Talmanskonferensens förslag med anledning av riksdagens informationsutrednings betänkande om riksdagens sakinformation (Framställning / redogörelse 1975/76:3)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förs. 1975/76:3

Förslag
1975/76:3

Talmanskonferensens förslag med anledning av riksdagens informationsutrednings
betänkande om riksdagens sakinformation

1975-11-25

Till riksdagen

Talmanskonferensen får härmed överlämna riksdagens informationsutrednings
slutbetänkande Riksdagens sakinformation.

Stockholm den 25 november 1975
Henry Allard

1 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 3

RIKSDAGENS SAKINFORMATION

Betänkande avgivet av riksdagens informationsutredning
Stockholm 1975

Försl. 1975/76: 3

Till talmanskonferensen

På riksdagens uppdrag av den 16 maj 1972 tillsatte talmanskonferensen
den 31 oktober 1972 en utredning om riksdagens informationsbehov.

Till ledamöter i utredningen utsåg talmanskonferensen talmannen Henry
Allard, tillika ordförande, riksdagsledamöterna Erik Wärnberg, Nils Carlshamre.
Olle Svensson i Eskilstuna, Bertil Fiskesjö, Björn Molin samt Alf Lövenborg.
Utredningen har till sekreterare utsett fil. lic. Rolf Jönsson.

Utredningen har antagit namnet riksdagens informationsutredning.

Den 9 november 1972 knöts som experter till utredningen riksdagsdirektör
Sune K Johansson och förvaltningsdirektör Eric Lindström.

Den 14 februari 1974 tillkallades ytterligare fem experter, nämligen byråchef
Tryggve Byström, överbibliotekarie Lars Frykholm, expeditionsföreståndare
Sigfrid Larsson, bibliotekarie Torsten Dahl och kanslichef Carl-Lennart
Hagberg, de tre senare representerande personalorganisationerna i riksdagen.
Samma dag bildade utredningen en arbetsgrupp för ADB-frågor, bestående
av byråchef Tryggve Byström, ordförande, byrådirektör Lena AxelssonWestlund,
biträdande kammarsekreterare Bertil Björnsson, kanslichef Göran
Hagbergh samt avdelningsdirektör Gunnar Sundblad. Som konsult har gruppen,
med medgivande från utredningen, anlitat avdelningsdirektör Karl-Erik
Wahlström.

Utredningen avgav den 6 december 1973 delbetänkandet "Riksdagens
utåtriktade information” och den 17 april 1975 delbetänkandet "Riksdagens
tidningsfråga”.

Utredningen överlämnar härmed sitt slutbetänkande ”Riksdagens sakinformation”.
Samtidigt överlämnas också ett delbetänkande angående vissa utåtriktade
informationsaktiviteter, ”Riksdagsinformation till allmänheten”.

Utredningens uppdrag är därmed avslutat.

Stockholm den 6 november 1975

Erik Wärnberg
Bertil Fiskesjö

Henry Allard
Nils Carlshamre
Björn Molin

Olie Svensson
A If Lövenborg
/Rolf Jönsson

Försl. 1975/76: 3

Innehållsförteckning

Sammanfattning 6

1 Inledning 7

1.1 Bakgrund 7

1.2 Direktiv 8

2 Riksdagens nuvarande sakinformationsresurser 10

2.1 Riksdagsbiblioteket 10

2.1.1 Tillkomst och uppgifter 10

2.1.2 Organisation och personal 11

2.1.3 Lokaler 11

2.1.4 Samlingar 12

2.1.5 Låneverksamheten 13

2.1.6 Förvärv, katalogisering och bok vård 13

2.1.7 Årsbibliografm över Sveriges offentliga publikationer 14

2.1.8 Internationella organisationers publikationer 15

2.2 Riksdagens upplysningstjänst 15

2.2.1 Uppgifter 15

2.2.2 Organisation 16

2.2.3 Verksamhet 17

2.3 Sällskapet Riksdagsmän och forskare, RIFO 19

2.4 Övrigt 20

2.4.1 Utskottskanslierna 20

2.4.2 Partigruppskanslierna 20

3 Idéer och förslag till utveckling av sakinformationen 20

4 Utredningens utgångspunkter 23

5 Ökat stöd till partigrupperna och deras kanslier 23

5.1 Nuvarande stöd till partigruppskanslier m.m 23

5.2 Utredningens överväganden och förslag 24

5.2.1 Allmänt 24

5.2.2 Specialdestinering 24

5.2.3 Partigruppsstödets ändamål 25

5.2.4 Partigruppsstödets konstruktion 25

5.2.5 Kontorshjälpsstödet 26

6 Riksdagens upplysningstjänst 26

6.1 Framförda förslag 26

6.2 Utredningens överväganden och förslag 27

7 Riksdagsbiblioteket 28

7.1 Tidigare utredningsarbete 28

7.2 Statskontorets utredning 28

7.2.1 Allmänt 28

Försl. 1975/76: 3

7.2.2 Förslagen 29

7.3 Utredningens överväganden och förslag 30

7.3.1 Inledning 30

7.3.2 Ledningen av riksdagsbiblioteket 31

7.3.3 Service åt departementen m.fl 32

7.3.4 Riksdagsbibliotekets anslutning till LIBRIS 33

7.3.5 Årsbibliografin 33

7.3.6 Riksdagsbibliotekets äldre samlingar 33

7.3.7 Överflyttning av vissa arbetsuppgifter 33

7.3.8 Riksdagsbibliotekets inre organisation 34

7.3.9 Bemanning av handbiblioteket 34

8 Forskningsinformation 35

8.1 Inledning 35

8.2 Framförda förslag 35

8.3 Utredningens överväganden och förslag 39

8.3.1 Partigruppsstödet 39

8.3.2 Ökat stöd till RIFO 39

8.3.3 Övriga forskningsinformationsfrågor 39

9 A DB-tillämpningar i riksdagsarbetet 41

9.1 Inledning 41

9.2 ADB-utredningen 42

9.3 Informationsutredningens arbete med ADB-frågorna 43

9.4 Försöksverksamheten 46

9.5 Utredningens överväganden och förslag 47

Hemställan

Försl. 1975/76: 3

Sammanfattning

Informationsutredningens uppdrag har bestått i att lägga fram förslag till
åtgärder som förbättrar tillgången till sakinformation i riksdagen, d.v.s. sådan
information som direkt eller indirekt bildar underlag för riksdagens avgöranden.

Utredningen föreslår att ett nytt partigruppsstöd införes för att möjliggöra
sakinformationsverksamhet inom partigrupperna. Varje partigrupp erhåller
enligt förslaget dels ett grundbidrag om 75 000 kr., dels mandatbidrag, varvid
oppositionspartierna gynnas genom att mandatbeloppet blir tre gånger så
stort som för parti(er) i regeringsställning, 1 500 kr./mandat resp. 500 kr.
Totalt betyder detta ett årligt bidrag på 744 000 kr. enligt nuvarande mandatställning.

Vidare föreslår utredningen att anslaget till riksdagsledamöternas kontorshjälp
ökas, så att det medger anställande av ett kontorsbiträde per åtta ledamöter
mot f.n. ett kontorsbiträde per tio ledamöter. Detta innebär ökade
kostnader med ca 270 000 kr.

Riksdagens upplysningstjänst föreslås förstärkt med en ny handläggartjänst
och förvaltningsstyrelsen bör inom en ram på 100 000 kr. ges möjlighet
att sätta in extra resurser vid upplysningstjänsten för att möta tillfälliga
behov. Vidare föreslås en ny formulering av instruktionen för upplysningstjänsten.

Riksdagsbiblioteket, som nu är ett riksdagens verk, föreslås överflyttat till
den inre riksdagsförvaltningen och bli en enhet inom förvaltningskontoret.
Någon ändring i bibliotekets uppgifter skall inte ske. För att höja servicenivån
vid biblioteket föreslår utredningen att förvaltningsstyrelsen skall ställa
resurser till förfogande för en försöksverksamhet med bemanning av handbiblioteket.
Utredningen tar också ställning till en rad förslag från statskontorets
utredning om bibliotekets inre organisation.

En förbättrad forskningsinformation bör enligt utredningen kunna bli följden
av ovannämnda anslag till partigrupperna och genom ett ökat stöd till
RIFO, Sällskapet Riksdagsmän och forskare. Förslag om andra åtgärder för
att förbättra forskningsinformationen i riksdagen övervägs av forskningsrådsutredningen,
varför informationsutredningen efter samråd med denna avstått
från att behandla bl.a. frågan om forskningssekretariat i riksdagen och framtidsforskningsinstitut
med riksdagen som huvudman.

Slutligen föreslår utredningen, att en särskild arbetsgrupp under förvaltningsstyrelsen
får i uppdrag att fortsätta utvecklingsarbetet avseende användningen
av ADB-tekniken i riksdagsarbetet. Det närmast förestående arbetet
bör avse ett söksystem för riksdagens eget material, ev. i kombination med
ett textproduktionssystem.

Försl. 1975/76: 3

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Frågan hur man skall tillförsäkra riksdagens ledamöter och organ god tillgång
på sakinformation har på senare år blivit allt angelägnare men samtidigt
också svårare att lösa. Informationsmängden i samhället ökar, och riksdagens
verksamhet omfattar numera i stort sett alla aspekter av det moderna
industrisamhället.

Den enda möjligheten inom riksdagen att skaffa fram sakinformation har
traditionellt varit via riksdagsbiblioteket. Det var förmodligen 1954 års författningsutredning
som tog det första initiativet för att förbättra riksdagens
sakinformation utöver det som traditionell biblioteksverksamhet kunde ge.
Man skrev nämligen 1955 till den då verksamma riksdagsbiblioteksutredningen
och föreslog inrättande på försök av en upplysningstjänst efter förebild
av Legislative Reference Service i Washington, fast i mindre skala. Försöket
kom till stånd och resultatet blev att verksamheten permanentades.
Allt sedan starten har upplysningstjänsten befunnits fylla ett stort behov, och
dess verksamhet har successivt ökat.

Utskotten har under de senaste 20 åren fått egna kanslier med högt kvalificerad
personal som i sitt arbete ständigt sysslar med sakinformation.

Riksdagsbiblioteket är inte blott riksdagens bibliotek, utan har sedan 1918
ställning som ett allmänt förvaltningsbibliotek. Det har kanske mer än något
annat organ påverkats av informationsexplosionen, och ett flertal utredningar
har under de senaste 20 åren försökt finna adekvata former för dess arbete.

Under slutet av 1960-talet konkretiserades kraven på bättre informationsmöjligheter
i riksdagen. Efter motionsinitiativ tillsatte förvaltningsstyrelsen
1969 en arbetsgrupp för att undersöka möjligheterna att använda ADB i
riksdagsarbetet. I ett motionspar till 1968 års riksdag krävdes att man skulle
pröva frågan hur riksdagen skulle kunna tillförsäkra sig den sakkunskap,
främst i tekniska och andra vetenskapliga spörsmål, som erfordras som underlag
för riksdagens beslut. På förslag av konstitutionsutskottet överlämnades
motionerna till grundlagberedningen.

Samtidigt som grundlagberedningen arbetade aktualiserades riksdagsbibliotekets
ställning genom en granskning av riksdagens revisorer. Resultatet av
denna blev så småningom en ny utredning om riksdagsbiblioteket, vilken tillsattes
1971. Även upplysningstjänsten blev 1971 föremål för utredning, sedan
det ifrågasatts att där inrätta nya tjänster.

I grundlagberedningens slutbetänkande diskuterades bl.a. ingående riksdagens
behov av sakinformation. Beredningen ansåg att sakinformationen borde
förbättras, och man förordade att riksdagen i egen regi borde utreda frågan
närmare.

Vid konstitutionsutskottets behandling av några motioner till 1972 års
riksdag om förbättrad sakinformation togs grundlagberedningens förslag upp
och utskottet föreslog att en utredning skulle tillsättas, vilket också blev riksdagens
beslut. Utredningen skulle ta ett samlat grepp på informationsfrågorna,
både sakinformation och utåtriktad information, och de då arbetande utredningarna
angående riksdagsbiblioteket, upplysningstjänsten och ADB tekniken
skulle på lämpligt sätt överföras till den nya utredningen.

Försl. 1975/76: 3

1.2 Direktiv

Utredningens direktiv återfinns i konstitutionsutskottets betänkande
1972:25. Därav framgår, att informationsutredningen skall behandla två olika
typer av informationsfrågor. Den ena gäller hur man skall tillgodose behovet
av sådan information, som direkt eller indirekt bildar underlag för
riksdagens avgöranden av ärenden (sakinformation). Den andra gäller hur
man skall kunna öka informationen till allmänheten om riksdagen och dess
verksamhet (utåtriktad information). Utredningen har tidigare framlagt förslag
om den utåtriktade informationen (framställning 1974:11). Detta betänkande
behandlar uteslutande sakinformationen.

Konstitutionsutskottet redovisar inledningsvis i sitt betänkande vilka möjligheter
riksdagen för närvarande har att erhålla sakuppgifter i ärenden och
de pågående utredningar som berör sakinformationen. Sedan redogör man
för hur sakinformationsfrågan tidigare behandlats i riksdagen och hänvisar
till att grundlagberedningen som sin mening uttalat att riksdagen bör tillsätta
en egen utredning om informationsfrågorna.

Utskottet framhåller att en rik och allsidig tillgång till sakuppgifter och
goda möjligheter att sovra och bedöma informationsflödet är av största betydelse
för att riksdagen rätt skall kunna fylla sina uppgifter och instämmer
i grundlagberedningens förslag om en parlamentarisk utredning inom riksdagen
angående informationsfrågorna.

Angående utredningens huvuduppgifter anför utskottet följande:

Denna gång är det inte utskotten och deras personaluppsättning som står
i intressets mitt. Som grundlagberedningen har angivit har man nu att i stort
välja mellan två andra vägar för att nå fram till en allmänt förbättrad tillgång
på faktaunderlag för initiativ och beslut i riksdagen. Dels kan man ge
partigrupperna ökade resurser att förstärka sin egen informationsapparat och
att anlita utomstående mot ersättning i större utsträckning än nu. Dels är
det tänkbart att bygga ut riksdagens upplysningstjähst i riktning mot ett centralt
utredningskansli. Yrkandet i motionen 1972:291, så vitt nu är i fråga,
följer sistnämnda tanke.

Båda dessa huvudlösningar har sina för- och nackdelar. Sannolikt måste
båda anlitas. Utredningen bör enligt utskottets uppfattning ha fria händer att
inom den allmänna ram som har dragits upp av grundlagberedningen och
som har nämnts i det föregående överväga hur metoderna lämpligen skall
kombineras och hur långt man över huvud taget bör sträcka sig för att tillmötesgå
kraven på ökade resurser.

Vid de överväganden som nyss angavs bör det vara en huvudfråga hur
det vid flera tillfällen påtalade behovet av expertis i speciella discipliner skall
kunna tillgodoses. Härvid kommer inte bara teknologi och naturvetenskap i
blickpunkten utan också andra ämnen. För att bota föreliggande brister kan
speciella arrangemang visa sig erforderliga. En utväg som kan övervägas
— men inte den enda — är att inom varje fackområde för sig till riksdagen
knyta en grupp eller grupper av specialister, som efter anmodan i varje särskilt
fall är villiga att tillhandagå med behövlig information eller att anvisa
andra lämpliga källor. Flera problem är emellertid förknippade med en sådan
anordning.

Det är inte nog att informationstillgången på olika specialområden är god.
Informationen måste också föreligga i sådan form att riksdagsledamöterna
utan alltför stor tidsutdräkt kan tillgodogöra sig informationen för politiska
initiativ och beslut. Härför krävs för det första att informationen får en lätttillgänglig
form och inte är överlastad. Denna synpunkt kan tänkas bli delvis

Försl. 1975/76: 3

tillgodosedd genom en funktion inom riksdagen för kanalisering och sovring
av information. För det andra krävs att ledamöterna har en grundläggande
allmän orientering på ämnesområdet i fråga. En sådan orientering kan ha
också det goda med sig att den bidrar till att fästa ledamöters och gruppers
uppmärksamhet på nya samhällsproblem som aktualiseras av den snabba utvecklingen
inom teknik och vetenskap. Utskottet ansluter sig till vad som
anförs i motionen 1972:5 om behovet av kontinuerlig information till riksdagsledamöterna
om senaste vetenskapliga rön på olika områden. Utskottet
kan också instämma i det i motionen 1972:622 framförda önskemålet om
allmänt vidgade möjligheter för riksdagsledamöterna att vidareutbilda sig. Informationsutredningen
får ägna uppmärksamhet åt de nu berörda frågorna.
Det kan beträffande den interna utbildningen finnas anledning att tillgodogöra
sig erfarenheter från Rifos verksamhet och att överväga medverkan från
det informationsorgan och de expertgrupper som har nämnts ovan.

En annan viktig uppgift för utredningen blir att undersöka och föreslå hur
riksdagen på lämpligaste sätt skall kunna tillgodogöra sig datatekniken för
sitt informationsbehov. Den nya informationstekniken bör kunna komma till
användning både i fråga om information tillkommen inom riksdagen och information
tillkommen utanför riksdagen.

Utbyggnaden av riksdagens informationsservice aktualiserar vidare en del
organisatoriska frågor, av vilka ett par redan har antytts. Önskemålet om
parlamentarisk ledning och insyn kan tänkas bli skärpt för den händelse den
särskilda informationstjänsten får andra och vidgade uppgifter. Under sådana
omständigheter kan det komma att te sig mindre naturligt att informationskansliet
är inordnat i förvaltningskontoret. En betydelsefull roll i informationshänseende
spelar riksdagsbiblioteket, vars service i förhållande till
riksdagen har klara beröringspunkter med upplysningstjänstens verksamhet.
En tanke som bör prövas är därför att ställa riksdagsbiblioteket och upplysnings-
och utredningsenheten under gemensam ledning. Uppgiftsfördelningen
mellan en sådan styrelse och förvaltningsstyrelsen kräver en närmare analys.
Utredningen bör emellertid vara oförhindrad att pröva också andra lösningar,
såsom att låta riksdagsbiblioteket ingå i den "inre” riksdagsförvaltningen
och att i huvudsak behålla nuvarande ordning. — En särskild fråga
är hur en central dataservice skall placeras in i organisationen, en annan hur
- informationsenhetens tjänster och resurser skall komma utskottsarbetet till
godo.

