Skrivelse från talmanskonferensen med överlämnande av ett frånutredningen angående en allmän översyn av riksdagens arbetsformer avgivet betänkande om riksdagsarbetets planering (Framställning / redogörelse 1975/76:15)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förs. 1975/76:15

Förslag
1975/76:15

Skrivelse från talmanskonferensen med överlämnande av ett från
utredningen angående en allmän översyn av riksdagens arbetsformer
avgivet betänkande om riksdagsarbetets planering

1976-02-24

Till riksdagen

Talmanskonferensen får härmed överlämna ett från utredningen angående
en allmän översyn av riksdagens arbetsformer inkommet betänkande om
riksdagsarbetets planering.

Stockholm den 24 februari 1976
Henry’ Allard

1 Riksdagen 1175/ 76. 2 sami Nr 15

Förs. 1975/76:15

RIKSDAGSARBETETS PLANERING

Betänkande avgivet av utredningen angående en allmän
översyn av riksdagens arbetsformer

Stockholm 1976

Förs. 1975/76:15 4

Innehållsförteckning

Till talmanskonferensen 5

Lagförslag 6

Sammanfattning 9

Utredningens uppdrag och arbete 11

Den författningsmässiga regleringen av riksdagsarbetet 13

Årsrytm och veckoplanering m. m 13

1. Sessionsindelning och veckoplanering 13

2. Propositions- och motionstider 16

3. Interpellationer och frågor 20

Debattreglerna vid kammardebatterna 21

1. Den partiella författningsreformen 21

2. Debattregler enligt nu gällande ordning 22

Utskottsorganisationen 24

1. Den partiella författningsreformen 24

2. Nuvarande utskottsorganisation 27

Utredningens överväganden 28

1. Årsrytm och veckorytm 28

2. Kammarsammanträdena 34

3. Utskottsorganisationen och ärendefördelningen mellan utskotten
36

Bilagal. Riksdagsarbetet i enkammarriksdagen av Bengt Owe Birgersson
47

Bilaga 2. Utredningens rapport till talmanskonferensen i november

1974 95

Bilaga 3. Arbetsrytm, utskottsorganisation och debattregler i några

utländska parlament av Rolf Jönsson 117

Förs. 1975/76:15

Till

Talmanskonferensen

Genom beslut den 6 juni 1973 uppdrog riksdagen åt talmanskonferensen
att tillkalla en särskild utredning med uppgift att göra en allmän översyn
av riksdagens arbetsformer. Med anledning härav beslöt talmanskonferensen
den 29 november 1973 att tillsätta utredningen och till ledamöter utse talmannen
Henry Allard, tillika ordförande, Hilding Johansson i Trollhättan,
Gudrun Sundström, Torsten Bengtson i Jönköping, Bertil Fiskesjö, Ivar
Virgin, Björn Molin och Lars Werner i Tyresö. Som sekreterare i utredningen
tjänstgör föredraganden i konstitutionsutskottet Robert Söderblom och som
biträdande sekreterare föredraganden i samma utskott Bengt Owe Birgersson
(fr. o. m. den 10 september 1974). Fil. lic. Rolf Jönsson har medverkat i
arbetet genom att sammanställa en översikt över arbetsformerna i några
utländska parlament. Som experter har utsetts riksdagsdirektören Sune Johansson,
förvaltningsdirektören Eric Lindström samt inrikesutskottets kanslichef
Gunnar Grenfors. Utredningen har berett personalorganisationerna
inom riksdagen tillfälle att följa utredningens arbete.

Utredningen har i en första etapp tagit upp frågor rörande riksdagens
arbetsplanering och års- och veckorytmen i riksdagsarbetet, debattreglerna
vid kammarens sammanträden samt utskottsorganisationen. Resultatet av
utredningsarbetet i dessa delar redovisas genom detta betänkande.

Stockholm den 11 februari 1976

Henry Allard

Torsten Bengtson

Berti! Fiskesjö

Hilding Johansson

Björn Molin
G. Ivar Virgin

Gudrun Sundström

/Robert Söderblom

Lars Werner

Bengt Owe Birgersson

Förs. 1975/76:15

Lagförslag

Förslag till lag om ändring i riksdagsordningen

Riksdagen föreskriver beträffande riksdagsordningen dels att 1 kap. 2 och
7 §§, 3 kap. 11 § samt tilläggsbestämmelserna 2.14.1, 4.6.2, 4.6.5, 4.6.7,
4.6.15 och 4.6.16 skall ha nedan angivna lydelse dels att tilläggsbestämmelsen

1.2.1 skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 2 §

Riksdagen samlas efter riksdagsval till lagtima riksmöte på tid som angives
i 3 kap. 5 regeringsformen.

Riksdagen skall varje år, då ordinarie
riksdagsval icke hålles, samlas
till lagtima riksmöte på dag i september
eller oktober som riksdagen
har bestämt vid närmast föregående
lagtima riksmöte. Har tillkännagivande
om extra val gjorts före den
fastställda dagen och har icke riksdagen
med anledning av valet samlats
till riksmöte senast i juli, skall
dock riksmöte enligt detta stycke ej
inledas.

1.2.1

Talmanskonferensen avgiver förslag
till riksdagen om dag då lagtima riksmöte
skall börja under år när ordinarie
riksdagsval icke hålles.

1 kap. 7 §

Talmannen eller, i hans ställe, vice talman leder riksdagens arbete.

Talmanskonferensen överlägger Talmanskonferensen överlägger
om åtgärder som kan främja plan- om åtgärder som kan främja planmässighet
i riksdagens arbete. mässighet i riksdagens arbete och

överväger därvid vilka längre uppehåll
i riksdagsarbetet som skall förekomma
under riksmötet.

Talmanskonferensen består av talmannen, vice talmännen, en företrädare
för varje partigrupp i riksdagen som motsvarar parti med minst fyra procent
av rösterna i hela riket vid senaste val till riksdagen, utskottens ordförande
samt vice ordföranden i riksdagens förvaltningsstyrelse. Partigruppernas fö -

Under år när ordinarie riksdagsval
icke hålles, samlas riksdagen till lagtima
riksmöte forsta tisdagen i oktober,
om ej riksdagen på förslag av
talmanskonferensen vid föregående
riksmöte fastställt annan dag i september
eller oktober för riksmötets
början. Har tillkännagivande om extra
val gjorts före denna dag och har
icke riksdagen med anledning av valet
samlats till riksmöte senast i juli,
skall dock riksmöte enligt detta
stycke ej inledas.

Förs. 1975/76:15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

reträdare tillsätts vid början av varje lagtima riksmöte för tiden till dess
nästa lagtima riksmöte börjar. De utses med motsvarande tillämpning av
det förfarande som angives i 7 kap. 12 § forsta stycket.

2.14.1

Den som önskar ordet vid överläggning
i kammaren bör såvitt möjligt
göra anmälan därom till kammarkansliet
senast dagen före det
sammanträde då överläggningen
skall inledas.

Talmannen kan vid forsla bordläggningen
av eli utskottsbetänkande anmoda
dem som önskar yttra sig när
ärendet skall avgöras att anmäla sig
enligt forsta stycket och därvid angiva
den tid som de beräknar för sina anföranden.
Talmannens anmodan antecknas
på föredragningslista, som
upptager betänkandet. Anförande
från den som har underlåtit förhandsanmälan
får ej överstiga sex
minuter, om icke talmannen finner
skäl att medgiva längre tid.

Den som önskar ordet vid överläggning
i kammaren skall såvitt
möjligt göra anmälan därom till kammarkansliet
senast dagen före det
sammanträde då överläggningen
skall inledas. Sådan anmälan skall
uppta den beräknade tiden för anförandet.

Anförande från den som har underlåtit
förhandsanmälan Hrej överstiga
sex minuter, om icke talmannen
finner skäl att medgiva längre
tid.

Vad som föreskrives i första och
andra stycket skall ej tillämpas när fråga
besvaras.

3 kap. 11 §

Utöver vad som följer av 10 § får motion med anledning av proposition
avlämnas inom femton dagar från den dag då propositionen anmäldes i
kammaren. I ärende som måste avgöras skyndsamt kan riksdagen, om den
finner synnerliga skäl föreligga, på förslag av regeringen besluta om kortare
motionstid. Riksdagen kan besluta att med högst tio dagar förlänga tiden
för avlämnande av motion med anledning av proposition i vilken redovisas
plan som avses i 2 § tredje stycket.

Motion får i de fall som riksdagen föreskriver väckas med anledning
av skrivelse från regeringen med redogörelse för viss verksamhet. Därvid
äger bestämmelserna i första stycket motsvarande tillämpning.

Vid beräkning av motionstid en- Vid beräkning av motionstid enligt
denna paragraf bortses från dag ligt denna paragraf kan bortses från

som infaller under längre uppehåll
i riksdagsarbetet under riksmöte.

dag som infaller under uppehåll i
riksdagsarbetet en vecka eller längre
rid under riksmöte.

Förs. 1975/76:15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4.6.2

Finansutskottet skall, utöver sina
uppgifter enligt 5 § första stycket, bereda
ärenden om beräkning av statens
inkomster och andra ärenden rörande
statsbudgeten, som icke tillhör annat
utskotts beredning, allmänt budgettekniska
ärenden, ärenden om penning-,
kredit- och valutapolitiken, om
riksgäldskontoret och riksdagens revisorer,
om förvaltningsrevision, statlig
redovisning och rationalisering, om
upphandling i allmänhet inom statsförvaltningen,
om statens egendom i
allmänhet samt förvaltningsekonomiska
ärenden i övrigt som icke rör
enbart visst ämnesområde. Det skall
även sammanställa statsbudgeten.

Finansutskottet skall, utöver sina
uppgifter enligt 5 § forsta stycket, bereda
ärenden om penning-, kreditoch
valutapolitiken, om riksgäldskontoret
och riksdagens revisorer. Det
skall vidare bereda ärenden om statlig
statistik, redovisning, revision och rationalisering,
om statens egendom och
upphandling i allmänhet och förvaltningsekonomiska
ärenden i övrigt
som icke rör enbart visst ämnesområde.
Utskottet skall även bereda budgettekniska
ärenden, granska beräkningen
av statens inkomster samt sammanställa
statsbudgeten.

4.6.7

Försvarsutskottet skall bereda
ärenden om militärt försvar, civilförsvar,
psykologist forsvar, ekonomiskt
forsvar, vapenfri tjänst och
värnpliktigas ekonomiska förmåner.

Försvarsutskottet skall bereda
ärenden om militärt forsvar, civilförsvar,
psykologiskt försvar, ekonomiskt
försvar och vapenfri tjänst
samt frågor om samordning inom totalförsvaret.

Inrikesutskottet skall bereda ärenden
om arbetsmarknaden, regional
utveckling, lokaliseringsstöd, allmän
tjänsteplikt, arbetsavtalsrätt, arbetslöshetsförsäkring,
arbets- och anställningsförhållanden
i allmän
tjänst, svenskt medborgarskap och
utlänningars ställning.

4.(

Civilutskottet skall bereda ärenden
om bostadspolitiken, hyresreglering,
bebyggelseplanläggning, byggnadsväsende!,
fysisk planering, expro -

.15

Arbetsmarknadsutskottet skall bereda
ärenden om arbetsmarknaden,
regional utveckling, allmän tjänsteplikt,
arbetsavtalsrätt, arbetslöshetsförsäkring,
arbets- och anställningsförhållanden
i allmän tjänst, svenskt
medborgarskap och utlänningars
ställning.

.16

Civilutskottet skall bereda ärenden
om bostadspolitiken, hyresreglering,
bebyggelseplanläggning, byggnadsväsende!,
fysisk planering, ex -

Förs. 1975/76:15

Nuvarande lydelse

priation, fastighetsbildning, lantmäteriväsendet,
länsförvaltningen med
lokala skattemyndigheter och exekutionsväsendet,
stalistik, brandväsendet
och rikets administrativa indelning
samt sådana kommunfrågor
som icke tillhör konstitutionsutskottets
beredning.

Föreslaxen lydelse

propriation, fastighetsbildning, lantmäteriväsendet,
länsförvaltningen
med lokala skattemyndigheter och
exekutionsväsendet, brandväsendet
och rikets administrativa indelning
samt sådana kommunfrågor som
icke tillhör konstitutionsutskottets
beredning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

Sammanfattning

Utredningen erinrar om att riksdagens arbetsuppgifter under senare år
blivit både mer omfattande och mer komplicerade. Tidsåtgången för arbetet
såväl i kammaren som i utskotten har sålunda avsevärt ökat. I olika sammanhang
har framhållits vikten av att riksdagsledamöterna bereds rimliga
möjligheter att verka även utanför riksdagshuset och därmed bevara kontakterna
med sina hemorter liksom med samhällslivet i övrigt. I detta syfte
föreslår utredningen - utöver de uppehåll i riksdagsarbetet som förekommer
i samband med jul- och nyårshelgerna samt påskhelgen - ytterligare två
sammanträdesfria längre perioder under riksmötet, nämligen en vecka i november
och den vecka - normalt i februari - då Nordiska rådet har sitt
årliga sammanträde. Utredningen anser att riksmötet bl. a. med anledning
härav bör inledas något tidigare på hösten än hittills och föreslår att detta
sker första tisdagen i oktober.

Av stor vikt för planeringen av riksdagsarbetet är enligt utredningen att
en större spridning av propositionsavlämnandet kommer till stånd. Det kommer
annars att bli nödvändigt att riksdagen i ökad utsträckning skjuter
på behandlingen av sent avlämnade propositioner, något som kan leda till
att angelägna samhällsreformer måste gnomföras senare än planerat. Enligt
utredningen är det självfallet angeläget att riksdagen själv planerar sitt arbete
så att arbetsbelastningen utjämnas under riksdagsåret.

Utredningen har även ägnat uppmärksamhet åt kammarens sammanträden,
som inte sällan drar ut på tiden och medför att plenum måste anordnas
även under kvällstid. För att underlätta planeringen av kammardebatterna
föreslår utredningen viss komplettering av reglerna om förhandsanmälan
till debatt. Det skall i fortsättningen krävas förhandsanmälan i alla debatter
- sålunda även för interpellationsdebatter och de särskilda debatter som
anordnas utan samband med ärendes avgörande, t. ex. de allmänpolitiska
debatterna. Den som underlåter förhandsanmälan får finna sig i att begränsa

Förs. 1975/76:15

sitt anförande till högst sex minuter.

Utredningen har vidare behandlat utskottsorganisationen och i anslutning
härtill ärendefördelningen mellan utskotten. Utredningen konstaterar att
den nuvarande ordningen med 16 fackutskott i allt väsentligt fungerat tillfredsställande.
Enligt utredningen är det f. n. inte påkallat att ändra utskottsorganisationen
i stort, t. ex. genom att öka antalet utskott eller slå
samman befintliga sådana.

Vad gäller ärendefördelningen mellan utskotten har utredningens översyn
gett vid handen att uppkommande gränsdragningsfrågor i allmänhet kunnat
lösas i samförstånd med de berörda utskotten. Utredningen har inte funnit
anledning att föreslå ändring av utskottens ämnesområden utom på ett par
punkter av detaljkaraktär.

När det gäller den framtida utvecklingen framhåller utredningen att man
självfallet får räkna med att behov kan uppkomma att tid efter annan se
över både utskottsorganisationen i stort och ärendgfördelningen mellan utskotten
med hänsyn till ändrad departementsindelning eller andra förhållanden.

Utredningen föreslår slutligen att benämningen på inrikesutskottet ändras
till arbetsmarknadsutskottet.

Förs. 1975/76:15

Utredningens uppdrag och arbete

Riksdagens arbetsformer har sedan gammalt varit föremål för uppmärksamhet
i olika sammanhang både inom och utom riksdagen. I centrum
för diskussionen har stått sådana frågor som riksdagsårets förläggning, propositionsavlämnandet,
den stora arbetsbelastningen i maj månad, långa debattplena
samt under senare år följderna av det i samband med enkammarriksdagen
höjda ledamotsantalet. Under arbetet med den nya regeringsformen
och den nya riksdagsordningen diskuterades ingående möjligheterna
att i olika avseenden reformera arbetsformerna i riksdagen. Frågor som varit
av central betydelse för dessa överväganden är vid vilken tidpunkt som
riksdagsvalen förrättas samt förläggningen av det statliga budgetåret. Frågan
om tidpunkten för riksdagsvalen aktualiserades främst genom önskemålet
att valresultatet snabbare än tidigare skulle få effekt på riksdagens sammansättning.

Bl. a. med hänsyn till budgetutredningens pågående översyn av det statliga
budgetarbetet och de därmed sammanhängande frågorna om riksdagens roll
i budgetprocessen, budgetårets förläggning osv. valde grundlagberedningen
att utarbeta ett förslag som beträffande riksdagsarbetet i första hand tillgodosåg
önskemålet om ett snabbare valgenomslag.

1 övrigt utformades författningsförslagen så att ett ställningstagande till
tidpunkten för val samt frågan om budgetårets förläggning m. m. inte behöver
inverka på grundlagstexten. Dessa frågor regleras endast i riksdagsordningen.
Grundlagberedningens förslag i dessa frågor presenterades i slutbetänkandet
"Ny regeringsform, ny riksdagsordning" (SOU 1972:15). I propositionen
1973:90 angående en fullständig författningsreform godtogs
grundlagberedningens förslag beträffande riksdagsarbetet i allt väsentligt,
vilket också blev riksdagens- beslut.

De förändringar i riksdagsarbetet som följde av 1973-1974 års författningsreform
är med hänsyn till de anförda förhållandena begränsade. I stort
sett gäller fortfarande de regler som infördes i samband med övergången
till enkammarriksdagen 1971. Vid riksdagsbehandlingen av 1973 års författningsproposition
anförde konstitutionsutskottet bl. a. (KU 1973:26):

Vid behandlingen av det framlagda förslaget till ny RO har utskottet
funnit att det nu - efter drygt två års erfarenheter av arbetet i enkammarriksdagen
- föreligger behov av en ingående och bred översyn av riksdagens
arbetsformer. Såsom närmare framgår av det av grundlagberedningen
redovisade materialet har riksdagens arbetsuppgifter under senare år blivit
både mer omfattande och mer komplicerade. Tidsåtgången för arbetet såväl
i kammaren som i utskotten har avsevärt ökat. Arbetsbelastningen under
vissa perioden av riksdagsåret, framför allt vid slutet av sessionerna, har
blivit alltmer svårbemästrad. Såsom beredningen framhållit torde man vidare
ha anledning att räkna med att riksdagsärendena till följd av den offentliga
verksamhetens expansion i framtiden kommer att ytterligare öka i antal,
omfattning och svårighet.

Även om det framlagda förslaget till ny RO i huvudsak har karaktär
av en tekniskt betonad översyn och anpassning av bestämmelserna rörande

Förs. 1975/76:15

riksdagens arbetsformer till reglerna i den nya RF innebär det även åtskilliga
ändringar i förhållande till nuvarande ordning, främst föranledda av omläggningen
av riksdagens årliga arbetsperiod. Utskottet har, såsom framgår
av vad utskottet i det föregående anfört med anledning av RF:s bestämmelser
om riksdagen och riksdagsarbetet, inte något att erinra mot de framlagda
förslagen till omläggning av riksdagsåret eller de inom ramen för detta föreslagna
åtgärderna, som syftar till att effektivisera och rationalisera riksdagsarbetet.

Det är enligt utskottets mening påkallat att till ytterligare övervägande
ta upp frågor som hänger samman med årsrytmen i riksdagsarbetet - exempelvis
genom omfördelning av ärenden mellan sessionerna och arbetsfria
perioder under pågående riksmöte - och också rörande veckorytmen i arbetet.
Av stor betydelse härvidlag är att riksdagsledamöterna bereds rimliga möjligheter
att verka även utanför riksdagshuset och därmed bevara kontakterna
med sina hemorter liksom med samhällslivet i övrigt. En annan fråga, som
enligt utskottets mening också bör närmare övervägas, gäller fördelningen
av ärenden mellan utskott.

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att en särskild utredning
tillsätts med uppdrag att göra en allmän översyn av riksdagens arbetsformer.
Enligt utskottets mening bör denna utredning tillsättas av talmanskonferensen.
Härigenom får riksdagsledamöterna motionsrätt beträffande de förslag
som läggs fram av utredningen.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle uppdra åt talmanskonferensen
att tillsätta en särskild utredning med uppgift att göra en allmän översyn
av riksdagens arbetsformer. Beträffande direktiven till utredningen avgav
herr Molin (fp) ett särskilt yttrande (se KU 1973:26 s. 103). Riksdagen beslöt
i enlighet med utskottets hemställan. Den 29 november 1973 tillsatte talmanskonferensen
”Utredningen angående en allmän översyn av riksdagens
arbetsformer”.

Konstitutionsutskottet har i skrivelse den 23 april hemställt att utredningen
skall ta upp frågan om reglerna för propositionsavlämnandet till
riksdagen i samband med behandling av frågan om riksdagens arbetsrytm.

Riksdagen har den 22 oktober 1975 i skrivelse (1975/76:2) till utredningen
överlämnat konstitutionsutskottets betänkande 1975/76:8 med anledning
av motionen 1975:6 av fru Jacobsson m. fl. (m, c, s, fp) med förslag om
slopande av titlar i riksdagens officiella språk. Riksdagen har vidare den
13 november 1975 i skrivelse (1975/76:15) till utredningen överlämnat finansutskottets
betänkande 1975/76:2 med anledning av motionen 1975:1119
av herr Ahlmark m. fl. angående riksdagens roll i den statliga planeringen.
Vissa andra frågor har aktualiserats under utredningsarbetets gång.

Utredningen har funnit det lämpligt att i en första etapp av utredningsarbetet
behandla de centrala frågorna om riksdagsarbetets planering i stort,
reglerna för kammardebatterna samt utskottsorganisationen och ärendefördelningen
mellan utskotten. Övriga frågor kommer att tas upp i ett senare
sammanhang.

Utredningen påbörjade sitt arbete 1974 med en översyn av utskottsorganisationen
och arbetsfördelningen mellan utskotten. För detta ändamål

Förs. 1975/76:15

inhämtade utredningen genom olika enkäter synpunkter på dessa frågor
från utskottspresidierna. Resultatet av denna enkät redovisades i en rapport
till talmanskonferensen den 7 november 1974.

Som ett viktigt led i sitt arbete beslöt utredningen hösten 1974 att genomföra
en mer detaljerad kartläggning av riksdagsledamöternas arbetsförhållanden
i den nya enkammarriksdagen. Denna kartläggning bygger på en
bearbetning av den statistik som fortlöpande sammanställs inom kammarkansliet
samt på en enkätundersökning med samtliga riksdagsledamöter
och tjänstgörande ersättare under vecka 48 (25/11-30/11) 1974. Denna undersökning,
som redovisas i bilaga 1 i detta betänkande, har utförts av
utredningens biträdande sekreterare Bengt Owe Birgersson.

Den författningsmässiga regleringen av riksdagsarbetet

Före 1973-1974 års författningsreform reglerades arbetet i riksdagen i regeringsformen
och riksdagsordningen. Mer detaljerade bestämmelser fanns
i riksdagsstadgan, vilken inte hade grundlagskaraktär och därför kunde ändras
genom enkelt majoritetsbeslut. I den nya författningen finns vissa grundläggande
stadganden rörande riksdagen och riksdagsarbetet i regeringsformen.
Närmare bestämmelser rörande riksdagsarbetet har införts i riksdagsordningen
och tilläggsbestämmelser till denna. Riksdagsordningen har inte
längre karaktär av grundlag men är svårare att ändra än lagar i allmänhet.
Ändringar i riksdagsordningens huvudbestämmelser kan beslutas på samma
sätt som grundlag, dvs. med två likalydande beslut med riksdagsval mellan
besluten. Ändringar kan emellertid också genomföras efter ett enkelt beslut,
om minst två tredjedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens
ledamöter förenar sig om beslutet. Huvudbestämmelserna omfattar de
grundläggande reglerna om riksdagsarbetet, vilka bl. a. avser att garantera
riksdagsledamöternas arbetsmöjligheter, medan tilläggsbestämmelserna består
av föreskrifter av bl. a. ordningskaraktär. Tilläggsbestämmelserna ändras
genom enkelt majoritetsbeslut i samma ordning som vanlig lag.

De viktigaste förändringarna av riksdagsarbetet genomfördes i samband
med den partiella författningsreformen 1968-1969 då enkammarriksdagen
och den nya utskottsindelningen beslutades. Under det fortsatta arbetet med
författningsrevisionen skedde endast mindre förändringar i reglerna för riksdagsarbetet.

Årsrytm och veckoplanering m. m.

Sessionsindelning och veckoplanering

Övergången till enkammarriksdagen med 350 ledamöter skapade en riksdag
som är betydligt större än andra kammaren med dess 232 ledamöter.
Vid den partiella författningsreformen utgjorde också ledamotsantalet i den

Förs. 1975/76:15

nya riksdagen en central fråga i debatten. Författningsutredningen föreslog
i sitt enkammaralternativ (SOU 1963:17 s. 121) att antalet ledamöter skulle
fastställas till 290. Grundlagberedningen anförde i betänkandet ”Partiell författningsreform”
(SOU 1967:26) att antalet ledmöter borde vara så stort
att ledamöterna inte engageras i alltför många funktioner inom riksdagsarbetet
för att hinna fullgöra dem med den omsorg som är nödvändig.
Å andra sidan borde enligt beredningen antalet ledamöter inte vara större
än att riksdagen kan arbeta snabbt och effektivt och att flertalet ledamöter
får tillfälle att aktivt delta i utskottsverksamheten. Beredningen framhöll
att det var av särskilt intresse att antalet ledamöter inte blev så stort att
riksdagens plena blir orimligt långa. Vid avvägningen mellan de skilda synpunkterna
kom beredningen till uppfattningen att enkammarriksdagen borde
bestå av 350 ledamöter. 1 en reservation uttryckte emellertid en av beredningens
ledamöter - herr Hernelius - farhågor för att det i förhållande
till andra kammaren ökade ledamotsantalet bl. a. skulle leda till långt utdragna
debatter, flera nattplena samt svårigheter p. g. a. tidsnöd att åstadkomma
en reell sakbehandling av frågorna.

Beredningen övervägde mot bakgrund av farhågorna för ökad tidsnöd
under riksdagsarbetet frågan om en förlängning av riksdagens sessioner.
Enligt den äldre regeringsformen sammanträdde riksdagen årligen till vårsession
den 10 januari eller, om denna dag var helgdag, dagen därpå. Vårsessionen
förutsattes enligt riksdagsordningen normalt pågå t. o. m. den 31
maj. Sessionen fick dock pågå längst t. o. m. den 15 juni om behandlingen
av alla framlagda ärenden då kunde avslutas och höstsession alltså blev
obehövlig. Höstsessionen började ”på dag efter den 15 oktober som prövades
lämplig” och fortsatte ”så länge det erfordrades”.

Enligt beredningen talade flera skäl emot en förlängning av riksdagsarbetet.
Det viktigaste av dessa var hänsyn till rekryteringen av riksdagsledamöter.
Möjligheten att förena uppdraget som riksdagsledamot med anställning
i allmän eller enskild tjänst borde bevaras. Arbetsplaneringen tor
riksdagen skulle därför syfta till att arbetet skulle hinnas med inom ramen
för de då gällande sessionstiderna. Beredningen föreslog dock en möjlighet
för riksdagen att förlänga vårsessionen till den 15 juni även om ärenden
trots detta måste uppskjutas till hösten. Denna förlängningsmöjlighet var
emellertid avsedd att utnyttjas endast i ”utpräglade undantagsfall”. Utredningen
föreslog vidare att höstsessionen skulle få börja "på dag i oktober
som prövades lämplig”, dvs. något tidigare än vad som då gällde. I sin
motivering anförde beredningen bl. a.

Av det anförda framgår att planeringen i stort av riksdagsarbetet skall
syfta till att arbetet skall hinnas med inom nuvarande sessionstider. Det
är härvid väsentligt att hela den tid som session pågår kan användas effektivt
så att förutsättningar skapas att undgå den anhopning av ärenden vid sessionernas
slut som har varit ett problem sedan länge. Härför krävs i första
hand att planeringen av riksdagens arbete sker i nära kontakt med regeringen.

Förs. 1975/76:15

eftersom regeringens propositioner utgör den huvudsakliga delen av riksdagens
arbetsmaterial. Riksdagens planeringsarbete blir i själva verket meningsfullt
först om samplanering sker mellan riksdag och regering och om
de gemensamma planerna sedan också följs. Det är vidare angeläget att
noggranna planer upprättas för utskottens arbete och behandlingen av utskottens
utlåtanden i riksdagen samt att planeringen följs upp och jämkas
efter hand. Vidare bör frågor om uppskov med behandlingen av ärenden
till höstsessionen uppmärksammas på ett tidigt stadium under vårsessionen.
Den arbetsplanering som har ägt rum inom riksdagen under de senaste
åren har i stort sett följt här angivna linjer. Planeringen har gett gott resultat.
Sålunda sjönk andra kammarens plenitid i maj månad från i genomsnitt
45 % av kammarens totala plenitid under vårsessionerna åren 1952-1965
till 27 % år 1966. Beredningen förordar därför att planeringen i stort av
riksdagsarbetet sker efter de linjer som sålunda har dragits upp.

Beredningen diskuterade också veckoplaneringen av riksdagsarbetet. 1
denna del anförde beredningen bl. a.

Beredningen har förut framhållit betydelsen av att riksdagsarbetet planeras
så, att nuvarande möjligheter till allsidig rekrytering av riksdagsledamöter
inte försämras. Dessa synpunkter bör beaktas också vid detaljplaneringen
av riksdagsarbetet. Riksdagens arbetsvecka under sessionerna omfattar f. n.
tisdag-fredag. Genom att tiden lördag-måndag hålls fri från riksdagsarbete
ges visst utrymme för ledamöterna att även under sessionerna hålla kontakt
med sin hemort och sin yrkesverksamhet. Vidare får de ledamöter som
har kommunala uppdrag möjlighet att fullgöra uppdragen, eftersom sammanträdena
i kommunala organ ofta förläggs till måndagar. Utsträckning
av arbetsveckan skulle begränsa dessa möjligheter till kontakter med det
dagliga livet och det kommunala arbetet, en begränsning som från flera
synpunkter skulle vara till men för riksdagens arbete. Beredningen förordar
därför att riksdagens arbetsvecka skall ha samma omfattning som f. n. Detta
förutsätter emellertid enligt beredningens uppfattning att arbetsveckan utnyttjas
mer rationellt än nu. Man bör räkna med att enkammarriksdagen
måste hålla två eller under vissa tider tre arbetsplena per vecka. Vidarebör
under två dagar i veckan relativt lång tid reserveras för interpellationer och
enkla frågor. Utskottens arbete måste också inordnas i veckoschemat.

Grundlagberedningens förslag lades efter remissbehandling till grund för
propositionen 1968:27 med förslag till ändringar i regeringsformen m. m.
(den partiella författningsreformen). I propositionen anförde departementschefen
att arbetet i en kammare med 350 ledamöter kunde komma att bli
jämförelsevis tungrott. Frågan om riksdagens storlek kunde dock enligt departementschefen
inte bedömas enbart eller ens huvudsakligen som en fråga
om vad som var bäst från arbetstekniska synpunkter. Departementschefen
var därför inte beredd att föreslå någon ändring i beredningens förslag men
framhöll att den nya enkammarriksdagen skulle komma att ställa krav på
noggrann planering av riksdagsarbetet om detta skulle löpa smidigt. I -propositionen
tillstyrktes även den mindre ändringen i reglerna för sessionstiderna.

Även konstitutionsutskottet anslöt sig i sitt betänkande (KU 1968:20)
till vad grundlagberedningen anfört beträffande sessionstider samt behov

Förs. 1975/76:15

av planering och ledning av riksdagsarbetet. Utskottet framhöll också att
det i den nya riksdagen skulle bli än mer angeläget "att regeringen underlättar
riksdagens arbete genom att påskynda avlämnandet uv propositioner" Riksdagen
beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Som tidigare framgått övervägde grundlagberedningen under det fortsatta
arbetet med grundlagsreformen olika alternativa förändringar av sessionsindelningen.
Med hänvisning till budgetutredningens pågående arbete stannade
dock utredningen för att endast föreslå de begränsade förändringar
i årsrytmen för riksdagsarbetet som var nödvändiga för att undvika det
tidigare dröjsmålet innan valutslagen påverkar riksdagens sammansättning.

Enligt den nya författningen gäller följande grundläggande bestämmelser
om riksdagsårets förläggning. Enligt RF 3 kap. 5 £ skall nyvald riksdag
samlas på femtonde dagen efter valdagen, dock tidigast på fjärde dagen
efter det att valets utgång har kungjorts. Varje år då ordinarie riksdagsval
inte hålls skal! riksdagen samlas till lagtima riksmöte "på dag i september
eller oktober som riksdagen har bestämt vid närmast föregående lagtima
riksmöte" (RO i kap. 2 jj). Lagtima riksmöte, sorn har inletts i augusti,
september eller oktober, skall avslutas senast den 31 maj året därpå. Liksom
sedan 1971 kan dock riksdagen "om synnerliga skäl föreligger förlänga riksmötet
till och med den 15 juni" (RO 1 kap. 4 5),

Grundlagberedningen anförde i motivtexten (se prop. 1973:90 s. 493) att
möjligheten för riksdagen att öppna riksmötet redan i september inte var
avsedd att leda til! en permanent förlängning av den årliga arbetsperioden.
Det var enligt beredningen angeläget att riksdagsledamöter som så önskade
kunde vara verksamma inom sitt "vanliga" yrke under ej alltför kort tid
årligen. Grundlagberedningen ansåg att riktpunkten bör vara att riksdagsarbetet
skall hinnas med inom loppet av sju och en halv till åtta månader.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen 1973:90 "Ny regeringsform,
ny riksdagsordning m. m." togs frågor med anknytning till riksdagens arbetsplanering
upp bl. a. i motionen 1973:1847 av herr Fiskesjö m. fl. (c),
i vilken föreslogs att talmanskonferensen skulle fa i uppgift att tillsätta en
utredning rörande riksdagens arbetsformer, bl. a. med uppgift att överväga
frågan om riksmötets längd samt sammanträdesfria veckor under sessionerna.
Motionärerna pekade särskilt på den ordning som tillämpas i den
västtyska förbundsdagen. 1 motionen 1973:4 av herr Sjöholm (fp) krävdes
att riksdagens sammanträden borde göras mera schemabundna tili tiden
mellan kl. 9 och 17 på dagarna. I denna molion föreslogs bl. a. en allmän
motionstid vid höstsessionens början. Riksdagen förklarade motionerna i
dessa delar besvarade med hänvisning till den av konstitutionsutskottet
föreslagna utredningen rörande riksdagens arbetsformer.

Propositions- och motionsinler

Av stor betydelse för riksdagens arbetsförhållanden och planering är de
regler som gäller för propositionsaviämnandet samt för riksdagsledamöternas

Förs. 1975/76:15

rätt att väcka motioner och framställa interpellationer och frågor.

Enligt reglerna i den äldre riksdagsordningen skulle statsverkspropositionen
avlämnas vid riksdagens öppnande. Annan proposition som avsåg
statens inkomster och utgifter för nästkommande budgetår skulle överlämnas
till riksdagen inom sjuttio dagar från dess öppnande. Undantag från
denna tidsregel medgavs endast om ”Konungen prövar uppskov med framställningen
lända riket till allvarligt men”. För övriga propositioner ”sorn
Konungen finnér böra behandlas under riksdagens vårsession” gällde att
de borde avlämnas inom 90 dagar från riksdagens öppnande. Undantagsmöjligheterna
var större beträffande dessa propositioner. Åsidosättande av
propositionstiden medgavs om ”Konungen prövar uppskov med framställningen
lända riket till men eller eljest finner synnerliga skäl föreligga för
dess avlåtande”. Enligt praxis tillämpades dessa regler med en betydande
elasticitet.

De enskilda riksdagsledamöterna hade möjlighet att väcka motioner dels
under den allmänna motionstiden som inföll ”inom 15 dagar från den dag
då propositionen angående statsverkets tillstånd och behov överlämnades
till riksdagen”, dvs. 15 dagar från riksdagens högtidliga öppnande den 11 eller
12 januari, dels med anledning av propositioner. Därvid gällde att motion
skulle lämnas inom 10 dagar från det propositionen anmäldes i riksdagen av
talmannen. Riksdagen kunde dock ”därest den med hänsyn till infallande
helg eller ärendets synnerliga omfattning finnér sådant nödigt” medgiva att
motionstiden utsträcktes till 15 dagar. Vidare kunde i ”frågor, som omedelbart
föranleddes av något av riksdagen redan fattat beslut eller av annan under
riksdagen inträffad händelse”, motioner väckas så länge session pågick.
Denna sistnämnda motionsrätt tillämpades enligt praxis mycket restriktivt.

Beträffande tidsreglerna för propositionsavlämnandet anförde grundlagberedningen
i sitt slutbetänkande (SOU 1972:15) att vårens propositioner
i alltför stor utsträckning brukade lämnas först under sista veckan eller
senare än de fastställda tidsgränserna. Beredningen anförde bl. a.

Det är givetvis otillfredsställande att vårens propositioner avlämnas så
sent att arbetet under maj månad måste forceras starkt. Själva anhopningen
av samtidigt avlämnade propositioner försvårar därjämte för riksdagsledamöterna
att väcka följdmotioner och leder, som konstitutionsutskottet har
påpekat i ovannämnda betänkande, till en bristfällig redovisning av förslagen
i massmedierna.

När det gäller att få till stånd en bättre sakernas ordning är de givna
utgångspunkterna att varje proposition bör avlämnas i god tid före den tidpunkt
då riksdagen senast måste träffa sitt avgörande och att tillflödet i
övrigt bör vara sådant att motions-, utskotts- och kammararbetet kan flyta
jämnt. Att kräva att merparten av propositionerna skulle läggas på riksdagens
bord i början av riksmötet vore knappast realistiskt. Vad man kan inrikta
sig på är att propositioner så långt sig göra låter lämnas kontinuerligt under
hela året. Men detta är inte tillfyllest för att riksdagen skall kunna skaffa
sig det erforderliga underlaget för sin arbetsplanering. Riksdagen måste också

2 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 15

Förs. 1975/76:15

få del av planer över propositionsavlämnandet. Regeringen bör göra upp
dessa planer i samråd med riksdagens arbetsledande organ. Det är angeläget
att planerna hålls.

De angivna riktlinjerna bör komma till uttryck i riksdagsordningen. Ett
dylikt lagfästande lär emellertid inte vara nog för att man skall kunna hoppas
på avsevärt drägligare arbetsförhållanden under det årliga riksmötets slutskede.
Flera omständigheter samverkar till att riksdagens arbetsbelastning
kommer att förbli starkast under senvåren. Budgetbehandingen tar sin stora
tribut av arbetstiden. Många propositioner har samband med budgeten och
måste därför behandlas jämsides med budgetpropositionen. Semestrarna under
sommaren och regeringens budgetarbete under hösten gör det svårt
att öka antalet propositioner som avlämnas på hösten. Ofta ter det sig angeläget
att inte fördröja genomförandet av en reform från den 1 juli till
den 1 januari genom att vänta till hösten med riksdagsbehandlingen av
en proposition. - Särskilda regler bör därför gälla för propositionsavlämnandet
under våren. Grundlagberedningen vill föreslå en lösning som innebär att
riksdagen skaffar sig ett fastare grepp om propositionstillströmningen under
den aktuella tiden och att propositionsfristerna förkortas något.

Beredningen föreslog att statsverkspropositionen (budgetpropositionen enligt
nuvarande benämning) även i fortsättningen skulle läggas fram senast
den 10 januari. Beträffande övriga propositioner föreslog beredningen däremot
en viss förkortning av tidsfristen. Anslagspropositioner - utom kompletteringspropositionen
- borde i princip avlämnas senast den 10 mars (mot
omkring den 20 mars tidigare). Även beträffande andra propositioner än
anslagspropositioner föreslogs en sista dag, vilken skulle gälla under förutsättning
att det förslag som innefattas i propositionen var avsett att träda
i kraft vid halvårsskiftet eller att regeringen av andra skäl anser det erforderligt
att propositionen slutbehandlas innan riksmötet avslutas på våren.
I detta fall föreslogs fristen gå ut den 31 mars (mot omkring den 30 april
enligt då gällande regler).

Beredningen framhöll att de uppställda tidsgränserna inte kunde vara absoluta.
I undantagsfall måste regeringen kunna avlämna propositioner efter
fristernas utgång med anspråk på att få dem behandlade under pågående
riksmöte. Beredningen föreslog dock att det skulle ankomma på riksdagen
att avgöra om propositionstiderna av särskilda skäl skulle få överskridas.
Enligt förslaget skulle riksdagens medgivande i sådana fall lämnas i förväg.
Talmanskonferensen skulle yttra sig över en begäran från regeringen att
få väcka en proposition efter den stipulerade tidens utgång.

I propositionen (1973:90 s. 169) avvisade departementschefen förslaget att
förkorta propositionstiderna. I stället borde ansträngningar göras för att så
långt möjligt avlämna vårens propositioner före utgången av de tidigare
gällande propositionstiderna samt undvika en stark anhopning av nya propositioner
till fristernas slutperiod. Det borde enligt departementschefen vara
möjligt att öka andelen propositioner som behandlas under hösten. Inte
heller innehöll propositionen några förslag angående förprövning av riksdagen
om medgivande att få lämna proposition senare än de angivna tiderna.

Förs. 1975/76:15

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till ny regeringsform och ny riksdagsordning
föreslogs i två motioner - 1973:1874 av herr Bohman m. fl.
(m) samt 1973:1878 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) - att grundlagberedningens
förslag beträffande en förkortning av propositionstiderna skulle
genomföras. Konstitutionsutskottet tillstyrkte i denna del motionsyrkandena
och föreslog alltså en förkortning av propositionstiderna i enlighet med vad
grundlagberedningen föreslagit (KU 1973:26). Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets förslag.

