Till innehåll på sidan

Barnfattigdom

Interpellation 2008/09:297 av Pettersson, Marina (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2009-01-30
Anmäld
2009-02-09
Besvarad
2009-02-17
Sista svarsdatum
2009-02-20

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 30 januari

Interpellation

2008/09:297 Barnfattigdom

av Marina Pettersson (s)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

Samhället i dag präglas av den konjunkturnedgång som drabbar såväl vårt land som stora delar av världen i övrigt. Det är många människor i Sverige som redan blivit arbetslösa, och många går med ängslan över att drabbas av arbetslöshet.

Den nuvarande regeringens politik har ökat klyftorna i samhället. Den så kallade arbetslinjen innebär inte med automatik att människor får arbete. Det måste finnas arbeten att söka för att man ska kunna komma i fråga för ett jobb. Samtidigt har de försämrade ersättningsnivåerna i våra trygghetsförsäkringar gjort att många familjer får allt svårare att klara sina utgifter, eftersom inkomsterna minskar.

De familjer som drabbas av indragen sjukpenning eller som blir utan ersättning från a-kassan lever naturligtvis i en mycket svår situation. Barnen i dessa familjer mår därmed också ofta dåligt av att veta att man inte har tillräckligt med pengar i familjen för att kunna klara behoven av mat, hyra, kläder och annat som hör till vardagen.

Dessa barn talar vi dock inte så mycket om i den allmänna debatten, de barn som kanske inte ens får vara kvar på förskolan, på fritids eller som inte längre får råd att vara med i ishockeylaget därför att pengarna inte längre finns till avgifterna.

Det är ovärdigt ett land som vårt att skapa ett samhälle där barnfattigdomen breder ut sig. Vi måste i stället föra en aktiv barnpolitik. Barnens utveckling i dag kommer att återspeglas under många årtionden framåt i vårt samhälle. Därför måste vi se till att barnperspektivet alltid finns med i alla beslut som fattas, och det ska gälla alla delar av samhället.

Barnfattigdomen riskerar att medföra att vi får stora kostnader senare i samhället, med behov av stödåtgärder inom den sociala omsorgen och för att ge en utbildning som behövs för att få ett yrkesarbete.

Jag vill fråga vilka åtgärder statsrådet ämnar vidta för att förhindra att barns fattigdom ökar i Sverige.

Jag vill också fråga på vilket sätt statsrådet kommer att arbeta med barnkonventionens texter om barns rätt.

Debatt

(19 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:297, Barnfattigdom

Interpellationsdebatt 2008/09:297

Webb-tv: Barnfattigdom

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 38 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Marina Pettersson har frågat äldre- och folkhälsoministern Maria Larsson vilka åtgärder hon ämnar vidta för att förhindra att barns fattigdom ökar i Sverige samt på vilket sätt hon kommer att arbeta med barnkonventionens texter om barns rätt. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Barns ekonomiska situation är en viktig fråga för regeringen. Vi strävar efter att ge alla barnfamiljer förbättrade förutsättningar för en god levnadsstandard. Vi har i Sverige ett väl utvecklat stöd till barnfamiljer. Den ekonomiska familjepolitiken hjälper till att lyfta fram barnfamiljernas ekonomi. De behovsprövade stöden, som bostadsbidraget, är direkt riktade till de hushåll som har de lägsta inkomsterna. Även barnbidraget verkar inkomstutjämnande. Detta är en del av den politik som kommer familjer i ekonomiskt utsatta hushåll till del. Till detta kommer även rätten till ekonomiskt bistånd som garanterar barnfamiljer en skälig levnadsnivå. Men barnfamiljernas viktigaste inkomstkälla är förvärvsarbete, vilket innebär att åtgärder som skapar bättre förutsättningar till arbete är den viktigaste åtgärden för möjlighet till god ekonomisk standard. Långsiktigt måste målsättningen vara att skapa förutsättningar för människor att försörja sig själva. Ingen ska behöva vara beroende av ekonomiskt stöd. Där är drivkrafter för arbete en viktig del, och regeringens satsningar inom skatteområdet är av stor vikt för att göra det mer lönsamt att arbeta. Den avgörande orsaken till ekonomisk utsatthet för barn är vanligtvis att föräldrarna saknar arbete eller utbildning. Regeringen satsar stort på att värna jobb och omställning och ge bättre förutsättningar för en varaktigt hög sysselsättning, vilket kommer barnfamiljerna till del. Satsningen på jobb och omställning förstärks nu för att möta effekterna av den ekonomiska nedgången. Genom exempelvis förstärkningar av nystartsjobben, fler platser på yrkeshögskolan och yrkesvux samt stöd till arbetslösa genom coachning och fler praktikplatser ges ökade möjligheter till kompetensutveckling och utbildning för arbetslösa. Det är viktigt att förhindra en långvarig frånvaro från arbetsmarknaden, men under tiden med arbetslöshet finns de sociala trygghetssystemen där som stöd. Regeringens övergripande ambition är att beakta barnkonventionen i allt arbete som rör barn. Vi har under 2008 överlämnat en skrivelse om barnrättspolitiken till riksdagen. Där presenteras en plan för uppföljning och utvärdering av barnkonventionens tillämpning. Syftet är bland annat att åstadkomma ett effektivare genomslag för barnkonventionen.

