Personer som faller mellan stolarna i trygghetssystemen

Herr talman! Lars Mejern Larsson har frågat mig om jag avser att vara tydligare i framtiden när det gäller samverkan mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan så att personer, som det ofta heter, inte ska falla mellan stolarna. Som Lars Mejern Larsson konstaterar kan jag inte svara om enskilda ärenden. Principiellt handlar det om samsyn mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, både vad gäller enskilda individer och på en strukturell nivå. Det är dock viktigt att ha i åtanke att myndigheterna arbetar med olika frågeställningar. När det gäller sjukpenning ska Försäkringskassan bedöma om en person till följd av sjukdom har nedsatt arbetsförmåga eller inte. Så har det varit långt innan rehabiliteringskedjan infördes. Arbetsförmedlingen har till uppgift att hjälpa människor att komma tillbaka till arbete. De båda myndigheterna behöver ofta ha ett nära samarbete för att stödja enskilda individer. Regeringen har därför vidtagit en rad åtgärder för att förbättra samarbetet mellan myndigheterna, vilket bland annat syftar till att minimera risken för människor att falla mellan stolarna hos de båda myndigheterna. För att ytterligare säkra att Försäkringskassans beslutsfattande sker med hög kvalitet har de fått i uppdrag att genomföra systematiska insatser för metod- och kompetensutveckling. Försäkringskassan har i samråd med bland andra Socialstyrelsen och Arbetsförmedlingen vidareutvecklat metoder och instrument för bedömning av arbetsförmåga. Syftet med de nya metoderna är bland annat att öka enhetligheten, rättsäkerheten och delaktigheten för de försäkrade. Denna utveckling bidrar rimligtvis också till mer enhetlighet myndigheterna emellan.

Herr talman! Min fråga till statsrådet grundar sig i en enskild persons upplevelse av orimligheten i våra socialförsäkringssystem. Men vi får rapporter varje dag från landets alla hörn om hur sjuka och arbetslösa hamnar i helt omänskliga situationer. Ofta hör vi enskilda som ger uttryck för sin situation genom att klä den i orden: För att orka vara sjuk i Sverige 2013 måste man vara frisk. I ena stunden är du för frisk för att vara sjukskriven, för att i nästa stund få höra att du är för sjuk för att vara arbetslös. I ett väl fungerande generellt välfärdssystem, som vi i vårt land ska ha råd med, borde ingen regering tillåta att någon ramlar mellan stolarna. Den nu sittande regeringen har dock sedan maktövertagandet inte genomfört några större insatser för att bekämpa de orimliga konsekvenserna av sin hemmasnickrade arbetslinje. Hade Arga snickaren eller Fuskbyggarna granskat regeringens arbetslinje, herr talman, hade nog inte ansvarigt statsråd fått en lugn stund. Värre fuskbygge än det statsrådet är byggherre för har jag nämligen aldrig skådat under mina 20 år som byggnadsarbetare eller ombudsman. Statsrådet säger att myndigheterna jobbar med olika frågeställningar, men det är ju endast delvis sant. Försäkringskassan ska mycket riktigt bedöma om personen har nedsatt arbetsförmåga, och Arbetsförmedlingen ska hjälpa personen tillbaka till arbetsmarknaden. Problemet uppkommer när alla är överens om att arbetsförmågan är nedsatt men Försäkringskassan gör bedömningen att den inte är tillräckligt nedsatt för att motivera en sjukskrivning och Arbetsförmedlingen tvärtom gör bedömningen att arbetsförmågan är så nedsatt att det inte är motiverat att sätta in insatser för personen. I det aktuella fallet, som statsrådet visserligen inte får kommentera, är det dessutom så att sjukdomen är progressiv. Man kan alltså förvänta sig en gradvis försämring av hälsotillståndet och därmed rimligen av arbetsförmågan. Herr talman! Att dessa myndigheter får sina direktiv och arbetsuppgifter reglerade via regeringen och att dessa arbetsorder innebär att enskilda personer ramlar mellan stolarna måste väl innebära att ansvaret faller tillbaka på statsrådet. Att densamme inte tar ansvar är helt uppenbart, eftersom det i det mycket stramt hållna svaret går att utläsa att de åtgärder som är gjorda kommer att räcka. Uppenbarligen ger dock dessa åtgärder inga effekter eftersom vi dagligen