Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34 (Memorial 1909:Tfu434 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

N:o 34.

Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1909, kl. 12 midd.

Andra Kammarens tillfälliga utskotts n:o 4 utlåtande n:o 8, i
anledning af herr Carl Lindhagens motion, n;o 241,
angående utredning rörande till industriens understöd
upplåten kronojord m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 241, bär herr
Lindhagen hemställt, »att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta en utredning rörande kronans jorddonationer till industrien
äfvensom, såvidt på Riksdagens medverkan ankommer, föreslå
Riksdagen de åtgärder, hvartill denna utredning kan gifva anledning».

Till stöd för denna framställning har motionären anfört följande:

»Vid 1908 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren motion
(n:o 211) om en undersökning rörande statens jorddonationer till industrien
samt förslag till lagstiftning och eventuellt äfven andra åtgärder,
som kunde påkallas för de ändamål, som i motionen närmare utvecklats.
Motionen afstyrktes af det tillfälliga utskottet med en motivering, som
betraktade saken särdeles formellt utan märkbar sympati för sj kifva
ämnet. Kammaren biföll emellertid motionen.

Första Kammarens tillfälliga utskott åter sade sig icke i allo
gilla Andra Kammarens tillfälliga utskotts motivering utan höll före,
att en utredning angående viss del af den till industriens understöd
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 33 Höft. (N:o 34.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

upplåtna krono]orden samt beträffande orsakerna till ändamålets förfelande
kunde i vissa hänseenden vara önskvärd. Utskottet fann sig
dock i alla fall utan närmare angifvet skäl böra hemställa om afslag
å motionen i sin helhet, och denna hemställan bifölls af Första Kammaren.

Det är klart, att eu sådan fråga som denna ej bör få falla. En
uppfordran att upptaga den redan vid denna riksdag äfven så sent som
nu blir händelsen ligger däri, att helt nyligen till Konungen genom
redaktör O. Dalkvist från Sundsvall inlämnats en norrlandspetition i
ämnet. Petitionärerna ha med allt fog önskat vinna ytterligare stöd
genom frågans samtidiga återupptagande vid Riksdagen, helst jordbruksministern
vid petitionens mottagande antydt, att saken enligt hans uppfattning
helst borde gå fram genom en riksdagsskrivelse.

Petitionen, som ådagalägger ett glädjande intresse för den viktiga
angelägenheten, är undertecknad af 4,582 norrlänningar, representerande
nästan alla yrken och boende på vidt skilda orter från nordligaste till
sydligaste orter i Norrland. Den lyder sålunda:

»Det är Eders Maj:t nogsamt bekant att svenska kronan, för att uppmuntra
och understödja järnhandteringen i riket, under föregående århundraden med brukningsrätt
upplåtit stora områden af kronans skogar till de gamla järnbruken. Sedan
mot slutet af förra århundradet järnhandteringen blef mindre lönande nedlades dock
järnbruken, under det att skogarne det oaktadt stannade kvar hos ägarne. De med
dessa öfverlåtelser förenade villkor ha sålunda fått förfalla, i det att bruken nedlagts,
hvarpå skogarne afverkats och trävarorna exporterats, hvilket uppenbarligen ej
varit kronans afsikt. Dessa skogs- och jordområden ha visserligen sedan dess med
vidgad besittningsrätt öfverlåtits åt innehafvare, som det vill synas i öfverensstämmelse
med af Riksdagen åren 1809 och 1810 fattade beslut, hvarigenom bruksägare
skulle äga rätt att rekognitionsskogarne till skatte lösa sedan de blifvit till
hemman indelade, hvarvid dock som villkor kvarstodo att skogarne skulle vara
med bruken oskiljaktigt förenade. Då Riksdagen senare, eller år 1898, lät äfven
detta villkor falla, torde detta beslut dock ha fattats i förbiseende och utan att
beslutets räckvidd och betydelse blef klargjordt.

Under hela denna frågas behandling har följts en politik, som under nyare
samhällsförhållanden och ökad folkmängdstäthet ej varit den lämpligaste och nyttigaste.
För några hundra riksdaler har under loppet af 40 år eller från 1840- till 1870-talen kronan till bruksägare afliändt sig jordområden, hvilka sedan på ett par
årtionden i värde sprungit upp till lika många miljoner. Så sent som år 1878
öfverlämnades till ett järnverk i Gäfleborgs län tre hela hemman till ett pris af
kronor 1,850:58, hvilka hemman år 1903 taxerades till 1,566,000 kronor och strax
därpå såldes för ett par miljoner. En bruksägare i Medelpad erhöll år 1847 liknande
skatteköp af kronan å ett område af 49,138 tunnland och 66 V2 kappland till ett
pris af 268 riksdaler, 13 skilling och några runstycken. På 1870-talet sålde hans
arfvingar dessa områden samt därtill hörande tre järnbruk för en köpeskilling, som
torde ha öfverstigit o en miljon, hvarpå järnbruken genast nedlades. Köparen var
ett sågverksbolag. År 1903 inköpte samma bolag ännu ett stort järnbruk, det

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o .14. 3

äldsta och största i Medelpad, med därtill hörande skogar, lör att genast nedlägga
äfven detta, Endast i Gäfleborgs län ha ett 20-tal dylika öfverlåtelse!’ skett till
ett sammanlagdt belopp af kronor 5,318: 30, medan taxeringsvärdet ar 1903 a samma
egendomar var 4,013,000 kronor. 0

Oaktadt kronans villkor vid dessa jorddonationer i mänga fall tydligen åsidosatts,
har dock kronans försök att på rättslig väg återvinna dem strandat, i det
att högsta domstolens utslag i en mängd sådana mål gatt kronan emot.

Utom dessa donationer af rekognitionsskogar har kronan i ersättning för äldre
stockfångstprivilegier tilldelat vissa .större skogsägare bestämda områden af fast
mark med full äganderätt för all framtid, områden, hvilka med hänsyn till den
inträdande jordvärdestegringen synas tilltagna på ett sätt som ej står i rättvis
proportion till de ursprungliga privilegierna och icke heller kunna anses öfverensstämma
med den önskvärda omtanken om landets sanna bästa. Ett sågverk i Norrbotten
har t. ex. i ersättning för 2,170,7 träd af sin stockfångst erhållit 27 hela
hemman till evärdelig besittning. Slutligen ha en del stora skogsägare, bolag,
utan vidare »tilldelats» stora arealer s. k. öfverloppsmarker, utan att någon rimlig
anledning eller ännu mindre någon rättslig grund därför okunnat upptäckas. Sådana
direkta förläningar hao gjorts bland annat till sågverk i Ångermanland af kronans
öfverloppsmarker i Ångermanlands södra revir sa att endast en mindi e del däraf,
hvilken del kungl. kammarkollegium slutligen föreslagit att afsätta till kronoparker,
slutligen återstod. De under dessa och andra former donerade jordområdena omfatta
icke endast skogsmark, utan äfven dels odlingsbar, dels redan odlad jord.

Det kan dock knappast förutsättas att de nuvarande innehafvarne, som nästan
uteslutande äro industribolag, kunna tänkas intresserade för jordbruk, hvadan marken
får ligga, afstängd för odling. Härigenom blifva dessa förhallanden ett betänkligt
hinder för såväl jordbrukets, som den öfriga ekonomiska utvecklingen. Det oerhördt
stigande jordvärdet sätter ett fåtal i stånd att rikta sig pa hela befolkningens bekostnad.
En ändring häri är första villkoret för en högeligen önskvärd utveckling
af jordbruket, särskilt i Norrland. Det sitter ett lås för jorden. Vid växande
folkmängdstäthet blifva jordmonopolen ett hinder för utvecklingen. Det nära sambandet
mellan dessa förhållanden och de två märkliga företeelserna, emigrationen
och jordbruksbefolkningens relativa tillbakagång i vårt land, torde knappast kunna
bortförklaras. Det torde ej förvåna någon om en växande befolkning med missmod
förnimmer, huru det vid utskiftningen af den svenska jorden tillgått, och att den
med oro frågar sig, om ej en återgång till kronan af sådan jord, mot rimlig ersättning
åt de nuvarande innehafvarne, skulle vara möjlig. Särskildt för Norrland är det
ett lifsvillkor. Det nuvarande tillståndet är abnormt. Det hindrar folket att
komma i besittning af jord att bruka och drifver befolkningen att utvandra. Äfven
där jorden brukas af arrendatorer åt bolagen saknas den känsla af bofasthet och
trygghet, som kräfves för ett gifvande jordbruk. Och mycken åkerjord lägges i
vall eller till skogsbruk. Huru många byar med en talrik befolkning skulle ej
kunna uppstå å dessa bolagslatifundier, om de vore tillgängliga^ för jordbrukaren?
Landet lider en oerhörd nationalförlust af de här påpekade förhållandena.

