RIKSDAGENS REVISORERS
Framställning / redogörelse 1949:SV
RIKSDAGENS REVISORERS
B E RÄTTE LSE
OM DEN ÅR 1948 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING
AV
STATSVERKETS
JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING
FÖR TIDEN 1 JULI 1947—30 JUNI 1948
DEL I
REVISORERNAS UTTALANDEN
STOCKHOLM 1949
ISA AC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBO LAG
488580
III
Innehållsförteckning.
Sid.
Andra huvudtiteln.
Justitiedepartementet.
Understöd för utomprocessuell rättshjälp ...................... 2
Ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänstemän.......................... 9
Fjärde huvudtiteln.
Försvarsdepartementet.
Försvarets titelredovisningssystem ............................ 13
Handläggningen av flyttningsärenden inom försvaret............ 26
Från sakanslag bestridda personalkostnader inom försvaret . 30
Vid vissa militära enheter uppkomna materielförluster.......... 36
Vissa inom försvaret handlagda ärenden rörande kronans fordringar
.................................................. 42
Överskridande av vissa poster under arméns avlöningsanslag .... 45
Förplägnadsersättning till värnpliktiga m. fl. under tjänstledighet 49
Vissa byggnadsfrågor vid Svea livgarde ........................ 52
Militieombudsmannens kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning
.................................................. 56
Femte huvudtiteln.
Socialdepartementet.
Arbetshemmen för vissa understödstagare eller försörjningsplik
tiga
...................................................... 65
Folkbokföringsmyndigheternas avisering till pensionsstyrelsen om
inträffade dödsfall ........................................ 72
Vissa iakttagelser i fråga om gällande bestämmelser rörande behovsprövning
............................................ 79
Sjunde huvudtiteln.
Finansdepartementet.
Försäljning av viss allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom . . 85
Tillämpningen i visst fall av bestämmelserna om fyr- och båkavgift 91
Den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten.............. 93
Bevarandet för framtiden av vissa självdeklarationer .......... 105
Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden .................. 109
Samordning av vissa arbetsuppgifter hos statliga och statsunderstödda
förvaltningsorgan i residensstäderna .................. 112
Vissa myndigheters avlönings- och oinkostnadsanslag .......... 117
IV
Åttonde huvudtiteln.
Ecklesiastikdepartementet.
Uppsala domkyrkas restaurering ............................ 130
Lappmarks ecklesiastikverk .................................. 137
Bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider .......... 141
Svenskt biografiskt lexikon .................................. 146
Riksheraldikerämbetet ...................................... 148
Nionde huvudtiteln.
Jordbruksdepartementet.
Bestämmelserna om stadgad åborätt ............... 154
Statens växtskyddsanstalt .................................... 157
Statens sekundärlånefond för jordbrukare .................... 163
Egnahemsorganens byggnadsrådgivning ...................... 167
Östra Limingojärvi kolonisationsområde ...................... 176
G. E. Broms'' egnahemsstiftelse .............................. 180
Björkfors jordförmedlingsföretag ............................ 184
Vissa iakttagelser rörande arbetarsmåbruken i Norrbottens län . . 189
Upplåtelser av jordbrukslägenheter åt lappar, som lämnat renskötseln
................................................ 195
Lån till AB Uplandsprodukter ................................ 200
Verksamheten enligt anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland in. in....................................... 205
Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet ...................... 217
Tionde huvudtiteln.
Handelsdepartementet.
Den bränsletekniska forsknings-, försöks- och kontrollverksamheten
m. m................................................. 224
Elfte huvudtiteln.
Folkhushållning sdepartementet.
Kvoteringsreglerna beträffande export av sågade och hyvlade trävaror
.................................................... 230
De affärsdrivande verken.
Statens järnvägars ersättningar för skadat och förkommet gods . . 233
Ekonomisk översikt.
Uppgifter angående statens tillgångar och skulder m. m......... 240
Riksdagens revisorer, vilka nedannämnda dag fullbordat den granskning
av statsverket jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1947—30 juni 1948 samt, beträffande vissa verk, kalenderåret
1947, som jämlikt § 72 riksdagsordningen och § 2 av instruktionen
för riksdagens revisorer tagit sin början den 16 sistlidne september, få härmed
avgiva berättelse över den sålunda verkställda granskningen.
1—488580. Rev. berättelse ang. statsverket år ldiS. I.
_ 2 —
ANDRA HUVUDTITELN.
Justitiedepartementet.
§ i.
Understöd för utomprocessuell rättshjälp.
I syfte att befrämja utomprocessuell rättshjälp för mindre bemedlade ha
anslag av statsmedel sedan lång tid tillbaka anvisats till understöd åt offentliga
rättshjälpsanstalter, inrättade av landsting eller kommuner. För anslagsdispositionen
äro bestämmelser meddelade i kungörelsen den 12 september
1919 (nr 639) angående understöd av statsmedel till offentliga rättshjälpsanstalter.
Enligt dessa bestämmelser må understöd tilldelas sådan anstalt, som av
landsting eller kommun anordnats för meddelande av fri rättshjälp, under
förutsättning dels att anstalten står under ledning av en styrelse, bestående
av ordförande jämte suppleant för honom, förordnade av länsstyrelse för
fyra år i sänder och minst två ledamöter jämte suppleanter för dem, utsedda
av landsting eller stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige eller kommunalstämma,
dels ock att anstaltens verksamhet utövas enligt av Kungl. Maj :t
utfärdat reglemente. Understödet utgår dels till bestridande av för verksamheten
nödvändiga utgifter för postporto, telefon och telegram, dels till resekostnadsersättning
enligt vissa grunder för resor å statens järnvägar, dels
ock intill hälften av det belopp, som återstår sedan från anstaltens sammanlagda
årsutgifter till avlöningar, skrivmaterialier och tryckningskostnader
dragits ersättningsbelopp, som kommit anstalten till godo på grund av domstolsbeslut
eller eljest för lämnat biträde i rättegång.
Enligt för offentlig rättshjälpsanstalt gällande normalreglemente har dylik
anstalt att inom sitt område kostnadsfritt i rättsliga angelägenheter tillhandagå
mindre bemedlade och därvid, bland annat, lämna råd och upplysningar
samt hjälp med upprättande av handlingar. Anstalten skall vidare
biträda vid tvisters biläggande genom förlikning samt vid utförande av talan
i rättegång, anhängiggjord vid domstol inom anstaltens verksamhetsområde.
Anstalten bör söka åstadkomma förlikning mellan parterna, där sådan lämpligen
bör komma till stånd. Framställning om rättegång, som befinnes vara
uppenbart ogrundad eller gagnlös, skall avvisas. Anstalten åligger slutligen
att i vad till dess verksamhet hör utan ersättning lämna annan med statsmedel
understödd rättshjälpsanstalt biträde, såvida hinder därför ej möter.
3 —
Anstaltens verksamhet utövas under styrelsens överinseende genom en föreståndare
med biträde av erforderlig personal. Närmare föreskrifter för anstaltens
verksamhet meddelas i av styrelsen fastställd arbetsordning. Ersättning
och arvode, som för rättshjälp åt sökande av allmänna medel tillerkänts
den, som är anställd vid anstalten, skola av denne redovisas till anstalten.
Anstaltsväsendet är ännu blott ofullständigt utbyggt. Antalet statsunderstödda
råttshjälpsanstalter utgör f. n. tolv, varav fem äro inrättade för städer.
Följande anstalter finnas:
1. Stockholms stads rättshjälpsanstalt. Denna anstalt beslutades år 1919
och trädde i verksamhet nästfoljande år. Anstalten övertog och fortsatte
den verksamhet, som sedan år 1913 bedrivits av Stockholms stads rättshjälpskontor
och som helt bekostats av staden. Detta rättshjälpskontor hade
i sin tur inrättats vid avskaffande av den s. k. fattigsakförarinstitutionen,
i Stockholm grundlagd år 1883.
2. Malmö stads rättshjälpsanstalt. Denna anstalt beslutades år 1920 och
trädde i verksamhet samma år. Dessförinnan hade i staden funnits anställd
en fattigsakförare.
3. Hälsingborgs stads rättshjälpsanstalt. Även denna anstalt beslutades
år 1920; den trädde i verksamhet 1921. I staden hade tidigare funnits fattigsakförare.
Denne hade anlitats endast i ringa utsträckning; antalet diarieförda
ärenden hade utgjort högst omkring 100 om året.
4. Norrköpings stads rättshjälpsanstalt. Anstalten beslutades år 1925 och
trädde i verksamhet samma år.
5. Göteborgs stads rättshjälpsanstalt, beslutad år 1925 och i verksamhet
sedan år 1926. Anstalten ersatte den fattigsakförarinstitution, som i staden
funnits inrättad sedan år 1873. Under denna institutions sista verksamhetsår,
1925, hade handlagts 1 097 ärenden. Motsvarande antal för den nya anstaltens
första verksamhetsår, 1926, var 3 081.
6. Örebro läns rättshjälpsanstalt, beslutad år 1920 och i verksamhet sedan
år 1921, var landets första och länge enda rättshjälpsanstalt för landsbygden.
7. Västmanlands läns rättshjälpsanstalt. Denna anstalt beslutades år 1936
och trädde i verksamhet år 1937.
8. Stockholms läns rättshjälpsanstalt, beslutad år 1938 och i verksamhet
sedan år 1939. Anstalten övertog den verksamhet, som sedan 1930 bedrivits
av det på enskilt initiativ tillkomna men huvudsakligen med landstings- och
andra kommunala medel drivna Stockholms läns rättshjälpskontor, i sin tur
bildat genom sammanslagning av två år 1923 respektive 1925 tillskapade
rättshjälpsorganisationer.
9 och 10. Älvsborgs läns södra och norra råttshjälpsanstalter. Den äldsta
av ifrågavarande anstalter, förlagd till Borås, beslutades år 1939 och trädde
i verksamhet påföljande år. Den andra anstalten har förlagts till Vänersborg.
11. Hallands läns rättshjälpsanstalt. Anstalten, vars huvudkontor är förlagt
till Halmstad, beslutades år 1947 och trädde i verksamhet innevarande
år.
4 —
12. Värmlands läns rättshjälpsanstalt. Anstalten, som har sitt huvudkontor
förlagt till Karlstad, beslutades år 1947 och trädde i verksamhet innevarande
år.
Slutligen har en statlig rättshjälpsanstalt, avsedd för Kalix och Torneå
domsagor, inrättats i Haparanda samt trätt i verksamhet under år 1947. För
budgetåret 1947/48 har för anstalten anvisats ett förslagsanslag å 31 000
kronor.
Dessutom finnes i Eskilstuna stad sedan år 1932 en rättshjälpsanstalt,
vilken dock icke tillkommit på grundval av 1919 års kungörelse utan är en
rent kommunal institution.
I syfte att utveckla rättshjälpsinstitutionen verkställdes inom justitiedepartementet
under år 1940 av särskilt tillkallad sakkunnig utredning i frågan.
I avgivet förslag (SOU 1940: 11) förordades en allmän utbyggnad av
anstaltsorganisationen, varvid anstalterna föreslogos bliva obligatoriska inom
hela riket. Statsbidraget skulle väsentligen höjas, framför allt för norrlandslänen,
av vilka de fyra nordligaste i driftsbidrag skulle erhålla 80 procent.
Under de senaste åren har, med början i Jämtlands län, ett nytt system
för meddelande av utomprocessuell rättshjälp åt mindre bemedlade vunnit
tillämpning. Inom ett flertal landsting ha sålunda åtgärder vidtagits i syfte
att genom enskilda advokaters försorg kollektivt tillgodose sådant behov av
juridisk biträdeshjälp, som anstalterna avse att fylla. Detta har skett i den
formen, att vederbörande landsting med privatpraktiserande advokater inom
länet, respektive med avdelning av Sveriges advokatsamfund träffat överenskommelse
av innebörd att vederbörande advokater eller avdelnings inom
länet verksamma medlemmar förbundit sig att mot en viss kollektivt bestämd
ersättning — vilken sedan enligt advokaternas eget bestämmande fördelas
dem emellan — biträda mindre bemedlade. Här avsedd rättshjälp
lämnas dels å vederbörande advokatkontor i sedvanlig ordning och dels i
samband med avhållandet av tingssammanträden å flertalet av sådana platser,
där medlem av samfundsavdelningen ej finnes. Advokaterna äro skyldiga
att föra diarium över de ärenden, som de avtalsenligt komma att handlägga.
Verksamheten står under uppsikt av en särskild rättshjälpsstyrelse.
Det nu beskrivna systemet har tillämpats inom Jämtlands län sedan år
1945 samt inom Västerbottens och Norrbottens län sedan år 1946 och har
sedermera vunnit efterföljd även inom Södermanlands län, Östergötlands
län, Jönköpings län, Kalmar läns södra landstingsområde, Göteborgs och Bohus
län samt Västernorrlands län. Dessutom ha under år 1947 beslut fattats
om systemets införande jämväl inom Uppsala län och Kalmar läns norra
landstingsområde.
Utredning om det system, enligt vilket den utomprocessuella rättshjälpen
inom länet borde ordnas, har vidare under år 1947 beslutats av Malmöhus
läns landsting. Slutligen har Skaraborgs läns landsting för ny utredning till
år 1948 återremitterat ett av förvaltningsutskottet framlagt förslag om upprättande
av en fast rättshjälpsanstalt inom länet under motivering, att lands
-
tinget önskade undersökning av möjligheterna att ordna frågan genom avtal
enligt jämtlandssystemet.
Även för sådan rättshjälpsverksamhet, varom nu är fråga, utgår numera
bidrag av statsmedel. Bestämmelser härom ha meddelats i kungörelse den
20 september 1946 (nr 619). Enligt dessa bestämmelser utgår understöd till
landsting, som med Sveriges advokatsamfund eller avdelning av samfundet
slutit avtal om att alla eller flertalet av samfundets i länet (landstingsområdet)
verksamma ledamöter skola meddela fri utomprocessuell rättshjälp,
under förutsättning att den bedrivna rättshjälpsverksamheten står under
betryggande tillsyn. Understöd utgår med högst en tredjedel av den årskostnad,
som landstinget jämlikt avtalet vidkänts för verksamheten
Vid de kostnadsberäkningar, som av vederbörande landsting företagits i
samband med ordnandet av den fria rättshjälpsverksamheten under senare
år, torde i allmänhet — även i sådana fall, där fast anstalt inrättats — kostnaderna
enligt anstaltssystemet ha visat sig betydligt överstiga kostnaderna
enligt avtalssystemet. Också ha de med anstaltssystemet förenade avsevärda
kostnaderna stundom angivits som en av huvudorsakerna till den stagnation
i utbyggnaden av systemet, som sedan länge gjort sig märkbar. Det må här
anmärkas, att enligt de ekonomiska beräkningar, som år 1940 gjordes i
samband med ovannämnda utredning rörande offentliga rättshjälpsanstalter
(SOU 1940: 11), de årliga minimikostnaderna för en anstalt med 1 jurist
och 1 kontorist uppskattades till minst 19 300 kronor samt för en anstalt
med 2 jurister och 2 kontorister till minst 33 300 kronor. Härvid hade föreståndarens
slutlön uppskattats till omkring 12 000 kronor samt slutlönen
för varje kontorist beräknats till 3 000 kronor. I avrundade tal beräknades
den föreslagna anstaltsorganisationen inom riket fullt utbyggd draga en
kostnad av för statsverket 400 000 kronor samt för de kommunala huvudmännen
485 000 kronor. Till jämförelse må nämnas att för budgetåret 1947/
48 anvisades ett statligt förslagsanslag till understöd för utomprocessuell
rättshjälp å 160 000 kronor.
Till ytterligare belysning av det nu sagda må återgivas följande beräkningar,
vilka under år 1946 verkställdes inom Göteborgs och Bohus läns
landsting i anslutning till utredning rörande den lämpligaste organisationen
av rättshjälpen inom länet.
Landstingets årskostnader för en rättshjälpsanstalt med en respektive
två jurister hade uppskattats till 12 150 kronor respektive 21 800 kronor,
under förutsättning att den kommun, till vilken anstalten förlädes, bestrede
lokalkostnaderna. I båda fallen hade dock räknats med en fast anstalt förlagd
till Uddevalla utan filialmottagningar. Då en dylik anordning endast
skulle tillgodose mellersta delen av länet men icke de norra och södra delarna
därav, ansågos regelbundna filialmottagningar nödvändiga åtminstone
i Mölndal (eller Göteborg), Lysekil och Strömstad, varvid antalet mottagningar
borde utgöra i Mölndal fyra och å övriga platser en per månad.
Detta skulle emellertid medföra, att två jurister måste anställas redan från
början, varvid landstingets kostnader för rättshjälpen beräknades komma
— 6 —
att uppgå till ca 25 000 kronor per år. Lokalkostnaderna skulle härvid bestridas
av respektive kommuner.
Landstinget hade även förhandlat med vederbörande avdelning av Sveriges
advokatsamfund, som mot en ersättning av 15 000 kronor för år åtagit
sig tillse, att erforderligt antal inom landstingsområdet verksamma ledamöter
av samfundet (fem i Uddevalla, en i Stenungsund) samt minst två samfundsledamöter
i Göteborg å respektive kontor under vanlig mottagningstid
lämnade kostnadsfri rättshjälp. Härutöver skulle minst en ledamot hålla mottagning
en dag varje månad i Lysekil och Strömstad. Under motivering, att
genom ett sådant avtal landstinget skulle bli i stånd att ordna en hela landstingsområdet
omspännande rättshjälp, vilken vore lika effektiv som och därtill
billigare än alternativet med fast anstalt med filialer, antogs ifrågavarande
system av landstinget.
I Jönköpings län, där avtal med advokatsamfundet träffades år 1946, beräknades
en fast anstalt med en minimipersonal å en föreståndare och ett
kontorsbiträde draga en kostnad för landstinget av 14 100 kronor, varvid
dock ytterligare en jurist jämte en kassörska framdeles ansågos erforderliga.
Nödvändiga kontorsinventarier kostnadsberäknades till 9 000 kronor. Enligt
nyssnämnda avtal åtog sig advokatsamfundet att mot en ersättning av 7 000
kronor lämna fri rättshjälp genom inom landstingsområdet verksamma ledamöter,
varav minst åtta i Jönköping, två i Nässjö, en i Eksjö och en i
Tranås. Mottagningar skulle även anordnas i Sävsjö, Vetlanda, Värnamo och
Reftele.
För år 1947 ha nedannämnda fasta rättshjälpsanstalter erhållit statsunderstöd
med angivna belopp.
Huvudman | Understöd kr. | Huvudman | Understöd kr. |
Stockholms stad................. | 53 835 |
| lfi 1^7 |
Göteborgs stad.................. | 15131 | Älvsborgs läns norra landsting .. | 6 518 |
Malmö stad ................. | 11193 | Älvsborgs läns södra > | 8 384 |
Norrköpings stad................ | 10 541 |
| 9 14*2 |
Hälsingborgs stad .............. | 10 203 | Västmanlands läns landsting .... | 8 890 |
Av de landsting, vilka anordnat rättshjälpsverksamheten enligt jämtlandssystemet,
erhöllo för år 1947 Jämtlands läns, Västerbottens läns samt Norrbottens
läns landsting understöd med 1 050 kronor, 2 000 kronor respektive
900 kronor, varvid landstingens hela kostnad utgjorde 5 150 kronor,
10 000 kronor respektive 4 478 kronor. Övriga landsting med nu nämnda
system ha hos Kungl. Maj :t meddelats avslag å gjorda statsbidragsansökningar.
Landstingens anslag för år 1948 till driften av de fasta rättshjälpsanstalterna
och till kostnaderna för rättshjälp enligt avtal med advokater framgå
av nedanstående översikt.
— 7 —
Landsting | Fasta anstalter kr. | Avtal med | |
Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands | läns.............. | 56 000 | 13 000 |
| _ | 9 000 | |
| _ | 15 000 | |
| _ | 9 700 | |
| _ | 5 000 | |
Kalmar läns södra.................. Hallands läns.............. | 16 700 | 8 000 15 C00 | |
| 39 100 | _ | |
| 32 000 | — | |
Värmlands Örebro | läns.............. | 20 000 44 272 | — |
> .............. | 38 992 | — | |
Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens |
| _ | 10 000 |
| _ | 5 334 | |
| _ | 10 000 | |
| _ | 1 | |
Summa kronor | 247 084 | 100084 |
Revisorernas uttalande. Alltsedan år 1919 har genom det allmännas försorg
medel ställts till förfogande för beredande av juridisk biträdeshjälp åt
mindre bemedlade. I sådana rättsliga angelägenheter, vilka föranlett tvist
inför domstol, har hjälpen i huvudsak tillgodosetts genom lagstiftningen om
fri rättegång. Genom tillkomsten av bestämmelserna om offentliga rättshjälpsanstalter,
inrättade av landsting eller kommun gemensamt, ha möjligheter
även beretts för tillgodoseende av utomprocessuella hjälpbehov. Dylika
anstalter ha sålunda att inom visst område i rättsliga angelägenheter kostnadsfritt
tillhandagå mindre bemedlade och i sådant avseende bl. a. lämna
råd och upplysningar samt hjälp med upprättande av handlingar, så ock
biträda vid tvisters biläggande genom förlikning.
Den av revisorerna lämnade redogörelsen ger vid handen att anstaltsformen
endast i mycket begränsad omfattning kommit till genomförande i vårt
land. Fasta rättshjälpsanstalter finnas sålunda inrättade förutom i de största
städerna endast i 6 landstingsområden. Denna utveckling bär understundom
förklarats därmed, att bidrag av statsmedel för verksamheten skulle
utgå efter alltför ofördelaktiga grunder. Förslag till väsentlig förbättring av
understödet har visserligen framlagts men av statsfinansiella hänsyn icke
ansetts kunna upptagas till prövning.
Emellertid har under den senaste tiden med början i Jämtlands län ett
nytt system för meddelande av juridisk biträdeshjälp utom rätten börjat
tillämpas. På flera håll ha sålunda åtgärder vidtagits för att genom enskilda
advokaters försorg kollektivt tillgodose sådant behov av rättshjälp, som
anstalterna avse att fylla. Sådan hjälp lämnas på samma sätt och i samma
ordning som till rättssökande i allmänhet dels å advokatens kontor, dels i
Förut anslagna medel skola tagas i anspråk.
8 —
regel i samband med tingssammanträden å flertalet av de tingsställen, där
advokat ej finnes. Ersättning utgår med ett mellan landstinget och respektive
advokatsammanslutning för landstingsområdet kollektivt bestämt belopp.
Sedan år 1945 har ifrågavarande anordning, det s. k. jämtlandssystemet,
kommit till genomförande inom It landsting.
Rättshjälpsfrågans ordnande genom anknytning till de praktiserande advokaterna
har ansetts innebära vissa fördelar. Särskilt har detta visat sig
vara fallet inom kommunikationsfattiga samt icke tätbebyggda delar av
landet. Bl. a. därigenom att en redan befintlig organisation med kontor,
skrivhjälp, utrustning in. m. kunnat utnyttjas, ha vid de beräkningar, som
i varje särskilt fall verkställts inom landstingen, de årliga kostnaderna för
det allmänna i regel visat sig understiga de kostnader, som anordnande av
fast anstalt skulle draga. Härtill komma de besparingar, som engångskostnaderna
för anstaltens inrättande kunnat medföra. Ifrågasatts har även om
icke för den rättssökande allmänheten det vore till fördel, om ett större antal
advokater stode till förfogande, då det därigenom bleve möjligt att erhålla
rättshjälp på ett större antal platser inom länet. Det har även framhållits,
att möjligheterna ökats att anlita den advokat, vederbörande i rättsliga
frågor hyser särskilt förtroende för, samt att klientelets resekostnader
blivit mindre. Man bär även pekat på att i sådana fall, då båda parterna
äro i behov av fri rättshjälp, anstaltsformen betagit den ena parten möjlighet
till hjälp genom anstalten, medan i annat fall dylik hjälp kunnat lämnas
båda.
Ett ändamålsenligt ordnande av den utomprocessuella rättshjälpen är
uppenbarligen en angelägenhet av största vikt. Då denna verksamhet ofta
visat sig leda till förlikning i tvistefrågor, ha onödiga processer kunnat undvikas
samt därigenom kostnader och besvär besparats. Det kan antagas att
de fria rättegångarnas antal skulle kunna avsevärt minskas, om på de förberedande
stadierna fri utomprocessuell rättshjälp i tillfredsställande utsträckning
stode till förfogande, vilket vore ägnat att för statsverket medföra
besparingar för de fria rättegångarna. Det torde även kunna antagas att
dessa besparingar mer än väl komma att uppväga de kostnader, som anordningen
med utomprocessuell rättshjälp åsamkar det allmänna. I och med
tillkomsten av den nya rättegångsordningen, vilken i flera avseenden medför
ökade processkostnader, finnes än större anledning att framhålla betydelsen
av den rådgivande verksamheten utom process.
På grund av vad sålunda anförts samt med hänsyn till de större möjligheter
det s. k. jämtlandssystemet synes erbjuda att snabbt åstadkomma en
önskvärd utbyggnad av den utomprocessuella rättshjälpen, bör frågan om
formerna för en utbyggnad och effektivisering av denna rättshjälp bliva
föremål för närmare prövning.
— 9 —
§ 2.
Ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänstemän.
Enligt lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall
för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän in. fl. skall — om
ämbets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap. utsökningslagen äger att med
utsökningsmål taga befattning, tillgriper och förskingrar penningar, värdehandlingar
eller annat, som han enligt utsökningslagen fått om händer —
ersättning för det tillgripna och förskingrade utgå av allmänna medel. I
förstnämnda lag stadgas vidare att, om ämbets- eller tjänsteman genom
lagakraftägande utslag av domstol förklarats saker till tillgreppet och förskingringen,
underdånig ansökan om ersättning för det tillgripna och förskingrade
skall inom sex månader från det utslaget vann laga kraft ingivas
till länsstyrelsen i det län, där den brottslige haft sin befattning. Har ämbets-
eller tjänsteman avlidit eller rymt, och kan i följd därav frågan om
ansvar för tillgreppet och förskingringen ej av domstol prövas, skall ansökningen
ingivas inom sex månader från den dag, då länsstyrelsen låtit i allmänna
tidningarna kungöra, att brist yppats i medel eller annat som den
döde eller avvikne i kraft av sin tjänst haft om händer.
Vad i 1899 års lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där ärnbetseller
tjänsteman, varom förut sagts, tillgriper och förskingrar,
vad han fått om händer enligt lagen om införsel i avlöning, pension eller
livränta,
gods, penningar eller annat, som vid handräckning enligt lagen om avbetalningsköp
av honom tagits om händer,
vad han fått om händer enligt särskilda stadganden om indrivning av
koinmunalutskylder, allmänna avgifter in. in.,
influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma kronan, eller
vad för fullföljd av talan blivit nedsatt och å tjähstens vägnar av honom
tagits om händer;
så ock där landsfiskal tillgriper och förskingrar andra medel, som av
honom å tjänstens vägnar till redovisning mottagits.
I fall, som nu sagts, skall dock ersättning av allmänna medel ej utgå för
vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper och förskingrar av stadens
medel.
Vad som här stadgats om ämbets- eller tjänsteman skall i tillämpliga delar
gälla i avseende å en var annan, som enligt 1 kap. utsökningslagen eller
23 § i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande
m. in. äger att med utsökningsmål taga befattning, så ock å den, som enligt
särskilda stadganden om indrivning av koinmunalutskylder, allmänna avgifter
in. m. eller om indrivning och redovisning av böter av utmätningsman
erhållit i uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning. Dock skall
— 10 —
ersättning av allmänna medel ej utgå för vad exekutionsbetjänt i stad, som
icke lyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens medel.
Handläggningen av ärenden rörande utbekommande av ersättning av
statsmedel enligt 1899 års lag torde i allmänhet tillgå på följande sätt. Sedan,
enligt vad ovan sagts, underdånig ansökan om ersättning inkommit till
länsstyrelsen prövar länsstyrelsen ersättningsanspråket samt översänder
handlingarna jämte eget utlåtande till justitiedepartementet. Efter remiss
till riksräkenskapsverket, statskontoret och justitiekanslersämbetet blir
ärendet föremål för ytterligare utredning. Härefter fattar Kungl. Maj :t beslut
i ärendet. Härvid anbefalles länsstyrelsen att till envar ersättningsberättigad
sökande, mot bekommande av handling, vari vederbörandes fordran
överlåtes å kronan, utbetala det honom tillerkända beloppet. I de fall,
då full klarhet vunnits, att icke några av de tillgripna och förskingrade
medlen komma att av ämbets- eller tjänstemannen ersättas — exempelvis
genom utdelning i dennes konkurs eller genom av uppbördsmannen ställd
borgen eller genom ansvarighetsförsäkring — bemyndigas länsstyrelsen att
ersätta vederbörande sökande av medel, som anvisas vanligtvis från anslaget
till oförutsedda utgifter. I sådana fall åter, där det ännu ej blivit utrett,
vad som av det tillgripna och förskingrade beloppet kan komma att ersättas
av ämbets- eller tjänstemannen, såsom är fallet vid ännu icke avslutad
konkurs in. in., anmodas länsstyrelsen att i länets räkenskap tills vidare
bokföra de utbetalda medlen såsom förskott. Förskottet skall sedermera i
den mån detsamma icke täckts av influtna medel, av länsstyrelsen anmälas
hos Kungl. Maj :t till ersättande. Kungl. Maj :t bemyndigar därvid länsstyrelsen
att ersätta beloppet i fråga genom anlitande av förslagsanslaget till
oförutsedda utgifter eller annat riksstatsanslag. Särskilda medel anvisas
däremot icke för täckande av ersättningsanspråk, som avse kronoutskylder,
utan kronans fordran i detta hänseende, i den mån den icke täckes av influtna
medel, avskrives i stadgad ordning.
De fordringar, som av vederbörande ersättningsberättigad överlåtits å kronan
vid ersättningens utbetalande, upptagas i länsstyrelsernas räkenskaper
på tillgångssidan under rubriken »propriebalans» och utbalanseras på skuldsidan
under rubriken »utestående osäkra fordringar».
Vid sin granskning ha revisorerna gjort följande iakttagelser.
Det har synts ofta råda en viss oklarhet om vem som skall anses behörig
att i fråga om olika slags medel bevaka rätten mot kronan och ingiva ansökning
om ersättning. Praxis torde ha varit, att ansökningar, som inkommit
från tjänstförrättande landsfiskal i distrikt, där förskingring ägt rum,
bifallits beträffande landstings- m. fl. medel, som varit uppförda å kronorestlängd,
samt kronan tillkommande bötesmedel, vilka bägge slag av medel
sålunda skolat redovisas till länsstyrelsen. Detsamma har varit fallet med
ansökningar avsende kommunalrestlängdsmedel, för vilka redovisning alltså
skolat lämnas till vederbörande kommuner. Däremot ha ansökningar om
ersättning för medel, som skolat till annan landsfiskal eller till magistrat
redovisas (handräckningsmedel), icke godtagits, men ersättning har i dy
-
— 11
lika fall beviljats på ansökan av den landsfiskal eller magistrat, som begärt
handräckningen. Vidare har bifallits av länsstyrelsen gjord ansökning om
ersättande beträffande medel, som skolat av landsfiskalen dit redovisas,
ävensom i fråga om medel, som skolat redovisas till annan länsstyrelse,
för såvitt denna gjort framställning om bevakning till förstnämnda länsstyrelse.
Framställningar avgivna av vederbörande länsstyrelse efter utgången
av den tid. inom vilken till Konungen ställda ansökningar skola vara
till länsstyrelsen ingivna och avseende medel, som skolat till länsstyrelsen
redovisas, ha lämnats utan bifall. I några fall, då ansökning från kommun
inkommit för sent, har frågan om medgivande av ersättning underställts
riksdagens prövning. Vad här ovan nämnts beträffande kommun tillkommande
ersättning har avsett förhållandena före den 1 januari 1947, då den
nya uppbördsreformen genomfördes. Något ansökningsförfarande från kommunernas
sida erfordras icke längre, då enligt reformen numera debitering
respektive uppbörd av krono- och kommunalutskylder verkställas av samma
myndighet samt de båda slagen av utskylder upptagas å samma debetsedel.
Då redovisningen av kommun tillkommande utskylder sker på så
sätt, att kommun under visst är erhåller förskott å de kommunalutskylder,
som påföras på grundval av nästföljande års taxering, behöva kommunerna
sålunda icke längre räkna med skatterestantier. Under viss övergångstid
torde dock äldre restskatter komma att redovisas i räkenskaperna.
Antalet ersättningssökande kan ofta vara mycket stort. I vissa fall har ansökan
beträffande ett och samma belopp inkommit från såväl enskild som
kommun. Ersättningsanspråken variera högst väsentligt och avse i många
fall allenast obetydliga belopp. Ansökningshandlingarna underkastas en
mycket ingående granskning — förutom av vederbörande länsstyrelse av
de olika remissinstanserna. Detta arbete resulterar ofta endast i någon obetydlig
korrigering av de av länsstyrelsen angivna ersättningsbeloppen. Detta
omständliga och tidsödande handläggningsförfarande har medfört, att avsevärd
tid — i många fall flera år — förflutit, innan ersättningsbeloppen
slutligen kunnat fastställas och utbetalas till sökandena.
De medel, som efter Kungl. Maj :ts bemyndigande plägat avskrivas, ha
huvudsakligen utgjorts av kronoutskylder, böter m. in. Ersättning har däremot
medgivits för — förutom kommunalutskylder — tjänsteförskott, vittnesersättningar,
arvs- och stämpelmedel m. in. Sedan numera föreskriften
om skyldighet för uppbördsman att ställa säkerhet för omhänderhavda medel
upphört att gälla, komma kostnaderna för ersättning av det tillgripna
och förskingrade — efter avdrag för den utdelning, som kan erhållas i befattningshavarens
konkurs — att åvila statsverket.
Revisorernas uttalande. Ersättningsförfarandet enligt bestämmelserna i
1899 års lag är, såsom av den föregående redogörelsen framgår, mycket omständligt
och ägnat att medföra olägenheter för såväl statsmyndigheterna
som ersättningssökandena. Då den enskilde vanligtvis saknar kännedom
om vilka medel som tillgripits och förskingrats, är det enligt revisorernas
— 12 —
mening icke förenligt med rättvisa och billighet att för bevarande av rätten
mot kronan uppställa kravet på att ansökan skall ingivas inom viss föreskriven
tid. En väsentlig förenkling i förfarandet skulle vinnas, om länsstyrelserna,
så snart tillgrepp och förskingring konstaterats, bemyndigades
att till vederbörande utan ansökning av förskottsmedel utbetala den ersättning,
vartill denne funnes vara berättigad, samt att i övrigt avskriva sådana
kronomedel, vilka länsstyrelsen i annan ordning äger avskriva. Länsstyrelsen
skulle sedermera ha att hos Kungl. Maj :t anmäla vad sålunda förskotterats
för täckande från anslaget till oförutsedda utgifter. Genom det föreslagna
bemyndigandet skulle även den tidsödande och omständliga remissgranskningen
av de ingivna ansökningarna — vilken ofta endast leder till
mindre justeringar av ersättningsbeloppen — kunna bortfalla. Länsstyrelserna
torde sålunda pa ett betryggande sätt kunna anförtros bestyret med
fastställandet och utbetalningen av ersättningsbeloppen.
En viss ändring av 1899 års lag påkallas även med hänsyn till den nya
uppbördsreformens genomförande. Såsom förut framhållits upptagas numera
krono- och kommunalutskylder på samma debetsedel. Då staten övertagit
ansvaret för indrivningen av sistnämnda utskylder, förekomma icke
längre några kommunala skatterestantier. Lagen bör sålunda ändras, i vad
avser bestämmelserna om ersättning för tillgripna och förskingrade kommunalutskylder.
Under åberopande av vad sålunda anförts vilja revisorerna förorda att en
översyn verkställes av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel
i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- och tjänstemän in. fl.
— 13 —
FJÄRDE HUVUDTITELN.
Försvarsdepartementet.
§ 3.
Försvarets titelredovisningssystem.
För finansiering av de ökade utgifter för militära ändamål, som bleve en
följd av den förstärkta försvarsberedskapen i vårt land under det senaste
världskriget, ställdes av riksdagen medel till Kungl. Maj :ts förfogande å
särskilda beredskapsstater, vilka för varje budgetår sattes i kraft att
användas såsom förskottsstater. Ifrågavarande kostnader ersattes i efterhand
genom att erforderliga täckningsanslag anvisades å tilläggsstater för
vederbörande budgetår. Av olika skäl var det icke möjligt att redovisa de
å förskottsstat avförda utgifterna i vanlig fredsmässig ordning. Kungl. Maj :t
fastställde därför särskilda krigstitlar, å vilka de av beredskapens upprätthållande
föranledda kostnaderna skulle bokföras. I princip omfattade
nämnda redovisningssystem samtliga under krigsåren uppkomna kostnader
för militära ändamål. I realiteten kom dock systemet att i huvudsak inskränkas
till att avse försvarsgrenarnas löpande beredskapskostnader, medan för
övriga kostnader specificerad redovisning i anslutning till fjärde huvudtitelns
anslagsuppstäjlning lämnades. För varje försvarsgren fastställdes ett
tjugutal olika krigstitlar för de löpande utgifterna. Närmare föreskrifter angående
användningen av och bokföringen å dessa titlar utfärdades av vederbörande
centrala förvaltningsmyndigheter.
De nu i korthet berörda krigsredovisningsbestämmelserna upphörde i
stort sett i och med ingången av budgetåret 1944/45. Efter nämnda tidpunkt
har redovisningen av utgifter och inkomster inom försvarsväsendet grundat
sig på ett av försvarets civilförvaltning utarbetat titelsystem. I anslutning
härtill har civilförvaltningen såsom vägledning för de olika kassamyndigheterna
låtit trycka en särskild förteckning över redovisningstitlar in. in.
för försvaret, vilken första gången utfärdades den 11 oktober 1944. Titelförteckningen
har sedermera vid flera tillfällen kompletterats och i samband
därmed nytryckts den 20 november 1945 respektive den 14 februari
1948.
I systematiskt avseende anknyter den ifrågavarande titelförteckningen
till den för riksstatens fjärde huvudtitel gällande anslagsuppställningen,
dock att medel som disponeras av sjökarteverket, försvarets forskningsan
-
— 14 —
stalt och vissa under annat departement än försvarsdepartementet lydande
myndigheter icke beröras därav. Förteckningen omfattar därjämte övriga
huvudtitlar samt riksstatens inkomsttitlar, i den mån de militära myndigheterna
för sin bokföring utnyttja desamma. Särskilda titlar finnas vidare
upplagda för inkomster och utgifter samt investeringsanslag under försvarets
olika fastighetsfonder ävensom för övriga fonder och diverse medel.
Av statistiska skäl har utöver riksstatens anslag och för dessa anslag
fastställda stater en ytterligare titeluppdelning vidtagits. Med hänsyn härtill
äro titelnumren uppbyggda enligt den s. k. decimalprincipen, varigenom
en långtgående systematisering blivit möjlig. Numren äro i princip sexsiffriga,
men antalet siffror har i flertalet fall kunnat begränsas till 3—5. Allt
eftersom behov av en mer eller mindre detaljerad redovisning anses föreligga,
kan titelsystemet sålunda hopdragas eller utvidgas.
Till belysande av de grundsatser som i förevarande hänseende tillämpats
må följande, ur titelförteckningen av den 20 november 1945 hämtade exempel
anföras. Titeln för kasernutredning har i denna förteckning nummer 3221.
Siffran 3 betecknar därvid underhållsanslag (sakanslag av löpande karaktär),
den första 2:an gruppen intendenturmateriel, den andra 2:an anslag till
kasern- och förplägnadsutredning samt l:an anslagsposten till kasernutredning.
I detta sammanhang kan vidare nämnas, att till olika försvarsgrenar
och myndigheter hänförliga anslag och anslagsposter av likartad natur tilldelats
ett och samma nummer. För att möjliggöra ett särskiljande av de
olika titlarna ha försvarsgrenarna samt myndigheter med egna anslag tilldelats
särskilda gruppnummer. I förteckningen ha vederbörande gruppnummer
angivits vid de titelnummer som skola föregås av sådana.
Såsom i det föregående framhållits var det av olika skäl icke möjligt att
för redovisning av de av försvarsberedskapen föranledda kostnaderna utnyttja
den till grund för fjärde huvudtitelns uppställning liggande anslagsindelningen.
Delvis med hänsyn härtill uppdrogs åt försvarets civilförvaltning
den 6 december 1943 att verkställa en allmän översyn av de för huvudtiteln
gällande statuppställningarna. Med skrivelse den 23 maj 1944 överlämnade
civilförvaltningen förslag till dylik revision. Av vissa skäl föranledde
dock förslaget icke någon Kungl. Maj :ts åtgärd i vidare mån än att
civilförvaltningen den 15 oktober 1945 fick i uppdrag att ytterligare övearbeta
detsamma. Till fullföljande härav avgav ämbetsverket den 8 mars 1946
förnyat utlåtande med förslag angående anslags- och statuppställningar under
riksstatens fjärde huvudtitel, vilket efter framställning av Kungl. Maj :t
i 1947 års statsverksproposition godkändes av samma års riksdag. Vid förslagets
framläggande underströk civilförvaltningen i anslutning till ett uttalande
av överbefälhavaren vikten av att, även om klara gränser borde
fastställas mellan olika anslag, försvarsutgifterna ej på förhand bundes vid
en så långt gående detalj uppdelning, att medlen icke kunde användas på ändamålsenligaste
sätt.
Det av civilförvaltningen fastställda titelsystemet innebär emellertid, såsom
ovan antytts, en synnerligen vidsträckt anslagsspecificering. Sistför
-
— 15 —
flutna budgetår ha sålunda under fjärde huvudtiteln anvisats medel å 180
olika anslag, vilka disponeras av myndigheter som i bokföringstekniskt avseende
äro anknutna till försvarets civilförvaltning. För nämnda anslag finnas
i vederbörande titelförteckning icke mindre än 1 821 särskilda redovisningstitlar
uppförda, d. v. s. i genomsnitt 10 titlar för varje anslag. Det
största antalet titlar uppvisar anslaget C 75 Anskaffning av artillerimateriel
m. in., vilket redovisas på 120 olika titlar. Såsom tidigare nämnts omfattar
emellertid titelförteckningen även anslag och konton som hänföra sig till andra
utgifter (inkomster) än de å fjärde huvudtiteln redovisade kostnaderna.
Därjämte har en motsvarande titeluppdelning skett beträffande sådana äldre
anslag som allt fortfarande stå till vederbörande myndigheters disposition.
På grund härav ha i titelförteckningen totalt kommit att upptagas i runt
tal 3 500 olika redovisningstitlar. Teoretiskt kunna 99 999 titlar utnyttjas.
Avsikten med den långt drivna titeluppdelningen har givetvis varit, att
därigenom skall kunna erhållas statistiskt material för en närmare analys
av olika slag av utgifter (inkomster) under ett och samma anslag. Såsom
exempel på denna strävan att renodla skilda kostnadselement och liknande
må anslaget C 24 Beklädnad m. m. anföras. Enligt nyssberörda förteckning
skall sålunda anslaget redovisas å följande titlar.
Anskaffning av munderingsutrustning.
Reparation av skodon vid egen intendenturverkstad.
Reparation av annan munderingsutrustning vid egen intendenturverkstad.
Reparation av skodon vid försvarets fabriksverk.
Reparation av annan munderingsutrustning vid försvarets fabriksverk.
Reparation av skodon vid annan militär verkstad eller hos civil entreprenör.
Reparation av annan munderingsutrustning vid annan militär verkstad
eller hos civil entreprenör.
Förrådskostnader.
Slitningsersättning.
Anskaffning och reparation av skidmateriel.
Avlöningar.
Frakter och transporter.
Övriga förrådskostnader.
Avlöningar till administrationspersonal.
Övriga utgifter.
Inkomster för arbeten utförda åt enskilda.
Övriga inkomster för utförda arbeten.
Inkomster vid försäljning av kasserad materiel.
Influten ersättning för förlorad eller skadad materiel.
Influten ersättning för medgiven utlåning av persedlar till fast anställt
manskap.
Övriga inkomster.
Ett annat belysande exempel erbjuder anslaget C 32 Hundväsendet, för vilket
följande redovisningstitlar äro upplagda.
Kostnader vid arméhundgården med arméhundskolan.
Avel och anskaffning.
Avgift för utackorderad valp eller skyddshund in. in.
Skatt för inkallade, outbildade hundar.
— 16
Transport av hundar till och från utbildning.
Läkemedel och veterinärmateriel för hundar.
Ersättning för hundsjukvård för utackorderad hund in. in.
Försäljning.
Stallmateriel för hund in. in.
Kostnader för deltagande i utställningar, bruksprov och tävlingar samt inkomster
för skötsel och vård av vid hundgård tillfälligt uppställd hund.
Kostnader vid truppförbandshundgårdarna.
Arvode för veterinärvård vid förband, där vården icke bestrides av militärveterinär.
Avgift för utackorderad valp eller skyddshund.
Skatt för inkallad, outbildad hund.
Transport av hundar till och från utbildning.
Läkemedel och veterinärmateriel för hundar.
Ersättning för hundsjukvård för utackorderad hund m. in.
Stallmateriel för hund.
Kostnader för deltagande i utställningar, bruksprov och tävlingar samt inkomster
för skötsel och vård av vid hundgård tillfälligt uppställd hund.
Ersättning till ägare av reservhund, som skadats eller ej kan återlämnas.
Utlåning av hanhund för avel.
Ersättning till befattningshavare, som tilldelats och i egen kost håller
tjänstehund.
De kostnader som under sistförflutna budgetår avförts å ifrågavarande anslag
uppgå till icke fullt 55 000 kronor. Nämnas må även att den 1 oktober
1948 funnos inom armén redovisade 563 stamhundar. Antalet vid samma
tidpunkt inkallade reservhundar uppgick till 285.
Såsom tidigare framhållits har antalet i de olika redovisningstitlarna ingående
siffror i allmänhet kunnat begränsas till 3—5. Genom cirkulärskrivelse
den 16 juni 1947 har emellertid civilförvaltningen meddelat föreskrifter
rörande särskild statistisk uppdelning av försvarets utgifter och inkomster
genom tillägg av en 6:e siffra till flertalet redovisningstitlar. I den mån vederbörande
titel innehåller mindre än 5 siffror, fogas därvid till densamma
erforderligt antal nollor. Jämlikt i bland annat TLA nr 100/1947 införda
anvisningar innebära de olika statistiksiffrorna följande.
1. Tjänstemannalöner.
2. Arbetarlöner.
3. Sjukvård.
4. Resekostnader.
5. Tjänstgöringstraktamenten och kommenderingstillägg.
6. Frakter och transporter av materiel in. m.
7. Entreprenader.
8. Anskaffning av förnödenheter, materiel och materialier, emballage in. in.
9. Övriga inkomster och utgifter.
Sedermera har fr. o. m. den 1 mars 1948 viss ändring i den sålunda anbefallda
statistikbokföringen vidtagits. Omläggningen innebär att å siffran 3
i fortsättningen skola redovisas kostnader för befordran å järnväg av personer
eller gods, varför siffrorna 4 och 6 följaktligen endast skola utnyttjas
för att angiva övriga resekostnader respektive transportkostnader. De å
— 17 —
sakanslag förekommande sjukvårdskostnader, vilka tidigare bokförts å siffran
3, skola i sin tur fr. o. in. nyssnämnda datum redovisas å siffran 9.
Enligt vad revisorerna under hand erfarit föreligga planer på att ytterligare
utbygga titelsystemet. Anledningen härtill skulle vara de möjligheter
som därigenom yppades att för de tre försvarsgrensförvaltningarnas dispositionsbokföring
taga i anspråk den på civilförvaltningen befintliga hålkortsanläggningen.
Genom en dylik utbyggnad skulle redovisningstitlarna växa
ut till 10- å 12-siffriga tal.
Förutom uppgifter å olika redovisningstitlar och dessas siffermässiga
konstruktion innehåller titelförteckningen även vissa anvisningar rörande
bokföring, dispositionsrätt m. in. Därutöver ha vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter
utfärdat detaljerade redovisningsföreskrifter i fråga
om sådana anslagsmedel som stå till respektive myndigheters förfogande. I
en del fall har därvid den vanliga titelförteckningen kompletterats med de
nya titelbeteckningar som av hänsyn till bland annat den interna dispositionsbokföringen
anses erforderliga. Särskilt långt har titeluppdelningen
drivits beträffande anslag till reparations- och underhållskostnader m. m.
under försvarets fastighetsfond. Utöver de officiellt fastställda huvudtitlarna
— 7 för var och en av arméns, marinens och flygvapnets delfonder — har
sålunda fortifikationsförvaltningen föreskrivit att ifrågavarande kostnader
under innevarande budgetår skola redovisas å respektive 95, 95 och 100 eller
tillhopa 290 olika undertitlar.
Det nu behandlade titelredovisningssystemet har successivt vuxit fram i
samband med övergången till central hålkortsbokföring inom försvaret. Frågan
härom upptogs av civilförvaltningen första gången i underdånig skrivelse
den 21 augusti 1944, vari bland annat anfördes följande.
I samband med den omorganisation av arméns räkenskapsväsende, som
genomförts den 1 juli 1939, hade arméförvaltningens dåvarande civila departement
haft under övervägande att med tillämpning av s. k. hålkortsmetod
centralisera och till departementet förlägga lokalmyndigheternas kassaoch
titelbokföring. Det hade emellertid därvid visat sig, att den dåvarande
omfattningen av arméns kassa- och räkenskapsväsende icke utgjorde ett i
kvantitativt avseende tillräckligt underlag för en dylik åtgärd, som erfordrade
bland annat en dyrbar maskinell utrustning. Sedermera hade emellertid
samtliga försvarsgrenar ställts under civilförvaltningens ledning i kassa- och
räkenskapshänseende, varjämte deras omfattning i sagda hänseende enligt
numera gällande försvarsorganisation även under fredsförhållanden syntes
bliva av väsentligt annan storleksordning än tidigare. Genom eu dylik centralisering
skulle påtagliga fördelar stå att vinna. Sålunda skulle de lokala
myndigheternas bokföringsarbete komma att väsentligt inskränkas och i
huvudsak avse endast förandet av kortfattade annotationer över verkställda
utbetalningar. Bokföringen skulle helt anordnas centralt på maskinell väg
och vederbörande lokala myndigheter tillställas i denna ordning förda journaler
och titelsammandrag. Med denna bokföring skulle vidare erhållas automatisk
kontroll å försvarets centrala postgirosystem samt elt direkt underlag
för huvudbokföring och de belastningstabeller, som civilförvaltningen
hade alt månatligt avgiva till försvars- och finansdepartementen in. fl.
%—U88980. Rev. berättelse ang. statsverket år 19b8. I.
— 18 —
Dessutom skulle den för närvarande å civilförvaltningens revisionsbyrå verkställda
s. k. »prickningen», innebärande en kontrollerande jämförelse mellan
dagbok och verifikationer, bliva överflödig. Såsom en väsentlig fördel, vilken
skulle stå att vinna genom ifrågavarande centralisering, finge vidare framhållas
ett i jämförelse med nuvarande ordning betydligt snabbare bearbetande
av räkenskapsmaterialet och därav följande färdigställande av kassarapporter
till riksräkenskapsverket samt belastningstabeller.
Kostnaderna för användning av central hålkortsredovisning under dåvarande
förhållanden beräknades i civilförvaltningens förenämnda skrivelse
till sammanlagt 153 000 kronor, varav 120 000 kronor skulle utgöra årskostnader
och 33 000 kronor engångskostnader. Från det sammanlagda beloppet
borde avgå 6 000 kronor, utgörande viss med omläggningen sammanhängande
minskning av vissa inbindningskostnader. I ett av civilförvaltningen
och riksräkenskapsverket senare avgivet gemensamt utlåtande i ärendet ansågos
kostnaderna för anläggningen kunna begränsas till sammanlagt
125 000 kronor.
Beträffande de besparingar, som beräknades uppkomma vid genomförande
av förslaget om centraliserad hålkortsbokföring hos civilförvaltningen,
införskaffades under hand av av försvarsdepartementet vissa upplysningar
från civilförvaltningen. Enligt dessa upplysningar — se prop. 1945: 170, s.
193—194 — skulle förslagets genomförande för civilförvaltningens revisionsbyrås
vidkommande sannolikt medföra, att i fredstid minst 15 med »prickning»
sysselsatta biträden bleve överflödiga. För bokföringskontorets del
uppginge den för fredstid erforderliga rutinpersonalen till lågt räknat omkring
8 personer, vilken kunde inbesparas. Den totala inbesparingen av lönekostnaderna
inom civilförvaltningen beräknades på grund härav till i runt
tal 94 000 kronor. En beräkning av personalbesparingarna vid de lokala myndigheterna
förutsatte emellertid organisatoriska undersökningar hos kassamyndigheterna
och en omläggning av arbetsrutinen. För det dåvarande räknades
därför icke med några besparingar i detta hänseende. Förslagets genomförande
skulle vidare onödiggöra en av militära expeditionst jänstkommittén
såsom nödvändig ansedd anskaffning av skrivmaskiner med kortficka.
Härigenom skulle en besparing på omkring 20 000 kronor per år kunna
vinnas. De totala omedelbara besparingarna skulle således enligt civilförvaltningens
mening utgöra (94 000 + 20 000 =) 114 000 kronor. De
fredsmässiga kostnaderna för hålkortsanläggningen hade av civilförvaltningen
uppskattats till för avlöningar åt 1 detaljchef (Eo 21), 1 stansningschef
(Eo 11), 9—10 biträden (Eo 4—2) samt 2 maskinskötare (500 kronor i
månaden per man) sammanlagt omkring 64 000 kronor, för maskinhyra
36 000 kronor och för installationskostnader 4 000 kronor eller sålunda tillhopa
omkring 104 000 kronor. Nettobesparingen skulle med utgångspunkt
från dessa beräkningar uppgå till (114 000— 104 000 =) 10 000 kronor.
I förenämnda prop. nr 170 framhöll chefen för försvarsdepartementet beträffande
nu berörda fråga bland annat följande.
Med hänsyn såväl till rådande importsvårigheter som till svårigheterna
att utan längre tids förberedelser övergå till det tilltänkta nya bokförings
-
19 —
systemet torde mekaniserad bokföring icke kunna komma till användning
förrän tidigast från och med ingången av budgetåret 1946/47. Under sådana
omständigheter föreligger i nuvarande stund icke anledning att äska medel
för systemets genomförande i full omfattning redan under detta budgetår.
Därest riksdagen icke har något att däremot erinra torde emellertid få
ankomma på Kungl. Maj :t att redan under innevarande budgetår vidtaga
de förberedande åtgärder, som kunna vara erforderliga för genomförande
från och med den 1 juli 1946 av det nya bokföringssystemet i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i det föregående anförts. Skulle det visa sig möjligt
och lämpligt att redan under innevarande budgetår försöksvis tillämpa
det nya bokföringssystemet i vissa hänseenden eller beträffande vissa delar
av försvarets bokföring, torde Kungl. Maj :t få träffa avgörande härom. De
eventuella ökade personalkostnader, som vid själva övergången till det nya
systemet kunna uppkomma, torde icke vara av större omfattning än att
de böra kunna bestridas inom ramen för de medel, som stå till civilförvaltningens
förfogande.
Departementschefen fann ej heller med hänsyn till tidpunkten för omläggningen
anledning föreligga att föreslå någon ökning av ämbetsverkets omkostnadsanslag
i vidare mån än att ett belopp av 15 000 kronor för bestridande
av kostnader för tillämpning försöksvis av det nya systemet redan
under budgetåret 1945/46 ansågs böra beräknas.
Riksdagen biföll enligt skrivelse 1945: 353 (s. 10) i princip förslaget om
införande av central bokföring inom försvaret samt bemyndigade Kungl.
Maj :t att vidtaga erforderliga förberedande åtgärder för systemets genomförande
ävensom träffa avgörande om tillämpning försöksvis av systemet i
vissa hänseenden eller beträffande vissa delar av försvarets bokföring.
Genom brev den 15 juni 1945 angående vissa avlönings- med flera anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1945/46 uppdrog Kungl.
Maj :t åt försvarets civilförvaltning att med beaktande av vad i propositionen
170 anförts i fråga om införande av maskinell bokföring vid civilförvaltningen
till Kungl. Maj :t inkomma med utredning och förslag rörande de
förberedande åtgärder, som kunde vara erforderliga för genomförande från
och med den 1 juli 1946 av nytt bokföringssystem.
Efter verkställd utredning hemställde civilförvaltningen i underdånig
skrivelse den 27 september 1945 om bemyndigande att fr. o. m. den 1 april
1946 förhyra erforderliga bokföringsmaskiner samt om anvisande av medel
för maskinhyra och personalkostnad. I skrivelsen anförde ämbetsverket i
huvudsak följande.
För bokföring hade bålkortssystem redan i viss utsträckning tillämpats
vid civilförvaltningen med mycket gott resultat. På grundval av de vunna
erfarenheterna hade civilförvaltningen kommit till den bestämda uppfattningen,
att övergång till central hålkortsbokföring för försvaret i dess helhet
snarast borde ske. De ytterligare undersökningar, som erfordrades för
planläggning av övergången, kunde i stort sett anses avslutade. Det vore
önskvärt, att den fullständiga övergången ägde rum från ingången av budgetåret
1946/47. På grund därav erfordrades vissa förberedande åtgärder
redan under budgetåret 1945/46. Sålunda måste erforderliga maskiner finnas
installerade och provade och utbildad personal vara tillgänglig vid
nämnda tidpunkt. Vidare måsle viss inredning färdigställas för förvaring
— 20 -
av verifikationer och hålkort. Slutligen vore det önskvärt, att övergången i
viss utsträckning skedde successivt. Civilförvaltningen, som redan från och
med den 1 juli 1945 centraliserat redovisningen för flottans fartyg enligt
hålkortsmetod, planerade därför att införa systemet beträffande marinens
landmyndigheter och flygvapnet redan från den 1 april 1946. Med hänsyn
därtill samt till utbildningssynpunkterna hörde maskinerna vara installerade
redan den 1 april 1946.
Genom beslut den 30 november 1945 bemyndigade Kungl. Maj :t civilförvaltningen
att förhyra erforderligt antal maskiner av typ Hollerith. Civilförvaltningen
anbefalldes därvid att i god tid samråda med statens organisationsnämnd
rörande utformningen av titelcod. I fråga om kostnaderna förklarade
Kungl. Maj :t sig vilja framdeles efter förnyad framställning meddela
beslut rörande deras bestridande.
I en ny framställning den 27 september 1945 hemställde civilförvaltningen
om Kungl. Maj :ts medgivande att från och med den 1 november 1945
anordna bokföringen av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters inkomster
och utgifter enligt s. k. hålkortsmetod i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer som framginge av en till skrivelsen fogad promemoria.
Genom beslut av Kungl. Maj :t den 9 november 1945 lämnades civilförvaltningen
det begärda bemyndigandet.
I skrivelse den 31 augusti 1945 angående anslagsäskanden för budgetåret
1946/47 lämnade civilförvaltningen en närmare redogörelse för de personalförändringar
som bleve en följd av det nya bokföringssystemet samt för
de ekonomiska konsekvenserna av omläggningen. Ämbetsverket anförde
härutinnan bland annat följande.
Bokföringsverksamlieten, vilken avsåges skola förläggas till kameralbyråns
bokföringskontor, förutsatte viss förgranskning, s. k. avprickning, som
enligt dåvarande system ålåge revisionsbyråns biträdespersonal. Vidare erfordrades
före bokföringen en noggrann titelkontroll. Då övergång till hålkortsbokföring
sålunda förutsatte, att en väsentlig del av de revisionsbyråns
biträdespersonal åliggande arbetsuppgifterna överflyttades till kameralbyråns
bokföringskontor, komme det att ställa sig fördelaktigt att samtidigt
överflytta jämväl nämnda personals återstående arbetsuppgifter av
löpande art. Först genom en sådan åtgärd kunde den genom hålkortsbokföringen
möjliga personalbesparingen till fullo utnyttjas.
De sammanlagda årskostnaderna för hålkortsbokföringen komme att uppgå
till 215 100 kronor, varav personalkostnader 151 600 kronor och maskinkostnader
63 500 kronor. Frånsett de väsentliga fördelarna i form av dels
möjligheter att med tillräcklig snabbhet sammanställa kassarapporter, belastningstabeller
in. in., dels avlastning av de lokala kassamyndigheternas
arbete, dels ock möjligheter att genomföra en snabbare och effektivare titelkontroll
och siffergranskning av räkenskaperna, medförde systemet dessutom
icke oväsentliga besparingar för ämbetsverkets del.
Siffergranskningen och »prickningen» å de fem revisionskontor (detaljer),
vilka inom revisionsbyrån fullgjorde allmänna revisionsuppgifter, beräknades
av civilförvaltningen vid ett granskningsunderlag av ca 2 miljoner
verifikationer om året kräva en personal av 4 kontorister och 36 kontorsbiträden.
Av denna personal beräknades vid övergång till hålkortsbokföring
4 kontorister och 29 lcontorsbiträden kunna inbesparas. Vidare kun
-
— 21 —
de som besparing räknas hela den eljest erforderliga biträdande personalen
å bokföringskontoret, uppgående till 1 kanslibiträde samt 9 kontorsbiträden.
Slutligen vore hålkortsredovisningen — i motsats till vad som tidigare förutsatts
— avsedd att omfatta jämväl civilförvaltningens egen kassa, varigenom
4 kontorsbiträdesbefattningar å kameralbyråns kamrerarkontor inbesparades.
De totala avlöningskostnaderna för den personal, som sålunda
kunde inbesparas, uppginge till omkring 197 400 kronor.
För det dåvarande bearbetades de lokala kassamyndigheternas kassarapporter
och bokföringsuppgifter in. m. enligt hålkortsmetod. Kostnaderna
härför uppginge till "59 500 kronor och avsåge huvudsakligen service- och
kortkostnader samt löner till ett mindre antal stansoperatriser. Nämnda
belopp finge i detta sammanhang räknas som besparing. Inberäknat en besparing
av omkring 20 000 kronor årligen, som uppkomme genom att vissa
specialmaskiner för de lokala kassaförvaltningarna ej behövde anskaffas,
skulle sålunda genom hålkortsbokföring inbesparas omkring 276 900 kronor.
Härtill komme värdet av arbetsbesparingen för lokala kassamyndigheter,
vilket värde emellertid för närvarande ej kunde uppskattas till något
visst belopp. Civilförvaltningen avsåge att undersöka i vad mån denna arbetsbesparing
jämväl kunde omsättas i minskade personalkostnader. Nettobesparingen
skulle härigenom uppgå till omkring 61 800 kronor.
Enligt vad sålunda föreslagits avsåges revisionsverksamhet i vidsträckt
mening skola fullgöras icke blott inom revisionsbyrån utan även å kameralbyråns
bokföringskontor, dit alltså skulle förläggas dels viss förgranskande
verksamhet, dels liksom dittills den centrala anslags-, postgiro- och
för skottskontrollen, vilken jämväl till en del utfördes å hålkortsmaskiner.
Den räkenskapskontroll, som sålunda skulle förläggas till bokföringskontoret,
måste av naturliga skäl vara 100-procentig. Beträffande den granskning
åter, som ålåge revisionsbyrån, förutsatte civilförvaltningen i personalbesparande
syfte i likhet med 1941 års förvaltningsutredning, att densamma skulle
omfatta endast viss del av räkenskapsmaterialet, av civilförvaltningen beräknad
till 75 procent. Såsom tidigare framhållits, beräknades detta — ehuru
säkra hållpunkter för ett bedömande därav för det dåvarande saknades
— komma att omfatta ca 2 miljoner verifikationer.
Beträffande bokföringskontorets organisation räknade civilförvaltningen
med väsentliga förändringar. Kontorets arbetsuppgifter kunde sålunda efter
omläggningen i stort sett uppdelas i två grupper, nämligen dels de administrativt
betonade göromålen, vilka redan åvilade detsamma, och dels arbetet
med den centrala bokföringen enligt hålkortsmetod med därtill anslutna
granskningsuppgifter i fråga om lokalmyndigheternas räkenskaper. För
sistnämnda ändamål beräknade ämbetsverket personalbehovet enligt följande.
Granskningsdetaljens arbete avsåges skola uppdelas på tre underdetaljer
för armens, marinens respektive flygvapnets jämte vissa andra försvarsmyndighelers
räkenskaper. Ledningen av var och en av dessa underdetaljer avsåges
skola handhavas av en kontorist i lönegrad Eo 9 med biträde av ett
kanslibiträde i 7:e lönegraden. För sistnämnda ändamål borde, bland annat,
avses ett å bokföringskontoret för närvarande placerat ordinarie kanslibiträde,
under det att de båda övriga kanslibiträdena borde placeras i Eo 7.
På kontoristen komme i första hand ansvaret för den i del föregående berörda
tilelkontrollen all vila. Med hänsyn till de ingående kunskaper i fråga
om titelsystemets uppbyggnad som fördenskull måste krävas av veder
-
— 22 —
börande måste en placering i 9:e lönegraden anses val motiverad. För
granskningsarbetet i övrigt, innefattande i stort sett den på revisionsbyrån
för det dåvarande ankommande siffergranskningen, erfordrades — såvitt nu
kunde bedömas — tillhopa 12 kontorsbiträden i 4:e lönegraden. Ett å bokföringskontoret
placerat ordinarie kontorsbiträde borde tagas i anspråk därför,
under det att de övriga borde vara extra ordinarie.
För maskindetaljen erfordrades i första hand tillhopa It stansoperatriser,
varav 5 borde placeras i lönegrad Eo 4 och återstoden i lönegrad Eo 2. Förutom
stansoperatriser erfordrades för handhavande av tabulerings-, sorterings-
och collatormaskinerna två maskinskötare, varav den ene borde placeras
i lönegrad Eo 16 och den andre i lönegrad Eo 12. Civilförvaltningen
avsåge att anskaffa allenast en tabuleringsmaskin. Vid sådant förhållande
syntes det bliva erforderligt att utnyttja densamma i skift, varför två
maskinskötare bleve erforderliga. Skulle trots detta maskinkapaciteten visa
sig otillräcklig, syntes servicevägen böra anlitas, för vilket ändamål ett
belopp av förslagsvis 5 000 kronor borde beräknas under omkostnadsanslaget.
För ledning av gransknings- och maskindetaljerna erfordrades en föreståndare,
av vilken komme att krävas såväl tekniskt-organisatoriska som
administrativa kvalifikationer. En av hans främsta arbetsuppgifter borde
vara att beträffande den betydande personal, tillhopa 31 personer, vilken
han hade sig underställd, fortlöpande sörja för en ändamålsenlig arbetsrutin.
Därjämte ålåge det honom att svara för alla avstämningar av inkomster,
utgifter, postgirosystem och balanser, vilka vore en grundval för systemets
tillämpning. Med hänsyn till vad sålunda anförts borde föreståndaren
placeras i lönegrad Eo 22 med benämningen kamrerare.
För den direkta ledningen av gransknings- och stansningspersonalens arbete
avsåges en kansliskrivare, vilken tillsammans med ett kontorsbiträde
utgjorde hålkortsdetaljens expedition. Vederbörande ålåge, bland annat,
att mottaga och registrera inkommande räkenskapsmaterial, fördela detsamma
till handläggning, vederbörligen försett med arbetssedlar, samt slutligen
efter bokföringen omhändertaga verifikationerna och ordna desamma för
bindning. För sistnämnda uppgifter borde finnas ett bokbinderi.
Mot civilförvaltningens ifrågavarande förslag framfördes vissa smärre
erinringar av en inom försvarsdepartementet tillkallad utredningsman, åt
vilken uppdragits att biträda med översyn av civilförvaltningens personalorganisation
samt att till Kungl. Maj :t inkomma med det förslag som av
utredningen kunde påkallas. För egen del anförde departementschefen i
nu berörda avseende följande (prop. 1946: 120, s. 78).
Vad civilförvaltningen föreslagit rörande omfattningen av personal för
den del av bokföringskontoret, som skall handha de med genomförandet
av den centraliserade bokföringen väsentligt utvidgade bokförings- och
granskningsuppgifterna, har icke givit mig anledning till erinran. Jag tillstyrker,
att för föreståndaren för verksamheten i fråga inrättas en befattning
i Eo 22, vilken bör benämnas biträdande kamrerare. I enlighet med
utredningsmannens förslag och på av honom anförda skäl föreslår jag, att
den för ledningen av gransknings- och stansningspersonalens arbete avsedda
kansliskrivartjänsten uppföres i A 11. I likhet med utredningsmannen
räknar jag med placering av de båda för maskinernas skötsel avsedda
befattningshavarna i Eo 15 respektive Eo 9.
— 23 —
Beträffande de med hålkortsbokföringen förenade årliga omkostnaderna
anförde civilförvaltningen i huvudsak följande.
Kostnaderna för förhyrning av erforderliga hålkortsmaskiner uppginge
enligt inkommet anbud till sammanlagt omkring 40 000 kronor. Maskinuppsättningen
hade därvid i kostnadsbesparande syfte beräknats så knapp
som möjligt. Med hänsyn därtill bleve det nödvändigt att använda maskinerna
i skift. Vid särskilt stor arbetsbelastning bleve det därjämte erforderligt
att kompensera den eventuellt bristande maskinkapaciteten genom
service från leverantören. Detta ställde sig billigare än att hyra maskiner
särskilt för ändamålet. För servicekostnaderna beräknade civilförvaltningen
5 000 kronor.
Årskostnaderna för hålkort kunde beräknas till 20 000 kronor. De under
förevarande anslag redovisade totalkostnaderna för hålkortsredovisningen
uppginge således till (40 000 -f- 5 000 -j- 20 000 =) 65 000 kronor. Med avdrag
av det för försöksvis tillämpning av hålkortsredovisning i innevarande
budgetårs anslag inberäknade beloppet av 15 000 kronor utgjorde sålunda
kostnadsökningen 50 000 kronor, med vilket belopp delposten expenser
för eget behov borde uppräknas.
Under framhållande av att ifrågavarande kostnadsökning helt motsvarades
av de besparingar i personal som vunnes genom övergången till det
nya bokföringssystemet ansåg sig departementschefen icke böra framställa
någon erinran mot civilförvaltningens beräkning (förenämnda prop., s. 84).
Riksdagen lämnade i skrivelse nr 365 sin anslutning till vad departementschefen
i nu berörda avseenden förordat beträffande såväl ämbetsverkets
avlönings- som dess omkostnadsanslag.
För handhavande av de med hålkortsbokföringen sammanhängande uppgifterna
är inom civilförvaltningens bokföringskontor inrättad en s. k. hålkortsdetalj,
vilken förestås av förenämnde kamrerare i nuvarande lönegrad
Ce 25. Enligt civilförvaltningens underdåniga skrivelse den 16 september
1948 angående medelsbehovet för ämbetsverkets verksamhet under
budgetåret 1949/50 utgöres personalen i övrigt av 2 amanuenser, 1 kansliskrivare
i Ca 15, 4 kontorister i Ce 13, 3 kanslibiträden i Ca eller Ce 11
samt 27 kontors- eller skrivbiträden, vartill komma 1 maskintekniker i Ce
19 och 4 maskinbiträden i Ce 13—Cg 7. Lönekostnaderna för ifrågavarande
personal uppgå till i runt tal 250 000 kronor för år. I civilförvaltningens
nyssnämda anslagsäskanden ha föreslagits uppflyttning av befattningen såsom
maskintekniker till lönegrad Ce 22 samt anställande av ytterligare 4
stansningsbiträden med lön enligt den reglerade befordringsgången för biträdespersonal
ävensom 1 maskinbiträde i lönegrad Ce 9.
Ursprungligen avsågs civilförvaltningens maskinbestånd skola utgöras
av, förutom stansningsmaskiner, 1 sorteringsmaskin, 1 collatormaskin och
1 alfabetisk tabulator. För närvarande finnas vid hålkortsdetaljen följande
maskiner: 2 tabulatorer med s. k. gang-punch, 2 sorteringsmaskiner, 1 collator,
2 alfabetiska stansmaskiner, 6 numeriska stansmaskiner, 7 kontrollstansmaskiner
och 1 handstansmaskin. För nästkommande budgetår har
civilförvaltningen föreslagit förhyrning av ytterligare 1 sorteringsmaskin.
— 24 —
I samband därmed ha kostnaderna för hålkortsdetaljens verksamhet beräknats
komma att stiga med 22 000 kronor utöver det belopp, 65 000 kronor,
som innevarande budgetår anvisats för ändamålet i fråga.
Genom civilförvaltningens hålkortsmaskiner framställas följande redovisningshandlingar:
dagboksblad och titelblad för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter,
kassajournaler för lokalorganen, kassarapporter och
belastningstabeller för riksräkenskapsverket samt titelfördelningslistor, utvisande
utgifternas och inkomsternas fördelning å försvarets olika redovisningstitlar.
Samtliga dessa redovisningshandlingar med undantag för dagboksbladen
avse viss månad. Jämväl vederbörande huvudböcker iordningställas
på maskinell väg. Utöver nu nämnda, mera rutinmässiga bokföringsuppgifter
synes hålkortsdetaljen icke vara i stånd att i någon större omfattning
tillgodose de centrala myndigheternas behov av speciella sammanställningar
över förekommande utgifter. I detta sammanhang torde särskilt
böra nämnas, att det synnerligen omfattande statistiska material, som erhållits
genom den för hela försvaret gemensamma statistikuppdelningen av
utgifter och inkomster, tills vidare — enligt vad civilförvaltningen uppger
i sin förenämnda skrivelse den 16 september 1948 — fått ligga helt obearbetat.
Revisorernas uttalande. Vid framläggandet av det förslag till ändrad
uppställning av riksstatens fjärde huvudtitel, vilket genomfördes från och
med budgetåret 1947/48, underströk försvarets civilförvaltning i anslutning
till ett uttalande av överbefälhavaren vikten av att, även om klara gränser
borde fastställas mellan olika anslag, försvarsutgifterna ej på förhand bundes
vid en så långt gående detaljuppdelning, att medlen icke kunde användas
på ändamålsenligaste sätt. Den i det föregående lämnade redogörelsen
ger emellertid vid handen, att titelredovisningssystemet vid försvaret gjorts
i högsta grad omfångsrikt och kommit att innebära en synnerligen vidsträckt
specificering av förekommande utgifter och inkomster under de till
vederbörande myndigheters förfogande ställda anslagen och anslagsposterna.
För budgetåret 1947/48 gällande titelförteckning upptar sålunda icke
mindre än i runt tal 3 500 olika redovisningstitlar. Därtill kommer att för
vissa anslagsmedel en ytterligare detalj uppdelning på ett stort antal undertitlar
vidtagits.
Revisorerna äro väl medvetna om att en mera specificerad redovisning av
försvarskostnaderna än den som omedelbart framgår av belastningen på
vederbörande riksstatsanslag av olika skäl kan vara erforderlig. Icke minst
torde det erbjuda stort intresse att genom bokföringen erhålla statistiskt
material för en närmare analys av likartade utgifter inom de tre försvarsgrenarna.
Å andra sidan får kravet på detalj redovisning icke drivas så långt,
att densamma blir ett självändamål. Bokföringen måste med andra ord
tjäna ett praktiskt syfte, grundat på de behov härutinnan som med hänsyn
till verksamhetens art naturligen inställa sig. Revisorerna kunna icke
finna, att ifrågavarande synpunkter fått vara vägledande vid uppgörandet
- 25 —
av försvarets titelredovisningssystem. Ett studium av gällande titelförteckning
har tvärtom bibragt revisorerna den uppfattningen, att den i detalj
mycket långtgående titeluppdelningen i många fall knappast kan sägas tillgodose
något praktiskt behov. Av de i det föregående lämnade exemplen
torde sålunda med all önskvärd tydlighet framgå, att utgiftsslag som måste
betecknas såsom rena oväsentligheter i stor utsträckning fått bilda underlag
för anslagens differentiering i redovisningsavseende.
I detta sammanhang bör enligt revisorernas mening särskilt beaktas, att
det nu behandlade redovisningssystemet ingalunda har eller ens kan ha
karaktären av s. k. kalkylationsbokföring. Det är ju här icke fråga om att
utröna, huruvida verksamheten vid en viss militär enhet är ekonomiskt lönande,
ännu mindre att framskapa material för en statistisk analys av
olika kostnadselement inom en viss tillverkningsprocess. Väsensskillnaden
är sålunda uppenbar mellan förevarande form av bokföring, som ytterst
grundar sig på riksstatens anslagsuppställning med därtill knutna specialstater,
och de inom industrien allmänt tillämpade redovisningsprinciperna,
vilka främst avse att möjliggöra ett bedömande av själva driftresultatet. De
kostnadselement som ett affärsföretag har behov av att renodla äro också
vanligtvis i princip givna och av mera konstant natur. De anslag som ställas
till statsmyndigheternas förfogande variera däremot inom vissa gränser
år från år; under riksstatens fjärde huvudtitel ha sålunda de fem sistförflutna
budgetåren uppförts respektive 207, 210, 210, 222 och 195 olika
anslag, varvid är att märka att variationerna mellan vederbörande underavdelningar
inom huvudtiteln inbördes äro betydligt större än de anförda
siffrorna ge vid handen. Detta har till följd att titelsystemet ständigt måste
kompletteras. Icke ens de statistiksiffror, vilka för visst ändamål anbefallts
så nyligen som den 16 juni 1947, ha förblivit oförändrade, något som knappast
kan sägas ha underlättat redovisningen.
Den långt drivna detaljutformning som titelsystemet fått medför vidare,
att understundom stor tvekan måste uppstå rörande redovisningsbestämmelsernas
praktiska tillämpning. Mången gång torde det sålunda vara förenat
med betydande svårigheter att avgöra, å vilken titel viss utgift skall
bokföras. Det sagda gäller icke minst vid sådana lokalmyndigheter, där det
kanske ankommer på en enda befattningshavare att redovisa till en rad
olika verksamhetsområden hänförbara anslagsmedel. Redovisningstitlarnas
på den s. k. decimalprincipen grundade konstruktion — varje titel omfattar
såsom tidigare nämnts 3—5 siffror, vartill kommer ännu en statistiksiffra
i sjätte positionen — synes i sin tur knappast vara ägnad att underlätta
det rätta handhavandet av systemet. De risker för felföringar som av
denna anledning måste anses föreligga skulle givetvis ytterligare accentueras,
därest redovisningstitlarna på sätt som från visst håll föreslagits utbyggdes
till att omfatta ända upp till 10 å 12 siffror.
Vad särskilt titelkontrollen beträffar måste revisorerna konstatera, att
de förhoppningar om en effektivisering av denna kontroll som knötos till
införandet av central hålkortsbokföring inom försvaret icke blivit infriade.
— 26
På sätt närmare framgår av den under § 8 lämnade redogörelsen rörande
överskridande av vissa poster under arméns avlöningsanslag, ha sålunda i
redogörelsen berörda anslagsposter under sistförflutna budgetår överskridits
med icke mindre än inemot 500 000 kronor, utan att den felaktiga anslagsdispositionen
blivit upptäckt och rättad. Över huvud taget synes vid
den inom civilförvaltningens revisionsbyrå bedrivna räkenskapsgranskningen
kontroll av utgifternas litterering ske endast i mycket begränsad
omfattning, vilket givetvis ytterligare förringar värdet av det avsevärda arbete
som uppdelningen av vederbörande anslag på en mängd olika redovisningstitlar
medför. I detta sammanhang må vidare erinras om att det synnerligen
omfattande statistiska material, som erhållits genom den för hela
försvaret gemensamma statistikuppdelningen av utgifter och inkomster,
tills vidare — enligt vad civilförvaltningen uppger i sina anslagsäslcanden
för nästkommande budgetår — fått ligga helt obearbetat. Med anledning
härav vilja revisorerna ställa frågan, huruvida tillräckliga skäl kunna anses
ha förelegat att anbefalla en statistikbokföring av denna karaktär, som
måste ytterligare komplicera redovisningen, innan garantier vunnits för att
det hopbragta siffermaterialet verkligen skulle komma till praktisk användning.
Kostnaderna för den hos civilförvaltningen befintliga hålkortsanläggningen
uppgå redan nu, såsom av det föregående framgår, till avsevärt
större belopp än vad de ursprungliga beräkningarna gåvo vid handen.
Nämnda kostnader torde komma att ytterligare ökas därest de omfattande
uppgifter i fråga om titelkontroll och statistikbearbetning som föranledas
av gällande redovisningssystem skola i avsedd utsträckning kunna
fullgöras.
Av nu angivna skäl finna revisorerna det angeläget, att frågan om försvarets
titelredovisningssystem snarast upptages till omprövning i syfte att
få till stånd erforderliga förenklingar och kostnadsbesparingar.
§ 4.
Handläggningen av flyttningsärenden inom försvaret.
Jämlikt 14 § kungörelsen den 15 juni 1944 (SFS nr 382) skola ärenden
rörande ersättning för flyttningskostnader inom försvaret, utom i vad avser
sj ökarte verket och försvarets fabriksverk, handläggas av försvarets civilförvaltning.
I anslutning härtill stadgas i 17 § civilförvaltningens instruktion
(SFS nr 886/1943) att bland annat hithörande frågor skola falla under
kanslibyråns kompetensområde. Närmare bestämmelser angående sättet
för flyttningsärendenas behandling finnas dock icke meddelade. Dylika
bestämmelser ha avsetts skola inflyta i den särskilda arbetsordning som
civilförvaltningen enligt 3 § instruktionen är skyldig att utfärda. Någon
arbetsordning har likväl ännu icke fastställts av ämbetsverket.
Med hänsyn härtill ha revisorerna under hand låtit införskaffa vissa uppgifter
angående sättet för handläggningen av ärenden rörande flyttnings
-
- 27 —
ersättningar inom civilförvaltningen. Av de lämnade uppgifterna inhämtas
följande.
Huvuddelen av ifrågavarande ärenden behandlas å en inom kanslibyrån
inrättad s. k. flyttningsdetalj, vilken förestås av en kamrerare i lönegrad
Ca 25. Övrig personal å detaljen utgöres av en kontorsskrivare i lönegrad
Ce 19, två kontorister i lönegrad Ca 13, ett kanslibiträde i lönegrad Ce 11
och ett kontor sbiträde i lönegrad Ce 8. Därjämte har under senare tid vid
anhopning av ärenden en byråsekreterare i lönegrad Ce 24 tillfälligtvis
förordnats att bestrida vissa göromål som eljest ankomma på föreståndaren
för flyttningsdetalj en. Beslutanderätten i förevarande ärenden, avseende utanordning
av såväl slutgiltig ersättning för havda flyttningskostnader som
förskott för bestridande av sådana kostnader, åvilar föreståndaren respektive
nyssnämnda biträdande tjänsteman ensam, under det att den övriga
personalen ombesörjer ärendenas utredning ävensom visst registreringsarbete.
Ärenden som avse avslag å ansökningar om flyttningsersättning avgöras
emellertid av en förste byråsekreterare i lönegrad Ca 29. Denne åligger
även att inför generaldirektören föredraga ärenden om flyttningsersättning,
vilka skola avgöras av Ivungl. Maj :t och beträffande vilka civilförvaltningen
har att avgiva utlåtande, samt ärenden rörande flyttningsersättning
åt försvarsattachéer och biträdande försvarsattachéer enligt kungörelsen"
1929:252.
Den ovannämnda kamrer stjänsten inrättades genom beslut vid årets
riksdag, sedan civilförvaltningen framlagt förslag härom i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1948/49. Tidigare bär såsom föreståndare för flyttningsdetalj
en tjänstgjort en byråsekreterare i lönegrad Ca 24. Den ändrade
tjänstebenämningen motiverades i civilförvaltningens ovannämnda anslagsäskanden
därmed, att å vederbörande icke ankomme några administrativt
juridiska arbetsuppgifter i egentlig mening. Med utgångspunkt härifrån
borde föreståndarbefattningen rätteligen icke karakteriseras som en byråsekreterarbefattning
utan såsom en kamrerarebefattning, vars innehavare
i främsta rummet hade att bära ett visst ekonomiskt ansvar.
Enligt av revisorerna under hand inhämtade uppgifter uppgår antalet å
civilförvaltningens flyttningsdetalj budgetåren 1945/48 avgjorda ärenden
till respektive 2 730, 1 998 och 1 887. För berörda ändamål anvisade anslagsposter
å riksstatens fjärde huvudtitel ha under samma budgetår belastats
med i runt tal respektive 690 000, 626 000 och 685 000 kronor. Framhållas
må emellertid att beställningshavare, vilka äro berättigade till ersättning
för flyttningskostnader, i regel tillerkännas förskott för kostnadernas bestridande,
samt att beslut om den definitiva ersättningens storlek meddelas
först sedan slutredovisning inkommit från vederbörande. Dylik redovisning
avgivos ofta avsevärd tid efter förskottets erhållande. Förskottsbelopp
utanordnas från och bokföras å en särskild förskottstitel; den 1 oktober
i år uppgingo sådana utestående förskott till ej mindre än 364 761 kronor.
I delta sammanhang torde slutligen böra nämnas, all endast själva utan
-
— 28 —
ordningsbesluten inflyta i civilförvaltningens räkenskaper, medan till vederbörande
flyttningsärenden hörande akter förvaras å flyttningsdetaljen.
Såsom tidigare framhållits är merberörda flyttningsdetalj organiserad
såsom en särskild underavdelning inom civilförvaltningens kanslibyrå. Övriga
utanordningsärenden, beträffande vilka ämbetsverket har att fatta beslut,
handläggas å det till kameralbyrån hörande kamrerarkontoret. Kameral
förhandsgranskning sker därvid av en revisor eller amanuens, varefter
ärendet för slutgiltigt avgörande föredrages av kontorschefen, en kamrerare
i lönegrad Ca 27, inför vederbörande krigsråd.
Revisorerna ha funnit det vara av intresse att för frågans ytterligare belysning
inhämta uppgifter rörande flyttningsärendenas handläggning inom
jämväl vissa andra förvaltningsmyndigheter. Av den sålunda verkställda
jämförelsen framgår följande.
Inom tullverket beslutar chefen för generaltullstyrelsens kameralbyrå utan
föredragning i ärenden angående bland annat flyttningskostnadsersättning.
Innan avgörande träffas, granskas vederbörande handlingar av en kammarskrivare
å byrån. I den mån besluten avse tullverkets lokala förvaltningar,
sker utbetalning av de på angivet sätt godkända ersättningsbeloppen genom
lokalorganens egen försorg. Under sistförflutna budgetår ha för ifrågavarande
ändamål inom tullverket utanordnats tillhopa 57 475 kronor 99 öre.
Inom väg- och vattenbijggnadsstyrelsen avgör chefen för kanslibyråns
personalavdelning, en förste byråsekreterare i lönegrad Ca 29, efter vederbörlig
föredragning, huruvida tjänsteman hos styrelsen är författningsenligt
berättigad uppbära flyttningskostnadsersättning. Befinnes ärendet böra underställas
Kungl. Maj :ts prövning, beslutar generaldirektören härom efter
föredragning av chefen för kanslibyrån. Föreligger intet formellt hinder för
ersättningens utbetalande, överlämnas räkningen till kameralbyrån för
kameral granskning och utanordning. Utanordningsbeslutet fattas av chefen
för byrån jämte kamreraren (lönegrad Ca 29) efter föredragning av en
revisor. Under budgetåret 1947/48 har flyttningskostnadsersättning av styrelsen
utbetalats med ett belopp av sammanlagt 14 531 kronor 71 öre. Vid
de lokala vägförvaltningarna tillkommer beslutanderätten i ovannämnda
ärenden vederbörande vägdirektör (lönegrad Cp 10 eller 9) efter föredragning
av vägkamreraren (lönegrad Ca 25). Vägförvaltningarnas kostnader
för flyttningsersättning ha under nyssnämnda tidsperiod uppgått till 40 948
kronor 56 öre.
Ärenden rörande flyttningsersättning inom statens järnvägar handläggas
hos järnvägsstyrelsen i vad gäller styrelsens egen personal samt den vid
huvudverkstäderna och förrådsavdelningarna anställda personalen. Ifrågakommande
beslut fattas av chefen för kanslibyrån efter föredragning av en
förste byråsekreterare i lönegrad Ca 27. Beträffande övrig personal tillkommer
beslutanderätten i hithörande frågor vederbörande sektionsföreståndarexpeditioner
och distriktskanslier. Utanordnade flyttningsersättningsbelopp
under sistförflutna budgetår utgjorde, för förstnämnda personalkategori,
tillhopa 18 932 kronor och, för sistnämnda personalkategori, 314 760 kronor.
— 29 —
Samtliga ärenden angående ersättning för flyttningskostnader till personal
vid postverket handläggas av generalpoststyrelsen. Åt en förste byråsekreterare
i lönegrad Ca 27 å styrelsens fjärde byrå (ekonomibyrån) har uppdragits
att utan föredragning meddela beslut i sådana ärenden. Endast för
den händelse särskilda tolknings- eller andra liknande svårigheter föreligga,
föredrages vederbörande ärende inför generaldirektören i närvaro av
chefen för sagda byrå. Under budgetåret 1947/48 har ett belopp av 213 056
kronor 7 öre utbetalats i flyttningsersättningar.
Inom telegrafverket handläggas ärenden rörande ersättning för flyttningskostnad
av telegrafstyrelsens kanslibyrå. Beslutande i dylika ärenden
är chefen för nämnda byrå. För handläggningen i övrigt svarar närmast en
byråsekreterare. Under sistförflutna budgetår utbetalades vid telegrafverket
ersättning för flyttningskostnad med sammanlagt 96 589 kronor 48 öre.
Ärenden rörande ersättning för flyttningskostnader vid statens vattenfallsverk
beslutas av generaldirektören, då det gäller ersättning till tjänstemän
i lönegrad 32 och däröver, samt av en förste byråsekreterare i lönegrad
Ca 27, då det gäller ersättning till tjänstemän i högst lönegrad 31,
därest den begärda ersättningen står i överensstämmelse med gällande bestämmelser
och särskilda skäl för ärendets föredragning inför chefen för
kanslibyrån ej heller i övrigt föreligga. Då generaldirektören eller kanslibyråchefen
meddelar beslut är förenämnda förste byråsekreterare föredragande
och eljest en kontorsskrivare.
Inom domänverket handläggas ärenden angående ersättning för flyttningskostnader
av domänstyrelsen. Ifrågavarande ärenden föredragas av
överkontrollören (lönegrad Ca 29) inför överdirektören i närvaro av kameralbyråchefen.
Under budgetåret 1947/48 har dylik ersättning utanordnats
med sammanlagt 37 020 kronor 4 öre.
Revisorernas uttalande. Enligt gällande bestämmelser skola, med vissa
smärre undantag, frågor om ersättning för flyttningskostnad beträffande
militär personal handläggas av försvarets civilförvaltning. På grund av de
vid försvaret rådande speciella förhållandena är antalet hithörande ärenden
jämförelsevis stort, varför, såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
de anslagsmedel som tagas i anspråk för ändamålet avsevärt överstiga motsvarande
kostnader inom de med försvarsväsendet jämförbara civila verksamhetsområdena.
De av vederbörande myndigheter tillämpade formerna
för flyttningsärendenas handläggning skilja sig även i hög grad sinsemellan.
Inom den civila statsförvaltningen och hos de affärsdrivande verken äro
sålunda som regel åtminstone två befattningshavare, däribland oftast en i
minst byråchefs ställning, ansvariga för sådana utbetalningar om vilka nu
är fråga. Vid försvarets civilförvaltning däremot har, oaktat utanordningarna
bär avse väsentligt större belopp, handläggningen av huvudparten av
berörda ärenden överlåtits åt en enstaka befattningshavare i relativt låg
löneställning.
Alt viss tjänsteman på angivet sätt ensam anförtrotts dispositionsrätten
— 30 —
över så betydande anslagsbelopp, varom här är fråga, finna devisorerna vara
mindre tillfredsställande. Det nu sagda gäller icke minst med hänsyn till
den stora omfattning, vari förskottsutbetalningar för flyttningskostnader
förekomma inom försvaret, och svårigheterna att med nuvarande ordning
utöva kontroll över de till grund för dessa utbetalningar liggande besluten.
Revisorerna vilja självfallet icke göra gällande, att något faktiskt missbruk
av den ifrågavarande utanordningsrätten skulle ha skett genom att förskott
utbetalats i obehörig ordning. Ur rent principiell synpunkt är likväl
systemet ägnat att ingiva starka betänkligheter.
Av nu anförda skäl anse revisorerna, att ett ändrat förfaringssätt beträffande
flyttningsärenden bör komma till stånd vid försvarets civilförvaltning.
Lämpligt synes vara att handläggningen av dessa ärenden, vilka
enligt civilförvaltningens egen utsago äro av specifikt kameral natur, överflyttas
till ämbetsverkets kameralbyrå. Revisorerna vilja härvidlag erinra
om att inom sistnämnda byrå över huvud taget ingen medelsutbetalning äger
rum med mindre byråchefen efter vederbörlig föredragning meddelat beslut,
varigenom beträffande sådana på ämbetsverket ankommande utanordningsärenden
som icke avse flyttningsersättning erforderlig medelskontroll torde
få anses vara ordnad. Därest på angivet sätt samtliga utanordningsärenden
inom civilförvaltningen koncentreras till ämbetsverkets kameralbyrå, synes
det jämväl sannolikt att en viss kostnadsbesparing kan åstadkommas.
Revisorerna vilja i detta sammanhang slutligen uttala, att det enligt deras
mening måste betecknas såsom anmärkningsvärt, att civilförvaltningen ännu
icke efter närmare fem års bestånd utfärdat någon särskild arbetsordning,
trots tydliga föreskrifter i ämbetsverkets instruktion härom.
§ 5.
Från sakanslag bestridda personalkostnader inom försvaret.
Avlöningskostnaderna för tjänstemän, anställda vid försvarets centrala
förvaltningsmyndigheter, ha sedan tiden för det andra världskrigets utbrott
avsevärt stigit. Medan de för budgetåret 1939/40 för armé-, marin- och flygförvaltningarna
fastställda avlöningsstaterna slutade å ett sammanlagt belopp
av (780 000 + 379 000 + 197 000 =) 1 356 000 kronor, ha sålunda i
årets riksstat för motsvarande ändamål anvisats tillhopa (1 680 000 +
685 000 -j- 896 000 = ) 3 261 000 kronor. Härvid är särskilt att märka, att
arméförvaltningen enligt tidigare organisation omfattade jämväl större delen
av de numera såsom självständiga ämbetsverk inrättade försvarets civilförvaltning,
försvarets sjukvårdsförvaltning och fortifikationsförvaltningen.
För innevarande budgetår ha sistnämnda myndigheters avlöningskostnader
beräknats till respektive 2 340 000, 412 000 och 1 434 000 kronor.
I de nuvarande tre försvarsgrensförvaltningarna och fortifikationsförvaltningen
ingår emellertid även personal, vars avlöning bestrides från andra anslag
än vederbörande myndigheters egna avlöningsanslag. I avsevärd ut
-
— 31 —
sträckning tagas sålunda försvarsgrenarnas allmänna avlöningsanslag i anspråk
för ifrågavarande ändamål. Under § 2 av sin berättelse ha 1946 års
revisorer lämnat en ingående redogörelse för nämnda förhållande, vilket av
anförda skäl betecknades såsom synnerligen otillfredsställande. Därutöver
avlönas vid de militära ämbetsverken anställd personal till icke ringa del
genom anlitande av s. k. sakanslag, d. v. s. av riksdagen för viss materielanskaffning,
underhållskostnader o. d. anvisade medel. Enligt av revisorerna
från armé-, marin- och flygförvaltningarna samt fortifikationsförvaltningen
inhämtade uppgifter uppgingo . avlöningskostnaderna för dylik
personal i tjänstemannaställning under de tre sistförflutna budgetåren till
nedan angivna belopp, avrundade i jämna tusental kronor. Siffrorna torde
få betraktas såsom approximativa.
Myndighet | 1945/46 | 1946/47 | 1947/48 |
| 4 092 000 1 690 000 5 245 000 2 980000 14 007 000 | 4 127 000 2 029 000 5 278 000 2 801 000 14235 000 | 4 822 000 2 536 000 6 071 000 2 939 000 16368 000 |
| |||
| |||
Fortifikationsförvaltningen. Summa |
Såsom jämförelse ha revisorerna i följande tabell sammanställt ur vederbörande
budgetredovisningar hämtade belopp, avseende belastningen å
ifrågavarande myndigheters egna avlöningsanslag under samma tidsperioder.
Siffrorna äro återgivna i jämna tusental kronor.
Myndighet | 1945/46 | 1946/47 | 1947/48 |
| 603 000 1750000 | 836 000 457 000 2 236 000 | 1 552 000 624 000 726 000 764 000 3 666 000 |
| |||
| |||
Fortitikationsf örvaltningen. Summa |
Därest hänsyn tages till jämväl tjänstemän, anställda vid de centrala förvaltningsmyndigheterna
underlydande lokalorgan, uppgå de å sakanslag avförda
avlöningskostnaderna till följande belopp. Därvid har dock bortsetts
från arméförvaltningens tygavdelnings lokalförvaltningar, enär beträffande
dessa tjänstemän uppgifter för budgetåren 1945/46 och 1946/47 icke
kunnat erhållas.
Myndighet | 1945/46 | 1946/47 | 1947/48 |
| 4 805 000 3 459 000 6 255 000 2 980 000 17 499000 | 5 022 000 3 911 000 6 288 000 2 801000 18 022 000 | 5 946 000 5 002 000 7 166 000 2 939 000 21053000 |
| |||
| |||
Fortifikationsförvaltningen. Summa |
— 32 —
Kostnader för resor, vilka ansetts vara av beskaffenhet att böra belasta
sakanslag under de tre sistförflutna budgetåren, ha av vederbörande myndigheter
uppgivits till följande belopp. Härvid är emellertid att märka att
uppgifter icke stått att erhålla beträffande resekostnader, vilka bestridits
av till arméförvaltningens intendenturavdelnings respektive fortifikationsförvaltningens
förfogande ställda medel, och ej heller beträffande arméförvaltningens
tygavdelning i vad avser budgetåren 1945/46 och 1946/47.
Myndighet | 1945/46 | 1946/47 | 1947/48 |
Arméförvaltningen........ | 214 (XX) 269 000 | 300 000 562 OhO | 436 000 323 000 530 000 |
Marinförvaltningen........ | |||
Flygförvaltningen ........ |
Motsvarande kostnader, redovisade å de under myndigheternas omkostnadsstater
uppförda anslagsposterna till reseersättningar, uppgå till följande
belopp.
Myndighet | 1945/46 | 1946/47 | 1947/48 |
Arméförvaltningen........ |
|
| 8 000 |
Marinförvaltningen........ | 29 000 | 29 000 | 27 000 |
Flygförvaltningen ........ | 29 000 | 29 000 | 26 000 |
Ianspråktagandet av vederbörande sakanslag för bestridande av här ifrågavarande
personalkostnader har skett på mycket växlande grunder. Den
extra ordinarie personalen har sålunda anställts enligt av Ivungl. Maj :t för
varje budgetår fastställd personalförteckning eller under löpande budgetår
i särskilda kungl. brev lämnade bemyndiganden. Beträffande tjänstemän i
särskilt hög löneställning synes över huvud taget som regel Kungl. Maj :ts
tillstånd ha inhämtats. I övrigt har anställning skett såväl med stöd av
Kungl. Maj :ts beslut som efter myndigheternas eget gottfinnande. I sistnämnda
fall torde myndigheterna i allmänhet ha ansett sig oförhindrade
att anställa personal i och med att till vederbörandes förfogande ställts
medel för exempelvis viss materielanskaffning. Myndigheternas uppfattning
synes med andra ord ha varit den, att det lämnade uppdraget innefattat
bemyndigande att vidtaga alla för ifrågavarande materielanskaffning
erforderliga åtgärder; i den mån vederbörande myndighet ansett uppdraget
kräva förstärkning av myndighetens personaluppsättning, har dylik
utökning sålunda bedömts kunna ske utan särskilt medgivande. I detta
sammanhang må nämnas, att Kungl. Maj :t efter beredskapens upphörande,
senast genom beslut den 16 juli 1948, förklarat att av Kungl. Maj :t under
tidigare budgetår lämnade medgivanden i fråga om anställande av personal
med avlöning från sakanslag finge äga fortsatt giltighet jämväl under
följande budgetår.
Nu berörda spörsmål har varit föremål för övervägande inom en av chefen
för försvarsdepartementet tillsatt utredning. Enligt Kungl. Maj :ts den
— 33
15 juni 1944 lämnade bemyndigande tillkallades sålunda inom departementet
särskilda sakkunniga med uppgift att biträda med viss omprövning av
frågan om behovet av icke-ordinarie personal inom försvar sväsendet och om
bestridande av kostnaderna för sådan personal samt därmed sammanhängande
spörsmål. I direktiven för utredningen, som antog benämningen försvarets
sakanslagsutredning, framhölls bland annat, att en utredning av
frågan om enhetligare redovisning av avlöningskostnader för icke-ordinarie
personal vid försvarsväsendet borde igångsättas. Utredningen borde främst
ha till syfte att söka avgränsa den från sakanslag avlönade personal, som
borde anses vara under fredsförhållanden på längre sikt erforderlig. Avlöningskostnaderna
för denna personal borde bestridas från avlöningsanslag.
I samband härmed borde klarläggas, huruvida den vid de centrala förvaltningsmyndigheterna
anställda icke-ordinarie personalen skulle avlönas från
myndigheternas egna avlöningsanslag eller från försvarsgrenarnas allmänna
avlöningsanslag. Vad beträffar sådana verkstäder och förråd, som på grund
av sin omfattning eller av annan anledning redovisade inkomster och utgifter
å särskilda driftstitlar vid sidan av riksstaten, borde övervägas, om
icke för åstadkommande av mer rättvisande självkostnadskalkyler den vid
dem sysselsatta personalen borde som regel avlönas från dessa driftstitlar.
Sådana personalgrupper, vilkas anställning borde regleras genom kollektivavtal,
syntes icke böra beröras av utredningen. Vid utredningen borde icke
heller komma i fråga personal, som anställts med ianspråktagande av förskottsstaten
för försvarsväsendet och som finge anses anställd endast på
grund av rådande beredskapsförhållanden.
Sakanslagsutredningen avgav under sin verksamhetstid ett flertal separatutlåtanden
i anledning av remisser av frågor som föllo inom ramen för dess
uppdrag. Däremot resulterade dess verksamhet icke i framläggandet av något
särskilt huvudbetänkande. Utredningen nedlades nämligen under år
1946, sedan det med hänsyn till andra då pågående utredningar, främst 1945
års försvarskommitté och 1946 års militära förvaltningsutredning, visat sig
icke vara lämpligt att för det dåvarande fullfölja uppdraget.
Frågan om ett minskat utnyttjande av sakanslag för bestridande av avlöningskostnader
för tjänstemän har av chefen för försvarsdepartementet
berörts vid, bland annat, anmälan av prop. 1946: 120. I samband med behandlingen
av arméförvaltningens avlöningsanslag anförde departementschefen
därvid bland annat följande (s. 106).
Frågan om överflyttning av personalkostnader från sakanslag till avlöningsanslag
har i avbidan på den av försvarets sakanslagsutredning bedrivna
utredningen ännu icke kunnat lösas. Endast i obetydlig omfattning har
en dylik överföring hittills kunnat ske. .lag finner det ej heller lämpligt att
nu föregripa utredningens arbete genom någon mera omfattande kostnadsöverflyttning.
Jag godtager därför den till grund för arméförvaltningens
medelsäskanden liggande förutsättningen att en stor del av den civila personalen
vid tygavdelningen samt viss för speciella arbetsuppgifter anställd
3 — 788580. Rev. berättelse ang. statsverket år i9b8. /.
— 34 —
personal vid intendenturavdelningen fortfarande avlönas från sakanslag.
Vad beträffar personalen vid tygavdelningens chefsexpedition torde dock
i enlighet med sakanslagsutredningens förslag kostnaderna för denna personal
böra redan nu överflyttas till avlöningsanslaget. Därjämte kommer
bifall till Kungl. Maj :ts i propositionen 1946: 80 framlagda förslag angående
arméns ingenjörpersonal liksom till det i det föregående framlagda förslaget
om beredande av fastare anställning åt cheferna för arméns tygverkstäder
att medföra en icke obetydlig överflyttning av lönekostnader från
sakanslag till arméförvaltningens avlöningsanslag. Vid anmälan av dessa
frågor har jag förutsatt, att det skall få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva
i vad mån av vederbörliga sakanslag skall vid meddelande av dispositionsbeslut
innehållas belopp, som svara mot den genom överflyttningen minskade
belastningen å dessa anslag. Enahanda prövning torde böra ske med
avseende å den ytterligare överflyttning av personalkostnader, som vid
bifall till vad jag här föreslagit kommer att ske.
Även i andra än sistberörda fall har, efter därom av vederbörande myndigheter
gjorda framställningar, överförande av lönekostnader från sakanslag
till avlöningsanslag i viss omfattning skett.
I prop. 1946: 120 framhöll departementschefen vidare att, sedan den civila
personalen vid tygavdelningens chefsexpedition överförts till att avlönas
från avlöningsanslag, sakanslag i fortsättningen icke borde tagas i anspråk
för avlönande av sådan personal i annan mån än som kunde övergångsvis
oundgängligen erfordras för ett slutförande av de i 1942 års försvarsbeslut
ingående materielanskaffningsprogrammen. Utöver detta departementschefsuttalande
synas några särskilda direktiv eller föreskrifter av
restriktiv innebörd icke ha meddelats i ämnet i annan mån än att beträffande
arméns truppförband (motsvarande) förbud meddelats att anlita
sakanslag för anställande av personal utom vid tygstationer och tygverkstäder.
Särskilt torde härvid böra framhållas att, medan ytterst noggranna
bestämmelser utfärdats för undvikande av överskridande av de för de olika
försvarsgrenarna avsedda medlen för reseersättningar, några motsvarande
generella föreskrifter icke meddelats i fråga om begränsning av sakanslags
ianspråktagande för dylikt ändamål.
Jämväl försvarets civilförvaltning har i underdånig skrivelse den 31 augusti
1948 med anslagsäskanden för budgetåret 1949/50, i vad de icke avse
ämbetsverkets eget medelsbehov, berört frågan om den sakanslagsavlönade
personalen. Civilförvaltningen har därvid ingående belyst de olägenheter i
olika hänseenden som sammanhänga med att inom en och samma myndighet
kan finnas anställd personal för ensartade uppgifter men med avlöning
från olika anslag och lydande under flera anslagsförvaltande centralmyndigheter,
vilka måhända tillämpa olika normer såväl vid bedömande
av behovet av extra personal som vid fastställande av vederbörandes löneställning
och lönevillkor i övrigt. I anslutning härtill har ämbetsverket
bland annat anfört följande.
Civilförvaltningen vill i detta sammanhang framhålla, att de totala kostnaderna
givetvis bli desamma oberoende av det anslag, varifrån kostnader
-
— 35
na avföras. Då vidare frågan om anställningens natur att vara mer eller
mindre fast uteslutande regleras av gällande avlöningsbestämmelser och
icke av anslagsfrågan — bortsett från att ordinarie anställning icke lärer
kunna beredas från sakanslag avlönad personal — behöver sålunda en överföring
av ifrågavarande kostnader för redan anställd personal enligt civilförvaltningens
mening icke göras avhängig av organisatoriska överväganden
utan kan ske helt oberoende härav.
Under åberopande av vad sålunda anförts har civilförvaltningen föreslagit,
att frågan om bestridandet av avlöningskostnaderna för den nu medelst
anlitande av sakanslag anställda personalen göres till föremål för särskild
utredning;
Revisorernas uttalande. Under § 2 i sin berättelse lämnade 1946 års revisorer
vissa uppgifter angående storleken av de personalkostnader vid försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter, vilka då bestredos från försvarsgrenarnas
allmänna avlöningsanslag. Av redogörelsen framgick beträffande
de tre försvarsgrensförvaltningarna bland annat, att ifrågavarande kostnader
under budgetåren 1944/45 och 1945/46 varit två till tre gånger större
än motsvarande belastning å myndigheternas egna avlöningsanslag. Nämnda
förhållande funno revisorerna av framför allt budgettekniska skäl vara
synnerligen otillfredsställande.
Den av revisorerna nu verkställda utredningen ger vid handen, att —
utöver ovan berörda personalkategorier — vid de militära ämbetsverken
i stor utsträckning finnas anställda tjästemän, vilka avlönas från s. k. sakanslag.
Kostnaderna för dessa tjänstemän överstiga högst avsevärt de anslagsmedel
som sammanlagt anvisats å de för respektive myndigheter fastställda
avlöningsstaterna. Såsom exempel må anföras att, medan under
budgetåret 1947/48 å armé-, marin- och flygförvaltningarnas samt fortifikationsförvaltningens
avlöningsanslag avförts tillhopa 3 666 000 kronor, uppgå
nämnda myndigheters från sakanslag bestridda personalkostnader under
samma budgetår till ett sammanlagt belopp av 16 368 000 kronor, vilket
innebär att det senare slaget av utgifter är inemot fyra och en halv gånger
så stort som det förra. Den sålunda tillämpade ordningen, enligt vilken för
materielanskaffning och materielunderhåll avsedda medel tagas i anspråk
för betydande avlöningsutgifter, är enligt revisorernas uppfattning förenad
med allvarliga olägenheter i skilda avseenden. En av konsekvenserna härav
är, såsom 1946 års revisorer i anslutning till av dem berörda spörsmål
framhöllo, att riksdagen, då den har att taga ställning till ifrågavarande
ämbetsverks anslagsäskanden, icke kan bedöma den totala omfattningen
av förvaltningsverksamheten inom försvaret och de därav föranledda kostnaderna.
Av den lämnade redogörelsen framgår vidare, att de centrala förvaltningsmyndigheternas
utgifter för sakanslagsavlönad personal under det
sistförflutna budgetåret stigit med över 2 miljoner kronor. Medräknas löneutgifterna
för motsvarande tjänstemän vid underlydande lokalorgan utgör
— 36
ökningen mer än 3 miljoner kronor. Till en del torde kostnadsökningen
vara en följd av den fr. o. in. den 1 juli 1947 genomförda löneregleringen.
Å andra sidan måste det beaktas att, såsom i det föregående antytts, vid åtskilliga
tillfällen under senare år överföring av personalkostnader från sakanslag
till avlöningsanslag ägt rum. Det vill därför synas, som om åtminstone
i viss utsträckning nyanställning av sakanslagsavlönad personal förekommit.
Den begränsade tid som stått revisorerna till buds har icke medgivit
någon undersökning, i vad mån dylik nyanställning verkställts efter
medgivande av Kungl. Maj:t. Uppenbart är emellertid att vederbörande förvaltningsmyndigheter
i princip ansett sig oförhindrade att medelst anlitande
av sakanslag anställa all den personal, som bedömts erforderlig för
tillgodoseende av de med anslagsanvisningen avsedda ändamålen. Huruvida
tillräcklig grund för ett dylikt betraktelsesätt föreligger, synes revisorerna
tveksamt. Det av chefen för försvarsdepartementet ovan återgivna uttalandet,
vilket får anses äga principiell innebörd, torde snarare lämna stöd åt
en motsatt, mera restriktiv uppfattning.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter finna revisorerna det angeläget,
att frågan om den sakanslagsavlönade personalen snarast upptages
till förnyad prövning. Syftet bör därvid i första hand vara att överföra kostnaderna
för tjänstemän, vilka utnyttjas för mera stadigvarande arbetsuppgifter,
till avlöningsanslag. Såsom försvarets civilförvaltning framhållit,
skulle en sådan omföring icke inverka på de totala kostnaderna, liksom ej
heller organisatoriska överväganden skulle beröras därav. I den mån sakanslag
jämväl i fortsättningen behöva tagas i anspråk för här ifrågavarande
ändamål, böra enligt revisorernas mening speciella föreskrifter i ämnet
utfärdas. Därest med hänsyn till sakanslagens skiftande karaktär sådana
föreskrifter icke kunna givas en generell innebörd, torde i varje särskilt
fall böra angivas, huruvida och i vilken utsträckning sakanslag få utnyttjas
för bestridande av löner, reseersättningar o. dyl. Önskvärt vore om
för envar berörd myndighet, såsom redan nu sker beträffande byggnadsstyrelsen,
specifika avlöningsstater med därtill knutna personalförteckningar
kunde fastställas i fråga om de personalkostnader som avses skola belasta
sakanslag.
§ 6.
Vid vissa militära enheter uppkomna materielförluster.
Grundläggande bestämmelser rörande sättet för handläggning av ärenden
som avse förkommen materiel inom försvaret finnas meddelade i dels
lagen den 9 juni 1944 (nr 292) angående behörighet för militär befälhavare
att ålägga ersättningsskyldighet, dels kungörelsen den 15 juni 1944 (nr
321) angående förfarandet vid krigsmakten då egendom skadats eller gått
förlorad. Av försvarets civilförvaltning ha vidare utfärdats särskilda föreskrifter
och anvisningar till sistnämnda författning, vilka fastställts den 24
— 37 —
oktober 1944 och sedermera ändrats på vissa punkter genom skrivelse den
10 april 1945. Dessutom har inom civilförvaltningen den 7 maj 1946 upprättats
en promemoria i anledning av yttranden från ett antal militära chefer
angående de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av ifrågavarande
anvisningar.
Enligt kungörelsen 1944: 321 skall, då egendom som tillhör eller nyttjas av
krigsmakten skadats eller gått förlorad, undersökning verkställas för utrönande
av de närmare omständigheterna vid skadans eller förlustens uppkomst
samt övriga förhållanden av betydelse för bedömande av frågan om
ersättningsskyldighet. Undersökning verkställes genom försorg av den militäre
befälhavare, som äger behörighet att ålägga ersättningsskyldighet vid
den avdelning där skadan eller förlusten inträffat, över undersökning skall
upprättas protokoll enligt särskilt formulär.
Befinnes någon, som vid inträffande av skada eller förlust lydde under
strafflagen för krigsmakten eller eljest för brott med avseende å den skadade
eller förlorade egendomen var underkastad straff efter nämnda lag,
vara ersättningsskyldig, skall vederbörande militäre befälhavare, i enlighet
med vad lagen den 9 juni 1944 stadgar, förplikta honom att till kronan
utgiva ersättning för skadan eller förlusten. Sådant åläggande må meddelas,
såframt ersättningsbeloppet ej överstiger 100 kronor. I annat fall
skall målet överlämnas till krigsdomstol. Enligt förberörda kungörelse må
ärendet jämväl hänskjutas till krigsdomstols prövning, därest frågan om
ersättningsskyldighet icke kunnat utrönas vid av vederbörande befälhavare
föranstaltad undersökning. En förutsättning härför är dock att med hänsyn
till den skadade eller förlorade egendomens art eller förhållandena i övrigt
avskrivning av skadan eller förlusten ej utan ytterligare utredning finnes
böra ske. Varda ersättningsanspråk i anledning av skada eller förlust ogillade
av domstol eller finner eljest befälhavaren att kronan bör vidkännas
skadan eller förlusten, äger han besluta avskrivning därav, om avskrivningsbeloppet
icke överstiger 500 kronor. Då skada eller förlust icke ersatts
och sådan avskrivning som nyss sagts ej heller beslutats, skall anmälan
om skadan eller förlusten göras hos vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.
Med hänsyn till den förevarande frågans stora betydelse ur ekonomisk
synpunkt ha revisorerna funnit det vara av intresse att närmare undersöka,
i vilken omfattning ärenden rörande förkommen materiel förekomma inom
försvaret. I detta syfte ha revisorerna i cirkulärskrivelse till ett antal militära
chefer infordrat vissa uppgifter, avseende antalet under åren 1946 och
1947 anmälda fall av materielbrist vid vederbörande förband (motsvarande)
ävensom värdet av den egendom som sålunda gått förlorad. De inhämtade
uppgifterna framgå av nedanstående sammanställning, varvid värdet angivits
i kronor.
— 38 —
Förband (motsvarande) | 1946 | 1947 | Summa | |||
Antal | Belopp | Antal | Belopp | Antal | Belopp | |
ÖSS ............ | 4 412 | 63 864 | 4 984 | 69 085 | 9 396 | 132 949 |
ÖSK............ | 4 340 | 46 352 | 2 772 | 28 535 | 7 112 | 74 887 |
ÖSG............ | 1118 | 14 610 | 995 | 9 086 | 2113 | 23 696 |
KA 1........... | 1933 | 26 579 | 1 957 | 20 937 | 3 890 | 47 516 |
KA 2........... | 2 247 | 19 234 | 2 518 | 9 353 | 4 765 | 28 587 |
1<A 3........... | 877 | 20 270 | 739 | 18 422 | 1616 | 38 692 |
KA 4........... | 2 551 | 93 062 | 1798 | 75 604 | 4 349 | 168 666 |
I 14............. | 2 782 | 17 420 | 2 797 | 17 389 | 5 579 | 34 809 |
I 18............. | 1 251 | 16 043 | 1272 | 9175 | 2 523 | 25 218 |
P 4............. | 1447 | 21430 | 1168 | 13 480 | 2 615 | 34 910 |
A 2............. | 953 | 8 757 | 1208 | 13 060 | 2 161 | 21817 |
F 14............ | 587 | 3 076 | 583 | 4 385 | 1170 | 7 461 |
F 17............ | 532 | 7 291 | 662 | 15 891 | 1194 | 23182 |
Summa | 25 030 | 357 988 | 23453 | 304 402 | 48 483 | 602 390 |
År 1946.
Förband (motsvarande) | A | B | C | D | E | ||||
Antal | Belopp | Antal | Belopp | Antal | Belopp | Antal | Belopp | Antal | |
ÖSS........... | 3 563 | 29 967 | 739 | 12 514 | 90 | 10 095 | 311 | 11288 | 113 |
ÖSK.......... | 3 358 | 14 519 | 547 | 11412 | 135 | 10 688 | 300 | 9 733 | 287 |
ÖSG........... | 880 | 6 530 | 94 | 1 629 | 53 | 3 326 | 91 | 3125 | 56 |
KA 1......... | 1192 | 6 229 | 161 | 2 497 | 14 | 868 | 566 | 16 985 | 66 |
KA 2......... | 1007 | 3 523 | 453 | 4 794 | 2 | 29 | 785 | 10 888 | 23 |
; KA 3......... | 246 | 1136 | 108 | 1 401 | 14 | 384 | 509 | 17 349 | 23 |
KA 4......... | 1153 | 4 390 | 243 | 2 962 | 8 | 1357 | 929 | 84 353 | 1 |
I 14........... | 930 | 2 552 | 19 | 254 | — | — | 1851 | 14 614 | 2 |
I 18........... | 801 | 2 400 | 23 | 424 | 3 | 359 | 424 | 12 860 | 6 |
P 4........... | 944 | 3 337 | 17 | 386 | 6 | 497 | 480 | 17 210 | 4 |
A 2........... | 712 | 2 047 | 10 | no | 2 | 67 | 229 | 6 533 | 3 |
F 14.......... | 519 | 1548 | 5 | 123 | — | _ | 63 | 1405 |
|
F 18.......... | 363 | 2117 | 8 | 119 | 5 | 314 | 156 | 4 741 | 1 |
Summa | 15 668 | 80 295 | 2427 | 38 625 | 332 | 27 984 | 6 694 | 211 084 | 585 |
År 1947.
Förband (motsvarande) | A | B | C | D | E | ||||
Antal | Belopp | Antal | Belopp | Antal | Belopp | Antal | Belopp | Antal | |
ÖSS........... | 4198 | 34 985 | 712 | 18 243 | 76 | 11375 | 199 | 4 482 | 477 |
ÖSK.......... | 2117 | 9 367 | 350 | 4 280 | 102 | 9 422 | 203 | 5 466 | 184 |
ÖSG.......... | 817 | 4 661 | 98 | 1689 | 40 | 1935 | 40 | 801 | 37 |
KA 1......... | 1091 | 5 491 | 58 | 860 | 6 | 252 | 802 | 14 334 | 15 |
ICA 2......... | 1645 | 4 709 | in | 431 | 8 | 173 | 754 | 4 040 | 14 |
KA 3......... | 259 | 780 | 47 | 409 | 9 | 404 | 424 | 16 829 | 7 |
KA 4......... | 903 | 2152 | 114 | 1613 | 11 | 9 in | 533 | 62 728 |
|
I 14........... | 1277 | 3183 | 17 | 370 | 2 | 91 | 1509 | 13 745 | 3 |
I 18........... | 867 | 2 060 | 19 | 303 | 2 | 146 | 384 | *6 666 | 2 |
P 4........... | 730 | 2 700 | 17 | 278 | — | _ | 421 | 10 502 | 1 |
A 2........... | 863 | 2 444 | 2 | 39 | 3 | 190 | 340 | 10 387 |
|
F 14.......... | 500 | 1987 | 3 | 58 | _ | _ | 80 | 2 340 |
|
F 17.......... | 482 | 2 822 | 17 | in | — | — | 163 | 212 958 | — |
Summa | 15 749 | 77 341 | 1565 | 28 684 | 269 | 33099 | 5 852 | 165 278 | 740 |
iF^/tn//36?0^56* ^ar ‘!rke inräknats genom brand förstörd materiel till ett sammanlagt värde av
151404 kronor. — I beloppet har icke inräknats genom brand förstörd materiel till ett
sammanlagt värde av 100 000 kronor.
— 39
De av revisorerna infordrade uppgifterna ha även specificerats med hänsyn
till huruvida a) vederbörande frivilligt ersatt den förkomna materielen,
b) vederbörande av förbandschefen ålagts ersättningsskyldighet, c) vederbörande
av krigsrätt ådömts ersättningsskyldighet eller d) kronan genom
avskrivning fått vidkännas förlusten. Därjämte har angivits antalet fall då
e) ersättningsskyldighet ålagts respektive ådömts vederbörande utan att
beslutet kunnat verkställas. Den ifrågavarande fördelningen framgår av förestående
tabeller, i vilka bokstäverna A—E fatt beteckna de fem olika typer
av fall som ovan berörts.
Till närmare belysning av de anförda siffrorna ha revisorerna låtit uträkna
vissa relativtal, vilka följa här nedan.
Förband (motsvarande) | Antalet avskriv-ningar i proc. | Avskrivet belopp | Frivilligt ersatt | |||
1946 | •1947 | 1946 | 1947 | 1946 | 1947 | |
ÖSS............. | 7 | 4 | 18 | 6 | 47 | Öl |
ÖSK............ | 7 | 7 | 21 | 19 | 31 | 33 |
ÖSG ............ | 8 | 4 | 21 | 9 | 45 | 51 |
KA 1........... | 29 | 41 | 64 | 68 | 23 | 26 |
KA 2........... | 35 | 30 | 57 | 43 | 18 | 50 |
KA 3........... | 58 | 57 | 86 | 91 | 6 | 4 |
KA 4........... | 36 | 30 | 91 | 83 | 5 | 3 |
I 14............. | 67 | 54 | 84 | 79 | 15 | 18 |
I 18............. | 34 | 30 | 80 | ''73 | 15 | *22 |
P 4............. | 33 | 36 | 80 | 80 | 16 | 20 |
A 2............. | 24 | 28 | 75 | 80 | 23 | 19 |
F 14............ | 11 | 14 | 46 | 53 | 50 | 45 |
F 17............ | 29 | 25 | 65 | ‘82 | 29 | 118 |
Då förhållandena med avseende å övningar, antalet inkallade o. d. vid
olika förband i hög grad variera, lärer det icke vara möjligt att draga mera
bestämda slutsatser av en direkt jämförelse mellan de ovan angivna siffrorna.
De lämnade uppgifterna synas dock ge vid handen, att materielförlusterna
äro betydligt mera omfattande inom de marina enheterna än annorstädes
inom försvaret. Det sammanlagda värdet av den vid de tre örlogsstationerna
och fyra kustartilleriregementena under åren 1946 och 1947
förkomna materielen uppgår salunda till 231 532 respektive 283 461 kronor,
medan motsvarande siffror för de fyra redovisade fyra arméförbanden
och två flygflottiljerna belöpa sig till 116 754 respektive 30 643 kronor. Härvid
är att märka att förlusterna vid örlogsstationerna så gott som uteslutande
avse beklädnadsartiklar. De under sjötjänstgöring konstaterade bristerna
skola enligt gällande bestämmelser uppklaras ombord, varför dessa
brister endast i undantagsfall ingå i örlogsstationernas ovannämnda summor.
I detta sammanhang torde jämväl böra framhållas, att åtskilliga av flottans
beklädnadspersedlar icke äro märkta på ett sätt som ulvisar att kronan
är ägare. Dessa persedlar äro dock i huvudsak av samma modell som
1 Härvid har bortsetts från värdet av den genom brand förstörda materielen.
— 40 —
användas vid handelsflottan och till civilt bruk i övrigt. Vid Stockholms
örlogsstation lär vidare vara praxis, att de ersättningsbelopp som personalen
har att erlägga för förkommen materiel begränsas till 75 procent av de av
marinförvaltningen bestämda priserna. Dessa priser avses skola motsvara
kronans självkostnader vid återanskaffning. Alltjämt gällande prislista å
beklädnadspersedlar m. m. har av ämbetsverket fastställts den 26 juli
1944.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter ha revisorerna funnit det vara
av intresse att beträffande vissa persedlar göra en jämförelse mellan de belopp
som finnas angivna i nyssnämnda prislista och kronans självkostnader
för motsvarande artiklar. För detta ändamål ha revisorerna från krigsmaterielverket
infordrat uppgifter rörande anskaffningspriset å vissa klädespersedlar
som i detta sammanhang äro aktuella. Jämförelsen redovisas i nedanstående
tabell, i vilken jämväl ingå de ersättningsbelopp som vederbörande
ha att erlägga enligt vid Stockholms örlogsstation utbildad praxis.
Persedelslag | Krigsmateri-.elverkets an-skaffningspris | Av marinför-valtningen | Ersättnings-belopp enligt |
Byxor, klädes-, m/26, blå........... | 36- | 34: — 6:20 6: 20 3: 25 4: 35 | 1:10 5:30 22: — | 25: 50 4: 65 4: 65 2:44 3: 26 0:83 j 3:98 16: 50 8:63 |
> , kypert, m/26, blå........... | 7- 75 | ||
> , > , m/''42, grbrgr......... | 7- 50 | ||
Kalsonger, stickade, m/31........... | 4:50 | ||
» , vita, långa (äldre modell). Krage, vit................... | 5:50 1 *0:90 | ||
Skjorta, vit ................ | \ 1:40 6: 75 18: — 15: 50 | ||
Skodon, lågskor....... | |||
Overall, blå kypert.............. |
I sin ovan omnämnda cirkulärskrivelse ha revisorerna även hemställt om
vederbörande förbandschefers synpunkter på frågan, huru de av försvarets
civilförvaltning utfärdade bestämmelserna rörande handläggningen av ärenden
som avse förkommen eller skadad materiel i praktiken verkat. Av de inkomna
yttrandena framgår, att omförmälda tillämpningsföreskrifter i stort
sett visat sig vara ändamålsenliga. Enligt från civilförvaltningen under hand
inhämtade upplysningar kan dock ifrågasättas, huruvida icke beträffande
materiel av mindre värde, vilken enligt vad erfarenheten utvisar ofta förkommer,
ytterligare förenklingar borde göras i de fall vederbörande är villig
att själv ersätta förlusten. Förslagsvis skulle sålunda marketenteriernas
handelsbodar vid de olika förbanden kunna tillhandahålla sådan materiel
(mynningsskydd, matbestick, truppslagsbeteckningar, förbandsnuinmer,
borstviskare, armoldosor o. d.) för försäljning till vederbörande ersättningsskyldiga,
varigenom viss protokollföring och vissa bokföringstransaktioner
skulle kunna undvikas.
Revisorernas uttalande. Den av revisorerna verkställda utredningen ger
vid handen, att antalet ärenden rörande förkommen materiel inom försvaret
1 Avser två olika modeller, dels mjuk och dels trubeniserad.
41 —
är förhållandevis stort. Vid de av utredningen berörda militära enheterna
ha sålunda under åren 1946 och 1947 närmare 50 000 sådana fall anmälts,
avseende ett sammanlagt materielvärde av över 660 000 kronor. Därvid är
att märka att de militära enheter, om vilka här är fråga, allenast utgöras
av vederbörande örlogsstationer och kustartilleriregementen jämte ett mindre
antal arméförband och flygflottiljer. Det finnes därför skäl att antaga,
att de totala materielförlusterna inom försvaret årligen uppgå till miljonbelopp.
I betydande utsträckning får kronan själv vidkännas de uppkomna
förlusterna. Icke minst med hänsyn härtill finna revisorerna det angeläget,
att berörda förhållanden ägnas skärpt uppmärksamhet från de närmast ansvariga
myndigheternas sida.
Såsom i det föregående framhållits, är det av vissa anledningar knappast
möjligt att draga mera bestämda slutsatser av en jämförelse de olika förbanden
emellan beträffande nu berörda spörsmål. Av den lämnade redogörelsen
synes dock framgå, att de konstaterade materielförlusterna äro speciellt
omfattande vid de marina enheterna. I första hand gäller detta Stockholms
örlogsstation och Älvsborgs kustartilleriregemente, vilka under den
behandlade tidsperioden redovisa brister som avse ett materielvärde av i
runt tal 133 000 respektive 169 000 kronor. Orsakerna härtill böra enligt
revisorernas mening ingående undersökas.
Vad särskilt Stockholms örlogsstation beträffar torde på goda grunder
kunna ifrågasättas huruvida icke här i viss omfattning s. k. maskerade köp
förekomma. För ett dylikt antagande talar den omständigheten, att inemot
hälften av alla materielbrister vid stationen ersättes på frivillighetens väg.
Jämväl de båda övriga örlogsstationerna uppvisa höga relativtal i berörda
hänseende. I detta sammanhang torde särskilt böra uppmärksammas, att åtskilliga
av flottans beklädnadspersedlar, vilka icke äro märkta på ett sätt
som utvisar att kronan är ägare, på grund av sin modell kunna nyttjas
även för civilt bruk. De ersättningsbelopp vederbörande ha att betala ligga
vidare långt under den allmänna marknadens priser för motsvarande artiklar.
Inom Stockholms örlogsstation tillämpad praxis att reducera ersättningsbeloppen
till 75 procent av de av marinförvaltningen bestämda priserna
torde jämväl ha bidragit till att maskerade köp förekomma.
Den av marinförvaltningen år 1944 fastställda prislistan å beklädnadspersedlar
in. in., vilken alltjämt synes gälla, måste f. ö. betecknas såsom
i hög grad föråldrad. Flera däri angivna priser understiga sålunda i väsentlig
mån, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, kronans självkostnader
för anskaffning av ifrågavarande persedlar. Med hänsyn härtill
är det enligt revisorernas mening av behovet påkallat, att prislistan snarast
revideras. Avvikelser från densamma vid ersättningsbeloppens fastställande
böra som regel icke vidare få förekomma. Det synes slutligen erforderligt,
att jämväl flottans beklädnadspersedlar märkas på sätt som tilllämpas
inom försvaret i övrigt.
De detalj föreskrifter som av försvarets civilförvaltning utfärdats rörande
handläggningen av nu berörda ärenden torde, enligt vad revisorerna från
— 42
vederbörande förbandschefer inhämtat, få betecknas såsom i stort sett ändamålsenliga.
Det vill dock förefalla, som om ytterligare förenklingar härutinnan
vore möjliga att genomföra. Revisorerna äro därför av den uppfattningen,
att de i det föregående antydda, av civilförvaltningen ifrågasatta
åtgärderna för ett ändrat förfarande i vissa avseenden böra närmare
prövas.
§ 7.
Vissa inom försvaret handlagda ärenden rörande kronans fordringar.
Grundläggande bestämmelser rörande avskrivning av kronans fordringar
i allmänhet finnas meddelade i förordningen den 11 december 1830 (nr 83)
angående behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål.
I sin ursprungliga lydelse innehålla dessa bestämmelser i huvudsak
följande.
Extraordinarie avskrivning må endast i de fall beviljas, då den förlust
i penningar eller persedlar, varom fråga är, utredes vara tillkommen utan
någons förvållande, eller då tillgång till förlustens ersättning brister hos
den eller dem, som därtill äro lagligen förpliktade.
Innan någon extraordinarie avskrivning får ske, skola därför alltid i laga
ordning undersökas alla omständigheter, som med frågan äga gemenskap,
på det att upplysas må, om och i vad måtto förlusten må tillskrivas vederbörandes
uraktlåtna tillsyn, uteblivna anmärkningar vid inkomna räkenskaper
eller felaktiga dispositioner (§ 1).
Efter sålunda föregången utredning äger förvaltningsverket, då det är ett
rikets kollegium, utom i det fall härnedan omförmäles, in pleno pröva och
avgöra alla avskrivningsfrågor, sedan de till vederbörande akters handläggning
eller utlåtande varit remitterade; vederbörande part obetaget, att, evad
anmäld eller sökt avskrivning beviljas eller icke, över det förvaltande verkets
beslut föra klagan hos Kungl. Maj :t, i den ordning och inom den tid, som
för besvärs anförande i ekonomiska mål är föreskriven (§ 2).
Befinnes förlusten ha tillkommit genom tillgrepp eller förskingring av
omhänderhavda medel eller förrådspersedlar, eller genom åsidosatt kontroll
av den, som en sådan ålegat, så att, utom förlustens ersättande, särskilt ansvar
efter allmänna lagen eller uppbördsförfattningarna följa bör, skall
målet, med därtill hörande förklaringar och undersökningshandlingar, likmätigt
uppbördsförfattningarna, överlämnas till kammarrätten, för den vidare
handläggning, som denna domstol tillkommer (§ 3).
Vid den huvudbok, däruti beviljad extraordinarie avskrivning avföres,
skola, jämte beslut, alla övriga därtill hörande handlingar biläggas, på det
den i kammarrätten skeende revision av räkenskaperna må med full sakkännedom
kunna sträcka sig även till den del, som angår avskrivningsåtgärden;
varförutan det skall åligga förvaltningsverket, enär räkenskapen
till kammarrätten överlämnas, bifoga en särskild förteckning, varå upptagas
alla under samma redogörelseår beviljade extraordinarie avskrivningar, vilken
förteckning kammarrätten genast remitterar till dess advokatfiskal
(§ 4).
Finner vederbörande revisionskontor eller advokatfiskalen i kammarrätten
skälig anledning till missnöje med något förvaltningsverkets beslut i
en avskrivningsfråga, så äga de över samma beslut anföra underdåniga be
-
43 —
svär hos Kungl. Maj :t, inom sex månader, räknat från den dag, då räkenskapen
till kammarrätten inkom (§ 5).
Skulle åter samma kontor eller advokatfiskal anse någon sådan kronans
förlust ha tillkommit genom felaktig disposition, varför något rikets kollegium,
eller något annat publikt verk med lika förvaltningsmyndighet eller
någon deras ledamot, eller ock sådan ämbetsman, som, för sin befattning
eller i följd av erhållet uppdrag, endast Kungl. Maj :t är redo skyldig, bör
tilltalas, så åligger det kammarrätten att anmäla förhållandet hos justitiekanslersämbetet,
som, efter sakens särskilda beskaffenhet, prövar huru med
ett sådant åtal förhållas bör (§ 6).
Efter ovan angivna grunder äga även andra förvaltningsverk än rikets
kollegier, länsstyrelserna, stationschefer vid flottan samt andra ämbetsmän,
som ha särskilda förvaltningar sig uppdragna, att meddela utslag i avskrivningsfrågor,
men vilka utslag skola, innan avskrivning i räkenskaperna får
ske, underställas kammarrättens prövning och godkännande, jämte anvisning
för den missnöjde, att inom trettio dagar efter erhållen del av beslutet
sig däröver i kammarrätten besvära (§7).
1830 års avskrivningsförordning gäller i princip alltjämt. I vissa avseenden
ha dock ifrågavarande bestämmelser vid olika tillfällen ändrats. Härvidlag
må särskilt nämnas kungörelsen den 29 september 1911 (nr 106, s. 3)
angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar.
I denna kungörelse, som upphävt vissa äldre författningar i ämnet,
stadgas följande.
Extra ordinarie avskrivning av kronans utestående fordringar må, utom
i de fall där sådan avskrivning eljest är medgiven, äga rum jämväl då gäldenär
eller annan, som för fordran på grund av borgen eller eljest är ansvarig,
blivit åtminstone två gånger och senaste gången minst fem år efter det åtgärd
i ärendet först vidtagits i mantalsskrivningsorten eller, om upplysning
om mantalsskrivningsorten icke kunnat oaktat anställda efterforskningar
vinnas, i kyrkoskrivningsorten av kronobetjänt eftersökt samt i Stockholm
hos vederbörande roteman men eljest hos pastorsämbetet och å landet jämväl
hos kommunalnämnden efterfrågad, utan att han anträffats eller kännedom
om hans vistelseort här i riket kunnat erhållas (§ 1).
Om den betalningsskyldiges eftersökande och efterfrågande i mantalseller
kyrkoskrivningsorten icke kunnat ske, av anledning att kännedom om
någondera orten icke kunnat trots anställda efterforskningar vinnas, må
den omständigheten icke utgöra hinder för avskrivande av fordran, då förhållandena
i övrigt giva anledning antaga, att fordringen icke kan komma
att inflyta (§ 2).
Dylik avskrivning må vidare ske, då fordran icke kunnat indrivas, oaktat
två utmätningsförsök blivit verkställda och minst fem år förflutit mellan
varje. Om den betalningsskyldige gjort konkurs, vari utdelning å kronans
bevakade fordran antingen icke alls eller endast delvis kunnat erhållas, skall
detta i fråga om avskrivning anses vara av lika verkan som utmätningsförsök
(§ 3).
Den vidsträcktare rätt till avskrivning, som sålunda i kungörelsen medgivits,
avser fordran för skillnadsarrende, oavsett dess belopp, men annan
fordran endast såvitt dess kapitalbelopp icke överstiger 1 000 kronor. Avskrivningsrätten
skall ej tillämpas, då vederbörande myndighet finner särskilda
förhållanden giva anledning antaga, att fordran kan komma att framdeles
gäldas.
44 —
I vissa senare tillkomna författningar ha meddelats närmare föreskrifter
angående kammarrättens och riksräkenskapsverkets befattning med ifrågavarande
ärenden, varjämte särskilda bestämmelser om avskrivning finnas
intagna i de för de affärsdrivande verken gällande instruktionerna. Såsom
närmare framgår av den under § 6 lämnade redogörelsen ha vidare på
sistone specialföreskrifter utfärdats rörande förfarandet vid krigsmakten,
då egendom skadats eller gått förlorad.
Frågan om avskrivning av statens fordringar ha ingående behandlats av
1936 års revisorer, vilka bl. a. uttalade, att bestämmelserna i 1830 års förordning
måste anses vara föråldrade och i hög'' grad svårtolkade. Med hänsyn
härtill framhöllo revisorerna önskvärdheten av att en omarbetning av desamma
komme till stånd. Med understrykande av de av revisorerna anförda
synpunkterna hemställde 1937 års riksdag (skr. nr 311), att Kungl. Maj :t
ville låta verkställa utredning rörande omarbetning av bestämmelserna angående
avskrivning av statens fordringar. Sedan åt riksräkenskapsverket
uppdragits att verkställa dylik utredning, inkom ämbetsverket i skrivelse
den 8 augusti 1942 med förslag i ämnet, varöver utlåtanden avgåvos av statskontoret
och kammarrätten. Ärendet är alltjämt föremål för Kungl. Maj :ts
prövning.
Jämväl 1944 års revisorer ha berört det ifrågavarande spörsmålet. Revisorerna
fäste därvid uppmärksamheten vid det förhållandet, att i visst fall
ett dyrbart och omständligt men trots allt resultatlöst efterspanings- och inkasseringsförfarande
pågått under mera än två år i syfte att av en värnpliktig
uttaga kronan tillkommande ersättning för krossat porslin till ett
värde av 73 öre. I anledning härav anförde 1945 års riksdag i skrivelse nr
352, bl. a., att det syntes befogat att överväga en sådan ändring av gällande
bestämmelser, att myndigheterna bereddes ökade möjligheter att avskriva
fordringar, vilkas bevakning och indrivning komme att medföra kostnader,
som icke stode i rimlig proportion till fordringsbeloppet. Riksdagen anhöll
därjämte, att Kungl. Maj :t ville i samband med ifrågasatt omarbetande av
bestämmelserna angående avskrivning av kronans fordringar taga under
övervägande åtgärder i det sålunda angivna syftet. Jämväl detta ärende är
beroende av Kungl. Maj :ts prövning.
En icke ringa del av de ärenden, om vilka här är fråga, handlägges av de
militära myndigheterna. Revisorerna ha funnit det vara av intresse att
undersöka, i vilken utsträckning därvid s. k. bagatellmål förekomma, d. v. s.
ärenden som avse fordringar å relativt ringa belopp. Från försvarets civilförvaltnings
advokatfiskalskontor har under hand meddelats, att antalet
dylika ännu icke slutbehandlade ärenden f. n. uppgår till 339. Större delen
av ifrågavarande fordringar, beträffande vilka kravbrev avlåtits till vederbörande
gäldenärer utan att dock ersättningsbeloppen guldits, ha uppkommit
under beredskapstiden. Varje ärende avser fordringar å högst 10 kronor.
I 54 procent av samtliga fall uppgå de krävda beloppen till 5 kronor eller
därunder. Enligt av revisorerna inhämtade upplysningar kan det med
största sannolikhet antagas, att de åtgärder som advokatfiskalskontoret ut
-
45 —
över kravbrevens utställande har att vidtaga för fordringarnas bevakning
och indrivning komma att medföra kostnader, vilka icke stå i rimlig proportion
till fordringsbeloppens storlek.
Till advokatfiskalskontoret ha vidare för handläggning överlämnats en
grupp ärenden, likaledes avseende fordringar å högst 10 kronor, beträffande
vilka kravbrev ännu icke hunnit avlåtas. Antalet sådana ärenden utgör
317; i 69 procent av fallen överstiga fordringsbeloppen icke 5 kronor. I förevarande
grupp ingår ett antal krav på grund av krigsrättsutslag, vari den
dömdes namn eller nummer uppenbarligen äro felaktiga. I dessa fall torde
det stöta på nära nog oöverkomliga svårigheter att identifiera gäldenären.
Jämväl beträffande nu nämnda ärenden måste bevaknings- och indrivningskostnaderna
i allmänhet bliva oproportionerligt höga.
Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har
frågan om avskrivning av kronans fordringar i olika sammanhang varit föremål
för revisorernas uppmärksamhet. I anslutning härtill har riksdagen anhållit,
att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder i syfte att få till stånd en
omarbetning av gällande bestämmelser i ämnet. Utredning rörande ifrågavarande
spörsmål har av riksräkenskapsverket verkställts år 1942. Ärendet
är dock alltjämt beroende av Kungl. Maj :ts prövning.
Genom de i det föregående omnämnda specialföreskrifterna rörande förfarandet
vid krigsmakten då egendom skadats eller gått förlorad har en
vidgad avskrivningsrätt medgivits de militära myndigheterna i fråga om
vissa materielärenden. De av revisorerna lämnade uppgifterna ge emellertid
vid handen, att ett jämförelsevis stort antal ärenden, avseende fordringar
å mycket obetydliga belopp, å vilka nyssberörda föreskrifter dock icke äro
tillämpliga, förekommer inom försvaret. Med hänsyn till beloppens ringa
storlek måste kostnaderna för dessa fordringars bevakning och indrivning
betecknas som oproportionerligt höga. Det är därför enligt revisorernas mening
uppenbart, att ett starkt behov alltjämt gör sig gällande att bereda vederbörande
myndigheter ökade möjligheter att utan onödig omgång avskriva
fordringar av denna bagatellartade karaktär. Mot bakgrunden härav vilja
revisorerna ånyo understryka vikten av att ändrade bestämmelser i ämnet
snarast utfärdas. Då det emellertid f. n. icke är möjligt att bedöma, i vad
män en omarbetning av 1830 års avskrivningsförordning kan komma till
stånd inom den närmaste tiden, synes det revisorerna lämpligt att försvarets
civilförvaltning utverkar statsmakternas medgivande att få avskriva
de ovan berörda bagatellärendena.
§ X
Överskridande
av vissa poster under arméns avlöningsanslag.
Jämlikt kungl. brev den 30 juni 1947 angående vissa anslag för budgetåret
1947/48 under riksstatens fjärde huvudtitel in. in. (regleringsbrevet)
har fastställts viss fördelning av den å arméns avlöningsstat uppförda anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal. Av fördelningen
— 46 —
framgår att utgifterna under anslagsposten skola med nedan angivna be -
lopp redovisas å bland annat följande delpost.
3. Avlöningar till viss extra personal in. in.:
a) -------------------------
b) Betjäningspersonal in. fl., förslagsvis ................ 50 000
c) Övrig extra personal ................................ 1 460 000
d) Tillfälligt anställd personal, förslagsvis .............. 2 040 000
I regleringsbrevet har beträffande förstnämnda post följande dispositionsregler
lämnats.
Så länge före den V, 1936 anställd kokerska, avlönad efter lönegrad Ce 6
(MEo 2), kvarstår i dessförinnan innehavd befattning såsom icke-ordinarie
befattningshavare, skall avlöning till dylik befattningshavare utgå från posten
Betjäningspersonal in. fl. Nämnda post må tillika disponeras
för bestridande av avlöningskostnaderna för betjäningspersonal till högst
det antal, som angives i för budgetåret 1941/42 gällande personalförteckning,
till vilken personal må, där ej försvarets civilförvaltning annat medgiver,
utgå i nämnda förteckning upptagna kontanta arvoden. Därvid skall iakttagas,
att nyanställning i kokerskebefattning, varom här är fråga, icke må
ske, utan skall vid avgång i sådan befattning hittills utgående arvode inbesparas.
Av bestämmelserna framgår att de kostnader som skola bestridas från
förevarande post i princip äro maximerade, oaktat det anvisade beloppet betecknats
såsom förslagsvis. Detta sammanhänger givetvis med att den speciella
anställningsform varom här är fråga icke längre avses skola utnyttjas.
Till följd av successiv avgång av i regleringsbrevet omnämnd personal komma
följaktligen särskilda medel för nu berörda ändamål att efter hand bliva
onödiga. För innevarande budgetår har posten uppförts med ett till 32 000
kronor reducerat belopp.
För den ovan under c) angivna posten, vilken är obetecknad och sålunda
icke utan Kungl. Maj :ts medgivande får överskridas, ha följande dispositionsregler
utfärdats.
Av posten Övrig extra personal må enligt civilförvaltningens
bestämmande disponeras högst 1 340 000 kronor för'' anställande av dels
extra kontorspersonal vid arméns truppförband och staber, dels ock vid försvarsområdesstaberna
högst 23 extra uppbördmän för armén tillhöriga fortifikatoriska
anläggningar i högst lönegrad Cg 16.
Från nämnda post må därjämte bestridas kostnaderna för avlönande tills
vidare enligt hittills tillämpade grunder av dels vid kommendantstaben i Boden
1 maskin- och värmeingenjör, 1 elektroingenjör, 1 byggnadsingenjör och 1
chef för fastighetsförvaltningen, dels vid varje militärbefälsstab en byggnadsingenjör.
Slutligen har beträffande posten Tillfälligt anställd personal
föreskrivits, att av densamma må, bland annat, disponeras högst 400 000
kronor för anställande enligt civilförvaltningens medgivande av tillfällig personal
såsom extra tjänstemän i högst lönegrad Cg 16 eller mot kontant ersättning,
icke överstigande lön åt extra tjänsteman i nämnda lönegrad.
— 47 —
Vid granskning av den å försvarets civilförvaltningsbokföringskontor
upprättade belastningstabellen över av försvarsväsendet redovisade nettoutgifter
(nettoinkomster) och behållningar under budgetåret 1947/48 t. o. in.
juni månad ha revisorerna uppmärksammat, att ovannämnda tre poster
överskrivits med respektive 159 470 kronor 54 öre, 267 473 kronor 9 öre
och 36 154 kronor 31 öre. Sammanlagt ha sålunda för ovan angivna ändamål
förbrukats 463 097 kronor 94 öre utöver de genom förberörda kungl.
brev den 30 juni 1947 anvisade medlen.
Såsom närmare framgår av den under § 3 lämnade redogörelsen för försvarets
titelredovisningssystem har med vissa smärre undantag bokföringen
av samtliga utgifter och inkomster å anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
centraliserats till försvarets civilförvaltning och där anordnats på maskinell
väg enligt s. k. hålkortsmetod. För detta ändamål har inom ämbetsverkets
kameralbyrå inrättats en särskild detalj, den s. k. hålkortsdetaljen,
under föreståndarskap av en kamrerare i lönegrad Ce 25. Kostnaderna för
löner åt den vid detaljen anställda personalen torde för innevarande budgetår
kunna uppskattas till i runt tal 250 000 kronor. Resultatet av bokföringen
redovisas bland annat i månatligen upprättade sammanställningar,
varigenom belastningen å olika anslag kan kontinuerligt följas under löpande
budgetår. Förutsättningar måste sålunda anses föreligga för att relativt
snabbt konstatera differenser mellan faktiska och beräknade belastningssiffror.
