Till innehåll på sidan

Slutförvar av kärnavfall

Interpellation 2009/10:264 av Jeppsson, Peter (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-02-19
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Anmäld
2010-03-01
Svar fördröjt anmält
2010-03-04
Sista svarsdatum
2010-03-12
Besvarad
2010-03-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 februari

Interpellation

2009/10:264 Slutförvar av kärnavfall

av Peter Jeppsson (s)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

Östhammar är den plats som är bäst lämpad i Sverige för slutförvar av det svenska kärnavfallet, enligt SKB. Berget i Östhammar bedöms vara säkrare än berget i Oskarhamn, som har varit alternativet.

SKB kommer att lämna in en ansökan om att få bygga ett slutförvar under 2010. Ansökan kommer sedan att hanteras av Strålsäkerhetsmyndigheten och miljödomstolen. Byggnationen av slutförvaret kan påbörjas tidigast 2015.

I mellanlagret i Oskarshamn finns det i dagsläget ca 5 000 ton högaktivt avfall lagrat. Om 30 år kommer 12 000 ton avfall att ha skapats om kärnkraftsproduktionen fortsätter i samma utsträckning som i dag. Det är därför viktigt att lagringen sker på ett säkert och hållbart sätt, och att lagret blir tillräckligt stort för att kunna förvara avfallet. Mängden avfall kan dock minimeras genom att produktionen av kärnkraftsproducerad el minskar i framtiden genom till exempel satsningar på förnybar energi.

Men den överenskommelse som finns inom regeringen att upphäva förbudet mot nybyggnation av kärnkraft kan få till följd att avfallet ökar mer än vad man tidigare har beräknat. En eventuell nybyggnation av kärnkraft måste tas med i beräkningarna när storleken på slutförvaret planeras. Även säkerhetsproblemen måste analyseras noga då mängden avfall kan komma att öka.

Jag vill därför fråga miljöministern hur han bedömer att överenskommelsen att upphäva förbudet mot nybyggnation av kärnkraft påverkar planeringen av slutförvaret vad gäller hantering av mängden avfall samt säkerheten.

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:264, Slutförvar av kärnavfall

Interpellationsdebatt 2009/10:264

Webb-tv: Slutförvar av kärnavfall

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 45 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Peter Jeppsson har frågat mig hur jag bedömer att överenskommelsen att upphäva förbudet mot nybyggnation av kärnkraft påverkar planeringen av slutförvaret vad gäller hantering av mängden avfall samt slutförvarets säkerhet. Vi har kärnkraft i Sverige och den ger oss en viktig del av vår koldioxidfria el och kommer att fortsätta göra det i ganska många år framöver. Bakom den uppfattningen råder det numera också rätt bred uppslutning. Det innebär att vi i dag har förutsättningar att lämna gamla strider bakom oss. Vi har möjlighet att på ett helt annat sätt än tidigare skapa bred sammanhållning bakom viktiga delar av vår energipolitik och bakom det vi gemensamt ska åstadkomma. Det råder även en bred politisk enighet om att det är kärnkraftsindustrin som ska ta ansvar för att säkert slutförvara det radioaktiva avfall som uppstår i verksamheten, till exempel det använda kärnbränslet. I Sverige har vi vidare en mycket tydlig fördelning av ansvar när det gäller hanteringen av det använda kärnbränslet och kärnavfallet. Kärntekniklagen anger, helt i enlighet med principen "förorenaren betalar", att den som har tillstånd till kärnteknisk verksamhet ska svara för att de åtgärder vidtas som behövs för att på ett säkert sätt hantera och slutförvara i verksamheten uppkommet kärnavfall eller däri uppkommet kärnämne som inte används på nytt. Ansvaret gäller att bedriva den forskningsverksamhet som behövs, att ta fram en säker metod samt att säkerställa att det finns finansiella resurser för omhändertagandet, nu och i framtiden. Vi har även byggt upp ett finansiellt system för att säkerställa att pengar finns även efter att kärnkraftsbolagen slutat producera el. Som Peter Jeppsson påpekar planerar Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, att inom en snar framtid ansöka om att få uppföra ett slutförvar i Forsmark i Östhammars kommun. Ansökan ska prövas av Miljödomstolen enligt miljöbalken och granskas av Strålsäkerhetsmyndigheten enligt kärntekniklagen innan regeringen tar ställning till ansökan. Hur den ansökan kommer att se ut vet vi inte i dag. Vi vet inte heller i dag om det kommer att lämnas någon ansökan om att få uppföra en ny kärnkraftsreaktor. Svensk elproduktion står i dag huvudsakligen på två ben - vattenkraft och kärnkraft. För att minska sårbarheten och öka försörjningstryggheten bör ett tredje ben utvecklas för elförsörjningen och därmed minska beroendet av kärnkraft och vattenkraft. För att åstadkomma detta måste kraftvärme, vindkraft och övrig förnybar kraftproduktion tillsammans svara för en betydande del av elproduktionen. Ett nytt mål för produktionen av förnybar el som innebär en ökning med 25 terawattimmar till år 2020 jämfört med läget 2002 har beslutats. Vidare har en planeringsram för vindkraft motsvarande en årlig produktionskapacitet på 30 terawattimmar år 2020 beslutats. Redan 1997 års energipolitiska beslut, som bland annat innebar att inget årtal för när den sista reaktorn tas ur drift specificerades, ledde till en påverkan på planeringen av slutförvaret och mängden använt kärnbränsle i förvaret. Alliansregeringens proposition om kärnkraften, som snart ska lämnas till riksdagen, innebär inte att regeringen beslutat att nya reaktorer ska byggas. Det är en fråga för industrin att göra bedömningen om det är ekonomiskt intressant att satsa på nybyggnation.

