Svensk hållning rörande avvisningar till Grekland

Herr talman! Göte Wahlström har frågat mig hur jag inom RIF-rådet tänker lyfta fram det missförhållande som svensk domstol lyfter fram, detta med hänvisning till den bedömning som Migrationsdomstolen i Göteborg har gjort rörande överföringar till Grekland enligt Dublinförordningen. Genom en rad rättsakter har medlemsstaterna enats om gemensamma miniminormer på asylområdet, bland annat i fråga om vilka kriterier som ska gälla vid bedömningen av om en person är flykting eller skyddsbehövande i övrigt och för vilken standard som ska gälla vid mottagandet av dem som söker asyl. Det är kommissionen som har till uppgift att övervaka att medlemsstaterna uppfyller och efterlever de gemensamma miniminormer som EU har antagit på asylområdet. Kommissionen har i början av året beslutat att stämma Grekland inför EG-domstolen för att inte efterleva Dublinförordningen när det gäller skyldigheten att slutföra prövningen av asylansökan för personer som tas tillbaka enligt förordningen. I den prövningen har EG-domstolen ännu inte avkunnat sin dom. Jag vill dock framhålla att det är viktigt att medlemsstaterna lever upp till kraven i Dublinförordningen. Regeringen stöder aktivt strävan mot ett gemensamt asylsystem med gemensamma regler, baserat på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genèvekonventionens och andra för asylområdet relevanta folkrättsliga instrument. Som jag tidigare har framhållit är jag övertygad om att ett sådant gemensamt system kommer att innebära en fortsatt förbättring både för de individer som söker skydd här och för medlemsstaterna. Vad gäller svenska myndigheters och domstolars bedömning av frågan om det finns anledning att i fråga om överföringar till Grekland göra undantag från Dublinförordningens ansvarsregler, vill jag avslutningsvis nämna att Migrationsöverdomstolen i en dom nyligen har slagit fast att en överföring enligt Dublinförordningen inte strider mot internationella folkrättsliga principer.

Herr talman! Jag tackar Tobias Billström för svaret. Jag hade dock kanske haft förhoppningen om ett mer offensivt svar från statsrådets sida med anledning av vad man själv skriver i svaret om att EG-domstolen nu har att titta på de missförhållanden som råder i Grekland när det gäller asyl- och mottagningssystemet. Frågan är på intet sätt ny egentligen. I socialförsäkringsutskottet lyftes frågan fram för ganska många månader sedan efter rapporter från såväl oberoende journalister som det utskott i EU-parlamentet som har att titta på frågorna. Man har besökt Grekland för att utröna de förhållanden som råder. Det kan sägas att det i socialförsäkringsutskottet fanns företrädare för majoritetspartierna som mycket starkt markerade de missförhållanden som har kommit i dagen. Detta har utmynnat i att ett delegationsbesök från Migrationsverket gjordes i Grekland för att titta på de förhållanden som rådde vad gäller anläggningsboenden, mottagningsförhållanden och mottagningssystem samt den rättsprocess som man hanterar frågorna inom. Det utmynnade också i att Migrationsverket beslutade att inte avvisa barn till Grekland, med anledning av att barn sattes i förvar på ett sätt som Sverige inte kunde anse vara tillfredsställande. Det har även utmynnat i att Migrationsdomstolen i Göteborg konstaterat att missförhållanden råder vad gäller processen och prövningen i enskilda ärenden. Det är naturligtvis oroväckande att en EU-stat har detta förhållande. Jag kan, om jag läser svaret väldigt positivt, få intrycket att statsrådet Billström inser missförhållandet och problemen som finns i Grekland. Men jag hade kanske förväntat mig att man i svaret betonat att Sverige vill markera offensivt för att vi ska få ett bättre förhållande inom mottagningssystemet, inte bara inom EU i allmänhet, utan nu väldigt distinkt i Grekland, eftersom vi kan förvänta oss en ganska lång process när det gäller att göra de förändringar och justeringar som vi kanske kan se framför oss och som också markeras i svaret. När vi från socialförsäkringsutskottets sida är ute och besöker de internationella organ som har att bevaka handläggningen inom migrations- och flyktingpolitikens område får vi höra bedömningen att man har sett Sverige som väldigt offensivt när det gäller att påverka i en humanitär riktning. Det jag nu upplever i svaret är en väldigt stor passivitet och en avvaktan på domstolsbeslut, en avvaktan på olika ställningstaganden, i stället för att från svensk sida sätta ned foten och markera den uppfattning som har varit tongivande från detta parlaments sida när det gäller migrations- och flyktingpolitiken. Jag tackar åter för svaret. Vi kommer naturligtvis att fortsätta att följa diskussionen. Jag är väldigt lyhörd för om statsrådet ytterligare vill markera det som jag upplevde som de positiva signalerna, det vill säga att man inser problematiken. Men jag vill också höra om inte statsrådet är beredd att sätta ned foten och markera uppe i RIF-rådet eller i de kontakter man har med kollegerna i den grekiska regeringen.

