Bortförda barn

Fru talman! Det här ärendet handlades även tidigare på utrikesministerns bord, men jag fick en fråga om det här konkreta fallet. Jag sade som jag har sagt vid samtliga tillfällen: Nej, vi ska inte acceptera att någon svensk fördes ut. Just i det konkreta fallet sade jag nej, liksom i alla andra fall när jag har fått den här frågan. Det är det som är den avgörande skillnaden.

Fru talman! Jag får tacka utrikesministern så mycket för svaret, som andas en positiv hållning till de här mycket svåra fallen. Vi hade för ett par år sedan i denna kammare en mycket förvirrad interpellationsdebatt där frågan om bortförda barn avhandlades med Carl Bildts företrädare Laila Freivalds. Man hade lagt ihop ett antal olika ärenden, och det kom inte ut något vidare av det. Därför tyckte jag att det var viktigt att nu lyfta upp frågan. Jag har haft anledning att följa ett antal fall. Jag tänker särskilt på ett. Vi ska inte diskutera enskilda fall, men jag kommer att exemplifiera ur det fallet. Det gällde en flicka som blivit bortförd till Turkiet av pappan. UD agerade mycket långsamt och lite. Så småningom blev jag och en annan riksdagskollega inkopplade på fallet, och vi lyckades också nå resultat genom diverse kontakter. Bland annat hade vi god hjälp av Sveriges ambassadör i Ankara som då var Ann Dismorr, nuvarande chef på internationella kansliet. Alldeles avgörande var dock också mina kontakter med de turkiska kollegerna i Europarådet, som utövade vissa påtryckningar och fick den turkiske justitieministern att ringa upp domstolen på den ort där flickan fanns och säga att nu följer ni turkisk lag! Turkarna var naturligtvis också glada att ha detta stöd, att vi hjälpte dem att implementera sin nya lagstiftning. Det är bra. Utrikesministern och jag är alldeles överens om att Turkiet så fort som möjligt ska bli medlem i EU, och då måste man ha implementerat den lagstiftning som gäller enligt Köpenhamnskriterierna. Trots all denna hjälp hakar det dock upp sig på många ställen. Tjänstemännen har en tendens - det har jag sett också i andra fall - att rutinmässigt skicka människor till advokater, vare sig det nyttar någonting till eller inte. Man får ingen information som inte tjänstemannen lätt och utan kostnader för UD hade kunnat överlämna till sådana här ensamma mammor, som det ofta är, eller ibland ensamma pappor som har dåligt med pengar att betala dessa dyra advokater med. I själva fallet i Turkiet blev det, som utrikesministern också sade i sitt svar att det kunde bli, långt och besvärligt. Här lyckades man genom en skicklig advokat som man fick genom kontakter få ett avslut tidigt. Då hade den svenska konsulära hjälpen redan lämnat förhandlingen. Man satt och hade en basarförhandling på natten med pappans familj för att undvika ett överklagande, men det var bara på grund av denna advokats skicklighet. Detta måste alltså hanteras mycket individuellt och mycket olika i alla olika ärenden. Därför hoppas och tror jag att utrikesministern nu kommer att skicka den signalen ned i systemet så att man på alla nivåer inom UD inser att konsulär verksamhet - som utrikesutskottet enhälligt uttalat - är en kärnverksamhet för utrikesförvaltningen och också kommer att prioritera just frågan om bortförda barn. Jag hade under förrförra mandatperioden anledning att sitta i utredningen om konsulärt bistånd. Den var mycket begränsad. Direktiven var sådana att vi nästan inte kunde göra någonting. Jag hoppas att utrikesministern kanske funderar på att tillsätta en ny sådan utredning eller på annat sätt se över frågan om konsulärt bistånd. Det handlar ju inte bara om bortförda barn, utan det är mycket annat som medborgarna förväntar sig. Ibland har man felaktigt höga förväntningar på vad vi kan åstadkomma, men just därför är det också viktigt att det blir känt av befolkningen vad för hjälp man kan få.