Anf. 46 Peter Jeppsson (S)
Herr talman! Jag tackar miljöministern för svaret. Jag skulle vilja börja med att ge en kort beskrivning av det svenska kärnavfallsprogrammet, som sträcker sig mer än 30 år tillbaka i tiden. År 1976 startade KBS-projektet. KBS står för kärnbränslesäkerhet. År 2009, 33 år senare, kom valet av plats för kärnbränsleförvaret. Som bekant blev det Forsmark. Det är slutligen regeringen som fattar beslutet om var förvaret ska byggas. I år kommer Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, att ansöka om tillstånd enligt kärntekniklagen för hela slutförvarsanläggningen. Samtidigt ansöker SKB om tillstånd enligt miljöbalken för mellanlagret, inkapslingsanläggningen och kärnbränsleförvaret. Ansökan kommer sedan att hanteras av Strålsäkerhetsmyndigheten och Miljödomstolen. Byggnationen av slutförvaret kan påbörjas tidigast 2015. Herr talman! Sverige har haft kärnkraftverk sedan 1972. Vägen till ett slutförvar av kärnavfall har varit lång. Medan frågan har utretts och efter hand behandlats har ett antal forskningsprogram både påbörjats och avslutats. Samtidigt har mellanlagret i Oskarshamn byggts ut för att klara den mängd kärnavfall som producerats och produceras i befintliga anläggningar. I dagsläget finns det ca 5 000 ton högaktivt avfall lagrat. Om 30 år kommer 12 000 ton avfall att ha skapats om kärnkraftsproduktionen fortsätter i samma utsträckning som i dag. Därför är det viktigt att lagringen sker på ett säkert och hållbart sätt och att lagret blir tillräckligt stort för att kunna förvara avfallet. Den överenskommelse som finns inom regeringen om att upphäva förbudet mot nybyggnation av kärnkraft i Sverige, och nu tydligen även uranbrytning, kan få till följd att avfallet ökar mer än vad man tidigare har beräknat. En berättigad och väsentlig fråga som uppkommer här är: Har regeringen tagit hänsyn till detta? Det finns även anledning att titta på eventuella säkerhetsproblem, vilka måste analyseras noga, då mängden avfall kan komma att öka. Jag har frågat miljöministern hur han bedömer att överenskommelsen om att upphäva förbudet mot nybyggnation av kärnkraft påverkar planeringen av slutförvaret vad gäller hanteringen av mängden avfall samt säkerheten. Herr talman! I miljöministerns svar på min interpellation skriver han kort och gott: "Alliansregeringens proposition om kärnkraften, som snart ska lämnas till riksdagen, innebär inte att regeringen beslutat att nya reaktorer ska byggas. Det är en fråga för industrin att göra bedömningen om det är ekonomiskt intressant att satsa på nybyggnation." Min fråga står tyvärr i och med detta helt utan svar, får jag säga. Det var inte riktigt detta jag frågade om egentligen. Jag försökte vara så tydlig som möjligt i min frågeställning, men det känns som att miljöministern svarar lite yvigt. Det blir en hänvisning till industrin vad gäller både ansvaret för slutförvaringen och eventuell nybyggnad. Jag delar självfallet uppfattningen att industrin har ett ansvar. Men det är politiska beslut som bereder väg för en eventuell nybyggnation. Säkerheten och avfallshanteringen borde rimligen vara helt avgörande för denna frågas fortsatta hantering. Miljöministern och Centern över lag får i princip bryta alla sina löften vad gäller kärnkraften när de ingår i den moderatledda regeringen. Det är dessutom ett politiskt ansvar för kommande generationer som det är viktigt att stå upp för och inte frånhända sig. Herr talman! Därför ställer jag frågan igen: Hur bedömer miljöministern att ett upphävande av förbudet mot att bygga nya kärnkraftverk påverkar planeringen av slutförvaret vad gäller hanteringen av mängden avfall samt säkerheten kring detta?