Herr talman! Jag tycker att det är en väldigt viktig fråga som Göte Wahlström tar upp här i dag. Den är viktig av många olika skäl. Jag tänker ta upp några aspekter. För det första handlar det om de människor som kommer till Sverige och söker asyl. Den som har varit i Grekland först ska enligt Dublinförordningen skickas tillbaka dit och söka asyl. Det är en ordning som inte är speciellt konstig egentligen. Det handlar om att man ska undvika asylshopping, det vill säga att man inte ska kunna komma till olika länder i Europa och söka asyl. Man ska behandlas i det land man kommer till först. Problemet är det som beskrivs i de rapporter som Göte Wahlström tar upp. Jag tycker mig uppfatta en kritik i det svar som Tobias Billström ger. Det är fråga om missförhållanden när det gäller Dublinförordningen och missförhållanden när det gäller asyl- och mottagningssystemet. Jag träffade en man från Azerbajdzjan för några veckor sedan på det fackliga centret som LO och TCO har startat. Han hade kommit till Sverige och sökt asyl, men hade varit i Grekland först och blev därför skickad dit. Där hamnade han i förvar och blev grovt misshandlad, men lyckades ta sig därifrån, uppsökte läkare och fick skadorna dokumenterade. Han lyckades ta sig till Sverige igen och ville söka asyl här eftersom han inte fick sin asylansökan prövad i Grekland utan i stället blev svårt misshandlad. Men han vågar inte gå till Migrationsverket, för han är rädd att bli skickad tillbaka till Grekland igen. Jag tror inte att det här är den enda personen. Jag tror att det är många som känner samma rädsla. Det är klart att det är allvarligt när vi har ett medlemsland inom Europeiska unionen som inte uppfyller de åtaganden som vi har beslutat om. För det andra handlar det om vad som görs när vi ser de missförhållanden som sker i exempelvis Grekland. Det är riktigt att kommissionen har ett ansvar att se till att man följer de åtaganden som EU har beslutat om. Man har också stämt Grekland inför Europadomstolen. Sverige som medlemsland i Europeiska unionen och som en förebild när det gäller asyl- och flyktingfrågorna ska ta ett ansvar och sätta tryck mot Grekland både för att det är ett medlemsland i Europeiska unionen och för att vi skickar tillbaka människor dit enligt Dublinförordningen. Det är synd att det inte framkommer mer i det svar som Tobias Billström ger, precis som Göte Wahlström också framhåller. Avslutningsvis träffade jag i går under en lunch Jacques Barrot, den kommissionär som just har hand om migrations- och asylpolitiska frågor. Vi kom att då diskutera Dublinförordningen. Den kommer att revideras. Vad jag förstår kommer det att ske i riktningen att den kommer att bli mer flexibel. Han tog upp att man ser problem med att länder som Grekland, Malta eller Spanien översvämmas - tyvärr använder man kanske det ordet - av människor som kommer dit och söker asyl eller på annat sätt kommer dit från tredjeland. Det är inte rimligt, och man ska i så fall göra det möjligt att enligt Dublinförordningen inte behöva skicka tillbaka människor till de länder som inte klarar av att ta ansvaret. Det är en väldigt olycklig riktning. När vi nu ska ha en gemensam asyl- och flyktingpolitik är det väl självklart att alla medlemsländer tar ett solidariskt ansvar. Det kan inte vara ett fåtal länder i Europa som ser till att upprätthålla Genèvekonventionen om mänskliga rättigheter och de åtaganden som vi tillsammans har beslutat om och ett antal länder som inte klarar av det. Jag tycker därför att det är oerhört viktigt att Sverige är drivande i de här frågorna. En gemensam asyl- och flyktingpolitik ska bygga på höga normer och vara rättssäker. Den ska också göra att vi får ökad kapacitet i hela Europa att ta emot flyktingar. Jag skulle vilja ha ett mer markerat svar och en mer drivande hållning från den svenska regeringen.

