre. Återstoden av begärda ersättningen
utgjorde till 1,765 kronor kostnad för transport och inpackning samt
uppackning av möbler och till 140 kronor 50 öre utgift för resebiljetter och
sovvagnsbiljetter för hustru, två barn och två hembiträden.

Genom särskilda beslut den 30 juni på föredragning av statsministern Hansson
och den 10 november 1933 på föredragning av statsrådet Levinson har
Kungl. Majit tillerkänt statsrådet Schlyter det begärda beloppet att utgå av
andra huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar.

I ärendet ha yttranden avgivits av statskontoret, vilket tillstyrkt bifall till
ansökningen. I sitt först avgivna yttrande anförde statskontoret bland annat:
»Vid tillträdandet av statsrådsämbetet var Schlyter i egenskap av president i
hovrätten över Skåne och Blekinge uti avlöningshänseende hänförd till den under
3 kap. 9 § i avlöningsreglementet intagna löneplanen. I enlighet med vad
som föreskrivits uti 8 § 2 stycket torde han följaktligen kunna förklaras berättigad
att komma i åtnjutande av flyttningsersättning enligt vad därom stadgats
uti 27 § i avlöningsreglementet samt i de utav Kungl. Majit i ämnet utfärdade
närmare bestämmelser, vilka återfinnas i 6 § i kungörelsen den 26
juni 1925 (nr 357) med tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet.»

Denna tolkning av bestämmelserna å ifrågavarande område grundar sig
uppenbarligen på en praxis, enligt vilken rätt till flyttningsersättning i vissa
fall medgivits utan att bestämmelser därom varit utfärdade.

Emellertid är det att märka, att i anledning av riksdagens revisorers uttalande
rörande den osäkerhet, som råder i fråga örn rätten till flyttningsersättning,
1932 års riksdag hemställt, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande,
huruvida icke gällande föreskrifter rörande rätten till flyttningsersättning
borde omarbetas i syfte att vinna full tydlighet beträffande de fall, där
sådan rätt förefinnes, samt huruvida det i övrigt bör tillkomma Kungl. Majit
att i särskilda fall medgiva utbetalande av flyttningsersättning.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

Det förefaller under sådana förhållanden anmärkningsvärt, att Kungl. Maj :t,
som icke för riksdagen framlagt något förslag till ordnande av förhållandena
å området, likväl ansett sig kunna bifalla en ansökan örn flyttningsersättning
i detta synnerligen tvivelaktiga fall.

Enligt min mening saknar den praxis, som eventuellt ligger till grund för
statskontorets yttrande, stöd av lag. 3 kap. i avlöningsreglementet örn flyttningsersättning
torde ej lagligen kunna tillämpas vid förflyttning till andra
ämbeten eller tjänster än de i samma kapitel avsedda, och dit höra ej statsrådsämbeten.

Statsrådet Schlyter kan för övrigt icke anses ha vunnit befordran till högre
befattning i den mening, som i avlöningsreglementet avses. Han innehar fortfarande
presidentbefattningen i skånska hovrätten men har erhållit Konungens
förtroendeuppdrag att tills vidare vara hans rådgivare. Han har icke
varit skyldig att åtaga sig förtroendeuppdraget, övergång till statsrådsämbete
är något som faller helt utanför ramen för avlöningsreglementet. Såsom
ett särskilt skäl för återhållsamhet vid behandlingen av ifrågavarande
ärenden borde ha övervägts den omständigheten att beträffande statsråd, som
icke äro ämbetsmän eller ämbetsmän med rätt till flyttningsersättning, nu icke
finnes någon som helst grund eller praxis för medgivandet av flyttningsersättning,
oaktat även dessa statsråd ju kunna ha lika stort behov av sådan
ersättning. Man måste ju fråga sig, varför vissa statsråd skola ha företräde
framför sina kolleger i detta avseende. Det bör också uppmärksammas att
statsrådsavlöningen i nu ifrågavarande fall är avsevärt högre än presidentlönen.

Med anledning av vad ovan anförts, och då enligt mitt förmenande Kungl.
Majit icke bort tillerkänna Schlyter det begärda beloppet 6,393 kronor
65 öre i flyttningsersättning, har jag inom utskottet yrkat anmärkning enligt
§ 107 regeringsformen mot de vid besluten den 30 juni och 10 november 1933
föredragande statsråden, statsminister Hansson respektive statsrådet Levinson.

VIII.

(Protokoll över socialärenden den 5 maj 1933.)

av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herr Sundberg anfört:

I en den 30 mars 1927 dagtecknad framställning till Överståthållarämbetet
anförde rektorerna vid vissa högre läroverk och realskolor i Stockholm bl. a.,
att åtskilliga antikvariat i huvudstaden i stor omfattning av skolungdom inköpte
böcker, vilka icke vore på rättmätigt sätt åtkomna. En oärligt tillägnad
bok kunde i de flesta fall utan vidare omsättas i kontanter på ett antikvariat.
Några efterräkningar för säljaren vore knappast att vänta, ty några frågor
ställdes icke till honom angående honom själv, hur boken åtkommits, örn hail
erhållit målsmans tillstånd till försäljningen o. s. v. Det vore sedermera
ytterst svårt för lärare eller föräldrar att från antikvariaten erhålla upp -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

gifter, ledande till identifiering av säljaren. Nyligen hade inträffat, att inom
få veckor i en enda skola försvunnit ett dussin lexika, av vilka två återfunnits
i antikvariatet, men ingen som helst upplysning om åtkomsten hade där stått
att vinna. Det vore tydligt, att en så bedriven affärsrörelse vore synnerligen
skadlig för ungdomens''moral, och rektorerna hade en rik erfarenhet av
de konsekvenser, den medförde för ungdomen och hemmen.

Vissa antikvariat uppgåvos sinsemellan ha överenskommit att vid inköp av
böcker från minderåriga skulle företes skriftligt medgivande till fötsäljningen
från målsman. Denna överenskommelse tillämpades dock för det dåvarande
endast i undantagsfall, och där den tillämpades, vöre den knappast av någon
betydelse, enär man syntes godtaga intyg hur föga upplysande som helst.
Antikvariaten tycktes ej föra någon inköpsjournal, innehållande förteckning
över inköpta böcker. En dylik syntes dock vara nödvändig. På grund av vad
sålunda anförts och då den verksamhet, som skildrats, påtagligen vore av
samhällsskadlig art, vädjade rektorerna till Överståthållarämbetet att snarast
möjligt vidtaga eller befordra åtgärder i syfte att rörelsen vid antikvariaten
ställdes under effektiv kontroll.

Över denna framställning hördes åtskilliga myndigheter, av vilka bl. a.
undersöktes, huruvida kungl, förordningen den 28 maj 1918 ang. handel med
vissa begagnade föremål m. m. kunde vinna tillämpning jämväl beträffande
den antikvariska bokhandeln.

Ärendet anmäldes i statsrådsberedningen den 18 november 1931, varvid detsamma
överlämnades till socialdepartementet, då handelsdepartementets chef
icke ansåg ändringar i förordningen den 28 maj 1918 böra vidtagas, men väl
skäl föreligga för uppmaning till antikvariaten från vederbörande polismyndigheter.

Ärendet föredrogs sedan i konselj först den 5 maj 1933 av chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, som hemställde, att Kungl. Maj :t ville med
anledning av vad i ärendet förekommit anbefalla samtliga länsstyrelser att
genom polismyndigheten i städerna uppmana innehavare av antikvariat att,
innan inköp av böcker från minderåriga komme till stånd, inhämta skriftligt
eller muntligt intyg av målsman eller annan vederbörande att denne icke hade
något att invända mot den minderåriges försäljning av böckerna. Kungl.
Majit fattade beslut i överensstämmelse härmed.

Detta beslut är synnerligen anmärkningsvärt. I 1 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen
stadgas, att intet hinder får finnas för bokhandels idkande samt
att för en skrifts föryttrande andra hinder ej få finnas än de uti 4 § tryckfrihetsförordningen
omförmälda. Äv detta stadgande framgår att det icke är
möjligt att utan grundlagsändring underkasta de antikvariska bokhandelsaffärerna
några kontrollföreskrifter.

Detsamma måste även gälla ingripanden av det slag, varom nu är fråga.
Det måste under sådana förhållanden anses betänkligt, att Kungl. Maj :t, som
ansett sig grundlagsenligt förhindrad att själv utfärda föreskrifter i ämnet
av politinatur, det oaktat anbefallt länsstyrelserna att genom underlydande
polismyndigheter uppmana antikvariaten att iakttaga vissa av Kungl. Majit

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

antydda regler. Det är visserligen sant, att polismyndighet mångfaldiga gånger
nödgats söka på uppmaningens väg åstadkomma och verkligen också lyckats
åstadkomma åtskilligt gott utan direkta bud eller förbud, men alla sådana
åtgärder ske då på myndighetens eget ämbetsansvar. I nu föreliggande
fall har detta ansvar upphört därigenom att Kungl. Maj:t anbefallt åtgärderna
och vederbörande myndighet sålunda blivit pliktig vidtaga dem i trots av deras
oförenlighet med grundlagen. I vanliga fall borde ett sådant handlande
karakteris*ras såsom befallning örn åsidosättande på en omväg av grundlagen,
men även örn en dylik karakteristik i detta fall ej vore fullt riktig, innebär
dock departementschefens hemställan ett försök att i annan ordning än den
enda tillåtna — lagändringens väg -— åstadkomma samma resultat som genom
en lagändring. Örn detta försök skulle lyckas förutsätter detsamma, att uppmaningarna
strikt efterföljas; men örn så icke sker, utan antikvariaten, som
icke kunna genom dylika uppmaningar förpliktas, helt enkelt underlåta att
följa dem, så blir den oundvikliga följden, att både polismyndighetens och
Kungl. Maj:ts auktoritet försvagas och undergräves. Därjämte är möjligt,
att det ansvar för missbruk av ämbetsmakt, som i vissa fall skulle kunna
inträda, örn myndigheten söker upprätthålla auktoriteten, icke kan göras gällande,
eftersom genom Kungl. Maj :ts beslut myndighetens självansvar upphört.
Det enda ansvar, som återstår, är det konstitutionella, och detta kan
endast vid granskningen av 1933 års statsrådsprotokoll komma i betraktande.

Då jag ansett, att detta sätt att kringgå lag och att sätta s. k. praktiska
synpunkter i lagens ställe är oriktigt, har jag yrkat, att utskottet skulle, av rent
principiella skäl, göra anmärkning mot föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, jämlikt § 107 regeringsformen.

IX.

1) av herrar Sundberg, Björkman, Bergman, Ehrnberg, Mellén, Lindskog,
Björck i Kristianstad och Gustafsson i Välsnäs, vilka anfört:

Den 29 mars 1933 förordnade Kungl. Majit en kommission att medla i uppkomna
avtalstvister mellan Svenika byggnadsindustriförbundet och vederbörande
fackförbund. Den 15 augusti 1933 framlade den tillsatta kommissionen
förslag till medling. Då detta icke vunnit parternas godkännande, översändes
den 20 september 1933 till parterna ett nytt medlingsförslag, undertecknat av
P. Albin Hansson och Gustav Möller. Detta medlingsingripande motiveras
bl. a. med, att »konflikten inom byggnadsindustrien lägger hinder i vägen för
igångsättandet av betydande arbeten, som av riksdagen beslutats till avhjälpande
av arbetslösheten».

