Utsatta EU-medborgare

Herr talman! Christina Höj Larsen har frågat mig om slutrapporten Framtid sökes speglar min och regeringens syn på hur utsatta unionsmedborgare bör bemötas, och om inte, hur och när regeringen avser att förtydliga detta för Sveriges kommuner och landsting.

Inledningsvis vill jag säga att detta är en komplex och för oss i Sverige delvis ny situation som medför både sociala utmaningar och vissa problem. Regeringen arbetar brett med denna fråga. Det handlar om insatser på både kort och lång sikt liksom insatser på lokal, nationell och internationell nivå. Inte minst är EU en avgörande aktör och arena för denna fråga. Vi samarbetar inom EU, vi har upprättat samarbetsavtal med Rumänien och Bulgarien för förbättrade villkor i hemländerna och vi gör även insatser i Sverige. Regeringen verkar för tydligare regler och åtgärder för att motverka otillåtna bosättningar, exploatering av utsatta personer och våld mot utsatta EU-medborgare.

En av regeringens åtgärder var att tillsätta en särskild utredare som under ett år skulle fungera som nationell samordnare. Uppdraget innebar bland annat att stödja det arbete som utförs av alla de aktörer som möter utsatta EU-medborgare. Samordnaren skulle enligt direktivet lämna förslag till regeringen på hur samverkan mellan de berörda aktörerna skulle kunna utvecklas. I sin slutredovisning föreslog han därför att samverkan fortsättningsvis borde läggas in i den befintliga samhällsstrukturen.

Statliga kommittéer är självständiga myndigheter. De slutsatser och analyser som den nationella samordnaren kommit fram till i sin redovisning av regeringsuppdraget är alltså den särskilde utredarens egna. Det är sedan upp till myndigheter, kommuner och rättsinstanser att tillämpa och tolka lagstiftningen.

I syfte att inhämta synpunkter på rapporten Framtid sökes och på regeringens fortsatta arbete anordnade Socialdepartementet ett dialogmöte där bland annat Sveriges Kommuner och Landsting, riksdagspartierna och idéburna organisationer deltog.

Samordnarens arbete har bidragit till att samla alla aktörer och öka kunskapen i dessa frågor. Nu går vi vidare genom bland annat det uppdrag som regeringen gett till Länsstyrelsen i Stockholms län och som handlar om att stärka samverkan mellan berörda aktörer. Dessutom har Socialstyrelsen fått i uppdrag att utarbeta stöd för hur socialtjänsten kan arbeta med ärenden som rör barn i den här målgruppen.

Båda dessa uppdrag syftar till att stödja arbetet för kommuner, landsting och andra aktörer som möter utsatta EU-medborgare.

Herr talman! Jag tackar statsrådet Åsa Regnér så mycket för svaret.

Jag står här i dag för att försöka reda ut hur regeringen egentligen ser på slutrapporten Framtid sökes, som den nationella samordnaren lämnade i februari i år. Rapporten mötte väldigt stark kritik från en rad MR- och frivilligorganisationer, som anser att den brister i vetenskaplighet, att den tolkar rättsläget helt fel och därmed inte tar hänsyn till de internationella konventioner som Sverige är bundet av och att den i hög utsträckning bygger på anekdoter och utredarens egna åsikter. Rättighetsperspektivet lyser med sin frånvaro, trots att det fanns med väldigt tydligt i direktiven till utredaren, men det kommer vi att återkomma till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det enda riktigt skarpa förslag som presenteras i rapporten är att länsstyrelserna ska få samordningsansvar för frågor som rör de här EU-medborgarna. Det är ett helt okontroversiellt förslag. Men det som kablades ut i nyhetskanalerna och fick det verkliga genomslaget var något helt annat. Det var framför allt utredarens andra slutsatser som fick genomslag i medierna: att utsatta EU-medborgares barn inte ska erbjudas skola, att kommunerna inte ska anvisas särskilda platser för boende och att privatpersoner inte ska ge pengar i muggen till tiggare utan i stället ge till hjälporganisationer.

De här budskapen plockades upp av såväl statsminister Löfven som statsrådet Regnér, och de har upprepats på presskonferenser, i nyhetsartiklar och i debatten.

Väldigt kort efter att samordnaren lämnade sin rapport började kommuner runt om i landet ändra sin policy och sitt förhållningssätt till utsatta EU-medborgare med hänvisning till rapporten. Det är helt uppenbart att rapporten ute i landet ses som nationella riktlinjer sanktionerade av regeringen. Det är allvarligt.