Herr talman! Jag börjar med Göte Wahlströms fråga. Kommissionen beslutade i början av året att stämma Grekland inför EG-domstolen för brott mot vissa bestämmelser i Dublinförordningen. Grekland har visserligen meddelat att den lagstiftning som står i strid med Dublinförordningen inte tillämpas. Men det stäms ändå för att det inte är tillräckligt att praxis står i överensstämmelse med Dublinförordningen när landets lagstiftning inte gör det. Så långt har man kommit i den delen i den pågående processen. Under 2005 stämde kommissionen Grekland för bristande genomförande av mottagandedirektivet. I en dom från den 19 april 2007 fastslog EG-domstolen att Grekland underlåtit att införliva direktivet. Mottagandedirektivet genomfördes i Grekland genom lagstiftning i november 2007. Läget är nu sådant att kommissionen i december kommer att föreslå förändringar i Dublinförordningen. Men vi har ännu inte sett förslaget. Därför kommer jag här i kammaren i dag att avstå från att spekulera vad det kommer att innehålla. Det kan vara värt att understryka, eftersom både interpellanten och den andra meddebattören i kammaren här i dag tar upp det, att det inte är så att Grekland efter den omfattande kritik som har framförts inte har vidtagit några åtgärder alls för att komma till rätta med sina problem. Bland annat har ny lagstiftning antagits. Denna lagstiftning granskar kommissionen för närvarande för att se om den stämmer överens med de åtaganden som följer av EU:s gemensamma rättsakter på asylområdet. I det arbetet ingår också UNHCR, som samarbetar med grekiska myndigheter för att förbättra mottagningsförhållandena och även för att förbättra tillgången till asylprocessen. Jag vet inte om interpellanten är medveten om att UNHCR framhåller i sin rekommendation från april i år att Grekland har vidtagit en rad åtgärder för att förbättra sitt mottagandesystem och systemet för asylprövning. UNHCR har därefter tillsammans med grekiska myndigheter diskuterat vilka förbättringar som kan göras. Under oktober månad lämnade UNHCR till den grekiska inrikesministern en lista med förslag med åtgärder för de grekiska myndigheterna. Detta tycker jag är en väldigt bra utveckling. När det gäller den svenska regeringens agerande träffade också jag den ansvarige kommissionären Jacques Barrot under hans besök i går. Jag tog då upp frågan med honom och hörde hur läget ser ut. Lite av det som kom fram har jag redogjort för här i dag vad beträffar förändringar i Dublinförordningen. I samband med den kritik som framfördes mot förhållandena i Grekland för ungefär ett år sedan hade jag kontakt dels med den då ansvarige kommissionären för frågan, dels med den grekiska inrikesministern. Jag påtalade då de saker som jag har lagt fram i debatten här i dag. Den svenska regeringen är mycket aktiv i den här frågan. Däremot är det EG-kommissionen som äger Dublinförordningen. Så ska det också vara. Det är faktiskt inte bara Sverige som har haft synpunkter på Grekland. Vi kan inte ha en situation där 27 olika medlemsstater har 27 olika dialoger med Grekland. Då skulle inte EU-systemet fungera. Den här debatten är viktig och intressant och bör föras. Det är angeläget om vi nu går in för att skapa det gemensamma asylsystemet att detta bygger på gemensamma normer och gemensam tillämpning av den lagstiftning som dras upp på EU-nivå. Men det är också angeläget och viktigt att länder får en möjlighet att förbättra och utveckla sina system. Det är också vad som verkar hända i Grekland. Till Magdalena Streijffert vill jag säga att jag inte kan kommentera ett enskilt fall här i kammaren. Det är inte möjligt för mig. Däremot har det som redogjorts här för kommissionens vakande öga när det gäller Grekland visat att saker och ting verkar röra sig i rätt riktning.