kan se och höra effekterna av den förda politiken. Jag kan bara konstatera att min kritik av den förda politiken får stöd från många håll men att regeringens politik endast får stöd av dem som likt regeringen vill ha större klyftor mellan den som är sjuk och arbetslös och den som har jobb. Ett exempel är gårdagens ledare i Göteborgs-Posten, som pekar på att ökade klyftor inte är negativt. Nej, jag ser en tydlig linje i agerandet: Gör så lite som möjligt, för vår politik är inte för de svaga i samhället! Skattesänkningar går först, oavsett konsekvenser för de män och kvinnor som är beroende av socialförsäkringssystemet. Herr talman! Som jag hörde i svaret undviker statsrådet fortfarande nogsamt att över huvud taget svara eller diskutera konsekvensen av den förda politiken. Därför undrar jag igen om statsrådet inte tänker göra någonting för att personer inte ska få beskedet att de är för sjuka för a-kassa och för friska för sjukskrivning.

Herr talman! Låt mig först bortse från torgmötesretoriken och ta fasta på tre saker jag tycker är viktiga i detta. Det första är att jag är den första att hålla med om att det för många människor är tufft att vara sjukskriven under lång tid. Det är en svår situation och har alltid varit det. Låt oss bara börja i den änden. Det är ännu tuffare om vi dessutom gemensamt och individuellt ålägger oss uppgiften och vill att folk ska komma tillbaka. Då handlar det nämligen om en resa vi ska göra enskilt. Vi har stöd av andra, men det är likväl en tuff resa. Jag tror att man ska medge att det här är svårt. Det är ingen enkel sak. Det enkla är att säga: Du slipper resa. Vi tänker inte ens försöka. Vi garanterar dig lite pengar men ingenting annat. Då slipper vi ett antal svåra frågor, men har man högre ambitioner än så ska man medge att det här är svår materia. Det andra jag vill säga är att det är ett tufft arbete att jobba med också. Det är ett lika svårt jobb, men det är inte lika synd om dem. Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans medarbetare har en tuff uppgift. Det är en viktig och svår uppgift som kräver gott omdöme, god empati och sakkunskap. Den kan alltid ifrågasättas - vi talar om bedömningar som ska göras. Någon måste göra dem i vårt samhälle och har alltid behövt göra dem. Det är när vi tummar på att uppgiften är viktig som vi placerar människor i permanent utanförskap. Låt oss åtminstone medge att det här är medarbetare som försöker göra ett riktigt svårt jobb som måste göras i ett civiliserat samhälle. Det fritar dem inte från ansvar om de gör fel, och det fritar inte oss från ansvar för att uppgifterna ska vara riggade på ett sätt som ger bra förutsättningar. Låt oss dock medge att det här är svåra uppgifter. Det tredje är att jag tycker att vi har gjort ett antal viktiga saker, som borde ha gjorts för decennier sedan, för att komma lite närmare en bra lösning. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har alltid haft olika uppgifter och gått i parallella spår. Man har alltid kunnat hävda att människor faller mellan stolarna. Problemet var att detta inte syntes så länge människor alltid placerades i långtidssjukskrivning och därefter i förtidspension. Då slapp vi hela frågeställningen. Om vi inte vill rymma från frågan utan bita i den på allvar nakengör vi också de brister som finns i hur vi fördelar arbetet mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Två saker vill jag nämna här. Det ena är att arbetet med det något byråkratiska begreppet "arbetsförmågebedömningsverktyg" är otroligt viktigt, för det ger den enskilde försäkrade, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen förutsättningar för en gemensam bild av vilken arbetsförmåga en enskild person har. Det är inte minst viktigt att den enskilde försäkrade är med i processen. För allt fler arbetande handlar det nämligen också om en egen bedömning av den egna förmågan, inte bara andras bedömning av ens förmåga. Jag tycker att det är ett lovande arbete som nu pågår. Det är inte min professionella kompetens - jag litar mer på att andra gör sitt jobb på detta område - men jag tror att det är den vägen vi ska gå. Det handlar om