Avseende utredningsarbetets bedrivande anför utskottet bl.a. följande:

Som har framgått av utskottets redogörelse arbetar redan för närvarande
tre utredningar inom riksdagen med uppgifter av samma slag som de som
enligt det tidigare sagda borde anförtros åt den nya informationsutredningen.
Det arbete som pågår i de äldre utredningarna bör inte avstanna. Det kan
vara ändamålsenligt att dessa utredningar fullföljer vissa påbörjade uppgifter.
Enligt utskottets mening bör det ankomma på utredningarna själva — såvitt
gäller ADB-utredningen genom förvaltningsstyrelsen — att vid tidpunkt som
anses lämplig, efter samråd med den nytillsatta kommittén, ta initiativ till att
respektive utredning förklaras avslutad. Beslut härom fattas i fråga om utredningen
om upplysningstjänsten av förvaltningsstyrelsen och bör i fråga
om de två andra utredningarna lämpligen fattas av talmanskonferensen. Material,
tillkommet inom de äldre utredningarna, bör överlämnas till den nya
kommittén, sedan arbetet har avslutats.

Även sedan de nu sittande utredningarna har avslutat sina uppdrag, bör
utredningsarbetet kunna dra fördel av den sakkunskap och den erfarenhet
som finns samlad hos dessa utredningar. Det ligger nära till hands att man
söker knyta personer, som hör till utredningarna i fråga, till den nya kommittén
såsom ledamöter, experter eller sekreterare. 1 kommittén bör således
som ledamöter ingå företrädare för både förvaltningsstyrelsen och styrelsen
för riksdagsbiblioteket.

Försl. 1975/76: 3

Den nya utredningen bör förses också med annan expertis. Sakkunskap i
fråga om förmedling av information om naturvetenskap och teknologi m.m.
måste tillföras utredningen.

Utredningsarbetet måste bedrivas i nära samverkan med skilda riksdagsorgan,
särskilt då med förvaltningskontoret. Kontakter med sakkunniga och
intressenter utanför utredningen, t.ex. i form av utfrågningar, torde visa sig
erforderliga. Berörd personal inom riksdagen bör i lämplig form beredas tillfälle
att följa utredningsarbetet och framföra synpunkter.

2 Riksdagens nuvarande sakinformationsresurser

2.1 Riksdagsbiblioteket*

2.1.1 Tillkomst och uppgifter

Riksdagsbiblioteket inrättades år 1851 som ett hand- och referensbibliotek
för riksdagen. Biblioteket har sedan dess successivt utvecklats till landets
största samhällsvetenskapliga bibliotek.

Sedan år 1918 är biblioteket ett riksdagens verk. Regeringen utser ordförande
i bibliotekets styrelse som i övrigt innehåller två av riksdagen valda ledamöter.
Riksdagen fastställde år 1966 nu gällande reglemente för biblioteket.

Till en början var biblioteket förbehållet riksdagen och dess verk. Sedan
är 1918 har emellertid den regeringen underställda statsförvaltningen en
stadgeenlig rätt att utnyttja biblioteket, något som redan tidigare var praxis.
Biblioteket anlitas också sedan 1800-talet av forskare vid universitet och
högskolor. Detta har dock formellt reglerats först i samband med 1957 års
omorganisation.

Enligt § 2 i riksdagsbibliotekets reglemente är biblioteket främst avsett för
riksdagen, dess delegationer och verk, kyrkomötet, regeringskansliet och de
centrala ämbetsverken samt av regeringen förordnade eller jämlikt dess bemyndigande
tillsatta kommittéer.

Biblioteket skall därjämte, i den mån de i första stycket avsedda uppgifterna
icke därigenom åsidosättas, betjäna dem, som bedriva forskning eller
allvarliga studier.

1 reglementets § 10 stadgas att riksdagsbiblioteket företrädesvis bör omfatta
sådana arbeten i rätts- och samhällsvetenskap, av vilka de i § 2 avsedda
organen äro i behov för utövandet av sin verksamhet och att det bör verka
som ett specialbibliotek inom litteraturområdena statskunskap och juridik.

Biblioteket svarar därjämte sedan år 1931 för redigering och framställning
av Årsbibliografi över Sveriges offentliga publikationer. Vidare är biblioteket
s.k. "depository library" för publikationer som utges av Förenta Nationerna
och dess olika fackorgan. Sedan 1968 sammanställer biblioteket en särskild
matrikel över riksdagens ledamöter, vilken fortlöpande hålls aktuell. Till bibliotekets
uppgifter hör också att handha arkivet för riksdagen.

* Avsnitt 2.1.1-2.1.8 bygger huvudsakligen på statskontorets utredning ”Riksdagsbiblioteket",
1974-10-14

Försl. 1975/76: 3

Fram till år 1966 var riksdagens upplysningstjänst knuten till biblioteket.
Upplysningstjänsten inrättades år 1955 — efter ett initiativ av författningsutredningen
och på direkt förslag av den dåvarande riksdagsbiblioteksutredningen
— med uppgift att bistå riksdagens ledamöter och organ med sakuppgifter,
sammanställningar och utredningar. Numera tillhör upplysningstjänsten
i organisatoriskt avseende riksdagens förvaltningskontor.

2.1.2 Organisation och personal

Riksdagsbibliotekets interna organisation grundar sig på ett riksdagsbeslut
från år 1957, enligt vilket biblioteket är indelat i fyra enheter, nämligen

— överbibliotekarien med sekretariatet

— inre tjänsten

— yttre tjänsten

— vaktmästarexpeditionen.

Den inre tjänsten är i sin tur formellt indelad i en katalogavdelning, en
bindningsavdelning och en publikationsavdelning. Den yttre tjänsten omfattar
låneexpeditionen med därtill hörande göromål.

Den faktiska indelningen av biblioteket i arbetsenheter skiljer sig dock i
flera avseenden från den formella organisationen, överbibliotekariens särskilda
sekretariat finns sålunda inte längre. Vidare har uppgifterna inom den s.k.
inre tjänsten i praktiken organiserats om och fördelats på följande ”avdelningar” —

förvärvs- och fortsättningsavdelningen

— katalogavdelningen

— bindningsavdelningen

— årsbibliografiavdelningen

— avdelningen för internationella organisationers publikationer.
Överbibliotekarien leder verksamheten vid biblioteket och fungerar tillika

som sekreterare och föredragande i biblioteksstyrelsen.

Som chef för den inre tjänsten och överbibliotekariens ställföreträdare
fungerar en förste bibliotekarie. Även den yttre tjänsten står under ledning
av en förste bibliotekarie. I övrigt består bibliotekets personal (augusti 1974)
av

— 4 bibliotekarier

— 10 biblioteksassistenter

— 1 biblioteksbiträde

— 1 expeditionsföreståndare

— 6 expeditionsassistenter.

Totalt omfattar personalen vid biblioteket således 26 befattningshavare,
varav fyra befattningshavare har deltidstjänst. Därtill kommer för närvarande
två tjänstlediga befattningshavare.

2.1.3 Lokaler

Sedan år 1970 är riksdagsbiblioteket inrymt i den byggnad som riksdagen
tills vidare disponerar vid Sergels torg i Stockholm. Bibliotekets lokaler som
är fördelade på planen 5, 6, 10 och 11 upptar en sammanlagd yta av drygt
1 000 kvadratmeter.

Försl. 1975/76: 3

Låneexpedition, läsesal med referensbibliotek och tidskriftsrum, dvs. kundutrymmena,
är belägna på plan 11 tillsammans med några tjänsterum, bl.a.
för överbibliotekarien och vaktmästeriet. Plan 10 utnyttjas av den inre tjänsten.

Antalet läsplatser i läsesal och tidskriftsrum uppgår till ca 28. På plan 6
(kammarplanet) finns dessutom ett handbibliotek avsett för riksdagens ledamöter.

Två magasin, som omfattar sammanlagt 7 500 hyllmeter, finns inrymda
på plan 5. De är genom en bokhiss förbundna med övriga bibliotekslokaler i
byggnaden.

Biblioteket disponerar också magasinsutrymmen dels i gamla riksdagshuset,
dels i kvarteret Vinstocken vid Gustav Adolfs torg, sammanlagt ca 750
kvadratmeter (7 500 hyllmeter). Härtill kommer ett magasinsutrymme om
9 200 hyllmeter i statens biblioteksdepå, Bålsta.

Riksdagsbibliotekets lokalfråga har behandlats vid en rad tillfallen under
1960-talet. Härvid har särskilt diskuterats om biblioteket även i framtiden
behöver förläggas i direkt anslutning till riksdagens övriga lokaler. Enligt
riksdagens beslut år 1969 ingår dock även biblioteket i lokalprogrammet för
ett nytt permanent riksdagshus.

2.1.4 Samlingar

Riksdagsbiblioteket är ett juridiskt och samhällsvetenskapligt specialbibliotek.
Litteratursamlingarna omfattar för närvarande ca 11 300 hyllmeter,
motsvarande drygt 350 000 volymer. Den årliga tillväxten uppgår till mer än
400 hyllmeter. Biblioteket håller ca 1 300 löpande svenska och utländska
tidskrifter. För bokinköp och bindning anvisades under budgetåret 1975/76
660 000 kr.

I bibliotekets reglemente (§ 10) anges inriktningen av bibliotekets samlingar.
I enlighet härmed anskaffar biblioteket litteratur främst inom ämnesområdena —

statsvetenskap och politik

— rätts- och samhällsvetenskap

— förvaltning och kommunalväsen

— kyrko- och undervisningsväsen

— ekonomi och näringsväsen

— historia och biografi

— geografi (särskilt svensk ortshistoria)

— stenograf!.

Till bibliotekets ”specialsamlingar” hör vidare

— riksdagshandlingar och författningssamlingar

— omröstningsfotografier

— lagböcker och lagkommentarer

— utredningar och betänkanden samt andra offentliga publikationer

— publikationer utgivna av Förenta Nationerna och dess fackorgan samt
vissa andra internationella organisationer

— biografiska matriklar över riksdagsledamöter

— riksdagsmannaporträtt.

Försl. 1975/76: 3

Referensbiblioteket uppgår till 995 hyllmeter, främst

— riksdagstryck

— annat offentligt tryck

— Nordiska rådets tryck samt författningssamlingar från övriga nordiska
länder

— lagsamlingar och juridiska handböcker

— uppslagsverk och kalendrar

— tidskrifter.

Handbiblioteket — ett referensbibliotek avsett enbart för riksdagens ledamöter
— innehåller i huvudsak samma slags litteratur som referensbiblioteket.
Handbiblioteket omfattar ca 225 hyllmeter.

Litteraturbeståndet förtecknades fram till år 1945 i tryckta flerårskataloger.
Sedan år 1946 redovisas förvärven i årliga nyförvärvsförteckningar
samt i sedvanliga kortkataloger. Biblioteket har ett eget klassifikationssystem
med 32 ämnesområden eller fack.

2.1.5 Låneverksamheten

Utöver riksdagens ledamöter, dess utskott och verk består bibliotekets
kunder främst av företrädare för förvaltningen samt juridisk och samhällsvetenskaplig
forskning. Biblioteket för en löpande lånestatistik uppdelad på 11
låntagarkategorier.

Av bibliotekets utlåning — cirka 17 000 hemlån per år — går numera
drygt en tredjedel till riksdagen. Förvaltningen — departement, ämbetsverk,
kommittéväsendet m.fl. — svarar för 15-20 % av lånen, medan resten,
knappt hälften, går till övriga låntagarkategorier, dvs. främst företag och
enskilda samt andra bibliotek. Utvecklingen under 1970-talet har inneburit
en ökning av riksdagens låneandel, i första hand till utskott och verk, medan
gruppen enskildas andel av den totala utlåningen minskat.

Om man bortser från fotokopieringen och litteraturanskaffningen till riksdagens
utskott m.fl., som båda kraftigt ökat och som måste påverka utlåningens
omfattning, har någon större ökning av lånesedelsregistrerade lån inte
ägt rum under den senaste femårsperioden. Antalet registrerade besök i
bibliotekets läsesal och tidskriftsrum har varit relativt konstant och under
nämnda period legat mellan 3 000 och 4 000 per år.

Upplysningstjänstens personal som dagligen utnyttjar bibliotekets kataloger
och samlingar, har fritt tillträde till bibliotekets lokaler. Dessa lån registreras
vanligen inte, eftersom upplysningstjänstens personal i stor utsträckning
själv hämtar fram det material som behövs i dess verksamhet.

Låneexpeditionens personal står till tjänst med upplysningar och utredningar.
främst litteratursammanställningar för kundernas räkning.

2.1.6 Förvärv, katalogisering och bokvård

Biblioteket tillföres ny litteratur genom inköp, byten och gåvor. Det offentliga
trycket erhålls genom ”pliktleveranser” från utgivande myndighet
(motsv.), se vidare avsnitt 2.1.7.

Överbibliotekarien beslutar vilken litteratur som skall inköpas, bl.a. på

Försl. 1975/76: 3

förslag av låneexpeditionen, som anmäler vilken litteratur som efterfrågas av
kunderna.

Bytesverksamheten är främst baserad på riksdagstryck och offentliga utredningar
(SOU). Antalet regelbundna bytesförbindelser med utlandet uppgår
f.n.till ett 80-tal.

Biblioteket ombesörjer också i viss utsträckning inköp av litteratur åt riksdagens
utskott.

Katalogiseringsarbetet fördelas på olika ”avdelningar” beroende på typ av
publikation. Katalogavdelningen svarar för katalogisering av monografier
samt framställning av nyforvärvsförteckningen, medan tidskrifter och monografier
i serie katalogiseras/registreras inom förvärvs- och fortsättningsavdelningen.

Internationella organisationers publikationer katalogiseras i särskild ordning;
se vidare avsnitt 2.1.8.

Det offentliga trycket katalogiseras först inom årsbibliografiavdelningen
(se avsnitt 2.1.7). Därefter överlämnas materialet till katalog- resp. fortsättningsavdelningen,
där årsbibliografikatalogiseringen får utgöra underlag för
den kompletterande katalogisering som riksdagsbibliotekets interna kortkataloger
kräver.

Riksdagsbiblioteket har som nämnts ett eget klassifikationssystem omfattande
32 fack/ämnesområden.

Den årliga nyforvärvsförteckningen utkommer i häften med en uppdelning
på ämnesområden. Internationella organisationers publikationer ingår dock
inte i denna förteckning. Sedan år 1968 framställs nyforvärvsförteckningen
genom fotografisk reproduktion av katalogkorten. Arbetet med förteckningen
sker fortlöpande under hela året. Dessutom distribueras särskilda listor med
aktuella förvärv i urval till riksdagsledamöterna. Biblioteket sammanställer
numera även listor med tidskriftsartiklar av intresse för riksdagen.

Riksdagsbiblioteket anmäler sina nyförvärv till den gemensamma accessionskatalogen
över utländsk litteratur vid svenska forskningsbibliotek.

Biblioteket saknar eget bokbinderi och anlitar i stället ett statligt privatbokbinderi
på marknaden.

2.1.7 Årsbibliografm över Sveriges offentliga publikationer

Sedan år 1931 sammanställer och utger riksdagsbiblioteket en årlig förteckning
över svenska statens offentliga publikationer. Detta år utfärdades
nämligen en kunglig kungörelse (SFS 1931:72) genom vilken samtliga myndigheter
inom statsförvaltningen ålades skyldighet att sända ett exemplar av
varje tryckt publikation som dessa myndigheter (motsv.) utger, till riksdagsbiblioteket
att utnyttjas för nämnda ändamål. För närvarande erhåller riksdagsbiblioteket
dessa s.k. ”pliktleveranser” från ca 350 statliga verk, myndigheter
och institutioner. Sedan år 1968 ingår i årsbibliografm även ett urval
av otryckt material, bl.a. stencilerade årsberättelser, författningar och utredningar.

Ansvarig för redigering och utgivning av årsbibliografm är chefen för den
inre tjänsten. Drygt en biblioteksassistent arbetar med mottagning, reklamation,
sortering och katalogisering av årsbibliografins material. Därutöver ka -

Försl. 1975/76: 3

talogiserar en biblioteksassistent på deltid vissa typer av publikationer (SOU,
stencilerade betänkanden m.m.) för såväl de interna katalogerna som årsbibliografin.

Efter katalogisering för årsbibliografin överlämnas monografierna till katalogavdelningen
och periodica till fortsättningsavdelningen, där materialet
”tilläggskatalogi seras” för bibliotekets interna kortkataloger. Vissa publikationer
brukar återlämnas till den utgivande myndigheten.

Antalet redovisade titlar har i de senast utgivna årgångarna av årsbibliografin
uppgått till 5-6 000 (per år). Bibliografin brukar tryckas i 2 000 exemplar
och distribueras till bibliotek, departement, myndigheter m.fl.

En strävan har varit att om möjligt publicera årsbibliografin senast ett år
efter de förtecknade publikationernas utgivningsår. Under senare tid har
dock tillkommit en allt större eftersläpning i framställningsproceduren. Årsbibliografin
för år 1968 kunde således färdigställas först under våren 1970,
volymen för år 1969 i januari 1972 och dubbelvolymen för åren 1970-1971
först i mars 1974.

Vidare utges veckoförteckningar över nyinkomna offentliga publikationer.
Dessa listor distribueras främst till riksdagens ledamöter och utskott men redovisas
numera även i Departementsnytt.

2.1.8 Internationella organisationers publikationer

Riksdagsbiblioteket är depåbibliotek (depository library) för publikationer
och annat tryck som utges av Förenta Nationerna och dess fackorgan. Biblioteket
har även stora samlingar av publikationer från ett flertal internationella
organisationer, t.ex. OECD, EG och Nordiska rådet. Sammanlagt erhåller
biblioteket publikationer och annat tryck från ett 30-tal internationella
organisationer.

De internationella organisationernas publikationer anskaffas, katalogiseras
och vårdas enligt en särskild praxis. Sedan år 1966 registreras detta material
efter organisationens namn och därunder i löpnummerserier. Dessförinnan
registrerades materialet efter publikationens titel och författare. De övriga
nordiska ländernas offentliga utredningar samt gemensamma nordiska utredningar
har också hänförts till det internationella trycket.

Arbetet står under översinseende av chefen för inre tjänsten som bl.a. utför
svårare klassificeringar samt viss kontroll av utförd katalogisering. I övrigt
sysslar två biblioteksassistenter (på deltid) med leveransbevakning och
katalogisering samt förberedelser för bindning av detta material.

Biblioteket sammanställer också särskilda nyförvärvsförteckningar över
nyinkomna internationella publikationer. Dessa listor distribueras till riksdagens
ledamöter och utskotten.