Sistberörda omständighet har också av civilförvaltningen åberopats som
ett motiv för övergången till central hålkortsbokföring för försvaret i dess
helhet. I underdånig skrivelse den 27 september 1947 angående medgivande
att anordna de centrala försvarsförvaltningsmyndighetcrnas bokföring enligt
så kallad hålkortsmetod har sålunda civilförvaltningen, efter att i korthet
ha berört den i januari samma år inom ämbetsverket påbörjade bearbetningen
enligt angiven metod av de lokala myndigheternas kassarapporter
och bokföringsuppgifter, bland annat framhållit följande.
Ovan berörda ordning för bearbetning av lokalmyndigheternas rapporter
tillämpas allt fortfarande och har visat sig förenad med så påtagliga fördelar
i fråga om såväl snabbhet som möjlighet att upptäcka och rätta felaktigheter
att en återgång till tidigare arbetsmetoder enligt civilförvaltningens
mening ej kan ifrågakomma.
Fördelarna med ifrågavarande system ha emellertid ej kunnat till fullo
utnyttjas på grund av att civilförvaltningens huvudkassa, vilken är gemensam
för samtliga centrala försvarsförvaltningsmyndigheter, visat sig icke
kunna i tillräckligt god tid hinna sammanställa sina månadsrapporter. Anledningen
härtill är all söka i dels kassarörelsens synnerligen stora omfattning
dels ansvällningen av titelsystemet under nuvarande förhållanden med
krav på redovisning av såväl utgifter å riksstatsanslag som avvecldingskostnader
och kvarstående beredskapskostnader.
För att avhjälpa denna brist har inom civilförvaltningen uppgjorts förslag
till ändrat förfarande för redovisningen av de centrala försvarsförvaltningsmyndigheternas
inkomster och utgifter, varvid jämväl i detta hänseende
hålkortsmetod avsetts skola tillämpas.
— 48
För de berörda myndigheterna medför tillvägagångssättet ej några mera
genomgripande förändringar. Med hänsyn till att den mekaniserade form
för bokföring, varom här är fråga, kräver ett ur formell synpunkt enhetligt
och standardiserat underlag, erfordras att de olika myndigheterna följa bestämda
regler vid bland annat upprättande av sammandrag och utformande
av bokföringstext. Vidare måste av samma skäl särskilda blanketter användas
för anordningsbesluten. Såvitt civilförvaltningen kan bedöma, blir något
inerarbete ej följden av det nya systemet.
Det bör i detta sammanhang understrykas, att vissa fördelar — utöver
de ovan berörda — skulle följa med den föreslagna omorganiseringen. Härutinnan
må nämnas väsentligt minskade risker för f eif öringar och möjligheter
att månadsvis utöva fortlöpande kontroll å balanser av olika slag. Ovan
berörda standardisering av bokföringsmaterialet innebär givetvis i och för
sig en icke oväsentlig fördel.
I detta sammanhang må vidare nämnas, att inom civilförvaltningens revisionsbyrå
finnes inrättat ett särskilt kontor för granskning av löneutgifterna
inom försvaret. Å kontoret föres ett omfattande kortregister över all
vid de olika försvarsgrenarna anställd personal i tjänstemannaställning,
oberoende av i vad mån densamma avlönas från avlönings- eller sakanslag.
Den vid kontoret tjänstgörande personalen omfattar över 30 befattningshavare,
för vilka de årliga avlöningskostnaderna kunna beräknas uppgå till
inemot 280 000 kronor. Personalen har under tiden närmast efter ikraftträdandet
av de nya avlöningsförfattningarna och kungörelsen om reglerad befordringsgång
varit sysselsatt främst med granskning av de beslut om ändrade
lönegrads- och löneklassplaceringar, som föranletts av den i samband
med löneregleringen förutsatta omräkningen av bland annat den vid truppförband
in. fl. anställda personalens lönetur. För detta ändamål har jämväl
övertidsarbete i avsevärd utsträckning måst tillgripas. Någon direkt kontroll
av i vad mån obehörigt anställande av personal vid försvarsväsendet
förekommit eller avlöningskostnader redovisats å felaktiga anslagstitlar synes
däremot icke utövas vid nämnda kontor.
Revisorernas uttalande. I det s. k. regleringsbrevet den 30 juni 1947 ha
närmare föreskrifter meddelats rörande dispositionen av de under arméns
avlöningsanslag för sistförflutna budgetår anvisade medlen. Därvid ha vissa
i avlöningsstaten ingående poster, avseende avlöningar till viss extra personal
in. in., antingen maximerats eller på annat sätt begränsats beträffande
medelsförbrukningen. Såsom den av revisorerna verkställda granskningen
ger vid handen, ha emellertid ifrågavarande poster överskridits med avsevärda
belopp. Den av försvarets civilförvaltning i vederbörliga bokföringsuppgifter
redovisade merbelastningen uppgår sålunda till inemot 500 000 kronor.
Anledningen till nämnda anslagsöverskridanden torde vara antingen att
respektive poster tagits i anspråk för utgifter som rätteligen bort bokföras
på andra redovisningstitlar eller ock att viss extra personal i icke avsedd
omfattning anställts vid arméns truppförband och staber in. m. På den korta
tid som stått revisorerna till buds har det icke varit möjligt att närmare ut
-
— 49 —
röna ifrågavarande förhållanden. Revisorerna förutsätta därför att frågan
utredes genom civilförvaltningens försorg och i vederbörlig ordning anmäles
för Kungl. Maj :t. I avsaknad av dylik utredning ha revisorerna icke ansett
sig kunna taga ställning till spörsmålet om var det direkta ansvaret för merberörda
anslagsöverskridande må vara att finna.
Oavsett det anförda synes det emellertid revisorerna anmärkningsvärt,
att icke civilförvaltningen redan under budgetårets gång, i den mån belastningen
å olika anslag och anslagsposter blivit känd genom bokföringskontorets
månatliga sammanställningar, sökt klarlägga anledningen till den uppkomna
merbelastningen och därmed även ernå rättelse i anslagsdispositionen.
Ett dylikt initiativ hade enligt revisorernas mening varit desto naturligare,
som införande av den till civilförvaltningen förlagda centrala hålkortsbokföringen
inom försvaret bland annat motiverats just med de möjligheter
som därigenom skulle vinnas att på ett tidigt stadium upptäcka och
förebygga felaktigheter beträffande medelsanvändningen. Det framstår vidare
för revisorerna såsom mindre tillfredsställande, att vederbörande revisionskontor
inom civilförvaltningen icke synes ägna någon större uppmärksamhet
åt granskningen av själva personaluppsättningen vid de olika militära
enheterna. Revisorerna finna det angeläget att kontrollen på detta område
snarast effektiviseras till förebyggande av obehöriga avlöningsutgifter.
Med hänsyn till den förevarande frågans stora betydelse i principiellt avseende
ha revisorerna ansett sig böra bringa de gjorde iakttagelserna till riksdagens
kännedom.
§ 9.
Förplägnadsersättning till värnpliktiga m. fl. under tjänstledighet.
Till s. k. blandavlönad personal vid försvaret, såväl fast anställt manskap
som värnpliktiga, utgår under vissa ledigheter särskild ersättning i stället
för fri förplägnad, s. k. portionsgottgörelse. Beträffande den värnpliktiga
personalen, för vilken ifrågavarande förmån har sin största praktiska betydelse,
stadgas i 15 § 4 mom. kungörelsen den 21 december 1945 angående avlöning
in. in. till värnpliktiga (nr 881), att värnpliktig under övningsuppeliåll
och tjänstledighet av längre varaktighet än två dygn i följd äger åtnjuta
ersättning för förplägnad enligt för dylik ersättning meddelade särskilda
föreskrifter. Sådana föreskrifter ha av försvarets civilförvaltning, efter samråd
med bl. a. de tre försvarsgrensförvaltningarna, lämnats i av ämbetsverket
år 1946 utfärdade anvisningar angående tillämpningen av nyssberörda
kungörelse. I dessa anvisningar stadgas, att ifrågavarande förplägnadsersättning
skall utgå med belopp, som fastställts för portionsgottgörelse till fast
anställt manskap vid det förband, vid vilket vederbörande tjänstgör.
Nyssnämnda belopp för portionsgottgörelse ansluter sig på visst sätt till
det för respektive förband gällande normalportionspriset. Enär de till grund
4 —''tHS~)S0. Ken. berättelse ant/, statsnerket dr I9iS. /.
— 50 —
for normalportionspriset liggande normalportionsstaternas utseende växlar
inom de olika försvarsgrenarna och — i vissa fall — även vid olika förband
inom en och samma försvarsgren, följer härav att även normalportionspriset
företer vissa växlingar.
Enligt $ 2 intendenturunderhållsinstruktion för armén bestämmes portionsgottgörelsen
av vederbörande militärbefälhavare och utgår med för olika
förband varierande belopp. Inom IV. militärområdet ha enligt av revisorerna
inhämtade upplysningar under åren 1947 och 1948 ifrågavarande belopp
fastställts den 14 januari 1947, avseende månaderna januari—mars
1947, den 2 april 1947, avseende månaderna april—juni 1947, den 10 juli 1947,
avseende månaderna juli—september 1947, den 11 oktober 1947, avseende
manadeina oktober 1947 mars 1948, den 2 april 1948, avseende månaderna
april—juni 1948, den 13 juli 1948, avseende månaderna juli—september
1948, samt den 15 oktober 1948, avseende månaderna oktober 1948_mars
1949,
Beträffande marinen erhålles för portionsgottgörelse gällande belopp genom
att normalportionspriset höjes med f. n. 25 procent. Beloppet är lika
för förband på samma ort, varvid är att märka att under sjötjänstgöring
högre ersättningsbelopp utgår än vid landkommendering. Uppgifter angående
av marinförvaltningen fastställda normalportionspris för åren 1947
och 1948 äro införda i Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret (TS) vid
följande tidpunkter: den 22 januari 1947, avseende månaderna januari—
april 1947, den 26 april 1947 (med vissa ändringar den 2 juli respektive den
18 oktober 1947), avseende månaderna maj—oktober 1947, den 31 oktober
1947 (med viss ändring den 31 december 1947), avseende månaderna november
1947 april 1948, den 29 april 1948, avseende månaderna maj—oktober
1948, samt den 1 november 1948, avseende månaderna november 1948
april 1949. Framhållas må att ifrågavarande tjänstemeddelanden många
gånger komma vederbörande förband och fartyg till lianda först avsevärd
tid efter tryckningsdagen.
Inom flygvapnet har portionsgottgörelsen tidigare fastställts specifikt för
varje särskild flottilj. På sistone synes dock en strävan förelegat att i nu
berörda hänseende sammanföra förbanden till större grupper. Beloppens
storlek bestämmes av flygförvaltningen, och uppgifter härom införas i publikationen
Ekonomiska föreskrifter för flygvapnet (Ekof). Under åren 1947
och 1948 ha beslut i frågan meddelats den 28 mars 1947, avseende tiden
fr. o. in. den 1 april 1947, den 13 juni 1947, avseende tiden fr. o. m. den 10
juni 1947, den 16 september 1947, avseende tiden fr. o. in. den 15 september
1947, den 28 oktober 1947, avseende tiden fr. o. m. den 1 november 1947, den
23 januari 1948, avseende tiden fr. o. m. den 1 januari 1948, den 19 mars
1948, avseende tiden fr. o. in. den 1 april 1948, samt den 26 oktober 1948,
avseende tiden fr. o. in. den 1 november 1948. I likhet med vad nyss påpekats
beträffande TS kan understundom avsevärd tid förflyta, innan vederbörande
förvaltningsföreskrifter nå fram till förbanden.
— 51
En av revisorerna verkställd undersökning, avseende september månad
innevarande år, har givit följande resultat i fråga om portionsgottgörelsens
storlek vid vissa förband inom de tre försvarsgrenarna. Beloppen äro angivna
i öre per dag.
Stockholm—Barkarby: |
| Uppsala: |
| ||
I 1 | 200, | F 8 | 194 | 18 198 |
|
Lv 3 | 200, | ÖSS | 195 | F16 194 |
|
Göteborg—Säve: |
|
| Östersund—Frösön: | ||
Lv 6 | 197, | F 9 | 194 | 15 208, | F |
A 2 | 197, | ÖSG | 200 | A 4 208 |
|
Luleå: |
|
|
| Karlskrona: |
|
Lv 7 | 216, | F 21 | 215 | ÖSK 193 |
|
Flottans fartyg: 210
I detta sammanhang må slutligen framhållas, att omförmälda normalportionspris
ligger till grund även för beräkningen av den ersättning som
vederbörande personal har att erlägga för utbekommen kronportion.
Revisorernas uttalande. Enligt gällande bestämmelser äga värnpliktiga
in. fl. rätt att under tjänstledighet uppbära ersättning för eljest tillhandahållen
förplägnad med visst belopp, s. k. portionsgottgörelse. Storleken av
denna ersättning beräknas med utgångspunkt från det för vederbörande
förband fastställda normalportionspriset. Till grund härför liggande normalportionsstater
äro emellertid olika inom olika försvarsgrenar och — i
vissa fall — även inom samma försvarsgren, med påföljd att värnpliktiga
å en och samma garnisonsort ofta erhålla gottgörelse med varierande belopp.
Inom marinen bestämmes i sin tur ersättningen efter skilda principer,
allteftersom den värnpliktige är påmönstrad fartyg eller tjänstgör i
land. Revisorerna kunna icke finna ifrågavarande olikheter sakligt befogade.
Den lämnade redogörelsen ger vidare vid handen, att de för portionsgottgörelse
fastställda beloppen i allmänhet icke sluta med jämnt krontal. Detta
har till följd att uträkningen och granskningen av ersättningsbeloppens totala
storlek i varje enskilt fall måste bliva onödigt tidsödande. Särskilda
komplikationer uppstå, då, såsom i stor utsträckning synes ske, vederbörande
bestämmelser komma förbanden till handa först avsevärd tid efter
ikraftträdandet. Härigenom bliva icke sällan omräkningar och utbetalning
av tilläggsersättningar erforderliga.
Såsom tidigare framhållits utgår nu behandlade gottgörelse i stället för
eljest av kronan tillhandahållen portion in natura. Ersättningen är sålunda
avsedd att användas till förplägnad under vederbörandes ledighet. Att under
sådana omständigheter anknyta beloppens storlek till förbandens nor
-
— 52 —
malportionspris kan enligt revisorernas uppfattning icke vara ändamålsenligt.
Därest en differentiering skall ske, borde den snarare anknytas till
livsmedelskostnaderna å vederbörandes hemort. En dylik differentiering
skulle emellertid stöta på stora praktiska svårigheter. Med hänsyn härtill
vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke ett för hela försvaret gemensamt
ersättningsbelopp borde fastställas. Genom en dylik omläggning av nu
tillämpade förfaringssätt för beräkning av portionsgottgörelsen skulle avsevärda
förenklingar kunna ernås. Dessa skulle bliva än mera framträdande,
om även den ersättning som vederbörande personal har att erlägga för utbekommen
kronportion bestämdes efter motsvarande grunder.
§ 10.
Vissa byggnadsfrågor vid Svea livgarde.
Revisorerna ha avlagt besök vid Svea livgardes kasernetablissement å
Järvafältet. I samband därmed ha revisorerna gjort följande iakttagelser
och inhämtat följande upplysningar beträffande vissa inom regementets
förläggningsområde befintliga byggnader.
I vederbörande fastighetsförteckning finnes upptagen en med nr I betecknad
byggnad, det s. k. garnisonshuset, som utgöres av en träbarack i
tre våningar. Byggnaden färdigställdes redan år 1940 och är avsedd för
förläggning av ett kompani om cirka 200 man. Den 3 maj 1945 härjades
byggnaden av eld, varvid huvuddelen av taket till norra utbyggnaden och
vinden till densamma avbrändes. I samband med släckningsarbetet blevo
underliggande våningar svårt vattenskadade. På grund av skadorna har
byggnaden sedan ovannämnda tidpunkt icke kunnat användas. Från regementets
sida ha upprepade framställningar gjorts att få byggnaden iståndsatt,
enär stor brist på lämpliga förläggningsutrymmen föreligger. Ritningar
för ombyggnad ha också uppgjorts, varjämte arbetstillstånd beviljats i
konselj den 2 juli i år. De planerade ombyggnadsarbetena ha dock ännu
icke påbörjats.
Till regementets fastighetsbestånd hör vidare en mangårdsbyggnad med
beteckningen Sörentorp nr C V, vilken utgöres av ett boningshus om fyra
lägenheter, vardera om två rum och kök. Lägenheterna ha tidvis tagits i
anspråk såsom förrådslokaler men äro på grund av träröta ej längre användbara
för detta ändamål. Även i övrigt befinner sig huset i ett synnerligen
dåligt skick. Väggarna äro i betydande utsträckning stadda i förvittring
och i norra gaveln ha stora sprickor uppstått, varför risk föreligger
att byggnaden åtminstone delvis skall störta samman. Enligt vad revisorerna
inhämtat kan det icke anses uteslutet, att de nu antydda hälsovådliga
förhållandena medverkat till den stora spridningen av den till en kronans
stamhund härledda tuberkulosepidemi, varigenom fyra i huset boende
personer under våren 1948 smittades av nämnda sjukdom. Av nu berörda
skäl har byggnaden utdömts av vederbörande hälsovårdsmyndighet och
— 53 —
skall enligt beslut av fortifikationsförvaltningen rivas snarast möjligt efter
instundande årsskifte, enär densamma icke utan avsevärda kostnader kan
göras beboelig. Detta oaktat förhyrdes vid tidpunkten för revisorernas besök
två av lägenheterna av underbefälsfamiljer med barn. Under höstens
lopp ha dock åt dessa familjer kunnat anvisas andra bostäder.
De enda tjänstebostäder som uppförts vid regementet utgöras av fyra
småstugor, avsedda för väbel, maskinist, eldarpersonal och husmödrar.
Från och med den 1 oktober i år har emellertid kronan bland annat övertagit
de båda fastigheterna Övre och Nedre Emmyland, vilka avses skola
användas såsom personalbostäder. Den förstnämnda omfattar två lägenheter
om 6 rum och kök respektive 5 rum och kök, vilka uthyrts till två
officersfamiljer som tidigare saknat bostad. Lägenheterna befinna sig i ett
mycket eftersatt skick och kunna närmast karakteriseras som nödbostäder.
Medel för erforderliga renoveringar saknas emellertid. Även den andra fastigheten,
omfattande elva rum och kök, är mindre lämpad såsom bostad;
hland annat är den icke vinterbonad. Avsikten lär vara att där inreda minst
två lägenheter för underofficersfamiljer. Jämväl i detta fall saknas dock
för reparationer erforderliga medel.
Även vissa andra av regementet disponerade bostadsfastigheter uppvisa,
enligt vad revisorerna vid sitt besök kunde konstatera, svåra brister i olika
avseenden. Icke minst gälier detta fastigheten Nedre Lugnet, en träbyggnad
i två våningar om tillhopa elva rum och kök. I övervåningen uthyras f. n.
tre rum och kök åt en överfurirsfamilj, medan i nedervåningen tre enkelrum
tagits i anspråk av marketenteripersonal. Huset avses skola omändras
till bostad för enbart kvinnlig ekonomipersonal. För detta ändamål har
fortifikationsförvaltningen i underdånig skrivelse den 2 september i år hemställt
om anvisande av 103 000 kronor. Avståndet från Nedre Lugnet till
själva kasernetablissementet uppgår till omkring 800 in gångväg.
I detta sammanhang må vidare nämnas, att regementet jämväl disponerar
fastigheten övre Lugnet, ett boningshus om sex rum och kök. Fastigheten
uthyres till två privatpersoner, vilka uppsagts till avflyttning den 1
oktober i år. Enligt beslut av statens hyresråd ha dock vederbörande medgivits
att kvarbo i fastigheten, i följd varav regementet gått miste om två
lägenheter för den egna personalen. Avsikten har nämligen varit att uppdela
huset i två lägenheter och att uthyra desamma som familjebostäder
åt två överfurirer, vilka på grund av sin tjänst måste vara bosatta inom
kasernområdet.
Vid regementets utflyttning till det nya kasernetablissementet saknades
helt anordningar för bastubad åt manskapet. Då av denna anledning — enligt
vad revisorerna inhämtat — stora svårigheter snart uppkoinmo att
hålla sjukdomsfrekvensen nere och avsaknaden av hastuinrättning även i
övrigt medförde betydande hygieniska olägenheter, hemställde sekundchefen
den 11 januari 1946 hos fortifikationsförvaltningen om anvisande av
medel för anordnande av en provisorisk bastu i avvaktan på den planerade
ordinarie bastuns färdigställande. För ändamålet erforderliga medel, 6 000
54 —
kronor, anvisades samma månad, och en provisorisk bastu inreddes i en
vanlig förläggningsbarack. Arbetet utfördes av regementets egen personal.
Bastun togs i bruk i april 1946.
Såsom ett provisorium på kort sikt ansågs anordningen vid detta tillfälle
kunna fylla det omedelbara behovet. Relativt snart blev det emellertid uppenbart
att bastun icke motsvarade ens de enklaste hygieniska krav. Trävirket
i byggnaden och inredningen angreps av fukt och mögel, varjämte
svampbildningar uppstodo trots noggrann renhållning. Med anledning härav
utbröto epidemier, vilka visade sig härröra från bastun såsom smittokälla.
Dessa förhållanden ha ingående belysts av tjänsteförrättande regementsläkaren
i dennes till försvarets sjukvårdsförvaltning avgivna årsberättelse
för år 1947. Efter ingripande av ämbetsverket ställdes medel till regementets
förfogande för de ur hygienisk synpunkt allra nödvändigaste reparationerna.
Även om sålunda de mest framträdande bristerna avhjälpts, synas dock
de med bastuns användande förbundna sanitära olägenheterna alltjämt i
icke ringa utsträckning kvarstå. Efter att ha understrukit den förbättring
av förhållandena som inträtt sedan tvenne civila badmästare anställts, anförde
sålunda tjänsteförrättande regementsläkaren i protokoll, fört vid hälsovårdsinspektion
av Svea livgarde den 29 juni—2 juli 1948, bl. a. följande.
Kvar står ändock det faktum, att en objektiv bedömare närmast måste anse
bastun såsom en hygienisk skandal, särskilt när inrättningen jämföres
med regementets övriga byggnader. Ur driftsynpunkt blir bastun också allt
annat än billig, då för dess skötsel och för förhindrande av liknande epidemier
som den omnämnda nu fordras två personer, vilka i lön tillsammans
årligen uppbära kr. 11 456: 64. För skötseln av en modern bastu fordras
utan tvekan endast en person, vilket skulle betyda en besparing av halva
summan. Därtill kommer, att bränsleförbrukningen i den nuvarande är
mycket, sannolikt dubbelt så stor som i en modern bastu.
Den 27 oktober i år har bastun inspekterats av tillförordnade chefen för
sjukvårdsförvaltningens hygien- och epidemisektion, vilken i en med anledning
av besöket upprättad promemoria bl. a. framhållit följande.
Bastubyggnaden inspekterades hösten 1947 av försvarets sjukvårdsförvaltning
genom chefen för förvaltningens hygien- och epidemisektion, professor
Cx. Rundberg. Dennes besök föranleddes av talrika fall bland de badande av
en hudsjukdom, som kunde visas ha spritts genom dåliga sanitära förhållanden
i badet. De smärre förbättringar av lokalerna, som vidtogos efter
denna epidemi, ha icke varit ägnade att i högre grad öka bastuns standard.
Efter förnyad inspektion av bastun den 27 oktober 1948 får jag framföra
följande synpunkter.
Bastun, som är av typen barackbastu, har från början endast tänkts som
ett provisorium för att användas, till dess en idrottshall, kombinerad med
badanläggning, bleve färdigbyggd. Liksom diverse byggnadsprojekt av denna
typ har emellertid även byggandet av I l:s idrottshall blivit ställt på framtiden
(prop. 97/1945 s. 53). Den hygieniska standarden hos den nuvarande
bastun är likväl — en god skötsel till trots — av så låg beskaffenhet, att en
nybyggnad måste anses ej blott önskvärd utan rentav tvingande nödvändig.
Utan att ingå på några detaljer av hygienisk art, kan utan vidare fastslås,
att bastun gör ett beklämmande otrivsamt intryck. En bastu av den
— 55 —
typ, som för närvarande är i bruk, har nämligen aldrig konstruerats för
annat än användning under kortare tider. En badfrekvens av den storlek,
som det är fråga om vid Svea livgarde, fordrar en lokal, som tål att vara i
gång praktiskt taget varje dag under 8—10 timmar. Slitaget på framför allt
trävirke och ugnar blir vid kontinuerlig drift oproportionerligt stort, varför
redan de höga drifts- och underhållskostnaderna motivera en badlokal
av helt annan standard än den nuvarande.
Under hänvisning till ifrågavarande promemoria har sjukvårdsförvaltningen
i skrivelse den 29 oktober 1948 hemställt, alt fortifikationsförvaltningen
måtte äska medel för uppförande så snart ske kan av en ny separat
bastubyggnad för Svea livgarde. I skrivelsen framhålles vidare, att den
vid regementet i bruk varande provisoriska bastuanläggningen med hänsyn
till sitt synnerligen dåliga skick ur hygienisk synpunkt närmast torde kunna
betecknas som kassabel.
Revisorernas uttalande. I samband med besök vid Svea livgardes kasernetablissement
å Järvafältet ha revisorerna kunnat konstatera, att flera för
regementet aktuella byggnadsfrågor ännu icke fått någon tillfredsställande
lösning. De enda tjänstebostäder som finnas uppförda vid etablissementet
äro fyra byggnader av småstugetyp, varför stora svårigheter uppstått att
anskaffa erforderliga lägenheter åt vid regementet tjänstgörande personal
av olika kategorier. Såsom en följd härav ha åtminstone tidvis två underbefälsfamiljer
med barn måst taga i anspråk av vederbörande hälsovårdsmyndighet
utdömda bostäder. Ifrågavarande svårigheter torde komma att
ytterligare accentueras, i den mån de beställningshavare som f. n. förhyra
bostäder i regementets förutvarande kaserner i Stockholm nödgas utflytta
till Ulriksdal. Behovet av bostäder för ekonomipersonalen är vidare mycket
stort.
För nu berörda ändamål bär regementet i begränsad utsträckning kunnat
disponera vissa under senare delen av 1800-talet uppförda träbyggnader,
vilka nyligen förvärvats av kronan. Dessa fastigheter befinna sig emellertid,
såsom revisorerna vid sitt besök kunnat konstatera, i ett synnerligen
dåligt skick och lära icke utan avsevärda kostnader kunna iståndsättas. Ju
längre de erforderliga reparationsåtgärderna uppskjutas, desto större torde
kostnaderna bliva. Några medel för istandsättningsarbetenas utförande fin
-
nas i allmänhet icke tillgängliga.
Emellertid har för ombyggnad av fastigheten Nedre Lugnet ett belopp av
103 000 kronor äskats. Enligt revisorernas mening är det dock ytterst tveksamt,
huruvida det kan anses ekonomiskt försvarligt att investera sa relativt
betydande belopp för iståndsättande av ifrågavarande fastighet, vilken
på grund av otillräckligt underhåll uppvisar mycket påtagliga brister. Utgifterna
för uppförandet av en helt ny byggnad torde f. ö. icke komma att
inera avsevärt överstiga de nu beräknade renoveringskostnaderna. Med hänsyn
härtill finna revisorerna det angeläget, att frågan om iordningställandet
av fastigheten Nedre Lugnet göres till föremål för förnyad provning,
innan de planerade ombyggnadsarbetena därstädes igångsättas. Därvid bor
— 56 —
särskilt beaktas det jämförelsevis stora avståndet mellan fastigheten och
det egentliga kasernetablissementet. I anslutning till en dylik omprövning
synes lämpligen hela det nu berörda problemkomplexet böra upptagas till
behandling i ett sammanhang.
Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla såsom anmärkningsvärt,
att frågan om det s. k. garnisonshusets iståndsättande hållits öppen ända sedan
våren 1945, då byggnaden brandskadades så svårt att den sedan dess
icke kunnat användas. Beslut om byggnadens försättande i dugligt skick
bör därför träffas med det snaraste. Såsom synnerligen angeläget framstår
det jämväl, att en definitiv lösning av bastufrågan vid Svea livgarde icke
ytterligare sk jutes på framtiden. De nuvarande förhållandena härutinnan
äro, såsom av det föregående framgår, ur hygienisk synpunkt mycket otillfredsställande.
§ 11.
Militieombudsmannens kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning.
Sedan frågan om inrättandet av en särskild civil myndighet för tillsyn
över försvarsväsendet motionsvis bragts under riksdagens prövning åren
1901, 1903, 1904 och 1908 utan att dock på grund av första kammarens avvisande
hållning leda till åsyftat resultat, framlade Kungl. Maj :t genom proposition
den 14 maj 1914 (nr 63) förslag om tillsättande av en riksdagens
militieombudsman med uppdrag att utöva i motionerna avsedd tillsyn.
Förslaget godkändes definitivt av 1915 års lagtima riksdag (skr. nr 23).
Instruktion för ämbetet utfärdades den 14 maj 1915 (nr 133) i nära anslutning
till ett av särskilda sakkunniga den 19 december 1914 framlagt
förslag.
Den nya institutionen utformades i huvudsak efter mönster av justitieombudsmansämbetet.
Militieombudsmannen övertog därjämte i princip de
llPP§ifter som tidigare ankommit på den s. k. civilkommissionen, vilken inrättats
den 11 december 1908 men fått allenast provisorisk karaktär. Denna
kommission hade instruktionsenligt haft att undersöka, huruvida upphandlings-
entreprenad-, kontroll- och besiktningsmetoderna inom försvaret
byggde på moderna principer för affärsmässighet och i övrigt vore ändamålsenliga,
huruvida truppens, särskilt de värnpliktigas, behandling och
omvårdnad gåve anledning till erinringar, huruvida erforderligt samarbete
för tillgodoseende av försvarets behov vore organiserat med alla de krafter,
som stode eller utan alltför stora olägenheter kunde ställas till statens
förfogande, huruvida försvarsmedlen i fråga om utrustning och dylikt vore
i ett sådant skick, att de vid fredsbrott kunde fungera på ett tillfredsställande
sätt, samt huruvida författningar och föreskrifter rörande försvaret vore
genomgående led i samma system och verkade ändamålsenligt.
Beträffande de skäl som ansetts föreligga för inrättandet av det nya
ämbetet såsom militieombudsman anförde chefen för justitiedepartementet
i propositionen 1914: 63 bland annat följande.
— 57
Anledningen till att en ny kontrollmyndighet anses önskvärd och behövlig
torde endast till någon mindre del vara att finna däri att områden, där
kontroll erfordras, skulle vara undandragna de nuvarande kontrollmyndigheternas
granskningsrätt. Även om man blott fäster sig vid den kontroll,
som utövas av riksdagen eller genom myndigheter, som riksdagen för sådant
ändamål tillsätter, måste den nu stadgade kontrollen sägas i princip
vara utsträckt till så gott som alla statslivets områden. Av riksdagens kontrollinstitutioner
torde justitieombudsmannen i detta sammanhang äga den
största betydelsen. Hans uppgift är enligt g 96 regeringsformen att såsom
riksdagens omhud ha tillsyn över lagarnas efterlevnad av domare och ämbetsmän
samt att vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem,
som uti sina ämbetens utövning av våld, mannamån eller annan orsak någon
olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra.
Även den för justitieombudsmannen gällande instruktionen av den 1
mars 1830 är mycket allmänt hållen. Vad särskilt försvarsverket angår
finnes icke någon tvekan om att han även på detta område äger att övervaka
gällande författningars efterlevnad av vederbörande civila eller militära
tjänstepersonal samt beivra överträdelser eller försummelser, som begås
i sådant avseende.
Om sålunda den rättsliga befogenheten till kontroll från riksdagens sida
redan nu sträcker sig så vitt, att det endast i ganska ringa mån torde kunna
ifrågakomma att öppna nya områden för densamma, är det mera ovisst,
huruvida för närvarande finnes faktisk möjlighet att med önskvärd kraft
och noggrannhet tillämpa kontrollrätten i hela dess omfattning. Under det
att kontrollinstitutionerna fortfarande äro desamma som bildades vid det
nuvarande statsskickets tillkomst för mer än hundra år sedan, har den
statsverksamhet, som utgör kontrollens föremål, i utomordentligt hög grad
utvecklats. Jag vill såsom exempel på nya verk endast erinra om kommunikationsverken
och de affärsdrivande verken. Även försvarsbördans överflyttning
från jordägarna i deras egenskap av rust- och rotehållare till hela
befolkningen såsom värnpliktiga har medfört en högst väsentlig utvidgning
av statsverksamheten. Antalet av de tjänstemän, som i början av adertonhundratalet
ställdes under justitieombudsmannens tillsyn, utgör säkerligen
endast en bråkdel av dem tillsynen nu avser. Det ligger i sakens natur,
att denna fortgående förökning av statsförvaltningens och därmed även
av statskontrollens uppgifter förr eller senare måste leda till att, om en
tillfredsställande kontroll skall kunna utövas å statsförvaltningen i dess
helhet, antingen de nuvarande kontrollmyndigheternas arbetskrafter måste
förstärkas eller ock vissa områden måste utbrytas för att läggas under någon
ny kontrollmyndighet. Särskilt synes det knappast kunna förväntas,
att utan ändring i förhållandena justitieombudsmannens verksamhet skall
kunna i någon större mån sträckas utöver den omfattning densamma redan
erhållit. I sådant hänseende må, vad försvarsväsendet vidkommer, nämnas,
att justitieombudsmannen genomgår krigsdomstolarnas domböcker samt
granskar fångförteckningarna även i fråga om personer, som av dessa
domstolar blivit dömda till frihetsstraff. Detta utgör den huvudsakliga
kontroll, som han beträffande försvarsväsendet utövar regelbundet och
utan att hans ingripande påkallas av särskilda omständigheter.
En fråga, som härefter framställer sig till besvarande är, varför eu förstärkning
av kontrollmyndigheterna, om sådan befinnes önskvärd, bör avse
just försvarsverket. Under tidigare överläggningar i förevarande ämne har
stundom uttalats den meningen, alt med samma fog ökad kontroll kunde
påfordras för andra områden av statsförvaltningen, t. ex. skolväsendet. Det
torde dock icke med rätta kunna förnekas, att försvarsväsendet ur vissa
- - 58 —
synpunkter intager en mera säregen ställning, som kan utgöra anledning
till att träffa särskilda anordningar för kontroll därå. I personligt avseende
medför värnpliktens fullgörande, att stora delar av befolkningen under
långa tider underkastas helt andra levnadsförhållanden samt särskilt en
annan lagstiftning än befolkningen i övrigt. Att inom försvarsväsendet strafflagstiftningen
måste vara strängare och rättegångsordningen i vissa hänseenden
medgiva ett mera summariskt förfarande än motsvarande bestämmelser
på det civila området lär allmänt erkännas; men härav följer ock
att tillämpningen av de militära stadgandena är särskilt ansvarsfull och att
man från de tillämpande myndigheternas sida måste kräva ett synnerligen
noggrant aktgivande på författningarnas innehåll och syfte. De ekonomiska
bördor försvarsverket ålägger upptaga en mycket stor del av statsbudgeten,
och härtill kommer, att utgifterna för försvaret merendels äro av en
natur, som försvårar tillsynen därå att de äro behöriga och lämpligt avvägda.
Medan de årliga kostnaderna för andra förvaltningsgrenar till större
delen utgöras av löner, som äro på förhand till beloppet" bestämda och vilkas
utbetalning lätt kontrolleras, utgå däremot de löpande försvarskostnaderna
i högst betydande omfattning för anskaffning av krigsmateriel och
förnödenheter av olika slag. Denna anskaffning är så mycket mer i behov
av att regleras och övervakas, som försvarsverket, i motsats till exempelvis
kommunikationsverken, saknar den begränsning och ledtråd vid anskaffningen,
som följer av nödvändigheten att söka erhålla skälig avkastning å
nedlagda medel. I den allmänna uppfattningen torde ock kravet på en
betryggande kontroll göra sig med särskild styrka gällande i fråga om försvarsverket.
Omfattningen och karaktären av militieombudsmannens ämbetsåligganden
preciserades av departementschefen sålunda:
Bland de lagar och författningar, vilkas efterlevnad denne skall ha att
övervaka, märkas i främsta rummet den särskilda strafflagstiftning och
därmed sammanhängande rättegångsordning, som gälla för krigsmakten.
I värnpliktslagen och inskrivningsförordningen finnas åtskilliga stadganden,
vilkas tillämpning i särskilda fall äger stor betydelse för de värnpliktiga.
Dessa författningars efterlevnad av det militära befälet samt nämnder
och myndigheter, som handlägga inskrivnings- och rullföringsärenden,
torde böra ställas under militieombudsmannens tillsyn.
Vidare bör militieombudsmannen äga att övervaka de värnpliktigas behandling
och omvårdnad i ungefär samma utsträckning som nu tillkommer
civilkommissionen.
■^tt. skilja pa värnpliktiga och övrig militär personal vid bestämmande
av militieombudsmannens ämbetsuppgifter torde icke vara lämpligt eller
ens möjligt. I instruktionen för militieombudsmannen måste följaktligen
komma till användning uttryck, som omfatta hela personalen.
Efterlevnaden av de författningar, som angå anskaffningen av underhåll
och utrustning åt truppen samt all annan försvarsmateriel, måste givetvis
ställas under militieombudsmannens kontroll.
Bland dessa är förordningen angående statens upphandlings- och entreprenadväsen
en av de viktigaste. Denna författning gäller ju för ett vidsträcktare
område än försvarsväsendet, men en mycket betydelsefull del av
dess tillämpning faller numera inom detta. De högst ansenliga belopp, som
årligen anslås till försvaret, få nämligen till ojämförligt största delen sin
användning vid upphandling och entreprenader. Därtill kommer, såsom
— 59 —
förut påpekats, att då de sålunda använda summorna icke äro avsedda att
och icke kunna lämna någon avkastning, här jämväl saknas den naturliga
och lätt påvisbara regulator för förhållandet mellan omkostnader och avkastning,
som förefinnes på åtskilliga andra områden av statsförvaltningen.
Myndigheternas beslut i avseende å utbud, antagande av anbud, besiktning
o. s. v. äro ofta av synnerlig betydelse för statsverket. Kontrollen över
dessa beslut kan i allmänhet knappast äga rum annorstädes än å myndigheternas
egna lokaler. Visserligen åtföljas räkenskaperna av ingångna kontrakt
och vissa därtill hörande handlingar, men av dem kan i regel icke
någon slutsats dragas rörande sättet för upphandlingen eller entreprenaden.
Och skulle fullständiga handlingar i alla upphandlingsärenden avlämnas till
den centrala kontrollen, bleve förvaltningsverksamheten nedtyngd i alltför
stor omfattning. Redan på grund härav är det angeläget, att förfaringssättet
vid upphandlingar och entreprenader blir föremål för granskning under
militieombudsmannens inspektioner.
Gällande upphandlingsförordning föreskriver offentligt förfarande vid
upphandlingar och entreprenader. Häri kan väl sägas ligga en viss kontroll
så till vida, att därigenom möjliggöres för tävlande, som anser sig obehörigen
förbigången, att besvära sig i högre instans. Dylika besvär kunna dock
knappast föranleda annan rättelse än till enskild klagandes förmån och
medverka därför endast i undantagsfall vid tillgodoseendet av statsverkets
intressen.
I de fall, då statsverkets hästa gentemot de tävlande icke iakttagits, vare
sig detta allenast gäller ett enstaka ärende eller beror på slentrianmässigt
tillämpade, felaktiga affärsmetoder, kan erforderlig rättelse knappast väntas
annat än genom ingripande av kontrollmyndighet. För försvarets vidkommande
gäller den årliga omsättningen så betydande belopp, att militieombudsmannen
säkerligen skall finna en av sina mest arbetssamma uppgifter
i tillsynen över upphandlings- och entreprenadförordningens efterlevnad.
Både direkt och kanske framför allt indirekt är fullföljden av denna
kontrolluppgift ägnad att tillgodose stora ekonomiska intressen för statsverket.
Därjämte är effektiv kontroll över upphandlingar och entreprenader
för försvaret ägnad att undanröja en ofta återkommande anledning till misstroende
mot de militära myndigheterna.
Anskaffningen av förnödenheter och materiel åt försvaret är liksom vården
av förråden och bruket av materielen jämväl i andra avseenden reglerad
genom en mångfald författningar. Bland dessa kunna nämnas för armén
utfärdade vapenvårds-, artillerimateriel-, kasernvårds-, ingenjörsmateriel-,
intendenturmateriel-, f redsförplägnads- och sjukvårdsmaterielreglementen
samt instruktionen för arméns intendenturförråd. För penningförvaltningen
och därmed sammanhängande angelägenheter gälla kassa- och avlöningsreglementen.
För marinen finnas motsvarande föreskrifter i gällande reglementen.
Genom dessa exempel torde vara ådagalagt, att tillsynen över efterlevnaden
av författningar angående försvarets ekonomiska förhållanden blir
eu vittomfattande och viktig uppgift för militieombudsmannen.
Det säl!, varpå expeditionstjänsten fullgöres hos de militära myndigheterna
och de civila huvudförvaltningarna vid försvaret enligt därför utfärdade
föreskrifter, hör jämväl ställas under militieombudsmannens tillsyn. Denna
hör särskilt gälla arkiven och deras ordentliga vård samt förvaringen av de
koncept Ii II utgående expeditioner, som skola finnas och vara tillgängliga för
allmänheten.
Till de militära författningarna höra vidare alla föreskrifter, hemliga och
offentliga, rörande krigsberedskapen.
— 60 —
Folkrepresentativ tillsyn däröver, att för svar smöjligheterna stå effektivt
till buds, när helst fredsbrott kan inträffa, måste anses såsom en viktig
förutsättning för det allmänna förtroendet till försvarsväsendet, särskilt med
hänsyn därtill att den offentliga kritiken i regel är utesluten från hithörande»
av naturliga skäl hemliga förhållanden. Även denna kontrolluppgift med
därtill hörande stora ansvar torde bäst kunna uppbäras av militieombudsmannen.
I nu gällande instruktion (SFS nr 141/1941) föreskrives beträffande militieombudsmannens
ämbetsåligganden bland annat följande.
1 §•
Riksdagens militieombudsman åligge att utöva en allmän tillsyn över
lagars, författningars och instruktioners efterlevnad vid krigsdomstolarna
samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet
anslagna medel ävensom att, om ämbets- eller tjänsteman i sitt ämbetes utövning
vid krigsdomstol eller i annan ämbetsutövning, för vilken åtnjutes
avlöning från nämnda medel, av våld, mannamån eller annan orsak begått
någon olaglighet eller underlåtit att behörigen fullgöra sina ämbetsplikter,
honom därför i laga ordning tilltala eller låta tilltala vid vederbörlig domstol;
dock vare Konungens justitiekansler undantagen från militieombudsmannens
tillsyn.
2 §■
Vid fullgörande av vad enligt 1 § åligger militieombudsmannen skall han
särskilt övervaka efterlevnaden av
strafflagstiftningen för krigsmakten, lagstiftningen om krigsdomstolar
och om rättegången därstädes samt andra författningar, i den män de skola
tillämpas av sådan domstol;
värnpliktslagen samt på grund därav utfärdade författningar;
bestämmelser om antagande och entledigande av den vid krigsmakten
fast anställda personal samt om deltagande i de för krigsmakten anordnade
utbildningskurser;
bestämmelser om krigsmäns behandling och omvårdnad;
bestämmelser om förvaltningen av de till försvarsväsendet anslagna medel
samt av försvarsväsendet tillhörande fastigheter;
bestämmelser om statens upphandlings- och entreprenadväsende, i vad
de äga tillämpning inom försvarsväsendet, om anskaffande, underhåll och
vård av materiel, anskaffande och användande av andra förnödenheter samt
utförande av arbete för försvarsväsendets behov;
bestämmelser om förråd, utrustning och annat, som avser krigsberedskap;
bestämmelser om expedierande av beslut och om förvarande och tillhandahållande
såväl av koncept till utgående expeditioner som av andra handlingar.
.... 3 §‘
Militieombudsmannen bör förnämligast anmärka och beivra sådana av
domare, ämbets- eller tjänstemän begångna fel, som synas honom antingen
härröra från egennytta, vrångvisa, våld eller grov försumlighet eller bereda
en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter eller kunna föranleda, att
anstalter mom försvarsväsendet icke uppfylla sitt ändamål.
Å personalförteckningen för militieombudsmannen och hans expedition
aro f. n. uppförda följande befattningar: 1 expeditionsvakt i lönegrad Ca 9,
— 61
1 kanslibiträde i lönegrad Ca 11, 1 byråintendent i lönegrad Ca 27, en byråchef
i lönegrad Cr 10 samt 1 militieombudsman i lönegrad Cp 20. Den nyssnämnda
intendentsbefattningen inrättades fr. o. m. år 1917, sedan militieombudsmannen
i samband med sin äinbetsberättelse för år 1915 framlagt
förslag härom. Såsom motivering för förslaget anförde militieombudsmannen
bland annat följande.
Förutom sådana göromål, som förutsätta juridiskt-administrativ utbildning,
skall militieombudsmannen handlägga en del ärenden, vid vilka kräves
biträde med annan fackutbildning. Härvid är särskilt att erinra om militieombudsmannens
åliggande att övervaka efterlevnaden av
bestämmelser om förvaltningen av försvarsväsendet tillhöriga fastigheter;
bestämmelser om statens upphandlings- och entreprenadväsende, i vad de
äga tillämpning inom försvarsväsendet, om anskaffande, underhåll och vård
av materiel, anskaffande och användande av andra förnödenheter samt utförande
av arbete för försvarsväsendets behov; samt
bestämmelser om förråd, utrustning och annat, som avser krigsberedskap.
De ärenden, som sålunda kunna förekomma, äro icke av så ensartad beskaffenhet,
att en person kan vara fackmässigt förtrogen med dem alla.
För somliga ärenden, t. ex. sådana som angå försvarsväsendet tillhörande
fastigheter, lärer det vara till fyllest att militieombudsmannen har till sitt
förfogande medel till ersättande av ett tillfälligt biträde. Men beträffande
andra, nämligen de som röra arméns intendenturväsen, är det anledning
antaga, att de skola förekomma i sådant antal, att militieombudsmannen
för deras handläggning har behov av ett biträde med fastare anställning.
Önskvärt är därför att å militieombudsmannens expedition anställes en erfaren
intendenturofficer såsom byråintendent.
Den förnämsta uppgiften för byråintendentén skulle bliva att biträda
militieombudsmannen vid inspektion av arméns förråd och dylikt samt att
verkställa de utredningar och utarbeta de framställningar, till vilka inspektionerna
kunna giva anledning. Ehuru en intendenturofficer icke kan vara
fullt förtrogen även med marinens intendenturväsen, utan tillfälligt anlitande
av en marinintendent därjämte kan tänkas komma i fråga, borde
dock byråintendenten kunna biträda jämväl vid inspektion av flottans och
kustartilleriets etablissement. Att byråintendenten skulle bereda ärenden
rörande värnpliktigas avlöning och förmåner i övrigt säger sig självt.
Av vederbörande ämbetsberättelser framgår att militieombudsmannen
eller dennes ställföreträdare vid av dem företagna inspektionsresor i genomsnitt
besökt ett 40-tal truppförband in. in. per år under den senaste
1 O-årsperioden. Vid inspektionerna ha granskats krigsrättsprotokollen, protokollen
angående disciplinära bestraffningar och angående ärenden rörande
förlust av eller skada å krigsmaktens egendom, de militära straffregistren,
anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar, tjänstematriklar,
kassaförvaltningarnas räkenskapshandlingar samt handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom
marketenterirörelser. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner
och materiel, åt hygieniska förhållanden, utspisning och omhänderhavandet
av de värnpliktigas ransoneringskort samt åt socialvården. I samband
med inspektioner av truppförband ha även arrestlokalerna besökts.
Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av byrå -
- 62 —
chefen och byråintendenten vid lnilitieombudsmansexpeditionen. För granskningen
av vissa kassaförvaltningars räkenskapshandlingar bär milititieombudsmannen
vidare såsom biträde anlitat en intendenturofficer. I stor utsträckning
ha därjämte för speciella kontrolluppgifter tagits i anspråk byggnads-
och tygsakkunniga officerare, understundom även revisionsexperter.
Vid sidan av den speciella tillsyn som utövas av eller genom militieombudsmannen
är den militära förvaltningen föremål för kontroll från en rad
andra statliga myndigheters sida. Därvidlag må först erinras om att den
fortlöpande räkenskapsgranskningen beträffande försvarets lokala och regionala
myndigheter är koncentrerad till en särskild revisionsbyrå inom
försvarets civilförvaltning. Inom denna byrå finnes bland annat inrättad en
s. k. undersökningsdetalj, som underkastar frågor rörande upphandling och
prissättning en kontinuerlig granskning på grundval av jämförelser mellan
försvarets samtliga lokalmyndigheter. Från civilförvaltningens sida bedrives
även en omfattande inventeringsverksamhet; sålunda äro bland annat
särskilda medel anvisade för arvoden till två tjänstemän, åt vilka uppdrages
att uttöra å ämbetsverket ankommande inspektion av försvarets kassor.
Specifik kontroll över försvarets lokala förvaltning utövas jämväl av de
till vissa militära ämbetsverk hörande s. k. förrådskontrollkontoren. Denna
kontroll skall ha till uppgift att tillse, att upphandlad eller försåld materiel
in. in. blivit vederbörligen uppdebiterad eller avförd i materiel- in. fl.
redogörelser och att jämföra de särskilda förvaltningsmyndigheternas hushållning
i olika detaljer. Vid verksamheten skall i anslutning härtill ägnas
uppmärksamhet åt frågor om penningmedlens ändamålsenliga användning
samt om erlagda priser och entreprenadsummor ävensom föreslås åtgärder,
som kunna leda till besparingar eller till avhjälpande av befintliga missförhållanden.
Vad försvarets centrala förvaltningsmyndigheter i sin tur beträffar, handhaves
den kamerala revisionen av dessa myndigheters räkenskaper utav
riksräkenskapsverket. Ämbetsverket har därjämte befogenhet att i förekommande
fall utsträcka sin granskning till att avse de militära lokalförvaltningarna.
Den från riksräkenskapsverkets sida bedrivna inventerings- och
inspektionsverksamheten tar även i viss omfattning sikte på de militära
institutionernas medelsförvaltning.
Såsom komplement till den nu berörda, mera formellt inriktade räkenskapsgranskningen
har statens sakrevision till uppgift att kontrollera den
ekonomiska ändamålsenligheten av inom den statliga administrationen vidtagna
förvaltningsåtgärder. Under sakrevisionens hittillsvarande verksamhet
har denna kontroll i betydande utsträckning kommit att avse den militära
förvaltningen. Jämväl av statens organisationsnämnd ha under senare
år bedrivits kontinuerliga, synnerligen ingående undersökningar rörande
olika förhållanden inom försvarsväsendet. För detta ändamål finnes
inom nämnden inrättad en särskild kommitté, försvarets centrala organisationskommitté.
— 03 —
I detta sammanhang må slutligen nämnas, att i årets riksstat anvisats
104 000 kronor till avlöningar och 11 100 kronor till omkostnader för militieombudsmannen
och hans expedition. Motsvarande siffror för justitieombudsmansämbetet
äro respektive 94 000 och 9 100 kronor. Under sistförflutna
budgetår har belastningen å de för militieombudsmannens verksamhet
avsedda anslagen uppgått till i runda tal 106 000 respektive 14 000 kronor
samt å de för justitieombudsmannens verksamhet avsedda anslagen till i
runda tal 92 000 respektive 11 000 kronor.
Revisorernas uttalande. Då genom beslut vid 1914 och 1915 års riksdagar
ett särskilt ämbete såsom militieombudsman inrättades, fick justitieombudsmansämbetet
i huvudsak tjäna såsom förebild för den nya institutionen. I
överensstämmelse härmed har militieombudsmannen främst avsetts skola
utöva en allmän tillsyn över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad
inom det speciella område av statsförValtningen som ämbetet fått sig
anvisat att övervaka. I nära anslutning härtill har för militieombudsmannen
föreskrivits skyldighet att kontrollera tillämpningen av bestämmelser
om krigsmäns behandling och omvårdnad. Att militieombudsmannen på
ifrågavarande områden har en synnerligen viktig uppgift att fylla torde vara
höjt över varje tvivel. Veterligen har heller icke från något håll förslag
framförts om en begränsning av ämbetets principiella befogenheter härutinnan.
Den lämnade redogörelsen ger emellertid vid handen, att militieombudsmannen
förutom själva rättsvården anförtrotts vissa andra uppgifter, vilka
anknyta till den rent ekonomiska verksamheten inom försvaret. Militieombudsmannen
skall sålunda enligt gällande instruktion utöva kontroll över
hl. a. fastighetsförvaltningen, anskaffningsverksamheten, materielvården
och förrådshållningen ävensom anmärka och beivra sådana fel, som kunna
föranleda att anstalter inom försvarsväsendet icke uppfylla sitt ändamål.
Vid ämbetets inrättande lades, såsom av det föregående jämväl framgår, synnerlig
vikt vid denna sida av kontrollen. Med hänsyn härtill förstärktes också
redan tidigt personalorganisationen med eu specialbefattning såsom byråintendent.
Militieombudsmannen plägar därjämte regelmässigt anlita särskilda
experter för olika granskningsuppdrag, föranledda av den på honom
ankommande kontrollen över den militära förvaltningens skilda grenar.
Såvitt revisorerna vid ett studium av militieombudsmannens årliga ämbetsberättelse
kunnat finna, kan emellertid militieombudsmannens verksamhet
i sist berörda hänseende knappast sägas ha lett till åsyftat resultat. De
ärenden som i skilda sammanhang upptagits till behandling avse sålunda
nästan uteslutande rätts- och personalvården inom försvaret, medan tillsynen
över själva förvaltningsverksamlieten allenast i ett ytterst ringa antal
fall föranlett särskilda framställningar från militieombudsmannens sida.
Ämbetet har med andra ord icke blivit det centrala kontrollorgan rörande
försvarets ekonomiska förhållanden som ursprungligen åsyftats. Anledningen
härtill måste anses ligga i sakens egen natur. De åligganden härutinnan
— 64 —
som anförtrotts militieombudsmannen äro nämligen så omfattande och vittutseende
till sin karaktär, att desamma näppeligen kunna fullgöras utan
en avsevärd förstärkning av ämbetets personalorganisation, försåvitt icke
de i egentlig mening rättsvårdande uppgifterna skola i väsentlig mån skjutas
åt sidan. Man bör vidare taga i betraktande att kontrollen på förevarande
område sedan tiden för militieombudsmansämbetets inrättande i hög
grad rationaliserats genom att den kamerala och sakliga revision som de
militära myndigheterna äro underkastade vid upprepade tillfällen väsentligen
utbyggts och förstärkts. Vederbörande, i det föregående närmare berörda
revisionsorgan torde också äga helt andra organisatoriska förutsättningar
än militieombudsmannen att effektivt kontrollera den ekonomiska
förvaltningsverksamheten och vad därmed sammanhänger inom försvarsväsendet.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter kan enligt revisorernas uppfattning
ifrågasättas, huruvida numera behov föreligger av en särskild tillsyn
över försvarets ekonomiska förhållanden från militieombudsmannens
sida. Starka skäl synas i stället tala för att ämbetets instruktionsmässigt
fastställda åligganden — på motsvarande sätt som gäller för justitieombudsmannen
inom dennes speciella kompetensområde — inskränkas till att avse
allenast rätts- och personalvården inom försvaret, medan kontrollen över
den ekonomiska förvaltningen helt överlåtes på vederbörande revisionsmyndigheter.
Genom en dylik koncentration av arbetsuppgifterna skulle jämväl
kostnaderna för militieombudsmannens verksamhet kunna i viss mån nedbringas.
Revisorerna anse sålunda, att frågan om militieombudsmansämbetets
allmänna ställning och skyldigheter bör upptagas till omprövning.
— 65 —
FEMTE HUVUDTITELN.
Socialdepartementet.
§ 12.
Arbetshemmen för vissa understödstagare eller försörjningspliktiga.
Arbetshemmens uppgift regleras huvudsakligen i 33 § fattigvårdslagen. Å
arbetshemmen skola intagas dels sådana i någon mån arbetsföra understödstagare,
vilka äro i behov av anstaltsvård, men på grund av sitt störande
uppträdande e. d. icke kunna eller böra mottagas å de kommunala ålderdomshemmen
(respektive för sörj ningshem eller vårdhem), dels ock sådana
försörjningspliktiga, vilka jämlikt stadgandet i 71 § fattigvårdslagen av
fattigvårdsstyrelse och jämlikt 72 § lagen om samhällets barnavård av barnavårdsnämnd
erhållit arbetsföreläggande, de s. k. försumliga försörj arna.
Efter en år 1934 vidtagen lagändring kan även person, omhändertagen för
skyddsuppfostran jämlikt 22 § d) i barnavårdslagen, enligt 35 § samma lag
mera tillfälligt intagas å arbetshem, därest detta anses lämpligare för den
omhändertagne än att intagas i skola tillhörande ungdomsvården eller allmän
uppfostringsanstalt samt våda för andras sedliga utveckling icke därigenom
kan befaras uppkomma.
Under förarbetena till gällande fattigvårdslag uttalades att arbetshemmens
främsta uppgift vore att fungera såsom anstalter för försörjningspliktigas
fullgörande av arbetsskyldigheten. I 71 § fattigvårdslagen stadgas att fattigvårdsstyrelse
kan förelägga en försumlig försörj are att inställa sig till
och efter sin förmåga fullgöra arbete, som anvisats honom å fattigvårdsanstalt
eller eljest. Såsom förutsättning härför gäller, att vederbörande
genom lättja eller liknöjdhet ådragit sitt minderåriga barn eller adoptivbarn
eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § måste lämnas någon av
dem. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 72 § barnavårdslagen. Arbetsföreläggande
kan enligt detta lagrum av barnavårdsnämnden meddelas dels
den, som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar sin
skyldighet mot sitt barn, som ej fyllt 16 år, att skyddsuppfostran eller samhällsvård
måste beredas detta, och tillika undandrager sig fullgörandet av
honom härför åliggande ersättningsskyldighet och dels den, som enligt dom
eller avtal är pliktig utgiva underhållsbidrag till barn under 16 år men av
lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom
5—M8580. Rev. berättelse ang. statsverket är 19M. /.
66
föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran, som lagligen
tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige prövas påkallad
för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.
Över fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds beslut, varigenom arbetsföreläggande
givits, får klagan icke föras.
Det ankommer på arbetshemmets styrelse att besluta om intagning å
hemmet. Skulle styrelsen vägra att intaga den försumlige, kan fattigvårdsstyrelsen
eller barnavårdsnämnden överklaga detta beslut hos länsstyrelsen.
Däremot kan den försörj ningspliktige icke överklaga ett beslut om intagning.
Inställer sig icke den, mot vilken arbetsföreläggande riktats, å arbetshemmet,
kan handräckningsförfarande på begäran av fattigvårdsstyrelsen eller
barnavårdsnämnden komma till användning. Polismyndigheten är härvid
icke blott befogad utan även skyldig att pröva, huruvida beslutet om arbetsföreläggande
är lagligen grundat. Besvär över polismyndighetens handräckningsbeslut
må anföras hos länsstyrelsen samt över länsstyrelsens beslut
hos regeringsrätten. Handräckningsbeslutet går dock i omedelbar verkställighet.
Arbetsföreläggande kan avse arbete å fattigvårdsanstalt eller arbetshem.
I sistnämnda fall må föreläggandet även innefatta skyldighet för vederbörande
att efter föreskrift av arbetshemmets styrelse inställa sig till och fullgöra
arbetet å annat arbetshem. Genom sistnämnda bestämmelse, vilken
tillkom år 1936, bär möjlighet öppnats för överflyttning av de å arbetshem
av öppen typ intagna till den slutna avdelningen å arbetshemmet Västergården.
Den försörj ningspliktige kan kvarhållas å arbetshemmet, intill dess grundad
anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga
försörja sig själv och de sina, dock icke i oavbruten följd under längre tid
än ett år.
Beslut om utskrivning av försumlig försörj are från arbetshem meddelas
av hemmets styrelse, vars beslut kan överklagas hos länsstyrelsen; besvär
över länsstyrelsens beslut prövas av regeringsrätten.
Även beslut om intagande av understödstagare meddelas av arbetshemmets
styrelse efter framställning av fattigvårdsstyrelse. En särställning
inom denna grupp intages av vissa lösdrivare och bettlare, vilka i regel på
grund av arbetsoförmåga befunnits böra omhändertagas av fattigvård smyndigheterna
och på grund härav jämlikt fattigvårdslagen remitterats till vederbörande
fattigvårdsstyrelse. Hit hänföras även vissa tvångsarbetare, vilka
under pågående tvångsarbete befunnits arbetsoförmögna och på grund härav
i enlighet med 7 § lösdrivarlagen överlämnats till fattigvårdsmyndigheterna.
Enligt 73 § fattigvårdslagen få nu berörda icke utskrivas med mindre
grundad anledning finnes till antagande, att de utanför anstalten skola
ärligen försörja sig. Arbetshemmets styrelse meddelar beslut om utskrivning,
varefter besvär må anföras hos länsstyrelsen och fullföljas hos regeringsrätten.
— 67 —
Vad beträffar kategorien för skyddsuppfostran omhändertagna personer
beslutar arbetshemmets styrelse såväl intagning som utskrivning. Utskrivning
från skyddsuppfostran meddelas dock av vederbörande barnavårdsnämnd.
Huvudman för arbetshemmen är i regel landsting eller stad, som icke deltager
i landsting. Två eller flera landsting eller landsting och stad utom
landsting må dock förena sig om gemensamt arbetshem. Arbetshem kan
även upprättas av andra, varvid Kungl. Maj :t kan befria landsting eller
dylik stad från skyldigheten att själv upprätta arbetshem.
För uppförande eller inrättande av arbetshem samt till driftkostnaderna
vid desamma kan statsbidrag utgå. Enligt kungörelsen den 9 juli 1920 (nr
607) utgår statsbidrag till driften halvårsvis med 250 kronor för var och en
av det antal understödstagare eller för sörj ningspliktiga, som i medeltal för
dag under nästföregående halvår varit intagna å arbetshemmet. Bidraget
utgår under förutsättning att hemmet står under ledning av en styrelse
samt att reglemente och plan för hemmet blivit av Kungl. Maj :t fastställda.
För nyinrättat eller mera fullständigt om- eller tillbyggt arbetshem må statsbidrag
icke av vederbörande utbekommas, förrän hemmet blivit av statens
inspektör för fattigvård och barnavård avsynat och befunnits inrättat i överensstämmelse
med den fastställda planen. Det åligger styrelse för arbetshem,
som åtnjuter statsbidrag, att årligen till socialstyrelsen avgiva redogörelse
för hemmets verksamhet och förvaltning.
Såsom bidrag till driftkostnaderna vid arbetshemmen anvisades i riksstaten
för budgetåret 1947/48 ett förslagsanslag å 80 000 kronor. För drift och
avgifter vid arbetshemmen ha landstingen för år 1948 anslagit medel med
följande belopp.
Landsting | Anslag kr. | Landsting | Anslag kr. |
Stockholms län........ | 8 000 | Göteborgs o. Bohus län........ | 13 900 |
| 9 794 |
| 30 520 |
| 26 574 |
| 15 480 |
| 37 222 |
| 8 000 |
| 9 130 |
| 16 395 |
| 5 920 | Västmanlands > ........ | 11 468 |
| 4 500 | Kopparbergs » ........ | 17211 |
| 12 000 | Gävleborgs » ........ | 20 597 |
| 4 000 | Västernorrlands > ........ | 10 000 |
| 6 500 | Jämtlands > ........ | 5 500 |
| 20 000 | Västerbottens > ........ | 10 000 |
| 18 950 | Norrbottens > ........ | 15 000 |
Hallands > .............. | 6 000 | Summa | 342 661 |
Intill krigsutbrottet år 1939 voro 7 arbetshem för män och 5 hem för kvinnor
i verksamhet. Närmare uppgifter rörande dessa hem redovisas i följande
sammanställning. De landsting, vilka icke såsom ägare disponerade hemmen,
hade genom avtal med ägaren förbehållits dispositionsrätten till visst
antal platser.
— 68 —
Namn | Belägenhet | Ägare | Upptagningsområde |
A. Arbetshem för män. |
|
| |
ösbyholm Västergården | Sthlms län Älvsborgs län | Svenska Diakonsäll-skapet Västergötlands, Bohus-läns och Dalslands ar-betshemsförbund | Stockholms stad Göteborgs stad samt Jönkö-pings, Kronobergs, Hallands, |
Långmora | Kopparbergs län | Mellersta Sveriges arbets-hemslörbund | Gävle stad samt Uppsala, Öre-bro, Västmanlands, Koppar-bergs, Gävleborgs, Väster-norrlands, Västerbottens och |
Blinkarp | Malmöhus län | Malmöhus läns landsting | Kristianstads och Malmöhus läns 1 andstingsområden. |
Kalbo | Östergötl. län | Norrköpings stad och | Norrköpings stad samt Stock-holms, Södermanlands och |
Ödevata | Kalmar län | Kalmar läns södra lands-ting | Kalmar läns båda samt Got-lands och Blekinge läns lands-tingsområden. |
Malmö stad | Malmö | Malmö stad | Malmö stad och Hälsingborgs |
B. Arbetshem | för kvinnor. |
|
|
Emaus | Stockholms län | KFUK | Stockholms stad. |
Smedsbo | Kopparbergs län | Mellersta Sveriges arbets-hemsförbund | Gävle stad samt Uppsala, Öre-bro, Västmanlands, Koppar-bergs, Gävleborgs, Västernorr-lands, Jämtlands, Västerbot-tens och Norrbottens läns |
Herrljunga | Älvsborgs län | Älvsborgs läns landsting | Göteborgs stad samt Jönköpings, |
Malmköping | Södermanlands län | Södermanlands läns | Norrköpings stad samt Stock-holms, Södermanlands, Ös-tergötlands, Kalmar läns nor-ra och Gotlands läns lands-tingsområden. |
Arrie | Malmöhus län | Malmöhus och Kristian-stads läns landsting | Malmö stad och Hälsingborgs |
Såsom nedan närmare skall beröras har under senare tid beläggningsfrekvensen
å arbetshemmen företett en ständigt sjunkande tendens. Främst
till följd av den ringa beläggningen ha under kriget och tiden därefter ett
antal av ovannämnda hem tagits i anspråk för andra ändamål. När på vå
-
— 69 —
ren 1940 interneringsläger för vissa utlänningar skulle inrättas, fann socialstyrelsen
sålunda lämpligt att för ändamålet taga i anspråk arbetshemmen
Långmora och Smedsbo, varvid klientelet hänvisades till ösbyholms
respektive Malmköpings arbetshem. Dessa åtgärder medförde en betydande
besparing, då kostnaderna per vårddag på Ösbyholm och Malmköping
genom den ökade beläggningen kraftigt reducerades. Vid detta tillfälle uttalade
socialstyrelsen, att anledning syntes saknas att låta Långmora och
Smedsbo återtaga sina tidigare uppgifter som arbetshem. Allt talade enligt
styrelsen för att förläggningarna, vilka efter hand utbyggts med baracker
för olika ändamål, sedan de icke längre erfordrades för utlänningar, toges
i anspråk för annat ändamål, t. ex. inom fångvården. Långmora har dock
åter tagits i anspråk för sina ursprungliga uppgifter. Ett ytterligare steg
i riktning mot bättre utnyttjande av de fastigheter, som disponerats som
arbetshem, har även tagits i och med att Ödevata arbetshem fr. o. m. den
1 maj 1943 utarrenderats till fångvårdsstyrelsen såsom jordbrukskoloni i
anslutning till fängelset i Kalmar. Hemmets klientel placeras på Västergårdens
och Kalbo arbetshem. Vidare har Blinkarps arbetshem enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 12 maj 1944 nedlagts, varvid de båda skånelänen anvisats
platser å Västergårdens arbetshem. Hemmet har i stället kommit till användning
såsom yrkeshein för manliga sinnesslöa. Även ösbyholms och
Emaus arbetshem ha nedlagts, det förra fr. o. m. 1 januari 1947, det senare
fr. o. m. 1 juli 1947. Platser disponeras beträffande ösbyholm å Långmora
och Kalbo samt beträffande Emaus å Malmköpings arbetshem.
F. n. återstå följande arbetshem för män, nämligen Västergården med
90 platser (varav 11 å sluten avdelning), Långmora med 50, Kalbo med 30
samt Malmö stad med 24 platser eller sammanlagt 194 platser. För kvinnor
disponeras Herrljunga med 22, Malmköping med 21 samt Arrie med 17
platser eller sammanlagt 60 platser. Till jämförelse må nämnas att för fem
år sedan antalet godkända platser på arbetshemmen utgjorde för män 283
och för kvinnor 96. Någon tendens till stegring av platsbehovet har sedan
år 1936 icke kunnat spåras.
Som ovan antytts torde den främsta orsaken till det stora antalet nedlagda
hem vara den ständigt sjunkande beläggningen å desamma, varigenom
respektive huvudmän funnit det ekonomiskt ofördelaktigt att uppehålla
driften å eget hem. För att belysa förhållandena i detta avseende ha
revisorerna nedan sammanställt vissa uppgifter över beläggningen vid under
åren 1945, 1946 och 1947 i verksamhet varande arbetshem.
I syfte att befrämja ett effektivare utnyttjande av arbetshemmens kapacitet
ha åtgärder i viss begränsad omfattning vidtagits för att utöka klientelet
å arbetshemmen med nya vårdgrupper. Sedan vid länsfängelset i Karlstad
en avdelning inrättats, vilken fungerar som tvångsarbetsanstalt för
kvinnor, samt det sedermera visat sig nödvändigt att vidtaga kompletterande
anordningar för vården av kvinnliga lösdrivare, har sålunda den
anordningen genomförts, att vissa lättare fall överförts till arbetshem, varvid
arbetshennnet äger erhålla full gottgörelse av statsmedel. Enligt Kungl.
— 70 —
Arbetshem | Antal dispo- nibla platser | Antal interner |
| Beläggning i | medeltal |
| ||||
Sl/l2 1945 | •v» 1946 | u/u 1947 | antal interner | i procent | ||||||
1945 | 1946 | 1947 | 1945 | 1946 | 1947 | |||||
För män. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
ösbyholm............... | 70 | 47 | 8 | _ | 46-2 | 29-4 | _ | 66 | 42 |
|
Västergården (öppna avd.) | 79 | 66 | 34 | 27 | 47-3 | 45''9 | 31-4 | 60 | 58 | 40 |
Långmora............... | 50 | — | 22 | 11 | — | 16-6 | 16-7 | _ | 33 | 33 |
Kal bo................... | 30 | 23 | 21 | 16 | 20-5 | 19-4 | 18-4 | 68 | 65 | 61 |
Malmö stad.............. | 24 | 16 | 12 | 20 | 15-4 | 14-8 | 131 | 64 | 62 | 55 |
För kvinnor. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Emaus.................. | 15 | 14 | 4 | _ | 12-1 | 6-8 | 5''0 | 81 | 45 | 33 |
Herrljunga............... | 22 | 8 | 5 | 3 | 6-9 | 5''0 | 4''0 | 31 | 23 | 18 |
Malmköping............. | 21 | 15 | 14 | 13 | 16-2 | 15''0 | 13-4 | 77 | 71 | 64 |
Arrie.................... | 17 | 7 | 5 | 6 | 7 | 6-0 | 7-0 | 41 | 35 | 41 |
Maj-.ts medgivande finnes sålunda möjlighet att till arbetshemmen i Arrie
och Herrljunga överföra å tvångsarbetsanstalt intagna kvinnor i den omfattning,
varom överenskommelse må träffas mellan tvångsarbetsanstaltens
styrelse och styrelsen för hemmet. Under senare år har emellertid antalet
kvinnliga lösdrivare å hemmen endast uppgått till ett fåtal. Även om denna
anordning skulle bli permanent saknar den således egentlig betydelse. Härutöver
torde det f. n. icke vara aktuellt att tillföra arbetshemmen något
nytt klientel.
Samtliga arbetshem äro f. n. s. k. öppna anstalter. Efter beslut vid 1936
års riksdag har emellertid vid Västergårdens arbetshem inrättats en särskild
sluten avdelning. Till denna avdelning, vilken är gemensam för samtliga
arbetshem, kunna överföras sådana interner, som störa ordningen å
hemmen eller eljest kräva särskild tillsyn. Härigenom möjliggöres sålunda
en klassificering av klientelet genom att på ett snabbt och effektivt sätt
kunna avskilja sådana intagna, som störa disciplinen å hemmen. Platsantalet
å den slutna avdelningen är 11. Medelbeläggningen å denna avdelning
utgjorde åren 1946 och 1947 6,4 respektive 2,6 interner.
Revisorernas uttalande. Sedan länge har beläggningen å de enligt fattigvårdslagen
anordnade arbetshemmen företett en successivt sjunkande tendens.
Även om man vid tillskapandet av dessa anstalter iakttog vad som då
framstod såsom mycket stor försiktighet, blev det efter hand klart, att antalet
platser blivit vida större än vad som motsvarade behovet. Till väsentlig
del får denna utveckling ses mot bakgrunden av det allmänna misstroende
de arbetsföreläggande myndigheterna synas hysa mot arbetsföreläggandet
såsom speciell korrektionsform samt de svagheter, som under årens
lopp i olika hänseenden kommit att vidlåda detta korrektiv.
Viss uppmärksamhet har i skilda sammanhang riktats på frågan om arbetshemmens
ofullständiga ianspråktagande. Någon ändring har emellertid
icke kommit till stånd, vilket åtminstone till en del torde ha berott på
ovissheten, huruvida icke platsbehovet skulle komma att ökas, särskilt om
71 —
klientelet utökades med nya socialgrupper. Sådan utökning har emellertid
hittills genomförts endast i fråga om kvinnliga lösdrivare och har härvid
utgjort allenast en provisorisk anordning, som förekommit i begränsad omfattning
samt i förevarande sammanhang saknat egentlig betydelse. Frågan
om överföring av ytterligare vårdgrupper torde icke vara aktuell.
Då den sjunkande beläggningsfrekvensen medfört ständigt stigande kostnader
per vårddag, ha i ett flertal fall vederbörande landsting funnit det
ekonomiskt ofördelaktigt att uppehålla driften vid hemmen, varför dessa
nedlagts. Sålunda ha sedan ingången av 1940-talet fem hem tagits i anspråk
för annan verksamhet. Trots den indragning av arbetshem, som sålunda
förekommit, uppvisa, såsom den av revisorerna lämnade redogörelsen ger
vid handen, samtliga kvarvarande anstalter fortfarande påfallande låga beläggningssiffror.
Enligt revisorernas mening måste den relativt obetydliga beläggningsfrekvensen
för arbetshemmen betecknas såsom ur samhällsekonomisk synpunkt
mindre tillfredsställande. I detta sammanhang torde särskilt böra
erinras om det framträdande platsbehov, som föreligger inom de flesta
övriga vårdområden, såsom i fråga om vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka,
för kroniskt sjuka m. m. En smidigare anspassning av anstaltsväsendet
efter den aktuella situationen och behovet på hithörande område framstår
därför såsom i hög grad påkallad. Frågan på vad sätt och i vilka former
en dylik anpassning skall komma till stånd torde kunna bliva föremål
för olika överväganden. Tänkbart vore måhända att, därest arbetshemmen
fullständigt avskaffas, verksamheten anknötes till anstaltssystemet
inom övriga sociala specialområden, såsom alkoholistvården, fångvården,
ungdomsvården, vilka vårdformer i sin modernare gestaltning inrymma och
än mer komma att inrymma öppna anstalter av en typ, som nära överensstämmer
med de nuvarande arbetshemmen. Genom en dylik anordning
skulle samtidigt önskemålet om en ökad differentiering av klientelet kunna
bättre tillgodoses. Då emellertid en dylik lösning inrymmer alltför vittutseende
problemkomplex och uppenbarligen tarvar ingående och grundliga
överväganden, synes det revisorerna lämpligare att omedelbara åtgärder
vidtagas för att inom ramen för gällande organisation åstadkomma ett rationellare
och ändamålsenligare utnyttjande av arbetshemmens vårdkapacitet.
I första hand torde härvid böra undersökas, om icke sådana hem,
vilka under senare tid genomgående uppvisat särskilt obetydlig beläggningsfrekvens,
böra nedläggas. Genom en dylik anordning, som givetvis skulle
förutsätta en ökad samverkan mellan landstingen, skulle beläggningen för
de återstående hemmen bli gynnsammare samt driften av dessa därigenom
ekonomiskt fördelaktigare. Till följd av de väsentliga vårdbehov, som enligt
vad ovan antytts förefinnas inom landstingens övriga verksamhetsfält,
torde svårighet knappast föreligga att finna lämplig användning för de friställda
arbetshemmen. Revisorerna vilja i delta sammanhang hänvisa till
det av socialvårdskommittén i betänkande med utredning och förslag angående
ålderdomshem in. in. (SOU 1946: 52) uttalade önskemålet om över
-
— 72 —
flyttande av visst klientel från ålderdomshemmen till specialanstalter av
skilda slag.
Under hänvisning till ovan antydda förhållanden få revisorerna hemställa
att frågan om ett rationellare utnyttjande och tillvaratagande av arbetshemmens
vårdmöjligheter upptages till omedelbart övervägande.
§ 13.
Folkbokföringsmyndigheternas avisering till pensionsstyrelsen om inträffade
dödsfall.
Enligt 38 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering utbetalas folkpension
i den mån ej beträffande särskilt bostadstillägg annat gäller, till
och med den månad, varunder pensionstagaren avlidit eller pensionen eljest
skall upphöra att utgå. Folkpension utbetalas månadsvis, i vissa undantagsfall
kvartals\is genom postverket medelst särskild folkpensionsanvisning
eller över postgiro samt må ej å postanstalten lyftas tidigare än
den 15 i förfallomånaden och senast den 25 i månaden efter förfallomånaden.
Arbetet med tryckning av folkpensionsanvisningar och postlistor inom
pensionsstyrelsen tager sin början med ingången av varje månad samt pågår
under de tio första dagarna, varefter trycket expedieras till respektive
postanstalter.
Det är för utbetalningen av folkpensionerna av vikt att pensionsstyrelsen
i god tid erhåller kännedom om folkpensionärs dödsfall. 1 sådant syfte hade
pastorsämbetena enligt tidigare gällande ordning att till pensionsstyrelsen
insända dödsfallsförteckningar (förordningen den 16 november 1917, nr
765). I och med den nya folkpensioneringslagens ikraftträdande genomfördes
fr. o. m. den 1 januari 1948 den omläggningen av aviseringssättet, att
pastorsämbetena skola fortlöpande rapportera timade dödsfall till länsbyråerna.
I 56 § kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 stadgas
sålunda att pastor, då dödsfall inskrives i döds- och begravningsboken, skall,
om den döde är kyrkobokförd i församlingen, ofördröj ligen till länsbyrån
i länet insända underrättelse om dödsfallet. Fr. o. m. den 1 augusti 1948
skall underrättelse, som tidigare avgavs i form av särskilda tilläggsuppgifter,
ske å avtryckskort, hämtade ur församlingsregistret. Vid utgången av
varje månad har pastor enligt av riksbyrån för folkbokföringen (statistiska
centralbyrån) meddelade föreskrifter att med ledning av förda anteckningar
förvissa sig om att vederbörliga uppgifter rörande dödsfall, som under
månaden inskrivits i döds- och begravningsboken, meddelats länsbyrån,
ävensom, där i något fall så ej skulle ha skett, skyndsamt översända den
felande uppgiften. Inom en vecka efter utgången av varje kvartal skall pastor
tillställa länsbyrån en skriftlig uppgift å antalet i församlingen kyrkobokförda
personer, som avlidit under kvartalet och inskrivits i döds- och
begravningsboken. Har intet sådant dödsfall inskrivits skall uppgift därom
lämnas.
— 73 —
Enligt 6 § kungörelsen den 7 mars 1947 skall länsbyrå inom sex dagar
efter det anmälan om dödsfall från pastor inkommit till länsbyrån underrätta
pensionsstyrelsen om dödsfallet. Har anmälningen inkommit till länsstyrelsen
efter utgången av den kalendermånad, under vilken dödsfallet
inträffat, bör underrättelsen ske inom tre dagar.
I avseende å länsbyråernas befattning med de från pastorsämbetena sålunda
inkomna avtryckskorten har riksbyrån meddelat följande föreskrifter.
Korten skola å länsbyråerna utsorteras redan vid ankomsten samt behandlas
i förtur, över dödsfallsuppgifterna skall å länsbyråerna föras en
särskild anteckningsbok, i vilken upplagts konton, ett för varje församling
och ett gemensamt för dödsfallsuppgifter inkomna från annan länsbyrå.
I sådant konto göras anteckningar om uppgifterna. Då avtryckskort sändes
till pensionsstyrelsen, skall i kortet avprickas å kontot. Noggrant tillses att
avtryckskortet tillställes pensionsstyrelsen inom föreskriven tid. Kontona
nedräknas kvartalsvis. Summan för varje församling skall avstämmas mot
pastors uppgift om antalet döda under kvartalet.
För att folkpensionsanvisning ej skall utsändas från pensionsstyrelsen
eller girering ej verkställas, erfordras att uppgiftskort beträffande dödsfall,
vilket inträffat under en viss månad, inkommer till pensionsstyrelsen senast
den sista i månaden före den aktuella utbetalningsmånaden. Sedan
en viss omläggning av arbetsgången inom pensionsstyrelsen ägt rum, räknar
man dock med att, om dödsfallsanmälan inkommer den tredje i utbetalningsmånaden,
utsändning av folkpensionsanvisning ej skall behöva äga
rum. Mellan den 6 och den 10 i månaden sker justering av postlistor och förpackning
av anvisningarna in. in. Den 7 i varje månad påbörjas utsändningen
till postanstalterna.
Sedan länge har den iakttagelsen gjorts, att uppgiftskort rörande dödsfall
inkommit till pensionsstyrelsen först sedan ganska lång tid förflutit, efter
det att dödsfallet inträffat. Pensionsstyrelsen har även fäst statistiska centralbyråns
uppmärksamhet på att antalet dit inkomna avtryckskort för personer,
som avlidit under första kvartalet 1948, var avsevärt lägre än antalet
avlidna under första kvartalet 1947. För att erhalla en uppfattning om
hur det nuvarande aviseringssystemet fungerar, ha revisorerna från pensionsstyrelsen
införskaffat visst material, baserat på till pensionsstyrelsen
under augusti månad 1948 från länsbyråerna inkomna avtryckskort. I syfte
att få utredningen grundad på så stort material som möjligt ha samtliga
avtryckskort beträffande dödsfall härvid medtagits, således även sådana,
som icke gällt folkpensionärer. Uppgiftskort, som av länsbyrå angivits vara
avskrift eder duplett, har dock icke medtagits. Av naturliga skäl har det
icke varit möjligt att utröna i vad mån uppgiftskort verkligen inkommit
beträffande alla dödsfall, som bort föranleda insändande av sådana kort.
Utredningen avser sålunda endast under augusti månad faktiskt inkomna
uppgiftskort och ger ingen upplysning om hur manga kort som iätteligen
bort inkomma för under månaden avlidna personer.
Utredningen avser till en början att utröna, hur lång tid som förflutit mel -
— 74 —
lan dödsdagen och den dag, då uppgiftskortet kommit styrelsen till handa
Resultatet härav återfinnes i tabell 1. Av denna framgår att av totala antalet
under manaden inkomna uppgifter eller 5 524 st. varav ca 3 600 folkpensionarer
endast 42,s procent (2 350 st.) inkommo till styrelsen inom
0 dagar efter det att dödsfallet inträffat, 22,2 procent (1 228 st.) inom
11—15 dagar, 16 procent (881 st.) inom 16—20 dagar 7,5 procent (417 st )
mom 21-2o dagar samt 3,s procent (194 st.) inom 26-30 dagar efter döds
f
i?f!mdre ^ 8,2 pr°Cent (454 st) 30 dagar eller senare
etter dödsfallet. På grund av materialets vidlyftighet har det icke varit
mojhgt att undersöka i vilken utsträckning de mest eftersläpande anmälningarna
inverkat på utanordning av folkpension. Med utgångspunkt från
a t dödsfallen fordela sig jämnt över hela månaden torde man emellertid
kunna rakna med att minst 1 000 folkpensionsanvisningar ha utsänts till
redan avlidna personer.
For att utröna, vilka länsbyråer som i huvudsak orsakat den ovan redovisade
förseningen, har i tabell 2 över samtliga insända uppgiftskort gjorts
en sammanställning, vilken utvisar antalet från respektive län inkomna
uppgifter samt det dagantal, som förflutit mellan dödsdag och dag, då kortet
inkom till pensionsstyrelsen. Av tabellen framgår att vissa länsbyåer
översanda sina uppgiftskort relativt skyndsamt, medan andra synas ha stora
svårigheter i detta avseende.
Med hänsyn till den avsevärda tid, som enligt tabell 2 i vissa fall förflutit
mellan dödsdagen och uppgiftskortens ankomstdag, ha revisorerna ansett
det vara av intresse att utröna om orsaken till förseningen beror på
att korten blivit liggande å vederbörande länsbyrå. Resultatet av undersökningen
redovisas i tabell 3, som utvisar dels antalet enligt gällande bestämmelser
för sent inkomna uppgifter, dels det antal dagar, som förflutit mellan
kortets tryckningsdag och dess avsändningsdag därifrån enligt postens
datumstampel. Av denna framgår att inom de flesta län ett betydande antal
ujipgifter icke insänts till pensionsstyrelsen inom föreskriven tid. Av
5 524 insända uppgifter ha icke mindre än 1 383 st. eller ca 25 procent först
kvarlegat ett antal dagar å vederbörande länsstyrelse. Då enligt vad som
framgår av tablån Stockholms stad och Västmanlands län icke insända uppgifter
med praghngsdatum, torde den genomsnittliga siffran i verkligheten
vara än högre samt kunna uppskattas till 1 600, d. v. s. ca 30 procent av
totala antalet insända uppgiftskort. I det mest extrema fallet (Västernorrlands
län) ha icke mindre än 86 procent av uppgifterna på dvlikt sätt försenats.
Ovan antydda bristfälligheter i fråga om aviseringen ha föranlett såväl
att folkpensionsanvisningar återkommit 4ill pensianstyrelsen okvitterade
som att folkpension utkvitterats felaktigt. Viss tvekan har inom pensionsstyrelsen
varit rådande, huruvida man skulle kunna godtaga anteckning av
posttjänsteman, att pensionstagare avlidit, och med stöd av dylik uppgift
på folkpensionsanvisning eller i brev från vederbörande postanstalt upphöra
att utsända folkpensionsanvisningar till vederbörande pensionstagare.
Tabell 1
Uppgift om antalet till pensionsstyrelsen
under augusti inkomna uppgiftskort avseende dödsfall utvisande ankomstdag samt dagantal mellan ankomstdag och dödsdag.
Dat. | Antal uppgifter, som inkommit sedan nedan angivna dagantal förflutit mellan ankomstdag och dödsdag | Totalt antal | |||||||||||||||||||||
< 11 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | > 30 | ||
2 | 112 | 8 | 18 | 9 | 13 | 10 | 8 | 4 | 11 | 8 | 6 | 4 | 3 | 2 | 1 |
|
| 2 | 3 | 4 | 3 | 23 | 252 |
3 | 32 | 1 |
|
|
| 1 |
|
|
| 1 | 1 |
| 1 |
|
| 2 | 1 |
|
| 2 | 11 | 53 | |
4 | 123 | 14 | 13 | 13 | 13 | 13 | 14 | 14 | 15 | 11 | 8 | 5 | 2 | 7 | 4 | 3 |
| 1 | 2 | 3 | 3 | 21 | 302 |
5 | 126 | 12 | 18 | 4 | 9 | 2 | 5 | 2 | 2 | 4 | 2 | 2 | 6 | 3 | 2 | 3 | 2 |
|
|
|
| 17 | 221 |
6 | no | 6 | 4 | 8 | 6 | 7 | 3 | 10 | 10 | 11 | 8 | 12 | 6 | 10 | 8 | 5 | 3 | 3 | 4 | 2 | 2 | 20 | 258 |
7 | 143 | 15 | 7 | 6 | 9 | 6 | 4 | 6 | 3 | 5 | 3 | 6 | 6 | 6 | 5 | 7 | 2 | 3 | 3 | 4 | 1 | 17 | 267 |
9 | 140 | 14 | 22 | 11 | 14 | 6 | 5 | 7 | 5 |
| 1 | 1 | 2 | 6 | 4 | 1 |
|
| 2 | 1 | 1 | 14 | 257 |
10 | 56 | 9 | 7 | 6 | 3 | 2 | 2 | 3 | 1 | 1 |
| 3 | 3 |
|
|
|
|
|
|
| 1 | 1 | 98 |
11 | 103 | 24 | 20 | 11 | 17 | 14 | 19 | 15 | 12 | 13 | 10 | 6 | 4 | 6 | 5 | 5 |
| 2 | 5 | 5 | 7 | 24 | 327 |
12 | 92 | 10 | 6 | 10 | 11 | 10 | 13 | 8 | 10 | 9 | 5 | 5 | 4 | 6 |
| 1 | 1 | 2 | 2 | i | 1 | 27 | 234 |
13 | 107 | 13 | 15 | 11 | 10 | 5 | 9 | 7 | 3 | 4 | 3 |
| 4 | 2 |
| 2 |
| 1 |
|
|
| 11 | 207 |
14 | 59 | 8 | 7 | 7 | 10 | 6 | 7 | 10 | 5 | 6 | 2 | 3 | 1 | 3 | 3 | 5 |
|
|
| 2 | 1 | 21 | 166 |
16 | in | 13 | 18 | 17 | 19 | 13 | 19 | 16 | 11 | 16 | 14 | 14 | 8 | 9 | 1 | 5 | 4 | 5 | 5 | 6 | 4 | 41 | 369 |
17 | 33 | 3 | 2 | 6 | 3 | 4 | 11 | 7 | 4 | 4 | 2 |
| 1 |
| 5 |
|
|
|
|
| 12 | 97 | |
18 | 117 | 10 | 10 | 4 | 8 | 8 | 10 | 6 | 7 | 5 | 4 | 4 | 4 | 3 | 2 | 1 | 3 | 2 | 2 | 1 | 1 | 16 | 228 |
19 | 103 | 11 | 3 | 7 | 3 | 7 | 10 | 10 | 6 | 6 | 7 | 5 | 3 | 3 | 2 |
|
| 3 |
| 2 | 1 | 11 | 203 |
20 | 106 | 12 | 11 | 11 | 9 | 7 | 6 | 6 | 10 | 5 | 9 | 6 | 4 | 2 | 2 | 3 |
|
|
| 4 |
| 41 | 254 |
21 | 75 | 4 | 8 | 14 | 10 | 3 | 6 | 7 |
| 3 | 3 | 2 | 1 | 3 | 1 |
| 2 | 2 | 3 | 3 |
| 7 | 157 |
23 | 76 | 11 | 15 | 22 | 16 | 16 | 13 | 18 | 11 | 7 | 10 | 8 | 6 | 5 | 11 | 6 | 3 | 2 | 4 | 3 | 1 | 16 | 280 |
24 | 42 | 3 | 10 | 5 | 8 | 2 | 8 | 6 | 3 | 2 | 3 | 3 | 3 | 5 | 3 | 1 | 3 | 3 |
| 1 |
| 17 | 131 |
25 | 57 | 4 | 10 | 14 | 4 | 8 | 5 | 10 | 7 | 7 | 6 | 1 | 5 | 4 | 3 | 6 | 1 | 2 |
| 1 |
| 11 | 166 |
26 | 106 | 11 | 12 | 4 | 5 | 4 | 7 | 2 | 5 | 2 |
| 1 |
|
|
|
|
| 2 |
|
|
| 8 | 169 |
27 | 78 | 10 | 5 | 3 | 3 | 4 | 4 | 5 | 5 | 4 | 4 | 5 | 2 | 1 | 1 | 2 | 2 | 1 | 1 | 1 |
| 17 | 158 |
28 | 94 | 11 | 15 | 18 | 13 | 11 | 7 | 8 | 2 | 4 | 4 | 2 | 2 |
| 1 |
|
|
|
| 1 | 3 | 12 | 208 |
30 | 86 | 19 | 18 | 11 | 14 | 12 | 7 | 9 | 8 | 6 | 4 | 6 | 1 | 1 | 2 |
| 1 | 2 | 2 | 2 | 1 | 25 | 237 |
31 | 63 | 10 | 8 | 9 | 11 | 22 | 15 | 19 | 13 | 6 | 9 | 6 | 2 | 5 | 5 | 1 |
| 3 | 2 | 1 | 2 | 13 | 225 |
S:a | 2 350 | 262 | 284 | 237 | 244 | 201 | 211 | 219 | 172 | 149 | 130 | 113 | 82 | 94 | 66 | 62 | 29 | 42 | 40 | 48 | 35 | 454 | 5 524 |
0/ /o | 2 350 1520 | 1228 22-2 800 |
| 881 16 C:a 65 | Vo av | ovan | 417 7-5 angivna summor | 194 3-5 120 | 454 8-2 290 | 5 524 Härav folk-pensionärer 3 586 |
Tabell 2,
Uppgilt om antalet till pensionsstyrelsen
från respektive län och Stockholms stad under augusti inkomna uppgiftskort avseende dödsfall samt dagantal mellan ankomstdag och dödsdag.
Från | Totalt antal | Antal uppgifter, som inkommit sedan | nedan angivna dagantal förflutit mellan ankomstdag och dödsdag | |||||||||||||||||||||
< 11 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | > 30 | |||
Stockholms stad |
| 680 | 32 | 11 | 18 | 29 | 30 | 36 | 43 | 61 | 47 | 44 | 47 | 43 | 27 | 36 | 27 | 26 | 13 | 15 | 12 | 16 | 9 | 58 |
Stockholms | län... | 249 | 131 | 13 | 14 | 13 | 5 | 5 | 8 | 3 | 3 | 2 | 3 | 3 | 7 | 3 | 2 | 1 |
|
| 1 | 3 | 1 | 28 |
Uppsala | » ... | 120 | 49 | 5 | 8 | 9 | 9 | 6 | 4 | 5 | 4 | 2 | 3 |
| 1 | 1 |
| 2 | 1 | 1 | 1 | 2 |
| 7 |
Södermanlands | » ... | 176 | 105 | 4 | 9 | 7 | 12 | 7 | 9 | 6 | 1 | 3 | 2 | 1 | 1 | 1 | 2 |
| 1 |
|
|
|
| 5 |
Östergötlands | » ... | 307 | 105 | 25 | 25 | 15 | 14 | 18 | 19 | 19 | 17 | 6 | 9 | 9 | 2 | 3 | 2 | 4 |
|
| 1 |
| 1 | 13 |
Jönköpings | » ... | 222 | 86 | 14 | 18 | 15 | 18 | 11 | 9 | 4 | 6 | 9 | 5 | 3 | 5 | 3 |
|
| 1 | 2 |
| 2 | 2 | 9 |
Kronobergs | » ... | 122 | 60 | 11 | 11 | 7 | 9 | 6 | 4 | 3 | 1 | 1 | 1 | 3 |
| 1 |
|
|
| 1 |
|
|
| 3 |
Kalmar | » ... | 154 | 121 | 4 | 3 | 4 | 3 | 1 | 3 | 1 | 1 | 2 |
|
|
| 1 | 1 | 1 |
|
| 1 |
|
| 7 |
Gotlands | » ... | 44 | 36 | 1 | 2 | 2 |
|
|
|
|
| 1 |
|
|
| 1 |
|
| 1 |
|
|
|
|
|
Blekinge | » ... | 125 | 78 | 8 | 6 | 5 | 3 | 2 | 5 |
| 2 | 3 | 1 | 2 |
| 1 | 1 | 1 |
|
| 1 |
|
| 6 |
Kristianstads | » ... | 166 | 134 | 1 | 7 | 1 | 3 | 2 | 1 | 2 | 4 |
| 2 | 1 | 2 |
| 1 |
| 1 |
|
|
| 1 | 3 |
Malmöhus | » ... | 397 | 264 | 21 | 14 | 10 | 9 | 7 | 8 | 5 | 3 | 2 | 2 | 4 | 2 | 3 | 4 | 4 | 1 | 3 |
| 2 | 2 | 27 |
Hallands | » ... | 98 | 42 | 14 | 7 | 12 | 2 | 7 | 2 | 3 | 2 |
|
| 3 | 1 |
|
| 1 |
| 1 |
|
|
| i |
Göteborgs o. Bohus » ... | 451 | 129 | 11 | 11 | 15 | 24 | 16 | 21 | 33 | 16 | 19 | 15 | 8 | 7 | 10 | 6 | 11 | 4 | 5 | 9 | 6 | 8 | 67 | |
Alvsborgs | » ... | 296 | 196 | 7 | 13 | 3 | 8 | 7 | 5 |
| 5 | 2 | 3 | 3 |
| 3 |
|
| 1 | 1 | 1 | 1 | 1 | 36 |
Skaraborgs | » ... | 257 | 98 | 15 | 24 | 10 | 8 | 12 | 9 | 17 | 10 | 8 | 4 | 2 | 2 | 4 | 5 | 2 |
| 3 | 1 | 1 | 2 | 26 |
Värmlands | » ... | 277 | 106 | 25 | 11 | 11 | 10 | 9 | 8 | 8 | 11 | 4 | 5 | 8 | 3 | 3 |
|
| 1 | 2 | 1 | 3 | 2 | 46 |
Örebro | » ... | 174 | 106 | 5 | 8 | 7 | 7 | 3 | 4 | 3 | 1 | 2 | 2 | 1 | 1 | 2 | 2 |
| 1 | 2 | 2 | 2 | 1 | 12 |
Västmanlands | » ... | 141 | 73 | 6 | 8 | 9 | 5 | 4 | 2 | 9 | 4 | 4 | 2 | 2 | 5 |
| 2 | 1 |
|
|
|
|
| 5 |
Kopparbergs | » ... | 227 | 114 | 15 | 18 | 9 | 12 | 6 | 8 | 7 | 3 | 5 | 3 | 1 | 2 | 2 | 1 | 2 |
|
| 2 | 3 | 1 | 13 |
Gävleborgs | » ... | 245 | 130 | 9 | 12 | 12 | 8 | 9 | 7 | 4 | 3 | 4 | 2 | 5 | 6 | 2 |
| 1 |
|
|
| 2 | 4 | 28 |
Västernorrlands | » ... | 211 | 100 | 18 | 11 | 9 | 9 | 8 | 8 | 4 | 4 | 3 | 6 | 3 | 1 | 5 | 3 | 2 |
|
| 2 |
| 1 | 14 |
Jämtlands | » ... | 98 | 13 | 5 | 9 | 5 | 12 | 8 | 5 | 8 | 5 | 7 | 5 | 1 | 1 | 2 |
|
|
| 1 | 1 |
|
| 16 |
Västerbottens | » ... | 156 | 29 | 10 | 5 | 10 | 13 | 6 | 10 | 3 | 8 | 1 | 3 | 3 | 4 | 4 | 6 | 1 | 3 | 2 | 3 | 4 | 1 | 27 |
Norrbottens | » ... | 131 | 13 | 4 | 12 | 8 | 11 | 5 | 9 | 11 | 11 | 15 | 5 | 4 | 2 | 3 | 1 | 2 |
| 3 | 1 | i | i | 9 |
| Summa | 5 524 | 2 350 | 262 | 284 | 237 | 244 | 201 | 211 | 219 | 172 | 149 | 130 | 113 | 82 | 94 | 66 | 62 | 29 | 42 | 40 | 48 | 35 | 454 |
Tabell 3.
Uppgift om antalet till pensionsstyrelsen
under augusti Inkomna försenade uppgiftskort avseende dödsfall samt antalet dagar, som förflutit mellan uppgiftskortens trycknmgsdatum
och avsändningsdag enligt postens datumstämpel.
Från
Totalt
antal
Totalt
antal
förse nade uppgifts kort -
Stockholms stad........
Stockholms län....
Uppsala » ....
Södermanlands » ....
Östergötlands » ....
Jönköpings » ....
Kronobergs » ....
Kalmar » ....
Gotlands » ....
Blekinge »
Kristianstads » ...
Malmö stad............
Malmöhus län...
Hallands »
Göteborgs stad.........
Göteborgs o. Bohus län ..
Älvsborgs » ...
Skaraborgs » ...
Värmlands » ...
Örebro »
Västmanlands » .....
Kopparbergs » .....
Gävleborgs » .....
Västernorrlands » .....
Jämtlands * .....
Västerbottens » .....
Norrbottens * .....
Summa
680
249
120
176
307
222
122
154
44
125
166
116
281
98
206
245
296
257
277
174
141
227
245
211
98
156
131
5 524
Försenade
uppgiftskort
i procent
av
Antalet uppgifter, som avsänts sedan nedan angivna dagantal förflutit
mellan uppgiftskortens tryckningsdatum och avsändningsdag enligt
postens datumstämpel
40
31
31
49
42
63
14
9
5
2
36
74
161
169
6
158
11
6
61
81
181
53
35
65
totalt antal | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
|
|
| Ej försedda med präglingsdatum |
|
| |||||||
16 | 5 | 26 | 2 | 6 | 1 1 |
|
| 1 |
|
|
| |
26 | 4 | 26 | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
| |
18 | 7 | 2 | 6 | 1 | 15 |
|
|
|
|
|
|
|
16 | 30 | 2 | 17 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
19 | 16 | 17 | 9 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
52 | 25 | 9 | 10 | 8 | 7 | 1 | 3 |
|
|
|
|
|
9 | 7 | 4 | 3 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
7 | 7 |
|
|
| 1 |
|
|
|
| 1 |
|
|
3 | 3 |
| 1 | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
2 | 2 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
13 | 9 | 19 | 1 | 7 |
|
|
|
|
|
|
|
|
76 | 18 | 19 | 12 | 10 | 15 |
|
|
|
|
|
|
|
78 | 33 | 44 | 1 | 25 | 4 | 5 | 34 |
| 2 | 13 |
|
|
69 | 25 | 12 | 6 | 28 | 39 | 6 | 19 | 12 |
| 12 | 10 |
|
2 | 1 | 3 |
| 2 |
|
|
|
|
|
|
|
|
61 | 22 | 23 | 37 | 46 | 16 | 10 |
| 2 | 1 | 1 |
|
|
4 |
| 4 |
|
| 4 | 1 |
|
|
| 1 | 1 |
|
3 | 6 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Ej försedda | med präglingsdatum för dödsfall |
|
| |||||||
27 | 9 | 52 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
33 | 8 | 19 | 45 | 9 |
|
|
|
|
|
|
|
|
86 | 29 | 61 | 8 | 7 | 5 | 34 | 23 |
| 2 |
|
| 12 |
54 | 4 | 21 | 9 | 7 | 6 | 6 |
|
|
|
|
|
|
22 |
| 9 | 4 | 1 | 5 | 16 |
|
|
|
|
|
|
50 | 32 | 32 | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
25 | 302 | 404 | 173 | 158 | 118 | 79 | | 79 | 14 | 5 | 28 | 11 | 12 |
- 78 —
Under juli månad innevarande år började detta förfaringssätt tillämpas i
syfte att undvika att anvisningar utsändas för redan avlidna personer. En
avsevärd minskning av antalet återkomna anvisningar blev följden. I varje
särskilt fall avsändes en skrivelse till vederbörande länsbyrå med förfrågan,
om pensionstagaren avlidit, varvid det visade sig, att felprocenten blev
mycket ringa. Antal folkpensionsanvisningar, vilka återkommit till pensionsstyrelsen
okvitterade, försedda med anteckning av posttjänsteman eller
med bifogat brev från posten uppgivande att pensionstagaren avlidit,
utgjorde för juli månad 1948 ca 1 700 st. för augusti ca 1 200 samt för september
ca 1 200 st.
Beträffande de återkrav, som av pensionsstyrelsen gjorts av de på grund
av dödsfall felaktigt utbetalade folkpensionerna, må nämnas följande. Dylika
återkrav ha av pensionsstyrelsen företagits i avseende å sådana avlidna folkpensionärer,
som varit omhändertagna av fattigvården. Äterkravsskrivelser
började i dessa fall utsändas från styrelsen den 28 september i år. T. o. m.
den 18 oktober har 1 100 dylika kravbrev utsänts till ett sammanlagt belopp
av 127 734 kronor. Totala antalet återkravsbrev torde komma att uppgå
till ca 1 300. Bokförda återgireringar föranledda av dessa återkrav, uppgingo
den 20 oktober till 48 047 kronor. Tillsammans med icke bokförda
inbetalningar hade till nämnda dag återbetalats ca 58 000 kronor.
Revisorernas uttalande. Enligt 38 § lagen om folkpensionering utbetalas
folkpension t. o. m. den månad, varunder pensionstagaren avlidit eller pensionen
eljest skall upphöra att utgå. Enligt kyrkobokföringskungörelsen
och i anslutning till denna utfärdade föreskrifter skola pastorsämbetena
fortlöpande rapportera timade dödsfall till länsbyråerna, som i sin tur lämna
meddelanden om dödsfallen till pensionsstyrelsen.
Inom pensionsstyrelsen har gjorts den iakttagelsen att uppgiftskort rölande
dödsfall i stor utsträckning icke komma pensionsstyrelsen till handa
i vedeibörlig ordning utan först sedan i många fall en avsevärd tid förflutit
efter det att dödsfallet inträffat. Den lämnade redogörelsen giver även
vid handen, att i ett betydande antal fall det tillämpade aviseringssystemet
icke fungerar tillfredsställande. Dessa förhållanden ha medfört olägenheter
av skilda slag vid pensionsutbetalningen.
Ofta förekommer sålunda, att uppgiftskort rörande dödsfall inkomma till
pensionsstyrelsen först sedan folkpensionsanvisningarna utsänts eller belopp
utanordnats över postgiro. Till följd härav har en stor mängd anvisningar
återkommit till pensionsstyrelsen med anteckning, att pensionstagaren avlidit.
Antalet på detta sätt återställda folkpensionsanvisningar utgjorde sålunda
för juli månad i år ca 1 700, samt för vardera av augusti och september
ca 1 200. Det förekommer emellertid även att anvisningar utställda
på döda pensionstagare icke återsändas till styrelsen utan utkvitteras av annan.
I dylika fall finnes givetvis risk att statsverket kan tillskyndas förlust.
Icke obetydliga belopp synas på detta sätt ha obehörigen uppburits.
Till belysning härav må nämnas att enbart vad avser sådana avlidna folk
-
— 79 —
pensionärer, vilka varit omhändertagna av fattigvården, pensionsstyrelsen
verkställt återkrav i ca 1 100 fall, representerande ett sammanlagt belopp
av ca 127 000 kronor. Något mer än hälften av detta belopp synes hittills
ha återbetalats.
En snabbare avisering skulle givetvis även vara önskvärd för att nedbringa
det merarbete i form av utredningar rörande återkomna anvisningar, återkrav
av felaktigt utkvitterade belopp m. m., som nu uppstår inom pensionsstyrelsen
därigenom att anvisningarna för döda pensionärer icke kunna stoppas
i tid. I de fall, där den efterlevande maken är folkpensionär, komme
även dennes pension att omräknas tidigare än som nu är fallet.
Det är för pensionsutbetalningen uppenbarligen nödvändigt att pensionsstyrelsen
snabbt erhåller kännedom om folkpensionärs dödsfall. Den föreskrivna
aviseringen måste därför ske med största möjliga snabbhet och bli
i alla delar fullständig. Då uppgiftslämnandet till pensionsstyrelsen är resultatet
av en samverkan mellan pastorsämbetena och länsbyråerna, torde
enligt revisorernas mening åtgärder böra vidtagas i syfte att påskynda aviseringen
från dessa myndigheter.
§ 14.
Vissa iakttagelser i fråga om gällande bestämmelser rörande behovsprövning.
Inom åtskilliga områden ha föreskrifter meddelats om att bidrag eller understöd
av statsmedel för visst ändamål må utgå först efter verkställd behovsprövning.
Revisorerna ha ansett det vara av intresse att närmare taga
del av de bestämmelser, som gälla på vissa områden, där behovsprövning
ligger till grund för åtnjutande av viss förmån.
Enligt kungörelsen den 5 maj 1939 om statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna
för mindre bemedlade patienter å landsbygden må statsbidrag
åtnjutas av dels person, för vilken det senast fastställda beskattningsbara
beloppet icke överstiger 400 kronor, dels ock person, för vilken det senast
fastställda taxerade beloppet uppgår till högst 1 800 kronor, ändock att det
beskattningsbara beloppet överstiger 400 kronor. Statsbidrag må dock icke
utgå, därest vederbörandes ekonomiska förhållanden avsevärt förbättrats efter
utgången av det kalenderår den senast fastställda taxeringen avser. Har
efter sistnämnda tidpunkt avsevärd försämring inträtt i vederbörandes ekonomiska
förhållanden, må statsbidrag utgå oaktat det taxerade eller beskattningsbara
beloppet enligt senast fastställda taxering översteg ovan angivet
maximibelopp.
Enligt förordningen den 11 juni 1937 om moderskapspenning skall behov
av moderskapspenning anses föreligga, om för kvinnan eller i förekommande
fall makarna tillsammans vid senaste taxeringen icke upptagits beskattningsbart
belopp, uppgående till minst 2 500 kronor. Har det beskattningsbara
beloppet upptagits högre men äro med hänsyn till ändrade förhållanden
eller eljest omständigheterna särskilt ömmande, må även behov av moderskapspenning
anses vara för banden.
— 80 —
\ idare må nämnas att familjebostadsbidrag och bränslebidrag enligt kungörelsen
den 30 juni 1948 beviljas endast under förutsättning att familjeförsörjarens
eller i förekommande fall makarnas sammanlagda beskattningsbara
inkomst vid taxeringen året före det, för vilket bidrag sökes, eller
därest uppgift därom kan erhållas, under löpande år icke överstiger visst
belopp.
Enligt tidigare gällande bestämmelser kunde rabattkort jämlikt kungörelsen
den 20 november 1942 om prisrabattering å matfett och mjölk in. in.
tilldelas person tillhörande någon av vissa kategorier, vilka vid senaste taxering
till inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits för ett beskattningsbart
belopp, överstigande viss summa, eller för skattepliktig förmögenhet,
överstigande viss storlek. Person, som skulle ha varit berättigad till rabattkort,
kunde likväl icke tilldelas sådant kort, därest vederbörandes inkomstoch
förmögenhetsförhållanden efter den tid, den senaste taxeringen avsåg,
undergått sådan förbättring att det måste antagas att därest taxeringen
grundats på de sålunda förbättrade förhållandena, personen i fråga ej
skulle ha varit berättigad till rabattkort.
Slutligen må nämnas alt förmånen av avgiftsfria resor för barn och vissa
husmödrar enligt kungörelsen den 31 maj 1946 (nr 234) angående avgiftsfria
resor för barn och husmödrar m. fl. utgår efter behovsprövning. Avgiftsfri
resa må sålunda icke medgivas barn eller husmoder, då familjeföreståndaren
eller han och hans make gemensamt vid senaste taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt upptagits för ett beskattningsbart belopp överstigande
2 500 kronor eller vid sagda taxering upptagits för skattepliktig förmögenhet
överstigande 20 000 kronor. Oavsett den skattepliktiga förmögenhetens storlek
må avgiftsfri resa dock medgivas, därest det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
upptagna beskattningsbara beloppet icke överstiger 500 kronor.
Utan hinder av vad nu sagts må dock avgiftsfri resa medgivas, såframt familjeföreståndarens
eller hans makes inkomst- eller förmögenhetsförhållanden
efter den tid taxeringen avser så förändrats, att det måste antagas att
därest taxeringen grundats på de sålunda ändrade förhållandena rätt till
avgiftsfri resa skulle ha förelegat.
I avseende å barnavårdsnämndernas tillämpning av sist berörda bestämmelser
rörande inkomst- och förmögenhetsprövning i fråga om avgiftsfria
resor för barn och husmödrar har socialstyrelsen i sina Råd och anvisningar
föreskrivit följande.
Den enskilde skall vid ansökan om avgiftsfri resa för barnavårdsnämnden
uppvisa senaste kronodebetsedel. Barnavårdsnämnden skall på grundval av
denna kontrollera, att familjens beskattningsbara belopp och skattepliktiga
förmögenhet icke överstiga föreskrivna maximibelopp. Om en sökande, vars
ansökan eljest måste avslås, vill göra gällande, att inkomsten sjunkit, och
om det förekommit taxering senare än den, vilken den företedda kronodebetsedeln
avser, skall barnavårdsnämnden hänvisa vederbörande till att
söka hos taxeringsnämndens ordförande erhålla intyg eller utdrag ur taxeringslängden
om det beskattningsbara beloppet och den skattepliktiga för
-
81 —
mögenheten enligt senaste taxeringen. På grundval av dylika handlingar kan
avgiftsfri resa beviljas efter de allmänna reglerna. Först i den mån dylika
handlingar icke kunna anskaffas, eller sökanden gör gällande, att de ekonomiska
förhållandena, trots att den senaste taxeringen visar högre beskattningsbart
belopp än 2 500 kronor respektive högre skattepliktig förmögenhet
än 20 000 kronor, äro sådana, att avgiftsfri resa bör kunna erhållas, skall
barnavårdsnämnden företaga en fri prövning. Därvid har nämnden att förvissa
sig om att det inträffat sådana förändringar i vederbörandes ekonomiska
förhållanden att dessa uppenbarligen äro att jämställa med de personers,
vilka automatiskt erhålla förmånen av fri resa. För den händelse
en sökande av någon anledning ej kan förete senaste kronodebetsedel, bör
vederbörande i första hand hänvisas till att i stället anskaffa intyg, som ovan
nämnts. Därest i undantagsfall även detta skulle stöta på svårigheter, må
barnavårdsnämnden dels på vederbörandes egna uppgifter och dels på de
upplysningar i övrigt, som barnavårdsnämnden anser sig kunna och böra
införskaffa, pröva frågan, huruvida inkomsterna respektive förmögenheten
äro så stora, att de kunna anses utgöra hinder för beviljande av avgiftsfri
resa.
Som av det anförda framgår skall prövning av ansökningar om förmåner
av skilda slag i åtskilliga fall ske under hänsynstagande till storleken
av det beskattningsbara (taxerade) belopp eller skattepliktiga förmögenhet,
som påförts vederbörande vid senaste taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt. Till grund för inkomst- och förmögenhetsprövningen
skola härvid i allmänhet läggas uppgifterna i vid ansökningstillfället
senast utfärdade kronodebetsedel. Då emellertid debetsedlarna å den slutliga
skatten, vilka enligt gällande uppbördsförordning skola vara utfärdade
senast den 10 december under taxeringsåret, i allmänhet komma de skattskyldiga
till handa först under slutet av taxeringsåret, komma de häri angivna
taxeringsuppgifterna att vid ansökningstillfället hänföra sig till relativt
inaktuella inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Det kan sålunda
inträffa att en person, vars debetsedel upptager ett beskattningsbart belopp
eller en skattepliktig förmögenhet, som berättigar till avgiftsfri resa,
fått sina inkomstförhållanden respektive förmögenhetsställning så avsevärt
förbättrade efter den tidpunkt, till vilken uppgifterna hänföra sig, att förmånen
i fråga icke skulle få åtnjutas om vid ansökningstillfället hänsyn i
stället toges till de aktuella förhållandena.
Revisorerna ha funnit det vara av intresse att undersöka, i vilken utsträckning
bidragsrätten må komma att påverkas därest i sist antydda fall
det aktuella inkomstläget lägges till grund för ansökningens bedömande.
I sådant syfte ha revisorerna verkställt en utredning på grundval av de
ansökningar om avgiftsfria resor för barn och mödrar, vilka under år
1948 inkommit till och beviljats av en barnavårdsnämnd. Till grund för
barnavårdsnämndens prövning har i dessa fall enligt av socialstyrelsen
meddelade direktiv legat 1946 års kronodebetsedel, motsvarande 1945 års
6—188580. Kei>. berättelse ang. statsnerkel år 1918. 1.
- 82 —
inkomster. Den verkställda undersökningen har avsett en granskning av
ifrågavarande ansökningar mot 1948 års taxeringslängd, avseende sålunda
de sökandes ekonomiska förhållanden under år 1947. Debetsedel hänförande
sig till denna taxering, vilken skall vara avslutad senast den 15 maj, skall
som ovan nämnts vara utfärdad senast den 10 december under taxeringsåret.
Resultatet av granskningen framgår av nedanstående sammanställning,
vilken upptager antalet ansökningar inom respektive inkomstintervall. Det
bör härvid uppmärksammas att varje ansökan kan innefatta en eller flera
medgivna biljettrekvisitioner. Beviljad resa för barn torde sålunda i allmänhet
samtidigt omfatta resa även för medföljande vårdare, vilken i så
fall göres å samma formulär. Av barnavårdsnämnden hade under året bifallits
sammanlagt 493 ansökningar. Av dessa hade i 52 fall inflyttning
till kommunen skett efter tidpunkten för den mantalsskrivning, vilken legat
till grund för 1948 års taxeringslängder för kommunen, varför hänsyn
icke kunnat tagas till ifrågavarande ansökningar i sammanställningen. De
återstående beviljade ansökningarna fördela sig på följande sätt.
Beskattningsbart , .....
belopp enligt 1948 Antal ansökningar,
års taxeringslängd *or vilka avgiftsfria
Kr resor medgivits
0—2 500 ............................ 207
2 501—2 750 ............................ 24
2 751—3 000 ............................ 29
3 001—3 250 ............................ 24
3 251—3 500 ............................ 30
3 501—3 750 ............................ 19
3 751—4 000 ............................ 12
4 001—4 500 ............................ 25
4 501—5 000 ............................ 26
5 001—5 500 ............................ 14
5 501—6 000 ............................ io
över 6 000 ............................ 21
Summa 441
Den verkställda granskningen giver vid handen att i ovannämnda fall
de sökandes ekonomiska ställning avsevärt förbättrats. Därest prövning
skett på grundval av det aktuella inkomstläget skulle av totala antalet av
barnavårdsnämnden beviljade, av revisorerna granskade ansökningar eller
441 st. endast 207 berättigat till avgiftsfria resor. Flertalet ansökningar eller
53 procent hade sålunda under sådana förhållanden icke kunnat bifallas.
En närmare undersökning visar att i flera fall de beskattningsbara beloppen
enligt 1948 års taxering avsevärt överstigit de för bidrags åtnjutande
stipulerade maximibeloppen. Sålunda redovisas ett fall, där det beskattningsbara
beloppet för år 1948 uppgått till 10 690 kronor. Resan,
— 83 —
som i detta fall avsett husmoder samt påbörjats den 17 juni, har företagits
till Kiruna. I tre fall har det beskattningsbara beloppet uppgått till
8 200—8 300 kronor samt i sex fall till 7 000—7 700 kronor. I ytterligare
elva fall redovisas beskattningsbara belopp överstigande 6 000 kronor. I
dessa liksom i flertalet övriga fall ha resorna anträtts under juni, juli och
augusti. Endast i enstaka undantagsfall ha resorna företagits tidigare.
I detta sammanhang må erinras om att under år 1948 särskilt tillkallade
sakkunniga framlagt förslag till nya bestämmelser om de fria resorna
för barn och husmödrar. De sakkunniga, vilka föreslagit en höjd inkomstgräns
för fria resor, synas emellertid icke ha ingått på de spörsmål,
som ovan berörts.
Revisorernas uttalande. Enligt gällande bestämmelser skall vid prövning
av ansökningar om bidrag eller understöd av statsmedel i åtskilliga fall
hänsyn tagas till storleken av det beskattningsbara belopp respektive den
skattepliktiga förmögenhet, som påförts den sökande vid senaste taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Till ledning för bedömandet av
rätten till nämnda förmån skola härvid som regel tjäna uppgifterna i senast
utfärdade kronodebetsedel. Då emellertid debetsedlarna å den slutliga
skatten i allmänhet komma de skattskyldiga till handa först mot slutet av
taxeringsåret, kommer nämnda prövning regelmässigt icke att ta sikte på
de aktuella inkomst- och förmögenhetsförhållandena. I den mån den sökandes
ekonomiska ställning sedan beskattningsåret försämrats, finnes ofta
genom en särskild undantagsbestämmelse möjlighet att få ansökningen
prövad enligt aktuellare inkomst- och förmögenhetsuppgifter. Å andra sidan
kunna givetvis fall inträffa, där vederbörandes ekonomiska status så
avsevärt förbättrats, att därest den aktuella ekonomiska situationen vid
ansökningstillfället lagts till grund vid prövningen, förutsättningar för åtnjutande
av viss förmån icke längre skolat vara för handen. Bestämmelser
finnas endast undantagsvis meddelade, varigenom även i dessa fall behovsprövningen
må verkställas på grundval av aktuellare uppgifter. I allmänhet
torde, på sätt gäller exempelvis i fråga om avgiftsfria resor för barn
och husmödrar, föreskrifter av ifrågavarande slag saknas.
I syfte att utröna, i vilken utsträckning sistnämnda förmån skulle komma
att röna påverkan av att det aktuella inkomstläget lades till grund för
ansökningarnas bedömande, ha revisorerna stickprovsvis verkställt en granskning
av under år 1948 beviljade ansökningar om avgiftsfria resor för barn
och husmödrar mot 1948 års taxeringslängder. Härvid har visat sig, att de
sökandes inkomster under år 1947 i allmänhet så avsevärt överstigit den
årsinkomst, som svarar mot 1946 års debetsedel, att om hänsyn tagits till
de inträdda förändringarna bidrag icke hade kunnat utgå för mera än
ungefär halva antalet av de undersökta ansökningarna. I ett betydande
antal fall redovisas högst avsevärda inkomstökningar. Som exempel må nämnas
att avgiftsfri resa medgivits en husmoder, vars beskattningsbara belopp
uppgått till ca 10 700 kronor. Även belopp å 7 000 å 8000 kronor förekomma
— 84
i åtskilliga fall. De beviljade resorna ha avsett såväl husmödrar som barn
och medföljande vårdare. Uppenbart är att inkomstökningarna åtminstone
i en del fall hänföra sig till inträffade realvärdeförsämringar, till vilket
spörsmål revisorerna i förevarande sammanhang dock icke ansett sig böra
taga ställning.
Enligt revisorernas mening böra avgiftsfria resor liksom övriga förmåner,
beträffande vilka motsvarande förhållanden i avseende å behovsprövningens
utformning gälla, rimligtvis icke få åtnjutas i vidare mån än där
detta motiveras med hänsyn till den sökandes aktuella inkomstläge. Verkningarna
av nuvarande ordning framstå såsom särskilt stötande i de fall,
där till prövning föreligga ansökningar från personer med i stort sett likartade
aktuella inkomstlägen. Företräde kommer därvid att givas åt de
personer, för vilka en faktisk inkomstförbättring inträtt efter den tid senaste
taxering avser. Lika väl som bidrag må kunna beviljas då en påtaglig
inkomstförsämring inträtt, lika litet bör en dylik förmån få åtnjutas,
då behov därav uppenbarligen icke längre förefinnes. Med hänsyn till det
anförda förefaller det revisorerna angeläget — icke minst i betraktande av
de snabba växlingarna i inkomstförhållanden, som f. n. förekomma — att
prövningen av här avsedda ansökningar genomgående grundas på ett mera
aktuellt inkomstmaterial än för närvarande. Gällande bestämmelser torde
därför på de områden, där nu berörda förhållanden göra sig gällande,
lämpligen böra kompletteras med en föreskrift om att sökande, som eljest
skulle varit berättigad till förmån, varom här är fråga, likväl icke må medgivas
sådan, därest hans inkomst- och förmögenhetsförhållanden efter den
tid, den senaste taxeringen avser, undergått sådan förbättring, att det måste
antagas att därest taxeringen grundats på de sålunda förbättrade förhållandena
sökanden icke skulle ha varit berättigad till förmånen i fråga.
Det bör erinras om att bestämmelse av dylik innebörd finnes föreskriven
exempelvis i fråga om statsbidrag till lindring i sjukvårdskostnaderna för
mindre bemedlade patienter å landsbygden. Då taxeringslängderna skola
vara justerade senast den 15 maj och flertalet avgiftsfria resor anträdas
efter denna tidpunkt, torde i de flesta fall möjlighet förefinnas att i dessa
fall från taxeringsmyndigheterna erhålla erforderliga aktuellare taxeringsuppgifter.
Under åberopande av vad sålunda anförts få revisorerna hemställa att
frågan om en komplettering på sätt ovan antytts av gällande bestämmelsér
i fråga om behovsprövningen på de områden, där ovan påtalade förhållanden
äro för handen, upptagas till övervägande.
— 85 —
SJUNDE HUVUDTITELN.
Finansdepartementet.
§ 15.
Försäljning av viss allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom.
Enligt lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden skall den egendom,
som i arv tillfaller fonden, så ock egendom, soin må tillfalla fonden genom
gåva eller testamente, förvaltas av statskontoret såsom en särskild
fond. Uppgiften att bevaka allmänna arvsfondens rätt till arv bär pålagts
kammaradvokatfiskalsämbetet i kammarkollegiet. Ämbetet äger tala och
svara i mål, som röra fonden. Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge
än fonden, skall anmälan härom göras hos rätten av den, som bär boet i
sin vård, varefter rätten utser god man att vid boutredningen företräda fonden.
Meddelande härom skall av rätten lämnas kammaradvokatfiskalsämbetet.
I avseende å realisationen av fonden tillfallande egendom är beträffande
lös egendom föreskrivet, att densamma skall av gode mannen försäljas
å offentlig auktion, medan i fråga om fast egendom gäller vad som med
avseende å kronans fasta egendom i allmänhet är stadgat. I enlighet härmed
skall försäljning av arvsfonden tillfallande fast egendom underställas
riksdagens prövning. För varje budgetår i sänder har riksdagen medgivit
Kungl. Maj :t generellt försälj ningsbemyndigande intill viss angiven värdegräns.
För budgetåret 1948/49 avser bemyndigandet försäljning av fastighet,
vars taxeringsvärde uppgår till högst 40 000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj :t att till länsstyrelse delegera försäljningsrätten, därest taxeringsvärdet
icke överstiger 10 000 kronor.
Revisorerna ha avlagt besök å fastigheten */. mtl Eskedalen 1‘ i Västra
Vingåkers socken, vilken fastighet tillfallit allmänna arvsfonden i arv efter
hemmansägaren K. G. Lundberg, som avled den 14 februari 1946. Genom beslut
den 3 maj 1946 förordnade Oppunda häradsrätt god man för arvsfonden.
Egendomen i fråga är belägen omkring 15 km sydväst om Katrineholm
och 3 km från allmän landsväg samt angränsar i sydväst kronoparken
Sävstaholm i Nyköpings revir. Utfartsvägar finnas men äro delvis av dålig
beskaffenhet. Avstånd till närmaste skola och affär (vid Stenstorp) är
5 Va km.
— 86 —
Arealen utgör 66,50 ha, varav omkring 49,90 ha skogsmark, 2,24 ha impediment,
13,02 ha åker och 0,so ha äng samt 0,84 ha tomt och gärdesbackar.
Taxei-ingsvärdet utgör 43 300 kronor, varav egentligt jordbruksvärde
12 000 kronor, skogsmarksvärde 3 400 kronor och skogsvärde 27 900 kronor.
Å fastigheten finnas följande byggnader:
1) bostadshus av liggande timmer under tak av tegel;
2) mindre bostadshus av timmer under tak av tegel;
3) bodbyggnad av timmer under tak av tegel;
4) spannmålsbod av timmer under tak av tegel.
5) garagebyggnad av stolpar och bräder under tak av spån;
6) stall av timmer under tak av spån;
7) smedja av timmer under tak av bräder;
8) ladugård av dels timmer, dels stolpar och bräder under tak av spån.
Åkerjorden är av mindre god beskaffenhet; hävden är f. n. synnerligen
dålig. En stor del av åkerjorden är försumpad, och dikesunderhållet är i
hög grad eftersatt.
Skogsmarken är av för trakten god beskaffenhet. Den ideala medelboniteten
har uppskattats till 7,4 kubikmeter. Skogen utgöres till största delen av
äldre och medelålders bestånd av gran och tall. Totala virkesförrådet å
skogsmark har uppskattats till 12 515 kubikmeter, motsvarande 251 kubikmeter
per ha. Skogen är f. n. mycket översluten och i stort behov av omedelbar
huggning.
Ansökan om tillstånd att för allmänna arvsfondens räkning försälja ifrågavarande
fastighet ingavs av den för fonden förordnade gode mannen den
10 oktober 1946 till länsstyrelsen i Södermanlands län, som med tillstyrkande
den 18 i samma månad överlämnade ansökningen till Kungl. Maj :t.
Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet tillstyrkt försäljningen samt Kungl.
Maj :t i prop. nr 98 till 1947 års riksdag hemställt om riksdagens medgivande
härtill, anmälde riksdagen (skr. nr 111), att riksdagen bifallit framställningen.
Till följd härav förordnade Kungl. Maj:t den 25 april 1947, att
fastigheten skulle försäljas å offentlig auktion genom länsstyrelsens i Södermanlands
län försorg.
Vid å landsfiskalskontoret i Vingåker den 28 juni 1947 hållen offentlig
auktion avgåvos å fastigheten följande tre högsta köpeanbud, nämligen av
jordbruksarbetaren S. R. Larsson 113 000 kronor, av agronomen E. Furumo
112 000 kronor samt av Västra Vingåkers kommun 110 000 kronor.
Sedan härefter länsstyrelsen med underdånig skrivelse den 5 juli 1947
överlämnat protokoll över auktionen å fastigheten, förklarade Kungl. Maj :t
i brev den 19 december 1947, att Kungl. Maj :t med hänsyn till föreliggande
omständigheter funnit skäligt godtaga det å fastigheten av Västra Vingåkers
kommun avgivna köpeanbudet å 110 000 kronor, varjämte länsstyrelsen
anbefalldes att, sedan köpeskillingen till fullo guldits, utfärda köpebrev
å fastigheten.
Efter det kommunen sedermera förklarat sig icke vilja vidhålla det vid
auktionen avgivna köpeanbudet, infordrade Kungl. Maj:t genom remiss den
— 87 —
18 mars 1948 yttrande från egnahemsnämnden i Södermanlands län angående
disponeringen av ifrågavarande fastighet. Efter besiktning av densamma
avgav nämnden den 9 april 1948 yttrande av i huvudsak följande innehåll.
Fastighetens läge vore relativt avlägset. Med hänsyn till åkerjordens dåliga
hävd hade fastigheten i sitt dåvarande skick mindre betydelse ur jordbrukssynpunkt.
Skogen vore däremot synnerligen värdefull, vilket förklarade
de höga bud, som hade avgivits vid auktionstillfället. Byggnaderna voro
dåligt underhållna, men ej avsevärt gamla — bostadshuset vore byggt för
ca 40 år sedan och ekonomihuset för ca 25 år sedan — och kunde mycket
väl iordningställas på ett fullt tillfredsställande sätt. Fastigheten
vore ej elektrifierad, men detta kunde göras från en transformator belägen
vid den angränsande fastigheten Bliggetorp. Enligt en mycket approximativ
beräkning syntes kostnaderna för fastighetens nöjaktiga iordningställande
belöpa sig till 25 000 kronor (husen 15 000, dikning 5 000 och
elektrifiering 5 000 kronor). Fastigheten låge ej lämpligt till för sambruk
med något angränsande jordbruk. Det enda jordbruk, som möjligen i dylikt
avseende kunde ifrågakomma, vore Bliggetorp, areal 54,i ha, varav 10,o ha
åker, men ägaren till detta hade intet intresse av ett förvärv. Bleve fastigheten
Eskedal nöjaktigt iståndsatt, torde densamma på grund av den rikliga
skogsförekomsten få anses som en bärkraftig brukningsdel, men det syntes
knappast vara troligt att en familj, som hade för avsikt att bosätta sig å
fastigheten och få sin bärgning därstädes, skulle kunna betala det höga
pris, som auktionsbuden utvisade. På grund därav syntes man också ha orsak
att ställa sig tveksam när det gällde att förorda försäljning till någon
av de återstående anbudsgivarna (Furumo eller Larsson). Skulle det dock
anses lämpligt att någon av dessa bleve ägare till fastigheten, ifrågasattes
om icke jordförvärvslagens 4 § borde tillämpas, d. v. s. att vederbörande
finge förbinda sig att inom vissa år sätta fastigheten i stånd. Ett sådant
åläggande borde kunna kombineras med villkor angående skogsavverkningen
å fastigheten. Det borde i detta samband även framhållas, att Säfstaholms
kronopark gränsade till Eskedal och att domänstyrelsen torde, enligt
vad därvarande revir förvalt are upplyst om, vara intresserad av ett förvärv.
Enligt egnahemsnämndens uppfattning syntes en dylik lösning av trågan
böra särskilt beaktas. Därvid förutsattes även att fastigheten bleve iståndsatt.
Genom remiss den 14 april 1948 anbefallde Kungl. Maj :t härefter domänstyrelsen
att avgiva utlåtande rörande frågan om lämpligheten att för kronans
räkning från fonden förvärva fastigheten. Sedan yttrande infordrats
från vederbörande jägmästare och över jägmästare, vilka tillstyrkt att fastigheten
inköptes för kronans räkning för ett pris av 100 000 å 110 000 kronor,
anförde domänstyrelsen i utlåtande den 17 juni 1948 för egen del följande.
Frågan huruvida fastigheten skall bibehållas som ett familjejordbruk eller
inköpas för kronans räkning och förvaltas enligt de för förvaltning av kronoparker
gällande grunder bör enligt styrelsens mening i första hand bedömas
ur jordpolitiska synpunkter, varom det ej torde tillkomma styrelsen
att avgiva yttrande. Därest det ur dessa synpunkter skulle anses önskvärt
att fastigheten allt framgent utnyttjas såsom självständig jordbrukslägenhet
med egna byggnader, anser styrelsen inköp för kronans räkning icke
böra ifrågakomma.
Fastigheten skulle visserligen kunna lämpa sig för att sättas i stånd till
— 88 —
ett mindre skogsjordbruk, i syfte att förbättra kronoparkens tillgång till
korare, men denna fördel uppväges enligt styrelsens mening icke av de stora
kostnader, som krävas för byggnadernas iståndsättande, jordens avdikning
och anläggning av ny utfartsväg m. m. och vilka styrelsen beräknar komma
att uppgå till minst 40 000 kronor. Härtill kommer osäkerheten att i framtiden
få arrendator på grund av fastighetens avlägsna belägenhet. I detta
sammanhang vill styrelsen framhålla, att domänverkets egna, mera välbelägna
skogsjordbruk i första hand böra bli föremål för upprustning.
Styrelsen anser sig sålunda ej kunna tillstyrka ett inköp för kronans räkning
under förutsättning att fastighetens jordbruk och byggnader skola
helt iståndsättas. Skulle det däremot anses lämpligt, att den sämsta och
grundaste åkerjorden utlägges till skogsmark och''den bättre åkerjorden
isåndsattes och utan hus utarrenderas till närliggande jordbruk, därest förutsättningar
härför visa sig föreligga, får styrelsen tillstyrka, att fastigheten
inköpes till ett pris av 115 000 kronor. Såsom framgår av värderingstablå
har styrelsen med nyss angiven förutsättning låtit omarbeta av vederbörande
förrättningsman upprättat instrument, varvid styrelsen tagit
större hänsyn till förekomst av tekniska skador och att skogen ej varit
underkastad någon skötsel. Under angiven förutsättning finner styrelsen
priset 115 000 kronor vara skäligt.
Genom remiss den 1 juli 1948 anbefallde slutligen Kungl. Maj :t lanlbruksstyrelsen
att avgiva utlåtande över möjligheten att använda fastigheten
för egnahemsändamål.
I yttrande till lantbruksstyrelsen den 26 juli 1948 anförde lantbruksnämnden
i Södermanlands län i anledning av förevarande remiss följande.
Efter företagen besiktning av delegationen för yttre rationalisering har
lantbruksnämnden enhälligt beslutat tillstyrka, ätt lantarbetaren S. R.
Larsson, som avgivit högsta auktionsbud om 113 000 kronor, får tillstånd att
förvärva fastigheten. Detta dock under förutsättning att vederbörande lämnar
godtagbar garanti för att fastigheten inom rimlig tid, förslagsvis tre år,
försättes i fullt försvarligt skick. Likaså måste skogshushållningsplan uppi
ättas och avverkningarna ställas under kontroll av länets skogsvårdsstvrelse,
så att ej skogskapitalet förbrukas snabbare än vad jordbrukets och
byggnadernas iståndsättande kräver. Dylik förbindelse, enligt lantbruksnämndens
mening fullt tillfredsställande, har nu avlämnats. Skulle lantbruksnämnden
själv bli nödsakad att uppträda som köpare, torde priset böra
~„gas..u.".der omprövning. Avgivna köpeanbud synas nämligen vara för höga.
Da därjämte den av lantbruksnämnden föreslagna lösningen torde vara ändamålsenlig,
förordas icke inköp för nämndens räkning.
Med överlämnande av lantbruksnämndens yttrande avgav lantbruksstyrelsen
utlåtande i ärendet den 14 oktober 1948, varvid styrelsen i huvudsak
anförde följande.
Lantbruksstyrelsen anser att fastigheten med hänsyn till sin areal och
agosammansättning har förutsättningar att bestå såsom självständig bruknmgsenhet
och att den kan hänföras till typen fullständigt jordbruk (enfamiljsjordbruk).
Att fastigheten i någon mån är avsides belägen (3 km
från allmän väg) synes icke utgöra ett allvarligt hinder för fastighetens bestånd
på längre sikt, då dels vägförhållandena äro jämförelsevis goda, dels
kostnaden för elektrifiering och modernisering relativt måttlig.
Lantbruksstyrelsen delar lantbruksnämndens uppfattning att fastigheten
— 89
icke bör förvärvas av staten för rationaliseringsändamål. Det synes heller
icke lämpligt att fastigheten förvärvas av domänverket under de förutsättningar
som angivits av domänstyrelsen i dess yttrande, önskemålet att öka
tillgången på körare i närliggande kronopark torde kanske för övrigt i någon
mån kunna tillgodoses därest fastigheten försäljes till enskild person
såsom självständig brukningsenhet och ägaren av fastigheten finner det
lämpligt att vintertid utnyttja hästarna i skogskörslor.
Lantbruksstyrelsen har även i ärendet samrått med företrädare för Vingåkers
kommun, vilka förklarat att kommunen ursprungligen intresserat sig
för förvärv av fastigheten i avsikt att sörja för anskaffningen av bränsle
till vissa skolor, men att bränsleanskaffningen nu ordnats på annat sätt.
Kommunen hade icke heller behov av fastigheten för annat ändamål, varför
ett förvärv icke längre är aktuellt. o o
Med hänsyn härtill tillstyrker styrelsen att S. R. Larsson får tillstånd att
förvärva fastigheten på ovan angivna villkor. Till säkerhet för fullgörande
av förbindelsen att iståndsätta fastigheten och bruka den på i förbindelsen
angivet sätt bör enligt lantbruksstyrelsens mening utsättas ett vite av 25 000
kronor jämlikt § 4 jordförvärvslagen.
I fråga om egendomens handhavande har den för arvsfonden förordnade
gode mannen uppgivit följande. Vid arvsfondens förvärv av fastigheten vai
skötseln av densamma eftersatt. På våren 1946 utbjöd gode mannen gården
till brukning av närboende lantbrukare, men ingen var villig åtaga sig detta.
Sommaren 1946 träffades avtal med tvenne lantbrukare att dessa skulle
mot vederlag av egendomens grässkörd utföra plöjning samt brukning av
trädesjord i syfte att fastigheten till våren 1947 av en blivande ägare skulle
kunna i vanlig ordning brukas och skötas. Da fragan om egendomens försäljning
ej var avgjord till våren 1947, gjordes försök att få densamma tillfälligt
brukad men utan resultat. I skrivelse till kammaradvokatfiskalsämbetet
i maj 1948 hade gode mannen beklagat att på sätt som skett fastigheten
skulle få ytterligare förfalla. Alla ansträngningar hade gjorts att få
gården åtminstone tillfälligt brukad, men svårigheter förefunnos att erhålla
arbetskraft, vartill kom att brukning med traktor av gårdens åkrar vore
otänkbar. I det läge, ärendet befunne sig, ansåg gode mannen sig ha haft
anledning räkna med att försäljningen skulle vara klar åtminstone till våren
1948, varför enligt hans mening det fortgående förfallet av såväl byggnader
som jord till största delen hade sin grund i att frågan om fastighetens
försäljning så avsevärt fördröjts.
I anledning av sin ovannämnda besiktning av fastigheten ansåg lantbruksnämnden
i Södermanlands län det erforderligt att för den händelse försäljningsfrågan
icke omedelbart blev avgjord de mest överhängande bristerna
å fastigheten omedelbart avhjälptes. I skrivelse till gode mannen den 28 juli
1948 meddelade därför nämnden att taket å ekonomibyggnaden borde lagas
och huset i övrigt rödfärgas, varjämte en lämplig del av egendomen borde
höstsås samt passande skiften plöjas till hösten, så att vårsådd kunde äga
rum. Av ifrågavarande arbeten hade vid revisorernas besök traktorplöjning
till viss del utförts samt taket iståndsatts.
— 90 —
Revisorernas uttalande. De iakttagelser, revisorerna varit i tillfälle att
gora vid sitt besök å allmänna arvsfonden tillhöriga fastigheten Eskedalen
i Västra Vingåker, ha givit vid handen att egendomen i flera hänseenden
befinner sig i mindre tillfredsställande skick. Detta gäller såväl i fråga om
hävden av åkerjorden som beträffande byggnadsbeståndet. Revisorerna äro
val medvetna om att dessa förhållanden i viss utsträckning måste tillskrivas
fastighetens redan vid tidpunkten för arvsfondens övertagande av densamma
eftersatta skötsel och underhåll. Bortsett härifrån är det emellertid uppenbart,
att förfallet av såväl byggnader som jord därefter än ytterligare
fortskridit.
Såvitt revisorerna kunnat finna, måste egendomens bristfälliga tillstånd
och skötsel till väsentlig del ses mot bakgrunden av den avsevärda tidsutdräkt,
som frågan om fastighetens försäljning vållat. Ovissheten om tidpunkten
för försäljningen har icke endast bidragit till att försvåra möjligheterna
att få egendomen ens interimistiskt utarrenderad för sitt ändamål,
utan den har också verkat hämmande, när det gällt att taga ställning till
frågan om vidtagande av erforderliga underhållsåtgärder, då ju värdet av
dylika åtgärder under förutsättning av egendomens användning för annat
andamål måste te sig diskutabelt. Verkningarna av denna ovisshet har gjort
sig gallande än ytterligare som följd av den bristfälliga kontakt, vilken synes
ha varit rådande mellan myndigheterna och godmansförvaltningen i
traga om försäljningsfrågans aktuella läge.
Det torde icke behöva särskilt understrykas, att det är av stor vikt, att
allmänna arvsfonden tillfallande fast egendom utan onödigt uppskov’ till
högsta möjliga pris realiseras samt överföres till kontanta medel, vilka kunna
disponeras för de med arvsfonden avsedda ändamålen. Härvid bör uppmärksammas,
att fastigheter, varom nu är fråga, icke tidigare förvärvats av
staten för visst ändamål eller som led i den statliga jordpolitiken, utan i
avseende å dispositionsmöjligheterna närmast äro att likställa med arvsfonden
tillfallande lös egendom. Önskvärdheten av en snabb realisation framstår
med desto större styrka därest, såsom i förevarande fall, läget är sådant,
^ att ett uppskov med försäljningen är ägnat att antingen fördyra underhåHet
av egendomen eller öka risken för en snabbt fortskridande värdeförsämring
av densamma. Uppenbart är även att godmansinstitutionen i sin
nuvarande utformning kan taga sikte endast på en högst interimistisk förya
tning, enär i motsatt fall väsentligt ökade kvalifikationskrav måste ställas
på densamma.
Med hänsyn till berörda förhållanden vilja revisorerna betona angelägenheten
av att ärenden rörande försäljning av allmänna arvsfonden tillfallande
fast egendom handläggas med största skyndsamhet.
— 91 —
§ 16.
Tillämpningen i visst fall av bestämmelserna om fyr- och båkavgift.
Sjöfartens bidrag till kostnaderna för fyrväsendet utgår i form av fyroch
båkavgift. Närmare bestämmelser om denna avgift finnas i förordningen
den 4 juni 1937 (nr 335).
Fyr- och båkavgift skall enligt huvudregeln utgå för varje fartyg, som
ankommer från eller avgår till utrikes ort. Avgiften utgör 25 öre för varje
ton av fartygets avgiftspliktiga dräktighet. Har för ett fartyg under ett kalenderår
avgift erlagts två gånger, utgår under återstoden av året avgiften
med 10 öre för ton för den del av dräktigheten, som överstiger 1 500 ton.
Enligt kungörelsen nr 336/1937 är fyr- och båkavgiften tills vidare förhöjd
med 5 procent. Från denna förhöjning äro dock segel-, pråm- och isbrytarfartyg
undantagna. I kungörelsen nr 990/1937 stadgas viss nedsättning av
fyr- och båkavgiften för turistfartyg.
Från angivna huvudregel om skyldighet att för fartyg erlägga fyr- och
båkavgift finnas åtskilliga undantag föreskrivna. Dessa undantag avse dels
vissa slag av fartyg, dels vissa särskilda fall, då fartyg anlöper eller lämnar
svensk ort. De fartyg, som åtnjuta avgiftsbefrielse, äro fartyg tillhörande
kronan, fiskefartyg, skolskepp in. fl. De fall, då vid anlöpande eller lämnande
av svensk ort fyr- och båkavgift icke utgår, äro dels sådana, där
anlöpandet sker på grund av trängande orsaker (sjönöd o. d.), fartygets
uppläggning eller dylikt, dels sådana, där fartyget ankommer från eller
avgår till ort inom vissa områden. Dessa områden bruka benämnas närzonen,
varmed förstås utrikes orter, som i sjöfartshänseende äro belägna
innanför en linje Skagen—Lindesnäs eller hitom Holtenau vid Kielkanalens
östra mvnning, och fjärrzonen eller orter, som i sjöfartshänseenden äro
belägna bortom en linje från Islands ostkust väster om Irland till Kap
Finisterre.
När fartyg, för vilket under ett kalenderår erlagts fyr- och båkavgift
minst en gång, därefter under samma kalenderår ankommer till svensk
hamn för lossning här i riket endast av last, som medförts från fjärrzonen,
ålnjutes avgiftsbefrielse, därest den till svensk hamn bestämda fjärrzonslasten
uppgår till minst en tiondel av fartygets avgiftspliktiga dräktighet.
Om däremot i svensk hamn lossas gods, som icke medförts från fjärrzonen,
föreligger icke rätt till sådan befrielse.
Fyr- och båkavgift utgår heller icke för fartyg, vilket ankommit till
svensk hamn för lossning här i riket endast av last från ort inom fjärrzonen
eller för intagande här endast av last, som skall med fartyget befordras
till sådan ort, samt därefter anlöpt ort inom närzonen — och vilket
i omedelbar anslutning härtill ånyo en eller flera gånger ankommer till
svensk hamn för lossning här i riket endast av last från ort inom fjänzonen
eller för intagande här endast av last, som skall med fartyget befordras
till sådan ort.
— 92 —
Vidare skall fyr- och båkavgift icke erläggas för fartyg, vilket vid ankomsten
till svensk hamn enligt sist angivna bestämmelser befriats från
fyr- och båkavgift, då det nästa gång avgår till utrikes ort.
Pråmfartyg och maskindrivet fartyg, för vilka under ett kalenderår erlagts
fyr- och båkavgift åtta gånger, och segelfartyg, för vilket erlagts sådan
avgift fyra gånger, äro under återstoden av året befriade från avgift.
Fyr- och båkavgiften erlägges till tullanstalten i den ort, där klarering sker.
Under senare tid ha vid upprepade tillfällen förekommit fall, då föreskrifterna
i förordningen om fyr- och båkavgift lett till uppenbart obilliga
resultat. I flertalet av de här påtalade fallen har förhållandet varit följande.
Ett fartyg — för vilket under kalenderåret erlagts fyr- och båkavgift
minst en gång har anlänt till Sverige från ort inom fjärrzonen för att
har lossa endast last, som medförts från sådan ort. Med stöd av ovan
angivna bestämmelser har fartyget vid inklareringen befriats från fyroch
båkavgift. Efter fartygets ankomst har anhörig till någon av de å fartyget
anställda gått ombord för att medfölja under resan mellan svenska
hamnar. När sedermera passageraren i svensk hamn lämnat fartyget, har
emellertid detta i denna hamn icke ansetts kunna befrias från fyr- och
båkavgift, enär fartyget icke endast lossat gods, som medförts från fjärrzonen.