I särskilda skrivelser den 8 och 15 februari 1934 har konstitutionsutskottet
infordrat handlingarna i ärendet. Till svar på dessa skrivelser har meddelats,
dels att inga handlingar till ärendet den 29 mars finnas (medlingskommissionens
tillsättande), dels ock att utöver utskottet tillställda handlingar i ärendena
den 6 augusti 1933 nr 64 (innefattande skrivelse från en av kommissionens

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

medlemmar om entledigande från medlemskap i kommissionen) och den 12
januari 1934 nr 65 (innefattande ordförandens i kommissionen skrivelse) icke
finnas några ytterligare handlingar avseende åtgärder från regeringens sida
för biläggande av omförmälda konflikt.

Härav framgår, att den till parterna ställda skrivelsen från herrar P. Albin
Hansson och Möller jämte därtill fogat medlingsförslag icke såsom föreskrives
i § 7 regeringsformen för alla regeringsärenden utom kommandomål föredragits
inför Konungen i statsrådet.

Att detta ärende av statsministern Hansson och statsrådet Möller själva betraktats
som ett regeringsärende framgår av deras uttalanden vid remissen av
statsverkspropositionen vid årets riksdag. Hans excellens statsministern yttrade
därvid bl. a. i andra kammaren örn detta medlingsingripande: »Jag är

alltjämt övertygad örn att regeringens ingripande var nödvändigt--— det

förslag, som regeringen framlade ----. När regeringen efter anmälan från

förlikningskommissionens sida ingrep---.» Herr statsrådet Möller ytt rade

bl. a. i första kammaren: »Under sådana omständigheter ville regeringen
i detta speciella fall göra ett försök till en medling---.»

Det är sålunda tydligt, att statsministern och statsrådet Möller själva uppfattat
sitt ingripande som ett regeringsingripande och räknat med att få det så
betraktat och bedömt.

Det hade under sådana omständigheter varit deras klara och oomtvistliga
skyldighet att efterkomma det kategoriska stadgandet i regeringsformen därom,
att alla regeringsärenden med undantag allenast för kommandomålen skola
inför Konungen i statsrådet föredragas och där avgöras. Jämlikt § 10 regeringsformen
hade det också varit tillbörligt att innan ärendet avgjordes
inhämta den tillsatta medlingskommissionens yttrande.

Då statsministern och socialministern vid detta ärendes handläggning icke
iakttagit den ordning regeringsformen föreskriver, ha vi inom utskottet yrkat
anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot statsministern Hansson och
statsrådet Möller.

2) av herrar Sundberg, Björkman, David Pettersson, Ehrnberg, Magnusson
i Tumhult, Olsson i Mora, Lindskog och Björck i Kristianstad, vilka anfört:

Då statsminister Hansson och statsrådet Möller genom skrivelse av den 20
september 1933 och därtill fogat medlingsförslag i den pågående byggnadskonflikten
i sin egenskap av statsråd ingrepo för att bilägga konflikten, innehöll
deras medlingsförslag på viktiga punkter avvikelser från det av den av Kungl.
Maj:t tillsatta medlingskommissionen tidigare avgivna förslag. De båda
statsrådens ingripande måste under sådana omständigheter uppfattas som ett
underkännande av medlingskommissionens uppfattning örn den rätta vägen
för en lösning av konflikten. Det är påtagligt, att regeringen därmed åstadkommit
skada för den auktoritet medlingsinstitutet måste äga för att med
framgång kunna fullfölja sin viktiga uppgift. Denna skada hade med hänsyn
till kommissionens auktoritet icke blivit mindre utan snarare större, om
regeringsingripandet — såsom statsråden avsågo — lett till ett biläggande av

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

konflikten. Bland arbetsgivarna förefinnes den uppfattningen, att statsråden
genom sitt ingripande förlängde konflikten. Arbetareparten vidhöll envist
statsrådens medlingsförslag och ansåg sig icke böra gå längre i medgivanden.
Först när arbetsgivareparten hotade att utvidga konflikten genom en lockout,
kunde uppgörelse ernås.

Då det ur samhällets synpunkt och i arbetsfredens intresse är av allra största
vikt, att förliknings- och medlingsinstituten icke skadas i sina grannlaga
uppgifter, måste detta statsrådens ingripande betecknas som oskickligt och beklagligt.
Det hade varit mycket begripligt, örn kommissionen efter statsrådens
ingripande i den uppgift, som blivit åt kommissionen anförtrodd, avsagt sig
sitt uppdrag. En sådan avsägelse skulle emellertid, hur naturlig den från
kommissionens synpunkt än varit, ytterligare tilltrasslat läget och skapat nya
svårigheter för uppgörelsen.

Då vi anse, att statsråden vid detta ingripande icke med oväld och skicklighet
sitt förtroendeämbete utövat och att ingripanden av denna art måste på ett
ödesdigert sätt skada förlikningsmännens auktoritet och sålunda icke befrämja
rikets sannskyldiga nytta, ha vi inom utskottet yrkat anmärkning enligt § 107
regeringsformen mot statsminister Hansson och statsrådet Möller.

(Protokoll över finansärenden.)

av herrar Bergman, Olsson i Mora och Lindmark, vilka anfört:

Vi hava uppmärksammat att Kungl. Maj :t efter besvär över överståthållarämbetets
i Stockholm konsekventa avslag på en mängd framställningar från
viss person örn rätt till spritutskänkning i förening med kabaret och dans
nattetid intill kl. 3 f. m. å ett hotell i Stockholm, i de allra flesta fall bifallit
besvären och således i realiteten givit tillstånd till ifrågavarande många nattliga
nöjestillställningar i förening med utskänkning. Sökandens framställningar
ha vanligen gällt två kvällar i veckan, varvid hotellet för sin del uppställt
det villkoret att ingen inskränkning skulle få ske i den rätt till offentliga
dansaftnar med utskänkning, vartill hotellet förut fått tillstånd.

Vad lagstiftningen uppenbarligen avsett som undantag synes på detta sätt
i fara att övergå till regel.

. I § 55 mom. 2 K. F. den 14 juni 1917 ang. försäljning av rusdrycker stadgas: »2.

Vid offentligt skådespel eller varieté, cirkus- eller annan dylik föreställning
eller, med undantag av konsert, vid vilken uteslutande utföres instrumentalmusik,
varje annan föreställning, till vilken allmänheten har tillträde,
eller vid offentlig danstillställning må utskänkning av rusdrycker icke
ske i lokal eller å plats, där föreställningen eller danstillställningen äger rum,
eller i annan lokal, som med förstnämnda lokal står i inre förbindelse; dock

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

må K. B., efter magistratens eller kommunalnämndens hörande, för särskilt
tillfälle medgiva undantag från det sålunda meddelade förbudet.»

Enligt § 95 skall vad som enligt nämnda lagrum tillhör magistrats handläggning
tillkomma poliskammare i stad där sådan finnes. I Stockholm är
Överståthållarämbetet poliskammare.

Besvär över beslut enligt § 55 mom. 2 föres hos Kungl. Majit i statsrådet
och inges till finansdepartementet.

Sedan Överståthållarämbetet i ett flertal fall icke funnit skäl lämna bifall
till ansökningar från olika personer och sammanslutningar att vid vissa offentliga
tillställningar å utskänkningslokaler i Stockholm få utskänka rusdrycker,
i vad ansökningarna avsåge tillstånd att vid ifrågavarande offentliga
»danstillställning» utskänka rusdrycker hava vederbörande däröver anfört besvär
hos Kungl. Majit. Kungl. Majit har i anledning härav genom särskilda
beslut, »enär i förekommande fall anledning icke förelegat att vägra» (eller
»finner i förevarande fall anledning föreligga att lämna») tillstånd till utskänkning
av rusdrycker, prövat rättvist att, med upphävande av överståthållarämbetets
vederbörande resolutioner, i vad dessa överklagats, visa ärendena
i dessa delar åter till Överståthållarämbetet för förnyad handläggning.

I nedanstående förteckning upptagas här åsyftade av Kungl. Maj :t under
1933 avgjorda ärenden, samtliga gällande besvär av en f. d. teaterdirektör, här
nedan betecknad N. N.

Kungl. Majas	Sökande	Dagar, som avses i ansökningen	Lokal	Övers tåthållar-ämbetets	Kungl. Majas
beslut dag och nr	beslut	yttrande	beslut
2,/s 2	Direktören N. N.	4 och 11 mars	Hotel Atlantic	icke bifall	avstyrker	besvären bifallna
28A 32	>	6 och 13 maj	Y	>	Y	Y Y
I9/6 56	>	24 och 27 maj	>	Y	Y	Y Y
“/« 5	Y	14,17, 21 o. 24 juni	Y	>	Y	Y Y
21/r 12	Y	19, 22, 26 o. 29 juli (den 19A seder-mera utbytt mot 5 augusti)	Y	>	Y	> Y
22/0 29	Y	30 sept. saint 4, 7, 11, 14 o. 18 ok-tober	Y	Y	Y	besvären bifallna betr. 30 sept. samt 4 o. 7 okt.
6/io 10	Y	d:o (tillställa. 4 okt., som inställts, an-hälles utbytt mot 14 okt.)	>	Y	Y	besvären bifallna betr. d. 14 okt. o. ej bifallna betr. ilo. 18 okt.
*/n 11	Y	4 o. 11 nov.	>	Y	Y	besvären bifallna
"lii 11	>	25 nov.	>	Y	Y	Y Y
16/l2 13	>	17 dec.	>	.	Y	Y Y
Bihang till riksdagens protokoll 1984. 5 sami. Nr 11.	3

KonstitutionsutsTcoitets memorial Nr 11.

Poliskommissarie!! i vederbörande distrikt har intet att erinra mot bifall
till ansökningarna. Det framhålles att ifrågavarande tillställningar avse tillställningar
utöver de sedvanliga danstillställningarna för vederbörande hotell.
Utsträckt tid för utskänkningen av rusdrycker komme vid bifall till
ansökningarna att begäras av hotellinnehavaren.

Enligt från Överståthållarämbetet inhämtade upplysningar beviljar Överståthållarämbetet
i regel dylika »dansaftnar» två gånger i veckan till varje
etablissemang. För att erhålla tillstånd erfordras emellertid att vederbörande
därom gör särskild ansökning för varje vecka.

Överståthållarämbetet har i anledning av remiss avgivit yttrande i ärendena,
därvid Överståthållarämbetet åberopat vad ämbetet yttrat i ett fullständigt
likartat ärende, som avgjorts av Kungl. Majit den 11 november 1932.

I berörda yttrande anförde Överståthållarämbetet följande:

»Föreskriften i 55 § 2 mom. K. F. den 14 juni 1917 ang. försäljning av
rusdrycker har under en lång följd av år av Överståthållarämbetet så tillämpats,
att på ansökan av restauranginnehavarna för varje vecka undantag medgivits
för dans två dagar i veckan å samma restaurang. Riktigheten av denna
lagtillämpning har å flera håll satts i fråga, och genom besvär av Nykterhetsfolkets
i Stockholm centralförsamling bragts under Eders Kungl.
Maj:ts prövning, över vilka besvär Överståthållarämbetet den 19 oktober 1926
avgivit underdånigt utlåtande, som här i avskrift bifogas. I avvaktan på
Eders Kungl. Maj :ts beslut i sagda besvärsmål har Överståthållarämbetet icke
gjort någon ändring i sin praxis, och icke heller medgivit undantag i vidare
omfattning än nyss nämnts. Dock har Överståthållarämbetet medgivit undantag
för ett fåtal sammanslutningar, som årligen under en följd av
år plägat anordna tillställningar för välgörande ändamål. Därutöver har
ämbetet icke ansett sig kunna medgiva undantag från ifrågakomna bestämmelse
i rusdrycksförordningen.

