Uppgift, organisation och verksamhet (Framställning / redogörelse 1971:12)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Statsrevisionen

Uppgift, organisation och verksamhet

Betänkande av 1970 års revisionsutredning
Stockholm 1971

1 Riksdagen 1971. 2 sami.

Innehåll

Skrivelse till talmanskonferensen 3

Sammanfattning 4

Motiv

1 Allmän bakgrund

1.1 Grundläggande bestämmelser 6

1.2 Kort återblick 6

1.3 Reformerna 1967 och 1969 8

1.4 Utredningens uppdrag 9

1.5 Det konstitutionella sammanhanget 10

2 Granskningsverksamheten

2.1 Allmänna utgångspunkter 13

2.2 Granskningens omfattning och inriktning 15

2.3 Frågor av principiell och generell karaktär 16

2.4 Förhållandet till riksrevisionsverket 21

2.5 Sambandet med riksdagsarbetet 21

3 Den yttre organisationen

3.1 Revisorernas ställning 23

3.2 Antalet revisorer 24

3.3 Avdelningsorganisationen 25

3.4 Benämningar 27

4 Personalorganisationen

4.1 Arbetsuppgifter 27

4.2 Principförslag 28

4.3 Kostnadsberäkningar m. m. 30

5 Författningsändringar

5.1 Allmänna synpunkter 31

5.2 Utkast till grundlagsändring 32

5.3 Förslag till ny instruktion 33

5.4 Förslag till ny kungörelse 35

Reservationer 37

Bilagor

Bilaga 1 Riksdagens revisorers skrivelse till talmanskonferensen 38

Bilaga 2 Riksdagens revisorers granskningsplan för år 1970 42

Bilaga 3 Gällande organisation för riksdagens revisorer 44

Bilaga 4 Föreslagen organisation för statsrevisionen 45

Bilaga 5 Förslag till instruktion för statsrevisionen 46

Bilaga 6 Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående skyldighet

att tillhandahålla statsrevisionen vissa handlingar, uppgifter
och upplysningar m. m. 51

Till talmanskonferensen

Riksdagens revisorer har i skrivelse till talmanskonferensen den 26
februari 1970 påkallat en allmän översyn av revisorsinstitutionens konstitutionella
ställning och uppgifter samt av personalorganisationens utformning.
Talmanskonferensen har den 10 mars 1970 beslutat att tillsätta
den begärda utredningen. Till ledamöter har den 23 april 1970
utsetts dåvarande förste vice talmannen i riksdagens andra kammare herr
Bertil von Friesen (fp) samt nuvarande riksdagsledamöterna herr Georg
Pettersson (s), herr Arne Gadd (s), fm Gördis Hörnlund (s), herr Karl
Boo (c) och herr Eric Kronmark (m).

Vid utredningens konstituerande sammanträde den 24 april 1970 har
herr von Friesen utsetts till ordförande. Vidare har beslutats att till experter
i utredningen utse kanslichefen hos riksdagens revisorer Per Dahlberg
och jur. doktorn Fredrik Sterzel. Till sekreterare har utsetts förste
länsassessorn John Hägglund.

Utredningen har antagit benämningen 1970 års revisionsutredning.

För utredningens arbete har inte meddelats några särskilda direktiv.
Som utgångspunkt för sitt arbete har utredningen haft den förut nämnda
skrivelsen från riksdagens revisorer. Denna återges i bilaga 1.

Utredningen har hållit elva sammanträden.

Med överlämnande av betänkandet »Statsrevisionen. Uppgift, organisation
och verksamhet» har utredningen fullgjort sitt uppdrag.

Stockholm den 17 februari 1971

BERTIL VON FRIESEN

GEORG PETTERSSON ARNE GADD

GÖRDIS HÖRNLUND KARL BOO

ERIC KRONMARK

/John Hägglund

Sammanfattning

Sedan vissa partiella reformer beträffande riksdagens revisorers organisation
och arbete genomförts enligt beslut av riksdagen 1967 och 1969,
har förevarande utredning tillsatts på våren 1970 av talmanskonferensen
på framställning av revisorerna. Utredningen har uppfattat sitt uppdrag
så, att den haft att på grundval av de erfarenheter som vunnits av rei
formerna 1967 och 1969 forma en lösning av revisorernas organisationsfrågor
på lång sikt.

Utredningen har inte funnit skäl att avvika från själva principerna
i 1967 och 1969 års beslut. Verksamheten under de senaste åren betecknar
utredningen som en i det väsentliga positiv försöksverksamhet,
vilken lagt grunden för en långsiktig vidareutveckling.

Utredningen konstaterar att en förstärkning av riksdagsrevisionen
ligger väl i linje med det allmänna konstitutionella reformarbetet och
att någon begränsning av granskningsrätten inte har satts i fråga. Att
i princip en dubbel kontroll förekommer, dels genom organ som sorterar
under Kungl. Majit, dels genom ett organ som tillhör riksdagen, är en
konsekvens av det parlamentariska systemet. Någon uppdelning av verksamhetsfältet
mellan de skilda organen bör enligt utredningens mening
inte göras, men en viss samordning av deras insatser bör som hittills
eftersträvas på det praktiska planet. Riksdagsrevisionens arbetsfält föreslås
alltså även fortsättningsvis vara den statliga och statsunderstödda
verksamheten, utan formell begränsning.

Utredningen har ägnat ingående uppmärksamhet åt frågan om granskningsverksamhetens
omfattning och inriktning, särskilt de principer som
skall ligga till grund för urvalet av granskningsobjekt. Utgångspunkten
är att enligt 1967 års riksdagsbeslut större frågor av principiell och generell
innebörd bör studeras. Utredningen har försökt att analysera och
precisera vad som bör förstås därmed och har även i tio särskilda avsnitt
gett exempel på frågor som synes motsvara vad riksdagen avsett.

Utredningen föreslår att en närmare kontakt skapas mellan revisionen
och det löpande riksdagsarbetet genom att finansutskottet får befogenhet
att föreslå att riksdagen ger revisionen uppdrag att verkställa särskilda
utredningar.

I fråga om den yttre organisationen föreslår utredningen att revisorerna
ges benämningen statsrevisorer, vilken har gammal hävd, och att
den organisation som står under deras ledning kallas statsrevisionen.
Antalet revisorer bör vara oförändrat tolv. De nuvarande tre avdelningarna
bör avskaffas. I stället bör inrättas en delegation med vissa
beredningsuppgifter, framför allt i granskningsfrågor.

Statsrevisorernas huvuduppgifter bör vara att fastställa granskningsplan
samt att fatta beslut om remisser av granskningspromemorior, om
framställningar till Kungl. Maj:t och riksdagen och om föredragningar,
besök och resor såvitt gäller revisionen i dess helhet. Även i administrativa
ärenden av större räckvidd och principiell betydelse bör bestämmanderätten
ligga hos revisorerna.

I fråga om personalorganisationen föreslås att huvuddelen av det
löpande utredningsarbetet skall besörjas av fyra utredningsgrupper, envar
bestående av en revisionsdirektör/avdelningsdirektör samt en byrådirektör/förste
byråsekreterare. De båda nuvarande byråcheferna bör
envar leda två sådana grupper samt i övrigt biträda kanslichefen vid
granskningsarbetets ledning och planering samt vid uppsökandet av
granskningsobjekt. För sistnämnda funktion föreslås även en särskild
tjänsteman i avdelningsdirektörs ställning stå till kanslichefens förfogande.

I sak påverkas riksdagsordningens bestämmelser om revisorerna föga
av utredningens förslag. Vissa ändringar, företrädesvis av formell natur,
anses dock önskvärda. Bl. a. bör revisionens uppgift ges en mera tidsenlig
precisering och de föreslagna nya benämningarna införas. Ett utkast
till nytt grundlagsstadgande presenteras, men det förutsätts att det
kommer att prövas vidare i samband med arbetet på en författningsreform.

Övriga förslag bör enligt utredningens mening genomföras den 1 juli
1971. Utredningen framlägger ett förslag till ny instruktion och har
också utarbetat ett förslag till ny kungörelse om skyldighet att tillhandahålla
statsrevisionen handlingar, uppgifter och upplysningar m. m., avsedd
att ersätta den nu gällande kungörelsen, som utfärdades 1949 och
är föråldrad.

1 Allmän bakgrund

1.1 Grundläggande bestämmelser

Grundläggande föreskrifter om riksdagens revisorers verksamhet är
meddelade i 72 § riksdagsordningen (RO) och i 1 § instruktionen för
riksdagens revisorer (RFS 1970: 11).

Enligt 72 § RO i den lydelse som gäller fr. o. m. den 1 januari 1971
skall riksdagens revisorer »enligt särskild instruktion granska statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning». Revisorernas uppgift enligt 1 § instruktionen
är »att som en statens överrevision utöva kontroll av den
statliga finansförvaltningen».

Särskilda bestämmelser har utfärdats av riksdagen om revision av riksdagsförvaltningen
(RFS 1968: 8). Enligt 5 § skall riksdagens revisorer
för varje avslutat räkenskapsår granska riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning och årligen avge särskild berättelse
över revisionen av vartdera verket.

Av betydelse är vidare Kungl. Maj:ts kungörelse den 3 juni 1949
(nr 357) angående skyldighet att tillhandahålla riksdagens revisorer vissa
handlingar och upplysningar m. m. (ändr. 1968: 134). Enligt 2 § är den
som har åtnjutit understöd av statsmedel eller den som enligt särskilda
stadganden har mottagit sådant understöd för att förmedla till annan
skyldig att efter anmodan av revisorerna avge en detaljerad och såvitt
möjligt av verifikationer styrkt redogörelse för hur understödet har
använts. Vissa undantag anges, främst för understöd till enskilda för
personliga utgifter. Genom dessa föreskrifter har slagits fast att riksdagens
revisorer äger befogenhet att granska även den statsunderstödda
verksamheten.

1.2 Kort återblick

Enligt utredningens mening saknas anledning att lämna någon mera
ingående redogörelse för riksdagsrevisionens historiska utveckling.1 Endast
några punkter av särskild betydelse skall i korthet noteras.

Riksdagens revisorer fick i samband med tillkomsten av 1809—1810
års författning befogenhet att granska inte bara riksdagens egna verk,
d. v. s. riksbanken och riksgäldskontoret, utan också den Kungl. Maj:t
underställda förvaltningen. Syftet var att skapa en garanti för ständernas
rätt att bestämma över användningen av de till Kungl. Maj:ts förfogande
ställda statsmedlen. Ända till 1949 utfördes denna granskning vid en
särskild förrättning, förlagd till hösten och begränsad till en bestämd tidrymd,
som från 1925 uppgick till tre månader.

1 En historik har nyligen lämnats av utredningens expert Sterzel i boken
»Riksdagens kontrollmakt», s. 104—120, vartill här hänvisas.

Under 1930-talet fick riksdagens revisorer sitt arbetsområde utsträckt
till att omfatta även den statsunderstödda verksamheten. Deras befogenheter
härvidlag framgår numera av den förut nämnda kungörelsen.

En både principiellt och praktiskt viktig förändring genomfördes 1949.
Riksdagens revisorer blev då ett kontinuerligt verkande organ, som
skulle arbeta i princip året runt och ha ett fast kansli till sitt förfogande.
De positiva verkningarna av denna reform blev emellertid i praktiken
väsentligt begränsade till följd av den samtidiga omläggningen av riksdagens
arbete. Redan under krigsåren hade riksdagen börjat arbeta inte
bara som tidigare första halvåret utan också under hösten. Denna ordning
lades fast genom att vår- och höstsessioner infördes, vilket i sin tur
medförde att revisionsuppdraget blev en bisyssla som fick konkurrera
med andra uppgifter inom riksdagen. Detta förhållande medförde väsentliga
svårigheter, vilka förstärktes genom den av riksdagen flera
gånger kritiserade praxis att partierna inte lät revisorerna inneha sina
uppdrag längre än två eller tre år och vid valen fäste större avseende vid
anciennitet än vid personligt intresse.

Vidare bör erinras om att räkenskapskontrollen, som från början dominerat
verksamheten, hade avvecklats nästan helt redan i början av
1940-talet. Verksamheten har därefter inriktats på frågor av sakrevisionell
karaktär, rationalisering och allmänna principspörsmål. Att ämnen
av denna typ tagits upp är emellertid inte någon nyhet för tiden efter
1940; det hade skett redan ett århundrade tidigare. Över huvud var
riksdagens revisorer det första och under lång tid det enda organet för
sakrevision och rationaliseringsarbete i vårt land med hela den statliga
förvaltningen som arbetsfält. Först under 1940-talet tillskapades motsvarande
myndigheter under Kungl. Majit. Statens sakrevision och statens
organisationsnämnd inrättades 1943. Sakrevisionen sammanfördes
1960 med riksräkenskapsverket — som nästan helt ägnade sig åt kameral
revision — till ett centralt verk för sakrevision, riksrevisionsverket. Samtidigt
tillskapades genom sammanslagning av organisationsnämnden och
statskontoret ett centralt verk för allmänt rationaliseringsarbete och remissverksamhet,
som övertog namnet statskontoret. Det förtjänar nämnas
att riksdagens revisorer har varit en av de starkast pådrivande krafterna
i denna utveckling. En framställning från dem 1940 bildade sålunda
en av de viktigaste utgångspunkterna. Även under tiden därefter har
revisorerna ägnat betydande intresse åt den statliga revisions- och rationaliseringsverksamhetens
organisation och metoder.

Ett viktigt drag i utvecklingen under de senaste tre decennierna är
att Kungl. Majits kontrollorgan blivit alltmer dominerande på förevarande
område. En direkt jämförelse mellan antalet tjänstemän hos riksrevisionsverket
och statskontoret å ena sidan och hos riksdagens revisorer
å den andra är visserligen inte rättvisande. Det ger dock ett visst

perspektiv på utvecklingen att notera, att de förra är över 500, de senare
endast 10.

Det bör nämnas att riksdagens revisorer inte alltid har begränsat sig
till att granska frågor av ekonomisk innebörd. Även vidare och mera allmänna
perspektiv har anlagts. En strävan har under senare år varit att
alltmer inrikta verksamheten på frågor av större räckvidd och mera
generell och principiell karaktär. Detta belyses av utvecklingen i fråga om
antalet årligen redovisade ärenden. Detta var under 1930-talet vanligen
omkring 70, nedbragtes väsentligt omkring 1940 och var under tiden
efter 1949 års reformer i genomsnitt 35. Efter 1967 års reformer, vilkas
huvudinnebörd skall redovisas i nästa avsnitt, har antalet minskat till
omkring 15 om året. För denna koncentration till färre och större frågor
har revisorerna haft stöd i uttalanden av riksdagen.

1.3 Reformerna 1967 och 1969

Vissa reformer beträffande riksdagens revisorers verksamhet beslöts av
riksdagen 1967, sedan en intern riksdagskommitté hade företagit en
översyn av revisorsinstitutionen enligt beslut av riksdagen föregående år.
I anslutning till reformerna utfärdades en ny instruktion. Utredningen
hänvisar till konstitutionsutskottets utlåtande 1967: 60 — till vilket kommitténs
betänkanden fogats som bilagor — och sammanfattar huvudinnebörden
i reformerna sålunda.