Revisorernas uttalande. Revisorerna ha funnit, att bestämmelserna om
fyr- och båkavgift äro utformade på sådant sätt, att tillämpningen av desamma
kan erbjuda icke oväsentliga svårigheter. Såsom av den lämnade
redogörelsen framgår ha bestämmelserna i vissa fall i praktiken givits en
tolkning, vilken lett till resultat, som måste betraktas som uppenbart obilliga.
Den omständigheten att en anhörig till någon å fartyget anställd
tillfälligt medföljer detsamma mellan några svenska hamnar bör rimligtvis
icke medföra, att för ett fartyg, som eljest vid ankomsten till riket vore
befriat från fyr- och båkavgift, sådan avgift debiteras, uppgående för större
fartyg till belopp av tusentals kronor. Visserligen äger Kungl. Maj:t befogenhet
att medgiva avgiftsbefrielse — och så torde också ha skett i ovan
berörda fall — men sådan befrielse kan ske endast efter särskild framställning.
Debiteringen kan följaktligen icke undgå att förorsaka betydande
olägenheter för rederiet och onödigt arbete för vederbörande myndigheter.
Enligt revisorernas mening bör därför förordningen om fyr- och båkavgift
ändras därhän, att tillämpningen av densamma i de avseenden, varom hälar
fråga, icke behöver erbjuda svårigheter eller leda till mindre önskvärda
resultat. Anses emellertid en sådan förenklad utformning icke förenlig med
de syften, som författningen är avsedd att främja, synes i varje fall —
for ernående av enklare och snabbare handläggning av frågor om förordningens
tillämpning generaltullstyrelsen böra erhålla bemyndigande att
meddela dispens i fall, då påförande av fyr- och båkavgift skulle te sig
såsom uppenbart obilligt.
93 —
§ 17.
Den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten.
Från statliga myndigheters sida utövas omfattande kontroll och uppsikt
över att av kommuner och enskilda bedriven verksamhet sker på ett tillfredsställande
och ändamålsenligt sätt samt i enlighet med de föreskrifter, som
av statsmakterna eller myndigheterna uppställts såsom villkor för verksamheten.
Uppsikten tillkommer i första hand det centrala statsorgan, som är fackmyndighet
för den förvaltningsgren, varom i varje fall fråga är. Sålunda utövar
skolöverstyrelsen inseende över det kommunala undervisningsväsendet
ävensom över anstalter för bildbara sinnesslöas undervisning, medan överstyrelsen
för yrkesutbildning utövar inseende över lärlings- och yrkesskolor
samt centrala verkstadsskolor. Medicinalstyrelsen har högsta tillsynen över
allmänna hälsovården, barnmorskeväsendet, distriktsvården, förebyggande
mödra- och barnavården, den psykiska barna- och ungdomsvården, dispensärverksamheten,
folktandvården, epidemivården, skyddskoppsympningen
samt sjukhusen. Riksförsäkringsanstalten (arbetarskyddsstyrelsen) har
överinseende över hälsovårdsnämnderna som kommunala tillsynsorgan för
arbetarskydd, socialstyrelsen över bl. a. nykterhetsvården och hemhjälpsverksamheten,
byggnadsstyrelsen över stadsplane- och byggnadsväsendet,
arbetsmarknadsstyrelsen över arbetslöshetsnämndernas verksamhet, riksbrandinpektören
över brandväsendet m. m.
Inom ifrågavarande centralmyndigheter finnas ofta befattningshavare anställda
med uteslutande eller huvdsaklig uppgift att fullgöra myndigheten
åliggande inspektion och kontrollverksamhet. Inom vissa förvaltningsgrenar
finnes dessutom en speciell lokal statsuppsiktsorganisation, som giver kontrollen
större effekt. Dessa särskilda uppsiktsorgan kunna vara organ åt
vederbörande centralmyndighet eller vara inordnade i länsstyrelserna eller
ha en mellanställning. Folkskolinspektörerna skola sålunda som lokalorgan
åt skolöverstyrelsen utöva tillsyn över folk- och fortsättningsskoleväsendet
in. in. Till biträde åt länsstyrelserna med avseende å fattigvårds- och barnavårdsförvaltningen
inom länen finnas fattigvårds- och barnavårdskonsulenter,
barnavårdsassistenter samt barnavårdsombud. För tillsynen över den
allmänna hälso- och sjukvården inom länen finnes för varje län en förste
provinsialläkare. Hos byggnadsstyrelsen finnas anställda länsarkitekter, vilka
tjänstgöra hos länsstyrelserna och biträda vid dessas befattning med stadsplane-
och byggnadsväsendet. Inom nykterhetsvården ombesörjes den lokala
kontrollen av en länsnykterhetsnämnd, som i den kommunala nykterhetsnämnden
har ett ombud. För arbetslöshetsnämndernas vidkommande utövar
länsarbetsnämnden en lokal tillsynsfunktion.
I det följande skall närmare beröras några av de viktigaste tillsynsorgan,
vilka förefinnas inom vissa förvaltningsområden.
Inom hälso- och sjukvården utövas inspektionsbefogenheter av förste provinsialläkaren,
provinsialläkaren samt länsveterinären. Inom medicinalsty
-
— 94 —
relsen finnas anställda särskilda inspektörer för sinnessjukvården, sinnesslövården
och sjuksköterskeväsendet, varjämte styrelsen i sina anslagsäskanden
för nästkommande budgetår även beräknat medel för en inspektör
för förlossningsvården. Hit kunna även hänföras tvenne hos statens farmaceutisk
a laboratorium anställda apoteksinspektörer.
Förste provinsialläkaren, som gentemot länsstyrelsen skall i rådgivande
egenskap biträda denna vid handläggningen av länets hälsovårdsangelägenheter,
har att inom länet utöva en vittgående inspektionsverksamhet. Sålunda
skall han ha inseende över de vid det civila medicinalväsendet anställda
läkarnas tjänsteverksamhet och över barnmorskeväsendet, utöva
tillsyn över sjukvårdsinrättningar och andra vårdanstalter, fattigvårdsanstalter,
anstalter för vård och uppfostran av barn samt skolor m. fl. samt
visitera apoteksinrättningar. Rörande den allmänna hälso- och sjukvården
skall han ägna oavlåtlig uppmärksamhet över att de på detta område meddelade
föreskrifterna iakttagas. Jämväl å hälsoförhållandena i allmänhet,
särskilt å platser med större sammanträngd befolkning och vid industriella
anläggningar med större arbetsstyrka, skall han ägna tillsyn. I förhållande
till landsting och kommuner äger förste provinsialläkare deltaga i hälso- och
sjukvårdsberedningens respektive hälsovårdsnämndens sammanträden. Han
har även möjlighet att anmoda kommunerna att hålla sådana sammanträden.
Resplan för inspektionsverksamheten fastställes av länsstyrelsen, varjämte
före maj månads utgång varje år årsberättelse över verksamheten skall insändas
till medicinalstyrelsen.
Inom vederbörligt distrikt åligger det provinsialläkare att utöva det närmaste
inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården. Genom inspektionsresor
inom distriktet skall provinsialläkaren skaffa sig kännedom om de
hygieniska förhållandena inom distriktet samt ägna tillsyn åt efterlevnaden
av de för allmänna hälso- och sjukvården meddelade föreskrifterna. Resorna
skola företagas enligt en av länsstyrelsen fastställd plan, vilken skall uppgöras
i samråd med förste provinsialläkaren. Provinsialläkare skall vidare
ägna tillsyn åt den allmänna ordningen å apoteksinrättningar och läkemedelsförråd
samt biträda vid visitation av dylika inrättningar. Dessutom åligger
honom tillsyn över skyddskoppympningen samt över sjuksköterskornas och
barnmorskornas verksamhet. För inom distriktsvården anställda befattningshavare
samt för barnmorskor utövar provinsialläkaren dessutom det närmaste
förmanskapet. Tillsyn skall även utövas över dem, som yrkesmässigt
bedriva verksamhet för utrotning av ohyra. Vid inspektionsresor inom distriktet
bör provinsialläkare söka inhämta upplysningar om det sätt, varpå
utackorderade barn, i synnerhet späda sådana, vårdas, samt, när tid och
omständigheter det medgiva, ägna tillsyn däråt. Inom mars månad varje år
skall berättelse angående verksamheten insändas till förste provinsialläkaren.
Till grund för denna berättelse skola ligga: provinsialläkarens diarier
in. in., från hälsovårdsnämnder inkomna årsberättelser, från pastorsämbeten
och ympare inkomna utdrag ur ympningsjournalerna, från pastorsämbetena
inkomna förteckningar å sinnessjuka och sinnesslöa, distrikts- och reserv
-
— 95 —
barnmorskornas årsberättelser, från barnavårdsnämnder inkomna förteckningar
å barn, som vårdas i fosterhem och barnhem samt kvartalsrapporter
från personer, som bedriva yrkesmässig verksamhet för förgörande av
ohyra.
Veterinärstyrelsen utövar högsta tillsynen över den allmänna hälso- och
sjukvården bland husdjuren ävensom av framställningen och beskaffenheten
av livsmedel av animaliskt ursprung. Inspektion skall förrättas bl. a.
av offentliga slakthus, kommunala köttbesiktningsanstalter, kontrollslakterier
och andra under statens kontroll ställda slakteriinrättningar samt dessutom
av icke statliga veterinära laboratorier. För handhavandet av styrelsens
uppgifter finnas inom denna bl. a. chefen för hygienbyrån tillika statsinspektör
för köttkontrollen samt fem konsulenter.
Länsveterinärs uppgift är att såsom rådgivare biträda länsstyrelsen vid
handläggningen av ärenden rörande den allmänna hälso- och sjukvården
bland husdjuren samt den animala födoämneskontrollen inom länet. Dessutom
har han gentemot veterinärstyrelsen att fullgöra de uppdrag denna
meddelar. Genom inspektionsresor skall länsveterinären utöva inseende över
det civila veterinärväsendet inom länet, över den allmänna hälso- och sjukvården
bland husdjuren och över den animala födoämneskontrollen. Plan
för inspektionsverksamheten fastställes av länsstyrelsen. Före den 15 april
skall årsredogörelse över tjänsteverksamheten samt redogörelse för hälsotillståndet
bland husdjuren inom länet avlämnas till veterinärstyrelsen och
länsstyrelsen.
Då länsveterinärs åliggande att vaka över den animala födoämneskontrollen
och förste provinsialläkares uppgift att med uppmärksamhet övervaka
iakttagande av de för allmänna hälsovården meddelade föreskrifterna i allmänhet
i stort sett sammanfalla och kunna föranleda dubbelinspektioner, har
medicinalstyrelsen genom cirkulärskrivelse den 24 januari 1934 till samtliga
förste provinsialläkare och länsveterinärer i riket anbefallt samverkan mellan
dessa funktionärer för undvikande av dubbelinspektioner. Tillika har styrelsen
framhållit önskvärdheten av att förste provinsialläkarna och länsveterinärerna
delgiva varandra sina inspektionsberättelser.
Inspektörerna för sinnessjukvården och sinnesslövården åligger den förre
att övervaka att gällande bestämmelser angående vård av sinnessjuka noggrant
iakttagas samt att utöva tillsyn över den terapeutiska behandlingen
inom sinnessjukvården, den senare att övervaka sinnesslövården å sinnessjukhusen
i riket och å statsunderstödda anstalter, avsedda att mottaga endat
obildbara sinnesslöa, att verkställa medicinsk-psykiatrisk inspektion vid
andra statsunderstödda anstalter för sinnesslöa, statsunderstödda epileptikeranstalter
samt anstalter för psykopatiska och nervösa barn, samt att utöva
tillsyn över den psykiska barna- och ungdomsvården. För detta ändamål
skola inspektörerna eu gång varje år företaga inspektion av respektive sinnessjukvården
och sinnesslövården vid vart och ett av sinnessjukhusen i
riket. Annan under respektive inspektörs tillsyn stående vård skall inspekteras
när någon gör anmärkning mot sådan vård eller eljest om anledning
— 96
därtill förekommer. Båda inspektörerna skola avgiva årsberättelse till medicinalstyrelsen.
Inspektrisen för sjuksköterskeväsendet har att utöva inspektion över godkända
sjuksköterskeskolor, godkända sjuksköterskebyråer samt den vid allmänna
eller statsunderstödda civila sjukvårdsanstalter eller i statsunderstödd
distriktssjukvård anställda kvinnliga sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
Det åligger henne sålunda att enligt av medicinalstyrelsen fastställd
resplan företaga inspektionsresor. Varje år skall berättelse över verksamheten
avlämnas till medicinalstyrelsen.
Apoteksinspektörernas uppgift är att utföra inspektioner och avsyningar
av apotek samt att ombesörja undersökning av varuprov, som uttagas vid
sådana förrättningar. Till medicinalstyrelsen skall varje år berättelse över
verksamheten avgivas.
Inom fattigvården och barnavården utövas och ledes den centrala inspektionens
verksamhet av socialstyrelsen med biträde av statens inspektörer för
fattigvård respektive barnavård. Som sådan fungera byråcheferna för socialvårds-
respektive barnavårdsbyrån. Härutöver finnas inom styrelsen anställda
en hemhjälpskonsulent, en konsulent för den halvöppna barnavården
samt en inspektör för statsunderstödda förskoleseminarier. Den lokala statsuppsikten
över fattigvården och barnavården är förlagd till länstyrelserna
och särskilt till de till dem knutna fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna
och barnavårdsassistenterna. I viss mån likartade arbetuppgifter tillkomma
även de inom vissa län tjänstgörande barnavårdsombuden.
Den centrala inspektionen fyller sin uppgift dels genom byråarbete, dels
genom upplysningsverksamhet och inspektionsresor i orterna, besök hos
fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder, å ålderdomshem, arbetshem, barnhem
m. m.
Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten har att tillhandagå länsstyrelserna
inom konsulentens distrikt i allt vad som rör länsstyrelsernas befattning
med fattigvård, barnavård och ungdomsskydd inom distriktets kommuner.
Särskilt åligger det konsulent att å länsstyrelsens vägnar utöva sådan
uppsikt över kommunernas fattigvård, barnavård och ungdomsskydd,
som avses i 43 § fattigvårdslagen och 20 § barnavårdslagen. Konsulent skall
vidare å socialstyrelsens vägnar och under dess ledning utöva tillsyn över tilllämpningen
av förordningen om mödrahjälp. Konsulenten är det med uttryckliga
befogenheter fullständigast utrustade specialorganet i hela den
statliga tillsyningsverksamheten på förevarande område. I konsulentinstruktionen
finnas detaljerade föreskrifter om konsulentens kontrollbefogenheter
och inspektionsuppgifter i fråga om fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens
allmänna förvaltning samt ålderdomshem, barnhem in. m. Tyngdpunkten
i konsulenternas verksamhet ligger i deras personliga besök i kommunerna.
Reseverksamheten skall ledas av socialstyrelsen. Konsulenten äger
rätt att närvara vid de sammanträden, som hållas hos fattigvårdsstyrelserna
och barnavårdsnämnderna inom distriktet och får därvid deltaga i överläggningarna
med rätt att få sin mening antecknad till protokollet. Konsulent
— 97
skall varje år halvårsvis underställa socialstyrelsen förslag till plan för verksamheten
under nästpåfoljande halvårsperiod, varvid skola angivas de kommuner,
vilka han ämnar besöka. I samband därmed skall även uppgivas,
när vederbörande kommun senast varit föremål för inspektionsbesök. Till
vederbörande länsstyrelse och till socialstyrelsen skall årligen avgivas berättelse
över verksamheten.
I frågor rörande barnavård biträdes länsstyrelsen icke blott av barnavårdskonsulenten
utan även av barnavårdsassistenten, vilken det åligger att
närmast under länsstyrelsen handhava den tillsyn över barnavårdsanstalterna
och fosterbarnsvården i länet som jämlikt barnavårdslagen ankommer
å länsstyrelsen. Assistenten skall genom inspektioner och på annat sätt
hålla sig noggrant underrättad om förhållandena vid barnavårdsanstalterna
i länet och skall vidare följa intagningen av barn å barnhem samt tillse alt
de intagas å hem, som äro lämpliga med hänsyn till deras ålder, karaktärsegenskaper
o. s. v. Finner assistenten att verkställd intagning av barn icke
länder till barnets bästa eller av annan anledning är olämplig, skall assistenten
genom samråd med barnets målsman, barnhemmets styrelse eller innehavare
samt i förekommande fall vederbörande barnavårdsnämnd söka
åstadkomma lämpligare placering av barnet. För utövande av särskild inspektion
eller utredning äger socialstyrelsen och statens inspektör för barnavård
att hos länsstyrelsen påkalla biträde av barnavårdsassistenten. Denna
har vidare ålagts att fortlöpande samverka med statens fattigvårds- och
barnavårdskonsulent i det distrikt länet tillhör. Angående assistentens verksamhet
skall årligen berättelse avgivas till länsstyrelsen.
För att höja effektiviteten hos barnavårdsinspektionen har denna inom
vissa län provisoriskt utbyggts genom anslutning av de hos länens barnavårdsförbund
anställda barnavårdsombuden, vilka avlönas av förbunden.
Enligt särskilt meddelade bestämmelser skola dessa hålla kontakt med vederbörande
konsulenter och assistenter i fråga om resor samt biträda bl. a.
med kontroll av fosterbarnsvården. Ombudet bör vid ärende i kommun, i
vilken barnhem finnes, besöka detta. I detta sammanhang må vidare nämnas
att barnavårdsnämndernas tillsyn över fosterbarn och fosterhem å nämndens
vägnar utövas av särskilda fosterbarnsinspektörer.
För skolor tillhörande barna- och ungdomsvården utövas tillsynen, under
överinseende av socialstyrelsen, över den vid skolorna bedrivna uppfosti ingsoch
undervisningsverksamheten av statens inspektör för skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, vilken tillika är byråchef för socialstyrelsens
skolbyrå. Inspektören skall genom personliga besök vid dessa skolor tillse
att verksamheten bedrives på ändamålsenligt sätt, att gällande författningsbestämmelser
och ordningsföreskrifter iakttagas samt dessutom genom besök
vid de för den eftervårdande verksamheten upprättade särskilda inackorderingshemmen
bereda sig kännedom om dessas skötsel och de där intagna
elevernas förhållanden. Årsberättelse angående verksamheten skall avgivas
till socialstyrelsen.
7—188580. Rev. berättelse ang. statsverket år 10AS. I.
98 —
För handhavandet av den s. k. eftervård, som skall beredas elever, villkorligt
utskrivna från ovannämnda skolor, finnas hos socialstyrelsen fyra
eftervårdskonsulenter, vilka äro verksamma inom var sitt distrikt av landet.
Konsulenternas åligganden bestå i att biträda vid eftervården av elever,
som utackorderats eller villkorligt utskrivits från skolor av ovan nämnt
slag genom att bl. a. medverka till ordnande av lämplig inackordering eller
anskaffande av bostad och övervakare eller beredande av lämplig anställning.
Dessutom skall konsulent inom sitt distrikt utöva tillsyn över huru
utackorderingsverksamheten och övervakningsarbetet bedrivas. För verksamheten
äger konsulent företaga nödvändiga resor enligt resplan, som godkänts
av skolbyråchefen hos socialstyrelsen.
För övervakning, tillsyn och annan verksamhet beträffande villkorligt
dömda och villkorligt frigivna samt för biträde vid förundersökningen i
brottmål finnas tretton skyddskonsulenter med var sitt distrikt samt
skyddsassistenter. Då konsulent därtill anlitas skall han även ägna sig åt
eftervård av andra från fångvårdsanstalt frigivna än villkorligt frigivna
ävensom av personer, som utskrivits från anstalt för verkställighet av
tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring eller internering. För fullgörandet
av dessa uppgifter har konsulent att skaffa sig ingående kännedom
om arbetsförhållanden och vårdmöjligheter inom distriktet. Han bör
söka samarbete med myndigheter och föreningar samt enskilda personer,
som kunna meddela honom nödiga upplysningar och i övrigt biträda honom
i hans verksamhet.
Över pensionsnämndernas verksamhet utövas tillsyn av ett för varje pensionsdistrikt
av pensionsstyrelsen förordnat ombud. Ombudet, som äger
närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden och deltaga i
överläggningarna men ej i besluten, har till huvudsaklig uppgift att övervaka
och verka för en likformig lagtillämpning vid behandling av ärenden
rörande folkpension m. in. inom de till ombudets område hörande pensionsnämnderna
samt i denna sin verksamhet iakttaga det allmännas rätt. Genom
samverkan mellan ombudet och vederbörande pensionsnämnds ordförande
böra sammanträdena utsättas till sådana tider, att ombudets tjänsteresor
draga minsta möjliga kostnad för staten. Det åligger ombud att senast den
1 augusti varje år till pensionsstyrelsen inkomma med redogörelse för verksamheten
under det sistförflutna budgetåret.
Inom undervisningsväsendet finnas inom skolöverstyrelsen ett flertal konsulenter
anställda för vissa speciella undervisningsgrenar såsom hjälpskolekonsulent
och inspektör för sinneslöundervisningen, bibliotekskonsulent,
gymnastikkonsulent, konsulent för allmän folkbildning, konsulent för husligt
arbete, konsulenter för musikundervisningen, för teckningsundervisningen,
för manlig slöjd, för kvinnlig slöjd samt för nykterhetsundervisning och
nykterhetsupplysning, inspektör för blindundervisningen, inspektör för dövstumundervisningen
samt folkhögskoleinspektör.
Inspektören för dövstumundervisningen har tillsyn över dövstumskolorna
— 99
i riket. Han skall personligen besöka läroanstalterna och inhämta kännedom
om deras tillstånd och behov samt inom varje undervisningsdistrikt taga
kännedom om uppgifterna å antalet dövstumma samt tillse, att där finnas
tillräckliga lärarkrafter och ändamålsenliga skolrum samt göra sig underrättad
om det sätt, varpå tillfälle är av skolstyrelse berett för de dövstumma,
som utgått ur skolan, att underhålla förvärvade kunskaper och att
däri ytterligare förkovra sig. Om sin verksamhet skall inspektören avgiva
redogörelse till skolöverstyrelsen.
Inspektören för sinnesslöundervisningen skall ha pedagogisk tillsyn över
statliga eller statsunderstödda skolor och arbetshem för sinnesslöa och fallandesjuka,
genom besök vid de olika läroanstalterna inhämta noggrann
kännedom om deras tillstånd och behov samt övervaka att för anstalterna
gällande författningar efterlevas. Senast den 30 september skall inspektören
årligen till skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen avgiva redogörelse
för sin verksamhet under det senast tilländalupna läsåret. Redogörelsen
skall innehålla uppgift om förrättade inspektioner och därunder gjorda
iakttagelser samt vidtagna åtgärder.
Övriga inspektörer och konsulenter biträda överstyrelsen vid den inspektionsverksamhet,
vilken det åligger överstyrelsen att utöva över anstalter,
vilka äro att hänföra till den liögre skolundervisningen, folkundervisningen,
lärarutbildningen och det allmänna folkbildningsarbetet. Därvid
skall inspektionen avse att förskaffa överstyrelsen kännedom om ifrågavarande
anstalters lillstånd och behov, att övervaka att gällande författningar
vid dem efterlevas samt att genom upplysningar och råd understödja och
främja arbetet vid anstalterna.
Överstyrelsen för yrkesutbildningen utövar inspektion över underlydande
anstalter, för vilket ändamål inom styrelsen finnas anställda en inspektör
för vardera centrala verkstadsskolor, den elektrotelcniska yrkesundervisningen
och svetsundervisningen samt en konsulent för vardera barnavårds*
undervisningen, sömnadsundervisningen och hemslöjdsundervisningen.
Den lokala tillsynen över folkundervisningen handhaves främst av folkskoleinspektörerna.
Dessa åligger att ha tillsyn över folkskoleväsendet samt
främja dess utveckling. I främsta rummet skall tillsynen utövas genom inspektionsbesök
i de olika skoldistrikten. Främst är det folk- och småskolor
samt fortsättningsskolor, som äro föremål för inspektionsverksamheten.
Inspektören har möjlighet att genom vederbörande ordförande sammankalla
ledamöterna i skolråd eller skolstyrelse till överläggning i frågor, som angå
skolväsendet. Folkskolinspektör utövar dessutom tillsyn över den undervisning,
som meddelas i skolor tillhörande barna- och ungdomsvården samt
över den skolverksamhet för i skolåldern varande barn, som är anordnad
vid sjukvårdsanstalter och barnhem. I fråga om besök, som avse en mera
regelbunden inspektion av de olika skoldistrikten, har inspektören att upprätta
och till skolöverstyrelsen insända förslag till resplan. Varje halvår
skall en kort redogörelse angående verkställda inspektioner avgivas till
skolöverstyrelsen. Härutöver skall årsberättelse rörande skolväsendets till
-
— 100 --
stånd och utveckling inom inspektörens distrikt avgivas till skolöverstyrelsen.
Inom byggnadsväsendet utövas tillsynsbefogenheter av de hos byggnadsstyrelsen
anställda och hos länsstyrelserna tjänstgörande länsarkitekterna.
Länsarkitekten skall beträffande byggnads-: och stadsplaneväsendet, om
nödvändigt efter iakttagelser på platsen, yttra sig över förslag till stadsplan,
stomplan, utomplansbestämmelser, byggnadsplan, avstyckningsplan,
gatukostnadsbestämmelser, byggnadsordning, allmän väg inom dylika områden,
tomtindelning och avstyckning etc. Dessutom åligger det honom att
föreslå förbättringar beträffande byggnads- och stadsplaneväsendet. Berättelse
över verksamheten skall årligen före mars månads utgång avgivas till
byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen.
Vad angår tillsyn och kontroll över de lån och bidrag, vilka från bostadsstyrelsen
utbetalas i syfte att främja bostadsförsörjningen i riket, utövas
inspektionsverksamhet i första hand av vederbörande kommunala förmedlingsorgan.
I vad avser flerfamiljshus ske dessutom från bostadsstyrelsens
sida vissa stickprovsmässiga besiktningar. I dessa fall uppgöras i allmänhet
resplaner för en till två veckor åt gången.
Kontroll av beviljade byggnadstillstånd utövas av hos länsarbetsnämnderna
tjänstgörande byggnadskontrollanter. Dessa ha härvid att i enlighet med
särskild, vanligen för en vecka åt gången inom länsarbetsnämnden godkänd
resplan avlägga besök vid samt verkställa besiktningar å arbetsplatser och
byggen, där av myndigheterna medgivna arbeten pågå.
Inom lantbruksväsendet utövas inspektions- och konsulentverksamhet genom
iantbruksstyrelsen, lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen.
Lantbruksstyrelsen har sålunda anställda mejeriinspektörer, statskonsulenter
för får- och getskötseln, boskapsskötseln, svinskötseln samt mejerihushållningen,
inspektör för köttklassificeringen, inspektris för lanthushållningen
samt byråinspektör för lantbruksundervisningen.
Inom lantbruksnämnderna finnas anställda lantbrukskonsulenter samt
byggnadskonsulenter. Lantbrukskonsulent åligger bl. a. att själv eller genom
annan tjänsteman kontrollera, besiktiga, avsyna och inspektera sådana
företag, som åsyfta inre rationalisering och som icke ankomma på lantbruksingenjör
samt att övervaka att personer, som erhållit lån, lånegaranti
eller bidrag till dylika företag, gentemot staten fullgöra sina skyldigheter
beträffande företagen. Byggnadskonsulenterna äro avsedda för handläggningar
av ekonornibyggnadsärenden under det att den tekniska behandlingen
av bostadsärendena i princip ankommer på länsbostadsnämnderna.
Viss tillsynsfunktion utövas även genom lantbruksnämndernas ortsombud,
vilka finnas förordnade i regel ett för varje kommun. Dessas uppgift är
bl. a. att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar angående
nämndernas verksamhet, att anmäla förhållanden, som kunna föranleda
uppsägning av lån eller återkrävande av bidrag samt att på anmodan av
101 —
nämnden verkställa besiktningar och i övrigt med uppmärksamhet följa utvecklingen
på fastighetsmarknaden inom sitt område.
Hushållningssällskapen ha till ändamål att främja jordbruket och därtill
hörande binäringar ävensom fiske och hemslöjd. För fullgörande av dessa
arbetsuppgifter finnas inom sällskapen anställda funktionärer med konsulterande
eller inspekterande uppgifter. Där finnas exempelvis jordbrukskonsulenter,
husdjurskonsulenter, hemkonsulenter, trädgårdskonsulenter, fiskekonsulenter
och maskinkonsulenter. Jordbrukskonsulenternas uppgifter
torde hänföras till rådgivning på växtodlingsområdet, försöksverksamhet,
markkarteringsverksamhet samt undervisnings- och upplysningsverksamhet
in. in. Hemkonsulents åligganden består i att på lämpligt sätt lämna husmödrarna
på landsbygden, i synnerhet i mindre jordbrukar- och lantarbetarhem,
råd och anvisningar angående hemmets vård och husligt arbete i
övrigt samt angående sådana yttre göromål i lanthushållning, som lämpligen
böra utföras av kvinnor. Övriga nu nämnda konsulenter svara för rådgivnings-
och upplysningsverksamhet var och en inom sitt område.
I och för den kontroll, vilken åvilar kontrollstyrelsen över tillverkning
och beskattning av spritdrycker in. fl. varor samt sådana varor vilka äro
belagda med varuskatt, utövas viss inspektions- och kontrollverksamhet dels
centralt genom hos styrelsen anställda befattningshavare, dels lokalt genom
styrelsen underställda överkontrollörer och biträdande överkontrollörer, under
vilka i sin tur sortera ett stort antal kontrolltjänstemän, vilka ha sin
tjänstgöring förlagd till de olika tillverkningsställena, nämligen kontrollörer,
tillsyningsmän och kontrollombud.
Slutligen må nämnas att i samband med vissa under senare tid verkställda
sakkunnigutredningar framlagts förslag om inrättande av konsulenter för
olika ändamål.
Sålunda har ungdomsvårdskommittén för handhavandet av de uppgifter,
vilka av kommittén föreslagits för att skapa bättre möjligheter för ungdomar
i fritidshänseende, föreslagit att särskilda ungdomskonsulenter skola
anställas hos landstingen med uppgift att bl. a. söka samarbete med olika
kommunala myndigheter — främst skolstyrelser och barnavårdsnämnder —
samt föreningar, som arbeta med ungdomsfrågor. Skolöverstyrelsen har föreslagits
som tillsynsmyndighet över verksamheten.
Utredningen för hem- och familjefrågor har föreslagit inrättande av tem
nya konsulenter, nämligen hemkonsulent, sömnadskonsulent, hemslöjdskonsulent,
barnkonsulent och bosättningskonsulent. Såsom huvudman för konsulentverksamheten
föreslås landstinget. Kommittén har föreslagit konsulentverksamhetens
anknytning till överstyrelsen för yrkesutbildning.
Slutligen må nämnas att 1944 års folkbildningsutredning i innevarande år
avgivet betänkande förordat en regional utsträckning av konsulentverksamheten
på musiklivets område, varvid till Folkbildningsförbundet skulle utgå
statsbidrag till avlönande av musikkonsulenter, vilkas verksamhetsområde
borde vara ett län eller därmed jämförligt område. På uppdrag av skolöverstyrelsen
borde konsulenten utöva viss tillsynsverksamhet, varvid tillsynen
102 —
borde omfatta arbetet inom de musikcirklar, vilka icke äro anslutna till
något studieförbund. Inom skolöverstyrelsen föreslås för ändamålet inrättad
en konsulentbefattning för tillsynsuppdrag på musikens område. Enligt vad
de sakkunniga uttalat kan måhända framdeles behov av liknande konsulenter
komma att inställa sig även för folkbildningsarbetet på teaterns och den
bildande konstens område.
Revisorernas uttalande. Från statens sida utövas en omfattande inspektions-
och tillsynsverksamhet över av kommuner eller enskilda bedriven
verksamhet. Till väsentlig del torde denna statsuppsikt ha vuxit fram som
en följd av den medverkan staten i allt större utsträckning kommit att lämna
i form av bidrag eller understöd vid finansieringen av viss verksamhet. Mot
bakgrunden av den vidgade omfattning, i vilken kommunerna kommit att
engageras vid samhällsuppgifternas lösande, har det ansetts naturligt med
eu statlig uppsiktsbefogenhet inom de flesta områden, där statsbidrag till
verksamheten utgår. Understundom har den statliga uppsikten även tagit
sikte på verksamhet, som staten enbart har ett allmänt intresse att övervaka.
Utövandet av den statliga tillsynen har i första hand kommit att anförtros
de statsorgan, som utgöra centrala fackmyndigheter för den verksamhet, varom
fråga är. Till vederbörligt fackorgan finnas härvid ofta knutna funktionärer
av olika slag med uteslutande eller huvudsaklig uppgift att handha
den myndigheten tillkommande inspektionsbefogenheten. Inom vissa grenar
har kontrollen ytterligare utbyggts med en speciell lokal uppsiktsorganisalion,
som giver densamma större effekt. Dessa särskilda uppsiktsorgan
kunna antingen vara organ åt vederbörande centralmyndighet eller vara inordnade
i länsstyrelserna eller andra länsorgan eller ock intaga en mellanställning.
Uppsiktsorganens främsta uppgift är i allmänhet att erhålla ingående
kännedom om tillståndet inom respektive förvaltningsgrenar i de olika
kommunerna. I sådant syfte åläggas vederbörande funktionärer i instruktioner
eller arbetsordningar att företaga inspektionsresor eller avlägga besök
å ort och ställe. I vissa fall har denna inspektionsskyldighet fått en positiv
utformning genom föreskrifter om skyldighet att enligt viss plan eller å
bestämda tider verkställa inspektioner. I andra fall åter är inspektionsverksamheten
mera passivt utformad, i det att endast efter kallelse eller vid särskilt
behov inspektion företages. Genom iakttagelser på platsen, undersökningar
av förmodade missförhållanden, besiktningar av.anläggningar och
anstalter, överläggningar med kommunala organ in. m. erhålla uppsiktsorganen
kännedom om förhållandena ute i orterna. Erfarenheterna om inspektionerna
skola ofta delgivas vederbörande chefsmyndighet i form av
rapporter, årsberättelser e. d.
Såsom den lämnade redogörelsen ger vid handen, kännetecknas det statliga
inspektions- och tillsynssystemet av en stundom mycket långt gående
splittring och förgrening. Härtill torde understundom ha medverkat, att vid
— 103 —
tillskapandet av nya inspektionsorgan icke tillräckligt beaktats möjligheten
att anknyta de nytillkomna inspektionsbefogenheterna till redan befintliga
organ. Inom vissa områden har vidare en stark specialisering av arbetsuppgifterna
inom ett i och för sig naturligt avgränsat fält genomförts. Exempelvis
inom barnavården förrättas inspektion av statens inspektör för
barnavård, barnavårdskonsulenter, barnavårdsassistenter, barnavårdsombud,
konsulenten för den halvöppna barnavården och eftervårdskonsulenter
samt dessutom av provinsialläkare och förste provinsialläkare. Inom livsmedelskontrollen
utövas inspektion, förutom av kommunala hälsovårdstillsyningsmän,
av förste provinsialläkaren, provinsialläkare samt länsveterinär.
Även på andra områden förekomma likartade förhållanden.
Ifrågavarande långt gående uppdelning av inspektionsuppgifterna är i
många fall organisatoriskt sett mindre tillfredsställande. Även där de olika
tillsynsorganens kompetensområden i princip preciserats, äro gränserna dem
emellan i den praktiska tillämpningen ofta flytande, vilket i större eller
mindre utsträckning visat sig medföra viss dubbelkontroll. Olägenheterna
härav äro särskilt påtagliga i sådana fall, då uppsiktsorgan inom varandra
närgränsande områden organisatoriskt anknutits till skilda centrala fackorgan.
De nu påtalade olägenheterna kunna självfallet komma att bli än
mera framträdande i den mån en ytterligare utbyggnad av den statliga inspektionsverksamheten
kommer att beslutas. Det torde vidare kunna antagas
att effektiviteten i den statliga tillsynen på visst område kan komma att
minskas genom att inspektionsobjekten beträffande ett och samma eller nära
nog samma sakförhållande ofta måste taga hänsyn till divergerande uppfattningar
från olika funktionärers sida. Härtill kommer att rådande splittring
på förevarande område måste verka fördyrande på statens utgifter för
resor samt medföra extra besvär och tidsspillan för de inspekterande kommunerna
och allmänheten.
Med hänsyn till nu antydda förhållanden synes det revisorerna, att frågan
om ett mera rationellt och planmässigt ordnande av den statliga inspektions-
och tillsynsverksamheten bör ägnas ökad uppmärksamhet. Strävandena
böra självfallet härvid inriktas på åtgärder, vilka utan eftersättande
av effektiviteten kunna medföra största möjliga förenkling av tillsynsapparaten.
Särskilt för undvikande av dubbelinspektioner synes en ökad samordning
mellan de olika tillsynsorganen samt ett intimare samarbete dem emellan
böra eftersträvas. På lång sikt torde härvid kunna övervägas en allmän
översyn av formerna för och organisationen av den statliga tillsynsverksamheten,
vilket måhända främst torde bliva nödvändigt inom socialvården med
hänsyn till en blivande omgestaltning av den kommunala sociala förvaltningsorganisationen.
För uppnående av de nu antydda önskemålen synes det revisorerna vara
av särskild vikt, att i avseende å inspcktionsresornas planering ett intimt
samarbete etableras mellan de organ, vilka ha att uppgöra erforderliga
resplaner. Härvid bör en avvägning av inspektionstillfällena de olika organen
emellan äga rum under beaktande av alt — utan eftersättande av no
-
— 104 —
dig kontroll — förefintliga möjligheter till ett nedbringande av inspektionsverksamhetens
omfattning tillvaratagas. Dessa möjligheter synas hittills
icke i tillräcklig utsträckning ha beaktats inom statsförvaltningen, över huvud
taget skulle det enligt revisorernas mening vara till gagn, om myndigheterna
i ökad utsträckning delgåve varandra ömsesidiga erfarenheter av
betydelse för inspektionsverksamheten, t. ex. genom överlämnande av inspektionsrapporter
e. d. Genom ett system, där ett inspektionsorgan vid
upptäckten av missförhållanden, fallande inom en annan myndighets inspektionsområde,
anmälde iakttagelserna till denna, skulle uppenbarligen
möjlighet beredas till viss koncentration av denna myndighets inspektionsverksamhet.
Det ovan förordade samarbetet myndigheterna emellan beträffande inspektionsresornas
planering förutsätter givetvis, att inom varje inspektionsorgan
för sig noggrann planläggning äger rum i fråga om reseverksamhetens
omfattning och inriktning samt att i samband därmed alla möjligheter
till begränsningar och besparingar uppmärksammas. Härvid bör helt naturligt
beaktas möjligheten att inskränka kontrollen i avseende å sådana inspektionsobjekt,
som redan äro föremål för tillfredsställande tillsyn i annan
ordning eller genom annat organ. Ytterligare må understrykas vikten av att
tillsynen i första hand inriktas på sådana objekt, som enligt vunna erfarenheter
befunnits vara i särskilt behov av kontroll och tillsyn.
De ovan anförda synpunkterna taga i främsta rummet sikte på den egentliga
statliga inspektionsverksamheten. Motsvarande synpunkter torde emellertid
i högre eller mindre grad kunna anläggas även med avseende å den
rådgivande verksamheten från statens sida.
I förevarande sammanhang må slutligen något beröras frågan om de berättelser
eller rapporter, vilka inspektionsorganen i regel skola avgiva till
vederbörande chefsmyndighet. Enligt vad revisorerna erfarit pläga dessa göras
mycket omfångsrika, varvid år efter år ofta schablonmässigt, stundom
på fastställda formulär, redovisas regelbundet återkommande förhållanden.
Det är känt att inom åtskilliga områden utvecklingen gått i den riktningen
att de rutinmässiga göromålen vuxit i omfattning till förfång för inspektionsuppgifterna,
vilket bl. a. medfört krav på förstärkningar i fråga om de
expeditionella resurserna. Bl. a. med hänsyn till önskvärdheten att nedbringa
kostnaderna för kontorsverksamheten samt att frikoppla ifrågavarande
befattningshavare för sina egentliga arbetsuppgifter, torde kunna
ifrågasättas om icke viss begränsning i skyldigheten att upprätta årsredogörelser
borde ske. Tänkbart vore att i vissa fall övergå till intermittenta
redogörelser eller fylligare berättelser periodvis vissa år samt att däremellan
inberätta allenast mera anmärkningsvärda eller från normala förhållanden
avvikande företeelser. För en begränsning av årsberättelserna talar den omständigheten
att systemet med dylika berättelser lätt kan leda till att vederbörande
funktionär underlåter avgiva direkt rapport om. iakttaget missförhållande
för att i stället anmäla förhållandet i årsrapporten. Härigenom
får myndigheten måhända kännedom därom först på ett alltför sent sta
-
— 105 —
dium för att önskvärd rättelse skall kunna vinnas. I detta fall torde ett system
med rapporter i varje särskilt fall i stället vara att förorda.
Revisorerna äro väl medvetna om att en statlig inspektions- och tillsynsverksamhet
inom de områden, varom här är fråga, framstår såsom både
nödvändig och berättigad. För de inspekterande själva torde det även vara
till fördel att på detta sätt få träda i personlig kontakt med vederbörliga
statliga myndigheter. Även med beaktande härav synes det emellertid revisorerna
som om en förenkling och samordning av denna verksamhet på
sätt ovan antytts bör komma till stånd.
§ 18.
Bevarandet för framtiden av vissa självdeklarationer.
Skyldighet att avgiva s. k. självdeklaration till ledning för egen taxering
infördes genom beslut av 1902 års riksdag i samband med antagandet av
ny förordning om inkomstskatt. Ett tidigare förslag om obligatoriskt deklarationsförfarande
hade avvisats av 1897 års riksdag.
I propositionen nr 16/1902 om ny inkomstbevillning framhölls som »en
ostridig nödvändighet att de skattskyldiges inkomstdeklarationer i görligaste
mån fredades från offentlighet». För tillgodoseende av de skattskyldigas
berättigade krav på hemlighållande av uppgifter om deras ekonomiska
förhållanden innehöll den föreslagna förordningen en bestämmelse om
att självdeklarationerna skulle förstöras efter fem år. Dessutom stadgades
alt bevillningsberedningens ordförande skulle vara skyldig att skydda sekretessen
kring avlämnade uppgifter och att endast en mycket begränsad
krets skulle ha rätt att i och för taxeringen ta del av deklarationerna. Kungl.
Maj:t fann dock icke dessa stadganden tillräckliga för deklaralionshemlighetens
skyddande. I proposition nr 44/1902 framlades på justitiedepartementets
föredragning förslag om sådan ändring av tryckfrihetsförordningen, att
bland undantagen från offentlighelsregeln i § 2 mom. 4 skulle införas ett
tillägg om att uppgifter, som skattskyldiga till ledning för egen taxering avlämnade
till beskattningsmyndigheterna, ej finge utlämnas till andra än
dem, som enligt skatteförfattningarna ägde taga del av samma uppgift.
I sin motivering för förslaget förklarade sig chefen för justitiedepartementet
i likhet med chefen för finansdepartementet anse det ligga i öppen dag,
att införandet av obligatorisk självdeklaration med nödvändighet förutsatte
deklarationernas skyddande från offentlighet. Konstitutionsutskottet anslöt
sig i sitt utlåtande nr 3/1902 till denna uppfattning. Den föreslagna ändringen
av tryckfrihetsförordningen hade befunnits så betydelsefull, att det
nya beskattningssättet ansågs kunna genomföras först 1903, då grundlagsändringen
kunde slutligt antagas.
Under riksdagsbehandlingen år 1902 vädjade också chefen för finansdepartementet
om bifall till den föreslagna ändringen av tryckfrihetsförord
-
— 106 —
ningen, »då det eljest vore att befara att den ännu oavgjorda frågan om
obligatorisk självdeklaration skulle falla». Riksdagen antog först såsoin vilande
detta förslag och därefter den nya förordningen om inkomstskatt.
Grundsatsen om att deklarationsuppgifterna ej må användas för annat
ändamål än i beskattningssyfte blev sålunda klart fastslagen vid självdeklarationssystemets
införande: deklarationsmaterialet skyddades mot
offentlighet genom icke tidsbegränsad sekretess och detsamma skulle efter
kort tid — fem år — förstöras.
Av skattetekniska skäl förordnade Kungl. Maj:t åren 1918—1919 med
riksdagens medverkan om tillfälliga modifikationer i bestämmelserna om
deklarationernas förstörande efter viss tid. I samband med framläggande avpropositionen
nr 210/1927 med förslag till taxeringsförordning förordade
Kungl. Maj :t införande i förordningen av en bestämmelse om att Kungl.
Maj :t skulle äga föreskriva undantag från huvudregeln om deklarationernas
förstörande efter fem års förvaring. Förslaget i fråga motiverades uteslutande
av taxeringstekniska skäl. Av hänsyn till behovet att i vissa fall
taga del av äldre deklarationer, som kunde antagas innehålla upplysningar
av värde för senare års taxering, hade det nämligen synts lämpligt, att åt
Kungl. Maj .t anförtroddes att meddela undantagsbestämmelser från huvudregeln
om deklarationernas ovillkorliga förstörande efter fem år. Riksdagen
lämnade Kungl. Maj :t den sålunda begärda fullmakten.
Mot bakgrunden av de skäl, som sålunda förestavade den av 1927 års riksdag
beslutade modifikationen i fråga om deklarationernas förstörande efter
viss tid, synes det icke antagligt, att man räknat med möjligheten av vare
sig nagia generella undantag från huvudregeln eller ett utsträckande för
all framtid av förvaringstiden för deklarationsmaterialet. Betecknande är
sålunda att Kungl. Maj:t, trots den av riksdagen lämnade fullmakten, fann
sig föianlåten att i samband med avlåtande av propositionen (nr 148) till
1935 års riksdag med förslag till förordning om ändring i vissa delar av
taxeringsförordningen föreslå en generell höjning av förvaringstiden för
självdeklarationer från fem år till tio år, och detta fortfarande av taxeringstekniska
skäl. Chefen för finansdepartementet, som i annat sammanhang
underströk intresset av deldarationshemlighetens bibehållande, hade för sin
del funnit det lämpligt, att den i taxeringsförordningen stadgade förvaringstiden
för deklarationerna ändrades av hänsyn till kontrollen å realisationsvinst
uppkommen genom försäljning av fast egendom. Emellertid hade departementschefen
härvid utgått från att endast vissa slag av deklarationer
skulle behöva bevaras »så länge som tio år». Riksdagen följde emellertid
bevillningsutskottets linje, vilken innebar en utsträckning av förvaringstiden
allenast från fem till sex år. Utskottet hade därvid förutsatt, att Kungl.
Maj :t med begagnande av sin befogenhet att meddela undantag från huvudregeln
skulle kunna föreskriva, att deklarationer avseende fast egendom bevarades
under längre tid. Härvidlag gjordes sålunda åtskillnad mellan fastighetsdeklarationer
och vanliga självdeklarationer.
Anmärkas må, att vissa fastighetsdeklarationer och bolagsdeklarationer
107 —
bevarats utöver den i taxeringsförordningen stadgade tiden. Frågan härom
skall emellertid icke beröras i detta sammanhang.
I analogi med vad som skedde under första världskriget föreskrev Kungl.
Maj :t genom kungörelsen nr 974/1942 av hänsyn till krigslconjunkturbeskattningen,
att deklarationer avlämnade år 1937 eller senare tills vidare
skulle förvaras jämväl efter utgången av den i taxeringsförordningen angivna
tiden.
I samband med krigskonjunkturskattens avveckling tillsatte Kungl. Maj:t
särskilda sakkunniga för utredning av frågan om tillvaratagande såsom pappersavfall
av äldre deklarationsmaterial. I ett den 15 oktober 1947 avgivet
betänkande förordade de sakkunniga, att nyssnämnda kungörelse upphävdes
med giltighet från den 1 juli 1948, varvid särskilt underströks, att den
dominerande synpunkten vid bestämmande av tidpunkten för deklarationernas
förstöring varit möjliggörandet av eftertaxering.
En helt ny synpunkt på förevarande spörsmål framkom emellertid i riksarkivets
remissyttrande över nyssnämnda sakkunnigbetänkande, i det att
riksarkivet under åberopande av den ekonomiska historieforskningens intresse
påyrkade bevarande för all framtid av självdeklarationer avgivna vart
tionde år. Efter remiss till landsarkiven av riksarkivets utlåtande anfördes
starka betänkligheter mot denna synpunkt av landsarkivarien i Uppsala,
som fann att »icke ens forskningens intresse av tillgång till deklarationerna
kunde erkännas som legitimt» i strid med grundsatsen om deklarationshemlighetens
bevarande. Stadsarkivarien i Stockholm hävdade i ett utförligt dokumenterat
yttrande en likartad ståndpunkt.
Genom kungörelse den 17 juni 1948 (nr 386) upphävde Kungl. Maj :t
1942 års förenämnda kungörelse om bevarande av självdeklarationer, men
föreskrev tillika att år 1939 till ledning vid egen taxering för inkomst eller
förmögenhet inom Stockholms stad samt Stockholms, Östergötlands, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län avlämnade
självdeklarationer och andra uppgifter skulle bevaras jämväl efter utgången
av den i taxeringsförordningen angivna tiden.
I förbigående må nämnas, att en årgång självdeklarationer enligt beräkning
upptager ett utrymme av ca 1 250 hyllmeter och de genom sistnämnda
kungörelse undantagna deklarationerna ca 400 hyllmeter.
Revisorernas uttalande. Med strikt tillämpning av ordalydelsen i 56 § 1
inom. taxeringsförordningen är Kungl. Maj :t visserligen formellt oförhindrad
att utan riksdagens hörande förordna om undantag från huvudregeln om
deklarationsmaterialets förstörande efter där angivna tid av sex år. Lika otvivelaktigt
är emellertid, att denna åt Kungl. Maj:t inrymda befogenhet motiverats
uteslutande av skattetekniska skäl. Enligt revisorernas mening måste
det mot bakgrunden av riksdagens vid olika tillfällen tillkännagivna inställning
till förevarande spörsmål ifrågasättas, om det över huvud taget varit
riksdagens avsikt att medgiva, att självdeklarationerna i vissa fall skulle få
bevaras för all framtid. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen,
— 108 —
ha de vid deklarationsförfarandets införande hävdade grundsatserna om materialets
skyddande mot offentlighet genom sekretesskydd och genom bestämmelser
om deklarationernas förstöring efter viss tid icke tidigare satts
i fråga.
Om emellertid huvudregeln om deklarationernas förstöring efter viss fastställd
tid icke kommer att följas, måste givetvis bestämmelserna om sekretesskydd
bli av än större betydelse än tidigare.
Inledningsvis har framhållits, att deklarationerna, oavsett bestämmelsen
om förstöring efter viss tid, ursprungligen försågos med i tryckfrihetsförordningen
garanterat sekretesskydd utan tidsbegränsning. Även för det fall att
förvaringstiden av taxeringstekniska skäl förlängdes, förelåg sålunda icke
någon risk för obehörig insyn. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser i
detta hänseende ha emellertid numera ersatts av ett stadgande i § 17 i lagen
om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Tydligen
närmast med tanke på i kammarrättens besvärsakter ingående deklarationsuppgifter
föreskrives här en sekretesstid av 20 år. Om icke sekretesslagen
ändras på denna punkt, skulle alltså det bevarade deklarationsmaterialet
bli offentligt efter 20 år. Riksarkivet har i sitt ovannämnda yttrande uppmärksammat
denna fråga och framhållit att, om dess förslag bifölles, sådana
ändringar i sekretessbestämmelserna skulle bliva erforderliga, att å
ena sidan deklarationshemligheten bevarades och å andra sidan materialet
kunde göras fruktbärande för forskningen. Kammarrätten har i yttrande
i förevarande fråga som sin mening uttalat, att nu gällande sekretesstid vore
alltför snävt tilltagen, ävensom ifrågasatt om icke, med hänsyn till förekomsten
av personliga uppgifter likartade med dem kyrkoböckerna innehålla,
sekretesstiden borde utsträckas.
I anknytning till det sist anförda vilja revisorerna understryka, att självdeklarationerna
stundom innehålla uppgifter av mycket grannlaga natur.
För handlingar innehållande upplysningar av denna karaktär stadgar lagen
om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar i regel en
70-årig sekretesstid. Det ligger i öppen dag, att deklarationsmaterialet även
ur denna synpunkt måste skyddas mot sådan insyn, som kan lända den enskilde
uppgiftslämnaren till skada.
Enligt revisorernas mening borde den ekonomisk-historiska forskningen
kunna nöjaktigt tillgodogöra sig deklarationsmaterialet med anlitande av de
uppgifter, som väsentligen stå att erhålla i sådana för alltid bevarade handlingar
som inkomst- och förmögenhetslängder, krigskonjunktur- och oinsättningsskattelängder
samt bouppteckningar.
Redan vid deklarationssystemets tillkomst uppmärksammades deklarationernas
betydelse för statistiska undersökningar. Gällande taxeringsförordning
medgiver också, att deklarationer må på sätt Kungl. Maj :t förordnar
för statistisk bearbetning utlämnas till den ämbetsmyndighet eller
tjänsteman, åt vilken Kungl. Maj:t uppdrager utförandet av sådan bearbetning.
Vid här avsedd bearbetning försvinna självfallet alla nominativa uppgifter,
varför sekretessen kring den enskilda deklarationen i detta fall är
— 109
till fullo bevarad. Med denna statistiska bearbetning samt tillgången till de
bevarade längderna borde enligt revisorernas mening forskningens legitima
anspråk bliva tillgodosedda utan att fördenskull deklarationsmaterial behövde
bevaras för all framtid.
Å vad sålunda förekommit ha revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet.
§ 19.
Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden.
I enlighet med instruktionen för riksräkenskapsverket har ämbetsverket
till revisorerna överlämnat redogörelse för resultatet av den inom verket förda
uppbördsstatistiken. Redogörelsen omfattar dels resultatet av restindrivningen
inom de olika landsfiskalsdistrikten och städerna t. o. in. utgången
av år 1947 i fråga om 1943—1946 års kronoutskylder (här ej återgiven), dels
resultatet av restindrivningen inom de olika länen under tiden september
1947—augusti 1948 beträffande 1941—1946 års kronoutskylder och 1941/42
Tabell 1.
Redogörelse för resultatet av restindrivningen fr. o. m. den 1 sept. 1947 t. o. m. den 31
aug. 1948 beträffande äldre skatter (1941—1946 års kronoutskylder och 1941/42—1945/46
års värnskatt).
Län | ''Oredovisat 1 sept. | Influtet sept. 1947—aug. | Avkortat o. av-skrivet sept .1947 | Oredovisat 1 sept. 1948 | ||||
Kronor | Kronor | % av | Kronor | % av | Kronor | % av ored. 7,-47 | ||
Stockholms stad |
| 32 596 796 | 7 444 539 | 23 | 8 577 823 | 26 | 16 574 434 | 51 |
Stockholms | län..... | 14 585 700 | 3 619 934 | 25 | 3 172 701 | 22 | 7 793 065 | 53 |
| » ..... | 2 506 557 | 1 013 702 | 40 | 514 270 | 21 | 978 585 | 39 |
Södermanlands | » ..... | 3 373 817 | 1 209 380 | 36 | 835181 | 25 | 1 329 256 | 39 |
| » ..... | 6 054 340 | 2 095 084 | 35 | 1 263 736 | 21 | 2 695 520 | 44 |
| » ..... | 2 338 337 | 940 646 | 40 | 350 354 | 15 | 1 047 337 | 45 |
| » ..... | 751 908 | 380 602 | 51 | 149 022 | 20 | 222 284 | 29 |
| » ..... | 2 494 706 | 980 093 | 39 | 456 362 | 18 | 1 058 251 | 43 |
| » ..... | 504 464 | 219 944 | 44 | 108 903 | 21 | 175 617 | 35 |
| » ..... | 2 441 451 | 892 885 | 37 | 501 596 | 20 | 1 046 970 | 43 |
Kristianstads | » ..... | 1 796 892 | 764119 | 43 | 341 209 | 19 | 691 564 | 38 |
| » ..... | 7 775 978 | 2 583 395 | 33 | 1 934 084 | 25 | 3 258 499 | 42 |
| » ..... | 1 294 855 | 503 812 | 39 | 226 317 | 17 | 564 726 | 44 |
Crötebores o. Bohus * ..... | 14192 306 | 5 167 507 | 36 | 2 552 538 | 18 | 6 472 261 | 46 | |
| » ..... | 3 505 347 | 1 449 163 | 41 | 619 530 | 18 | 1 436 654 | 41 |
| » ..... | 1 759 361 | 819 945 | 47 | 253 092 | 14 | 686 324 | 39 |
| » ..... | 5 078 494 | 1 532 593 | 30 | 1 228 390 | 24 | 2 317 511 | 46 |
| )> ..... | 4 864 280 | 1 602 949 | 33 | 1 040 631 | 21 | 2 220 700 | 46 |
Västmanlands | » ..... | 4 867 507 | 1 451 000 | 30 | 782 318 | 16 | 2634189 | 54 |
| » ..... | 4 559 920 | 1 118 467 | 25 | 819 693 | 18 | 2 621 760 | 57 |
| » ..... | 3 592 317 | 1 323 928 | 37 | 868 600 | 24 | 1 399 789 | 39 |
Västernorrlartds | » ..... | 6 135 521 | 2 110 874 | 34 | 1 637 868 | 27 | 2 386 779 | 39 |
| » ..... | 2 513 911 | 940 220 | 37 | 778194 | 31 | 795 497 | 32 |
| » ..... | 3 065 021 | 950 754 | 31 | 589 352 | 19 | 1 524 915 | 50 |
Norrbottens | » ..... | 8 053 826 | 1 788 512 | 22 | 1 875 395 | 23 | 4 389 919 | 55 |
| Hela riket | 140 703 612 | i 42 904 047 | 31 | 31 477 159 | 22 | «C 322 406 | 47 |
Under uppbördsterminerna uppbördsåret 1947-
Tabell 2.
-48 influten preliminär A-, Bkvarstående
skatt.
och C-skatt, restförd B- och C-skatt och för samma år
Län
Influten preliminär skatt | Restförd prelimi-när skatt | Summa gottskriven preliminär skatt | Kvarstående skatt1 | ||||||
Prel. A-skatt | Prel. B- och C-skatt | S:a prel.-skatt | Prel. B- och C-skatt | ||||||
Milj. kr. | 0/ /o av s:a | Milj. kr. | % av s:a | Milj. kr. | Milj. kr. | % av s:a | Milj. kr. | Milj. kr. | 0/ /o av s:a |
264-50 | 46 | 296-96 | Öl | 561-46 | 16-70 | 3 | 578-16 | 176-18 | 30 |
88-01 | 63 | 48-30 | 35 | 136-31 | 2-30 | 2 | 138-61 | 33-24 | 24 |
32-58 | 60 | 21-60 | 39 | 64-18 | 0-63 | 1 | 54-81 | 15-06 | 27 |
45-14 | 61 | 28-26 | 38 | 73-40 | 0-60 | 1 | 74-00 | 21-02 | 28 |
70-43 | 60 | 46-64 | 39 | 117-07 | 0-89 | 1 | 117-96 | 33-76 | 29 |
55-51 | 63 | 31-61 | 36 | 87-12 | 0-65 | 1 | 87-77 | 25-88 | 29 |
25-26 | 63 | 14-18 | 36 | 39-44 | 0-31 | 1 | 39-75 | 12-75 | 32 |
39-74 | 60 | 25-88 | 39 | 65-62 | 0-63 | 1 | 66-25 | 20-64 | 31 |
9-02 | 64 | 5-02 | 35 | 14-04 | 0-15 | 1 | 14-19 | 5-27 | 37 |
29-49 | 68 | 13-13 | 31 | 42-62 | 0-45 | 1 | 43-07 | 10-22 | 24 |
42-14 | 57 | 30-94 | 42 | 73-08 | 0-69 | 1 | 73-77 | 21-01 | 28 |
165-82 | 55 | 131-43 | 44 | 297-25 | 2-43 | 1 | 299-68 | 74-21 | 25 |
27-53 | 55 | 21-98 | 44 | 49-51 | 0-47 | 1 | 49-98 | 18-04 | 36 |
162-56 | 53 | 141-51 | 46 | 304-07 | 3-21 | 1 | 307-28 | 85-44 | 28 |
77-20 | 60 | 49-68 | 39 | 126-88 | 0-98 | 1 | 127-86 | 33-39 | 26 |
41-53 | 59 | 28-74 | 40 | x 70-27 | 0-49 | 1 | 70-76 | 18-75 | 26 |
52-16 | 57 | 37-98 | 42 | 90-14 | 0-81 | 1 | 90-95 | 30-54 | 34 |
58-66 | 61 | 36-47 | 38 | 95-13 | 0-74 | 1 | 95-87 | 24-64 | 26 |
50-35 | 62 | 30-51 | 37 | 80-86 | 0-59 | 1 | 81-45 | 18-58 | 23 |
56-12 | 60 | 36-84 | 39 | 92-96 | 0-74 | 1 | 93-70 | 34-25 | 37 |
62-83 | 64 | 34-81 | 35 | 97-64 | 0-87 | 1 | 98-51 | 23-48 | 24 |
63-67 | 66 | 32-49 | 33 | 96-16 | 1-30 | 1 | 97-46 | 39-39 | 40 |
26-13 | 65 | 13-59 | 34 | 39-72 | 0-61 | 1 | 40-33 | 16-90 | 42 |
35-09 | 60 | 22-34 | 38 | 57-43 | 0-93 | 2 | 58-36 | 24-06 | 41 |
49-22 | 71 | 19-04 | 27 | 68-26 | 1-35 | 2 | 69-61 | 23-50 | 34 |
1 630-69 | 57 | 1 199-93 | 42 | 2 830-62 | 39-52 | 1 | 2 870-14 1 | 840-20 | 29 |
Stockholms stad .
Stockholms
Uppsala
Södermanlands
Östergötlands
Jönköpings
Kronobergs
Kalmar
Gotlands
Blekinge
Kristianstads
Malmöhus
Hallands
Göteborgs o. Bohus
Älvsborgs
Skaraborgs
Värmlands
Örebro
Västmanlands
Kopparbergs
Gävleborgs
V ästernorrlands
Jämtlands
Västerbottens
Norrbottens
län
»
Hela riket
1 Uppgifterna angående den kvarstående
kunnat erhållas.
skatten äro icke definitiva, enär vid tabellens uppgörande slutliga uppgifter i vissa fall icke
— in —
—1945/46 års värnskatt (tab. 1), dels ock resultatet av uppbörden under
uppbördsterminerna uppbördsåret 1947—48 i fråga om preliminär B- och
C-skatt. Därjämte har riksräkenskapsverket i särskild promemoria med därtill
hörande tabellsammanställningar lämnat en sammanfattande redogörelse
för preliminärskatteuppbörden under uppbördsåret 1947—48 (tab. 2).
Av redogörelserna framgår bl. a., att vid utgången av augusti månad 1947
kvarstodo oredovisade beträffande kronoutskylder för år 1941 och följande
år samt värnskatt för budgetåret 1941/42 och följande budgetår tillhopa
omkring 141 miljoner kronor samt att vid utgången av augusti månad 1948
omkring 66 miljoner kronor ännu icke voro redovisade. Av det under denna
tid redovisade beloppet ha omkring 43 miljoner kronor (58 procent) influtit
och omkring 31 miljoner kronor (42 procent) avkortats eller avskrivits.
Av den under uppbördsterminerna uppbördsåret 1947/48 sammanlagt influtna
preliminärskatten, 2 831 miljoner kronor, utgjorde 1631 miljoner
kronor (58 procent) preliminär A-skatt och 1 200 miljoner kronor (42 procent)
preliminär B- och C-skatt. Den för uppbördsåret kvarstående skatten
uppgår till omkring 840 miljoner kronor, vilket belopp utgör omkring 29
procent av den preliminära skatt, som under uppbördsåret gottskrivits statsverket,
d. v. s. influten preliminär A-skatt jämte debiterad preliminär Boch
C-skatt.
Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår, att av
vad som totalt redovisats under tiden september 1947—augusti 1948 i fråga
om restindrivningen av äldre skatter (1941—1946 års kronoutskylder och
1941/42—1945/46 års värnskatt) 58 procent influtit och 42 procent avkortats
eller avskrivits. Motsvarande uppgifter beträffande samma års utskylder under
närmast föregående indrivningsår voro 75 respektive 25 procent. Vad
angår anledningen till den högre avkortnings- och avskrivningsprocenten
under det senaste indrivningsåret vilja revisorerna här erinra om dels att
löneavdrag för preliminär skatt äger företräde framför införsel för restförda
utskylder, dels ock att såväl Ivungl. Maj :t som finansdepartementet
vid skilda tillfällen framhållit angelägenheten av att åtgärder vidtoges i
syfte att erhålla en lindring i betalningsskyldigheten av restförda kronoutskylder
och restförd värnskatt.
Den preliminära skattens fördelning på A-skatt respektive B- och C-skatt
varierar avsevärt mellan de olika länen. Sålunda utgjorde i Stockholms stad
den preliminära A-skatten 46 procent, medan den i Norrbottens län utgjorde
icke mindre än 71 procent av hela den statsverket gottskrivna preliminära
skatten. Variationerna mellan de olika länen i avseende på storleken av den
kvarstående skatten äro även betydande. I Jämtlands, Västerbottens och
Västernorrlands län uppgår den kvarstående skatten till 42 respektive 41 och
40 procent av den preliminärskatt, som totalt gottskrivits statsverket under
uppbördsåret, medan motsvarande siffra exempelvis för Västmanlands
län är 23 procent. Många gånger har — vad de skattskyldiga beträffar -bristande kännedom om de författningar, som reglera det nya uppbördssy
-
— 112
stemet, medfört en hög kvarstående skatt. Vidare ha de inkomster, som åtnjutits
under år 1947 och på vilka den slutliga skatten grundar sig, inom
vissa näringsgrenar avsevärt överstigit de inkomster, som åtnjutits under
år 1945 och på vilka den debiterade preliminärskatten som regel grundar
sig. Sålunda torde anledningen till den procentuellt höga kvarstående skatten
för de i det föregående nämnda norrlandslänen vara att hänföra såväl
till de betydande skogsavverkningarna under år 1947 som till den allmänna
prisstegringen å skogsprodukter.
Vad beträffar storleken av det belopp, som skall återbetalas till de skattskyldiga
på grund av att för hög preliminär skatt uttagits under uppbördsåret,
torde detsamma, enligt vad revisorerna under hand inhämtat, f. n.
kunna uppskattas till 150—175 miljoner kronor.
Verkningarna av det nya uppbördssystemet kunna visserligen ännu icke
helt överblickas, men revisorerna anse dock, att redan nu åtgärder böra
kunna vidtagas i syfte att åstadkomma vissa förenklingar i uppbördssystemet.
Sålunda har t. ex. — enligt vad revisorerna erfarit — preliminär C-skatt
debiterats i endast obetydlig utsträckning. Inom exempelvis Stockholms stad
har ingen dylik skatt debiterats. Det med denna skatteform avsedda syftet
har nämligen f regel tillgodsetts därigenom, att de skattskyldiga i förekommande
fall påförts preliminär B-skatt samt medgivits rätt att själva inbetala
densamma, utan att löneavdrag verkställes. Med hänsyn härtill torde — utan
avvaktan på en allmän översyn av gällande bestämmelser — kunna tagas
under omedelbart övervägande, om icke denna skatteform skulle kunna
avskaffas, varigenom i varje fall vissa lättnader ur redovisningssynpunkt
synas vara att vinna.
§ 20.
Samordning av vissa arbetsuppgifter hos statliga och statsunderstödda förvaltningsorgan
i residensstäderna.
Den avsevärda utökningen under senare år av den statliga förvaltningsapparaten
har bl. a. resulterat i tillskapandet av ett flertal nya lokalförvaltningar
och utbyggnad av redan befintliga sådana förvaltningar, främst länsstyrelserna.
Bland nytillkomna självständiga förvaltningar märkas vägförvaltningar,
länsarbetsnämnder, lantbruksnämnder och länsbostadsnämnder.
Hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser ha vid genomförda omorganisationer
erhållit delvis förändrad karaktär. Vad länsstyrelserna beträffar,
ha betydande förstärkningar av arbetskrafterna nödvändiggjorts till följd
av tillkomsten av nya arbetsuppgifter, främst genom uppbördsreformen och
folkbokföringen. Vidare må nämnas den mera krisbetonade förvaltningen,
vilken utövas av dels kristidsstyrelser, dels ock permanenta organ, närmast
länsstyrelser och länsarbetsnämnder.
De nytillkomna lokalförvaltningarna äro med få undantag förlagda till
residensstäderna. Den statliga förvaltningsapparaten i dessa städer har till
följd härav under loppet av några år nått en högst betydande storleksord
-
— 113 —
ning. Förutom ovan nämnda myndigheter finnas i residensstäderna vidare
ett flertal mer eller mindre självständiga statliga institutioner och organ,
såsom länsarkitektkontor, lantmäteriorganisationen, statens bilinspektion,
fattigvårds- och barnavårdsinspektionerna, yrkesinspektionen, skyddskonsulentorganisationen
in. m. Även de affärsdrivande verkens distriktsorganisation
är i stor utsträckning knuten till residensstäderna. En ytterligare
utökning av förvaltningsapparaten i dessa städer torde inom den närmaste
tiden vara att förvänta. Sålunda äro en del lokalmyndigheter, såsom länsbostadsnämnderna
och delvis även lantbruksnämnderna, ännu icke fullt utbyggda,
varjämte inrättandet av en del nya organ torde kunna förväntas
som resultat av pågående utredningar. — Genom tillkomsten av de nya
självständiga förvaltningarna och organen ha länsstyrelserna i viss mån förlorat
sin ställning som samordnande lokal representant för staten.
Till icke oväsentlig del äro de arbetsuppgifter, som åvila här ifrågavarande
olika myndigheter, av i huvudsak ensartad karaktär. Närmast gäller detta de
allmänt administrativa och kamerala uppgifterna samt en del mera rutinmässigt
arbete, som plägar anförtros åt biträdespersonal. Även andra uppgifter,
vilka icke äro av för vederbörande förvaltning specifik natur, förekomma
dock. Bland personal, som sysselsättes med här avsedda uppgifter,
må nämnas kamrerare, bokhållare, kassörer, kontors- och kansliskrivare,
kontorister, kansli-, kontors- och skrivbiträden, ritare och ritbiträden, expeditions-
och kontorsvakter m. fl.
Revisorerna ha funnit det vara av intresse att stickprovsvis undersöka, i
vad mån samordning de olika myndigheterna och organen emellan kommit
till stånd i fråga om handhavandet av arbetsuppgifter av gemensam
natur. En sådan samordning kunde tänkas ske såväl genom gemensamt utförande
av vissa arbetsuppgifter som genom lån och utbyte av personal vid
ledigheter, tillfälliga arbetsanhopningar etc. Revisorerna ha framställt förfrågningar
i nämnda hänseenden hos vägförvallningar, lantbruksnämnder,
hushållningssällskap, skogsvårdsstyrelser och länsarbetsnämnder, belägna i
residensstäderna. Ifrågavarande myndigheter äro vid sidan av länsstyrelserna
de mera självständiga lokalförvaltningar, som hitintills hunnit bli
i huvudsak upporganiserade. För att få en uppfattning rörande den ungefärliga
omfattningen av här avsedda arbetsuppgifter ha revisorerna vidare
låtit infordra uppgift rörande storleken av därmed sysselsatt personal avolika
kategorier.
Vad till en början angår personalens storlek har undersökningen givit
vid handen, att enbart inom nämnda fem förvaltningar ett betydande antal
befattningshavare äro sysselsatta med här avsedda arbetsuppgifter. I fråga
om egentlig biträdespersonal (kansli-, kontors- och skrivbiträden, ritbiträden,
expeditions- och kontorsvakter in. fl.) understiger det sammanlagda
antalet endast i fyra residensstäder 30. I åtta residensstäder varierar antalet
mellan 30 och 40 och i sju mellan 40 och 50. I fem städer överstiger antalet
50, därvid Härnösand och Luleå ligga främst med i det närmaste 70
8—488580. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i8. I.
— 114 —
befattningshavare vardera. För samtliga residensstäder uppgår biträdespersonalen
vid ifrågavarande fem förvaltningar till sammanlagt omkring
970 befattningshavare. — En annan grupp av befattningshavare utgöres av
sådana, som utan att tillhöra nämnda biträdeskategori sysselsättas med rutinmässiga
arbetsuppgifter, såsom kontorister, kansli- och kontorsskrivare,
vissa kassörer, samt ritare. Inom denna kategori uppgår för varje residensstad
antalet anställda vid de berörda fem förvaltningarna i allmänhet icke till
10. Endast i fem städer, Stockholm, Göteborg, Karlstad, Härnösand och
Luleå, överstiger antalet 10. Härnösand och Luleå komma även inom denna
kategori främst med respektive 23 och 22 befattningshavare. — Slutligen
finnes för här ifrågavarande allmänna arbetsuppgifter en kategori av personal
med självständiga arbetsuppgifter, till vilken exempelvis kamrerare,
vissa sekreterare, bokhållare och vissa kassörer kunna hänföras. Antalet
sådana befattningshavare vid dessa förvaltningar varierar i de olika residensstäderna
i allmänhet mellan 5 och 8. Det sammanlagda antalet inom
sistnämnda två personalkategorier anställda vid ifrågavarande till residensstäderna
förlagda förvaltningar uppgår till ca 200 respektive 160. — Då
ovanstående uppgifter endast avse en del av de till residensstäderna knutna
förvaltningsorganen och sålunda icke innefatta länsstyrelser, länsbostandsnäjmnder,
kristidsstyrelser, domkapitel, undervisningsanstalter eller
andra mer eller mindre självständiga institutioner av här avsett slag framgår
härav med all tydlighet, att vid den statliga förvaltningen i residensstäderna
en icke ringa arbetsstyrka avses enbart för sådana arbetsuppgifter,
vilka äro av i huvudsak likartad karaktär inom samtliga förvaltningsgrenar.
Revisorerna ha i fråga om möjligheterna till samordning av dessa arbetsuppgifter
de olika organen emellan förhört sig, dels om vid ledigheter eller
tillfälliga arbetsanhopningar o. d. något lån eller utbyte av personal ägt rum,
dels huruvida samarbete etableras beträffande utförande av någon arbetsuppgift,
dels ock huruvida lån, utbyte eller på annat sätt gemensamt utnyttjande
sker av maskiner och andra tekniska hjälpmedel för arbetet. De inkomna
svaren äro i det stora flertalet fall nekande beträffande samtliga
dessa frågor. I några undantagsfall synes samordning dock ha etablerats
beträffande vissa arbetsuppgifter. Vid eu del vägförvaltningar utföres sålunda
kopieringsarbete ej enbart för eget behov utan även för exempelvis
länsarkitektkontor, överlantmätare, lantbruksnämnder, telegrafverket in. fl.
I samband med omorganisationen på lantbrukets område bär jämväl visst
personalutbyte ägt rum mellan hushållningssällskap, lantbruksnämnder och
länsbostadsnämnder. Detta torde dock ha betingats främst av de speciella
över gångsförhållandena. I några enstaka fall har förekommit utlåning av
arbetskraft mellan olika myndigheter i samma stad i samband med ledigheter
för sjukdom och semester. I fråga om gemensam användning av kontorsmaskiner
och andra tekniska hjälpmedel har framkommit, att i vissa
fall stencilerings- och adresseringsmaskiner utnyttjas av två myndigheter.
De inkomna svaren synas sålunda ge belägg för att någon samordning
i fråga om handläggningen av likartade arbetsuppgifter hos olika myndig
-
— 115 —
heter och institutioner i residensstäderna med några enstaka undantag icke
förekommer.
Revisorernas uttalande. De statliga och statsunderstödda myndigheterna
och instiutionerna i residensstäderna ha under senare år undergått en stark
expansion. En fortgående utökning torde inom den närmaste tiden vara att
emotse, särskilt såvitt angår nytillkomna myndigheter. Den redan tidigare
relativt omfattande statliga förvaltningsapparaten i dessa städer kan därför
beräknas komma att svälla ut än ytterligare. Det framstår då som naturligt
att söka tillvarataga alla möjligheter att genom effektivisering av
arbetet nå besparingar. Sådana besparingar äro påkallade ej enbart för nedbringande
av statsutgifterna utan kanske framför allt ur synpunkten av att
tillgången till arbetskraft i den direkta produktionen icke skall ytterligare
nedgå genom ökat behov av personal för förvaltningstjänst och därmed
jämförligt arbete. Elfektiviseringen bör givetvis i första hand inriktas på
varje myndighets och institutions interna organisation. Det ligger emellertid
nära till hands att eftersträva en inbördes rationalisering även i fråga
om handläggningen av arbetsuppgifter, som äro av i huvudsak likartad karaktär
hos flera myndigheter. Sådana arbetsuppgifter äro främst allmänt
administrativa och kamerala göromål ävensom biträdesarbete av olika slag.
Den härmed sysselsatta personalen utgör en mycket betydande andel av den
totala förvaltningspersonalen.
Den undersökning, som stickprovsvis företagits hos vissa lokala förvaltningar
i residensstäderna, ger vid handen att någon samordning mellan
olika myndigheter vid handläggningen av dessa arbetsuppgifter praktiskt
taget icke förekommer. Strävandena synas i stället ofta gå ut på att i möjlig
mån göra sig oberoende av andra myndigheter och självförsörjande i
fråga om arbetskraft, maskinell utrustning o, d. Enligt revisorernas mening
böra emellertid besparingar vara att vinna såväl genom utförande i
gemensam regi av vissa arbetsuppgifter hos de olika myndigheterna som
genom utbyte och utlåning av personal vid ledigheter, tillfälligt behov av
arbetskraft in. in. Såsom exempel å arbetsuppgifter, som i större eller mindre
utsträckning skulle kunna utföras gemensamt eller anförtros åt viss
myndighet, kunna nämnas skriv- och ritarbete, avlöningsuträkning, källskattefrågor,
rekvisition och upphandling av viss materiel, avlönings- och
andra personalfrågor, siffermässig granskning, statistisk bearbetning, budskickning
in. in. Nuvarande förhållanden innebära att inom flertalet mer
eller mindre självständiga myndigheter och institutioner personal måste
finnas anställd för ifrågavarande arbetsuppgifter, vilka delvis förutsätta
relativt stor sakkunskap. Vad särskilt beträffar skrivhjälp, föreligger
behov därav även vid de minsta institutionerna, men detta behov kan
ofta icke tillgodoses på ett rationellt och kostnadsbesparande sätt. En centralisering
av dessa arbetsuppgifter skulle skapa möjlighet till ökad specialisering
och ett effektivare utnyttjande av arbetskraften, varjämte arbetsbesparande
maskiner och tekniska hjälpmedel i större utsträckning än för
— 116 —
närvarande skulle kunna komina till användning. Det är även att märka,
att toppbelastningen i fråga om arbete av detta slag ofta inträffar vid olika
tidpunkter inom de olika myndigheterna, och en sammanslagning skulle
därför bidraga till att åstadkomma jämnare arbetsbörda. Revisorerna vilja
i detta sammanhang framhålla, att det praktiska genomförandet av här
åsyftade samordning av arbetsuppgifterna givetvis icke bör få hindras av
formella krav och synpunkter i fråga om fördelning och utkrävande av redogöraransvar.
Vad vidare angår utbyte av personal vid ledigheter o. d. gör sig behovet
därav särskilt starkt gällande i fråga om befattningar, för vilka inom respektive
myndighet lämplig ersättare saknas. Såvitt revisorerna ha sig bekant,
har det i viss utsträckning förekommit, att ersättare måst anskaffas från
vederbörande centralmyndighet i Stockholm eller lånas från andra städer
med därav förorsakade dryga traktaments- och resekostnader, trots att inom
andra myndigheter på orten för ändamålet lämpad arbetskraft funnits att
tillgå. Även i fråga om andra personalkategorier borde genom ömsesidigt bistånd
myndigheterna emellan fördelar och besparingar vara att vinna. För
befattningshavarnas del borde ett sådant system vara ägnat att bidraga till
vidgade kunskaper och erfarenheter. Revisorerna äro även av den uppfattningen,
att befattningshavarna genom jämförelser med arbetsmetoder o. d.
inom andra myndigheter bibringas ökade förutsättningar att effektivisera
och förenkla verksamheten inom den egna myndigheten. Eventuella uppslag
till rationalisering torde härigenom komma att snabbare sprida sig över
hela förvaltningen.
Den här berörda frågan om effektivisering i vissa hänseenden av den
statliga förvaltningen är självfallet i hög grad beroende av tjänstelokalernas
lämplighet och belägenhet, och revisorerna äro väl medvetna om att
de nuvarande förhållandena på detta område i många fall lägga hinder i
vägen härför. Den inskränkta byggnadsverksamheten torde jämväl medföra,
att under lång tid framåt lokalfrågarna för myndigheterna i residensstäderna
i viss utsträckning komma att vara provisoriskt ordnade. Vid uppförandet
av ämbetsbyggnader borde emellertid ur flera synpunkter en större
koncentration än vad som för närvarande är fallet eftersträvas. Förutom
att detta skulle underlätta en effektivisering av myndigheternas arbete,
borde besparingar i vissa fall kunna vinnas genom för myndigheterna gemensamma
anläggningar för exempelvis telefon, arkiv, maskinell utrustning
o. d. Även ur den besökande allmänhetens synpunkt erbjuder en sådan
koncentration avgjorda fördelar. Enligt nuvarande ordning lösas ofta
byggnadsfrågorna för varje myndighet för sig. Det måste enligt revisorernas
mening betecknas som en brist, att planer icke utarbetas för lösning
på längre sikt av lokalbehovet för de statliga myndigheterna och institutionerna
i residensstäderna — en brist som för övrigt gör sig starkt gällande
även i fråga om tillgodoseendet av statens lokalbehov i huvudstaden.
Vad här ovan anförts tager endast sikte på ett begränsat område av den
statliga förvaltningen i residensstäderna. Sannolikt skulle även på andra
— 117 —
områden därav — exempelvis i fråga om reseverksamheten, genom gemensam
handläggning och föredragning av ärenden, som beröra flera myndigheter
o. s. v. — åtskilligt kunna vinnas genom effektivisering och samordning
de olika myndigheterna emellan. Uppenbarligen kunna icke några generella
riktlinjer härvidlag uppställas, utan förhållandena få bedömas från
fall till fall. — I övertygelse om att betydande besparingar kunna ernås och
att den tänkta samordningen bör kunna ske utan tillskapande av tungrodda
förvaltningsorgan och utan eftersättande av allmänhetens krav på snabb
och smidig handläggning inom de olika myndigheterna, ha revisorerna emellertid
velat rikta uppmärksamheten på ifrågavarande spörsmål. Den närmare
undersökning av förhållandena på hithörande område, som erfordras,
synes lämpligen böra anförtros åt statens organisationsnämnd. Det torde
få förutsättas att en sådan undersökning blir så allsidig som möjligt.
§ 21.
Vissa myndigheters avlönings- och omkostnadsanslag.
Enligt numera tillämpade budgetprinciper pläga för de kostnader som
hänföra sig till de olika statsmyndigheternas egen verksamhet å riksstaten
anvisas två anslag, nämligen ett avlöningsanslag och ett omkostnadsanslag.
Denna anslagsuppdelning har varit gällande alltsedan budgetåret 1935/36,
sedan 1934 års riksdag (skr. nr 203) godkänt ett av Kungl. Maj :t i prop.
nr 220 framlagt förslag angående ändrad uppställning av riksstatens utgiftssida
m. m. De budgetära olägenheter som genom den nya ordningen
avsågos skola avhjälpas hade enligt föredragande departementschefens uttalande
kommit till synes bland annat i bristande översiktlighet i fråga om
statens utgifter av skilda slag, svårigheter att beräkna de totala kostnaderna
för olika statliga förvaltningsgrenar samt ökat arbete och kostnad
vid uppgörande av sammanställningar över statsverkets utgifter för avlöningar
eller omkostnader av olika slag.
För närmare redovisning av de till myndigheternas förfogande ställda
medlen för avlöningar och omkostnader uppgöras särskilda avlönings- respektive
omkostnadsstater. Avlöningsstaterna omfatta i allmänhet fyra anslagsposter,
nämligen avlöningar till ordinarie tjänstemän, arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, avlöningar till övrig ickeordinarie
personal samt rörligt tillägg. Av anslagsposterna är den näst sista
obetecknad, medan under övriga anslagsposter uppföras förslagsvis beräknade
belopp. I omkostnadsstaterna ingå som regel likaledes fyra anslagsposter,
nämligen sjukvård in. in., reseersättningar, expenser samt publikationstryck,
samtliga med beteckningen »förslagsvis», varjämte förekommande
uppbördsmedel redovisas å särskild inkomstpost. Anslagsposterna
till reseersättningar och publikationstryck må i allmänhet icke ulan Kungl.
Maj :ts medgivande överskridas. En ytterligare specificering plägar föreskrivas
beträffande anslagsposten till expenser, vilken uppdelas i två delposter,
118
Myndigheter |
| 1 9 45/46 |
| |
Anvisat | Redovisat | Merutgift | Besparing | |
II huvudtiteln. |
|
|
|
|
Avlöningar...................... | 316 300 | 333 031 | 16 731 |
|
Omkostnader...................... | 48 500 | 64 681 | 16181 |
|
Fångvårdsanstalterna: |
|
| ||
Avlöningar........................ | 4 423 000 | 4 755 200 | 332 200 |
|
Omkostnader....................... | 2 965 400 | 3 293 090 | 327 690 |
|
IV huvudtiteln. Försvarets civilförvaltning: |
|
|
|
|
Avlöningar........................ | 1 242 000 | 1 214 473 |
| 27 527 |
Omkostnader....................... | 315 000 | 334 662 | 19 662 | |
Försvarets sj ukvårdsförvalttting: |
|
| ||
Avlöningar......................... Omkostnader....................... | 250 000 | 242 272 |
| 7 728 12 474 |
Krigsmaterielverket: |
|
| ||
Avlöningar......................... Omkostnader....................... | 1 230 000 | 1195 015 |
| 34 985 |
Arméförvaltningen: |
|
| ||
Avlöningar......................... | 447 000 | 603 087 | 156 087 |
|
Omkostnader....................... | 310 000 | 416 858 | 106 858 |
|
Marinförvaltningen: |
|
| ||
Avlöningar......................... | 382 000 | 438 983 | 56 983 |
|
Omkostnader....................... | 350 000 | 372 359 | 22 359 |
|
Flygförvaltningen: |
|
| ||
Avlöningar......................... | 450 000 | 408 674 |
| 41326 |
Omkostnader....................... | 335 000 | 336 610 | 1610 | |
V huvudtiteln. Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksam- |
|
|
|
|
heten i allmänhet............... | 910 000 | 902 064 |
| 7 936 |
Omkostnader....................... | 175 000 | 277 689 | 102 689 | |
Riksförsäkringsans tälten: |
|
| ||
Avlöningar......................... | 2 995 000 | 3166 649 | 171 649 |
|
Omkostnader....................... | 308 000 | 387 642 | 79 642 |
|
Pensionsstyrelsen: |
|
| ||
Avlöningar......................... | 1 888 800 | 1 868 639 |
| 20161 |
Omkostnader....................... | 304 300 | 331 405 | 27105 | |
Medicinalstyrelsen: |
|
| ||
Avlöningar......................... | 823 500 | 918 514 | 95 014 |
|
Omkostnader....................... | 150 000 | 214 779 | 64 779 |
|
Statens bakteriologiska laboratorium: |
|
| ||
Avlöningar......................... | 406 000 | 667 399 | 261 399 |
|
Omkostnader....................... | 450 000 | 711 327 | 261 327 |
|
Statens sinnessjukhus: |
|
| ||
Avlöningar......................... | 26 600 000 | 26 645 690 | 2 045 690 |
|
Omkostnader....................... | 16 890 000 | 17 957 649 | 1 067 649 |
|
Överståthållarämbetet: |
| |||
Avlöningar........................ | 391 000 | 422 999 | 31 999 |
|
Omkostnader....................... | 57 500 | 65 004 | 7 504 |
|
Länsstyrelserna: |
|
| ||
Avlöningar......................... | 10 480 000 | 12 361 571 | 1 881571 |
|
Sjukvård m. m..................... | 50 000 | 64 912 | 14 912 |
|
Reseersättningar.................... | 250 000 | 335 616 | 85616 |
|
Expenser.......................... | 2 000 000 | 2 596 446 | 596 446 |
|
Publikationstryck................... | no 000 | 122 416 | 12 416 |
|
Landsfogdarna m. fl.: |
|
| ||
Avlöningar........................ | 347 000 | 398 147 | 51147 |
|
Omkostnader....................... | 90 000 | 111 839 | 21839 |
|
— 119
1 946/47 | 1 947/48 | ||||||
Anvisat | Redovisat | Merutgift | Besparing | Anvisat | Redovisat | Merutgift | Besparing |
410 300 | 393 711 | 8 599 | 16 589 | 598 500 | 574 490 | 6 579 | 24 010 |
5 103 800 | 5 014 442 | 451 660 | 89358 | 7 539 800 2 857 000 | 7 918 902 3 618 476 | 379102 |
|
1500 000 | 1 461 962 | 232 202 | 38 038 | 2 260000 | 2 298 788 | 38 788 |
|
285 000 | 245 684 | 6 294 | 39 316 | 408000 50000 | 361 488 | 1048 | 46512 |
1355000 400000 | 1 409 996 | 54996 | 99 842 | 2 050000 | 2191 666 | 141 666 | 59 743 |
1060000 | 835 640 | 40 093 | 224 360 | 1620000 400000 | 1 551 862 | 99 935 | 68138 |
455 000 | 408 370 |
| 46 630 | 665000 | 624 216 |
| 40 784 51 791 |
500000 380000 | 457 498 | 12 801 | 42 502 | 850 000 | 725 538 | 4047 | 124 462 |
955000 215000 | 937 756 | 52 958 | 17 244 | 1450000 | 1547 051 | 97 051 |
|
3100000 | 3 399 742 | 299 742 |
| 5 015000 | 5 387 276 | 372 276 |
|
1910 800 | 2 482 562 | 571 762 |
| 3 510 000 | 3 981 732 | 471 732 |
|
875 000 | 971 501 | 96 501 |
| 1 350 000 | 1 355 953 | 5 953 |
|
510 000 | 779 955 1 045 499 | 269 955 |
| 1180000 595000 | 1 263 676 1009 627 | 83 676 |
|
28 000000 | 29 636 833 | 1 636 833 1 811 753 |
| 44 800000 | 48 705 530 | 3 905 530 3 688 210 |
|
411100 | 452 029 | 40 929 5 975 |
| 1575 200 | 1 406 441 | 27 213 | 168 759 |
12115 000 2 200 000 | 13 290 211 3 263 736 | 1 175 211 1 063 736 |
| 19 500000 2 600 000 | 20110115 3 985 555 | 610115 1 385 555 |
|
406 500 | 438 647 | 32147 |
| 652 000 | 631 562 | 57 440 | 20 438 |
— 120
I f Myndigheter |
| 1 945/46 |
| |
Anvisat | Redovisat | Merutgift | Besparing | |
Häradsskrivarna m. fl.: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 760 000 | 741369 |
| 18 631 |
Omkostnader....................... | 50 000 | 34 209 |
| 15 791 |
Landsfiskalerna m. fl.: |
|
|
| |
Avlöningar......................... | 6 440 000 | 6 786 022 | 346 022 |
|
Omkostnader....................... | 1 800 000 | 2134900 | 334 900 |
|
VI huvudtiteln. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 1 391 200 | 1 490 742 | 99542 |
|
Omkostnader....................... | 445 600 | 505 724 | 60124 |
|
V ägf örvaltningarna: |
|
|
| |
Avlöningar......................... | 4 371100 | 4 817 878 | 446 778 |
|
Omkostnader....................... | 884000 | 1189 573 | 305 573 |
|
Byggnadsstyrelsen: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 873 700 | 820 365 |
| 53 335 |
Omkostnader....................... | 114 700 | 238 579 | 125 879 | |
Länsarkitektorganisationen: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 964000 | 1 200 289 | 236 289 |
|
Omkostnader....................... | 110 000 | 178 251 | 68 251 |
|
Statens geotekniska institut: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 164300 | 263 954 | 99 654 |
|
Omkostnader....................... | 68000 | 197 363 | 129 363 |
|
VII huvudtiteln. Statskontoret: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 600 000 | 626 365 | 26 365 |
|
Omkostnader....................... | 115 000 | 125 646 | 10 646 |
|
Statistiska centralbyrån: Avlöningar till personal för verksam- |
|
|
|
|
heten i allmänhet............... | 488 000 | 579129 | 91129 |
|
Omkostnader....................... | 145 000 | 407 578 | 262 578 |
|
Riksräkenskapsverket: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 743000 | 758 210 | 15 210 |
|
Omkostnader....................... | 148000 | 157 212 | 9 212 |
|
Tullverket: Avlöningar till befattningshavare hos |
|
|
| |
generaltullstyrelsen.............. | 888 000 | 875 236 |
| 12 764 |
Avlöningar till befattningshavare å |
|
|
|
|
tullstaten....................... | 16 800000 | 17 788 232 | 988 232 |
|
Omkostnader....................... | 2 030 000 | 2 993 256 | 963 256 |
|
VIII huvudtiteln. Uppsala universitet: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 2 045 500 | 2 086 734 | 41234 |
|
Omkostnader....................... | 335 000 | 378507 | 43 507 |
|
Lunds universitet: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 1 788 200 | 1 796 981 | 8 781 |
|
Omkostnader....................... | 190 000 | 223 400 | 33 400 |
|
Karolinska medikokirurgiska institutet: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 836 900 | 845 177 | 8 277 |
|
Omkostnader....................... | 60 000 | 74 854 | 14 854 |
|
Karolinska sjukhuset: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 4 350 000 | 4 617 716 | 267 716 |
|
Omkostnader....................... | 3 365 000 | 3 659 414 | 294 414 |
|
Serafimerlasarettet: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 1935 000 | 2 043 905 | 108 905 |
|
Omkostnader....................... | 1 575 000 | 1 724 092 | 149 092 |
|
1 946/47 | 1 94 7/4 8 | ||||||
Anvisat | Redovisat | Merutgilt | Besparing | Anvisat | Redovisat | Merutgift | Besparing j |
4 332 000 | 4640 203 | 308 203 78 562 |
| 6 620 000 | 7 412 867 | 792 867 |
|
6 460 000 | 7 037 565 2 209 376 | 577 565 |
| 9 830 000 2 063000 | 10 881 311 2 504529 | 1 051 311 |
|
2 611100 | 2 186 663 |
| 424 437 87 563 | 3 834000 | 3 738 939 | 11474 | 95 061 |
6 241200 | 5 543132 1 551 931 | 146 931 | 698 068 | 9 969 000 1 462000 | 9 590 298 2 080 390 | 618 390 | 378 702 |
912 800 | 832 410 | 26031 | 80 390 | 1 385 800 | 1 316 530 | 13 917 | 69 270 |
1 1138 500 | 1 369 073 | 230 573 |
| 1 826 200 | 1 926 763 | 100 563 |
|
211 400 | 303 882 | 92 482 |
| 388 600 | 455 829 | 67 229 |
|
625 000 | 656 679 | 31 679 |
| 908 000 | 1 007121 | 99121 9 734 |
|
598000 | 646 769 | 48 769 | 73 883 | 920000 | 1109 774 | 189 774 |
|
748 000 | 754346 | 6 346 |
| 1 340 000 | 1 372 933 | 32 933 |
|
930 000 | 889 285 |
| 40 715 | 1 340 000 | 1 380 089 | 40 089 |
|
17 488 000 | 19 633 251 3 530 328 | 2 145 251 |
| 28 570 000 3 470000 | 31 692 325 4162 413 | 3122 325 |
|
3 019 600 | 3 068 320 | 48 720 |
| 4 594000 | 4 556 089 | 88 961 | 37 911 |
2 656 600 | 2 669 581 | 12 981 |
| 4143 000 | 4 012 076 | 39 914 | 130 924 |
1 035 000 | 1 064 642 | 29 642 | 19 851 | 1 940 900 | 1 795 679 |
| 145 221 2 980 |
4 622100 | 5147171 | 525 071 |
| 8 246000 | 8 227 858 | 457 722 | 18142 |
i 2 061600 1 1 650 000 | 2 299140 | 237 540 |
| 3 387 000 | 3 681 849 | 294 849 |
|
— 122 —
Myndigheter |
| 1 945/46 |
| |
Anvisat | Redovisat | Merutgifl | Besparing | |
Tekniska högskolan i Stockholm: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 1 435 000 | 1 413 334 |
| 21 666 |
Omkostnader....................... | 485 000 | 512503 | 27 503 | |
Chalmers tekniska högskola: |
|
| ||
Avlöningar.................... | 515 000 | 507 308 |
| 7 692 |
Omkostnader....................... | 170 000 | 209 682 | 39 682 | |
Skolöverstyrelsen: |
|
| ||
Avlöningar....................... | 792 400 | 856 668 | 64 260 |
|
Omkostnader....................... | 192 000 | 234 790 | 42 790 |
|
Allmänna läroverken: |
|
| ||
Avlöningar......................... | 32 322 000 | 31 710 358 |
| 611 642 |
Omkostnader....................... | 177 500 | 201 051 | 23551 | |
Folkskoleseminarierna: |
| |||
Avlöningar......................... | 2 816 800 | 2 708 589 |
| 108 211 |
Omkostnader....................... | 351 000 | 384 381 | 33 381 | |
Småskoleseminarierna: |
| |||
Avlöningar......................... | 1 256 300 | 1145 178 |
| in 122 |
Omkostnader....................... | 144 400 | 158 034 | 13634 | |
Folkskolinspektionen: |
| |||
Avlöningar......................... | 712 400 | 704 622 |
| 7 778 |
Omkostnader....................... IX huvudtiteln. | 287 000 | 270 008 |
| 16 992 |
Lantbruksstyrelsen: |
|
|
|
|
Avlöningar.................... | 540500 | 511 506 |
| 28 994 |
Omkostnader................... | 82 700 | 95 741 | 13 041 | |
Lantbruksingenjörsorganisationen: |
| |||
Avlöningar.................... | 1 097 700 | 943 622 |
| 154 078 |
Omkostnader................... | 573000 | 588 628 | 15 628 | |
Lantbrukshögskolan: |
|
| ||
Avlöningar.................... | 1004300 | 994 827 |
| 9 473 |
Omkostnader.................... | 217 800 | 290 270 | 72 470 | |
V eterinärhögskolan: |
|
| ||
Avlöningar................ | 582 200 | 566 329 |
| 15 871 |
Omkostnader................ | 155100 | 248 142 | 93 042 | |
Veterinärinrättningen i Skara: |
| |||
Avlöningar................... | 9 000 | 17 575 | 8 575 |
|
Omkostnader................... Statens veterinärmedicinska anstalt: | 13 900 |
| 13 900 | |
Avlöningar................. | 680100 | 679 041 |
| 1059 |
Omkostnader................... | 428 800 | 391108 |
| 37 692 |
Egnahemsstyrelsen: |
|
| ||
Avlöningar...................... | 238 000 | 226 797 |
| 11 203 |
Omkostnader.................... | 70 000 | 57 418 |
| 12 582 |
Egnahemsnämnderna: |
|
| ||
Avlöningar................ | 785 000 | 765534 |
| 19 466 |
Omkostnader...................... | 270 000 | 293 545 | 23 545 | |
Lantmäteristyrelsen: |
|
| ||
Avlöningar...................... | 336 800 | 320570 |
| 16 230 |
Omkostnader................. | 73 000 | 69171 |
| 3 829 |
Lantmäterikontoren i länen: |
|
| ||
Avlöningar................. | 1 272 100 | 1274008 | 1 908 |
|
Omkostnader.................. | 193 000 | 242 820 | 49820 |
|
X huvudtiteln. |
|
|
|
|
Avlöningar................. | 871 700 | 846100 |
| 25 600 |
Omkostnader................ | 170 000 | 190 628 | 20 628 | |
j Statens provningsanstalt: |
|
| ||
i Avlöningar................... | 521 500 | 554364 | 32 864 |
|
Omkostnader.................... | 134 000 | 148 301 | 14301 |
|
— 123 —
1 946/4 7 | 1 9 4 7/4 8 | ||||||
Anvisat | Redovisat | Merutgift | Besparing | Anvisat | Redovisat | Merutgift | Besparing |
1766 000 | 1 696 259 |
| 68 741 20 511 | 2 533 000 | 2 454 736 |
| 78 264 8 711 |
798000 | 784948 | 9 002 | 13 052 | 1 328 000 | 1171 292 |
| 156 708 7 725 |
838 200 | 966 430 | 128 230 |
| 1 431 500 | 1 642162 | 210 662 |
|
34 535000 | 33 262 526 | 49 722 | 1 272 474 | 52 721 000 | 49 093 411 | 64 410 | 3 627 589 |
3518 000 | 3 395 070 | 35 258 | 122 930 | 6121 200 | 5 784 046 | 24526 | 337 154 |
1 462 700 | 1 390 725 | 15170 | 71 975 | 2 223 000 | 2 240131 | 17131 |
|
712 400 | 788 799 | 76 399 |
| 989 500 | 940 226 | 74 705 | 49 274 |
543 000 | 524 740 | 18569 | 18 260 | 768900 | 751 726 | 8 756 | 17174 |
1121 000 | 998 447 | 103245 | 122 593 | 1874500 433000 | 1530 959 | 81084 | 343 541 |
1 049 300 | 1089654 | 40154 |
| 1 767 000 | 1 702 735 | 138 966 | 64 265 |
604 700 | 579 681 | 103 827 | 25 019 | 899 400 | 899173 | 67197 | 227 |
18 500 | 16 574 | 40 654 | 1926 | 60 900 | 127 451 | 66 551 |
|
745 000 | 724695 |
| 20 305 | 1097 500 | 1050 816 | 115 358 | 46 684 |
238 000 | 247 637 | 9 637 | 17 518 | 331 800 | 364192 | 32 392 | 16 610 |
803 500 | 803139 | 60051 | 361 | 1 263 200 | 1 254 784 | 19 833 | 8 416 |
347 400 | 319 997 | 6116 | 27 403 | 551 000 | 542 282 | 22 558 | 8 718 |
1 1 284 900 | 1 311379 | 26 479 |
| 1 984 300 | 2 041 360 | 57 060 |
|
871 900 | 900 633 | 28 733 |
| 1344 200 | 1335173 | 21 092 | 9 027 |
560 000 I 132 600 | 595 309 | 35 309 |
| 773 000 | 870194 | 97194 42195 |
|
— 124 —
Myndigheter |
| 1 94 5/4 6 |
| |
Anvisat | Redovisat | Merutgift | Besparing | |
Flygtekniska försöksanstalten: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 364800 | 374803 | 10 003 |
|
Omkostnader....................... | 185 000 | 182 833 |
| 2167 |
Lots verket: Avlöningar till befattningshavare hos |
|
|
|
|
lotsstyrelsen.................... | 286 000 | 284 596 |
| 1404 |
Avlöningar till befattningshavare å |
|
|
|
|
lots- och fyrstaten.............. | 5 408 000 | 6 228 997 | 820 997 |
|
Omkostnader....................... | 2 210 000 | 2 014 979 |
| 195 021 |
Patent- och registreringsverket: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 1 749 000 | 1 700 922 |
| 48 078 |
Omkostnader....................... | 349 000 | 384 254 | 35 254 |
|
XI huvudtiteln. Statens industrikommission: |
|
|
| i |
Avlöningar......................... | 3 425 000 | 2 599 049 |
| 825 951 |
Omkostnader....................... | 1 093 000 | 638120 |
| 454 880 |
Statens bränslekommission: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 1 675 000 | 1 800 000 | 125 000 |
|
Omkostnader....................... | 600 000 | 800 932 | 200 932 |
|
Statens livsmedelskommission: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 3 035 000 | 2 827 214 |
| 207 786 |
Omkostnader....................... | 4 415 000 | 3139 963 |
| 1 275 037 |
Kristidsstyrelserna m. m.: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 6 410 000 | 6 773 008 | 363 008 |
|
Omkostnader....................... | 1 470 000 | 1 456 973 |
| 13 027 |
Statens handelskommission: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 732 000 | 729 255 |
| 2 745 |
Omkostnader....................... | 132 000 | 120 000 |
| 12 000 |
Statens trafikkommission: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 730 000 | 814 820 | 84820 |
|
Omkostnader....................... | 210 000 | 175 431 |
| 34 569 |
Statens priskontrollnämnd: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 1 033 000 | 1170 094 | 137 094 |
|
Omkostnader....................... | 597 500 | 683 846 | 86 346 |
|
S:a kronor: |
|
|
|
|
Avlöningar......................... | 171 657 100 | 178 729 799 | 9 533 141 | 2 460 442 |
Omkostnader....................... | 52 503 700 | 56 764 023 | 6 444 881 | 2184 558 |
nämligen bränsle, lyse och vatten respektive övriga expenser. Den sistnämnda
delposten är därvid maximerad. Allt efter de olika myndigheternas
varierande behov kunna jämväl andra anslagsposter än de nu nämnda ingå
i avlönings- och omkostnadsstaterna.
Till avlöningsstaterna äro knutna särskilda personalförteckningar, avseende
i huvudsak tjänstemän å ordinarie stat samt extra ordinarie tjänstemän
i högre lönegrad än Ce 24. Grundläggande bestämmelser om löneplaner,
lönegrader och löneklasser, lönebelopp etc. återfinnas i vederbörande
avlöningsförfattningar. Beträffande redovisningen av ifrågakommande utgifter
å avlöningsstaternas olika anslagsposter äro närmare föreskrifter
meddelade i kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 543) angående bestridande
under budgetåret 1947/48 av kostnader för avlöning enligt statens allmänna
avlöningsreglemente åt civil personal, vilken författning med viss ändring
gäller tills vidare även under innevarande budgetår. Vissa hithörande
— 125 —
1 946/47 | 1 94 7/4 8 | ||||||
Anvisat j | Redovisat | Merutgilt | Besparing | Anvisat | Redovisat | Merutgift | Besparing |
388 000 | 442 214 | 54 214 | 2181 | 617 500 | 717 055 | 99 555 |
|
| 290 400 | 288 894 |
| 1506 | 419 700 | 420 040 | 340 |
|
5 452 000 | 6117 780 2 380 955 | 665 780 |
| 7 388 200 1 980 000 | 8 994 515 2 763395 | 1 606 315 |
|
1 889 600 | 1 821 962 |
| 67 638 | 3152 200 | 3 093 476 | 22 966 | 58 724 |
600000 | 1 673 752 | 1 073 752 |
| 1 465 000 | 2 222 026 | 757 026 | 3 828 |
1000 000 | 1 741144 | 741144 |
| 1 400 000 | 2129187 | 729187 | i |
1000000 | 2 368 527 | 1 368 527 |
| 1 670 000 | 2 979 915 3 072 662 | 1 309 915 2 222 662 |
|
2 000000 | 5 621 670 | 3 621 670 |
| 3 450 000 | 6172 701 1 398 087 | 2 722 701 |
|
250 000 | 869 948 | 619 948 |
| 700 000 | 2 786 588 | 2 086 588 |
|
200 000 | 800 058 | 600 058 |
| 350 000 | 700 523 | 350 523 |
|
600 000 | 1 540 091 | 940 091 |
| 1 380 000 | 2 078 688 | 698 688 |
|
180130100 | 195 041 333 | 18 503 023 | 3 591 790 | 286 321500 | 302 886179 | 22 738 778 | 6174 099 151388 |
frågor regleras jämväl genom Kungl. Maj :ts beslut i varje särskilt fall. För
omkostnadsstaternas vidkommande finnas motsvarande bestämmelser intagna
i kungörelsen den 30 maj 1941 (nr 535) med vissa föreskrifter angående
bokföring och redovisning av utgifter från omkostnadsanslag för statliga
verk och myndigheter in. in.
I den mån Kungl. Maj :t lämnar sådana medgivanden att överskrida vissa
under myndigheternas omkostnadsstater uppförda anslagsposter, varom tidigare
förmälts, plägar vederbörande departementschef göra anmälan härom
till riksdagen. Sedan år 1941 har Kungl. Maj :t vidare varje år erhållit
riksdagens bemyndigande att tillåta överskridande av avlöningsstaternas
obetecknade arvodes- och icke-ordinarieposter, när dessa belastas med oförutsedda
merutgiftcr för sjukavlöningar, ersättare för lediga ordinarie tjänstemän
och åtskilliga andra, i 1941 års statsverksproposition närmare angivna
ändamål. Detaljbestämmelser i ämnet finnas meddelade i kungl. cir
-
— 126 —
kuläret den 30 maj 1941 (nr 536) angående överskridande av vissa poster
i avlöningsstaterna. För budgetåren 1947/48 och 1948/49 har Kungi. Maj :t
jämväl erhållit särskilt bemyndigande att medgiva det överskridande av genom
riksdagens beslut maximerade anslag och anslagsposter, som påkallas
med hänsyn till den senaste löneregleringen eller regleringen av befordringsgången
för biträdes- och amanuenspersonal. Liksom beträffande omkostnadsstaterna
hålles riksdagen underrättad om den utsträckning, i vilken
ifrågavarande bemyndiganden tagas i anspråk.
I detta sammanhang torde jämväl böra nämnas, att riksdagen vid upprepade
tillfällen under senare år, efter därom av Kungl. Maj :t i särskilda
propositioner gjorda framställningar, medgivit att de i olika myndigheters
avlöningsstater uppförda anslagsposterna till avlöningar till övrig ickeordinarie
personal finge överskridas även av andra skäl än ovan berörts.
I icke linga utsträckning ha därjämte ytterligare medel för förstärkning
av myndigheternas personalorganisation anvisats å särskilda tilläggsstater.
I samband med behandlingen av prop. 1947: 163 uttalade riksdagen (skr.
hr 196) beträffande nu anförda förhållande bland annat följande.
Behovet att komplettera riksstaten, sådan den fastställts av riksdagen,
med öppna tilläggsstater kan beräknas kvarstå i viss utsträckning även
under mera stabiliserade förhållanden än dem som rått under senare år
men får antagas nu bliva mindre framträdande. Vid behandlingen av den
del av förevarande proposition, som avser femte huvudtiteln där antalet
ärenden är störst, vill riksdagen inledningsvis uttala det samtliga huvudtitlar
gällande allmänna önskemålet, att framställningar om medelsanvisning
på tilläggsstat och medgivanden att överskrida av riksdagen maximerade
anslagsposter framdeles skola i görligaste mån begränsas. Det förefaller
riksdagen vara av vikt för en fastare planläggning av den statliga
verksamheten, att myndigheterna och vederbörande departement betrakta
den av riksdagen genom riksstaten och därtill hörande specialstater faststallda
utgiftsramen såsom slutgiltig. Åtgärder, vilka kunna föranleda att
ramen overskrides, böra helt undvikas eller uppskjutas i avbidan på prövning
av medelsbehovet för kommande budgetår med undantag endast för
särskilt trängande fall. Vid anmälan av propositioner angående utgifter på
tilläggsstat till gällande riksstat har även chefen för finansdepartementet
vid ett par tillfällen framhållit angelägenheten av att undvika ej strängt
nodvandiga förändringar av riksstaten under löpande budgetår (se exempelvis
propositionen nr 344/1943). Riksdagen har funnit anledning före
ngga
att anyo understryka de uttalanden, som tidigare förekommit i denna
fråga.
Med hansyn till riksdagens ifrågavarande uttalande ha revisorerna funnit
det vara av intresse att undersöka, i vad män de olika statsmyndigheternas
avlönings- och omkostnadsanslag överskridits under de tre sistförflutna
budgetåren. Från vederbörande budgetredovisningar hämtade uppgifter
härom, avseende ett 60-tal ämbetsverk in. in., vilka torde kunna anses
vara representativa för skilda verksamhetsområden inom statsförvaltningen,
ha av revisorerna sammanställts i nedanstående tabell.
Av de i tabellen sammanställda uppgifterna framgår, att de av vederbörande
myndigheter redovisade utgifterna å respektive avlönings- och om
-
— 127 —
kostnadsanslag i det stora flertalet fall avsevärt överstiga de belopp som för
här ifrågakommande budgetår ursprungligen anvisats av riksdagen. Under
sistförflutna budgetår ha sålunda avlöningsanslagen, tillhopa 286 milj. kronor,
överskridits med närmare 23 milj. kronor och omkostnadsanslagen,
tillhopa 56 milj. kronor, med närmare 17 milj. kronor, medan motsvarande
besparingar å anslagen uppgå till allenast 6 milj. respektive 150 000 kronor.
Jämväl beträffande tidigare budgetår föreligger en utpräglad skillnad
mellan anvisade och redovisade belopp.
Med hänsyn till att omkostnadsanslagen uppvisa de procentuellt sett
största variationerna ha revisorerna i fråga om dessa anslag även gjort vissa
jämförelser mellan av vederbörande myndigheter äskade och sedermera av
riksdagen anvisade belopp. Av undersökningen framgår, att omkostnadsanslagen
icke sällan överskridas jämväl i sådana fall, då Kungl. Maj :t och
riksdagen icke ansett sig kunna tillmötesgå i myndigheternas anslagsäskanden
framförda önskemål om ökad medelstilldelning. I nedanstående
tabell återfinnas några godtyckligt valda exempel som belysa det nu sagda. I
Myndighet |
| 1945/46 |
| 1946/4 7 | 1 947/48 | ||||
Äskat | Anvisat | Redo- visat | Äskat | Anvisat | Redo- visat | Äskat | Anvisat | Redo- visat | |
Fångvärdsanstalterna | 3155 400 | 2 965 400 | 3 293 090 | 3 207 000 | 3 087 000 | 3 538 660 | 3 147 000 | 2 857 000 | 3 618 476 |
Medicinalstyrelsen... | 152 000 | 150 000 | 214 779 | 220 000 | 180 000 | 224 754 | 173 000 | 170 000 | 243 640 |
Bakteriologiska labo-ratoriet .......... | 472 300 | 450 000 | 711327 | 522 000 | 519 000 | 1045 499 | 599 000 | 595 000 | 1009 627 |
Lantbrukshögskolan. | 257 500 | 217 800 | 290270 | 267 400 | 216 700 | 371817 | 255 300 | 209 500 | 348 466 |
Revisorerna ha vidare uppmärksammat, att vederbörande omkostnadsanslag
understundom uppföras med år för år i stort sett oförändrade belopp,
oaktat den faktiska belastningen under tidigare budgetår avsevärt överstiger
de anvisade anslagsmedlen. Såsom exempel härpå kunna länsstyrelsernas
anslag för olika omkostnadsändamål anföras.
Anslag | 1 9 4 4/4 5 | 1945/46 | 19 46/47 | 1 94 7/48 | ||||
Anvisat | Redo- visat | Anvisat | Redo- visat | Anvisat | Redo- visat | Anvisat | Redo- visat | |
Sjukvård........ Reseersättningar.. Expenser........ Pu blikationstryck | 50 000 no 000 | 58 985 | 50 000 | 64 912 | 50 000 | 72 201 | 60 000 | 91 693 |
I innevarande års riksstat ha för ifrågavarande ändamål anvisats respektive
60 000, 275 000, 2 500 000 och 130 000 kronor.
Revisorerna vilja i förevarande sammanhang slutligen erinra om att jämlikt
Kungl. Maj :ts den 28 maj 1948 givna bemyndigande särskilda sakkunniga
tillkallats med uppdrag alt verkställa utredning rörande avlöningsstaternas
uppställning och därmed sammanhängande frågor. Utredningen
har närmast föranletts av den senaste löneregleringen och införandet av
reglerad befordringsgång för vissa statstjänstemän.
— 128
Revisorernas uttalande. Den av riksdagen för varje budgetår fastställda
riksstaten är avsedd att utgöra en ram för de kostnader, som staten i sin
verksamhet har att vidkännas för olika utgiftsändamål. Av olika skäl har
det dock icke varit möjligt att i praktiken strängt upprätthålla ifrågavarande
princip. De till myndigheternas förfogande ställda anslagen äro sålunda
endast till en mindre del obetecknade, vilket innebär att anslagen
på samma gång äro till beloppet maximerade och måste tagas i anspråk
under det budgetår för vilket de anvisats. Huvudparten av riksstatsanslagen
däremot har karaktären av förslags- eller reservationsanslag; för anslagen
gälla med andra ord sådana dispositionsregler att desamma kunna överskridas
respektive få utnyttjas under en viss följd av år. Av sist angivna budgettekniska
konstruktion äro jämväl de under kapitalbudgeten uppförda investeringsanslagen.
Detta i förening med systemet att använda kompletterande
tilläggsstater har till följd, att budgetutfallet i allmänhet ger en helt
annan bild av statsverkets kostnader under visst budgetår än vad vid statsregleringen
ursprungligen förutsatts. Såsom i det föregående framhållits, ha
de därmed förbundna olägenheterna berörts senast av 1947 års riksdag,
som givit uttryck åt den uppfattningen att vederbörande myndigheter och
departement borde betrakta den av riksdagen genom riksstaten och därtill
hörande specialstater fastställda utgiftsramen såsom slutgiltig.
I anslutning till det nu sagda ha revisorerna funnit det vara av intresse
att närmare undersöka, i vad mån de faktiska belastningssiffrorna i någon
mera avsevärd grad avvikit från de belopp som för avlönings- och oinkostnadsändamål
anvisats statsmyndigheterna de tre sistförflutna budgetåren.
I sådant syfte ha revisorerna i tabellform sammanställt för frågans belysning
erforderliga uppgifter, avseende ett 60-tal myndigheter som kunna anses
vara representativa för statsverksamheten inom skilda förvaltningsområden.
Av sammanställningen framgår bland annat, att under budgetåret
1947/48 vederbörande avlöningsanslag överskridits med närmare 23 milj.
kronor och vederbörande omkostnadsanslag med närmare 17 milj. kronor,
medan motsvarande besparingar å anslagen uppgå till allenast 6 milj.
respektive 150 000 kronor. De ifrågavarande merutgifterna utgöra, beträffande
avlöningsanslagen, närmare 8 och, beträffande omkostnadsanslagen,
icke mindre än 30 procent av de anvisade beloppen.
Variationerna å avlöningsanslagen torde till icke ringa del sammanhänga
med den senaste löneregleringen och därav föranledda svårigheter att mera
exakt beräkna den motsedda medelsförbrukningen. Dock är att märka att
avlöningsanslagen procentuellt sett överskredos i än högre grad under budgetåret
1946/47. En direkt jämförelse mellan de båda budgetåren blir emellertid
icke fullt rättvisande, enär vissa kostnader för kristillägg m. m., vilka
tidigare redovisats i särskilda anslag, fr. o. m. den 1 juli 1947 inräknats
i vederbörande avlöningsanslag. Vad de synnerligen betydande merutgifterna
under omkostnadsanslagen i sin tur beträffar, synas anledningarna
härtill icke utan ingående undersökningar i varje enskilt fall kunna utrönas.
— 129 —
Icke minst mot bakgrunden av nyssberörda riksdagsuttalande framstå de
konstaterade anslagsöverskridandena såsom i hög grad anmärkningsvärda.
Uppenbart är också att riksstatens karaktär av allmän hushållningsplan för
den statliga verksamheten under en budgetperiod måste bliva mer eller
mindre illusorisk, därest kostnaderna därunder komma att mera avsevärt
överstiga den en gång fastställda utgiftsramen. Särskilt betänkligt synes det
revisorerna vara att anslag, vilka Kungl. Maj :t och riksdagen vid den ursprungliga
medelsanvisningen icke funnit anledning att uppföra med i förhållande
till tidigare budgetår förhöjda belopp, det oaktat regelmässigt
överskridas. Å andra sidan kan det knappast vara rationellt att, såsom
jämväl sker, för olika ändamål anvisas belopp, vilka enligt vad erfarenheten
utvisar icke förslå till bestridande av ofrånkomliga kostnader.
Enligt revisorernas uppfattning påkalla de nu berörda förhållandena
skärpt uppmärksamhet. Av särskild vikt torde vara, att redan vid den förberedande
budgetbehandlingen hållbara utgångspunkter för beräkning av
anslagsbehoven eftersträvas, så att statsverkets kostnader för här avsedda
ändamål i görligaste mån kunna hållas inom ramen för de av riksdagen
sedermera fastställda avlönings- och omkostnadsstaterna. Av olika skäl är
det visserligen icke möjligt att på förhand i detalj fastlåsa de utgifter, som
statsmyndigheterna ha att vidkännas för sin verksamhet. De avvikelser från
anvisade belopp som icke kunna undvikas böra dock hållas inom jämförelsevis
snäva gränser. Riksstatens kostnadsram bör med andra ord icke
utan tvingande orsaker överskridas, då i annat fall det med statsregleringen
avsedda syftet i avsevärd mån förfelas.
Revisorerna ha med hänsyn till den förevarande frågans stora betydelse
särskilt i nuvarande statsfinansiella läge velat bringa de gjorda iakttagelserna
till riksdagens kännedom.
9— i88580. Rev. berättelse ang. statsverket år 19t8. I.
— 130
ÅTTONDE HUVUDTITELN.
Ecklesiastikdepartementet.
§ 22.
Uppsala domkyrkas restaurering.
Uppsala domkyrka började uppföras vid mitten av 1200-lalet och färdigställdes
till största delen inom det därpå följande århundradet. Genomgripande
förändringar, särskilt i fråga om domkyrkans yttre gestaltning, ha
sedan dess ägt rum, vid flera tillfällen i samband med eldsvådor. Den sista
mera genomgripande omgestaltningen vidtogs genom en omfattande restaurering
åren 1886—1893 under ledning av dåvarande intendenten H.
Zettervall. Ur byggnadsteknisk synpunkt har denna senare ombyggnad av
kyrkan visat sig vara i flera hänseenden synnerligen otillfredsställande. Även
ur arkitektonisk synpunkt har restaureringen rönt stark kritik.
Vid den Zettervallska ombyggnaden kom cement till användning i stor
utsträckning ej blott till konstruktioner och arkitekturdelar utan även till
ornamental och skulptural utsmyckning. I cement utfördes sålunda höga
balustrader på murkrönen och spiror på alla fialer eller småtorn, strävpelaravslutningar
(s. k. pinakler), listverk och dekorativa gavelomfattningar
såsom korsblommor och bladverk. Alla yttre murytor av tegel försågos med
fogar av cement kring tegelstenarna.
Tämligen snart efter restaureringen blottades de begångna byggnadstekniska
misstagen. Cementpartierna befunnos absorbera fukt och vittrade
till stora delar sönder. Vatten trängde även ned genom de murtäckande cementkonstruktionerna
in i själva tegelmurarna. Avdunslningen hindrades
genom de nytillkomna murfogarna av cement, vilket förorsakade förstörelse
även av teglet. Den under årens lopp fortskridande förstörelsen nödvändiggjorde
på 1930-talet skyndsamma åtgärder för att hejda förstörelseprocessen.
Genom särskilda beslut den 26 juli 1935 och den 30 december 1936
medgav Kungl. Maj :t att av domkyrkans reserverade medel finge disponeras
sammanlagt högst 20 000 kronor för utredning rörande behovet av
skyddsåtgärder för att förhindra att olyckshändelser uppkomme genom ras
ävensom för genomförande av vissa skyddsarbeten.
För att erhålla ett sakkunnigt omdöme om det tillstånd, vari domkyrkans
inre och yttre befann sig, bemyndigade Kungl. Maj :t den 24 september 1937
chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med
— 131 —
uppdrag att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag
angående restaurering av domkyrkan. De sakkunniga, vilka antogo benämningen
domkyrkokommittén, läto utföra en ingående byggnadsteknisk undersökning
av domkyrkan. Därvid uppdagades att bristfälligheterna voro
betydligt svårare och farligare än vad man tidigare räknat med. Jämsides
med kommitténs fortsatta utredningsarbete genomfördes därför på dess
och domkapitlets förslag, med början våren 1938, omfattande skyddsåtgärder,
vilka ännu icke avslutats då kommittén den 14 november 1940 avgav sitt
betänkande om restaurering av domkyrkan. Den 18 mars 1938 medgav Kungl.
Maj :t sålunda, att för ifrågavarande ändamål ett belopp av högst 35 000
kronor finge förskottsvis tagas i anspråk av domkyrkans egna medel, varefter
Kungl. Maj :t genom beslut den 8 juli samma år från förslagsanslaget
till oförutsedda utgifter anvisade 60 000 kronor för ytterligare nödvändiga
skyddsarbeten. Vidare medgav 1939 års urtima riksdag (prop. nr 88 och
skr. nr 99), att ytterligare 189 600 kronor finge av samma anslag disponeras
för skyddsarbeten.
Även efter det kommitténs förslag avgivits, visade det sig nödvändigt
att utföra omfattande arbeten på domkyrkan för att förhindra olyckshändelser.
Sålunda anvisade 1941 års riksdag (skr. nr 200) på av Kungl. Maj :t
i prop. nr 63 framlagt förslag ett reservationsanslag av 208 000 kronor för
ändamålet. Sistnämnda anslag avsåg huvudsakligen ombyggnad av strävsystemet
ovan sidoskeppstaken på domkyrkans södra fasad samt över gesimsen
på kleristoriemuren på samma sida jämte fogningsarbete på denna
mur. Dessutom var anslaget avsett för utförande av vissa restaureringsarbeten,
för vilkas verkställande de tidigare anvisade medlen icke förslagit,
nämligen rivning av kontrefortavtäckningar, nedtagning av valtenutkastare
och fogrensningsarbete. Vidare inbegreps häri försöksbehandling av kapellkransens
taklist. År 1943 medgavs även (prop. nr 275 och skr. nr 442), att
av förefintlig behållning på sistnämnda anslag ett belopp av 16 100 kronor
finge disponeras för anordnande av ett i omförmälda skyddsarbeten icke
ingående skyddstak in. in. vid domkyrkans västportal. Jämlikt beslut av
1944 års riksdag (prop. nr 2 och skr. nr 29) anvisades slutligen till Vissa
skyddsarbeten på Uppsala domkyrka å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1943/44 ett reservationsanslag av 45 000 kronor. Med arbetena
avsågs att få till stånd ett provisorium på fem år i avvaktan på den egentliga
restaureringen.
Det förslag som domkyrkokonnnittén framlade i sitt förenämnda betänkande
begränsade sig huvudsakligen till domkyrkans yttre. I detta hänseende
hade kommittén verkställt omfattande utredningar beträffande markbeskaffenliet
och grund, murverk, torn och tak, brandsäkerhet och värmeledning
in. in. I samband därmed hade kommittén genom sin ledamot, numera
avlidne professorn R. Östberg undersökt olika möjligheter all förbättra domkyrkans
yttre arkitektoniska gestalt. Sammanfattningsvis anförde kommittén
bl. a. följande.
Östbergs förslag omfattar sänkande av de höga yttertaken, ombyggnad
av taklistpartierna och det yttre strävsystemet, ombyggande av tornens fasader
med sänkande av murhöjden, ombyggande av tornens kontreforter och
övre delen av västfasaden mellan tornen, varvid bl. a. det stora rosfönstret
återföres till sitt ursprungliga läge, samt utförande av helt nya tornspiror.
Dessutom avses förändring av vissa förvanskade detaljer och återinförande,
om så skulle visa sig möjligt och lämpligt av bevarade äldre arkitekturfragment
in. in.
Såsom förslaget nu, vid kommittéarbetets upphörande föreligger, framlägges
det av kommittén som principförslag eller programförklaring.
Kommittén finner starka skäl tala för att tillfälle beredes Östberg att
omedelbart fullfölja arbetet med förslagets slutgiltiga utarbetande, så mycket
mer som saneringsarbetet och ombyggandet av strävsystemet icke kan
avbrytas utan under alla omständigheter måste fortsättas.
Skulle ett sådant fortsatt utarbetande av förslaget på grund av tidsläget
icke nu komma till stånd, utgör det nu framlagda förslaget i och för sig
ett positivt resultat av utredningsarbetet av grundläggande betydelse för
det kommande arbetet.
Kommittén tillåter sig även understryka vikten av att vissa andra arbeten,
som lämpligen åtminstone i viss utsträckning kunna genomföras före restaureringen,
komma till omedelbart utförande. Detta gäller framför allt vissa
åtgärder mot brandfara, nämligen viss sektionering av vindar och anordnande
av automatisk brandalarm samt indragande av stigarledningar för
vatten in. in.
Det av Östberg utarbetade förslaget till domkyrkans yttre restaurering
har i december 1939 av byggnadsfirman And. Diös kostnadsberäknats till
3 166 826 kronor. Denna beräkning kan emellertid på utredningens nuvarande
stadium endast betraktas som approximativ. Byggnadskostnaderna
hava sedan dess stigit och komma säkerligen att vara underkastade ytterligare
förändringar, innan restaureringen kan komma till utförande. Beräkningen
visar dock storleksordningen av det arbete, som förestår.
I sammanhang med den yttre restaureringen måste emellertid vissa inre
restaureringsarbeten genomföras, framför allt ombyggnad av läktare och orgelverk
i väster, vilket blir en nödvändig följd av västa långhusväggens inflyttande
till sitt ursprungliga läge.
Kostnaderna härför äro icke upptagna i ovannämnda beräkning.
Ombyggnad av orgelverket liksom för övrigt av uppvärmningssystemet äro
emellertid åtgärder, som under alla omständigheter snart behöva komma
till utförande. Båda dessa frågor måste dock lösas med hänsynstagande till
domkyrkans blivande allmänna restaurering.
I remissyttrandena över domkyrkokommitténs betänkande framfördes
från skilda håll erinringar i olika avseenden mot det Östbergska förslaget.
Därjämte uttalades av bl. a. byggnadsstyrelsen det önskemålet, att frågan
om domkyrkans blivande yttre arkitektoniska gestaltning måtte göras till
föremål för en mera omfattande prövning genom anordnande av en arkitekttävlan.
Med hänsyn härtill uppdrog Kung], Maj :t den 30 juni 1942 åt
byggnadsstyrelsen att i samråd med riksantikvarieämbetet och domkapitlet
i Uppsala bl. a. verkställa utredning och uppgöra program för anordnande
av eu allmän pristävling för svenska arkitekter rörande restaureringen av
Uppsala domkyrka. Med skrivelse den 2 september 1943 inkom styrelsen
med den sålunda anbefallda utredningen.
— 133 —
Frågan förelädes sedermera riksdagen genom 1944 års statsverksproposition.
Föredragande departementschefen yttrade därvid bl. a. följande (åttonde
huvudtiteln, s. 102 f.).
Det torde icke vara erforderligt att närmare ingå på Uppsala domkyrkas
nuvarande tillstånd. Av de tidigare framställningar till riksdagen, varom i
det föregående erinrats, har framgått, att allvarliga skador på kyrkans yttre
nödvändiggjort genomgripande skyddsåtgärder, främst bestående i ett borttagande
av ett mycket stort antal helt eller delvis i cement utförda arkitektoniska
detaljer och ett utbyte av vissa strävbågar mot andra strävkonstruktioner.
Följden har blivit, att domkyrkan nu till det yttre framträder i föga
värdigt skick utan att likväl erbjuda full säkerhet mot fortskridande förstörelse
och därav förorsakade olyckshändelser.
Det är givet, att detta provisoriska tillstånd icke kan tillåtas fortfara under
längre tid. 1943 års riksdag har också framhållit, att frågan om domkyrkans
framtida gestaltning snarast möjligt syntes böra bringas till ett avgörande.
Jag kan för egen del livligt instämma i detta uttalande. Det synes
mig vara angeläget, att icke någon tid försummas för att söka åstadkomma
ett principiellt avgörande i restaureringsfrågan. Jag har därför ansett mig
böra förorda, att redan nu ett första steg tages mot ett sådant avgörande,
genom att innevarande års riksdag underställes ett förslag om anvisande
av medel till en allmän arkitekttävlan rörande restaureringen.
Såsom jag redan vid ett tidigare tillfälle framhållit, anser jag frågan om
domkyrkans restaurering vara av sådan storleksordning och av den nationella
betydelse, att envar intresserad fackman bör få tillfälle att lämna sitt
bidrag till frågans lösning. Detta syftemål torde utan tvivel bäst tillgodoses
genom att en allmän arkitekttävlan anordnas genom statsmakternas försorg.
Jag tillstyrker därför, att en sådan tävling anordnas. Såsom byggnadsstyrelsen
framhållit torde tävlingen icke böra begränsas på sätt Uppsala domkapitels
majoritet föreslagit utan göras helt förutsättningslös. Vad särskilt
angår strävsystemets konstruktion och utförande bör sålunda varje tävlande
vara obunden av den omständigheten, att de hittillsvarande strävbågarna
av praktiska skäl nyligen delvis utbytts mot strävmurar.
Tävlingens ändamål bör, såsom föreslagits, vara att fa fram ett förslag, som
kan läggas till grund för domkyrkans yttre restaurering samt sådana förändringar
av interiören, som bli en direkt följd av exteriörens ombyggnad,
den tävlande dock obetaget att även framlägga förslag till riktlinjer för
restaurering av kyrkans inre.
Departementschefens förslag, som utmynnade i eu hemställan att till
Arkitekttävling rörande restaurering av Uppsala domkyrka för budgetåret
1944/45 måtte anvisas ett reservationsanslag av 73 000 kronor, lämnades av
riksdagen utan erinran (skr. nr 8).
I anslutning till riksdagens beslut förordnade Kungl. Maj :t den 15 juli
1944, att eu allmän pristävling för svenska arkitekter rörande restaurering
av Uppsala domkyrka skulle anordnas. En särskild prisnämnd för granskning
av de tävlandes förslag tillsattes, och prisnämnden anbefalldes att enligt
vissa angivna riktlinjer uppgöra och fastställa program för tävlingen.
Genom nådigt beslut den 8 december 1944 förordnades ytterligare en ledamot
av omförmälda prisnämnd.
Efter slutförd granskning av inkomna tävlingsförslag avgav prisnämnden
den 20 februari 1947 utlåtande i ämnet, varvid bl. a. följande anfördes. Då
— 134 —
intet av de inkomna förslagen vore de andra så överlägset eller i övrigt av
den beskaffenhet att det utan genomgående ändringar kunde läggas till grund
för utförande, hade prisnämnden ej ansett sig kunna utdela ett första pris.
Däremot hade prisnämnden beslutat att med pris belöna tre förslag och att
inköpa fem. Dessa prisbelönade och inköpta förslag inneburo så beaktansvärda
uppslag och lösningar, att deras författare borde givas möjlighet att
fullfölja och utveckla sina förslag för uppnående av ett så gott slutligt
resultat som möjligt. Därigenom syntes kunna vinnas en verkligt tillfredsställande
utgångspunkt för domkyrkans framtida gestaltning. Prisnämnden
ville därför föreslå att en omtävling anordnades mellan författarna till de
med pris och inköp belönade förslagen.
Vid prisnämndens utlåtande hade fogats ett särskilt utlåtande av professorn
H. Kreuger och byrådirektören N. Royen, vilka på byggnadsstyrelsens
uppdrag granskat de sist angivna förslagen och därvid funnit anledning till
vissa erinringar ur byggnadsstatisk och byggnadsteknisk synpunkt.
Med överlämnande av vederbörande handlingar anförde byggnadsstyrelsen
i underdånig skrivelse den 28 februari 1947 bl. a. följande.
Byggnadsstyrelsen delar prisnämndens åsikt att en omtävling mellan förtattarna
till de prisbelönta och inköpta förslagen bör anordnas. Deras förslag
representera olika vägar att nå fram till en lösning av problemet och innebära,
såsom nämnden framhållit, vart för sig goda och intresseväckande
uppslag utan att någon av författarna lyckats nå fram till en slutgiltigt god
lösning av detsamma. I betraktande av den synnerligen stora betydelse, som
ett iståndsättande av Uppsala domkyrka måste tillmätas, är det i hög grad
önskvärt, att förslagsställarna vid en omtävlan beredas tillfälle att bl. a.
med beaktande av de synpunkter, som framkommit vid tävlingsförslagens
granskning, ytterligare behandla problemet. Man synes vara berättigad att
vid en sådan omtävlan förvänta att ett fullgott slutresultat skall kunna
erhållas.
De med omtävlingen förbundna kostnaderna beräknades av styrelsen till
sammanlagt 28 000 kronor.
Genom beslut den 22 oktober 1948 har Kungl. Maj :t törordnat, att tillfälle
skall beredas författarna till de prisbelönta och inköpta tävlingsförslagen
att vid en omtävling fullfölja och utveckla sina förslag; ankommande det
på den genom nådiga besluten den 15 juli och den 8 december 1944 tillsatta
prisnämnden att i huvudsaklig överensstämmelse med byggnadsstyrelsens
i dess skrivelse den 28 februari 1947 framlagda förslag anordna en sådan
omtävling samt att granska de nya tävlingsförslagen.
Revisorerna ha enligt från byggnadsstyrelsen under hand inhämtade upplysningar
erfarit, att definitivt restaureringsförslag på grundval av den nya
pristävlingen kan beräknas föreligga först inom 1 ä 1 "/. år.
Jämlikt Kungl. Maj :ts den 1 augusti 1947 lämnade medgivande har domkapitlet
i Uppsala uppdragit åt professorn H. Kreuger att verkställa besiktning
av domkyrkan. Sådan besiktning har företagits vid upprepade tillfällen
under åren 1947 och 1948. Vid den senaste besiktningen, som ägde rum
den 6 oktober 1948, befanns en så påtaglig försämring av byggnaden ha
— 135 —
inträffat, att allvarliga farhågor måste hysas för ytterligare uppskov med
restaureringen. Med anledning härav har Kreiiger i skrivelse till domkapitlet
den 7 oktober 1948 framhållit bl. a. följande.
Ännu så länge kan ett iståndsättande ske till rimliga om än stora kostnader,
men ett bibehållande av provisoriet under längre tid kan leda till
synnerligen stora skador, varjämte iståndsättandet kommer att draga avsevärt
större kostnader.
Då ett utarbetande av restaurationsförslag tar en viss ej alltför kort tid,
vill jag härmed kraftigt betona nödvändigheten av att man omedelbart gör
klart för sig, hur restaurationen skall ske, samt igångsätter förberedande
arbeten.
Jag upprepar, att restaurationsarbeten möjligen kunna undvaras under
1949, men att, efter vad jag sett under gårdagen, det med största sannolikhet
kommer att visa sig till våren, att en del ommurningsarbeten bli nödvändiga.
Sådana innebära utförande även av ställningsarbeten, och då sådana
äro relativt dyrbara, borde arbetet organiseras så, att de kunde tjäna
det kommande restaureringsarbetet.
Ett ståndpunktstagande till frågan i hela dess vidd bör ej uppskjutas
längre.
Revisorerna, som avlagt besök vid Uppsala domkyrka, ha funnit det vara
av intresse att erhålla närmare upplysningar rörande omfattningen av och
kostnaderna för de sålunda ifrågasatta iståndsättningsarbetena. Enligt av
Kreiiger under hand lämnade uppgifter är det dock icke möjligt att f. n.
i detalj angiva alla erforderliga åtgärder utan ingående besiktning av domkyrkan.
Däremot beräknas under instundande vinter kunna utarbetas ett
förslag till reparation, syftande till ett mera permanent iståndsättande med
bibehållande i stort av kyrkans nuvarande utseende. De av Kreiiger ifrågasatta
åtgärderna avse borttagande av resterande pinakelbaser och cementbalustrader
samt deras ersättande med riktigt utförd konstruktion av tegelmurverk,
avlägsnande av andra resterande dylika konstruktionsdelar
som äro farliga för säkerheten, täckning av alltjämt kvarvarande strävbågar
med kopparplåt, utförande av effektiv vattenavledning från taken,
översyn över och reparation av alla lister, solbänkar, täckstenar å kontreforter,
luftning av murverk m. in. Frågan huruvida vid mittskeppets sidomurar
strävbågar eller svängda strävpelare skulle komma till användning
borde därvid kunna skjutas på framtiden.
Kostnaderna för dessa mera permanenta skyddsåtgärder kunna enligt
Kreugers mening bedömas först efter en noggrann genomgång av domkyrkans
samtliga för beständigheten vitala delar, enär desamma äro beroende
icke blott av kvarvarande olämpliga cementstenspartier utan även på den
utsträckning, i vilken murverket skadats genom närhet till cementstenspartier
och genom bristande vattenavledning.
Revisorernas uttalande. Den genomgripande ombyggnad av Uppsala domkyrka
som kom till stånd under senare delen av 1800-talet innebar icke
någon tekniskt fullgod lösning av frågan om domkyrkans yttre gestaltning.
Redan få decennier efter restaureringen framträdde allvarliga brister, vilka
— 136
efter hand hastigt förvärrades. Med anledning härav visade det sig snart
nödvändigt att igångsätta omfattande skyddsarbeten, som togo sin början
år 1938. Ungefär samtidigt hade särskilda sakkunniga tillkallats för uppgörande
av generalplan till domkyrkans restaurering. Den av de sakkunniga
— den s. k. domkyrkokommittén — verkställda utredningen föranledde
emellertid icke några omedelbara åtgärder i vidare mån än att en
allmän arkitekttävling utlystes i frågan. Av vissa, i det föregående närmare
angivna skäl har Kungl. Maj :t genom beslut den 22 oktober i år förordnat,
att tillfälle skall beredas författarna till de vid tävlingen prisbelönta
och inköpta förslagen att vid en omtävling fullfölja och utveckla sina
förslag.
Enligt vad revisorerna inhämtat torde definitivt restaureringsförslag på
grundval av den nya pristävlingen vara att emotse först vid sådan tidpunkt,
att medel för arbetenas utförande kunna äskas tidigast vid 1950 års riksdag.
De egentliga arbetena skulle då möjligen hinna igångsättas under sommaren
samma år. Med hänsyn till den tid som åtgår för ritningars uppgörande,
utlysning av entreprenad, uppförande av ställningar in. in. synes
dock sannolikt, att restaureringen kan taga sin början först år 1951. Därmed
skulle igångsättandet av restaureringsarbetena ha fått anstå under 13
ä 14 år från det domkyrkans byggnadsfråga officiellt upptogs till prövning
genom Kungl. Maj:ts beslut om domkyrkokommitténs tillsättande. Enligt
revisorernas mening innebär detta en avsevärd tidsutdräkt. Visserligen
får icke bortses från att betydande svårigheter måste vara förbundna med
att nå fram till en lösning av förevarande komplicerade problem. Det vill
dock synas, som om ett definitivt resultat lättare hade kunnat åvägabringas,
därest redan från början en närmare samordning mellan arkitektonisk
och byggnadsteknisk sakkunskap kommit till stånd. Då nu en omtävling
beslutats, vilja revisorerna uttala den förväntan, att de byggnadstekniska
synpunkterna på frågan därvid komma att tillbörligt beaktas.
Även om sålunda ett godtagbart förslag till restaurering av Uppsala domkyrka
kan förväntas föreligga inom loppet av några år, synes det revisorerna
med hänsyn till därmed förbundna kostnader tveksamt, huruvida
nuvarande statsfinansiella läge medgiver förverkligandet av ett så omfattande
projekt som det här gäller. Oberoende härav är det emellertid uppenbart,
att ytterligare dröjsmål — om också endast under ett eller annat år
— med igångsättande av erforderliga iståndsättningsarbeten måste innebära
avsevärda risker. Såsom revisorerna genom personligt besök kunnat
konstatera, befinner sig nämligen domkyrkans yttre f. n. i sådant tillstånd
att mera permanenta skyddsåtgärder med det snaraste behöva vidtagas.
Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att sedan år 1936 över en
halv miljon kronor anvisats för nu berörda ändamål, utan att dock den
fortskridande förstörelsen kunnat definitivt hejdas.
Av nu anförda skäl finna revisorerna det i hög grad angeläget, att —
utan avvaktan på omtävlingens utgång — genom anlitande av byggnadsteknisk
expertis en ingående översyn av Uppsala domkyrka utan dröjsmål
— 137 —
verkställes samt att förslag jämte kostnadsberäkning och tidsplan för ett
effektivt iståndsättande av domkyrkans yttre och bärande delar uppgöres
på sådant sätt, att en framtida restaurering så litet som möjligt föregripes.
Härför erforderliga medel böra enligt revisorernas mening äskas snarast
möjligt, så att åtgärder för arbetenas igångsättande kunna vidtagas redan
nästkommande vår.
§ 23.
Lappmarks ecklesiastikverk.
Den första åtgärden för beredande av undervisning åt personer av lapsk
härkomst vidtogs av konung Gustav II Adolf, som år 1619 i Piteå lät inrätta
en skola, egentligen avsedd för lappgossar, som skulle utbildas till
präster. Denna skola, till vilken anslogs tiondespannmålen från Piteå socken,
hade emellertid ringa framgång, varför den snart upphörde. Den 20
juni 1631 utfärdade samme konung fundationsbrev för en lappskola i
Umeå lappmark, genom vilket bl. a. till skolans underhåll anslogs all behållen
kvrkotionde från Umeå socken. Denna skola kom att förläggas till
Lvcksele. Direktionen över skolan uppdrogs åt riksrådet Johan Skytte,
efter vilken skolan sedermera benämnts Skytteanska lappskolan. Till skolans
vidmakthållande insamlades en penningsumma, som tillsammans med
av Skytte gjort tillskott uppgick till 5 000 daler silvermynt. Denna synes
ha varit placerad i fordringar å det då upplösta kopparkompaniet, vars
skulder övertagits av kronan.
Genom förmyndarregeringens brev den 5 november 1634 upplätos till en
»bruklig underpant» för det till skolan insamlade kapitalet räntorna av
flera hemman i Umeå socken till ett sammanlagt mantal av 32 V32. De genom
1634 års brev förpantade hemmanen voro till en början av skattenatur,
vilket framgår av 1634 och 1688 års jordeböcker — ehuru några sedermera
såsom skattevrak antogo krononatur. Sistnämnda hemman kommo
dock så småningom att skatteköpas.
Reduktionen under Karl XI kom att drabba även de till lappskolan förpantade
hemmanen.
I fråga om förpantningarna mot vederlag hade vid 1680 års riksdag bestämts,
att 8 procent skulle betraktas som skälig ränta, men vad därutöver
var såsom amortering. Vid 1686 års riksdag nedsattes emellertid räntan
till 5 procent, och åt denna bestämmelse gavs återverkande kraft, så att
allt vad godsen årligen räntat över 5 procent skulle betraktas som amortering
och, om denna med tiden stigit till det ursprungliga lånebeloppet,
godsen återfalla.
En given följd av de 1686 tillkomna stadgandena blev, att lappskolans
hemman återföllo till kronan, men det synes ovisst, huruvida några verkställighetsåtgärder
i detta hänseende hunno vidtagqs. Genom kungl. brev
den 18 april 1687 återskänktes de emellertid till lappskolan, som skulle
äga att till sitt underhåll allt framgent uppbära de därav utgående rån
-
- 138 —
torna. 1687 års upplåtelse omfattade, vilket icke direkt framgår av det
kungl. brevet men väl av efterföljande jordeböcker, allenast jordeboksräntan
samt del av mantalsräntan. Av formuleringen i 1687 års brev synes
framgå, att den fordran å kronan, som utgjort lappskolans kapital, ansetts
likviderad genom det överskott, som hemmansräntorna lämnat under
den tid panten innehafts.
Såvitt framgår av ecklesiastikverkets räkenskaper synes lappskolan till
en början tillgodonjutit hela den upplåtna inkomsten av hemmanen. Denna
uppbars så, att hemmanen, d. v. s. ränteuppbörden, voro utarrenderade.
I fråga om inkomstens disposition torde en ändring skett först genom
kungl. brevet den 17 december 1773, varigenom en del av inkomsten anslogs
till befrämjande av nybyggeväsendet i Tärna och till avlöning av en
präst därstädes. År 1775 inträdde åborna å hemmanen som »arrendatorer»
mot utgörande av den till skolan upplåtna delen av räntorna. Kontrakt
angående sättet för räntornas utgörande avslötos med arrendatorerna.
Den 11 november 1850 fattade Kungl. Maj :t beslut om upphörande av
denna anvisning, vilken dock kom att bestå t. o. in. 1855 års utgång. Hemmanens
räntor ha numera till följd av grundskatteavskrivningen upphört
att utgå.
Ända till 1730-talet var den Skytteanska lappskolan den enda undervisningsanstalten
för lapska barn. Då intresset för missionen bland lapparna
i början av frihetstiden började vakna till nytt liv, blev man även betänkt
på att bättre än dittills sörja för den lapska ungdomens undervisning. Vid
riksdagarna åren 1723, 1734 och 1738 in. fl. fattades många för denna sak
viktiga beslut. Den 3 oktober 1723 utfärdades en kungl. förordning om
»lappländarnes flitigare undervisande i kristendomen och skolors inrättande
där i orten». I nämnda förordning föreskrevs upprättande av en
skola vid varje huvudkyrka i lappmarken. De första av dessa skolor, i
Åsele och Jokkmokk, tillkommo 1732. Den 12 januari 1739 tillsattes en
särskild direktion över lappmarks ecklesiastikverk, vilken skulle ha högsta
överinseendet över undervisningen — således även Skytteanska lappskolan
— och i dess angelägenheter samråda med vederbörande landshövding
och konsistorium. Direktionen handhade ledningen av ecklesiastikverket
till 1801.