Innehavaren av den restaurang, varom nu är fråga, har uppgivit, att han
kan till klagandena upplåta sin lokal endast under förutsättning, att han
samma vecka kommer i åtnjutande av undantagsmedgivande även för sina två
»ordinarie» dansaftnar. Följaktligen skulle han, därest ansökan bifolles, veckan
i fråga erhålla sådant medgivande vid tre tillställningar. Då klagandena
icke förut anordnat tillställning av det slag, varom nu är fråga, skulle
ett undantagsmedgivande för dem den tredje dagen innebära ett avsteg från
den praxis, Överståthållarämbetet under en följd av år tillämpat, samt få
till följd, att ett stort antal sammanslutningar av liknande art komme att påkalla
samma rätt för sig. Då dessa tillställningar med all sannolikhet komma
att i första hand anordnas å de största restaurangerna med deras större
utrymmen, skulle de mindre dansrestaurangerna, som därigenom komme i
ett sämre läge än de förra, sannolikt kräva en tredje danskväll i veckan. Ett
medgivande härav skulle ur ordningssynpunkt knappast medföra olägenhet.
Men en sådan lagtillämpnings överensstämmelse med 55 § 2 mom. i rusdrycksförordningen
skulle med starkare skäl kunna ifrågasättas än den nu
av Överståthållarämbetet tillämpade praxis.»

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

I det åberopade utlåtandet av den 19 oktober 1926 anföres bl. a. »Vid
reglerandet av dansen å restaurangerna har det varit nödvändigt att räkna
med uppkomsten av enskilda nattklubbar efter utländska föredömen såsom
följd av en strängare tillämpning av ifrågavarande bestämmelse. Ett av
Svea hovrätt avkunnat utslag i mål angående boxningstillställningar å Cirkus
å Djurgården har visat, att det i vårt land är synnerligen lätt att kringgå
licensbestämmelser av ifrågavarande slag genom att bilda föreningar. • En
sådan förening kan hava många tusen medlemmar som uteslutande hava till
uppgift att lösa biljetter till föreningens tillställningar utan att dessa tillställningar
ändock få anses såsom offentliga. Enligt överståthållarämbetets
mening skulle en utveckling i denna riktning av de allmänna dansnöjena leda
till en avgjord försämring, och Överståthållarämbetet har icke velat taga något
ansvar för en sådan förändring. Den begränsning av restaurangdansen
som under de senaste åren praktiserats har synts vara lämpligt avvägd såsom
befrämjande en efter de rådande förhållandena tillfredsställande ordning inom
denna del av det offentliga nöjeslivet, och Överståthållarämbetet har icke kunnat
finna att ämbetet härutinnan handlat i strid mot det åberopade stadgandet,
då tillstånd meddelats endast efter prövning för varje särskilt tillfälle.»

Den sökande, varom nu är fråga, anför i sina besvärsskrifter till Kungl.
Maj :t:

»Då jag, på grund av vidriga omständigheter för närvarande ej kan
idka teaterverksamhet i Stockholm och då jag, som man vet, under 36 år utan
anslag av stat eller kommun drivit min verksamhet såväl på Svenska,
Vasa-, Oscars- och Södra teatrarna och under tiden 1908—10 uppehållit
verksamheten på Kungl. Operan — vilket kostade mig en halv miljon kronor;
då jag nu är hänvisad till tillfälliga inkomster är jag i stort behov av
att min framställning beviljas.»

Med anförande av liknande behovsskäl skulle säkerligen många personer
kunna göra dylika framställningar, och när nu dessa så konsekvent bifallits
av Kungl. Maj :t, synes det inbjuda till ett fortsatt dylikt låtgåsystem i strid
mot lagstiftningens anda.

Därest man i det nu föreliggande fallet skulle anse sökanden genom sin
tidigare teaterverksamhet ha gjort sig förtjänt av något statserkännande —
något som på annan väg, med negativt resultat, ifrågasattes för några år
sedan — så synes i varje fall icke det nu valda sättet vara att rekommendera.

Vi hava ansett förfarandet anmärkningsvärt och förty inom utskottet
yrkat anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot vederbörande statsråd.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

XI.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 17 mars 1933.)

1) av herr Lindskog, som med instämmande av herrar Sundberg, Björkman,
Silfverstolpe, Björck i Kristianstad och Gustafsson i Välsnäs anfört:

Sedan enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande chefen för ecklesiastikdepartementet
den 19 juni 1931 tillkallat fem sakkunniga att biträda med utarbetande
av förslag till metodiska anvisningar för gällande undervisningsplaner, inkommo
dessa sakkunniga med sitt betänkande den 21 december 1932. Skolöverstyrelsens
däröver infordrade utlåtande inkom till ecklesiastikdepartementet
den 6 mars 1933, och redan efter elva dagar var Kungl. Maj :t färdig att
på ecklesiastikministerns föredragning utfärda »förnyad stadga för rikets
allmänna läroverk», liksom även »kungörelse angående timplaner för rikets
allmänna läroverk». Det visade sig nu, att denna så snabbt utfärdade stadga
på mycket väsentliga punkter avvek från de sakkunnigas och skolöverstyrelsens
i stort sett samstämmiga utlåtande, och att särskilt realgymnasiets hela struktur
ganska radikalt blev genom densamma förändrad, över de genomgripande
förändringar, som på detta sätt infördes, hade inga som helst sakkunniga
myndigheter beretts tillfälle att yttra sig. Den betänkligaste av de
följdverkningar, som genom den nya stadgan inträdde, består däri, att en
lucka uppstått mellan realgymnasiets och fackhögskolornas undervisning. Från
realgymnasierna söka sig årligen omkring 400 elever över till tekniska högskolan,
och hitintills ha högskolans inträdeskurser omedelbart anslutit till
realgymnasiets avgångskur ser. Nu har läget blivit helt förändrat, till utomordentligt
stort förfång även för de enskilda studerandena. Detsamma gäller
örn en hel del andra högre undervisningsanstalter. För statsverket kommer
med säkerhet den nya stadgan att medföra högst betydligt ökade kostnader.
På alla håll förspörjes förvirring och oro inom vår elementarskola på grund
av den nya stadgan.

Av skäl, som här anförts, har jag inom utskottet yrkat anmärkning enligt
§ 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet Engberg: a)

på grund av det ofullständiga sätt, varpå denna stadga har blivit beredd,

b) på grund av det sätt, varpå stadgan till skada för skolan blivit utformad.

2) av herrar Bergman och Ehrnberg, vilka anfört:

Den förstärkta ställning, som franska språket genom den nya läroverksstadgan
erhållit på gymnasiernas humanistiska linje, anse vi ej böra göras till
föremål för anmärkning. Den var, enligt vår mening, väl behövlig i betraktande
av den bristande kunskap i nämnda språk, som blev följden av förut
gällande ordning. Franska språket är alltjämt för det internationella umgänget,
för den högre bildningen och för vissa vetenskaper så betydelsefullt,
att det icke får försummas.

Icke heller kunna vi anse den omständigheten, att skolöverstyrelsen ej på
nytt fick ärendet till sig remitterat, grunda någon konstitutionellt påkallad
anmärkning.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

Om vi sålunda i vissa avseenden ansluta oss till utskottsmajoritetens mening,
måste vi däremot i avseende på den vittgående och till sina verkningar,
efter allt att döma, ödesdigra förändring, som reallinjens karaktär har erhållit
genom den nya stadgan med tillhörande timplaner m. m., finna en anmärkning
fullt befogad. En praktiskt taget enhällig mening bland den matematisknaturvetenskapliga
forskningens och praktikens män, särskilt starkt understruken
genom tekniska högskolans tungt vägande och enhälliga uttalande,
har till full evidens ådagalagt, vilka betänkliga konsekvenser de i detta avseende
mindre välbetänkta förändringarna måste medföra, såväl i avseende på
ökad ekonomisk belastning av de studerande, som i avseende på kvalitetsförsämringen
av den tekniska utbildningen, ett område, där Sverige har lika
hedrande som krävande traditioner att upprätthålla.

[Vi hava av denna anledning i sistnämnda punkt inom utskottet yrkat anmärkning
enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Engberg.

XII.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 28 april och den 15 december 1933.)

av herrar Magnusson i Tumhult, Pehrsson i Göteborg och Olsson i Mora,
som ansett, att utskottet bort uttala följande:

Enligt 6 § 6)—8) kyrkofondslagen den 30 augusti 1932 (nr 404) skall av
kyrkofonden utgöras

»6) arvoden till ledamöter i stiftsnämnder samt avlöningar åt stiftsjägmästare
tillika med övriga omkostnader för stiftsnämndernas verksamhet;

7) arvoden åt ordförande i boställsnämnder, örn vilka förmäles i ecklesiastik
boställsordning;

8) anslag, som Konungen och riksdagen finna skäligt ställa till vederbörande
statsdepartements förfogande för anlitande av biträde vid handläggning
av boställsärenden och vad därmed äger samband.»

I övergångsbestämmelserna till lagen 1 mom. stadgas vidare: »Denna lag
skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer, dock skall Konungen dessförinnan
äga med tillämpning av bestämmelserna i lagen meddela de föreskrifter
och föranstalta örn de åtgärder, som kunna finnas påkallade till förberedelse
av lagens införande, samt ur kyrkofonden anvisa nödiga medel för
bestridande av kostnaderna för sagda åtgärder.»

Med tillämpning av denna föreskrift tillsatte Kungl. Maj:t den 30 augusti
1932 de s. k. 1932 års ecklesiastika boställssakkunniga. Deras uppdrag begränsades
till tiden intill den 1 maj 1933, vilken dag kyrkofondslagen trädde
i kraft.

I »Berättelse om vad i rikets styrelse sedan sista lagtima riksdags sammanträde
sig tilldragit» den 3 januari 1934 nämnas under »A. Kommittéer, som
under år 1933 avslutat sin verksamhet» »sakkunniga för handläggning av
ärenden rörande ecklesiastika boställen och vad därmed äger samband», där

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

uttryckligen den 1 maj 1933 angives såsom »den för uppdragets upphörande
fastställda tiden».

På föredragning och hemställan av chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Engberg, förordnade emellertid Kungl. Majit den 28 april 1933
kammarrådet T. H. Wohlin att från och med den 1 maj 1933 tillsvidare intill
utgången av december 1933 inom ecklesiastikdepartementet såsom sakkunnig
biträda vid fortsatt handläggning av frågor, sammanhängande med genomförandet
av 1932 års ecklesiastika boställslagstiftning. Härjämte bemyndigade
Kungl. Majit chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla ytterligare
högst två utredningsmän att under berörda tid, i den mån så erfordrades,
biträda Wohlin vid utredning av särskilda till sakkunniguppdraget hörande
frågor. Slutligen föreskrevs att kostnaderna för dagarvoden och annan ersättning
åt de sakkunniga och åt utredningsmännen skulle bestridas ur kyrkofonden.

Sedermera tillkallade departementschefen den 3 maj 1933 två utredningsmän.

Ovanberörda den 28 april 1933 meddelade förordnande för kammarrådet
Wohlin har på föredragning och hemställan av chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Engberg, genom beslut av Kungl. Majit den 15 decem1933
utsträckts att gälla från och med den 1 januari 1934 tillsvidare intill
utgången av juni 1934. Jämlikt ett genom samma beslut givet bemyndigande
har departementschefen för motsvarande tid utsträckt förordnandet för de den
3 maj 1933 tillkallade två utredningsmännen. Kostnaderna skulle enligt
Kungl. Maj :ts beslut liksom tidigare bestridas ur kyrkofonden.

