Talmanskonferensens skrivelse med överlämnande av betänkandeom riksdagens revisorers organisation och verksamhetsformer (Framställning / redogörelse 1978/79:4)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förs. 1978/79: 4

Förslag
1978/79:4 *

Talmanskonferensens skrivelse med överlämnande av betänkande
om riksdagens revisorers organisation och verksamhetsformer

1979-01-23
Till riksdagen

Talmanskonferensen får härmed överlämna ett från utredningen angående
en allmän översyn av riksdagens arbetsformer inkommet betänkande
om riksdagens revisorers organisation och verksamhetsformer.

Stockholm den 23 januari 1979
HENRY ALLARD

1 Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr 4

Förs. 1978/79: 4

Riksdagens revisorers organisation
och verksamhetsformer

Betänkande avgivet av utredningen angående en allmän översyn av riksdagens
arbetsformer

Stockholm 1979

Förs. 1978/79: 4

Innehållsförteckning

Till talmanskonferensen *■

1 Inledning 6

2 Motionerna 6

3 Revisorernas förslag 9

3.1 Allmän planering 10

3.2 Granskningsförloppet 10

3.3 Organisation 11

3.4 övriga frågor 11

4 Tidigare reformer 12

4.1 Tiden fram t. o. m. 1949 års reform 12

4.2 1967 års reform 12

4.3 1969 års översyn av personalorganisationen 14

4.4 1970 års översyn av revisionens konstitutionella ställning och
uppgifter 14

4.5 Grundlagsarbetet 16

4.6 1974 års instruktion 17

4.7 Tiden efter 1974 17

5 Arbetsformsutredningens överväganden 18

5.1 Allmänna synpunkter 18

5.2 Revisorernas arbetsbelastning 19

5.3 Framställningar från revisorerna med anledning av granskningsverksamheten
25

5.4 Närmare anknytning av revisionsverksamheten till riksdagens
utskott 27

5.5 Revisorernas benämning 29

5.6 Vissa organisations- och anslagsfrågor 30

5.7 Instruktionsändringar 31

6 Förslag 31

Bilaga Förslag till lag om ändring i lagen (RFS 1975: 9) med instruktion
för riksdagens revisorer 32

Förs. 1978/79: 4

1979-01-11

Till Talmanskonferensen

Utredningen angående en allmän översyn av riksdagens arbetsformer
far härmed överlämna förslag till lösning av vissa frågor rörande riksdagens
revisorers organisation och arbetsformer.

På utredningens vägnar:

HENRY ALLARD

/Robert Söderblom

Förs. 1978/79: 4

1 Inledning

Riksdagen beslöt 1976, på förslag av konstitutionsutskottet (KU 1976/
77: 4), uttala att utredningen angående en allmän översyn av riksdagens
arbetsformer var oförhindrad att ta upp den i motion 1975/76: 928 av
Bengt Fagerlund m. fl. (s) väckta frågan om omorganisation av riksdagens
revision av statsförvaltningen.

I samma fråga väcktes 1977 en ny motion, 1976/77: 570 av Bengt
Fagerlund m. fl. (s). I sin behandling av motionen (KU 1976/77: 36)
hänvisade konstitutionsutskottet till det tidigare ställningstagandet och
avstyrkte motionen. Riksdagen följde utskottet. Vid 1977/78 års riksmöte
väcktes ytterligare en motion om riksdagens revision av statsförvaltningen
av Bengt Fagerlund m. fl. (s), nämligen 1977/78:1427. Motionen
överlämnades till utredningen för övervägande (se KU 1977/78:
40).

I början av 1978 avgavs vidare ett av riksdagens revisorer upprättat
förslag om ändring av riksdagens revisorers verksamhet och organisation
m. m. (Förs. 1977/78:12). Ärendet remitterades till finansutskottet
som därefter med eget yttrande överlämnade förslaget till konstitutionsutskottet.
I förslaget hemställdes bl. a. om vissa ändringar av personalorganisationen
vid revisorernas kansli samt ytterligare medelsanvisning
— 775 000 kronor för budgetåret 1978/79. Vidare föreslogs nya benämningar
för revisorerna och deras verksamhet. Till förslaget var fogat
förslag till ny instruktion.

Finansutskottet, som i sitt yttrande till konstitutionsutskottet avstyrkte
bifall till revisorernas förslag, ansåg att berörda frågor borde utredas
ytterligare. Konstitutionsutskottet (KU 1977/78: 40) delade denna uppfattning
och uttalade att det lämpligen borde ankomma på utredningen
om riksdagens arbetsformer som redan tagit upp frågan om riksdagens
revisorer till behandling att överväga i vilka former det fortsatta utredningsarbetet
borde ske.

I enlighet med konstitutionsutskottet yttrande beslöt riksdagen dels
att avslå revisorernas förslag såvitt gällde ytterligare anslag för budgetåret
1978/79, dels ock överlämna förslaget i övrigt jämte nyss nämnda
motion 1977/78: 1427 till utredningen om riksdagens arbetsformer.

2 Motionerna

I motionen 1975/76: 928 yrkades att riksdagen skulle föranstalta om
utredning av den framtida organisationen av riksdagens revision av
statsförvaltningen och därvid pröva de förslag som förts fram i motionen.

I motionen understryks, att det är en viktig uppgift för riksdagen att
utöva effektiv kontroll över den statliga finansförvaltningen, och att det
därför är betydelsefullt att denna kontroll organiseras på ett effektivt

Förs. 1978/79: 4

sätt och under fast parlamentarisk ledning. Enligt motionärerna är det
tvivelaktigt om man kan nå detta mål inom ramen för den nuvarande
organisationen, och därför föreslås en utredning om en ny ordning för
statsrevisionen.

Riksdagens granskning bör enligt motionärerna få sin speciella karaktär,
dvs. som skiljer ut den från regeringens granskningsverksamhet,
genom de av riksdagen valda ledamöternas medverkan. Förutom de
självklara uppgifterna att bedöma vilka ärenden som skall tas upp och
göra de slutliga ställningstagandena till resultatet av granskningsarbetet
bör de valda ledamöterna genom tät kontinuerlig rapportering om utredningsarbetets
gång ha möjlighet att fastställa dess inriktning och uppläggning.
Enbart genom en reell insyn från ledamöterna kan ett vidgat
parlamentariskt engagemang och inflytande uppnås. Motionärerna menar
att fler ledamöter måste engageras i revisionen än f. n. om syftet
med riksdagens revision skall kunna uppnås.

Enligt motionärernas mening bör man utreda om inte revisionsverksamheten
bör utföras inom ramen för riksdagens utskottsorganisation.
Genom tillkomsten av fackutskottssystemet har det getts en möjlighet
att organisera revisionsarbetet från nya utgångspunkter. Genom prövningen
av statsbudgeten har utskotten redan idag vissa revisionsfunktioner.
Det ter sig naturligt enligt motionärerna, att bygga vidare härpå och
tillföra även utskotten eller organ inom dessa arbetsuppgifter av statsrevisionskaraktär.
Samtliga utskott utom lagutskottet behandlar f. n. i
större eller mindre omfattning olika delar av statsbudgeten.

Revisionsarbetet skulle enligt motionärerna kunna byggas upp efter
följande riktlinjer. Inom varje utskott väljes en revisionsavdelning om
förslagsvis fem ledamöter, som inom utskottets verksamhetsområde har
att utföra revision av statsverksamheten för riksdagens räkning. Arbetet
bör vara fast organiserat med regelbundna sammanträden och bedrivas
efter en fastställd granskningsplan. Ledamöterna bör vara fortlöpande
engagerade i granskningsarbetet. Granskningsärenden bör kunna initieras
dels av revisionsavdelningens ledamöter, dels av det utskott som
utsett avdelningen. När det gäller att påkalla åtgärder på grundval av
resultat av granskningsarbetet kan man tänka sig olika modeller, men i
vart fall i viktigare ärenden bör en rapportering ske till vederbörande
utskott. Motionärerna anser att det även med en ordning av ovan
skisserat slag kommer det att finnas behov av personal för att utföra
utredningsarbetet. Det får närmare övervägas hur den personalen skall
organiseras. Man kan tänka sig en mer eller mindre fast anknytning till
utskottskansliema. Vissa rationaliseringsmöjligheter och andra fördelar
kan i så fall väntas uppkomma. Ett särskilt revisionskontor som ställer
personal till förfogande för olika projekt är en annan möjlighet. Eventuellt
kan ett sådant granskningskontor knytas till finansutskottets kansli.
Detta utskott bör nämligen enligt motionärerna få särskilda uppgifter

Förs. 1978/79: 4

att samordna granskningsarbetet och utföra mer övergripande uppdrag.
Likaså bör finansutskottet få i uppdrag att med ledning av uppgifter
från fackutskotten årligen sammanställa en verksamhetsberättelse.

I motionen 1976/77: 570 yrkades att riksdagen uppdrar åt utredningen
om riksdagens arbetsformer att förutsättningslöst utreda frågan om hur
riksdagens revision av statsförvaltningen bör anordnas.