Enligt RO 3 kap. 2 § skall därför regeringen ”senast den 10 januari eller,
om hinder möter till följd av nyligen inträffat regeringsskifte, snarast möjligt
därefter avlämna proposition med förslag till statsbudget (budgetproposition)
för det närmast följande budgetåret. Annan proposition angående anslag
för det närmast följande budgetåret skall avlämnas senast den 10 mars,
såvida regeringen icke finnér att propositionens behandling kan uppskjutas
till följande riksmöte.”

Enligt RO 3 kap. 3 § skall andra propositioner än de som avses i 2 §
avlämnas senast den 31 mars, om regeringen anser att de bör behandlas
under pågående riksmöte.

Beträffande motionstiderna stadgas i RO 3 kap. 10 § att ”motion får väckas
inom femton dagar från den dag då budgetpropositionen anmäldes i kammaren”.
I övrigt får motion liksom tidigare väckas med anledning av proposition.
Normalt förutsätts motionstiden även i dessa fall vara 15 dagar,
dvs. en förlängning i förhållande till tidigare gällande regler. ”1 ärenden
som måste avgöras skyndsamt kan riksdagen, om den finner synnerliga
skäl föreligga, på förslag av regeringen besluta om kortare motionstid” (RO
3 kap. 11 § första stycket).

Vidare får motion i de fall riksdagen föreskriver väckas med anledning
av skrivelse från regeringen med redogörelse för viss verksamhet (RO 3
kap. 11 § andra stycket).

Vid beräkningen av motionstid för följdmotionerna bortses från de dagar
som infaller under längre uppehåll i riksmötet (RO 3 kap. 11 § tredje stycket).

Beträffande propositioner som uppskjuts från ett riksmöte till annat ”får
motion med anledning av propositionen väckas

1. vid första riksmötet i valperiod inom sju dagar från dess början,

2. om propositionen har väckts så sent under riksmöte att den i 11 §
föreskrivna motionstiden icke har löpt ut när riksmötet upphör, senast på
andra dagen av nästa lagtima riksmöte eller, om riksdagen dessförinnan
beslutar att behandla propositionen vid urtima riksmöte, inom sju dagar
från beslutet” (RO 3 kap. 12 §).

Dessa senare tidsgränser gäller även skrivelse från regeringen.

Enligt RO 3 kap. 13 § får motion också väckas med anledning av förslag
från riksdagens organ. Dessutom kan riksdagen föreskriva att motion får
väckas med anledning av redogörelse till riksdagen från sådant organ. I
tilläggsbestämmelse stadgas att motion får väckas med anledning av re -

Förs. 1975/76:15

dogörelse från fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, styrelsen
för riksdagsbiblioteket, riksdagens ombudsmän eller riksdagens revisorer.

Slutligen får motioner också väckas dels beträffande fråga som föranlett
kallelse till urtima riksdag (RO 3 kap. 14 §), dels medan riksmöte pågår
med anledning av händelse av större vikt som inte kunnat förutses eller
beaktas under övrig motionstid (RO 3 kap. 15 §).

Interpellationer och frågor

Enligt tidigare grundlagar fanns regler om rätten att framställa interpellationer
och enkla frågor till ledamot av statsrådet i riksdagsordningen. Den
viktigaste skillnaden mellan de två spörsmålsformerna var att kammarens
tillstånd krävdes endast för framställande av interpellation. Efter interpellation
kunde allmän debatt uppstå, medan endast den ledamot som framställt
frågan och det statsråd som lämnat svaret fick delta i överläggningen efter
svaret på en enkel fråga. Anförande i samband med att enkel fråga besvarats
fick inte överstiga tre minuter, och den ledamot som framställt frågan fick
ordet högst två gånger i samband med besvarandet. Statsråden var inte
skyldiga att besvara interpellationer eller enkla frågor. Det hörde dock till
undantagen att spörsmål lämnades obesvarade även om dröjsmålet beträffande
interpellationssvar i vissa fall kunde bli långt (se t. ex. "PM angående
organisation och arbetsformer inom statsdepartementen”, KU 1974:22 bilaga
3 s. 142 ff.)

Enligt grundlagberedningen (SOU 1972:15 s. 287) kunde kritik riktas mot
frågeinstituten i främst två hänseenden. Beredningen anförde bl. a.

Det vill å ena sidan synas som om interpellationen inte tillfyllest har
markerats som och lämpats till ett instrument i angelägenheter av mera
allmänt intresse. Interpellationsformen används inte sällan i fall då snarare
den enkla frågan hade bort anlitas, och vice versa. Det kan å andra sidan
sägas att nuvarande föreskrifter inte tillräckligt tillgodoser ett behov att
hålla inom rimliga gränser den tid som i riksdagen sammanlagt anslås till
spörsmålens besvarande.

Efter att ha övervägt olika möjligheter att förändra spörsmålsinstitutet
nöjde sig beredningen dock med att endast föreslå vissa smärre ändringar
i den tidigare regleringen på detta område. Nu gäller enligt RF 12 kap.
5 § att riksdagsledamot, enligt bestämmelser i riksdagsordningen, får framställa
interpellation eller fråga till statsråd "i angelägenhet som angår dennes
tjänsteutövning”. Stadgandet innebär en viss utvidgning av det område
inom vilket spörsmål får ställas. Interpellationer och enkla frågor kan i fortsättningen
gälla allt som faller inom ramen för ett statsråds ämbetsutövning,
således - till skillnad mot tidigare - även regeringens avgöranden i konkreta
ärenden. Spörsmålsinstitutet får däremot inte avse åtgärder och avgöranden
av andra myndigheter än regeringen.

Förs. 1975/76:15

I den nya riksdagsordningen finns bestämmelser angående interpellationer
och frågor till statsråd i kapitel 6. I förhållande till de tidigare reglerna bör
följande förändringar nämnas. RO 6 kap. 1 § innehåller en rekommendation
att interpellation bör väckas endast i angelägenhet av större allmänt intresse.

I övriga fall bör den enkla frågan - i lagtexten benämnd endast ”fråga”
- utnyttjas. Vidare har i tilläggsbestämmelserna stadgats att en interpellation
skall mångfaldigas och distribueras till ledamöterna innan den anmäls i
kammaren och att den obligatoriskt skall bordläggas en gång. Ändringarna
bör enligt grundlagberedningen bidra till att göra riksdagens prövning av
anhållan att fä ställa interpellation mera reell än tidigare. För det tredje
stadgas i RO 6 kap. 2 § att fråga skall kunna förses med en kortare inledande
förklaring.

Enligt grundlagberedningen borde riksdagens arbetsprogram under slutet
av riksmötena inte i onödan belastas med interpellationsdebatter. Vikten
av att ledamöterna visar återhållsamhet med att väcka interpellationer under
riksmötets sista månad markeras av en regel i tilläggsbestämmelserna som
stadgar att interpellation som lämnas efter utgången av april skall uppta
skälen till att spörsmålet reses först vid denna sena tidpunkt.

Den begränsning som tidigare fanns i antalet anföranden som frågeställaren
får hålla i samband med att fråga besvarats har slopats. 1 gengäld
regleras tiden för varje anförande hårdare. Det första anförandet från varje
talare får räcka längst tre minuter, det andra längst två minuter och varje
följande anförande längst en minut.

Grundlagberedningens förslag i dessa frågor godtogs av departementschefen
i författningspropositionen och antogs av riksdagen.

Sammanfattningsvis kan de förändringar som vidtagits beträffande spörsmålsinstituten
sägas syfta till att öka intresset för frågeformen i förhållande
till interpeliationsformen och därmed bidra till en minskning av debattiden
i kammaren i första hand under slutskedet av riksmötena.

Debattreglerna vid kammardebatterna

Den partiella författningsreformen

Grundlagberedningen diskuterade i betänkandet ”Partiell författningsreform”
(SOU 1967:26 s. 134-137) också riksdagsdebatternas utformning. Enligt
beredningen kunde det efter kammarreformen finnas behov att tidsbegränsa
vissa debatter. Det främsta medlet att hålla plenitiden inom rimliga
gränser borde dock inte vara debattrestriktioner utan en effektivare planering
av riksdagsarbetet och ett rationellt utnyttjande av sammanträdestiden. Endast
beträffande frågedebatterna fanns det enligt beredningen behov av generell
tidsbegränsning. De frivilliga tidsbegränsningar som tillämpats tidigare
hade respekterats i ringa grad, och beredningen föreslog därför att riksdagen
skulle få befogenhet att generellt begränsa tiden för anförande i samband

Förs. 1975/76:15

med att enkla frågor besvarades (se s. 20).

Beträffande övriga debatter anförde beredningen att begränsningen i första
hand borde bygga på frivilliga överenskommelser mellan partigrupperna i
riksdagen. Som en säkerhetsåtgärd föreslogs dock att riksdagen skulle få
rätt att besluta om tidsbegränsning av anföranden i särskilda fall.

1 propositionen 1968:27 om den partiella författningsreformen anslöt sig
departementschefen till vad beredningen anfört i dessa frågor, och riksdagen
beslöt i enlighet med propositionens förslag. Under enkammarriksdagens
fyra första år hade sålunda riksdagen möjlighet att genom ett särskilt beslut
begränsa tiden för anförande i en viss debatt. Bestämmelsen härom fanns
i RO. Denna möjlighet utnyttjades dock aldrig. I övrigt reglerades debatterna
i riksdagsstadgan. Enligt denna borde ledamot som önskade delta i en debatt
anmäla detta till kammarkansliet dagen före debatten. Beträffande genmälesrätten
hade ledamot efter varje huvudanförande rätt till endast två genmälen
av normalt tre minuters längd. Statsråden hade däremot rätt att när
som helst oberoende av talarordningen gå in i debatten.

Debattregler enligt nu gällande ordning

Frågan om en ytterligare reglering av debatterna i syfte att motverka
riskerna för alltför långa kammarplena uppmärksammades också i samband
med att grundlagreformen fullföljdes 1973-1974. Grundlagberedningen anförde
i sitt slutbetänkande (SOU 1972:15) att man mera målmedvetet än
hittills måste inrikta sig på att begränsa talartiden i kammaren. Beredningen
anförde bl. a.

En sådan strävan kan som tidigare har framhållits ses som ett inslag
i planeringen av riksdagens arbete. Det är nämligen inte givet att det i
och för sig mycket starka önskemålet om obeskuren yttranderätt i kammaren
obetingat skall ha företräde framför andra intressen med vilka det kan komma
i konflikt. En medveten avvägning bör komma till stånd. Särskilt kan
framhållas att en obegränsad frihet för ledamöterna att föra fram synpunkter
och argument i kammaren kan komma att binda ledamöterna vid riksdagsarbetet
i sådan grad att den hindrar utbyte av åsikter mellan ledamöterna
och väljarna.

En styrning av riksdagsdebatterna kan dessutom mången gång vara till
gagn för meningsutbytet och de syften som bär upp principen om yttrandefrihet
under kammardebatterna. För det första är kanske alternativet en
av faktisk tidsnöd framtvingad begränsning av debatten, varvid slumpen
delvis blir den som fördelar den tillgängliga tiden mellan olika ärenden
och olika talare. För det andra torde kortare, stringentare och mera koncentrerade
debatter och anföranden öka intresset för kammaröverläggningarna
såväl hos ledamöterna som hos allmänheten.

Mot bakgrund av det anförda föreslog grundlagberedningen att möjligheterna
att reglera och begränsa tidsåtgången för riksdagsdebatterna skulle
ökas. Beredningens förslag i dessa delar accepterades i sin helhet av de -

Förs. 1975/76:15

partementschefen i propositionen 1973:90. Departementschefen anförde
dock (s. 477) att beredningens förslag kunde leda till att statsrådens möjligheter
att under kammardebatterna försvara regeringens politik i vissa fall
kunde bli för snäva. Departementschefen pekade därvid på möjligheten att
om så skulle bli fallet detta kan regleras genom en ändring av tilläggsbestämmelserna.
Några förändringar beträffande dessa regler skedde inte
under riksdagsarbetet. Debattreglerna i RF (4 kap. 4 §) och RO (2 kap. 10,
13-15 §§ med tilläggsbestämmelser) är därför identiska med de av grundlagberedningen
föreslagna.

Enligt RF 4 kap. 4 § får när ärende skall avgöras varje riksdagsledamot
och varje statsråd yttra sig i enlighet med vad som närmare angives i riksdagsordningen.
Utgångspunkten för regleringen i RO är att yttranderätt vid
all handläggning i kammaren är fri. Grundlagberedningen framhöll att ”varje
ledamot skall äga att - utan godkännande i förväg av sitt parti eller av
annan instans - ta till orda inför avgörandet av varje ärende och i varje
annan fråga som kan komma under överläggning”. Med hänsyn till denna
princip anges i RO (2 kap. 14 § tredje stycket) att alla som vill delta i debatten
i en fråga alltid skall ha rätt att tala i sex minuter. 1 övrigt kan riksdagen
på förslag av talmannen ”föreskriva begränsning av antalet anföranden som
en talare får hålla under överläggningen i en fråga och av tiden för varje
anförande. Därvid får skillnad göras mellan olika kategorier av talare, såsom
statsråd och företrädare för majoritet eller minoritet i utskott eller för partigrupp,
samt mellan talare som har efterkommit anmodan av talmannen
om förhandsanmälan inför en överläggning och talare som har underlåtit
det” (RO 2 kap. 14 § första och andra styckena).

Enligt tilläggsbestämmelsen 2.14.1 kan talmannen vid den första bordläggningen
av ett utskottsbetänkande särskilt anmoda den som önskar yttra
sig vid ärendets avgörande att göra förhandsanmälan med tidsangivelse.
Den som efter sådan anmodan underlåtit förhandsanmälan får endast hålla
anföranden som ej överstiger sex minuter.

Den särställning i debatterna som statsråden tidigare åtnjöt har begränsats
genom tilläggsbestämmelsen 2.15.3 enligt vilken särskilt inlägg av statsråd
(dvs. oberoende av talarordningen) inte får överstiga tio minuter.

I tilläggsbestämmelsen 2.14.2 regleras talartiden vid särskilt anordnad debatt
utan samband med annan handläggning. Den skall t. ex. gälla den
allmänpolitiska debatten i början av varje riksmöte. Enligt reglerna får anförande
inte överstiga femton minuter eller - såvitt gäller statsråd eller en
särskilt utsedd företrädare för varje partigrupp - trettio minuter.

Debattrestriktionerna föranledde vid riksdagsbehandlingen flera motionsyrkanden
(se KU 1973:26 s. 78-80), men riksdagen beslöt dock som nämnts
i enlighet med propositionens förslag, vilket överensstämde med grundlagberedningens.

Förs. 1975/76:15

Utskottsorganisationen

Den partiella författningsreformen

Under tvåkammarriksdagens senare år var beredningsarbetet i riksdagen
fördelat på tio ständiga utskott med lika antal ledamöter från första och
andra kammaren. Utskottsorganisationen, som i sina huvuddrag varit densamma
sedan 1809-1810 års författning, innebaren fördelning av ärendena
efter en statsrättsligt funktionell princip. Indelningen i utskott följde således
i stort riksdagens skilda funktioner: lagstiftning (de tre lagutskotten), beskattning
(bevillningsutskottet) samt utgiftsreglering (statsutskottet, bankoutskottet,
jordbruksutskottet och - i viss utsträckning - allmänna beredningsutskottet).

Mot indelningen av utskotten efter den statsrättsliga principen riktades
kritik på i huvudsak två grunder. Det framhölls i olika sammanhang att
frågor med nära inbördes sammanhang ofta behandlades på skilda håll.
Grundlagberedningen nämnde i betänkandet "Ny utskottsorganisation”
(SOU 1969:62) som exempel bl. a. civilförsvarets planläggning och organisation
vilken som budgetfråga behandlades av statsutskottet, medan civilförsvarslagen
behandlades av andra lagutskottet. Statsbidrag till de politiska
partierna behandlades av statsutskottet, ärenden om partistödets konstruktion
av konstitutionsutskottet osv.

Den andra kritiken mot utskottsorganisationen tog sikte på riksdagens
budgetbehandling. Huvudansvaret för denna låg på statsutskottet som emellertid
sedan länge arbetat uppdelat på avdelningar. Vidare hade delar av
statsbudgetens utgiftsanslag, främst jordbrukshuvudtiteln, brutits ut från
statsutskottet. Man hade, som grundlagberedningen framhöll, därför inte
någon sammanhållen realbehandling på utskottsplanet av statsutgifterna.

Mot bakgrund av den anförda kritiken föreslog grundlagberedningen en
reformerad utskottsindelning där ärendena fördelas mellan olika utskott efter
sin tillhörighet till skilda sakområden, fack, detta vare sig ärendena rörde
lagstiftning, utgiftsanslag eller annat. Enligt beredningens förslag skulle riksdagen
inrätta ett antal s. k. fackutskott med uppgift att behandla även budgetfrågor
inom resp. utskotts sakområde. Fördelningen borde enligt förslaget
i huvudsak bygga på departementsindelningen. Varje utskott föreslogs få
minst femton ledamöter.

I grundlagberedningens betänkande ägnades stort intresse åt frågan om
riksdagens budgetberedning. Den föreslagna indelningen i femton utskott, vilka
samtidigt behandlade olika delar av statsverkspropositionen, borde enligt
beredningen öka förutsättningarna för en snabb behandling av budgetfrågorna.
Uppdelningen kunde emellertid också tänkas medföra nackdelar
ur budgetberedningssynpunkt. Den från olika synpunkter önskvärda specialiseringen
kunde enligt beredningen tänkas medföra att utskottsledamöterna
kom att känna sig som målsmän för en viss gren av den offentliga
verksamheten och bli inställda på att gynna denna utan tillräcklig hänsyn

Förs. 1975/76:15

till helheten eller den samhällsekonomiska balansen. De krav som väckts
från olika håll på en bättre sammanhållning av budgetberedningen fick därför
enligt beredningen en större tyngd i ett fackutskottssystem. För att tillmötesgå
önskemålen om överblick över utgiftsbehandlingen och en helhetssyn
på budgetpolitiken och den ekonomiska politiken föreslog grundlagberedningen
att ett särskilt utskott - finansutskottet - skulle inrättas
med huvudsaklig uppgift att bevaka de nämnda synpunkterna.

Författningsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1963:18) en
särskild finansnämnd som främst från statsfinansiell och samhällsekonomisk
synpunkt skulle bedöma samtliga budgetärenden som beretts av andra utskott.
Grundlagberedningen övervägde en liknande ordning, dvs. att inrätta
ett. slags ”överutskott” för budgetfrågor. Beredningens yttrande på denna
punkt var dock negativt:

En överprövning av alla budgetutlåtanden skulle, om den skulle göras
effektiv, vara både betungande och tidsödande. Dessutom skulle den kunna
väcka irritation mellan skilda riksdagsorgan och ge samordningsorganet (i
fortsättningen kallat finansutskottet) en alltför inflytelserik ställning. Fackutskottens
känsla av ansvar skulle kunna minska. Vidare skulle överprövningen
ofta kunna visa sig otillräcklig som ett medel att säkra tillbörligt
hänsynstagande till samhällsekonomin. En fråga med stor ekonomisk betydelse
kan presenteras för riksdagen i annan form än som ett utarbetat
budgetförslag, t. ex. som ett lagförslag. Den skulle därmed falla utanför
finansutskottets granskning. Valde man i stället att låta finansutskottet granska
alla utlåtanden som kunde tänkas få ekonomiska konsekvenser, skulle
utskottets uppgifter svälla orimligt. Det skulle f. ö. inte alltid vara lätt att
dra gränsen mellan de ärenden, som skulle passera finansutskottet, och
övriga ärenden. Därtill kommer att utlåtandena skulle passera finansutskottet
succesivt; därigenom skulle dess möjlighet till överblick reduceras.

Grundlagberedningen anser därför att någon obligatorisk överprövning
av fackutskottens utlåtanden eller av vissa sådana utlåtanden inte bör komma
i fråga.

Den önskvärda sammanhållningen av budgetberedningen borde i stället
enligt grundlagberedningens bedömning komma till stånd genom en särskild
beredning av finansplanen. Beredningen anförde bl. a.

Det är enligt grundlagberedningens mening en klar brist i riksdagens budgetbehandling
att finansplanen med bilagor inte blir föremål för en systematisk
granskning i utskott som förberedelse för en allmän finansdebatt
i riksdagen. Beredningen anser att det knappast är möjligt att få till stånd
en rationell budgetprövning i riksdagen utan en sådan granskning. Det skulle
bli en naturlig uppgift för ett finansutskott att göra granskningen. Finansdebatten
skulle mynna ut i ett ställningstagande av riksdagen. Riksdagen
skulle på så sätt kunna prestera en egen bedömning av de grundläggande
budgetpolitiska frågorna. Det skulle bli bättre möjligheter att hävda alternativa
riktlinjer för budgetarbetet, låt vara endast på ett förhållandevis tidigt
stadium av riksdagens budgetbehandling. Genom riksdagens ställningstagande
till finansutskottets utlåtande över finansplanen skulle fackutskotten
få allmänna riktlinjer för sin budgetberedning. Härigenom bör man kunna
få en bättre samordning av riksdagens budgetarbete. Om den diskuterade

Förs. 1975/76:15

ordningen vidare medförde en intresseförskjutning i riksdagen från detaljer
till större frågor i budgetarbetet, så skulle detta vara en vinning.

Med hänvisning bl. a. till det ovan citerade föreslog beredningen som
nämnts att ett ständigt utskott skulle inrättas med uppgift att så snart möjligt
yttra sig över statsverkspropositionen, särskilt från samhällsekonomiska synpunkter.
Enligt beredningens förslag skulle även motioner som väcks under
den allmänna motionstiden med yrkanden om ändringar eller kompletteringar
av regeringens uttalanden i finansplanen behandlas i utlåtandet. Detta
borde få en allmän och principiell karaktär och inte innehålla bindande
ramar för vare sig de totala utgifterna, för utgifterna för de enskilda fackutskotten
eller för beskattningen. Beredningen anförde:

Däremot bör finansutskottet kunna göra allmänna uttalanden om den
grad av restriktivitet som bör iakttas vid utgiftsprövningen. Utskottets utlåtande
över finansplanen bör ligga till grund för en allmän finansdebatt
i riksdagen. Därvid bör riksdagen ta ställning till de uttalanden som utlåtandet
och eventuella reservationer därtill utmynnar i.

Vid granskningen av finansplanen får finansutskottet ta ställning till frågor
om avvägning mellan statsinkomster och statsutgifter, mellan inkomster
av skilda slag - skatter, direkta eller indirekta, och lån - och mellan utgifter
av skilda slag - t. ex. mellan investering och konsumtion.

Även den reviderade finansplanen (kompletteringspropositionen) bör remitteras
till finansutskottet.

Genomgående i grundlagberedningens diskussion av budgetregleringen
är den stora vikt som fästs vid att inte göra finansutskottet till någon överinstans.
Bl. a. anförs att finansutskottet bör få det primära ansvaret för vissa
beredningsuppgifter, varigenom det betonas att det inte är någon överinstans.
En rätt för finansutskottet att på eget initiativ ta upp ett fackutskotts utlåtande
till granskning avvisas på den grunden att finansutskottet då skulle
få karaktären av ett överutskott.

Beträffande arbetet inom finansutskottet anförde grundlagberedningen att
ledamöterna i utskottet till stor del skulle komma att verka genom underhandskontakter
med ledamöter i fackutskotten. Erfarenheterna från det
norska stortinget ansågs bl. a. tala för att det skulle utvecklas så.

För att finansutskottet och dess ledamöter skulle kunna utöva inflytande
på budgetbehandlingen måste utskottet enligt beredningen noga följa konjunkturutvecklingen
samt fackutskottens och riksdagens ställningstaganden
i budgetfrågor. Utskottet borde under budgetsessionen sammanträda ofta
för information och överläggning om det ekonomiska läget. Utskottet borde
också fortlöpande upprätta och distribuera sammanställningar över budgetläget.
Vidare anfördes att finansutskottet på eget initiativ borde kunna föreslå
ändrade allmänna riktlinjer för det pågående budgetarbetet i riksdagen.

Grundlagberedningens förslag lades till grund för propositionen 1970:40
som jämte ett antal motioner i ämnet behandlades av konstitutionsutskottet

Förs. 1975/76:15

i betänkandet KU 1970:27. Utskottet tillstyrkte i allt väsentligt propositionens
förslag. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Nuvarande utskottsorganisation

Den utskottsorganisation som gäller fr. o. m. 1971 års riksdag regleras
dels i regeringsformen, dels i riksdagsordningen. Arbetsfördelningen mellan
utskotten regleras i tilläggsbestämmelserna till RO, dvs. den kan ändras
efter beslut på samma sätt som vanlig lag.

Med hänsyn till de särskilda uppgifter som åvilar tre av utskotten - konstitutions-,
finans- och skatteutskotten - har dessa omnämnts i regeringsformen
(4 kap. 3 §). Enligt RO 4 kap. 2 § skall riksdagen vid början av varje lagtima
riksmöte inom sig tillsätta ett konstitutionsutskott, ett finansutskott, ett
skatteutskott och minst tolv andra utskott. Valet gäller för tiden till dess
nästa lagtima riksmöte börjar. Riksdagen har också möjlighet att tillsätta
ytterligare utskott för samma tidsperiod.

I tilläggsbestämmelsen 4.2.1 regleras vilka dessa utskott skall vara och
i tilläggsbestämmelserna 4.6.1-4.6.16 vilka ärendegrupper som skall beredas
inom resp. utskott. I RO 4 kap. 6 § stadgas att konstitutionsutskottet skall
bereda ärenden som rör grundlagarna och riksdagsordningen. Finansutskottet
skall enligt RO 4 kap. 5 § bereda ärenden om allmänna riktlinjer för
den ekonomiska politiken och för budgetregleringen samt ärenden som rör
riksbankens verksamhet. Enligt samma lagrum har skatteutskottet att bereda
ärenden om statliga och kommunala skatter. Finans- och skatteutskotten
kan enligt RF 8 kap. 6 § i lag ges bemyndigande att under tid riksmöte
ej pågår gemensamt utöva viss del av riksdagens beskattningsmakt.

Beträffande reglerna i övrigt om utskotten kan nämnas att det liksom
tidigare finns möjlighet att tillsätta ytterligare utskott (tilläggsbestämmelsen
4.2.2) och sammansatt utskott (RO 4 kap. 8 §). Ett nytt inslag i arbetet,
som introducerades genom reformen av utskottsväsendet, är olika former
av samarbete utskotten emellan. En sådan samarbetsform, som har stor
praktisk betydelse, är inhämtande av yttrande från annat utskott (se SOU
1969:67 s. 79, prop. 1973:90 s. 548). En annan typ av samverkan är att
ett utskott, med eller utan eget yttrande, lämnar över ett ärende för fortsatt
beredning till ett annat utskott. Förfarandet förutsätter samtycke av det
mottagande utskottet (RO 4 kap. 8 §). Vidare kan riksdagen vid behandlingen
av ett utskottsutlåtande besluta att överlämna ärendet till ett annat utskott
för fortsatt beredning (RO 4 kap. 9 §). Enligt RO 3 kap. 7 § har varje
utskott självständig initiativrätt, dvs. rätt att inom resp. ämnesområden ta
upp frågor som inte har samband med remitterade ärenden.

Förs. 1975/76:15

Utredningens överväganden

Ars- och veckorytm

Riksdagsarbetet har i den nya enkammarriksdagen blivit väsentligt mer
omfattande för de enskilda riksdagsmännen än arbetet under tvåkammarriksdagens
tid. För att närmare belysa denna utveckling har utredningen
som tidigare framgått låtit genomföra en undersökning av riksdagsarbetets
omfattning under perioden 1965-1975 samt av riksdagsmännens arbetssituation
under 1974. Av denna undersökning, som redovisas i bilaga 1, framgår
att antalet riksdagsärenden ökat kraftigt under denna tidsperiod. Denna
ökning hänför sig främst till motionerna och (de enkla) frågorna. Antalet
motioner har ökat från 1 016 (likalydande motioner i första och andra kammaren
har räknats som en motion) år 1965 till 2 349 år 1975. Under andra
kammarens sex sista år väcktes i denna i genomsnitt 250 enkla frågor per
år. 1971 var antalet 410 och under hela perioden 1972-1975 har i genomsnitt
383 enkla frågor väckts varje år. Antalet propositioner och interpellationer
har däremot inte ökat under undersökningsperioden. Antalet propositioner
har varierat mellan lägst 147 år 1972 och högst 205 år 1970. Antalet interpellationer
ökade under 1971 och 1972. 1972 var antalet (238) nästan
dubbelt så stort som i andra kammaren 1965. Antalet har därefter sjunkit
till 140 under 1975. Detta är endast 11 % fler än 1965.

Som framhålls i bilagan är antalet ärenden av olika slag ett mycket ofullständigt
mått på riksdagens arbetsbelastning. Ingen hänsyn tas till att olika
ärenden kan vara av mycket olika storlek och komplexitet. Ett alternativt
sätt att belysa arbetsbelastningen är att studera utvecklingen av den tid
som åtgått för kammarens överläggningar i plenum. Av figur 3 i bilaga
1 (s. 56) kan utläsas att den årliga plenitiden i andra kammaren var konstant
kring 400-450 timmar under tvåkammarriksdagens fyra sista år. I den nya
enkammarriksdagen 1971 ökade plenitiden med 42 % till 610 timmar. 1972
var plenitiden ännu längre (644 timmar) för att sedan minska under 1973
och 1974. 1975 skedde åter en mindre ökning av plenitiden. 1974, vilket
är det år sedan enkammarreformen som medfört det lägsta antalet plenitimmar,
krävdes 23 % längre tid för kammarens arbete än för andra kammaren
under åren 1969-1970.

Denna ökade arbetsbörda för riksdagsmännen var förutsedd vid kammarreformen.
Grundlagberedningen övervägde mot bakgrund av farhågorna
för ökad tidsnöd under riksdagsarbetet frågan om en förlängning av riksdagens
sessioner. Enligt beredningen talade dock bl. a. hänsyn till rekryteringen
av riksdagsledmöter och deras möjligheter att bevara en nära och
fortlöpande kontakt med olika delar av samhällslivet emot en förlängning
av sessionstiderna. Beredningen föreslog i stället en bättre planering av riksdagsarbetet
i samarbete med regeringen samt ett effektivare utnyttjande
av plenitiden. Beredningen var inte heller beredd att föreslå en förlängning
av riksdagsveckan utan ansåg att ledamöterna även fortsättningsvis borde

Förs. 1975/76:15

kunna disponera tiden fredag-måndag till de utåtriktade aktiviteter som
följer med riksdagsuppdraget.

Under det fortsatta arbetet med forfattningsreformen har den ofrånkomliga
konfliktsituationen mellan riksdagsarbetets krav på ledamöternas arbetstid
och ledamöternas behov av kontakter med olika väljargrupper och
samhällslivet i övrigt uppmärksammats i olika sammanhang. De argument
som grundlagberedningen anförde mot en förlängning av sessionstiderna
har därvid i allmänhet inte ifrågasatts. I samband med riksdagsbehandlingen
av propositionen 1973:90 om den partiella forfattningsreformen föreslogs
dock i en motion att en omfördelning av riksdagens arbetsperiod, liknande
uppläggningen av arbetet i den västtyska förbundsdagen, skulle övervägas.
Med en sådan ordning skulle riksmötet ev. behöva förlängas något i tiden
men i gengäld som i förbundsdagen komma att avbrytas av ett antal sammanträdesfria
perioder. Under dessa har då ledamöterna bl. a. möjlighet
att vara verksamma i valkretsen samtidigt som utskottskansliernas förberedelsearbete
inför kommande utskottssammanträden underlättas. Det var
bl. a. med anledning av denna motion som konstitutionsutskottet föreslog
att den kommande utredningen om riksdagens arbetsformer skulle till ytterligare
övervägande ta upp sådana frågor som hänger samman med årsrytmen
i riksdagsarbetet - exempelvis omfördelning av ärenden mellan sessioner
och sammanträdesfria perioder under pågående riksmöte - men också frågan
om veckorytmen i arbetet. Utskottet framhöll i samband därmed den stora
betydelsen av att riksdagsledamöterna bereds rimliga möjligheter att verka
även utanför riksdagshuset och att därmed bevara kontakten med sina
hemorter.

Av redovisningen av den enkätundersökning som utredningen lät utföra
med alla riksdagsledamöter under november 1974 framgår att dessa även
i den nya enkammarriksdagen har möjlighet att vara aktiva inom breda
sektorer av samhällslivet. Även under en så arbetsbelastad månad som november
1974 kunde riksdagsledamöterna ägna en stor del av sin arbetstid
åt arbete inom kommuner, statliga utredningar och styrelser samt till deltagande
i partiarbetet på olika nivåer.

Den refererade undersökningen pekar sålunda på att riksdagens arbetsplanering
varit framgångsrik i den meningen att den ökade arbetsbelastningen
inte omöjliggjort den nödvändiga fortlöpande kontakten mellan riksdagsledamöterna
och allmänheten. Ledamöternas omfattande engagemang
inom olika områden har emellertid skett till priset av en arbetsbörda som
ligger långt utöver vad som allmänt accepteras för flertalet yrkesgrupper
i samhället. Enligt undersökningen hade 53 % av riksdagsledamöterna arbetat
mellan 51 och 65 timmar (söndagen oräknad) under undersökningsveckan.

En fråga som bör uppmärksammas i detta sammanhang är de kraftiga
säsongvariationerna i riksdagsarbetet med arbetstoppar i november-december
och maj. Det är främst plenitiden som är omfattande under dessa pe -

Förs. 1975/76:15

rioder. Av hänsyn till budgetårets förläggning och de regler som gäller för
rätten att väcka ärenden i riksdagen är en viss periodicitet i riksdagsarbetet
svår att helt undvika. Budgetarbetet måste avslutas i god tid före budgetårets
början. Många propositioner har samband med budgeten och måste därför
behandlas i anslutning tili budgetpropositionen. Som grundlagberedningen
framhöll i sitt slutbetänkande gör semestrarna under sommaren och regeringens
budgetarbete under hösten det svårt för regeringen att öka antalet
propositioner som avlämnas på hösten osv. Det är emellertid väsentligt
att alla ansträngningar görs för att uppnå en jämnare arbetsbelastning över
året. Vissa ändringar som genomfördes i samband med författningsreformens
slutförande 1973-1974 hade också detta syfte. Bl. a. avkortades propositionstiderna
något, samtidigt som bestämmelser rörande spörsmålsinstituten
infördes som syftade till att minska antalet interpellationer under
riksmötets slutskede (se s. 16).

Vid vilken tidpunkt regeringen avlämnar olika propositioner är av stor
vikt för de säsongmässiga variationerna i riksdagsarbetet. Propositionerna
svarar för en avgörande del av riksdagens arbetsmaterial. Konstitutionsutskottet
följer i sitt arbete med granskningen av statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning fortlöpande regeringens praxis i denna
fråga. I samband med 1975 års granskningsarbete fann utskottet att någon
påtaglig förskjutning i propositionsavlämnandet från vår- till höstsessionerna
inte har kommit till stånd under senare år. Av den kanslipromemoria som
utskottet låtit upprätta (KU 1975:12, bilaga 9) framgick också att den ofta
kritiserade anhopningen av propositioner till vissa tider sent under våren
inte minskat. Utskottet pekade vidare på stora förseningar i propositionsavlämnandet
i förhållande till de propositionsförteckningar som regeringen
överlämnat till riksdagen som underlag för planeringen av arbetet under
våren. Enligt utskottet visade dessa iakttagelseratt planeringen inte fungerat
på ett tillfredsställande sätt. Utskottet hemställde därför i en särskild skrivelse
till utredningen att denna skulle ta upp dessa frågor till en närmare
diskussion och prövning i samband med behandlingen av frågan om riksdagens
arbetsrytm. Utskottet pekade i betänkandet på möjligheterna att
i ökad utsträckning skjuta upp behandlingen av sent lämnade propositioner
till början av nästa riksmöte. Andra åtgärder, som enligt utskottet var ägnade
att tillgodose riksdagens önskemål om en rimlig arbetsplanering och en
så jämn takt i riksdagsarbetet som möjligt, var en närmare bedömning och
eventuell prioritering inom regeringskansliet av vilka propositioner som av
olika skäl anses mest angelägna att få behandlade under pågående riksmöte.

De argument som i olika sammanhang framförts mot en förlängning
av riksdagens totala årliga arbetsperiod har enligt utredningens mening fortfarande
giltighet. Ett representativt demokratiskt system kan bara fungera
framgångsrikt om riksdagsledamöterna har möjlighet att bevara en god kontinuerlig
kontakt med vardagslivet i hemorten. Den fortsatta planeringen
av riksdagsarbetet måste därför ta sikte på att riksdagsarbetet inte får binda

Förs. 1975/76:15

ledamöterna till kammare och utskott längre tid än vad som är nödvändigt
för en grundlig och saklig behandling av olika ärenden. Det är emellertid
nödvändigt att överväga en omfördelning av arbetet så att den dagliga arbetsbelastningen
inte ökar ytterligare.

En närmare undersökning av hur ledamöterna utnyttjar veckans olika
dagar (se bilaga 1 s. 80-83) pekar på att den riksdagsfria måndagen är av
vital betydelse för deras möjligheter att förena riksdagsuppdraget med förtroendeuppdrag
på kommun- och valkretsnivå. En omfördelning av riksdagsarbetet
bör därför inte gå ut över måndagen. Utredningen har i stället
tagit upp tanken på sammanträdesfria perioder under riksmötet till närmare
övervägande.

Det årliga riksmötet, vilket fr. o. m. innevarande riksdag startar på hösten
och avslutas under maj, har redan nu två längre sammanträdesfria perioder
kring jul och nyår resp. kring påskhelgen. Även om juluppehållet inte längre
markerar slutet på en riksdag samverkar flera omständigheter till att det
sannolikt även fortsättningsvis kommer att bli en markerad arbetstopp före
denna ledighet. Det räcker med att här nämna att årsskiftet på många områden
är en naturlig och praktisk tidpunkt för att genomföra olika reformer.
Det kommer också i framtiden att bli nödvändigt för riksdagen att i ökad
utsträckning skjuta frågor från ett riksmöte till ett annat för att minska
arbetsbelastningen under riksmötets sista månader. Beträffande propositionsavlämnandet
har utredningen haft överläggningar med förerträdare för
statsrådsberedningen. Därvid har framkommit att departementen har siktet
inställt på att så långt det är möjligt tillgodose riksdagens önskemål att
en större del av propositionerna skall lämnas under sommaren och hösten.
Allt detta talar för att en större del än tidigare av riksdagsarbetet kommer
att förläggas till början av riksmötet, dvs. under tiden oktober-november.

Den ökning av riksdagsarbetet under hösten som sålunda kan förutses
kan komma att inskränka ledamöternas möjligheter att under denna tid
aktivt delta i arbetet i lokala partiorganisationer, kommuner och landsting
etc. Utredningen har bl. a. med hänsyn härtill funnit att det är angeläget
med en under lång tid i förväg fastställd längre sammanträdesfri period
under november då riksdagsledamöterna kan planera in mer tidskrävande
engagemang i t. ex. landsting och primärkommuner samt lokala partiaktiviteter.
En sådan sammanträdesfri period av förslagsvis en veckas längd
torde emellertid inte rymmas inom den tidsrymd som f. n. står till buds
för riksdagsarbetet under hösten. En sådan förändring kräver därför att riksdagen
börjar sitt arbete tidigare på hösten än vad som hittills varit fallet.

Enligt nuvarande bestämmelser (RO 1 kap. 2 $) startar riksmötet de år
då riksdagsval inte hålles på dag i september eller oktober som föregående
riksmöte bestämt. Datum fastställes enligt tilläggsbestämmelsen 1.2.1 på
förslag av talmanskonferensen. Efter riksdagsval samlas däremot riksdagen
enligt RF 3 kap. 5 S en bestämd dag, dvs. på femtonde dagen efter valdagen,
dock tidigast på fjärde dagen efter det att valets utgång har kungjorts. Dessa

Förs. 1975/76:15

år kommer riksmötet normalt att börja forsta veckan i oktober. Detta innebär
en förlängning av arbetet under hösten i förhållande tili tidigare ordning
med ungefär 14 dagar.

Enligt utredningens mening skulle det vara värdefullt att även under
icke valår ha en bestämd dag då riksdagen under normala förhållanden
börjar sitt arbete. Av hänsyn till behovet av att trots den förväntade ökningen
i arbetsbelastning under hösten skapa utrymme för en sammanträdesfri period
under november bör denna dag fastställas till den första tisdagen i
oktober. Arbetsperioden under hösten blir då ungefär lika lång oavsett om
riksdagsval hållits eller inte samtidigt som möjligheterna ökar för riksdagsledamöterna
att lång tid i förväg planera sin verksamhet vid sidan av riksdagsarbetet.

Utredningen föreslår med hänsyn härtill en ändring i RO 1 kap. 2 $ innebärande
att riksdagen, under år då riksdagsval inte hålles, samlas till lagtima
riksmöte första tisdagen i oktober om ej riksdagen på förslag av talmanskonferensen
vid det föregående riksmötet fastställt annan dag i september
eller oktober för riksmötets början. Tilläggsbestämmelsen 1.2.1 kan därmed
utgå.

Utredningen har under sina överväganden också övertygats om att en
sammanträdesfri vecka är önskvärd även under den första delen av vårens
arbetsperiod. En sådan vecka skulle inte endast underlätta ledamöternas
arbete vid sidan av själva riksdagsarbetet utan också medföra förbättrade
möjligheter för utskottskanslierna att efter den allmänna motionstidens slut
förbereda det intensiva budgetarbetet under våren. Under senare år har under
den vecka - normalt i februari - då Nordiska rådet sammanträder arbetsplenum
anordnats endast på fredagen. Enligt utredningen skulle det vara
av värde om denna vecka kunde hållas helt fri från sammanträden. Riksdagen
förlorar med en sådan ordning endast ett arbetsplenum, men ledamöterna
får en avsevärt längre tidsperiod, som de kan disponera till verksamhet
som kräver frånvaro från Stockholm och riksdagshuset.