Fru talman! Det är som sagt inte första gången vi debatterar bortrövade barn i den här kammaren. Skillnaden är dock stor mot de förra gångerna. Nu har vi en ny utrikesminister som har visat stort engagemang för utsatta grupper, inte minst i samband med det som hände på Balkan. Jag blev involverad i denna svåra problematik när jag engagerade mig i de fem Krantzbarnen som kidnappades till Gaza. Detta var under hösten 2005. Jag var då i Israel tillsammans med mamman Elisabeth, och vi försökte där påverka de palestinska myndigheterna och vårt eget generalkonsulat i östra Jerusalem att mer aktivt engagera sig i att få ut barnen. Det var också väldigt många här i Sverige som engagerade sig. Den palestinske pappan hade tagit de fem barnen till Gaza och anmält dem som palestinska flyktingar, vilket innebar att han fick ut pengar för att han hade fem barn som var palestinska flyktingar. Så kan det också gå till ibland när Unrwa sköter saker. Just det här fallet fick ett lyckligt slut. Barnen kom hem till Sverige på juldagen 2005, och pappan blev fälld för bland annat olagligt frihetsberövande. Men det finns fortfarande många, framför allt kvinnor, som fortfarande kämpar. Jag får med tillstånd berätta om Annika Pezu som fick sin lilla sjuåriga flicka Konstadina bortrövad till Grekland i augusti 2003. Ungefär ett år senare, våren 2004, dömde en grekisk domstol att fadern skulle ha vårdnaden om flickan. Detta skedde trots att flickan är uppvuxen och har gått i skola i Sverige, att mamman har ensam vårdnad om barnet och att föräldrarna aldrig har varit gifta med varandra. Det finns bara ett begrepp för detta, och det är kidnappning av ett oskyldigt barn. Jag har fått följa Annika Pezu under de här åren, och jag är djupt upprörd över det sätt som UD har behandlat henne och det här fallet på. Det finns andra fall också, men det är det här fallet jag har lov att nämna. Glädjande nog fattade utrikesutskottet och konstitutionsutskottet ett enigt beslut om ett tillkännagivande till regeringen utifrån min motion som berör bortrövade barn. Följande står att läsa i betänkandet från i höstas: "Skyddet och respekten för de mänskliga och medborgerliga rättigheterna hos en av de svagaste och mest utsatta grupperna i samhället - barnen - måste, enligt utskottets uppfattning, utgöra en kärnuppgift för berörda svenska myndigheter och ärenden som rör bortförda barn prioriteras. Regeringen bör mot denna bakgrund göra en översyn av hur handläggningen av denna typ av ärenden kan förbättras och effektiviseras samt därefter i lämplig form informera riksdagen om resultaten av en dylik översyn. . Regeringen ges till känna vad utskottet ovan anfört." Ett år är en lång tid i de här barnens liv. Min fråga till utrikesministern är därför: Hur ser tidsplanen ut för denna översyn?