Anf. 39 Marina Pettersson (S)
Herr talman! Tack för svaret! Min fråga till socialminister Göran Hägglund var vad regeringen kommer att göra för att minska barnfattigdomen i den uppkomna situation vi har i dag, när samhället just nu präglas av en lågkonjunktur som vi inte anar eller ser botten på och en finansiell global kris och när många människor blir arbetslösa. Vad får jag då för svar? Svaret jag har fått från socialminister Göran Hägglund är följande - jag tar lite grann här och där. "Detta är en del av den politik som kommer familjer i ekonomiskt utsatta hushåll till del. Till detta kommer även rätten till ekonomiskt bistånd som garanterar barnfamiljer en skälig levnadsnivå." Han säger också att "arbete är den viktigaste åtgärden" för familjer att få "god ekonomisk standard". "Regeringen satsar stort på att värna jobb och omställning och ge bättre förutsättningar för en varaktigt hög sysselsättning, vilket kommer barnfamiljerna till del." Vidare står det i svaret: "Det är viktigt att förhindra en långvarig frånvaro från arbetsmarknaden, men under tiden med arbetslöshet finns de sociala trygghetssystemen där som stöd." Det säger socialminister Göran Hägglund. Då är det så att hittills i februari har 7 489 människor i Sverige varslats. I januari var det 17 049 och i december 17 960 människor som varslades. Många av dessa har barn, och många tillhör barnfamiljer, och det här kommer att späda på barnfattigdomen. Vi har också fått en rapport från Rädda Barnen, som anser att vi nu måste ta den uppkomna situationen på största allvar och uppmana regeringen att sätta sig ned och få till ett åtgärdspaket för att förhindra en ökad barnfattigdom. Sedan har vi dagens prognos från SEB:s Nordic Outlook, som är väldigt dramatisk. Det finns bedömare som tror på en arbetslöshet på över 10 procent, över 200 000 färre jobb och ett underskott om 6 procent. Det motsvarar ungefär 200 miljarder kronor. I år kommer bnp att falla med 2 ½ procent, och det är den största nedgången ett enskilt år under efterkrigstid. Det här är fallet i svensk ekonomi, och det är mycket allvarligt. Självklart kommer detta också att drabba en stor del av barnfamiljerna. I arbetslöshetens spår är det, eftersom ni har söndrat välfärdssystemen och sänkt ersättningsnivåerna, många fler människor som faller mellan stolarna och får gå till socialförvaltningen och uppbära försörjningsstöd. Kommunernas budgetar riskerar att gå med väldigt stora underskott 2010 och 2011. Jag vill återigen fråga socialministern om han är beredd att gå till Reinfeldt och säga: Nu sätter vi oss ned och gör någonting för barnen i Sverige, för att minska barnfattigdomen! Det är till exempel, som vi socialdemokrater föreslår, att försöka höja barnbidraget, underhållsstödet och studiebidraget. Man kan börja där, se över den aktuella politiken och sätta ett åtgärdspaket på plats.

Anf. 40 Jasenko Omanovic (S)
Herr talman! Jag tackar också ministern för svaret. Vad är det ministern svarar oss här? Det är att det finns en ekonomisk familjepolitik som hjälper till att lyfta upp barnfamiljernas ekonomi. Men det var ju ministern själv som ändrade målet, från det att man skulle utjämna skillnaderna mellan familjer utan barn och familjer med barn. Målet var ju att utjämna de ekonomiska skillnaderna. Då ändrade man det. Varför det? Jo, det är enklare att ge skattesänkningar till höginkomsttagare. Då behöver man inte försvara ett mål som man inte kan försvara om man sänker skatten för höginkomsttagare. Det är en sak. Den andra saken som ministern svarar, bland annat, är att det finns trygghetssystem som stöd i vårt land. Ja, och då vill jag tänka lite grann: Vad är det för trygghetssystem som vi har kvar, och hur ser de ut? Det första ni gjorde när ni tog över makten var att ändra beräkningsreglerna för a-kassan. Vad hände då till exempel med föräldralediga som ville vara hemma och få lite mer tid med sina små barn en fredag? Min kompis Björn var hemma varje fredag med sina två små söta barn, och vad händer när Björn blir arbetslös? Jo, Björn har inte varit produktiv varje fredag så han kan inte tillgodoräkna sig den tiden för a-kassa. Vad blir det kvar av det trygghetssystem som socialministern åberopar i sitt svar? Ja, det blir ett väldigt tandlöst trygghetssystem. Därför ökar barnfattigdomen i Sverige. Er politik är orsaken till att barnfattigdomen ökar i Sverige. Det som också är intressant är att ministern säger att det ska löna sig att arbeta och därför sänker man skatten. Då undrar jag, herr talman: Hur många småbarnsföräldrar tjänar lika mycket som ett statsråd eller en riksdagsledamot som får sänkt skatt med 10 000 eller 12 000 kronor sedan den 1 januari? Hur många ensamstående mammor tjänar 50 000 eller 80 000 kronor i månaden? Det är absolut inte många - det kanske går att räkna dem på fingrarna. Ni har uppenbarligen gjort förändringar som leder till att barnfattigdomen ökar i Sverige. Och när hundratals varslades i fjol och många av dem är småbarnsföräldrar - och antalet kommer att öka - vem kommer att bestraffas? Jo, det är barnen i Sverige.

Anf. 41 Fredrik Lundh (S)
Herr talman! Jag tycker att det är intressant att ställa sig frågan: Vem betalar kalaset? Är det direktören med villa i Djursholm, som tjänar tusentals kronor varje månad, som får slopad förmögenhetsskatt och fastighetsskatt och som dessutom tack vare en statlig subvention kan få villan välstädad till halva priset? Så ser den ena sidan av regeringens politik ut. På den andra sidan har vi dem som får betala för kalaset. Det är barn vilkas föräldrar har drabbats hårt av regeringens politik, barn vilkas föräldrar måste förklara att en ny skjorta till skolavslutningen är en omöjlighet, för att inte tala om semester, eller barn som inte vill gå på kompisens kalas därför att man inte har råd att ta med sig någon present. Just så slår nämligen regeringens politik enligt en utredning som Vänsterpartiet tidigare låtit riksdagens utredningstjänst göra. Medan de mest välbärgade får dela på merparten av pengarna från regeringens skattesänkningar bekostas skattesänkningarna av bland annat försämringar i a-kassa och sjukpenning, med skrämmande resultat. Herr talman! År 2006 var barnfattigdomen i Sverige på den lägsta nivån sedan mätningarna inleddes 1991. Nu är tiderna annorlunda. Varslen står som spön i backen, och arbetslösheten breder ut sig. Det har talats väldigt mycket om fordonskrisen, byggkrisen och bankkrisen men alltför lite om människokrisen bakom. Varslen drabbar människor av kött och blod, familjer där ena familjeförsörjaren blir arbetslös eller rent av båda familjeförsörjarna blir arbetslösa. Varslen och arbetslösheten slår sönder barns trygghet och vardag. Det kommer att påverka dem för lång tid framöver, kanske för alltid. Barnens situation i krisens spår måste vi nu också våga tala om och reagera på. Det får inte bli som det blev under 1990-talet, att barnen drabbades länge efter det att konjunkturen vänt, kanske under större delen av sin uppväxt. Nu måste regeringen analysera konsekvenserna för barnen av förändringarna i ekonomin och trygghetssystemen. Nu måste man ta larmsignalerna på allvar. Det är dags för minister Hägglund att ta på sig barnglasögonen och se verkligheten som den ser ut. Jag vill veta om ministern är beredd att skyndsamt ta fram ett åtgärdspaket för barns välfärd under den ekonomiska krisen.