Undertecknade ha i underdånighet ansett sig böra fästa Eders Maj:ts synnerliga
uppmärksamhet vid dessa förhållanden och vädja till Eders Maj:t att lana sin höga
medverkan till att en grundlig och oväldig utredning och undersökning, omfattande
såväl grunderna för alla dessa jorddonationer liksom också möjligheterna för de -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

sammas återgång eller återförvärfvande till kronan, måtte komma till stånd; hvarjämte
vi i underdånighet öfverlämna åt Eders Maj:t att äfven i öfrigt taga i öfvervägande
de förslag, som kunna ifrågakomma för ett lyckligt ordnande af dessa
särskildt för Norrlands framtida utveckling sa afgörande frågor, öfvertygade som
vi äro att kraftiga åtgärder skola visa sig både nödiga och nyttiga samt att hvarje
sträfvande härför skall visa sig vara ett sant fosterländskt och samhällsnyttigt
arbete.»

Det torde vara lämpligt att här utöfver hvad petitiouen innehåller
i största korthet ange de olika slagen af kronans jorddonationer åt
industrien. De kunna sammanfattas under följande rubriker.

Kronohemman och kronotorp, hvarå åho funnits.

Utöfver stora anslag af skogar har bruksrörelsen gynnats med
jordtilldelningar på det sättet, att till den anslagits en mängd kronohemman
och kronotorp, hvarå kronoåbo funnits, med rätt för bruksägaren
att i åbons ställe skattelösa hemmanet. Förmånerna för bruksägaren
bestodo bär förnämligast endast i en viss företrädesrätt till inköp af
skogsprodukterna samt till åbons tjänstbarheter. Jämlikt kungl. kungörelserna
den 21 maj 1878 och 23 december 1881 blef det medgifvet
åbon att öfverlåta åborätten åt bruksägaren och den sistnämnde att
öfverlåta skattehemmansrätten åt åbon. Det är förunderligt att ett sådant
medgifvande som det förstnämnda kunnat utfärdas.

Fn mycket sväfvande fråga är brukens rätt till dessa hemman
och torp samt bruksägarnes och åbornas ömsesidiga rättigheter, vare
sig jorden blifvit skattelöst eller icke. På en mängd ställen hafva åborna
blifvit bortdrifna gentemot dem tillförsäkrade rättigheter. Där de kvarsitta,
äro de underkastade godtycke på mångahanda sätt.

På senaste tiden synes särskildt den nya allmänna arrendelagen
tagas till förevändning för att föreskrifva brukarne nya och hårdare
villkor samtidigt med att brukarne uppsägas för den händelse de ej
underkasta sig dem.

Fn speciell tvistefråga är på många ställen rätten till skogen.
Aborna äga enligt författningarne rätt att själfva taga afkomsten af
skogen med förbehåll endast att först hembjuda den till bruksägaren.
Men i stället taga bruken mångenstädes skogen för egen del äfven
till afsalu. Understundom uthuggas dessa skogar för sådant ändamål
ganska fullständigt, såsom till exempel skedde i slutet på 1890-talet å
vissa hemman, donerade till Åkers styckebruk i Södermanland. Om
åbon ens får något kvar till husbehof, anses utan tvifvel också bero på
jordägares godtycke.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34. 5

Alla dessa åbor veta, att de haft en sjelfständig besittningsrätt,
som aldrig blifvit dom formligen fråntagen. Men detta oaktadt glider
omärkligt rätten ifrån dem, under inflytandet af andra lagar, som stå
främmande för de äldre rättsförhållandena och Indika bruksägare med
växande djärfhet söka utnyttja till redskap för sina, mot den verkliga
rätten stridande intressen. Dessa åbor hafva inga utvägar för att bevaka
sin talan, ingen enskild sakförareverksamhet kan reda ut något i denna
härfva. Deras rätt inskränker sig till några gamla förbleknade urkunder
och andra handlingar, omsorgsfullt förvarade i någon vrå i hemmet.

Ingen annan än staten kan hjälpa dessa åbor. Och hvem skulle
eljest ha både rätt och skyldighet att stå dem bi, om icke den, från
hvilken de härleda sina anspråk. För närvarande låter dock staten i
detta fall den ena handen icke veta hvad den andra gör.

En utredning bör bär dock ej inskränka sig till blott sådana
kronohemman, som tillfallit bruk eller, sedan bruken nedlagts, numera
andra större jordägare genom ren donation. En mängd kronohemman
hafva dessutom frångått kronan genom förpantning eller liknande transaktioner,
öfver Indika det ur olika synpunkter kunde vara af intresse att få
någon belysning. Gränserna mellan dessa olika slag af föryttringar
äro reellt sedt säkerligen sväfvande.

Rekognitionsskog av.

Bland kronans donationer af skogar till industrien är först att
märka de förnämligast under 16- och 1700-talen till bergshandteringens
understöd anslagna skogar. De till äldre verk äfvensom vissa järngrufvor
gifna skogar hafva åtnjutits fritt, men i öfrigt har för dessa
skogar erlagts en viss rekognitionsafgift, hvarför de med ett gemensamt
namn kallats rekognitionsskogar. Numera lärer man skilja endast mellan
rekognitionsskogar samt de i Bergscollegii cirkulärbref s% 1824 omförmälda
grufskogar och grufallmänningar, hvilka senare ej få till skatte
lösas och för hvilka numera jämväl erlägges rekognitionsafgift.

Hvad då angår de förenämnda egentliga rekognitionsskogarne,
skulle dessa, där de ej under eu mera bestämd besittningsrätt blifvit åt
bergverken upplåtna, enligt 1809 och 1810 års riksdagars beslut få
indelas till hemman och skattelösas, hvarvid öfverloppsmark borde återfalla
till kronan. Enligt uppgift i en år 1895 utgifven skrift om till
bruks understöd skattesålda hemman, torp och skogar skulle vid den
tiden omkring 800,000 tunnland af rekognitionsskogarne blifvit till
vederbörande bruksägare skatteförsålda samt antagligen omkring 150,000

6 Andra Kammarens Tillfälliga XJtshotts (N:o 4) Utlåtande N;ö 34.

tunnland sådana skogar då ännu ha behållit sin natur. Eu god del af
dessa skatteköp hade upprättats så sent som på 1870- och 1880-talen.
I samma skrift uppgifves, att rekognitionsskogarne torde vid början af
1800-talet omfattat omkring 1 Va miljon tunnland samt att på grund af
kungl. blefven den 4 februari 1811 och 31 mars 1824 kronan återtagit
en del af dessa skogar och dessutom åtskilliga bruksägare afsagt sig
nyttjanderätten till åtskilliga hundratusen tunnland däraf. Då rekognitionsafgifterna
och skattelösen utgjorde mycket obetydliga belopp i förhållande
till skogarnes värde, är det här fråga om en ren donation.
Såsom i skatteregleringskommitténs betänkande af år 1882 uppgifves,
hade då rekognitionsskogar, indelade till hemman om tillhopa 276,9 2
mantal, sålts till verksägare mot köpeskillingar, hvilkas sammanräknade
belopp utgjorde allenast 23,432 kronor 41 öre, d. v. s. omkring 85
kronor pr mantal eller 3 å 6 öre pr tunnland skogsmark. Åtskilliga
af dessa domäner har kronan sedan för bildande af kronoparker återköpt
och därför betalt ett belopp motsvarande minst taxeringsvärdena.
Exempelvis må omnämnas, att inom Gäfleborgs län funnos år 1903
20 bruk, som ägde skatteköpta hemman och lägenheter inom länet,
hvilka uppkommit af rekognitionsskogar och som enligt skattebrefven
skola vara oskiljaktigt förenade med bruket. De voro nämnda år
taxeringsvärderade till 4,130,900 kronor och i skatteköpeskilling hade
för dem utgifvits endast 5;318 kronor 30 öre.