Den samlade berättelse över granskningen av statsverket, som tidigare
skulle avlämnas den 15 december varje år, har avskaffats. I stället slutförs
varje ärende för sig. Härigenom har en jämnare arbetsrytm vunnits.
För sina slutliga beslut i granskningsärendena har revisorerna fått
en tredje handlingsmöjlighet utöver avskrivning och redovisning för
riksdagen, nämligen framställning till Kungl. Maj:t. Revisorerna har
vidare fått befogenhet att själva inhämta remissyttranden och förklaringar
över upprättade granskningspromemorior. Sådana erhölls tidigare
först i efterhand genom Kungl. Maj:ts försorg. Härigenom har det
blivit möjligt för revisorerna att själva, utan hänskjutande till riksdagen,
slutföra alla sådana ärenden där några större meningsskiljaktigheter inte
föreligger mellan dem och berörda myndigheter.

Riksdagen uttalade sig vidare för ett mindre antal ärenden och en
mera bestämd inriktning på frågor av generell och principiell karaktär.
Att denna anvisning följts har redan nämnts. I fråga om revisorernas
ställning har riksdagen på konstitutionsutskottets förslag fastlagt en principiell
likställdhet med riksgäldsfullmäktige. Däremot ställde sig riksdagen
avvisande till den organisatoriska huvudtanken i kommitténs förslag,
nämligen att omvandla revisorerna till ett utskott.

Även vissa personalförstärkningar beslöts 1967. Tidigare bestod kansliet
av endast fyra utredande tjänstemän, nämligen en kanslichef och

tre avdelningssekreterare (avdelningsdirektörer). Nu tillkom härutöver en
tjänst som byråchef och tre tjänster som byråassistent.

Då personalorganisationen emellertid inom kort visade sig inte vara
ändamålsenlig, vilket kom till uttryck bl. a. i rekryteringssvårigheter,
föranstaltade revisorerna 1969 om en översyn genom en särskild utredningsman.
Uppdraget begränsades till att avse möjliga förändringar
inom 1967 års kostnadsram. På hösten samma år beslöt riksdagen på
grundval av utredningsmannens förslag en ny personalorganisation. Denna
innebär att i stället för de fyra tjänsterna som byråchef respektive avdelningssekreterare
(avdelningsdirektör) inrättats två tjänster som byråchef
och en tjänst som avdelningsdirektör. Härjämte har byråassistenttjänsterna
omvandlats till tjänster som byrådirektör/förste byråsekreterare.
Reformen har alltså inneburit en antalsmässig minskning men en
kvalitativ förstärkning av personalorganisationen.

Utredningsmannen framförde också förslag om att revisorernas verksamhet
skulle ges en fastare och mera långsiktig planläggning genom
upprättande av årliga granskningsplaner. Detta förslag har följts av revisorerna.
Granskningsplanen för 1970 återges i bilaga 2.

1.4 Utredningens uppdrag

Utredningen har haft att arbeta mot bakgrunden av de reformer som
beslutats under senare år och av grundlagberedningens pågående arbete
på en total författningsrevision. Några preciserade direktiv har inte utfärdats.
Med hänsyn härtill är det skäl att inledningsvis klargöra hur utredningen
har uppfattat sitt uppdrag.

Riksdagens revisorer har under senare decennier haft stora svårigter
att finna en ändamålsenlig organisation och effektiva arbetsformer.
Till väsentlig del bottnar detta i svårigheten att vid 1949 års reform, då
revisionen omvandlades från ett organ för en tidsbestämd revisionsförrättning
till ett permanent arbetande riksdagens verk, förutse den kommande
utvecklingen. Man uppfattade då inte klart vilken förändring av
revisorernas arbetsförutsättningar som skulle bli följden av att riksdagens
arbetsformer omlagts och inte heller vilken förändring av deras
ställning och funktion som skulle bli följden av den parallella utbyggnaden
av den under Kungl. Maj:t sorterande sakrevisions- och rationaliseringsverksamheten.
De reformer som snart blev påkallade fick anstå i avvaktan
på författningsutredningens arbete.

Den kommitté som tillsattes 1966 för att överväga åtgärder för att
effektivisera revisorernas verksamhet lade grunden till en betydelsefull
omläggning av arbetsformerna 1967. Dess organisatoriska grundtanke —
revisionens omvandling till ett utskott — godtogs emellertid inte av riksdagen.
På förslag av konstitutionsutskottet beslöts i stället en annan
grundkonstruktion, som byggde på en principiell jämförelse med riks -

gäldsfullmäktige. Med hänsyn härtill framstår det som naturligt att ytterligare
utredningsarbete befunnits påkallat för att forma en lösning av
revisorernas organisationsfrågor på lång sikt, sedan erfarenheter nu vunnits
av förtjänster och brister hos den konstruktion som valdes 1967 i
stället för den av kommittén föreslagna.

Något önskemål om att riva upp själva principerna i 1967 års konstruktion
har inte framförts av revisorerna i den framställning som ligger
till grund för att denna nya utredning tillkallats. Utredningen har
inte heller själv funnit någon anledning att avvika från de allmänna värderingar
som kom till uttryck i 1967 års riksdagsbeslut. Som tre särskilt
väsentliga förbättringar framstår att en successiv ärendesbehandling ersatt
den samlade årsredovisningen, att remissbehandling införts som ett
normalt mellanled i revisorernas granskningsförfarande och att möjlighet
öppnats för revisorerna att vända sig direkt till Kungl. Maj:t. En fjärde
reform, som enligt utredningens mening bör tillmätas stor betydelse, är
att revisorerna i anslutning till 1969 års riksdagsbeslut om personalorganisationen
övergått till att bedriva sin verksamhet på grundval av en
bestämd granskningsplan.

Utredningens förslag innebär, som kommer att framgå av det följande,
i huvudsak ett fullföljande av 1967 och 1969 års reformer. Revisorernas
arbete under de senaste åren kan enligt utredningens bedömning
betecknas som en i det väsentliga positiv försöksverksamhet, som lagt
grunden för en långsiktig vidareutveckling.

1.5 Det konstitutionella sammanhanget

Att en ny utredning tillsatts om riksdagens revisorer utgör uppenbarligen
ett uttryck för att riksdagen betraktar denna institution som ett
betydelsefullt instrument för sin kontrollmakt. En strävan att stärka
riksdagens kontrollfunktioner står i god överensstämmelse med det aktuella
reformarbetet på det konstitutionella området. Det kan vara av
värde att, som en bakgrund till de överväganden som redovisas i det
följande, sammanfatta de skäl som synts tala för att slå vakt om riksdagsrevisionen.

De synpunkter som ursprungligen motiverade att ett särskilt revisionsorgan
inrättades hos riksdagen gör sig i dag gällande med minst samma
styrka. Riksdagen har nu som då den konstitutionella bestämmanderätten
över statens inkomster och utgifter. Det måste därför vara ett intresse
för riksdagen att kunna utöva en kontroll av den verksamhet som
finansieras över statens budget. Inte minst med hänsyn till den offentliga
sektorns växande omfattning och alltmer komplicerade natur måste
riksdagen ha möjlighet att bedöma uppkommande frågor i ett vidare
perspektiv än det som den punktvis företagna prövningen av regeringens

årliga anslagsäskanden medger. Som konstitutionsutskottet underströk
1967, med anknytning till vad författningsutredningen uttalat, kan revisorernas
verksamhet ha stor betydelse också för riksdagens information.

Det bör vidare erinras om att grundlagberedningens direktiv fastslår,
att en ny författning skall bygga på parlamentarismens grund, och att
beredningens arbete inriktats på att skapa en modern, väl fungerande
riksdag med en effektiv arbetsorganisation. Ett uttryck härför är den nyligen
på förslag av beredningen beslutade reformen av riksdagens utskottsväsende,
som medför en väsentlig modernisering av denna viktiga
del av riksdagsorganisationen. Utredningen vill också erinra om att
grundlagberedningen 1968 på riksdagens framställning i anledning av
motioner fått i uppdrag att särskilt överväga riksdagens informationsbehov.
överväganden härom pågår för närvarande enligt vad utredningen
inhämtat. Till grundlagberedningen har också 1969 på riksdagens begäran
överlämnats en motion om åtgärder för att förstärka riksdagens
kontrollmakt.

Det är sålunda uppenbart att en förstärkning av riksdagsrevisionen
ligger väl i linje med det allmänna konstitutionella reformarbetet. Det
har inte heller i modern tid övervägts att avskaffa revisorerna eller att
beskära deras verksamhetsfält. Tvärtom har detta, som nämnts i det föregående,
utvidgats till att omfatta även statsunderstödd verksamhet. Att
de till Kungl. Maj:ts förfogande stående revisions- och rationaliseringsorganen
utbyggts har alltså inte ansetts böra föranleda någon inskränkning
av riksdagens kontroll. Vid de utredningar som verkställts om de
nämnda organen har det, liksom då fråga varit om riksdagens revisorer,
förutsatts att de senares befogenheter inte skall begränsas.

Att i princip en dubbel kontroll förekommer, dels genom organ som
sorterar under Kungl. Maj:t, dels genom ett organ som tillhör riksdagen,
är en konsekvens av det parlamentariska systemet. Motsvarande
gäller i fråga om den rättsliga kontrollen över den offentliga förvaltningen,
där riksdagens ombudsmän verkar parallellt med justitiekanslern
och de ordinarie, under Kungl. Maj:t sorterande tillsynsmyndigheterna.
Lika litet som en formell arbetsfördelning övervägts på detta område,
lika litet bör enligt utredningens mening en sådan genomföras mellan
riksdagens revisorer och Kungl. Maj:ts motsvarande organ. Eftersom
riksdagens revisorer till skillnad från ombudsmännen inte fungerar som
i första hand en klagomur för allmänheten, är det emellertid naturligt
att anse rutin- och detaljkontroll inte böra förekomma hos revisorerna.

Riksdagens revisorer tillför också den statliga revisionsverksamheten
två särskilda moment av både principiell och praktisk betydelse. Medan
de under Kungl. Maj:t sorterande myndigheterna i första hand utför en
kontroll genom tjänstemän, har riksdagens revisorers granskning ett
starkare inslag av parlamentarisk kontroll, genom förtroendemän. Det
bör vidare uppmärksammas att revisorerna kan på ett annat sätt än t. ex.

riksrevisionsverket granska verksamhet som utövas under direkt medverkan
av Kungl. Maj:t eller vederbörande departement.

Om en uppdelning av verksamhetsfältet mellan riksdagens och Kungl.
Maj:ts revisionsorgan sålunda inte bör göras, kan det emellertid övervägas
att åstadkomma någon form av samordning av deras insatser.
Även om det med hänsyn till den offentliga sektorns storlek knappast
behöver befaras, att kollisioner skall uppkomma i det löpande granskningsarbetet,
kan någon form av organiserad samverkan vara av värde.

Riksdagens revisorer tog i en framställning till riksdagen 1966 upp
själva den organisatoriska principfrågan om huvudmannaskapet för den
statliga revisionsverksamheten. De ifrågasatte att riksrevisionsverket
skulle omvandlas till ett riksdagens verk, med en av riksdagen utsedd
styrelse som skulle ersätta de nuvarande revisorerna. Denna framställning
föranledde inte någon åtgärd (se KU 1967: 60, s. 12). Utredningen
har inte funnit anledning att återuppta tanken på en sådan organisatorisk
samordning. Enligt utredningens mening måste det förutsättas att Kungl.
Maj:t lika väl som riksdagen har ett behov av en revisionsapparat för
granskning av den statliga verksamheten. Däremot kan man överväga
en samordning av de skilda revisionsorganens löpande arbete på det
praktiska planet, genom organiserat samråd eller liknande åtgärder.
Härtill återkommer utredningen i det följande.

De nu anförda synpunkterna har åsyftat att sätta in riksdagens revisorer
i deras konstitutionella sammanhang och ange huvudskälen till att utredningen
delar uppfattningen, att man bör värna om revisorsinstitutionen.
Det bör ytterligare tilläggas att utredningen självfallet i första hand
haft att arbeta inom gällande grundlagars ram. Vid sina överväganden
om en långsiktig lösning av revisorernas organisationsfrågor har utredningen
emellertid inte kunnat undgå att komma in på spörsmål som är
reglerade i grundlag. I dessa delar är dess förslag att uppfatta som synpunkter
vilka får överlämnas till grundlagberedningen. Väsentligen skjuts
frågor av grundlagskaraktär till det avslutande avsnittet, som behandlar
författningstexter. I de närmast följande avsnitten utgår utredningen sålunda
bl. a. från att granskningsområdet — som berörs men inte uttömmande
behandlas i 72 § RO — alltjämt skall vara den statliga och statsunderstödda
verksamheten, utan formell begränsning.

Det bör i anslutning till det sist sagda anmärkas att utredningen vid
sina överväganden något berört frågan om riksdagens revisorers befogenhet
att granska bolag som helt eller delvis ägs av staten. Denna fråga
har vid flera tillfällen behandlats av riksdagen. Senast skedde detta under
höstsessionen 1969. Riksdagen avslog då motioner om vidgad granskningsrätt
för revisorerna på detta område (KU 1969: 43). Med hänsyn
härtill har utredningen stannat för att inte ta upp frågan till närmare behandling.
Då det emellertid här gäller en sektor, som redan i dag har
stor betydelse och kan antas få ökad tyngd i framtiden, vill utredningen

framhålla att ökade granskningsmöjligheter för revisorerna på förevarande
område är en reformfråga, som kan förtjäna att tas upp till
prövning i ett senare sammanhang.

2 Granskningsverksamheten

2.1 Allmänna utgångspunkter

Med revision förstås vanligen en granskning i efterhand av en viss
ekonomisk förvaltning. Det är med hänsyn härtill naturligt att den av
riksdagens revisorer hittills utövade kontrollen främst har tagit sikte på
förhållanden med nära anknytning till den statliga budgeten och genom
denna finansierad verksamhet. Enligt utredningens åsikt bör samma utgångspunkt
för den revisionella kontrollen gälla för framtiden. Det måste
alltid vara en huvuduppgift för revisorerna att se till att de medel som
redovisas på riksstaten flyter in i behörig ordning och används på ett
effektivt sätt till avsedda ändamål. Som har nämnts i det föregående har
emellertid revisorerna sedan gammalt känt sig oförhindrade att gå utanför
den ram som budgeten representerar. Utredningen finner inte anledning
att föreslå någon ändring på denna punkt. I överensstämmelse härmed
bör revisorerna inte heller i fortsättningen vara bundna till själva
finansförvaltningen i sin granskning utan bör kunna ta upp också andra
än rent ekonomiska frågor. Det sagda innebär att den revisionella granskningen
i vissa fall kan få formen av en mera allmän kontroll av statsverksamheten.

En speciell uppgift för riksdagens revisorer är att de enligt gällande
instruktion skall fungera som »en statens överrevision». Innebörden härav
har inte närmare klarlagts i instruktionen, och det torde över huvud
taget saknas en vedertagen definition av ordet »överrevision». Den återgivna
bestämmelsen torde emellertid böra tolkas så, att revisorerna genom
den har tillagts en skyldighet att vaka över att de metoder som tilllämpas
för den fortlöpande redovisningen och för den inre kontrollen
inom statsförvaltningen är ändamålsenliga samt att de myndigheter som
har inrättats för att i särskild ordning granska och rationalisera den statliga
verksamheten fullgör sina åligganden på ett tillfredsställande sätt.
Detta är en uppgift som av ålder har tillkommit riksdagens revisorer,
och på förevarande område har under årens lopp ett flertal initiativ till
förbättring av förhållandena tagits av revisorerna. Utredningen anser att
revisorerna bör ha denna speciella tillsynsfunktion även framdeles och
att detta bör komma till uttryck i instruktionen. Termen »överrevision»
synes dock böra undvikas, eftersom den brister i önskvärd klarhet.