Anf. 47 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Det är helt sant som Peter Jeppsson sade att de första kärnkraftverken startades 1972, då under en socialdemokratisk regering. Det är också sant att arbetet med att lösa avfallsproblemen började 1976 med SKB i och med det som trepartiregeringen under Thorbjörn Fälldins ledning då beslutade om med villkorslagen. Vi har hela vägen sedan dess arbetat för att skapa säkerhet och se till att miljökrav uppfylls. Den förändring som framför allt har skett när det gäller avfallsprogrammets storlek skedde när Centern och Socialdemokraterna samarbetade 1997. Det som nu sker är egentligen inget nytt i grunden. Det finns precis föreskrivet hur det ska hanteras i regelverket. Precis som Peter Jeppsson sade ska en ansökan om att bygga ett förvar behandlas både i Miljödomstolen och av Strålsäkerhetsmyndigheten. Det betyder också att dimensioneringen helt följer vad kärnkraftsindustrin har bedömt ekonomiskt när det gäller att bygga kärnkraft. Det kan aldrig bli fler än tio reaktorer i Sverige, men en eller annan kan bytas ut. Industrin vet att den får ta kostnaden. Det finns inte längre något sätt att krypa upp i statens trygga knä och lita på att skattebetalarna ska skicka pengar. Man får stå för kostnaderna för kärnkraftsavfallet. Man får också stå för riskerna för olyckor. Ansvaret vilar helt på industrin. Vi inför nu också ett nytt regelverk som gör det mycket tydligare att kärnkraftsindustrin får ta kostnadsansvaret precis hela vägen. Det smög sig dock in ett fel i det som Peter Jeppsson sade. Ingenting har skett när det gäller nya regler för uranbrytning. Jag vet att det ofta sägs. Men inget som helst nytt har skett där. Liksom tidigare är prospektering någonting som prövas enligt minerallagen, och precis som tidigare är uranbrytning någonting som prövas enligt miljöbalkens regler. Där gäller kommunalt veto. Detta har inte rubbats det minsta. Jag känner mig fullständigt trygg på den punkten. Så länge en kommun inte vill ha uranbrytning inom sina gränser kan ingenting tvinga uranbrytning på den kommunen. Då är egentligen den här frågan rätt enkel. Dimensioneringen kommer att bero på hur mycket kostnader kärnkraftsindustrin bedömer att den är beredd att ta på sig. Man kan aldrig smita ifrån kostnadsansvaret. Säkerhetsvillkoren och miljövillkoren är precis lika stränga som tidigare. Därav mitt svar och därav också det enkla konstaterandet att kärnavfallsproblemet i sig finns. Det uppstod redan den dag då en socialdemokratisk regering för ett antal decennier sedan startade det svenska kärnkraftsprogrammet. Nu har vi tack vare de insatser som inte minst mitt parti har varit med om att göra kommit mycket långt för att kunna klara de problemen. Vi kommer den dag då en ansökan ligger på regeringens bord se till att myndigheterna och Miljödomstolen prövar den helt enligt lagens regler. Till sist återstår för regeringen att fatta beslut. Det ska vi naturligtvis också göra då.

