Konstitutionsutskottets Memorial N;o 16 (Memorial 1908:Ku16 Konstitutionsutskottet)

Konstitutionsutskottets Memorial N;o 16.

1®.

Ank. till Riksd. kansli den 12 Maj 1908, kl. 8 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
af de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på därom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlämnade de under tiden från och med den 15
januari 1907 till och med den 14 januari 1908 i statsrådet förda protokoll,
nämligen öfver

justitiedepartementsärenden från och med den 18 januari 1907 till och
med den 13 januari 1908;

justitieärenden från och med den 25 januari till och med den 31 december
1907;

utrikesdepartements ärenden från och med den 18 januari 1907 till och
med den 13 januari 1908;

landtförsvarsärenden från och med den 18 januari 1907 till och med
den 13 januari 1908;

sjöförsvarsärenden från och med den 18 januari 1907 till och med
den 13 januari 1908;

civilärenden från och med den 18 januari 1907 till och med den 14
januari 1908;

finansärenden från och med den 18 januari 1907 till och med den 14
januari 1908;

ecklesiastikärenden från och med den 18 januari 1907 till och med
den 13 januari 1908; samt

jordbruksärenden från och med den 18 januari 1907 till och med den
13 januari 1908.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 16 Häft. (N:o 16.)

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

På därom framställd begäran har därjämte till utskottet öfverlämnats
det i statsrådet den 21 februari 1908 förda protokoll öfver ecklesiastikärenden
i hvad detsamma afser följande af Kungl. Maj:t nämnda dag
afgjorda ärenden:

angående begärdt tillstånd att anordna ett lotteri för upprättande af
eu teater i Malmö;

angående begärdt tillstånd för akademiska föreningen i Lund att anordna
ett penninglotteri;

angående begärdt tillstånd till anordnande af ett lotteri till förmån för
en »Linnéfond»;

angående tillstånd att anordna ett lotteri för idrottens främjande; samt

angående ansökning om anordnande af ett lotteri för uppförande af
en allmän svensk sångar-, idrotts- och kongresshall.

Vid den granskning af ofvan omförmälda protokoll, som i öfverensstämmelse
med grundlagens föreskrift blifvit af utskottet företagen och
nu fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot
af statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

hvaremot utskottet

funnit följande ärenden vara af beskaffenhet att
böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen
anmälas, nämligen:

1:°)

(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 22 mars 1907, n:o 17.)

Stadsfiskalen A. H. Landgren i Umeå instämde till rådstufvurätten i
nämnda stad ryttmästaren vid Norrlands dragonregemente Henry Henriques
under yrkande, att enär Henriques den 28 januari 1908 klockan mellan
tio och elfva förmiddagen, då en under hans befäl varande trupp, bestående
af ryttare och skidlöpare, varit stadd på marsch genom staden och en del
af truppen befunnit sig å Storgatan därstädes, låtit truppen göra halt och

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

först efter omkring en fjärdedels timmes uppehåll åter fortsätta marschen,
samt Henriques därigenom vållat hinder i trafiken å nämnda gata, Henriques
måtte fällas till ansvar för hvad honom sålunda läge till last.

Rådstufvurätten afkunnade utslag den 20 april 1903 och, enär Henriques
på grund af hvad i målet förekommit måste anses hafva vid åtalade
tillfället orsakat trafikhinder, pröfvade rådstufvurätten, med stöd af 2 § ö
mom. i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 och 1 § 5
mom. i de af Konungens befallningshafvande i Västerbottens län den 3
augusti 1891 för Umeå stad fastställda särskilda ordningsföreskrifter, rättvist
döma Henriques att därför höta tio kronor, äfvensom förplikta honom
att ersätta i målet hörda sju vittnen för deras inställelser.

Mot rådstufvurättens utslag var ordföranden af skiljaktig mening
samt förklarade sig ogilla åtalet. Henriques’ åtgärd att med marscherande
trupp göra halt å gatan för att ordna truppen kunde nämligen
icke anses straffbar, och i hvarje fall hade åklagaren icke visat, att trafikhinder
förelegat eller, om så varit fallet, att den klandrade åtgärden skett
på grund af ovarsamhet eller trots. Någon rättegångskostnad kunde dock
Henriques icke tillerkännas och skulle statsverket vidkännas af detsamma
förskjutna vittneslöner.

Öfver rådstufvurättens utslag anförde ryttinästaren Henriques besvär
i Svea hofrätt under yrkande att, då målet icke vore af beskaffenhet att
tillhöra allmän domstols pröfning, det mot honom väckta åtalet måtte
ogillas. Då detta därjämte vore fullkomligt obefogad!, yrkade Henriques
ersättning för rättegångskostnaden såväl vid rådstufvurätten som i hofr
ätten.

Genom utslag den 21 april 1904 undanröjde hofrätten rådstufvurättens
utslag beträffande ansvarsfrågan, enär den åtgärd, som i målet
lagts klaganden till last, af honom vidtagits i hans egenskap af befälhafvare
för ofvannämnda trupp, och målet således jämlikt 18 § mom. 1 a)
i kung!, förordningen den 11 juni 1868 om krigsdomstolar och rättegången
därstädes tillhörde krigsdomstol. Rådstufvurättens utslag i fråga
om kostnaderna å målet blef af hofrätten endast på det sätt ändradt, att
klaganden befriades från skyldigheten att utgifva ersättningar till af åklagaren
i målet inkallade sex vittnen, Indika ersättningar skulle gäldas af
allmänna medel. Godtgörelse för utgifterna å målet i hofrätten, hvarå
klaganden framställt anspråk, kunde honom icke tillerkännas.

Uti hofrättens utslag sökte ryttmästaren Henriques ändring hos Kungl.
Maj:t under yrkande, att honom måtte tillerkännas ersättning för kostna -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

derna å målet; rnen förklarade Kungl. Maj:t sig genom utslag den 16
februari 1906 ej finna skäl att göra ändring i hofrättens utslag.

Uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift af den 28 januari 1907 anhöll
ryttmästaren Henriques att för sina å ofvannämnda rättegång häfda kostnader
vid rådstufvurätten, i hofrätten och hos Kungl. Maj:t af allmänna
medel utbekomma ersättning med ett sammanlagdt belopp af 209 kronor
88 öre. Till stöd för denna sin underdåniga anhållan anförde sökanden,
att den förseelse, hvartill han skulle hafva gjort sig skyldig, närmast vore
att betrakta såsom en förseelse under tjänstens utöfning. Det syntes
emellertid vara tvifvel underkastadt, huruvida det kunde anses olofligt
att å eu gata göra halt med en trupp — och som här varit fallet, i dess
smalaste formation och utan förorsakande af trafikhinder — för att låta
densamma ordna sig. Snarare hade det varit olagligt, om sökanden låtit
truppen, som till följd af den svåra uppfarten från Ume-älfven kommit i
långrotning och mindre god ordning, i sådant tillstånd marschera genom
staden. Den hade nämligen då möjligen kunnat vålla trafikhinder, därest
någon nämnvärd trafik på gatan vid tillfället verkligen förekommit.
Någon olaglighet ansäge sig sökanden icke hafva begått, och denna hans
uppfattning bestyrktes jämväl däraf, att åklagaren, sedan hofrättens utslag
i målet fallit, icke aktat nödigt angifva sökanden till åtal inför krigsrätt.
Då åtalsrätten numera vore preskriberad och sökanden, som icke ansåge
sig berättigad att af allmänne åklagaren yrka ersättning för hvad han
för sin talans bevakande nödgats utgifva, således saknade möjlighet att
på annat sätt göra sina anspråk gällande, funne han sig böra underställa
saken Kungl. Maj:ts pröfning.

Jämte verifikationer öfver i målet häfda kostnader bifogade sökanden
ett af vederbörande regementsauditör den 31 december 1906 utfärdadt
intyg, utvisande att sökanden icke varit inför Norrlands dragonregementes
krigsrätt ställd under åtal för vållande af trafikhinder å gata i Umeå den
28 januari 1903 eller för dylikt åtal vid krigsrätten anmäld.

Den underdåniga ansökningen tillstyrktes af vederbörande regementsoch
arméfördelningschefer.

Till följd af nådig remiss afgaf arméförvaltningen den 1 mars 1907
underdånigt utlåtande i ärendet och anförde därvid, att, som sökanden icke vore
lagligen berättigad att af allmänna medel undfå godtgörelse för sina ifrågavarande
utgifter samt hvad i ärendet förekommit icke syntes arméförvalt -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

ningen kunna föranleda bifall till framställningen ur billighetssynpunkt,
funne arméförvaltningen sig icke kunna tillstyrka densamma.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 22 mars 1907 af dåvarande
chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet Tingsten, som därvid
hemställde, att Kungl. Maj:t måtte på grund af hvad i ärendet förekommit
i nåder medgifva, att ifrågavarande belopp, 209 kronor 88 öre, finge af
arméförvaltningen till sökanden utbetalas från fjärde hufvudtitelns anslag
till extra utgifter. Denna hemställan, i hvilken statsrådets ofri o-a ledamöter
förenade sig, blef af Kungl. Maj:t bifallen.

I lag är bestämdt, under hvilka villkor ersättning af allmänna medel
må utgå till dem, som blifvit föremål för kriminel åtgärd, hvilken sedan
befunnits oriktig. Men lagstiftaren har öppnat möjlighet till sådan ersättning
allenast för oskyldigt häktade och dömde, icke för dem, som tilläfventyrs
utan skäl blifvit åtalade. Vid detta förhållande synes uppenbart,
att Kungl. Maj:t icke kan äga någon befogenhet att bevilja sådan godtgörelse,
hvarom här är fråga.

Men äfven om man skulle anse, att en sådan åtgärd icke vore direkt
stridande mot lagstiftningens grunder, torde det dock påtagligen vara olämpligt
att, efter det domstolarne, som hafva att pröfva parts yrkande att erhålla
ersättning för rättegångskostnad, ogillat sådant yrkande, Kungl. Maj:t
tilldelar parten ersättning af allmänna medel. Därest någon brist skulle
förefinnas i stadgandena om rättegångskostnad, något hvarom utskottet icke
har anledning att uttala sig, torde denna brist böra afhjälpas på lagstiftningens
väg, men ingalunda föranleda till åtgärd af det slag, som i detta
ärende vidtagits.

Då således Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut, ur hvilken synpunkt
man än ser saken, icke kan anses välgrundad^ och då en fortsatt tillämpning
af den princip, som röjer sig i beslutet, kan leda till betänkliga
konsekvenser, har utskottet ansett sig höra hos Riksdagen göra anmälan mot
föredragande departementschefen enligt § 107 regeringsformen.

2:o)

(Protokoll öfver civilärenden den 28 juni 1907, n:o 31).

Uti 16 § 4 mom. af hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874
föreskrifves följande:

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

»Hälsovårdsnämnden skall vaka öfver att fabriker och näringar icke
inrättas eller drifvas så, att de blifva i hälsoväg till men för arbetare,
närboende eller det allmänna. Förefinnes sådan olägenhet, skall nämnden
tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder till dess afhjälpande.
Verkställes ej detta inom föreskrifven tid och är den anmärkta olägenheten
svår, må nämnden äga tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens
fortsatta drifvande.))

Vidare föreskrifves i 23 § af hälsovårdsstadgan följande:

»När hälsovårdsnämnden ej mindre vid de tillfällen, då det, enligt
hvad här ofvan uti denna stadga är sagdt, tillkommer nämnden att meddela
bestämmelser, än äfven eljest vid särskilda fall finner nödigt att i
hälsovårdsväg lämna föreskrift eller meddela förbud, äger nämnden, då påföljd
ej finnes bestämd i denna stadga eller annan allmän författning eller i
sådant stadgande för staden, som enligt 24 § tillkommit, att antingen
omedelbart eller efter förutgången erinran efter omständigheterna, genom
föreläggande af vite göra sig hörsammad.»

Uti en till hälsovårdsnämnden i Göteborg ingifven skrift af den
22 oktober 1906 anförde byggmästaren A. Hellqvist, såsom ägare till
fastigheten n:r 1 Litt. B i första kvarteret af elfte roten i staden Göteborg,
att uti huset å angränsande fastighet n:r 2 Litt. A i samma kvarter
och rote funnes två trappor upp inrymd en af O. Adolfson förhyrd verkstad
för tillverkning af bleckkärl, samt att maskinerna i berörda verkstad
åstadkomma starkt buller och svåra stötar, hvilket i hälsoväg inverkade i
hög grad menligt på hyresgästerna i Hellqvists fastighet. Med anledning
häraf anhöll Hellqvist, att hälsovårdsnämnden måtte vidtaga åtgärder för
undanröjande af de orsaker, som föranledde ifrågavarande menliga förhållanden.

Till stöd för denna sin anhållan åberopade Hellqvist ett af vederbörande
stadsarkitekt samt byggnadsfiskal den 4 oktober 1906 upprättadt besiktningsinstrument,
hvaraf inhämtades, att vid företagen besiktning af ofvannämnda
plåtslageriverkstad maskinerna därstädes, särskilt pressarna, åstadkommit
starkt buller och svåra stötar, hvilket, enligt besiktningsmännens uppfattning,
måste inverka i hög grad menligt på närboendes hälsa. Vidare åberopade
Hellqvist dels ett af distriktsläkaren E. S, Ahlström den 28 oktober
1906 utfärdadt intyg, att maskinerna uti ifrågavarande verkstad åstadkomme
ett så intensivt och störande buller, att det måste verka i hög
grad menligt på nerverna hos en frisk person, samt på eu nervös och

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

svag verka ytterligare störande och nervretande och till slut kunna orsaka
svårare rubbningar i nervsystemet, dels ock ett af legitimerade läkaren
K. Björkman den 1 november 1906 utfärdadt intyg, att nämnda buller
måste verka irriterande och tröttande å friska människor, samt att två
i Hellqvists hus boende personer däraf otvifvelaktigt försämrats till sitt
nervsystem.

Det af Hellqvist anmärkta missförhållande bestyrktes jämväl af vederbörande
poliskommissarie, hvilken å platsen företagit undersökning. Arbetet
i verkstaden påginge från kl. 1/3 7 f. m. till kl. 7 å 8 e. in., men
utsträcktes understundom ända till kl. 10 ä 11 e. m.

Uti afgifvet utlåtande hemställde t. f. förste stadsläkaren att, då
det af maskinerna i verkstaden åstadkomna bullret uppenbarligen kunde
inverka menligt på de i Hellqvists fastighet boende personers hälsa, hälsovårdsnämnden
måtte, i enlighet med stadgandet i 16 § 4 mom. af
hälsovårdsstadgan, tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för
afhjälpande af berörda missförhållande.

Hälsovårdsnämnden utlät sig genom beslut den 7 november 1906, och
enär genom hvad i ärendet förekommit blifvit utredt, att verksamheten i
Adolfsons bleckslageriverkstad drefvespåsådant sätt, att genom buller och stötar
från maskiner i verkstaden men till hälsan uppstode för hyresgäster i Hellqvists
angränsande fastighet, pröfvade hälsovårdsnämnden, jämlikt 16 § 4
mom. i hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874, lagligt ålägga
Adolfson, vid vite af femhundra kronor, att, därest bleckslagerirörelsen
fortfarande skulle i fastigheten bedrifvas, inom en månad därefter hafva
vidtagit sådana åtgärder, att maskinernas användande icke blefve i hälsoväg
till men för närboende.

Öfver detta beslut anförde Adolfson besvär hos Konungens befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län under yrkande att, som det
buller maskinerna i klagandens verkstad åstadkomma icke vore att hänföra
till sådant men för närboendes hälsa, som afsåges uti 16 § 4 mom.
i hälsovårdsstadgan, Konungens befallningshafvande måtte upphäfva hälsovårdsnämndens
beslut.

Uti infordradt yttrande anförde hälsovårdsnämnden, att klagandens påstående,
att 16 § 4 mom. i hälsovårdsstadgan icke vore tillämplig i förevarande fall,
icke förtjänade afseende. Klaganden syntes föreställa sig, att hans bestridande
skulle vara tillräckligt för att få nämndens beslut, upphäfdt. Förmodligen hade
klaganden tänkt sig, att Hellqvist sedermera skulle nödgas att anhängiggöra
sina påståenden genom stämning till domstol, och att klaganden skulle

Konstitutionsutslcottets Memorial N:o 16.

kunna obehindradt fortsätta sin verksamhet under den långa tid, rättegången
komme att pågå. Den befogenhet hälsovårdsstadgan i fall sådana
som förevarande gåfve hälsovårdsmyndighet, vore dock fullt klar och tydlig,
och det skulle gifvetvis kunna medföra de största vådor för samhället,
om det fortsatta drifvandet af för hälsan farliga inrättningar först genom
långvariga rättegångar kunde förhindras. På grund häraf och då den anmärkta
olägenheten af klagandens rörelse vore af svår beskaffenhet, hemställde
hälsovårdsnämnden, att besvären måtte lämnas utan afseende.

Jämväl magistraten i Göteborg ansåg öfverklagade beslutet lagligen grundadt
och hemställde, att besvären måtte ogillas.

Genom resolution den 17 januari 1907 fann Konungens befallningshafvande
klaganden icke hafva anfört skål, ledande till ändring i hälsovårdsnämndens
öfverklagade beslut.

Häröfver anförde xldolfson besvär hos Kungl. Maj:t och yrkade att,
då den af hälsovårdsnämnden gjorda tolkning af 16 § 4 mom. af hälsovårdsstadgan
vore oriktig, Kungl. Maj:t måtte, med upphäfvande af Konungens
befallningshafvandes resolution, undanröja hälsovårdsnämndens klandrade
beslut.

Uti afgifna underdåniga utlåtanden hemställde hälsovårdsnämnden,
magistraten, Konungens befallningshafvande och medicinalstyrelsen, att
besvären måtte lämnas utan afseende.

Målet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 28 juni 1907 af dåvarande
chefen för civildepartementet, statsrådet Juhlin, som därvid hemställde
att, då hvad i målet förekommit icke vore af beskaffenhet att ifrågavarande
yrkande bort af hälsovårdsnämnd upptagas till pröfning, Kungl.
Maj:t måtte, med upphäfvande af Konungens befallningshafvandes öfverklagade
resolution, undanröja hälsovårdsnämndens klandrade beslut. Denna
hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade sig, blef af
Kungl. Maj:t bifallen.

Hvad som vid detta ärendes behandling ådragit sig utskottets uppmärksamhet
är, att hälsovårdsnämndens klandrade beslut blifvit af Kungl.
Maj:t undanröjdt på den grund, att det i målet framställda yrkande icke
bort af hälsovårdsnämnd upptagas till pröfning. Det synes nämligen utskottet
uppenbart, att den uti 16 § 4 mom. hälsovårdsstadgan gifna allmänna föreskrift,
att hälsovårdsnämnd skall vaka öfver att fabriker och näringar icke
inrättas eller drifvas så, att de blifva i hälsoväg till men för arbetare,

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

närboende eller det allmänna, innefattar befogenhet för hälsovårdsnämnd att
vidtaga åtgärder till af hjälpande jämväl af sådan olägenhet i hälso väg, hvaröfver
anmärkning i förevarande fall blifvit hos hälsovårdsnämnden framställd.
Då utskottet finner det vara af vikt, att icke ett prejudikat i förevarande
hänseende skapas, som kan komma att inverka på hälsovårdsmyndigheternas
uppfattning vid bedömandet af frågor af enahanda eller likartad
innebörd, har utskottet ansett sig böra hos Riksdagen göra anmälan enligt
§107 regeringsformen mot föredragande departementschefen.

3 ro)

(Protokoll öfver civilärenden för den 5 juli 1907, n:o 19.)

Uti en till Kungl. Maj:t ställd, af öfverståthållarämbetet med underdånig
skrifvelse den 3 juni 1907 öfverlämnad skrift anhöll sekreteraren
i ämbetets afdelning för polisärenden A. Hj. von Sydow, att han, som
blifvit utsedd till verkställande direktör i Svenska arbetsgivareföreningen
och ordförande i dess styrelse, måtte, för att kunna emottaga detta uppdrag
under ett år, erhålla tjänstledighet från och med den 1 juli 1907
till och med den 30 juni 1908, med skyldighet för honom att till vikarie
afstå alla de med tjänsten förenade löneförmåner.

