Sami. 2:2 Riksdagens revisorersverksamhetsberättelse (Framställning / redogörelse 1985/86:2 PROTOKOLL BIHANG)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

RIKSDAGEN

PROTOKOLL BIHANG

Sami. 2:2 Riksdagens revisorers
verksamhetsberättelse

1985/86

Band C 2

Redogörelse
1985/86:2

Riksdagens revisorers verksamhetsberättelse
för budgetåret 1984/85

Redogörelse

1985/86:2

1 Riksdagen 1985186. 2 sami. Nr 2

Innehåll

Riksdagens revisorers skrivelse 3

1 Riksdagens revisorers uppgift och organisation m. m 5

1.1 Uppgift 5

1.2 Organisation 5

1.3 Arbetsformer 6

1.4 Medelstilldelning 6

2 Granskningsverksamheten 7

2.1 Granskningsplanen 7

2.2 Slutbehandlade granskningsärenden 9

2.2.1 Skrivelser till riksdagen 9

2.2.2 Annan åtgärd 17

2.3 Pågående granskningsärenden 20

2.4 Vilande granskningsärenden 25

2.5 Granskningen av riksdagsförvaltningen 27

2.6 Övriga hos revisorerna väckta granskningsärenden m. m 28

3 Särskilda föredragningar och besök m. m 28

3.1 Särskilda föredragningar 29

3.2 Länsresorna 34

Bilagor

Granskningsplanen för 1985/86 41

Till riksdagen under verksamhetsåret 1984/85 avlåtna skrivelser .. 44

Sakregister till granskningsärendena åren 1976—1984/85 176

Till RIKSDAGEN

Riksdagens revisorer får härmed avge berättelse över sin verksamhet
under budgetåret 1984/85.

Stockholm den 24 september 1985

STURE PALM
BERTIL JONASSON
RALF LINDSTRÖM
JOHN JOHNSSON
BIRGITTA RYDLE
WIVI-ANNE RADESJÖ

ALLAN ÅKERLIND

HAGAR NORMARK

WIGGO KOMSTEDT

KJELL NILSSON

STIG JOSEFSON

MARGIT SANDÉHN

/Göran Hagbergh

llpji

1 Riksdagens revisorers uppgift och organisation
m. m.

1.1 Uppgift

Riksdagens revisorer har till uppgift att på riksdagens vägnar granska den
statliga verksamheten. Den administrativa praxis som tillämpas vid regeringsarbete!
är dock undantagen från revisorernas granskning. Revisorerna
har inte utan riksdagens särskilda tillstånd rätt att granska statlig verksamhet
som bedrivs i form av aktiebolag eller stiftelse.

Den av revisorerna bedrivna granskningen berör framför allt frågor som
är av mera väsentlig betydelse för den statsfinansiella och den förvaltningsekonomiska
utvecklingen.

1.2 Organisation

Riksdagen utser för varje valperiod tolv revisorer och lika många suppleanter.
Endast ledamot av riksdagen kan utses till revisor.

Bland revisorerna väljer riksdagen en ordförande och två vice ordförande.
Dessa är samtidigt ordförande på var och en av de tre avdelningar som
inom sina respektive ansvarsområden har att förberedande behandla
granskningsärenden.

Administrativa frågor samt brev från allmänheten och vissa andra ärenden
bereds eller behandlas av ett arbetsutskott. I detta ingår de tre ordförandena
samt ytterligare en revisor och chefen för revisorernas kansli.

Revisorernas kansli är uppdelat på två utredningsenheter och en administrativ
enhet.

Vid utgången av verksamhetsåret 1984/85 var revisorerna fördelade på
avdelningar enligt följande.

Första avdelningen

Konstitutionsutskottet, finansutskottet, skatteutskottet, bostadsutskottet,
socialutskottet, socialförsäkringsutskottet
Ledamöter Suppleanter

Sture Palm (s), ordförande Yngve Nyquist (s)

Birgitta Rydle (m), vice ordförande Margareta Gard (m)

John Johnsson (s) Kerstin Andersson (c)

Stig Josefson (c) Anita Johansson (s)

Andra avdelningen

Justitieutskottet, lagutskottet, försvarsutskottet, kulturutskottet, utbildningsutskottet,
jordbruksutskottet

Ledamöter Suppleanter

Bertil Jonasson (c), ordförande Stig Alftin (s)

Ralf Lindström (s), vice ordförande Olle Aulin (m)

Wiggo Komstedt (m) Holger Bergman (s)*

Margit Sandéhn (s) Egon Jacobsson (s)

* Avled den 1 juni 1985.

Tredje avdelningen

Utrikesutskottet, trafikutskottet, näringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet -

Arbetsutskottet

Arbetsutskottet har under verksamhetsåret haft följande sammansättning.

Sture Palm, ordförande

Allan Åkerlind, l:e vice ordförande

Bertil Jonasson, 2:e vice ordförande

John Johnsson

Göran Hagbergh, kanslichef

1.3 Arbetsformer

Revisionsarbetet bedrivs genom fortlöpande samverkan mellan revisorerna
och tjänstemännen vid kansliet.

För varje verksamhetsår fastställer revisorerna en granskningsplan i
vilken redovisas samtliga beslutade och ännu ej avslutade granskningsärenden.

Förslag till nya granskningsärenden inhämtas bl. a. från riksdagsutskotten
vid de särskilda överläggningar som revisorerna varje år har med
utskottens representanter. Framställningar med anledning av vad som har
uppmärksammats vid granskningen görs till riksdagen.

Under budgetåret 1984/85 har revisorerna hållit 20 plenisammanträden
och 21 avdelningssammanträden. Arbetsutskottet har sammanträtt 16
gånger.

Som ett led i personal samarbetet med riksdagen och dess utskott har
under våren 1985 två utredare vid revisorernas kansli tjänstgjort vid utbildningsutskottet.

1.4 Medelstilldelning

Medel för revisorernas verksamhet anvisas under statsbudgetens XIV
huvudtitel, Riksdagen och dess myndigheter m.m. Utgifterna under budgetåret
1984/85 samt de för samma och efterföljande budgetår anvisade
medlen framgår av följande sammanställning. Beloppen är angivna i tusental
kronor.

Ledamöter

Allan Åkerlind (m), ordförande
Kjell Nilsson (s), vice ordförande
Hagar Normark (s)

Wivi-Anne Radesjö (s)

Suppleanter

Bengt Silfverstrand (s)
Rune Gustavsson (c)
Torsten Karlsson (s)
Lars Ahlmark (m)

1984/85

1985/86

	utgift	anslag	anslag
Förvaltningskostnader	5 378	5761	6187
varav lönekostnader	4119	4 621	4921
Lokalkostnader	744	740	777
Totalt	6122	6 501	6964

2 Granskningsverksamheten

2.1 Granskningsplanen

Den granskningsplan som gällt för verksamhetsåret 1984/85 upptar 34
ärenden av vilka 19 fanns med i den föregående planen och återstående 15
är nya.

De på granskningsplanen uppförda ärendena fördelar sig på riksdagsutskotten
på följande sätt.

Ärendet redovisas
i berättelsen
på s.

Konstitutionsutskottet

1. Riksgäldskontorets ställning i förhållande till riksdagens

förvaltningskontor i vad gäller frågor om förvaltning av
ekonomisk natur 25

Finansutskottet

2. Statens utlånings verksamhet 17

3. Redovisningsskyldighet för statliga bidrag 17

4. Verkschefernas utnyttjande av myndigheternas revisionskontor
25

5. Riksbankens planerings- och budgetsystem 26

6. Byggnadsstyrelsens hyressättning 25

7. Prissättningen vid överlåtelsen av Venngarns slott till

Lewi Pethrus stiftelse för filantropisk verksamhet 25

8. Lokalanvändning vid myndigheter med eget lokalhåll ningsansvar

9. Dispositionen av statliga myndigheters överskottsmate riel

Skatteutskottet

10. Kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter
m. m.

a) Uppbördsstatistiken 20

b) Mervärdeskatten 20

11. Multinationella företags skatteförhållanden 11

12. Olika bosättningsbegrepp och deras tillämpning 18

Ärendet redo-
13. Reklamskatten	visas i berät-telsen på s. 25
14. Mervärdeskatten vid import	20
15. Skatt på fartygsbränsle	21
Lagutskottet 16. Exekutionsväsendet: Kronofogdemyndigheternas ut-nyttjande av personalresurser1	20
Justitieutskottet 17. Vissa kostnader för förvaring av anhållna, häktade och andra omhändertagna	13
Utrikesutskottet 18. Lönesystemen för SIDA:s utlandsstationerade personal och kostnaderna för att administrera dem	16
Försvarsutskottet 19. ÖEF:s handläggning av beredskapslån m. m. och av lån till Holma Fabriks AB	22
Socialförsäkringsutskottet
20. Rutiner vid ansökan om svenskt medborgarskap2	22
Socialutskottet
21. Statens utgifter för bidragsförskott	23
Utbildningsutskottet 22. Datorbaserade system för studiedokumentation vid hög-skolan - STUDOK/LADOK	12
Trafikutskottet
23. Fördelningen av ansvaret för vägtrafiksäkerheten	15
24. Säkerheten till sjöss	27
25. Byggande och planering av SMHI:s hydrologiska obser-vationsstationer	24
Jordbruksutskottet 26. Avgiftsbeläggningen av tjänster som tillhandahålls av toxikologisk informationsservice	19
Näringsutskottet
27. Nämnden för fartygskreditgarantier	9
28. Sveriges exportråd	19
29. Stiftelsen Industricentra i Skellefteå	27
30. Verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling inkl. Skoldatorn Compis	25

’ Ursprungligen redovisat under bostadsutskottet
2 Ursprungligen redovisat under arbetsmarknadsutskottet

Ärendet redovisas
i berättelsen
på s.

Arbetsmarknadsutskottet

31. Effektivitetskonsekvenser av utlokaliseringen av statliga

civila myndigheter 14

32. Regionala utvecklingsinsatser 24

33. Statens stöd till Waplans Mekaniska Verkstads AB i
Krokoms kommun 25

Bostadsutskottet

34. Räntebidrag till bostadslån 19

Revisorerna har i juni 1985 fastställt en granskningsplan för verksamhetsåret
1985/86. De på denna plan uppförda ärendena framgår av bilaga 1, i
vilken ärendena är redovisade utskottsvis.

2.2 Slutbehandlade granskningsärenden

Revisorerna har under verksamhetsåret 1984/85 i sju ärenden tillställt
riksdagen skrivelse med förslag till åtgärder.

Under riksmötet 1984/85 har riksdagen behandlat dels sex av nämnda
framställningar, dels en från revisorerna tidigare överlämnad skrivelse
angående vissa åtgärder på beskattnings- och indrivningsområdet (förs.
1983/84:24, verksamhetsberättelsen för 1983/84 s. 18-19, SkU 1984/85: 3,
rskr. 1984/85:32).

2.2.1 Skrivelser till riksdagen
Nämnden för fartygskreditgarantier

Revisorernas beslut den 8 november 1984 (förs. 1984/85:7)

Rapport 1983/84: 5

Nämnden för fartygskreditgarantier (FKN) är central förvaltningsmyndighet
för frågor om statligt stöd till svenska varvs- och rederiföretag.
Riksdagens revisorer har mot bakgrunden av dels stödverksamhetens omfattning
och organisation, dels att viss kritik riktats mot handläggningen av
statligt stöd till varv och rederier granskat FKN:s roll i denna verksamhet.
Granskningen har omfattat tre huvudområden. Dessa är de institutionella
formerna för stödverksamheten, FKN:s bevakning av utvecklingen inom
sitt verksamhetsområde samt handläggning och uppföljning av enskilda
stödärenden. Resultatet av revisorernas granskning har ställts samman i en
rapport som remissbehandlats.

Revisorerna har kunnat konstatera att en alltmer omfattande organisation
byggts upp kring stödet till varv och rederier. Ett tiotal institutioner är
i dag på olika sätt engagerade i stödverksamheten. I flertalet fall är ansvars-
och arbetsfördelningen klart avgränsad. Ett betydelsefullt undantag

är emellertid handläggningen av statsgaranterade lån med statligt räntestöd.
Handläggningen av denna typ av ärenden, som numera helt dominerar
FKN:s befattning med statliga garantier, är uppdelad mellan FKN,
riksgäldskontoret (RGK) och AB Svensk Exportkredit (SEK) respektive
Skeppshypotekskassan. Dessa organ svarar för skilda moment i beslutsprocessen,
och en ansökan om ett statsgaranterat lån kommer på detta sätt
även i normalfallet att handläggas av inte mindre än tre olika beslutsinstanser.
Både FKN och RGK kan hänskjuta ett ärende till regeringen för
avgörande. FKN:s beslut kan i vissa fall överklagas hos regeringen, och
RGK:s beslut kan överklagas hos riksdagens besvärsnämnd.

Revisorerna har funnit den tillämpade beslutsordningen vid handläggningen
av ärenden om statsgaranterade lån med räntestöd liksom den
därvid gällande besvärsordningen vara väl omständlig. Av granskningen
framgår att uppdelningen av beslutsansvaret leder till både dubbelarbete
och till ökad osäkerhet hos de stödsökande om det slutliga utfallet av
ansökningsärendena.

Organisationsformen för stödet till varv och rederier borde ses över.
Denna översyn borde enligt revisorerna samordnas med utredningsarbetet
inför statsmakternas beslut om stödets framtida utformning och inriktning.
Därvid skall i första hand klarläggas om besluten i de ärendetyper där i dag
olika myndigheter delar beslutsansvaret kan läggas till en ensamt ansvarig
myndighet.

Revisorerna har vidare uppmärksammat att det i fråga om vissa ärenden
också föreligger en betydande oklarhet bland de stödsökande om den
praxis som tillämpas vid handläggningen av stödärenden. Revisorerna
anser därför att en sammanställning över tillämpningsanvisningar och
praxisskapande stödfall snarast bör göras. Den skillnad som föreligger
mellan FKN och övriga remissorgan vid bedömningen av den hitintills
bedrivna informationsverksamheten har vidare bekräftat behovet av en
närmare samverkan mellan FKN och de grupper som denna information är
avsedd för.

De statliga kreditgarantierna till varv och rederier uppgick den 30 juni
1984 till ca 25 miljarder kronor. Omfattningen av dessa kreditgarantier
redovisas för riksdagen i dels finansplanen, dels den reviderade finansplanen.
I redovisningen till riksdagen ingår emellertid inte någon bedömning
av de risker som är förenade med garantiverksamheten. Revisorerna har
gjort den bedömningen att det med hänsyn till garantibeloppens storlek
och till rådande förhållanden på fartygsmarknaden är synnerligen angeläget
att riksdagen jämsides med uppgifterna om garantiverksamhetens omfattning
också får en regelbunden redovisning av de risker som är förenade
med den statliga kreditgarantigivningen.

Omfattningen av de statliga fartygskreditgarantierna förutsätter också
en effektiv, kontinuerlig och systematisk uppföljning av såväl enskilda
ärenden som av verksamheten totalt. Med nuvarande registeruppläggning
är emellertid den erforderliga uppföljningen av tidigare beslutade stödärenden
och övergripande analyser av risk- och säkerhetsförhållanden alltför
tids- och resurskrävande. FKN har tvingats prioritera handläggningen av
nya stödärenden.

Revisorerna har konstaterat att formerna för uppföljning av äldre stödärenden
och för bevakning av statens risk vid stödgivningen måste effektiviseras
samt att pågående studier avseende möjligheterna att utveckla ett
datorbaserat informationssystem bör påskyndas. I avvaktan på att detta
system kan utnyttjas i avsedd omfattning måste enligt revisorernas mening
även nu tillämpade rutiner ses över.

Med utgångspunkt i granskningen har revisorerna föreslagit riksdagen
att som sin mening ge regeringen till känna att följande åtgärder skall
vidtas, nämligen

- organisationsformen för stöd till varv och rederier skall ses över i
samband med statsmakternas överväganden om stödets fortsatta inriktning.
Målet för en sådan översyn bör vara att besluten i stödärenden
samlas till en myndighet,

- FKN:s information om praxis i stödärenden skall intensifieras,

— redovisningen till riksdagen om utvecklingen för de statliga fartygskreditgarantierna
och om de därmed förenade riskerna skall byggas ut samt

— arbetet med att utveckla ett datorbaserat informationssystem till stöd
för riskbevakning och löpande ärendehandläggning inom FKN:s ansvarsområde
skall påskyndas.

Riksdagen har under riksmötet 1984/85 behandlat revisorernas skrivelse
och därvid ställt sig bakom revisorernas förslag (NU 1984/85:14, rskr.
1984/85:120). Revisorernas skrivelse är som bilaga 2 fogad till denna
berättelse.

Multinationella företags skatteförhållanden

Revisorernas beslut den 6 december 1984 (förs. 1984/85:9)

På förslag av skatteutskottet har revisorerna granskat de multinationella
företagens skatteförhållanden. Granskningen — som har sin grund i riksdagens
begäran hos regeringen år 1970 (BevU 1970:53, rskr. 1970: 345) om en
utredning på området - har dokumenterats genom en förstudie angående
de multinationella företagens beskattningsförhållanden, särskilt med inriktning
på internprissättningsproblematiken samt en tilläggspromemoria
angående de multinationella företagens skatteförhållanden. Över materialet
har yttranden inhämtats från berörda myndigheter och organisationer.

I skrivelse till riksdagen har revisorerna med överlämnande av utredningsmaterialet
anmält resultatet av sin granskning för de ytterligare åtgärder
som riksdagen kan anse erforderliga.

Revisorerna påpekar att kartläggningen visar att det finns behov av en
översyn av rättsområdet och att denna bör ske skyndsamt. I avvaktan på
denna översyn bör vissa i skrivelsen närmare angivna interimsåtgärder
vidtas.

Riksdagen behandlade revisorernas skrivelse under våren 1985. Skatteutskottet
(SkU 1984/85:35) uttalade därvid bl. a. att det material som
revisorerna tagit fram klart visar att det finns behov av en fortsatt översyn
av rättsområdet. Mot bakgrund av det mycket omfattande utrednings- och
forskningsarbete som bedrivs är det emellertid enligt utskottet inte erfor -

derligt att nu tillsätta en särskild utredning. Revisorernas skrivelse med det
däri redovisade materialet bör kunna utgöra underlag för den fortsatta
översyn som ändå förutsätts ske. Utskottet förutsätter vidare att man
därvid, utan särskild begäran från riksdagen, kommer att pröva de förslag
till åtgärder som lämnats av revisorerna. Utskottet understryker, i likhet
med revisorerna, särskilt angelägenheten av att man så långt det är möjligt
söker nå internationella lösningar.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle lägga revisorernas skrivelse till
handlingarna. Riksdagen fattade beslut i enlighet härmed.

Revisorernas skrivelse - exklusive dess omfattande bilagedel — är som
bilaga 3 fogad till denna berättelse.

Datorbaserade system för studiedokumentation vid högskolan — STUDOK/
LADOR

Revisorernas beslut den 6 december 1984 (förs. 1984/85:11)

Rapporterna 1983/84:2 och 1983/84:6

Riksdagens revisorer har efter förslag av riksdagens utbildningsutskott
granskat datorbaserade system för studiedokumentation vid högskolan.

STUDOK-systemet infördes den 1 juli 1977 i samband med högskolereformen
och ersatte då olika tidigare rutiner. Det har haft till syfte att
tillgodose behov av

— uppgifter av administrativ art, främst på lokal nivå, för planering och
genomförande av utbildning och utnyttjande av tillgängliga resurser
samt dokumentation av studieresultat, bl. a. i form av utbildningsbevis,

— information främst för mera långsiktig, regional och central utbildningsplanering
(statistik) och

— uppgifter om studieresultat m.m. beträffande enskilda studerande för
fortlöpande studievägledning och studieuppföljning.

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) ansvarar för att en gemensam,
centralt styrd och sammanhållen systemutveckling finns.

År 1981 beslutade UHÄ att utveckla en ny variant av STUDOK-systemet,
benämnd STUDOK-2, som bl. a. innebar en ny registerstruktur, ett
delvis förändrat registerinnehåll och en omläggning till utnyttjande av ett
s. k. databashanteringssystem.

Påföljande år kunde man konstatera, bl. a. efter det att kritik förts fram
mot introduktionen av STUDOK-2 och mot bakgrund av resultatet av en
konsultgranskning av driftorganisationen för STUDOK, att ett helt nytt
studiedokumentationssystem borde införas och att man samtidigt borde
ompröva driftorganisationen. Den vidareutveckling av STUDOK-systemet
som getts beteckningen STUDOK-2 fick i samband härmed benämningen
LADOK. Utvecklingen av LADOK har pågått sedan budgetåret
1982/83.

Vid revisorernas granskning av STUDOK har rent allmänt kunnat konstateras
att systemet utnyttjas mycket olika inom institutionerna vid de
skilda högskolorna. Skillnaden i utnyttjandegrad mellan högskolor var
också stor.

Några direkta felaktigheter i tillämpade rutiner, aktuella dataprogram
eller tillgänglig datautrustning har ej kommit fram. Däremot har brister i
förståelsen för möjligheterna att använda systemet på olika nivåer noterats,
vilket hänger samman med brister i information om och utbildning
rörande utnyttjandet av detsamma.

Med utgångspunkt i de brister som noterats vid granskningen föreslogs i
STUDOK-rapporten åtgärder i syfte att effektivisera användningen av
systemet, bl. a. när det gäller utbildningssidan.

Med bistånd av datakonsulter har revisorerna vidare granskat UHÄ:s
planer på samt de tekniska förutsättningarna och kostnaderna för en utveckling
av STUDOK-systemet till ett helt terminalbaserat ADB-system
(LADOK).

Revisorerna har på grundval av rapporterna och inhämtade remissyttranden
i skrivelse till riksdagen anmält den genomförda granskningen och
därvid förordat att den av UHÄ planerade omläggningen i princip genomfördes.
Förslaget grundades på under hand inhämtade uppgifter om att
planer förelåg från regeringens sida att på riksdagens bord lägga förslag om
genomförande av UHÄ:s vidareutveckling av systemet.

Riksdagen har under våren 1985 behandlat revisorernas skrivelse (UbU
1984/85:14). Utbildningsutskottet noterade i sitt betänkande att regeringen
i budgetpropositionen för 1985/86 anmält att beredningen av ärendet ännu
inte var avslutad och att medel för utveckling av dokumentationssystemet
därför inte beräknats. Vidare konstaterade man att revisorerna och UHÄ
ansåg att systemet hade väsentliga brister och därför med det snaraste
borde förbättras. Utskottet uttalade därför att det var angeläget att en
förbättring kom till stånd skyndsamt och föreslog att riksdagen skulle ge
regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört.

Riksdagen beslutade i enlighet med vad utskottet föreslagit (rskr. 1984/
85:174).

Revisorernas skrivelse är som bilaga 4 fogad till denna berättelse.

Vissa kostnader för förvaring av anhållna, häktade och andra
omhändertagna

Revisorernas beslut den 6 december 1984 (förs. 1984/85:12)

Rapport 1983/84:7

På förslag av justitieutskottet har riksdagens revisorer granskat kostnaderna
för förvaringen av anhållna, häktade och andra omhändertagna.

Direkta kostnader för förvaring av nämnda persongrupper uppkommer
främst hos kriminalvården och polisen. Men även åklagarmyndigheterna
och domstolarna har kostnader för samma klientel. Särredovisning av
kostnaderna förekommer dock endast hos kriminalvårdsverket. Av detta
skäl har granskningen i huvudsak begränsats till häktesorganisationen.

Den har avsett följande områden, nämligen beläggning av häktesplatser,
driftkostnader för häktesorganisationen, transportkostnader inom häktesorganisationen
samt kostnader för förpassning av utländska medborgare.
Granskningen har omfattat budgetåren 1979/80-1982/83.

En över granskningen upprättad rapport har i vanlig ordning remissbehandlats,
varefter revisorerna i skrivelse till riksdagen tagit upp frågorna
om kostnaderna för driften av häktena och för transportverksamheten.

Beträffande driftkostnaderna för häktena, i vilka personal- och bespisningskostnaderna
dominerar, har stora variationer i kostnadsbilden kunnat
påvisas. Sålunda varierar dygnskostnaderna för medelbelagd plats under
budgetåret 1982/83 mellan lägst 508 kr. per intagen och högst 1026 kr.
Dessa stora variationer bör enligt revisorerna fortsättningsvis föranleda en
mera fördjupad kostnadsanalys och bättre uppföljning av kostnaderna än
vad som tidigare varit fallet. Resultatet av denna uppföljning bör vidare
redovisas för riksdagen i budgetpropositionerna.

Därutöver har revisorerna noterat att kostnaderna för biblioteksverksamheten
vid häktena varit mycket höga, jämfört med samma kostnad för
övriga vårdplatser inom kriminalvården. Med hänsyn till att dessa kostnader
kunde komma att stiga avsevärt i framtiden ifrågasatte revisorerna om
det var realistiskt att för häktenas del bibehålla den tillämpade biblioteksservicen.

Beträffande transportverksamheten konstaterar revisorerna att den efter
mer än 17 år alltjämt bedrivs som en försöksverksamhet och föreslår att
verksamheten fortsättningsvis organisatoriskt inlemmas som en permanent
del i kriminalvårdsverkets verksamhet. Även för förpassningsresorna
till utlandet bör, enligt revisorernas mening, kriminalvårdsstyrelsen ensam
ha ansvaret.

Revisorerna hemställer i skrivelsen att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad revisorerna förordat.

Riksdagen har under våren 1985 behandlat skrivelsen. Justitieutskottet
(JuU 1984/85:37) ser granskningen som en värdefull genomgång från ekonomiska
synpunkter av verksamheten vid häktena men föreslog endast att
riksdagen som sin mening skulle ge till känna för regeringen vad revisorerna
anfört i fråga om personalkostnaderna vid häktena. Riksdagen följde
utskottets förslag (rskr. 1984/85:343).

Revisorernas skrivelse är som bilaga 5 fogad till denna berättelse.

Effektivitetskonsekvenser av utlokaliseringen av statliga civila myndigheter

Revisorernas beslut den 13 december 1984 (förs. 1984/85:13)

Rapport 1983/84:8

Riksdagens revisorer har granskat ett antal från Stockholmsområdet utlokaliserade
centrala myndigheter. Syftet med granskningen har varit att få
belyst hur myndigheternas möjligheter att effektivt fullgöra sina uppgifter
påverkats av omlokaliseringen.

Granskningen visade att omlokaliseringen i vissa avseenden haft positiva
effekter för myndigheternas verksamhet men att många av de förut -

sedda problemen underskattats. Detta gäller såväl kostnadssidan som varaktigheten
av problemen.

I den i granskningsärendet framlagda rapporten föreslogs dels att de
generella besparingskraven övergångsvis borde sättas lägre för myndigheter
som genom omlokaliseringen fått sin verksamhet splittrad på flera
orter, dels att de resultat som framkommit genom granskningen borde
beaktas i det fortsatta arbetet med decentralisering och eventuellt ny
omlokalisering av statlig verksamhet. Flertalet remissmyndigheter ansåg
att förslaget om lägre besparingskrav var lämpligt och att den bild av
utlokaliseringens konsekvenser som gavs i huvudsak var riktig.

I skrivelsen till riksdagen hänvisade revisorerna till sitt tidigare förslag
till riksdagen om besparingsåtgärder i statsförvaltningen (förs. 1982/83:8)
och föreslog revisorerna att de resultat som framkommit genom granskningen
skulle beaktas i det fortsatta arbetet med decentralisering och
eventuellt ny omlokalisering av statlig verksamhet.

Arbetsmarknadsutskottet (AU 1984/85:13, s. 52) erinrade i sin behandling
av revisorernas skrivelse bl. a. om sitt tidigare uttalande (AU 1981/
82:23) att man målmedvetet bör pröva möjligheterna att omlokalisera ny
eller expanderande statlig förvaltning. Utskottet tilläde att därvid får effektivitetsproblem
av det slag revisorerna pekar på vägas mot omlokaliseringens
eftersträvade regionalpolitiska effekter.

Riksdagen beslöt ge regeringen till känna vad utskottet anfört med
anledning av revisorernas skrivelse (rskr. 1984/85: 354).

Revisorernas skrivelse är som bilaga 6 fogad till denna berättelse.

Fördelningen av ansvaret för vägtrafiksäkerheten

Revisorernas beslut den 20 februari 1985 (förs. 1984/85:23)

Rapport 1984/85: 1

Riksdagens revisorer har i granskningen av fördelningen av ansvaret för
vägtrafiksäkerheten dels kartlagt de olika aktörerna i trafiksäkerhetsarbetet
på central, regional och lokal nivå, deras arbetsuppgifter och tillämpade
samarbetsformer, dels belyst frågor kring övergripande samordning och
styrning av arbetet på trafiksäkerhetsområdet.

Efter remissbehandling av en granskningsrapport i ärendet konstaterar
revisorerna i skrivelse till riksdagen att verksamheten på trafiksäkerhetsområdet
rör många samhällssektorer. Ett stort antal myndigheter och
organisationer arbetar i varierande omfattning för ökad trafiksäkerhet.
Mängden engagerade organ kan i sig medverka till att ge trafiksäkerhetsarbetet
genomslagskraft. Det är emellertid av största vikt, anser revisorerna,
att de samlade resurserna tas till vara bättre och att dubbelarbete undviks.
Detta förutsätter en fortlöpande och aktiv samordning av de olika organens
trafiksäkerhetsfrämjande insatser.

Ansvaret för den sektorövergripande samordningen ligger hos trafiksäkerhetsverket.
Revisorerna anser att verket hittills tolkat sin uppgift för
passivt. Revisorerna vill stärka verkets samordnings- och planeringsfunktion
och föreslår att ett råd för samordning och planering knyts till verket.

Samtidigt bör kansliresurser avdelas för uppgiften, huvudsakligen inom
verkets nuvarande personalramar.

I skrivelsen anger revisorerna vissa riktlinjer för hur rådet bör arbeta.
Bl. a. bör ett gemensamt planeringsdokument för trafiksäkerhetsarbetet
upprättas. Dokumentet skall överlämnas till kommunikationsdepartementet
för kännedom. Andra viktiga arbetsuppgifter är enligt revisorerna att
formulera konkreta operationella mål för trafiksäkerhetsarbetet, att bevaka
att fördelningen av arbetsuppgifter är lämplig samt att utarbeta organisatoriska
modeller för samordningen på regional och lokal nivå.

Som underlag för styrningen av trafiksäkerhetsarbetet är trafikolycksstatistiken
väsentlig, framhåller revisorerna. Den har stora brister. Revisorerna
föreslår att statistikbehovet analyseras och att rutinerna för statistikproduktionen
ses över. I dag förekommer det dubbelarbete. Revisorerna
anser att många skäl talar för att produktionen samordnas genom att
vägverkets databas för olycksregistrering byggs ut.

Revisorerna anser också i skrivelsen att myndigheterna i större utsträckning
än hittills bör försöka ange sina kostnader för trafiksäkerhetsarbetet
och de effekter som uppnåtts.

Granskningen hos revisorerna har slutförts i nära kontakt med en av
regeringen tillsatt utredning om förbättrad samordning av trafiksäkerhetsarbetet.
Denna utredning har senare resulterat i regeringens skrivelse 1984/
85:164 till riksdagen om samordnad trafiksäkerhet.

Trafikutskottet har under våren 1985 (TU 1984/85:19) behandlat skrivelserna
från revisorerna och regeringen. Utskottet ansluter sig bl. a. till
förslagen om en förstärkning av trafiksäkerhetsverkets samordningsfunktion.
Med anledning av regeringens skrivelse konstaterar utskottet med
tillfredsställelse att de fortsatta övervägandena inom kommunikationsdepartementet
och trafiksäkerhets verket kommer att omfatta bl. a. riksdagens
revisorers förslag i de delar de inte genomförs omedelbart.

Riksdagen har som sin mening gett regeringen till känna vad utskottet
anfört (rskr. 1984/85:240).

Revisorernas skrivelse är som bilaga 7 fogad till denna berättelse.

Lönesystemen för SIDA:s utlandsstationerade personal och kostnaderna för
att administrera dem

Revisorernas beslut den 6 juni 1985 (förs. 1984/85:27)

Riksdagens revisorer har på förslag av utrikesutskottet granskat lönesystemen
för styrelsen för internationell utvecklings (SIDA:s) utlandsstationerade
personal och kostnaderna för löneadministrationen. Granskningen
har inte omfattat lönesättningen, som är en fråga för de avtalsslutande
parterna på arbetsmarknaden. Däremot har den avsett karaktären och
omfattningen av ersättningar som utgår till utlandspersonalen, huvudsakligen
merkostnaderna i samband med utlandsvistelsen. Vidare har arbetsgivaransvaret
för den utlandsstationerade personalen studerats.

För den utlandsstationerade personalen tillämpas numera två särskilda
avtal, nämligen ett för SIDA:s fältarbetare och ett för verkets personal vid

biståndskontoren utomlands. Det sistnämnda avtalet gäller även för den
utlandsstationerade personalen vid utrikesdepartementet.

Enligt båda avtalen är statens arbetsgivarverk ansvarig arbetsgivare,
men vissa delar av arbetsgivaransvaret har förts över till SIDA resp.
statens utlandslönenämnd. Sålunda har SIDA bl. a. ansvaret för lönesättning
och utlandstillägg för fältarbetarna. Motsvarande ansvar när det gäller
personalen på biståndskontoren vilar emellertid på utlandslönenämnden.

Vid granskningen har noterats att det efter devalveringen av kronan år
1982 finns väsentliga skillnader i förmånerna för de olika utlandsstationerade
personalgrupper som avlönas enligt avtalen, även om personalen är
stationerad i samma land. Vidare har skattefriheten för de s.k. hardshiptillägg
som utgår satts i fråga. Vid granskningen har också kostnaderna för
att administrera löneutbetalningarna berörts.

I skrivelse till riksdagen förordar revisorerna en utredning om arbetsgivaransvaret
för den berörda utlandsstationerade personalen. Därvid skall
också de ersättningar som utgår för merkostnader vid utlandsvistelsen
samt beskattningen av dessa merkostnader studeras. Utredningen bör
göras så skyndsamt att resultatet av den och eventuella förslag till åtgärder
kan läggas fram redan under budgetåret 1985/86. Revisorerna föreslår att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna förordat.

Revisorernas skrivelse, som biläggs denna berättelse som bilaga 8, är
för närvarande under riksdagens prövning.

2.2.2 Annan åtgärd
Statens utlåningsverksamhet

Enligt revisorernas beslut år 1982 skulle bl. a. kartläggas statens utestående
fordringar och de amorteringar, räntor och övriga villkor som är knutna
därtill. Därjämte skulle låneadministrationen studeras.

Sedermera gav regeringen bl. a. riksrevisionsverket och statskontoret i
uppdrag att utreda delar av det ämnesområde som revisorernas utredning
skulle behandla. Revisorernas granskning var vilande i avvaktan på resultat
av ovanstående utredningsarbete.

Revisorerna ansåg, mot bakgrunden av de resultat som framkommit vid
det ovan nämnda utredningsarbetet och de fortsatta utredningar inom
området som var att vänta, att fortsatt granskning och utredning från
revisorernas sida inte längre var meningsfull. Revisorerna beslöt därför
hösten 1984 att ärendet inte skulle utredas ytterligare samt att det skulle
avföras från granskningsplanen.

Redovisningsskyldighet för statliga bidrag

Rapport 1984/85:8

Riksdagens revisorer har till uppgift att på riksdagens vägnar granska den
statliga verksamheten. Har statsmedel tagits emot som bistånd till viss
verksamhet, får revisorerna granska hur dessa medel används, i den mån

2 Riksdagen 1985/86. 2 sami. Nr 2

redovisningsskyldighet för medlen föreligger gentemot staten eller särskilda
föreskrifter har meddelats om medlens användning.

Enligt beslut av revisorerna i december 1983 skulle undersökas i vad
mån bestämmelsen i fråga om nämnda statsmedel i dag innebär inskränkningar
i revisorernas granskningskompetens.

Regeringen uppdrog emellertid senare åt riksrevisionsverket (RRV) att
göra en översyn och lämna förslag till åtgärder i syfte att få till stånd en
förbättrad återföring av information vad gäller den ekonomiska styrningen
av statliga myndigheter. I uppdraget ingick vidare, som en särskild del, att
genomföra en översiktlig kartläggning av vilka bestämmelser om redovisning
och revision som för närvarande gäller för verksamheter som inte
bedrivs i myndighetsform, men som direkt eller indirekt har staten som
ägare eller för sin finansiering är till väsentlig del beroende av statliga
beslut. I avvaktan på resultatet av RRV:s utredning vilade arbetet med
revisorernas undersökning. RRV slutredovisade sitt uppdrag under våren
1985.

I revisorernas rapport konstateras, utifrån RRV:s utredning, att i fråga
om RRV:s och revisionskontorens rätt att granska statsbidragsfinansierad
verksamhet gäller motsvarande bestämmelser som för riksdagens revisorer.
Granskningsrätt finns alltså i den mån redovisningsskyldighet för
bidragen föreligger gentemot statsverket eller särskilda föreskrifter meddelats
om bidragens användning. Allmänna stödbidrag som ges utan villkor,
t. ex. skatteutjämningsbidragen, ligger därför utanför granskningsområdet.
Så gör också bidragen till enskilda personer som inte är redovisningsskyldiga
för t. ex. barnbidrag.

Beträffande statsbidrag riktade till speciella verksamheter hade man i
RRV:s omfattande undersökning av redovisningsregler inte stött på något
fall där redovisningsskyldighet i någon form helt saknades och där granskningsrätt
således skulle vara utesluten. Eftersom identiska bestämmelser i
detta fall gäller för RRV och riksdagens revisorer beslöt revisorerna under
våren 1985 att ärendet inte skulle utredas ytterligare.

Olika bosättningsbegrepp och deras tillämpning

Tidigare genomförd granskning har redovisats i 1982/83 års verksamhetsberättelse
(s. 24). Där anges bl. a. att revisorerna beslutat att ärendet skulle
vila tills vidare i avvaktan på tillsättning av en statlig utredning för genomgång
av förhållandena på området.

Sakkunniga med sådant uppdrag - 1983 års folkbokföringskommitté (Fi
1983:04) - har sedermera också tillkallats. I kommitténs uppdrag ingår
bl. a. att utreda bosättningsbegreppet utifrån behovet av en effektiv folkbokföring.
Kommitténs arbete, som påbörjades i mars 1983, väntas pågå
även under 1985.

Med hänsyn till att frågan i väsentlig del är föremål för utredning genom
regeringens försorg har revisorerna beslutat att avföra den från vidare
handläggning.

Avgiftsbeläggningen av tjänster som tillhandahålls av toxikologisk
informationsservice

Sedan den 1 juli 1982 finns vid Karolinska institutet en genom riksdagsbeslut
tillkommen enhet för toxikologisk informationsservice (Tox-info).

Enligt beslutet skulle Tox-info vid avgiftssättningen beakta ”de särskilda
förutsättningar som föreligger under uppbyggnadsskedet”. På sikt
borde ”dock möjligheterna att i större utsträckning göra verksamheten
ekonomiskt självbärande beaktas”.

Frågan om granskning av den toxikologiska informationsservicen har
kommit i ett nytt läge sedan riksdagen beslutat att Tox-info skall uppgå i en
ny kemikaliemyndighet, den s.k. kemikalieinspektionen. Verksamheten
vid kemikalieinspektionen skall finansieras genom avgifter.

Revisorerna har mot denna bakgrund inte funnit anledning att fullfölja
granskningen.

Sveriges exportråd

Sveriges exportråd har till uppgift att som centralt organ planera, samordna,
marknadsföra och genomföra åtgärder för att främja svensk export.
Exportrådet inrättades den 1 juli 1972 genom avtal mellan svenska staten
och Sveriges allmänna exportförening.

Revisorerna beslutade under våren 1984 att belysa vissa frågor hänförliga
till rådets organisatoriska form.

Efter det att revisorerna beslutat om granskningen, lade regeringen fram
en proposition (1983/84:168) om exportfrämjande åtgärder. I denna redovisas
åtgärder för att främja en ökad export från små och medelstora företag.
Också behovet av ökat samarbete mellan berörda parter i denna verksamhet
har behandlats i propositionen.

Med hänsyn till riksdagens beslut med anledning av denna proposition
och annan pågående utredningsverksamhet inom detta område beslutade
revisorerna under hösten 1984 att granskningsärendet Sveriges exportråd
inte skulle utredas ytterligare.

Räntebidrag till bostadslån

Resultatet av tidigare genomfört granskningsarbete har sammanställts i en
förstudie som redovisats i 1982/83 års verksamhetsberättelse (s. 25). Där
framgår bl. a. att revisorerna beslutat bordlägga ärendet i avvaktan på
resultatet av pågående arbete inom bl. a. bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna.

Av infordrade redogörelser från bostadsstyrelsen framgår att åtgärder
vidtagits för att rätta till de i anslutning till granskningen påtalade bristerna
vid ut- och återbetalning av räntebidrag och att bostadsverket arbetade
med att införa rutiner och att vidta informativa åtgärder som för framtiden
skall förhindra felaktiga ut- och återbetalningar. Med hänsyn härtill har
revisorerna beslutat att avföra frågan från vidare handläggning.

2.3 Pågående granskningsärenden

Lokalanvändning vid myndigheter med eget lokalhållningsansvar

Mot bakgrunden av erfarenheterna från ett tidigare granskningsärende har
riksdagens revisorer beslutat granska några statliga myndigheters innehav
och förvaltning av lokaler som inte utnyttjas i den ordinarie verksamheten.
Granskningen har begränsats till att omfatta åtta av de myndigheter som
har eget lokalhållningsansvar, nämligen postverket, televerket, luftfartsverket,
vattenfallsverket, affärsverket FFV, statensjärnvägar, vägverket
och tullverket.

I enlighet med en av revisorerna godkänd förstudie i ärendet har granskningen
inletts med en enkät till nämnda myndigheter. När resultatet av
enkäten föreligger skall ställning tas till ärendets fortsatta inriktning.

Dispositionen av statliga myndigheters överskottsmateriel

Dispositionen av statliga myndigheters överskottsmateriel regleras i kungörelsen
om övertalig eller kasserad materiel och inventarier (SFS
1973:1210). Sådan försäljning skall i regel ske genom det statliga företaget
FFV Allmateriel AB.

FFV Allmateriel AB har i skrivelse till revisorerna anfört att myndigheterna
inte alltid följer denna kungörelse vilket i vissa fall varit till men för
statsverket. Finansutskottet har med anledning av en riksdagsmotion
(1983/84: 521) om bättre utnyttjande av statliga inventarier anslutit sig till
meningen att statliga myndigheter bör försöka utnyttja befintliga inventarier
så långt detta är praktiskt möjligt innan man beslutar sig för att köpa
nya.

Revisorerna har beslutat granska formerna för hantering av statlig överskottsmateriel
och hur de statliga myndigheterna följer aktuella författningar
på detta område.

En rapport i ärendet beräknas föreligga under hösten 1986.

Taxering/debitering och indrivning av skatter och avgifter

(ärendena 10, 14 och 16 i granskningsplanen)

Under följande huvudrubriker har revisorerna granskat olika led i den
direkta och indirekta beskattningen samt uttagandet av arbetsgivaravgifter,
nämligen

— kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter,

— taxering i första instans,

— ett mer samlat myndighetsansvar för debitering, uppbörd och kontroll
av skatter och arbetsgivaravgifter,

— exekutionsväsendet.

Hittills har skrivelser till riksdagen avgetts angående

1. behandlingen av allmänna resp. enskilda mål vid exekution (förs. 1980/
81: 8 — se 1981 års verksamhetsberättelse s. 10),

2. personalresurserna för kontrollen av arbetsgivaravgifter och källskatt
(förs. 1981/82:20 - se 1982/83 års verksamhetsberättelse s. 9),

3. a. taxering i första instans samt

b. ett mer samlat myndighetsansvar för debitering, uppbörd och kontroll
av skatter och arbetsgivaravgifter och

c. exekutionsväsendet såvitt avser

— kronofogdemyndigheternas roll i beskattningssystemet,

— allmänna synpunkter på kronofogdemyndigheternas indrivning
av skatter och avgifter,

— indrivningsstatistiken

(förs. 1983/84:24 - se revisorernas verksamhetsberättelse 1983/
84 s. 18, SkU 1984/85:3 och rskr. 1984/85:32).

I vad gäller mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter granskas för närvarande
den information som uppbördsstatistiken ger om resultaten av olika
beskattnings- och debiteringsåtgärder. Dessutom tas i sammanhanget upp
en av revisorerna senare beslutad granskning av mervärdeskatten vid
import. Vidare fördjupas granskningen av kronofogdemyndigheternas utnyttjande
av sina personalresurser.

Granskningen fortsätter under verksamhetsåret 1985/86.

Skatt på fartygsbränsle

Rapport 1984/85:4

På förslag av skatteutskottet har riksdagens revisorer granskat nuvarande
system för beskattning av motorbrännolja för fartygsdrift.

På motorbrännolja utgår enligt huvudregeln dels allmän energiskatt, dels
s.k. särskild avgift med för närvarande (maj 1985) totalt 529 kr. per
kubikmeter. Genom avdragsrätt föreligger emellertid skatte- och avgiftsfrihet
för brännolja som används vid yrkesmässig fartygsdrift.

I rapporten i granskningsärendet konstateras att gällande gränsdragning,
som innebär att det faktiska syftet med varje enskild fartygsresa avgör
frågan om skatte- och avgiftsplikt, är omöjlig från kontrollsynpunkt.

Den som inte är registrerad som skattskyldig enligt lagen om allmän
energiskatt får köpa motorbrännolja utan påföring av skatt och avgift
endast mot att han avger en försäkran om bränslets användning. Värdet av
dessa försäkringar är enligt rapporten tveksamt medan nackdelarna, bl. a. i
form av administrativt krångel och ökad tidsåtgång, är uppenbara.

I rapporten föreslås att ovan beskriven regel för avgränsning av den
skatte- och avgiftsbefriade användningen överges. Som ersättning förordas
en ordning som anknyter till befintliga fartygsregister. Sålunda föreslås att
- med bibehållande av principen att fritids- eller annan privatanvändning
skall vara beskattad och avgiftsbelagd — endast fartyg vars inregistrerade
artbeteckning utvisar yrkesmässigt bruk skall få tankas och drivas med
skatte- och avgiftsfri motorbrännolja. Vidare bör det enligt rapporten
övervägas om inte systemet med försäkringar bör avvecklas. Den företagna
analysen synes visa att så kan ske.

Rapporten har remitterats till myndigheter och organisationer för yttrande.
Ärendet beräknas vara avslutat under hösten 1985.

Överstyrelsens för ekonomiskt försvar handläggning av beredskapslån m. m.

Rapport 1984/85:3

I början av år 1981 riktades riksdagens revisorers och justitieombudsmannens
uppmärksamhet på överstyrelsens för ekonomiskt försvar (ÖEF)
beredskapsåtgärder på textil- och konfektionsområdet genom skrivelser
med begäran om granskning av vissa förhållanden inom ÖEF:s förvaltningsområde.
Med anledning härav begärde revisorerna i början av år 1981
in yttranden av berörda myndigheter och organisationer över de synpunkter
som förts fram. Även ÖEF:s generaldirektör hördes.

Mot bakgrunden av vad som framkom vid remissen och i övrigt beslutade
revisorerna i februari 1982 att granska handläggning m.m. av beredskapslån
vid ÖEF:s beklädnadsbyrå. JO beslöt att för sitt ställningstagande
avvakta revisorernas utredning.

Revisorernas granskning består av två delar, nämligen dels en om lån till
Holma Fabriks AB. dels en om ÖEF:s beklädnadsbyrås handläggning av
beredskapslån m. m. Den senare granskningen, som är av mer övergripande
art, har redovisats i revisorernas rapport 1984/85:3 Överstyrelsens
för ekonomiskt försvar handläggning av beredskapslån m. m. vilken remitterats.
Arbetet med en rapport om lånet till Holma pågår. Granskningen
som redovisats i rapporten 1984/85: 3 genomfördes så

- att beklädnadsbyråns handläggningsrutiner kartlades och utvärderades,

- att en genomgång gjordes av de aktuella redovisnings- och kontrollrutinerna
hos ÖEF samt

- att revisioner genomfördes hos ett antal företag som fått lån.
Granskningen genomfördes under medverkan av auktoriserade revisorer.

Sammanfattningsvis har i rapporten konstaterats att den interna kontrollen
nu har en godtagbar nivå samt att synen på det nya systemet med
beredskapslån är positiv från såväl handläggarna på beklädnadsbyrån som
de berörda företagen. Vidare har i rapporten föreslagits ett antal justeringar
och kompletteringar i det nya systemet och i handläggningsrutinerna
samt att själva ersättningen för utförda beredskapstjänster ändras från lån
till kontant betalning. Överstyrelsen har under arbetets gång genomfört
förändringar i sina rutiner i enlighet med flera av de framförda förslagen
och under hand överlämnade synpunkter.

Revisorerna beräknas ta ställning i ärendena under hösten 1985.

Rutiner vid ansökan om svenskt medborgarskap

Revisorerna har under våren 1985 beslutat granska rutinerna vid ansökan
om svenskt medborgarskap genom naturalisation. Sådan ansökan lämnas
till lokal polismyndighet som efter utredning överlämnar ärendet till statens
invandrarverk (SIV) för beslut.

De genomsnittliga handläggningstiderna vid SIV har under senare år
pendlat mellan sju och nio månader. Till dessa handläggningstider kommer
den tid som åtgår för polismyndigheternas förberedande utredning av

medborgarskapsärendena. Vid de polisdistrikt som har ett stort antal utlännings-
och medborgarskapsärenden kan utredningstiden uppgå till flera
månader.

Syftet med revisorernas granskning är att undersöka möjligheterna att
handlägga medborgarskapsärenden på ett enklare och snabbare sätt.

En rapport i ärendet beräknas föreligga under hösten 1985.

Statens utgifter för bidragsförskott

Rapporterna 1984/85:5 och 6

Bakgrunden till beslutet om granskning av statens utgifter för bidragsförskott
har varit att kostnadsberäkningar för reformens genomförande saknas,
att statsutgifterna för bidragsförskotten ökat betydligt under senare
år, att administrationen av bidragsförskottssystemet ansetts vara tungrodd
och administrationskostnaderna höga.

I en första delrapport (1983/84:9) Statens utgifter för bidragsförskott,
Allmänna delen, beskrivs regelsystemet för bidragsförskott och underhållsbidrag,
statens utgifter för bidragsförskott samt administrationskostnaderna
för regelsystemet. Delrapporten har utgjort underlag för revisorernas
överväganden vid prioriteringar inför det fortsatta arbetet.

Under det gångna verksamhetsåret har följande delområden granskats,
nämligen

- grunderna för 1979 års underhållsreform (rapport 1984/85:5),

- de ekonomiska konsekvenserna av 1979 års underhållsreform (rapport
1984/85:6),

- handläggningen av bidragsförskottsärenden och

- utländska bidragssystem.

Beträffande grunderna för 1979 års underhållsreform erinras om att
huvudmålsättningen för reformen enligt proposition 1978/79:12 skulle vara
att ge en mildrad underhållsbörda för underhållsskyldiga med svag ekonomi.
Den har emellertid inneburit en generell ekonomisk lindring för hela
gruppen underhållsskyldiga. Därtill kommer att det redan före beslutet
tillgängliga statistiska materialet visade att de underhållsskyldigas ekonomiska
situation då över lag varit något bättre än vårdnadshavarnas.

För att få fram lämpligt beslutsmaterial för en omprövning av det gällande
systemet bör enligt rapporten 1984/85:5 följande åtgärder vidtas, nämligen 1.

statistikmaterial utvisande underhållsskyldigas och vårdnadshavares
förhållanden och levnadsstandard — jämfört med andra föräldrars — tas
fram,

2. arbete initieras i syfte att i konkreta termer identifiera olika målgrupper
för statliga stödåtgärder,

3. målen för de statliga åtgärderna omformuleras till att avse i grövre
termer angivna och samtidigt mera mätbara mål.

När det gäller granskningen av de ekonomiska konsekvenserna av 1979
års reform har i rapporten 1984/85:6 konstaterats att de tunga utgiftsposterna
i det nuvarande systemet inte bara hänför sig till de regeländringar

som gjordes 1979 utan också beror på de efter bidragsförskottslagens
tillkomst (1964) vid olika tidpunkter genomförda höjningarna av bidragsförskottsnivån
samt automatiken i bidragsförskottssystemet i form av basbeloppsförändringar.

Vid denna granskning har vidare framkommit att betydande åtaganden
för staten uppkommit genom

1. regeln att endast en viss andel av den underhållsskyldiges överskott
skall tas i anspråk för underhåll - en regel som klart saknar direkt stöd i
lag och delvis även i grunderna för lagstiftningen,

2. indexuppräkningen av underhållsbidragen (den s. k. 7/10-regeln) och

3. generösa avrundningsregler.

Granskningen av handläggningen av bidragsförskottsärenden och den
jämförande internationella studien befann sig vid verksamhetsårets utgång
i sitt slutskede.

På grundval av rapporterna och remissvaren över dem kommer revisorerna
kring årsskiftet 1985-1986 att ta slutlig ställning i granskningsärendet.

Byggande och planering av SMHI:s hvdrologiska observationsstationer

Vid ett besök hos Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut,
SMHI, gjordes revisorerna uppmärksamma på att det finns ett samhälleligt
behov av en utbyggnad av SMHI:s nät av vattenföringsstationer. Resurser
för utbyggnad saknas emellertid hos SMHI. Tidigare hade en del stationer
kunnat byggas med hjälp av AMS-medel. Numera tvingas man avstå från
sådana medel, då de årliga besparingarna medfört brist på personal för
driften av de nybyggda stationerna.

En i ärendet upprättad förstudie visar på en obalans mellan samhällets
krav på vattenföringsdata och SMHI:s möjligheter att tillgodose dessa
krav. Granskningen skall enligt revisorernas beslut närmare belysa de
problem som är förknippade därmed, bl. a. behoven hos avnämarna och
frågor om finansiering.

Regionala utvecklingsinsatser

Förstudien handlar om den regionalpolitisk! inriktade utrednings- och projektverksamhet
som sedan budgetåret 1979/80 bedrivs med medel som
ställs direkt till länsstyrelsernas förfogande (projektmedel). Under budgetåret
1984/85 fick högst 65 milj. kr. användas till den regionala projektverksamheten.

Projektmedlen skall användas till utredningar, försöksprojekt, information,
utbildning, företagsservice och konsultarbete samt stöd till produktutveckling
och marknadsföring, allt i syfte att leda till bestående verksamheter
såsom nyetableringar inom näringslivet eller en ökning av antalet
arbetstillfällen inom befintliga verksamheter.

Granskningens huvudsyfte skall enligt revisorernas beslut vara att utröna
om länsprojekten utvärderas på ett ändamålsenligt sätt.

Revisorerna har beslutat att genom förstudier skaffa underlag för bedömning
av huruvida följande ämnen bör granskas närmare, nämligen
O Byggnadsstyrelsens hyressättning

O Prissättningen vid överlåtelsen av Venngarns slott till Lewi Pethrus
stiftelse för filantropisk verksamhet
O Reklamskatten

O Statens stöd till Waplans Mekaniska Verkstads AB i Krokoms kommun

0 Verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling inkl. Skoldatorn
Compis

Vid verksamhetsårets slut fanns inga förstudier färdiga i dessa ärenden.