Vid 1886 års riksdag väcktes motion i Första Kammaren med yrkande,
att därest skattebref å hemman bildadt af rekognitionsskog innehölle,
att hemmanet ej finge skiljas från bruk eller fabrik, till hvars understöd
upplåtelse skett, sådant villkor ej skulle medföra behörighet för kronan
att, i händelse inrättningen nedlades, yrka rubbning af ägares och
inteckningshafvares rätt. Denna motion afslogs af Riksdagen och
yttrade därvid en talare i Första Kammaren, att rekognitionsskogarnes
afhändande från staten vore ett af de största ekonomiska misstag, som
blifvit begångna under århundradet; hade staten haft skogarne kvar, så
skulle grundskatter och annat kunnat afskrifvas och ersatts genom den
ökade afkastningen af denna skogsegendom. Enligt sedermera meddelade
domar af högsta domstolen har emellertid (Holms juridiska arkiv
1897 sid. 317) återvinningstalan från kronans sida förklarats icke kunna
äga rum af den anledningen, att villkoren för donationen ej uppfyllts.
På motion i Första Kammaren tog sig därefter 1898 års Riksdag före
att utan närmare eftertanke besluta, att författningarnes föreskrift om
skatteköpta rekognitionshemmans oskiljaktighet med bruken skulle upphöra
att gälla och att i följd däraf förbehåll därom ej skulle intagas i

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

nya bref. Kungl. Maj:t godkände också förslaget och förordning därom
utkom den 22 december 1898. Det är verkligen förödmjukande att
nödgas erkänna, att man af ouppmärksamhet varit med om något sådant.

Genom Kungl. Maj:ts dom den 19 mars 1908 meddelades det
sista prejudikatet i ämnet. Detta rörer den s. k. Tunabcrgs kronoallmänning
, belägen inom Jönåkers härad i Södermanland och numera med
alla tillhörande »härligheter» i skog, jordbruk ocb folk så godt som
ohjälpligt hemfallen åt Tunabergs kopparverk eller rättare sagdt Näfvekvarns
gods. Hvilka intressen i dylika fall blifvit åsidosatta och ännu
stå på spel lämnar denna rekognitionsskog ett exempel. Några uppgifter
om denna sak kunna därför här vara på sin plats.

År 1757 tillerkändes delägarne i kopparverket, så länge det upprätthölles
och på bergsvis bedrefves samt skogsunderstödet behöfdes,
nyttjanderätten till allmänningen att däraf tillika med de därvarande
oskåttlagda torpen till kopparverkets drift och fortsättande sig betjäna,
dock med rätt för de på allmänningen belägna skoglösa hemman och
torp att få därifrån hämta behöfligt husbehofsvirke. År 1879 utverkade
delägarne rättighet för sig att jämlikt 1811 års kungörelse få efter
skedd skattläggning skattelösa så stor del al allmänningen, som, sedan
de till skogsfång berättigade hemman och lägenheter erhållit däremot
svarande skogsmark, kunde vara för verket erforderlig. Utbrytning af
denna senare vederlagsmark skedde sedan så, att af allmänningens areal
4,606 har 87,3 ar från tilldelningen undantogs 509 har 19 ar, utgörande
tomter, åker, äng och hagmark, hvarefter tilldelades 536 har 19,5
ar 23 i jordeboken upptagna torp, 191 bär 37 ar de under Näfvekvarns
bruk lydande lägenheter, 440 har 58,2 ar de under Näfvekvarn icke
lydande hemmanen och 1,833 har 52 ar till hemman under Näfvekvarn.
Återstoden 1,095 har 71, i ar skulle anslås till kopparverket.

År 1889 fastställdes grunderna för skattelösen och med början
af 1890-talet ansågo verkets delägare sig säkra på att icke vidare behöfva
upprätthålla villkoren, hvarför man icke brydde sig om att vidta
annat än en och annan åtgärd för att det skulle se ut som om bruksdriften
hölles uppe. I själfva verket har sedan 1881 icke tillverkats
näston koppar mer än en obetydlighet garkoppar mestadels af affall åren
1885, 1887 och 1895.

Frågan om kronans och kopparverkets inbördes rätt till denna
allmänning var uppe vid 1877 och 1878 års riksdagar, hvarjämte reservanter
i 1894 års konstitutionsutskott gjorde anmälan mot den handläggning,
som vederfarits en af aderton torpare gjord ansökning att

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

varda såsom åbor inrymda i torplågenheter å allmänningen, som af
dem innehades.

Kronan instämde år 1899 delägarne i kopparverket med yrkande
att, da de genom åsidosättande af villkoren för allmänningens upplåtelse
förverkat sin rätt till densamma, de måtte åläggas att till kronan afträda
sin förenämnda så kallade behållna andel i allmänningen.

Genom Kungl. Maj:ts ofvannämnda sistlidet år meddelade dom blef
med tre röster mot tre eller således med ordförandens utslagsröst —
en ledamot i domstolen var tillfälligtvis frånvarande — kronans talan
ogillad. I domen förklarades, att den omständigheten, att de gjorda
förutsättningarne och gifna villkoren för nyttjanderättsupplåtelsens bestånd
i ett eller annat afseende saknades eller eftersatts, icke kunde
leda till förverkande af allmänningen, hvilken ägarne af kopparverket
erhållit rättighet att skattelösa. Minoriteten biföll kronans talan. Genom
samma dom ogillades en af tre torpare såsom mellankommande parter
förd talan, att de torp å allmänningen, som af dem brukades, måtte
törklaras af dem besittas med stubb- och röjselrätt.

En sådan dom medför icke blott en orättmätig förlust för kronan
af en värdefull skogsegendom utan också synnerligen bekymmersamma
förhållanden för de enskilde jordinnehafvarna.

Hur det nu förhåller sig med uppkomsten af de på allmänningen
befintliga, till största delen under Näfvekvarn lydande hemmanen kan
här ej uppgifvas. Karakteristiskt är dock, att under det staten efterskänkt
grundskatterna på jorden, så lära de gamla grundskatterna på dessa hemman
fortfarande jämte arrendena få utgöras af åborna till feodalherrarne.

De å allmänningen befintliga torpen, hvilka i själfva verket lära
vara 29 till antalet, ha enligt donationsvillkoren upplåtits tillika med
allmänningen endast till kopparverkets drift. Vid en bergmästareundersökning
förklarades ock, att »torpen äro oundgängligen nödvändiga för
kopparverkets drift».

Verkliga förhållandet lär emellertid vara följande. Torparne skola
utgöra dagsverken; enligt en uppgift utgjorde de år 1894 tillsammans
2,69o mandagsverken. Dessutom ha de att som skatt till kopparverkets
ägare . erlägga. visst belopp i penningar samt leverera vissa läster kol
och vissa kubikfot spannmål. Icke ett enda af dessa dagsverken ha i
mannaminne utgjorts vid koppartillverkningen. Under sommartiden ha
dagsverkena utgjorts dels vid Näfvekvarn dels vid andra under denna
egendoms eget bruk varande gårdar dels vid de af kopparverkets ägare
utarrenderade gårdar. Före år 1898 måste torparne under vintertiden utgöra
de flesta dagsverkena med skogshuggning och strömmingsnotdragning -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34. 9

på anvisad plats, dit största delen af dem hade att gå 3A, nymil, en del
ändå längre, och lika långt hem igen. Dessutom hade de att på samma
platser utgöra öfverdagsverken mot betalning växlande från 75 öre till
90 öre per vinterdag och 1 krona till 1 krona 12 öre per sommardag,
före år 1870 iindå lägre, till ocli med i mannaminne så lågt som 16
skilling per sommardagsverke från kl. 5 f. m. till kl. 7 e. in. Om ett
dagsverke, ofta nog efter 5 å 6 timmar förut skedd bildning, icke utgjordes,
fick ett s. k. bötesdagsverko utgöras. Sedan har undantagsvis
någon enda torpare kunnat betinga sig något bättre villkor än de andra.
Alla dagsverken måste utgöras vid egen kost och med egna handredskap.

Alla till torpen hörande byggnader ha alltid af torparne måst
underhållas, likaså afloppsdiken och utfartsvägar med därå befintliga
broar. Kommunal- och andra utskylder måste äfven erläggas, hvilket
icke är så litet, ty torpen äro jämförelsevis högt fyrksatta. Eu del
har äfven haft att erlägga roteringsafgift i båtsmansrote, kronotionde
m. m. Nästan alltid, då genom dödsfall eller efter uppsägning, verkställd
af kopparverksägarne, ombyte af torpare skett, har ägaren med
förmånsrätt uttagit den uppskattade husrötan och har någon torpare
genom nyodling ökat åkerarealen eller genom inköp af såväl strå- som
kraftfoder hållit flera djur än hvad torpet kunnat föda och lyckats uppdrifva
afkastningen något, har det icke dröjt länge förrän skatten höjts.