Öfverstäthallarämbetet hemställde uti sin underdåniga skrifvelse om
bifall till ansökningen.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 5 juli 1907 af dåvarande
chefen för civildepartementet, statsrådet Julilin, som därvid hemställde,
att Kungl. . Maj:t måtte bevilja von Sydow tjänstledighet till och med
den 30 juni 1908, med skyldighet att, räknadt från och med den 1 juli
1907, afstå alla med tjänsten förenade löneförmåner. Denna statsrådets
hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade sio- blef af
Kungl. Maj:t bifallen.

Det har ådragit sig utskottets synnerliga uppmärksamhet, att ifrågavarande
tjänstledighetsansökning blifvit af Kungl. Maj:t bifallen. Visserligen
vill utskottet icke bestrida, att Kungl. Maj:t äger rätt att, när giltig anledning
därtill föreligger, bevilja en ämbete- eller tjänsteman äfven en längre tids
tjänstledighet från innehafvande befattning. Men i förevarande fall har, enligt
utskottets mening, ingalunda någon giltig anledning förelegat. Till
Bih. till Biksd. Prof. 1908. 3 Sami. 16 Haft. 2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

stöd för tjänstledighetsansökningen kar icke anförts armat skäl än att sökanden
önskade under ett år ägna sig åt en uppgift, som är af helt ock
kallet enskild natur ock saknar allt samkand med kaus verksamketsområde
i statens tjänst. Att enkart på sådan grund kevilja innehafvaren af en befattning
inom administrationen ledigket under så lång tid, som kär är fallet,
finner utskottet i liög grad anmärkningsvärd! Det måste anses vara af
stor vikt för en befattnings keköriga upprättkållande, att den så vidt möjligt
skötes af ordinarie innekafvaren. Ock det är uppenbart att, därest en
sådan princip, som i detta ärende vunnit tillämpning, opåtaldt skulle få
göra sig gällande vid tjänstledigheters keviljande, densamma kan komma att
leda till synnerligen betänkliga konsekvenser för statstjänsten. Pa grund
käraf kar utskottet funnit sig böra hos Riksdagen mot föredragande departementschefen
göra anmälan enligt 107 § regeringsformen.

4:o)

(Protokoll öfver civilärenden den 15 november 1907, n:o 49 a.)

Uti eu till Kung! Maj:t ingifven skrift af den 8 november 1907 anhöll
generaldirektören och chefen för kungl. järnvägsstyrelsen M. R. Sahlin,
att, då efter ingången af år 1908 någon generaldirektörsbefattning vid
statens järnvägar icke komme att finnas å ordinarie stat, honom måtte
beviljas nådigt afsked med 1907 års utgång från den befattning såsom
generaldirektör ock chef för järnvägsstyrelsen, kan på grund af nådigt
konstitutorial den 28 september 1904 innehade, äfvensom att Kungl. Maj:t
måtte, med tillämpning af det Kungl. Maj:t af 1907 års Riksdag lämnade
bemyndigande, förklara honom berättigad att bibehålla aflöning från och
med år 1908 å indragningsstat.

Vidare anhöllo öfverdirektörerna hos kungl. järnvägsstyrelsen A. R.
Corin ock E. O. J. Björklund i särskilda underdåniga skrivelser af den af 15
november 1907 att, med hänsyn därtill att öfverdirektörstjänsterna i järnvägsstyrelsen
från ock med 1908 års ingång komme att indragas, från ock
med samma tid blifva, mot åtnjutande af full aflöning, öfverflyttade på
indragningsstat.

Förenämnda ansökningar föredrogos inför Kungl. Maj:t den 15 november
1907 af dåvarande chefen för civildepartementet, statsrådet Juhlin,
gom därvid, bland annat, anförde följande:

»Sedan Kungl. Maj:t genom nådig proposition den 23 april 1907

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

förelagt Riksdagen förslag till förändrad organisation af järnvägsstyrelsen
och därunder lydande förvaltningar samt tillika gjort framställning
angående lönereglering för personalen vid statens järnvägar, har Riksdagen
i skrifvelse den 1 juni 1907 anmält, att Riksdagen i anledning af
förevarande proposition och i ämnet väckta motioner, bland annat, dels
godkänt ett vid skrifvelsen fogadt förslag till aflöningsreglemente för
tjänstemän vid statens järnvägar dels ock medgifvit, att Kungl. Maj:t finge
meddela erforderliga föreskrifter beträffande innehafvare af sådana nu befintliga
befattningar, hvilka föreslagits skola indragas eller väsentligt förändras,
och har Eders Kungl. Maj:t därefter denna dag beslutit utfärda
aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens järnvägar.

Det sålunda beslutade atlöningsreglementet förutsätter, att generaldirektören,
hvilken enligt nu gällande bestämmelse tillsättes genom konstitutiorial,
skall allenast förordnas å viss tid, hvarjämte de i aflöningsreglementet
för tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar af den 3 maj
1901 upptagna öfverdirektörer icke förekomma i det nya reglementet.

Enligt nu gällande aflöningsreglemente är det årliga arfvodet till generaldirektören
och chefen för järnvägsstyrelsen bestämdt till tolftusen kronor;
och är i pensionshänseende genom nådiga brefvet den 15 oktober 1897
stadgadt, att denne skall vara berättigad att från och med månaden näst
efter den, då han efter sextiofem lefnadsår och minst tio tjänstår såsom
chef för järnvägsstyrelsen från ämbetet afgår, under sin återstående lifstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af sextusen kronor,
hvarjämte meddelats särskilda bestämmelser för det, här ej föreliggande fall,
att lian är delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning.

Jag hemställer, att Eders Kungl. Maj:t på grund af ofvanberörda, utaf
Riksdagen Eders Kungl. Maj:t lämnade medgifvande och med bifall till
den af generaldirektören Sahlin gjorda framställning, måtte förklara, att
generaldirektör Sahlin skall äga att af trafikmedel under titel ''indragningsstat’
uppbära från och med år 1908 intill månaden näst efter den, då
generaldirektör Sahlin fyllt 65 år, ett årligt belopp af tolftusen kronor
samt därefter under generaldirektör Sahlins återstående lifstid ett belopp af
sextusen kronor om året; dock med skyldighet att, i händelse generaldirektör
Sahlin kommer att anställas i rikets, Riksdagens eller kommuns tjänst,
i allo frånträda det till generaldirektör Sahlin å indragningsstat utgående
belopp, därest detta understiger eller är lika med den nya aflöningen, och,

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

därest detsamma öfverstiger berörda nya aflöning, vidkännas mot den senare
svarande afdrag.

Vidare hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t, med tillämpning af
Riksdagens omförmälda medgifvande, måtte förordna, att öfverdirektörerna
Corin och Björklund vid 1908 års ingång skola såsom öfvertaliga tjänstemän
upptagas å statens järnvägars stat med rätt för dem att, intill dess de äro
skyldiga att från tjänsten afgå och på grund däraf beviljas nådigt afsked,
af trafikmedel uppbära dem enligt nu gällande bestämmelser tillkommande
aflöningsförmåner; dock att det skall åligga Corin och Björklund, att, där
så påfordras, tjänstgöra i järnvägsstyrelsen i befattning, som kan anses fullt
jämförlig med och motsvara deras nu innehafvande ämbeten, hvarjämte de
skola vara skyldiga att, därest de erhålla anställning i rikets, Riksdagens
eller kommuns tjänst frånträda eller vidkännas afdrag å sina af trafikmedel
utgående aflöningsförmåner på sätt i fråga om generaldirektör Sahlin
blifvit stadgadt.»

Till dessa af statsrådets öfriga ledamöter biträdda hemställanden behagade
Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Då Riksdagen i samband med den beslutade omorganisationen af
järnvägsstyrelsen och därunder lydande förvaltningar medgaf Kungl. Maj:t
rätt att meddela erforderliga föreskrifter beträffande innehafvare af sådana
befattningar, hvilka skulle indragas eller väsentligt förändras, utgick
Riksdagen uppenbarligen därifrån, att Kungl. Maj:t vid tillämpningen af
ifrågavarande medgifvande endast skulle vidtaga sådana åtgärder, som ur
såväl nämnda befattningshafvares som det allmännas synpunkt kunde
betecknas såsom fullt tillfredsställande och ändamålsenliga. Vid afgörandet
af frågan om en ämbets- eller tjänstemans försättande å indragningsstat
borde följaktligen hänsyn tagas icke blott till dennes befogade anspråk på
att icke genom den beslutade omorganisationen blifva lidande utan äfven
därtill, att statsverket icke komme att onödigtvis betungas af allt för
stora utgifter.

Att vid ifrågavarande ärendes afgörande sistnämnda synpunkt icke
vunnit det beaktande man kunnat fordra, synes utskottet ligga i öppen
dag. Uppå därom gjord underdånig ansökning har Kungl. Maj:t försatt
generaldirektören Sahlin å indragningsstat, med rätt för honom att intill
uppnådd pensionsålder uppbära den lön han såsom generaldirektör förut
åtnjutit eller 12,000 kronor om året samt därefter under sin återstående
lifstid en årlig pension af 6,000 kronor utan någon som helst skyldighet

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

att förrätta ett däremot svarande arbete eller att emottaga annan befattning
i rikets tjänst, därest sådan skulle komma att honom erbjudas. Att denna
åtgärd maste betecknas såsom i hög grad olämplig, torde icke med fog
kunna bestridas. Redan ur principiell synpunkt finner utskottet det synnerligen
betänkligt att försätta en i sin kraftigaste verksambetsålder varande
ämbetsman i den ställning, att han skall under hela sin återstående lifstid
äga att af staten uppbära full lön och pension utan att vara skyldig att
förrätta något som helst arbete i statens tjänst. Och framför allt synes
en dylik åtgärd vara anmärkningsvärd, då den, såsom i förevarande fall
är förhållandet, ådrager statsverket en utgift, som kan komma att uppgå
till ett högst afsevärdt belopp.

Den af Kungl. Maj:t träffade anordning har synts utskottet så
mycket mera anmärkningsvärd, som utvägar icke torde saknats att få
fragan ordnad på ett sätt, som varit fullt tillfredsställande ur båda de
synpunkter, som, enligt hvad utskottet ofvan angifvit, måste vid densammas
bedömande fasthållas. Då det uppenbarligen icke kunde ifrågasättas
att utan vidare entlediga en person, hvilken gjort sig känd såsom
en synnerligen duglig ämbetsman, hade lämpligen bort så förfaras, att
generaldirektör Sahlin erhållit rätt att tillsvidare uppbära den lön han
såsom generaldirektör åtnjutit, men med skyldighet att, då tillfälle därtill
erbjöde sig, mottaga annan befattning i rikets tjänst, jämförlig med den
befattning han vid afskedets erhållande innehade. Genom en dylik anordning
hade å ena sidan all nödig hänsyn blifvit tagen till den grannlaga ställning,
hvari generaldirektör Sahlin kommit genom den beslutade omorganisationen,
och å andra sidan hade Kungl. Maj:t haft i sin hand att bestämma,
när generaldirektör Sahlin åter skulle inträda i rikets tjänst och den
till honom utgående aflöning å indragningsstat upphöra. Enligt utskottets
uppfattning hade denna provisoriska anordning icke behöft blifva af någon
långvarig natur, då det säkerligen icke mött några svårigheter att bereda
generaldirektör Sahlin eu tjänst motsvarande den han förut innehaft.

Utskottet anser sig böra framhålla att, därest generaldirektör Sahlin
mot förmodan skulle hafva förklarat sig icke vilja ingå på en anordning
sådan utskottet ofvan angifvit, det dock stått Kungl. Maj:t öppet att så
förfara med stöd af § 35 regeringsformen, hvilken i förevarande fall
otvifvelaktigt ägt tillämplighet.

På grund af hvad sålunda anförts och då föredragande departementschefen,
enligt utskottets asikt, genom sitt i förevarande ärende afgifna rådslag
tillstyrkt Kungl. Maj:t att vidtaga en åtgärd, som icke blott i och

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

för sig måste betecknas såsom synnerligen olämplig utan äfven kan komma
att för statsverket medföra högst afsevärda kostnader, har utskottet funnit
detta ärende vara af den beskaffenhet, att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen,
hos Riksdagen göras mot föredragande departementschefen.

5:o)

(Protokoll öfver finansärenden den 1 februari 1907, n:o 1.)

Med anledning af en utaf riksantikvarien gjord underdånig framställning
om företagande genom sakkunniga personer af en systematisk undersökning
af svenska ortnamn uppdrog Kungl. Maj:t, som ansåg en förberedande
undersökning böra vidtagas för åstadkommande för Sveriges del
af ett arbete, väsentligen motsvarande det i Norge med anslag af allmänna
medel utgifna samlingsverket »Norske Gaardsnavne», den 2 maj
1902 åt en kommitté att i sådant syfte dels för ett län eller landskap
låta verkställa undersökning af namnen å byar och gårdar äfvensom å
viktigare berg samt större skogar, sjöar och landsträckor, dels ock efter
vunnen erfarenhet uppgöra och så snart ske kunde underställa Ivungl. Maj:ts
pröfning plan för arbetet i dess helhet jämte beräkning af de penningbelopp,
som för arbetets fullständiga utförande kunde antagas vara erforderliga.

Sedan Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 20 oktober 1905 på
framställning af nämnda kommitté meddelat fastställelse af plan för
undersökningarna beträffande ortnamnen i Älfsborgs län, ingick kommittén
den 23 mars 1908 till kammarkollegium med en skrifvelse, däruti
kommittén hemställde, att kammarkollegium ville, efter det vederbörande
blifvit hörda, hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställning, att Timtnelheds
socken i Redvägs härad af nämnda län måtte benämnas Timmele samt
att, därest denna namnförändring vunne Kungl. Maj:ts bifall, förordnande
måtte meddelas, att för de till Timmelheds by hörande fastigheter i nämnda
socken byanamnet i jordeboken skulle förändras till Timmele.

Enligt hvad ett skrifvelsen bifogadt »Utdrag ur förteckningen öfver
de af ortnamnskommittén föreslagna förändringar beträffande de i jordeboken
för Timmelheds socken införda fastighetsnamn» utvisar, vore anledningen
till den föreslagna namnförändringen det nu brukliga uttalet
Timmele eller Temmela. Enligt äldre jordebokshandlingar hade benäm -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

ningarna Timmel(l)e, Timel(l)e och Temel(l)e under 1500-talet varit de
vanliga, medan formerna Timmeled, Timmelled och Timmelhed framträdt
först i början af 1600-talet och därefter blifvit de allmänna. Härledningen
af namnet vore okänd och den sent uppträdande skrifningen med
-hed berodde på missuppfattning.

öfver kommitténs framställning hördes Timmelheds sockens kommunalstämma,
Timmelheds byamän äfvensom vederbörande häradsskrifvare,
domkapitlet i Skara samt Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län.

Socknens kommunalstämma förklarade sig anse, att namnet Timmelhed
borde bibehållas. Stämmans ordförande var dock af en motsatt mening.

Timmelheds byamän anförde uti sin förklaring, bland annat, följande: »Af

handlingarna i ärendet hafva vi inhämtat, att namnet på vår by
under gångna tider stafvats på mångahanda olika sätt. Somliga af dessa
namnvarianter kunna väl för vårt, nutidsmänniskans, öga och öra te sig
något sällsamma. Vi äro dock öfvertygade om att de allesamman, hvart
och ett på sin tid, väl fyllde sitt ändamål, samt att de, som använde dem,
hade dem kära, och att de ej gärna hade utbytt dem mot andra. Vi
hafva ej heller sport, att något sådant någonsin föreslogs dem. Man hade
väl då annat att tänka på och syssla med. Vi kunna ej heller rätt förstå,
huru någon (myndighet eller enskild) skulle kunnat ha något intresse af
att namnet på deras (vår) by skulle ha bokstafverats på annat sätt, än
det på hvarje tid häfdvunna.

I det anförda ligger svaret på den till oss framställda frågan inneslutet.
Den i denna tiden och ibland oss häfdvunna bokstafveringen åt
namnet på vår by är Timmelhed. För oss är det namnet kärt, ty det
är för många af oss namnet på vår födelse- och fosterbygd och våra
fäderneärfda gårdar; för oss alla är det namnet på våra hem. Vi förstå
väl vetenskapsmannens intresse, då han forskar efter de svenska ortnamnens
ursprungliga form. Vi värdera och taga med nöje kännedom om
resultaten af denna hans forskning — det ligger ett stycke af vårt folks
historia däri. Men kommer han för att, rustad med statsmyndigheternas
maktmedel, ålägga oss att skrifva våra ortnamn på något fornsvenskt sätt
och icke så som det vunnit burskap i denna tidens språk, då protestera
vi på det bestämdaste. Vi protestera mot ifrågasatt påbud, att namnet
på vår församling, vår by och våra gårdar skall bokstafveras på något
annat sätt än det nu och ibland oss häfdvunna och anhålla vördsamt, att
det måtte fortfarande skrifvas Timmelhed.»

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Uti en till Konungens befallningshafvande i ärendet ingifven skrift
anförde församlingens kyrkoherde, att första gången socbennamnet påträffats
i kyrkoböckerna, nämligen uti den år 1629 upplagda »Bogesunds
kyrkiobook», benämningen Timmelheed användts. Sedan förekomme under
1600- och början på 1700-talet namnformerna Timmelhed, Timmeled
och Timelhed med undantag för tvenne i en kyrkobok införda afskrifter
af domar från 1663 och 1693, k vilka hade den ena Timele,
den andra Timmella eller Timmele, växlande med Timmeled. Från 1730-talet
hade i kyrkoböckerna ständigt skrifvits Timmelhed. Då sistnämnda form
sålunda hade gamla anor, kunde med skäl ifrågasättas, huruvida det
vore lämpligt att ändra denna häfdvunna form,

Häradsskrifvaren i fögderiet tillstyrkte den föreslagna namnförändringen.

Domkapitlet i Skara förklarade sig för sin del icke hafva något att
erinra mot kommitténs förslag.

Konungens befallningshafvande tillstyrkte den föreslagna förändringen
af sockennamnet.

Sedan ortnamnskommittén satts i tillfälle att yttra sig öfver de i
ärendet afgifna utlåtandena, ingaf kommittén till kammarkollegium en
den 22 november 1906 dagtecknad skrift i ämnet, däruti kommittén
förklarade sig till alla delar vidhålla sitt förslag, då den sent inkomna
skrifformen Timmelhed ej trängt igenom i uttalet, hvilket utgjorde Timmele
(Temmella), och skrifformen Timmelhed i allt fall så mycket mindre
kunde sägas vara den häfdvunna, som formen Timmel(l)e upptagits i de flesta
mera betydande publikationer, såsom t. ex. generalstabens karta, ekonomiska
kartverket, Sidenbladh: »Sveriges härads- och sockennamn» och Höjer:
»Konungariket Sverige», liksom den äfven användts af kommunalstämmans
ordförande i det från kommunalstämman insända protokollsutdraget.

Med underdånig skrifvelse den 27 november 1906 öfverlämnade
kammarkollegium ärendet till Kungl. Maj:ts pröfning och anförde därvid
för egen del, att kollegium ej hade något att erinra mot nådigt bifall
till hvad kommittén föreslagit. Kollegium hemställde därför, att Kungl.
Maj:t måtte förordna, att Timmelheds socken från och med ingången af
år 1907 skulle benämnas Timmele; och komme kollegium att sedermera
i sinom tid meddela beslut i anledning af kommitténs framställning i
öfrigt eller i hvad anginge förändring af jordebokens namn å Timmelheds
by med mera.

Konstitutionsutskottets Memorial N;o 16. 17

Ärendet föredrogs inför Kung! Maj:t den 1 februari 1907 af chefen
för finansdepartementet, statsrådet Swartz, som därvid hemställde, att
Kungl. Majrt måtte förordna, att Timmelheds socken skulle benämnas
Timmele. Denna hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade
sig, blef af Kungl. Maj:t bifallen.

Enligt hvad utskottet inhämtat, har kammarkollegium, efter erhållen
del af Kungl. Maj:ts beslut, den 19 februari 1907 förordnat, att i jordeboken
byanamnet för de till Timmelheds by hörande fastigheter i Timmele
socken skall förändras till Timmele.