2.2 '' Riksdagens upplysningstjänst

2.2.1 Uppgifter

Upplysningstjänstens uppgifter regleras i 6 § Lag med instruktion för riksdagens
förvaltningskontor, som lyder:

Riksdagens upplysningstjänst skall tillhandagå riksdagens ledamöter, utskott
och riksdagens övriga organ med sakuppgifter, sammanställningar och,

2 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 3

Försl. 1975/76: 3

i den mån andra uppdrag icke eftersatts därigenom, utredningar i ämnen
som angår ledamöternas eller organens arbetsuppgifter. Upplysningstjänsten
skall vidare utarbeta registret till riksdagstrycket.

2.2.2 Organisation

Riksdagens upplysningstjänst tillkom 1955 som en särskild informationsfunktion
inom riksdagsbiblioteket för riksdagens ledamöter. I samband med
1966 års nyordning av riksdagens förvaltningsorganisation skildes upplysningstjänsten
från riksdagsbiblioteket och inordnades som en enhet i det nyinrättade
förvaltningskontoret.

I spetsen för upplysningstjänsten står en byråchef. Nedanstående schema
visar organisationen.

Byråchef

3 expeditionsassistenter

2 kontorsassistenter. heltid

1 kontorsassistent, halvtid

1 kontorsassistent, 4/5-tid

1 kontorsassistent, 3/5-tid

1 byrådirektör/avd.direktör

1 byrådirektör

3 amanuenser/
byråsekreterare/
byrådirektörer

Detalj E

2 byrådirektörer

1 byråassistent, 3/5-tid

1 kontorsassistent, halvtid

Specialgrupp

1 dokumentalist

3 amanuenser/
byråsekreterare/
byrådirektörer

1 byrådirektör

avdelningsdirektör

Detalj J

På detaljerna J och E utföres det egentliga utrednings- och upplysningsarbetet.
J-detaljen svarar för juridiska och allmänna uppdrag. E-detaljen för
ekonomisk-statistiska uppdrag.

Inom specialgruppen svarar byrådirektörerna för ADB-verksamhet och
framställning av riksdagstryckets register. Arbetet kombineras i växlande utsträckning
med utredningsverksamhet. Vidare ingår i specialgruppen doku
mentalisten, som hjälper utredarna med material och svarar för underhåll av
upplysningstjänstens litteratur och dokument.

Försl. 1975/76: 3

2.2.3 Verksamhet

a) Uppdragsgivare

Som legitima avnämare av upplysningstjänstens service nämnes i instruktionen
i första hand riksdagens ledamöter. Förd statistik visar också klart att
det är dessa som under årens lopp varit de huvudsakliga uppdragsgivarna
och det är deras informationsbehov som upplysningstjänsten från början
främst varit inriktad på att tillgodose.

Servicen gentemot utskotten har hittills haft ganska liten omfattning även
om en ökande tendens är märkbar. Uppdragen från utskottskanslierna gäller
ofta information om utländska förhållanden.

Med instruktionens ”övriga organ” avses enligt praxis riksdagens hela förvaltningskrets,
alltså även riksdagens verk. Uppdrag från detta håll förekommer
endast sporadiskt. Enligt särskilt riksdagsbeslut 1965 har RIFO, Sällskapet
Riksdagsmän och forskare, rätt att anlita upplysningstjänsten, något
som dock hittills föga utnyttjats.

Vid sidan av vad som är uttryckligen förutsatt i instruktionen lämnas i
enlighet med praxis informationshjälp åt motsvarande institutioner hos andra
länders parlament.

b) Uppdragens karaktär

Enligt instruktionen skall upplysningstjänstens informationsarbete avse
”ämnen som angår ledamöternas och organens arbetsuppgifter”. Detta uttryckssätt
kan tolkas på olika sätt. Upplysningstjänsten har valt att tillämpa
en vid tolkning, eftersom det visat sig omöjligt att dra en skarp gräns mellan
ledamöternas verksamhet i riksdagen och deras övriga engagemang.

De allra flesta uppdrag som upplysningstjänsten mottar rör samhällsfrågor
i vidaste bemärkelse. Spörsmål av naturvetenskaplig, medicinsk eller teknisk
art förekommer mera sällan men i ökande grad, främst beroende på
miljöfrågornas ökande aktualitet. Sporadiska förfrågningar rörande historiska,
kalendariska, språkliga m.fl. data förekommer också.

Med hänsyn till uppdragens omfattning och svårighetsgrad kan urskiljas
tre kategorier, som i stort sett torde svara mot vad som i instruktionen benämnes
respektive sakuppgifter, sammanställningar och utredningar.

En första uppdragsgrupp avser vad som kan kallas punktinformation, dvs.
upplysning om relativt enkla fakta, exempelvis:

— Statistiska uppgifter

— Gällande lydelse av viss författning eller visst författningsrum

— Direktiv för eller sammansättning av viss utredning eller remissyttranden
över visst betänkande

— Uttalanden t.ex. av statsråd i viss fråga

— Pressdebatten i visst ämne

— Uppgifter om när viss utredning, visst lagförslag eller visst rättsligt avgörande
kan väntas

— Uppgifter om vad som hänt i anledning av visst förslag eller beslut

— Biografiska uppgifter om aktuell person

Till den andra kategorin, som dock inte är skarpt avgränsad från den föregående,
kan räknas de uppdrag som avser sammanfattande information i
deskriptiv form. I dessa fall begäres redogörelser om bakgrund, utveckling,

Försl. 1975/76: 3

läge eller planering i större eller mindre samhällssektorer, som kräver framtagande,
genomgång och sovring av ett ofta mycket stort grundmaterial. Exempel
på uppdrag:

— De värnpliktigas förmåner i riksdags- och utredningssammanhang.

— Behovet av och tillgången på sjukgymnaster.

— Det personliga sparandets utveckling under senaste 10-årsperiod.

— Bingospelet i Sverige.

— Affärsverkens dotterbolag.

— Oljeförbrukningen per tonkilometer för olika transportmedel.

— Frågan om boxningsförbud.

— Den fackliga rörelsens politiska framgångar före ATP-striden.

— Personvalsmoment i de nordiska ländernas vallagstiftning.

— Statligt forskningsstöd i Frankrike.

— Kontroll av företagssammanslutningar i USA, EG och Japan.

Den tredje uppdragsgruppen omfattar den analyserande informationen.
Hit hör främst beräkningar av konsekvenserna av faktoriella förändringar
för samhällsekonomi, statsfinanser och olika medborgargrupper samt undersökningar
om vad som är gällande rätt med tillämpning på konkreta problem.
Nedan ges några exempel på dylika uppdrag:

— Konsekvenserna för olika skattebetalarkategorier av en efter danskt
mönster indexreglerad inkomstskatt.

— Effekten av att hälsingekommunerna hänförts till skattekraftsområde 2 i
stället för 1 som ursprungligen föreslagits.

— Påverkan på hyrorna av det aktuella regeringsförslaget om tillfällig kompensation
för mervärdeskatten på bostadsbyggandet.

— Effekten av ett enligt vissa förutsättningar modifierat paritetslånesystem.

— Effekten av förmögenhets- och arvsbeskattningen för familjebolag.

— Ekonomiska för- och nackdelar av sammanboende i jämförelse med äktenskaplig
samlevnad.

— Principer och praxis för Sveriges erkännande av nya regimer med särskild
hänsyn till delade stater.

— Förvaltningsstyrelsens och förvaltningskontorets förhållande till den yttre
riksdagsförvaltningen.

— Omprövning av äldre körkort.

— Rättsområden där avsaknad av preciserade regler förutsätter eller medger
skönsmässig prövning i det enskilda fallet.

— Tidsfrister för besvär över myndighets beslut.

Uppgifter av detta slag kräver som torde framgå av exemplifieringen oftast
en betydande såväl kvalitativ som kvantitativ arbetsinsats.

c) Uppdragsbehandling

Uppdragen till upplysningstjänsten lämnas i form av brev, per telefon eller
vid besök, det senare ofta i terminalen på plan 6. Uppdragen granskas av
byråchefen, varefter de fördelas på detaljer, vilkas chefer sedan i sin tur fördelar
uppdragen på utredare. I samband med uppdragsmottagningen bestäm
mes också när uppdraget skall vara avslutat.

Utredarna använder sig av både skriftligt material och upplysningar från
tjänstemän inom myndigheter och organisationer. Arbetsmetodiken skiljer sig
knappast från den gängse inom informations- och utredningsarbete.

Försl. 1975/76: 3

Uppdragen avslutas i form av promemorior, som överlämnas till uppdragsgivaren.
Kopior av dem arkiveras dels löpande, dels selektivt ämnesvis.
Den senare samlingen bildar därigenom en form av databank, som kommer
till stor användning i kommande utredningsarbete.

d) Källmaterial

Upplysningstjänstens eget källmaterial omfattar förutom allmänna sviter
av riksdagstryck, författningar, offentliga utredningar, statistik m.m. dels ett
mindre referensbibliotek med böcker och tidskrifter, dels viktiga kollektioner
av mera speciellt dokumentationsmaterial. Här kan nämnas aktuella anslagsframställningar
och remissyttranden som upplysningstjänsten erhåller från
myndigheterna enligt av regeringen utfärdade föreskrifter. Med sikte på användbarheten
för dagliga behov sker efter hand utgallring. Denna avsiktliga
begränsning av det egna källmaterialet förutsätter tillgång till externt material
när det gäller mindre frekventa behov. Sådant hämtas från bibliotek, i första
hand riksdagsbiblioteket och från olika arkiv.

e) Registerproduktion

Upplysningstjänsten handhar framställningen av register till riksdagstrycket
som sker med hjälp av ADB. Registerproduktionen omfattar f.n.
sak- och personregister till hela riksdagstrycket, förteckning över motioner,
väckta under allmänna motionstiden och en periodisk, kumulerande förteckning
över interpellationer och frågor.

2.3 Sällskapet Riksdagsmän och forskare, RIFO

RIFO bildades år 1959 och är ett både från riksdagen och de politiska
partierna fristående kontaktorgan mellan riksdagsledamöter och forskare.
Sällskapet skall verka för ökad förståelse för forskningens roll i samhället
och för forskningen som ekonomisk och samhällsomdanande faktor. Sällskapet
har därvid en dubbelfunktion — att öka kunnandet om forskning hos
parlamentarikerna och att öka kunnandet om forskningens funktion i samhället
hos forskarna.

Medlemmar inväljs efter förslag till styrelsen. RIFO har för närvarande
ca 740 medlemmar. Samtliga fem riksdagspartier är företrädda med inalles
272 riksdagsledamöter eller före detta ledamöter. De 468 forskarna kommer
både från universitet och forskningsinstitutioner inom näringslivet. Forskarna
representerar företrädesvis naturvetenskap, teknik, medicin, jordbruk och
atomteknik men på senare år har även samhällsvetenskap och humaniora
blivit företrädda.

RIFO anordnar möten kring aktuella ämnen, varvid press, radio och TV
ofta inbjuds att närvara, jämte gemensamma studiebesök och studieresor för
att studera forskning och teknik i praktiskt arbete och diskutera frågor i anslutning
till detta.

Sällskapet ordnar också studiegrupper med begränsat deltagande för att
närmare studera och utreda vissa större frågekomplex och för att i den ordning
gruppen bestämmer framlägga resultaten i massmedia och/eller för en
större RIFO-grupp.

Under de år sällskapet existerat har en rad vitt skilda ämnen tagits upp
vid möten, inom studiegrupper eller i samband med studieresor. Ett av dessa

Försl. 1975/76: 3

ämnen har ständigt återkommit i olika skepnad, nämligen forskningspolitiken
och den centrala forskningsplaneringen. Även u-landsproblemen har varit ett
ofta återkommande ämne. Bland andra behandlade frågor kan nämnas energipolitik,
risker med radioaktivt nedfall, biokemisk krigföring, medicinsk teknik,
miljövård, urbaniseringsproblem, fredsforskning, språkforskning, tillvaratagandet
av kreativa anlag, abortfrågan och den ekonomiska tillväxtens
risker.

RIFO försöker även stimulera lokal verksamhet med RIFO:s syften, företrädesvis
vid de olika universitetsorterna och med lokala politiker, partiarbetare,
forskare och forskarstuderande som deltagare. I Göteborg finns numera
en broderorganisation, PoFo — Sällskapet Politiker och Forskare i Västsverige Slutligen

ger RIFO även ut ett informationsblad, RIFO-nytt, som huvudsakligen
är avsett att vara ett organ för information på lekmannanivå om intressanta
forskningsrön och forskningspolitiska händelser i olika länder.

RIFO:s verksamhet finansieras genom dels medlemsavgifter, dels ett anslag
på 55 000 kr. (1975/76) från riksdagen. Sällskapet har en på halvtid
anställd verkställande sekreterare som är placerad på Ingenjörsvetenskapsakademin,
där man också har tillgång till kvalificerad sekreterarhjälp. Utöver
riksdagsanslaget utnyttjar man även riksdagshusets service t.ex. genom
tryckning och distribution av RIFO-nytt.

2.4 övrigt

2.4.1 Utskottskanslierna

Utskottens beredningsarbete innebär många gånger att personalen på
kansliet får i uppdrag att ta fram ett faktaunderlag till utskottet. Härigenom
är utskottskanslierna en viktig resurs för sakinformationsförsörjningen. Därtill
kommer att kanslipersonalen i mån av tid tillmötesgår önskemål från
enskilda utskottsledamöter om material och upplysningar.

2.4.2 Partigruppskanslierna

Delar av partigruppskansliernas verksamhet är inriktad på sakinformation.
Tjänstemännen deltar som sekreterare i interna arbetsgrupper och får härigenom
viktiga uppgifter att ta fram faktamaterial. Vidare förbereder tjänstemännen
på gruppkanslierna motionsframstötar och interpellationer, vilket arbete
i hög grad innebär framtagande av sakinformation.

3 Idéer och förslag till utveckling av sakinformationen

Konkreta förslag till förbättring av riksdagens sakinformation har framlagts
i ett flertal motioner under de senaste tio åren. Vidare har grundlagberedningen
och konstitutionsutskottet i samband med att de föreslagit en speciell
utredning i frågan anvisat olika vägar att åstadkomma en sådan förbättring.
Flera förslag finns också i den framställning från riksdagens revisorer
1974 om den statliga forskningsverksamheten som tillsammans med
fyra motioner överlämnats till utredningen.

Försl. 1975/76: 3

Grundlagberedningen diskuterar i sitt slutbetänkande (SOU 1972:15) om
informationsresurserna i riksdagen behöver förstärkas. Trots att vissa reformer
nyligen genomförts konstaterar man att tillgången till sakinformation
bör förbättras ytterligare. Bl.a. menar beredningen att partigrupperna f.n. synes
ha otillräckliga ekonomiska och personella resurser att samla in, bearbeta
och bedöma information. Beredningen vitsordar också att kapaciteten
inom riksdagen att söka och bedöma information är mindre utvecklad i fråga
om vissa ämnesområden än beträffande andra, traditionellt bättre bevakade.

Utöver det numera genomförda förslaget att utskottsminoritet skall få befogenhet
att få till stånd utredning inom utskottet pekar beredningen på två
andra vägar att förbättra informationsförsörjningen i allmänhet. För det
första kan man ge partigrupperna ekonomiska resurser att bygga ut sin egen
informationsapparat och att anlita utomstående mot ersättning i större utsträckning
än nu, och för det andra är det tänkbart att upprätta ett centralt
utredningskansli inom riksdagen, lämpligen genom utbyggnad av riksdagens
upplysningstjänst.

I motionen 1972:5 av herr Wiklund i Stockholm diskuteras informationsservice
åt riksdagsmän rörande vetenskapliga rön. Motionären pekar på vikten
av att forskningsresultaten ”översätts” till vardagligt språk som kan
förstås av andra än bara forskarna själva. Det är inte bara fråga om information
i just aktuella frågor, som motionären menar är möjlig att ordna
t.ex. inom utskotten. Härutöver behövs en mera kontinuerlig information
från forskarna till beslutsfattarna. Motionären antyder två tänkbara former
för denna faktaförmedling. Den ena är att inrätta någon riksdagens funktion
för sammanfattning i skrift av vetenskapliga huvuddokument på så lättillgängligt
språk som möjligt. Den andra formen är inrättande av några riksdagens
”referensgrupper” av forskare som kontinuerligt lämnar de riksdagsmän
(eller riksdagspartier), som så önskar, information om händelseutvecklingen
inom de olika forskningsfälten.

1 motionen 1972:291 av herr Helén m.fl. pläderas för en utbyggnad av
riksdagens upplysningstjänst. En väsentlig höjning av de nuvarande anslagen
skulle i praktiken innebära att man skapar ett utredningsinstitut. Härigenom
skulle enligt motionen enskilda riksdagsledamöter, riksdagsgrupper och eventuellt
också riksdagens utskott kunna få även mer omfattande faktautredningar
verkställda.

1 konstitutionsutskottets betänkande med anledning av motionerna (KU
1972:25) utvecklas speciellt frågan hur behovet av expertis i speciella discipliner
skall kunna tillgodoses. En utväg som enligt utskottet kan övervägas
är att inom varje fackområde för sig till riksdagen knyta en grupp eller
grupper av specialister, som efter anmodan i varje särskilt fall är villiga att
tillhandagå med behövlig information eller att anvisa andra lämpliga källor.

Utskottet konstaterar också att informationen bör vara lättillgänglig och
inte överlastad. Dessa krav kan enligt utskottet tänkas bli tillgodosedda genom
en funktion inom riksdagen för kanalisering och sovring av information.

Riksdagens revisorer har i en framställning till riksdagen (1974:9) om
den statliga forskningsverksamheten bl.a. föreslagit en breddning av riksda -

Försl. 1975/76: 3

gens information i forskningsfrågor. Skrivelsen har i vad avser dessa frågor
överlämnats till informationsutredningen för övervägande i vad avser frågan
hur man genom åtgärder inom riksdagen skall bättre kunna tillgodose de
enskilda riksdagsledamöternas och utskottens behov av kontakt med aktuell
forskning och av en kontinuerlig information om de senaste vetenskapliga
rönen på olika områden.

Revisorerna föreslår att det hos utbildningsutskottet inrättas ett forskningssekretariat,
vars personal skall ha skyldighet att följa och förbereda
forskningsfrågor såväl i utbildningsutskottet som i andra utskott som handlägger
forskningsfrågor. Syftet med förslaget är att ge såväl riksdagens vederbörande
utskott som riksdagen i dess helhet möjlighet till information om
och insyn i den aktuella forskningssituationen. Förutsättningar skulle vidare
skapas för en viss redovisning av den statligt finansierade forskningens resultat,
något som även skulle vara av allmänt intresse.