Anf. 42 Göte Wahlström (S)
Herr talman! Under föregående år hade Nordiska rådets välfärdsutskott ett tema som byggde på just barns utsatthet och barnproblematiken. När utskottet sammanträdde för en dryg vecka sedan i Reykjavik följdes föregående års arbete upp med ett mycket skarpt uttalande. Rubriken lyder: Det är oacceptabelt att barn kränks i Norden. I och för sig hade udden sin riktning mot ett av våra nordiska grannländer, men i diskussionen och debatten kunde vi konstatera att alla våra nordiska länder har problematik i dagsläget. Barn utsätts för kränkningar. Barn utsätts för fattigdom, och barn utsätts för situationer som i förlängningen kan få negativa konsekvenser. Varför kränkta barn blir sjuka vuxna, var temat under föregående år. Det kan naturligtvis ses som ett väldigt brett perspektiv på diskussionen. Men vetskapen om att barnfattigdom också får konsekvenser för barns hela liv måste vi bära med oss. Det är därför en viktig fråga som interpellanten nu tar upp. Vad kan vi i Sverige göra för att mildra den situation som många barn i dagsläget är i? Effekten av den globala finanskrisen medför att redan kända sociala problem riskerar att trappas upp och att resurssvaga barn får det sämre, skriver man i sitt uttalande. Det skriver man samfällt från alla partier och alla partigrupperingar i Nordiska rådet till våra respektive regeringar. Det är därför viktigt att vi funderar på vad vi kan göra, vad vi bör göra och vad vi måste göra för att barn ska känna en trygghet i sin uppväxt och att de sedan ska känna en stabilitet i samhället och i sitt fortsatta liv. Vi brukar betrakta våra nordiska länder som välfärdsländer. Vi har skäl att göra det på många områden. Men när vi nu ser att barns utsatthet är av en sådan karaktär att vi faller tillbaka måste vi naturligtvis börja ifrågasätta vilken välfärd vi vill ha och vilken välfärd vi vill att våra barn ska ha och känna trygghet i. Därför är det viktigt att vi lyfter fram det hela. Någon av de tidigare talarna här lyfte fram den aktuella situationen. Det är det som man också gör från Nordiska rådets välfärdsutskott. Jag hade i går möjligheten att åka runt i ministerns eget hemlän, Jönköpings län, och se arbetsplatser där 40 procent av löntagarna och arbetstagarna nu har varslats om uppsägning. Konsekvenserna för de här människorna fick vi mycket starkt belysta av fackliga organisationer, av företagarna men också av de berörda löntagarna och arbetstagarna på arbetsplatserna. De vi inte fick möta var barnen i de här familjerna, barnen till de här föräldrarna. Vi kan då naturligtvis också se: Vad blir konsekvenserna för barnen i det här sammanhanget? Jag tror därför att det är viktigt att socialministern nu lyssnar in den oro som vi känner för barns utsatthet och tar fasta på den. Då räcker inte det svar som nu har lämnats till interpellanten där man pekar på sakförhållanden som egentligen inte är relevanta i dagsläget när vi ser att varslen står som spön i backen och när vi ser att människors oro fokuseras och överförs på barnen inför framtiden. Min vädjan till statsrådet är: Ta intryck och lämna förslag på åtgärder för att stärka barns situation!

Anf. 43 Magdalena Streijffert (S)
Herr talman! Det är en mycket angelägen fråga som Marina Pettersson har tagit upp i dag och som vi diskuterar. Barnfattigdomen ökar och kommer att öka ännu mer med tanke på dagens situation. Forskning från bland annat Göteborgs universitet visar att framför allt ensamstående mammor har varit en utsatt grupp under en ganska lång tid. De hade svårt att få ekonomin att gå ihop redan före jobbkrisen och lågkonjunkturen. Vi ser också att barn vars föräldrar har en annan etnisk bakgrund är i en väldigt utsatt position. Och nu ser vi hur arbetslösheten ökar, hur varslen haglar. Det gör ju att ännu fler barn kommer att leva i fattigdom, och det är djupt olyckligt. Jag tycker nästan att det är provocerande när jag hör Göran Hägglund säga att det är viktigt att förhindra långvarig frånvaro från arbetsmarknaden, men under tiden med arbetslöshet finns de sociala trygghetssystemen där som stöd. Jag vet att Jasenko också frågade: Vilka trygghetssystem finns egentligen kvar, och vad är det egentligen som händer nu när människor varslas från sina arbeten? Man har höjt avgiften till a-kassan, vilket har gjort att väldigt många har gått ur. Det gör också att de som nu blir arbetslösa kanske inte längre finns med i arbetslöshetsförsäkringen utan tvingas att söka socialbidrag, tvingas sälja hus och bil för att kunna få någon form av hjälp och stöd för att få det att gå ihop. Vi ser också sjuka som inte får någon hjälp att komma tillbaka. Arbetsgivaren behöver inte ta ansvar längre. Man kan vänta ut dem i sex månader. Sedan står de till arbetsmarknadens förfogande, människor som utsorteras från sjukförsäkringssystemet. Det är klart att det är barnen som drabbas när föräldrarna råkar ut för de här sakerna. Man pratar om utbildning. Självklart är det vägen till arbete, egenförsörjning som är så viktig. Men man har dragit ned med en tredjedel av platserna på komvux. Man har minskat antalet högskoleplatser. Det gör ju att människor som nu står arbetslösa egentligen inte har möjlighet att fortbilda sig i den utsträckning som man faktiskt kunde göra tidigare. Där har man faktiskt dragit ned. Man säger att man satsar, men det är efter att man har dragit ned ganska rejält. Vi ser också hur kommunernas och landstingens ekonomier drabbas av lågkonjunkturen och jobbkrisen, hur man tvingas dra ned i välfärden. Det är större barngrupper. Man drar ned på nattis på de ställen där det finns. Det är någonting där framför allt barn som kanske har det lite svårt hemma har kunnat få hjälp och stöd. Detta dras ju nu också in eftersom regeringen tyvärr inte ger förstärkningar till kommunerna, så att de slipper göra de här neddragningarna. Det här duger inte, anser jag. Det här är för lite satsningar. Det är barn som kommer att drabbas, och regeringen är passiv. Jag hoppas kunna få svar under den här debatten. Vi är oroliga. Barn kommer i kläm, och de kommer att påverkas under resten av sina liv. Jag tycker att det är viktigt att ta fram något åtgärdsprogram för att hjälpa de här barnen och deras föräldrar, så att de slipper skammen. När barnen går till förskolan har de kanske inte overall på sig, så att de kan vara ute och leka med de andra barnen. Nej, Göran Hägglund, det här duger inte.