Enligt motionärernas mening bör en genomgripande utredning göras
som sätter in revisionsarbetet i ett större parlamentariskt och revisionstekniskt
sammanhang. Utredningen bör ta upp grundläggande frågor
om revisorernas uppgifter. Därvid bör behandlas den särskilda karaktären
på arbetet med hänsyn till den parlamentariska kontrollfunktionen
och i förhållande till annan revisionsverksamhet inom statsförvaltningen.
Utredningen bör vara förutsättningslös i fråga om i vilka former revisionsarbetet
i framtiden skall bedrivas. Tidigare framkomna uppslag om
inrättande av ett revisionsutskott eller överförande av revisionsarbetet till
den fasta utskottsorganisationen bör ingå bland de alternativ som bör
övervägas. Om man stannar för att behålla revisionen som ett självständigt
organ i någon form, bör frågor om antalet riksdagsledamöter
som skall engageras tas upp liksom frågor om arbetets organisation.
Under alla omständigheter bör en ökad samordning med utskottsarbetet
eftersträvas så att gemensamma resurser tillvaratas och erfarenheter av
ömsesidigt intresse kan utväxlas.

I motionen 1977/78: 1427 yrkades åter att riksdagen skulle uppdra
åt utredningen om en allmän översyn av riksdagens arbetsformer att utreda
frågan om riksdagens revision av statsförvaltningen och därvid
beakta vad som anförs i motionen.

Enligt motionärernas uppfattning bör revisionen få en betydligt effektivare
parlamentarisk styrning än f. n. är fallet. Likaså måste arbetet
inriktas på projekt som ter sig intressanta och ändamålsenliga ur riksdagens
synvinkel. För att man skall nå dessa mål är det nödvändigt
att pröva frågan om det antal parlamentariker som skall vara engagerade
i revisionsarbetet. Det kan enligt motionärerna knappast vara rimligt att
begära att tolv ledamöter skall täcka hela den statliga verksamheten —
i synnerhet som dessa ledamöter har andra betydelsefulla uppdrag i och
utanför riksdagen.

Enligt motionärernas mening är det viktigt att revisionsuppdraget
inte blir så betungande att ledamoten förhindras att ha även andra uppdrag.
Den naturliga slutsatsen av detta är — om man vill nå en effektivare
parlamentarisk styrning av revisionen — att fler ledamöter än f. n.
blir engagerade. Detta skulle kunna tillgodoses genom utökning av antalet
riksdagsrevisorer inom ramen för nuvarande ordning. Motionärerna
vill emellertid inte i första hand föreslå en sådan åtgärd utan vill att
man skall pröva en mera decentraliserad modell för revisionsarbetet.

En sådan modell skulle vara att föra över revisionsarbetet till riks -

Förs. 1978/79:4

dagens utskott. Utskotten bör emellertid inte i sin helhet engageras i
revisionsarbetet. Motionärerna kan tänka sig att varje utskott bland sina
ledamöter och suppleanter väljer en revisionsavdelning om fyra-fem
personer som har till uppgift att initiera, styra och utvärdera olika projekt.
Själva arbetet bör som hittills utföras av kvalificerade tjänstemän
som är anställda för ändamålet eller av speciellt anlitade konsulter. Även
utskottens egna tjänstemän skulle kunna göra insatser i revisionsarbetet,
vilket från flera synpunkter vöre värdefullt. Hur kansliarbetet skulle
organiseras fick närmare utredas. Mycket talar dock för att man bör
behålla ett centralt kansli som fick förse utskotten med erforderliga
utredningsresurser. Någon ökning totalt av antalet tjänstemän är inte
avsikten med förslagen i motionen. Däremot bör den skisserade ordningen
ge rationaliseringsvinster och därmed ökad effektivitet.

När det gäller ställningstagande till de resultat som kommer fram
under revisionsarbetet bör revisionsavdelningen i de fall det bedöms
lämpligt med åtgärder eller uttalanden från statsmakternas sida rapportera
frågan till utskottet, som sedan i samband med budgetbehandling
eller separat tar upp saken i ett betänkande. Med en sådan ordning
bör man få erforderlig tyngd i revisionsarbetet, vilket är avgörande för
att arbetet skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.

För att hålla samman revisionsarbetet kan behövas ett särskilt organ.
Detta kan t. ex. konstrueras så att varje revisionsavdelning utser en delegat
till en kommitté som står under ledning av finansutskottets ordförande.
De delegerade bör sammanträda ett par gånger om året för att
samordna revisionsinsatserna. De bör också årligen publicera en berättelse
om revisionsarbetets bedrivande i de olika avdelningarna.

3 Revisorernas förslag

I december 1974 beslöt riksdagens revisorer att tillkalla två förvaltningssakkunniga
att utreda vissa frågor rörande revisorernas verksamhet
och organisation (RR-utredningen). Utredningen avlämnade i mars 1977
sitt betänkande i ämnet, Riksdagens revisorer — organisation, arbetsrutiner,
resurser. Efter beredning i en särskild delegation lade som
tidigare nämnts revisorerna i början av 1978 fram förslag om vissa ändringar
av nu tillämpade arbetsformer (Förs. 1977/78: 12). I förslaget
hemställdes att riksdagen

1. beslutar om en ändring av personalorganisationen vid revisorernas
kansli i enlighet med förslaget, att gälla fr. o. m. den 1 juli 1978, samt
för revisionens lönekostnader (inklusive kostnader för konsulter) anvisar
ytterligare 775 000 kronor för budgetåret 1978/79;

2. godkänner de av revisorerna förordade nya benämningarna statsrevisionen
och statsrevisorer;

fl Riksdagen 1978/79. 2 sami. Nr 4

Förs. 1978/79: 4

3. antar det vid skrivelsen fogade förslaget till lag med instruktion
för statsrevisionen.

Vid riksdagens behandling av förslaget i maj 1978 avslogs revisorernas
framställning enligt punkten 1 såvitt avsåg ytterligare anslag för
budgetåret 1978/79, medan förslaget i övrigt överlämnades till arbetsformsutredningen.

De av revisorerna förordade förändringarna av verksamhetsformer
och organisation kan sammanfattas i följande punkter:

3.1 Allmän planering

Beträffande verksamhetens inriktning och omfattning bör enligt revisorernas
förslag utrymme för hastigt aktualiserade ärenden skapas
genom att en ny utredningsenhet inrättas. Vad gäller den allmänna
planeringen bör varje mandatperiod inledas med en konferens vid
vilken revisorerna efter en gemensam diskussion med kanslipersonalen
anger de huvudområden som särskilt skall uppmärksammas vid de
efterföljande tre årens projektsökande verksamhet.

Revisorerna bör även på annat sätt öka sin medverkan i den allmänna
planeringen bl. a. genom att aktivt bevaka sådana revisionella frågor
som uppmärksammas vid riksdagsutskottens budgetberedning och genom
att ingående bereda förslaget till årlig granskningsplan.

Respektive riksdagsutskott bör varje år beredas tillfälle att lämna
synpunkter på frågor som kan vara av värde att uppmärksamma vid
granskningsplanens utformning.

Granskningsplanen bör i princip vara ettårig och anpassad till de
utredningsresurser som står till förfogande. Kansliets projektsökande
verksamhet bör intensifieras och systematiseras.

3.2 Granskningsförloppet

För att revisorerna skall få tillfälle att bättre styra utredningsarbetets
inriktning i varje enskilt granskningsärende bör de genom det tilltänkta
arbetsutskottet ta ställning till de allmänna granskningsanvisningar som
kanslichefen i samråd med berörd enhetschef och ansvarig utredare gör
upp när ett granskningsprojekt skall påbörjas. I samma syfte bör vederbörande
revisionsavdelning ta ställning till den mer detaljerade arbetsplan
som sedermera utarbetas för projektet.

I de fall avdelningen finner det önskvärt bör den i utredningsarbetets
slutskede erhålla en muntlig redogörelse för vad som kommit fram vid
undersökningen. Avdelningarna bör alltid någon månad i förväg underrättas
om när en granskningspromemoria är att vänta.

Kanslichefen bör två gånger årligen lämna revisorerna i plenum en
redogörelse för utredningsläget i stort.

Förs. 1978/79: 4

När en granskningspromemoria sänds ut på remiss bör revisorerna i
sin åtföljande missivskrivelse ange i vilka frågor de särskilt önskar höra
respektive remissorgans åsikt. Den eller de revisorer som vill få från
granskningspromemorian avvikande synpunkter belysta vid remissbehandlingen
bör redovisa sin uppfattning i samma missivskrivelse.

När remissyttrandena har kommit in föredras de på avdelningen som
lämnar anvisningar för hur ärendet skall avslutas.

Tidsåtgången och kostnaderna för varje avslutat granskningsprojekt
bör stämmas av mot arbetsplanens uppgifter.

Den löpande bevakningen av revisionens effekter bör intensifieras i
någon mån.

3.3 Organisation

Ett arbetsutskott, bestående av revisorernas tre ordförande och ytterligare
en revisor samt kanslichefen, bör inrättas. Utskottet bör få till
uppgift att — sedvanliga granskningsärenden frånräknade — bereda
alla för revisionsverksamheten viktiga frågor innan de tas upp till avgörande
av revisorerna i plenum. Utskottet bör också ges befogenhet att
självt fatta beslut i vissa frågor av framför allt administrativ natur.

En tredje utredningsenhet, bestående av en enhetschef, två handläggare
och en assistent, bör inrättas.

Ytterligare en handläggartjänst bör inrättas vid stabsenheten.

Ett meddelat göromålsförordnande på en tjänst som expeditionsassistent
bör omvandlas till en fast tjänst.

De administrativa uppgifternas fördelning mellan kanslichef, byråsekreterare
och expeditionsassistent bör ses över.

De medel revisorerna disponerar för anlitande av utomstående konsulter
bör räknas upp med 100 000 kronor.

3.4 Övriga frågor

Verksamhetsberättelsens utformning bör ses över.