Fru talman! Utrikesminister Carl Bildt och inte minst interpellanten Göran Lindblad! Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi får möjlighet att föra en sådan här dialog i början av mandatperioden. Vi förde den under förra mandatperioden, och vi är inte nöjda med hur det ser ut. Vi hoppas att utrikesutskottets tillkännagivande och intentioner, som vi har hört här i dag, ska leda till att vi får en bättre ordning och att UD:s enhet som jobbar med de här frågorna får mer resurser, för det är ju delvis också en resursfråga. Jag har, som flera andra riksdagsledamöter, kommit i kontakt med en del av de här fallen. Vi vet att de ser olika ut. Därför måste det finnas en kreativitet; man måste titta på varje fall individuellt. Vi får inte heller bara diskutera de fall då barn förs från Sverige - den omvända problematiken, att barn förs från andra länder till Sverige, finns också. Det krävs en lösning också på de frågorna. Det finns många kulturer och synsätt, och vi vet att det finns rättssystem som inte är omutbara. Det är en komplikation. Vi har Haagkonventionen, som jag tycker är värdefull och som vi ska slå vakt om. Men den är inte tillräcklig, framför allt inte när det gäller de fall där ensamstående kvinnor inte kan leva kvar i den miljö där barnen finns. Man kan helt enkelt inte försörja sig. Man upplever att det inte finns något annat sätt att få uppehälle för sig och sina barn än att återvända till Sverige och kanske få stöd av släktingar. Att bara hänvisa till Haagkonventionen räcker inte för att kvinnan ska kunna stanna kvar i det land där fadern finns och där barnen kanske har bott under en period. Jag kom i kontakt med ett fall, inte längre bort än i Bryssel, där tre barn var avmagrade för att de inte kunde klara sitt uppehälle. De bodde i en mycket nedgången bostad. Det var mögligt och helt undermåligt. Jag hade kontakt med Svenska kyrkan. Visserligen finns det en lagstiftning i Belgien, men det finns också många möjligheter att göra undantag. Fadern i det här fallet hade fortfarande försörjningsansvar men tog inte det ansvaret. Han kunde rättsligt få undantag för att betala datorer och annat i stället som var viktigare i arbetet. Barnen och familjen befann sig i en mycket svår situation när de med hjälp av Svenska kyrkan kunde ta sig till Sverige, men då bröt man mot Haagkonventionen. Jag menar att i ett sådant fall har faktiskt svenska myndigheter, i det här fallet UD, inte gjort vad man kunnat. I ett land som Belgien kan man ändock ha en bra dialog med de myndigheter som finns. De här fallen och bakgrunderna är så vitt skilda och ser så olika ut. Men sammantaget är det så att vi inte kan ha denna tingens ordning att vi har för lite resurser på UD för att jobba med de här fallen och kanske för lite instruktioner om att man ska jobba mer flexibelt. Kommer vi sedan utanför Haagkonventionens område är det ännu svårare att lösa de här fallen. Det har vi stor respekt för, och där får vi hjälpas åt att informera familjer som kan riskera att hamna i den situationen så att man tänker sig för och vidtar åtgärder. Vi får inte heller glömma att det finns kvinnor som hotas och misshandlas. De kvinnorna kanske inte alls omfattas i det land som de befinner sig i av den lagstiftning som tar hänsyn till detta. Kvinnor är särskilt utsatta när det gäller försörjning, hot och misshandel, som även kan drabba barnen. Barn är också offer, menar vi, när de är vittnen. Det här är sådant som kräver resurser och kanske ett annat direktiv från Carl Bildts sida. Jag vill gärna se på vilket sätt man vill angripa det och om det också kommer med i den utredning som har aviserats. Göran Lindblad var inne på en ny utredning. Det är en väg. En annan väg är kanske att inkludera den utredning som har aviserats som skulle handla om konsulärt bistånd.