Anf. 44 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Det är en viktig interpellation om ett svårt problem, barnfattigdom. Men jag tror att vi ska ha lite perspektiv efter att ha hört fem stycken socialdemokraters rätt inskränkta syn på barnfattigdom. Vi har nu en global finanskris. Det är klart att vi kan bekymra oss mycket över barnfattigdomen i Sverige. Här tycker jag att svaret från socialministern är väldigt tillfredsställande avseende de olika ingångar i den här diskussionen som alliansregeringen faktiskt har och som jag tycker saknas från Socialdemokraternas sida. Jag kommer strax att kommentera det. Men vad är barnfattigdom? Inte är det samma sak i Sverige som i Brasilien, som mycket riktigt konstateras i Rädda Barnens egen rapport. Länderna runt om i världen drabbas också av den ekonomiska allmänna nedgång som även Sverige drabbas av. Jag har inte hört ett enda ord om något globalt perspektiv på barnfattigdomsproblematiken. Vi kanske måste lyfta blicken utanför landets gränser också. Om vi ska göra en lite mer korrekt beskrivning av historiken - här framstår det som att barnfattigdomen i Sverige är i ökande - låt oss konstatera att från 1991 till 1997 som var ett toppår ökade barnfattigdomen enligt Rädda Barnens egna uppgifter. Sedan stabiliserades det någorlunda, men klyftorna fanns kvar. Under det fortsatta socialdemokratiska regeringsinnehavet konstaterades att 2006 levde 229 000 av Sveriges närmare två miljoner barn i fattigdom. Herr talman! Detta var samtidigt som vi hade en stor och framgångsrik högkonjunktur som svepte över världen. I vårt land hade vi en och en halv miljon vuxna människor som var försatta i utanförskap. De kunde inte använda det viktigaste redskapet för att bekämpa barnfattigdomen, nämligen en egen försörjning. Det visar sig vara det allra viktigaste, som också kommenteras av statsrådet klokt nog i svaret. Den allra viktigaste principen för att barnfattigdomen ska minska är att man får makt över sin egen tid. Det är inte sant som det har sagts i debatten här att det är några stora löneökningar för framför allt höginkomsttagare. Jobbskatteavdraget har varit tydligt inriktat på låg- och medelinkomsttagare. I de lägre inkomstklasserna har vi nu löneökningar som motsvarar över 10 procent om man skulle jämföra med det som vanligtvis förhandlas av fackföreningar. Så det är rejäla lönetillskott som kommer till låg- och medelinkomsttagare. Herr talman! Jag skulle avslutningsvis vilja gå över till vad det här handlar om i barnkonventionen som interpellanten tog upp, nämligen den text som står att läsa i artikel 27 om levnadsstandard som ju interpellationen berör. Under punkt 2 läser man att det är föräldrar och andra som är ansvariga för barnet som inom ramen för sin förmåga och sina ekonomiska resurser har huvudansvaret för att säkerställa de levnadsvillkor som är nödvändiga för barnets utveckling. Låt mig när det gäller oppositionens ensidiga kritik, vid sidan av allt som har nämnts i statsrådets svar, påminna om en ny utredning av Inger Davidson här i riksdagen som syftar till en långsiktig lösning av problemet, Föräldrastöd - en vinst för alla . Det är en utredning som nu ligger på regeringens bord. Därtill vill jag säga att statsrådet Maria Larsson precis har lämnat in en lagrådsremiss där man för att stärka barnen i socialtjänsten, där de ofta kommer i kläm, samordnar tillsynen av socialtjänsten med fokus på barnens utsatthet. Det är ett sätt att, parallellt med att vi ansvarsfullt tacklar den ekonomiska krisen, se till att andra strukturella åtgärder görs för att försäkra barnen deras rätt enligt levnadsstandardsartikeln.

Anf. 45 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! I mitt svar har jag beskrivit de ordningar som finns - många av dem långvariga, många av dem väldigt betydelsefulla - till skydd för framför allt barnfamiljernas väl och ve. I tider av ekonomisk nedgång, som dem vi upplever just nu och sannolikt kommer att få leva med under en längre tid, är det självklart så att hela vårt samhälle påverkas. Därför är det väldigt viktigt att varje regering gör vad den kan för att förebygga och underlätta en situation som många hamnar i. Jag tror att det är viktigt att påminna sig att efter det val som genomfördes 2006 lade den nuvarande regeringen om politiken från en politik som bortsåg från en växande arbetslöshet och väldigt stora bekymmer för många människor som hamnade vid sidan om. Vi har haft en utveckling, från valet fram till dess att lågkonjunkturen drabbade oss, där 180 000 gick från utanförskap in i arbetslivet igen. Det är den viktigaste åtgärden man kan göra. När Sverige drabbas av ekonomisk nedgång till följd av faktorer som vi tyvärr inte kan styra över är det självklart att det spelar en roll för arbetslösheten och sysselsättningsnivåerna. Alla familjer i vårt land drabbas. Jag kan konstatera att det är en ganska hög ljudnivå bland mina socialdemokratiska vänner här. De förordar nya, stora, dyra reformer. Någon säger nej till de besparingar som har gjorts för att få utrymme för de åtgärder som har gjort att fler människor har kommit i arbete. Någon ropar på mer pengar till kommuner och landsting. Någon säger nej till åtgärder som ökar antalet arbetstillfällen. Någon säger nej till skattesänkningar som ger hederligt arbetande småbarnsföräldrar mer pengar i plånboken. Det här går tyvärr inte ihop. Man kan inte stå här och både kritisera regeringen för att man har ökande underskott till följd av en dramatisk ekonomisk nedgång och därefter föreslå ytterligare kostnadsökningar. Man kan inte säga att problemet är att vi har en hög arbetslöshet om man själv säger nej till de åtgärder som gör att fler människor kommer i arbete. Man kan inte kräva mer pengar till kommuner och landsting om man är bekymrad över statens finanser. Här har ni ett litet bekymmer. Ni får inte er politik att gå ihop. Om ni skulle gå hem och läsa vad ni sade här före middagspausen - ni kanske var trötta och hungriga, vad vet jag - skulle ni se att här saknas det grundläggande tänkande som socialdemokratin tidigare präglades av - att det är genom hårt arbete och genom att göra det möjligt för människor att försörja sig själva som vi lägger grunden för en hög ekonomisk nivå hos människor och får möjlighet att hjälpa dem som för kortare eller längre tid hamnar vid sidan om, på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annat. Men det är tyvärr så att den gren som ni sitter på är ni ganska ivriga att såga av. Ni tycks ha gått från att hylla de gamla principerna till att i stället hylla nya stora kostnadsdrivande reformer: nej till alla besparingar, mer pengar till kommuner och landsting, nej till åtgärder som ökar antalet arbetstillfällen, nej till skattesänkningar som ger fler jobb. Detta gör mig lite bekymrad, fru talman.