Då den s. k. ortnamnskommittén först tillsattes, erhöll den af Kungl.
Maj:t, såsom ofvan framhållits, i uppdrag att låta verkställa undersökning
af namnen a by ar och gårdar äfvensom a viktigare berg samt större skogar,
sjöar och landsträckor. Detta dess uppdrag har sedermera utvidgats därhän,
att kommittén skulle äga att i vissa fall jämväl föreslå ändringar af
ortnamn. Det synes emellertid utskottet tydligt, att sådana förändringar
af ortnamn endast böra förekomma, då verkligt behof däraf föreligger, och
utskottet har icke kunnat finna ådagalagdt, att uti nu ifrågavarande'' fall
något sådant behof skulle förefinnas. De skäl, som af kommittén anförts
till stöd för den föreslagna namnförändringen, nämligen att det nu brukliga
uttalet vore Timmele eller Temmela, och att den förra benämningen
eller därmed liknande under 1500-talet varit den vanliga, hafva nämligen
synts utskottet icke vara af den art, att de bort föranleda bifall till kommitténs
framställning. Kommittén har själf uppgifva, att härledningen af
namnet är okänd och har således däruti ej kunnat finna något stöd för sitt
förslag. Den omständigheten åter, att den af kommittén förordade formen
upptagits i vissa tryckta arbeten, har, enligt utskottets uppfattning, så mycket
mindre bort utgöra något dylikt skäl, som, såsom af handlingarna framgår,
benämningen Timmelhed sedan mycket lång tid tillbaka varit den
officiella i både kyrkoböcker och kronoräkenskaper. Att under sådana förhållanden
endast med hänsyn till ett visst å orten brukligt uttal, hvilket
enligt uppgifter, som lämnats utskottet, icke lärer vara det allenarådande,
företaga en namnförändring, synes utskottet vara så mycket mera betänkligt,
som ett dylikt förfarande skulle leda till allt för orimliga konsekvenser.
Hvad som emellertid framför allt ådragit sig utskottets uppmärksamhet
är, att förevarande namnförändring beslutats i strid mot socknens
önskan och byamännens enhälligt uttalade och, enligt utskottets uppfattBih.
till Biksd. Frat. 1908. 3 Sami. 16 Käft. 3

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

ning, välgrundade protester. Det synes nämligen utskottet uppenbart,
att vid afgörande af frågor af denna art ett synnerligen stort afseende måste
fästas vid deras önskningar, som äro i saken närmast intresserade, och detta
så mycket mera, som man i våra dagar ansett sig böra genom särskild lagstiftning
bereda skydd för enskilda släktnamn. Att en kommun bör kunna
äga samma anspråk på skydd för sitt namn som en enskild, finner utskottet
ligga i öppen dag, likasom ock att enahanda skydd på om möjligt, än starkare
grunder bör tillkomma enskilda fastighetsägare för de gårdar, som
af dem innehafvas. Äfven torde böra beaktas att, då anslag från de särskilda
orternas landsting och hushållningssällskap i och för det. betydelsefulla
arbetets fortsatta bedrifvande blifvit af Eiksdagen vid beviljande
af anslaget framställdt såsom villkor för dess utgående, erhållandet af ett
sådant i hög grad äfventyras för den händelse de i saken närmast intresserades
önskningar ej tillmätas någon betydelse, utan att de tvärtom utsättas
för att genom Kungl. Maj:ts beslut påtvingas namnförändringar
uteslutande på grund af kommitterades uppfattning.

Då det synts utskottet vara af vikt, att ett ytterligare fortskridande
på den sålunda inslagna vägen icke måtte ifrågakomma, har utskottet funnit
sig böra hos Riksdagen mot föredragande departementschefen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen.

6:o)

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 27 mars 1907, n:o 24, och
den 22 november 1907, n:o 23.)

Uti en till Kungl. Maj:t den 20 mars 1907 ingifven skrift anhöll
kommittén för Sveriges deltagande i internationella idrotts- och turistutställningen
i Berlin 1907 att för nämnda utställning få från lifrustkammaren
till låns utbekomma ett antal föremål, hvilka af lifrustkammarens
intendent skulle närmare utses. Då det vore kommitténs sträfvan att till
heder för fosterlandet göra den svenska afdelningen af ifrågavarande utställning
så mångsidig och representativ som möjligt och då ett urval af
vapen från lifrustkammaren skulle vara af största värde. och betydelse för
Sveriges repesenterande på vapenafdelningen, vågade kommittén hoppas på ett
nådigt svar å sin framställning, detta så mycket mera som kommittén redan
räknade H. M:t Konungens Jaktklubb såsom utställare af en samling föremål,
som skulle på det lyckligaste sätt kompletteras genom ett urval af t. ex. ett

Konstitutionsutskottets Memorial Ko 16. 19

tjugutal jaktgevär och en del jaktrekvisita från äldre tider ur lifrustkammarens
samling. Ifrågavarande föremål skulle uppsättas i en montre under
glas. Såsom pendant till denna vore det i hög grad önskvärd! att erhålla
äfven en montre med äldre värjor och andra vapen, att utgöra en retrospektiv
utställning i samband med den samling af modärna nu i bruk
varande fäktvapen, som komme att ingå i den svenska utställningsafdelningen.
Då Tyskland äfvenledes anordnade en retrospektiv vapenutställning
och då det syntes utgöra ett nationellt och för lifrustkammaren själf
angeläget intresse att göra dess värdefulla samlingar bättre bekanta i utlandet,
syntes det kommittén som om detta tillfälle att öka värdet af den
svenska afdelningen af utställningen icke borde försummas. Hvarje sådan
åtgärd eller garanti som lifrustkam marens intendent efter Kungl. Maj:ts
beslut, kunde anse nödig eller nyttig vid utlånandet af de ifrågavarande
föremålen, ville kommittén med största noggrannhet och beredvillighet efterkomma.

Genom nådig remiss den 21 mars 1907 anbefallde Kungl. Maj:t
Nordiska museets nämnd att skyndsamt inkomma med underdånigt utlåtande
i ärendet och därvid, efter samråd med föreståndaren för lifrustkammaren,
lämna specificerad uppgift å de föremål, som, därest Kungl.
Maj:t. med anledning af den underdåniga framställningen skulle anse en
utlåning böra medgifvas, kunde därvid ifrågakomma, med angifvande för
hvarje föremål af det penningbelopp, för hvilket detsamma vid utlåning
borde försäkras, samt de villkor i öfrigt, som vid utlåning borde föreskri
fvas.

Till. åtlydnad häraf afgaf Nordiska museets nämnd den 22 mars 1907
underdånigt utlåtande i ärendet samt anförde därvid följande:

Vid upprättandet af förslag till urval för en sådan utställning hade
kommitterade och lifrustkammarföreståndaren utgått därifrån att, om lifrustkammaren
skulle deltaga i utställningen, detta endast kunde ske med
föremål af allra yppersta art, så att de i nämnvärd grad bidroge att höja
den svenska utställningen och på samma gång hedrade lifrustkammaren;
bada parterna hade därför enats om att föreslå de föremål, som vore angifna
i en utlåtandet närsluten förteckning, å hvilken lifrustkammarföreståndaren
äfven antecknat de approximativa värden föremålen kunde anses
äga.

Nämnden, som i hög grad beaktade de fosterländska sträfvanden,
hvilka besjälade de kommitterade, hade redan tidigare under hand meddelat
dem, att nämnden, som inför Kungl. Maj:t vore för samlingarne an -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

svarig, ej kunde tillstyrka utlåning från lifrustkammaren till sagda ändamål
annat än i det fall kommitterade önskade en samling, visande vapentillverkningens
tekniskt sedt höga ståndpunkt under 1600- och 1700-talen
i Sverige, hvilket erbjudande likväl af kommitterade under hand afböjts.
Sedan nämnden tagit kännedom om den förslagsvis upprättade förteckningen
öfver de föremål, som skulle eventuellt i Berlin utställas, funne nämnden,
emedan utställningen blifvit såväl kvalitativ som kvantitativt omfångsrikare
än hvad enligt nämndens uppfattning först varit meningen, än mindre
anledning att tillstyrka nådigt bifall till den gjoida anhållan.

Nämndens ståndpunkt i frågan grundade sig utöfver allmänna betänkligheter
mot svenska historiska föremåls utlåning utom landets egna gränser,
hufvudsakligen på följande: dels vore den ifrågavarande Berlin-utställningen
af den natur, att hufvudmassan af där utställda föremål vore af
modern tillverkning, nutida handelsvaror, hvilkas eventuella förlust visserligen
vore att beklaga, men som likväl lätt kunde ersättas, i följd hvaraf
vid en sådan utställning helt naturligt ej för utställningen i dess helhet
säkerhetsåtgärder i alla riktningar vore vidtagna i samma utsträckning
som vid utställningar af oersättliga historiska och konstnärliga föremal,
dels komme lifrustkammarens föremål enligt de kommitterades uppgift att
utställas ganska nära en stor dioramabild, framställande ett svenskt vinterlandskap,
där snön återgåfves med bomull, hvartill komme att omedelbart
bakom denna i hög grad eldfarliga bild kinematografföreställningar
vore afsedda att äga rum, hvilka kinematografbilder säkerligen i långt
högre grad än lifrustkammarens eventuella utställning komme att höja utlänningarnas
intresse för vårt land.

Vid denna frågas slutliga bedömande vore det måhända nödvändigt
att låta äfven andra synpunkter göra sig gällande än dem nämnden genom
sin ställning till lifrustkammaren måste anse afgörande för sitt afstyrkande
underdåniga yttrande; och skulle Kungl. Maj:t i följd af dessa skäl, oaktadt
nämndens afstyrkande, finna utlåning böra äga rum, ville nämnden
icke på grund af det mellan Kungl. Maj:t och nämnden träffade aftal däremot
lägga hinder under förutsättning, att nämnden befriades från allt ansvar för
föremålen under utlåningstiden, och finge nämnden, i enlighet med Kungl.
Maj:ts uppdrag, i underdånighet föreslå följande säkerhetsåtgärder:

att föremålen förpackades så att de vore skyddade mot fukt; ^
att transporten skedde i direkt vagn och under bevakning af pålitlig
person, som hela tiden medföljde;

att föremålen sändes direkt från Nordiska museet till utställningsbygg -

Konstitutionsutskottets Memorial N;o 16.

naden i Berlin och omedelbart efter utställningens slut återfördes till
museet, så att den tid föremålen vore skilda från lifrustkammaren blefve
den minsta möjliga, och att den väg valdes, som erbjöde den minsta sjötransporten,
eller öfver danska öarna via Fredericia och Wamdrup;

att föremålen profuppsattes i montrerna i Stockholm efter de anvisningar
föreståndaren för lifrustkammaren kunde komma att gifva och att
vid uppsättningen i Berlin alla dessa anvisningar noggrann! följdes;

att montrerna försåges med spegelglas och gjordes så dammtäta som
möjligt, och att hvarje monterram, som kunde öppnas, försåges med mer
än ett lås, samt att nyckeln förvarades hos fullt pålitlig person, som af
vakterna lätt kunde tillkallas;

att de båda montrerna, som ej komme att stå så nära hvarandra, att
en vakt kunde öfvervaka dem, om utställningen blefve mycket besökt,
under förevisningstiden bevakades af hvar sin vakt samt under de tider
utställningen ej vore öppen för allmänheten af en vakt eller att montrerna
då bortfördes och förvarades å brandfri och i andra afseenden trygg plats;

att föremålen under utställningen ej finge ur montrerna uttagas för
visning;

att i utställningsbyggnaden dygnet om funnes brandvakt och lätt
tillgång till polishjälp;

att föremålen, under hela den tid de vore från lifrustkammaren
skilda, försäkrades mot all risk till det belopp, som de upprättade förteckningarna
angåfve; samt

att i öfrigt alla försiktighetsmått iakttoges, som kunde minska risken
af utlåningen.

Vid utlåtandet fanns fogad följande

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Förteckning

å föremål i Lifrustkammaren, som eventuellt böra utlånas till Internationella
Idrotts- och Turistutställningen i Berlin 1907.

Flertalet nedan upptagna föremål äro konstnärligt och vapentekniskt
af den kvalitet, att de ej så ofta förekomma i marknaden, hvarför nutida
priser för dem ej finnas noterade. De priser, som angifvits, äro därför beräknade
efter hvad likvärdiga föremål af andra slag betingat och i proportion
till de priser mindre värdefulla vapen af liknande art betingat
på de senaste större europeiska auktionerna. Märkas bör dock, att en grupp
föremål sådan som Karl XI:s jaktkammare egentligen borde på grund af
sin fullständighet åsättas ett högre värde än sammanlagda värdet af de
enskilda föremålen. För de af föremålen åter, som äga historisk karaktär,
är en värdesättning egentligen ogörlig, då de äro helt oersättliga och för
landet äga ett värde, som ej kan omsättas i penningar.

Stockholm den 22 mars 1907.

Rudolf Cederström.

Intendent och föreståndare för Lifrustkammaren.

ut- flytt- nings- n:r	Äldre inventarie- n:r	Föremål		Värde
1246	_	Musköt.............................................		5,000
		Ciselerad pipa, rikt inlagd stock, rustkammare.	Ur Gustaf II Adolfs
1247 885	1308 1 1197 \|	Musköt med gaffel...........................		3,000
		Rikt inlagda med ben och pärlemor, rustkammare.	Ur Gustaf II Adolfs
			Transport	8,000

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

ut- flytt- nings- n:r	Äldre inventarie- n:r	Föremål	Värde
		Transport	8,000
3819	1973	Värja ..............................................................................	5,000
		Fästet rikt orneradt och belagdt med rikt graveradt och emaljeradt förgylldt silfver. Klingan förfärdigad af Peter Weirsberg i Solingen. Ur Gustaf II Adolfs rustkammare.
3067	5693	Ceremonisvärd med balja..	3,000
		Fästet rikt orneradt och silfverbelagdt. Klingan samlin-gens yppersta etsade arbete (Kalender för år 1597).

3920	1960	Värja.....................	5,000
		Fästet med rik guldinläggning. Klingan förfärdigad af Miguel Cantero i Toledo.
		Tillhört rikskanslären Axel Oxenstierna.
3106 3113	CXV 277 1 2253 j	Garnityr af värja och dolk .. .	2,000
Fästena rikt inlagda med silfver. Värjklingan af Solinger-
		smeden Johan Allich.
3102	5669	Värja .......................	3,000
		Fästet rikt inlagdt med silfver. Klingan färfärdigad af Heinrich Pather i Solingen.
3710	5787 : 104	Jakthorn ........................	1,000
		Förfärdigadt af hornet af en af de sista i Europa lefvande uroxarne (Bos primigenius); gåfva 1620 af Vojvodan i Bava Stanislaus Radsicjovski till konung Sigismund.

918	CXV 404	Bössa ...................	1,500
		Praktvapen.
1332	1286	Bössa ......	2,000
		Förfärdigad 1643 af Peter Helbig i Dresden. Tillhört drottning Kristina.
		Transport	30,500

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

ut- flytt- nings- n:r	Äldre inventarie- n:r	Föremål	Värde
58 59	1054 1 1061 i	Transport Teschitzbössor, ett par................................................... Förfärdigade 1647. Tillhört drottning Kristina.	30,500 3,000
3866	2050	Ceremonisvärd ............................................................... Fästet silfverinlagdt. Klingan förfärdigad 1650 vid Vira bruk (äldsta kända tillverkning), etsad af Jiirgen Ollich. Tillhört riksmarskalken grefve Lars Kagg.	800
3247		Värja .............................................................................. Fästet af mästerligt snidadt stål. Klingan högetsad med Karl X:s namn. Tillhört Karl X.	3,000
3223	1865	Svärd .............................................................................. Fäste rikt snidadt och försilfradt. Klingan med upphöjd inskrift mot förgylld botten. Tillhört Karl X.	3,000
3244		Värja, med balja............................................................ Fästa af rikt ciseleradt silfver. Tillhört Karl X.	2,000
3029	5666	Värja.............................................................................. Fäste i konstrikt genombrutet och ciseleradt stål. Klingan af den berömde Toledosmeden Sebastian Her-nandez.	1,500
1341	1345	Bakladdningsgevär......................................................... Förfärdigadt af De Foullois d. y. i Paris; märklig kon-struktion. Tillhört Karl XI.	5,000
1339	1334		3,000
Förfärdigadt af Jan Flock i Utrecht. Tillhört Karl XI.
		Transport	51,800

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

1 ut- ; flytt-I nings-j n:r	Äldre inventarie- n:r	Föremål	Tärde
1082	1344	Transport Bössa ...................................................................... Förfärdigad af De Foullois d. y. i Paris; trepipigt revol-versystem; stocken med utsökt graverade inläggningar. Tillhört Karl XI.	51,800 1 ! 5,000
1002	1346	Bössa ............................................................................... Förfärdigad 1661 af Martin Kamerer i Augsburg, stocken belagd med sköldpadd och silfverbeslagen. Gåfva af fält-marskalken friherre Gustaf Persson Banér till Karl XI.	2,000
1290	1331	Bössa ...................................................................... Förfärdigad af Starbus i Amsterdam. S. inkallades 1687 till Stockholm. Tillhört Karl XI.	2,000
1084	CXY 576	Bössa............................	800! j 5,000
1926 1927	1631 1 1632 j	Förfärdigad i Sverige af Starbus. Tillhört Karl XI. Pistoler, ett par ............ Förfärdigade af De Foullois d. y. i Paris. Pipa, lås och beslag af rikt graveradt silfver; stocken rikt inlagd med silfver. Tillhört Karl XI.
3333		Hirschfängare.................................................................. Fäste af snidadt elfenben och silfver, slida af sköldpadd och silfver. Tillhört Karl XI.	3,000 ! 1
3681	3952	Kruthorn med gehäng ................................................... Af konstsvarfvadt elfenben med silfverbeslag. Tillhört Karl XI.	700
3721	__	Krutprofvare............................	100 i
		Förfärdigad 1671 af Johan Koch i Stockholm. Tillhört Karl XI.
		Transport	70,400 ;

Dill. till Biksd. Prot. 1908. 3 Sami. 16 Häft. 4

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Ut- flytt- nings- n:r	Äldre inventarie- n:r	Föremål	Värde \|
		Transport	70,400
3386	909	Jaktväska...............................:........................................ Knuten af silfvertråd och grönt silke. Tillhört Karl XI.	700 :
3335 13338 3339 3340 3341	1148 1149 1151 1152	Jaktväska....................................................................... Af grön sammet. Tillhört Karl XI. Hundhalsband, 4 st....................................................... Af grön sammet med förgyllda beslag. Tillhört Karl XI.	1,000 1,000
1741	1635	Pistoler, ett par ............................................................ Mästerligt ciselerade, förfärdigade af Lasaro Lasarino Co-minazzo och Paolo Francese i Brescia.	2,000
3248		Värja .............................................................................. Fäste med rik guldornering, förfärdigad af firman »ä la Chassé Royale» i Paris.	1,0 00
3234	5694	Värja .............................................................................. Mästerligt snidadt fäste i blånadt stål mot guldinlagd botten.	2,000
1721 1722	CXV 634 » 635	Pistoler, ett par ............................................................ Förfärdigade af Leonard Cleuter. Stock af snidadt elfen-ben.	3,000
1733	5657	Pistoler, ett par .......................................................... Förfärdigade af Jacob Kosters i Mastreicht. Stock af sni-dadt elfenben.	3,000
1928	—	Pistoler, ett par ............................................................ Förfärdigade af Bertrand Piraube i Paris; pipor och be-slag af graveradt, förgylldt silfver, kornen af diamanter.	2,000
		Transport	86,100

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

ut- flytt- nings- n:r	Äldre inventarie- n:r	Föremål	Värde
		Transport	86,100
1053	1343	Tescliitzbössa..................................................................	2,000
		Tillhört Karl XII.
1088	1815	Bössa ..............................................................................	700
\|		Förfärdigad af Peter Froomen i Jönköping.
00 CO	2293	Bardisanklinga ...............................................................	2,000
		Etsad af Sveriges främste st&letsare, David Kohl. Tillhört Karl XII såsom kronprins.
15417		Jaktpage-dräkt ..........................................................	1,000
	Från Fredrik I:s hof.

\| 3301	3401	Hirschfängare.................................................................	500
		Fäste af rikt snidadt hjorthorn.
3271	2079	''Värja .............................................................................	1,000
		Fäste af genombrutet och ciseleradt stål.
3259		Värja ..............................................................................	6,000
		Fäste af guld med blå emalj.
3270	2078	Värja..............................................................................	800
Fäste i ciseleradt stål mot guldbotten.
\| 3589	CXV 562	Värja ..............................................................................	30,000
		Fästet i rikt ciseleradt guld i flere färger. Tillhört Gustaf III.
3353 5716	— ;	Jaktuniform med hirschfängare ....................................	5,000
		Hirschfängaren med fäste i rikt ciseleradt stål mot guld-botten, förfärdigad af Frantz Bourgeois i Paris.
		Buren af Gustaf III såsom gäst hos Ludvig XV 1771.
		Summa Er.	135,100

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Ofvanstående förteckning, upprättad i samråd med föreståndaren för
Lifrustkammaren innehåller det urval föremål ur Lifrustkammaren, som
kommitterade åsyftat i sin underdåniga skrifvelse till Kungl. Maj:t i och
för utlåning till Idrotts- och turistutställningen i Berlin innevarande vår,
bildande de båda grupper, som i nämnda skrifvelse omtalas.