Herr talman! Tack för de kompletterande upplysningarna. Jag upplever att det kanske finns ett lite annat tonläge i den muntliga föredragningen än i den mer formella föredragningen av svaret. Vi har nogsamt följt situationen i Grekland sedan socialförsäkringsutskottet fick de alarmerande rapporterna. Precis som Tobias Billström uttrycker det händer det saker och ting i Grekland. Men det går kanske inte tillräckligt fort enligt vår uppfattning. Man försöker bygga ut sitt mottagningssystem och hitta formerna men fortfarande utifrån ett väldigt gammalt traditionellt synsätt i sitt agerande. Det tillsammans med ett väldigt snabbt ökande mottagande i Grekland gör att problemen finns kvar. De har kanske också till viss del accelererat, vilket framgick inte minst av en grekisk delegation som vi hade möjlighet att möta för några veckor sedan i Bryssel när vi diskuterade migrationsfrågorna i ett bredare perspektiv. Jag har ändå förhoppningen om att Sverige kanske har skäl att ytterligare markera gentemot inte minst Grekland så att man känner till att Sverige agerar och reagerar utifrån att en svensk domstol har slagit fast att det inte är ett rättssäkert system som prövar ärenden i Grekland. Det må vara så att Migrationsöverdomstolen gör en ny och annorlunda bedömning. När man läser den domen kan det också framgå att det gäller det specifika ärendet. Vi som var med och inrättade Migrationsöverdomstolen känner problematiken att varje ärende är specifikt. Det innebär att trots att det i detta ärende har dömts på ett annorlunda sätt säkert finns skäl att också inom Migrationsöverdomstolen se problematiken på ungefär samma sätt som Migrationsdomstolen i Göteborg framförde i sin tidigare dom. Jag har tidigare vid något tillfälle framfört till statsrådet att man talar om att i Europa bygga upp ett stödkontor till medlemsstaterna för migrationspolitiken. Sverige borde kanske vara framme och göra en ansökan utifrån den traditionella syn och den syn som andra stater har på Sverige i migrationspolitiken. Om vi ska vara trovärdiga måste vi ha möjlighet att ta till oss detta, använda resurser och detta mycket fina system med Migrationsverket, migrationsdomstolar och nu Migrationsöverdomstolen och hela processen, trots att vi ibland klär oss i säck och aska. Jag upplever att vi har ett väl fungerande system. Det skulle mycket väl kunna utgöra förebild för ett samfällt europeiskt agerande i Europa. Om vi ska finnas med på arenan och möta de organisationer och de länder som vill ha en human migrations- och flyktingpolitik måste vi kanske vara lite ytterligare på bettet och markera den positiva syn som vi tidigare har intryck av att man upplever att Sverige har. Sverige har en humanitär hantering och är och har varit offensiva det på det här viktiga politikområdet. Tack så mycket för de kompletterande svaren och den något annorlunda nyans som jag upplever fanns i det muntliga svaret!

Herr talman! Jag tycker också att svaret i kammaren var lite bättre än det vi fick skriftligt. Det är viktigt att det kommer fram att Grekland faktiskt har försökt komma till rätta med de problem som finns även om man tycker att det borde gå fortare och snabbare, precis som Göte Wahlström säger. Men jag blir orolig när jag läser om de utvärderingar som görs av Haagprogrammet och de åtaganden och miniminormer man har på asyl- och flyktingområdet. Tyvärr är det många länder, däribland Grekland, som inte klarar av sina åtaganden i de här frågorna. När man ska ha en gemensam asyl- och flyktingpolitik till 2010 - om ett år - tycker jag att det är oroväckande att det finns många medlemsländer i Europa som inte lever upp ens till de miniminormer som EU har slagit fast. Då är det viktigt att Sverige är drivande. Innehållet i asyl- och flyktingpolitiken ska vara rättssäkert och bygga på höga normer. Sverige är ändå ett land som har varit en förebild, precis som Göte Wahlström säger. Därför hoppas och tror jag att Tobias Billström driver frågorna i RIF-rådet. Det är oerhört viktigt. När det gäller Dublinförordningen och en revidering av den är det kommissionen som lägger fram förslag. Men det är medlemsstaterna och vi politiker som har ansvar för innehållet. Jag tror att det är viktigt att redan nu i de diskussioner som förs föra upp att det inte får bli ett system där vissa länder tar ett stort ansvar och vissa länder slipper. Det är klart att Grekland, Malta och Spanien är aktiva i frågan, och därför är det viktigt att Sverige är aktivt i en annan riktning. Vi måste få en mer solidarisk fördelning så att vi kan öka kapaciteten i hela Europa att ta emot flyktingar. Om vi skapar en Dublinförordning som innebär att man som flykting ska kunna åka till de länder där man har familj och vänner kommer det fortfarande att vara ett fåtal länder som tar ansvar.