Enligt revisorernas mening bör riksdagen dessutom överväga om det nu
föreslagna forskningssekretariatet kan behöva kompletteras med en motsvarighet
till den Kungl. Maj:t underställda forskningsberedningen.

Vid 1974 års riksdag väcktes fyra motioner (se nedan) inom samma ämnesområde
som revisorernas skrivelse behandlar, och riksdagen överlämnade
även dessa motioner i vad de avsåg riksdagens sakinformation till informationsutredningen
för övervägande.

I motionen 1974:169 av fru Anér m.fl. föreslås att riksdagen

1. fattar principbeslut om att inrätta ett statligt institut för framtidsstudier,
underställt riksdagen,

2. tillsätter en utredningsgrupp inom riksdagen för att utarbeta förslag till
närmare riktlinjer för institutet,

3. temporärt inrättar ett sekretariat för framtidsstudier inom riksdagen för
att biträda utredningsgruppen.

I motionen 1974:186 av herr Wijkman och fru Mogård föreslås att riksdagen 1.

fattar beslut om inrättande av ett riksdagen underställt sekretariat för
framtidsstudier,

2. beslutar tillsätta en utredningsgrupp med uppgift att under innevarande år
framlägga förslag till uppbyggandet av ett speciellt sekretariat/enhet för
framtidsstudier m.m. efter de riktlinjer som framförts i motionen.

I motionen 1974:1372 av herrar Helén och Fälldin hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär att forskningsrådsutredningens parlamentariska
inslag vidgas och att denna utredning genom tilläggsdirektiv ges i uppdrag
att lägga fram förslag till ett forskningspolitiskt handlingsprogram, med angivande
av dimensionering, mål, inriktning och finansiering av forskningsinsatserna
syftande till att

1. utgöra grundval för riksdagens övergripande beslut på forskningsområdet.

2. förstärka riksdagens inflytande över forskningens prioriterings- och planeringsfrågor
och riksdagens möjligheter att initiera viss långsiktig forskning,

3. underlätta forskningsresultatens utnyttjande av olika intressenter.

I motionen 1974:1485 av herrar Eriksson i Ulfsbyn och Gernandt hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att förutsättningarna för inrättande
av ett svenskt teknikvärderingskontor blir föremål för prövning.

Försl. 1975/76: 3

4 Utredningens utgångspunkter

Både grundlagberedningen och konstitutionsutskottet har fastslagit att
riksdagens informationsresurser behöver förstärkas. Utredningen har därför
prövat vilken inriktning och omfattning denna förstärkning bör ha.

På ett tidigt stadium av utredningsarbetet diskuterades ingående möjligheterna
att i någon mening fastställa behovet av sakinformation i riksdagsarbetet.
Det borde vara naturligt att utforma förslagen med utgångspunkt i föreliggande
behov och med en avvägning mot vilka resurser som rimligen kunde
ställas till förfogande.

Det visade sig emellertid svårt att på ett rättvisande sätt fastställa informationsbehovet.
Den ständigt ökande informationsmängden i samhället ändrar
förutsättningarna för informationen, både i riksdagen och annorstädes.
Möjligheterna för den enskilde riksdagsledamoten att fördjupa sig i olika
ämnen minskar om han samtidigt vill ha en god allmän överblick. Kraven
från ledamöterna / informationsmottagarna förändras successivt och på ett
svårbedömbart sätt. Vidare har enskilda ledamöter högst varierande sakinformationsbehov,
beroende på deras olika engagemang, utbildning, yrkesbakgrund
och läggning. Utredningen har därför utgått ifrån att sakinformationsbehovet
är betydande och att de nuvarande resurserna i riksdagen inte
är tillräckliga. De olika förslag som framförts har prövats mot bakgrund av
riksdagens arbetssätt och roll i det parlamentariska systemet.

5 Ökat stöd till partigrupperna och deras kanslier

5.1 Nuvarande stöd till partigruppskanslier m.m.

Statsbidrag till partigrupperna i riksdagen infördes 1966, med 3 000 kr.
per medlem och år, därest gruppen var företrädd i regeringen, och eljest
med 4 500 kr. per medlem och år. Talmanskonferensen prövade efter ansökan
förutsättningarna för och fattade beslut om bidrag, vilka utanordnades
av dåvarande riksdagens ekonomibyrå och utbetalades av riksgäldskontoret
månadsvis.

Någon kontroll från bidragsgivarens sida över hur medlen utnyttjades
skulle inte ske, och bidragsmottagarna skulle således inte ha någon redovisningsskyldighet
gentemot riksdagen. Den totala bidragssumman för 1966 beräknades
till 1 440 000 kr.

I samband med övergången till enkammarriksdagen 1971 justerades beloppen
per mandat till 3 500 kr. resp. 5 250 kr. bl.a. som kompensation för
minskat ledamotsantal i riksdagen.

Efter förslag av 1971 års partistödsutredning infördes en lag om statligt
stöd till politiska partier. I denna kom att innefattas även stödet till partigruppskanslierna.
På utredningens förslag tillkom en ny del i partistödet,
nämligen ett grundstöd om 1,5 milj. per år till varje riksdagsparti som
komplement till kanslistödet. Kanslistödet bestod således från 1 juli 1972 av
dels ett grundstöd, dels ett mandatstöd eller tilläggsstöd, det senare med
oförändrat belopp. I samband med lagens tillkomst blev utbetalningarna av
kanslistödet sammanförda med övriga partistödsutbetalningar.

Av motiveringarna för grundstödet framgår att dess användningsområde
skulle vara lika fritt som övrigt partistöd. I kommentaren till § 5 partistöds -

Försl. 1975/76: 3

lagen sägs att ”beteckningen kanslistöd inte innebär att stödet får användas
endast till att täcka kostnaderna för gruppkanslierna. Såväl kanslistödet som
partistödet får användas på det sätt som partierna finnér lämpligast, och någon
statlig kontroll av hur medlen använts skall inte förekomma”.

År 1974 föreslog riksdagens informationsutredning att tilläggsstödsbeloppen
skulle höjas till 4 200 kr. resp. 6 300 kr., vilket godkändes av riksdagen
att gälla fr.o.m. 1 januari 1975.

Riksdagen beslöt 1971 att anslå medel för kontorshjälp till riksdagsledamöterna.
Förvaltningsstyrelsen, som gjort en utredning i frågan hade övervägt
möjligheterna att förbättra kontorsservicen till ledamöterna genom
förstärkning av det utgående anslaget till riksdagspartiernas kostnader för
gruppkanslier. Styrelsen hade emellertid funnit att en mera direkt anknytning
till ledamöterna bättre skulle tillgodose deras individuella behov. Därför föreslogs
den ökade kontorshjälpen få formen av ett särskilt anslag som skulle
möjliggöra anställande av kontorsbiträden. Kontorshjälpen borde utgå med
lika stort belopp per ledamot oavsett tillhörighet till regeringsparti. Anslaget
borde dock ställas till partigruppernas disposition och biträdespersonalen administreras
genom deras kanslier. Detta godtogs av konstitutionsutskottet,
som dock uttalade, att varje partigrupp själv borde få besluta om den kontorsservice
som gruppens medlemmar ansåg sig behöva. De varierande behoven
av service ansågs vara en fråga inte endast om antalet tjänster utan
också vilken kompetens de anställda skulle ha och när varje partigrupp önskade
ha dessa tjänster utförda. Konstitutionsutskottet underströk därför vikten
av att varje partigrupp själv fick bestämma hur anslaget skulle disponeras
med skyldighet till redovisning i efterhand varje år.

Riksdagen beslöt att beräkna medel för ett kontorsbiträde på 10 ledamöter,
och kostnaden för år 1972 uppgick till 776 000 kr.

Anslaget har i takt med löneökningarna höjts varje år, och för budgetåret
1975/76 har anvisats 1 100 000 kr.

5.2 Utredningens överväganden och förslag

5.2.1 Allmänt

Som tidigare omnämnts konstaterade grundlagberedningen, att partigrupperna
har otillräckliga ekonomiska och personella resurser att samla in, bearbeta
och bedöma information, och att detta problem självfallet hade aktualitet
främst för oppositionspartierna. Informationsutredningen delar denna
bedömning. Det är därför naturligt för utredningen att föreslå ett kraftigt
ökat stöd till partigrupperna.

5.2.2 Specialdestinering

Som framgått ovan i avsnitt 5.1 finns sedan 1966 ett tämligen stort
kanslistöd inbakat i det statliga partistödet. Det omfattar 7,5 milj. i grundstöd
och nästan 2 milj. i tilläggsstöd. Det är emellertid uppenbart att detta
stöd långt ifrån i sin helhet används för partigruppernas kanslier. Motiveringen
för införande av grundstödet innehöll inga hänvisningar till partigruppskansliernas
behov. Utbetalningen av stödet sker. med ett undantag, i

Försl. 1975/76: 3

sin helhet till partiorganisationen, vilken avgör hur mycket pengar som skall
gå till partigruppskansliet i riksdagen. Användningen av medlen är också fri.

Utredningen anser, att en ökning av kanslistödsdelen i partistödet inte ger
garantier för att medlen kommer partigrupperna till del. Därför förordas att
de nya resurserna specialdestineras till partigrupperna med en motsvarande
redovisningsskyldighet som gäller för kontorshjälpsstödet.

5.2.3 Partigruppsstödets ändamål

Det förslag till nytt partigruppsstöd som utredningen lägger fram syftar
till att möjliggöra en utbyggd sakinformationsverksamhet inom partigrupperna,
anpassad till resp. partigrupps eget behov. Medlen skall således kunna
användas för vilka som helst av de uppgifter som partigruppen och dess
kansli har att svara för. Utredningen antar att flera olika behov skall kunna
tillfredsställas genom dessa nya resurser. Bland annat ges möjlighet till en
utbyggd utredar- och sekreterarkapacitet. Möjligheter skapas också för partigrupperna
att tillfälligt anlita forskare och andra experter på olika sätt,
t.ex. för att ställa upp i utfrågningar eller för att skriva promemorior.

5.2.4 Partigruppsstödets konstruktion

Stödet bör konstrueras efter principen grundbidrag plus mandatbidrag.
Grundbidraget bör vara så stort att det täcker kostnaderna för en heltidsanställd
sekreterare/utredare. Mandatbidraget bör differentieras med utgångspunkt
i om resp. parti sitter i regeringsställning eller ej. I det befintliga partistödet
är denna relation 2:3. I detta sammanhang synes det utredningen som
att oppositionspartierna bör ha en mer gynnad ställning, och därför föreslås
relationen 1:3. Utredningen har funnit det rimligt att mandatbidragen sammanlagt
uppgår till ett lika stort belopp som grundbidragen varför utredningens
förslag beräknat på mandatställningen i riksdagen 1.1.1975 blir följande:

Socialdemokraterna 75 000 kr + 500 kr x 156 = 153 000 kr

Centerpartiet 75 000 kr + 1 500 kr x 90 = 210 000 kr

Moderata samlingspartiet 75 000 kr + 1 500 kr x 51 = 151 500 kr

Folkpartiet 75 000 kr + 1 500 kr x 34 = 126 000 kr

Vänsterpartiet kommunisterna 75 000 kr + 1 500 kr x 19 = 103 500 kr

Summa 375 000 kr 369 000 kr 744 000 kr

Stödet till partigrupperna bör redovisas på ett särskilt anslag under budgetpropositionens
sextonde huvudtitel, Riksdagen och dess verk m.m., förslagsvis
kallat Stöd till partigrupperna.

Varje partigrupp bör efter hänvändelse till förvaltningskontoret för varje
kalenderår få medel enligt ovanstående beräkningsgrunder överförda till ett
särskilt postgirokonto för partigruppstödet.

Före mars månads utgång bör varje partigrupp till förvaltningskontoret
lämna en redovisning för medlens användning under senast förflutna år.
Samtidigt återbetalas medel som eventuellt ej tagits i anspråk.

Försl. 1975/76: 3

Stödet bör utgå fr.o.m. 1976-01-01, och eftersom utbetalning föreslås ske
förskottsvis bör medelsanvisningen avse ett helt kalenderår, d.v.s. enligt utredningens
beräkningar ett belopp av 744 000 kr.

5.2.5 Kontorshjälpsstödet

Utredningen har funnit, att en förstärkning av kontorshjälpen till ledamöterna
är ett sätt att förbättra sakinformationskapaciteten, i synnerhet för de
riksdagsledamöter, som inte tillhör partiledningar och förtroenderåd. Dock
utnyttjas kontorsservicen i ganska skiftande omfattning av de enskilda ledamöterna.
Uppenbarligen har vissa ledamöter stor användning av kontorshjälpen,
medan andra har organiserat sitt arbete på ett sådant sätt, att man inte
kräver service i någon större omfattning. Utredningen anser sig inte kunna

föreslå en större ökning för närvarande än att stödet höjs från nuvarande ett

biträde på var tionde ledamot till ett på var åttonde. Detta innebär en ökning
från 34 till 43 kontorsbiträden, vilket kostar ca 270 000 kr. Eftersom
kontorshjälpsstödet beräknas lika för alla ledamöter är det inte möjligt att
baka in detta i mandatbidraget, vilket annars varit naturligt. I den mån andra
skäl än riksdagsledamöternas informationsbehov motiverar ett ökat kontorshjälpsstöd,
kan detta prövas av utredningen om riksdagens arbetsformer.

6 Riksdagens upplysningstjänst

6.1 Framförda förslag

I motionen 1972:291 av herr Helén m.fl. tas frågan om utredningsinstitut
upp. Det anförs att regeringen i informationshänseende har ett betydande
överläge i förhållande till riksdagen. Hela statsförvaltningen kan sägas stå till
regeringens förfogande påpekar man, medan riksdagsmännen nästan helt är
beroende av partiernas knappa ekonomiska resurser.

Motionärerna hävdar, att regeringens och riksdagens olika arbetsförutsättningar
minskar riksdagens möjligheter att ta ställning till flera beslutsalternativ,
och att riksdagens möjligheter att noga granska regeringens politik också
blir begränsade.

Man hävdar därför att en kraftig förstärkning av riksdagens upplysningstjänst
skulle utgöra ett väsentligt bidrag till att stärka riksdagens ställning.
En väsentlig höjning av de nuvarande anslagen skulle, menar man, i praktiken
innebära att man skapade ett utredningsinstitut. Härigenom skulle
enskilda riksdagsledamöter, riksdagsgrupper och eventuellt riksdagens utskott
kunna få även mer omfattande faktautredningar verkställda.

Motionärerna konstaterar, att en förstärkning av riksdagens upplysningstjänst
på föreslaget sätt naturligtvis i första hand gynnar dem som befinner
sig i opposition, eftersom ett parti som sitter i regeringsställning klarar sitt
utredningsbehov ändå. Om riksdagen fick bättre möjligheter att fylla sin politiska
roll skulle emellertid samtidigt hela det demokratiska systemet gynnas.

Utredningen har också diskuterat olika uppslag till förändringar av upplysningstjänstens
service. Det har ifrågasatts om inte den i instruktionen angivna
prioriteringen av punktinformationen borde tas bort och att upplysningstjänsten
generellt skulle få utföra utredningsuppdrag och inte som f.n.

Försl. 1975/76: 3

blott när man har ledig kapacitet. Inrättande av en referenstjänst, dvs. en
underenhet som skulle handha punktinformation och uppdragsmottagning
har också varit uppe till behandling. Vidare har diskuterats ett förslag om
att upplysningstjänsten skulle få disponera medel från ett särskilt anslag för
att tillfälligt kunna anlita experter med uppgift att handlägga mera långsiktiga
och krävande utredningsuppdrag. Förslag har också väckts om att kanalisera
forskningsinformationen via upplysningstjänsten och i anknytning härtill
organisera en forskarpanel enligt vad som föreslagits i motionen 1972:5.
Dessa forskare skulle på anmodan av riksdagsledamöter, partigrupper eller
utskott ställa sig till förfogande för konsultation.

6.2 Utredningens överväganden och förslag

Riksdagens upplysningstjänst har efter hand kommit att framstå som en
för enskilda ledamöter och partigrupper omistlig tillgång i riksdagsarbetet.
Det är därför naturligt att förslag om åtgärder för att öka upplysningstjänstens
kapacitet har väckts. Utredningen föreslår också i det följande vissa åtgärder
för att förbättra upplysningstjänstens service. Dessutom kan erinras
om att förvaltningsstyrelsen i år beslutat inrätta två nya tjänster som utredare
genom omvandling av två arvodesbefattningar. Redan härigenom har en
viss ökning av upplysningstjänstens kapacitet skett.

Med tanke på att utredningen föreslår att betydande resurser skall ställas
till partigruppernas förfogande för sakinformation synes det emellertid mindre
motiverat att samtidigt kraftigt förstärka upplysningstjänsten. Utredningen
kan därför inte direkt tillmötesgå kraven i motion 1972:291. Utredningens
förslag om stöd till partigrupperna innebär dock att de behov som omnämns
i motionen åtminstone i viss mån blir tillgodosedda.

Förstärkningen av partigruppernas informationsresurser kan emellertid få
till följd ökad efterfrågan på bakgrundsmaterial från upplysningstjänsten. Vidare
ökar, som tidigare antytts, de enskilda ledamöternas behov att fördjupa
sig i olika ämnen och därmed även deras krav på kvalificerad service. Dessutom
må erinras om att det 1974 införda ersättarsystemet medfört att upplysningstjänsten
fått fler uppdragsgivare. Av dessa skäl föreslår utredningen
dels att upplysningstjänsten tillföres en ny tjänst som handläggare (utredare),
dels att förvaltningsstyrelsen genom ett årligt anslag på 100 000 kr. ges möjlighet
att sätta in extra resurser vid upplysningstjänsten för att möta tillfälliga
behov.

Som framgått tidigare är uppdragen till upplysningstjänsten av högst varierande
karaktär och omfattning. De enklare uppdragen som att ta fram
sakuppgifter och göra sammanställningar, är enligt instruktionen prioriterade,
medan mera omfattande uppdrag, utredningar, blott får utföras i den
mån andra uppdrag därigenom inte eftersätts. Det har visat sig, att distinktionen
mellan de olika uppdragstyperna i praktiken är svår att upprätthålla.
En mera användbar prioriteringsnorm bör därför införas. Vid de tillfallen, då
upplysningstjänsten på grund av hög arbetsbelastning inte kan tillmötesgå
uppdragsgivarnas krav avseende tidpunkten för uppdragets slutförande och
omfattningen av redovisningen bör enligt utredningens uppfattning mera tidskrävande
uppdrag få stå tillbaka för de uppdrag som kan lösas tämligen

Försl. 1975/76: 3

snabbt. Således bör § 6, st. 1 i instruktionen för riksdagens förvaltningskontor
erhålla följande lydelse:

Riksdagens upplysningstjänst skall tillhandagå riksdagens ledamöter, utskott
och riksdagens övriga organ med sakinformation i ämnen, som angår
ledamöternas eller organens arbetsuppgifter. Företräde skall ges informationsuppdrag
av begränsad omfattning.