Allt detta under det att koppartillverkningen utgjorde enligt uppgift
i konstitutionsutskottets förenämnda memorial under åren 1860—
1869 i medeltal 53,6 5 centner, representerande ett bruttovärde af 2,654: 2 6
kronor, hvaraf staten i afrad eller tionde erhöll ett värde af 131 kronor
26 öre årligen, samt enligt uppgift af kommerskollegium under åren 1872
—1881 i medeltal 54,60 centner till ett värde af 2,704: 31 kronor. Efter
1881 har som sagdt endast garkoppar tillverkats utaf affall och detta
blott trenne år med respektive 64,40, 42,3 5 och 37,6 centner.

Genom Kungl. Maj:t åberopade dom komma nu dessa torpare
säkerligen i ett hopplöst beroende af enskilda och det säges, att särskild!
de torpare, som gjort framställningar om själfständig besittningsrätt,
hafva att befara det värsta. Om det finnes någon gammal författning,
som möjligen kan skydda dem, vet man icke. Men äfven om så ej är
förhållandet, äga de rättighet att få ett värn genom ny lagstiftning.
Att slumpa bort sin jordegendom på det sättet, att däraf för människor
följer beroende, ofta påminnande om lifegenskap, kan icke vara någon
uppgift för staten.

Utom förenämnda torp finnas å allmänningen äfven vakanta båtsmanstorpen
Stora Damändan, Ostra Damändan, Lörhälla (Bäckman),
Bih till Biksd. Prof. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 33 Käft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

Lörhälla (Berg), Åvik, Skarastugan och Ytterbostugan samt soldattorpen
Aspedalen, Sanstugan och Moga. Dessa torp hafva till hufvudrote
haft Näfvekvarns egendom med undantag af Lörhälla (Berg) och Aspedalen,
hvilka haft till hufvudrote, det förra Räfshyttans och det senare
Wrena egendomar. Brukarne af torpen betala nu arrende till ägarne
af hufvudrotarne. Dessa torp lära icke ingått i donationen till kopparverket
och en undersökning bör väl i hvarje fall ske, om de icke ännu
tillhöra krönan. Under sistliden vinter lär ägaren af Wrena låtit afverka
till afsalu inemot 1,000 timmer å soldattorpet Aspedalen. Det
förtjänar anmärkas, att delägarne i Jönåkers häradsallmänning vunno
för omkring tre år sedan i rättegång med Gällsta hufvudrote ett å häradsallmänningen
upptaget under nämnda rote sorterande soldattorp.

Hurusom utverkning af skogskapitalet till afsalu under gångna
tider skett å allmänningen samt myndigheterna blundat därför, därom
har ortsbefolkningen åtskilligt att berätta.

Det nu sagda är anfördt endast som ett litet exempel på hvad
som kan dölja sig under historien om kronans jorddonationer till industrien.

Sågverkens stock/ångstprivilegier.

Vidare hafva ock, företrädesvis i de nordligaste länen, särskild!
sågverken gynnats med privilegier å årlig stockfångst på kronans
skogar mot en viss stubböresafgift. Dessa privilegier tillkommo under
1700-talet och långt inpå 1800-talet. Några sådana finnas ej vidare
inom Gäfleborgs och Jämtlands län, enär vid afvittringen inom nämnda
län de sågverk, hvilka förut åtnjutit dylika privilegier, i ersättning
därför tilldelats bestämda områden, som blifvit till hemman indelade
och skattlagda. En så beskaffad områdestilldelning har äfven förekommit
inom de nordligare länen. Sålunda blef t. ex. Hvitåfors sågverk i
Norrbottens län vid afvittring år 1859 för 2,170,7 träd af sin privilegierade
stockfångst tillagdt besittningsrätten till 27 särskilda hemman.
Enligt en uppgift skulle Brännfors sågverk i Västerbotten år 1874 af
kronan för stockfångst erhållit i vederlag ett område, motsvarande 25
tunnland duglig mark för hvarje träd af stockfångsten. Stora områden
ha på detta sätt tillfallit sågverken med full äganderätt.

Inom Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län har
emellertid utbrytning af stockfångst ägt rum äfven på det sättet, att
till sågverken småningom anvisats visst aftaget skogsområde, hvarifrån
de mot erläggande af eu skogsränta ägde uttaga den årliga stockfångst,
som ursprungligen tillförsäkrats dem mot stubböresafgift. Efter år

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 114.

188G liar träffats upprepade aftal mellan kronan och innehafvare af
stockfångstområden, hvarigenom de senare afstått all rätt till områdena
åt kronan mot medgifvande att under vissa år få verkställa en vidsträcktare
utverkning, än som innefattas i stockfångstprivilcgierna.

Såväl stubböresafgifterna som slcogsräntan utgjorde endast eu
obetydlighet mot stockfångstens verkliga värde. Däremot har det vederlag
för stockfångsten, som erhölls i sammanhang med afvittringen,
varit synnerligen frikostigt tilltaget. Rörande omfattningen af de med
äganderätt åt sågverken upplåtna skogar finnes nog ingen tillgänglig
utredning. I fråga om de mot skogsränta utbrutna skogarna begärde
1874 års Riksdag åtgärders vidtagande för att för kronans räkning försälja
öfverskottsvirket å dessa skogar. Enligt kung!, brefvet 17 december
1880 förklarades emellertid Riksdagens framställning ej lagligen kunna
föranleda till annat än att skogsstyrelsen ägde om utverkning af öfverskottet
under viss tid träffa öfverenskommelse med sågverksägaren.
Kronan var således hänvisad till att antingen låta skogen stå oafverkad
och förfaras eller ock upplåta afverkningen till sågverksägaren mot det
pris han ville betala. Häraf begagnade sig också privilegiehafvarne.

Såsom ett exempel i huru hög grad sågverksindustrien gynnats
vid dessa utbrytningar af stockfångst, må anföras, att Mo sågverk, som
numera äges utaf Mo och Domsjö aktiebolag, för en privilegierad årlig
stockfångst af 879 träd fått efter 1882 genom statens i administrativ
■väg gjorda förfoganden såsom present utöfver den årliga stockfångsten,
representerande ej fullt räntan å ett kapital af 100,000 kronor, uttaga
skog till värde enligt samma beräkning af åtminstone 3,500,000 kronor.
Härtill kommer, utom vinst före 1882 på denna stockfångst, den betydande
vinst på de synnerligen värdefulla skogar, hvilka samma privilegiehafvare
erhöll med äganderätt såsom vederlag för annan stockfångst.

Andra jorddonationer till industrien.

Hit hör ofvannämnda grufskogar och grufallmänningar äfven
kallade statens till hergshandteringens understöd anslagna skogar eller
med andra ord dylika skogar, som staten ännu äger. Dessa skogar,
hvilka ej få till skatte lösas, stå under domänstyrelsens inseende och
upptagas dessa i domän styrelsens senaste ämbetsberättelse med eu areal
af 33,184 hektar 10 ar. ‘Deras skötsel är ordnad genom förordningen
den 27 maj 1898 angående »förvaltningen af statens till bergshandteringens
understöd anslagna skogar».

Det är om denna jämförelsevis obetydliga skogspost, som en utredning,
ehuru visserligen ej heller den fullständig, ägt rum och som

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

förra årets tillfälliga utskott genom ett ofattligt förbiseende trodde
hafva afsedt äfven de egentliga rekognitionsskogarna.

Alldeles fristående donationer äro åtskilliga slag af privilegier,
genom bvilka större ägoområden inom Norrbottens län blifvit företrädesvis
på 1700-talet upplåtna åt enskilda personer eller bolag till anläggande
af järn- och sågverk samt för uppodling af större landsträckor.

Sådana voro: 1) Kengis bruks- och bergfrälseegendom i Pajala
socken, 2) Meldercreutzska och Hermelinska bergverks- och odlingsdistrikterna
(det förra odlingsdistriktet innefattade en landsträcka af
omkring 20 mils längd och 10 mils bredd emellan Luleå och Kalix
alfvar), 3) Palmstruchska odlings- och skogsdistriktet (ett ödesland 10
mil långt och 27a mil bredt på norra sidan af Piteå älf), 4) Korpforss
och Resundsforss järnverksanläggningar med därtill anslagna skogar,
och 5) Äwaforss masugns och Hvitåforss bruks koldistriktsskog. Dessa
privilegier reglerades i sammanhang med afvittringen. Stora områden
frångingo därvid privilegiehafvarne och medtogos i den allmänna afvittringen.
En utredning borde här ske, till hvilken omfattning ändock
i följd af privilegierna delar af dessa jordområden bibehållits vid bruks-,
grufve- och sågverksindustrien, som ej räknats till rekognitionsskogar.
Sålunda lära Gellivarebolagets många hemman härröra från Meldecreutzka
privilegiet.