Fru talman! Vi har väl alla som har varit uppe i den här debatten, jag inkluderad, haft möjlighet att följa sådana här konkreta fall. Vi vet hur svåra de är. Bakom varje fall ryms personliga tragedier, ibland mycket svårhanterliga, ibland mycket komplicerade. Det kräver både omsorg och envishet när det gäller att försöka nå en lösning. Ibland är det möjligt. Ibland har jag varit med om fall där åren går, tragedin bara blir djupare och någon lösning inte går att uppnå. Det hindrar inte att vi måste engagera oss och att vi måste göra vad vi kan. Det handlar om människor i mycket svåra och utsatta situationer. Jag tycker att den här debatten ger en signal i sig om att vi alla från olika utgångspunkter tycker att dessa frågor är viktiga, att de är svåra och att vi måste se om vi kan göra något ytterligare. Debatten i sig och interpellationen, både att ni ställt interpellationen och svaret, är signaler som påverkar systemet. Göran Lindblad noterade att man kanske bör titta på de här frågorna. Jag har aktualiserat dem från en lite annan utgångspunkt. Men det hindrar inte att man inte skulle titta också på dessa frågor och vad som kan göras när den andra översynen görs. Den konsulära verksamheten är en kärnverksamhet i utrikesförvaltningen. Så är det och så ska det vara. När jag är ute och reser - en del tycker att jag reser för mycket, men utrikespolitiken bedrivs i allt väsentligt i utrikesvärlden - och besöker svenska ambassader finner jag att nästan huvuddelen av vår personal på ambassader sysslar med konsulär verksamhet. Det vet ni från utskottet som också reser mycket. Det är en mycket starkt ökande del av den samlade utrikesförvaltningens verksamhet. Det beror på att det är så många fall. Vi är ett mer internationellt land. Konflikter om vårdnadstvister som tidigare kunde lösas bara i nationell domstol är plötsligt gränsöverskridande och blir då mer komplicerade att lösa. Vi måste titta på hur vi ska klara av den ökade konsulära bördan på ett så bra sätt som möjligt. Det som har gjorts omedelbart är att den enhet som handlägger detta sedan nyår är förstärkt med en domstolsjurist. Jag vill inte påstå att detta omedelbart kommer att leda till att alla dessa problem kommer att försvinna. Det kommer de inte att göra. Det vet vi, för varje fall är unikt i sin karaktär. Men nu har det i varje fall skett en resursförstärkning, och sedan får vi pröva detta löpande. Det är viktigt och bra att det ställs krav på utrikesförvaltningen i detta hänseende. Samtidigt vet vi att detta bara är en del av det hela. De berättelser som vi nu fått oss till del och de som vi vet om, även om de kanske inte lämpar sig för riksdagens talarstol, visar att det ofta är avgörande att det finns engagerade individer. Det kan vara engagerade individer i utrikesförvaltningen, det kan vara ledamöter av Sveriges riksdag, det kan vara kyrkor och samfund och enskilda organisationer. Det engagemanget betyder oerhört mycket i de enskilda fallen för att man ska kunna vinna förståelse för den humanitet som kanske betyder mer när det gäller att lösa de här fallen än vad vi kan åstadkomma med internationella konventioner och rättslig prövning och vad det nu är. Samtidigt som jag tycker att ni gör rätt i att ställa krav på utrikesförvaltningen - det ska ni göra - tycker jag att vi gemensamt ska uttala uppskattning för de insatser som görs av enskilda individer för att hjälpa till att lösa de här fallen och också av de enskilda individer som framträtt i denna debatt.

Fru talman! Jag får väl säga att det är en närmast öronbedövande enighet i denna kammare om den här frågan. Men det är väldigt viktigt, tycker jag, att man får hjälp från utrikesförvaltningen utan att ha en bråkig riksdagsledamot som jagar på. Det ska gå med automatik även för sådana som inte kommer fram. Alla har inte den företagsamheten att de ringer till mig, Annelie Enochson eller någon annan. Därför är jag mycket glad att utrikesministern här är mycket tydlig om detta. Men jag kan garantera Carl Bildt att vi kommer att följa det här och jaga utrikesministern för såvitt det i fortsättningen inte blir så bra som intentionerna förefaller vara.

Fru talman! Jag vill nämna några saker som jag hade uppe i min motion som man tillkännagav och ställde sig bakom både i utrikesutskottet och i konstitutionsutskottet. Det var saker som jag har fått veta vid kontakter med föräldrar och som är oerhört viktiga. Jag vill nämna tre av dem, eftersom jag vet att detta kommer till protokollet. Förhoppningsvis kommer Utrikesdepartementet att läsa det med stort intresse. Den första är att man från UD ska få en personlig handläggare som ska vara anträffbar och ha informationsplikt att minst var fjortonde dag informera om hur långt ärendet har kommit. Som jag förstått är det där en väldigt stor brist. Föräldrarna känner att de inte har den kontakten. Handlingsplanen och hur den ska läggas upp ska göras i samråd med föräldrarna. Den tredje är att de berörda ambassadörerna ska hjälpa till att översätta material åt föräldrarna utan kostnad. Anledningen till att jag säger det är, något som också Göran Lindblad tog upp och som är väldigt viktigt, att många av de här, speciellt mammorna, har väldigt dålig ekonomi. De får rådet av UD att ha en advokat i Sverige och en advokat i det land där de tror att barnet finns. Alla vet inte i vilket land barnet finns. Vi har exempel på det också. Där fick man leta i ett antal olika länder och där man till slut hittade fadern mördad i ett land dit han hade tagit med sig barnet. Därför är det så viktigt att man får den hjälpen. Väldigt många föräldrar ligger också på gränsen till att kunna få rättshjälp, och det innebär att detta blir en oerhörd kostnad förutom den enorma emotionella kris som de här mödrarna kommer in i. Jag vill avsluta med att önska utrikesministern lycka till med denna översyn, och jag hoppas att det kan gå fort. Vi vet att det är många barn och föräldrar, både i Sverige och utomlands, som inget annat önskar än att återförenas.