För Kommittén för Sveriges deltagande i internationella turist- och idrottsutställningen

i Berlin 1907.

8. Hermelin.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 27 mars 1907 af chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Hammarskjöld, som därvid hemställde,
att Kungl. Maj:t täcktes medgifva, att de i berörda förteckning
upptagna föremål, med undantag likväl af de med utflyttningsnumren 8259
och 8589 betecknade värjor, måtte under den af nämnden angifna förutsättning
i fråga om ansvaret för föremålen från lifrustkammaren utlånas
till den internationella idrotts- och turistutställningen i Berlin år 1907, dock
under villkor att någon kostnad i anledning däraf ej förorsakades lifrustkammaren
samt att i afseende å föremålen iakttoges de säkerhetsåtgärder
nämnden föreslagit. Denna hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter
förenade sig, blef af Kungl. Maj:t bifallen.

På grund af Kungl. Maj:ts förenämnda beslut blefvo ifrågavarande
föremål utlämnade till den svenska utställningskommittén och af denna
exponerade å den beramade utställningen. Då föremålen den 31 maj 1907
återlämnades till Nordiska museet, befunnos de flesta vara mer eller mindre
skadade. Skadorna framgå af följande

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Besigtningsinstrument

vid återlämnandet af de enligt Kungl. brefvet af den 27 mars 1907 till
Internationella Idrotts- och Turistutställningen i Berlin 1907 utlånade
föremålen ur Lifrustkammarens samlingar.

Utflyttnings- n:r	Inventarie- n:r	Föremål	Skador och anmärkningar
1246	—	Musköt ........................	Svårt rostskadad, fläckad af oljefärg, äldre lagning uppbruten.
1247	1308	» ........................	Svårt rostskadad, fläckad af oljefärg.
885	1197	Muskötgaffel..................
3819	1973	Värja ...........................
3067	5693	Ceremonisvärd...............
3920	1960	Värja ...........................
3106	Cxv 277	* ...........................
3113	2253	Dolk ...........................
3102	5669	Värja ...........................
j 3710	5787:104	Jagthorn........................
918	Cxv 404	Bössa ...........................	Rostskadad.
1332	1286	»
58	1054	Teschitsbössa ...............	Fläckad af oljefärg.
59	1061	» ...............	Fläckad af oljefärg, en bit af kolfvens hornskoning afslagen.
3866 3247	2050	Ceremonisvärd............... Värja ...........................
3223	1865	Svärd ...........................	Något rostskadadt.
3244		Värja med balja ............	KJingan rostskadadt.
3029	5666	Värja ..........................	Rostskadad med spår af oskickliga för-sök till rengöring.
1341	1345	Bakladdningsgevär .........	Svårt rostskadadt, fläckadt af oljefärg.
1339	1334	Magasinsgevär ...............	Fläckadt af oljefärg.
1082	1344	Bössa ...........................	Svårt rostskadad, fläckad af oljefärg.
1002	1346	* ............>..............	Svårt rostskadad, en för bössans karak-tär väsentlig del bortbruten och förlorad.
1290	1331	»	Svårt rostskadad och fläckad af olje-färg med spår af oskickliga försök till rengöring.

yttnin

n:r

1084

1926

1927

3333

3681

3721

3336

3335

3338

3339

3340

3341

1741

3248

3234

1721

1722

1733

1734

1928

1929

1053

1088

782

5417

3301

3271

3270

3353

5716

Stoi

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Inventarie- n:r	Föremål	Skador och anmärkningar
Oxy 576		Svårt rostskadad.
1631	Pistol ..........................
1632	» ...........................	\
	Hirschfängare med slida..
3952	Kruthorn med gehäng ...
	Krutprofvare.................. Jagtväska .....................	Något rostskadad, fläckad af oljefärg.
1148	Hundhalsband ...............	Fläckadt af oljefärg.
1149	» ...............	» » »
1151	» ...............	Ej medtaget till Berlin.
1152	» ...............	» » » »
1635	Pistoler, ett par ............ Värja ...........................	Något rostskadade.
5694	» ...........................
Cxv 634	Pistol ..........................	Svårt rostskadad.
Cxv 635	» ...........................	> »
5657	» ...........................	Rostskadad.
5658	» ...........................
	» ...........................	Ej medtagen till Berlin.
	» ...........................	» » » »
1343	Teschitsbössa ...............	.
1315	Bössa ...........................	Rostskadad.
2293	Bardisan klinga ............
	Jagtpagedräkt ...............	Ej medtagen till Berlin.
3401	Hirschfängare ...............	Rostskadad.
2079	Värja ...........................	»
2078	Hirschfängare med slida..
	Jagtuniform ..................	Ej medtagen till Berlin.

den 31 maj 1907.

da Cederblom
vid Nordiska Museet.

Iludolj Cederström

Intendent vid Lifrustkammaren.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Ofvan anmärkta rostskador äro samtliga orsakade af att föremålen
handterats med svettiga händer, och sådan af fettsyror alstrad rost lämnar,
äfven sedan den aflägsnats, svarta ärr efter sig. Bosten har därtill haft
lång tid att fräta på föremålen, då dessa, ehuru utställningen i Berlin stängdes
den 5 maj, icke återlämnades förrän den 31 maj. Att döma af att
några föremål bära spår af försök att utplåna rostskadorna, torde dessa
hafva tillkommit redan under utställningstiden.

Oljefärgsfläckarna visa, att handtverkare haft tillträde till montrerna,
sedan föremålen varit uppsatta i desamma. Fläckarna äro å ömtåliga föremål
synnerligen svåra att aflägsna, och torde å textila föremål såsom hundhalsbanden
n:ris 3338/1148, 3339/1149 vara outplånliga. Vid uppackningen
visade sig föremålen därtill icke vara emballerade med samma omsorg
som vid afsändandet. Enligt packmästarens uppgift rådde emellertid
vid nedpackningen i utställningslokalen sådan villervalla, att han af fruktan
att några af föremålen skulle förkomma i oredan bland arbetare, lärår
och emballage måst i hög grad påskynda densamma. Af allt synes framgå,
att vid utställningar af denna art icke förefinnes sådana betryggande förhållanden,
som för museiföremål äro nödvändiga, och att skadorna i detta
särskilda fall torde orsakats af att föremålen handhafts af personer, som
icke förstått att handskas med dylika historiska dokument, som, om de
förkomma, äro oersättliga och som, efter en gång lidna skador, icke kunna
återföras till sitt ursprungliga skick.

Stockholm den 31 maj 1907.

Rudolf Cederström.

Med underdånig skrifvelse den 29 juni 1907 öfverlämnade Nordiska
museets nämnd ofvannämnda besiktningsinstrument till Kungl. Maj:t under
anhållan att, då Kungl. Maj:t befriat nämnden från allt ansvar med afseende
på dessa föremål under utlåningstiden, i det inventeringsinstrument,
som upprättades öfver lifrustkammarens samlingar, när de mottoges af Nordiska
museet, måtte göras anteckning om ifrågavarande föremåls förändrade
skick eller ock att merberörda besiktningsinstrument måtte biläggas sagda
inventeringsinstrument.

Genom nådig remiss den 11 juli 1907 anbefallde Kungl. Maj:t kommittén
för Sveriges deltagande i den internationella idrotts- och turistutställningen
i Berlin år 1907 att till Kungl. Maj:t inkomma med underdånig
förklaring i anledning af hvad Nordiska museets nämnd i ofvannämnda

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

skrifvelse anfört och i sammanhang därmed yttra sig, huruvida de i nådiga
brefvet den 27 mars 1907 föreskrifna säkerhetsåtgärder och försiktighetsmått
blifvit vidtagna, samt om och i hvad mån kommittén åtoge
sig godtgöra kostnaden för afhjälpande, så vidt ske kunde, af de under
utlåningstiden uppkomna skador, som enligt besiktningsinstrumentet förefunnits
å flertalet af de utlånade föremålen vid deras återlämnande till
lifrustkammaren, och lämna ersättning för den skada, som ej kunde afhjälpas.

Till åtlydnad häraf inkom kommittén den 25 september 1907 med
underdånigt utlåtande i ärendet och anförde därvid, bland annat, att de i
nådiga brefvet den 27 mars 1907 föreskrifna säkerhetsåtgärder blifvit på
det noggrannaste iakttagna. De å en del af föremålen uppkomna rostfläckarna
hade tvifvelsutan förorsakats genom föremålens handterande med
svettiga händer vid deras packning samt uppsättning och nedtagning ur
montrerna. Bland de i ofvannämnda nådiga bref uppräknade säkerhetsåtgärder
hade emellertid icke föreskrifvits, att föremålen ej finge beröras
med blotta handen, såvida densamma ej förut för ändamålet inoljats. Då
man ej skäligen kunde hos icke-museimän förutsätta kunskap därom, att
sådana föremål, som krigsvapen från 1600- och 1700-talen kunde genom
blotta beröringen tillfogas stor och oersättlig skada, hade lifrustkammarens
intendent bort därom lämna undervisning till de personer, som haft packning
och uppsättning om hand. De uti besiktningsinstrumentet anmärkta
fläckarna af oljefärg hade, trots den största försiktighet, uppkommit vid
restaureringen af en under resan skadad list i montern, hvilken restaurering
skedde sedan föremålen blifvit uppsatta. Fläckarna vore emellertid mycket
små och kunde sannolikt å de flesta föremålen med största lätthet borttagas
utan att lämna spår efter sig. Att eu bit af hylsan för laddstaken
å en af de utlånade bössorna blifvit bortbruten och förlorad, vore visserligen
sant, men denna del hade förut varit lossad och vapnet alltså vid
utlämnandet defekt. Möjligt vore ock, att föremålen ej blifvit emballerade
med samma omsorg i Berlin som vid afsändande! från Stockholm, men detta
kunde tillräckligt förklaras däraf, att dylik inpackning gifvetvis skedde
under de gynnsammaste omständigheterna i ett museum. Emellertid syntes
packningen hafva varit fullt tillräcklig, då någon skada icke vållats föremålen
under hemtransporten. Då kommittén icke kunde finna annat än
att såväl själfva besiktningsinstrumentet som den på detsamma baserade
framställningen gjorde intryck af öfverdrift och icke bure vittne om sådan
opartiskhet, som borde utmärka de dokument, hvilka, såsom Nordiska mu -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

seets nämnd begärt, skulle för framtiden vittna angående ifrågavarande
föremåls utlåning till berörda utställning, funne sig kommittén böra afstyrka
bifall till den af nämnden gjorda framställning. Då kommittén
emellertid icke ville undandraga sig det ansvar, som med afseende å nämnda
föremål ålåge kommittén, anhöll kommittén, att frågan därom måtte underkastas
fullt opartiskt och rättvist bedömande genom särskildt utsedda sakkunniga
personer.

Till följd af nådig remiss afgaf Nordiska museets nämnd den 11 november
1907 underdånigt utlåtande i ärendet i anledning af hvad kommittén
i sitt afgifna yttrande anfört. Museinämnden åberopade därvid ett
af föreståndaren för lifrustkammaren i ämnet afgifvet utlåtande, däruti
denne, bland annat, anförde följande. Olikheten i uppfattningen om skadornas
betydelse kunde bero pa att ej alla kretsar så snart hunne tillgodogöra
sig de erfarenhetsrön fackmannen på sitt område vore satt i tillfälle
att göra och hvarpå hans synpunkter grundade sig. Föremål från äldre tider
vore dokument, studiematerial för kännedomen om dessa tider. Samtidigt
med. att forskningen ginge framåt blefve man i stånd att med stöd
af förut ej beaktade detaljer af samma föremål, samma dokument, draga
långt mer vidtgående slutsatser än en föregående tid. En tid hade sålunda
svårt att förutse hvad som kunde vara af vikt för eu kommande. Museimannen
ansåge det därför som en plikt att i möjligast oförändradt skick till
denna kommande tid bevara det material han hade under vård. Äfven när föremålen,
såsom här vore fallet, blifvit skadade, måste största hänsyn tagas
till deras dokumentvärde. Det gällde ej främst att utplåna skadorna.
Innebure dessa fara för ytterligare fördärf af föremålen, måste konserveringsatgärder
vidtagas, dock sa att de i minsta möjliga mån ingrepe på
föremålets ursprungliga tillstånd. Innebure de icke sådan fara, kunde de
för utseendets skull aflägsnas i de fall detta läte sig göra utan att något

af det ursprungliga hos föremålen riskerades. Under alla omständigheter

vore det en god regel att vidtaga minsta möjliga och blott oundgängliga
åtgärder, då en kommande tid säkert skulle äga bättre tekniska hjälpmedel
därtill. Hvad de a ifragavande föremål uppkomna skador beträffade, vore
somliga af den natur, att de kunde aflägsnas, under det andra, särskildt
rostskadorna icke vore möjliga att borttaga utan att ytterligare förstöra
föremålen.

För egen del framhöll museinämnden, bland annat, att, när det gällde
föremål af den natur som ifrågavarande, vore hvarje skada, liten eller stor,

obotlig. Metallbiten, som af rosten bortfrätts, kunde ej utan att föremålet

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 3 Sami. 16 Höft. 5

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

omgjordes ersättas af en annan, ett bortbrutet och bortkommet stycke
kunde ej af ett nytt ersättas, utan att det sålunda lagade föremålet i högre
eller lägre grad förlorade i värde ej mindre som historiskt dokument än
äfven som konstindustriell handelsvara. Detta emedan det vore så godt
som omöjligt att laga eller afhjälpa skador på ett gammalt föremål utan
att antingen tillföra det för detsamma alldeles främmande ämnen eller ock
på detsamma utöfva ett mer eller mindre lindrigt våld, ofta nog båda sakerna
på en gång. Öfverallt gällde också den regeln bland dem, som museifackmässigt
utbildat sig att vårda dylika föremål, att ej restaurera, utan
koncentrera alla bemödanden på att behålla föremålen i det tillstånd, hvari
de befunne sig.

I anslutning till hvad nämnden sålunda anfört och under framhållande
af åtskilliga andra omständigheter, hvilka här icke torde behöfva omnämnas,
afstyrkte nämnden det af kommittén framställda förslag om skadornas
afhjälpande och en besiktning af sakkunnige före och efter denna procedur.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 22 november 1907 af chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Hammarskjöld, som därvid hemställde,
det Kungl. Maj:t täcktes förklara hvad i ärendet förekommit ej föranleda
annat yttrande, än att anteckning om det förändrade skick, hvari ifrågavarande
föremål befunnit sig vid återställandet efter utlåningen till utställningen
i Berlin, finge, sedan en af kommittén utsedd person fått tillfälle
att å dess vägnar närvara och yttra sig, göras i ofvan berörda inventeringsinstrument,
hvarvid uppkommen meningsskiljaktighet, som ej kunde häfvas,
skulle anmärkas i ett protokoll, som skulle biläggas inventeringsinstrumentet
och till hvilket däri skulle göras hänvisning. Denna hemställan, i
hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade sig, blef af Kungl. Maj:t bifallen.

Af den ofvan lämnade redogörelsen torde till fullo framgå, att Kungl.
Maj:ts ofvannämnda beslut att medgifva utlåning af ifrågavarande föremål från
lifrustkammarens samlingar varit allt annat än välbetänkt. Det synes
utskottet vara uppenbart, att en utlåning af svenska historiska föremål utom
landets gränser icke bör ifrågakomma utan att särskildt talande skäl därför
blifvit anförda. Detta var emellertid i förevarande fall ingalunda förhållandet.
Tvärtom förelågo, enligt utskottets uppfattning, tungt vägande skäl
mot ett bifall till ansökningen. Den ifrågavarande utställningen var, såsom
dess namn också angifver, icke någon historisk utställning, där det från

Konstitutionsutskottets Memorial Ko 16.

forskningssynpunkt kunde vara önskvärdt att jämväl vårt land representerades,
utan en exposition af nutida handelsvaror af modern tillverkning,
tillkommen för att höja intresset för idrotts- och turistlif. Att till en
dylik, utom landet anordnad utställning utlåna oersättliga historiska och konstnärliga
föremål, finner utskottet i hög grad olämpligt, och detta så mycket
mera som Nordiska museets nämnd bestämdt afstyrkt en sådan utlåning
under framhållande af den stora risk, som därmed vore förbunden. Att
de flesta föremålen, under utlåningstiden åsamkades skador, rörande hvilkas
omfattning och betydelse utskottet dock icke anser sig kunna afgifva något
bestämdt omdöme, visar också tillfullo, att de af museinämnden uttalade betänkligheter
mot utlåningen voro fullt befogade.

På grund af hvad sålunda anförts och då föredragande departementschefen,
enligt utskottets uppfattning, vid ifrågavarande ärendes behandling
icke ådagalagt nödig omsorg om staten tillhöriga historiskt värdefulla föremål,
och då det är af vikt, att utlåning af dylika föremål från statens samlingar
till utställningar af ofvannämnda eller därmed likartad natur icke
vidare må ifrågakomma, har utskottet funnit sig böra hos Riksdagen göra
anmälan mot föredragande departementschefen enligt § 107 regeringsformen.

7:o).

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 26 juli 1907, N:o 24.)

o o

A kyrkostämma med Åkerby församling den 28 december 1906 valdes
med slutna sedlar till skolrådsledamöter för fyra år J. E. Johansson
i Sörby med 186 fyrk och E. Wahlström i Kroksta med 115 fyrk, den
senare efter lottning med C. J. Hjelmstedt i Nyåker, hvilken jämväl erhållit
115 fyrk. Vid valet hade afgifvits 16 röstsedlar, hvaraf 18 förklarats
ogiltiga, emedan å dem icke förefurmits anteckning om respektive
röstandes fyratal. Af de tre godkända röstsedlarna hade två, representerande
tillhopa 186 fyrk, innehållit allenast ett namn, nämligen J. E. Johansson,
och den tredje, med åtecknadt röstvärde af 115 fyrk, innehållit
namnen C. J. Hjelmstedt och E. Wahlström.

Öfver detta val besvärade si g folkskolläraren C. G. F orslund hos domkapitlet
i Uppsala och anförde därvid följande: Enär, såsom ock af kyrkostämmans ordförande
före valet tillkännagifvits, hvarje .röstsedel skulle upptaga två namn,
hade de två röstsedlar, som innehållit endast namnet J. E. Johansson,
bort underkännas. I följd däraf och då blott en giltig röstsedel, upp -

Konstitutionsutskottets Memorial N-o 16.

tagande namnen C. J. Hjelmstedt och E. Wahlström, afgifvits, hade dessa
två personer bort förklaras valda till skolrådsledamöter. Då så emellertid
icke skett, yrkade klaganden, att domkapitlet måtte, med ändring af
kyrkostämmans berörda beslut, förklara de två valsedlarna med allenast
Johanssons namn ogiltiga, samt Hjelmstedt och Wahlström, som hvardera
erhållit 115 röster, lagligen valda till ledamöter af församlingens
skolråd.

Uti å kyrkostämma den 24 februari 1907 afgifven förklaring anförde
församlingens icke klagande medlemmar följande: De 13 kasserade röstsedlarna
med ett sammanlagdt röstvärde af 1,650 fyrk hade alla innehållit namnen J.
E. Johansson i Sörby och C. J. Carlsson i Berga, hvilka alltså församlingens
flertal önskat valda till skolrådsledamöter. Att berörda 13 röstsedlar
icke varit åsätta det å dem belöpande fyrktal, hade berott därpå,
att den person, som erhållit uppdrag att, då röstsedlarna efter upprop
enligt vallängden afgåfves, förse dem med påteckning om fyrktal, af viss
uppgifven anledning uraktlåtit detta. Enär valet till följd häraf måste
anses olagligt, yrkades, att domkapitlet måtte upphäfva ifrågavarande valförrättning
och förordna om nytt val eller ock ogilla de hos domkapitlet
anförda besvären.

Uti afgifna påminnelser genmälde klaganden, att då de röstberättigade
försummat att under valets fortgång framställa anmärkning däröfver,
att stämmans ordförande icke låtit anteckna röstvärdet å valsedlarna, kunde
nytt val icke ifrågakomma endast på grund däraf, att yrkande därom
blifvit i förklaringarna framställdt. Frågan om nytt vals hållande i förevarande
fall kunde icke ens komma under ompröfning, enär sådant yrkande
icke förekommit i besvären.