att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har gemensam kunskap om vad som ska uppnås. Det andra vi har gjort som jag tycker börjar ge resultat är mer tidiga insatser - att inte vänta så rasande länge innan Arbetsförmedlingen kommer in i processen. När vi ser att ett sjukfall riskerar att bli mycket långt och när vi till och med kan misstänka att personen sannolikt har fortsatta förmågor under sitt arbetsliv men sannolikt inte förmågor i det jobb han eller hon kommer ifrån, låt oss då tidigt komma in och stötta en persons väg tillbaka till en annan del av arbetslivet. Där har vi i Sverige varit dåliga i decennier. Jag medger att vi fortfarande inte är bra nog, men vi har i dag en väg framåt som jag tycker verkar löftesrik. Den vägen vill jag fortsätta på, och jag tycker att de allmänna svepande anklagelserna om att det egentligen vore bättre om vi ingenting hade gjort i grund och botten är grundlösa.

Herr talman! Jag är glad att statsrådet lyfter fram svårigheten för dem som jobbar med frågan. Att det ska bli bättre eftersom regeringens åtgärder säkerställer att Försäkringskassans beslutsfattande sker med hög kvalitet är jag dock tveksam till. Med tanke på bakgrunden till min interpellation kan jag med stor säkerhet säga att jag som socialdemokrat har helt andra kvalitetskrav än statsrådet. Att det nu har tvingats fram vissa smärre åtgärder som fortfarande inte löser problemet för de tusentals människor som tvingas ha kvar sin försörjning via kommunernas försörjningsstöd kan jag inte finna någonting positivt i. Att den sittande regeringen lastar över det ekonomiska ansvaret på kommuner går dock helt i linje med den skattesänkningspolitik man kallar arbetslinjen. En arbetslinje som innebär att svårt sjuka människor lämnas åt sitt öde i en svår situation är upprörande. Det är inte bara upprörande - det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige. I svaret kan man läsa att myndigheten har fått i uppdrag att genomföra systematiska insatser för metod- och kompetensutveckling. Försäkringskassan har i samarbete med bland annat Socialstyrelsen och Arbetsförmedlingen vidareutvecklat metoder och instrument för bedömning av arbetsförmågan. Det skulle vara av stort intresse att få veta vad dessa metoder och instrument har för verkan på de svårt sjukas vardag och hälsa. Syftet med den nya metoden är enligt regeringen bland annat att öka enhetlighet, rättssäkerhet och delaktighet för de försäkrade. Som jag läste den delen av svaret måste det innebära att de sjukskrivna runt om i landet inte kan känna sig delaktiga i dag och att rättssäkerheten inte heller håller någon högre kvalitet. Jag kan inte på något vis känna att svaret gör mig tryggare utan tvärtom. Jag inser också att min interpellation var högst befogad eftersom den blottlade de stora brister regeringen har dolt från eller förnekat för medborgarna, trots en massiv kritik mot den förda politiken. Jag pratade så sent som i går med Tony Kyrk på Byggnads i Värmland, som hjälper Rolf och vittnar om att många medlemmar tappar förtroendet för försäkringssystemet. I fallet jag har belyst hade han redan blivit avregistrerad hos Arbetsförmedlingen och förlorade därmed sin rätt till a-kassa när beskedet kom från Försäkringskassan. Han riskerar därmed att bli hänvisad till socialbidrag. Här handlar det om en enskild person som har kommit i kläm. Å andra sidan vet jag att statsrådet inte kan och inte ska ingripa i myndighetsutövning gentemot enskild, vilket gör att statsrådet inte kan säga så mycket om detta. Däremot är det jätteviktigt att de personer som drabbas av problemen får hjälp. Jag tänker på alla de fyra miljoner löntagare som under hela sitt yrkesliv troget betalar eller har betalat för att de den dag de drabbas av sjukdom eller minskad arbetsförmåga ska få hjälp. De har räknat med att det ska fungera och att de ska kunna lägga all sin kraft på att komma tillbaka till arbetet. För de drabbade handlar detta faktiskt om försörjningsmöjligheten. Herr talman! Den förda politikens negativa konsekvenser börjar nu synliggöras på område efter område. Det ger till och med eko i vår omvärld och ger vårt land dåligt rykte som välfärdsstat. "Klyftor växer snabbast i Sverige", gick det att läsa i en ny OECD-rapport i Svenska Dagbladet i onsdags. År 1995 låg vi i topp och var ett skyltfönster mot världen när relativ fattigdom jämfördes. Sedan dess har vi rasat till fjortonde plats. Den kraftiga förändringen och ökningen av klyftan har skett efter 2006. Arbetslösa, sjuka och pensionärer får betala priset. Om nu statsrådet mot förmodan inte är nöjd med vad som sker undrar jag givetvis varför regeringen visar så stort ointresse för problemet och vidtar så få åtgärder för att minska klyftan i samhället.