Instruktionens formulering ger också upplysningstjänsten rätt att avvisa
uppdrag som inte har påtaglig anknytning till ledamöternas och organens arbetsuppgifter.

Utredningen betraktar frågan om inrättande av en referenstjänst som en
intern organisationsfråga, men har dock fått uppfattningen, att en dylik underenhet
skulle kunna medföra en höjd servicenivå.

Forskningsinformationsfrågorna kommer utredningen att behandla i kap.

7 Riksdagsbiblioteket

7.1 Tidigare utredningsarbete

Riksdagsbiblioteket har varit föremål för utredning i skilda sammanhang
sedan mitten av 1950-talet. Under slutet av 1960-talet var det främst frågan
om huvudmannaskapet för biblioteket som övervägdes. Med anledning av en
framställning från riksdagens revisorer beslöt riksdagen 1969 uppdra åt talmanskonferensen
att föranstalta om en utredning rörande riksdagsbibliotekets
uppgifter och ställning. En förutsättning för utredningsarbetet skulle
vara, att riksdagsbiblioteket kvarstannade under riksdagens huvudmannaskap.
Informationsutredningen övertog under 1972 riksdagsbiblioteksutredningens
uppgifter. Denna var då endast i inledningen av sitt arbete, främst
beroende på att man i enlighet med riksdagens beslut samarbetade med
statskontoret, som hade i uppdrag att undersöka de vetenskapliga bibliotekens
inre organisation, inbegripet riksdagsbiblioteket. Utredningen hade avvaktat
en nulägesrapport från statskontoret, som avlämnades i slutet av
1971.

7.2 Statskontorets utredning

7.2.1 A llmänt

Hösten 1974 avlämnade statskontoret sin slutrapport från det under 7.1
nämnda utredningsuppdraget. I rapporten, benämnd ”Riksdagsbiblioteket”
lämnas en översiktlig redogörelse för biblioteksöversynens inriktning och
uppnådda resultat samt statskontorets förslag och synpunkter rörande riksdagsbibliotekets
inre organisation. Utredningen har bedrivits i nära anslutning
till den tidigare nämnda översynen av de vetenskapliga bibliotekens inre
organisation. Härigenom har möjligheterna till samverkan och arbetsfördelning
med övriga vetenskapliga bibliotek kunnat uppmärksammas. Riksdagsbibliotekets
funktioner, arbetsformer och interna organisation har emellertid
varit huvuduppgiften för utredningsarbetet.

Försl. 1975/76: 3

7.2.2 Förslagen

Riksdagsbiblioteket är förutom riksdagens bibliotek också centralt förvaltningsbibliotek.
I sin rapport om de vetenskapliga biblioteken föreslog statskontoret
att de lokala forskningsbiblioteken på universitetsorterna skulle utnyttjas
även för kvalificerad biblioteksteknisk service åt förvaltningsmyndigheter
och institutioner utanför universitet och högskolor. På samma sätt
skulle enligt statskontorets mening riksdagsbibliotekets verksamhet med fördel
kunna utvidgas till att omfatta bibliotekstekniska göromål i samband
med förvärv och katalogisering samt interurban!åneservice åt statsdepartementen
och de högre domstolarna i Stockholmsområdet samt sådana centrala
ämbetsverk, för vilkas verksamhet riksdagsbibliotekets samlingar har särskilt
värde. Statskontoret förutsätter härvid att berörda myndigheter även
fortsättningsvis beslutar om och betalar för den litteratur som anskaffas till
resp. myndighets bibliotek.

Statskontoret föreslår vidare, att riksdagsbiblioteket anslutes till den fortsatta
försöksverksamheten med LIBR1S, det under statskontorets ledning utvecklade
datorbaserade informationssystemet för klassificering, registrering
och katalogframställning inom bibliotek.

Årsbibliografin över Sveriges offentliga publikationer, som framställs av
riksdagsbiblioteket, skall enligt förslaget också anslutas till LIBRIS-systemet.
Uppgiften att framställa årsbibliografin betraktas av statskontoret som en för
forskningsbiblioteken gemensam biblioteksfunktion, och för dessa har statskontoret
tidigare föreslagit ett särskilt ledningsorgan. På grund av att en
översyn av kungl, biblioteket begärts av riksbibliotekarien anser statskontoret
att frågan om årsbibliografin lämpligen övervägs i ett sådant sammanhang.

I kungl, bibliotekets uppgifter ingår att svara för vården av äldre samlingar
av olika slag. I statskontorets rapport om de vetenskapliga biblioteken
aktualiserades möjligheten att utvidga den uppgiften till att även omfatta depositioner
av äldre boksamlingar m.m. tillhörande andra statliga institutioner.
Riksdagsbibliotekets stora samlingar av äldre material synes enligt statskontoret
huvudsakligen vara av intresse för forskningsändamål. Man föreslår att
även dessa samlingar uppmärksammas vid en ev. översyn av kungl, biblioteket.

Statskontoret ifrågasätter om inte vissa arbetsuppgifter vid riksdagsbiblioteket
lämpligen kan överflyttas till annan myndighet. Det gäller dels göromålen
i samband med matrikeln över riksdagsledamöter, som skulle kunna
överföras till institutionen svenskt biografiskt lexikon, dels uppgiften som
riksdagens arkivmyndighet, som kunde överföras till riksdagens förvaltningskontor.

Avseende riksdagsbibliotekets inre organisation föreslås en likartad organisation
som den statskontoret föreslagit för forskningsbibliotek vid universitet
och högskolor. Förutsatt att bibliotekets uppgifter även i framtiden förblir i
stort sett desamma som f.n. föreslår man följande principorganisation:

— en förvärvsenhet med uppgift att svara för inköp, byten och gåvor samt
katalogisering ävensom göromål avseende internationella organisationers
publikationer och årsbibliografin

Försl. 1975/76: 3

— en kundtjänstenhet för lån, dokumentation och institutionsservice samt
bibliotekets vaktmästeri.

Bibliotekschef

Styrelse

Sekretariat

Inköp.

byten

och

gåvor

Förvärv

Inter-	Biblio-
nationella	grafiska
organisa-	göro-
tioners	mål
publika-
tioner

Års biblio grafin -

Kundtjänst
Låne-	Doku-	Institu-	Vakt-
service	menta-	tions-	mästeri
	tions-	service
	service

Förslaget innebär sålunda inte någon stor förändring jämfört med den organisation
som för närvarande tillämpas vid biblioteket. Förvärvsenheten
motsvarar i stort nuvarande ”inre tjänst”, medan ”yttre tjänst” och vaktmästeri
har sammanförts till kundtjänstenheten.

De administrativa göromålen vid riksdagsbiblioteket, främst ekonomi- och
personaladministration, ombesörjes till stor del redan nu av förvaltningskontoret.
För löpande uppgifter föreslår statskontoret ett sekretariat, knutet till
biblioteksledningen.

7.3 Utredningens överväganden och förslag

7.3.1 Inledning

Riksdagsbiblioteket spelar en viktig roll för riksdagens sakinformationsförsörjning.
Det är av betydande värde att riksdagen på nära håll har tillgång
till omfattande samlingar av böcker, tidskrifter etc. och att dessa är lättillgängliga.

Riksdagsbibliotekets ställning som centralt förvaltningsbibliotek innebär
att samlingarna utnyttjas på ett bättre sätt än om biblioteket var reserverat
enbart för riksdagen. Även i fortsättningen bör biblioteket sålunda stå till
förfogande för departement och ämbetsverk, för forskningen och i mån av
resurser även för andra kunder.

Utredningen behandlar nedan (7.3.3—7.3.8) de förslag i syfte att förbättra
servicen som statskontoret framlagt i sin utredning om riksdagsbiblioteket.
Vissa av förslagen ankommer det på biblioteksstyrelsen att besluta om, men
eftersom förvaltningsstyrelsen har överlämnat rapporten till informationsutredningen
finner utredningen det lämpligt att beröra samtliga framförda
förslag.

Den 1970 tillsatta riksdagsbiblioteksutredningen hade utöver den del av
uppdraget som behandlats av statskontoret också i uppdrag att pröva biblio -

Försl. 1975/76: 3

tekets ställning inom riksdagsförvaltningen. Denna del behandlar utredningen
i avsnitt 7.3.2.

Informationsutredningens uppdrag att utreda hur sakinformation i riksdagen
kan förbättras innebär dessutom att en bedömning av bibliotekets roll
och servicenivå måste göras. Ett förslag till förbättrad service diskuteras i
det sammanhanget, nämligen bemanning av handbiblioteket (7.3.9).

7.3.2 Ledningen av riksdagsbiblioteket

I riksdagens direktiv till informationsutredningen finns tre alternativa organisationsformer
för sakinformationsservicen antydda. 1 den händelse informationsresurserna
inom riksdagsförvaltningen skulle få andra och väsentligt
vidgade uppgifter jämfört med f.n., kunde det vara tänkbart att inrätta ett
särskilt parlamentariskt ledningsorgan härför. Detta alternativ har utredningen
dock inte ansett aktuellt längre, då förstärkningen av informationsresurserna
i huvudsak föreslås kanaliserad via partigrupperna. Därigenom
kvarstår alternativen att låta riksdagsbiblioteket ingå i den inre riksdagsförvaltningen
eller att i huvudsak behålla nuvarande ordning.

Utredningen har efter noggranna överväganden kommit till den slutsatsen,
att en överflyttning av riksdagsbiblioteket till den inre riksdagsförvaltningen
genom inordning som en enhet i förvaltningskontoret är den lämpligaste lösningen.
Detta grundar utredningen på följande omständigheter.

Den personaladministrativa service som förvaltningskontoret f.n. ger riksdagsbiblioteket
är trots det ringa antalet ärenden relativt betungande på
grund av att riksdagsbiblioteket saknar tjänsteman med tillräcklig personaladministrativ
erfarenhet. Betydande rationaliseringsvinster skulle därför göras
om ärendena direkt kunde handläggas av administrativa enhetens personal
och ingå i dess rutiner.

Andra rationaliseringsfördelar är också uppenbara. Bibliotekets registreringsarbete
avseende ärenden och skrivelser kan utföras av förvaltningskontorets
registrator. Vidare kan skrivbyrån överta maskinskrivning från tjänstemännen
på biblioteket utom kortskrivning. Även på expeditionsassistentsidan
finns utrymme för en mera rationell organisation vid en organisationsförändring
av det slag som är aktuell. Bibliotekspersonalen skulle genom
organisationsförändringen bli befriad från rutinarbete i samband med inköpsverksamheten.

Inom riksdagsbiblioteket finns ett förvaltningsdemokratiskt organ, företagsnämnden.
Inom förvaltningskontoret finns förutom företagsnämnd
skydds-, förslags- och utbildningskommittéer. Det ligger i sakens natur att
det från de anställdas synpunkt måste vara en fördel att omfattas av de aktiviteter
som utvecklas inom ramarna för förvaltningsdemokratin inom förvaltningskontoret,
inte minst i fråga om information, utbildning och åtgärder
på arbetsmiljöområdet. Det kan också nämnas att det inom förvaltningskontoret
finns en personalnämnd som har att yttra sig i utnämningsfrågor. Ett
överförande av biblioteket till förvaltningskontoret skulle automatiskt tillförsäkra
de anställda medinflytande även i bibliotekets utnämningsfrågor.

Genom den föreslagna inordningen av biblioteket i den inre riksdagsförvaltningen
får förvaltningsstyrelsen ett odelat ansvar för resurstilldelningen

3 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 3

Försl. 1975/76: 3

till riksdagens sakinformationsorgan. Förvaltningsstyrelsen kommer vidare
att på ett bättre sätt kunna följa informationsverksamheten och ta de initiativ
som kan bli erforderliga. Några påtagliga nackdelar med den föreslagna
organisationsförändringen har utredningen inte kunnat finna. Det bör slås
fast, att riksdagsbiblioteket fortfarande skall ha kvar ställningen som centralt
förvaltningsbibliotek och att någon förändring av förhållandet till avnämarna/kunderna
inte skall ske.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen, att riksdagsbiblioteket upphör
som ett riksdagens verk och blir en enhet inom förvaltningskontoret och således
ställs under direkt ledning av riksdagens förvaltningsstyrelse.

7.3.3 Service ät departementen m.fl.

Riksdagsbibliotekets ställning som centralt förvaltningsbibliotek innebär en
rättighet för förvaltningen att ta bibliotekets tjänster i anspråk. Detta sker
huvudsakligen i form av lån. Dessutom förekommer det att myndigheter begär
hjälp att organisera sina egna bibliotek, vilka under senare år blivit
ganska omfattande. Riksdagsbiblioteket medverkar också vid gallring av
myndighetsbiblioteken.

Statskontoret föreslår att riksdagsbiblioteket skall göra större och delvis
nya åtaganden avseende förvaltningens egna bibliotek. Sålunda menar man
att servicen bör omfatta bibliotekstekniska göromål i samband med förvärv
och katalogisering samt interurbanlåneservice åt statsdepartementen, de högre
domstolarna i Stockholmsområdet och sådana centrala ämbetsverk, för
vilkas verksamhet riksdagsbibliotekets samlingar har särskilt värde.

Statskontorets förslag ansluter till den principlösning som man tänkt sig
för de olika biblioteken på högskoleorterna, där institutionsbiblioteken föreslås
bli knutna som filialer till ett huvudbibliotek. Skälet till en dylik samordning
på högskolesidan är att den vetenskapliga litteraturproduktionen numera
nått en sådan omfattning, att varje särskilt bibliotek för eget behov endast
kan anskaffa en bråkdel av alla nyutkomna publikationer. Om den mest betydelsefulla
dokumentationen inom vetenskap och teknik över huvud taget
skall kunna anskaffas till vårt land, fordras därför en ökad specialisering och
samverkan mellan vetenskapliga bibliotek vid universitet och högskolor.

Att motsvarande problematik finns inom den centrala statliga verksamheten
beläggs genom det faktum att riksdagsbiblioteket i hög grad utnyttjas av
departementen, domstolarna och vissa ämbetsverk. Trots tillkomsten av
mindre bibliotek inom de olika organen kvarstår behovet av nära kontakter
med ett bibliotek med större resurser och som kan ge kvalificerad service.

Nu menar statskontoret, att de totala biblioteksresurser som finns hos
riksdagen, departementen, de högre domstolarna i Stockholmsområdet och
inom vissa ämbetsverk skulle kunna utnyttjas mera rationellt och därmed ge
kunderna en bättre service om det skedde en samordning ifråga om förvärv,
katalogisering m.m. Ansvaret för samordningen skulle falla på riksdagsbiblioteket.

Informationsutredningen konstaterar, att riksdagsbiblioteket genom sin
ställning som centralt förvaltningsbibliotek är skyldigt att ge biblioteksservice
åt förvaltningen i den utsträckning som begärs. Hittills har detta kunnat göras
inom ramen för befintliga resurser. Skulle skäl tala för att stora vinster

Försl. 1975/76: 3

ur effektivitets- och servicesynpunkt kan uppnås om riksdagsbiblioteket tar
på sig samordningsfunktioner för biblioteksverksamheten inom förvaltningen
i Stockholmsområdet vill utredningen inte motsätta sig en sådan utveckling
under förutsättning att servicen gentemot riksdagen inte försämras.

Styrelsen bör ta initiativ till en utredning av de aktuella bibliotekens krav
på samordningsåtgärder och en kartläggning av deras samlingar, personal
och verksamhetsformer. Först med detta material som grund kan en bedömning
av effektivitets- och servicevinster samt kostnaderna för riksdagsbiblioteket
göras.

7.3.4 Riksdagsbibliotekets anslutning till LIBRIS

Frågan om riksdagsbibliotekets anslutning till LIBRIS-systemet avgörs av
styrelsen för riksdagsbiblioteket. Denna har fattat principbeslut om anslutning
och riksdagen har anvisat medel under budgetåret 1975/76 för inköp
av terminalutrustning.

7.3.5 Årsbibliografin

Även när det gäller årsbibliografins anslutning till LIBRIS-systemet ankommer
det på styrelsen att fatta beslut. Utredningen finner ingen anledning
avstyrka en dylik anslutning.

Sedan statskontorets utredning lades fram har regeringen mot bakgrund
av riksdagens beslut om reformering av högskoleutbildningen m.m. beslutat
utreda frågan om ett centralt biblioteksorgan. I detta arbete skall också
kungl, bibliotekets uppgifter övervägas, dvs. organiserandet av biblioteksväsendets
gemensamma funktioner. Informationsutredningen anser det lämpligt
att frågan om årsbibliografin övervägs i detta sammanhang, eftersom utarbetandet
av den kan betraktas som en dylik gemensam funktion. Framhållas
bör dock, att tillgången till ifrågavarande material är nödvändig för riksdagsbiblioteket.

7.3.6 Riksdagsbibliotekets äldre samlingar

Statskontoret uttalar i sin utredning, att riksdagsbibliotekets stora samlingar
av äldre material huvudsakligen synes vara av intresse för forskningsändamål.
På grund därav föreslår man att frågan om vården av dessa också
blir uppmärksammad vid den begärda översynen av kungl, biblioteket.

Informationsutredningen är ytterst tveksam till om ett överflyttande av
dessa samlingar från riksdagsbiblioteket till annat bibliotek skulle medföra
några fördelar. Det måste vara en fördel att de hanteras av det bibliotek
som katalogiserat dem och är väl förtroget med dem. Det bör ankomma på
överbibliotekarien och styrelsen att avgöra om och i vilken mån delar av
samlingarna kan överlämnas i annans vård.

7.3.7 Överflyttning av vissa arbetsuppgifter

Statskontoret ifrågasätter om inte arbetet med matrikel över riksdagens ledamöter
vid lämplig tidpunkt kunde överflyttas till institutionen svenskt biografiskt
lexikon.

Försl. 1975/76: 3

Utredningen konstaterar, att några skäl för en sådan åtgärd inte anförts
av statskontoret. Då det får anses mera naturligt att riksdagen själv handhar
denna uppgift bör statskontorets förslag inte föranleda någon åtgärd.