Pressmeddelanden bör i allmänhet inte sändas ut förrän revisorerna
själva har fattat beslut i ett granskningsärende. Förutsättningarna för att
få revisorernas beslut redovisade i tidskriften Från Riksdag & Departement
bör undersökas.

Större resurser än för närvarande bör sättas av för kanslipersonalens
utbildning.

Innan en länsresa anträds, bör revisorerna erhålla en orientering i de
frågor som de kommer att möta under besöket. De erfarenheter som
vinns under länsresorna bör redovisas i särskilda reseberättelser.

Riksdagens revisorer bör i fortsättningen kallas för statsrevisorer och
den institution som de företräder för statsrevisionen.

Förs. 1978/79: 4

4 Tidigare reformer''*’

4.1 Tiden fram t o. m. 1949 års reform

Riksdagens revisorer har sitt ursprung i den riksdagsrevision som
inrättades åren 1779—1782. I samband med tillkomsten av 1809—
1810 års författning utvidgades dess granskningsområde till att omfatta
inte bara riksbanken och riksgäldsfullmäktige utan också den Kungl.
Majit underställda förvaltningen. Under bortåt 150 år, till 1949, bedrevs
granskningen som en tidsbegränsad revisionsförrättning, förlagd
till hösten.

Till en början utfördes allt arbete inom revisionen av revisorerna
själva. 1937 fick dock revisorerna rätt att utse sekreterare. 1949 lades
grunden till det modema revisionsarbetet genom att revisionen ombildades
till ett kontinuerligt verkande organ med ett fast kansli, bestående
av en kanslichef och tre byrådirektörer.

Denna förstärkning motverkades emellertid av den samtidiga omläggningen
av riksdagsarbetet. Redan under krigsåren hade riksdagen
börjat arbeta också under hösten och därmed måste revisionsuppdraget
konkurrera med riksdagsarbetet i övrigt och fick snarast karaktären av
en bisyssla. De praktiska svårigheterna förstärktes av att revisorerna, enligt
praxis, innehade sina uppdrag högst två eller tre år, och av att man
vid val av revisorer fäste större vikt vid riksdagsledamöternas ålder än
deras personliga intresse.

Räkenskapskontrollen hade från början dominerat revisionens arbete.
Denna uppgift fick alltmer stå tillbaka till förmån för ökade insatser av
sakrevisionell eller förvaltningsrevisionen karaktär. Räkenskapsgranskningen
hade till stor del avvecklats i början av 1940-talet.

En annan händelse som kom att få väsentlig betydelse för riksdagens
revisorer var att särskilda sakrevisions- och rationaliseringsorgan inrättades
under Kungl. Majit. 1943 tillkom statens sakrevision och statens
organisationsnämnd. Statens sakrevision sammanfördes 1960 med riksräkenskapsverket
— som nästan helt ägnade sig åt kameral revision —
till ett centralt verk för revision och redovisning, riksrevisionsverket.
Samtidigt bildades ett centralt verk för rationalisering, statskontoret,
genom att statens organisationsnämnd uppgick i det gamla statskontoret.
Härigenom kom Kungl. Majit att förfoga över revisions- och rationaliseringsresurser
som vida översteg riksdagens revisorers.

4.2. 1967 års reform

Under 1960-talet uppkom nya krav på reformering och förstärkning
av riksdagens revisorer. En riksdagskommitté tillsattes 1966 för att utreda
riksdagens revisorers verksamhet. Kommitténs förslag behandlades

* Detta avsnitt har hämtats från RR-utredningens betänkande (bil. 5).

Förs. 1978/79: 4

1967 av konstitutionsutskottet, vars utlåtande (KU 1967: 70) har blivit
ett grundläggande policydokument för riksdagens revisorer. Riksdagen
fattade 1967 beslut i enlighet med KUs utlåtande.

KUs utlåtande har fått sin största betydelse inom tre områden: riksdagsrevisionens
konstruktion, verksamhetens inriktning samt handläggning
av granskningsärenden.

Frågan om riksdagsrevisionens konstruktion debatterades under 1960-talet. Motionsvägen hade år 1965 föreslagits att omvandla revisionen
till ett utskott. 1965 års revisorer hade föreslagit att riksdagens revisorer
skulle samordnas med riksrevisionsverket (RRV) till ett riksdagens verk
med en av riksdagen särskilt utsedd styrelse. Dessa förslag avstyrktes
emellertid av KU som i stället föreslog att riksdagens revisorer skulle
jämställas med riksdagens fullmäktige, främst riksgäldsfullmäktige. I
konsekvens härmed förordade KU att revisorerna, liksom fullmäktige,
skulle utses med hänsyn till intresse, erfarenhet och lämplighet i övrigt
samt att de skulle utses för tre år med möjlighet till omval. Någon ändring
av antalet revisorer ville KU inte föreslå; dock borde de tolv revisorssuppleanterna
få möjlighet att löpande följa revisionsarbetet.

KU avgav i sitt utlåtande en allmän programförklaring rörande verksamhetens
inriktning. Grundtanken var att riksdagens revisorer skulle
lägga tyngdpunkten i sitt granskningsarbete vid ”frågor av principiell
och generell innebörd”. Då granskningen inriktades på allt mer övergripande
frågor ansåg KU att det vore naturligt att något nedbringa det
antal ärenden som brukade slutredovisas varje år — mellan 30 och 40.
Någon mer preciserad uppgift om granskningsverksamhetens önskvärda
omfattning gavs emellertid inte.

Den kanske viktigaste förändringen som man, enligt KUs rekommendationer,
beslutade 1967 gällde handläggningen av granskningsärenden.
Tre huvudpunkter bör nämnas.

För det första fick revisorerna befogenhet att själva inhämta yttranden
från berörda organ över vad som framkommit vid granskningen.
Tidigare skedde detta först i efterhand genom Kungl. Maj:ts försorg.
Genom den nya ordningen fick revisorerna ett mer allsidigt underlag
för sina beslut.

För det andra fick revisorerna befogenhet att vända sig direkt till regeringen
med framställningar i anledning av vad som uppmärksammats
vid granskningen. Tidigare måste de vända sig till riksdagen, som i sin
tur kunde vända sig till regeringen. Sedan dess har revisorerna ofta vänt
sig direkt till regeringen, vilket bl. a. medfört en smidigare och snabbare
handläggning.

För det tredje beslöts att varje granskningsärende skulle slutföras och
redovisas för sig. Tidigare hade alla årets ärenden slutförts till och redovisats
i den årliga revisionsberättelsen. Resultatet av nyordningen blev
att man fick en jämnare arbetsrytm.

Förs. 1978/79: 4

Slutligen förstärktes kansliet med en tjänst som byråchef, tre tjänster
som byråassistent, en tjänst som kansliskrivare och en tjänst som vaktmästare.

4.3. 1969 års översyn av personalorganisationen

Personalorganisationen visade sig ganska snart vara mindre lämplig.
Bl. a. var det svårt att rekrytera tillräckligt kvalificerad personal. Revisorerna
uppdrog därför 1969 åt en särskild utredningsman att undersöka
vilka förändringar i personalorganisationen som lämpligen borde göras.
Förändringarna skulle ske inom 1967 års personalkostnadsram.

Resultatet av utredningen blev att riksdagen 1969 beslutade om en
kvalitativ förstärkning av kansliresurserna samtidigt som antalet tjänstemän
minskade med en.

Utöver detta fick 1969 års översyn av personalorganisationen två viktiga
konsekvenser. För det första övergick revisorerna till en fastare och
mer långsiktig planering av verksamheten. Årliga granskningsplaner
upprättades. För det andra uppmärksammades behovet av en förutsättningslös
utredning av riksdagens revisorers konstitutionella ställning och
uppgifter samt av deras personalorganisation.

4.4. 1970 års översyn av revisionens konstitutionella ställning och uppgifter Efter

framställning från revisorerna tillsatte talmanskonferensen en
parlamentarisk utredning, som antog namnet 1970 års revisionsutredning.

I utredningens uppdrag ingick att bedöma riksdagens revisorers konstitutionella
ställning. Denna fråga hade debatterats ända sedan 1940-talet då revisionsorgan under Kungl. Maj:t tillskapades. 1970 års revisionsutredning
ville dock inte förorda en förändrad ställning för riksdagens
revisorer. Utredningen anförde i sitt betänkande (Statsrevision.
Uppgift, organisation och verksamhet 1971) att det var viktigt att slå
vakt om och förstärka riksdagsrevisionen eftersom den var ett betydelsefullt
instrument för riksdagens kontrollmakt. Att i princip en dubbel
kontroll förekommer, dels genom organ under Kungl. Maj:t, dels
genom organ under riksdagen, är en konsekvens av det parlamentariska
systemet menade man i utredningen. Någon uppdelning av verksamhetsfältet
mellan riksdagens revisorer och Kungl. Maj:ts revisionsorgan borde
därför inte genomföras. Däremot borde det praktiska arbetet samordnas
bättre. Bl. a. skulle riksdagens revisorer kunna lämna över vissa
ärenden till riksrevisionsverket och revisionskontoren för utredning.

Huvuddelen av utredningens arbete ägnades åt att precisera inriktningen
av revisionens granskning. KU hade 1967 i sin allmänna pro -

Förs. 1978/79: 4

gramförklaring sagt att granskningen borde inriktas på ”frågor av principiell
och generell innebörd”. Detta konkretiserades av utredningen till
”frågor som är av betydelse för mera väsentliga statsfinansiella eller förvaltningsekonomiska
förhållanden eller som berör grunderna för det
administrativa arbetets organisation och funktioner”. För att ytterligare
precisera innebörden av begreppet presenterade och diskuterade utredningen
också vissa huvudområden för granskningen.