Fru talman! Utrikesminister Carl Bildt! Jag tycker att det känns positivt att vi så här långt ändå har varit ense om vad vi vill och vilka förändringar vi vill se. Vi välkomnar också, även om det bara är en person, en förstärkning på den enhet inom UD som jobbar med de här frågorna. Jag tror att man kommer att kräva mer framdeles från de föräldrar och anhöriga som kommer i den här situationen. Så jag tror att kravet på UD och på oss politiker kommer att öka. Därför är det väldigt viktigt att vi tar oss an den här frågan och ser hur vi kan uppdatera vår politik. Jag satt i Vårdnadskommittén där vi tittade på tvister och de nationella gränserna. Det är väldigt svårt att hitta system som kan täcka upp de konflikter som så att säga går över riksgränserna, särskilt om de når över EU-området. Jag tycker att det är väldigt angeläget att vi fortsätter att se på de här frågorna. Någon sade till mig en gång att Ikea är det som har räddat flest barn på så sätt att många kvinnor som annars inte hade kunnat vara kvar i den miljö där de befinner sig när det har uppstått en skilsmässa, eller som har tvingats att fly från mannen som slår dem, kan få jobb på Ikea. Då kan det lösa sig med tiden. Men det kan inte vara den ordningen, och Ikea finns ju inte överallt. Det är klart att det pekar på att den sociala situationen med en egen inkomst spelar roll. Hädanefter får vi hoppas att vi får minst lika mycket hjälp från UD som från Ikea i de här fallen.

Fru talman! Jag skulle önska att utrikesförvaltningen hade Ikeas resurser i den globala närvaron. Det viktiga är väl att engagemanget finns. Låt mig säga i största allmänhet - jag tycker att vi kan återkomma till detta i något sammanhang, någon diskussion i utskottet eller så - att jag tror att vi måste titta på, och nu går jag lite utanför denna interpellation, de samlade krav som vi ställer på utrikesförvaltningen i en tid som är väldigt annorlunda. De konsulära kraven ökar dramatiskt. Det har att göra både med olyckor i olika delar av världen och med sådant här. Så är det. Det är möjligt, som Göran Lindblad sade, att de krav som ställs ibland är orimliga. Vi måste bli tydliga också från politisk nivå med vilka krav man kan ställa och det enskilda ansvar som finns. Men sedan finns det fall som de vi diskuterar i dag där det är alldeles uppenbart att vi vill göra rätt mycket. Samtidigt ställs det ökade krav på politisk närvaro i olika typer av konflikter där vi ska vara aktiva. Vi ska just övergå till att diskutera Mellanöstern. Vi vet också att det ställs krav på att främja svensk sysselsättning genom handel, export, import och sådana saker. Har vi en utrikesförvaltning som motsvarar de kraven? När jag tillträdde tog jag över en utrikesförvaltning där vi hade 100 miljoner kronor i underskott, anställningsstopp och rätt besvärliga omständigheter. Vi försöker nu att anpassa kostymen någorlunda efter de resurser som finns. Det kommer nog att kräva förändringar av olika slag. Jag tror också att det kan komma att kräva resurstillskott. Utrikesutskottet har genom åren varit inblandat i intressanta debatter om var vi ska ha och var vi inte ska ha ambassader. Sådana saker kostar rätt mycket pengar. Vi kommer att få anledning att återkomma till den debatten också. Jag vill inte föra denna debatt längre just nu. I den här frågan är vi, som Göran Lindblad sade, öronbedövande eniga. Engagemanget är viktigt. De konsulära frågorna är viktiga. Här handlar det om enskilda tragedier. De är mycket komplicerade. De är också mycket olika i de olika fallen. Men vi är eniga om att vi ska försöka göra allt som kan göras. Låt oss följa frågorna och låt oss återkomma till de krav som vi har anledning att ställa på en modern utrikesförvaltning, konsulärt, politiskt och i andra sammanhang, kanske i detta forum vid något annat tillfälle.