Bolag hafva som sagdt jämväl på ansökan erhållit nybyggesrätt
till en stor myckenhet nybyggen särskildt i Norrbottens län. Én närmare
utredning härom saknas. Disponerandet vid afvittringen af s. k.
öfverlopp smarker blott för att bli af med dem är äfven ett uppseendeväckande
ämne.

Rörande förenämnda jorddonationer, deras uppkomst och skiftande
öden finnes ingen sammanfattad utredning. Nutiden känner ej till
dessa förhållanden i dess olika detaljer. Det är således till en början
en viktig angelägenhet ur olika synpunkter att få något ljus i dessa
saker. Att en enskild ej mäktar på lediga stunder åstadkomma detta
utan att det måste ske på officiell väg, ligger i sakens natur. Till
yttermera visso åberopas följande af kammarrådet E. Thulin härom afgifna
förklaring.

»Till svar å Eder förfrågan, huruvida en sådan undersökning, som afses i
Eder motion n:o 211 vid 1908 års riksdag rörande till industriens understöd upplåten
kronojord, skulle kunna åstadkommas på privat väg, får jag härigenom meddela,
att detta icke synes mig vara möjligt utan torde, därest en sådan undersökning
skall verkställas, detta endast kunna ske å officiell väg. Detta gäller äfven frågan
om de särskilda rättigheter och skyldigheter, som tillkomma åboar å under bruk

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

skatteköpta hemman, hvilken fråga, efter hvad kammar- och kommerskollegiornas
underdåniga utlåtanden den 23 november 187G ock utvisa, är synnerligen oklar
och invecklad.»

Sedan man sålunda fått kunskaper i ämnet kan man med bättre
förutsättningar än hittills börja reflektera öfver hvad som kan och bör
göras åt saken. Att det hela är en enda stor riksskandal, vet man
visserligen redan nu. Men det saknas tillräckliga hållpunkter för att
få de erforderliga greppen på saken.

Sålunda skall det säkerligen visa sig, att åtskillig ännu bestående
juridik blifvit trädd för nära. Särskilt bör detta blifva förhållandet
med kronohemman och kronotorp, hvilkas åbor blifvit tillförsäkrade
okvald besittningsrätt. För dem, som sitta kvar, kan det blifva godt
att få veta, att de hafva en rätt, och för dem, som blifvit bortdrifna
olagligen, kan upprättelse på detta sätt vinnas.

Vidare skall man kanske finna, att en del andra villkor och förbehåll,
som numera åsidosatts, fortfarande äro juridiskt bindande äfvensom
göra upptäckter i öfrigt om rättigheter, som kronan har i behåll.

Men härvid bör det icke stanna. Där gällande lagar eller rättspraxis
ej längre räcka till för att hägna om de gamla donationerna,
kan fråga uppstå att stifta nya lagar, som taga hänsyn till hvad som
är skäligt och billigt och för landet gagneligt. Det kan sålunda ifrågasättas
att genom lag gifva hemmanens brukare och torpare den trygghet
i sin besittning, som de haft under statens hägn och som icke bort
dem fråntagas. Staten kan ock med synnerligt fog genom ny lagbestämma,
att de gamla villkoren skola i skäliga fall upprätthållas vid
äfventyr, att donationen eller någon del däraf återfaller till statsverket.
Staten borde slutligen nu lika litet som vid många tidigare tillfällen
draga i betänkande att genom indragning, beskattning eller annorledes
till statsverket helt eller delvis återbörda dylika särdeles opåkallade eller
af ouppmärksamhet föranledda jord föryttringar af ifrågavarande slag.»

Såsom i motionen anmärkts, väcktes redan under 1908 års riksdag
en motion med samma framställning som den ifrågavarande. Öfver
nämnda motion afgaf Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott
följande yttrande:

»Såsom af motionären blifvit angifvet, har industrien under gångna
tider varit föremål för statens understöd och har sådant hufvudsakligen
lämnats i anslag af kronohemman och skogar, hvilka antingen villkorligt
skattesålts eller mot en årlig nyttjanderättsafgift, kallad rekognitionsafgift,
upplåtits till manufaktur- och bergsverksägarne till deras verks
drift och understöd. I förra fallet var det kronohemman och torp,

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

hvarå vanligtvis äfven fanns kronoåbo, och i senare fallet kronans skogsmarker,
som då finge namn af rekognitionsskog, hvilka sålunda till
verkens understöd upplätos.

Bruksdriften understöddes alltså med dels skogar, hvilka efter
den nyttjanderättsafgift, bruksägaren därför till kronan erlade, kallades
rekognitionsskog ar samt de af en del af dessa rekognitionsskogar bildade
rekognitionsskogshemmanen och dels kronohemman och torp, hvarå fanns
kronoåbo.

I fråga om de förstnämnda må erinras, att vid den bruksägarne
tillförsäkrade rätt att å kronans marker för sina verks understöd hämta
kol, ved och annat för bruksdriften nödigt virke var alltid fäst det
villkor, att rättigheten ägde bestånd endast så länge de verk, till hvars
understöd den blifvit lämnad, fortdrefvos. Omkring en och en half
million tunnland skog lära i början af 1800-talet sålunda varit bruk
och bergverk anslagna. På grund af kungl. kungörelsen af den 4 februari
1811 och den 31 mars 1824 har sedermera staten återtagit en del af
dessa skogar, åtskilliga bruksägare ha dessutom afsagt sig sin nyttjanderätt
till flera hundratusental tunnland däraf, hvaremot återstående delen till
vederbörande bruksägare i enlighet med de i nämnda kungl. kungörelse
gifna bestämmelser skatteförsålts, så att numera icke någon rekognitionsskog
finnes kvar, som bibehållit sin natur såsom sådan.

Fråga om återvinning till kronan af en del af berörda rekognitionsskogshemman
samt om utkräfvande af ersättning för afverkning af skog,
som obehörigen skulle å dessa hemman ägt rum, uppkom närmast i
anledning af en till statsrådet och chefen för finansdepartementet från
enskilda personer ingifven framställning i juli månad 1893. Mot innehafvarne
af vissa kategorier af ifrågavarande hemman blef talan i berörda
hänseende jämväl å kronans vägnar anställd, men med fullständigt
negativt resultat, såsom framgår af den i annat sammanhang här
nedan lämnade redogörelse och enligt hvad af motionären själf blifvit
antydt.

Emellertid framställde vid 1896 års riksdag herr S. A. Hedin i
Andra Kammaren till dåvarande chefen för finansdepartementet det
spörsmål, huruvida denne vore betänkt på att inom kort underställa
Kungl. Maj:ts pröfning förslag om nödiga åtgärder till åvägabringande
af ett verksamt skydd för framtiden af statens rätt och intresse i fråga
om dess till bergshandteringens understöd anslagna skogar samt till utkräfvande
af ansvar och skadestånd för Övergrepp, som redan ägt rum.
Åf åtskilliga utaf interpellanten vid tillfället lämnade uppgifter framginge,
enligt interpellantens förmenande,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

l:o) beträffande vissa graf ce- eller hytteskogar, att utverkning ägde
ruin, ehuru grufva eller hytta, till hvars understödjande nyttjanderätt
till skog af staten upplåtits, blifvit nedlagd; att när behof af virke hos
bergmästaren anmälts, han, med åsidosättande af sin skyldighet, att
pröfva behofvet, meddelat afverkningstillstånd; att, när åter nyttjanderättsinnehafvaren
besparat sig besväret att anmäla ett imaginärt virkesbehof
för en icke existerande hytte- eller grufdrift, och utan tillstånd
företagit utverkning, ingen myndighet rörde en hand mot sådant missbruk;
att på anmälan därom från en skogstjänsteman Konungens befallningshafvande
förklarat sig sakna befogenhet att ingripa; samt att,
efter det Konungens befallningshafvande till kommerskollegium öfverläinnat
handlingarna i målet, kollegiet ej heller — och förmodligen af
samma skäl — någon åtgärd vidtagit till skyddande af statens rätt och
intresse;

2:o) beträffande den åt Åkers styckebruk upplåtna allmänning, att
ehuru längesedan all kanontillverkning vid bruket upphört, kolningen
å statens skog fortsattes, utan att veterligen från offentlig myndighets
sida något åtgjorts med anledning af detta öfvergrepp;

3:o) att den till understöd åt Tunabergs kopparverk anslagna skog,
sedan koppartillverkningen upphört, anlitades dels till kolning för
Näf vek var ris järnbruk, dels till utverkning i stor skala af sågtimmer
och ved för afsalu.