Utom de fasta lappskolorna inrättades på 1740-talet även särskilda s. k.
kateketskolor, som flyttade mellan lapparnas visten och kåtor. Medel till
undervisningens bedrivande anskaffades genom rikskollekter och anslag
av rikets ständer, varjämte lappmarksräntan var anvisad till detta ändamål.
Utöver åtgärderna för lapparnas undervisning bekostades för medel
från lappmarks ecklesiastikverk i stor utsträckning uppförande av kyrkor
och kapell i lappmarken och anskaffande av prästboställen, varjämte bidrag
därifrån anvisades till lappmarksprästernas och kyrkobetjäntes avlöning.
Den nu omförmälda ordningen för undervisningen bland lapparna förblev
i huvudsak gällande, till dess på grund av kungl. brev den 9 septem
-
— 139
ber 1818 en förändring i lappskoleväsendets organisation inträdde. Ett nytt
reglemente fastställdes den 14 april 1846, vari sedermera genom kungörelsen
den 11 september 1877 ett flertal ändringar vidtogos. Den 31 januari
1896 utfärdades nytt reglemente för ecklesiastikverket, som, ehuru det vid
åtskilliga tillfällen ändrats, alltjämt är gällande. Stadgar angående nomadundervisningen
i riket tillkommo den 31 december 1925, i samband
varmed bestämmelserna i 1896 års reglemente, i vad dessa avsågo nomadskolväsendet,
upphörde att gälla.
Beträffande den Skytieanska lappskolan må nämnas, att densamma, som
ursprungligen var förlagd till Lycksele, sedermera flyttade till Tärna i
Stensele lappmark. Enligt kungl. brev den 27 juni 1927 skall skolan, som
fr. o. m. den 1 juli samma år benämnes Skytteanska skolan i Tärna, mottaga
sådana Tärna skoldistrikt tillhörande barn, som av skolrådet dit hänvisas,
samt vara anordnad enligt första B-formen i gällande undervisningsplan
för rikets folkskolor.
Den för bestridande av utgifterna för lappmarks ecklesiastikverk samlade
fonden — lappmarks ecklesiastikfond — under vilken titel redovisades
inkomster av olika slag, bl. a. anslagna hemmansräntor och kollekter,
disponerades av kanslistyrelsen, vilken myndighet, som ägde bestånd under
åren 1809—1833, utgjordes av utrikesstatsministern såsom ordförande
samt hovkanslern, statssekreterarna och vissa kansliråd såsom ledamöter.
Sedan kanslistyrelsen indragits, överlämnades det i fonden samlade kapitalet
år 1835 till riksgäldskontoret, som därefter till statskontoret inbetalade
fem procent årlig ränta å fondens kapital. Jämväl ecklesiastikverkets inkomster
indrogos till statsverket. Sedan år 1842 föres det till riksgäldskontoret
överlämnade kapitalbeloppet i kontorets räkenskaper endast inom
linjen. Vid 1869 års riksdag beslöts, att den riksgäldskontoret åliggande
skyldigheten att å fonden till statskontoret erlägga ränta skulle upphöra.
Revisorerna, som under § 1 i sin berättelse angående riksgäldskontoret föreslagit,
att fonden skall avföras ur sagda räkenskaper, hänvisa till den där
lämnade redogörelsen.
Efter det att ecklesiastikverkets inkomster sålunda indragits till statsverket,
ha de årliga utgifterna för lappmarks ecklesiastikverk bestritts med
ett i riksstalen, till en början under dåvarande tionde huvudtiteln och sedermera
under åttonde huvudtiteln uppfört förslagsanslag. År 1913 uppdelades
anslaget, som år 1906 bestämdes till 100 000 kronor, å ett förslagsanslag
till lappmarks ecklesiastikverk, kyrkliga ändamål, och ett förslagsanslag
till lappmarks ecklesiastikverk, folkbildningsändamål, å respektive
40 000 kronor och 80 000 kronor. Sistnämnda anslag, varmed samtliga
kostnader för nomadskolväsendet bestredos, upphörde att utgå fr. o. in.
budgetåret 1934/35, då i stället en särskild för nomadskolväsendet inrättad
stat trädde i kraft. Sedan anslaget till lappmarks ecklesiastikverk uppdelats,
har anslaget till kyrkliga ändamål uppförts med alltmer minskade belopp.
År 1915 nedsattes sålunda anslaget till 4 000 kronor och är för innevarande
budgetår (VIII: C 6) upptaget med ett belopp av endast 2 900 kro
-
— 140 —
nor, varav utgå 1 200 kronor till stipendium för utbildande av lapsktalande
präster inom Luleå stift, högst 1 000 kronor till kyrkoherden i Karesuando
pastorat för resor till lapparna under deras flyttningar utom pastoratet
samt 550 kronor till understöd åt två kyrkoherdedöttrar, så länge de leva
ogifta.
I anledning av ifrågasatt anslag av ecklesiastikverkets medel till bestridande
av vissa kostnader vid Fatmomakke kapell i Vilhelmina församling
upptog kammarkollegiet i utlåtande den 14 november 1945 frågan om upphörande
av anslaget till ecklesiastikverket. Härvid framhöll kollegiet hl. a.
följande.
Anslaget till stipendier syntes kollegiet kunna sammanföras med det
under åttonde huvudtiteln upptagna anslaget till stipendier för utbildande
vid universitet av präster, förtrogna med finska språket. Övriga utgifter
torde kunna bestridas från det till Ivungl. Maj :ts förfogande ställda anslaget
om högst 25 000 kronor av kyrkofondens medel. Anslaget till lappmarks
ecklesiastikverk kunde i följd härav upphöra, i samband varmed
§§ 57 och 58 i 1896 års reglemente kunde upphävas.
Det av kammarkollegiet väckta förslaget har emellertid ännu icke lett
till någon åtgärd.
Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår att, sedan
lappmarks ecklesiastikverks inkomster, indragits till statsverket, för samma
ändamål i stället anvisades ett anslag, som sedermera år 1913 uppdelades
på ett till kyrkliga ändamål och eif till folkbildningsändamål. Sistnämnda
anslag har i samband med nomadskolväsendets omorganisation upphört
att utgå. Det ännu kvarstående anslaget till kyrkliga ändamål, numera i
riksstaten enbart benämnt Lappmarks ecklesiastikverk, har från att ursprungligen
ha utgjort 40 000 kronor år efter år minskats och uppgår nu
allenast till 2 900 kronor. Anledningen till det minskade anslagsbehovet är
dels att de bidrag till avlöning av prästerskapet, som tidigare anvisades
från ecklesiastikverket, ef ler genomförandet av de på 1910 års lagstiftning
grundade löneregleringarna upphört att utgå — ett dessa bidrag motsvarande
belopp ingår numera i den »ersättning för vissa tidigare av prästerskapet
åtnjutna statsanslag», som varje år inlevereras från statsverket til!
kyrkofonden — dels att i samband med församlingsorganisationens utveckling
åtskilliga från ecklesiastikverket tidigare utgående utgifter övertagits
av församlingarna.
Då de obetydliga utgifter, som alltjämt belasta anslaget till lappmarks
ecklesiastikverk, torde kunna bestridas i annan ordning, vilja revisorerna
förorda, att för vinnande av förenkling av riksstatsuppställningen särskilt
anslag icke längre anvisas för nu ifrågavarande ändamål.
— 141 —
§ 24.
Bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider.
Vid 1946 års riksdag (prop. nr 174 och skr. nr 215) beslöts en väsentlig
utbyggnad av skolbarnsbespisningen. Skolmåltiderna gjordes i princip tillgängliga
utan avgift för alla elever, oberoende av föräldarnas ekonomiska
standard. Det förutsattes emellertid, att verksamheten finge utbyggas under
relativt lång övergångstid. Samtidigt ändrades dittills gällande, i kungörelsen
1942:262 angivna grunder för statsbidrag till skolbarnsbespisningen.
Statsbidrag skulle sålunda utgå icke blott såsom tidigare till kostnaderna
för skolmåltiderna utan även till anskaffande av inventarier i skolmåltidslokalerna.
Statsbidraget skulle graderas med hänsyn till skoldistriktens eller
kommunernas ekonomiska bärkraft, beräknad i förhållande till antalet
skattekronor per invånare under redovisningsåret. Som normalskatteunderlag
skulle avses It) skattekronor, varvid statsbidrag skulle utgå med 80 procent
av ett särskilt fastställt bidragsunderlag.
Bidragsunderlaget för inventarier bestämdes i anslutning till ett av 1945
års folkskolesakkunniga framlagt förslag. Enligt de sakkunniga borde statsbidraget
beräknas å ett fixt belopp för varje i bespisning deltagande barn
i en skola. Detta belopp, som alltid skulle representera en skälig genomsnittskostnad
för anskaffande av inventarier till skolan och som därför
givetvis koinine att växla i olika skolor med hänsyn till barnantalet, syntes
lämpligen kunna bestämmas med utgångspunkt från de av befolkningsutredningen
verkställda kostnadsberäkningarna. Detta skulle exempelvis innebära'',
att i en skola med 25 barn kostnadsbeloppet per barn fastställdes till
förslagsvis 50 kronor och att statsbidraget alltså — vid normalskatteunder
]ag_
skulle utgå med 80 procent å denna kostnad eller 40 kronor per barn
och 1 000 kronor för hela skolan. Ett sådant statsbidrag borde utgå som
engångsbidrag i förhållande till varje i bespisningen deltagande barn, oavsett
om bespisning tidigare varit anordnad eller ej. Det borde utbetalas
i samband med att bidrag till själva bespisningen första gången utanordnades
enligt de nya bestämmelserna. Därest sedermera ytterligare behov
av inventarier skulle uppkomma till följd av mera avsevärt ökat antal i
bespisningen deltagande barn, borde tilläggsbidrag utgå. EU så konstruerat
bidragssystem syntes icke lämpligen böra förenas med ratt till statsbidrag
för anskaffande av inventarier till ersättande av förslitna sådana.
Bestämmelser i ämnet ha meddelats i kungörelsen den 28 juni 1946 (nr
553) angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider. Enligt namnda
författning, som i visst avseende ändrats genom kungörelsen 1947:30, utgår
statsbidrag till kostnader för skolmåltider och anskaffande av inventarier
till skoldistrikt eller primärkommun, som anordnat skolmåltider vid
folk. eller fortsättningsskola, alltmänt läroverk, kommunalt gymnasium,
högre kommunal skola in. fl. läroanstalter. Som villkor för statsbidrag galler
hl a., att skolmåltiden skall vara av viss beskaffenhet, att maltiden står
öppen för alla elever, som önska deltaga däri, dock all vid annan skola än folk
-
— 142 —
och fortsättningsskola skolmåltid tills vidare må kunna begränsas till vissa
elevkategorier, som äro i särskilt behov av sådan måltid, samt att måltiden
skall vara avgiftsfri, övergångsvis må även vid folk- och fortsättningsskolor
skolmåltiderna begränsas till vissa elevkategorier.
Statsbidrag till inventarier utgår med två tiondels procent av bidragsunderlaget
för varje fullt tiotal skatteören, varmed skoldistriktets eller kommunens
skatteunderlag för redovisningsåret understiger 50 skattekronor per
invånare. Skatteunderlaget bestämmes med hänsyn till de skattekronor och
skatteören, som enligt kommunalskattelagen påförts de skattskyldiga i senast
fastställda taxeringslängd för det kalenderår, som går till ända samtidigt
med redovisningsårets första hälft. Antalet skattekronor per invånare
beräknas efter invånarantalet vid samma kalenderårs utgång.
Bidragsunderlaget för engångsbidraget till inventarier beräknas med hänsyn
till antalet i skolmåltiderna deltagande lärjungar per bespisningsenhet
enligt följande skala.
Antal deltagare |
|
|
|
| B | i d r | a g s u | n d e r | 1 a | g |
|
|
Högst 15...... 16— 25...... | 1 200 kr. | för | 15 elever och | 400 kr. | för varje | fullt 5-tal elever därutöver | ||||||
26— 50 ...... | 2 000 | > | > | 25 | > | > | 360 > | > > | > | 5-tal | > | > |
51— 75...... | 3*00 | > | > | 50 | > |
| 320 » |
| > | 5-tal | > |
|
76-100 ...... | 5 400 | > | > | 75 | » |
| 230 » | > > | > | 5-tal | > |
|
101—150...... | 6 K00 |
| > | 100 | > | > | 440 > | > > | > | 10-tal | > |
|
läl-200 ...... | 9 000 | > | > | 150 | > | > | 400 > | > > | > | 10-tal | > | > |
201—300 ...... | 11 000 | > | » | 2<>0 | > | > | 350 » | > > |
| 10-tal | > | » |
301—400 ...... | 14 500 | > | > | 300 | > | > | 300 » | > > | > | 10-tal |
| , |
Över 400 ...... | 17 500 | > | > | 400 | > | > | 250 . | > » | > | 10-tal | > | > |
|
|
|
| dock högst 20 000 kr. |
|
|
|
| 1 |
Med bespisningsenhet avses skola eller, för det fall att måltider för flera
skolor anordnas gemensamt, dylik anordning.
Tilläggsbidrag, beräknat efter samma grunder som engångsbidraget, må
utgå, då antalet deltagare i bespisningen ökats med minst 5 elever och
dessa utgöra lägst 10 procent av antalet i måltiderna deltagande elever. Bidragsunderlaget
skall härvid utgöra skillnaden mellan det underlag, som
motsvarar det högre antalet lärjungar, och det underlag, varpå bidrag tidigare
utgått.
Statsbidraget rekvireras å av skolöverstyrelsen respektive överstyrelsen
för yrkesutbildning fastställt formulär samt utbetalas av vederbörande länsstyrelse
(statskontoret), som äger utbetala förskott å kostnader för anskaffning
av inventarier med 40 procent av statsbidragsbelopp, som kan beräknas
komma att utgå till nämnda ändamål.
Med stöd av kungl. brev den 28 juni 1946 har skolöverstyrelsen utfärdat
anvisningar rörande inventarier och annan inredning för skolmåltidsverksamheten.
De inventarier som enligt nämnda anvisningar böra anskaffas
med bidrag av statsmedel äro köksredskap ov olika slag samt servis och
möbler till bespisningslokalen. Bidraget är däremot ej avsett att täcka kostnaderna
för inredning av kök eller för särskilda dyrbarare köksmaskiner.
— 143 —
Statsbidrag till inventarier utgår från ett under VIII huvudtiteln uppfört
förslagsanslag till Bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider.
Anvisade belopp och anslagets belastning framgå av följande uppställning.
Budgetår | Anslag kr. | Belastning kr. |
1848/47 .......... | 200 000 | 413 296 |
1947/48 .......... | 500 000 | 5 021 725 |
1948/49 .......... | 500 000 | — |
Då statsbidraget till inventarier för skolmåltider utgår efter grunder, som
i viss mån innebära en nyhet, och anslagsbelastningen under budgetåret
1947/48 blivit mer än tio gånger större än det anvisade beloppet, ha revisorerna
ansett det vara av intresse att närmare undersöka kostnadernas fördelning
på olika redovisningsenheter jämte vissa därmed sammanhängande
förhållanden.
Av vederbörande räkenskaper framgår sålunda, att under budgetåret
1947/48 utgifterna från anslaget fördelats på länen på sätt följande uppställning
utvisar.
Stockholms stad
Stockholms län.......................... 334 704:91
Uppsala » 35 532: 16
Södermanlands » .......................... 41 984:80
Östergötlands » 30 543:68
Jönköpings » 13 810:60
Kronobergs » 3 522:
Kalmar » .......................... ^1205:68
Gotlands »> .......................... 9 985: 98
Blekinge » .......................... 28 822:87
Kristianstads » .......................... 28198:80
Malmöhus » .......................... I98 855:64
Hallands » .......................... I9722:22
Göteborgs och Bohus » .......................... 272 926: 18
Älvsborgs » .......................... 143 828:82
Skaraborgs » .......................... 1® 849: 99
Värmlands » ........................... 242 358:98
Örebro » .......................... I86 014; 92
Västmanlands » .......................... 47 605:64
Kopparbergs » .......................... 1" 124; 32
Gävleborgs » .......................... 329 698:66
Västcrnorrlands » .......................... 702 202:29
Jämtlands » .......................... 338 730:91
Västerbottens » .......................... 999194; 99
Norrbottens » .......................... 1 137 038: 54
Summa 5 176 262: 02
— 144 —
Avvikelsen mellan ovanstående summa och den i budgetredovisningen
angivna belastningen — 5 021 724: 98 — beror på att riksräkenskapsverket
vid riksbokslutet påfört anslaget inkomster (förskott) å 154 537 kronor
4 öre.
Av sammanställningen framgår, att de norrländska länen uppvisa de högsta
belastningssiffrorna. Detta torde bero dels på att skolbarnsbespisningen
där redan utbyggts i större omfattning än i andra län, dels på det låga antalet
skattekronor per invånare, vilket på grund av statsbidragssystemets
utformning medför, att statsbidrag utgår med ett högre procenttal.
För frågans ytterligare belysning ha revisorerna vidare från skoldistrikten
in. in. i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län
hemställt om uppgift på huru stort belopp av det för ändamålet uppburna
statsbidraget, som av vederbörande skoldistrikt in. m. tagits i anspråk för
faktiska inköp av inventarier. De inkomna uppgifterna ha nedan sammanställts
särskilt för varje inspektionsområde.
Inspektionsområde | Uppburet statsbidrag | 1 anspråktaget | Anm. |
! Medelpads.............. Ångermanlands södra____ | 217 800: 26 | 78 350:11 | 7 skoldistrikt ha dessutom utgifter |
: Ångermanlands norra.... | 225 096: 32 | 172 506:53 | å tillhopa 30 164:31 utöver er-hållet statsbidrag. 4 skoldistrikt ha dessutom utgifter |
! Jämtlands södra......... | 178 063: 46 | 92 056: 40 | å tillhopa 21 569:17 utöver er-hållet statsbidrag. 4 skoldistrikt ha dessutom utgifter |
Juintlands norra ........ Västerbottens södra...... Västerbottens mellersta .. | 159 767: 29 | 78 099: 84 | å tillhopa 27 497:57 utöver er-hållet statsbidrag. Från 1 skol-distrikt saknas uppgift angående 2 skoldistrikt ha dessutom utgifter |
Västerbottens norra...... | 170 841:72 | 111961:12 | å tillhopa 6 703:53 utöver er-hållet statsbidrag. 2 skoldistrikt ha dessutom utgifter |
Norrbottens södra ...... Norrbottens mellersta.... | 338 827: 04 | 162 015:60 163 204: — | å tillhopa 3 548:24 utöver er-hållet statsbidrag. 1 skoldistrikt har dessutom utgifter |
Norrbottens norra ...... | 290028: 88 | 198 724: 99 | å 6 084:— utöver erhållet stats-bidrag. 1 skoldistrikt har dessutom utgifter |
! Tornedalens ............ | 334 473: 02 | 195 494: 75 | å 1 580: 67 utöver erhållet stats-bidrag. 1 skoldistrikt har dessutom utgifter |
Summa | 2 770 226: 52 | 1681 548: 52 | å 5 117: 29 utöver erhållet stats-bidrag. |
Av ovanstående uppställning framgår, att vederbörande skoldistrikt i stor
utsträckning ännu icke använt uppburet statsbidrag till inköp av inventarier.
Detta torde delvis bero på rådande varubrist. Dessutom torde skoldistrikten
i sina svar i en del fall ej ha beaktat, att statsbidraget är avsett
att täcka även kostnaderna för redan tidigare verkställda inköp av inven
-
- 145 —
tarier. Även om hänsyn tages till dessa omständigheter, synes dock av de
lämnade uppgifterna framgå, att statsbidrag i stor utsträckning utgått,
oaktat kommunerna ännu icke anskaffat de avsedda inventarierna.
Vid sin granskning av räkenskaperna ha revisorerna jämväl uppmärksammat,
att skoldistrikt i vissa fall rekvirerat statsbidrag med avsevärt lägre
belopp än de varit berättigade till. Detta har förklarats med att man icke
ansett sig böra rekvirera större statsbidrag än som motsvarade de faktiska
kostnaderna.
Revisorernas uttalande. För budgetåret 1947/48 har, såsom av den lämnade
redogörelsen framgår, bidragsanslaget till anskaffande av inventarier
för skolmåltider upptagits till 500 000 kronor men belastats med i runt tal
5 miljoner kronor. Revisorerna äro medvetna om att i förevarande fall
stora svårigheter förelegat att något så när exakt beräkna anslagsbehovet.
Anslagsöverskridandet måste dock under alla omständigheter betecknas såsom
anmärkningsvärt stort.
Ifrågavarande anslag utgår å ett bidragsunderlag, som motsvarar den beräknade
genomsnittskostnaden för inventarier för skolmåltider vid bespisningsenheter
av olika storlek. Skoldistrikten erhålla alltså dessa bidrag utan
att styrka de verkliga kostnaderna, vilket ur vissa synpunkter får anses
innebära en betydande administrativ förenkling. Det vill emellertid synas,
som om i förevarande fall förenklingssträvandena drivits längre än vad med
hänsyn till det aktuella kontrollbehovet kan anses tillbörligt.
Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår sålunda, att vederbörande
skoldistrikt i icke ringa utsträckning uppburit statsbidragen i
deras helhet, innan de inventarier anskaffats, för vilka bidragen enligt skolöverstyrelsens
anvisningar varit avsedda. Härigenom uppkomna överskottsbelopp
böra enligt revisorernas uppfattning lämpligen av kommunerna fonderas
till dess inventarierna i full omfattning hunnit anskaffas, så att garantier
skapas för att medlen ständigt äro tillgängliga för avsett ändamål.
Kontroll härav synes böra ske genom vederbörande folkskolinspektörer.
Även i vissa andra avseenden torde statsbidragsbestämmelserna i ämnet
böra kompletteras. Sålunda saknas f. n. föreskrift om huruvida statsbidrag
skall utgå, då barn i större utsträckning överflyttas från en bespisningsenhet,
vilken redan åtnjutit bidrag, till en annan, t. ex. i samband med folkskoleväsendets
centralisering. Då bidraget endast är avsett för inköp av
lösa inventarier, torde enligt revisorernas uppfattning i sådana fall ytterligare
statsbidrag icke böra utgå. Nedlägges en skola med skolbarnsbespisning
kort tid efter det statsbidrag till inventarier utgått, kan det vidare
ifrågasättas, om icke statsbidraget bör åtminstone delvis återbetalas. I varje
fall synas reglerande bestämmelser i detta hänseende böra utfärdas.
10—488580. Rev. berättelse ang. statsverket år 1948. I.
— 146 —
§ 25.
Svenskt biografiskt lexikon.
Svenskt biografiskt lexikon började utgivas år 1917 på ett privat bokförlag
men nedlades av ekonomiska skäl år 1931. Vid denna tidpunkt hade
tio band utkommit, omfattande bokstäverna A—C och en del av bokstaven
D. Ett initiativ till fortsatt utgivande av publikationen togs av det år 1936
bildade samfundet för Svenskt biografiskt lexikons utgivande. I skrivelse till
Kungl. Maj :t den 14 november 1936 framhöll samfundets styrelse, att en
förutsättning för verkets fortsatta utgivande vore, att av allmänna medel
ett belopp av 25 000 kronor årligen ställdes till förfogande. Samfundet anhöll
därför om ett årligt statsunderstöd av 15 000 kronor för ändamålet och
begärde samtidigt ett årsanslag av 10 000 kronor från humanistiska fonden.
Staten och nämnda fond ha hittills understött utgivandet med följande i
kronor angivna belopp.
| Staten | Humanistiska fonden |
1937 ............ | .......... 15 000 | 10 000 |
1938 ............ | .......... 15 000 | 10 000 |
1939 ............ | .......... 15 000 | 10 000 |
1940 ............ | .......... 10 000 | 5 000 |
1941............ | .......... 10 000 | 10 000 |
1942 ............ | .......... 15 000 | 15 000 |
1943 ............ | .......... 15 000 | 12 000 |
1944 ............ | .......... 15 000 | 12 000 |
1945 ............ | .......... 15 000 | 12 000 |
1946 ............ | .......... 15 000 | 12 000 |
1947 ............ | .......... 20 000 | 17 000 |
Fr. o. m. innevarande budgetår utgår icke längre något riksstatsanslag
för ifrågavarande ändamål, beroende på att humanistiska fonden övertagit
hela årsunderstödet, som nu beräknas uppgå till ett belopp av närmare
53 000 kronor.
Samfundets verksamhet står under inseende av vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien, som även utser två av samfundets styrelseledamöter.
Den närmaste ledningen av redaktionsarbetet utövas av docenten Bengt Hildebrand.
Den nuvarande personalen utgöres av förutom redaktören en redaktionssekreterare
med akademisk utbildning och ett halvtidsanställt kanslibiträde,
vartill kommer en bibliograf. Författararvodet, som ursprungligen
utgått med 10 kronor per sida, har i år kunnat höjas till 25 kronor
per sida.
Publikationens allmänna syfte har i 1936 års ovannämnda framställning
av samfundet karakteriserats på följande sätt.
Verkets syfte är närmast att åstadkomma en generalinventering av de
personliga krafterna inom den svenska nationens liv. Ett verk av denna art
— 147
ar en nödvändig ingrediens i varje högre utvecklad nationell civilisation, och
samtiden har en hel rad av biografiska lexika att uppvisa utanför Sverige.
All slags historisk forskning har behov av att ständigt kunna utan dröjsmål
finna nödvändiga och exakta, ur förstahandskällor hämtade data rörande
de personer som spelat med i händelserna. Hela den stora bildade allmänhet
som på de mest växlande områden deltar i det nationella kulturarbetet
är i ständigt behov av kunskaper om dem som gjort avgörande eller betydelsefulla
insatser däri. Utan kännedom om de ledande personligheterna
i ett folks liv saknar det fortsatta samhälleliga arbetet en av sina viktigaste
förutsättningar. En mångsidig och vederhäftig personhistorisk litteratur är
därför alltid ett aktuellt krav, och ingenting kan i detta fall ersätta ett
stort biografiskt lexikon, som syftar till relativ fullständighet och för de
viktigaste personligheterna skänker verkliga monografier i koncentrerad
form. Det tjänar i lika hög grad forskningen och den inhemska bildningen.
Utgivningen av lexikonet har icke kunnat ske i det tempo som varit avsett;
hittills ha i andra etappen endast nio häften utkommit av trycket, omfattande
resterande del av bokstaven D och en del av bokstaven E. Enligt
vad revisorerna under hand inhämtat äro orsakerna härtill flera. Under
krigsåren hämmades arbetet starkt av arkivevakueringen samt militärinkallelser
bland medarbetarna. Till förseningen anses också i icke ringa mån
tryckeritekniska svårigheter ha bidragit. Den i förhållande till uppgiftens
omfattning rådande bristen på personal i förening med denna personals
osäkra anställningsvillkor, bland annat i pensioneringshänseende, uppgives
jämväl ha inverkat menligt på redaktionsarbetets fortskridande. Slutligen har
framhållits, att utgivandet av ett uppslagsverk av förevarande slag, vilket
måste fylla mycket höga kvalitativa anspråk, endast kan organiseras på
längre sikt. Arbetet måste nämligen förberedas genom en så vitt möjligt
uttömmande personhistorisk registrering, som säkerställer urvalet av artiklar
och underlättar insamlingen av material. Lexikonets omfattande register
har också redan visat sig vara en nästan oumbärlig hjälpreda för forskare
på olika områden.
Revisorernas uttalande. I sin egenskap av personhistoriskt standardverk
har Svenskt biografiskt lexikon en betydelsefull uppgift att fylla inom
svenskt kulturliv och bildningsarbete. Såsom av den lämnade redogörelsen
framgår, har emellertid utgivandet av lexikonet icke kunnat ske i det tempo
som ursprungligen åsyftats. Sedan utgivningsverksamheten återupptogs år
1937, ha endast nio häften utkommit, vilket innebär att det icke varit möjligt
att föra fram verket längre än till en del av bokstaven E. Med hittillsvarande
arbetstakt torde lexikonet sålunda knappast hinna färdigställas
inom överskådlig tid.
Revisorerna äro väl medvetna om att stora svårigheter måste vara förbundna
med fullgörandet av en forskningsuppgift av här behandlade karaktär.
Å andra sidan torde det vara uppenbart, att publikationens syfte
i hög grad förfelas, därest utgivandet sprides över en tidrymd av flera
mansåldrar. Ställda i relation till hittills presterade arbetsresultat
måste också kostnaderna för verket — för åren 1937—1947 uppgående till
— 148 —
sammanlagt 285 000 kronor — betecknas såsom avsevärda. Med hänsyn till
nu anförda omständigheter finna revisorerna det angeläget, att åtgärder snarast
vidtagas av samfundets styrelse för en effektivisering av utgivningsverksamheten.
I första hand synes härvid redaktionsarbetet böra ges en
lämpligare organisation. Av utslagsgivande betydelse därvidlag torde vara,
att sådana anställningsförhållanden beredas vederbörande personal att densamma
får möjligheter att mera odelat än hittills inrikta sig på den förelagda
uppgiften.
§ 26.
Riksheraldikerämbetet.
Den första i Sverige kända föreskriften i fråga om handläggning av ärenden
angående vapen och emblem meddelades i 1620 års kansliordning, i vilken
det uppdrogs åt en särskild sekreterare i det kungliga kansliet att bl. a.
»ställa och vnder händer hafua .. . alle Swenske Städers och eenskilte Personers
privilegia, Sköldh och Wapnebref». Dessa ärenden kommo även i
fortsättningen att handläggas av det kungliga kansliet, varvid man dock för
vapnens rent tekniska utarbetande brukade anlita till kansliet knutna vapenmålare
eller andra heraldiskt kunniga personer. År 1734 blevo genom en
kunglig resolution dessa heraldiska frågor, vad adelsvapnen beträffar, anförtrodda
»en wiss man allena, som därutinnan är wäl förfaren och noga i
acht tager de Regler som blasonen (= heraldiken) föreskrifter, samt åt det
ena Wapnet icke confunderas med det andra». Det nyinrättade ämbetet,
vars innehavare så småningom kom att bära titeln »Riks Heraldicus», hade
alltså främst att se till att de vapen, som fastställdes för nya medlemmar av
adelsståndet, blevo fullt korrekta ur heraldisk-teknisk och vapenrättslig
synpunkt.
För att fastställa riksheraldikerns ämbetsuppgifter utarbetades i början
av Gustav III:s regering ett förslag till ämbetsinstruktion, enligt vilket det
ansågs »til ordning och prydlighet bidragande, att någon wis Embetsman
wårdar Wapen Kundskapen» i riket. Denne ämbetsman skulle ha »inseende
öfwer all Heraldique i Riket, och derwid tilse, åt de derom widtagne almänne
författningar blifwa iagttagne och efterlefde». Han skulle vidare ha
gjort sig känd för insikt »uti Wapenwettenskapen, ritkonsten och Blaconens
reglor, i synnerhet sådane, som de i Swerige böra iakttagas». Till hans
ämbetsuppgifter hörde främst att »hålla noga hand deröfwer, åt Rikets, des
Landskaps och Städers Wapen blifwa wärdigt och med sin tilständiga Blacon
nyttjade», varför han även borde förteckna de i riket förekommande
vapnen med undantag av de redan på riddarhuset registrerade. Nya vapen
skulle upprättas efter heraldikens lagar och gällande författningar, varvid
det framför allt skulle tillses, att ett redan förekommande vapen ej bleve
antaget. Enkelhet borde såsom utgörande »den sanna Heraldiske prydnaden»
eftersträvas i vapenkompositionen, och vapenbeskrivningen skulle gö
-
— 149 —
ras kort och så tydlig, »åt wapnet blott dereffter skulle kunna af målas». Förslaget
innehöll vidare bestämmelser om skydd för riks- och landskapsvapen
samt de kungliga regalierna.
Den föreslagna instruktionen kom emellertid aldrig att bli föremål för
någon fastställelse. Först den 11 mars 1813 utfärdades en instruktion för
riksheraldikerämbetet, varvid dock ämbetets uppgifter inskränktes till att
i stort sett omfatta upprättande av förslag till och beskrivning av vapen för
nyutnämnda adelsmän, friherrar och grevar. Enligt instruktionen skulle
vapenförslagen och beskrivningarna vara uppgjorda i enlighet med heraldikens
regler och fingo ej tagas upp till föredragning, innan de blivit godkända
av riksheraldikern.
1813 års instruktion gäller alltjämt. Sedan emellertid bestämmelserna i
och med adlandets successiva upphörande efter ståndsrepresentationens avskaffande
åren 1865—66 blivit föråldrade, gjordes år 1885 ett tillägg till
instruktionen, enligt vilket intet vapen må anbringas å offentliga byggnader,
minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan efter riksheraldikerns
hörande. Samtidigt fastställdes även den riksheraldikern tillkommande ersättningen
för olika ämbetsåtgärder, vilka bestämmelser år 1921 blevo föremål
för ändring.
Riksheraldikerns nuvarande ämbetsuppgifter grunda sig på ett genom
kungl. brev den 20 mars 1936 (SFS nr 57) gjort tillägg till 1813 års instruktion.
Enligt de däri meddelade bestämmelserna förordnas riksheraldikern
av Konungen. Riksheraldikern äger sedan i sin tur anställa sekreterare och
annan för görornålens bestridande erforderlig personal. Till hans ämbetsuppgifter
hör att på begäran av allmän åklagare lämna upplysning eller avgiva
utlåtande i fråga om heraldiskt spörsmål i mål rörande ansvar eller
vid fråga om anhängiggörande av åtal enligt lagarna angående rikets flagga
och vapen eller skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. Han
skall vidare vaka över att varje på svenska staten eller något av dess organ
hänsyftande, inom statsförvaltningen allmänt brukat heraldiskt emblem är
utfört i enlighet med heraldiska regler. Varder anmaning att vidtaga rättelse
i något fall ej efterkommen, bör anmälan härom göras till ecklesiastikdepartementet,
till vilket riksheraldikerämbetet f. n. hör. I ärende rörande
fastställelse av kommunalt vapen åligger det riksheraldikern att på begäran
av vederbörande kommun eller myndighet verkställa erforderlig utredning
samt avgiva utlåtande, över av riksheraldikern jämlikt instruktionen meddelat
beslut kan besvär anföras hos Konungen. Kostnaderna för riksheraldikerämbetets
verksamhet skola liksom tidigare bestridas av inflytande ersättningar
enligt i instruktionen närmare givna föreskrifter.
Enligt vad revisorerna inhämtat, utgöres riksheraldikerämbetets personal,
förutom av viss biträdeshjälp, av en riksheraldiker, en sekreterare, en
biträdande sekreterare, en notarie och en amanuens, den senare först för
någon månad sedan för deltidstjänstgöring anställd hos ämbetet. Av personalen
har endast sekreteraren mera regelbunden heltidstjänstgöring, mc
-
— 150 —
dan ämbetets övriga befattningshavare endast ha obetydlig daglig tjänstgöring
eller fullgöra sina arbetsuppgifter på fritid.
Enligt den för riksheraldikerämbetet gällande arbetsordningen, fastställd
den 9 juli 1936, är sekreteraren skyldig att vara närvarande vid ämbetets
mottagningar, att själv eller genom av riksheraldikern anvisad hjälp diarieföra
inkomna skrivelser, att verkställa undersökningar rörande såväl skriftligen
inkomna som ock muntligen gjorda framställningar, att föredraga
ärenden för riksheraldikern, att låta verkställa uppsättning och utskrift av
gjorda beslut och att i övrigt i mån av behov stå till förfogande å tider, som
äro för övriga centrala ämbetsverk fastställda. I en samma dag fastställd
särskild instruktion för nuvarande notarien föreskrives, att denne bl. a. äger
att handhava ämbetets utländska korrespondens, att avgiva yttrande om
och uppgöra förslag till blaconering av vapen, som skola officiellt fastställas,
att efter i varje särskilt fall givet direktiv verkställa granskning och
besiktning samt till ämbetet anmäla resultat av dylik ävensom att vara redaktör
för »Meddelanden från Riksheraldikerämbetet». I detta sammanhang
må jämväl nämnas, att i serien »Skrifter utgivna av Riksheraldikerämbetet»
hittills utkommit arbetet »Dynastien Bernadottes vapen och det svenska
riksvapnet».
Kostnaderna för riksheraldikerämbetets verksamhet bestridas såsom ovan
berörts av inflytande ersättningar, d. v. s. genom sportler. Beträffande dessa
stadgas i förenämnda kungl. brev den 20 mars 1936 följande.
8. Rörande skyldighet för riksheraldikern att verkställa utredning och
avgiva utlåtande i vissa ärenden samt den ersättning, riksheraldikern äger
att härför uppbära, stadgas i 3 § kungörelsen den 7 juni 1934 (nr 250) angående
ordningen för sökande av tillstånd att använda vissa svenska officiella
beteckningar i varumärke m. in.
9. Riksheraldikern äger i andra fall, än i punkt 8 avses, av dem, som i
nedannämnda hänseeenden anlita honom, uppbära ersättning med belopp,
som med hänsyn till det arbete, uppdraget påfordrat, inom nedan angivna
gränser av riksheraldikern bestämmes, nämligen:
för uppgörande av förslag till nytt vapen eller till omarbetning av äldre
vapen, i varje fall åtföljt av vederbörligt utlåtande, lägst 100 kronor och högst
500 kronor;
för uppgörande av ritning till redan befintligt vapen, jämte utlåtande,
lägst 25 kronor och högst 150 kronor;
för granskning av inlämnad teckning, jämte utlåtande, lägst 25 kronor
och högst 150 kronor;
för annat utlåtande, som offentlig myndighet eller enskild person begar,
lägst 15 kronor och högst 200 kronor; dock att ersättning icke må utgå för
utlåtande, som av Kungl. Maj :t begäres i annat fall, än som avses i 3 § ovannämnda
kungörelse den 7 juni 1934, ej heller för upplysning eller utlåtande,
varom förmäles i punkt 5 här ovan, eller för utlåtande, som av patent- och
registreringsverket vid handläggning av ansökning om registrering av varumärke
begäres rörande tillämpning av 4 § 3) lagen den 5 juli 1884 (nr 29)
om skydd för varumärken.
Då utförandet av en ritning eller målning krävt särskilda omkostnader,
skola dessa ersättas enligt räkning, som utställts av den, som verkställt arbetet,
samt granskats och godkänts av riksheraldikern.
— 151
I ärende, varmed riksheraldikern på grund av bestämmelserna i punkt 7
tagit befattning, må han, därest synnerligen omfattande utredningsarbete
förekommit, utan hinder av vad ovan sagts tillgodoföra sig förhöjd ersättning.
Ifrågavarande ersättningar uttagas jämväl av de statliga myndigheter
som anlita ämbetets tjänster. Mot bakgrunden av denna finansieringsform
torde man få se vissa av ämbetet vidtagna åtgärder, vilka tilldragit sig uppmärksamhet.
I Förvaltningsrättslig tidskrift för år 1948 (s. 166—168) lämnas
sålunda en redogörelse för en av riksheraldikerämbetet hos väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen gjord framställning om att få granska och godkänna
vissa länsvapen, avsedda att anbringas å av styrelsen för landshövdingarnas
räkning inköpta automobiler. I sitt till ämbetet avgivna svar har
emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, att någon skyldighet
att underställa ämbetet de en gång fastställda vapnen för ytterligare
granskning ej föreligger enligt gällande bestämmelser samt att medel
saknas för bestridande av de med granskningen förenade kostnaderna.
Ett annat exempel på vilka uttryck den rådande formen för riksheraldikerämbetets
finansiering av verksamheten understundom tagit, framgår
av en i Landskommunernas tidskrift för år 1935 (s. 497—499) införd
artikel, avsedd att väcka intresse för landskommunala vapen. Enligt artikeln
är ämbetet för granskning av förslag till dylikt vapen berättigat till en
ersättning av 600 kronor; dock har ämbetet förklarat sig villigt att för
landskommun, som så begär, avsevärt nedsätta granskningsavgiften.
I anledning av från revisorerna infordrade uppgifter angående storleken
av dels ämbetets bruttoinkomster under vart och ett av budgetåren 1938/39
____1947/48, dels statsmyndigheternas andel i dessa inkomster har ämbetet
upplyst, att årsinkomsterna efter avdrag för kostnader för utförda vapenritningar
under åren 1938—47 uppgått till 15 000—20 000 kronor. Härav
har ämbetet sedan haft att bestrida diverse omkostnader. De årliga nettoinkomsterna
ha under nämnda tid uppgått till 10 000—13 000 kronor, vilka
belopp fördelats mellan riksheraldikern och sekreteraren på så sätt, att den
senares från arméförvaltningen och riksheraldikerämbetet uppburna löneförmåner
kommit att motsvara lönen för en befattning i byråchefs ställning.
Beträffande de från statsmyndigheter uppburna sportelinkomsterna
har ämbetet ej utan tidsödande undersökningar ansett sig kunna lämna
några uppgifter. En omläggning av redovisningen har emellertid ställts i utsikt,
så att för framtiden mera specifierade uppgifter i nu berörda avseende
kunna erhållas.
I detta sammanhang må jämväl nämnas, att hyreskostnaderna för av
ämbetet disponerade tjänstelokaler bestridas av statens allmänna fastighetsfond.
Vid ett av revisorerna avlagt besök hos riksheraldikerämbetet har upplysts,
att ämbetet årligen haft att handlägga 400—500 ärenden samt dagligen
fått mottaga ett tiotal telefonförfrågningar ävensom talrika besök i angelägenheter
av heraldisk art. Ämbetets räkenskaper voro vid revisorernas besök
ej tillgängliga för granskning, enär de ej förvarades hos ämbetet utan
— 152
handhades av en privatperson. Avsaknaden av såväl register över i riket
förekommande vapen som bibliotek ansågs av riksheraldikern utgöra en betydande
olägenhet för ämbetsverkets verksamhet.
Vid 1946 års riksdag väcktes i första kammaren en motion (I: 243) om
översyn av riksheraldikerämbetets former för organisation och finansiering.
Efter att ha redogjort för ämbetets arbetsuppgifter och sättet för finansieringen
av dess verksamhet konstaterade motionärerna, att ämbetet på grundval
av gällande förordningar och i olika avseenden framträdande behov hade
sin givna plats inom statsförvaltningen. Ämbetet hade fått sig ålagt uppgifter,
vilkas utförande statsmakterna betraktade såsom önskvärda. Emellertid
voro riksheraldikerämbetets organisation och finansieringssätt otillfredsställande
med hänsyn till de krav, som numera ställdes på de olika organen
inom statsförvaltningen.
Vid utskottsbehandlingen uttalades bl. a., att en översyn av ämbetets
organisation vore påkallad samt att det kunde ligga en fara för framtiden i
att det med ämbetsverkets nuvarande organisation och arbetssätt icke bleve
nöjaktigt sörjt för att genom nyrekrytering nödig sakkunskap inom det icke
oviktiga heraldiska området uppehölles. Då ämbetet vore av relativt begränsad
omfattning, skulle det måhända kunna inordnas såsom en särskild avdelning
inom annat ämbetsverk eller statlig institution, men man ansåg sig
icke kunna bedöma bärigheten av denna tanke.
I anledning av den väckta motionen hemställde riksdagen i skrivelse till
Konungen den 10 april 1946 (nr 179) om en översyn av riksheraldikerämbetets
former för organisation och finansiering samt vidtagande av de åtgärder,
som en dylik översyn kunde anses påkalla.
Någon översyn har ännu ej vidtagits.
Revisorernas uttalande. Riksheraldikerämbetets uppgifter bestå numera
så gott som uteslutande i handläggning av ärenden som avse offentliga vapen,
flaggor och emblem. Dylika föras i vårt land, förutom av staten och
dess civila och militära myndigheter, av olika kommunala enheter och organ
samt andra korporationer. Då lagen om skydd för vapen och vissa andra
officiella beteckningar även tillförsäkrar i utlandet förekommande offentliga
vapen, flaggor och emblem ett visst skydd, har riksheraldikerämbetet
att taga ställning jämväl till dylika frågor. I sin verksamhet har ämbetet
att tillse, att de regler som gälla inom heraldikens åldriga men ännu fullt
levande vetenskap bliva riktigt tillämpade. Genom det växande intresset för
den offentliga heraldiken i vårt land synas de ämbetet åvilande arbetsgöromålen
komma att för framtiden ökas. I detta sammanhang torde särskilt
böra erinras om de krav som den förestående nya kommunindelningen kan
komma att ställa på ämbetet samt behovet av uppläggande av nödiga register
över i riket förekommande vapen.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att de arbetsuppgifter som anförtrotts
riksheraldikerämbetet inom den statliga förvaltningen äro av mycket
särpräglad natur, övervägande skäl synas därför tala för att ämbetet får
153 —
bibehålla sin nuvarande ställning såsom självständig myndighet och ej inordnas
under annan institution. Med hänsyn till att av ämbetet handlagda
ärenden till övervägande del beredas, föredragas och expedieras i inrikesdepartementet,
torde det dock vara lämpligt att ämbetet i fortsättningen underställes
detta departement. Revisorerna ha vidare icke kunnat undgå att
konstatera, att formerna för och sättet att finansiera riksheraldikerämbetets
verksamhet av olika skäl måste betecknas såsom mindre tillfredsställande.
Den något lösliga organisationen torde sålunda knappast vara ägnad
att möjliggöra ett rationellt arbetssätt. Såsom vid utskottsbehandlingen a^
den i det föregående omnämnda motionen framhållits, synes även fara föreligga
för att det med ämbetets nuvarande verksamhetsformer icke blir nöjaktigt
sörjt för en nyrekrytering, som för framtiden kan uppehålla nödig
sakkunskap inom det icke oviktiga heraldiska området. I detta sammanhang
må nämnas, att såväl den nuvarande riksheraldikern som ämbetets
sekreterare överskridit den inom statsförvaltningen för motsvarande befattningshavare
gällande pensionsåldern. Det inom ämbetet tillämpade sportelsystemet
innebär vidare en föråldrad och av övriga myndigheter allmänt
övergiven avlöningsform.
Av nu anförda skäl anse sig revisorerna böra understryka vad 1946 års
riksdag uttalat rörande behovet av en översyn av nu berörda förhållanden.
Vid en eventuell omorganisation synes i möjligaste mån böra eftersträvas,
att kostnaderna för riksheraldikerämbetet, minskade med inflytande ersättningar,
icke komme att överstiga de utgifter som statsverket hitintills årligen
haft att vidkännas för ämbetets verksamhet. Samtidigt böra sådana anställningsformer
övervägas, att till ämbetet kunna knytas befattningshavare
med såväl insikter i heraldikens system och terminologi som nödiga historiska
kunskaper och viss administrativ erfarenhet. Då f. n. endast ett fåtal
personer ägnar sig åt heraldisk forskning i vårt land, förefinnas vissa svårigheter
att erhålla för riksheraldikerämbetets verksamhet fullt kvalificerad
personal. Enligt vad revisorerna under hand inhämtat, synes dock härutinnan
en ändring så småningom komma att ske, i det att såval Uppsala
universitet som Stockholms högskola efter privat initiativ komma att beredas
möjlighet att meddela undervisning i heraldik.
— 154 —
NIONDE HUVUDTITELN.
Jordbruksdepartementet.
§ 27.
Bestämmelserna om stadgad åborätt.
Genom en kungl. förordning av den 21 februari 1789 ha åbor å kronohemman
tillförsäkrats rätt att, »så länge de till hus och jord väl och försvarligen
hävda deras åboende hemman, de och deras barn skola därå
odrivne sitta man efter man i den ordning, som Kungl. Maj :t särskilt stadgat;
och skall en sådan åbo framför andra äga företrädesrätt att sitt åboende
hemman till skatte köpa», s. k. stadgad åborätt. Enligt kungl. brev
den 5 februari 1808 och kammarkollegiets kungörelse den 29 i samma månad
skall den bonde, »som beflitar sig att väl hävda det kronohemman, varå
han blivit till åbo antagen, för sig och sina barn och efterkommande njuta
den säkerhet, att han och de all framgent vid hemmanet varda bibehållna
och orubbade».
Åbons nyttjanderätt är således ärftlig. Arvsföljden är emellertid konstruerad
efter speciella regler och har, såsom en anordning av förvaltningsrättslig
karaktär, tillkommit främst i syfte att förebygga, att vid åbons frånfälle
jorden splittras i ett flertal lotter. Äborätten skall sålunda i första hand
odelad tillfalla äldste sonen. År denne död, övergår åborätten på hans äldste
son eller, om han saknar barn, på hans närmast i ålder varande broder
o. s. v., allt efter förstfödslorätt. Därefter och »i fall söner eller deras barn
icke äro till», förhålles på enahanda sätt mellan döttrarna, o. s. v. så att
inom samma kön det äldsta syskonet alltid äger företrädesrätt framför yngre
syskon. Efterlevande make, som kommit till hemmanet genom giftermål
med åbon, får behålla hemmanet, så länge han eller hon är ogift, dock utan
rätt att lösa detsamma till skatte. I vissa fall kan lottning mellan avliden
åbos skyldemän äga rum.
Efterlämnar åbon flera barn, må hemmanet, om det kan tåla sådant, klyvas
i två eller flera delar. Varje sådan del förses då med en åbo. Äborätten
kan icke ärvas av den som redan förut innehar ett eget eller kronohemmans
bruk på särskilt ställe. I detta fall övergår åborätten icke heller på dennes
äldste son, utan, som konsekvensen fordrar, på den närmast i ålder varande
brodern. Det är sålunda sörjt för att jorden icke skall slumpvis hopas
i hur stor utsträckning som helst på en och samma person.
— 155 —
Efter ingående föregående prövning av länsstyrelsen inrymmes den till
åboskapet berättigade i hemmanet.
Såsom den direkta ägaren till åboliemmanen utövar staten kontroll över
hemmanens skötsel genom i regel vart tredje eller, i vissa fall, vart femte
år återkommande besiktningar eller syner. Besiktningen sker av vederbörande
landsfiskal och två nämndemän. Kostnaderna för synen stanna å
statsverket. Vid konstaterad missbyggnad eller vanhävd kan åbon utom
andra påföljder drabbas av åborättens förlust.
Ehuru åborättens materiella innehåll i stort sett täcker jordäganderättens
olika funktioner såväl med avseende å jordens brukande som i fråga om
skogens avverkande, rätten till jakt och fiske o. d„ föreligger icke någon
rätt för åbon att genom direkt försäljning avhända sig hemmanet; lagfart
å eller inteckning i sådant hemman kan icke heller meddelas.
Emellertid kan i vissa fall äganderätten till åbohemmanen komma att
övergå på enskild person. ...
Själva besittningsrätten kan till en början överlåtas genom försäljning.
Överlåtes åborätten genom försäljning eller på annat satt till annan person
än den som närmast är berättigad till åboskapet har länsstyrelsen att meddela
villkorlig inrymning i åborätten. I kyrkan uppläses kungörelse härom,
inom natt och år efter uppläsningen skall klander anmälas och utföras, vid
äventyr att allt vidare anspråk å hemmanet förfaller.
Sedan överlåtelse av besittningsrätten till åbohemman agt rum, har den
besittande möjlighet att — liksom den gamla åbon — genom s. k. skattelösen
eller skatteomföring förvärva äganderätten till hemmanet. Härvid ar
att märka, att såväl överlåtelsen av besittningsrätten, såsom utgörande försäljning
av lös egendom, som jämväl — till följd av en lucka i nuvarande
lagstiftning — lösenförfarandet respektive skatteomföringen kunna aga rum
helt vid sidan av föreskrifterna i lagen den 21 december 1945 om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, leder
åborättsinstitutet sitt ursprung från år 1789. De ursprungliga bestämmelserna
om stadgad åborätt, vilka i stort sett ännu äro gällande, te sig numera
i åtskilliga hänseenden såsom i hög grad föråldrade, och tillämpningen
av desamma leder även — vilket med skärpa understrukits från lansstyrelsehåll
— till en betydande omgång och i många fall även till resultat, som
ur det allmännas synpunkt måste betecknas såsom mindre tillfredsställande
Särskilt anmärkningsvärt är att, såsom ovan berörts, forvarv av aborätt
i förening med skattelösen eller skatteomföring f. n. kan äga rum helt
vid sidan av föreskrifterna i lagen den 21 december 1945 om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Denna lag, vilken tillkommit bl. a.
i svfte att förhindra vanhävd och spekulativa jordförvärv, lägger med andra
ord icke hinder i vägen för spekulations- och kapitalplaceringskop av
åbohemman. Denna lucka i lagstiftningen synes aven ha utnyttjats i flera
fall. Då åbohemmanens skog ofta är värdefull har det visat sig a spe u a
— 156 —
tionsköpen tagit sikte särskilt på skogrika hemman. Kronan har genom uttryckliga
författningsbestämmelser efter hand avhänt sig alla anspråk på
avkastning av åbohemmanens skog. I den mån tillgång till skog utöver husbehovet
konstaterats vara för handen, har åbon medgivits rätt att, under
iakttagande av givna föreskrifter, fritt disponera densamma. Fall ha förekommit,
där värdefull skog å ett i övrigt vanhävdat åbohemman förvärvats
av personer, vilka icke varit jordbrukare, varvid gällande bestämmelser icke
kunnat lägga hinder i vägen för godkännande av ett sådant förvärv, överlåtarens
skyldemän kunna måhända först ha anfört klander mot överlåtelsen
i avsikt att göra sin rätt gällande för att emellertid sedermera, kanske
efter påtryckningar och kontant ersättning av köparen, frånträda sina anspråk.
Den sålunda åtkomna nyttjanderätten har därefter genom skattelösen
kunnat omvandlas i full äganderätt. Dessa överlåtelser erbjuda ofta goda
vinstmöjligheter för köparen.
Även föreskrifterna om arvsföljden beträffande åborätt ha stundom visat
sig leda till mindre tilltalande resultat. En till åborätt i första hand berättigad
arvinge kan sålunda tidigt ha lämnat föräldrahemmet för att ägna sig
åt annan verksamhet än jordbruk. Vid åbons död äger han emellertid göra
sin rätt gällande och kan på så sätt uttränga en annan arvinge, som måhända
redan bildat familj och genom förtjänstfullt arbete å den till fadern upplåtna
åbofastigheten blivit i stånd att försörja både sin egen familj och föräldrarna
under deras ålderdom.
Handläggningen av ärenden om stadgad åborätt till kronohemman och
krononybyggen samt om skattelösen respektive skatteomföring av sådana
fastigheter har även visat sig vara omfattande och tidsödande. Ingående utredningar
med biträde av landsfiskalerna äro ofta erforderliga. För vissa
landsfiskaler torde skyldigheten att verkställa ekonomiska besiktningar å
åbohemmanen vart tredje respektive vart femte år likaledes medföra en betydande
arbetsbelastning. Kostnaderna för dessa förrättningar, vilka stanna
å statsverket, uppgå årligen till relativt stora belopp. Över huvud kan ifrågasättas
lämpligheten i den nuvarande anordningen med besiktningar genom
åklagarmyndigheten, vilken knappast torde besitta erforderlig lantbruksteknisk
och byggnadsteknisk sakkunskap för bedömande av ärenden, varom
här är fråga. På grund härav samt med hänsyn till angelägenheten att nedbringa
landsfiskalernas arbetsbelastning torde böra övervägas möjligheten
att överflytta landsfiskalernas göromål på förevarande område till de nya
lantbruksnämnderna.
Med hänsyn till det ovan anförda synes det revisorerna ligga nära till
hands att överväga, om icke en översyn av åborättsinstitutet bör komma till
stånd. Under vissa förutsättningar torde härvid en avveckling av detsamma
framstå såsom lämplig, varvid olika vägar skulle kunna prövas. I viss utsträckning
torde en avveckling kunna ske inom ramen för nu gällande bestämmelser,
vilket emellertid förutsätter Kungl. Maj :ts medverkan i viss utsträckning.
I första hand torde härvid ifrågakomma instämning till allmän
domstol av försumliga åbor genom kammarkollegiets försorg med yrkande
— 157
åt t åborätten skall förklaras förverkad. Så har skett i en del fall, varefter
Kungl. Maj :t i allmänhet förordnat om fastighetens införlivande med kronopark.
Emellertid kan en med stadgad åborätt upplåten fastighet fås att
återgå till kronan utan att rättegång behöver tillgripas. Så kan bli fallet, om
åbon finner sig ur stånd att fullgöra åboskyldigheterna och skriftligen avstår
åborätten till kronan. För alt kronan i detta fall skall kunna fritt förfoga
över fastigheten, erfordras dock godkännande av samtliga de arvingar
till åbon, vilka äga anföra klander mot dennes överlåtelse av åborätten. En
annan tänkbar utväg vore att länsstyrelsen vid skriftlig avsägelse från åbon
kungör åboförändringen med uppmaning till den, som anser sig äga bättre
rätt till åbofastigheten, att inom natt och år efter publiceringen i vederbörande
kyrkor hos länsstyrelsen anmäla sig för åboskapets övertagande. En
nackdel med detta sistnämnda förfarande är dock att länsstyrelsen torde
vara skyldig att meddela åbobrev för en behörig arvinge, som anmäler sig
inom den utsatta tiden. Om stämning utfärdats, hade i stället åborätten förklarats
vara förverkad och kronan erhållit dispositionsrätt till fastigheten.
Slutligen kan det i vissa fall vara motiverat, att kronan till åbon överlåter
äganderätten till åbofastigheten, oaktat åboskyldigheterna icke blivit fullgjorda.
Så har nyligen skett genom beslut av Kungl. Maj :t, varvid försäljningen
avslutats till ett pris, motsvarande åbofastighetens fulla värde, och
på villkor att sammanläggning skedde med ett åbon tillhörigt, i sambruk
med åbofastigheten liggande skattehemman.
Det ligger i sakens natur, att de nu antydda utvägarna för en avveckling
av åborättsinstitutet kunna verka först på längre sikt. För att en snabb avveckling
skall kunna genomföras erfordras ändrad lagstiftning. Uteslutet är
härvid givetvis icke, att åborättsinstitutet kan bibehållas i modifierad form
efter en översyn, varigenom de mest framträdande bristerna avhjälpas.
Utan att taga ställning till frågan, huruvida en avveckling av åborättsinstiiutet
bör komma till stånd samt vilka utvägar, som därvid böra prövas, ha
V.visorerna ansett sig böra upptaga det föreliggande spörsmålet i och för
vidtagande av de åtgärder, som må befinnas påkallade.
Enligt gällande instruktion för statens växtskyddsanstalt (1932:579) bär
anstalten till uppgift att bedriva vetenskapliga undersökningar och praktiska
försök i syfte att bereda den inhemska odlingen av växter skydd mot
skadliga företeelser härrörande från växtriket och djurvärlden ävensom att
lämna allmänheten råd och anvisningar i ämnen, som hänföra sig till anstaltens
verksamhetsområde. För sistnämnda ändamål finnes å anstalten en
upplysnings- och kontrollavdelning med uppgift att i samverkan med övriga
avdelningar gå allmänheten till handa med råd och anvisningar i ämnen, som
falla inom anstaltens verksamhetsområde, genom en ordnad upplysnings
-
28.
Statens växtskyddsanstalt.
— 158 -
verksamhet sprida kunskap om växternas sjukdomar och för växtodlingen
skadliga djur samt desammas bekämpande, införskaffa uppgifter om deras
uppträdande inom landet samt, i den mån särskilda bestämmelser så föreskriva,
utöva kontroll och inspektion å växtskyddstjänstens område.
Frågan om effektivisering av växtskyddet och växtskyddsanstaltens organisation
och beredskap har under senare år i olika sammanhang varit föremål
för riksdagens prövning. Vid 1947 års riksdag väcktes sålunda motioner
angående dels utvidgning och effektivisering inom växtskyddets område,
dels ock förbättring av växtskyddsanstaltens beredskap för växtskydd.
I motion I: 54 (likalydande med II: 79) framhölls sålunda, att det svenska
jordbruket och trädgårdsnäringen årligen tillfogades avsevärda förluster
genom växtsjukdomar och skadeinsekter och att möjligheter icke funnes
att i tillräcklig utsträckning förebygga och bekämpa dylika skördenedsättande
faktorer. Ökade möjligheter borde skapas till besiktning under vegetationsperioden
av växande grödor genom på området utbildade experter.
En utvidgning av växtskyddsåtgärderna med inrättandet av en konsulentinstitution
måste därför enligt motionärerna anses önskvärd, i all synnerhet
som växtskyddsanstalten förfogade över endast tre filialer — i Åkarp,
Skara och Linköping. Då åtgärderna för växtskyddet inom landet lämnade
åtskilligt övrigt att önska vore en utvidgning och effektivisering i hög grad
påkallade. Med de höga produktionskostnader, som såväl jordbruk som
trädgårdsnäring arbetade med, borde så stor trygghet som möjligt skapas
för att skörderesultaten icke skulle äventyras genom angrepp av växtsjukdomar
eller skadeinsekter. — I motion I: 103 (likalydande med II: 192)
framhölls vidare, att växtskyddets beredskap ej varit tillfredsställande vid
de starka insektsangrepp, som sommaren 1946 åstadkommo stora skador
på odlingar av oljeväxter, lin och rotfrukter. Rådgivningen hade varit bristfällig,
då den i regel måst ges utan föregående besiktning på de angripna
odlingarna, och rekommenderade preparat hade ibland varit verkningslösa.
Enligt motionärernas mening bottnade den bristfälliga beredskapen i bristande
initiativ från anstaltens sida. Då beredskapen ej varit tillfredsställande
och då motionärerna ej vore övertygade om att enbart inrättandet av
filialer vore tillräckligt, förordades en utredning, som dels skulle klarlägga
den bristande beredskapen år 1946, dels uppgöra förslag till hur inom
den befintliga organisationens ram bästa möjliga resultat i fråga om växtskyddsberedskap
skulle kunna vinnas.
Jordbruksutskottet (uti. nr 53) framhöll vid behandlingen av ifrågavarande
motioner bl. a., att utskottet kommit till den uppfattningen att förhållandena
inom den statliga växtskyddsorganisationen vore mindre tillfredsställande.
Undersökningar i syfte att åstadkomma en förbättring på hithörande
område hade emellertid igångsatts, dels inom anstalten rörande dess
organisationsfrågor över huvud taget, dels ock på Kungl. Maj :ts uppdrag
inom lantbruksstyrelsen rörande behovet av filialer till anstalten m. m. I
det läge, vari frågan sålunda befunne sig, ansåg sig utskottet icke böra föreslå,
att någon riksdagens åtgärd företoges, innan de pågående utredningarna
slutförts.
— 159 —
Sedan de i jordbruksutskottets nyssnämnda utlåtande omnämnda utredningarna
under år 1947 slutförts, anmäldes resultaten därav i statsverkspropositionen
till 1948 års riksdag (IX huvudtiteln, p. 10). I fråga om huvudinstitutionen
föreslogs i utredningen dels en omorganisation i vissa hänseenden
— bl. a. uppdelning av upplysnings- och kontrollavdelningen i två
avdelningar — dels ock inrättandet av nya och uppflyttning i lönehänseende
av en del äldre befattningar. Vad åter angår filialerna, betonades behovet
av intimare kontakt mellan växtskyddsanstalten och växtodlarna. Ett utbyggande
av det befintliga filialsystemet vore önskvärt, så att det konime
att föregrena sig över hela riket. Två typer av filialer förordades, dels en
mindre, vars huvuduppgift skulle vara upplysnings- och observationsverksamhet,
lokal försöksverksamhet samt i mindre omfattning självständig
forskningsverksamhet, dels ock en större typ, där jämväl skulle bedrivas ett
mera djupgående och omfattande forskningsarbete rörande frågor av speciell
betydelse för filialens verksamhetsområde. Då ett omedelbart genomförande
av planen av flera skäl icke ansågs möjligt, inskränkte sig utredningen
till att såsom en första etapp förorda viss utvidgning av filialen i Åkarp,
inrättande av en filial i Norrland samt ombildning av de tidigare med privata
medel bekostade lokalavdelningarna i Linköping och Skara. — Ehuru
en ökad effektivitet av forsknings- och upplysningsarbetet på växtskyddets
område vore i hög grad värd att eftersträva, syntes, enligt departementschefens
uttalande, spörsmålet om verksamhetens organisation ännu icke
vara moget för en slutgiltig lösning. Vissa smärre förändringar förordades
dock för huvudinstitutionen, innebärande i huvudsak ändrade anställningsoch
avlöningsförhållanden för en del befattningar. I fråga om filialverksamheten
biträddes förslaget om ombildning av de två filialerna i Skara och
Linköping, varjämte vissa lönegradsuppflyttningar och andra smärre personaländringar
föreslogos. Propositionen blev av riksdagen bifallen.
Vid innevarande års riksdag ha även motionsvägen vissa med anstaltens
verksamhet sammanhängande spörsmål varit föremål för behandling. I en
inom första kammaren väckt motion, nr 231, hemställdes sålunda om utredning
i syfte att åstadkomma förbättrad kontroll över importen av växter,
blomsterlökar in. in. Motionen, som hänvisades till jordbruksutskottet (uti.
nr 33), föranledde emellertid icke någon riksdagens åtgärd.
Bland de arbetsuppgifter, som ingå i anstaltens upplysnings- och kontrollverksamhet,
intager besvarandet av förfrågningar en framskjuten plats.
Ur anstaltens årsberättelser ha följande uppgifter rörande antalet avgivna
skriftliga besvaranden inhämtats.
Antal brevsvar | 1944 | 1945 | 1946 | 1947 |
Huvudanstalten................ | 3213 | 3 985 | 3 751 | 2 705 |
Filialen i Åkarp............. | 317 | 762 | 681 | 549 |
> > Linköping............ | 45 | 215 | 519 | 388 |
» » Skara................ | — | — | 110 | 118 |
Sumtna | 3 575 | 4 i»(S2 | 5 (Mil | 3 7G0 |
— 160 —
Förutom dessa förfrågningar förekomma sådana i mycket stor utsträckning
per telefon och vid personliga besök. Omfattningen av rådfrågningsverksamheten
är givetvis i hög grad beroende av förekomsten av härjningar
av växtsjukdomar och skadeinsekter. Tillfälliga sådana härjningar av större
omfattning förekommo exempelvis år 1946 och tillförde givetvis växtskyddsorganisationen
ett betydligt ökat antal förfrågningar. Även med bortseende
härifrån torde dock en fortlöpande stegring i rådfrågningen kunna konstateras.
Med hänsyn till vikten av att vid konstaterade sjukdomar eller insektshärjningar
förebyggande och motverkande åtgärder snabbt vidtagas, ha revisorerna
funnit det vara av intresse att undersöka, hur besvarandet av inkomna
förfrågningar sker. Från växtskyddsanstalten ha i detta hänseende
inhämtats följande uppgifter, utvisande för åren 1946—48 behandlingstiden
för sådana ärenden, som föranlett skriftliga svar.
| Procent av hela antalet skrift- | ||
Behandlingstid | liga rådfrågningsärenden | ||
| 1946 | 1947 | 1948 |
Besvarade inkomstdagen.... | 157 | 17-3 | 12-0 |
1—2 dagar ................ | 22-0 | 19 8 | 14-6 |
3—4 dagar ................ | 15-2 | 13-4 | 10-6 |
5—7 dagar ................ | 14''0 | 14-1 | 12-0 |
8—14 dagar ............... | 20-2 | 19''9 | 18-3 |
15—2L dagar .............. | 10''2 | 11-4 | 11-6 |
Längre tid................. | 2-0 | 3-6 | 9-4 |
Obestämbar tid............ | 0-7 | 05 | 11-6 |
Ärenden, redovisade med obestämbar tid, avse sådana som odaterade inkommit
tillsammans med växtförsändelser och som diarieförts först i samband
med svarsbreven.
Det ligger i sakens natur, att ärendena äro av mycket skiftande natur och
att en del förfrågningar icke kunna besvaras utan mera ingående och tidskrävande
undersökningar. Med hänsyn till det förhållandevis stora antalet
ärenden torde emellertid kunna förutsättas att de angivna procenttalen äro
i huvudsak jämförbara de olika åren emellan. -—- Av uppgifterna framgår
att icke mindre än en tredjedel av förfrågningarna — för åren 1946, 1947 och
1948 respektive 32,4, 33,9 och 39,2 procent — dragit längre handläggningstid
än en vecka. Under innevarande år ha ca 10 procent av ärendena icke ens
besvarats inom tre veckor från deras ankomst till anstalten. Att döma av
de lämnade uppgifterna synes vidare handläggningstiden särskilt under år
1948 tendera att ytterligare ökas.
I fråga om verksamheten i övrigt på upplysnings- och kontrollavdelningen
kan nämnas att där jämväl bedrives en rapportverksamhet, syftande till att
inhämta upplysningar rörande tillståndet i olika delar av landet. Antalet rapportörer
utgjorde vid 1947 års utgång 672. Vidare förekomma undersökningar
rörande vissa speciella problem, såsom rönnbärsmalsangrepp på äpplen,
utrotning av berberis samt potatiskräftans och potatisålens angrepp.
— 161 —
För sistnämnda undersökning ha under en följd av år särskilda medel anvisats.
Kontrollverksamheten vid import av växter och växtdelar har under
senare år stegrats, och antalet till granskning företedda sundhetcertifikat
för växter från utlandet utgjorde år 1947 7 877 (1946 4 922). På olika arter
företagas stickprovsundersökningar av sådana växter och växtdelar, innan
de lämna tullen. Slutligen må nämnas att avdelningen jämväl bedriver viss
föredragsverksamhet.
Den till huvudinstitutionen knutna, växtpatologiskt skolade personalen
för här ovan nämnda uppgifter utgöres av avdelningens föreståndare, tilllika
anstaltens chef, och tre assistenter. För kontroll vid införsel av växter
finnas tre inspektörer förlagda i Stockholm, Göteborg och Malmö. Tillfälliga
biträden ha vidare i mindre utsträckning kunnat användas för särskilda undersökningar
o. d. Avdelningsföreståndaren har icke möjlighet att i nämnvärd
utsträckning deltaga i det dagliga arbetet med provundersökning och
därmed sammanhängande korrespondens. En av tjänstemännen är under
största delen av året sysselsatt med åtgärderna mot potatiskräfta och potatisål,
och en tjänsteman sörjer för ledningen av rapportverksamheten m. m.
Huvudmassan av arbetet med provundersökningar och besvarande av förfrågningar
åvilar på grund härav en tjänsteman. Vissa år har emellertid under
sommarmånaderna anställts en aspirant, varigenom viss lättnad kunnat
åstadkommas.
Upplysnings- och kontrollverksamheten representerar i huvudsak växtskyddsanstaltens
direkta kontakt med växtodlarna. Vid sidan av denna mera
praktiskt betonade verksamhet förekommer forsknings- och försöksverksamhet
inom olika områden. För detta ändamål finnas å anstalten en botanisk
och en zoologisk avdelning.
Revisorernas uttalande. Frågan om den statliga organisationen på växtskyddets
område har sedan lång tid tillbaka varit föremål för uppmärksamhet,
och krav på ändringar och effektivisering ha vid upprepade tillfällen
framförts. Vid såväl 1947 som 1948 års riksdagar ha motioner väckts beträffande
statens växtskyddsanstalts olika verksamhetsområden, och utredningar
med förslag till ändrad organisation ha verkställts inom anstalten
och av lantbruksstyrelsen i samråd med anstaltens styrelse. Några positiva
beslut, som i nämnvärd utsträckning bragt frågan närmare sin lösning, ha
dock ännu icke fattats.
Någon statistik rörande storleken av de förluster, som årligen vållas genom
växtsjukdomars och skadeinsekters härjningar, finnes icke, vilket i och
för sig måste betecknas som en brist. Det är emellertid ställt utom allt tvivel
att det här rör sig om mycket stora belopp, och på sakkunnigt håll lära
de årliga förlusterna uppskattas till 100-tals miljoner kronor. Mot bakgrunden
härav framstår med all tydlighet vikten av att väl tillvarataga de möjligheter
att minska förlusterna, som kunna föreligga genom åstadkommandet
av ett effektivare växtskydd. Delta gäller såväl forsknings- och försöksverksamheten
rörande växtskador och deras bekämpande som lämnandet av
It—488580. Rev. berättelse ang. statsverket år 1948. /.
— 162 —
praktiska råd och anvisningar till växtodlarna i fråga om bekämpandet av
konstaterade sjukdomar och skadeinsekter och förebyggandet av verkningarna
därav. Vad särskilt upplysningsverksamheten angår, är det av största
vikt att intim kontakt upprätthålles mellan växtodlarna och växtskyddsorganisationen.
Enighet torde råda om att den nuvarande organisationen på växtskyddets
område i fråga om effektivitet lämnar åtskilligt övrigt att önska. Vad särskilt
angår rådgivningen, framgår av den lämnade redogörelsen att förfrågningar
i betydande utsträckning besvaras först efter åtskillig väntetid — ett
förhållande, som orsakas av att under den jämförelsevis korta tidsperiod, till
vilken förfrågningarna koncentreras, tillräcklig personal icke finnes disponibel
för detta ändamål. Det är uppenbart, att varje dröjsmål orsakar ökad
skadegörelse och försvårar vidtagandet av bekämpande och förebyggande åtgärder.
Med hänsyn till arbetsbördans ojämna fördelning under året borde
behovet av arbetskraft under toppbelastningsperioden lämpligen kunna åtminstone
delvis tillgodoses genom tillfälligt anlitande av personal som sysselsättes
inom angränsande arbetsområden. Även genom rationaliseringen
av arbetsmetoderna torde större effektivitet kunna ernås. Det synes revisorerna
vidare som om fördelar skulle vara att vinna, om denna sida av verksamheten
i större utsträckning än för närvarande skildes från den mera
vetenskapligt betonade forsknings- och försöksverksamheten. I varje fall
borde rådgivningen — åtminstone i fråga om enklare ärenden — i större
utsträckning kunna utan olägenhet anförtros åt personal med mindre vetenskapligt
betonad utbildning men med god praktisk erfarenhet på området.
Revisorerna förbise därmed icke vikten av att vid forsknings- och försöksverksamheten
vunna rön komma den praktiska upplysningsverksamheten till
godo. I detta sammanhang vilja revisorerna även understryka betydelsen av
att samarbetet med hushållningssällskapen utvidgas i syfte bl. a. att ernå
en vidare spridning av vunna rön och erfarenheter. En effektiv beredskap
mot sjukdoms- och insektshärjningar förutsätter vidare bl. a. att växtskyddsorganisationen
kontrollerar förekommande bekämpningsmedel och
tillser, att tillverkning och lagerhållning avpassas efter föreliggande eller
väntade behov.
Vad nyss anförts utgör endast exempel på brister i den nuvarande organisationen.
Uppenbarligen äro även i andra hänseenden såsom i fråga om
kontroll och inspektion i samband med import, försöksverksamhet och forskning
— icke minst i vad gäller förrådsskadedjur — förbättringar av nöden.
Frågan om växtskyddsverksamhetens ordnande på längre sikt sammanhänger
givetvis med organisationen av försöksväsendet inom jordbruket liksom
även med forskningen vid lantbrukshögskolan, vilka frågor ännu icke
bragts till sin lösning. Med hänsyn till de stora värden, som årligen gå till
spillo på grund av växtsjukdomar och genom härjningar av skadeinsekter,
är emellertid enligt revisorernas mening en snar effektivisering av växtskyddsorganisationen
påkallad, särskilt i vad gäller tillhandagåendet med råd
och upplysningar till växtodlarna och höjandet i övrigt av växtskyddets be
-
— 163
redskap. Åtskilliga förbättringar synas kunna vidtagas, utan att därmed den
slutliga lösningen av forsknings- och för söksväsendet inom jordbruket föregripes.
Revisorerna vilja därför förorda, att åtgärder i här avsett syfte vidtagas
i så god tid, att frågan om möjligt kan bliva föremål för behandling
redan vid nästkommande års riksdag.
§ 29.
Statens sekundärlånefond för jordbrukare.
Enligt kungörelsen den 7 juni 1935 (nr 276) angående statens sekundärlånefond
för jordbrukare har nämnda fond till ändamål att utlämna lån
mot säkerhet av inteckning i jordegendom. Lån må meddelas till högst 75
procent av det av vederbörande låneförmedlare (se nedan) fastställda belåningsvärdet
å den jordegendom, varom fråga är. Med jordegendom förstås
i kungörelsen självständig fast egendom, varå bedrives jordbruk eller jordbruk
jämte skogsbruk eller, såsom självständig näring, trädgårdsskötsel.
Belåningsvärdet skall fastställas efter värdering med iakttagande av att
detsamma ej må bestämmas högre än som motsvarar, beträffande egendom,
varå bedrives jordbruk eller jordbruk jämte skogsbruk, egendomens vid
senaste taxering redovisade jordbruksvärde eller i förekommande fall sammanlagda
jordbruks- och skogsvärden samt, beträffande annan egendom,
dess senast åsatta taxeringsvärde. Till minst det belopp, till vilket lån beviljas,
skall finnas säkerhet av inteckning eller inteckningar liggande inom tre
fjärdedelar av egendomens belåningsvärde. Lån må ej beviljas, med mindre
fordringsinteckningar med bättre rätt äro placerade på sätt, som må anses
vara för fonden betryggande.
Lån skola förräntas med fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot.
Denna fastställes av Konungen och må icke understiga medelräntan för
statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått
det, varunder lånet beviljas, med tillägg av en halv procent.
Räntefoten har alltsedan budgetåret 1942/43 utgjort 4 procent.
Beträffande organisationen av långivningen gäller följande.
Lånerörelsen handhaves för statens räkning av en nämnd med säte i
Stockholm. Nämnden utgöres av fem ledamöter. Två ledamöter jämte två
suppleanter för dem förordnas av Konungen, som tillika förordnar en av
dessa ledamöter till ordförande i nämnden. En ledamot, som skall vara
vice ordförande, jämte en suppleant för honom förordnas av fullmäktige i
riksgäld skontoret. Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank och styrelsen
för Svenska jordbrukskreditkassan utse vardera en ledamot jämte
en suppleant för honom.
Under nämndens ledning och tillsyn besörjes utlåningen samt vården av
de utlämnade lånen av låneförmedlare. Såsom låneförmedlare äger nämnden
anlita hypoteksföreningar och centralkassor för jordbrukskredit samt
de ytterligare kreditinrättningar, som Konungen kan finna skäl bestämma.
Låneförmedlares styrelse •— eventuellt arbetsutskott ■— äger att under
iakttagande av gällande föreskrifter och i vederbörlig ordning meddelade
— 164 —
anvisningar besluta angående utlåningen. I behandlingen av fonden rörande
ärenden skall såsom ledamot deltaga ett ombud för statsverket, som förordnas
av Konungen. Mot ombudets mening må lån ej beviljas.
Beviljade lånebelopp utlämnas av låneförmedlaren, som även, där nämnden
ej annat bestämmer, skall handhava vården av lånet, så länge någon del
därav utestår ogulden.
Nämndens räkenskaper och förvaltning skola årligen granskas av tre
revisorer, av vilka två jämte två suppleanter för dem förordnas av Konungen,
medan den tredje jämte en suppleant för honom förordnas av fullmäktige
i riksgäldskontoret. Låneförmedlarnas i fonden ärenden förda räkenskaper
samt styrelsernas för låneförmedlarna förvaltning av sagda ärenden
skola årligen granskas av samma revisorer, som utsetts för motsvarande
granskning rörande låneförmedlarnas egna ärenden. I den sekundärlånefonden
rörande revisionen hos varje låneförmedlare skall jämväl deltaga
en revisor, som förordnats av Konungen.
Medel till utlåningen tillhandahållas låneförmedlarna av nämnden i mån
av behov och tillgång. Sekundärlånefonden förvaltas av riksgäldskontoret.
Lånevillkoren ha fastställts av lånenämnden. Ursprungligen utlämnades
lånen med en löptid av 20 år. På framställning av nämnden medgav
Kungl. Maj :t den 7 mars 1941, att amorteringstiden finge utgöra högst 30 år,
varefter lånenämnden införde även en 30-årig lånetyp.
Beträffande motiven för inrättandet av statens sekundärlånefond för
jordbrukare må erinras om att den s. k. jordbrukskreditutredningen i ett
den 8 oktober 1934 avgivet betänkande (1934: 37) uttalade sig för att jordbrukets
sekundärkrediter — vilka i betraktande av det då rådande läget
på penningmarknaden åtminstone mångenstädes vore jämförelsevis höga
— borde konverteras i långfristiga lån mot lägre och fasta räntesatser. Enligt
vad utredningen anförde, borde konverteringen åstadkommas genom
en så bred aktion som möjligt under kortast möjliga tid. Sedan den konvertering
av jordbrukets sekundärkrediter, som åsyftades med den av utredningen
ifrågasatta verksamheten, under loppet av ett antal år genomförts,
syntes man ha att räkna med att utlåningsrörelsen konime att nedgå
i omfattning och att verksamheten till stor del komme att utgöras av vård
av utlämnade lån. Utredningen, som med hänsyn härtill utginge från att
den föreslagna organisationen icke bleve av permanent natur, ansåge det
böra framdeles, när den egentliga konverteringsaktionen i huvudsak avslutats,
av statsmakterna tagas under övervägande, huruvida icke rörelsen
borde överflyttas till någon av de redan förefintliga kreditinstitutioner, som
hade till ändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov.
Kungl. Maj :t, som i huvudsak anslöt sig till utredningens förslag, framlade
proposition (nr 187) i ämnet till 1935 års riksdag. I nämnda proposition
uttalades bl. a., att den föreslagna hjälpaktionen, som i främsta rummet
avsåg konsolidering av redan befintlig gäld, icke borde utesluta, att
lån exempelvis beviljades jordbrukare, som för startandet av ett eget jordbruk
vore i behov av kapital. Jordbruksutskottet (uti. nr 71) framhöll i
detta hänseende bl. a., att upptagande av nya sekundärlån, exempelvis för
jordbruksdriftens förbättrande, utan tvivel i vissa fall kunde vara fullt be
-
165 —
fogat. Emellertid ville utskottet understryka, att ny skuldsättning av denna
art i regel icke borde uppmuntras, framför allt icke i samband med startande
av jordbruk.
I fråga om formerna för låneverksamhetens bedrivande kan nämnas, att
i en inom första kammaren vid 1936 års riksdag väckt motion (nr 81) föreslogs
sådan ändring i förenämnda kungörelse den 7 juni 1935 att sparbanker
i större utsträckning komme att anlitas som låneförmedlare. Jordbruksutskottet
(uti. nr 66) erinrade vid behandlingen av motionen bl. a.
om att sekundärlånegivningen hade inverkan på sparbankernas kreditgivning
såtillvida att jordbrukare, som önskade placera sina fastighetslån i
en och samma kreditinrättning, icke kunde få sitt lånebehov fyllt genom
sparbank. Om icke sparbanker medgåves att förmedla statliga sekundärlån,
kunde följden lätt bliva, att primärlån i viss utsträckning överflyttades
från sparbanker till förmedlare av sekundärlån — en utveckling, som
vore varken avsedd eller önskvärd. Organisationen borde efter viss plan utvidgas
till att omfatta sparbanker. I avvaktan på resultatet av en av lånenämnden
i utsikt ställd utredning ansåg sig utskottet icke för det dåvarande
böra tillstyrka vidare åtgärd i frågan. Någon ändring i bestämmelserna
om rätt att förmedla sekundärlån har icke kommit till stånd. Genom särskilda
beslut av Kungl. Maj :t ha dock sammanlagt 13 sparbanker erhållit
tillstånd att vara låneförmedlare. Endast 7 av dessa ha alltjämt utelöpande
sekundärlån. Det sammanlagda antalet genom sparbanker förmedlade
sådana lån uppgår till 153.
Lånerörelsens omfattning och omkostnaderna för densamma under senare
år framgå av nedanstående sammanställning.
| Antal | Varav ge- | Utanordnade | Antal ute- | Om- |
År | beviljade | nom spar- | lånebelopp | stående lån | kostnader |
| lån | banker | kronor | vid årets slut | kronor |
1943 | 396 | 2 | 2 071 150 | 4 606 | 68 434: 68 |
1914 | 392 | 9 | 1 671 700 | 4 828 | 69 46C: 94 |
1945 | 631 | 7 | 3 280 550 | 4 843 | 69 825:98 |
194(5 | 464 | 3 | 2 012 600 | 4 798 | 74 981:40 |
1947 | 286 | — | 1 662 400 | 4 551 | 69 486:98 |
Till förvaltningsbidrag till förmedlare av lån för statens sekundärlånefond
för jordbrukare in. m. anvisas årligen under nionde huvudtiteln ett
förslagsanslag. För budgetåret 1948/49 är detta upptaget med 70 000 kronor.
Förutom till förvaltningsbidrag utnyttjas anslaget till ersättningar åt
ledamöterna i nämnden, låneförmedlare, statsombud och till revisorer hos
låneförmedlare. Genom kungl. brev den 30 juni 1948 har godkänts ett mellan
lånenämnden för sekundär jordbrukskredit och Sveriges allmänna hypoteksbank
träffat avtal, varigenom banken förpliktat sig att, mot en ersättning
av 13 000 kronor för år jämte vad banken utgivit för vissa resor, svara
för kansligöromålen hos nämnden in. in.
Den 31 december 1947 utestod ett sammanlagt lånebelopp av 13 946 553
kronor och 77 öre.
— 166 —
Revisorernas uttalande. Såsom av det anförda framgår, har ändamålet
med inrättandet av statens sekundärlånefond för jordbrukare i främsta
rummet varit att med hänsyn till då rådande svårigheter för jordbruksnäringens
utövare åstadkomma en konsolidering av redan befintlig gäld genom
konvertering av på ogynnsamma villkor erhållna krediter i långfristiga
lån med fördelaktigare amorteringsvillkor samt fasta och lägre
räntesatser. Sedan dess har emellertid lång tid förflutit, och den åsyftade
hjälpaktionen, i den mån behov av sådan förelegat, måste givetvis nu vara
helt genomförd. Då härtill kommer att räntenivån under hela tiden efter
fondens inrättande varit låg, lärer något behov av fonden för dess ursprungliga
syfte icke längre bestå. I den mån fonden tagits i anspråk för
ny kreditgivning utan samband med konvertering av tidigare lån, måste
vidare ifrågasättas, om fonden fyller något behov, som icke med fördel
kan tillgodoses av andra kreditinstitutioner. Revisorerna vilja i detta hänseende
erinra om att såväl sparbankerna och de till jordbrukskasseorganisationen
anslutna kassorna som affärsbankerna lämna kredit mot säkerhet
av sekundära inteckningar i jordbruksfastigheter. I detta sammanhang
kan även nämnas, att förmedling av statliga sekundärlån genom sparbanker
ägt rum endast i mycket ringa omfattning och på senare år i det
närmaste upphört.
Fr. o. in. den 1 juli 1948 har det statliga kreditstödet till jordbruket
betydligt utvidgats dels i samband med den då genomförda organisationen
av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering och dels
genom ändrade bestämmelser rörande den sociala jordbrukskreditgivningen.
Statligt stöd i form av kreditgaranti för lån, upptagna i enskilda kreditinrättningar,
lämnas sålunda för finansiering av fastighetsregleringsåtgärder,
som avse att skapa ökade möjligheter till rationell jordbruksdrift genom
förändring av brukningsdels storlek eller förbättring av dess ägosammansättning
eller genom förbättring i övrigt av ägoanordningen ävensom
för vidtagande av åtgärder, som avse att mera varaktigt förbättra jord
eller ekonomibyggnader eller tekniska anordningar å en befintlig eller planerad
brukningsdel. Samma stödform tillämpas även i de lån, som inom
den sociala egnahemsverksamheten utlämnas för inköp av jordbruksegnahem.
Likaså tillämpas kreditgarantisystemet inom samma verksamhet i
fråga om de driftslån, som utlämnas för att underlätta anskaffning av
erforderliga yttre och inre inventarier. Jämte lån, som nu nämnts, utgår
även statsbidrag i form av avskrivningslån dels till åtgärd för inre rationalisering
och dels vid arrendeegnahems eller föreningsarrendejordbruks
försäljning till arrendatorn med belopp, motsvarande skillnaden mellan
köpeskillingen och det uppskattade värdet å fastigheten. — Vidare må
nämnas att i fråga om bostäder på jordbruksfastighet utvidgade lånemöjligheter
tillskapats genom den pågående omläggningen av den allmänna
bostadspolitiken och dess organisation.
Genom de åtgärder, som sålunda under senaste tid vidtagits på jordbrukskreditväsendets
område, torde jordbrukarnas behov av kredit få an
-
— 167 —
ses ha blivit väl tillgodosett. Enligt revisorernas mening kan därför sekundärlånefonden
icke längre anses fylla något verkligt behov. De ovan
anförda siffrorna beträffande antalet under senare år beviljade lån utvisa
även, att fondens lånerörelse numera är av ringa omfattning. På
grund härav och för undvikande av splittring inom jordbrukets kreditväsende
vilja revisorerna uttala sig för att den verksamhet, som bedrives
med anlitande av medel från statens sekundärlånefond för jordbrukare,
snarast avvecklas. En sådan åtgärd synes helt stå i överensstämmelse med
strävandena i fråga om rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område
att ernå så enhetliga låne- och bidragsbestämmelser som möjligt.
§ 30.
Egnahemsorganens byggnadsrådgivning.
I den utredning rörande åtgärder för förbilligande av byggnadskostnader
på landet och i stad, som verkställdes av 1940 års byggnadskostnadsutredning
(SOU 1941: 4), upptogs bl. a. frågan om rådgivning i landsbygdens
byggnadsfrågor. Sådan rådgivning borde bl. a. avse upplysningar rörande
olika byggnadsmaterials egenskaper och användningssätt, olika konstruktioners
rätta utförande samt planlösningsproblem. Beträffande handhavandet
av denna rådgivning uttalades i den på utredningens förslag grundade
propositionen (nr 251) till 1941 års riksdag, att en särskild undersökning
borde ske i syfte att utröna, hur en effektiv organisation skulle
kunna skapas. I avvaktan härpå borde emellertid för nu ifrågavarande ändamål
få användas ett belopp av 200 000 kronor av det för budgetåret
1941/42 anvisade anslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på
landsbygden. Sedan egnahemsstyrelsen framlagt en organisationsplan för
verksamheten, anvisade Kungl. Maj :t från anslaget i fråga för täckande av
kostnaderna intill den 30 juni 1942 dels 75 000 kronor att användas för
egnahemsstyrelsens och egnahemsnämndernas del, dels ock 100 000 kronor
att utgå som bidrag till lantbruksförbundets byggnadsförening (LBF).
Organisationsplanen innebar i huvudsak, att egnahemsstyrelsen skulle omhänderha
verksamheten i de fyra nordligaste länen samt tills vidare även
i Värmlands och Kopparbergs län, medan LBF skulle svara för verksamheten
inom landet i övrigt. Såsom lokalorgan skulle respektive egnahemsnämnder
fungera. Muntlig rådgivning förutsattes bli meddelad kostnadsfritt,
medan byggnadsritningar skulle betalas efter självkostnadspris. Rådgivningsverksamheten
igångsattes därefter i enlighet med den fastställda
planen. — I sina anslagsäskanden för budgetåret 1942/43 framhöll egnahemsstyrelsen,
att handhavandet av byggnadsrådgivningen tillfört styrelsens
byggnadskontor nya arbetsuppgifter, för vilkas genomförande medel
icke kunde disponeras inom ramen för avlönings- och omkostnadsanslagen.
I avvaktan på närmare erfarenhet rörande verksamhetens omfattning beräknades
medelsbehovet för styrelsens och nämndernas byggnadsrådgiv
-
— 168 —
ning till 175 000 kronor. Dessa kostnadsberäkningar nedskuros emellertid
sedermera till 140 500 kronor, varav 17 700 kronor till vissa extra befattningshavare
å styrelsens byggnadskontor, vilka enligt styrelsens bestämda
uppfattning tinge anses oumbärliga, om den lokala verksamheten
skulle kunna upprätthållas och samarbetet med LBF fullföljas. Beloppet
utgick även under budgetåret 1942/43 från anslaget till bidrag till främjande
av bostadsbyggande på landsbygden.
Fr. o. in. budgetåret 1943/44 har för nu ifrågavarande ändamål anvisats
ett särskilt anslag under nionde huvudtiteln med benämning: Egnahemsbildning:
Egnahemsorganens byggnadsrådgivning. I statverkspropositionen
till 1943 års riksdag (IX huvudtiteln, p. 135) förebragtes en detaljerad plan
över behovet av arbetskraft. Egnahemsstyrelsen beräknade avlöningar och
resekostnader för nämndernas del till 150 000 kronor, medan för extra personal
vid styrelsens byggnadskontor 20 000 kronor beräknades erforderliga.
Departementschefen förordade, att verksamheten fortsättningsvis bedreves
inom samma delar av landet som förut, men ansåg sig icke kunna tillstyrka
större medelsanvisning än under föregående budgetår, d. v. s. 140 500 kronor.
Framställningen bifölls av riksdagen. — För budgetåret 1944/45 anvisades
utan ändrade direktiv beträffande verksamhetens bedrivande likaledes
140 500 kronor.
På därom av egnahemsstyrelsen framlagt förslag ändrades fr. o. in. budgetåret
1945/46 de ekonomiska formerna för verksamheten såtillvida att i
samband med rådgivningen arvoden skulle uttagas enligt särskild taxa. Enligt
grunderna i taxeförslaget borde rådfrågning alltjämt vara kostnadsfri,
medan ritningar och därmed sammanhängande handlingar skulle debiteras
enligt taxa. För sådana arbeten, som icke funnes upptagna i taxan, borde
ersättning beräknas efter självkostnadspris, dock högst två procent av
byggnadskostnaderna. Taxeförslaget grundade sig på av LBF redan tillämpade
normer för uttagande av arvoden. Styrelsen borde vidare äga medgiva
befrielse från ersättning i sådana enstaka fall, då byggnadsarbetet ej komme
till utförande. Anslaget borde enligt dessa principer uppföras med oförändrat
belopp och bruttoutgifterna kunna överstiga det anvisade beloppet
i mån av influtna intäkter. Någon ändring i fråga om anslagets användningsområde
föreslogs emellertid icke. Förslaget biträddes av departementschefen
(statsverksprop., IX huvudtiteln, p. 137) och bifölls av riksdagen.
Egnahemsstyrelsens förslag till taxa för egnahemsorganens byggnadsrådgivning
fastställdes i kungl. brev den 17 augusti 1945. — Verksamheten har
därefter bedrivits efter oförändrade grunder. På förslag av egnahemsstyrelsen
— som framhållit att taxearvodena icke längre stode i relation till självkostnaderna
för byggnadsrådgivningen — har Kungl. Maj :t emellertid den
5 september 1947 fastställt ny taxa, innebärande viss förhöjning av arvodena.
I övrigt kan framhållas, att egnahemsstyrelsen i samband med sina
anslagsäskanden för budgetåren 1946/47 och 1947/48 uttalat, att efter hand
som den nya organisationen hunnit verka och därmed taxeinkomster inflöte,
rådgivningsverksamheten kunde förväntas bliva i stort sett själv
-
— 169 —
försörj ande. övergångsvis erfordrades dock viss medelsanvisning.
Tillfredsställande balans hade erhållits mellan å ena sidan självkostnaderna
för rådgivningen och å andra sidan arvodena jämlikt taxan. Då emellertid
arvodena uttoges genom avdrag å de statsunderstöd, som i form av bidrag
eller lån beviljades för byggnadsföretagen i fråga, uppstode en viss eftersläpning,
och ur likviditetssynpunkt erfordrades därför alltjämt att för
ändamålet anvisades visst anslag. Departementschefen har i samband med
anslagsäskandena för ändamålet anslutit sig till vad egnahemsstyrelsen anfört
angående verksamhetens självförsörjning. För budgetåren 1946/47 och
1947/48 har anslaget av riksdagen anvisats med 75 000 kronor respektive
50 000 kronor. Det förtjänar framhållas, att statskontoret i yttranden över
egnahemsstyrelsens anslagsäskanden betonat vikten av att verksamheten
bleve självförsörjande och därför ansett sig kunna förorda endast en formell
medelsanvisning med 100 kronor. Ämbetsverket har även uttalat, att
ett närmare klarläggande av hur rådgivningen utfallit i ekonomiskt hänseende
snarast borde komma till stånd.
De jämkningar beträffande nu ifrågavarande verksamhet, som under de
förflutna åren vidtagits, ha varit av formell natur och ha icke — såvitt
framkommit vid riksdagsbehandlingen av frågan — inneburit någon principiell
ändring beträffande rådgivningens innebörd eller området för egnahemsorganens
verksamhet. Anslaget har sålunda — vilket understrukits senast
i 1947 års statsverksproposition avsetts för rådgivning i landsbygdens
byggnadsfrågor genom egnahemsnämnderna i Värmlands, Kopparbergs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Det kan i
detta sammanhang nämnas, att jämsides med ifrågavarande medelsanvisningar
LBF årligen tilldelats bidrag av statsmedel med 100 000 kronor för
utövande av rådgivande verksamhet inom övriga delar av landet.
Fr. o. m. budgetåret 1948/49 har i samband med den beslutade omorganisationen
på egnahemsväsendets område här ifrågavarande verksamhet
upphört i dess tidigare bedrivna former, och något särskilt anslag för ändamålet
anvisas icke vidare.
Utgifterna för egnahemsorganens byggnadsrådgivning för tiden innan debitering
av arvoden genomfördes framgå av följande tabell.
Budgetår | Anvisade medel | Utgifter | Besparing |
kr. | kr. | kr. | |
1941/42 ........... | ............ 75 000 | 64 719: 69 | 10 280: 31 |
1942/43 ........... | ............ 140 500 | 130 797: 68 | 9 702: 32 |
1943/44 ........... | ............. 140 500 | 140 500: — | — |
1944/45 ........... | ............ 140 500 | 140 113: 73 | 386: 27 |
För bedömande av det ekonomiska utfallet av verksamheten efter den 1
juli 1945 får hänsyn tagas till såväl bruttoutgifter som uppburna arvoden
och övriga inkomster å anslaget. Från den förutvarande egnahemsstyrelsen
ha följande uppgifter i nämnda hänseende inhämtats.
170 —
Budgetår | Anslag kr. | Bruttoutgift kr. | Uppburna | Övriga ink. | Nettoutgift kr. | Besparing kr. |
1945/46 ..... 1946/47 ..... 1947/48 ..... | 140 500: — | 233 549: 63 | 64 882:85 | 28 166:78 | 140 500: -71301: 85 | 3 698:15 |
Summa | 265 500: — | 1153069:10 | 732324:92 | 158 942:33 | 261 801:85 | 3698:15 |
Uppgifterna ge vid handen att debiteringsförfarandet medfört en hastig
utökning av verksamheten. Av utgifterna avser huvuddelen avlöningskostnader.
Under budgetåret 1947/48 uppgingo dessa till ca 377 000 kronor, medan
rese- och traktamentskostnader samt omkostnader belöpte sig till
respektive 36 000 och 46 000 kronor. För täckande av bruttoutgifterna å anslaget
ha vid slutet av varje budgetår omföringar verkställts, varigenom medel
överförts från andra anslag. Ifrågavarande omföringar ingå i de ovan
redovisade posterna för övriga inkomster, vilka härigenom kunna uppdelas
på följande sätt.
Budgetår | Inkomster | genom omföring från anslag till | Övriga inkomster kr. | Summa kr. | |
egnahems- organens byggnads- kontroll kr. | bidrag till främ-jande av bo-stadsbyggande | planläggning i be-redskapssyfte av | |||
1945/46 | 5 246: 73 | 12 000: - | 7 629: 80 | 3 290: 25 | 28 166: 78 |
1946/47 | 17 000: — | 24 000: — | _ | 2 606: 68 | 43 606: 68 |
1947/48 | 27 899: 10 | 41 251: 37 | 6 649: 28 | 11369:12 | 87 168: 87 |
Summa | 50145:83 | 77 251:37 | 14 279:08 | 17 266: 05 | 158 942:33 |
Omföringarna grunda sig på egnahemsstyrelsens protokollförda beslut
den 29 juni 1946, den 28 juni 1947 och den 30 juni 1948. Vid beträffar egnahemsorganens
byggnadskontroll bär särskilt anslag härför anvisats under
nionde huvudtiteln, uppgående till för budgetåret 1945/46 130 000 kronor
och för vartdera av budgetåren 1946/47 och 1947/48 150 000 kronor. Genom
ifrågavarande omföringar samt med hänsyn till utgifterna i övrigt under anslaget
har detsamma kommit att under budgetåren 1945/46 och 1947/48
förbrukas i sin helhet, medan under budgetåret 1946/47 en mindre besparing
å ca 5 000 kronor uppstått. Omföringarna från anslaget till bidrag till
främjande av bostadsbyggande på landsbygden avse enligt protokollen kostnader
för administrering av bidrags- och långivning till vatten- och avloppsföretag
m. in., vartill Ivungl. Maj :t genom särskilda brev till egnahemsstyrelsen
ställt vissa belopp till styrelsens förfogande. Vad slutligen den sista
kategorien av omföringar angår, ha dessa skett med anlitande av medel,
som ställts till styrelsens förfogande från det å allmän förskottsstat II för
budgetåret 1944/45 uppförda anslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden. Genom kungl. brev den 15 december 1944 ha av
detta anslag till egnahemsstyrelsen anvisats högst 747 500 kronor för bestri
-
— 171
dande av kostnader för viss planläggning i beredskapssyfte av bostadsförbättringsföretag.
Såvitt revisorerna funnit, ha omföringarna icke grundats på några detaljberäkningar
rörande omfattningen av utfört arbete för de olika här berörda
ändamålen. Ett belägg härför utgör den omständigheten, att omföringarna,
vilka ökats i omfattning efter hand som anslaget minskats, synas ha avpassats
så, att belastningen å anslaget till egnahemsorganens byggnadsrådgivning
under två av de tre budgetåren kommit att exakt motsvara anslagets
belopp, medan under ett år en mindre besparing uppstått. Även i fråga
om det av omföringarna berörda anslaget till egnahemsorganens byggnadskontroll
ha utgifterna under budgetåren 1945/46 och 1947/48 kommit att
exakt sammanfalla med anslagsbeloppen. Vad här sagts torde emellertid
icke utesluta att en viss skälighetsprövning av de gjorda omföringarna ägt
rum.
Ovanstående uppgifter om utgifter och inkomster m. m. ge vid handen,
att det ekonomiska utfallet av den byggnadsrådgivande verksamheten icke
med säkerhet kan utläsas ur redovisningen. En viss eftersläpning i fråga om
inflytande arvoden torde vidare föreligga, och det kan därför förväntas, att
vissa inkomster härrörande från redan utförda arbeten kunna uppkomma i
framtiden, men dessa torde uppenbarligen icke bli av någon mera betydande
storleksordning. Med hänsyn härtill kan icke f. n. exakt fastslås, vilka belopp
som slutligen komma att stanna å statsverket. Siffrorna ge dock belägg
för att den självförsörjning, som i samband med införandet av debitering
av utförda arbeten ställts i utsikt beträffande nu ifrågavarande verksamhet,
hitintills icke förverkligats och att statsverkets utgifter för egnahemsorganens
byggnadsrådgivande verksamhet även efter den år 1945 genomförda
debiteringsprincipen uppgå till avsevärda belopp.
Med byggnadsrådgivningen ha sysselsatts dels personal vid egnahemsnämnderna
i de län, inom vilka enligt den beslutade uppdelningen sådan
verksamhet skolat bedrivas, dels ock personal å egnahemsstyrelsens byggnadskontor.
Vad styrelsens andel av verksamheten beträffar, har denna med
åren blivit av allt större betydelse. Förutom det biträde, som av styrelsens
byggnadskontor i olika hänseenden lämnats de egnahemsnämnder, genom
vilka rådgivningen bedrivits, har nu ifrågavarande anslag jämväl utnyttjats
för bestridande av kostnader för en inom styrelsen bedriven projekteringsverksamhet
i fråga om tvättinrättningar. Sistnämnda verksamhet, som
torde få anses vara av delvis annan natur än den egentliga byggnadsrådgivande
verksamheten, har avsett landet i dess helhet och lär — åtminstone
tidvis — ha varit av relativt betydande omfattning. Revisorerna ha därför
funnit det vara av intresse att särskilt redogöra för de former, under vilka
denna projekteringsverksamhet bedrivits, och att undersöka i vad mån densamma
kunnat påverka det ekonomiska utfallet av byggnadsrådgivningen.
Dessförinnan torde emellertid vissa allmänna uppgifter böra lämnas rörande
egnahemsorganisationens samband med verksamheten i fråga om anläggandet
av tvättinrättningar. Alltsedan budgetåret 1939/40 ha såsom ett
— 172 —
led i åtgärderna till lättande av hemarbetet på landsbygden under nionde
huvudtiteln anvisats anslag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar
på landsbygden. För vart och ett av budgetårenl939/40—1942/43 ha anvisats
50 000 kronor, för 1943/44 100 000 kronor, för 1944/45 150 000 kronor
samt under vart och ett av budgetåren 1945/46, 1946/47 och 1947/48
250 000 kronor. Kungl. Maj :t utfärdade den 22 december 1939 kungörelse
(nr 911) om statsbidrag till gemensamma tvättinrättningar på landsbygden.
Bidragsverksamheten handhades av egnahemsorganisationen, som hade att
pröva ansökningar om bidrag, fastställa plan och ritningar, meddela föreskrifter
rörande utförandet, verkställa avsyning in. m. I 11 § nämnda kungörelse
stadgades vidare, att egnahemsstyrelsen hade att på begäran tillhandahålla
planer, ritningar och arbetsbeskrivningar samt lämna råd och anvisningar
för anskaffande av här avsedda tvättinrättningar. — I samband med
anvisandet av anslag för nu ifrågavarande ändamål har jämväl frågan om
medelsbehov för med verksamheten förenade administrationskostnader varit
föremål för prövning. Sålunda medgavs egnahemsstyrelsen att för budgetåret
1943/44 av anslaget disponera högst 10 000 kronor för anställande
av särskild befattningshavare för rådgivnings- och upplysningsverksamhet
med avseende å andelstvättstugornas drift. I sina anslagsäskanden för budgetåret
1944/45 framhöll styrelsen, att det kunde visa sig nödvändigt att
ytterligare medel för administrationskostnader toges i anspråk från anslaget.
Sedan statskontoret uttalat betänkligheter häremot, framhöll departementschefen
i 1944 års statsverksproposition (IX huvudtiteln, p. 155), att
anslaget borde få disponeras för bestridande av med verksamheten förenade
administrationskostnader endast efter medgivande av Kungl. Maj :t. Sedermera
har för vart och ett av budgetåren 1944/45—1947/48 anvisats 10 000
kronor för rådgivningen, varjämte för hudgetåret 1947/48 styrelsen medgivits
disponera högst 14 700 kronor för att kunna medverka i arbetet med att
upprätta regionala planer för bedömande av lämplig förläggning, storlek
och organisationsform beträffande tvättinrättningarna i fråga. Sammanlagt
hade den 30 juni 1948 av anslaget utbetalats 32 880 kronor 13 öre avseende
nyssnämnd rådgivningsverksamhet och 8 019 kronor 87 öre för den
regionala planeringen.
Fr. o. in. innevarande budgetår har verksamheten omorganiserats, varvid
den förutvarande statsbidragsformen ersatts av en statlig långivning till kolfektiva
tvätterier. Verksamheten handhas numera av bostadsstyrelsen. I samband
med omorganisationen har även frågan, huruvida centralorganet skulle
åtaga sig projektering av tvätterierna, varit föremål för behandling. Enligt
uttalande av departementschefen (prop. nr 130 till 1948 års riksdag) borde
i princip sådan verksamhet överlåtas på privatpraktiserande tekniker. Å
andra sidan borde den av egnahemsstyrelsen bedrivna projekteringsverksamheten
tills vidare icke helt nedläggas, då en begränsad projekteringsverksamhet
tills vidare vore ändamålsenlig i utvecklingsbefrämjande syfte.
Departementschefen förutsatte dock, att denna verksamhet successivt avvecklades.
— 173 —
Den inom egnahemsstyrelsen bedrivna projekteringsverksamheten beträffande
tvätterier, som tidvis torde ha sysselsatt mer än hälften av byggnadskontorets
personal, har som tidigare nämnts i ekonomiskt hänseende
sammanförts med byggnadsrådgivningen. Kostnaderna för verksamheten
ha sålunda bestridits från anslaget till egnahemsorganens byggnadsrådgivning,
och influtna arvoden ha tillgodoförts detta anslag. Då den fastställda
taxan icke innehöll särskilda bestämmelser om tvätterier, har debitering
verkställts efter självkostnadsprincip. Detta har tillgått så att befattningshavarna
fört särskilda tidrapporter, därvid tiden uppdelats på olika projekteringsuppdrag.
Debitering har därför skett efter antalet använda timmar
med användande av vissa genomsnittliga timpriser och särskilda pålägg
för allmän administration m. m. Revisorerna ha stickprovsvis tagit del
av det till grund för debiteringarna liggande materialet. Det har därvid
visat sig, att i icke obetydlig utsträckning de uttagna ersättningarna
avvikit från de kostnader, som enligt nämnda metod påförts vederbörande
uppdrag. Avvikelser ha förekommit i båda riktningarna, dock i mindre
utsträckning genom förhöjda ersättningar. I flera fall har ersättningen av
uppdragsgivare över huvud taget icke ansetts kunna uttagas, medan i andra
fall betydande nedskärningar av de påförda kostnaderna ägt rum. Såsom
exempel på särskilt förlustbringande uppdrag kan nämnas en anläggning i
Vetlanda, för vilken de påförda kostnaderna uppgått till över 23 000 kronor,
medan det uppdragsgivaren debiterade beloppet utgjort 9 428 kronor. Till
belysande av systemets tillämpning kan vidare nämnas, att i det av revisorerna
undersökta materialet de olika avslutade uppdragen påförda självkostnader
uppgå till omkring 80 000 kronor. Härav ha ca 25 000 kronor influtit,
medan ca 23 000 kronor fakturerats och i bokföringshänseende delvis upptagits
som utestående fordringar. Återstående belopp ca 32 000 kronor torde
icke komma att inflyta, varjämte viss osäkerhet föreligger även beträffande
en del av de fakturerade beloppen.
Då några detaljerade självkostnadskalkyler beträffande projekteringsverksamheten
för tvätterier såvitt revisorerna ha sig bekant icke verkställts av
egnahemsstyrelsen, torde relationen mellan styrelsens kostnader och uttagna
arvoden icke med säkerhet kunna fastslås. De ovan lämnade uppgifterna
ge emellertid vid handen, att verksamheten resulterat i betydande underskott,
vilket kommit att belasta anslaget till egnahemsorganens byggnadsrådgivning.
Vad beträffar förhållandet mellan egnahemsstyrelsens projekteringsverksamhet
på detta område och de privatpraktiserande teknikerna kan nämnas,
att huvuddelen av de inrättningar, till vilka bidrag beviljats, projekterats av
styrelsen. Detta torde delvis sammanhänga med en viss brist på inom detta
område sakkunniga privatpraktiserande tekniker. Enligt vad revisorerna ha
sig bekant har emellertid föreståndaren för styrelsens tvätteriprojekteringssektion
erhållit styrelsens tillstånd att vid sidan av sin befattning driva
privat konsulterande verksamhet. I viss utsträckning torde tvätterier ha projekterats
genom nämnda föreståndares privata verksamhet. Det förtjänar
— 174 —
även omnämnas, att föreståndaren för tvätteriprojekteringssektionen i denna
egenskap haft att handlägga från arbetsmarknadsmyndigheterna remitterade
ärenden rörande byggnadstillstånd för tvätterianläggningar. Sådan
handläggning torde bl. a. ha inneburit prövning rörande lämplig belägenhet
med hänsyn till förenämnda regionala planering beträffande tvätterianläggningar.
Revisorernas uttalande. I samband med egnahemsorganens byggnadsrådgivning
ha under de tre sistförflutna budgetåren uttagits arvoden av
uppdragsgivarna, varigenom verksamheten avsetts skola efter hand bliva i
huvudsak självförsörjande. Med hänsyn till den tid, som nu förflutit efter
genomförandet av denna princip, ha revisorerna funnit det vara av intresse
att undersöka, hur verksamheten i ekonomiskt hänseende utfallit och vilka
åtgärder som vidtagits för att nå det uppsatta målet.
Undersökningen har givit vid handen, att redovisningen av utgifter och
inkomster av byggnadsrådgivningen icke varit ordnad på sådant sätt att utfallet
av verksamheten f. n. med full säkerhet kan bedömas. Härtill bidrager
— förutom en viss eftersläpning i fråga om uttagandet av arvoden —
främst det förhållandet, att anslaget till egnahemsorganens byggnadsrådgivning
påförts kostnader för avlöningar in. m. för personal i egnahemsstyrelsens
byggnadskontor, som sysselsatts med även andra frågor än byggnadsrådgivning.
Genom omföringar vid respektive budgetårs utgång har från för
andra ändamål anvisade medel anslaget tillförts inkomster, så att belastningen
kommit att i huvudsak överensstämma med anslagsanvisningen. Såvitt
kunnat konstateras, äro emellertid dessa omföringar icke baserade på
utredningar rörande arbetets faktiska fördelning å de olika ändamålen. Enligt
revisorernas mening är det sålunda tillämpade redovisningssystemet
ägnat att inge starka principiella betänkligheter, då kontroll icke kan ske
rörande anslagens användning för avsedda ändamål eller anslagsbelastningens
överensstämmelse med de faktiska förhållandena. Faktiska anslagsöverskridanden
kunna således med detta system täckas genom omföringar från
andra anslag. I förevarande fall får även beaktas att under löpande budgetår
anslaget vid vissa tillfällen överskridits med betydande belopp. Genom det
nu tillämpade redovisningssystemet har egnohemsstyrelsen vidare icke — på
sätt bort ske — kunnat fortlöpande följa verksamheten i syfte att så nära
som möjligt anpassa uttagandet av ersättningar till de faktiska självkostnaderna.
Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att tillförlitligt material sålunda
saknats för bedömande av riktigheten av debiterade ersättningar.
Även om sålunda de enskilda debiteringarnas förhållande till de faktiska
kostnaderna icke kan med säkerhet bedömas, torde av de uppgifter, som i det
föregående lämnats, kunna utläsas, att verksamheten i dess helhet lämnat
ett betydande underskott. Någon självförsörjning har in. a. o. icke kommit
till stånd. En icke obetydlig del av underskottet torde få tillskrivas den innom
egnahemsstyrelsens byggnadskontor bedrivna verksamheten med projektering
av tvättinrättningar. Den belastning av anslaget till egnahems
-
175 —
organens byggnadsrådgivning, som uppstått på grund av uppkomna underskott
å nämnda projekteringsverksamhet, torde icke stå i överensstämmelse
med den avsedda användningen av anslaget. Nämnda projekteringsverksamhet
torde nämligen icke kunna anses ingå i vad som avsetts med byggnadsrådgivning.
Vidare är att märka, att •—- medan projektering av tvätterier
för landet i dess helhet handhafts av egnahemsstyrelsen — anslaget till
egnahemsorganens byggnadsrådgivning endast avsett sådan rådgivning genom
egnahemsnämnderna i sex län, medan i övriga delar av landet verksamheten
skolat ombesörjas av LBF, som härför åtnjutit särskilt statsbidrag
med 100 000 kronor per år. Även om projekteringen i fråga kunde
hänföras till byggnadsrådgivning, borde den därför i större delen av landet
ha åvilat LBF utan särskild ersättning från statsverket. Vidare må framhållas,
att frågan om bestridande av med bidragsverksamheten till gemensamma
tvättinrättningar förenade administrationskostnader i andra sammanhang
varit föremål för Kungl. Maj :ts och riksdagens prövning. Vissa
för administration avsedda belopp ha därvid reserverats från bidragsanslaget
i fråga. I den mån ytterligare sådana kostnader uppkommit, borde
dessa ha bestridits antingen från sistnämnda anslag eller ock från egnahemsväsendets
avlönings- och omkostnadsanslag.
Verksamheten med projektering av tvättinrättningar har enligt vad som
kunnat konstateras bedrivits på ett sådant sätt, att ersättning för styrelsens
kostnader icke kunnat helt uttagas av uppdragsgivarna. I vissa fall ha
sålunda kostnaderna för uppdragen nått en såden storleksordning, att härefter
debiterade ersättningar skulle blivit uppenbart orimliga. Detta förhållande
har uppgivits vara beroende bl. a. av att projekteringen delvis varit
av försöksnatur. Bevisorerna ha emellertid oavsett detta kommit till den
uppfattningen, att ersättning i många fall uttagits efter alltför schablonmässiga
grunder utan hänsynstagande till omfattningen av utfört arbete o. d.
I fråga om verksamheten i övrigt ha revisorerna uppmärksammat, att föreståndaren
för den härmed sysselsatta sektionen erhållit egnahemsstyrelsens
tillstånd att vid sidan av sin befattning driva privat konsulterande verksamhet
med projektering av tvätterier. Med hänsyn jämväl till att befattningshavaren
i fråga haft att handlägga från arbetsmarknadsmyndigheterna
remitterade ärenden rörande byggnadstillstånd för tvätterier måste revisorerna
starkt ifrågasätta lämpligheten av denna anordning.
Även om den inom egnahemsstyrelsen bedrivna projekteringsverksamheten
på detta område i och för sig varit till god nytta och möjliggjort betydande
framsteg, finna revisorerna det anmärkningsvärt, att en så omfattande
verksamhet i statlig regi uppbyggts utan att frågan underställts riksdagen.
Betänkligheterna accentueras ytterligare av det förhållandet, att då
frågan under innevarande år kom under riksdagens prövning, verksamheten
i princip ansågs böra överlåtas åt privatpraktiserande tekniker. Genom
den föregående utvecklingen har emellertid projekteringsverksamheten inom
detta område i huvudsak koncentrerats till egnahemsstyrelsen, vilket torde
ha medfört, att de privata teknikerna saknat tillfälle följa utvecklingen och
— 176
därför åtminstone under en övergångstid kunna förväntas få svårigheter att
på tillfredsställande sätt tillgodose projekteringsbehovet.
Med hänsyn till de betänkligheter av principiell natur, som sålunda kunna
riktas mot det sätt, på vilket egnahemsorganens byggnadsrådgivning och
den därmed sammankopplade verksamheten bedrivits, ha revisorerna —
trots den på ifrågavarande område pågående omorganisationen —- ansett sig
böra fästa riksdagens uppmärksamhet vid de gjorda iakttagelserna.
§ 31.
Östra Limingojärvi kolonisationsområde.
Revisorerna ha avlagt besök vid Östra Limingojärvi kolonisationsområde
i Korpilombolo socken av Norrbottens län.
Området tillhör östra Limingojärvi kronopark i Torneå revir och är beläget
på ömse sidor av allmänna vägen Korpilombolo—Överkalix. Tillsammans
med intilliggande odlingslägenheter går området under benämningen
Markusvinsa. Området blev i början av 1920-talet genom kolonisationsnämndens
försorg föremål för kolonisering, och under åren 1921—22 utlades
sammanlagt sexton kolonat med en areal av tillhopa 168 ha. Genom
nämndens försorg uppfördes å samtliga kolonat bostads- och ladugårdsbyggnader.
Till kolonister antogos personer utan egen fastighet, de flesta
från den närbelägna byn Teurajärvi. Avsikten torde ha varit att kolonisterna
skulle kunna försörja sig som jordbrukare med tillfälle till biförtjänster
från skogsarbete under vintrarna.
Av de ursprungligen utlagda kolonaten återstå för närvarande endast tolv.
Fyra kolonat ha nedlagts och befintliga åbyggnader å dessa ha rivits. De i
bruk varande kolonaten uppta en sammanlagd areal av 123 ha, varav odlad
jord 24,5 ha. Inom området finnas vidare sex odlingslägenheter och ett
skogstorp, omfattande en sammanlagd areal av ca 43 ha, varav 14,6 ha odlad
jord. Antalet på kolonaten bosatta personer uppgick den 1 juli 1948
till 93.
Av den odlade jorden befinner sig en del i mindre god hävd och är i
stort behov av grundförbättringsåtgärder, bl. a. stenröjning. Samtliga kolonat
och odlingslägenheter lida vidare brist på odlingsvärd jord. Såsom framgår
av ovan lämnade uppgifter uppgår den genomsnittliga arealen odlad
jord till endast ca 2 ha per kolonat, och för att erhålla bärkraftiga jordbruk
skulle därför omfattande nyodlingsarbeten vara nödvändiga. I nu befintligt
skick kan enligt jordbrukssakkunnigt bedömande av de tolv kolonaten ett
betecknas som ofullständigt jordbruk, ett som stödjordbruk och fem som
stödjordbruk med tvekan. Fem kolonat anses sakna förutsättningar som
jordbruk. — I syfte att skapa ytterligare odlingsmöjligheter för kolonaten
överlämnade domänstyrelsen år 1940 till kolonisationsnämnden på den närbelägna
myren Markusvuoma ett område om ca 72 ha, varav 67,6 ha odlingsvärd
mark. Kostnaderna för uppdikning och odling av området beräk
-
— 177
nades till omkring 40 000 kr., varjämte odlingsvägar för en beräknad kostnad
av 17 000 kr. skulle behöva utföras. Sedan kolonisationsnämnden den
30 juni 1944 upphört med sin verksamhet, handhas företaget numera av
domänstyrelsen. Dikningsarbetena ha pågått sedan en tid tillbaka. Då myren
till stor del är mycket sank, har arbetet måst bedrivas i etapper, varför
detsamma dragit ut på tiden. På vissa ställen ha inträffat så kraftiga sättningar,
att dikena fått tagas upp på nytt. Samtliga avloppsdiken och i det
närmaste alla laggdiken torde dock numera vara upptagna. Vidare har en
utfartsväg helt färdigställts och en brutits men ännu icke hårdgjorts. Hela
området har inhägnats. De hittills nedlagda kostnaderna å företaget uppgå
till omkring 22 800 kr. Någon odling å området i fråga har ännu icke kommit
till utförande. — Revirförvaltningen avser enligt vad revisorerna inhämtat
att, sedan området färdigställts, utverka lantbruksnämndens bistånd
i och för fördelning av den disponibla tillskottsjorden. För att möjliggöra
ett bedömande av de olika kolonatens förutsättningar ha dessa kartlagts med
avseende å utförda odlingar, varjämte markbeskrivning upprättats av jordbrukskonsulent.
Vad beträffar byggnadsbeståndet å kolonaten kan särskilt framhållas,
att ladugårdsbyggnaderna i allmänhet torde vara dimensionerade för ett
större antal kreatur än som motsvarar tillgången till odlad jord. Kolonisternas
djurbesättningar torde även för närvarande betydligt överstiga vad som
med hänsyn till foderskördarnas storlek kan betecknas som normalt och
rationellt. Det torde sålunda icke vara ovanligt att på ett kolonat, som normalt
föder två kreatur, besättningen uppgår till eller överstiger det dubbla
antalet. Foder torde i viss utsträckning inköpas eller på annat sätt anskaffas
utanför kolonaten. — För byggnadernas iståndsättande erhålla kolonisterna
bidrag av statsmedel. På ett av revisorerna besökt kolonat hade under
innevarande år med sådant bidrag verkställts ombyggnad av en ladugård.
Byggnaden hade nu iordningställts för 5 å 6 kor, trots att enligt uppfattning
på sakkunnigt håll kolonatet för närvarande normalt lämnade foder
åt högst 3 kor.
Med hänsyn bl. a. till de bristande förutsättningarna för åstadkommande
av bärkraftiga jordbruk har någon överföring av kolonat i detta område
till kronotorp enligt kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 532) angående
upplåtelse av kronotorp hittills icke ägt rum. Enligt 31 § nyssnämnda kungörelse
gäller att om den, som vid utgången av juni 1944 innehade kolonat,
i stället önskar få lägenheten upplåten till sig enligt denna kungörelse och
domänstyrelsen finner att hinder ej möter mot sådan upplåtelse, avtal må
träffas därom mellan styrelsen och lägenhetshavaren. Upplåtelse skall därvid
ske på samma villkor som om fråga vore angående ny upplåtelse av lägenheten.
Då dessa villkor i stort sett få anses förmånligare än de, som
gälla för äldre lägenhetsupplåtelser, torde det i allmänhet vara förenligt
med lägenhetshavarnas intressen att övergå till den nya upplåtelseformen.
Riksdagen uttalade vid sin prövning av Kungl. Maj:ts proposition i frågan
(1943 års jordbr. uts. ull. nr 48), att en övergång i fråga om tidigare upp
12—488580.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1948. I.
— 178
låtna lägenheter till de nya bestämmelserna vore efterträvansvärd och i
möjligaste mån borde underlättas. — Enligt vad revisorerna inhämtat är
revirförvaltningen för sin del icke beredd tillstyrka övertagande av kolonaten
i Östra Limingojärvi kolonisationsområde som kronotorp enligt 1943
års kungörelse. Uppenbarligen fylla kolonaten icke de i nämnda kungörelse
angivna villkoren i''fråga om tillgång till för odling tjänlig mark och
lämplighet i övrigt för upplåtelse till kronotorp. Därtill kommer att kolonisterna
i fråga icke lära vara villiga att utföra arbeten i skogarna sommartid
eller på större avstånd från bostäderna.
I detta sammanhang torde följande allmänna uppgifter rörande kolonaten
å kronoparker vara av intresse. För understödjande av kolonisationen
å vissa kronoparker anvisas varje år ett särskilt riksstatsanslag under nionde
huvudtiteln. Härur erhålla kolonisterna bl. a. bidrag till byggnadsförbättringar,
odlingar, vägbyggnads- och dikningsarbeten, anläggningar för
vattenförsörjning m. in. Utgifterna för ifrågavarande ändamål sedan budgetåret
1944/45 framgå av följande ur domänstyrelsens årsberättelser rörande
kolonisationsverksamheten hämtade uppgifter (siffrorna överensstämma
icke med budgetredovisningarnas uppgifter om anslagsbelastningen
beroende på vissa redovisningstekniska förhållanden).
Län | Utgifter budgetåren 1944/45—47/48 | Summa | |||
1944/45 | 1945/46 | 1946/47 | 1947/48 | ||
Norrbottens............ | 22174 | 52 478 | 40 014 | 79 359 | 194 025 |
Västerbottens.......... | 10 688 | 32117 | 85 967 | 87 854 | 216 626 |
Jämtlands............. | 2 851 | 2 581 | 1423 | 10 329 | 17 184 |
Västernorrlands........ | 731 | 1101 | 4 581 | 1075 | 7 488 |
Gävleborgs •............ | 6 034 | 2 929 | 3 977 | 11105 | 24 045 |
Kopparbergs........... | 714 | 99 | 395 | 3 707 | 4 915 |
Summa | 43192 | 91305 | 136 357 | 193 429 | 464 283 |
Beloppen fördela sig på olika huvudkategorier av utgifter enligt följande
uppställning.
Utgiftsändamål |
| Budgetåret |
| Summa | |
1944/45 | 1945/46 | 1946/47 | 1947/48 | ||
Skatter......................... | 9 063 | 9 696 | 11002 | 4 262 | 34 023 |
Byggnadsarbeten................ | 17 976 | 39 225 | 25 352 | 87 278 | 169 831 |
Väg- och dikningsarbeten........ | 12 234 | 16 402 | 22 793 | 28 202 | 79 631 |
Anläggn. för vattenförsörjning.... | 446 | 573 | 1913 | 2 253 | 5185 |
Avträdesersättning............... | — | 17 856 | 64 776 | 61 500 | 144 132 |
Övriga utgifter.................. | 3 473 | 7 553 | 10 521 | 9 934 | 31481 |
Summa | 43192 | 91305 | 136357 | 193429 | 464283 |
Av uppgifterna framgår bl. a. att årligen avsevärda belopp nedläggas för
byggnadsarbeten på kolonaten. I statsverkspropositionen till 1947 års riksdag
(IX. huvudtiteln p. 144) har föredragande departementschefen fram
-
179
hållit, att det syntes uppenbart, att vissa kolonat icke komme att upplåtas
som kronotorp enligt 1943 års kungörelse. Byggnadsbeståndet å vissa av
dessa kolonat vore otvivelaktigt mindre tillfredsställande, och kolonisterna
vore icke i stånd att utan statligt stöd bära kostnaderna för byggnadernas
försättande i nöjaktigt skick. En uppräkning av anslaget har på grund
härav ägt rum fr. o. in. budgetåret 1947/48.
Antalet upplåtna kolonat, som vid utgången av budgetåret 1944/45 utgjorde
430, har vid utgången av budgetåret 1947/48 nedgått till 314. Antalet
å kolonaten bosatta personer har under samma tid minskat från 2 127
till 1 485. Nedgången torde sammanhänga med att kolonat överförts till
kronotorp enligt 1943 års kungörelse eller till bostadslägenheter. I viss utsträckning
torde jämväl nedläggning av kolonat ha ägt rum.
Revisorernas uttalande. De i östra Limingojärvi kolonisationsområde
upplåtna kolonaten äro såsom av den lämnade redogörelsen framgår behäftade
med stora brister. Tillgången på lämplig odlad jord är sålunda för
praktiskt taget samtliga kolonat alltför ringa för att giva innehavarna nöjaktig
bärgning från jordbruket. Visserligen ha från domänverkets sida åtgärder
vidtagits för att ställa tjänlig odlingsmark till förfogande, men dels
torde denna icke förslå till komplettering av samtliga lägenheter, dels torde
— att döma av den takt i vilken hittills uppodling ägt rum — någon snar
förbättring på denna väg knappast vara att vänta. Vad här sagts om kolonaten
gäller i tillämpliga delar även odlingslägenheterna. Åtgärder i
rationaliserande syfte äro därför av nöden. Den odlade jorden och odlingsmarken
synas därvid böra disponeras på sådant sätt, att bärkraftiga jordbruk
erhållas, för vilket ändamål åtskilliga kolonat och odlingslägenheter
torde få omändras till bostadslägenheter eller nedläggas. Med hänsyn till
dessa frågors natur bör det ankomma på lantbruksnämnden att handhava
rationaliseringen. Revisorerna förutsätta att en lösning i denna riktning
utan dröjsmål kommer till stånd genom samråd mellan domänverket och
lantbruksnämnden.
Revisorerna ha vidare uppmärksammat, att — trots de brister, som för
närvarande vidlåda lägenheterna i avseende å tillgång till odlad jord och
odlingsmark — bidrag av statsmedel utgivas för iordningställande av byggnader
in. in. Då en rationalisering av jordbruket inom området torde komma
att medföra en avsevärd nedskärning av antalet jordbrukslägenheter,
kan det emellertid befaras att de med statliga bidrag iordningställda byggnaderna
såsom överflödiga inom kort måste rivas. Enligt revisorernas mening
böra — i avvaktan på en lösning på längre sikt i fråga om områdets
användning — ytterligare investeringar av statsmedel icke ifrågakomma.
Revisorerna finna det slutligen angeläget framhålla, att i den mån förhållanden,
liknande dem som kunnat iakttagas inom ifrågavarande område,
må vara tillfinnandes på andra håll, åtgärder utan dröjsmål böra vidtagas
för tillrättaläggande av förutsättningarna för jordbruksdriften. De
betydande belopp av statsmedel, som för närvarande utgå i form av bidrag
— 180 —
till byggnadsförbättringar m. in. å kolonaten, kunna eljest komma att visa
sig bortkastade.
Vad ovan sagts angående investering av statsmedel för byggnadsförbättringar
m. in. äger i vissa fall motsvarande giltighet för andra under domänverket
hörande typer av lägenheter än kolonat, exempelvis sådana enstaka
kronotorp, skogstorp eller andra lägenheter, som på grund av enslig
belägenhet, avsaknad av väg eller annan orsak numera måste bedömas såsom
olämpliga för bostadsändamål.
§ 32.
G. E. Broms’ egnahemsstiftelse.
G. E. Broms’ egnahemsstiftelse har tillkommit genom en donation år 1908
av konsuln G. E. Broms’ änka, Anna Broms, och andra intressenter i aktiebolaget
G. E. Broms’ egna hem. Enligt av Kungl. Maj :t fastställda stadgar
har stiftelsen till ändamål att, »sedan den till stiftelsen överlämnade fasta
egendomen fördelats i mindre lägenheter eller hemmansdelar, tillhandahålla
dessa lägenheter med eller utan lämpliga åbyggnader på billiga villkor
åt mindre bemedlade, för arbetsamhet, ordentlighet och nyktert levnadssätt
kända personer, på det att såväl därigenom som genom billiga odlingslån
och premier för välskötta lägenheter redbara arbetares strävan att erhålla
eget hem och oberoende ställning må befrämjas.» Till stiftelsen överlämnades
bl. a. ett flertal fastigheter i Karl Gustavs socken i Norrbottens län.
Den totala arealen av dessa uppgick till omkring 5 500 ha, varav 2 300 ha
inom Karungi, Kukkola och Karhuvaara byar samt 3 200 ha (därav 2 000 ha
myrmark) i Keräsjänkkä och Keräsjoki byar i Keräsjokibäckenet. För komplettering
av tillgången på skogsmark har stiftelsen förvärvat fastigheten
Haukijärvi l1 med en areal av 335 ha, varav 240 ha produktiv skogsmark.
Beträffande den av stiftelsen genom exploatering av ovannämnda fastigheter
bedrivna kolonisationsverksamheten ha riksdagens år 1944 församlade
revisorer lämnat en närmare redogörelse under § 30 i sin berättelse.
Verksamheten inriktades till en början på byarna Kukkola, Karungi och
Karhuvaara, där ett antal jordbruks- och bostadslägenheter (tillhopa ett
40-tal) avstyckades och försåldes. Då Keräsjoki- och Keräsjänkkäområdena
icke kunde utnyttjas för avsett ändamål utan mera omfattande torrläggningsarbeten,
igångsattes år 1925 en reglering av Keräsjoki och Vuomajoki
vattendrag. Kostnaderna beräknades för huvudkanalerna i vattendragen till
500 000 kronor och för efterföljande dikningsarbeten till 400 000 kronor.
1924 års riksdag beviljade till förstnämnda arbeten statsbidrag med 465 000
kronor, motsvarande stiftelsens totala kostnader för företaget och 75 procent
av den på övriga intressenter belöpande andelen. Arbetet, som utlämnades
på entreprenad, igångsattes utan att avtal beträffande deltagande i
kostnaderna träffats med övriga intressenter. På grund av inträffade svårigheter
med arbetets planenliga genomförande begärde entreprenören år
181 —
1928 att bliva skild från företaget, ehuru detta då icke var fullbordat. Frågan
hänsköts till skiljedom, varvid entreprenörens begäran bifölls, varjämte
denne tillerkändes tilläggsersättning utöver entreprenadsumman med ca
20 000 kronor. Sedermera ha kompletterande arbeten utförts i stiftelsens
egen regi. Arbetena ha dock icke kunnat färdigställas, beroende på dels tekniska
svårigheter, dels ock brist på medel. Övriga intressenters andelar ha
icke kunnat inkrävas.
Utöver nyssnämnda regleringsföretag ha under slutet av 1920-talet och
under 1930-talet utförts dikningsarbeten och vissa andra arbeten (vägbyggnad
in. in.) huvudsakligen genom statens arbetslöshetskommission. För
fullföljande av viss del av dessa arbeten anvisade 1930 års riksdag ett särskilt
anslag å 50 000 kronor.
Vad beträffar kolonisationsverksamheten i Keräsjokibäckenet kan nämnas,
att t. o. m. år 1944 ett tjugutal lägenheter upplåtits. För bestridande av
på stiftelsen belöpande kostnader för vissa uppodlings- och byggnadsarbeten
har 1933 års riksdag anvisat bidrag med 40 000 kronor. Enligt de planer,
som år 1944 förelågo för den framtida verksamheten, åsyftades bl. a. att
genom utdikning av ett område på 165 ha bilda 7 jordbrukslägenheter. Kostnaderna
för dikning samt anläggande av utfartsväg beräknades till 92 000
kronor. Vidare avsågs att upplåta 8 lägenheter i närheten av gården Rovasaari.
1944 års revisorer framhöllo i sitt uttalande, att kolonisationsföretaget
vidlåddes av två allvarliga brister. Dels vore tillgången till skog mycket
knapp, dels funnes å området föga odlingsvärdig fastmarksjord. Återstående
vidsträckta marker inom Keräsjoki skifteslag kunde av denna anledning
över huvud taget icke utnyttjas. Vidare vore den uppodlade marken i stort
behov av kalk och mineralisk växtnäring. Förutsättningarna för ett bärigt
jordbruk vore således icke tillfredsställande. Vad beträffar det planerade utdikningsföretaget,
vilket jämte byggande av utfartsväg kostnadsberäknats
till 92 000 kronor, framhöllo revisorerna, att värdet av den mark, som
skulle vinnas, uppenbarligen icke komme att stå i något rimligt förhållande
till kostnaderna och att de planerade kolonaten icke kunde giva sina brukare
erforderlig utkomst.
I yttrande över revisorernas uttalande förordade egnahemsstyrelsen en
undersökning av kolonisationsföretaget och dess förutsättningar i avseende å
fortsatt kolonisation samt framhöll därjämte att ett ställningstagande till
frågan om statsunderstöd till det planerade utdiknings- och vägbyggnadsföretaget
borde föregås av ytterligare utredning rörande förutsättningarna
för företaget.
1945 års riksdag (skr. nr 352) framhöll, att de dittills vunna resultaten
av kolonisationsverksamheten knappast kommit att motsvara de förväntningar,
som från början knutits till företaget. Riksdagen ifrågasatte vidare,
huruvida icke skäl förelåge att beträffande området meddela beslut av innebörd,
att upplåtelser av kolonat eller jordbruksegnahem tills vidare icke
finge äga rum. Det vore nämligen mindre tillfredsställande, att verksam
-
— 182 —
heten fortsattes utan att klarhet vunnits om att förutsättningar förelåge
för kolonisterna att erhålla nöjaktig bärgning. Vid val av odlingslotter borde
i vart fall endast de ur jordbrukssynpunkt mest lämpliga exploateras.
I fråga om verksamheten under de senaste åren ha revisorerna inhämtat
följande uppgifter.
Det i det föregående nämnda, tilltänkta kolonisationsföretaget vid gården
Rovasaari, som avsåg nybildande av 8 jordbruksfastigheter, har icke kommit
till utförande. Sedan avstyckning av områdena avslutats år 1944, avstyrkte
överlantmätaren fastställelse, och målet avskrevs — med undanröjande av
förrättningen — från vidare handläggning. Någon överlåtelse av de utstakade
lotterna hade icke skett, men en person hade efter muntligt tillstånd
uppfört boningshus m. in. för en jordbruksfastighet intill Rovasaari. Under
innevarande år har stiftelsens styrelse inlöst de uppförda byggnaderna och
träffat uppgörelse i övrigt med vederbörande, varigenom denne hållits skadeslös.
Den planerade utdikningen av ett område om 165 ha har icke kommit
till utförande.
Vad beträffar företaget avseende reglering av Keräsjoki och Vuomajoki
vattendrag, har detta ännu icke färdigställts. De sammanlagda nedlagda
kostnaderna inklusive upplupna skuldräntor uppgå till i runt tal 500 000
kronor, och häremot svara inkomster i form av uppburet statsbidrag med
420 000 kronor samt övriga inkomster ca 10 000 kronor. Åregleringsföretaget
häftar sålunda i skuld till stiftelsen med ca 70 000 kronor. Då arbetsdirektionen
funnit det utsiktslöst att förmå övriga intressenter i företaget att tillskjuta
kontanta medel, har den sett sig nödsakad att för åvägabringande av
det för arbetets fullbordande erforderliga beloppet, beräknat till 100 000 kronor,
hos Kungl. Maj :t anhålla om bidrag av statsmedel med detta belopp.
Ansökan härom ingavs under år 1947. Norrlandskommittén har i yttrande
över framställningen framhållit, att det erfordrades en omfattande, närmare
exemplifierad utredning, innan man kunde taga ståndpunkt till frågan
om hur markerna borde disponeras för framtiden. Utredningen — som
torde kunna betecknas som regional jordbruksplanering jämte individualplanering
i stora drag — borde enligt kommittén företagas av lantbruksnämnden.
Kommittén ville icke motsätta sig att det begärda beloppet beviljades,
under förutsättning dock att frågan om dispositionen av området
icke avgjordes, innan den föreslagna undersökningen kommit till stånd.
Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 9 juli 1948 har framställningen icke föranlett
annan Kungl. Maj :ts åtgärd än att ärendet överlämnats till lantbruksnämnden
för att tagas i övervägande inom ramen för nämndens ämbetsbefattning.
I början av år 1948 tog stiftelsens styrelse frågan om disposition av den
återstående fasta egendomen under övervägande. Vissa markområden i den
centrala delen av Karungi by ha som en följd härav under året försålts, till
någon del till enskilda och i övrigt till Karl Gustavs kommun. Syftet har
därvid varit att kommunen såsom ägare till dessa områden skall kunna
— 183 —
föra en lämplig markpolitik beträffande tätbebyggelseområdet i närheten
av Karungi station. — Stiftelsens egendomar bestå i övrigt av skogsfastigheten
Haukijärvi 1\ vidsträckta myrmarker i Keräsjänkkä och Keräsjoki
samt en del strödda skiften, som icke kunna användas för nybildning a\
jordbruk men väl för komplettering av jordbruk. Då frågan om det fortsatta
utnyttjandet av områdena till sin natur helt faller inom lantbruksnämndens
verksamhetsområde och då planläggningen i varje fall ankommer
på nämnden, har stiftelsen funnit det lämpligt att överlåta markområdena
till lantbruksnämnden. Efter värdering och förhandlingar har stiftelsens
styrelse den 31 augusti 1948 beslutat att för 155 000 kronor försälja
stiftelsens återstående fasta egendom till lantbruksnämnden. Försäljningen
är beroende av lantbruksstyrelsens godkännande och skall av stiftelsen
underställas Kungl. Maj :t. De försålda områdena innehålla ca 3 500
ha, varav 22 ha åker, 95 ha äng, 1 140 ha skogsmark och ca 2 250 ha myr
(delvis odlingsmark) och impediment.
Under förutsättning att försäljningen genomföres och att stiftelsen i fortsättningen
blir skild från allt ansvar för företaget avseende reglering av
Keräsjoki och Vuomajoki vattendrag, har styrelsen vidare beslutat att avskriva
den i det föregående nämnda skuld, för vilken regleringsföretaget
häftar hos stiftelsen. Stiftelsens utlägg finge enligt styrelsens mening betraktas
som allmänna omkostnader för den kolonisation in. m., som hittills
ägt rum.
Stiftelsen kommer härefter att få karaktär av ren penningstiftelse, och
dess fortsatta verksamhet kommer att avse disposition av avkastningen från
dess återstående kapital. Avsikten torde därvid vara att använda avkastningen
för bidrag och premier till förbättring av jordbruk inom det område,
där stiftelsen hittills haft att verka.
Revisorernas uttalande. Såsom framgår av det föregående kommer den
av G. E. Broms’ egnahemsstiftelse bedrivna kolonisationsverksamheten i
Karl Gustavs socken av Norrbottens län — sedan stiftelsens fasta egendom
numera försålts till lantbruksnämnden — att upphöra. Den fortsatta exploateringen
av återstående områden kommer att åvila lantbruksnämnden,
och stiftelsens uppgifter komma därigenom att hädanefter erhålla förändrad
karaktär. Med hänsyn härtill ha revisorerna, som även avlagt besök vid
kolonisationsområdet i fråga, funnit det vara av intresse att lämna ovanstående
redogörelse för stiftelsens verksamhet, sedan denna efter påpekande
från riksdagens år 1944 församlade revisorer var föremål för riksdagens
prövning.
Stiftelsens kolonisationsverksamhet har efter de av 1944 års revisorer
gjorda påpekandena präglats av försiktighet. Upplåtelser av nya lägenheter
ha sålunda icke ägt rum i någon nämnvärd utsträckning, bortsett från
de försäljningar till enskilda, som ägt rum i samband med avvecklingen av
stiftelsens fastiglietsinnehav. Nyinvesteringar för utökad kolonisation och
för färdigställande av regleringsföretaget avseende Keräsjoki och Vuoma
-
— 184 —
joki vattendrag ha även starkt begränsats. Revisorerna finna det naturligt
att försiktighet i fråga om ytterligare investeringar i företaget iakttages
jämväl från lantbruksnämndens sida vid dess fortsatta handhavande av hithörande
frågor. Strävandena synas i första hand böra inriktas på att skapa
förutsättningar för en ekonomiskt bärande jordbruksdrift å de redan
upplåtna lägenheterna. Särskild uppmärksamhet torde därvid böra ägnas
åt dispositionen av den tillgängliga produktiva skogsmarken och de möjligheter
som föreligga att förse de upplåtna lägenheterna med lämpligt belägen
stödskog. Åtgärder, syftande till en utökad kolonisation av området,
synas icke böra vidtagas med mindre en allsidig utredning rörande förutsättningarna
för skapande av bärkraftiga jordbruk förebringas. Särskilt torde
därvid böra uppmärksammas de allmänna erfarenheter och synpunkter
på hithörande område, som redovisats i den av särskilt tillkallad sakkunnig
avgivna utredningen rörande planering av jordbruket och skogsbruket i
Nedertorneå kommun (SOU 1947:33).
§ 33.
Björkfors jordförmedlingsföretag.
Revisorerna ha under sin resa avlagt besök vid Björkfors jordförmedlingsföretag
i Nederkalix socken av Norrbottens län.
Björkfors egendom, som är belägen vid Korpikåns saminanflöde med
Sangis älv, ca 20 km från Kalix municipalsamhälle och 13 km från Lappträsks
järnvägsstation, förvärvades år 1936 av egnahemsnämnden i Norrbottens
län. Egendomen, som ursprungligen bestod av ett flertal fastigheter,
omfattar en total areal av ca 4 500 ha, varav 60 ha åker, 94 ha äng, 840 ha
odlingsmark, 2 760 ha skogsmark och återstoden impediment. Köpeskillingen
uppgick till 300 000 kronor (varav för lös egendom 60 000 kronor), och
medel för inköpet ha anvisats dels i form av anslag för jordanskaffningsverksamhet
inom Västerbottens och Norrbottens län, dels genom ett särskilt
anslag å 100 000 kronor till Norrbottens läns hushållningssällskap för förvärv
av viss del av fastigheten, å vilken avsågs skola inrättas en lantbruksskola.
Ändamålet med förvärvet har varit dels att inrätta nämnda lantbruksskola,
dels ock att använda viss del av egendomen för komplettering av ofullständiga
jordbruk samt för nybildning av bärkraftiga jordbruksfastigheter.
Enligt år 1943 träffat avtal har uppdelning av egendomen mellan lantbruksskolan
och egnahemsnämnden ägt rum. Den för lantbruksskolan avskilda
delen omfattar huvudgården med samtliga byggnader, i areal totalt
ca 1 450 ha, varav ca 60 ha åker och 900 ha skogsmark. För iståndsättande
och komplettering av byggnaderna har 1936 års riksdag anvisat 125 000 kronor
som räntefritt lån åt lantbruksskolan utan amorteringsskyldighet och
med återbetalningsskyldighet i händelse av skolans nedläggande. Efter framställning
om ytterligare medelstilldelning har 1939 års riksdag för samma
ändamål anvisat ett tilläggsanslag å 100 000 kronor. Sedermera har en bygg
-
185
nåd nedbrunnit men ånyo uppförts. Vad beträffar dispositionen i övrigt av
den till lantbruksskolan hörande delen av egendomen må endast omnämnas,
att sedan år 1946 skogsvårdsstyrelsen omhänderhar den till denna del hörande
skogsmarken utom i vad gäller avverkningarna. På senare tid har här
upprättats en skogsvårdsskola, där kurser av olika slag avhållas.
I fråga om den jordförmedlande verksamheten å Björkfors framhöllo
riksdagens år 1938 församlade revisorer efter att ha avlagt besök å egendomen,
att åtskilliga svårigheter kunnat konstateras förenade med anläggandet av
egna hem å området. Marken utgjordes till stor del av för bebyggelse otjänlig
mark, varjämte egnahemslotternas ofta ensliga läge försvårade anskaffandet
av lämpliga köpare till dessa. Revisorerna förordade fördenskull största
varsamhet vid upplåtelser av egna hem för att ett lyckligt genomförande av
egnahemsbildningen icke skulle äventyras. Därjämte borde lotterna tillskiftas
stödskog.
Den för jordförmedlande verksamhet avsedda delen av egendomen omfattade
ursprungligen en total areal av ca 3 000 ha, varav 100 ha äng, 700
ha odlingsmark och 2 200 ha avrösningsjord (därav 1 700 ha skogsmark).
Endast obetydligt areal åker ingick i denna del.
Till förstärkning av ofullständiga jordbruk ha under åren 1938—46 genom
sammanlagt 34 försäljningar avstyckats 474 ha (huvudsakligen skogsmark).
I fråga om verksamheten för nybildning av jordbruksfastigheter ha revisorerna
inhämtat följande uppgifter.
Enligt ett av egnahemsnämnden upprättat ursprungligt förslag, som i detalj
förelåg utformat år 1945, avsågs att på en gång avstycka ca 25 jordbruksegnahem.
1 Skogsmarken avsågs ej skola uppdelas i lotter utan skulle
förvaltas som gemensamhetsskog för nybyggarnas gemensamma bästa.