Vad utredningen hittills har anfört om de allmänna utgångspunkterna
för riksdagens revisorers granskning har avsett den rent statliga verksamheten.
Utredningen finner det också självklart att det är den statliga sektorn
som måste stå i förgrunden för intresset i förevarande fall. I bety -

dande omfattning ställs emellertid statsmedel till förfogande för att finansiera
insatser inom ramen för kommunal förvaltning på både regional
och lokal nivå. Som tidigare berörts har revisorerna befogenhet att kontrollera
även sådan verksamhet, och utredningen sätter inte någon ändring
härutinnan i fråga. Utredningen vill dock göra det uttalandet, att
det får anses ligga i sakens natur att vid den revisionella kontrollen av
den statsunderstödda verksamheten vederbörlig hänsyn måste tas till de
speciella förhållanden som kan känneteckna denna verksamhet.

Detaljbestämmelser i ämnet är, som tidigare har nämnts, meddelade i
kungörelsen 1949: 357. I flera avseenden framstår bestämmelserna i dag
som olämpligt utformade, och utredningen har därför funnit en överarbetning
av författningstexten erforderlig. Till denna fråga återkommer
utredningen i det följande.

I olika sammanhang har uttalats, att riksdagens revisorer vid sin
granskning inte bör sträva efter att till varje pris finna fel och framställa
anmärkningar. Utredningen vill för sin del stryka under denna synpunkt.
Självfallet bör otillfredsställande förhållanden påtalas. Syftet med granskningen
bör dock i princip vara positivt och avse att främja en sådan utveckling
av den statliga och statsunderstödda verksamheten, att slutresultatet
blir så gynnsamt som möjligt och staten därmed får ett i görligaste
mån fullgott utbyte av de medel som ställs till förfogande för olika ändamål.
Därvid bör särskilt beaktas angelägenheten av att få till stånd ett
ökat kostnadsmedvetande och prestationstänkande hos dem som förvaltar
statliga medel utan att fördenskull hänsynen till mera allmänna samhällsintressen
åsidosätts. Utredningen vill samtidigt erinra om att de möjligheter
till förbättringar som revisorerna kan finna vara för handen inte
nödvändigtvis behöver gälla rent ekonomiska förhållanden.

Det får förutsättas att utgångspunkten för den revisionella granskningen
i flertalet fall är någon omständighet som tyder på att allt inte
är välbeställt inom ett visst verksamhetsområde. Vid sidan av den mera
målinriktade granskningen bör emellertid revisorerna, såsom också har
påpekats vid skilda tillfällen, bedriva granskning i rent informativt
syfte, d. v. s. för att belysa vissa förhållanden utan att därför anledning
föreligger att misstänka att brister eller svagheter är till finnandes i den
granskade verksamheten. Avsikten därmed är att på väsentliga punkter
ge riksdagen en fördjupad inblick i det löpande förvaltningsarbetet. Värdet
av en sådan granskning har starkt strukits under av konstitutionsutskottet
i dess förut berörda utlåtande 1967: 60, och enligt utskottets
mening är det önskvärt att hithörande spörsmål ägnas ökad uppmärksamhet
vid den fortlöpande planeringen av revisionsverksamheten.

En revision som bedrivs av myndigheter med Kungl. Maj:t som huvudman
måste alltid noggrant beakta de regler och riktlinjer som statsmakterna
har fastställt för den granskade verksamheten. I princip gäller
detsamma för riksdagens revisorer. Dessa kan inte gärna etablera sig

som en politisk överinstans, inriktad på att fortlöpande granska lämpligheten
av de beslut som fattas av Kungl. Maj:t och riksdagen. På grund
av sin ställning som ett instrument för riksdagens grundlagsfästa kontrollmakt,
närmast på det statsfinansiella området, måste emellertid revisorerna
anses ha befogenhet att ingå på en annan bedömning av statsverksamheten
än den som tillkommer Kungl. Maj:ts egna kontrollorgan. Inom
den parlamentariska revision som riksdagens revisorer företräder bör
därför enligt utredningens mening finnas ett betydande utrymme för
mera självständiga värderingar av de statliga insatserna. Vid granskningen
bör alltså inte bara kontrolleras att en viss verksamhet bedrivs i
överensstämmelse med statsmakternas syften och att förvaltningsmyndigheternas
handlande därvidlag präglas av effektivitet utan också undersökas
om förutsättningarna för verksamheten har ändrats och om ett
mera långsiktigt perspektiv kan göra en omprövning av mål, inriktning
och resursfördelning motiverad.

2.2 Granskningens omfattning och inriktning

Såsom praxis har utvecklat sig har revisorernas granskning numera
fått karaktären av stickprovsvis insatta undersökningar. Med hänsyn inte
minst till statsverksamhetens starka tillväxt och alltmer komplicerade
beskaffenhet å ena sidan och kanslipersonalens relativt ringa antal å
andra sidan är också en mera fullständig granskning utesluten. Utredningen
utgår ifrån att det även i fortsättningen måste bli fråga om punktinsatser
från revisorernas sida och inte någon reguljär granskning av
hela det område som kan omfattas av revisorernas tillsyn.

För att de nämnda insatserna skall bli så verkningsfulla som möjligt,
är det nödvändigt att särskild uppmärksamhet ägnas frågan om de principer
som skall ligga till grund för urvalet av granskningsobjekt. Strävan
bör därvid enligt utredningens mening vara att skapa underlag för ett
allmänt omdöme om tillståndet inom den statliga och statsunderstödda
verksamheten i viktigare avseenden. En förutsättning för att en sådan
helhetsbild skall kunna förmedlas torde vara att framför allt huvudlinjerna
i och resultatet av verksamheten beaktas vid granskningen. Detta betyder
att revisorerna bör skjuta enskildheter och enstaka företeelser i
bakgrunden för att i stället ägna huvudintresset åt frågor av mera väsentlig
betydelse och räckvidd.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår att revisorernas verksamhet
med tiden har kommit att koncentreras på principfrågor och spörsmål
av mera allmän karaktär. Detta står helt i överensstämmelse med
vad riksdagen har uttalat i ämnet. Enligt konstitutionsutskottets utlåtande
1967: 60 (s. 10) bör sålunda revisorernas verksamhet i första hand ta
sikte på »frågor av principiell och generell innebörd». Såvitt utredningen
har kunnat finna råder allmän enighet om denna programförklaring.

Utredningen är också för sin del av den uppfattningen, att de under senare
år klart framträdande strävandena att fördjupa granskningsverksamheten
och samtidigt ge den en större bredd i själva målinriktningen
bör konsekvent fullföljas.

I sin skrivelse till talmanskonferensen har riksdagens revisorer framhållit
önskvärdheten av en närmare precisering och konkretisering av vad
som rätteligen bör förstås med frågor av principiell och generell karaktär.
I likhet med revisorerna anser utredningen ett sådant klarläggande vara
angeläget, eftersom det på ett avgörande sätt påverkar revisionsarbetets
inriktning och bedrivande. Utredningen återkommer strax till detta spörsmål
men vill först göra följande påpekande.

Att enskildheter och enstaka företeelser får träda i bakgrunden vid
granskningen till förmån för frågor av större räckvidd behöver självfallet
inte utesluta att uppmärksamhet ägnas även mera perifera eller särpräglade
förhållanden inom granskningsområdet, om speciella skäl därför
är för handen. Läget kan exempelvis vara sådant, att önskvärd rättelse
i något avseende kan nås bara efter initiativ från riksdagens revisorers
sida. I den mån mindre frågor aktualiseras i verksamheten får det
ankomma på revisorerna att själva bedöma, om i varje särskilt fall en
undersökning skall göras hos revisorerna eller om ärendet skall hänskjutas
till något annat revisionsorgan. Lika litet bör granskningsarbetets inriktning
mot mera principiella överväganden hindra att en enstaka myndighets
ekonomiska förvaltning tas upp till bedömning. Även om det
större perspektivet bör sätta sin prägel på den av revisorerna bedrivna
verksamheten, bör alltså enligt utredningens åsikt utrymme finnas också
för detaljgranskning och specialgranskning i viss omfattning.

2.3 Frågor av principiell och generell karaktär

Såsom har framhållits i närmast föregående avsnitt hyser utredningen
den meningen, att innebörden av uttrycket »frågor av principiell och
generell karaktär» bör närmare klarläggas. Vid sitt övervägande av lämplig
begreppsbestämning har utredningen stannat för att föreslå följande
definition.

Med frågor av principiell och generell karaktär bör förstås frågor som
är av betydelse för mera väsentliga statsfinansiella eller förvaltningsekonomiska
förhållanden eller som berör grunderna för det administrativa
arbetets organisation och funktioner. De behöver dock inte ha en enbart
ekonomisk syftning utan kan avse statliga insatser i allmänhet. Att frågor
av nu angivet slag ställs i förgrunden för intresset får vidare anses innebära
en strävan efter att nå fram till en helhetsbild av den granskade
verksamheten, med beaktande framför allt av uppnådda resultat och aktuella
utvecklingstendenser.

För att ytterligare konkretisera innebörden av begreppet »frågor av

principiell och generell karaktär> skall utredningen i det följande presentera
vissa huvudtyper av sådana frågor och framföra en del synpunk2er
i anslutning därtill. Utredningen vill samtidigt stryka under att det
härvidlag självfallet inte kan bli tal om någon fullständig uppräkning
eller uttömmande beskrivning utan snarare om en exempelsamling som i
gröva drag anger de områden till vilka granskningsinsatserna bör styras.

a) Skattesystemets uppbyggnad och funktionssätt

Med hänsyn till sin fördelningspolitiska effekt är skattesystemets uppbyggnad
i hög grad en fråga om de värderingar som styr statsmakternas
handlande. Den inverkan som skatterna har på samhällsekonomi och
konjunkturförlopp är ytterligare en bekräftelse på systemets politiska
karaktär. Det har emellertid också en administrativ sida, som innefattar
en rad frågor av stor principiell räckvidd för en revisionell bedömning.
Hit hör inte minst frågan om förvaltningskostnadernas storlek, både
absolut sett och med relativ fördelning på olika skatteslag. Av allmänt
intresse är vidare i vad mån de organisationsformer och arbetsmetoder
som tillämpas inom skatteadministrationen kan anses fylla rimliga krav
på ändamålsenlighet.

Ett närbesläktat ämne gäller effektiviteten i skatteuppbörden och indrivningen
av allmänna medel över huvud taget. Då den statliga driftbudgetens
inkomster till 90 procent utgörs av skatter, är det ytterst angeläget
att dessa medel flyter in till statskassan med minsta möjliga avbränningar.
En för den samlade statsverksamheten central fråga är därför
hur en tillfredsställande kontroll skall kunna upprätthållas på förevarande
område. En närmare bedömning av hithörande spörsmål torde
förutsätta revisionella insatser i form av översiktliga analyser av skadeutfallet
och en fortlöpande tillsyn över vederbörande myndigheters arbete.

b) Affärsverkens driftöverskott, lönsamhet och sociala uppgift

Affärsverkens driftöverskott ingår som en av de tyngsta posterna i
den grupp av inkomster som staten kan disponera utöver skatterna för
att finansiera sin löpande verksamhet. Av väsentlig beydelse är därför
hur affärsverkens lönsamhet utvecklar sig och vilka faktorer som påverkar
denna utveckling. Särskilt intressanta aspekter i principiellt hänseende
erbjuder frågan om graden av inbördes överensstämmelse mellan
affärsverken på områden som är av likartad beskaffenhet och inom vilka
förutsättningar för likartade lösningar av de administrativa problemen
bör vara för handen.

Lönsamhetsanalysen kan emellertid med fördel vidgas till att avse
frågan om den samhällsnytta i mera allmän bemärkelse som affärsverken
genom sin verksamhet ger upphov till. Vad som förtjänar upp -

2 Riksdagen 1971. 2 sami.

märksamhet är således inte bara den rent företagsekonomiska vinst som

ett affärsverk kan göra på en viss åtgärd utan också dennas effekt på

samhällsutvecklingen i dess helhet. För statsmakterna måste det vara •

av betydande värde att få dessa sammanhang närmare belysta genom

revisionella undersökningar som tar sikte även på affärsverkens sociala

uppgift.

c) Den statliga taxesättningen

Åtskilliga statliga myndigheter fullgör mot betalning vissa uppdrag
m. m. utan att fördenskull driva affärsrörelse i egentlig mening. De avgifter
som därvid tas ut tillför statskassan avsevärda belopp, varför vid taxesättningen
tillämpade grunder måste anses ha stort allmänt intresse.

Inte minst gäller detta avvägningen mellan företagsekonomiska och allmänt
samhällspolitiska intressen vid bestämmandet av den utsträckning
i vilken myndigheternas kostnader bör täckas. Allteftersom statsverksamheten
utvidgas till nya samhällsområden aktualiseras dessutom frågan
om i vad mån staten bör ställa krav på ersättning för de tjänster
som kan komma att lämnas allmänheten. Frågan, som väl lämpar sig
för revisionella överväganden, har stor räckvidd i både ekonomiskt och
principiellt avseende.

d) Den statliga utlåningsverksamheten

Även de villkor och former under vilka den statliga utlåningsverksamheten
bedrivs måste tillmätas betydande vikt. I sammanhanget kan
sålunda erinras om att de från hithörande fonder utlämnade lånen representerar
statliga fordringar till miljardbelopp, samtidigt som lånens
förräntning ger staten stora inkomster. Varje särskilt lån är väl av
mindre intresse vid en översiktlig revision. Vad som förtjänar beaktande
är däremot de principer på vilka verksamheten grundar sig och tillförlitligheten
av den löpande kontroll som utövas av de låneförvaltande
myndigheterna för att bevaka statens rätt.

e) Utgiftsutvecklingen inom viktigare budgetavsnitt

Statsutgifternas starka stegring har sedan länge stått i förgrunden för
den allmänna debatten, och frågan om deras omfattning och fördelning
på olika samhällsområden är självfallet ytterst av politisk natur. Men
liksom när det gäller skattesystemet har frågan även en administrativ
sida, då det måste förutsättas att en statsbudget med sådan bredd som
den svenska i sig innefattar utgiftsändamål som kan behöva omprövas
och omvärderas i ett längre tidsperspektiv utan att detta har någon politisk
innebörd. Revisionella analyser av utgiftsutvecklingen inom olika
budgetavsnitt torde också ge ett rikt material till en kompletterande bedömning
av de statsfinansiella förhållandena, vilken kan underlätta för -

ståelsen för tendenser och särdrag i den fortgående statsverksamheten.
Av speciell betydelse i sammanhanget är att sådana analyser kan ge
svar på frågan, varför emellanåt betydande anslagsöverskridanden uppstår
eller omvänt varför anvisade medel inte disponeras i beräknad omfattning.
Bakom mera framträdande avvikelser mellan budgeterade och
faktiska utgifter kan dölja sig svagheter i organisation och planering
eller sakliga felbedömningar i allmänhet, varför det ofta finns anledning
att ta dem till utgångspunkt för mera djupgående undersökningar. Inte
mindre viktigt är emellertid att en från angivna utgångspunkter bedriven
granskning alltid ger goda möjligheter till insyn i det löpande förvaltningsarbetet.
Oavsett resultatet har den därför ett stort informationsvärde.

f) Förvaltningsekonomiska förhållanden av betydelse för statsmyndigheterna
i allmänhet