Till stöd för sin framställning i ämnet anförde interpellanten
vidare, att förhållanden af samma slag som de angifna antagligen
mångenstädes förekomnie, att splittringen på flera myndigheter af en
rätt och en plikt, som syntes böra vara på en hand koncentrerade,
torde utgöra en hufvudsaklig anledning till den vare sig likgiltighet
eller vanmakt å de offentliga myndigheternas sida, som möjliggjorde
nyttjanderättsinnehafvarnes förfarande att, sedan nyttj anderättens förutsättning
och villkor upphört, till sin olofliga vinning på statens bekostnad
använda staten tillhöriga skogstillgångar; och att särskilt skogsstyrelsen
enligt kungl. förordningen den 30 maj 1873 angående förvaltningen åt
statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar ej kunde anse
sig befogad att ingripa med kvarstad och åtal.

Chefen för finansdepartementet framhöll i det af honom å den
sålunda framställda interpellationen afgifna svar, hurusom större delen
af statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar blifvit
jämlikt kungl. kungörelsen den 4 februari 1811 såld till skatte. De
återstående skogarna af nämnda slag stode ursprungligen under tillsyn
ensamt af bergsstatens tjänstemän, men med anledning af framställd

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

anmärkning mot det sätt, hvarpå vissa af dessa skogar sköttes, vidtogs,
efter inhämtande af Riksdagens medgifvande, genom ofvanberörda 1873
års förordning den förändring, att befattningen med själfva skogsvården
öfverflyttas på skogsstaten, medan bergsstaten bibehöll öfriga förvaltningsbestyr
beträffande dessa skogar. Sålunda skulle, enligt sagda
författning nyttjanderättsinnekafvaren årligen inom viss tid anmäla sitt
virkesbehof hos bergmästaren, som pröfvade detta behof och lämnade
tillstånd till afverkningen, medan jägmästaren skalle hålla uppsikt däröfver
att den fastställda hushållsplanen iakttoges. Den ifrågavarande
författningen syntes i fråga om utöfvandet af kontrollen och utstakningen
af de särskilda tjänstemännens rättigheter och skyldigheter i
fråga om beifrande af öfverträdelser af författningen förete vissa brister
af beskaffenhet att böra genom ändring i densamma afhjälpas. Beträffande
det vida öfvervägande antalet af ifrågavarande bergverksskogar funnes
visserligen ingen anledning att antaga förekomsten af oegentlig!]eter af
det slag, som interpellanten antydt. Det hade emellertid tillförene visat
sig, att fall förekommit, då den af författningen anordnade kontrollen
icke varit tillfyllestgörande. Enligt interpellanten skulle detta varit
förhållandet äfven beträffande de af honom omförmälda skogar. Huru
härmed rätteligen sammanhängde, kunde först utredas vid eu närmare
undersökning af dithörande rättsliga och faktiska förhållanden. För
åvägabringandet af en dylik undersökning skulle vederbörande myndigheter
delgifvas de i interpellationen berörda omständigheter.

Vid 1898 års riksdag framlade Kungl. Maj:t en proposition angående
förändrade bestämmelser rörande förvaltningen af statens till
bergshandteringens understöd anslagna skogar.

Utaf det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll inhämtas,
bland annat, att Kung]. Maj:t i anledning af ofvan omförmälda interpellation
anbefallt kommerskollegium och domänstyrelsen att efter verkställd
undersökning af de anförda förhållandena och den vidare inredning af
frågan, som kunde finnas erforderlig, till Kungl. Maj:t inkomma med
det yttrande och förslag, hvartill berörda undersökning och utredning
föranledde.

Med anledning häraf hade kommerskollegium anmodat samtliga
bergmästare i riket och domänstyrelsen samtliga öfverjägmästare och
jägmästare i de orter, där skogar af här afsedt slag funnes, att inkomma
med yttranden i ärendet och därvid meddela redogörelse för vissa af
ämbetsverken, hvart för sig, angifna förhållanden, hvarjämte jägmästarne
anmodats dels att, där så erfordrades för berörda redogörelser, från

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34. 17

vederbörande nyttjanderättshafvare inhämta behöfliga upplysningar, dels
ock att i öfrigt lämna dessa tillfälle att yttra sig rörande saken.

Efter det de infordrade yttrandena inkommit från samtliga bergmästare
och skogstjänstemän samt upplysningar i några fall af ämbetsverken
dels ytterligare infordrats från bergmästare, dels ock under
hand begärts från några nyttjanderättshafvare till ifrågavarande skogar,
hade kommerskollegium och domänstyrelsen, med öfverlämnande af
handlingarna i ärendet, afgifvit utlåtande, däri en utförlig redogörelse
lämnades för de resultat, hvartill den verkställda undersökningen och
utredningen föranledt, äfvensom förslag afgåfvos till förändrade lagbestämmelser
rörande vården och förvaltningen af ifrågavarande skogar.

Af berörda utredning hade framgått, att beträftande de flesta af
dessa skogar intet väsentligt varit att anmärka, vare sig ur skogsvårdens
synpunkt eller med hänsyn till förhållandet mellan staten
såsom ägare till skogarna och nyttjanderättshafvare. I fråga om några
skogar hade emellertid förekommit förhållanden, hvilka synts påkalla
vissa åtgärder, för hvilka i ofvannämnda statsrådsprotokoll närmare
redogjordes.

De förändrade bestämmelser, ämbetsverken föreslagit för afhjälpande
af de anmärkta bristerna i 1873 års förordning, afsåge i hufvudsak dels
åstadkommande af erforderlig kontroll å sådana till bergshandteringens
understöd anslagna skogar, som dittills förvaltas af nyttjanderättshafvarna
själfva, äfvensom i sammanhang därmed ökad garanti för att
dessa skogar sköttes på ett fullt tillfredsställande sätt, dels dispositionen
af ifrågavarande skogars afkastning, dels ock stadgande af viss påföljd
vid öfverskridande af nyttjanderätten och vid olaga afverkning.

I den kungl. propositionen äskades Riksdagens bifall till meddelande
af stadganden därom:

att statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar skulle,
under domänstyrelsens öfverinseende, sta under skogsstatens omedelbara
vård och förvällning;

att, därest, sedan de af bergmästaren godkända virkesbehotven
blifvit fyllda, någon ordinarie skogstillgång återstode, som, efter nyttjanderäitshafvarnes
hörande, pröfvades icke vara erforderlig för fyllande
af nästföljande års behof, domänstyrelsen skulle äga att förordna om
öfverskottets försäljande, likasom det skulle åligga domän styrelsen att
draga försorg om tillgodogörandet af vindfällen och ståndtorr skog samt
annan extra afverkning, där den icke, efter domänstyrelsens bestämmande,
utbyttes mot ordinarie afverkning, som då skulle besparas;

Bih. till Iiiksd. Prof. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 33 Höft.

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

att det matte ankomma på Kungl. Maj:t att på därom gjord
framställning förordna, huruvida och till hvilket belopp vid försäljning
af virkesöfverskottet eller extra afverkning influtna, behållna medel måtte
användas för betäckande af kostnader vid skogens förvaltning och vård
samt i sådant syfte mot redovisningsskyldighet ställas till nyttjanderättshafvares
förfogande;

att hvad af dylika försäljningsmedel icke på nu nämnda sätt användes,
skulle tillgodoföras statsverkets skogsmedel;

att, där den rörelse, till hvars understöd skog af ifrågavarande
slag blifvit anvisad, bedrefves i sådan omfattning, att den enligt hushållningsplanen
beräknade ordinarie afkastningen af skogen kunde visas
i sin helhet vara under längre tid för ändamålet med upplåtelsen fullt
erforderlig, det måtte ankomma på Kungl. Maj:t att, på därom gjord
ansökning, medgifva nyttjanderättshafvare att fritt disponera samma
virkesafkastning för viss, för hvarje fall bestämd tid, under villkor dock,
att andra utsyningsberättigade vederbörligen tillgodosåges samt att,
därest sagda rörelse antingen upphörde eller minskades i sådan grad,
att virkesal kastningen i sin helhet ej längre för densamma behöfdes,
den fria dispositionen upphörde; samt

att, därest virke, som blifvit för godkändt behof i vederbörlig
ordning utsynadt, befunnes kunna till större fördel för nyttjanderättshafvare
eller annan utsyningsberättigad afyttras för att ersättas genom
virket motsvarande vederlag, det måtte ankomma på domänstyrelsen att
för hvarje fall medgifva det utsynade virkets afyttrande eller utbytande
och därvid meddela för vederbörlig kontroll erforderliga föreskrifter.