Anf. 48 Peter Jeppsson (S)
Herr talman! Tack, miljöministern, för svaret! Jag tackar speciellt för svaret om uranbrytningen och hoppas att ministerns besked kommer att kvarstå. Jag vill ändå trycka på att det faktiskt är politiska beslut som visar vägen. Jag vet att miljöministern gjorde ett försök att svara på frågan, men jag tyckte inte att jag fick ett riktigt konkret svar. Problemet med detta är att ingen inom industrin eller myndigheterna vet hur det här kommer att påverka. SKB vet inte, för man har inte sett någon plan bakom en eventuell utökning av driften och antalet kärnkraftverk. Även om man pratar om tio verk vet vi att tekniken utvecklas, så det kan innebära fördubblad effekt och så vidare, med allt vad det innebär av ökat avfall. Strålsäkerhetsmyndigheten vet inte heller hur ett beslut om utökad och fortsatt drift kommer att påverka, och det känns tyvärr inte heller som att regeringen verkar veta hur det påverkar. Då är frågan: Vem är det som vet? Vem tar ansvaret för den här frågan? Jag tror att det är många ute i stugorna i Sverige som har just den funderingen, oavsett om man är för eller emot. Just säkerheten är en berättigad fråga när vi har en så livlig och, om man får uttrycka sig så, het diskussion om kärnkraften. Slutförvaringsfrågan är inte löst, men ändå kan vi räkna med att det kommer ett nytt beslut om fortsatt drift och utveckling. Det tycker jag att man behöver fokusera på. Det finns också en osäkerhet om kapslar, värme från avfallet, lerans påverkan med mera. Det finns också krav från myndigheterna om att se på lite andra möjligheter och göra jämförelsestudier vad gäller slutförvaret. Även om det har gått många år sedan man påbörjade de första forskningsprojekten känns det som om vi har en ganska lång bit kvar innan vi kan ha ett konkret svar på hur vi ska slutförvara, vilken mängd vi ska slutförvara och under vilka former. Vore det inte rimligt att först utreda detta och sedan lämna ett förslag i stället för att göra tvärtom? Kärnkraften har funnits sedan 1972. Då fattade man beslutet efter vad man kände till vid den tidpunkten, och kärnkraften var ju en relativt ny form som man startade upp i ett slags pionjärsanda. Men bara för att man inte då visste hur man skulle göra behöver vi väl inte göra om samma misstag nu, på 2000-talet, när vi vet hur det har påverkat? Jag kan förstå argumentationen, miljöministern, men jag tycker att vi behöver placera in det i dagens förhållanden och vad vi vet om kärnkraften och om hur många år man behöver ha driften. Jag undrar också om ministern kan garantera att både mellanlagret och det planerade slutförvaret kommer att klara säkerhetskraven och, framför allt, att de kommer att räcka för ytterligare utökad drift? Man får räkna med fördubblad produktion från de tio verken, egentligen.

Anf. 49 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Först är det en grundläggande sak som ska klaras ut. Det var en gång, även om det nu är mycket länge sedan, en socialdemokratisk regering som valde att starta det som blev världens största kärnkraftsprogram per invånare. Man gjorde det utan att ha någon som helst kontroll på att avfallsfrågan var löst. Inte ens det som blev SKB var påtänkt, än mindre startat. Centerpartiet motarbetade de kärnkraftverken. Men det är självklart att vi nu ska vara med och ta ansvaret. Vi kan också se att det ansvaret har fört till stora framsteg - så stora framsteg att det när man i dag jämför med de risker som andra energislag kan medföra är fullt tänkbart att vi kommer att ha kärnkraft några år till i Sverige och att en eller annan gammal reaktor byggs ut. Det är i sig inte alls dramatiskt längre. Däremot är det också helt klarlagt, utifrån regler som vi är överens om, att kärnkraftsindustrin inte kan smita undan en tum från sitt ansvar. Den lagstiftning som gäller sedan tidigare är att man har det fulla ansvaret för att ansöka om det förvar som kan behövas för det avfall som skapas. Dessutom har vi ökat ansvaret för kärnkraftsindustrin genom att också ge den det fulla ansvaret för eventuella kostnader om det värsta tänkbara skulle inträffa, nämligen en olycka. Det betyder också att om man från kärnkraftsindustrins sida vill förlänga kärnkraftens liv måste man på en gång också räkna på vad det innebär för kostnad, både för avfallshantering, för själva driften av kärnkraften och för eventuella olyckor. Man kan inte smita undan i någon del. Det är fullständigt glasklart i lagstiftningen. Man ställs till svars hela vägen. Vi har också en tydlig boskillnad mellan bolag och stat. Det är inte staten som ska beräkna hur mycket avfall det kommer att bli. Där ligger ansvaret hos bolagen. Det är de som har ansvaret och avgör hur länge de anser att det är lönsamt att säkra driften. Från statens sida ställer vi krav på miljö och säkerhet. Där har vi myndigheter som ska bedöma. Det är Miljödomstolen och Strålsäkerhetsmyndigheten. Det är också fullständigt klart att staten inte kommer att släppa kärnkraftsindustrin en millimeter över bron utan att den också tar det fulla ansvaret. Till sist vill jag säga klart och tydligt att när det gäller mellanlagret i Clab har man bedömt att det kan både renoveras och byggas ut. Men det dystra svaret på frågan om säkerhet fullt ut klaras för hela kedjan av avfallshanteringen är att det får vi veta först den dag man på allvar har prövat de metoder som nu SKB vill satsa på. Jag räknar med att det ska gå att lösa, men också där gäller den strikta uppdelningen. Kärnkraftsindustrin har ansvaret att lägga sitt förslag och sin ansökan på bordet. Jag och regeringen, liksom myndigheterna och Miljödomstolen, ska hålla tummen i ögat på de bolagen och se till att det i varje del granskas att villkor, regler och krav verkligen är uppfyllda.