Anf. 46 Marina Pettersson (S)
Fru talman! Socialminister Göran Hägglund! Det är ytterst intressant. Du säger att 180 000 personer gick från utanförskap in i arbete. Detta var i en högkonjunktur. Det fanns jobb. Det fanns arbetsgivare. Vi hade budgetöverskott. Efter valet 2006 gick våra överskott till skattesänkningar. De som har mer skulle ha mer. Det är pengar vi kunde ha haft till investeringar de kommande åren i den fruktansvärda lågkonjunktur vi kommer att möta, till investeringar i utbildningar, infrastruktur och kommuner och landsting för att få behålla jobben men också bekämpa barnfattigdomen. Men det har du slösat bort på sänkt förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, sänkta skatter främst till de höginkomsttagare som tjänar mest. De familjer som drabbas av de välfärdssystem som inte fungerar längre, som drabbas av indragen sjukpenning och blir utan ersättning från a-kassan, lever naturligtvis i en mycket svår situation. Barnen i dessa familjer mår också ofta väldigt dåligt av att inte veta om familjen har tillräckligt med pengar för att kunna klara av mat, hyra, kläder och annat som hör till vardagen. I min dator finns flera mejl från medborgare som vittnar om hur människor därute drabbas i verkligheten. Varje människa som faller ur våra trygghetssystem, varje människa som blir utförsäkrad kanske också har barn. En medborgare som arbetar vid Försäkringskassan vittnar om en kvinna som ringde henne. Hon hade fått veta att hon efter ett år blivit utan sjukersättning. I hennes närhet har en trebarnspappa också blivit nekad fortsatt sjukersättning. Han hade hängt sig i källaren i familjens hus. Kvinnan som ringde talar om att göra detsamma. Hon säger att hon kan ana att så ska ske, eftersom hon har en psykotisk problematik. Kvinnan vid Försäkringskassan kan enbart lyssna. Någon måste ta ansvar för detta. Någon måste ta ansvar när människor tappar livshoppet, när människor kastar sig framför tåget eller väljer att försvinna i Värmlands urskogar när man inte har någon framtidstro och inget framtidshopp. Det är ensamstående föräldrar som har det sämst i Sverige just nu. Hos barn till de ensamma föräldrarna är fattigdomen 25 procent. Vad gör regeringen för dem? Vad vill ni göra? I dag fattas svaret från dig, Göran. 400 000 barn lever med ensamstående föräldrar i Sverige. Problemet för dem är samhällets bristande stöd, inte att föräldrarna är ensamstående. Det är brist på barnomsorg, det är låga kvinnolöner, det är hög arbetslöshet, söndriga välfärdssystem, låga ersättningar från sjuk- och a-kassa och få möjligheter till avlastning. Här borde samhälle erbjuda mer. Vad erbjuder du, Göran Hägglund?

Anf. 47 Jasenko Omanovic (S)
Fru talman! Marina Pettersson frågade socialministern vad man gör för att bekämpa barnfattigdomen. Svaret vi fick var en predikan om hur dåliga vi socialdemokrater är. Det var svaret på hur man kan bekämpa barnfattigdomen. Och varför är vi dåliga? Jo, för att vi inte accepterade att småbarnsfamiljer ska ha högre fastighetsskatt i glesbygden, vilket man fick i min hemkommun i Norrland. Barnfamiljerna fick högre fastighetsskatt medan de förmögna utanför Stockholm med stora villor vid egna sjöar fick sänkt fastighetsskatt. De betalar lika mycket som en småbarnsfamilj med tre barn hemma hos mig i Härnösand får betala. Pappan har blivit arbetslös och har fått en arbetslöshetsförsäkring som inte är värd namnet, som inte längre är en arbetslöshetsförsäkring. Vi socialdemokrater är alltså dåliga därför att vi inte ställer upp på den arbetslöshetsförsäkring som inte är värd namnet. Det är självklart att vi inte gör det. Det är självklart att vi vill att människor ska känna trygghet, att familjer ska känna trygghet. Den politik som du för i dag när det gäller barnfamiljerna, Göran Hägglund, får vi se konsekvenserna av om 20 år, inte enbart i dag utan från och med i dag och 20-30 år framåt. Därför är det viktigt att du tänker om när du säger att vi socialdemokrater är dåliga därför att vi bekämpar barnfattigdomen.

Anf. 48 Fredrik Lundh (S)
Fru talman! Regeringen kanske inte kan göra allt, men ni måste definitivt göra någonting. Vi ser tusentals människor varslas varje vecka, och bakom dessa tusentals finns barn och unga. Barnfattigdomen breder ut sig. Larmsignalerna och rapporterna avlöser varandra, och det går fort, mycket fort. Om inte ett åtgärdspaket för barns välfärd är intressant att prioritera för regeringen finns ändå en rad punktinsatser att göra. Situationen för barn och ungdomar från fattiga hem håller radikalt på att försämras ute i kommunerna. Genom dolda barnskatter i form av avgifter för utflykter och skolresor i grundskolan skapas en över- och underklass bland dagens unga. De som kommer från goda ekonomiska situationer berörs inte så mycket, men de fattiga barnens möjlighet och frihet begränsas rejält. I mer än en tredjedel av landets kommuner tar grundskolor ut avgifter för utflykter, skolresor och föräldramöten. Det visar en undersökning som genomförts av Majblomman. Kostnaderna för att ha barn i skolan håller radikalt på att öka för de ekonomiskt utsatta familjerna i Sverige. Det leder till ett utanförskap för barn och ungdomar som vi aldrig kan acceptera. Här måste regeringen agera. Fru talman! Avgifter i skolan måste upphöra. Jag tycker att det skulle vara intressant att höra hur ministern ser på de frågorna. Vore det inte dags att också tydliggöra att måltidsavgifter för skolelever inte är acceptabelt? Det är små smulor, men om inte det stora åtgärdsprogrammet för barns välfärd är prioriterat kanske det finns en del små saker regeringen ändå mäktar med att genomföra.