1970 års revisionsutredning diskuterade vidare organisationen för
riksdagens revisioner. Frågan om revisorernas roll i granskningen belystes.
Utredningen fann att den arbetsfördelning som utvecklats mellan
revisorer och kansli, där revisorerna hade de bedömande och beslutande
uppgifterna medan kansliet hade de förvaltningsbevakande, förslagsställande
och utredande uppgifterna, kunde anses ändamålsenlig.

Någon minskning av antalet revisorer ville utredningen inte förorda.
Däremot ville utredningen förenkla handläggningen genom att avskaffa
de tre avdelningar som revisorerna organiserats i. Beredningen av
granskningsärenden borde i stället överlåtas till en särskild delegation,
bestående av fem revisorer med revisionens ordförande som ordförande.

Utredningen föreslog att revisorerna i fortsättningen skulle benämnas
statsrevisorer och revisionen statsrevisionen.

Utredningen föreslog avslutningsvis en förstärkning av kansliet med
totalt fem handläggartjänster. Fyra av dessa (två revisionsdirektörer, en
avdelningsdirektör, en byrådirektör) skulle ha utredaruppgifter, medan
den femte (en avdelningsdirektör i stabsbefattning) skulle biträda kanslichefen
med främst verksamhetsplanering.

Utredningen föreslog att granskningsarbetet inom kansliet skulle organiseras
i två utredningsenheter, var och en bestående av två projektgrupper.
Uppställningen på nästa sida visar utredningens förslag till
organisationen för riksdagens revisorer och dess kansli.

Riksdagen beslutade 1971 om ändrad personalorganisation för riksdagens
revisorers kansli i enlighet med utredningens förslag. Den föreslagna
omorganisationen av kansliet kunde därmed genomföras. Utredningens
förslag i övrigt överlämnades till grundlagberedningen för vidare
prövning. I materialet ingick även ett förslag till ny instruktion för
riksdagens revisorer.

Förs. 1978/79: 4

Föreslagen organisation för statsrevisionen

* Delegation I

Assistent

Byrådirektör

Kontorsskrivare

Kanslichef

Byråchef

Byrådirektör

Revisionsdirektör

Byråchef

Revisionsdirektör

Förste

expeditionsförman

Avdelningsdirektör

Tolv statsrevisorer

4.5. Grundlagsarbetet

Grundlagberedningen tog i sitt betänkande (SOU 1972: 15) tämligen
kortfattat upp frågan om riksdagens revisorer.

Beredningen ansåg att riksdagens revisorers ställning och verksamhetsinriktning
borde bibehållas. För att stärka riksdagens kontrollmakt
ansåg beredningen det vara lämpligt att riksdagsutskotten i framtiden
systematiskt granskade utfallet av beslutade reformer.

Beredningen tog inte i detalj ställning till alla förslag som 1970 års
revisionsutredning fört fram. Dock avslog beredningen förslaget att av -

Förs. 1978/79:4

skaffa avdelningarna. Beredningen avslog också förslaget att riksdagens
revisorer skulle få befogenhet att överlämna vissa ärenden till riksrevisionsverket
och revisionskontoren med motiveringen att ”man inte bör
skapa något dubbelt huvudmannaskap för dessa organ” (s. 211). Kungl.
Maj:t godtog (prop. 1973: 90) vad grundlagsberedningen förordat om
riksdagens kontrollmakt och dess organisation. I propositionen gick man
dock inte närmare in på frågan om riksdagens revisorers organisation och
arbetssättet utan hänsköt dessa frågor till riksdagen.

4.6 1974 års instruktion

Det blev således konstitutionsutskottet som fick behandla resterande
förslag till förändringar och ny instruktion som framförts av 1970 års revisionsutredning.
I sitt utlåtande (1974: 65) anförde KU vissa principiella
riktlinjer för riksdagens revisorers verksamhet. Att institutionen utgör
”ett väsentligt led i riksdagens kontrollmakt” slogs fast (s. 6). För att
fullgöra sina betydelsefulla uppgifter är revisionen ”på ett avgörande
sätt beroende av de enskilda revisorernas personliga insatser” sade utskottet
vidare (s. 6). I fråga om inriktningen av verksamheten konstaterade
utskottet att ”enighet rått om att arbetet måste koncentreras till
principfrågor och frågor av mera allmän karaktär” (s. 6f).

KUs förslag till ny instruktion utgick från dessa grundprinciper. Önskemålen
om att granskningen skulle inriktas på frågor av större räckvidd
kom till klarare uttryck än tidigare. Vidare stadfästes i instruktionen att
granskningsverksamheten skulle bedrivas enligt en årligen fastställd
granskningsplan. Bestämmelsen om att revisorerna för ärendenas beredning
skulle organiseras i tre avdelningar fick kvarstå trots att 1970 års
revisionsutredning förordat att avdelningarna skulle avskaffas och en
s. k. delegation i stället skulle inrättas.

Riksdagen fastställde 1974 KUs förslag till ny instruktion för riksdagens
revisorer (RFS 1975: 9).

4.7 Tiden efter 1974

Riksdagens revisorer hade under perioden 1965—1974 fortlöpande
varit föremål för debatter och reformer. Trots detta kvarstod emellertid
efter 1974 flera frågetecken. Redan hösten 1974 togs frågan om dimensioneringen
av personalresurserna upp vilket i sin tur ledde till att RRutredningen
tillsattes.

Förs. 1978/79: 4

5 Arbetsformsutredningens överväganden

5.1 Allmänna synpunkter

Under 1960- och 1970-talen har riksdagens revisorers organisation
och verksamhet varit föremål för ingående överväganden i olika sammanhang.
Fyra olika utredningar har sysslat enbart med revisionen eller
delar därav, och dessutom har grundlagberedningen diskuterat vissa principiella
frågor rörande revisionsarbetet. Trots det omfattande utredningsarbetet
och de reformer som genomförts kan arbetsformsutredningen
konstatera att det ändock föreligger en viss tveksamhet om riksdagens
revision bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Ett utslag för denna tveksamhet
är de motioner i ämnet under åren 1976—1978 vari krävts översyn
av revisionen i syfte bl. a. att knyta verksamheten närmare till riksdagens
utskott.

Genom riksdagens beslut i maj 1978 har ett förslag från riksdagens
revisorer angående vissa förändringar av organisation och verksamhet
inom revisionen överlämnats till utredningen tillsammans med motionen
1977/78: 1427, i vilken hemställts att riksdagen uppdrar åt arbetsformsutredningen
att utreda frågan om riksdagens revision av statsförvaltningen
och därvid beakta vad som anförts i motionen. Utredningen har
redan tidigare tagit upp frågan om riksdagens revisorer till behandling
mot bakgrund av riksdagens beslut beträffande tidigare motioner i frågan.

En omläggning av revisionsverksamheten till att bedrivas inom utskotten
rymmer en rad både praktiska och principiella problem, vars belysning
fordrar ett utredningsarbete av helt annan omfattning än som ansetts
lämplig inom arbetsformsutredningens ram. Enligt utredningens bedömning
bör man emellertid, genom reformer inom det nuvarande systemet
kunna komma till rätta med åtminstone en del av de problem som
finns i nu gällande ordning och som också påtalats bl. a. i de aktuella
motionerna. De begränsade förslag som läggs fram i det följande har
den fördelen att de kan genomföras snabbt. Det ter sig naturligt att man
avvaktar resultatet av en sådan delreform innan man tar ställning till
mer genomgripande förslag av t. ex. den art som förs fram i motionerna.

Utredningen har stannat för att behandla tre delfrågor, vilka framstår
som särskilt betydelsefulla om man skall kunna uppnå en effektivisering
av verksamheten. För det första rör det de valda revisorernas
möjligheter att delta i arbetet med hänsyn till bl. a. de krav som ställs på
ledamöternas insatser tidsmässigt, för det andra sättet för avslutning av
granskningsärendena dvs. till vem framställningar med anledning av
granskningsverksamheten i fortsättningen bör riktas. Slutligen gäller det
anknytningen av revisionens arbete till riksdagen och dess utskott.

I det följande behandlas sålunda vart och ett av de nämnda områdena
varvid läggs fram vissa förslag till reformer. Utredningen vill som nyss

Förs. 1978/79: 4

sagts framhålla att det i ett längre tidsperspektiv inte kan uteslutas att
behov uppkommer att företa ytterligare förändringar beträffande riksdagens
revisorers organisation och verksamhetsformer.

5.2 Revisorernas arbetsbelastning

Vid den genomgripande reformeringen av statsrevisionen 1949 omvandlades
riksdagens revisorer till ett permanent organ med fast kansli.
Tidigare hade revisorernas verksamhet inneburit en tidsbestämd revisionsförrättning
om två, senare tre månader avseende det senast avslutade
verksamhetsåret. Först 1937 fick revisorerna sitt sekreterarbehov
bättre tillgodosett. Arbetet planlades vid ett konstituerande sammanträde
innan själva revisionsförrättningen började. För revisorernas medverkan
i revisionsarbetet har utvecklingen inneburit en förskjutning från
direkta granskningsinsatser avseende såväl initiativ till som genomförande
av olika granskningsärenden, till bedömning av förslag och färdigt
utredningsmaterial som har framtagits och presenterats av revisorernas
kansli. Revisionsuppdraget har måst fullgöras i huvudsak samtidigt med
övrigt riksdagsarbete med åtföljande konkurrens om tiden. Det har sålunda
ofta påtalats att det visat sig svårt för revisorerna att avsätta tid
för en mera omfattande insats som revisor.