Anf. 50 Peter Jeppsson (S)
Herr talman! Jag delar självfallet miljöministerns åsikt om bolagens ansvar. Där tror jag inte att det råder någon tveksamhet. Däremot är det trots allt de politiska beslut man fattar som öppnar för olika scenarier. Har vi koll på vart detta kommer att leda i slutändan? Jag och många med mig känner en oro här. Riskanalysen, den mängd som kommer att produceras och så vidare gör att detta inte är någon liten fråga. Det har tagit 30 år nu. Kommer det att ta 30 år till? Vi har visserligen teknik, men den är också lite ifrågasatt. Kommer den att klara kraven på kapsling och så vidare? Jag är medveten om att detta inte är något som vi kan lösa så här i en debatt i kammaren, men det är sådana frågor som dyker upp. Jag tycker att det är viktigt att vi ändå tittar på dem så noga vi kan. Vi har våra olika möjligheter genom de församlingar vi sitter i. Det är också glädjande att miljöministern tryckte på det goda samarbete vi hade på 1990-talet. Det är lite synd att vi inte fortfarande kan ha det, men det är en helt annan fråga. Miljöministern tog också upp att hans parti motarbetade kärnkraftverken på den tid det begav sig. Jag kan inte låta bli att citera lite från ett arrangemang som miljöministern har varit på: "Jag hör till dem som förstörde mina tonår med kärnkraftsfrågan. Det var 70-tal, den stora politiska stridsfrågan gällde kärnkraften. Vi (.) gick med glödande glada solar på rockslaget 'Atomkraft - Nej Tack!'. (--) Det är vår generations ansvar att även ta hand om avfallet. Kärnkraft och kärnavfall har inte bara bäring på våra och våra barn och barnbarns liv - utan kommer att påverka kommande generationer. Moraliskt ansvar för många tusen år in i framtiden." Det var från Kärnavfallsrådets utfrågning i juni 2008.

Anf. 51 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Det stämmer precis. Jag sade det där som miljöminister när jag stod inför Kärnavfallsrådet. Det var också ett sätt att visa att man med väldigt starkt engagemang kan åstadkomma förändring, och det är det som har skett när det gäller kärnkraftsfrågan och den förnybara energin. I dag ser vi att förnybar energi ökar enormt i Sverige. Vi ser också att det i dag finns en mycket bred uppslutning bakom det ansvar som ska gälla för att lösa avfallsfrågan också för kommande generationers skull. Det är helt sant som Peter Jeppsson säger. Grundfrågan, det vill säga hur man ska klara en säker förvaring av avfallet, borde självklart ha ställts innan man en gång påbörjade utbyggnaden. Det som vi, som den gången motarbetade utbyggnaden, kan göra i dag är trots allt att se till att vi verkligen löser avfallsfrågan. Och jag tror att vi i dag är mycket närmare än någon gång tidigare. Jag tror också att Sverige är långt före många andra i världen på den punkten. Vi ska ändå fortfarande hålla tummen i ögat, ställa mycket höga krav och se till att det här ansvaret tas hela vägen. Och genom att satsa, precis som jag beskrev i interpellationssvaret, mycket mer på förnybar energi kommer vi faktiskt också att minska beroendet av kärnkraften. I dag tycker jag att vi är i en situation där det inte är särskilt dramatiskt att tänka sig att kärnkraften, den parentes vi har i Sverige, kommer att förlängas ett antal år till. Det viktiga är att vi gemensamt tar ansvar för avfallets säkerhetsfrågor och ser till att mycket snabbt fortsätta utbyggnaden av förnybar energi.

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.