Herr talman! Interpellanten blandar och ger. Jag ska göra ett axplock ur detta. Jag börjar med lite mer historia. Den svenska sjukförsäkringen har alltid utgått från den svåra frågan om en person till följd av sjukdom har nedsatt arbetsförmåga. Det är inget nytt påfund. Så måste sjukförsäkringen i varje civiliserat samhälle fungera. Det är ingen yrkesförsäkring eller allmän inkomstförsäkring. Om en människa till följd av sjukdom inte kan utföra det arbete hon har nu eller något arbete alls träder försäkringen in. Så var det även på socialdemokratins tid, vill jag be att få erinra de socialdemokrater som har glömt det arv som de själva har varit delaktiga i. Det har alltid funnits bedömningsfrågor om vad nedsatt arbetsförmåga "till följd av sjukdom" betyder. Kan en person utföra sitt nuvarande arbete eller inte? Kan en person jobba över huvud taget, eller borde hon, likt 73 000 andra för några år sedan, bli förtidspensionär? Det enda sättet att slippa dessa svåra frågor är att sjukskriva alla. Jag vet att ni gång på gång vill antyda dramatiska förändringar men till varje pris undvika att säga: Vi vill tillbaka till hur det var förr. Det vore ärligare och intressantare om vi hade en systemdiskussion i Sverige, om ni ville säga på allvar: Vi vill hellre ha 73 000 nya förtidspensionärer varje år, så att vi slipper ta i de svåra frågorna om hur vi hjälper människor tillbaka och om när detta går och inte går. Men ni låtsas som att det finns en enkel lösning på detta och att ingen kvalificerad behöver göra svåra bedömningar för att empatiskt, korrekt och rättssäkert hjälpa människor att undersöka sin arbetsförmåga. Det finns inga sådana genvägar. Det visste ni så länge ni var i regeringsställning, fram till dess att ni tappade greppet och Göran Persson själv formulerade halveringsmålet, det vill säga att Sverige skulle halvera antalet sjukskrivningar. Jag tycker att historielösheten i socialdemokratin ibland är helt förbluffande. Det andra jag vill säga är att Försäkringskassan har att bedöma en halv miljon nya sjukfall varje år, en halv miljon nya sjukfall, varav de allra flesta dess bättre handlar om sådant som både du och jag drabbas av och snabbt kommer tillbaka från. En del fall är inte sådana. En del fall är komplicerade. En del fall blir långvariga. Om man har en halv miljon sjukfall att bedöma varje år måste man ha system för detta som fungerar, som den enskilde kan uppleva som rättvisa och korrekta men som också är rättssäkra nog att funka i domstol. Då duger det inte att säga att det här känns lite fel. Då duger det inte att säga att man borde behandla alla på ett sätt som är lite bättre. Det här är ganska svåra saker. Om man ska fatta beslut i 20 miljoner fall varje år, 20 miljoner individuella beslut, måste man också ha ganska rättssäkra och begåvade system. Jag tycker ibland att ni trivialiserar den här frågan och tar upp mer eller mindre korrekta beskrivningar av personer som uppfattar sig som, eller har blivit, felaktigt behandlade. Även där har vi i så fall ordentliga system för att överklaga och få sin sak rättsligt prövad. Jag tycker att ni ibland glömmer bort att det finns skäl till att vi har dessa och att vi en gång införde ett system som syftar till att alla som kan jobba ska jobba. Det är nämligen bara då vi får resurser till de människor som inte kan jobba. Om detta vore jätteenkelt skulle vi inte ha någon sjukförsäkring eller sjukförsäkringspolitik. Nu råkar det vara ganska komplicerat, och jag menar bestämt att vi inte ska gå tillbaka till hur det var för tio år sedan.