Avseende frågan om ansvaret för riksdagens arkiv hänvisar utredningen
till förslaget under 7.3.2 om överflyttande av riksdagsbiblioteket till den inre
riksdagsförvaltningen. Statskontorets förslag att biblioteket inte längre skall
handha riksdagens arkiv utan att denna uppgift skall överföras på förvaltningsstyrelsen
blir därigenom tillgodosett.

7.3.8 Riksdagsbibliotekets inre organisation

Statskontorets förslag till organisation av riksdagsbiblioteket innebär inga
större förändringar jämfört med nuvarande organisation. Informationsutredningen
anser att förslaget kan tjäna som vägledning för styrelsen i dess ställningstaganden
i fråga om den inre organisationen.

7.3.9 Bemanning av handbiblioteket

Handbiblioteket på plan 6 är ett referensbibliotek avsett enbart för riksdagens
ledamöter. Det innehåller riksdagstryck och annat offentligt tryck, lagsamlingar,
uppslagsverk och kalendrar samt utländska tidskrifter. Vidare placeras
där viss nyutkommen litteratur för utlåning.

Inom utredningen har väckts frågan om inte handbiblioteket skulle fylla
sin funktion avsevärt bättre, om någon befattningshavare kunde vara stationerad
där under åtminstone tisdagar, onsdagar och torsdagar under tid, då
riksdagen sammanträder. De arbetsuppgifter som därvid skulle komma ifråga
är i första hand följande:

— stå till tjänst och biträda med att ta fram uppgifter ur den litteratur, som
finns i handbiblioteket,

— ge vägledning om var information kan inhämtas om inte handbibliotekets
resurser förslår,

— genom kontakterna med ledamöterna få insikt i deras önskemål om handbibliotekets
service och bokbestånd,

— utöva tillsyn och kontroll över handbibliotekets samlingar samt inplacera
ny litteratur.

Utredningen har gjort bedömningen, att en bemanning av handbiblioteket
skulle förbättra ledamöternas möjligheter att snabbt få fram sakuppgifter.
Förvaltningsstyrelsen bör därför ges i uppdrag att ställa resurser till bibliotekets
förfogande för en försöksverksamhet. Om servicen visar sig svara mot
ett informationsbehov bör därefter en successiv utökning ske.

Försl. 1975/76: 3

8 Forskningsinformation

8.1 Inledning

I detta kapitel behandlar utredningen en rad olika former av information
om vetenskap och teknik, sammanfattningsvis betecknade forskningsinformation.

Samhällets strävan att i det politiska reformarbetet tillgodogöra sig vetenskapens
och teknikens landvinningar förutsätter bl.a. en väl fungerande
spridning av information om forskningens resultat till beslutsfattarna. Man
kan här urskilja olika typer av information. Information om nya rön och
tekniska framsteg är särskilt viktiga om de rör frågor som just är aktuella i
den politiska debatten och föremål för behandling i riksdagen. De kan då direkt
tillgodogöras. Ofta fordras det dock ingående baskunskaper för att kunna
förstå innebörden av nya resultat. Information om tekniska och vetenskapliga
nyheter utan aktuell politisk anknytning är också angelägen, eftersom
baskunskaperna därigenom ständigt hålls aktuella. Vidare är en mera
övergripande information om forskningens läge nödvändig inför beslut om
forskningsanslag och -prioriteringar.

Riksdagen har inga särskilda organ för forskningsinformation. Betydande
möjligheter finns dock inom riksdagsbiblioteket, där tidskrifter och böcker
finns tillgängliga, och på begäran införskaffas sådant som biblioteket inte
själv innehar. Även upplysningstjänsten medverkar i forskningsinformationen.

En viktig roll för forskningsinformationen spelar RIFO, vars verksamhet
har redovisats under 3.4. Genom studiegrupper, föreläsningar och kontaktverksamhet
mellan forskare och riksdagsmän förmedlas betydande informationsmängder
till riksdagen.

8.2 Framförda förslag

I motionen 1972:5 av herr Wiklund i Stockholm begärs att riksdagen inrättar
en funktion för sammanfattning i skrift av vetenskapliga huvuddokument
på så lättillgängligt språk som möjligt, och att riksdagen inrättar referensgrupper
av forskare som kontinuerligt lämnar de riksdagsmän (eller riksdagspartier)
som så önskar, information om händelseutvecklingen inom de
olika forskningsfälten.

RlFO:s styrelse har för informationsutredningen redovisat diskussioner
som förts inom styrelsen angående en utvidgning av sällskapets verksamhet.
Planernas huvuddrag är följande.

a) Allmänt

Den trånga sektorn vad gäller möjligheterna att bättre tillgodose riksdagens
behov av information i forskningsfrågor är enligt styrelsen sannolikt
den tid riksdagsledamöterna kan sätta av för att skaffa sig sådan information.
Syftet måste vara att utnyttja den begränsade tiden effektivare, inte att
öka den.

b) Sekretariat

En förutsättning för att tiden skall kunna utnyttjas effektivare är förstärkta
sekretariatsresurser. För närvarande har RIFO en överenskommelse med

Försl. 1975/76: 3

Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA) att köpa sekreterartjänster från dess utredningssekretariat.
Detta gör man i en utsträckning av ca 50 mandagar/år.
Sekreteraren bör i framtiden ha det verkställande ansvaret gentemot styrelsen
och hålla ihop verksamheterna. Skäl talar för att sekreteraren även i
fortsättningen bör vara placerad ute i forskarsamhället. För den kreativa sidan
av verksamheten är kontinuerlig kontakt med forskning en fordel. Dock
bör sekreteraren under de perioder som riksdagen sammanträder vara placerad
i riksdagshuset 2 dagar/vecka. Skrivarbete, registeruppföljning och liknande
kontorsarbete kan då utföras i riksdagen.

c) Kontakt med forskarsamhället

Sekreterarens nuvarande placering (IVA) ger i forsta hand kontakt med
tillämpad vetenskap, teknik och dess gränsvetenskaper i industriell tillämpning.
Kontaktytan gentemot andra forskningsområden bör breddas genom
att ett antal kontaktmän engageras på deltid. Dessa bör svara för bevakning
av sina respektive vetenskapsområden, producera material till RIFO-nytt, arrangera
vissa möten, studiegrupper etc. Områden där bevakningen bör stärkas
på detta sätt är t.ex. naturvetenskap, medicin, odontologi, samhällsforskning
och humaniora. Kontaktmannaorganisationen bör byggas upp successivt
så att man är säker på att meningsfulla arbetsuppgifter kan skapas.

d) Kontakt med riksdagen

För närvarande sker sekretariatets kontakter med riksdagen i huvudsak
genom riksdagsledamöterna i styrelsen. En ökning och breddning av kontakterna
med dels riksdagens ledamöter, dels tjänstemän i utskottskanslier, partigrupper
etc. är en förutsättning för att kunna tillgodose riksdagens behov
av forskningsinformation. Det är också en förutsättning för att en utvidgad
verksamhet skall vara meningsfull. Ett sätt är som tidigare nämnts att bestämma
fasta tider då sekreteraren och/eller kontaktmännen finns tillgängliga
i riksdagshuset. Någon form av organiserade kontakter med upplysningstjänst,
utskottskanslier etc. bör också skapas.

e) Allmänna möten

I viss mån bör det gå att med ökade resurser för planering höja utbytet
av dessa t.ex. genom att ta fram skriftligt bakgrundsmaterial. Man kan också
tänka sig att öka utbudet, inte för att locka fler riksdagsledamöter men
för att ge dessa större möjlighet att välja arrangemang som de har direkt utbyte
av, även om det samtidigt inte kommer lika många till varje.

0 Studiegrupper

Studiegruppssekreterarna bör i fortsättningen arvoderas, så att anspråk
skall kunna ställas på skriftliga sammanfattningar av gruppernas diskussioner.
Det vore också önskvärt att kunna arvodera visst förberedelsearbete.

g) RIFO-nytt

Det finns anledning att satsa på en fortsatt utgivning efter i stort sett nuvarande
principer men med höjd ambitionsnivå och täckning av flera forskningsområden.

h) Kontaktförmedling

Det finns anledning att utöver de informella kontakterna söka systematisera
kontaktförmedlingen genom att t.ex. samla in information om forskarnas
intresseområden.

Försl. 1975/76: 3

i) Föreläsningar

Universitet, forskningsinstitutioner och akademier anordnar många föreläsningar.
Genom en utbyggd kontaktmannaverksamhet skulle RIFO kunna
bereda riksdagsledamöterna möjlighet att få vetskap om och deltaga i dessa
föreläsningar.

k) Information om RIFO:s verksamhet

I fortsättningen kommer samtliga RIFO-arrangemang att erbjudas riksdagsledamöterna
oberoende av om de är medlemmar i sällskapet eller ej.

1) Kostnader

De planerade verksamhetsökningarna beräknas medföra kostnadsökningar
på ca 160 000 kr/år.

Riksdagens revisorer har efter en granskning av den statliga forskningsverksamheten
i framställning till riksdagen framfört vissa förslag med anledning
härav. Skrivelsen har i enlighet med utbildningsutskottets hemställan i
betänkandet 1974:37 överlämnats till informationsutredningen för överväganden
i de delar som avser sakinformationen till riksdagen. Revisorerna föreslår,
att det hos utbildningsutskottet inrättas ett forskningssekretariat, vars
personal skall ha skyldighet att följa, förbereda och föredra forskningsfrågor
i utbildningsutskottet och i andra utskott som handlägger forskningsfrågor.
Chef för forskningssekretariatet bör vara en tjänsteman med god teoretisk
utbildning och stora erfarenheter från forskningsområdet. Syftet med detta
förslag är enligt revisorerna att ge såväl riksdagens vederbörande utskott
som riksdagen i dess helhet möjlighet till information om och insyn i den aktuella
forskningssituationen. Förutsättningar skulle vidare, menar man, skapas
för en viss redovisning av den statligt finansierade forskningens resultat.
En sådan information och redovisning skulle även vara av allmänt intresse.

Enligt revisorernas mening bör riksdagen även överväga om det föreslagna
forskningssekretariatet kan behöva kompletteras med en motsvarighet till
den Kungl. Maj:t underställda forskningsberedningen.

Revisorerna föreslår också att till grund för riksdagens beslut om forskningsplaneringen
bör ligga en av Kungl. Maj:t årligen avgiven berättelse till
riksdagen över utvecklingen på forskningsområdet.

Utbildningsutskottet behandlade i ovannämnda betänkande även ett antal
motioner angående forskningspolitiska frågor. Riksdagen beslöt på utskottets
förslag att motionerna 1974:169, 1974:186, 1974:1372 och 1974:1485 i de
delar som avsåg sakinformationen till riksdagen skulle överlämnas till riksdagens
informationsutredning för överväganden.

I motionen 1974:1372 av herrar Helén och Fälldin om ett forskningspolitiskt
handlingsprogram hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att
forskningsrådsutredningens parlamentariska inslag vidgas och att denna utredning
genom tilläggsdirektiv ges i uppdrag att lägga fram förslag till ett
forskningspolitiskt handlingsprogram med angivande av dimensionering, mål,
inriktning och finansiering av forskningsinsatserna syftande till att

1. utgöra grundval för riksdagens övergripande beslut på forskningsområdet,

2. förstärka riksdagens inflytande över forskningens prioriterings- och planeringsfrågor
och riksdagens möjligheter att initiera viss långsiktig forskning,

3. underlätta forskningsresultatens utnyttjande av olika intressenter.

Försl. 1975/76: 3

I motiveringen framhålls att riksdagen saknar organ för prioritering mellan
olika forskningsområden, men att det blir allt angelägnare att riksdagen
får möjlighet att göra en samlad bedömning av forskningens inriktning. Vidare
hänvisas till riksdagens revisorers granskningspromemoria och förslagen
i deras skrivelse till riksdagen.

I motionen 1974:169 av fru Anér m.fl. om ett statligt institut för framtidsstudier
framhåller motionärerna att framtidsstudier är nödvändiga och att
de bör bedrivas av olika grupper i samhället med olika värderingar. Det nuvarande
sekretariatet för framtidsstudier, som är knutet till statsrådsberedningen,
anser man syfta till att i första hand bli ett medel i den statliga förvaltningens
tjänst, och med denna lösning blir det svårt att uppnå mångsidigheten
och låta olika värderingar komma till uttryck.

Motionärerna vill i stället knyta ett statligt institut för framtidsstudier till
riksdagen. Gentemot denna bör det ha samma fristående ställning som t.ex.
riksdagens ombudsmän. Institutets arbete måste bedrivas under full insyn
och största öppenhet. Institutet bör helt finansieras via anslag från riksdagen
för att garantera oberoendet. Institutets uppgifter blir att initiera framtidsstudier,
förmedla och samordna önskemål om framtidsstudier samt stödja och
bistå organisationer och grupper som behöver underlag för egna studier och
hjälp med att utföra dem.

I motionen 1974:186 av herr Wijkman och fru Mogård om inrättande av
ett riksdagen underställt sekretariat för framtidsstudier ifrågasätts det rimliga
i att endast ha en planeringsenhet för framtidsstudier och att denna är knuten
till statsrådsberedningen. Motionärerna anser att starka skäl talar för att
det borde inrättas ett sekretariat för framtidsstudier i anslutning till parlamentet.
Som mönster anser motionärerna att teknikutvärderingskontoret i
den amerikanska kongressen kan tjäna. Detta leds av en styrelse på 12 personer,
varav 6 från senaten och 6 från representanthuset. Studier kan initieras
antingen av styrelsen eller också genom något av kongressens utskott.

Motionärerna menar att partierna likaväl som utskotten skulle kunna beställa
utredningar genom sekretariatet. De olika studierna bör i största utsträckning
läggas ut till befintliga institutioner vid universiteten. Organisationer
och företag skall också enligt motionärerna ha möjlighet att mot ersättning
beställa material från sekretariatet. Slutligen är motionärerna öppna för
att som ett alternativ överväga en helt fristående organisationsform.

Liksom i motionen 1974:186 hänvisas till amerikanska kongressens teknikvärderingskontor
som förebild. Motionärerna menar att det även i Sverige
finns ett behov att förutse möjligheter och konsekvenser av teknisk och vetenskaplig
utveckling, och det bör därför vara angeläget att börja överväga
hur detta behov skall tillfredsställas. Hittills har statsmakternas behov på
området täckts av utredningar, olika verk och experter. Till regeringens förfogande
står bl.a. forskningsberedningen, och för riksdagen dess upplysningstjänst
och RIFO, men detta räcker knappast. Motionärerna anser att riksdagen
behöver och borde till sig knyta ett eget organ för rådgivning, information
och utvärdering av de stora och oftast komplicerade frågorna kring
samhället och den teknik som är och blir avgörande för vår framtid.

Försl. 1975/76: 3

I motionen 1972:622 av herr Wennerfors begärs en utredning om vidgade
möjligheter för riksdagsmännen att vidareutbilda sig. Motionären gör gällande
att de särskilda möjligheterna till vidareutbildning för riksdagsledamöterna
är jämförelsevis små. De är begränsade till internutbildning inom partierna
samt till språkutbildning och studieresor i riksdagens regi. Enligt motionären
finns behov för riksdagsledamöterna av ökade specialkunskaper, av
framtidsstudier och av utbildning i sådant som färdighet att tala främmande
språk och i debatteknik.

8.3 Utredningens överväganden och förslag

8.3.1 Partigruppstödet

Utredningen har i kap. 5 föreslagit ett nytt partigruppstöd i syfte bl.a. att
skapa förutsättningar för en forskningsinformation, utformad efter partigruppernas
egna önskemål. Det föreslagna anslagsbeloppet uppgår till ca
750 000 kr/år. Utredningen har den uppfattningen, att man på detta sätt
kan tillgodose en viktig del av forskningsinformationen. Partierna har ofta
behov av att i olika former engagera forskare i riksdagsarbetet.

8.3.2 Ökat stöd till RIFO

RIFO är en frivillig sammanslutning av riksdagsmän och forskare, som
genom medlemmarnas egna insatser och med visst ekonomiskt stöd från
riksdagen medverkar till ökade kunskaper bland riksdagens ledamöter om
forskningen. Utredningen har funnit, att om de planer som RIFO har kommer
att realiseras, så innebär det en väsentlig förbättring av ledamöternas
möjligheter till information om forskningen och forskningens resultat. Utredningen
förordar därför att riksdagen vid behandlingen av anslaget till RIFO
för budgetåret 1976/77 tillmötesgår de krav på medel från RIFO som står i
överensstämmelse med vad som ovan sagts om verksamhetens expansion. I
den händelse RIFO:s verksamhet kommer att öka, blir också RIFO:s utnyttjande
av riksdagens service av större omfattning. Bl.a. kan tryckningen
av RIFO-nytt förväntas ta större resurser i anspråk. Möjlighet bör skapas
att låta tryckeri som har för ändamålet lämpligare utrustning än reprocentralen
utföra större arbeten åt RIFO.

8.3.3 Övriga forskningsinformationsfrågor

De forskningsinformationsfrågor som aktualiserats i ovan nämnda motioner
till 1974 års riksdag och riksdagens revisorers framställning angående
den statliga forskningsverksamheten skall behandlas av informationsutredningen
i den mån de rör riksdagens sakinformationsbehov. Motionerna har
tillsammans med riksdagens revisorers framställning genom tilläggsdirektiv
också överlämnats till forskningsrådsutredningen för överväganden. Det har
därvid förutsatts att de båda utredningarna skall samråda. Så har också
skett, varvid man enats om att informationsutredningen blott skall framlägga
synpunkter på förslagen mot bakgrund av riksdagens sakinformationsbehov.

4 Riksdagen 1975/76. 2 samt. Nr 3

Försl. 1975/76: 3

Det skall ankomma på forskningsrådsutredningen att mera allsidigt pröva
frågorna och framlägga ev. förslag.