Nämnda förordnanden den 28 april och 15 december 1933 kunna icke betraktas
såsom en fortsättning av förordnandet av boställssakkunniga den 30
augusti 1932, vilket uppdrag Kungl. Majit, såsom ovan påvisats, förklarat
vara avslutat den 1 maj 1933.

Då bestämmelserna i kyrkofondslagens 6 § avse att lämna uttömmande redogörelse
för samtliga de utgiftskategorier, som skola bestridas ur kyrkofonden,
och då det åt Wohlin och utredningsmännen lämnade uppdraget icke är
av beskaffenhet att kunna falla in under någon annan av dessa kategorier än
den som omförmäles i punkt 8 av nämnda paragraf, men riksdagen jämlikt bestämmelserna
i denna punkt icke anvisat medel för anordningen i fråga, måste
Kungl. Majits ifrågavarande beslut örn beredningens bekostande med kyrkofondsmedel
stå i strid med kyrkofondslagen.

Att märka är att vid det första förordnandet den 28 april 1933 riksdagen
var samlad, varför inga hinder mött att hos riksdagen hemställa örn behövligt
anslag för ändamålet jämlikt lagens 6 § 8 mom.

Att med åsidosättande av lagens bestämda föreskrifter disponera över kyrkofondens
medel är ett förfarande, som, örn det fortsättes, kan medföra för
fonden ödesdigra konsekvenser.

Utskottet finner därför anledning föreligga till anmärkning mot vederbörande
statsråd för härovan nämnda åtgärder.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig föranlåtet att
göra anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen
statsrådet Engberg, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

XIII.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 2 juni 1933.)

av herr Bergman, som med instämmande av herrar Sundberg, Björkman,
Ehrnberg, Mellén, Olsson i Mora, Lindskog, Lindmark och Lundqvist anfört
följande:

I § 1 av Kungl. Maurts reglemente för utdelningen av statens räntefria studielån,
utfärdat den 19 juni 1919, heter det bl. a.:

»Till underlättande av studiemöjligheterna för begåvade, fattiga lärjungar
vid offentliga läroanstalter beviljar Kungl. Majit av statsmedel räntefria studielån.
»

Till de lån, som voro tillgängliga 1933, anmälde sig ej mindre än 1,186 sökande,
varvid 211 ansökningar gällde fortsatta och 975 nya lån.

I ovannämnda reglemente har Kungl. Majit bl. a. bestämt följande:

För upprättande av förslag till studielånens utdelning tillsätter Kungl. Maj :t
en nämnd. Den avgiver före april månads utgång förslag till fördelning av
de för året tillgängliga lånemedlen. Det inskärpes ytterligare i reglementet
att till lån skola föreslås »endast verkligt begåvade lärjungar».

Efter granskning av ansökningarna tillstyrkte nämnden 184 fortsatta och
105 nya lån.

På föredragning av statsrådet Engberg bifölls detta förslag, dock i en hel
del fall med minskade belopp. Genom denna minskning ävensom därigenom,
att efter det nämnden avgivit sitt förslag det förelåg ett överskott av förut ej
beräknade medel, såg sig statsrådet i tillfälle att kunna föreslå utdelning till
ytterligare ej mindre än 21 personer, därav 4 för fortsatta och 17 för nya lån.
Under sådana förhållanden synes, även med hänsyn till bevarande av nämndens
auktoritet, nämnden hava bort höras angående vilka bland de många förbigångna
sökande, som vore närmast berättigade att ifrågakomma. Om ettnytt
sammankallande av nämnden icke ansetts lämpligt, fanns i varje fall en
enklare väg att få del av nämndens syn på saken. Vid avgivande av sitt förslag
hade nämligen nämnden meddelat, att den uppdragit åt sin ordförande
prof. H. Wallengren samt åt nämndens sekreterare att å nämndens vägnar
yttra sig, därest Kungl. Majit funne ytterligare meddelande från nämndens
sida påkallat. Av handlingarna framgår icke, att denna utväg att komma i
kontakt med nämnden med hänsyn till utdelningen av de genom överskottsmedlen
möjliggjorda nya lånen anlitats. Då det nu gällde att bland ej mindre
än 897 efter nämndens förslag kvarstående aspiranter utvälja de 21 värdigaste,
var det givetvis av yttersta vikt att sträng rättvisa skipades.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

Vid granskning av deras ansökningshandlingar, som direkt av Kungl. Maj :t
nu erhöllo studielån utan att vara föreslagna av studielånenämnden, finner
man bl. a.,

att en sökande erhållit lån, ehuru hans ansökan direkt avstyrkts av nämnden
med den kraftiga motiveringen, att han »icke äger de kvalifikationer, som
eljes bruka finnas hos studielåntagare», ett omdöme som också bekräftas bl. a.
av hans klena studentbetyg; rektor vid det läroverk där han avlagt sin studentexamen
anser sig till och med i ett intyg örn honom böra meddela, att han
»icke äger någon ovanligare studiebegåvning», men likväl »icke synes sakna en
viss fallenhet för studier»;

att en annan sökande, som av nämnden fått sin ansökan örn fortsatt lån uttryckligen
avstyrkt på grund av den långa tid hans hittills bedrivna studier
tagit och de svaga resultat vilka därvid uppnåtts, det oaktat av Kungl. Maj :t
fått sin ansökan örn lån bifallen;

att en tredje, som, utan annan merit än ett medelmåttigt betyg från folkskola,
erhållit en lärares intyg att »det förefaller honom som örn ynglingen
ägde en studiebegåvning något över medelmåttan», likaledes hör till de 21
utvalda bland de 897;

att en fjärde, vars studiemeriter utgöras av ett mycket medelmåttigt studentbetyg,
ansetts böra höra till samma utvalda krets.

Beträffande de nu anförda fallen gäller att samtliga dessa sökande i ekonomiskt
avseende mäste betecknas som behövande, men de lära omöjligen ens
med den välvilligaste tolkning av reglementets föreskrift kunna sägas fylla
det andra föreskrivna villkoret; de ha icke ådagalagt någon framstående studiebegåvning.
»Endast verkligt begåvade» skola erhålla denna statshjälp, inskärper
dock reglementet.

I vissa andra fall synes villkoret, att de utvalda skola vara fattiga, lika uppenbart
åsidosatt.

Bland dem, som av statsrådet utvalts utanför nämndens förslag, befinna sig
exempelvis två sökande, av vilka den enes fader enligt ansökningshandlingarna
har en taxerad årsinkomst av 8,641 kronor och är skuldfri, den andres, förutom
viss icke taxerad inkomst, en taxerad årsinkomst av 7,490 kronor, dock
med en mindre skuld. I intetdera fallet finnes någon större barnskara, som kunde
motivera större hjälpbehov; den ene sökanden hade ett, den andre två syskon.
Den förstnämnde av dessa sökande fyller fullt ut måttet i avseende på ådagalagd
framstående studiebegåvning, den andre synes ha god sådan, utan att
vara särskilt framstående. Men den sistnämnde tilldelades det största belopp
som någon erhållit. Ingendera hade föreslagits av nämnden, uppenbarligen
därför att de tillhörde välsituerade hem, under det de allra flesta sökande
även bland dem som helt och hållet förbigåtts måste betraktas som fattiga i
ordets verkliga mening. Att detta i reglementets föreskrift grundade betraktelsesätt
varit avgörande för nämnden, framgår uppenbart därav att den förstnämnde
av de bägge senast berörda sökande annars ovillkorligen skulle föreslagits,
då han är en av dem, som kunnat prestera de mest lysande betygen.

Det vore lätt att anföra flera exempel, men de anförda stickproven torde vara

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

tillräckliga för att visa, att fördelningen av årets räntefria studielån synes
giva anledning till berättigad kritik.

Jag har därför ansett mig böra inom utskottet yrka anmärkning enligt § 107
regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet Engberg.

XIV.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 9 juni 1933.)

av herrar Bergman, David Pettersson, Persson i Trången, Pehrsson i Göteborg,
Olsson i Mora och Lundqvist, vilka ansett, att utskottet bort uttala följande: Den

9 juni 1933 föredrogs i konselj av statsrådet Engberg frågan örn att
inom domänverkets personal för varje stift utse allmänt ombud att bevaka det
allmännas rätt i frågor, rörande uppskattningen år 1933 av ecklesiastika löneboställens
årliga normalavkastning.

Kungl. Majit beslöt utfärda cirkulär i ämnet till statskontoret, domänstyrelsen
och samtliga stiftsnämnder.

Enligt cirkuläret förordnade Kungl. Majit som följer:

»1. Domänstyrelsen åligger

att inom domänverkets förvaltningspersonal för varje stift utse och till allmänt
ombud förordna lämplig och — särskilt i skogsvärderingsfrågor — förfaren
person att bevaka det allmännas rätt och bästa i frågor rörande uppskattningen
år 1933 av ecklesiastika löneboställens årliga normalavkastning,

samt att giva vederbörande stiftsnämnd meddelande angående vern, som
förordnats till sådant ombud.

2. Allmänt ombud har

att hos vederbörande boställsnämnder och stiftsnämnden i stiftet följa och
förskaffa sig del av samtliga i berörda uppskattningsärenden träffade avgöranden,

att, där anledning föreligger, hos stiftsnämnden söka sådan ändring i boställsnämnds
beslut i uppskattningsärende, som ombudet i det allmännas
(kyrkofondens) intresse finner erforderlig,

samt att där ombudet finner särskilda skäl därtill föranleda, i behörig tid
fullfölja talan mot stiftsnämndens beslut i uppskattningsärende. genom besvär
hos Kungl. Majit.

6. De allmänna ombuden och stiftsjägmästarna äga att, de förra för resor
för uppdragens fullgörande och de senare för nyssnämnda sammankomst, åtnjuta
resekostnads- och traktamentsersättning efter den rese- och traktamentsklass
i allmänna resereglementet, vartill av befattningshavaren innehavd lönegrad
är hänförd; skolande dessa ersättningar utanordnas, till allmänna ombuden
av domänstyrelsen för kyrkofondens räkning samt till vederbörande
stiftsjägmästare av stiftsnämnden att utgå av kyrkofondens medel.»

Denna anordning synes utskottet stå i bestämd strid mot syftet med Ecklesiastik
boställsordning av den 30 augusti 1932.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

I kungl, propositionen nr 187 till 1932 års riksdag föreslogs i 4 kapitlet
inrättandet av en ecklesiastik boställskommission med uppgift att utöva kontroll
över boställsnämnderna.

Sammansatta lag- och jordbruksutskottet avstyrkte detta i samband med
det föreslagna införandet av stift snämnder, vilka skulle fungera som överinstanser
över boställsnämnderna.

Genom den nya boställsordningen upphörde den 30 april 1933 den domänverkets
verksamhet i fråga örn de ecklesiastika boställena, som verket dittills
utövat enligt lagen den 9 december 1910.

Den genom kungl, cirkuläret den 9 juni 1933 införda anordningen med allmänna
ombud återför i strid mot boställslagens bokstav och anda uppsikten
över boställsskogarna till kungl, domänstyrelsen, och ett nytt kontrollorgan
införes trots slopandet av det i kungl, propositionen föreslagna, som av riksdagen
befunnits obehövligt, då stiftsnämnder inrättats. Riksdagen skärpte
sålunda uppenbarligen den av kungl, propositionen nr 187 år 1932 uppställda
grundsatsen örn boställsförvaltningens avbyråkratisering och tillämpade med
större konsekvens än sagda kungl, proposition den folkliga självstyrelsens synpunkter.
I bestämd motsats till riksdagens sålunda uttalade vilja har kungl,
cirkuläret den 9 juni 1933 ånyo öppnat möjlighet för byråkratiskt ingripande
i boställsförvaltningen.