Herr talman! Kanske kan man erkänna att det förmodligen har gjorts för lättvindiga sjukskrivningar och inte erbjudits tillräcklig hjälp i somliga fall tidigare. Det är samtidigt viktigt att personer som verkligen är sjuka ges möjlighet till försörjning. Blandar och ger, säger statsrådet. Jag vill bara belysa problem som de drabbade står inför. Vi har sett det förr och ser i dag: en regering som vägrar inse verkligheten, som är nöjd med hur det ser ut, som monterar ned trygghetssystem och som vägrar att vidta åtgärder när det är uppenbart att de system man har byggt upp är fel. Herr talman! Någon måste ta huvudansvaret för sjukförsäkringssystemen och se till att myndigheterna pratar med varandra. Det är när du mår som sämst som försäkringen ska fungera, inte slå undan benen på de människor som är i behov av hjälp. Bolla inte folk mellan stolarna! Jag önskar att jag kunde vända mig till de drabbade och säga: Ni kan känna er trygga, det kommer att bli bättre. Men, herr talman, det kan jag inte göra efter de svar jag får från statsrådet. I stället väljer jag att upprepa Tony Kyrks ord om att medlemmar tappar förtroendet för socialförsäkringssystemet. Min slutsats efter dagens debatt är att för att orka vara sjuk år 2013 i Sverige måste man vara frisk.

Herr talman! Jag är den första att gärna ta en diskussion mer i konkreta detaljer om exakt vilka regelverk i nuvarande sjukförsäkring som kan förbättras och borde ändras. Jag ser själv en lång lista på saker och ting. Det finns pågående processer som gör att det blir bättre. Jag har nämnt några här. I går tog jag initiativ i regeringen till att se ytterligare på en fråga, nämligen: Finns det skillnader mellan somatiska sjukdomar och fysiska åkommor å ena sidan och psykisk ohälsa å andra sidan? Bör därför sjukförsäkringen på något sätt fungera annorlunda i de båda fallen? Det är en långsiktig, jättestor och viktig fråga. Jag är fylld av ödmjukhet inför att jag inte alls är säker på att allting är rustat och riggat på rätt sätt i dag. Det vore intressant dock om vi kunde ha en sådan diskussion. Om ni ändå någon gång ville säga att vi nu har återställt och säkrat den svenska sjukförsäkringen på ett sådant sätt att den fungerar som den ska, låt oss nu diskutera enskildheter. Eller vill ni i grund och botten diskutera om vi ska gå tillbaka till det gamla eller inte? Ni blandar och ger på den punkten. Ibland låtsas ni som att ni vill gå tillbaka till det gamla fast helt utan det gamlas konsekvenser. Ibland låtsas ni om att det nya skulle kunna fungera helt utan komplikationer och att inga enskilda människor någonsin ska komma i situationer där de tycker olika. Så enkel är inte världen.