Forskningsrådsutredningen har enligt sina huvuddirektiv i uppgift att göra
en översyn över forskningsrådens verksamhet, beslutsformer och sammansättning
samt problem i anslutning härtill. Bland vissa särskilda frågor som
utredningen bör överväga återfinns information och dokumentation på forskningsområdet.
Genom tilläggsdirektiv år 1974 har utredningen fått i uppdrag
att föreslå former för stöd till långsiktsmotiverad grundforskning. I dessa direktiv
påpekas, att för forskning som kan ha särskild betydelse som underlag
för samhällsdebatt och politiska beslut med konsekvenser på lång sikt
blir frågan om spridning av forskningsresultaten betydelsefull. Gängse metoder
för att sprida forskningsresultat kan i detta sammanhang visa sig otillräckliga,
och utredningen bör ägna även denna fråga uppmärksamhet. Utredningen
framlade i maj 1975 betänkandet ”Forskningsråd” (SOU
1975:26). Flär säger man att frågor rörande bl.a. framtidsstudier, information
och dokumentation kommer att behandlas i ett senare sammanhang. Ett
av skälen till detta är att man erfarit att särskilda tilläggsdirektiv skulle komma
att meddelas utredningen i anledning av de beslut som riksdagen fattade
1974 om forskningsfrågor (UbU 1974:37). Dessa tilläggsdirektiv har nu lämnats
till forskningsrådsutredningen, som också fått ett vidgat parlamentariskt
inslag. Utredningen bör enligt de nya tilläggsdirektiven undersöka och bedöma
förutsättningarna för en långsiktig forskningsplanering. Vidare bör den
kunna överväga frågor rörande organisatorisk form för framtidsstudier samt
frågor rörande teknikvärdering. Genom tilläggsdirektiven vidgas också utredningens
uppdrag angående forskningsinformationen till att även avse frågor
rörande riksdagsledamöternas behov av information i forskningsfrågor.

Under våren 1975 behandlade riksdagen, i anslutning till regeringens förslag
om anslag till framtidsstudier för budgetåret 1975/76 även tre motioner
angående organisationen av framtidsstudier. Riksdagen uttalade, på förslag
av utbildningsutskottet i betänkande 1975:18, att i avvaktan på forskningsrådsutredningens
förslag beträffande framtidsstudier och statsmakternas ställningstagande
till dem bör den ändringen genomföras att den till sekretariatet
för framtidsstudier knutna parlamentariska referensgruppen ombildas till styrelse
för sekretariatet.

f motionerna 1974:169 och 1974:186 har framlagts förslag om ett framtidsforskningsinstitut,
knutet till riksdagen. I motionen 1974:1485 begärs en
utredning om ett teknikvärderingskontor underställt riksdagen. Förslagen rör
riksdagens sakinformationsförsörjning genom att riksdagen från dessa organ
skall kunna erhålla forskningsresultat och annan information rörande framtidsstudier
och teknikvärdering. Organen skulle enligt motionärerna kunna
utföra uppdrag på beställning av partierna och utskotten. Utredningen anser
att riksdagen bör avvakta de förslag som forskningsrådsutredningen kommer
att framlägga i fråga om framtidsstudiernas organisation innan några särskilda
lösningar för riksdagens del diskuteras. Framhållas bör dock, att i den
mån forskningsrådsutredningens kommande förslag inte tillgodoser riksdagens
behov av information om framtidsstudier och teknikvärdering bör resurser
för detta i första hand skapas inom ramen för riksdagens upplysningstjänst.

Försl. 1975/76: 3

Avseende riksdagens revisorers förslag samt motionen 1974:1372 vill utredningen
erinra om sina förslag om särskilt stöd åt partigrupperna och ökat
stöd till RIFO. Dessa syftar bl.a. till att förbättra riksdagspartiernas och ledamöternas
information om och insyn i den aktuella forskningssituationen
genom att möjligheter skapas för direktkontakter med aktiva forskare. Det
bör ankomma på forskningsrådsutredningen att pröva behovet och lämpligheten
av ytterligare åtgärder, såsom det av revisorerna föreslagna särskilda
forskningssekretariatet och den årliga berättelsen från regeringen till riksdagen
över utvecklingen på forskningsområdet.

Genom de olika förslag som utredningen lägger fram enligt ovan torde
syftet med motionen 1972:5 i huvudsak vara tillgodosett.

Någon skarp gräns mellan forskningsinformation och stora delar av den i
motionen 1972:622 föreslagna vidareutbildningen av riksdagsledamöter går
ej att dra. Sålunda synes t.ex. mycket av RIFO:s verksamhet kunna benämnas
vidareutbildning. Utredningens förslag om ökat stöd till RIFO tillgodoser
därför till en del motionens krav. Övrig vidareutbildning av riksdagsledamöterna
för att de skall kunna fullgöra sitt riksdagsuppdrag på ett tillfredsställande
sätt är enligt utredningens uppfattning en partiangelägenhet. Riksdagen
är engagerad i en särskild form av vidareutbildning, nämligen språkundervisning.
Utredningen bedömer det inte aktuellt att starta ytterligare utbildning
i olika färdigheter — i motionen nämns som exempel talarträning.
Slutligen vill utredningen peka på de möjligheter till vidareutbildning som utrikes
resor och kurser i anslutning till dessa kan ge. Stipendier för sådana
resor kan beviljas av talmanskonferensen.

9 ADB-tillämpningar i riksdagsarbetet

9.1 Inledning

Vid såväl 1964 som 1966 års riksdagar väcktes motioner angående utnyttjande
av automatisk databehandling i riksdagsarbetet. Medan 1964 års
motioner avslogs med motiveringen att frågan var för tidigt väckt, beslöt
riksdagen i anledning av det två år senare förnyade motionsyrkandet att
uppdra åt riksdagens förvaltningskontor att föranstalta om en begränsad utredning.

Inom förvaltningskontoret tillsattes en arbetsgrupp, vars verksamhet inriktades
på kartläggning av behov och tillgång på ADB-tjänster samt på bevakning
av utvecklingen på ADB-området med hänsyn till riksdagens intresse.
År 1969 föreslog förvaltningsstyrelsen riksdagen att de gjorda studierna
borde följas upp av en mera ingående förstudie av möjligheterna att använda
ADB i riksdagsarbetet. Riksdagen biföll förslaget och för att fullgöra
uppdraget tillsatte styrelsen en arbetsgrupp som antog namnet utredningen
om ADB i riksdagsarbetet.

Genom informationsutredningens tillkomst 1972 skulle arbetet med ADBfrågorna
vid lämplig tidpunkt överföras på denna utredning. På våren 1973
överlämnade utredningen om ADB i riksdagsarbetet sin slutrapport till förvaltningsstyrelsen,
som befriade arbetsgruppen från sitt uppdrag och överlämnade
slutrapporten till informationsutredningen. I februari 1974 tillsatte

Försl. 1975/76: 3

utredningen en arbetsgrupp för ADB-frågor, som skulle arbeta vidare på den
grund som den tidigare arbetsgruppen lagt.

9.2 ADB-utredningen

ADB-utredningen har arbetat med tre, i viss mån sammanhängande typer
av ADB-tillämpningar inom riksdagsarbetet — textproduktion, registerproduktion
samt diarieföring och informationssökning via terminaler.

Avseende textproduktionen konstaterade ADB-utredningen att så småningom
kunde en automatisering av all sådan produktion förutses. Oavsett
om en automatiserad dokumentframställningsprocess behövs som grund för
ett informationsbehandlingssystem bedömde utredningen det nödvändigt att
riksdagen höll sig å jour med utvecklingen. Man studerade olika automatiska
system, bl.a. under en studieresa till USA år 1970. Under ett par månader
1971 provades ett sådant system, ATS (Administrative Terminal System),
vilket befanns vara mindre lämpat för riksdagen. Ett annat system för datoranvändning
vid inskrivning, rättning, redigering och ombrytning av text via
bildskärmsterminaler samt automatisk typografering och fotosättning har utvecklats
av det finska företaget TYPLAN. Då detta system bedömdes som
intressant genomförde TYPLAN på utredningens uppdrag en förstudie för
att utreda förutsättningarna att introducera ett sådant ADB-baserat textproduktionssystem
inom riksdagen. ADB-utredningen fann att systemet i stort
sett motsvarade de krav som man ställt upp och föreslog i sin slutrapport
fortsatt utredning, främst i form av en försöksverksamhet på en befintlig anläggning.

I fråga om registerproduktionen har i samarbete med statskontoret ett
programpaket producerats. Med hjälp av detta kan nu framställas motionsförteckningar,
sakregister, personregister och förteckningar över interpellationer
och enkla frågor. Den datorstödda registerproduktionen började införas i
och med övergången till enkammarriksdagen 1971. Sakregister med index
framställs till riksdagstrycket dels i form av en preliminär produkt efter allmänna
motionstiden omfattande samtliga då väckta motioner, dels som fullständigt
och tryckt register efter vårsessionens slut respektive avslutat år.
Personregister framställs dels preliminärt efter allmänna motionstiden och
dels i tryckt form efter avslutat år. ADB-utredningen fann kostnaderna för
datorstödd registerproduktion vara desamma som för manuell produktion
men med tanke på att ADB-alternativet ger tidsvinster och därmed ökad informationsservice
förordade man att försöksverksamheten med datorstödd
registerproduktion skulle permanentas, vilket också numera skett. Man pekade
också på vissa utvecklingsmöjligheter i systemet vilka ytterligare skulle
kunna förbättra informationsservicen, t.ex. utskottsregister och partiregister.

Avseende diarieföring och informationssökning via terminaler har utredningen
sökt precisera de krav som bör ställas på ett system i riksdagen och
man har följt uppbyggandet av ett system för bl.a. regeringsrätten och kammarrätten.
Ett totalt informationssystem för riksdagen bör enligt utredningens
uppfattning omfatta 1) registerproduktion (vilket behandlats ovan), 2) registrering
vid riksdagskanslierna, 3) produktion av dagordningar, föredragningslistor,
protokollsutdrag, ledamotsförteckningar m.m. samt 4) sökning i

Försl. 1975/76: 3

a) material inmatat i textproduktionsprocess och registerproduktion, b) processinformation
inmatad och bearbetad under 2) och 3) ovan. Utredningen
koncentrerade sitt intresse på sådana system där användaren har en ständigt
uppkopplad kontakt med datorn, s.k. on-line-system. Här sker registrering,
sökning och svar över till datorn direktanslutna skrivmaskins- eller bildskärmsterminaler.

Utredningen var inte beredd att förorda att riksdagen skulle starta uppbyggnaden
av ett informationssökningssystem, utan menade att man ytterligare
någon tid borde följa utvecklingen på området. Framför allt borde frågan
om utnyttjande av sådana system ej behandlas innan man tagit ställning
till vilken teknik som fortsättningsvis skulle komma att användas i textproduktionen.

9.3 Informationsutredningens arbete med ADB-frågorna

Informationsutredningen tillsatte som ovan nämnts en arbetsgrupp för
ADB-frågor, i huvudsak bestående av ledamöter från den tidigare ADButredningen.
Arbetsgruppen erhöll följande direktiv.

Informationsutredningens arbetsgrupp för ADB-frågor

— aktualiserar ADB-utredningens förslag från 1973 rörande försöksverksamhet
med automatiserad produktion av riksdagstryck

— utformar förslag till genomförande av sådan försöksverksamhet och beräknar
kostnaderna därför

— prövar om riksdagen bör anställa eller på annat sätt anlita egen expert att
bl.a. leda försöksverksamhet

— samråder med GOTAB i vad gäller planer på ytterligare automatisering
av i första hand produktionen av kammarprotokollen

— undersöker hur redan framtagna registerproduktionsprogram — om så anses
önskvärt — skall kompletteras för produktion även av utskotts- och partiregister —

undersöker hur registerproduktionen kan ingå i eventuell försöksverksamhet
med tryckproduktion

— samråder med riksbanken för att undersöka möjligheter att utnyttja eventuell
överkapacitet i framtida dataanläggning inom riksbanken

— följer utvecklingen av informationssökningssystem och utarbetar eventuellt
förslag till försöksverksamhet

— håller kontinuerlig kontakt med främst motsvarande utredningsarbete inom
departementen för att underlätta framtida informationsutbyte mellan ett riksdagens
informationssystem och externa sådana.

Arbetsgruppen koncentrerade sig under hösten 1974 på följande problemområden: 1)

Söksystem för informationsåtervinning

2) Automatisering av trycksaksframställningen.

I en framställning till utredningen i januari 1975 föreslog man att gruppen
skulle få i uppdrag att genomföra en försöksverksamhet med automatiserad
textproduktion. Härigenom skulle man kunna pröva vissa delar av ett tänkt
integrerat informationssystem för riksdagen.

I sin framställning utvecklar gruppen olika aspekter av informationsprob -

Försl. 1975/76: 3

lematiken. Inledningsvis redogörs för innebörden i begreppet informationsåtervinning.

Med informationsåtervinning förstås den process som äger rum då man
på ett eller annat sätt skaffar fram information i en fråga man är intresserad
av.

Den enklaste formen av informationsåtervinning består i att man i ett
tryckt register i början eller slutet av en bok söker upp den fråga man är intresserad
av samt slår upp den sida man härvid får hänvisning till.

Den med dagens teknik mest avancerade formen av informationsåtervinning
består i att man från en s.k. dataterminal (i regel en skrivmaskinsterminal
eller en textskärmsterminal) sänder en begäran till en datacentral att ge
upplysning om var information kan sökas (finnas). Upplysningen sänds av
datacentralen efter några sekunder tillbaka till dataterminalen och visas där
antingen i form av ett på papper maskinskrivet meddelande (skrivmaskinsterminal)
eller som text på en TV-skärm (textskärmsterminal). I stället för upplysning
enbart i form av hänvisning till artikel eller liknande kan datacentralen
alternativt återge all aktuell information (t.ex. hela artikeln). En ofta
praktisk kompromiss är att i första hand få datacentralens svar i form av ett
antal hänvisningar. Med hjälp av olika elimineringstekniker, som normalt
finns inbyggda i de informationsåtervinningssystem marknaden erbjuder, kan
antalet hänvisningar reduceras. De artiklar etc. som svarar mot kvarvarande
hänvisningar kan därefter återges i sin helhet. Naturligtvis kan dataterminalen
utrustas både med skrivmaskin och textskärm. Frågor och svar som
sänds mellan terminal och datacentral överföres antingen via för ändamålet
fast uppkopplade ledningar, via allmänna telefonnätet eller via ett framtida
allmänt datanät.

Självfallet är datacentralens dator inget orakel utan dess möjligheter att ge
svar på ställda frågor är helt beroende av den information man i ett förberedelseskede
läst in i datorn och låtit lagra i dess minne samt av hur denna information
där är organiserad.

Man erinrar sedan om skälen till riksdagens aktivitet för att förbättra informationsbehandlingen.

Utredningen om ADB i riksdagsarbetet har i sin år 1970 framlagda
förstudie (BaU 1970:49 s. 11 0 ingående redovisat bristerna i informationsbehandlingen
av riksdagens eget material. Då dessa endast till en mindre del
kunnat avhjälpas genom den sedan dess genomförda omläggningen till partiell
automatisering av registerproduktionen är den nämnda lägesbeskrivningen
fortfarande i väsentliga delar aktuell. I förstudien framhölls de fördelar som
står att vinna genom tillskapande av ett automatiserat system som möjliggör
höggradigt flexibel sökning utifrån ett mycket stort antal sökord och kombinationer
av sådana. Även för arbetsgruppen framstår ett sådant system som
den enda tänkbara utvägen när det gäller att tillfredsställande bemästra den
årligen växande datamängden och vinna önskvärd ökad snabbhet och effektivitet
i återvinningsprocessen.

Gruppen presenterar därefter skisser över två alternativa sätt att bygga
upp informationsåtervinningssystemeet.

Det första alternativet är att man bygger upp sina informationsbanker
kring en utomstående dator, t.ex. hos DAFA (DAtamaskincentralen För
Administrativ databehandling), som i dag har tre olika informationsåtervinningssystém
(IMDOC, ISIS och STAIRS) att erbjuda sina kunder. Inom
riksdagen installeras sedan på erforderliga ställen textskärmsterminaler för
frågeverksamheten. I de fall frågeställaren önskar mera omfattande svar än
blott och bart hänvisningar kan han dirigera datorns informationsleverans till

Försl. 1975/76: 3

någon av de skrivmaskinsterminaler som då också bör finnas inom riksdagen
kopplade till systemet.

Det andra alternativet är att riksdagen skaffar sig en egen dator men i
övrigt bygger upp terminalsystemet på i princip samma sätt som enligt alternativ
1.

Man diskuterar sedan för- och nackdelar med de olika alternativen. En
nackdel som bägge alternativen har gemensamt är de höga kostnaderna för
informationsbankens uppbyggnad. Främsta orsaken härtill är det stora behovet
av mänsklig (och dyr) arbetskraft för dataregistrering av de dokument,
som tillsammans skall bygga upp informationsbanken. Om emellertid de dataregistrerade
dokumenten kunde utnyttjas även för andra ändamål än uppbyggandet
av en informationsbank så skulle kostnaderna för dataregistreringen
kunna fördelas på flera andra verksamheter. Det som enligt gruppen
ligger närmast till hands att tänka sig är en automatiserad trycksaksframställning
samt en vidareutvecklad registerproduktion. Om man därför i stället
utgår från tryckningsprocessen kan man ta fasta på det faktum att alla dokument
passerat det skrivmaskinskrivna stadiet på väg mot det tryckta stadiet.
De tangentnedslag som krävdes för dataregistrering är alltså redan
gjorda, men tyvärr till ingen nytta för informationsbanken. Man borde alltså
byta ut skrivmaskinerna mot dataregistreringsmaskiner och på så vis erhålla
användbara bidrag till informationsbanken i princip utan extra personalkostnad.

Arbetsgruppens tänkta informationsåtervinningssystem (alternativ 3) utgör
därför en kombination av alternativen 1 och 2 på sådant sätt att fördelarna
med DAFA:s informationsåtervinningssystem tas från alternativ 1 och fördelarna
med en egen dator inom riksdagen tas från alternativ 2. I praktiken
innebär detta att DAFA:s datacentral utnyttjas för informationsåtervinningen
och riksdagens egen dator för den automatiserade trycksaksframställningen.

Systemet tänkes fungera på följande sätt.

Dalaregistrering

Ett (handskrivet) manus lämnas in av sin upphovsman till något av riksdagens
kanslier för vidare behandling. I dag består denna behandling normalt
av utskrift på skrivmaskin. Enligt alternativ 3 sker i stället dataregistrering
på något av följande sätt:

1) Textskärm (data går direkt in i datorn utan mellanliggande maskinläsbart
medium och lagras i minidatorns databas för ännu icke färdiga dokument).

2) Magnetbandsinkodare (data samlas upp på kassettband, som alltså utgör
det maskinläsbara mediet).

3) B-font-skrivmaskin (maskinläsbart medium är här pappersarket med den
s.k. OCR-skriften).