Den vederbörliga kontrollen över boställsnämnderna, som ju skola bestå av
»tre i orten boende, i lantbruks- och därmed sammanhängande affärsförhållanden
kunniga män» (5 §), skall nämligen utövas av stiftsnämnden, vars tre av
Konungen utsedda ledamöter »skola äga erforderlig insikt i lantbruk och
skogsbruk samt därmed sammanhängande affärsförhållanden» (6 §). Såsom
biträde åt stiftsnämnden skall dessutom vara anställd en av nämnden utsedd
stiftsjägmästare. För att i fråga örn uppskattningen av löneboställes normalavkastning
säkerställa enhetlighet inom stiften bestämmes i 11 §: »Boställsnämndens
uppskattning skall underställas stiftsnämnden för prövning och fastställelse.
» Klagan över stiftsnämnds beslut må föras hos Konungen genom
besvär i laga ordning.

Genom denna lagstiftning, som lagt detta ärende i erfarna och i jordbruk
och skogsbruk sakkunniga mäns händer, har sörjts för enhetligheten men också
på betryggande sätt för bevakandet av det allmännas, här kyrkofondens
och pastoratens, intressen.

Att den genom kungl, cirkuläret den 9 juni 1933 införda anordningen med
allmänna ombud varken synes vara i överensstämmelse med det genom boställsordningen
införda förvaltningsförfarandet eller nödig eller nyttig, framgår
oförtydbart av de yttranden, som avgåvos över boställsberedningens skrivelse
den 26 maj 1933 till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, vari
föreslogs denna anordning med domänstyrelsens utseende av allmänna ombud
för kontrollering av boställsnämnders och stiftsnämnders befattning med normaluppskattningarna.
Beredningen förordade därjämte i uppenbar strid mot
boställsordningen, att ombudens besvärsyrkanden skulle underställas kungl.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

kammarkollegiet. Detta senare yrkande föranledde dock ingen Kungl. Maj :ts
åtgärd.

Alla de hörda myndigheterna — utom domänstyrelsen —• ha i det närmaste
enhälligt bestämt avstyrkt beredningens ovannämnda förslag, som ligger till
grund för Kungl. Maj:ts beslut. Ur här nedan anförda yttranden må särskilt
hänvisas till det gemensamma utlåtande, som avgivits av kammarkollegium och
statskontoret:

Ämbetsverken dela den av boställsberedningen uttalade meningen örn önskvärdheten
av att enhetliga principer måtte komma i tillämpning vid de uppskattningar
av ecklesiastika löneboställens normalavkastning, som jämlikt lagen
den 30 augusti 1932 (nr 404) örn kyrkofond skola äga rum i den närmaste
framtiden, och att åtgärder, ägnade att såvitt möjligt befordra, detta syfte,
vidtagas. All samverkan mellan de olika stiftsnämnderna bör givetvis också
i detta syfte underlättas, och det synes därför synnerligen lämpligt, att för
stiftsjägmästarna eller möjligen annan representant för stiftsnämnd beredes
tillfälle att gemensamt överlägga vid en sammankomst i Stockholm,
på sätt i framställningen föreslagits. Beträffande förslaget om
förordnande av allmänna ombud att på närmare angivet sätt medverka vid
uppskattningen år 1933 av ecklesiastika löneboställens årliga normalavkastning
vilja ämbetsverken framhålla, att med lagstiftningen på området avsetts,
att den organisation, som består av stiftsnämnder och boställsnämnder, skulle
säkerställa erforderlig enhetlighet i fråga örn dylik uppskattning. Ej heller
synes meningen hava varit, att särskilda ombud skulle vara erforderliga för
tillvaratagandet i övrigt av det allmännas intresse, utan torde man hava tänkt
sig, att detta skulle slutgiltigt bliva tillgodosett genom berörda nämnder, och
vad boställsberedningen härutinnan anfört synes knappast ägnat att lämna
stöd för en annan uppfattning} Det må erinras därom, att statskontoret i utlåtande
den 2 mars 1933 angående förslag till ändring i vissa delar av instruktionen
för kammarkollegiet framhållit såsom sin uppfattning, att någon granskning
av stiftsnämnds fastställelsebeslut i fråga örn uppskattning av normalavkastning
från central myndighets sida icke torde hava avsetts vid tillkomsten
av nu gällande kyrkofondslag. Ett stöd för riktigheten av denna uppfattning
synes vara att finna däruti, att Kungl. Majit vid avgörandet av nyssberörda
ärende icke tillagt kammarkollegiet föreslagen befogenhet att överklaga
stiftsnämnds beslut örn normalavkastning. Efter vad sålunda förekommit
synas tillräckliga skäl icke vara förebragta för tillsättandet av allmänna
ombud med de uppgifter boställsberedningen avsett.

Två reservationer avgåvos.

Ordföranden i stiftens centralnämnd, justitierådet Borgström, anförde:

Det förefaller synnerligen angeläget att vid de nu omedelbart förestående
uppskattningarna av löneboställenas normalavkastning åtgärder snarast möjligt
vidtagas för åstadkommande av så vitt möjligt likformiga och rättverkande
grunder särskilt i fråga om uppskattningen av boställsskogarnas normalavkastning.

Val torde knappast vid den nya lagstiftningens genomförande hava varit
avsett att stiftsnämnd ornäs beslut i uppskattnings frågor skulle få överklagas
från kyrkofondens sida, men i den remitterade skrivelsen hava goda. skäl anförts
för den däri ifrågasatta klagorättens införande. Emellertid synes man
mig utan större risk kunna överlämna åt de tilltänkta allmänna ombuden att
själva avgöra frågan huruvida besvär böra anföras. Därest nu något slags

1 Kursiveringen i utlåtandena gjord här.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

förprövning härutinnan finnes böra införas, förefaller det principiellt riktigast,
att denna prövning förlägges till statskontoret såsom kyrkofondens förvaltare.

Stiftens centralnämnd, som erhållit del av förslaget, anförde:

Den i framställningen såsom önskvärd framhållna enhetligheten beträffande
grunderna för normalavkastningsvärdenas bestämmande torde, i den mån
sådan enhetlighet anses erforderlig, kunna främjas genom inkallande till gemensamma
överläggningar jämte stiftsjägmästarna av ett sakkunnigt ombud
från varje stiftsnämnd.

Därest sådan åtgärd vidtages, synes med vad framställningen innehåller örn
införandet av allmänna ombud och klagorätt, vilket icke torde instämma med
vad som varit avsett vid ifrågavarande lagstiftnings antagande, kunna anstå.

(I ärendets handläggning deltog icke kammarrådet Wohlin.)

Stiftsnämnderna, vilka likaledes erhållit del av boställsberedningens förslag,
inkommo i följande fall med erinringar:

Uppsala: Anordningen med allmänna ombud synes icke vara av lagstiftaren
vid den nya ecklesiastika boställslag stiftning ens antagande avsedd. På grund
härav anser sig stiftsnämnden böra avstyrka bifall till beredningens framställning
i nu angivna hänseenden.

Beträffande den föreslagna överläggningen med stiftsjägmästarna rörande
normaluppskattningen anser stiftsnämnden, att behållningen av denna överläggning
skulle avsevärt ökas, örn stiftsnämndernas skogssakkunniga ledamöter
jämväl -— och i första hand ■— bereddes tillfälle att deltaga.

Linköping: Beredningens förslag i ämnet torde icke stå i överensstämmelse
med den nya boställsordning ens mening och anda, det tilltänkta förslaget
skulle komma att i hög grad öka stiftsnämndernas och boställsnämndernas redan
nu mycket stora arbetsbörda, stiftsnämnderna torde få anses besitta nödig
kompetens och kunnighet för ett rättvist och riktigt bedömande av normaluppskattningarna;
och lärer för övrigt det av boställsberedningen framlagda
förslaget i ämnet icke lämna någon garanti för att resultatet av berörda
förrättningar bliver bättre och för kyrkofonden rättvisare, än val som kommer
att bliva fallet utan granskning av stiftsnämndernas beslut genom det
ifrågasatta allmänna ombudet.

En nödvändig förutsättning för uppnåendet av ett gott resultat beträffande
den nya ordningen med prästlönejordens förvaltning är enligt stiftsnämndens
mening, att såväl stiftsnämnderna som ock boställsnämnderna få i frihet och
med känslan av, fullt förtroende för dem och deras arbete fullgöra de maktpåliggande
och mången gång svåra och grannlaga uppgifter, som anförtrotts åt
dessa myndigheter.

Skara: Stiftsnämnden bygger i sitt yttrande på den erfarenhet, som vunnits
vid de normaluppskattningar, som avslutats i 19 av stiftets pastorat.

Vad beträffar stiftsjägmästarnas sammanträffande för att dryfta frågor,
som anses vara _av särskild betydelse för stifts- och boställsnämndernas verksamhet,
anser sig stiftsnämnden böra tillstyrka detta förslag, ehuru dels de
flesta av stiftsjägmästarna på eget initiativ redan under mars månad detta år
sammanträffat i Stockholm, dels en dylik överläggning nu synes komma väl
sent. _ Dessutom får nämnden föreslå, att Kungl. Maj :t måtte besluta, att en
av stiftsnämndens ledamöter skall närvara vid nämnda sammanträffande.

Tillsättande av ett allmänt ombud för granskning av boställsnämndernas
uppskattningsärenden anser sig stiftsnämnden böra avstyrka, då detta ytterst
innebär ett misstroende mot stifts- och boställsnämndernas ledamöter, tillsatta

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

av Kungl. Maj:t, domkapitel och länsstyrelse. Sammansättningen av dessa
nämnder synes utgöra garanti för att vid normaluppskattningarna hänsyn tages
till såväl det allmännas som pastoratens intressen. Därtill kommer att det
bland domänverkets personal icke torde finnas personer mer kvalificerade för
denna uppgift, än stiftsnämnderna redan lia till sitt förfogande. Boställsberedningen
uttalar, att revirförvaltare, revirassistent eller överjägmästareassistent
bör utses till allmänt ombud, och att dessa tjänstemän lära vara väl för
trogna med uppskattningsfrågor, även där dessa beröra jordbruket. Inom stiftet
nu verkställda och avslutade normaluppskattningar giva vid handen, att
dessa måste handläggas inom resp. pastorat, eventuellt å varje löneboställe,
för att boställsnämndens ledamöter skola kunna ingående sätta sig in i alla
med uppskattningen sammanhängande frågor. Man kan icke ifrågasätta, att
en person — aldrig så kompetent i värderingsfrågor — skulle utan besök å resp.
platser kunna verkställa en värdering lika vederhäftig som den, boställsnämnden
gjort på ort och ställe.

Strängnäs: Stiftsnämnderna äro enligt nya lagstiftningen tillsatta att be vaka

kyrkofondens intresse, och stiftsnämnden har att vid fastställande av
normaluppskattningarna avväga såväl pastoratets som kyrkofondens intressen
och objektivt bedöma dem. Inrättandet av ett särskilt allmänt ombud vid
sidan av stiftsnämnderna är därför onödigt och kommer endast att verka betungande
vid förvaltningen. Under alla omständigheter synes det vara orimligt
att vidtaga åtgärder i den föreslagna riktningen vid en tidpunkt då
stiftsnämndernas arbete ännu icke hunnit bliva prövat.