Förvaltningsekonomin i vid mening påverkas i särskild grad av vissa
bestämda aktiviteter, som föranleder höga kostnader hos myndigheterna.
Hit hör sådana företeelser som byggnadsverksamhet, lokalförsörjning,
investeringar i tekniska hjälpmedel, underhållstjänst, upphandling och
förrådshållning. Sett mera från budgetens synpunkt är det därjämte av
stor vikt hur myndigheterna disponerar sina anslag och därmed övar
inflytande på de statliga betalningsströmmarna. Det är självfallet nödvändigt
att dessa förhållanden ägnas uppmärksamhet i revisionsarbetet,
såvitt gäller varje enskild myndighet. Av speciellt intresse i förevarande
sammanhang är emellertid att de nämnda funktionerna, om ock i växlande
omfattning, förekommer hos praktiskt taget samtliga myndigheter.
För att en mera allsidig bild av tillståndet inom den statliga sektorn
skall bli möjlig, är det därför önskvärt att den vertikala förvaltningsrevisionen
kompletteras med jämförande undersökningar av de principer
som tillämpas inom myndigheterna vid lösandet av ensartade förvaltningsuppgifter.
Sådana tväradministrativa undersökningar ger i hög
grad underlag för helhetsbedömningar av den statliga verksamheten
och är därmed av stort principiellt värde.

g) Det administrativa arbetets organisation och funktioner

Lämpligheten av de former som tillämpas i det administrativa arbetet
är en annan fråga av stor räckvidd och betydelse. Detta gäller såväl
den yttre organisationen som olika slag av administrativa system för
den löpande verksamheten. Inte minst personalkostnadernas oavbrutna
stegring gör det angeläget att föreliggande möjligheter till förenklingar
och rationaliseringar i förvaltningsförfarandet omsorgsfullt tas till vara,
vilket kräver systematiska analyser av det administrativa arbetets organisation
och funktioner. Även här är det de allmänna principerna och

2* Riksdagen 1971. 2 sami.

de gemensamma huvuddragen som träder i förgrunden för intresset. En
sådan granskning får i vissa avseenden karaktären av en revision med
allmänt övervakande syfte.

h) Utfallet av olika reformer

En av riksdagen beslutad reform tilldrar sig ofta den största uppmärksamheten
när den genomförs för att därefter kanske förvandlas till
en administrativ rutin bland många andra. För statsmakterna bör det
emellertid vara av stort intresse att genom en revisionell undersökning
få en efterkalkyl gjord, som visar det fattade beslutets resultat och de
därigenom vunna erfarenheterna. De frågor som inställer sig i sammanhanget
gäller om effekten har blivit den avsedda, om kostnadsberäkningarna
har kunnat hållas, om den administration som kan ha inrättats för
ändamålet fungerar tillfredsställande och liknande.

i) Angelägenheten av tidigare beslutade statliga insatser

Ett näraliggande spörsmål avser frågan i vad mån de förutsättningar
som en gång förelåg för en viss statlig insats längre är för handen.
Det kan gälla verksamhetens mål, det kan gälla verksamhetens inriktning,
det kan gälla fördelningen av de resurser som har ställts till förfogande
för verksamhetens bedrivande. Såsom har antytts redan i det
föregående aktualiseras ständigt nya frågor av detta slag i takt med tillväxten
av den statliga sektorn och därmed av statsutgifterna. Det rör
sig här om frågor av betydande vikt för ett rationellt utnyttjande av de
medel som över den statliga budgeten förs ut till olika samhällsområden.

j) Behovet av och efterfrågan på statliga tjänster

För de statliga myndigheterna finns i regel fastställda mål mot vilka
de har att inrikta sin verksamhet. Vid en revisionell bedömning av verksamheten
ställs också denna i relation till målen. Man kan emellertid
välja en annan utgångspunkt och knyta an till den efterfrågan på statliga
tjänster som kan föreligga hos allmänheten. Bedömningsgrunden
blir då i vad mån och på vad sätt myndigheterna har lyckats tillgodose
det behov som tar sig uttryck i efterfrågan på deras tjänster. En sådan
granskning kan aktualisera frågor av stort principiellt intresse, även om
dess praktiska räckvidd med hänsyn till de statsfinansiella konsekvenserna
ofta är begränsad.

Utredningen vill avslutningsvis framhålla att riksdagens revisorer, genom
att tyngdpunkten i granskningen läggs på de stora sammanhangen
och utvecklingslinjerna, bör kunna förmedla en speciell aspekt på statsverksamheten
som är av väsentlig betydelse för en allsidig bedömning
av de statliga insatserna på skilda samhällsområden.

2.4 Förhållandet till riksrevisionsverket

I samband med sina överväganden om granskningsverksamheten har
utredningen tagit upp frågan om möjligheterna att samordna riksdagens
revisorers och riksrevisionsverkets insatser. Såsom framgår av de allmänna
synpunkter som utvecklats i avsnittet om det konstitutionella
sammanhanget är utredningen av den uppfattningen, att någon formell
arbetsfördelning inte lämpligen bör genomföras mellan riksdagens revisorer
och Kungl. Maj:ts motsvarande organ. Utredningen har därför
inskränkt sina överväganden i förevarande avseende till att gälla en rent
praktisk samordning.

Mellan riksrevisionsverket och riksdagens revisorer förekommer ett
visst samarbete, kännetecknat framför allt av att de båda organen tar
del av varandras granskningsplaner i syfte att hindra att ett och samma
förhållande utsätts för dubbelgranskning. Enligt utredningens mening
bör detta samarbete inte bara fortsätta utan också fördjupas. Riksrevisionsverket
bör sålunda hålla riksdagens revisorer underrättade om åtminstone
viktigare beslut som verket fattar inom ramen för det pågående
arbetet med att utveckla och genomföra statens ekonomiadministrativa
system (det s. k. SEA-systemet). Utredningen förutsätter vidare att
det material om myndigheternas ekonomiska förvaltning som nu samlas
in av riksrevisionsverket hålls tillgängligt även för riksdagens revisorer.
Enligt utredningens mening bör det därjämte vara möjligt för riksdagens
revisorer att lämna över ärenden till riksrevisionsverket och de nya revisionskontoren
i sådana fall då dessa organ är bättre lämpade att
ta sig an viss granskning. Såvitt utredningen kan bedöma behöver ett
sådant överlämnande bli aktuellt endast i begränsad omfattning.

Utredningen vill i detta sammanhang även peka på möjligheterna till
personalcirkulation mellan riksrevisionsverket och riksdagens revisorer.
Det har hittills endast sällan inträffat att tjänstemän gått över från det
ena verket till det andra. Enligt utredningens mening skulle det vara till
fördel om ett sådant personal utbyte kom till stånd i större utsträckning.

2.5 Sambandet med riksdagsarbetet

Den sista fråga som utredningen övervägt i förevarande sammanhang
gäller förhållandet mellan riksdagens revisorers verksamhet och riksdagsarbetet
i övrigt, önskemål har ofta uttalats om en närmare anknytning
mellan revisionen och det löpande arbetet inom riksdagen. Det var
också just för att säkra en sådan anknytning och för att ge revisorerna en
bättre förankring och en starkare ställning inom riksdagen som 1966
års kommitté föreslog att revisionen skulle omvandlas till ett utskott.
Vidare har revisorerna i sin framställning till talmanskonferensen satt
i fråga om inte riksdagens budgetberedande utskott borde kunna anlita

revisorernas utredningsapparat i viss utsträckning. Utredningen har tagit
upp den sistnämnda tanken till närmare prövning.

Utredningen vill till en början framhålla, att riksdagens revisorer inte
bör kopplas in på den fortlöpande granskningen av Kungl. Maj:ts budgetförslag.
Däremot kan det övervägas att utnyttja revisionen för särskilda
undersökningar i större frågor av principiell och generell natur,
i den mån behov av sådana undersökningar visar sig föreligga under
budgetarbetet. Det förtjänar nämnas att Kungl. Maj:t ganska ofta ger
riksrevisionsverket och statskontoret i uppdrag att undersöka något visst
förhållande som av en eller annan anledning har aktualiserats. För utredningen
framstår det som naturligt att riksdagen på motsvarande sätt
använder sitt eget kontrollorgan för att utreda frågor som den finner
vara i behov av närmare belysning. Det får då förutsättas att sådana
uppdrag grundas på förslag av utskott men lämnas av riksdagen efter särskilt
beslut. Att ge utskotten rätt att själva, utan beslut av riksdagen, vända
sig till revisorerna anser utredningen däremot inte kunna övervägas.
Det skulle medföra ett slags subordination och kunna förrycka revisorernas
arbetsplanering.

Utredningen har emellertid hyst betänkligheter inför tanken att ge
samtliga riksdagens utskott — 16 till antalet — rätt att ta sådana initiativ
som avses här. Om en sådan befogenhet skulle begagnas i större utsträckning,
skulle detta avsevärt försvåra revisorernas egen granskningsverksamhet.
Utredningen har därför begränsat sig till att överväga möjligheten
att ge finansutskottet en sådan förslagsrätt.

Finansutskottets verksamhetsområde torde komma att i stor utsträckning
innefatta just de frågor som riksdagens revisorer skall ägna uppmärksamhet
åt. Utskottet skall bereda frågor om allmänna riktlinjer för
den ekonomiska politiken och för statens budget, om förvaltningsrevision,
redovisning och rationalisering, om riksbanken och riksgäldskontoret,
allmänt budgettekniska frågor m. m. samt verka för en allmän
samordning av riksdagens budgetarbete. Utredningen vill föreslå att
finansutskottet ges befogenhet att genom förslag till riksdagen påkalla,
att riksdagens revisorer anlitas för särskilda utredningar. Det torde
kunna förutsättas att finansutskottet kommer att samråda med revisorerna,
innan sådana förslag framläggs för riksdagen.

Utredningen har även övervägt frågan om vilket utskott som bör
granska revisorernas årliga verksamhetsberättelse. Denna uppgift ankommer
nu på konstitutionsutskottet med hänsyn till att det inte gäller
en sakprövning av granskningsärendena utan närmast ett slags dechargegranskning,
som avser i vad mån revisorerna bedrivit sitt arbete efter
riksdagens intentioner. Det har synts utredningen naturligt att denna
granskning förs över till det nya finansutskottet, särskilt om detta ges den
förslagsrätt som utredningen förordat.

3 Den yttre organisationen

3.1 Revisorernas ställning

I sin skrivelse till talmanskonferensen har riksdagens revisorer i förevarande
spörsmål anfört bl. a. följande.

När riksdagens revisorer tillkom som institution i samband med den
stora författningsomdaningen åren 1809—1810, grundades verksamheten
i allt väsentligt på ett rent personligt granskningsarbete från ledamöternas
sida. Detta var möjligt så länge omslutningen på den statliga
budgeten höll sig inom snäva gränser, så länge statsförvaltningen var
av begränsat omfång och därmed lätt att överblicka, så länge myndigheternas
inre organisation var jämförelsevis enkel, så länge kontrollen
över förvaltningen i huvudsak tog sig uttryck i en mer eller mindre
fullständig räkenskapsgranskning och så länge denna granskning omfattade
ett avslutat budgetårs förvaltning. I samma mån som statsverksamheten
förändrats har det emellertid blivit allt svårare att upprätthålla
en sådan form för revisionsarbetet. I dagens läge, kännetecknat av en
ständigt växande statlig utgiftsexpansion under samtidig övergång till
alltmer komplicerade system för förvaltningsverksamheten, är det inte
heller realistiskt att föreställa sig att revisorerna vid sidan av andra
ansvarsfulla och tidskrävande offentliga uppdrag skulle kunna följa
utvecklingen på statsverksamhetens vidsträckta fält och själva underkasta
förhållandena en kritisk belysning som underlag för mera djupgående
revisionella undersökningar.

De ytterligare upplysningar som utredningen har inhämtat i ämnet
ger väsentligen samma bild av förhållandena som har tecknats i nyssnämnda
skrivelse. Den statliga sektorns oavbrutna tillväxt och alltmer
komplicerade beskaffenhet gör det inte längre möjligt för revisorerna
att utan åsidosättande av andra åligganden personligen ta del i det löpande
granskningsarbetet, och på revisorerna ankommer i dag närmast
uppgiften att fungera som en styrelse för den hithörande verksamheten.
Den ändring i revisorernas ställning som således har inträtt bör enligt
utredningens mening komma till uttryck i vederbörande grundlags- och
instruktionsbestämmelser. Konkreta förslag härutinnan kommer att läggas
fram i det följande. Utredningen vill emellertid samtidigt understryka,
att en sådan formalisering av faktiskt rådande förhållanden inte
syftar till någon begränsning av de befogenheter att fatta beslut som
tillkommer revisorerna. Dessa befogenheter bör lämnas orubbade, såvida
inte revisorerna själva finner det lämpligt att i något avseende delegera
beslutanderätten till underlydande tjänsteman.

En närmare analys av styrelsefunktionens innebörd i förevarande fall
leder enligt utredningen till följande slutsatser.

a) På revisorerna skall alltjämt ankomma att årligen fastställa granskningsplan.
Revisorerna skall vidare under löpande verksamhetsår kunna
komplettera denna granskningsplan med nya ärenden. Detta betyder
att inte något ärende kan på allvar tas upp till undersökning inom revi -

sionen utan att revisorerna har lämnat sitt medgivande härtill. Dock bör
beaktas att riksdagen enligt utredningens i det föregående utvecklade
förslag bör ha möjlighet att ge revisorerna i uppdrag att göra vissa undersökningar.

b) Revisorerna skall vidare besluta om remisser av granskningspromemorior
och om framställningar till Kungl. Maj:t eller riksdagen i slutförda
granskningsärenden. Revisorerna skall även godkänna och underteckna
den årliga verksamhetsberättelsen.

c) Revisorerna skall besluta om föredragningar, besök och resor såvitt
gäller revisionen i dess helhet.

d) Revisorerna skall besluta i petita- och personalärenden samt i andra
administrativa ärenden av större räckvidd och principiell betydelse.

Utredningen vill i sammanhanget tillägga följande.

Att revisorernas arbetsinsatser under senare år framför allt knutits
till beslutsfunktionen har inte inneburit att revisorerna avstått från självständiga
granskningsuppslag, även om tyngdpunkten i den projektsökande
verksamheten kommit att ligga på kansliet. Enligt utredningens
mening är det av värde om revisorerna även i fortsättningen berikar
granskningsarbetet med egna initiativ. Självfallet bör revisorerna därvid
följa de allmänna riktlinjer för granskningens inriktning som har utvecklats
i det föregående.

33. Antalet revisorer

Som förut nämnts är antalet revisorer för närvarande tolv, vartill
kommer lika många suppleanter. Under ståndstiden utsåg varje stånd
sex revisorer. Det totala antalet revisorer blev följaktligen 24. Vid representationsreformens
genomförande bestämdes antalet revisorer till tolv,
och detta antal har därefter varit oförändrat. Antalet suppleanter bestämdes
vid samma tillfälle till sex men ökades 1925 till nuvarande
tolv. Så länge tvåkammarsystemet var i funktion utsågs revisorer och
suppleanter till halva antalet av vardera kammaren.

Antalet revisorer kan således sägas vara historiskt betingat. I sin
skrivelse till talmanskonferensen har revisorerna också uttalat, att det
borde klarläggas i vad mån tvåkammarsystemets avveckling kan tänkas
motivera en omprövning av riksdagsordningens bestämmelser i ämnet.
Mot denna bakgrund och även med hänsyn till revisorskapets förändrade
karaktär har utredningen särskilt prövat frågan om lämpligaste antal
revisorer. Vid sina överväganden har utredningen kommit till den uppfattningen,
att nuvarande antal bör behållas. Utredningens ståndpunkt
är betingad av en önskan att säkra bredden i det inflytande över revisionsverksamheten
som utövas av de riksdagsvalda förtroendemännen.