Problemet med möjligheterna för revisorerna att avsätta tillräckligt
med tid för sitt uppdrag var aktuellt redan för 1966 års utredning angående
riksdagens revisorers verksamhet. För att komma till rätta härmed
liksom att uppnå bättre kontinuitet m. m. framfördes tanken på att revisionen
skulle omvandlas till ett utskott. Därigenom skulle den rådande
intressesplittringen elimineras ”och revisionen följaktligen kunna påräkna
vederbörandes arbetsinsats på ett helt annat sätt än för närvarande”.

Konstitutionsutskottet (KU 1967: 60) avvisade emellertid av flera skäl
tanken på omvandling av revisionen till ett utskott. Beträffande den här
aktuella frågan om att göra revisorsuppdraget till en huvudsyssla anförde
utskottet:

Utskottet har sålunda svårt att föreställa sig att en önskvärd rekrytering
till revisionen kan åstadkommas om revisorerna nödgas för en längre
följd av år avstå från att delta i utskottsarbetet. Det bör uppmärksammas
att, om ett revisionsutskott skall medföra de fördelar som avses,
ledamöterna även måste bli förhindrade att följa ett annat utskott som
suppleanter. Placering i detta utskott skulle i så fall betraktas som att i
viss mån bli ställd utanför det egentliga riksdagsarbetet.

Det måste sålunda förutses att ett revisionsutskott skulle få med avseende
på ledamöternas rekrytering och deltagande i arbetet följa andra
normer än dem som tillämpas inom de nuvarande ständiga utskotten.
Som en följd därav har utskottet inte kunnat finna att några sådana fördelar
skulle kunna vinnas genom revisionens omvandling till ett utskott,

Förs. 1978/79: 4

att en fortsatt prövning av de konstitutionella aspekterna på denna lösning
bör ske på sätt utredningen förordat.

Det synes emellertid utskottet fullt möjligt att åstadkomma en väsentlig
effektivisering av revisionen med bibehållande av nuvarande organisationsform.
Det torde dock vara ofrånkomligt att göra avkall på önskemålet
att varje revisor skall ha detta uppdrag som sin huvudsyssla inom
riksdagen. Detta bör inte hindra att en bättre ordning än den nuvarande
ernås. Ingen kritik har veterligen riktats mot exempelvis riksbanksfullmäktiges
eller riksgäldsfullmäktiges funktionssätt. Konstruktionen av styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor ger ytterligare ett exempel från
senaste år på att viktiga uppgifter befunnits kunna handhas vid sidan av
utskottsarbete.

Enligt utskottets uppfattning bör den eftersträvade reformen beträffande
revisorerna förverkligas genom att dessa jämställs med fullmäktige.
De som närmast kommer i blickfältet är riksgäldsfullmäktige. Revisorernas
arbetsbörda och verksamhetens förläggning delvis till tiden mellan
riksdagens sessioner gör en sådan jämförelse välmotiverad.

Riksdagen delade utskottets uppfattning.

I 1970 års revisionsutredning diskuterades frågan om de valda revisorernas
uppgifter inom revisionen i förhållande till tjänstemännen inom
revisorernas kansli. Redan i sin skrivelse till talmanskonferensen 1970,
vilken låg till grund för utredningsarbetet, gjorde utredningen vissa preciseringar,
bl. a. följande.

När riksdagens revisorer tillkom som institution i samband med den
stora författningsomdaningen åren 1809—1810, grundades verksamheten
i allt väsentligt på ett rent personligt granskningsarbete från ledamöternas
sida. Detta var möjligt så länge omslutningen på den statliga
budgeten höll sig inom snäva gränser, så länge statsförvaltningen var
av begränsat omfång och därmed lätt att överblicka, så länge myndigheternas
inre organisation var jämförelsevis enkel, så länge kontrollen
över förvaltningen i huvudsak tog sig uttryck i en mer eller mindre
fullständig räkenskapsgranskning och så länge denna granskning omfattade
ett avslutat budgetårs förvaltning. I samma mån som statsverksamheten
förändrats har det emellertid blivit allt svårare att upprätthålla
en sådan form för revisionsarbetet. I dagens läge, kännetecknat av en
ständigt växande statlig utgiftsexpansion under samtidig övergång till
alltmer komplicerade system för förvaltningsverksamheten, är det inte
heller realistiskt att föreställa sig att revisorerna vid sidan av andra
ansvarsfulla och tidskrävande offentliga uppdrag skulle kunna följa
utvecklingen på statsverksamhetens vidsträckta fält och själva underkasta
förhållandena en kritisk belysning som underlag för mera djupgående
revisionella undersökningar.

Utredningen anknöt till revisorernas framställning till talmanskonferensen
och anförde:

De ytterligare upplysningar som utredningen har inhämtat i ämnet
ger väsentligen samma bild av förhållandena som har tecknats i nyssnämnda
skrivelse. Den statliga sektorns oavbrutna tillväxt och alltmer
komplicerade beskaffenhet gör det inte längre möjligt för revisorerna

Förs. 1978/79:4

att utan åsidosättande av andra åligganden personligen ta del i det löpande
granskningsarbetet, och på revisorerna ankommer i dag närmast
uppgiften att fungera som en styrelse för den hithörande verksamheten.
Den ändring i revisorernas ställning som således har inträtt bör enligt
utredningens mening komma till uttryck i vederbörande grundlags- och
instruktionsbestämmelser. Konkreta förslag härutinnan kommer att läggas
fram i det följande. Utredningen vill emellertid samtidigt understryka,
att en sådan formalisering av faktiskt rådande förhållanden inte
syftar till någon begränsning av de befogenheter att fatta beslut som
tillkommer revisorerna. Dessa befogenheter bör lämnas orubbade, såvida
inte revisorerna själva finner det lämpligt att i något avseende delegera
beslutanderätten till underlydande tjänsteman.

En närmare analys av styrelsefunktionens innebörd i förevarande fall
leder enligt utredningen till följande slutsatser.

a) På revisorerna skall alltjämt ankomma att årligen fastställa granskningsplan.
Revisorerna skall vidare under löpande verksamhetsår kunna
komplettera denna granskningsplan med nya ärenden. Detta betyder
att inte något ärende kan på allvar tas upp till undersökning inom revisionen
utan att revisorerna har lämnat sitt medgivande härtill. Dock bör
beaktas att riksdagen enligt utredningens i det föregående utvecklade
förslag bör ha möjlighet att ge revisorerna i uppdrag att göra vissa undersökningar.

b) Revisorerna skall vidare besluta om remisser av granskningspromemorior
och om framställningar till Kungl. Maj:t eller riksdagen i slutförda
granskningsärenden. Revisorerna skall även godkänna och underteckna
den årliga verksamhetsberättelsen.

c) Revisorerna skall besluta om föredragningar, besök och resor såvitt
gäller revisionen i dess helhet.

d) Revisorerna skall besluta i petita- och personalärenden samt i andra
administrativa ärenden av större räckvidd och principiell betydelse.

Utredningen vill i sammanhanget tillägga följande.

Att revisorernas arbetsinsatser under senare år framför allt knutits till
beslutsfunktionen har inte inneburit att revisorerna avstått från självständiga
granskningsuppslag, även om tyngdpunkten i den projektsökande
verksamheten kommit att ligga på kansliet. Enligt utredningens
mening är det av värde om revisorerna även i fortsättningen berikar
granskningsarbetet med egna initiativ. Självfallet bör revisorerna därvid
följa de allmänna riktlinjer för granskningens inriktning som har utvecklats
i det föregående.

Utredningen föreslog att innehållet i de nämnda punkterna skulle införas
i instruktionen för revisorerna.

Med hänvisning till grundlagberedningens pågående arbete ansåg sig
konstitutionsutskottet (KU 1971: 37) inte böra ta ställning till de av utredningens
förslag som berörde ändring av riksdagsordningen och instruktionen
för riksdagens revisorer. Riksdagen beslöt i enlighet med
utskottets förslag att anhålla hos regeringen att det ifrågavarande betänkandet
skulle överlämnas till grundlagberedningen.

Efter övervägande av frågan om riksdagsrevisionens ställning fann
grundlagberedningen (SOU 1972: 15) allmänt att det inte fanns anled -

Förs. 1978/79: 4

ning att göra några större ändringar i fråga om riksdagens revisorer.
Beträffande revisorernas medverkan i revisionsarbetet gjordes följande
ställningstagande, i motsats till vad 1970 års revisionsutredning hade
förordat:

Vidare bör man icke befordra en utveckling i den riktningen, att den
under riksdagen lydande revisionen får karaktären av ett riksrevisionsverket
motsvarande verk, för vilket riksdagens revisorer utgör styrelse
med bara ett måhända översiktligt grepp om verksamheten. Tvärtom
bör revisorerna och deras suppleanter så mycket som möjligt ta personlig
del i granskningen.

Detta uttalande mötte inga invändningar under riksdagsbehandlingen
1973 av grundlagspropositionen. Däremot hade riksdagens revisorer i
yttrande över grundlagberedningens förslag bl. a. hävdat att det system
för granskningsarbetets bedrivande som hade stadfästs genom beslut av
1971 års riksdag om revisorernas personalorganisation inte borde ändras
till sina grundläggande principer samt att 1970 års revisionsutrednings
uttalanden om granskningsverksamhetens uppläggning skulle tjäna
som allmän vägledning för revisionsarbetets planering och utförande.