Den föreslagna besvär sr ätt en torde icke stå i överensstämmelse med den nya
boställslagstiftningen. .Det synes stiftsnämnden knappast möjligt att utan
ändring av densamma införa besvärsrätt för kyrkofondens räkning.

Västerås tillstyrker förslaget om sammankallande av stiftsjägmästarna. Beträffande
allmänna ombud kan stiftsnämnden icke finna annat än att detta
förslag står i strid med de förvaltning sprinciper, som kommit till uttryck i
den nya boställslagstiftningen, genom vilken förvaltningen av de ecklesiastika
löneboställena överlåtits på pastoraten, ehuru under kontroll av boställsnämnd
och stiftsnämnd. Även starka sakliga skäl tala, enligt stiftsnämndens mening,
mot förslaget att tillskapa nya kontrollorgan vid sidan av stiftsnämnden
för tillvaratagande av kyrkofondens rätt. Detta kan lätt få till följd att känslan
av att det tillkommer stiftsnämnderna att bevaka kyrkofondens intressen
kan slappas, vilket givetvis skulle vara till skada för den nya boställsförvaltningen.
Genom dessa nya kontrollorgan kommer också arbetet med uppskattningarna
att bliva onödigt tungt och försvårat.

Växjö: Mot boställsberedningens förslag i vad det avser åvägabringande

av en överläggning emellan stiftsjägmästarna har nämnden intet att erinra,
men har däremot funnit förslaget örn förordnande av allmänna ombud så
mycket mera anmärkningsvärt.

Stiftsnämndens uppgift är ju att vara ett kontrollerande organ samt således
iakttaga att de allmänna intressena bliva tillgodosedda vid boställsförvaltningen.
Stiftsnämnden har alltså att själv bevaka kyrkofondens intresse av att
uppskattningarna icke bliva för låga. En förutsättning för riksdagens föreskrift
örn underställning var att det allmännas intresse icke på annat sätt
bleve tillräckligt tillgodosett. Riksdagen förutsatte alltså att något överklagande
icke skulle ske. Allra minst har riksdagen tänkt sig, att kammarkollegiet
och domänverket, vilkas befattning med prästboställena alldeles skulle
upphöra, skulle få sig klagorätt anförtrodd.

Nämnden vill erinra örn att stiftsnämnderna äro kontrollorgan, som lia att
tillvarataga det allmännas intresse, och då stiftsnämndernas majoritet utses av
Eders Kungl. Majit torde alla farhågor få anses vara uteslutna, att ej nämn -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

denia skulle vara i stånd att fullgöra denna sin skyldighet. Härmed borde
även varje ytterligare kontrollantskap vara överflödigt. Åtminstone borde
man bliva besparad på förhand utfärdade inkompetensförklaringar. Boställsberedningen
gör sig skyldig härtill, då den förutsätter fall, »där själva uppskattningarna
komme att innebära uppenbart missvisande bedömningar». Det
torde näppeligen kunna göras troligt, att de åsyftade allmänna ombuden bleve
på något sätt nämndernas sakkunniga ledamöter överlägsna.

Förslaget röjer emellertid uppenbarligen, att beredningen icke till fullo behärskar
denna fråga eller inser konsekvenserna av sin intagna ståndpunkt.
Till belysning härav anser sig nämnden böra framhålla som sin bestämda
åsikt, att några större differenser emellan den uppskattade och verkliga boställsavkastningen
i praktiken näppeligen torde komma att uppstå med mindre
möjligen att exceptionella konjunkturändringar skulle inträffa. Pastoraten
lia nämligen möjlighet att i sitt handlande tämligen smidigt anpassa sig
efter normaluppskattningen, som sålunda ytterst blir en regulator för den
ekonomiska politik, som skall föras.

Karlstad: Förslaget orri allmänna ombud är enligt stiftsnämndens mening

absolut oantagligt och strider mot 58 § 2 stycket i ecklesiastik boställsordning.
I fråga örn rese- och traktamentsersättning till de allmänna ombuden
lägger kyrkofondslagens 6 § hinder i vägen för dylika kostnaders likviderande
från kyrkofonden. Genom förslaget skulle domänstyrelsen och kammarkollegiet,
som blivit skilda från förvaltningen, på en omväg återinföras
i densamma. Förslaget strider också mot nyligen utfärdad instruktion för
kammarkollegiet. Målsman för kyrkofonden är statskontoret, och därifrån
har ingen önskan i förslagets syfte framkommit. Förslaget innebär ett icke
befogat misstroende mot den av statsmakterna inrättade stiftsnämnden, som
fått ett stort förtroende av dem och som får tänkas med den sakkunskap, de
besitta, samvetsgrant komma att utföra sina åligganden, däribland prövning
och godkännande av normaluppskattningar. Förslaget skulle dessutom införa
en dualism i ansvaret, som är främmande för reformen.

Härnösand: I förslaget uppgives, att i ett flertal framställningar till boställsberedningen
förfrågningar gjorts rörande grunderna för uppskattning
av boställenas skogsavkastning. I omedelbar anslutning härtill har i sin helhet
återgivits en av stiftsnämnden i Härnösand till boställsberedningen gjord
framställning angående åstadkommande av viss enhetlighet i fråga örn prissättningen
å boställenas virkesbestånd. Stiftsnämnden avsåg att erhålla ett
uttalande huruvida årets priser eller ett medeltal av senaste tre eller fem
årens priser skulle läggas till grund för värderingen. — Att uppnå en gemensam
pristaxa för samtliga skogar i landet var sålunda ingalunda stiftsnämndens
avsikt; det säger sig självt att tillämpande av dylikt enhetspris
är fullkomligt otänkbart.

_ Boställsberedningen har efter förklaring att de av stiftsnämnden begärda
direktiven syntes omöjliga att lämna i stället framlagt ett i hela den nya
ecklesiastika boställslagstiftningen djupt ingripande förslag angående ordnande
av en av kammarkollegium och domänstyrelsen kontrollerad övervakning
av boställsnämnders och stiftsnämnders uppskattningsverksamhet. Då
det gjorts gällande att stiftsnämndens i framställning en intagna begäran skulle
hava varit orsak till beredningens förslag, har stiftsnämnden velat härigenom
hava utsagt att beredning ens tankegång varit för stiftsnämnden fullkomligt
främmande.

Stiftsnämnden får för sin del på det bestämdaste avstyrka det föreliggande
förslaget. Det synes icke allenast stå i tydlig motsättning till huvudtankarna
i den nya ecklesiastika boställslagstiftningen utan även till kammarkollegiet
och domänstyrelsen återföra arbetsuppgifter, som nyligen genom

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

riksdagens och kyrkomötets beslut överflyttats från samma myndigheter till
stiftsnämnderna.

Förslaget innehåller bland annat att dels de allmänna ombuden, dels ock
stiftsjägmästarna skola sammankallas till skilda sammanträden i Stockholm
för överläggningar angående uppskattningarna. Därest icke från början ett
motsättningsförhållande skall i onödig grad tillskapas mellan allmänna ombudet
och stiftsnämnden, som i skogsfrågor får antagas komma att följa
stiftsjägmästarens mening, torde vara lämpligt att överläggningarna, örn dylika
komma till stånd, företagas gemensamt, så att stiftsjägmästarna känna
de grunder, vilka ombuden komma att följa. Härigenom torde åtskilliga besvär
över uppskattningsförrättningar komma att överflödiggöras.

Stiftsnämnden vill slutligen ifrågasätta huruvida kostnaderna för de allmänna
ombudens instruerande samt deras eventuella resekostnader inom stiftet
kunna anses som sådana kostnader för stiftsnämndernas verksamhet, att
ersättning därför kan utgå ur kyrkofonden.

(Göteborgs, Luleå, Lunds och Visby stift hava ej inkommit med yttranden.)

Utskottet finner anledning föreligga till anmärkning mot vederbörande
statsråd för anställande av domänstyrelsens allmänna ombud med talerätt mot
stiftsnämnds beslut i fråga örn fastställande av normalavkastning av ecklesiastika
boställen såsom stående i strid mot lagens syfte och mot de hörda
myndigheternas så gott som enstämmiga avstyrkande under hävdande av dess
lagstridighet.

Åtgärden måste jämväl anses stå i bestämd strid mot kyrkofondslagens
bestämmelser då i 6 punkten av berörda kungl, cirkulär säges, att de allmänna
ombuden äga att för resor för uppdragens fullgörande åtnjuta resekostnad och
traktamentsersättning efter vissa grunder, skolande dessa ersättningar utanordnas
till allmänna ombuden av domänstyrelsen för kyrkofondens räkning.

Enligt 6 § 6)—8) kyrkofondslagen den 30 augusti 1932 (nr 404) skall av
kyrkofonden utgöras

6) arvoden till ledamöter i stiftsnämnder samt avlöningar åt stiftsjägmästare
tillika med övriga omkostnader för stiftsnämndernas verksamhet;

7) arvoden åt ordförande i boställsnämnder, örn vilka förmäles i ecklesiastik
boställsordning;

Arvoden till dessa ombud, som äro tillsatta vid sidan av lagen, kunna icke
räknas såsom ingående i »övriga omkostnader för stiftsnämndernas verksamhet».
De allmänna ombuden äro domänstyrelsens tjänstemän, men de kunna
icke heller räknas in bland den domänstyrelsens personal, som blivit övertalig
på grund av införandet av den nya boställsordningen, till vilken anslag
utgår.

Något anslag i enlighet med bestämmelserna i 6 § 8 mom. har icke av riksdagen
begärts för att ställas till vederbörande statsdepartements förfogande
för sagda ändamål.

Att med åsidosättande av lagens bestämda föreskrifter disponera över kyr -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

kofondens medel är ett förfarande som, örn det fortsätter, kan medföra för
fonden ödesdigra konsekvenser.

Utskottet finner anledning föreligga till anmärkning mot vederbörande
statsråd jämväl för det utanordnande av medel ur kyrkofonden, som härovan
påtalats.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet funnit sig föranlåtet att
göra anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Engberg, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

XV.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 27 oktober 1933.)

av herr Lindskog, som med instämmande av herrar Björkman, Bergman,
Ehrnberg, Mellén, Rydberg och Björck i Kristianstad anfört:

Vid tillsättandet av folkskolinspektörsbefattningar har föredragande departementschefen
vid upprepade tillfällen avvikit från en hitintills så gott som
obruten praxis, att den närmast sakkunniga myndighetens, skolöverstyrelsens,
förslag blivit följt. Den enda gång då en avvikelse har skett, har departementschefen
följt en mening, som i skolöverstyrelsen framförts i en reservation. Det
är uppenbart, att vid avvägande och bedömande ej blott av de rent objektiva
meriterna utan även den speciella lämplighet, som för dylik befattning fordras,
är skolöverstyrelsen den mest sakkunniga och kompetenta instansen, och det
bör krävas alldeles särskilda skäl för att frångå ett dylikt förord. Särskild
uppmärksamhet förtjäna två fall, då ecklesiastikministern på ett enligt min
mening anmärkningsvärt sätt frångått de av skolöverstyrelsen (liksom även av
domkapitlen) föreslagna personerna, utan att några objektiva skäl ha kunnat
i handlingarna uppletas.