2.4 Vilande granskningsärenden

Riksgäldskontorets ställning i förhållande till riksdagens förvaltningskontor i
vad gäller frågor om förvaltning av ekonomisk natur

Rapport 1984/85: 2

1 samband med fastställande av organisationen för riksdagens förvaltningskontor
(RFK) har riksdagen (KU 1983/84:5, rskr. 1983/84:45) uppdragit åt
riksdagens revisorer att utreda frågan om i vilken utsträckning förvaltningskontoret
skall meddela riksgäldskontoret (RGK) föreskrifter för den
ekonomiadministrativa verksamheten m. m.

I ärendet har upprättats en granskningsrapport (1984/85:2) angående
RFK:s befogenheter gentemot RGK. I denna läggs fram vissa förslag om
behandlingen inom riksdagsförvaltningen av RGK:s anslagsframställningar
och om utfärdande av anslagsdirektiv från RFK till RGK. Vidare föreslås
vissa åtgärder i fråga om utsändande av riksdagsskrivelser som berör
RGK, översyn av RGK:s anslagsstruktur och om en genomgång av de
ekonomiadministrativa föreskrifterna inom riksdagsområdet.

Över rapporten har yttranden avgetts av riksdagsdirektören, RFK och
RGK.

Ungefär samtidigt som granskningsrapporten färdigställdes avlämnade
den statsskuldspolitiska kommittén sitt delbetänkande (SOU 1984:89)
Statsskuldspolitiken, samordningsfrågor. Eftersom frågor i detta betänkande
har anknytning till en del av de frågor som tas upp i granskningsrapporten
och då RGK:s ställning kan komma att aktualiseras i kommitténs
fortsatta arbete har revisorerna beslutat att avvakta resultatet av statsskuldspolitiska
kommitténs arbete innan slutlig ställning tas i granskningsärendet.

Verkschefernas utnyttjande av myndigheternas revisionskontor

Revisionskontoren vid de statliga myndigheterna skall vid sidan av sin
huvuduppgift, redovisningsrevisionen, även kunna genomföra förvaltningsrevisionella
granskningar. Revisorerna avser att med sin undersökning
utröna i vilken utsträckning myndigheternas ledning - främst verkscheferna
— utnyttjar revisionskontorens förvaltningsrevisionella insatser.

Med hjälp av konsult har hittills ett mindre antal verkschefer intervjuats
i ärendet.

Verksledningskommittén (C 1983:04) har under sitt arbete även tagit
upp frågor som berör detta granskningsärende. Med anledning härav avvaktar
revisorerna nu resultatet av kommitténs arbete. Kommittén beräknas
redovisa resultatet av sitt arbete under hösten 1985.

Riksbankens planerings- och budgetsystem

Riksbankens ekonomiadministrativa förfarande avviker i en rad hänseenden
från vad som gäller på riksdagsområdet i övrigt liksom från vad som
tillämpas inom den övriga statsförvaltningen. Skälen härtill är att riksbankens
förvaltningskostnader, som uppgår till 300 å 350 milj. kr. per år, inte
finansieras över statsbudgeten utan med en del av de betydande ränteinkomster
som riksbanken har.

Riksdagens förvaltningsstyrelse lade år 1983 fram förslag till riksdagen
om en ny organisation av riksdagens förvaltningskontor (förs. 1982/83:25).
Förslaget berörde också vissa ekonomiadministrativa frågor inom riksdagsförvaltningen,
dock inte sådana frågor inom riksbanken. Förvaltningsstyrelsens
förslag behandlades av konstitutionsutskottet, som i samband
härmed också inhämtade finansutskottets yttrande över förslaget (KU
1983/84:5).

Riksdagsbehandlingen berörde sålunda inte riksbankens ställning. Finansutskottet
erinrade emellertid i sitt yttrande om att utskottet tidigare i
skilda sammanhang uttalat att det var nödvändigt att den ekonomiadministrativa
nivån inom riksdagsförvaltningen höjdes. Utskottet ansåg vidare
att budgetfrågor och ekonomiadministrativa frågor borde ges en så långt
möjligt enhetlig behandling inom riksdagsförvaltningen. Denna enhetliga
behandling borde självklart även omfatta riksdagsorganens anslagsframställningar.
Utskottet uttalade samtidigt att det inte fanns några skäl som
talade för att riksbankens behov av förvaltningsmedel skulle vara undantaget
riksdagens prövning.

Mot denna bakgrund har på förslag av finansutskottet revisorerna beslutat
att genom en förstudie skaffa underlag för en bedömning av huruvida
riksbankens planerings- och budgetsystem bör granskas närmare.

Vid förstudien framkom bl. a. att riksbankens verksamhetsplanering för
år 1985 getts en delvis ny form. Planeringen har blivit mera samlad och
täcker en större del av förvaltningskostnaderna. Vidare har man inom
riksbanken tillsatt en utredning med uppgift att ta fram förutsättningar för
ett nytt förbättrat system för budgetering och kostnadsredovisning. Avsikten
är att utredningen skall slutföras under år 1985.

Vidare har uppmärksammats att statsskuldspolitiska kommittén (Fi
1983:07) har att överväga om riksbankens nuvarande interna ekonomisktadministrativa
system bör förbättras.

Resultatet av nämnda utredningsarbete i riksbanken och av statsskuldspolitiska
kommittén bör enligt revisorerna avvaktas innan beslut tas i fråga
om ytterligare åtgärder från revisorernas sida. Den senare frågan kommer
upp till övervägande vid årsskiftet 1985-1986. Därvid kommer den av

finansutskottet aktualiserade frågan om riksdagens prövning av riksbankens
behov av förvaltningsmedel att ägnas särskild uppmärksamhet.

Säkerheten till sjöss

Revisorernas beslut om en förstudie i ärendet säkerheten till sjöss fattades
mot bakgrunden av de delade meningar som finns om hur ansvaret för
utredning av sjöolyckor skall fördelas.

Våren 1985 redovisades för revisorerna de nuvarande ansvarsförhållandena
för utredning av såväl stora landolyckor som flygolyckor och sjöolyckor.
Vidare orienterades om att den framtida inriktningen av organisationen
för utredning av landolyckor samt flyg- och sjöolyckor för närvarande
utreds av två kommittéer under resp. försvars- och kommunikationsdepartementen,
vilka beräknas avsluta sitt arbete vid årsskiftet 1985-1986.

Revisorerna beslöt i april 1985 att ärendet skall vara vilande i avvaktan
på resultatet av dessa utredningar.

Stiftelsen Industricentra i Skellefteå

Revisorerna har beslutat undersöka hur den statliga stiftelsen Industricentra
i Skellefteå disponerat sina regionalpolitiska medel. Stiftelsen bildades
år 1973 i regionalpolitisk! syfte och har som uppgift att uppföra industrilokaler
för uthyrning.

Av en upprättad förstudie i ämnet (1985-02-07) framgår att stiftelsen har
anläggningar på åtta orter inom stödområdet. Statens kostnader för stiftelsens
verksamhet uppskattas för budgetåret 1984/85 till 22-25 milj. kr. Den
framtida årliga kostnaden bedöms till ca 20 milj. kr. Efter beräknade
nyinvesteringar kan arbetslokaler för uppskattningsvis 800-900 sysselsatta
ställas till företagens förfogande. Av tillgängliga arbetsplatser användes
under budgetåret 1983/84 drygt 500.

Då regeringen aviserat en proposition under våren 1985 angående regionalpolitiken,
i vilken frågan om stiftelsens verksamhet skulle tas upp,
har revisorerna beslutat att, i avvaktan på riksdagsbehandlingen av propositionen,
inte företa ytterligare granskningsåtgärder. Frågan om ärendets
fortsatta behandling tas upp under hösten 1985.

2.5 Granskningen av riksdagsförvaltningen

Riksdagens revisorer har sedan länge haft att verkställa extern revision av
riksbankens, riksgäldskontorets och Riksbankens jubileumsfonds tillstånd,
styrelse och förvaltning. Resultatet av granskningen delges årligen
riksdagen i särskilda berättelser, vilka ingår i det material som ligger till
grund för finansutskottets och utbildningsutskottets återkommande förslag
i fråga om ansvarsfrihet för bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige
resp. styrelsen för jubileumsfonden.

Uppdraget att för revisorernas räkning utföra det egentliga granskningsarbetet
har anförtrotts Bohlins Revisionsbyrå AB.

De under verksamhetsåret 1984/85 avlämnade berättelserna har avsett

riksgäldskontorets verksamhet under budgetåret 1983/84 samt riksbankens
och Riksbankens jubileumsfonds verksamhet under år 1984. Beträffande
den närmare innebörden av granskningen och de iakttagelser som därvid
gjorts hänvisas till revisorernas berättelser (redogörelserna 1984/85:10, 19
och 20) samt till finansutskottets betänkanden 1984/85: 20 och 23 och
utbildningsutskottets betänkande 1984/85: 39.

Fr. o.m. budgetåret 1984/85 har revisorerna också ansvaret för den
externa revisionen av den inre riksdagsförvaltningen och riksdagens mindre
myndigheter. Revisorerna har som ett led i detta arbete bl. a. tagit del av
förvaltningskontorets, JO-ämbetets och Nordiska rådets svenska delegations
bokslut för räkenskapsåret 1983/84.

I detta sammanhang kan också nämnas att revisorernas arbetsutskott
informerats om en redovisningsrevisionen utredning som riksgäldskontorets
revisionsenhet gjort om internkontrollen vid anskaffningen inför riksdagens
återflyttning till Helgeandsholmen.

2.6 Övriga hos revisorerna väckta granskningsärenden m. m.

Revisorernas arbetsutskott har under verksamhetsåret 1984/85 behandlat
ett femtontal anmälningar, vilka gjorts i första hand av enskilda personer.
Med anledning av en anmälan angående vissa ersättningar ur Sveriges
bildkonstnärsfond har arbetsutskottet i en promemoria som sin uppfattning
framfört till utbildningsdepartementet att reglerna i förordningen om bildkonstnärsfonden
behöver förtydligas. Övriga anmälningar har i huvudsak
varit av den arten att de inte behövt föras vidare till granskning. De har
avsett bl. a. det statliga byggforskningsrådets bidragsgivning, televerkets
prissättning inom den konkurrensutsatta sektorn och besparingsåtgärder
inom statsförvaltningen.

Vidare har arbetsutskottet bl. a. behandlat frågan om granskning av
Sandö U-centrum (statens skola för biståndsutbildning). I överensstämmelse
med vad som förordades i en vid kansliet utarbetad promemoria
beslöt arbetsutskottet att revisorerna inte skulle vidta några ytterligare
åtgärder i ärendet.

Under verksamhetsåret har arbetsutskottet yttrat sig till civildepartementet
över rapporten (Ds C 1985:3) Klarspråk — en grund för god
offentlig svenska.

3 Särskilda föredragningar och besök m. m.

Även under verksamhetsåret 1984/85 har revisorerna kallat verkschefer
och andra chefstjänstemän till särskilda föredragningar i plenum. Revisorerna
har också liksom under tidigare år företagit studieresor i två län,
nämligen i Värmlands län och Stockholms län. Dessa föredragningar och
länsresor har i regel inte någon direkt anknytning till det löpande granskningsarbetet.
Deras syfte är i stället att till revisionen förmedla allmän
information om utvecklingstendenser, aktuella problem och andra prak -

tiska erfarenheter inom den offentliga förvaltningen. De särskilda föredragningarna
har sålunda i första hand tagit sikte på den generella och
principiella sidan av olika samhällsfrågor, medan berörda myndigheters
och institutioners löpande förvaltningsarbete har behandlats mer som en
konkret bakgrund.

3.1 Särskilda föredragningar

Statssekreteraren i finansdepartementet Bengt K. Å. Johansson, riksbankschefen
Bengt Dennis och riksgäldsdirektören Lars Kalderén har var
för sig belyst olika aspekter på det statsfinansiella och samhällsekonomiska
läget.

Företrädare för statens planverk, statens arbetsgivarverk, försäkringsinspektionen,
rikspolisstyrelsen och generaltullstyrelsen har informerat
om resp. myndighets verksamhet. Av de upplysningar som därvid lämnades
kan nedanstående redogörelser vara av intresse att vidarebefordra i
detta sammanhang.

Den lämnade informationen har sammanfattats i efterföljande redogörelser.

Generaldirektör Lennart Holm redogjorde inledningsvis för grunddragen
i statens planverks uppgifter samt för verkets organisation och arbetssätt.
Han strök bl. a. under det ansvar som planverket har för samordning
och samarbete inom sitt verksamhetsområde. Verket har ett mycket utbrett
och väl fungerande kontaktnät, såväl med centrala verk och länsstyrelserna
som med kommunerna. Det samarbetar också i många frågor med
företrädare för näringslivet och byggbranschen.

Plan- och byggnadsväsendet kännetecknas, framhöll Lennart Holm, av
en omställning till en ny lagstiftning, vars innehåll endast delvis var känt.
Han redogjorde översiktligt för vilka förändringar den väntade reformen
enligt hans mening skulle komma att innebära.*

Vad beträffar de senaste årens verksamhet pekade Lennart Holm på ett
par problem.

Sålunda har byggandet utanför plan inneburit att många kommuner fått
ansvar för att försörja glest placerade bostäder med kommunal service av
olika slag. Ett annat påtagligt problem för myndigheterna på området är att
byggnadslagstiftningen har en låg rättsstatus i det allmänna medvetandet.
Många gör övertramp och få övertramp beivras.

Inom byggnadsväsendet har problemen de senaste åren främst gällt
ansvarsfördelningen mellan byggnadslovsgranskningen, byggnadsinspektionen
och byggherren när skador kunnat konstateras i efterhand. Tekniska
problem som farliga balkonger, ruttnade fönster, mögelskador och
för höga radonhalter har också förekommit.

Särskilt intensiv har diskussionen varit när det gällt byggnadsbestämmelsernas
omfattning samt deras kostnadsdrivande konsekvenser. Enligt
Lennart Holm har emellertid alla undersökningar visat att kvalitetshöjningarna
när det gäller energihushållning och tillgänglighet endast ökat

* Sedermera har regeringen i prop. 1985/86: 1 lagt fram förslag till ny plan- och
bygglag.

nybyggnadskostnaderna marginellt. Det är i stället den sjunkande produktiviteten
i byggnadsbranschen, föranledd bl. a. av kortare serier och mera
ombyggande, som i allt väsentligt förklarar de stora kostnadshöjningarna
under senare år. Han menade att debatten om de regler i Svensk byggnorm
som avser bostäders utformning och utrustning med all sannolikhet kommer
att fortsätta.

Beträffande informationsfrågor och tjänsteexport framhöll Lennart
Holm att planverket gör stora ansträngningar för att informera berörda
myndigheter, kommunerna och allmänheten om frågor som gäller planering
och byggande. Det gäller främst energifrågor, bostadsförbättringsprogrammet,
ny lagstiftning och medinflytandefrågor.

Planverket har tillsammans med ett tiotal andra centrala myndigheter
tillskapat INFORUM, en utställningslokal i centrala Stockholm, där myndigheterna
informerar allmänheten om aktuella frågor som gäller bl. a.
vardagsmiljöns utformning och skydd.

Planverket har vidare tagit fasta på statsmakternas ambition att öka den
statliga tjänsteexporten. Verket bedriver därför med visst stöd av regeringen
en försöksverksamhet med tjänsteexport under projektnamnet Swedplan.

Slutligen ansåg Lennart Holm att det fanns anledning att peka på de
konsekvenser i vad gäller arbetsklimatet på planverket och andra myndigheter
som statsmakternas beslut och utsagor ger. Den årliga nedskärningen
av löneanslaget med två procent leder till ständig vakantsättning av ledigblivna
tjänster. Detta leder i sin tur till att eventuell återbesättning oftast
sker med intern rekrytering och att verket saknar möjligheter att nyanställa
kvalificerad personal med modern utbildning. Effekten blir en ”förgubbning”
som går allt snabbare.

En annan svårighet för rekryteringen till myndigheterna utgörs av den
klappjakt på den offentliga sektorn och dess tjänstemän som bedrivits
alltsedan utflyttningen av statliga verk inleddes. Särskilt besvärande är
civildepartementets svartmålning av myndigheternas sätt att utöva sitt
uppdrag och tjänstemännens förmåga att handha detta. Tidigare fanns en
goodwill i hedern att få arbeta på allmänhetens uppdrag. Nu uppfattas
offentlig tjänst närmast som skamlig, som en belastning på samhällsekonomin
och med uppgift att göra livet surt för medborgarna. Effekten märks
som låg sökfrekvens till högre, ansvarsfyllda myndighetstjänster.

Chefen för statens arbetsgivarverk (SAV), generaldirektör Birger Bäckström,
informerade först om vissa aktuella frågor inom SAV:s verksamhetsområde.
Dessa var:

- förenkling av avtal och anvisningar

- delegering av beslut i personalpolitiska frågor från S AV till myndigheter
och verk

- försöksverksamhet med resultatinriktade löner

- marknadslönetillägg

- personalpolitiska frågor sammanhängande med införandet av ny teknik
inom statsförvaltningen

— förhandlingar med anledning av lönejämförelse mellan avtal inom den
offentliga sektorn och egentlig industri.

Därefter lämnade han upplysningar med anledning av frågor som ställts
av riksdagens revisorer, varvid bl. a. följande framgick.

SAV har inte haft som mål att träffa avtal före den privata sektorn. 1
regel har uppgörelser nåtts på den privata sektorn först. Vid de tillfällen då
uppgörelser träffats först på den offentliga sektorn (1975 och 1984) har det
skett i lägen då en total låsning har inträffat i förhandlingarna på den
privata sektorn och då det har bedömts vara av allmänt intresse att en
uppgörelse kommer till stånd.

Tillämpningen av förtidspensionering, sjukpensionering och årlig ersättning
redovisades. Omfattningen av de tre formerna av förtida pension
framgår av följande sammanställning avseende till statens löne- och pensionsverk
inkomna egenpensionsärenden under budgetåret 1983/84.

Ålderspension Sjukpension Förtidspension Årlig ersättning Summa	Antal 8581 1897 56 369 10903	Procent 78,7 17,4 0,5 3,4 100,0
Enligt en undersökning som riksförsäkringsverket gjorde	i mars 1980 var
andelen delpensionstagande i åldern 60-65 år följande med avseende på a-
kassemedlemmar med företrädesvis statlig anställning.
	Andel (procent)
	män	kvinnor
Akademikerna (SACO/SR)	8,6	19,8
Statstjänstemännen (TCO)	12,6	16,9
Statsanställda (LO)	4,2	6,5

Sänkningen år 1981 av kompensationsgraden inom delpensioneringen från
65 till 50 procent har med säkerhet medfört en sänkt utnyttjandegrad.
Någon motsvarande senare undersökning fanns dock inte.

Myndigheterna är mycket restriktiva med att förlänga förordnanden att
avse tid efter pensionsålderns inträdande. Relationen mellan löneutveckling
och pensionsutveckling under senare år har vidare utgjort en anledning
för arbetstagarna att avgå med pension så tidigt som möjligt.

Problemet med överströmning av piloter från flygvapnet till civil flygtjänst
berördes. Det borde enligt Birger Bäckströms mening lösas genom
en kombination av åtgärder, nämligen

— ändring av flygbolagens rekryteringspolitik bl. a. när det gäller åldrar
och prioritering i fråga om civil och militär rekryteringsbas

— utbyggnad av den civila förarutbildningen

— särskilda löneinsatser inom ramen för gällande avtal.

Generaldirektör Malte Oredsson, försäkringsinspektionen, redogjorde för
de förändringar som på senare tid skett och som kunde förväntas ske av
inspektionens verksamhet som en följd av pågående utredningar. Inte
mindre än tre kommittéer, försäkringsverksamhetskommittén (FVK), försäkringsrättskommittén
(FRK) och kreditmarknadskommittén (KMK),
höll på med att utreda försäkringsverksamheten och därmed också försäkringsinspektionens
verksamhet.

FVK hade redan avgivit tre delbetänkanden, nämligen ett om lekmannastyrelse
för inspektionen, ett om handläggningen av konsumentskyddsfrågor
inom försäkringsområdet och ett om koncession för försäkringsrörelse.
Det sistnämnda delbetänkandet hade föranlett ändringar fr. o. m. den
1 januari 1985 i försäkringsrörelselagen, vilka syftade till att göra det
lättare att få koncession för försäkring (bl. a. hade den s. k. behovsprincipen
slopats). Brottet olaga försäkringsrörelse utmönstrades samtidigt ur
försäkringslagstiftningen och ersattes med ett vitesförfarande genom försäkringsinspektionen.
Det skulle vidare ankomma på inspektionen att med
ledning av vissa kriterier avgöra vad som var försäkringsrörelse och även
på begäran lämna bindande förhandsbesked härom. Närmast förväntades
FVK avge ett delbetänkande om kollektiv sakförsäkring. FVK:s slutbetänkande
skulle enligt uppgift kunna förväntas före 1985 års slut.

FRK hade redan 1977 avlämnat ett delbetänkande med förslag till konsumentförsäkringslag
(KFL). KFL, som omfattade de vanligaste konsumentförsäkringarna
på sakförsäkringsområdet, innehöll regler om bl. a. information
till konsumenterna, rätten att teckna försäkring, förnyelse av försäkringar,
premiebetalning, möjligheterna att sätta ned försäkringsersättningen
och skadereglering. FRK utredde därefter motsvarande frågor på
personförsäkringsområdet med målet att slutligen föreslå en personförsäkringslag
och - på basis av KFL — en skadeförsäkringslag.

KMK, som hade gränsdragningen mellan olika finansinstitut till huvuduppgift,
skulle på försäkringsområdet dels överväga kapitalplaceringsreglerna
i syfte att undanröja risker för att gränsen mellan finansiell placering
och industriell verksamhet kunde bli utsuddad, dels bedöma behovet av
särskilda regler för kreditförsäkring med hänsyn till att denna verksamhetsgren
till vissa delar sammanföll med bankernas verksamhet.

I anslutning till det från FVK förväntade betänkandet om kollektiv
sakförsäkring diskuterades den principiella skillnaden mellan kollektiv
försäkring på sakförsäkringsområdet resp. personförsäkringsområdet. I
sistnämnda fall rörde det sig väsentligen om s.k. summaförsäkringar, i
vilka fall frågan om dubbelförsäkring inte aktualiseras.

Vidare diskuterades frågor rörande konsekvenser vid försäkringsbolags
insolvens, beskattningen av främst livförsäkringsbolagen, placeringsplikten
för livförsäkringsbolagen och utvecklingen av återförsäkringsutbytet
med utlandet.

Chefen för rikspolisstyrelsen, rikspolischefen Holger Romander, tecknade
inledningsvis en bild av polisväsendets utveckling under tiden efter förstatligandet
år 1965. Denna reform har inneburit en mycket kraftig upprustning

av polisen personellt, materiellt och utbildningsmässigt. Vissa svagheter
framträdde småningom. Organisationen präglades av alltför stor centralstyrning
och bristande flexibilitet. 1975 års polisutredning fick långtgående
direktiv att se över hela polisväsendet. Resultatet av utredningsarbetet,
som innebar tio för personalen på många sätt påfrestande år, blev gott. Det
kan sammanfattas i orden decentralisering av beslutsfunktioner från central
till regional och framför allt lokal nivå samt ökat medborgarinflytande.
Dock uppställer sig frågan om man möjligen i alltför hög grad har gett upp
befogenheterna till central styrning i fall där statsmakterna önskar en viss
prioritering eller inriktning av polisverksamheten. De centrala önskemålen
kan tänkas strida mot lokala behov. Som exempel anfördes att man mött
svårigheter, när det gällt att omfördela personal för att klara asylutredningar
inom föreskriven tid.

Vid bestående stark flyktingstillströmning måste polisen, framhöll rikspolischefen,
få personalförstärkning för utredningarna. Ett par andra områden
som kan komma att kräva personalförstärkning är flygplatskontrollen
och säkerheten vid kärnkraftverken. I dessa fall kan det ifrågasättas om
inte kostnaden bör läggas på flygbolagen resp. tas ut via eltaxoma. Exempel
på att ”kunden” får betala för polisens insatser finns på andra områden,
såsom vissa vägtransporter.

Polisens allt överskuggande problem är aspirantintagningen. För att
vidmakthålla nuvarande personalstyrka, ca 16000 polismanstjänster, behövs
omkring 450 aspiranter per år. Med hänsyn till rekryteringsarbete,
utbildning och kårens ålderssammansättning är det angeläget att antalet
aspiranter fastställs för flera år framåt.

Rikspolischefen ansåg inte att prioriteringen av kampen mot narkotikaoch
ekobrott gått ut över insatserna mot s.k. traditionell brottslighet.
Omfördelningen av tjänster har drabbat ordnings- och trafikpolisen.
Minskningen av antalet trafikpoliser har oundvikligen i viss mån reducerat
trafikövervakningen.

Samarbetet mellan tull och polis i kampen mot narkotikabrottsligheten
förklarades numera vara gott. Det kommer att ytterligare underlättas, när
tullens eget spaningsregister på data kan tas i bruk.

Rikspolisstyrelsen förespråkar en enhetlig regional organisation i hela
landet enligt länspolismästaralternativet men godtar polisberedningens förslag
som ett steg framåt. Det innebär att länspolismästaralternativet införs
i Malmöhus län, där en ändring av nuvarande ordning måste ske, samt i de
tre län som bara har tre polisdistrikt var, nämligen Uppsala, Kronobergs
och Blekinge län. I dessa fall görs betydande besparingar.

Rikspolischefen beklagade att det inte var politiskt möjligt att göra den
besparing av chefs- och administrationspersonal som en sammanläggning
av vissa polisdistrikt till större enheter skulle medföra.

Avdelningschefen Sven-Åke Hjälmroth, som åtföljde rikspolischefen,
redogjorde för rikspolisstyrelsens uppdragsverksamhet, som i synnerhet
avser datasäkerhet.

3 Riksdagen 1985186. 2 sami. Nr 2

Generaltulldirektör Björn Erikssons föredragning koncentrerades på centrala
policyfrågor inom tullverket. Han betonade att det är viktigt för
verket att finna en väl avvägd balans mellan uppgiften att tillse att utrikeshandeln
flyter (servicerollen) och uppgiften att tillse att trafiken kontrolleras
i vad avser olika regelsystem, bl. a. smuggling (kontrollrollen). Den
nuvarande tullproceduren - som har ett tiotal år på nacken - bygger på att
importören deklarerar sina varor, tullen stickprovsvis kontrollerar samt att
sanktioner utgår vid felaktigheter. Ett problem har varit att deklarationerna
blivit ofullständiga, stickproven för få samt att rättsväsendet, av bl. a.
ekonomiska skäl, ej kunnat pröva tullförseelser i tillräcklig omfattning.
Följaktligen har uppgiften att klarera trafik vuxit starkt, och alltmer resurser
flyttas över från att kontrollera bl. a. smuggling till att expediera
trafik.

Därefter berördes frågan om ansvarsfördelningen mellan tullverket och
andra myndigheter. Tullverket är en gränskontrollmyndighet. På samma
sätt som militären har att försvara riket bör tullen svara för att kontrollera
att regler vid gränspassagen följs. Olika myndigheter bör ej öppna egen
kontrollbod vid gränsen. Det är av stor vikt att denna princip följs, bl. a.
för att undvika dubbelarbete. Detta är t. ex. en av förklaringarna till att
kustbevakningen är en omistlig del av tullverket.

Björn Eriksson erinrade om att rätt befogenheter och sanktioner ofta är
ett substitut för mer resurser. För tullverket är det sålunda centralt att
disponera rätt befogenheter samt att ha lämpliga sanktionsmedel. Bristen
på administrativa sanktionsmedel — t. ex. tulltillägg — är därför en allvarlig
hämsko på verksamheten.

Vidare konstaterade han att utrikeshandelns volym är så stor att allt
annat än punktvisa kontrollinsatser är otänkbart. Valet av kontrollstrategi
är således en mycket viktig fråga. Det gäller att städse finna en lämplig
avvägning mellan stickprovskontroll, kontroll av misstänkta transportleder,
varuslag m. m. samt kontroll av direkt brottsmisstänkta företag eller
personer.

Slutligen nämndes att tullverket de senaste två åren har arbetat med att
ta fram ett policydokument för verksamheten. Ett sådant föreligger nu,
kallat Vår tullväg. Därjämte pågår inom tullverket en kampanj - Tullen
vässar klorna — i avsikt att få så stort genomslag som möjligt av den valda
policyn.

3.2 Länsresorna

Revisorerna har under verksamhetsåret besökt Värmlands län den 14—16
augusti 1984 och Stockholms län den 25—27 juni 1985. Särskilda reseberättelser
och informationsmaterial finns på riksdagens revisorers kansli. En
sammanfattande redogörelse för resorna följer här.

Värmlands län

Revisorerna välkomnades till Värmlands län av landshövdingen Bengt
Norling. Vid denna första överläggning informerade också representanter
för landstinget om landstingets verksamhet.

Resan inleddes med en båtfärd på Vänern med Vänerns Seglationsstyrelses
tjänstefartyg Polstjärnan IV. Under färden mellan Karlstad och
Kristinehamn informerades revisorerna om Seglationsstyrelsens verksamhet
och om sjöfarten på Vänern. Vidare lämnades en redogörelse för det
miljövårdsarbete som under senare år ägnats Vänerområdet. Vid ankomsten
till Kristinehamn besökte revisorerna AB Svensk Petroleumadministrations
oljedepå, där de orienterades om anläggningen och om lagrings
verksamheten .

Resan fortsatte mot Hagfors. Företrädare för Filipstads kommun informerade
om det projekt som drivs i kommunen med syfte att underlätta för
de kommunala beslutsfattarna att mera långsiktigt behandla de problem
som hänger samman med näringslivets strukturella utveckling. I Långban
hade revisorerna tillfälle att ta del av pågående och planerade ersättningsaktiviteter
vid den nedlagda gruvan.

Vid ett besök i Lesjöfors redogjorde ledningen för Lesjöfors AB för
företagets rekonstruktion, dess nya organisation, mål och verksamhet.
Information lämnades även om Lesjöforstråd AB (Letab) samt om den
återupptagna verksamheten vid det gamla stålverket.

Vid ankomsten till Hagfors informerade Uddeholmsbolagets verkställande
direktör om koncernens verksamhet och nya struktur. Vidare redogjorde
företrädare för Värmlandsenergi AB för länets energibehov och för
beslutade och planerade vattenkraftsutbyggnader. I anslutning till denna
redogörelse uppstod en livfull debatt kring frågan om det framtida utnyttjandet
av Strängsforsen. Slutligen lämnades en redogörelse för bl. a. sysselsättningsläget
i kommunen och för effekterna av vissa statliga stödåtgärder.

Även den andra besöksdagen kom att handla om utbyggnaden av länets
vattenkraftsreserver. Strängsforsen aktualiserades sålunda i samband med
den information som lämnades om en planerad större vintersportsinriktad
turistanläggning i anslutning till Branäsberget. Revisorerna fick också tillfälle
att bese det omdiskuterade avsnittet av Klarälven. Under den diskussion
som uppstod även här debatterades såväl sysselsättningseffekterna av
en eventuell utbyggnad av Strängsforsen som behovet av att bygga ut
vägnätet från de större industriområdena till rekreationsområdena i norra
Värmland.

Resan fortsatte till Höljes. Besöket där ägnades dels åt frågor som rörde
gräns- och glesbygdshandel, dels åt Torsby kommuns planer på att starta
en utförsåkaranläggning också i Höljes. På detta följde en diskussion om
behovet av att samordna utbyggnadsplanerna på turistområdet inte bara
regionalt utan även med motsvarande projekt i Dalarna och angränsande
områden i Norge.

Under resan från Höljes till Torsby informerades revisorerna om skogliga
frågor såsom arronderingsproblem, råvarubas och bevarande av vissa
urskogsarealer. I Torsby lämnades uppgifter om bl. a. befolkningsutvecklingen
och sysselsättningsläget i Torsby kommun, i synnerhet skogsarbetarnas
situation.

Dagen avslutades i Sunne där särskild uppmärksamhet ägnades åt lokaliseringsstödets
omfattning och inverkan på näringslivet i kommunen. Ett av

de projekt som fått statligt stöd. Hotell Selma Lagerlöf, belystes av hotellets
ledning.

Följande dag återvände revisorerna till Karlstad, där förvaltningsbyggnaden
Karolinen besöktes. Revisorerna fick dels allmän information om
byggnaden och myndigheterna som har sina lokaler där, dels särskilda
redogörelser av företrädare för försvarets materielverk och civilförsvarsstyrelsen.

Resan i Värmlands län avslutades med en genomgång på länsstyrelsen i
Karlstad. De sex frågor som då aktualiserades var arronderingsproblem
inom skogsbruket, Branäsprojektet, den återupptagna verksamheten vid
stålverket i Lesjöfors, lokalutnyttjandet i byggnaden Karolinen i Karlstad,
regionala utvecklingsinsatser i länet samt vidtagna åtgärder för att begränsa
barkborrens skadeangrepp på skogen.

Stockholms län

Under besöket i Stockholms län studerade revisorerna huvudsakligen invandrar-
och glesbygdsfrågor. 1 resan deltog landshövdingen Lennart
Sandgren och andra representanter för länsstyrelsen. För vissa delar av
landstingets verksamhet redogjorde företrädare för regionplanekontoret
vid landstinget i Stockholms län. Dessutom lämnade under resan företrädare
för kommunerna Sigtuna, Botkyrka, Haninge och Nynäshamn information
om utveckling och aktuella frågor inom resp. kommun.

Den första dagen ägnades helt åt invandrarfrågor och började med ett
besök på Arlanda flygplats, där representanter för polisen, invandrarverket
och tullen redovisade aktuella problem med den stora tillströmningen
av flyktingar och asylsökande. Speciellt den tilltagande illegala invandringen
till Sverige medför enligt lämnad redovisning stora svårigheter för
såväl polisen och invandrarverket som berörda kommuner. Från ansvariga
myndigheters sida efterlystes åtgärder för att stoppa denna typ av oreglerad
- s.k. papperslös — invandring.

Vid besöket på Arlanda flygplats lämnade luftfartsverket en översikt
över flygplatsens planerade utbyggnad.

I Märsta besöktes Sigtuna kommuns uppsamlingsläger för nyanlända
invandrare. Representanter för invandrarverket, Sigtuna kommun och polisen
redogjorde för såväl den fortsatta handläggningen av ärenden om
uppehållstillstånd för invandrare som aktuella inkvarteringsmöjligheter för
dessa invandrare.

På eftermiddagen besökte revisorerna Botkyrka kommun som är landets
mest invandrartäta kommun. Det utländska inslaget uppgår till nära 25%
och består av ett 100-tal olika nationaliteter. Företrädare för kommunen
och invandrarbyrån lämnade en orientering om de erfarenheter som vunnits
i det praktiska arbetet med att inlemma många skilda kategorier
invandrare i det svenska samhället. Ett besök på ett barndaghem i Fittja
ingick även i programmet.

Dagen avslutades på Utö med information om skärgårdsstiftelsens verksamhet
omfattande såväl förvaltning av naturreservaten i Stockholms

skärgård som driften av hotell- och konferensanläggningen på Utö. Stiftelsens
verksamhet stöds med bidrag från både staten och landstinget.

Påföljande dag fick revisorerna på förmiddagen information om den
försöksverksamhet såsom frikommun som pågått inom Haninge kommun.
Åtskilliga förslag till förändringar i den kommande verksamheten hade
lagts fram från kommunens sida, men hittills hade enligt uppgift få förslag
tillstyrkts av regeringen.

Fortsättningen av den andra resdagen ägnades åt glesbygdsfrågor i skärgården
med ett besök på Landsort. Under utresan redogjorde företrädare
för länsstyrelsen för reservats- och skötselfrågor. Härvid påtalades att
anslagen för att sköta de omfattande skärgårdsreservaten (ca 60 st.) inte
förslår att täcka behövlig tillsyn och vård.

Med utgångspunkt i 1970 års skärgårdsutredning lämnades en översikt
av utvecklingen av befolkningsunderlag och servicenivå i Stockholms
skärgård. Det framkom att utvecklingen numera är positiv genom att
uppställda befolkningsmål har uppnåtts. Enligt uppgift krävs dock en bättre
samordning av de skilda huvudmännens (stat, landsting och kommuner)
insatser för att ge skärgårdsbefolkningen en skälig samhällsservice.

På ön Landsort lämnades från sjöfartsverkets sida en översikt över
bemanningsfrågorna på fyrplatsen. Förutom lotspersonal finns viss servicepersonal
på Landsort med uppgift att underhålla lotsbåtar och fyrar.
Vikten av att lotsverksamheten på Landsort även i fortsättningen utförs av
på ön bosatt personal framhölls av såväl företrädare för lotspersonalen
som för Nynäshamns kommun.

Under återfärden från Landsort till Utö informerade tjänstemän från
länsstyrelsen om det stöd som lämnas till skärgårdsföretag och det samarbete
med Finland som är etablerat över skärgårdshavet. Vidare lämnades
en översikt av fäijetrafikens utveckling och omfattning.

Landstingets regionplanekontor presenterade under rubriken Stockholm
i Sverige synpunkter på Stockholmsregionens stora betydelse för Sveriges
utveckling internationellt sett. I framställningen betonades det att framtidens
näringar är ”kunskapsnäringar”, att de är internationellt inriktade
och att de har de bästa utvecklingsmöjligheterna i storstäder och på universitetsorter.

Tredje dagens förmiddag ägnades åt ett besök på Musköbasen. Efter
visning av anläggningen informerade chefen för örlogsbasen om verksamheten
vid anläggningen. Dessutom lämnades en redogörelse för de genomförda
u-båtsspaningarna vid den svenska ostkusten.

Resan avslutades hos landshövdingen i Tessinska Palatset där representanter
för länsstyrelsen, vägförvaltningen, landstinget och Storstockholms
Lokaltrafik informerade om aktuell väg- och trafikplanering i länet.

Vid den genomgång av besöket i Stockholms län som avslutningsvis
gjordes togs följande frågor upp till behandling:

— åtgärder för att behålla lotsplatsen på Landsort

— förbättrade kommunikationer till Musköanläggningen

- åtgärder som kan förbättra möjligheterna att kontrollera invandringen

via Arlanda

- förbättrad kompensation till invandrartäta kommuner.

Bilagor

Granskningsplanen för 1985/86

Bilaga 1

Till riksdagen under verksamhetsåret 1984/85 avlåtna skrivelser

Bilaga 2 Nämnden för fartygskreditgarantier 44

Bilaga 3 Multinationella företags skatteförhållanden 63

Bilaga 4 Datorbaserade system för studiedokumentation vid högskolan
- STUDOK/LADOK 66

Bilaga 5 Vissa kostnader för förvaring m. m. av anhållna, häktade

och andra omhändertagna 94

Bilaga 6 Effektivitetsproblem vid utlokaliseringen av statliga civila
myndigheter lil

Bilaga 7 Fördelningen av ansvaret för vägtrafiksäkerheten m. m. 125

Bilaga 8 Lönesystemen för SlDA:s utlandsstationerade

personal och kostnaderna för att administrera dem .... 149

BILAGA I

Granskningsplanen för 1985/86

Revisorerna har den 6 juni 1985 fastställt en granskningsplan för verksamhetsåret
1985/86. De ärenden som finns uppförda på planen fördelar sig på
riksdagsutskotten enligt följande.

Konstitutionsutskottet

1. Riksgäldskontorets ställning i förhållande till riksdagens förvaltningskontor
i vad gäller frågor om förvaltning av ekonomisk natur (vilande i
avvaktan på pågående utredning)

Finansutskottet

2. Lokalanvändning vid myndigheter med eget lokalhållningsansvar

3. Dispositionen av statliga myndigheters överskottsmateriel

4. Verkschefernas utnyttjande av myndigheternas revisionskontor (vilande
förstudie)

5. Riksbankens planerings- och budgetsystem (vilande förstudie)

6. Byggnadsstyrelsens hyressättning (förstudie)

7. Prissättningen vid överlåtelsen av Venngarns slott till Lewi Pethrus
stiftelse för filantropisk verksamhet (förstudie)

8. Byggnadsstyrelsens byggnadsverksamhet (förstudie)

9. Analys av statsbudgetens utfall (förstudie)

10. Kostnaderna för allmänna reklamationsnämndens verksamhet (förstudie) Skatteutskottet 11.

Kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter m. m.

a) Uppbördsstatistiken

b) Mervärdeskatten

12. Skatt på fartygsbränsle

13. Reklamskatten (förstudie)

14. Mervärdeskatten vid import (förstudie)

15. Samarbetet mellan skattemyndigheterna å ena sidan och polis och
åklagare å den andra på skatteområdet (förstudie)

Justitieutskottet

16. Frivårdskostnaderna inom kriminalvården (förstudie)

17. Personalplanering inom domstolsväsendet (förstudie)

Lagutskottet

18. Exekutionsväsendet: Kronofogdemyndigheternas utnyttjande av personalresurser* Försvarsutskottet 19.

ÖEF:s handläggning av beredskapslån m. m. och av lån till Holma
Fabriks AB

20. Upphandling av reparations- och underhållsarbeten för försvarets helikoptrar
(förstudie)

Socialförsäkringsutskottet

21. Rutiner vid ansökan om svenskt medborgarskap

22. Läkemedelskostnaden inom sjukförsäkringen (förstudie)

Socialutskottet

23. Statens utgifter för bidragsförskott

24. Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstituts
(Spri) arbetsuppgifter (förstudie)

Kulturutskottet

25. Statens konstmuseers depositionsverksamhet (förstudie)

Utbildningsutskottet

26. Jämförande studie av kostnaderna för några högskoleutbildningar (förstudie) 27.

Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning
(DFI) (förstudie)

Trafikutskottet

28. Byggande och planering av SMHI:s hydrologiska observationsstationer 29.

Säkerheten till sjöss (vilande förstudie)

Näringsutskottet

30. Stiftelsen Industricentra i Skellefteå (vilande förstudie)

31. Verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling (förstudie)

32. Landskrona Finans AB (förstudie)

* I granskningsplan för 1984/85 redovisad under bostadsutskottet.

Arbetsmarknadsutskottet

33. Regionala utvecklingsinsatser

34. Statens stöd till Waplans Mekaniska Verkstads AB i Krokoms kommun
(förstudie)

35. AMS-bidrag till flyttningskostnader (förstudie)

36. Analys av kostnaderna för statstjänstemännens rätt till fria läkemedel
(förstudie)

Bostadsutskottet

37. Bostadsstyrelsens ADB-resurser (förstudie)

BILAGA 2

Riksdagens revisorers förslag angående nämnden för fartygskreditgarantier 1984-11-08

Till riksdagen

1 Sammanfattning

Riksdagens revisorer har granskat den roll nämnden för fartygskreditgarantier
(FKN) har när det gäller statligt stöd till svenska varvs- och
rederiföretag. Granskningen har inriktats på de institutionella formerna för
stödverksamheten, FKN:s bevakning av utvecklingen inom sitt verksamhetsområde
samt handläggning och uppföljning av enskilda stödärenden.

Riksdagens revisorer föreslår
att organisationsformen för stöd till varv och rederier skall ses över i
samband med statsmakternas överväganden om stödets fortsatta inriktning.
Målet för en sådan översyn bör vara att besluten i stödärenden
samlas till en myndighet,
att FKN:s information om praxis i stödärenden skall intensifieras,
att redovisningen till riksdagen om utvecklingen för de statliga fartygskreditgarantierna
och om de därmed förenade riskerna skall byggas ut
samt

att arbetet med att utveckla ett datorbaserat informationssystem till stöd
för riskbevakning och löpande ärendehandläggning inom FKN:s ansvarsområde
skall påskyndas.

2 Genomförd granskning

2.1 Bakgrund

Riksdagens revisorer har mot bakgrunden av dels stödverksamhetens
omfattning och organisation, dels att viss kritik riktats mot handläggningen
av statligt stöd till varv och rederier granskat FKN:s roll i denna verksamhet.
Granskningen har omfattat tre huvudområden. Dessa är de institutionella
formerna för stödverksamheten, FKN:s bevakning av utvecklingen
inom sitt verksamhetsområde samt handläggning och uppföljning av enskilda
stödärenden.

Som ett led i granskningen har upprättats en rapport med titeln Nämn -

den för fartygskreditgarantier (1983/84:5). Yttranden över rapporten har
avgetts av elva remissinstanser. En sammanfattning av rapporten och
remissvaren är som bilaga fogad till denna skrivelse.

2.2 Granskningsresultatet

Ett tiotal organ deltar i olika utsträckning vid administrationen av det
statliga stödet till varv och rederier. Mellan fyra av dem - riksgäldskontoret
(RGK), FKN, AB Svensk Exportkredit (SEK) och Svenska Skeppshypotekskassan
råder ett nära funktionellt samband vid stödadministrationen.
I fråga om fartygskreditgarantier delas beslutsansvaret mellan
FKN och RGK. FKN beslutar om garantiutfästelse medan RGK avgör om
statlig garanti skall utfärdas. Vid statsgaranterande lån med statlig räntesubvention
tillkommer SEK som beslutar om räntestöd vid fartygsexport
och som jämsides med Skeppshypotekskassan svarar för finansieringen av
ifrågavarande lån. Denna beslutsordning innebär risk för dubbelarbete och
den ökar osäkerheten hos de stödsökande om det slutliga utfallet av
ärendena. Detta förhållande uppges bl.a. ha försvårat företagens kundkontakter.
Den påtalade osäkerheten förstärks ytterligare av det förhållandet
att de stödsökande uppfattar rådande praxis i stödärenden som oklar.

Granskningen har också visat på vissa brister i informationen till bl.a.
riksdagen om utvecklingen för de statliga fartygskreditgarantierna och om
de med garantigivningen förenade riskerna. Dessa brister avser såväl stödverksamheten
i stort som uppföljningen av enskilda ärenden.

Handläggningstiderna för ärenden om kreditgarantier har under senare
år minskat och de kan numera bedömas vara i stort sett godtagbara.
Ärendebalansens utveckling har också varit positiv.

De i granskningsrapporten framförda förslagen framgår av bilagan till
denna skrivelse.

3 Revisorernas överväganden

3.1 Allmänt

Den svenska varvsindustrin har under det senaste decenniet genomgått
radikala förändringar. Årsproduktionen har minskat från 2 å 2,5 milj.
bruttoregisterton till knappt 300000 bruttoregisterton. Sysselsättningen
har minskat från ca 25000 till ca 13000 anställda och flera varv har lagts
ned. Produktionen vid varven har samtidigt varit föremål för en genomgripande
omläggning.

Denna utveckling har varit förenad med svåra omställningsproblem och
staten har därför genom olika åtgärder medverkat till att underlätta den
strukturella anpassningen inom varvsindustrin. Staten har genom ett omfattande
finansiellt stöd bidragit till en rekonstruktion av varvsnäringen.

Samtliga storvarv är numera samlade till ett statligt ägt varvsföretag,
Svenska Varv AB. Det statliga stödet till varv och rederier har även i
övrigt uppgått till avsevärda belopp under senare år. Stöd har lämnats i
form av bidrag, lån och garantier. Under perioden 1977/78-1983/84 har
totalt ca 20 miljarder kr. anvisats över statsbudgeten för olika stödinsatser.
Till detta belopp kommer per den 30 juni 1984 utelöpande kreditgarantier
på totalt ca 25 miljarder kr. och kvarstående avskrivningslån på sammanlagt
774 milj. kr.

Riksdagen beslutade under våren 1983 om en begränsning av varvsstödet
(prop. 147, NU 55, rskr 383 och 384). Kvarvarande stödformer gäller
längst t.o. m. utgången av år 1986. Riksdagen skall dessförinnan åter ta
ställning till den fortsatta stödverksamheten.

Riksdagens revisorer har med denna återblick velat erinra om de genomgripande
förändringar som ägt rum inom denna sektor av näringslivet
under senare år.

3.2 De institutionella formerna för stödverksamheten

Riksdagens revisorer har kunnat konstatera att en alltmer omfattande
organisation byggts upp kring stödet till varv och rederier. Ett tiotal
institutioner är i dag på olika sätt engagerade i stödverksamheten. I flertalet
fall är ansvars- och arbetsfördelningen klart avgränsad. Ett betydelsefullt
undantag utgör emellertid handläggningen av statsgaranterade lån
med statligt räntestöd. Handläggningen av denna typ av ärenden, som
numera helt dominerar FKN:s befattning med statliga garantier, är uppdelad
mellan FKN, RGK och SEK respektive Skeppshypotekskassan. Dessa
organ svarar för skilda moment i beslutsprocessen och en ansökan om ett
statsgaranterat lån kommer på detta sätt även i normalfallet att handläggas
av inte mindre än tre olika beslutsinstanser. FKN beslutar enligt denna
ordning om garantiutfästelse och om räntestöd vid svenska redares beställningar
vid svenskt varv, medan SEK beslutar om räntestöd vid fartygsexport
och tillsammans med Skeppshypotekskassan om finansiering. Först
därefter tar RGK ställning till om den av FKN utlovade garantin kan
utfärdas. Vid sidan av dessa normalrutiner kan både FKN och RGK
hänskjuta ett ärende till regeringen för avgörande. FKN:s beslut kan i
vissa fall överklagas hos regeringen och RGK:s beslut kan överklagas hos
riksdagens besvärsnämnd.

Revisorerna finnér den tillämpade beslutsordningen vid handläggning av
ärenden om statsgaranterande lån med räntestöd liksom den därvid gällande
besvärsordningen vara väl omständlig. Av såväl revisorernas granskningsrapport
som av remissyttrandena över denna framgår att rådande
uppdelning av beslutsansvaret leder till både dubbelarbete och till ökad
osäkerhet hos de stödsökande om det slutliga utfallet av ansökningsärendena.
Det splittrade ansvaret för stödverksamheten kan på så sätt

t. o. m. få den effekten att syftet med stödåtgärderna urholkas. Revisorerna
anser mot denna bakgrund och med hänvisning till vad revisorerna i det
föregående anfört om utvecklingen under senare år på stödområdet att det
är motiverat att nu åter se över organisationsformen för stödet till varv och
rederier. Stödorganisationens uppbyggnad och stödets utformning hänger
givetvis nära samman. Det nuvarande stödet till varv och rederier är
endast temporärt. Revisorerna föreslår därför att den nu förordade översynen
skall samordnas med utredningsarbetet inför statsmakternas beslut
om stödets framtida utformning och inriktning. Målet för denna översyn
skall vara att undersöka möjligheterna att samla besluten i samtliga stödärenden
till en myndighet. Därvid skall i första hand klarläggas om besluten
i de ärendetyper där i dag olika myndigheter delar beslutsansvaret kan
läggas till en ensamt ansvarig myndighet. På så sätt skulle bättre förutsättningar
skapas för att undanröja den dokumenterade osäkerhet som nu
råder hos de stödsökande om den slutliga utgången av de stödärenden som
handläggs av flera beslutsinstanser. Samtidigt förbättras genom en sådan
organisatorisk reform också förutsättningarna att komma till rätta med det
alltjämt kvarstående dubbelarbetet i stödhanteringen.

3.3 Information om praxis i stödärenden

Revisorerna har uppmärksammat att det jämsides med den påtalade
osäkerhet om det slutliga utfallet av vissa stödärenden som är hänförlig till
det delade beslutsansvaret vid vissa ärenden också föreligger en betydande
oklarhet bland de stödsökande om den praxis som tillämpas vid handläggningen
av stödärenden. FKN bedriver redan viss informationsverksamhet
på detta område, men denna bedöms av remissinstanserna i övrigt som
otillräcklig. Kraven på förbättrad information avser dels allmän information
i form av en mer systematiserad sammanställning över aktuella tilllämpningsanvisningar
och över s.k. praxisbildande stödfall, dels information
i de enskilda fallen i form av underhandsbesked.

Riksdagens revisorer finner i likhet med flertalet remissinstanser att en
sammanställning över tillämpningsanvisningar och praxisskapande stödfall
snarast bör ställas samman. Den skillnad som föreligger mellan FKN och
övriga remissorgan vid bedömningen av den hitintills bedrivna informationsverksamheten
stryker enligt revisorernas mening under behovet av en
närmare samverkan på detta område mellan FKN och de grupper som
denna information är avsedd för.

När det gäller behovet av underhandsbesked till de stödsökande vid
enskilda stödärenden gör revisorerna följande bedömning. Såväl den föreslagna
organisationsöversynen som den förordade uppstramningen av informationsverksamheten
vid FKN innebär en avsevärd förbättring av informationsläget.
Redan genom dessa åtgärder kan de påtalade olägenheterna
i form av osäkerhet och oklarhet om rådande praxis och om åren -

denas slutbehandling inte i oväsentlig grad undanröjas. Ytterligare förbättringar
i informationen mellan FKN och övriga parter i denna stödverksamhet
är givetvis angelägna. Revisorerna är emellertid inte beredda att nu
förorda en ordning med underhandsbesked om detta skulle innebära att
beslut om sådana för staten formellt bindande förpliktelser fortsättningsvis
kom att grundas på ett mindre fullständigt bedömningsmaterial. Frågan om
underhandsbesked bör tas upp vid den av revisorerna förordade organisationsöversynen.

3.4 Redovisning av fartygskreditgarantier m. m.

Omfattningen av de statliga kreditgarantierna till varv och rederier redovisas
för riksdagen två gånger per år i dels finansplanen, dels den reviderade
finansplanen. Dessa kreditgarantier uppgick den 30 juni 1984 till ca 25
miljarder kr. I denna redovisning till riksdagen ingår emellertid inte någon
bedömning av de risker som är förenade med garantiverksamheten.

I 1983 års varvsproposition (1982/83:147) har dock lämnats en redovisning
över det beräknade säkerhetsunderskottet (skillnaden mellan fartygets
marknadsvärde och garanterat lånebelopp) för vissa av de utfärdade
fartygskreditgarantierna räknat per den 30 juni 1982. Det framräknade
säkerhetsunderskottet angavs i propositionen till 2000—2300 milj. kr.
Denna redovisning var emellertid inte fullständig. Det totala säkerhetsunderskottet
avseende garantier för lån till varv och rederier vid denna
tidpunkt hade av FKN beräknats uppgå till inte mindre än 5400-6300
milj. kr. Skillnaden beror på att i det högre beloppet ingår även säkerhetsunderskott
hänförliga till fartyg ägda av företag inom Svenska Varv-koncernen
och av vissa rederier som bedömts som säkra betalare. Riksdagens
revisorer anser att det med hänsyn till garantibeloppens storlek och till
rådande förhållanden på fartygsmarknaden är synnerligen angeläget att
riksdagen jämsides med uppgifterna om garantiverksamhetens omfattning
får en regelbunden och mera rättvisande redovisning av de risker som är
förenade med den statliga kreditgarantigivningen.

3.5 FKN:s bevakning av utvecklingen inom sitt verksamhetsområde

Omfattningen av de statliga fartygskreditgarantierna förutsätter en effektiv,
kontinuerlig och systematisk uppföljning av såväl enskilda ärenden
som av verksamheten totalt.

Med nuvarande registeruppläggning är emellertid den erforderliga uppföljningen
av tidigare beslutade stödärenden och övergripande analyser av
risk- och säkerhetsförhållanden både tids- och resurskrävande. FKN har
därför tvingats prioritera handläggningen av nya stödärenden, som är mera
akuta, framför den långsiktiga utrednings- och uppföljningsverksamheten.

FKN har själv uppmärksammat dessa problem och i en skrivelse till
regeringen har nämnden föreslagit vissa åtgärder för att utveckla ett datori -

serat informationssystem. Ett sådant system skulle i framtiden kunna ligga
till grund för en säkrare bedömning av de risker som är förenade med
statliga garantiåtaganden och med andra stöd till varv och rederier. Det
föreslagna informationssystemet skulle på så vis också kunna underlätta
den av revisorerna efterlysta redovisningen av säkerhetsunderskott och
riskexponering i garantiverksamheten. Det skulle även kunna skapa förutsättningar
för en bättre framförhållning vid bevakningen av enskilda stödärenden.