Utredningen har även övervägt frågan om revisorssuppleanternas

ställning. Enligt gällande föreskrifter är revisorssuppleanterna personliga
liksom suppleanterna för bl. a. fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret. Revisorernas arbete skulle enligt utredningens mening
gagnas om det personliga bandet mellan ledamot och suppleant
upphörde.

3.3 Avddningsorganisationen

Innan ett granskningsärende föredras i plenum, underkastas det en
förberedande behandling på någon av de tre avdelningar i vilka riksdagens
revisorer är organiserade. Varje avdelning består av fyra ledamöter
och lika många suppleanter.

Avdelningssystemet tillkom redan i början av 1800-talet. Det var motiverat
av rent praktiska skäl. För att hinna med en någorlunda omfattande
granskning av alla de räkenskaper m. m. som revisorerna hade
till uppgift att kontrollera måste de genomföra en fördelning på avdelningar.
I och med räkenskapskontrollens avveckling bortföll de egentliga
motiven för denna organisation. Så länge granskningsverksamheten
skulle redovisas i en samlad berättelse varje år, med en betydande forcering
av arbetet under årets sista månader, kunde dock avdelningarna
fylla en viss funktion, i någon mån motsvarande den som tillkom det
dåvarande statsutskottets avdelningar. Flertalet granskningsinitiativ togs
också i praxis på avdelningarna.

Genom 1967 och 1969 års reformer har emellertid förhållandena i
grund förändrats. Revisionsberättelsen i sin gamla form är avskaffad
och har ersatts av en redogörelse för det arbete som har utförts under
verksamhetsåret i fråga. Arbetet bedrivs så, att varje granskningsärende
redovisas och slutförs för sig, i allmänhet sedan remissyttranden har
inhämtats över gjorda iakttagelser. Antalet ärenden har vidare starkt
beskurits, och granskningen har i samband därmed inte bara fördjupats
utan också alltmer inriktats på större frågor av principiell och generell
karaktär. Utredningspersonalen är inte längre knuten till någon bestämd
avdelning utan bildar en organisatoriskt sammanhållen enhet, vilken
fullgör sitt arbete såsom ett uppdrag av revisorerna i plenum. Till grund
för utredningsverksamheten ligger sålunda en särskild granskningsplan,
anmäld för och antagen av revisorerna utan föregående avdelningsbehandling.
Revisorerna har genom detta tillvägagångssätt fått en betydligt
bättre överblick över och ett starkare samlat grepp om verksamheten
än tidigare.

Den omläggning av granskningsförfarandet som sålunda har genomförts
gör det enligt utredningens åsikt inte motiverat att längre ha kvar
avdelningsorganisationen. Att ett avskaffande av avdelningarna skulle
medföra någon minskning av revisorernas inflytande över verksamheten

torde inte behöva befaras. De synpunkter som nu tillförs granskningen
genom den förberedande behandlingen på avdelningarna kan, såvitt utredningen
förstår, lika väl komma till uttryck direkt i plenum. I den
mån avsikten med avdelningsorganisationen har varit att göra det möjligt
för revisorerna att förvärva mera djupgående kunskaper om granskningsärendena
torde minst samma möjligheter föreligga genom det nu
tillämpade tvåstegsförfarandet, enligt vilket revisorerna tar slutlig ställning
i ett granskningsärende först sedan remissyttranden har inhämtats
över upprättad granskningspromemoria. I sammanhanget bör också
beaktas att det med nuvarande inriktning av revisionsverksamheten inte
finns någon garanti för att granskningsärendena kommer att någorlunda
jämnt fördelas på de tre avdelningar som nu ingår i organisationen.

Om utredningen således inte finner tillräckliga skäl längre föreligga
att behålla de nuvarande avdelningarna, är utredningen samtidigt medveten
om att i en institution, i vilken styrelsefunktionen utövas av en så
relativt stor församling som de tolv revisorerna utgör, behov kan föreligga
av ett organ med vissa beredningsuppgifter. Detta mellanled i organisationen
synes böra vara sammansatt på sådant sätt, att revisorerna
får nära kontakt med det löpande granskningsarbetet genom en något
mindre krets av förtroendemän som spänner över det samlade verksamhetsfältet
och inte, såsom avdelningarna, över enbart avsnitt därav.
Utredningen föreslår i enlighet härmed att inom revisionen inrättas en
särskild delegation, bestående av fem ledamöter och med revisorernas
ordförande som självskriven ordförande.

Delegationen skall ha till huvuduppgift att bereda alla granskningsärenden,
innan dessa blir föremål för beslut i plenum. Konkret innebär
detta att delegationen skall förberedande behandla dels det förslag till
granskningsplan som kanslichefen enligt revisorernas arbetsordning har
att årligen upprätta, dels de förslag till nya granskningsärenden som
efter granskningsplanens antagande kan komma att väckas i plenum,
dels de granskningspromemorior i vilka resultatet av kansliets utredande
verksamhet redovisas, dels därav föranledda tilläggspromemorior, dels
ock förslag till framställningar till riksdagen eller Kungl. Majit i avslutade
granskningsärenden. Om revisorerna så finner lämpligt, bör de
kunna anmoda delegationen att ge sin uppfattning till känna även i andra
ärenden.

Den fördelning av arbetsuppgifter mellan revisorer och revisionspersonal
som numera fått stadgad praxis och till vilken utredningen återkommer
i det följande har visat sig vara ändamålsenlig. Genom inrättandet
av ett beredningsorgan av den nu föreslagna delegationens karaktär
bör, såvitt utredningen kan bedöma, den samverkan som arbetsfördelningen
ytterst syftar till fördjupas och effektiviseras till gagn för allsidigheten
i revisionsinsatsema.

3.4 Benämningar

Enligt riksdagsordningen ankommer granskningen av statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning på tolv »revisorer». I annan författningstext
talas om »riksdagens revisorer», vilket får anses vara den officiella
benämningen. Sedan gammalt har emellertid parallellt härmed använts
beteckningen »statsrevisorer».

Enligt utredningens åsikt ger den sistnämnda beteckningen ett bättre
uttryck för verksamhetens syfte och karaktär än den mera officiella beteckningen,
som kan föranleda missuppfattningen att fråga är enbart
om en granskning av riksdagens egen förvaltning. Det är vidare lätt att
förväxla riksdagsrevisorema med »riksrevisorema», en benämning som
numera allt oftare brukas i press och andra massmedier för att beteckna
riksrevisionsverket eller dess granskningspersonal. Utredningen föreslår
därför att riksdagens revisorer i fortsättningen kallas för statsrevisorer
och att denna benämning används även i den hithörande författningstexten.

I överensstämmelse härmed synes den institution som står under revisorernas
ledning böra benämnas statsrevisionen. I sammanhanget kan
erinras om att en officiell beteckning på den samlade granskningsverksamhetens
organisation saknas i dag, vilket medför vissa praktiska olägenheter.

4 Personalorganisationen

4.1 Arbetsuppgifter

De förändringar som efter hand har inträtt i revisorernas egen ställning
har medfört att en ganska fast praxis har utvecklats då det gäller
arbetsfördelningen mellan revisorerna och deras kansli. I det föregående
har närmare berörts vilka uppgifter som därigenom har kommit att
åvila revisorerna. För kanslipersonalen har utvecklingen betytt att dess
medverkan i revisionsarbetet har kommit att avse framför allt tre sidor
av verksamheten, nämligen bevakningen av statsverksamheten, framtagandet
av granskningsobjekt och utredningsverksamheten.

Den första uppgiften innebär att kansliet skall fortlöpande följa utvecklingen
på den statliga och statsunderstödda verksamhetens vidsträckta
fält och därvid särskilt ge akt på förändringar i verksamhetsinriktning
och organisationsstruktur. Avsikten med denna bevakning är att inom
revisionen skall ständigt finnas en fond av kunskaper om åtminstone de
viktigare delarna av förvaltningen.

Den andra uppgiften innebär att kansliet skall underkasta de förhållanden
om vilka förvaltningsbevakningen ger upplysning en kritisk
granskning för att om möjligt få uppslag till lämpliga granskningsobjekt.
Detta arbete omfattar även förstudier och specialundersökningar av

olika frågor. Avsikten är att därigenom få fram ett underlag för det
förslag till granskningsplan som enligt arbetsordningen årligen skall föreläggas
revisorerna.

Den tredje uppgiften innebär att kansliet skall närmare undersöka
de ärenden som revisorerna beslutat ta upp på granskningsplan eller i
annan ordning funnit vara förtjänta av granskning. Undersökningarna
har i stor utsträckning formen av skriftliga förfrågningar och besök vid
vederbörande myndigheter. För varje ärende skall vidare upprättas en
granskningspromemoria och, sedan denna remissbehandlats, antingen
en tilläggspromemoria eller ett förslag till skrivelse till Kungl. Maj:t eller
riksdagen.

Såsom redan har påpekats måste den arbetsfördelning som har gett
kansliet nu angivna uppgifter betecknas som ändamålsenlig. Utredningen
anser sig därför inte böra föreslå någon ändring i detta avseende.

4.2 Principförslag

Utredningen övergår härefter till frågan om hur kansliet bör vara
organiserat för att kunna på bästa sätt fullgöra de arbetsuppgifter som
har beskrivits i korthet ovan. Därvid är utgångspunkten den förut angivna,
nämligen att det gäller att åstadkomma en lösning på lång sikt.
Såväl den principiella uppbyggnaden som själva personalresurserna
måste svara mot de värderingar som har utvecklats i det föregående.

Enligt den av revisorerna fastställda arbetsordningen ankommer det
ytterst på kanslichefen att svara för såväl den löpande förvaltningsbevakningen
som ledningen av utredningsverksamheten. I och för sig
är detta en riktig princip, som garanterar den erforderliga samordningen
av och följdriktigheten i det samlade kansliarbetet. På grund av statsverksamhetens
starkt växande omfattning och alltmer komplicerade natur
har det emellertid visat sig innebära stora svårigheter för kanslichefen
att med nuvarande personalorganisation fylla de krav som ställs på
honom. I sammanhanget bör inte minst beaktas att varje utredningsman
— maximalt sex inom kansliet, vartill kan komma anlitade experter utifrån
— står i direkt kontakt med kanslichefen, vilket gör att denne
måste ägna oproportionerligt lång tid åt löpande vägledning, rådgivning
och promemoriegenomgång till förfång särskilt för den mera långsiktiga
planeringen av verksamheten.

Problemet kan enligt utredningens mening lösas på två olika sätt.

Det ena sättet är att kansliet förstärks med personal som ägnar sig
enbart åt att bevaka händelseutvecklingen inom förvaltningen och att
söka efter uppslag. Nackdelen med en sådan lösning är att kansliet
skulle komma att bestå av två från varandra skilda personalkategorier
och att den lättnad i kanslichefens arbete som anordningen syftar till
inte skulle beröra det område där behovet av avlastning är störst, nämligen
utredningsverksamheten.

Det andra sättet är att genom en viss omläggning av utredningsverksamheten
göra det möjligt för de båda byråchefer som redan ingår i
kansliorganisationen att mera odelat än för närvarande biträda kanslichefen
vid ledningen av kansliets arbete. En sådan lösning synes vara
att föredra, då den ger en bättre sammanhållen och därmed mera slagkraftig
organisation.

I arbetsordningen har stadgats att byråcheferna skall vara kanslichefen
behjälpliga när det gäller att följa utvecklingen inom den offentliga
sektorn och att upprätta förslag till granskningsplan. Då byråcheferna
på grund av kanslipersonalens ringa numerär måst tas i anspråk nästan
helt för konkreta utredningsuppdrag, har emellertid detta stadgande
hittills bara i begränsad utsträckning kunnat efterlevas.

En förutsättning för att byråcheferna skall kunna lämna kanslichefen
den erforderliga hjälpen synes därför vara att de frigörs från sin
befattning med det rent konkreta utredningsarbetet. Detta bör i stället
övertas av särskilda utredningsgrupper som ställs till deras förfogande.
Ett system med sådana arbetsgrupper, omfattande två eller tre tjänstemän,
utgör den normala organisationsformen för revisionsverksamhet
av det slag som kommer i fråga här. En sådan ordning tillämpas t. ex.
inom riksrevisionsverket. Genom den inbördes stimulans och de möjligheter
till rationell arbetsfördelning som samverkan i grupp medför skapas
förutsättningar för kvalitativt bättre arbetsresurser samtidigt som
en värdefull skolning av mindre rutinerad personal kommer till stånd.

För att verksamhetens bas inte skall bli alltför smal torde varje byråchef
behöva disponera över åtminstone två utredningsgrupper, vilket
för hela kansliet gör inalles fyra. Varje utredningsgrupp torde i sin tur
böra omfatta åtminstone två tjänstemän, av vilka den ene bör vara projektledare
och den andre medhjälpare åt denne. För att man skall få
en lämplig befordringsstege torde för de fyra projektledarna böra inrättas
tjänster som i två fall svarar mot revisionsdirektörs och i två fall
mot avdelningsdirektörs löneställning. Vad gäller medhjälparna må erinras
om att revisorernas personalorganisation redan nu inrymmer tre
tjänster som byrådirektör i högst Ae 30. Det synes naturligt att den
ytterligare tjänst av detta slag som enligt förslaget skulle komma att
tillföras den egentliga utredningsorganisationen får samma löneställning.

Härutöver torde erfordras en tjänsteman som kan anlitas av kanslichefen
för specialundersökningar och förstudier i samband med den
projektuppsökande verksamheten. De uppslag som kommer fram i denna
verksamhet är nämligen ofta sådana, att förberedande undersökningar
måste göras för att de med tillräcklig grad av säkerhet skall kunna
föreläggas revisorerna som lämpliga granskningsobjekt. Till undvikande
av den tidigare berörda uppspaltningen av kansliets personal i
två skilda kategorier synes tjänsten som specialutredare inte ständigt
böra beklädas av en och samme tjänsteman utan ett visst cirkulations -

system böra tillämpas bland den utredande personalen. Med hänsyn till
arbetsuppgifternas natur synes tjänsten i lönegradsavseende böra jämställas
med någon av tjänsterna som projektledare.

Arbets- och ansvarsfördelningen vid en personalorganisation av angiven
utformning skulle bli i stort sett följande.

På kanslichefen skulle ankomma att ytterst svara för den löpande bevakningen
av statsverksamheten och för framtagandet av förslag till
lämpliga granskningsobjekt, allt inom ramen för en långsiktig planering
av revisionsarbetet. Han skulle vidare ha som en huvuduppgift att med
fördelning av granskningsärendena på de båda byråcheferna ange allmänna
riktlinjer för varje särskild undersökning och att avgöra mera
komplicerade frågor som kunde uppstå under utredningsarbetets gång.
Det skulle även åligga honom att ta del av alla promemorior och skrivelseförslag,
innan dessa förelädes delegationen och statsrevisorerna.

På byråcheferna skulle ankomma att efter kanslichefens anvisningar
biträda denne i planeringsarbetet och att svara för att de granskningsärenden
som tilldelats dem bleve vederbörligen utredda. I detta syfte
skulle de ha att utfärda närmare riktlinjer för hur utredningsarbetet
skulle bedrivas i varje särskilt fall och att se till att upprättade granskningspromemorior
vore utformade på ett i sakligt och formellt avseende
tillfredsställande sätt. De skulle vidare efter samråd med kanslichefen
utarbeta förslag till statsrevisorernas skrivelser i olika granskningsärenden.

På projektledarna skulle ankomma att svara för det egentliga utredningsarbetet
enligt i varje särskilt ärende givna direktiv och att upprätta
förslag till granskningspromemoria sedan viss utredning hade slutförts.

På byrådirektörerna skulle ankomma att biträda projektledarna i det
egentliga utredningsarbetet och att i förekommande fall självständigt
ha hand om viss undersökning.