Genom utslag den 13 april 1907 utlät sig domkapitlet att, enär
upplyst vore, att af de 16 vid ifrågavarande kyrkostämma aflämnade
röstsedlar 13 icke blifvit godkända på den grund, att röstvärde icke åsatts
desamma, men det lagligen tillkommit kyrkostämmans ordförande att hafva
låtit verkställa sådan anteckning, och denne genom sin försummelse därutinnan
alltså vållat, att större delen af de i kyrkostämman deltagande
församlingsmedlemmarne ej fått utöfva sin rösträtt, ty och som vid sådant
förhållande kyrkostämmobeslutet, i hvad det anginge J. E. Johanssons och
E. Wahlströms val till skolrådsledamöter, måste anses ogiltigt, funne domkapitlet,
som, då valet afsett tillsättning af två ledamöter i skolrådet,
jämväl ansåge de tvenne valsedlar, å hvilka allenast ett namn upptagits,
vara ogiltiga, de anförda besvären icke kunna föranleda till annan åtgärd,

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

än att öfverklagade kyrkostämmobeslutet, såsom icke i laga ordning tillkommet,
undanröjdes, hvarjämte domkapitlet föreskref att, sedan domkapitlets
. utslag vunnit laga kraft eller, därest det blefve öfverklagadt, vederbörlig
stadfästelse, nytt val skulle i behörig ordning anställas för utseende
af två ledamöter i församlingens skolråd.

Öfver domkapitlets utslag besvärade sig Forslund hos Kungl. Maj:t.
Ingå andra besvär öfver ifrågavarande kyrkostämmobeslut hade biifvit
anförda än de, som af klaganden ingifvits till domkapitlet. I dessa
besvär hade^icke yrkande på valets upphäfvande blifvit framställdt, utan
allenast anhållan om sådan rättelse i valet, att de röstsedlar, hvilka upptagit
blott ett namn, måtte förklaras ogiltiga, samt att de personer, hvilkas
namn upptagits på den enda återstående lagliga valsedeln, måtte förklaras
valda till skolradsledamöter. Först i den öfver besvären afgifna
förklaring hade af de icke klagande framställts begäran om nytt val, men
gentemot dem hade valet så till vida vunnit laga kraft, att de icke rätteligen
kunnat göra framställning om annat än valets fastställande, för den händelse
de icke velat instämma i besvären. Hur många röstande som deltagit
i valet saknade all betydelse för frågans afgörande. På grund däraf
yrkade klaganden, att Kungl. Maj:t, måtte med upphäfvande af domkapitlets
utslag, förklara Hjelmstedt och Wahlström lagligen valda till ledamöter
af församlingens skolråd.

Uti å extra kyrkostämma den 26 maj 1907 öfver besvären afgifven
förklaring hemställde församlingens icke klagande medlemmar, att Kungl.
Maj:t måtte lämna besvären utan afseende, då valet måste anses olagligt
pa den grund, att största delen af de vid valet närvarande icke fått
utöfva dem tillkommande rösträtt. Mot detta kyrkostämmans beslut reserverade
sig C. J. Hjelmstedt och E. Wahlström.

Domkapitlet i Uppsala anförde uti afgifven förklaring: Att rättvisan
blifvit kränkt vid den ifrågavarande valförrättningen, läge i öppen dag.
Utan det minsta förvållande från deras egen sida hade de flesta röstberättigade
vid valet förlorat sin rösträtt. Skulle ett sådant val stadfästas,
skulle det kunna hända, att en person, som hade i uppdrag att å valsedlarna
påteckna de röstandes röstetal, genom att uraktlåta sådan påteckning
eller blott delvis verkställa densamma, kunde komma att alldeles
fördärfva ett val eller bestämma utgången helt och hållet mot församlingens
önskan. Skulle rättelse af den uppenbara och till sin följd för
församlingen öfverraskande och ödesdigra oriktighet, som vid det ifrågavarande
valet ägt rum, icke kunna ske därför, att särskilda besvär öfver

Konstitutionsutskottets Memorial N;o 16,

valet i anledning af denna oriktighet icke blifvit anförda, utan missförhållandet
endast blifvit påvisadt i förklaring öfver besvär, som anförts i
anledning af en annan omständighet, som vid valet förekommit, syntes
detta domkapitlet vara ett alltför strängt fasthållande af en form till förfång
för den verkliga rättvisa, som i detta fall vore alldeles uppenbar.
Domkapitlet hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte med ogillande af
besvären, fastställa domkapitlets öfverklagade utslag.

I afgifna påminnelser anförde klaganden, bland annat, att då de i
valet deltagande, som icke fått utöfva sin rösträtt, icke besvärat sig däröfver,
måste de ovillkorligen anses hafva åtnöjt sig med berörda förhållande
och på samma gång låtit valets utgång bero af återstående lagligen
afgifna valsedlars innehåll, oafsedt dessas antal. För öfrigt hade, därest klaganden
ej anfört besvär öfver valet, andra personer blifvit skolrådsledamöter
än de två, hvilkas namn upptagits på de många kasserade valsedlarna,
i hvilket fall det af domkapitlet anmärkta missförhållande blifvit gällande.

Besvären föredrogos den 26 juli 1907 inför tillförordnad regering,
bestående af hans exellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle, statsrådet
Hederstierna, som vid tiden för beslutets fattande var tillförordnad chef för
ecklesiastikdepartementet, samt dåvarande statsråden Tingsten och Dyrssen;
och enär klagan om upphäfvande af berörda kyrkostämmobeslut på den
af domkapitlet anförda grund icke blifvit inom laga tid förd, samt domkapitlet
vid sådant förhållande icke ägt att ingå i pröfning af berörda
skäl för valets upphäfvande, ty och som, på sätt jämväl domkapitlet ansett,
de två valsedlar, som innehållit endast namnet J. E. Johansson, vore,
vid det förhållande, att förrättningen afsett val af två ledamöter i skolrådet,
ogiltiga, alltså och då under sådana förhållanden giltiga röster afgifvits
allenast å E. Wahlström och C. J. Hjelmstedt, fann kungl. regeringen
på föredragandens hemställan skäligt att, med upphäfvande af domkapitlets
utslag och ändring af ifrågavarande kyrkostämmobeslut, förklara,
förutom Wahlström, Hjelmstedt vara i stället för J. E. Johansson vald
till ledamot af församlingens skolråd.

Såsom af den ofvan lämnade redogörelse torde framgå, hvilar Kungl.
Maj:ts ifrågavarande beslut på den principen, att yrkande, som framställes
först uti öfver anförda besvär afgifven förklaring, icke kan till pröfning
upptagas. Eiktigheten af denna princip kan utskottet emellertid icke
godkänna. En sådan princips tillämpning i mål af förevarande slag leder
nämligen till den efter utskottets uppfattning synnerligen betänkliga konse -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

kvensen, att personer, som äro nöjda med ett vals utgång, detta oaktadt i
många fall skulle blifva nödsakade att öfver valförrättningen anföra besvär.

Orimligheten af denna konsekvens torde klart framgå af följande
exempel. Vid en valförrättning hafva afgifvits 10,000 röster å A och

9.000 å B. Ehuru 2,000 röster af hvardera gruppen varit kassabla,
hafva samtliga dock blifvit godkända och A förklarats vald med 10,000
röster. Öfver valets utgång besvära sig B:s anhängare under yrkande, att
de å A afgifna 2,000 rösterna måtte kasseras och B förklaras vald med ett röstetal
af 9,000 röster. Uti öfver besvären afgifven förklaring framställa då A:s
anhängare det yrkandet att, därest de å A afgifna 2,000 rösterna förklaras
ogiltiga, jämväl de å B afgifna 2,000 med fel behäftade röster måtte kasseras
och A trots de anförda besvären förklaras vald med ett röstetal af

8.000 röster. Med tillämpning af ofvannämnda princip skulle utgången
af besvären blifva att, då det af Ars anhängare framställda yrkandet icke
kan till pröfning upptagas, B förklaras vald med ett röstetal af 9,000
röster. För att trygga sig mot eu sådan eventualitet skulle således de,
som röstat å A, vara nödsakade att, ehuru de äro nöjda med valets utgång,
besvära sig under yrkande att, därest besvär komme att anföras
öfver A:s val på den grund att 2,000 å honom afgifna röster rätteligen
bort kasseras, jämväl 2,000 å B afgifna med fel behäftade röster måtte
förklaras ogiltiga.

Att tillämpningen af eu till dylika konsekvenser ledande princip
måste betecknas såsom ett utslag af en allt för långt drifven formalism,
torde icke kunna bestridas. Att densamma fått göra sig gällande i den
administrativa rättsskipningen, finner utskottet så mycket mer anmärkningsvärdt
som en alldeles motsatt princip finnes stadgad med afseende å rättegångsmål.
Uti 25 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas nämligen att, ändå
att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, äger han att till bemötande
af vederparts ändringssökande påkalla pröfning af beslut i fråga, som
rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört och då det är af vikt
att merberörda princip icke må vinna häfd i den administrativa rättsskipningen,
har utskottet funnit förevarande ärende vara af beskaffenhet,
att anmälan därom bör göras hos Biksdagen enligt § 107 regeringsformen.

Stockholm den 11 maj 1908.

På utskottets vägnar:

HUGO BLOMBERG.

Konstitutionsutskottets Memorial Ko 16.

Reservationer:

A) vid punkten l:o af utskottets memorial:

af herrar Blomberg, Behm, Säve, Östberg, Nyström och Strömberg,
hvilka ansett den i punkten l:o här ofvan omförmälda regeringsåtgärd icke
vara af beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom hos Riksdagen
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen;

af herr Ber ger, som anfört:

»Sedan rådstufvurätten i Umeå på åtal af stadsfiskalen därstädes dömt ryttmästaren
Henriques att höta 10 kronor, för det han den 28 januari 1903 i egenskap
af befälhafvare för en trupp skulle ha vållattrafikhinder istaden,undanröjde
Svea hofrätt detta rådstufvurättens beslut samt förklarade målet tillhöra
krigsdomstols pröfning. Därefter blef Henriques icke vid sådan domstol
tilltalad för hvad stadsfiskalen vid rådstufvurätten lagt honom till last. Vid
detta förhållande lärer det skäligen kunna antagas, att Henriques varit i sin
goda rätt, då han vidtog de ifrågakomna åtgärder, hvilka ansetts hafva
vållat trafikhinder, samt att Henriques följaktligen icke gjort sig skyldig
till den omstämda förseelsen. Ett sådant antagande motsäges icke af den
omständigheten, att vederbörande stadsfiskal icke i berörda mål förpliktades
att godtgöra Henriques hans rättegångskostnad, utan Henriques själf fick
vidkännas densamma.

Då det vid rådstufvurätten anhängiggjorda åtalet drabbat Henriques
för militära anordningar, som han under tjänstens utöfning vidtagit, samt
åtalet, på sätt ofvan omförmälts, kan antagas hafva varit obefogadt, har
jag ansett den föredragande departementschefens hemställan, att Kungl.
Maj:t täcktes af statsmedel bevilja Henriques godtgörelse för hans berörda
rättegångskostnad, icke vara af sådan beskaffenhet, att utskottet bort härom
hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen;»

af herrar Uppström, Clason och Sjöholm, hvilka förenat sig i denna
herr Bergers reservation;

B) vid punkten 2:o af utskottets memorial:

af herrar Behm, Säve, Östberg, Strömberg, von Geijer och Sandén, som
ansett den i punkten 2:o omförmälda regeringsåtgärd icke vara af be -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

skaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom hos Eiksdagen göra
anmälan enligt § 107 regeringsformen;

C) vid punkten 3:o af utskottets memorial:

af herrar Blomberg, Clason och Strömberg, som ansett den i punkten
3:o omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda
utskottet att därom hos Eiksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
;

D) vid punkten 4:o af utskottets memorial:

af herrar Blomberg, Behm, Säve, Östberg, Clason, Sjöholm, Nyström
och von Geijer, hvilka ansett den i punkten 4:o omförmälda regeringsåtgärd
icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom
hos Eiksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen;

Biff vid punkten 5:o af utskottets memorial:

af herrar Blomberg, Säve, Uppström, Strömberg och von Mentzer, som
ansett den i punkten 5:o omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet,
att den bort föranleda utskottet att därom hos Riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen;

af herrar Beckman, Staaff och Kvarnzelius;

af herr Centerwall, som yttrat:

»Visserligen finner jag vederbörande föredragandes tillstyrkan till beslutet
angående namnet »Timmele» anmärkningsvärd, och ett dylikt förfarande
bör ej för framtiden upprepas, men i anseende till sakens ringa betydenhet
anser jag ej, att den behöft göras till föremål för anmälan enligt § 107
regeringsformen »;

F) vid punkten 6:o af utskottets memorial:

af herrar Blomberg, Säve, Östberg, Berger, Uppström, Clason, Nyström
och Strömberg, hvilka ansett den i punkten 6:o omförmälda regeringsåtgärd
icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom hos
Eiksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen;

G) vid punkten 7:o af utskottets memorial:

af herrar Blomberg, Behm, Säve och Östberg, hvilka ansett den i punkten
7:o omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den bort
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 16 Käft. 6

Konstitutionsutskottets Memorial N-o 16.

föranleda utskottet att därom hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107
regeringsformen;

af herr Clason, som anfört:

»Ehuru jag lika med utskottets majoritet, anser den i målet tillämpade
principen kunna leda till betänkliga konsekvenser, har jag dock ej
kunnat deltaga i den nu framställda anmärkningen, enär högsta domstolen
i utslag af den 26 november 1901 [Nytt juridiskt Arkiv, 1901, sid. 589
ff.] stadfäst ett af Kungl. Maj:ts befallningshafvande fälldt utslag, hvarigenom
förklarats, att vissa, först uti en öfver anförda besvär afgifven förklaring
framställda yrkanden icke upptagits till pröfning.»

af herr Uppström mot utskottets motivering;

H) a) af herr Staaff, med hvilken herrar friherre Bonde och Kvarnzelius
stämt, som anfört:

''(Protokoll öfver justitieärenden den 22 mars 1907, n:r 7.)

Beväringsmannen vid X regemente B. ställdes den 15 september 1906
inför regementets krigsrätt, anmäld för vägran att åtlyda förmans honom
i tjänsten gifna befallning samt för hot mot förman.

Soldaten Y. hade i egenskap af halftroppchef den 14 september 1906,
under det kompaniet haft rengöring i sin barack, gifvit B. order att bära
ut och piska en med annan tjänstgöring upptagen kamrats sängkläder. B.,
som enligt egen utsago hållit på att piska sina egna sängkläder, hade svarat:
»det kan väl 108 E. gorå» samt icke åtlydt befallningen. Eu stund efteråt
hade Y. tillsagt B. att sopa halftroppens förläggningsrum. B. hade emellertid
svarat »nej det bryr jag mig icke om, det får du göra själf». I sammanhang
härmed hade B. fällt eu del hotfulla och föraktfulla yttranden,
sådana som »förr eller senare skall du nog få igen härför, om inte annat
så ska vi väl träffas på något annat ställe», att »B. skulle klämma Y.» och
»likare skomakarpojkar har jag laskat än sådana där immergubbar». Sistnämda
yttrande hade enligt V:s utsago fällts i kompaniets närvaro och åstadkommit
förargelse för Y. B. hade också förebrått Y., att han blifvit så viktig.

B. var född år 1888, son till en grufarbetare och dennes hustru samt
ogift. Han hade haft tjänst såsom dräng och hade förut icke varit för brott
tilltalad. I rapporten hade uppgifvits, att han under hela mötet varit motsträfvig
och tjurig.

{Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16. 43

Krigsrätten i sitt utslag den 15 september 1906 fällde, under åberopande
af §§ 84 och 90 i strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881,
B. att för vägran att fullgöra hvad förman honom under tjänstens utöfning
befallt, undergå fängelsestraff i sex månader samt för det B. utfarit
i hotfullt och föraktfullt yttrande mot förman, bvilket skett i kompaniets
närvaro och åstadkommit förargelse, hållas till fängelse i fyra månader eller
att för ifrågavarande förseelser i ena hot undergå fängelsestraff i tio månader.

B. började den 2 november 1906 aftjäna sitt straff, som skulle sluta
den 2 september 1907.

B:s föräldrar ingingo med underdånig ansökning, att Kungl. Maj:t måtte
af nåd nedsätta straffet till det lägsta möjliga. B. hade ej haft medel till
eller förstått att öfverklaga utslaget.

B. förklarade sig villig emottaga den för honom sökta nåden.

B., som var frisk och fullt arbetsför, hade under fängelsetiden icke
gifvit anledning till anmärkning mot sitt uppförande.

Både fängelsedirektören och fängelsepredikanten ansågo, att B., ställd
pa fri fot, skulle komma att iakttaga ett godt uppförande.

Fångvårdsstyrelsen hemställde, huruvida icke omständigheterna i målet
måtte föranleda någon afkortning i det ådömda straffet,

Öfver ansökningen hade afgifvits yttrande af högsta domstolen och
hade därvid med afseende å förekomna omständigheter justitieråden Huss,
Thollander och Sundberg tillstyrkt, att Kungl. Maj:t måtte af nåd förskona
B. från vidare fängelsestraff, hvaremot justitieråden Wijkander och Quensel
funnit anledning ej förekomma att tillstyrka bifall till ansökningen.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 22 mars 1907 af chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Albert Petersson, i närvaro af justitieråden
Fluss och Thollander och åberopade härvid dessa, hvad de jämte justitierådet
Sundberg i högsta domstolen tillstyrkt. Föredraganden, med
hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade sig, hemställde, att Kungl.
Maj:t täcktes gilla, hvad justitieråden Wijkander och Quensel yttrat. Denna
hemställan blef af Kungl. Maj:t bifallen.

Såsom af ofvanstående redogörelse framgår, blef beväringsmannen B.
dömd för två förseelser, dels för vägran att åtlyda hvad förman under tjänstens
utöfning honom befallt enligt 84 § strafflagen för krigsmakten till sex månaders
fängelse och dels för hotfullt och föraktfullt yttrande mot förman
enligt 90 § samma lag till fyra månaders fängelse. Straffskalan i 84 §:s
andra moment, hvarom här är fråga, omfattar från och med en månads fängelse

44 Konstitutionsutskottets Memorial *N:o$16.

till och med straffarbete i högst två år, dock att, därest den brottslige tillhör
manskapet och omständigheterna äro synnerligen mildrande, han må beläggas
med disciplinstraff. Straffskalan i 90 §:s första moment senare punkten, som
här är tillämplig, är, därest den förolämpade är officer eller underofficer,
fängelse från och med en månad till och med två år och, om jämväl den
förolämpade hörer till manskapet, fängelse från och med en månad till och
med ett år, dock att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, det
må dömas till disciplinstraff.

Beträffande vägran att åtlyda förman må erinras, att man vid straffs
utmätande torde böra taga hänsyn väsentligen till tre omständigheter, nämligen
dels hvilken grad den förman innehar, som gifvit befallningen (lagrummet
afser nämligen olydnad mot förman alltifrån halftroppchef ända till
högste befälhafvare), dels befallningens innehåll och dels de omständigheter,
under hvilka lydnadsvägran sker. I detta fall var förmannen halftroppchef,
således den allra lägsta förmansgraden, befallningen afsåg icke någon rent
militär åtgärd och omständigheterna voro icke sådana, att olydnaden kunde
väcka särskild förargelse. Man torde vid sadant förhållande med allt skäl
kunna anse, att det af krigsrätten valda straffet var afsevärdt högre än nödvändigt.

Äfven för förseelsen mot 90 § synes straffet väl högt tilltaget en
tredjedel af det högst tillåtna — då man betänker, att jämväl härvidlag
den öfverordnades grad måste spela synnerligen stor roll.

Då härtill kommer, att B:s uppförande i fängelset, där han aftjänat
mer än fyra och en half månader af straffet, varit godt, och att fångvårdsmyndigheternas
utlåtande voro afgjordt gynsamma, synes det som om nedsättning
af straffet i nådeväg skulle varit på sin plats. Så hafva ock tre
justitieråd ansett, hvilka tillstyrkt omedelbar benådning.