I kommun efter kommun har man sedan rapporten lämnades fattat beslut som lutar sig mot rapporten. I Umeå och Gävle har fullmäktige fattat principbeslut om att barn till fattiga EU-medborgare inte ska erbjudas skola. I Karlstad, Helsingborg, Kalmar och Malmö har man stängt tillfälliga uppställningsplatser och härbärgen. I samtliga fall hänvisar politiker bakom dessa beslut till att de delar regeringens uppfattning i frågan och att rapporten ger dessa kommuner rätt i deras agerande.

Statsrådet Regnér måste vara medveten om att det är just så slutrapporten tolkas och används i kommunerna. Frågan är därför: Tycker statsrådet att det är rätt? Är det regeringens uppfattning att barn till utsatta EU-medborgare ska nekas rätt till skola även om de vistas här en längre tid? Är det regeringens uppfattning att värdiga alternativ till tillfälliga boplatser inte bör skapas? Hur stora delar av Valfridssons rapport speglar även regeringens politik?

Herr talman! Tack, Christina Höj Larsen, för din fråga och ditt engagemang på det här området! Det är verkligen viktigt.

Nu är det ju så i Sverige att regeringen inte styr över vad medierna rapporterar, och det tänker vi inte ändra på. Dessutom har vi kommunalt självstyre i Sverige, och mycket av det som samordnaren hade att hantera i sin rapport var just hur kommuner kan se på den här frågan, hur de gör och även relationen mellan EU-ansvar, statligt ansvar och kommuners ansvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det var första gången man gjorde ett sådant utredningsarbete. Den förra regeringen hade inte gjort någonting. Jag sa i mitt svar att det här var en relativt ny företeelse, men den var inte så ny. Jag måste faktiskt kritisera att den förra regeringen inte gjorde någonting åt den här frågan. Därför var all kunskapsinhämtning runt detta värdefull. Martin Valfridsson, samordnaren, hade till uppgift att åka runt i kommuner och tala med andra aktörer, myndigheter och organisationer för att höra hur de ser på den här frågan. Det var också det som han rapporterade. Han hade även en del egna slutsatser. Framför allt gick flera av de slutsatserna ut på att man bör följa lagstiftning som redan finns.

Rapporten har diskuterats ganska länge, bland annat på ett omfattande möte under lång tid där alla aktörer fick komma till tals. Vi har gått vidare med att lägga in frågan - om vi fortfarande talar om rapporten - i gängse strukturer, till exempel hos länsstyrelsen i Stockholm. Det tycker jag är ganska normalt - att man ser till att en sådan här fråga kommer in i strukturer som redan finns och hanteras där. Men problemet kvarstår i verkligheten, och det är kanske det vi ska prata om.

Sedan är det faktiskt så att varken jag eller statsministern väntade på att Martin Valfridsson skulle tycka något innan vi talade om den här frågan. Det är en fråga vi har i vårt samhälle.

Såvitt jag vet har ingen sagt att man inte får lägga pengar i en burk, men många vill hävda det. Jag förstår inte riktigt varför, men det vill man hävda. Jag har aldrig sagt det. Jag har sagt vid ett antal tillfällen att om man inte vet hur man ska hantera situationen - många människor vet inte hur de ska bete sig; de känner mycket med personen som sitter och ber om pengar men vet inte hur de ska göra - och om man känner att man inte vill ge i burken, då tycker jag att det är vettigt att i stället betala medel till organisationer. Vill du ge i burken, gör det! Jag har aldrig sagt någonting annat.

Det jag tycker är underligt är att den här frågan väcker sådana enorma känslor. Sverige har en lång tradition av fattigdomsbekämpning genom bistånd och på andra sätt. Vi är jättenoga med att ha strukturer för det, att veta att medlen fördelas på ett bra sätt och att man har kunskap, erfarenhet och så vidare bakom. Vi brukar inte dela ut medel hur som helst.

Det får man göra i det här fallet. Vi har ingen lagstiftning runt det här. Men att man stöder organisationer som redan finns på plats och har kunskap om det här tycker jag är vettigt, och det har jag gett uttryck för, helt oavsett den här rapporten. Vill man göra på ett annat sätt går det bra.

Herr talman! Tack igen, statsrådet Regnér!