Revisorerna konstaterar att formerna för uppföljning av äldre stödärenden
och för bevakning av statens risk vid stödgivningen måste effektiviseras.
Det av FKN föreslagna datorbaserade informationssystemet synes
kunna bli till värdefull hjälp för att på längre sikt lösa de med riskbevakningen
förknippade problemen. Revisorerna anser därför att studierna
avseende möjligheterna att utveckla ett sådant informationssystem skall
påskyndas. Det bör dock strykas under att i avvaktan på att detta system
kan utnyttjas i avsedd omfattning måste även nu tillämpade rutiner ses
över. Revisorerna vill samtidigt framhålla att en förbättring av informationssystemet
är en gemensam angelägenhet för de organ som deltar i
stödbesluten och att det således ankommer på samtliga parter att aktivt
samverka vid uppbyggnaden av detta informationssystem.

4 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer revisorerna att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna föreslagit angående

1. en översyn av organisationsformen för stöd till varv och rederier,

2. en förbättring av FKN:s information till de stödsökande om
praxis i stödärenden,

3. en utökad redovisning till riksdagen om de statliga fartygskreditgarantiernas
utveckling och de därmed förenade riskerna samt

4. arbetet med att utveckla ett datorbaserat informationssystem vid
FKN.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Bertil Jonasson (c), Hagar Normark (s), Ralf
Lindström (s), Wiggo Komstedt (m), John Johnsson (s). Kjell Nilsson (s),
Birgitta Rydle (m), Stig Josefson (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Stig Alftin (s)
och Olle Aulin (m).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Rolf Jensen och revisionsdirektören Lars-G.
Dahlbom (föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar

STURE PALM

Lars-G. Dahlbom

4 Riksdagen 1985186. 2 sami. Nr 2

Bilaga

RIKSDAGENS REVISORER

1984-10-24 Dnr 1981:27

Sammanfattning av rapport 1983/84:5 om nämnden för fartygskreditgarantier
och de remissyttranden som avgetts över den
1 Rapporten

1.1 Bakgrund och syfte

Nämnden för fartygskreditgarantier (FKN) är central förvaltningsmyndighet
för frågor om statligt stöd till svenska varvs- och rederiföretag.
FKN skall till industri- och kommunikationsdepartementen fortlöpande
rapportera om förhållanden av betydelse för stödgivningen.

Det statliga stödet till varv och rederier har under senare år uppgått till
avsevärda belopp. Under budgetåren 1977/78-1982/83 har utbetalats ca 20
miljarder kr. i stöd. Kreditgarantierna uppgick den 30 juni 1983 till ca 25
miljarder kr. De statliga stödåtgärderna administreras av ett tiotal institutioner.
Stödet utgår i form av garantier, räntestöd, lån (inkl. avskrivningslån)
samt stöd grundat på inlevererad sjömansskatt.

Riksdagens revisorer har mot bakgrunden av dels stödverksamhetens
omfattning och organisation, dels att viss kritik riktats mot handläggningen
av stödärenden granskat FKN:s roll i denna stödverkamhet. Granskningen
har inriktats på tre huvudområden. Dessa är de institutionella formerna för
stödverksamheten, FKN:s bevakning av utvecklingen inom sitt verksamhetsområde
samt handläggning och uppföljning av enskilda stödärenden.

1.2 De institutionella formerna för stödverksamheten

Ett tiotal olika organ deltar i administrationen av det statliga stödet till
varv och rederier. Bland de myndigheter som deltar i stödverksamheten
kan i första hand nämnas FKN, riksgäldskontoret (RGK), lånenämnden
för den mindre skeppsfarten och nämnden för rederistöd. Kammarkollegiet
och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län medverkar vid utbetalning
och förvaltning av stödmedel. Vid sidan av de statliga institutionerna
kan framhållas AB Svensk Exportkredit (SEK) och Svenska Skeppshypotekskassan
vilka för närvarande svarar för all finansiering av statssubventionerade
krediter med statlig garanti.

Det icke-permanenta stödet, som under senare år uppgått till mer än
80% av det totala stödet, har handlagts inom regeringskansliet. FKN och

RGK kan i vissa fall hänskjuta ärenden till regeringen för prövning. I de fall
det föreligger besvärsrätt kan FKN:s beslut överklagas hos regeringen.
RGK:s beslut kan överklagas hos riksdagens besvärsnämnd.

De stödformer som handläggs av statens lånenämnd för den mindre
skeppsfarten och nämnden för rederistöd är klart avgränsade från övriga
stödformer. Detta är också förhållandet med de avskrivningslån som handläggs
av FKN. Några samordningsproblem har inte heller rapporterats.

Mellan FKN, RGK, SEK och Skeppshypotekskassan föreligger däremot
ett nära funktionellt samband vid handläggning av ärenden om kreditgarantier
och räntestöd. FKN och RGK beslutar om garanti kan utgå.
Arbetsfördelningen mellan FKN och RGK i garantiärenden kan i korthet
sägas vara att FKN bedömer ärendena från ekonomisk synpunkt och
sysselsättningssynpunkt medan RGK framför allt bevakar att villkoren för
de lån som skall garanteras är godtagbara från statens synpunkt och att
erforderliga säkerheter finns. FKN beslutar om garantiutfästelse. RGK
beslutar om utfärdande av den slutliga garantin. Beslut om statlig räntesubvention
vid svenska redares beställningar vid svenskt varv fattas av FKN.
Motsvarande räntestöd vid fartygsexport beslutas av SEK. SEK och
Skeppshypotekskassan svarar för finansieringen av de statsgaranterade
lånen.

En ansökan om statsgaranterat lån med statlig räntesubvention kommer
på detta sätt att handläggas av tre olika beslutsinstanser. Denna beslutsordning
innebär viss risk för dubbelarbete. Den skapar också viss osäkerhet
hos sökande som tidigare fått garantiutfästelse om slutlig garanti kommer
att utfärdas. För att motverka riskerna för dubbelarbete har FKN och
RGK i mars 1984 träffat ett preliminärt avtal som innebär att FKN i
framtiden successivt skall följa upp besluten om utfästelse fram till den
tidpunkt RGK skall utfärda själva garantin.

I rapporten om FKN har föreslagits att organisationsformerna för stödet
till varv och rederier skall ses över. Målet för en sådan översyn bör bl.a.
vara att besluten i stödärendena samlas till en myndighet. Det nyss
nämnda avtalet mellan FKN och RGK framstår som ett steg i denna
riktning. Frågan om stödverksamhetens organisation bör tas upp i samband
med att statsmakterna tar ställning till stödets framtida utformning
och inriktning. Genom att nuvarande stödformer endast är temporära
måste ett sådant beslut fattas senast före utgången av år 1986. Vid denna
översyn bör man också pröva om det behövs skilda statliga garantisystem
för fartygskrediter och för exportkrediter.

1.3 FKN:s bevakning av utvecklingen inom sitt verksamhetsområde

De statliga kreditgarantierna till varv och rederier har under senare år
ökat snabbt. De uppgick den 30 juni 1983 till ca 25 miljarder kr.

Med hänsyn till garantibeloppens storlek och rådande förhållanden på
fartygsmarknaden är det angeläget att riksdagen regelbundet informeras
om garantiverksamhetens utveckling. Av den redovisning som numera
årligen lämnas till riksdagen framgår garantivolymens utveckling. Utvecklingen
avseende föreliggande säkerhetsunderskott (skillnaden mellan garanterade
lån och värdet på lämnade panter) och statens riskexponering
belyses däremot inte. En bedömning av riskmomenten förekommer emellertid
redan i viss utsträckning på verksnivå, bl.a. vid EKN och FKN. Av
bl.a. resurs- och tidsskäl har FKN inte kunnat bevaka denna utveckling
kontinuerligt.

I 1983 års varvsproposition redovisades en bedömning av värdet av
statens säkerheter i kreditgarantisystemet per den 30 juni 1982 i förhållande
till det garanterade lånebeloppet. Marknadsvärdet på panterna underskred
enligt dessa beräkningar lånebeloppet med 2 000-2 300 milj. kr.
Riskanalysen hade utförts vid FKN. Det framräknade beloppet angavs
med vissa reservationer hänförliga till svårigheterna att bestämma fartygsvärdena
och till att en analys av betalningsförmågan hos samtliga de
rederier som äger fartygen (primärt betalningsansvar) eller de varv som
levererat dem (borgensansvar) inte hade varit möjlig att genomföra.

Den allvarligaste invändningen mot det redovisade beloppet torde emellertid
vara att säkerhetsunderskott hänförliga till vissa fartyg som då tillhörde
företag inom Svenska Varv-koncernen eller som ägdes av rederier
bedömda som säkra betalare inte ingick i redovisningen. En fullständig
redovisning hade dock ställts samman av FKN:s kansli. Det totala säkerhetsunderskottet
uppgick enligt dessa beräkningar till 5 400—6300 milj. kr.
Analysen av statens riskexponering borde rimligtvis ha utgått från det
kända totalvärdet på säkerhetsunderskottet. Att vissa befarade förluster
kan komma att belasta Svenska Varv-koncernen i stället för kreditgarantisystemet
är ur statsfinansiell synpunkt av underordnad betydelse. Det
väsentliga i informationen är den riskexponering som staten totalt sett är
utsatt för.

I rapporten har förordats att riksdagen får en mera fullständig och
regelbunden redovisning av statens risker vid garantigivningen. Man bör
därför i anslutning till den översyn av verksamheten med statliga garantier
som RRV nyligen genomfört också låta utreda hur information kan lämnas
om föreliggande säkerhetsunderskott och riskexponering i den statliga
garantigivningen. Detta arbete bör bedrivas i nära samarbete med berörda
myndigheter.

Granskningen har gett vid handen att formerna för uppföljning av äldre
stödärenden och för bevakning av statens risk vid stödgivningen måste
effektiviseras. Med nuvarande registeruppläggning är en allmän uppföljning
av tidigare beslutade stödärenden och övergripande analyser av riskoch
säkerhetsförhållanden både tids- och resurskrävande. FKN har under
dessa omständigheter tvingats prioritera handläggningen av nya stödären -

den, som är mera akuta, framför den långsiktiga utrednings- och uppföljnings
verksamheten .

FKN har själv uppmärksammat dessa problem och föreslagit vissa åtgärder
för att utveckla ett datoriserat informationssystem. Ett sådant system
förväntas kunna underlätta bedömningen av de risker som är förenade
med statliga garantiåtaganden och med andra stöd till varv och rederier.

I granskningsrapporten har redovisats den bedömningen att det av FKN
föreslagna datorbaserade informationssystemet synes kunna bli till värdefull
hjälp för att på längre sikt lösa de med riskbevakningen förknippade
problemen. Det är därför motiverat att studierna avseende möjligheterna
att utveckla ett sådant informationssystem påskyndas. Det stryks dock
under att i avvaktan på att detta system kan utnyttjas i avsedd omfattning
måste även nu tillämpade rutiner ses över.

1.4 Handläggning och uppföljning av enskilda stödärenden

Granskningen av FKN har omfattat en kartläggning av handläggningstiderna
för ärenden om kreditgarantier. Den företagna kartläggningen visar
att den sammanlagda tiden för handläggning och expediering av garantiutfästelser
har kunnat förkortas avsevärt genom att FKN numera ensamt
beslutar om utfästelser. Den analys som företagits av ärendebalansens
utveckling visar också på en klart positiv utveckling under de senaste åren.

Vid de intervjuer som företagits med personalen vid FKN har bl.a.
föreslagits att man skall utnyttja rådande möjligheter att delegera ärenden
om amorteringsanstånd och om ägarbyten till nämndens utskott eller till
chefen för nämndens kansli. Ett annat förslag syftar till ökad flexibilitet i
arbetet och snabbare handläggningstid genom att ärendena skulle fördelas
på handläggarna tidigare. Båda förslagen bör, enligt vad som anförts i
granskningsrapporten, övervägas. Det senare förslaget, jämte vissa andra
förslag som aktualiserats av personalen vid granskningen, kan lämpligen
tas upp inom ramen för den löpande rationaliseringsverksamhet som det
åligger varje myndighet att bedriva.

För att underlätta FKN:s arbete med att följa upp enskilda stödärenden
föreslås i rapporten att FKN i ökad utsträckning bör utnyttja den allmänna
uppgiftsskyldighet som mottagare av stöd har. Det kan övervägas om inte
stödet i fler fall än tidigare skall förenas med skyldighet för stödmottagarna
att till FKN regelbundet lämna uppgift av betydelse för bevakning av det
enskilda stödärendet. Som exempel på ytterligare information som skulle
kunna inhämtas från mottagarna av statligt stöd på detta sätt kan nämnas
redovisning över varvens eller rederiernas ekonomiska ställning eller över
fartygens tekniska standard. Uppgifterna bör utarbetas eller bestyrkas av
oberoende instans.

Företrädare för varv och rederier har påtalat den osäkerhet om praxis
som förelegat vid handläggningen av vissa stödärenden. Denna osäkerhet

är hänförlig både till FKN:s beslut om utfästelse om garanti och till RGK:s
beslut om att utfärda garanti. Det anses ha varit svårt att under hand få
klara besked om praxis i stödärendena vilket uppges ha försvårat företagens
kundkontakter.

Granskningen har visat att ökad information om praxis är önskvärd.
Olika vägar bör därvid prövas. Som ett led i detta arbete bör nu gällande
tillämpningsanvisningar och alltjämt aktuella praxisbildande stödfall ställas
samman till ledning för såväl de stödsökande som för handläggare vid
FKN. FKN:s utåtriktade informationsverksamhet rörande praxis i stödärenden
bör kunna ökas även i övrigt.

Beslut om garantiutfästelse kan i regel fattas först sedan kontrakt skrivits.
Beslut om att utfärda garanti lämnas först sedan fartyget börjat
byggas eller skall levereras. Det är en kostsam process för de stödsökandes
del som föregår besluten i dessa frågor. För att bl. a. underlätta
varvens kundkontakter bör därför övervägas om inte FKN på ett tidigare
stadium i varvens förhandlingsprocess om fartygsbyggnadskontrakt kan ge
underhandsbesked om garanti.

FKN leds av en styrelse som består av en ordförande, två vice ordförande
och elva andra ledamöter. Personliga ersättare förekommer i flertalet
fall.

1 styrelsen (ordinarie ledamöter) ingår representanter för departementen
(3), riksbanken (1), riksgäldskontoret (1) och svenska kreditinstitutioner i
övrigt (6). Styrelsens ordförande är för närvarande generaldirektören för
statens industriverk. De anställda inom de stödberättigade näringarna företräds
genom en representant för Metallindustriarbetareförbundet. Slutligen
ingår i styrelsen chefen för FKN:s kansli. Varven och rederierna har
däremot inga representanter i FKN:s styrelse.

Antalet ledamöter i FKN:s styrelse uppgår till inte mindre än 14 jämte
ersättare. En minskning av antalet ledamöter bör därför övervägas. Det
kan sättas i fråga om det är erforderligt med tre företrädare från regeringskansliet
(kommunikations-, finans- och industridepartementen). Affärsbankerna
har under de senaste åren inte längre deltagit i finansieringen av
statsstödda fartygskrediter. Omfattningen av deras nuvarande representation
i styrelsen bör därför prövas.

Vid övervägandena om FKN:s styrelses framtida storlek och sammansättning
bör frågan om inte varven och rederierna skall vara representerade
i styrelsen tas upp.

1.5 Förslag

I granskningsrapporten framförda förslag kan sammanfattningsvis redovisas
på följande sätt.

— Organisationsformen för stöd till varv och rederier bör ses över inför

statsmakternas beslut om stödets fortsatta inriktning. Målet för en så -

dan översyn bör bl. a. vara att besluten i stödärendena samlas till en
myndighet.

- Jämsides med redovisningen av garantibeloppens storlek bör riksdagen
också informeras om föreliggande säkerhetsunderskott avseende utfärdade
garantier.

- Studierna avseende möjligheterna att utveckla ett datorbaserat informationssystem
till stöd för riskbevakning och löpande ärendehandläggning
bör påskyndas.

- Lämpligheten att i ökad utsträckning utnyttja rådande delegeringsmöjligheter
vid ärenden angående yttranden till RGK om amorteringsanstånd
och ägarbyten bör övervägas.

- Möjligheterna att uppnå en snabbare handläggning genom ändrade principer
för den interna ärendefördelningen bör prövas.

- Stöd bör i ökad utsträckning förenas med skyldighet för stödmottagarna
att till FKN regelbundet lämna vissa uppgifter om förhållanden av
betydelse för uppföljning av stödärendet.

- Utfärdade tillämpningsanvisningar och s.k. praxisbildande stödfall bör
ställas samman till ledning för såväl stödsökande som för handläggare
vid FKN.

- FKN:s utåtriktade informationsverksamhet rörande praxis i stödärenden
bör ökas även i övrigt. Denna verksamhet skulle exempelvis kunna
få formen av

- fler informationsinriktade företagsbesök

- intensifierad medverkan vid konferenser, redarträffar och andra aktiviteter
som berör FKN:s verksamhetsområde.

- Möjligheterna bör övervägas om inte FKN på ett tidigare stadium i
varvens förhandlingsprocess om fartygsbyggnadskontrakt borde kunna
ge underhandsbesked om garanti bedöms kunna lämnas.

- En minskning av antalet ledamöter i FKN:s styrelse bör övervägas.
Samtidigt bör frågan om inte varven och rederierna skall vara representerade
i styrelsen tas upp.

2 Remissyttranden

Remissyttranden över rapporten 1983/84:5 Nämnden för fartygskreditgarantier
har avgetts av sammanlagt tio myndigheter och organ. Dessa är
riksgäldskontoret (RGK), lånenämnden för den mindre skeppsfarten,
nämnden för fartygskreditgarantier (FKN), Landsorganisationen i Sverige
(LO), AB Svensk Exportkredit (SEK), Svenska Bankföreningen, Svenska
Skeppshypotekskassan (SHK), Sveriges Redareförening, Sveriges Varvsindustriförening
och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Nämnden
för rederistöd, Centralorganisationen SACO/SR och Svenska arbetsgivareföreningen
har beretts tillfälle yttra sig men de har avstått. Chefen för
exportkreditnämnden har inkommit med ett särskilt yttrande i ärendet.

2.1 Allmänna synpunkter på rapporten

Den av revisorerna framlagda rapporten om FKN har mött ett klart
positivt gensvar från flertalet remissinstanser. Sveriges Redareförening
finnér rapporten särskilt värdefull för föreningen och dess medlemmar
bl. a. därför att de på detta sätt för första gången presenteras en helhetsbild
av verksamheten inom FKN. Sveriges Varvsindustriförening finner rapporten
vara en bra utgångspunkt för en vidare diskussion om förenklad
handläggning och beslutsgång i stödärenden.

Flera av remissinstanserna har begränsat sina överväganden till vissa av
de aktualiserade frågeställningarna. I några av dessa fall har remissvaren
kompletterats med ett mera allmänt ställningstagande till övriga synpunkter
och förslag som framförts i rapporten. Lånenämnden för den
mindre sjöfarten har sålunda bedömt de framförda förslagen och övervägandena
vara väl grundade. SEK stöder helt revisorernas förslag. LO och
TCO gör en samlad bedömning av rapportens förslag utan att gå in på de
enskilda förslagspunkterna. TCO tillstyrker förslagen, vilka bedöms vara
naturliga i förhållande till den befintliga verksamheten. LO, som funnit
rapportens synpunkter på FKN:s effektivitet vara kritiska, konstaterar att
det är LO:s erfarenhet att FKN:s arbete kan effektiviseras.

2.2 De institutionella formerna för stödverksamheten

Förslaget att se över organisationsformen för stöd till varv och rederier
får starkt stöd av flertalet remissorgan. Särskilt har behovet av att samla
besluten i stödärenden till en myndighet strukits under.

SEK, som i likhet med SHK deltar i handläggningen av ärenden om
statsgaranterade lån med statlig räntesubvention, har framhållit att det är
av synnerlig vikt att beslutsfattandet i stödärenden samlas hos en myndighet.
SHK har med hänvisning till förekomsten av dubbelarbete samt oklarheter
för de sökande om vilken myndighet som de skall vända sig till
strukit under vikten av att, i enlighet med förslaget, ärendeberedning och
slutligt beslut om garanti samlas till en myndighet.

Sveriges Varvsindustriförening ansluter sig till förslaget om en översyn
av organisationsformen för stöd till varv och rederier. Av särskild vikt
anser föreningen det vara att ett samlat beslut delges varv och rederier
innehållande samtliga de villkor som ställs på köpare och säljare. Som nu
är fallet kan varv/rederi ända fram till tidpunkten för leverans eller lyft av
refinansieringslån ställas inför nya villkor vilka kan vara svåra eller omöjliga
att uppfylla. En sådan samordning bör självfallet också avse beslut i
frågor om amorteringsanstånd, säkerhetsförändringar och ägarbyten anser
Varvsindustriföreningen som även poängterar de positiva effekter en sådan
organisationsform skulle ha på handläggningstidernas längd.

Sveriges Redareförening framhåller i sitt yttrande att den fullt ut kan
bekräfta rapportens slutsatser att ärenden fördröjts och att osäkerhet skapats
genom att flera olika instanser administrerar aktuella stödåtgärder.
Redareföreningen delar helt revisorernas uppfattning att målet för en översyn
av organisationsformen för stöd till varv och rederier måste vara att
besluten i stödärenden samlas till en enda myndighet med fullt ansvar för
beslut, utfästelser och utfärdande av garantier samt för erforderlig uppföljning
och bevakning. Föreningen ifrågasätter om en översyn med en sådan
målsättning inte borde kunna genomföras tidigare än revisorerna föreslagit.
Olägenheterna med flera beslutande organ har enligt Redareföreningens
mening belysts så utförligt i revisorernas rapport att en översyn i denna
del knappast skulle behöva ta särskilt lång tid i anspråk.

Svenska Bankföreningen och TCO är positiva till förslaget att göra en
organisatorisk översyn av stödverksamheten enligt det framlagda förslaget.
Bankföreningen framhåller dock att stödet är avsett att vara av övergående
natur och varnar samtidigt för en institutionalisering och organisationsutbyggnad
som leder till att stödet permanentas. TCO betonar för sin
del vikten av att en organisatorisk översyn kopplas till den förestående
prövningen av den totala verksamhetens utformning och inriktning.

Riksgäldsfullmäktige avvisar förslaget om en översyn av organisationsformen
och anför att frågan om arbetsfördelningen mellan riksgäldskontoret
och FKN har grundligt utretts (Ds I 1979:03 Handläggningen av
varvsstöd m. m.) samt att förhållandena inte sedan dess har förändrats i så
stor utsträckning att ytterligare utredningar för närvarande kan motiveras i
denna del. Därtill kommer att samarbetet mellan riksgäldskontoret och
FKN fungerar bra. Enligt fullmäktige bör det i stället ankomma på riksgäldskontoret
och FKN att fortlöpande, på sätt som redan sker, granska
och förfina gränsdragningen mellan de båda myndigheternas ansvarsområden
i syfte att undvika eventuellt förekommande dubbelarbete.

FKN delar rapportens principiella inställning att en översyn kan vara av
intresse för att utröna om verksamheten ytterligare skulle kunna rationaliseras.
Nämnden kan dock inte helt ansluta sig till de anförda motiven för
en sådan översyn. Enligt FKN är risken för dubbelarbete mellan RGK och
FKN vid frågor om ny kreditgaranti numera måttlig. Däremot anser nämnden
att dubbelarbete är påtagligt då det gäller ändringar (amorteringsanstånd,
säkerhetsförändringar, ägarbyten etc.) i förhållanden som avser
redan utelöpande kreditgarantier. Den i rapporten relaterade osäkerhet
som kan föreligga hos sökande som fått utfästelse om garanti huruvida stöd
kommer att utgå anser nämnden vara omotiverad. Om förutsättningarna
för stödärendet inte väsentligt förändras från tidpunkten för utfästelsen till
tidpunkten för utfärdande av kreditgaranti utgår stöd i enlighet med utfästelsen.
FKN anser att om en översyn av stödverksamheten till varv och
rederier skall göras bör den utgå från att nuvarande grundprincip bibehålls
— innebärande att FKN utfärdar utfästelser om garantier och att RGK

utfärdar garantier. Därvid bör eftersträvas att så långt möjligt renodla den
organisatoriska uppläggningen och därmed minska risken för bl.a. dubbelarbete
och splittrat eller oklart ansvar. FKN :s styrelse var inte enig i denna
fråga. Minoriteten ansåg att en översyn av stödverksamheten borde omfatta
alternativet att beslutsfattandet i stödärenden samlas hos en myndighet.

Endast SEK och Sveriges Varvsindustriförening kommer in på frågan
om vilken myndighet som bör ha det samlade ansvaret för stödverksamheten.
SEK finner det mest praktiskt och effektivt att denna myndighet blir
RGK. Varvsindustriföreningen finner det i stället naturligt att ansvaret för
samordningen förläggs till FKN.

2.3 FKN:s bevakning av utvecklingen inom sitt verksamhetsområde

Förslaget om en mera fullständig och regelbunden redovisning av statens
risker vid garantier till varv och rederier får stöd eller lämnas utan
erinran av de remissorgan som tagit upp denna fråga. FKN och Sveriges
Varvsindustriförening har dock velat bemöta kritiken mot den riskanalys
per den 30 juni 1982 som redovisas i 1983 års varvsproposition och som
bidrog till kravet på en bättre redovisning av de risker som är förenade med
garantiverksamheten. FKN stryker inledningsvis under skillnaden mellan
säkerhetsunderskott i garantiverksamheten och faktisk riskexponering.
Vid en beräkning av den senare måste också hänsyn tas till gäldenärens
och borgensmännens förmåga att betala. Varvsindustriföreningen redovisar
samma synsätt. FKN har emellertid inte resurser att genomföra sådana
beräkningar. FKN vänder sig mot tanken att den risk som var hänförlig till
Svenska Varv-koncernens fartygsförsäljningar och kundfordringar skulle
ha ingått i den redovisade riskanalysen per den 30 juni 1982. FKN anför
om detta bl.a. följande.

Den risk som åvilar Svenska Varv-koncernen på grund av dess kundengagemang
- respektive reserver för att möta dessa risker - måste rimligen
ingå i den översyn av och kapitaltillskott till Svenska Varv, som regeringsoch
riksdagsbehandlades våren 1983.

Nämnden hävdar att en dubbelräkning av riskbelastningen på statliga
sektorn skulle uppkomma om också FKN skulle inkludera ifrågavarande
risker inom Svenska Varv-koncernen vid eventuella beräkningar av statens
riskexponering.

FKN framhåller dock att nämnden delar rapportens principiella uppfattning
att det är angeläget att arbeta i riktning mot att en komplett riskanalys
blir möjlig inom kreditgarantisystemet.

Förslaget att studierna avseende möjligheterna att utveckla ett datorbaserat
informationssystem till stöd för riskbevakning och löpande ärendehandläggning
skall påskyndas behandlas enbart av FKN och Svenska
Bankföreningen. FKN ger förslaget sitt odelade stöd. Bankföreningen

anför beträffande FKN:s riskbevakning att nämnden bör ha en klar bild av
den aktuella situationen. Detta innebär krav på att följa inte bara säkerheternas
utveckling utan också kundernas/ägarnas allmänna ekonomiska situation
liksom intäkts- och kostnadsförhållandena för företagets olika fartyg.
Ett sådant underlag för en löpande riskbedömning bör i bearbetad
form finnas tillgänglig för FKN:s styrelse, regeringen och riksdagen. Denna
riskbevakning förutsätter enligt Bankföreningen att stödmottagarna
lämnar vissa uppgifter som underlag för FKN:s uppföljning av stödärenden.
Det är enligt Bankföreningens mening rimligt att ett stöd förenas med
skyldighet för mottagarna att lämna uppgifter av betydelse för bevakningen.
Bankföreningen ansluter sig därmed till rapportens förslag att stödet till
varv och rederier i ökad utsträckning bör förenas med skyldighet för
stödmottagarna att till FKN regelbundet lämna vissa uppgifter om förhållanden
av betydelse för uppföljning av stödärendet. FKN anför i denna
fråga att nämnden ”på senare tid aktiverat denna punkt betydligt”. Dessa
åtgärder får enligt FKN ses i ett bredare perspektiv sammanhängande med
möjligheterna att utveckla ett datorbaserat informationssystem.

Rapportens förslag om förbättrad information från FKN får starkt stöd
från remissorganen. FKN hävdar dock att förslagen i stor utsträckning
redan har genomförts. Detta gäller bl. a. förslaget att utfärdade tillämpningsanvisningar
och s.k. praxisbildande stödfall bör ställas samman till
ledning för såväl stödsökande som handläggare vid FKN. Denna uppfattning
om den egna informationsverksamheten står emellertid i kontrast till
vad övriga remissinstanser anfört. Redareföreningen har i anslutning till
kommande handläggning av stödärenden velat uttryckligen bekräfta att
klart behov föreligger inom näringen av en allmänt tillgänglig sammanställning
över handläggande myndighets anvisningar och den praxis som tillämpas.
Den osäkerhet som rått bland sökande företag i denna del har varit
klart ogynnsam och svårigheter har förelegat för föreningen att få klarlägganden
om praxis på viktiga punkter. Redareföreningen anser att den
olägenhet som härigenom skapats omgående bör undanröjas. Varvsindustriföreningen
anser det vara utomordentligt angeläget att tillämpningsanvisningar
och s.k. praxisbildande stödfall ställs samman till ledning för
såväl stödsökande som handläggare vid FKN. Även Bankföreningen anser
detta vara väsentligt och framhåller som exempel den informationsverksamhet
som bedrivs av SEK och exportkreditnämnden. SFIK anser att det
är angeläget från kundernas synpunkt att av FKN utfärdade tillämpningsanvisningar
och praxis offentliggörs i större omfattning än vad som nu är
fallet. Lånenämnden för den mindre sjöfarten anför liknande synpunkter.

Beträffande den utåtriktade informationsverksamheten i övrigt framhåller
Redareföreningen de informativa kontakter som under senare år
förekommit mellan företrädare för FKN och föreningen, men finnér att
kunskapen ute på fältet om normer för behandling av stödärenden otvivelaktigt
skulle berikas om handläggande myndighet avsätter mera tid för

utåtriktad information. Varvsindustriföreningen har för sin del funnit anledning
att mycket starkt framhålla behovet av information också till FKN.
Ett ökat ansvar för FKN innebär enligt föreningen även ökade krav på
nämndens kännedom om branschens villkor, t.ex. i fråga om marknadsutveckling,
konkurrenssituation och om de betingelser under vilka affarsförhandlingar
förs.

2.4 Handläggning av enskilda stödärenden m. m.

De remissinstanser som tagit upp frågan om tidsåtgången vid beslut i
stödärenden har i överensstämmelse med vad som redovisats i rapporten
kunnat konstatera att handläggningstiderna avsevärt förkortats under senare
år. Både Redareföreningen och Varvsindustriföreningen framhåller
dock att ytterligare framsteg bör kunna vinnas på detta område, bl. a.
genom en samordning av stödbehandlingen till en myndighet. LO anser
rent allmänt att FKN:s arbete kan effektiviseras.

FKN ställer sig positiv till förslaget att pröva dels lämpligheten av ökad
delegering inom FKN vid vissa ärenden, dels ändrade principer för den
interna ärendefördelningen. Nämnden anför att sådana överväganden nu
görs bl.a. i samband med nämndens översyn av arbetsordningen och inom
ramen för FKN:s kanslis interna rationaliserings- och utvecklingsarbete.
Också Redareföreningen ansluter sig till dessa förslag. Föreningen anser i
tillägg till förslaget om ökad delegering inom FKN att chefen för nämndens
kansli bör få beslutanderätt i vissa ärenden om ägarbyten avseende tidigare
beviljade garantier. FKN har i sitt yttrande över förslaget om en organisationsöversyn
varit inne på liknande tankegångar. Bankföreningen pekar på
att delegeringsmöjligheterna tidigare har utnyttjats framgångsrikt för att
nedbringa handläggningstiderna och föreningen anser det vara väsentligt
att även fortsättningsvis utnyttja dessa möjligheter.

Förslaget att överväga möjligheten om FKN inte på ett tidigare stadium i
varvens förhandlingsprocess om fartygsbyggnadskontrakt borde kunna ge
underhandsbesked om garanti bedöms kunna lämnas ses som angeläget av
flertalet remissinstanser. FKN hävdar visserligen att den redan nu lämnar
underhandsbesked i betydelsen informella besked om hur olika affärsuppläggningar
kan tänkas utfalla ur stödsynpunkt. Det är enligt nämndens
mening snarast regel att sökandena tar kontakt med nämndens kansli
under pågående förhandlingar för att få sådant besked. Nämnden har enligt
nuvarande ordning inte befogenhet att ge bindande underhandsbesked,
och den är tveksam till en ändring därvidlag under hänvisning till de
konsekvenser som nämnden bedömer detta skulle få för både de sökande
och FKN. Såväl Redareföreningen och Varvsindustriföreningen som de
båda finansinstituten SEK och SHK samt Svenska Bankföreningen anser
emellertid att nuvarande förhållanden är otillfredsställande och vill ha en
ändring till stånd.

Redareföreningen anför att den tidigare i olika sammanhang har påtalat
de negativa effekterna av det faktum att utfästelser om garantier icke är
bindande, utan kan ryggas vid ändrade förutsättningar, ett begrepp som
icke närmare preciserats. Icke minst bland utländska bankförbindelser är
en sådan icke bindande utfästelse av ringa värde och den osäkerhet som är
förbunden med utfästelsen kan givetvis också leda till att finansiärer kräver
tilläggssäkerheter eller reser andra krav som fördyrar den totala kostnaden
för krediter.

Varvsindustriföreningen betonar att det är av synnerligen stor vikt att
underhandsbesked om garanti kan lämnas. Denna kan om så erfordras
kompletteras med uppgift om de riktlinjer som gäller för att ett slutligt
godkännande skall kunna ges. Detta bör också gälla för större och mer
komplicerade fartygsaffärer som ej kan täckas av tillämpningsanvisningar
och praxis.

SEK föreslår i stället för underhandsbesked följande ordning:

1. Utfästelse om garanti skall kunna lämnas redan vid eller före inledande
av kontraktsförhandlingar. Denna utfästelse bör vara försedd med villkor
att garanti utfärdas på angivna villkor endast om förhållandena vid
garantins utfärdande är oförändrade.

2. Bindande garanti utfärdas då kontraktet träder i kraft.

På detta sätt skulle enligt SEK förhandlingsläget underlättas för både
säljare och köpare. Också den osäkerhet om praxis som förelegat vid
handläggning av vissa stödärenden skulle minskas därigenom.

SHK fäster uppmärksamheten på det förhållandet att de av FKN lämnade
utfästelserna inte är definitiva. Beställare av fartyg synes inte betrakta
utfästelser som trovärdiga eftersom garantiutfärdande i enlighet med förordningstext
kan vägras om förutsättningarna väsentligt ändrats. Vilka
dessa förändringar är preciseras inte. Bestämmelsen urholkar därför värdet
av garantiutfästelsen, hävdar SEK, som anser att det i vissa fall skulle
vara möjligt att lösa problemet genom att kräva tilläggssäkerheter som
villkor för utfärdande av garanti.

Bankföreningen anser att FKN:s princip att inte på förhand avge något
slag av bindande förhandsbesked är otillfredsställande. FKN borde på
detta område åtminstone i någon mån närma sig de system med under viss
tid bindande utfästelser som tillämpas av SEK och exportkreditnämnden.

Yttrandena över rapportens förslag angående sammansättningen av
FKN:s styrelse har i viss mån påverkats av att regeringen under remisstiden
beslutat att från den 1 juli 1984 minska antalet ordinarie ledamöter i
styrelsen från 14 till 10 och antalet ersättare från 9 till 4.

Remissinstanserna är positiva eller har inte haft något att erinra mot
förslaget om en minskning av antalet ledamöter i styrelsen. Däremot
föreligger olika uppfattningar om styrelsens sammansättning. Lånenämnden
för den mindre skeppsfarten anser att det är av betydelse att FKN:s

styrelse genom sin sammansättning har tillgång till expertis inom rederinäringen
i bransch-, marknads- och kreditfrågor. SHK framhåller att den
kompetens som finns hos rederinäringen bör komma FKN till del. Redareföreningen
anser det vara berättigat att en representant för föreningen
bereds plats i FKN:s styrelse. Svenska Bankföreningen hävdar att bankerna
bör vara representerade med en ordinarie ledamot även i en antalsmässigt
reducerad styrelse. LO anser emellertid det vara starkt tveksamt
att ge redarna, FKN:s förhandlingsmotpart, representation i styrelsen. Det
är i stället önskvärt att säkra huvudmannens, dvs. statens, kompetens i
FKN. SEK framhåller risken för jäv om representanter för mottagarna av
stöd deltar i besluten. Även Varvsindustriföreningen ställer sig avvisande
till tanken att varv och rederier skall vara representerade i FKN:s styrelse.
Föreningen menar att ett sådant arrangemang lätt skapar misstroende
gällande sekretess och opartiskhet.

BILAGA 3

Multinationella företags skatteförhållanden

1984-12-06

Till riksdagen
1 Inledning

På förslag av riksdagens skatteutskott har riksdagens revisorer på sin
granskningsplan som ett ärende tagit upp frågan om de multinationella
företagens skatteförhållanden. Som bakgrund till utskottets förslag kan
nämnas att riksdagen år 1970 beslöt att av regeringen begära en utredning
angående de multinationella företagens beskattning (BevU 1970:53, rskr
1970:345).

Beslutet var föranlett av motioner (1:776 och 11:917 samt 1:800 och
1:926 år 1970) vid samma års riksdag, i vilka yrkades att skattereglerna
skulle effektiviseras i syfte att förhindra skatteflykt hos utländska företag
verksamma i Sverige.

Riksdagens skrivelse i frågan är fortfarande föremål för regeringens
prövning. I anmälan till riksdagen den 8 november 1984 (Skr 1984/85:75)
har regeringen meddelat att skrivelsen ännu inte är slutbehandlad och
anför följande angående sina åtgärder i anledning av skrivelsen.

Frågan om beskattningen av multinationella företag berördes i företagsskatteberedningens
slutbetänkande SOU 1977:86 (s. 571). Något förslag
lades inte fram. Frågan bereds alltjämt inom regeringskansliet. Pågående
utredningar inom bl. a. OECD och EG avvaktas. De skatteproblem som är
förenade med multinationella företag har också tagits upp av riksdagens
revisorer.

I budgetpropositionen 1982/83:100 (bil. 9 s. 18) har finansministern
meddelat följande rörande kontrollen av de multinationella företagens
skatteredovisning.

Riksskatteverket har under hösten 1981 påbörjat en granskning av de
största multinationella företagen med omfattande utlandsaffärer. Verket
har för innevarande budgetår tilldelats särskilda medel för denna verksamhet.
Jag anser insatser av ovanstående karaktär mycket angelägna och
riksskatteverket bör därför tillföras särskilda medel för att kunna utföra
insatser av offensiv karaktär inom skattekontrollens och indrivnings väsendets
områden.

2 Revisorernas åtgärder

Revisorerna har låtit granska läget på området. Därvid har upprättats en
förstudie rörande beskattningen av multinationella företag (1984-05-10), till
denna skrivelse fogad som bilaga 1*, och inom revisorernas kansli utarbetats
en tilläggspromemoria till förstudien med rubriken Multinationella
företags skatteförhållanden, bilaga 2*. Över förstudien och tilläggspromemorian
har de i bilaga 3* redovisade remissyttrandena avgetts.

I förstudien ges en nuläge sbeskrivning av förhållandena på området.
Särskilt har behandlats problemen med internprissättning. Några särskilda
förslag till åtgärder framläggs inte i förstudien. Man förordar dock att
resultatet av det forskningsarbete på området som bedrivs vid universiteten
i Stockholm och Uppsala och som beräknas vara avslutat någon gång
under 1986-87 bör avvaktas och att i väntan härpå kännedom om OECD:s
rapport ”Transfer Pricing and Multinational Enterprises” bör spridas.
Detta bör ske genom att rapporten översätts och ges ut på svenska.

Av förstudien torde dock den slutsatsen kunna dras att nuvarande regler
för beskattning av multinationella företag fungerar mindre bra. I den inom
revisorernas kansli upprättade tilläggspromemorian ges därför exempel på
vissa åtgärder som kan övervägas för att förbättra läget på området.

3 Remissyttrandena

Av avgivna remissyttranden får anses framgå att behov föreligger av att
genomföra en översyn av de multinationella företagens beskattning.

Riksskatteverket har utfört en förtjänstfull genomgång av problemen på
området och skisserat förslag till förbättringar.

Även länsstyrelsen i Stockholms län har påtalat behov av åtgärder.
Länsstyrelsen anför i sitt remissyttrande.

I Stockholms län utförs ett förhållandevis ringa antal revisioner med
inriktning på de frågor som aktualiserats i förstudien. Anledningen härtill
är

1. att den bristfälliga lagstiftningen när det gäller internprissättningsfrågor
har medfört en för det allmännas företrädare i praktiken orimlig bevisbörda 2.

begränsade kontrollmöjligheter för den del av koncernen som inte
finns i riket

3. brist på tillräckligt antal särskilt kvalificerade revisorer.

Andra remissinstanser, bl. a. Sveriges industriförbund, har dock ställt
sig tvekande till huruvida frågan om utformningen av de multinationella
företagens beskattning utgör något problem.

Några remissinstanser, bl. a. universitetet i Uppsala, har anfört att man
bör avvakta resultaten av de forskningsprojekt som pågår vid universiteten
i Stockholm och Uppsala innan ett eventuellt utredningsarbete för åtgärder
på området påböijas.

* Beträffande bilagorna hänvisas till revisorernas förslag 1984/85:9 i riksdagstrycket
(2 sami. Nr 9).

En genomgående uppfattning i remissvaren har varit att man inte bör
genomföra några förändringar utan att dessa föregåtts av ett omfattande
utredningsarbete. Flera remissinstanser har vidare betonat vikten av att ett
reformarbete inte begränsas till det nationella planet utan att arbetet bedrivs
internationellt.

4 Revisorernas överväganden

Revisorernas nu genomförda granskning har syftat till och resulterat i en
översiktlig kartläggning av läget på beskattningsområdet såvitt avser de
multinationella företagens beskattning.

Kartläggningen visar att det finns behov av en översyn av rättsområdet.
Denna bör ske skyndsamt. Översynen bör till en början göras av riksskatteverket.
Därvid bör den forskning som pågår på området beaktas.

Självfallet bör man vid översynen arbeta för att nå internationella lösningar
där så är erforderligt.

Vidare bör ett arbete med utfärdande av anvisningar och föreskrifter för
tillämpningen av 43 § 1 mom. KL angående korrigering av felaktig internprissättning
m.m. påbörjas. I samband med detta arbete bör undersökas
vilka andra åtgärder som kan vidtas i avvaktan på den förordade översynen.
Till ledning härför torde vissa förslag som lämnats i remissyttrandena
i ärendet, bl. a. av RSV, kunna tjäna.

Vidare torde OECD:s rapport ”Transfer Pricing and Multinational Enterprises”
snarast böra översättas till svenska och utges.

5 Anmälan

Med hänvisning till det anförda får riksdagens revisorer för de ytterligare
åtgärder som riksdagen kan anse erforderliga anmäla resultatet av sin
granskning och överlämna utredningsmaterialet i ärendet.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Allan Åkerlind (m), Bertil Jonasson (c), Hagar
Normark (s), Ralf Lindström (s), Wiggo Komstedt (m), John Johnsson (s),
Kjell Nilsson (s), Stig Josefson (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Margit
Sandéhn (s) och Margareta Gard (m).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart och förste byråsekreteraren NilsFredrik
Carlsson (föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar
STURE PALM

Nils-F Carlsson

5 Riksdagen 1985186. 2 sami. Nr 2

BILAGA 4

Datorbaserade system för studiedokumentation vid högskolan —
STUDOK/LADOK

1984-12-06

Till riksdagen

1 Inledning

Riksdagens revisorer har efter förslag av riksdagens utbildningsutskott
granskat de datorbaserade system för studiedokumentation vid högskolan
som infördes i samband med högskolereformen. Granskningen har huvudsakligen
omfattat det grundläggande systemet, STUDOK — det datorbaserade
systemet för studiedokumentation - samt en granskning från teknisk
och ekonomisk synpunkt av planerna på den vidareutveckling av
detta system som getts beteckningen LADOK — lokalt ADB-baserat studiedokumentationssystem.

Över granskningen har upprättats två granskningsrapporter, nämligen
en med titeln STUDOK - Det datorbaserade systemet för studiedokumentation
(1983/84:2) och en annan med titeln LADOK - Lokalt ADB-baserat
dokumentationssystem (1983/84:6). Rapporterna har i vanlig ordning remissbehandlats.
Sammandrag av rapporterna och över dessa avgivna remissvar
redovisas i bilaga till denna skrivelse. Granskningsrapporterna
översänds till vederbörande riksdagsutskott.

2 Systemen för studiedokumentation

STUDOK-systemet infördes den 1 juli 1977 i samband med högskolereformen
och ersatte då olika tidigare rutiner. Det har haft till syfte att
tillgodose behov av

- uppgifter av administrativ art, främst på lokal nivå, för planering och
genomförande av utbildning och utnyttjande av tillgängliga resurser
samt dokumentation av studieresultat, bl. a. i form av utbildningsbevis,

- information främst för mera långsiktig, regional och central utbildningsplanering
(statistik) och

- uppgifter om studieresultat m.m. beträffande enskilda studerande för
fortlöpande studievägledning och studieuppföljning.

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) ansvarar för att en gemensam
centralt styrd och sammanhållen systemutveckling finns, medan vaije

lokal högskolestyrelse svarar för driften av och innehållet i det lokala
systemet. År 1981 inrättades inom UHÄ en ledningsgrupp för STUDOKsystemet
med representanter för UHÄ, högskolorna och andra intressenter.

STUDOK-systemet används i dag på 13 av våra 33 högskoleenheter
inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. Samtliga universitet
är anslutna — Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala
— och dessutom högskolorna i Gävle/Sandviken, Karlstad, Sundsvall/Härnösand,
Växjö, Örebro och Östersund samt tekniska högskolan i Stockholm.
De olika enheterna utnyttjar systemet i varierande grad.

Tekniskt kännetecknas STUDOK-systemet av att det material som skall
tillföras systemet insänds för stansning och att svarsmaterialet, som utgörs
av listor med begärda uppgifter, tillställs frågeställaren.

På vaije högskola finns antingen en ansvarig STUDOK-handläggare
eller en STUDOK-enhet allt efter högskolans storlek. Uppgiften för handläggaren/enheten
är att samordna in- och utmaterial, beordra körningar,
ansvara för registervård m. m. samt att vara institutionernas och övriga
arbetsenheters kontaktman.

De 13 universitet och högskolor som är anslutna till STUDOK betjänas
av fem regionala datacentraler, nämligen centralerna i Göteborg, Lund,
Stockholm, Umeå och Uppsala. Datacentralerna använder olika datorfabrikat
för STUDOK. Den varierande maskinparken innebär i princip att en
särskild version av samtliga STUDOK-program har utvecklats för vaije
typ av dator. Vidare körs andra system på samma dator som STUDOK.

År 1981 beslutade UHÄ att utveckla en ny variant av STUDOK-systemet,
benämnd STUDOK-2, som bl. a. innebar införande av en ny registerstruktur,
ett delvis förändrat registerinnehåll och en omläggning till utnyttjande
av ett s. k. databashanteringssystem.

Påföljande år kunde ledningsgruppen för STUDOK-systemet och UHÄ,
efter samråd med statskontoret, konstatera, bl. a. efter det att kritik förts
fram mot introduktionen av STUDOK-2 och mot bakgrund av resultatet av
en konsultgranskning av driftorganisationen för STUDOK, att ett helt nytt
studiedokumentationssystem borde införas och att man samtidigt borde
ompröva driftorganisationen. Den vidareutveckling av STUDOK-systemet
som getts beteckningen STUDOK-2 fick i samband härmed benämningen
LADOK.

Utvecklingen av LADOK har pågått sedan budgetåret 1982/83, till en
böljan med sikte på försöksdrift vid universitetet i Linköping budgetåret
1983/84 och allmän drift fr. o. m. den 1 juli 1984.

3 Granskningsrapporterna och UHÄ:s remissyttranden

3.1 STUDOK-rapporten

3.1.1 Rapporten

Rapporten om granskningen av STUDOK avser förhållandena t. o. m.
våren 1983. Några direkta felaktigheter i tillämpade rutiner, aktuella dataprogram
eller tillgänglig datautrustning redovisas inte i rapporten, men
däremot har man kunnat notera brister i förståelsen för möjligheterna att
utnyttja datasystemet på olika nivåer inom högskolorna. Det senare anses
ha sin grund i brister i information och utbildning. Vidare noteras att
uppfyllelsen av uppsatta mål för användningen av STUDOK inte varit
tillräckligt god.

De i STUDOK intagna uppgifterna om enskilda studerande är regelmässigt
korrekta. En del uppgifter som borde finnas saknas dock till följd av
brister i inrapporteringen till systemet. För att man skall uppnå tillräcklig
tillförlitlighet inom systemet krävs det att basdata om de studerande, deras
närvaro och studieresultat fylls på i snabbare takt än som skett.

Granskningen har koncentrerats till användningen av STUDOK på institutionsnivå.
För institutionernas del fungerar systemet, med några enstaka
undantag, mindre väl som administrativt system. Institutionerna har enligt
rapporten visserligen i sig haft en positiv inställning till ADB-hjälpmedel
men anser STUDOK kunna andras som ett ”varnande exempel” på ADBbehandlingens
brister.

STUDOK bör således ytterligare utvecklas så att systemet bättre kan
tillgodose enskilda institutioners uttalade behov. Därtill kommer att behovet
av information och utbildning varit dåligt tillgodosett. Kravet på mera
omedelbara möjligheter att kommunicera med registret framstår som det
kanske starkaste kravet på förbättringar som vid granskningen förts fram
från institutionernas sida.

Som ett hjälpmedel åt högskoleförvaltningen fungerar STUDOK å
andra sidan relativt väl, framför allt på de större högskolorna.

Insatserna för utbildning av personalen på institutionerna har varit uppseendeväckande
små och står knappast i relation till de insatser i övrigt
som gjorts för att sätta systemet i drift.

Ett av de största problemen med STUDOK har visat sig vara den
bristande kunskap om systemets möjligheter som funnits särskilt på institutionsnivå.
Viss kritik riktas därför mot högskoleorganisationen för att
personalutbildningsfrågorna kring systemet försummats till förmån för de
akuta driftfrågorna.

När det gäller införandet av STUDOK har det noterats att förberedelsetiden
varit orimligt kort med tanke på det utvecklingsarbete och den
utbildning som borde ha förekommit. Ett allvarligt problem har varit det
sätt på vilket beslut om åtgärder kommit att tillämpas under åren 1975 och

1976. Såväl dåvarande universitetskanslersämbetet (UKÄ) som lokala
myndigheter försattes då i ett tidsmässigt tvångsläge och tvingades därutöver
i viss mån genomföra åtgärder som inte var tillräckligt förberedda.
För förhållandena kritiseras i första hand ansvarigt överordnat organ.

I fråga om UHÄ:s ledningsansvar vid införandet av STUDOK ställer
man sig i rapporten frågande till varför några större satsningar på radikala
åtgärder, i syfte att uppnå en bättre kontroll av genomförandet och tillämpningen
av systemet, inte företogs av ämbetet i och med det beslut som
fattades under våren 1981.

Någon övergripande strategi för datoranvändningen inom högskoleadministrationen
har inte heller formulerats av UHÄ, trots att högskoleområdet
numera berörs av såväl SYSTEM-S som SLÖR och STUDOK, m.fl.
lokala system.

Med utgångspunkt i de brister som noterats vid granskningen föreslås i
rapporten att följande åtgärder vidtas för att få en bättre ordning till stånd,
nämligen

- UHÄ och högskoleenheterna bör gemensamt utveckla en strategi för
tekniskt samutnyttjande av olika förekommande administrativa systems
innehåll och driftorganisation.

- Tillräckligt antal terminaler och skrivare/kopiatorer bör införas på högskolornas
institutionsnivå i syfte att sprida fördelarna av STUDOK/LADOK
även till institutionsnivå och därmed generera ytterligare fördelar
för övriga nivåer.

- Enhetliga datorfabrikat bör utnyttjas så långt det är möjligt av datorcentralerna
vid utbyggandet av administrativa system.

- UHÄ bör tillse att adekvat utbildning anordnas för olika grupper av
befattningshavare och att den inom UHÄ och högskolorna befintliga
personalutbildningsorganisationen aktivt medverkar till och ansvarar
för utbildningen inom STUDOK (LADOK).

- UHÄ och högskolorna bör noga följa utvecklingen av förekommande
s. k. subsystem (databehandling av berörda uppgifter med hjälp av smådatorer
inom varje enskild organisationsenhet).

- Behovet av samplanering i vad gäller studieorganisation och STUDOKsystemet
bör beaktas.

- En ömsesidig anpassning av STUDOK och den särskilda organisationen
av institutionerna bör eftersträvas.

3.1.2 UHÄ:s remissyttrande

Samtliga remissinstanser har i sina yttranden delat den kritiska inställning
till STUDOK-systemet som förts fram i rapporten. Flera av dem
understryker det problem som ligger i att det inom läroanstalterna finns
olika stora behov av datoriserade system.

Beträffande de krav som ställs på STUDOK som ett ADB-baserat system
anser UHÄ att systemet uppfyller UHÄ:s föreskrifter i vad avser

kravet på att en högskoleenhets studiedokumentation skall finnas samlad i
ett lokalt register. Däremot uppfylls inte till alla delar de krav som i
föreskrifterna angetts angående det lokala registrets ändamål, nämligen att
tillgodose administrativa behov på lokal nivå, behov av information för
mera långsiktig lokal, regional och central utbildningsplanering samt behov
av tillgång på uppgifter om studieresultat m. m. avseende enskilda studerande
för fortlöpande studieuppföljning och studievägledning.

Dessa tre krav kan emellertid inte, framhåller ämbetet, uppfyllas utan
betydande ekonomiska insatser bl. a. för att skaffa ADB-utrustning -terminaler och skrivare - till i princip vaije institution samt dator- och
kommunikationsutrustning till nuvarande driftcentraler eller till nya driftenheter.

Ämbetet anför vidare i sitt yttrande.

Utan en sådan teknisk utveckling måste ambitionsnivån på systemet
givetvis sänkas. Därvid kvarstår emellertid kravet på att vissa högskoleenheters
studiedokumentation skall samlas i ett ADB-register och användas
för rapportering av uppgifter till SCB:s högskoleregister (SFS 1981:519).
De tre övriga kraven på ett lokalt register som nämnts ovan måste, om man
sänker ambitionsnivån, utgå eller avsevärt minskas.

Vad beträffar de i STUDOK-rapporten rekommenderade åtgärderna för
att åstadkomma förbättringar hänvisar UHÄ i sitt remissyttrande till den
utveckling av LADOK som pågår på området. Därvid kommer i allt
väsentligt de synpunkter som anförts i rapporten att beaktas, anser ämbetet.

UHÄ påpekar samtidigt att kostnaderna för genomförandet av ett LADÖ
K-system preliminärt beräknas uppgå till 80 milj. kr. Detta belopp
fördelar sig med 78 miljoner på kostnader för investeringar — datorer,
terminaler och skrivare samt övrig datorutrustning m. m. — och med 2
miljoner på utbildningskostnader.