Hvad föredraganden angår, borde han hafva känt sig sårskildt uppfordrad
att i detta fall tillstyrka lindring i straffet. Han hade nämligen redan
långt förut tillrådt Konungen att till högsta domstolen remittera ett förslag
till ny strafflag för krigsmakten, i hvilket förslag det ena af de två lagrum,
som i målet tillämpats, undergått en ganska afse värd förändring. Under
det att nu gällande lag bestämmer straffet för vägran af lydnad på° sätt
ofvan sagts, innehåller förslaget, att straffet skall kunna höjas till tva ars
straffarbete allenast i det fall, att lydnadsvägran äger rum inför samlad trupp.
I annat fall är maximum allenast hälften eller ett års straffarbete. Hade
denna nya straffskala kunnat tillämpas å den ifrågavarande förseelsen, borde

Konstitutionsutskottets Memorial N-o 16.

sålunda äfven med den stränghet, som krigsrätten tillämpar, ett väsentligen
mindre straff hafva ädömts — måhända tre månaders fängelse.

Då Riksdagen bestämdt uttalat sig för krigslagarnes humanisering, då
förslag till en krigslag utarbetats af en parlamentarisk kommitté, hvilket förslag,
bland annat, innehöll den mildring i straff för lydnadsvägran, hvarom
nyss talats, och då föredraganden genom remissen till högsta domstolen anslutit
sig till kommitténs förslag i denna del, vill det synas klart, att han också
bort i förevarande nådemål handla i öfverensstämmelse med den mildare
uppfattningen.

Enär det synes mig af stor vikt, att den nu gällande militära strafflagens
verkningar i de enskilda fallen mildras genom utöfning af den kungliga
nåderätten i de fall, då strafflagen uppenbart är onödigt hård, och då
jämväl majoriteten af högsta domstolens ledamöter tillstyrkt nåd samt föredraganden,
så vidt jag kan finna, endast genom att åsidosätta sin egen i förslaget
uttryckta åsikt kunnat afstyrka sådan, har jag ansett detta ärende
vara af beskaffenhet att jämlikt § 107 regeringsformen böra för Riksdagen
anmälas.

b) af herr Center-watt, som anfört:

(Protokoll öfver civilärenden den 4 december 1907, n:o 5.)

Enligt ofvan nämnda protokoll har till generalpostdirektör på statsrådets
tillstyrkan blifvit utnämnd samma dag från sitt förut innehafvande
statsrådsämbete entledigade statsrådet A. J. Juhlin.

Greneralpostdirektören Juhlin har före sitt utnämnande till statsråd icke
förvaltat någon administrativ beställning i rikets tjänst, som kunnat göra
honom särskildt ägnad för hans nuvarande maktpåliggande ämbete, vid hvars
återbesättande andra särdeles lämpliga personer synas hafva kunnat komma
i åtanke.

Enligt mitt förmenande böra s. k. reträttplatser för afgående eller
afgångna regeringsmedlemmar ej ifrågakomma annat än undantagsvis,
antingen såsom fortsättning å en genom statsrådsbefattningen afbruten ämbetsbana
eller då det, på grund af objektiva skäl, kan antagas, att vederbörande
är särskildt förtjänt och skickad att erhålla den s. k. reträttplatsen.

Det kan invändas, att utnämningsfrågor ej i allmänhet äro lämpliga
föremål för konstitutionsutskottets anmärkningar och anmälningar, och med -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

gifvas måste, att utskottet bör utöfva sin, enligt min uppfattning, obestridliga
rätt därutinnan endast i särskilda fall, som varit ägnade att tilldraga sig
allmännare uppmärksamhet eller gälla en viktig principfråga, såsom det
förevarande, där regeringsformens uttryckliga föreskrift om förtjänst och
skicklighet såsom enda befordringsgrunder uppenbarligen åsidosatts för beredande
af s. k. reträttplats åt en afgången regeringsmedlem. En liknande
uppfattning, som den af mig nu uttalade, har gjorts gällande år 1891 af
ett enhälligt konstitutionsutskott och i reservationer hafva dylika anmärkningar
framställts flera gånger under senare tider, bland annat, af S. A.
Hedin och af sedermera statsrådet D. Gr. Eestadius.

På ofvan anförda skäl kan jag ej finna annat än att i ofvan angifna
protokoll innefattade rådslag ej uteslutande fäst afseende vid förtjänst och
skicklighet, utan andra för regeringsformens föreskrifter främmande hänsyn
härutinnan möjligen hafva fått göra sig gällande, hvadan ifrågavarande regeringsärende
synts mig vara af beskaffenhet att, i enlighet-med därom inom
utskottet framstäldt yrkande, böra hos Riksdagen anmälas.

af herrar af Callerliolm, Beckman och Ericsson i Vallsta, hvilka förenat
sig i denna herr Centerwalls reservation.

c) af herr Staaff med hvilken herrar af Callerliolm, Beckman, Ericsson
i Yallsta, friherre Bonde, Centerwall och Kvarnzelius instämt, som anfört:

(Protokoll öfver civilärenden för den 31 december 1907, n:o 73, och
protokoll öfver finansärenden för samma dag, n:o 42).

Uti det betänkande angående förändrad organisation af järnvägsstyrelsen
och därunder lydande förvaltningar, som den 8 mars 1907 afgafs
af den för ändamålet tillsatta kommitté, föreslogos flera viktiga förändringar
angående sättet för verkställande af granskning af järnvägsförvaltningen.

Kommitén ansåg nämligen, att denna granskning borde skärpas, så
att den komme att afse jämväl de egentliga förvaltningsåtgärderna, men
att a andra sidan dels vid bedömandet af de anmärkningar, till hvilka
granskningen kunnat gifva anledning, i främsta rummet borde pröfvas,
huruvida de i hvarje särskildt fall utgifna medlen blifvit på ett klokt
sätt använda, dels ock sådan befogenhet gifvas den pröfvande myndigheten,

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16. 47

att utgifter, som haft fog för sig, icke föranledde ersättningsskyldighet
endast på formella skäl,

För åstadkommandet af en sådan granskning af förvaltningen föreslog
kommittén anordnandet af en särskild öfverrevision, bestående af tre af Kungl.
Maj:t för hvarje år utsedda, utom järnvägsförvaltningen stående erfarna
och praktiska män, af hvilka åtminstone en borde vara tekniskt bildad,
öfverrevisorerna, som skulle äga att för den formella granskningen af
styrelsens räkenskaper utse särskilda siffergranskare såsom biträden, skulle
verkställa en sådan granskning af järnvägsförvaltningen, företrädesvis af
styrelsens förvaltning, som ofvan omförmälts. Därvid skulle öfverrevisoreina
bedöma icke endast om utgifterna och de vidtagna åtgärderna varit
formellt riktiga, utan framför allt om de varit lämpliga och afpassade
efter förhållandena, och på denna pröfning skulle bero den åtgärd, som
från öfverrevisorernas sida kunde komma att vidtagas beträffande de utgifter
eller åtgärder i öfrigt, mot hvilka öfverrevisorerna ansett sig böra
framställa anmärkning. Sålunda skulle öfverrevisorerna till kammarrättens
afgörande öfverlämna de anmärkningar beträffande utbetalningar eller
åtgärder, hvilka enligt öfverrevisorernas mening icke endast varit formellt
oriktiga utan äfven ådagalade sådant oförstånd och försumlighet, att
vederbörande borde ersätta det utgifna beloppet. Funne öfverrevisorerna
en åtgärd visserligen vara formellt riktig men dock oklok eller opraktisk,
skulle öfverrevisorerna äga att anmäla densamma till Kungl. Maj:ts pröfning,
för så vidt frågan icke vore af mera underordnad betydelse, då
öfverrevisorerna endast behöfde fästa järnvägsstyrelsens uppmärksamhet
därå.

Linjemyndigheternas räkenskaper och förvaltning skulle undergå formell
granskning pa sätt hittills skett af styrelsens revisionskontor. Åt
järnvägsstyrelsen borde inrymmas befogenhet att vid pröfningen af revisionskontorets
anmärkningar afgöra, huruvida den anmärkta utgiften eller
åtgärden varit nyttig och klok, med rätt för styrelsen att ogilla anmärkningen,
äfven om den måste från rent formell synpunkt anses vara befogad.
. Därjämte borde styrelsen bemyndigas att vid godkännande af anmärkning
bestämma, huruvida vederbörande borde åläggas att återbetala
det anmärkta beloppet eller att endast utgifva anmärkningsprovision.
Utom den mera rent formella granskning, som verkställdes af revisionskontoret,
ansag kommittén, att linjemyndigheternas förvaltning borde
undergå jämväl saklig granskning, och att för sådant ändamål samtliga
räkenskapshandlingar efter granskningen af revisionskontoret borde för -

Konstitutionsutskottets fMemorial N:o 16.

delas mellan de olika afdelningarna inom styrelsen för att å vederbörande
byråer genomgås och granskas från fackmässig synpunkt, öfverrevisorerna
skulle naturligtvis äga, att granska jämväl linjemyndigheternas räkenskaper
och förvaltning, men antog kommittén, att deras befattning därmed
hufvudsakligen skulle komma att afse granskning af styrelsens beslut i
anledning af de framställda revisionsanmärkningarna samt en eller annan
särskild åtgärd eller särskild! beslut.

Kammarrätten skulle enligt kommitténs förslag i fråga om järnvägsförvaltningen
blifva icke granskande utan endast dömande myndighet.

Uti öfver kommitténs förslag afgifvet underdånigt utlåtande tillstyrkte
järnvägsstyrelsen bifall till de af kommittén föreslagna förändringar
i fråga om granskningen af järnvägsförvaltningen.

Kammarrätten, som jämväl afgaf underdånigt utlåtande i anledning
af organisationskommitténs förslag beträffande sättet för granskning af
järnvägsförvaltningen, framhöll, hurusom det framginge af hvad kommittén
anfört rörande den föreslagna öfverrevisionen, att kommittén tänkt
sig såsom öfverrevisorer verkligt framstående affärsmän, som befunne sig
midt uppe i affärslifvet. En sådan affärsman kunde dock svårligen antagas
äga tid att verkställa en granskning af ifrågavarande förvaltning,
åtminstone icke i den omfattning, som af kommittén tänkts, så mycket
mindre som den egentliga revisionen skulle äga rum under en jämförelsevis
kort tid. Det för öfverrevisor föreslagna arfvodet, 2,500 kronor, stode ej
heller i rätt förhållande till de anspråk, som personer med de af kommittén
önskade kvalifikationerna plägade ställa på vederlag för sitt arbete.
Dessutom måste öfverrevisorerna antagas sakna erforderlig författningskunskap
samt vana vid och intresse för författningstolkning för
att kunna verkställa den mödosamma och tidsödande kontrollen å medelförvaltningens
författningsenlighet.

Kammarrätten ville dock gärna tro, att öfverrevisionen kunde komma
att göra nytta, dock endast under förutsättning att den finge koncentrera
sin verksamhet på bedömandet af järnvägsförvaltningen ur synpunkten
af dess praktiska klokhet och ändamålsenlighet.

Kontrollen å medelförvaltningens författningsenlighet ansåg kammarrätten
fortfarande böra tillkomma kammarrättens revision. Blotta tillvaron
af en i detalj gående, vaken och energisk revision, yttrade kammarrätten,
måste vara ägnad att utöfva en hälsosam inverkan på de

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

myndigheter, som voro underkastade dess kontroll. För bibehållandet
af kammarrättens granskningsplikt i angifna afseendet talade därjämte
det förhållandet, att det funnes åtskilliga allmänna föreskrifter, som vore
gemensamma för hela eller större delen af statsförvaltningen, såsom bestämmelserna
angående villkoren för åtnjutande af ordinarie löneförmåner
och dyrortstillägg samt gällande resereglemente. För bevarande af enhetligheten
i tillämpningen af dessa föreskrifter syntes den befintliga, för
hela statsförvaltningen gemensamma revisionen böra bibehållas.

Kammarrätten ansåg sig icke kunna tillstyrka, att granskningen af
linjemyndigheternas förvaltning skulle förbehållas styrelsen genom dess
revisionskontor och byråer. Därigenom skulle nämligen kunna inträffa,
att hos linjemyndigheterna med styrelsens goda minne kunde opåtaldt
tillämpas en författningstolkning samt förvaltningsgrundsatser, som, tilllämpade
hos styrelsen, kunde hafva underkänts af vederbörande kontrollerande
myndigheter. Granskningsplikten borde därför för såväl den
föreslagna öfverrevisionen som kammarrättens revision gälla äfven linjemyndigheterna.

Anmärkningar, som kunde komma att framställas af kammarrättens
revision eller af öfverrevisorerna vid siffergranskningen, ansåg kammarrätten
böra anhänggigöras hos kammarätten, öfverrevisorernas anmärkningar
rörande förvaltningsåtgärdernas ändamålsenlighet hos Kungl. Maj:t.

Beträffande kommitténs förslag i hvad det afsåg att utgifter, som
haft fog för sig, icke skulle föranleda ersättningsskyldighet endast på
formella skäl anfördes i utlåtandet, att kammarrätten ej ville hafva sagdt,
att icke redogöraransvaret, sådant det utbildat sig, vore onödigt strängt
och särskildt, när fråga vore om så stor medelförvaltning, som den hvilken
vore järnvägsstyrelsen och dess underlydande organ anförtrodd, borde
något mildras. Kammarrätten hölle emellertid före att, om, såsom kammarrätten
gärna ville medgifva, styrelsen borde hafva större handlingsfrihet,
sådan borde beredas snarare genom eftergifvande af de i detalj
gående föreskrifter, som nu bunde styrelsens händer, än genom medgifvande
af rätt för styrelsen att utan fruktan för efterräkning åsidosätta gällande
föreskrifter. Grenom den af kommittén föreslagna ökade handlingsfriheten

f O O

för järnvägsmyndigheterna skulle säkerligen anledningen till många anmärkningar
bortfalla. Men detta ändamål kunde befordras äfven genom
andra åtgärder i syfte att lösa band, som hämmade styrelsens verksamhet,
såsom förbudet att använda järnvägsmedel för en del oförutsedda utgifter
exempelvis bestridande af så kallade representationskostnader. Tvister

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 3 Sami. 16 Höft. 7

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

mellan kammarrättens revision och vederbörande myndigheter kunde t. ex.
i sådant fall, som nämnts, lätteligen förekommas genom att till myndighetens
förfogande ställdes för ändamålet ett särskilt anslag.

Kammarrätten anförde vidare, att författningsöfverträdelse understundom
kunde begås under sådana omständigheter, att någon egentlig skuld
ej kunde tillvitas vederbörande. Den dömande myndigheten borde äga befogenhet
att i sådana fall på grund af särskilda omständigheter antingen
befria vederbörande från annan ersättningsskyldighet än utgifvande af
anmärkningsprovision eller ock i ett eller annat undantagsfall helt och
hållet befria från ersättningsplikt.

På grund af hvad kammarrätten sålunda anfört, ansåg kammarrätten,
att granskningen af järnvägsförvaltningen borde ordnas så, att kontrollen
å författningsenligheten af järnvägsstyrelsens och linjemyndigheternas medelförvaltning
skulle såsom hittills åligga kammarrättens revision med befogenhet
för denna att jämväl utöfva kontroll å förvaltningen i öfrigt.
En särskild öfverrevision, ordnad på sätt af kommittén föreslagits, skulle
hafva till åliggande att granska såväl järnvägsstyrelsens som ock linjemyndigheternas
förvaltning, utom hvad anginge sifferrevision å de senares
räkenskaper samt granskning af medelförvaltningens författningsenlighet,
dock med befogenhet för revisionen att äfven i dessa afseenden granska
järnvägsförvaltningen. Hos kammarrätten skulle anhängiggöras dess revisions
af granskningen föranledda anmärkningar äfvensom öfverrevisorernas
anmärkningar, som afsåge siffergranskningen eller ginge ut på att förvaltningsåtgärd
skulle vara författningsstridig, men i andra fall skulle öfverrevisorerna
hafva att framställa anmärkning hos Kungl. Maj:t, där de ej
funne saken kunna bero därvid, att styrelsens uppmärksamhet fästes på
den förmenta oriktigheten i dess eller dess underordnades handlingssätt.
Vid pröfning af anmärkningsmål skulle vederbörande dömande myndighet
äga att, äfven i fall, då utbetalning eller annan förvaltningsåtgärd befunnes
författningsstridig, med afseende å särskilda omständigheter i målet
antingen befria vederbörande från annan ersättningsskyldighet än utgifvande
af anmärkningsprovision eller ock i enstaka undantagsfall eftergifva
ersättningsanspråket i dess helhet.

Tre af kammarrättens ledamöter afgåfvo särskildt yttrande. Reservanterna,
som funne nyttan af den föreslagna öfverrevisionen mycket
tvifvelaktig, ifrågasatte särskildt lämpligheten däraf, att öfverrevisorerna
skulle, såsom föreslagits, i vissa fall anhänggiggöra talan hos kammarrätten.
Riktigast syntes det reservanterna vara, att öfverrevisorerna allenast

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

hos Kungl. Maj:t gjorde de framställningar, till hvilka de funne sig befogade.

Det förefölle därjämte enligt reservanternas mening önskvärd! och
lämpligt, att all sifferrevision såväl af järnvägsstyrelsens som af linjemyndigheternas
räkenskaper skedde på ett ställe vare sig hos järnvägsstyrelsen
eller kammarrättens revision.

Beträffande förslaget, i hvad det afsåg en ändring af uppbördsmäns
och redogörares ansvarighet, funne reservanterna en sådan djupgående ändring
icke böra vidtagas utan en allsidig pröfning af hela frågan. Om en
ändring skulle ske, borde denna gifvetvis gälla äfven andra områden än
j ärn vägsförvaltningen.

Vid 1907 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition till Riksdagen
angående ändrad organisation af järnvägsstyrelsen med underlydande
förvaltningar. Uti sitt vid frågans anmälan inför Kungl. Maj:t till
statsrådsprotokollet afgifna yttrande anförde föredragande departementschefen,
dåvarande statsrådet Juhlin beträffande kommitténs förslag i fråga
om granskningen af järn vägsförvaltningen följande:

»Det torde icke kunna förnekas, att granskningen af järnvägsförvaltningen
med de betydliga ekonomiska värden, som där handhafvas,
borde mer, än hvad som nu äger rum, äfven afse de egentliga förvaltningsåtgärderna
och det sätt, hvarpå statens järnvägar från ekonomisk och
praktisk synpunkt skötas. Särskildt om, såsom jag ärnar föreslå, järnvägsstyrelsen
och distriktsförvaltningarna i en del frågor tillerkännes
större handlingsfrihet än hittills, torde behofvet af en dylik saklig revision
träda än mera i dagen. En öfverrevision, anordnad i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad kommittén föreslagit, skulle säkerligen i sådant
afseende blifva till ej ringa gagn, och jag anser mig därför böra
tillstyrka, att en sådan revision kommer till stånd.

Att däremot, såsom kommittén hemställer, kammarrättens granskningsplikt
skulle helt bortfalla, kan jag icke för närvarande tillråda. Om större
handlingsfrihet kommer att medgifvas styrelsen och befattningshafvare
inom järnvägsförvaltningen, lärer för öfrigt till stor del bortfalla anledningen
till den bundenhet af formella hänsyn och fruktan för ekonomisk
efterräkning, som till verkets förfång säges hafva där gjort sig gällande.
Denna fråga har dessutom betydlig räckvidd och bör lämpligen pröfvas
först i samband med fråga om förändrad granskning jämväl af andra
statens ekonomiska förvaltningar. Den af kammarrätten framkastade tan -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

ken om förändrade bestämmelser rörande uppbördsmäns och redogörares
ansvarighet har jag ej heller i detta sammanhang ansett mig böra
upptaga.

Med den af mig nu förordade anordningen om bibehållandet af kammarrättens
granskningsplikt lära de ifrågasatta siffergranskarna, som skulle
biträda öfverrevisorerna, icke behöfva ifrågakomma.»

Uti sitt i anledning af propositionen afgifna utlåtande yttrade sig
statsutskottet icke särskilt angående sättet för granskningen af järnvägsförvaltningen.
Utskottet anförde endast:

»Hvad i öfriga här ofvan ej vidrörda delar departementsschefen till
statsrådsprotokollet anfört eller Kung!. Maj:t föreslagit har utskottet ej
funnit gifva anledning till anmärkning eller erinran.»

Uti sin skrifvelse till Kungl. Maj:t yttrade sig Riksdagen icke heller
i vidsträcktare mån i förevarande ämne.