På den kanslichefen direkt underställde utredningsmannen skulle ankomma
att efter kanslichefens anvisningar göra förstudier och specialundersökningar
inom ramen för den uppslagssökande verksamheten.

4.3 Kostnadsberäkningar m. m.

En på angivet sätt uppbyggd personalorganisation skulle komma att
omfatta inalles tolv tjänstemän med s. k. handläggande uppgifter. I förhållande
till nuvarande organisation innebär detta en utökning med
fem tjänstemän. En personalstyrka av den föreslagna storleken och
sammansättningen utgör enligt utredningens mening det minimum av
personalresurser som erfordras för att statsrevisionen skall kunna på
ett nöjaktigt sätt fullgöra sin grundlagsenliga kontrolluppgift.

I fråga om övrig personal finner sig utredningen ha anledning att
framhålla följande.

Den nuvarande personalorganisationen inrymmer en tjänst som kontorsbiträde/kontorist
i lönegrad högst A 9. Det har visat sig omöjligt
för revisorerna att besätta denna tjänst. Utredningen föreslår att den
ersätts med en tjänst som kontorsskrivare av samma typ som återfinns
i serviceenheterna för riksdagens utskott. Vidare är det uppenbart att
ökningen av antalet handläggande tjänstemän kommer att medföra en
inte oväsentlig merbelastning i fråga om expeditionsgöromål. Med hänsyn
härtill bör den nuvarande tjänsten som expeditionsförman i lönegrad
All ersättas med en tjänst som förste expeditionsförman.

Den nuvarande respektive den föreslagna kansliorganisationen har
åskådliggjorts i organisationsplaner på bilagorna 3 och 4.

Om utredningens förslag till ny kansliorganisation genomförs, kan
lönekostnaderna inkl. lönekostnadspålägg överslagsvis beräknas komma
att öka med cirka 440 000 kronor per år i 1970 års lönenivå. Några
mera detaljerade uträkningar av lönekostnaderna har utredningen inte
ansett sig böra göra, eftersom lönegraderna för tjänsterna i den nya
organisationen är beroende av förhandlingar med vederbörande personalorganisationer.

Såvitt gäller medel till expenser och reseersättningar torde utredningens
förslag totalt sett inte medföra några större ändringar. Lokalkostnaderna
kan däremot beräknas öka till följd av reformen. Ökningen beräknas
till ca 13 000 kronor per år i 1970 års prisnivå, motsvarande
kostnaden för ytterligare fem tjänsterum.

Enligt gällande bestämmelser äger revisionen i mån av behov anlita
utomstående experter och disponerar för ändamålet ett belopp av 25 000
kronor. Utredningen anser denna anordning vara av stort värde, då revisionen
därigenom tillförs kompletterande sakkunskap utan att personalorganisationen
behöver byggas ut mer än vad som är oundgängligen
nödvändigt. Det nu tillgängliga beloppet synes dock vara väl lågt för att
ge önskad effekt och torde böra åtminstone fördubblas. Utredningen vill
därför föreslå att i berört avseende ytterligare 25 000 kronor ställs till
revisionens förfogande.

Utredningen föreslår att reformen så långt möjligt genomförs den
1 juli 1971. I den mån grundlagsändring behövs kan reformen genomföras
tidigast 1974, såvitt nu kan bedömas.

5 Författningsändringar

5.1 Allmänna synpunkter

Som en konsekvens av de förslag som framförts i det föregående föreslår
utredningen att den nu gällande revisorsinstruktionen ersätts med
en ny instruktion den 1 juli 1971. Utredningen förordar också att 72 §

riksdagsordningen ges en ny lydelse. I denna del kan utredningens förslag
inte genomföras förrän 1974, och det har över huvud, som förut
sagts, närmast karaktären av synpunkter som får överlämnas till grundlagberedningen.
Då det inte är möjligt att i dag förutse hur beredningens
blivande förslag kommer att vara uppbyggt och utformat, har det synts
naturligt att här endast presentera ett utkast till alternativ lydelse av den
nuvarande 72 § RO.

Utredningen har vidare funnit anledning att förorda en översyn av
1949 års kungörelse angående skyldighet att tillhandahålla riksdagens
revisorer vissa handlingar och upplysningar m. m. Även några ändringar
i riksdagsstadgan torde bli erforderliga om utredningens förslag genomförs.

Utredningen har utarbetat ett utkast till ny lydelse av 72 § RO samt
förslag till ny instruktion och till ny kungörelse. De båda sistnämnda
förslagen återfinns i bilagorna 5 och 6. Utkastet till grundlagsändring
återges i texten nedan. Utredningen har inte utarbetat förslag till ändringar
i riksdagsstadgan. De torde i första hand få avse förhållandet mellan
finansutskottet och statsrevisionen.

I det följande presenteras först utredningens utkast till grundlagsändring.
Därefter ges några kommentarer till förslaget till ny instruktion.
Slutligen behandlas förslaget till ny kungörelse.

5.2 Utkast till grundlagsändring

Utredningen har utarbetat följande utkast till ny lydelse av 72 § RO.

Riksdagen granskar den statliga och statsunderstödda verksamheten
genom en särskild statsrevision, vilken står under ledning av tolv statsrevisorer.
Dessa väljas av riksdagen för tiden från valet till dess nytt val
har förrättats under tredje året därefter. Samtidigt väljas tolv suppleanter.
Bland statsrevisorerna utser riksdagen ordförande och vice ordförande.
Avgår statsrevisor eller suppleant före utgången av den tid för vilken
han har valts, anställes val för den återstående tiden.

Närmare föreskrifter om statsrevisionens uppgift, organisation och
verksamhet meddelas i en av riksdagen antagen instruktion.

Till detta utkast får utredningen foga följande kommentarer under
hänvisning i vissa delar till vad som anförts i det föregående.

Enligt 72 § RO skall riksdagens revisorer »granska statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning». I förhållande till de faktiska kontrollbefogenheter
som tillkommer revisorerna är den genom stadgandet gjorda
definitionen något för snäv. Med »statsverket» torde nämligen böra
förstås den Kungl. Maj:t underställda förvaltningen, däremot inte riksdagsförvaltningen.
Ej heller synes däri kunna inbegripas den statsunderstödda
verksamheten. I 72 § RO stadgas vidare att granskningen skall
fullgöras »enligt särskild instruktion». Gällande instruktion anger emel -

lertid att den revisionella kontrollen skall avse »den statliga finansförvaltningen»,
ett begrepp som inte helt torde sammanfalla med statsverket.

Genom särskilda bestämmelser, intagna i RFS 1968: 8 och SFS 1949:
357, har riksdagens revisorer tillerkänts rätt att granska såväl riksdagsförvaltningen
som användningen av statsbidrag till icke-statliga ändamål.
Någon inskränkning i de befogenheter som därmed ankommer på revisorerna
har, såvitt utredningen är bekant, inte satts i fråga från något
håll. Utredningen anser det likväl vara angeläget att den grundläggande
författningsbestämmelsen om statsrevisionens uppgift så fullständigt som
möjligt återspeglar den granskningsrätt som tillkommer revisionen. För
utredningen framstår det även som ett självklart önskemål, att riksdagsordningens
och instruktionens föreskrifter i ämnet visar full överensstämmelse.

Vid sina överväganden i frågan har utredningen kommit till den uppfattningen,
att nu i korthet berörda problem skulle lösas om statsrevisionens
granskningsområde definierades som »den statliga och statsunderstödda
verksamheten». Uttrycket täcker alla de över statsbudgeten finansierade
aktiviteter som revisorerna enligt gällande bestämmelser har
rätt att granska. Det äger dessutom den koncentration till innehållet som
bör krävas av ett grundlagsstadgande. Den mera uttömmande beskrivning
av statsrevisionens uppgift som kan erfordras härutöver bör enligt
utredningens mening göras i instruktionen.

Det utkast till ändrad lydelse av 72 § RO som har lagts fram av utredningen
bygger på de nu angivna tankegångarna, såvitt gäller den
grundläggande bestämmelsen om statsrevisionens granskningsområde.
Paragrafens innehåll i övrigt ansluter sig till de synpunkter som har utvecklats
i det tidigare avsnittet om den yttre organisationen. I enlighet
härmed har orden »statsrevision» och »statsrevisorer» använts för att beteckna
å ena sidan det riksdagsverk genom vilket granskningen bedrivs
och å andra sidan styrelsen för detta verk. Antalet revisorer har angetts
till oförändrat tolv, medan frågan om antalet vice ordförande har lämnats
öppen. Vidare har förutsatts att det även i fortsättningen skall finnas
särskilda ersättare för de ordinarie ledamöterna. Stadgandet har dock
utformats så, att det nuvarande systemet med personliga suppleanter
kommer att avvecklas vid ett bifall till utredningens förslag. Ytterligare
en nyhet är att regler har införts om fyllnadsval för den händelse revisor
eller suppleant avgår under löpande mandatperiod. Sådana regler saknas
i 72 § RO i dess nu gällande lydelse.

5.3 Förslag till ny instruktion

Förslaget återfinns i bilaga 5. Som kommentarer till de olika paragraferna
får utredningen i korthet anföra följande.

1—3 §§

Paragraferna innehåller en närmare bestämning av statsrevisionens
uppgift. Materialet har disponerats så, att i 1 § anges området för den
revisionella kontrollen, i 2 § granskningens omfattning och inriktning
samt i 3 § syftet med revisionen.

Innehållet ansluter sig nära till de synpunkter som har utvecklats i det
tidigare avsnittet om granskningsverksamheten och torde därför inte
kräva några ytterligare kommentarer. Dock bör påpekas att en strävan
har varit att mera uttömmande än i gällande instruktion (1 och 7 §§)
beskriva revisionens ändamål. Det bör vidare framhållas att det grundläggande
stadgandet i 1 § har fått en sådan utformning, att full överensstämmelse
kommer att nås mellan grundlag och instruktion om även utredningens
förslag till ändrad lydelse av 72 § riksdagsordningen godtas.

4—9 §§

De sex efterföljande paragraferna behandlar statsrevisionens organisation.
Bortsett från en del mindre redaktionella ändringar är innehållet
identiskt med motsvarande bestämmelser i gällande instruktion (2—6
och 16 §§). En saklig nyhet presenteras dock i 7 §, som reglerar frågan
om den särskilda delegationen. Skulle det nyssnämnda förslaget om ändring
av 72 § riksdagsordningen genomföras, får texten ses över i de delar
den handlar om vice ordförande och suppleanter.

10—16 §§

Övriga paragrafer är fördelade på två avdelningar, av vilka den avdelning
som omfattar 10—16 §§ innehåller vissa riktlinjer för revisionsarbetets
bedrivande. Motsvarande bestämmelser i gällande instruktion
återfinns i 9—14 §§, dock att sista stycket i 12 § har förts över till gruppen
av bestämmelser i instruktionsförslagets sista avdelning.

Vidare bör uppmärksammas att 10 och 11 §§ i förslaget innebär formella
nyheter. Med hänsyn till den centrala betydelse som granskningsplanen
har fått för revisionsarbetets planläggning och bedrivande har det
nämligen ansetts lämpligt att det i instruktionen — och inte som nu bara
i arbetsordningen — uttryckligen stadgas att sådan plan skall upprättas
årligen. En föreskrift härom har därför tagits in i 10 §. I sammanhanget
må dessutom erinras om att utredningen har uttalat sig för en
ordning, enligt vilken riksdagen under vissa förutsättningar kan ge statsrevisionen
i uppdrag att verkställa undersökningar i frågor som aktualiseras
i det löpande riksdagsarbetet. Som ett uttryck för denna uppfattning
har i 11 § stadgats skyldighet för statsrevisionen att göra sådana
undersökningar, vilket innebär en arbetsuppgift utöver granskningen av
de inom revisionen upptagna ärendena.

17—22 §§

De sex avslutande paragraferna innehåller vissa regler för ärendenas
handläggning. Instruktionsförslaget i denna del bör ses mot bakgrunden
av den tidigare berörda förändringen i revisorernas institutionella ställning,
vilken medfört ett behov av en närmare precisering av arbetsfördelningen
mellan statsrevisionens båda komponenter, nämligen den riktningsangivande
och beslutsfattande styrelsen å ena sidan och det förslagsställande,
utredande och verkställande kansliet å den andra. I sin
systematiserade form har bestämmelserna inte någon direkt motsvarighet
i nu gällande instruktion, även om sakinnehållet i några av paragraferna
har hämtats därifrån.

17 och 20 §§ är helt nya men utgör närmast en formalisering av rådande
förhållanden. Bakgrunden har, som redan antytts, tecknats i de
föregående avsnitten om den yttre organisationen och om personalorganisationen.
De konstateranden och uttalanden som har gjorts särskilt i
delavsnitten 3.1 och 4.1 ligger också till grund för bestämmelsernas utformning.
Att märka är dessutom att frågan om de uppgifter som skall
ankomma på kanslichefen redan är reglerad genom den av revisorerna
särskilt antagna arbetsordningen. Av förut anförda skäl har det emellertid
befunnits önskvärt att sådana föreskrifter, åtminstone i den mån de
berör mera betydelsefulla sidor av revisionsverksamheten, finns meddelade
även i instruktionen. 18 §, i vilken den särskilda delegationens
uppgifter finns angivna i stort, är likaledes helt ny, såväl formellt som
sakligt.

Av de övriga paragrafer som ingår i förevarande avdelning svarar 19 §
närmast mot 12 § sista stycket i gällande instruktion, medan 21 och
22 §§ har sin motsvarighet i nuvarande 15 och 8 §§. Endast vissa
redaktionella ändringar har gjorts.

5.4 Förslag till ny kungörelse

Gällande kungörelse utfärdades som redan nämnts 1949 och har därefter
undergått endast en mindre ändring, nämligen 1968 då ett tillägg
gjordes som bragte till uttryck revisorernas rätt att begära yttranden över
upprättade granskningspromemorior. Till stor del går texten tillbaka på
äldre föreskrifter, utfärdade i slutet av 1930-talet.

Kungörelsens avfattning framstår i dag som föråldrad och även i
andra avseenden som formellt mindre nöjaktig. Sålunda kan man t. ex.
sätta i fråga om bestämmelserna i 1 § första stycket stämmer väl överens
med gällande regler om allmänna handlingars offentlighet. Visserligen
har några tillämpningssvårigheter inte aktualiserats i praktiken, men kungörelsen
bör likafullt enligt utredningens mening ersättas med en ny i
detta sammanhang. Ett förslag till ny lydelse återfinns i bilaga 6. Utredningen
får i korthet anföra följande som kommentar till detta förslag.

Föreskrifterna i den nuvarande kungörelsen motsvaras av 1 och 3 §§
i utredningens förslag. Reglerna om statsmyndighets skyldighet att tillhandahålla
handlingar och upplysningar har getts en moderniserad avfattning
i 1 § första stycket. Huvudregeln bör vara att statsrevisionen
skall ha rätt till alla handlingar liksom alla uppgifter och upplysningar
i övrigt som den behöver för sin granskning. I fråga om hemliga handlingar
och därmed jämförliga uppgifter och upplysningar bör emellertid
en möjlighet föreligga att hänskjuta en framställning från revisionen till
Kungl. Maj:ts prövning, om särskilda omständigheter föranleder det.
Det är sålunda knappast befogat att gå lika långt som i fråga om riksdagens
ombudsmän och föreskriva ovillkorlig rätt att ta del av alla slags
handlingar, vare sig offentliga eller hemliga. Utredningen vill i detta
sammanhang erinra om 47 § RO i dess nya lydelse, enligt vilken statsmyndigheter
skall tillhandagå riksdagens utskott med upplysningar och
yttranden, med rätt dock att hänskjuta begäran därom till Kungl. Maj:ts
avgörande. I 1 § andra stycket har utredningen upptagit den 1968 införda
föreskriften om skyldighet att avge yttrande över granskningspromemorior.
I en ny 2 § har utredningen intagit en bestämmelse om
den skyldighet för statliga revisionsorgan att verkställa undersökningar
på statsrevisionens begäran som förutsatts i det föregående.