UHÄ tar vidare särskilt upp frågan om vad den decentralisering av
beslutsfattandet som tillkom genom 1977 års högskolereform inneburit för
STUDOK:s vidkommande. Ämbetet anför.

Decentraliseringen innebär bl. a. att högskoleenheterna, inom de ramar
som högskolelagen och högskoleförordningen och andra centralt meddelade
beslut ger, självständigt beslutar om hur resurserna skall fördelas
inom enheten. Statsmakterna förväntar sig också att högskoleenheterna
tar ett fullt ansvar för att enhetens administration är rationell. Det kan då te
sig naturligt att en högskoleenhet har frihet att välja andra lösningar än
centralt utvecklade system. Samtidigt måste då frågan ställas om profilering
av högskoleenheternas administration är nödvändig. Beträffande utvecklingen
av LADOK (eller högskoleenheternas studerandeadministration)
gäller att UHÄ ansvarar för teknisk systemutveckling, medan resp.
högskoleenhet svarar för utformning av organisation och administrativa
rutiner kring dokumentationssystemet. Eftersom system- och organisationsutformning
är ömsesidigt beroende av varandra finns alltså redan i

LADOK:s utvecklingsorganisation en konfliktrisk inbyggd. Om det sålunda
bedöms nödvändigt - med hänsyn till principen om den decentraliserade
högskolan - med en för vaije högskoleenhet specifikt utformad studerandeadministration
bör det övervägas att överföra UHÄ:s ansvar för
teknisk systemutveckling av LADOK till resp. högskoleenhet.

3.2 LADOK-rapporten

3.2.1 Rapporten

Med hänsyn till de inom UHÄ långt komna planerna på att utveckla
STUDOK-systemet till ett helt terminalbaserat ADB-system och storleken
av de preliminärt beräknade kostnaderna för detta beslutade revisorerna
att med hjälp av konsulter låta granska de tekniska förutsättningarna för
det nya systemet och rimligheten i de preliminärt beräknade kostnaderna
för omläggningen.

I rapporten noterar konsulterna att det grundläggande syftet med det nya
systemet LADOK är att ersätta det nuvarande STUDOK-systemet med ett
terminalbaserat grundsystem för studiedokumentation. I detta grundsystem
skall även LANT, dvs. det lokala antagningssystemet, ingå. Genom
att ersätta det nuvarande systemet, som är helt uppbyggt på att material
insänds för stansning och att listor erhålls efter några dagar/veckor, med en
terminalbaserad lösning, erhålls ett användarnära och modernt system.

LADOK har stora möjligheter att bli ett rationellt verktyg för studiedokumentationen.
Genom att tillåta lokala ”tillägg” till grundsystemet har
LADOK dessutom möjligheter att ersätta de manuella register som i dag
förs på många institutioner, parallellt med STU DOK. Det kan dock bli
svårare att få vissa högskolor (t. ex. tekniska högskolan i Linköping) att
ersätta de egna terminalbaserade systemen med LADOK. Det är dock
uppenbart, framhålls det i konsultrapporten, att rationaliseringsvinster
torde kunna erhållas på flertalet institutioner inom högskoleenheterna.

Vidare noteras att LADOK-projektet inom UHÄ och dess projektledare
i dag arbetar under svåra förutsättningar, beroende på att

- uppgiften för projektet ej är klart definierad och dokumenterad,

- finansieringsfrågan är olöst och

- projektorganisationen är oklar.

När det gäller att tekniskt realisera LADOK finns följande tre problem
att ta ställning till, vilka delvis hänger samman med avsaknaden av en
formellt fastställd uppgift för projektledningen, nämligen

- val av datortyp för LADOK,

- antalet datorer,

- terminalkommunikationsnätet för LADOK.

Dessa tre problem måste lösas innan projektarbetet fortsätter.

Enligt konsulternas uppfattning bör ett system av den typ som föreslagits
för LADOK sättas i drift på s. k. dedicerade datorer, vilket innebär att
inga andra system skall vara i drift på LADOK-datorn. Vidare bör sex

LADOK-datorer av enhetlig typ, men med olika storlek vad gäller minnen
och processorer, anskaffas. Till dessa sex datorer, som placeras på de
befintliga datacentralerna, knyts samtliga 13 högskoleenheter via terminalkommunikationsnät.
Konsulternas rekommendation grundar sig på uppskattningar
av transaktionsfrekvens, registervolym, driftsäkerhet och möjligheter
att hålla en realistisk tidplan.

På universitetsdatacentralerna finns i dag lokala asynkrona nät för den
databehandling som äger rum för forsknings- och undervisningsändamål.
Asynkron teknik är emellertid olämplig för administrativt bruk, framför
allt beroende på att s. k. fullskärmshantering omöjliggörs.

Därför bör för ett system som LADOK användas synkron överföring.
Till de sex datacentralerna bör sålunda installeras synkrona förbindelser
via DATEL och DATEX. Dessa nät kan samutnyttjas av andra administrativa
system, liksom terminalerna och de lokala skrivarna. Även terminalerna
bör vara av enhetlig typ.

Vid planeringen av LADOK-projektet bör man enligt konsultrapporten
gå ut ifrån att man skall åstadkomma ett studiedokumentationssystem som
kan användas med måttliga tillägg/ändringar under en 8 till 10 års-period.

Tidplan för uppläggning av arbetet har lagts fram i rapporten. Enligt
denna skall efter provdrift vid högskolan i Linköping löpande drift kunna
påböijas den 1 juli 1986 och därefter full drift successivt införas på övriga
högskolor. Den totala investeringskostnaden beräknas uppgå till drygt 64
milj. kr. De löpande driftkostnaderna beräknas till ca 12 milj. kr. per år,
räknat i 1984 års priser.

3.2.2 UHÄ:s remissyttrande

Över konsultrapporten har remissyttrande avgetts av UHÄ. I detta har
UHÄ i allt väsentligt biträtt förslagen i rapporten.

När det gäller ansvarstagandet för det nya LADOK-systemet påpekar
UHÄ att planer pågår att inom ämbetet inrätta en central funktion för
administrativ utveckling (AU-funktion), med uppgift att övervaka den
administrativa effektiviteten inom högskolan och att svara för underhåll
och utveckling av högskolegemensamma administrativa system. Arbetet
har pågått inom det av utbildningsdepartementet initierade resursöversynsprojektet.

UHÄ meddelar vidare i sitt remissyttrande att ämbetet avser att i skrivelse
till regeringen lägga fram planer för det fortsatta arbetet med LADOK.

UHÄ anför.

Av ett inom UHÄ utarbetat förslag till en sådan skrivelse framgår att
avsikten är den att dels till regeringen anmäla att LADOK-systemet skall
utvecklas för de högskoleenheter som enligt regeringens förordning om
studiedokumentation m. m. (SFS 1981:516) skall ha ADB-baserade studiedokumentationssystem,
dels begära medel för LADOK-utvecklingen samt

initiera en upphandling av dedicerade datorer för LADOK-systemet via
det av statskontoret förvaltade anslaget Anskaffning av ADB-utrustning.

4 Revisorernas överväganden

Det nuvarande STUDOK-systemet infördes som nämnts den 1 juli 1977 i
samband med högskolereformen. Riksdagen tog för sin del principiell
ställning i frågan om den lokala studiedokumentationen vid högskolan och
omfattningen av den lokala studiestatistiken först i samband med behandlingen
av en proposition från regeringen till 1979/80 års riksmöte om vissa
högskoleadministrativa frågor (prop. 1979/80:104, UbU 1979/80:29, rskr
1979/80:341).

I utbildningsutskottets av riksdagen antagna betänkande uttalades beträffande
den lokala studiedokumentationen bl. a. att denna framför allt
motiverades av behovet av att kunna dokumentera enskilda studerandes
studieresultat. Till den administrativa verksamhet som kräver studiedokumentation
hör, anförde utskottet, främst personalplaneringen och dispositionen
av läroanstaltens lokala och ekonomiska resurser för olika utbildningslinjer
och kurser. Hit hör också löpande uppföljning av studieresultat.
Studerande som godkänts i kurs eller annat utbildningsmoment har vidare
rätt att få utbildningsbevis, vilket kräver att läroanstalten fortlöpande
dokumenterar studieresultaten.

Den lokala studiedokumentationen skall, anförde utskottet vidare, innehålla
en obligatorisk gemensam kärna för all grundläggande högskoleutbildning.
Den behövs för rikstäckande statistik samt för regional och
central planering. Det skulle ankomma på regeringen att meddela närmare
föreskrifter om den lokala studiedokumentationens innehåll i denna del.
Varje läroanstalt skulle därutöver ha möjlighet att dokumentera uppgifter
som var motiverade av lokala behov.

Vid de större högskolorna förutsattes den lokala studiedokumentationen
kunna genomföras genom användning av ADB-metoder.

Vid omläggningen den 1 juli 1977 konverterades ett äldre register
(FAROS) till den nya studieordningen och det nya systemets studieadministrativa
kategorier. På flera högskolor blev denna konvertering uppenbarligen
svår att genomföra. Detta berodde bl. a. på den skillnad i studieorganisationen
som förelåg.

I övrigt medförde otillräckliga förberedelser att STUDOK-systemet infördes
under mindre välplanerade former. Den nivå på vilken service
kunde ges tidigare i FAROS kunde inte upprätthållas. Någon i ordets
egentliga bemärkelse planlagd utbildning om STUDOK ordnades vidare
inte annat än för enstaka företrädare för högskolorna.

Dessutom kan noteras att hela högskoleorganisationen då var i rörelse,
vilket tydligen medförde att endast ett begränsat intresse kunde ägnas
STUDOK.

Införandet av studiedokumentationssystemet har synbarligen skett utan
tillräckligt god tid för förberedelse och planering och utan den fasthet som
borde ha tillämpats. Riksdagen tog som nämnts för sin del principiell
ställning i frågan först under år 1979.

Förutsättningarna för uppnående av ett gott slutresultat har sålunda
knappast funnits. Å andra sidan har man på flera håll varit positiv till och
nöjd med systemet.

Revisorerna anser sig inte ha anledning att närmare gå in på ansvarsfrågan
men vill ändå notera att de tillämpande myndigheterna såväl på central
som lokal nivå knappast har getts tillräckligt utrymme för planering, inkörning
och utbildning av personal för användning av systemet.

Revisorerna har vidare kunnat notera att UHÄ på senare tid vidtagit
erforderliga åtgärder för att få fram ett nytt system (LADOK) som har
förutsättningar att fungera bättre.

Uppbyggandet av systemet grundar sig på förfrågningar om avnämarnas
behov och revisorerna förutsätter att man i den sammanställning av brukarnas
behov som framställts i användarkravspecifikationen (AKS) har
tillgodosett de i anslutning till vår granskning av STUDOK framkomna
kraven på ett fungerande system.

Revisorerna har vidare inhämtat att UHÄ i skrivelse den 7 juni 1984 och
i sin anslagsframställning den 10 augusti 1984 föreslagit regeringen besluta
om att LADOK-systemet skall införas i stort sett i enlighet med revisorernas
LADOK-rapport och begärt erforderliga medel för ändamålet. Det nya
systemet förutsätts vara i full drift fr. o.m. årsskiftet 1988/89, varvid utvecklingen
av systemet beräknas pågå t. o. m. den 30 juni 1987.

UHÄ anför i sin skrivelse den 7 juni 1984 bl. a. följande angående
förslaget i LADOK-rapporten om former för kommunikation mellan datacentralerna
och högskolorna.

I den konsultrapport som avlämnats till riksdagens revisorer föreslås att
LADOK:s drift skall ske på 6 datorer med synkron kommunikation. Dessa
datorer bör upphandlas till högskoleförvaltningarna men kan placeras på
befintliga regionala datacentraler. Konsultrapportens uppfattning att synkron
kommunikation skall väljas för LADOK-systemet bör enligt UHÄ:s
mening inte utan vidare accepteras. Inom högskolan har hittills stora
investeringar gjorts i nät som är asynkrona. Med tanke på den betydelse
som datakommunikationen väntas få i framtiden och på det förhållandet att
LADOK-systemet f. n. är det mest betydande högskolegenuina systemet
bör i samband med en upphandling av LADOK-datorer också specificeras
krav på en framtida kommunikationsstandard inom högskolan totalt.

Driftkostnaden (inkl. underhåll och kapitalkostnader) för en sådan driftorganisation
belöper sig enligt riksdagens revisorers konsult till ca 13,4
milj. kr. UHÄ vill för sin del konstatera att dessa kostnader bl. a. baseras
på datorer och terminaler för synkron kommunikation. Om i stället asynkron
kommunikation blir det slutliga valet borde investeringskostnaderna
för såväl datorer som terminaler och skrivare bli betydligt lägre.

I sammanfattningen av skrivelsen anför ämbetet.

Riksdagens revisorer har som ett led i sin granskning av STUDOK-systemet
tillkallat en konsult, vilken i en rapport (vilken bifogas) redogjort för
lämplig driftorganisation för LADÖ K. samt beräknat kostnaderna härför.

En sålunda föreslagen driftorganisation skulle eventuellt - om det synkrona
kommunikationskonceptet väljs - medföra något högre driftkostnader
än för dagens STUDOK-system men kommer samtidigt att innebära
möjligheter att tillvarata en rationaliseringspotential inom högskolans administration.
Detta förutsätter emellertid att arbetet snarast påbörjas med
att förse högskolan med datorkraft och kommunikationsutrustning som
möjliggör t. ex. en samordnad systemutveckling inom högskolan. En sådan
datorkraftförsörjning kommer givetvis då att få konsekvenser för en framtida
administrativ databehandlingsstrategi för högskolan. UHÄ vill därvid
betona det rimliga i att LADOK-systemet genom sin högskolespecifika
karaktär är vägledande också i ett sådant sammanhang.

Revisorerna förordar för sin del ett synkront kommunikationssystem
med hänsyn till dess större användbarhet för administrativa databehandlingssystem.

Revisorerna anser att erforderliga åtgärder bör vidtas så snabbt som
möjligt för genomförande av UHÄ:s förslag.

Frågan om genomförande av ett förbättrat studiedokumentationssystem
kommer enligt uppgift att behandlas i kommande budgetproposition. Revisorerna
anser att riksdagen vid sin behandling av frågan bör beakta vad
som framkommit genom granskningen och besluta i enlighet med vad
revisorerna förordat i fråga om synkront kommunikationssystem och
snabbhet i genomförandet av UHÄ:s förslag.

5 Anmälan

Under hänvisning till vad ovan anförts får revisorerna för riksdagen
anmäla resultatet av den av revisorerna genomförda granskningen av STUDOK/LADOK-systemen.

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen
Göran Hagbergh och byråchefen Bo Willart (föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar

STURE PALM

Bo Willart

RIKSDAGENS REVISORER

1984-12-06

Bilaga
Dnr 1980:59

Sammanfattning av rapport (1983/84:2) om det datorbaserade systemet
för studiedokumentation vid högskolan — STUDOK och rapport
(1983/84:6) LADOK — Lokalt ADB-baserat dokumentationssystem
och över rapporterna avgivna remissvar

1 STUDOK-rapporten

1.1 Bakgrunden till granskningen

Revisorernas granskning av studiedokumentationssystemet STUDOK
har gjorts efter förslag av riksdagens utbildningsutskott. Bakgrunden är
den kritik som förekommit mot systemet samt att de olika högskolorna
utnyttjar det i mycket varierande grad. Målet med granskningsarbetet har
varit att finna förklaringar till systemets olika användning på olika högskolor
och eventuella förbättrings- och rationaliseringsmöjligheter. Arbetet
har i huvudsak avsett institutionernas verksamhet.

Granskningsunderlaget utgörs dels av skriftlig dokumentation om STUDOK-systemet,
dels av svaren på en intervjuundersökning som genomförts
på universitet och högskolor. Därtill har fortlöpande kontakter med
UHÄ tagits.

1.2 Information om STUDOK-systemet

Med begreppet studiedokumentation avses bokföringen av de studerande
vid högskolan, deras närvaro i olika utbildningar och deras studieresultat.
För automatisk databehandling vid resp. universitet och högskola av
dessa uppgifter har tillskapats ett särskilt datorbaserat system. I systemet
ingår rutiner för studiedokumentation, statistik och lokal antagning till s. k.
enstaka kurser. STUDOK infördes den 1 juli 1977.

Systemet innehåller dels uppgifter om utbildningen vid en högskola, dels
uppgifter om de studerande. Den första ”lexikondelen” benämns referensregister
och har uppgifter om utbildningslinjer och kurser, den andra kallas
personregister och har uppgifter om de studerande.

Ändamålet med STUDOK-systemet är att på ett bättre och effektivare
sätt än vad som hade varit möjligt med olika manuella rutiner tillgodose

- administrativa behov, främst på lokal nivå

- behov av information för främst mera långsiktig utbildningsplanering
samt

- behov av tillgång på uppgifter om studieresultat.

Bland övriga mål för verksamheten som framförts i olika sammanhang
kan nämnas

— underlag för uppföljning och utvärdering om högskolereformen och

- ett medium för informationsutbyte och samverkan mellan myndigheter.

Information ur STUDOK-systemet utnyttjas - direkt eller indirekt -

främst av UHÄ, regionstyrelserna, högskolornas förvaltningar, institutionerna
inom högskoleorganisationen och de studerande. En ”direktavnämare”
är också SCB.

STUDOK-systemet används i dag på 13 universitet och högskolor, om
än i varierande grad. Samtliga universitet är anslutna liksom högskolorna i
Gävle/Sandviken, Karlstad, Sundsvall/Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund
samt tekniska högskolan i Stockholm.

De av UHÄ utfärdade föreskrifterna för systemet i dess nuvarande
utformning medger varierande ambitionsnivå beträffande rapportering till
systemet av delkurser. Detta medför att de högskolor som i dagsläget
utnyttjar systemet inte alltid har alla sina utbildningsdelar med i det.

Ansvarsfrågorna regleras sedan 1982 genom särskilda avtal mellan UHÄ
och berörd högskola. UHÄ har ansvaret för en gemensam, centralt styrd
och sammanhållen systemutveckling. Till UHÄ finns knuten en s.k. ledningsgrupp
för systemet. Berörd högskolestyrelse har ansvaret för driften
av och innehållet i sitt lokala studiesystem. De olika lokala systemen - ett
per högskola — är helt åtskilda och går ej att samköra. Registeransvarig
gentemot datainspektionen är berörd högskolestyrelse, som även ansvarar
för bevakningen av integritetsfrågor.

De 13 lokala STUDOK-systemen drivs som logiskt och juridiskt skilda
register - men i regional samverkan - på de fem regionala universitetsdatorcentralerna
i Göteborg, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala. De fem
datorcentralerna utnyttjar sinsemellan skilda datorfabrikat. Programvaran
till STUDOK-systemet måste därför utvecklas i fem olika versioner.

Högskolorna har kontakt med sina register via terminaler, huvudsakligen
genom sina s.k. STUDOK-enheter. Endast ett fåtal institutioner utnyttjar
terminalerna.

Kontakt mellan högskolornas register eller med centrala register av typ
SCB:s högskoleregister eller UHÄ:s antagningsregister på datamaskincentralen
för administrativ databehandling (DAFA) förekommer inte.

Det är mycket svårt att beräkna de verkliga kostnaderna för utveckling
och drift av STUDOK-systemet. Kostnader uppstår dels vid den centrala
myndigheten UHÄ, dels vid de olika högskolorna och där på olika nivåer
(centralförvaltning, institutioner m. m.) En del av kostnaderna är dolda i
den meningen att de ej redovisas i annan form än som t. ex. allmänna
personalkostnader för en institutions samlade administration.

De samlade kostnaderna budgetåren 1976/77-1982/83 för den gemensamma
utveckling och det löpande underhåll som ägt rum har uppskattats
till ca 15—20 milj. kr.

1.3 STUDOK-systemets bakgrund och utveckling

Sedan slutet av 1960-talet har olika lokala institutions- och/eller högskolebundna
system för ADB-stöd till studiedokumentation och statistik funnits
i Sverige. Våren 1972 startade en försöksverksamhet med ett nyutvecklat
ADB-baserat studiedokumentationssystem (FAROS) vid Uppsala
universitet.

I januari 1976 avgav UHÄ rapport över försöksverksamheten med
FAROS. Av rapporten framgår att FAROS kunnat tillgodose behov av
underlag för studieuppföljning och kurativa åtgärder samt att en allmän
effektivisering av administrationen åstadkommits.

U68-utredningen uttalade i sitt betänkande Högskolan (SOU 1973:2) att
den föreslagna ändrade högskoleorganisationen skulle medföra nya krav
på informations- och registreringssystemet. Som en följd härav uttalade
regeringen i proposition till riksdagen att en översyn och utveckling av det
dåvarande informationssystemet (FAROS) borde göras. Därför tillkallades
en arbetsgrupp som antog namnet utredningen om studiedokumentation
och statistik för högskolan, populärt benämnd STUDOK-utredningen.

Redan i februari 1976 lämnade utredningen ett förslag till studiedokumentationssystem
för högskolan budgetåret 1977/78. Det var ett etappförslag,
medan utredningens huvudförslag inte lämnades förrän i juni 1979. I
mars 1976 uppdrog regeringen åt UKÄ att anpassa befintliga lokala system
för studiedokumentation och åt statskontoret att utreda frågan om terminalanvändning.
I oktober 1976 förelåg en samlad systembeskrivning.

Någon egentlig personalutbildning på högskolorna inleddes inte förrän
under budgetåret 1979/80.

STUDOK-utredningens huvudbetänkande lades som nämnts fram först i
juni 1979. Detta betänkande väckte tanken på mer omfattande systemförändringar.
I mars 1980 lade regeringen proposition i ärendet till riksdagen
(prop. 1979/80:104). Riksdagen biföll regeringsförslagen.

Under budgetåret 1980/81 arbetade UHÄ med utveckling av en ny
variant av STUDOK-systemet som skulle innebära bl. a.

— en ny registerstruktur,

— ett delvis förändrat registerinnehåll och

— en omläggning till utnyttjande av ett s. k. databashanteringssystem.

I oktober 1982 konstaterade en till UHÄ knuten ledningsgrupp för STUDOK
och UHÄ — efter samråd med statskontoret — att det enda realistiska
alternativet syntes vara att utveckla ett helt nytt system och i samband
därmed pröva driftorganisationen.

Den ”större förändring av nuvarande STUDOK-system” som tidigare
benämnts STUDOK-2 fick i samband härmed beteckningen LADOK (lokalt
ADB-baserat studiedokumentationssystem). Utvecklingen av LADOK
pågick hela budgetåret 1982/83 med sikte på försöksverksamhet vid
universitetet i Linköping budgetåret 1983/84 och allmän drift fr. o. m. den 1
juli 1984.

1.4 Kritik mot STUDOK-systemet

Den allvarligaste kritiken mot STUDOK-systemet har rört relationen
arbetsinsats/användbarhet hos utdata, driftorganisationens uppläggning
och registrens innehåll. Särskilda problem uppstod också vid själva inkörningsfasen.
På UHÄ har man också varit medveten om svårigheterna.

I sitt huvudbetänkande sommaren 1979 sammanfattade STUDOKutredningen
läget på följande sätt.

- Vissa rutiner var praktiska för större institutioner men kunde i vissa fall
medföra merarbete på mindre institutioner.

- Det var svårigheter med att tillgodose institutionernas behov, eftersom
institutionsorganisationen inte fastställdes förrän mycket sent.

- Särskilt institutioner med komplicerad kursstruktur hade fått ett visst
merarbete på grund av ytterligare uppgiftslämnande till andra nivåer
utan att egna aktiviteter rationaliserats med hjälp av ADB.

- Parallellbokföring (manuellt på registerkort och via listor till STUDOK)
förekom i stor utsträckning, främst av säkerhets- och tidsskäl, eftersom
omloppstiderna upplevdes som alltför långa.

- Nästan inga studievägledare använde registret för individuell studieuppföljning,
bl. a. beroende på låg prioritering av studievägledarnas behov
vid utveckling av STUDOK-program.

I juni 1981 noterade riksrevisionsverket (RRV) i en arbets-PM den kritik
mot STUDOK-systemet som kommit till verkets kännedom, nämligen

- att systemet gett upphov till merarbete,

- att önskvärda data varit svåra att få fram,

- att materialet varit otillgängligt från läsbarhetssynpunkt,

- att behoven på institutionsnivån ej tillräckligt beaktats och

- att frågetecken rests inför nyttan med den insamlade informationen.
UHÄ anlitade ett konsultföretag för att göra en utvärdering av STUDOK-systemet.
Konsulterna sammanfattade i rapport år 1982 bristerna i
systemet sålunda,

- systemet bearbetas satsvis,

- systemet uppfyller ej institutionernas operativa syften,

- driftshanteringen är komplicerad,

- registerinnehållet är ej tillräckligt för behoven och

- systemet är svårt att underhålla och modifiera.

Därtill var acceptansen av STUDOK-systemet oftast låg på institutionerna,
där systemet upplevdes främst som ett extra arbetsmoment med
endast marginellt utbyte.

1.5 Bedömningar av STUDOK

En av huvudfrågorna för den företagna granskningen av STUDOKsystemet
har varit att klarlägga varför systemet tillämpas så olika på

berörda högskolor och institutioner. Självfallet kan detta bero på brister i
förvaltningen eller driften av systemet. Det finns emellertid också anledning
att komma ihåg att högskolorna och institutionerna är olika både
beträffande storlek och karaktär.

Granskningen har visat större skillnader mellan olika institutioners
tillämpning av systemet inom en högskola än mellan olika högskolors
tillämpning. Vad gäller STUDOK:s målsättningar har de främst inriktats
på institutionsövergripande uppgiftsbearbetning och någon uttalad policy
att utnyttja STUDOK-systemet för administrativa ändamål inom institutionerna
har inte kunnat dokumenteras. En sammanfattande bedömning är att
måluppfyllelsen avseende ”högre nivåers” användning av systemet fortfarande
inte är tillräckligt god, vilket kan bero på att ett klart uttalat mål
beträffande institutionernas utnyttjande för egna behov saknas. Detta har
fått till följd att institutionernas intresse för medverkan i systemet har varit
begränsat.

Andra problem med STUDOK-systemet synes vara betingade av det
sätt på vilket det introducerades. Det gäller t. ex. den överföring av uppgifter
från äldre datorbaserade system som utfördes 1977, det gäller tidsaspekten
- för kort tid mellan beslut och införande - och det gäller den
modell som användes för att ”sälja” systemet på institutionsnivå, nämligen
löften om intern institutionsnytta.

Därtill kommer att STUDOK-systemet 1977 introducerades som ett
preliminärt system i avvaktan på slutbetänkandet från STUDOK-utredningen.
Eftersom detta betänkande inte lämnades förrän 1979 och UHÄ:s
föreskrifter för lokala register för studiedokumentation inte kom förrän
1982, hade perioden 1977-1982 i vissa avseenden uppenbara likheter med
ett övergångstillstånd.

Förtroendet för ett administrativt system bygger på att de fakta som
lagras i systemet och att de sammanställningar som produceras är korrekta
resp. ger en rättvisande bild. Revisorernas granskning har visat att de
uppgifter som finns intagna i systemet STUDOK om enskilda studerande
också i allmänhet är korrekta. Problemen är i stället att en del uppgifter
som borde finnas med saknas till följd av brister i inrapporteringen samt
svårigheter att hänföra de studerande till rätt huvudbegrepp i anslags- och
studieadministrativt sammanhang. Detta medför att vissa sammanställningar
kan ge en oriktig bild.

Ett av de övergripande problemen med utvecklingen av STUDOK-systemet
har varit att de fem regionala datorcentralerna utnyttjar olika datamaskinfabrikat,
varför den centrala utvecklingen måste avse lika många
varianter som datorcentraler. Detta har i sin tur lett till svårigheter att få
systemet att fungera tillfredsställande på alla orter. Ibland har särskild
lokal utveckling måst tillgripas för att ersätta centralt utvecklade rutiner
som inte kunnat utnyttjas. En konsekvens av detta har varit att utbytet
mellan olika högskolors lokala utveckling inte kunnat ske utan svårigheter
liksom inte heller önskvärda sambearbetningar.

1.5.1 STUDOK-systemet och institutionerna

En av de faktorer som framför allt påverkar institutionernas förhållande
till STUDOK-systemet är vilken nytta de själva upplever sig ha av det för
sin interna administration. Nyttan kan, beroende på institutionernas storlek,
t. ex. manifesteras i ett behov av ADB-hjälpmedel. Det är viktigt att
betona att begreppet ”institution” knappast kan sägas vara enhetligt.

För att uppgifter om de studerande och deras studier ska kunna dokumenteras
med hjälp av ett ADB-system fordras att de lokalt utformade
kursplanerna anpassas till ett sådant systems krav på stringens och helt
entydiga begrepp.

En faktor som påverkar STUDOK-systemets möjligheter att fungera väl
på institutionsnivå är den s.k. ändamålskonkurrensen. Högskolans uppgifter
i stort är utbildning och forskning. Högskolans s. k. ”produktionsenheter”
där utbildningen och forskningen ska genomföras är institutionerna.
Olika former av administration utsätts då för en direkt, omedelbar
prioriteringssituation där uppgifter som inte primärt är av betydelse för den
egna verksamheten eftersätts. Det kan därför sättas i fråga om institutioner
som inte på grund av storlek själva behöver ADB-system någonsin kommer
att acceptera sådana, åtminstone inte utan en ordentlig utbildning, en
klart motiverad orientering om andras behov och en tillräcklig datorisering
för att ersätta nuvarande pappersarbete.

Flertalet institutioner saknar terminaler och skrivare, med vars hjälp
uppgifter kan tillföras och utvinnas. Arbetet med STUDOK-systemet
sköts i stället med hjälp av ett otal listor och blanketter, som sänds till
förvaltningens STUDOK-enhet. Därifrån går materialet till stansning, vidare
till körning på datorcentralen och slutligen via STUDOK-enheten
tillbaka till institutionen i form av listor och blanketter. Omloppstiden
betraktas av majoriteten av institutionerna som så lång i förhållande till
den tid en anteckning på manuellt förda registerkort tar att manuella
register bedöms som oundgängliga.

Detta medför dels dubbelarbete, dels en ofrånkomlig prioritering av det
egna registret gentemot STUDOK-systemets, vilket i sin tur medför försenad
rapportering och minskad tillförlitlighet hos systemet på grund av
otillräcklig aktualitet. Det är därför inte förvånande att kravet på omedelbara
kommunikationsmöjligheter med registret framstår som det starkaste
institutionskravet på förbättringar. Det framhålls också som viktigt att
dessa kommunikationsmöjligheter blir så enkla att de kan utnyttjas av alla
dem på institutionen som i dagsläget har tillgång till registerkorten.

Institutionernas bristande möjligheter till internkommunikation med registren
torde få betraktas som en av de allvarligaste bristerna i dagens
system.

Insatsen för utbildning av institutionspersonal har varit uppseendeväckande
låg och står knappast i relation till de insatser i övrigt som gjorts för
att sätta systemet i drift. Det tycks råda oklarhet hos många institutionsre -

6 Riksdagen 1985186. 2 sami. Nr 2

presentanter om såväl STUDOK-systemets betydelse för verksamheten på
andra nivåer inom och utom högskolan, som möjligheterna att för egen del
utnyttja befintliga rutiner för inmatning och uttag av uppgifter. Dessutom
används de handböcker som finns (en för Indata, en för Utdata) sällan eller
aldrig, om de alls finns tillgängliga på institutionerna.

1.5.2 STUDOK och högskolorna

De intervjuer som gjordes med personal med budget- och planeringsansvar
på högskoleförvaltningarna ger en allmän bild av att STUDOK-systemet
numera fungerar relativt väl som ett av hjälpmedlen i planeringsprocessen,
framför allt på de större högskolorna. Fortfarande finns emellertid
betydande brister, särskilt följande tre bör nämnas.

För det första utgör STUDOK-systemet i sin egenskap av statistikproducent
intet annat än en summa av de uppgifter som tillförs via institutionerna.
Detta innebär att brister i inrapporteringen leder till brister i
totalmaterialet, som i värsta fall kan göra detta oanvändbart för statistikuttag.

För det andra finns det svårigheter med klassificeringen av de studerandes
närvaro och studieresultat med hänsyn till olika administrativa begrepp
som linjer och enstaka kurser, liksom i fråga om jämförelser mellan
olika riksstatsanslag.

För det tredje varierar omfattningen av STUDOK-systemets tillämpning
inom högskolorna. Alla utbildningar (linjer och kurser) som finns vid en
högskola ingår ännu inte i systemet även om beslut i flera fall har fattats om
att göra det heltäckande senast under 1984.

1.5.3 STUDOK och ansvarsfrågorna

Ansvaret för verkställigheten av STUDOK-systemet ligger på UHÄ,
berörda högskolors centrala förvaltningar och berörda högskolors institutioner.
Efter ca 5 1/2 års drift uppvisar enligt rapporten systemet fortfarande
brister som inte kan negligeras eller bagatelliseras utan kräver åtgärder.
Trots de förklaringar till den låga utvecklingstakten som lämnas i rapporten,
torde viss anledning till kritik mot ansvariga instanser föreligga. Det är
därvid särskilt angeläget att uppmärksamma att en framgångsrik drift förutsätter
medverkan från alla de nämnda tre nivåerna.

Institutionerna har vid intervjuerna riktat samstämd kritik mot STUDOK-systemet
för att det inte kunnat tillgodose deras egna behov. Denna
kritik har lett till minskade insatser för inrapportering och därmed indirekt
till skadeverkningar för systemets utnyttjande på andra nivåer. Denna
utveckling är visserligen förståelig men kan ändå inte accepteras. Uppgifter
från STUDOK-enheterna visar att en del institutioner inte kan undgå
kritik för brister i verkställigheten av fattade beslut. Även i fråga om
utnyttjande av systemet finns brister som emanerar från institutionsnivån.

Det omedelbara ansvaret för driften av STUDOK-systemet åvilar hög -

skoleförvaltningarna. Ett av de största problemen med systemet är i dag
den bristande kunskap om dess möjligheter som finns på institutionsnivån.
Viss kritik måste därför riktas mot högskolorna för att personalutbildningsfrågorna
kring systemet försummats till förmån för de akuta driftfrågorna.
STUDOK-enheterna har inte haft vare sig personalresurser eller kompetens
för att samtidigt klara organisation och genomförande av personalutbildning
på bred front.

Inriktningen av STUDOK-enheternas arbete på kontroll av eller hjälp
till institutionerna är ett annat problem för förvaltningarna, där en rimlig
avvägning måste göras. Det kan ifrågasättas om alla högskolor tillräckligt
beaktat att tid ovillkorligen måste avsättas både för uppföljning av att
fattade beslut verkställs och för den relativt intima kontakt mellan institutionerna
och STUDOK-enheten som krävs för en god service.

Högskolorna har också ansvaret för att anpassa institutionernas administrativa
rutiner och studieorganisation till användningen av STUDOK-systemet
för studiedokumentation och statistikproduktion. Högskolorna bör i
högre grad ta hänsyn till existensen av ett studieadministrativt ADB-system
och verka för en ömsesidig anpassning mellan systemets krav och dess
yttre miljö.

På flera håll har STUDOK-enheterna inte fatt erforderligt stöd under
genomförandefasen. Den beslutsmodell som innebär att överväganden,
diskussioner och beslut leder fram till en kraftsamling inom organisationen
som helhet för ett genomförande har normalt inte tillämpats på STUDOK-systemet.
I stället har kraven på systemets prestanda accelererat i
takt bl. a. med en alltmer förfinad planerings- och budgeteringsteknik.

UHÄ har ansvaret för den gemensamma systemutvecklingen och utvecklingen
av programvaran. Ingen kritik kan riktas mot UHÄ för den
tidsnöd under vilken STUDOK-systemet ursprungligen infördes och därmed
inte heller för de skadeverkningar som därefter under lång tid fördröjt
systemet. Vad som däremot kan ifrågasättas är varför några större satsningar
på radikala åtgärder i syfte att uppnå en bättre kontroll över situationen
inte företagits förrän genom beslut under våren 1981. Trots flera
uppenbara orsaker härtill, bl. a. STUDOK-utredningens fördröjning,
måste det konstateras att utvecklingstakten har varit för långsam när
problem av den karaktär som framkommit i revisorernas granskning fortfarande
vid tidpunkten för rapporten kvarstår efter mer än fem års drift.

Ett område som tyvärr i alltför liten grad tilldragit sig den systemutvecklande
myndighetens intresse är personalutbildningen. UHÄ:s filosofi synes
där ha varit att utbilda vissa nyckelpersoner vid högskolorna, främst
STUDOK-handläggare, och därefter överlåta åt högskolorna att handha all
utbildning på det lokala planet. Här borde UHÄ sett sitt övergripande
ansvar att följa upp vilken STUDOK-utbildning som genomförts på högskolorna.

Slutligen noteras i rapporten att någon övergripande strategi för datoran -

vändningen inom högskoleadministrationen inte finns formulerad, trots att
högskolan numera berörs av såväl system-S som SLÖR, STUDOK och
andra lokala system. En samordnad strategi i nämnda avseende borde, inte
minst av utrustnings-, integrations- och rationaliseringsskäl, vara en angelägen
uppgift för den centrala förvaltningsmyndigheten.

1.5.4 Slutsatser

Statsmakterna har våren 1981 föreskrivit att vissa högskolors studiedokumentation
och lokala statistikproduktion ska ske med hjälp av ADB. Att
nu förorda en nedläggning av befintligt system synes inte riktigt. Inriktningen
bör i stället vara att komma till rätta med bristerna och att få vissa
förutsättningar för en bättre och mera rationell systemfunktion uppfylld.

1.6 Förslag

Mot bakgrund av att arbetet med att ersätta STUDOK-systemet med
LADOR är mycket intensivt påpekas i granskningsrapporten att de förslag
som lämnas närmast får ses som påpekanden om några väsentliga områden
som måste beaktas under utvecklingsarbetet.

Högskolan berörs i dag av flera ADB-baserade informationssystem,
bl. a. för personalredovisning (SLÖR), ekonomisk redovisning (SYSTEM-S)
och studeranderedovisning (STUDOK). Det bör ankomma på den
centrala förvaltningsmyndigheten, UHÄ, liksom på de enskilda högskoleenheterna
att utveckla en strategi för samutnyttjande av de olika systemens
innehåll och driftorganisation. Såvitt avser STUDOK-systemet bör
strategin även avse genomförande och uppföljning av fattade beslut. När
beslut väl fattats, bör en målmedveten satsning göras för att beslutet ska få
genomslagskraft i hela organisationen.

En ökad medverkan i STUDOK-systemet från institutionernas sida
måste komma till stånd. Som förutsättning härför gäller att en målmedveten
satsning görs för att få terminaler och skrivare/ kopiatorer placerade på
enskilda eller gruppvis sammankopplade institutioner. Manuella register
kan i högre grad undvaras om ett ADB-register är omedelbart tillgängligt.
En betydande rationalisering skulle på sikt kunna genomföras också när
det gäller dataregistreringsmetoderna så att endast ett steg på vägen in i
datom skulle behövas: institutionens inrapportering.

En ökad terminalhantering på institutionsnivå ställer krav på ökad uppmärksamhet
på säkerhetsfrågor och på metoderna för arkivering av originalhandlingar
m. m., liksom arbetsmiljöfrågor.

En ökad satsning på institutionsnivån genererar fördelar även på övriga
nivåer.

Flera av problemen med STUDOK har fördjupats - och i vissa fall rent
av uppkommit — till följd av att datorcentralerna för högre utbildning och
forskning använder datorer av skilda fabrikat. Alla möjligheter till bättre

samordning bör självfallet tas till vara. Detta skulle medföra både stora
rationaliseringsvinster och öka möjligheterna till utväxling av lokalt utvecklade
program mellan högskolorna.

Såväl systemutvecklingen som utnyttjandet m.m. av utrustningen är
helt beroende av att personalutbildningsfrågorna ägnas väsentligt större
uppmärksamhet på alla nivåer. Ansvaret för personalutbildningen bör ligga
på den inom UHÄ och högskolorna befintliga organisationen för personalutbildning
medan personalen på STUDOK-enheterna bör kunna fungera
som sakkunniga.

Den personalutbildning som erfordras är av huvudsakligen tre olika
typer. För det första erfordras det att personal med olika administrativa
uppgifter inom institutioner och högskoleförvaltningar får utbildning om
systemets möjligheter att tillgodose egna och andras behov, men även
utbildning om de krav systemet ställer på medverkan från olika personalkategorier
för att fungera väl. Utbildning av denna art torde med fördel
kunna integreras med eventuellt förekommande befattningsutbildning.

För det andra behövs utbildning av den personal som mera direkt bär
ansvaret för kommunikation med systemet, som t. ex. assistenter och
institutionssekreterare. Förutom den övergripande orienteringen bör denna
utbildning omfatta rent praktiska kunskaper i in- och utdatarutiner samt
i terminalhantering.

För det tredje fordrar systemets drift och allmänna tillsyn att det vid
vaije universitet/högskola finns en eller ett fåtal personer med "specialistkompetens”.

Det finns alltså ett kontinuerligt behov av fortbildning. Självfallet utgör
den allmänna ADB-utbildningen som i dag förekommer för högskolans
personal en väsentlig grund men en mera direkt, systemanpassad och
praktisk utbildning torde dock vara en förutsättning för att STUDOK-systemet
ska kunna fungera bättre.

I rapporten pekas också på vikten av att den utveckling som startat på
vissa institutioner med s. k. subsystern följs upp. Det kan förutses att fler
institutioner finnér anledning att förse sig med egen datakraft på minidatornivå,
dvs. subsystem, med vilken de kan kommunicera satsvis med STUDOK-systemet.

Behovet av samplanering vad gäller studieorganisation och STUDOKsystemet
betonas också av revisorerna. En ömsesidig anpassning måste
göras dock utan att det administrativa systemet påverkar utbildningens
innehåll.

STUDOK-systemet är för sin existens beroende av en väl fungerande
institutionsorganisation, inom vilken alla institutioner har möjlighet att
medverka som aktörer. Därför behövs också en ömsesidig anpassning av
systemet och uppbyggnaden av institutionerna. STUDOK-systemet måste
självklart kunna anpassas till institutioner av olika storlek och karaktär,
men det måste också kunna ställas krav på att institutionerna underlättar
en sådan anpassning.

1.6.1 Sammanfattning av förslag

Mot bakgrund av de i rapporten redovisade problemen och deras konsekvenser
i form av förlorad effektivitet föreslås att följande synpunkter

beaktas inför upp- och utbyggnaden av STUDOK (LADOK), nämligen att

— UHÄ och högskoleenheterna gemensamt utvecklar en strategi för samutnyttjande
av olika förekommande administrativa systems innehåll och
driftorganisation,

— tillräckligt antal terminaler och skrivare/kopiatorer införs på institutionsnivå
i syfte att sprida fördelarna av STUDOK (LADOK) även till
institutionsnivån och därmed generera ytterligare fördelar på övriga
nivåer,

— enhetliga datorfabrikat så långt det är möjligt utnyttjas då administrativa
system byggs ut vid datorcentralerna,

— UHÄ tillser att erforderlig utbildning anordnas för berörda personalkategorier
och att den inom UHÄ och högskolorna befintliga personalutbildningsorganisationen
aktivt medverkar till och ansvarar för utbildningen
inom STUDOK (LADOK),

— UHÄ och högskolorna noga följer utvecklingen av förekommande s. k.
subsystem,

— behovet av samplanering vad gäller studieorganisation och STUDOK
beaktas,

— en ömsesidig anpassning av STUDOK till institutionernas organisation
eftersträvas.

2 Remissyttrandena

Yttranden över STUDOK-rapporten har lämnats av universitets- och
högskoleämbetet, delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning,
centrala studiestödsnämnden, statskontoret, statistiska centralbyrån,
universiteten i Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå
och Uppsala, högskolorna i Gävle/Sandviken, Karlstad, Sundsvall/Härnösand,
Växjö, Örebro och Östersund, tekniska högskolan i Stockholm,
Sveriges förenade studentkårer, Statstjänstemannaförbundet och Sveriges
universitets- och högskoleanställdas förbund.

Denna sammanställning över remissyttrandena har gjorts utifrån den
utgångspunkten att STUDOK-systemet vidareutvecklats i form av LADOK,
att utvecklingen sker med särskilt upprättad användarkravspecifikation
som grund och att revisorerna genom konsulter granskat LADOKplanerna
från ekonomisk och teknisk synpunkt. Endast frågor av mera
allmän art har därför tagits med.

Samtliga remissinstanser delar de i rapporten framförda kritiska synpunkterna
på STUDOK-systemets uppbyggnad och funktion. Flera av
dem har strukit under det problem som ligger i att det inom läroanstalterna

finns olika stora behov av datoriserade system. I det närmaste alla remissinstanser
har ställt sig positiva till det åtgärdspaket som lagts fram i
rapporten.

Från allmänna synpunkter sett stryker universitets- och högskoleämbetet
(UHÄ) under behovet av en god studiedokumentation, och att
det vid flertalet högskoleenheter endast är möjligt att erhålla en god dokumentation
genom att använda ADB-teknik. UHÄ instämmer i övrigt i
beskrivningen av STUDOK, dess bakgrund och utveckling och de bedömningar
som görs av fel och misstag samt av orsakerna därtill.

Vad som möjligen saknas enligt ämbetet är en analys över vad den
decentralisering av beslutsfattandet som tillkom genom 1977 års högskolereform
inneburit, bl. a. för STUDOK.

Rektorsämbetet vid universitetet i Linköping finnér att rapporten ger en
riktig bild av STUDOK-systemets nackdelar och att den kritik som riktats
mot införandet av systemet och det fortsatta utvecklingsarbetet är förödande
och träffande.

Rektorsämbetet förutsätter att rapportens synpunkter kommer att beaktas
vid det pågående arbetet på det nya systemet LADOK. Rektorsämbetet
anför vidare att man har stora förhoppningar om att LADOK på ett helt
annat sätt än STUDOK kommer att fungera tillfredsställande, bl. a. därför
att ADB-mognaden är avsevärt högre på högskoleenheterna nu än den var
när STUDOK infördes. Vidare har det hittillsvarande arbetet med användarkravspecifikationen
beträffande LADOK i långt högre grad utgått från
högskoleenheternas behov än vad man gjorde under utvecklingsarbetet för
STUDOK. Dessutom kommer provdrift att ske vid en högskola, och
därmed kommer systemet att anpassas till verkliga förhållanden innan det
slutligen tas i bruk.

Även rektorsämbetet vid Lunds universitet framhåller vikten av att stor
hänsyn tas till vad som framkommit i rapporten, så att samma misstag inte
görs vid framtagningen av LADOK.

Planeringsnämnden för lärarutbildning vid universitetet i Linköping tror
att inte heller STUDOK kommer att fungera i framtiden om inte systemutvecklingen
går ut på att anpassa systemet till användarna. Eftersom antalet
befattningshavare är stort och omsättningen bland dessa är mera omfattande
än vad som gäller för SYSTEM-S och SLÖR kan en mera omfattande
utbildning och vana vid systemet inte uppnås. Den tid man arbetar
med systemet är också mindre än vad som gäller de andra centrala systemen.
Det enda sättet att ge användarna nödvändigt förtroende för systemet
är att förenkla det, anser nämnden. Den menar också att det lokala utvecklingsarbetet
måste prioriteras.

Slutsatsen att det nu inte finns anledning att lägga ner det befintliga
systemet verkar med hänsyn till rapporten i övrigt vara något förhastad,
anser nämnden. Den menar att de flesta linjerna inom undervisningssektorn
egentligen inte är i behov av ett datorsystem för studiedokumentation,

men att det för t. ex. ämneslärarlinjen innebär en förenkling. Det vore
önskvärt att man lokalt fick besluta om vilka linjer som skall ingå i STUDOK.

Förvaltningsnämnden vid Lunds universitet anför för sin del att STUDOK
i sin nuvarande utformning och såsom systemet för närvarande
utnyttjas inom Lunds universitet tillför institutionerna en synnerligen begränsad
information. Systemet måste regelmässigt kompletteras med manuella
register. Således har institutionernas arbetsinsatser med STUDOK:s
hjälp inte minskat, snarare tvärtom.

På mer översiktliga planeringsnivåer har däremot STUDOK gett tillgång
till visst material, vilket annars skulle fått tas fram genom tungrodda
manuella rutiner.

En sammanfattande syn på STUDOK från nämndens sida innebär således
att högskolan erhållit ett ADB-baserat studiedokumentationssystem
som producerar underlag för mer översiktlig planering, medan manuella
rutiner bibehållits för hantering av studiedokumentation på institutionsnivå.

Akademitjänstemännens förening inom Statstjänstemannaförbundet understryker
för sin del att det är viktigt att även personalorganisationerna i
god tid före ett eventuellt införande av LADÖ K får komma in i utvecklingsarbetet
tillsammans med användarna. Speciellt väsentligt för personalorganisationerna
är arbetsmiljöfrågor, organisationsfrågor och utbildningsfrågor
i samband med det eventuellt nya studiedokumentationssystemet.
Föreningen är enig med utredarna på denna punkt men vill speciellt
betona organisationernas möjlighet att positivt bidra till skapandet av ett ur
många aspekter fungerande och väl anpassat studiedokumentationssystem.

Kostnadsaspekterna på ett studiedokumentationssystem tar förvaltningsnämnden
vid Lunds universitet upp. Nämnden anför.

Det är tveklöst att det behövs ett bra och tillförlitligt planeringsunderlag
för alla nivåer inom högskolan. Behovet av samordning och likformighet
uppstår dock inte förrän på UHÄ-nivå. Samtidigt är det otvivelaktigt så att
de mycket höga kostnaderna för STUDOK-systemet sammanhänger med
just kravet på likformighet i materialet. Om man genom större möjligheter
till lokal handlingsfrihet skulle kunna minska kostnaderna för studiedokumentation
borde UHÄ enligt förvaltningsnämndens uppfattning kunna acceptera
ett något mer disparat planeringsunderlag än vad system av STUDOK:s
karaktär skulle kunna ge.

Rektorsämbetet vid Uppsala universitet framhåller att det vid behandlingen
av rapporten inom universitetet uttrycktes stark skepsis till såväl
STUDOK som det planerade LADOK. Bl. a. har hävdats att kostnadsaspekten
oftast inte belysts tillräckligt i planeringsskedet för olika datorsystem.

Små institutioner har knappast någon direkt egennytta av att delta i

studiedokumentationssystem av STUDOK:s och LADOK:s typ. Trots
detta kan de små institutionerna inte gärna uteslutas då aggregeringar av
uppgifter måste kunna göras på nämnd- och styrelsenivå i olika planeringssammanhang.
Rektorsämbetet medger att kostnadskalkyler för införande
av olika datorbaserade system lätt blir något oklara och svåröverblickbara.
Det är därför väsentligt att realistiska kostnadsberäkningar görs före införandet
av LADOK, framhåller man.

Förvaltningsnämnden vid tekniska högskolan i Linköping anser att avsnittet
om ekonomi i rapporten ger en alltför summarisk bild av kostnadsläget
för STUDOK. För närvarande kostar STUDOK i Linköping dubbelt så
mycket som den budgeterade kostnaden, anser man.

Vidare framhålls att man inom kursen Ekonomisk utvärdering av datorsystem,
som läses i sista årskursen vid datatekniklinjen, har utvärderat
STUDOK ur ekonomisk synvinkel. Därvid har kunnat konstateras att
systemet utöver en rad andra problem också medfört ökade investeringsoch
driftkostnader.

I fråga om utbildningen av berörd personal anför rektorsämbetet
vid Uppsala universitet följande.

Som framgår av rapporten uppfattas behovet av utbildning som utomordentligt
angeläget. Rektorsämbetet anser att frågan om lämplig utbildning
anpassad för olika användarkategorier måste noggrant analyseras av
UHÄ:s ledningsgrupp för utveckling av STUDOK/LADOK inför införandet
av LADOK. Resurser måste ovillkorligen avsättas för utbildning av
användare på såväl förvaltningsnivå/nämndnivå som institutionsnivå.
Olika omfattande insatser kan sannolikt göras för olika kategorier, och det
är viktigt att även lärare omfattas, särskilt sådana med ansvar för inrapportering
av provresultat m. m. Lämpligen bör vissa läromedel utarbetas
centralt av UHÄ. Personal vid UHÄ:s STUDOK-grupp samt från de
lokala enheterna för studiedokumentation bör medverka som experter i
utbildningen. Huvudansvaret för utbildningen bör dock åvila universitetens
personalutvecklingsenheter (motsv). I utbildningsinsatserna bör ingå
inslag som motiverar institutionerna att aktivt medverka i LADOK och
utnyttja även det utdatamaterial som kan erhållas. Erfarenheten med STUDOK
visar att utdatamaterial för närvarande utnyttjas i ganska begränsad
utsträckning av institutionerna.

Högskolan i SundsvalllHärnösand påpekar att införandet av STUDOK
vid högskolan ägde rum utan någon inledande utbildning, vilket bidrog till
att många felaktigheter uppstod och att de presumtiva användarna fick en
mycket negativ inställning till systemet.

Prefekter och lärare känner inte till vilka möjligheter de har att för egen
del nyttja rutiner för inmatning och uttag av uppgifter, framhåller högskolan.
Detta beror, som det sägs i rapporten, på att personalutbildningen vad
beträffar STUDOK har försummats. Men vid en liten högskola finns
varken personalresurser eller kunskap för en mera omfattande personalut -

bildning, och vår centrala myndighet har inte haft några resurser att ställa
till förfogande när det gäller utbildning, understryker man.

Akademitjänstemännens förening instämmer i att utbildningsinsatserna
för institutionspersonal varit exceptionellt små vid införandet av STUDOK
samt att STUDOK-systemet genomförts alldeles för snabbt och
oplanerat. Föreningen fortsätter.

Vi ansluter oss således till utredarnas uppfattning att väsentligt större
personalutbildningsinsatser behövs kring utnyttjande och handhavande av
systemet. Vi anser vidare att den lokala högskoleenhetens personalutbildningsorganisation
bör kunna administrera detta arbete. Dock är det av
största vikt att speciella resurser, både anslagsmässiga och personella,
avsätts för detta ändamål parallellt med att ett ADB-system införs. Vi
anser även att UHÄ bör ha det övergripande uppföljningsansvaret för
denna utbildning. Kompletterande utbildningsinsatser däremot bör kunna
rymmas inom det normala personalutbildningsprogrammet.

Föreningen anser det självklart att dessa utbildningsinsatser riktas mot
samtliga användar/nyttjamivåer, dvs. likaväl mot institutionssekreterare
som mot studievägledare, lärare och prefekter.

När det gäller olika ADB-lösningar på ifrågavarande område framhåller
rektorsämbetet vid Stockholms universitet att det vore av stort
intresse att utreda en framtida utveckling av verksamhet som bygger på
förutsättningen att det vid resp. högskola anskaffas egna datorer. En sådan
utveckling skulle sannolikt öka flexibiliteten i systemen och därmed dessas
användbarhet. En förutsättning härvid är givetvis att utdata, enligt gällande
bestämmelser, kan produceras och att, med tanke på centralt utvecklade
program, samma maskintyp införskaffas på högskolorna.

I fråga om användningen av ADB-lösningar även på mindre högskoleenheter
framhåller delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning
(DFI).

Det bör finnas möjlighet att som en lägsta ambitionsnivå, vad gäller
lokala system, diskutera även manuella systemlösningar utgående från
mikrodatorer. En sådan lösning kan som utprodukt ge både nya poster till
det lokala (manuella) systemet, liksom nytillskott till det centrala systemet.
Format och rutiner för uppdatering i det centrala systemet måste då
tas fram. På de små enheterna skulle förmodligen en mikrodator kunna
vara användbar också för andra tillämpningar. Det är inte minst viktigt för
motivationen och inställningen till ADB och datorteknik i fortsättningen,
att enheterna själva, inom vissa ramar, får utforma lösningarna. Det är ju
klart dokumenterat av utredningen att den allmänna inställningen till systemet
är mycket negativ. Den tekniska biten med överföring från en inrapportering
till en mikrodator bör kunna lösas på ett bra sätt.