Till en ledig folkskolinspektörstjänst i Västmanlands västra inspektionsområde
hade domkapitlet i Västerås, i yttrande den 9 augusti 1933, funnit fil.
kand. och teol. lic. E. B. Gezelius, fil. mag. G. L. Jansson och förre rektorn,
fil. kand. G. A. Olsson böra i första rummet ifrågakomma. Skolöverstyrelsen
har sedermera, sedan Gezelius förordnats att vara rektor vid samrealskolan i
Sala, ansett G. L. Jansson och G. A. Olsson böra i första hand ifrågakomma,
och föreslog den förre såsom »den med hänsyn till insikter, erfarenhet och övriga
för en folkskolinspektör företrädesvis erforderliga egenskaper för befattningen
lämpligaste». Skolöverstyrelsens samtliga i ärendets behandling deltagande
ledamöter voro eniga om detta förslag. På ecklesiastikministerns föredragning
blir emellertid till tjänsten förordnad överläraren M. N. Liander. I
meriter står Liander långt tillbaka för såväl G. L. Jansson som G. A. Olsson.
Han har avlagt en studentexamen utan högre betyg, har i folkskollärarexamen
lägre vitsord än de bägge andra, har tjänstgjort som folkskollärare
i 51 terminer, därav som Överlärare i 25 terminer, men har ej haft någon som

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

helst tjänstgöring såsom folkskolinspektör. Jansson har avlagt fil. magisterexamen
och har i sammanlagt 278 dagar tjänstgjort som folkskolinspektör.
Olsson har avlagt fil. kand. examen, har tjänstgjort som rektor vid småskoleseminariet
i Östersund i 16 terminer och som folkskolinspektör i 146 dagar. Det
synes synnerligen anmärkningsvärt, att departementschefen under sådana omständigheter
anser sig böra avvika från skolöverstyrelsens förslag och dess
uppfattning örn vem som till befattningen är »lämpligast», när därtill kommer,
att de objektiva meriterna avgjort peka i samma riktning.

Till den lediga folkskolinspektörsbefattningen i Nordsmålands västra inspektionsområde
uttalade domkapitlet i Växjö, i yttrande den 4 oktober 1933,
att den ovannämnde G. A. Olsson borde i första rummet ifrågakomma, och i
likhet med domkapitlet fann skolöverstyrelsen — även denna gång enhälligt
•— Olsson vara »den med hänsyn till insikter, erfarenhet och övriga för en
folkskolinspektör företrädesvis erforderliga egenskaper för befattningen
lämpligaste». På ecklesiastikministerns föredragning förordnade emellertid
Kungl. Majit till tjänsten överläraren O. F. V. Dittmer. Även om detta
fall ej synes vara fullt lika flagrant som det förra, är det dock uppenbart,
att Olssons meriter äro Dittmers avgjort överlägsna.

I bägge dessa ärenden föreligger en särskild omständighet av den beskaffenhet,
att det egendomliga i de skedda förordnandena ytterligare accentueras. Rektor
G. A. Olsson, som i det ena fallet direkt föreslogs till tjänsten av skolöverstyrelsen
(och domkapitlet), i det andra jämställdes med den föreslagne,
innehar på grund av riksdagens beslut i fjol örn nedläggande av småskoleseminarier
lön på indragningsstat. I riksdagens skrivelse till Konungen, nr
139, anföres bl. a. följande: »Riksdagen vill framhålla, att det ur statens
synpunkt är önskvärt, att så många som möjligt av de övertaliga lärarna erhålla
annan tjänst, och att staten därför har intresse av att villkoren för de å
övergångsstat uppförda göras sådana, att ett utnyttjande i annat undervisningsarbete
av dessa befattningshavare, vilka i allmänhet ännu äro fullt
tjänstedugliga, underlättas.»

Vid tillsättningen av de två tjänster, varom nu är fråga, och vilka tillsattes
i samma konselj — den 27 oktober 1933 — hade departementschefen sålunda
haft möjlighet att just genom att följa de underordnade myndigheternas förslag,
grundade som dessa voro även på de objektiva meriterna, tillmötesgå
detta riksdagsdirektiv och därigenom även befria statsverket från en kostnad
för en lön på indragningsstat, som belöper sig till närmare 6,000 kronor
pr år räknat. I stället har departementschefen på grunder, som man förgäves
efterletar i handlingarna, föredragit mindre meriterade sökande.

Jag har funnit denna åtgärd anmärkningsvärd och har därför inom utskottet
yrkat anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Engberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. B sami. Nr 11.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

XVI.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 3 november 1933.)

1) av herrar Björkman, Bergman, Ehrnberg, Mellén, Rydberg, Lindskog,
Lundén och Björck i Kristianstad, vilka anfört:

Den 7 juni 1933 försiggick teknisk studentexamen vid tekniska gymnasiet i
Örebro. En av de godkända abiturienterna (här nedan kallad N. N.) erhöll
därvid som vitsord för uppförande »mindre gott», emedan han enligt läroverkskollegiets
uttalande varit »ledare av organiserad, mot skolans lärare riktad
elevaktion, vilken i hög grad skadat skolans anseende».

I framställning till Kungl. Majit den 14 juli 1933 anhöll N. N., att Kungl.
Majit måtte pröva betygsättningen av hans uppförande, och, örn så befunnes
rättvist, vidtaga åtgärd för betygets ändring. Till stöd härför anfördes bl. a.:

»Ehuru mitt kunskapsbetyg är relativt gott och sålunda skulle utvisa, att
jag haft jämförelsevis lätt för att tillgodogöra mig undervisningen, blevo
bristerna hos en del av skolans lärarkrafter och undervisningslitteratur mig
till skada på så sätt, att jag nödgades att med för mina förhållanden kännbara
ekonomiska uppoffringar deltaga i privata extra lektioner för att inhämta
den kunskap, som lärare vid gymnasiet rätteligen skulle bibringat mig.»

Han meddelar därefter, att han vid ett sammanträde av eleverna hållit ett
inledande föredrag, »där jag så sakligt som det stod i min makt belyste de
missförhållanden, som särskilt verkade hämmande på studierna. Omröstning
avhölls, varvid 258 av de närvarande 271 eleverna anslöto sig till den uppfattningen,
att sådana missförhållanden beträffande undervisningen och studielitteraturen
vid gymnasiet förefunnos, att diskussion skulle upptagas örn lämpliga
åtgärder för missförhållandenas påpekande och avhjälpande.

Följande förslag ansågos kunna ifrågakomma:

1) en skrivelse till ecklesiastikministern,

2) en skrivelse till gymnasiets rektor,

3) hänvändelse till skolöverstyrelsen med anhållan örn en inspektion, alternativt
endast en skriftlig anmälan till skolöverstyrelsen,

4) skrivelse till landshövdingen, som är ordförande i gymnasiets styrelse.»

Sedan rektor fått kännedom örn detta möte, kallade han de ledande deltagarna
till sig, och på rektors inrådan inhiberades elevernas aktion, varefter
på tillskyndan av den lokala skolstyrelsens ordförande skolöverstyrelsen anordnade
en extra inspektion av läroverket.

Av de inspekterande, som voro ledamoten av skolöverstyrelsen, undervisningsrådet
Fredriksson jämte examensombuden professorerna Alm och Borelius
samt myntdirektör Grabe, gjordes följande uttalande:

»Såväl gymnasiets rektor som dess lärare synas fylla sin uppgift på ett
i stort sett mycket förtjänstfullt sätt. Med kännedom örn förhållandena vid
andra läroanstalter anse vi, att undervisningen vid tekniska gymnasiet i Örebro
befinner sig på en på det hela taget hög nivå. Det ligger i sakens natur, att
icke alla lärare besitta samma grad av undervisningsförmåga, men vi ha icke

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

kunnat finna, att i detta avseende förhållandena vid tekniska gymnasiet i
örebro äro på något sätt anmärkningsvärda. Eleverna i en läroanstalt äro givetvis
alltid berättigade att beträffande sina önskemål i avseende på undervisningen
vända sig till läroanstaltens lärare, rektor eller styrelse, men att pa
sätt i detta fall skett igångsätta en aktion i avsikt att förbigå dessa myndigheter,
ehuru någon som helst anledning därtill ej förelegat, anse vi i hög grad
olämpligt och klandervärt.»

Av detta tydliga uttalande från den utomstående, sakligt prövande och opar1iska
inspektionsmyndigheten framgår tydligen, att ifrågavarande elevaktion
ej allenast varit ytterst olämplig till sin form utan även obefogad i sak.

Yttranden i ärendet hava avgivits av läroverkskollegiet, rektor, gymnasiets
styrelse och skolöverstyrelsen.

Läroverkskollegiet med undantag av rektor (21 lärare) anförde bl. a.:

Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för avgångsexamen vid tekniskt gymnasium
skulle vitsordet för uppförande bestämmas med hänsyn till lärjungarnas
förhållande under hela lärotiden, dock skulle hänsyn företrädesvis tågås till
förhållandena under sista läsåret. De betygsgrader, som kollegiet härvid hade
att tillämpa för elevernas uppförande, vore »mycket gott», »gott», »mindre
gott» och »klandervärt». En nedsättning av det normala betyget »mycket gott»
till närmast lägre grad förekomme i regel varje år i flera avgångsbetyg. Vid
behandlingen av N. N :s avgångsbetyg i uppförande hade kollegiet haft att taga
hänsyn till att N. N. haft nedsatta uppförandebetj^g (»gott uppförande») ^såväl
höstterminen 1931 som höstterminen 1932, således under N. N :s båda
sista läsår vid tekniska gymnasiet, och av andra skäl än de i besvärsskriften
påtalade. På grund av sitt ledarskap för elevaktionen hade N. N. erhållit betyget
»klandervärt» uppförande för vårterminen 1933. Med hänsyn till samtliga
dessa omständigheter beslöt kollegiet att i avgångsbetyget tilldela honom vitsordet
»mindre gott» uppförande. — Vid elevaktionen framställdes krav pa att
fem lärare, såväl ordinarie som extra lärare, borde entledigas. Beslutet örn
aktionens igångsättande fattades vid ett »hemligt» möte på utom skolan belägen
lokal. Enligt N. N :s uppgifter i besvärsskrivelsen hade till mötet uppmobiliserats
271 elever. Katalogen för läsåret 1932—1933 upptoge 357 elever
för vårterminen. Det vore påtagligt, att en intensiv agitation legat bakom
detta massuppbåd av elevkåren. Saken, som genast blev allmänt känd, väckte
det största uppseende och refererades senare i pressen under sådana^ rubriker
som »Örebroelever gå till attack mot lärare. Teknisgymnasisterna hålla hemliga
möten, uppvakta skolmyndigheterna»; »En skola, där eleverna växa lärarna
över huvudet»; »Vara eller icke vara — en fråga för örebrolärare». I
sistnämnda artikel hette det bland annat örn elevernas »hemliga möte»: »Där
beslöt man allmänt, att fem av lärarna måste anses såsom fullständigt inkompetenta
att undervisa i skolan.»