Statsutskottet tillstyrkte enhälligt, att hvad Kungl. Maj:t i omförmälda
hänseenden föreslagit måtte vinna Riksdagens bifall.

Under ärendets behandling i Andra Kammaren framhölls särskildt
af chefen för finansdepartementet, att den utredning, som förebragts
rörande det sätt, på hvilket hvarje bruk eller bergverk fått upplåtelse
af de åt dem anslagna skogar, vore verkställd med mycket stor omsorg
och noggrannhet, så att det torde bli svårt att göra den fullständigare.

Kungl. Maj:ts framställning blef af Riksdagen bifallen, hvarefter
den ännu gällande förordningen angående förvaltningen af statens till
bergshandteringens understöd anslagna skogar den 27 maj 1898 utfärdades.

I detta sammanhang må beträffande tillkomsten af den utaf motionären
om förmäld a förordningen af den 22 december 1898 om upphäfvande
af rekognitionshemmans oskiljaktighet från de bruk, hvarunder

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34. 19

de lyda, i anledning af motionärens härom gjorda uttalanden, följande
närmare redogörelse lämnas.

Vid 1809—1810 års Riksdag beslöts, som af motionären anmärkts,
att de s. k. rekognitionsskogarna skulle indelas till hemman,
och, i den man de be runnes för bruken behöfliga, få af bruksägarne
till skatte köpas. Närmare bestämmelser härom meddelades i ofvan
omnämnda kungl. kungörelse den 4 februari 1811; och stadgades
däri, bl. a., att uti de skatteköpebref, som kammarkollegium hade att
utfärda, det villkor skulle intagas, att hemmanen alltid skulle vara med
det verk, till hvars understöd de skattesålts, oskiljaktigt förenade. Sedermera
utfärdades rörande skatteköp af ifrågavarande hemman flere författningar,
hvilka alla i afseende å berörda förbehåll hänvisade till 1811
års kungörelse.

Vid 1898 års Riksdag väcktes motioner med jakande att Riksdagen
ville besluta, att hvad som vid skatteköp af rekognitionshemman
stadgats därom, att hemmanen alltid skulle vara oskiljaktiga från de
bruk, hvarunder de lydde, måtte upphöra att gälla.

Det hade visserligen visat sig, att gängse antagande, det staten
skulle, i händelse af bruks nedläggande eller hemmans skiljande från
bruk, äga återvinningsrätt, varit felaktig. Sedan talan å kronans
vägnar väckts mot åtskilliga ägare af rekognitionshemman med påstående,
att hemmanen på någon af förenämnda grunder skulle återfalla
till kronan, hade högsta domstolen i en följd af domar den 8 juni
1897 förklarat, att återvinningsrätt i sådana fall icke ägde rum och
förty ogillat kronans talan.

Sammansatta stats- och lagutskottet yttrade, att då, i händelse
bruksrörelsen blifvit nedlagd vid bruk, under hvilket rekognitionshemman
lydde, eller om rekognitionshemman kommit i annans ägo än
bruksägarens, kronan ansåges icke äga återvinningsrätt till hemmanet,
och ifrågavarande bestäixnnelse om hemmanens oskiljaktighet från bruken
sålunda i detta hänseende icke ägde någon betydelse, samma bestämmelse
boi’de upphöra att äfven i öfriga afseenden äga giltighet, helst
bibehållande af en sådan bestämmelse kunde genom den rådande osäkerheten
angående äganderätten till rekognitionshemman framkalla anspråk
och förvecklingar af flera slag. Utskottet förordade därför det framställda
förslaget och hemställde, att Riksdagen måtte för sin del besluta,
att hvad som i fråga om skatteköp af s. k. rekognitionshemman
stadgats därom, »att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga från de
bruk, hvarunder de lyda» skulle upphöra att gälla.

20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

Denna utskottets hemställan blef af båda kamrarne enhälligt bifallen,
hvarefter den af motionären klandrade förordning i ämnet utfärdades
den 22 december 1898.

Utskottet har vidare inhämtat, att jämväl den af motionären omnämnda
Tunaborgs kopparverks allmänning numera blifvit skamlöst,
och genom en Kungl. Maj:ts dom den 19 sistlidne mars mellan bl. a.
Kungl. Maj:t och kronan, å ena, och ägaren af Tunabergs kopparverk,
å andra sidan, har af kronan väckt talan om förverkande af rätten till
ifrågavarande allmänning och om åläggande för vederparterna att till
kronans fria disposition afträda densamma blifvit ogillad. Såsom ofvan
anmärkts återstår alltså numera icke någon rekognitionsskog, som icke
blifvit skattelöst.

Beträffande härefter under bruk skattesålda kronohemman och torp,
hvarå fanns kronoåbo, ha förhållandena blifvit ordnade genom en
mängd under såväl 1600-, som 1700- och 1800-talet utfärdade kungörelser
och förordningar, för hvilkas innehåll någon närmare redogörelse
här lämpligen icke kan intagas. Endast därom bör erinras, att åbo,
hvilken af bruksägaren förvärfvat sig skattemannarätten, ägde vid densamma
bibehållas äfven i det fall, att bruket sedermera nedlades, och
att bruksägaren, som af åbon inköpt åborätten, tillförsäkrats samma
rätt, samt slutligen att person, hvilken vore till dylikt åboskap berättigad,
ägde, utan föregående inrymning i åboskapet, med laga verkan
öfverlåta sin rätt till detsamma.

Vidkommande förhållandet mellan bruksägarne och åborna torde,
enligt hvad af tillgängliga handlingar framgår, de sistnämnde mångenstädes
blifvit beröfvaiie sina påstådda rättigheter och från hemmanen
bortdrifvits. Enligt i ämnet gällande författningar skulle kronoåborna
arfvinge efter arfvinge å hemmanet sitta odrifna, så länge de fullgjorde
sina skyldigheter; men vid tid efter annan uppkomna tvister har det
visat sig vara förenadt med allt större svårighet för åbon att kunna
styrka sin rätt till själfva åboskapet. Kunna emellertid berörda förhållanden
lämpligen göras till föremål för något statens direkta ingripande,
såsom af motionären blifvit ifrågasatt? Den undersökning,
hvartill i enstaka fall fog möjligen skulle förefinnas, lärer rimligen icke
kunna anställas utan på vederbörande intressenters egen anstiftan, och
någon plikt för staten att »återställa rättstillståndet», där ett sådant
verkligen blifvit rubbadt, tor*le val icke annorledes än i domstolsväg
kunna påfordras. Att genom särskild lagstiftning, utöfver hvad som
rörande dessa angelägenheter redan finnes stadgadt, någonting i berörda
hänseende skulle stå att vinna, lärer med skäl kunna betviflas.

Andra Kammar em Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

Angående slutligen de af motionären jämväl behandlade privilegier
å årlig stockfångst å kronans skogar, som varit åt vissa sågverk mot
afgift upplåtna, torde, enligt hvad utskottet kunnat inhämta, nämnda
privilegier vara på ett eller annat sätt i sin helhet aflösta. Äfven om
därvid något förvärf af mark kommit att äga rum, som med närvarande
uppskattning synes öfverstiga det motsvarande privilegiet, lärer ett
allmänt fördömande i förevarande hänseende knappast vara befogadt.
Åtminstone måste väl eu ingående kännedom om de förhållanden, som
i hvarje särskild! fall inverkat afgörande i den ena eller andra riktningen,
vara oundgänglig för att man härutinnan skall kunna bilda sig
eu bestämd mening. Man har väl annars skyldighet antaga, att kronans
rätt, där så ske kunnat, på behörigt sätt bevakats eller att, därest
någon försummelse tidigare skulle legat vederbörande till last, den
möjlighet till rättelse, som tilläfventyrs förelegat, jämväl blifvit behörigen
begagnad. Någon anledning för Riksdagen att i detta stycke ingripa
har emellertid icke blifvit påvisad.