Styckningsdelarna voro vid denna tidpunkt till omkring en tredjedel försålda,
och några voro försedda med bostadshus. Odlingsarbetet hade igångsatts
i obetydlig omfattning, och vägbyggnad pågick i egnahemsnämndens
regi. Sedan vissa betänkligheter mot företaget framförts på orten, fann biträdande
överlantmätaren i länet anledning underrätta egnahemsnämnden,
att projektet icke syntes kunna genomföras, enär styckningsdelarna skulle
bliva alltför svaga för att kunna utbrytas med stöd av gällande jorddelningslag.
Den tänkta gemensamhetsskogen ansågs med hänsyn till såväl areal
som bestockning icke kunna medföra tillräckligt stöd för så många jordbruksfastigheter
som 25. Planerna ändrades sedan efter förhandlingar med
vederbörande därhän, att tills vidare skulle avstyckas endast It) lägenheter,
som redan upplåtits. Ifrågavarande lägenheter, omfattande en sammanlagd
areal av 294 ha, ha numera avstyckats, och avstyckningsförrättningen har
fastställts av överlantmätaren den 25 september innevarande år. Den sammanlagda
försäljningssumman för lotterna uppgår till 43 600 kronor.
1 Förslaget upptog från början ett 30-tal styckningslotter men hade på inrådan av överlantmätaren
minskats till ca 25.
— 186 —
Beträffande lotternas storlek, försäljningspris, tillgång till odlingsmark,
beviljade egnahems- och premielån in. m. hänvisas till följande sammanställning.
Litt. | För- såld år | För- sälj- nings- pris kr. | Od- lings- | Avrös- nings- | Nuva- rande | Bev. egna- hems- lån kr. | Bev. | Byggnadsbestånd | Anm. | |
mark ha | jord ha | åker ha | lån kr. | ladugård | bostad | |||||
A | 1941 | 4 500 | 17-0 | 12-2 | 3 | 6 000 | 4 000 | Provisorisk | Uppförd |
|
B | 1943 | 4 500 | 23-0 | 8-2 | 1 | 8 000 | 4 500 | > | 1 rum o. kök |
|
C D | 1945 1945 | 4 500 4 500 | 25-0 21-9 | 6-8 15-6 | — | — | — | Ej bebyggd |
| |
E | 1947 | 4 500 | 16-4 | 9 2 | 2 |
|
| Uppförd | Uppförd | I lotten in-gick 1*7 ha |
F | 1942 | 4 500 | 13''9 | 12-7 | 2 | 8 000 | 4 500 | > | 1 rum o. kök |
|
G | 1939 | 3 600 | 17-5 | 7-6 | 2 | 5 000 | 1500 | Provisorisk | Uppförd | I lotten in-gick 0*6 ha |
L | 1939 | 4 500 | 20-1 | 4-0 | 6 | 10 000 | 4 000 | jUnder upp-förande | » |
|
M AB | 1945 1943 | 4 000 4 500 | 19-4 17-1 | 4-5 198 | 1 1-5 | 12 000 | 4 000 | Provisorisk Uppförd | Provisorisk 1 rum o. kök |
|
Bostadshusen vid litt. A, G och L ha uppförts med hjälp av s. k. barnrikelån.
Inom lotternas ovan angivna, enskilda områden finnes tillhopa 69 ha produktiv
skogsmark, fördelad med minst 1 och högst 12 ha på enskild lott.
De avstyckade lotterna äga vidare andel i en för de avstyckade lotternas
och stamfastighetens gemensamma bruk avsatt gemensamhetsskog om ca
2 100 ha, varav 1 500 ha produktiv skogsmark. Medelboniteten har av länsjägmästaren
angivits till 2 kbm, och vid normalt virkesförråd skulle sålunda
ett årligt uttag av ca 3 000 kbm vara möjligt. Skogens nuvarande beskaffenhet
medger emellertid icke inom överskådlig tid så stora uttag. Varje lotts
andel i gemensamhetsskogen utgör 1/21 och stamfastighetens andel 11/21.
Stamfastighetens återstående areal uppgår till 203 ha, varav 150 ha äng
och odlingsbar mark.
För att avstyckning av de upplåtna lotterna över huvud taget skulle bli genomförbar,
träffades år 1947 under medverkan av överlantmätaren ett avtal
mellan egnahemsnämnden och köparna. Därvid har bl. a. i fråga om gemensamhetsskogen
överenskommits, att den mot egnahemsnämndens andelar
svarande tillväxten skall reserveras för höjning av virkesförrådet, intill
dess skogen fått ett normalt virkesförråd. Nämnden avstår därför från uttag
av skogsprodukter för egen del under en period av tjugu år. Nettobehållningen
av de avverkningar, som ägt rum under den tid skogen förvaltats
— 187 —
av egnahemsnämnden, skall bilda en skogsmedelsfond, som disponeras av
delägarna i gemensamhetsskogen. Enligt preliminära uppgifter uppgår fonden
till omkring 62 000 kronor. Egnahemsnämnden har vidare enligt tidigare
utfästelser åtagit sig att bekosta erforderliga föryngringsåtgärder, föranledda
av avverkningar, som verkställts i nämndens regi, enligt de föreskrifter, som
skogsvårdsstyrelsen kommer att lämna. Nämnden skall även bestrida kostnaderna
för byggandet av påbörjade utfartsvägar, i den utsträckning de äro
erforderliga för de upplåtna lotterna, samt för iordningställande av de diken,
som inom företaget ha planlagts genom lantbruksingenjören, i den utsträckning
dessa erfordras för lotternas torrläggning. Slutligen skola kostnaderna
för framdragande av elektrisk kraft till byggnaderna å samtliga lotter bestridas
av nämnden. Under vissa förutsättningar kan jämväl ifrågakomma iordningställande
av en bevattningsanläggning, varvid dock lottinnehavarna ha
att i ökat arrende erlägga 2,5 procent per år av de av nämnden nedlagda
kostnaderna. — De av nämnden åtagna arbetena ha delvis redan kommit till
utförande.
Enligt av revisorerna inhämtade uppgifter kunna kostnaderna för ovan
angivna arbeten preliminärt uppskattas till följande belopp.
Uppskattad Därav redan
totalkostnad nedlagt
ca kr. ca kr
Föryngringsåtgärder i gemensamhetsskog.. 40 000 —
Byggande av utfartsvägar.............. 53 000 50 000
Iordningställande av diken............. 35 000 10 000
Framdragande av elektrisk kraft........ 20 000 20 000
Summa kronor 148 000 80 000
Uppgifterna äro ungefärliga. Vad särskilt beträffar kostnaden för föryngringsåtgärder
i gemensamhetsskogen, är beräkningen osäker, och den angivna
siffran ger uttryck åt en ungefärlig uppskattning från länsjägmästarens
sida. Egnahemsnämnden (numera lantbruksnämnden) skall som tidigare
nämnts i princip svara för de föryngringsåtgärder, som blivit påkallade
på grund av avverkning m. in. under den tid, egendomen varit i nämndens
ägo eller under dess förvaltning. Kostnaderna härför torde eventuellt delvis
komma att täckas av förenämnda skogsmedelsfond.
Revisorernas uttalande. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har
staten hittills investerat betydande belopp i Björkfors jordförmedlingsföretag
såväl i form av medel för egendomens inköp som genom lån och bidrag
av olika former till innehavarna av nybildade egnahem. Genom ett under år
1947 träffat avtal mellan egnahemsnämnden (numera lantbruksnämnden)
och egnahemsköparna skall vidare nämnden bekosta vissa engångsarbeten
å området i fråga, preliminärt kostnadsberäknade till omkring 148 000
kronor.
Genom den ändring i fråga om avstyckningsplanerna, som efter ingripande
av överlantmätaren vidtagits, ha avstyckningarna tills vidare begrän
-
— 188 —
sats till redan upplåtna 10 lotter, och nya upplåtelser torde icke komina
att ske inom den närmaste 20-årsperioden. Den för gemensamt ändamål
avsatta skogsmarken skall vidare handhas på sådant sätt, att virkesförrådet
höjes till normal nivå och att samtidigt lotterna erhålla sitt behov av
husbehovsvirke täckt. Den av 1938 års revisorer förordade varsamheten vid
utläggande av egnahem å området i fråga har sålunda satt sin prägel på
verksamheten.
Enligt revisorernas mening är den begränsning i fråga om antalet avstyckningar
som genomförts synnerligen välbetänkt. Då enligt vad som uppgivits
tillgången på ofullständiga jordbruk och stödjordbruk inom kommunen
är stor, synes nybildning av jordbruk böra ske endast under förutsättning
att dessa kunna varaktigt bestå som självständiga jordbruk. I avvaktan
på erfarenheter i nämnda hänseende i fråga om de redan upplåtna
lotterna torde man därför böra framgå med försiktighet. Vad beträffar
möjligheterna att skapa bärkraftiga jordbruk av de lotter, som nu upplåtits,
äro dessa möjligheter avhängiga av ett flertal svårbedömliga faktorer.
En viktig förutsättning för företagets genomförande torde vara att såväl
jordbruksjord som skog inom överskådlig tid och till rimliga kostnader
kan försättas i produktionsdugligt skick. Enligt vissa i samband med lantmäteriförrättningen
gjorda kalkyler rörande odlingskostnaderna skulle
iståndsättandet av de bästa odlingsområdena draga en kostnad av ca 1 900
kr. per ha. Med hänsyn jämväl till de numera synnerligen betungande byggnadskostnaderna
framstår det såsom föga sannolikt, att en egnahemsinnehavare
utan eget kapital skall kunna inom rimlig tid åstadkomma ett bärkraftigt
jordbruk. Användande av moderna maskiner torde vara en förutsättning
för att odlingsarbetet skall bli utfört inom rimlig tid och till överkomliga
kostnader. Enligt vad revisorerna vid sitt besök inhämtat, anses
emellertid av egnahemsinnehavarna de maskinhyror, som betingats för traktorer
av egnahemsnämnden, vars verksamhet numera övertagits av lantbruksnämnden,
alltför dryga. Med hänsyn till dessa omständigheter ter det
sig för närvarande ovisst, på vad sätt och i vilken utsträckning de upplåtna
jordbruken komma att uppodlas och färdigställas. Skulle uppodling icke
komma att ske i beräknad utsträckning, bli innehavarna beroende av att
vid sidan av sitt jordbruk kunna erhålla viss arbetsförtjänst. Så länge egnahemsnämndens
ovannämnda arbeten med dikning, vägbyggnad m. in. inom
området pågå, torde möjligheter härför komma att föreligga, men då dessa
arbeten upphört, torde utsikterna för erhållande arbetsförtjänst vid sidan
av eget jordbruk få bedömas såsom små. Frågan om ytterligare subventioner
av statsmedel kommer i så fall att inställa sig.
Det är i hög grad angeläget att de försålda styckningslotterna bringas upp
till bärkraftiga jordbruk. I den mån ytterligare subventioner skola ifrågakomma,
torde de företrädesvis ges formen av gynnsamma villkor för maskinhållning
vid nyodling och dylikt.
Vad beträffar dispositionen av den tillgängliga skogsmarken torde de nu
vidtagna åtgärderna, syftande till en upprustning av skogsmarken i fråga
— 189
om virkesförråd in. m., ha varit nödvändiga. Om de avstyckade lotterna
skola erhålla något verksamt stöd genom tillgång till skog, torde dock vid
senare tidpunkt, då skogens tillstånd så medgiver, frågan om fördelning
jämväl av skogsmarken få upptagas till förnyat övervägande.
De vid Björkfors jordförmedlingsföretag gjorda iakttagelserna ge revisorerna
anledning till det allmänna uttalandet, att det — även om de naturliga
betingelserna icke äro ogynnsamma — synes ovisst, huruvida företag
av ifrågavarande slag för närvarande över huvud taget kunna genomföras
till rimliga kostnader.
Revisorerna ha velat fästa riksdagens uppmärksamhet på de sålunda gjorda
iakttagelserna.
§ 34.
Vissa iakttagelser rörande arbetarsmåbruken i Norrbottens län.
Den statsunderstödda arbetarsmåbruksverksamheten, vilken påbörjades
år 1933, har intill den 1 juli 1948 bedrivits främst genom utlämnande av
lån från den enligt beslut av samma års riksdag bildade arbetarsmåbrukslånefonden.
Enligt i kungörelse den 7 juni 1940 (nr 590) angående statsunderstödd
arbetarsmåbruksverksamhet meddelade bestämmelser kunde
landskommun tilldelas statslån från fonden för utlämnande av arbetarsmåbrukslån
till skogsarbetare eller därmed likställd arbetare för att giva honom
tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad att bereda honom utkomst genom
jordbruk, drivet vid sidan av annan verksamhet. Högsta lånebeloppet
utgjorde enligt kungörelsen 7 000 kronor, och lån skulle med avseende å
återbetalning delas i en stående del — motsvarande kostnader för jordförvärvet
jämte, i förekommande fall, 60 procent av beräknad kostnad för vissa
statsbidragsberättigade förbättringsarbeten — samt en amorteringsdel, avsedd
att återbetalas från det sjätte kalenderåret efter lånets beviljande med
en trettiondel årligen. Låneansökningar skulle prövas och avgöras av kommunen
— i regel av en särskild egnahemskommitté eller kommunalnämnden
— och beslut att bevilja lån underställas vederbörande egnahemsnämnd
för godkännande. Om egnahemsnämnden fann sig icke kunna godkänna lånet,
skulle frågan av nämnden underställas egnahemsstyrelsens prövning.
För att kunna anskaffa och tillhandahålla jord, som med hänsyn till jordmån,
läge, pris och andra på frågan inverkande omständigheter lämpligen
kunde användas för bildande av arbetarsmåbruk, kunde kommun av egnahemsstyrelsen
tilldelas förlagslån ur jordförmedlingsfonden. Förutom här
avsedda lån kunde till lånesökande, som hade tre eller flera barn under
sextons års ålder och som på grund härav uppfört större bostadsbyggnad
än som eljest varit behövligt, enligt egnahemsstyrelsens beslut utgå bidrag
av statsmedel med högst 1 000 kronor till täckande av uppkommen kostnadsökning.
Bidrag kunde under motsvarande förutsättningar utgå även för tillbyggnad
av bostad.
— 190 —
Genom kungörelsen den 18 maj 1945 (nr 220, ändrad 165/1946 och 127/
1947) med vissa bestämmelser angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet
medgavs att under åren 1935—45 beviljade lån finge höjas intill
10 000 kronor samt att sådana lån, som beviljades under åren 1945—48,
finge utgå med högre belopp än 7 000 kronor, dock högst 10 000 kronor.
Vidare ha genom kungl. brev till egnahemsstyrelsen bestämmelser meddelats
angående uppskov i vissa fall med utförandet av åtgärder för färdigställande
av arbetarsmåbruk m. m. samt förlängning av den amorteringsfria
tiden å en del lån. Ifrågavarande föreskrifter tillkommo i anledning av
beslut vid 1945 års riksdag. I proposition nr 64 till samma års riksdag uttalade
departementschefen bl. a., att verkställd utredning givit vid handen,
att arbetarsmåbruk, till vilka lån beviljats under åren 1935—38, i ett icke
obetydligt antal fall ej blivit färdigställda inom avsedd tid. Anledningen härtill
vore främst inkallelser samt avsaknad av erforderliga medel. Samma
svårigheter kunde förväntas möta de låntagare, som erhållit lån år 1939
eller senare eller som komme att i fortsättningen erhålla sådana lån. Från
statsmakternas sida borde åtgärder vidtagas, som vore ägnade att sätta låntagarna
i stånd att utföra återstående arbeten samt att förvärva och iordningställa
arbetarsmåbruk.
Beviljandet av lån ur arbetarsmåbrukslånefonden har fr. o. in. den 1 juli
1948 upphört. Återstående medel å fonden skola, i den mån de ej tagas i
anspråk för utbetalande av redan beviljade men ej utlämnade lån, tillföras
riksstaten. Även förhöjning av lån och beviljande av särskilt statsbidrag till
bostadsbyggnad har upphört. De befintliga arbetarsmåbruken torde hädanefter
komma att behandlas på samma sätt som andra jordbruk och bliva
sålunda underkastade de villkor och bestämmelser angående lån och bidrag
m. in., som gälla för rationaliseringsverksamheten i allmänhet på detta
område.
Inom Norrbottens län uppgår, enligt vad som inhämtats från lantbruksstyrelsen,
antalet intill den 30 juni 1948 beviljade och då ännu uteliggande
arbetarsmåbrukslån till 1 194, representerande ett beviljat sammanlagt lånebelopp
av i det närmaste 9 miljoner kronor. Fördelningen å olika år framgår
av följande uppställning.
Å r | Beviljade bidrag | Å r | Beviljade bidrag | ||
Antal | Belopp kr. | Antal | Belopp kr. | ||
1933........... | 23 | no 690 | 1941........... | 120 | 1143 660 |
1934........... | 115 | 593 175 | 1942........... | 43 | 423 575 |
1935........... | 188 | 1 169 8)8 | 1943........... | 3 | 23 000 |
1936........... | 236 | 1711480 | 1944........... | 6 | 54 000 |
1937........... | 208 | 1 612 250 | 1945........... | 3 | 30 000 |
1938........... | 180 | 1 517 300 | 1946........... | 16 | 160 000 |
i 1939........... | 27 | 195 720 | 1947........... | 15 | 150 000 |
j 1940........... | 2 | 13 500 | 1948 */i—30/e ... | 9 | 90 000 |
|
|
| Summa | 1194 | 8998168 |
— 191 —
Verksamheten var såsom framgår av uppgifterna om antalet beviljade
lån av betydande omfattning under de första åren. Sedan år 1942 har endast
ett ringa antal nya arbetarsmåbruk tillkommit. Att märka är att
samtliga fr. o. m. år 1945 beviljade lån, tillhopa 43 st., uppgå till maximalt
belopp 10 000 kronor.
Arbetarsmåbruken äro tämligen jämnt fördelade över hela länet. Antalet
lån och lånebeloppens storlek inom de olika kommunerna framgå av
följande uppställning.
Kommun | Beviljade lån | Kommun | Beviljade lån | ||
Anlal | Belopp kr. | Antal | Belopp kr. | ||
Arvidsjaur........... | 37 | 245 975 | Nedertorneå......... | 40 | 249 770 |
Edefors ............. | 60 | 525 970 | Norrfjärden.......... | 47 | 273 815 |
Gällivare............ | 92 | 765 150 | Pajala............... | 43 | 302 770 |
| 32 | 216 820 | Piteå lands-......... | 39 | 283 910 |
Hortlax............. | 36 | 281 650 | Råneå............... | 90 | 707 493 |
| 54 | 378 350 | Tärendö............. | 11 | 80 225 |
Jukkasjärvi.......... | 6 | 42 350 | Töre ................ | 63 | 499 740 |
| 31 | 239 375 | Älvsbyn............. | 91 | 630 550 |
| 76 | 524 020 | Överkalix............ | 109 | 962 200 |
| 55 | 524 185 |
| 31 | 231 765 |
| 35 | 205 200 |
| 74 | 565 435 |
Nederluleå........... | 42 | 261 450 | Summa | 1194 | 8998 168 |
I fråga om arbetarsmåbrukens allmänna beskaffenhet uttalade redan
riksdagens år 1938 församlade revisorer efter att ha besökt ett flertal småbruk
inom Norrbottens län vissa betänkligheter. Sålunda vore i flera fall
arbetarsmåbruk belägna på platser med vattensjuk och även i övrigt för
uppodling otjänlig mark, ehuru det icke bort ha varit uteslutet, att lämpligare
jord i samma trakt kunnat anskaffas. Stora risker uppstode därför,
att syftet med låneverksamheten i dylika fall förfelades. Nämnda missförhållanden
syntes särskilt påfallande inom Karl Gustavs socken. Revisorerna
förordade med hänsyn härtill, att egnahemsnämnderna borde erhålla
större inflytande på låneverksamheten för arbetarsmåbruk än som då
vore fallet.
Såsom framgår av i det föregående lämnade uppgifter angående arbetarsmåbrukens
fördelning å olika kommuner förekommer det största antalet,
109 st., i Överkalix socken. Inom nämnda socken har på förekommen anledning
egnahemsstyrelsen verkställt en närmare undersökning med avseende
å jordbruks-, byggnads- och driftsförhållanden vid arbetarsmåbruken.
Resultatet av undersökningen har redovisats i en till jordbruksdepartementet
den 25 maj 1948 överlämnad utredning, varav bl. a. framgår följande.
Inventering bar skett av samtliga arbetarsmåbruk, 106 till antalet, för
vilka arbetarsmåbrukslån beviljats intill tiden för undersökningens verkställande
och å vilka åtgärder vidtagits för fastigheternas iordningställande.
De ursprungligen beviljade lånebeloppen ha i många fall blivit förhöjda
enligt därom gällande föreskrifter, och de därigenom erhållna med
-
— 192 —
len ha använts för småbrukens färdigställande och till olika förbättringsåtgärder
å framför all t bostäder och ladugårdar. Emellertid ha åtskilliga
låntagare erhållit statliga lån och bidrag även i andra former, såsom bostadsanskaffningslån
till barnrika familjer (s. k. barnrikelån), bostadsförbättringsbidrag
och nybyggnadslån, statsbidrag till utökning av bostadsutrymmet,
nyodlingsbidrag och i vissa fall även kommunala bidrag. Endast
117 låntagare ha icke erhållit andra lån eller bidrag än arbetarsmåbrukslån.
Av låntagarna ha 2(i erhållit barnrikelån (i genomsnitt 9 960 kronor),
4 bostadsförbättringsbidrag (2 500 kronor), 3 nybyggnadslån (2 000 kronor),
28 bidrag till bostadsutökning (872 kronor), i7 nyodlingsbidrag (249
kronor) samt 24 kommunala bidrag (1 257 kronor). Åskilliga låntagare äro
ytterligare skuldsatta. — Undersökningen har givit vid banden att trots de
åtgärder, för vilka ovan redogjorts, åtskilliga av de undersökta arbetarsmåbruken
äro behäftade med i vissa fall ganska avsevärda brister i det
ena eller andra avseendet. Jordartsförhållandena ha i allmänhet bedömts
som mindre goda. Strävanden från kommunens sida att få arbetarsmåbruken
spridda inom olika delar av kommunen torde ha medfört, att dessa
ibland kommit att förläggas i trakter, där betingelserna för jordbruk icke
varit de bästa. Även i fråga om storlek, fördelning å olika ägoslag och
arrondering ha i många fall brister kunnat konstateras. Foder har i betydande
utsträckning måst anskaffas från annat håll, och betesbehovet hår
täckts genom vanligt skogsbete. Byggnadernas standard har endast i ett
mindre antal fall givit anledning till anmärkning, medan däremot ett 15-tal småbruk alltjämt sakna utfartsväg. — Den av egnahemsstyrelsen anlitade
utredningsmannen bar uttalat sig för att av olika skäl 12 av de befintliga
småbruken nedläggas eller upphöra. Av dessa ha 4 redan övergivits
av sina innehavare. Egnahemskommittén i Överkalix kommun och
kommunalfullmäktige ha emellertid framhållit, att ett nedläggande av redan
färdigställda småbruk torde av ekonomiska skäl böra ske med största
varsamhet. I fråga om övriga småbruk framhålles i utredningen vikten av
att olika åtgärder vidtagas för avhjälpande av konstaterade bristfälligheter.
I första hand erfordras sålunda utökning av den odlade jorden, så att
småbruken erhålla lämplig storlek för en beräknad djurhållning av två
kor och några smådjur samt för odling till husbehov av potatis och grönsaker
in. in. Nyodling utan maskinella hjälpmedel anses ställa sig alltför
kostsam, varför lämpligen lantbruksnämndens maskiner och aggregat
böra komma till bruk. Vidare betonas behovet av vägar till de småbruk
som alltjämt sakna utfart. I vissa fall bör även omarrondering komma till
slånd ävensom förbättringar av bostads- och ekonomibyggnader. Slutligen
bör betesfrågan lösas på ett rationellt sätt, därvid anläggning av kulturbeten
rekommenderas. Såsom slutomdöme har utredningsmannen framhållit
att, då tillfredsställande areal odlad jord synes vara en av de viktigaste
förutsättningarna för att erhålla kännbart stöd av jordbruket, detta
förhållande förtjänar att särskilt uppmärksammas. Uppmärksamhet bör
även ägnas åt att arbetarsmåbruk ej bildas i större omfattning än att deras
innehavare ha erforderlig tillgång på förtjänstarbete inom orten.
I)å de flesta av konstaterade bristfälligheter kunna bliva avhjälpta inom
ramen för den rationaliseringsverksamhet på jordbrukets område och den
bostadsförbättringsverksamhet, som påbörjats den 1 juli 1948, har egnahemsstyrelsen
icke ansett sig böra förorda några särskilda hjälpåtgärder
från statens sida till förmån för arbetarsmåbrukslåntagarna i Överkalix
kommun. Utredningsmaterialet har föreslagits i stället skola överlämnas
till lantbruksnämnden i länet för vidtagande av de åtgärder, som nämnden
i varje särskilt fall kan finna möjliga och lämpliga för förbättring av nu
ifrågavarande arbetarsmåbruk.
— 193 —
För att erhålla ytterligare material för bedömande av nu ifrågavarande
verksamhet ha revisorerna gjort en begränsad undersökning rörande förhållandena
i Karl Gustavs kommun och i sådant hänseende vänt sig till
kommunalnämnden med vissa förfrågningar. Det har därvid framkommit
att även inom denna kommun arbetarsmåbruken i många fall äro behäftade
med allvarliga brister. Tillgången till odlad jord är i regel mycket
liten. Höslåtter och betesmark ha i stor utsträckning måst arrenderas av
närboende jordägare. Anskaffande av tillskottsjord är i många fall, där
ägaren hyser intresse för jordbruk, behövligt, och byggnadsförbättringar erfordras
i några fall. Däremot äro vägfrågorna i allmänhet tillfredsställande
lösta. Särskilt framhålles emellertid att tillgången till arbete vintertid
är dålig, och att många arbetarsmåbrukslåntagare måste söka arbete på annat
håll. Hittills ha 5 arbetarsmåbruk övergivits av innehavarna, och orsaken
härtill har främst varit bristen på arbetstillfällen i orten. — Av de
förfallna amorteringarna ha i runt tal 25 procent icke influtit, och restantierna
ha måst påläggas kommunen. Kommunala bidrag ha vidare utgått
i rätt stor omfattning till färdigställande av arbetarsmåbruk, då lånen, särskilt
under senare år, visat sig otillräckliga. Under de senaste fem åren ha
i medeltal ca 12 000 kronor per år utlämnats för ifrågavarande ändamål. —-Kommunalnämnden har i fråga om förutsättningarna för arbetarsmåbrukens
fortbestånd uttalat, att ytterligare några arbetarsmåbruk kunna komma
att övergivas av innehavarna på grund av svårigheter att finna utkomst
på de orter, där småbruken äro belägna. Småbruken ha i många fall bundit
personer, som eljest skulle ha sökt sig till orter med för närvarande
bättre utkomstmöjligheter. I de fall, där arbetarsmåbruksinnehavare lyckats
förvärva en större areal odlad eller odlingsbar jord, så att en kreatursbesättning
av 3—5 kor kan hållas, lia arbetarsmåbrukslånen emellertid blivit
till god hjälp.
Revisorernas uttalande. Den statsunderstödda arbetarsmåbruksverksamheten
har inom de två kommuner av Norrbottens län, beträffande vilka revisorerna
haft tillfälle att taga närmare del av förhållandena, i vissa avseenden
slagit mindre väl ut. Arbetarsmåbruken äro i åtskilliga fall behäftade
med allvarliga brister, och de av 1948 års revisorer uttalade farhågorna,
att syftet med låneverksamheten i vissa fall kunde förfelas, synas ha
besannats. Främst gälla bristerna tillgången till odlad och odlingsbar jord,
men även i fråga om byggnader, vägar, arrendering, betesförhållanden
m. in. äro åtgärder av nöden för en förbättring. Den måhända allvarligaste
olägenheten synes emellertid vara, att innehavare av småbruk i många fall
icke i tillräcklig utsträckning kunna erhålla arbetstillfällen på orten.
Främst av denna orsak ha ett antal småbruk redan övergivits av innehavarna
och, såvitt kan bedömas, torde ytterligare nedlägganden vara att förvänta
inom den närmaste tiden. Sistnämnda förhållande torde sammanhänga
med att kommunerna eftersträvat en spridning av arbetarsmåbru
13—b88580.
Rev. berättelse ang. statsverket år 19i8. I.
— 194 —
ken, varvid sådana i viss utsträckning kommit att skapas även på orter
med otillfredsställande tillgång till arbete. Revisorerna ha vidare uppmärksammat
att innehavarna av arbetarsmåbruk vid sidan av arbetarsmåbrukslånen
i stor utsträckning kommit i åtnjutande av lån och bidrag i andra
former från det allmänna, såsom barnrikelån, bostadsförbättringsbidrag,
nybyggnadslån, nyodlingslån samt kommunala bidrag. Vid utformandet
av bestämmelserna rörande den statsunderstödda arbetarsmåbruksverksamheten
torde avsikten knappast ha varit, att andra låne- och bidragsformer
på sådant sätt skulle kunna kombineras med arbetarsmåbrukslån. Låntagarna
torde härigenom ha kommit i åtnjutande av betydligt större stöd
från det allmänna än vad som från början avsetts.
I vad mån de brister, som kunnat konstateras beträffande arbetarsmåbruken
i överkalix och Karl Gustavs kommuner, äro för handen även inom
andra kommuner undandrager sig för närvarande revisorernas bedömande.
Anledning synes emellertid föreligga till antagande, att de här
gjorda iakttagelserna i större eller mindre utsträckning äga giltighet beträffande
arbetarsmåbruken i allmänhet i Norrbottens län.
Alltsedan den 1 juli 1948 beviljas icke några nya arbetarsmåbrukslån.
De redan befintliga småbruken komma hädanefter att i fråga om lån, bidrag,
förbättringsåtgärder etc. behandlas på samma sätt som andra jordbruk
enligt de allmänna bestämmelser, som gälla beträffande rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område. Även om sålunda åtgärder till
förbättring av arbetarsmåbruk komma att inrymmas i lantbruksnämndernas
allmänna verksamhet, får icke förbises att ett avhjälpande av de konstaterade
bristerna torde komma att kräva betydande insatser från det allmännas
sida. Vid sin prövning av hithörande frågor måste lantbruksnämnderna
noggrant tillse, att ytterligare investering av allmänna medel för förbättringsåtgärder
o. d. sker endast å sådana arbetarsmåbruk, som bedömas
komma att varaktigt bestå. Det torde i detta sammanhang kunna
konstateras, att utvecklingen i många hänseenden lett till att de skäl, som
ursprungligen anfördes för denna form av jordbruksupplåtelser, icke längre
äro för handen. Såsom exempel kan nämnas, att inom skogsbruket —
åtminstone i vad gäller bolagsskogar och kronoparker — det torde bliva allt
vanligare, att arbetarna äro bosatta på mera centralt belägna orter och genom
arbetsgivarnas försorg dirigeras till de olika arbetsområdena. Behovet
av arbetskraft i omedelbar närhet av arbetsplatserna blir därför allt
mindre framträdande.
Revisorerna ha med hänsyn till vad ovan anförts ansett sig — trots att
arbetarsmåbruksverksamheten som sådan upphört — böra bringa de gjorda
iakttagelserna till riksdagens kännedom.
— 195 —
§ 35.
Upplåtelser av jordbrukslägenheter åt lappar, som lämnat renskötseln.
Enligt kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 484) angående upplåtelse åt
lappar av lägenheter å kronomark m. in. må å för ändamålet särskilt avsatt,
kronan tillhörig mark i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län upplåtelser
under nyttjanderätt till lappar äga rum av dels jordbrukslägenheter,
dels bostadslägenheter. Upplåtelser skola ske genom den statliga egnahemsorganisationen
(numera lantbruksorganisationen), och de upplåtna lägenheterna
stå under dennas vård och förvaltning Vad särskilt gäller upplåtelser
av jordbrukslägenheter är vidare bl. a. stadgat, att upplåtelse ej må ske,
om därigenom skulle föranledas att nödig arbetskraft komme att saknas
inom renskötseln eller renbetesmarker lämnas outnyttjade av brist på utövare
av nämnda näring. Endast lapp, som enligt lagen om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige äger rätt till renskötsel, men icke är i tillfälle
utöva denna näring, kan ifrågakomma. Vederbörande måste även vara
känd för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet och prövas äga förutsättningar
för drivande av ett mindre jordbruk. I princip får icke jämsides
med lägenheternas brukande på stadigvarande sätt drivas renskötsel. I
fråga om lägenheternas storlek stadgas, att den odlingsbara marken med
vissa undantag skall ha en sådan omfattning, att innehavaren och hans
familj kunna, sedan lägenhet blivit uppodlad, erhålla sin huvudsakliga utkomst
av jordbruket Vid tillträdet skall så stor del av den tillagda marken
vara iordningställd, att två kor kunna födas å lägenheten och potatis odlas
för husbehovet. Lägenhet skall vidare vid tillträdet vara försedd med boningshus,
nödiga ekonomibyggnader och övriga för jordbrukets drift erforderliga
anläggningar. Till täckande av kostnader för uppodling till åker,
stenröjning å odlad jord, påförande av mineraljord på myrjord, befordrande
av rationell beteskultur samt fördjupning av avloppsdiken kan arrendator
utan återbetalningsskyldighet tilldelas bidrag enligt samma grunder
som gälla för statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk.
Upplåtelse skall ske för en tid av tjugu år med rätt för arrendatorn att
vid arrendetidens utgång på vissa villkor erhålla ny upplåtelse på tjugu år.
Dör arrendator, kan arrendet övertagas av efterlevande änka eller av bröstarvinge,
som prövas lämplig som arrendator. Enligt egnahemsnämnds beslut
kan arrendator under högst femton år från första upplåtelsen befrias från
erläggande av arrende. För skatt och annan allmän tunga, som belöpa å lägenheten,
skall kronan svara.
I kungörelsen finnas vidare bestämmelser om underhåll av byggnader,
brandförsäkring, rätt till husbehovsvirke, jakträtt, betesrätt, årliga bidrag
till för jordbruket erforderliga förnödenheter in. in. ävensom om förhållandet
till renskötande lapparna.
Bestämmelser ha vidare utfärdats om lån för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier,
utsäde, gödningsämnen, foder och dylikt samt till andra
— 196 —
nödvändiga utgifter för igångsättande av driften å lägenheten (inventarielån).
Sådant lån må ej överstiga 1 500 kronor. I regel skall amortering påbörjas
efter fem år med en tiondel årligen med rätt för egnahemsstyrelsen
att sedan två tredjedelar inbetalats efterskänka återstoden.
De i förenämnda kungörelse intagna bestämmelserna, vilka ersatte en
tidigare kungörelse av den 18 juli 1928 (nr 314), tillkommo efter beslut av
Kungl. Maj :t och riksdagen år 1941 (prop. nr 156; r. skr. nr 246).
Propositionsförslaget hade grundats på en särskild sakkunnigutredning
(SOU 1940: 37), som i sin tur utgjorde en överarbetning av 1930 års lapputrednings
betänkande (SOU 1936: 23). I förstnämnda utredning framhölls
bl. a. att det ur social synpunkt ävensom ur allmän ordningssynpunkt
vore nödvändigt, att staten ingrepe med stöd och ledning när det gällde lappar,
vilka måste lämna renskötseln och söka ny levnadsväg. Staten borde
dock bistå allenast sådana, som voro i verkligt behov därav. En lapp, för vilken
alla förutsättningar — hälsa, renar och tillgång till betesmarker -—
förelåge, borde icke bli föremål för denna statens hjälp; ville han byta yrke,
borde han intaga samma ställning, som andra svenska medborgare. Vunnen
erfarenhet hade ådagalagt, att jordbruk och boskapsskötsel ofta varit ett
lämpligt näringsfång för de icke renskötande lapparna. Från lapparnas egen
sida hade vid upprepade tillfällen framhållits, att jordbruksnäringen vore
den lämpligaste utvägen för försörjning av de lappar, som icke kunde finna
sin utkomst inom renskötseln. Med hänsyn till de särskilda svårigheter, som
kunde förväntas uppstå för lapparna, förordades i sakkunnigutredningen ett
kraftigare stöd från statens sida än vad som lämnades åt de svenska kolonisterna
på kronoparkerna. — Enligt av lappfogdarna i Norrbottens län verkställd
utredning skulle omedelbart behöva upplåtas drygt 100 jordbrukslägenheter.
I Västerbottens län hade behovet för de närmaste åren uppgivits
till omkring 10 lägenheter och i Jämtlands län likaledes till 10. Med
hänsyn till vanskligheten att bedöma efterfrågan på lägenheter utgick sakkunnigutredningen
från att för de närmaste fem åren 25 jordbrukslägenheter
skulle behöva iordningställas i Norrbottens län samt 5 i vartdera av
Västerbottens och Jämtlands län. För att giva en föreställning om de belopp
egnahemsorganen för de närmase åren borde få till sitt förfogande förebragtes
vidare vissa kostnadsberäkningar. Egnahemsorganens utgifter för jordens
iordningställande beräknades sålunda uppgå till omkring 2 520 kronor
för myrjordskolonat och 3 030 kronor för fastmarkskolonat. Under förutsättning
att fritt virke på rot kunde erhållas och de blivande kolonisterna
själva kunde hjälpa till med hantlangningsarbetet, borde vidare kostnaderna
för bebyggande av en lägenhet icke överstiga 7 500 kronor. För anläggande
av utfartsväg och brunn beräknades 800 kronor vara erforderligt. De sammanlagda
kostnaderna för iordningställande av kolonat uppskattades sålunda
till för myrjordskolonat 10 820 kronor och för fastmarkskolonat 11 330
kronor, eller i genomsnitt per kolonat ca 11 000 kronor. För erforderliga
avloppsdiken inom ifrågakommande områden beräknades vidare ett engångsbelopp
av 20 000 kronor. — Det kan i detta sammanhang nämnas,
— 197
att i sakkunnigutredningen framhållits, att i den mån berörda verksamhet
utvecklades, medelsförbrukningen å anslaget till fattigvård och barnavård
för lappar kunde förväntas komma att nedgå.
Departementschefen anslöt sig i propositionen 1941: 156 i huvudsak till
det framlagda förslaget men framhöll, att försiktigheten bjöde, att verksamheten,
i avbidan på att erfarenhet vunnes rörande dess verkningar, till en
början bedreves försöksvis och i begränsad omfattning. De förebragta kostnadsberäkningarna
borde genom koncentration av bebyggelsen och bedrivande
av odlingsarbeten genom ängsröjning vara möjliga att hålla. Medelsbehovet
uppskattades för iordningställande av de av utredningsmannen
tänkta 35 lägenheterna samt för dikningsarbeten, löpande utgifter in. m.
till 450 000 kronor, vilket belopp föreslogs skola disponeras ur jämtländska
renbetesfjällens skogsfond och överföras till en särskild diversemedelstitel
hos egnahemsstyrelsen. Vidare föreslogs från samma fond skola avsättas
50 000 kronor för verksamheten med utlämning av s. k. inventarielån. —
Riksdagen biföll de i propositionen framlagda förslagen (skr. nr 246;
jordbr.utsk.utl. nr 39).
I fråga om de hittills uppnådda resultaten av nu ifrågavarande verksamhet
ha revisorerna inhämtat vissa uppgifter.
Härvid må till en början erinras om att redan före tillkomsten av 1941
års kungörelse åtskilliga områden avsatts för nu ifrågavarande ändamål,
varjämte ett fåtal jordbrukslägenheter upplåtits. Enligt beslut av Kungl.
Maj:t under åren 1930—39 hade sålunda reserverats hemmanen Kurravaara
5, 6 och 7 i Jukkasjärvi socken jämte en del områden i Gällivare, Jokkmokks
och Arjeplogs socknar, samtliga belägna ovan odlingsgränsen, ävensom
ett område av kronoparken Abraur i Arvidsjaurs socken, tre områden
i Malå socken och ett område av kronoparken Vaksliden i Arvidsjaurs socken,
sistnämnda områden belägna nedanför odlingsgränsen. Å hemmanen
Kurravaara upplätos först tre jordbrukslägenheter, beträffande vilka bebyggande
och uppodling genom länsstyrelsens försorg bekostades med medel,
som erhållits från enskilt håll samt genom försäljning av skog från hemmanen.
Enligt beslut av 1939 års riksdag anvisades vidare tillhopa 39 000
kronor för upplåtelser å dessa hemman av ytterligare sex lägenheter, av
vilka dock vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande endast två blivit upplåtna
och försedda med byggnader och odlad jord. Av 1940 års riksdag anvisades
slutligen 6 200 kronor till uppförande av boningshus å en av de
tidigare upplåtna lägenheterna. Även det å kronoparken Abraur belägna området
hade upplåtits såsom jordbrukslägenhet men icke bebyggts. Sammanlagt
hade sålunda enligt äldre bestämmelser upplåtits sex jordbrukslägenheter,
varav en vid tidpunkten för de nya bestämmelsernas ikraftträdande
icke var bebyggd.
Det sammanlagda antalet åt lappar upplåtna jordbrukslägenheter — ovan
nämnda tidigare upplåtelser inberäknade — uppgår enligt vad revisorerna
inhämtat för närvarande till elva, samtliga belägna i Norrbottens län. I Västerbottens
och Jämtlands län ha några upplåtelser icke ägt rum. Av de upp
-
— 198 —
låtna lägenheterna äro sju belägna å hemmanen Kurravaara, en i Moskojärvi
by i Gällivare socken, en med beteckningen Pärlholmen l2 och l3 i
Jokkmokks socken, en vid Alle jaur i Arjeplogs socken samt en — den
förenämnda å kronoparken Abraur belägna lägenheten Lappvallen — i Arvidsjaurs
socken. Vad sistnämnda lägenhet beträffar, uppläts denna redan
år 1935 enligt bestämmelserna i 1928 års kungörelse men överfördes enligt
Kungl. Maj:ts beslut den 24 mars 1944 under 1941 års kungörelse. Nytt
kontrakt med innehavaren har emellertid icke kunnat tecknas, enär lägenheten
icke innehåller enligt de nya bestämmelserna erforderlig areal jord.
Framställning har av egnahemsnämnden gjorts om avsättande av jord för
erforderlig utökning av lägenheten. Övriga äldre upplåtelser ha överförts
till den nya upplåtelseformen, och nya kontrakt ha tecknats med innehavarna.
Av de upplåtna elva lägenheterna brukas för närvarande nio. Lägenheten
Pärlholmen l2 och l3, som upplåtits enligt egnahemsnämndens beslut den 16
oktober 1944, övergavs av innehavaren under förliden vår och står numera
utan innehavare. Samma är förhållandet med en av lägenheterna i Kurravaara,
vars innehavare våren 1947 på egnahemsnämndens uppmaning fick
lämna densamma.
De med tillämpning av bestämmelserna i 1941 års kungörelse intill 1947
års utgång nedlagda nettoutgifterna för förvärv och iordningställande av
ovannämnda lägenheter i Norrbottens län uppgå enligt vad som uppgivits
från lantbruksstyrelsen till ca 206 000 kronor. Av sistnämnda belopp utgör
omkring 27 000 kronor för lägenheterna gemensamma kostnader, såsom
kostnader för vägförrättningar (ca 1 500 kronor), löner, och rese- och traktamentskostnader
för anställd jordbruksinstruktör samt för byggnadskontroll
(ca 25 000 kronor) samt vissa utredningskostnader (ca 600 kronor) rörande
två andra ifrågasatta kolonisationsområden för lappar. Huvuddelen
av utgifterna är emellertid direkt hänförlig till de enskilda lägenheterna
och fördelar sig enligt följande tablå.
|
| Antal | Nettokostnad för | Summa netto- kostnader | |||
Socken | Lägenhet | lägen- heter | jordförvärv | byggnads- | nyodling | skatter | |
|
| kr. | arbeten kr. | kr. | m. m. kr. | kr. | |
Arjeplog | Allejaur | 1 | 8 045: 50 | 33 230:21 |
| 105: 07 | 41 380:78 |
Arvidsjaur | Abraur | 1 | — | 25 164: 91 | 1523:11 | _ | 26 688: 02 |
Gällivare | Moskojärvi | 1 | 19 000: — | — | — | 44:- | 19 044: — |
Jokkmokk | Pärlholmen | 1 | 2 019: 89 | 1 468:08 | _ | 54:40 | 3 542: 37 |
Jukkasjärvi | Kurravaara | 7 | — | 82 411:88 | 4 995:41 | 815:95 | 88 223: 24 |
| Summa | 11 | 29065:39 | 142 275: DS | 6 518:52 | 1019:42 | 178878:41 |
Att märka är, att i ovannämnda uppgifter icke ingå de kostnader, som
före år 1941 nedlagts för iordningställande av fem av de sju lägenheterna
i Kurravaara, vilka kostnader — såsom tidigare nämnts — bestridits av
medel, som erhållits från enskilt håll samt genom försäljning av skog från
199 —
hemmanen ävensom genom särskilda av riksdagen lämnade anvisningar å
tillhopa ca 45 000 kronor.
Under år 1948 har intill september månads utgång nedlagts i runt tal
17 500 kronor, varav ca 12 000 kronor hänföra sig till lägenheterna i Kurravaara,
3 500 kronor till lägenheten Allejaur och 2 000 kronor till lägenheten
Abraur.
Sammanlagt har till och med budgetåret 1947/48 av de 450 000 kronor,
som avsatts för här ifrågavarande ändamål, disponerats omkring 232 000
kronor, varav ca 4 400 kronor respektive 650 kronor av egnahemsnämnderna
i Jämtlands och Västerbottens län. Odisponerat kvarstod sålunda vid senaste
budgetårsskifte hos egnahemsstyrelsen 218 000 kronor.
Vad beträffar de för utlämnande av s. k. inventarielån reserverade medlen,
50 000 kronor, kan nämnas att två lån hittills beviljats, vartdera uppgående
till maximalt belopp 1 500 kronor. Härav hade vid senaste budgetårsskifte
lyftats 650 kronor.
Revisorernas uttalande. Upplåtelser åt lappar av jordbrukslägenheter
enligt bestämmelserna i nu gällande kungörelse 1941: 484 ha såsom ovan
anförts ägt rum endast i mycket ringa omfattning. Utöver de sex lägenheter,
som redan före de nya bestämmelsernas tillkomst upplåtits, ha tillkommit
fem nya. Då under den förflutna tiden två lappar övergivit åt dem upplåtna
lägenheter, kan nettotillskottet angivas till tre lägenheter. Av de medel,
som av riksdagen reserverats för beräknad ny upplåtelse under de
närmaste åren av omkring 35 lägenheter, har emellertid mera än hälften förbrukats,
vilket sammanhänger med att kostnaderna för iordningställande
av de upplåtna lägenheterna blivit av en helt annan storleksordning än beräknat.
Särskilt har uppmärksammats att byggnadskostnaderna, vilka
ursprungligen beräknats till 7 500 kronor per lägenhet, uppgått till högst
betydande belopp och exempelvis för lägenheten Allejaur -—• för vilken
kostnaden för jordförvärv uppgått till ca 8 000 kronor — överstiger 36 000
kronor. Denna kostnadsökning torde endast till en del kunna tillskrivas de
inträffade prisstegringarna. I betraktande av de stora kostnader, som sålunda
måst nedläggas för iordningställande av jordbrukslägenheterna, kunna
revisorerna icke underlåta att starkt ifrågasätta, huruvida de resultat,
som utvinnas, stå i rimligt förhållande till statens utgifter för verksamheten.
Det kan även nämnas, att den hittills bedrivna verksamheten icke torde
ha minskat statens kostnader för fattigvård och barnavård för lappar.
Efterfrågan av jordbrukslägenheter bland lapparna har såsom av redogörelsen
framgått icke tillnärmelsevis varit av sådan omfattning, som förutsattes
vid statsmakternas behandling av frågan. Revisorerna, som under
sin resa avlagt besök vid de å hemmanen Kurravaara upplåtna lägenheterna,
ha kommit till den uppfattningen att — åtminstone att döma av den
hittillsvarande utvecklingen — lapparna endast i undantagsfall torde äga
förutsättningar att idka fast jordbruksdrift. Det kan erinras om att av
de hittills utvalda elva lägenhetsinnehavarna två redan övergivit jordbru
-
— 200 —
ken, trots att betydande kostnader nedlagts för iordningställande av såväl
byggnader som jord. Bland de i Kurravaara bosatta jordbrukande lapparna
kom även den uppfattningen till uttryck, att det för drivandet av jordbruken
erfordrades betydligt större insatser från staten i form av bidrag och
lån än som nu vore fallet.
Den verkställda undersökningen har givit vid handen, att ifrågavarande
verksamhet hitintills icke lett till åsyftade resultat ävensom att förutsättningar
icke torde föreligga för upplåtelser åt lappar av jordbrukslägenheter
i sådan omfattning, som från början avsetts. Därtill kommer att statens
utgifter för iordningställande av lägenheter blivit av en helt annan storlek
än beräknat. Enligt revisorernas mening synas därför ytterligare upplåtelser
av jordbrukslägenheter åt lappar i enlighet med här berörda bestämmelser
endast i undantagsfall böra komma till stånd. Det stöd, som från
statens sida bör skänkas åt lappar, som nödgats lämna renskötseln, torde
lämpligen givas annan karaktär, exempelvis genom upplåtelse av bostadslägenheter
och åtgärder för underlättande av övergång till sådan verksamhet,
för vars utövande lapparna äga bättre förutsättningar än för idkande
av jordbruk.
§ 36.
Lån till AB Uplandsprodukter.
Enligt vid skilda tillfällen meddelade beslut har Kungl. Maj :t på sätt nedan
närmare skall beröras beviljat lån till AB Uplandsprodukter, Uppsala,
ävensom till vissa i anslutning till detta bolag drivna företag, främst moderföretaget
Upsala Läns Fiskförsäljningsförening. Den 31 juli 1948 ha berörda
företag blivit försatta i konkurs.
Beträffande nämnda bolags tillkomst och verksamhet må följande nämnas.
AB Uplandsprodukter bildades år 1939 under firmabeteckningen AB
Strömmingskonserver med huvudsaklig uppgift att såsom ett dotterbolag
till Upsala Läns Fiskförsäljningsförening tillvarataga och konservera sådan
av föreningen mottagen överskottsströmming, vilken ej kunde avyttras i
färskt tillstånd för konsumtionsändamål. Lokaler förhyrdes i en Uppsala
stad tillhörig fastighet och föreningen lät omändra den för insaltningsverksamhet.
År 1942 utvidgades lokalerna med ett »storkök», vari viss del av råvaran
bereddes genom stekning, inläggning o. d. samt därefter levererades
till detalj affärer för »färdiglagad mat», icke minst bolagets systerföretag,
AB Uplandsfisk. År 1945 förvärvade bolaget av Uppsala stad den tidigare
förhyrda fastigheten, varefter densamma utbyggdes med konservfabrik, rökeri-,
frys- och kylrum, laboratorium samt lager-, expeditions- och kontorslokaler,
stora nog att även inrymma fiskförsäljningsföreningens och AB Uplandsfisks
varulager och förvaltningsorganisation. I samband härmed inköptes
även en relativt stor och dyrbar maskinpark. Det gamla firmanamnet
ändrades härvid till »Aktiebolaget Uplandsprodukter» med hänsyn till
— 201 —
att rörelsen utvidgades att omfatta även annan verksamhet än insaltning av
strömming.
Så länge bolagets verksamhet var begränsad till strömmingsinsaltning,
synes densamma ha varit lönsam. Bl. a. kunde alla t. o. m. år 1944 anskaffade
inventarier med ett sammanlagt inköpsvärde av 59 616 kronor omedelbart
avskrivas. Åren 1945 och 1946 synes rörelsen ha hämmats av ny- och
ombyggnaderna. Den nyupptagna konservfabrikationen möttes av stora svårigheter
i form av brist på lämpliga råvaror samt fackkunnig ledning och
personal. Sedan till följd av Fiskförsäljningsföreningens oförmåga att fullgöra
sina förbindelser strömmingsleveranserna hösten 1947 avstannat, övergick
bolaget till att under ett par månader tillverka köttkonserver på beting
åt Stockholm-Gävle slakteriförening. I december 1947 träffade bolaget avtal
med AB Banankompaniet om gemensam tillverkning av konserver, främst
sardiner i tomatsås. Härvid skulle bolaget bestå råvaran (strömming eller
småsill) samt Banankompaniet plåtburkar, olja och tomatpuré. Efter det
bolaget i juli 1948 befunnits vara på obestånd och som följd därav betalningarna
inställts, nedlades tillverkningen och avskedades personalen. Aktiekapitalet,
vilket vid bolagets bildande utgjort 10 000 kronor, uppgick vid
denna tidpunkt till 500 000 kronor, varav den övervägande delen tecknats
av moderföreningen. Den sammanlagda bristen i konkursen belöper sig för
borgenärernas del till ca 450 000 kronor.
Rörande orsakerna till bolagets obestånd har under konkursutredningen
framkommit följande.
Konservfabriken hade utbyggts främst med tanke på att under vissa toppperioder
kunna mottaga allt inom moderföreningens rayon uppkommande
överskott av strömming. På grund härav torde fabriken och dess maskinpark
endast vid enstaka tillfällen ha kunnat till fullo utnyttjas, varför de
fasta kostnaderna blivit oproportionerligt höga. För att i möjligaste mån få
täckning för dessa, har man till varje pris måst söka hålla tillverkningen i
gång genom anskaffande av råvaror från väst- och sydkusterna. Till följd
härav ha emellertid frakterna fördyrats, vilket ytterligare stegrat tillverkningskostnaderna.
Även när svårigheter förelegat att över huvud anskaffa
råvaror -—- bl. a. på grund av brist på likvida medel -— har företaget icke
velat permittera alltför många arbetare inför möjligheten av ett opåräknat
strömmingsöverskott, varför en del av arbetarstammen tid efter annan fått
syssla med mer eller mindre improduktivt arbete. Betydande kostnader ha
nedlagts bl. a. på experiment och laboratorieundersökningar. Ytterligare har
bolaget uppenbarligen haft en i förhållande till den verkliga omsättningen
alltför stor och dyrbar organisationsapparat.
Bland de bolagets låneskulder, vilka redovisas i konkursen, märkas förutom
bos Sveriges riksbank diskonterade förlagsväxlar å 72 250 kronor, å
vilka Fiskförsäljningsföreningen står som utställare, statslån ur fonden
till främjande av beredning och avsättning av fisk in. in. å sammanlagt
107 000 kronor. Detta belopp hänför sig till tvenne lån, varav 12 000 kronor
härrör från ett genom Kungl. Maj ds beslut den 24 november 1939 beviljat
— 202 —
lån å ursprungligen 30 000 kronor, varå sålunda amorterats 18 000 kronor,
samt 95 000 kronor från ett genom Kungl. Maj :ts beslut den 28 februari
1947 beviljat lån å 100 000 kronor, varå Fiskförsäljningsföreningen i egenskap
av borgensman i form av ackordslikvid avbetalat 5 000 kronor.
I avseende å sistnämnda lån må erinras om följande. Till grund för lånet
låg en den 4 december 1946 ingiven låneansökan, avseende ett belopp om
250 000 kronor. I ansökan, vilken från bolagets sida motiverades med att
medlen skulle användas såsom rörelsekapital och för maskininköp och vartill
fogats 1945 års förvaltningsberättelse och balansräkning, anfördes bl. a.
följande.
Den betydelsefullaste avdelningen blir den nu färdigställda konservfabriken,
där vi komma att i större skala göra inläggningar av skilda slag. De
konserver vi ställa särskilt stora förväntningar på, äro herring- och sardininläggningar
med strömming som råvara. Produktionsprogrammet upptar
även fiskbullar, sardeller, böckling i olja, marinader och pastejer, varvid
de huvudsakligaste ingredienserna utgöras av strömming och torsk. Till
företaget har knutits en teknisk ledning med praktik från ledande svenska
och utländska livsmedelsindustrier. Innan vår fabrik uppfördes, bedrevs på
vår bekostnad under flera år omfatLande och kostsamma experiment i eget
laboratorium, varjämte kontakt hölls med forskare inom detta område.
Fabriken har uppförts och maskinparken anskaffats utan anlitande av statsbidrag.
Fabrikens totala värde uppgår till ca 11/i miljon kronor, varav fastighetsvärdet
utgöres av 900 000 kronor.
Vid den provdrift, som hittills ägt rum, samt efter de marknadsundersökningar,
som vidtagits, ha vi emellertid kommit till klarhet och alt en betydande
produktions- och försäljningsökning nu skulle kunna uppnås med
relativt små medel. Vår konservfabrik har för dagen en kapacitet av 20—
30 000 kärl per dag. Genom anskaffandet av en maskinell utrustning till ett
värde av ca 75 000 kronor skulle rent tekniskt kapaciteten i det närmaste
fördubblas. En dylik fördubbling av produktionen medför emellertid att
— på grund av den lagring, som måste iakttagas speciellt beträffande sardininläggningar
— våra finansiella resurser icke förslå. Den produktionsökning
av sardiner vi genom detta arrangemang skulle uppnå kan beräknas
till ca 7 500 st. 150-gr.-burkar per dag. Självkostnadspriset per burk
torde ligga vid ungefär 60 öre. Lagringstiden uppgår till tre månader. För
detta ändamål erfordras ett merkapital — om hänsyn även skall tagas till
kredit- och fabrikationstiden — på ca 350 000 kronor. Av detta belopp ha
vi dock möjlighet att med egna medel anskaffa 175 000 kronor. I allt
skulle således behövas ett tillskott av 75 000 kronor för maskiner samt
175 000 kronor i förlagskapital.
Framställning remitterades för yttrande till livsmedelskommissionen och
lantbruksstyrelsen. På särskild begäran av livsmedelskommissionen kompletterades
låneansökningen sedermera med en av företagets disponent den
4 februari 1947 ingiven specifikation å de maskiner, bolaget hade för avsikt
att inköpa för lånemedlen, vilken specifikation slutade å ett belopp av
99 102 kronor 35 öre. I samma dag avgivet utlåtande tillstyrkte livsmedelskommissionen
ett lånebelopp å 75 000 kronor, motsvarande bidrag till täckande
av viss del av de verkliga anläggningskostnaderna, i detta fall kostnaderna
för anskaffandet av en kompletterande maskinanläggning.
— 203 —
I utlåtande den 9 januari 1947 förklarade lantbruksstyrelsen sig intet
ha att erinra mot det ändamål, vartill lånet skulle användas. Med hänsyn
till knappheten på anvisade medel för den verksamhet, varom vore fråga,
ansåg sig styrelsen dock icke kunna förorda större belopp än 125 000 kronor.
Lånet borde vara ränte- och amorteringsfritt under två år från lyftningsdagen
och därefter återbetalas med en tiondel årligen under tio år.
I övrigt borde för lånets tillgodonjutande föreskrivas de villkor, som angåvos
i kungörelsen den 11 maj 1934 angående lån av statsmedel för främjande
av beredning, förvaring och avsättning av fisk, varjämte det borde
åligga föreningen att hos länsstyrelsen i Uppsala län påkalla utseende av
revisor enligt 31 § lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar med
uppgift jämväl att minst var tredje månad granska föreningens verksamhet
och däröver en gång om året avgiva rapport till statskontoret.
Sedan härefter Kungl. Maj :t genom beslut den 28 februari 1947 beviljat
AB Uplandsprodukter lån å 100 000 kronor för anskaffande av viss kompletterande
maskinutrustning till bolagets konservfabrik, föreskrev Kungl.
Maj:t att för lånets lyftande och åtnjutande skulle, förutom i ovannämnda
kungörelse den 11 maj 1934 meddelade bestämmelser, gälla följande villkor.
Lånet, för vilket säkerhet skulle ställas genom borgen av Fiskförsäljningsföreningen,
skulle, sedan det innehafts under två år, under därpå följande
tio år återbetalas med lika belopp årligen. Ränta, som skulle utgå först
efter två år, skulle beräknas efter 3,6 procent. Bolaget hade vidare att ärligen
inom tid och på sätt som statskontoret efter samråd med lantbruksstyrelsen
föreskrev dels styrka att bolagets verksamhet bedreves ändamålsenligt,
dels avgiva redogörelse för det ekonomiska resultatet därav.
Lånebeloppet, som utanordnades från statskontoret den 14 mars 1947,
kom emellertid aldrig ens bolaget till handa utan insattes direkt på Fiskförsälj
ningsf öreningens checkräkning i AB Svenska Handelsbanken, vilken
räkning redan i januari var överdragen med 132 000 kronor samt vid utbetalningstillfället
med ca 170 000 kronor. Enligt vad revisorerna under
hand inhämtat, hade ifrågavarande överdragning medgivits av banken sedan
överenskommelse träffats om att banken skulle erhålla valutan för det
blivande statslånet för skuldens täckande. Några sådana maskininköp, som
uppgivits i bolagets ovannämnda, till livsmedelskommissionen den 4 februari
1947 ingivna specifikation kommo sålunda aldrig till stånd och ha
icke heller sedermera företagits. Vid denna tidpunkt måste det även med
hänsyn till den svaga finansiella ställning, bolaget då hade, ha stått klart
att några dylika inköp icke skulle komma att företagas.
Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har
AB Uplandsprodukter genom beslut av Kungl. Maj :t beviljats lån av statsmedel
att användas för anskaffande av viss kompletterande maskinutrustning
till bolagets konservfabrik. Enligt samma beslut skulle såsom villkor
för lånets lyftande och åtnjutande gälla, bl. a., att av bolaget erbjuden
borgen av Uppsala läns fiskförsäljningsförening ställdes såsom säkerhet
— 204 —
för lånet, varjämte statskontoret anbefalldes att på rekvisition av bolaget
utbetala beloppet. Någon prövning från statskontorets sida av den lämnade
säkerheten förutsattes därvid icke och har icke heller förekommit. Lånebeloppet
har såsom förut nämnts icke kommit till användning för det därmed
avsedda ändamålet utan omedelbart efter utbetalningen i sin helhet
tagits i anspråk för täckande av överdragning å föreningens checkräkning
med enskild bank. Denna överdragning hade av banken medgivits, sedan
överenskommelse träffats om att det sökta statslånet skulle användas till
likvidering av bolagets skuld till banken. Sedan numera såväl Upsala Läns
Fiskförsäljningsförening som dess dotterföretag, AB Uplandsprodukter, trätt
i konkurs, har statsverket åsamkats en betydande förlust.
Revisorerna måste finna, att den utredning, som legat till grund för beslutet
om beviljande av ifrågavarande lån, varit synnerligen bristfällig. Särskilt
anmärkningsvärt framstår det förhållandet, att någon mera ingående
undersökning icke företagits i syfte att erhålla ett tillförlitligt underlag för
bedömande av bolagets finansiella ställning och förutsättningarna för den
tilltänkta verksamhetens utveckling och lönsamhet. En dylik granskning
skulle säkerligen ha givit vid handen, att bolagets ekonomi redan vid tiden
för lånets beviljande varit undergrävd samt att även företagets skötsel
i övrigt kunnat giva anledning till allvarliga erinringar. Frågan om låntagarens
ekonomiska mellanhavanden med fiskförsäljningsföreningen synes
icke heller ha tillräckligt beaktats. En noggrann undersökning i nu angivna
hänseenden hade framstått såsom desto mera påkallad som den av
bolaget erbjudna säkerheten ansetts kunna godtagas utan särskild prövning.
Bortsett från frågan om lämpligheten av ifrågavarande kreditengagement
över huvud synas emellertid de kontrollföreskrifter, vilka meddelats
för lånets lyftande och tillgodonjutande, knappast ha utformats på ett ur
statens synpunkt betryggande sätt. I fall som detta, då statsmedel utgivas
att av mottagaren användas i visst syfte, är det uppenbarligen av största
vikt att tillse, att medlen bliva använda för avsett ändamål. Enligt revisorernas
mening hade därför såsom förutsättning för lånets utbetalande i första
hand lämpligen bort föreskrivas att vederbörande styrkt inköp av maskinerna
samt att därutöver redogörelse för verksamheten och det ekonomiska
resultatet därav skulle avgivas.
Vad i förevarande fall inträffat har givit revisorerna anledning framhålla
vikten av att, då lån av statsmedel beviljas, större uppmärksamhet än
vad f. n. ofta är fallet ägnas kontrollen över att lånebeloppet kommer det
därmed avsedda ändamålet till godo ävensom att verksamheten i fortsättningen
bedrives på lämpligaste sätt. De föreskrifter, som i detta hänseende
f. n. tillämpas, kunna i många fall knappast anses tillräckliga och böra
kompletteras.
De nu gjorda iakttagelserna synas därför revisorerna påkalla att vid medgivande
av lån och understöd, varom här är fråga, större uppmärksamhet
än vad nu är fallet ägnas åt frågan om en tillfredsställande utformning av
erforderliga kontrollföreskrifter.
— 205
§ 37.
Verksamheten enligt anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m.
På grundval av en av den s. k. norrländska skogsproduktionsutredningen
verkställd utredning (SOU 1940: 3) framlade chefen för jordbruksdepartememtet
i proposition (nr 190) till 1940 års riksdag förslag till åtgärder för
ökande av skogsproduktionen i vissa delar av Norrland.
De produktionsbefrämjande åtgärder, som enligt utredningen kunde övervägas
för flertalet enskilda skogar i de fyra nordligaste länen samt Kopparbergs
län, vore föryngringsåtgärder, röjningsgallring i ungskog och stavaskog,
skogsutdikning samt åtgärder för förbättring av avsättningsförhållandena
genom anläggning av drivningsvägar. De skogsvårdsåtgärder, som under
den närmaste tjugoårsperioden borde utföras, beräknades omfatta omkring 19
miljoner dagsverken. För programmets genomförande förordade utredningen
ett särskilt statsanslag, från vilket bidrag utan återbetalningsskyldighet
skulle kunna utlämnas. För ändamålet ansågs ett belopp av i runt tal 5 miljoner
kronor om året behöva anvisas under den tjuguårsperiod, under vilken
programmet avsågs att genomföras. I fråga om tiden för åtgärdernas genomförande
erinrade utredningen om att med den omfattning, varmed
skogsvårdsarbetet för det dåvarande bedreves, det erforderliga arbetet skulle
draga en tid av 100 år. Det vore av högsta vikt, att vad som under den
ännu icke avslutade virkesexploateringen uraktlåtits i fråga om förnyande
av det växande skogskapitalet snabbt gottgjordes genom uppdragande av
ny skog i den gamla skogens ställe. Den norrländska skogens avkastningsförmåga
vore av skilda orsaker tillfälligt nedsatt, men genom uppdrivandet
av full produktion å samtliga marker så snabbt som de tekniska förutsättningarna
tilläte borde övergångsperioden kunna avsevärt förkortas. Återuppbyggnadsarbetet
borde därför icke utsträckas över längre tid än som erfordrades
med hänsyn till tekniska förutsättningar, tillgången på arbetskraft
och dennas ändamålsenliga utnyttjande samt de ekonomiska uppoffringar
för utförande åt åtgärderna, som skäligen kunde påfordras från den enskilde
skogsägarens och statens sida. De skogligt-tekniska förutsättningarna
ansågos medgiva, att skogsvårdsprogrammet kunde genomföras under en tid
av tjugu år, och utredningen förordade därför, att detsamma om möjligt skulle
komma till utförande under denna tid. Rent tekniskt sett borde arbetena
under den första delen av perioden bedrivas i större omfattning än vad de
beräknade årsmedeltalen angåvo, och efter periodens utgång borde verksamheten
så småningom kunna upphöra.
Utredningen framlade vidare förslag i fråga om planläggning av skogsvårdsarbetet,
arbetets genomförande och organisation, villkor för statsbidrag
m. m. Revisorerna återkomma härtill i det följande i samband med redogörelse
för gällande bestämmelser för ifrågavarande verksamhet. I syfte
att skapa förutsättningar att bringa skogsbetet inom de berörda områdena
— 206
•itf upphöra lämnades vidare förslag till ändring i vissa delar av lagen om
ägofred.
Då genomförandet av utredningens förslag skulle komma att medföra en
betydande arbetsökning för skogsvårdsstyrelserna, förutsattes en utökning
av dessas personal. De merkostnader som härigenom skulle uppstå för skogsvårdsstyrelserna
beräknades uppgå till omkring 680 000 kronor per år. De
föreslagna skogsvårdsarbetena beräknades under tjuguårsperioden medföra
kostnader för statsbidrag uppgående till 49,2 miljoner kronor. Motsvarande
belopp för väganläggningar, betesanläggningar och anskaffning av skogsodlingsmaterial
voro 3,65 respektive 29,7 och 3,o miljoner kronor. Då förvaltningskostnaderna
under perioden beräknades till i allt omkring 12 miljoner
kronor, skulle totalkostnaderna sålunda uppgå till i runt tal 100 miljoner
kronor.
Utredningen framhöll, att den föreslagna verksamheten förutsatte, att
skogsvårdsarbetet i berörda delar av landet planlades under en följd av år.
Sedan verksamheten påbörjats, kunde den icke avbrytas utan att ekonomiska
förluster uppkomme och svårigheter av teknisk och psykologisk art
dessutom uppstode för skogsvårdsarbetet. Möjligheterna att inskränka den
bidragsverksamhet, som planlagts, utan dylika skadeverkningar fann utredningen
även begränsade. Utredningen höll därför före, att bidragsverksamheten
borde finansieras på sådant sätt, att anslagsbeviljandet icke vore beroende
av det tillfälliga budgetläget.
I den på grundval av ovannämnda utredning framlagda propositionen
erinrade föredragande departementschefen inledningsvis om att vid upprepade
tillfällen såväl inom som utom riksdagen uttalats allvarliga farhågor
över att skogstillgångarna i de norra delarna av landet i hög grad förminskats
och att betänkligheter väckts i fråga om möjligheterna att i fortsättningen
tillgodose den norrländska industriens virkesbehov. I denna fråga
uttalade departementschefen vidare följande.
Verkställda undersökningar giva vid handen, att avsevärda inskränkningar
i skogsavverkningen måste ske inom en icke avlägsen framtid, därest det
icke snabbt sörjes för att skogsåterväxten förbättras. Uppenbart är, att en
minskning i landets förmåga att försörja industrien och exporten med virke
skulle få mycket svårartade följder icke blott för den del av näringslivet,
som vilar på skogsproduktionen, utan även för landet i dess helhet. För
betydande delar av befolkningen i Norrland skulle en större avmattning i
skogshanteringen få de allvarligaste konsekvenser med avseende å deras förutsättningar
att i dessa trakter få sin försörjning. Sedan frågan om möjligheterna
att stödja skogsproduktionen i dessa trakter av landet nu varit
föremål för ingående utredning, därvid framlagts positiva förslag, som i
allmänhet vunnit anslutning, anser jag prövningen av detta spörsmål icke
böra uppskjutas.
Departementschefen fann i likhet med utredningen angeläget, att staten mera
verksamt bidroge till skogsproduktionens stödjande i ifrågavarande delar
av landet. Med hänsyn bl. a. till det statsfinansiella läget borde dock åtgärderna
icke genomföras i föreslagen omfattning. Något uttalande om den tid,
— 207
inom vilken programmet borde vara genomfört, vore icke möjligt. Det syntes
även tillrådligt att i viss mån avvakta erfarenheter rörande förutsättningarna
och intresset för verksamheten, varjämte hänsyn finge tagas till den
bristande tillgången på arbetskraft. Med hänsyn till vikten av att ett kraftigare
arbete för skogsföryngringen organiserades och påbörjades i de norrländska
skogarna förordade departementschefen, att åtgärder i av utredningen avsett
syfte i begränsad omfattning skulle vidtagas. Åtgärderna borde, i varje fall
till en början, få karaktären av en försöksverksamhet. I fråga om formerna
för verksamhetens bedrivande anslöt sig departementschefen i huvudsak till
utredningens förslag. Med hänsyn till att verksamheten till en början borde
få karaktären av försöksverksamhet förordade departementschefen en begränsning
i medelsanvisningen i förhållande till vad utredningen ifrågasatt.
För budgetåret 1940/41 äskades för nu ifrågavarande ändamål under nionde
huvudtiteln ett reservationsanslag å 1 miljon kronor.
Riksdagen anslöt sig till de i propositionen framlagda förslagen (skr. nr
350; jordbr. utsk. uti. nr 42). Vid riksdagsbehandlingen framhölls särskilt,
att med tanke på normala förhållanden verksamma åtgärder till stödjande
av den norrländska skogsproduktionen vore erforderliga. I den rådande krissituationen
vore det lämpligt, att verksamheten till en början bedreves försöksvis
och i begränsad omfattning. Nödig försiktighet borde iakttagas även
med avseende å verksamhetens administration.
Närmare bestämmelser rörande nu ifrågavarande verksamhet ha utfärdats
i kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 599) angånde villkor för statsbidrag
från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. Åtgärder,
till vilka statsbidrag kan utgå, äro dels främjande av skogsåterväxten,
såsom hyggesrensning, markberedning och skogsodling, dels beståndsvård,
såsom röjning och röjningsgallring i stavaskog, plantskog och ungskog,
dels skogsutdikning, dels betesanläggning och därmed sammanhängande
nyodling, dels ock anläggning och förbättring av väg för utforsling av
skogsprodukter. Enligt ursprungligen gällande bestämmelser kunde följande
skogar ifrågakomma, nämligen skogar, lydande under lagen om vård av
vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera
områden, skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, beträffande
vilka lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger
tillämpning, samt i 4 kapitlet av skogsvårdslagen avsedda skyddsskogar,
såvitt de voro belägna inom Kopparbergs och Jämtlands län. Genom en kungörelseändring
1945 (nr 387) tillkommo skogar i Norrland, som lyda under
skogsvårdslagen, och sedan 1947 gäller kungörelsen samtliga skogar
inom Västerbottens och Norrbottens län, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna äger tillämpning (SFS 1947/287). Från
och med nästkommande år har kungörelsens giltighetsområde ånyo förändrats
(SFS 1948/270), i det bidrag skall kunna utgå till skogar i Norrland,
vilka lyda under skogsvårdslagen, skogar inom Västerbottens och Norrbottens
län, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
äger tillämpning, samt skogar inom Kopparbergs län, vilka såsom
— 208 —
svårföryngrade äro underkastade bestämmelserna i 26—28 §§ skogsvårdslagen.
På framställning av skogsvårdsstyrelse beslutar Kungl. Maj :t om anvisande
dels av medel att av styrelsen utdelas som statsbidrag, dels ock av
förvaltningsbidrag för bestridande av styrelsens kostnader för handhavandet
av verksamheten och för anskaffning av skogsodlingsmaterial, som kostnadsfritt
tillhandahålles bidragstagare. Enligt Kungl. brev den 28 juni 1946 må
medel, som anvisas skogsvårdsstyrelse från detta anslag, lyftas allenast i
den mån utbetalningar från samma medel skola göras av styrelsen eller
ersättning därav utgå till styrelsen för havda kostnader. Gången av verksamheten
är i övrigt huvudsakligen följande. På framställning av skogsägare
i viss trakt låter skogsvårdsstyrelsen undersöka, om förutsättningar
finnas för bedrivande av verksamheten inom orten. Om så är förhållandet
bildas ett skogsvårdsområde av ändamålsenlig omfattning med hänsyn till
skogsvårdsarbetets organisation och utförande samt ifrågakommande anordningar
av betet. För området upprättar styrelsen skogsvårdsplan (i regel
för en tid av tio år), som under viss tid hålles tillgänglig för intresserade
skogsägare. De skogsägare, som förklara sig villiga utföra i skogsvårdsplanen
angivna åtgärder, skola i regel sammansluta sig till en skogsvårdsförening.
Kontrakt mellan skogsvårdsstyrelsen och vederbörande skogsägare
upprättas rörande de avsedda åtgärderna, varefter skogsvårdsstyrelsen upprättar
arbetsplaner för de åtgärder, som närmast skola utföras. Hos skogsvårdsstyrelsen
ansökes därefter om statsbidrag. Statsbidrag utgår utom för
skogar i Norrland, som lyda under skogsvårdslagen, med dels grundbelopp
— i regel 40 procent i fråga om anläggning och förbättring av väg samt 60
procent för övriga åtgärder — dels ock i vissa fall tilläggsbelopp. För skogar
i Norrland, som lyda under skogsvårdslagen, gäller i fråga om betesanläggningar
och därmed sammanhängande nyodling, att bidraget endast i vissa
fall får utgå å högre anläggningskostnad än 1 000 kronor per ha, samt i fråga
om andra åtgärder, att bidraget utgår enligt samma grunder, som gälla för
bidrag från statens skogsutdikningsanslag, statens skogsodlingsanslag samt
till vissa väg- och flottledsbyggnader in. m. Fr. o. m. 1 juli 1948 gälla för
förstnämnda två kategorier grunderna för bidrag och lån till vissa skogsförbättrande
åtgärder (SFS 1948/239). Vad i kungörelsen stadgas om ägare
av skogsmark äger motsvarande tillämpning beträffande innehavare under
ständig besittningsrätt av kronan tillhörande hemman eller lägenhet samt
beträffande innehavare av torp, kolonat eller annan lägenhet å allmänna
skogar.
I detta sammanhang kan nämnas, att enligt beslut av 1948 års riksdag
(skr. nr 233, prop. nr 149) angående organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område m. m. fr. o. m. den 1 juli 1949 all bidragsgivning
och planering av åtgärder för betesförbättring (inbegripet betesanläggning)
utom i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker kommer
att handhavas av lantbruksnämnderna. Den av skogsvårdsstyrelserna
inom övriga delar av Norrland hittills bedrivna verksamheten av detta slag
— 209
kommer därvid att övertagas av nämnderna. Några närmare bestämmelser
om huru verksamheten inom dessa områden skall bedrivas och om samarbetet
mellan skogsvårdsstyrelser och lantbruksnämnder ha emellertid hittills
icke meddelats. Skogsstyrelsen har i sina anslagsäskanden för budgetåret
1949/50 utgått från att här ifrågavarande anslag icke längre skulle bliva
tillämpligt inom andra områden än Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
och att bidrag till betesanläggningar, vägbyggnad, skogliga åtgärder
etc. hädanefter skulle utgå från de anslag, som i övrigt ställas till ämbetsverkens
förfogande för dessa och liknande ändamål. Enligt vad revisorerna
under hand inhämtat har skogsstyrelsen dock sedermera verkställt nya beräkningar
grundade på den förutsättningen, att bidragsverksamheten skall
fortgå enligt hittillsvarande grunder.
Med hänsyn till den tid, som förflutit sedan nu ifrågavarande verksamhet
påbörjades, ha revisorerna funnit det vara av intresse att närmare undersöka
vilka resultat som hittills kunnat ernås och hur verksamheten i övrigt
utfallit.
Till en början kunna därvid följande uppgifter ur budgetredovisningarna
rörande anvisade anslag och anslagsbelastning under de tilländalupna budgetåren
vara av intresse.
Budgetår Anvisade medel kr. Utgifter kr.
1940/41 ................... 1 000 000 56 668
1941/42 ................... 500 000 71 727
1942/43 ................... — 430 268
1943/44 ................... — 408 132
1944/45 ................... — 396 013
1945/46 ................... 1 000 000 253 807
1946/47 ................... 1 000 000 944 017
1947/48 ................... 1 500 000 830 961
Summa kronor 5 000 000 3 391 593
Då av anslaget 137 192 kronor tillförts budgetutjämningsfonden, kvarstod
vid utgången av budgetåret 1947/48 en reservation av 1 471 215 kronor.
För innevarande budgetår är anslaget uppfört med 1 000 000 kronor. Av å
anslaget f. n. tillgängliga medel har Kungl. Maj :t tills vidare innehållit ett
belopp av 500 000 kronor. De t. o. m. budgetåret 1947/48 från anslaget utbetalade
kostnaderna fördela sig med ca 1 435 000 kronor på förvaltningsbidrag
till skogsvårdsstyrelserna och ca 1 955 000 kronor på bidrag till markägare.
Av dessa belopp innestodo emellertid omkring 74 000 kronor respektive
1 330 000 kronor som behållningar hos skogsvårdsstyrelserna, varför
per den 30 juni 1948 av anslaget i realiteten disponerats endast 1 985 000
kronor, varav för förvaltningsbidrag 1 360 000 kronor och för markägarebidrag
625 000 kronor.
Revisorerna ha i fråga om verksamheten i övrigt hos skogsstyrelsen och
länsjägmästarna i de berörda länen inhämtat bl. a. följande uppgifter.
14 —488580. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i8. I.
— 210
Inom Kopparbergs lån har anslaget hitintills icke i något fall utnyttjats.
Något behov av samordning av de skogsvårdande åtgärderna inom berörda
områden genom bildandet av skogsvårdsområden har här icke gjort sig
gällande. Verksamheten har sålunda hitintills bedrivits i Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Enligt från skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna inhämtade uppgifter
ha statsbidrag beviljats och utbetalning till markägare ägt rum i enlighet
med följande tabell. I siffrorna för verkställda utbetalningar ingå även
sådana, som ägt rum efter den 30 juni 1948.
Län | Beviljade statsbidrag kr. | Till | |||||
Betesan- läggningar | Åtgärder | Bestånds- vård | Skogs- utdik- ning | Vägan- lägg- ningar | Summa | ||
Gävleborgs.......... |
|
|
|
| 161 029 | 161 029 | 120 771 |
Västernorrlands..... | 116 344 | — | — | — | _ | 116 344 | 6 280 |
Jämtlands.......... | 280 293 | 11031 | 6192 | — | — | 297 516 | 51997 |
Västerbottens....... | 1 329 828 | 307 721 | 37 246 | 8 363 | 6 800 | 1 689 958 | 491 033 |
Norrbottens......... | 571 354 | — | — | — | — | 571 354 | 12159 |
Sa kronor | 2 297 819 | 318 752 | 43 438 | 8 303 | 107 829 | 2 830 201 | 082 240 |
Av uppställningen framgår att verksamheten av naturliga skäl hitintills
till huvudsaklig del avsett betesanläggningar och endast i mindre omfattning
omfattat åtgärder för skogsåterväxt. Längst har arbetet hunnit i Västerbottens
län, medan det i Norrbottens och övriga län först på de senaste
åren kommit i gång på allvar.
Planläggande arbeten för företag, till vilka statsbidrag ännu icke beviljats,
ha vidare ägt rum i mycket stor omfattning. Från Gäoleborgs län har
uppgivits, att två skogsvårdsområden planlagts och fastställts. De beräknade
kostnaderna härför uppgå till 753 000 kronor, varav 430 000 kronor statsbidrag.
I sistnämnda summa ingå redan beviljade 161 000 kronor. Ett skogsvårdsområde
är påbörjat men icke slutfört, och kostnaderna för detta uppskattas
till 110 000 kronor med 65 000 kronors statsbidrag. Enligt uppgift
från länsjägmästaren i Västernorrlands län har planläggning ägt rum av
kulturbeten för en beräknad kostnad av ca 1 030 000 kronor med ett beräknat
statsbidrag av 770 000 kronor samt av skogliga åtgärder för en kostnad
av ca 230 000 kronor med ett statsbidrag av ca 120 000 kronor. Arbetet har i
betydande utsträckning fortskridit så långt, att skogsvårdsplaner fastställts
och arbetsplaner och kontrakt upprättats. Utöver här nämnda arbeten har
inom länet översiktsinventering ägt rum och planläggning delvis påbörjats
inom 42 skogsvårdsområden, för vilket närmare kostnadsberäkningar icke
kunnat förebringas. I Jämtlands län uppgår kostnaden för de planerade bidragsberättigade
betesanläggningarna till ca 670 000 kronor och för de skogliga
åtgärderna till ca 310 000 kronor. Motsvarande statsbidrag ha beräknats
till 290 000 respektive 160 000 kronor. Vidare ha under år 1948 omkring 20
skogsvårdsområden inventerats, och de totala kostnaderna för betesanlägg
-
— 211 —
ningar och skogliga åtgärder inom dessa områden uppgå till i runda tal
1 800 000 och 1 500 000 kronor med beräknat statsbidrag av 600 000 respektive
725 000 kronor. Längst har arbetet dock hunnit i Västerbottens län, där
den totala kostnaden för redan fastställda skogsvårdsplaner uppgår till omkring
8 000 000 kronor med ett statsbidrag av 6 000 000 kronor. Häri ingå
redan beviljade statsbidrag med omkring 1 700 000 kronor. De ungefärliga
kostnaderna för färdiga men icke fastställda samt påbörjade skogsvårdsplaner
ha angivits till i runt tal 5 900 000 kronor med ett beräknat statsbidrag
av ca 4 100 000 kronor. I detta län ha även arbetsplaner för detaljarbetet
inom skogsvårdsoinrådena upprättats och påbörjats i betydande utsträckning,
huvudsakligen för betesanläggningar. Färdiga arbetsplaner, till vilka
statsbidrag ännu ej beviljats, samt påbörjade arbetsplaner representera en
sammanlagd kostnad av ca 4 760 000 kronor med ett beräknat statsbidrag
av ca 3 555 000 kronor. Även de uppgifter i nämnda hänseende, som lämnats
av länsj ägmästaren i Norrbottens län, utvisa att omfattande planläggningsarbeten
ägt rum. Sammanfattningsvis kan nämnas att av skogsvårdsstyrelsen
fastställda skogvårdsplaner, till vilka statsbidrag ännu icke beviljats,
torde i kostnader överstiga 1 300 000 kronor, varav statsbidrag 970 000
kronor. Kostnaderna för planer, som äro under arbete, torde kunna angivas
till i runt tal 3 800 000 kronor, varemot svarar statsbidrag å 2 600 000 kronor.
Av sistnämnda planer äro en del färdigkontrakterade men ännu icke
fastställda, en del färdiga för kontraktering (ca V,), en del färdigplanerade
på marken och huvuddelen (ca 55 %) sådana, för vilka planläggningsarbetet
pågår.
De ovan lämnade uppgifterna ge sammanfattningsvis vid handen, att förutom
de arbeten, till vilka statsbidrag redan beviljats, företag planlagts och
äro under planläggning för en kostnad överstigande 22 miljoner kronor och
att behovet av statsbidrag för dessa arbetens genomförande uppgår till 14 å
15 miljoner kronor. I betydande utsträckning har planläggningen avslutats
och skogsvårdsplaner fastställts, och för en ännu större del ha arbetena fortgått
så långt, att kontrakt med skogsägarna slutits. För att få en uppfattning
om det omedelbart förestående medelsbehovet har från skogsstyrelsen
inhämtats att kostnaderna för av skogsvårdsstyrelserna fastställda och till
skogsstyrelsen rapporterade skogsvårdsplaner, till vilka bidrag ännu icke
beviljats, kunna uppskattas till omkring 9 300 000 kronor med ett beräknat
statsbidrag av 6 500 000 kronor.
För med nu ifrågavarande verksamhet förenade arbetsuppgifter har hos
skogsvårdsstyrelserna allt sedan verksamheten påbörjades sysselsatts en
betydande personalstyrka. Enligt inhämtade uppgifter ha vid skogsvårdsstyrelsen
i Gävleborgs län under sistförflutna budgetår tagits i anspråk 1
ordinarie assistent under 8 månader, 2 vandringsrättare (tillsammans 13
månader), 1 kartriterska 5 månader, extra skrivhjälp under samma tid samt
2 hantlangare vid skogsinventering under tillsammans 1 månad. I Västernorrlands
län ha för betesplanläggningen sysselsatts 1 agronom och 4 vandringsrättare
med heltidsanställning samt 1 agronom och 2 vandringsrättare
— 212 —
med deltidsanställning. För skogsinventeringen har genomsnittligt erfordrats
1 y3 befattningshavare med heltidsanställning. I Jämtlands län
har personalen ökat från under 1944 1 befattningshavare (jägmästare)
till under innevarande år 1 jägmästare, 1 länsskogvaktare, 1 skogsmästare,
1 agronom, 2 vandringsrättare, 1 skrivbiträde och 1 kartriterska med heltidsanställning
samt 3 länsskogvaktare, 3 forstmästare, 2 vandringsrättare
och 4 agr. studerande med deltidsanställning (tillhopa 20 befattningshavare).
I Västerbottens län har den ordinarie skogstekniska ledaren svarat för ledningen
av verksamheten, varjämte för planering av betesanläggningar tillfälligt
anställts 1 agronom, 3—4 vandringsrättare och 1 forstmästare samt
för den skogliga verksamheten 2 assistenter. Vidare ha ordinarie och biträdande
länsskogvaktare under överinseende av distriktsjägmästarna utfört
en del arbetsplaner och avsyningar. I Norrbottens län slutligen ha tidvis intill
14 befattningshavare sysselsatts helt eller delvis med ifrågavarande uppgifter.
För år 1948 har personalstyrkan angivits till 1 forstmästare, 1 agronom,
2—3 vandringsrättare, 1 kartritare och 1 skrivbiträde.
Omfattningen av skogsvårdsstyrelsernas administrationsutgifter föranledda
av verksamheten i fråga framgår av efterföljande sammanställning av
storleken av de förvaltningsbidrag, som av Kungl. Maj :t tillerkänts styrelserna
från här berörda anslag.
Län | 1944 och | 1945 | 1946 | 7>— 1947 | 1947/48 | Summa |
Gävleborgs........ |
|
| 33134 |
| 14 625 | 47 759 |
Västernorrlands ... | — | — | 4 315 | 90 776 | 66 815 | 161 906 |
Jämtlands........ | 6 579 | 21930 | 53 347 | 32 568 | 132 246 | 246 663 |
Västerbottens..... | 299 862 | 123 774 | 87178 | 49 571 | 87 825 | 648 210 |
Norrbottens....... | 20 593 | — | 124 221 | 34 265 | 77169 | 256 248 |
Summa kr. | 327 027 | 145 704 | 302195 | 207 180 | 378 680 | 1360 786 |
Under tiden juli—oktober 1948 ha i förskott till skogsvårdsstyrelserna
från skogsstyrelsen utbetalats ca 70 000 kronor.
Från samtliga berörda län har i samband med de av revisorerna inhämtade
uppgifterna framhållits, att verksamheten omfattats med synnerligen
stort intresse från skogsägarnas sida. Med hjälp av verksamhetens speciella
arbetsformer ha förutsättningar skapats att samordna och få i gång omfattande
skogliga restaureringsarbeten och lägga en stabil grund för den framtida
virkesproduktionen. Det erinras tillika om att det är förenat med stora
risker att ytterligare uppskjuta återuppbyggnadsarbetet, då skogsmarkerna
degenereras, om de få ligga kala alltför länge, och de erforderliga åtgärderna
därigenom bli dyrare och utsikterna att nå goda resultat minska. De
tillgängliga bidragsmedlen anses samstämmigt icke stå i rimlig proportion
till behovet av medel enligt den planläggning som ägt rum. Hos skogsägarna
hade kunnat förmärkas ett allmänt missnöje över att de finge vänta så
länge innan bidrag beviljades, en omständighet, som kunde tänkas komma
att menligt inverka på skogsvårdsstyrelsernas fortsatta verksamhet med
— 213
dessa angelägna arbetsuppgifter. Länsjägmästaren i Jämtlands län framhåller
i denna fråga följande: »De kontrakt som slutits beträffande arbeten inom
skogsvårdsområden ha slutits under förutsättning att statsbidrag beviljas.
Om så icke sker brytas kontrakten. Garantierna för att betesfred skall kunna
åvägabringas för större enhetliga områden bortfalla därmed. Det planerade
skogliga restaureringsarbetet kan då icke fullföljas. Huvudparten av redan
utfört planeringsarbete blir utan värde, och det samarbete, som skogsvårdsstyrelsen
etablerat med andra organisationer, med traktorägare och lantmannaföreningar
etc. för fullföljande av arbetena, slås sönder. Därjämte
skulle ett starkt misstroende uppstå i länet såväl mot all skoglig bidragsoch
återuppbyggnadsverksamhet som mot skogsvårdsstyrelsens arbete och
verksamhet i övrigt.»
Liknande uttalanden ha gjorts av övriga länsjägmästare. Från Norrbottens
län framhålles vidare att bristen på arbetskraft i hög grad försvårat verksamheten
under tidigare år, medan på senare tid medelsbristen blivit den
begränsande faktorn. Verksamheten hade därför hittills blivit en halvmesyr.
En viss personaltillgång och administrationsapparat erfordrades, och verksamheten
droge en hel del kostnader, för litet dock för att möjliggöra en
effektiv verksamhet och för mycket med hänsyn till det reella resultatet
av densamma. Avslutningsvis uttalar länsjägmästaren i Norrbottens län:
»Med hänsyn till ändamålet måste det te sig som i hög grad önskvärt att
ifrågavarande verksamhet får fortgå i avsedd omfattning. Förutsättning härför
är emellertid att anslagen fortsättningsvis tilltagas på ett sådant sätt, att
en effektiv propaganda och en klar och medveten målsättning kan effektueras.
Om statsfinansiella hänsyn emellertid icke tillåta detta, måste det
anses rationellt att verksamheten helt nedlägges och den härför avdelade personalen
frigöres för andra uppgifter.»
Revisorernas uttalande. Den verksamhet, som norrländska skogsproduktionsanslaget
tillgodoser, syftar till att genom en rationell och planmässig
skogsvård gynna uppkomsten av nya skogstillgångar i Norrland som ersättning
för de skogar, som under senare årtionden varit föremål för synnerligen
hårda avverkningar. Ur såväl nationalekonomiska som sociala synpunkter
har den brist på avverkningsbara skogstillgångar, som kunnat förutses,
ansetts komma att medföra allvarliga olägenheter, och från statsmakternas
sida har det därför framstått som i hög grad angeläget att i möjlig
mån förebygga och förminska dessa olägenheter. Det mål, som av den s. k.
norrländska skogsproduktionsutredningen uppställdes för nu ifrågavarande
verksamhet, var att utan dröjsmål åtgärder skulle vidtagas för en snabb
rekonstruktion av de norrländska skogarna. Under en tjuguårsperiod skulle
i huvudsak alla enskilda skogar i de fyra nordligaste länen vara genomgångna
och bidragsverksamheten slutförd. Enligt statsmakternas beslut
kom emellertid verksamheten att präglas av en viss försiktighet och till en
början att bedrivas såsom försök. Detta ansågs så mycket mera motiverat
som radikala och för norrländska förhållanden delvis nya metoder skulle
— 214 —
prövas. Sedermera har bl. a. efter beslut vid 1945 års riksdag verksamheten
utsträckts till nya områden, men till följd av begränsade medelsanvisningar
har bidragsverksamheten i förhållande till de ursprungliga förslagen
hittills varit starkt beskuren. Såvitt nu kan bedömas torde, till den
del åtgärder kommit till utförande, goda resultat ha uppnåtts. I proposition
nr 145 till 1945 års riksdag uttalade även föredragande departementschefen,
att erfarenheterna av verksamheten varit goda och att påtagliga
resultat nåtts framför allt i Västerbottens läns lappmarker. Den av revisorerna
verkställda undersökningen ger även vid handen, att intresset bland
skogsägarna torde vara mycket stort. Allmänt har från länsjägmästarna
i de berörda länen omvittnats att det skulle medföra synnerligen stort men
för det skogsvårdande arbetet över huvud taget, om icke den påbörjade
verksamheten fortsattes och fullbordades.
Så som verksamheten hittills bedrivits, ha de egentliga utbetalningarna
från anslaget till huvudsaklig del avsett förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna,
medan endast en mindre del utbetalats såsom statsbidrag till
markägare. Sålunda ha t. o. m. budgetåret 1947/48 ca 1 360 000 kronor disponerats
för förstnämnda ändamål, medan till skogsägare utbetalade statsbidrag
uppgå till ca 625 000 kronor. Härutöver förefunnos vid budgetårsskiftet
behållningar hos skogsvårdsstyrelserna å 74 000 kronor respektive
1 330 000 kronor avseende förvaltningsbidrag och beviljade statsbidrag till
markägare. Sistnämnda belopp är helt reserverat för arbeten, till vilka bidrag
redan beviljats och vilkas utförande delvis ligger flera år framåt i
tiden. Skogsvårdsstyrelserna kunna disponera medlen endast för utbetalning
till markägarna i fråga och i mån av arbetenas fortgång. Den fondering
av medel, som ägt rum hos skogsvårdsstyrelserna, medför, att de i
budgetredovisningen lämnade uppgifterna om anslagsbelastningen icke ge
en riktig bild av verksamhetens omfattning, och den står även i strid med
den i kungl. brev den 28 juni 1946 givna föreskriften, att medel, som anvisas
skogsvårdsstyrelse, må lyftas allenast i den mån utbetalningar från
samma medel skola göras av styrelsen. — De beviljade, icke utbetalade
statsbidragen uppgingo vid budgetårsskiftet till något över 2,2 miljoner
kronor. Att märka är dock, att utförandet av de arbeten, till vilka bidrag
beviljats, torde komma att utsträckas över flera år och bidragen utbetalas
endast i mån av arbetenas fortgång. Då de beviljade statsbidragen måste
hållas inom ramen för de anvisade anslagen, reserveras medel för arbeten,
vilkas utförande ligga långt fram i tiden. Detta förhållande har medfört,
att de medel, som anvisats för ändamålet, hittills endast till en mindre del
kunnat resultera i praktiskt arbete. Med hänsyn till vad nyss sagts synes
det kunna ifrågasättas, huruvida det nuvarande systemet med anvisande
av reservationsanslag för ifrågavarande ändamål är det mest ändamålsenliga.
Enligt revisorernas mening borde — liksom i fråga om exempelvis
statens avdikningsanslag och anslaget till Folkskolor in. in.: Byggnadsbidrag
till tjänstebostäder — anslaget anvisas såsom förslagsanslag, beräknat
efter de väntade utgifterna, varjämte Kungl. Maj :t för varje budget
-
— 215 —
år borde erhålla riksdagens bemyndigande att bevilja bidrag intill visst
belopp.
Den planläggande verksamhet, som bedrivits av skogsvårdsstyrelserna,
är av en sådan omfattning, att genomförandet av de redan planerade skogsvårdsåtgärderna
skulle kräva statsbidrag av högst betydande storleksordning
(14 å 15 miljoner kronor). Uppenbarligen har skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet bedrivits i en omfattning, som icke står i rimligt förhållande
till storleken av tillgängliga bidragsmedel. Som jämförelse till förhållandet
mellan hittills utbetalade förvaltningsbidrag och bidrag till markägare —
respektive 1 360 000 och 625 000 kronor — kan nämnas, att enligt de av
norrländska skogsproduktionsutredningen gjorda beräkningarna ett utförande
av åtgärder i av utredningen föreslagen, vidsträckt omfattning skulle
draga en årlig kostnad av ca 5 miljoner kronor, varav omkring 680 000
kronor -— motsvarande 14,s procent av utbetalade statsbidrag beräknades
erforderligt för skogsvårdsstyrelsernas administration. Vid en jämförelse
med dessa beräkningar får visserligen beaktas, att planläggningen under
verksamhetens första skede måste bliva av förhållandevis större omfattning,
men att märka är att även i Västerbottens län, där verksamheten
under längre tid pågått, förvaltningsbidragen utgöra huvuddelen av de hittillsvarande
kostnaderna. Proportionen förvaltningskostnader—markägarbidrag
torde ej heller i nämnvärd grad påverkas av att löne- och övriga
administrationskostnader undergått en avsevärd stegring, då detta förhållande
i viss mån torde motvägas av motsvarande prisstegringar i fråga
om åtgärdernas genomförande. Även med beaktande av att förvaltningsbidragen
avse icke enbart ren administration utan även förberedelser och
planläggning av arbetena ger det nyss sagda vid handen, att de praktiska
resultaten av den hittills bedrivna verksamheten icke stå i rimlig
proportion till de nedlagda kostnaderna. Det må i detta sammanhang erinras
om att länsjägmästaren i Norrbottens län framhållit att, om anslagen
fortsättningsvis icke tillmätas så, att en klar och medveten målsättning kan
effektueras, det måste anses rationellt, att verksamheten helt nedlägges och
den härför avdelade personalen frigöres för andra uppgifter.
Den bristande samordning mellan de skogsvårdande myndigheternas
planläggning och anvisandet av bidrag till åtgärdernas genomförande, som
sålunda kunnat konstateras, måste enligt revisorernas mening, om den fortfar,
leda till synnerligen betänkliga konsekvenser. Genom propaganda och
annan verksamhet från skogsvårdsstyrelsernas sida har hos skogsägarna
ett starkt intresse väckts för ett på bred basis upplagt återuppbyggnadsarbete
i de norrländska skogarna. Den starkt begränsade faidragstilldelningen
har emellertid gjort, att verksamheten hittills i betydande grad stannat
vid förberedande åtgärder, och ur skogsägarnas synpunkt ter det sig i
många fall vanskligt, om och vid vilken tidpunkt praktiska resultat komma
att nås. Detta förhållande måste vara ägnat att ur psykologisk synpunkt
motverka de allmänna strävandena att åvägabringa en effektiv skogsvård.
Därtill kommer att, då ifrågavarande verksamhet i hög grad är be
-
— 216 —
roende av åtgöranden från den enskilde skogsägarens sida, uppnåendet av
därmed åsyftade resultat försvåras. Det sätt, på vilket verksamheten hittills
bedrivits, framstår vidare såsom oekonomiskt ej enbart med hänsyn
till de oproportionellt höga administrationskostnaderna utan även på grund
av att genomförandet av de skogsvårdande åtgärderna fördyras. På grund
av arbetenas ringa omfattning kan nämligen icke — åtminstone i fråga om
de skogsvårdande åtgärderna — maskinell utrustning i önskvärd utsträckning
komma till användning eller ett i övrigt rationellt utförande komma
till stånd. Det förtjänar nämnas, att sist anförda synpunkter även framfördes
av norrländska skogsproduktionsutredningen som stöd för ett forcerat
genomförande av det föreslagna programmet. Såsom skäl för en begränsad
medelstilldelning har vid upprepade tillfällen framhållits bristen på
arbetskraft. Att märka är emellertid, att arbetena till stor del utföras av
skogsägarna själva och därför endast i mindre grad kunna påverka den
allmänna arbetsmarknaden. Numera föreligger ej heller samma behov som
tidigare av arbetskraft för vedavverkningar.
Enligt revisorernas uppfattning är det ur nationalekonomisk synpunkt
icke försvarligt att längre än nödvändigt uppskjuta åtgärder, som kunna
vara ägnade att öka landets skogsproduktion. De skäl, som vid verksamhetens
påbörjande anfördes för ett snabbt genomförande av de föreslagna
åtgärderna, synas i det nu rådande ekonomiska läget kunna åberopas med
än större styrka. Utvecklingen har visat att goda resultat stå att vinna genom
de av norrländska skogsproduktionsutredningen föreslagna metoderna.
Det måste emellertid konstateras, att de faktiska resultaten av verksamheten
huvudsakligen på grund av brist på medel blivit av i förhållande
till föreliggande åtgärdsbehov mycket ringa omfattning. Om resultaten av
skogsvårdsstyrelsernas planläggande verksamhet skola kunna nyttiggöras,
torde det vara ofrånkomligt, att de skogsvårdande arbetena bedrivas i en
helt annan takt än hittills. Då verksamheten hädanefter torde komma att
uppdelas mellan lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna, är det
därvid av synnerlig vikt, att ett intimt samarbete etableras mellan dessa
båda organ.
Sammanfattningsvis vilja revisorerna framhålla, att det sätt, på vilket
verksamheten enligt det norrländska skogsproduktionsanslaget hittills bedrivits,
icke kan anses tillfredsställande vare sig ur nationalekonomiska eller
ur statsfinansiella synpunkter. Revisorerna förorda, att medelsanvisningen
för nu ifrågavarande ändamål anpassas så, att verksamheten kan bedrivas
på ett effektivt sätt, därvid särskild uppmärksmhet bör ägnas åt att kostnaderna
för administration bringas i rimlig proportion till omfattningen av
genomförda skogsvårdsåtgärder.
— 217 —
§ 38.
Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet.
Under § 29 i sin berättelse lämnade riksdagens år 1945 församlade revisorer
en redogörelse för vissa iakttagelser rörande arbetsbalansen inom
lantmäteriväsendet. Utredningen visade, att såväl inom lantmäterikontoren
som lantmäteridistrikten en avsevärd arbetsbalans förelåg. Antalet balanserade
icke påbörjade eller påbörjade men icke avslutade förrättningar vid
lantmäteridistrikten hade sålunda under de närmast föregående åren visat
en stadig tendens till stegring och uppgick vid utgången av år 1944 till 16 280.
För lantmäterikontorens vidkommande uppgick balansen vid utgången av
år 1944 till 8 575 ärenden. Efter att ha erinrat om att man efter krigets slut
sannolikt kunde räkna med en ökad lantmäteriverksamhet, beroende bl. a.
på större byggnadsverksamhet, uttalade revisorerna, att en fortsatt ökning
av balansen komme att medföra avsevärda olägenheter för sakägarna, bl. a.
vi ordnandet av fastighetskredit. Orsaken till arbetsbalansen vore främst
att hänföra till bristen på personal. Enligt revisorernas mening borde emellertid
undersökas, om icke åtgärder i rationaliserande syfte jämväl skulle
kunna bidraga till att nedbringa balansen. Revisorerna framhöllo därvid särskilt
förenkling av det omständliga förfaringssättet vid avstyckningsförrättningar,
legalisering av sämjedelningar utan fullständigt skiftesförfarande
samt åtgärder för undvikande av dubbelarbete på lantmäterikontoren. Även
om utredningar påginge såväl rörande den för lantmäteriverksamheten normerande
lagstiftningen som i fråga om lantmäteripersonalens organisation
och avlöningsförhållanden, vore det med hänsyn till den betydande arbetsbalans,
som redan förelåge och som kunde förväntas ytterligare ökas, av
synnerlig vikt, att de åtgärder, som befunnes lämpliga och kunde genomföras
utan att föregripa resultatet av dessa utredningar, snarast möjligt vidtoges
i syfte att avhjälpa de påtalade missförhållandena.
Sedan ifrågavarande berättelse avgavs, har en genomgripande omorganisation
av lantmäteriet ägt rum. Efter förslag av 1945 års lantmäteriutredning
(SOU 1947:7) har sålunda genom beslut vid 1947 års riksdag det
s. k. sportelsystemet avskaffats och personalen vid lantmäteriets distriktsorgan
inordnats under de avlöningsbestämmelser, som gälla för statens befattningshavare.
De ersättningar för utförda förrättningar och uppdrag, som
lantmätarna tidigare fått uppbära vid sidan av viss kontant statslön, inga
numera till statsverket. Samtliga med verksamheten förenade kostnader, såsom
för tjänstelokaler, instrument m. in., bestridas av statsverket. I samband
med omorganisationen har även beslutats viss ändring i den tidigare
gällande distriktsindelningen i syfte att möjliggöra en rationell arbetsorganisation
och ett effektivt utnyttjande av den lantmäteriutbildade personalen.
Den nya organisationen var ursprungligen bl. a. avsedd att möjliggöra en
viss överföring till biträdespersonal av arbetsuppgifter, som tidigare åvilat
lantmäteriutbildade befattningshavare. 1947 års omorganisation innebar
— 218 —
emellertid icke något slutligt ställningstagande till frågan om personalorganisationen
i hela dess vidd vid lantmäteristyrelsen och lantmäterikontoren,
varom särskild sakkunnigutredning då påginge. Genom beslut vid 1948 års
riksdag har emellertid även denna fråga erhållit sin lösning. Vad särskilt
angår lantmäterikontoren ha dessa därvid tillförts personalförstärkningar i
fråga om såväl teknisk personal (biträdande överlantmätare och kontorslantmätare)
som kvalificerad biträdespersonal.
Vad beträffar den för lantmäteriverksamheten normgivande lagstiftningen
pågår alltjämt utredning rörande omarbetning och översyn därav inom
de år 1939 tillkallade fastighetsbildningssakkunniga. Nämnda sakkunniga
ha emellertid i vissa avseenden redan framlagt betänkande och förslag till
ny lagstiftning. 1947 års riksdag har på grundval av ett år 1944 (SOU
1944: 46) framlagt betänkande beslutat väsentliga ändringar i bl. a. jorddelningslagens
bestämmelser om avstyckning samt lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet ävensom bestämmelserna om avstyckning och
sammanläggning i lagen om fastighetsbildning i stad. De beslutade ändringarna
äro emellertid i vissa hänseenden av i förhållande till de sakkunnigas
förslag begränsad räckvidd. Sålunda ha sådana delar av avstyckningskapitlet,
som äga närmare samband med jorddelningslagens bestämmelser i övrigt
och som därför kunna förväntas röna inflytande av den fortsatta revisionen,
icke medtagits. Av samma skäl har även revision av bestämmelserna
om förrättningsförfarandet uppskjutits. Enligt uttalande av föredragande
departementschefen i proposition (nr 232) till 1947 års riksdag måste reglerna
härom till stor del vara gemensamma för avstyckningsinstitutet och
andra jorddelningsinstitut. Frågan, hur önskemålen om ett enklare och därmed
också billigare och snabbare förfarande må kunna tillgodoses, har därför
ansetts böra prövas i ett större sammanhang. Lösningen av frågan om
förrättningsförfarandet sammanhängde vidare enligt sakens natur nära med
frågan om lantmäteriets organisation. Andra lagutskottet (uti. nr 47) framhöll
i anledning av motioner i dessa frågor bl. a. önskvärdheten av att gällande
lags bestämmelser om fastställelse inom samhällen och andra planlagda
områden reviderades för att få till stånd ett enklare och snabbare
fastställelseförfarande. Det vore angeläget att den utredning rörande detta
frågekomplex, som förutsattes komma att verkställas av fastighetsbildningssakkunniga,
bedreves med all skyndsamhet. Framdeles, sedan utredning
verkställts om förenkling av fastställelseförfarandet med avseende å avstyckning,
kunde det visa sig erforderligt att taga jämväl frågan om ordningen
för fastställelse av gränsbestämning under omprövning. -—- Riksdagen
anhöll (skr. nr 476) om skyndsam utredning angående upphävande av
den befogenhet med avsende å mål om avstyckning inom samhälle eller annat
planlagt område, som i 21 kap. 68 § lagen om delning av jord å landet
tillagts länsstyrelse, samt om framläggande snarast möjligt för riksdagen
av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
I fråga om utredningsarbetet inom fastighetsbildningssakkunniga kan vidare
framhållas, att enligt i 1948 års riksdagsberättelse lämnade uppgifter
— 219 —
de sakkunnigas verksamhet i huvudsak måst ligga nere under större delen
av år 1947. Ett förhållande, som orsakats av att en ledamot och tillika
sekreterare samt en befattningshavare, som särskilt förordnats att biträda
de sakkunniga, tagits i anspråk för andra uppgifter. Enligt vad revisorerna
inhämtat har emellertid utredningsarbetet under år 1948 kunnat intensifieras,
därvid bl. a. fastställelseförfarandet med avseende å avstyckningar
kunnat ägnas uppmärksamhet. Utredning och förslag härom torde kunna
förväntas inom den närmaste tiden.
Arbetsbalansen inom lantmäteriet har, sedan den år 1945 var föremål för
riksdagens revisorers uppmärksamhet, ytterligare ökats. Närmare uppgifter
i nämnda hänsende ha revisorerna kunnat inhämta från en av lantmäteristyrelsen
genom särskild inventering verkställd undersökning rörande omfattningen
av inneliggande arbetsuppgifter. Som mått på balansen har såvitt
angår distriktsorganisationen använts icke avslutade förrättningar och
uppdrag samt uppskattad tid för att slutföra dessa. Tiden har därvid uppdelats
på de tre personalkategorierna i distriktsorganisationen (lantmätare,
mätningstekniker och kontorsbiträdespersonal). Inventeringsresultatet har
sammanställts i följande tabell.
| Per den | Balans i arbetsmånader | Tillgänglig personal | ||||
Län | Vio 1948 | Lant- mätare | Mät- nings- tekniker | Kontors- biträden | Lant- mätare | Mät- nings- tekniker | Kontors- biträden |
Stockholms.......... | 1867 487 | 239 31 | 299 38 | 220 26 | 23 4 | 22 4 | 20 5 |
Södermanlands....... Östergötlands........ Jönköpings .......... Kronobergs.......... Kalmar.............. | 495 898 1324 799 799 253 | 76 74 94 122 99 49 | 103 85 92 130 89 41 | 70 76 89 94 83 22 | 6 9 13 10 12 5 | 7 11 9 10 15 3 | 7 11 8 9 13 2 |
| 671 | 48 | 58 | 55 | 4 | 4 16 9 12 13 18 | 5 15 11 12 12 14 |
Kristianstads......... | 1623 1616 | 143 122 | 180 133 | 190 122 | 11 7 | ||
| 1939 | 192 | 212 | 186 | 10 | ||
Göteborgs o. Bobus ... | 2105 1956 | 164 161 | 171 148 | 154 145 | 13 17 | ||
| 826 | 88 | 84 | 75 | 11 | 9 | 7 15 10 |
| 1368 | 203 | 231 | 178 | 21 | 21 | |
| 828 | 99 | 91 | 83 | 8 | 11 | |
| 331 | 49 | 63 | 49 | 6 | 5 | 5 11 13 22 It 13 12 263 |
| 2193 | 220 | 336 | 218 | 14 | 19 | |
| 1411 | 196 | 223 | 184 | 16 | 1 / | |
| 2148 | 429 | 484 | 343 | 28 | 23 | |
| 863 | 103 | 161 | 96 | 13 | 14 | |
| 1 792 | 137 | 181 | 149 | 18 | 18 | |
Norrbottens.......... Summa | 1 675 30 267 | 200 | 304 3 937 | 163 3070 | 14 293 | 18 308 |
Balansen av icke avslutade förrättningar och uppdrag överstiger sålunda
nu 30 000 i hela riket. I denna siffra ingå även distriktsorganisationens arbetsuppgifter
i städer och vissa samhällen. Som jämförelse kan nämnas att
balansen av lantmäteriförrättningar (uppdragen ha i hittillsvarande balansstatistik
icke särskilt redovisats) vid utgången av åren 1944, 1945, 1946 och
220 —
1947 utgjort respektive 16 280, 19 963, 23 021 och 19 424. Även om balansen
regelmässigt är större den 1 oktober än vid årets slut, visar arbetsvolymen
ständigt stigande tendens och har icke tidigare varit så stor som för närvarande.
För första gången har genom den nu verkställda inventeringen
gjorts ett försök att uppskatta balansen i arbetstid. Även om uppskattningen
är behättad med osäkerhet, torde den ge stöd för en del intressanta slutsatser.
Om balansen fördelas på alla inom distriktsorganisationen verksamma
lantmätare, visar det sig att inneliggande arbetsuppgifter motsvara 11,4
månaders effektiv arbetstid för varje lantmätare. Motsvarande siffror för
mätningsteknisk personal och kontorsbiträdespersonal äro 12,8 månader
respektive 11,7 månader. I samband med inventeringen ha även lämnats
uppgifter angående väntade arbetsuppgifter av större omfattning. Av dessa
framgår, att balansen med all säkerhet kommer att ytterligare stiga de närmaste
åren, om icke särskilda åtgärder vidtagas. Det må vidare framhållas,
att man f. n. icke kan helt överblicka vilka krav som komma att ställas på
lantmäteriet genom den beslutade jordbruksrationaliseringen. Uppenbart är
emellertid att såväl genomförandet av rationaliseringen som planeringen
av tätorter komma att medföra nya och mycket omfattande arbetsuppgifter,
vilkas utförande icke kan utan avsevärt men uppskjutas eller fördröjas.
I fråga om förhållandena vid lantmäterikontoren har lantmäteristyrelsen
lämnat i nedanstående tabell intagna uppgifter, utvisande dels den årliga
arbetsprestationen, mätt i antal under året avgjorda ärenden, dels ock antalet
till följande år balanserade ärenden.
Län | 1944 | 1945 | 1946 | 1947 | ||||
Antal avgjorda ärenden | Antal balan- serade ärenden | Antal avgjorda ärenden | Antal balan- serade ärenden | Antal avgjorda ärenden | Antal balan- serade ärenden | Antal avgjorda ärenden | Antal balan- serade ärenden | |
Stockholms............ | 3 990 | 401 | 4 431 | 497 | 5 297 | 539 | 5 262 | 335 |
Uppsala .............. | 1093 | 114 | 1321 | 76 | 1561 | 99 | 1246 | 295 |
Södermanlands........ | 1200 | 179 | 1232 | 235 | 1546 | 144 | 1604 | 199 |
Östergötlands.......... | 2 830 | 175 | 2 554 | 200 | 2 484 | 383 | 2 765 | 658 |
Jönköpings............ | 2 776 | 339 | 2 747 | 418 | 3191 | 998 | 2 993 | 992 |
Kronobergs............ | 2 224 | in | 2 066 | 227 | 2 656 | 277 | 2 431 | 516 |
Kalmar .............. | 2 812 | 359 | 3 089 | 345 | 3 459 | 344 | 3 342 | 374 |
Gotlands.............. | 815 | 88 | 803 | 101 | 782 | 108 | 787 | 94 |
Blekinge.............. | 1179 | 62 | 1318 | 85 | 1413 | 160 | 1256 | 231 |
Kristianstads.......... | 2 944 | 157 | 3 969 | 251 | 4 655 | 210 | 4 584 | 488 |
Malmöhus............ | 2 497 | 135 | 2 598 | 221 | 3 267 | 212 | 3 368 | 631 |
Hallands.............. | 1683 | 315 | 1 684 | 451 | 1969 | 625 | 2 721 | 964 |
Göteborgs och Bohus .. | 3 339 | 354 | 3 855 | 355 | 4173 | 579 | 4 026 | 865 |
Älvsborgs ............ | 3174 | 232 | 3 338 | 445 | 3 942 | 562 | 4 382 | 361 |
Skaraborgs............ | 2 607 | 254 | 2 920 | 391 | 3 320 | 697 | 2 530 | 859 |
Värmlands............ | 3037 | 339 | 3 360 | 472 | 3 233 | 501 | 2 764 | 480 |
Örebro................ | 1741 | 152 | 1245 | 204 | 1720 | 205 | 1 619 | 316 |
Västmanlands ........ | 1 113 | 104 | 1219 | 175 | 1342 | 204 | 1 469 | 86 |
Kopparbergs.......... | 2 985 | 511 | 3 225 | 440 | 3143 | 850 | 3127 | 1265 |
Gävleborgs............ | 2 639 | 238 | 2 984 | 369 | 3160 | 450 | 3 481 | 581 |
Västernorrlands ...... | 4 374 | 667 | 4 027 | 747 | 5021 | 901 | 5 070 | 1259 |
Jämtlands............ | 1802 | 280 | 2010 | 198 | 2 044 | 228 | 2 054 | 472 |
Västerbottens.......... | 3158 | 536 | 3 471 | 596 | 3126 | 936 | 4 096 | 902 |
Norrbottens .......... | 3 512 | 1019 | 3 794 | 1126 | 4 675 | 613 | 5 455 | 175 |
Summa | | 59524 | 7121 | 68260 | 8625 | 71179 | 10825 | 72432 | 13398 |
— 221 —
Av uppgifterna beträffande lantmäterikontoren framgår att arbetsvolymen
undergått en ständig stegring och att — trots att antalet avgjorda
ärenden stigit för varje år — balansen ökat i ännu snabbare takt. Även för
lantmäterikontorens del väntas jordbruksrationaliseringen och planeringen
av tätorter komma att medföra ytterligare arbetsuppgifter av betydande omfattning.
Genom den under innevarande år genomförda och delvis alltjämt pågående
omorganisationen av lantmäterikontoren torde dessa komma att erhålla
avsevärt förbättrade förutsättningar att bemästra den stegrade arbetsbördan.
För att råda bot på de nu rådande svårigheterna har lantmäteristyrelsen
emellertid vidare enligt vad revisorerna inhämtat vidtagit och planerat
åtgärder av olika slag. Främst gäller detta tillgången till personal. Antalet
lantmäteristuderande vid tekniska högskolan har sålunda under innevarande
år ungefärligen fördubblats, nyutbildning och fortbildningskurser för
den mätningstekniska personalen och kontorspersonalen ha anordnats, och
åtgärder övervägas för åstadkommade av en kår förrättningsmän i kommunerna,
varigenom behovet av sakkunnigt hantlangningsbiträde vid fältarbeten
av olika slag skulle kunna på ett lämpligt sätt tillgodoses. Genom anskaffandet
av ändamålsenliga lokaler och tidsenlig teknisk utrustning uppges
vidare en viss effektivisering redan ha kunnat genomföras. Då åtskillig
tid måst ägnas åt det inre organisationsarbetet, har dock ännu icke erhållits
något märkbart utslag av effektökningen i arbetsstatistiken. Upprustningen
är även långt ifrån avslutad.
Vad beträffar själva förrättningsverksamheten är, som tidigare nämnts,
denna i lagstiftningshänseende föremål för utredning hos fastighetsbildningssakkunniga.
En del administrativa förenklingar och tidsbesparande
metoder för rent tekniska arbetsmoment äro dock, oberoende av lagstiftningen,
möjliga att genomföra. Lantmäteristyrelsen har i sådant hänseende
bl. a. sökt att inskränka distriktspersonalens befattning med icke direkt
produktivt och nödvändigt arbete; åtgärder i decentraliserande syfte lära ha
vidtagits liksom förenklingar i rapportgivning, skriftväxling, samrådsförfarande
in. in. Även på det tekniska området bedrivas vissa undersökningar
i syfte att få till stånd arbetsbesparande metoder.
Revisorernas uttalande. Arbetsbalansen inom lantmäteriets distriktsorganisation
och vid lantmäterikontoren är såsom framgår av de ovan lämnade
uppgifterna för närvarande större än någonsin tidigare. Enbart distriktsorganisalionens
arbelsbalans motsvarar sålunda en uppskattad arbetstid
av omkring 1 000 arbetsår. För lantmäterikontorens vidkommande
har antalet balanserade ärenden i det närmaste fördubblats sedan år 1944.
Samtidigt som lantmäteriorganisationen undergått en genomgripande omorganisation
har under de sist förflutna åren arbetsbalansen oavlåtligt stegrats,
till synes i hastigare takt efter den nya organisationens genomförande.
Inför den ytterligare belastning av lantmäteriet, som inom den närmaste
tiden främst genom jordbruksrationaliseringen och den nya byggnadslag
-
— 222 —
stiftningen kan förväntas, måste den rådande situationen betecknas som
kritisk.
Det är givet att den gångna utvecklingen i hög grad orsakats av personalförhållandena.
Den tillgängliga arbetsstyrkan har icke varit tillräcklig för
det behov som förelegat. Man får icke heller bortse från de särskilda svårigheter,
som varit rådande under själva omorganisationen. Härtill kommer att
lantmäteriet lidit avbräck genom överföring av personal till andra statliga
arbetsområden, främst den nyligen uppbyggda lantbruksorganisationen,
samt — som en följd av byggnadslagens tillkomst — till kommunal tjänst.
Den befintliga arbetsbalansen torde i och för sig kunna åberopas som ett
tungt vägande skäl för en förstärkning av lantmäteriorganisationen. Likväl
måste revisorerna för sin del uttala principiella betänkligheter mot att en
situation sådan som den nu inom lantmäteriväsendet rådande skall mötas
med i första hand en utbyggnad av den administrativa apparaten. Väsentligt
större vikt borde fästas vid att genom förenkling och rationalisering nedbringa
arbetsbördan. Vad särskilt angår jordlagstiftningen synes det uppenbart,
att förrättningsförfarandet icke motsvarar de krav på enkelhet och
snabbhet, som numera med fog kunna uppställas. Jordlagstiftningen måste
i detta hänseende betecknas som föråldrad, och kraven på kontroll och säkerhet
stå i många fall icke i rimligt förhållande till frågornas ekonomiska
räckvidd. Behovet av förenklingar har även vid upprepade tillfällen uppmärksammats
av statsmakterna; senast vid 1947 års riksdag gjordes hemställan
om skyndsam utredning rörande vissa härmed sammanhängande
spörsmål. — Uppgiften att utreda hithörande frågor åvilar de sedan år 1939
arbetande fastighetsbildningssakkunniga. Då frågorna — särskilt med hänsyn
till den genomförda omorganisationen av lantmäteriväsendet och tillskapandet
genom jordbrukets rationalisering av nya och omfattande arbetsuppgifter
-— äro av mycket brådskande natur, måste det enligt revisorernas
mening betecknas som otillfredsställande att de sakkunnigas arbete på
grund av särskilda arbetskraftsförhållanden i huvudsak legat nere under
år 1947. Revisorerna vilja understryka vikten av att dessa frågor i hela deras
vidd snarast bringas till en tillfredsställande lösning.
Bland hithörande spörsmål av större räckvidd må särskilt framhållas, att
ett flertal med lantmäteriförrättningar sammanhängande frågor skola prövas
inom flera myndigheter och instanser, såsom överlantmätare, länsarkitekter,
länsstyrelser och ägodelningsrätter. Delvis sammanhänger detta förhållande
med gällande fastställelseprocedur. Det torde med fog kunna ifrågasättas,
om icke utan men för rättssäkerheten väsentliga lättnader kunna
genomföras i detta hänseende. En ökad decentralisering av beslutanderätten
till distriktslantmätare borde även kunna ske och överlantmätarnas kontroll
i större utsträckning erhålla karaktär av stickprovsgranskning. Kungörelse-
och kallelseförfarandet synes kunna förenklas, och det nu gällande
avstyckningsförbudsmstitutet borde böra omprövas i syfte att uppnå enklare
former. — De här antydda spörsmålen äro endast exempel ur det omfattande
frågekomplex, som uppställer sig vid en genomgång av förrättningsförfarandet
i hela dess vidd.
— 223 —
Revisorerna äro av den uppfattningen, att även i administrativt hänseende
vissa arbets- och kostnadsbesparingar borde stå att vinna. Detta torde
särskilt vara fallet i förhållandet mellan lantmäteristyrelsen och lantmäterikontoren.
Särskilt i fråga om handläggningen av kamerala och jämförliga
frågor torde åtgärder i syfte att undvika dubbelarbete vara påkallade.
Även härvidlag synas fördelar kunna uppnås genom en decentralisering i
vissa hänseenden.
Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala, att det framstår såsom
ofrånkomligt, att möjligheterna att åstadkomma förenklingar och rationaliseringar
inom lantmäteriväsendet snarast underkastas en allsidig prövning
i syfte att nedbringa den nu anmärkningsvärt stora arbetsbalansen.
— 224
TiONDE HUVUDTITELN.
Handelsdepartementet.
§ 30.
Den bränsletekniska forsknings-, försöks- och kontrollverksamheten m. m.
Inom det bränsletekniska området bedrivas genom olika statliga myndigheters
och institutioners försorg forskningar och försök ävensom kontrolloch
upplysningsverksamhet m. m. i syfte främst att åvägabringa bränsleoch
kostnadsbesparande eldningsmetoder och eldningsanläggningar samt
att i övrigt åstadkomma en förbättrad bränsleekonomi. Även inom enskilda
företag och sammanslutningar ägnas på olika sätt stor uppmärksamhet åt
hithörande spörsmål. Vad den statliga verksamheten angår, har denna till
en del varit inriktad uteslutande på förhållandena i statens egna fastigheter
och sålunda närmast varit betingad av strävanden att nedbringa statsutgifterna,
medan den i övrigt haft en mera allmän syftning. De myndigheter
och institutioner, som äro inkopplade på verksamheten ifråga, äro huvudsakligen
byggnadsstyrelsen, statens hantverksinstitut, statens bränslekommission
och ingenjörsvetenskapsakademien. I fråga om dessa myndigheters
befattning med hithörande spörsmål kan framhållas följande.
Byggnadsstyrelsen handhar sedan den 1 juli 1934 statens bränslekontrollerande
verksamhet. I sådant hänseende har styrelsen att anordna
kontroll över bränsleförbrukningen inom av statsverket samt av riksdagen
och dess verk disponerade byggnader och lokaler med undantag för
dem, som disponeras av försvaret och järnvägsstyrelsen. I den mån förhållandena
så medgiva, skall styrelsen även på särskild framställning av landsting
och andra kommuner tillhandagå dem vid utövandet av kontroll å
bränsleförbrukningen inom vissa dem tillhöriga inrättningar. Kontrollen
skall i regel avse allenast sådana byggnader och lokaler, i vilka centraluppvärmning
finnes anordnad. I kungl. brev den 7 juni 1934 har vidare föreskrivits,
att styrelsen skall dels tillhandagå järnvägsstyrelsen och försvarets
myndigheter med råd i vedeldningsfrågor, dels granska och i principiellt
avseende bedöma förslag till värmetekniska anordningar för nybyggnader
och större förändringar vid anläggningar, anslutna till styrelsens bränslekontrollerande
verksamhet, dels ock i övrigt medverka vid genomförandet
av de statliga åtgärderna för åstadkommande av ökad användning av inhemskt
bränsle.
— 225 —
För här ifrågavarande verksamhet finnes å byggnadsstyrelsen en särskild
värmeteknisk avdelning. Beträffande avdelningens arbete kan utöver vad
tidigare nämnts framhållas, att kontrollverksamheten, som utövas genom
fortlöpande inspektioner och driftsrapporter, är av stor omfattning. Förutom
de statliga myndigheternas lokaler omfattar nämnda verksamhet icke
mindre än aderton landstings inrättningar av skilda slag. Avdelningen disponerar
över ett särskilt pannlaboratorium, där nykonstruktioner av värmepannor
provas och lämpligaste eldningssätt för nya och gamla bränslen utexperimenteras.
Härtill utövas rådgivande verksamhet och avgivas förslag
till bränslebesparande åtgärder. Byggnadsstyrelsen omhänderhar vidare
upphandling av bränsle för de fastigheter, i vilka styrelsen ombesörjer uppvärmningen,
och lämnar även råd och anvisningar rörande sådan upphandling
till andra statliga myndigheter samt landstingen. Avdelningen bedriver
slutligen även viss kursverksamhet. Redan före andra världskriget anordnades
sålunda kurser i vedeldning, och under senare år ha särskilda kurser
hållits för värmeledningspersonal vid statliga och landstings anläggningar.
Under budgetåret 1946/47 höllos tre kurser med tillhopa ett 90-tal deltagare,
och under innevarande budgetår ha likaledes hållits tre kurser av ungefärligen
samma storleksordning, de sistnämnda för personal vid landstingens
inrättningar. Kurserna ha hållits i Stockholm, men planer torde föreligga
på att i framtiden anordna kurser även i landsorten.
Förutom den fortlöpande verksamheten ha inom byggnadsstyrelsen bedrivits
vissa specialundersökningar på hithörande område, vartill medel
ställts till förfogande i särskild ordning. Revisorerna återkomma härtill i
samband med redogörelse för bränslekommissionens befattning med dessa
frågor.
Kostnaderna för byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning ha under
de tre sistförflutna budgetåren uppgått till följande ungefärliga belopp.
Budgetåret 1945/46 ........................ c:a 109 600 kronor
»> 1946/47 » 112000 »
» 1947/48 » 148 400 » .
Beloppen avse, förutom löner till anställd personal, omkostnader för sjukvård,
reseersättningar, expenser och publikationstryck. Däremot ingå däri
icke kostnader för sådana specialundersökningar, vartill särskilda medel
anvisats.
Vid statens hantverk sinstitut har sedan år 1940, d. v. s. alltsedan
det statliga institutets tillkomst, funnits inrättat ett pannlaboratorium,
sorterande under institutets värme- och sanitetstekniska avdelning.
I laboratoriet samt i den i anslutning till detta förlagda värmeledningscentralen
för fastigheten äro inmonterade 4 oljeeldade och 3 stokereldade pannor.
Härjämte disponerar institutet över 13 pannor, monterade dels för byggnadens
uppvärmning, dels ock för kurs- och försöksverksamhet inom det
värme- och sanitetstekniska facket.
15—i88550. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i8. I.
— 226 —
Verksamheten vid värme- och sanitetstekniska avdelningen omfattar såväl
informations- och försöksverksamhet som kursverksamhet. Den förstnämnda
verksamheten har successivt utbyggts. Under budgetåret 1947/48
verkställdes sålunda 103 provningar av pannor, eldningsanordningar o. d.
Härutöver ha ett flertal smärre uppdrag lösts under hand, utan att de blivit
föremål för särskild redovisning. I samarbete med sprängämnesinspektionen
ha samtliga i landet tillverkade samt ett flertal utländska typer av oljeeldningsaggregat
underkastats undersökningar vid institutet. — I fråga om
kursverksamheten kan nämnas, att kurser hållits för rörinstallatörer i
installation av oljeeldningsaggregatet, oljeeldningsteknik, ventilationsteknik,
vatten- och avloppsteknik, pumpteknik, instrument- och regleringsteknik
och för värmeledningsskötare i panneldningsteknik samt värmeanläggningars
vård och skötsel. Vidare ha anordnats allmänna fortbildningskurser
för kyltekniker samt värmetekniska kurser för skorstensfejarmästare.
Härutöver erhålla vissa skolor undervisning i eldningsteknik vid institutet.
— Till belysning av kursverksamhetens omfattning på värme- och
sanitetstekniska avdelningen kan nämnas, att under de 6 år kursverksamheten
bedrivits inalles ca 3 000 yrkesutövare meddelats undervisning
vid institutet. För värmeledningsskötare ha under höstterminen 1948 hållits
sex kurser, förlagda till Stockholm, Gävle, Östersund, Kristianstad,
Västeras och Örebro. För vårterminen 1949 planeras för värmeledningsskötarnas
vidkommande en dagskurs och en kvällskurs i Stockholm och
12 kvällskurser i landsorten, förlagda till Malmö, Hälsingborg, Norrköping,
Linköping, Uppsala, Eskilstuna, Karlstad, Göteborg, Jönköping, Borås, Umeå
och Luleå.
Vid institutets värmetekniska avdelning sysselsättas en värme- och sanitetskonsulent
(civilingenjör), en maskinmästare (eldningskonsulent), en
reparatör (provningsbiträde) och två eldare. Härutöver har för aktuell försöksverksamhet
anställts en ingenjör.
Verksamheten bär till sin omfattning undergått en fortlöpande stegring.
Under sistförflutna budgetår uppgingo enligt vad som inhämtats från hantverksinstitutet
kostnaderna för densamma till omkring 37 000 kronor, varav
avlöningar och arvoden ca 24 000 kronor. Därjämte har för anskaffande
av utrustning årligen anvisats 2 400 kronor. Av statsmedel lämnades under
året bidrag med 14 100 kronor. Att märka är emellertid att institutets inkomster
av informationsverksamhet och kursavgifter uppgingo till ca 43 000
kronor, varför även med bortseende från statsanslaget ett visst överskott
uppstått. — Under innevarande budgetår beräknas verksamheten komma
att utökas till det dubbla.
Vad statens bränslekommission angår, har alltsedan dess
verksamhet påbörjades behov gjort sig gällande att på ett sakkunnigt sätt
pröva värdet av uppfinningar på det bränsletekniska området särskilt i vad
gäller utnyttjandet av de ersättningsbränslen (främst ved), som man under
kriget nödgats tillgripa. Redan tidigt framkastades därför tanken på att
inom kommissionen inrätta en särskild avdelning för dessa undersökningar.
— 227 —
Med hänsyn bl. a. till svårigheterna att hålla permanent anställd personal
samt att anskaffa laboratorium och behövlig utrustning uppgavs emellertid
idén, och kommissionen har i stället efterhand uppdragit åt byggnadsstyrelsen
att vid dess bränsletekniska laboratorium utföra erforderliga undersökningar.
Efter beslut i varje särskilt fall av Kungl. Maj :t har kommissionen
ställt för undersökningarna erforderliga medel till byggnadsstyrelsens
förfogande. För undersökningar av bränsletekniska anordningar m.
m. har styrelsen sålunda enligt kungl. brev den 12 september 1941, den 13
november 1942, den 1 december 1944 och den 2 maj 1947 erhållit tillhopa
70 000 kronor. Undersökningarna ha omfattat prov med olika anordningar
och insatser för värmeledningspannor samt prov med nya ersättningsbränslen,
såsom olika slag av briketter o. d. På grundval av dessa undersökningar
ha sedermera eldningsregler utarbetats och delgivits allmänheten genom
tekniska meddelanden från kommissionen.
Genom beslut den 2 april 1948 har Kungl. Maj :t medgivit kommissionen att
av kolclearingkassan disponera högst 80 000 kronor för provundersökningar
av oljeeldningsaggregat. Enligt särskild överenskommelse skola undersökningarna
bedrivas under ledning av en särskild expertkommitté och fördelas
mellan byggnadsstyrelsen och hantverksinstitutet. Byggnadsstyrelsen
skall sålunda i ett för ändamålet särskilt inrättat laboratorium undersöka
driftsförhållanden och bränsleekonomien vid oljeeldning, och hantverksinstitutet
skall bedriva undersökningar rörande de lämpligaste formerna för
inmurning av oljeeldade värmeanläggningar.
Slutligen må nämnas att ingenjörsvetenskap sakademien
under årens lopp själv bedrivit samt understött forsknings- och försöksverksamhet
av olika slag inom det värmetekniska facket. Såsom exempel kunna
nämnas undersökningar rörande träkolsbrikettering, avvattning och förädling
av torv, förbränning av torv, skiffer och sågspån in. in. Akademien har
vidare själv tagit initiativ till nya forskningar och tillsatt särskilda kommittéer
för deras bedrivande. I detta sammanhang kunna såsom exempel härå angivas
en bostadsuppvärmningskommitté, en vedpannekoinmitté och en bränsleteknisk
kommitté. Akademien avgiver även remissyttranden i frågor av
hithörande slag.
För sin verksamhet åtnjuter ingenjörsvetenskapsakademien årliga statsanslag.
Därjämte ha under kriget särskilda medel anvisats för inrättande
av en bränsleteknisk försöksstation. Anläggningen, som uppförts å kronans
mark och helt bekostats av statsmedel, har inklusive utrustning dragit en
sammanlagd anläggningskostnad överstigande 1 000 000 kronor. Den logs i
bruk omkring den 1 april 1944. Såsom bidrag till de löpande driftskostnaderna
för försöksstationen har alltsedan budgetåret 1945/46 anvisats ett årligt
statsanslag å 50 000 kronor. Vidare ha under budgetåren 1942/43—1946/
47 under tionde huvudtiteln uppförts särskilda anslag för tekniskt-vetenskaplig
forskningsverksamhet inom kraft- och bränsleområdet, vilka anslag
i deras helhet anvisats till akademien. Under budgetåret 1942/43 anvisades
sålunda 135 000 kronor, under 1943/44 160 000 kronor samt under vart och
228
ett av budgetåren 1944/45—1946/47 170 000 kronor. Fr. o. m. budgetåret
1947/48 anvisas emellertid icke särskilt anslag för nu ifrågavarande ändamål,
utan avses medelsbehovet skola täckas från anslaget till tekniskt-vetenskaplig
forskning m. in. Samtidigt härmed ha vissa förändringar vidtagits i
fråga om forskningarnas bedrivande. Ingenjörsvetenskapsakademiens befattning
härmed har successivt avvecklats, och i stället avses verksamheten
skola bedrivas av fristående forskargrupper och enskilda forskare, vilka
kunna erhålla bidrag och stöd från statens tekniska forskningsråd. Den av
ingenjörsvetenskapakademien disponerade försöksstationen har till stora
delar upplåtits för andra ändamål än bränsleteknisk forskning. Under budgetåret
1947/48 har akademien dock övergångsvis erhållit vissa anslag för
kraft- och bränsleteknisk forskning, bl. a. 18 000 kronor för dokumentation
och upplysningsverksamhet m. m.
Det kan i detta sammanhang förtjäna omnämnas att viss forsknings- och
försöksverksamhet på det bränsletekniska området bedrives även inom de
statliga bolagen Svenska Skifferolje Aktiebolaget och Aktiebolaget
Svensk Torvförädling.
I större eller mindre utsträckning syftar de olika myndigheternas och
institutionernas verksamhet på det bränsletekniska området till att ernå
besparingar för folkhushållet. Ett viktigt led i arbetet består därför i att
bringa vunna rön och erfarenheter till allmän kännedom. Detta ernås i viss
utsträckning genom de utbildningskurser av olika slag, som anordnas främst
av hantverksinstitutet. För att nå en större krets därav intresserade bedrives
vidare en betydande publikationsverksamhet. Sålunda ha såväl byggnadsstyrelsen
som ingenjörsvetenskapsakademien låtit trycka meddelanden,
då några betydelsefulla resultat uppnåtts, och bränslekommissionen utsänder
eldningsföreskrifter och broschyrer i massupplagor.
Revisorernas uttalande. På det bränsletekniska området bedrivas såsom
framgår av den lämnade redogörelsen forskningar och försök ävensom upplysnings-
och kontrollverksamhet in. m. inom ett flertal statliga myndigheter
och institutioner, sorterande under tre olika statsdepartement. Då någon
egentlig samordning de olika myndigheterna emellan icke etablerats, företer
verksamheten en bild av stark splittring. På flera håll bedrives sålunda
verksamhet av samma eller i huvudsak likartad karaktär, och ett flertal laboratorier
och andra anläggningar för försöksverksamhet o. d. arbeta utan
samband med varandra. Revisorerna kunna icke finna dessa förhållanden
tillfredsställande. Särskilt som de medel, som årligen anvisas för nu ifrågavarande
ändamål, uppgå till avsevärda belopp.
Vad särskilt angår den åt byggnadsstyrelsen anförtrodda bränslekontrollerande
verksamheten, synas formerna för dess bedrivande böra upptagas
till omprövning. Det kan enligt revisorernas mening icke vara rationellt, att
byggnadsstyrelsen anordnar särskilda utbildningskurser för värmeledningspersonal
vid de inrättningar, som äro underkastade dess kontroll, samtidigt
som genom hantverksinstitutets försorg en mera allmänt inriktad kurs
-
— 229
verksamhet inom samma område bedrives. Då institutet torde äga de bästa
förutsättningarna härför, bör all kursverksamhet koncentreras till denna
institution. Vad vidare beträffar forsknings- och undersökningsverksamheten,
torde kunna ifrågasättas, huruvida sådan verksamhet lämpligen bör bedrivas
av byggnadsstyrelsen. Avsevärda fördelar synas vara att vinna genom
sammanförande av byggnadsstyrelsens uppgifter i nämnda hänseende med
inom övriga institutioner bedriven verksamhet av detta slag. Därigenom
torde bl. a. i fråga om inrättande och drift av laboratorier o. d. besparingar
kunna ernås. Med hänsyn till att betydande kostnader äro förenade med
byggnadsstyrelsens kontrollverksamhet, särskilt i vad gäller landsorten,
torde slutligen jämväl böra övervägas, huruvida icke denna kontroll åtminstone
delvis skulle kunna utövas på annat sätt, exempelvis genom anlitande
av ångpanneföreningarna.
Även i fråga om övriga berörda institutioner ger det sätt, på vilket verksamheten
bedrivits, anledning till kritik. Den nuvarande ordningen ger sålunda
icke garantier för att inom en institution redan vunna rön och erfarenheter
tillgodogöras av andra därav berörda institutioner. Svårigheter
uppstå, då det gäller att draga nytta av forskningsresultat o. d. i undervisning
och upplysning, uppförda laboratorier och andra anläggningar bliva
icke på bästa sätt utnyttjade, etc.
Med hänsyn till vad ovan anförts torde en översyn av verksamheten på
ifrågavarande område snarast böra komma till stånd i syfte att åstadkomma
bättre samordning. Enligt revisorernas uppfattning böra härigenom kunna
åstadkommas såväl betydande besparingar som en effektivisering av verksamheten.
Vad särskilt angår forsknings- och försöksverksamheten synas
avsevärda fördelar vara att vinna genom att densamma ställes under enhetligt
överinseende. Härigenom skulle bl. a. kunna undvikas att parallella forskningar
bedrivas på olika håll. Vidare skulle forskningen kunna inriktas på
de ur allmän synpunkt mest aktuella problemen. Det kan i detta sammanhang
nämnas att ingenjörsvetenskapsakademien, efter statens tekniska forskningsråds
tillkomst, bland sina främsta uppgifter ser att främja kontakten
mellan existerande forskningsinstitut och att samordna den vittutgrenade
for simning sverksamheten.
Revisorerna vilja under åberopande av vad ovan anförts förorda, att utredning
verkställes om det sätt, varpå här ifrågavarande verksamhet i sin
helhet bör på mest rationella sätt bedrivas för framtiden. Lämpligen synes
det kunna anförtros åt ingenjörsvetenskapsakademien att i samråd med
övriga berörda institutioner framlägga förslag i nämnda hänseende.
— 230 —
ELFTE HUVUDTITELN.
Folkhushållningsdepartementet.
§ 40.
Kvoteringsreglerna beträffande export av sågade och hyvlade trävaror.
I fråga om exporten av sågade och hyvlade trävaror under skeppningssäsongen
1948/49 har statens bränslekommission i april 1948 fastställt
vissa allmänna kvoteringsregler för fördelning av den för export reserverade
totalkvantiteten mellan de enskilda exportörerna. Av de 500 000 standards,
som reserverats för export, ha sålunda sammanlagt 400 000 standards
eller 80 procent tilldelats Svenska Trävaruexportföreningen, vars medlemmar
enligt särskild överenskommelse med myndigheterna ägt fritt inom
sig fördela denna kvantitet. Vidare har AB Graningeverken i särskild
ordning erhållit andel av exportkvantiteten med omkring 10 000 standards.
För övriga exportörer ha sålunda reserverats sammanlagt ca 90 000 standards.
Enligt bränslekommissions cirkulär i frågan skulle företag, som tidigare
reguljärt exporterat sågade och hyvlade trävaror och vilkas ansökningar
om exportlicens ur handelspolitiska och formella synpunkter kunde
godkännas, inom ramen för sistnämnda kvantitet erhålla exportlicenser.
Tills vidare kunde licenser påräknas i en utsträckning, som motsvarade sökandens
högsta sammanlagda årsexport i eget namn av varuslagen i fråga
under något av åren 1946 eller 1947. För denna kvantitet komma främst
i fråga de företag, som äro anslutna till Svenska Inlands-Sågverkens Centralförening,
Svenska Trävaruengrossistföreningen, Sveriges Mindre Sågverksägares
Riksförbund och Södra Sveriges Trävaruexportförening. Därjämte
finnas ett flertal mindre sågverk och företag, som icke äro anslutna
till någon av här nämnda organisationer. Dessa företag torde emellertid i
huvudsak vara inriktade på den inhemska marknaden och torde endast i
undantagsfall uppträda som självständiga exportörer.
Den ovan nämnda kvoteringen har avsetts skola i princip ligga till grund
för licensieringen, dock att om särskilda skäl därtill föranlett, avsteg kunnat
göras därifrån. Handläggningen av exportlicensärendena åvilar statens
handelskommission, som därvid samråder med bränslekommissionen. Vid
tillämpningen av de uppställda kvoteringsreglerna torde i det enskilda fallet
ha eftersträvats en viss liberalitet. Även om viss sökande icke varit
lcvotberättigad eller ett bifall till ansökan medfört överskridande av sökan
-
231 —
dens kvot, har sålunda i regel exportlicens kunnat påräknas, om ej särskilda
skäl till avslag förelegat. Nämnda förhållande torde emellertid icke
ha påverkat den fastställda proportionen mellan trävaruexportföreningens
och andra exportörers andel av totalexporten.
Vid bestämmandet av exportkvantitetens fördelning mellan trävaruexportföreningen
och övriga exportörer torde hänsyn i huvudsak ha tagits
till exportens fördelning under tidigare år. Syftet med den tillämpade kvoteringen
torde dock kanske främst ha varit att förbehålla exporten åt de
traditionella exportörerna. Exportmarknaden för trävaror har under de
senaste åren präglats av en stark efterfrågan i utlandet, medan däremot betalningsförmågan
i många fall varit sämre. Då marknaden därjämte bedömts
såsom känslig i bl. a. prishänseende, har handhavandet av exporten
ställt stora krav på exportörerna. Det har på denna grund ansetts vanskligt
att släppa fram ovana exportörer, vilka exempelvis genom olämplig prissättning
eller otillfredsställande leveransfullgörande kunnat för framtiden
försvåra avsättningen av svenska trävaror.
Den fastställda uppdelningen av exporten står med hänsyn till vad nyss
sagts icke i proportionell överensstämmelse med omfattningen av produktionen
inom de olika företagen och sammanslutningarna. Enligt vad bränslekommissionen
uppgivit torde produktionen hos trävaruexportföreningens
medlemmar kunna uppskattas till ca 500 000 standards per år, medan för
övriga företag, beträffande vilka statistik förefinnes och som kunna vara
av betydelse ur exportsynpunkt, den uppskattas till omkring 600 000 standards.
Härtill kommer produktionen vid sådana småsågar, som icke äro
anslutna till någon organisation och som huvudsakligen tillgodose lokala
behov. Storleken av produktionen inom sistnämnda kategori låter sig svårligen
uppskatta. Genom det tillämpade kvoteringssystemet har sålunda
trävaruexportföreningen, erhållit avsättning på export för ca 80 procent av
sin produktion, medan för övriga företag, som kunna tänkas ifrågakomma
för export, motsvarande tal är ca 17 procent.
Enligt vad bränslekommissionen under hand upplyst torde den för löpande
skeppningssäsong fastställda exportkvantiteten icke kunde förväntas
bliva helt fylld. Bristen torde i huvudsak gälla trävaruexportföreningens
andel. Föreningen, som i stor utsträckning har sin verksamhet förlagd till
Norrland, har av flera skäl under innevarande år lidit brist på virke. Det
är revisorerna även bekant, alt föreningen för att i möjlig mån täcka sin
andel av exporten måst i icke obetydlig utsträckning inköpa virke från föreningen
utomstående företag och tillverkare.