Kollegiet åberopar sedan till bemötande härav inspektionens yttrande samt
anför vidare:

Som argument för att undervisningsstandarden vid läroverket ej skulle vara
tillfredsställande anförde N. N., att han nödgats med »kännbara ekonomiska
uppoffringar deltaga i privata extra lektioner för att inhämta den kunskap,
som lärare vid gymnasiet rätteligen skulle ha bibringat» honom. Enligt vad
kollegiet kunnat inhämta, hade N. N. för skolans lärare först under sitt andra
läsår tillsammans med en eller flera kamrater tagit en del privatlektioner,

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

vilka förorsakat honom en utgift av högst 25 kronor. Under det tredje läsåret
hade N. N. tillsammans med tre kamrater tagit en timmes extralektion
och härför erlagt en avgift av 2 kronor. Denna lektion hade N. N. tagit efter
aktionens igångsättande, och den hade gällt ett ämne, i vilket en av de för
elevaktionen utsatta lärarna undervisade. De under N. N :s andra läsår tagna
privatlektionerna gällde däremot ämnen, i vilka ingen av de utpekade lärarna
meddelade honom undervisning. Kollegiet ansåge osannolikt, att N. N. av någon
annan än skolans lärare erhållit privatlektioner åtminstone under hans
två sista studieår. ^ N. N:s behov av privata extra lektioner kunde enligt
kollegiets mening få en naturlig förklaring genom hans anmärkningsvärt stora
antal frånvarotimmar, vilka enligt betygsjournalerna utgjorde 375, 196 och
162 för respektive första, andra och tredje klasserna. N. N :s goda kunskapsbetyg
i alla tre klasserna talade icke heller för att något tvingande behov av
extralektioner förelegat för hans del.

Det sätt, på vilket aktionen iscensatts och genomförts, vore ett betänkligt
uttryck för okynne och självsvåld, som i hög grad hotade skolans disciplin
och därmed dess anseende. Kollegiet vore väl medvetet örn att ett förtroendefullt
samarbete mellan lärare och elever vore ett huvudvillkor för att en skola
skulle väl fylla sin uppgift. När detta samarbete äventyrades till den grad,
som skett, och under former, som vore helt oförenliga med icke blott kollegiets
utan även den stora allmänhetens fordran på upprätthållandet av skolans
disciplinära myndighet gentemot oerfarna och lättledda elever, måste kollegiet
i första hand lägga ansvaret pa den, som framför andra framstode som aktionens
ledare. För kollegiet stöde det klart, att N. N. intagit denna ställning.
Innehållet i. besvärsskriften jävade icke detta omdömes riktighet. Kollegiet
hemställde i anledning av det anförda, att besvären måtte lämnas utan avseende.

Rektor anförde bl. a.

»Sa snart jag fått kännedom om de närmare omständigheterna vid den elevaktion,
varom här är fråga, underkastade jag dessa en noggrann prövning för
att utfinna, huruvida här förelåge sådana disciplinära förseeelser, att de borde
bli föremål för bestraffning. Hur beklaglig och klandervärd denna aktion än
var med den uppseendeväckande form den fick och de orimliga och bryska
önskemal, som av elevkommittén framfördes till mig, kunde jag dock icke
finna, att någon straffbar förseelse förelåg.

Det kan visserligen icke bestridas, att ett så stort antal elevers tilltag att
avhålla ett möte i för ändamålet förhyrd lokal för att diskutera förhållandena
vid skolan gjort ett synnerligen dåligt intryck. Även örn detta tilltag måste
rubriceras som mycket beklagligt och klandervärt, torde det dock enligt min
uppfattning, formellt sett, icke vara straffbart, så vida det icke klart visats,
att de drivande motiven härför varit andra, än de av eleverna angivna. Elevernas
bryska önskemål, som gingo ut därpå, att de fem misshagliga lärarna
skulle. avskedas och ersättas med andra, har med rätta väckt mycken förstämning
inom kollegiet, men torde väl snarare vara att tillskriva ungdomlig
omdömeslöshet och brist på balans än en straffbar illvilja från elevernas sida.

Av vad jag sålunda anfört framgår, att N. N., enligt min uppfattning, icke
bort erhålla nedsatt uppförandebetyg med anledning av omförmälda elevaktion.
»

Av gymnasiets styrelse anfördes, att styrelsen i likhet med rektor ansåge,
att N. N. icke bort erhålla nedsatt uppförandebetyg i anledning av elevaktionen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

Skolöverstyrelsen anförde huvudsakligen följande:

överstyrelsen ansåge uppenbart, att de anmärkningar, som av klaganden
och den av honom företrädda elevgruppen riktats mot vissa lärare, och de därmed
sammanhängande uppgifterna örn behovet av privatlektioner varit mycket
överdrivna. Likaså ansåge överstyrelsen, att det sätt, på vilket eleverna
gått till väga för att göra sina önskemål gällande, varit onödigt bryskt,
snarast ägnat att väcka uppseende, samt därför i hög grad olämpligt och klandervärt.
Överstyrelsen kunde dock icke finna, att denna omständighet ensamt
för sig bort föranleda någon nedsättning i klagandens betyg i uppförande.
Då emellertid klagandens uppförande även i andra avseenden givit anledning
till anmärkningar, så att han för den skull redan två föregående terminer
erhållit lägre betyg i uppförande än det högsta, så ansåge överstyrelsen
under förhandenvarande omständigheter rättvist, att klaganden även i avgångsbetyget
erhölle lägre betyg i uppförande än det högsta. På grund av
det sålunda anförda och med åberopande jämväl av Kungl. Maj :ts utslag på
besvär i fråga om ett Björn Hamilton i studentexamen tilldelat betyg, givet
den 30 januari 1920, hemställde skolöverstyrelsen, att Kungl. Majit måtte
förordna, att det N. N. tilldelade vitsordet för uppförande skulle ändras till
»gott».

I påminnelser anförde N. N. bl. a.:

Enligt intyg av rektor hade det nedsatta uppförandebetyget höstterminen
1931 förorsakats av att N. N. kommit för sent till undervisningen 4 gånger i
förening med 2 timmars frånvaro utan giltigt förfall och höstterminen 1932
på grund av restaurangbesök utan tillstånd. Den förfallolösa frånvaron hade
berott på försovning, förorsakad av nattligt hemarbete. Vid restaurangbesöket
hade N. N. varit i sällskap med en elev, som erhållit rektors tillstånd
och därvid uppgivit, att N. N. skulle medfölja. N. N. hade därför trott att
han icke själv behövt anhålla örn tillstånd för egen del.

Genom beslut den 3 november 1933 förordnade Kungl. Majit, att N. N:s
vitsord för uppförande skulle ändras till »mycket gott», till följd varav N. N.
ägde att på anmälan hos rektor utbekomma nytt avgångsbetyg, upptagande
sistnämnda vitsord.

I likhet med utskottets majoritet hava vi funnit det betänkligt att Kungl.
Maj :t ingått i sakligt bedömande och förordnat om ändring av i laga ordning
avgivna vitsord, när de gällde godkännande eller icke godkännande i studentexamen.
Minst lika för att icke säga ännu mera betänkligt finna vi det vara,
om Kungl. Maj :t ytterligare utvidgar denna praxis till att omfatta även uppförandebetygen.
I avseende på dessa torde det vara vida svårare för Kungl. Maj :ts
rådgivare än för dem, som dels ägä pedagogisk erfarenhet, dels genom personlig
och daglig beröring med lärjungarna äga verklig sakkännedom, att fatta
ett rättvist beslut. Skall Kungl. Maj :t nu införa systemet att göra ändringar i
sådana ömtåliga detaljer som dessa, torde dessutom den givna följden bliva en
stark ansvällning av besvär över allsköns betygsättningar vid skilda läroanstalter,
en allt annat än önskvärd utveckling. Det plägar ju annars och kanske
icke utan skäl klagas däröver att Kungl. Majit belastas med alltför många
småärenden, som kunna förlama arbetskraften till förfång för viktigare riksvårdande
värv.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

Orri vi således redan i och för sig anse ändring av avgivna betyg betänklig,
måste vi framför allt finna det anmärkningsvärt, att Kungl. Maj :t.s rådgivare
ansett sig i detta fall ej ens kunna stanna vid det redan alldeles tillräckligt
tillmötesgående slutbetyget »gott», vartill skolöverstyrelsen kommit, utan
med desavouerande av både lärarna och skolöverstyrelsen företagit sig att tillråda
Kungl. Majit att höja betyget »mindre gott» till det högsta betyg, som
lagligen kan givas, nämligen »mycket gott», därigenom nästan utmärkande
den av alla skolmyndigheterna klandrade aktionen såsom något berömvärt.
Vi hava med anledning härav ansett oss böra inom utskottet yrka anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot ledamöterna av vid ifrågavarande tillfälle
fungerande t. f. regering statsminister Hansson samt statsråden Schlyter,
Vennerström och Engberg.

2) av herr Pehrsson i Göteborg, som instämt i det ovan under 1) upptagna
anmärkningsyrkandet.

XVII.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 23 mars'' 1934.)

av herr Lindmark, som, med instämmande av herrar Sundberg, Ehrnberg,
Hagström, Lindskog och Gustafsson i Välsnäs, ansett att utskottet bort göra
följande uttalande:

Genom kungörelse i Post- & Inrikes Tidningar har skolöverstyrelsen den
27 januari 1934 ledigförklarat rektorstjänsten vid samrealskolan i Skellefteå.

Såsom sökande anmälde sig bland andra adjunkterna vid samrealskolorna
i Söderhamn fil. kand. Gunnar Wilhelm N lson Thune och i Skellefteå fil.
mag. Henning Nikolaus Wikström.

Skolöverstyrelsen, som fann sökanden Wikström med hänsyn till insikter,
erfarenhet och övriga egenskaper, vilka företrädesvis erfordras hos styresmannen
för ett sådant läroverk, som här vore i fråga, vara den för tjänsten
mest lämplige, hemställde örn förordnande för honom att under en tid av fem
år, räknat fr. o. m. den 1 juli 1934, bestrida rektorstjänsten i fråga.

Genom beslut den 23 mars 1934 förordnade Kungl. Majit på hemställan
av föredragande departementschefen, statsrådet Engberg, sökanden Thune att
under en tid av fem år fr. o. m. den 1 juli 1934 bestrida rektorsbefattningen
i fråga.

Utskottet finner förordnandet av Thune med förbigående av Wikström synnerligen
anmärkningsvärt. Av de i ärendet tillgängliga handlingarna framgår
att Wikström utnämnts till adjunkt i Skellefteå år 1913 och Thune till
adjunkt vid statens samrealskola i Haparanda 1912 och vid realskolan i Söderhamn
1916. Wikström har uppehållit rektorstjänsten i Skellefteå -—- den
tjänst han sökt — som vikarie i 9 x/3 månader under pågående läsår, medan
Thune vikarierat under vakans som rektor i Söderhamn blott 2 1/2 månader.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11.

Wikström har med vederbörliga handlingar styrkt sig äga goda examensbetyg
och utmärkta vitsord såväl i fråga örn provtjänstgöringen som övrig tjänstgöring
vid vederbörande läroanstalter. Beträffande Thune saknas i handlingarna
alla uppgifter i detta avseende.

Av vad sålunda inhämtats och då skolöverstyrelsen för sin del vitsordat,
att Wikström är i besittning av de egenskaper, som företrädesvis erfordras
hos styresmannen för läroverk, varom här vore fråga, synes framgå att Wikström,
icke Thune, bort erhålla det ifrågavarande rektorsförordnandet. Inga
omständigheter föreligga som giva vid handen att Wikström icke skulle
vara lämplig att bestrida rektorsbefattningen i Skellefteå eller att Thune
skulle vara lämpligare. Utskottet kan därför icke värja sig för den tanken,
att ett visst godtycke ägt rum vid avgörandet av detta ärende. I varje
fall måste avgöranden av detta slag, uti vilka tjänstemeriter och ansvarig
ämbetsmyndighets mening åsidosättas, vara ägnade att väcka olust hos dem,
som ägna sig åt tjänstemannabanan och genom strävsamt förtjänstfullt arbete
söka meritera sig för befordran.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet ansett sig icke kunna underlåta
göra anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Engberg, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.