Af den af utskottet sålunda lämnade redogörelse framgår, att eu
fullständig undersökning och utredning rörande samtliga till bruk och
bergverk skedda skogsupplåtelser ägt rum och att i anledning af berörda
utredning den nu gällande kungl. förordningen den 27 maj 1898 angående
förvaltningen af statens till bergshandteringens understöd anslagna
skogar tillkommit äfvensom särskilda åtgärder i åtskilliga fall blifvit
vidtagna för rättande af yppade missförhållanden. Härigenom får väl
det af motionären uttalade önskemål om skogsvården anses vara tillgodosedt.
Härtill kommer emellertid, att verkställande af utredning rörande
de ytterligare åtgärder, som böra vidtagas för åstadkommande af eu
rätt vård af kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda skogarne
i Norrland och Dalarne, den 5 juli 1907 öfverlämnats till en för ändamålet
tillsatt kommitté, som tillika erhållit i uppdrag att inkomma med
de förslag, till Indika utredningen kan föranleda.

Vidare har omförmälts, hurusom, där anledning ansetts föreligga,
kronan mot vederbörande anhängiggjort talan om återvinning af donerad
mark, men att på grund af angifna omständigheter berörda talan blifvit
af domstolarne utan meningsskiljaktighet ogillad.

Med åberopande af dessa förhållanden och de erinringar, livilka
utskottet rörande öfriga delar af motionärens framställning funnit sig
föranlåtet göra, hemställer utskottet, att ifrågavarande motion icke må
till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.»

Utskottets

yttrande.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 34.

Af ofvan relaterade utskottsutlåtande framgår, hurusom hufvudskälet
för utskottets hemställan om afslag å motionen vid 1908 års
riksdag vant dess uppfattning, att den utredning, som föregått antagandet
al kung], förordningen den 27 maj 1898 angående förvaltningen
af statens till bergshand term gens understöd anslagna skogar, innefattat
en fullständig undersökning och utredning rörande samtliga till bruk
och bergverk skedda skogsupplåtelser. Detta antagande har emellertid
berott på ett misstag, enär den åsyftade utredningen allenast afsett en
mindre del af nämnda skogsupplåtelser, nämligen de grufskogar och
grufallmänningar, som i ofvannämnda författning afses, och hvilka stå
under skogsstatens omedelbara vård. Om de öfriga skogar och jordområden
af olika slag, som donerats eller upplåtits till bergverkens och
industriens understöd, är någon ingående utredning ännu icke verkställd.

Såsom i motionen framhållits, förete de skedda jordupplåtelserna
väsentliga olikheter i fråga om sättet för upplåtelsens tillkomst, ändamålet
med densamma och villkoren för dess tillgodonjutande. En följd
häraf är, att den praktiska betydelsen af den begärda utredningen måste
blifva ganska olika för de olika slagen af upiflåtelser. I vissa fall har
statens afhändande af sin rätt till jorden skett under så bindande former,
att möjligheten till en återvinning på rättslig väg synes utesluten,
medan i andra fall en dylik möjlighet ingalunda är otänkbar. I vissa
fall synas de missförhållanden, som i följd af upplåtelsen uppkommit,
kunna genom ny lagstiftning rättas eller modifieras, i andra fall är utsikten
till dylik rättelse långt sämre. Men om samtliga upplåtelserna
gäller, att de tillsammans beteckna ett så egendomligt och betydelsefullt
utvecklingsskede i svenska statens ekonomiska historia, och att de
haft ett så ingripande inflytande ej blott på statens ekonomiska ställning
utan äfven på de sociala förhållandena, att redan från denna synpunkt
den af motionären begärda utredning skulle blifva af det allra
största intresse.

Hvad först angår den klass af upplåtelser, som bestått däruti, att
staten till bruksrörelsen anslagit kronohemman och kronotorp, som förut
varit med stadgad åborätt upplåtna till annan, synes det utskottet uppenbart,
att en fullständig utredning härom är ur flere synpunkter af behofvet
påkallad. I det yttrande, som af kammar- och kommerskollegierna
afgafs före utfärdandet af kungl. kungörelsen den 2b maj 1878
angående rätt att öfverlåta åborätt och skattemannarätt till dylika hemman,
framhölls med styrka, hurusom åborna på de under bruken skatteköpta
hemmanen, äfven där de fått sitta odrifna, under tidernas lopp
kommit i långt sämre ställning än åborna på de kronohemman, som

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34. 23

fortfarande vore kronan behållna. Likaledes anmärktes, att bestämmelserna
om bruksägarens och åbons inbördes rättigheter voro af sådan
beskaffenhet, att de voro ägnade att föranleda oupphörliga tvistighet^*
dem emellan. Erfarenheten har icke jäfvat riktigheten af detta uttalande,
och det har naturligt nog varit åbon, som i dessa tvister dragit det
kortaste strået. I dessa missförhållanden kan och bör rättelse ske
såväl genom ny lagstiftning som genom administrativt ingripande. Men
härför förutsättes en fullständig och noggrann undersökning om, Indika
hemman blifvit på ifrågavarande sätt kronan frånhända, huru åbons och
bruksägarens inbördes förhållande sedermera gestaltat sig, å hvilka
hemman åbon fortfarande sitter kvar, med hvilken rätt hemmanet af
nuvarande innehafvaren besittes o. s. v.

Hvad åter beträffar relcognitionsskogarna i egentlig mening torde
dessa vara kronan frånhända på sådant sätt, att numera möjligheten
att på rättslig väg återvinna dessa skogar enligt utskottets uppfattning*
i regel måste anses vara stängd. Såsom af det föregående framgår,
hafva dessa skogar indelats till hemman, som därefter genom skatteköp
af bruksägarne förvärfvats med äganderätt. A dessa fång hafva sedan
kommit lagfart och väl äfven i de flesta fall laga häfd. De försök,
som på 1890-talet af kronan gjorts att, på grund af skatteköpebrefvens
villkorsbestämmelse om hemmanets oskiljaktighet från bruket, på rättslig
väg återvinna en del af rekognitionshemmanen hafva misslyckats, och
genom tillkomsten af lcungl. förordningen den 22 december 1898 synes
möjligheten att med någon utsikt till framgång återupptaga dessa försök
vara omintetgjord.

Om sålunda den af motionären begärda utredningen från nu angifven
synpunkt skulle få mindre praktisk betydelse i fråga om de
skatteköpta rekognitionshemmanen, så skulle den emellertid ur andra synpunkter
blifva af så stort intresse, att den efter utskottets mening väl
förtjänar att verkställas, medan ännu de handlingar och aktstycken, på
hvilka en dylik utredning måste grundas, finnas i behåll. Det är dessutom
ingalunda uteslutet, att vid en dylik utredning upptäckter kunna
göras, som visa, att staten fortfarande kan äga rätt till större eller
mindre del af ifrågavarande jord.

I fråga om de jordupplåtelser, som skett till sågverk i och för
stockfångst, företrädesvis i de nordligaste länen, så torde det hafva sin
riktighet, att de allra flesta numera äro slutligen reglerade, antingen i
sammanhang med afvittringarna eller genom särskilda aftal. Det synes
dock, som om en utredning är behöflig, i hvad mån detta ägt rum,
och denna utredning, som torde vara jämförelsevis lätt att åstadkomma,

24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 34.

bör efter utskottets mening omfatta samtliga de upplåtelser, som föranledts
af sågverkens stockfångstprivilegier, och klargöra såväl upplåtelsernas
uppkomsthistoria som sättet för deras slutliga reglering
äfvensom dennas juridiska och ekonomiska betydelse.

Hvad slutligen angår de öfrig a af motionären omnämnda jorddonationer,
som under olika former skett till industrien, och af hvilka
några varit af oerhördt stor omfattning, är en noggrann utredning efter
utskottets mening synnerligen af behofvet påkallad, enär dessa donationer
torde förete ej så få dunkla punkter, som väl behöfva klargöras.

I den sammanfattande utredning, som utskottet sålunda anser
önskvärd beträffande alla de jorddonationer till industrien, som ännu
icke varit föremål för undersökning, kan lämpligen, för fullständighetens
och öfverskådlighetens skull, medtagas den redan verkställda utredningen
rörande statens till bergshandteringens understöd anslagna skogar,
hvilka afses i kungl. förordningen den 27 maj 1898.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Andra Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes föranstalta en utredning rörande
kronans jorddonationer till industrien, äfvensom därefter
vidtaga de åtgärder och, i den mån Riksdagens
medverkan kräfves, till Riksdagen göra de framställningar,
som af denna utredning föranledas.

Stockholm den 7 maj 1909.

På utskottets vägnar:

GUST. SANDSTRÖM.

STOCKHOLM, 1SAAC MAECUS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1909.