3 Rapporten (1983/84:6) LADOK-lokalt ADB-baserat dokumentationssystem 3.

1 Bakgrund

Revisorerna har granskat systemet för studiedokumentation vid högskolan,
STUDOK, och konstaterat att systemet inte tillgodoser de administrativa
behov institutionerna har. Även UHÄ har noterat att systemet är
behäftat med brister.

Dessa brister har medfört att en preliminär användarkravspecifikation
(AKS) tagits fram av UHÄ. Specifikationen avser utformningen av ett
lokalt ADB-baserat studiedokumentationssystem (LADOR).

Avsikten med LADOR är att det skall ersätta nuvarande STUDOR-system.
Det skall i högre grad än STUDOR i dag gör uppfylla de krav
användarna ställer. Utvecklingsarbetet bedrivs av UHÄ i samarbete med
högskoleenheterna.

För ett fullgott studiedokumentationssystem krävs investeringar i s. k.
hård- och mjukvara (datorer m. m. resp. program) samt utbildning. Rostnaden
för terminaler, kommunikations- och datorutrustningar har av UHÄ
preliminärt uppskattats till 78 milj. kr.

Utbildningen är beräknad att kosta 2 milj. kr. Totalt innebär det en
investering på 80 milj. kr., exkl. utvecklingskostnaderna.

Mot denna bakgrund granskas i rapporten följande frågor.

1. Lämplig teknisk nivå av LADOR-systemet beträffande

a) säkerhet och kvalitet på data

b) kommunikation och kompabilitet

2. Beräkning av hårdvarukostnad

3. Beräkning av utvecklingskostnad för LADOR och kostnad för programvara 4.

Lämplig projektorganisation

5. Tidplan för projektet.

I konsultrapporten görs inte någon bedömning av om den framtagna
användarkravspecifikationen tillfredsställer användarnas krav.

För LADOR-projektet inom UHÄ var situationen oklar då konsulternas
arbete med granskningen påbörjades, eftersom

- uppgiften för projektet ej var klart definierad och dokumenterad,

- finansieringsfrågan var olöst och

- projektorganisationen var oklar.

Ronsulternas bestämda uppfattning är emellertid att beslut på dessa tre
punkter måste föreligga, innan projektarbetet bör fortsätta.

När det gäller den tekniska realiseringen av LADOR finns problem, som
delvis sammanhänger med avsaknaden av en tillräckligt noggrant formulerad
uppgift för projektet. Dessa problem är valet av

- datortyp för LADOR,

- antalet datorer och

— terminalkommunikationsnät.

Enligt rapporten bör ett system av den typ som föreslagits för LADOK
driftsättas på s. k. dedicerade datorer, vilket innebär att inga andra system
får vara i drift på LADOK-datom. Vidare bör sex LADOK-datorer av
enhetlig typ, men med olika storlek vad gäller minnen och processorer,
anskaffas. Till dessa sex datorer, som placeras på de befintliga datacentralerna,
knyts samtliga 13 högskoleenheter via terminalkommunikationsnät.
Rekommendationen grundar sig på uppskattad transaktionsfrekvens, registervolym,
driftsäkerhet samt möjligheterna att hålla en realistisk tidplan.

Universitetsdatacentralerna har i dag lokala asynkrona nät, installerade
för den databehandling som äger rum för forsknings- och undervisningsändamål.
Asynkron teknik är enligt konsulterna olämplig för administrativa
tillämpningar, framför allt beroende på att s. k. fullskärmshantering omöjliggörs.
Till de sex datacentralerna bör installeras synkron förbindelse via
DATEL och DATEX. Näten kan samutnyttjas av andra administrativa
system, liksom terminalerna och de lokala skrivarna. Även terminalerna
bör vara av enhetlig typ.

Målet för LADOK-projektet bör enligt konsultrapporten vara att ge
användarna ett studiedokumentationssystem, som med måttliga tillägg/
ändringar kan användas under en 8- 10-årsperiod.

Löses de nämnda ”projekttekniska” problemen och används de i rapporten
rekommenderade lösningarna, bör projektet kunna genomföras
inom föreslagen tidplan till en total investeringskostnad av drygt 64 milj.
kr. De löpande driftkostnaderna på ca 12 milj. kr. per år, räknat i 1984 års
priser, bör även kunna hållas.

Upprättad tidplan redovisas på nästa sida.

3.2 Remissyttrande

Över konsultrapporten har genom remiss yttrande inhämtats från UHÄ.
Ämbetet har ej något att erinra mot de förslag som läggs fram i rapporten.

Förslag till tidplan för Ladok-projektet

Aktiviteter 1985 1986 1987 1988

J FMAMJ J ASOND J FMAMJ J ASOND J FMAMJ i ASOND J FMAMJ J ASOND

Rutinförutsättningar

Rutintest

Programförutsättn.

Design m.m. av testdatabas

Underhåll av testdatabas

Design m.m. av prod.databas

Programmering

Omläggningsarbete

Systemtest-Linköping

Utbildning

Utbildningspaket

Handbok

Utv. av dator och nät
Övr. proj. aktiviteter
LANT-gruppens arbete
Parallelldrift STUDOK/LADOK
Produktion

BILAGA 5

Riksdagens revisorers förslag med anledning av granskningen av
vissa kostnader för förvaring av anhållna, häktade och andra omhändertagna 1984-12-06 Till

riksdagen

1 Inledning

Riksdagens revisorer har på förslag av justitieutskottet granskat vissa
kostnader för förvaringen av anhållna och häktade. Granskningen har
begränsats till att avse kostnader som i huvudsak är hänförliga till kriminalvårdsverkets
häktesorganisation. Åklagarmyndigheternas och domstolarnas
kostnader av motsvarande slag, som redovisningsmässigt kan anses
falla inom granskningsområdet, har inte tagits med då någon särredovisning
av dessa kostnader ej finns.

I första hand har beläggningssituationen, driftkostnaderna och transportverksamheten
vid häktena granskats. De förpassningsresor till utlandet
som handhas av kriminalvårdens transportorganisation har ägnats speciell
uppmärksamhet i granskningsarbetet.

För ett detaljerat studium har utvalts tio häkten av varierande storlek
och med geografisk spridning över hela landet, nämligen häktena i Stockholm,
Göteborg, Luleå, Norrköping, Härnösand, Kristianstad, Västerås,
Umeå, Växjö och Visby.

En sammanfattning av den över granskningen upprättade rapporten
(1983/84:7) Vissa kostnader för förvaring m. m. av anhållna, häktade och
andra omhändertagna samt över rapporten avgivna yttranden lämnas i
bilaga till denna skrivelse.

I fråga om beläggningen av häktesplatserna har revisorerna inte funnit
anledning att lägga fram några förslag med hänsyn bl. a. till den utveckling
av platsbeläggningen som redovisats för det senaste året.

2 Revisorernas överväganden

2.1 Kostnader för häktena

Kostnaderna för de allmänna häktena redovisas hos kriminalvårdsverket.
De har i löpande priser stigit från 151 milj. kr. under budgetåret
1979/80 till 202 milj. kr. under budgetåret 1982/83. Genomsnittsbeläggningen
har under åren 1979 till 1982 ökat från 712 till 945 intagna.

Driftkostnaderna vid de utvalda häktena har bedömts utifrån en framräknad
dygnskostnad per medelbelagd häktesplats vid de olika häktena.
Därvid har konstaterats att stora variationer föreligger i häktenas kostnadsbild.
Sålunda varierade dygnskostnaden per medelbelagd plats vid de
tio häktena från lägst 508 kr. per intagen i Göteborg till högst 1026 kr. per
intagen i Härnösand. Beloppen avser budgetåret 1982/83.

Beträffande de i dygnskostnaden ingående delposterna är kostnaden
för personalen helt dominerande. Vissa skillnader i personalbemanningen
vid häktena och därmed också i kostnadsbilden kan hänföras till
organisatoriska orsaker. Så är fallet med de mellan häktena varierande
kostnaderna för transportförare. Även efter erforderlig justering för sådana
organisatoriskt betingade orsaker kvarstår dock bilden av en påtaglig
skillnad i personaltäthet om man sätter den i relation till den genomsnittliga
utnyttjandegraden av tillgängliga häktesplatser. Revisorerna kan sålunda
notera att häktet i Stockholm har ca 80 % och häktet i Luleå ca 110 % högre
personalbemanning, exkl. transportförare, per medelbelagd plats än häktet
i Göteborg.

Även bespisningskostnaderna vid häktena utvisar påfallande
stora variationer när de uttrycks i dygnskostnad per medelbelagd plats.
Högsta utspisningskostnad för budgetåret 1982/83 utvisar häktet i Norrköping
med 63 kr. per dygn och intagen, medan huvudparten av häktena
redovisar kostnader understigande 50 kr. per dygn och intagen. Lägsta
kostnaden finns för häktet i Visby med 27 kr. per intagen.

Orsaken till skillnaderna i utspisningskostnad har visat sig vara att
häktena saknar möjlighet att själva tillaga kosten. De är hänvisade till att
anlita utomstående leverantörer eller närliggande kriminalvårdsanstalters
utspisningsavdelningar.

Revisorerna har vidare observerat att kostnaden för biblioteksverksamheten
vid häktena är mycket hög jämfört med motsvarande
kostnad för övriga vårdplatser inom kriminalvården. Den genomsnittliga
kostnaden per vårdplats uppgick sålunda år 1981 till 954 kr. vid häktena
mot 521 kr. vid slutna riksanstalter och 304 kr. vid slutna lokalanstalter.

Till denna verksamhet som utövas i kommunal regi har kriminalvården
för häktenas del lämnat bidrag med 225 kr. per vårdplats. Totalkostnaden
för bibliotekstjänsten inom kriminalvården uppgick till 1507000 kr. för
budgetåret 1982/83. För budgetåret 1984/85 har styrelsen begärt anslag om
2909000 kr.

Beträffande kostnadsläget vid häktena anför kriminalvårdsstyrelsen i sitt
remissyttrande att personalkostnaden bestäms av att en viss grundbemanning
krävs oavsett antalet intagna. Därför kan dygnskostnad per medelbelagd
häktesplats vara en diskutabel utgångspunkt för en kostnadsjämförelse
häktena emellan. Styrelsen medger dock att det finns skäl att analysera
de i rapporten påtalade skillnaderna i personalbemanningen vid vissa häkten.

För att söka minska utspisningskostnaderna uppger sig styrelsen ha för
avsikt att låta närbelägna kriminalvårdsanstalter i möjligaste mån överta
mathållningen för häktena.

När det gäller biblioteksservicen har kriminalvårdsstyrelsen anfört att
dess ambition har varit att bereda vaije häktad möjlighet till boklån en gång
per vecka. Styrelsen har därför prioriterat häktena vid fördelningen av
anslag till biblioteksverksamheten.

Med hänsyn till att kommunerna enligt uppgift i allt större utsträckning
har börjat kräva full täckning för sina kostnader för biblioteksservicen kan
häktenas kostnad för denna befaras komma att stiga avsevärt. Revisorerna
vill därför sätta i fråga om det är realistiskt att för häktenas del
bibehålla nuvarande målsättning för en personlig biblioteksservice i full
omfattning.

De stora variationerna i dygnskostnaden per intagen mellan häktena bör
enligt revisorerna föranleda en mera fördjupad kostnadsanalys och bättre
uppföljning av kostnaderna för häktena än som hittills gjorts. Resultaten av
den förbättrade kontrollen och uppföljningen av kostnadsutvecklingen bör
redovisas för riksdagen i kommande budgetpropositioner.

2.2 Transportverksamheten

Transportverksamheten inom kriminalvårdsverket bedrivs sedan en
längre tid tillbaka som en försöksverksamhet. Av denna verksamhet utgör
transporterna inom häktesorganisationen en betydande del. De senare sker
i stor utsträckning på uppdrag av andra myndigheter.

När det gäller den allmänna transport verksamheten kan det
noteras att på vissa längre transportsträckor sker transporterna av intagna
sedan några år enligt fasta turer. Detta har medfört ett påtagligt förbättrat
utnyttjande av tillgänglig transportkapacitet. Emellertid kan kriminalvårdens
transportcentraler inte planera sin verksamhet på ett rationellt sätt
beroende på att de skall utföra transporter även för andra myndigheter.
Samordningen av sådana transporter, bl. a. när det gäller dem som sker för
domstolarna, bör enligt transportcentralerna kunna förbättras så att en
rationellare verksamhet uppnås.

Under den tid som granskningen pågått har en arbetsgrupp inom kriminalvårdsverket
arbetat med frågor rörande organisationen av transportverksamheten.
Kriminalvårdsstyrelsen har därför i sitt remissvar uttalat
följande.

Kriminalvårdens kostnader för transportväsendet har som revisorerna
framhåller varit föremål för en omfattande utredning och utvärdering av
styrelsens administrativa utvecklingsavdelning. Rapporten är nu färdig
och föremål för remissbehandling. Styrelsen avser att under hösten redovisa
resultatet till regeringen. De frågor som berörs av revisorerna kommer
därvid att behandlas på ett sätt som i betydande utsträckning tillgodoser
revisorernas önskemål. Bland annat kommer styrelsen att lämna förslag

om hur den transportorganisation som hittills drivits som försöksverksamhet
slutligt bör utformas. Frågan om samarbete i transportfrågor mellan
kriminalvården och rättsväsendets övriga myndigheter kommer att behandlas
i detta sammanhang. Även frågan om urval av den personal som
avdelas för utlandstransporter behandlas av utredningen.

Rikspolisstyrelsen och Statsanställdas Förbund anför i sina remissyttranden
att erfarenheterna från den långa försöksperioden som varat i mer
än 17 år, motiverar att beslut nu fattas om att transportverksamheten i
fortsättningen skall vara en permanent del av kriminalvårdsverkets verksamhet.

Revisorerna anser för sin del att de åtgärder till rationalisering av transporterna
vid häktena som hittills vidtagits inom kriminalvårdsverket visat
sig ha haft en positiv effekt på verksamheten. Ytterligare förbättringar
torde dock stå att vinna genom en organiserad samordning av de transporter
som sker för domstolarnas räkning. Möjligheterna att i rationaliseringssyfte
förbättra samarbetet mellan domstolarna och kriminalvårdsverket
bör därför undersökas. Domstolsverket har också i sitt remissyttrande
förklarat sig berett att medverka i en sådan utredning.

Även förpassningsresorna skall i allt väsentligt ombesörjas av
kriminalvårdens transportorganisation. Medel har också tilldelats kriminalvårdsverket
för denna uppgift. I granskningsrapporten konstateras det
dock att man i praktiken inte följer de anvisningar som utfärdats för
förpassningsresorna. Detta gäller såväl genomförandet av som bevakningen
vid resorna. Påtagliga skillnader föreligger mellan polisdistrikten i fråga
om praxis vad gäller polismedverkan vid utomnordiska förpassningsresor.
Speciellt vissa polisdistrikt inom Stockholmsregionens transportområde
har vid utomnordiska förpassningsresor tillämpat polismedverkan i en
avsevärt större omfattning än vad gäller landets övriga polisdistrikt. Något
sakligt skäl till de långa bevakningssträckorna och den höga graden av
polisiär medverkan inom Stockholmsregionen har inte kunnat lämnas vare
sig av kriminalvårdsstyrelsens transportsektion eller rikspolisstyrelsens
utlänningsenhet.

I granskningsrapporten erinras om att det inom kriminalvårdsverket i
enlighet med riksdagens beslut har byggts upp en transportorganisation
som är avsedd att utföra längre förpassningsresor både för kriminalvårdsverkets
och polisens räkning. Det är därför kriminalvårdsverkets uppgift
att ombesörja de utländska förpassningsresorna. För det fall bevakning
erfordras vid transporter skall kriminalvårdsverket i normalfallet svara för
denna. Endast i undantagsfall bör, framhålls i rapporten, polispersonal
anlitas.

Rikspolisstyrelsen delar denna uppfattning. Sålunda anser den att kriminalvårdsstyrelsen
skall ha huvudansvaret för transportverksamheten. Polisiär
medverkan vid förpassningar bör enligt vad styrelsen anfört i sitt

7 Riksdagen 1985186. 2 sami. Nr 2

remissvar endast förekomma i särskilda fall. Också Statsanställdas Förbund
ansluter sig till denna mening.

Kriminalvårdsstyrelsen har för sin del påpekat att även förpassningsresoma
till utlandet har omfattats av den utredning och utvärdering av
transportverksamheten som skett inom styrelsens administrativa utvecklingsavdelning.
Styrelsen har vidare i sitt remissvar anmärkt att de synpunkter
som revisorerna har fört fram om transportverksamheten i betydande
utsträckning kommer att tillgodoses i det förslag som kommer att
lämnas till regeringen. Sålunda kommer frågorna om transportorganisationens
slutliga utformning, samarbetet i transportfrågor mellan kriminalvården
och rättsväsendets övriga myndigheter samt organisationen av
förpassningsresorna till utlandet att närmare behandlas.

Revisorerna noterar med tillfredsställelse att kriminalvårdsstyrelsen i
stort delar revisorernas syn på de frågor som i granskningsrapporten tagits
upp angående transportverksamheten inom häktesorganisationen. Revisorerna
förordar att den nuvarande försöksverksamheten ges mer permanenta
former, att samordningen av myndigheternas behov av transporter och
kriminalvårdsverkets transportverksamhet byggs ut och att åtgärder vidtas
för genomförande av mer enhetliga former för förpassningsresorna. Revisorerna
förutsätter att de åtgärder som kommer att vidtas anmäls för
riksdagen.

3 Hemställan

Revisorerna hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad revisorerna förordat angående

1. fördjupad kostnadsanalys

2. förbättrad kostnadsuppföljning

3. redovisning av kostnadsutvecklingen och

4. transportverksamheten.

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart och revisionsdirektören Percy Björklund
(föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar

STURE PALM

Percy Björklund

RIKSDAGENS REVISORER

1984-12-06

Bilaga
Dnr 1982:39

Sammanfattning av rapport (1983/84:7) Vissa kostnader för förvaring
m. m. av anhållna, häktade och andra omhändertagna och de
remissyttranden som avgetts över den
1 Rapporten

1.1 Granskningens omfattning

Riksdagens revisorer har granskat häktesorganisationen. Granskningen
har begränsats till att i första hand avse beläggningssituationen och de
totala kostnaderna för driften samt transportverksamheten vid de allmänna
häktena. För detaljerade studier har utvalts tio häkten av varierande storlek
och med geografisk spridning över hela landet. Urvalet omfattar såväl
stora, medelstora som små häktesenheter. Vissa häkten utför genom sina
transportförare transporter av klientel för både kriminalvården och polisen,
varvid samordning av transporterna skall ske genom kriminalvårdens
transportcentraler.

Följande häkten omfattas av granskningen:

Stora	Medelstora	Små
Stockholm	Luleå	Umeå
Göteborg	Norrköping	Växjö
	Härnösand	Visby
	Kristianstad
	Västerås

Vid granskningen har speciellt de utländska förpassningsresorna såsom
en del av kriminalvårdsverkets transportverksamhet varit föremål för ett
mer ingående studium.

1.2 Beläggningen vid häktena

Den genomsnittliga beläggningen på de allmänna häktena låg under en
följd av år på en i stort sett konstant nivå. Under 1980 ökade emellertid
beläggningen mycket kraftigt. Genomsnittsbeläggningen har sedan ökat
under 1981 och 1982. Jämfört med 1979 har den 1982 ökat med 33%, från i
genomsnitt 712 till 945 intagna. Ökningen har fortsatt även under 1983.

I rapporten redovisas att medelbeläggningen stadigt ökat under budgetåren
1979/80-1982/83, och att ett par av häktena genomgående har en
mycket hög beläggning. Detta gäller i första hand häktena i Kristianstad
och Växjö med en medelbeläggning på 103% resp. 116% av tillgängligt
platsantal för budgetåret 1982/83. Beträffande resurstillgången inom häk -

tesorganisationen anför kriminalvårdsstyrelsen, att de senaste årens kraftiga
ökning av den genomsnittliga platsbeläggningen har medfört mycket
stora påfrestningar för vissa regioner.

Inom vissa polisdistrikt har platsbristen vid häktena åsamkat statsverket
merkostnader. Sålunda utvisar en sammanställning att inom Malmö polisdistrikt
extra kostnader i storleksordningen 1/2-1 milj. kr. för år 1980 har
drabbat statsverket på grund av bristen på erforderliga förvaringsplatser
för anhållna och häktade. Förutom de direkta kostnaderna har den otillräckliga
platskapaciteten medfört olägenheter för såväl personalen som de
anhållna och häktade personerna.

Även åklagare och försvarare åsamkas merarbete och besvär genom de
extra resor som de måste företa till de temporärt utnyttjade häktena
utanför Malmöområdet.

Också i andra delar av landet har det rått brist på häkteslokaler. Kriminalvårdsstyrelsen
har enligt uppgift utöver polisens arrestlokaler anskaffat
ytterligare häktesplatser i olika delar av landet genom att utnyttja utrymmen
i fungerande och nedlagda kriminalvårdsanstalter.

1.3 Kostnader för häktena

Kostnaderna för de allmänna häktena redovisas hos kriminalvårdsverket
under anslaget E2 kriminalvårdsanstaltema. Enligt erhållet redovisningsmaterial
har driftkostnaderna uppgått till följande belopp.

Budgetår 1979/80 151 milj. kr.

1980/81 173 ”

1981/82 192 ”

1982/83 202 ”

De årliga driftkostnaderna vid de utvalda häktena har för analysändamål
brutits ned till dygnskostnad per medelbelagd häktesplats.

Kostnadsläget vid de granskade häktena var för budgetåret 1982/83
följande.

Häkte	Medelbeläggning %	Utfall på anslag E2 kr. 1982/83	Dygnskostnad/ intagen, kr.
Stockholm	71,6	66713000	802
Göteborg	82,3	24780000	508
Luleå	59,7	6485000	996
Norrköping	82,1	7622000	691
Härnösand	69,2	6616000	1026
Kristianstad	103,3	6686000	631
Västerås	75,0	7264000	765
Umeå	82,4	3773000	796
Växjö	116,7	3729000	776
Visby	76,5	3012000	652
Hela landet	77,7	201898000	699

Som framgår av sammanställningen varierar dygnskostnaden avsevärt
vid häktena. Häktet i Göteborg hade detta budgetår den lägsta dygnskostnaden
med 508 kr. per intagen, medan häktet i Härnösand redovisade den
högsta dygnskostnaden med 1026 kr. per intagen.

I rapporten redovisas även vissa delposter som ingår i den framräknade
dygnskostnaden. Den största delposten i dygnskostnaden per intagen utgörs
av löner till personalen. För budgetåret 1982/83 varierade personalkostnaderna
mellan 72 och 86% av de granskade häktenas dygnskostnader.
Påtagliga skillnader mellan häktena konstateras föreligga vad avser
personalläget uttryckt i antal anställda per medelbelagd plats. Häktet i
Göteborg hade sålunda under budgetåret 1982/83 i genomsnitt 0,72 anställda
per medelbelagd plats, medan motsvarande tal för häktet i Stockholm
var 1,28, för häktet i Luleå 1,56 och för häktet i Härnösand 1,61.

Om transportförarfunktionen vid häktena frånräknas, ändras bilden
ganska avsevärt. Fortfarande har häktet i Göteborg den lägsta personaltätheten
per medelbelagd plats med 0,59 anställda, medan häktena i Stockholm
och i Härnösand båda redovisar 1,06 anställda per medelbelagd plats.
Även enligt denna beräkningsnorm utvisar häktet i Luleå den högsta
personaltätheten per medelbelagd plats med 1,28 anställda. De framtagna
värdena indikerar att personaltätheten vid häktet i Stockholm för de normala
arbetsuppgifterna genomsnittligt är nästan dubbelt så stor per medelbelagd
plats som vid häktet i Göteborg.

En av orsakerna till de stora differenserna mellan häktena kan sökas i
utnyttjandegraden av platserna. Beläggningssituationen för ett visst häkte
torde vara svår att lokalt kunna påverka, men för den långsiktiga personalplaneringen
bör en låg medelbeläggning av platserna under en längre
tidsperiod föranleda en viss reducering av personalstyrkan.

Övriga delposter i häktenas dygnskostnader, som påvisbart påverkar
totalkostnaden, är utspisning och transportkostnader. Beträffande utspisningskostnaderna
kan noteras att häktena saknar möjligheter
att själva tillaga kosten. De är hänvisade till att anlita utomstående leverantörer
eller närliggande kriminalvårdsanstalters utspisningsavdelningar.
Dygnskostnaden för bespisning per intagen varierar starkt mellan de granskade
häktena. Högsta kostnad för budgetåret 1982/83 utvisar häktet i
Norrköping med 63 kr. per dygn och intagen, medan huvudparten av
häktena redovisar kostnader understigande 50 kr. per dygn och intagen.
Lägst utspisningskostnad finns vid häktet i Visby med 27 kr. per intagen.

I rapporten betonas att det med hänsyn till disponibelt underlagsmaterial
är svårt att bedöma skäligheten av utspisningskostnadema vid häktena,
bl. a. beroende på varierande leverans- och transportsätt för matportionerna.
De betydande skillnaderna i kostnaderna för utspisning bör enligt
revisorernas mening föranleda en förbättrad kostnadsuppföljning inom
häktesorganisationen.

Transport verksamheten berörs i avsnitt 1.4.

En annan kostnadspost, nämligen biblioteksverksamheten, ligger
för häktenas del på en mycket hög nivå jämfört med motsvarande
kostnad för övriga vårdplatser inom kriminalvården, påpekar revisorerna i
rapporten.

Kriminalvårdsstyrelsen köper biblioteksservicen av kommunerna. I
samband med den försämrade ekonomin för kommunerna har dessa i allt
större utsträckning börjat kräva full täckning för sina kostnader för biblioteksservicen.
Kostnaden och ersättningen per vårdplats för år 1981 anges
till följande belopp:

Vårdplats vid	Genomsnittlig kostnad	Ersättning till kommunerna
Häkte	954 kr.	225 kr.
Sluten riksanstalt	521 ”	115 ”
Sluten lokalanstalt	304 ”	90”

Kostnaden för bibliotekstjänsten vid kriminalvårdsanstaltema och häktena
uppgick till 1507000 kr. för budgetåret 1982/83. För budgetåret
1984/85 har styrelsen begärt anslag om 2909000 kr. för samma ändamål.
Som speciellt kostnadskrävande anges vara biblioteksservicen till utländska
medborgare eller invandrare med obefintliga eller begränsade kunskaper
i svenska.

Revisorerna anser att om de framförda kraven från kommunerna på
kostnadstäckning för biblioteksservicen till kriminalvården skulle aktualiseras
till fullo kan denna service komma att medföra en avsevärd kostnadsökning,
speciellt för häktesorganisationen. I det ansträngda statsfinansiella
läge som f. n. råder torde det därför kunna sättas i fråga om det är realistiskt
att bibehålla målsättningen att förverkliga den personliga biblioteksservicen
för de häktade i full omfattning.

1.4 Transport verksamheten

Transportverksamheten inom kriminalvårdsverket har i sin nuvarande
form bedrivits som en försöksverksamhet sedan år 1966.

I propositionen 1964:100 angående organisationen av polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet behandlades bl. a. häktesorganisationen och fångvårdens
transportverksamhet. Beträffande häktesorganisationen föreslogs
att numera kriminalvårdsstyrelsen skulle bli chefsmyndighet för häkten
och till häkten anslutna polisarrester.

Vidare förordades att polisen i betydande omfattning skulle befrias från
förpassningsuppgifter vilka i stället skulle ombesörjas av befattningshavare
vid häktena.

Sedan riksdagen godtagit regeringens förslag till omorganisation av bl. a.
polisväsendet, har transportverksamheten successivt byggts ut inom den
nuvarande kriminal vårdsorganisationen.

För att samordna och effektivisera transporterna inom kriminalvården
har landet indelats i fyra transportområden. Inom varje transportområde
finns en transportcentral för samordning av speciellt de längre transporterna.
Dessa centraler är belägna i Härnösand, Stockholm, Göteborg och
Malmö. Enligt uppgift från kriminalvårdsstyrelsen var kriminalvårdens
transportverksamhet fullt utbyggd år 1972.

Den årliga transportkostnaden för kriminalvårdsanstalterna torde under
de senaste två budgetåren uppskattningsvis belöpa sig till ca 65 milj. kr.
Därav kan enligt en schablonberäkning ca 43 milj. kr. vara hänförbara till
häktesorganisationen.

För att effektivisera transporterna framför allt på de längre transportsträckorna
har ett system med fasta turer införts inom kriminalvården.
Sålunda finns sedan år 1982 fasta transportturer på följande sträckor:

Luleå - Umeå

Umeå - Härnösand

Härnösand - Gävle

Gävle - Stockholm

De fasta turerna och anmälningsplikten till transportcentralerna vid behov
av längre transporter har enligt uppgift medfört ett bättre utnyttjande
av transportresurserna.

En stor del av de transporter som ombesöijs av kriminalvårdens transportorganisation
kan dock enligt uppgift inte planeras av transportcentralerna
på ett tillfredsställande sätt. Detta gäller i första hand transporter till
häktnings- och andra domstolsförhandlingar. Frågan om förläggning av i
första hand lokaler för häktningsförhandlingar har därför ånyo fått aktualitet.

En arbetsgrupp som kriminalvårdsstyrelsen tillsatt för att utreda transportverksamheten
inom kriminalvården har beräknat de totala transportoch
bevakningskostnaderna för samtliga domstolsinställelser under år 1981
till följande belopp:

Personalkostnader 6 966 000

Fordonskostnader 2 288 000

Totalt kr. 9254000

Till detta belopp skall läggas kostnaden för anlitade vaktbolag uppgående
till ca 850 000 kr. Behovet av ett närmare samarbete mellan kriminalvårdsstyrelsen
och i första hand domstolsverket avseende transportverksamheten
har påtalats från häktesorganisationens sida. Önskemål har
därvid uttalats om domstolsförhandlingar som är tidsmässigt så förlagda
att övertidsuttag i möjligaste mån begränsas. Detta kan i första hand gälla
inställelser vid domstol då häkteslokaler och domstolslokaler är belägna på
långt avstånd från varandra.

1.5 Förpassningsresor till utlandet

Som tidigare nämnts skall framför allt de längre förpassningsresoma
genomföras av kriminal vårdsverkets transportorganisation, och den 1 oktober
1972 träffades ett avtal mellan rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen
om utlandstransporterna vid förpassningar.

Rikspolisstyrelsen har utfärdat följande anvisningar för förpassningsresa
med flygplan.

Polismyndighet skall alltid anmäla behovet av förpassningsresan till
kriminalvårdsstyrelsens transportcentral.

Transportcentralen åvilar att skyndsamt lämna besked om transporten
kan utföras av personal från kriminalvården. Endast i de fall då kriminalvårdspersonal
inte helt kan utföra förpassningsresan eller behov föreligger
av medverkan av i ärendet väl insatt polisman, får transporten utföras
genom polisens försorg eller med biträde av polispersonal.

Revisorerna har särskilt granskat omfattningen av och bevakningen vid
utländska förpassningsresor.

Därvid har framkommit att påfallande stora skillnader föreligger i praxis
mellan polisdistrikten rörande bevakningen. Detta gäller i hög grad polisens
medverkan för bevakning vid de utomnordiska förpassningsresoma,
medan stor enhetlighet kan konstateras i fråga om polisiär medverkan vid
inomnordiska förpassningsresor. Uppgifter för budgetåren 1981/82 och
1982/83 utvisar att av 21 tillfrågade polisdistrikt så använde sig polisdistrikt
tillhörande kriminalvårdens Stockholmsregion endast i 59% av fallen personal
från kriminalvården för att utföra uppdragen. För polisdistrikten
inom de tre övriga kriminalvårdsregionerna i landet var motsvarande procenttal
87-100%.

Även när det gäller insatsen av bevakningspersonal för förpassningsuppdrag
avvek på ett markant sätt praxis inom Stockholmsområdet från praxis
inom övriga tillfrågade polisdistrikt. Detta gällde såväl till transportcentralerna
anmälda som oanmälda förpassningsresor till utomnordiska länder.

De lokala polismyndigheterna i Stockholmsregionen har även under
senare budgetår bedömt kravet på säkerhet på ett sätt som påtagligt avviker
från övriga transportregioner, vilket medfört en hög grad av medverkan
från polisens sida. Att behovet av polisiär bevakning skulle vara större
vid förpassningar av utlänningar från Stockholmsregionen än från t. ex.
Göteborgstrakten betvivlas emellertid starkt i rapporten.

Kostnaderna för förpassningsresor till utlandet beräknas för kriminalvårdsverket
ha uppgått till ca 12 milj. kr. under budgetåret 1982/83. Härtill
kommer kostnader inom polisväsendet, vilka uppskattas vara i storleksordningen
3 milj. kr. för samma period. Polisens kostnader för dess medverkan
i utländska förpassningsresor finns endast särredovisade från budgetåret
1981/82. Sålunda uppgick de direkta kostnaderna (exkl. löner och
övertidsersättning) för förpassningsresor för polisens del till följande belopp:
1,3 milj. kr. budgetåret 1981/82 och 2,0 milj. kr. budgetåret 1982/83.

Kriminalvårdens transportcentraler har ju till uppgift att planera och
samordna erforderliga transporter på det för statsverket förmånligaste
sättet. Detta gäller inte minst de utländska förpassningsresorna som ofta
medför betydande kostnader. Genom att t. ex. ta till vara alternativa möjligheter
för flygtransporter kan transportcentralema göra påtagliga besparingar.

Beträffande kostnader för förpassads resa och bagage
framhålls i rapporten att utlänning enligt utlänningslagens 99 § är skyldig
att betala kostnaderna för sin egen resa till den ort dit han åläggs att resa.
Kostnaden för bevakningspersonal skall däremot stanna på statsverket.

Enligt uppgifter, erhållna från såväl rikspolisstyrelsen som kriminalvårdsstyrelsens
transportenhet, förekommer det i de allra flesta fall att
både biljettkostnaden och avgiften för bagageövervikt har betalats av
statsverket, trots att den förpassade i många fall har haft tillgångar att själv
bestrida dessa kostnader.

Behovet av strikta regler och en enhetlig tillämpningspraxis vid verkställighet
av förpassningar konstateras i rapporten.

1.6 Överväganden

Revisorerna konstaterar att beläggningen av häktesplatserna har stigit
kraftigt de senaste åren. Speciellt har kategorin häktade ökat och därigenom
även den genomsnittliga förvaringstiden för de intagna. Totalt har
dock klienttillströmningen under de tre senaste åren legat på i stort sett
oförändrad nivå.

Det ökade antalet häktade och den akuta platsbristen vid kriminalvårdsanstalterna,
speciellt vid de allmänna häktena, föranledde justitieministern
att under år 1983 tillkalla en särskild utredare (Dir. 1983:24) för en översyn
av reglerna om häktning och anhållande. Enligt direktiven för översynen
skall grunderna för sådana åtgärder ses över. Bl. a. skall frågan om tillämpning
av alternativ till häktning som inte innebär frihetsberövanden utredas.
Ett förslag från utredningen, 1983 års häktningsutredning (Ju 1983:04),
beräknas föreligga under andra halvåret 1984.

Revisorerna finner att det bl. a. med anledning av den pågående utredningen
är motiverat att tillgodose det akuta behovet av häktesplatser
genom provisoriska lösningar på sätt som kriminalvårdsstyrelsen gjort.

De stora variationerna i dygnskostnaderna per intagen häktena emellan
bör dock enligt revisorernas mening föranleda en förbättrad kostnadsanalys
och kostnadsuppföljning. I fortsättningen bör sålunda kontinuerliga
kostnadsjämförelser göras mellan häktena i vad avser dygnskostnaderna.
De påfallande stora skillnaderna i personalbemanningen vid häktena, sett i
relation till medelbeläggningen, talar vidare för att kriminalvårdsstyrelsen
gör en översyn av personalbehovet på lång sikt.

Ett bättre utnyttjande av tillgängliga resurser inom kriminalvårdsverkets

transport verksamhet anser revisorerna också vara möjligt. Åtgärder för att
förbättra denna verksamhet förutsätts bli vidtagna internt med ledning av
resultatet från den projektgrupp inom kriminalvårdsverket som arbetar
med denna fråga.

För att åstadkomma en rationell transportverksamhet är man bl. a. beroende
av att myndigheterna samordnar sin verksamhet, som t. ex. när det
gäller att förlägga häktningsförhandlingar och andra domstolsförhandlingar
till lokaler i anslutning till polishus som är lämpliga från transportsynpunkt.
Det finns därför anledning att överväga åtgärder på ett övergripande
plan. I rapporten förordar revisorerna att samarbetet mellan domstolsverket
och kriminalvårdsstyrelsen beträffande transporterna till olika
domstolsförhandlingar ses över genom regeringens försorg.

Revisorerna finner det också rimligt att kriminalvårdsverkets transportorganisation
ges en slutlig lösning efter många års försöksverksamhet (17
år). En sådan lösning bör även få omfatta de utländska förpassningsresorna.

Beträffande ansvaret för de utländska förpassningsresorna anför revisorerna
att det i fortsättningen bör åligga kriminalvårdsverket att ombesörja
dessa. För det fall bevakning erfordras vid transporten skall kriminalvårdsverket
i normalfallet svara för denna. Skulle man från polismyndighets sida
finna att särskilda skäl föreligger för polisiär medverkan vid förpassningsresan,
skall självfallet sådan polisiär insats anordnas i samråd med transportcentralerna.

Såväl själva transporten som bevakningen bör i utvisningsfall normalt
ombesörjas av kriminalvårdsverkets transportorganisation. I avvisningsfall
kan det emellertid — speciellt vid gränsstationer — föreligga skäl för att
polisen fortfarande bör utföra avvisningen utan medverkan av transportcentralerna.

Att medverka i förpassningsresor till utlandet är en arbetsuppgift som
kräver speciell utbildning och kunskap. Därför är det angeläget att de
transportförare inom kriminalvårdsverket som skall anförtros uppgifter av
detta slag uppfyller de rimliga krav som kan ställas på personalen för
sådana utlandsuppdrag.

2 Remissyttrandena

Yttranden över rapporten (1983/84:7) Vissa kostnader för förvaring
m.m. av anhållna, häktade och andra omhändertagna, har efter remiss
lämnats av domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
Statsanställdas Förbund och Sveriges Arbetsledareförbund.

2.1 Beläggningssituationen

I rapporten redovisas att beläggningen av platserna vid de allmänna
häktena kraftigt ökat alltsedan år 1980 och att platssituationen under
perioden 1980—1982 inom vissa regioner tidvis har varit besvärande. Det
konstateras vidare att detta förhållande har medfört betydande extra kostnader
för statsverket.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att beläggningssituationen under budgetåret
1983/84 delvis har förändrats. Sålunda uppges den genomsnittliga
beläggningen vid häktena ha minskat med 16% under budgetåret. Någon
entydig förklaring till denna förändring anser sig styrelsen dock inte kunna
ge.

För Malmöregionens del kan enligt styrelsen någon tillfredsställande
lösning på platsproblemet vid häktena inte åstadkommas förrän häktet i en
planerad förvaltningsbyggnad i Malmö kan tas i bruk. I årets anslagsframställning
har styrelsen också kraftigt understrukit behovet av denna byggnad.

2.2 Kostnader för häktena

1 fråga om driftkostnaderna vid häktena framhålls beträffande dygnskostnaden
per häktesplats från kriminalvårdsstyrelsens sida att en
sådan kostnad vid medelbeläggning kan vara en diskutabel värdemätare
för kostnadsjämförelser häktena emellan. Speciellt gäller detta i fråga om
personalbehovet vid de skilda häktena. Beläggningen kan variera genom
att antalet intagna kan växla mycket snabbt. Dessutom kräver en sluten
institution som ett häkte en viss grundbemanning oavsett antalet intagna.
Styrelsen medger dock att skäl finns att analysera orsakerna till den av
revisorerna påtalade skillnaden mellan Göteborgshäktet och övriga häkten.

Statsanställdas Förbund framhåller angående personalbehovet vid häktena
att man inte ensidigt kan se till medelbeläggningen av platserna. Vid
fastställande av tjänstgörings- och arbetslistor krävs lika stor personaltäthet
oavsett om beläggningen vid häktet är låg eller hög. Enligt förbundets
uppfattning bör den av revisorerna föreslagna översynen av personalbehovet
vid häktena anstå. Som skäl härför anför förbundet att en utredning
inom justitiedepartementet angående personaldimensioneringen vid
kriminalvårdsverkets anstalter och häkten pågår.

Utspisningskostnaderna vid häktena anges i rapporten vara
höga och variera kraftigt mellan de granskade häktena. Kriminalvårdsstyrelsen
förklarar detta förhållande med att häktena har utrustats med endast
serveringskök, bl. a. för att minska byggkostnaderna. Maten levereras från
utomstående leverantörer eller består av s.k. bekvämkost. Båda dessa
alternativ har enligt styrelsen visat sig vara dyrare än att tillaga mat på
konventionellt sätt. Styrelsen söker därför att efter hand låta närbelägna

kriminalvårdsanstalter ta över mathållningen för häktena, där så är möjligt.

Kostnaden för biblioteksservicen vid häkten har i rapporten
angetts vara mycket hög jämfört med motsvarande kostnad vid andra
vårdplatser inom kriminalvården. Kriminalvårdsstyrelsen uppger sig ha
prioriterat häktena vid fördelningen av medel för biblioteksverksamheten.
Orsaken härtill är enligt styrelsen att för flertalet häktade utgör läsning den
enda avkoppling som kan erbjudas i en närmast total isolering från yttervärlden.
Årskostnaden per häktesplats beräknas uppgå till 954 kr. varav
kriminalvården betalar 225 kr. Återstoden av kostnaden faller på den
kommun där häktet är beläget. Styrelsen uppger sig hittills ha lyckats
upprätthålla den mycket betydelsefulla biblioteksservicen genom en välvillig
inställning från kommunerna.

2.3 Transportverksamheten

Kriminalvårdens kostnader för transportverksamheten har - något som
revisorerna också framhållit i rapporten - varit föremål för en omfattande
utredning och utvärdering inom kriminal vårdsverket. Kriminalvårdsstyrelsen
upplyser i sitt remissvar att resultatet av denna utredning under innevarande
höst kommer att redovisas till regeringen.

De frågor som berörs av revisorerna i granskningsrapporten kommer
därvid att föreslås få en lösning som enligt styrelsens bedömning i betydande
utsträckning tillgodoser revisorernas önskemål. Sålunda kommer bl. a.
förslag att läggas fram om hur transportorganisationen - hittills en försöksverksamhet
- slutligt bör utformas. Frågan om samarbete i transportfrågor
mellan kriminalvården och rättsväsendets övriga myndigheter kommer
också att behandlas. Även frågan om personalens medverkan vid
utlandstransporter tas upp till behandling i denna utredning.

Styrelsen avvaktar därför övergripande ställningstaganden från statsmakternas
sida med anledning av den kommande rapporten till regeringen.

Domstolsverket framhåller att den nuvarande transportverksamheten
synes fungera på ett för domstolarna mycket tillfredsställande sätt. Verket
påpekar att häktningsförhandlingar på många orter - speciellt större -regelbundet hålls i polishusets lokaler. Emellertid kan såväl praktiska som
principiella invändningar resas mot detta förhållande. Det är enligt verket
angeläget att domstolens självständiga ställning gentemot de myndigheter
som närmast svarar för lagföringen inte kan sättas i fråga genom lokalmässiga
arrangemang. Domstolsverket har emellertid förståelse för de krav på
ett rationellt utnyttjande av kriminalvårdens transportorganisation som
framställs i såväl revisorernas rapport som kriminalvårdsstyrelsens rapport
(Kriminalvårdsverkets transportverksamhet).

Verket uppger sig vara berett att medverka i en eventuell utredning med
syfte att finna tillfredsställande lösningar på föreliggande problem.

Rikspolisstyrelsen delar revisorernas uppfattning att man mot bakgrund

av de erfarenheter som vunnits under den långa försöksperioden skulle
kunna fatta ett slutligt beslut om utformningen av transportverksamheten
som en permanent del av kriminal vårds verkets verksamhet. Styrelsen
anser att kriminalvårdsstyrelsen skall ha huvudansvaret för transportverksamheten.

Denna uppfattning om transportverksamheten framförs också av Statsanställdas
Förbund. Den inom kriminalvårdsverket uppbyggda transportorganisationen
har enligt förbundet visat sig vara effektiv och värdefull.
Dock bör enligt förbundet ett bättre samarbete mellan domstolarna och
kriminalvårdsverket komma till stånd, när det gäller transporter mellan de
två myndigheterna. Förbundet framhåller emellertid att delvis nya grepp
bör kunna tas i besparingssyfte. Sålunda skulle fler förhandlingar kunna
hållas i polishusen i stället för i domstolslokalerna och rättegångarna
förläggas tidigare på dagen för att minska kostnaderna för inom kriminalvården
berörda personalkategorier.

Beträffande kostnadsbesparingar inom transportorganisationen anser
Sveriges Arbetsledareförbund att varje anstalt borde utnyttja sina egna
möjligheter till att omhänderta misskötsamma intagna i stället för att flytta
dem till andra anstalter. Helt onödiga transporter skulle på detta sätt kunna
undvikas, speciellt om tiden till frigivning rör sig om enbart några veckor.

3 Förpassningar till utlandet

Ansvaret för förpassningsresor, som ingår som en normal del
i transportverksamheten, skall enligt rikspolisstyrelsen ligga hos kriminalvårdsstyrelsen.
Polisiär medverkan vid förpassningar bör endast förekomma
i särskilda fall. Kostnadsmässigt bör vid polisiär medverkan resekostnader
och traktamenten belasta kriminalvårdsverkets anslag.

Även Statsanställdas Förbund ansluter sig till revisorernas förslag att
kriminalvårdsstyrelsen bör vara ensam huvudman och ansvarig för samtliga
utländska förpassningsresor. Dock kan enligt förbundet rationella skäl
tala för att polispersonal svarar för av visningar i särskilda fall, speciellt vid
gränsstationer.

Kriminalvårdsstyrelsen hänvisar till sin egen transportutredning och tar
därför inte upp denna fråga i sitt remissvar.

Däremot redovisar kriminalvårdsstyrelsen sin syn på kostnader för
förpassade personers flygresor och deras bagagekostnader.
Ansvaret för återkrav av transportkostnader för personer som
utvisas efter straff åligger styrelsen. I den mån den utvisade har medel att
bekosta resan försöker anstaltsledningen förmå denne att frivilligt betala
sin del av resekostnaderna. Däremot är det enligt styrelsen olönsamt och
omständligt att tvinga någon att betala.

Återkrav på biljett- och resekostnader för personer som avvisas -

förpassas enligt utlänningslagen — handläggs av polisen efter samma modell
som gäller för utvisade. Inkasserade medel skall betalas in till styrelsens
transportkonto, framhåller kriminalvårdsstyrelsen. Så har enligt styrelsen
också skett i ett tiotal fall per år.

Styrelsen har för avsikt att ta kontakt med rikspolisstyrelsen för att
utarbeta gemensamma riktlinjer för handläggning av dessa frågor.

BILAGA 6

Riksdagens revisorers förslag angående effektivitetsproblem vid utlokaliseringen
av statliga civila myndigheter

1984-12-13
Till riksdagen

1 Sammanfattning

Riksdagens revisorer har granskat ett antal från Stockholmsområdet
utlokaliserade centrala myndigheter. Syftet med granskningen har varit att
få belyst hur myndigheternas möjligheter att effektivt fullgöra sina uppgifter
påverkats av omlokaliseringen.

Omlokaliseringen fick i vissa avseenden positiva effekter för myndigheternas
verksamhet. Det har emellertid visat sig att många av de förutsedda
problemen underskattats. Detta gäller såväl kostnadssidan som varaktigheten
av problemen.

Revisorerna anser att de erfarenheter och synpunkter som framkommit
genom granskningen skall beaktas i det fortsatta arbetet på decentralisering
och eventuell omlokalisering av statlig verksamhet.

En sammanfattning av granskningsrapporten och remissutfallet lämnas i
bilaga till denna skrivelse.

2 Genomförd granskning

En omfattande omlokalisering av statliga centrala myndigheter från
Stockholmsområdet till ett antal orter ute i landet utfördes under tiden
1973 — 1982. Omlokaliseringarna grundade sig på två riksdagsbeslut från
resp. år 1971 och 1973 (prop. 1971:29, InU 15, rskr 196; prop. 1973:55,
InU 22, rskr 220). Utflyttningen från Stockholm berörde 43 myndigheter
och omfattade drygt 10 000 tjänster. Antalet anställda (omräknat till heltidspersoner)
uppgick år 1983 enligt statistiska centralbyråns statistik över
statsanställda till närmare 10 600. Sammanlagt 16 orter fick ta emot de
utlokaliserade myndigheterna.

Den av revisorerna genomförda granskningen har inriktats på utlokaliseringens
inverkan på myndigheternas möjligheter att rationellt kunna
sköta sina ålagda uppgifter. Den baserar sig på uppgifter från 15 myndigheter.
Tre myndigheter, nämligen statens provningsanstalt (SP), statens löne -

och pensionsverk (SPV) och skogsvetenskapliga fakulteten (SF) vid Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU), f.d. skogshögskolan, har ägnats en utförligare
studie.

De kommunal- och regionalekonomiska effekterna av utlokaliseringarna
har inte omfattats av granskningen.

I rapporten har framhållits att det vid många omlokaliserade myndigheter
uppstod ett slags ”nytänkande” som stimulerat arbetet. Till denna
positiva psykologiska miljö medverkade de många, mestadels unga nyanställda,
liksom att man arbetar i ändamålsenliga förvaltningshus, laboratoriebyggnader
etc. Många av de problem som var förknippade med utlokaliseringen
visade sig emellertid ha underskattats. Detta gäller såväl kostnadskonsekvenserna
som problemens varaktighet.

De nya lokalerna och den oftast nya utrustningen innebar i de flesta fall
väsentliga förbättringar för de utflyttade myndigheterna. De stora investeringarna
i byggnader och utrustning medförde dock att myndigheterna fick
väsentligt ökade kapital- och hyreskostnader. Anmärkas bör emellertid att
denna förnyelse varit nödvändig för några av myndigheterna även om de
stannat kvar i Stockholmsregionen. Förhållandet att praktiskt taget all
utrustning förnyades vid omlokaliseringstillfället har fört med sig att en
stor del av den också måste ersättas under de närmaste åren.

Att upprätta nya och behålla gamla kontakter har försvårats efter utlokaliseringen.
Några myndigheter förlädes till orter långt bort från samarbetspartner
och kunder. Andra myndigheter fick en geografiskt ogynnsam
placering i förhållande till sin regionala och lokala organisation. De för de
utlokaliserade myndigheterna så betydelsefulla kontakterna med bl. a.
myndigheter och topporganisationer i Stockholm har blivit svårare att
upprätthålla efter utlokaliseringen. Myndigheternas utlokalisering till nya
orter har inneburit antingen förlorade kontakter eller höjda resekostnader.

Beträffande den skogsvetenskapliga fakulteten vid Sveriges lantbruksuniversitet
visar granskningen att uppdelningen av f.d. skogshögskolans
verksamhet på tre orter innebär betydande problem och ökade kostnader.
Bland problemen märks svårigheten att upprätthålla samverkan mellan
utbildning och forskning inom den egna fakulteten. För fakultetens Umeådel
är det svårt att hålla tillräckliga kontakter med skilda samarbetspartner
i södra och mellersta Sverige.

Utredningsresultatet gav anledning till följande två förslag i granskningsrapporten.

- De generella besparingskraven bör övergångsvis sättas lägre för myndigheter
som genom omlokaliseringen fått sin verksamhet splittrad på
flera orter.

- De resultat sorn framkommit genom denna granskning bör beaktas i det
fortsatta arbetet med decentralisering och eventuell ny omlokalisering
av statlig verksamhet.

3 Revisorernas överväganden

Regionalpolitikens mål kan sammanfattningsvis sägas vara att skapa
förutsättningar för en balanserad befolkningsutveckling i landets olika
delar och att ge människor tillgång till arbete, service och en god miljö
oavsett var de bor i landet.

Som ett bland många medel att uppnå angivna mål genomfördes en
omfattande omlokalisering av statliga centrala myndigheter från Stockholmsområdet
till ett antal orter ute i landet. En utgångspunkt för det
arbete som delegationen för lokalisering av statlig verksamhet bedrev var
att de myndigheter som flyttade skulle fungera effektivt.

Då revisorerna enligt sin instruktion skall beakta grunderna för det
administrativa arbetets organisation och funktioner har granskningen avsett
att belysa de omlokaliserade myndigheternas möjligheter att effektivt
fullgöra sina uppgifter på de nya orterna.

En samlad utvärdering av de kommunal- och regionalekonomiska effekterna
har alltså inte gjorts vid den genomförda granskningen, då många av
de grundläggande politiska värderingar som ligger bakom beslutet om
omlokalisering svårligen låter sig översättas i ekonomiska termer.

Som en allmän bedömning vill revisorerna framhålla att omlokaliseringen
vid många myndigheter tycks ha lett till ett ifrågasättande av
etablerade organisationsformer och administrativa rutiner. Ett nytänkande
kom till stånd som verkade utvecklande på myndigheternas verksamhet.
Härtill bidrog i hög grad att många unga välutbildade tjänstemän nyanställdes
samt att man erhöll nya ändamålsenliga förvaltningshus, laboratoriebyggnader
och maskinutrustningar.

Många av de problem som var förknippade med utlokaliseringen visade
sig emellertid ha underskattats. Detta gäller såväl kostnadssidan som varaktigheten
av problemen. Enligt revisorernas mening kan iakttagna svårigheter
i många fall hänföras till det förhållandet att hela myndigheter överflyttades
till en ny miljö eller splittrades. Verksamheten gavs härigenom
inte möjlighet att på ett naturligt sätt successivt växa in i sin nya miljö.

Statens provningsanstalt utgör exempel på en uppdragsmyndighet som
vid omlokaliseringen från Stockholm till Borås fick starta med att bygga
upp en ny kundkrets. Omställningsprocessen blev ekonomiskt smärtsam.
Till detta bidrog även att myndigheten erhöll en utrustning som till vissa
delar var för avancerad för verksamheten i den nya kundmiljön.

Även av remissvaret från statens väg- och trafikinstitut framgår att

8 Riksdagen 1985186. 2 sami. Nr 2

anpassningen på den nya lokaliseringsorten var förenad med stora ekonomiska
problem. Härtill bidrog i inte ringa utsträckning de höga kostnaderna
för de nya lokalerna.

Skogsvetenskapliga fakulteten är exempel på en myndighet som har
samordningsproblem och som fått ökade kostnader som en följd av att
verksamheten är splittrad. Beträffande de samlade konsekvenserna av
splittrad verksamhet och de generella besparingskraven önskar revisorerna
peka på följande problem som redovisats såväl i remissvaret från
Sveriges lantbruksuniversitet som vid revisorernas besök på skogsvetenskapliga
fakulteten. Verksamheten vid fakulteten har blivit mer känslig för
resursförändringar. Detta hänger samman med att forskningen på en ort
för att bli effektiv kräver en viss minsta mängd personal och andra resurser.
Underskrids denna mängd blir den marginella negativa effekten av
en resursminskning mycket stor.