Sedan Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 5 juli 1907, bland annat,
anbefallt järnvägsstyrelsen att utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag till ny instruktion för styrelsen med underlydande förvaltningar,
öfverlämnade järnvägsstyrelsen med underdånig skrifvelse den 22 november
1907 förslag till dylik instruktion. Afdelningarna 4 och 10 af instruktionsförslaget
innehöllo bestämmelser angående revisionen af järnvägsförvaltningen.
Rörande dessa delar af förslaget anförde järnvägsstyrelsen i sin
underdåniga skrifvelse följande.

Beträffande afdelningarna 4 och 10 funnes till dem icke någon motsvarighet
i nuvarande instruktionen. Bestämmelserna i dessa afdelningar
grundade sig på organisationskommitténs förslag med de väsentliga förändringar
däri, som föranledts af hänsyn till de erinringar mot kommitténs
förslag, hvilka framställts af kammarrätten.

Revisionen af statens järnvägars räkenskaper och förvaltning vore enligt
förslaget afsedd att ordnas sålunda, att, hvad först enginge styrelsens
räkenskaper och förvaltning, den rena siffergranskningen skulle fortfarande
som hittills hufvudsakligast verkställas af styrelsens revisionskontor. Granskningen
för utrönande af medelförvaltningens författningsenlighet skulle
företrädesvis verkställas af kammarrätten och granskningen för bedömandet
företrädesvis af lämpligheten af de af styrelsen gjorda utbetalningarna
och erlagda prisen samt ändamålsenligheten af de vidtagna förvaltningsåtgärderna
— styrelsen skulle vilja benämna denna art af granskning den
sakliga granskningen — skulle ombesörjas af de tre af Kungl. Maj:t
utsedda öfverrevisorerna.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

I fråga om distriktsmyndigheternas räkenskaper och förvaltning skulle
siffergranskningen verkställas företrädesvis af styrelsens revisionskontor,
granskningen för bedömandet af medelförvaltningens författningsenlighet
företrädesvis såväl af styrelsens revisionskontor som af kammarrätten samt
den sakliga granskningen företrädesvis dels å styrelsens byråer och dels af
öfverrevisorerna, i den mån dessa finna sådant behöfligt eller lämpligt.
För hvar och en af de granskande myndigheterna hade på detta sätt angifvits
ett visst område, inom hvilket dess granskande verksamhet hufvudsakligen
skulle röra sig, med rätt gifvetvis för denna myndighet att framställa
anmärkningar jämväl i andra afseenden än de, som företrädesvis
fölle inom dess verksamhetsområde. I fråga om granskningen af distriktsmyndigheternas
förvaltning hade det icke kunnat undvikas, att dubbelarbete
så till vida skulle äga rum, att granskningen för utrönandet af
författningsenligheten af de gjorda utbetalningarne och i öfrigt vidtagna
förvaltningsåtgärderna skulle komma att verkställas såväl af kammarrätten
som af styrelsens revisionskontor. Det torde emellertid vara synnerligen
lämpligt att åtminstone det stora flertalet af de anmärkningar, som i nu
angifna afseende kunde komma att göras gällande, framställdes inom styrelsen
och af styrelsen pröfvades, så mycket hellre som det gifvetvis måste
vara af vikt, att afgörandet af dessa frågor så mycket som möjligt skedde
snabbt och icke kräfde den långa tidsutdräkt, som ett afgörande af kammarrätten
erfordrade.

Beträffande behandlingen af de anmärkningar, som uti de olika ofvan
angifna afseendena kunde komma att framställas, hade i hufvudsak följts
organisationskommitténs förslag.

Börande den befogenhet, som vid pröfningen af anmärkningarna borde
tillkomma den profvande myndigheten jämväl i de fall, då denna vore kammarrätten
eller styrelsen, hade i instruktionsförslaget i fråga om styrelsen
följts kommitténs förslag med de jämkningar däri, som föreslagits af kammarrätten.
Den profvande myndigheten skulle således tilläggas befogenhet
att äfven i fall, då utbetalning eller förvaltningsåtgärd befunnes författningsstridig,
med afseende å särskilda omständigheter i målet antingen befria
vederbörande redogörare från annan ersättningsskyldighet än utgifvande af
anmärkningsprovision eller ock undantagsvis eftergifva ersättningsanspråket
i dess helhet och alltså äga att bedöma anmärkt utbetalning eller förvaltningsåtgärd
med hänsyn i främsta rummet till dess ändamålsenlighet.

Enligt samma grundsatser, som nu angifvits rörande de trafikerade

Konstitutionsutskottets Memorial N;o 16.

järnvägarna, skulle granskningen jämväl af statens järnvägsbyggnaders räkenskaper
och förvaltning enligt instruktionsförslaget ordnas.

Såsom af det nu anförda framgått, erfordrades för vinnande af enhetlighet
och likformighet, att ändringar vidtoges jämväl i de bestämmelser,
som gällde rörande såväl granskningen genom kammarrättens revisionsafdelning
af statens trafikerade järnvägars och statens järnvägsbyggnaders
räkenskaper och förvaltning som ock kammarrättens pröfning af de därvid
framställda anmärkningarna. Äfven i ett annat afseende än som hittills
berörts, syntes sådan ändring vara erforderlig. I instruktionsförslaget ifrågasattes
nämligen, att öfverrevisorerna skulle äga befogenhet att rörande
utbetalning eller förvaltningsåtgärd, som öfverrevisorerna funne författningsstridig,
därå fästa kammarrättens revisionsafdelnings uppmärksamhet,
för så vidt de ej funne sig böra i anledning af angifna förhållandet själfva
anhängiggöra talan i kammarrätten. Sistnämnda stadgande hade tillkommit
för att bereda öfverrevisorerna säkerhet för att en af dem gjord anmärkning
verkligen skulle komma att underställas kammarrättens pröfning.
Stadgandet syntes emellertid, såsom nyss nämndes, kräfva en ändring i
kammarrättens instruktion.

Med stöd af hvad styrelsen sålunda anfört hemställde styrelsen i underdånighet,
det Kungl. Maj:t täcktes fastställa det af styrelsen ingifna
instruktionsförslaget att träda i kraft med ingången af år 1908, äfvensom
att Kungl. Maj:t i sammanhang därmed täcktes, bland annat,

dels förklara, att Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för järnvägsstyrelsen
med underlydande distriktsförvaltningar den 15 oktober 1897 med
däri sedermera vidtagna förändringar skulle upphöra att vara gällande från
och med den dag, den nya instruktionen trädde i kraft,

dels förordna om sådan förändring af bestämmelserna i kungl. kungörelsen
den 22 januari 1897 angående tiden för aflämnande till kammarrätten
af de räkenskaper, hvilka hos kammarrätten borde undergå granskning,
att den tid, inom hvilken statens trafikerade järnvägars och statens
järnvägsbyggnaders räkenskapshandlingar skulle vara aflämnade till kammarrätten,
bestämdes till utgången af oktober månad året näst efter det
år, som räkenskapshandlingarna afsåge; med föreskrift tillika att denna
bestämmelse skulle första gången tillämpas i afseende å räkenskapshandlingarna
för år 1908; 1

dels och beträffande behandlingen inom kammarrätten af de anmärkningar,
som uppkommit vid granskning af statens trafikerade järnvägars
och statens järnvägsbyggnaders räkenskaper och förvaltning samt beträf -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

fande den granskning af nämnda räkenskaper och förvaltning, som verkställdes
af kammarrättens revisionsafdelning, förordna,

att de för granskning af statens trafikerade järnvägars och statens
järnvägsbyggnaders räkenskaper och förvaltning utsedda öfverrevisorerna
skulle äga att, där de därtill funne skäl, i kammarrätten anhängiggöra
talan i anledning af anmärkning, som af dem framställts vid den af dem
verkställda granskningen;

att den granskning af nyssnämnda räkenskaper och förvaltning, som
verkställdes af kammarrättens revisionsafdelning, företrädesvis skulle afse
författningsenligheten af gjord utbetalning eller eljest vidtagen förvaltningsåtgärd,
samt

att kammarrätten vid pröfning af anmärkning, som framställts vid
granskning af ifrågavarande räkenskaper och förvaltning finge, äfven i fall
då utbetalning eller förvaltningsåtgärd befunnes författningsstridig, med
afseende å särskilda omständigheter i målet antingen befria vederbörande
redogörare från annan ersättningsskyldighet än utgifvande af anmärkningsprovision
eller ock undantagsvis eftergifva ersättningsanspråket i dess helhet.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 31 december 1907 af chefen
för civildepartementet, statsrådet grefve Hamilton, som därvid hemställde,
att Kungl. Maj:t måtte förordna, att nådig instruktion för järnvägsstyrelsen
med underlydande förvaltningar af den lydelse, bilaga till
statsrådsprotokollet utvisade, skulle i vanlig ordning utfärdas. Denna hemställan,
i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade sig, blef af Kungl.
Maj:t bifallen.

Afdelningarna 4 och 10, uti den sålunda beslutade nya instruktionen,
äro af följande lydelse:

4. Revision af järnvägsstyrelsens förvaltning.

§ 25.

För granskningen af statens trafikerade järnvägar samt statens järnvägsbyggnaders
räkenskaper och förvaltning förordnar Kungl. Maj:t årligen
tre öfverrevisorer, af hvilka åtminstone en skall vara tekniskt bildad.

§ 26.

Öfverrevisorerna skola granska järnvägsstyrelsens räkenskaper och kontrollera
förvaltningen företrädesvis för bedömandet af lämpligheten af de

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

af styrelsen gjorda utbetalningar och erlagda pris samt ändamålsenligheten
af de af styrelsen i öfrigt vidtagna förvaltningsåtgärder. För sådant ändamål
skola öfverrevisorerna bland annat granska det sätt, på hvilket upphandlingar
verkställts, undersöka anledningen till att större anslag öfverskridits,
pröfva, om organisationsformen i ett eller annat afseende fungerat
mindre väl, taga kännedom om, huru ändrade tåganordningar och införandet
af nya typer i fråga om den rullande materielen verkat, samt i öfrigt
efterse, om järnvägsförvaltningens ekonomiska resultat blifvit hvad det bort
vara. Anmärkning, som öfverrevisorerna anse sig böra framställa uti nu
angifna hänseende, skall underställas Kungl. Maj:ts pröfning, för så vidt
öfverrevisorerna icke finna saken kunna bero därvid, att styrelsens uppmärksamhet
fästes därå.

Åkta öfverrevisorerna lämpligt verkställa siffergranskning och finnes
därvid anledning till anmärkning, eller anse öfverrevisorerna utbetalning
eller förvaltningsåtgärd, som föranledt utbetalning, vara författningsstridig,
äga öfverrevisorerna att därå fästa kammarrättens revisionsafdelnings uppmärksamhet,
där öfverrevisorerna ej finna sig böra i anledning af anmärkta
förhållandet själfva anhängiggöra talan i kammarrätten.

§ 27.

Öfver den af öfverrevisorerna verkställda granskningen skola öfverrevisorerna
till Kungl. Maj:t afgifva berättelse, hvilken skall innehålla,
förutom ett allmänt omdöme rörande styrelsens förvaltning i dess helhet,
jämväl meddelande om de olika åtgärder från öfverrevisorernas sida, till
hvilka granskningen gifvit anledning.

§ 28.

Öfverrevisorerna, hvilka jämväl under det år, granskningen afser,
skola söka att i den omfattning, sådant kan finnas lämpligt, följa förvaltningens
gång, skola efter årsbokslutets verkställande företaga den slutliga
revisionen, hvilken därefter skall vara afslutad så tidigt, att öfverrevisorerna
före utgången af september månad näst efter det år, granskningen
afser, kunna hafva till Kungl. Maj:t afgifvit den i § 27 omförmälda berättelsen.

Konstitutionsutskottets Memorial N-o 16.

§ 29.

För granskningens verkställande äga öfverrevisorerna att få till sig
utlämnade icke blott samtliga styrelsens räkenskapshandlingar, protokoll
samt akter med koncept och kopior till utgående skrifvelser utan äfven
kostnadsförslag, ritningar och andra för granskningen erforderliga handlingar.

§ 30.

Den hufvudsakliga siffergranskningen af styrelsens räkenskaper med
tillhörande verifikationer verkställes å styrelsens revisionskontor.

10. Revision af distriktsmyndigheternas förvaltning.

§ 93.

A järnvägsstyrelsens revisionskontor siffergranskas distriktens räkenskaper
med tillhörande verifikationer samt kontrolleras författningsenligheten af
de gjorda utbetalningarna och af de förvaltningsåtgärder, som föranledt
desamma.

§ 94.

Sedan distriktens räkenskapshandlingar å revisionskontoret granskats
på sätt i § 93 sägs, skola de å de olika, i arbetsordningen bestämda
byråerna inom styrelsen undergå ytterligare granskning för vinnande af
kontroll å såväl ändamålsenligheten af gjorda utbetalningar och af de
förvaltningsåtgärder, som föranledt dessa, som ock lämpligheten af erlagda
pris.

§ 95.

Anmärkning, som framställts vid den å revisionskontoret eller å styrelsens
byråer verkställda granskningen af distriktens räkenskapshandlingar,
pröfvas af styrelsen, därvid styrelsen har att bedöma anmärkt utbetalning
eller förvaltningsåtgärd med hänsyn i främsta rummet till dess
lämplighet samt äger att, äfven i fall då utbetalning eller förvaltningsåtgärd
befinnes författningsstridig, med afseende å särskilda omständigheter
Bih. till Riks. Prof. 1908. 3 Sami. 16 Käft. 8

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

i målet antingen befria vederbörande redogörare från annan ersättningsskyldighet
än utgifvande af anmärkningsprovision eller ock undantagsvis
eftergifva ersättningsanspråket i dess helhet.

§ 96.

Öfverrevisorerna skola upptaga till bedömande styrelsens beslut i anledning
af de anmärkningar, som framställts vid den å revisionskontoret
och å styrelsens byråer verkställda granskningen af distriktens räkenskapshandlingar.
Har styrelsen ogillat anmärkning, som öfverrevisorerna finna
befogad, eller befriat vederbörande redogörare från ersättningsskyldighet, där
sådan enligt öfverrevisorernas mening bort åligga honom, äga dessa att därå
fästa kammarrättens revisionsafdelnings uppmärksamhet, för så vidt de ej
finna sig höra i anledning af angifna förhållandet själfva anhängiggöra
talan i kammarrätten. Har styrelsen ogillat anmärkning mot utbetalning
eller förvaltningsåtgärd, som öfverrevisorerna finna olämplig eller mindre
ändamålsenlig, hafva dessa att anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t, där
de icke finna saken kunna bero därvid, att styrelsens uppmärksamhet
fästes därå.

Öfverrevisorerna äga att jämväl omedelbart granska distriktens räkenskaper
och kontrollera distriktsmyndigheternas förvaltning, för hvilket
ändamål öfverrevisorerna äga att, i den mån de anse sådant behöfligt,
infordra distriktens räkenskapshandlingar, distriktsförvaltningarnas protokoll,
akter med koncept och kopior till skrivelser, som utgått från distriktsmyndighet,
samt kostnadsförslag, ritningar och andra handlingar, som
kunna finnas erforderliga för granskningens verkställande.

Beträffande anmärkning, som af öfverrevisorerna framställts vid granskning
af distriktens räkenskaper och förvaltning, gäller hvad i § 26 är
sagdt om anmärkning, som af öfverrevisorerna framställts vid granskning
af styrelsens räkenskaper och förvaltning; och skall, på sätt i § 27 stadgas,
åtgärd, som af öfverrevisorerna vidtagits i anledning af dylik anmärkning,
omförmälas i öfverrevisorernas berättelse.

§ 97.

Hvad här ofvan i §§ 98—96 är sagdt om revision af distriktsmyndigheternas
förvaltning gäller i tillämpliga delar jämväl om kontroll öfver
förvaltningen af centralverkstaden.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16

§ 98.

Statens järnvägsbyggnaders å arbetslinjen förda räkenskaper med tillhörande
verifikationer undergå på sätt, styrelsen närmare bestämmer, sådana
olika slag af granskning, som i §§ 93 och 94 omförmälas.

Anmärkning, som därvid framställts, pröfvas af styrelsen, i enlighet
med hvad i § 95 sägs om anmärkning mot distriktens räkenskapshandlingar;
och gäller, hvad i § 96 stadgas angående öfverrevisorernas befattning
med distriktsräkenskapen och distriktsmyndigheternas förvaltning, i
tillämpliga delar jämväl om järnvägsbyggnadernas å arbetslinjen förda
räkenskaper och linjebefälets förvaltning.

Järnvägsstyrelsens ofvannämnda skrifvelse af den 22 november 1907
i hvad densamma afsåge behandlingen af anmärkningar uppkomna vid
granskning af statens trafikerade järnvägars och statens järnvägsbyggnaders
räkenskaper och förvaltning samt tiden för aflämnande till kammarrätten
af nämnda räkenskaper föredrogs inför Kungl. Maj:t den 31 december
1907 af chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz, efter
gemensam beredning med chefen för civildepartementet.

På statsrådets tillstyrkan förordnade Kungl. Maj:t:

a) att de för granskning af statens trafikerade järnvägars och statens
järnvägsbyggnaders räkenskaper och förvaltning utsedda öfverrevisorer
skulle äga att, där de funne skäl föreligga hos kammarrätten anhängiggöra
talan i anledning af anmärkning, som af dem framställts vid den
af dem verkställda granskningen;

att kammarrätten vid pröfning af anmärkning, som framställts vid
granskning af ifrågavarande räkenskaper och förvaltning, ägde att, äfven
i de fall, då utbetalning eller förvaltningsåtgärd befunnes författningsstridig,
med afseende å särskilda omständigheter i målet antingen befria
vederbörande redogörare från annan ersättningsskyldighet än utgifvande
af anmärkningsprovision eller ock undantagsvis eftergifva ersättningsanspråket
i dess helhet,

b) att kungörelse angående ändring af nådiga kungörelsen den 22
januari 1897 angående tiden för aflämnande till kammarrätten af de rä -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

kenskaper, hvilka hos kammarrätten böra undergå granskning, skulle i
vanlig ordning utfärdas, så lydande, som bilaga till statsrådsprotokollet utvisade.

I Riksdagen har mer än en gång Kungl. Majrts befogenhet att i
anmärkningsmål efterskänka obehörigen utbetalda belopp blifvit starkt
ifrågasatt. I förevarande ärende behöfver man emellertid icke sysselsätta
sig med spörsmålet, huruvida Kungl. Magt är därtill befogad eller ej. Äfven
om en sådan befogenhet erkännes, äro Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut
synnerligen anmärkningsvärda.

För det första har Kungl. Maj:t nämligen i detta fall tillerkänt sig
själf en vida större makt än någonsin kan försvaras. Ty äfven de, som
bestämdast sökt häfda, att en administrativt-ekonomisk »nåderätt», lagligen
förefinnes, hafva dock alltid velat begränsa denna till att gälla allenast
sådana utgifter, som varit hänförliga till Kungl. Maj:ts enrådiga beslutanderätt,
men däremot betonat, att lika litet som Kungl. Maj:t får direkt
besluta en utgift, som strider mot af Riksdagen gifna föreskrifter eller
fastställda grunder, lika litet får Kungl. Maj:t, sedan en sådan utgift af
underordnad myndighet gjorts, efterskänka beloppet. Men i förevarande
ärenden har Kungl. Maj:t bemyndigat såväl järnvägsstyrelsen som kammarrätten
att efterskänka belopp äfven i mål af nyssnämnda beskaffenhet.
På annat sätt kan icke det vidsträckta uttrycket: »äfven i fall» då
utbetalning eller förvaltningsåtgärd befinnes författningsstridig tolkas.
Skulle meningen hafva varit att åt myndigheterna öfverlåta efterskänkningsrätt
allenast i sådana mål, där en af Kungl. Maj:t utan någon
medverkan af Riksdagen utfärdad författning blifvit öfverträdd, måste
detta tydligen hafva utsagts. Med nuvarande lydelse är dörren öppnad
för underordnade myndigheter att i efterskänkningsväg sätta sig öfver af
Riksdagen fattade beslut. Detta är grundlagsstridigt.