Herr talman! Det är Migrationsverket och migrationsdomstolarna som självständigt utifrån gällande lagstiftning och det underlag som har presenterats i ärendet eller målet avgör när och hur Dublinförordningen ska tillämpas. Det sker också med utgångspunkt från det underlag som parterna önskar åberopa. I prövningen ingår också UNHCR:s rekommendationer. Detta borgar för att den svenska processen är rättssäker även i de delar som handlar om att tillämpa Dublinförordningen. I domen från den 28 oktober 2008 har Migrationsöverdomstolen konstaterat att det inte strider mot non-refoulement- principen eller artikel 3 i Europakonventionen att överföra asylsökande till Grekland enligt Dublinförordningen. Den saken betraktar jag som utredd så långt. Låt mig också, eftersom både interpellanten och Magdalena Streijffert tar upp det, understryka vilket synsätt som präglar den svenska regeringens agerande när det gäller asylpolitikens utformning på europeisk nivå. Den mest väsentliga uppgiften för regeringen är att verka för ett gemensamt regelverk inom EU som innebär ett stärkt skydd för den enskilde och att vi värnar rätten att söka asyl. Det europeiska samarbetet hittills har lett till att nivån för vad som kan krävas inom såväl asylprövning som asylmottagande har höjts i Europa. Genom samarbetet har vi också ett system för övervakning av att reglerna genomförs och tillämpas i hela unionen, vilket vi inte hade tidigare. Det har tagits mycket stora steg framåt på senare år. En naturlig fortsättning på detta samarbete är som regeringen ser det att fortsätta mot en ytterligare höjning av standarden genom att införa helt gemensamma regler i stället för dagens miniminormer, som på goda grunder kritiseras. Regeringen stöder aktivt arbetet i riktning mot utvecklingen av ett sådant gemensamt asylsystem. Vi gör många inlägg på europeisk nivå i de här frågorna och kommer att fortsätta med det hela vägen fram till, över och förbi det svenska ordförandeskapet. Där kommer det här att vara en prioriterad fråga. Regeringen stöder och verkar även för att det praktiska samarbete som har påbörjats på asylområdet ska förstärkas, bland annat i fråga om inrättandet av en europeisk stödbyrå för asylfrågor. Men den närmare konstruktionen, den geografiska placeringen och annat är frågor som vi kommer att behöva återkomma till. Det känns lite för tidigt att påbörja den diskussionen här och nu innan vi över huvud taget har sett den legala ordning som ska styra grunden för detta stödkontor. Avslutningsvis vill jag bara understryka det jag sade tidigare; det är mycket bra att vi verkar ha en samstämmighet i de här frågorna. Det har vi haft under lång tid. Det är också bra att Göte Wahlström är positiv. Men frågan är hur det ser ut med samarbetsparterna Miljöpartiet och Vänstern i de här frågorna. Ingen av dem vill ha gemensamma regler på asylområdet. Ingen av dem är förespråkare för alla de goda ting som vi här i kammaren tycks vara överens om. Min motfråga blir hur Göte Wahlström tänker sig detta med partier som vill lämna den europeiska unionen, som Vänsterpartiet, och med ett parti som Miljöpartiet som visserligen har gått ifrån utträdeskravet men som i debatt efter debatt här i kammaren och EU-nämnden upprepar att de inte vill ha gemensamma asylregler. Hur ska då alternativet se ut i de här frågorna? Det tycker jag är viktigt. Om vi nu pratar om att vi ska ha en tydlig och klar hållning från svensk sida i de här frågorna konstaterar jag att med den nuvarande regeringen och de nuvarande fyra partierna, som alla tror på ett gemensamt regelverk, funkar det väldigt bra. Men frågan är hur det kommer att fungera i framtiden.