Revisorerna vill framhålla att riksdagens uttalande år 1982 (AU
1980/81:23, rskr 233) att det knappast är lämpligt att initiera en ny stor
lokaliseringsomgång på riksplanet har bekräftats genom granskningens
resultat. Om man vill uppnå en geografiskt jämnare fördelning av förvaltningen
är det enligt revisorernas mening viktigt att pröva andra vägar. En
väg är att decentralisera funktioner och verksamheter vid existerande
myndigheter. En annan väg är att ta till vara den större handlingsfrihet som
finns inför lokaliseringsbeslut om nya verksamheter. Ett aktivt förändringsarbete
efter dessa riktlinjer bör medverka till att stora och kostsamma
omställningsproblem undviks och att berörda verksamheter ges möjlighet
att på ett naturligt sätt växa in i miljö och arbetsuppgifter. Effektiviteten
kan därigenom främjas. Möjligheterna att decentralisera statlig verksamhet
övervägs för närvarande inom civildepartementet av en arbetsgrupp.

Revisorerna tar i det följande upp vissa i granskningsrapporten redovisade
mera avgränsade problem, som med olika styrka iakttagits vid
ett flertal myndigheter, och som bör beaktas i det vidare arbetet på omstrukturering
och eventuell omlokalisering av statlig verksamhet. De åsyftade
problemen återfinns främst inom det personaladministrativa området
och inom områdena samverkan och kontaktverksamhet.

I granskningsrapporten framhålls att möjligheterna att rekrytera viss
kvalificerad personal i nyckelbefattningar ofta kan vara sämre på de nya
orterna än i Stockholmsområdet. Detta förhållande bekräftades även vid
revisorernas besök i Kopparbergs län i juni 1984. En i revisorernas enkät
ofta nämnd orsak till högutbildades ovilja att flytta till en utlokaliserad
myndighet är att den i regel likaså högutbildade makan/maken har svårt att
få arbete på den nya orten.

Några remissmyndigheter tar upp problem som sammanhänger med den
föryngring av personalen som skedde vid utlokaliseringen. Ledighet av
familjeskäl har sålunda ökat betydligt. Att ersätta detta personalbortfall

med konsultinsatser eller tillfälliga anställningar kan vara svårt när samtidigt
ålagda besparingskrav skall uppfyllas.

Personalens låga medelålder medför vidare få pensionsavgångar och låg
personalomsättning. Till en låg personalomsättning bidrar också en mindre
orts begränsade arbetsmarknad. Den låga personalomsättningen kan medföra
svårigheter om ålagda besparingskrav framtvingar en neddragning av
verksamheten. Har dessutom kommunen byggt ut infrastrukturen för att
tillmötesgå krav från omlokaliserad verksamhet blir svårigheterna att genomföra
en neddragning av verksamheten ännu mer påtaglig. Resultatet
kan bli organisatoriska låsningar. Enligt revisorernas mening kan härigenom
en i sig önskvärd anpassning av verksamheten till en lägre nivå
kanske inte genomföras.

Av såväl granskningsrapporten som avgivna remissvar framgår att myndigheternas
möjligheter att samverka och hålla nära kontakt med verksamheter
av betydelse för de egna uppgifterna i vissa fall försvårats. Detta har
bl. a. lett till att behovet av arbetsresor ökat väsentligt. Statens jordbruksnämnd
anför att budgetåret 1982/83 var generaldirektören och cheferna för
fackenheterna på resande fot under i genomsnitt 90 dagar. Detta innebär
att närmare varannan arbetsdag tillbringades på annan plats än på tjänstestället.
Svårigheterna är, framhåller nämnden, till stor del en konsekvens
av att verksamheten i praktiken är splittrad på Jönköping och Stockholm.

När det gäller samordnings- och kontaktproblemen vill revisorerna särskilt
peka på de granskningsresultat som framkommit vid skogsvetenskapliga
fakulteten. I remissvaret från Sveriges lantbruksuniversitet har —
liksom i granskningsrapporten — bl.a. följande problem framhållits som
besvärande.

- Intern samverkan inom fakulteten är svår att upprätthålla.

- Kostnaderna för driften, lärarresor, dubbel utrustning, dubblering av
vissa tjänster samt av gemensamma resurser såsom bibliotek, dataservice
och administration blir höga för både utbildning och forskning.

Av granskningsrapporten framgår att resor till sammankomster hittills i

mycket begränsad omfattning ersatts av telefonmöten som anses ha vissa
nackdelar. I 1971 års proposition angående omlokalisering av statlig verksamhet
gjordes den bedömningen att framtida, förbättrade kommunikationer,
inte minst inom teleområdet, skulle kunna lösa de kommunikationsproblem
som uppstår genom myndigheternas utlokalisering. Denna bedömning
synes emellertid enligt revisorernas uppfattning ännu inte ha
infriats. Ett bibehållande av vissa kontakter har fått betalas till priset av
inte helt obetydliga rese- och tidskostnader.

Myndigheternas utlokalisering till nya orter har alltså i vissa avseenden
inneburit bestående verksamhetsmässiga nackdelar. Dessa synes vara speciellt
påtagliga vid splittrade verksamheter.

Med anledning av de olika svårigheter som redovisats ovan har i granskningsrapporten
föreslagits att de generella besparingskraven övergångsvis

bör sättas lägre för myndigheter som genom omlokaliseringen fått sin
verksamhet splittrad på flera orter.

Granskningsresultaten ger sammanfattningsvis anledning till
följande överväganden och förslag.

Flertalet remissmyndigheter anser att förslaget i rapporten om lägre
besparingskrav är lämpligt eftersom det generella besparingskravet ofta
gör det svårt att komma till rätta med vissa av de påtalade nackdelarna.
Revisorerna vill i denna fråga inskränka sig till att hänvisa till sitt förslag
till riksdagen angående besparingsåtgärder i statsförvaltningen (Förs.
1982/83:8). I förslaget anförde revisorerna att den generella besparingsmetoden
borde ersättas av ett system med selektiva besparingsåtgärder i
kombination med klara politiska ställningstaganden i prioriteringsfrågor.

Som framgår av budgetpropositionen 1984 bilaga 15 Civildepartementet
pågår ett brett upplagt arbete som skall syfta till en förändring av statsförvaltningens
organisation och arbetsformer. Anpassningar skall ske till
ändrade ekonomiska förhållanden och till den tekniska utvecklingen. Avsikten
är att ett samlat program för den offentliga sektorns utveckling inom
vissa områden skall kunna färdigställas under loppet av år 1985. De resursproblem
eller problem av mera strukturell art som påvisats vid vissa
utlokaliserade myndigheter kan härvid komma att få speciella lösningar.

Revisorerna vill slutligen framhålla att många erfarenheter av omlokaliseringen
inte låter sig generaliseras, då effekterna nära hänger samman
med respektive myndighets speciella uppgifter och verksamhetsmiljö. Vill
man närmare bedöma möjligheterna för eller effekterna av en omlokalisering
måste analysen ofta göras verksamhet för verksamhet eller t.o.m. per
ärendegrupp. Vissa av de ovan redovisade problemen tycks dock vara av
mera generell karaktär.

Enligt såväl LO som SACO/SR visar revisorernas granskning att beslut
om omlokaliseringar måste baseras på noggranna värderingar av för- och
nackdelar. Revisorerna delar denna uppfattning och anser det därför vara
angeläget att de erfarenheter som framkommit genom granskningen beaktas
i det fortsatta arbetet på decentralisering och eventuell omlokalisering
av statlig verksamhet. Även i framtida beslut om decentralisering och
eventuell omlokalisering måste naturligtvis de kommunal- och regionalekonomiska
konsekvenserna vägas in.

4 Hemställan

Revisorerna anser det angeläget att de erfarenheter av omlokaliseringen
som framkommit genom granskningen tas till vara i det fortsatta arbetet på
decentralisering och eventuell omlokalisering av statlig verksamhet.

På grund härav föreslås

att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna
anfört om effektivitetsproblem vid utlokaliseringen av statliga
civila myndigheter.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Allan Åkerlind (m). Bertil Jonasson (c), Ralf
Lindström (s), Wiggo Komstedt (m), John Johnsson (s), Birgitta Rydle
(m), Stig Josefsson (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Margit Sandéhn (s), Anita
Johansson (s) och Bengt Silfverstrand (s).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Rolf Jensen och revisionsdirektören Folke
Marsh (föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar

STURE PALM

Folke Marsh

Bilaga

RIKSDAGENS REVISORER Dnr 1980:58

1984-12-13

Sammanfattning av rapport 1983/84:8 om effektivitetskonsekvenser
av utlokaliseringen av statliga civila myndigheter och de remissyttranden
som avgetts över den

1 Rapporten

En omfattande omlokalisering av statliga centrala myndigheter från
Stockholmsområdet till ett antal orter ute i landet utfördes under tiden
1973-1982 med tyngdpunkten förlagd till åren 1975-1978. Omlokaliseringarna
grundade sig på två riksdagsbeslut från respektive år 1971 och
1973. Utflyttningarna från Stockholm enligt dessa beslut berörde 43 myndigheter
och omfattade drygt 10 000 tjänster. Det var 16 orter som fick ta
emot de utlokaliserade myndigheterna.

Den av revisorerna genomförda granskningen avser utlokaliseringarnas
inverkan på myndigheternas möjligheter att rationellt sköta sina ålagda
uppgifter. Den baserar sig på uppgifter från 15 myndigheter. Tre myndigheter,
nämligen statens provningsanstalt (SP), statens löne- och pensionsverk
(SPV) och skogsvetenskapliga fakulteten (SF) vid Sveriges lantbruksuniversitet
(SLU), f.d. skogshögskolan, har ägnats en utförligare studie.
Vissa befattningshavare vid dessa tre myndigheter tillställdes ett enkätformulär
med frågor om utlokaliseringens effekter på myndigheterna.

De kommunal- och regionalekonomiska effekterna av utlokaliseringarna
omfattas inte av granskningen.

Allmänt kan sägas att vid många omlokaliserade myndigheter uppstod
ett slags ”nytänkande” som stimulerat arbetet. Till denna positiva psykologiska
miljö medverkade de många, mestadels unga nyanställda, liksom
att man arbetar i ändamålsenliga förvaltningshus, laboratoriebyggnader
etc. Många av de problem som var förknippade med utlokaliseringen
visade sig emellertid ha underskattats. Detta gäller såväl kostnadssidan
som varaktigheten av problemen.

De nya lokalerna och den oftast nya utrustningen innebar i de flesta fall
väsentliga förbättringar för de utflyttade myndigheterna. De stora investeringarna
i byggnader och utrustning medförde dock att myndigheterna fick
väsentligt ökade kapital- och hyreskostnader. Förhållandet att praktiskt
taget all utrustning förnyades vid omlokaliseringstillfället har fört med sig
att en stor del av den också måste ersättas under de närmaste åren. Detta
kommer att medföra en ökad finansiell belastning, särskilt för vissa uppdragsmyndigheter.

Åren närmast före utlokaliseringen präglades av en mycket stor personalomsättning.
Endast en ringa del av den personal som fanns vid myndigheterna
vid tiden för utlokaliseringsbeslutet följde med till den nya orten.
Detta orsakade förlust av kunskaper och erfarenheter inom myndigheternas
verksamhetsområden. Stora resurser fick läggas ned på att utbilda den
nya personalen. Under de första åren efter utlokaliseringen minskade
därför effektiviteten kraftigt.

För de flesta typer av tjänster har de utlokaliserade myndigheterna just
nu inga påtagliga rekryteringsproblem. Möjligheterna att rekrytera viss,
kvalificerad personal är däremot ofta sämre på de nya orterna än de var i
Stockholm. En i enkäten ofta nämnd orsak till högutbildades ovilja att
flytta till en utlokaliserad myndighet är att den i regel likaså högutbildade
makan/maken har svårt att få arbete i den ort i vilken myndigheten är
belägen.

Att upprätta och upprätthålla de kontakter som är önskvärda för en
myndighets verksamhet har försvårats efter utlokaliseringen. Några myndigheter
förlädes till orter långt bort från samarbetspartner och kunder.
Andra myndigheter fick en geografiskt ogynnsam placering i förhållande
till sin regionala och lokala organisation.

De för de utlokaliserade myndigheterna så betydelsefulla kontakterna
med myndigheter, topporganisationer osv. i Stockholm har blivit svårare
att upprätthålla efter utlokaliseringen.

Resorna i tjänsten har för de utlokaliserade myndigheternas befattningshavare
blivit ett större problem än tidigare, av två skäl. För det första har
en ny, viktig grupp resor tillkommit - resorna till Stockholm. För det
andra har resor till många andra orter blivit mer komplicerade än tidigare
bl. a. genom att direktförbindelse ofta saknas.

Myndigheternas utlokalisering till nya orter har inneburit antingen förlorade
kontakter eller ett ökat antal resor. Ett bibehållande av vissa kontakter
har fått betalas till priset av inte helt obetydliga rese- och tidskostnader.

Några av de utlokaliserade myndigheterna lämnade övergångsvis eller
på obestämd tid kvar en enhet i Stockholm. Det ansågs vara nödvändigt för
verksamheten, men det kunde å andra sidan bli oekonomiskt.

Specialgranskningen har omfattat tre typer av myndigheter. Erfarenheten
visar

att en myndighet med utpräglade administrativa, fortlöpande och återkommande
göromål lättare kan anpassa sig på en ort utanför Storstockholm
(exempel statens löne- och pensionsverk),

att för konkurrensutsatta uppdragsmyndigheter det vid en omlokalisering
vanligen blir fråga om att åtminstone delvis byta kundkrets, en process
som lätt blir ekonomiskt smärtsam (exempel statens provningsanstalt)
samt

att myndigheter med vetenskaplig inriktning har få lämpliga lokalise -

ringsorter därför att dessa myndigheter är mycket beroende av närhet till
en vetenskaplig miljö av samma art som den i vilken de verkar (exempel
skogsvetenskapliga fakulteten).

Speciella iakttagelser gjordes vid skogsvetenskapliga fakulteten.
Uppdelningen av f.d. skogshögskolans verksamhet på tre orter har medfört
betydande problem och ökade kostnader för verksamheten. Bland
problemen märks svårigheten att upprätthålla samverkan mellan utbildning
och forskning inom den egna fakulteten. För fakultetens Umeådel är
det svårt att hålla tillräckliga kontakter med skilda samarbetspartner i
södra och mellersta Sverige.

Sveriges lantbruksuniversitet (inkl. skogsvetenskapliga fakulteten) är i
likhet med andra myndigheter ålagt krav på generella besparingar. För att
SLU skall kunna spara utan att samtidigt inskränka sin verksamhet eller
sänka kvaliteten på den, måste SLU utföra rationaliseringar. De rationaliseringar
som skulle ge de effektivaste besparingarna kan emellertid inte
göras av SLU på grund av att man är bunden av regionalpolitiska hänsynstaganden.

De utredningsresultat som i sammanfattning nyss redovisats gav anledning
till följande förslag.

- De generella besparingskraven bör övergångsvis sättas lägre för myndigheter
som genom omlokaliseringen fått sin verksamhet splittrad på
flera orter.

— De resultat som framkommit genom denna granskning bör beaktas i det
fortsatta arbetet med decentralisering och eventuellt ny omlokalisering
av statlig verksamhet.

2 Remissyttrandena

Yttranden över rapporten (1983/84:8) Effektivitetskonsekvenser av utlokaliseringen
av statliga civila myndigheter har lämnats av statens vägoch
trafikinstitut, statens jordbruksnämnd, statens provningsanstalt, domänverket,
statens löne- och pensionsverk, statens institut för personaladministration
och personalutbildning, Sveriges lantbruksuniversitet, Centralorganisationen
SACO/SR och Landsorganisationen i Sverige.

Bland dem som bereddes tillfälle att yttra sig över rapporten var Tjänstemännens
centralorganisation som dock i en skrivelse meddelade att man
avstod därifrån.

2.1 Allmänna synpunkter

I flertalet remissvar framhålls att den bild av utlokaliseringens konsekvenser
som ges i rapporten i huvudsak är riktig. I yttrandena uppehåller
man sig därför mest vid kompletterande upplysningar och kommentarer.

Landsorganisationen i Sverige (LO) har emellertid synpunkter på
granskningsärendets ämnesavgränsning. LO erinrar om att beslutsfattarna
vid tiden för utlokaliseringsbesluten var på det klara med att flertalet
myndigheter skulle få vidkännas vissa nackdelar, som till stor del skulle
vara av övergående natur. Dessa nackdelar förväntades dock komma att
kompenseras av de positiva kommunal- och regionalekonomiska effekter
som också förutsågs. Totalt sett väntade man att utlokaliseringarna skulle
bli till gagn för samhällets utveckling.

Enligt LO:s uppfattning måste en utvärdering av utlokaliseringarnas
effekter utgå från det bredare samhällsekonomiska betraktelsesätt som låg
till grund för utlokaliseringen. LO anser därför att det fortsatta arbetet med
decentralisering och eventuellt omlokalisering av statlig verksamhet bör
grundas på en utvärdering av både de kommunal- och regionalekonomiska
konsekvenserna och myndigheternas kostnads- och effektivitetsutveckling.

Centralorganisationen SACO/SR anser att rapporten visat att det behövs
en mycket noggrann värdering av för- och nackdelar och ett mycket
nära samarbete med de fackliga organisationerna inför beslut om omlokalisering
av statliga myndigheter.

Statens institut för personaladministration och utbildning (SIPU) framhåller
att den provkarta på hinder som utredningen redovisar har mer eller
mindre nära samband med omlokaliseringarna. Under alla förhållanden
speglar den svårigheter som möter myndigheter i förvandling.

2.2 Möjligheterna att behålla och rekrytera personal

I flera remissvar tas rekryterings- och anställningsproblem upp. Statens
provningsanstalt (SP) påminner om att man inledningsvis hade ett stort
rekryteringsbehov till anläggningen i Borås. I huvudsak kunde detta behov
utan alltför stora svårigheter täckas genom rekrytering från västra och
södra regionerna. När nu ca 6-8 år efter omlokaliseringen personalomsättningen
ökar, är det i första hand personer med en speciell kompetens som
lämnar organisationen. Ofta är SP starkt beroende av dessa personer och
behöver snabbt få in nya personer med ungefär motsvarande kompetens.
Det har visat sig vara svårt att lyckas med dessa rekryteringsfrågor. Många
hinder, bl. a. lönemässiga, finns för att rekrytera kvalificerad personal till
Borås. SP säger sig under de senaste åren fått erfara dessa problem och
betonar dem därför starkt.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) framhåller att rekryteringen till
forskarutbildning vid skogsvetenskapliga fakulteten har varit och fortfarande
är låg. Ett undantag utgör möjligheten att rekrytera jägmästare till
forskarutbildning i de mera tillämpade och tekniskt inriktade ämnena i
Umeå och Garpenberg. Anledningen till att de biologiskt inriktade ämnesområdena
i Uppsala har fått svårare att rekrytera jägmästare till forskarut -

bildning är att utbildningen till jägmästare bedrivs huvudsakligen i Umeå
och Garpenberg. Enligt SLU har den nära kontakten med Uppsala universitet
samtidigt dock inneburit bättre förutsättningar att rekrytera naturvetare
till forskarutbildning.

Centralorganisationen SACO/SR anser att en alltför begränsad lokal
arbetsmarknad för de långtidsutbildade verkar hämmande på rekryteringsmöjligheterna.
Problemen förstärks genom att makan/maken ofta också är
långtidsutbildad och förvärvsarbetande.

Att det i rapporten angivna stora behovet av nyrekrytering vid utlokaliseringen
i flera fall har skapat en sned ålderssammansättning bland de
anställda betecknas av SACO/SR som en intressant iakttagelse. SACO/SR
anser att denna omständighet i kombination med en i övrigt smal arbetsmarknad
medför begränsade utvecklings- och karriärmöjligheter för de
anställda i de utlokaliserade myndigheterna.

Statens jordbruksnämnd och statens löne- och pensionsverk (SPV) har
tagit upp ett speciellt personalproblem som hänger samman med att de
utlokaliserade myndigheterna har ung personal bland de många nyrekryterade
och att många av dessa är kvinnor.

Sålunda innebar jordbruksnämndens flyttning till Jönköping att nämnden
fick yngre personal, vilket i sin tur har medfört att ca 10% av de
anställda (f.n. 16 personer) har varit och är graviditetslediga. Eftersom
nämnden måste betala lön för dessa personer även under deras frånvaro
medför detta antingen en avsevärd reduktion av arbetsstyrkan eller, i de
fall vikarie måste förordnas, dubbla lönekostnader.

SPV nämner att den låga genomsnittsåldern hos verkets personal för
med sig att det är vanligt med olika slag av frånvaro på grund av familjeskäl,
t.ex. vård av sjuka barn. Detta skapar ett resursbortfall som inte
sällan är svårersättligt genom de långa upplärningstider som ofta krävs.
SPV säger att den unga personalen och den stora andelen kvinnor också
har medfört ett oproportionellt stort antal ledigheter på grund av havandeskap.
Detta utgör — speciellt i besparingstider — även ett besvärande
ekonomiskt problem på grund av de uppkomna dubbla lönekostnaderna.
Det vore enligt SPV:s mening inte orimligt om de statliga myndigheterna
fick åtminstone viss kompensation för sådan frånvaro. Konsekvenserna
blir annars, som i SPV:s fall, mycket besvärande.

SPV framhåller att den låga personalomsättningen, som är en följd av
dels ung personal med få pensionsavgångar, dels den begränsade arbetsmarknaden
i Sundsvall, skapar speciella problem vid den personalavveckling
som i sin tur är en konsekvens av besparingskraven. Om verket inte
hade flyttats, skulle dessa problem med all säkerhet ha varit mindre. Det
vore enligt verkets mening önskvärt att statsmakterna beaktade detta
speciella fenomen.

2.3 Möjligheterna till kontakter och resor i tjänsten

Statens jordbruksnämnd fäster uppmärksamheten på att kontakterna
med Stockholm dominerar dess verksamhet. Nämnden framhåller att under
budgetåret 1982/83 kostade dess tjänstemäns resor mellan Jönköping
och Stockholm 480000 kr., vilket utgör 71 % av nämndens hela kostnad för
tjänstemännens resor (resande inspektörer ej medräknade). Generaldirektören
och cheferna för fackenheterna var på resande fot i genomsnitt 90
dagar. Motsvarande siffra för de ställföreträdande cheferna på fackenheterna
var 52 dagar.

Sveriges lantbruksuniversitet erinrar om de många lärarresorna mellan
skogsvetenskapliga fakultetens tre orter (Umeå, Uppsala och Garpenberg)
och de kostnader de åstadkommer.

2.4 Några exempel på uppdragsmyndigheters erfarenheter av utlokaliseringen Statens

väg- och trafikinstitut (VTI) instämmer i de slutsatser som dras i
rapporten, med det tillägget att konkurrensutsatta myndigheter på 10-15
års sikt, efter det att verksamheten och organisationen anpassats efter en
delvis ny kundkrets, blir relativt oberoende av lokaliseringsort. VTI:s
erfarenhet är dock att den process som föregår denna anpassning är förenad
med stora ekonomiska problem. Politikernas kunskap om och förståelse
för att problem i samband med en omlokalisering kräver mycket
långsiktiga, främst ekonomiska, åtgärder är därför viktig, enligt VTI.

Statens provningsanstalt (SP) framhåller att omlokaliseringen har haft
såväl positiva som negativa effekter. Det väsentliga för SP var de stora
nyinvesteringar som gjordes i samband med omlokaliseringen. Dessa investeringar
lade grunden för SP:s framtida verksamhet, oavsett valet av
lokaliseringsort.

2.5 Skogsvetenskapliga fakultetens uppdelning på tre orter

Här avses den del av skogsvetenskapliga fakulteten som motsvarar den
förutvarande skogshögskolan.

Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) uppehåller sig i sitt remissvar bl. a.
vid olägenheterna att ha verksamheten vid skogsvetenskapliga fakulteten
splittrad på tre orter. Fakultetens verksamhet har därför blivit mer känslig
för resursförändringar, hävdas i svaret. Forskning kräver, för att bli effektiv,
en viss minsta mängd personal och andra resurser. Detta gäller för var
och en av de tre orterna, vilket gör att man lätt får för små enheter.
Härigenom blir den marginella effekten - positiv eller negativ — av resursförändringar
mycket stor i organisationen.

I SLU:s yttrande sägs det vidare att splittringen på tre orter gör det

nödvändigt med dubblerad kompetens i vissa ämnen. Skogsforskningen är
till sin natur tvärvetenskaplig. Erfarenheter har visat att man t.ex. inte bör
försöka lösa ett skogstekniskt problem utan att samtidigt beakta de biologiska
konsekvenserna. Vidare behöver tillämpade skogsämnen som t.ex.
skogsskötsel stöd från mer grundläggande ämnen, i det aktuella fallet t.ex.
växtfysiologi, marklära och växtekologi. Kompetens i matematik och statistik
behövs som stöd för merparten av den forskning som bedrivs vid
fakulteten. Härav följer att kompetens i t.ex. matematik och statistik
måste finnas på alla tre lokaliseringsorterna.

SLU betonar att man kan skilja på den kompetens som skapar ny
kunskap inom ett ämnesområde (huvudkompetens) och den som i första
hand utnyttjas som stöd i annan verksamhet (stödkompetens). Ett ämne
som har sin huvudkompetens på en ort kan behöva byggas ut med stödkompetens
på de andra orterna. Detta leder till ökade kostnader för skogsvetenskapliga
fakulteten.

2.6 Lättnader i de av regeringen anbefallda besparingskraven

Några remissmyndigheter tar upp förslaget i rapporten om att de generella
besparingskraven övergångsvis bör sättas lägre för myndigheter som
genom omlokaliseringen fått sin verksamhet splittrad på flera orter. Statens
jordbruksnämnd konstaterar att utlokaliseringen för nämndens del
alltjämt medför både arbetsmässiga svårigheter och ökade kostnader. Detta
är till stor del en konsekvens av att nämndens verksamhet i praktiken är
splittrad på Jönköping och Stockholm, heter det vidare i svaret. De generella
besparingskraven gör det också svårt att komma till rätta med problemen.
Nämnden instämmer därför i rapportens förslag om nedsättning i
besparingskraven och önskar själv bli omfattad av en sådan nedsättning.

Statens löne- och pensionsverk (SPV) vill särskilt understryka behovet
av att sätta de generella besparingskraven lägre under en övergångstid för
de myndigheter som fått sin verksamhet splittrad på flera orter. SPV
menar att det finns även andra skäl för detta, exempelvis sådana ökade
kostnader för resor och kvalificerad utbildning som fordras för att verket
skall kunna nå och bibehålla nödvändig kompetens.

Sveriges lantbruksuniversitet anser att de kostnader som orsakats av
skogsvetenskapliga fakultetens splittring på flera orter inte kommer att
minska ens på längre sikt, varför ordet ”övergångsvis” i rapportens förslag
inte är motiverat.

BILAGA 7

Riksdagens revisorers förslag angående fördelningen av ansvaret för
vägtrafiksäkerheten m. m.

1985-02-20
Till riksdagen

1 Sammanfattning

Revisorerna föreslår
att trafiksäkerhetsverkets samordningsfunktion måste slås fast klarare i
verkets instruktion. Av denna bör framgå att det vid verket skall finnas
ett råd för samordning och planering,
att detta råd för samordning och planering omgående bör inrättas vid
trafiksäkerhetsverket och komma i arbete,
att ett planeringssystem för trafiksäkerhetsarbetet successivt bör utvecklas
av rådet,

att förekommande dubbelarbete skall avvecklas i takt med att trafiksäkerhetsarbetet
samordnas,
att rådet bör få tillgång till erforderliga kansliresurser,
att statistikbehovet och statistikproduktionen på trafiksäkerhetsområdet
bör ses över enligt angivna riktlinjer,
att behov av och kostnader för en dokumentationsrutin närmare bör utredas
av statens väg- och trafikinstitut och transportforskningsberedningen,

att kostnader och effekter som är hänförliga till trafiksäkerhetsarbetet bör
anges i större utsträckning än hittills.

En sammanfattning av granskningsrapporten och remissutfallet är som
bilaga fogad till denna skrivelse. Rapporten har godkänts av revisorerna i
plenum den 8 november 1984.

2 Genomförd granskning

Vid bildandet av trafiksäkerhetsverket år 1968 underströk chefen för
kommunikationsdepartementet det angelägna i att ett enda centralt organ
under regeringen ansvarade för säkerhetsarbetet inom vägtrafiken. Detta
organ skulle ges sådana resurser att det kunde ha en ledande och samordnande
funktion på trafiksäkerhetsområdet.

Samhällets trafiksäkerhetsarbete är emellertid idag fördelat på ett stort
antal myndigheter och organisationer. En i granskningsärendet gjord kartläggning
av verksamheten har visat att på central nivå är sammanlagt elva
departement och ett 30-tal myndigheter mer eller mindre engagerade i
arbete för ökad trafiksäkerhet. Även på det regionala och det lokala planet
har många myndigheter trafiksäkerhetsuppgifter. Därutöver görs trafiksäkerhetsfrämjande
insatser såväl centralt som regionalt och lokalt av ett
30-tal organisationer m.fl. enskilda organ. En mängd mer eller mindre
tillfälliga arbetsgrupper i skilda frågor finns inrättade.

Utformningen av trafiksäkerhetsverkets samordnande funktion och förutsättningarna
för en effektiv samordning har övervägts i olika sammanhang
sedan i böljan av 70-talet. Riksdagen fattade våren 1982 (prop.
1981/82:81, TU 19 och 26, rskr 231) ett principbeslut om att ett råd för
samordning och planering skulle inrättas vid verket och att verkets analyskontor
skulle byggas ut till en analys- och planeringsenhet. Principbeslutet
har dock ännu inte realiserats.

Främst genom en enkät, som sänts ut till och också besvarats av drygt 60
centrala myndigheter och organisationer, har revisorerna inhämtat de olika
aktörernas synpunkter på trafiksäkerhetsarbetet. Av enkätsvaren framgår
bl. a att det övervägande antalet tillfrågade anser att samordningen behöver
förbättras. Enligt mångas mening bör detta ske inom ramen för trafiksäkerhetsverkets
samordningsansvar. Behovet av planering betonas i flera
enkätsvar. En rad exempel på bristande samordning och oklara ansvarsförhållanden
har förts fram av aktörerna.

Vid granskningen har uppmärksammats bl. a. följande förhållanden som
är ägnade att försvåra en effektiv samordning och styrning av trafiksäkerhetsarbetet.
Statsmakternas övergripande mål för samhällets trafiksäkerhetsarbete
är oprecisa och utgör en dålig utgångspunkt för samordningsarbetet.
Mera konkreta operationella mål har i regel ej ställts upp av myndigheterna.
Samordningsuppgiften är vagt formulerad i trafiksäkerhetsverkets
instruktion och har också hittills tolkats passivt av verket. Det är oklart var
i verkets organisation funktionen att samordna är placerad. Trafiksäkerhetsverkets
resurser, avdelade för samordningsverksamhet, är otillräckliga.
Kunskapen om sambandet mellan trafiksäkerhetsåtgärders kostnader
och effekter är bristfällig.

En viktig förutsättning för en bättre styrning och samordning av trafiksäkerhetsarbetet
är att detta stöds av en ändamålsenlig och i sina grundele -

ment enhetligt uppbyggd statistik. I granskningsärendet har statens vägoch
trafikinstitut (VTI) på uppdrag av revisorerna utarbetat en studie av
nuvarande olika former för insamling av trafikolycksdata. Mot bakgrunden
av tidigare statistikutredningars ännu ej genomförda förslag har VTI i sin
studie förordat vissa samordnings- och utvecklingslinjer för statistikproduktionen.

De förslag som redovisats i granskningsrapporten framgår av bilagan till
denna skrivelse.

Under granskningens senare skede har arbetet bedrivits i nära kontakt
med utredningen (K 1984:01) om förbättrad samordning av trafiksäkerhetsarbetet.
Denna utredning tillkallades i februari 1984 av regeringen på
riksdagens begäran med anledning av en motion om sammanslagning av
trafiksäkerhetsverkets och vägverkets verksamhetsområden (motion
1982/83:1963, TU 1983/84: 2, rskr 21). Enligt kommittédirektiven borde
prövas såväl om en bättre samordning kunde åstadkommas genom förändringar
inom den nuvarande organisatoriska strukturen som om större organisatoriska
förändringar krävdes. I direktiven pekades på vikten av att
utredaren fortlöpande höll sig underrättad om den hos riksdagens revisorer
pågående undersökningen.

Samrådet har tagit sig uttryck i ett utbyte av erfarenheter bl. a. i fråga om
resultaten av revisorernas skriftliga enkät och de till viss del kompletterande
muntliga intervjuer som regeringsutredningen hållit senare.

Utredningen avgav i januari 1985 sitt betänkande Samordnad trafiksäkerhet
(Ds K 1985:1). I betänkandet konstateras att det under utredningsarbetet
inte kommit fram någon opinion för att låta vägverket ta över
trafiksäkerhetsverkets nuvarande uppgifter. Det har inte heller gått att
finna några belägg för att en sådan sammanslagning skulle innebära några
egentliga besparingar på statsbudgeten. Skall trafiksäkerhets verket finnas
kvar med oförändrat verksamhetsområde är det enligt betänkandet närmast
självklart att detta verk också skall ha ansvaret för samordningen av
trafiksäkerhetsarbetet. I syfte att bättre än i dag framhäva trafiksäkerhetsverkets
funktion som samordnare föreslår utredningen vissa ändringar i
verkets instruktion. Vidare föreslås att rådet för samordning och planering
nu knyts till trafiksäkerhetsverket och att ett stabsorgan, benämnt planeringsenheten,
inrättas vid verket, huvudsakligen inom ramen för nuvarande
personalresurser.

De förslag som utredningen under sina överväganden kommit fram till är
i allt väsentligt samstämmiga med revisionsrapportens principiella förslag
och riktlinjer. Regeringsutredningen har dock vidareutvecklat vissa förslag
mera i detalj, bl. a. i vad gäller rådets sammansättning och planeringsenhetens
personal och arbetsuppgifter. Frågor rörande statistiken över vägtrafikolyckor
har inte behandlats av utredningen på annat sätt än genom en
hänvisning till föreslagna handlingslinjer i revisorernas rapport.

3 Revisorernas överväganden

3.1 Samordningen av traflksäkerhetsarbetet

Revisorerna har kunnat konstatera att verksamheten för att höja säkerheten
inom vägtrafiken rör många samhällssektorer. Den är fördelad på ett
stort antal myndigheter och organisationer, av vilka de flesta inte har
trafiksäkerhetsarbete som huvudsaklig uppgift. Mängden engagerade organ
kan i sig sägas medverka till att ge trafiksäkerhetsarbetet genomslagskraft.
Några motiv har inte heller framkommit för att skilja ut trafiksäkerhetsfrågoma
ur deras funktionella samband med t. ex. skolundervisning,
trafikövervakning, väghållning och fysisk samhällsplanering. Revisorerna
vill emellertid med kraft stryka under vikten av att de samlade resurserna
tas till vara på bästa sätt och att dubbelarbete undviks. Detta förutsätter en
fortlöpande och aktiv samordning av de olika organens trafiksäkerhetsfrämjande
insatser. Ansvaret för den sektorövergripande samordningen
åvilar trafiksäkerhets verket.

Den genomförda granskningen har gett vid handen att samordningsarbetet
ännu inte bedrivs aktivt och systematiskt, trots att frågan om en
förbättrad samordning varit föremål för överväganden under en längre
tidsperiod. Revisorerna vill erinra om att revisorerna redan år 1974 i
skrivelse till regeringen föreslog att ett särskilt planeringssekretariat skulle
inrättas vid trafiksäkerhetsverket. I granskningsrapporten har nu påtalats
dels att väsentliga samordningsproblem finns, dels att de av riksdagen
våren 1982 godkända principförslagen om att stärka samordnings- och
planeringsfunktionen hos trafiksäkerhetsverket ej realiserats.

Samtliga remissinstanser har anslutit sig till uppfattningen i rapporten att
den sektorövergripande samordningen av trafiksäkerhetsarbetet behöver
förbättras. Så gott som enhälligt har rapportens förslag tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Den tveksamma attityd som i några fall visats förslagen
har i huvudsak gällt frågan om ansvarig samordningsmyndighet. Därvid
har anförts att regeringsutredningens överväganden borde avvaktas
innan slutlig ställning togs. Som framgått ovan har utredningen dock inte
funnit skäl att föreslå några förändringar i nuvarande fördelning av trafiksäkerhetsarbetet
eller i fråga om trafiksäkerhetsverkets verksamhetsområde.

Mot denna bakgrund vill revisorerna nu ställa kravet att rådet för samordning
och planering omgående inrättas vid trafiksäkerhetsverket och
kommer i arbete med uppgiften att ge det för myndigheter och organisationer
gemensamma trafiksäkerhetsarbetet en fastare form. I sitt remissvar
har vägverket uttryckt farhågor för att ett råd skulle komma att innebära
ökad byråkrati. Revisorerna menar, i likhet med vad som uttalats i regeringsutredningens
betänkande, att byråkratin snarare kan minskas. Rådet
ger smidiga kontaktvägar och konkreta problem kan här få sin praktiska

lösning genom samverkan mellan de olika specialistorgan som finns företrädda.

När det gäller rådets sammansättning har regeringsutredningen i sitt
betänkande föreslagit att i detta bör ingå företrädare för följande myndigheter
utöver trafiksäkerhetsverket, nämligen rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen,
vägverket, transportforskningsberedningen och skolöverstyrelsen.
Därutöver bör Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet delta
samt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF). Revisorerna
vill framhålla att det vid vissa tillfällen kan vara angeläget att även
knyta representanter för andra myndigheter och organisationer till rådet.

I fråga om inriktningen av verksamheten vid rådet för samordning och
planering vill revisorerna anlägga följande principiella synpunkter.

För att få en utgångspunkt för sitt arbete bör rådet genomföra en probleminventering
bland de myndigheter och organisationer som verkar
inom trafiksäkerhetsområdet. De påpekanden som gjorts i svaren på revisorernas
enkät och som redovisats i rapporten bör också kunna tas till
vara. Utifrån konstaterade problem bör rådet bestämma vilka åtgärder
som skall prioriteras för att nå de av statsmakterna uppställda målen för
trafiksäkerhetsarbetet. Dessa innebär att antalet dödade och skadade i
trafiken fortlöpande skall minskas, att risken att dödas och skadas i trafiken
kontinuerligt skall minskas för varje grupp av trafikanter samt att
denna risk bör minskas i högre grad för de oskyddade trafikanterna än för
de skyddade. Barns och handikappades säkerhet skall därvid särskilt beaktas.

Revisorerna anser för sin del att en precisering av de allmänt formulerade
målen och en ökad användning av målstyrning inom trafiksäkerhetsområdet
skulle främja såväl samordningen som möjligheterna att delegera,
decentralisera och kontrollera verksamheten. Rådet bör därför inleda ett
arbete med att formulera konkreta operationella mål för trafiksäkerhetsarbetet.

En viktig uppgift för rådet är vidare enligt revisorernas mening att
klarare definiera de olika aktörernas roller i trafiksäkerhetsarbetet. Under
granskningen har genom revisorernas enkät förts fram en rad exempel där
lämpligheten av nuvarande arbetsfördelning ifrågasatts. Oklara gränser
och förekommande dubbelarbete kan motivera förslag till omprövning av
huvudmannaskap eller till överföring av vissa arbetsuppgifter från en myndighet
till en annan.

Revisorerna anser det därtill angeläget att rådet prövar möjligheterna att
utarbeta organisatoriska modeller för samordningen på regional och lokal
nivå. Rapportens förslag i denna del har fått uttryckligt stöd av länsstyrelsen
i Östergötlands län.

För att arbetet med samordningen skall ges önskvärd stadga förordar
revisorerna, som föreslagits i rapporten, att trafiksäkerhetsverket skall
ansvara för att det inom rådet upprättas ett gemensamt flerårigt planerings -

9 Riksdagen 1985186. 2 sami. Nr 2

dokument för de myndigheter och organisationer som tar del i trafiksäkerhetsarbetet.
Bl. a. kan här den av staten bekostade informationsverksamheten
samt trafiksäkerhetsverkets och NTF:s uppgifter i denna närmare
konkretiseras. I den rullande planen bör kommande olika aktiviteter redovisas,
för det närmaste budgetåret i mera detaljerad form. Dokumentet
skall tillställas kommunikationsdepartementet för kännedom. Problem av
större vikt om vilka enighet ej kan nås i rådet hänskjuts till departementets
avgörande. Planeringssamverkan byggs lämpligen upp successivt. Erfarenheterna
får utvisa i vilken utsträckning frivilligorganisationerna kan
omfattas av planeringsprocessen.

Planeringsdokumentet bör enligt revisorernas mening även kunna bidra
till att förbättra trafiksäkerhetsverkets anslagsframställning. Granskningen
har visat att denna i sin nuvarande utformning ger en oklar bild av myndighetens
verksamhet, uppsatta mål och prioriteringar samt de resultat
som uppnåtts.

I granskningsrapporten har konstaterats att transportforskningsberedningen
i princip har samma samordnande funktion inom forskningsområdet
som trafiksäkerhetsverket har för trafiksäkerhetsarbetet. Enligt rapporten
är det angeläget att trafiksäkerhetsverkets råd för samordning och
planering och transportforskningsberedningens särskilda programgrupp
för trafiksäkerhet arbetar parallellt så att forskningens resultat i samordnad
form kan föras ut i praktiskt handlande. Beredningen har i sitt remissyttrande
instämt i rapportens uppfattning och uttalat att det krävs både
långsiktiga verksamhetsplaner och långsiktiga forskningsprogram för att
trafiksäkerhetsarbetet skall kunna bedrivas rationellt. Arbetet med att ta
fram dessa dokument bör synkroniseras och ske genom en dialog mellan
avnämare och forskare. Revisorerna delar detta synsätt.

Regeringsutredningen har i sitt betänkande fört ett resonemang som i allt
väsentligt leder till samma slutsatser beträffande rådets uppgifter som
revisorerna dragit.

Rådet behöver tillgång till kvalificerade kansliresurser för att kunna lösa
sig förelagda uppgifter. Granskningen har gjort klart att de resurser för
samordningsverksamhet som idag finns avdelade hos trafiksäkerhetsverket
är helt otillräckliga. Riksdagens principbeslut våren 1982 om en utbyggnad
av verkets analyskontor till en analys- och planeringsenhet har
inte lett till någon åtgärd. Revisorerna vill framhålla nödvändigheten av att
denna utbyggnad nu genomförs. I den nya enhetens ledning måste sitta
högt kompetenta personer som har möjlighet att med kraft utveckla och
driva samordningsarbetet. Regeringsutredningen har nu i detalj visat hur
en personalförstärkning hos planeringsenheten kan genomföras inom ramen
för trafiksäkerhetsverkets nuvarande resurser. Revisorerna vill peka
på att samordningsfunktionen ytterligare bör kunna stärkas genom att,
som anförts i granskningsrapporten, de myndigheter och organ som finns
företrädda i rådet åläggs berednings- och föredragningsansvar för frågor
inom sina respektive områden.

Trafiksäkerhetsverket skall enligt sin instruktion verka för lämplig samordning
av trafiksäkerhetsarbetet. I rapporten har framhållits att instruktionsbestämmelsen
ger verket ett svagt stöd när det gäller att ställa krav på
samordning hos andra myndigheter. Verket har också tolkat sin uppgift
alltför passivt. Revisorerna finner det därför viktigt att trafiksäkerhetsverkets
ansvar för den sektorövergripande samordningen av trafiksäkerhetsarbetet
slås fast klarare i instruktionen. Av denna bör vidare framgå att det
vid verket skall finnas ett råd för samordning och planering. Revisorerna
delar härvid den uppfattning som förts fram under remissbehandlingen att
uttryckliga instruktionsbestämmelser kan garantera kontinuitet i arbetet.

Under granskningen har uppmärksammats att samordningsfunktionens
ställning i trafiksäkerhetsverkets organisation är oklar. Revisorerna noterar
med tillfredsställelse att verket i sitt remissyttrande aviserat att
verkets arbetsordning kommer att omarbetas och att också den regionala
organisationens del i samordningen skall regleras.

3.2 Statistiken över vägtrafikolyckor

I granskningsärendet har statens väg- och trafikinstitut (VTI), som tidigare
nämnts, på revisorernas uppdrag utarbetat en studie av nuvarande
olika former för insamling av trafikolycksdata samt lämnat förslag till vissa
samordnings- och utvecklingslinjer för statistikproduktionen. Av denna
studie har framgått bl. a. följande.

Flera statliga myndigheter, kommuner och organisationer ställer samman
trafikolycksdata. Såväl statistiska centralbyrån (SCB), vägverket,
trafiksäkerhetsverket och rikspolisstyrelsen som kommunerna baserar sin
statistik på samma information, nämligen polisens statistikblankett för
olycksrapportering. Basinformationen bearbetar de olika myndigheterna
var och en för sig och med hänsyn främst till egna behov. Förutom att de
nuvarande rutinerna medför dubbelarbete har följande brister noterats i de
olycksstatistiska redovisningar som baseras på polisrapporterade olyckor.
Trafiksäkerhetsproblemet underskattas. Ett stort antal olyckor rapporteras
ej till polisen. Statistiken ger inget underlag för att belysa riskskillnader
mellan olika trafikantgrupper. Redovisningen i antalet döda, svårt skadade
och lindrigt skadade är alltför grov och odefinierad.

På grundval av VTI:s synpunkter och förslag förordar revisorerna en
analys av statistikbehovet på trafiksäkerhetsområdet och en översyn av
statistikproduktionens rutiner. Härvid är det angeläget att även forskningens
intressen beaktas. Eventuella förändringar måste rymmas inom huvudsakligen
oförändrade totala kostnadsramar. Att till en rimlig kostnad utveckla
ett statistiksystem som kan tillfredsställa alla önskemål om analyser
är enligt revisorernas mening inte möjligt. Specialundersökningar som
komplement till statistiken kommer alltjämt att behövas i och för fördjupade
analyser.

Mot bakgrunden av att statistiken över vägtrafikolyckor behandlats av
flera utredningar under senare år anser revisorerna att analys- och översy
nsarbetet bör kunna begränsas, vilket också påpekats i vägverkets remissvar.
Revisorerna vill ange följande riktlinjer för det nämnda arbetet.

Som samordnare av forskningen på trafiksäkerhetsområdet bör transportforskningsberedningen
få i uppdrag att utifrån en kravanalys lämna
förslag till de definitioner och olycksdata som skall ingå i statistikens
grunduppgifter. Beredningens förslag bör behandlas i rådet för samordning
och planering. Syftet härmed skall vara att nå fram till handlingslinjer som
kan accepteras av berörda intressenter. En sådan åtgärd har under remissbehandlingen
av granskningsrapporten fått stöd av bl. a. transportforskningsberedningen
och SCB. Revisorerna delar SCB:s tillagda synpunkt att
arbetet med en samordning av definitioner, indelningsgrunder m. m. i
olycksstatistiken bör utföras i nära samråd med SCB, som har samordningsansvaret
för den officiella statistiken.

I SCB:s statistik ingår endast polisrapporterade trafikolyckor med personskada.
Vägverket har i sin vägdatabank en olycksregistrering som
omfattar av polisen rapporterade såväl personskade- som egendomsskadeolyckor
på det statliga vägnätet. Vägverket erhåller även statistikuppgifter
rörande olyckor inom kommunala väghållningsområden. Revisorerna
anser många skäl tala för att vägverkets databas successivt byggs ut till
att omfatta samtliga av polisen rapporterade trafikolyckor. Genom uttag
från denna databas skulle en stor del av de olika myndigheternas statistikbehov
kunna tillgodoses. SCB skulle t. ex. via något datamedium från
vägverket kunna erhålla den information som behövs för att producera den
officiella statistiken. Den skisserade utvecklingslinjen skulle även göra det
möjligt för SCB att utvidga sin statistik till att omfatta alla registrerade
trafikolyckor.

Revisorernas nämnda riktlinjer för att rationalisera och samordna statistikproduktionen
har bemötts klart positivt av såväl vägverket som SCB.
SCB har till sitt tillstyrkande fogat en rad synpunkter. Bl. a. har uttalats att
om all manuell behandling av olycksuppgifterna förs över till vägverket bör
SCB ha möjlighet att löpande kontrollera materialets kvalitet. Det är
viktigt att SCB också får tillgång till den registrerade grundinformationen
om trafikolyckorna för att få möjlighet till samkörningar med andra register,
som t. ex. körkortsregistret och bilregistret. Regelbundet återkommande
undersökningar bör göras för att belysa statistikens täckning och
representativitet.

Enligt revisorernas mening bör rådet för samordning och planering anförtros
uppgiften att närmare undersöka de konsekvenser i fråga om fördelning
av ansvar och kostnader som principförslaget om en samordnad
databas vid vägverket kan få. SCB:s ovan redovisade synpunkter bör
därvid beaktas.

I samhället finns idag även annan basinformation än polisrapporterade

olyckor, nämligen den information om trafikolyckor och trafikskadade
som samlas in av sjukvårdsmyndigheter och försäkringsbolag. Dessa informationskällor
används, enligt VTI, inte av någon myndighet som har
direkt ansvar för trafiksäkerhetsarbetet eller trafikolycksstatistiken, annat
än för begränsade undersökningar. Jämfört med vad som framgår av polisens
uppgifter redovisar sjukvården, uppger VTI, dubbelt så många inlagda
trafikskadade patienter.

Med anledning därav har i rapporten satts i fråga om inte SCB, som
ytterligare ett led i samordningssträvandena, bör kunna komplettera den
officiella statistiken med trafikolycksstatistik från andra informationskällor,
t. ex. sjukvården. Revisorerna ser det som positivt att SCB i sitt
remissvar har förklarat sig beredd att närmare undersöka möjligheterna att
utnyttja patientstatistiken och annan statistik för en förbättrad kartläggning
av trafikoffren.

Mycken verksamhet och forskning, direkt inriktad på att höja säkerheten
i trafiken, pågår i samhället. Därutöver genomförs inom trafiksektorn
många åtgärder vilka inte primärt avser att påverka trafiksäkerheten men
som indirekt får sådana effekter. Särskilt för de myndigheter och organ
som har till uppgift att styra och analysera trafiksäkerhetsarbetet borde det
vara angeläget att ha tillgång till en översiktlig redovisning av åtgärder och
faktorer som är av betydelse för trafiksäkerheten. VTI har föreslagit att
sådan kunskapsmassa fångas in genom en dokumentationsrutin för trafiksäkerhetsarbetet.
Revisorerna anser för sin del att behovet av denna dokumentationsrutin
bör närmare utredas av VTI och transportforskningsberedningen.
De eventuella förslag som de båda myndigheterna finner motiverade
att lägga fram skall innehålla noggranna kostnadsberäkningar. Förslagen
bör behandlas inom rådet för samordning och planering innan de
förs vidare till regeringen.

3.3 Trafiksäkerhetsarbetets kostnader och effekter

De årliga anslagsmedlen under rubriken Trafiksäkerhet på kommunikationshuvudtiteln
i statsbudgeten ger inte någon rättvisande uppfattning om
den statliga satsningen inom trafiksäkerhetsområdet. Betydande utgifter
bestrids genom anslag till exempelvis vägväsendet, utbildningsväsendet,
polisväsendet, byggnadsväsende! samt till forskning. Även landsting,
kommuner och enskilda organisationer lägger stora resurser på trafiksäkerhetshöjande
åtgärder.

Storleken av kostnaderna för de totala samhälleliga insatserna på trafiksäkerhetsområdet
är svåra att ange. Avsaknaden av kostnadsuppgifter
beror i många fall på svårigheterna att i en flermålsverksamhet särskilja
kostnaderna för den del av verksamheten som avser ökad trafiksäkerhet.

I den enkät som genomförts under granskningen har flera av de tillfrågade
efterlyst en bättre utvärdering av vidtagna åtgärders effekter. Också
sådana effekter kan vara svåra att isolera och mäta.

Enligt revisorernas mening kräver en bättre samordning och styrning av
trafiksäkerhetsarbetet en ökad kunskap om sambandet mellan kostnader
och effekter. Revisorerna anser att rådet för samordning och planering
därför bör se till att i trafiksäkerhetsarbetet deltagande myndigheter i
större utsträckning än hittills försöker ange sina kostnader för detta arbete
och i möjligaste mån även de effekter som uppnåtts.

4 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer revisorerna att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna

1. att trafiksäkerhetsverkets samordningsfunktion måste slås fast
klarare i verkets instruktion. Av denna bör framgå att det vid
verket skall finnas ett råd för samordning och planering,

2. att detta råd för samordning och planering omgående bör inrättas
vid trafiksäkerhetsverket och komma i arbete,

3. att ett planeringssystem för trafiksäkerhetsarbetet successivt bör
utvecklas av rådet,

4. att förekommande dubbelarbete skall avvecklas i takt med att
trafiksäkerhetsarbetet samordnas,

5. att rådet bör få tillgång till erforderliga kansliresurser,

6. att statistikbehovet och statistikproduktionen på trafiksäkerhetsområdet
bör ses över enligt angivna riktlinjer,

7. att behov av och kostnader för en dokumentationsrutin närmare
bör utredas av statens väg- och trafikinstitut och transportforskningsberedningen,

8. att kostnader och effekter som är hänförliga till trafiksäkerhetsarbetet
bör anges i större utsträckning än hittills.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Allan Åkerlind (m), Bertil Jonasson (c), Hagar
Normark (s), Kjell Nilsson (s), Birgitta Rydle (m), Wivi-Anne Radesjö (s),
Yngve Nyquist (s), Margareta Gard (m), Lars Ahlmark (m) och Stig Alftin
(s).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Rolf Jensen och revisionsdirektören Kristina
Lindegren (föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar

STURE PALM

Kristina Lindegren

Bilaga

RIKSDAGENS REVISORER

1985-02-20 Dnr 1981:30

Sammanfattning av rapport 1984/85:1 om fördelningen av ansvaret
för vägtrafiksäkerheten och de remissyttranden som avgetts över den
1 Rapporten

1.1 Bakgrund och syfte

Trafiksäkerhetsverket (TSV) bildades år 1968. Vid verkets tillkomst
underströks det angelägna i att ett enda centralt organ under regeringen
ansvarade för säkerhetsarbetet inom vägtrafiken och att detta organ gavs
sådana resurser att det kunde ha en ledande och samordnande funktion på
trafiksäkerhetsområdet.

Syftet att trafiksäkerhetsarbetet så långt möjligt borde läggas på ett enda
organ kan knappast sägas ha uppnåtts. Samhällets trafiksäkerhetsarbete är
idag fördelat på ett stort antal myndigheter och organisationer. Någon
samlad bild av hur verksamheten bedrivs har dock inte funnits tillgänglig.

Utformningen av TSV:s samordningsfunktion och förutsättningarna för
en effektiv samordning har övervägts i skilda sammanhang, senast i den
s. k. trafiksäkerhetsutredningen. En proposition (1981/82:81) om riktlinjer
för det framtida trafiksäkerhetsarbetet m. m., på grundval av denna utrednings
betänkanden, behandlades och godkändes av riksdagen våren 1982
(TU 19 och 26, rskr231).