Anf. 49 Göte Wahlström (S)
Fru talman! Det duger inte, socialministern, att i interpellationsdebatten kritisera oss interpellanter som har insett och ser problematiken och som tar emot den information vi får från föräldrar som nu ser de ekonomiska villkoren drastiskt förändras och försämras för sina barn. Då duger det inte att kritisera oss som försöker beskriva problematiken. Inse problemen i stället, ta intryck av diskussionen och lägg fram förslag och tankegångar! Socialministern kritiserar oss för att vara för vidlyftiga i våra ambitioner, men när jag deltog i diskussionen med mitt förra inlägg lyfte jag in frågan utifrån ett nordiskt perspektiv. Nordiska rådet har samfällt, inkluderande alla de politiska partierna, inkluderande de partigrupper som finns, gjort ett uttalande där vi konstaterar att de nordiska länderna måste agera beslutsamt och omedelbart för barnens framtid och för samhällets bästa. Man skriver att välfärdsutskottet tidigare har lagt fram ett antal förslag till regeringarna men att man nu anser att konsekvenserna av finanskrisen medför att arbetet måste ges större uppmärksamhet och påskyndas. Då fortsäter ministern att kritisera oss som lyfter fram vad Nordiska rådets partier samfällt har uttalat. Det är klart att om Finn Bengtsson, som försöker försvara regeringspolitiken likt en skuggminister, också går in och kritiserar oss interpellanter bör Finn Bengtsson vara medveten om att två av hans egna partivänner har skrivit under det uttalande som jag åberopar i den här debatten om just den viktiga frågan barnfattigdomen. Då fordras det faktiskt att man tar intryck av det här eller också går till sin Nordenminister och påtalar att ministern kanske har ett ansvar för att leva upp till det Nordiska rådets parlamentariker har sagt.

Anf. 50 Magdalena Streijffert (S)
Fru talman! Jag tycker att det är väldigt olyckligt att socialminister Göran Hägglund, när vi har en sådan här viktig diskussion och debatt om barnfattigdomen, bekymrar sig mer för hur vi socialdemokrater får vår politik att gå ihop än om åtgärder för att se till att barn faktiskt får en bättre situation. Barnfattigdomen riskerar att öka drastiskt med tanke på den lågkonjunktur och finanskris som vi nu ser. I stället för att hålla på och tjabba om vem som gör vad och hur mycket pengar som går hit eller dit behövs faktiskt åtgärder för att vi ska kunna komma åt det här så att alla barn i Sverige i dag får en bra uppväxt. Tyvärr verkar det inte bli så. Jag tycker så klart att vår politik går ihop. Vi säger faktiskt nej till att de som har mest får mer och att de som får betala för det är de som är sjuka, arbetslösa och som redan har det svårt. Vi vill ha en mer rättvis fördelningspolitik och en modern politik som gör att klyftorna i samhället minskar, inte ökar. Jag tycker också att det är märkligt att Göran Hägglund inte läser om alla de varsel som nu sker varje dag i Sverige. Det är inte lågkonjunkturens eller finanskrisens fel att många av de människor som blir arbetslösa inte har en arbetslöshetsförsäkring. Det var faktiskt den borgerliga regeringen som höjde avgiften som gjorde att många gick ur och nu är hänvisade till socialbidrag. Men man måste sälja hus och bil för att få tillgång till detta. Det är inte heller finanskrisens och lågkonjunkturens fel att många människor också blir utförsäkrade från vårt sjukförsäkringssystem. Det är också ett beslut som den borgerliga regeringen har tagit. Jag skulle vilja att Göran Hägglund tar med sig den här diskussionen och debatten, för det här duger inte. Det finns egentligen inte ett enda förslag i det här svaret som förbättrar situationen för barn i Sverige i dag där barnfattigdomen riskerar att öka med den lågkonjunktur och den finanskris vi ser. Ensamstående mammor hade redan tidigare svårt att få det att gå ihop. Barn mår dåligt och skäms. Jag tycker att det är någonting som Göran Hägglund borde diskutera och inte hur vi får vår politik att gå ihop.

Anf. 51 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Inte skulle vi kritisera Socialdemokraterna. Det är precis vad jag tycker att vi har rätt att göra. I mitt anförande tog jag upp problemet med barnfattigdom. Jag fick då höra interpellanten säga: Höj barnbidraget! Höj omställningsbidraget! Det var inte någonting om att satsa mer resurser på den fattigdom som nu breder ut sig för världens barn i den globala finanskrisen. Vart tog den solidariteten vägen? Nej, man ägnar sig åt att navelskåda vårt land. Nog så viktigt, men då ska vi också komma ihåg vad det var Socialdemokraterna hade 1997. Det var den allra högsta siffran vi har haft i modern tid, nämligen 229 000 barn som var kvalificerade för fattigdomsbegreppet. Vad hade man då för politik? Jo, man hade en bidragspolitik som försatte deras föräldrar, deras vårdnadshavare i mer utanförskap än den borgerliga regeringen lyckades med. År 2006 hade man förändrat detta till det bättre, men då hade man en stor högkonjunktur. Nu har vi hamnat i en global finanskris. Vad hör vi då är lösningen? Återigen samma besked: Höj bidragen! Höj barnbidraget! Höj omställningsbidraget! Men så blir man svaret skyldig: Med vad ska man höja när vi har finanskris? Säg som det är! Ni ska höja skatten. Det är vad ni ska göra. Ni ska inte stå bakom att ni har backat upp de jobbskatteavdrag som den borgerliga regeringen har föreslagit. Ni ska i stället höja skatten. Det hade varit ärligt att säga detta. Marina Pettersson berättade en hjärtknipande historia från hemlänet om föräldrar med psykisk sjukdom som tar livet av sig. Då kan man också framhålla att vid sidan av alla andra aktiviteter som den borgerliga regeringen har för att stötta föräldrar till barn i allmänhet, som jag också nämnde i mitt förra inlägg, har vi faktiskt satsat mer på psykiatrin än vad den socialdemokratiska regeringen någonsin har gjort under sitt långa regeringsinnehav. Det var vi tvungna att göra, för psykiatrin var i kris och behövde akut hjälp. Den typen av investeringar gör den borgerliga regeringen, också för utsatta föräldrar till fattiga barn.