Den föreslagna ordningen med sammanträdesfria perioder bör enligt utredningens
mening föranleda en ändring i RO 1 kap. 7 § av innebörd att
talmanskonferensen i samband med överläggningarna om åtgärder som kan
främja planmässighet i riksdagens arbete föreslår vilka längre uppehåll i
riksdagsarbetet som skall förekomma under riksmötet.

Enligt utredningen torde ett effektivt utnyttjande av de sammanträdesfria
perioderna kräva planläggning lång tid i förväg. Även om dessa perioder
med den föreslagna lagtexten inte kommer att formellt definitivt fastställas
förrän i början av riksmötet bör därför talmanskonferensen redan under
våren överväga en preliminär plan för de längre uppehåll i riksdagsarbetet
som skall förekomma under följande riksmöte. En sådan ordning bör kunna
tillämpas utan särskilt stadgande i RO eller dess tilläggsbestämmelser.

I samband med övervägandena angående de sammanträdesfria veckorna
har utredningen tagit upp frågan om motionstiden för s. k. följdmotioner

Förs. 1975/76:15

som avlämnas under denna tid. Enligt gällande regler får motion med anledning
av proposition avlämnas inom femton dagar från den dag då propositionen
anmäldes i kammaren. Vid beräkning av denna motionstid skall
dock enligt RO 3 kap. 11 § bortses från dag som infaller under längre uppehåll
i riksdagsarbetet under riksmöte. Enligt tilläggsbestämmelsen 3.11.3 fastställer
talmanskonferensen vilka dagar som i sådant fall ej skall inräknas
i motionstiden. Detta stadgande har tillämpats så att påskuppehållet regelmässigt
föranlett viss förlängning av motionstiden. Enligt utredningens
mening bör motsvarande förlängning tillämpas i fråga om propositioner som
lämnas vid sådan tidpunkt att motionstid kommer att löpa under sådan
sammanträdesfri vecka som utredningen förordar skall införas. Av hänsyn
till riksdagens arbetsplanering i stort bör dock en regel härom inte göras
tvingande. Utredningens förslag på denna punkt innebär en precisering i
RO 3 kap. 11 § som gör det möjligt att vid beräkning av motionstiden
bortse från dag som infaller under uppehåll i riksdagsarbetet under en vecka
eller längre tid. Det bör liksom tidigare ankomma på talmanskonferensen
att fastställa vilka dagar som med tillämpning av detta stadgande ej skall
inräknas i motionstiden.

Beträffande årsrytmen i riksdagsarbetet vill utredningen också ytterligare
stryka under vad konstitutionsutskottet senast i sitt granskningsbetänkande
vid 1975 års riksdag anfört beträffande propositionsavlämnandet. Det är
av avgörande betydelse att de propositionstider som fastställts för vårens
propositioner respekteras. Problemet med sent avlämnade propositioner är
inte nytt. Även under tvåkammarriksdagens tid utgjorde dessa ett stort
problem. I den nya enkammarriksdagen med dess större arbetsbörda är det
ännu viktigare ur arbetsplaneringssynpunkt att en spridning av propositionsavlämnandet
kommer till stånd och framför allt att de planer som
presenteras verkligen är realistiska. Det kommer annars att bli nödvändigt
att riksdagen i ökad utsträckning skjuter på behandlingen av sent avlämnade
propositioner, något som kan leda till att angelägna samhällsreformer måste
genomföras senare än planerat. Regeringen måste också uppmärksamma
riksdagens behov av att under hösten få tillräcklig tid för behandlingen
av de propositioner som innehåller förslag vilka skall genomföras vid årsskiftet.
Under utredningens arbete har också uppmärksammats de svårigheter
som skapas för oppositionspartierna när regeringen avlämnar propositioner
under den allmänna motionstiden. Enligt utredningens mening är
det önskvärt att dessa propositioner i större utsträckning färdigställs och
avlämnas redan före juluppehållet. Utredningen har som nämnts varit i
kontakt med företrädare för statsrådsberedningen rörande propositionsavlämnandet.
Dessa överläggningar har givit vid handen att man i departementen
är mycket medveten om här framförda önskemål och att man
är inställd på att ta all möjlig hänsyn till dessa. Utredningen har erfarit
att konstitutionsutskottet även fortsättningsvis avser att följa denna fråga,

3 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 15

Förs. 1975/76:15

och utredningen har möjlighet att själv överväga behovet av en eventuell
ytterligare reglering på detta område under det fortsatta arbetet.

Som grundlagberedningen anförde i samband med den partiella författningsreformen
har också riksdagen själv genom sin planläggning möjligheter
att på olika sätt påverka arbetsbelastningen under olika delar av året. Genom
att en stor del av riksdagsärendena väcks under den allmänna motionstiden
kan utskotten vid sin arbetsplanering utjämna säsongvariationerna genom
att handlägga dessa ärenden under tider då arbetsbelastningen i övrigt är
mindre. En effektiv planering av kammarens arbete kräver också att utskotten
i sin planering tar hänsyn i första hand till arbetsförhållandena för
riksdagen i dess helhet. Om t. ex. ett utskott under våren något år får förhållandevis
få ärenden måste arbetet ändock bedrivas med skyndsamhet.
Därvid undviks att det mindre belastade utskottets ärenden i kammaren
kommer att konkurrera om debattiden med ärenden från utskott, vilka på
grund av sent erhållna propositioner etc. inte haft möjlighet att få fram
sina sista betänkanden förrän under riksmötets slutskede eller strax före
juluppehållet. Med en tidig och omsorgsfull planering enligt dessa riktlinjer
bör det sålunda vara möjligt för utskotten att arbeta så att motioner väckta
under den allmänna motionstiden endast undantagsvis behöver behandlas
i plenum vid dessa för kammaren hårt arbetsbelastade perioder. Enligt nuvarande
praxis tas utskottsbetänkandena regelmässigt upp till bordläggning
och beslut i kammaren så snart möjligt sedan de färdigbehandlats inom
utskotten. Det kan enligt utredningens mening vara ändamålsenligt att i
någon utsträckning avvakta med kammarbehandlingen av vissa utskottsbetänkanden
och i stället framlägga dem under sådana perioder då arbetsläget
i kammaren inte är så ansträngt.

Kamma/sammanträdena

Vid planeringen av arbetet under olika riksdagsveckor uppstår ofta problem
med att bedöma hur lång tid debatten i olika ärenden kommer att
kräva. Detta leder till att plenum vissa dagar slutar tidigare än beräknat
samtidigt som det andra dagar blir nödvändigt att anordna kvällsplenum
och vid enstaka tillfällen s. k. nattplenum. För de enskilda ledamöterna
skapar naturligtvis dessa förhållanden svårigheter, t. ex. när det gäller att
planera in sammankomster med olika grupper utanför riksdagen. Det kan
också vara svårt att effektivt utnyttja en ”oplanerad" lucka i riksdagsarbetet.
Långa kvällsplena och nattplena ställer också stora krav på ledamöternas
krafter, särskilt när de inträffar under tider med hög arbetsbelastning.

För att komma till rätta med dessa problem har olika åtgärder övervägts.
Framför allt har intresset koncentrerats till olika slag av debattbegränsningar.

I samband med den partiella författningsreformen infördes fr. o. m. 1971
en befogenhet för riksdagen att på förslag av talmannen genom särskilt
beslut begränsa tiden för varje anförande i en viss fråga. Konstitutions -

Förs. 1975/76:15

utskottet underströk i detta sammanhang det angelägna i att yttranderätten
i kammaren inte beskärs mer än nödvändigt och anslöt sig till grundlagberedningens
ståndpunkt att man så långt möjligt borde lita till frivilliga
överenskommelser om tidsbegränsning. I samband med 1973-1974 års reform
infördes ytterligare möjligheter till debattbegränsningar. Riksdagen fick
då möjlighet att både genom generella föreskrifter och genom särskilt beslut
för viss debatt begränsa såväl antalet anföranden som en talare får hålla
i en fråga som längden av varje anförande. Det närmare innehållet i dessa
bestämmelser har redovisats på s. 21-22.

De ökade möjligheterna att tidsbegränsa debatterna i kammaren tillkom
mot bakgrund av den markanta ökningen av plenitiden under enkammarriksdagens
två första år. Som redan framgått har plenitiden därefter minskat
även om en mindre ökning åter inträffade under 1975. Enligt utredningen
torde med hänsyn härtill de nuvarande tidsbegränsningsreglerna i allt väsentligt
vara tillräckliga. Särskilt har tilläggsbestämmelsen 2.14.1 om förhandsanmälan
av talare visat sig vara av värde för att underlätta planeringen
av kammarens arbete. Enligt denna kan talmannen vid första bordläggningen
av ett utskottsbetänkande anmoda dem, som önskar yttra sig när ärendet
skall avgöras, att anmäla sig i förväg. Genom att anföranden från dem
som underlåtit sådan förhandsanmälan ej får överstiga sex minuter har det
blivit lättare att bedöma tidsåtgången för olika debatter. Ett ökat utnyttjande
av denna möjlighet skulle enligt utredningen väsentligt förbättra förutsättningarna
för riksdagens arbetsplanering i stort. Detta skulle också underlätta
för de enskilda ledamöterna att i förväg bedöma plenums omfattning en
viss dag.

Utredningen föreslår med hänvisning till det anförda att tilläggsbestämmelsen
2.14.1 ändras så att förhandsanmälan krävs i alla debatter utan särskild
anmodan från talmannen. Samtidigt bör liksom nu utsägas att anmälan
skall uppta den beräknade tiden för anförandet. Den som underlåter förhandsanmälan
får då liksom tidigare endast hålla anförande av högst sex
minuters längd. Med den omformulering av bestämmelsen som utredningen
föreslår slopas också den begränsning som hittills gällt att bestämmelsen
endast omfattar debatter med anledning av utskottsbetänkanden. Sålunda
kommer också interpellationsdebatterna och de särskilda debatter som anordnas
utan samband med annan handläggning att omfattas av det föreslagna
kravet på förhandsanmälan. I övrigt föreslår utredningen ingen ändring i
de stadganden som reglerar olika kammardebatter. Någon förändring i de
ytterligare begränsningar som redan nu gäller för de s. k. frågedebatterna
och de särskilt anordnade debatterna utan samband med annan handläggning
är t. ex. enligt utredningens mening inte påkallad.

Beträffande planeringen av kammardebatterna vill utredningen avslutningsvis
understryka det önskvärda i att ledamöterna i största möjliga utsträckning
ges information i förväg om den tidpunkt när debatten kan beräknas
vara avslutad. Frågor som inte behandlats vid denna tidpunkt får

Förs. 1975/76:15

tas upp vid kommande plenum. Utredningen förordar att talmannen under
kommande riksmöte verkar för en sådan ordning.

Det är numera jämförelsevis ovanligt att debatterna fortsätter efter kl.
24.00. Enligt utredningens mening är det väsentligt att denna praxis fortsätter
och att plena efter kl. 24.00 om möjligt undviks helt.

Utskotisorganisationen och ärendefördelningen mellan inskotten

De tidigare behandlade frågorna om planläggningen av riksdagens arbete
i stort är självfallet av största betydelse för arbetet i riksdagens utskott.
Bakgrunden till den nuvarande utskottsorganisationen, som gällt sedan enkammarreformens
genomförande 1971, har utförligt berörts i det föregående.
I detta sammanhang vill utredningen erinra om att utskottsindelningen och
ärendefördelningen mellan utskotten i allt väsentligt bygger på ett av grundlagberedningen
framlagt förslag, vilket redovisades i betänkandet (SOU
1969:62) Ny utskottsorganisation. Förslaget togs upp i propositionen 1970:40
som jämte ett antal motioner i ämnet behandlades av konstitutionsutskottet
i betänkandet KU 1970:27. Propositionen, som enligt utskottets hemställan
antogs av 1970 års riksdag - vissa förslag till grundlagsändringar såsom
vilande - gick ut på en genomgripande omläggning av utskottsorganisationen.

Enligt det tidigare systemet var det i princip riksdagens olika statsrättsliga
funktioner som utgjorde utgångspunkten för fördelningen av utskottens arbetsuppgifter.
Grundlagsfrågor bereddes av konstitutionsutskottet, andra
lagfrågor av lagutskott, skattefrågor av bevillningsutskottet och huvuddelen
av frågorna om utgiftsanslag av statsutskottet. Den nya ordningen innebar
övergång till ett system med fackutskott. Alla frågor inom ett ämnesområde,
vare sig det gällde lagstiftning, utgiftsanslag eller något annat, skulle sålunda
i princip beredas av samma utskott. Vid riksdagens början skulle väljas
ett konstitutionsutskott och ett finansutskott samt ett antal andra ständiga
utskott. Varje utskott skulle ha minst 15 ledamöter. Endast huvuddragen
av utskottssystemet skulle bestämmas i grundlag. Det förutsattes att de
närmare reglerna om vilka utskott som skulle finnas, deras uppgifter, antalet
ledamöter och suppleanter m. m. skulle ges i författning som riksdagen
själv beslutade om och som kunde ändras utan större omgång.

Beträffande finansutskottet anfördes att detta, som i princip saknade motsvarighet
i det tidigare systemet, skulle ha till uppgift att bl. a. bereda frågor
om allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen.
Utskottet skulle för detta ändamål tidigt under varje riksdagsession
avge utlåtande över finansplanen med bilagor och i anledning därav väckta
motioner. Detta utlåtande skulle sedan tjäna som underlag för en allmän
finansdebatt i riksdagen.

Förs. 1975/76:15

I fråga om utskottsorganisationen i övrigt skulle möjligheterna att inrätta
särskilt utskott behållas, liksom möjligheten att tillsätta sammansatt utskott.
Dessutom forutsattes att samarbete mellan utskotten skulle kunna förekomma
i den formen att ett utskott inhämtar yttrande från ett annat utskott
eller lämnar över ett ärende för fortsatt beredning till ett annat utskott.
Överflyttning av ett ärende till annat utskott skulle dock kunna ske endast
under förutsättning av det senare utskottets samtycke. Vidare skulle riksdagen
vid behandlingen av ett utskottsutlåtande kunna besluta att överlämna
ärendet till ett annat utskott för fortsatt beredning. Enligt det nya systemet
skulle samtliga utskott få självständig initiativrätt, dvs. rätt att inom sina
resp. ämnesområden ta upp även andra förslag än sådana som hade samband
med dit hänvisade frågor.

De vilande grundlagsförslagen enligt nyssnämnda proposition antogs slutligt
vid början av 1971 års riksdag i samband med att enkammarreformen
trädde i kraft. Samtidigt antogs ett av konstitutionsutskottet utarbetat förslag
till riksdagsstadga med bl. a. närmare bestämmelserom utskotten och deras
uppgifter (jfr KU 1970:48 och 1971:2).

I grundlagberedningens slutbetänkande (SOU 1972:15) med förslag till
total författningsreform anfördes att den nya utskottsorganisationen i huvudsak
fungerat bra. Det var därför enligt beredningen inte påkallat att
på nytt överväga huvuddragen i beredningsorganisationen. I propositionen
1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning intogs
samma ståndpunkt. Endast några smärre jämkningar föreslogs. Riksdagen
följde propositionens förslag beträffande utskottsorganisationen (jfr KU
1973:26 och 1974:8). De närmare bestämmelserna om utskottsorganisationen
som återfinns i riksdagsordningens 4 kap. om ärendenas beredning har tidigare
redovisats.

Fr. o. m. den 1 januari 1974 gäller en ny departementsorganisation. Antalet
statsdepartement har ökat från 12 till 13. Ett nytt departement för bostadsfrågor
har inrättats. Inom detta handläggs utöver ärenden rörande boendefrågor,
som tidigare handlagts inom inrikesdepartementet, dels ärenden från det
tidigare civildepartementet bl. a. angående byggnadsväsende och den fysiska
riksplaneringen samt vissa andra frågor med anknytning till dessa verksamhetsområden,
dels från socialdepartementet ärenden rörande bostadstillägg
för barnfamiljer m. m. Det tidigare inrikesdepartementet har fått benämningen
arbetsmarknadsdepartementet med ansvar för samtliga arbetsmiljöfrågor
- däribland frågor om arbetarskydd, arbetstid och semester -vilka tidigare handlagts inom socialdepartementet. Civildepartementets återstående
delar ingår i ett nytt departement som fått benämningen kommundepartementet.
Vissa ändringar beträffande ärendefördelningen mellan de
olika departementen har vidtagits efter nämnda tidpunkt (beträffande den
senaste lydelsen av departementsförordningen hänvisas till SFS 1975:578).

Som tidigare framgått har utredningen genom skriftliga enkäter till utskottspresidierna
(ordförandena, vice ordförandena och kanslicheferna) er -

Förs. 1975/76:15

hållit synpunkter och önskemål beträffande utskottsorganisationen och ärendefördelningen
mellan utskotten. Utredningen har i en rapport till talmanskonferensen
i november 1974 lämnat en redovisning av vad som framkommit
vid dessa enkäter. Rapporten fogas som bilaga 2 till detta betänkande.
Efter denna rapport har utredningen bl. a. genom hearings med
företrädare för olika utskott fått ytterligare synpunkter på hithörande frågor.

Vid sina överväganden angående utskottsorganisationen och ärendefördelningen
mellan utskotten har utredningen först ställt frågan om det finns
behov av en genomgripande förändring av den nuvarande utskottsindelningen.
Av de synpunkter som lämnats av utskottens presidier framgår
att man inom utskotten anser att något sådant behov inte föreligger. Även
utredningen har kommit till den uppfattningen att den nuvarande ordningen
med 16 fackutskott i allt väsentligt fungerat tillfredsställande. Självfallet
förhåller det sig så att arbetsbelastningen mellan de olika utskotten kan
variera mer eller mindre kraftigt år från år beroende på ärendetillströmningen.
Enligt utredningen är det emellertid inte möjligt att bygga upp en utskottsorganisation
med en helt jämn arbetsbelastning de olika utskotten emellan.
En möjlighet att undvika att alltför stora skillnader uppstår härvidlag är
att man i större utsträckning än hittills tillämpar bestämmelserna i riksdagsordningen
om att riksdagen i särskilt fall med hänsyn till utskottens
arbetsförhållanden kan avvika från den fastställda ärendefördelningen. 1
sammanhanget vill utredningen framhålla att den anpassning av utskottsindelningen
till statsdepartementens ämnesområden som den nuvarande
utskottsorganisationen bygger på av olika skäl inte är möjlig att genomföra
fullt ut. Utredningen vill erinra om konstitutionsutskottets och finansutskottets
speciella uppgifter. Även t. ex. arbetsbelastningssynpunkter kan i
vissa fall föranleda en annan indelning. Vidare bör understrykas att ett
utskott under lång tid kan ha förvärvat speciella kunskaper och intresse
för en ärendegrupp som sedan flyttas från ett departement till ett annat.
Utredningen anser att även ett sådant förhållande kan utgöra skäl för avvikelse
från departementsindelningen. Vad gäller finansutskottet har genom
enkäterna till utskottspresidierna aktualiserats vissa principiella frågor. Utredningen
vill härvidlag framhålla följande.

En huvuduppgift för finansutskottet är som tidigare framgått att ta ställning
till riktlinjerna för den ekonomiska politiken och därmed sammanhängande
frågor. Detta sker i anslutning till budgetpropositionen genom
att finansutskottet på ett tidigt stadium under riksmötets vårperiod yttrar
sig över finansplanen och motioner i anslutning till denna. Sedan riksdagen
tagit ställning till riktlinjerna behandlas budgeten i övrigt inom de olika
fackutskotten. Denna behandlingsordning har däremot i princip inte följts
vid de kompletterande budgetförslag genom propositioner eller motioner
i form av s. k. åtgärdspaket som under senare år vid flera tillfällen förelagts
riksdagen. Motivet för dessa åtgärdspaket, som berört skilda utskotts beredningsområden,
har varit behovet att stimulera den ekonomiska konjunk -

Förs. 1975/76:15

turen. Med hänsyn härtill har det ansetts naturligt att åtgärdspaketen behandlats
i finansutskottet där förslagen kunnat få en samlad bedömning
från konjunktursynpunkt. Företrädarna för de olika partierna har där kunnat
föra fram sina partiers samlade ställningstaganden till de skilda förslagen.
Denna ordning har å andra sidan lett till att övriga fackutskott inte på
vanligt sätt fått bereda förslag inom sina ämnesområden genom betänkanden
som lämnats direkt till kammaren. 1 stället har dessa utskotts synpunkter
genom yttranden redovisats till finansutskottet, där en slutlig sammanvägning
av samtliga förslag gjorts. Som framgår av skatteutskottets enkätsvar
har detta system mötts med invändningar. Även på andra håll inom utskottsorganisationen
torde tvekan råda om den tillämpade behandlingsordningen.
Problemen kan i viss mån sägas ha accentuerats till följd av de
politiska majoritetsförhållandena i de olika utskotten i den sedan år 1973
års val rådande s. k. jämviktsriksdagen.

Beträffande finansutskottets ställning och uppgifter anser utredningen att
man bör hålla fast vid den princip som grundlagberedningen förordade i
sitt av riksdagen i samband med den partiella författningsreformen godkända
förslag till utskottsorganisation, nämligen att detta utskott inte skall fungera
såsom ett överutskott i förhållande till de övriga utskotten. Finansutskottets
yttrande över finansplanen och riksdagens beslut med anledning härav får
stor betydelse för de övriga fackutskottens beredning av de budgetfrågor
som är av större betydelse för budgeten i stort. I sammanhanget bör erinras
om att vissa budgetfrågor är av den karaktären att de kan handläggas av
utskotten utan att finansutskottets betänkande med anledning av finansplanen
behöver avvaktas.

När det gäller nyss berörda samordningsproblem, t. ex. behandlingen av
s. k. paketförslag angående konjunkturstimulerande åtgärder som berör flera
utskotts ämnesområden, kan läget i vissa fall vara sådant att en samlad
bedömning av förslaget i dess helhet är mest ändamålsenligt och beredningen
av ärendet därför bör anförtros finansutskottet ev. sammansatt med annat
utskott. Det är emellertid enligt utredningen angeläget att framhålla vikten
av att utskottsarbetet så långt möjligt bedrivs enligt fackutskottsprincipen.
Som nyss berörts har finansutskottet i samband med sin beredning av de
s. k. åtgärdspaketen i stor utsträckning inhämtat yttranden från berörda utskott.
Det har däremot endast undantagsvis förekommit att finansutskottet
avgett yttrande till annat utskott. Om man som utredningen förordar i allmänhet
tillämpar den ordningen att varje fackutskott i enlighet med riksdagsordningens
förutsättningar bereder de frågor som hör till resp. utskotts
ämnesområde och frågorna gäller t. ex. motionsvis framlagda förslag av stor
ekonomisk räckvidd torde det enligt utredningen vara lämpligt att vederbörande
utskott i större utsträckning än hittills inhämtar yttrande från finansutskottet.

Sammanfattningsvis vill utredningen framhålla att erfarenheterna hittills
av den utskottsorganisation som kom till i samband med enkammarre -

Förs. 1975/76:15

formen i allt väsentligt är positiva och att det därför inte är påkallat att
f. n. företa någon ändring härvidlag. Utredningen föreslår således inte inrättande
av t. ex. nya utskott eller sammanläggning av befintliga sådana.

Vad sedan gäller ärendefördelningen mellan utskotten har utredningen
som tidigare nämnts erhållit synpunkter från utskottspresidierna vilka redovisats
i utredningens rapport i november 1974 till talmanskonferensen.
Genom bl. a. hearings med företrädare för olika utskott har inhämtats ytterligare
synpunkter på ärendefördelningen. Några genomgripande ändringsförslag
har inte förts fram. I det följande redovisar utredningen utskott för
utskott vad som föreslagits från utskottens sida och utredningens överväganden
angående ärendefördelningen.

Beträffande först konstitutionsutskottets ämnesområde vill utredningen
erinra om att enligt den nya riksdagsordningen har ärenden om riksdagens
revisorer förts till finansutskottets handläggning. Det skall vidare ankomma
på inrikesutskottet, som bl. a. har att bereda ärenden om arbets- och anställningsförhållanden
i allmän tjänst, att i stället för konstitutionsutskottet
granska riksdagens lönedelegations årsberättelse. Utredningen har inte funnit
anledning att föreslå någon ändring härutinnan.

Enligt kulturutskottet bör övervägas om inte frågor om presstöd och tidskriftsstöd
bör beredas av kulturutskottet och inte som nu är fallet av konstitutionsutskottet.
Detsamma gäller de radiofrågor som nu behandlas i konstitutionsutskottet.
Utredningen har inte funnit anledning att föreslå någon ändring
av konstitutionsutskottets kompetensområde beträffande de ifrågavarande
områdena. Ej heller i övrigt har utredningen ansett påkallat att överväga
ändring av konstitutionsutskottets ämnesområde.

Finansutskottet har föreslagit precisering av beskrivningen av utskottets
ämnesområde så att det klart framgår att utskottet bereder ärenden angående
AP-fondens förvaltning. På denna punkt har näringsutskottet bl. a. anfört
att de frågor rörande AP-fondens förvaltning som främst är av ekonomiskpolitisk
natur bör beredas av finansutskottet. Däremot anser näringsutskottet
inte rimligt att till finansutskottet föra över sådana ärenden angående APfonden
som hittills enligt praxis handlagts av näringsutskottet. En sådan
ordning skulle enligt näringsutskottet strida mot den fackutskottsprincip
som allmänt bör tillämpas.

Utredningen förutsätter att frågor om AP-fonden även i fortsättningen
kommer att fördelas mellan berörda utskott enligt sitt sakliga innehåll och
föreslår ingen ändring i beskrivningen av utskottens ämnesområden på denna
punkt. Inte heller anser utredningen behov föreligga att - som föreslagits
från finansutskottets sida - komplettera beskrivningen av finansutskottets
ämnesområde såvitt gäller allmänna riktlinjer för kommunernas upplåning
och kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.

Utredningen biträder ett förslag varom finansutskottet och civilutskottet
är ense, nämligen att ärenden rörande statlig statistik flyttas till finansutskottets
beredningsområde. Detta bör föranleda ändring av resp. utskotts

Förs. 1975/76:15

ärendebeskrivning. Därjämte bör viss redaktionell jämkning vidtas såvitt
gäller finansutskottets ärenden i övrigt.

Skatteutskottet föreslår att utskottets kompetensområde utvidgas att omfatta
även de frågor som rör varusmuggling, som f. n. handläggs inom justitieutskottet.
Sistnämnda utskott motsätter sig detta men har ingen erinran
mot att - som hittills - skatteutskottet handlägger frågor på detta område
av skatteteknisk natur, t. ex. tullfrågor. Utredningen har inte funnit skäl
till ändring av berörda utskotts kompetensområde på denna punkt och förutsätter
att uppkommande avgränsningsfrågor kan lösas i samförstånd mellan
utskotten.

Skatteutskottet och civilutskottet har erinrat om att frågor om exekutionsväsendets
centrala ledning överförts till riksskatteverket och därmed
till skatteutskottets ämnesområde, vilket bör beaktas vid översynen. Lagutskottet
har ifrågasatt om inte dessa ärenden borde höra till detta utskotts
beredningsområde eftersom lagutskottet handlägger ärenden om utsökningslagstiftningen.

Utredningen har inte funnit anledning att föreslå överflyttning av ifrågavarande
ärenden till lagutskottet. Enligt utredningen torde vidare någon
ändring beträffande beskrivningen av skatte- och civilutskottens ämnesområden
inte behöva företas i anledning av berörda förändring.

Justitieutskottet har i sitt enkätsvar till utredningen gett exempel på frågor
där meningarna varit delade om i vilket utskott frågan lämpligan borde
handläggas. Avgränsningsfrågorna har kunnat lösas i samförstånd mellan
berörda utskott. För egen del föreslår justitieutskottet ingen ändring av beskrivningen
av sitt ämnesområde. Utskottet motsätter sig ett av lagutskottet
framfört förslag om överflyttning av anslagsposten ”Ersättning för personskador
på grund av brott” till lagutskottets kompetensområde.

Utredningen har inte funnit anledning att i förevarande sammanhang
föreslå någon ändring av justitieutskottets ämnesområde.

Utöver vad som tidigare nämnts i fråga om lagutskottets önskemål beträffande
ärendefördelningen mellan utskotten har lagutskottet erinrat om
att detta utskott enligt överenskommelse med trafikutskottet handlagt alla
ärenden som rör sjölagen. Lagutskottet har föreslagit att sjörätt och det
något vidare begreppet transporträtt fogas in i beskrivningen av lagutskottets
ansvarsområde.

Utredningen har inte ansett den ifrågasatta kompletteringen nödvändig
och förutsätter att uppkommande avgränsningsfrågor kan lösas i samförstånd
mellan de berörda utskotten.

Vidare har lagutskottet ifrågasatt om inte de delar av vattenlagen som
f. n. enligt överenskommelse mellan jordbruksutskottet och civilutskottet
bereds av sistnämnda utskott lämpligen borde överföras till lagutskottets
ansvarsområde. Lagutskottet föreslår även att lagstiftningen rörande förvärv
av svenskt medborgarskap överförs från inrikesutskottet till lagutskottet.

Utredningen har inte funnit anledning att föreslå någon ändring beträf -

Förs. 1975/76:15

fande handläggningen av berörda frågor.

Något förslag till ändring av beskrivningen av utrikesutskottets ämnesområde
har inte förts fram. Ej heller utredningen har funnit anledning att
föreslå någon ändring härvidlag.

Från försvarsutskottets sida har uttryckts önskemål om viss precisering
av beskrivningen av detta utskotts beredningsområde. Utredningen biträder
förslaget.

Enligt socialförsäkringsutskottet talar principiella och praktiska skäl för
att överflytta handläggningen av frågor rörande arbetslöshetsförsäkring till
socialförsäkringsutskottet. Inrikesutskottet har inte ansett sig kunna biträda
förslaget.

Enligt utredningen bör erinras om att frågan om införande av allmän
arbetslöshetsförsäkring f. n. övervägs i en av regeringen tillsatt utredning.
Med hänsyn härtill anser utredningen att någon ändring av hittillsvarande
handläggningsordning beträffande berörda ärenden inte bör vidtas nu.

Den nya departementsindelningen innebär som tidigare framgått bl. a.
att vissa frågor som tidigare handlagts inom socialdepartementet överflyttats
till andra departement, nämligen ärenden rörande bostadstillägg till bostadsdepartementet
och ärenden rörande arbetarskydd, arbetstid och semester
till arbetsmarknadsdepartementet.

Vad gäller frågorna om bostadstillägg, som tidigare handlagts av socialutskottet,
har överflyttning redan skett till det utskott som bereder ärenden
på bostadspolitikens område, nämligen civilutskottet. Enligt utredningen föreligger
inte något behov av ändring av beskrivningen av de berörda utskottens
ämnensområden med anledning av överflyttningen.

Beträffande den andra ärendegruppen, dvs. ärenden angående arbetarskydd
m. m., har inte någon överflyttning skett från socialutskottet till inrikesutskottet.
Socialutskottet har anfört att dessa frågor haren så nära anknytning
till socialutskottets verksamhetsområde i övrigt att de även i fortsättningen
bör beredas inom detta utskott.

Inrikesutskottet å sin sida anser att frågor som rör arbetsmarknadens och
arbetslivets villkor bör koncentreras till ett utskott. Eftersom utskottet redan
handlägger den helt dominerande delen av dessa frågor bör därför de arbetsmiljöfrågor
som hittills beretts av socialutskottet överflyttas till inrikesutskottet.

Utredningen är medveten om att uppdelningen av arbetsmiljöfrågorna
på två utskott kan komma att medföra problem och att det finns mycket
som i och för sig talar för att riksdagen i det aktuella hänseendet tillämpar
samma indelning som i regeringens kansli. Det finns emellertid andra faktorer
som gör att man inte nu bör genomföra den begärda omfördelningen.
Socialutskottet har handlagt den första etappen i en stor reform på arbetsmiljölagstiftningens
område och det får anses lämpligt att det utskottet får
bereda även den andra etappen av lagstiftningsarbetet, vilket kan väntas

Förs. 1975/76:15

bli aktuell nästa år. Även arbetsbelastningsskäl talar mot att man f. n. vidtar
någon förändring.

Kulturutskottet erinrar i sitt enkätsvar bl. a. om att frågor om utbildning
på det konstnärliga området f. n. behandlas av utbildningsutskottet. Dessa
utbildningsfrågor har enligt kulturutskottet ett närmare samband med kulturpolitiken
än med skol- och universitetspolitiken.

Den av kulturutskottet aktualiserade frågan har samband med den framtida
inriktningen i stort av utbildningspolitiken. Utredningen anser sig med
hänsyn härtill f. n. inte ha anledning att förorda ändring av hittillsvarande
handläggningsordning.

Vissa av kulturutskottet framförda synpunkter beträffande handläggningen
av radiofrågor samt ärenden rörande presstöd och tidskriftsstöd har redan
berörts i samband med utredningens överväganden beträffande konstitutionsutskottets
ämnesområde.

Kulturutskottet har pekat på vissa gränsdragningsfrågor i förhållande till
andra utskott, t. ex. ärenden inom nykterhets-, turist- och kulturmiljöområdena.
Utredningen har inte funnit anledning att föreslå någon ändrad ärendefördelning
i anledning härav och förutsätter att uppkommande gränsdragningsfrågor
kan lösas i samförstånd mellan berörda utskott.

Utbildningsutskottet erinrar i sitt enkätsvar till utredningen om att ärenden
rörande den lägre jordbruks- och skogsbruksutbildningen bereds av
utbildningsutskottet, medan frågor om den högre jordbruks- och skogsbruksutbildningen
med därtill knuten forskning är hänförda till jordbruksutskottets
arbetsområde.

Inom regeringskansliet är de ifrågavarande ärendegrupperna uppdelade
på utbildnings- resp. jordbruksdepartementen. Utredningen har inte funnit
anledning att i förevarande sammanhang föreslå någon ändrad ärendefördelning
mellan berörda utskott beträffande ifrågavarande ärenden.

Någon ändring av beskrivningen av trafikutskottets ämnesområde har
inte föreslagits i samband med utredningens enkät. Från civilutskottets sida
har erinrats om att vissa frågor om enskilda vägar, som nu ingår i anläggningslagen,
och även närmast fastighetsbildningstekniska frågor i väglagen
enligt överenskommelse med trafikutskottet f. n. bereds i civilutskottet.
Enligt trafikutskottet bör denna ordning tillämpas även i fortsättningen.

Utredningen har ingen erinran i dessa avseenden och föreslår inte heller
i övrigt någon ändring beträffande trafikutskottets ämnesområde.

En liknande ärendefördelning förekommer även mellan jordbruksutskottet
och civilutskottet såvitt gäller vissa vattenrätts- och naturvårdsfrågor.
Beträffande vattenrättsärenden tillämpas den ordningen att civilutskottet
bereder sådana frågor på detta område som har fastighetsbildnings- och expropriationsrättslig
anknytning liksom riksplaneringsfrågor. På motsvarande
sätt handläggs inom civilutskottet frågor enligt naturvårdslagen, sorn har
nära anknytning till byggnadslagen och expropriationslagen.

Utredningen finner den i berörda avseenden tillämpade ärendefördelning -

Förs. 1975/76:15

en naturlig. Något behov av ändring beträffande resp. utskotts ärendebeskrivning
synes f. n. inte erforderlig. Ej heller i övrigt har utredningen funnit
anledning att föreslå någon ändring beträffande jordbruksutskottets kompetensområde.

Näringsutskottet understryker allmänt värdet av möjligheten att inhämta
yttrande från annat utskott och att överlämna ett ärende till annat utskott
för vidare behandling samt att göra tillfälliga avvikelser från den normala
årendefördelningen. Näringsutskottet pekar i sammanhanget på en rad gränsdragningsfrågor
i förhållande till andra utskott. Bland dessa frågor har från
inrikesutskottets sida erinrats om att ärenden som rör företagareföreningarna
och deras verksamhet har både näringspolitiska och regionalpolitiska aspekter.
Därför har dessa ärenden fördelats mellan berörda utskott med hänsyn
till var tyngdpunkten legat i aktuella förslag. Anslagsfrågor har dock behandlats
i näringsutskottet trots att anslagen i budgetpropositionen upptas
under nuvarande arbetsmarknadsdepartementet. Det ifrågasätts därför om
inte de berörda anslagen i fortsättningen bör föras över till inrikesutskottet.

Näringsutskottet framhåller att utvecklingen för företagareföreningarnas
del synes gå i den riktningen att föreningarna i ökad utsträckning blir näringspolitiska
organ på det administrativa planet med uppgifter inom ett
stort sakområde. De sorterar vidare administrativt under statens industriverk.
Enligt näringsutskottet bör någon ändring av nuvarande ordning beträffande
utskottsbehandlingen av företagareföreningarnas anslagsfrågor inte
företas.

Utredningen har inte funnit anledning att föreslå någon ändring beträffande
ärendefördelningen mellan näringsutskottet och inrikesutskottet i angivet
avseende. Ej heller i övrigt har utredningen i förevarande sammanhang
ansett sig böra förorda annan ordning beträffande näringsutskottets kompetensområde.
Utredningen förutsätter att uppkommande gränsdragningsfrågor
kan lösas i samförstånd mellan berörda utskott.

Beträffande inrikesutskottets ämnesområde har redan berörts vissa frågor
i samband med övervägandena beträffande andra utskotts kompetensområden.
Utredningen hänvisar till de uttalanden som därvid gjorts.

Frågor som hör samman med statlig lönegaranti vid konkurs har tidigare
beretts av lagutskottet. Numera handläggs lagstiftningsfrågor på detta område
av arbetsmarknadsdepartementet. Enligt överenskommelse mellan inrikesutskottet
och lagutskottet handläggs numera dessa frågor av inrikesutskottet.

Utredningen finnér den berörda överflyttningen naturlig. Någon ändring
av beskrivningen av vederbörande utskotts kompetensområden i anledning
härav torde inte behövas.

Vad slutligen gäller civilutskottet har redan tidigare vissa frågor berörts
vid behandlingen av andra utskotts ämnesområden. Härutöver har civilutskottet
erinrat om att enligt överenskommelse med lagutskottet handläggs
de hyresfrågor som har stark bostadspolitisk anknytning av civilutskottet.

Förs. 1975/76:15

De båda utskotten har ifrågasatt om inte detta borde komma till uttryck
i beskrivningen av sistnämnda utskotts ansvarsområde.

Utredningen, som anser berörda ärendefördelning ändamålsenlig, har inte
ansett det nödvändigt att komplettera beskrivningen av civilutskottets ansvarsområde
på denna punkt.

Som framgått har den företagna översynen av frågor om ärendefördelningen
mellan utskotten gett vid handen att uppkommande gränsdragningsfrågor
i allmänhet kunnat lösas genom överenskommelse utskotten emellan.
Utredningen har i övrigt inte funnit anledning att i förevarande sammanhang
föreslå ändring av utskottens ämnesområden utom på ett par punkter av
detaljkaraktär. Mot bakgrund av den nuvarande departementsindelningen
föreslår utredningen att benämningen på inrikesutskottet ändras till arbetsmarknadsutskottet.
Utredningens förslag till berörda ändringar har tagits
upp bland utredningens övriga författningsförslag.

När det gäller den framtida utvecklingen vill utredningen avslutningsvis
allmänt uttala att man självfallet får räkna med att behov kan uppkomma
att tid efter annan se över både utskottsorganisationen i stort och ärendefördelningen
mellan utskotten med hänsyn till ändrad departementsindelning
eller andra förhållanden.

Bilaga 1

Riksdagsarbetet i enkammarriksdagen

av Bengt Owe Birgersson

Förs. 1975/76:15 48

Innehåll

Inledning 49

Något om debatten kring riksdagsarbetet 49

Den partiella grundlagsreformen 49

1974 års grundlagsreform 50

Riksdagsarbetets omfattning 1965-1975 52

Inledning 52

Antal riksdagsärenden 1965-1975 52

Tidåtgång för riksdagsarbetet 55

Plenitiden 55

Tidsåtgång för utskottsarbete 58

Variationer under sessionstid 60

Plenitiden 60

Utskottsarbetet 62

Propositioner, interpellationer och enkla frågor per månad 62

Sammanfattning 64

Riksdagsledamöternas arbetssituation 65

Inledning 65

Undersökningens genomförande 66

Riksdagsmännens uppdrag 67

Förtroendeuppdrag vid sidan av riksdagsuppdraget 67

Antal sammanträden under 1974 72

Tidsåtgång vecka 48 1974 75

En riksdagsvecka: riksdagsledamöternas arbete under vecka 48

1974 76

Inledning 76

Riksdagsledamöternas "tidsbudget” 78

Riksdagsveckan 80

En plenidag 83

Sammanfattning 83

Arbetsbelastning bland olika riksdagsledamöter 83

Riksdagsledamöternas yrkesverksamhet 88

Sammanfattning 88

Förs. 1975/76:15

Inledning

Riksdagens arbetsformer har sedan gammalt varit ett diskussionsämne
både inom och utom riksdagen. I centrum för diskussionen har stått sådana
frågor som riksdagsårets förläggning, propositionsavlämnandet, anhopningen
av arbetet i maj månad, debattplena samt under senare år följderna av
det i samband med enkammarriksdagen höjda ledamotsantalet. 1 denna
bilaga presenteras efter en översiktlig redovisning av denna debatt en undersökning
av hur arbetet i enkammarriksdagen utvecklats under perioden
1971-1975 samt hur riksdagsmännens arbetssituation gestaltade sig under
1974. Undersökningen har utförts på uppdrag av utredningen angående en
allmän översyn av riksdagens arbetsformer. Den bygger dels på det statistiska
material som fortlöpande sammanställs inom kammarkansliet dels på en
enkätundersökning med riksdagsledamöterna under november 1974.1

Något om debatten kring riksdagsarbetet
Den partiella grundlagsreformen

Vid övergången till enkammarriksdagen utgjorde ledamotsantalet i den
nya riksdagen en central fråga i debatten. Författningsutredningen föreslog
i sitt förslag till enkammarriksdag (SOU 1963:17 s. 121) att antalet ledamöter
skulle fastställas till 290. Grundlagberedningen anförde i sitt betänkande
"Partiell författningsreform” (SOU 1967:26) att antalet ledamöter bör vara
så stort att dessa inte engageras i alltför många funktioner inom
riksdagsarbetet för att hinna fullgöra dem med den omsorg som är nödvändig.
Å andra sidan borde enligt beredningen antalet ledamöter inte vara
större än att riksdagen kan arbeta snabbt och effektivt och att flertalet ledamöter
får tillfälle att aktivt delta i utskottsverksamheten. Beredningen
framhöll att det var av särskilt intresse att antalet ledamöter inte blev så
stort att riksdagens plena blir orimligt långa. Vid avvägningen mellan de
skilda synpunkterna kom beredningen till uppfattningen att enkammarriksdagen
borde bestå av 350 ledamöter. I en reservation uttryckte en av utredningens
ledamöter farhågor för att det i förhållande till andra kammaren
ökade ledamotsantalet bl. a. skulle leda till långt utdragna debatter, flera
nattplena samt svårigheter p. g., a. tidsnöd att åstadkomma en reell sakbehandling
av frågorna.