Genom riksdagens beslut slogs målen för trafiksäkerhetsarbetet på nationell
nivå fast, nämligen att fortlöpande minska dels det totala antalet
dödade och skadade i trafiken, dels risken att dödas och skadas för varje
trafikantkategori. Som ett tredje mål angavs att denna risk skulle minskas i
högre grad för de oskyddade trafikanterna än för de skyddade. Riksdagen
godkände ett principförslag i propositionen om att stärka TSV:s externa
samordningsfunktion genom inrättande av ett råd för samordning och
planering hos verket samt utbyggnad av verkets analyskontor till en analys-
och planeringsenhet. Enligt riksdagsbeslutet skulle vidare en del av
TSV:s informationsverksamhet, den s.k. pläderande informationen, och
medel härför under budgetåren 1982/83-1984/85 föras över till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande, NTF. Det förutsattes att resurser
för utbyggnaden av TSV:s analyskontor kunde erhållas genom personalbesparingen
på informationssidan.

Principbeslutet om inrättandet av rådet för samordning och planering

135

och utbyggnaden av analyskontoret har inte realiserats. Samordningsfunktionen
har således ännu inte fått sin form.

Mot denna bakgrund har revisorerna beslutat granska fördelningen av
ansvaret för vägtrafiksäkerheten. Syftet med granskningen har varit att
dels kartlägga de olika aktörerna i trafiksäkerhetsarbetet på central, regional
och lokal nivå, deras arbetsuppgifter och tillämpade samarbetsformer,
dels belysa frågor kring övergripande samordning och styrning av arbetet
på trafiksäkerhetsområdet.

1.2 Trafiksäkerhetsarbetets organisation

Verksamheten för att höja säkerheten inom vägtrafiken är mångfasetterad.
Den rör områden som trafikpolitik, lagstiftning, samhällsplanering
och lokaliseringspolitik, vägbyggnad och trafikmiljö, utbildning av trafikanter,
information, övervakning, nödhjälp och sjukvård, teknisk förbättring
och kontroll av fordon samt forskning.

Den kartläggning av aktörerna på trafiksäkerhetsområdet som genomförts
och som redovisats i en omfattande bilaga till rapporten har gett
följande resultat.

På central nivå är sammanlagt elva departement och ett 30-tal myndigheter
mer eller mindre engagerade i trafiksäkerhetsarbetet. Departementen
är kommunikationsdepartementet samt justitie-, försvars-, social-, finans-,
utbildnings-, jordbruks-, arbetsmarknads-, bostads-, industri- och civildepartementen.
Bland centrala myndigheter och organ kan nämnas — förutom
TSV — vägverket, transportforskningsberedningen, statens väg- och
trafikinstitut, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, socialstyrelsen, barnmiljörådet,
konsumentverket, skolöverstyrelsen, statens naturvårdsverk,
arbetarskyddsstyrelsen, statens planverk, styrelsen för teknisk utveckling,
statens provningsanstalt och statistiska centralbyrån. Också AB Svensk
Bilprovning och NTF har viktiga samhällsuppgifter på trafiksäkerhetsområdet.

Trafiksäkerhetsuppgifter på det regionala planet har bl. a. länsstyrelser,
andra statliga länsorgan och länens trafiksäkerhetsförbund. Lokala organ
är bl. a. kommunernas trafiknämnder, trafiksäkerhetsnämnder och trafiksäkerhetsråd
samt polismyndigheter.

Insatser för ökad trafiksäkerhet görs såväl centralt som regionalt och
lokalt av 30 organisationer m. fl. enskilda organ, bl. a. motor- och yrkesförarorganisationer,
frivilliga försvarsorganisationer, trafikskoleförbund,
försäkringsbolag, massmedia och bilindustri.

En mängd mer eller mindre tillfälliga arbetsgrupper i skilda frågor har
inrättats. Åtskilliga aktörer deltar i någon form av arbetsgrupp, oftast i
flera. TSV:s personal medverkar i ett 60-tal externa samråds- och arbetsgrupper
med anknytning till trafiksäkerhet. TSV har också bildat ett 20-tal
egna grupper i vilka ingår företrädare för andra myndigheter, organisationer
etc.

Sammanfattningsvis kan sägas att granskningen snarare har visat på
komplexiteten i verksamheten än den har gett en klar uppfattning om
ansvars- och uppgiftsfördelningen.

1.3 Samordningen av traflksäkerhetsarbetet

Under granskningen har, främst genom en enkät, inhämtats de olika
aktörernas synpunkter på trafiksäkerhetsarbetet. Av enkätsvaren har bl. a.
framgått att det övervägande antalet tillfrågade anser att samordningen
behöver förbättras. Behovet av planering understryks i flera enkätsvar. En
rad exempel på bristande samordning och oklara ansvarsförhållanden har
förts fram av aktörerna. Exemplen berör alla de verksamhetsområden vari
trafiksäkerhetsarbetet ofta struktureras, nämligen väg och trafikmiljö, fordon,
trafikant (utbildning, information etc.), forskning samt statistik. Bl. a.
har de nuvarande skilda organisatoriska lösningarna för hantering av bilavgas-
resp. bullerfrågor påtalats liksom bristen på samordning när det gäller
säkerhetsföreskrifter för bilar. Ansvarsfördelningen mellan TSV och NTF
i fråga om trafiksäkerhetsinformationen har kritiserats. NTF:s nuvarande
roll som dels ansvarig för samhällets pläderande information, dels samordnare
av det frivilliga trafiksäkerhetsarbetet har ansetts vara oklar. Förslag
har också lämnats om en bättre användning av trafiksäkerhetsarbetets
resurser än t. ex. till informationskampanjer vilkas trafiksäkerhetshöjande
effekt har ansetts kunna ifrågasättas.

I rapporten har konstaterats dels att väsentliga samordningsproblem
finns, dels att de av riksdagen godkända principförslagen om att stärka
samordnings- och planeringsfunktionen hos TSV ännu ej genomförts. Mot
denna bakgrund ställs i rapporten kravet att det nämnda rådet för samordning
och planering snarast möjligt inrättas vid TSV och kommer i arbete
med uppgiften att ge det för myndigheter och organisationer gemensamma
trafiksäkerhetsarbetet en fastare form.

Angående rådets sammansättning uttalas att i detta bör finnas företrädare
för huvudintressenterna inom trafiksäkerhetsområdet. Som exempel på
myndigheter vilka bör ingå kan anges vägverket, rikspolisstyrelsen, skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen, planverket, statens väg- och trafikinstitut,
transportforskningsberedningen och statistiska centralbyrån. Även NTF,
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet samt trafikförsäkringsföretagen
bör vara representerade i rådet.

TSV skall enligt sin instruktion verka för lämplig samordning av trafiksäkerhetsarbetet.
Av uppgifter inhämtade under granskningen har framgått
att TSV har gett instruktionsbestämmelsen en något passiv tolkning, nämligen
att denna innebär att TSV enligt ordalydelsen skall verka för samordning
men inte genomföra den. Vid granskningen har också noterats att
samordningsfunktionen inte finns redovisad vare sig i verkets arbetsordning
eller i dess anslagsframställningar.

I rapporten hävdas att TSV:s instruktion ger verket ett svagt stöd när det
gäller att ställa krav på samordning hos andra myndigheter. TSV:s samordnande
funktion måste därför slås fast klarare i instruktionen. Av denna
skall framgå att det vid verket skall finnas ett råd för samordning och
planering. I anslutning härtill bör TSV även se över samordningsfunktionens
ställning i verkets organisation.

En rad principiella synpunkter har lämnats i rapporten i fråga om inriktningen
av verksamheten vid rådet för samordning och planering. I rådets
arbete bör ingå att inventera problem, prioritera åtgärder, formulera mer
konkreta operationella mål än de av statsmakterna uppställda, definiera de
olika aktörernas roller och — i fall av oklara gränser - föreslå ansvarsförändringar
samt utarbeta organisatoriska modeller för samordningen på
regional och lokal nivå.

I rapporten föreslås vidare att under TSV:s ledning upprättas ett gemensamt
planeringsdokument för de myndigheter och organisationer som deltar
i trafiksäkerhetsarbetet. NTF:s roll som ansvarig för den pläderande
informationen bör här närmare konkretiseras. Dokumentet skall tillställas
kommunikationsdepartementet som också har att avgöra problem av större
vikt om vilka enighet ej kan nås i rådet. Planeringssamverkan byggs
lämpligen upp successivt. Erfarenheterna får utvisa i vilken utsträckning
frivilligorganisationerna kan omfattas av planeringsprocessen.

Granskningen har gett vid handen att de resurser som nu finns hos
TSV:s analyskontor är helt otillräckliga för att verket skall kunna bistå
rådet i dess arbete. Principbeslutet om en utbyggnad av analyskontoret till
en analys- och planeringsenhet har, som tidigare nämnts, inte lett till någon
åtgärd. 1 rapporten anförs att rådet behöver ha tillgång till ett kansli i vars
ledning måste sitta högt kompetenta personer som har möjlighet att med
kraft utveckla och driva samordningsarbetet. Resursförstärkningen hos
TSV bör emellertid, enligt rapporten, kunna begränsas genom att de myndigheter
och organ som finns företrädda i rådet åläggs berednings- och
föredragningsansvar för frågor inom sina resp. områden. Härutöver kan
konsulter behöva anlitas, speciellt i inledningsskedet.

1.4 Statistiken över vägtrafikolyckor

En viktig förutsättning för en bättre styrning och samordning av trafiksäkerhetsarbetet
är att detta stöds av en ändamålsenlig och i sina grundelement
enhetligt uppbyggd statistik.

Revisorerna har därför i granskningsärendet på konsultbasis anlitat statens
väg- och trafikinstitut (VTI) som haft i uppdrag att dels genomföra en
studie av nuvarande olika former för insamling av trafikolycksdata, dels
lämna förslag till praktiskt och ekonomiskt möjliga samordnings- och utvecklingslinjer.

Som framgått av VTI:s utredning sammanställer flera statliga myndighe -

ter, kommuner och organisationer trafiksäkerhetsdata. Såväl statistiska
centralbyrån (SCB), vägverket, TSV, rikspolisstyrelsen som kommunerna
baserar sin statistik på samma information, nämligen polisens statistikblankett
för olycksrapportering. De olika myndigheterna bearbetar i huvudsak
basinformationen med hänsyn till egna behov. SCB:s redovisning
omfattar endast polisrapporterade trafikolyckor med personskada medan
vägverket behandlar samtliga polisrapporterade trafikolyckor, dvs. även
egendomsskadeolyckor.

Förutom att de nuvarande rutinerna medför dubbelarbete har följande
brister noterats i de olycksstatistiska redovisningar som baseras på polisrapporterade
olyckor.

Trafiksäkerhetsproblemet underskattas. Undersökningar har visat att
ett stort antal olyckor ej rapporteras till polisen. I vad gäller personskadeolyckor
är rapporteringsfrekvensen endast ca 50 procent. Statistiken ger
inget underlag för att belysa riskskillnader mellan olika trafikantgrupper.
Redovisningen i antalet döda, svårt skadade och lindrigt skadade är alltför
grov och odefinierad.

I samhället finns idag även annan basinformation än polisrapporterade
olyckor, nämligen den information om trafikolyckor och trafikskadade
som samlas in av sjukvårdsmyndigheter och försäkringsbolag. Dessa informationskällor
används, enligt VTI, inte av någon myndighet som har
direkt ansvar för trafiksäkerhetsarbetet eller trafikolycksstatistiken, annat
än för begränsade undersökningar. Sjukvården redovisar - i förhållande
till motsvarande uppgifter från polisen - dubbelt så många inlagda trafikskadade
patienter.

Med ledning av synpunkter från VTI har i granskningsrapporten förordats
att en översyn görs av samhällets statistikbehov och statistikproduktionens
rutiner. Vid översynen är det angeläget att även forskningens
intressen beaktas i den utsträckning som är möjligt, huvudsakligen inom
oförändrade totala kostnadsramar.

I rapporten föreslås att transportforskningsberedningen, som forskningsstödjande
myndighet, får ett särskilt utredningsuppdrag att utifrån en
kravanalys lämna förslag till de definitioner och olycksdata som skall ingå i
statistikens grunduppgifter. Förslaget bör enligt rapporten behandlas i
TSV:s råd för samordning och planering. Syftet härmed skall vara att nå
fram till handlingslinjer som kan accepteras av berörda parter.

Av VTI:s utredning har framgått att vägverket i sin vägdatabank haren
olycksregistrering som omfattar samtliga polisrapporterade olyckor på det
statliga vägnätet. Vägverket erhåller även statistikuppgifter rörande olyckor
inom kommunala väghållningsområden. Som en naturlig rationaliseringsåtgärd
förordas i rapporten att vägverkets databas byggs ut till att
omfatta samtliga av polisen rapporterade trafikolyckor. Genom uttag från
denna databas skulle en stor del av de olika myndigheternas statistikbehov
kunna tillgodoses. SCB skulle t. ex. via något datamedium från vägverket

kunna erhålla den information som behövs för att producera den officiella
statistiken. Den skisserade utvecklingslinjen skulle även göra det möjligt
för SCB att utvidga sin statistik till att omfatta alla registrerade trafikolyckor.

En utredning bör, enligt rapporten, tillsättas inom TSV:s råd för samordning
och planering, så snart detta kommit i arbete, med uppgift att närmare
utreda ansvarsförhållanden och ekonomiska konsekvenser av förslaget om
en samordnad databas vid vägverket.

I rapporten ifrågasätts om inte SCB, som ytterligare ett led i samordningssträvandena,
bör kunna komplettera den officiella statistiken med
trafiksäkerhetsstatistik från andra informationskällor, t. ex. sjukvården.

VTI har i sin konsultutredning föreslagit att en dokumentationsrutin för
trafiksäkerhetsarbetet införs. Enligt VTI genomförs inom trafiksektorn
många åtgärder vilka inte primärt avser att påverka trafiksäkerheten men
som indirekt får sådana effekter. Särskilt för de myndigheter och organ
som har till uppgift att styra och analysera trafiksäkerhetsarbetet borde det
vara angeläget att genom dokumentationsrutinen fånga in sådan kunskapsmassa.
I granskningsrapporten förordas att denna idé inom rådets ram
närmare utvecklas av VTI och transportforskningsberedningen. De förslag
som de båda myndigheterna finner motiverade att lägga fram skall även
innehålla en kostnadskalkyl.

1.5 Övriga granskningsresultat

Under granskningen har genom enkäten inhämtats synpunkter från de
olika aktörerna i fråga om vilka åtgärder de anser särskilt angelägna för att
få till stånd en ökad trafiksäkerhet. Avgivna svar har till en del visat att
beroende på intresseområde läggs tyngden vid olika trafiksäkerhetsproblem.

I enkäten har även efterfrågats aktörernas kostnader för gjorda trafiksäkerhetsinsatser.
Enkätsvaren har bl. a. gett belägg för de svårigheter som
kan finnas att i en flermålsverksamhet särskilja kostnaderna för den del av
verksamheten som avser ökad trafiksäkerhet.

Flera av de tillfrågade har i samband med redovisningen av synpunkter
på samordning m. m. efterlyst en bättre utvärdering av vidtagna åtgärders
effekter. Också sådana effekter kan vara svåra att isolera och mäta.

Enligt rapporten kräver emellertid en effektivare samordning och styrning
av trafiksäkerhetsarbetet en ökad kunskap om sambandet mellan
kostnader och effekter. Rådet för samordning och planering bör därför se
till att i trafiksäkerhetsarbetet deltagande myndigheter i större utsträckning
än hittills försöker ange de kostnader och effekter som är hänförliga
till detta arbete.

1.6 Förslagen

I granskningsrapporten framförda förslag i syfte att förbättra samordning
och styrning inom trafiksäkerhetsområdet kan sammanfattas på följande
sätt.

- Rådet för samordning och planering bör snarast inrättas och komma i
arbete.

- TSV:s samordningsfunktion måste slås fast klarare i verkets instruktion.
Av denna skall framgå att det vid verket skall finnas ett råd för
samordning och planering.

- Ett planerings- och styrsystem för trafiksäkerhetsarbetet bör successivt
utvecklas av rådet.

- I takt med att trafiksäkerhetsarbetet samordnas skall förekommande
dubbelarbete avvecklas.

- TSV:s resurser för samordning bör förstärkas.

- En översyn enligt de principer som anges i rapporten bör göras av
samhällets statistikbehov och statistikproduktionens rutiner.

- Behov av och kostnader för en dokumentationsrutin bör närmare utredas
av statens väg- och trafikinstitut och transportforskningsberedningen.

- Kostnader och effekter som är hänförliga till trafiksäkerhetsarbetet bör
anges i större utsträckning än hittills.

2 Remissyttrandena

Yttranden över rapporten 1984/85:1 Fördelningen av ansvaret för vägtrafiksäkerheten
har efter remiss lämnats av sammanlagt 15 myndigheter
och organ. Dessa är rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren genom chefen för
armén, socialstyrelsen, vägverket, trafiksäkerhetsverket, transportforskningsberedningen,
statens väg- och trafikinstitut, skolöverstyrelsen, statistiska
centralbyrån, länsstyrelsen i Östergötlands län som bilagt yttrande
från Östergötlands trafiksäkerhetsförbund, länsstyrelsen i Värmlands län,
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF), Landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet och Försäkringsbranschens trafiksäkerhetskommitté.

2.1 Allmänna synpunkter på rapporten

Rapporten har i allt väsentligt fått ett klart positivt mottagande bland
remissinstanserna. Sålunda noterar t. ex. socialstyrelsen att rapporten innehåller
en värdefull redovisning av såväl omfattningen av de olika organens
trafiksäkerhetsarbete som förekommande brister i samordningen av
arbetet. Enligt Försäkringsbranschens trafiksäkerhetskommitté ger rap -

portens beskrivning en god bild av hur mångfasetterad verksamheten på
trafiksäkerhetsområdet är och måste vara.

Samtliga hörda myndigheter och organisationer ansluter sig till uppfattningen
i rapporten att den övergripande samordningen av trafiksäkerhetsarbetet
behöver förbättras.

Ett generellt tillstyrkande till revisorernas förslag lämnas av rikspolisstyrelsen,
överbefälhavaren genom chefen för armén, socialstyrelsen, statens
väg- och trafikinstitut och NTF. Försäkringsbranschens trafiksäkerhetskommitté
bedömer förslagen vara väl avpassade mot bakgrund av de
brister som påvisats. Liknande synpunkter framför Östergötlands trafiksäkerhetsförbund.

Några remissinstanser har ställt sig positiva till förslagen i rapporten
med det tillägget att ett definitivt ställningstagande måste anstå i avvaktan
på resultatet av arbetet inom den av regeringen tillkallade utredningen (K
1984:01) om förbättrad samordning av trafiksäkerhetsarbetet. De förslag
som revisorerna lägger fram är enligt Landstingsförbundet väsentliga att
väga in i den helhetsbedömning som regeringens utredning har att göra.
Åsikter av samma innebörd har Svenska kommunförbundet. Länsstyrelsen
i Värmlands län tillstyrker de framlagda förslagen under förutsättning att
regeringsutredningen inte resulterar i en förändring av trafiksäkerhetsverkets
verksamhetsområde.

Vägverket erinrar om sin tidigare uttalade mening till riksdagens trafikutskott
(TU 1983/84: 2) att vägverket och trafiksäkerhetsverket borde slås
samman. Verket stöder dock i övrigt flera av rapportens förslag i syfte att
förbättra samordningen på trafiksäkerhetsområdet och stärka den för samordning
ansvariga myndighetens ställning.

Statistiska centralbyrån har begränsat sitt yttrande till att i huvudsak
avse förslagen om statistik över vägtrafikolyckor.

2.2 Synpunkter på framlagda förslag

2.2.1 Förslaget om rådet för samordning och planering

Remissutfallet ger ett klart stöd för förslaget att rådet för samordning
och planering snarast möjligt bör inrättas vid trafiksäkerhetsverket och
komma i arbete. Endast två instanser har uttalat vissa tvivel om behovet
av ett sådant råd.

Trafiksäkerhetsverket och NTF ansluter sig helt till förslaget. Angelägenheten
av att rådets arbete påbörjas utan tidsutdräkt understryks bl. a.
av rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Östergötlands län. Socialstyrelsen,
statistiska centralbyrån och Försäkringsbranschens trafiksäkerhetskommitté
har förklarat sig beredda att aktivt medverka i ett råd hos
trafiksäkerhetsverket.

Rådets betydelse som samordnings- och kontaktorgan tas upp av bl. a.
skolöverstyrelsen i vad gäller trafiksäkerhetsarbetet bland barn och ung -

dom. Chefen för armén finnér det viktigt att i rådet ingår representanter för
försvarsmakten med den unika möjligheten att nå samtliga ynglingar i
värnpliktsåldern. Genom medverkan i rådet anser sig statistiska centralbyrån
kunna få en kontinuerlig och värdefull kontakt med de främsta
användarna av olycksstatistiken och med övriga producenter.

Enligt statens väg- och trafikinstitut bör i rådet ingå företrädare för
departement och myndigheter med direkt åtgärdsansvar inom vägtrafiken.
Övriga myndigheter behöver nödvändigtvis inte vara representerade utan
kan knytas till rådet vid behov.

En av de två remissinstanserna som ifrågasatt inrättandet av rådet är
vägverket. Verket befarar att rådet skulle komma att innebära en ökad
byråkrati. Det borde enligt vägverket åligga den för samordning ansvariga
myndigheten att ta de kontakter som erfordras. Också transportforskningsberedningen
menar att behovet av ett råd för samordning och planering
inte kan anses uppenbart. Om ett sådant råd inrättas, vill dock beredningen
vara representerad i detta.

2.2.2 Förslaget om att trafiksäkerhetsverkets samordningsfunktion måste
slås fast klarare i verkets instruktion m.m.

Trafiksäkerhetsverket delar uppfattningen att den samordnande funktionen
är vagt formulerad i verkets instruktion. Samordningsfunktionen måste
därför få en annan utformning och kanske även skrivas in i andra
myndigheters instruktioner. Möjligen bör uppgiften att samordna uttryckas
i en särskild förordning. Verket aviserar att verkets arbetsordning
därefter kommer att omarbetas så att också den regionala organisationens
del i samordningen kan regleras.

Chefen för armén anser allmänt att trafiksäkerhetsverkets roll av samordnare
inom myndighetsområdet bör framhållas och stärkas. En klarare
instruktionsbestämmelse kan enligt Försäkringsbranschens trafiksäkerhetskommitté
garantera kontinuitet i arbetet. Också NTF tillstyrker uttryckligen
förslaget.

I konsekvens med tidigare nämnda uttalanden förordar vägverket att det
av den samordnande myndighetens instruktion klart skall framgå att den
myndigheten har samordningsansvaret.

2.2.3 Förslaget om att ett planerings- och styrsystem för trafiksäkerhetsarbetet
bör successivt utvecklas av rådet

I rapporten lämnade principiella synpunkter i fråga om inriktningen av
verksamheten vid rådet för samordning och planering, bl. a. ett förslag om
upprättande av ett gemensamt planeringsdokument, har gett anledning till
följande kommentarer.

Skolöverstyrelsen framhåller att trafiksäkerhetsarbetet bör utgå från en
gemensam grundsyn. Med ett råd som utformar gemensamma mål kan
detta enligt styrelsen bli möjligt. Såväl socialstyrelsen som NTF har sär -

skilt uttalat att de är beredda att delta i utvecklandet av ett planerings- och
styrsystem enligt de riktlinjer som angetts i revisorernas rapport. Trafiksäkerhetsverket
har inte några invändningar mot de principiella synpunkter
som anförts om inriktningen av rådets verksamhet, men anser att dessa
frågor i första hand bör tas till övervägande inom rådet.

De två remissinstanser som betvivlat behovet av ett särskilt råd, nämligen
vägverket och transportforskningsberedningen, är däremot klart positiva
till att ett planerings- och styrsystem för trafiksäkerhetsarbetet utarbetas.
Transportforskningsberedningen erinrar om att beredningen i princip
har samma samordnande funktion inom forskningsområdet som trafiksäkerhets
verket har för trafiksäkerhetsarbetet. Långsiktiga program utgör
enligt beredningens uppfattning viktiga instrument för att få till stånd mera
samordnade insatser. Beredningen menar att det krävs både långsiktiga
verksamhetsplaner och långsiktiga forskningsprogram för att trafiksäkerhetsarbetet
skall kunna bedrivas rationellt. Arbetet med att ta fram dessa
dokument bör synkroniseras och ske genom en dialog mellan avnämare
och forskare. Om rådet för samordning och planering inrättas bör det enligt
beredningen, som föreslagits i rapporten, få i uppgift att utarbeta ett
gemensamt planeringsdokument. Beredningen bör då också vara representerad
i rådet.

Ett par av rapportens förslag till speciella arbetsuppgifter för rådet har
tagits upp i remissvaren. Länsstyrelsen i Östergötlands län fäster stor vikt
vid att frågor om utarbetande av organisatoriska modeller för samordning
på regional och lokal nivå övervägs inom rådet. Därvid bör länsstyrelsens
roll beaktas, bl. a. som samordnande organ på den statliga sidan. Svenska
kommunförbundet understryker att en viktig uppgift för rådet är att utreda
utvecklingsmöjligheterna för informationsverksamheten och trafiksäkerhetsverkets
respektive NTF:s roll i denna.

2.2.4 Förslaget om att förekommande dubbelarbete skall avvecklas i takt
med att trafiksäkerhetsarbetet samordnas

Detta förslag har endast kommenterats i tre remissvar.

Socialstyrelsen framhåller att samordningen inte får leda till att de olika
myndigheternas och organisationernas specialiteter och särart utplånas.
Huvudsyftet med samordningen bör vara en samplanering för att undvika
dubbelarbete och för att finna de bästa kanalerna vid genomförandet av en
viss åtgärd. Härigenom kan uppnås såväl bättre effektivitet i arbetet som
besparingar.

Vägverket och NTF har pekat på arbetsuppgifter hos trafiksäkerhetsverket
som, för att undvika dubbelarbete, med fördel skulle kunna utföras av
vägverket och NTF, nämligen uppgifter rörande vägmärken, hastighetsbegränsningar
m. m. respektive information.

2.2.5 Förslaget om förstärkning av trafiksäkerhetsverkets resurser för
samordning

De sju remissinstanser som särskilt yttrat sig över förslagspunkten har
samtliga betonat vikten av att trafiksäkerhetsverkets analyskontor tillförs
resurser i form av kompetent personal som med kraft kan utveckla och
driva samordningsarbetet.

Enligt statens väg- och trafikinstitut och Svenska kommunförbundet är
tillgången till kansliresurser av avgörande betydelse för att rådet skall
kunna åstadkomma några resultat. Också vägverket hävdar att samordningen
knappast kan fungera på ett tillfredsställande sätt om inte den
samordnande myndigheten har tillgång till kvalificerade kansliresurser.

Transportforskningsberedningen anför att viktiga uppgifter för det utbyggda
analyskontoret blir att med utgångspunkt i bl. a. ett förbättrat
statistik- och informationssystem följa trafiksäkerhetsutvecklingen, utföra
erforderliga analyser och föreslå lämpliga insatser. Dessa uppgifter motiverar,
enligt beredningen, att enheten förfogar över egen högt kvalificerad
personal med kompetens i bl. a. statistik och ekonomi.

Trafiksäkerhetsverket upplyser att två tjänster inom verkets analyskontor
för närvarande hålls vakanta för att underlätta inrättandet av rådets
kansliorganisation.

2.2.6 Förslaget om viss översyn av statistikbehov och statistikproduktionens
rutiner

Ingen remissinstans har ifrågasatt behovet av en förbättrad statistik över
vägtrafikolyckor.

Vägverket är positivt till föreslagen översyn men anser att denna kan
begränsas bl. a. mot bakgrunden av att två stora utredningar behandlat
detta problemområde under de senaste tio åren.

Förslagen rörande statistiken bör i första hand övervägas inom rådet för
samordning och planering menar socialstyrelsen och trafiksäkerhetsverket.
Frågan om en förbättrad trafikolycksstatistik är, enligt trafiksäkerhetsverket,
så grundläggande för planeringen, målformuleringen och kostnadsberäkningarna
för trafiksäkerhetsarbetet att denna fråga bör ges högsta
prioritet när rådet startar sitt arbete.

Även rikspolisstyrelsen uttalar att en av det tilltänkta rådets viktigaste
uppgifter bör vara att se över olycksstatistiken. Både när det gäller planeringen
av och utvecklandet av metoder för polisens trafikövervakande
verksamhet är man beroende av ett statistikunderlag som inte avviker från
verkligheten i allt för hög grad.

För NTF som statistikkonsument är det angeläget, framhålls det, att få
ett så säkert och snabbt statistikunderlag att aktiviteter av olika slag kan
ges rätt inriktning, utformning och omfattning. NTF har påtalat att tillgänglig
statistik rörande de oskyddade trafikantgrupperna, nämligen barn samt
vuxna fotgängare och cyklister, är bristfällig. Behovet av en bättre kun -

10 Riksdagen 1985186. 2 sami. Nr 2

skap om inträffade trafikolyckor bland barn tas också upp av skolöverstyrelsen.

Mot bakgrund av egna erfarenheter från ett orationellt arbete med statistikuppgifter
understryker länsstyrelsen i Östergötlands län att rådets
översyn bör genomföras skyndsamt.

Rapportens förslag om att transportforskningsberedningen bör få i uppdrag
att för rådets räkning utreda vilka definitioner och olycksdata som
skall ingå i statistikens grunduppgifter har föranlett följande uttalanden.

Transportforskningsberedningen meddelar att dess programgrupp för
trafiksäkerhet för närvarande arbetar med att ta fram underlag för långsiktiga
forskningsprogram. Det anses troligt att utveckling av ett statistiksystem
kommer att tillhöra de prioriterade områdena. Beredningen är i så fall
beredd att initiera och stödja en översyn av området samt lägga fram
förslag till statistiksystemets utformning, rutiner m. m.

Försäkringsbranschens trafiksäkerhetskommitté vill fästa uppmärksamhet
på att man utöver en basinformation också behöver en djupare kunskap
om händelseförloppen i olyckor. Detta är en aspekt som enligt kommittén
mycket väl kan beaktas i det utredningsuppdrag som transportforskningsberedningen
föreslås få.

Ett fastställande av definitioner, indelningsgrunder m. m. i olycksstatistiken
är mycket angeläget framhåller statistiska centralbyrån (SCB) och
förordar att transportforskningsberedningens uppdrag fullgörs i nära samarbete
med centralbyrån.

Vägverket är däremot av den uppfattningen att, i den mån en översyn
erfordras av definitioner och olycksdata i statistikens grunduppgifter, det
är lämpligt att denna översyn handhas av den för samordning ansvariga
myndigheten.

I rapporten angivna riktlinjer för översynen har särskilt kommenterats
enligt följande.

Revisorernas förslag att rationalisera och samordna produktionen av
den på polisrapporter grundade trafikolycksstatistiken genom en utbyggnad
av vägverkets vägdatabank får ett klart stöd av vägverket, SCB och
Svenska kommunförbundet. Vägverket bedömer att det från effektivitetssynpunkt
kan motiveras att verket svarar för all insamling, granskning och
dataregistrering av trafikolycksuppgifter. SCB anför dock att om all manuell
behandling av olycksuppgifterna överförs till vägverket bör SCB ha
möjlighet att löpande kontrollera materialets kvalitet.

Förslaget om att den officiella statistikproduktionen skall utföras av
SCB genom överföring av information om de polisrapporterade olyckorna
från vägverkets databas mottas positivt av såväl vägverket som SCB. SCB
tillägger att det är viktigt att SCB också får tillgång till den registrerade
grundinformationen om trafikolyckorna för att få möjlighet till samkörningar
med andra register, som t. ex. körkortsregistret och bilregistret.

SCB tillstyrker vidare att den officiella statistiken över trafikolyckor

utvidgas till att omfatta olyckor som medfört både personskada och/eller
egendomsskada, om ett allmänt behov av detta framkommer i den föreslagna
översynen av statistikbehovet.Polisrapporteringen av olyckor som
enbart lett till egendomsskada är betydligt sämre än av olyckor som medfört
personskador. SCB förordar därför att regelbundet återkommande
undersökningar görs för att belysa statistikens täckning och representativitet.

Landstingsförbundet bekräftar uppgifterna i rapporten att hälso- och
sjukvården har unik tillgång till basdata vilka inte utnyttjats i den officiella
statistiken. Med en förbättrad och mer samlad basinformation som utgångspunkt
är det möjligt för landstingen, anför förbundet, att på olika sätt
medverka i trafiksäkerhetsarbetet, framför allt när det gäller bedömningen
av olyckornas medicinska och sociala effekter för befolkningen.

Vägverket och länsstyrelsen i Östergötlands län instämmer i rapportens
förslag att den officiella statistiken bör kunna kompletteras med sjukvårdsstatistik
över skadade personer och eventuellt även med försäkringsanmälda
olyckor. Dessutom är enligt vägverket trafikdata angelägna för att
man skall kunna beräkna olycksrisker. SCB har i remissvaret förklarat sig
beredd att närmare undersöka möjligheterna att utnyttja patientstatistiken
och annan statistik för en förbättrad kartläggning av trafikoffren.

2.2.7 Förslaget om en dokumentationsrutin

Försäkringsbranschens trafiksäkerhetskommitté finner idén med en dokumentationsrutin
för trafiksäkerhetsarbetet tilltalande liksom förslaget att
man bör låta statens väg- och trafikinstitut och transportforskningsberedningen
vidareutveckla denna idé.

Även socialstyrelsen har med tillstyrkan uttalat sig om förslagspunkten.
En central dokumentationsbank skulle enligt styrelsen sannolikt höja kvaliteten
och effektiviteten på trafiksäkerhetsarbetet eftersom faktasökandet
skulle underlättas. Styrelsen efterlyser en publikation i vilken forskare
kunde publicera sina arbeten och där fortlöpande information kunde lämnas
om aktuella trafiksäkerhetsfrågor. En sådan publikation borde förslagsvis
utges av statens väg- och trafikinstitut.

Vägverket däremot anser att det knappast finns behov av en utredning
om en dokumentationsrutin. Det bör åligga varje myndighet och organisation
att följa upp effekterna av och kostnaderna för sitt trafiksäkerhetsarbete
och att på förfrågan redovisa dessa.

2.2.8 Förslaget om en bättre redovisning av trafiksäkerhetsarbetets kostnader
och effekter

Såväl vägverket som Försäkringsbranschens trafiksäkerhetskommitté
delar uttryckligen rapportens slutsats att kostnader och effekter som är
hänförliga till trafiksäkerhetsarbetet bör anges i större utsträckning än
hittills. Trafiksäkerhetskommittén ansluter sig till förslaget att rådet för

samordning och planering bör ta sig an denna uppgift och tillse att man
successivt vinner ökad kunskap om olika trafiksäkerhetsinsatsers kostnader
och effekter. Vägverket erinrar om att verket för sin del alltsedan
böljan av 70-talet byggt upp ett planeringssystem som baseras på samhällsekonomiska
effekter av olika åtgärder.

2.3 Övriga synpunkter

I det följande återges ett par av de synpunkter som framkommit under
remissbehandlingen och som saknar direkt anknytning till i rapporten
framlagda förslag.

Socialstyrelsen pekar på att frågan om utbildning av personal och funktionärer,
vilka medverkar vid beslut om och genomförande av trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder, inte har beaktats. Trafiksäkerhets verkets råd för
samordning och planering borde enligt styrelsen utreda denna fråga.

NTF vill påkalla ytterligare en ändring i trafiksäkerhetsverkets instruktion,
nämligen i vad gäller verkets åliggande att informera allmänheten i
trafiksäkerhetsfrågor. Denna föreskrift bör formuleras så att de begränsningar
i verkets informationsuppgift som numera föreligger enligt statsmakternas
beslut klart framgår. NTF ser det som en angelägen åtgärd att
ansvarsfördelningen mellan verket och NTF i fråga om trafiksäkerhetsinformationen
på detta sätt läggs fast.

BILAGA 8

Riksdagens revisorers förslag angående lönesystemen för SIDA:s
utlandsstationerade personal och kostnaderna för att administrera
dem

1985-06-06
Till riksdagen

1 Inledning

Syftet med granskningen har varit att jämföra storleken av de speciella
kostnadsersättningar som utgår till SIDA:s utlandsstationerade personal
enligt de två kollektivavtal som tillämpas för denna typ av tjänstgöring.
Den direkta lönesättningen omfattas självfallet inte av revisorernas granskning,
då denna är en avtalsfråga mellan berörda parter. Däremot har
principerna för lön contra kostnadsersättning granskats.

Vidare har ansvaret för administrationen av SlDA:s båda lönesystem
studerats. Därvid har arbetet i första hand inriktats på kostnadsaspekterna
på löneadministrationen för SIDA:s fältarbetare.

Granskningen har gjorts i form av en förstudie, vars huvuddelar redovisas
i denna skrivelse. Förstudien återges i den till skrivelsen fogade bilagan.
1 denna ingår även ett sammandrag av inhämtade yttranden över
förstudien.

2 Granskningen

2.1 Kollektivavtalen för SIDA:s utlandsstationerade personal

SIDA tillämpar för sin utlandsstationerade personal två kollektivavtal,
nämligen:

1. Avtal om anställningsvillkor för vissa tjänstemän med arvodestjänst
inom SIDA:s biståndsverksamhet (Bi-Arv). Detta avtal reglerar löneförmåner
och anställningsvillkor för SlDA:s fältarbetare.

2. Avtal om anställningsvillkor för vissa utlandsstationerade tjänstemän
med arvodestjänst (U-Arv). Detta avtal reglerar löner och anställningsvillkor
för SIDA:s personal vid biståndskontoren. Samma avtal gäller
också för den utlandsstationerade personalen inom UD.

För all utlandsstationerad personal tillämpas en lönesättning som är
baserad på lönegradsplacering. Fram till år 1981 gav de båda avtalen
SIDA:s tjänstemän utöver lönen förmåner i form av kompensation för
merkostnader enligt i stort sett likartade normer. Den 16 februari 1981
träffades emellertid ett särskilt avtal för fältarbetarna (Bi-Arv), medan
utrikesförvaltningens avtal (U-Arv) fortfarande tillämpas för personalen
vid biståndskontoren.

Enligt båda avtalen är statens arbetsgivarverk ansvarig arbetsgivare,
men vissa delar av arbetsgivaransvaret har genom avtalen delegerats till
SIDA resp. statens utlandslönenämnd (UtN) (enligt s.k. arbetsgivarnyckel).

Sålunda har SIDA bl. a. ansvaret för lönesättning och utlandstillägg för
fältarbetarna enligt Bi-Arv-avtalet. I U-Arv-avtalet, som alltså omfattar
personalen vid biståndskontoren, har däremot arbetsgivaransvaret för utlandstilläggen
delegerats till UtN. Alltsedan den svenska devalveringen år
1982 har SIDA och UtN beviljat den utlandsstationerade personalen utlandstillägg
efter helt skilda principer.

Den lön som den utlandsstationerade personalen åtnjuter enligt båda
avtalen beskattas till fullo i Sverige. Vid sidan av lönen beviljas vissa
förmåner och kostnadsersättningar, vilka inte är föremål för beskattning.
Hit hör fri bostad, utlandstillägg, förstärkt utlandstillägg för medföljande,
barntillägg m. fl.

I avtalen stipuleras att tjänstemannen är berättigad erhålla ersättning för
de merkostnader som åsamkas honom genom utlandstjänsten. Sådan ersättning
utgår bl. a. genom utlandstillägget. Inom vissa tidsintervall skall
avstämning ske mellan verklig kostnadsutveckling i stationeringslandet
och utgående kostnadsersättning för de utlandsstationerade. Likaledes
justeras utlandstillägg och andra ersättningar vid valutaförändringar av
betydelse.

2.2 Administrationen av lönesystemen

För SIDA:s fältarbetare fastställs lön och utlandstillägg av SIDA efter
samråd med en till SIDA knuten lönedelegation. Barntillägg och övriga
förmåner för i första hand medföljande till den anställde har hittills beslutats
av UtN. Själva administrationen av löner och ersättningar till fältpersonalen
omhänderhas av SIDA:s huvudkontor med viss hjälp av biståndskontoren.

För SIDA:s personal vid biståndskontoren fattas beslut i lönefrågor och
om ersättningar av SIDA, UD och UtN. Själva administrationen av lön
och ersättningar ombesöijs av UD:s utlandslönesektion. Kostnaderna för
biståndspersonalen förs sedan över på SIDA:s anslag.

3 Revisorernas överväganden

Vid granskningen av SIDA:s lönesystem för den utlandsstationerade
personalen har, som tidigare nämnts, revisorerna inte haft att bedöma
lönesättningen, vilken är en fråga som hanteras av de avtalsslutande parterna
på arbetsmarknaden. Däremot har vi studerat karaktären och omfattningen
av ersättningar som utgår till personalen för merkostnader hänförliga
till utlandsstationeringen.

Som tidigare redovisats är arbetsgivaransvaret för SIDA:s utlandsstationerade
personal uppdelat på flera myndigheter. För fältarbetarna har
SIDA större myndighetsansvar än för personalen vid biståndskontoren.
Det nuvarande systemet betecknas av SIDA som administrativt betungande,
eftersom löne- och ersättningsfrågor skall behandlas av såväl SIDA:s
styrelse och SIDA:s lönedelegation som UtN.

Speciellt när det gäller utlandspersonalens kompensation för den svenska
devalveringen år 1982 har det förelegat starka åsiktsbrytningar mellan
SIDA och UtN om kompensationens storlek. Detta har medfört att den
tidigare samordningen beträffande utgående utlandstillägg efter devalveringen
helt har upphört. Sålunda tillämpar SIDA för sin fältpersonal ett
utlandstillägg, medan SIDA:s personal på biståndskontoren erhåller ett
annat, betydligt högre utlandstillägg enligt utlandslönenämndens beslut.

Det delade arbetsgivaransvaret medför alltså att för SIDA-personal i ett
och samma stationeringsland gäller olika avtal som i sig ger olika hög
kompensationsgrad för merkostnader.

Personalorganisationerna har inte godtagit den av SIDA ensidigt beslutade
och tillämpade lägre normen för beräkning av utlandstilläggen för
fältarbetarna. Frågan har därför förts upp till central avtalsförhandling och
kommer enligt uppgift att bli föremål för prövning i arbetsdomstolen efter
yrkande av enskild medlem.

SIDA har enligt uppgift inte heller för avsikt att för fältarbetarna tillämpa
de nya belopp för barntillägg som UtN fastställt att gälla fr. o. m. den 1
april 1985 för statens utlandsstationerade personal, dvs. också för personal
vid biståndskontoren.

Frågan om arbetsgivarfunktionen bör ses över i samband med den
översyn av utlandstilläggen som föreslås i det följande.

Som framgår av bilagan täcks merkostnader i samband med utlandstjänstgöringen
genom en mångfald ersättningar av skilda slag.

Många av dessa ersättningar är direkt knutna till verifierade kostnader
för tjänstemannen. Några ersättningar är dock baserade på beräknade och
förmodade merkostnader. Av dessa utgör utlandstillägget i regel den beloppsmässigt
största delen av kostnadskompensationen.

Utlandstillägget består numera av grundtillägg (ortstillägg), medföljandetillägg
och i vissa fall hardshiptillägg (obekvämlighetstillägg). Syftet med
grundtillägget är att täcka merkostnaderna för livsmedel, lokala transpor -

ter, hushållshjälp och vissa diversekostnader samt övriga speciella merkostnader.

Medföljandetillägget avser att kompensera för merkostnader hänförliga
till makas/sambos vistelse i stationeringslandet. Fram till oktober 1982
tillämpade både SIDA och UtN enhetliga normer för beräkning av utlandstillägget.
Efter den svenska devalveringen denna månad beslöt SIDA att
för sin fältpersonal, som löd under Bi-Arv-avtalet, använda sig av en ny
beräkningsnorm vid fastställande av utlandstillägget. SIDA ansåg nämligen
det vara oförsvarbart att ge personalen full kompensation för devalveringen.
UtN beslöt för sin del att personalen inom utrikesförvaltningen
(inkl. SIDA:s personal vid biståndskontoren) skulle kompenseras fullt ut
för devalveringen. SIDA har i sin information (cirkulär nr 2/1983) till
personalen om sitt justeringssystem för utlandstillägg meddelat att UDformeln
i allt större utsträckning gett orimliga resultat och bidragit till
orättvisa skillnader i utlandstillägget mellan stationeringsländerna. Omräkningen
av utlandstilläggen på grund av devalveringen och prisförändringarna
uträknade med hjälp av UD-formeln gav enligt SIDA:s mening kompensationer
som inte kunde försvaras.

Följande tabell utvisar enligt SIDA:s cirkulär den årliga nettoökningen i
utlandstillägg inkl. medföljandetillägg och barntillägg om UD-formeln
resp. den reviderade SIDA-modellen används.

Uppgifterna gäller för en tjänsteman i SIDA:s lönenivå B5 (motsvarande
lönegrad F17) med medföljande maka och två barn.

	UD-modellen	SIDA-modellen
Angola	44000	22000
Bangladesh	33800	23000
Botswana	19500	10000
Etiopien	34300	18000
Guinea-Bissau	28000	16000
Kenya	22000	11000
Mocambique	25000	12000
Sri Lanka	32200	17000
Tanzania	36400	18000
Zambia	29000	14000

Tabellen visar skillnaden i nettoökning per år räknat för en SIDA-anställd
på ett biståndskontor (UD-modellen) och en SIDA-anställd fältarbetare
i samma utvecklingsland.

Efter det att revisorerna genomfört sin förstudie har ett nytt avtal slutits
för personalen inom utrikesförvaltningen (inkl. SIDA:s biståndspersonal)
angående bl. a. utlandstillägget. Med anledning härav har revisorerna begärt
kompletterande upplysningar om de aktuella avtalen för den utlandsstationerade
personalen.

Det nya UD-avtalet, som trätt i kraft den 1 april 1985, innebär inte
oväsentliga höjningar av utlandsförmånerna för denna personalkategori,

speciellt vad gäller medföljande- och barntillägget. Följande sammanställning
utvisar utlandstillägget för en tjänsteman i lönegrad F17 vid SIDA:s
biståndskontor. Utöver lön enligt avtal samt bostadsförmån erhåller tjänstemannen
med maka/sambo utlandstillägg enligt följande.

Utlandstillägg i Sv. kr. per månad

	Gamla avtalet	Nya avtalet	Höjt belopp/mån
Angola	11017	13 860	2843
Bangladesh	8491	11281	2790
Botswana	5444	7 386	1942
Etiopien	8816	11 119	2303
Guinea-Bissau	9069	11251	2 182
Kenya	8165	9109	944
Mocambique	5769	8623	2854
Sri Lanka	7867	10177	2310
Tanzania	10466	12806	2340
Zambia	5 384	9247	3863

För medföljande barn utgår vidare tillägg med belopp varierande mellan
lägst 1 583 kr. och högst 2 190 kr. per barn och månad. UtN uppger att det
nya avtalet beträffande utlandstilläggen beräknas medföra en ca 10-procentig
ökning av statens utgifter för detta ändamål.

Då SIDA enligt uppgift inte har för avsikt att för sina fältarbetare
tillämpa de förhöjda utlands- och barntillägg som UtN har beslutat, uppstår
ännu kraftigare nivåskillnader mellan SIDA:s två kategorier av biståndspersonal
i vad avser de kostnadskompenserande tilläggen än tidigare.

Skillnaden i utlandstilläggen per 1 maj 1985 för en tjänsteman i lönegrad
F17 med maka/sambo framgår av följande tabell (därutöver utgår lön på ca
10000 kr./mån.)

Tjänsteman vid Tjänsteman i
biståndskontor fältarbete

kr.lmån. kr.lmån.

Angola	13 860	8610
Bangladesh	11281	6590
Botswana	7386	5 200
Etiopien	11 119	6570
Guinea-Bissau	11251	5700
Kenya	9109	6150
Mocambique	8623	6090
Sri Lanka	10177	6010
Tanzania	12806	8180
Zambia	9 247	5 280

Dessutom erhåller tjänstemannen vid biståndskontoret per den 1 april
1985 ett bidrag per barn och månad som i de flesta fall är ca 200 kr. högre
än vad fältarbetama får, om SIDA vidhåller sin avsikt att följa det gamla
avtalet avseende barntilläggen.

Enligt revisorernas mening är det från rättvisesynpunkt stötande att en
statlig myndighet till en viss del av sin biståndspersonal ger generösare
ersättningar för merkostnaderna än till en annan del vid vistelse i samma
u-land. I vissa fall kan, som framgår av tabellen, skillnaden uppgå till 5000
kr./mån för i stort sett samma typ av merkostnader för tjänstemännen.

Revisorerna har inte prövat skäligheten av utgående ersättningar för
merkostnader. Det är dock anmärkningsvärt att två statliga myndigheter,
UtN och SIDA, har kunnat utforma så helt skilda normer för kostnadsersättningen.
Enhetliga normer för kompensation av merkostnader vid utlandsstationering
av statliga tjänstemän bör enligt vår mening gälla främst
från personalpolitisk synpunkt.

En typ av utlandstillägg — det s. k. hardshiptillägget — skiljer sig på ett
påtagligt sätt från övriga kostnadsersättningar. De senare är i huvudsak
knutna till kostnadsutvecklingen i stationeringslandet och blir föremål för
viss kostnadsuppföljning. Hardshiptillägget är däremot baserat på bruttolönen
och görs dessutom inte till föremål för kostnadsuppföljning. Tillägget
avses utgöra kompensation för svåra och obekväma arbets- och levnadsförhållanden.
Hardshiptillägget utgår endast vid tjänstgöring i vissa länder
och varierar mellan 275 kr. och 2 175 kr. per månad.

Även i Sverige lämnas kompensation för obekväma arbetsförhållanden,
såsom skiftestillägg och ersättning för obekväm arbetstid liksom tidigare
vissa kallortstillägg. Dessa har emellertid betraktats som lönekompensation
och har således beskattats.

Konstruktionen av hardshiptillägget antyder att tillägget är av samma
karaktär som nämnda tillägg till anställda i Sverige. De bör då beskattas i
Sverige.

Bedömer man arbetsuppgifterna på biståndskontoren vara särskilt krävande
i jämförelse med övrigt biståndsarbete bör detta förhållande återspeglas
i lönesättningen och inte i form av skattefria ersättningar.

Nu berörda frågor om utgående ersättningar för merkostnader och skattefriheten
för de s.k. hardshiptilläggen bör utredas närmare. En av regeringen
tillkallad utredning bör anförtros uppdraget. Samtidigt bör frågan
om enhetligheten i den statliga kostnadsersättningen till utlandspersonalen
beröras.

För administrationen av SlDA.s utlandsstationerade personal är följande
organ aktivt engagerade, nämligen

SIDArs personalbiståndsbyrå

SIDA:s Iönedelegation

UtN

biståndskontoren

UD:s utlandslönesektion

SIDA:s personalbyrå

I förstudien har gjorts en grov uppskattning av den totala administrationskostnaden
för SIDA:s hela personalbistånd. Därvid har den genomsnittliga
årskostnaden (beräknad på budgeterade kostnader för verksamhetsåret
1984/85) för varje fältarbetare beräknats vara

I administrationskostnaden ingår kostnader för fältpersonalens (och
medföljande) rekrytering och utbildning samt administrativa kostnader
under anställningstiden.

För att enbart administrera gällande lönesystem för SIDA:s fältarbetare
har vid en grov beräkning i förstudien framräknats en genomsnittlig årskostnad
på 23500 kr. per fältarbetare för budgetåret 1984/85.

De angivna beloppen bygger delvis på relativt grova uppskattningar av
kostnader, men beloppen bör kunna ge en indikation på storleken av de
genomsnittliga administrationskostnaderna för fältarbetarnas lönesystem.

Att administrera personal i utvecklingsländer är en komplicerad och
dyrbar uppgift. För att på ett effektivt sätt kunna utföra sina arbetsuppgifter
behöver biståndsarbetarna ofta ett betydande stöd från ett etablerat
serviceorgan för att klara en mångfald praktiska vardagsuppgifter. SIDA
har på försök prövat att anlita entreprenörer i några utvecklingsländer för
att lösa dessa uppgifter. Enligt uppgift har kostnaderna för sådana serviceuppdrag
varit betydande.

Inom SIDA pågår för närvarande en utredning för att undersöka möjligheterna
att inrätta ett eget fristående företag för erforderliga serviceuppgifter
åt utlandsstationerad biståndspersonal. Det förefaller dock tveksamt
om någon verklig kostnadsbesparing för staten härigenom skulle kunna
vinnas. Den troliga effekten torde bli att kostnaden på myndighetsanslaget
flyttas över på SIDA:s landramar.

Problemet att administrera speciellt fältarbetarnas förmåner vid sidan av
den egentliga lönen tycks vara svårt att lösa på ett rationellt och kostnadsmässigt
acceptabelt sätt. Det förefaller dock vara en framkomlig väg att i
första hand sammanföra de administrativa funktionerna för resp. personalkategori
till en ansvarig myndighet i stället för den uppdelning på ett flertal
organ som för närvarande praktiseras.

Lönekostnad och övriga förmåner
Administrationskostnad
Summa genomsnittlig årskostnad

420000 kr.
110000"
530000 kr.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställer revisorerna att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna

att en utredning bör tillkallas med uppdrag att skyndsamt dels se
över arbetsgivaransvaret för SIDA:s utlandsstationerade personal,
dels utarbeta förslag till enhetliga normer för ersättning för
sådana merkostnader som är hänförliga till personalens utlandsstationering
inkl. frågan om förmånernas beskattning och
att regeringen redan under budgetåret 1985/86 för riksdagen bör
redovisa resultatet av utredningen samt eventuella förslag som
måste underställas riksdagens prövning.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Allan Åkerlind (m), Bertil Jonasson (c), Hagar
Normark (s), Ralf Lindström (s). Wiggo Komstedt (m), Kjell Nilsson (s),
Birgitta Rydle (m), Stig Josefson (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Margit Sandéhn
(s) och Stig Alftin (s).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart och revisionsdirektören Percy Björklund
(föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar

STURE PALM

Percy Björklund

RIKSDAGENS REVISORER Bilaga

1985-05-21 Dnr 1984:29

Förstudie rörande lönesystemen för SIDA:s utlandsstationerade personal
och kostnaderna för att administrera dem samt remissyttranden
över förstudien

1 Förstudien1

Innehåll

Sida

0 Sammanfattning 9

1 Bakgrund 10

2 SIDA:s lönesystem för den utlandsstationerade personalen 10

2.1 Löneavtal för SIDA:s fältarbetare (Bi-arv) 13

2.2 Löneavtal för SIDA-personal vid biståndskontoren (U-arv) .. 16

3 Administration av SIDA:s lönesystem 17

3.1 SIDA:s fältarbetare 17

3.2 SIDA:s personal vid biståndskontoren 18

4 Kostnaderna för administrationen av SIDA:s utlandsstationerade
personal 18

5 Överväganden 20

6 Förslag 23

Bilagor

1 Antal kontraktsanställda och medföljande fördelat på länder 24

2 Beräknad genomsnittskostnad per månad och kontraktsanställd .. 25

0 Sammanfattning

SIDA:s utlandsstationerade personal, fältpersonal och anställda vid biståndskontoren,
åtnjuter löneförmåner enligt kollektivavtalen Bi-Arv resp.
U-Arv.

Enligt dessa avtal tillämpas skilda regler för bl. a. de skattefria utlandstilläggen.
I förstudien har vidare konstaterats att tillämpningen av de två
avtalen medför betydande skillnader i utgående kompensation för merkostnader
hänförliga till utlandstjänstgöringen. Enligt SIDA:s uppfattning
lämnas i utlandstilläggen i många fall en betydande överkompensation för
uppkomna kostnadsfördyringar i stationeringsländerna.

Arbetsgivarfunktionerna för biståndspersonalen är uppdelade på många
myndigheter vilket medverkar till att administrationen av bl. a. fältpersonalens
lönesystem blivit både tungarbetad och dyrbar.