Revisorernas uttalande. Av den för export under skeppningssäsongen
1948/49 reserverade totalkvantiteten av sågade och hyvlade trävaror ha
såsom framgår av den lämnade redogörelsen icke mindre än 80 procent
förbehållits Svenska Trävaruexportföreningen. Med den tillämpade kvoteringen
har bl. a. åsyftats att undvika, att icke traditionella exportörer genom
uppträdande på marknaden skulle kunna menligt inverka på de fram
-
— 232 —
tida avsättningsmöjligheterna för dessa produkter. Tilldelning av exportlicenser
har som en följd härav ägt rum i förhållande till sökandenas export
under tidigare år, medan hänsyn däremot icke tagits till omfattningen
av vederbörandes produktion. Under det att produktionen inom trävaruexportföreningen
uppskattas till 500 000 standards per år — vari jämväl
ingår företagens försågning för egen förbrukning — uppgår den sålunda
vid övriga ifrågakommande företag, vilka tillhopa disponera endast 20 procent
av exportkvantiteten, till ca 600 000 standards. Av sistnämnda kvantitet
torde under normala förhållanden en avsevärd andel tagas i anspråk
av den inhemska marknaden, men som en följd av byggnadsverksamhetens
nedskärning har den inhemska förbrukningen på senare tid starkt nedgått.
Då nämnda förhållande icke föranlett ändring i kvoteringsreglerna, ha
dessa uppenbarligen icke kommit att motsvara exportförmågan inom respektive
exportörskategorier. Att märka är vidare att trots att exportföreningen
inköpt betydande kvantiteter virke från utomstående företag och
sågverk, den reserverade exportkvantiteten icke torde komma att helt fyllas
under nu löpande skeppningssäsong. Något hinder härför torde däremot
knappast ha förelegat i form av bristande efterfrågan eller andra avsättningssvårigheter.
Om en ökning av exporten av trävaror skall kunna åvägabringas, torde
det med hänsyn till vad nyss sagts vara erforderligt att ändra den inbördes
proportionen mellan de olika exportörernas andelar av totalkvantiteten.
Revisorerna äro av den meningen, att en kvotering, som eventuellt kan
verka exporthämmande, icke bör bibehållas. Den kontroll från statsmakternas
sida, som erfordras i fråga om leveransernas fullgörande och för
åvägabringande av en sund prissättning, synes utan olägenhet kunna ske
på annat sätt. Revisorerna vilja därför ifrågasätta, huruvida icke — som ett
led i strävandena att underlätta en exportökning — kvoteringen beträffande
exporten av sågade och hyvlade trävaror bör ändras så att den kommer
att medföra en mera rättvisande fördelning de olika producenterna emellan.
— 233 —
De affärsdrivande verken.
§ 41.
Statens järnvägars ersättningar för skadat och förkommet gods.
Enligt järnvägstrafikstadgan av den 12 juni 1925 (nr 348) är järnväg i
vissa fall ansvarig för förlust av eller skada å befordrat gods. I princip
föreligger ansvarighet för skada, som under tiden från godsets mottagande
till befordring till dess detsamma utlämnats eller järnvägen jämlikt bestämmelserna
i stadgan upplagt godset till förvaring uppstått till följd av att
godset gått förlorat, minskats eller skadats. Ansvarighet föreligger dock
icke, där det kan antagas, att förlusten, minskningen eller skadan orsakats
genom att emballage saknats eller varit otillräckligt eller bristfälligt, genom
den förfogandeberättigades vållande eller eljest något hans förfogande,
som icke föranletts av järnvägens försummelse, eller genom godsets naturliga
beskaffenhet, såsom genom inre förstöring, avdunstning, bortdamning
eller vanligt läckage. Ej heller föreligger ansvar för skada, som uppkommit
genom force majeure. Vissa inskränkningar i ansvarigheten gälla vidare i
fall av särskild risk, såsom vid transport av levande djur eller av gods, som
befordras utan täckning eller som på grund av sin naturliga beskaffenhet
är särskilt utsatt för fara att gå förlorat, minskas eller skadas. Gods må
anses som förlorat, om det icke kan utlämnas vid egentlig godsbefordring
inom 30 dagar efter leveransfristens utgång, och i fråga om resgods inom tre
dagar efter den dag, då resgodset efterfrågades. Bestämmelser av ovan angiven
innebörd återfinnas i §§ 33, 80, 81 och 83 järnvägstrafikstadgan. Vidare
finnas bestämmelser om ansvarighet för försening av gods, förfaringssätt,
om förlorat gods kommer till rätta, ersättningens storlek i vissa
fall, skador, som orsakats av uppsåt eller grov vårdslöshet, sättet för framställande
av anspråk mot järnvägen, preskription m. m.
De ersättningar, som för nu ifrågavarande ändamål utbetalas av statens
järnvägar, äro såsom framgår av nedanstående tabell av betydande storleksordning.
| Utbetalda | Därav för: | Statens | |
| ersättnings- |
|
| järnvägars |
Å r |
|
| ||
belopp | förkommet | skadat | nettoutgift | |
| kr. | gods % | gods % | kr. |
1 | 2 | 8 | 4 | 5 |
1943 | 1 542 077 | 37 | 63 | 1 566 322 |
1944 | 1 651858 | 32 | 68 | 1 574 594 |
1945 | 2 014 871 | 36 | 64 | 1 994 731 |
1943 | 2 484 672 | 34 | 66 | 2 521290 |
1947 | 2 114 668 | 26 | 74 | 1 984 208 |
jan.-aug. 1948 | 1 599 160 | 35 | 65 | 1 265 242 |
— 234 —
Uppgifterna i kol. 2 avse bruttoersättningarna. Inkomster genom försäljning
och inbetalda gottgörelser ha sålunda ej frånräknats, varjämte beloppen
i fråga om samtrafikssändningar även innefatta å främmande järnvägar
belöpande ersättningar. I kol. 5 ha angivits de efter frånräknande av
influtna inkomster och genom avräkning med främmande järnvägar uppkomna
nettokostnaderna.
Utgifterna utvisa med undantag för år 1947 en tydlig tendens till ökning.
Till jämförelse må nämnas, att under förkrigsåren 1938—39 de årliga utgifterna
uppgingo till endast omkring 200 000 kronor.
I efterföljande uppställning angives för åren 1943—47 storleken av de
ersättningsanspråk, som av statens järnvägar avslagits, jämte dessas procentuella
andelar av dels hela antalet skade- och förlustärenden, dels anspråkens
totala belopp.
Å r | Avslagna | % av ersättnings-anspråkens to-tala belopp | % av antalet |
1943 | 599 768 | 28 | 23 |
1944 | 705 422 | 30 | 24 |
1945 | 850 902 | 30 | 23 |
1946 | 922 355 | 27 | 17 |
1947 | 882 614 | 29 | 10 |
Orsakerna till förluster och skador äro mångskiftande. Vad till en början
angår förlusterna förekomma dels felsändningar, dels egentliga förluster.
Vid felsändningar uppkommande övertaligt gods försäljes, varför järnvägens
nettoutgifter för härav förorsakade förluster i motsvarande mån
nedbringas. Av de egentliga förlusterna torde en betydande del uppkomma
genom stöld under den tid, järnvägen bär godset i sin vård. Huru stor del
av förlusterna, som orsakas härav, låter sig dock enligt vad revisorerna
inhämtat icke med säkerhet utredas.
Genom åtgärder från järnvägsstyrelsens reklamationskontors och från
stationernas sida bringas en betydande del av det såsom saknat och övertaligt
rapporterade godset till rätta. Av under år 1947 inkommande 45 293
törlustrapporter och 28 358 s. k. tillöversrapporter ha sålunda 29 963 respektive
24 364 kunnat avföras såsom klarlagda. Motsvarande siffror för år
1946 äro för förlustrapporter 52 911 och 32 093 samt för tillöversrapporter
31471 och 24332. Av det sammanlagda antalet förlust- och tillöversrapporter
blevo sålunda under år 1947 73,8 procent och under år 1946 66,9 procent
klarlagda.
Antalet anmälningar om förlorade effekter uppgick år 1946 till 14 874
och år 1947 till 14 126. Härav ha klarlagts 3 420 respektive 3 379 fall.
Beträffande skadorna kan nämnas att betydande ersättningsbelopp utbetalas
på grund av järnvägsolyckor. Under åren 1946 och 1947 uppgingo
dessa belopp till omkring 116 000 respektive 114 000 kronor. Andra skadeorsaker
äro brand, kyla, stöld (delförluster), väta, förorening etc. De flesta
skadorna äro emellertid orsakade av att emballage icke motstått påfrest
-
— 235 —
ningarna under transporten. Ersättning utbetalas i dessa fall om enligt
trafiktekniskt bedömande tillräcklig emballering ägt rum eller om vållande
från järnvägens sida föreligger. För skador genom godsets naturliga beskaffenhet
(bräcklighet etc.) förutsättes likaledes för ersättning vållande
från järnvägen. Slutligen kunna nämnas skador som uppstå vid växlingsarbetet
på stationerna. Storleken av anspråk på ersättning för skador av
olika slag under åren 1947 och 1948 framgår av följande tabell.
Skadegrupp | År 1947 | 7i- | S9A> 1948 |
| ||
Ersättnings-anspråk kr. | Bifall % | Avslag % | Ersättnings-anspråk kr. | Bifall % | Avslag % | |
Emballage.................... | 332 447 | 73 | 27 | 242 674 | 70 | 30 |
Godsets naturl. beskaffenhet ... | 278 727 | 58 | 42 | 203 978 | 49 | 51 |
Växling ...................... | 269 601 | 91 | 9 | 294 211 | 91 | 9 |
Väta......................... | 80 728 | 71 | 29 | 83 649 | 66 | 34 |
Förorening.................... | 56 641 | 87 | 13 | 55156 | 92 | 8 |
Brand........................ | 124 985 | 62 | 38 | 47 862 | 27 | 73 |
Kyla......................... | 136 717 | 47 | 53 | 34 103 | 52 | 48 |
Stöld......................... | 348 049 | 21 | 79 | 341 433 | 65 | 35 |
Försening..................... | 64 855 | 50 | 50 | 46 279 | 34 | 66 |
Andra orsaker................ | 255 076 | 51 | 49 | 275110 | 48 | 52 |
Till ovanstående belopp komma av stationerna reglerade ersättningsanspråk
för skador, vilka under år 1947 uppgingo till 160 474 kronor och för
liden januari—augusti 1948 till 139 057 kronor.
Av de i tabellen lämnade uppgifterna framstå särskilt ersättningsanspråken
för skador på grund av stöld (d. v. s. delförluster av sändningar) som
anmärkningsvärt höga. Att märka är att här icke ingå förluster av hela
kollin, vilka räknas till förlust av gods. Även skador orsakade av växlingsarbetet
äro av förhållandevis stor omfattning. Vad beträffar den procentuella
fördelningen mellan avslagna och bifallna ersättningsanspråk, kan vid vissa
skadeorsaker, såsom växling, förorening, väta och emballage, en genomgående
tendens till välvillig behandling av framställda anspråk konstateras
Från järnvägsstyrelsens sida följes enligt vad revisorerna inhämtat utvecklingen
på hithörande område med uppmärksamhet, och åtgärder av
olika slag vidtagas för att nedbringa skadorna och förlusterna. Sålunda
bedrives bl. a. upplysningsverksamhet och propaganda hland såväl järnvägens
egen personal som trafikanterna. De erfarenheter, som vinnas vid
reglering av ersättningsanspråk, utnyttjas därvid i möjlig mån. Stegringen
av trafikintensiteten medför emellertid ökade svårigheter att förekomma
skador och förluster. Under senare år torde vidare bristen på rullande materiel
ha bidragit till ökningen av vissa skador. Även personalsvårigheter
ha gjort sig gällande. Vad särskilt angår förlorat gods kunna nämnas de
svårigheter, som föreligga att förekomma stölder. Från järnvägsstyrelsen
utsändas särskilda kontrollkommissioner till de typiska stöldområdena. Någon
nämnvärd minskning av stöldfrekvensen torde man hitintills dock icke
ha uppnått. Förslag har från järnvägsstyrelsens sida väckts om att inom
— 236 —
statspolisen inrätta en särskild avdelning speciellt järnvägsutbildade polismän
med uppgift att ägna sig åt enbart järnvägsstölderna. — Ett på senare
tid allt svårare problem är vidare förluster av cyklar och skidor. I
syfte att tillmötesgå allmänheten ha på ett hundratal stationer inrättats
cykel- och skiddepåer, där trafikanter, som under järnvägstransporten förlorat
cyklar eller skidor, avgiftsfritt kunna få låna sådana i avvaktan på
närmare undersökning rörande förlusterna.
I detta sammanhang skall även något beröras verksamheten vid de s. k.
centralmagasinen.
Som ett led i strävandena att minska förlusterna av styckegodssändningar
ha under år 1947 inrättats tre centralmagasin (i Storvik, Hallsberg
och Alvesta), dit övertaligt gods från hela landet sammanföres. Avsikten
är att härigenom få bättre överblick över och vård av det övertaliga godset.
Vidare skall godset kunna utnyttjas för utjämning in natura av saknat
gods. En trafikant, som saknar en viss kvantitet av ett varuslag, kan på
så sätt ur övertaligt gods tillföras likvärdiga varor, utan att dessa behöva
vara just de, som varit föremål för fraktavtal vid tiden för förlustens uppkomst.
—• I princip skall allt övertaligt gods, som kvarligger oreglerat på
stationerna, insändas till centralmagasin tre veckor efter den dag, då det
anträffats. Vissa undantag gälla dock, exempelvis i fråga om gods, som är
underkastat hastig förstöring eller vars värde väntas genom fortsatt lagring
undergå avsevärd minskning. För att övertaligt gods icke skall bli stående
på stationerna utan att uppmärksammas utsändas fortlöpande från reklamationskontoret
tjänstemän, som biträda stationerna med undersökningar
och kontroll. Anordningen med centralmagasin är icke avsedd att fritaga
stationerna från skyldighet att vidtaga åtgärder för tillrättaskaffande av
övertaligt gods, så länge det finnes kvar på stationerna.
Till belysande av resultatet av verksamheten vid centralmagasinen kan
nämnas att värdet av det centralmagasinsgods, som under tiden januari—
september 1948 identifierats eller använts för s. k. naturautjämning, uppgår
till omkring 133 000 kronor. För gods, som icke kunnat identifieras
eller användas för naturautjämning, ha, sedan verksamheten började, genom
auktioner, som hållits en gång vid vartdera magasinet, influtit ca
50 000 kronor.
Frågor rörande ersättning för förkommet och skadat gods handhas i allmänhet
av järnvägsstyrelsens reklamationskontor. Ersättningsanspråken
underkastas inom kontoret prövning ur frakträttslig synpunkt, varjämte
värdering sker av förkommet gods och inträffade skador. Med hänsyn till
ersättningsfrågornas natur måste i stor utsträckning anlitas experter. Därvid
utnyttjas i första hand järnvägens egen personal, särskilt på järnvägsstyrelsens
tekniska byråer, men samarbete sker även med andra statliga
myndigheter. Då fråga ej är om ersättningsanspråk av mindre storlek,
godtas i allmänhet icke intyg rörande omfattningen av skador eller
värdet av skadat gods, utan besiktning och värdering äger rum genom
reklamationskontorets tjänstemän och vid behov tillkallade andra experter.
— 237 —
Enligt vad som uppgivits av reklamationskontoret uppnås härigenom icke
obetydliga besparingar. — Om trafikanten icke åtnöjes med järnvägsstyrelsens
beslut om ersättning för förlorat eller skadat gods, kan frågan hänskjutas
till skiljedom. Under åren 1946 och 1947 förekommo 22 respektive
10 sådana fall, därvid järnvägsstyrelsens beslut i 18 respektive 8 fall
fastställdes.
Alltsedan oktober månad 1946 ha vidare stationerna rätt att själva i
vissa fall reglera ersättning för skadat gods. Till en början var denna
rätt begränsad till sådana fall, där ersättningen icke översteg 50 kronor,
men har numera ökats till att gälla skador upp till 100 kronors värde vid
flertalet stationer och intill 200 kronors värde vid de allra största stationerna.
Stationerna ha endast rätt att bifalla, ej att avslå ersättningsanspråk.
Om bifall icke sker, skall ärendet hänskjutas till reklamalionskontoret.
Avsikten med det vidtagna arrangemanget har varit att utan
skriftligt förfarande kunna reglera klara skadefall av mindre storleksordning.
Enligt vad revisorerna inhämtat torde planer föreligga på en ytterligare
utökning av stationernas beslutanderätt. Decentraliseringen anses
icke behöva medföra behov av personalökning på stationerna, medan däremot
en minskning av reklamationskontorets personal efter hand skall
kunna ske. Hittills har dock enligt vad som uppgivits från reklamationskontoret
någon minskning av kontorets personal icke kunnat äga rum.
Någon egentlig kontroll från reklamationskontorets sida över stationernas
beslut utövas f. n. icke.
Revisorerna ha i detta sammanhang förhört sig, huruvida vid reglering
av ersättning för förkommet och skadat gods från statens järnvägars sida
en strikt tillämpning av järnvägstrafikstadgans regler om järnvägens ersättningsskyldighet
iakttages. Därvid har framkommit, att så icke alltid är
förhållandet. Fall lära sålunda förekomma, där ersättning utbetalas utan
att de formella kraven för järnvägens ersättningsskyldighet äro uppfyllda.
Då fråga är om ersättning av mindre storleksordning, torde vidare i syfte
att undvika irritationer gentemot trafikanterna ofta iakttagas en välvilligare
behandling än eljest skulle ha blivit fallet. De avsteg från en efter
strikt tolkning av järnvägstrafikstadgan anpassad reglering, som göras,
torde i många fall vara orsakade av en strävan att bibehalla järnvägens
gamla kunder och om möjligt förvärva nya. Konkurrensen med andra
transportmedel torde därvid jämväl ha gjort sig gällande. Några allmänna
riktlinjer för behandlingen av sådana ärenden lära emellertid icke föreligga,
utan prövning sker från fall till fall. Med den begränsade tid, som
stått till revisorernas förfogande, har någon undersökning av i vilken omfattning
ersättning i här berörda fall utbetalats icke kunnat ske. — I detta
sammanhang kan nämnas att utredning för närvarande pågår rörande revision
av gällande regler om järnvägs ansvar för skada å gods in. in. Enligt
Kungl. Maj :ts bemyndigande har chefen för kommunikationsdepartementet
den 3 december 1943 såsom sakkunnig för nämnda utredning tillkallat
f. d. jlistilierådet Algot Bagge.
— 238 -
Revisorernas uttalande. De belopp, som av statens järnvägar årligen utbetalas
för skadat och förkommet gods, äro av eu betydande storleksordning.
Statistiken utvisar — med undantag för år 1947 — en kraftig tendens
till stegring, och utgifterna ha sedan förkrigsåren i det närmaste tiodubblats.
Vid bedömandet av ökningen får hänsyn visserligen tagas till såväl den genom
förstatligandet av enskilda järnvägar utökade driften som under senare
år inträffade prisstegringar. Särskilda svårigheter orsakade av bl. a.
personalbrist torde även på sista tiden ha gjort sig gällande. Ersättningarnas
storlek — ca 2 miljoner kronor per år — framhäver dock vikten av att från
järnvägens sida allt göres för att förekomma och minska skador och förluster.
Det framstår därvid som naturligt, att de erfarenheter, som vinnas på
järnvägsstyrelsens reklamationskontor vid reglering av skade- och förlustfallen,
såvitt möjligt utnyttjas för vidtagande av förebyggande åtgärder och
att ett intimt samarbete etableras mellan de olika byråerna och avdelningarna.
Det torde få förutsättas att järnvägsstyrelsen har sin uppmärksamhet
riktad härpå.
Revisorerna ha vid sin undersökning funnit, att vid reglering av skador
och förluster järnvägstrafikstadgans ansvarsbestämmelser i vissa fall frångås,
i det att ersättning utgives utan att strikt skyldighet härtill föreligger.
Syftet härmed torde från järnvägens sida bl. a. vara att förebygga onödiga
irritationer gentemot trafikanterna och därigenom bidraga till ett bibehållande
och utökande av järnvägens kundkrets. Även med bortseende från det
principiellt betänkliga i ett åsidosättande av gällande föreskrifter kunna revisorerna
icke finna ett sådant förhållande tillfredsställande. Då några generella
riktlinjer för avvikelse från de strikta ansvarsbestämmelserna icke
föreligga, måste systemet bidraga till bristande enhetlighet. Enligt revisorernas
mening är en sådan skadereglering knappast ägnad att öka trafikanternas
förtroende till järnvägen. Därtill kommer att utredning f. n. pågår
om revision av reglerna om järnvägs ansvar för skada å gods in. m.
Vad beträffar den på senare tid genomförda decentraliseringen av beslutanderätten
i skadefall av mindre storleksordning till stationerna, synes denna
vara ägnad att förenkla ärendenas handläggning, och den erbjuder därför
ur trafikanternas synpunkt stora fördelar. Genom denna anordning avlastades
från reklamationskontoret under år 1947 över 10 000 ärenden eller
omkring en tredjedel av samtliga inkommande skade- och förlustärenden.
Genom den utökning av stationernas beslutanderätt, som numera genomförts,
torde kontoret komma att befrias från handläggningen av ytterligare
ett betydande antal ärenden. Att märka är emellertid att stationernas befogenhet
endast inrymmer rätt att bifalla framställda anspråk, medan, i händelse
av avslag, ärendena skola hänskjutas till handläggning av reklamationskontoret.
Enligt revisorernas mening torde detta förhållande vara
ägnat att medföra en viss eftergivenhet vid behandling av ersättningsanspråken,
då det för stationerna synes ligga nära till hands att tveksamma anspråk
bifallas hellre än att trafikanterna skola hänvisas till ett mera invecklat
skriftligt förfarande. 1947 års statistik synes ge belägg för denna upp
-
239 —
fattning, i det att antalet avslagna anspråk procentuellt sett minskat från
under 1946 17 procent (tidigare år 23—24 procent) till under 1947 endast
10 procent. Någon kontroll över stationernas beslut äger icke rum, varför
garantier för enhetlig skadereglering vid stationerna icke heller finnas. I
anledning av vad nyss sagts synes anledning föreligga att åtminstone i fall
av ytterligare decentralisering överväga lämpligheten att medgiva stationerna
rätt jämväl att avslå framställda anspråk samt möjligheterna att åvägabringa
kontroll över stationernas beslut. Revisorerna vilja vidare framhålla
såsom anmärkningsvärt, att den genomförda decentraliseringen i organisatoriskt
hänseende icke synes ha medfört några besparingar. Trots att ett betydande
antal ärenden överförts till stationerna, har sålunda någon minskning
av personalen å reklamationskontoret hitintills icke ägt rum.
I fråga om verksamheten vid de s. k. centralmagasinen vilja revisorerna
uttala tvekan rörande lämpligheten av s. k. utjämning in natura, d. v. s. utlämning
av övertaligt gods som ersättning för förlorat gods av samma eller
annat slag. I allmänhet torde det ur trafikanternas synpunkt vara anledning
mottaga övertaligt gods i stället för kontant ersättning för det egna
förlorade godset, endast om detta medför någon ekonomisk fördel. I nu rådande
tider med stor varubrist torde svårigheter icke föreligga för järnvägen
att genom försäljning på öppna marknaden av övertaligt gods utfå dess
fulla värde. Fråga är, om icke sådan försäljning skulle ge bättre ekonomiskt
resultat än den nu tillämpade naturautjämningen. Därtill kommer att systemet
ur trafikanternas synpunkt i många fall måste te sig främmande.
Revisorerna vilja slutligen framhålla, att en enhetlig skade- och förlustreglering
och ett effektivt utnyttjande av vunna erfarenheter till förebyggande
av skador och förluster helt naturligt måste ställa stora krav på såväl
ledningen av verksamheten som den med hithörande frågor sysselsatta
underordnade personalen. Även i organisatoriskt hänseende kräves, att förefintliga
möjligheter till effektivisering och besparing utnyttjas. Genom interna
undersökningar och åtgärder —• bl. a. genom statens järnvägars kontorsutredning
— torde järnvägsstyrelsen emellertid ha förutsättningar att
åstadkomma de förbättringar, som eventuellt kunna vara påkallade. Revisorerna
sakna därtör anledning att i detta sammanhang inga häipa.
— 240
Ekonomisk översikt.
§ 42.
Uppgifter angaende statens tillgångar och skulder m. m.
I enlighet med gällande instruktion § 16 ha revisorerna på grundval av det
av riksräkenskapsverket utgivna utdraget ur rikshuvudboken för budgetåret
1947/48 låtit upprätta följande sammanställning av statens tillgångar och
skulder per den 30 juni 1948.
Kronor Kronor
Tillgångar:
Fast egendom...................... 6 544 214 477: 25
Rullande järnvägsmateriel och fartyg
m. m............................
Inventarier och förråd...............
Aktier.............................
Riksbankens kapital................
Utlånta medel......................
Förskott...........................
Fonders fordringar hos andra fonder .
Övriga fordringar...................
Kontant behållning och i bank innestående
medel.......................
Skulder:
Diverse medel:
Avskrivningskonton...............
Övriga diverse medel.............
Fonders skulder till andra fonder...
Övriga skulder ...................
Skulder utöver tillgångar...............
785 136 112: 91
477 870 440: 81
436 493 673: 83
110 000 000: —
5 931 606 003: 01
763 301 380: 99
6 458 877 516: 94
2 065 771 544: 66
585 353 673: 61 24 158 624 824: 01
4 219 425 433: 35
1 700 889 674: 19
6 458 877 516: 94 _ __
14 720 861 670: 93 27 100 054 295: 41
................ 2 941 429 471: 40
Såsom framgår av kapitalsammandraget å sidorna 4 och 5 i det tryckta
utdraget ur rikshuvudboken, understego vid budgetårets ingång statens i
rikshuvudboken bokförda tillgångar skulderna med 3 513,36 miljoner kronor.
Enligt ovanstående sammanställning redovisades vid budgetårets utgång
skulder utöver tillgångar till ett belopp av 2 941,43 miljoner kronor. Under
det gångna budgetåret har alltså en icke oväsentlig förbättring av statens
förmögenhetsställning ägt rum. Förbättringen uppgår till 571,93 miljoner
kronor och avser till ett belopp av 485,09 miljoner kronor minskning av bristen
å statsregleringsfonden samt till ett belopp av 86,84 miljoner
— 241 —
kronor ökning av den sammanlagda behållningen å statens kapitalfonder.
Bristen å stats regleringsfonden uppgick vid budgetårets början
till 5 314,84 miljoner kronor och har alltså under budgetåret minskats
till 4 829,75 miljoner kronor, med vilket belopp de å fonden utbalanserade
tillgångarna, 2 641,si miljoner kronor, understiga å fonden utbalanserade
skulder, 7 471 ,26 miljoner kronor. Bland dessa skulder upptagas såsom skuld
till riksgäldsfonden 5 060 miljoner kronor, avseende från riksgäldskontoret
till statskontoret lämnad kassaförstärkning. Motsvarande skuld till riksgäldsfonden,
vilken när den var som högst uppgick till 6 250 miljoner kronor,
utgjorde vid budgetårets början 5 450 miljoner kronor. Under budgetåret
har alltså av det från riksgäldskontoret under krigsåren lämnade tillskottet
till finansieringen av driftbudgetens utgifter återbetalats ett belopp
av 390 miljoner kronor. Tidigare verkställda återbetalningar av lämnad kassaförstärkning
ha skett under budgetåret 1945/46 med 250 miljoner kronor
och under budgetåret 1946/47 med 550 miljoner kronor.
Den redovisade minskningen under det sistförflutna budgetåret av bristen
å statsregleringsfonden motsvarar det under budgetåret uppkomna överskottet
å statsregleringen efter tillägg av under budgetåret inträdd stegring
av utestående debiterade riksstatsmedel (restantier). Av den sammanställning
över utfallet av driftbudgeten, som återfinnes å sidorna 6 och 7 i den av
riksräkenskapsverket upprättade budgetredovisningen, framgår, att driftbudgetens
totala inkomster och utgifter utgjort 4 437,so miljoner kronor
respektive 3 971,44 miljoner kronor samt att det uppkomna överskottet å
statsregleringen alltså uppgår till 466,36 miljoner kronor. Detta överskott
motsvarar, såsom också framgår av nämnda sammanställning, summan av
det budgetutjämningsfonden tillförda överskottet å statsregleringen, 463,79
miljoner kronor, och den sammanlagda ökningen av reservationerna å driftbudgeten,
2,57 miljoner kronor; det bör emellertid uppmärksammas, att till
sammanlagt 205,13 miljoner kronor uppgående reservationer, hänförliga huvudsakligen
till fjärde huvudtiteln, indragits och överförts till budgetutjämningsfonden
samt att alltså de faktiska utgifterna å reservationsanslagen
understigit de i riksstaien beräknade med icke mindre än 207,70 miljoner
kronor mot 225 miljoner kronor enligt den förhandsuppskattning, som
gjordes i revisorernas år 1947 avgivna berättelse. Ökningen av restantierna
åter har utgjort 18,73 miljoner kronor. Härvid är dock att märka, att utestående
debiterade medel av fastighetsskatt i det senaste bokslutet till följd
av vissa förenklingar i uppbördsbokföringen icke såsom i bokslutet för budgetåret
1946/47 kunnat utbrytas och undantagas från statens i rikshuvudboken
bokförda tillgångar. Utestående debiterade medel av preliminär skatt
äro däremot alltjämt icke medtagna bland statens i rikshuvudboken bokförda
tillgångar. De inträffade förändringarna å statsregleringsfonden, vilka
i vad avser restantier framgå närmare av den i budgetredovisningen å sidorna
204—207 införda tabellen över debiterade riksstatsmedel, jämförd med
16 —488580. Ren. berättelse ang. statsverket år 1048. I.
— 242 —
anmärkning å s. 12 i det tryckta utdraget ur rikshuvudboken, kunna i en -
lighet med det nu sagda sammanfattas sålunda.
Miljoner
kronor
Brist vid budgetårets ingång................................... -—5 314-84
Budgetutjämningsfonden tillfört överskott å statsregleringen...... -j- 463-79
Ökning av reservationer å driftbudgeten........................ + 2-57
Ökning av utestående debiterade riksstatsmedel (restantier)....... + 18-73
Brist vid budgetårets utgång.................................. —4 829-75
Till belysande avdeå statens kapitalfonder inträffade förändringarna
återgives å sidorna 244—245 en över dessa förändringar inom riksräkenskapsverket
i samband med riksbokslutet för budgetåret 1947/48 upprättad
sammanställning. Av sammanställningen framgår, att den sammanlagda
behållningen å statens kapitalfonder under budgetåret ökats från
1 801,48 miljoner kronor till 1 888,32 miljoner kronor eller, såsom redan framhållits,
med 86,84 miljoner kronor. Denna nettoökning utgör skillnaden mellan
en ökning av å fonderna redovisade kapitalmedel med 97,68 miljoner
kronor och en minskning av å fonderna balanserade överskottsmedel med
10,84 miljoner kronor. Angivna ökning av å fonderna redovisade kapitalmedel
har i huvudsak uppkommit genom upptagande till redovisning i rikshuvudboken
av en nyinrättad kapitalfond, benämnd statens reservförrådsfond,
av tillgångar hänförliga till den upphandlingsverksamliet, som numera
bedrives av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Den redovisade ökningen av den sammanlagda behållningen å statens kapitalfonder
hänför sig helt till de i sammanställningen under rubriken tillgångsfonder
upptagna fonderna. Såsom framgår av sammanställningen, utvisa
emellertid sistnämnda fonder dessutom dels en ökning av kapitaltillgångar
å 425,02 miljoner kronor och dels en minskning av kapitaltillgångar
å (50,oo + 1,38 =) 51,38 miljoner kronor eller således en nettoökning å ytterligare
(425,02 — 51,38 =) 373,64 miljoner kronor, vilken ökning dock motsvaras
av en ökning å enahanda belopp av kapitalskulden å riksgäldsfonden.
Härom inhämtas av sammanställningen följande.
Anslagen till kapitalinvestering i statens kapitalfonder ha belastats med
utgifter å sammanlagt 872,69 miljoner kronor. För finansieringen av dessa
bruttoinvesteringar, vilkas summa också framgår av den å sidorna 232 och
233 i budgetredovisningen införda översiktstabellen över kapitalinvesteringarna
ävensom av den omedelbart före denna tabell införda tabellen över
utfallet av investeringsstaterna, ha i första hand disponerats avskrivningsmedel
från riksstaten, d. v. s. å anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
anvisade medel; för att erhålla beloppet av ifrågavarande för
finansiering av bruttoinvesteringar disponerade avskrivningsmedel får emellertid
summan av de å anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
redovisade nettoutgifterna, 72,59 miljoner kronor, vilken summa även fram
-
— 243 —
går av budgetredovisningens förut omnämnda sammanställning över utfallet
av driftbudgeten, ökas med det belopp å 0,oi miljon kronor av gärdesmedel
och det belopp å 2,so miljoner kronor av prisutjämningsavgifter, som
disponerats det förra för grundavskrivning å försvarets fabriksfond och det
senare för grundavskrivning av tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.
För finansiering av gjorda bruttoinvesteringar ha vidare disponerats
av de olika kapitalfondernas driftinkomster avsatta avskrivningsmedel till
ett sammanlagt belopp av 151,82 miljoner kronor samt å fonderna disponibla
likvida medel i övrigt om tillhopa 220,45 miljoner kronor. Av sistnämnda
belopp avse 188,77 miljoner kronor värdet å från statens järnvägars fond
till riksgäldskontorets fond överförda obligationer och lånefordringar, som
förvärvats i samband med övertagande av enskilda järnvägar. Det nettotillskott
av kapitalmedel, som från investeringsbemyndigandena å kapitalbudgeten
(jfr tabellen över utfallet av kapitalbudgeten å sidorna 210 och 211
samt tabellen med specifikation av investeringsplanen å sidorna 213—215
i budgetredovisningen) fått tillföras de olika kapitalfonderna för genomförandet
av de verkställda bruttoinvesteringarna, uppgår alltså till (872,69 —
72,59 — 0,oi — 2,80 — 151,82 — 220,45 =) 425,02 miljoner kronor. Dessa finansoperationer
återspeglas i uppdelningen på delsummor av slutsummorna på
inkomstsidan i budgetredovisningens tabell över utfallet av investeringsstaterna.
Från beloppet av de kapitalmedel, som sålunda från riksgäldsfonden tillförts
olika kapitalfonder, få dragas de återbetalningar från trenne kapitalfonder
utan särskild investeringsstat å respektive 0,i2 miljon kronor, 1,26
miljon kronor och 50,oo miljoner kronor eller sålunda å tillhopa 51,38 miljoner
kronor, som redovisats å den å kapitalbudgetens utgiftssida eller investeringsplanen
upptagna avdragsposten för kapitalåterbetalning (jfr sidan
211 och sidorna 214 och 215 i budgetredovisningen). Härigenom erhålles den
nettoinvestering av kapitalmedel, 373,64 miljoner kronor, som krävts för genomförandet
av de under budgetåret 1947/48 gjorda bruttoinvesteringarna.
Såsom redovisat belopp för titeln lånemedel å kapitalbudgetens inkomstsida
har följaktligen fått upptagas ett belopp motsvarande sistnämnda summa
med tillägg av inträdd ökning under budgetåret av outnyttjade belopp av investeringsanslag,
201,35 miljoner kronor, eller sålunda 574,99 miljoner kronor.
Angivna å titeln lånemedel redovisade belopp å 574,99 miljoner kronor
utvisar den av riksdagen i samband med fastställandet av kapitalbudgeten
för budgetåret 1947/48 medgivna nya upplåningen efter den reduktion denna
undergått under budgetåret genom att från en del kapitalfonder tillskott
av likvida medel för de beslutande investeringarnas finansiering tillkommit
utöver vad som beräknats i riksstaten och genom att reservationer å investeringsanslag
indragits. Den under budgetåret faktiskt verkställda nya upplåningen
uppgår till netto 07 miljoner kronor. Att för finansiering av
det ovan angivna nettotillskottet från riksgäldskontoret å 373,64 miljoner
— 244 —
Sammanställning över å statens kapitalfonder under
(Tusental
Bruttoinvestering efter avdrag för belopp
som blivit tillgängliga genom avsättning
samt övriga å fonderna för investering
Avgår
Tillgångsf onder: | Behåll- ning V, 1947 | Brutto- investe- ring | grundav-skrivning | bidrag från diverse- medels- fond | årsav-skrivning |
Statens affärsverksfonder: |
|
|
|
|
|
Postverkets fond................ | 73 512 | 4 417 | _ | _ | 1540 |
Telegrafverkets fond............. | 640 811 | 135 126 | 453 | — | 50 733 |
Statens järnvägars fond.......... | 1068556 | 191 241 | 3 232 | — | 56 393 |
Statens vattenfallsverks fond..... | 660776 | 110 732 | — | — | 21 222 |
Domänverkets fond.............. | 360454 | 940 | — | — | 1448 |
Riksbanksfonden .................. | 110 000 | — | — | — | — |
Luftfartsfonden.................... | 20 867 | 12 149 | 3 898 | — | 75 |
Statens allmänna fastighetsfond..... | 294 458 | 37 930 | 17 278 | _ | 4119 |
Försvarets fonder: |
|
|
|
|
|
Försvarets fastighetsfond......... | 441 965 | 41 226 | 20 165 | — | 6 771 |
Försvarets bostadsanskaffningsfond | 9141 | 117 | _ | _ | _ |
Försvarets fabriksfond........... | 32 025 | 2 695 | _ | s6 | 1480 |
Statens utlåningsfonder............ | 682 638 | 92 333 | 24 785 |
|
|
Fonden för låneunderstöd.......... | 493 668 | 139 255 | 3 006 | ‘2 800 | _ |
Fonden för statens aktier.......... | 273 374 | 16 055 | _ | _ | _ |
Statens pensionsfonder............. | 937 537 | — | — | — | — |
Diverse kapitalfonder: |
|
|
|
|
|
Fonden för förlag till statsverket .. | 330 533 | 2 639 | — | _ | _ |
Väg- och vattenbyggnadsverkets för-rådsfond ..................... | 44 045 | 19 062 | _ | _ | 7 962 |
Fonden för Södertälje kanalverk .. | 3 307 | _ | _ | _ | _ |
Fonden för kreditgivning till ut- |
|
|
|
|
|
landet........................ | 1049426 | 66 700 | — | _ | _ |
Fonden för anordnande av spann- |
|
|
|
|
|
målslagerhus och kylhus....... | 1316 | — | — | — | — |
Jordfonden..................... | 2 400 | — | — | — | — |
Arrendeegnahemsfonden.......... | 6 567 | 67 | — 226 | — | — |
Statens reproduktionsanstalts fond. | 410 | 3 | — | — | 72 |
Fonden för varukredit........... | 1294 | — | _ | — | — |
Statens reservförrådsfond.......... | — | — | _ | _ | _ |
Postsparbankens fond............ | 7 481 | — | — | — | — |
Postgirofonden.................. | 3145 | — | — | — | — |
Fonden för oreglerade kapitalmedels- |
|
|
|
|
|
förluster ........................ | — 18361 | — | — | — | — |
Säger för tillgångsfonder | 7 531 345 | 872 687 | 72 591 | 2 806 | 151 815 |
Skuldfond: |
|
|
|
|
|
Riksgäldsfonden................... | —5 729 868 | — | — | — | — |
Summa | 1801477 | — | — | — | — |
1 Härav avse kr. 400 000 av Göteborgs och Sundsvalls städer lämnade bidrag till hovrättslagsfonden
och fonden för anordnande av spannmålsiagerhus och kylhus redovisade kapitalexploateringen
av vissa på sin tid för militära ändamål avsedda markområden. — 1 Avser sådan
språktag .nde av prisutjämningsavgifter. — 6 Jfr not 1 ovan.
— 245 —
budgetåret 1947/48 inträffade förändringar.
kronor.)
motsvarande likvida medel, | Genom å kapitalbud-geten (investeringspla-nen) redovisad kapital- |
|
|
|
| ||
disponibla medel | återbetalning upp- | Genom |
| Ökning |
| ||
|
|
|
| omföring |
| (+)resp. |
|
|
|
|
|
| |||
för | Genom belastning | resp. minskning (•—) | mellan | kapital- | minsk- |
| |
|
|
|
| fonder | ning (—) |
| |
|
|
|
| ökning | Behåll- | ||
| av investerings- | Belopp mot- |
| uppkom- | av | ning 30/, 1948 | |
övriga å | bemyndiganden å | svarande av- |
| men ök- | balan- | ||
kapitalbudgeten (investerings- | skrivning av | Kapital- återbe- talning | ning (+) resp. | serade över- | |||
planen) upp- | kapitalmedels- | minsk- | skotts- |
| |||
kommen netto- | förluster resp. | ning (—) |
| medel |
| ||
disponibla medel | ökning ( + ) | avskrivnings- |
|
|
|
| |
resp. netto- | medel från |
|
|
|
|
| |
| minskning (—) | riksstaten |
|
|
|
|
|
62 | + 2 815 |
|
| + ^ |
| — 3 645 | 72 689 |
71 | + 83 869 | — | — | — 67 | — | — 5 467 | 719146 |
167 038 | — 35 422 | — | — | 1+ 1071 | — | + 5 580 | 1037522 |
178 | + 89 332 | — | — | 1+ 2 242 | — | + 2 673 | 755 005 |
4 | — 512 | — | — | f + 18 \— 90 | / + 80 | — 6 623 | 353 310 |
_ | _ | — | — | — |
| — | no 000 |
69 | + 8107 | — | — | f + 1201 | — | — | 19 277 |
>526 | + 16 007 | — | — | + 105 | + 498 | — | 311068 |
386 | + 13904 | — | — | /+ 6 389 | 25 | — | 462 148 |
_ | + 117 | — | — | — | — | — | 9 258 |
_ | -i- 1209 | — | — | — | — | — | 33 234 |
_ | + 67 548 | — | — | — 150 | 2115 | + 955 | 750 876 |
13 519 | -i- 119 930 | — | — | — 875 | 2 35 | + 1584 | 614 272 |
495 | + 15 560 | — | — | + 10 898 | — | — | 299 832 |
— | — | —- | — | — | + 5 | — 310 | 937 232 |
1494 | + 1145 | — | — | —17 006 | 2 2 883 | — 1 | 311 788 |
191 | + 10 909 | — | — | j+ 10 771 | — | -1810 | 62 685 |
— | — | — | — 118 | — | — | — | 3189 |
35 450 | + 31250 | — | — | — | — | — | 1080 676 |
| _ | _ | —1 258 | _ | 2 23 | — 28 | 7 |
_ | — | — | — | — | — | — | 2 400 |
971 | — 678 | — | — | — | — | + 6 | 5 895 |
_ | — 69 | — | — | — | — | + 9 | 350 |
_ | _ | _ | — | — | — | — | 1294 |
_ | _ | — | — | — | +97 115 | — | 97115 |
_ | ■ | _ | — | — | — | — 4 675 | 2 806 |
— | — | — | — | — | — | + 914 | 4 059 |
— | — | — 50 000 | — 2 | — | + ‘3 061 | — | — 65302 |
220 454 | + 425 021 | — 50 000 | —1378 | — | +97 681 | —10 838 | 7 991831 |
_ | — 425 021 | + 50 000 | + 1378 | — | — | — | —6 1 03 511 |
— | — | — | — | — | +97 681 | —10 838 | 1888 320 |
byggnader. — 2 Å försvarets fastighetsfond, utlåningsfonderna, fonden för låneunderstöd, förmedelsförluster.
— 3 Avser grundavskrivningar, som täckts medelst reserverade inkomster av
grundavskrivning av tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, som täckts genom ian
-
— 246 —
kronor till kapitalbudgetens utgifter ytterligare upplåning sålunda varit erforderlig
oaktat den i det föregående omförmälda återbetalningen å 390
miljoner kronor från statskontoret av erhållen kassaförstärkning, förklaras
därav, att de ovan berörda obligationer och lånefordringar, som riksgäldskontoret
övertagit från statens järnvägar, icke helt kunnat omvandlas till likvida
medel. Det torde böra tilläggas, att behållningarna å statsverkets och
riksgäldskontorets checkräkningar i riksbanken uppgingo till 96,36 miljoner
kronor respektive 20,so miljoner kronor vid budgetårets utgång mot 97,63
miljoner kronor respektive 15,54 miljoner kronor vid budgetårets början.
Sedan riksräkenskapsverkets inkomstberäkning för budgetåret 1949/50
numera avgivits, föreligga redan vissa hållpunkter för uppskattningen av det
budgetöverskott, som under nu löpande budgetår kan beräknas bli disponibelt
för finansieringen av kapitalbudgetens utgifter. Riksstaten för budgetåret
1948/49, vilken upptar driftbudgetens inkomster till 5 014,52 miljoner
kronor och driftbudgetens utgifter till 4 425,53 miljoner kronor, anger i enlighet
härmed budgetöverskottet till 588,99 miljoner kronor. Sedan ha å tillläggsstat
I äskats anslag å 7,37 miljoner kronor, och ytterligare tilläggsstatsanslag
kunna komma att anvisas av 1949 års riksdag. Vid fastställandet av
riksstaten räknade man med att driftbudgetens anslagsreservationer skulle
komma att minskas med omkring 90 miljoner kronor och att budgetöverskottet
alltså i verkligheten skulle komma att uppgå till i runt tal 500 miljoner
kronor.
Den reservationsminskning, som man måste räkna med såsom en följd
av att reservationsanslagen i anledning av den föreliggande stora reservationsanhopningen
i flera fall väsentligt nedräknats, kan numera uppskattas
till omkring 150 miljoner kronor. Den förbrukning av reservationer, som sålunda
förutsättes komma att äga rum, hänför sig främst till reservationsanslagen
under försvarsdepartementets huvudtitel samt till anslagen till arbetsmarknadsreglerande
åtgärder och bostadsbyggnadssubventioner under
socialdepartementets huvudtitel, anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader,
hamnar och farleder samt vatten- och avloppsledningar under kommunikationsdepartementets
huvudtitel, anslagen till prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område och kostnader i samband med Svenska spannmål saktiebolagets
verksamhet under jordbruksdepartementets huvudtitel och anslaget
till subventionering av införseln av vissa varor under folkhushållningsdepartementets
huvudtitel.
De sammanlagda inkomsterna å driftbudgeten under nu löpande budgetår
ha av riksräkenskapsverket uppskattats till i runt tal 4 900 miljoner kronor.
Detta belopp understiger det i riksstaten för samma budgetår beräknade
med i runt tal 100 miljoner kronor men överstiger de under det sistförflutna
budgetåret influtna inkomsterna med inemot 500 miljoner kronor.
Den sålunda beräknade inkomststegringen under budgetåret 1948/49 i jämförelse
med budgetåret 1947/48 sammanhänger främst med den vid 1948
års riksdag beslutade skärpningen av den indirekta beskattningen.
— 247
Med utgångspunkt från vad nu anförts torde budgetöverskottet för bud
getåret 1948/49 kunna beräknas till omkring 350 miljoner kronor. I för
hållande till det sistförflutna budgetåret innebär detta en försämring å
runt tal 100 miljoner kronor.
Stockholm den 15 december 1948.
GUST. BJÖRKMAN
GUST. MOSESSON
J. W. MÅRTENSSON
MARTIN SKOGLUND
DAVID NORMAN
GUST. HELLBACKEN
IVAR PETTERSSON
EBON ANDERSSON
IVAN PAULI
AUG. SPÅNGBERG
GUSTAF KARLSSON
JOHN GUSTAVSON
V. Arvidsson.
RIKSDAGENS REVISORERS
BERÄTTELSE
OM DEN ÅR 1948 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING
AV
STATSVERKETS
JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING
FÖR TIDEN 1 JULI 1947-30 JUNI 1948
DEL II
FÖRKLARINGAR
S T O C K H OLM 19 4 9
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEISOI.AG
497160
III
Innehållsförteckning.
Sid.
Andra huvudtiteln.
Justitiedepartementet.
Understöd för utomprocessuell rättshjälp ...................... 1
Ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänsteman.......................... 3
Fjärde huvudtiteln.
Försvarsdepartementet.
Försvarets titelredovisningssystem .......................... 10
Handläggningen av flyttningsärenden inom försvaret............ 28
Från sakanslag bestridda personalkostnader inom försvaret .... 33
Vid vissa militära enheter uppkomna materielförluster .......... 56
Vissa inom försvaret handlagda ärenden rörande kronans fordringar
.................................................. 08
överskridande av vissa poster under arméns avlöningsanslag .... 70
Förplägnadsersättning till värnpliktiga in. fl. under tjänstledighet 75
Vissa byggnadsfrågor vid Svea livgarde ........................ 80
Militieombudsmannens kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning
................................................. 33
Femte huvudtiteln.
Socialdepartementet.
Arbetshemmen för vissa understödstagare eller försörjningsplik
tiga
.......................... 34
Folkbokföringsmyndigheternas avisering till pensionsstyrelsen om
inträffade dödsfall ........................................ 87
Vissa iakttagelser i fråga om gällande bestämmelser rörande behovsprövning
............................................ 94
Sjunde huvudtiteln.
Finansdepartementet.
Försäljning av viss allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom . . 08
Tillämpningen i visst fall av bestämmelserna om fyr- och båkavgift 101
Den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten.............. 102
Samordning av vissa arbetsuppgifter hos statliga och statsunderstödda
förvaltningsorgan i residensstäderna.............. 102, 106
Vissa myndigheters avlönings- och omkostnadsanslag .......... 106
IV
Sid.
Åttonde huvudtiteln.
Ecklesiastikdepartementet.
Uppsala domkyrkas restaurering ............................ 110
Lappmarks ecklesiastikverk ................................ 115
Bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider.......... 118
Svenskt biografiskt lexikon .................................. 124
Riksheraldikerämbetet ...................................... 128
Nionde huvudtiteln.
Jordbruksdepartementet.
Bestämmelserna om stadgad åborätt .......................... 130
Statens växtskyddsanstalt .................................. 137
Statens sekundärlånefond för jordbrukare .................... 142
Egnahemsorganens byggnadsrådgivning ...................... 153
Östra Limingojärvi kolonisationsområde........................ 158
G. E. Broms’ egnahemsstiftelse .............................. 166
Björkfors jordförmedlingsföretag ............................ 166
Vissa iakttagelser rörande arbetarsmåbruken i Norrbottens län . . 169
Upplåtelser av jordbrukslägenheter åt lappar, som lämnat renskötseln
................................................. 170
Lån till AB Uplandsprodukter .............................. 171
Verksamheten enligt anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland in. in..................................... 177
Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet ...................... 194
Tionde huvudtiteln.
Handelsdepartementet.
Den bränsletekniska forsknings-, försöks- och kontrollverksamheten
in. in................................................. 208
Elfte huvudtiteln.
Folkhusliållningsdepartementet.
Kvoteringsreglerna beträffande export av sågade och hyvlade trävaror
................................................... 218
De affårsdrivande verken.
Statens järnvägars ersättningar för skadat och förkommet gods .. 227
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 2, § 1.
Underdånigt utlåtande.
Det s. k. jämtlandssystemet synes, såsom revisorerna framhållit, erbjuda
fördelar, då det gäller att utbygga och effektivisera den utomprocessuella
rättshjälpen. Den av revisorerna föreslagna prövningen av frågan om formerna
härför torde emellertid icke för närvarande böra föranleda någon
särskild åtgärd. Sagda system har under de senaste åren blivit genomfört
inom 11 landsting. Först sedan ytterligare erfarenheter av verksamheten
inom dessa landstingsområden vunnits, torde förutsättningar föreligga för
en tillfredsställande jämförelse ur såväl kostnads- som effektivitetssynpunkt
mellan detta system och anordningen med särskilda rättshjälpsanstalter.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Johnsson.
Stockholm den 3 januari 1949.
GUNNAR BRITTH.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
Olle Johnsson.
Svenska landstingsförbundets
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 2, § 1.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1948 har Eders Kungl. Maj :t berett Svenska
landstingsförbundet tillfälle att inkomma med yttrande i anledning av
vad riksdagens revisorer anfört beträffande understöd för utomprocessuell
rättshjälp. Med anledning härav får förbundets styrelse i underdånighet anföra
följande.
Vid ordnande av frågan om rättshjälp för obemedlade och mindre bemedlade
ha landstingen, såsom framgår av statsrevisorernas uttalande, gått fram
enligt två olika linjer, nämligen dels anordnande av rättshjälpsanstalter (6
landsting) och dels träffande av avtal med Sveriges advokatsamfund eller
avdelning av detta, det s. k. jämtlandssystemet (13 landsting).
Vilkendera av dessa linjer, som i olika län valts, torde i viss mån vara
beroende av lokala förhållanden. Uppenbart är, såsom revisorerna framhålla,
att jämtlandssystemet är särskilt lämpat åtminstone för vissa delar av landet.
Det är då ett rimligt krav, att statsbidrag utgår till rättshjälp enligt
1—497190. Rev. berättelse ang. statsverket år 1948. II.
— 2 —
detta system lika väl som till fasta rätthjälpsanstalter. Detta har också i viss
utsträckning beaktats, i det att jämlikt kungörelsen den 20 september 1946
(nr 619) statsbidrag utgår till landsting, som träffat ovannämnda avtal med
Advokatsamfundet, med högst en tredjedel av landstingets kostnader enligt
avtalet. När frågan om statsbidrag av departementschefen anmäldes till 1946
års riksdag, framhöll emellertid denne, att statsbidrag icke syntes böra beviljas
i andra län än där det med hänsyn till de kostnader, som skulle vara
förenade med upprätthållandet av en effektiv anstaltsorganisation och förhållandena
i övrigt, kunde anses påkallat att i stället sörja för fri rättshjälp
genom de privata advokaterna. I enlighet med detta uttalande har statsbidrag
endast utgått till Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens läns
landsting.
Den inskränkning beträffande statsbidragsberättigade landsting, som i
förevarande fall skett, är enligt styrelsens mening icke motiverad. När landstingen
ordnat rättshjälpsfrågan enligt det s. k. jämtlandssystemet, har det
skett efter förutgången utredning, varvid även anstaltsalternativet blivit föremål
för noggrant övervägande. Det får därvid förutsättas, att landstinget,
som väl känner landstingsområdets behov och förhållanden, är fullt kompetent
att avgöra vilket system för rättshjälpens ordnande, som är det för
länet lämpligaste. Med utgångspunkt från departementschefens ovannämnda
uttalande skulle den omständigheten, att statsbidrag förvägrats vissa
landsting, kunna tolkas så, att Kungl. Maj :t underkänt landstingets bedömning
och ansett, att rättshjälpsanstalt i stället bort anordnas, eller ock att
förhållandena i övrigt ej motiverat dylikt bidrag. Vilka dessa förhållanden
äro, har ej angivits, och det synes icke enligt styrelsens mening rimligt, att
frågan om statsbidrag skall göras avhängig av vissa ej redovisade faktorer.
Beaktas bör även, att kostnaderna för fasta rättshjälpsanstalter äro väsentligt
större än kostnaderna för rättshjälp genom fria advokater. I detta hänseende
må nämnas, att för innevarande år kostnaderna beräknats till nära
410 000 kr. för de av landstingen drivna rättshjälpsanstalterna, vilket i medeltal
för vart och ett av de sex berörda landstingen gör nära 70 000 kr.,
medan kostnaderna för de tretton landsting, som etablerat samarbete med
fria advokater, understiga 130 000 kr. och i medeltal utgöra ca 10 000 kr.
per landsting. Då statsbidraget utgår i relation till de faktiska kostnaderna,
bli sålunda även för statens del kostnaderna för rättshjälp enligt jämtlandssystemet
väsentligt lägre än enligt anstaltssystemet. En annan fördel med
förstnämnda system, vilken särskilt i dessa tider med rådande inskränkningar
i byggnadsverksamheten och lokalbrist är av betydelse, är att särskilda
lokaler ej behöva anskaffas och verksamheten omedelbart kan börja,
sedan beslut härom fattats.
Med hänsyn till de företräden, som jämtlandssystemet sålunda i vissa
avseenden äger, är det även enligt styrelsens mening motiverat, att frågan om
formerna för en utbyggnad och effektivisering av rättsverksamheten enligt
detta system blir föremål för närmare prövning. Den första åtgärd, man i
detta syfte vidtager, bör enligt styrelsens mening vara att låta statsbidrag
enligt gällande författning utgå till samtliga landsting, som organiserat eller
organisera rättshjälpsverksamheten i nu berörda former.
Stockholm den 25 januari 1949.
Underdånigst
För Svenska landstingsförbundets styrelse:
ERIK FAST.
Ivar Dahlgren.
— 3 —
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 9, § 2.
Underdånigt utlåtande.
Statskontoret vill i likhet med riksdagens revisorer förorda, att en översyn
verkställes av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel
i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän in. fl.
Vad revisorerna i sin motivering anfört i fråga om en dylik översyn har
allenast givit ämbetsverket anledning framhålla, att tillräckliga skäl knappast
föreligga att borttaga den nuvarande bestämmelsen, att ansökan om
ersättning skall ingivas inom viss tid, sex månader, från det domstolen
genom lagakraftägande utslag förklarat vederbörande befattningshavare
saker till tillgreppet och förskingringen. Skulle denna tidsfrist anses vara
alltför kort, lärer densamma utan olägenhet kunna utsträckas.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Johnsson.
Stockholm den 27 december 1948.
GUNNAR BRITTH.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
Ingrid Kellgren.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 9, § 2.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1948 har Kungl. Maj :t anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1948
församlade revisorer under § 2 i sin berättelse anfört rörande lagen den
10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som
förorsakats av ämbets- eller tjänstemän m. fl.
Med anledning härav får riksräkenskapsverket anföra, att ämbetsverket
delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att krav på ansökning om
ersättning från den enskilde icke bör uppställas samt att ersättningsförfarandet
bör förenklas. Ämbetsverket har därför icke någon erinran emot att
den av revisorerna förordade översynen av ifrågavarande lag verkställes.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråcheferna
Andersson och Ehnbom samt tillförordnade byråchefen Faxelius deltagit.
Stockholm den 10 januari 1949.
Underdånigst
BERNT NEVRELL.
CURT WILDEMAN.
— 4 —
Länsstyrelsens i Stockholms
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 9, § 2.
Underdånigt utlåtande.
En förenkling i ersättningsförfarandet jämlikt lagen den 10 juli 1899
om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänstemän in. fl., synes önskvärd. Länsstyrelsen tillstyrker
revisorernas förslag om en översyn av ifrågavarande bestämmelser.
Stockholm å landskontoret den 15 januari 1949.
Underdånigst
KARL LEVINSON.
ARNE F. BA5KKEVOLD.
Länsstyrelsens i Kronobergs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 9, § 2.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1948 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av en utav riksdagens revisorer ifrågasatt översyn
av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall
för skada, som förorsakats av ämbets- och tjänstemän m. fl.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
I sitt uttalande hava riksdagens revisorer anfört, att ersättningsförfarandet
enligt bestämmelserna i 1899 års lag är mycket omständligt och
ägnat att medföra olägenheter för såväl statsmyndigheterna som ersättningssökandena,
ävensom att en viss ändring av lagen påkallas med hänsyn till
genomförandet av den nya uppbördsreformen, varigenom staten övertagit
ansvaret för indrivningen av de kommunala utskylder, som påförts efter
den 1 januari 1947.
Att förfarandet enligt 1899 års lag är omständligt och tidsödande har
länsstyrelsen varit i tillfälle att konstatera, då länsstyrelsen under de två
sistförflutna åren haft att taga befattning med ärenden rörande utbekommande
av ersättning för av en landsfiskal och av en fjärdingsman tillgripna
och förskingrade medel. Åtskilliga månader hava redan hunnit förflyta innan
länsstyrelsen, efter det laga kraft ägande dom förelegat och föreskriven ansökningstid
utgått, kunnat till Eders Kungl. Maj :t insända till länsstyrelsen
inkomna ansökningar om ersättning. Granskningen hos de olika remissinstanserna
har föranlett ytterligare tidsutdräkt och omkring ett och ett
halvt år har förrunnit, innan ersättningsbeloppen kunnat utbetalas till sökandena.
Att den enskilde nödgas vänta så lång tid — ibland måhända
längre — med utfåendet av ersättning, kan mången gång åsamka honom
— 5 —
ekonomiska olägenheter och torde icke överensstämma med rättvisans och
billighetens krav. 1899 års lag är så avfattad, att så snart genom laga kraftvunnen
dom blivit fastställt att tillgrepp och förskingring ägt rum, ett rättsanspråk
torde föreligga för den, som lidit förlust, och denne torde då även
äga kräva, att behörig hänsyn tages till hans intresse. På grund härav och
med instämmande i vad riksdagens revisorer andragit, får länsstyrelsen biträda
av revisorerna föreslagen förenkling av ersättningsförfarandet, då tillgrepp
och förskingring konstaterats. Detta konstaterande torde böra ske
genom laga kraftvunnen dom eller i fall, då sådan icke kan ifrågakomma,
genom verkställd inventering.
Därutöver torde, i enlighet med vad riksdagens revisorer uttalat, genomförandet
av den nya uppbördsreformen påkalla en ändring av 1899 års lag i
vad avser bestämmelserna om ersättning för tillgripna och förskingrade
kommunalutskylder.
Under åberopande av vad sålunda anförts får länsstyrelsen för sin del
tillstyrka av riksdagens revisorer förordad översyn av lagen den 10 juli
1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- och tjänstemän in. fl.
I handläggningen av detta ärende har jämväl landskamreraren Gunnar
Ingemarsson deltagit.
Växjö i landskontoret den 14 januari 1949.
Underdånigst
THORWALD BERGQUIST.
WALTER ROSENBERG.
Länsstyrelsens i Malmöhus
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 9, § 2.
Till kungl. justitiedepartementet.
Genom nådig remiss den 20 december 1948 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin
berättelse under § 2 »Ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän»; och får länsstyrelsen till åtlydnad
härav anföra följande.
Länsstyrelsen finner de av revisorerna åberopade skälen för en översyn
av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för
skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän in. fl., väl grundade.
Det kan icke förnekas, att det ersättningsförfarande, som nu tillämpas, är
mycket omständligt och ägnat atl medföra olägenheter för såväl statsmyndigheterna
som ersättningssökandena. Eu förenkling härutinnan vore därför
önskvärd, och vill länsstyrelsen på sätt revisorerna föreslagit förorda
en sådan. I likhet med revisorerna anser länsstyrelsen, att krav på att ansökan
skall vara ingiven inom viss föreskriven tid av den, som vill för det
tillgripna och förskingrade erhålla ersättning av allmänna medel, icke vi
-
— G
dare bör uppställas såsom villkor för bevarande av rätten mot kronan. Det
torde nämligen ofta inträffa, att vederbörande ersättningssökande får kännedom
om tillgreppet och förskingringen först efter den föreskrivna tidens
utgång. Det kan då icke vara förenligt med rättvisa och billighet att han på
grund av denna omständighet skall gå förlustig sin rätt mot kronan.
Vid översynen av lagen synas mera detaljerade bestämmelser böra lämnas
angående vem som skall anses behörig att göra anspråk gällande mot
kronan och hur dessa anspråk skola framställas. Länsstyrelsen vill i detta
sammanhang påpeka, att det ibland kan vara omöjligt att avgöra vilka medel
som tillgripits och förskingrats. Enligt kungl. kungörelsen den 13 november
1931 om skyldighet för vissa medelsförvaltare att anlita postgirorörelsen
äro däri uppräknade tjänstemän bl. a. landsfiskaler pliktiga att för tjänsten
hava särskilt postgirokonto (tjänstepostgirokonto), å vilket de äro skyldiga
insätta de medel, som de i kraft av sina uppdrag mottaga. Då i samma författning
föreskrift meddelats, att utbetalning skall ske över postgiro, innebär
detta tydligen, att utbetalningen skall ske med anlitande av den utbetalandes
tjänstepostgirokonto. Finnes sålunda medlen kontant i hans hand,
skola de först insättas å hans eget tjänstepostgirokonto, varefter översändandet
sker medelst girering, om mottagaren har postgirokonto, och eljest
med begagnande av utbetalningskort. Uppbär exempelvis landsfiskal kontant
visst belopp, bär han att insätta detta å sitt tjänstepostgirokonto, varefter
redovisning sker medelst girering eller med begagnande av utbetalningskort.
Skulle landsfiskalen underlåta att insätta beloppet, men lämna
redovisning till vederbörande sökande eller till länsstyrelsen genom tillgripande
av andra å tjänstepostgirot innestående medel, är det ogörligt att hänföra
den brist, som uppkommer, till någon viss post eller vissa poster av de
medel, för vilka befattningshavaren enligt anteckningar i liggare och dagböcker
in. in. är redovisningsskyldig. Har landsfiskalen i dylikt fall vid beloppets
mottagande lämnat ett mot kronan giltigt indrivningskvitto, torde
statsverket näppeligen kunna göra nytt krav gällande mot den betalningsskyldige,
som å sill sida icke lieller kan anses berättigad att framställa anspråk
på ersättning av allmänna medel, då han icke lidit någon skada genom
förskingringen. Skulle däremot den betalningsskyldige icke ha erhållit
laga indrivningskvitto utan ett av landsfiskalen privat utfärdat kvitto eller
inget kvitto alls, ställer sig saken annorlunda. Han löper då risk att på nytt
bliva avkrävd beloppet, enär jämlikt bestämmelse i restindrivningsförordningen
annat kvitto än indrivningskvitto icke är gällande mot statsverket.
Först sedan han tvingas att erlägga ny betalning, kan han anses ha lidit skada,
som för honom bör medföra rätt till ersättning av allmänna medel. Han
torde därför icke förr kunna göra gällande något anspråk mot kronan. Det
vill emellertid synas tämligen meningslöst, att statsverket först skulle indriva
betalning och sedan åter utgiva den som ersättning av allmänna medel.
Länsstyrelsen vill för sin del föreslå, att länsstyrelsen i dylika fall erhöll
rätt att pröva och avgöra, huruvida den till landsfiskalen erlagda betalningen
skulle anses gällande mot statsverket eller ej. Förskingring av
denna typ omöjliggör för tjänsteförrättande landsfiskal att fullgöra sin redovisningsskyldighet
i enlighet med vad anteckningarna i dagböcker och
liggare in. in. utvisa. Några i författning givna bestämmelser angående tillvägagångssättet
för bristens täckande äro icke givna. I ett nyligen inom
länet inträffat fall har länsstyrelsen — sedan inventering hos landsfiskalen
skett — för tjänstgörande landsfiskals räkning hos Kungl. Maj :t begärt
anslag för täckning av sådan brist. Då detta tillvägagångssätt vill synas
alltför omständligt, skulle länsstyrelsen emellertid vilja föreslå, att länssty
-
7 —
relsen för sådana fall erhöll bemyndigande att av förskottsmedel utbetala
uppkommen brist till tjänstgörande landsfiskalen. Ifrågavarande förskott
skulle länsstyrelsen sedermera anmäla hos Kungl. Maj :t för täckande från
anslag till oförutsedda utgifter.
I detta ärendes slutliga handläggning ha förutom undertecknade deltagit
landskamreraren S. Dahlrup och länsassessorn Ernst Lundblad.
Malmö i landskontoret den 17 januari 1949.
A. THOMSON.
GUNNAR RAMSHED.
Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 9, § 2.
Till Konungen.
Enligt remiss av den 20 december 1948 har länsstyrelsen att avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse under
§ 2 angående ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som
förorsakats av ämbets- eller tjänstemän.
Den av riksdagens revisorer föreslagna decentraliseringen i det att beslutanderätten
i huvudsak skulle överflyttas till länsstyrelserna synes vara
välbetänkt. Landskontoren torde genom sin befattning med anordningsväsendet
in. in. besitta sådan erfarenhet för behandling av ärenden av nu ifrågavarade
slag, att både det allmännas och enskilda rättsägares intressen
kunde väntas bliva därvid behörigen tillgodosedda, om polisutredning och
domstols beslut icke enbart för sig skulle utgöra tillräcklig grund för utbetalning.
Därest ersättning skulle utbetalas utan särskild, därom gjord ansökan,
torde regeln om preskription efter sex månader såsom ordningsföreskrift
komma att förlora berättigande. I likhet med revisorerna anser länsstyrelsen
rättvisa och billighet kräva, att preskriptionsförordningen tillämpas
utan inskränkning.
Då statsverket numera övertagit ansvar för indrivning av kommunalutskylder,
som debiterats enligt uppbördsförordningen, torde — såsom statsrevisorerna
framhållit — föreskrifterna i lagen böra ändras i vad avser bestämmelsen
om ersättning för tillgrepp och förskingring därav. Då lagens
nu gällande lydelse icke synes innefatta rätt att avskriva kronoskatt utan
endast avser medel i ärenden enligt utsökningslagen samt i vissa andra,
särskilt uppräknade fall, torde en uttrycklig föreskrift härom dock vara
på sin plats.
Genom nya rättegångsbalken ha vissa åtgärder överflyttats till rätten. Sålunda
skall fullföljdsavgift numera enligt R.B. 54: 17 nedsättas hos hovrätten.
Likaså har part jämlikt R.B. 15:5 att ställa pant eller borgen bos
underrätten. Med anledning härav ifrågasättes, huruvida icke lagen bör omfatta
ersättning vid tillgrepp eller förskingring jämväl av sådana värden.
— 8
Länsstyrelsen vill i övrigt för sin del tillstyrka, vad riksdagens revisorer
föreslagit i förevarande ämne.
Göteborg i landskontoret den 15 januari 1949.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
BIRGER GILLNER.
GUNNULF BERG.
Länsstyrelsens i Värmlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 9, § 2.
Till Konungen.
Härmed får länsstyrelsen avgiva anbefallt underdånigt utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse under § 2 beträffande
ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- och tjänstemän m. fl.
Statsrevisorernas anförande utmynnar i ett förordande av en översyn
av lagen den 10 juli 1899, däri föreskrifter lämnas om sådan ersättning, varom
i förevarande sammanhang är fråga, översynen skulle hava till syfte en
förenkling av förfarandet, innebärande bemyndigande för länsstyrelserna
att utbetala ersättning och vidtaga viss avskrivning av kronomedel, varjämte
länsstyrelserna skulle hava att hos Eders Kungl. Maj :t anmäla vad i ersättning
förskotterats. Härutöver förorda statsrevisorerna viss omarbetning
av lagen med hänsyn till den nya uppbördsreformens genomförande.
Enär länsstyrelsen till fullo delar de synpunkter, som kommit till uttryck
i statsrevisorernas anförande, får länsstyrelsen tillstyrka den av statsrevisorerna
föreslagna översynen och omarbetningen.
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit landshövdingen
A. Westling och landskamreraren Harald Lindell.
Karlstad i landskontoret den 10 januari 1949.
Underdånigst
A. WESTLING.
HARALD LINDELL.
— 9 _
Länsstyrelsens i Gävleborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 9, § 9.
Till kung 1. justitiedepartementet.
Sedan länsstyrelsen genom skrivelse den 20 december 1948 anbefallts till
justitiedepartementet avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i fråga om »ersättning av .allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän», får länsstyrelsen i ärendet
anföra följande.
Genom lag den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall
för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, regleras
såväl frågan om vad den, som lidit skadan, har att iakttaga för att söka vinna
ersättning av allmänna medel för den lidna förlusten, som ock vad länsstyrelsen
och vissa andra myndigheter ha att iakttaga vid sådana tillfällen.
Riksdagens revisorer ha i sin berättelse påtalat det mycket omständliga
förfaringssätt, som stadgas i förutnämnda lag, och framhållit, att detsamma
är ägnat att medföra olägenheter för såväl statsmyndigheterna som de
ersättningssökande. Vidare har framhållits, att en väsentlig förenkling i förfaringssättet
skulle vinnas, om länsstyrelserna bemyndigades att, så snart
tillgrepp och förskingring konstaterats, till vederbörande utan ansökning
av förskottsmedel utbetala den ersättning, vartill denne funnes vara berättigad,
samt att i övrigt avskriva sådana kronomedel, vilka länsstyrelsen
i annan ordning äger avskriva, varefter länsstyrelsen skulle hos Kungl.
Maj :t för täckande anmäla, vad sålunda förskotterats.
Länsstyrelsen finner i likhet med riksdagens revisorer det nu föreskrivna
förfaringssättet onödigt omständligt och föreskriften att ansökan för att beyaka
vederbörandes rätt gentemot kronan skall göras inom viss relativt
snävt tilltagen tid knappast förenlig med rättvisa och billighet, och detta
alldeles särskilt eftersom den enskilde många gånger saknar kännedom om
vilka medel, som tillgripits och förskingrats.
Länsstyrelsen bär ej heller i övrigt något att erinra mot vad riksdagens
revisorer anfört och finner i likhet med dessa att fastställandet och utbetalandet
av här ifrågavarande ersättningar på ett fullt betryggande sätt kan
handhavas av länsstyrelserna, och vill länsstyrelsen därför tillstyrka sådan
ändring i lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa
fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, vidtages,
som riksdagens revisorer funnit påkallad.
Gävle i landskontoret den 15 januari 1949.
På länsstyrelsens vägnar:
GUNNAR KLERCK.
II. A. BARRI NO.
— 10
Arméförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 3.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1948 har arméförvaltningen anbefallts att
till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 3 i sin berättelse för budgetåret 1947/48 anfört beträffande
försvarets titelredovisningssystem.
I anledning härav får arméförvaltningen anföra följande.
Riksdagens revisorer hava vid granskningen av den gällande titelförteckningen
bibragts uppfattningen, att den i detalj långtgående titeluppdelningen
i många fall knappast kan sägas tillgodose något praktiskt behov, utan
att den drivits så långt, att den blivit ett självändamål. Vidare hava revisorerna
kommit till den uppfattningen, att med den detaljutformning titelsystemet
fått, det understundom måst uppstå stor tvekan rörande redovisningsbestäminelsernas
praktiska tillämpning.
På grund av olikheterna i de anslag, som stå till arméförvaltningens tygrespektive
intendenturavdelnings förfogande ävensom de olika önskemål,
som göra sig gällande för de båda avdelningarna att ur det av försvarets
civilförvaltning tillhandahållna bokföringsmaterialet erhålla önskvärda uppgifter,
har arméförvaltningen funnit det lämpligast att behandla de olika
avdelningarnas synpunkter var för sig.
För tygavdelningens vidkommande må i detta hänseende följande anföras.
De av tygavdelningen förvaltade anslagen äro i huvudsak av två slag: dels
underhållsanslag och dels anskaffningsanslag. Beträffande båda dessa anslagstyper
gör sig behovet av en mer eller mindre långtgående titeluppdelning
på olika sätt gällande, i syfte att åstadkomma den redovisning, som
enligt erfarenhetsmässiga grunder kan vara av betydelse ej blott för att tygavdelningen
själv skall erhålla för dess verksamhet som central förvaltningsmyndighet
erforderliga uppgifter utan jämväl vara i stånd att tillhandahålla
såväl Kungl. Maj:t som andra statliga myndigheter önskade upplysningar
angående medlens användning.
1. Beträffande anslaget till underhåll av tyg materiel in. m.
har efter framställning från tygavdelningen en jämförelsevis långtgående
uppdelning av anslaget i titelhänseende skett. Denna uppdelning torde emellertid
vara nödvändig för att — såsom redan anförts — tygavdelningen skall
dels kunna överblicka underhållskostnaderna för olika materielslag, dels
vara i stånd att, då så erfordras, tillhandagå Kungl. Maj :t, av Kungl. Maj :t
tillsatta kommittéer, överbefälhavaren, chefen för armén in. fl. med uppgifter
i dessa hänseenden. Uppdelningen kan emellertid icke sägas hava drivits
längre, än vad som får anses ändamålsenligt. Såsom exempel härpå må
anföras titel 32-50111, vilken avser reparation och vård av handvapenmateriel.
Å nämnda titel bokföras utgifter för reparationer och vård av arméns
samtliga vapen tillhörande denna materielgrupp. Ur vissa synpunkter skulle
det utan tvivel kunna vara av intresse att veta, till vilket belopp kostnaderna
uppgå för reparationer och vård av olika slag av vapen, t. ex. gevär, kulsprutepistoler,
automatgevär in fl. under ett budgetår vid visst förband eller
vid armén i dess helhet. Tygavdelningen har emellertid avstått från en så
långtgående uppdelning och endast föreskrivit att redovisning av reparations-
och vårdkostnader för de större materielgrupperna, såsom handvapenmateriel,
lättare pjäsmateriel, tyngre pjäsmateriel etc. skall ske. Uppdel
-
11 —
ningen har därvid huvudsakligen skett i överensstämmelse med indelningen
av tygmaterielen i vissa större huvudgrupper.
Om sålunda en i vissa avseenden relativt långtgående uppdelning ägt rum
i fråga om reparations- och vårdkostnader, har däremot i fråga om förrådskostnaderna
en uppdelning endast skett mellan förrådskostnader för materiel
och förrådskostnader för ammunition. Samma är förhållandet med
administrationskostnaderna, där endast en uppdelning av löne- och resekostnaderna
hos tygavdelningen respektive lokalmyndigheterna skett. I fråga
om kostnaderna för förbättringar har en uppdelning endast skett i anslutning
till de stora huvudgrupper, vilka Kungl. Maj :t föreskrivit skola
ifrågakomma i fråga om anskaffningsanslag. Till rubriken övriga kostnader
har slutligen hänförts redovisning av vissa kostnader, som varit av betydelse
att få uppdelade men som ej kunnat hänföras till någon av de övriga
rubrikerna. Hit hava även hänförts vissa hjälptitlar ävensom vissa inkomsttitlar.
Då samtliga ifrågavarande titlar äro de enda, vilka disponeras av
lokalmyndigheter för utgifter och hänvisning i titelförteckningen gjorts till
materielgruppbeteekning (Ta, Tb etc.), torde ej för vederbörande tjänstegrenschef
uppstå några större svårigheter att rätt titelsätta utgifterna. Tygavdelningens
förrådskontrollkontor har under den tid, dessa titlar använts,
genom en fortlöpande granskning och då, särskilt i början, så erfordrats
genom påpekanden under hand till därav berörda myndigheter sökt skapa
en likformig och riktig tillämpning.
2. Vad därefter anskaffningsanslag en angå kan man inom desamma
urskilja tvenne huvudgrupper, nämligen dels det sedan budgetåret
1947/48 i samband med den nya uppställningen av IV. huvudtiteln uppförda
anslaget till anskaffning av tygmateriel m. in. dels ock de äldre från tidigare
budgetår kvarstående anskaffningsanslagen. Såsom gemensamt för
båda grupperna gäller, att de för utgifter nästan undantagslöst endast disponeras
av tygavdelningen men icke av lokalmyndigheter.
I fråga om anslaget till anskaffning av tygmateriel in. in. har uppläggning
av titlar skett helt efter de föreskrifter som Kungl. Maj :t meddelat i
regleringsbrev o. d. Uppdelningen har även skett blott i ett fåtal huvudgrupper.
En utvidgning av titelsystemet i denna del har endast skett för specifikation
av vissa inkomster, beträffande vilka Kungl. Maj :t särskilt föreskrivit
härom eller det i andra fall har visat sig nödvändigt med en uppdelning.
Så är t. ex. förhållandet med de genom arméförvaltningens försäljningsorganisation
skedda försäljningarna av framför allt motorfordon. Dessa
speciella försäljningstitlar äro emellertid av tillfällig natur och det stora
flertalet torde inom den närmaste tiden kunna utgå.
Beträffande de övriga anskaffningsanslagen äro de titlar, vilka här finnas
upplagda, direkt hänförliga till Kungl. Maj :ts beslut angående medelsanvisning.
Särskilt i fråga om tvenne dylika anslag nämligen 1943/44 C 43 e
Täckning av vissa engångsutgifter för tygmateriel in. in. och 194(1/47 C 41
Anskaffning av tygmateriel hava ursprungligen medel anvisats å förskottsstal
men sedermera täckning beviljats därför. I samband med täckningen
har Kungl. Maj:t vanligen meddelat beslut av innehåll att varje delpost
skulle betraktas såsom ett anslag för sig. Så är genomgående förhållandet
med »täckningsanslagct» medan i fråga om »5-årsplanen» viss materiel, för
vilken medel ursprungligen anvisats å förskottsanslag, medräknats såsom
tillgång i materielplanen, varvid täckningen för dessa förskottsanslag måst
redovisas såsom delposter i anslaget. I fråga om övriga anskaffningsanslag
har i regel endast eu titel upplagts, för två anslag hava tre titlar och för
två andra anslag två titlar upplagts. De under »5-årsplanen» uppförda speciella
försäljningstitlarna äro, på sä 11 redan anförts i fråga om anskaffningsanslaget,
avsedda all upphöra inom den närmaste tiden.
— 12 —
Såsom av det anförda framgår, torde endast i undantagsfall eu titeluppdelning
utöver det oundgängligen nödvändiga hava skett. Anföras må i detta
sammanhang, att för tygavdelningens del samtliga titlar torde hava kunnat
inskränkas till högst fyrsiffriga sådana, om detta ej hade medfört rubbning i
den av försvarets civilförvaltning fastställda principen, att anslag skola betecknas
med två siffror.
I ett hänseende har tygavdelningen funnit de av civilförvaltningen fastställda
föreskrifterna vara av ringa värde, nämligen beträffande den för hela
försvaret gemensamma statistikuppdelningen (»sjätte positionen») av utgifter
och inkomster. Med särskild styrka gör detta sig gällande beträffande
underhållsanslaget. Vid samtliga tygstationer och tyganstalter samt vid nästan
samtliga arméns truppförband finnas verkstäder inrättade för reparation
och vård av materielen. Flertalet av dessa verkstäder bokföra sina
samtliga kostnader å eu särskild driftstitel, s. k. verkstadstitel. Vid verkstaden
utfört arbete debiteras vederbörande beställare (t. ex. det egna truppförbandet)
med belopp, som motsvarar verkstadens samtliga kostnader. Vid
likviderandet av en dylik räkning utsättes av beställaren (t. ex. truppförbandet)
enligt anvisningarna statistiksiffra 9. Härigenom kommer enligt
tygavdelningens åsikt i dessa fall hela syftet med statistiksiffra att bliva förfelat,
då det icke är möjligt att utläsa t. ex. de lönekostnader, vilka indirekt
kommit att bestridas från sakanslag. Såsom i annat sammanhang framhållits
för riksdagens revisorer har det sålunda ej på denna väg varit möjligt att
tillhandahålla revisorerna begärda upplysningar angående löne- och resekostnader,
bestridda från sakanslag. Endast i de fall då reparationer och
vård av materielen utföres vid en mindre verkstad utan verkstadstitel komma
kostnaderna att direkt debiteras vederbörlig redovisningstitel med rättvisande
statistiksiffra.
Slutligen torde i detta sammanhang böra påpekas att med den arbetsbelastning,
vilken civilförvaltningens hollerithavdelning f. n. bar, det icke torde
vara möjligt för tygavdelningen att få det upplagda hålkortsmaterialet bearbetat
efter de linjer, som vore önskvärda. Tygavdelningen själv har med
ledning av den i revisorernas berättelse omnämnda titelfördelningslistan
framtagit de önskade uppgifterna samt statistiskt bearbetat och sammanställt
desamma.
Vad därefter intendenturavdelningen angår torde följande böra framhållas.
De av intendenturavdelningen förvaltade anslagen äro av delvis annan
karaktär än de under tygavdelningens förvaltningsområde. Även för intendenturavdelningen
är av intresse att erhålla ett visst statistiskt material.
Redan före den förstärkta försvarsberedskapens ikraftträdande upprättades
genom avdelningens förrådskontrollkontors försorg en viss statistik.
Underlag för densamma hämtades under löpande budgetår direkt ur de
kassaverifikationer, vilka granskades av kontoret. I och med den förstärkta
försvarsberedskapens inträdande måste emellertid detta arbete upphöra,
främst naturligen på grund av det omfattande granskningsmaterial, som
då passerade kontoret. I)å emellertid efter beredskapens upphörande försvarets
civilförvaltning i samband med införande av en central hålkortsbokföring
erbjöd sig tillhandahålla avdelningen det statistiska material, avdelningen
önskade, ansågs det ändamålsenligt att utnyttja detta erbjudande,
särskilt som härigenom utan särskild kostnad kunde erhållas material för
en närmare analys av olika slag av utgifter (inkomster) under ett och samma
anslag. Något särskilt förarbete från förrådskontrollkontorets sida skulle
ej behöva förekomma, utan de önskade uppgifterna kunde erhållas direkt ur
de av civilförvaltningen tillhandahållna titelfördelningslistorna. Med hänsyn
härtill erfordras emellertid en ganska långtgående titeluppdelning.
— 13 —
Denna uppdelning av de olika anslagen har valts ur olika synpunkter,
bland annat med hänsyn till om det varit möjligt att anvisa truppförbanden
visst bestämt belopp för ett budgetår eller om det endast varit möjligt
att medgiva truppförbanden att använda ett anslag för angivet ändamål.
Ett anslag av sistnämnda slag är det av revisorerna anförda anslaget till
beklädnad in. in. Den uppdelning, som här har skett, har främst haft till
syfte möjliggöra en kontroll av lokalmyndigheternas medelsanvändning
och, när så erfordrades, vidtaga åtgärder för att åstadkomma sparsamhet i
hushållningen. En bidragande orsak till titeluppdelningen har även varit,
att intendenturavdelningen önskat få ett så tillförlitligt underlag som möjligt
för sina anslagsäskanden.
Bestridas kan emellertid ej att titeluppdelningen drivits längre än vad
som ur intendenturavdelningens synpunkt varit erforderligt, detta främst
av den anledningen, att civilförvaltningen eftersträvade en viss likformighet
inom de tre olika försvarsgrenarna. Även uppdelningen i särskilda inkomst-
och särskilda utgiftstitlar framfördes såsom ett önskemål från civilförvaltningens
sida, ehuru den ur intendenturavdelningens synpunkt ej
genomgående var erforderlig. En mångfald olika omständigheter hava sålunda
medverkat till att antalet redovisningstitlar under intendenturavdelningens
förvaltningsområde blivit större än vad som i vissa fall är nödvändigt.
En viss minskning av titeluppdelningen i fråga om vissa anslag såsom
t. ex. beklädnadsanslaget torde vara möjlig, medan däremot en minskning
i vissa andra fall framstår såsom mindre lämplig, då den övervaknings- och
kontrollverksamhet, främst ur sparsamhetssynpunkt, som ovan omnämnts,
i så fall ej skulle bliva möjlig.
Den praktiska tillämpningen av det fastställda titelsystemet kan emellertid
för lokalmyndigheterna vara förenad med vissa svårigheter. På grund
av att varje titel omfattar 3—5 siffror jämte en siffra i den s. k. »sjätte positionen»
ökas onekligen risken för felaktig titelsättning. Felaktigheter i
detta hänseende ha även i stor utsträckning iakttagits vid den av avdelningens
förrådskontrollkontor verkställda titelkontrollen, vilken emellertid
på grund av till förfogande stående arbetskraft ej omfattar allt räkenskapsmaterial,
utan f. n. endast cirka 25—30 procent. Granskningen av statistiksiffran
i »sjätte positionen», som utföres genom civilförvaltningens försorg,
synes även ske i begränsad omfattning enligt vad som framkommit vid
kontrollkontorets bearbetning av det statistiska materialet.
Utan en fullständig titelkontroll blir det erhållna statistiska materialet
missvisande och följaktligen mer eller mindre värdelöst. Behovet av att erhålla
en så riktig och rättvisande statistik som möjligt framstår emellertid
såsom ytterst angeläget.
Under hänvisning till det ovan anförda synes därför från arméförvaltningens
sida intet vara att erinra mot att den av riksdagens revisorer föreslagna
omprövningen av försvarets titelredovisningssystem snarast kommer
till stånd.
I ärendets handläggning hava deltagit förutom undertecknade, Gustafsson
och Burnander, den senare föredragande, jämväl generalintendenten
och fälttygmästaren.
Stockholm den 15 januari 1949.
Underdånigst
H. GUSTAFSSON.
A. BURNANDER.
Bo Radhe.
— 14 —
Marinförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 3.
Till Konungen.
Genont nådig remiss den 20 december 1948 har Kungl. Maj :t anmodat
marinförvaltningen att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer i sin berättelse under försvarsdepartementet
§ 3 anfört rörande försvarets titelredovisningssystem. Till åtlydnad härav
får marinförvaltningen anföra följande.
Titelredovisningssystemet vid försvaret är uppbyggt så att titelsystemet
principiellt anslutes till riksstaten samt till fastställda stater och planer. I
enlighet härmed upptagas under skilda redovisningstitlar de anslagsposter,
som i regleringsbrev eller eljest av Kungl. Maj :t anbefallts skola" särskilt
redovisas. Revisorerna erinra, att försvarets civilförvaltning i sitt underdåniga
utlåtande den 8 mars 1946 angående ändrad uppställning av riksstatens
fjärde huvudtitel framhöll vikten av att, även om en klar gräns borde
fastställas mellan olika anslag, försvarsutgifterna ej på förhand bundes i
en så långt gående detalj uppdelning att medlen icke kunde användas på
ändamålsenligaste sätt. Det åberopade uttalandet av civilförvaltningen vände
sig mot en alltför långt driven uppdelning av försvarets medel på anslag
och på från varandra avgränsade anslagsposter. Förklaringen till det stora
antalet titlar under exempelvis anslaget C 75 Anskaffning av artillerimateriel
m. in. är således att tillskriva en av statsmakterna godtagen differentiering
av anslagets användning, ytterligare bekräftad genom utfärdade
stater och planer. Redovisningstitlarna tjäna här ett praktiskt syfte, som
dessa förutan icke skulle kunna ernås utan tidsödande och kostsamma efterundersökningar
av föreliggande räkenskaps- och revisionsmaterial. Den
av civilförvaltningen framförda synpunkten angående lämplig rörelsefrihet
vid anslagsmedlens användning har emellertid i viss utsträckning realiserats
vid genomförandet av den senaste uppställningen av fjärde huvudtiteln
och i anslutning därtill fastställda stater.
Även om en del av redovisningstitlarna sålunda betingas av anslagens
statuppdelning är dock det övervägande antalet titlar tillkomna för statistiskt
bruk. Förekomsten av dessa titlar är emellertid i allmänhet icke, såsom
revisorerna befarat, ägnad att försvåra medlens användning på ändamålsenligaste
sätt eller skapa svårigheter för redovisningsbokföringen.
Tvärtom är det ofta så, att titlarna befrämja användningen av nämnda anslag
för utgifterna, enär titelbenämningen i sig själv utgör en upplysning
om de ändamål, för vilka anslagen äro avsedda. Å andra sidan är det riktigt,
att, såsom revisorerna framhållit, kravet på detalj redovisning icke får
drivas så långt, att densamma blir självändamål ävensom att bokföringen
måste tjäna ett praktiskt syfte. Det må emellertid erinras om att
åtskilliga titlar erfordras för möjliggörande av centralförvaltningarna
åliggande förvaltningskontroll och för att förse dem med det statistiska
underlag, som behövs för beräkning av medelsbehoven och för fastställande
av vissa prispålägg.
Bland de exempel å anslag, som revisorerna förmenat vara alltför specificerade
i titelhänseende, hava desamma framhållit beklädnadsanslaget.
För marinens vidkommande torde visserligen antalet titlar under detta anslag
kunna minskas, men civilförvaltningen har eftersträvat största möj
-
— 15
liga överensstämmelse i titeluppdelningen av varandra motsvarande anslag
vid de olika försvarsgrenarna. När därför försvarsgrensförvaltningarna icke
haft samma uppfattning om behovet av viss titel, har resultatet ofta blivit,
att den medtagits för samtliga allenast på yrkande av en av förvaltningarna.
Revisorerna framhålla de risker för felföringar, som äro förbundna med
redovisningstitlarnas på den s. k. decimalprincipen grundade konstruktion
med dess sex statistiksiffror. Marinförvaltningens erfarenhet ger vid handen,
att sådana felföringar förekomma.
Av revis.orernas berättelse framgår, att planer vidare skulle föreligga att
för de tre försvarsgrensförvaltningarnas dispositionsbokföring taga i anspråk
den på civilförvaltningen befintliga hålkortsanläggningen, därvid en
utbyggnad av redovisningstitlarna till 10- å 12-siffriga tal skulle nödvändiggöras.
Marinförvaltningen finner en sådan överflyttning av dispositionsbokforingen
till civilförvaltningen icke böra äga rum. Den snabba och intima
kontakt, som erfordras mellan anskaffnings- och kameralorgan, skulle i
dylikt fall gå förlorad. Resultatet torde i stället bliva, att en utvidgad bokföring
måste införas på varje ämbetsverkets byrå med anskaffningsuppgifter.
Marinförvaltningen finner sig i detta sammanhang även böra framhålla,
att i civilförvaltningens rapporter i fråga om medelsbokföringen redan
med nu gällande system förekommit oriktiga uppgifter i viss utsträckning.
Felaktiga rapporter hava i fråga om de marinens anslag, som äro föremål
för marinförvaltningens dispositionsbokföring — väsentligen utgörande anslag
eller anslagsposter av reservationsanslags natur — hittills kunnat korrigeras
genom ämbetsverkets maskinellt och centralt anordnade dispositionsbokföring.
Ett överförande av maskinbokföringen till civilförvaltningens
hålkortsmaskin skulle dock medföra ej blott att marinförvaltningens
möjligheter att konstatera förekommande felaktigheter i medelsbokföringen
omöjliggjordes utan även att marinförvaltningen frånhändes möjligheten
till effektiv övervakning av egna medelsdispositioner.
Slutligen vill marinförvaltningen framhålla önskvärdheten av att titelredovisningssystemet
gives en viss stadga till undvikande av förändringar
i fråga om de titlar, som hänföra sig till regelmässigt återkommande anslag.
Ofta förekommande förändringar i fråga om titelbenämningarna innebära
ytterligare felkällor och försvåra arbetet för de tjänstemän, som därmed
hava att taga befattning.
Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker marinförvaltningen
revisorernas förslag, att frågan om försvarets titelredovisningssystem upptages
till omprövning i syfte att få till stånd erforderliga förenklingar och
kostnadsbeparingar.
I ärendets slutliga handläggning hava deltagit undertecknad souschef,
Simonsson, Zetterström, Bring, Wirström och Wedin, föredragande.
Stockholm den 17 januari 1949.
Underdånigst
STIG H :SON ERICSON.
Harry Bertman.
— 16 —
Försvarets civilförvaltnings
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 3.
Till Konungen.
Genom beslut den 20 december 1948 har Kungl. Maj :t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
under § 3 i sin berättelse för budgetåret 1947/48 anfört angåendé försvarets
titelredovisningssystem.
Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.
Uppdelningen av försvarsutgifterna på redovisningstitlar tjänar i huvudsak
två ändamål, nämligen dels att möjliggöra den specifikation av utgifterna
som skall iakttagas vid redovisningen av desamma mot gällande stater
och andra av statsmakterna meddelade dispositionsbestämmelser, dels ock
att lämna tillgång till den statistik, som erfordras för att överblicka medelshushållningen
och kommande anslagsbehov. Vissa titlar, särskilt de som
upplagts för fonder och diverse medel (»diversemedelstitlarna»), äro främst
hjälpmedel för att förvaltnings- och kassaverksamheten skall kunna fungera
på ändamålsenligaste sätt.
För ett riktigt bedömande av titelsystemets omfattning är det enligt civilförvaltningens
förmenande nödvändigt att från dessa utgångspunkter
ingå på en närmare prövning av den uppgift varje titel fyller i redovisningssystemet.
Det bör först och främst klarläggas, i vilken utsträckning titlarna
erfordras för att redovisningen mot anvisade anslag och gällande stater
skall kunna fullgöras. Av berättelsen framgår icke i vad mån revisorerna
verkställt någon undersökning i dessa hänseenden. Enligt revisorernas
åsikt innebär det tillämpade titelsystemet en synnerligen vidsträckt specificering
av förekommande utgifter och inkomster under respektive anslag,
för vilket ändamål omkring 3 500 redovisningstitlar komma till användning.
Härutöver ha revisorerna framhållit, att uppdelningen av utgifterna för statistikändamål
måste fylla ett praktiskt syfte och icke finge bli självändamål.
Revisorerna ha icke kunnat finna, att dessa synpunkter fått vara vägledande
vid uppgörandet av titelsystemet. Den i detalj mycket långtgående
titeluppdelningen kan enligt revisorerna i många fall knappast sägas tillgodose
något praktiskt behov, då utgiftsslag, som måste betecknas såsom
rena oväsentligheter, i stor utsträckning fått bilda underlag för anslagens
differentiering. Såsom exempel på uppdelningen ha revisorerna anfört, att
marinens anslag C 75 Anskaffning av artillerimateriel m. m. redovisats på
120 olika titlar samt att arméns beklädnadsanslag och anslaget till hundväsendet
upptaga vardera 20 titlar. För de 180 anslag som uppförts å riksstaten
finnas icke mindre än 1 821 titlar, d. v. s. i genomsnitt 10 för varje
anslag.
Såvitt civilförvaltningen kan finna ger en närmare granskning av redovisningstitlarna
från de inledningsvis angivna utgångspunkterna en helt
annan och mera rättvisande bild av redovisningens omfattning än den, som
framkommit i revisorernas uttalanden. Till en början må framhållas, att
en jämförelse mellan antalet anslag och antalet redovisningstitlar i och för
sig är utan värde, då icke riksstaten utan de stater och andra föreskrifter
rörande anslagens användning, som meddelats av Kungl. Maj :t i regleringsbrev
eller särskilda bokföringsföreskrifter, i första hand äro avgörande för
titelsystemets omfattning. Vid en noggrann genomgång av titlarna finner
man, att av de cirka 2 900 redovisningstitlar, som avse anslag under drift
-
— 17 —
och kapitalbudgeterna — härvid torde böra bortses från de i det föregående
nämnda cirka 600 diverseniedelstitlarna, vilka i viss mån fylla särskilda
uppgifter — icke mindre än i runt tal 2 050 erfordras för att redovisningen
skall kunna specificeras i den utsträckning statsmakterna anbefallt. Härav
erfordras cirka 1 050 titlar för redovisning av de förenämnda 180 driftbudgetsanslag'',
som uppförts å riksstaten för budgetåret 1947/48. Cirka 450—
500 titlar erfordras för sådana äldre riksstatsanslag, som fortfarande stå
till vederbörande myndigheters förfogande, och cirka 460 titlar för underhållskostnader
och investeringsanslag in. m. under försvarets fastighetsfond
samt för övriga riksstatstitlar.
För att belysa de angivna förhållandena må följande exempel lämnas.
Försvarsgrenarnas stora materielanskaffningsanslag uppdelas av Kungl.
Maj:t i regleringsbreven på ett flertal mindre poster för olika slag av materiel.
Framför allt ha marinens anslag varit föremål för en mycket långt
gående uppdelning. I den mån en post icke förbrukas, kvarstår den enligt
gällande regler under påföljande budgetårs anslag. Under det av revisorerna
berörda anslaget Anskaffning av artillerimateriel kvarstode sålunda under
budgetåret 1947/48 icke blott de 19 anslagsposter, som anvisats nämnda
år, utan därtill även de 30 poster, som funnits uppförda under motsvarande
anslag för budgetåret 1946/47, och ett ännu större antal äldre poster. I
själva verket motsvarade samtliga de av revisorerna påtalade 120 redovisningstitlarna
under anslaget av Kungl. Maj:t begränsade poster och erfordrades
alltså för redovisning enligt gällande föreskrifter.
Fn liknande långtgående uppdelning på begränsade poster och häremot
svarande titeluppdelning förefinnes under exempelvis de ännu kvarstående
anslagen till täckning av medelsanvisningar till engångsutgifter å förskottsslaten.
Detsamma är fallet med de under försvarets fastighetsfond uppförda
investeringsanslagen, under vilka Kungl. Maj :t anvisade begränsade medel
för ett stort antal byggnadsföretag m. in.
Redovisningen av de allmänna avlönings- och omkostnadsanslagen har
av Kungl. Maj it reglerats dels i vederbörliga stater, dels ock genom kungörelser
den 30 juni i947, nr 543 och 544, samt den 30 maj 1941, nr 535. Enbart
för att genomföra den sålunda anbefallda redovisningen, specificerad
på förekommande anslag, erfordras tillhopa i runt tal 350 i titelförteckningen
uppförda titlar.
Utöver de cirka 2 050 titlar, som erfordras till följd av de utav Kungl.
Maj :t eller riksdagen meddelade redovisningsföreskrifterna, ha under driftbudgetsanslagen
upplagts cirka 850 titlar för särskilda statistikändamål. I
betraktande av försvarsutgifternas omfattning kan denna siffra enligt civilförvaltningens
mening i och för sig icke anses hög. Bedömandet härav måste
emellertid grundas på eu mera ingående prövning av varje titel. Härutinnan
må följande framhållas.
Under tiden före det senaste världskriget var antalet redovisningstitlar
förhållandevis begränsat. Bokföringen skedde för hand, och det använda förfaringssättet
var icke anpassat för insamling och bearbetning av statistikuppgifter.
Sådana uppgifter erfordrades emellertid i icke ringa omfattning
lör ett bedömande av förvaltningsverksamheten från de centrala ämbetsverkens
sida. Statistikuppgifter infordrades fördenskull månatligen eller årligen
i särskild ordning från de lokala myndigheterna. Uppgifterna sammanställdes
för hand hos de centrala myndigheterna.
Sedan ulgiftsstatistiken i stor utsträckning legat nere under kriget, upptogs
den efter beredskapsslutet ånyo, till en början efter samma metoder
som tidigare. I och med att utgifIsbokföringen fr. o. in. den 1 juli 1946 mekaniserades
enligt hålkortsmetod och centraliserades till civilförvaltningen,
2—-497190. Ken. berällelse (ing. statsverket år 1948. II.
— 18 —
uppkommo emellertid helt nya förutsättningar för statistikbearbetningen.
Därest statistikuppgifterna av lokalmyndigheterna lämnades i samband med
titelsättningen och bokfördes hos civilförvaltningen, bortföll nämligen först
och främst behovet av att, såsom tidigare skett, i särskild ordning sammanställa
uppgifterna för hand hos de centrala myndigheterna. Detta innebar
givetvis en icke obetydlig arbetsbesparing. För lokalmyndigheterna var det
också mindre betungande att göra statistikuppdelningen i löpande följd samtidigt
med titelsättningen i stället för att i efterhand månadsvis sammanställa
de bokförda utgifterna.
Med hänsyn till dessa fördelar upptogs vid den omarbetning av titelsystemet,
som skedde i samband med omläggningen av stat- och anslagsuppställningen
under fjärde huvudtiteln från och med den 1 juli 1947, även
frågan om att i större utsträckning inpassa den redan befintliga statistiken i
titelsystemet. Detta ledde efter överläggrtingar mellan civilförvaltningen
och de tre försvarsgrensförvaltningarna till att ett antal särskilda statistikuppgifter
slopades och titelsystemet i motsvarande mån utökades. Framför
allt gällde detta intendenturanslagen och arméns tygmaterielanslag.
Härigenom vanns även, att likartade statistikuppgifter erhöllos i fråga om
de tre försvarsgrenarnas intendenturutgifter.
I nyssnämnda sammanhang kunde den statistik, som erfordrades under
marinförvaltningens och flygförvaltningens materielanslag samt under de
till fortifikationsförvaltningens förfogande stående fastighetsunderhållsmedlen,
icke inpassas i hålkortssystemet. Nämnda myndigheter infordra
följaktligen fortfarande i särskild ordning synnerligen omfattande statistikuppgifter
från de lokala myndigheterna, vilka uppgifter sammanställas för
hand hos de centrala förvaltningarna. Revisorerna ha berört detta förhållande
och särskilt framhållit den långt gående uppdelningen av fastighetslcostnaderna.
Den av dessa myndigheter anbefallda statistikföringen har tillkommit
utan civilförvaltningens medverkan. Den av fortifikationsförvaltningen anbefallda
uppdelningen vill också synas väl ingående. Civilförvaltningen vill
emellertid framhålla, att, i den mån statistik erfordras, det under alla förhållanden
är en fördel, om den inpassas i hålkortssystemet. Härigenom vinnes
framför allt — som ovan framhållits — att arbetet med bearbetningen
och sammanställandet av statistikuppgifterna inhesparas. De härmed sammanhängande
frågorna ha flera gånger varit under behandling med representanter
för marin-, flyg- och fortifikationsförvaltningarna. Det har emellertid
visat sig, att de önskade statistikuppgifterna i vart fall i fråga om marin-
och flygförvaltningarna äro så omfattande, att de icke kunna inrymmas
i det till 5 siffror begränsade titelsystem, som för närvarande användes.
Då detta spörsmål äger samband med de frågor rörande statistik och dispositionsbokföring,
som äro under behandling inom 1946 års militära förvaltningsutredning,
avser civilförvaltningen att fullfölja sina undersökningar
i samarbete med nämnda utredning.
Den i titelsystemet inpassade uppdelningen av försvarsutgifterna för statistikändamål,
utöver vad som erfordras för redovisning mot vederbörliga
stater in. in., har såsom av det ovan anförda framgår påkallats av de centrala
fackmyndigheterna. I samband med fastställande av redovisningstitlarna
har civilförvaltningen sökt att i samråd med nämnda myndigheter begränsa
statistiken till vad som ansetts erforderligt för förvaltningsverksamhetens
bedrivande. Ämbetsverket har även sökt åvägabringa likartad statistik
inom de tre försvarsgrenarna.
Vad beträffar de av revisorerna berörda anslagen, kan civilförvaltningen
icke finna statistikuppdelningen under beklädnadsanslaget alltför utförlig.
Erinras må, att anslaget i riksstaten för budgetåret 1947/48 var uppfört med
— 19 —
ett belopp av 12 miljoner kronor och att därutöver förelåg en reservation
av cirka 10,7 miljoner kronor. Däremot torde uppdelningen av anslaget
Hundväsendet på 20 titlar få anses väl långt driven, och civilförvaltningen
har också redan i oktober månad 1948 under hand överenskommit med vederbörlig
byrå å arméförvallningens intendenturavdelning att från och med
den 1 juli 1949 minska antalet titlar till hälften. Såsom av titelförteckningen
framgår, ha hundkostnaderna uppdelats i två huvudgrupper, nämligen
kostnader vid arméhundgården och kostnader vid truppförbandshundgårdarna.
Inom dessa båda grupper har en i stor utsträckning enhetlig uppdelning
av utgifterna verkställts. Grupperna kunna emellertid i vart fall särskiljas
från varandra, därigenom att arméhundgårdens utgifter redovisas
uteslutande i Västernorrlands regementes räkenskaper och alltså kunna erhållas
ur denna myndighets redovisning. Den ena av de båda titelgrupperna
kan fördenskull utgå.
Den statistik, som i övrigt föres under de löpande underhålls- och övningsanslagen,
kan måhända i vissa mindra avseenden inskränkas. Detta torde
dock icke komma att leda till någon väsentlig minskning av antalet redovisningstitlar.
Då redovisningen under vissa andra anslag, särskilt flygvapnets
anslag till anskaffning av flygmateriel, vilket för närvarande redovisas
å en enda titel, måste väsentligt utökas, torde man få räkna med att det totala
antalet redovisningstitlar kommer att öka.
I detta sammanhang torde böra framhållas, att den av revisorerna angivna
siffran å antalet redovisningstitlar, 3 500, såtillvida ger en oriktig föreställning,
som ett stort antal titlar i själva verket äro identiska med undantag
allenast därutinnan, att de användas hos olika myndigheter. Sålunda betecknas
exempelvis titeln för avlöningar till ordinarie tjänstemän, vilken
i titelförteckningen förekommer på 22 ställen, med numret 111 vid hela försvaret.
Därtill fogas emellertid dessutom ett gruppnummer, angivande vilken
myndighets anslag, som beröres, exempelvis 11 för försvarsdepartementet,
21 för civilförvaltningen, 22 för sjukvårdsförvaltningen, 32 för armén
o. s. v. Då för varje myndighet allenast ett gruppnummer kan ifrågakomma,
är givetvis redovisningen mindre komplicerad än vad som med hänsyn
till antalet titlar synes vara fallet. På motsvarande sätt ha likartade utgifter
systematiserats försvarsgrenarna emellan.
Denna systematisering har varit möjlig genom att man vid uppställningen
av titelsystemet i princip följt det så kallade decimalsystemet, från vilket
dock av praktiska skäl väsentliga avvikelser företagits. Revisorerna ha
lämnat en allmän redogörelse för decimalsystemets innebörd och anmärkt,
att detta system knappast syntes vara ägnat att underlätta det rätta handhavandet
av redovisningstitlarna. På denna punkt måste civilförvaltningen
anmäla en från revisorerna avvikande mening. 1 motsats till vad revisorerna
anfört måste decimalsystemet, i den form det utvecklats av civilförvaltningen,
medgiva eu väsentligt bättre överblick över titelsystemet än den löpande
numrering av titlarna, början med siffran 1, som tidigare tillämpats inom
armén, eller den kombination av bokstäver och siffror, som kommit till användning
inom marinen. Det kan svårligen göras gällande, att de nuvarande
titlarna äro mera komplicerade än exempelvis de titlar, som tidigare kommit
till användning under marinens materielanslag. Detta torde utan vidare
framgå av en jämförelse mellan exempelvis marinens krigstillar för artillerioch
teknisk materiel (exempelvis titlarna Cb 9 ri R—K) och motsvarande
titlar för budgetåret 1948/49 (i första hand titlarna 71 419 71 489). Civil
förvaltningen
vill för övrigt framhålla, ätt ett fullständigt genomfört decimalsystem,
vilket ur maskinteknisk synpunkt varit önskvärt, hade nödvändiggjort
redovisningstitlar omfattande tolv siffror. Då detta av praktiska skäl ansetts
olämpligt, har civilförvaltningen, i den män delta kunnat ske ulan ali titel
-
- 20
systemets överskådlighet försämrats, i vissa avseenden jämkat systemet, så
att det numera rymmes inom fem siffror jämte två gruppsiffror.
Beträffande vissa andra av revisorerna behandlade detalj spörsmål får civilförvaltningen
anföra följande.
Den av revisorerna berörda statistikuppdelningen av samtliga utgifter, som
erhålles genom att en sjätte siffra lägges till redovisningstitlarna, har av
civilförvaltningen anbefallts på grundval av de önskemål om en fullständigare
statistik som framförts från, bland annat, riksräkenskapsverkets finansstatistiska
byrå. Denna statistik, för vilken närmare anvisningar lämnats
i statsliggaren över fjärde huvudtiteln, utgör enligt civilförvaltningens
mening ett utmärkt medel för att erhålla vissa sifferuppgifter, som eljest
krävt synnerligen omfattande utredningar. Icke minst är det av värde, att
en sammanfattning av försvarets lönekostnader kan erhållas i bokföringen,
vilket tidigare icke varit möjligt. Jämväl de övriga statistiksiffror som anbefallts
fylla särskilda ändamål; sålunda kan numera exempelvis omfattningen
av kostnaden för järnvägsbefordran av personal eller gods klarläggas,
varigenom en utgångspunkt erhållits för en beräkning av den kostnadsstegring,
som föranletts av taxehöjningarna vid järnvägen. Det faller av sig
självt, att de statistiska uppgifter, som på detta sätt insamlas, kunna växla
från år till år. Statistik erfordras nämligen för en mångfald ändamål, medan
variationsmöjligheterna äro begränsade till nio. Man nödgas därför att tid
efter annan inrikta statistiken på skilda slag av utgifter.
Även om statistikmaterialet i största utsträckning fått ligga obearbetat
under budgetåret 1947/48, har det dock under hösten 1948 kommit till viss
användning. Sålunda har exempelvis statistiken på intendenturanslagen sammanställts
för arméförvaltningens intendenturavdelnings räkning och legat
till grund för dess bedömande av förvaltningsverksamheten. Uppgifterna
å övningsanslaget ha ävenledes bearbetats å intendenturavdelningen för arméstabens
räkning. Slutligen har statistiken jämväl kommit till användning
i samband med de uppgifter, som lämnats till konjunkturinstitutet för upprättande
av en nationalbudget; särskilt har det härvid varit av värde, att
man kunnat klarlägga de personalkostnader, som bestritts av sakanslag.
Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att kostnaderna för den
löpande statistikbokföringen äro förhållandevis obetydliga, då ingen särskild
personal eller särskilda maskiner erfordras för ändamålet. Merkostnaderna
uppgå i realiteten endast till kostnaderna för erforderliga hålkort, i avrundat
tal 5 000 kronor för år.
Civilförvaltningen har i underdånig skrivelse denna dag yttrat sig i anledning
av vad revisorerna i sin berättelse nnder § 5 anfört rörande den på
civilförvaltningen ankommande anslagskontrollen. Revisorerna ha i förevarande
sammanhang anmärkt, att vissa poster under arméns avlöningsanslag
överskridits med icke mindre än 500 000 kronor utan att den felaktiga
anslagsdispositionen blivit upptäckt eller rättad. I nämnda skrivelse
har civilförvaltningen påvisat, att överskridandena i fråga genom den noggranna
titeluppdelning, som förefunnits under avlöningsanslaget, redan på
ett tidigt stadium iakttagits vid civilförvaltningens anslagskontroll. Att rättelse
av bokföringen först sedermera kunnat ske, har berott på att personal
icke funnits tillgänglig för erforderlig detaljundersökning.
Revisorerna ha lämnat en utförlig redogörelse angående organisationen av
den hålkortsdetalj, som å civilförvaltningens bokföringskontor ombesörjer
den maskinella bokföringen, ävensom kostnaderna för detaljens verksamhet.
Revisorerna ha dock i sitt uttalande inskränkt sig till att framhålla, att dessa
kostnader redan nu uppgå till avsevärt större belopp än vad de ursprungliga
beräkningarna gåvo vid handen.
21 —
I anledning härav får civilförvaltningen framhålla, att såsom jämväl framgår
av vad revisorerna anfört, bokföringsarbetet å hålkortsdetaljen allt sedan
detaljens inrättande blivit mer och mer omfattande såväl till följd av att
redovisningen komplicerats som på grund av att verifikationsmaterialet
ökats. Härtill kommer att andra försvarsmyndigheter ställt ökade krav på
att ur civilförvaltningens bokföring erhålla utgiftssammanställningar och
statistik, allt eftersom hålkortsbokföringen visat sig lämpad för framställande
av dylika uppgifter. De personal- och medelsbehov som härigenom uppkommit
ha av ämbetsverket anmälts till Kungl. Maj :t och sedermera i vederbörlig
ordning blivit föremål för riksdagens prövning och godkännande.
Beträffande de vid sidan av den egentliga bokföringen liggande uppgifter,
som under budgetåret 1948/49 avses skola ankomma på hålkortsdetaljen,
anförde ämbetsverket i sin underdåniga skrivelse den 16 september 1948 med
förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1949/50, bland annat, följande.
Kameralbyråns hålkortsdetalj hade under det tilländalupna budgetåret
fått väsentligt utökade arbetsuppgifter. Utöver bokföringen av inkomster och
utgifter för försvarets myndigheter avsåges detaljen inom den närmaste tiden
skola åläggas vissa icke obetydliga arbeten av statistisk art för andra
myndigheter än civilförvaltningen. Sålunda beräknades civilförvaltningen
bland annat från och med den 1 januari 1949 skola övertaga den omfattande
statistik över antalet flygtimmar vid flygvapnet, förbrukningen av flygdrivmedel
och de förhållanden under vilka flygningar ägt rum m. m., som hittills
i begränsad omfattning förts hos flygförvaltningen och flygvapnets lokala
myndigheter. Härigenom vunnes i förhållande till den nuvarande ordningen
större säkerhet i fråga om flygstatistiken och följaktligen även större
flygsäkerhet. Enligt vad från flygförvaltningen upplysts ernåddes dessutom
en väsentlig arbetsminskning vid flygstaben och flygflottiljerna. Vidare
avsåges civilförvaltningen i överensstämmelse med vad som förutsatts
vid organisationen av arméförvaltningens centrala bilregister under budgetåret
1948/49 skola omhändertaga den hålkortsmässiga bearbetningen av
det statistiska material, som låge till grund för arméförvaltningens bilregister.
För försvarets verkstäder skulle detaljen utföra viss statistisk bearbetning
av uppgifter rörande löner in. in. Vidare förelåge förslag om viss
statistik rörande skjutbanor för Karlsborgs luftvärnsregemente ävensom hålkortsmässig
bearbetning av lagerbokföringen av reservdelar vid flygvapnets
materielförråd. Därest hänsyn loges jämväl till nu nämnda uppgifter, uppginge
bokföringsmaterialet till cirka 4 miljoner hålkort årligen.
Civilförvaltningen vill framhålla, att ämbetsverket övervägt, om icke kostnaderna
för nu nämnda arbeten borde ersättas av de centrala förvaltningsmyndigheter,
som i första hand ha intresse av desamma. Ett sådant förfarande
har emellertid av flera skäl icke ansetts lämpligt, bland annat på
grund av svårigheterna att kunna precisera kostnaderna för ändamålet. Civilförvaltningen
bar i stället räknat med att ämbetsverket i detta hänseende,
liksom i flera andra, intar en ställning av serviceorgan för övriga myndigheter.
I handläggningen av detta ärende bar deltagit, förutom undertecknade
Ström och örtengren, den senare föredragande, jämväl krigsrådet Brunskog.
Stockholm den 11 januari 1949.
,J. II. ÖRTHNGREN.
Underdånigst
EDVIN STBÖM.
/. Palmgren.
22 —
Försvarets sjukvårdsförvaltnings
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 3.
Till Konungen.
Sedan försvarets sjukvårdsförvaltning den 20 december 1948 anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse
anfört angående försvarets titelredovisningssystem, får sjukvårdsförvaltningen
till åtlydnad härav i underdånighet anföra följande.
Sjukvårdsförvaltningen anser i likhet med riksdagens revisorer, att kravet
på detaljredovisning av försvarskostnaderna icke får drivas så långt, att densamma
blir ett självändamål. Sannolikt kunna avsevärda förenklingar i redovisningssystemet
genomföras utan att några mera betydande olägenheter
behöva befaras. Sjukvårdsförvaltningen får erinra, att ämbetsverket som ett
led i en dylik förenkling i sina anslagsäskanden för budgetåret 1949/50 föreslagit
en sammanslagning av de tre försvarsgrenarnas sjukvårdsmaterielanslag
till ett för försvaret gemensamt reservationsanslag. Detta förslag har
godtagits av föredragande departementschefen (se 1949 års statsverksproposition,
IV H.T., s. 209).
En viss förenkling har även åstadkommits genom den sammanslagning av
anslagsposterna till fredssjukvårdsmateriel och till krigssjukvårdsmateriel
under försvarsgrenarnas anslag till sjukvårdsmateriel som genomfördes från
och med budgetåret 1947/48.
Enär sjukvårdsförvaltningen konsekvent eftersträvat att förenkla sitt redovisningssystem
så långt det varit möjligt utan att den nödvändiga anslagskontrollen
äventyrats, torde någon mera betydande ytterligare inskränkning
av titlarnas antal inom ämbetsverkets verksamhetsområde knappast vara
möjlig.
Vad angår den särskilda statistikbokföringen har sjukvårdsförvaltningen
för sin del hitintills icke haft anledning att av civilförvaltningen begära några
på denna bokföring grundade statistiska sammanställningar. Det av sagda
bokföring förorsakade merarbetet är för övrigt för ämbetsverkets del obetydligt.
1 handläggning611 av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Lindsjö och Kjellström, den senare föredragande, t. f. byrådirektören Kinnander.
Stockholm den 13 januari 1949.
Underdånigst
D. LINDSJÖ.
C. BIRGER KJELLSTRÖM.
Clas Malmberg.
— 23 —
Krigsmaterielverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, s. 13, § 3.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1948 har Kungl. Maj it anbefallt krigsmaterielverket
att avgiva och före den 18 dennes till försvarsdepartementet
inkomma med underdånigt utlåtande med anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört i sin berättelse under § 3.
Till åtlydnad härav får krigsmaterielverket i underdånighet anföra följande.
Vad först angår verkets egna avlönings- och omkostnadsanslag ha dessa i
likhet med motsvarande anslag hos försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter
icke uppdelats i flera titlar än som är erforderligt för att tillräckligt
statistiskt underlag skall föreligga för en om möjligt riktig beräkning
av dessa anslag. Vidkommande därefter övriga till krigsmaterielverkets
förfogande ställda sakanslag har även den titelfördelning, vilken gjorts å
dessa, liksom jämväl den titeluppläggning, som i övrigt företagits med avseende
å medel, utnyttjade inom krigsmaterielverkets ämbetsområde, visat sig
vara lämplig. För krigsmaterielverkets del har emellertid den statistiksiffra,
som med avseende å de flesta av dessa senare titlar skall tilläggas i sjätte
positionen, intet intresse. Då emellertid bestämmelser härom torde hava tillkommit
för tillgodoseendet av möjligheter att uppgöra en nationalbudget, har
krigsmaterielverket icke något att erinra mot att även denna position användes.
Liksom revisorerna ställer sig emellertid verket mycket tveksamt
mot lämpligheten att ytterligare utöka antalet siffror inom varje titelnummer.
Ehuru krigsmaterielverket sålunda anser, att i vad avser krigsmaterielverkets
nuvarande titlar någon anledning till ändring i tillämpat system för
titelsättningen eller i antalet titlar för till verket ställda anslag i och för sig
icke föreligger, har verket likväl icke något att erinra mot att försvarets titelredovisningssystem
snarast upptages till omprövning i syfte att få till stånd
möjliga förenklingar och kostnadsbesparingar.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit, förutom undertecknade
Reuterwall och Palme, den sistnämnde föredragande, ledamöterna Bergström,
Sundström, Granström och Lindnér.
Stockholm den 17 januari 1949.
Underdånigst
S. REUTERWALL.
RUTGER PAI.ME.
Fortifikationsförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 3.
Underdånigt utlåtande.
Med anledning av förevarande remiss får fortifikationsförvaltningen till
en början anföra, att enligt förvaltningens mening del i försvarets civilförvaltnings
förteckning över redovisningstitlar in. in. inom försvaret upptagna
antalet titlar för medel, som disponeras av ämbetsverket, icke synes vara för
— 24 —
stort. Om antalet dylika titlar reducerades, skulle det bliva nödvändigt att
i stället utöka antalet undertitlar för förvaltningens interna bokföring, vilket
icke torde vara att föredraga.
Vad därefter speciellt angår det av riksdagens revisorer anmärkta förhållandet,
att fortifikationsförvaltningen som komplettering till titelförteckningen
föreskrivit särskild titeluppdelning för den interna dispositionsbokföringen
beträffande anslag till reparations- och underhållskostnader in. m.
under försvarets fastighetsfond, har förvaltningen från och med innevarande
budgetår beträffande 3 av de 7 för var och en av arméns, marinens och flygvapnets
delfonder officiellt fastställda huvudtitlarna för ifrågavarande anslag
utfärdat föreskrifter beträffande statistik, innebärande att kostnader för
löpande reparation och underhåll av byggnader in. in., smärre förbättringsarbeten
och iståndsättningsarbeten skola redovisas å respektive 53, 21 och
21 undertitlar. Kostnader, som skola bestridas av medel under delposten för
underhåll av hamnanläggningar å marinens delfond, skola därjämte statistiskt
fördelas på 13 undertitlar.
Med hänsyn till underhållsobjektens art och ordningen för ärendenas
handläggning inom förvaltningens kasernbyrå ha de ifrågavarande huvudtitlarna
statistiskt uppdelats å 8 huvudgrupper, nämligen 1) kasernetablissement,
2) specialbyggnader, 3) skjutbanor, 4) friliggande tjänstebostäder, 5)
icke friliggande tjänstebostäder, 6) uthyrningsfastigheter, 7) brandmateriel
och 8) drivmedel sanläggningar. För flygvapnets delfond tillkommer ytterligare
en grupp, flygfältsbaracker, med hänsyn till att dessa byggnader förvaltas
av flygförvaltningen. Inom varje grupp skola utgifterna därjämte
fördelas å dels ordinarie underhåll och dels större reparationer. I syfte att få
eu uppfattning om huruvida till underställda myndigheter anvisade medel
— speciellt sådana för ordinarie underhåll — utnyttjas rationellt, har jämväl
föreskrivits, att kostnader skola fördelas på invändiga och utvändiga arbeten.
Särskild redovisning har därjämte anbefallts beträffande målningsarbeten
med anledning av att s. k. »uppsnyggningsarbeten» böra förekomma
endast om till förfogande ställda anslag så medgiva, sedan mera nödvändiga
underhållsarbeten utförts.
Vid inspektioner, som av förvaltningen företagits å underställda förband,
har konstaterats, att förbanden i allmänhet icke behöva använda sig av flera
än 30—40 av de föreskrivna undertitlarna. Det merarbete, som förorsakas av
statistikbokföringen, har visat sig icke vara synnerligen omfattande och har
icke föranlett anställande av ytterligare personal vid förbanden. Förvaltningen
har vidare funnit, att den föreskrivna statistikbokföringen fäst de
lokala myndigheternas uppmärksamhet på att vid utförande av underhållsarbeten
undvika kostsamma detaljarbeten och i stället använda till förfogande
ställda medel på ett mera rationellt och utgiftsbesparande sätt.
För ämbetsverkets del har statistikbokföringen medfört, att vederbörande
tjänsteman vid inspektionsresor snabbt kan överblicka underhållsutgifternas
fördelning å olika anslag och till följd därav lättare bilda sig en uppfattning
om vilka områden, som speciellt böra bliva föremål för granskning. En bearbetning
av statistikbokföringen för ett antal år torde därjämte kunna giva
värdefulla riktlinjer för beräkningen och fördelningen av de olika truppförbandens
underhållsanslag. Det kan i detta sammanhang framhållas, att för
ur underhållssynpunkt så olikartade anläggningar som vägar, exercisplaner,
kasernbyggnader och bostadshus underhållsmedlen för närvarande beräknas
efter samma normer. Härtill kommer, att slitaget vid de olika truppslagen
icke är av samma storleksordning, till vilket förhållande vederbörlig hänsyn
icke kunnat tagas före statistikbokföringens uppläggande. En följd härav har
varit, att förband, där slitaget är relativt litet, kunnat använda anvisade
— 25
medel för arbeten av mindre angelägen natur, medan nödvändigt underhållsarbete
vid andra förband fått eftersättas av brist på medel.
Även om den anbefallda statistikbokföringen sålunda medför ett visst,
dock icke alltför omfattande merarbete för både förvaltningen och de lokala
myndigheterna, torde av vad ovan anförts framgå, att den är av största betydelse
för ett rationellt och kostnadsbesparande underhåll av försvarets
fastighetsbestånd. Enligt ämbetsverkets mening bör denna bokföring äga rum
under åtminstone ytterligare några budgetår. Förvaltningen har emellertid
för avsikt att från och med nästkommande budgetår begränsa förbandens
statistikbokföring till att omfatta utgifter hänförliga till med ordinarie underhåll
sammanhängande arbeten, för vilka medel disponeras under posten
löpande reparation och underhåll av byggnader m. m. Dessa medel, vilka utgöra
omkring 25 procent av till förfogande stående anslag å ifrågavarande
post, äga förbanden disponera efter eget bedömande.
I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade Carlquist
och Nordberg, den senare föredragande, jämväl byråchefen Persson.
Stockholm den 21 januari 1949.
Underdånigst
NILS CARLQUIST.
G. NORDBERG.
Stig-Eric Morin.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 13, § 3.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1948 har Kungl. Maj :t anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer i § 3 av sin berättelse uttalat rörande försvarets titelredovisningssystem.
Til] åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.
I sin kritik av den nuvarande redovisningen av försvarsutgifterna vända
sig revisorerna främst mot den långt gående uppdelning av anslagen, som
enligt revisorernas mening vidlåder försvarets titelsystem. Som exempel
härpå anföra revisorerna, att för de 180 anslag, som anvisats under fjärde huvudtiteln
för budgetåret 1947/48, av civilförvaltningen upplagts sammanlagt
1 821 särskilda redovisningstitlar, d. v. s. i genomsnitt 10 titlar för
varje anslag. Största antalet titlar eller 120 st. omfattar marinens anslag
C 75. Anskaffning av artillerimateriel m. m.
Riksräkenskapsverket ifrågasätter, om den av revisorerna gjorda jämförelsen
mellan antalet anslag och antalet bokföringstitlar ger en rättvisande
bild av redovisningens omfattning. Vid bedömande av i vilken utsträckning
en anslagsdisponerande myndighet fastställt redovisningstitlar utöver den
ram för utgifternas specificering, som föreskrivits, bör enligt riksräkenskapsverkets
mening i första band icke riksstaten användas som måttstock
utan de bestämmelser för anslagens användning och redovisning, som
— 26
utfärdats i regleringsbrev och i särskilda av Kungl. Maj :t fastställda bokföringsföreskrifter.
En jämförelse från sistnämnda utgångspunkt visar sig
leda till väsentligt andra proportioner än dem revisorerna kommit fram
till. Enbart för redovisning i överensstämmelse med av Kungl. Maj :t utfärdade
föreskrifter av ovannämnda 180 anslag erfordras nämligen c:a 1 050
redovisnings tit lar.
Beträffande det av revisorerna omnämnda anslaget Anskaffning av artillerimateriel
in. in., som redovisas å 120 titlar, må erinras, att anslaget
i regleringsbrevet för budgetåret 1947/48 visserligen upptager endast 19 anslagsposter
men alt till anslaget dessutom överförts från budgetåret 1946/47
kvarstående medel å anslagen Anskaffning av artilleri- och annan teknisk
materiel samt Vissa materielförsök. I regleringsbrevet för budgetåret 1946/47
voro sistnämnda anslag uppdelade i sammanlagt 80 anslagsposter, vilka föreskrivits
skola behandlas såsom särskilda reservationsanslag. Härtill komma
ett stort antal under tidigare budgetår anvisade anslagsposter å vilka reservationer
finnas. De 120 titlar, som upplagts under anslaget Anskaffning av artillerimateriel
in. in., visa sig vid närmare undersökning vara erforderliga för att
redovisningen av anslaget skall kunna ske i överensstämmelse med av
Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter.
Som exempel på den uppdelning i olika undertitlar, som förekommer i
försvarets titelförteckning, ha revisorerna valt två av arméns anslag, som anvisats
för budgetåret 1947/48. Det första anslaget, C 24 Beklädnad, är i
regleringsbrevet uppdelat i tre anslagsposter, medan antalet titlar i titelförteckningen
utgör 20. Här möter man tydligen en uppdelning, som förvaltningsmyndigheten
av olika skäl ansett önskvärd. Med hänsyn till anslagets
karaktär och storleksordning kan en dylik specificering enligt riksräkenskapsverkets
mening knappast betecknas som alltför detaljerad. Ifrågavarande
anslag var för budgetåret 1947/48 anvisat med ett belopp av 12
miljoner kronor, vartill kommer en reservation från föregående budgetår med
ca 10,7 miljoner kronor. Totala nettoutgifterna utgjorde under föregående
budgetår ca 7,6 miljoner kronor, vilket genomsnittligt fördelat på varje titel
blir 380 000 kronor.
Det andra av revisorerna anförda exemplet är anslaget C 32 Hundväsendet.
Nämnda anslag, som icke är uppdelat i regleringsbrevet, redovisas å
sammanlagt 20 olika titlar. Nettoutgifterna å anslaget uppgingo budgetåret
1947/48 till ca 55 000 kronor. I betraktande av anslagets speciella karaktär
och de obetydliga utbetalningar, som förekomma bos flertalet myndigheter,
som använda anslaget, förefaller den gjorda uppdelningen onekligen vara
alltför detaljerad för sitt behov.
Enligt revisorerna innehöll försvarets titelförteckning för budgetåret 1947/
48 i runt tal 3 500 titlar, vilket innebär att utöver redovisningstitlar för anslagen
å gällande riksstat funnos upplagda inemot 1 700 titlar. Någon redogörelse
för hur dessa titlar fördela sig på anslag och övriga utgiftsändamål
lämnas icke. En sådan uppgift hade emellertid varit värdefull för ett
rätt bedömande av redovisningssystemets omfattning.
Riksräkenskapsverket får erinra om att vissa äldre anslag å riksstaten
kräva ett stort antal titlar för sin redovisning. Ämbetsverket åsyftar de
ännu kvarstående anslagen för täckning av medelsanvisningar till engångsutgifter
å förskottsstaten. Varje anvisning har här karaktär av ett fristående
anslag. För redovisning av investeringsanslagen å försvarets fastighetsfond
erfordras likaledes ett mycket stort antal titlar. Beträffande sistnämnda
anslag torde uppmärksammas, att många av dem i riksstaten äro anvisade kollektivt,
varför antalet i riksstaten upptagna anslag är avsevärt mindre än
antalet medelsanvisningar för olika investeringsändamål. För redovisning
— 27
under budgetåret 1947/48 i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter
av äldre anslag under fjärde huvudtiteln samt investeringsanslag
för försvarets fastighetsfond har erfordrats inemot 800 titlar och för redovisning
av övriga riksstatstitlar omkring 100 titlar. Härtill komma mellan
600 och 700 konton avseende förskott, inkomst- och utgiftsrester samt s. k.
diverse medel.
En jämförelse mellan den uppdelning av anslagen, som framtvingats genom
av Kungl. Maj :t och riksdagen utfärdade bestämmelser, och den ytterligare
uppdelning, som framgår av försvarets titelförteckning, visar, att
sistnämnda uppdelning i huvudsak uppkommit för att tillgodose förvaltningsmyndigheternas
krav på en viss statistisk uppdelning av de utgifter,
som hänföras till försvarsgrenarnas löpande, årligen återkommande underhålls-
och materielanslag. Huruvida den gjorda uppdelningen är rationell,
så att de uppgifter, som erhållas, fylla ett verkligt behov motiverande det
merarbete, som uppkommer genom den detaljerade redovisningen, kan ofta
vara svårt att bedöma. Flertalet av de anslag det här är fråga om äro emellertid
av den storlek och vikt, att en viss statistisk uppdelning måste anses
nödvändig för att möjliggöra kontroll över medlens rätta användning samt
skänka erforderligt underlag för beräkning av framtida utgiftsbehov.
Riksrakenskapsverket vill emellertid understryka vikten av att försvarets
civilförvaltning vid bedömande av de önskemål om titeluppdelning, som
framställas av övriga försvarsförvaltningar, såvitt möjligt ingår på en saklig
prövning av den ifrågasatta redovisningens behövlighet och ändamålsenlighet.
Beträffande den av civilförvaltningen anbefallda statistikbokföringen får
riksräkenskapsverket till slut meddela, att densamma kommit till viss begränsad
användning inom riksräkenskapsverket, då det gällt att särskilja
lönekostnader från övriga kostnader vid avlämnandet av uppgifter till konjunkturinstitutet
för upprättande av nationalbudgeten. I detta sammanhang
får ämbetsverket även erinra om att 1940 års finansstatistiksakkunniga i
sitt betänkande (SOU 1942:48) angående finansstatistikens effektivisering
framställt krav på ett särskiljande av personalkostnader från sakliga kostnader.
Fn sådan uppdelning torde lättast kunna erhållas genom användande
av särskilda titelbeteckningar. Emellertid bör ifrågavarande uppdelning för
att ha något värde även omfatta samtliga å diversemedelstitel bokförda lönekostnader.
Enligt vad riksräkenskapsverket erfarit är detta för närvarande
icke fallet. Huruvida den av civilförvaltningen i övrigt genomförda
uppdelningen av de sakliga kostnaderna fyller ett verkligt behov har i detta
sammanhang icke kunnat närmare undersökas.
I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråchefen
Ehnbom, tillförordnade byråcheferna Faxelius och Stenström samt tillförordnade
byrådirektören Thorson deltagit.
Stockholm den It januari 1949.
STIG SÄFSTRÖM.
Underdånigst
BERNT NEVRELL.
- 28 -
Försvarets civilförvaltnings
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. -6, § 4.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1948 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 4 i sin berättelse anfört rörande handläggningen
av flyttningsärenden inom försvaret.
I anledning härav får civilförvaltningen anföra följande.
Före försvarets civilförvaltnings tillkomst den 1 januari 1944 handlades
flyttningsärenden rörande arméns personal inom arméförvaltningens dåvarande
civila departement samt i fråga om marinens och flygvapnets personal
inom marinförvaltningens dåvarande civilavdelning respektive flygförvaltningens
civilbyrå. Inom arméförvaltningens civila departement handlades
flyttningsärendena å kanslibyrån av en sekreterare i dåvarande 26 lönegraden
med biträde av amanuenspersonal. Flyttningsärendena föredrogos
av sekreteraren inför generalkrigskommissarien. Med hänsyn till den ansvällning
av ärenden, som den förstärkta försvarsberedskapen medförde för,
bland andra, kanslibyråns vidkommande, visade det sig så småningom nödvändigt
att i fråga om huvuddelen av flyttningsärendena delegera beslutanderätten
till sekreterare och notarier, vilken uppgift dessa hade att fylla vid
sidan av övriga på dem ankommande göromål.
Genom tillskapande av försvarets civilförvaltning överfördes till nämnda
verk huvuddelen av de ärenden, vilka tidigare handlagts inom de olika försvarsgrensförvaltningarnas
civila administrativt-juridiska organ, däri bland
andra flyttningsärendena rörande försvarsgrenarnas personal. För handläggning
av ifrågavarande ärenden organiserades inom civilförvaltningens
kanslibyrå en särskild flyttningsdetalj, underställd chefen för en av byråns
sektioner, förste byråsekreterare i dåvarande 26 lönegraden. Såsom chef för
detaljen placerades en notarie (byråsekreterare) i dåvarande 21 lönegraden.
Beslutanderätten i flyttningsärendena åvilar i allmänhet detaljchefen ensam.
Där granskning av ansökning om flyttningsersättning leder till att ansökningen
bör avslås, träffas emellertid avgörandet av chefen för den sektion,
varunder detaljen lyder. Denne åligger även att inför generaldirektören
föredraga ärenden om flyttningsersättning, där avgörandet ankommer på
Kungl. Maj :t och beträffande vilka civilförvaltningen har att avgiva utlåtande,
samt ärenden rörande flyttningsersättning "åt försvarsattachéer och
biträdande försvarsattachéer enligt kungörelsen 1929: 252. Härjämte åvilar
det detaljchefen att i tveksamma fall före besluts fattande rådföra sig med
förenämnda sektionschef eller chefen för kanslibyrån.
Med hänsyn till det ekonomiska ansvar, som är förenat med chefskapet
för flyttningsdetalj en ävensom karaktären i övrigt av de arbetsuppgifter,
som åvila detaljchefen, visade sig detaljchefens löneställning vara för låg.
I sina medelsäskanden för budgetåret 1948/49 föreslog civilförvaltningen,
att befattningen som chef för flyttningsdetalj en skulle omvandlas till en kamrerartjänst
i nuvarande 25 lönegraden. Chefen för kanslibyrån anmälde avvikande
mening och ansåg för sin del, att detalj chefen borde placeras såsom
förste byråsekreterare i Ca 27. Statsmakterna beslöto förbättrad löneställning
för detaljchefen i enlighet med ämbetsverkets förslag. Chefen för kanslibyrån
har i en vid civilförvaltningens underdåniga skrivelse den 16 september
1948 angående ämbetsverkets medelsäskanden för budgetåret 1949/50 fogad
— 2!) —
reservation upprepat sitt förslag om inrättande av en tjänst för förste byråsekreterare
i 27 lönegraden för chefen för flyttningsdetaljen.
Vid detaljens tillkomst ianspråktogos för arbete med granskning av redovisningar
över flyttningskostnader m. in. — förutom detaljchefen — en
extra tjänsteman (amanuens), ett kanslibiträde samt ett extra kontorsbiträde.
I sina medelsäskanden för budgetåret 1945/46 framhöll civilförvaltningen,
bland annat, att i avsikt att söka åstadkomma en rationalisering av
arbetet och minskning av avlöningskostnaderna försök gjorts att för det
mindre kvalificerade granskningsarbetet anlita kvinnlig arbetskraft. Resultatet
hade utvisat, att visst granskningsarbete med fördel kunde överlämnas
åt kvinnlig personal med härför erforderlig utbildning och kvalifikationer.
Härigenom hade en eljest ofrånkomlig utökning av amanuenspersonalen
kunnat undvikas. Givet vore emellertid, att för ifrågavarande i och för sig
betydelsefulla och krävande arbetsuppgifter måste erbjudas en häremot avpassad
avlöning. Att såsom dittills skell för ändamålet anlita personal i så
låg löneställning som Ex 4 vore i längden uteslutet. Med hänsyn till arten
och beskaffenheten av de göromål, varom här vore fråga, borde de avsedda
befattningshavarna tills vidare placeras i dåvarande 9 lönegraden. Det vore
emellertid icke osannolikt, att även denna löneställning komme att visa sig
för låg. Ämbetsverket hölle nämligen för troligt, att erfarenheten skulle giva
vid handen, att dessa befattningshavare kunde utnyttjas på ett sätt och i en
omfattning, som motiverade inplacering i 11 lönegraden. I enlighet med vad
sålunda anförts räknade civilförvaltningen för flyttningsdetaljens del med
2 kontorister i lönegrad Eo 9. Statsmakterna uttalade ingen erinran häremot.
Från och med budgetåret 1946/47 omvandlades ifrågavarande båda
kontoristtjänster till ordinarie (se propositionen 1946: 120, s. 59). Personalen
å detaljen utgjordes härefter av — förutom detaljchefen — en extra ordinarie
amanuens, två ordinarie kontorister, ett extra ordinarie kanslibiträde
och ett extra ordinarie kontorsbiträde. Sedan erfarenheten givit vid
handen, att de för amanuensbefattningen avsedda arbetsuppgifterna väl kunde
anförtros personal med lägre kvalifikationer än som regelmässigt förutsättes
i fråga om amanuenspersonal, föreslog civilförvaltningen i sina medelsäskanden
för budgetåret 1948/49, att den för detaljen avsedda amanuenstjänsten
skulle utbytas mot en tjänst för kontorsskrivare i nuvarande 19
lönegraden. Denna löneställning syntes med hänsyn till arten och omfattningen
av det granskningsarbete, som påvilade vederbörande, väl avvägd
mot bakgrunden av de riktlinjer för lönegradsplacering av kontorspersonal,
som angivits av försvarets tjänsteförteckningssakkunniga. Förslaget bifölls
av statsmakterna (se 1948 års statsverksproposition, IV huvudtiteln, s. 11).
Såsom framgår av det ovan anförda, har utvecklingen mot en delegering
av flyttningsärendenas handläggning främst betingats av ansvällningen av
arbetsmängden inom ämbetsverket. Bidragande orsak har också varit strävan
att så långt sig göra låter tillmötesgå de sökandes berättigade krav på
snabb handläggning av ärendena rörande ersättning för flyttningskostnader.
De vidtagna anordningarna, vilka samtliga vunnit statsmakternas godkännande,
stå ävenledes i överensstämmelse med den civilförvaltningen jämlikt
16 § i ämbetsverkets instruktion, 1948: 886, ålagda skyldigheten att tillse,
att sådana förenklingar i arbetsfördelningen och arbetssättet, som kunna
finnas erforderliga och ändamålsenliga, i största möjliga utsträckning åvägabringas
samt att de särskilda göromålen icke uppdragas åt personal med
större kompetens än arbetets beskaffenhet kräver.
Åt! formerna för flyttningsärendenas handläggning inom civilförvaltningen
kommit att skilja sig från dem som tillämpas inom de utav revisorerna
i övrigt berörda myndigheterna torde få ses mot bakgrunden av det förhål
-
- 30
landet, att dessa myndigheter till följd av färre antal flyttningsärenden
knappast torde i samma mån hava ställts inför motsvarande organisationsproblem
som civilförvaltningen. Erfarenheten har emellertid visat, att den
av civilförvaltningen tillämpade anordningen för flyttningsärendenas handläggning
fungerar tillfredsställande. Några klagomål i förevarande hänseende
hava heller icke framförts från något håll.
Revisorerna ha med hänsyn till den stora omfattning, vari förskottsutbetalningar
för flyttningskostnader förekomma inom försvaret, och svårigheterna
att med nuvarande anordning utöva kontroll över de till grund för
dessa utbetalningar liggande besluten funnit den av civilförvaltningen tilllämpade
anordningen för flyttningsärendenas handläggning mindre tillfredsställande.
I anledning av detta revisorernas uttalande må framhållas, att det
av revisorerna angivna beloppet å utestående förskott — 364 761 kronor —
icke kan anses fullt representativt alldenstund beloppet hänför sig till en
tidpunkt, då antalet flyttningar årligen är som störst. Såsom jämförelse kan
nämnas, att de utestående förskotten den 30 juni 1948 uppgingo blott till
25 229 kronor 33 öre. Vad angår frågan om kontroll över de till grund för
förskottsutbetalningar liggande besluten föreligger viss kontroll därigenom,
att ansökningar om flyttningsförskott praktiskt taget undantagslöst förgranskas
av en kontorsskrivare eller kontorist, som med signum å handlingen
bestyrker granskningen och uppsätter koncept till beslut rörande förskottsutbetalning
och jämte ytterligare en tjänsteman granskar och undertecknar
utanordningsexpeditionen. Utanordningsbesluten expedieras genom
ämbetsverkets kameralbyrå. Över samtliga förskott föres förteckning upptagande
för skottsmottagarens namn och dagen för förskottets utlämnande.
Å flyttningsdetaljen sker löpande kontroll beträffande redovisningar av varje
utlämnat förskott. Denna kontroll handhaves icke av flyttningsdetaljens
chef utan av den övriga personalen å detaljen. Redovisningsfristen för utlämnat
förskott är förhållandevis kort. I likhet med vad som är fallet beträffande
alla övriga av ämbetsverket utlämnade förskott sker genom bokföringskontorets
försorg varje år per den 30 juni avstämning av utestående
flyttningsförskott mot vederbörligt förskottskonto.
Revisorerna ha uttalat uppfattningen, att flyttningsärendena lämpligen
borde överflyttas till ämbetsverkets kameralbyrå. Därest en dylik överflyttning
komine till stånd, syntes det revisorerna även sannolikt att en viss kostnadsbesparing
kunde åstadkommas.
Nu ifrågavarande organisationsspörsmål har varit föremål för uppmärksamhet
av 1941 års militära förvaltningsutredning. Sålunda uttalade utredningen
i sitt betänkande rörande den centrala förvaltningsverksamheten inom
försvarsväsendet, SOU 1942: 16, s. 283 ff, att det hade varit på tal att låta
äienden angaende flyttningsersättning, vilka för det dåvarande inom arméförvaltningens
civila departement handlades å kanslibyrån, i en blivande civilförvaltning
handläggas å kameralavdelningen. Enligt utredningens mening
föreiåg dock övervägande skäl för att låta flyttningsersättningsärendena handlaggas
å kansliavdelningen. Prövningen av anspråk på ersättning för flyttningskostnader
innefattade nämligen i många fall icke blott ett avgörande,
i vilken utsträckning dylik ersättning må beredas vederbörande enligt olika
därom gällande stadganden, utan framför allt ett ingående sakligt bedömande,
huruvida flyttningsersättning i det särskilda fallet över huvud må utgå. I
eH. obetydligt antal tall kunde härvid tämligen invecklade rättsliga
spörsmål uppkom ma, för vilkas lösande personalen å kansliavdelningen på
grund av sitt sysslande med rättsfrågor i övriga avlöningsärenden 1''inge anses
besitta särskilda kvalifikationer.
Att hithörande ärenden lämpligast höra hemma å kanslibyrån framstår
numera än mer naturligt, sedan ärenden rörande omplaceringstraktamenten
— 31
tillkommit. Sistnämnda ärenden äro till sin innebörd uteslutande kanslibyråärenden
och sammanhänga intimt med flyttningsärendena.
Om flyttningsärendena skulle överföras till kameralbyrån torde desamma
böra handläggas å byråns kamrerarekontor. Med hänsyn till den därstädes
tjänstgörande personalens arbetsbörda, är det uteslutet att personalen
i sin nuvarande sammansättning skulle kunna omhänderhava jämväl
flyttningsärendena. Någon personalbesparing — såsom revisorerna räknat
med — kan därför icke beräknas uppstå, därest flyttningsärenden överflyttas
till kameralbyrån.
Såsom stöd för sitt förslag om flyttningsärendenas överförande till kameralbyrån
hava revisorerna, bland annat, åberopat ett av civilförvaltningen
gjort uttalande, att flyttningsärendena vore av specifikt kameral natur. Revisorerna
torde härvid ha åsyftat ämbetsverkets uttalande i samband med det
i medelsäskandena för budgetåret 1948/49 framförda förslaget rörande ändrad
löneställning för flyttningsdetaljens chef. Berörda uttalande, vilket för
övrigt — såsom framgår av det föregående — icke omfattades av kanslibyråns
chef, har ingalunda den innebörden att ämbetsverket ansåge flyttningsärendena
böra överföras till kameralbyrån utan betingades av en strävan
att med tillämpning av de utav försvarets tjänsteförteckningssakkunniga
förordade, av statsmakterna godtagna löneavvägningsprinciperna finna en för
tjänsten i fråga lämplig lönegradsplacering.