Beträffande risker av det slag som aktualiserades i reservationen anförde
grundlagberedningen i sitt betänkande att dessa måste mötas dels med en
omsorgsfull planering av riksdagsarbetet dels genom möjligheter att i sista
hand tillämpa vissa debattrestriktioner. Enligt beredningen talade flera skäl
emot att riksdagens sessioner förlängdes som en följd av den större kammaren.
De viktigaste av dessa var hänsynen till rekryteringen av riksdags ''

Vid bearbetningen av grundmaterialet har fru Elisabeth Backman medverkat.

4 Riksdagen 1975/76. 2 sam!. Nr 15

Förs. 1975/76:15

ledamöter. Beredningen ansåg att det var värdefullt att möjligheterna att
förena uppdraget som riksdagsledamot med vanlig yrkesverksamhet bevarades.
Dessa möjligheter skulle minska om sessionstiderna förlängdes.

Beredningen pekade i stället på möjligheterna att utnyttja sammanträdestiderna
effektivare och framför allt att undvika en stor anhopning av
ärenden vid sessionens slut. Detta kunde enligt beredningen uppnås genom
en fastare planering av riksdagens arbete i nära kontakt med regeringen.
Vidare föreslogs att planer skulle utarbetas för utskottens arbete och att
utskotten skulle utnyttja tiden under sommaruppehållet för utskottssammanträden.
Därigenom skulle möjligheterna öka att ta till varaden inledande
tiden under höstsessionen för arbete i kammaren.

Beredningen uppmärksammade också detaljplaneringen av riksdagsarbetet.
Beredningen framhöll därvid det värdefulla i att tiden lördag-måndag
hålls fri från riksdagsarbete. Därigenom ges ledamöterna visst utrymme
för att även under sessionerna hålla kontakt med sin hemort och sin yrkesverksamhet.
Det blir därmed också möjligt för de ledamöter som har
kommunala uppdrag att behålla dessa. Beredningen ansåg att en utsträckning
av arbetsveckan skulle begränsa dessa möjligheter till kontakter med det
dagliga livet och det kommunala arbetet något som ur flera synpunkter
skulle vara till men för riksdagens arbete.

Grundlagberedningen diskuterade också reglerna för kammardebatterna
och föreslog i samband därmed bl. a. en möjlighet för riksdagen att besluta
om tidsbegränsning för anföranden i en viss debatt. Denna regel skulle
enligt beredningen ses som en säkerhetsåtgärd för den händelse frivilliga
överenskommelser mellan partigrupperna inte skulle visa sig tillräckliga för
att hålla debattiden inom rimliga gränser. Denna bestämmelse kom aldrig
att tillämpas under mandatperioden 1971-1973.

Grundlagberedningens förslag lades efter remissbehandling till grund för
propositionen 1968:27 med förslag till ändringar i regeringsformen m. m.
Propositionen antogs av riksdagen under 1968 och 1969 års riksdagar. I
samband därmed anslöt sig departementschefen och riksdagen i allt väsentligt
till vad beredningen anfört angående riksdagsarbetet.

1974 års grundlagsreform

Möjligheterna att i olika avseenden reformera arbetet och arbetsformerna
i riksdagen diskuterades utförligt också under det fortsatta arbetet med författningsreformen.
Frågor som därvid var av central betydelse gällde tidpunkten
för riksdagsvalen samt förläggningen av det statliga budgetåret.
Frågan om tidpunkten för riksdagsvalen aktualiserades främst genom önskemålet
att resultatet av riksdagsvalen snabbare än tidigare skulle få effekt
på riksdagens sammansättning. Bl. a. med hänsyn till budgetutredningens
pågående översyn av det statliga budgetarbetet och de därmed samman -

Förs. 1975/76:15

hängande frågorna om riksdagens roll i budgetprocessen, budgetårets förläggning
osv. valde grundlagberedningen att endast utarbeta ett förslag som
beträffande riksdagsarbetet i första hand tillgodosåg önskemålet om ett snabbare
valgenomslag. De förändringar i riksdagsarbetet som följde av
1973-1974 års författningsreform är med hänsyn härtill begränsade. I stort
sett kommer arbetet att följa de regler som infördes i samband med övergången
till enkammarriksdagen 1971.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen 1973:90 ”Ny regeringsform
och ny riksdagsordning m. m.” anförde konstitutionsutskottet (KU 1973:26)
bl. a.

Vid behandlingen av det framlagda förslaget till ny RO har utskottet
funnit att det nu - efter drygt två års erfarenheter av arbetet i enkammarriksdagen
- föreligger behov av en ingående och bred översyn av riksdagens
arbetsformer. Såsom närmare framgår av det av grundlagberedningen
redovisade materialet har riksdagens arbetsuppgifter under senare år blivit
både mer omfattande och mer komplicerade. Tidsåtgången för arbetet såväl
i kammaren som i utskotten har avsevärt ökat. Arbetsbelastningen under
vissa perioder av riksdagsåret, framför allt vid slutet av sessionerna, har
blivit alltmer svårbemästrad. Såsom beredningen framhållit torde man vidare
ha anledning att räkna med att riksdagsärendena till följd av den offentliga
verksamhetens expansion i framtiden kommer att ytterligare öka i antal,
omfattning och svårighet.

Det är enligt utskottets mening påkallat att till ytterligare övervägande
ta upp frågor som hänger samman med årsrytmen i riksdagsarbetet - exempelvis
genom omfördelning av ärendena mellan sessionerna och arbetsfria
perioder under pågående riksmöte-och också rörande veckorytmen i arbetet.
Av stor betydelse härvidlag är att riksdagsledamöterna bereds rimliga möjligheter
att verka även utanför riksdagshuset och därmed bevara kontakterna
med sina hemorter liksom med samhällslivet i övrigt. En annan fråga, som
enligt utskottets mening också bör närmare övervägas, gäller fördelningen
av ärenden mellan utskott.

Den diskussion rörande arbetsformerna i riksdagen som förts i grundlagberedningen
och under riksdagsdebatten i anslutning till författningsreformen
har alltså präglats av den konfliktsituation som är ofrånkomlig
i ett representativt politiskt system mellan kravet på en grundlig och saklig
prövning från riksdagens sida av olika ärenden och ledamöternas behov
av tid för kontakter med partimedlemmar och andra väljargrupper. Samtidigt
som riksdagsmännen måste ges tid och möjligheter att sätta sig in i olika
ärenden och förbereda sina insatser i utskott och kammardebatter kräver
ett framgångsrikt representativt system en fortlöpande direkt kommunikation
mellan väljare och valda. Varje planering av riksdagsarbetet måste
bli en kompromiss mellan dessa motstridiga anspråk på ledamöternas begränsade
tid.

Förs. 1975/76:15

Riksdagsarbetets omfattning 1965-1975
Inledning

Som framgått av redogörelsen för debatten i anslutning till författningsreformen
har farhågor funnits för att det ökade antalet ledamöter i kammaren
skall förlänga riksdagsarbetet och framför allt den tid som åtgår för plenum
i sådan utsträckning att ledamöternas möjligheter till kontakter med olika
väljargrupper, deltagande i det politiska arbetet utanför riksdagen samt i
egen yrkesverksamhet inskränks på ett oacceptabelt sätt. Beträffande plenitiden
har också uppmärksammats faran för att den tid under riksdagsveckan
som står till buds för utskottsarbete kan bli för knapp om överläggningarna
i plenum blir alltför omfattande tidsmässigt.

När grundlagberedningen i mars 1972 presenterade sitt slutbetänkande
fanns endast mycket begränsad erfarenhet av arbetet i den nya kammaren.
Av många skäl finns det anledning att anta att arbetet i riksdagen det första
året efter en så genomgripande reform som övergången till enkammarriksdagen
ännu inte helt funnit sin form. Det var därför inte möjligt för grundlagberedningen
att göra någon egentlig utvärdering av förändringarnas betydelse
i de här diskuterade avseendena. Nu har emellertid enkammarriksdagen
fungerat en hel valperiod och ytterligare två år. Under denna
tid har dessutom en förskjutning av de politiska majoritetsförhållandena
ägt rum. Eftersom arbetet i riksdagen i hög grad präglas av de parlamentariska
styrkeförhållandena bör det därför i dag vara möjligt att bättre än för t. ex.
två år sedan göra en bedömning av hur arbetsförhållandena i riksdagen
utvecklats sedan kammarerformen. I detta avsnitt redovisas vissa statistiska
uppgifter angående riksdagsarbetet under främst perioden 1971-75. Vid bedömningen
av dessa uppgifter är det viktigt att hålla i minnet att arbetet
under åren 1971-74 skedde med ledning av regler som i några fall ändrades
i samband med att den nya grundlagen trädde i kraft den 1 januari 1975.
Som framhållits är emellertid dessa förändringar sannolikt endast av marginell
betydelse i de avseenden som studeras i detta sammanhang.

Antalet riksdagsärenden 1965-1975

Enligt reglerna i RO förutsätts riksmötet (tidigare vårsessionen) normalt
pågå t. o. m. den 31 maj. Om synnerliga skäl föreligger kan dock riksmötet
pågå längst t. o. m. den 15 juni. Sådan förlängning har också visat sig nödvändig.
1971 avslutades vårsessionen den 3 juni, 1972 den 31 maj, 1973
den 6 juni samt 1974 och 1975 den 31 maj. Riksmötet (tidigare höstsessionen)
startar ”på dag i september eller oktober som riksdagen har bestämt vid
närmast föregående lagtima riksmöte”. Under 1971 pågick höstsessionen
under tiden 14 oktober-17 december, 1972 under tiden 17 oktober-16 december,
1973 under tiden 16 oktober-15 december samt 1974 under tiden
16 oktober-14 december. 1975/76 års riksmöte började den 13 oktober och
avslutades före juluppehållet den 13 december.

Förs. 1975/76:15

Omfattningen av riksdagens viktigaste arbetsmaterial - propositioner, motioner,
interpellationer och enkla frågor - under perioden 1965-1975 framgår
av figur 1 och 2. Beträffande uppgifterna för 1975 i detta avsnitt gäller
att de avser dels 1975 års riksmöte vilket avslutades den 31 maj, dels den
del av 1975/76 års riksmöte som ägde rum under hösten 1975. 1 figur 1
redovisas antalet ärenden av dessa slag.1 För att belysa trenden i förändringarna
har i figur 2 sammanställts en indexberäkning med 1965 som basår.

Av figurerna kan utläsas att antalet propositioner och interpellationer inte
ökat under undersökningsperioden. Antalet propositioner har varierat mellan
147 år 1972 och 205 år 1970. Antalet interpellationer ökade under 1971
och 1972. 1972 var antalet nästa dubbelt så stort som i andra kammaren
1965. Antalet har därefter sjunkit till 140 under 1975. Detta är bara 11 %
fler än under 1965.

Antalet motioner och (enkla) frågor har däremot ökat kraftigt under den
aktuella tidsperioden. 1965 var antalet motionsärenden (likalydande motioner
i första och andra kammaren har räknats som ett motionsärende)
1 016. Antalet steg därefter oavbrutet t. o. m. 1970 då 1 712 motioner avlämnades.
Det första året under enkammarriksdagens tid sjönk antalet något
för att sedan kraftigt öka t. o. m. 1973 då antalet mer än fördubblats i
jämförelse med 1965. 1973 avlämnades 2 188 motioner. För 1974, vilket
liksom 1971, utgjorde första året under en mandatperiod sjönk antalet åter
något till 2 016 motioner. Av undersökningen kan alltså utläsas en dämpning
av motionsaktiviteten under det första året av en valperiod då ett stort
antal av riksdagens ledamöter är nyvalda. Vid 1969 års riksdag som också
sammanträdde efter ett riksdagsval ökade visserligen antalet motioner i jämförelse
med 1968 men dock i betydligt mindre utsträckning än övriga år.
Ävert minskningen vid 1974 års riksdag var tillfällig och ökningen fortsatte
under 1975 då hela 2 349 motioner väcktes.

Även antalet enkla frågor ökade kraftigt under 1971. Under andra kammarens
sex sista år väcktes i genomsnitt 250 enkla frågor per år. 1971 var
antalet hela 410. Under hela perioden 1971-1975 har antalet stannat på
en hög nivå. I genomsnitt har 383 enkla frågor väckts varje år.

Ett studium framför allt av figur 2 visar på en kraftig stegring i antalet
ärenden i riksdagen under enkammarriksdagens två första år. Under 1973
sjönk antalet interpellationer och över huvud taget synes med undantag
av antalet motioner en stabilisering av ärendemängden ha inträffat under
de senaste åren. Denna stabilisering har dock skett på en högre nivå än
tidigare.

Självfallet är antalet ärenden av olika slag ett mycket ofullständigt mått
på riksdagens arbetsbelastning. Statsverkspropositionen (budgetpropositionen)
som är på drygt 2 000 sidor och medför arbete för samtliga utskott

1 Beträffande interpellationer och enkla frågor gäller uppgifterna under perioden
1965-1970 antalet för andra kammaren.

Förs

Figur

2 400

2 300

2 200

2 100

2000

1 900

1 800

1 700

1 600

1 500

1 400-

1 300 ■

1 200-

1 100 -

1 000-

900 ■

800 ■

700-

600-

500 ■

400 -

300 -

200 -

100 -

1''

75/76:15

Antalet ärenden i riksdagen 1965-1975

Motioner

(Enkla) frågor

Propositioner

Interpellationer

Förs. 1975/76:15

Figur 2: Utvecklingen av antalet ärenden 1965-75. Index 1965 = 100

Interpellationer
Motioner
Propositioner
Enkla frågor

väger i statistiken lika tungt som små propositioner med förslag till mindre
lagändringar eller smärre justeringar i olika anslagsposter. Även vad gäller
motionerna är skillnaden i arbete för riksdagen betydande mellan stora partimotioner
som behandlar vida områden som t. ex. den kommunala demokratin
eller olika stimulansåtgärder inom samhällsekonomin och sådana
förslag som syftar till mindre förändringar i gällande regler inom ett begränsat
område. Många motionsförslag återkommer också under flera år i följd vilket
naturligtvis begränsar behovet av förberedelsearbete t. ex. inom utskotten.

Tidsåtgång för riksdagsarbetet

Plenitiden

Ett alternativt sätt att belysa arbetsbelastningen i riksdagen är att studera
utvecklingen av antalet utskottsbetänkanden och av den tid som krävts
för kammarens överläggningar i plenum. I figur 3 redovisas plenitiden i
kammaren under perioden 1967-1975.'' Av figuren kan utläsas att den årliga
plenitiden i andra kammaren varierade mellan 400 och 450 timmar under
tvåkammarriksdagens fyra sista år. I den nya enkammarriksdagen ökade

''För perioden 1967-1970 har uppgifterna hämtats från Bilaga 10 i grundlagberedningens
slutbetänkande SOU 1972:15 (s. 359). De avser andra kammaren.

Förs. 1975/76:15

Figur 3: Plenitid, antal betänkanden samt plenitid/betänkande

Antal betänkanden/

Antal timmar

1 000 -

900 -

*«• Plenitid/betänkande

800 -

700 -

Antal betänkanden

600 -

Plenitiden i timmar

500 -

400 -

300 -

200 -

100 -

1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975

plenitiden 1971 med 42 % till 610 timmar. 1972 var plenitiden ännu längre
(644 timmar) för att sedan minska under 1973 och 1974. 1975 skedde åter
en mindre ökning av plenitiden. Även 1974, vilket är det år sedan enkammarreformen
som medfört det lägsta antalet plenitimmar, krävdes 23 %
längre tid för kammarens arbete än för andra kammaren under åren 1969-70.

I figur 3 redovisas också antalet utskottsbetänkanden. Det härunder senare
år blivit allt vanligare att utskotten samlar motioner som gäller samma
eller näraliggande frågor till ett gemensamt större betänkande. Denna praxis
har lett till att antalet utskottsbetänkanden trots den stora ökningen i motionsantalet
sjunkit från 850 år 1970 till 686 år 1975. I figuren har också
lagts in en kurva som illustrerar debattiden satt i relation till antalet betänkanden.
Vid läsningen av figuren bör uppmärksammas att värdet ”1 000”
på den vertikala axeln markerar ”1 timme”. Under tvåkammarriksdagens
fyra sista år sjönk plenitiden/betänkande i andra kammaren från ca 0,65
timmar till 0,50. 1971 ökade som nämnts plenitiden kraftigt samtidigt som
antalet betänkanden minskade. Detta innebar att plenitiden/betänkande
ökade kraftigt till 0,88 timmar 1971 och 0,98 timmar år 1972. Därefter har
plenitiden minskat relativt sett mer än antalet betänkanden. 1974 var plenitiden/betänkande
endast 0,80 timmar.

1 de uppgifter som redovisas i figur 3 ingår samtliga plenitimmar. Den
tid som ägnas åt varje utskottsbetänkande överskattas därvid. Av den
totala plenitiden ägnas nämligen en del åt de allmänpolitiska debatterna

Förs. 1975/76:15

Tabell 1: Antal plenitimmar 1971-1975 som ägnats åt debatter i anslutning
till svar på enkla frågor eller interpellationer

År	Tid	Andel av den totala plenitiden (%-tal)
1971	151 timmar 35 minuter	24,8
1972	154 timmar 08 minuter	23,9
1973	117 timmar 34 minuter	18,7
1974	119 timmar 46 minuter	22,1
1975	115 timmar 50 minuter	20,2
vid vår- resp. höstsessionens början. Tidsåtgången för dessa debatter framgår
av nedanstående förteckning.
1971	56 timmar 09 minuter
1972	50 timmar 46 minuter
1973	45 timmar 15 minuter
1974	43 timmar 01 minuter
1975	35 timmar 10 minuter

Förutom till ärendebehandling och allmänpolitiska debatter ägnar kammaren
också tid till s. k. spörsmålsdebatter dvs. till debatter i anslutning
till svar på enkla frågor och interpellationer. Dessa debatter kan sägas vara
mindre betungande för det stora flertalet av ledamöterna eftersom de inte
följs av någon votering. De som inte deltar i en viss debatt kan därför
disponera denna tid för arbetsuppgifter som inte kan utföras i riksdagshuset.
För att en rättvisande bild skall erhållas av i vilken utsträckning den allt
längre plenitiden ställer krav på riksdagsledamöternas arbetstid bör därför
från den totala plenitiden borträknas den del som åtgår till spörsmålsdebatter
och allmänpolitiska debatter.

1 tabell 1 kan utläsas att mellan en fjärdedel och en femtedel av plenitiden
ägnas åt spörsmålsdebatter. Under 1971 och 1972 ägnades ca 150 timmar
åt detta ändamål. 1973, 1974 och 1975 var antalet drygt 30 timmar lägre.
Den tid som ägnades åt s. k. beslutsdebatter dvs. den totala plenitiden exklusive
spörsmålsdebatter och allmänpolitiska debatter framgår av tabell

Av tabellen framgår att denna del av plenitiden fortsatte att öka även

Tabell 2: Antal plenitimmar 1971-1975 exklusive spörsmålsdebatter och
allmänpolitiska debatter

År Plenitid (timmar)

1971 402

1972 439

1973 464

1974 372

1975 419

Förs. 1975/76:15

Tabell 3: Utskottens sammanträdestid 1974-1975 (timmar)

Utskott	Genomsnitt-lig tid 1971-1973	Sammanträdes-tid under 1974	Sammanträdes-tid under 1975	Genomsnitt-lig tid 1974-1975
Konstitutions	74	90	85	88
Finans	64	68	48	58
Skatte	56	48	62	55
Justitie	61	70	51	61
Lag	75	82	95	89
Utrikes	53	54	50	52
Försvars	82	60	70	65
Socialförsäkrings	39	33	32	33
Social	45	38	44	41
Kultur	72	72	81	77
Utbildnings	83	85	113	99
Trafik	82	82	78	80
Jordbruks	67	66	56	61
Närings	71	75	119	97
Inrikes	99	89	96	93
Civil	66	68	63	66

under 1973. Under 1974 däremot minskade även tiden för debatter av beslutskaraktär.
Av tabellen framgår också att en förskjutning ägt rum från
spörsmåls- och allmänpolitiska debatter till beslutsdebatter. Den tid som
1975 anslogs till dessa debatter var längre än 1971 trots att den totala debatttiden
var kortare.

Tidsåtgång för utskottsarbete

Vid sidan av arbetet i plenum binder utskottsarbetet flertalet riksdagsmän
till riksdagshuset varje vecka under sessionstid. Utskottsarbetet är emellertid
tidsmässigt mindre omfattande än arbetet i plenum. Av tabell 3 kan utläsas
att utskotten under enkammarriksdagens första mandattid sammanträdde
i genomsnitt 68 timmar per år. 1974 var den genomsnittliga sammanträdestiden
70 timmar och 1975 71 timmar. Av tabellen framgår också betydande
skillnader mellan de olika utskotten.

Under perioden 1971-1973 sammanträdde t. ex. inrikesutskottet i genomsnitt
99 timmar per år medan socialutskottet under samma period sammanträdde
45 timmar per år. Bakom de sammanfattningssiffror som redovisas
i tabellen ligger också stora variationer mellan olika år. Som exempel
kan nämnas lagutskottet som 1971 sammanträdde sammanlagt 45 timmar
och under 1973 126 timmar.

En jämförelse år för år visar att utskottens genomsnittliga sammanträdestid
ökade successivt 1971-1973. 1971 sammanträdde utskotten i genomsnitt
63 timmar, 1972 67 timmar och 1973 74 timmar. Om 1971 väljs som
basår och utvecklingen av plenitiden samt utskottens arbetstid sätts i relation
till arbetstiden detta år framgår att ökningen av arbetsbördan varit starkare

Förs. 1975/76:15

Figur 4: Utveckling av utskottens arbetstid (heldragen linje) och plenitiden
(streckad linje) 1971-1975. Index 1971 = 100.

120

110

100

90 -

80 -

1973

1975

1971

1972

1974

på utskottssidan. Av figur 4 kan utläsas att utskotten under 1974 arbetade
107 % av 1971 års arbetstid medan plenitiden endast utgjorde 86 % av 1971
års.

Särskilt när det gäller tidsåtgången för utskottsarbetet finns det anledning
att göra en reservation. Den tid som redovisas här gäller tidsåtgång för
sammanträden inom utskotten. Det är emellertid väl känt att en stor del
av utskottsarbetet sker genom informella kontakter och överläggningar av
skilda slag vid sidan av själva utskottssammanträdena. Under 1974 och
1975 har överläggningar av detta slag rörande finansplanen och den ekonomiska
politiken nästan fått en ”halvofficiell” prägel (Hagaöverläggningarna).
Det är därför klart att utskottens sammanträdestid liksom plenitiden
på ett mycket ofullständigt sätt speglar arbetsbelastningen i riksdagen. Den
minskning av utskottstid och plenitid som kan noteras för 1974 och 1975
kanske i realiteten i första hand avspeglar en av det förändrade parlamentariska
läget föranledd förskjutning av tyngdpunkten i riksdagsarbetet från
utskott och plenum till partigrupper och olika former av av överläggningar
mellan partierna.

Förs. 1975/76:15

Tabell 4: Plenitid/månad under åren 1971-1975

Månad	1971 tim. min.	% av vår-sess.	1972 tim. min.	%	1973 tim. min.	%	1974 tim. min.	%	1975 tim. min.	%
Januari	47.14	12	7.00	2	21.38	5	28,57	9	7.07	2
Februari	19.55	5	48.42	12	43.14	10	22.11	7	41.32	11
Mars	97.45	22	96.07	23	111.58	25	65.14	20	60.34	16
April	86.07	21	102.42	25	83.12	19	65.12	20	116.31	31
Maj	121.22	30	160.02	39	147.06	33	146.41	45	152.86	40
Juni	33.18	8	-	-	39.56	9	-	-	-	-
Samman-
lagt un-	406		415		447		328		379
der våren
(tim.)
Oktober	15.27		9.50		13.57		22.16		37.41
November	77.22		105.09		74.22		97.08		68.56
December 112.10		114.27		92.13		83.45		85.07

Variationer under sessionstid

Under förarbetena till författningsreformen betraktades de stora tidsmässiga
variationerna i riksdagsarbetet under sessiontid som problematiska.
Framför allt kritiserades den starka koncentrationen av arbetet i plenum
till maj månad. 1 detta avsnitt redovisas hur riksdagsarbetet utvecklats tidmässigt
under olika delar av sessionerna under enkammarriksdagens tid.
Därvid tas först upp plenitiden och utskottsarbetet. Därefter redovisas några
uppgifter angående propositionsavlämnandet samt fördelningen av enkla
frågor och interpellationer under olika delar av året.

Plenitiden

I tabell 4 redovisas antalet plenitimmar per månad under perioden
1971-1975. Av tabellen kan utläsas att mellan 38 % (1971) och 45 % (1974)
av vårens arbete i plenum ägt rum under maj eller juni månad. Tendensen
har varit att arbetsbelastningen relativt sett successivt blivit allt större under
maj månad. I timmar räknat sjönk dock plenitiden under maj 1974 i jämförelse
med 1972 och 1973. 1975 ökade den åter.

Grundlagberedningen redovisade i sitt betänkande ”Partiell författningsreform”
(SOU 1967:26 s. 245) vissa uppgifter angående plenitiden i kamrarna
under perioden 1952-1966. Av dessa framgick att plenitiden under maj
månad dessa år varierat (i andra kammaren) mellan 51 % och 27 % av
hela plenitiden under vårsessionen. I genomsnitt hade 43 % av plenitiden
ägt rum under maj månad. Förhållandena i enkammarriksdagen kan därför
sägas vara oförändrade i detta avseende i jämförelse med tvåkammarriksdagens
senare år. I timmar räknat har dock plenitiden ökat under maj månad
i förhållande till vad som var vanligt i andra kammaren.

Figur 5: Kammarens och utskottens sammanträdestid år 1973 och 1974
(Genomsnittlig sammanträdestid för utskotten. Utskottens sammanträden
juli-september har ej medtagits)

150 tim.
140 tim.
130 tim.
120 tim.
120 tim.
110 tim.
100 tim.
90 tim.
80 tim.
70 tim.
60 tim.
50 lim.
40 tim.
30 tim.
20 tim.
10 tim.

imyst streckad stapel = kammaren
l l ofylld stapel = utskotten

1973 1974 1973 1974 1973 1974 1973 1974 1973 1974 73 74

jan. feb. mars april maj juni

1973 1974 1973 1974 1973 1974

okt. nov. dec.

Förs. 1975/76:15

Utskottsarbetet

Om plenitiden för kammaren helt naturligt är markant högre i slutet
av sessionerna så är utskottens arbetsbelastning jämnare. I figur 5 jämförs
utskottens sammanträdestider per månad under 1973 och 1974 med plenitid
i kammaren. Av figuren framgår att utskottsarbetet under båda dessa år
varit mest omfattande under mars månad men att arbetet under februari,
april och maj i stort sett varit lika omfattande. En med hänsyn till arbetet
i kammaren önskvärd koncentration av utskottsarbetet till vårsessionens
första del har således inte kunnat komma till stånd. Detta sammanhänger
sannolikt med de regler som gäller framför allt för propositionsavlämnadet
och för budgetarbetet (behandlingen av finansplanen).

Propositioner, interpellationer och enkla frågor per månad

För planeringen av riksdagsarbetet är naturligtvis tillströmningen av ärenden
under olika delar av året av stor betydelse. Motionerna är i detta avseende
av mindre intresse eftersom de antingen lämnas i anslutning till budgetpropositionen
under den allmänna motionstiden eller som följdmotioner till
olika propositioner. Propositioner, interpellationer och (enkla) frågor däremot
lämnas fortlöpande under året. Det är därför av stor betydelse för säsongvariationerna
i riksdagsarbetet vid vilken tidpunkt som dessa ärenden väcks.
Särskilt tidsreglerna för propositionsavlämnandet tillmättes stort intresse under
författningsarbetet. Enligt riksdagsordningen skall propositioner angående
anslag för det närmast följande budgetåret avlämnas senast den 10
mars. Andra propositioner skall avlämnas senast den 31 mars om regeringen
anser att de bör behandlas under pågående riksmöte. Dessa tidsgränser fastställdes
i samband med författningsreformen och innebär en förkortning
med ungefär 10 dagar i förhållande till de tidsgränser som gällde före 1975.

1 tabell 5 redovisas antalet propositioner, interpellationer och (enkla) frågor
per månad under perioden 1971-1975. Av tabellen kan utläsas en stark
koncentration av propositioner till månaderna mars och april samt november.
Ungefär hälften av årets propositioner brukar lämnas under mars-april och
mellan en femtedel och en fjärdedel under november. En intressant iakttagelse
som kan göras i tabellen är att antalet propositioner som avlämnades
under april sjönk kraftigt 1975 då endast 8 % av samtliga avlämnades denna
tid. 1 stället åstadkoms under detta år en förskjutning av propositionsavlämnandet
till hösten. Normalt har mellan 28 och 32 % av propositionerna
lämnats under höstmånaderna men 1975 väcktes närmare 40 % under tiden
oktober-december.

Även tillströmningen av interpellationer och (enkla) frågor påverkar planeringen
av riksdagens arbete. Ungefär en fjärdedel av debattiden i plenum
ägnas som framgått åt spörsmålsdebatter (s. 57). I tabell 5 redovisas även
hur dessa spörsmål fördelar sig på olika månader under riksdagsåret. Vid
bedömningen av tabellen bör hållas i minnet att i samband med författ -

Förs. 1975/76:15

Tabell 5: Propositioner, interpellationer och enkla frågor framställda åren
1971-1975 fördelade per månad

1971	%	1972	a. Propositioner % 1973	%	1974	%	1975	%
Januari 9	5	5	3	11	5	14	7	11	6
Februari 11	6	14	10	12	6	13	7	8	4
Mars 50	28	49	33	58	28	49	26	68	36
April 40	22	27	18	45	22	42	22	15	8
Maj 7	4	6	4	5	2	7	4	7	4
Juni 3	2	-	-	4	2	1	-	2	1
Juli 2	1	2	1	2	1	1	-	4	2
Augusti -	-	-	-	2	1	-	-	2	1
September 1	-	-	-	7	3	1	-	1	-
Oktober 12	7	12	8	11	5	18	10	26	14
November 46	25	30	20	47	23	41	22	43	22
December -	-	2	1	-	-	1	-	3	2
1S1		147		204		188		190
			b. Interpellationer
1971		1972		1973		1974		1975
Januari 33		34		27		29		27
Februari 29		43		26		12		12
Mars 35		24		16		22		7
April 18		31		16		15		18
Maj 8		3		2		5		2
Juni 1		-		2		-		-
September -		-		-		-		1
Oktober 65		63		52		64		45
November 32		40		23		17		25
December 1		-		-		-		4
222		238		164		164		141

c. Enkla frågor

	1971	1972	1973	1974	1975
Januari	44	42	63	49	61
Februari	49	60	54	43	41
Mars	82	48	49	48	29
April	40	46	32	32	53
Maj	61	30	41	62	32
Juni	-	-	-	-	-
September	-	-	-	-	1
Oktober	61	58	43	79	73
November	59	67	82	76	64
December	14	14	11	7	19
	410	365	374	396	373

ningsreformen infördes i en tilläggsbestämmelse regeln att den som lämnar
interpellation till statsråd under maj månad skall angiva skälen till att interpellationen
inte ingivits tidigare.

Förs. 1975/76:15

Fördelningen av olika slags ärenden under olika delar av riksdagsåret
framgår bättre i figur 6 som visar hur stor andel (%-tal) av samtliga propositioner,
interpellationer och frågor som framlagts varje månad. Tillströmningen
av (enkla) frågor är jämförelsevis jämn över hela riksdagsåret. Under
den aktuella tidsperioden har de flesta frågorna framställts i november
(18 %). Under de mest arbetstyngda månaderna april och maj har i genomsnitt
framställts resp. 11 och 12% av samtliga frågor.

Även tillströmningen av interpellationer är i jämförelse med propositionerna
jämn. Antalet väckta interpellationer är störst under oktober månad
då hela 31 % av samtliga interpellationer väckts. Det är tydligt att sommaruppehållet
leder till ett uppdämt ”interpellationsbehov” som resulterar
i denna höga siffra när riksdagen samlas efter sommaren. Av uppgifterna
kan också utläsas att den inskränkning i rätten att väcka interpellation under
vårsessionens slutskede som infördes i samband med 1973-1974 års författningsreform
knappast kan komma att i någon mer betydande utsträckning
påverka arbetssituationen i kammaren. Under maj månad väcktes under
perioden 1971-74 i genomsnitt endast 2 % (4,5 st.) av samtliga interpellationer.

Sammanfattning

Den statistik rörande omfattningen av riksdagsarbetet och av riksdagens
arbetsmaterial som presenterats i detta avsnitt visar att den nya enkammarriksdagen
i två hänseenden är mer arbetstyngd än den tidigare tvåkammarriksdagen.
Plenitiden ökade med närmare 50 % mellan 1970 och
1971. Ökningen fortsatte under 1972. Därefter har debattiden i riksdagen
minskat. Den är emellertid fortfarande ca 30% högre än i andra kammaren
under tvåkammarriksdagens senare år.

Vidare har övergången till enkammarriksdagen medfört en ökning av
antalet frågor. Antalet interpellationer synes däremot efter en tillfällig uppgång
under 1971-1972 vara på väg att stabiliseras på en lägre nivå, något
som stämmer överens med en medveten strävan att alltmer utnyttja frågeinstitutet
för att diskutera aktuella händelser. Den årliga ökningen av
antalet motioner som startade redan på tvåkammarriksdagens tid har fortsatt
och antalet har mer än fördubblats sedan 1965.

Vad gäller riksdagsarbetets fördelning på olika delar av riksdagsåret kan
konstateras att den i många sammanhang kritiserade koncentrationen av
arbetet i plenum till maj och november/december inte minskat. Fortfarande
ligger närmare hälften av vårens plenitid under maj månad. Utskotten har
en jämnare arbetsbelastning över året.

Uppgifterna i detta avsnitt visar att riksdagsmännnens arbetssituation varierar
kraftigt under året. I början av sessionerna dominerar utskottsarbetet
medan debatterna i kammaren binder ledamöterna till riksdagshuset under
större delen av maj månad. Självfallet måste denna starka periodicitet i

Förs. 1975/76:15

Figur 6: Andel propositioner, interpellationer och enkla frågor per månad
1971-1975 (genomsnitt per år). Procenttal.

I I Propositioner

"/n ^^^Interpellationer

50 _ 1 1 Enkla frågor

40 -

Jan.

Febr. Mars April

Maj

■MAr

Sept.

Okt. Nov.

Dec.

riksdagsarbetet ha viktiga konsekvenser för riksdagsmännens möjligheter
att göra en aktiv insats i riksdagen och att samtidigt bevara en fortlöpande
god kontakt med väljare, intresseorganisationer och yrkesliv.

Riksdagsledamöternas arbetssituation
Inledning

Som framhölls inledningsvis ställs i det moderna samhället på riksdagsledamöterna
en mängd krav av olika slag som är svåra att förena. Något
förenklat kan sägas att det inre riksdagsarbetet - att delta i själva beslutsfattandet
- kräver tid för studier, inläsning, överläggningar med experter
och partirepresentanter osv. En reell sakbehandling ställer inom vissa områden
stora krav på ledamöternas kompetens. Samtidigt utövar riksdagsmännen
sina befogenheter som representanter för väljarna. Ett framgångsrikt
representativt system kräver att parlamentarikerna står i en fortlöpande och
god kontakt med sin egen valkrets. Riksdagsmännen förutsätts också genom
arbete i kommuner, intresseorganisationer och i andra sammanhang hålla
en nära kontakt med olika delar av samhällslivet. Det har också ansetts
viktigt att de ledamöter som så önskar åtminstone i någon utsträckning
har möjlighet att ägna tid åt sitt yrkesarbete. Riksdagsledamöterna engageras
i olika lekmannastyrelser och i statliga utredningar, för internationella uppdrag
osv. Med riksdagsmannauppdraget följer en mängd arbetsuppgifter vid

5 Riksdagen 1975/76. 2 sam!. Nr 15

Förs. 1975/76:15

sidan av utskottsarbete och deltagande i kammarplenum. Vissa av dessa
uppgifter kan skötas i riksdagshuset under sessionstid medan andra åter
kräver att ledamöterna är fria att disponera sin tid oberoende av sammanträden
i Stockholm.

Av föregående avsnitt har framgått att riksdagsarbetet, främst kammarplena,
under senare år tagit en större del av riksdagsmännens tid i anspråk
än tidigare. Frågan kan därför ställas vilka möjligheter ledamöterna i dag
har att upprätthålla kontakten med samhället utanför riksdagen. Medger
riksdagsarbetet för riksdagsmännen att svara mot de krav som finns på
deras medverkan i olika sammanhang? Vad gör riksdagsmännen i riksdagen
och vid sidan av arbetet i denna?

Frågor av det slag som diskuterats ovan låg bakom beslutet att under
november 1974 företa en enkätundersökning rörande riksdagsmännens arbetsvillkor.
I enkäten insamlades uppgifter angående ledamöternas förtroendeuppdrag
av olika slag samt yrkesverksamhet. Samtidigt gjordes ett försök
att via ”dagboksanteckningar” fånga riksdagsmännens arbete under en
novembervecka. I detta avsnitt skall först några uppgifter från denna enkät
läggas till grund för en beskrivning av riksdagsmännens utåtriktade kontakter
dvs. uppdrag av olika slag vid sidan av riksdagsarbetet. Därefter redovisas
i nästa avsnitt riksdagsmännens ”tidsbudget” dvs. hur de disponerade
sin tid under den aktuella veckan.

Undersökningens genomförande

Undersökningen genomfördes som en brevenkät. Enkätformuläret redovisas
i bilaga 1. Eftersom enkäten innehöll preciserade frågor rörande ledamöternas
arbete under en särskild vecka var kvaliteten på svaren i ovanligt
hög grad beroende av att inte alltför lång tid förflöt mellan den studerade
tidsperioden och det tillfälle då enkäten besvarades. För att underlätta för
ledamöterna att bedriva de ”självstudier” som krävdes för att besvara enkäten
utsändes denna före undersökningsveckan samtidigt som svarstiden
fastställdes mycket snävt till tisdagen i veckan efter undersökningsveckan.
Påminnelse utsändes en vecka efter undersökningsperiodens slut. Svar som
inkom senare än tre veckor efter undersökningsveckan bearbetades ej.

Det lämpliga i att sända ut enkäten med dagboksbladet veckan före undersökningsveckan
kan diskuteras. Risken finns naturligtvis för att en s. k.
undersökningseffekt uppstått, dvs. att ledamöterna arbetat mer koncentrerat
och utnyttjat tiden mer systematiskt än vad de gör under vanliga veckor.
Att bedriva denna typ av självstudier leder gärna till en effektivisering av
den egna arbetssituationen. Å andra sidan bedömdes kvaliteten på svaren
bli bättre än om ledamöterna i efterhand skulle försöka att i detalj kartlägga
en intensiv arbetsvecka. Det kan också antas att riksdagsmännens arbetssituation
är sådan att det under en novembervecka finns mycket litet utrymme
för en undersökningseffekt av detta slag. I praktiken torde dessutom

Förs. 1975/76:15

en del ledamöter ha fyllt i formuläret först i efterhand trots att det sändes
ut i förväg. Beträffande svarens tillförlitlighet i övrigt diskuteras detta problem
något ytterligare i anslutning till resultatredovisningen.

Svarsfrekvensen framgår av tabell 6. Undersökningspopulationen omfattade
samtliga under vecka 48 1974 tjänstgörande ledamöter och ersättare.
Totalt inkom 294 enkätsvar inom den fastställda tidsramen. Dessa utgjorde
84 % av samtliga. Själva dagboksbladet kunde bearbetas i 292 av dessa enkäter.
Även i övrigt var det interna bortfallet obetydligt. Av tabellen framgår vidare
att bortfallet är lika fördelat mellan de olika partierna. Endast från vänsterpartiet
kommunisterna ärsvarsprocenten något lägre(78,9 96).