Föreskrifterna om statsunderstödd verksamhet i den nuvarande kungörelsens
2 § har getts en ny avfattning i förslagets 3 §. Den gällande lydelsen
ger ett intryck av en kameral inriktning av revisionen. Detta motsvarade
förhållandena då föreskrifterna ursprungligen gavs. Nu är en
enklare och kortare reglering tillräcklig. Det väsentliga är att statsrevisionen
får tillgång till alla handlingar, uppgifter och upplysningar i övrigt
som är nödvändiga för att granska sådan verksamhet som delvis finansieras
med statsmedel. Något undantag för understöd till personliga
ändamål erfordras inte med en sådan bestämning, och något undantag
för bidrag till utländska subjekt för internationella ändamål synes inte
motiverat.

Slutligen har utredningen i en ny 4 § infört regler om rätt för statsrevisionen
att avlägga besök hos myndigheter och statsunderstödda institutioner.
Reglerna motsvarar 10 § i den nuvarande instruktionen.

Reservationer

1) vid punkten 1.5 av herr Pettersson, herr Gadd och fru Hörnlund

Enligt vår mening bör statsägda bolag arbeta under samma betingelser
som andra bolag. Vi kan alltså inte dela uppfattningen, att frågan
om riksdagens revisorers rätt att granska statsägda bolag bör göras till
föremål för förnyad prövning. Detta innebär i sin tur att vi anser att
sista meningen i sista stycket på s. 12 inte hade bort tas med i betänkandet.

2) vid punkterna 3.2 och 3.3 av fru Hörnlund

Antalet revisorer är för närvarande tolv, vartill kommer lika många
suppleanter. Under ståndstiden utsåg varje stånd sex revisorer. Det totala
antalet revisorer blev följaktligen 24. Vid representationsreformens
genomförande bestämdes antalet revisorer till tolv, och detta antal har
därefter varit oförändrat. Antalet suppleanter ökades år 1925 till tolv.

Antalet revisorer kan således sägas vara historiskt betingat. Av föreliggande
betänkande framgår dock att revisorernas arbetsförhållanden
med tiden har förändrats. Revisorerna tar inte längre personlig del i
granskningen utan har mera fått karaktären av en styrelse. Denna ändring
liksom avskaffandet av avdelningarna synes motivera att antalet
revisorer minskas. Med hänsyn till det historiska samband som kan
konstateras mellan riksdagens organisatoriska uppbyggnad och antalet
revisorer talar för en sådan minskning också det förhållandet, att tvåkammarsystemet
har avvecklats och ersatts av en enkammarriksdag med
ett färre antal ledamöter. Revisorer och suppleanter utsågs nämligen
förut till halva antalet av vardera kammaren. Härtill kommer att en styrelseförsamling
på 24 personer förefaller väl stor, och det kan förutsättas
att en mindre styrelse blir mer effektiv. Om antalet revisorer och
suppleanter minskas är det inte heller nödvändigt att inrätta en särskild
delegation för beredningsuppgifter, vilket enligt min uppfattning innebär
att revisorernas inflytande och ansvar skulle komma att graderas, vilket
knappast är att eftersträva.

Enligt min mening bör antalet revisorer vara sju med lika många
suppleanter. Förslaget innebär att antalet revisorer och suppleanter skulle
komma att stämma överens med antalet fullmäktige och suppleanter
i riksbanken och i riksgäldskontoret. Ärendenas beredning bör åvila
presidiet, och något särskilt beredningsorgan bör således inte inrättas.

3 Riksdagen 1971. 2 sami.

Bilaga 1

RIKSDAGENS REVISORER
Till talmanskonferensen

På uppdrag av riksdagens revisorer verkställde organisationsdirektören
hos statskontoret Birger Jensen under föregående år en översyn av revisorernas
kansliorganisation. Resultatet av denna översyn redovisades i en
den 1 september 1969 dagtecknad rapport. Inledningsvis framhöll Jensen
därvid följande.

översynens syfte har varit att klarlägga möjligheter och ange lämpliga
åtgärder för åstadkommande av en organisation och verksamhetsformer
inom riksdagens revisorers kansli, som på ett mera rationellt och
effektivt sätt kan tillgodose de krav som ställs på kansliets verksamhet.

Med denna inriktning har följt vissa begränsningar av översynens omfattning.
Frågor som gäller riksdagens revisorers konstitutionella ställning,
sammansättning och organisation har i stort sett förbigåtts. Rådande
förhållanden har förutsatts vara oförändrade. Inte heller har revisionsverksamhetens
syfte i ett större sammanhang och därmed sammanhängande
frågor om verksamhetens inriktning avseende val av granskningsobjekt,
granskningsmetodik m. m. tagits upp till bedömning. Den
nuvarande inriktningen med den utveckling som denna undergår har således
även förutsatts oförändrad. Som en följd härav har även frågor om
förhållandet mellan riksdagens revisorers verksamhet och den revisionsoch
rationaliseringsverksamhet som bedrivs av Kungl. Maj:t underställda
myndigheter och organ förbigåtts.

Det kan emellertid inte bortses från, att de frågor som genom angivna
begränsningar inte har tagits upp till behandling har betydelse för en
fullständig bedömning av kansliets utformning och verksamhet. I synnerhet
gäller detta det samlade behovet av resurser för kansliet. Till en
del har dessa frågor under senare år behandlats inom olika organ hos
riksdagen och även getts vissa lösningar genom modifieringar i instruktionen
för revisorerna och på annat sätt uttalade riktlinjer för verksamheten.
En allsidig bedömning av vidtagna förändringars ändamålsenlighet
kompletterad med ytterligare konkretiseringar och preciseringar av
främst statsrevisionens syften och uppgifter synes dock böra komma till
stånd. Behovet härav bör ses inte minst mot bakgrund av den inom
statsförvaltningen pågående utbyggnaden av revisions- och rationaliseringsverksamheten,
omläggningen av redovisningsverksamheten och införandet
av programbudgetering. Till en del bör dessa behov kunna tillgodoses
i samband med en utbyggd planering av granskningsverksamheten
som föreslås i det följande. Därutöver torde dock fordras en mera
allsidig utredning.

Den här redovisade översynen har således väsentligen syftat till åstadkommande
av anpassningar av kansliets organisation och verksamhet inom
ramen för rådande förhållanden i övrigt.

När revisorerna sedermera i anslutning till Jensens rapport föreläde
riksdagen ett förslag till en viss omorganisation av kansliet (se BaU:s

uti. nr 49 år 1969), gick inte heller revisorerna in på frågan om
revisorernas uppgift i konstitutionellt och principiellt avseende jämte
därmed sammanhängande problem. Anledningen härtill var främst att
den föreslagna omorganisationen ansågs vara så angelägen, att dess
genomförande inte borde fördröjas genom att kopplas samman med
spörsmål som för sin lösning krävde ett vidare perspektiv på revisionsverksamheten.
Sedan inom den av 1967 års riksdag fastställda ramen
beslut har fattats om en mera ändamålsenlig personalorganisation, synes
tiden vara inne att ta upp till övervägande även den större frågan om
revisorernas ställning som ett instrument för riksdagens grundlagsfästa
kontrollmakt. Följande omständigheter aktualiserar enligt revisorernas
åsikt ett sådant övervägande.

Efter de grundlagsändringar som slutligt beslöts vid fjolårets riksdag
stadgas numera i 72 § riksdagsordningen att riksdagens revisorer skall
granska »statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning». Som framgår av
ordalydelsen är uppgiften till sitt sakliga innehåll ganska vidsträckt men
samtidigt i administrativt och budgeträttsligt hänseende begränsad till
»statsverket», d.v.s. den Kungl. Maj:t underställda delen av statsförvaltningen.
Visserligen är denna del den ojämförligt största och visserligen
har riksdagen i särskild ordning — genom instruktionen för revisorerna
(RFS 1968: 3) och bestämmelser om revision av riksdagsförvaltningen
(RFS 1968: 8) — uttryckligen slagit fast revisorernas rätt och skyldighet
att granska även riksdagens egna organ, men inte desto mindre måste
det anses vara lämpligt att revisorernas allmänna befogenheter framgår
redan av grundlagsbestämmelserna i ämnet. Den term som används i instruktionen
för att ange området för revisorernas kontrollerande verksamhet,
nämligen »den statliga finansförvaltningen», är i så måtto klarare
som den inbegriper alla statliga förvaltningsorgan oavsett deras konstitutionella
karaktär. Å andra sidan kan synas tvivelaktigt om granskningens
anknytning till just /inanrförvaltningen ger utrymme åt den mera
allmänna förvaltningskontroll som riksdagsordningen uppenbarligen åsyftar.
Det kan vidare sättas i fråga om till statens finansförvaltning kan
hänföras även den statsunderstödde verksamheten, alltså sådan genom
statsbidrag finansierad verksamhet som revisorerna enligt andra stadganden
(se SFS 1949: 357) har rätt att granska. Av det sagda torde under alla
förhållanden kunna dras den slutsatsen, att föremålet för den av revisorerna
utövade kontrollen behöver bestämmas klarare och att i anslutning
därtill en terminologisk översyn av de olika föreskrifter som reglerar
denna kontroll behöver göras.

Allmän enighet torde råda om att revisorernas förvaltningskontroll,
hur den sedan än bestäms till sina utgångspunkter, skall ha formen av
stickprovsvis insatta undersökningar. På grund av statsverksamhetens allt
snabbare expansion har emellertid frågan om de principer som skall läggas
till grund för urvalet av granskningsprojekt alltmer kommit att aktu -

aliseras under senare tid. I samband med de speciella beslut om riksdagens
revisorer som fattats av både 1967 och 1969 års riksdagar har
starkt understrukits angelägenheten av att revisorerna i ökad omfattning
tar upp större frågor av principiell och generell karaktär. En närmare
precisering och konkretisering av vad som rätteligen bör förstås därmed
torde vara nödvändig för att den av riksdagen önskade inriktningen av
revisionsverksamheten skall kunna komma till stånd i full omfattning och
för att den mera långsiktiga planläggning av verksamheten för vilken förutsättningar
har skapats genom 1969 års riksdagsbeslut skall kunna få
erforderlig stadga.

Betydelsen av en sådan konkretisering framstår desto klarare som riksrevisionsverket
till följd av pågående organisatoriska omvandling skall
för framtiden koncentrera sig på förvaltningsrevisionella uppgifter av
principiellt samma slag som de vilka av ålder har utmärkt riksdagens
revisorer. Av naturliga skäl kan någon fullständig boskillnad mellan statens
båda centrala revisionsorgan inte göras med mindre någotderas befogenheter
inskränks. En undersökning av möjligheten att åtminstone i
grova drag få till stånd någon form av arbetsfördelning på förevarande
område under samtidigt beaktande av riksdagens revisorers karaktär av
statlig överrevision måste likväl betecknas som angelägen. Även förhållandet
till statskontoret är förtjänt av uppmärksamhet. En annan fråga
av betydande intresse i sammanhanget gäller i vad mån riksdagens budgetberedande
utskott vid sin prövning av Kungl. Maj:ts förslag bör utnyttja
den administrativa sakkunskap som finns samlad i revisorernas
kansli, t. ex. genom att föreslå riksdagen att ge revisorerna i uppdrag att
låta verkställa olika utredningar. Denna fråga bör bedömas inte minst
mot bakgrunden av de krav på fördjupning av utskottsgranskningen som
övergången till programbudgetering inom statsförvaltningen kan komma
att medföra.

När riksdagens revisorer tillkom som institution i samband med den
stora författningsomdaningen åren 1809—1810, grundades verksamheten
i allt väsentligt på ett rent personligt granskningsarbete från ledamöternas
sida. Detta var möjligt så länge omslutningen på den statliga budgeten
höll sig inom snäva gränser, så länge statsförvaltningen var av
begränsat omfång och därmed lätt att överblicka, så länge myndigheternas
inre organisation var jämförelsevis enkel, så länge kontrollen över
förvaltningen i huvudsak tog sig uttryck i en mer eller mindre fullständig
räkenskapsgranskning och så länge denna granskning omfattade ett
avslutat budgetårs förvaltning. I samma mån som statsverksamheten förändrats
har det emellertid blivit allt svårare att upprätthålla en sådan
form för revisionsarbetet. I dagens läge, kännetecknat av en ständigt
växande statlig utgiftsexpanison under samtidig övergång till alltmer
komplicerade system för förvaltningsverksamheten, är det inte heller
realistiskt att föreställa sig att revisorerna vid sidan av andra ansvarsfulla

och tidskrävande offentliga uppdrag skulle kunna fortlöpande följa utvecklingen
på statsverksamhetens vidsträckta fält och själva underkasta
förhållandena en kritisk belysning som underlag för mera djupgående
revisionella undersökningar.

Som framgår senast av den av Jensen gjorda analysen har de genomgripande
förändringar som inträtt i förutsättningarna för revisionsarbetet
också lett till att revisorerna mera har fått ställningen av en styrelse för
den hithörande verksamheten, med uppgift att fatta beslut på grundval
av ett genom kansliets försorg framtaget och färdigutrett material. Parallellen
med riksdagens fullmäktigeinstitutioner, dragen redan av 1967 års
konstitutionsutskott, ligger här nära till hands. För att revisionsarbetet
skall kunna organiseras på ett ändamålsenligt sätt, synes det angeläget
att den förändrade karaktären av de insatser som görs av revisorerna
själva närmare klarläggs med hänsyn till sina praktiska konsekvenser.
Av intresse i sammanhanget är också i vad mån tvåkammarsystemets
avveckling kan tänkas motivera en omprövning av riksdagsordningens
bestämmelser om antalet revisorer.

Ett spörsmål som likaledes förtjänar uppmärksamhet gäller kansliets
storlek och sammansättning. Av förut anförda skäl är det uppenbart att
revisorerna, om de skall vara i stånd att göra verkningsfulla insatser,
måste ha tillgång till ett med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning
och beskaffenhet lämpligt uppbyggt kansli. Det beslut som 1969 års riksdag
fattat i frågan har hittills bara delvis kunnat fullföljas, och någon
erfarenhet av den nya personalorganisationen har därför ännu inte stått
att vinna. Det är dock revisorernas bestämda uppfattning att nämnda beslut
har skapat förutsättningar för en väsentlig effektivisering av kansliets
arbete. Såsom har påpekats av Jensen i hans tidigare berörda rapport
är det emellertid inte möjligt att mera slutgiltigt bedöma frågan om
kansliets mest rationella utformning, förrän revisionsverksamhetens principiella
karaktär och syfte har klarare fastställts. Det ter sig därför naturligt
att hithörande spörsmål behandlas i ett sammanhang. Behovet av
personal för fortlöpande bevakning av utvecklingen inom den statliga
sektom, för framtagning och förberedande analyser av lämpliga granskningsprojekt
samt för verksamhetsplanering över huvud taget bör därvid
ägnas speciellt intresse.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter och synpunkter får
revisorerna hemställa, att talmanskonferensen måtte låta utreda frågan
om riksdagens revisorers uppgift i konstitutionellt och principiellt avseende
jämte därmed sammanhängande spörsmål. Det torde få förutsättas
att utredningsarbetet bedrivs med sådan skyndsamhet, att eventuella
förslag till grundlagsändring kan läggas fram innan en ny riksdagsordning
antas, vilket gör ett fortlöpande samråd med grundlagberedningen
nödvändigt. Stockholm den 26 februari 1970.