Riksdagens revisorer beslöt som tidigare nämnts 1974 att låta utreda
revisionens verksamhet och personalorganisation. I direktiven till utredningen,
RR-utredningen, angavs bl. a. att ”tillämpade utredningsrutiner
bör vidare övervägas, varvid syftet bör vara att riksdagens valda ledamöter
i största möjliga utsträckning får insyn i och kontroll av granskningsarbetet”.
I utredningens betänkande framlades också vissa förslag
med detta syfte. Samtidigt konstaterade man emellertid, att revisorerna
och deras suppleanter endast har begränsad tid att avsätta för revisionen.
Jämte revisorsuppdraget hade enligt utredningen en ordinarie ledamot
av riksdagens revisorer hösten 1975 i genomsnitt ytterligare sju
offentliga uppdrag: som ledamot eller suppleant i två utskott, två statliga
uppdrag — bl. a. offentliga utredningar och verksstyrelser — samt
tre primär- och/eller landstingskommunala uppdrag.

I revisorernas framställning till riksdagen (Förs. 1977/78:12) vilken
till vissa delar baseras på RR-utredningens förslag, framhävs också att
syftet med översynen bl. a. varit att tillgodose ett från revisorernas sida
uttalat önskemål om ökat inflytande över granskningsarbetets inriktning.
Det framhålls att de nya riktlinjerna är ämnade att ge de enskilda
revisorerna ett väsentligt ökat inflytande över revisionsarbetet, såväl
i fråga om den projektsökande verksamheten som beträffande urvalet
av granskningsärenden och de olika projektens mer detaljerade uppläggning.
Revisorerna bör framdeles få en närmare anknytning till det
löpande kansliarbetet genom att ett arbetsutskott inrättas för beredning
av alla för verksamheten viktiga frågor med undantag av sedvanliga
granskningsärenden, vilka alltjämt förutsätts bli behandlade på någon
av de tre avdelningarna. Detta nya utskott bör också ges befogenhet att
självt fatta beslut i vissa frågor av framför allt administrativ natur.

Förs. 1978/79: 4

En av utgångspunkterna i motionen 1975/76: 928 är att revisionen
skall ske under fast parlamentarisk ledning. Motionärerna anser att
riksdagens granskning av statsverksamheten bör få sin speciella karaktär
genom de av riksdagen valda ledamöternas mera aktiva medverkan.
De bör sålunda inte enbart bedöma vilka ärenden som skall tas upp och
göra de slutliga ställningstagandena till resultatet av granskningen, utan
bör genom tät, kontinuerlig rapportering om utredningsarbetet ha möjlighet
att fastställa dess inriktning och uppläggning. Motionärerna menar
att en parlamentarisk medverkan av nämnt slag fordrar att fler
ledamöter än f. n. engageras i granskningen. Som ett alternativ för man
fram att revisionsverksamheten kan utföras inom ramen för riksdagens
utskottsorganisation. Varje utskott skulle välja en revisionsavdelning
om förslagsvis fem ledamöter, som inom utskottets verksamhetsområde
har att utföra revisionen.

Samma grundläggande tankegång återkommer i motionen 1976/77:
570. Motionärerna anser att den avgörande faktorn vid bedömningen av
formen och sättet för revisionsarbetet bör vara att parlamentarikerna får
ett reellt inflytande inte bara på bedömningen av vunna resultat utan
även på inriktningen av arbetet. Man påpekar att med hänsyn till den
starka tillväxten av den statliga sektorn fordrar detta en ökad insats från
riksdagsledamöternas sida och att mycket talar för att fler ledamöter än
f. n. engageras i arbetet.

Utöver vad som anfördes i de två ovan nämnda motionerna pekas i
motionen 1977/78: 1427 på möjligheten att utöka antalet riksdagsrevisorer
inom ramen för nuvarande ordning för att minska revisorernas arbetsbelastning,
och för att uppnå en effektivare parlamentarisk styrning
av revisionen. Som förstahandslösning framhålls dock ett överförande
av revisionsarbetet till riksdagens utskott.

Mot bakgrund av vad ovan upptagits vill arbetsformsutredningen anföra
följande. Frågan om arten och omfattningen av de valda revisorernas
medverkan i revisionsarbetet har på senare år blivit ett huvudproblem
i diskussionen om riksdagens revision av statsförvaltningen. Genom
1949 års reform, då revisorerna fick en helt ny organisation och arbetet
kom att pågå året om skapades en ny situation för revisorerna.
Man fick nu ett fastare utbyggt kansli med fler tjänstemän för beredning
av ärenden, för utredningsverksamheten m. m. — uppgifter som
tidigare i stor utsträckning åvilat revisorerna själva med tillgång till endast
ganska begränsade sekreterarresurser. Den växande omfattningen
av statsverksamheten har efter hand medfört allt större svårigheter för
revisorerna att hålla sig informerade om hela granskningsområdet. Antalet
revisorer har hela tiden varit oförändrat, tolv ordinarie och lika
antal suppleanter. Samtidigt som således revisorsuppdraget i sig har blivit
mera krävande, har arbetssituationen för riksdagsledamöterna generellt
blivit väsentligt mera ansträngd. Riksdagen pågår längre tid på året,
och under veckorna måste allt fler dagar avsättas till riksdagsarbetet.

Förs. 1978/79: 4

Denna utveckling har för riksdagsrevisionens del inneburit att allt mer
av själva granskningsverksamheten överförts till kansliet. Detta kommer
till uttryck i 1970 års revisionsutrednings betänkande, i vilket hävdas
att ”den statliga sektorns oavbrutna tillväxt och alltmer komplicerade
beskaffenhet gör det inte längre möjligt för revisorerna att utan
åsidosättande av andra åligganden personligen ta del i det löpande
granskningsarbetet, och på revisorerna ankommer i dag närmast uppgiften
att fungera som en styrelse för den hithörande verksamheten.”
Utredningen ansåg att denna ändring i revisorernas ställning borde komma
till uttryck i vederbörande grundlags- och instruktionsbestämmelser.

Revisionsutredningens betänkande överlämnades i sin huvuddel till
grundlagberedningen för övervägande (se KU 1971: 37). Enligt beredningens
uppfattning allmänt fanns det som tidigare nämnts inte anledning
att göra några större ändringar i fråga om riksdagens revisorers
ställning. Man borde således inte befordra en utveckling i den riktningen,
att den under riksdagen lydande revisionen alltmer fick karaktären
av ett riksrevisionsverket motsvarande organ, för vilket riksdagens revisorer
utgjorde styrelse med ett kanske bara översiktligt grepp om verksamheten.
Tvärtom ansåg beredningen att revisorerna och deras suppleanter
så mycket som möjligt borde ta personlig del i granskningen.
Någon ändring av revisorernas antal borde enligt beredningen inte aktualiseras.

Som tidigare nämnts gjordes under riksdagsbehandlingen av grundlagspropositionen
inga invändningar mot beredningens synpunkter beträffande
riksdagsrevisionens ställning. Även arbetsformsutredningen
anser att i det fortsatta arbetet med reformeringen av riksdagens revisorers
organisation och verksamhet bör grundlagsberedningens uttalanden
alltjämt vara vägledande. Ett framtida läge där riksrevisionsverket
och riksdagens revisorer har i princip samma arbetssätt, arbetsfält och
arbetsmetoder ter sig inte önskvärd. Regeringen har i vårt parlamentariska
system huvudansvaret för myndigheternas verksamhet och har
till sitt förfogande organ med uppgift att befordra effektivitet i statsförvaltningen.
Riksdagen har i kraft av sin kontrollmakt en skyldighet
att genom sin revision göra en granskning dels av riksdagens egna verk,
dels av statsförvaltningen i övrigt på grundval av de initiativ som tas av
revisorerna, riksdagen eller dess utskott.

Enligt utredningen bör sålunda inte någon dubblering av den statliga
revisionsorganisationen komma till stånd. Genom ett mera aktivt deltagande
av revisorerna själva bör arbetet kunna få en inriktning som
stämmer överens med riksdagsrevisionens uppgift som parlamentariskt
kontrollorgan. I linje med RR-utredningens förslag bör revisorerna
kontinuerligt följa de olika momenten i granskningsarbetet. Det parlamentariska
inflytandet bör sålunda öka beträffande projektsökning och
styrning av beslutade granskningsprojekt. Genom en tätare och mer

Förs. 1978/79: 4

regelbunden avrapportering från revisorernas kansli om granskningsarbetets
förlopp ges ökade möjligheter för parlamentarikerna att påverka
arbetets uppläggning. Detta aktualiserar i sin tur problemet med
arbetsbelastningen för de valda revisorerna. Revisionens arbete pågår numera
under hela året, och riksdagens arbete tar också i anspråk större
delen av året. Därför måste revisionsuppdraget fullgöras i stor utsträckning
parallellt med övrigt riksdagsarbete. En möjlighet att lösa detta
problem är att en riksdagsrevisor inte samtidigt får vara ledamot eller
suppleant i utskott. Genom en sådan ordning skulle i viss utsträckning
ökad tid vinnas för fullgörande av revisorsuppdraget. Det kan erinras
att 1966 års revisionsutredning på sin tid föreslog att revisionen skulle
ombildas till ett utskott bl. a. för att uppnå en sådan effekt. Farhågor
restes dock i sammanhanget för att revisorsuppdraget inte skulle bli
tillräckligt attraktivt, om samtidigt utskottsarbete uteslöts för revisorerna.
Detta skulle alltså kunna leda till icke önskvärda rekryteringssvårigheter
för revisionen. Arbetsformsutredningen har efter övervägande
av denna fråga kommit till samma uppfattning och vill tillägga att ett
annat skäl till att inte införa en sådan ordning är att det är i egenskap
av utskottsledamot som revisorn har de bästa möjligheterna att få uppslag
till granskningsärenden.