Riksdagsmännens uppdrag

Förtroendeuppdrag vid sidan av riksdagsuppdraget

I enkäten fick varje ledamot uppge sina förtroendeuppdrag under ett antal
olika rubriker. Dessa var:

1. Uppdrag inom rikspartiet

a. Uppdrag inom riksdagsgruppen (förtroenderåd, kommittéer, delegationer
och dylikt)

b. Övriga uppdrag inom rikspartiet. På central nivå

c. På valkretsnivå

d. På kommunal nivå

2. Kommunala uppdrag

a. På primärkommunal nivå

b. På landstingskommunal nivå

3. Ledamotskap i statliga styrelser (ämbetsverk, affärsdrivande verk,
länsstyrelser, statliga boiag)

4. Ledamotskap, expert m. m. i statliga utredningar

Tabell 6:	Svarsfrekvens på	enkäten
Parti	Antal led.	Antal svar	Svarsprocent
M	51	43	84,3 %
C	90	75	83,3 96
Fp	34	29	85,3 %
S	156	132	84,6 %
Vpk	19	15	78,9 %
	350	294	84,0 %

Förs. 1975/76:15

5. Förtroendeuppdrag inom olika organisationer

a. På central nivå

b. På regional nivå

c. På lokal nivå

6. Uppdrag inom näringslivet (ej egen yrkesverksamhet)

7. Internationella uppdragit, ex. inom FN-organ,europarådet, interparlamentariska
unionen, Amnesty international, religiösa, kulturella, fackliga organisationer) 8.

Övriga uppdrag som är av betydelse för kontakten med olika väljargrupper

I enkäten fanns också frågor angående det antal sammanträden, som varit
föranledda av dessa uppdrag, som ledamöterna deltagit i under 1974 fram
till enkättillfället. Vidare innehöll formuläret en fråga rörande tidsåtgången
under vecka 48 (25/11-2/11) 1974 för arbete med anknytning till de olika
uppdragen.

Kategoriseringen avsågs täcka in alla uppdrag som är av intresse för att
belysa riksdagsmännens arbete som valda representanter för övriga medborgare.
På grund av svårigheterna att i en fast kategoriindelning täcka
in alla uppdrag av detta slag fanns den 8:e kategorin ”övriga uppdrag som
är av betydelse för kontakten med olika väljargrupper”. Som framgår av
tabellerna har ledamöterna också i viss utsträckning utnyttjat denna kategori.
Det är dock sannolikt att de i någon utsträckning kan ha haft ytterligare
uppdrag som bort placeras i denna men som de inte kommit att tänka
på när de besvarade enkäten. Detta bortfall torde dock vara litet och i allt
väsentligt bör de svar som erhölls åtminstone under övriga rubriker vara
fullständiga.

Av tabell 7 kan utläsas att riksdagsledamöterna i genomsnitt har 10,5
uppdrag sammanlagt inom de olika kategorierna. Av dessa är 3,7 uppdrag
inom rikspartiet (1,1 inom riksdagsgruppen), 1,8 kommunala uppdrag, 1,3
i statliga styrelser, 1,2 utredningsuppdrag samt 1,8 uppdrag på olika nivåer
inom organisationslivet. Riksdagsmännen har vidare i genomsnitt 0,4 uppdrag
inom näringslivet samt 0,2 internationella uppdrag. I kategorien ”övriga
uppdrag” finns endast 0,1 uppdrag per person.

Av tabellen kan utläsas relativt små skillnader mellan ledamöter från
olika partier när det gäller antalet uppdrag. Ledamöterna från centerpartiet
uppgav i genomsnitt 12 uppdrag, moderaterna 11,5, folkpartisterna 10,6,
socialdemokraterna 10 och ledamöterna från vänsterpartiet kommunisterna
7,1 uppdrag.

Ett närmare studium av hur uppdragen fördelar sig på de olika kategorierna
visar dock på vissa skillnader som kan vara värda en kommentar. I den
första kategorin - Llppdrag inom riksdagsgruppen - har ledamöterna från
oppositionspartierna i genomsnitt mellan 2,0 och 1,5 uppdrag per ledamot

Förs. 1975/76:15

Tabell 7: Antal uppdrag/person

Uppdragskategori	M	C	Fp	Pani S	Vpk	Samtl.
1. Uppdrag inom rikspartiet
a. Inom riksdagsgruppen	2,0	1,7	2,0	0,3	1,5	1,1
b. Övriga inom rikspartiet centralt	1,2	0,9	1,0	0,4	1,1	0,8
c. På valkretsnivå	1,1	1,5	1,0	1,1	0,9	1,2
d. På kommunnivå	0,5	0,7	0,4	0,8	0,5	0,6
Totalt antal uppdrag inom rikspartiet	4,8	4,8	4,4	2,6	4,0	3,7
2. Kommunala uppdrag
a. Primärkommunala	0,9	1,1	0,6	1,4	0,6	1,1
b. Landstingskommunala	0,7	1,1	0,4	0,7	0,1	0,7
Totalt antal kommunala uppdrag	1,6	2,2	1,0	2,1	0,7	1,8
3. Statliga styrelser	0,9	1,3	0,8	1,6	0,1	1,3
4. Statliga utredningar	1,2	0,9	1,4	1,4	0,8	1,2
5. Organisationslivel
a. Central nivå	0,7	0,7	1,0	0,7	0,2	0,7
b. Regional nivå	0,7	0,6	0,7	0,5	0,1	0,6
c. Lokal nivå	0,3	0,3	0,5	0,5	0,7	0,5
Totalt antal uppdrag inom org.livet	1,7	1,6	2,2	1,7	1,0	1,8
6. Uppdrag inom näringslivet	0,9	0,6	0,2	0,2	0,2	0,4
7. Internationella uppdrag	0,3	0,2	0,4	0,3	0,1	0,2
8. Övriga uppdrag	0,2	0,2	0,1	0,1	0,2	0,1
Totalt	11,5	12,0	10,6	10,0	7,1	10,5

medan regeringspartiets ledamöter endast har 0,3- Detta återspeglar en skillnad
i organisationen av riksdagsgruppernas arbete. Inom oppositionspartiernas
riksdagsgrupper är ledamöterna medlemmar i ett antal kommittéer
och delegationer vilka har till uppgift att inom olika områden svara för
motionsarbete och att förbereda ställningstaganden till propositioner osv.
Inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen saknas en sådan organisationsform.
1

Vid sidan av arbetet i riksdagsgruppen har riksdagsmännen från samtliga
partier i genomsnitt mellan 2 och 3 uppdrag på olika nivåer inom rikspartiet.
Vanligast är enligt uppgifterna uppdrag på valkretsnivån. På lokal nivå har
ledamöterna mellan 0,4 och 0,8 uppdrag dvs. ungefär varannan riksdagsman
har ett sådant uppdrag. Beträffande kommunala uppdrag kan utläsas att
ledamöterna i större utsträckning har sådana på primärkommunal nivå. I

1 Riksdagsgruppernas organisation redovisas utförligt i Bengtsson m. fl.. Svenska partiapparater
Stockholm 1972.

Förs. 1975/76:15

Figur 7: Antal ledamöter med resp. antal uppdrag

Antal uppdrag

0-5

6-10

11-15

16-20

x''''::::: -; 133

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZ3 86

21-

13 4

stort sett har riksdagsmännen ett primärkommunalt uppdrag vardera. Här
finns dock klara skillnader mellan partierna. Medan folkpartiledamöterna
har 0,6 uppdrag vardera har socialdemokraterna 1,4. Ett studium av det
totala antalet kommunala uppdrag dvs. såväl primärkommunala som landstingskommunal
ger vid handen att centerpartisterna och socialdemokraterna
har sådana uppdrag i större utsträckning än övriga ledamöter.

Medeltalsberäkningarav det slag som presenteras i tabell 7 är missvisande
i den meningen att de ger en bild av en genomsnittsriksdagsman som inte
finns. Bland riksdagsmännen finns ledamöter med betydligt fler uppdrag
än 10,5 och ledamöter som har färre uppdrag. I figur 7 redovisas fördelningen
av riksdagsmännen på olika ”uppdragsklasser”. Av figuren framgår att 133
ledamöter har mellan 6 och 10 uppdrag. 29 ledamöter har 16 eller fler uppdrag.
4 ledamöter har uppgivit fler än 20 uppdrag.

I tabell 7 kunde en skillnad iakttas mellan oppositionspartiernas och
regeringspartiets ledamöter vad gällde arbetet inom riksdagsgrupperna. Det
ligger nära till hands att anta att den tid som ledamöterna varit riksdagsmän
också påverkar deras arbetssituation och deras möjligheter att åta sig uppdrag
vid sidan av det egentliga riksdagsarbetet. Å ena sidan kan antas att de
nyvalda ledamöterna bevarat ett antal uppdrag som de erhållit före invalet
i riksdagen och som de sedan på grund av riksdagsarbetet inte har möjlighet
att på längre sikt behålla. Det är t. ex. väl känt att arbete inom organisationslivet,
kommunerna och naturligtvis partiorganisationerna på lokal
och regional nivå är en viktig karriärväg till riksdagen. Å andra sidan kan
det antas att arbetet i riksdagen successivt leder till nya uppdrag t. ex. inom
statliga styrelser och parlamentariska utredningar. I tabell 8 redovisas hur
”uppdragsbilden” ser ut för de ledamöter som är nyvalda resp. har en,
tre eller flera mandatperioder i riksdagen bakom sig.

Av tabellen kan utläsas att de nyvalda ledamöterna totalt sett har färre
uppdrag än de äldre. Den med längre tid i riksdagen stigande trenden bryts
dock av att den grupp ledamöter som har en mandatperiod bakom sig har
något fler uppdrag än de som varit riksdagsmän mellan 4 och 9 år. 1 stort
bekräftas för övrigt antagandena ovan. När det gäller uppdrag på lokal nivå
inom partiorganisationen och inom organisationslivet minskar antalet uppdrag
med antalet riksdagsår. Även de primärkommunala uppdragen är van -

Förs. 1975/76:15 Tabell 8: Antal uppdrag/person	i olika ’	''åldersgrupper”	71
Uppdragskategori	Nyvalda 1-3 år 68 led 72 led	4-9 år 81 led	10-73 led
1. Uppdrag inom rikspartiet
a. Inom riksdagsgruppen	0,9	1,5	0,9	1,2
b. Övriga på central nivå	0,7	0,9	0,7	0,7
c. På valkretsnivå	1,3	1,3	1,1	0,9
d. På kommunnivå	0,8	0,7	0,7	0,4
Totalt antal inom rikspartiet	3,7	4,4	3,4	3,2
2. Kommunala uppdrag
a. Primärkommunal nivå	1,5	0,9	1,0	1,0
b. Landstingskommunala	0,7	0,7	0,7	0,9
Totalt antal komm. uppdrag	2,2	1,6	1,7	1,9
3. Statliga styrelser	0,8	1,1	1,3	1,8
4. Statliga utredningar	0,5	1,2	1,7	1,5
5. Organisationslivet a. På central nivå	0,4	0,8	0,6	1,1
b. På regional nivå	0,5	0,6	0,5	0,6
c. På lokal nivå	0,6	0,6	0,4	0,3
Totalt antal uppdrag inom org.	1,5	2,0	1,5	2,0
6. Uppdrag inom näringslivet	0,3	0,3	0,4	0,6
7. Internationella uppdrag	0,1	0,3	0,5	0,3
8. Övriga uppdrag	0,2	0,1	0,1	0,1
Sammanlagt	9,5	10,9	10,7	112

ligast hos de nyvalda ledamöterna. Uppdragen på landstingskommunal nivå
visar däremot inget motsvarande samband med antalet riksdagsår. Antalet
uppdrag på central nivå inom organisationslivet visar en tendens att öka
med längre tid i riksdagen. Beträffande antalet partiuppdrag totalt dvs. såväl
inom riksdagsgruppen som partiet i övrigt gäller att de riksdagsmän som
varit ledamöter under en valperiod är de mest uppdragstyngda.

Även antagandet att riksdagsuppdraget medför ett successivt mer omfattande
engagemang i statliga styrelser och parlamentariska utredningar
bekräftas i tabellen. Medan antalet uppdrag i dessa kategorier bland gruppen
nyvalda endast är resp. 0,8 och 0,5 har de ”äldsta” riksdagsmännen resp.
1,8 och 1,5 uppdrag vardera inom dessa kategorier. Utredningsuppdragen
är dock ännu fler för de ledamöter som tillbringat två eller tre mandatperioder
i riksdagen. I den gruppen har ledamöterna i genomsnitt 1,7 uppdrag i
statliga utredningar.

Sammanfattningsvis kan konstateras att ledamöter med olika lång tid
i riksdagen har olika ”uppdragsbild”. Ju längre tid i riksdagen desto mer

Förs. 1975/76:15 72

Tabell 9: Antal uppdrag/person inom olika ålders-/partigrupper

Åldersgrupp				Parti
	Samtliga	M	C	Fp	S	Vpk
Nyvalda	9,5	13,5	10,4	-	7,8	-
1-3 rd.	10,9	9,7	12,5	12,4	10,4	7,7
4-9 rd.	10,7	10,0	11,9	10,3	10,6	-
10- rd.	11,2	12,8	13,6	9,3	10,3	-
Sammanlagt	10,5	11,5	12,0	10,6	10,0	7,1

för fä observationer för att redovisas

av krafterna tas i anspråk för politiska och administrativa uppdrag på central
nivå. Eftersom de nyvalda ledamöterna samtidigt har ett större antal uppdrag
i parti- och organisationslivet på lokal nivå blir dock uppdragsantalet i stort
lika för samtliga kategorier av riksdagsmän. Detta framgår även av tabell
9 där det totala antalet uppdrag för ledamöter från olika partier och riksdagsårsklasser
redovisas. De äldre centerpartisterna och de nyvalda moderaterna
har flest uppdrag medan de nyvalda socialdemokraterna liksom
ledamöterna från vänsterpartiet kommunisterna har lägst antal. De flesta
grupperna har dock medeltal som ligger nära genomsnittet för samtliga ledamöter.

Antal sammanträden under 1974

Kartläggningen av riksdagsledamöternas olika uppdrag ger endast en
grov och översiktlig bild av deras arbetssituation. Den tid som olika uppdrag
tar i anspråk varierar kraftigt mellan olika uppdrag. Vissa kan skötas under
sessionstid i riksdagshuset medan andra kräver att riksdagsmannen är fri
från själva riksdagsarbetet. Vissa organ sammanträder ofta medan t. ex. landstingen
hittills endast haft ett par sammanträden per år. Uppgifter om antalet
sammanträden under 1974 (t. o. m. undersökningsveckan i november) samt
hur stor del av dessa sammanträden som ägt rum i riksdagshuset ger därför
sannolikt en bättre bild av den arbetsinsats som olika uppdrag kräver från
riksdagsmännens sida.

Av tabell 10 framgår att de uppdrag som ledamöterna tagit upp i enkätsvaren
i genomsnitt medfört sammanlagt 97 sammanträden under perioden
januari-november 1974. Ledamöterna från centerpartiet har uppgivit
107 sammanträden, folkpartisterna 98, socialdemokraterna 95, de moderata
riksdagsmännen 93 och ledamöterna från vänsterpartiet kommunisterna 69
sammanträden. Skillnaderna mellan ledamöter från olika partigrupper är
alltså med undantag av de från vänsterpartiet kommunisterna obetydliga.
Den skillnad som kunde iakttas beträffande uppdragsbilden inom rikspartiet
mellan ledamöterna från oppositionspartierna resp. socialdemokraterna går
emellertid igen även i dessa uppgifter. Ledamöterna från folkpartiets riks -

Förs. 1975/76:15 73

Tabell 10: Anta! sammanträden/uppdragskategori/person under 1974

Uppdragskategori				Parti
	M	C	Fp	S	Vpk	Samtl.
1. Uppdrag inom rikspartiet a. Inom riksdagsgruppen b. Övriga på central nivå c. På valkretsnivå d. På kommunal nivå	22,8 7,8 9,0 2,2	27.1 6,0 12,7 4,7	41,1 6,2 8,3 2,8	3,8 3.1 9.4 10.4	12,9 13,2 15,1 5,0	16,7 5,3 10,3 6,7
Totalt antal inom rikspartiet	41,8	50,5	58,4	26,7	46,2	39,0
2. Kommunala uppdrag a. Primärkommunal nivå b. Landstingskommunal	6,1 5,6	9,0 8,8	5,3 2,9	13,2 5,2	4,1 0,8	9,9 5,7
Totalt antal kommunala sammanträ-den	11,7	17,8	8,2	18,4	4,9	15,6
3. Statliga styrelser	6,0	10,5	5,0	14,7	0,6	10,7
4. Statliga utredningar	8,2	8,6	10,2	13,6	6,5	10,8
5. Organisationslivet a. På central nivå b. På regional nivå c. På lokal nivå	4.7 8.7 2,0	6,1 4,4 1,9	4.2 4.2 4,8	4,5 4,4 6,7	2,0 0,2 6,6	4.8 4.8 4,6
Totalt inom org. livet	15,4	12,4	13.2	15,6	8,8	14,2
6. Uppdrag inom näringslivet	5,5	5,3	0,7	1.9	-	3,1
7. Internationella uppdrag	2,6	1,2	1,7	3,5	1,0	2,5
8. Övriga uppdrag	1,6	1,1	0,4	0,6	1,2	0,9
Sammanlagt	92,8	''107,3	97.8	95,0	69,4	97,0

dagsgrupp har enligt enkätsvaren deltagit i 41 sammanträden med anknytning
till riksdagsgruppens arbete. För centerpartiets och moderata samlingspartiets
ledamöter är motsvarande antal resp. 27,1 och 22,8. Socialdemokraterna
återigen har i denna kategori endast tagit upp 3,8 sammanträden
per ledamot..

Uppgifterna angående antal sammanträden i olika delegationer och kommittéer
inom riksdagsgruppen speglar sannolikt arbetet inom grupperna endast
ofullständigt. Särskilt under plenitiden sker i riksdagshuset en kontinuerlig
politisk verksamhet med informella sammanträffanden, arbetsluncher
osv. Det torde i viss utsträckning vara en fråga om tillfälligheter hur
stor andel av denna verksamhet som registreras som regelrätta sammanträden.
Trots denna reservation måste siffrorna sägas ytterligare belysa den
tidigare påtalade skillnaden i arbetssituation mellan ledamöter från oppositionspartierna
resp. från socialdemokraterna.

Förs. 1975/76:15 74

Tabell II: Antal sammanträden per person i riksdagshuset under sessionstid

Uppdrag	M	C	Fp	S	Vpk	Samtl.
Antal sammanträden som ägt rum i riksdagshuset % av samtliga sammanträden	30,9 33 %	38,1 35 %	38,3 39 %	17,7 19 %	22,0 32 %	22,0 29 %
Antal sammanträden i riksdagshuset vid sidan av riksdagsgruppsarbetet % av samtliga sammanträden	11,4 16 %	15,1 19 %	12,6 22 %	14,5 16 %	10,3 18 %	13,7 17 %

Antalet sammanträden exkl. sammanträden inom riksdagsgruppsarbetet
är störst för socialdemokraterna (91,3). Därefter följer centerpartisterna (80,2)
och moderaterna (70,0). Folkpartiets och vänsterpartiet kommunisternas ledmöter
har här uppgivit 56,7 resp. 56,5 sammanträden. Dessa siffror pekar
på att arbetet i riksdagen tar en större del av arbetstiden i anspråk för ledamöterna
från de mindre riksdagsgrupperna. Detta resultat framstår som
naturligt med hänsyn till att dessa har samma mängd av riksdagsfrågor
att bevaka som ledamöterna från övriga partigrupper. Av tabellen kan emellertid
också utläsas att det partipolitiska arbetet på central nivå även i övrigt
(dvs. inom rikspartiet) relativt sett tenderar att vara mest omfattande för
ledamöterna från de mindre partierna. I gengäld arbetar t. ex. de socialdemokratiska
ledamöterna i större utsträckning ute i landet på det lokala
planet. Såväl när det gäller arbetet inom partiorganisationen på lokal nivå
som inom primärkommunerna och organisationslivet lokalt har de socialdemokratiska
ledamöterna uppgivit fler sammanträden än övriga. Socialdemokraterna
har också deltagit i fler sammanträden i statliga styrelser
och i statliga utredningar.

Av tabell 11 kan utläsas att i genomsnitt 29 % av sammanträdena ägt
rum i riksdagshuset under sessionstid. Folkpartiets ledamöter har uppgivit
att nästan 40 % av sammanträdena hållits i riksdagshuset. Av socialdemokraternas
sammanträden hör däremot endast 19 % till denna kategori.
Detta resultat är självfallet i första hand en effekt av de tidigare funna
skillnaderna i sammanträdesfrekvens inom riksdagsgruppsdelegationer
och liknande. Om dessa sammanträden frånräknas försvinner också i stort
sett dessa skillnader. Av de sammanträden vid sidan av själva riksdagsarbetet
som ledamöterna deltagit i har i genomsnitt 17 % ägt rum i riksdagshuset
under sessionstid. Även här gäller dock att folkpartiets ledamöter i något
större utsträckning haft sitt arbete koncentrerat till riksdagshuset. 22 "t> av
deras sammanträden har förts till denna kategori. De övriga partierna ligger
nära genomsnittet i detta avseende.

Av resultaten kan den slutsatsen dras att den helt övervägande andelen
av riksdagsmännens uppdrag vid sidan av själva arbetet i riksdagen kräver
att de också har möjlighet att vara verksamma på andra platser än i Stockholm
och i själva riksdagshuset. En närmare analys av de uppgifter som ligger

Förs. 1975/76:15 75

Tabell 12: Ungefärlig tidsåtgång (timmar) under vecka 48 1974 per person

Uppdrag	M	C	Fp	S	Vpk	Samtl.
1. Uppdrag inom rikspartiet
1. a Inom riksdagsgruppen	1,7	2,7	3,6	0,3	0,4	1,4
1. b Övriga på central nivå	0,9	1,0	0,3	0,3	1,4	0,6
1. c På valkretsnivå	1,0	1,9	1,3	1.8	2,9	1,7
1. d På kommunal nivå	0,1	0,3	0,6	1,5	1,2	0,9
2. Kommunala uppdrag
2. a Primärkommunal nivå	0,9	1,3	1,4	2,8	0,4	1,9
2. b Landstingskommunala	0,6	0,4	-	0,5	-	0,5
3. Statliga styrelser	0,7	0,8	0,3	1,9	-	1,2
4. Statliga utredningar	1,4	1,2	3,0	2,1	1,3	1,8
5. Organisationslivet
5. a På central nivå	1,0	0,9	0,5	0,7	1,1	0,8
5. b På regional nivå	0,3	0,6	0,4	0,4	-	0,4
5. c På lokal nivå	0,1	-	0,8	0,8	0,2	0,5
6. Uppdrag inom näringslivet	0,6	0,4	0,2	0,2	-	0,3
7. Internationella uppdrag	0,2	0,07	0,03	0,4	0,07	0,2
8. Övriga uppdrag	0,1	0,04	0,06	0,2	-	0,1
Totalt	9,5	11,8	12,4	13,7	9,1	12,3
Totalt exkl. arbete inom riksdags-
gruppen	7,8	9,1	8,8	13,4	8,7	10,9

till grund för tabellen visar att det egentligen endast är sammanträden i
partiernas centrala organ och i statliga utredningar som i större utsträckning
förläggs till riksdagshuset.

Tidsåtgång vecka 48 1974

I tabell 12 redovisas den ungefärliga tidsåtgången under vecka 48 1974
för de förtroendeuppdrag som tagits upp i detta avsnitt. Av redovisningen
av variationerna i riksdagsarbetet under olika delar av sessionerna (s. 60)
framgick att någon ”typisk” riksdagsvecka egentligen inte existerar. Den
tidsperiod under vilken enkätundersökningen genomfördes kan närmast karaktäriseras
som en vecka när riksdagsarbetet är som mest intensivt. Plenitiden
var ganska omfattande även om det inte var något kvällsplenum
på onsdagen. Utskotten arbetade ännu i full utsträckning. En stor del av
det arbete som de olika uppdragen vid sidan av själva riksdagsarbetet medför
för ledamöterna får antas ske under delar av året då riksdagsarbetet är mindre
intensivt än i slutet av november. De uppgifter som redovisas i tabell 12
bör bedömas mot denna bakgrund. Tabellen skall därför närmast ses som
ett exempel på hur stor del av ledamöternas tid som även under den brådaste

Förs. 1975/76:15

riksdagstiden tas i anspråk för dessa utåtriktade förtroendeuppdrag. Någon
jämförelse mellan uppdrag av olika kategorier är däremot inte meningsfull.
Uppdrag t. ex. inom kommunala och (främst) landstingskommunala organ
kräver sannolikt väsentligt mer arbete under vissa andra perioder under
året. Av riksdagsmännens arbetsuppgifter är det inte endast själva riksdagsarbetet
som präglas av en stark periodicitet.

Av tabellen kan utläsas att riksdagsledamöterna under vecka 48 1974
i genomsnitt ägnade närmare 11 timmar åt arbete med anknytning till just
de förtroendeuppdrag som behandlas i detta avsnitt (exkl. arbete i riksdagsgrupperna).
Som framgår av nästa avsnitt innebär detta att ”genomsnittsriksdagsmannen”
under veckan ägnat inte fullt 20 % av sin arbetstid
åt dessa förtroendeuppdrag. Det framträder en klar skillnad mellan å ena
sidan ledamöterna från oppositionspartierna och å andra sidan socialdemokraterna.
Medan de senare ägnat i det närmaste 13,5 timmar åt dessa uppdrag
varierade motsvarande tid för övriga partigruppers medlemmar mellan 7,8
och 9,1. Det som främst skapar denna skillnad är som framgår av tabellen
den tid som ägnas åt uppdrag inom den lokala partiorganisationen och åt
primärkommunala uppdrag.

En riksdagsvecka: riksdagsledamöternas arbete under vecka 48 1974

Inledning

I enkätformuläret fanns upptaget ett "dagboksblad” enligt vilket ledamöterna
ombads att för varje dag, timme för timme, markera i vilken utsträckning
de arbetade med arbetsuppgifter som kunde hänföras till någon
av följande kategorier:

1. Deltagande i kammardebatten

2. Följa kammardebatten, antingen i kammaren eller via radioanläggningen 3.

Utskottsarbete: sammanträde, inläsning, förberedande gruppsammanträde
m. m.

4. Riksdagsgruppsarbete: sammanträde med riksdagsgrupp, förtroenderåd,
delegation, kommitté etc., förberedelse till sammanträde, inläsning

5. Partiarbete i övrigt: sammanträde, inläsning, allmänt förberedelsearbete

6. Uppvaktningar: sammanträffande med grupper av olika slag, besök av
enskilda, besvarande av brev m. m.

7. Kommunala uppdrag

8. Uppdrag inom statliga utredningar, statliga styrelser m. m.

9. Uppdrag inom organisationslivet (intresseorganisationer ideella organisationer,
branschorganisationer m. fl.)

10. Föredrag, skriva föredrag eller artiklar, framträdande i massmedia samt
förberedelser för sådana, allmänt inläsnings- och studiearbete av betydelse
för riksdagsuppdraget (t. ex. läsning av betänkanden, debattlitteratur, facklitteratur),
studieresor, studiebesök m. m.

11. Yrkesverksamhet vid sidan av riksdagsarbetet

12. Restid

13. Övriga aktiviteter med anknytning till riksdagsuppdraget

Förs. 1975/76:15

Det är naturligtvis förenat med svårigheter att besvara en enkätfråga av
detta slag. Kategorierna är varandra inte helt uteslutande. Som exempel
kan nämnas kategori 6 ”Uppvaktningar m. m.” En riksdagsman som är
ledamot i en statlig utredning kan få ta emot brev och uppvaktningar i
denna egenskap. Det är då inte utan vidare klart om aktiviteten skall kategoriseras
som uppvaktningar (kategori 6) eller uppdrag inom statliga utredningar
m. m. (kategori 8). På liknande sätt torde gränsfall uppträda mellan
t. ex. kategorierna 3 och 4 samt 6 och 7. Ett sannolikt svårare problem
uppstår när flera aktiviteter äger rum samtidigt eller blandas t. ex. när ett
telefonsamtal föranlett av ett kommunalt uppdrag bryter arbetet med att
förbereda ett politiskt tal (kategori 10). I alla sådana fall har ledamöterna
själva när de fyllde i enkät formuläret fått avgöra vilken kategori som varit
dominerande. Självfallet kan redovisningen inte heller bli helt exakt när
den minsta enheten i beräkningen som i detta fall utgörs av en timme.

1 främst två fall har ledamöterna i viss utsträckning markerat i formuläret
att de samtidigt varit engagerade i två slags aktiviteter. Det gäller kategori
2 ”Följa kammardebatten” vilken kombinerats med t. ex. 10 ”Föredrag studier
m. m.” och kategori 12 ”Restid”. I dessa fall har vid bearbetningen
av enkäten följande handlingsregler tillämpats.

Vid samtidig markering av kategori 2 ”följa kammardebatten” och annan
kategori har tiden konsekvent hänförts till den andra aktiviteten. Det torde
i dessa fall i allmänhet vara så att ledamoten följt kammardebatten i den
interna radioanläggningen samtidigt som han arbetat med andra uppgifter.
Radiolyssnandet bör då närmast ha en "allmän bevakningskaraktär” och
det kan antas att den övriga verksamheten varit den primära.

Vid samtidig markering av kategori 12 ”Restid” och annan aktivitet har
däremot tiden konsekvent förts till kategori 12. Detta motiveras av önskmålet
att få en uppfattning om hur stor del av riksdagsledamöternas arbetstid
som åtgår just till resande.

En annan svårighet som bör kommenteras gäller kategori 10 till vilken
den arbetstid har förts som ägnas åt att skriva föredrag eller artiklar, framträdande
i massmedia samt förberedelser för sådana framträdanden men
också den tid som ägnas åt allmänt inläsnings- och studiearbete. Det måste
för riksdagsledamöterna vara svårare än för flertalet andra kategorier att
avgöra var gränsen går mellan studier och mer ”allmänbildande nöjesläsning”.
För riksdagsmännen kan i princip all läsning (möjligen viss underhållningslitteratur
undantagen) indirekt komma till användning som bakgrundsinformation
för det politiska arbetet. Det är därför sannolikt att denna
kategori till någon del kommit att uppta verksamhet som andra personer
närmast skulle placera vid sidan av själva arbetet.

Vid bedömningen av resultaten bör också uppmärksammas att riksdagsmännen
under en stor del av arbetsveckan är bundna till riksdagshuset
utan att deras tjänster direkt tas i anspråk för själva riksdagsarbetet. Detta
gäller främst under plenitiden. Det kan med viss rätt göras gällande att

Förs. 1975/76:15

Tabell 13: Riksdagsledamöternas ”tidsbudget”

	Aktivitet	Tidsåtgång	Andel av samtlig tid %-tal
1.	Delta i kammardebatten	_	24 min.	0
2.	Följa kammardebatten	7 tim.	36 min.	13
3.	Utskottsarbete	5 tim.	36 min.	10
4.	Riksdagsgruppsarbete	4 tim.	48 min.	8
5.	Partiarbete i övrigt	7 tim.	36 min.	13
6.	Uppvaktningar m. m.	2 tim.	48 min.	5
7.	Kommunala uppdrag	3 tim.	-	5
8.	Statliga utredningar	3 tim.	30 min.	6
9.	Organisationsuppdrag	3 tim.	48 min.	7
10.	Föredrag, artiklar, inläsnings- och studie-
	arbete, studieresor m. m.	8 tim.	6 min.	14
11.	Y rkesarbete	2 tim.	42 min.	5
12.	Restid	6 tim.	-	10
13.	Övrigt	1 tim.	42 min.	0,3
	Sammanlagt	57 tim	. 42 min.

de därvid är i arbete hela denna tid även om de har möjlighet att temporärt
koppla av i kafetérian eller i motionslokalerna. Som undersökningen är upplagd
har denna tid dock markerats som arbetstid endast under förutsättning
att ledamöterna samtidigt markerat någon av de 13 kategorierna i sitt dagboksblad.

R iksdagsledamöternas '' ''tidsbudget

I tabell 13 redovisas hur stor andel av ledamöternas arbetstid som ägnades
åt arbete inom resp. kategorier. Av tabellen kan utläsas att genomsnittsriksdagsmannen
från måndag morgon till lördag kväll under den undersökta
novemberveckan arbetade 57 timmar och 42 minuter. Drygt åtta timmar
(dvs. 14 %) av denna tid ägnades åt den kategori som kan rubriceras som
allmänt studiearbete m. m. I det närmaste lika lång tid tillbragte riksdagsmannen
med att följa kammardebatten. Till detta anslogs sju och en halv
timme. Den sammanlagda plenitiden under veckan var 26 timmar och 52
minuter. 1 genomsnitt följde alltså ledamöterna överläggningarna i kammaren
under 28 % av denna tid.

Lika lång tid som ledamöterna ägnade åt att följa kammardebatten anslogs
åt partiarbete i övrigt. Den genomsnittlige riksdagsmannen ägnade ungefär
10 % (6 timmar) av sin arbetstid åt resor. I denna tid ingår i första hand
resor till och från riksdagen men också resor till möten och sammanträden
i föreningar och andra organisationer runt om i landet. Även utskottsarbetet
och arbetet i riksdagsgruppernas regi tog i anspråk närmare 10 % vardera
av ledamöternas arbetstid.

För att återknyta till det i förarbetena till grundlagreformen i flera fall

Förs. 1975/76:15

framförda önskemåiet att ledamöterna i riksdagen skall ha möjlighet att
bevara en god kontakt med olika samhällsverksamheter vid sidan av riksdagsarbetet
kan de 13 kategorierna samlas under fem huvudgrupper enligt
nedan:

A. Riksdagsarbete (kategorierna 1-4)

B. Utåtriktat arbete (kategorierna 5-9)

C. Allmänt studie- och inläsningsarbete m. m. (kategori 10)

D. Restid (kategori 12)

E. Yrkesverksamhet (kategori 11)

Det arbete som enligt denna indelning kan karaktäriseras som direkt riksdagsarbete
har under veckan tagit i genomsnitt 18,4 timmar i anspråk. Ledamöterna
ägnade sammanlagt 31 % av sin arbetstid åt att antingen delta
i eller följa kammardebatten, utskottsarbete och arbete i riksdagsgruppen.
Det ”utåtriktade” arbetet krävde närmare 21 timmars arbete (36 % av arbetstiden).
Riksdagsmännens uppgifter vid sidan av själva riksdagsarbetet
tar alltså för den genomsnittlige riksdagsmannen i anspråk en större del
av arbetstiden än vad själva riksdagsarbetet gör.

Vid bedömningen av de uppgifter som redovisas ovan måste hållas i
minnet de tidigare påtalade stora skillnaderna mellan olika riksdagsmän.
Av figur 8 kan utläsas en betydande variation i arbetstid mellan enskilda
riksdagsmän. 5 % av ledamöterna arbetade 40 timmar eller mindre medan
3 % uppgav att de arbetade mer än 75 timmar. 53 % av ledamöterna arbetade
mellan 51 och 65 timmar söndagen oräknad.

I tabell 14 redovisas den totala arbetstiden för riksdagsmän från olika
partier och med olika lång tid i riksdagen. Några större skillnader i arbetstid
mellan ledamöterna från olika partier framträder inte i tabellen. Genomsnittet
ligger i alla partigrupper mellan 55 och 61 timmar. Inte heller kan
några mer systematiska skillnader iakttas mellan riksdagsmän i olika "ål Figur

8: Riksdagsmännens sammanlagda arbetstid

Arbetstid

Andel av ledamöterna

-40 timmar

41-45 timmar

46-50 timmar
51-55 timmar

56-60 timmar

61-65 timmar

66-70 timmar
71-75 timmar

76- timmar

Förs. 1975/76:15 80

Tabell 14: Riksdagsmännens totala arbetstid (timmar per ledamot)

			Ledamöter	med olika riksdagstid
	Nyvalda	1-3 rd.	4-9 rd.	10- rd.	Totalt
M	56,6	57,2	53,6	56,5	55,8
C	61,7	60,7	59,6	60,6	60,8
Fp	-	57,5	55,3	60,0	57,1
S	54,0	59,6	58,2	56.8	57,0
Vpk	-	-	-	-	55,1

dersgrupper” (mätt i antalet riksdagsår). Längst arbetstid uppgav de nyvalda
centerpartisterna vilka i genomsnitt arbetat 61,7 timmar. Kortast genomsnittliga
arbetstid (53,6 timmar) uppgavs av de moderata riksdagsmännen
med 4-9 riksdagar bakom sig.

Slutsatsen av dessa uppgifter måste bli att riksdagsmännen, även med
beaktande av de gränsdragningsproblem som i vissa fall kan ha förelegat
för ledamöterna när de besvarade enkäten, är en mycket arbetstyngd grupp.
Ledamöterna i alla partigrupper, nyvalda såväl som äldre i riksdagen lämnade
i enkäten uppgifter enligt vilka de under undersökningsveckan arbetade
mellan 40 och 50 % längre tid än den lagstadgade 40-timmarsveckan.

Riksdagsveckan

En riksdagsvecka följer normalt ett schema av följande utseende:

Måndag: sammanträdesfritt

Tisdag: utskottsarbete på förmiddagen, kammarplenum med frågestund
på eftermiddagen och kvällen.

Onsdag: arbetsplenum från kl. 10.00. Vid behov kvällsplenum.

Torsdag: utskottssammanträde på förmiddagen. Plenum på eftermiddagen/kvällen.

Fredag: I början av sessionerna sammanträdesfritt, därefter ofta plenum
med interpellationer och frågedebatter.

Undersökningsveckan anslöt sig nära till denna normalplanering.

Under veckan förekom arbete i plenum på följande tider:

Tisdag 26/11 kl. 16.00-22.51 Svar på interpellationer och enkla

frågor

Onsdag 27/11 kl. 10.00-17.36 Arbetsplenum

Torsdag 28/11 kl. 11.00-17.45 Svar på enkla frågor, därefter arbets plenum Fredag

29/11 kl. 11.00-16.36 Svar på interpellationer

I tabell 15 redovisas dag för dag hur stor andel av riksdagsledamöterna
som åtminstone vid något tillfälle ägnat sig åt arbete inom resp. kategori
enligt det tidigare presenterade kategorischemat. Kategorierna är rangordnade
för varje dag så att den kategori som fått högst notering kommer
först.

Förs. 1975/76:15

Av tabellen framgår att måndagen verkligen är ”riksdagsfri” för en övervägande
majoritet av ledamöterna. Endast 12 % har uppgivit att de arbetat
med utskottsarbete (det måste i första hand ha gällt förberedelser till sammanträde).
7 96 har varit engagerade med arbetsuppgifter med anknytning
till riksdagsgruppens arbete.

Varannan riksdagsman har ägnat någon del av måndagen åt partiarbete
i övrigt. Nästan lika många åt restid. Var tredje ledamot har arbetat med
något kommunalt uppdrag, var fjärde med uppdrag inom organisationslivet
och var femte med egen yrkesverksamhet.

Tisdagen präglas av utskottsarbetet. Den aktuella veckan engagerade utskottsarbete
86 96 av ledamöterna under denna dag. Nästan lika många
deltog i partigruppsarbetet. Partigrupperna har regelmässigt sammanträden
under eftermiddagen på tisdagen. De ledamöter som inte rest till Stockholm
på måndagen kom under tisdag morgon (50 96). Den interpellationsdebatt
som ägde rum på kvällen i kammaren lockade endast 20 96 av ledamöterna.

Onsdagens arbetsplenum däremot följdes åtminstone någon del av dagen
av så många som 86 96 av ledamöterna. I övrigt ägnades plenidagen åt
en mängd olika aktiviteter. Nästan hälften av ledamöterna (46 96) ägnade
sig åt att skriva artiklar eller föredrag eller åt allmänt studie- och inläsningsarbete.
Även det allmänna arbetet inom riksdagsgruppen engagerade
över 40 96 av ledamöterna. Nästan var tredje riksdagsman ägnade någon
del av dagen åt utskottsarbete, partiarbete i övrigt samt åt uppvaktningar
och brevskrivning m. m. Onsdagen är vidare liksom torsdagen sammanträdesdag
för de statliga utredningarna. 18 96 av ledamöterna ägnade någon
del av dagen åt utredningsuppdrag.

Även under torsdagen dominerades arbetet av kammardebatten. Torsdagen
är också den andra utskottsdagen i veckan. 58 96 av ledamöterna
ägnade tid åt utskotten denna dag. 1 övrigt var torsdagen ganska lik onsdagen.
23 96 av ledamöterna arbetade med statliga utredningar, 46 % med allmänt
studie- och förberedelsearbete och 32 96 ägnade någon del av dagen till
resor.

Den vanligaste hemresedagen var annars fredagen då 56 96 av ledamöterna
ägnade någon del av dagen till att resa. Endast 11 96 var kvar och följde
delar av interpellationsdebatten i kammaren. Även övriga riksdagsaktiviteter
faller ner i rangordningen. Riksdagsgruppsarbetet kommer på tionde plats
(8 96) och utskottsarbetet på elfte plats (6 96). I stället kommer de utåtriktade
aktiviteterna - partiarbete i övrigt (40 96) och organisationsuppdragen (23 96)
- högt upp på listan. På fredagarna har ledamöterna åter möjlighet att ägna
sig åt sina kommunala uppdrag. 14 96 har uppgivit att de arbetat med sådana
uppgifter. 16 96 använde del av fredagen till sitt yrkesarbete.

Lördagen använde genomsnittsriksdagsmannen antingen till studier, föredragsskrivandeoch
allmänt inläsningsarbete eller till partimöten och möten

6 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 15

Förs. 1975/76:15

Tabell 15: Andel av ledamöterna som ägnat någon del av dagen åt arbete
inom resp. kategori. Procenttal.