Anf. 52 Monica Green (S)
Fru talman! Tack för en bra debatt! Det är bra att Marina Pettersson tog upp den här oerhört viktiga frågan om barnfattigdomen och de barn som nu kommer i kläm på grund av den ekonomiska krisen och lågkonjunkturen men också den borgerliga regeringen. Jag lyssnade på Göran Hägglund. Han sade: Vi kan ingenting göra. Jag blir beklämd när en regeringsledamot säger så och när ett statsråd säger: Vi kan ingenting göra åt lågkonjunkturen. Om en regering inte kan regera tycker jag faktiskt att man ska fundera på om man ska fortsätta med sitt uppdrag. Man har ett ansvar som regering. När barnfattigdomen ökar, när arbetslösheten rusar i höjden och när budgetunderskottet ökar måste en regering göra någonting åt det. Då tycker inte jag att man kan säga så. Det är klart att ministern får säga precis vad han vill, men jag tycker inte att det går ihop att stå och säga: Nej, vi kan ingenting göra åt detta. Ni kan göra väldigt mycket som regering. Det är därför vi ställer alla de här frågorna. Det är därför folk förväntar sig att en regering ska göra någonting åt alla de utsatta barnen i dag. Sedan tar Göran Hägglund äran åt sig för högkonjunkturen. Det var fantastiskt vad många jobb det var som kom till när ni tillträdde! Ja, vi har hört den där visan. Men ni kan ju bara regera i högkonjunktur. Ibland regnar det, socialministern! Jag ska berätta för socialministern, om han nu inte vet om det, att 2006, alltså det senaste året då vi regerade, tillkom 153 000 nya jobb. Det kunde vi inte visa i valrörelsen, men statistiken talade sitt tydliga språk när året väl var slut. Det var en högkonjunktur som ni tog över och som ni slarvade bort med gigantiska skattesänkningar. Ert första år vid regeringsmakten tillkom väldigt många jobb, och det var jättebra. Det var vi väldigt glada över allihop. Det var inte så många som när vi regerade. Då var det 153 000 nya jobb. Under ert första år blev det 80 000 nya jobb. Det är vackert så, men det är bara hälften så mycket. Sedan tvärnitade jobbtillväxten under förra året. Ni beräknade under vårbudgeten att det skulle komma till 8 000 nya jobb, men det blev inte ens det. Det blev tvärnit. Då säger ni: Ja, men så är det över hela världen, och vi kan ingenting göra. Men det är ni som har sett till att människor har försatts i den här klämman nu och har fått lämna a-kassan. Att arbetslösheten nu ökar gör att de som har stått längst bort från arbetsmarknaden tidigare står ännu längre bort nu eftersom de knuffas undan, bland annat de nyanlända och ungdomarna. Därför är det så att de barn som hade det svårt tidigare får det ännu sämre nu, och nu kommer det att komma till ännu fler. Jag blir beklämd när vi blir beskyllda för att vår politik inte går ihop. Ni gör visserligen ingenting, men ni säger att er politik går ihop. Inte ens det gör den. Nu fick vi avslöjande siffror i dag. Sverige har 200 miljarder i budgetunderskott, och det är inte ansvarsfullt. Vår politik är fullt finansierad. Vi tvättar den fram och tillbaka, hit och dit, innan vi lägger fram förslagen, för vi vill vara regeringsdugliga den dagen då vi tar över det här landet. Vi vill veta att vår budget håller. Därför lägger vi bara fram sådana förslag som är fullt finansierade, och de innehåller satsningar på kommunerna, de innehåller höjda barnbidrag och de innehåller satsning på barnfamiljer. Så skulle den här regeringen också behöva göra. Vi har valt att säga nej till det senaste jobbskatteavdraget, och vi har sagt nej till andra skattesänkningar som bara har gynnat de välavlönade.

Anf. 53 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Nu blev det väldigt känsligt här. Först levererade jag ett svar på den fråga jag fått, och socialdemokraterna kastar sig då över mig som i ett pärlband och talar om hur usel regeringen är. Jag ifrågasätter då den politik som ni bedriver, som jag menar inte går ihop. Ni försöker dra nytta av de effekter som vår politik har medfört samtidigt som ni säger nej till den och använder pengarna till någonting annat som motverkar tillväxten av nya jobb. Er politik går inte ihop. Jag är hemskt ledsen för detta. Det borde ni också vara. Marina Pettersson säger att vi har slösat bort pengarna genom skattesänkningar. Alltså: Varför tar vi inte alla pengar i skatt? Det är ju bara dumt att låta folk behålla någonting med ert resonemang. Vi har genomfört skattesänkningar som innebär att ett par med medelinkomster får en skattesänkning på ungefär 3 000 kronor netto per månad. Det är klart att det spelar en jättestor roll för de här familjerna. De familjer som har levt med väldigt små marginaler får plötsligt betydligt större marginaler och en bättre möjlighet att ge trygga villkor för sina barn. Jasenko Omanovic! Svaret är detsamma här. Med er politik hade arbetslösheten varit högre. Det hade varit fler föräldrar som hade fått se sina barn växa upp under fattigare omständigheter. Fredrik Lundh talade om ett barn som hade saknat den nya skjortan till skolavslutningen. Ja, med er politik hade det varit fler barn som hade gjort det. Färre hade haft råd med semester. Färre hade vågat gå till den fest som Fredrik Lundh talar om. Det här gör situationen lite bekymmersam, för vi hamnar aldrig i en seriös diskussion om vad vi kan göra för de barn som har det allra tuffast. Jag tror, som jag sade tidigare, att de allra viktigaste åtgärderna för att skapa stabila förhållanden för barnfamiljerna och för de barn som lever i familjer som har de allra minsta marginalerna är åtgärder för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden och så långt det är möjligt skapa förutsättningar för människor att behålla sina jobb. Den effektivaste fattigdomsbekämpningen är en bra sysselsättningspolitik. Självklart är det så att de trygghetssystem vi har är alldeles centrala. Det kommer alltid att vara så. Vi ska arbeta för att det är så få som möjligt, men det kommer alltid att finnas människor som kortare eller längre tid är beroende av att trygghetssystemen finns till hands och fångar upp när man drabbas av långvarig sjukdom, arbetslöshet eller andra olyckor som gör det svårt under en kortare eller längre period. Men det är ändå så att grunden för den svenska välfärden är fler människor i jobb. Vi har, som Finn Bengtsson var inne på, genomfört en lång rad reformer som spelar roll för barnfamiljer. Vi kommer inom kort att lägga fram förslag om en barnomsorgspeng. Vi har utvidgat den allmänna förskolan. Vi genomför ett förskolelyft med fortbildning för förskollärare och barnskötare. Vi höjer kvaliteten inom förskolan och skapar förutsättningar för mindre grupper. Det betyder någonting för barnfamiljerna utöver det faktum att vi har fokus på att fler människor ska få en möjlighet att genom arbete försörja sig själva, fru talman.