Bilaga 2

RIKSDAGENS REVISORER

Granskningsplan för år 1970

(med projekten fördelade efter förvaltningsområden)

A. Ärenden i vilka granskningspromemoria har upprättats

1. Svenskt biografiskt lexikon (2: a avd.)

2. Personalfrågor hos styrelsen för teknisk utveckling (3:e avd.)

3. Försäljning av kasserad och övertalig materiel m. m. inom statsförvaltningen
(2: a avd.)

4. Avskrivning av vissa lån hos styrelsen för teknisk utveckling (3:e
avd.)

5. Förvaltningskostnader i statens utlåningsverksamhet (l:a avd.)

6. Arbetsbalansen på statens planverks planbyrå (3:e avd.)

7. Anskaffning av teknisk utrustning för gymnasier och fackskolor
(2: a avd.)

B. Nya granskningsärenden

Flera departement berörande verksamhet

1. Förluster på vissa statliga lånegarantier (l:a avd.)

2. Statens kostnader för skatteadministrationen (l:a avd.)

3. Det statliga remissförfarandet (l:a avd.)

4. Det statliga kommittéväsendet (l:a avd.)

5. Frånvarofrekvensen hos statsmyndigheterna (l:a avd.)

6. Kostnaderna för avgiftsuppbörden hos vissa statliga myndigheter
(3:e avd.)

7. De statliga utbetalningarnas fördelning över budgetårets olika månader
(3:e avd.)

8. Den statliga finansförvaltningens centrala organisation (l:a avd.)

9. Planfrågornas ställning i den departementala oragnisationen (3:c
avd.)

10. Den statliga forskningsverksamheten (3:e avd.)

Kungl, hov- och slottsstaterna

11. Djurgårdsförvaltningen (2:a avd.)

Justitiedepartementet

12. Vissa organisatoriska förhållanden inom polisväsendet (1 :a avd.)

Försvarsdepartementet

13. Försvarets centrala stabsorganisation (2:a avd.)

14. Inlejning av bilar inom försvaret (2:a avd.)

15. Personalorganisationen vid försvarets materielverk (2:a avd.)

16. De frivilliga försvarsorganisationernas administrativa system (2: a
avd.)

17. Varbergs fästning (2:a avd.)

Socialdepartementet

18. Den statliga vaccintillverkningen (l:a avd.)
Kommunikationsdepartementet

19. Järnvägsnedläggningarnas inverkan på statens järnvägars driftresultat
(3:e avd.)

20. Statens järnvägars distriktsorganisation (3:e avd.)

21. Databokningen av biljetter hos statens järnvägar (3:e avd.)

22. Affärsverkens publikationsverksamhet (3:e avd.)

23. Trafiksäkerhetsarbete och trafikbeteende (3:e avd.)

24. Renhållning m. m. inom statens järnvägar (3:e avd.)

Utbildningsdepartementet

25. Institutet för rikskonserter (2: a avd.)

26. Viss genom statsmedel bekostad utställningsverksamhet (2:a avd.)

27. Utgallring av arkivalier hos statsförvaltningen (2:a avd.)

28. Statens heraldiska verksamhet (2:a avd.)

29. Skoladministrationens regionala organisation (2:a avd.)

30. Samordning av universitets- och högskoleaktiviteter i Örebro (2:a
avd.)

31. Studiemedel till universitets- och högskolestuderande (2:a avd.)

32. Kostnader för Sveriges medlemskap i Unesco (2:a avd.)

Jordbruksdepartementet

33. Torrläggningsföretaget Ellingshems myr (3:e avd.)
Inrikesdepartementet

34. Kontroll till förhindrande av missbruk av vissa bidrag till omskolning
m. m. (l:a avd.)

35. Effekten av vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder (l:a avd.)

Civildepartementet

36. Kronofogdemyndigheten i Stockholm (l:a avd.)

37. ADB-redovisningen av mervärdeskatten (1 :a avd.)

Gällande organisation för riksdagens revisorer

Expeditionsförman -

Kontors biträde -

Assistent

Byråchef

Avdelnings direktör -

Byråchef

Byrådirektör/
Förste byråsekr

Kanslichef

Riksdagens revisorer i plenum

Avd. 1

Avd. 2

Avd. 3

4*.

-t -

Bilaga 3

Bilaga 4

Föreslagen organisation för statsrevisionen

Delegation I

Assistent

Byrådirektör

Kanslichef

Kontorsskrivare

Byråchef

Byrådirektör

Hevisionsdirektör

Byråchef

Revisionsdirektör

Förste

expeditionsförman

Avdelningsdirektör

Tolv statsrevisorer

Bilaga 5

Förslag till instruktion för statsrevisionen

Uppgifter
1 §

Statsrevisionen har till uppgift att på riksdagens vägnar granska den
statliga och statsunderstödda verksamheten.

Granskningen skall främst ta sikte på förhållanden med anknytning till
statens budget men kan även avse en bedömning av statliga insatser i
allmänhet. Som en speciell granskningsuppgift ankommer på revisionen
att vaka över att ändamålsenliga metoder för redovisning och kontroll
tillämpas inom statsförvaltningen samt att de organ som har inrättats för
att i särskild ordning granska och effektivisera denna förvaltning fullgör
sina åligganden på ett lämpligt sätt.

2 §

Den av statsrevisionen bedrivna granskningen skall ha en sådan omfattning
och inriktning, att underlag skapas för ett allmänt omdöme om
tillståndet i viktigare avseenden inom den statliga och statsunderstödda
verksamheten. Huvudintresset skall därvid knytas till verksamhetens resultat
i stort. I enlighet härmed skall revisionen framför allt beakta frågor
som är av mera väsentlig betydelse för den statsfinansiella och förvaltningsekonomiska
utvecklingen eller som berör grunderna för det administrativa
arbetets organisation och funktioner. Revisionen skall vara
oförhindrad att pröva behovet och angelägenheten av olika statliga åtaganden.

3 §

Statsrevisionen skall påtala förhållanden som den finner otillfredsställande
och se till att en god hushållning iakttas med statens medel. Den
skall därvid fästa uppmärksamheten på möjligheter till ökning av statens
inkomster, till besparing i statens utgifter och till förbättring av det statliga
förvaltningsarbetet. Syftet skall vara att främja en sådan utveckling,
att staten av sina insatser på skilda områden får det utbyte som med hänsyn
till både kostnader och allmänna samhällsintressen rimligen kan krävas.

Vid granskningen skall beaktas betydelsen av att viktigare sidor av
den statliga och statsunderstödda verksamheten blir belysta, även om anledning
till särskilda påpekanden inte är för handen.

Organisation

4 §

Ledningen av statsrevisionen ankommer på tolv statsrevisorer, valda
av riksdagen i den ordning som finns angiven i grundlag. Enligt samma
bestämmelser utser riksdagen en revisor till ordförande, en revisor till
förste vice ordförande och en revisor till andre vice ordförande samt
suppleanter för envar av revisorerna.

Då både ordföranden och vice ordförandena har förfall, förs ordet av
den statsrevisor som har bevistat de flesta riksdagarna eller, om flera
har deltagit i lika många riksdagar, av den som är äldst till levnadsåren.

Statsrevisorerna kallas till sammanträde av kammarens talman så snart
val av revisorer har förrättats. Därefter sammanträder de på tider som
de själva bestämmer.

5 §

Uppkommer stadigvarande hinder för statsrevisor att fullgöra sitt uppdrag,
skall han, med tillämpning i förekommande fall av bestämmelserna
i 72 § tredje stycket riksdagsordningen, ersättas av suppleant. Beslut därom
fattas av revisorerna i plenum och skall avse återstående tid av uppdraget.

Är statsrevisor tillfälligt förhindrad att ta del i arbetet, skall suppleant
utan särskilt beslut träda i hans ställe så länge hindret består.

Oavsett om statsrevisor är förhindrad att närvara eller ej, skall varje
suppleant kallas till alla sammanträden med revisorerna.

6 §

Statsrevisor erhåller arvode med 8 400 kronor för år. Särskilt arvode
utgår till revisionens ordförande med 3 000 kronor och till envar av de
båda vice ordförandena med 2 000 kronor för år.

Suppleant erhåller arvode med 1 200 kronor för år. Suppleant som har
ersatt statsrevisor för återstående tid av uppdraget erhåller dock revisors
arvode i dennes ställe.

Arvodet utbetalas med en tolftedel varje kalendermånad.

Under resa och förrättning som statsrevisor eller suppleant företar för
sitt uppdrag äger han uppbära traktamente och, i förekommande fall,
resekostnadsersättning enligt reseklass A i allmänna resereglementet eller,
då fråga är om utrikes resa, utlandsresereglementet. Som vederbörandes
tjänsteställe skall därvid under tid då riksdagssession pågår räknas riksdagens
lokaler i Stockholm och under annan tid vederbörandes bostad i
hemorten, dock att för revisor eller suppleant som ej är ledamot av riksdagen
bostaden alltid skall anses utgöra tjänstestället.

7 §

För vissa beredningsuppgifter finns inom statsrevisionen en särskild
delegation. Revisionens ordförande är ordförande i delegationen, som i
övrigt består av fyra av statsrevisorerna utsedda ledamöter.

8 §

För det löpande arbetet inom statsrevisionen finns anställda tjänstemän
till det antal och i de befattningar som framgår av personalförteckning.
I mån av behov och tillgång på medel kan revisionen därutöver anställa
annan personal och anlita särskilda experter.

Innehavaren av den på personalförteckningen uppförda tjänsten som
kanslichef har det närmaste ansvaret för att arbetet fullgörs enligt fastställda
riktlinjer. Förordnande på tjänsten meddelas varje gång för en
tid av högst tre år.

9 §

Om besvär över beslut av statsrevisionen föreskrivs i besvärsstadgan
för riksdagen och dess verk.

Revisionsarbetets bedrivande
10 §

Till grund för arbetet inom statsrevisionen skall ligga en granskningsplan,
omfattande de ärenden som skall närmare undersökas. Granskningsplanen
skall avse det framförvarande året men även ge perspektiv
på verksamheten för något längre tid.

11 §

Oavsett granskningsplanen är statsrevisionen skyldig att verkställa de
undersökningar som riksdagen särskilt begär.

12 §

Enligt vad därom är särskilt föreskrivet äger statsrevisionen dels införskaffa
de handlingar, uppgifter och upplysningar, dels avlägga de besök
och göra de resor som revisionen finner erforderliga för granskningsuppdragets
fullgörande.

13 §

Statsrevisionen skall fatta beslut i varje ärende så snart granskningen
därav är slutförd. Före beslutet skall dock, om detta inte av särskild an -

ledning är obehövligt, yttrande inhämtas från den som har berörts av
granskningen.

14 §

Statsrevisionen äger att hos riksdagen eller Kungl. Maj:t göra de
framställningar som den finner befogade med anledning av vad som har
uppmärksammats vid granskningen.

15 §

Statsrevisionen skall före den 1 oktober varje år tillställa riksdagens
förvaltningsstyrelse en skrivelse med beräkning av anslagsbehovet för
nästkommande budgetår.

16 §

Statsrevisionen skall årligen till riksdagen avlämna en redogörelse för
sin verksamhet. Denna skall vara kammaren till handa vid första plenum
efter riksdagens öppnande.

Ärendenas handläggning

17 §

På statsrevisorerna ankommer särskilt:

a) att fastställa granskningsplan och besluta om granskning i särskild
ordning av ärenden som inte är upptagna på planen;

b) att besluta om remisser i granskningsärenden och om sådana framställningar
till riksdagen eller Kungl. Maj:t som har befunnits påkallade
med hänsyn till granskningens resultat;

c) att besluta om särskilda föredragningar vid plenisammanträden
samt om resor och besök;

d) att besluta i anslags- och personalärenden samt i andra administrativa
ärenden av större räckvidd och principiell betydelse.

Revisorerna kan överlämna åt tjänsteman att avgöra ärende i vilket
de normalt skall fatta beslut.

18 §

Alla granskningsärenden och frågor som rör granskningsplanen skall
beredas av den särskilda delegationen, innan statsrevisorerna fattar beslut
i dem. Även andra ärenden kan hänskjutas till delegationens förberedande
behandling, om revisorerna finner detta lämpligt.

19 §

Ärende avgörs efter föredragning i den ordning som statsrevisorerna
bestämmer. Om skiljaktiga meningar uppstår och omröstning begärs,
skall revisorerna avge sina röster till protokollet. Ordföranden har utslagsröst.
Varje revisor som har tagit del i ärendes avgörande äger reservera
sig mot fattat beslut.

20 §

På kanslichefen ankommer särskilt:

a) att fortlöpande följa utvecklingen inom den statliga och statsunderstödda
verksamheten och därvid ägna speciell uppmärksamhet åt sådana
förhållanden som kan synas ge anledning till närmare undersökning; b)

att årligen upprätta förslag till granskningsplan;

c) att svara för att granskningsärendena blir utredda i vederbörlig
ordning och att förslag till framställningar till riksdagen eller Kungl.
Maj:t i slutförda granskningsärenden blir upprättade i förekommande
fall;

d) att utarbeta förslag till statsrevisionens årliga verksamhetsberättelse;

e) att utarbeta förslag till statsrevisionens årliga anslagsframställning;

f) att se till att av statsrevisorerna fattade beslut blir vederbörligen
verkställda.

21 §

I en av statsrevisorerna antagen arbetsordning skall meddelas de föreskrifter
om ärendenas handläggning och om personalens åligganden som
erfordras utöver denna instruktion.

22 §

Envar som tar del i arbetet inom statsrevisionen skall noggrant iaktta
vad rikets grundlagar, denna instruktion och övriga på arbetet tilllämpliga
föreskrifter innehåller. Särskilt gäller att han inte får yppa vad
som enligt givna bestämmelser eller ingångna avtal eller för övrigt enligt
sakens natur skall hållas hemligt.

Bilaga 6

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse angående skyldighet att tillhandahålla
statsrevisionen vissa handlingar, uppgifter och upplysningar m. m.

1 §

Statlig myndighet är skyldig att på begäran tillhandahålla statsrevisionen
alla de handlingar, uppgifter och upplysningar som revisionen anser
sig behöva för sin granskning. Om särskilda omständigheter föreligger
och det inte enligt lag är uppenbart att viss handling eller uppgift måste
lämnas ut, kan dock fråga om sådant tillhandahållande av myndigheten
underställas Kungl. Maj:t för avgörande.

Statlig myndighet är vidare skyldig att till statsrevisionen avge remissyttrande
över de iakttagelser som revisionen har gjort vid granskningen
av visst ärende.

2 §

Statligt revisionsorgan är skyldigt att verkställa de undersökningar som
statsrevisionen särskilt begär.

3 §

Den som har tagit emot statsmedel såsom bidrag till finansieringen av
viss verksamhet är skyldig att tillhandahålla statsrevisionen de handlingar,
uppgifter och upplysningar som revisionen anser sig behöva för
granskning av verksamheten. Denna skyldighet gäller vare sig statsmedlen
skall betalas tillbaka eller inte.

4§

Statsrevisorerna och deras suppleanter samt tjänstemän vid statsrevisionen
och av denna anlitade experter äger, enligt vad revisorerna närmare
bestämmer, avlägga besök hos statlig myndighet samt hos institution
och företag som har tagit emot statsbidrag.

TRYCKERIBOLAGET IVAR HAGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1971