Måndag		Tisdag
1. Partiarbete i övrigt	50	1. Utskottsarbete	84
2. Restid	45	2. Riksdagsgruppsarbete	73
3. Föredrag m. m.	42	3. Restid	50
4. Kommunala uppdrag	34	4. Föredrag m. m.	38
5. Organisationsuppdrag	27	5. Partiarbete i övrigt	30
6. Yrkesarbete	20	6. Följa kammardebatten	20
7. Uppvaktningar m. m.	16	7. Uppvaktningar m. m.	19
8. Statliga utredningar	14	8. Statliga utredningar	15
9. Utskottsarbete	12	9. Organisationsuppdrag	10
10. Övriga aktiviteter	9	10. Kommunala uppdrag	9
11. Riksdagsgruppsarbete	7	Övriga aktiviteter	9
12. Delta i kammardebatten	-	12. Delta i kammardebatten	5
Följa kammardebatten <	-	Y rkesarbete	5
Onsdag		Torsdag
1. Följa kammardebatten	86	1. Följa kammardebatten	74
2. Föredrag m. m.	46	2. Utskottsarbete	58
3. Riksdagsgruppsarbete	44	3. Föredrag m. m.	46
4. Partiarbete i övrigt	33	4. Riksdagsgruppsarbete	34
Uppvaktningar m. m.	33	5. Partiarbete i övrigt	32
6. Utskottsarbete	30	Restid	32
7. Statliga utredningar	18	7. Uppvaktningar m. m.	24
8. Organisationsuppdrag	10	8. Statliga utredningar	23
Restid	10	9. Organisationsuppdrag	11
10. Delta i kammardebatten	8	10. Delta i kammardebatten	8
11. Övriga aktiviteter	6	Övriga aktiviteter	8
12. Kommunala uppdrag	5	12. Kommunala uppdrag	5
13. Yrkesarbete	3	Y rkesarbete	5
Fredag		Lördag
1. Restid	56	1. Partiarbete i övrigt	37
2. Föredrag m. m.	46	2. Föredrag m. m.	33
3. Partiarbete i övrigt	40	3. Restid	22
4. Organisationsuppdrag	23	4. Organisationsuppdrag	17
5. Uppvaktningar m. m.	19	5. Yrkesarbete	11
6. Yrkesarbete	16	6. Uppvakningar m. m.	8
7. Kommunala uppdrag	14	7. Utskottsarbete	5
Statliga utredningar	14	Kommunala uppdrag	5
9. Följa kammardebatten	11	9. Riksdagsgruppsarbete	4
10. Riksdagsgruppsarbete	8	10. Statliga utredningar	2
11. Utskottsarbete	6	Övriga utredningar	2
12. Övriga aktiviteter	5	12. Följa kammardebatten	-
13. Delta i kammardebatten	2	Delta i kammardebatten	-

inom organisationslivet. Detta ledde också till att 22 % måste använda del
av lördagen till restid. Var tionde riksdagsman anslår också tid under lördagen
till yrkesarbetet.

Förs. 1975/76:15

En plenidag

Av hänsyn till den långa tid som tas i anspråk för kammarens arbete
i plenum är det av intresse att närmare studera hur ledamöterna utnyttjar
en ordinär plenidag dvs. en dag då voteringar i kammaren kräver deras
närvaro i riksdagshuset. Tabell 16 visar för varje timme under onsdagen
hur stor andel av ledamöterna som varit engagerade av arbete inom olika
kategorier.

Av tabellen kan utläsas att vid varje tillfälle mellan 40 och 60 96 av
ledamöterna följt kammardebatten. I övrigt finns ingen kategori som dominerar
särskilt starkt. Mellan kl. 10 och 16 är 8-10 % av ledamöterna
engagerade av statliga utredningar. Riksdagsgruppsarbete, liksom uppvaktningar
och besvarande av brev m. m. engagerar också vardera ungefär en
tiondel av ledamöterna under större delen av dagen. På eftermiddagen och
kvällen är kategori 10 ”Föredrag och allmänt inläsnings- och studiearbete”
den vanligaste kategorin. Av tabellen framgår också att mellan kl. 18-19
arbetade ännu 60 96 av ledamöterna. Så sent som kl. 21-22 var 30 96 engagerade
av arbete som kunde hänföras till någon av de 13 kategorierna.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis ger undersökningen av riksdagsveckan den
25/11-1/12 1974 det intrycket att ledamöterna under tiden tisdag-torsdag
hade begränsade möjligheter till aktiviteter vid sidan av själva riksdagsarbetet.
Måndagen och i viss mån fredagen utnyttjades desto intensivare
för kontaktskapande verksamhet vid sidan av riksdagsuppdraget. En intressant
iakttagelse är att interpellationsdebatterna avvek så markant från
arbetsplenum vad gäller den andel av ledamöterna som följde överläggningarna.
Medan nästan alla följt kammardebatten vid något tillfälle under
onsdagen och torsdagen var det som nämnts endast 11 96 som följde debatten
under fredagen. Med hänsyn till den kritik som förekommit angående ledamöternas
bristande närvaro i kammaren under plenum är det vidare av
intresse att notera att vid varje tillfälle under onsdagen omkring 175 ledamöter
följde debatten (i flertalet fall) via radioanläggningen.

Av resultaten kan även den slutsatsen dras att den fasta planeringen
av riksdagsveckan med måndag och fredag i princip sammanträdesfria torde
vara en förutsättning för att ledamöterna skall kunna klara planeringen av
sin egen arbetssituation med den mångfald av olika uppgifter som skall
samordnas utan att tidsmässigt kollidera.

Arbetsbelastning bland olika riksdagsledamöter

Bakom de uppgifter som redovisats hittills beträffande arbetsbelastning
och arbetsinriktning döljer sig stora variationer mellan enskilda ledamöter.

Tabell 16: Ledamöter som arbetat med resp. verksamhet (procenttal) timme för timme under onsdagen

Arbetsuppgifter Kl. 8-9 9-10 10-11 11-12 12-13 13-14 14-15 15-16 16-17 17-18 18-19 19-20 20-21 21-22

1. Deltagande i kammardebatten
00222222220000

2. Följa kammardebat ten.

antingen i kammaren
eller via radioanläggningen
0 0 58 55 45 41 38 45 46 41 0 0 0 0

3. Utskottsarbete: sam manträde,

inläsning,
förberedande gruppsammanträde
m. m. 8 18 2 2 1 2 3 2 3 4 3 4 2 2

4. Riksdagsgruppsarbete:

sammanträde med
riksdagsgrupp, förtroenderåd,
delegation,
kommitté etc., förberedelse
till sammanträde,
inläsning 3 11 11 12 6 8 11 9 7 7 19 15 12 3

5. Partiarbete i övrigt:

sammanträde, inläsning,
allmänt förberedelsearbete
4 11 665556554577

6. Uppvaktningar: sam manträffande

med
grupper av olika slag,
besök av enskilda, besvarande
av brev

m.m. 2 4 2 5 9 10 11 8 6 4 3 4 3 3

7. Kommunala uppdrag ------ - [___ lil

8. Uppdrag inom statliga
utredningar, statliga

styrelser m.m. 359 10 87 10 9632221

Arbetsuppgifter Kl. 8-9 9-10 10-11 11-12 12-13 13-14 14-15 15-16 16-17 17-18 18-19 19-20 20-21 21-22

9. Uppdrag inom organ i -saiionslivei (intresseorganisationer,
ideella
organisationer,
branschorganisationer

m. fl.) - 2 1 - 1 1 1 1 2 2 4 5 4

10. Föredrag, skriva föredrag
eller artiklar,
framträdande i massmedia
samt förberedelser
för sådana, allmänt
inläsnings- och studiearbete
av betydelse för
riksdagsuppd råget

(t. ex. läsning av betänkanden,
debattlitteratur,
facklitteratur),
studieresor, studiebesök
m. m. 4 9 5 5 5 8 11 10 13 14 14 22 16

11. Yrkesverksamhet vid
sidan av riksdagsarbe tet

22-----------

12. Restid 53---- - 122333

13. Övriga aktiviteter med
anknytning till riks dagsuppdraget

22 - lil - 1- - 43-

nämligen

Sammanlagt 34 68 98 99 83 86 93 95 94 87 58 65 51 30

Förs. 1975/76:15

Tabell 17: Antal timmar per ledamot som ägnats åt olika aktiviteter. Uppdelning på parti
och mest resp. minst arbetstyngda grupp ledamöter under den aktuella veckan.

Pani

Aktivitet	I	M IV	I	Fp IV	C I	IV	S I	IV	Totalt I IV	difr.
Riksdagsarbete (Ka-tegorierna 1-4)	15,4	17,9	15,7	20,1	16,6	20,5	16,5	18,5	16,2	19,2	3,0
Utåtriktat arbete (Kategorierna 5-9)	13,5	24,1	13,0	24,7	16,7	25,6	14,1	29,8	14,3	27,2	12,9
Allmänt studie- och inläsningsarbete m. m.	7,7	7,3	7,5	12,5	3,5	10,0	17,4	8,5	6,8	9,3	2,5
Restid (Kategori 12)	3,3	8,0	5,1	5,8	2,1	6,5	4,7	7,9	4,1	7,3	3a
Yrkesverksamhet (Kategori 11)	2,2	13,0	0,9	5,9	3,3	5,6	0,8	2,3	1,5	5,0	3,5

Anm.:”!” markerar ledamöter i den grupp (1/4) som uppgivit lägst antal timmar
"IV” markerar ledamöter i den grupp (1/4) som uppgivit högst antal timmar
Antalet ledamöter från vänsterpartiet kommunisterna är för litet för att medge en uppdelning.
Partiet har därför uteslutits från denna redovisning.

Av figur 8 (s. 79) kunde utläsas en betydande variation i antal arbetstimmar
mellan olika ledamöter. I detta avsnitt skall något belysas hur arbetsuppgifterna
för de mest arbetstyngda ledamöterna avvek från uppgifterna för
den grupp som uppgav lägst antal arbetstimmar.

För att möjliggöra ett sådant studium rangordnades ledamöterna efter
uppgivet antal arbetstimmar. Därefter företogs en k varti lindel ning dvs. en
gruppering i fyra lika stora grupper så att den första gruppen kom att
bestå av den fjärdedel av ledamöterna som uppgivit lägst antal timmar och
den fjärde gruppen av den fjärdedel av ledamöterna som uppgivit flest timmar.
I tabell 17 redovisas resultatet dels för ledamöterna i grupp I och
IV totalt dels också uppdelade på partier. Tabellen skall läsas så att t. ex.

”C IV” är den grupp av centerpartister som hör till den fjärdedel av samtliga
ledamöter som arbetat längst. I tabellen har också aktivitetskategorierna
för överskådlighetens skull förts samman i de fem huvudkategorierna som
konstruerades på s.79.

Av tabellen kan utläsas att de som uppgivit lång arbetstid arbetar mer
än de som uppgivit kort tid inom samtliga fem huvudområden. Skillnaden
är dock störst inom det utåtriktade arbetet dvs. partiarbete i övrigt, uppvaktningar
och brevskrivning m. m., kommunala uppdrag, uppdrag inom
statliga utredningar m. m. samt uppdrag inom organisationslivet. De mest
arbetstyngda ledamöterna ägnade 27,2 timmar (40 % av tiden) åt arbete
inom dessa kategorier medan ledamöterna i grupp I satsade 14,3 timmar
på dessa aktiviteter (33 % av totala tiden). De arbetsuppgifter som mera
direkt anknyter till riksdagsarbetet upptog 38 % av tiden för ledamöterna
i gruppen med kortast arbetstid mot endast 28 % för den andra gruppen.

Beträffande övriga kategorier är skillnaderna mindre.

Förs. 1975/76:15

Figur 9: Andel av riksdagsledamöterna som yrkesarbetat hela året under
1974 (fylld stapel), under sessionsuppehållet (streckad stapel) och inte alls
(ofylld stapel). Procenttal.

a. Yrkesverksamhet bland riksdagsledamöterna under 1974. Uppdelat på olika
partier.

Samtliga Moderaterna Centerpartiet Folkpartiet SAP Vpk

b. Yrkesverksamhet bland riksdagsledamöter med olika lång tid i riksdagen.

Nyvalda 1-3 riksd. 4-9 riksd. 10- riksd.

Det är alltså framfor allt strävanden att förena riksdagsuppdraget med
andra uppgifter inom partiet, organisationer, kommuner, utredningar osv.
som gör att vissa ledamöter arbetar långt utöver normal arbetstid. Socialdemokraterna
i den mest arbetstyngda gruppen ägnar i genomsnitt nästa
30 timmar i veckan åt dessa uppgifter. Kanske skulle några sammanträdesfria
veckor i riksdagen kunna bidra till att avlasta ledamöterna i den mest arbetstyngda
gruppen en orimlig arbetsbörda.

Förs. 1975/76:15

Riksdagsledamöternas yrkesverksamhet

Riksdagsledamöternas möjligheter att förena riksdagsuppdraget med fortsatt
yrkesverksamhet är en fråga som tillmätts stor betydelse vid överväganden
rörande riksdagens arbete och sessionsplanering.

I figur 9 redovisas den andel av riksdagsledamöterna som yrkesarbetat
under 1974. Av figuren kan utläsas att 20 % av ledamöterna arbetat (åtminstone
i någon utsträckning) även under sessionstid. 29 % har haft yrkesarbete
under något eller båda sessionsuppehållen (jul eller sommar) medan
nästan exakt hälften av ledamöterna (51 %) varit helt lediga från sitt
vanliga arbete.

Yrkesverksamhet under sessionerna är vanligast bland ledamöterna från
moderata samlingspartiet. Närmare hälften av moderaterna har uppgivit att
de i någon utsträckning yrkesarbetat under sessionstid. Mellan sessionerna
är yrkesverksamheten vanligast bland ledamöterna från vpk och centerpartiet.
Bland socialdemokraterna har 66 % av samtliga tagit helt ledigt
från sitt ordinarie arbete.

Av figur 9 b kan spåras en tendens till att de ledamöter som varit många
år i riksdagen yrkesarbetat i mindre utsträckning än de ”yngre”. Bland
de nyvalda har 46 % varit helt lediga från sitt ordinarie arbete medan motsvarande
andel är 60 % bland de ledamöter som varit riksdagsmän 10 eller
flera år. Den minskade frekvensen av yrkesarbete efter fler riksdagsår gäller
såväl arbete mellan som under sessionerna.

Uppgifterna angående yrkesarbetet under sessionstid kan eventuellt ge
en överdriven bild av dess omfattning. De 20 % som yrkesarbetar under
sessionstid torde inte ha arbetat i full utsträckning. I själva verket bör det
i första hand vara måndagar och i någon mån fredagar som ägnats åt yrkesarbete.
För många ledamöter med politiska arbetsuppgifter även vid sidan
av riksdagsuppdraget är det naturligtvis också svårt att avgränsa yrkesarbetet
från riksdagsarbetet.

Sammanfattning

Vid övergången till enkammarriksdagen uttalades farhågor för att arbetet
i den nya större kammaren skulle bli så tidsmässigt omfattande att riksdagsmännens
kontakter med partier, organisationer, kommunalt arbete osv.
vid sidan av riksdagen skulle bli lidande. Det kan nu också efter närmare
två mandatperioder med den nya ordningen konstateras att riksdagsarbetet
blivit betydligt mer omfattande för de enskilda riksdagsmännen än under
tvåkammarriksdagens tid. Den stabilisering som nu synes ha inträffat vad
gäller plenitidens omfattning och antal interpellationer och frågor ligger ca
50 % högre än under tvåkammarriksdagens sista år. Antalet motioner fortsätter
att stiga medan antalet regeringsförslag framförda i propositioner inte
ökat under senare år.

Eftersom det inte finns någon motsvarande undersökning som den här

Förs. 1975/76:15

föreliggande av de enskilda riksdagsmännens arbetssituation från slutet av
1960-talet är det svårt att bedöma konsekvenserna av denna utveckling
för ledamöternas kontakter med samhällslivet utanför riksdagen. Som framhållits
slits den enskilde riksdagsmannen alltid mellan riksdagsarbetets och
väljarnas krav på hans uppmärksamhet. Trots det mer omfattande riksdagsarbetet
ägnar dock fortfarande genomsnittsriksdagsmannen en större
andel av sin arbetstid åt vad som här kallats utåtriktat arbete (36 % av
arbetstiden) än åt det egentliga riksdagsarbetet (31 % av arbetstiden). Detta
sker dock till priset av en arbetsbörda som under en intensiv riksdagsvecka
ligger 40 till 50 % högre än den normala 40-timmarsveckan.

Vid bedömningen av dessa uppgifter måste dock beaktas de betydande
variationerna i riksdagsarbetets omfattning under året. Koncentrationen till
maj och november har alltid varit stark och synes inte ha minskats av
de ansträngningar som fortlöpande görs för att utjämna arbetet. Detta förhållande
påverkar sannolikt resultatet i denna undersökning. Det är troligt
att ledamöterna har större möjligheter att arbeta på fältet under andra delar
av året än i november som var den tid som specialstuderats här. Undersökningen
av ledamöternas olika förtroendeuppdrag vid sidan av riksdagsuppdraget
pekar på detta.

Förs. 1975/76:15

Underbilaga

UTREDNINGEN ANGÅENDE EN
ALLMAN ÖVERSYN AV RIKSDAGENS
ARBETSFORMER

Fråga Ai Riksdagslodamöternas uppdrag

Möjligheten att förena riksdngsunpdraget mod andra arbetsuppgifter
inom politiken, dot kommunala livot, organisatiönslive t osv. är naturligtvis
viktig vid överväganden angående veckoplanering av riksdagsarbetet,
sessionstidons längd och förläggning m.m. Nedan finns
upptagna ett antal kategorier av uppdrag av de olika slag som riksdagsledamöterna
brukar inno''..a. Vill Du gå igenom förteckningen och
ange vilka uppdrag Du har under de olika rubrikerna, bur mångå santnnnträden
dessa uppdrag medfört under året (t.o.m. den 30 november) samt unn.
skatta hur lång tid Du ägnat åt uppdragen under vecka 48 1974.

Uppdrag inora rikspartiet Uppdrag inora riksdagsgruppen [förtroenderådet, kommittéer, delegation-er och dylikt)	Antal samman-träden under 1974 (t.o.m. 30/11)	Därav s amman-träden som ägt rum i riksd. huset under sess. tid	Ungefär-lig tids åtgång (timmar) under vecka 48 1974




Övriga uppdrag inom rikspartiet På central nivå:



På valkretsnivå:



På kommunnivå:



Kommunala uoDdrag På primärkommunal nivå:



På landstingskommunal nivå

Förs. 1975/76:15

Ledamotskap i statliga styrelser (ämbetsverk, affärsdrivande verk, läns-styrelser, statliga bolag)	Antal samman-träd en under 1974 (t.o.m. 50/11)	Därav samman-träden som ägt rum i riksd. huset under	Jn^efär-.ig tids-Ltgäng ’timmar) under vecka u8 1974




Ledamotskap, expert m.m. i statliga utredningar



Förtroendeuppdrag inom olika organi-sationer På central nivå:



På regional nivå:



På lokal nivå:



Uppdrag inom närings 1 iv^j-. (oj egen yrkes verks ami :e tj



Internationella uppdrag (t.ex. inom FH-organ. europarådet, interparlanentariska unionen, Amnesty international, reli-gösa, kulturella, fackliga organisa-tioner



övriga uppdrag som är av betydelse för kontakten ned olika väljargrupper

Förs. 1975/76:15

B. Beträffande ledamöternas yrkesverksamhet

En fråga som diskuteras mycket är i vilken utsträckning det är möjligt
för riksdagsledamöterna att förena riksdagsuppdraget med vanligt
yrkesarbete. Kan Du ange under vilka perioder Du under 1971» 1972, 1973
ooh 1974 har tjänstgjort på Din vanliga arbetsplats eller haft annan
yrkesverksamhet vid sidan av riksdagsuppdraget?

Om Du är nyvald eller ersättare noterar Du detta i rutan nedan
Nyvald □ Ersättare □

År	Tid	Yrke
1971		J
1972
1975		1
1974		j 1 1
		J

C. Specialundersökning under veckan 25/11 - 1/12 1974

För att få en bild av hur riksdagsarbetet gestaltar sig för ledamöterna
under en veckas tid ber vi Dig att så exakt som är möjligt i dagboksbladet
på nästa blad för varje dag föra in i vilken utsträckning och
vid vilken tidpunkt som Du varit upptagen av olika arbetsuppgifter med
anknytning till ditt politiska arbete.

För att underlätta blankettens ifyllande och skapa enhetlighet i
svaren har kategorierna på blanketten utarbetats. Du behöver alltså bara
markera med siffror i dagboken vilken kategori de olika arbetsuppgifterna
kan hänföras till. Ett exempel på ett ifyllt dagboksblad bifogas separat.

Om Du inte vill använda sifferbeteckningen ber vi Dig att i
stället följa de understrukna rubrikerna för varje kategori. Detta
är nödvändigt för att det skall bli möjligt att bearbeta svaren på
ett enhetligt sätt.

Arbetsuppgifter

1. Deltagande i kamnardobatten

2. Följa kanmardehatten, antingen
i kammaren eller via radioanläggningen 3.

Utskottsarbete:sammanträde. inläsning,
förberedande gruppsammanträde
m.in.

k. Riksdagsgruppsarbete:sammanträde
med riksdagsgrupp, förtroenderåd,
delegation, kommitté etc,, förberedelse
till sammanträde, inläsning 5*

Partiarbete i övrigt:sammanträde,
inläsning, allmänt förberedelsearbete 6.

Uppvaktningar;sammanträffande med
grupper av olika slag, besök av
enskilda, besvarande av brev m.m.

7. Kommunala uppdrag

8. Uppdrag inom statliga utredningar,
statliga styrelser m.m.

9# Uppdrag inom organisationslivet
(intresseorganisationer,ideella
organisationer, branschorganisationer
m.fl.)

10. Föredrag,skriva föredrag eller
artiklar, framträdande i massmedia
samt förberedelser för sådana,
allmänt inläsnings- och studiearbete
av betydelse för riksdagsuppdraget
(t.ex, läsning av betänkanden, debattlitteratur,
facklitteratur),
studieresor, studiebesök m.m.

11. Yrkesverksamhet vid sidan av riksdags
arbe te t

12. Restid

13. Övriga aktiviteter med anknytning
till riksdagsuppdraget
nämligen: •

fidpuidct	minda*	tisda*	oasda*	torsda*	frndap	lörda*
8-9
9-10 10-11

11-12
12-15
13-14
14-15
15-16 16-17

17-18
18-19
.19-20 20-21

21-22

Förs. 1975/76:15

D. Övriga frågor

1. Riksdagearbetet ooh riksdagsledamöternas arbetsuppgifter är mångskiftande
ooh omfattande. Om Du Ber till Dina arbetsuppgifter i dag, finns det dä
några uppgifter som Du skulle vilja ha möjlighet att ägna mer tid åt?
Svart

2, FinnB det några uppgifter sorn Du anser tar för mycket tid i dag ooh som
Du alltså skulle vilja ägna mindre tid åt?

Svart

3. Har Du några förslag på åtgärder som skulle kunna vidtas för att direkt
påverka tidsåtgången för riksdagsarbetet.

Svart

4. Utredningen angående en allmän översyn av riksdagens arbetsformer har
att överväga vilka förändringar som kan genomföras i riksdagsarbetet för
att underlätta ledamöternas arbete. Har Du med Dina erfarenheterr några
särskilda förslag eller önskemål som Du anser att utredningen bör beakta
i sitt arbete.

Svart

Förs. 1975/76:15 95

Bilaga 2

Utredningens rapport till talmanskonferensen 1974

Till Talmanskonferensen

Genom beslut den 6 juni 1973 uppdrog riksdagen åt talmanskonferensen
att tillkalla en särskild utredning med uppgift att göra en allmän översyn
av riksdagens arbetsformer. Med anledning härav beslöt talmanskonferensen
den 29 november 1973 att tillsätta utredningen och till ledamöter utse talmannen
Henry Allard, tillika ordförande. Hilding Johansson i Trollhättan,
Gudrun Sundström, Torsten Bengtson, Bertil Fiskesjö, Ivar Virgin, Björn
Molin och Lars Werner i Tyresö. Utredningen har till sekreterare utsett
föredraganden i konstitutionsutskottet Robert Söderblom och till biträdande
sekreterare föredraganden i samma utskott Bengt Owe Birgersson. Som experter
har utsetts riksdagsdirektören Sune Johansson, förvaltningsdirektören
Eric Lindström samt inrikesutskottets kanslichef Gunnar Grenfors. Utredningen
har berett personalorganisationerna inom riksdagen tillfälle att följa
utredningens arbete.

Utredningen har påbörjat sitt arbete med en översyn av bl. a. utskottsindelningen
och ärendefördelningen mellan utskotten. För detta ändamål
har utredningen genom enkäter till utskottspresidierna - ordförandena, vice
ordförandena och kanslicheferna - inhämtat synpunkter på hithörande frågor.
Utredningen har bedömt det vara av intresse att lämna en lägesrapport
över vad som framkommit vid dessa enkäter. Utredningen har i avvaktan
på resultatet av sitt fortsatta arbete med bl. a. frågor om års- och veckorytm
i riksdagsarbetet avstått från att nu framlägga några förslag till ändring av
utskottsorganisationen.

Stockholm den 7 november 1974
På utredningens vägnar
HENRY ALLARD

/Roben Söderblom

Förs. 1975/76:15

I Inledning

1.1 Utredningens tillkallande m. m.

I konstitutionsutskottets betänkande med anledning av propositionen
1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m.
jämte motioner anfördes som inledning till avsnittet Förslaget till ny RO
följande (KU 1973:26 s. 74-76):

Såsom tidigare framgått har i förslaget till RO - som inte behåller sin
karaktär av grundlag men blir svårare att ändra än lagar i allmänhet - bestämmelserna
uppdelats på huvudbestämmelser och tilläggsbestämmelser.
Huvudbestämmelserna omfattar de grundläggande reglerna om riksdagsarbetet
som bl. a. avseratt garantera riksdagsledamöternas arbetsmöjligheter,
medan tilläggsbestämmelserna består av föreskrifter av bl. a. ordningskaraktär.
Som tilläggsbestämmelser har i princip förts in sådana bestämmelser
om riksdagens inre organisation och arbersformer som f. n. finns i riksdagsstadgan
och inte i nuvarande RO. Av förslaget till RF (8 kap. 16 och
17§§) framgår att tilläggsbestämmelserna i RO skal! kunna ändras och upphävas
i samma ordning som vanlig lag. Det bör erinras om att förslaget
till RO förutsätter att åtskilliga bestämmelser om riksdagsorganen iår sin
plats i särskilda instruktioner och reglementen.

Vid behandlingen av det framlagda förslaget till ny RO har utskottet
funnit att det nu - efter drygt två års erfarenheter av arbetet i enkammarriksdagen
- föreligger behov av en ingående och bred översyn av riksdagens
arbetsformer. Såsom närmare framgår av det av grundlagberedningen
redovisade materialet har riksdagens arbetsuppgifter under senare år blivit
både mer omfattande och mer komplicerade. Tidsåtgången förarbetet såväl
i kammaren som i utskotten har avsevärt ökat. Arbetsbelastningen under
vissa perioder av riksdagsåret, framför allt vid slutet av sessionerna, har
blivit alltmer svårbemästrad. Såsom beredningen framhållit torde man vidare
ha anledning att räkna med att riksdagsärendena till följd av den offentliga
verksamhetens expansion i framtiden kommer att ytterligare öka i antal,
omfattning och svårighet.

Även om det framlagda förslaget till ny RO i huvudsak har karaktär
av en tekniskt betonad översyn och anpassning av bestämmelserna rörande
riksdagens arbetsformer till reglerna i den nya RF innebär det även åtskilliga
ändringar i förhållande till nuvarande ordning, främst föranledda av omläggningen
av riksdagens årliga arbetsperiod. Utskottet har, såsom framgår
av vad utskottet i det föregående anfört med anledning av RF:s bestämmelser
om riksdagen och riksdagsarbetet, inte något att erinra mot de framlagda
förslagen till omläggning av riksdagsåret eller de inom ramen för
detta föreslagna åtgärderna, som syftar till att effektivisera och rationalisera
riksdagsarbetet.

Det är enligt utskottets mening påkallat att till ytterligare övervägande
ta upp frågor som hänger samman med årsrytmen i riksdagsarbetet - exempelvis
genom omfördelning av ärenden mellan sessionerna och arbetsfria
perioder under pågående riksmöte -och också rörande veckorytmen i arbetet.
Av stor betydelse härvidlag är att riksdagsledamöterna bereds rimliga möjligheteratt
verka även utanför riksdagshuset och därmed bevara kontakterna
med sina hemorter liksom med samhällslivet i övrigt. En annan fråga, som
enligt utskottets mening också bör närmare övervägas, gäller fördelningen
av ärenden mellan utskott.

Förs. 1975/76:15

I motionen 1973:1847 av herr Fiskesjö m. fl. (c) begärs utredning i samma
syfte som nu angetts. I motionen erinras om uppläggningen av arbetet i
den västtyska förbundsdagen. Det bör enligt utskottet ankomma på den
föreslagna utredningen att pröva även de synpunkter som anförs i motionen
1973:1847, vars syfte därmed får anses tillgodosett.

I motionen 1973:4 av herr Sjöholm (fp) hemställs att riksdagen måtte
besluta att frågan om riksdagens arbetsformer görs till föremål för en allsidig
utredning genom en av talmanskonferensen utsedd parlamentariskt sammansatt
kommitté. Enligt motionen bör utredningen bl. a. pröva om antalet
riksdagsledamöter bör reduceras till förslagsvis högst 175 ledamöter, om
enhälliga utskottsbeslut i vissa fall bör kunna bli bindande för riksdagen
utan kammarbehandling, om en allmän motionstid eventuellt bör införas
även vid höstsessionens början, om försök med manuskriptfria överläggningar
bör göras samt om riksdagens arbetsformer bör bli mera schemabundna.

Utskottet har i det föregående tagit ställning till vissa av de i motionen
framförda förslagen, t. ex. beträffande antalet riksdagsledamöter. Utskottet
vill vidare uttala, att utskottet ställer sig avvisande till förslaget att enhälliga
utskottsbeslut skall kunna bli bindande för riksdagen utan behandling i
kammaren liksom förslaget om förbud mot att tala från manuskript. Som
nyss nämnts föreslår utskottet att riksdagens arbetsformer görs till föremål
för översyn. Utredningsyrkandet i motionen 1973:4 får anses besvarat med
vad utskottet i denna del anfört.

Beträffande direktiv till utredning av riksdagens arbetsformer avgav herr
Molin (fp) ett särskilt yttrande (se KU 1973:26 s. 103).

Utskottet hemställde att riksdagen skulle uppdra åt talmanskonferensen
att tillsätta en särskild utredning med uppgift att göra en allmän översyn
av riksdagens arbetsformer (KU 1973:26 s. 90). Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets hemställan. Beslutet fattades den 6 juni 1973. Talmanskonferensen
beslöt den 29 november 1973 att tillsätta utredningen, vilken benämns
Utredningen angående en allmän översyn av riksdagens arbetsformer.

Vid sammanträde med utredningen den 14 december 1973 beslöts att
utredningens arbete skulle börja med en översyn av fördelningen av ärendena
mellan utskotten.

1.2 Bakgrund till nuvarande utskottsorganisation

Den sedan enkammarreformens genomförande 1971 gällande nya utskottsorganisationen
bygger i allt väsentligt på ett av grundlagberedningen
framlagt förslag, vilket redovisades i betänkandet Ny utskottsorganisation
(SOU 1969:62). Frågan om utskottsindelningen och ärendefördelningen mellan
utskotten togs därefter upp i propositionen 1970:40 som jämte ett antal
motioner i ämnet behandlades av konstitutionsutskottet i betänkandet KU

7 Riksdagen 1975/76. 2 sam!. Nr 15

Förs. 1975/76:15

1970:27. Propositionen, som enligt utskottets hemställan antogs av 1970
års riksdag - vissa förslag till grundlagsändringar såsom vilande - gick ut
på en genomgripande omläggning av utskottsorganisationen.

Enligt det tidigare systemet var det i princip riksdagens olika statsrättsliga
funktioner som utgjorde utgångspunkten för fördelningen av utskottens arbetsuppgifter.
Grundlagsfrågor bereddes av konstitutionsutskottet, andra
lagfrågor av lagutskott, skattefrågor av bevillningsutskottet och huvuddelen
av frågorna om utgiftsanslag av statsutskottet. Den nya ordningen innebar
övergång till ett system med fackutskott. Alla frågor inom ett ämnesområde,
vare sig det gällde lagstiftning, utgiftsanslag eller något annat, skulle sålunda
i princip beredas av samma utskott. Vid riksdagens början skulle väljas
ett konstitutionsutskott och ett finansutskott samt minst 14 andra ständiga
utskott. Varje utskott skulle ha minst 15 ledamöter. Endast huvuddragen
av utskottssystemet skulle bestämmas i grundlag. Det förutsattes att de
närmare reglerna om vilka utskott som skulle finnas, deras uppgifter, antalet
ledamöter och suppleanter m. m. skulle ges i författning som riksdagen
själv beslutar om och som kunde ändras utan större omgång.

Beträffande finansutskottet anfördes att detta, som i princip saknade motsvarighet
i det tidigare systemet, skulle ha till uppgift att bl. a. bereda frågor
om allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och för statsregleringen.
Utskottet skulle för detta ändamål tidigt under varje riksdagssession avge
utlåtande över finansplanen med bilagor och i anledning därav väckta motioner.
Detta utlåtande skulle sedan tjäna som underlag för en allmän finansdebatt
i riksdagen.

Beträffande utskottsorganisationen i övrigt skulle möjligheten att inrätta
särskilt utskott behållas, liksom möjligheten att tillsätta sammansatt utskott.
Dessutom förutsattes att samarbete mellan utskotten skulle kunna förekomma
i den formen att ett utskott lämnar över ett ärende för fortsatt
beredning till ett annat utskott. Ett sådant förfarande skulle dock kunna
ske endast under förutsättning av det senare utskottets samtycke. Vidare
skulle riksdagen vid behandlingen av ett utskottsutlåtande kunna besluta
att överlämna ärendet till ett annat utskott för fortsatt beredning. Enligt
det nya systemet skulle samtliga utskott få självständig initiativrätt, dvs.
rätt att inom sina resp. ämnesområden väcka även andra förslag än sådana
som hade samband med dit hänvisade frågor.

I grundlagberedningens slutbetänkande (SOU 1972:15) med förslag till
total författningsreform, som avgavs den 2 mars 1972, anfördes att den
nya utskottsorganisationen i huvudsak fungerat bra. Det var därför enligt
beredningen inte påkallat att på nytt överväga huvuddragen i berednings -

Förs. 1975/76:15

organisationen. I propositionen 1973:90 med förslag till ny regeringsform
och ny riksdagsordning intogs samma ståndpunkt. Endast några smärre
jämkningar föreslogs. Riksdagen följde propositionens förslag beträffande
utskottsorganisationen (jfr KU 1973:26 och 1974:8). Bestämmelserna om
utskottsindelningen och ärendefördelningen mellan utskotten är följaktligen
i allt väsentligt överensstämmande i den nya riksdagsordningen, som skall
träda i kraft den 1 januari 1975, och i den nuvarande riksdagsstadgan. Beträffande
de hittills under enkammarriksdagen gällande bestämmelserna
hänvisas till 7-30 §§ riksdagsstadgan.

II Behov av ändringar i utskottsorganisationen m. m.

2.1 Inledning

Som nyss anförts har bestämmelserna om utskottsorganisationen i den
nya riksdagsordningen, som träder i kraft den 1 januari 1975, i allt väsentligt
samma innehåll som i den nuvarande riksdagsstadgan. Det bör erinras om
att den grundläggande bestämmelsen om riksdagsutskotten återfinns i 4
kap. 3 § andra stycket i den nya regeringsformen där det stadgas att riksdagen
inom sig väljer utskott, däribland ett konstitutionsutskott, ett finansutskott
och ett skatteutskott, enligt bestämmelser i riksdagsordningen. I samma
stadgande föreskrivs vidare att ärende som väcks av regeringen eller riksdagsledamot
före avgörandet bereds av utskott, om ej annat är bestämt
i regeringsformen. De närmare bestämmelserna om utskottsorganisationen
har intagits i riksdagsordningens 4 kap. om ärendenas beredning.

Fr. o. m.den 1 januari 1974 gäller en ny departementsorganisation. Antalet
statsdepartement har ökat från 12 till 13. Ett nytt departement för bostadsfrågor
har inrättats. Inom detta handläggs utöver ärenden rörande boendefrågor,
som tidigare handlagts inom inrikesdepartementet, dels ärenden
från det tidigare civildepartementet angående byggnadsväsendet inbegripet
den fysiska riksplaneringen och vissa andra frågor med anknytning till dessa
verksamhetsområden, dels från socialdepartementet ärenden rörande bostadstillägg
för barnfamiljer m. m. Det tidigare inrikesdepartementet har
fått benämningen arbetsmarknadsdepartementet med ansvar även för arbetsmiljöfrågorna
- dvs. frågor om arbetarskydd, arbetstid och semester -vilka tidigare handlagts inom socialdepartementet. Civildepartementet slutligen
har fått benämningen kommundepartementet. (Beträffande den senaste
lydelsen av departementsstadgan hänvisas till SFS 1973:1138.)

Vissa ändringar i riksdagsstadgan, främst i anledning av den s. k. ersättarreformen,
beslöts av förra årets riksdag (KU 1973:48). Konstitutionsutskottet
erinrade i det sammanhanget bl. a. om att utredningen om en
allmän översyn av riksdagens arbetsformer tillkallats och att det förutsatts
att vissa beslut på grund av utredningsarbetet skulle kunna fattas före den
1 januari 1975 Då enligt utskottet detta utredningsarbete inte borde fö -

Förs. 1975/76:15

100

regripas, hade utskottet funnit sig böra avstå från att framlägga ytterligare
ändringsförslag i riksdagsstadgan, t. ex. om ändringar i utskottens kompetensområden.

I syfte att få en uppfattning om utskottens arbetsbörda har utskottskanslierna
lämnat vissa statistiska uppgifter beträffande arbetsbelastningen underåren
1971-1973 bl. a. beträffande utskottens sammanträdestider. En sammanställning
i form av ett stapeldiagram av dessa uppgifter framgår av
en bilaga till denna rapport.

2.2 Enkät angående utskottsindelningen och ärendefordelningen mellan
utskotten

Utredningen har genom en enkät till samtliga utskottspresidier (ordförandena,
vice ordförandena jämte kanslicheferna) erhållit synpunkter och
önskemål om vissa ändringar främst beträffande ärendefordelningen. De
frågor som ställdes till utskottspresidierna var följande:

1. Boren mer genomgripande förändring av utskottsorganisationen genomföras? I

så fall efter vilka riktlinjer (större omfördelning av ärenden, nya utskott,
sammanslagning av utskott)?

2. Bör utskottet bestå i stort sett med samma arbetsuppgifter som f. n?

3. Om utskottet bör bestå, bör någon ändring i ärendefordelningen vidtas?
Även önskemål om smärre ändringar bör anges.

4. Bör ändring beträffande utskottets benämning göras?

5. Ytterligare synpunkter beträffande utskottets arbetsförhållanden.

Enkäten besvarades av samtliga utskottspresidier. Ytterligare synpunkter
har lämnats sedan utskottspresidierna fått del av varandras enkätsvar.

I det följande skall lämnas en sammanställning över vad som framkommit
genom enkätundersökningen. Beträffande varje utskott anges de uppgifter
som enligt tilläggsbestämmelser till 4 kap. den nya riksdagsordningen skall
ankomma på resp. utskott.

Konstitutionsutskottet
RO 4.6.1

Konstitutionsutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 4 , bereda ärenden
om lagstiftning i konstitutionella och allmänt förvaltningsrättsliga ämnen,
ärenden om press- eller partistöd, lagstiftning om radio, television och
film liksom andra ärenden som angår yttrandefrihet, opinionsbildning och
religionsfrihet, övriga ärenden om riksdagen, riksdagens ombudsmän och
riksdagens myndigheter utom riksbanken, riksgäldskontoret och riksdagens
revisorer, ärenden om medgivande från riksdagen att väcka talan mot riks -

Förs. 1975/76:15

101

dagsledamot eller att ingripa i hans personliga frihet samt ärenden av allmän
betydelse för den kommunala självstyrelsen.

Enligt konstitutionsutskottet är regleringen av utskottets kompetens i allt
väsentligt lämplig. Det erinras om att enligt den nya riksdagsordningen
kommer ärenden om riksdagens revisorer, som hittills ankommit på konstitutionsutskottet,
att beredas av finansutskottet. Vidare anförs att det tidigare
(av grundlagberedningen) avsetts att den på konstitutionsutskottet ankommande
granskningen av lönedelegationens årsberättelse skulle överflyttas
till inrikesutskottet. 1 samband med enkätundersökningen har något uttalande
från inrikesutskottets sida inte gjorts i denna del.

Konstitutionsutskottet ifrågasätter om inte ärenden rörande riksdagsbiblioteket,
som nu ankommer på konstitutionsutskottet, i stället borde beredas
av utskott som handhar övriga biblioteksfrågor (kulturutskottet eller
utbildningsutskottet). Något uttalande på denna punkt har inte gjorts av
kulturutskottet eller utbildningsutskottet.

Kulturutskottet har med hänvisning till de av statsmakterna fastställda
nya riktlinjerna för kulturpolitiken anfört att gränsdragningen mellan
konstitutionsutskottet och kulturutskottet bör ses över och därvid övervägas
om inte både presstödet och tidskriftsstödet som kulturfrågor bör handläggas
i kulturutskottet.

Vidare har kulturutskottet ifrågasatt om inte de rundradiofrågor som nu
behandlas av konstitutionsutskottet bör överflyttas till kulturutskottet.

Konstitutionsutskottet har inte uttalat sig i de av kulturutskottet angivna
frågorna.