Herr talman! Tobias Billström kan nog försöka läsa protokollet en gång till från debatten om arbetskraftsinvandring, som vi hade för några dagar sedan. Ett antal företrädare för majoritetspartierna instämde där i en mycket stark kritik från Miljöpartiets sida av den förda migrationspolitiken. Jag vet inte om det var ett missförstånd eller inte, men det fanns ett instämmande där som säkert framgår av protokollet. Vi kan konstatera att när det gäller migrationspolitiken har vi en erfarenhet, Tobias Billström och jag, av att hitta gemensamma, brett förankrade lösningar här i parlamentet. Jag har sträckt ut handen vid ett antal tillfällen här i debatten också under den senaste mandatperioden och kanske fått en armbåge som svar, vilket jag naturligtvis ser på med bekymmer. Vi är öppna för att hitta breda lösningar, för detta är ett känsligt politikområde som kräver ett brett förankrat tänkande här i kammaren om det ska ha en bra stabilitet. Det gäller inte minst de människor som är på flykt och som söker sitt skydd i Sverige. Greklandsproblematiken är stark. Det var skälet till att jag ställde interpellationen. I socialförsäkringsutskottet begärde vi att från riksdagens utredningstjänst få fram ett material som beskriver medlemsländernas olika ageranden på det här politikområdet. Det är inte enkelt. Framför allt framgår inte det grekiska systemet fullt ut i det här materialet, möjligen beroende på att det är så komplext och så komplicerat att få fram resultat som gäller det grekiska agerandet. Vi kan konstatera att problemen kvarstår. Vi har skäl att följa frågan. Min förhoppning är att statsrådet har tagit intryck av den diskussion som har förts inte minst i socialförsäkringsutskottet tillsammans med de majoritetspartier som bildar regeringsunderlag. Jag hoppas att vi därefter kan få se ett mer offensivt agerande från svensk sida.

Herr talman! Vad gäller onsdagens debatt om arbetskraftsinvandring har jag så här långt nöjt mig med att titta på röstningsprotokollet, Göte Wahlström. Jag tyckte att det gav syn för sägen - fyra stycken allianspartier plus Miljöpartiet röstade för regeringens förslag och Socialdemokraterna och Vänstern placerade sig i den andra ringhörnan. Jag tycker att detta understryker vad jag sade tidigare. Hur blir det med migrationspolitiken i denna rödgröna röra? När det gäller interpellationen och dess innehåll tycker jag att det finns en sak som måste framhållas mycket tydligt i den här debatten. Dublinförordningens syfte är att garantera att den som kommer till den europeiska unionen och söker skydd får sin sak prövad i någon av medlemsstaterna. Förordningen har löst det tidigare problemet inom EU där det faktiskt hände att asylsökande kunde resa från stat till stat utan att deras asylansökningar prövades i sak. De blev som det heter på engelska refugees in orbit , flyktingar i omloppsbana. Grundprincipen för förordningens ansvarsregler är att en person som har flytt sitt hemland ska söka skydd i det första land där han eller hon har möjlighet till det. Förordningens ikraftträdande 2003 innebar också till exempel att var den sökandes familj och släktingar befinner sig fick ökad betydelse som ansvarsgrund jämfört med vad som gällde enligt den tidigare Dublinkonventionen. Det är ytterligare ett exempel på framsteg som har gjorts tack vare etablerandet av ett gemensamt regelverk. Mot bakgrund av den problematik som rådde innan Dublinregelverket fanns tycker jag att det finns all anledning att hålla fast vid den rådande grundprincipen för ansvarskriterierna. Jag vill också avslutningsvis framhålla att UNHCR har välkomnat antagandet av Dublinförordningens ansvarskriterier. Icke desto mindre har detta varit en intressant debatt och en möjlighet för mig att på nytt understryka regeringens viktiga strategi inför ordförandeskapet där en högt prioriterad fråga kommer att vara att skapa det gemensamma europeiska asylsystemet. I det är arbetet är naturligtvis Socialdemokraterna och Göte Wahlström välkomna att delta.