I anledning av vad revisorerna uttalat i fråga om avsaknaden av arbetsordning
för ämbetsverket må framhållas, att inom ämbetsverket under förra
hälften av år 1944 utarbetades en arbetsordning, vilken dock icke blivit utfärdad.
Densamma har dock, kompletterad med av generaldirektören ävensom
av byråcheferna utfärdade meddelanden, i praktiken kommit att bliva
riktgivande för arbetet inom ämbetsverket. Att arbetsordningen icke formellt
utfärdats sammanhänger därmed att svårigheter förelegat för civilförvaltningen
att inom ramen för fastställd organisation finna de lämpligaste
funktionsformerna. Ämbetsverket tillkom medan ännu förstärkt försvarsberedskap
rådde. Någon möjlighet att under nämnda tid bilda sig en uppfattning
om huru arbetet inom verket efter återgång till fredsförhållanden skulle
gestalta sig, förelåg icke. Även under tiden närmast efter den förstärkta
försvarsberedskapens upphörande förelåg till följd av olika med beredskapens
avveckling förenade förhållanden icke tillräckligt säkra hållpunkter
för ett slutgiltigt bedömande av ämbetsverkets organisation i detalj. Utvecklingen
har för ämbetsverkets del också kännetecknats av tid efter annan
vidtagna jämkningar i organisationen såsom exempelvis utökning av kanslibyrån
med en tredje sektion, inrättande inom kameralbyrån av en särskild
hålkortsdetalj samt omorganisation av advokatfiskalskontoret. Även om numera
en viss stabilitet inträtt med avseende å arbetet inom civilförvaltningen,
bär dock med hänsyn till nu pågående förvaltningsutredning, vars resultat
torde få förutsättas komma alt medföra vissa organisationsändringar för civilförvaltningens
del, ämbetsverket icke funnit tiden lämplig att utfärda arbetsordning
för ämbetsverket.
I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Ström och Wiholm,
den senare föredragande, samt krigsrådet Brunskog.
Stockholm den 14 januari 1949.
Underdånigst
EDVIN STRÖM.
KHIK O. WIHOLM.
Arvid Malmberg.
— 32 —
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 26, § 4.
Underdånigt utlåtande.
I anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande handläggningen
av flyttningsärenden inom försvaret vill statskontoret endast uttala, att ämbetsverket
förordar, att beslut i flyttningsärende fattas av vederbörande byråchef
efter föredragning av kamreraren i de fall, då på grund av särskilda
tolkningssvårigheter tvekan kan råda, om rätt till ersättning föreligger samt
vid andra avgöranden av principiell räckvidd.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Lindbergson.
Stockholm den 12 januari 1949.
Underdånigst
STIG SJÖLING.
WILHELM BJÖRCK.
Anna-Britta Hult.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 26, § 4.
Underdånigt utlåtande.
I likhet med revisorerna finner riksräkenskapsverket det mindre tillfredsställande,
att beslutanderätten i samtliga flyttningsärenden, som icke avse
avslag å ansökningar om flyttningsersättning eller framställning till Kungl.
Maj:t eller tillämpning av kungörelsen 1929: 252 angående ersättning för flyttnings-
och resekostnader åt diplomatiska och konsulära tjänstemän, av civilförvaltningen
uppdragits åt föreståndaren för flyttningsdetaljen.
I civilförvaltningens skrivelse den 22 september 1947 angående medelsbehovet
för försvarets civilförvaltnings verksamhet under budgetåret 1948/49
(s. 10) angavs, att på föreståndaren för flyttningsdetaljen skulle ankomma
att föredraga eller själv besluta i fråga om utanordnande av ersättning för
flyttningskostnader till befattningshavare vid försvarsväsendet. Härmed
torde hava avsetts att föreståndaren skulle ensam fatta beslut i flyttningsärenden
av mera rutinmässig art, men att i övrigt hithörande ärenden skulle
avgöras efter föredragning av föreståndaren. Enligt riksräkenskapsverkets
mening böra i alla de fall, då särskilda tolknings- eller andra svårigheter
föreligga, ärendena i vederbörlig ordning föredragas inför chefen för kanslibyrån
eller chefen för den sektion, under vilken flyttningsdetaljen lyder.
Bestämmelser härom synas höra intagas i civilförvaltningens instruktion.
Erinras må att såväl inom postverket som statens vattenfallsverk flyttningsärendena
alltefter sin svårighetsgrad antingen avgöras av en särskild
därtill utsedd tjänsteman (förste byråsekreterare i lönegrad Ca 27) eller av
vederbörande byråchef eller av generaldirektören.
— 33 —
Den av revisorerna väckta frågan om överflyttning av hithörande ärenden
från kanslibyrån till kameralbyrån synes vara av beskaffenhet att böra
omprövas av 1946 års militära förvaltningsutredning.
I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Andersson och Ehnbom samt tillförordnade byråchefen Faxelius deltagit.
Stockholm den 10 januari 1949.
Underdånigst
BERNT NEVRELL.
ARVID STENSTRÖM.
Arméförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.
Till Ko n unge n.
Genom remiss den 20 december 1948 har arméförvaltningen anbefallts att
till Kungl. Maj it inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
under § 5 i sin berättelse för budgetåret 1947/48 anfört beträffande
från sakanslag bestridda personalkostnader inom försvaret.
I anledning härav får arméförvaltningen anföra följande.
Riksdagens revisorer finna det tveksamt, huruvida vederbörande förvaltningsmyndigheter
äga rätt att utan särskilt medgivande i varje särskilt fall
medelst anlitande av sakanslag anställa all den personal, som bedömes erforderlig
för tillgodoseende av de med anslagsanvisningen avsedda ändamålen.
Den i 10 § 1 mom. arméförvaltningens instruktion meddelade föreskriften,
enligt vilken hos ämbetsverket må finnas anställda civila befattningshavare
enligt gällande personalförteckning samt dessutom annan civil personal
i mån av behov och tillgång på medel, måste emellertid för ämbetsverkets
vidkommande anses medföra befogenhet att taga i anspråk sakanslag
under ämbetsverkets förvaltning för bestridande av vissa lönekostnader.
Vad angår extra ordinarie personal med avlöning från sakanslag regleras
anställningen genom av Kungl. Maj :t för varje budgetår fastställd personalförteckning
eller under löpande budgetår lämnade särskilda bemyndiganden.
Den från sakanslag avlönade extra personalen finnes anställd med
stöd av — förutom ovannämnda stadgande — i gällande avlöningsreglemente,
4 §, intagna föreskrifter.
Riksdagens revisorer ha funnit det angeläget, alt frågan om den sakanslagsavlönade
personalen snarast upptages till förnyad prövning, emedan
den hittills tillämpade ordningen, enligt vilken för materielanskaffning och
materielunderhåll avsedda medel tagas i anspråk för betydande avlöningsutgifter,
enligt revisorernas uppfattning vore förenad med allvarliga olägenheter
i skilda avseenden. Därvid ha särskilt framhållits nackdelarna ur
budgetteknisk synpunkt, enär riksdagen, då den hade att taga ställning till
ämbetsverkens anslagsäskanden, icke kunde bedöma den totala omfattningen
av förvaltningsverksamheten inom försvaret och därav föranledda
kostnader. Det må härtill framhållas, alt verksamhetens omfattning — och
därmed personalbeståndet — inom försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
i viss utsträckning är beroende på storleken av beviljade anslag (be
3—497/50.
Rev. berättelse ang. statsverket år II.
— u —
myndiganden) för materielanskaffning samt forskning och försök, vilka anslag
kunna avsevärt variera under olika tidsperioder. Att helt överföra avlöningskostnaderna
till vederbörliga avlöningsanslag torde därför svårligen
låta sig göra, även om så kan ske beträffande kostnaderna för de tjänstemän,
som utnyttjas för mera stadigvarande arbetsuppgifter. Bestämda fördelar
i skilda hänseenden torde få anses förknippade med bibehållandet av
myndigheternas rätt att för vissa lönekostnaders bestridande anlita sakanslagsmedel.
Detta gäller exempelvis i fråga om vissa deltidsanställda konsulenter,
som mot förhållandevis låga månad sarvoden anlitas på grund av
särskild sakkunskap.
I detta sammanhang må framhållas, att möjligheten att anlita sakanslag
för bestridande av avlöningskostnader skapat förutsättningar exempelvis för
igångsättande och bedrivande av den bränslekontrollerande verksamheten
inom försvaret samt centralisering av upphandling av fisk för försvarets
och vissa andra statliga myndigheters behov.
Därest beslut skulle komma att fattas om överförande till avlöningsanslag
av lönekostnaderna för den sakanslagsavlönade personal, som utnyttjades
för mera stadigvarande arbetsuppgifter, borde, enligt revisorernas mening,
i den mån sakanslag jämväl fortsättningsvis behövde tagas i anspråk för
bestridande av lönekostnader, speciella föreskrifter i ämnet utfärdas eller
specifika avlöningsstater med personalförteckningar fastställas. Ett genomförande
av revisorernas förslag härutinnan synes emellertid, såsom ovan
berörts, i viss mån ägnat att försämra vederbörande myndigheters möjligheter
att möta uppkommande krav på personalförstärkningar eller ändringar
i personalbeståndet. Beträffande de ifrågasatta specifika avlöningsstaterna
med personalförteckningar får arméförvaltningen framhålla, att det synes
mest praktiskt att lönekostnaderna redovisas såsom totalbehov, varigenom
eventuella efterjusteringar kunna undvikas. Inom en viss ram torde därjämte
myndigheterna — under ovan angiven förutsättning — böra berättigas
att för bestridande av lönekostnaden för extra personal anlita sakanslag
utan andra inskränkningar än de nu gällande. Denna möjlighet bör bl. a.
stå till buds i sådana fall, då anställning av personal sker i syfte att nedbringa
kostnaderna å anskaffnings- eller underhållsanslag.
Vad ovan anförts tager närmast sikte på den sakanslagsavlönade personalen
inom ämbetsverket. I fråga om motsvarande personal vid tyg- och intendenturavdelningarna
underställda lokala organ torde arméförvaltningen
få hänvisa till bilagda avskrift av dess yttrande den 13 oktober 1948 över
försvarets civilförvaltnings, av riksdagens revisorer omförmälda uttalande
i skrivelse den 31 augusti 1948.
Sammanfattningsvis må framhållas, att intet synes vara att erinra mot
att i första hand till avlöningsanslag överföras lönekostnaderna för den sakanslagsavlönade
civila personal med mera stadigvarande arbetsuppgifter, som
är placerad till tjänstgöring inom ämbetsverket. Denna åtgärd synes lämpligen
böra vidtagas i samband med genomförande av en ny förvaltningsorganisation
och ordinariesättning av ifrågavarande personal.
I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade Gustafsson och
Östergren, den senare föredragande, jämväl generalintendenten deltagit.
Stockholm den 14 januari 1949.
T. ÖSTERGREN.
Underdånigst
H. GUSTAFSSON.
Bo Radhe.
Bilaga.
Arméförvaltningen; med yttrande över förslag av försvarets civilförvaltning
angående sättet för bestridande av avlöningskostnader för icke-ordinarie
personal.
Jämlikt skrivelse den 15 september 1948 får arméförvaltningen härmed
avgiva underdånigt utlåtande över med skrivelsen överlämnat utdrag ur försvarets
civilförvaltnings underdåniga skrivelse den 31 augusti 1948 angående
medelsbehovet för budgetåret 1949/50.
Civilförvaltningen har i sitt uttalande i fråga om sättet för bestridande
av avlöningskostnader för icke-ordinarie personal bland annat framhållit, att
sedan några år tillbaka, i vad avsåge armén, förbud meddelats vederbörande
myndigheter att anlita sakanslag för anställande av personal, försåvitt icke
fråga vore om tygstationer och tygverkstäder, där mera affärsmässig verksamhet
bedreves. Det kan tilläggas, att det angivna undantaget, enligt vad
som framgår av propositionen 1947: 130, även gäller beträffande de s. k.
tyganstalterna, vilka äro anslutna till vissa truppförband, samt intendenturverkstäderna
(inkl. tvättinrättningarna) vid truppförbanden samt centralförråd
och centralmagasin. Vid marinen och flygvapnet gäller icke motsvarande
begränsning, utan respektive myndigheter äga att, inom ramen för
tillgängliga, under sakanslag anvisade medel besluta om anställande av personal.
Såsom ett led uti det av civilförvaltningen föreslagna överförandet av
viss personal från sakanslag till avlöningsanslag har civilförvaltningen ansett
att i första hand ett förbud motsvarande det nu för armén gällande
borde meddelas jämväl för övriga försvarsgrenar, såvitt avsåge nyanställning
av personal.
Civilförvaltningen föreslår vidare, att åt respektive försvarsgrenar borde
uppdragas att undersöka i vad mån nu med avlöning från sakanslag anställd
personal hade sådana arbetsuppgifter, att avlöningskostnaderna för densamma
enligt vissa uppdragna riktlinjer borde överflyttas till avlöningsanslag.
Med anledning härav får arméförvaltningen anföra följande.
T ygavdelningen.
Beträffande tjänstemannapersonalen vid tygverkstäderna
gäller, att enligt nämnda riktlinjer personalen vid tygverkstäder
med verkstadstitel skulle komma att avlönas från sakanslag, medan däremot
motsvarande personal vid övriga tygverkstäder skulle komma att avlönas
från avlöningsanslag. Ett överförande från sakanslag av kostnaderna för
denna — mindre — del av tjänstemannapersonalen vid tygverkstäderna anser
tygavdelningen icke vara lämpligt framför allt därför att frågor rörande
tjänstemannapersonal med likartade arbetsuppgifter vid armens tygverkstäder
med avseende på såväl personalbehov som personalens löne- och anställningsförhållanden
böra handläggas av samma myndighet.
I fråga om a r b et ar personalen vid lygve r k‘s tädern a innebär
förslaget, att avlöningskostnaderna för den personal, som icke är att
hänföra till yrkesarbetare, skulle utgå från avlöningsanslag. Enligt gällande
kollektivavtal hänföres till begreppet yrkesarbetare endast den, som efter
förfluten lärlings- eller annan utbildningstid utför arbete, för vilket fordras
en utbildningstid av 4 år. Ett särskiljande på olika anslag av kostnaderna för
den i verkstadstjänst anställda arbetarpersonalen skulle vara synnerligen
opraktiskt, särskilt därför alt arbetsmängden varierar från tid till annan,
— so —
vilket omöjliggör fastställandet av skilda personalstater. Därtill kommer att
alla i verkstadstjänst sysselsatta arbetare höra under samma kollektivavtal
och i förekommande fall böra beredas ackordsarbete, vilket ofta gives ett arbetslag,
sammansatt av arbetare hänförliga till olika lönegrupper. — I detta
sammanhang må erinras om den återverkan på här förevarande spörsmål,
som kan bliva följden av genomförandet utav det förslag till omläggning av
självkostnadsberäkningen vid vissa av försvarets verkstäder, som av statens
organisationsnämnd framlagts i underdånig skrivelse den 2(5 maj 1948. —
Vid centralförråden bestridas lönekostnaderna för samtlig förrådspersonal
från under tygavdelningens förvaltning stående sakanslag. Såsom
framgår av propositionen 1947: 130 (s. 149) ifrågasatte chefen för armén
upptagande på nytt för budgetåret 1947/48 av det tidigare framlagda
förslaget om reglering av anställningsförhållandena för viss förråds- och
kontorspersonal vid bland annat tygavdelningen underlydande anstalter, innebärande
jämväl överförande av personalkostnader från sakanslag till avlöningsanslag.
Försvarets sakanslagsutredning hade emellertid i remissyttrande
ansett sig i avvaktan på organisationsundersökningar vid tygavdelningens
anstalter icke kunna taga ställning till förslaget, och i anledning härav
har föredragande departementschefen hittills icke funnit sig beredd att
avgiva slutligt förslag rörande här avsedda personalfrågor.
Organisationsundersökningar ha under juli månad detta år påbörjats av
försvarets centrala organisationskommitté vid Stockholms tygstation och
pågå fortfarande. När resultatet av dessa undersökningar föreligger, torde
frågan om avlönings- och anställningsförhållandena för här avsedd förrådspersonal
komma alt bliva föremål för omprövning.
lntendenturavdelningen.
I fråga om den vid truppförbandens intendent u r v e r k s t äder
och tvättinrättningar, anställda personalen, so m
har tjänstemannaställning, må erinras om att dessa tjänster enligt
nådigt brev den 30 juni 1948 angående personalförteckning för extra ordinarie
tjänstemän vid arméförvaltningen, med avlöning från andra anslag
än avlöningsanslag m. in., bibehållas övergångsvis, intill dess centraliseringen
av tvätt- och reparationstjänsten genomförts. Det torde med hänsyn härtill
icke föreligga tillräckliga skäl att överflytta avlöningskostnaderna för denna
personalgrupp till avlöningsanslag.
Beträffande arbetarpersonalen vid truppförbandens intendenturverkstäder
och tvättinrättningar måste tagas i
betraktande att förhållandena vid dessa verkstäder för närvarande präglas
av den påbörjade centraliseringen av tvätt- och reparationstjänsten. Sedan
denna genomförts och därmed verkstäderna vid truppförbanden upphört, är
avsett att två arbetare skola finnas vid flertalet truppförband för utförande
av smärre reparationer av enklare beskaffenhet, den ene för skrädderi- och
den andre för skomakeriarbeten. Till dessa arbetare (servicearbetare) är avsett
att tidlön skall utgå, och för arbetenas utförande erfordras icke så hög
grad av yrkesutbildning att arbetarna bliva hänförliga till gruppen yrkesarbetare.
Sedan förhållandena blivit stabiliserade och likartade vid de skilda
förbanden, skulle kunna övervägas att överföra kostnaderna för servicearbetarnas
avlöning till avlöningsanslag.
Nu befintliga arbetare vid skrädderi- och skomakeriverkstäderna utföra
arbetet så gott som uteslutande mot ackord. Timlönerna till dessa arbetare
ha i avtalet bestämts med utgångspunkt från att de icke äro yrkesarbetare.
Enligt gällande kollektivavtal är avsett att ackord skall i viss omfattning
— 37 —
införas jämväl vid tvättarbete, vilket avtalsenligt icke är hänförligt till yrkesarbete.
Samtliga dessa kategorier torde, så länge verkstäderna komma att
finnas, böra avlönas från sakanslag liksom nu är fallet. Detsamma bör för
enhetlighets skull gälla för de tidavlönade arbetare, som utföra passhjälp
vid verkstäderna.
De fåtaliga sadelmakeriarbetare, som för närvarande finnas anstallda
med avlöning från sakanslag under intendenturavdelningens förvaltning,
äro i flertalet fall acltordsavlönade. Då sadelmakeriarbetena äro avsedda att
koncentreras till tygverkstäder, blir efter överflyttning av arbetsuppgifterna
vad ovan anförts" beträffande arbetare vid dessa verkstäder tillämpligt
även beträffande denna arbetarkategori.
Snickeriarbetarna, som äro yrkesarbetare, skulle enligt civilförvaltningens
uttalande även i fortsättningen avlönas från sakanslag, vilket också får anses
vara lämpligast.
Vid de centrala intendent ur anstalter na bestridas lönekostnaderna
för all personal från anslag under intendenturavdelningens förvaltning,
bortsett från personal å intendenturkårens stat samt viss personal för
vakthållning och skötsel av värmeanläggningar, för vilken lönekostnaderna
bestridas av medel, som stå till civilförvaltningens förfogande.
Med hänsyn till att dessa anstalters organisation är under omprövning i
anslutning till den av försvarets centrala organisationskommitté utarbetade
rapporten rörande organisationsundersökningar vid dessa anstalter, synas
skäl tala för att lösningen av frågan om sättet för bestridandet av lönekostnaderna
vid anstalterna sker först i samband med eller efter ställningstagandet
till organisationsspörsmålet. I princip torde icke vara något att erinra
mot att lönekostnaderna för kontorspersonalen, maskinist- och eldarpersonalen
samt garageförmännen överföras till avlöningsanslaget. Detsamma
gäller tjänstemän och — med nedan angivet undantag — övrig personal
vid förråds- och magasinsavdelningarna. Arbetare, som fyller ett stadigvarande
behov vid dessa avdelningar, torde — såsom i ovannämnda rapport
föreslagits — böra erhålla anställning såsom förrådsman, och i samband därmed
torde lönekostnaderna böra överföras till avlöningsanslag. Beträffande
arbetarpersonalen i övrigt vid dessa avdelningar måste understrykas angelägenheten
av att förrådscheferna erhålla möjlighet att — utan inhämtande
av tillstånd för varje särskilt fall — i erforderlig utsträckning anställa tillfällig
personal för in- och utlastning in. m. Detta torde bäst säkerställas
genom att lönekostnaderna för dylik personal även i fortsättningen bestridas
från vederbörliga sakanslag.
Vid driftavdelningarna (bageri, charkuteri, vakuumtorkeri, kvarn) anställda
arbetsledare ha tjänstemannaställning. Dem underställd personal är
i regel hänförlig till yrkesarbetarkategorien. Den omständigheten att yrkesarbetare
icke avses skola överföras till avlöningsanslag, synes icke utgöra
hinder för att arbetsledarna vid dessa avdelningar överföras till anslag av
sådan karaktär.
I underdånig skrivelse den 6 innevarande oktober angående ordinariesättning
av extra ordinarie befattningar har arméförvaltningen föreslagit,
att de för driv me delsanläggningarna avsedda It förrådsförvaltarna
och 11 förste montörerna skulle överföras till ordinarie stat och deras
befattningar uppföras å arméns personalförteckning. Under förutsättning av
bifall till detta förslag torde även lönekostnaderna för arbetarpersonal med
stadigvarande anställning vid anläggningarna, vilken avlönas enligt kollektivavtal,
lämpligen kunna överföras till avlöningsanslag. I fråga om extra arbetskraft
för transporter, in- och utlastning in. in. gäller vad ovan sagts be
-
38
träffande extra personal vid de centrala intendenturanstalterna, nämligen
att lönekostnaderna böra liksom hittills bestridas från sakanslag.
I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade Gustafsson och
Östergren, den senare föredragande, jämväl generalintendenten deltagit.
Stockholm den 13 oktober 1948.
Underdånigst
H. Gustafsson.
T. Östergren.
Bo Radhe.
Marinförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3l>, § 5.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1948 har marinförvaltningen anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse anfört under § 5 angående från sakanslag bestridda
personalkostnader inom försvaret.
Revisorerna hava funnit det angeläget, att frågan om den sakanslagsavlönade
personalen snarast upptages till förnyad prövning. I sammanhang därmed
hava revisorerna även anfört att det vore önskvärt att för envar berörd
myndighet, såsom redan nu ägde rum beträffande byggnadsstyrelsen, specifika
avlöningsstater med därtill knutna personalförteckningar kunde fastställas
i fråga om de personalkostnader, som avsåges skola belasta sakanslag.
Revisorerna erinra om att försvarets civilförvaltning i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1949/50 berört frågan om bestridandet av avlöningskostnaderna
för den sakanslagsavlönade personalen, över civilförvaltningens uttalande
i denna fråga avgav marinförvaltningen underdånigt utlåtande den
13 oktober 1948. I nämnda utlåtande erinrade marinförvaltningen beträffande
avlöning från avlöningsanslag eller sakanslag om riksdagens uttalande
om ordinariesättning av viss e. o. personal, varigenom den personal,
som avsåges ordinariesättas, sannolikt komme att överföras till avlöning
från avlöningsanslag. Marinförvaltningen anförde vidare.
Ämbetsverket anser att sakanslagen skulle kunna än ytterligare befrias
från att belastas med avlöningar genom att — förutom i vissa undantagsfall
— avlöningsanslag i princip borde betala även utgående avlöningar till
icke-ordinarie personal. Sakanslagsbelastning bör om möjligt icke förekomma
i andra fall än när det gäller affärsmässig verksamhet och eventuellt
även i de fall att vederbörande befattningshavares anställning är beroende
av fluktuationer i arbetsvolymen såsom vid varv, verkstäder och inrättningar,
varifrån försäljning äger rum. Marinförvaltningen ansluter sig sålunda
till civilförvaltningens uppfattning, att det nuvarande systemet för anslagsbelastningen
av avlöningsutgifter bör revideras. Svårigheter komma därvid
att uppstå i fråga om lämplig placering av exempelvis kontorspersonal å
varven, vilken huvudsakligen sysslar med verkstadsbokföring, men icke
inom verkstaden utan i förvaltningsexpedition, och därvid även kan syssla
med arbeten, som icke direkt beröra verkstadsdriften. Avlöningskostnaderna
för viss kontorspersonal måste vidare fortfarande utgå från förråds- och
omkostnadstitlar för att därigenom de kostnader skola kunna bestämmas,
som äro nödvändiga för att uträkna förrådspriser, taxor o. s. v.
— 39 —
Beträffande sättet för genomförandet av revisionen och den framtida anställningen
av personal avrådde marinförvaltningen bestämt från genomförandet
av civilförvaltningens förslag innebärande att till en myndighet
skulle koncentreras rätten att besluta om tilldelning av personal. Marinförvaltningen
anförde.
Man måste nämligen beakta, att frågan om inrättandet av befattningar i
första band är en fråga om anstaltens, varvets, förbandets etc. ändamålsenliga
fullgörande av dess arbetsuppgifter, för vilket anstalten och vederbörande
centralförvaltning äro ansvariga. Civilförvaltningen bar icke samma
möjligheter som försvarsgrens- och specialförvaltningarna att bedöma personalbehovet,
då civilförvaltningen icke kan ha dessas kännedom om de
krav, som ställas på lokalmyndigheterna, ej heller om deras arbetsformer
etc. Yttranden kunna visserligen inhämtas från de sakkunniga förvaltningarna,
men detta skulle innebära ett fördröjande moment och dessutom medföra
krav på omfattande utredningar och skriftväxling. Förfarandet skulle
innebära eu besvärande och tung procedur med stora möjligheter att lägga
allvarliga hinder i vägen för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande. Det
förefaller knappast välbetänkt, att befattningar inrättas av en myndighet,
som icke bär ansvaret för deras arbetsprestationer. Ett dylikt system lär icke
heller kunna introduceras utan ändringar och utvidgningar av försvarets
civilförvaltnings organisation under det att motsvarande inskränkning i de
övriga centrala förvaltningarnas organisation icke kan påräknas.
Skulle det av civilförvaltningen skisserade förslaget göras till verklighet,
blir marinförvaltningen i princip satt ur stånd att fylla de uppgifter, som
instruktionsmässigt nu åvila ämbetsverket. En ändring av verkets ansvarsområde
måste bliva en följd av en sådan ordning.
De av civilförvaltningen yppade farhågorna för att olika normer skulle
av de olika centrala förvaltningarna tillämpas vid fastställandet av vederbörandes
löneställning synas överdrivna, sedan numera generella regler
utarbetats av försvarets tjänsteförteekningssakkunniga i förslag till lönegradsplaceringar,
tjänstebenämningar in. in.
Sedan marinförvaltningen bemött vissa av civilförvaltningen i samband
härmed gjorda uttalanden förklarade sig marinförvaltningen icke hava något
att erinra mot att det uppdroges åt försvarsgrensförvaltningarna att utreda
frågan angående överförandet av personal från sakanslag till avlöningsanslag.
Ämbetsverket ville emellertid i detta avseende erinra om att förvaltningarna
redan fått uppdrag att inkomma med förslag till ordinariesättning
av viss personal, vilket enligt vad ovan anförts bland annat torde innebära
dess överflyttning till avlöningsanslag. Ämbetsverket ansåge att denna fråga
borde vara löst innan ytterligare uppdrag i detta avseende gåves. Slutligen
ville ämbetsverket anföra att den viktigaste uppgiften för närvarande syntes
vara att utreda i vad mån ett avlöningsanslag, innefattande i princip all
ordinarie och icke-ordinarie personal, lämpligen kunde uppdelas att handhavas
av skilda förvaltningar. Skulle detta visa sig vara olämpligt, måste
marinförvaltningen avstyrka ytterligare överflyttande av såväl ordinarie
som icke- ordinarie personal från sakanslag till avlöningsanslag. Något principiellt
binder mot att, sedan de gamla s. k. ordinarie anslagen upphört,
avlöna även ordinarie personal från sakanslag torde icke finnas, ehuru detta
icke i och för sig vore önskvärt.
Vad särskilt angår här ovan berörd ordinariesättning av viss personal
fann marinförvaltningen sig i underdånig skrivelse den 6 november 1948
för det dåvarande ej kunna framlägga förslag härom. Marinförvaltningen
anförde härom bland annat.
Eu ordinariesättning i erforderlig utsträckning av befattningar för sak -
— 40 —
anslagsavlönad personal torde inom eu nära framtid bliva ofrånkomlig och
detta i såväl statsnyttans som personalens intresse. Flertalet av de befattningar,
för vilka kostnaderna bestridas av sakanslag, fylla nämligen ett
stadigvarande behov, och många av de i dessa befattningar anställda ha varit
i statstjänst under lång tid och kanske anställda i befattningarna i mer än
ett tiotal år. Marinförvaltningen anser sig emellertid icke för närvarande beredd
att taga ställning till i vilken omfattning en sådan ordinariesättning
nu bör komma till stånd. Även om inom den närmaste framtiden personalförteckning
för marinförvaltningens lokalmyndigheter skulle fastställas,
kommer viss tid att erfordras innan vederbörliga härav betingade beslut hunnit
genomföras. Vidare erfordras att förteckningarna för såväl marinförvaltningen
som lokalmyndigheterna varit i kraft någon tid samt därvid erfarenhet
angående desammas verkningar vunnits. Först då kunna någorlunda
säkra hållpunkter föreligga för ett ställningstagande till frågan om
uppförande på ordinarie stat av vissa av ifrågavarande befattningar. Vad
särskilt marinförvaltningen angår kan vidare frågan om ordinariesättning
av viss del av den sakanslagsavlönade personalen bli beroende av de resultat,
som kunna bliva en följd av 1940 års förvaltningsutrednings blivande
förslag.
Vad marinförvaltningen i sitt förenämnda underdåniga utlåtande den 13
oktober 1948 anfört gäller i huvudsak även i förevarande avseende. Under
åberopande av vad i sagda utlåtande anförts får marinförvaltningen sålunda
uttala, att ämbetsverket icke har något att erinra mot att frågan om den
sakanslagsavlönade personalen upptages till förnyad prövning.
Ämbetsverket erinrar vidare, att personalförteckningar för nu ifrågavarande
personal nyligen fastställts, nämligen med avseende å marinförvaltningen
genom nådigt beslut den 30 juni 1948 och med avseende å de marinförvaltningen
underställda lokala förvaltningsmyndigheterna genom nådigt
beslut den 3 december 1948. Dessa personalförteckningar upptaga all extraordinarie
personal, avlönad från sakanslag, och med avseende å marinförvaltningen
även viss högre extra personal, avlönad från samma anslag.
Denna personal kan betraktas såsom tämligen fast. Fn särskild genomgång
av befattningarna med hänsyn till eventuell överföring av denna personal
till avlöning från avlöningsanslag torde dock vara erforderlig. Utöver denna
personal finnas åtskilliga extra befattningshavare, som hava anställts i mån
av behov. Ehuru denna personal måhända till största delen skulle kunna
avlönas från avlöningsanslag, synes det dock marinförvaltningen lämpligast
att densamma fortfarande avlönas från sakanslag. Frågan härom bör emellertid
bliva föremål för särskilda överväganden. Särskild uppmärksamhet bör
härvid ägnas åt personal vid verkstäder och förråd.
För att överföring till avlöningsanslag skall äga rum måste man såsom
av det ovan anförda redan framgår emellertid uppställa såsom ovillkorlig
förutsättning, att en sådan överföring icke medför några ändringar i marinförvaltningens
ställning med avseende å nu ifrågavarande personal och att
sålunda marinförvaltningens befogenheter i fråga om inrättande av tjänster
in. in. icke givas annan inskränkning än den, som kan föranledas av Kungl.
Maj :ts särskilda direktiv härför.
I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknad souschef, Simonsson,
Zetterström, Bring, Wirström och Wedin, föredragande.
Stockholm den 17 januari 1949.
Underdånigst
STIG H:SON ERICSON.
Harry Bertman.
— 41 —
Flygförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. ISO, § 5.
Till Konunge n.
Genom nådig remiss den 20 december 1948 har flygförvaltningen anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande med anledning av vad 1948 års riksdags
revisorer i sin berättelse, § 5, anfört beträffande från sakanslag bestridda
personalkostnader inom försvaret.
Till åtlydnad härav får flygförvaltningen i underdånighet anföra följande.
Den av riksdagens revisorer angivna ökningen av avlöningskostnaderna
för flygförvaltningens sakanslagsavlönade personal från 5 278 000 kronor
under budgetåret 1946/47 till 6 071 000 kronor under budgetåret 1947/48
är i huvudsak betingad av den från och med den 1 juli 1947 ikraftträdande
löneregleringen jämte tjänsteförteckningsrevisionen. Viss ökning är att
hänföra till nyanställning av personal föranledd av tillkomsten av nya materieltyper,
främst radarmateriel, inom flygvapnet. Vidare må erinras om
den jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 19 mars 1948 från och med den 1
april 1948 inom flygförvaltningen inrättade försvarets robotvapenbyrå.
Beträffande den" av riksdagens revisorer behandlade frågan om överföring
av avlöningskostnaderna för sakanslagsavlönad personal till avlöningsanslag
må nämnas att jämväl 1943 års riksdagsrevisorer under § 6 i sin berättelse
upptogo spörsmålet till behandling. I sitt i anledning härav den 18
januari 1944 avgivna underdåniga utlåtande uttalade flygförvaltningen att
ämbetsverket i likhet med statsrevisorerna funne att bättre översikt och
ökad klarhet över statsmedlens användning skulle vinnas, därest en reform
i antydd riktning komme till stånd.
Flygförvaltningen framhöll i sitt nämnda utlåtande, att den kollektivavtalsanställda
personalen i intet fall borde avlönas från avlöningsanslag. De
tjänstemän inom flygvapnet, som vore anställda vid vissa större verkstäder
och förråd, avlönades från driftstitlar för att en riktig uppfattning om driftskostnaderna
vid verkstäderna eller förråden skulle erhållas och för alt företagens
bärighet skulle kunna utrönas. Detta syntes vara riktigt och någon
ändring därutinnan borde ej komma till stånd. Att i övrigt helt betaga myndigheterna
befogenhet att avlöna icke-ordinarie tjänstemän från sakanslag
syntes icke genomförbart. Det förelåge alltid stora svårigheter att vid avgivande
av förslag till medelsäskanden för ett verk bedöma det exakta behov
av personal av alla kategorier, som kunde uppkomma under ett liell budgetår,
i tiden liggande avlägset från förslagets uppgörande. Dessa svårigheter
gjorde sig med särskild styrka gällande under pågående uppbyggnadsperiod
inom flygvapnet, då nya angelägna och oförutsedda arbetsuppgifter
kunde inställa sig. Myndigheterna borde därför jämväl i fortsättningen -låt vara inom snäva gränser — beredas möjlighet att för särskilda arbetsuppgifter
anställa extra tjänstemän eller kontraktsavlönad personal med
ianspråktagande av medel från sakanslag. Enligt flygförvaltningens mening
vunnes nämligen en i praktiskt hänseende tillfredsställande anordning genom
all sakanslagen icke vidare skulle få anlitas för avlöning till extra ordinarie
tjänstemän, frånsett del fall att särskilda driftstitlar komme till användning
vid verkstäder eller förråd.
Flygförvaltningen är alltjämt av den uppfattningen att avsevärda fördelar
stå att vinna genom alt i huvudsak överföra avlöningskostnaderna för
den sakanslagsavlönade personalen till avlöningsanslag.
42 —
Från förslagsanslaget till Flygvapnet: Avlöningar till viss arbetarpersonal
avlönas för närvarande vissa kollektivavtalsanställda eldare och arbetare
i eldningstjänst. Från och med budgetåret 1949/50 avses jämväl avlöning
till viss kollektivavtalsanställd arbetarpersonal i förrådstjänst bestridas
av nämnda anslag. I vad mån avlöningskostnaderna för övrig kollektivavtalsanställd
personal böra överföras till avlöningsanslag finner sig flygförvaltningen
i förevarande sammanhang icke böra fatta ställning till.
I vad avser den egentliga tjänstemannapersonalen har flygförvaltningen
ingen erinran emot att avlöningskostnaderna för densamma — med nedan
angivna undantag — överföras till avlöningsanslag. Med hänsyn till de svårigheter
att i samband med de årliga medelsäskandena bedöma det framtida
personalbehovet, som äro förknippade med flygvapnets utbyggnad och tillkomsten
av nya materieltyper in. in., förutsätter flygförvaltningen, att ämbetsverket
beredes möjlighet att i anslutning till icke förutsedda nya arbetsuppgifter
eller för fullgörande av tillfälliga uppgifter anställa erforderlig
personal såsom extra tjänstemän. I anslutning härtill bör den under flygförvaltningens
avlöningsanslag uppförda anslagsposten till avlöningar till
övrig icke-ordinarie personal upptagas förslagsvis, varvid densamma kan
maximeras av Kungl. Maj :t.
I vad avser de icke-ordinarie tjänstemän inom flygvapnet, som äro anställda
vid vissa större verkstäder och förråd och som avlönas från driftstitlar,
finner flygförvaltningen alltjämt alt någon ändring icke bör komma till
stånd. I delta sammanhang må erinras att vid bifall till det av statens organisationsnämnd
med underdånig skrivelse den 26 maj 1948 efter särskild
utredning framlagda förslaget till normer för självkostnadsberäkning och
prissättning vid försvarets verkstäder avlöningskostnaderna för vid flygvapnets
centrala verkstäder (1. klass verkstäder) samt flottilj verkstäder (2.
klass verkstäder) tjänstgörande civilmilitär personal — vilka kostnader för
närvarande bestridas från förslagsanslaget till Flygvapnet: Avlöningar till
aktiv personal in. fl. — slutligt skola belasta verkstädernas driftskostnader.
Såsom riksdagens revisorer framhållit har jämväl försvarets civilförvaltning
i anslagsäskandena för budgetåret 1949/50 — i vad de icke avse ämbetsverkets
eget medelsbehov — berört frågan om den sakanslagsavlönade
personalen. Civilförvaltningen har såsom ett led i strävandena att undanröja
olägenheterna med det nuvarande systemet föreslagit, att förbud motsvarande
det nu för armén gällande meddelas för övriga försvarsgrenar,
såvitt avser nyanställning av personal. Därefter torde enligt civilförvaltningens
mening åt respektive försvarsgrensförvaltningar böra uppdragas alt undersöka
i vad mån nu med avlöning från sakanslag anställd personal har sådana
arbetsuppgifter, att avlöningskostnaderna böra överflyttas till avlöningsanslag.
I underdånigt utlåtande den 12 oktober 1948 har flygförvaltningen
— under erinran att jämlikt nådigt brev den 30 juni 1947 ("regleringsbrev
II) sakanslag från och med den 1 juli 1947 icke må tagas i anspråk
för avlönande av kontorspersonal vid försvarsområdesstaberna och
vid truppförbanden med undantag för tygverkstäder och tyganstalter — uttalat,
att ämbetsverket intet hade att erinra emot att motsvarande föreskrift
meddelades för flygvapnets vidkommande i vad avsåge nyanställning vid
flygflottiljerna med undantag för flottiljverkstäderna. Utan att då fatta
ställning till principen för överförande av personal från sakanslag till avlöningsanslag
hade flygförvaltningen heller icke något att erinra "emot att
åt ämbetsverket uppdroges att undersöka om och i vad mån dylikt överförande
borde äga rum.
Såsom riksdagens revisorer framhållit ha 1946 års riksdagsrevisorer under
g 2 i sin berättelse lämnat vissa uppgifter angående storleken av de
— 43 —
personalkostnader vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter, vilka
då bestredos från försvarsgrenarnas allmänna avlöningsanslag. Vid behandlingen
av förevarande ärende uttalade riksdagen (skrivelse 1947: 329) att
de utgifter som för närvarande redovisades å de till försvarets centrala förvaltningsmyndigheters
förfogande ställda avlöningsanslagen motsvarade i
allmänhet endast till en mindre del vederbörande myndigheters totala personalkostnader.
De avlöningsförmåner som utginge till den vid centralmyndigheterna
tjänstgörande militära och civilmilitära personalen bestredos
sålunda med vissa smärre undantag från respektive försvarsgrenars allmänna
avlöningsanslag. Därtill komme de personalkostnader som belastade
olika anskaffnings- och underhållsanslag. Någon möjlighet att direkt ur
riksstaten och budgetredovisningen erhålla kännedom om de totala avlöningskostnaderna
för den centrala förvaltningsverksamheten inom försvaret
förelåge sålunda icke. Detta ansåge riksdagen i likhet med revisorerna
icke vara" ur budgetteknisk synpunkt tillfredsställande. Det syntes riksdagen
lämpligt, att förevarande spörsmål bleve föremål för övervägande av
1946 års militära förvaltningsutredning.
Med hänsyn till att frågan om den sakanslagsavlönade personalen är föremål
för behandling inom 1946 års militära förvaltningsutredning synes
enligt flygförvaltningens mening i avvaktan på resultatet av denna utredning
någon ändring i nu gällande ordning för avlöningskostadernas bestridande
icke böra göras. Härför talar jämväl den omständigheten att vid frågans
bedömande hänsyn synes böra tagas till vissa andra utredningar såsom
1948 års anställningsutredning, som utreder avgränsningen mellan löneplansreglerad
tjänstemannaanställning och kollektivavtalsanställning, samt
utredningen rörande avlöningsstaternas uppställning m. m. I fråga om sistnämnda
utredning må nämnas att utredningsmännen med skrivelse den 15
december 1948 till chefen för finansdepartementet överlämnat promemoria
angående de civila avlöningsstaternas uppställning. Utredningsmännen ha
härvid förutsatt, att en översyn av de militära avlöningsstaternas uppställning
och därmed sammanhängande specialproblem lämpligen bör anstå till
dess att de allmänna principerna för en omläggning av de civila avlöningsstaterna
blivit fastslagna.
I ärendets handläggning ha, förutom undertecknad souschef, deltagit
Jacobsson, Iacobson samt Edelsvärd, den sistnämnde föredragande.
Stockholm den 14 januari 1949.
Underdånigst
N. SÖDERBERG.
J. Lidströmer.
Försvarets civilförvaltnings
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.
Till K onunge n.
Genom remiss den 20 december 1948 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 5 i sin berättelse anfört rörande från sakanslag bestridda
personalkostnader inom försvaret.
— 44 —
I anledning härav får civilförvaltningen anföra följande.
Såsom revisorerna framhållit, är den nuvarande ordningen, enligt vilken
för materielanskaffning och materielunderhåll avsedda medel tagas i anspråk
för avlönings- och resekostnadsutgifter, förenad med betydande olägenheter.
En av konsekvenserna härav är — såsom civilförvaltningen påpekat
i sitt av revisorerna åberopade, i medelsäskandena för budgetåret
1949/50 gjorda uttalande i ämnet — att inom en och samma myndighet kan
finnas anställd personal för ensartade uppgifter med avlöning från olika anslag
och lydande under flera anslagsförvaltande centralmyndigheter, vilka
måhända tillämpa olika normer såväl vid bedömande av behovet av personal
som vid fastställande av vederbörandes löneställning och lönevillkor i
övrigt. Jämväl armé- och marinförvaltningarna hava i sina anslagsäskanden
för nästkommande budgetår påpekat olägenheterna av det nuvarande
systemet. Sålunda har arméförvaltningen gjort gällande (se innevarande års
statsverksproposition IV huvudtiteln, s. 51), att spänning uppkommit i löneställningen
olika personalkategorier emellan, i det att den sakanslagsavlönade
personalen till följd av tjänsteförteckningsrevisionen skulle ha fått
förmånligare löneställning än personal avlönad från avlöningsanslag. Marinförvaltningen
har påtalat (se samma proposition IV huvudtiteln, s. 58)
den ojämnhet som genom tjänsteförteckningsrevisionen skulle ha uppkommit
mellan sakanslagsavlönad personal och personal med lön från avlöningsanslag.
Lika med revisorerna finner civilförvaltningen det därför angeläget,
att frågan om den sakanslagsavlönade personalen snarast upptages till förnyad
prövning. Erinras må, att även 1948 års riksdag (se statsutskottets utlåtande
nr 165, s. 16) uttalat angelägenheten av att avlöningskostnaderna
för den sakanslagsavlönade personalen snarast överföras till avlöningsanslag,
i den utsträckning så lämpligen kan ske.
Alt försvarets sakanslagsutredning på sin tid nedlades, torde vara att tillskriva
svårigheterna att på grund av då pågående utredningar inom försvaret
— 1945 års försvarsutredning och den ännu pågående militära förvaltningsutredningen
— klarlägga, i vilken utsträckning den från sakanslag avlönade
personalen kunde förutses komma att utnyttjas för mera stadigvarande
arbetsuppgifter. Enligt de för sakanslagsutredningen meddelade direktiven
borde nämligen avlöningskostnaderna för dylik personal bestridas från
avlöningsanslag. Såsom civilförvaltningen framhållit i sina medelsäskanden,
behöver emellertid överföringen av avlöningskostnaderna för redan anställd
personal icke göras avhängig av organisatoriska överväganden utan kan ske
helt oberoende härav, en uppfattning, till vilken även revisorerna lämnat sin
anslutning. Anledning att dröja med en dylik överföring föreligger numera
än mindre, sedan Kungl. Maj :t på förslag av vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter
och efter försvarets tjänsteförteckningsutrednings hörande
fastställt lönegradsplacering för den sakanslagsavlönade personalen inom
försvaret, vilket fastställande torde få förutsättas samtidigt innefatta en
prövning av det nu förefintliga behovet av dylik personal.
Enligt revisorernas mening borde till avlöningsanslag överföras kostnaderna
för tjänstemän, vilka utnyttjas för mera stadigvarande behov. Den
mera tillfälligt anställda personalen skulle alltså även i fortsättningen avlönas
av sakanslag. Enligt ämbetsverkets mening bör det emellertid övervägas
om icke jämväl kostnaderna för sistnämnda personal böra överföras till
avlöningsanslag. Något bärande skäl för att i anslagshänseende göra åtskillnad
mellan denna personal och den för tillfälliga behov anställda personalen,
vilken redan nu avlönas från avlöningsanslag, synes knappast föreligga.
Såsom civilförvaltningen framhållit i sina förberörda medelsäskanden, torde
den principen böra vara vägledande, att avlöningsanslag skall användas för
45
dels samtlig tjänstemannapersonal med undantag för personal i verkstäder
av sådan storleksordning, att redovisningen av rörelsens tillgångar, inkomster
och utgifter sker över särskilda kapitalfonder eller annorledes i särskild
ordning (över verkstadstitel), dels ock för annan arbetarpersonal än
yrkesarbetare i egentlig mening (d. v. s. handräckningspersonal, personal
för eldningstjänst samt grov- och diversearbetare).
Såsom revisorerna erinrat, har sedan några år tillbaka för arméns vidkommande
förbud meddelats vederbörande myndigheter att anlita salcanslag
för anställande av personal, försåvitt icke fråga är om tygstationer och
tygverkstäder, där mera affärsmässig verksamhet bedrives. Vid marinen och
flygvapnet däremot gäller icke motsvarande begränsning, utan respektive
myndigheter äga att, inom ramen för tillgängliga, under sakanslag anvisade
medel, besluta om anställande av personal. I sina anslagsäskanden för nästa
budgetår har civilförvaltningen framhållit, att — i avvaktan på att frågan
om sakanslags utnyttjande för avlöningsändamål blir slutgiltigt löst — förbud
motsvarande det nu för armén gällande borde meddelas även för de
båda övriga försvarsgrenarna, såvitt avser nyanställning av personal.
I den mån sakanslag jämväl i fortsättningen må komma att tagas i anspråk
för här ifrågavarande ändamål, torde, såsom revisorerna uttalat, åtgärder
böra vidtagas för klargörande, i vilken utsträckning sakanslag få
utnyttjas för bestridande av löner, reseersättningar och dylikt. I fråga om
kostnader för löner synes detta lämpligen böra ske på det sätt att — såsom
redan är fallet beträffande flygvapnets anslag till anskaffning av flygmateriel
— i staten för vederbörligt sakanslag upptagas en särskild post för avlöningar,
vilken synes böra vara obetecknad. Material för beräknande av sådana
"poster torde numera kunna förebringas genom den särskilda statistik
över samtliga försvarets utgifter, vilken enligt civilförvaltningens föreskrifter
förts sedan den 1 juli 1947. Lika med revisorerna anser civilförvaltningen
det även önskvärt, att till vederbörlig avlöningsstat fogas av Kungl. Maj :t
fastställd personalförteckning. I detta sammanhang får civilförvaltningen
erinra om riksdagens uttalande (se statsutskottets förenämnda utlåtande
1948: 165, s. 17), att det borde utredas, om icke — i den mån ett överförande
till avlöningsanslag icke kommer till stånd — frågan om inrättande
och lönegradsplacering av extra ordinarie tjänster i lönegrad Ce 25 och högre
med avlöning från försvarets sakanslag kunna underställas riksdagen i
samma ordning, som redan nu sker exempelvis i fråga om byggnadsstyrelsens
av byggnadsmedel avlönade tjänstemän i motsvarande löneställning.
I samband med den av revisorerna åsyftade utredningen synes — på sätt
civilförvaltningen framhållit i utlåtande den 14 januari 1947 i anledning
av remiss å riksdagsrevisorernas i berättelse för budgetåret 1945/46 under
§ 2 framställda erinringar angående redovisningen av vissa militära ämbetsverks
personalkostnader — böra undersökas möjligheten att i särskild ordning
erhålla en sammanfattning av kostnaderna för den militära och civilmilitära
personal, som tjänstgör i försvarets centrala förvaltningsmyndigheter.
I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Ström och Wiholm,
den senare föredragande, samt krigsrådet Brunskog.
Stockholm den 14 januari 1949.
ERIK G. WIHOLM.
Underdånigst
EDVIN STRÖM.
Arvid Malmberg.
— 46 —
Försvarets sjukvårdsförvaltnings
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.
Till Konungen.
Sedan försvarets sjukvårdsförvaltning den 20 december 1948 anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse
anfört angående från sakanslag bestridda personalkostnader inom försvaret,
får sjukvårdsförvaltningen i underdånighet meddela, att inom förvaltningens
verksamhetsområde numera icke finnes anställd någon personal
med avlöning från sakanslag. Vad i berättelsen i hithörande delar anförts
synes därför sakna aktualitet för sjukvårdsförvaltningens vidkommande.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknade
Lindsjö och Kjellström, den senare föredragande, t. f. byrådirektören Kinnander.
Stockholm den 13 januari 1949.
Underdånigst
D. LINDSJÖ.
C. BIRGER KJELLSTRÖM.
Clas Malmberg.
Krigsmaterielverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del t, s. 30, § 5.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1948 har Ivungl. Maj :t anbefallt krigsmaterielverket
att avgiva och före den 18 dennes till försvarsdepartementet inkomma
med underdånigt utlåtande med anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört i sin berättelse under § 5.
Till åtlydnad härav får krigsmaterielverket i underdånighet anföra följande.
Den av revisorerna uppdragna frågan berör endast i relativt ringa utsträckning
krigsmaterielverkets ämbetsområde. Inom verkets huvuddel är
den ojämförligt större delen av personalen avlönad från avlöningsanslag.
Från sakanslag avlönas i huvudsak endast viss del av verkets kontrollpersonal.
Vid sammansättningsverkstäderna (lokalförvaltningarna) däremot är
den del av personalen, som direkt beröres av driften, avlönad från sakanslag.
Krigsmaterielverket erinrar om att i de direktiv, som lämnades genom
Kungl. Maj ds beslut den 15 juni 1944 tillkallade sakkunniga, uttalades att
vad beträffade sådana verkstäder och förråd, som på grund av sin omfattning
eller av annan anledning redovisade inkomster och utgifter å särskilda
driftstitlar vid sidan av riksstaten, borde övervägas, om icke för åstadkommande
av mer rättvisande självkostnadskalkyler den vid dessa sysselsatta
personalen som regel borde avlönas från dessa driftstitlar. Sådana per
-
47 —
sonalgrupper, vilkas anställning borde regleras genom kollektivavtal, syntes
icke heller beröras av utredningen. Krigsniaterielverket anser att vad
sålunda anförts har tillämplighet även å nu ifrågavarande personal vid sammansättningsverkstäderna.
Personaluppsättningen vid dessa verkstäder
måste även smidigt kunna anpassas till beställningsläget. Enligt verkets
mening är det därför icke lämpligt att avlöna denna personal över avlöningsanslag.
Vad angår sättet för avlöning av krigsmaterielverkets kontrollpersonal
vill verket erinra att å verkets avlöningsanslag medel beräknats för avlöning
av den kontrollpersonal, som beräknats erforderlig under alla förhållanden
och således vid en starkt nedskuren anskaffningsvolym. I den mån
anskaffningen ökat därutöver har ytterligare erforderlig personal anställts
och avlönats över sakanslag. Då behov av sådan utökning kan uppkomma
mycket hastigt anser verket att nuvarande ordning på detta område bör
bibehållas. I den mån den sakanslagsavlönade kontrollpersonalen visar sig
vara mera permanent erforderlig möter dock icke hinder för dess överförande
till avlöningsanslag.
Revisorerna finna det angeläget, att frågan om den sakanslagsavlönade
personalen snarast upptages till förnyad prövning och att i den mån sakanslag
jämväl i fortsättningen behöver tagas i anspråk för här ifrågavarande
ändamål, speciella föreskrifter i ämnet utfärdas. Krigsniaterielverket har
icke något att invända häremot. Vid en sådan utredning bör dock beaktas
vad krigsniaterielverket ovan anfört.
Slutligen vill krigsniaterielverket med anledning av revisorernas uttalande
om att det vore önskvärt ifall för envar berörd myndighet, såsom redan
nu sker beträffande byggnadsstyrelsen, specifika avlöningsstater med därtill
knutna personalförteckningar kunde fastställas i fråga om de personalkostnader,
som avses skola belasta sakanslag, erinra om att detta vad
krigsniaterielverket beträffar redan sker genom de av Kungl. Maj:t särskilt
fastställda staterna för av krigsniaterielverket bedriven kontrollverksamhet
samt för löne- och driftskostnaderna vid krigsmaterielverkets sammansättningsverkstäder.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit förutom undertecknade
Reuterwall och Palme, den sistnämnde föredragande, ledamöterna Bergström,
Sundström, Granström och Lindnér.
Stockholm den 17 januari 1949.
Underdånigst
S. REUTERWALL.
RUTGER PALME.
Fortifikationsförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.
Underdånigt utlåtande.
Med anledning av förevarande remiss får fortifikationsförvaltningen erinra
om de överväganden och beslut, som frågan om fördelningen av avlöningskostnaderna
för ämbetsverkets personal å avlönings- och sakanslag
varit föremål för i samband med förvaltningens inrättande. Enligt fortifikations-
och byggnadsförvaltningsutredningens betänkande den 27 decem
-
— 43 —
ber 194.3 (SOU 1945:65, s. 129 och 97) föreslogs sålunda, att från avlöningsanslag
skulle bestridas kostnaderna för dels all med underhålls- och
förvaltningsverksamhet sysselsatt personal och dels den personal, som med
säkerhet erfordrades inom den centrala administrationen för en nybyggnadsverksamhet
om 4 miljoner kroncr per år. Den för centraladministrationen
därutöver behövliga nybyggnadspersonalen liksom även all personal å arbetsplatserna
(kontrollanter och arbetsledare jämte biträden åt dem) borde
erhålla avlöning från byggnadsanslag. 1946 års militära förvaltningsutredning
ansåg däremot (se propositionen nr 142/1947, s. 118), att kostnaderna
för all med aktuella nybyggnadsuppgifter sysselsatt personal borde belasta
byggnad sanslagen. Vid avlåtandet av nämnda proposition framhöll föredragande
departementschefen i denna fråga att, ehuru under de senaste
åren inom försvarets olika förvaltningsområden eftersträvats en överflyttning
av avlöningskostnader från sakanslag till avlöningsanslag, kostnaderna
för avlöning av den med aktuella nybyggnadsuppgifter sysselsatta personalen
borde bestridas från byggnadsanslagen utom vad avsåge kostnaderna
lör ordinarie tjänstemän, vilka borde belasta avlöningsanslaget. Den för
nyf)yg§na<äsverksamheten avsedda extra ordinarie personalen i högre lönegj
ad än davarande 21, borde under särskild rubrik uppföras å ämbetsverkets
personalförteckning, varjämte, innan det nya verket vunnit erforderlig
stadga, även personalorganisationen beträffande den lägre extra ordinarie
personalen borde fastställas av Kungl. Maj :t. Genom fastställande av särskild
stat borde Kungl. Maj :t därjämte meddela bestämmelser rörande dispositionen
av byggnadsanslag för bestridande av personalkostnader. Departementschefen
förklarade sig även räkna med att extra ordinarie befattningar
inrättades för omkring hälften av den personal, som på längre sikt
beräknades erforderlig för nybyggnadsverksamhet. — Ifrågavarande departementschefens
uttalanden gåvo icke riksdagen anledning till erinran.
Genom beslut den 30 juni 1948 angående vissa anslag för budgetåret 1948/
49 under riksstatens fjärde huvudtitel fastställde Kungl. Maj :t personalförteckning
för bland annat extra ordinarie tjänstemän vid fortifikationsför\
altningen i högre lönegrad än Ce 24 ävensom i nämnda och lägre lönegrader
med avlöning från byggnadsanslag. Kungl. Maj :t bemyndigade därjämte förvaltningen
att med de begränsningar, som i varje särskilt fall kunde vara
meddelade, tills vidare taga i anspråk till ämbetsverkets förfogande ställda
byggnadsanslag samt anslag för forskningsverksamhet och för fortifikatorisk
rustningsplanläggning för alt bestrida avlöningskostnader för personal,
som sysselsattes med respektive nybyggnadsuppgifter, forskningsverksamhet
och fortifikatorisk rustningsplanläggning.
För fortifikationstörvaltningens del finnas sålunda noggranna föreskrifter
angående i vilken utsträckning'' sakanslag få anlitas för avlöning av personal.
Ämbetsverket har därjämte för avsikt att, sedan någon tids erfarenhet
vunnits beträffande förvaltningens verksamhet samt för närvarande
förefintlig övertalig personal kunnat avvecklas, till Kungl. Maj :t ingå med
förslag till särskild stat med bestämmelser rörande dispositionen av byggnadsanslag
för bestridande av personalkostnader i enlighet med departementschefens
ovan återgivna uttalande.
Förvaltningen anser för sin del, att den uppdelning av kostnaderna för
ämbetsverkets personal å avlönings- och sakanslag, som enligt ovan tilllämpas,
är principiellt riktig. Härigenom kan nämligen bland annat erhållas
en rättvisande bild av kostnaderna för ämbetsverkets byggnadsverksamhet.
Med hänsyn till vad riksdagens revisorer anfört angående bland annat
önskvärdheten av att överföra kostnaderna för sakanslagsavlönade tjänstemän,
vilka utnyttjas för mera stadigvarande arbetsuppgifter, till avlönings
-
— 49
anslag, har förvaltningen emellertid icke något att erinra mot att frågan
om bestridande av avlöningskostnaderna för den för närvarande medelst anlitande
av sakanslag anställda personalen göres till föremål för utredning.
Stockholm den 20 januari 1949.
Underdånigst
NILS CARLQUIST.
G. NORDBERG.
Stig-Eric Morin.
Försvarets forskningsanstalts
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1948 har Kungl. Maj :t anbefallt försvarets
forskningsanstalt att före den 18 januari 1949 inkomma med underdånigt
utlåtande med anledning av vad 1948 års riksdagsrevisorer anfört rörande
från sakanslag bestridda personalkostnader inom försvaret. Till åtlydnad
härav får försvarets forskningsanstalt i underdånighet anföra följande.
I propositionen 1944: 293 angående inrättande av försvarets forskningsanstalt
förutsattes, att avlöningskostnaderna skulle bestridas dels från avlöningsanslag,
dels från ett särskilt forskningsanslag. Ur det förra skulle
således bestridas, bland annat, avlöningskostnaderna för sådana extra ordinarie
tjänstemän vid forskningsanstalten, vilka kunde beräknas komma att
tillhöra anstaltens fasta personal, medan ur det senare skulle bestridas
samma kostnader för sådan personal, som icke kunde anses ingå i anstaltens
fasta kader. Från forskningsanslaget avlönades till en början endast sådan
personal, som anställts med personligt kontrakt mot visst individuellt arvode
och vars anställning ansågs vara av mera tillfällig karaktär. Sedermera
har emellertid även annan personal kommit att avlönas med anlitande
av nämnda anslag. Vid den i anslutning till den allmänna löneregleringen
under år 1947 påbörjade tjänsteförteckningsrevisionen inom försvaret förutsattes
sålunda, bland annat, att personal, som före den 1 juli 1947 anställts
med personligt kontrakt eller individuellt arvode, i största möjliga
utsträckning skulle överföras till löneplansreglerad anställningsform. Detta
medförde för forskningsanstaltens del, att här berörda personalkategori till
större delen överfördes till någon av anställningsformerna extra (Cg), aspirant
(Cf) eller extra ordinarie (Ce), vad beträffar den senare dock endast
i 24 eller lägre lönegrader.
Forskningsanstalten finner, i likhet med vad revisorerna i sin årsberättelse
uttalat, det ur skilda synpunkter angeläget, att frågan om den sakanslagsavlönade
personalen snarast upptages till förnyad prövning. I första
hand synes det därvid påkallat, att avlöningskostnaderna för extra ordinarie
personal överföras till avlöningsanslag. Forskningsanstalten har därför
i sådant syfte i sina petitaskrivelser hemställt om uppräkning av avlöningsanslaget.
4—497450. Rev. berättelse ang. statsverket år 19iS. II.
50 —
Vad slutligen beträffar revisorernas förslag rörande fastställande av specifika
avlöningsstater med därtill knutna personalförteckningar i fråga om
de kostnader, som avses skola belasta sakanslag, synes en dylik anordning
icke lämplig för en institution av forskningsanstaltens karaktär. Verksamheten
vid forskningsanstalten är av naturliga skäl av annan art än vid försvarets
förvaltningsmyndigheter i övrigt, beroende främst därpå, att arbetsuppgifterna
svårligen, ens för relativt kort tid framåt, kunna förutses; nya
arbetsuppgifter måste allt efter uppkommande behov lösas, påbörjade arbetsuppgifter
stundom avbrytas, innan de hunnit fullföljas. För nya forskningsuppdrag
erfordras vidare i många fall omedelbart anställande av annan
personal — specialister på olika områden, personal med särskild fackutbildning
o. s. v. — än den som redan finnes anställd vid anstalten. Till följd av
det sålunda ständigt växlande personalbehovet är det nödvändigt, att forskningsanstalten
lämnas relativt fria händer vid anställande av personal med
avlöning från anslaget till viss forskningsverksamhet. Erinras må att Kungl.
Maj:t av denna anledning redan i ämbetsskrivelse den 22 juni 1945 funnit
gott medgiva, att bestämmelserna i kungörelsen den 2 februari 1945 (nr 25)
med vissa bestämmelser angående tillsättning av befattningshavare vid försvaret
icke skulle äga avseende å forskningsanstalten.
Vid forskningsanstalten förekommer vidare, att vid anstalten i långt
större utsträckning än som sker vid andra myndigheter utnyttjas studerande
vid högskolor eller andra utbildningsanstalter, vilka genomgått föreskrivna
kunskapsprov i ett eller annat ämne, men ännu icke avlagt vederbörlig
slutexamen. Sådan personal anställes därför ofta för relativt kort tid.
På grund av dessa och i det föregående avhandlade förhållanden fann försvarets
tjänsteförteckningsutredning det ogörligt att föreslå fastställande av
särskild personalförteckning för forskningsanstalten, upptagande extra ordinarie
tjänster i lägre lönegrader med avlöning från sakanslag. Å andra sidan
ansåg utredningen det icke stå i överensstämmelse med principerna för
den allmänna löneregleringens genomförande, att för den här avsedda personalen
i dess helhet fortsättningsvis tillämpades lösligare anställningsformer
än för andra jämförliga personalkategorier inom försvaret. För tillgodoseende
av såväl forskningsanstaltens behov av största möjliga frihet i
fråga om anställande av den för verksamheten erforderliga personalen som
personalens berättigade anspråk på en mot anställningens varaktighet svarande
fastare anställningsform, fann sig utredningen böra förorda, att forskningsanstalten
bemyndigades inrätta extra ordinarie tjänster i Ce 24 och
lägre lönegrader med anlitande av forskningsanslaget. Genom beslut den 30
juni 1948 lämnade Kungl. Maj :t det sålunda förordade bemyndigandet, varvid
forskningsanstalten ålades att årligen före den 1 oktober till Kungl.
Maj :t inkomma med uppgift å det antal extra ordinarie tjänstemän i här
avsedda lönegrader som närmast föregående budgetår innehaft anställning
hos forskningsanstalten.
I övrigt har revisorernas årsberättelse, såvitt avser här ifrågavarande del,
icke givit anledning till uttalande från forskningsanstaltens sida.
Remisshandlingarna återgå härjämte.
Stockholm den 17 januari 1949.
Underdånigst
ALBERT BJÖRKESON.
F. Enger.
— 51 —
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.
Underdånigt utlåtande.
Den av revisorerna verkställda utredningen ger vid handen, att kostnaderna
för de vid armé-, marin- och flygförvaltningarna samt fortifikationsförvaltningen
anställda tjänstemän, vilka avlönas från anskaffnings- och
underhåll sanslag, högst avsevärt överstiga de anslagsmedel, som sammanlagt
anvisas å de för respektive myndigheter fastställda avlöningsstaterna.
Jämväl de från sakanslagen bestridda kostnaderna för reseersättningar uppgå
till betydande belopp. I likhet med revisorerna finner riksräkenskapsverket
detta förhållande vara mindre tillfredsställande, bland annat därför
att myndigheterna vid anställande och avlöning av sådan personal varom nu
är fråga ofta komma att tillämpa olika principer. Vidare omöjliggöres med
den nuvarande ordningen en samlad överblick över den totala omfattningen
av förvaltningsverksamheten inom försvaret. Ej heller kan ur budgetredovisningen
inhämtas uppgift rörande storleken av de kostnader för avlöning
och resor in. m., som föranledas av nämnda förvaltningsverksamhet.
Nu ifrågavarande spörsmål har varit föremål för övervägande av inom
försvarsdepartementet tillkallade särskilda sakkunniga, försvarets sakanslagsutredning.
Av vissa i revisorernas berättelse närmare angivna skäl
nedlades emellertid denna utredning under år 1946. Enligt riksräkenskapsverkets
mening bör denna fråga upptagas till förnyad prövning, sedan de
av 1946 års militära förvaltningsutredning behandlade organisationsproblemen
vunnit sin lösning.
I samband med en dylik utredning synes i första hand böra övervägas,
huruvida personalkostnader över huvud taget skola få belasta sakanslag.
Framhållas må, att de förvaltningsmyndigheter, varom här är fråga, ha till
huvudsaklig uppgift att anskaffa, underhålla och vårda den materiel respektive
de byggnader, som erfordras för försvaret. Den vid viss förvaltningsmyndighet
anställda personalen måste därför, oavsett för vilka göromål
densamma i varje särskilt fall anlitas, anses fullgöra arbetsuppgifter,
som direkt sammanhänga med vederbörande verks instruktionsmässigt fastställda
allmänna ämbetsåligganden.
Därest ej samtliga från sakanslag bestridda avlöningskostnader finnas
kunna överföras till avlöningsanslag, synes i allt fall kostnaderna för den
personal, som enligt vad erfarenheten givit vid handen fyller ett permanent
behov av arbetskraft vid vederbörande verk, böra överföras till avlöningsanslag.
En dylik anordning synes påkallad jämväl med hänsyn till önskvärdheten
av att i rimlig utsträckning kunna bereda här ifrågavarande personal
ordinarie anställning.
I den mån vid en förnyad omprövning av föreliggande fråga sakanslag
jämväl i fortsättningen anses böra tagas i anspråk för personalkostnader,
torde på sätt revisorerna föreslagit särskilda föreskrifter i ämnet böra utfärdas
till förebyggande av alt sakanslag obehörigen utnyttjas för nu berörda
ändamål. Lämpligt synes vara att beträffande ifrågavarande kostnader
specifika avlöningsstater med därtill anslutna personalförteckningar
framläggas för riksdagen i samband med de årliga anslagsäskandena på stift
redan nu sker i fråga om byggnadsstyrelsens av byggnadsmedel avlönade
tjänstemän.
— 52 -
I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Andersson och Ehnbom samt tillförordnade byråchefen Faxelius deltagit.
Stockholm den 10 januari 1949.
Underdånigst
BERNT NEVRELL.
ARVID STENSTRÖM.
Statens organisationsnämnds
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss “/« 1948 får statens organisationsnämnd i
underdånighet inkomma med utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin
berättelse anfört angående från sakanslag bestridda personalkostnader inom
försvaret.
Frågan om bestridande av kostnaderna för den från sakanslag avlönade
ioke-ordinarie tjänstemannapersonalen inom försvarsmakten har tidigare
— såsom även framgår av revisorernas berättelse — varit föremål för behandling
i skilda sammanhang. De olika utredningar och myndigheter,
som haft att taga ställning till detta spörsmål, ha alla såtillvida varit eniga,
att ur statsfinansiell synpunkt en bättre översikt erfordras i fråga om redovisningen
av personalkostnaderna inom försvarsmakten. För den skull borde
i princip samtliga personalkostnader uppföras på ett anslag — avlöningsanslaget.
Även organisationsnämnden anser, att ett överförande av ovan berörda
personalkostnader till avlöningsanslag bör ske i större utsträckning än vad
hittills varit fallet. Sålunda böra kostnaderna för den icke-ordinarie tjänstemannapersonalen
med stadigvarande arbetsuppgifter, vilken under fredsförhållanden
och på längre sikt kan beräknas ingå i den normala organisationen,
redan nu överföras till avlöningsanslag. Detta gäller såväl de centrala
som de lokala förvaltningsmyndigheterna.
Givet är emellertid, att vid tillfälliga ansvällningar inom försvarsmakten
eller delar därav behov kunna uppstå av extra personal utöver normalorganisationen.
Detta är som regel fallet vid tillfälliga och särskilt stora materielanskaffningar,
stor byggnadsverksamhet eller dylikt. Härvid uppkommer ett
tidsbegränsat behov av t. ex. konstruktörer, kontrollanter och specialister.
Enligt nämndens mening böra anskaffningsanslag (sakanslag), som anvisas
för de speciella ändamålen, även belastas med kostnaderna för denna
tillfälliga personal. Vid anvisandet av medel för sådana ändamål bör särskild
anslagspost upptagas härför.
En särskild fråga är kostnaderna för personalen vid större verkstäder
och förråd. Vid sådana verkstäder och förråd, som redovisa driftskostnaderna
på särskilda driftstitlar vid sidan av riksstaten, böra även samtliga
personalkostnader ingå i driftskostnaderna. Personalkostnaderna utgöra
i detta fall direkta eller indirekta produktionskostnader och därmed
en del av vederbörliga sakanslag.
— 53 —
I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Aste, Bredberg, Fahlander, Falla och Dahlberg.
Stockholm den 18 januari 1949.
Underdånigst
Statens organisationsnämnd
C. TARRAS SÄLLFORS.
Henry Nord.
1946 års militära förvaltningsutrednings
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss den 20 december 1948 får 1946 års militära
förvaltningsutredning härmed inkomma med utlåtande över vad riksdagens
revisorer i sin berättelse anfört angående från sakanslag bestridda
personalkostnader inom försvaret.
Revisorerna framhålla bland annat i sin berättelse, att vid de centrala
försvarsförvaltningarna utöver den personal, som avlönas från avlöningsanslag,
i stor utsträckning finnas anställda tjänstemän, som avlönas från
s. k. sakanslag. För armé-, marin-, flyg- och fortifikationsförvaltningarna
voro sålunda under budgetåret 1947/48 kostnaderna för tjänstemän, avlönade
från sakanslag, inemot fyra och en halv gånger så stora som de anslagsmedel,
vilka sammanlagt anvisats å de för respektive myndigheter fastställda
avlöningsstaterna.
Revisorerna framhålla, att den sålunda tillämpade ordningen, enligt vilken
för materielanskaffning och materielunderhåll avsedda medel tagas i
anspråk för betydande avlöningsutgifter, är förenad med allvarliga olägenheter
i skilda avseenden. Revisorerna finna det angeläget, att frågan om
den sakanslagsavlönade personalen upptages till förnyad prövning. Syftet
bör därvid i första hand vara att överföra kostnaderna för tjänstemän, vilka
utnyttjas för mera stadigvarande arbetsuppgifter, till avlöningsanslag.
Förvaltningsutredningen ansluter sig till riksdagsrevisorernas uppfattning
att en bättre översikt och ökad klarhet över lönekostnaderna inom försvarsväsendet
ur statsfinansiell synpunkt är önskvärd. Detta kan åvägabringas
genom överförande till redovisning under försvarsgrensförvaltningarnas
avlöningsanslag av sådan på sakanslag avlönad personal med stadigvarande
arbetsuppgifter, som under fredstid och på längre sikt kan bedömas
ingå i förvaltningarnas normala organisation. Det är emellertid uppenbart,
att genom strukturförändringar i försvarsväsendets organisation och vid
tillfälliga ansvällningar inom någon del av verksamheten behov kunna
komma att uppstå av extra personal utöver normalorganisationen. Sålunda
måste räknas med extraordinära arbetsuppgifter i samband med förekommande
sporadiska och speciellt stora materielanskaffningar, varvid krav
torde uppkomma på tidsbegränsat behov av exempelvis konstruktörer, kontrollanter
samt specialister och undantagsvis även av teknisk servicepersonal
- 54 —
för materielens underhåll. För sådan extra personal bör lönekostnaden även
i forsättningen bestridas från sakanslag.
För verkstäder och förråd, som redovisa driftskostnaderna å särskilda
diversemedelstitlar (driftstitlar) helt fristående från riksstatsanslagen, böra
även alla lönekostnader ingå i driftskostnaderna. Lönekostnaderna äro i
detta fall att anse som direkta eller indirekta produktionskostnader och
utgöra sålunda en integrerande del av vederbörliga sakanslag. Fn effektiv
kontroll av lönekostnaderna kan i detta fall åvägabringas verkstäder och
förråd emellan genom jämförelse av omkostnader och produkternas självkostnader.
I samband med uppgörande av organisationsförslag för armé-, marin- och
flygförvaltningarna samt nuvarande krigsmaterielverket kommer förvaltningsutredningen
att framlägga konkreta förslag rörande den personal, som
bör avlönas från respektive förvaltnings avlöningsanslag.
För de lokala förvaltningsmyndigheterna inom försvaret bör motsvarande
förslag kunna uppgöras av försvarets centrala organisationskommitté efter
hand som kommitténs undersökningar vid nämnda myndigheter fortskrida.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit utredningens ordförande och
samtliga ledamöter.
Stockholm den 15 januari 1949.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
Eugen Olsson.
Försvarets tjänsteförteckningsutrednings
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1948 har försvarets tjänsteförteckningsutredning,
med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer i
sin berättelse § 5 anfört, anbefallts att avgiva utlåtande. I anledning härav
får utredningen anföra följande.
Tjänsteförteckningsutredningen har vid fullgörandet av sitt uppdrag haft
att, med utgångspunkt från av vederbörande myndigheter avgivna detaljförslag,
företaga en omprövning av anställningsform, lönegradsplacering
och tjänstebenäinning för civil och civilmilitär personal inom försvaret. Utredningsuppdraget
har däremot icke omfattat spörsmål av organisatorisk
art, såsom frågor om personalbehovet såsom sådant eller om lämplig organisation
av en viss förvaltningsenhet. Utredningen har sålunda vid sin
prövning av löneställningen för en viss befattning normalt utgått från gällande
organisation. Då vidare frågan om vilket anslag, som lämpligen bör
belastas med avlöningen i en befattning, åtminstone i viss mån torde vara
av organisatorisk natur, har utredningen ej heller ansett sig böra taga ställning
till sådana, i samband med tjänsteförteckningsrevisionens genomförande
väckta spörsmål, som avsett överföring av olika befattningar från sak
-
— 55
anslagsanställning till anställning från avlöningsanslag eller omvänt. Utredningen
har även förutsatt, att sistberörda spörsmål komma att, vad rör
försvarsförvaltningen, principiellt belysas av 1946 års militära förvaltningsutredning.
Tjänsteförteckningsutredningen får dock framhålla, att de av utredningen
vunna erfarenheterna klart visat önskvärdheten av att inom försvarets olika
förvaltningsområden framdeles tillämpas en mera enhetlig ordning för personalens
avlönande än vad nu är fallet. Av det omfattande uppgiftsmaterial,
som tjänat såsom underlag för utredningens arbete, framgår nämligen
att det i ett stort antal fall förekommer, att inom en och samma organisationsenhet
finnas anställda tjänstemän — ofta med ensartade arbetsuppgifter
— med avlöning i vissa fall från avlöningsanslag och i andra fall åter
från sakanslag. Då ifrågavarande anslag stundom förvaltas av skilda myndigheter
och dessa kunna tillämpa olika normer för lönegradsplacering av
likartade befattningar, föreligger tydligen risk för uppkomsten av en viss
ojämnhet i lönesättningen, såväl inom en och samma organisationsenhet
som olika enheter emellan. Utredningen har även kunnat konstatera att
sådan ojämnhet hittills förelegat, särskilt i fråga om de extra tjänsternas
placering. Detta har visat sig försvåra genomförandet av en rättvis tjänsteförteckningsrevision,
då man av naturliga skäl vid befattningarnas överförande
till extra ordinarie stat icke kunnat helt bortse från den tidigare
lönegradsplaceringen. Ifrågavarande olägenheter torde även i fortsättningen
komma att bestå, såframt icke personal inom samma organisationsenhet
avlönas från av samma centralmyndighet förvaltade anslag och avlöningsfrågorna
sålunda bliva enhetligt bedömda.
Vad rör valet av anställningsform har utredningen icke kunnat finna, att
klara normer hittills tillämpats beträffande vilka tjänster, som böra avlönas
med anlitande av den ena eller andra anslagsformen. För sin del har
emellertid tjänsteförteckningsutredningen blivit övertygad om att försvarets
tjänstemannapersonal — därest icke särskilda skäl kunna åberopas för
sakanslagsanställning — bör, i likhet med vad som normalt gäller inom
statsförvaltningen, avlönas från avlöningsanslag. Härför talar kanske främst
att en mer konsekvent genomförd redovisning av personalen över avlöningsanslag
skulle möjliggöra en vida klarare överblick över personalförhållandena
inom försvaret, av betydelse icke minst vid prövning av anmälda anslagsbehov.
Till belysande av frågans storleksordning må nämnas, att utredningens
omprövning berört mellan 4 000 och 5 000 tjänster med avlöning
från sakanslag samt att det stadigvarande behovet av dessa tjänster nästan
undantagslöst bestyrkts av vederbörande myndigheter.
Tjänsteförteckningsutredningen får slutligen erinra om att utredningen i
yttrande den 26 december 1948 tillstyrkt den av civilförvaltningen förordade,
i riksdagsrevisorernas berättelse omförmälda utredningen rörande bestridandet
av avlöningskostnaderna inom försvaret.
Stockholm den 15 januari 1949.
Underdånigst
Försvarets tjänsteförteckningsutredning
E. NORBERG.
Gunnar Cars.
— 56 —
Chefens för armén
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 36, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1948 anbefalld avgiva underdånigt
yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer under § 6 i sin berättelse
för budgetåret 1947/48 uttalat beträffande vid vissa militära enheter
uppkomna materielförluster, får chefen för armén med bifogande av
från arméförvaltningen infordrat yttrande anföra, att härutöver ur chefens
för armén synpunkt intet finnes att tillägga.
Stockholm den 18 januari 1949.
Underdånigst
På uppdrag av chefen för armén:
V. TAMM.
Chef för arméstaben.
Göran Schildt.
Bilaga.
Till chefen för armén.
Jämlikt remiss den 27 december 1948 får arméförvaltningen härmed äran
anföra följande i anledning av vad riksdagens revisorer under § 6 i sin
berättelse för budgetåret 1947/48 uttalat beträffande vid vissa militära enheter
uppkomna materielförluster.
Enligt arméförvaltningens erfarenhet ha de av försvarets civilförvaltning
utfärdade särskilda föreskrifterna och anvisningarna till kungörelsen angående
förfarandet vid krigsmakten då egendom skadats eller gått förlorad
i stort sett visat sig ändamålsenliga. Detsamma torde kunna förväntas bliva
fallet beträffande de nya anvisningar, som utfärdats av civilförvaltningen
den 21 december 1948 i anledning av ikraftträdandet vid årsskiftet av militära
rättegångslagen och militära rättsvårdskungörelsen.
I fråga om storleken av ersättning för förkommen materiel må framhållas,
att prislistor å såväl tyg- och intendenturmateriel tillställts arméns förband.
Beträffande tygmaterielen är det med hänsyn till dess stora omfattning
och särskilt under nuvarande marknadsläge svårt att hålla kompletta aktuella
prislistor. Truppförbanden ha därför anmodats att vid behov hos vederbörlig
anskaffande byrå inhämta uppgifter å gällande priser. Å materiel
och materialier, som utlämnas till truppförbanden från centralförråd mot
betalning, meddelas alltid å-priser. Materiel, som finnes tillgänglig i allmänna
marknaden, skall prissättas efter i orten gällande detalj handelspriser
för fullt jämförbar kvalitet. Bestämmelser i fråga om ersättningsbeloppens
storlek ha meddelats i gällande tygmaterielinstruktion. Beloppen
variera från 100 % till 40 % av nyanskaffningsvärdet för fältduglig -materiel,
beroende på materielslag och slitningsgrad.
— 57 —
Beträffande intendenturmaterielen, med dess i förhållande till tygmaterielen
begränsade antal artiklar, har prislista, baserad på inköpsprisen med
vissa procentuella tillägg, nytryckts senast år 1945, och har denna därefter vid
behov ändrats genom meddelanden i TL (senast i TLA 44/1948). För närvarande
är hela prislistan under omtryckning. Grunderna för ersättningsbeloppens
beräkning framgå av intendenturmaterielinstruktionen. De ersättningsbelopp
i fråga om intendenturmateriel, som tillämpats av lokala myndigheter,
ha i en del fall ansetts för lågt beräknade av intendenturavdelningens
förrådskontrollkontor vid dess granskningsverksamhet, och i anledning
därav ha yttranden infordrats från vederbörliga förband. Då anledning
förelegat att antaga att s. k. maskerade köp i en del fall förekommit,
är — för att förhindra dylika — avsikten att vid pågående omarbetning av
intendenturmaterielinstruktionen i denna intaga föreskrifter rörande ersättning
för vissa mera begärliga artikelslag (se bil.).
Beträffande märkning av materiel finnas föreskrifter meddelade beträffande
såväl tyg- som intendenturmateriel. På så gott som all tygmateriel
anbringas numera äganderättsmärke (tre kronor) i samband med nytillverkning.
Undantagna äro dock vissa artiklar, som på grund av ringa storlek
eller beskaffenhet i övrigt icke lämpligen kunna förses med märke. I
fråga om märkning av intendenturmateriel ha i bil. 8 och 9 till Int Ff
1/1943 (1944 års upplaga) meddelats omfattande förteckningar å intendenturmateriel,
som skall märkas.
Rörande tillhandahållande av vissa artiklar genom truppförbandens marketenteriers
handelsbodar må erinras om att dåvarande intendenturdepartementet
den 17 augusti 1942 (TLA s. 237) meddelat följande föreskrift:
»I syfte att förhindra slöseri föreskriver departementet härmed, att därest
till personligt bruk utlämnade uniformsemblem m. m. förkommit och innehavaren
vid utredningen icke kan styrka att i Sold I föreskriven anmälan
angående förlusten genast verkställts, skall han, därest icke särskilda skäl
annat föranleda, anses vara för densamma ersättningsskyldig.
Det synes departementet härvid av största vikt, att vid dagliga visitationer
av trupp i samband med uppställning för avlämning, truppbefälet ägnar
noggrann uppmärksamhet åt kontrollen av uniformsemblemen och att brister
omedelbart avhjälpas.
För att bereda ökade möjligheter för den enskilde soldaten att utan tidsutdräkt
ersätta uniformsemblem, som förlorats, föreskriver departementet
i samband härmed, att dylika emblem skola finnas att tillgå vid truppförbandsmarketenteriernas
handelsbodar. Beställning å erforderliga emblem,
avsedda för försäljning till enskilda genom marketenteriernas handelsbodar
avseende kvartalsbehovet, avgives av respektive truppförband 1. månaden
i varje kvartal i den ordning, som föreskrives i departementets förvaltningsföreskrifter,
dnr 10300/1941 utr avd C, mom 2 och 3. Sålunda beställda
emblem tillhandahållas från arméns centrala beklädnadsverkstad mot kontant
ersättning till fastställda priser.»
Den 30 november 1942 (TLA s. 347) föreskrevs, att även uniformsknappar
m/39 stora och små för manskap skulle tillhandahållas av marketenteriernas
handelsbodar.
Hinder torde icke möta för tillhandahållande av ytterligare materiel i
marketenteriernas handelsbodar. Den tygmateriel, som företrädesvis ersättes
frivilligt, synes vara tillbehör till handvapen och till cykel. Försäljning
genom handelsbod av tillbehör till handvapen synes lämplig. Med hänsyn
till materielens natur torde missbruk av dylika inköp knappast vara att
befara. Såväl mynningsskydd som oljedosor (av senare tillverkning) äro
f. ö. kronmärkta.
58 —
Försäljning av cykeltillbehör ur kronans förråd genom marketenteri torde
medföra påtaglig risk för missbruk, då dylika tillbehör i allmänna handeln
betinga högre pris än kronans materiel. Såväl cykelpumpar som skiftoch
fasta nycklar äro visserligen i regel kronstämplade, men detta torde
icke utgöra någon garanti mot inköp för privat bruk.
Försäljningspriserna vid marketenterierna böra överensstämma med de
i vederbörliga prislistor fastställda. Möjlighet till försäljning i kommission
bör måhända stå öppen för marketenteri, som så önskar. Värdet av materiel
utav det slag, varom här är fråga, bör i varje fall icke inräknas i det maximivärde
av inneliggande lager, varom förmäles i § 2 sista stycket av för
arméns truppförband gällande marketenterireglemente.
Stockholm den 12 januari 1949.
Ivar Gewert.
T. Östergren.
Bo Radhe.
Bilaga till bilaga.
Omsättning och klassificering
Värdeklasserna äro följande:
c) Oavsett vad ovan föreskrivits skola dock vid ifrågakommande ersättning
av förekommen materiel följande artiklar (oberoende av om prydligheten
nedgått) ersättas efter nedanstående värden, nämligen:
1) 100 % värde:
Bälte, grbrgr,
kalsonger, knä-,
halsduk, av ylle,
sporrar, spänn-, med remmar,
ansiktsskydd för mc ord,
dricksflaska,
» , termos-,
handduk,
hjälm, stål-,
kedja till identitetsbricka,
kokkärl,
matbestick (ävensom delar därav),
motorglasögon,
motorhandskar, pälsfodrade, för
mc ord m. fl.,
rem, liv-, m/39 för manskap,
signalpipa med snodd,
skoblock,
sydväst,
skid- och förläggningsmtr av metall.
2) 100—80 % värde:
Kappa, regn-, av gummi- eller oljeduk,
oljeställ (motsv),
lågskodon,
övriga liv- och bärremmar,
övriga persedlar av skinn.
3) Under 1) och 2) ovan angivna värden
må frångås endast då särskilda
skäl (materielen reparerad i
större omfattning etc.) föreligga.
Dessa skola i förekommande fall
angivas på vederbörlig redovisningshandling.
i fråga om
Ovan angivna föreskrifter för värdesättningen skola beaktas
annan liknande, här icke särskilt uppräknad materiel.
_ 59
d) Vid angivande av värdeklasser och procentsatser å inventerings- och
förhörsprotokoll ävensom förteckningar över förkommen eller skadad materiel,
som kontant ersättes eller föreslås till avskrivning, skall samråd ske
med inlendenturförrådsförvaltaren (motsv). På ovanstående handlingar angivna
värden skola bestyrkas av vederbörlig kompch (motsv).
Chefens för marinen
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 36, § 6.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss den 20 december 1948 av vad riksdagens
revisorer i sin berättelse anfört under § 6 »Vid vissa militära enheter uppkomna
materielförluster» har jag av marinförvaltningen i ärendet infordrat
yttrande, som bifogas. Utöver vad däri anföres har jag intet att tillägga.
Stockholm den 18 januari 1949.
Underdånigst
H. STRÖMBÄCK.
E. Anderberg.
Bilaga.
Yttrande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
i sin berättelse under § 6 »Vid vissa militära enheter uppkomna
materielförluster».
Revisorerna hava bk a. uttalat, att kronan i betydande utsträckning själv
får vidkännas uppkomna materielförluster. Revisorerna finna det därför
angeläget, att berörda förhållanden ägnas skärpt uppmärksamhet från de
närmast ansvariga myndigheternas sida.
Med anledning härav får marinförvaltningen framhålla att ämbetsverket
under lång tid haft kännedom om de påtalade förhållandena, verkställt utredningar
om orsakerna därtill och de åtgärder som kunna vidtagas för att,
såvitt möjligt, förhindra eller åtminstone minska förlusterna. Enär revisorerna
ägnat särskild uppmärksamhet åt beklädnadsförlusterna vid marinen,
vill marinförvaltningen i det följande närmare redogöra för de åtgärder,
som redan vidtagits för att eliminera dessa förluster.
Innan marinförvaltningen ingår på denna redogörelse bör framhållas, att
i berättelsen lämnade uppgifter angående antalet under åren 1946 och 1947
anmälda fall av malerielbrist vid vissa förband ävensom värdet av den egendom
som sålunda gått förlorad är i så måtto missvisande att de redovisade
uppgifterna för KA 3 och KA 4 jämväl inbegripa skador å materiel. Verkställd
undersökning har också givit vid handen att huvudparten av för dessa
förband redovisade materielförluster, där kronan genom avskrivning fått
vidkännas förluster, utgöres av skador å tygmateriel däri jämväl inbegripet
motorfordon) och fartygsmateriel. I samband härmed har jämväl un
-
— 60 —
dersökls, i vilken utsträckning i berättelsen redovisade materielförluster
vid kustartilleriförbanden hänföra sig till förluster av beklädnad och övrig
personlig intendenturutrustning.
Enär materielförlusterna vid örlogsstationerna till huvudsaklig del avse
beklädnad har det icke ansetts erforderligt med en motsvarande undersökning
beträffande dessa förband.
Undersökningsresultatet framgår av följande tabell, i vilken jämväl medtagits
i berättelsen upptagna uppgifter angående materielförlusterna.
| 1946 | 1947 |
| S u m | m a |
| ||||||
För- | Enligt | Beklädnad | Enligt | Beklädnad | Enligt | Beklädnad | ||||||
| revisorernas | och | pers. | revisorernas | och | pers. | revisorernas | och | pers. | |||
| berättelse | utrustning | berättelse | utrustning | berättelse | utrustning | ||||||
| Antal | Belopp | Antal | Belopp | Antal | Belopp | Antal | Belopp | Antal | Belopp | Antal | Belopp |
KA 1 .. | 1933 | 26 579 | 1453 | 16 686 | 1 957 | 20 937 | 1372 | 10 791 | 3 890 | 47 516 | 2 825 | 27 477 |
KA 2 .. | 2 247 | 19 234 | 944 | 6 477 | 2 518 | 9 353 | 1251 | 4 919 | 4 765 | 28 587 | 2195 | 11396 |
KA 3 .. | 877 | 20 270 | 399 | ''5 028 | 739 | 18 422 | 278 | 1527 | 1616 | 38 692 | 677 | 6 555 |
KA 4 .. | 2 551 | 93 062 | 1582 | 9 600 | 1798 | 75 604 | 1103 | 5 500 | 4 349 | 168 666 | 2 685 | 15100 |
Summa | 7 608 | 159 145 | 4 378 | 37 791 i | 7 012 | 124 316 | 4 004 | 22 737 | 14 620 | 283 461 | 8 382 | 60 528 |
^ Den av marinförvaltningen verkställda undersökningen har visat att för
KA 3 och KA 4 i revisorernas berättelse redovisade siffror avse icke endast
vederbörligt truppförband utan även respektive kustartilleriförsvar i dess
helhet till skillnad från vad fallet är med KA 1 och KA 2, där uppgifterna
avse uteslutande truppförbandet. Detta sammanhänger med att förvaltningsorganisationerna
äro i viss mån olika mellan å ena sidan KA 1 och
KA 2 och å andra sidan KA 3 och KA 4. Vid sistnämnda förband äro sålunda
regementsförvaltningarna sammanslagna med intendenturförvaltningarna
inom respektive kustartilleriförsvar, vilket medför att gemensam bevakare
för så\4U kustartilleriförsvaret som regementet finnes, under det att
vid KA 1 och KA 2 särskild bevakare finnes vid regementet och särskild
vid kustartilleriförsvaret i övrigt. Eftersom av revisorerna lämnade uppgifter
grunda sig på uppgifter som lämnats av regementsförvaltningarna hava
för KA 3 och KA 4 medtagits uppgifter för respektive kustartilleriförsvar i
dess helhet under det att för KA 1 och KA 2 endast medtagits uppgifter för
respektive regemente, varjämte, såsom ovan framhållits, uppgifterna från
KA 3 och KA 4 jämväl avse skador å materiel. Detta har bidragit till att
förlustsiffrorna vid KA 4 och även KA 3, som är ett mindre förband, kommit
att redovisas med relativt höga belopp i förhållande till KA 1 och KA 2.
Marinförvaltningen kommer nu att ingå på de åtgärder, som vidtagits
för att minska (förhindra) beklädnadsförlusterna.
Genom fastställandet under åren 1947 och 1948 av nya föreskrifter föiredovisning
av den till manskapet utlämnade beklädnaden (bil. 1 a o. b)2
har åstadkommits att såväl befäl som manskap erhållit större möjligheter
att hålla kontroll över beklädnaden.
Efter förslag av marinförvaltningen hade chefen för marinen redan den 5
mars 1945 utfärdat bestämmelser för beklädnadsinspektioner jämte anvisningar
för klädmönstringar (mo nr 94/1945, intagen i TS B: II nr 6/45).
Nya föreskrifter angående märkning av beklädnaden hava utfärdats (bil.
2)a, innebärande bl. a. att vissa i manskapets utrustning ingående plagg skola 1
1 Därav 712:76 kronor, utgörande värdet av i Lärbo tvättinrättning förkomna persedlar.
J Här ej avtryckta.
— 61 —
förses med — förutom kronmärkning — sådan märkning som utvisar vem
som är innehavare av plagget, s. k. individuell märkning. Härvid har det
modernaste å området, s. k. stoffelplomber, kommit till användning. Av de
utfärdade föreskrifterna framgår också att genom persedelinnehavarens försorg
ytterligare märkning anbringas å honom tilldelade persedlar för att han
själv skall kunna identifiera dem. Denna märkning skall anbringas på sådan
plats, att den icke är synlig, när plagget bäres och icke lätt kan upptäckas
av obehörig. Den skall utföras medelst trådmärkning eller på annat
lämpligt sätt, så att persedeln icke därav tager skada. Dylik individuell märkning
kan dock icke ske beträffande persedlar, som äro föremål för regelbundet
tvättbyte.
Då det visat sig att förluster (förskingringar) inträffa särskilt ofta i samband
med de vid flottan ofta förekommande resorna till och från sjökommenderingar
har marinförvaltningen sökt motverka detta genom att i nyssnämnda
föreskrifter bestämma att klädsäckar skola plomberas före avresa
och plombernas tillstånd kontrolleras av befälet vid framkomsten.
Verkställd utredning angående orsakerna till beklädnadsförlusterna har
påvisat att stölder förekomma i stor utsträckning. För att minska (förhindra)
dessa stölder har frågan angående anskaffande av dyrkfria lås till manskapets
klädskåp och klädsäckar upptagits till behandling och resulterat i
att dylika lås i viss utsträckning anskaffats. Av kostnadsskäl har dock frågan
ännu icke kunnat slutgiltigt lösas.
Erfarenheten har visat att det skulle vara till fördel med en handbok i
beklädnadstjänsten, som skulle tilldelas allt manskap. Detta bestyrkes också
av den nyssnämnda utredningen. Avsikten var att arbetet med utarbetande
av denna handbok skulle uppdragas åt en intendenturofficer, som genom
sin tjänstgöring i marinförvaltningens intedenturavdelning och genom
särskild specialutbildning vore särskilt lämpad därför.
På grund av den begränsade personaltillgången inom marinförvaltningens
intendenturavdelning och den stora arbetsbelastningen på nämda avdelning
förelågo icke några möjligheter att åt någon därtill lämpad intendenturofficer
uppdraga arbetet med mindre detsamma kunde fullgöras å fritid och att
särskild ersättning därför finge utgå. Till Kungl. Maj :t vid tvenne tillfällen
gjorda framställningar om rätt att få utbetala ersättning hava icke föranlett
någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Med anledning av revisorernas uttalande att den av marinförvaltningen
år 1944 fastställda prislistan å beklädnadspersedlar in. in. måste betecknas
såsom i hög grad föråldrad får marinförvaltningen framhålla följande.
Arbetet med revidering av prislistan har pågått under lång tid och resulterat
i att ny prislista fastställts den 9 november 1948 att tillämpas fr. o. in.
den 15 november 1948 (bil. 3).1 Någon möjlighet att vidtaga några ändringar
tidigare än som skett bar icke förelunnits, enär tillräckligt underlag genom
uppgifter å av krigsmaterielverket kontrakterade priser icke kunnat erhållas
tidigare. Ej heller har någon anledning förelegat att vidtaga några ändringar
i prislistan, enär några mera betydande varuleveranser icke erhållits
under åren 1945—47.
Vid beredskapens avveckling hade nämligen funnits betydande lager av
de i flottans uniform ingående beklädnadspersedlarna, bl. a. beroende på att
omuniformering av kustartilleriet ägde rum under åren 1943—1944, varvid
kustartilleriets uniformspersedlar av äldre modell överfördes till flottan för
beklädande av flottans personal. Anskaffningarna av beklädnadspersedlar
under krigsåren hade också varit så omfattande att vid övergången till I
I tär oj avtryckt.
— 62
fredsmässiga förhållanden förefanns överskottslager av beklädnad. En ytterligare
orsak till att anskaffning av vissa persedlar av flottans modell fick
anstå under den nämnda tidsperioden var att frågan angående uniformering
av flottans personal varit under utredning alltsedan år 1944; först genom
go nr 2807 den 12 oktober 1948 fastställdes slutgiltigt de nya uniformsbestämmelserna
för flottans manskap. För kustartilleriet hade i samband med
omuniformeringen under åren 1943—1944 verkställts så stora anskaffningar,
att ytterligare anskaffningar icke varit erforderliga förrän under senaste
tiden och då endast i begränsad omfattning. Anskaffningarna under åren
1946 och 1947 gällde därför i största utsträckning materialier. Några persedeltillverkningar
i större omfattning hade däremot icke kunnat igångsättas
förrän under år 1948.
Revisorernas uttalande att de ersättningsbelopp, vederbörande ha att betala
för förkomna persedlar, ligga långt under den allmänna marknadens
priser för motsvarande artiklar, är givetvis riktigt, eftersom marinförvaltningens
priser äro endast beräknade att täcka anskaffningskostnaderna och
förrådsomkostnaderna. De kostnader härutöver som allmänna marknaden
måste räkna med, inom såväl grosshandeln som detaljhandeln, såsom företagarvinst,
avskrivningar, räntor, skatter, försäkringskostnader, försäljningskostnader,
reklam in. in., inräknas icke vid prissättningen inom marinen. Dessutom
bör beaktas att anskaffningarna för marinens vidkommande i allmänhet
avse stora kvantiteter, varigenom inköpspriserna bliva låga.
Vid den förut omnämnda utredningen angående orsakerna till förlusterna
å beklädnad framkom tydligt att man icke fick bortse från att s. k. maskerade
köp förekom i stor utsträckning när det gällde flottans beklädnadspersedlar
och att orsaken härtill bl. a. var att priserna voro lägre än inom
allmänna marknaden. För att motverka detta övervägdes att tillämpa två
olika system för prissättningen genom fastställande dels av eu prislista upptagande
marinförvaltningens självkostnadspriser (= nuvarande prislista),
dels en lista där priserna skulle ansluta sig till marknadspriserna. Den sistnämnda
listan skulle användas vid beräkning av ersättningsbeloppet för förlorad
beklädnad och den förstnämnda i övriga fall, såsom vid försäljning av
beklädnad till personal, som därtill vore berättigad, vid utlämning av beklädnad
till myndigheter m. in. Denna tanke fick emellertid frångås, då det
icke kunde anses rättvist att vid alla slag av beklädnadsförluster utkräva
ersättning enligt högre pris än marinens självkostnadspriser.
Revisorernas uttalande att avvikelse från prislistan vid ersättningsbeloppens
fastställande som regel icke vidare bör få förekomma torde endast kunna
följas i de fall, då det kan bevisas, att den förkomna materielen icke varit
brukad eller endast obetydligt brukad och att sålunda dess värde motsvarar
anskaffningspriset. Gällande rättspraxis torde icke kunna medgiva att
någon ålägges ersättningsskyldighet med högre belopp än det värde det förlorade
hade vid tidpunkten för förlusten.
Med anledning av den i berättelsen gjorda jämförelsen mellan marinförvaltningens
priser enligt prislistan av den 26/7 1944 och av krigsmaterielverket
Jämnade uppgifter rörande anskaffningspriser för vissa''klädespersedlar
får marinförvaltningen framhålla följande.
Av skäl som ovan anförts har någon mera betydande anskaffning av beklädnadspersedlar
icke skett förrän under år 1948, under vilket år leveranser
i viss utsträckning antingen ägt rum, påbörjats eller avtalats genom
krigsmaterielverkets försorg. De verkliga anskaffningspriserna för i ovannämnda
jämförelse upptagna persedlar framgå av följande tabell.
För jämförelses skull ha i särskild kolumn angivits marinförvaltningens
priser enligt prislistan av den 9 november 1948.
63 —
Persedelslag | Av mfn fast-ställt pris | Anskaff- nings- pris | Anmäkningar | |
Byxor, klädes-, blå...... > , kvpert, blå...... | 34 |
| 28:11 | Leveranser påbörjade andra halvåret 1948 |
9 | — | 7: 64 | > ännu ej påbörjade | |
» , » grbrgr ... | 9 | — | 7: 74 | > > > > |
Kalsonger, stickade...... | 4 | — | — | Någon leverans ej avtalad |
> , vita länga.. .. |
|
| — | Persedeln har utgått ur bekl. staten och |
(äldre modell) | 1 | 25 | —: 87 | kommer ej att anskaffas vidare Leveranser ännu ej påbörjade. Trubenise- | |
Skjorta, vit............. | 8 | 50 | 6:38 | rade kragar anskaffas ej Leveranser ha erhållits under år 1948 |
Skodon, lågskor......... | 22 | — | 17:27 | > i » > » » |
Overall, blå, kypert .. .. | 16 | — | 14:01 | » > > > > » |
Anskaffningspriserna vid närmast föregående leveranser av samma persedelslag
framgå av följande tabell.
För jämförelses skull ha i särskild kolumn angivits marinförvaltningens
priser enligt prislistan den 26/7 1944.
Persedelslag | Av mfn fast-ställt pris | Anskaff- nings- pris | Anmärkningar |
Byxor, klädes-, blå1..... | 1 OO | 19: 33 | Leveranser i sept. 1945 |
(kommiss) |
|
| > > aug. 1944 |
> , kypert, blå...... | 6: 20 | 4: 92 | |
» , > , grbrgr... Kalsonger, stickade...... | 6- 20 | 5: 22 | » > dec. 1944 |
3: 25 | 2: 95 | > > april 1944 | |
> , vita långa.... | 4: 35 | — | Persedeln har ufgått ur bekl. stat |
(äldre modell) |
|
| Leveranser i jan. 1944 |
Krage, vit.............. | 1:10 | —:49 | |
Skjorta, vit ............ | 5: 30 | 4:49 | > » aug. 1944 |
Skodon, lågskor ........ | 22: — | 19:55 | > > okt. 1944 |
Overall, blå kvpert...... | 11:50 | 9: 40 | > j dec. 1945 |
Anm. Framhållas bör, att i de fall, då anskaffningspriserna varit lägre än
vid föregående inköp, det i allmänhet icke ansetts lämpligt att omedelbart
reducera tidigare gällande list-priser.
Av tabellerna kan följande utläsas.
1) Priserna enligt marinförvaltningens prislistor överstiga anskaffningspriserna
i sådan utsträckning att desamma jämväl täcka förrådsomkostnaderna.
2) Höjning av priserna företogs sedan anskaffningspriserna stigit och innan
nyanskaffade beklädnadspersedlar börjat utlämnas till manskapet.
3) Eftersom nyanskaffningar icke skett under åren 1946 och 1947 hava
de persedlar som utlämnats till manskapet under dessa år i stor utsträckning
utgjorts av begagnade beklädnadspersedlar, varav följer att förlorade
persedlar i allmänhet varit brukade och sålunda värda mindre än nya persedlar.
4) Även vid reduktion av ersättningsbeloppet enligt den praxis som tilllämpats
vid Stockholms örlogsstation (75 % av marinförvaltningens pris)
1 Enär anskaffning av byxor, klädes-, ra/26, blå, endast skett i mycket begränsad omfattning
och dylika persedlar icke utlämnats till annat manskap än flaggkorpraler och högbåtsmän
samt till värnpliktiga officerare och underofficerare, har här upptagits byxor av kommiss, som
motsvarar nuvarande byxor, klädes-, blå.
— 64 —
har ersättningen endast obetydligt understigit marinförvaltningens anskaffningspriser
för nya persedlar.
Gentemot revisorernas påstående att åtskilliga av flottans beklädnadspersedlar
icke äro märkta på sätt som utvisar att kronan är ägare får marinförvaltningen
framhålla, att enligt bestämmelser, som utfärdats av ämbetsverket,
samtliga persedlar med undantag av strumpor och vantar kronmärkas
(äganderättsmärkas), innan de utlämnas från förråd för användning. Några
olikheter mellan marinen och försvaret i övrigt i detta avseende föreligga
icke.
Cheferna för intendenturförvaltningarna vid Ost-, Syd- och Västkustens
marindistrikt hava på förfrågan bestyrkt, att beklädnaden före utlämnandet
till manskapet är kronmärkt i enlighet med de av marinförvaltningen utfärdade
föreskrifterna.
Stockholm den 14 januari 1949.
Stig H-son Ericson.
S. Oldin.
Chefens för flygvapnet
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 36, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1948 har chefen för flygvapnet anbefallts
att i anledning av vad 1948 års riksdags revisorer i sin berättelse,
§ 6, anfört i fråga om vid vissa militära enheter uppkomna materielförluster
avgiva underdånigt utlåtande.
Till åtlydnad härav får chefen för flygvapnet efter flygförvaltningens
hörande i underdånighet anföra följande.
Nu gällande grundläggande bestämmelser rörande sättet för handläggning
av ärenden, som avse förkommen materiel inom försvaret, äro meddelade
i dels 10 kap. militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), dels
ock §§ 18—23 kungörelsen den 19 november 1948 (nr 691) angående den
militära rättsvården. De av försvarets civilförvaltning i anslutning till förut
gällande bestämmelser den 24 oktober 1944 fastställda föreskrifterna och
anvisningarna (Anv SF 321/44) gälla alltjämt i tillämpliga delar.
Såsom komplettering av de av riksdagens revisorer framlagda uppgifterna
angående under åren 1946 och 1947 anmälda fall av materielförluster vid
vissa flygförband (F 14 och F 17) ha dylika uppgifter — avseende år 1947
— infordrats beträffande vissa andra förband nämligen F 3, F 7 och F 16.
Förband Antal Belopp
F 3 ................................ 307 2 401
F 7 ................................ 487 9 624
F 16 ................................ 996 9 653
Antalet av de vid flygvapnet inträffade fallen av förkommen materiel
torde med hänsyn till verksamhetens omfattning icke kunna anses vara
onormalt stort. Flygvapnets strävan är dock att i görligaste mån — t. ex.
genom ökad kontroll och upplysningsverksamhet —- söka nedbringa materielförlusterna.
Med anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande s. k. maskerade
köp må framhållas, att vid flygvapnet gällande prislista å intendentur
-
— 65 —
materiel, som tillhandahålles från flygvapnets intendenturförråd i Västerås,
är fastställd den 22 juni 1948. Jämlikt intendenturtjänstinstruktion för flygvapnets
förband i fred, § 9, skall intendenturmateriel tillhörande flottiljs
munderingsutrustning ävensom annan intendenturmateriel i den mån flottiljchefen
så bestämmer — intill dess materielen blir kasserad — allt efter
sin beskaffenhet hänföras till någon av nedanstående värdeklasser och därmed
anses äga ett värde motsvarande nedan angivna procent av nyanskaffningsvärdet.
Värdeklass Materielens beskaffenhet av nyanskaff^ngsvärdet
I
II
III
krigsduglig, obegagnad
» , begagnad
icke krigsduglig
100 %
100—40 % (medelvärdet 60 %)
40—20 % ( » 30 %)
Denna värdesättning skall, till främjande av god persedelhushållning,
läggas till grund för bestämmelserna om persedlarnas användning under
olika slag av tjänstgöring. Den tjänar därjämte till ledning vid bestämmande
av ersättning för skadad eller förlorad materiel, varvid medelvärdet bör
tillämpas, därest icke vid undersökningen annat värde kan påvisas, vilket
i så fall skall angivas i beslutet.
Vid flygvapnet vunnen erfarenhet har icke givit belägg för förekomsten
av s. k. maskerade köp. Med hänsyn härtill torde dylika köp ha förekommit
i rena undantagsfall.
De av försvarets civilförvaltning utfärdade detaljföreskrifterna (Anv SF
321/44) rörande handläggning av ärenden angående förkommen materiel
ha visat sig i stort sett ändamålsenliga under fredsförhållanden. I anslutning
till den från och med den 1 januari 1949 gällande nya lagstiftningen
har försvarets civilförvaltning den 21 december 1948 utfärdat vissa kompletterande
anvisningar.
Den av riksdagens revisorer antydda möjligheten att ernå ett förenklat
förfarande i de fall, då vederbörande är villig att själv ersätta förlust av
materiel genom tillhandahållande av sådan materiel i mindre omfattning
vid marketenteriernas handelsbodar, bör göras till föremål för prövning.
Stockholm den 17 januari 1949.
Underdånigst
För chefen för flygvapnet
T. RAPP.
Souschef för flygstaben.
Försvarets civilförvaltnings
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 36, § 6.
Till Konungen.
Genom beslut den 20 december 1948 har Kungl. Maj :t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande med anledning av vad
riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse anfört under § 6
beträffande vid vissa militära enheter uppkomna materielförluster.
Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.
Den av revisorerna införskaffade utredningen giver vid handen, att gällande
bestämmelser angående förfarandet vid krigsmakten, då egendom
5—M7f50. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i8. It.
— 66 —
skadats eller gått förlorad, icke erhållit en i alla hänseenden enhetlig tilllämpning.
Detta förhållande har redan tidigare uppmärksammats av civilförvaltningen.
Emellertid inskränka sig civilförvaltningens uppgifter till att
— utöver vad som stadgas i gällande författningar — meddela närmare föreskrifter
och anvisningar beträffande själva förfarandet. Föreskrifternas
tillämpning ur saklig synpunkt avser däremot elt ämne, beträffande vilket
civilförvaltningen icke har behörighet att meddela direktiv. Dylika skulle
nämligen innebära ett ingrepp i vederbörande förbands- med flera chefers
dömande funktioner.
Även de av revisorerna påtalade förhållandena vid marinen ha uppmärksammats
vid en hösten 1948 företagen inspektion av kameralkontoret vid
Ostkustens marindistrikt. I samband med att förrättningsrapporten remitterats
till chefen för Ostkustens marindistrikt, har civilförvaltningen fäst
dennes uppmärksamhet på att det vore angeläget, att åtgärder om möjligt
vidtoges för nedbringande av antalet ärenden angående förkommen och
skadad egendom. Vidare har civilförvaltningen i detta sammanhang påtalat,
att avsteg från ämbetsverkets föreskrifter och anvisningar gjordes i fråga
om förfarandet vid handläggningen av ärenden av ifrågavarande slag.
Av revisorerna föreslagna åtgärder för avhjälpande av påtalade brister
torde böra vidtagas. Det lärer ankomma på chefen för marinen och marinförvaltningen
att föranstalta om dylika åtgärder.
I detta sammanhang bör erinras om att lagen den 9 juni 1944 angående
behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet samt
kungörelsen den 15 juni 1944 angående förfarandet vid krigsmakten, då
egendom skadats eller gått förlorad, upphört att gälla med utgången av år
1948 och ersatts av bestämmelser, som huvudsakligen återfinnas i 10 kap.
militära rättegångslagen samt 18—23 §§ militär rättsvårdskungörelse. I anslutning
härtill har civilförvaltningen, dels den 21 december 1948 utfärdat
vissa anvisningar angående förfarandet, då egendom skadats eller gått förlorad
in. in., dels underkastat de blanketter, som komma till användning vid
handläggningen av ärenden angående förkommen och skadad egendom, en
grundlig överarbetning. Denna blankettrevision har ägt rum i samråd med
statens organisationsnämnd.
De nya bestämmelserna innebära i sak ingen väsentlig ändring i jämförelse
med de hittills gällande. Det så kallade förenklade förfarandet i fråga
om till bruk utlämnad materiel av mindre värde — innebärande i huvudsak
att utredningsprotokollet ersättes av förteckningar över den egendom,
varom är fråga — torde emellertid numera få anses ha uttryckligt stöd i
ordalydelsen av 18 § 3 stycket militär rättsvårdskungörelse. Detta förfarande
får hädanefter användas endast beträffande förkommen egendom, under
det att vid utredning angående skadad egendom protokoll skall upprättas
i vanlig ordning. För det förenklade förfarandet har i nyssnämnda anvisningar
den 21 december 1948 bestämts en värdegräns av 50 kronor,
vilken gräns överensstämmer med det belopp, intill vilket tjänstegrenschef
(motsvarande) enligt 19 § militär rättsvårdskungörelse kan bemyndigas att
besluta om avskrivning i fråga om egendom, som utlämnats från honom
underställt förråd.
Med anledning av att civilförvaltningen uppmärksammat, att bagatellartade
skador i vissa fall föranlett ett icke ringa utredningsarbete, har ämbetsverket
i ovannämnda anvisningar anfört bland annat följande:
»Beträffande begreppet skada å egendom, som utnyttjas av krigsmakten,
vill civilförvaltningen på förekommen anledning framhålla följande. Vid
bestämmandet av, huruvida skada i militär rättsvårdskungörelses mening
föreligger, måste hänsyn tagas till omständigheterna i samband med ska
-
— 67 —
dans uppkomst samt även till skadans art. Framför allt synes det angeläget,
att — såvida icke särskilda skäl i visst fall föranleda annat — bagatellartade
skador icke utredas i här ifrågavarande ordning. Vidare kan, såsom
ock framhållits i Anv. SF 321/44, mom. 2, skada uppkomma under sådana
förhållanden, att en tillämpning av förfarandet enligt militär rättsvårdskungörelse
(dåvarande SF nr 321/44) icke tjänar något syfte. Bestämmandet
av begreppet skada i förevarande sammanhang är en oindömesfråga,
beträffande vilken några närmare anvisningar ej kunna lämnas, detta så
mycket mindre, som direktiv i berörda hänseende skulle binda vederbörande
militära chefer i deras dömande verksamhet, vilket vore olämpligt. Det ligger
dessutom utanför civilförvaltningens befogenheter att lämna dylika direktiv.
Ämbetsverket anser sig dock böra framhålla vikten av att förbandschefer,
tjänstegrensehefer med flera ägna spörsmålet tillbörlig uppmärksamhet,
varvid utgångspunkterna torde böra vara, att å ena sidan oaktsamhet med
krigsmaktens materiel skall beivras, under det att å andra sidan den militära
personalen icke onödigtvis skall betungas med utredningsarbete i bagatellfall
eller i sådana fall, då utredningen enligt militär rättsvårdskungörelse
uppenbarligen icke erfordras.»
Såsom framgår av detta uttalande, ansluter sig detsamma i viss mån till
ett tidigare uttalande i civilförvaltningens tryckta anvisningar angående
förfarandet vid krigsmakten, då egendom skadats eller gått förlorad, nämligen
2 mom. 3 stycket, som har följande lydelse:
»Med skada avses ej normal förslitning. Under normal förslitning torde
kunna inbegripas skador, vilka uppkommit som en följd av egendoms användande
för avsett ändamål under iakttagande av den aktsamhet, omständigheterna
medgiva. Om exempelvis fordon skadas under anbefalld
framryckning genom terräng, torde förhållandena kunna vara sådana, att
det från början står klart, att utkrävande av ansvar och ersättning av enskild
icke bör ifrågakomma, i vilket fall erforderliga reparationsarbeten
utan undersökningsförfarande kunna verkställas på kronans bekostnad.»
Ifrågavarande tryckta anvisningar komma att, sedan närmare erfarenheter
vunnits, överses och omarbetas i överensstämmelse med den nya lagstiftningen.
Tillsvidare gälla anvisningarna, i den mån de icke förfalla genom
de nya författningsbestämmelserna, med de ändringar och kompletteringar,
som följa av anvisningarna den 21 december 1948.
I anslutning till revisorernas uttalande får civilförvaltningen framhålla
såsom sin mening, att ytterligare förenklingar av förfarandet — i allt fall
för närvarande — icke böra ifrågakomma. Ämbetsverket har emellertid intet
att invända mot det förslag, som enligt revisorerna under hand framförts
från civilförvaltningen, nämligen att marketenteriernas handelsbodar
skulle försälja viss materiel av mindre värde. Fn dylik anordning torde
emellertid knappast kunna betecknas som en förenkling av förfarandet, utan
innebär i stället, att sådana åtgärder vidtagas, att förfarandet icke behöver
tillämpas i fråga om vissa mindre förluster. Såsom förutsättning för att förslaget
genomföres torde böra krävas, att marketenteriernas handelsbodar
därigenom icke behöva ikläda sig några ekonomiska risker.
I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Ström och Wallén, den senare föredragande, jämväl krigsrådet Brunskog.
Stockholm den 4 januari 1949.
B. WALLÉN.
Underdånigst
EDVIN STRÖM.
A nåd linne.
- 68 —
Försvarets civilförvaltnings
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 42, § 7.
Till Konungen.
Genom beslut den 20 december 1948 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 7 i sin berättelse anfört beträffande
vissa inom försvaret handlagda ärenden angående kronans fordringar.
Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.
Fordringar mot enskilda, som icke gäldas frivilligt eller kunna regleras
genom avdrag å lön, skola enligt av civilförvaltningen meddelade bestämmelser
efter viss tid anmälas till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet,
varefter bevakandet av fordringarna uppdrages åt civilförvaltningens
advokatfiskal. Civilförvaltningen bär därvid med hänsyn till gällande författningsbestämmelser,
vilka ha återgivits i revisorernas berättelse, icke
ansett sig kunna göra något undantag beträffande bagatellfall. Härigenom
har advokatfiskalskontoret, såsom revisorerna påtalat, kommit att betungas
med bevakande av ett stort antal fordringar å obetydliga belopp. Såsom
ock framhållits av revisorerna, härröra sig dessa fordringar i mycket stor
utsträckning från beredskapstiden. Det orimliga i att beträffande ifrågavarande
fordringar från beredskapstiden bokstavligt tillämpa författningarna
framstår än tydligare i betraktande av svårigheterna att identifiera och
anträffa vederbörande betalningsskyldiga, något som i ett mycket stort antal
fall över huvud taget icke torde låta sig göra.
Civilförvaltningen har på senare år vid utformandet av sina bestämmelser
i skilda hänseenden haft uppmärksamheten särskilt riktad på önskvärdheten
av att i möjligaste mån undvika uppkomsten av fordringar på småbelopp,
som kräva bevakande och indrivning. Sålunda har beträffande ersättningar
till kronan i olika hänseenden, som skola erläggas av personal vid
försvaret, exempelvis för portioner, reparationer, bad m. m. föreskrivits antingen
kontant förskottsbetalning eller ock löneavdrag. Sistnämnda betalningsform
kan numera tillämpas även beträffande personal, som uppbär
lön från annat förband m. m. än det, till vilket ersättning skall inlevereras.
I fråga om materielförluster av mindre värde har medgivits ett förenklat
förfarande, varigenom åläggande av ersättningsskyldighet beträffande dylika
materielförluster såsom regel kan undvikas.
Civilförvaltningen, som biträder revisorernas uttalande om önskvärdheten
av ändrade författningsbestämmelser angående avskrivning av kronans
fordringar, har för avsikt att — såsom revisorerna föreslagit — begära bemyndigande
att avskriva de av revisorerna berörda bagatellärendena av
ifrågavarande slag.
I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Ström och Wallén, den senare föredragande, jämväl krigsrådet Brunskog.
Stockholm den 10 januari 1949.
B. WALLÉN.
Underdånigst
EDVIN STRÖM.
Arvid Hane.
— 69 —
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 42, § 7.
Underdånigt utlåtande.
Statskontoret vill erinra, att ämbetsverket tidigare i utlåtande den 18 december
1942 angående förslag till omarbetning av bestämmelserna rörande
avskrivning av statens fordringar m. in., givit uttryck åt den uppfattningen,
att i nya föreskrifter rörande myndigheternas rätt att medgiva bortskrivande
eller eftergivande av kronans fordran borde upptagas fordringar, vilkas
bevakning måste medföra kostnader, som icke stode i rimlig proportion till
fordringsbeloppet. Då de av riksdagens revisorer i förevarande uttalande
åsyftade fordringarna å högst 10 kronor uppenbarligen synas vara av sistnämnda
art, har statskontoret följaktligen icke något att erinra mot att,
i avbidan på utfärdandet av nya generella bestämmelser i ämnet, försvarets
civilförvaltning erhåller bemyndigande att besluta om avskrivning av fordringarna
i fråga.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Björn, örtengren, Johnsson, Norberg och Lindbergson.
Stockholm den 13 januari 1949.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
CURT WERNER.
Doris Dahlström.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 42, § 7.
Underdånigt utlåtande.
I likhet med revisorerna är riksräkenskapsverket av den uppfattningen
att en omarbetning av gällande bestämmelser rörande avskrivning av kronans
fordringar snarast bör komma till stånd i syfte att bereda vederbörande
myndigheter ökade möjligheter att utan onödig omgång avskriva sådana
fordringar, vilkas bevakning och indrivning medföra en i förhållande till
fordringsbeloppen oproportionerligt stor kostnad.
Beträffande de i revisorernas uttalande berörda hos försvarets civilförvaltning
balanserade fordringsärendena avseende mera bagatellartade belopp
— vilka till övervägande delen härröra från beredskapstiden — synes
det emellertid motiverat, att ett särskilt avskrivningsbemyndigande omedelbart
utverkas.
I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Andersson och Ehnbom samt tillförordnade byråchefen Faxelius deltagit.
Stockholm den 10 januari 1949.
Underdånigst
BERNT NEVRELL.
ARVID STENSTRÖM.
— 70 —
Försvarets civilförvaltnings
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I,j s. 45, § 8.
Till Konungen.
Genom beslut den 20 december 1948 har Kungl. Maj it anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 8 i sin berättelse för budgetåret 1947/48 anfört angående
överskridande av vissa poster under arméns avlöningsanslag.
Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.
Medelsförbrukningen under försvarsgrenarnas avlöningsanslag regleras
i allmänhet genom att dels antalet befattningshavare vid respektive myndigheter
och deras inplacering i lönegrad fastställes i personalförteckningarna,
dels ock de löneförmåner, som äro förenade med de olika lönegraderna,
fastställas i vederbörliga avlöningsreglementen. 1 den mån icke statsmakterna
bestämt vilken personal, som får anställas för en viss uppgift, och de
löneförmåner, som därvid må utgå, plägar Kungl. Maj :t för ändamålet anvisa
en till beloppet begränsad post.
Det ankommer i så fall på den anslagsförvaltande myndigheten — i förevarande
fall civilförvaltningen — att i samband med att medlen ställas till
förfogande för de lokala myndigheterna meddela sådana föreskrifter rörande
deras användande, att beloppet icke överskrides. I vad avser de av revisorerna
behandlade posterna under arméns avlöningsanslag, handhas denna
uppgift inom civilförvaltningen av kanslibyrån.
Kontrollen å att medlen hos de lokala myndigheterna användas på rätt
sätt fullgöres inom civilförvaltningen dels å kameralbyrån, dels ock å revisionsbyrån.
I första hand upplägges genom kameralbyråns försorg för
var och en av de nyssberörda begränsade posterna en redovisningstitel,
till vilken lokalmyndigheterna ha att hänföra kostnaderna för respektive
ändamål. Bokföringen ombesörjes å kameralbyråns bokföringskontor, hålkortsdetaljen,
i samband varmed viss kontroll sker därå, att rätt redovisningstitel
användes. Sedan utgifterna vid varje kassamyndighet och för
försvaret i dess helhet månatligen sammanställts i bokföringen, underkastas
de sammanfattande utgiftsrapporterna (belastningstabeller, titelfördelningslistor
och kassarapporter) omedelbart granskning å kameralbyråns sektion
II. Därest anslagsbelastningen är onormal — särskilt om begränsade belopp
tendera att överskridas — rapporteras detta förhållande till den anslagsdisponerande
myndigheten, i förevarande fall kanslibyrrån. Dessutom
göres en preliminär undersökning av bokföringsmaterialet för att utröna anledningen
till överskridandet. I den mån bokföringsfel konstateras, tillrättaläggas
desamma och de lokala myndigheterna meddelas direktiv för
titelsättningen. Upptäckas fel, som icke kunna rättas genom ändring av
bokföringen, sker anmälan jämväl till revisionsbyrån, som efter verkställd
undersökning underrättar kameralbyrån om resultatet därav.
I samband med granskningen av försvarsutgifterna kontrollerar revisionsbyrån
i efterhand ifrågavarande utgifters behörighet. Härvid undersökes i
första hand, vilka löneförmåner som utgivits till varje befattningshavare.
Omfattningen av granskningen begränsas dock dels genom bristande tillgång
på personal, dels ock genom de direktiv rörande stickprovsgranskning,
som meddelats av statsmakterna.
I fråga om tillämpningen av detta kontrollsystem å de av revisorerna behandlade
posterna får civilförvaltningen anföra följande.
— 71 —
Av de poster, som revisorerna upptagit till granskning, är posten övrig
extra personal till beloppet begränsad. Av posten Tillfälligt anställd personal
disponeras viss begränsad del enligt civilförvaltningens bestämmande, under
det att återstoden står till Kungl. Maj :ts förfogande De begränsade posterna
ha av civilförvaltningen disponerats på sa sätt, att ämbetsverket bemyndigat
de lokala myndigheterna att anställa ett bestämt antal befattningshavare
i vissa angivna lönegrader, därvid tillika angivits att lönekostnaderna
skola avföras å viss bokföringstitel. Antal och löneställning ha så avpassats,
att summan av vederbörandes lönekostnader enligt vederbörliga avlöningsreglementen
icke överstiger de anvisade medlen. Anteckning om de
belopp, som sålunda ställas till förfogande för lokalmyndigheterna, sker i
särskild liggare å kanslibyrån.
Mot de ifrågavarande posterna svarade under budgetåret 1947/48 följande
redovisningstitlar:
Titel
Betjäningspersonal .......................................... H 433
Övrig extra personal:
Extra kontorspersonal (högst 1 340 000:—)
Övrig extra personal .....................
11 435
11 439
Tillfälligt anställd personal:
Tillfälligt anställande av tjäntemän enligt civilförvaltningens medgivande
(högst 400 000:—) ................................
Tillfälligt anställande av köks- och servisbiträden..............
Tillfälligt anställande av tjänstemän enligt Kungl. Maj :ts bestämmande
..................................................
Tillfälligt anställande av extra sjuksköterskor (högst 8 500: —) . .
Vissa lottor (högst 32 750: —) ................................
It 441
11 442
11 443
11 444
11 445
Var och en av dessa titlar svarade mot en post i de föreskrifter för avlöningsanslagets
användning, som av Kungl. Maj:t meddelats i brev den 30
juni i947 (regleringsbrevet).
I samband med den löpande bokföringen kan i allmänhet kontrolleras,
att en redovisningstitel icke användes för kostnader, som på grund av sin
natur uppenbarligen böra hänföras till annan titel. Sålunda kan exempelvis
kontrolleras, att icke materielkostnader, underhållskostnader eller dylikt
bokföres på avlöningsanslag. Däremot är det utom i sällsynta undantagsfall
icke möjligt att med ledning enbart av bokföringsunderlaget bedöma,
huruvida eu extra ordinarie eller extra tjänsteman skall avlönas från någon
av de nu ifrågavarande titlarna eller från någon av den mångfald titlar
under avlönings- respektive sakanslag, som i allmänhet bära kostnaderna för
icke-ordinarie personal.
I detta sammanhang må erinras, att revisorerna i sin berättelse under § 5
erinrat om att avlöningskostnader i stor utsträckning avföras å sakanslag
och framhållit de nackdelar, som äro förenade därmed. Ytterligare en sådan
nackdel ligger däri, att granskningen av tjänstemannalönerna avsevärt försvåras.
En sådan granskning kräver en betydande tid och förutsätter tillgång
till en mångfald uppgifter, som icke lämpligen kunna samlas och systematiseras
å hålkortsdetaljen. Sålunda erfordras först och främst fullständiga
uppgifter från de centrala myndigheterna angående omfattningen av givna
bemyndiganden att anställa personal samt namnuppgifter på vederbörande
från de lokala myndigheterna. Dessa uppgifter böra systematiseras i
ett register, vari förändringar i personaluppsättningen löpande registreras.
— 72
Vid granskningen av de månatliga belastningssiffrorna uppmärksammades
å kameralbyråns sektion II redan under våren 1947, att vissa av de
nu ifrågavarande posterna (d. v. s. motsvarande poster under budgetåret
1946/47) tenderade att överskridas. Rapport härom avgavs omedelbart till
kanslibyrån. Motsvarande iakttagelser ha gjorts även för budgetåret 1947/
48 i samband med upprättande av de månatliga belastningstabellerna och
rapporterats till vederbörande tjänstemän inom ämbetsverket.
Såvitt en preliminär undersökning utvisade hade överskridandet icke
sin grund i oriktiga medelsdispositioner från civilförvaltningens sida utan
berodde på en felaktig tillämpning av gällande redovisningsbestämmelser
från de lokala myndigheternas sida. Bland annat kunde det fastställas, att
vissa lönekostnader, som bort hänföras till posten Tillfälligt anställande
av tjänstemän enligt Kungl. Maj :ts bestämmande, i stället bokförts å posten
Tillfälligt anställande av tjänstemän enligt civilförvaltningens medgivande.
Åtgärder vidtogos genom kameralbyråns försorg för att från och med
den 1 juli 1947 tillrätta detta fel. Givetvis kunde det icke anses uteslutet,
att personal anställts i större omfattning än som medgivits. Det finge emellertid
anses klarlagt, att grunden till överskridandena i första hand varit,
att oriktiga titlar i stor utsträckning kommit till användning.
I det uppkomna läget hade det varit önskvärt, att kameralbyrån ägt möjlighet
att såsom ett led i den löpande kontrollen över anslagsbelastning och
titelsättning omedelbart företaga en närmare detaljundersökning av bokföringen
i syfte att för framtiden tillrätta redovisningen å de berörda titlarna.
Härtill fanns emellertid ingen möjlighet, då personalen å sektion II
helt togs i anspråk för redan förefintliga löpande arbetsuppgifter. Arbetsbelastningen
å sektionen var i själva verket redan så stor, att övertidsarbete
i betydande utsträckning måste tillgripas.
I underdånig skrivelse den 16 september 1948 med förslag till medelsäskanden
för budgetåret 1949/50 anmälde också civilförvaltningen, att den
löpande anslagskontrollen med nödvändighet varit bristfällig under budgetåret
1947/48. Ämbetsverket framhöll härvid i huvudsak följande.
Till följd av bristen på kvalificerat arbetsbiträde hade chefen för kameralbyråns
sektion II måst själv bereda samtliga sektionens allmänna budgetoch
anslagsfrågor ävensom de mera kvalificerade personalfrågorna. Denna
uppgift hade varit av sådan omfattning, att den tagit praktiskt taget hela
vederbörandes arbetstid i anspråk och tidvis även krävt ett betydande övertidsarbete.
Till följd härav hade de betydelsefulla uppgifter med avseende
å anslagskontroll, utgiftsanalys och ledning av arbetet med titelsättningen,
som åvilade sektionschefen, under budgetåret 1947/48 i betydande utsträckning
måst eftersättas. Anslagskontrollen hade måst inskränkas till kontroll
av att begränsade medelsanvisningar icke överskridits. Det synnerligen
omfattande statistiska material, som erhållits genom den för hela försvaret
gemensamma statistikuppdelningen av utgifter och inkomster, hade tills
vidare fått ligga helt obearbetat. Såväl de rapporter som ingått från kameralbyråns
hålkortsdetalj som ock vissa under budgetåret 1947/48 stickprovsvis
utförda utredningar hade visat, att de lokala myndigheterna måste
lämnas en avsevärt utförligare handledning beträffande titelsättningen än
vad som dittills medhunnits.
Under nuvarande förhållanden måste civilförvaltningen räkna med att
sektion II icke kunde fullgöra de arbetsuppgifter, som ankommo på densamma.
Därest icke sektionschefen bereddes tillräckligt kompetent biträde,
måste — såsom under budgetåret 1947/48 varit fallet — anslagskontrollen
och utgiftsanalysen i betydande utsträckning ligga nere. De nämnda uppgifterna
voro emellertid, icke minst sedan försvarets bokföring i sin helhet
— 73 —
överförts till civilförvaltningen och hålkortredovisning genomförts, så betydelsefulla,
att de icke utan vådor kunde åsidosättas. Å sektionen borde
fördenskull placeras en förste byråsekreterare i lönegrad Ce 27 med uppgift
att i främsta rummet biträda sektionschefen med allmänna budget- och
anslagsfrågor. ...... .. . ...
Inom revisionsbyrån finnes, såsom revisorerna framhållit, ett särskilt
revisionskontor för granskningen av inom försvaret utbetalda tjänstemannalöner.
Denna granskning grundas på ett kortregister över vid försvarsgrenarna
anställd tjänstemannapersonal, omfattande för närvarande cirka
50 000 kort. Från och med december månad 1946 har arbetet å kontoret helt
måst inriktas på de frågor, som uppkommit vid övergången till nya avloningsförfattningar
för statstjänstemän. Först och främst har salunda loneställningen
för varje befattningshavare omräknats enligt de nya bestämmelserna
och kortregistret omskrivits i enlighet härmed. Samtidigt ha aven
de lokala myndigheterna lämnats en omfattande handledning i samma hanseende
något som varit desto mera nödvändigt, som nämnda myndigheter
i allmänhet icke ansett sig äga kompetens att på eget ansvar företaga omräkning
av löneställningen. . . , ,,
Det nyssnämnda arbetet har tagit kontorets personal i ansprak icke blott
å ordinarie arbetstid, utan även å Övertid i icke ringa omfattning. I a t ramställning
av civilförvaltningen har Kungl. Maj :t — efter inhämtande av riksdagens
medgivande — genom beslut den 9 maj och 5 decembei 1947 bemyndigat
ämbetsverket att för utbetalande av ersättning för detta arbete överskrida
sitt avlöningsanslag, anslagsposten Avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal med vissa belopp. Under vintern 1947/48 har civilförvaltningen
även i viss utsträckning överflyttat personal från övriga revisionskontor till
avlöningskontoret, varigenom den tillfälliga arbetsanhopningen kunde avarbetas
i början av år 1948. .. , ...
Under de angivna förhållandena har i det föregående berörd undersökning
av titelsättningen av tjänstemannalönerna icke medliunnits å revisionsbyrån.
För en sådan granskning skulle erfordras ingående uppgifter från
alla de centrala myndigheter, som äga medgiva anställande av personal a
avlöningsanslag eller sakanslag. Dessa uppgifter måste systematiseras å civilförvaltningen,
lämpligen i anslutning till kortregistret, där anteckning
kan göras angående den titel, å vilken vederbörandes lön skall bokföras.
Det synes sannolikt, att personalförstärkning erfordras för att genomföra
detta system. Vissa förberedande åtgärder för en granskning enligt de angivna
riktlinjerna ha emellertid redan under hösten 1948 vidtagits å revisionsbyrån.
De härmed sammanhängande fragorna torde närmast böra tagas
under prövning i samband med den granskning av civilförvaltningens
organisation, som under år 1949 beräknas skola utföras av 1946 års militära
förval tningsulredning.
På grund av arbetsbelastningen var det sålunda icke möjligt att redan
under hösten 1947 ställa särskild personal till förfogande för att utreda de
fel, som begåtts under budgetåret 1946/47. Från och med den 15 mars 1948
kunde emellertid en amanuens avdelas för ändamålet. Efter vissa preliminära
undersökningar avlätos under den första veckan av april månad 1948
skrivelser till samtliga de lokala myndigheter vid armén, som enligt vad kameralbyråns
bokföring utvisat överskridit tilldelade anslagsmedel med mer
■in 1 000 kronor. I skrivelserna begärdes uppgift å den personal, som avlönats
från de ifrågavarande titlarna, ävensom å de bemyndiganden, som legat till
grund för anställandet av vederbörande. Utredningen koncentrerades till eu
början å de tre försvarsgrenarnas poster till Tillfälligt anställande av tjänstemän
enligt civilförvaltningens bestämmande samt arméns post till ''tillfälligt
— 74 —
anställande av extra sjuirsköterskor, å vilka de största överskridandena redovisats.
Sedan de begärda uppgifterna inkommit, avgav vederbörande tjänsteman
den 19 maj 1948 en preliminär rapport över undersökningens resultat. Det
hade visat sig att överskridandena — såsom man redan tidigare räknat med
— till övervägande delen berott på att oriktiga bokföringstitlar använts av
de lokala myndigheterna. Först och främst hade kostnader för personal, som
anställts vid marinen enligt kungl. brev den 5 juni 1946 angående tillgodoseende
av visst personalbehov vid flottan och kustartilleriet, bokförts å den
begränsade post till anställande av tjänstemän, som stått till civilförvaltningens
förfogande, i stället för å motsvarande till Kungl. Maj :ts förfogande
stående, obegränsade post. Vid armén hade motsvarande fel begåtts i fråga
om den personal, som enligt Kungl. Maj :ts medgivande anställts i samband
med omorganisationen av stabs- och förvaltningstjänsten vid infanteriregementena
samt införandet av källskattesystemet. Även andra bokföringsfel
kunde konstateras.
Överskridandet å posten Tillfälligt anställande av extra sjuksköterskor
berodde främst på att avlöningar till vikarier för ordinarie sjuksköterskor
bokförts å nämnda post i stället för å den särskilda post för vikarier, som
uppförts i staten för anslaget.
I anledning av vad sålunda framkommit vidtog civilförvaltningen under
våren 1948 åtgärder för afl från och med budgetåret 1948/49 tillrätta bokföringen.
I detta avseende erfordrades först och främst kompletterande bokföringsföreskrifter
för de lokala myndigheterna. Dessa föreskrifter inarbetades
av civilförvaltningen i den förteckning över försvarets redovisningstitlar,
som från och med budgetåret 1948/49 tryckts och bifogats statsfiggaren
över fjärde huvudtiteln. I anvisningarna ha — såsom av statsliggaren
framgår — under varje titel utförligt preciserats för vilka ändamål, densamma
får användas.
Civilförvaltningen har jämväl övervägt, huruvida de felbokföringar, som
sålunda konstaterats ha ägt rum under budgetåret 1946/47, i efterhand borde
korrigeras genom att beloppen omfördes till de rätta posterna. En sådan
omföring kunde emellertid icke tillrättalägga belastningen på 1946/47
års avlöningsanslag, då de omförda beloppen enligt gällande redovisningsföreskrifter
(kungl. kungörelse den 14 juni 1940, nr 695, med vissa bestämmelser
angående bokföring av utgifter å riksstatsanslag) skulle komma att
redovisas mot motsvarande anslag för budgetåret 1947/48. Härigenom skulle
jämväl redovisningen av sistberörda anslag kompliceras utan att någon
egentlig fördel vunnes med åtgärden. Någon omföring vidtogs därför icke.
Utredningen fortsattes för att klarlägga i vad mån obehöriga utbetalningar
förekommit och huruvida de utbetalda medlen revisionsvägen borde återkrävas
av vederbörande.
Under våren 1948 hade den löpande bokföringen utvisat, att vissa av ifrågavarande
poster jämväl under budgetåret 1947/48 tenderat att överskridas
och efter hand även överskridits. Såvitt man preliminärt kunde klarlägga,
berodde överskridandena i huvudsak på samma orsaker som under budgetåret
1946/47. Då de ovan angivna bokföringsföreskrifter, som utfärdats med
anledning av överskridandena under sistnämnda budgetår, borde vara tillräckliga
för att för framtiden tillrättalägga bokföringen, ansågos ytterligare
åtgärder med anledning av de förnyade överskridandena icke erforderliga.
Sedan belastningssiffrorna per den 1 april 1948 blivit tillgängliga, avgav
kameralbyrån i en promemoria, som överlämnades till revisionsbyrån såsom
utgångspunkt för undersökningsarbetets fortsatta bedrivande, en sammanfattande
rapport över samtliga de redovisningstitlar, vilka i första hand borde
undersökas. I denna rapport upptogos samtliga de poster, vilka numera
— 75 —
blivit föremål för riksdagsrevisorernas uppmärksamhet och dessutom en
mångfald andra poster, vilka på grund av belastningen å desamma borde
närmare undersökas. Avskrift av denna promemoria bifogas.1 Undersökningen
rörande de nämnda förhållandena pågår alltjämt och synes komma att
avslutas under år 1949. Då utredningsmaterialet erfordras för det fortsatta
arbetet, kan detsamma icke bifogas detta utlåtande. Därest Kungl. Maj :t eller
riksdagens revisorer skulle önska taga del av detsamma, kan civilförvaltningen
emellertid ställa det till förfogande.
Såsom en sammanfattning av det ovan anförda får civilförvaltningen anföra
följande.
De skedda anslagsöverskridandena ha icke sin grund i oriktiga anslagsdispositioner
från civilförvaltningens sida, då medel icke ställas till lokalmyndigheternas
förfogande i större utsträckning än vad de anvisade posterna
medgiva. De bero i stället till övervägande del på felbokföringar hos
de lokala myndigheterna, vilka på grund av mångfalden av de anslagsposter,
som av statsmakterna anvisats för anställande av personal, icke alltid kunnat
avgöra, till vilken post avlöningskostnaderna skola hänföras. Dessa fel
kunna icke heller tillrättas i samband med den löpande bokföringen hos
civilförvaltningen. Däremot komma de omedelbart till synes i samband med
de månatliga utgiftssammanställningar som framställas hos ämbetsverket
och uppmärksammas vid den löpande anslagskontrollen. Den härför avsedda
personalen har icke varit tillräcklig för den detalj granskning av bokföringsmaterialet,
som erfordras för att bokföringen snabbt skall kunna tillrättas;
då det måste anses vara av största vikt att ett sådant tillrättaläggande snarast
möjligt kommer till stånd, sedan felbokföringar iakttagits, har civilförvaltningen
i sina förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1949/50 hemställt
om personalförstärkning för ändamålet.
I samband med revisionen av försvarsutgifterna bli jämväl de nu ifrågavarande
utgifterna i den utsträckning personaltillgången medgiver föremål
för granskning, därvid eventuella fel i titelsättningen anmälas till kameralbyrån.
En sådan granskning kommer dock att ske i efterhand och kan icke
alltid leda till att rättelse vidtages redan under det budgetår, då felen begåtts.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknade
Ström och "örtengren, den senare föredragande, jämväl krigsråden Jehander
och Brunskog samt tillförordnade byråchefen Wiholm.
Stockholm den It januari 1949.
Underdånigst
J. H. ÖRTENGREN.
EDVIN STRÖM.
I. Palmgren.
Försvarets civilförvaltnings
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 41), § 9.
Till Ko n unge n.
Genom remiss den 20 december 1948 har försvarets civilförvaltning anbefallts
alt efter samråd med armé-, marin- och flygförvaltningarna till Kungl.
Maj :t inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer under
§ 9 i sin berättelse anfört rörande förplägnadsersättning till värnpliktiga
m. fl. under tjänstledighet.
1 Här e] avtrycki.
— 76 —
Med anledning härav får civilförvaltningen — med återställande av re
missakten samt överlämnande av från armé-, marin- och flygförvaltningarna
i ärendet inhämtade yttranden — för egen del anföra följande.
Civilförvaltningen delar de av riksdagsrevisorerna uttalade synpunkterna
på frågan om åstadkommande av ett för samtliga försvarsgrenar enhetligt
belopp för portionsgottgörelse. I det ursprungliga utkastet till de av civilförvaltningen
år 1946 med stöd av 31 § kungörelsen 1945:881 om värnpliktsavlöning
utfärdade anvisningarna rörande tillämpningen av samma
kungörelse hade civilförvaltningen av samma skäl, som riksdagsrevisorerna
anfört, även intagit en föreskrift av dylik innebörd. Då emellertid samtliga
försvarsgrensförvaltningar i sina yttranden över utkastet förklarade sig icke
kunna ansluta sig till civilförvaltningens förslag i berörda del, fingo föreskrifterna
sitt nuvarande innehåll i de slutligen utfärdade anvisningarna.
Såsom framgår av försvarsgrensförvaltningarnas föreliggande yttranden hava
myndigheterna numera icke något att erinra mot ett enhetligt belopp.
Civilförvaltningen avser i anslutning härtill, att i de nya anvisningar för
tillämpningen av kungörelsen, vilka för närvarande äro under utarbetande
inom civilförvaltningen, intaga en föreskrift av den innebörd revisorerna
åsyftat. En motsvarande föreskrift beträffande blandavlönat manskap kommer
civilförvaltningen att meddela med stöd av 29 § Försvaret tilläggsbestämmelserna
till statens allmänna avlöningsreglemente.
Vad angår den av riksdagsrevisorerna berörda frågan om ett för försvarsgrenarna
gemensamt pris för portioner, som från kronans matinrättningar
försäljas till enskilda, hava samtliga försvarsgrensförvaltningar på
närmare anförda skäl förklarat sig icke kunna biträda genomförandet av ett
dylikt enhetligt pris. Civilförvaltningen ansluter sig till vad försvarsgrensförvaltningarna
i detta ämne anfört.
Stockholm den 14 januari 1949.
Underdånigst
EDVIN STRÖM.
ERIK G. WIHOLM.
Arvid Malmberg.
Bilaga 1.
VPM med anledning av försvarets civilförvaltnings remiss den “/„ 1948 angående
riksdagsrevisorernas berättelse avseende förplägnadsersåttning till
värnpliktiga m. fl. under tjänstledighet.
Vid armén fastställas beloppen för portionsgottgörelse av vederbörande
milbef med ledning av normalportionspriserna. Intet synes emellertid vara
att erinra mot att med hänsyn till vad riksdagsrevisorerna anföra till ernående
av enhetlighet ett för samtliga försvarsgrenar gemensamt belopp för
portionsgottgörelse tillämpas fr. o. m. l/7 1949. Beloppet bör av försvarsgiensförvaltningarna
i samråd bestämmas för period om ett eller ett halvt
budgetår på huvudsaklig grundval av försvarsgrenarnas normalportionspriser
under kvartalet närmast före varje sådan period, ökat med 25 % motsvarande
kronans genomsnittliga kostnader för tillagning m in. Beloppet bör
sedermera avrundas uppåt till närmast högre 5- eller 10-tal ören.
— 77 —
Riksdagsrevisorerna hava i sin berättelse även berört frågan om ett för
försvarsgrenarna gemensamt pris för portioner som från kronans matinrättningar
försäljas till enskilda.
Ersättningen för till enskilda försålda portioner bör täcka kostnaderna
för använda råvaror och arbetet in. m. i samband med tillagningen. För närvarande
utgår denna ersättning med samma belopp som portionsgottgörelsen.
Då normalportionspriserna variera väsentligt olika orter emellan beroende
på dels olika råvarukostnader, dels att arméns förband inom de fyra
nordligaste länen ha 3 % högre kontanttillägg än förband i övriga delar av
landet samt vidare att antalet portionsköpare växlar betydligt förbanden
emellan, är det sannolikt att kronans kostnader för försålda portioner icke
bleve täckta, om ett gemensamt medelpris skulle tillämpas, såvida icke ett
högre pris än medelvärdet för normalportionsstaterna med tillägg för tilllagningskostnaderna
fastställdes.
Fr. o. m. VM 1948 gällande normalportionspriser framgå av nedanstående
förteckning.