Korrigering

När ett nytt dokument läses in i datorn sker två saker: Dokumentet lagras
i en temporär databas på skivminne för ännu ej färdiga dokument och
ett första korrektur produceras. Detta korrektur bekräftar att dokumentet
lagrats i databasen och återger hur det lagrats. Korrekturet kan valfritt erhållas
antingen som en radskrivarutskrift (produceras av en inom riksdagen

Försl. 1975/76: 3

uppställd radskrivare) eller som en fotosats (produceras av en inom riksdagen
uppställd fotosättmaskin). Korrekturet går till berörd person, i fortsättningen
kallad dokumentansvarig. När det gäller första korrektur är dokumentansvarig
normalt någon korrekturläsare*. När dokumentet börjar närma
sig sitt slutliga skick blir författaren helt naturligt dokumentansvarig.

Korrekturet rättas manuellt enligt gängse korrigeringsnormer och sändes
till en särskild korrigeringsavdelning där man med hjälp av en textskärm rättar
dokumentet som ligger i den temporära databasen. Rättelsen går i princip
till så att dokumentet kallas från databasen till textskärmen där korrigeringarna
lätt verkställes varpå dokumentet i rättat skick returneras till databasen
för att där ersätta den felaktiga versionen. Samtidigt härmed tas nu
ett nytt korrektur ut (radskrivarutskrift eller fotosats) till den dokumentansvarige,
som inte nödvändigtvis behöver vara samma person som för förra
korrekturet.

Då radskrivaren arbetar både snabbare och billigare än fotosättmaskinen
bör man så länge som möjligt hålla sig till radskrivarkorrektur. Sista korrekturet
måste emellertid vara producerat av fotosättmaskinen. I fotosatsen är
all text återgiven exakt så som den skall se ut i tryckt skick, alltså med hänsyn
tagen till olika stilsorter, avstavningar, sidnumrering m.m. Fotosatsen
skall nämligen sändas till aktuellt tryckeri, där man på fotografisk väg tillverkar
de offsetplåtar som skall användas vid tryckningen. Något ytterligare
korrektur från tryckeriet erfordras alltså ej.

Informationsåtervinning

När sista korrekturet tagits ut behöver dokumentet ej längre ligga kvar i
den temporära databasen. Det konverteras därför till något maskinläsbart
medium (t.ex. magnetband, kassettband, hålremsa), som per post eller med
bud kan sändas till DAFA där det kommer att införlivas med den informationsbank
riksdagen bygger upp för sitt informationsåtervinningssystem..

För att utnyttja denna informationsbank erfordras ett antal textskärmar
som utplaceras på de platser inom riksdagen där de kommer att behövas för
frågeverksamheten. Dessa skärmar är då via telefonnätet förbundna med
riksdagens informationsbank hos DAFA. Denna informationsbank består
endast av slutgiltiga dokument. Vad som saknas är alla dokument under
produktion, som fortfarande ligger kvar i den temporära informationsbanken
hos riksdagens minidator. Vidare saknas i informationsbanken hos DAFA
alla andra register, som det är lämpligt att databehandla och som därför helt
naturligt lagts upp vid riksdagens egen dator. Till dessa register hör personalregister,
inventarieförteckningar, diarier av olika slag osv.

Det finns alltså flera olika skäl att se till att textskärmarna för frågeverksamheten
inte bara är förbundna med informationsbanken hos DAFA utan
även med de egna informationsbankerna ”inom huset”. Detta leder emellertid
till att program för informationsåtervinning måste utvecklas för riksdagens
dator, en nackdel med alternativ 2 som alternativ 3 avsågs skola eliminera.
Dock kommer programvaran för informationsåtervinning inom de små
informationsbanker det här är fråga om att kraftigt kunna förenklas och
som en följd härav hållas inom rimliga gränser både vad tidsåtgång och
kostnader beträffar.

9.4 Försöksverksamheten

Den försöksverksamhet som utredningens arbetsgrupp för ADB-frågor initierat
och som fortfarande pågår när detta betänkande avlämnas, syftar till

* den som svarat för dataregistreringen

Försl. 1975/76: 3

att pröva en av delarna i det tänkta informationssystemet, nämligen trycksaksframställningen.
Olika typer av dataregistrering provas — via textskärm,
magnetbandsinkodare och B-fontskrivmaskin. Vidare provas både radskrivare
och fotosättmaskin när det gäller korrekturframställningen. Utvärderingen
tar i första hand sikte på följande frågor:

1. Kommer berörd skrivpersonal att utan större svårighet kunna anpassa sig
till en övergång från konventionella skrivmaskiner till någon form av dataregistreringsmaskiner? 2.

Kommer dokumentförfattarna att kunna anpassa sitt arbete till ett automatiserat
textproduktionssystem?

3. Kommer en minskning av antalet tryckta korrektur (från fotosättmaskin)
till förmån för korrektur från radskrivare att kunna accepteras av korrekturläsarna? 4.

Kommer en speciell ”korrigeringsavdelning” för central dokumentkorrigering
(och typografikodsättning!) att vara den bästa lösningen?

5. Vilken eller vilka punkter i systemet kan förbättras (och hur) med
minskad genomloppstid som följd?

6. Vilka för- och nackdelar har de olika maskinenheterna i försöksutrustningen? Försöksverksamheten

omfattar däremot inte informationsåtervinning. Förberedelsekostnaderna
(bl.a. tillverkning av informationssökningsprogram och
uppläggning av en informationsbank) skulle inte stå i rimlig proportion till
det väntade utbytet. Då det gäller hos DAFA tillgängliga system är dessa
redan föremål för utprovning hos bl.a. vissa myndigheter och departement.

9.5 Utredningens överväganden och förslag

Enligt direktiven skall utredningen undersöka och föreslå hur riksdagen på
lämpligaste sätt skall kunna tillgodogöra sig datatekniken för sitt informationsbehov.
Mot bakgrund av den snabba tekniska utvecklingen på dataområdet
framstår det emellertid som ganska klart, att några definitiva lösningar
inte finns. Det kan dock slås fast att riksdagen kommer att ha behov av
ADB i informationsarbetet, främst på grund av den ökande omfattningen av
material i riksdagsarbetet. Informationsutredningen har därför sett som sin
uppgift att initiera studier och genomföra försöksverksamhet avseende de delar
av informationsförsörjningen, där användningen av den nya tekniken förefallit
mest användbar. Därvid har utredningen kunnat bygga på de erfarenheter
som vunnits under det tiotal år som datatekniska frågor varit aktuella i
riksdagsförvaltningen.

Med tanke på att det försök med automatiserad framställning av riksdagsdokument
som utredningen startat inte har avslutats och ännu mindre utvärderats
när utredningen avlämnar sitt betänkande, kan självfallet inga förslag
på detta område framläggas av utredningen. Ståndpunktstagande måste ske
på en mera generell nivå. Utredningen är således klar över, att utbyggnaden
av ADB-resurserna i riksdagen kommer att ske successivt. Det är därför
lämpligare att ett permanent riksdagsorgan blir huvudman för fortsatta försök
och utvecklingsarbete inom ADB-området än att detta uppdras till en

Försl. 1975/76: 3

utredningskommitté. Den lämpligaste och även smidigaste lösningen är enligt
utredningens uppfattning att förvaltningsstyrelsen blir ansvarig för den fortsatta
verksamheten. Styrelsen kan lämpligen utse en arbetsgrupp för ADBfrågor,
bestående av ledamöterna i informationsutredningens ADB-grupp.
Gruppens förstahandsuppgift bör bli att slutföra det pågående försöket.
Bland uppgifter i fortsättningen bör ingå att överväga det förslag som lämnats
till informationsutredningen från företagsnämndens för inre riksdagsförvaltningen
förslagskommitté angående enhetlig registrering av riksdagsärender Utredningen

har vidare blivit övertygad om att det närmast förestående
utvecklingsarbetet på ADB-området i riksdagen bör inriktas på att få fram
ett söksystem för riksdagens eget material. För att nedbringa kostnaderna
synes ett integrerat system, innefattande även dokumentframställning, registerproduktion
och diarieföring vara en god lösning. Någon närmare precisering
av systemets uppbyggnad och funktion är inte möjlig att göra på nuvarande
stadium. Under utvecklingsarbetet måste stor omsorg ägnas åt att så
anpassa den nya tekniken att så små förändringar som möjligt behöver göras
i de rutiner och arbetssätt som nu tillämpas och bedöms som förtjänstfulla.

Försl. 1975/76: 3

10 Hemställan

Utredningen föreslår att riksdagen beslutar

1. att godkänna de grunder för stöd till partigrupperna som utredningen
föreslagit,

2. att för budgetåret 1975/76 anvisa till Riksdagen: Stöd till partigrupperna
ett förslagsanslag av 744 000 kr,

3. att beräkningsgrunden för kontorshjälp till riksdagsledamöter
fr.o.m. 1976-01-01 skall vara en kontorsbiträdeslön för varje
påbörjat åttatal ledamöter men i övrigt enligt nu gällande bestämmelser,

4. att en ny tjänst som handläggare (utredare) inrättas vid upplysningstjänsten,

5. att förvaltningsstyrelsen för budgetåret 1975/76 får disponera
100 000 kr för att kunna möta tillfälliga resursbehov vid upplysningstjänsten,

6. att 6 § i lag med instruktion för riksdagens förvaltningskontor
erhåller ny lydelse enligt bil. 1,

7. att reglementet för riksdagsbiblioteket, fastställt av riksdagen
den 15 december 1966, skall upphöra att gälla vid utgången av
år 1976,

8. att riksdagsordningens tilläggsbestämmelse 7.1.1 erhåller lydelse
enligt bil. 2 att träda i kraft vid ingången av år 1977,

9. att 2, 10 och 12 §§ i lag med instruktion för riksdagens förvaltningskontor
ändras i enlighet med förslagen i bil. 3,

10. att efter 6 § i ovan nämnda lag skall införas en ny paragraf
med lydelse enligt bil. 4,

11. att godkänna vad utredningen i övrigt uttalat angående riksdagsbibliotekets
organisation och verksamhet,

12. att stödet till Sällskapet Riksdagsmän och forskare utformas i
enlighet med vad utredningen anfört samt

13. att godkänna vad utredningen uttalat angående ADB-tillämpningar
i riksdagsarbetet.

Försl. 1975/76: 3

Bilaga 1

Förslag till

Ändring i lag med instruktion för riksdagens förvaltningskontor

Nuvarande lydelse
6§

Riksdagens upplysningstjänst
skall tillhandagå riksdagens ledamöter,
utskott och riksdagens övriga
organ med sakuppgifter, sammanställningar
och, i den mån andra
uppdrag icke eftersatts därigenom,
utredningar i ämnen som angår ledamöternas
eller organens arbetsuppgifter.

Upplysningstjänsten skall vidare
utarbeta registret till riksdagstrycket.

Föreslagen lydelse
6§

Riksdagens upplysningstjänst
skall tillhandagå riksdagens ledamöter,
utskott och riksdagens övriga
organ med sakinformation i ämnen,
som angår ledamöternas eller organens
arbetsuppgifter. Företräde skall
ges informationsuppdrag av begränsad
omfattning.

Upplysningstjänsten skall vidare
utarbeta registret till riksdagstrycket.

Försl. 1975/76: 3

Bilaga 2

Förslag till

Ändring i riksdagsordningens tilläggsbestämmelse 7.1.1

Nuvarande lydelse

7.1.1

Utöver de val som kammaren
förrättar enligt regeringsformen och
riksdagsordningen skall den företaga
val till

1. riksgäldsfullmäktige

2. styrelsen för riksdagsbiblioteket

3. Nordiska rådets svenska delegation 4.

Europarådets svenska delegation

5. styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
Jubileumsfond.

Kammaren skall också varje år

utse aderton ledamöter av riksdagen,
vilka får deltaga i bolagsstämmor
med Statsföretag AB.

Föreslagen lydelse

7.1.1

Utöver de val som kammaren
förrättar enligt regeringsformen och
riksdagsordningen skall den företaga
val till

1. riksgäldsfullmäktige

2. Nordiska rådets svenska delegation 3.

Europarådets svenska delegation

4. styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
Jubileumsfond.

Kammaren skall också varje år

utse aderton ledamöter av riksdagen,
vilka får deltaga i bolagsstämmor
med Statsföretag AB.

Försl. 1975/76: 3

Bilaga 3

Förslag till

Tillägg och ändringar i lag med instruktbn för riksdagens förvaltningskontor -

Nuvarande lydelse

2 §

Förvaltningskontoret skall om ej

annat är särskilt stadgat:

1. handlägga frågor angående förhandling
om anställnings- och arbetsvillkor
för arbetstagare hos
riksdagen och dess verk samt anställnings-,
tjänstledighets-, vikariats-
och andra personalärenden
för arbetstagare inom riksdagen;

2. meddela för riksdagen och dess
verk utom riksbanken och riksgäldskontoret
gemensamma förvaltningsföreskrifter
samt utge
författningar angående riksdagen
och dess verk;

3. handlägga frågor angående uträkning
av arvoden och ersättningar
till riksdagens ledamöter samt av
avlöningar och ersättningar till
personal hos riksdagen och dess
verk utom riksbanken och riksgäldskontoret
ävensom frågor angående
pensioner m.m. till nämnda
ledamöter och personal och
deras efterlevande, i den mån ej
uppgiften ankommer på annan
myndighet;

4. handlägga frågor om lokaler för
riksdagen och dess verk med undantag
av riksbanken och riksgäldskontoret; 5.

handlägga frågor om inköp och
därtill hörande service för riksdagen: 6.

handlägga frågor angående riksdagstrycket; -

7. handlägga frågor angående riksdagens
upplysningstjänst;

8. handlägga frågor angående studiebesök
hos riksdagen, kontakter
mellan riksdagen och skolan samt

Föreslagen lydelse

2 §

Förvaltningskontoret skall om ej

annat är särskilt stadgat:

2. meddela för riksdagen och dess
verk utom riksbanken och riksgäldskontoret
gemensamma förvaltningsföreskrifter
samt utge
författningar angående riksdagen
och dess verk;

4. handlägga frågor om lokaler för
riksdagen och dess verk med undantag
av riksbanken och riksgäldskontoret; 5.

handlägga frågor om inköp och
därtill hörande service för riksdagen; 6.

handlägga frågor angående riksdagstrycket; 7.

handlägga frågor angående riksdagsbiblioteket; 8.

handlägga frågor angående riksdagens
upplysningstjänst;

9. handlägga frågor angående studiebesök
hos riksdagen, kontakter
mellan riksdagen och skolan samt

Försl. 1975/76: 3

information i övrigt om riksdagen och
dess arbete, i den mån ej uppgiften ankommer
på annan myndighet.

Kontoret skall vidare utföra de uppgifter
som åvilar eller åläggs det enligt
särskilda bestämmelser eller riksdagsbeslut.

Kontoret äger föreskriva eller för särskilt
fall besluta att endast den som är
svensk medborgare får inneha eller utöva
tjänst inom riksdagen eller dess verk
utom riksbanken och riksgäldskontoret.

10 §

Inom förvaltningskontoret finns
fyra enheter, nämligen administrativa
enheten, intendenturenheten, enheten
för riksdagstryck samt riksdagens
upplysningstjänst. Vidare finns
två förvaltningsdirektören direkt underställda
detaljer, nämligen skoltjänsten
och visningstjänsten.

Chefen för administrativa enheten
är förvaltningsdirektörens ställföreträdare.

Hos förvaltningskontoret är i övrigt
anställda tjänstemän enligt personalförteckning
samt annan personal
i mån av behov och tillgång på
medel.

I mån av behov och tillgång på
medel får förvaltningskontoret anlita
personal för tillfälliga uppdrag ävensom
experter och sakkunniga.

12 §

Förvaltningsstyrelsen är beslutsför
när ordföranden eller vice ordföranden
och därutöver minst fem av de
av riksdagen valda ledamöterna är
närvarande. Vid lika röstetal gäller
den mening som biträdes av den
som för ordet.

information i övrigt om riksdagen och
dess arbete, i den mån ej uppgiften ankommer
på annan myndighet.

Kontoret skall vidare utföra de uppgifter
som åvilar eller åläggs det enligt
särskilda bestämmelser eller riksdagsbeslut.

10 §

Inom förvaltningskontoret finns
fem enheter, nämligen administrativa
enheten, intendenturenheten, enheten
för riksdagstryck, riksdagsbiblioteket
samt riksdagens upplysningstjänst.
Vidare finns två förvaltningsdirektören
direkt underställda detaljer,
nämligen skoltjänsten och visningstjänsten.

Chefen för administrativa enheten
är förvaltningsdirektörens ställföreträdare.

Chef för riksdagsbiblioteket är
överbibliotekarien. Närmare bestämmelser
om riksdagsbibliotekets verksamhet
lämnas i arbetsordning som
fastställs av förvaltningsstyrelsen.

Hos förvaltningskontoret är i övrigt
anställda tjänstemän enligt personalförteckning
samt annan personal
i mån av behov och tillgång på
medel.

I mån av behov och tillgång på
medel får förvaltningskontoret anlita
personal för tillfälliga uppdrag ävensom
experter och sakkunniga.

12 §

Försl. 1975/76: 3

Förvaltningsdirektören och riksdagsdirektören
äger delta i styrelsens
överläggningar. Utskottens ordförande
äger delta i överläggningar i
ärenden som rör de egna utskotten.

Förvaltningsdirektören och riksdagsdirektören
äger delta i styrelsens
överläggningar. Utskottens ordförande
äger delta i överläggningar i
ärenden som rör de egna utskotten.
Överbibliotekarien äger delta i överläggningar
i ärenden som rör riksdagsbiblioteket.

Bilaga 4

Förslag till

Ny paragraf i lag med instruktion för riksdagens förvaltningskontor
att inforas omedelbart efter 6 §.

Riksdagsbiblioteket omfattar de samlingar av böcker, kartor och arkivalier
m.m., som äro förvarade i bibliotekets och riksdagens lokaler.

Riksdagsbiblioteket är främst avsett för riksdagen, dess delegationer och
verk, kyrkomötet, regeringskansliet och de centrala ämbetsverken samt av
regeringen förordnade eller jämlikt dess bemyndigande tillsatta kommittéer.

Biblioteket skall därjämte, i den mån de i andra stycket avsedda uppgifterna
icke därigenom åsidosättas, betjäna dem, som bedriva forskning eller
allvarliga studier.

Riksdagsbiblioteket skall med uppmärksamhet följa förhållandena inom
biblioteksväsendet såväl inom landet som, såvitt möjligt, i övriga nordiska
länder och annorstädes i utlandet. Biblioteket skall eftersträva samverkan
med övriga vetenskapliga bibliotek inom landet.

GOTAB 75 10229 S Stockholm 1975