Att genom särskilda bestämmelser i övrigt begränsa revisorernas övriga
uppdrag är självfallet inte möjligt. I första hand måste man liksom
hittills lita till att de som utsetts till revisorer avväger sina uppdrag så
att tillräcklig tid för revisorsuppdraget står till buds. Särskilt gäller
detta för revisionens ordförande och vice ordförandena för vilka dessa
uppdrag enligt utredningen måste betraktas som särskilt betydelsefulla
vid sidan av övrigt riksdagsarbete.

En ökning av antalet revisorer kan, som nämns i motionen 1977/78:
1427, vara en annan väg att gå för att bemästra problemet med arbetsbelastningen
för revisorerna. Man kunde tänka sig att öka antalet revisorer
med fyra så att ytterligare en avdelning kunde inrättas. Därigenom
skulle måhända möjligheterna för revisorerna att på ett mer
aktivt sätt ta del i granskningsarbetet befrämjas. Då det som utredningen
i det föregående anfört inte är avsett att riksdagens revisorer
skall utvecklas till ett ämbetsverk motsvarande riksrevisionsverket och
en ökning med ytterligare fyra revisorer jämte lika stort antal suppleanter
kan befaras leda till en alltför otymplig organisation har utredningen
dock stannat för att föreslå att antalet revisorer i vart fall tills vidare
bör vara oförändrat.

5.3 Framställningar från revisorerna med anledning av granskningsärendena Enligt

12 § i riksdagens revisorers instruktion skall revisorerna hos
riksdagen eller regeringen göra de framställningar som de finner be -

Förs. 1978/79: 4

fogade med anledning av vad som har uppmärksammats vid granskningen.
Möjligheten att rikta framställningar direkt till regeringen infördes
1967 i anslutning till behandlingen av förslag från 1966 års utredning
om riksdagens revisorer. Tidigare måste revisorerna vända sig
till riksdagen, som i sin tur avgjorde huruvida framställning till regeringen
skulle göras. Denna nya ordning tillkom på förslag av konstitutionsutskottet,
med följande motivering.

I ett hänseende har utskottet funnit sig böra gå utöver utredningens
förslag. Detta sammanhänger delvis med att utskottet ställt sig avvisande
till att omvandla revisionen till ett utskott. En fördel från revisorernas
synpunkt, som hade följt av detta förslag, hade varit att de kunnat
kommunicera direkt med riksdagen. Deras framställningar till riksdagen
avser regelmässigt, i den mån de påkallar något riksdagens beslut, att
skrivelse skall avlåtas till Kungl. Majit om viss fråga. Utskottet har
övervägt om revisorerna bör ges rätt att vända sig direkt till Kungl.
Majit. Härvid har särskilt beaktats att riksdagens ombudsmän alltsedan
institutionen inrättades 1809 haft sådan befogenhet och att denna alltid
ansetts vara av stort gagn. Utskottet anser att motsvarande rätt bör ges
även åt revisorerna. Riksdagsbehandlingen av framställningar från revisorerna
bör emellertid inte avskaffas utan endast ytterligare en handlingsmöjlighet
öppnas för revisorerna. Utskottet har närmast tänkt sig
att revisorerna skall kunna vända sig direkt till Kungl. Majit med sådana
framställningar, som utan att innefatta direkt kritik mot en myndighet
åsyftar att viss fråga skall uppmärksammas eller utredas, att
vissa bestämmelser bör ändras eller liknande. Ärenden av sådant innehåll
har varit talrika i revisorernas berättelser från de senare år som
utskottet studerat.

Frågan har inte behandlats i de senare utredningarna om revisorernas
verksamhet.

Arbetsformsutredningen har undersökt i vilken utsträckning revisorerna
har utnyttjat möjligheten att göra framställningen direkt till regeringen
och jämfört med hur ofta sådan i stället gjorts till riksdagen.
Resultatet framgår av nedanstående tabell.

Skrivelse till Skrivelse till

regeringen riksdagen

1968	3	—
1969	6	4
1970	6	—
1971	7	—
1972	6
1973	3	2
1974	9	—
1975	9	—
1976	9	1
1977	5	1
Totalt 1968—1977	63	8

Förs. 1978/79: 4

Sorn framgår av tabellen har den 1968 införda möjligheten för revisorerna
att göra hänvändelser direkt till regeringen blivit helt dominerande
jämfört med möjligheten att gå till riksdagen.

Detta har inneburit, att riksdagen i ytterligt begränsad utsträckning
fått tillfälle att följa upp revisionens verksamhet i de enskilda granskningsärendena.
Utredningen anser i och för sig att det kan finnas vissa
skäl för att behålla nuvarande ordning med möjlighet för revisorerna att
göra framställningar med anledning av granskningsärenden direkt hos
regeringen. För riksdagens del är det emellertid bl. a. ur informationssynpunkt
en betydande nackdel att inte utskott och kammare kan delta
i slutbehandlingen av granskningsärendena.

Mot bakgrund av uttalanden i de nu aktuella motionerna, RR-utredningen
och revisorernas eget förslag om önskvärdheten av en närmare
anknytning av revisionen till riksdagsarbetet har utredningen övervägt
frågan om det är nödvändigt att behålla möjligheten för revisorerna att
vända sig direkt till regeringen. I stället skulle revisorerna i framställning
till riksdagen begära att riksdagen prövar frågan huruvida framställning
till regeringen i ärendet bör göras. Handläggningen skulle visserligen
fördröjas något, men detta kan enligt utredningen inte vara någon
vägande nackdel, och den bör helt uppvägas av den ökade tyngd som
framställningen skulle få, om riksdagen ställde sig bakom framställningen.

Utredningen föreslår därför att instruktionen för riksdagens revisorer
ändras så att revisorerna måste vända sig till riksdagen med de framställningar
de finner befogade med anledning av vad som har uppmärksammats
vid granskningen. Det blir sedan som nyss sagts riksdagens sak
att efter sedvanlig behandling i fackutskotten ta ställning till vad som
skall ske i ärendet.

5.4 Närmare anknytning av revisionen tili riksdagens utskott

Ett genomgående drag i de aktuella motionerna är som nämnts önskemålet
om närmare anknytning av revisionen till riksdagens arbete. RRutredningen
hade också som en grundtanke att revisionen i ökad omfattning
borde samverka med myndigheter och andra organ och föreslog
bl. a. en ökad samverkan med riksdagen och dess utskott. I revisionens
förslag finns också en strävan efter att ge revisionen en närmare
anknytning till det löpande riksdagsarbetet.

I avsnittet beträffande allmän planering och projektsökning anför
revisorerna i sitt förslag bl. a. följande:

Revisorerna har genom sina övriga engagemang en mycket vid kontaktyta
och har därigenom goda förutsättningar att i ett flertal olika
sammanhang komma i beröring med frågor av intresse för revisionsverksamheten.
Helt naturligt är därvid deras riksdagsuppdrag av sär -

Förs. 1978/79: 4

skild betydelse. Enligt delegationens mening vore det av stort värde om
denna naturliga länk till riksdagen kunde utvecklas i syfte att ge revisionen
en närmare anknytning till det löpande riksdagsarbetet. Delegationen
vill därför förorda att de enskilda revisiorema mer aktivt bevakar
sådana revisionella spörsmål som uppmärksammas vid riksdagsutskottens
budgetberedning och för revisorerna i plenum anmäler iakttagelser
av större principiell vikt.

Eftersom den på enskilda revisorer ankommande bevakningen av
riksdagsutskottens arbete endast undantagsvis kan täcka samtliga utskott,
bör revisionen även upprätthålla en direkt kontakt med ledningen för
respektive utskott. Revisionens ordförande bör av denna anledning tidigt
varje höst genom en skrivelse informera utskottens ordförande och
vice ordförande om pågående granskningsverksamhet. Till skrivelsen
bör gällande granskningsplan vara fogad. Av skrivelsen bör vidare
framgå, att revisorerna har för avsikt att inom kort börja utforma en
granskningsplan för nästföljande verksamhetsår och att utskotten bereds
tillfälle att inkomma med synpunkter på frågor som därvid kan
vara värda att uppmärksammas.

Detta erbjudande får inte uppfattas som att revisorerna ger utskotten
befogenhet att utan riksdagens medgivande påfordra granskning av
olika angelägenheter. Revisorerna måste självfallet förbehålla sig rätten
att fritt pröva varje förslag som väcks på detta sätt. Erbjudandet bör i
stället ses som ett led i strävandena att genom informella kontakter
knyta revisionens verksamhet närmare det löpande riksdagsarbetet.

Arbetsformsutredningen delar den uppfattning som i olika sammanhang
framförts om att riksdagens revisorers verksamhet bör knytas
närmare det egentliga riksdagsarbetet. Därigenom skulle revisionens
ställning som ett riksdagens organ understrykas och revisionens verksamhet
kunde få ökad auktoritet. Samtidigt kunde granskningens resultat
komma riksdagsarbetet till godo på ett bättre sätt än hittills.

I det föregående har utredningen föreslagit att om revisorerna vill
avsluta ett granskningsärende med skrivelse till regeringen skall ärendet
först underställas riksdagen. Om detta förslag genomförs befordras
även den eftersträvade närmare anknytningen mellan riksdagsarbetet
och revisionen.