Anf. 54 Marina Pettersson (S)
Fru talman! Det handlar om verkligheten utanför de här väggarna. Det är ju så att för att man ska kunna få ett arbete måste det finnas en arbetsgivare. Nu ser vi varslen som kommer varje vecka, ökar i omfång och är bland de värsta i efterkrigstid. Och vad gör regeringen? Det är ju faktiskt så att ni är valda att regera, och då måste ni ta ansvar för den verklighet som finns utanför de här väggarna. Ni måste även ta ansvar för de generella välfärdssystemen, särskilt i en tid då fattigdomen drabbar de allra minsta av oss, barnen, så hårt. Och de kommer att drabbas hårt. Vi har inte sett slutet ännu. Vi har en djup lågkonjunktur framför oss. Efter 90-talets ekonomiska kris tog det tio år att få ned barnfattigdomen. Nu har vi en ny lågkonjunktur framför oss, och den är djupare än någonsin. Vi behöver därför åtgärder och åtgärdspaket. Jag hade hoppats att socialministern i dag skulle ge mig svaret att regeringen sätter sig ned och diskuterar åtgärdspaket i denna tid, för nu behövs det åtgärder. Jag hade alltså hoppats på ett bättre svar, ett svar som visade på insikt om situationen i Sverige och att det behöver göras någonting för de minsta av oss.

Anf. 55 Monica Green (S)
Fru talman! Vi behöver tala om verkligheten, det stämmer, och verkligheten är den att under det senaste året som vi regerade tillkom 153 000 nya jobb. Alltså var det vår politik som fungerade. Göran Hägglund vill inte ens lyssna på det jag säger eller veta av den verklighet som talar sitt tydliga språk, nämligen att den borgerliga politiken inte gav några jobb. Det var fler jobb under de åren, ja, men det var högkonjunkturen som gav de jobben. Nu är det lågkonjunktur, och då säger Göran Hägglund att man ingenting kan göra. Det kan man inte eftersom man sänkt skatterna med 80 miljarder. Nu får vi veta att budgetunderskottet kommer att bli 200 miljarder. Om man slarvar och inte sköter sina kort är det klart att man blir bakbunden. Vilka har ni sänkt skatterna för? Göran Hägglund säger att han sänkt skatterna även för låginkomsttagare, men de har ju fått höjda avgifter. Det har visserligen också vi höginkomsttagare fått, men Göran Hägglund berättar inte att han själv, precis som jag, fått 13 000 i skattesänkning. De som fått de stora skattesänkningarna är de med de stora husen. De med de små husen på landet har inte fått några skattesänkningar när det gäller husen. Även skattesänkningarna har varit orättvisa och ökat klyftorna. Klyftorna har ökat mellan stad och land, mellan man och kvinna, mellan rik och fattig. Och de barn som tidigare hade det tufft får det ännu tuffare. Som Marina Pettersson sade tog det efter den förra krisen tio år att få bukt med barnfattigdomen i Sverige. Nu ökar den igen, och därför måste något göras omedelbart. Man måste se till att dessa barn inte kommer i kläm ytterligare. Göran Hägglund säger att de sänker trösklarna. Det han egentligen menar är att de som inte jobbade tidigare var lata. Nu gör man dem fattiga och då kommer de också att hitta jobb. Men det finns inga jobb! Vi har 10-procentig arbetslöshet nu, Göran Hägglund.

Anf. 56 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Jag tror att det är klokt om jag får möjlighet att själv tala om vad det är jag säger. Monica Green kan gärna göra sig till talesman för mig, men det är trots allt så att det jag säger är det som jag står för. Jag har inte sagt att vi inget kan göra. Vi gör saker och ting varje dag. Det tillhör förstås en regerings uppgift att göra det. Vi behöver åtgärdspaket. Så låter det ofta från socialdemokratiskt håll. Det tycks som om varje dag utan ett paket är en förlorad dag. Det handlar om att göra det som är rätt. Som Marina Pettersson sade vet vi inte hur länge lågkonjunkturen håller i sig. Vi vet inte djupet i det som vi nu går igenom. Vi måste hantera det på ett ansvarsfullt sätt. Om vi tittar på det socialdemokratiska budgetalternativet ser vi att de tyvärr inte har det ansvarsfulla alternativet. Man har haft en politik som handlat om att - om vi tittar på budgeten för två år sedan - man spenderat väldigt mycket mer pengar. Vi hade haft mindre pengar i förråden för att kunna möta de bekymmer som Sverige, liksom övriga delar av världen, möter. Jag är ledsen över att man övergått från att vara det seriösa parti som lagt tyngdpunkten på arbete som grund för välfärden, för att finansiera trygghetssystem som fungerar i kärvare tider, och gått till någonting annat. Fru talman! Jag är fast besluten att fortsätta arbetet med att skapa goda villkor för alla barn. Med alla barn menar jag barn från olika miljöer, med olika bakgrund och i olika ekonomiska situationer. De måste få möjlighet att växa upp under trygga och säkra omständigheter i vårt land och bli kärleksfullt behandlade.

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.