Men alldeles oafsedt att beslutet sålunda träder Riksdagens rätt för
nära, synes detsamma hvila på principer, som icke kunna godkännas.
Det kan nämligen icke vara riktigt, att Kungl. Maj:t till underordnad
myndighet delegerar den ekonomiska nåderätt, som Kung]. Maj:t må anses
äga. I det underdåniga betänkande om inrättande af en administrativ
högsta domstol eller regeringsrätt, som utarbetats af landshöfdingen Hj.
Hammarskjöld, finnes (sid. 182) följande uttalande: »Den nu lämnade

öfversiktliga redogörelsen för faktiskt förekommande administrativa besvärsmål
bekräftar uppenbarligen omöjligheten däraf, att till en admini -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

strativ högsta domstol öfverlämnas alla besvärsmål i sin helhet. Till en
början år det sålunda klart, att frågor om dispens från gällande författningar
eller om en s. k. administrativ nådeakt fortfarande måste vara förbehållna
regeringens afgörande; motsatsen skulle innebära, att åt den administrativa
högsta domstolen anförtroddes en del af regeringsmakten, och att sålunda
vid sidan om den parlam entariskt ansvariga regeringen inrättades en annan,
hvars ansvar åtminstone i hufvudsak blefve allenast juridiskt. Det kan
utan vidare anses stå fast, att en administrativ domstols uppgift såsom högsta
instans endast kan ligga i tillämpningen af gällande föreskrifter. Ansökningar
om dispens eller nåd måste således äfven efter en administrativ högsta domstols
inrättande slutligen pröfvas af Kungl. Maj:ts i statsrådet.»1 Den grundsats,
som i detta uttalande erhållit en så skarp och klar formulering, synes
mig obestridlig. Men kan icke administrativ nåderätt öfverlåtas ens åt
regeringsrätten, lärer det väl vara påtagligt, att den ännu mindre kan
öfverlåtas till underordnade myndigheter. I detta sammanhang må erinras,
att i den kungl. propositionen om regeringsrätt ej finnes med ett
ord antydt, att föredraganden, chefen för justitiedepartementet, och det
öfriga statsrådet, skulle intaga en annan ståndpunkt än den, som författaren
till nyssnämnda betänkande intagit. Tvärtom vill det af det
propositionen bifogade förslaget till lag om regeringsrätten tydligt framgå,
att icke någon tanke funnits på att regeringsrätten skulle äga utöfva
någon sådan rätt, hvarom här är tal. Regeringsrätten skulle således
icke äga att, i händelse besvär anfördes hos regeringsrätten öfver ett
kammarrättens utslag i sådant mål, hvarom här år fråga, upptaga detsamma
i samma omfång som den underordnade myndigheten. Huru
denna motsägelse skall lösas, då det blifver fråga om att antaga det nu
allenast till påseende framlagda förslaget, är mig obekant.

Att den genom Kungl. Maj:ts beslut åt kammarrätten och järnvägsstyrelsen
uppdragna maktfullkomlighet kan innebära stor våda, vill jag
nu med några ord visa. Därest de järnvägsstyrelsen underlydande förvaltningsmyndigheterna,
utbetala löneförmåner i strid med de af Riksdagen
fastställda grunder, skulle styrelsen kunna efter lämplighetsgrunder
efterskänka de för högt utbetalda beloppen och öfver revisorerna kunde
på grund af den befogenhet instruktionen gifver dem, med gillande af
styrelsens åsikt, underlåta att därom göra anmärkning. Därest utbetalningar
skedde utöfver de belopp, hvartill ingångna kontrakt förplikta,

1 Kursiveringen gjord af reservanten.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

likaså. Och det är att märka, att ingen gräns finnes satt för storleken
af de belopp, som sålunda skulle kunna få efterskänkas.

Och om man äfven ej utan skäl torde kunna antaga, att något
mindre fara föreligger i fråga om kammarrättens utöfning af sin befogenhet,
kan man dock aldrig frånse, att eu så stor maktfullkomlighet lätteligen
frestar till missbruk, där ej nödig kontroll förefinnes.

Och därmed kommer jag till en för beslutets rätta bedömande synnerligen
viktig omständighet. I sådana fall, där underordnade myndigheter,
i händelse de utöfva dem tillerkända befogenheter på ett oriktigt sätt,
kunna förvänta att rättelse i besvärsväg sökes, minskas faran af att
göra dessa befogenheter omfattande. Men i förevarande fall är det uppenbart,
att ingen hämsko af sådan art förefinnes. Endast i de undantagsfall,
att anmärkaren äfven förlorat sin provision, kunna besvär ifrågakomma.
I alla andra fall — d. v. s. det långt öfvervägande flertalet — kunna
besvär icke förekomma, då ingen intresserad part finnes.

Då genom det sätt, hvarpå nu ifrågavarande ärenden behandlats, sålunda
tillämpningen af den administrativt-ekonomiska nådemakt, som må
tillkomma Kungl. Maj:t, i strid mot riktiga styrelsegrundsatser uppdragits
åt underordnad myndighet och detta i sådan form, att Riksdagens grundlagsenliga
rätt i afseende å statsutgifterna blifvit åsidosatt, hafva vi ansett
att anmärkning enligt § 107 regeringsformen bort framställas mot föredragande
statsråden grefve Hamilton och Swartz.

af herr Jansson, som instämt i denna reservations syfte;

d) af herr Staaff, med hvilken herrar Beckman och von Schéele instämt,
som anfört:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 21 februari 1908, n:o 74)

Sveriges Centralförening för idrottens främjande hemställde i underdånig
ansökan, som inkom till Kungl Maj:t i januari månad 1907, att
Kungl. Maj:t täcktes medgifva sökanden att, sedan lotteriet för Dramatiska
teatern i januari 1909 upphört, få anordna ett penningelotteri, afsedt
att lämna en behållning af 1,600,000 kronor, hvaraf 500,000 kronor
skulle tillfalla Svenska Gymnastik- och Idrottsföreningarnas Riksförbund och
återstoden, 1,100,000, kronor Centralföreningen.

Till stöd för ansökningen anfördes följande. Idrottens betydelse så -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

som ett medel till vårt folks höjande i fysisk och andlig kraft hade under
det senaste årtiondet allt starkare framträda i samma mån som idrotten
vunnit utveckling. I de större kulturländerna, där mycken omvårdnad
ägnades idrotten, och där betydande årliga anslag af stat och kommun
ställdes till idrottens förfogande, hade man hållit före, att ett folks idrottslif
till en viss grad vore en mätare på dess lifskraft.

Lyckades man bringa håg och lust för idrott ända därhän, att ungt
folk hellre sökte nöje och förströelse på idrotts- och lekplatser än på de
förlustelseställen, där såväl moral som hälsa och ekonomi sattes på spel,
så blefve icke blott den individuella utan ock den nationella vinsten betydande.

Sveriges Centralförening för idrottens främjande hade därför gjort
till sin uppgift att söka sprida idrotten i vida kretsar inom landet till
alla samhällslager och med tillämpning af de många olika idrottsgrenar,
som förefunnes, och hvilka kunde lämpas efter individernas olika yrken,
ålder och skaplynne. Att noggrant uppgifva antalet på de mer eller
mindre aktiva utöfvarne af idrott inom landet låter sig för närvarande icke
göra. Dock torde siffran uppgå till minst 100,000.

Genom ett allmännare öfvande af idrott skulle, enligt erfarenheten
från andra land, nationens allmänna kraft höjas, den nationella andan
stärkas, individens karaktär göras fastare och fosterlandskänslan mer lefvande.

Genom att anordna regelbundet återkommande nationalfester, som
erhålla sin kärna uti idrottsöfningar och klokt ledda idrottstäflingar, skapades
en idé, ett mål, kring hvilket hela folkets intressen borde kunna
samlas. Vid dylika nationalfester, därvid det gällde att aflägga prof på
hälsa, uthållighet, kraft och handlingsfärdighet, frammanades därjämte de
egenskaper, som kräfdes till fosterlandets försvar. Ätt en sådan hela
folkets väckelse vore möjlig, därpå hade de »Nordiska Spelen» lämnat otvetydiga
bevis!

Jämte förverkligandet af denna idé hade Centralföreningen gjort till
sin uppgift att tillse, det Sverige värdigt måtte blifva representeradt i
utlandet vid de tillfällen, då vårt land inbjödes att deltaga i gymnastiska
och idrottsliga uppvisningar eller täflingar eller där det kunde gälla att
framvisa vår ståndpunkt på den fysiska utbildningens område i jämförelse
med andra kulturfolk och ville styrelsen härvid erinra om Sveriges framgångsrika
deltagande i senaste olympiska spel i Aten.

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Då alltjämt nya idrottsgrenar bildades inom landet och då dessa till öfvervägande
antal komme att utgöras af obemedlade unga män, kräfdes
materiell hjälp långt utöfver de tillgångar, hvilka dittills af Centralföreningen
ensamt genom medlemsafgifter eller frivilliga gåfvor kunnat disponeras.

Centralföreningen hade såsom sin närmaste uppgift satt sig före förnämligast
att sörja för anläggandet af sådana allmänna idrotts- och lekplatser
rundt om i landet, hvarförutan idrott och lek ej kunde trifvas
och utvecklas. Men denna viktiga och svårlösta uppgift kräfde rätt betydande
summor för att kunna nöjaktigt genomföras.

Vid Centralföreningens sida stode sedan år 1903 Svenska Gymnastikoch
Idrottsföreningarnas Riksförbund, hvars uppgift vore att i de svenska
idrottsföreningarnas verksamhet leda och undervisa om de olika idrotternas
rätta utöfvande, i hvilket syfte ett stort antal reglementen och handböcker
utgifvits af riksförbundet; vidare att sporra till fortsatt och förkofradt
arbete genom att anställa gemensamma möten för täflingar och
uppvisningar.

Riksförbundet räknar för närvarande inom sig 250 föreningar, spridda
öfver hela landet. Dess mångsidiga verksamhet belyses däraf, att förbundet
på såväl särskilda sektioner som länsförbund med cirka 20,000
aktiva medlemmar uppmärksammar följande i landet utöfvade slag af
idrott: allmän idrott och atletik, skridskoåkning och annan isidrott, skidlöpning,
simning, rodd, kanotsegling, velocipedåkning, fotboll och hockey,
golf och park samt gymnastik och fäktning.

Centralföreningens och Riksförbundets mål vore dock först och sist
fosterländskt och dess omsorg gällde hela folket.

Styrelsen angaf vidare vissa vilkor, under hvilka den tänkt sig, att
lotteriet skulle äga rum. Bland dessa behöfver här blott nämnas, att
lotter skulle få försäljas till sammanlagdt belopp af 8,000,000 kronor.

Vid ansökningen fanns fogad en bilaga, hvari en redogörelse lämnades
öfver de hufvudsakliga grunder, efter hvilka de belopp, som, därest
lotteriet beviljades, skulle komma att tillfalla Centralföreningen och Riksförbundet,
skulle tillgodogöras idrotten.

Endast räntan skulle därtill användas och beräknades årligen följande
belopp för Centralföreningens verksamhet:

Konstitutionsutskottets Memorial Ko 16.

1. För spridande af kunskap om idrott och dess rätta utöfvande ge nom

utgifvandeafidrottslitteraturochanordnande af föredrag Er. 5,000

2. Anordnande af de hvart fjärde år återkommande vinter idrottsfester

och täflingar, som sammanfattas i de »Nordiska
spelen» .............................................................................. » 5,000

3. Understödjande af enskilda föreningar i deras idrottsliga

verksamhet ................................................................................. » 2,000

4. Understödjande dels af enskilda personer, dels af hela kor porationer

att, då så pröfvas lämpligt, deltaga uti kongresser,
uppvisningar och täflingar i utlandet samt i allmänhet
medverka till att Sverige vid liknande tillfällen
må varda värdigt representeradt............................................. » 8,000

5. Planläggande och så långt tillgångarna medgifva bestri dande

af kostnaderna för anläggandet af lek- och idrottsplatser
rundt om i landet......................................................... » 20,000

6. Anställande af aflönade ledare af lek och idrott för att

på sakkunnigt sätt få öfningarna i gäng.............................. » 5,000

S:a Er. 45,000

Därjämte skulle det blifva föreningens uppgift att lösa den viktiga
frågan om gymnastikbyggnaders anskaffande för de frivilliga gymnastikföreningarna;
men som härför fordrades ett större belopp på en gång,
vore det föreningens mening att i händelse besparingar å ofvanstående
poster kunde göras, afsätta dessa till en byggnadsfond.

Hyra af expeditionslokaler, arvoden, tjänstemannaaflöningar, expeditionskostnader
m. in. skulle som dittills beräknas att täckas af frivilliga
gåfvor och ledamotsafgifter.

För Riksförbundets verksamhet skulle årligen beräknas följande belopp:

Utgifter för Riksförbundets kansli i Stockholm........................... Kr. 3,500

Administration och förvaltning af 15 specialförbund inom

idrotten (Riksförbundets idrottslektioner).............................. » 7 500

Administration och förvaltning af länsförbunden (distriktsför .

bunden) ....................................................................................... > 3,600

Utgifvande af idrottsregler, bestämmelser om täflingars afhållande,
amatörbestämmelser, föreningsstadgar m. m., m. m. » 3,200

Utgifvande af årsboken ..................................................................... , 1,500

Utgifter för idrottsmärket ............................................................... » 700

S:a Er. 20,000

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 3 Sami. 16 Käft. 9

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

Öfver ansökningen infordrade Kung!. Maj:t direktionens öfver kungl.
gymnastiska Centralinstitutet utlåtande.

Direktionen, hvilken icke fann sig böra till bedömande upptaga frågan,
huruvida en sådan undantagsåtgärd som anordnande af ett penningelotteri,
hvaraf vinsten skulle användas för idrottens befrämjande, borde i
nåder medgifvas, förklarade sig anse idrott, rätt ledd och rätt öfvad, vara
till synnerligt gagn för ungdomens uppfostran och att ansträngningarna
för dess utveckling sålunda vore väl förtjänta af att kraftigt understödjas.

Ledamöterna af direktionen, lektor Sixten v. Friesen och professor
J. E. Johansson hänvisade emellertid till de afvikande meningar, som de
till protokollet uttalat. Af detsamma inhämtas, att lektor von Friesen
velat ha anteeknadt, att han vidhölle sin till direktionens protokoll den
29 april 1901 i liknande ärende uttalade mening, nämligen »att Direktionen
bort på det lifligaste afstyrka den underdåniga ansökan, enär ett
i och för sig godt och fosterländskt ändamål icke borde främjas genom,
medel, som verka i motsatt riktning mot detta mål, såsom förhållandet är
med penningelotterier, hvilka verka till sänkande af moralen och skadande
af karaktären». Och professor J. E. Johansson hade velat hafva till protokoll
anteeknadt »att han ansage det olämpligt att för idrottens utveckling
— ett mål, som närmast afser ungdomens uppfostran — tillgripa
ett sådant medel som ett penningelotteri, hvilket i uppfostringshänseende
visat sig hafva en mycket ogynnsam verkan, och som i själfva verket
innebure ett utnyttjande af okunnighet och osundt vinstbegär hos en del
samhällsmedlemmar».

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 21 februari 1908 af chefen
för ecklesiastikdepartementet statsrådet Hammarskjöld, som därvid hemställde
att ansökningen måtte afslås. Med föredraganden förenade sig statsråden
Hederstierna och Roos, hvaremot öfriga vid tillfället närvarande statsråd
nämligen deras excellenser statsminister Lindman, ministern för utrikes
ärendena Trolle samt statsråden Albert Petersson, Alfred Petersson, grefve
Hamilton, grefve Ehrensvärd och Malm tillstyrkte bifall till ansökningen
med vissa ändringar och tillägg. Kungl. Maj:t fattade beslut i enlighet
med de tillstyrkande statsrådens hemställan.

Med afseende å statsmakternas hittillsvarande uppfattning i fråga om
penningelotterier tillåter jag mig erinra: att i kungl. förordningen angående
förbud mot lotterier m. m. den 6 augusti 1881 penningelotterier äro för -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

bjudna, att denna förordning i själfva verket endast är en förändrad upplaga
af dittills gällande förordning af den 21 mars 1844, hvilken i sin
ordning var framkallad af en skrifvelse från Rikets Ständer, däri lotteriets
skadlighet framhålles i följande kraftiga ordalag: »det kan icke förbises,
att lotterier af hvad beskaffenhet de vara må, äro att anse såsom
de mest äfventyrliga spel, enär därtill icke erfordras den ringaste skicklighet,
utan spelets utgång endast beror af lyckan; hoppet att kunna för
en lägre penningeinsats göra en betydlig vinst, föranleder ofta äfven helt
och hållet obemedlade personer att på lotterispel uppoffra penningetillgångar,
nödvändiga för fyllandet af egna och icke sällan deras familjers
oundgängligaste behof; erfarenheten har jämväl ådagalagt, att vid enskilda
lotterier svek och bedrägerier understundom äga rum oftast på det sätt,
att den oredlige är oåtkomlig för lagen»; att Riksdagen sedermera icke
uttryckt någon förändrad mening i afseende å lotterier; att då fråga år
1904 uppstod att anordna ett lotteri, hvaraf vinsten skulle användas till
upprätthållande af verksamheten vid de genom medel ur konung Oscar II:s
jubileumsfond inrättade s k. folksanatorierna, detta väckte en sådan storm
af indignation inom Riksdagen, att massmotioner väcktes i Riksdagens båda
kamrar om anslags beviljande, under villkor att intet lotteri för ändamålet
finge äga rum, k vilket ock blef Riksdagens beslut; samt att Kungl.
Maj:t väl beviljat tillstånd till åtskilliga penningelotterier, men att detta
väckt skarpt ogillande på åtskilliga håll inom Riksdagen, och att det numera
vill synas som om såväl anhängare som motståndare af ett permanent
statslotteri vore motståndare till s. k. licenslotterier.

Mot detta sista slags lotterier har gjorts gällande bl. a., att det icke
är lätt att med rättvisa bedöma, hvilka särskilda ändamål äro så behjärtansvärda,
att de framför andra böra uppmuntras genom lotteritillstånd. Detta
bebestyrkes i hög grad genom en jämförelse mellan Kungl. Maj:ts beslut i
nu förevarande ärende med Kungl. Maj:ts under samma dag fattade beslut
rörande fyra andra ansökningar om tillstånd till anordnande af lotterier,
nämligen dels för upprättande af en teater i Malmö, dels för en byggnad
åt akademiska föreningen i Lund, dels till förmån för en »Linnéfond»
(för vetenskapliga skrifters utgifvande), dels slutligen för uppförande af
en allmän svensk sångar-,idrotts- och kongresshall. Dessa ansökningar blefvo
samtliga afslagna.

Att idrottens främjande är af mycket stor betydelse är jag den siste
att förneka. Men det torde vara svårt att påstå, att de afslagna ansökningarna
afsågo ändamål, som gifvetvis borde ställas efter idrottens upp -

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

muntran. Och tager man hänsyn till möjligheten att utan lotteri vinnu
understöd för det ena eller andra ändamålet synes i allt fall den gynnade
sökanden stå i en obetingadt förmånligare ställning än de öfriga sökandena.
Senaste berättelsen öfver centralföreningens verksamhet utvisade sålunda, att
föreningen ägde en behållning af öfver 100,000 kronor — onekligen en lysande
ställning för en enskild förening och onekligen ett talande bevis för
att frikostigt understöd på enskild väg står denna förening till buds.

Det är emellertid framför allt ur principiell synpunkt som denna sak
bör ses. Och har jag då ifrågavarande regeringsåtgärd enligt min mening
är egnad att motverka en sund och fruktbringande folkuppfostran, ansett
att anmärkning enligt § 107 regeringsformen bort af utskottet framställas
mot de ledamöter af statsrådet, som tillstyrkt åtgärden.

af herr Centerivall, som anfört:

»Ehuru icke principiell motståndare mot ett statslotteri, anser jag dock,
att s. k. licenslotterier ej böra förekomma, hvadan jag kommit till samma
slut som herr Staaff m. fl. reservanter.»

Herrar Blomberg, af Callerholm, Östberg, Sjöholm, Nyström och Centerwall
hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit i slutbehandlingen af
de ärenden, hvilka af utskottet bifvit anmälda under nedannämnda punkter
af memorialet, nämligen:

punkten l:o

herr Centerwall;

punkten 2:o

herrar Blomberg och Centerwall;

punkten 3:0

herrar Östberg och Sjöholm;

herr af Callerholm;

punkten 4:o

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 16.

punkten 5:o

herrar af Callerholm,

Östberg och Nyström;

herr Centerwall;

punkten 6:0

herr Centerwall.

punkten 7:o

Det skulle här antecknas, att herr Fahlbeck icke deltagit i granskningen
af statsrådsprotokollen.

Herr Strömberg, hvilken i egenskap af suppleant deltagit i granskningen
af statsrådsprotokollen, har begärt få särskildt antecknat, att han
ej deltagit i behandlingen af det under punkten 4:o af utskottets memorial
omnämnda ärende.

Bill. till Biksd. Prat. 1908. 3 Samt. 16 Haft.