Jag är inte här för att ifrågasätta vare sig det kommunala självstyret eller pressfriheten. Det jag ifrågasätter är detta: Om jag vore regeringsföreträdare och såg att en rapport togs till intäkt för vad jag tycker i olika frågor skulle jag nog reagera. Jag skulle reagera särskilt skarpt om jag såg att kommunerna uppfattade detta som nationella riktlinjer och hänvisade till den här rapporten som om den vore regeringens åsikt.

Det jag egentligen är här för att undersöka är om det är medvetet eller omedvetet som det är så här. Det skulle ju kunna vara en strategi för att kunna signalera en viss politik men inte behöva genomföra den i lagstiftning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag deltog själv i dialogmötet på Socialdepartementet. Även om jag tyckte att det var väldigt välkommet att vi var inbjudna var jag ganska förundrad efteråt. Det märkligaste var faktiskt oenigheten - en tydlig sådan - mellan Utbildningsdepartementet och Socialdepartementet om barns rätt till skola, som kom till uttryck vid sittande bord. Utbildningsdepartementet och Socialdepartementet hade uppenbarligen inte samma syn på vilken rätt dessa barn har till skola.

Det här borde vara ännu ett skäl för regeringen att klargöra hur den ser på rapportens slutsatser för att kunna tala med samlad röst. Som jag förstod uppdraget till den nationella samordnaren handlade det om att belysa rättighetssidan, den gällande lagstiftningen, och få till en samsyn på frågorna. När det inte har lyckats ens mellan departementen i regeringen, när man fortfarande sitter och diskuterar det på dialogmötet, är någonting uppenbarligen fel. Regeringen måste berätta hur den ser på de här frågorna mer samlat.

En annan sak som kom upp på dialogmötet var den omfattande kritiken av det bristande rättighetsperspektivet i slutrapporten. Det är svårt att inte instämma i den. Rapporten är väldigt anekdotisk, och på rättighetssidan är analyserna väldigt tunna.

I direktiven står det till exempel att man ska sprida exempel på hur kommuner och andra huvudmän på frivillig basis kan erbjuda dessa barn utbildning. Det är någonting som samordnaren uppenbarligen har tolkat tvärtom. För en regering som har ambitionen att göra barnkonventionen till lag borde det vara extra viktigt att tydliggöra hur man ser på barns rätt till skola.

Det står också att man ska verka för att kvinnors respektive mäns erfarenheter uppmärksammas och att de blir delaktiga i utformningen av de tillfälliga insatserna. Det måste man också ifrågasätta. Precis som övriga Europa har Sverige en lång och skamfull historia av antiziganism. Den har tagit sig uttryck i förfärliga saker genom historien, som både vitboken och Kommissionen mot antiziganism har visat.

Vi måste förmå att se antiziganism inte bara historiskt utan också i samtiden. Därför är det extra viktigt att man har med representanter för de romska grupperna i det här arbetet. Här finns det ännu en stor brist.

Min fråga till statsrådet är återigen: Hur vill man se till att kommuner och landsting får verkliga riktlinjer som har med både rättighetsperspektivet och delaktighetsperspektivet i det väldigt viktiga arbetet med utsatta EU-medborgare?

Herr talman! Ett utredningsarbete syftar oftast inte till att skapa konsensus i samhället, och så var det inte i det här fallet heller. Det handlade om att analysera problemet och möjligheterna, lyssna till vad kommunerna över huvud taget hade för erfarenheter - det hade ingen gjort - och göra annan kartläggning som vi inte hade. Det är viktigt att det nu finns en ordinarie struktur som har tagit över denna uppgift, och dit kan kommunerna vända sig. Men de har fortfarande det kommunala självstyret. De får fatta en mängd beslut själva när det gäller detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringens huvudspår när det gäller sakfrågan är att vi har fri rörlighet inom EU, men det finns ett regelverk runt det. Om man inte har försörjning eller är kvar i ett annat EU-land för att man studerar har man inte rätt att uppehålla sig i landet. Till den fria rörligheten hör också ett regelverk.

Vi har tecknat avtal med Rumänien och Bulgarien om samarbete på ett antal områden som du räknar upp. Det rör sig om medborgare i dessa länder. Det är länder med tillväxt, fred, demokrati och demokratiskt valda regeringar. Det är inte sönderfallande stater, som vi dessvärre också ser inte så långt från EU. Det är rimligt att man lägger huvudansvaret i dessa länder och samarbetar med dem för att de ska kunna göra ytterligare saker, och det gör vi också.