Finansutskottet
RO 4.6.2

Finansutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 5 . förstastycket, bereda
ärenden om beräkning av statens inkomster och andra ärenden rörande
statsbudgeten, som icke tillhör annat utskotts beredning, allmänt budgettekniska
ärenden, ärenden om penning-, kredit- och valutapolitiken, om
riksgäldskontoret och riksdagens revisorer, om förvaltningsrevision, statlig
redovisning och rationalisering, om upphandling i allmänhet inom statsförvaltningen,
om statens egendom i allmänhet samt förvaltningsekonomiska
ärenden i övrigt som icke rör enbart visst ämnesområde. Det skall även
sammanställa statsbudgeten.

Finansutskottet diskuterar frågan om en bättre koordinering av utskottens
beredningsarbete. I princip finns det enligt finansutskottet härvidlag två
vägar att välja emellan. Finansutskottet anför:

Den ena är ett utvidgat samarbete mellan utskotten inom ramen för en
i stort sett oförändrad utskottsorganisation. Den andra är en sammanslagning
av vissa utskott med närliggande arbetsuppgifter till större enheter. Går
man den senare vägen kan det inte minst med hänsyn till stabiliserings -

Förs. 1975/76:15

102

politikens effektivitet övervägas om inte finans- och skatteutskotten borde
sammanslås. Riksdagen skulle på så sätt få ett utskott som bättre svarar
till finansdepartementets verksamhet på det ekonomisk-politiska området.
Även forén del andra utskott med mycket närliggande beredningsområden
torde en sammanslagning kunna aktualiseras. Det bör i sammanhanget noteras
att en sammanslagning av finans- och skatteutskotten kräver ändring
av regeringsformen.

Om utredningen inte väljer att föreslå någon mera genomgripande förändring
av utskottsorganisationen synes det enligt finansutskottet lämpligt
att utskottet består med i stort sett samma arbetsuppgifter som för närvarande.

Finansutskottet föreslår precisering av beskrivningen av utskottets ämnesområde
så att det klart framgår att utskottet bereder ärenden angående
AP-fondens förvaltning. Vidare anför finansutskottet att utskottet bereder
ärenden rörande skatteutjämnings- och skattebortfallsbidrag till kommunerna
m. fl. Finansutskottet anser att det bör övervägas om inte ärendebeskrivningen
för finansutskottet bör kompletteras med ett stadgande om
att utskottet skall bereda ärenden rörande allmänna riktlinjer för kommunernas
upplåning och kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Detta
bör föranleda till viss ändring av beskrivningen av nuvarande civilutskottets
ärendebeskrivning (4.6.16).

Beträffande finansutskottets synpunkter i fråga om AP-fondens förvaltning
erinrar näringsutskottet om att ärenden rörande fonden för närvarande
fördelas mellan finansutskottet och näringsutskottet med hänsyn till sin
sakliga innebörd. Så har när det gällt återlån från fonden finansutskottet
behandlat motioner rörande tillämpningen av kreditrestriktioner på återlån,
medan näringsutskottet behandlat allmänt institutionella frågor rörande återlånen
- låneunderlag, amorteringstid etc. Det hittills viktigaste ärendet rörande
allmänna pensionsfondens förvaltning har varit propositionen 1973:97
om aktieplaceringar från fondens sida och inrättandet av en fjärde fondstyrelse
fördetta ändamål. Det synes uppenbart att de näringspolitiska aspekterna
var dominerande i detta fall. När ämnet nu på nytt har aktualiserats
genom motioner är den mest kontroversiella frågan huruvida fondens aktieinnehav
i ett visst företag skall vara begränsat till högst fem procent
eller, som nu gäller, kunna utsträckas till en majoritetsandel. Detta är lika
uppenbart i första hand en näringspolitisk fråga.

Ärenden rörande allmänna pensionsfondens förvaltning som främst är
av ekonomisk-politisk natur bör enligt näringsutskottet givetvis beredas av
finansutskottet. Att till finansutskottet föra över sådana ärenden på området
som nu bereds av näringsutskottet synes däremot inte rimligt. Allmänt
gäller att de institutionella frågor rörande kreditgivning på basis av fondens
medel som näringsutskottet behandlar ligger väl i linje med motsvarande
av näringsutskottet behandlade frågor rörande andra organ - kreditinstitut,
statliga lånefonder osv. - som lämnar lån till näringslivet. En regel att ärenden
rörande allmänna pensionsfondens förvaltning alltid skall beredas av

Förs. 1975/76:15

103

finansutskottet skulle enligt näringsutskottet strida mot den fackutskottsprincip
som i stort sett tillämpas. Att reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning i här aktuell del handhas av finansdepartementet
har enligt näringsutskottets mening ingen betydelse i sammanhanget. Åtskilliga
ärenden från detta departement bereds enligt nuvarande ordning
inte av finansutskottet utan av näringsutskottet eller annat utskott.

Finansutskottet delar ett av civilutskottet framfört förslag att ärenden
rörande statlig statistik flyttas från civilutskottet till finansutskottet. Slutligen
lämnar finansutskottet vissa synpunkter beträffande beredningen av ärenden
rörande riksdagens revisorer vilken i fortsättningen skall ankomma på finansutskottet
i stället för på konstitutionsutskottet.

Skatteutskottet
RO 4.6.3

Skatteutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 5 < andra stycket, bereda
ärenden om taxering, uppbörd och folkbokföring samt ärenden om alkoholhaltiga
varor.

Skatteutskottet diskuterar i sitt enkätsvar bl. a. frågor om sakutskottens
inflytande vid behandling av ”paketförslag” i ekonomisk-politiska ärenden
och i anslutning härtill finansutskottets ställning. Härvid anförs bl. a. följande: Erfarenheterna

från enkammarriksdagen har visat att huvudprincipen för
ärendenas fördelning mellan utskotten alltmer kommit att åsidosättas, framför
allt när det gäller större ekonomisk-politiska förslag i propositioner och
motioner, som berör olika ämnesområden. I dylika fall har ärendet remitterats
till finansutskottet, som därefter inhämtat yttranden från de berörda
sakutskotten. Härigenom har finansutskottet kommit att fungera som ett
överutskott, vilket inte torde ha varit avsett vid enkammarreformens genomförande.
Avsikten torde i stället ha varit att finansutskottet skall vara det
riksdagsorgan som överblickar och samordnar budgetens inkomst- och utgiftssida.

De mest påtagliga nackdelarna med en sådan anordning är att sakutskottens
möjligheter att påverka det slutliga ställningstagandet i det beslutande
utskottet minskat avsevärt. Detta gäller särskilt när det beslutande
utskottet i väsentlig mån avviker från de principiella och tekniska bedömningar
som sakutskotten gjort i sina yttranden. Med hänsyn till att ”paketsförslag”
i propositioner och motioner blivit allt vanligare under senare
år och till stadgandet i 4 kap. 6 s andra stycket nya RO om att riksdagen
i särskilda fall kan avvika från de grunder som fastställts för ärendenas
fördelning mellan utskotten, finns det anledning anta att dylika ärenden
även i fortsättningen kommer att utskottsbehandlas på angivet sätt.

Enligt vår bestämda uppfattning bör en striktare ärendefördelning än f. n.
upprätthållas mellan utskotten i överensstämmelse med huvudregeln i 4
kap. 6 S första stycket nya RO. En möjlighet att bibehålla sakutskottets
faktiska inflytande vid behandlingen av ”paketförslag” i ekonomisk-politiska
ärenden är att den ekonomiska ramen för förslagen och inriktningen

Förs. 1975/76:15

104

av åtgärderna först behandlas och beslutas i finansutskottet och att övriga
utskott därefter behandlar den tekniska utformningen av de förslag som
berör deras ämnesområden. I andra fall, då frågor, som berör flera utskott,
behandlas i propositioner och motioner, bör övervägas om man inte bör
återgå till den under tvåkammarriksdagen tillämpade metoden med särskilda
utskott eller ev. sammansatta utskott.

Beträffande ärendefördelningen föreslår skatteutskottet att utskottets
kompetensområde utvidgas till att omfatta ärenden som rör varusmuggling.
Dessa frågor handläggs f. n. av justitieutskottet. Då skatteutskottet handlägger
tullfrågor är det lämpligt att varusmugglingslagen hänförs till skatteutskottets
kompetensområde på samma sätt som dess motsvarighet på
skattesidan, skattebrottslagen.

Härom anför justitieutskottet bl. a. följande:

Varusmugglingslagen anknyter visserligen nära till tullagstiftningen men
samtidigt innehåller lagen straffrättsliga bestämmelser vilka har nära samband
med reglerna i brottsbalken. Utskottet vill särskilt peka på straffstadgandet
i 3 Ii som ger en särskild straffskala för det fall att smugglingen
gäller narkotika. Detta stadgande är av en central betydelse i narkotikalagstiftningen
och har i åtskilliga sammanhang varit föremål för utskottets
särskilda intresse. Att annat utskott än justitieutskottet -eller socialutskottet
som från delvis andra synpunkter behandlar narkotikafrågor - skulle pröva
frågor om ändring av detta stadgande synes klart olämpligt. Utskottet motsätter
sig således bestämt att ”varusmugglingslagen” hänförs till skatteutskottet
genom uttrycklig bestämmelse i riksdagsstadgan. Utskottet har
däremot ingen erinran mot att frågor om ändring av lagen vilka i huvudsak
gäller tullfrågor av teknisk natur behandlas av skatteutskottet. Uppkommande
avgränsningsfrågor torde - liksom hittills - kunna lösas under hand
på tjänstemannaplanet. Motsvarande betraktelsesätt kan anläggas på skattebrottslagen
liksom f. ö. även på trafikbrottslagen.

Skatteutskottet föreslår vidare att med hänsyn till att riksskatteverket
numera övertagit den centrala ledningen av exekutionsväsendet och till att
ca 80 procent av verksamheten avser indrivning av skatter att skatteutskottet
handlägger frågor rörande exekutionsväsendet. Civilutskottet, som hittills
handlagt dessa frågor, har också föreslagit detta. Däremot har lagutskottet
ansett att dessa frågor bör föras inte till skatteutskottet utan till lagutskottet.
Härvid har lagutskottet erinrat om att ärenden rörande utsökningslagstiftningen
bereds av lagutskottet och att 1975 väntas förslag till utsökningsbalk,
vilken kommer att uppta dels civilrättsliga regler, dels regler om förfarandet
hos utsökningsmyndigheterna. Skatteutskottet har uttalat att ärenden rörande
utsökningslagstiftningen - som hittills - bör beredas av lagutskottet.

Justitieutskottet
RO 4.6.4

Justitieutskottet skall bereda ärenden som rör domstolarna, arrendenämnderna
och hyresnämnderna, åklagarväsendet, polisväsendet och kriminal -

Förs. 1975/76:15

105

vården samt ärenden rörande brottsbalken, rättegångsbalken och lagar som
ersätter eller har nära samband med föreskrifter i dessa balkar.

Justitieutskottet föreslår ingen ändring beträffande utskottets ämnesområde
men anger i sitt enkätsvar exempel på frågor där meningarna varit
delade om i vilket utskott ärendet i fråga lämpligen borde handläggas. Som
nyss framgått motsätter sig justitieutskottet att ärenden enligt varusmugglingslagen
flyttas till skatteutskottet men har ingen erinran mot att skatteutskottet
handlägger frågor om ändring av denna lag när det gäller tullfrågor
av teknisk natur. Som nedan under redovisningen av lagutskottets enkätsvar
närmare anges motsätter sig justitieutskottet överflyttning av anslagsposten
”Ersättning för personskador på grund av brott” till lagutskottets kompetensområde.

Lagutskottet
RO 4.6.5

Lagutskottet skall bereda ärenden rörande giftermåls-, föräldra-, ärvda-,
handels- eller jordabalken eller lagar som ersätter eller anknyter till föreskrifter
i dessa balkar, i den mån ärendena icke tillhör annat utskotts beredning.
Det skall även bereda ärenden som gäller lagstiftning om försäkringsavtalsrätt,
bolags- och föreningsrätt, växel- och checkrätt, skadeståndsrätt,
immaterialrätt, utsökning, konkurs, internationell privaträtt samt lagstiftning
i andra ärenden av allmänt privaträttslig beskaffenhet.

Som nyss framgått ifrågasätter lagutskottet överflyttning av frågor om
anslag till ersättning för personskador på grund av brott från justitieutskottet
till lagutskottet. Som motiv härför anför lagutskottet bl. a. att utskottet,
som bereder ärenden rörande skadeståndsrätt, vid flera tillfällen har haft
att behandla ärenden som rört frågor om skadestånd bl. a. till brottsoffer.
Med hänsyn till det nära sambandet mellan skadeståndsrätten och den framtida
utformningen av anslaget är det enligt lagutskottet lämpligt att anslagsposten
förs över till lagutskottets beredningsområde.

Justitieutskottet invänder bl. a. följande:

Lagutskottets önskemål gäller omflyttning från justitie- till lagutskottet
av anslaget ”Ersättning för personskador på grund av brott” på justitiedepartementets
huvudtitel. Även bortsett från den tvekan som från principiella
synpunkter kan anföras såväl mot en ökad uppdelning av en redan
splittrad huvudtitel som mot ett överförande av anslagsfrågor till lagutskottet
-som hittills ansetts böra enbart syssla med lagstiftningsfrågor-vill utskottet
bestämt motsätta sig förslaget. Spörsmålet om ersättning till personer som
skadas genom brott utgör en viktig kriminalpolitisk fråga som inte bör handläggas
av annat utskott än det som prövar frågor om straffrätt och kriminalpolitik.
Vad nu sagts kan självfallet inte rubbas av det förhållandet
att skadeståndsrättsliga principer i större utsträckning än f. n. kan komma
att bli vägledande vid ersättningsprövningen.

Förs. 1975/76:15

106

Som redan nämnts vid redovisningen av skattutskottets kompetensområde
föreslår lagutskottet att frågor om exekutionsväsendet förs från civilutskottet
till lagutskottet och ej till skatteutskottet.

Lagutskottet erinrar om att sjölagen innehåller bestämmelser av huvudsakligen
central civilrättslig karaktär. Därutöver upptas emellertid bl. a. regler
som har med fartygs säkerhet att göra. Efter överenskommelse med trafikutskottet
har lagutskottet handlagt samtliga ärenden som rör sjölagen.
Det synes lämpligt att sjörätt och det något vidare begreppet transporträtt
fogas in i beskrivningen av lagutskottets ansvarsområde. Trafikutskottet
har ej uttalat sig i frågan.

Vidare erinrar lagutskottet om att jordbruksutskottet bereder frågor om
bl. a. vattenrätt. Efter särskild överenskommelse behandlar civilutskottet
de delar av vattenlagen som har fastighetsbildnings- och expropriationsrättslig
anknytning. Vattenlagen innehåller i övrigt bestämmelser av central
fastighetsrättslig karaktär. Vid översynen bör enligt lagutskottet övervägas
om de delar av vattenlagen, som inte handläggs av civilutskottet, lämpligen
kunde överföras till lagutskottets ansvarsområde.

Med hänvisning till 4 kap, 6 . den nya riksdagsordningen jämfört med
8 kap. 2 . den nya regeringsformen föreslår lagutskottet att lagstiftningen
rörande svenskt medborgarskap överförs från nuvarande utrikesutskottet
till lagutskottet. Inrikesutskottet anser däremot att medborgarskapslagstiftningen
även i fortsättningen bör beredas av det utskott som har hand om
invandrarfrågor och utlänningslagstiftning.

Lagutskottet erinrar om att utskottet bl. a. bereder ärenden rörande jordabalken.
Enligt överenskommelse med civilutskottet handläggs dock frågor
om hyra, som har stark anknytning till bostadspolitiken, av civilutskottet.
Dessa frågor bör även i fortsättningen handläggas av sistnämnda utskott,
vilket bör komma till uttryck i beskrivningen av civilutskottets ansvarsområde.
Civilutskottet har samma uppfattning.

Vidare anför lagutskottet att utskottet har en ojämn arbetsbelastning. Det
torde därför vara en fördel om utskottet vid sidan av huvuduppgiften att
bereda frågor som rör civilrättslig lagstiftning tilläggs beredningsskyldighet
beträffande de tidigare nämnda budgetfrågorna.

Som framgår av redovisningen av inrikesutskottets kompetensområde föreslår
inrikesutskottet att frågor som hör samman med statlig lönegaranti
vid konkurs förs från lagutskottet till inrikesutskottet. Lagutskottet har ingen
erinran mot att så sker.

Lagutskottet noterar slutligen att socialförsäkringsutskottet föreslagit ändring
av sin benämning till försäkringsutskottet. Lagutskottet påpekar att
lagutskottet bl. a. handlägger frågor om lagstiftning beträffande försäkringsavtalsrätt.
Lagutskottet anser namnändring olämplig.

Förs. 1975/76:15

107

Utrikesutskottet
RO 4.6.6

Utrikesutskottet skall bereda ärenden om rikets förhållande till och överenskommelser
med främmande stater och mellanfolkliga organisationer,
Sveriges representation i utlandet och bistånd till främmande lands utveckling
samt ärenden i övrigt om utrikes handel och internationellt ekonomiskt
samarbete, allt i den mån ärendena icke tillhör annat utskotts beredning.

Utrikesutskottet föreslår inga ändringar beträffande utskottets kompetensområde.

Försvarsutskottet
RO 4.6.7

Försvarsutskottet skall bereda ärenden om militärt försvar, civilförsvar,
psykologiskt försvar, ekonomiskt försvar, vapenfri tjänst och värnpliktigas
ekonomiska förmåner.

Försvarsutskottet anför att beskrivningen av utskottets beredningsområde
inte är helt logisk. Frågor om de värnpliktigas ekonomiska förmåner bör
inte anges särskilt eftersom sådana frågor ingår bland frågor om militärt
försvar. På motsvarande sätt ingår frågor om civilförsvarspliktigas ekonomiska
förmåner bland frågor om civilförsvar. Vidare uttalar försvarsutskottet,
att ämnesområdet ”ekonomiskt försvar” är mycket vidsträckt. Utskottet
har beredningsansvar för de anslag m. m. som föreslås av Kungl. Majit
(handelsdepartementet) under rubriken Ekonomiskt försvar samt för i riksdagen
aktualiserade frågor om antagande, ikraftträdande och tillämpning
av författningar som väsentligen gäller landets beredskap inför krig och
krigsfara. Eftersom systemet för sådan beredskap även används för åtgärder
i samband med s. k. fredskriser har utskottet att bereda frågor som aktualiseras
av sådana kriser. Det blir härvid ofta aktuellt att samråda med
annat utskott. Totalförsvaret innefattar beredskapsåtgärder även vid sidan
om militärt försvar, civilförsvar, psykologiskt försvar och ekonomiskt försvar.
Andra utskott än försvarsutskottet har på riksdagens nivå huvudansvaret
för sådana frågor. Detta överensstämmer med principen att den
som i fred har ansvaret för en verksamhet även skall svara för det fredstida
krigsförberedelsearbetet.

Liksom i Kungl. Maj:ts kansli bör visst utskott, lämpligen försvarsutskottet,
svara för de samordningsfrågor som rör totalförsvaret och inte tillhör
annat utskotts beredning. Utskottet föreslår att beredningsområdet för försvarsutskottet
anges vara frågor om militärt försvar, civilförsvar, psykologiskt
försvar, ekonomiskt försvar och vapenfri tjänst samt frågor om samordning
inom totalförsvaret.

Förs. 1975/76:15

108

Socialförsäkringsutskottet
RO 4.6.8

Socialförsäkringsutskottet skall bereda ärenden om allmän försäkring och
yrkesskadeförsäkring samt studiesociala ärenden.

Socialförsäkringsutskottet anser att utskottet bör bestå med i stort sett
samma arbetsuppgifter som f. n. Den nyligen genomförda departementsreformen
innebär nämligen inte att någa av de ärenden som hittills handlagts
av socialförsäkringsutskottet överflyttats från socialdepartementet till annat
departementet. Socialförsäkringsutskottet handlägger ärenden avseende allmän
försäkring. Gemensamt för alla dessa ärenden är att de rör frågor om
ekonomiskt grundskydd vid inkomstbortfall. F. n. handläggs frågor om arbetslöshetsförsäkring
av inrikesutskottet. Enligt socialförsäkringsutskottet
talar principiella och praktiska skäl för att flytta över handläggningen av
dessa ärenden till socialförsäkringsutskottet. I vart fall bör en sådan överflyttning
ske om en allmän arbetslöshetsförsäkring skulle lagfästas. I sammanhanget
erinras om att inrikesutskottet torde ha varit ett av de mest
arbetstyngda riksdagsutskotten under enkammarriksdagens tillvaro.

Inrikesutskottet kan inte biträda förslaget att arbetslöshetsförsäkringen
skall föras till socialförsäkringsutskottet och anför:

Kontantunderstöd i form av KAS-stöd eller ersättning från arbetslöshetskassa
är ett av de alternativ som kan komma i fråga vid arbetslöshet. Andra
alternativ är exempelvis arbetsmarknadsutbildning eller beredskapsarbete.
Vilken lösning som skall väljas i det enskilda fallet bör bedömas i ett sammanhang.
Arbetslöshetsförsäkringen är alltså ett arbetsmarknadspolitisk! instrument
och bör därför behandlas i ett arbetsmarknadspolitiskt sammanhang.
F. ö. kan anmärkas att frågan om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
kommer att utredas.

Socialförsäkringsutskottet föreslår slutligen, att utskottets benämning ändras
till försäkringsutskottet. Lagutskottet anser, som ovan nämnts, att detta
inte är lämpligt.

Socialutskottet
RO 4.6.9

Socialutskottet skall bereda ärenden om barna- och ungdomsvård, åldringsvård.
nykterhetsvård, socialhjälp, stöd åt barnfamiljer, arbetarskydd,
arbetstid, semester, hälso- och sjukvård, handikappvård och rehabilitering
samt sociala ärenden i övrigt.

Socialutskottet erinrar bl. a. om att den nyligen genomförda departementsreformen
bl. a. innebär att vissa frågor, som tidigare handlagts inom socialdepartementet,
överflyttats till andra departement, nämligen ärenden rörande
bostadstillägg till bostadsdepartementet och ärenden rörande arbe -

Förs. 1975/76:15

109

tarskydd, arbetstid och semester till arbetsmarknadsdepartementet. Enligt
18 riksdagsstadgan ankommer det på socialutskottet att behandla frågor
om bl. a. stöd åt barnfamiljer - till vilken årendegrupp bostadstillägg till
barnfamiljer enligt praxis ansetts höra-arbetarskydd, arbetstid och semester.
Tilläggas bör att även frågor om statsbidrag till kommunerna för bostadstilllägg
till låginkomsttagare utan barn handläggs inom utskottet. Mot bakgrund
av det anförda har fråga uppkommit huruvida det finns skäl att genom
ändringar i riksdagsstadgan eller dådet gäller bostadstillägg ändring av praxis
låta ärenden, som tillhör de angivna grupperna, beredas inom andra utskott,
nämligen inrikesutskottet (arbetarskydd, arbetstid och semester) och civilutskottet
(bostadstillägg).

Socialutskottet framhåller, att väsentliga inslag i familjepolitiken under
de senaste åren bestått i åtgärder föratt förbättra barnfamiljernas bostadsstandard.
Mot denna bakgrund talar enligt utskottet vägande skäl föratt ärenden
rörande bostadstillägg även i fortsättningen bereds inom socialutskottet. Det
torde dock inte kunna hållas för uteslutet, att de förslag på bostadsområdet,
som beräknas komma att föreläggas höstriksdagen 1974, får ett sådant innehåll
att det framstår som motiverat att överflytta ärenden rörande bostadstillägg
till civilutskottet.

Civilutskottet erinrar om att socialutskottet har att bereda frågor om stöd
till barnfamiljer. Under denna beteckning under socialhuvudtiteln ingick
tidigare det anslag för bostadstillägg som numera överförts till bostadsdepartementet.
Enligt civilutskottet talar såväl departementstillhörigheten som
det sakliga intresset i och för sig att kunna bedöma skilda bostadspolitiska
instrument i ett sammanhang för att denna ärendegrupp överförs till civilutskottets
beredning. Detta torde enligt civilutskottet i och för sig inte
kräva ändring i bestämmelserna men kan markeras om det bedöms önskvärt.

Då det gäller frågan huruvida ärenden rörande arbetarskydd, arbetstid
och semester skall överflyttas från socialutskottet till inrikesutskottet framhåller
socialutskottet att en av de väsentliga principer, på vilka den nuvarande
utskottsorganisationen vilar, är att arbetsbelastningen i de olika utskotten
skall vara ungefär lika stor. Vid bedömningen av arbetsbelastningen måste
för ledamöternas del hänsyn tas till bl. a. sammanträdestidens längd. Då
den sammanlagda sammanträdestiden under åren 1971-1973 i inrikesutskottet
varit mer än dubbelt så lång som i socialutskottet, talar enligt socialutskottet
nämnda princip för att man inte utan mycket tungt vägande
skäl av annan karaktär bör överflytta ärenden från socialutskottet till inrikesutskottet.
Enligt socialutskottet föreligger inte några sådana skäl. Det
finns nämligen inte något stöd för att påtagliga fördelar ur handläggningssynpunkt
skulle stå att vinna genom att de ovan redovisade ärendegrupperna
överflyttades till inrikesutskottet. Det förhåller sig visserligen så, att inom
den enhet inom arbetsmarknadsdepartementet, som upprättats för arbetsmiljöfrågor,
även frågor om åtgärder för arbetsanpassning kommer att handläggas.
Det är emellertid inte någon nyhet inom riksdagen att ärenden.

Förs. 1975/76:15

110

som handläggs inom en och samma enhet i ett departement, behandlas
av två olika utskott. Såvitt kan bedömas behöver en sådan uppdelning i
det här aktuella fallet inte innebära några svårigheter. Det bör vidare beaktas,
att de aktuella ärendegrupperna har en nära anknytning till andra frågor,
som handläggs av socialutskottet, nämligen bl. a. frågor rörande hälso- och
sjukvård, vilka frågor alltmer får en inriktning mot insatser av förebyggande
karaktär. Utskottet anser således att ärenden rörande arbetarskydd - inklusive
företagshälsovård - arbetstid och semester även i fortsättningen bör
beredas inom socialutskottet.

Inrikesutskottet anför allmänt, att systemet med fackutskott där ärenden
inom ett ämnesområde hålls samman i beredningsarbetet har visat sig vara
en lyckad konstruktion. Av olika skäl genomfördes inte denna princip fullt
ut vid omläggningen av utskottssystemet år 1971. Enligt utskottets mening
är det mot bakgrund av vunna erfarenheter och den nyligen genomförda
departementsreformen lämpligt att nu justera ärendefördelningen så att man
i möjligaste mån undviker att ärenden inom samma ämnesområde behandlas
i olika utskott.

Inrikesutskottet erinrar om att utskottets två stora huvudområden är regionalpolitik
och arbetsmarknadspolitik inklusive huvuddelen av den arbetsrättsliga
lagstiftningen. Det finns emellertid ett ämnesområde som rör
arbetslivet men som hittills inte hänförts till inrikesutskottet, nämligen frågor
om arbetsmiljö, arbetstid och semester. Sådana ärenden remitteras till socialutskottet
och orsaken härtill är att dessa ärenden fram till den nyligen
genomförda departementsreformen hänfördes till socialdepartementets verksamhetsområde.
Enligt inrikesutskottets mening talar starka skäl för att
riksdagen gör en omfördelning av ärenden som ansluter sig till den nya
departementsindelningen.

Enligt inrikesutskottet bör frågor som rör arbetsmarknaden och arbetslivets
villkor koncentreras till ett utskott. Eftersom inrikesutskottet redan
handlägger den helt dominerande delen av dessa frågor bör de arbetsmiljöfrågor
som nu handläggs av socialutskottet föras över till inrikesutskottet.
Beträffande vad som påpekats av socialutskottet om inrikesutskottets arbetsbörda
anser inrikesutskottet att detta argument måste få vika för intresset
att hålla ihop frågorna på arbetslivets område.

Kulturutskottet
RO 4.6.10

Kulturutskottet skall bereda ärenden som rör allmänna kultur- och bildningsändamål,
ungdomsverksamhet, internationellt kulturellt samarbete
samt idrotts- och friluftsverksamhet. Det skall även bereda kyrkofrågor och
ärenden om radio och television i den mån de icke tillhör konstitutionsutskottets
beredning.

Förs. 1975/76:15

lil

Kulturutskottet tar upp vissa gränsdragningsfrågor i förhållande till andra
utskott. Härvid erinras om att utbildningen på det konstnärliga området
för närvarande behandlas av utbildningsutskottet. Dessa utbildningsfrågor
har enligt kulturutskottet ett nära samband med kulturpolitiken - närmare
än med skol- och universitetspolitiken. Utbildningsutskottet har inte uttalat
sig i denna fråga.

Vidare bör som tidigare nämnts i samband med konstitutionsutskottets
ämnesområde enligt kulturutskottet övervägas om inte frågor om presstöd
och tidskriftsstöd som kulturfrågor bör handläggas i kulturutskottet och
inte i konstitutionsutskottet. Detsamma gäller de rundradiofrågor som nu
behandlas av konstitutionsutskottet. Vidare tar kulturutskottet upp vissa
gränsdragningsproblem avseende nykterhets-, turist- och kulturmiljöfrågor.
Därutöver har sekreteraren i kulturutskottet pekat på vissa andra frågor,
nämligen anslag till hov- och slottsstaterna samt till främjande av hemslöjd
som eventuellt borde överföras till kulturutskottet.

Näringsutskottet har lämnat följande synpunkter i anledning av vissa
av kulturutskottet angivna gränsdragningsfrågor:

Kulturutskottet anser att frågan om gränsdragningen mellan kulturutskottet
och näringsutskottet när det gäller turistfrågor ”bör belysas”. Näringsutskottet
instämmer i att gränsdragningsproblem kan uppstå på detta
område. Den allmänna princip som skall följas torde emellertid vara klar;
den antyds i kulturutskottets yttrande. Gränsdragningsproblemen torde i
fortsättningen liksom hittills lätt kunna lösas i praxis. Det synes inte vara
mödan värt att söka belysa detta ämne från mera teoretisk utgångspunkt.

Kulturutskottets sekreterare har vidare anfört att frågor om anslag till
främjande av hemslöjd eventuellt borde överföras från näringsutskottet till
kulturutskottet. Anslag fördetta ändamål disponeras av statens industriverk
och avser åtgärder som, ehuru givetvis intressanta från kulturpolitisk synpunkt,
har ett klart näringspolitiskt syfte. Enligt näringsutskottets mening
bör det inte göras någon ändring på denna punkt.

Utbildningsutskottet
RO 4.6.11

Utbildningsutskottet skall bereda ärenden om högre utbildning och forskning,
skolväsendet, lärarutbildning och vuxenutbildning.

Utbildningsutskottet anser att det inte finns anledning till någon mer
genomgripande förändring av utskottsorganisationen. Utskottet erinrar om
att riksdagens revisorer i skrivelse till riksdagen den 29 november 1973
angående den statliga forskningsverksamheten föreslagit att till utbildningsutskottet
skall knytas ett särskilt forskningssekretariat. I fråga om ärendefördelningen
erinras om att ärenden beträffande den lägre jordbruks- och
skogsbruksutbildningen remitteras till utbildningsutskottet under det att frågor
om den högre jordbruks- och skogsbruksutbildningen med därtill anknuten
forskning är hänförda till jordbruksutskottets arbetsområde.

Förs. 1975/76:15

112

Trafikutskottet
RO 4.6.12

Trafikutskottet skall bereda ärenden om järnvägar, post, telegraf, telefon,
vägar, vägtrafik, sjöfart, luftfart och väderlekstjänst.

Enligt trafikutskottet föreligger inte något behov av en genomgripande
förändring av den nuvarande utskottsorganisationen. Trafikutskottets arbetsuppgifter,
som i stort motsvaras av kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, synes väl avgränsade. Utskottet bör bestå med i stort
sett samma arbetsuppgifter.

Som framhållits från civilutskottets sida har vissa frågor om enskilda vägar,
som nu ingår i anläggningslagen, och även närmast fastighetsbildningstekniska
frågor i väglagen i full enighet mellan utskotten beretts i civilutskottet.
Så bör även fortsättningsvis ske och någon särskild reglering härav
i bestämmelserna om utskottets kompetensområden synes inte behövlig.

Från trafikutskottets sida har däremot observerats att finansutskottet vid
behandling av frågor, som varit föremål för remissbehandling av trafikutskottet
(se FiU 1973:40), gjort uttalanden och bedömningar av klart trafikpolitisk
art, för vilka täckning ej funnits i trafikutskottets remissyttrande.
En klarare gränsdragning mellan utskottens arbetsområden i dessa hänseenden
är måhända därför motiverad enligt trafikutskottet.

Jordbruksutskottet
RO 4.6.13

Jordbruksutskottet skall bereda ärenden om jordbruk, skogsbruk, trädgårdsnäring,
jakt, fiske och vattenrätt. Det skall även bereda ärenden om
naturvård samt ärenden om miljövård i övrigt som icke tillhör annat utskotts
beredning.

Jordbruksutskottet uttalar att från utskottets synpunkt har nuvarande utskottsorganisation
fungerat i huvudsak tillfredsställande. Någon genomgripande
organisationsförändring synes därför inte påkallad i vad gäller jordbruksutskottet.

Beträffande ärendefördelningen nämner jordbruksutskottet att i fråga om
vattenrätt och naturvård har det visat sig ändamålsenligt med viss ärendeuppdelning
mellan jordbruksutskottet och civilutskottet. I vad avser vattenrätt
är utskotten sålunda eniga om att i vart fall sådana frågor som har
fastighetsbildnings-och expropriationsrättslig anknytning liksom riksplaneringsfrågor
skall behandlas i civilutskottet. Likaså har sådana frågor i naturvårdslagen
som har nära anknytning till byggnadslagen och expropriationslagen
ansetts böra beredas av civilutskottet.

Vidare diskuterar jordbruksutskottet vissa samordningsfrågor vid beredningen
i finansutskottet av ekonomisk-politiska förslag berörande olika
fackutskotts områden. Jordbruksutskottet har därvidlag i princip ingen

Förs. 1975/76:15

113

invändning mot nuvarande ordning. Utskottet framhåller vikten av att fackutskotten
bereds tillfälle att framföra sina synpunkter så snart det rör sig
om för vederbörande sakområde väsentliga frågor.

Näringsutskottet
RO 4.6.14

Näringsutskottet skall bereda ärenden om allmänna riktlinjer för näringspolitiken
och därmed sammanhängande forskningsfrågor samt ärenden om
industri och hantverk, handel, statlig företagsamhet, konsumentfrågor, prisoch
konkurrensförhållanden i näringslivet, kredit- och fondväsendet och
det affärsmässiga försäkringsväsendet.

Näringsutskottet uttalar att enligt hittillsvarande erfarenhet fungerar utskottsorganisationen
i allt väsentligt väl. 1 de fall då ärendefördelningen
föranleder särskilda överväganden brukaren tillfredsställande lösning kunna
uppnås under smidiga former. Möjligheterna att inhämta yttrande från annat
utskott och att överlämna ett ärende till annat utskott för vidare behandling
samt att göra tillfälliga avvikelser från den normala ärendefördelningen har
utnyttjats och visat sig fördelaktiga.

Näringsutskottet diskuterar vissa gränsdragningsfrågor i förhållande till
andra utskott och anför bl. a. följande:

Näringsutskottet har att behandla bl. a. frågor om pris- (och konkurrens-)
förhållanden inom näringslivet. Vissa frågor rörande prisreglering har bedömts
närmast vara hänförliga till kategorin "frågor om allmänna riktlinjer
för den ekonomiska politiken” och har följaktligen hänvisats till finansutskottet.
Även i fortsättningen bör ärendefördelningen i detta hänseende
få regleras genom praxis.

Lagutskottet behandlar ett stort antal lagstiftningsfrågor som helt eller
till avgörande del faller inom näringsutskottets intresseområde. Det kan
noteras att grundlagberedningen (SOU 1969:62 s. 132) anförde att skäl kan
"åberopas för att lagfrågor om bolagsrätt, firma, patent, mönster och varumärken
tilldelas ett utskott för handels- och näringsfrågor”. Aktuella exempel
på lagar som behandlats av lagutskottet och som har nära samband
med lagstiftningsfrågor eller andra frågor inom näringsutskottets arbetsområde
är konsumentköplagen och den lag om ändring i aktiebolagslagen som
bl. a. avser aktiekapitalets minsta belopp. En överflyttning från lagutskottet
till näringsutskottet av hela det lagstiftningsområde som naturligt skulle
kunna hänföras till näringsutskottet synes dock under i övrigt huvudsakligen
oförändrade förhållanden inte vara att rekommendera.

Fördelningen av ärenden rörande utrikes handel mellan utrikesutskottet
och näringsutskottet har hittills inte vållat några egentliga problem. Även
i fortsättningen bör fördelningen mellan de båda utskotten av detta slags
ärenden få ankomma på praxis.

Frågor om ekonomiskt försvar behandlas av försvarsutskottet. De har
nära anknytning till näringsutskottets intresseområde och torde i och för
sig med fördel kunna behandlas av näringsutskottet. Med hänsyn till de
skäl som talar för att försvarsutskottet behandlar alla frågor rörande försvaret
i vid mening och till att en inskränkning av försvarsutskottets arbetsområde

B Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 15

Förs. 1975/76:15

114

kan vara mindre lämplig föreslås dock ingen ändring på denna punkt.

Från inrikesutskottets sida har anförts att anslagsfrågor rörande företagareföreningarna
borde överföras från näringsutskottet till inrikesutskottet.
Näringsutskottet behandlar frågor angående företagareföreningarna och av
dem administrerad bidrags- och långivning i samband med den stora mängd
övriga ärenden rörande mindre och medelstora företag som regelmässigt
förekommer till behandling i näringsutskottet. Detta samband är betydelsefullt.
Utvecklingen för företagareföreningarnas del synes gå i den riktningen
att föreningarna i ökad utsträckning blir näringspolitiska organ på
det regionala planet med uppgifter inom ett stort sakområde. De sorterar
administrativt under statens industriverk. Någon ändring av nuvarande ordning
att företagareföreningarnas anslagsfrågor behandlas av näringsutskottet
bör inte ske.

Inrikesutskottet har beträffande sistnämnda anslagsfrågor anfört följande:

Frågor som rör företagareföreningarna och deras verksamhet har både
allmänt näringspolitiska och regionalpolitiska aspekter. Ärenden som rör
företagareföreningarna har därför fördelats mellan näringsutskottet och inrikesutskottet
med hänsyn till var tyngdpunkten legat i aktuella förslag.
Anslagsfrågor har dock behandlats i näringsutskottet trots att anslagen upptas
i bil. 13 (arbetsmarknadsdepartementet) till statsverkspropositionen. Utskottet
vill för sin del ifrågasätta om inte de berörda anslagen i fortsättningen
bör föras över till inrikesutskottet (arbetsmarknadsutskottet).

Inrikesutskottet
RO 4.6.15

Inrikesutskottet skall bereda ärenden om arbetsmarknaden, regional utveckling,
lokaliseringsstöd, allmän tjänsteplikt, arbetsavtalsrätt, arbetslöshetsförsäkring,
arbets- och anställningsförhållanden i allmän tjänst, svenskt
medborgarskap och utlänningars ställning.

Som tidigare framgått framhåller inrikesutskottet i anslutning till den
nyligen genomförda departementsreformen att starka skäl talar för att frågor
som rör arbetsmarknaden och arbetslivets villkor koncentreras till ett utskott
- nuvarande inrikesutskottet (se vad ovan anförts under socialutskottet).
Vidare kan inrikesutskottet inte biträda förslaget från socialförsäkringsutskottet
att frågor om arbetslöshetsförsäkring flyttas från inrikesutskottet till
socialförsäkringsutskottet (se ovan under SfU). Inrikesutskottet föreslår att
frågor som hör samman med statlig lönegaranti vid konkurs överförs från
lagutskottet till inrikesutskottet. Som tidigare framgått biträder lagutskottet
detta förslag.

Inrikesutskottet anser - vilket också berörts i samband med redovisningen
av lagutskottets enkätsvar - att medborgarskapslagstiftningen även i framtiden
bör beredas av det organ som har hand om invandrarfrågor och utlänningslagstiftningen.

Som framgått av redovisningen av näringsutskottets ämnesområde ifrågasätter
inrikesutskottet om inte anslagsfrågor avseende företagareförening -

Förs. 1975/76:15

115

urna och deras verksamhet borde överföras från näringsutskottet till inrikesutskottet.

Slutligen föreslås att inrikesutskottet får benämningen arbetsmarknadsutskottet
(AU).

Civilulskoltei
RO 4.6.16

Civilutskottet skall bereda ärenden om bostadspolitiken, hyresreglering,
bebyggelseplanläggning, byggnadsväsende!, fysisk planering, expropriation,
fastighetsbildning, lantmäteriväsendet, länsförvaltningen med lokala skattemyndigheter
och exekutionsväsendet, statistik, brandväsendet och rikets
administrativa indelning samt sådana kommunfrågor som icke tillhör
konstitutionsutskottets beredning.

Civilutskottet föreslår - som tidigare framgått vid redovisningen av berörda
utskotts kompetensområden - att frågor om statistik koncentreras
till ett utskott, finansutskottet, vilket förslag finansutskottet biträder, att
frågor om exekutionsväsendets centrala ledning handläggs av skatteutskottet
(se ovan under skatteutskottet och lagutskottet), att de till bostadspolitiken
knutna hyresfrågorna - vilka redan enligt överenskommelse mellan lagutskottet
och civilutskottet handläggs av lagutskottet - formellt förs över
till civilutskottets ansvarsområde (se ovan under lagutskottet), att bostadstillläggsfrågorna
förs från socialutskottet till civilutskottet (se ovan under socialutskottet),
att ev. frågor om enskilda vägar och fastighetsbildningstekniska
frågor i väglagen förs till civilutskottet från trafikutskottet (se ovan
under trafikutskottet) samt att vissa vattenrättsfrågor och frågor i naturvårdslagen
förs från jordbruksutskottet till civilutskottet (se ovan under lagutskottet
och jordbruksutskottet).