1 Utredare: Percy Björklund

För att revisorerna skall få ytterligare underlag för sina överväganden
bör SIDA och arbetsgivarverket anmodas att senast den 1 februari 1985
inkomma med lägesrapporter.

1 Bakgrund

På förslag av utrikesutskottet har riksdagens revisorer beslutat granska
lönesystemen för SIDA:s utlandsstationerade personal. Kostnaderna för
att administrera systemen skall även belysas. Det har från flera håll bl. a.
påtalats att det av SIDA tillämpade löneavtalet för fältarbetarna skulle
vara svåröverskådligt och dyrbart att administrera. Granskningen har traditionellt
inletts med en förstudie.

Förstudiens genomförande

Uppgifterna i förstudien bygger på material om lönesystemen som insamlats
från SIDA vad det gäller SIDA:s fältarbetare och från UD vad det
gäller personalen vid SIDA:s biståndskontor. För kompletterande information
har besök avlagts på personalbiståndsbyrån vid SIDA och utlandslönesektionen
vid UD. Beträffande den svenska biståndsorganisationen
har sakuppgifter hämtats ur biståndsorganisationsutredningens betänkande
(Ds UD 1984:1) Effektivare biståndsadministration.

Riksdagens revisorer har tidigare granskat SIDA:s personalkostnader i
den svenska biståndsverksamheten vilket rapporterats i granskningspromemorian
(5/1974) Personalkostnader i den svenska biståndsverksamheten.
Skrivelse till regeringen i anledning av promemorian har avgetts den
28 november 1974.

Denna granskning avsåg dock i huvudsak storleken och fördelningen av
det svenska personalbiståndet till utvecklingsländerna och de stegrade
administrativa kostnaderna i biståndsverksamheten. Revisorerna rekommenderade
med anledning av granskningen att en koncentrering av biståndet
- främst till programländer - skulle övervägas för att begränsa administrationskostnaderna
i biståndsverksamheten.

2 SIDA:s lönesystem för den utlandsstationerade personalen

I det internationella biståndet till utvecklingsländerna anses personalbiståndet
vara av vikt. Betydelsen av personalbistånd som form för kunskapsöverföring
framhålls i många sammanhang.

För svensk del kan man urskilja två kategorier bland biståndspersonalen
nämligen dels den s. k. fältpersonalen som mestadels anställs på arvodesbasis,
dels SIDA-anställda tjänstemän med utlandsstationering på biståndskontoren.
För de två kategorierna gäller skilda löneavtal.

Nu gällande ordning har enligt SIDA medfört — särskilt när det gäller
fältpersonalen — krav på stora administrativa insatser såväl av biståndskontoren
som hemmamyndigheten.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 har SIDA påpekat bl. a.
följande om sina biståndsarbetare.

Genom åren har utformningen av villkoren för den kontraktsanställda
personalen lett till en alltmer komplicerad administration. Bl. a. är de avtal
som reglerar deras anställningsvillkor i stort uppbyggda på den svenska
arbetsmarknadens förhållanden och avspeglar inte tillräckligt arbetssituationen
i u-länderna.

Även lönesättningen för biståndsarbetarna och arbetet med anställningsförhållandena
i övrigt har blivit ett hinder för en rationell hantering av den
kontraktsanställda personalen. Eftersom lönen i dag utgör endast en mindre
del av den totala summan av förmåner bör arbetet med lönesättning
kunna rationaliseras. För SIDA:s del kompliceras ovanstående frågor
dock av att de slutliga besluten i många fall tillkommer andra myndigheter
och institutioner som inte själva har att i biståndsarbetet ta ansvar för
konsekvenserna av de beslut som fattas.

För all utlandsstationerad personal tillämpar SIDA lönesättning baserad
på lönegradsplacering. Denna personalkategori inkluderar

- kontraktsanställda

- korttidsan ställda

- anställda vid biståndskontoren.

Tjänsterna betecknas som arvodestjänster och arvodena motsvarar lönerna
i det statliga lönegradssystemet.

Beträffande de nämnda anställningsformerna har följande uppgifter
hämtats från biståndsorganisationsutredningens betänkande.

Kontraktsanställning är den äldsta formen för att ställa personal till u-ländernas
förfogande. Den kontraktsanställda personalen har den dubbla
ställningen att de på en gång är statsanställda i Sverige och tjänstemän i
mottagarlandets förvaltning.

SIDA:s erfarenhet är att kontraktsanställd personal är ett verksamt
instrument för att effektivisera biståndet, att hålla dialogen i gång och ge
biståndet ett innehåll. Sådan personal används t. ex. inom förvaltningsbiståndet
för att stödja de förvaltningar och institutioner som mottar svenskt
bistånd.

Korttidsanstallda har en tjänstgöring understigande ett år. Korttidsanställd
personal tjänar som ett komplement i många biståndsinsatser och
användningsområdet för dem är brett. Vanliga uppdrag för dem är att
installera levererad materiel, stå för utbildningsinsatser, införa nya system
och göra olika utredningar. Genom korttidsanställning kan SIDA pröva
personer som inte tidigare arbetat med bistånd.

SIDA medverkar sedan några år vid vissa mottagarländers direktrekrytering
av personal i Sverige. Den direktrekryterade personalen anställs på
lokala villkor, med lokal lön, men med viss löneförstärkning i svensk
valuta och ett försäkringsskydd genom försäkringsbolaget SPP, som skyddar
den anställde för förluster av sociala förmåner i Sverige. Löneförstärkningen
och försäkringsskyddet betalas med medel ur den svenska landramen.
För närvarande pågår en försöksverksamhet med direktrekrytering
för Botswana och Zimbabwe med ett trettiotal anställda.

Direktanställning har ansetts vara en intressant form av svenskt personalbistånd
där mottagarländerna själva står för huvuddelen av personalkostnaderna.
Den direktanställda personalen belastar biståndsramen
mindre än någon annan form av personalbistånd och är administrativt
enklare. Dock bedöms enligt SIDA denna anställningsform i fortsättningen
få mindre omfattning. Orsaken härtill uppges vara att anställningsvillkoren
för de direktanställda biståndsarbetarna är så mycket sämre än för de
SIDA-anställda fältarbetarna att svårigheter har uppkommit att rekrytera
sådan personal.

Vidare anlitas konsultföretag för insatser på biståndsområdet och antalet
konsulter har sedan mitten av sjuttiotalet ökat starkt. Genom att anlita
svenska företag sparar SIDA på sina resurser. Företagen åtar sig ”hela
paketet” och tar från SIDA över t. ex. den tunga personaladministration
som belastar kontraktsanställningar. Företagsanställda används vanligen i
projekt där målen gått att precisera och klara ramar i form av budget, tid
och produktion kunnat ställas upp.

År 1977 träffades det första kollektivavtalet för SIDA:s utlandsstationerade
personal i biståndsverksamheten. Avtalet gav i stort sett samma
förmåner som gällde för den utlandsstationerade personalen inom utrikesförvaltningen.
Detta avtal ersattes år 1981 av separata avtal för SIDA:s
fältarbetare resp. de anställda vid SIDA:s biståndskontor.

Enligt uppgift från SIDA har förhandlingar om nytt avtal för fältarbetarna
hunnit både påbörjas och avslutas innevarande höst utan positivt
resultat. Det förslag till nytt avtal som SIDA presenterade ansågs av
personalorganisationerna ej kunna vara underlag för förhandling.

För den utlandsstationerade personalen, som åtnjuter löneförmåner enligt
U-Arv pågår sedan ett par år förhandlingar om ett nytt avtal.

Enligt detta avtal utgår enligt beslut av statens utlandslönenämnd full
kompensation för den svenska devalveringen enligt oförändrad justeringsmetod.
Denna kompensationsmetod tillämpas inte bara för den utlandsstationerade
personalen vid SIDA:s biståndskontor utan också i utrikesförvaltningen.

2.1 Löneavtal för SIDA:s fältarbetare (Bi-Arv)

Arbetsgivaransvaret

År 1981 träffades ett särskilt avtal för SIDA.s fältarbetare. Anställningsvillkoren
finns angivna i avtal om anställningsvillkor för vissa tjänstemän
med arvodestjänst inom SIDA:s biståndsverksamhet (Bi-Arv).

År 1982 förde SIDA förhandlingar centralt med personalorganisationerna
SACO och TCO angående ändrad tillämpning av vissa förmåner i
Bi-Arv. Förhandlingarna ledde ej till något resultat. Mot personalorganisationernas
yrkanden har dock SIDA efter devalveringen i Sverige samma år
tillämpat en ny reviderad justeringsmetod. Denna metod dämpar svängningarna
i utgående utlandstillägg för denna personalkategori.

De kontraktsanställda fältarbetarna är anställda av SIDA, men det är
statens arbetsgivarverk, SAV, som är egentlig arbetsgivare och ansvarig
för kollektivavtalet. Normalt gäller anställningen för en tidsperiod av två
år med möjlighet till en förlängning av kontraktet om mottagarlandet begär
detta.

Arbetsgivarfunktionen för den anställde är dock enligt kollektivavtalet
uppdelad. Sålunda tecknar arbetsgivarverket kollektivavtal för denna
grupp av anställda, medan vissa andra arbetsgivarfunktioner har delegerats
till SIDA, bl. a. ansvaret för lönesystem och utlandstillägg.

Lönenivån för fältarbetarna behandlas av en till SIDA knuten rådgivande
lönedelegation. Lönen för den aktuelle fältarbetaren fastställs därefter
av SIDA.

Delegationen har fem ledamöter med ett regeringsråd som ordförande.
Representanter för civil- och utrikesdepartementen, Svenska Arbetsgivarföreningen
och SIDA ingår också i den. Ordförande, ledamöter och suppleanter
förordnas av regeringen. De flesta ärenden är enligt uppgift från
SIDA av sådan art att delegationens rekommendationer kan förutses,
eftersom liknande ärenden behandlats tidigare.

I december 1983 fattade delegationen beslut om att SIDA på försök, med
böljan i januari 1984, skall medges att utan delegationens hörande erbjuda
kontraktsanställda befattningslöner och personliga löner inom vissa särskilt
angivna ramar. SIDA:s åtgärder rapporteras sedan periodiskt till
lönedelegationen.

I statens utlandslönenämnd med representanter för personalorganisationerna
och den statliga arbetsgivaren diskuteras och avgörs frågor som inte
har preciserats i avtalet. Utlandslönenämnden handlägger sålunda ansökningar
från biståndspersonalen när det gäller löneförmåner som skall bli
föremål för prövning, t. ex. utbildningsbidrag för barn och bidrag för besöksresor.
Nämnden fattar beslut i de enskilda fallen och lämnar beslutet
till SIDA resp. UD för expediering.

SIDA har enligt uppgift ingen representant i nämnden. Sedan ett antal år
är dock en tjänsteman från SIDA:s personalbiståndsbyrå närvarande vid
sammanträden med nämndens arbetsutskott.

11 Riksdagen 1985186. 2 sami. Nr 2

En fjärde part utövar också en arbetsgivarroll nämligen mottagarlandets
myndigheter, som bl. a. fastställer arbetsuppgifter och arbetstider.

Lönevillkoren

Lönen fastställs av SIDA för varje befattning efter hörande av lönedelegationen
och är knuten till den statliga F-löneplanen.

Den lön som fastställs för viss tjänst kallas befattningslön. Under kontraktstiden
sker normalt ingen uppflyttning i nivå om inte befattningsinnehållet
förändras väsentligt. Lönen beskattas i sin helhet i Sverige.

Vid sidan om lönen utgår till fältarbetama vissa ersättningar, som är
skattefria. Följande tillägg till lönen är de vanligast förekommande:

- utlandstillägg,

- tillägg för medföljande,

- barntillägg,

- bostadsförmån,

- driftbidrag till vissa boendekostnader,

- semesterhemresebidrag,

- besöksresebidrag,

- flyttningsbidrag,

- kostnad för magasinering av möbler,

- utbildningsbidrag för barn,

- utrustningsbidrag.

Beträffande rätten til! semester, sjukförmåner och pension gäller i allt
väsentligt samma bestämmelser som tillämpas för anställda inom den
statliga sektorn.

Utlandstillägget utgör bidrag för att täcka merkostnader som följer av
tjänstemannens utlandsstationering. Tillägget varierar mellan lönenivåer
och mellan stationeringsländer. Variationen mellan länder beror på skillnader
i kostnadsläge mellan dessa länder och Sverige. Justering av utlandstilläggen
sker normalt 4 gånger per år och baseras på konstaterade förändringar
i priser och valutakurser. Utlandstillägg för medföljande make/sammanboende
(sambo) utgår för den tid denne vistas på stationeringsorten.
Om den medföljande har anställning som medför utlandsförmåner utgår
inte tillägget.

Karaktären av övriga lönetillägg torde framgå av rubriceringen.
Beträffande särskilda tillägg till lönen med hänsyn till medföljande familjemedlemmar
(make/sambo och barn) gäller principiellt att utlandslönenämnden
beslutar i sådana frågor. I tabell I redovisas den löneplan som
per den 30 juni 1984 gällde för SIDA:s fältarbetare, utvisande månadslön
och utlandstillägg för den anställde samt tillägg för medföljande.

Tabell 1: Löner och utlandstillägg för perioden 1984-04-01—06-30 för Sidas fältarbetare

Befatt-nings-och grund-lönenivå	Nivå i F-löne- planen	Månads- lön brutto	Utlandstillägg
ANG	BAN	BOT	ET1	GUB	KEN	LAO	MOC	SRI	TAN	ZAM
B 1	F 8	7048	5880	4100	3450	4050	3 690	3 790	3170	3990	3140	5660	3 540
B 2	F 10	7414	5 880	4100	3450	4050	3690	3 790	3 170	3990	3140	5660	3 540
B 3	F 12	7804	6190	4320	3630	4260	3 880	3990	3 340	4 200	3 300	5960	3730
B 4	F 15	8553	6500	4540	3810	4470	4070	4190	3510	4410	3470	6260	3920
B 5	F 17	9181	6810	4750	3 990	4 690	4 270	4 390	3 670	4 620	3 630	6560	4100
B 6	F 19	9879	7430	5180	4 360	5 110	4 660	4790	4010	5040	3960	7150	4480
B 7	F 21	10734	8050	5620	4 720	5 540	5040	5 190	4 340	5460	4 290	7750	4850
B 8	F 25	11662	8670	6050	5080	5960	5 430	5 590	4680	5880	4620	8 340	5220
B 9	F 27	12821	9290	6480	5450	6390	5820	5990	5010	6300	4950	8940	5 600
B 10	F 29	14211	9900	6910	5810	6820	6210	6380	5340	6720	5 280	9540	5970
B 11	F 31	16114	10520	7340	6170	7240	6600	6780	5 680	7140	5610	10130	6340
B 12	F 33	18017	11 140	7780	6530	7670	6980	7180	6010	7560	5940	10730	6714
B 13	F 35	19920	11760	8210	6900	8090	7370	7 580	6350	7 980	6270	11320	7090
Tillägg för medföljande		1800	1560	1390	1550	1430	1500	1 340	1470	1340	1830	1460
Barntillägg			1982	1672	1456	1831	1919	1578	1516	1249	1635	2053	1332

2.2 Löneavtal för SIDA:s personal vid biståndskontoren (U-Arv)

Arbetsgivaransvaret

För de SIDA-anställda vid biståndskontoren regleras också från 1981
anställningsvillkoren genom särskilt avtal som benämns anställningsvillkor
för vissa utlandsstationerade tjänstemän med arvodestjänst (U-Arv). Detta
avtal är i huvudsak av samma innehåll som gäller för personalen inom
utrikesförvaltningen. För denna senare kategori gäller allmänt avlöningsavtal
för statstjänstemän (AST).

Även i detta avtal är arbetsgivarrollen fördelad på flera myndigheter.
Sålunda är det statens arbetsgivarverk som tecknar avtal för de anställda
men verket har även i detta avtal delegerat vissa arbetsgivaruppgifter till
SIDA, UD och utlandslönenämnden.

Lönevillkoren

I arvodestjänsterna erhåller befattningshavarna en lön som är knuten till
vissa belopp i F-löneplanen. Tjänsterna tillsätts efter förordnande och
anställningen omfattar i regel två år. Förlängning av förordnandet kan
därefter ske i ett eller två år.

Den som redan innehar en statligt reglerad, lönegradsplacerad tjänst får i
regel genom förordnandet ett arvode motsvarande lönen för denna tjänst.

Utöver arvodet som sedan den 1 januari 1979 till fullo beskattas i Sverige
utgår till den anställde vissa skattefria ersättningar. Följande ersättningar
är de vanligast förekommande:

- utlandstillägg

- förstärkt utlandstillägg

- barntillägg

- utbildningsbidrag för barn

- besöksresebidrag

- flyttningsbidrag

- ersättning för magasinering av bohag

- fri frakt för flyttgods

- bidrag till semesterhemresor

- fri bostad

Beträffande pension, sjukförmåner och semester gäller i allt väsentligt
samma bestämmelser som för tjänstemän inom den statliga sektorn.

Utlandstillägget består av flera delkomponenter nämligen transporttilllägg,
hardshiptillägg (=obekvämlighetstillägg) och ortstillägg.

Dessutom tillkommer utöver ordinarie utlandstillägg en förstärkning av
hardship- och ortstilläggen, då make/sambo medföljer.

Tabell 2 redovisar utdrag ur gällande löneplan inkl. utlandstillägg gällande
för anställda vid SIDA:s biståndskontor jämte utgående tillägg för medföljande
make/sambo och barn.

Tabell 2: Sammanställning av vissa löneförmåner för tjänstemän avlönade enligt U-Arv

Löner och utlandstillägg per 1984-07-01 för SIDA:s personal vid biståndskontoren
(Uppgifter från utrikesdepartementets utlandslönesektion)

Nivå i F-löne- planen	Månads- lön brutto	Utlandstillägg
ANG	BAN	BOT	ET1	GUB	KEN	LAO	MOC	SRI	TAN	ZAM
F 8	7048	9457	6367	5 202	7178	7650	6617	6420	4611	4665	8521	4799
F 10	7414	9455	6360	5174	7176	7656	6581	6245	4 599	4635	8549	4793
F 12	7804	9229	6204	4979	6968	7434	6393	6187	4426	4441	8328	4635
F 15	8553	9066	6071	4819	6816	7301	6259	6003	4277	4218	8228	4511
F 17	9181	9028	6040	4 804	6 795	7324	6261	5811	4258	4820	8277	4489
F 19	9879	9600	6646	5 328	7949	8013	6978	6530	4722	5 355	9502	5174
F 21	10734	9403	6509	5173	7802	7892	6829	7424	4 575	6047	9407	5 058
F 25	11662	10807	8177	6818	9994	-	8673	9236	5993	6955	11812	6568
Tillägg för Varierar	medföljande: från F 8 1915	1484	1263	1558	1633	1471	1651	1236	1629	1771	1308
	till F 25	2434	2096	1829	2339	1945	2078	2395	1765	2320	2 642	1908
Barntillägg		1982	1672	1456	1831	1919	1578	1516	1249	1635	2053	1332

3 Administration av SIDA:s lönesystem

3.1 SIDA:s fältarbetare

SIDA:s verksamhet bedrivs enligt uppgift i verkets anslagsframställning
för budgetåret 1984/85 vid 11 byråer och 14 biståndskontor.

Personalbiståndsbyrån svarar för personalbiståndet. Byrån rekryterar,
utbildar och administrerar fältpersonal till mottagarländerna och
personal för FN-uppdrag i olika länder. Den kontraktsanställda personalens
rekrytering faller i huvudsak inom personalbiståndsbyråns ansvarsområde.
Rekrytering av konsulter sköts däremot i huvudsak av berörd
sektorbyrå.

Personalbiståndsbyråns uppgifter och personal

Byråledning 2 tjänstemän

Rekrytering 31 ”

Utbildn Kursgård Uppsala 4 ”

Adm av fältpersonal 14 ”

Internadministration 5 ’’

Totalt 56 tjänstemän

Sektionen för fältpersonaladministration handhar de administrativa frågor
som sammanhänger med den kontrakts- och korttidsanställda fältpersonalens
förmåner. Sektionen handlägger avtals- och kontraktsfrågor, utbetalning
av löner, lönetillägg och säkerhetsfrågor. Biståndskontoren i mottagarländerna
utför för sin del uppgifter som omfattar olika praktiska åtgärder
såsom t. ex. anskaffning (i några fall byggande) och underhåll av
bostäder.

165

Sektionens arbete uppges ha kommit att bli alltmer betungande beroende
på ett komplicerat kollektivavtal (Bi-Arv) samt i vissa mottagarländer
besvärliga levnadsförhållanden och försämrat säkerhetsläge.

Under budgetåret 1982/83 rekryterades genom byrån 104 kontraktsanställda
och 143 korttidsanställda för biståndsarbete.

I april 1984 tjänstgjorde totalt 275 kontraktsanställda i olika biståndsprogram.
För de kontraktsanställdas familjemedlemmar krävs också ett visst
mått av administrativa insatser under utlandsvistelsen. Av denna anledning
har uppgifter tagits fram om antalet utlandsstationerade personer. Av
bilaga I framgår sålunda att utöver de kontraktsanställda 275 personerna
medföljde vid nämnda tidpunkt ytterligare 627 personer.

Fältarbetarnas utlandstillägg och övriga löneförmåner vid sidan av den
egentliga lönen fastställs av SIDA resp. utlandslönenämnden. Besluten
lämnas vidare till SIDA:s personalbiståndsbyrå för åtgärd.

3.2 SIDA:s personal vid biståndskontoren

Enligt SIDA:s organisationsplan lyder biståndskontoren direkt under
verkets generaldirektör.

Personalbyrån svarar för SIDA:s personal vid hemmamyndigheten och
vid biståndskontoren.

Biståndskontoren som svarar för administration och förvaltning av det
svenska biståndet i resp. land tar också som nämnts aktiv del i administrativa
frågor som rör faltarbetarnas löneförmåner.

Då personalen vid biståndskontoren har likartat kollektivavtal som personalen
vid de svenska ambassaderna, U-Arv, har man av praktiska skäl
överlåtit till UD:s utlandslönesektion att handha administrationen av lönerna
också för personalen vid SIDA:s biståndskontor.

För den personal som ryms inom U-Arv beslutar utlandslönenämnden
om utlandstillägg och övriga löneförmåner vid sidan om den egentliga
lönen. Besluten lämnas sedan till UD:s utlandslönesektion för åtgärd.

Vid SIDArs biståndskontor fanns den 1 juli 1983 92 tjänster som administrerades
från hemmamyndigheten. Därav var 28 arvodesanställda utan
tjänst hos SIDA.

4 Kostnaderna för administrationen av SIDA:s utlandsstationerade
personal

För att ge en bild av den totala kostnaden för administrationen av
SIDA:s utlandsstationerade personal har nedanstående tablå (s. 19) angående
administrationskostnader för SIDA:s biståndspersonal upprättats.

I denna har tagits med de olika organ som aktivt är engagerade i detta
administrationsarbete, nämligen:

- SIDA:s personalbiståndsbyrä

- SIDA:s lönedelegation

- Utlandslönenämnden, viss del

- Biståndskontoren, viss del

- UD:s utlandslönesektion, viss del

- SIDA:s personalbyrå, viss del

Kostnaderna för de olika verksamhetsgrenarna har erhållits dels från
separat kostnadsredovisning, dels - där särredovisning av kostnaderna
inte funnits tillgänglig - genom en grov uppskattning av omfattningen på
skilda verksamheter.

Enligt uppgift från personalbiståndsbyrån uppskattas ca 60% av dess
verksamhet vara hänförlig till SIDA:s personalbiståndsprogram. Resterande
del utgörs av rekrytering och utbildning av experter för FN-organ och
enskilda organisationer.

Administrationskostnader för SIDA.s personalbistånd
(Beräknad kostnad för budgetåret 1984/85 i 1 000 kr.)

Personalbiståndsbyrån (budget)

Löner inkl. lönekostnadspålägg
Övriga driftkostnader

SIDA:s skolor

SIDA:s lönedelegationsarvoden
Utlandslönenämnden (beräknad kostnad)

Biståndskontoren

(administration, service, säkerhetsfrågor för
fältarbetarna) - beräknad kostnad
Personalkontoret hos SIDA (beräknad kostnad)

UD:s utlandslönesektion (beräknad kostnad)

Summa kostnader tkr

* 60% av verksamheten vid personalbiståndsbyrån

Fördelas den totala administrationskostnaden för personalbiståndet på
antalet utlandsstationerade fältarbetare (enligt uppgift 275 i april detta år)
blir den genomsnittliga årskostnaden för varje fältarbetare följande:

Lönekostnad + övriga förmåner 420000 kr.

Administrationskostnad 110000 ”

Summa genomsnittlig årskostnad 530000 ”

I administrationskostnaden ingår kostnader för fältpersonalens (och
medföljande) rekrytering och utbildning samt administrativa kostnader
under anställningstiden.

De angivna kostnaderna är i en del fall framtagna genom grova uppskattningar
och beräkningarna kan därför inte göra anspråk på att vara exakta.

Följande beräkning har gjorts över de administrativa kostnader som kan
hänföras enbart till hanteringen av tillämpat lönesystem för fältarbetarna.

9100

24000

33 100 19 800*

5600
70
300
4000

600

240

30670

Administrationskostnad för SIDA:s lönesystem för fältarbetarna
(Beräknad kostnad budgetåret 1984/85 i 1 000 kr.)

Fältpersonaladministrativa sektionen
Löner 1 500

Övriga kostnader 580

SIDA: s lönedelegation, arvoden 70

Biståndskontoren 4000

(administration, service, säkerhetsfrågor
för fältarbetarna) - beräknad kostnad
Utlandslönenämnden 300

Summa kostnad för löneadm. tkr 6450

Slås denna totala kostnad ut på vaije fältarbetare framkommer en genomsnittlig
årskostnad av ca 23 500 kr. per fältarbetare för administration
av lönesystemet. Även i detta fall bygger vissa kostnader på uppskattningar
men det framräknade beloppet bör kunna ge en indikation på storleken
av den genomsnittliga administrationskostnaden för fältarbetarnas nuvarande
lönesystem.

Det är vidare angeläget att framhålla att det från de framräknade genomsnittliga
administrationskostnaderna i båda fallen kan förekomma väsentliga
avvikelser fältarbetama emellan beroende på den kontraktsanställdes
familjesituation (antal barn, behov av skolundervisning, besöksresor
m. m.).

5 Överväganden

Enligt SIDA:s mening är personalbistånd en viktig del av biståndet till
utvecklingsländerna. Samtidigt betonas dock att den kunskapsöverföring
som sker genom medverkan av experter både är betungande att administrera
och dyrbar.

De av SIDA kontraktsanställda experterna, fältarbetarna, består av
personal med specialkunskaper och enligt uppgift har numera ca hälften av
experterna erfarenhet av arbete i utvecklingsländer. Betydande svårigheter
att snabbt anpassa sig till att leva i ett land med helt avvikande
kulturmönster och levnadsvanor kan klart förutses för den övriga delen av
denna personal.

Den genom SIDA anordnade utbildningen för aktuella arbetsuppgifter
och informationen om det aktuella landets levnadssätt måste därför till för
att en anpassning till det nya och ovana levnadsmönstret i det biståndsmottagande
landet skall kunna ske.

Dessutom krävs en ingående kännedom om hur de hos fältarbetarna
uppkommande behoven av en rad serviceåtgärder skall kunna lösas på ett
tillfredsställande sätt och utan alltför stor tidsspillan.Sådana praktiska

uppgifter löses bäst av personal som har bott och arbetat en längre tid i det
aktuella landet. Det är av dessa skäl nödvändigt att biståndsarbetarna, som
normalt tjänstgör högst två eller tre år i landet, erbjuds hjälp genom
SIDA:s försorg med t. ex. bostadsanskaffning, erforderliga reparationer av
bostäder, kontakt med lokala myndigheter m. m. Att t. ex. själv anskaffa
och senare avveckla sin bostad i ett utvecklingsland kan knappast vara en
uppgift för en biståndsexpert. I stället uppkommer ett behov av en ganska
omfattande administrativ verksamhet hos biståndsorganet för att biståndsarbetaren
skall kunna ägna sig åt de verkliga arbetsuppgifterna på ett
effektivt sätt.

Den nu tillämpade uppdelningen av arbetsgivar- och administrationsansvar
på många händer förefaller dock medföra att administrationen blir
onödigt tung och kostsam. Det synes därför vara ändamålsenligare att
löneförmåner och med anställningar förenade personalfrågor för biståndsarbetarna
helt handläggs inom en myndighet, nämligen SIDA. Policyfrågor,
som rör all utlandsstationerad personal inom statlig förvaltning, kan
liksom hittills handläggas inom utlandslönenämnden.

Lönesättningen för faltarbetarna med inplacering i arvodesplanen B 1 -B 13 (varierande mellan 7048 kr och 19920 kr per mån) förefaller inte
avvika från normalt tillämpad lönesättning för statliga tjänster med likartade
krav på utbildning och kunskaper.

Skilda uppfattningar tycks däremot råda om de utgående utlandstilläggen.
Tilläggen i de aktuella lönegraderna framgår av de i tidigare avsnitt
redovisade löneförmånerna för de utlandsstationerade inom SIDA (tabellerna
1 och 2 s. 15 resp. 17).

För att få en uppfattning om hur utlandstilläggen har förändrats enligt de
två avtalen Bi-Arv och U-Arv har uppgifter infordrats för perioden 1980-1984. Av speciellt intresse är att se hur devalveringen i Sverige år 1982
påverkat utlandstilläggen.

I nedanstående exempel visas utlandstilläggen för en biståndsarbetare
inom SIDA med anställning som fältarbetare resp. med anställning vid
biståndskontor och i båda fallen med löneförmåner motsvarande lönegrad
F17.

Kontraktsanställd expert (fältarbetare) B5 (= lönegrad F17)

Utlandstillägg Sv. kr. enl. Bi-Arv

	1/4 1981 (Nytt avtal)	1/7 1982 Före dev.	1/10 1982 Efter dev.	1/7 1984
Bangladesh	3 300	4350	4730	4750
Kenya	3 040	3 840	4210	4390
Tanzania	3 880	5970	6 550	6360

Redovisat utlandstillägg avser endast fältarbetarnas eget utlandstillägg.
Därtill kommer i förekommande fall tillägg för medföljande make/sambo
och barn.

12 Riksdagen 1985/86. 2 sami. Nr 2

Anställd vid SIDA:s biståndskontor, arvode enl. lönegrad F17

Utlandstillägg Sv. kr. enl. U-Arv.

	1/7 1980	1/7 1982 Före dev.	8/10 1982 Efter dev.	1/7 1984
Bangladesh	3 683	4916	5965	6040
Kenya	2704	4064	5 267	6261
Tanzania	3434	6572	8378	8277

Även i detta fall omfattar utlandstillägget endast den anställde själv.

Utlandstillägget, som inte beskattas, är avsett att täcka merkostnader
för utlandstjänstgöringen. Justeringar av utlandstillägget sker normalt 4
gånger per år, varvid hänsyn tas till utvecklingen av valutan och prisnivån i
det aktuella landet. Prisuppgifter på vissa varor och tjänster samlas in
genom de svenska ambassaderna och ett utlandsprisindex framräknas av
SCB för att fastställa förändringar i utlandstilläggen.

Som tidigare nämnts tillämpar SIDA en reviderad justeringsmetod för de
kontraktsanställdas utlandstillägg. Denna metod används av SIDA alltsedan
devalveringen i oktober 1982. Även med denna justeringsmetod anses
inom SIDA att utlandstillägget lämnar en överkompensation för kostnadsoch
devalveringseffekterna, speciellt i vissa högkostnadsländer.

Enligt U-Arvavtalet erhåller däremot personalen vid biståndskontoren
full kompensation för kostnads- och devalveringseffekterna enligt oförändrad
justeringsmetod. Utlandstilläggen enligt U-Arv fastställs av statens
utlandslönenämnd.

Tillämpningen av olika avtal kan som synes medföra betydande skillnader
(ofta 50% i vissa lönegrader) vad beträffar det skattefria utlandstillägget
till personal stationerad i samma land beroende på vilket avtal som
gäller för resp. personalkategori. Det får betecknas som otillfredsställande
från personalpolitisk synpunkt att så betydande skillnader föreligger.

Personalbiståndet är som tidigare framhållits en dyrbar form av bistånd.
I bilaga 2 finns redovisat den genomsnittliga månadskostnaden för biståndsarbetarnas
löner och andra förmåner. Av bilagan framgår att månadskostnaden
varierar mellan 25000 kr och 39000 kr beroende på stationeringsland.
Till detta belopp skall läggas personalbiståndsbyråns egna
administrativa kostnader för personalbiståndet.

Enligt de överslagsberäkningar som gjorts under förstudien torde de
totala administrationskostnaderna för personalbiståndet ligga i storleksordningen
10000 per mån. och kontraktsanställd, om personalbiståndets
samtliga kostnader medtas. Detta innebär att totalkostnaden (lön + löneförmåner
+ administrativa kostnader) för biståndsarbetaren kan bedömas
ligga i storleksordningen 45 000 kr. per månad.

För att begränsa SIDA:s egna administrativa kostnader för personalbiståndet
har SIDA prövat andra vägar än medverkan av egen kontraktsanställd
biståndspersonal. Sålunda har hela biståndsprojekt lagts på entrepre -

nör, varvid all personaladministration har övertagits av denne. Denna
modell för bistånd har dock enligt uppgift visat sig vara väl så kostnadskrävande
som verksamhet i SIDA:s egen regi.

För närvarande undersöker SIDA ett förslag att bilda ett fristående
serviceföretag som mot ersättning kan ombesörja de servicefunktioner av
varierande slag som krävs för att biståndsarbetaren skall kunna arbeta
rationellt i stationeringslandet.

Anslagsmässigt skulle därigenom SIDA:s egna administrationskostnader
för personalbiståndet kunna reduceras, då kostnaderna för serviceföretaget
avses belasta landramarna i stället för myndighetsanslaget. Om
någon reell besparing härigenom skulle kunna göras kan dock starkt sättas
i fråga.

Med det lönesystem som för närvarande tillämpas av SIDA för den
beskattningsbara lönesättningen till fältarbetarna förefaller lönenivån
knappast vara påfallande hög. Av den tidigare redovisade sammanställningen
av lönenivån för samtliga kontraktsanställda kan sålunda konstateras
att av 275 fältarbetare åtnjöt 228 - 83% - löner inom fältet F12-F21,
innebärande månadslöner varierande mellan 7804 kr. och 10734 kr. under
andra kvartalet 1984 (tabell 1 s. 15).

Vad som däremot tycks vara oklart är om utlandstilläggen och övriga
skattefria ersättningar motsvarar verkliga merkostnader för utlandsstationeringen
eller inrymmer en överkompensation som är skattefri.

SIDA:s arbete med administrationen av den utlandsstationerade biståndspersonalen
förefaller vara mycket komplicerat även om det är fråga
om relativt vanligt förekommande uppgifter hos en arbetsgivare.

Det har också framhållits att anställningsvillkoren för den utlandsstationerade
personalen är anpassade till den svenska arbetsmarknaden. En
modifiering av dessa villkor torde vara erforderlig för att passa arbetssituationen
i utvecklingsländerna. Att under en tvåårig tjänstgöring aktualisera
krav på t. ex. studie- och föräldraledighet torde få anses stämma illa
överens med mottagarlandets förväntningar på personalbiståndet.

Enligt uppgift från personalbiståndsbyrån prövar SIDA sedan en tid
möjligheterna till vissa förändringar i administration och lönesättning för
fältarbetarna.

Samma skäl som talar för en förändring av fältarbetarnas löneförmåner
torde emellertid också, som tidigare påvisats, i än högre grad gälla SIDA:s
personal vid biståndskontoren.

6 Förslag

I förstudien har redovisats storleken av utgående utlandstillägg och
skillnader mellan dessa i de två kollektivavtalen Bi-Arv och U-Arv. Vidare
har noterats SIDA:s uppfattning att en betydande överkompensation lärn -

nas i kollektivavtalen för den utlandsstationerade biståndspersonalens
merkostnader för utlandstjänstgöringen.

Det är angeläget att normerna för olika slag av utlandstillägg för biståndspersonalen
som åtnjuter löneförmåner enligt avtalen Bi-Arv och
U-arv görs mer enhetliga. Det ankommer på arbetsgivarverket och SIDA
att gemensamt åstadkomma detta.

I anslutning härtill bör också arbetsgivaransvaret för nämnda personalkategorier
prövas i syfte att förenkla administrationen av lönesystemen.

För att revisorerna skall få ytterligare underlag för sina överväganden
bör SIDA och arbetsgivarverket anmodas att senast den 1 februari 1985
inkomma med lägesrapporter.

Bilaga I

Antal kontraktsanställda efter land och lönenivå, samt antal medföljande makar och barn, efter land

(Uppgiften avser förhållandena den 1 april 1984)

	ANG	BAN	BOT	ETI	GUB	KEN	LAO	MOC	SRI	TAN	ZAM	LES	SUM- MA
B 1													_
B 2	3					1				7			11
B 3	12		4	1	5	3	2	2		7	7		43
B 4	5	1	11	1	3	9		4		14	7		55
B 5			3		1	6		10		5	12		37
B 6	1		12	3	4	9		7	1	12	6		55
B 7	3		4	2	6	4		4		7	7	1	38
B 8		1	6	1	1	1				5	6		21
B 9	1	1	1	1		2		1					7
B 10			2	1						1	1		5
B 11								1			1		2
B 12													-
B 13												1	1
Summa	25	3	43	10	20	35	2	29	1	58	47	2	275
Antal medfl''.	17	3	35	8	15	31	1	24	1	37	33	2	207
Antal barn för
vilka barntill-
lägg utgår	29	6	77	14	28	51	1	65	2	77	68	2	420

172

Beräknad genomsnittskostnad per månad och kontraktsanställd (Uppgifterna avser tiden t. o. m. april 1984)

	ANG	BAN	BOT	ET1	GUB	KEN	LAO	MO£	SRI	TAN	ZAM
Lön inkl. lkp	11400	15 300	13 800	15000	16500	13 200	10800	13 500	13 700	12900	13 600
Utlandstillägg	6600	5700	5 350	5470	4500	4600	3 340	4920	3960	6780	4400
Medföljandetillägg	1800	1560	1390	1550	1430	1500	1340	1470	1340	1830	1460
Barntillägg	1980	1770	1460	1830	1920	1580	1520	1520	1250	1390	1330
Driftbidrag	-	1020	2320	1700	1840	1 170	-	-	990	1920	1850
Sjukvård och pensioner	600	600	600	600	600	600	600	600	600	600	600
Övriga kostnader''	1300	1300	1 300	1300	1300	1300	1 300	1300	1300	1300	1300
Flyttresor inkl. trp.2	3 800	3 750	4800	3 700	4000	4400	3 200	4650	3 600	3950	5000
Bostadskostnader3	100	—	-	750	1550	5700	500	-	4 230	1800	2700
Semesterresor3	3400	3600	5200	3 200	3600	4500	2 100	5400	3600	3 700	4500
Besöksresor	1400	1600	1550	1450	850	300	-	2350	2400	1350	1350
Summa	31680	35600	37170	38520	38090	38850	24 700	35710	36970	37520	38100
Summa exkl. skatt, lkp	25630	26760	29500	29780	28410	31570	18950	28150	29300	30420	30530
Antal Kap	25	3	43	10	20	35	21	29	1	58	47

1 Utbildningsbidrag, magasinering m. m.

2 Beräknat på 24 månaders anställningsperiod.

3 Dessa kostnader varierar i storlek beroende på hur länderna uppfyller sina åtaganden.

Bilaga 2

2 Yttranden över förstudien

Statens arbetsgivarverk (SAV) och styrelsen för internationell utveckling
(SIDA) som tillställts förstudien för yttrande, har inkommit med i huvudsak
följande synpunkter.

I SAV.s svar redovisas att lönesystemet för SIDA:s fältarbetare
är fastställt i kollektivavtal (Bi-Arv) som tecknades år 1981. Enligt
avtalet utgår lön med belopp som arbetsgivaren och tjänstemannen enas
om. Vidare utgår utlandstillägg och barntillägg i den mån som arbetsgivaren
bestämmer. Enligt SAV:s anvisningar (s.k. arbetsgivarnyckel) avses
med arbetsgivaren SIDA vad avser lön och utlandstillägg och statens
utlandslönenämnd (UtN) såvitt angår barntillägg. I oktober 1982 genomförde
SIDA med anledning av den svenska devalveringen ändrade principer
för justering av utlandstillägget med hänsyn till pris- och kursförändringar.
Denna ändring av riktlinjerna har sedermera lett till en rättstvist
angående brott mot enskilt anställningsavtal. Den centrala tvisteförhandlingen
som förts mellan SAV och SACO/SR har avslutats utan att uppgörelse
kunnat nås.

Barntilläggen till fältarbetarna fastställs av UtN och har hittills utgått
med samma belopp som barntilläggen till UD-personal och personal vid
SIDA:s biståndskontor (bk).

Beträffande gällande lönesystem för bk-personal och
vissa andra utsända arvodesanställda tjänstemän gäller ett
kollektivavtal (U-Arv) som träffades år 1981. I fråga om bl. a. utlands- och
barntillägg hänvisar avtalet till bestämmelser i allmänt löneavtal för statstjänstemän
(AST) som gäller för UD:s löneplansanställda tjänstemän. Liksom
för de sistnämnda bestämmer UtN utlandstillägg och barntillägg för
bk-personalen. Förhandlingar om ett nytt system för bl. a. utlandstillägg
och barntillägg för UD- och bk-personal har den 15 januari lett till att ett
avtal träffats avsett att träda i kraft den 1 april 1985.

SAV påpekar i sina synpunkter på de båda lönesystemen att
arbetsgivarnycklarnas utformning i de två systemen är beroende av många
faktorer av vilka vissa har förhandlingskaraktär. Bl. a. påpekas att UtN är
ett partssammansatt organ, medan SIDA är ett rent arbetsgivarorgan.
Frågan om var de olika arbetsgivarfunktionerna skall ligga kan enligt SAV
inte lösas enbart med hänsyn till vad som är mest praktiskt från administrativ
synpunkt.

Slutligen framhåller SAV att de olika grupperna av utlandsstationerade
statstjänstemän (UD-personal, bk-personal, SIDA:s fältarbetare m.fl.) har
vitt skilda arbetsuppgifter.

SIDA hänvisar med instämmande till SAV:s yttrande över förstudien vad
gäller frågan om avtal och lön ef ör måner för SIDA:s fältanställda

personal. Beträffande arbetsgivaransvaret finnér SIDA det vara
naturligt att hela arbetsgivaransvaret bör åvila SIDA eftersom förmånerna
för fältpersonalen fastställs efter överenskommelse mellan SIDA och den
enskilde tjänstemannen. I övrigt hänvisar SIDA till i yttrandet bifogat
informationsmaterial om lönesystemet som sedan år 1982 gått ut till personalen.

Av detta framgår bl. a. att efter den svenska devalveringen år 1982
betydande skillnader i de omräknade utlandstilläggen har skapats mellan
SIDA:s reviderade system för justering av utlandstilläggen omfattande
fältarbetarna och det av UtN tillämpade systemet, vilket senare omfattar
UD- och bk-personalen. För ett antal utvecklingsländer innebär tillämpningen
av de skilda justeringsnormerna för utlandstilläggen att personal,
stationerad i något av dessa länder erhåller i stort sett dubbelt så hög
kompensation för merkostnader i stationeringslandet om den tjänstgör på
ett UD-avtal (U-Arv) jämfört med personalen på ett SIDA-avtal (Bi-Arv).

Effekterna på utlandstillägget av devalveringen och prisförändringarna
uträknade med hjälp av UD-formeln gav enligt SIDA:s uppfattning kompensationer
som inte kunde försvaras. Av denna orsak beslöt SIDA att för
fältarbetarnas del göra avsteg från den dittills använda modellen (UD-modellen),
vilken UtN för sin del fortsatte att tillämpa.

Beträffande frågan om SIDA:s administrationskostnader meddelades i
yttrandet att det pågick en utredning inom myndigheten om omfattning och
kostnader för SIDAts personalbiståndsadministration.

Sakregister till granskningsärendena åren 1976-1984/85

Registret upptar de ärenden som revisorerna slutbehandlat under åren
1976 t. o. m. verksamhetsåret 1984/85. Det omfattar också ärenden i vilka
granskningsarbete under motsvarande period påbörjats eller beslut om
förstudier fattats.

Tidigare års verksamhetsberättelser finns för varje år intagna i riksdagstrycket
bland förslag och redogörelser sami. C 2.

Administrationskostnaden för högskoleutbildning 81/82:21

Administrativa göromål vid universitet och högskolor 76:125
Affärsverkens intäkts- och kostnadsutveckling
Kommunikationsverken 80:12

Domänverket 82/83:14

Ambassadlokaler, kostnader för 83/84: 27

Anhållna, kostnaderna för 84/85: 13

Anslagsutvecklingen vid Operan 83/84: 10

Arbetsgivaravgifter 81/82:12, 84/85:20

Arbetsmarknadspolitik 77:116

Arbetsmarknadsverkets personalsituation 83/84:13

Avbemannade fyr- och lotsplatser 83/84:17

Avskrivningskungörelsen, tillämpningen av 77:107

Bangladesh, katastrofbistånd till 76: 104

Befälsutbildning 76: 106

Beredskapsarbeten administrerade av statens vägverk 78:15
Beredskapslån, ÖEF:s handläggning av 84/85: 22

Beskattning 83/84:18, 84/85:20

Besparingsåtgärder i statsförvaltningen 82/83: 13

Biblioteksväsen

Information om statliga publikationer 81/82:10

LIBRIS 78:19

Bidragsförskott 84/85:23

Bostadsbebyggelse, statens stöd till 81:24

Bostadslån, räntebidrag till 84/85:19

Bosättningsbegreppen och deras tillämpning 84/85:18

Byggnadsstyrelsens hyressättning 84/85:25

Centrala studiestödsnämnden 78: 26

Civilförsvarets planeringssystem 81: 11

Databehandling

Datorbaserat system för studiedokumentation 84/85:12

Informationssystem för vetenskapliga bibliotek 78:19
Domänverket 82/83:14

Dödsbodelägda skogsbruksegendomar 76:104

Exekutionsväsendet

Allmänna och enskilda mål vid exekution 81:10

Indrivning av parkeringsbot 76:102

Indrivningsstatistiken 83/84:18

Kronofogdemyndigheterna

a) personalresurser 84/85:20

b) indrivningsverksamheten 84/85:20

Exportrådet

84/85:19

Fartygsbränsle, skatt på 84/85:21

Fartygskreditgarantinämnden 84/85:9

Fastighetsbildnings- och mätnings väsendet 79:11

Finansförvaltningens centrala organisation 80:7

Fyr- och lotsplatser 83/84: 17

Försvarsväsen

Anskaffning av försvarsmateriel 82/83:26

Befälsutbildning 76:106

Civilförsvarsstyrelsens materielupphandling 76:109

Försvarets planerings- och ekonomisystem:

a) produktionsledningssystemet 80:9

b) planeringssystemet inom civilförsvaret 81:11

c) övergripande försvarsplanering 82/83:16

Tjänstledighet vid frivillig utbildning 79:10

Utarrendering av övningsfält 79:26

Utlokalisering av militära myndigheter 81:20

Förvaltningslagens effekter 76:100

Glesbygdsfrågor 76:115

Gotländska kyrkor 77:113

Grundskolan, statsbidraget till 83/84: 30

Heraldiska nämnden 82/83:27

Hyressättningen vid byggnadsstyrelsen 84/85:25

Häktningskostnader 84/85:13

Hälso- och sjukvård
Karolinska sjukhusets upprustning 77:101

Socialstyrelsens tillsynsverksamhet 76:110

Högskoleutbildningens administrationskostnader 81/82:21

Högskolornas administrativa göromål 76:125

Idrottsstöd 82/83:10

Indrivning av parkeringsbot 76: 102

Indrivning av skatter och avgifter 84/85:20

Industricentra i Skellefteå, Stiftelsen 84/85:25

Information

Samhällsinformation 76:122

Statliga publikationer 81/82:10

Toxikologisk informationsservice 84/85:19

Institutet för rikskonserter 79:10

Internationellt bistånd
Katastrofbistånd till Bangladesh 76:104

Kotmale-projektet 81/82:23

Invandrarverket 76:127

Jordbruksprisreglering 80:11

Kammarkollegiet 78:23

Kammarrätterna 77:100

Karolinska sjukhuset, upprustning av 77:101

Kommunal byggnads- och anläggningsverksamhet 77:120

Konsertverksamhet Finansierad av staten 79: 10

Kontrollen av mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter
Personalresurser 82/83:9

Uppbördsstatistik 84/85:20

Kriminalvårdsanstalter 83/84:14

Kronofogdemyndigheternas personalresurser 82/83: 20, 84/85: 20

Kulturminnesvård

Restaurering av gotländska kyrkor 77:113

Kulturrådet 82/83:28

Lantbruksuniversitetet 82/83:29

Lantmäteriverksamhet, lokal 79:11

LIBRIS — ett datasystem för bibliotek 78: 19

Lokalanvändning vid myndigheter 84/85: 20

Lokaliseringsbidrag 80:12

Lots- och fyrplatser 83/84: 17

Luftfartsverket 77:104, 80:12

Läkemedelskontrollen 83/84:28

Länsskatterätterna 78:27

Länsmyndigheternas ansvarsområden 82/83: 31

Länsstyrelsernas planeringsavdelningar 78:30

Lönesystem för SIDA-personal 84/85: 16

Medborgarskap, rutiner vid ansökan om svenskt 84/85:22

Mellankommunala skatterätten 78:22

Mervärdeskatt 84/85:20

Multinationella företags skatteförhållanden 84/85:11

Näringsstöd

Fartygskreditgarantinämnden 84/85:9

Lokaliseringsbidrag 80:12

Strukturstöd 82/83:11

Svenskt Stål AB 82/83:11

Uddeholms AB 80:10

Omkostnader för statsmyndigheterna 76:117

Operans anslagsutveckling 83/84:10

Parkeringsbot, indrivning av 76:102

Patent- och registreringsverket 76:127

Planerings- och ekonomisystem inom försvaret 83/84:9

Postverkets fastighetsinvesteringar 80: 12, 81:21

Postverkets medverkan i skatteuppbörden m. m. 82/83:28

Programbudgetering hos civila myndigheter 80:8

Rationaliseringsorgan inom statsförvaltningen 76: 120

Redovisningsrevisionen inom statsförvaltningen 80:7

Redovisningsskyldighet för statliga bidrag 84/85:17

Redovisningssystemet för statsmyndigheter 81/82:9

Regionala utvecklingsinsatser 84/85:24

Regionmusiken 79: 10

Regleringsföreningar 80: 11

Reklamskatten 84/85:25

Returpapper 83/84:30

Revisionen av riksdagsförvaltningen 76:128

Revisionskontoren och verkscheferna 84/85: 25

Riksbankens avdelningskontor 82/83:15

Riksbankens planerings- och budgetsystem 84/85:26

Riksdagen och försvarsplaneringen 83/84:9

Riksgäldskontorets ställning 84/85:25

Riksskatteverket 77:108

Räntebidrag till bostadslån 84/85:19

Samhällsinformation 76:122

Service i glesbygd 76:115

SIDA 84/85:16

Skatter och avgifter, taxering m. m. 83/84:18, 84/85:20

Skogsbruksrationalisering 76: 104

Skogsodling på nedlagd jordbruksmark 81:22

Skoldatorn Compis 84/85:25

SMHI:s hydrologiska observationsstationer 84/85:24

Socialstyrelsens tillsynsverksamhet 76:110

Statens anslag till Operan 83/84:10

Statens fordringar, bevakning och avskrivning av 77:107

Statensjärnvägar 80:12,81/82:10

Statens lån till Uddeholms AB 80:10

Statens personalnämnd 77:110

Statens stöd till bostadsbebyggelse 81:23

Statens stöd till idrotten 82/83:10

Statens stöd till Waplans Mekaniska Verkstads AB 84/85:25
Statens utlåningsverksamhet 84/85:17

Statliga bidrag, redovisning 84/85:17

Statliga myndigheters överskottsmateriel 84/85: 20

Statliga publikationer, information om 81/82:10

Statligt förhandlingssystem 82/83:30

Statligt redovisningssystem 81/82:9

Statsbidragsberättigade kommunala arbeten 77: 120

Statsförvaltningens rationaliseringsorgan 76:120

Statsmyndigheter

Arbetsmarknadsverkets personalsituation 83/84:13

Besparingsåtgärder inom statsförvaltningen 82/83:13

Byggnadsstyrelsens hyressättning 84/85:25

Fartygskreditgarantinämnden 84/85:9

Finansförvaltningens centrala organisation 80:7

Förhandlingssystem 82/83:30

Kriminalvårdsanstalter 83/84:14

Kronofogdemyndigheter 81:10, 83/84:18,

84/85:20

Kulturrådet 82/83:28

Lokalanvändning vid myndigheter 84/85:20

Länsmyndigheternas ansvarsområden 82/83:31

Omkostnader 76:117

Programbudgetering 80:8

Rationaliseringsorgan 76:120

Redovisningsrevision 80:7

Redovisningssystem 81/82:9

Riksbankens avdelningskontor 82/83:15

Styrelsen för teknisk utveckling 84/85:25

Utlokalisering 81:20,84/85:14

Ärendebalanser, se under Ärendebalanser hos
vissa statsmyndigheter

ÖEF 84/85:22

Strukturstöd till industrin 82/83: 11

Studiedokumentation vid högskolan, STUDOK/LADOK 84/85: 12
Studiestödsnämnden 78:26

Svenskt medborgarskap 84/85:22

Svenskt Stål AB 82/83:11

Sveriges lantbruksuniversitet 82/83:29

Säkerheten till sjöss 84/85: 27

Tandvårdsreformen 76:112

Taxering i första instans 83/84:18

TEKO-stöd 82/83:24

Televerket 80:12

Tillsynsverksamhet hos socialstyrelsen 76:110

Toxikologisk informationsservice 84/85:19

Trafiksäkerhet 84/85:15

Uddeholms AB 80:10

Universitetens administrativa göromål 76:125

Uppbördsstatistik 84/85:20

Utbildning

Administrationskostnaden för högskoleutbildning 81/82:21
Arbetsmarknadsutbildning 77:116

Befälsutbildning 76:106

Studiedokumentation vid högskolan STUDOK/

LADOR 84/85:12

Tjänstledighet vid försvarsutbildning 79:10

Utlokalisering av statliga myndigheter
Civila myndigheter 84/85:14

Militära myndigheter 81:20

Utlåningsverksamhet, statens 84/85:17

Utvecklingsinsatser, regionala 84/85:24

Venngarns slott, överlåtelsen av 84/85:25

Verkscheferna och revisionskontoren 84/85:25

Vägtrafiksäkerheten 84/85:15

Vägverkets administration av beredskapsarbeten 78: 15

Waplans Mekaniska Verkstads AB, statens stöd till 84/85:25

Yrkesinspektionen 83/84:29

Årsbibliografm 81/82:10

Återbetalning av lokaliseringsbidrag 80:12

Ärendebalanser hos vissa statsmyndigheter 79:12

Centrala studiestödsnämnden 78:26

Invandrarverket 76:127

Kammarkollegiet 78:23

Kammarrätterna 77:100

Luftfartsverket 77:104

Länsskatterätterna 78:27

Länsstyrelsernas planeringsavdelningar 78:30

Mellankommunala skatterätten 78:22

Patent- och registreringsverket 76:127

Riksskatteverket 77:108

Statens personalnämnd 77:110

ÖEF:s handläggning av beredskapslån m. m. 84/85:22

Överskottsmateriel 84/85:20

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985

■