I dessa avtal framhålls jämställdhet och kvinnors rättigheter. Vi talar sällan om det, men en majoritet av dem som ber om pengar i Sverige är kvinnor. Jag har fortfarande, efter 30 år som jämställdhetsaktivist, otroligt svårt att förstå varför denna grupp ska finna sig i att det räcker att sitta och be om pengar på gatan. I avtalen ligger därför fokus på kvinnor, jämställdhet, barn, socialtjänst och sociala rättigheter - en mängd frågor där vi alltid samarbetar med andra länder när vi ska arbeta med fattigdomsbekämpning.

Därför gör vi också det. Vi har fungerande arbetsgrupper och täta kontakter. Vi har under sommaren också haft besök av experter för att jobba vidare med dessa avtal. Vi för en dialog på EU-nivå om de här frågorna. Av dem som befinner sig i Sverige är en majoritet, men inte alla, romer, och vi har talat med EU-kommissionen om hur man ytterligare kan skärpa kvalitetskraven och arbetet när det gäller inkludering av romer, bland annat i anslutning till strukturfonderna. Det tror jag är ett oerhört viktigt arbete.

Sedan har vi också vidtagit en mängd åtgärder i Sverige. Bland annat har den så kallade Fead-fonden destinerats för detta. När det gäller andra frågor som den nationella samordnaren Martin Valfridsson pekade på har vi också gått vidare med frågor om människohandelsbrottet och med avhysningsfrågan.

När det gäller barns rätt till skolgång uttryckte den nationella samordnaren att det var en av de svåraste frågor han stötte på, och det är en väldigt komplicerad fråga. Som det är i dag har kommuner rätt att ge barn skolgång, men min uppfattning är att vi måste jobba för att dessa EU-länder ska ha möjlighet att erbjuda barn bra skolgång där. Jag har också besökt skolor och pratat med skolledare. Det är inte en fördel för dem att föräldrarna inte är närvarande och att barn rycks in i och ut ur dessa skolor.

Min fasta övertygelse är att vi måste jobba med fattigdomsbekämpning i det här fallet som vi gör i alla andra.

Herr talman! Tack igen till statsrådet för svaret! Den utsträckta hand som vi möter på gatan är ett uttryck för en akut fattigdom och en långvarig diskriminering i Europa. Det finns ingen tvekan om att sådan fattigdom och diskriminering måste bekämpas med långsiktiga insatser. Det kräver i grund och botten en helt annan ekonomisk politik och ett helt annat sätt att arbeta med fattigdomsbekämpning i Europa.

Jag uppskattar de långsiktiga lösningar som regeringen söker, men under tiden finns människor här och lever i en situation som är oerhört svår. I Sverige har vi trygghetssystem för människor som befinner sig i en väldigt svår situation. Vi säger inte bara: "På sikt ska du få ett arbete." Vi behöver en lösning här och nu i vardagen. Detta gäller även romer och väldigt fattiga EU-medborgare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vet vi då efter denna debatt egentligen hur regeringen ser på de slutsatser som dragits? Svaret är både ja och nej. Jag upplever att regeringen genom att låta denna undermåliga rapport, med väldigt tydlig signalpolitik, göra sin egen långsamma verkan ute i kommunerna egentligen undviker att göra de öppna ställningstaganden som situationen kräver.

Vi har en borgarsida och SD, som hela tiden ropar på förbud mot fattiga och inskränkta rättigheter, och så har vi en annan sida med Vänsterpartiet, som säger att vi måste förmå att både göra det långsiktiga och samtidigt se till att kommunerna har förmåga och medel att värna de allra mest utsattas rättigheter. Just i detta brister regeringen för tillfället.

Herr talman! Tack, Christina Höj Larsen, för en engagerad debatt! Det är inte alltid så, men denna fråga är väldigt viktig och handlar om personer som lever i extremt svåra situationer.

Mitt och regeringens huvudspår och min övertygelse är att vi måste jobba med fattigdomsbekämpning på sätt som vi känner till, som är effektiva och som på lång och även kortare sikt förändrar strukturer. Vi måste tänka på jämställdhet, och jag skulle gärna i denna debatt ha velat höra varför du tycker att just dessa kvinnor ska finna sig i den här situationen. Jag ställde den frågan, och den blir kvar på något sätt. Varför ska just de här kvinnorna nöja sig med detta? Jag har tänkt väldigt mycket på det, och jag kan inte hitta något annat svar än att vi måste jobba som vi brukar med fattigdomsbekämpning.

Detta är vårt spår. Vi jobbar vidare på det, och vi ses säkert i en annan debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.