Slutligen har civilutskottet övervägt ändrad benämning - plan(erings)-,
bostads-eller kommunutskottet, i första rummet planterings (utskottet - men
föreslår ingen ändring.

Utskottens sammanträdestid under 1971, 1972 och 1973 »»1

— — C;

•-4

150 ti(B,.

Underbilaga lill bilaga 2

Förs. 1975/76:15

117

Bilaga 3

Arbetsrytm, utskottsorganisation och
debattregler i några utländska parlament

Rolf Jönsson

Förs. 1975/76:15

118

Inledning

Föreliggande sammanställning av uppgifter om arbetsrytm, utskottsorganisationoch
debattregler avser sju utländska parlament, utvalda med tanke
på att åtminstone i någon mån vara jämförbara med svenska förhållanden.
Det bör dock påpekas att jämförelsemöjligheterna begränsas av att framställningen
i övervägande grad bygger på författningstexterna och att praxis
har kunnat studeras blott i begränsad utsträckning.

Källmaterialet har varit resp. lands grundlagar samt arbetsordningar eller
motsvarande i resp. parlament. Vidare har använts resultat från två enkätundersökningar,
en av interparlamentariska unionen år 1973 angående
parlamentens struktur och funktioner och en av generalsekreterarsammanslutningen
år 1971 om organisationen av parlamentsdebatter.

Förs. 1975/76:15

119

Norge

1. Allmänt

Det norska parlamentet, stortinget, är ett modifierat enkammarsystem.
Stortinget består av en direktvald kammare med 155 ledamöter. Vid behandlingen
av lagfrågor tillämpar man dock en form av dubbelbehandling,
och då är stortinget uppdelat på två avdelningar, odelstinget och lagtinget.
Vid forsta sammanträdet med stortinget efter allmänt val utses en fjärdedel
av ledamöterna att utgöra lagtinget, dvs. 39 ledamöter. De övriga tre fjärdedelarna
utgör odelstinget. Partierna är proportionellt företrädda i avdelningarna.

Mandattiden är fyra år, och stortinget kan inte upplösas i förtid.

2. Arbetsrytm

Stortinget öppnar sin session forsta vardagen i oktober, och den brukar
pågå med uppehåll för sommarferier till nästa stortings början.

Tingen och utskotten sammanträder i regel vardagar mellan kl. 10 och
kl. 15, lördagar mellan kl. 10 och kl. 13. Om arbetsmängden så kräver,
kan sammanträden också hållas mellan kl. 18 och kl. 22 och med resp.
tings samtycke även längre.

Med hänsyn till utskottsarbetet, som sker på förmiddagarna, bör sammanträden
med tingen enligt arbetsordningen inte börja före kl. 12, med
undantag av torsdag och lördag, då man börjar kl. 10. Kvällssammanträden
skall företrädesvis förläggas till tisdagar och om ytterligare tid krävs även
torsdagar.

Budgetåret sammanfaller med kalenderåret. Budgetförslaget skall läggas
fram av regeringen under första veckan av oktober.

3. Utskotten

Samtliga stortingets ledamöter fördelas på de 12 ständiga fackutskotten.
Utskottsvalen förrättas av en valkommitté på 37 ledamöter med partierna
proportionsvis representerade. Mandattiden i utskotten är fyra år.

De ständiga utskotten är följande:

Administrationsutskottet (10 ledamöter). Behandlar bl. a. anslagen till stortinget,
statlig förvaltning och administration, statstjänstemannapensioner,
statsrevisorernas verksamhet.

Finansutskottet (16 ledamöter). Behandlar finanspolitik, skatter, tullar, valutafrågor
m. m.

Försvarsutskottet (10 ledamöter).

Industriutskottet (14 ledamöter). Behandlar frågor om industri, hantverk och
skogsbruk.

Förs. 1975/76:15

120

Justitieutskottet (10 ledamöter). Behandlar civil- och kriminallagstiftning,
domstolsväsende, polisväsende m. m.

Kyrko- och undervisningsutskottet (14 ledamöter). Förutom de uppgifter som
framgår av namnet behandlar utskottet också bostads- och planfrågor.
Jordbruksutskottet (12 ledamöter).

Samfärdselutskottet (14 ledamöter).

Sjöfarts- och fiskeutskottet (12 ledamöter).

Socialutskottet (15 ledamöter).

Utrikes- och konstitutionsutskottet (14 ledamöter).

Förutom de beredande uppgifterna skall varje utskott inom sitt sakområde
gå igenom statsrådsprotokollen samt behandla statsrevisorernas granskning
av statsmedlens användning.

Utöver de 12 ständiga utskotten utses också ett utvidgat utrikes- och
konstitutionsutskott - ett slags motsvarighet till utrikesnämnden i Sverige.

4. Debattregler

Före en större debatt kan talmannen avtala med partigruppernas ordförande
om talarordningen för att få en rimlig fördelning av talartiden mellan
partigrupperna.

Ingen talare får yttra sig mer än två gånger under den allmänna debatten
i en fråga eller i ett enskilt avsnitt av en fråga i de fall debatten är uppdelad.
Inte heller får någon yttra sig mer än två gånger under specialdebatten om
en enskild paragraf eller anslag eller enskilt förslag. Talmannen kan dock
ge tillstånd till kort replik.

Avseende talartiden finns en generell begränsning om högst en timme
vid första inlägget och högst 20 minuter vid andra.

Vid budgetbehandling har talesman och berörd minister och statsministern
en talartid på 15 minuter vid första inlägget. I övrigt är talartiden 10
minuter.

Talmannen kan föreslå att talartiden inskränks, i allmänhet dock inte
till under 3 minuter. Efter förslag av talmannen kan undantag göras för
statsråd, ordförande i partigrupp, ordförande i vederbörande utskott och
talesmän.

Talmannen kan också tillåta replikdebatt. Varje talare kan då få en talartid
på 2 minuter, och replikdebatten som helhet får icke överstiga 20 minuter.
Den, vars inlägg förorsakat replikdebatten, kan svara på vart och ett av
inläggen efter hand eller ge ett sammanhållet svar. 1 det senare fallet kan
talmannen ge talaren rätt att tala längre än 2 minuter. Denne har också
rätt till sista inlägget. Alla utom den som gett upphov till replikdebatten
får bara yttra sig en gång.

Tio ledamöter gemensamt har rätt att föreslå begränsning av talartiden.
Omröstning hålls om förslaget utan debatt.

Förs. 1975/76:15

121

Tio ledamöter gemensamt eller talmannen kan på motsvarande sätt föreslå
att en debatt skall avslutas innan alla anmälda talare har haft ordet. Förslaget
skall erhålla två tredjedels majoritet för att bli antaget. Omröstning sker
efter det att en talare har fått tala för förslaget och en emot förslaget, en
gång vardera.

Vid interpellation besvarande har interpellanten tid i 15 minuter för motivering.
Vederbörande minister får använda 15 minuter för sitt svar. Vid
efterföljande debatt får ingen talare utom interpellanten, statsministern och
berörd minister ha ordet mer än en gång. Tidsbegränsning till 10 minuter
gäller. Behandlingen av interpellationen får inte pågå mer än två timmar.

Frågor kan ställas till medlem av regeringen av stortingsledamot. När
frågan skall besvaras har frågaren möjlighet att motivera, men icke längre
än 5 minuter. Samma talartid har den regeringsmedlem som svarar på frågan,
dock med möjlighet till förlängning. Därefter har frågaren och ministern
rätt att yttra sig ytterligare en gång var med korta inlägg.

Danmark

1. Allmänt

Det danska parlamentet, folketinget, består av en kammare med 179 ledamöter.
Alla ledamöter väljs samtidigt vid direkta val, och mandattiden
är fyra år. Statschefen (i praktiken regeringen) kan dock när som helst utlysa
nyval.

2. Arbetsrytm

Enligt grundlagen skall en session pågå från första tisdagen i oktober
till första tisdagen i oktober påföljande år. Under sessionen görs uppehåll
dels från mitten av december till mitten av januari, dels från mitten av
juni till oktober.

Folketinget sammanträder vanligen fyra dagar i veckan, tisdag till fredag.
På tisdagarna börjar man kl. 13.30, på onsdagar och torsdagar kl. 13.00
och på fredagar kl. 11.00. Beroende på arbetsbelastningen är det ibland sammanträde
blott tre dagar i veckan, ibland tvingas man sammanträda fem
dagar.

I genomsnitt pågår sammanträdena tre timmar. Man söker i största möjliga
mån undvika kvällssammanträden. Sådana förekommer blott ca tio gånger
per session.

Följande tabell visar antalet sammanträdesdagar åren 1967/68-1972/73:

67/68 68/69 69/70 70/71 71/72 72/73

95 118 108 113 lil 104

Budgetåret börjar 1 april. Regeringen skall lägga fram budgetförslaget senast
1 december.

9 Riksdagen 1975/76. 2 sami. Nr 15

Förs. 1975/76:15

122

3. Utskott

I grundlagen stadgas rätt för folketinget att utse utskott. Valen till dessa
skall vara proportionella. I folketingets arbetsordning är stadgat att det skall
utses 24 ständiga utskott, varav två skall ha 21 ledamöter och de övriga

17. Ledamöterna väljs för ett år (session). Enligt arbetsordningen finns också
möjlighet att utse tillfälliga, särskilda utskott.

Utskotten består av ledamöter och suppleanter. Varje partigrupp utser
en till två suppleanter.

Följande ständiga utskott finns.

1. Arbetsordningsutskottet. Behandlar och beslutar om en rad administrativa
frågor i folketinget, bl. a. löner och pensioner. Bereder ärenden rörande arbetsordningen.
Utskottet består av folketingets presidium samt så många
av folketinget valda ledamöter att antalet blir 21. Talmannen är ordförande.

2. Valprövningsutskottet. Granskar val till folketinget, besvär över val samt
ärenden om ifrågasatt förlust av valbarhet för redan valda folketingsmedlemmar.

3. Arbetsmarknadsutskottet. Behandlar arbetsmarknadspolitik och frågor rörande
statliga tjänstemän och den statliga verksamhetens organisation.

4. Bostadsutskottet. Behandlar frågor om bostadsbyggande och hyreslagstiftning.

5. Energipolitiska utskottet består av 21 ledamöter. Behandlar frågor om import,
produktion och användning av olika energiformer samt frågor om
ägarförhållanden, placering, säkerhet och miljöskydd vid energianläggningar.

6. Näringsutskottet. Behandlar frågor rörande handel, hantverk, industri, sjöfart,
banker, försäkring, valutalagstiftning, pris-, näringslivs- och konkurrenslagstiftning
m. m.

7. Finansutskottet. Bereder finanslagförslag, tilläggsbudgetförslag, statslån,
statsrevision m. m.

8. Försvarsutskottet. Behandlar frågor rörande militära försvaret, civilförsvaret
m. m.

9. Utskottet för fysisk planering. Behandlar frågor rörande stads- och regionplanering,
naturvård m. m.

10. Medborgarskapsutskottet. Behandlar frågor rörande lagar om medborgarskap.

11. Kyrkoutskottet. Behandlar frågor rörande statskyrkan, begravningsväsendet,
andra trossamfunds ställning m. m.

12. Kommunalutskottet. Behandlar kommunala frågor, sjukhusfrågor, kommunala
skatter, folkbokföring m. m.

13. Kulturutskottet. Behandlar kulturpolitik, bl. a. frågor om bibliotek, museer,
teater, film, radio och TV, upphovsrätt och byggnadsminnesvård.

14. Jordbruks- och fiskeutskottet. Behandlar frågor rörande jordbruk och
skogsbruk, veterinärväsendet, jakt och fiske m. m.

15. Utrikeshandelsutskottet. Behandlar internationellt handelssamarbete, i

Förs. 1975/76:15

123

synnerhet frågor i anslutning till Danmarks medlemskap i de europeiska
gemenskaperna.

16. Miljöutskottet. Behandlar frågor om miljöskydd och bekämpning av miljögifter
och miljöföroreningar.

17. Utskottet för kommunikationer och offentliga arbeten. Behandlar frågor om
järnvägar, vägar, hamnar, luftfart, post, telefon, vidare el, gas och utnyttjande
av naturtillgångar.

18. Ekonomisk-politiska utskottet. Skall vara kontaktorgan mellan regeringen
och folketinget i frågor av principiell betydelse för den samhällsekonomiska
utvecklingen och långtidsplaneringen.

19. Justitieutskottet. Behandlar frågor rörande rättskipning och polisväsende
m. m. samt frågor rörande folketingets ombudsmans verksamhet och verksamhetsberättelse.

20. Skatte- och avgiftsutskottet. Behandlar frågor rörande statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt, stämpelavgifter, tullar m. m.

21. Socialutskottet. Behandlar frågor rörande pensioner och försäkringar, omsorger
om barn och ungdom, fysiskt och psykiskt handikappade, barnbidrag
m. m.

22. Utbildningsutskottet. Behandlar frågor rörande ungdomsutbildning, folkbildning,
utbildningsbidrag, universitet m. m.

23. Utrikesutskottet. Behandlar frågor rörande folkrätten, FN, NATO och
andra internationella organisationer, u-landsbistånd m. m.

24. Forskningsutskottet. Till utskottets uppgifter hör att behandla den årliga
berättelsen från forskningsplaneringsrådet. Vidare skall utskottet söka skapa
en nära kontakt mellan folketingets medlemmar och representanter för den
vetenskapliga forskningen. Utskottet utser ett arbetsutskott, bestående av
en representant för varje parti samt motsvarande antal representanter för
forskningen.

4. Debattregler

A. Lagförslag i allmänhet

För muntlig redogörelse för förslaget kan tio minuter disponeras.

Vid första behandlingen gäller följande anförandetider:

la anf. 2a anf. Följ. anf.

Talesmän och övr. ledamöter 10 min. 5 min.

Statsråd 20 min. 10 min. 10 min.

Vid andra behandlingen gäller följande anförandetider:

la anf. 2a anf. Följ. anf.

Talesmän 20 min. 10 min.

Övriga ledamöter 10 min. 5 min.

Statsråd 1 tim. 30 min. 10 min.

Förs. 1975/76:15

124

Vid tredje behandlingens diskussion av ändringsförslag gäller följande anförandetider: -

	la anf.	2a anf.	Följ. anf.
Talesmän	15 min.	5 min.
Övriga ledamöter	10 min.
Statsråd	15 min.	10 min.	10 min.
Vid tredje behandlingens generaldebatt gäller	följande anförandetider:
	la anf.	2a anf.	Följ. anf.
Talesmän	20 min.	10 min.
Övriga ledamöter	10 min.
Statsråd	30 min.	10 min.	10 min.
B. Finanslagförslaget (budgetförslaget)
För muntlig redogörelse för förslaget finns	ingen tidsbegränsning.
Första behandlingen:
	la anf.	2a anf.	Följ. anf.
Talesmän	30 min.	15 min.
Övriga ledamöter	20 min.	10 min.
Statsråd		- obegränsat
Andra behandlingen (gäller också tilläggsbudgetförslaget):
För varje avsnitt
	la anf.	2a anf.	Följ. anf.
Talesmän	30 min.	15 min.
Övriga ledamöter	15 min.	5 min.
Statsråd	30 min.	15 min.	10 min.

Tredje behandlingen (gäller också tilläggsbudgetförslaget):

I Ändringsförslag: anförandetider som vid andra behandlingen

II Generaldebatten

la anf. 2a anf. Följ. ant''.
Talesmän 30 min. 15. min.

Övriga ledamöter 15 min. 5 min.

Statsråd 90 min. 30 min. 10 min.

C. Övriga förslag till beslut

I Förslag till beslut som framläggs av regeringen eller folketingsmedlemmar:
Anförandetiden vid muntlig redogörelse är tio minuter, vid första och
andra (sista) behandlingen som vid första och tredje behandlingen av lagförslag
i allmänhet.

Förs. 1975/76:15

125

11 Andra förslag till beslut:

Anförandetid vid första och andra (sista) behandlingen som vid andra
och tredje behandlingen av lagförslag i allmänhet.

D. Öppningsdebatten

Vid folketingets första sammanträde under en session avger statsministern
en regeringsförklaring, vilken blir föremål för en allmän debatt några dagar
senare. Anförandetiderna vid denna debatt är desamma som gäller vid första
behandlingen av finansförslaget.

E. Övriga debattbestämmelser

Talmannen har rätt att tillåta avvikelse från de fastställda anförandetiderna
när omfattningen av ett ärende påkallar detta. Begäran om utvidgad anförandetid
skall ske innan det aktuella sammanträdet inleds.

Bortsett från de fastställda anförandetiderna kan talmannen, i den omfattning
han finnér rimligt, ge ledamöter ordet för replik (kort bemaerkning)
på högst två minuter. Under speciella omständigheter kan talmannen ge
en ledamot ordet för en replik om fem minuter.

Talmannen bestämmer talarordningen, men huvudregeln är att ledamöterna
får ordet i den ordning de begär det. Talesmän och förslagsställare
placeras i allmänhet före övriga talare.

F. Interpellation

Om en ledamot vill ta upp en offentlig angelägenhet till behandling och
få vederbörande statsråds uppfattning i frågan bekantgjord kan ledamoten
framställa en interpellation (foresporgsel). Den inges skriftligt till talmannen
som anmäler den vid pågående eller därpå följande sammanträde.

I samband härmed får interpellantén eller talesmannen för interpellanterna
hålla ett anförande om högst 15 minuter.

Vid ett följande sammanträde avgör folketinget utan debatt om interpellationen
får framställas. Blir beslutet positivt meddelar talmannen vederbörande
statsråd om interpellationen.

Senast den tionde sammanträdesdagen efter interpellationens godkännande
skall den besvaras. Efter det att statsrådet har besvarat interpellationen
gäller följande debattregler. Interpelianten (talesmannen) samt en talesman
för varje partigrupp kan få ordet två gånger, en halv resp. en kvarts timme.
Andra ledamöter kan få ordet två gånger, 15 minuter resp. 5 minuter. Statsråden
är undantagna från bestämmelserna om anförandetiden.

Förs. 1975/76:15

126

Finland

1. Allmänt

Det finska parlamentet - riksdagen - består av en kammare och har 200
ledamöter. Mandattiden är fyra år, och alla ledamöterna väljs samtidigt
i direkta val. Presidenten har rätt att upplösa riksdagen och förordna om
nyval. Ny och full mandatperiod börjar därefter löpa.

2. Arbetsrytm

Riksdagen börjar sin ordinarie session den forsta februari och den pågår
enligt riksdagsordningen i 120 dagar, men med möjlighet till förlängning
eller förkortning. I realiteten har sessionerna under de senaste åren pågått
från den första februari till januari följande år. Uppehåll har förekommit
som regel från början av juni lill början av september.

Riksdagen sammanträder i plenum i huvudsak på tisdagar och fredagar.
Plenum börjar kl. 14.00 och slutar kl. 16.00. Följande tabell visar antalet
sammanträden och totala antalet plenitimmar:

Ar	1968	1969	1970	1971	1972
Antal sammanträden	109	129	143	130	142
Antal plenitimmar	239	270	349	386	312

Budgetåret sammanfaller med kalenderåret. Budgetförslaget skall överlämnas
till riksdagen minst två månader innan höstsammanträdena avslutas,
och i praktiken sker överlämnandet under senare delen av september.

3. Utskott

Enligt riksdagsordningen skall det inom fem dagar efter öppnandet av
en ordinarie session utses följande utskott med ett minimiantal ledamöter
enligt nedan:

Grundlagsutskott 17 ledamöter

Lagutskott 17 ledamöter

Utrikesutskott 17 ledamöter

Finansutskott 21 ledamöter

Bankutskott 11 ledamöter

Endast ett utskott har ett större antal ledamöter än minimiantalet, nämligen
bankutskottet som har 13 ledamöter.

Samtidigt med valen av ledamöter utses suppleanter till ett antal av minst
en tredjedel av antalet ordinarie ledamöter.

Vid varje session utses också ett utskott, bestående av minst 45 ledamöter
plus suppleanter, kallat stora utskottet. Detta fyller en förslakammarfunktion

Förs. 1975/76:15

127

vid behandlingen av alla frågor utom budgetfrågor.

Utöver de ovan nämnda fasta utskotten har riksdagen rätt att utse extra
ordinarie utskott. Under senare år har regelbundet följande extra ordinarie
utskott blivit utsedda, samtliga bestående av 17 ledamöter: ekonomiutskottet,
lag- och ekonomiutskottet, utbildningsutskottet, jordbruks- och skogsbruksutskottet,
socialutskottet, försvarsutskottet och transportutskottet.

Alla valen sker proportionellt. Utskottet utser inom sig ordförande och
vice ordförande. Härvidlag sker en fördelning, så att fördelningen av samtliga
ordförandeposter så nära som möjligt blir proportionell mot den partimässiga
sammansättningen i riksdagen.

Utskottens uppgifter:

Grundlagsutskottet behandlar grundlagsfrågor och annan lagstiftning som har
samband med grundlagarna, vidare arbetsordningsfrågor för riksdagen,

0. likn.

Lagutskottet behandlar lagstiftningsfrågor.

Utrikesutskottet behandlar fördrag med främmande makter och andra utrikesfrågor.

Finansutskottet behandlar budgetförslaget och finansmotioner och granskar
statens hushållning.

Bankutskottet övar tillsyn över centralbanken och behandlar frågor rörande
övriga banker samt valutafrågor.

Debattregler

Varje ledamot har rätt att delta i debatterna. Anmälan sker till talmannen,
som bestämmer tal arord ningen. Statsråd har rätt att när som helst bryta
talarlistan och gå in i debatten.

Replikrätt om två minuter föreligger. 1 speciella debatter, budgetdebatt,
interpellationsdebatt osv. har utvecklats en praxis, så att efter det att statsrådet
i fråga har talat kommer talesmän för partierna i tur efter partiernas
storleksordning.

Västtyskland

1. Allmänt

Det västtyska parlamentet består av två kamrar, förbundsrådet och förbundsdagen.
Förbundsrådet omfattar 45 ledamöter, som utses av delstatsparlamenten.
Förbundsdagen omfattar 518 ledamöter, vilka väljs i direkta
val för en period av fyra år.

Förs. 1975/76:15

128

2. Arbetsrytm (förbundsdagen)

I grundlagen stadgas att förbundsdagen skall sammanträda senast sextio
dagar efter valet. I övrigt bestämmer förbundsdagen själv sina sammanträden
under valperioden. Det bör observeras att valperioden inte är indelad i sessioner.

Förbundsdagen sammanträder, bortsett från sammanträdesfria perioder
kring större helger och under sommaren, hela året. Särskilt schema görs
upp, utvisande vilka veckor som sammanträden pågår och vilka som är
sammanträdesfria. Följande schema avser år 1975.

19.1 -25.1	Sammanträdesvecka	8.6 -14.6	Sammanträdesvecka
26.1 - 1.2	Sammanträdesvecka	15.6 -21.6	Sammanträdesvecka
2.2 - 8.2	Sammanträdesfri	22.6 - 6.9	Sommaruppehåll
9.2 -15.2	Sammanträdesfri	7.9 -13.9	Sammanträdesvecka
16.2 -22.2	Sammanträdesvecka	14.9 -20.9	Sammanträdesfri
23.2 - 1.3	Sammanträdesvecka	21.9 -27.9	Sammanträdesfri
2.3 - 8.3	Sammanträdesfri	28.9 - 4.10	Sammanträdesvecka
9.3 -15.3	Sammanträdesvecka	5.10-11.10	Sammanträdesvecka
16.3 -22.3	Sammanträdesvecka	12.10-18.10	Sammanträdesvecka
23.3 - 5.4	Påskuppehåll	19.10-25.10	Sammanträdesfri
6.4 -12.4	Sammanträdesvecka	26.10- 1.11	Sammanträdesvecka
13.4 -19.4	Sammanträdesvecka	2.11- 8.11	Sammanträdesvecka
20.4 -26.4	Sammanträdesvecka	9.11-15.11	Sammanträdesfri
27.4 - 3.5	Sammanträdesfri	16.11-22.11	Sammanträdesfri
4.5 -10.5	Sammanträdesfri	23.11-29.11	Sammanträdesvecka
11.5 -17.5	Sammanträdesvecka	30.11- 6.12	Sammanträdesfri
18.5 -24.5	Sammanträdesvecka	7.12-13.12	Sammanträdesvecka
25.5 -31.5	Pingstuppehåll	14.12-20.12	Sammanträdesvecka
1.6 - 7.6	Sammanträdesvecka	21.12-10.1	Juluppehåll
Förbundsdagen sammanträder i plenum i genomsnitt	5 timmar per dag

onsdag-fredag. Arbetsbelastningen avgör hur många dagar därutöver som
behöver tas i anspråk. Sammanträdena pågår antingen mellan kl. 9 och
kl. 13 eller kl. 14 till ca kl. 20. Behöver man sammanträda hela dagen
startar man kl. 9 och gör ett uppehåll mellan kl. 13 och kl. 14. Därefter
vidtar en frågetimme, och sammanträdet avslutas mellan kl. 18 och kl.

21.

Antal sammanträdesdagar och totala antalet sammanträdestimmar framgår
av följande tabell:

År	1968	1969	1970	1971	1972
Antal sam. dagar	61	62	68	72	45
Antal sam. timmar	325	318	344	364	213

Förbundsdagen sammanträder i genomsnitt 22 veckor om året.
Budgetåret sammanfaller med kalenderåret. Budgetförslaget skall lämnas
senast första veckan förbundsdagen sammanträder efter I september.

Förs. 1975/76:15

129

3. Utskott

Förbundsdagen tillsätter vid varje mandatperiods början ett antal ständiga
utskott. I förbundsdagsstadgan finns de obligatoriska utskotten (ett fåtal)
angivna. Varje förbundsdag bestämmer suveränt om antalet utskott, ledamotsantal
och kompetensområde. Ledamöterna väljs proportionellt. Under
perioden 1973-1977 finns följande 19 ständiga utskott och därutöver

ett särskilt utskott för straffrättsreformen.

Utskottets namn Antal ledamöter

Utskottet för valprövning, immunitet och arbetsordning 17
Petitionsutskottet 27

Utrikesutskottet 33

Inrikesutskottet 27

ldrottsutskottet 17

Rättsutskottet 27

Finansutskottet 33

Budgetutskottet 33

Ekonomiutskottet 27

Utskottet för livsmedel, jord- och skogsbruk 27

Utskottet för arbetsmarknad och socialpolitik 27

Försvarsutskottet 27

Utskottet för ungdom, familj och hälsovård 27

Utskottet för samfärdsel 27

Utskottet för bostads- och byggnadsfrågor 27

Utskottet för inomtyska frågor 19

Utskottet för forskning och teknologi och för post- och telekommunikation
19

Utskottet för utbildning och vetenskap 27

Utskottet för ekonomiskt samarbete 19

Alla budgetfrågor behandlas förutom i resp. fackutskott även i budgetutskottet.

Utskotten sammanträder undantagsvis även på de i övrigt sammanträdesfria
veckorna. Under perioden 1965-1969 förekom del 63 gånger och
under perioden 1969-1972 vid drygt 30 tillfällen.

Debattregler

Inga begränsningar finns avseende antalet talare i en debatt och ej heller
avseende antalet inlägg. 1 arbetsordningen stadgas däremot en generell maximitid
om 15 minuter för varje inlägg. Emellertid kan varje partigrupp för
en av ledamöterna begära förlängd tid till 45 minuter, och talmannen kan
bevilja förlängningen. Praxis är att ledamöterna anmäler hur lång tid de
önskar tala, och den tiden godkänns i allmänhet. Den allmänna tidsbe -

Förs. 1975/76:15

130

gränsningen på 15 minuter tillämpas i stort sett i vanliga debatter. Den
kan överskridas enbart i debatter av särskilt intresse, upp till 90 minuter
i exceptionella fall.

Äldrerådet (en motsvarighet till talmanskonferensen) har vidare möjlighet
att föreslå förbundsdagen besluta om den totala tid som får anslås till en
viss debatt, men det förekommer i praktiken sällan. I stället försöker partierna
inom rådet att komma överens om hur lång tid som skall anslås till en
viss debatt. Dessa överenskommelser brukar respekteras av ledamöterna,
men är ej bindande.

I de fall man kommer överens om att en viss debatt endast skall pågå
en viss tid fördelas tiden proportionellt mellan partierna i förhållande till
antalet ledamöter i resp. grupp. Regeringsmedlemmar går dock ”utanför
kvoten”. Partierna beslutar i sådana fall själva hur de vill disponera sin
tid på olika talare.

Talarlistan komponeras av talmannen efter samråd med "inpiskarna”.
Talmannen har även möjlighet att frångå talarlistan för att t. ex. ge oppositionsledarna
möjlighet att direkt bemöta inlägg från förbundskanslern.

Under pågående debatt kan 26 ledamöter gemensamt (5 % av totala antalet
ledamöter) initiera förslag om tidpunkt för debattens avslutande. Detta förekommer
dock ytterst sällan. För att minska debatttiden sker inte sällan
att partierna i äldrerådet kommer överens om att debatt i viss fråga inte
skall förekomma eller att endast en eller två talare från varje partigrupp
skall delta i en viss debatt.

Interpellationer kan framställas av gemensamt minst 26 ledamöter. Under
åren 1966-1971 var antalet interpellationsdebatter följande:

1966 1967 1968 1969 1970 1971

8 12 10 7 11 14

För interpellationsdebatterna gäller de allmänna debattbestämmelserna.

Muntliga frågor kan framställas av ledamöterna. Svar på sådana lämnas
vid de särskilda frågestunderna. Följdfrågor men inte debatt är tillåtna vid
dessa tillfällen. 26 ledamöter kan dock begära begränsad debatt med anledning
av en fråga av särskilt intresse. Sådan debatt begränsas till en timme,
och varje talare disponerar endast 5 minuter (regeringens representanter ej
inräknade). Antalet muntliga frågor (och debatter med anledning av dessa)
framgår av nedanstående tablå:

År	Antal frågor	Antal debatter
1967	2 679	4
1968	3 060	6
1969	2 623	2
1970	3 775	3
1971	3 949	3

Förs. 1975/76:15

131

Nederländerna

1. Allmänt

Det nederländska parlamentet - generalstaterna - består av två kamrar.
Andra kammaren är direktvald och består av 150 ledamöter. Första kammaren
har 75 ledamöter och den väljs av motsvarigheten till de svenska
landstingen. Andra kammarens mandattid är fyra år.

2. Arbetsrytm (andra kammaren)

Den årliga sessionen skall öppnas tredje tisdagen i september och pågå
minst 20 dagar. Bortsett från de tillfällen då parlamentet upplösts pågår
session till lördagen innan den tredje tisdagen i september året därpå.

Bägge kamrarna beslutar själv vilka dagar de skall sammanträda. I genomsnitt
sammanträder andra kammaren 90 dagar. Detta innebär i stort sett
tre dagar i veckan utom under ferierna. Fredagar och måndagar är i allmänhet
sammanträdesfria. Följande schema anger sammanträdestider under en tämligen
arbetsfylld vecka:

Tisdag Onsdag Torsdag

Under åren 1966-1970 sammanträdde andra kammaren i genomsnitt 489
timmar per session.

Budgetåret sammanfaller med kalenderåret. Budgetförslaget skall lämnas
till parlamentet tredje tisdagen i september.

3. Utskott

Arbetsordningen för andra kammaren föreskriver att det skall finnas ett
ständigt utskott motsvarande varje regeringsdepartement, såvida inte kammaren
beslutar annorlunda. Sålunda finns utskott, svarande mot samtliga
departement utom statsministerns. Budgetfrågor tillhörande detta departement
behandlas av inrikesutskottet. Ytterligare ständiga utskott kan utses.
Vidare kan särskilda utskott bildas.

Varje kammare har egna utskott - ett fåtal gemensamma utskott finns,
vilka huvudsakligen behandlar parlamentsadministrativa frågor. Särskilt utskott
existerar till dess att arbetsuppgiften är slutförd. Ständiga utskott tillsätts
sessionsvis, men vanligtvis beslutar kammaren vid inledningen av
en ny session att föregående sessions utskott skall fortsätta. Undantag härvidlag
görs vid session efter nyval.

14.00-16.00
16.20-18.00

20.00-24.00

13.00-16.00
16.20-18.00

20.00-24.00

11.00-13.30

14.00-16.00
16.20-18.00

Förs. 1975/76:15

132

Utskotten väljs proportionellt. Följande utskott fanns i andra kammaren
1973.

Utskottets namn Utskottet för förbindelser med Surinam och	Led. Neder-	Suppl.
ländska Antillerna	18	18
Utrikesutskottet	24	18
Utskottet för utvecklingsbistånd	18	18
Justitieutskottet	16	16
Medborgarskapsutskottet	9	9
Inrikesutskottet	19	19
Utskottet för social service	18	18
Utbildningsutskottet	24	18
Utskottet för vetenskap	18	18
Sekretessutskottet	8	-
Utskottet för medborgarskydd	16	16
Finansutskottet	18	18
Utskottet för offentliga utgifter	18	18
Försvarsutskottet	19	19
Plan- och bostadsutskottet	18	18
Utskottet för transport, trafik och dammar	18	18
Ekonomiutskottet	19	19
Utskottet för handelspolitik	15	15
Detaljhandelsutskottet	16	16
Kärnenergiutskottet	17	17
Utskottet för jordbruk och fiske	18	18
Fiskeutskottet	11	11
Socialutskottet	19	19
Utskottet för kultur, rekreation och social välfärd 19	19
Miljöutskottet	18	18
Flälsovårdsutskottet	18	18
Arbetsordningsutskottet	24	-
Petitionsutskottet	11	11

Utöver dessa 28 ständiga utskott fanns det samtidigt 42 särskilda utskott
i andra kammaren.

4. Debattregler

Arbetsordningen för andra kammaren innehåller en aldrig tillämpad bestämmelse
om att man kan besluta om vid vilken tidpunkt en debatt skall
avslutas. Om inte kammaren ger särskilt tillstånd (vilket dock sällan vägras)
får ingen ledamot tala mer än två gånger i samma ärende. Antalet anföranden
av regeringsledamot kan inte begränsas.

Förs. 1975/76:15

133

Talmannen eller fem ledamöter gemensamt kan under pågående sammanträde
föreslå begränsning av talartiden. Talmannen föreslår alltid sådan
begränsning vid interpellationsdebatler och budgetdebatter. Begränsningen
av anförandelängden vid debatter om lagförslag är ovanlig, men talmannen
vädjar ofta till talarna att tala kort, i synnerhet när de talar för andra gången.
Talmannen uppmanar i allmänhet talaren att inte använda mer än en tredjedel
eller en fjärdedel av tiden för första anförandet.

När det gäller interpellationer är den vanliga ordningen att begränsa interpellantens
första anförande till 10 minuter och inlägg som följer på regeringens
svar till 5 minuter, för både interpellanten och övriga ledamöter.

I fråga om budgetdebatten har det blivit vanligt att begränsa den totala
tid som varje partigrupp har till förfogande. Fördelningen av talartid sker
då i förhållande till varje partigrupps storlek.

Belgien

1. Allmänt

Belgien har tvåkammarsystem. Parlamentet består av senaten, som har
178 ledamöter, och representantkammaren, som har 212 ledamöter. Huvuddelen
av senaten och hela representantkammaren är direktvalda. Mandattiden
är fyra år.

2. Arbetsrytm (representantkammaren)

Representantkammaren, liksom senaten, öppnar sina årliga sessioner andra
tisdagen i oktober, om inte konungen sammankallar parlamentet tidigare.
Kamrarna skall enligt författningen sammanträda minst 40 dagar varje år.
Under åren 1967-1972 sammanträdde parlamentet under följande perio -

der:
1967-1968	14.11.1967- 1. 3.1968
1968	23. 4.1968- 8.11.1968
1968-1969	12.11.1968-10.10.1969
1969-1970	14.10.1969- 9.10.1970
1970-1971	13.10.1970-24. 9.1971
1971-1972	25.11.1971- 9.10.1972

Kammaren sammanträder i allmänhet 4-5 timmar per dag. Om inget
annat beslutas pågår sammanträdena på förmiddagen mellan kl. 10 och ca

12.30 och på eftermiddagen mellan kl. 14 och ca kl. 18. Antalet sammanträdesdagar
och sammanträdestimmar i representanthuset framgår av tabell
på följande sida.

Förs. 1975/76:15 134

År	1967-68	1968	1968-69	1969-70	1970-71	1971-7
Ant. sammantr.	32	17	81	88	103	58
Ant. sam.timmar	100	77	316	319	376	231
Ant. sam.dagar	47		76	82	92

Utskotten sammanträder vanligen på tisdagar och onsdagar mellan kl.

10.30 och kl. 12.30 och eventuellt också på eftermiddagarna.

Budgetåret sammanfaller med kalenderåret. Budgetförslaget skall överlämnas
till parlamentet senast 30 september.

3. Utskott

Representantkammaren väljer vid första sessionen efter allmänna val ständiga
utskott. Deras ansvarsområde motsvarar departementens. Samtliga utskott
har 23 ledamöter och är proportionellt sammansatta.

4. Debattregler

Om inte kammaren beslutar annorlunda, gäller för allmän debatt om
lagförslag en begränsning av tiden för anförande till 30 minuter, för budgetdebatter
60 eller 30 minuter för talesmän inom ramen för den totala
tid som varje partigrupp harblivit tilldelad. Under debatten om varje enskild
paragraf är anförandetiden 15 minuter, motsvarande i budgetärenden 5 minuter.
Inlägg om tilläggsförslag begränsas till 10 minuter. Rörande procedurförslag
är debattiden 10 minuter.

Ingen får tala mer än två gånger i samma ärende.

Vid interpellationsdebatt har interpellanten först 30 minuter till förfogande
för att motivera sitt spörsmål, varefter ministern svarar. Endast fyra talare
får yttra sig efter svaret, högst 10 minuter vardera, varvid interpellanten
har företräde, och denne har dessutom rätt till slutreplik. Replikerar ministern
får även övriga talare ordet på nytt om de önskar. Ofta undertecknas
en interpellation av två eller tre ledamöter, vilka därvid får företrädesrätt
till ordet. Interpellationerna upptar ca 20 % av representantkammarens sammanträdestid.

Vid sidan av interpellationerna förekommer också frågor. De inlämnas
skriftligt, och besvarandet får inte följas av debatt. Frågeställaren får således
ej heller kommentera svaret.

Österrike

1. Allmänt

Österrikes parlament består av två kamrar, nationalrådet och förbundsrådet.
Nationalrådet är direktvalt och består av 183 ledamöter. Mandatperioden
är fyra år.

Förs. 1975/76:15

135

2. Arbetsrytm (nationalrådet)

Nationalrådet håller årligen två sessioner, en vårsession och en höstsession.
Vårsessionen skall pågå minst två månader men inte längre än till den
15 juni. Höstsessionen får inte öppnas före den 15 oktober och skall pågå
minst fyra månader. Vanligen pågår vårsessionen tre månader och höstsessionen
sex månader. Vid arbetsplaneringen av sessionerna strävar man
efter att i tur och ordning ha en till två sammanträdesveckor, en till två
utskottsveckor och en sammanträdesfri vecka.

Under sammanträdesveckorna börjar man på tisdag eller onsdag och använder
sedan så många övriga dagar som behövs med hänsyn till arbetsbelastningen.

Den dagliga sammanträdestiden är i genomsnitt 9-10 timmar. Sammanträdena
börjar vanligen kl. 9 eller kl. 10.

Följande tabell visar antalet sammanträden och antalet sammanträdestimmar
åren 1968-1972.

Ar	1968	1969	1970	1971	1972
Ant. sammanträden	42	45	32	42	42
Ant. sammantr. tim.	407	380	265	338	420

Budgetåret sammanfaller med kalenderåret. Budgetförslaget skall överlämnas
senast 10 veckor före budgetårets början.

3. Utskott

Bägge kamrarna har ständiga utskott, organiserade enligt fackutskottsprincipen.
Någon fullständig överensstämmelse med departementens ansvarsområden
föreligger dock inte. Utskotten är proportionellt sammansatta.
1973 fanns 22 ständiga utskott i nationalrådet. Vidare fanns två undersökningsutskott
och ett utskott gemensamt med förbundsrådet. De ständiga
utskottens namn och ledamotsantal framgår nedan.

A rbetsord n i ngs utskottet	21	ledamöter
Författningsutskottet	21	ledamöter
Finans- och budgetutskottet	21	ledamöter
Justitieutskottet	21	ledamöter
Underrättelseutskottet	21	ledamöter
Utskottet för vetenskap och forskning	21	ledamöter
Socialutskottet	21	ledamöter
Utskottet för hälsovård och medborgarskydd	21	ledamöter
Utskottet för jord- och skogsbruk	21	ledamöter
Handelsutskottet	21	ledamöter
Bostadsutskottet	21	ledamöter
Utskottet för trafik och elförsörjning	21	ledamöter

Förs. 1975/76:15

136

Försvarsutskottet	21	ledamöter
Utskottet för ekonomisk integration	21	ledamöter
Utrikesutskottet	21	ledamöter
Huvudutskottet	27 ledamöter
Ständiga underutskottet till huvudutskottet	15	ledamöter
Immunitetsutskottet	11	ledamöter
Oförenlighetsutskottet (led.:s bisysslor)	11	ledamöter
Revisionsutskottet	21	ledamöter
Utskottet för statliga företag	21	ledamöter
Tullutskottet	21	ledamöter

Huvudutskottet och dess underutskott finns angivna i grundlagen och
har uppgifter av administrativ natur. Regeringsbeslut avseende t. ex. vissa
taxor och avgifter måste sanktioneras av huvudutskottet.

4. Debattregler

För debatterna gäller inga generella tidsbegränsningar, ej heller begränsas
antalet talare i debatterna. Nationalrådet kan emellertid besluta om tidsbegränsning
till 30 minuter. Varje talare kan få ordet högst två gånger i
samma ärende.

I interpellationsdebatter får ingen tala mer än 20 minuter.

GOTAB 51302 Slockholm 1976