Utredningen har också undersökt olika möjligheter att etablera bättre
kontakter mellan respektive utskott och revisionen. Det i revisorernas
framställning framlagda förslaget att revisionens ordförande tidigt varje
höst genom skrivelse skulle informera utskottens ordförande och vice
ordförande om pågående granskningsverksamhet för att därigenom bereda
utskotten tillfälle att inkomma med synpunkter på frågor som kan
vara av värde att uppmärksammas vid fastställandet av granskningsplanen
har utredningen inget att invända emot.

Det kan emellertid ifrågasättas om denna åtgärd kan bli tillräckligt
effektiv. Utredningen vill för sin del förorda att man prövar en kontaktverksamhet
i form av regelbundna överläggningar mellan utskotts -

Förs. 1978/79: 4

presidierna och resp. avdelningsordförande. Vid dessa överläggningar,
som förslagsvis bör hållas två gånger om året, kan utskottets representanter
framföra önskemål och uppslag till granskningsärenden. Vederbörande
utskott bör före överläggningen ha givits tillfälle att diskutera
revisionsfrågor. Revisorerna bör å sin sida informera om pågående och
planerade granskningsprojekt som ligger inom resp. utskotts intresseområde.
Man kan förmoda att revisorerna genom denna kontaktform
får uppslag även till fler granskningsärenden av mindre storleksordning
än vad som är vanligt för närvarande. Detta är en utveckling
som enligt utredningen ligger i linje med vad revisorerna själva förespråkat
i sin framställan. I sammanhanget bör understrykas, att det är
revisorerna själva som avgör vilka frågor som skall bli föremål för
granskning. Utredningen föreslår att riksdagen uttalar sig för att denna
form av informationsutbyte startas, och att det bör ankomma på revisorerna
att ta initiativen till överläggningarna.

5.5 Revisorernas benämning

I revisorernas förslag har tagits upp frågan om revisorernas benämning.
I denna del uttalade den delegation som berett revisorernas förslag
bl. a. följande.

Enligt regeringsformen väljer riksdagen inom sig ”revisorer” med
uppgift att granska den statliga verksamheten. I riksdagsordningen och
vissa andra författningar används uttrycket ”riksdagens revisorer”, som
därmed får anses vara den officiella benämningen. Sedan gammalt har
dock jämsides härmed beteckningen ”statsrevisorerna” använts.

Enligt delegationens åsikt ger benämningen ”statsrevisorerna” ett
bättre uttryck för verksamhetens syfte och karaktär än den officiella
beteckningen, som kan föranleda missuppfattningen att revisorerna
granskar endast riksdagens egen förvaltning. Det är vidare lätt att förväxla
riksdagsrevisorema med ”riksrevisorema”, en benämning som
numera allt oftare används i press och andra massmedier för att beteckna
riksrevisionsverket eller dess granskningspersonal. Delegationen
vill därför föreslå att riksdagens revisorer i fortsättningen kallas för
statsrevisorer och att denna benämning används även i riksdagsordningen
och andra författningstexter.

I överensstämmelse härmed bör den institution som står under revisorernas
ledning benämnas statsrevisionen, varigenom man erhåller
en lämplig ersättning för det fem ord långa uttrycket ”riksdagens revisorer
och deras kansli”.

I förslaget förklarade sig revisorerna helt dela delegationens åsikt i
benämningsfrågan. Finansutskottet däremot avstyrkte i sitt yttrande till
konstitutionsutskottet (se KU 1977/78: 40) förslaget till namnändring
under hänvisning till att benämningen statsrevisionen skulle kunna
leda till sammanblandning med riksrevisionsverket, regeringens organ
för revision av statsförvaltningen.

Förs. 1978/79: 4

Arbetsformsutredningen delar finansutskottets synpunkter och avstyrker
revisorernas förslag i denna del.

5.6 Vissa organisations- och anslagsfrågor

På s. 9—11 tidigare i detta betänkande har i sammanfattning redovisats
riksdagens revisorers förslag 1977/78: 12 som bl. a. utöver vad
tidigare behandlats innehåller vissa synpunkter på revisionens organisatoriska
förhållanden samt anslagsbehov.

Arbetsformsutredningen anser, att åtskilliga av de i detta avseende
upptagna frågorna är av sådan karaktär, att beslut kan fattas av revisorerna
själva. Riksdagen behöver därför inte göra något ställningstagande
i dessa delar av förslaget. Utredningen begränsar sig sålunda till
att ta upp de frågor som fordrar riksdagsbeslut och som upptagits i
framställningens hemställan.

Beträffande verksamhetens inriktning och omfattning önskar revisorerna
skapa utrymme för hastigt aktualiserade ärenden genom att
inrätta en ny utredningsenhet. För detta ändamål krävs enligt förslaget
viss personalförstärkning.

Under riksdagsbehandlingen våren 1978 av revisorernas förslag anförde
finansutskottet (se KU 1977/78: 40) bl. a. följande.

Vad först gäller förslaget att inrätta en tredje granskningsenhet för
hastigt aktualiserade ärenden vid sidan av de två som nu finns är
utskottet inte övertygat om lämpligheten härav. I vart fall bör frågan
ytterligare prövas innan ställning tas, särskilt som RR-utredningen förordade
en helt annan lösning av problemet. Utskottet vill erinra om att
det i varje organisation självfallet finns behov av att snabbt gripa sig an
problem och frågeställningar som aktualiseras hastigt. Att till rimliga
kostnader avdela resurser härför i fasta organisatoriska former låter
sig emellertid svårligen göras, utan uppgifterna får normalt lösas genom
omdisponeringar av personal och omprioriteringar i de uppgjorda arbetsplanerna.

Arbetsformsutredningen ansluter sig i princip till de synpunkter
finansutskottet anfört och anser för sin del att det bör ankomma på
revisorerna själva att inom ramen för nuvarande organisation lösa
frågan om hur hastigt aktualiserade ärenden lämpligen bör handläggas.
Utredningen är således inte beredd att tillstyrka anslag för ytterligare
en utredningsenhet.

Härutöver begärs i revisorernas förslag anslag för viss ytterligare personalförstärkning
inom revisorernas kansli. Finansutskottet har i sitt
yttrande även i dessa avseenden avstyrkt bifall till framställningen.
Arbetsformsutredningen ansluter sig till finansutskottets uppfattning.

Vad slutligen gäller förslaget att öka anslaget för att kunna anlita
utomstående konsulter med 100 000 kr till 250 000 kr motiveras detta

Förs. 1978/79: 4

med att konsultkostnaderna stigit väsentlig under flera år. Från revisorernas
kansli har utredningen sedermera mottagit en promemoria vari
begärs ytterligare medel för anlitande av konsulter.

Enligt utredningen bör med hänsyn bl. a. till det statsfinansiella läget
återhållsamhet iakttas även beträffande ökning av det nu aktuella anslaget.
Utredningen har därför stannat för att föreslå en uppräkning av
anslaget för nästa budgetår med det belopp — 100 000 kronor som upptagits
i revisorernas ursprungliga framställning.

5.7 Instruktionsändringar

Som ovan framgått föreslår arbetsformsutredningen en närmare anknytning
av revisionsverksamheten till riksdagens utskott och därmed
till riksdagen. Utredningen har sålunda förordat att regelbundet samråd
angående granskningsverksamheten sker mellan revisorerna och utskotten,
lämpligen utskottspresidierna. Att sådant samråd förutsätts äga rum
bör komma till uttryck i instruktionen för revisorerna. Utredningen föreslår
därför att en föreskrift härom upptas som ett andra stycke i 7 §
lagen (RFS 1975: 9) med instruktion för riksdagens revisorer. Som ett
led i revisionsverksamhetens fastare anknytning till riksdagen har utredningen
vidare föreslagit att de framställningar revisorerna finner
befogade i fortsättningen endast bör göras till riksdagen. Detta förslag
föranleder ändring i 12 § nyssnämnda lag. Utredningens lagförslag,
som bör träda i kraft den 1 juli 1979, har upptagits som bilaga till detta
betänkande.

6 Förslag

Med hänvisning till vad ovan anförts får utredningen angående en
allmän översyn av riksdagens arbetsformer föreslå att riksdagen

1. godkänner de riktlinjer för riksdagens revisorers verksamhet som
angetts i det föregående,

2. antar det till detta betänkande fogade förslaget till lag om ändring
i lagen (RFS 1975: 9) med instruktion för riksdagens revisorer,

3. till Riksdagens revisorer och deras kansli för budgetåret 1979/80
under sjuttonde huvudtiteln anvisar ytterligare 100 000 kronor för revisorernas
kostnader för konsulter.

Förs. 1978/79: 4

Bilaga

Förslag till

Lag om ändring i lagen (RFS 1975: 9) med instruktion för riksdagens
revisorer

Riksdagen föreskriver att 7 och 12 §§ lagen (RFS 1975: 9) med
instruktion för riksdagens revisorer skall ha nedan angivna lydelse.

7 §

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Till grund för arbetet hos revisorerna skall ligga en granskningsplan,
omfattande de ärenden som skall närmare undersökas. Granskningsplan
fastställes årligen av revisorerna, som även kan besluta om granskning
i särskild ordning av ärenden som icke är upptagna på planen.

I samband med upprättande av
granskningsplan och när skäl annars
föreligger skall samråd angående
granskningsverksamheten
äga rum med riksdagens utskott.

12 §

Revisorerna skall hos riksdagen Revisorerna skall hos riksdagen
eller regeringen göra de framställ- göra de framställningar som de

ningar som de finner befogade med finner befogade med anledning av

anledning av vad som har upp- vad som har uppmärksammats vid

märksammats vid granskningen. granskningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1»7» 790042