Med hänsyn till att personallönerna äro dyrortsgrupperade liksom att nornialportionspriserna
i viss mån stå i relation till dyrortsgrupperingen och
det företrädesvis är personal ur de lägre graderna, som begagna sig av möjligheterna
att inköpa kronans portion, torde det därför ej vara lämpligt med
ett gemensamt pris för försåld portion. En sådan bestämmelse skulle innebära,
att man i de lägre dyrorterna finge betala högre pris för kronans portion
än efter nuvarande system. Det är anledning förmoda, att vederbörliga
personalorganisationer komma att göra invändningar mot en sådan fördyring
av portionerna.
Då vidare den nuvarande ordningen för fastställande av priserna på portioner
mot ersättning icke kan anses ur administrativ synpunkt innebära
någon olägenhet bör i detta hänseende t. v. någon ändring icke ske.
Stockholm den 10 januari 1949.
Torsten Molin.
Kapten.
Bilaga till bilaga 1.
Förband | l/io—48 | Förband | O 1 rf- ce |
I. milo 1 6....... | 150 060 | III. milo I 15...... | 151 600 |
I 7....... | 150 906 | I 16...... | 150 969 |
I 11...... | 151 397 | I 17...... | 150129 |
I 12...... | 152 01/ | K 3...... | 149 079 |
P 2...... | 150 060 | P 4 ...... | 149 079 |
K 2...... | 149 745 | A 2...... | 154 025 |
A 3...... | 150 060 | Lv 1..... | 149 247 |
A 6...... | 152 017 | Lv 6..... | 153 521 |
Lv 4..... | 151 425 | T 2...... | 149 079 |
Ing 2..... | 152 017 | GSK..... | 149 247 |
II. milo I 5....... | 162 807 | IV. milo I 1....... | 159 527 |
I 14...... | 157 994 | I 4....... | 154 075 |
I 21...... | 165 988 | I 8....... | 156 906 |
A 4...... | 162 807 | K 1...... | 157 931 |
Lv 5..... | 165 168 | P 1 ...... | 156 906 |
T 3...... | 165 988 | P 3...... | 155 335 |
Förband
-48
A 1......
Lv 2.....
Lv 3 S ...
Ing 1.....
S 1.......
T 1......
Int 1.....
Lv 3 V...
V. milo
12...
I 3...
I 13..
A 9 ..
T 2 N
VI. milo
I 19..
I 20..
157 931
154 075
157 931
157 931
157 931
154 075
159 527
160 309
159 075
154 631
158 628
160 455
154 909
170 084
164 414
Förband
*/io—48
K 4.....
A 5.....
A 8.....
Lv 7.. ..
Ing 3....
Int 3....
JS.......
VII. milo
I 18.....
A 7.....
Tingstäde
Övriga
KS......
AUS ....
HS......
InfSS ....
164 414
170 084
170 084
170 084
170 084
170 084
194 166
154 865
154 865
154 319
157 921
156 906
163 924
160 844
— 78 —
Bilaga 2.
VPM till AC Int med anledning av försvarets civilförvaltnings kommunikationsres.
den “/„ 19i8 angående förplägnadsersättning till vpl m. fl.
under tjänstledighet.
I sin berättelse framhåller riksdagens senast församlade revisorer att
s. k. portionsgottgörelse (i marinens föreskrifter kallat »portionsersättning»)
till vpl m. fl. utgår med varierande belopp vid olika förband. Anledningen
härtill är att densamma grundar sig på det av respektive förband
tillämpade normalportionspriset, vilket i sin tur uträknas på basis av den
för hela försvaret gemensamma normalportionsstaten. Skälen till växlingarna
i normalportionspriset är sålunda de för olika orter gällande livsmedelspriserna
och icke som revisorerna hävda variationer i normalportionsstatens
sammansättning.
För manskap under speciella tjänstgöringsförhållanden äro vissa procentuella
förhöjningar å normalportionens penningvärde föreskrivna. För
marinens vidkommande är detta fallet beträffande sjökommenderat manskap
(»skeppsportionspris»), manskap med tjänstgöring i sjöreserv, å örlogsvarv
i vissa fall samt vid kustartilleriets ytterförläggningar.
Portionsersättning utgår enligt nu gällande föreskrifter till landtjänstgörande
manskap med belopp motsvarande för respektive marindistrikt
(= 5 st.) fastställt normalportionspris med tillägg av 25 %, för manskap
i sjöreserv med normalportionspriset + fastställt tillägg högst 30 % samt
för sjökommenderat manskap med normalportionspriset + 40 % (det s. k.
skeppsportionspriset för »övriga fartyg»).
Normalportionspriserna för de olika marindistrikten fastställas av märinförvaltningen
före den 7= för perioden V5—37*> och före den 7„ för perioden
Vii—“A. Meddelande härom införes i tjänstemeddelanden för sjöförsvaret
(TS). Därest denna publikation icke beräknas kunna distribueras
i tid, meddelas fartygen och förbanden de nya priserna genom marinförvaltningens
försorg.
Såsom framgår av ovanstående redogörelse utgår portionsersättning till
manskap med ett flertal varierande belopp beroende på vederbörandes
tjänstgöringsförhållanden, men äro anledningarna härtill andra än de av
revisorerna hävdade.
Underhåll sbyrån ansluter sig helt till revisorernas åsikt att ifrågavarande
olikheter icke äro sakligt befogade.
Frågan har även uppmärksammats i annat sammanhang, vilket kommer
till synes i det nya förslaget till »Förvaltningsreglemente för marinen i fred»
där 60 § 2 mom. 2 stycket givits följande lydelse: »Med ledning av gällande
normalportions- och skeppsportionspriser och med hänsyn tagen till tilllagnings-
och serveringskostnader samt andra på frågan inverkande faktorer,
fastställer marinförvaltningen portionsersättningens belopp, beräknat
såsom ett medeltal för hela marinen i land och ombord».
Intet hinder synes heller föreligga, att ersättningsbeloppet fastställes att
gälla gemensamt för hela försvaret. Förslagsvis bör detta ske två gånger
årligen och beloppet avrundas för underlättande av utbetalningar till helt
tiotal av ören. Fastställandet bör ske i samråd de centrala försvarsgrensförvaltningarna
emellan.
Vad däremot angår frågan om det ersättningsbelopp som skall erläggas
för utbekommen (inköpt) kronoportion anser underhållsbyrån icke att skäl
— 79
föreligga att fastställa ett för försvaret enhetligt belopp, vilket av revisorerna
ifrågasatts. Anledningen härtill är följande.
Tidigare har framhållits att portionspriserna variera avsevärt beroende
dels på livsmedelspriserna inom de olika marindistrikten dels också på de
procentuella tillägg som i vissa fall utgå beroende på tjänstgöringsförhållandena.
Underhållsbyrån anser det naturligt att priset å försåld portion
ansluter sig till kronans självkostnadspris, vilket icke låter sig göra om ett
gemensamt ersättningsbelopp fastställes.
De skäl som föreligga för ett enhetligt belopp i vad avser portionsersättningen
(portionsgottgörelsen) äro icke heller enligt underhållsbyråns åsikt
för handen då det gäller den ersättning som skall erläggas för inköpt portion.
Det torde icke ligga något anmärkningsvärt i att kostnaden för förplägnaden
varierar beroende på de olika dyrorterna. Då personalens löneförmåner
äro bundna till dyrortsgrupperingen skulle fastställandet av ett
gemensamt ersättningsbelopp i vissa fall innebära påtagliga orättvisor.
Ersättningsbeloppet för utbekommen (inköpt) portion bör sålunda liksom
hittills fastställas av marinförvaltningen enligt nu gällande grunder
(normalportionspriset + viss procent, i förekommande fall med hänsyn tagen
till ev. förhöjning av portionspriset).
Stockholm den 8 januari 1949.
G. Tobieson.
Bilaga 3.
PM med anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande portions
gottgörelse.
Grunderna för bestämmandet av portionsgottgörelsen hava av Kungl. Maj :t
angivits i intendenturunderhållsreglementet § 3 mom. 2. Enligt dessa bestämmelser
skall central förvaltningsmyndighet fastställa portionsgottgörelsen
till gällande normalportionspris med tillägg för skälig kostnad för magasinering,
tillredning m. in. För närvarande hava de centrala försvarsförvaltningarna
enats om ett tillägg om 25 % av normalportionspriset. Normalportionspriset
fastställes efter infordran av anbud å i normalportionen
ingående artiklar till ett belopp motsvarande värdet av dessa artiklar med
tillägg av 5 % (för F 4 och F 21 8 %). Normalportionen och grunderna för
beräknandet av normalportionspriset är åtminstone beträffande armén och
flygvapnet exakt lika. De olikheter, vilka förefinnas mellan för armén och
flygvapnets förband gällande normalportionspris, är därför beroende på
prisläget i orten. Vid flygvapnet har emellertid för att undvika allt för
många olika ersättningsbelopp, eu sammanjämkning skett till vissa grupper
med närliggande normalportionspriser. Under år 1947 och 1948 hava
normalportionsprisen på grund av labilt prisläge kommit att ändras ett
flertal gånger. Normalt bör ändring icke ske mer än två gånger per år.
En övergång till för längre tid gällande och för hela landet lika belopp
för portionsgottgörelse skulle vara önskvärd. Lämpligen bör portionsgottgörelsen
fastställas för ett budgetår i taget. Beloppet torde utan alltför stora
svårigheter kunna fastställas efter samråd mellan de centrala försvarsförvaltningarna.
Att därvid fastslå alt ersättningen skall utgå med jämnt krontal
är kanske att driva förenklingen allt för långt. Att fastställa jämna 1 O-tal
80
öre torde däremot kunna ske utan olägenhet. Denna beräkningsgrund skulle
för FV innebära en portionsgottgörelse av f. n. kr. 2: -—.
Det belopp, som erlägges för utbekommen naturaportion, bör beräknas
efter enahanda grunder med tillägg för vissa extra kostnader för servering
m. in. F. n. beräknas ersättningen till normalportionspriset med tillägg
av 30 % å detta pris. Med hänsyn till att portioner försäljas i delar (frukost,
lunch och middag var för sig) böra ersättningsbeloppen för de olika
delarna avjämnas till jämnt femtal öre. Denna beräkningsgrund skulle för
FV för närvarande innebära följande ersättningsbelopp: frukost 45 öre,
lunch och middag vardera 85 öre.
En ytterligare förenkling skulle i viss mån kunna ernås om, såsom riksdagens
revisorer även synas hava tänkt sig, samma belopp fastställes för
portionsgottgörelse och ersättning för utbekommen portion. Det bör dock
framhållas, att portionsgottgörelsen alltid utgår för hel dag, under det att
ersättning för utbekommen portion erlägges för varje måltid för sig.
En utjämning av beloppen medför vissa ekonomiska konsekvenser. Antingen
skall portionsgottgörelsen höjas till samma belopp som ersättningen
för utbekommen portion eller också tvärt om. Vid flygvapnet utbetalades
under budgetåret 1947/48 ca 240 000 portionsgottgörelser. Under samma
tid utlämnades ca 550 000 portioner mot ersättning. För budgetåret 1947/
48 skulle sålunda en höjning av portionsgottgörelsen med 15 öre (skillnaden
mellan portionsgottgörelsen kr. 2:-— och ersättning för utbekommen
portion 2: 15 kr.) hava medfört en kostnad för statsverket om kr. 36 000: —.
En sänkning däremot av ersättningen för portion med 15 öre skulle hava
medfört en inkomstminskning för statsverket om kr. 77 500:—.
Stockholm den 7 januari 1949.
På Kungl. flygförvaltningens vägnar:
C. M. Iacobson.
Chefens för armén
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 52, § 10.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss av den 20 december 1948 rörande vad
riksdagens senast församlade revisorer anfört i sin berättelse beträffande
vissa förhållanden vid I 1, får chefen för armén med remissaktens återställande
härmed avgiva följande utlåtande.
Chefen för armén, som i ärendet haft samråd med kungl. fortifikationsförvaltningen,
ansluter sig i alla delar till förvaltningens den 11 januari
1949 avgivna underdåniga utlåtande och har härutöver endast följande att
tillägga.
Av förvaltningen omnämnda principer för anordnande av tjänstebostäder,
vilka principer återfinnas i proposition 1944/175 s. 230—231, äro godtagna
av riksdagen i och med godkännande av byggnadsplanerna för samtliga
nyuppsatta förband eller från Stockholm utflyttade förband. Tjänstebostäder
med bostadstvång anordnas enligt dessa principer endast för rege
-
81
mentsväbel, maskinist, samtliga eldare, köksföreståndare och biträdande
köksföreståndare (förutvarande husmor och biträdande husmor). Principerna
böra allt framgent gälla.
Stockholm i januari 1949.
Underdånigst
På uppdrag av chefen för armén:
V. TAMM.
Chef för arméstaben.
Fred Ljunggren.
Fortifikationsförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 52, § 10.
Underdånigt utlåtande.
Genom remiss den 20 december 1948 har Kungl. Maj :t anbefallt fortifikationsförvaltningen
att före den 18 januari 1949 avgiva utlåtande med anledning
av vad riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse, såvitt
avsåge bilagt transumt, anfört.
Med anledning härav får fortifikationsförvaltningen med remisshandlingens
återställande i underdånighet anföra följande.
Vad först angår den med benämningen garnisonshuset angivna brandskadade
kasernbyggnaden ingav dåvarande arméns fortifikationsförvaltning
den 18 oktober i 946 förslag till erforderliga iståndsättnings- och ombyggnadsarbeten
å densamma. Detta förslag, mot vilket på sin tid bland andra
sekundchefen för Svea livgarde icke hade något att erinra, godkändes av
Kungl. Maj :t genom beslut den 23 juli 1948, varvid även anvisades medel
och meddelades byggnadstillstånd för arbetenas utförande. Fortifikationsförvaltningen
var då även beredd att snarast igångsätta byggnadsarbetena.
Emellertid inkom den 12 augusti 1948 från sekundchefen en den 5 i samma
månad daterad framställning om omdisponering av lokalutrymmena
inom byggnaden. Sekundchefens ändringsförslag tillstyrktes av arméstaben
i ett den 24 augusti 1948 avgivet yttrande. Det nya förslag, som med
anledning härav uppgjorts inom fortifikationsförvaltningen, är, efter att
hava varit föremål för granskning av berörda militära myndigheter, för
närvarande under slutbehandling inom ämbetsverket. Upplysning om orsaken
till dröjsmålet med byggnadsarbetenas igångsättande synes, såvitt av
remisshandlingen framgår, vid revisorernas besök vid regementet icke hava
meddelats.
Beträffande påtalad uthyrning av lägenheter i Sörentorps mangårdsbyggnad
får förvaltningen framhålla, att medgivande härtill efter framställningar
från sekundchefen lämnades av arméns fortifikationsförvaltning i
december 1947 med största tvekan och sedan försvarets sjukvårdsförvaltning
blivit hörd i ärendet. Såsom villkor för uthyrningen uppställde förvaltningen,
att i hyreskontrakten skulle intagas uttrycklig bestämmelse att
de avtalande parterna vore fullt ense om, bl. a., att byggnaden avsågs rivas
så snart därför erforderligt arbetstillstånd kunnat erhållas, att lägenheterna
hade karaktär av nödbostäder, att den avtalade hyrestiden ovillkorligen
6—//97/50. Rev. berättelse ant), statsverket år 19i8. It.
— 82
utginge den 1 januari 1949 och att kontrakten icke komme att därefter förlängas.
I förenämnda underdåniga skrivelse den 18 oktober 1946 har arméns
fortifikationsforvaltning ingivit förslag om byggnadens rivning och hemställt
om anvisande av medel härför, men har Kungl. Maj :t genom ovannämnt
brev den 23 juli 1948 meddelat, att bl. a. ifrågavarande rivning med
hänsyn till läget på materiel- och byggnadsmarknaden för närvarande icke
föranledde någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Fortifikationsförvaltningen får dock
ånyo framhålla önskvärdheten av att rivningen av byggnaden snarast får
komma till stånd.
De tjänstebostäder, som finnas uppförda vid etablissementet, äro de som
enligt den av riksdagen efter förslag av Kungl. Maj :t i prop. 1945/97, bilaga
2, godkända byggnadsplanen för ordnande av ifrågavarande förläggning
skulle komma till utförande. Antalet sådana bostäder var därvid beräknat
med ledning av de synpunkter i frågan om tjänstebostäders tillhandahållande,
som finnas angivna i en inom arméstaben upprättad promemoria av
den 6 maj 1943, som tillställts försvarets bostadsanskaffningsnämnd. Härutöver
avses icke några tjänstebostäder i egentlig mening, d. v. s. sådana
förenade med bostadstvång, att uppföras.
Vad angår den av revisorerna upptagna frågan om ordnande av bostäder
för ekonomibiträden får fortifikationsförvaltningen erinra om att för
dessa till en början avsågs nybyggnad och beräknades kostnaderna i byggnadsplanen
för etablissementet i enlighet härmed. Sedermera uppkom önskemål
om utökning av regementets kasernområde på sådant sätt, att detsamma
utsträcktes ned till Edsvikens strand. Förutsättningen härför var,
att de utmed sjöstranden belägna, i privat ägo varande byggnaderna inlöstes
av kronan. Närmare redogörelser i dessa ärenden finnas intagna i arméns
fortifikationsförvaltnings underdåniga skrivelser den 15 februari 1947
rörande inlösen av fastigheten Lugnet och den 19 augusti 1947 med förslag
till anslagsäskanden för budgetåret 1948/49, i vad angår inlösen av övriga
fastigheter och dessas utnyttjande, till vilka fortifikationsförvaltningen tilllåter
sig hänvisa. Enligt av Kungl. Maj :t genom brev den 13 juni 1947
och 10 januari 1948 lämnade bemyndiganden äro numera samtliga ifrågavarande
fastigheter inlösta. Genom att sålunda viss del av anslaget för bostadsbyggnaden
för ekonomibiträden tagits i anspråk för inlösen av fastigheten
Lugnet, förslår återstående del väl för föreslagen ombyggnad av
ilen för ändamålet inlösta fastigheten men icke för en nybyggnad av tillräcklig
omfattning. Ett tilläggsanslag av ca 25 000 kronor blir i sistnämnda
fall erforderligt. Den väsentliga vinsten vid ombyggnadsalternativet får
dock anses vara den möjlighet till besparing i fråga om byggnadsmateriel,
som detta alternativ innebär och som med hänsyn till rådande" bristsituation
torde vara angeläget att tillvarataga. Fortifikationsförvaltningen är även av
den uppfattningen, att lägenheten Lugnet efter föreslagen renovering blir
godtagbar för avsett ändamål, men vill dock framhålla att vid ytterligare
uppskov med byggnadens iståndsättande dennas tillstånd snabbt försämras
och nybyggnad vid sådant förhållande kan bliva aktuell. Fortifikationsförvaltningen
får därför hemställa om bifall snarast möjligt till sin framställning
i ärendet av den 2 september 1948. Det av revisorerna mot ombyggnadsalternativet
såsom särskilt beaktansvärt framhållna förhållandet,
att ett disponerande av ifrågavarande fastighet för bostäder till ekonomibiträden
komme för dessa att medföra en gångväg om ca 800 in till arbetsplatsen,
kan förvaltningen för sin del icke finna vara något skäl mot förslaget.
Vad slutligen angår badförhållandena vid regementet får fortifikationsförvaltningen
till fullo instämma i vad revisorerna därutinnan anfört, men
— 83 —
får samtidigt framhålla, att, förutom vid Svea livgarde, behov av bastuanläggningar
föreligga vid samtliga nyuppförda etablissement vid armén och
ett flertal vid flygvapnet. Denna fråga står emellertid, liksom fullbordandet
i övrigt av de nya etablissementen, i intimt samband med frågan om den
kvot för meddelande av byggnadstillstånd till kasernbyggnadsarbeten som
Kungl. Maj :t avser tilldela försvaret. Rörande behovet härav får förvaltningen
hänvisa såväl till sin underdåniga skrivelse den 19 augusti 1948 med
förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1949/50 som till sin särskilda
skrivelse i detta ärende den 18 december 1948.
Beträffande bastuanläggningen vid Svea livgarde är emellertid att beakta
alt anslag för sådan byggnad icke finnes beviljat av riksdagen. I sitt förslag
till byggnadsplan för etablissementet upptog arméns fortifikationsförvaltning
på sin tid visserligen gymnastikbyggnad med bastu men förklarade
föredragande departementschefen i sitt uttalande till statsrådsprotokollet
den 2 mars 1945, bifogat prop. 1945/97, sig icke beredd att då tillstyrka
uppförandet av denna byggnad på grund av läget på arbetsmarknaden och
tillgången på byggnadsmateriel in. in. Då någon förbättring i berörda hänseenden
icke synes hava inträffat sedan detta uttalande gjordes och dessutom
vid andra etablissement anläggningar av samma slag, till vilka medel
finnas av riksdagen anvisade, av angivna skäl icke kunnat komma till utförande,
har fortifikationsförvaltningen icke funnit anledning föreligga att
avgiva förnyat förslag i ärendet.
Den provisoriska bastu som med arméns fortifikationsförvaltnings medverkan
kommit till stånd får betraktas endast som ett försök att med till
buds stående medel söka åstadkomma åtminstone någon bättring i föreliggande
bekymmersamma läge. Såsom av revisorernas redogörelse framgår,
måste resultatet av försöket bedömas såsom mindre gott. Det har även framgått
vid undersökningar som fortifikationsförvaltningen nyligen låtit företaga
på platsen, att iståndsättningsarbeten på bastubaracken icke kunna
väntas resultera i annat än en temporär minskning i de rådande missförhållandena.
Enligt förvaltningens mening får det därför betraktas endast
som en tidsfråga, när bastun av hygieniska skäl måste avstängas och regementet
bli helt i avsaknad av badmöjligheter. Därvid torde dock beaktas,
att i kasernernas tvättrum befintliga duschanläggningar med tillgång till
tempererat vatten lämna möjlighet till kroppstvagning.
Stockholm den 10 januari 1949.
M. E. PERSSON.
Underdånigst
NILS CARLQUIST.
Yngve Stade.
Försvarets civilförvaltnings
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 56, § 11.
Till Konungen.
Genom heslut den ,3 januari 1949 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens revisorer
under § 11 av sin berättelse anfört beträffande militieombudsmannens
kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning.
84 —
Till åtlydnad härav får ämbetsverket, i vad den av revisorerna väckta
frågan berör civilförvaltningens ämbetsområde, anföra följande.
I och med tillkomsten av den periodiska inspektion av försvarets kassaavdelningar,
som tjänstemän hos civilförvaltningen sedan något år tillbaka
fullgöra enligt bestämmelser i gällande kassareglemente, synes det knappast
erforderligt att militieombudsmannen vid sina förrättningar ägnar uppmärksamhet
åt kassatjänsten. Såvitt civilförvaltningen har sig bekant, har så
ej heller skett under senare tid. Motsvarande synpunkter torde i huvudsak
kunna läggas å kassa- och räkenskapsväsen beträffande läger- och manskapskassornas
affärsrörelser, vilka rörelser underkastas granskning på ort och
ställe av tjänstemän hos ämbetsverket. Därvid bliva även rörelseresultaten
föremål för ingående uppmärksamhet. Det får dock icke bortses från att
marketenteri- och filmrörelser utgöra trevnadsanordningar för manskapet
och i denna egenskap påkalla militieombudsmannens uppmärksamhet.
Civilförvaltningens revision är i huvudsak — frånsett undersökningsdetaljen
— instruktionsenligt inriktad på formella och kamerala granskningsuppgifter,
varför den knappast kan ersätta den sakligt-juridiska granskning
av upphandlingsprotokoll m. m., som av militieombudsmannen utövas på ort
och ställe. Däremot torde förrådskontrollkontorens och sakrevisionens verksamhet
samt de centrala förvaltningsmyndigheternas inspektionsförrättningar
ha stor betydelse i fråga om den sakliga kontrollen å de lokala myndigheternas
förvaltningsverksamhet.
Det förefaller civilförvaltningen lämpligt, att militieombudsmannen bibehåller
sin befogenhet att granska förvaltningsverksamheten, även om skyldigheten
i nämnda hänseende borttages med hänsyn till omfattningen av de
militieombudsmannen anförtrodda mera väsentliga arbetsuppgifterna.
I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Ström och Wallén, den senare föredragande, jämväl krigsrådet Brunskog.
Stockholm den It januari 1949.
Underdånigst
B. WALLÉN.
EDVIN STRÖM.
Arvid Hane.
Socialstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 65, § 12.
Till Konungen.
I anledning av remiss den 20 december 1948 får socialstyrelsen avgiva
följande utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört angående de i 33 §
lagen om fattigvården avsedda arbetshemmen.
Den av revisorerna lämnade redogörelsen för de ifrågavarande arbetshemmens
uppgifter, verksamhet och beläggning kan i det väsentliga vitsordas
av socialstyrelsen.
Emellertid vill styrelsen icke underlåta att påpeka, att tabellen över beläggningen
å arbetshemmen åren 1945, 1946 och 1947 icke är alldeles riktig.
Det angivna antalet interner nämnda år hänför sig nämligen icke, såsom
uppgives, till den 31 december utan till den 1 december. Antalet interner
— 85 —
var de nämnda åren i regel något större den 31 december än den 1 december.
Det hade vidare varit upplysande om tillgängliga siffror för år 1948
hade tagits med. I fråga om arbetshemmen för män är nämligen den samlade
beläggningstendensen tydligt stigande, i det att endast 78 platser av 194
voro belagda den 1 december 1947 mot 105 platser av 194 den 1 december
1948.
Vad särskilt beträffar den av revisorerna påpekade minskningen i beläggningen
å arbetshemmen må vidare upplysas, att styrelsen sedan år 1938
månatligen inhämtar beläggningsbesked från arbetshemmen. Styrelsen har
sålunda följt den minskning i beläggningen, som framträtt i synnerhet under
de senast förflutna fem åren. Det må även erinras om att nedläggandet
av verksamheten vid arbetshemmen Ödevata 1943, Blinkarp 1944 samt Ösbyholm
och Emaus 1947, som omnämnas av revisorerna, skett på initiativ av
styrelsen eller i samråd mellan styrelsen och vederbörande arbetshemsstyrelse.
Socialstyrelsen vill här tillägga att verksamheten vid arbetshemmet
för kvinnor vid Herrljunga nedlagts den 1 oktober 1948. Klientelet från
Herrljungahemmets upptagningsområde mottages å Arrie arbetshem.
Till ytterligare komplettering av revisorernas redogörelse vill socialstyrelsen
erinra om att styrelsen i skrivelse den 31 juli 1945 till Kungl. Maj :t
anhöll om uppdrag åt styrelsen att utföra en socialmedicinsk specialundersökning
av arbetshemmens klientel. I motiveringen anfördes av styrelsen
bland annat följande.
»Frågan om organisation och användning av arbetshemmen enligt 33 §
fattigvårdslagen har vid flera tillfällen varit föremål för uppmärksamhet
från kommittéer och sakkunniga, och det har i olika sammanhang föreslagits,
alt dessa hem, för vilka landstingen nu äro huvudmän, skulle förstatligas.
Förslagen ha emellertid icke lett till åtgärd. Socialstyrelsen, som i
egenskap av tillsynsmyndighet följer hemmens verksamhet, har för sin del
funnit icke endast den rent organisatoriska frågan vara aktuell. Av lika stort
intresse är frågan om klientelets beskaffenhet och om de vägar, på vilka
detsamma kommer till hemmen. Styrelsen har kommit till den uppfattningen,
att förhållandena i flera avseenden icke äro tillfredsställande samt
att i första hand en närmare belysning av klientelet är påkallad.»
Vidare visade styrelsen, »att på de olika arbetshemmen återfinnes ett
klientel, som icke lämpligen borde vårdas på eu och samma anstalt. Vidare
måste det ifrågasättas, huruvida klientelet icke delvis borde beredas vård i
annan ordning. Styrelsen har vid verkställda inspektioner funnit ytterligare
skäl att betvivla, att den rådande ordningen är försvarlig. För att man skall
kunna komma till en bestämd uppfattning i saken och kunna överväga,
vilka åtgärder som böra vidtagas, erfordras emellertid eu närmare kännedom
om klientelet särskilt i avseende på dess psykiska men även fysiska status
samt tidigare levnadsförhållanden. En sådan torde icke kunna vinnas utan
en individuell specialundersökning.»
I anledning av denna framställning uppdrog Kungl. Maj:t den 18 januari
1946 åt styrelsen att låta i samråd med medicinalstyrelsen verkställa en individuell
undersökning av klientelet å arbetshemmen i syfte att utröna de intagnas
psykiska och fysiska hälsotillstånd och deras tidigare levnadsförhållanden.
Undersökningarna ha måst göras mera omfattande äii ursprungligen
antogs och äro nyligen slutförda. Eu redogörelse för undersökningarna är
under utarbetande.
Revisorernas uttala n d e riktar sig mot den relativt ringa beläggningsfrekvensen
å arbetshemmen och utmynnar i eu hemställan att frågan om
ett rationellare utnyttjande och tillvaratagande av arbetshemmens vårdmöjligheter
upplages till omedelbart övervägande.
— 86 —
I anledning härav vill styrelsen erinra om de i det föregående nämnda
initiativen från styrelsens sida för avveckling under åren 1943—1948 av fem
arbetshem samt för utredning rörande klientelets beskaffenhet. Denna utredning
torde bilda ett viktigt underlag för bedömning av frågan om arbetshemmens
ersättande med specialanstalter. Denna fråga har såsom också av
revisorerna framhållits redan preliminärt behandlats av socialvårdskommittén
i dess betänkande om ålderdomshemmen in. in. (SOU 1946: 52, särskilt
kap. VIII). Socialstyrelsen finner det riktigt att kommittén på grundvalen
av bland annat den av styrelsen företagna utredningen om klientelet å arbetshemmen
fullföljer sin utredning om arbetshemmens framtida ersättande med
speciella och ändamålsenliga vårdanstalter och i samband därmed införandet
av andra, ur rättsliga och humanitära synpunkter mera tillfredsställande
behandlingsformer för försumliga försörjare än de som för närvarande praktiseras.
Frågan om arbetshemmens framtida ställning torde alltså inom en nära
framtid komma att upptagas till grundlig behandling. I avvaktan på beslut
härom kommer socialstyrelsen givetvis att alltfort ägna uppmärksamhet
åt de befintliga arbetshemmens utnyttjande. Därvid har styrelsen emellertid
att taga hänsyn till möjligheten av en ökning i behovet av platser å arbetshem.
Uteslutet är icke, att den hittillsvarande minskningen av antalet försumliga
försörjningspliktiga män, som hänvisas till arbetshem, kan stagnera
eller att antalet rentav kan komma att öka. Men viktigare är, att den differentiering
av klientelet å ålderdomshemmen, som måste åvägabringas i samband
med genomförandet av den av riksdagen år 1947 beslutade ålderdomshemsreformen,
kan leda till att flera störande personer komma att överföras
till arbetshemmen än tidigare. Bristen på platser för sinnessjukvård torde
även leda till att psykiskt abnorma störande pensionärer på ålderdomshem i
ett växande antal fall komma att överföras till arbetshem.
Socialstyrelsen får alltså under åberopande av vad som anförts uttala,
att styrelsen i rådande situation med beaktande av revisorernas påpekande
liksom hittills bör följa arbetshemmens utnyttjande och att någon särskild
utredning icke torde vara motiverad.
I detta ärendes handläggning hava deltagit generaldirektören Bexelius,
generaldirektörens ställföreträdare, byråchefen Alexanderson, byråchefen
Berggren, föredragande, samt byråcheferna von Hofsten, Åman, Eriksson,
Rosén och Twengström.
Stockholm den 14 januari 1949.
Underdånigst
ERNST BEXELIUS.
A. BERGGREN.
Svenska landstingsförbundets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 65, § 12.
Till K o n u n g e n.
Genom remiss den 20 december 1948 har Eders Kungl. Maj :t berett Svenska
landstingsförbundet tillfälle att inkomma med yttrande i anledning av vad
riksdagens revisorer anfört beträffande arbetshemmen för vissa understödstagare
eller försörj ningspliktiga. Med anledning härav får förbundets styrelse
i underdånighet anföra följande.
— 87 —
Frågan om arbetshemmens ställning har länge varit aktuell. Spörsmålet
bar tidigare i olika sammanhang dryftats inom förbundsstyrelsen, och i såväl
framställningar som yttranden till Eders Kungl. Maj :t har styrelsen därvid
gjort sig till "tolk för den uppfattningen, att arbetshemmen borde förstatligas,
varigenom bl. a. en bättre och ur vårdsynpunkt önskvärd differentiering
av klientelet kunde åstadkommas. Sedermera har frågan om arbetshemmen
berörts även av socialvård skommittén i dess betänkande ang. ålderdomshemmen.
I yttrande över detta betänkande framhöll styrelsen, utan
att närmare ingå på frågan, att behovet av en omorganisation av arbetshemmen
sedan länge med styrka gjort sig gällande och att det vore önskvärt,
att detta spörsmål snarast bringades till en lösning.
Den av riksdagens revisorer företagna undersökningen ger ytterligare belägg
för nödvändigheten, att en omorganisation av dessa hem kommer till
stånd. En utredning härom är därför påkallad. Övervägas bör därvid, om
icke hemmen i deras nuvarande form kunna slopas och deras klientel på
annat sätt omhändertagas. I varje fall synes med hänsyn till den låga beläggningen
böra undersökas, om icke vissa hem kunna nedläggas. I samband
därmed bör även frågan om huvudmannaskapet för dessa hem omprövas.
Att landstingen på sin tid blevo huvudmän för dessa hem var motiverat,
enär man då räknade med att varje landstingsområde som regel hade behov
av ett arbetshem för män och ett för kvinnor. När behovet nu är så litet, att
det är fullt tillräckligt med endast ett fåtal anstalter för hela riket, föreligga
icke längre de ursprungliga förutsättningarna för huvudmannaskapets ordnande.
Naturligt synes nu vara, att staten ombesörjer den anstaltsorganisation,
som är behövlig på förevarande område, och att landstingen befrias
fi ån all befattning härmed.
Stockholm den 25 januari 1949.
Underdånigst
För Svenska landstingsförbundets styrelse:
ERIK FAST.
Ivar Dahlgren.
Pensionsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 72, § 13.
Till Ko n unge n.
Genom remiss den 20 december 1948 har pensionsstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sitt utlåtande
under § 13 i fråga om folkbokföringsmyndigheternas avisering till pensionsstyrelsen
om inträffade dödsfall. Styrelsen får i anledning härav anföra
följande.
Revisorerna hava i sitt utlåtande riktat anmärkningar mot alt uppgiftskort
rörande dödsfall i stor utsträckning inkomma till pensionsstyrelsen
först sedan folkpensionsanvisningarna utsänts eller belopp utanordnats över
postgiro. Revisorerna hava vidare påpekat att i de fall, där anvisningar
utställda på döda pensionstagare icke återsändas till styrelsen utan utkvitteras
av annan, risk finnes att statsverket kan tillskyndas förlust.
— 88 —
Vad först angår revisorernas anmärkning om de till pensionsstyrelsen för
sent inkomna aviseringarna om inträffade dödsfall, har denna anmärkning
främst grundat sig på en inom styrelsen för augusti månad 1948 företagen
statistisk utredning. För att få en jämförelse med det då erhållna resultatet
har styrelsen låtit sammanställa motsvarande uppgifter för veckan 10—15
januari 1949. Resultaten av denna utredning redovisas i bifogade sammanställning.
En jämförelse mellan de båda utredningarna utvisar bland annat, att medan
av de dödsfallsuppgifter, som inkommo under augusti månad 1948, 42,5
procent inkommit till styrelsen inom 10 dagar efter det att dödsfallet inträffat,
motsvarande siffra enligt den sist förrättade undersökningen var
00 procent. En betydande förbättring har sålunda ägt rum i detta avseende.
I detta sammanhang bör vidare framhållas att det varit möjligt att inom
pensionsstyrelsen från och med den 1 januari 1949 omlägga arbetsgången
beträffande dödsfallsanmälningarna. Dylik anmälan kan numera om den
inkommer senast den 5 å 6 i en viss månad i stort sett behandlas så att folkpensionsanvisning
icke kommer att utsändas om pensionstagaren avlidit
under närmast föregående månad. I fråga om de folkpensioner, som via
postgiro utbetalas till fattigvårdssamhälle eller annan myndighet, kommer
arbetsgången att vara så ordnad att folkpensionen icke gireras för pensionstagare
som avlidit under en viss månad, därest dödsfallsanmälan inkommer
senast den 7 ä 8 i den närmast följande månaden. Även här har sålunda
en betydande tidsvinst kunnat åvägabringas i jämförelse med förhållandena
under augusti 1948.
Expedieringen av redan färdigtryckta anvisningar för avlidna personer
kan sålunda numera stoppas i avsevärt större utsträckning än tidigare varit
fallet.
Vid tidpunkten för riksdagens revisorers besök bos pensionsstyrelsen förra
året hade den nyorganiserade revisionsavdelningen endast varit i verksamhet
mycket kort tid och ännu icke fått den tillgång till arbetskraft, som
var nödvändig för, ett effektivt bedrivande av revisionsarbetet. Uppgifter
kunde således vid detta tillfälle endast lämnas rörande revisionens befattning
med utbetalningar till fattigvårdsstyrelser och andra myndigheter.
Revisionens arbete har emellertid numera kommit i gång på ett tillfredsställande
sätt, och den hittillsvarande återkravsverksamheten har givit goda
resultat. Sålunda voro vid årsskiftet 1948/49 av 1 521 återkrav å tillsammans
181 014 kronor avseende felaktiga utbetalningar under tiden V,—:]l/,„
1948 till fattigvårdssamhällen, sjukvårdsanstalter in. fl. myndigheter endast
67 återkrav å tillsammans 10 566 kronor ännu ej slutreglerade. Sannolikt
torde inga avskrivningar behöva förekomma beträffande dessa återkravsärenden.
För tiden januari—juli 1948 ha mot enskilda framställts 302
återkrav å 24 835 kronor. Av dessa voro vid årsskiftet 1948/49 60 återkrav
å 5 397 kronor ännu ej slutreglerade. Det första återkravet av detta slag kunde
ej verkställas förrän den 5 oktober 1948, och det torde kunna förutsättas
att de belopp som av en eller annan anledning måste avskrivas komma att
bliva ganska obetydliga. Då minst 12 000 folkpensionsanvisningar felaktigt
blivit utsända till avlidna pensionstagare under nämnda tid är det, såsom
framgår av antalet gjorda återkrav, endast en ringa del som obehörigt utkvitterats.
Av vad pensionsstyrelsen ovan anfört torde framgå att genom de av styrelsen
redan vidtagna åtgärderna jämte folkbokföringsmyndigheternas
snabbare expediering av dödsfallsuppgifterna de av riksdagens revisorer
påtalade olägenheterna i stor utsträckning kunnat undanröjas. Vidare ha
farhågorna att felaktigt utsända belopp ej skulle återbetalas i tillfredsstäl
-
Uppgift å antal till pensionsstyrelsen inkomna dödsfallsanmälningar under tiden 10/i—15/i 1949 samt dagantal, som förflutit
mellan dödsfallsdag och anmälans ankomst till pensionsstyrelsen.
Ankomst- dag | Totalt | Av vidstående totalantal har nedannämnt antal ankommit nedan angivet antal dödsfallet inträffat | dagar | efter det | att | Därav pensions- tagare | |||||||||||||||||||||||||||
antal an- komna anmäl- ningar |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| D a | g | a r |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ||||
A | t) | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9i | l°l | 11 | 12 | 13 | 14 | löl | 16l | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 27 28 29,30 ! : 1 1 | >30 | |||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| A n | t a 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 1 | ||||||
10 1 | 317 |
|
| 12 | 19 | 24 | 46 | 18 | 20 | 25 | 19 | 12 | 11 | 16 | 11 | 14 | 12 | 5 | 11 | 2 | 4 | 2 | 2 | 5 | 2 | 3 | _ | _ | 1 | 1 | 2 | 18 | 226 |
U/l | 279 |
|
| 10 | 29 | 38 | 41 | 24 | 27 | 13 | 9 20 | 12 | 3 | 1 | 4 | 4 | 5 | 3 | 3 | — | 7 | — | 4 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 1 | 1 | 9 | 102 | |
12/l | 473 |
| 6 | 23 | 20 | 41 | 35 | 35 | 29 | 34 | 26 | 22 | 19 | 12 | 11 | 13 | 6 | 9 | 9 | 12 | 8 | 4 | 4 | 8 | 14 | 8 | 2 | 9 | 5 | 2 | 4 | 48 | 331 |
13/l | 281 |
| 10 | 15 | 32 | 31 | 20 | 12 | 23 | 13 | 12 | 2 | 2 | 1 | 8 | 5 | 2 | 5 | 4 | 5 | 6 | 3 | 3 | 5 | 4 | 2 | 2 | 4 | 4 | 5 | 4 | 31 | 197 |
U/l | 276 |
| JO | 24 | 37 | 35 | 21 | 20 | 13 | 17 | 8 | 12 | 9 | 12 | 8 | 10 | 2 | 5 | 5 | 3 | 3 | 3 | 8 | 3 | 1 | — | 2 | 1 | — | 1 | 1 | 7 | 195 |
la/i | 190 |
| 4 | 24 | 25 | 9 | 16 | 13 | 6 | 7 | 9 | 7 | 5 | 5 | 6 | 7 | 6 | 2 | 4 | 2 | 2 | — | i | 3 | 1 | — | — | — | — | — | 1 | 25 | 150 |
Summa | 1 816 | | 30 | 108 | 162 | 178 | 179j 122 | 118 | 109 | 83 | 75 | 58 | 55 | 45 | 53 | 32 | 31 | 36 | 27 | 23 | 19 | 13 | 28 | 25 | JO | 8 | 16 | 12 10 | 13 | 138 | 1201 | |||
| 1 816 |
|
|
| 1089 |
|
|
|
|
|
| 286 |
|
|
| 149 |
|
|
| 95 |
|
| 1 |
| 59 |
|
| 188 | Av totala | ||||
* | 1 100 | 1 |
|
| 60''0 |
|
|
|
|
|
| 15''7 |
|
|
| 8-2 |
|
|
| 5''2 |
|
| 1 |
| 3-3 |
| 7''fi | antalet var | |||||
1 I augusti 1948 var motsvarande %-tal 42:5 |
|
|
|
| i |
| 22-2 |
|
|
| 16 |
|
|
|
| 7''5 |
|
| 1 |
| 3-5 |
| ! 8''2 | sålunda ca 66 % pen- | |||||||||
|
|
|
|
|
|
| C:a 66 % av ovan | angivna | summor. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| sionstagare. | |||||||||
| 1 201 | 1 |
|
| 720 |
|
|
|
| 1 |
| 189 |
|
|
| 99 |
|
|
|
| 63 |
|
|
|
| 39 |
| | 911 2 |
|
1 En del av dessa dödsfall äro av mycket gammal dato och synas ha framkommit av någon särskild anledning, möjligen mantalsskrivning
e. d. I några fall har vederbörande länsbyrå särskilt anmält detta. .... , „ . , .. .
2 I den mån detta antal verkligen varit pensionstagare, har i flesta fall s. k. iförhandsdödning» agt rum, d. v. s. folkpensionen utsändes
icke, enär anmälan erhållits från postanstalt eller annan, att pensionstagaren är avliden.
— 90 —
lande utsträckning dess bättre visat sig överdrivna. Emellertid är en ytterligare
förbättring i fråga om insändandet av dödsfall,sanmälningar till" pensionsstyrelsen
angelägen. Styrelsen, som utgår ifrån att statistiska centralbyrån
ägnar nämnda fråga tillbörlig uppmärksamhet, vidtager för sin del
de åtgärder som äro möjliga för att inkomna anmälningar skola bliva ofördröjligen
beaktade vid pensionsutbetalningen.
I ärendets handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Henning och Broberg.
Stockholm den 19 januari 1949.
K. PERSSON.
JOSEF ÖSTLIND.
Statistiska centralbyråns
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 72, § 13.
Till Konungen.
Jämlikt nådig remiss den 20 december 1948 får statistiska centralbyrån
härmed avgiva underdånigt utlåtande angående vad av riksdagens revisorer
anförts i fråga om folkbokföringsmyndigheternas avisering till pensionsstyrelsen
om inträffade dödsfall.
Skyldighet att fortlöpande avisera länsbyråerna för folkbokföringen om
bl. a. inträffade dödsfall ålades pastorsämbetena redan genom kungörelsen
den 29 juni 1945 (nr 554) angående vissa förberedande åtgärder för genomförande
av en omorganisation av folkbokföringen. Detta förfarande, vilket
sålunda ägt tillämpning i mer än tre år, regleras numera genom 56 §
1 inom. kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946 (nr 801). Enligt
sistnämnda författningsrum åligger det pastor i den dödes kyrkobokföringsort
— den s. k. rätta inskrivningsorten för dödsfallet — att ofördröjligen
till länsbyrån insända underrättelse om dödsfallet. Enligt de till kyrkobokföringskungörelsen
hörande anvisningarna till död- och begravningsboken
skall, då underrättelse om dödsfall meddelas länsbyrån, i kolumn 23
antecknas bokstaven L jämte dagen för länsbyråns underrättande. Denna
anteckning möjliggör för pastor ävensom för kyrkobokföringsinspektören
vid dennes inspektioner att övervaka att aviseringsplikten vederbörligen
fullgöres.
I detta sammanhang må ytterligare följande stadganden rörande uppgifter
om dödsfall omnämnas.
Enligt 18 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469) skall
dödsfall skyndsamt anmälas hos pastor av efterlevande make eller annan
anhörig, som sammanbott med den döde eller eljest är tillstädes. Finnes ej
sådan anmälningsskyldig skall husfolk, husvärd eller annan som är därtill
närmast hos pastor anmäla dödsfallet.
Det vanligaste torde vara att dödsfallet anmäles i den dödes kyrkobokföringsort,
med andra ord hos det pastorsämbete som har att underrätta
länsbyrån därom. Dödsfallet kan emellertid enligt nyssnämnda författningsrum
anmälas hos annan pastor. Detta torde kunna inträffa framför allt i
sådana fall, då dödsfallet inträffat annorstädes än i den avlidnes kyrkobokföringsort.
91 —
Sker anmälan om dödsfall hos pastor i annan församling än den som
är rätt inskrivningsort för dödsfallet, åligger det enligt 54 § kyrkobokföringskungörelsen
pastor att ofördröj ligen till pastor i rätta inskrivningsorten
avsända nödiga underrättelser för dödsfallets inskrivning där. Vidare
åligger det enligt samma författningsrum vederbörande å barnbördshus
eller sjukvårdsinrättning eller å förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbetselier
straffanstalt att ofördröjligen avsända underrättelse om där inträffat
dödsfall till pastor i rätta inskrivningsorten.
Såsom länsbyrå för Stockholms stad fungerar mantalsverket. Enligt 35 §
kungörelsen den 19 december 1947 (nr 944) skola i 56 § kyrkobokföringskungörelsen
föreskrivna underrättelse till länsbyrån angående dödsfall i
Stockholm insändas till mantalsverket å tisdagen i kalenderveckan näst efter
den, då pastor mottagit vederbörlig anmälan eller underrättelse om dödsfallet.
Såsom länsbyrå för Göteborgs stad fungerar den lokala skattemyndigheten.
I 28 i; innehåller kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 621) angående folkbokföringen
i Göteborg mutatis mutandis samma bestämmelser som 35 §
kungörelsen angående folkbokföringen i Stockholm.
Såsom länsbyrå för Malmö stad fungerar den lokala skattemyndigheten.
Angående aviseringen om dödsfall till länsbyrån gälla där ej andra bestämmelser
än 56 § kyrkobokföringslcungörelsen.
Såsom yttrande angående de genom proposition (1945:282) framlagda
huvudgrunderna för en omorganisation av folkbokföringen uttalade 1945
års riksdag bl. a., att den aviseringsskyldighet, som enligt gällande stadganden
åvilade pastorsämbetena, i princip skulle överföras på länsbyråerna.
Det är sålunda i överensstämmelse med det beslutade folkbokföringssystemet,
att underrättelserna till pensionsstyrelsen om dödsfall genom 6 § i
kungörelsen den 7 mars 1947 nr 73 överförts på länsbyråerna.
I ett cirkulär den 21 maj 1947 till länsbyråerna angående tillämpningen
av nyssnämnda kungörelse meddelade centralbyrån efter samråd med pensionsstyrelsen
med stöd av 8 § i kungörelsen anvisningar roande bl. a. dödsfallsaviseringen.
Därvid föreskrevs bl. a. att sådan underrättelse skulle lämnas
genom översändande av avtryck av den avlidnes personplåt, att avtrycket
skulle innehålla uppgift om dödsfallet och dödsdagen samt att sistnämnda
uppgifter skulle inpräglas på den avlidnes personplåt. Vidare redogjordes
för vad författningen innehåller om den tid, inom vilken länsbyrån
skall lämna pensionsstyrelsen underrättelse om dödsfall.
I skrivelse den 3 januari 1948 till länsstyrelserna samt de lokala skattemyndigheterna
i Göteborg och Malmö erinrade centralbyrån om att pensionsstyrelsen
från och med den 1 januari 1948 skulle underrättas om alla
dödsfall som inträffat från sagda dag, oavsett den dödes ålder och pensionsförhållanden.
Sedan pensionsstyrelsen någon lid därefter fäst centralbyråns uppmärksamhet
på att aviseringen ej fungerade tillfredsställande samt vissa överläggningar
ägt rum mellan representanter för de båda ämbetsverken, anförde
centralbyrån i skrivelse den 8 mars 1948 till länsstyrelserna och till
uppbördsverken i Göteborg och Malmö — med hänvisning till att förordningen
den 16 november 1917 nr 765 upphört alt gälla — bl. a. följande:
»Enligt vad pensionsstyrelsen meddelat, lämna åtskilliga pastorsämbeten
alltjämt uppgifter enligt ovannämnda, upphävda förordning; i dessa fall
synas vederbörliga dödsfallsuppgifter från länsbyråerna icke hava inkommit
till styrelsen. De förra uppgifterna torde komina alt såsom lån översändas
till resp. länsbyråer, vilka böra infordra tilläggsuppgifter från pastorsämbetena
i förekommande fall.
— 92
Pensionsstyrelsen uppger vidare, att uppgifter om såväl dödsfall som
flyttningar ete. icke från länsbyråerna inkommit i den omfattning som
rimligen borde vara fallet med hänsyn till det sedvanliga antalet dylika
händelser, vilket kan bero på bristande avisering från pastorsämbetena. Det
torde därför vara tillrådligt, att länsbyråerna, i den mån så icke redan sker,
genom förande av fortlöpande anteckningar konstatera, i vilken omfattning
avisering sker från varje pastorsämbete.»
Sedermera utfärdade centralbyrån härvid fogade cirkulär nr 19 (bilaga
l)1 med påminnelser och anvisningar, vilka delvis återgivits i den remitterade
handlingen. Med cirkuläret åsyftades dels att hos folkbokföringsmyndigheterna
inskärpa vikten av snabb avisering, dels ock att få till stånd en
kontroll genom länsbyråernas försorg å att pastorsämbetena vederbörligen
fullgöra dem åliggande aviseringsskyldighet. Ett syfte med de för länsbyråerna
föreskrivna anteckningarna var även att skapa underlag för eu
framtida undersökning om orsakerna till brister i aviseringen.
Alltsedan år 1945 hade pastorsämbetena aviserat länsbyråerna om ändringar
i kyrkoböckerna genom att insända särskilda blanketter, vilka ifyllts
för hand, s. k. tilläggsuppgifter. Genom bifogade cirkulär nr 20 (bilaga 2)1
anbefallde centralbyrån från och med den 1 augusti 1948 en omläggning av
förfarandet, så att aviseringen i stället skulle ske å avtryckskort hämtade
ur pastors församlingsregister. En lättnad i aviseringsbördan förväntades
genom den minskning i skrivarbete som omläggningen medförde. Förväntningarna
synas bliva bekräftade av erfarenheterna. I cirkuläret understrykes
ytterligare vikten av ofördröjlig avisering om dödsfall.
Med en den 4 september 1948 dagtecknad promemoria översändes från
pensionsstyrelsen till centralbyrån tabeller motsvarande dem som riksdagens
revisorer åberopat i sin skrivelse. Promemorian och tabellerna avskrevos
och utsändes genom centralbyråns försorg med bifogade skrivelse den
18 september 1948 (bilaga 3)1 till samtliga länsstyrelser ävensom de lokala
skattemyndigheterna i Göteborg och Malmö. I anslutning därtill upptogos
även muntliga förhandlingar med mantalsverket i Stockholm, vars organisation
och arbetssätt avvika från övriga länsbyråers, i syfte att få förbättringar
till stånd.
Genom skrivelsen den 18 september 1948 (s. 3—4) anbefalldes vissa ändringar
i arbetsmetoderna, såvitt angår dödsfallsaviseringen till pensionsstyrelsen.
Länsbyråerna hava att även i åtskilliga andra avseenden underrätta
myndigheter om ändringar i folkbokföringen. Detta sker i allmänhet så, att
sedan ändringen med ledning av underrättelse från pastor införts å vederbörandes
personplåt, ett erforderligt antal nya avtryckskort tryckas, varav
vissa insättas i länsbyråns hjälpregister och övriga översändas till de myndigheter
som skola underrättas. I vissa fall måste pastors avis för åtgärd
översändas till annan länsbyrå än den, till vilken den inkommit, därför att
vederbörande är mantalsskriven inom den andra länsbyråns område och
denna länsbyrå tills vidare förvarar personplåten.
Före skrivelsen den 18 september 1948 tillämpades detta förfarande även
beträffande dödsfallsaviseringen till pensionsstyrelsen. Det genom skrivelsen
anbefallda förfaringssättet innebär att icke ett nytryckt avtryckskort
utan det avtryckskort för den avlidne, som ingår i länsbyråns adressregister,
försett med anteckning om dödsfallet, avsändes till pensionsstyrelsen såsom
avis. Härigenom inbesparas den tid som eljest åtgår för framtagande och
ändring av plåten samt tryckning av nytt avtryckskort ävensom, i de fall
detta arbete måste utföras vid annan länsbyrå än den till vilken pastor
aviserat, den tid som postgången kräver.
1 Ilär ej avtryckt.
— 93 —
I skrivelsen har biträdande arbetsledaren anbefallts att övervaka att avtryckskort
sändes samma dag till pensionsstyrelsen för alla under dagen
inkomna dödsfallsaviser. Centralbyrån räknar med att länsstyrelserna och
de lokala skattemyndigheterna i Göteborg och Malmö som regel kunna avisera
pensionsstyrelsen om dödsfall redan samma dag som de själva erhålla
underrättelse därom från pastorsämbetena. Därest det fortfarande förekommer,
att aviser om dödsfall för sent inkomma till pensionsstyrelsen, räknar
centralbyrån med att dessa förseningar hava orsaker, för vilka länsbyråerna
icke kunna lastas. Detta är dock tills vidare endast antaganden.
I syfte att vinna säkrare kännedom om bur aviseringen numera fungerar
bar centralbyrån genom bifogade skrivelse den 5 januari 1949 jämte tillhörande
anvisningar och tabellformulär (bil. 4, 5 och 6)1 anbefallt länsstyrelserna
samt de lokala skattemyndigheterna i Göteborg och Malmö att
till centralbyrån inkomma med vissa uppgifter. Från mantalsverket i Stockholm
har centralbyrån under hand inhämtat, att underrättelser om dödsfall
numera av mantalsverket tillställas pensionsstyrelsen inom den tid,
som är föreskriven i 6 § kungörelsen den 7 mars 1947.
Resultatet av den genom skrivelsen den 5 januari 1949 anbefallda undersökningen
torde få redovisas sedan samtliga uppgifter inkommit och blivit
sammanställda.
Såsom yttrande över vad riksdagens revisorer anfört anser sig centralbyrån
för närvarande endast kunna göra följande uttalanden.
‘ Centralbyrån räknar med att de ändringar i länsbyråernas arbetsmetoder
som anbefallts genom centralbyråns skrivelse den 18 september 1948 medfört
eller komma att medföra, att länsbyråerna i allmänhet till pensionsstyrelsen
översända underrättelser om dödsfall redan samma dag som länsbyråerna
själva mottaga underrättelser därom, och att i varje fall de i kungörelsen
den 7 mars 1947 stadgade tiderna skola kunna hållas. I övrigt torde
den omständigheten, att länsbyråerna inkopplats såsom mellanled, inverka
försenande på aviseringen till pensionsstyrelsen endast därigenom
att postgången mellan pastorsexpeditionen och länsbyrån är långsam. För
de flesta församlingarna torde emellertid gälla, att försändelsen är länsbyrån
till handa åtminstone dagen efter avsändandet. Även om i vissa landsändar
långsammare postgång förekommer, anser centralbyrån dock icke för
närvarande skäl föreligga att taga under övervägande en återgång till det
tidigare systemet med direkt avisering från pastorsämbetena till pensionsstyrelsen.
Av övriga omständigheter, som kunna inverka försenande på underrättelserna
till pensionsstyrelsen, har centralbyrån, såsom torde framgå av vad
ovan anförts om upprepade anmaningar i cirkulär till pastorsämbetena att
iakttaga skyndsamhet, beaktat möjligheten av dröjsmål på pastorsexpeditionerna
med aviseringen av dödsfall till länsbyråerna. Även kyrkoboltföringsinspektörerna
hava sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.
Såsom framgår av centralbyråns skrivelse den 5 januari 1949 kan det
emellertid bliva svårt att på det undersökningsmaterial, som står till buds,
centralt bilda sig ett tillräckligt säkert omdöme om i vad mån dylika dröjsmål
kunna läggas pastorsämbetena till last. Genom den inledningsvis lämnade
redogörelsen för vissa författningsbestämmelser har centralbyrån velat
antyda andra möjliga orsaker till förseningar. Såsom sådana må nämnas
dröjsmål med dödsfallsanmälan enligt 18 § folkbokföringsförordningen
samt tidsåtgången för sådana underrättelser som avses i 54 § kyrkobokföringskungörelsen.
I detta sammanhang må även erinras om bestämmelserna
i .''15 § kungörelsen angående folkbokföringen i Stockholm samt 28 §
Iliir ej avtryckta.
— 94 —
kungörelsen angående folkbokföringen i Göteborg. Huruvida dessa bestämmelser
kunna och böra ändras, är centralbyrån emellertid icke beredd att
nu yttra sig om; ämnet synes lämpligen böra bliva föremål för övervägande
vid den allmänna översyn över folkbokföringen som är avsedd att påbörjas
inom kort.
Centralbyrån räknar med att under februari månad kunna redovisa resultatet
av den ovannämnda genom skrivelsen den 5 januari 1949 igångsatta
undersökningen.
Stockholm den 17 januari 1949.
Underdånigst
ERNST HÖIJER.
ALF OLSSON.
Socialstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 79, § 14.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1948 har socialstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört i fråga om gällande
bestämmelser rörande behovsprövning. Med anledning härav får socialstyrelsen
anföra följande.
Riksdagens revisorer ha till granskning upptagit de socialpolitiska hjälpformer,
där förmånen utgår efter, som revisorerna uttrycka det, verkställd
behovsprövning. Revisorerna avse emellertid härmed icke de hjälpformer,
som utgå efter individuell behovsprövning, utan i stället de förmåner, som
utgå om en på förhand fixerad inkomst- eller förmögenhetsgräns icke överskridits.
Socialstyrelsen använder i detta utlåtande den numera allmänt godtagna
beteckningen »inkomstprövning» om den prövning, som vederbörande
myndighet har att verkställa i detta hänseende. Revisorerna påpeka, att sökandens
inkomstförhållanden kunna ha väsentligt förskjutits efter den tidrymd,
som den senast utfärdade debetsedeln avser. Det oaktat sker inkomstprövningen
enligt gällande bestämmelser med ledning av denna debetsedel.
I givna bestämmelser finnas möjligheter till undantagsmedgivande från
huvudregeln, därest inkomsterna sjunkit efter senaste taxering. Enahanda
bestämmelser saknas emellertid i fråga om prövningen vid ökning av inkomsterna.
För att belysa detta förhallande ha revisorerna företagit en stickprovsundersökning
av verksamheten under år 1948 med de avgiftsfria resorna för
barn och husmödrar. Denna undersökning har visat, att 53 procent av beviljade
framställningar om fria resor skulle ha avslagits, därest den prövande
myndigheten, barnavårdsnämnden, gått efter uppgifterna i senaste
taxeringslängd. Detta förhållande ger revisorerna anledning framhålla lämpligheten
av att föreskrifterna så kompletteras, att förmåner, som utgå efter
inkomstprövning, icke skola beviljas en sökande, därest inkomst- och förmögenhetsförhållandena
efter den tid, den senaste taxeringen avser, undergått
sådan förbättring, att det kan antagas, att vederbörande icke är berättigad
till förmånen.
— 95 —
Verksamheten med de avgiftsfria resorna har pågått sedan år 1940 med
avbrott för år 1941 och som en försöksverksamhet intill år 1946. År 1940
fanns ingen inkomstgräns stipulerad; syftemålet med reseverksamheten
detta år var närmast alt få till stånd en planläggning för eventuell utrymning
från större städer och industriorter. Under åren 1942, 1943 och 1944
var rätten till de fria sommarresorna knuten till innehav av rabattkort för
livsmedel. Den administrativa verksamheten var under dessa år mycket
lätthanterlig, emedan sökanden endast hade att uppvisa rabattkort.
Omkring år 1945 visade det sig emellertid, att anknytningen till rabattkorten
tillstramade möjligheterna till fria resor i en icke önskvärd grad. Befolkningsutredningen
framlade då förslag till inkomstgräns för verksamheten.
Utredningen föreslog en gräns, som i det närmaste innebar återställande
av läget vid rabattkortsgränsens införande, nämligen att rätt till fri resa
skulle inträda, då familjens till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
belopp ej överstege 1 500 kronor och då den skattepliktiga
förmögenheten ej överstege 10 000 kronor. Förslaget antogs av riksdagen,
och från och med år 1945 har inkomstprövningen för de fria resorna varit
knuten vid senaste kronodebetsedeln.
I samband med att befolkningsutredningen år 1945 framlade förslag om åtgärder
för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn — ett förslag
till utvidgning och stabilisering av tidigare stödåtgärder — uttalade utredningen,
alt erfarenheterna från den under sommaren 1945 genomförda inkomstprövningen
icke gåvo anledning till annan ändring än en höjning av
gränserna. Utredningen anförde härvidlag, att någon anledning att av organisatoriska
skäl undvika en inkomst- och förmögenhetsgräns, där prövningen
skedde genom uppvisande av senaste kronodebetsedeln, icke förelåge.
Den höjda gräns, som befolkningsutredningen föreslog, godtogs av riksdagen
och återfinnes i 3 § kungörelsen angående avgiftsfria resor för barn och
husmödrar (234/1946).
I samband med sitt förord av befolkningsutredningens förslag till inkomstprövning
uttalade departementschefen följande: »Givetvis bör liksom hittills
fri resa kunna beviljas barn i familjer, vilkas aktuella ekonomiska situation
motsvarar de familjers som direkt enligt de angivna bestämmelserna
kunna erhålla fri resa.»
Tidigare möjligheter till undantagsmedgivande från huvudregeln för inkomstprövningen
blevo härefter intagna i nyssnämnda paragrafs andra
stycke.
Inkomstprövningens anknytning till senaste kronodebetsedel har icke
medfört några administrativa svårigheter. Med hänsyn till önskvärdheten av
att verksamheten blir så lätthanterlig som möjligt — såväl för barnavårdsnämnderna
som för allmänheten — är det emellertid angeläget, att den prövande
lokalmyndigheten ej skall behöva vidtaga särskilda utredningar vid
ärendenas handläggning.
Efter införandet av systemet med källskatt har allmänheten icke tillgång
till debetsedel, utvisande senaste taxeringsbeslut. Barnavårdsnämndernas
och taxeringsmyndigheternas arbetsbörda skulle uppenbarligen ha blivit alltför
stor, om man i denna situation föreskrivit utredning om senaste taxering
i varje ärende. Del må i detta sammanhang erinras om att barnavårdsnämnderna
vid denna tidpunkt fingo sig pålagda den mycket omfattande verksamheten
med de allmänna barnbidragen. Härtill kom, all omläggningen av
skattesystemet i alla händelser måste medföra förändringar i avseende å behovsgränsen
under år 1949. Socialstyrelsen ansåg det därför angeläget, att
verksamheten icke tyngdes med övergångsbestämmelser, som skulle åstadkomma
ytterligare arbete och svårtolkade fall för barnavårdsnämnderna.
— 90 —
Med anledning härav uttalade socialstyrelsen i skrivelse den 31 oktober
1947 angående medelsbehovet för fria resor i avseende å detta spörsmål följande.
»För prövningen av rätten till fria resor ligger den senaste kronodebetsedeln
till grund. På grund av det nya uppbördsförfarandet kominer allmänheten
att först under december månad 1948 erhålla en ny debetsedel,
utvisande det beskattningsbara beloppet. Den senast utdelade kronodebetsedeln
är från år 1946. Trots att inkomstnivån förskjutits uppåt får socialstyrelsen
föreslå att under eu övergångstid och intill dess nya kronodebetsedeln
utkommer 1946 års kronodebetsedel må ligga till grund för prövningen.
»
I statsverkspropositionen upptog departementschefen styrelsens förslag och
uttalade följande: »Enligt kungörelsen den 31 maj 1946, nr 234, är det vid
senaste taxering upptagna beskattningsbara beloppet och den vid senaste
taxering upptagna skattepliktiga förmögenheten avgörande för huruvida fri
resa enligt kungörelsen må åtnjutas. Det synes emellertid medföra icke ringa
svårigheter för den enskilde och en betydande arbetsbelastning för vederbörande
myndigheter att till grund för prövningen lägga uppgifter från 1947
års taxering, enär på denna grundade debetsedlar icke utdelas. Intill dess att
ny debetsedel kommer vederbörande till handa, torde därför 1946 års kronodebetsedel
böra få läggas till grund för prövningen.»
Kungl. Maj :ts förslag i detta avseende föranledde ingen erinran från riksdagen.
I samband med att de av riksdagen anslagna medlen för verksamheten
ställdes till socialstyrelsens disposition meddelade Kungl. Maj :t med anledning
härav följande bestämmelse: »Utan hinder av föreskrifterna i 3 § första
stycket ovannämnda kungörelse den 31 maj 1946, nr 234, må på 1946 års
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt grundade debetsedlar
läggas till grund för den i nämnda paragraf avsedda prövningen intill dess
att på 1948 års motsvarande taxering grundade debetsedlar utdelats.»
Det må i detta sammanhang framhållas, att icke blott önskvärdheten att
icke komplicera prövningsförfarandet utan även rent materiella motiv kunna
åberopas till stöd för detta ståndpunktstagande. Såsom revisorerna själva
framhållit torde nämligen en icke obetydlig penningvärdesförsämring ha inträtt
sedan inkomstgränsen fastställdes. Om aktuella inkomstsiffror tilllämpades
skulle därför åtskilliga familjer med sådan reell levnadsstandard,
att de tidigare ansetts böra bli delaktiga i förmånen, falla över inkomstgränsen,
om denna icke höjdes. Då en omprövning av inkomstgränsen under alla
förhållanden var nödvändig inom kort med hänsyn till det nya skattesystemet,
funnos starka skäl även ur saklig synpunkt att tillämpa de äldre taxeringssiffrorna.
Särskilt tillkallade sakkunniga ha numera framlagt förslag till nya bestämmelser
för ifrågavarande verksamhet. Detta förslag skiljer sig visserligen
med hänsyn till utformningen av kommande debetsedlar från nuvarande
system i avseende å inkomstgränsens uträknande men bygger dock på den
senaste debetsedeln. Den av riksdagens revisorer och tidigare av befolkningsutredningen
påtalade olägenheten med inaktuella uppgifter kommer alltså
icke att bortfalla, även om de sakkunnigas förslag realiseras.
Missförhållandena kunna dock i fortsättningen icke bliva så flagranta som
revisorernas stickprovsundersökning utvisar. Av vad som nyss sagts framgår
nämligen, att denna undersökning är företagen under övergångsåret mellan
aldre och nu tillämpade uppbördssystem. Den gäller sålunda ett verksamhetsar,
då särskilda förhållanden föranledde, att den senaste debetsedeln
avsåg ett relativt långt tillbaka liggande inkomstår. Dessutom har under
denna tid skett en kraftig inkomstökning.
Revisorernas förslag avser alla inkomstprövade förmåner. I och för si"
är det ett självklart önskemål, att prövningen anknyter sig till så aktuella
97 —
uppgifter som möjligt om sökandens inkomster och förmögenhet. Man måste
emellertid städse beakta, att önskemålet om ett så rättvist resultat som möjligt
av prövningen måste vägas mot den omgång, som införskaffandet av
aktuella uppgifter medför för de administrativa organen. Med hänsyn härtill
ha statsmakterna hittills, med klart beaktande av de olägenheter som revisorerna
nu påpekat, knutit inkomstprövningen till den senaste debetsedeln och
icke velat ålägga de prövande organen att införskaffa nyare uppgifter efter
det taxeringen under löpande kalenderår avslutats. Socialstyrelsen anser för
sin del det vara nödvändigt att bibehålla denna ordning. Styrelsen håller före,
att minskningen av statens utgifter till följd av en omläggning i enlighet
med revisorernas förslag skulle tämligen, fullständigt motsvaras av ökade
administrationskostnader. Den ökade tidsutdräkten vid behandlingen av
ärendena skulle därjämte säkerligen väcka stor irritation hos allmänheten.
Under åberopande av det anförda avstyrker socialstyrelsen bifall till revisorernas
föreliggande förslag.
I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare byråchefen Alexanderson, byråchefen Göta
Rosén (föredragande) samt byråcheferna Berggren, von Hofsten, Åman,
Eriksson och Twengström.
Stockholm den 17 januari 1949.
Underdånigst
ERNST BEXELIUS.
GÖTA ROSÉN.
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 79, § 14.
Underdånigt utlåtande.
I likhet med revisorerna finner statskontoret angeläget, att prövningen av
här avsedda ansökningar grundas på ett mera aktuellt inkomstmaterial än
för närvarande. Statskontoret vill i detta sammanhang erinra om att ämbetsverket
redan tidigare uppmärksammat förevarande problem och därvid
föreslagit en utformning av bestämmelserna efter i huvudsak de linjer,
som revisorerna nu förordat. I utlåtande den 10 november 1947 angående
anslag för budgetåret 1948/49 till de allmänna barnbidragen samt till fria
resor för barn och husmodersemester in. in. framhöll nämligen statskontoret
det mindre tillfredsställande i anordningen, att kronodebetsedlarna för år
1946 lades till grund för prövningen av rätten till fria resor för barn, vilket
skulle innebära, att 1945 års inkomster bleve utslagsgivande. Med hänsyn
till de väsentliga ändringar i fråga om inkomsternas storlek, som i stor utsträckning
inträtt efter sistnämnda år, ansåge statskontoret för sin del,
att denna prövning borde ske på grundval av 1947 års inkomster. Uppgift
om dessa inkomster borde kunna erhållas hos de lokala taxeringsnämnderna,
vilkas årliga arbete skulle vara avslutat i Stockholm den 15 juni och i
länen den 15 maj. Med denna utgångspunkt syntes en väsentlig nedgång av
antalet till fria resor berättigade kunna förväntas. Statskontorets förslag
föranledde dock ingen statsmakternas åtgärd. Vid anmälan den 3 januari
1948 av frågan om anslag till fria resor för barn för budgetåret 1948/49
7—497150. Rev. berättelse imf/, statsverket år 19b8. II.
— 98
(prop. 1/1948, V h.t., s. 60) uttalade nämligen föredragande dedartementschefen,
att det syntes medföra icke ringa svårigheter för den enskilde och
en betydande arbetsbelastning för vederbörande myndigheter att till grund
för prövningen lägga uppgifter från 1947 års taxering, enär på denna grundade
debetsedlar icke utdelades. Intill dess att ny debetsedel konune vederbörande
till handa, borde därför 1946 års kronodebetsedel få läggas till
grund för prövning. Mot detta uttalande fann riksdagen icke anledning till
erinran (rd. skr. 5/1948).
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
slatskommissarien Johnsson.
Stockholm den 12 januari 1949.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
ROLF RUDHE.
Olle Johnson.
Kammarkollegiets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 85, § 15.
Kammarkollegiets underdåniga utlåtande.
Kollegiet har i ärendet inhämtat bilagda tjänstememorial av sitt advokatfiskalsämbete.
Av memorialet framgår, att ärendet av ämbetet handlagts med tillbörlig
skyndsamhet samt att gode mannen och ämbetet, så vitt omständigheterna
medgivit, sökt vidtaga åtgärder för att vidmakthålla hävden å hemmanet
Upplysningar angående det skick, i vilket fastigheten befann sig, och angelägenheten
av skyndsamhet vid ärendets behandling ha av ämbetet befordrats
till finansdepartementet. Att hävden å hemmanet var dålig samt skyndsamhet
med försäljningen av nöden framgick även av handlingarna i ärendet.
Någon anmärkning synes ej kunna framställas vare sig mot gode mannens
eller ämbetets befattning med fastigheten.
Det är emellertid intet tvivel om att fastighetens försäljning blivit på ett
för dess hävd olyckligt sätt fördröjd, vartill flera omständigheter medverkat.
Därest Västra Vingåkers kommun vidblivit sitt anbud, hade försäljningen
ägt rum redan i början av år 1948 och ej fortfarande stått öppen. Om försäljningen
skall prövas med hänsyn till kronans intressen och ur jordpolitiska
synpunkter, torde erforderliga remisser alltid fördröja Kungi. Maj :ts
beslut. Sedan lantbruksnämnderna inrättats, synes remiss dock endast behöva
ske till denna myndighet samt, om särskilda skäl därtill föranleda till
domänstyrelsen.
Enligt kollegiets mening utgör dröjsmålet med försäljningen av Eskedalen
nr 1 ett undantagsfall, som för framtiden borde kunna undvikas.
I beslutet om detta utlåtande ha jämte undertecknade deltagit kammarrådet
Grönvall samt t.f. kammarråden Nilsson och Skotte.
Stockholm den 11 januari 1949.
Underdånigst
ERIC SVERNE.
PER GAVELIUS.
— 99 -
Bilaga.
T jånstememorial.
Genom remiss den 23 december 1948 har kammarkollegiet anbefallt advokatfiskalsämbetet
att avgiva yttrande i anledning av riksdagens senast församlade
revisorers berättelse rörande den allmänna arvsfonden efter hemmansägaren
Karl Gustaf Lundberg från Västra Vingåkers socken tillfallna
fastigheten r/t mantal Eskedalen nr 1 i nämnda socken in. in.
Med anledning härav får ämbetet med remissaktens återställande anföra
följande.
Revisorernas berättelse utmynnar i ett betonande av angelägenheten av
att ärenden rörande försäljning av allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom
handläggas med största skyndsamhet. Ämbetet vill därför till en början
komplettera revisorernas redogörelse för behandlingen av ärendet rörande
Eskedalens försäljning med en uppgift å den tid ärendets handläggning
dragit vid dess behandling av ämbetet.
Gode mannens underdåniga framställning om tillstånd till fastighetens
försäljning remitterades den 21 oktober 1946 av Ivungl. Maj :t till ämbetet
för yttrande. Ämbetet avgav sitt yttrande den 25 samma oktober.
Beslut rörande fastighetens försäljning kunde icke av Kungl. Maj :t meddelas
innan riksdagen lämnat sitt samtycke till försäljningen, enär fastighetens
taxeringsvärde uppgick till 43 300 kronor. Då riksdagens bifall till
framställningen lämnades den 19 april 1947, förordnade Kungl. Maj :t den
25 samma månad, att fastigheten skulle försäljas å offentlig auktion genom
länsstyrelsens i Södermanlands län försorg. Länsstyrelsen överlämnade med
underdånig skrivelse den 5 juli 1947 till Kungl. Maj :t protokoll över hållen
auktion å fastigheten. Kungl. Maj :ts remiss den 14 juli härå emottogs av
ämbetet den 16 samma månad och besvarades den 18 samma juli, varvid
ämbetet i första hand tillstyrkte godkännande av det högsta köpeanbudet
å 113 000 kronor, vilket avgavs av Simon Robert Larsson.
I särskild ansökning hade Västra Vingåkers kommun emellertid anhållit,
att den allmänna arvsfonden efter Lundberg tillfallna kvarlåtenskapen
måtte avstås till förmån för kommunen eller, därest detta icke skulle kunna
helt eller delvis bifallas, att möjlighet måtte beredas kommunen att på fördelaktiga
villkor förvärva ifrågavarande fastighet. Över denna framställning
avgav ämbetet underdånigt utlåtande den 17 oktober 1947.
I nådigt brev till länsstyrelsen i Södermanlands län den 19 december 1947
förklarade Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t, som funne Västra Vingåkers
kommuns framställning om avstående till kommunen av Lundbergs kvarlåtenskap
icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd, med hänsyn till föreliggande
omständigheter funnit skäligt godtaga det å fastigheten av kommunen
avgivna köpeanbudet å 110 000 kronor samt anbefallde länsstyrelsen
att, sedan köpeskillingen till fullo guldils, utfärda köpebrev å fastigheten
ävensom lämna ämbetet besked om köpets fullbordande.
Sedan kommunen förklarat sig icke vilja vidhålla sitt vid auktionen avgivna
köpeanbud, har Kungl. Maj :t på sätt i remissakten närmare angivits
infordrat yttranden av egnahemsnämnden i Södermanlands län, domänstyi
elsen, lantbruksnämnden i Södermanlands län och lantbruksstyrelsen.
Försäljningsfrågan bar efter det att ämbetet avgav sitt ovanberörda yttrande
den 18 juli 1947 icke vidare remitterats till ämbetet.
— 100 —
Revisorerna hava anmärkt dels att fastighetens bristfälliga tillstånd och
skötsel vore att till väsentlig del tillskriva den avsevärda tidsutdräkt, som
frågan om fastighetens försäljning vållat, dels ock att en bristfällig kontakt
varit rådande mellan myndigheterna och godmansförvaltningen i fråga om
försäljningsfrågans aktuella läge.
Av vad ämbetet anfört framgår, att försäljningsfrågan i den mån dess
handläggning berott på ämbetet handlagts utan tidsutdräkt. I sammanhang
härmed vill ämbetet ej underlåta att påpeka, att frågor om försäljning i allmänhet
av allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter städse av ämbetet
handläggas med största skyndsamhet.
Vad härefter angår den i revisorernas yttrande förekommande anmärkningen
om bristande kontakt mellan myndigheterna och godmansförvaltningen,
vill ämbetet för egen del anföra följande. Gode mannen har i skrivelse
till ämbetet den 3 februari 1947 påpekat önskvärdheten av att fastigheten
snarast försåldes. De av honom för fastighetens skötsel vidtagna
åtgärderna framgå av den av honom den 27 maj 1948 avgivna, i remissakten
återgivna redogörelse. Då ämbetet sålunda var underkunnigt om att
gode mannens uppmärksamhet var riktad på det betänkliga förfall, vari
fastigheten befann sig, samt att han under avvaktan på vederbörligt beslut
om fastighetens försäljning vidtog alla i hans makt stående åtgärder för att
nödtorftigt sköta fastigheten intill tidpunkten för dess försäljning, voro från
ämbetets sida flera erinringar till gode mannen enligt ämbetets mätning obehövliga.
Från ämbetets sida kunde ej heller till gode mannen lämnas uppgift
om tidpunkten för försäljningen, då något meddelande härom icke kommit
ämbetet till handa. Vad av gode mannen sålunda meddelats ämbetet har
emellertid under hand inrapporterats till kungl. finansdepartementet.
Stockholm den 29 december 1948.
Erik Jolin.
Lantbruksstyrelsens
yttrande 1 anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 85, § 15.
Till Konungen.
Genom remiss den 17 december 1948 har lantbruksstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin berättelse till 1948 års
riksdag (§ 15) yttrat angående försäljning av viss allmänna arvsfonden
tillhörig fast egendom. Till fullgörande av det sålunda givna uppdraget får
styrelsen med återställande av remissakten anföra följande.
Styrelsen ansluter sig helt till revisorernas uttalande, att ärenden rörande
försäljning av fast egendom, som tillfallit allmänna arvsfonden, böra handläggas
med största skyndsamhet. Då en snabb försäljning emellertid icke
alltid torde vara möjlig att åvägabringa, anser styrelsen angeläget, att åtgärder
vidtagas för att förhindra, att arvsfondens fasta egendom i avvaktan
på att försäljning kommer till stånd förfaller eller fördyras till sitt
underhåll, såsom skett i det av revisorerna påtalade fallet. De största riskerna
för en dylik försämring torde föreligga beträffande jordbruksfastigheter,
vilka i allmänhet fordra mera omfattande åtgärder för vård och skötsel
än bostadsfastigheter. Såsom revisorerna framhållit kan godemansinstitutionen
i sin nuvarande utformning endast taga sikte på en högst interimistisk
— 101 —
förvaltning. Därest medverkan till förvaltningen skall sökas hos statliga
organ, torde lantbruksnämnderna närmast komma i fråga i vad avser förvaltning
av jordbruksfastigheter. Ehuru det ur lantbruksorganisationens
synpunkt icke är önskvärt, att nämnderna belastas med dylik fastighetsförvaltning
för arvsfondens räkning, vill lantbruksstyrelsen icke motsätta sig
bestämmelser av innehåll att skötseln och underhållet av arvsfonden tillhörig
jordbruksfastighet överlämnas till lantbruksnämnden i det län eller
område, där egendomen är belägen.
I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirektören, överdirektörerna
Ytterborn och Wetterhall, särskilda ledamöterna Malmberg och
Själander, byråchefen Berg samt t. f. byråchefen Grönlund.
Stockholm den 13 januari 1949.
Underdånigst
ERIK LINDEBERG.
CARL GRÖNLUND.
Generaltullstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 91, § 16.
Till Konungen.
Genom remiss den 17 december 1948 har Kungl. Maj :t anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående tillämpningen i vissa fall
av bestämmelserna om fyr- och båkavgift.
Till fullgörande härav får generaltullstyrelsen, som i ärendet samrått med
kommerskollegium, med remissaktens återställande, anföra följande.
I de i revisorernas berättelse berörda fallen hava vederbörande lokala tullmyndigheter
med hänsyn till avfattningen av förordningen om fyr- och båkavgift
icke ansett sig äga befogenhet medgiva befrielse från sådan avgift.
I samtliga förekommande fall har emellertid styrelsen gemensamt med kommerskollegium
hos Kungl. Maj :t tillstyrkt dispens, som, i den mån dispensärendena
varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning, även beviljats.
Styrelsen är väl medveten om att tillämpningen av fyr- och båkavgiftsförordningen
kan leda till obilliga resultat icke blott i det hänseende, som
berörts i revisorernas berättelse, utan även i andra avseenden. Styrelsen
hyser även den uppfattningen, att förordningen på vissa punkter brister i
tydlighet. Styrelsen anser därför, att förordningen bör underkastas en överarbetning.
Hos Kungl. Maj :t har Sveriges redareförening gjort framställning om
vissa ändringar i fyr- och båkavgiftsförordningen, däribland i det avseende,
varom nu är fråga, över Redareföreningens framställning hava kommerskollegium
och generaltullstyrelsen genom remiss den 2 september 1948, handelsdepartementets
d. nr I 304/1948, anbefallts att gemensamt avgiva utlåtande.
Ämbetsverken torde därvid komma att tillstyrka ändring av förordningen
för tillgodoseende av bl. a. det av revisorerna uttalade önskemålet.
— 102 —
I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknad generaltulldirektör,
deltagit tillförordnade byråcheferna Appeltofft, föredragande, och
Brejde.
Stockholm den 13 januari 1949.
Underdånigst
VIDAR FAHLANDER.
Stig Bergström.
1948 års länsstyrelseutrednings
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 93 och
112, §§ 17 och 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 17 december 1948 har 1948 års länsstyrelseutredning
anbefallts att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens
år 1948 församlade revisorers berättelse yttrats angående den statliga inspektions-
och tillsynsverksamheten (§ 17) samt samordning av vissa arbetsuppgifter
hos statliga och statsunderstödda förvaltningsorgan i residensstäderna
(§ 20). På grund härav får länsstyrelseutrednigen anföra
följande.
De av riksdagens revisorer i förevarande avseenden påpekade bristerna
äro jämväl föremål för utredningens uppmärksamhet. Vid sina undersökningar
av hithörande spörsmål har utredningen ansett sig kunna konstatera—
och detsamma antydes av revisorerna — att de påtalade olägenheterna
äro en följd av den statliga lokalförvaltningens stundom mycket långt
gående splittring och förgrening, varigenom möjligheterna till samordning
och rationalisering blivit starkt beskurna. Olägenheterna på de båda av revisorerna
undersökta områdena lära i själva verket till väsentliga delar vara
betingade av en och samma orsak, nämligen just den splittring av den statliga
lokala förvaltningen, som blivit resultatet av den av statsmakterna sedan
länge förda politiken på det statliga lokala organisationsområdet. På
grund av det enligt utredningens mening sålunda förefintliga nära sambandet
mellan de båda frågekomplexen behandlar utredningen dem i det följande
gemensamt.
Utredningen har emellertid också funnit att sagda splittring även på andra
områden medfört olägenheter av samma art som dem revisorerna framhållit,
olägenheter vilka visserligen ännu icke framträda med fullt ut samma
skärpa men som snart torde komma att visa sig minst lika stora. Utredningen
syftar härvid på den planeringsverksamhet på skilda områden som bedrives
av olika statliga organ eller under deras ledning. Beträffande användning
av mark för skilda ändamål utövas dylik verksamhet centralt särskilt
av byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och bostadsstyrelsen. Lokalt handhavas motsvarande problem dels av länsstyrelserna
ur mera allmänna synpunkter och dels av särskilda specialorgan
såsom länsarkitektkontoren, vägförvaltningarna, lantbruksnämnderna och
länsbostadsnämnderna ävensom lantmäteriorganisationen. Inkopplade på
delproblem inom samma område äro också arbetsmarknadsstyrelsen och
länsarbetsnämnderna samt förste provinsialläkarna och distriktsingenjörer
-
na för vatten och avlopp. En annan planeringsverksamhet av liknande slag
iir den som för krigsberedskapsändamål centralt handhas av bland andra
civilförsvarsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och arbetsmarknadsstyrelsen
samt lokalt av länsstyrelserna (främst dessas försvarsavdelningar),
krigsmaterielombuden och länsarbetsnämnderna.
Även om dessa planeringar av de särskilda organen bedrivas efter skilda
linjer och för tillgodoseende av olika ändamål, ligger det i sakens natur att
de ofta intimt beröra varandra. Stundom gripa de också in i varandra på det
sättet, alt planläggning för ett visst ändamål är förutsättning för ett annat
slags planering. I dylika fall finns intet särskilt forum för avgörande av
frågor om den inbördes angelägenhetsgraderingen av olika planeringsarbeten.
Med hänsyn härtill är det också uppenbart att mycket sådant arbete utföres
utan avseende på den praktiska möjligheten för planernas realiserande
inom rimlig tid. Till detta kommer att grundmaterialet till olika planläggningsarheten
ofta är gemensamt. Med nuvarande ordning torde icke sällan
förekomma — i varje fall föreligger stor fara härför — att samma undersöknings-
och utredningsarbete utföres på mer än ett håll.
Innan utredningen yttrar sig om de av revisorerna antydda vägarna för
avhjälpande av de av revisorerna påtalade olägenheterna, vill utredningen
erinra om att vissa därmed sammanhängande problem redan tidigare varit
föremål för uppmärksamhet. Bland annat har statens organisationsnämnd
i en promemoria den 7 februari 1947, vilken på sin tid överlämnades till
1946 års alkoholistvårdsutredning, uttalat sig för att sådana statliga länsorgan,
vilkas kontorsorganisation vore av mindre omfattning, för bestridande
av kontorsgöromålen borde anlita de andra statliga regionala myndigheter,
vilka för sitt behov vore utrustade med större permanent sådan
organisation. Därvid borde i första hand länsstyrelserna kunna komma i
fråga. — I ett kungl. brev den 28 maj 1948 har vidare föreskrivits, bland annat'',
att i de fall, där befattningshavare vid länsstyrelserna tjänstgöra såsom
sekreterare åt mödrahjälpsnämnderna, det skall åligga länsstyrelserna att,
där så kan ske utan anställande av ny personal eller anlitande av befintlig
personal på övertid, ställa erforderlig skrivhjälp till förfogande åt nämnderna.
Utredningen är i likhet med revisorerna av den uppfattningen att genom
rationaliseringar på förevarande områden kostnadsbesparingar kunna ernås
samt att dylika rationaliseringar dessutom äro nödvändiga för att ernå
den ur samhällsekonomisk synpunkt fördelaktigaste användningen av den
mänskliga arbetskraften. Särskilt vid nuvarande förhållanden och under
överskådlig framtid bör den kanske viktigaste synpunkten vid allt organisationsarbete
just vara att icke för förvaltningsändamål ianspråktaga mera
än absolut nödvändig arbetskraft.
Som utredningen ovan antytt förefaller det av revisorernas uttalanden
som om man väl insett orsakerna till de förefintliga olägenheterna men tvekat
att draga den naturliga konsekvensen av vad man konstaterat. Beträffande
den ståtliga inspektions- och tillsynsverksamheten påpeka revisorerna
sålunda den i många avseenden bristande samordningen av de olika organens
arbete samt att olägenheterna av uppdelningen av inspektionsuppgifterna
äro särskilt påtagliga i sådana fall, då uppsiktsorgan inom varandra
närgränsande områden organisatoriskt anknutits till skilda centrala fackorgan.
I fråga om samordning av vissa arbetsuppgifter (allmänt administrativa
och kamerala göromål ävensom biträdesarbete av olika slag) hos de
statliga och statsunderstödda förvaltningsorganen i residensstäderna anföra
revisorerna, all företagna stickprovsundersökningar givil vid handen alt någon
samordning mellan olika myndigheter vid handläggningen av dessa ar
-
104 —
betsuppgifter praktiskt taget icke förekommer. För motverkande av olägenheterna
rekommendera revisorerna i förstnämnda avseende en ökad samordning
mellan de olika tillsynsorganen samt ett intimare samarbete mellan
dem. Beträffande de allmänt administrativa arbetsuppgifterna in. m. böra
enligt revisorernas mening besparingar vara att vinna såväl genom utförande
i gemensam regi av vissa arbetsuppgifter hos de olika myndigheterna
som genom utbyte och utlåning av personal vid ledigheter, tillfälligt behov
av arbetskraft in. in.
Hur den närmare samordningen av tillsynsorganen bör ske respektive det
gemensamma utförandet av vissa arbetsuppgifter i praktiken bör ordnas angiva
icke revisorerna. Den eljest nära till hands liggande lösningen att samordningen
skulle kunna ske genom att, i den mån så är möjligt, sammanföra
de olika organen till en gemensam myndighet framkastas sålunda icke
ens. Anledningen härtill kan kanske utläsas ur revisorernas slututtalande
i § 20. Revisorerna förklara sig där ha velat rikta uppmärksamheten på
de i nämnda paragraf berörda spörsmålen i den övertygelsen, att betydande
besparingar kunna ernås och att den tänkta samordningen bör kunna ske
utan tillskapande av tungrodda förvaltningsorgan och utan eftersättande av
allmänhetens krav på snabb och smidig handläggning inom de olika myndigheterna.
Revisorerna rekommendera slutligen alt en allsidig undersökning
av förhållandena på området utföres av statens organisationsnämnd.
Som förut framhållits är länsstyrelseutredningen för sin del väl medveten
om såväl de av revisorerna påtalade som också andra brister hos det
nuvarande länsförvaltningssystemet. Enligt utredningens mening kunna visserligen
åtskilliga av svagheterna motverkas genom föreskrifter om ett
organiserat samarbete mellan de olika myndigheterna. I vissa avseenden
har också behovet av en samordning blivit så kännbart, att man på många
håll på egen hand bildat särskilda länsorgan för samarbete på speciella områden,
bland annat för bebyggelseplanering. Det sålunda inledda samarbetet
kan visserligen tjäna till att avhjälpa vissa brister. Till en verkligt effektiv
rationalisering räcker detta samarbete dock ej. Utredningen har därför
vid sina överväganden av hithörande spörsmål kommit till den slutsatsen,
att den av riksdagens revisorer efterlysta samordningen med därav följande
och åtrådda rationaliseringsvinster icke kan i någon nämnvärd omfattning
ernås på annat sätt än genom skapande av en koncentrerad länsförvaltning,
omfattande så många som möjligt av de nuvarande fristående länsorganen.
Därigenom skulle kunna ernås fasta och enkla normer för ett samarbete och
en samordning utan kompetenskonflikter e. d. Alldeles särskilt påtagliga
fördelar skulle också erbjuda sig på just det kamerala området samt
beträffande biträdesarbete av olika slag. All erfarenhet talar för att den
stordrift, för vilken dessa uppgifter äro särskilt lämpade, erbjuder stora rationaliseringsmöjligheter.
Det är emellertid uppenbart att möjligheterna att
åvägabringa en dylik omorganisation måste bedömas från fall till fall med
hänsyn bland annat till de nuvarande organens uppgifter och arbetssätt
in. in. Utredningen håller för sin del för sannolikt att ett sådant större centralt
länsorgan kan åstadkommas utan att man därmed behöver uppgiva
några av de fördelar i form av snabb och smidig handläggning m. in., som de
nuvarande smärre organen ha kunnat prestera. Utredningens arbete har
emellertid ännu icke fortskridit så långt, att utredningen är beredd att angiva
några närmare riktlinjer vare sig i fråga om vilka organ som böra sammanslås,
hur detta bör ske eller hur samordningen med de även fortsättningsvis
fristående organen bör ordnas. Hur än organisationsfrågan löses
synes emellertid angeläget att — såsom revisorerna i § 20 anfört — de statliga
länsorganen beredas lokaler i nära samband med varandra.
— 105 —
Vad slutligen angår den av revisorerna väckta frågan om uppdrag åt statens
organisationsnämnd att verkställa en allsidig undersökning av de i 20 §
berörda spörsmålen, vill utredningen erinra om att Kungl. Maj:t genom
beslut den 1 oktober 1948 (inrikesdepartementet) uppdragit åt nämnden att
biträda länsstyrelseutredningen med verkställande av organisationsundersökningar
vid tre länsstyrelser, som nämnden i samrad med utredningen
bestämmer. Utredningen har för avsikt att i sitt fortsatta arbete halla nära
kontakt med nämnden och samråda med denna i fråga om alla de problem,
där anledning därtill kan föreligga. På grund härav finner utredningen det
naturligt att nämndens uppdrag utvidgas att avse jämväl förevarande spörsmål,
dock under förutsättning att undersökningarna ske i samråd med utredningen.
...
I handläggningen av detta ärende ha utredningens samtliga ledamöter
deltagit.
Stockholm den 10 januari 1949.
Underdånigst
För 1948 års länsstyrelseutredning:
A. THOMSON.
Åke Sylwan.
Svenska landskommunernas
förbunds
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 93, § 17.
Till Konungen.
Sedan Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle inkomma med
yttrande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
angående den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten, far förbundets
styrelse i underdånighet anföra följande.
Vid olika tillfällen under senare år har styrelsen haft anledning rikta
uppmärksamheten på av riksdagen revisorer nu påtalade förhållanden. I
ett underdånigt yttrande den 4 oktober 1947 i anledning av en framställning
från socialstyrelsen om utökning av antalet fattigvårds- och barnavårdskonsulentdistrikt
bär styrelsen givit uttryck åt exakt samma uppfattning,
som nu framförts av riksdagens revisorer. Styrelsen tillåter sig hanvisa
till bilagda ex. av Landskommunernas Tidskrift,1 däri styrelsens lfra»avarande
yttrande är refererat under rubriken »Konsulent-Sverige?»
° Styrelsen vill också instämma i vad riksdagens revisorer anfört rörande
de årsberättelser och rapporter, som avgivas som ett led i den statliga tillsynen
över kommunerna. Denna rapportgivning är åtminstone i vissa fält
så ordnad, att den ur kommunalmännens synpunkt framstår som mer eller
mindre meningslös. Som exempel på berättelser av tvivelaktigt välde torde
kunna nämnas de berättelser om allmänna hälsotillståndet, som hälsovårdsnämnd
enligt 6 och 41 §§ hälsovårdsstadgan årligen har att avgiva. Flera av
de i dessa berättelser lämnade uppgifterna kunna med fordel hamtas ur annan
officiell statistik, och mer än en kommunalman har under ifyllandet av
Nr 12, december 1947. Här ej avtryckt.
_ 106 —
det omfångsrika formuläret frågat sig, om de lämnade uppgifterna verkligen
bli föremål för någon central bearbetning. På liknande sätt torde för
övrigt förhålla sig med de rapporter, som hälsovårdsnämnd i egenskap av
kommunalt tillsynsorgan har att avgiva till yrkesinspektionen." Ett annat
exempel på en oändamålsenlig rapportgivning äro de rapporter, som fattigvårds-
och barnavårdskonsulent enligt hittills gällande instruktion haft att
avgiva till respektive länsstyrelser och socialstyrelsen. Dessa rapporter avgivas
en gång om året; däri beröras under näst föregående kalenderår iakttagna
brister, vilka ofta äro avhjälpta innan delar av rapporten refererats
i ortspressen.
Den mest framträdande splittringen i den statliga inspektions- och tillsynsverksamheten
förefinnes på socialvårdens område. De av riksdagens
revisorer uttalade önskemålen borde kunna beaktas under pågående utredningsarbete
om socialvårdens omorganisation. Icke minst torde en enhetligare
organisation av inspektionsverksamheten vara nödvändig, om pågående
strävanden att ernå decentralisation inom statsförvaltningen skola
kunna tillses. Så långt som möjligt torde den lokala inspektions- och tillsynsverksamheten
över kommunerna böra få direkt anknytning till länsstvrelserna.
''
Stockholm den 15 januari 1949.
Underdånigst
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund:
MARTIN ANDERSSON.
Sixten Larsson.
Riksdagens revisorers uttalanden under §§ 18 och 19 ha av finansdepartementet
ej utsänts på remiss.
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 112 och
117, §§ 20 och 21.
Underdånigt utlåtande.
Det av riksdagens revisorer berörda spörsmålet om effektivisering i vissa
hänseenden av den statliga förvaltningen i länen förtjänar enligt statskontorets
uppfattning att uppmärksammas. Åtminstone på det kamerala
området vill det förefalla ämbetsverket, som om åtskilliga fördelar stode att
vinna genom samarbete de olika myndigheterna emellan. Statskontoret vill
i detta sammanhang erinra om att frågan om en samordning av den kamerala
verksamheten inom vissa länsorgan för närvarande är föremål för
överväganden inom 1948 års länsstyrelseutredning.
Vad därefter överskridandet av avlönings- och omkostnadsanslagen angår,
möta'' enligt statskontorets uppfattning betydande svårigheter att på
grundval av den av revisorerna förebragta utredningen draga några mefa
bestämda slutsatser. Av utredningen framgår nämligen icke, hur stor belastningen
varit å de i olika avlönings- och omkostnadsstaterna ingående
posterna. Det vill härutöver förefalla ämbetsverket, som om tidpunkten för
en undersökning av avlöningsanslagen vore mindre väl vald. Då verkning
-
— 107
arna av den allmänna löneregleringen, den nya ortsgrupperingen samt den
reglerade befordringsgången för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst
allenast voro ofullständigt kända vid anslagsberäkningarna för budgetåret
1947/48, blevo nämligen avlöningsstaternas ordinarie- och icke-ordinarieposter
för budgetåret schablonmässigt beräknade på grundval av vissa genomsnittskalkyler.
För den efterhandsreglering av medelsdispositionen, som
under sådana förhållanden visade sig nödvändig, erhöll Kungl. Maj :t viltgående
fullmakter av riksdagen. Att variationerna å anslagen till icke ringa
del sammanhänga med den senaste löneregleringen och därav föranledda
svårigheter all mera exakt beräkna den motsedda medelsförbrukningen
framhålles även av revisorerna.
Fn ytterligare omständighet, som i förevarande sammanhang förtjänar
att uppmärksammas, är att i 1947/48 års riksstat avlöningsanslagen beräknades
med utgångspunkt från att den av levnadskostnadsstegringen betingade
rörliga delen av lönerna skulle utgå efter 6 procent. Tillägget blev emellertid
genom riksdagens beslut för ifrågavarande budgetår fastställt till
12 %. I samband därmed anvisades under sjunde huvudtiteln ett anslag å
40 miljoner kronor till täckande av beräknat överskridande av anslagsmedlen
för rörliga löne- och pensionsförmåner, vilket anslag i sin helhet såsom
besparing tillförts budgetutjämningsfonden. Av det belopp å 99 121 kronor,
varmed statskontorets avlöningsanslag för nämnda budgetår överskridits,
belöper mer än hälften eller i runt tal 54 800 kronor på anslagsposten till
rörligt tillägg. En närmare undersökning vid övriga av utredningen omfattade
myndigheter torde utan tvivel giva vid handen, att höjningen av rörliga
tillägget utgjort en väsentlig orsak till anslagsöverskridandena.
Statskontoret har vidare under senare år kunnat spåra en tendens att giva
anslagsposter till avlöningar till icke-ordinarie personal karaktär av förslagsanslag.
För att kostnaderna i görligaste mån skola kunna hållas iom ramen
för av riksdagen fastställd avlöningsstat, vill ämbetsverket framhålla angelägenheten
av att förutsättningarna för ett sådant avsteg från av statsmakterna
eljest godtagna budgetprinciper noga prövas i varje särskilt fall.
Med hänsyn till bl. a. svårigheten att på förhand beräkna personalens
ledigheter samt behovet av vikarier kunna enligt statskontorets mening anslagsberäkningarna
alltid bli i viss mån osäkra, vilken statsuppställning för
avlöningarna man än väljer. Ämbetsverket vill emellertid icke hålla för otroligt,
att med utgångspunkt från det av särskilda sakkunniga nyligen 1 ramlagda
förslaget till de civila avlöningsstaternas uppställning bättre förutsättningar
kunna skapas för hållbara beräkningar av medelsbehovet å de i staten
ingående anslagsposterna.
Förslaget till ändrad uppställning av avlöningsstaterna bör enligt statskontorets
uppfattning följas av en revision av omkostnadsstaterna. Det synes
nämligen icke uteslutet, att eu viss förbättring skulle kunna ernås genom
eu ändrad uppdelning av förekommande utgifter å anslag eller anslagsposter.
I anslutning till av revisorerna framförda synpunter vill statskontoret vidare
understryka angelägenheten av alt samtliga i riksstaten förslagsvis uppförda
anslag och poster såvitt möjligt anpassas efter det faktiska mcdelsbchovet
och icke, såsom i vissa fall skett, år från år upptagas med oförändrade
belopp, oaktat belastningen avsevärt överstigit de anvisade medlen.
Jämväl andra omständigheter bidraga stundom till anslagsöverskridanden.
Sålunda inträffar det ej sällan, alt reformer, vilka medföra betydande engångskostnader,
med kort varsel genomföras, utan att härför erforderliga
medel anvisats. Uppmärksammas må exempelvis, att statskontoret med för
närvarande omkring 25 000 pensionstagare under senare år i samband med
ett flertal omregleringar av pensioner 1942, 1948, 1944, 194(1 och 1947)
— 108 —
ävensom källskattereformen nödgats anställa extra personal samt i förekommande
fall anskaffa maskinell utrustning. Då ämbetsverket vid avgivandet
av sina petitaframställningar ej kunnat förutse genom berörda åtgärder uppkommande
särskilda kostnader ha medel för täckande av desamma icke
äskats, varför anslagsbelastningen blivit större än ursprungligen beräknats.
I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Johnsson och Lindbergson, dock att den sistnämnde ej
deltagit i ärendets justering.
Stockholm den 12 januari 1949.
ROLF RUDHE.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
Olle Johnson.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 112 och
117, §§ 20 och 21.
Till Konungen.
Genom remiss den 17 december 1948 har riksräkenskapsverket anbefallts
avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens år 1948 församlade revisorer
anfört dels under § 20 angående samordning av vissa arbetsutgifter
hos statliga och statsunderstödda förvaltningsorgan i residenssstäderna,
dels under § 21 angående vissa myndigheters avlönings- och omkostnadsanslag.
Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.
Angående samordning av vissa arbetsuppgifter hos statliga och statsunderstödda
förvaltningsorgan i residensstäderna.
Revisorerna ha under förevarande paragraf framhållit, att de statliga
och statsunderstödda förvaltningsorganen i residensstäderna under senare
åi undergått en stark expansion men att någon samordning dem emellan
vid handläggning av arbetsuppgifter av likartad karaktär praktiskt taget
icke förekommer. Revisorerna finna dock önskvärt, att en sådan samordning
i vissa avseenden kommer till stånd, bland annat i vad gäller skrivoch
ritarbete, avlöningsuträkning, källskattefrågor, personalärenden, rekvisition
och upphandling av viss materiel, siffermässig granskning, statistisk
bearbetning, budskickning in. m. En centralisering av dessa arbetsuppgifter
skulle enligt revisorernas mening skapa möjlighet till ökad specialisering
och ett effektivare utnyttjande av arbetskraften, varjämte arbetsbesparande
maskiner och andra tekniska hjälpmedel i större utsträckning än för
närvarande skulle kunna komma till användning. Revisorerna ha vidare uttalat,
att vid uppförandet av ämbetsbyggnader i residensstäderna en större
koncentration borde eftersträvas än vad som för närvarande är fallet.
Enligt riksräkenskapsverkets mening äro de av revisorerna framförda
allmänna synpunkterna på frågan värda allt beaktande. Riksräkenskapsverket
finner det sålunda naturligt, att ett gemensamt utnyttjande av för
kontorsarbete och teknisk verksamhet erforderlig maskinell utrustning
— 109 —
kommer till stånd i större utsträckning än för närvarande är fallet. Vidare
torde vid viss myndighet anställd personal i speciella fall kunna tagas i anspråk
jämväl av andra myndigheter, då fråga är om likartade arbetsuppgifter,
såsom skriv- och ritarbete, hudskickning in. m. En dylik anordning
förutsätter dock en starkare koncentration inom vederbörande residensstad
av de skilda myndigheterna tjänstelokaler. önskvärt synes slutligen vara,
att ett vidgat utbyte av personal kommer till stånd för tillgodoseende av de
skilda myndigheternas behov av ersättare vid ledigheter o. d. Därvid torde
enligt riksräkenskapsverkets mening böra uppdragas åt viss myndighet
eller befattningshavare att fungera såsom förmedlingsorgan.
I många fall skulle dock ett genomförande av de av revisorerna ifrågasatta
åtgärderna innebära genomgripande organisatoriska förändringar, vilka
stöta på praktiska svårigheter av olika slag. Därest exempelvis en samordning
av de kamerala göromålen skulle genomföras, torde det vara erforderligt
att för dessa ärenden inrättades en från de olika fackmyndigheterna
fristående instans eller att handläggningen av desamma uppdrogos
åt ett redan befintligt organ. I båda fallen måste svårigheter uppstå såval
i fråga om kompetens- och ansvarsfördelningen som i fråga om dispositionsrätten
till de för de olika verksamhetsgrenarna anvisade medlen.
Den av revisorerna väckta frågan är enligt riksräkenskapsverkets mening
av så komplicerad och vittutseende karaktär, att densamma icke torde
kunna lösas utan ingående organisationsundersökningar. I likhet med
revisorerna är ämbetsverket därför av den uppfattningen, att en närmare
utredning av förhållandena på hithörande områden bör anförtros åt statens
organisationsnämnd. Därvid synes jämväl böra övervägas, huruvida icke
den av revisorerna åsyftade rationaliseringen i vissa fall skulle kunna ernås
genom en utsträckt centralisering av speciellt de kamerala göromålen
till vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter. Riksräkenskapsverket
vill slutligen framhålla, att vissa av de berörda problemen även torde komma
att uppmärksammas av 1948 års länsstyrelseutredning.
Vissa myndigheters avlönings- och omkostnadsanslag.
Med utgångspunkt från visst av 1947 års riksdag gjort uttalande ha revisorerna
funnit anledning undersöka, i vad mån de olika statsmyndigheternas
avlönings- och omkostnadsanslag överskridits under de tre sistförflutna
budgetåren. I sådant svfte ha revisorerna upprättat en sammanställning,
utvisande belastningen'' på ett 60-tal olika myndigheters aylöningsoch
omkostnadsanslag under nämnda tidsperiod. Av sammanställningen
framgår, bland annat, att under budgetåret 1947/48 vederbörande avlöningsanslag
överskridits med närmare 23 milj. kronor och vederbörande omkostnadsanslag
med närmare 17 milj. kronor, medan motsvarande besparingar
å anslagen uppgå till allenast 6 milj. respektive 150 000 kronor.
Enligt revisorernas uppfattning sammanhänga variationerna å avlöningsansia
gen till icke ringa del med den senaste löneregleringen och därav föranledda
svårigheter att mera exakt beräkna den motsedda medelsförbrukningen.
I anslutning härtill vill riksräkenskapsverket emellertid framhålla,
att revisorerna synas ha förbisett den omständigheten, att ett särskilt anslag
å 40 milj. kronor anvisats för täckning av de merkostnader, som föranletts
bland annat av alt i avlöningsstaterna medel beräknats för rörligt
tillägg med allenast 6 procent, medan tillägget sedermera fastställts lill 12
procent. Dessa merkostnader uppgå för de här itragavarande myndigheterna
till ett sammanlagt belopp av 15,i milj. kronor, varav 8,., milj. kronor
hänföra sig till myndigheter, som redovisa överskridande, och 6,5 milj. kronor
lill myndigheter, som redovisa besparing på respektive anslag. Vid så
-
— no —
dant förhållande reduceras de konstaterade överskridandena till (22,7 —
8,6==) 14,i milj. kronor, medan besparingarna ökas till (6,2 + 6,5 =) 12,7
milj. kronor. Sammanlagt ha vederbörande avlöningsanslag sålunda i realiteten
överskridits med allenast (14,1 — 12,7=) 1,4 milj. kronor. I detta sammanhang
torde jämväl böra uppmärksammas, att av merutgifterna icke
mindre än 8,6 milj. kronor avse krisorganen, beträffande vilka på grund av
särskilda omständigheter stora svårigheter förelegat att beräkna anslagsbehovet.
Därest man i detta sammanhang bortser från krisorganen, uppkommer
sålunda en sammanlagd besparing på avlöningssanslagen av (8,6—1,4
= ) 7,2 milj. kronor.
I fråga om oinkostnadsanslagen ha revisorerna framhållit, att anledningarna
till konstaterade merutgifter icke utan ingående undersökningar i varje
enskilt fall kunna utrönas. Riksräkenskapsverket får emellertid framhålla
att vissa uppgifter, som i detta sammanhang äro av intresse, kunna
inhämtas ur de av riksräkenskapsverket upprättade specifikationerna över
statsmyndigheternas anslag till avlöningar och omkostnader, vilka årligen
överlämnas till vederbörande departement. Av specifikationerna framgår,
att de redovisade merutgifterna hänföra sig såväl till förslagsvis beräknade
poster som till maximerade poster. I sistnämnda fall har regelmässigt bemyndigande
till överskridandet inhämtats. Framhållas må därjämte, att av
de 17 milj. kronor, varmed oinkostnadsanslagen överskridits, 4,5 milj. kronor
avse krisförvaltningen och 3,7 milj. kronor statens sinnessjukhus, vilket
sistnämnda överskridande delvis motväges av ökade inkomster.
De i specifikationerna redovisade siffrorna bestyrka emellertid den av
revisorerna gjorda iakttagelsen, att betydande differenser föreligga mellan
de belopp, varmed oinkostnadsanslagen anvisats, och den faktiska belastningen
under tidigare budgetår. Riksräkenskapsverket delar revisorernas
uppfattning rörande önskvärdheten av att dessa förhållanden uppmärksammas
redan vid den förberedande budgetbehandlingen, så att statsverkets
kostnader för här avsedda ändamål i görligaste mån kunna hållas inom
ramen för de av riksdagen sedermera anvisade anslagen.
I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Andersson och Ehnbom samt tillförordnade byråchefen Faxelius deltagit.
Stockholm den 10 januari 1949.
Underdånigst
BERNT NEVRELL.
ARVID STENSTRÖM.
19i8 års länsstyrelseutrednings yttrande i anledning av riksdagens revisorers
uttalande under § 20 återfinnes på s. 102 ff.
Byggnadsstyrelsens
yttrande 1 anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 130, § 22.
Underdånigt utlåtande.
Riksdagens revisorer hava på anförda skäl ansett, att genom anlitande av
byggnadsteknisk expertis en ingående översyn av Uppsala domkyrka utan
dröjsmål bör verkställas samt att förslag jämte kostnadsberäkning och tidsplan
för ett effektivt iståndsättande av domkyrkans yttre och bärande de
-
— in
lar uppgöras på sådant sätt att en framtida restaurering så litet som möjligt
föregripes. Såsom framgår av den av riksdagens revisorer lämnade redogörelsen
för frågans förhistoria har Uppsala domkapitel, som handhaver förvaltningen
av domkyrkan, anlitat byggnadsteknisk expert för fortlöpande
kontroll av byggnadens tillstånd. På basis av vid denna kontroll gjorda iakttagelser
och efter den ytterligare undersökning, som kan befinnas erforderlig,
bör ett förslag till kyrkans iståndsättande uppgöras på sätt riksdagens
revisorer föreslagit.
Stockholm den 12 januari 1949.
RAGNAR HJORTH.
HENNING LEO.
H. Öhman.
Uppsala domkapitels
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 130, § 22.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 17 sistlidne december, vilken remiss kommit domkapitlet
tillhanda den 22 i samma månad, har domkapitlet anbefallts att avgiva
underdånigt utlåtande med anledning av vad i remissen bifogat transumt
av riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande
Uppsala domkyrkas restaurering.
Med anledning härav får domkapitlet i underdånighet anföra följande.
Domkapitlet vill helt instämma i revisorernas hemställan, att — utan avvaktan
på utgången av den beslutade omtävlingen beträffande domkyrkans
restaurering — »genom anlitande av byggnadsteknisk expertis en ingående
översyn av Uppsala domkyrka utan dröjsmål verkställes samt att förslag
jämte kostnadsberäkning och tidsplan för ett effektivt iståndsättande av
domkyrkans yttre och bärande delar uppgöras på sådant sätt, att en framtida
restaurering så litet som möjligt föregripes. Härför erforderliga medel
böra enligt revisorernas mening äskas snarast möjligt, så att åtgärder för
arbetenas igångsättande kunna vidtagas redan nästkommande vår.»
Den av revisorerna lämnade framställningen är så klar och ingående att
någon ytterligare redogörelse för förloppet icke torde vara av nöden.
Domkapitlet finner sig emellertid böra beträffande tiden efter de hittillsvarande
skyddsarbetenas avslutning erinra om följande.
Omedelbart efter det att ifrågavarande skyddsarbeten, som beräknades
kunna vara till fyllest under en tid av fem år, avslutats, uppdrogs åt byggmästaren
Verner Karlsson hos byggnadsfirman Anders Diös — vilken såsom
arbetsförman haft ledningen av arbetena på domkyrkan — att hava kontinuerlig
tillsyn över domkyrkans exteriör och att däröver föra dagbok.
Då domkapitlet emellertid senare fann det önskvärt, att expertis av högsta
klass tillkallades för att verkställa besiktning av domkyrkans murpartier,
anhöll domkapitlet i underdånig skrivelse den 7 maj 1947 hos Eders Kung],
Maj:t att för detta ändamål få anlita professor emeritus dr Henrik Kreiiger,
vilken underdåniga framställning genom nådigt beslut den 1 augusti 1947
bifölls. De av professor Kreiiger efter verkställda besiktningar ingivna utlå
-
— 112 —
tandena — av vilka avskrifter här bifogas — voro intill början av oktober
sistlidna år av jämförelsevis lugnande beskaffenhet.
I sin rapport av den 7 oktober 1948 meddelade emellertid professor
Kreiiger, att han vid sin besiktning föregående dag upptäckt skador av oroande
art. Han framhöll, att reparationsarbeten möjligen kunde undvaras
under 1949, men att efter vad lian sett under gårdagen det med största sannolikhet
komme att visa sig till våren, att en del ommurningsarbeten bleve
nödvändiga.
Professor Kreiiger hade avsett att göra ett nytt besök i Uppsala i medio av
december månad men blev av opasslighet hindrad därifrån. Det tilltänkta
besöket kom att äga rum den 3 innevarande januari.
Dessförinnan hade emellertid ett allvarligt tillbud inträffat, i det att en hel
tegelsten nedstörtat från en av pinaklerna på södra transeptet. Med anledning
av detta olyckstillbud verkställdes omedelbart, med användande av
Uppsala brandkårs magirusstege, en överknackning av de övre partierna såväl
å södra som å norra transeptets fasader. Vidare anbefalldes, att södra
portalen ej finge brukas vid jordfästningar och vigslar, vilka skulle förrättas
i domkyrkans Ansgarskapell.
Av nämnda olyckstillbud aktualiserades omedelbart frågan om uppsättande
av skyddstak vid södra och norra portalerna. Professor Kreiiger förordade
vid sitt tidigare omförmälda besök en dylik anordning och lämnade
anvisningar om hur dylika skyddstak borde konstrueras. Efter dessa anvisningar
ha genom byggnadsfirman Diös ritningar uppgjorts, vilka dock
först skola granskas av professor Kreiiger själv, innan de insändas till kungl.
byggnadsstyrelsen för stadfästelse.
Då, såsom för Eders Kungl. Maj :t är bekant, domkyrkan och domkapitlet
tyvärr äro oförmögna att av egna medel bekosta vare sig utrednings- och ritningsarbeten
eller byggnadskostnader, får domkapitlet i underdånighet anhålla,
att nödiga medel av det allmänna ställas till förfogande för ifrågavarande
ändamål.
Domkapitlet kan helt instämma med av professor Kreiiger uttalad uppfattning,
att förslag omedelbart behöva uppgöras till de åtgärder, som nu äro
ur hållbarhetssynpunkt ofrånkomliga och som avse kyrkans försättande i
hållbart skick med bibehållande av dess nuvarande utseende i möjligaste mån.
Förslaget bör omfatta två grupper av åtgärder, nämligen dels sådana som
erfordras för omedelbart avvärjande av fara och som i övrigt fordra skyndsamhet
och dels sådana som visserligen äro nödvändiga ur hållbarhetssynpunkt
men dock kunna anstå kortare tid.
Med hänsyn till domkyrkoexteriörens skröpliga tillstånd, vilket synes förvärras
med accelererande hastighet, kan man enligt domkapitlets mening
icke uppskjuta nödiga skyddsåtgärder intill dess en restaurationsplan hunnit
utarbetas och fastställas, då man måste räkna med att restaureringsplanens
utarbetande kan komma att taga rätt avsevärd tid i anspråk.
Domkapitlet anser, att professor Kreiiger dels genom sin tekniska skicklighet
och dels genom sin mångåriga nära förtrogenhet med monumentet
under dess vittringstid är på ett alldeles särskilt sätt kvalificerad för uppgörande
av förslag till de behövliga konstruktionerna.
På grund härav får domkapitlet i underdåninghet anhålla, alt Eders Kungl.
Maj :t behagade uppdraga åt professor Henrik Kreiiger att, i samråd med
kungl. byggnadsstyrelsen, uppgöra ritningar och införskaffa kostnadsberäkningar
för ovan nämnda förslag.
Vidare får domkapitlet i underdånighet anhålla, att Eders Kungl. Maj :t
ville ställa medel till förfogande dels för uppgörande av ritningar m. in. för
de tilltänkta skyddsarbetena och dels för utförandet av desamma.
113 —
Domkapitlet är tyvärr för dagen icke i stånd att angiva ens en aproximativ
beräkning av ifrågavarande kostnader. Professor Kreuger har emellertid
ställt i utsikt att inom den närmaste tiden inkomma med beräkningar härom.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
ärkebiskop, domprosten Anderberg, professorn Lindroth, professorn von
Engeström, rektorn Ljunggren, kyrkvärden Larsson, kontraktsprosten Pontén
och landssekreteraren Rolander.
Föredragande: Stiftsnotarien Y. Hellbing.
Uppsala den 12 januari 1949.
Underdånigst
På domkapitlets vägnar:
ERLING EIDEM.
Y. Hellbing.
KREUGERS KONSULTERANDE Bilagor 1—4.
INGENJÖRSFIRMA.
Uppsala domkapitel, Uppsala.
Sedan domkapitlet i underdånig skrivelse av den 7 maj 1947 hemställt om
anslag av statsmedel för besiktning av domkyrkans i Uppsala murpartier
samt därvid förordat undertecknad till detta uppdrag, har Kungl. Maj :t den
1 sistlidne augusti bifallit den gjorda framställningen.
Med anledning härav har jag den 20 augusti och 5 november besiktigat
kyrkans fasader och får härmed anföra följande.
De hittills utförda provisoriska åtgärderna med avlägsnande av vissa lösa
partier samt övertäckning med plåt, trä och papp synas hava fungerat bra.
Plåttäckningen å en kontrefort på södra tornets västra sida hade dock lossnat.
Den bör fastsättas omedelbart.
Avtäckningar av fönsterbänkar in. in. med luftat mellanrum mellan sten
och trä syntes ha haft en gynnsam inverkan även på murverkets uttorkning.
De kvarstående tegelbaserna å ömse sidor om såväl norra som södra ingångarna
se måhända något hotande ut, men jag anser dock icke nödvändigt
att nu vidtaga särskilda åtgärder, utan böra sådana kunna anstå. De
böra sålunda kunna kvarstå åtminstone över vintern. Jag har för avsikt att
göra en ny undersökning våren 1948, vilket väl låter sig göra inom ramen
för den för mitt arbete anslagna ersättningen.
Ehuru det måhända icke direkt hör till mitt uppdrag, som närmast avser
murverket, anser jag mig dock böra framhålla, att nu befintliga syllar
under kranrälerna runt koret äro i synnerligen dåligt skick. Dessa synas
därför böra avlägsnas, ävensom annat eventuellt på marken förefintligt virke,
som tagit skada av röta. Då kranrälerna äro särskilt utformade för detta
speciella fall och då de vid blivande restaureringsarbeten komma väl till
pass, anser jag lämpligt, att de vid syllarnas borttagande nedsänkas på marken.
Då rälerna åter skola komma till användning, är det ju lätt att åter
höja dem och anbringa nya syllar.
Stockholm den 28 november 1947.
II. Kreuger.
8—fr97i50. Ken. berättelse ang. statsverket år 19i8. It.
— 114 —
Uppsala domkapitel, Uppsala.
Refererande till mitt yttrande av 28 november 1947 får jag härmed meddela,
att jag den 17 ds utfört den i nämnda yttrande berörda undersökningen,
som jag förutsatte skulle äga rum våren 1948, särskilt rörande tegelbaserna
ovan och å ömse sidor om såväl norra som södra ingångarna.
Det har därvid befunnits, att ytterligare uttorkning synes hava skett, och
jag har ej funnit anledning att nu tillråda särskilda åtgärder med de nyssnämnda
kvarstående tegelbaserna.
Sedan en av kanslirådet Ernst Söderberg till Eder ställd skrivelse av
den 15 december 1947 remitterats till mig för yttrande, har jag besiktigat
sydportalen och andra delar av kyrkan i anledning av de av honom framställda
farhågorna.
Den å s. 4 i hans yttrande anförda sönderbristningen i olika cementkonstruktioner
bl. a. cementposterna i tornens urtavleöppningar och ljudöppningar
synes mig icke vara av den art, att ytterligare åtgärder utöver de
med avseende på cementkonstruktionerna redan vidtagna nu äro nödvändiga.
På grund av den inträffade förbättringen av murverket genom ökad uttorkning
anser jag ej heller nu särskilda åtgärder erforderliga i anledning
av den å samma sida berörda sönderflisningen av vissa tegelytor.
Söderberg har (s. 5 samt 8—11) uttalat vissa tvivelsmål rörande dels hängtornen,
som flankera sydportalen, dels vissa skadeföreteelser å södra tvärskeppskontreforternas
kalk sten snischer.
Befintliga fuktfläckar och vittringsföreteelser utgöra inga sådana oroande
symptom eller sådan fara, att jag anser ytterligare åtgärder nu behövliga.
Jag anser mig icke ha anledning ingå på hela den vidlyftiga historiska
redogörelsen över olika detaljer (s. 5—7), enär jag förmodar, att Söderberg
därmed endast avser framhålla de rikt skulpterade delarnas stora värde.
Detta torde vara känt och omvittnat redan tidigare och utgör således
intet nytt för domkapitlet.
I slutet av s. 12 och å s. 13 beröres brandfaran för kyrkan. Enligt mitt
förmenande skulle säkerligen stora skador vara att förvänta, om eld utbröte
i tornet eller på vinden, och vissa skyddsåtgärder vore välbetänkta. Jag anser
mig utöver detta allmänna uttalande icke behöva närmare ingå på denna
fråga, eftersom den redan synes vara föremål för behandling och då jag
icke har kännedom vare sig om i sådant syfte vidtagna åtgärder eller om Uppsala
brandkårs av Söderberg misstänkliggjorda förmåga att bemästra en
eventuell brand i domkyrkan.
Stockholm den 26 april 1948.
H. Kreiiger.
Uppsala domkapitel, Uppsala.
I yttrande av den 1947 lämnade jag efter verkställda besiktningar
den ®/« och B/„ 1947 uppgift över erforderliga åtgärder i anledning av klimatiska
påverkningar på Uppsala domkyrka.
Jag har därefter besiktigat kyrkans yttre den 17/4 och 6/8 1948 och har
därvid, även om viss försämring i enstaka delar kunnat förmärkas, icke
funnit anledning föreslå särskilda åtgärder under instundande höst eller
vinter.
Då de till kyrkans bestånd vidtagna åtgärderna äro av provisorisk karak -
— 115 —
tär, får man räkna med fortsatt förstörelse om än i långsammare tempo.
En förnyad besiktning till nästa vår synes vara att rekommendera, även
om ingen anledning just nu synes föreligga för behov av åtgärder under 1949.
Stockholm den 30 september 1948.
H. Kreuger.
Uppsala domkapitel, Uppsala.
Jag har i skrivelse den 30 pto meddelat, att jag icke funnit anledning påyrka
några reparationsåtgärder vid Uppsala domkyrka under instundande
vinter samt att ingen anledning just nu syntes föreligga för vidtagande av
sådana under 1949. På grund av den med säkerhet fortgående förstörelsen
framhöll jag dock, att en förnyad besiktning borde ske nästa vår.
Vid besök i Uppsala den 6 ds, således jämt två månader efter den av mig
senast utförda besiktningen, fann jag på en del ställen en påtaglig försämring
av murverket, sannolikt stående i samband med den stora nederbörden
under augusti och september.
Det vill därför synas troligt, att man vid den besiktning, som rekommenderats
till nästa vår, skall finna det nödvändigt att upphöra med det provisorium,
som nu varat så länge, samt att radikalt iståndsätta byggnaden.
Ännu så länge kan ett iståndsättande ske till rimliga om än stora kostnader,
men ett bibehållande av provisoriet under längre tid kan leda till synnerligen
stora skador, varjämte iståndsättandet kommer att draga avsevärt
större kostnader.
Då ett utarbetande av ett restaurationsförslag tar en viss, icke alltför kort
tid, vill jag härmed kraftigt betona nödvändigheten av att man omedelbart
gör klart för sig, hur restaurationen skall ske, samt igångsätter förberedande
arbeten.
Jag upprepar, att reparationsarbeten möjligen kunna undvaras under
1949, men att efter vad jag sett under gårdagen det med största sannolikhet
kommer att visa sig till våren, att en del ommurningsarbeten bli nödvändiga.
Sådana innebära utförande även av ställningsarbeten, och då sådana äro
relativt dyrbara, borde arbetet organiseras så, att de kunde tjäna det kommande
restaureringsarbetet.
Ett ståndpunktstagande till frågan i hela dess vidd bör ej uppskjutas
längre.
Stockholm den 7 oktober 1948.
H. Kreuger.
Kammarkollegii
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 137, § 23.
Till Ko n unge n.
Genom remiss den 17 december 1948 har kammarkollegiet anbefallts avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande »lappmarks ecklesiastikverk» (§ 23).
I anledning härav lår kollegiet, som icke har något att erinra mot vad
riksdagens revisorer i sin berättelse anfört om »lappmarks ecklesiastikverk»,
116 —
meddela, att kollegiet icke har något att tillägga till sitt av revisorerna i berättelsen
refererade förslag i ämnet av den 14 november 1945.
I den slutliga handläggningen av detta ärende har jämte undertecknade
deltagit t. f. kammarrådet Gavelius.
Stockholm den 14 januari 1949.
Underdånigst
ERIC SVERNE.
ÅKE BOHMAN.
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 137, § 23.
Underdånigt utlåtande.
Statskontoret vill icke motsätta sig, att — såsom riksdagens revisorer i
ärendet förordat — förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk (VIII:
C 6) avföres ur riksstaten. Av de utgiftsposter, som alltjämt belasta anslaget,
torde den till stipendier för utbildande av lapsktalande präster inom
Luleå stift upptagna utgiften å 1 200 kronor kunna bestridas från statens
lappfond eller från anslaget till stipendier för utbildande vid universitet av
präster, förtrogna med finska språket (VIII: C 7). Vid en överflyttning av
stipendiemedlen till nämnda anslag lärer detta — i den mån dylika stipendier
fortfarande äro av behovet påkallade —■ böra uppräknas med motsvarande
belopp. Ersättningen å högst 1 000 kronor till kyrkoherden i Karesuando
pastorat för vissa resor bland lapparna synes kunna anvisas från
lappfonden. Slutligen torde de till kyrkoherdedöttrarna K. H. S. Medin och
E. H. Curtelius utgående årliga understöden å 200 respektive 350 kronor
kunna överföras till anslaget till diverse pensioner och understöd in. m.
(XIII: A 10).
I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Johnsson och Lindbergson.
Stockholm den 29 december 1948.
STIG SJÖLING.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
Anna-Britta Hult.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 137, § 23.
Till Konungen.
I anledning av vad riksdagens revisorer under § 23 i sin berättelse angående
statsverket uttalat rörande lappmarks ecklesiastikverk, får riksräkenskapsverket,
till åtlydnad av Kungl. Maj :ts remiss den 17 december
1948, anföra följande.
— 117 —
Därest anslaget till lappmarks ecklesiastikverk befinnes böra utgå ur
riksstaten, synes medelsanvisningen efter omläggningen kunna anordnas i
enlighet med vad kammarkollegiet föreslagit i sitt av revisorerna berörda
utlåtande den 14 november 1945. Medel till stipendier för utbildande av
lapsktalande präster böra sålunda anvisas under samma anslag som medel
till stipendier för utbildande vid universitet av präster, förtrogna med
finska språket, medan övriga med anslaget avsedda kostnader böra anvisas
att utgå av kyrkofondens medel. Riksräkenskapsverket finner en reglering
av medelsanvisningen i enlighet med kammarkollegii förslag vara ändamålsenlig
även i så måtto, att ifrågavarande ärenden även efter en sådan
omläggning komma att helt handläggas inom ecklesiastikdepartementet.
Stockholm den 14 januari 1949.
Underdånigst
BERNT NEVRELL.
ANDERS FAXEHUS.
Luleå domkapitels
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 137, § 23.
Till Konungen.
Genom remiss på nådigaste befallning den 17 december 1948 har domkapitlet
anbefallts avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer i sin berättelse under § 23 yttrat rörande lappmarks
ecklesiastikverk.
Med anledning härav får domkapitlet förklara sig ej hava något att erinra
emot att anslaget till lappmarks ecklesiastikverk utgår ur riksstaten
under förutsättning dock att de utgifter, som nu belasta anslaget, bestridas
i annan ordning. Domkapitlet har ej heller något att erinra emot att kostnaderna
för kyrkoherdens i Karesuando resor till lapparna under deras
flyttningar utom pastoratet bestridas av kyrkofonden, men det synes knappast
principiellt riktigt, att dessa kostnader utgå från det till Eders Kungl.
Maj :ts förfogande ställda anslaget om högst 25 000 kronor av kyrkofondens
medel. Från sistnämnda anslag torde böra bestridas utgifter av mera tillfällig
natur, under det att kostnaderna för kyrkoherdens i Karesuando ifrågavarande
resor måste betraktas såsom en stadigvarande utgift. Det lärer
därför kunna ifrågasättas, om ej en ändring av kyrkofondslagen bör komma
till stånd, så att kostnaderna för resorna kunna utgå från kyrkofonden
utan anlitande av det till Eders Kungl. Maj :ts förfogande ställda anslaget.
Intill dess en sådan ändring skett, synes det emellertid bliva nödvändigt
att för utgiftens bestridande anlita sistnämnda anslag.
I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknad biskop, tillika
föredragande, överläraren Thimgren, kontraktsprosten Ekmark, rektorn
Ehnmark och kommunalborgmästaren Renman.
Luleå den 12 januari 1949.
Underdånigst
På domkapitlets vägnar:
BENGT JONZON.
Halvar Klefbom.
— 118
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 141, § 24
Underdånigt utlåtande.
Statskontoret delar revisorernas uppfattning, att bestämmelserna rörande
statsbidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider böra kompletteras.
Den av revisorerna påtalade möjligheten för skoldistrikten att uppbära
dubbla statsbidrag vid organisationsändringar synes sålunda icke böra få
bestå. Vad särskilt angår möjligheten att erhålla statsbidrag, innan inventarieanskaffningen
ens påbörjats, har statskontoret för sin del vid bidragsgivningen
till skolmåltidsverksamheten i Stockholms stad funnit sig nödsakat
att vid prövningen av rekvisition av statsbidrag för ifrågavarande
ändamål av vederbörande folkskoleinspektör eller rektor kräva bekräftelse
på att bespisningen bedrivits med anlitande av skolans egna eller distriktets
inventarier. I de fall det därvid visat sig att bespisningen handhafts i annan
ordning, har statskontoret vägrat bidrag till inventarieanskaffning,
ehuru viss tvekan kan råda, om ett dylikt förfarande har formellt stöd i författningen.
Statskontoret håller det icke för uteslutet, att andra myndigheter
i avsaknad av bestämmelser utgivit statsbidrag utan vetskap om, huruvida
måltiderna anordnats genom inackordering eller i skolans egen regi.
Vidare kan framhållas, att i vissa skoldistrikt, där skolhem äro inrättade,
de i skolhemmen inackorderade barnen deltaga i skolornas måltider, oaktat
skolhemmen i en del fall ligga så nära skolan, att barnen utan olägenhet
bort kunna intaga sin frukost i hemmet. Detta har medfört att skoldistrikten
nödgats anskaffa inventarier även för dessa barn, vilket icke förefaller
rationellt. Den blygsamma reduktionen av statsbidraget till skolhemmet i
det fall barnet deltagit i skolmåltid — endast 30 öre pr barn och dag —
lärer kunna antagas härvid hava medverkat.
Statskontoret instämmer sålunda i revisorernas uttalande och vill med
skärpa framhålla betydelsen av att en översyn av statsbidragsbestämmelserna
utan dröjsmål kommer till stånd.
Stockholm den 12 januari 1949.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
K. A. LINDBERGSON.
Annn-Brittn Hult.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 141, § 24.
Underdånigt utlåtande.
Såsom riksdagens revisorer framhållit hava utgifterna å anslaget för budgetåret
1947/48 till bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider,
vilket anslag beräknats till 500 000 kronor, uppgått till över 5 miljoner kronor.
Givetvis möta stora svårigheter att beräkna ett statsbidragsanslag av
den natur som det ifrågavarande. I allt fall synas de sifferuppgifter, på
— 119 —
vilka vederbörande myndigheter byggt sina anslagsäskanden, icke alltid varit
tillförlitliga. Sålunda har skolöverstyrelsen vid sin anslagsberäkning för
budgetåret 1949/50 utgått från att utgifterna å anslaget i fråga för budgetåret
1947/48 uppgått till allenast 4,5 miljoner kronor. Vidare har överstyrelsen
räknat med, alt anslagsbelastningen för budgetåret 1948/49 skulle
uppgå till 600 000 kronor och anslaget alltså skulle komma att överskridas
med 100 000 kronor. Emellertid hava enligt till riksräkenskapsverket inkomna
kassarapporter nettoutgifterna å anslaget för sistnämnda budgetår
redan under månaderna juli—november 1948 uppgått till omkring 1 100 000
kronor. Då ifrågavarande statsbidrag äro engångsbidrag, torde dock utgifterna
för nämnda bidrag komma att framdeles nedgå.
Enligt gällande statsbidragsbestämmelser äga skoldistrikt och primärkommuner,
som anordnat skolmåltider, erhålla statsbidrag till anskaffande av
inventarier utan att behöva avgiva någon redovisning för de faktiska inventarieinköpen.
Såsom framgår av riksdagens revisorers utredning hava också
flera skoldistrikt tagit i anspråk endast en mindre del av de uppburna statsbidragen
för inköp av dylika inventarier. Riksräkenskapsverket finner angeläget,
att de härigenom uppkomna överskottsbeloppen av kommunerna
avsättas för att vid kommande behov finnas tillgängliga för sitt ändamål.
Det synes böra ankomma på vederbörande folkskoleinspektör att öva tillsyn
över, att sådan medelsavsättning verkligen äger rum. För att underlätta
folkskolinspektörens översyn i nämnda hänseende böra i de årliga rekvisitionerna
av statsbidrag till skolmåltidsverksamheten lämnas uppgift å de
verkliga kostnaderna för inventarieanskaffning.
Vad beträffar frågan huruvida och i vad mån uppburet statsbidrag bör
återbetalas i det fall då en skola nedlagts, finner riksräkenskapsverket det
lämpligast att prövningen härav i förekommande fall underställes skolöverstyrelsen.
Riksräkenskapsverket förslår, att de av ämbetsverket ovan anförda synpunkterna
beaktas vid den översyn av ifrågavarande statsbidragsbestämmelser,
som inom en nära framtid synes böra verkställas.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Andersson deltagit.
Stockholm den 17 januari 1949.
Underdånigst
BERNT NEVRELL.
O. BACKLUND.
Skolöverstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 141, 4 24.
Till Konunge n.
Med anledning av härmed återgående remiss får skolöverstyrelsen anföra
följande.
I § 24 av sin berättelse ha riksdagens revisorer uttalat,
1) att överskridandet av förslagsanslaget för budgetåret 1947/48 avseende
bidrag till anskaffande av inventarier för skolmåltider måste betecknas
såsom anmärkningsvärt stort,
— 120 —
2) att förenklingssträvandena beträffande detta anslag synas ha drivits
längre än vad med hänsyn till det aktuella kontrollbehovet kan anses tillbörligt
och
3) att statsbidragsbestäininelser i ämnet saknas i vissa avseenden. Som
exempel nämnes, att bestämmelser icke finnas rörande förfaringssättet, då
barn t. ex. i samband med folkskoleväsendets centralisering överflyttas från
en bespisningsenhet till en annan och då en skola med skolmåltidsverksamliet
nedlägges.
1) Beträffande överskridandet av anslaget vill överstyrelsen anföra följande.
I sina petita avseende såväl budgetåret 1947/48 som 1948/49 har överstyrelsen
framhållit, att det med hänsyn till svårigheterna att bedöma de på
medelsbehovet inverkande faktorerna icke ens varit möjligt att verkställa
en mycket approximativ uppskattning av denna anslagspost. I petita, avseende
budgetåret 1948/49, påpekades, att anslaget för 1947/48 var beräknat
för lågt.
Först vid beräkning av anslaget för budgetåret 1949/50 har ett siffermaterial
kunnat erhållas, som kunde läggas till grund för en approximativ beräkning
av ifrågavarande anslagsbehov. I syfte att erhålla en fast utgångspunkt
vid denna beräkning anhöll överstyrelsen i mars 1948 hos statskontoret
och länsstyrelserna om följande uppgifter avseende statsbidraget till
kostnaderna för inventarier till skolmåltider: a) Hur stort belopp som utbetalades
i förskott på grund av före den 1 december 1946 gjorda rekvisitioner,
b) hur stort belopp som utbetalades för under redovisningsåret 1946/47
anordnade skolmåltider, förskottet ej medräknat, och c) hur stort belopp
som utbetalades i förskott på grund av före den 1 december 1947 gjorda
rekvisitioner. Speciellt den sista uppgiften kunde utgöra en utgångspunkt
för beräkningen av anslaget för 1949/50. I petita avseende budgetåret 1949/
50 har överstyrelsen redogjort för resultatet av den sålunda företagna undersökningen.
Den sammanställning, som gjordes för att visa förhållandet mellan
anslagens storlek åren 1946/47 och 1947/48 och de erhållna uppgifterna,
återgives här.
| Budgetåret 1946/47 | Budgetåret 1947/48 | |||
| Förslags- anslagets storlek, kronor | Utbetalat kronor | Förslags- anslagets storlek, kronor | Utbetalat | Utbetalat kronor |
Bidrag till folkskolor ... | 200 000: — | 571 523: 64 | 500 000: — | 4 166 143: 28 | 210 066:96 |
Summa kronor | 200 000: - | 590 808. 04 | 500 000: — | 4 204 717:08 | 232 989:90 |
Totalsumma för utbetalat |
|
|
| 4 497 707: G4 |
En tabell av liknande art och en tabell upptagande utbetalningarna från
statskontoret och varje länsstyrelse ha medtagits i statsrevisorernas berättelse.
Härvid är belastningen för budgetåret 1946/47 lägre och för budgetåret
1947/48 högre än enligt de uppgifter, överstyrelsen erhållit. Möjligen
torde detta delvis kunna förklaras med att inte alla länsstyrelser före den
1 juli 1947 utbetalat det före den 1 december 1946 rekvirerade förskottet.
överstyrelsen har i sina petita för budgetåret 1949/50 erinrat, att statsbidraget
till inventarier är ett engångsbidrag, samt anfört, att — med den
121 —
utveckling av skolmåltidsverksamheten, som kan beräknas — någon med
budgetåret 1947/48 jämförlig belastning av detta anslag icke torde vara att
fortsättningsvis vänta. Överstyrelsen har givetvis för avsikt att, så noggrant
som det låter sig göra, följa utvecklingen och med ledning härav i framtiden
beräkna anslagets storlek och ämnar således under våren 1949 infordra motsvarande
uppgifter som föregående år.
2 ) Revisorerna ha genom folkskolinspektörerna hemställt om uppgift från
skoldistrikten in. m. i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands
län angående huru stort belopp av det för ändamålet uppburna statsbidraget,
som av vederbörande skoldistrikt m. in. lagils i anspråk för faktiska
inköp av inventarier. Inom samtliga inspektionsområden understiger
det i anspråk tagna beloppet det erhållna statsbidraget. Revisorerna anföra,
att detta delvis torde bero dels på rådande varubrist, dels på att distrikt i
en del fall vid nu gjord redovisning ej beaktat, att statsbidraget även är
avsett att täcka kostnaderna för redan före budgetåret 1946/47 gjorda inköp
av inventarier. Vidare framhålles, att, även om hänsyn tages till dessa
omständigheter, det dock av de lämnade uppgifterna synes framgå, alt statsbidrag
i stor utsträckning utgått, innan de inventarier anskaffats, för vilka
bidragen enligt skolöverstyrelsens anvisningar varit avsedda. Det uppkomna
överskottsbeloppet bör enligt revisorernas uppfattning lämpligen av kommunerna
fonderas, till dess inventarier i full omfattning hunnit anskaffas,
så att garantier skapas för alt medlen ständigt äro tillgängliga för avsett
ändamål. Kontroll härav bör enligt revisorernas uppfattning ske genom vederbörande
folkskolinspektörer.
Till revisorernas uttalande angående förenklingssträvandena återkommer
överstyrelsen senare. Beträffande uttalandet i övrigt under denna punkt vill
överstyrelsen anföra följande.
Att enligt revisorernas undersökning uppburet statsbidrag väsentligt överstiger
för avsett ändamål ianspråktaget belopp torde ha följande orsaker.
i norra Sverige, där undersökningen företagits, hade 109 distrikt redan
före 1946/47 skolmåltidsverksamhet med statsbidrag. För närvarande har
siffran stigit till ca 150 men var givetvis lägre 1946/47, det år undersökningen
avser. Uppenbarligen ha distrikten i mycket stor utsträckning ej
uppgivit, hur stora utlägg de före 1946/47 haft för nu använda inventarier.
En undersökning av detta slag torde ha givit annat resultat, om kommunerna
direkt uppmanats att beräkna sina tidigare kostnader för inventarier
eller om den genomförts i de delar av landet, där skoldistrikten i större utsträckning
infört fria skolmåltider först sedan de nya bestämmelserna trätt
i kraft. Med den knappa tid, som nu stått till förfogande, har överstyrelsen
dock ej kunnat göra en mera grundlig undersökning för att bestyrka detta.
Överstyrelsen har emellertid undersökt förhållandena i 15 distrikt i mellersta
Sverige, 5 stads- och 10 landsbygdsdistrikt, vilka startat verksamheten
efter de nya bestämmelsernas tillkomst. I 12 av dessa distrikt överstiga
kostnaderna för inventarier till skolmåltiderna det erhållna statsbidraget.
T 3 av distrikten understiga hittills utgifterna helt obetydligt det erhållna
statsbidraget. Från 9 av distrikten, däribland de 3, som ännu ej helt utnyttjat
bidraget, föreligga exakta sifferuppgifter rörande utgifterna. Dessa
bå sammanlagt uppgått till 139 707 kronor. Statsbidraget till samma distrikt
har uppgått till ca 70 000 kronor.
Även i uppgifterna till revisorerna ha flera distrikt påpekat, alt statsbidraget
ej räckt till inköp av inventarier. Det är i dessa fall sannolikt fråga
om distrikt, som igångsatt skolmåltidsverksamhet eller den 1 juli 1946.
Att den rådande varubristen bidragit till att statsbidraget ej fullt utnyttjats
bär från olika skoldistrikt vitsordats och är eu allmän företeelse för
hela landet.
— 122 —
Ännu en orsak till det berörda förhållandet bör framhållas. Ett stort antal
skoldistrikt nödgas förlägga skolmåltidsverksamheten till provisoriska
lokaler. Utrymmena i dessa kunna vara sådana, att en förenklad matsedel
måste tillämpas, varigenom en del inventarier icke bli absolut nödvändiga.
Särskilt om distriktet, såsom ofta är fallet, planerar nya skolbyggnader,
reserveras medel för komplettering av inventarierna, till dess den nya byggnaden
är färdig och inventarierna effektivt kunna användas.
Vad angår revisorernas uttalande om strävandena att förenkla det administrativa
förfarandet rörande skolmåltiderna vill överstyrelsen anföra följande.
Såväl 1941 års Befolkningsutredning som Kungl. Maj :t och riksdagen funno
det angeläget alt i möjligaste mån undvika inrättandet av en byråkratisk
kontrollapparat i samband med beslutet om de fria skolmåltiderna. Eu
sådan anågs dels onödigt kostsam och dels befarades, att rigorösa kontrollbestämmelser
skulle framstå såsom ingripande i kommunernas självbestämmanderätt.
De av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelserna angående rekvisition av
statsbidrag till kostnader för inventarier till fria skolmåltider äro mycket
kortfattade (kungörelsen 1946; 553 g 8 och 9). Onekligen ha förenklingssträvandena
drivits långt. Överstyrelsen bär dock hittills icke erfarit, att systemet
fungerat otillfredsställande. Emellertid anser överstyrelsen, efter att
ha tagit del av revisorernas berättelse och efter att ha hört folkskolinspektörerna
i de av revisorernas undersökning berörda 12 inspektionsområdena,
en i någon mån ökad kontroll över användningen av ifrågavarande anslag
motiverad.
Enligt statsbidragsbestämmelserna är bespisningsenhets storlek ensamt utslagsgivande
vid fastställande av bidragsunderlaget. Följaktligen har distrikt
eller kommun rätt att rekvirera det statsbidrag, vilket med antalet deltagare
i skolmåltiden som beräkningsgrund kan erhållas, även om full utrustning
ej anskaffats eller är avsedd att omedelbart anskaffas.
En bestämmelse, att alla enligt skolöverstyrelsens förteckning behövliga
inventarier skulle anskaffats eller rekvirerats, innan hela statsbidraget utanordnas,
är ej önskvärd och har ej heller av revisorerna föreslagits.
Vad beträffar revisorernas förslag att folkskolinspektörerna skola åläggas
att kontrollera, att bidragsbelopp, som ej omedelbart användes, fonderas på
tillfredsställande sätt, vill överstyrelsen meddela, att överstyrelsens konsulenter
för skolmåltider vid upprepade tillfällen i tidningsartikar och vid föredrag
för inspektörer, överlärare, skolstyrelserepresentanter in. fl. framhållit,
att överskottsmedel skola fonderas på av revisorerna angivet sätt. Det bör
också nämnas, att en kontroll i enlighet med revisorernas förslag icke komme
att omfatta de högre skolorna.
Utan att de för bidragssystemet grundläggande principerna och det nuvarande
smidiga rekvisitionsförfarandet ändras synes enligt överstyrelsens
mening en tillfredsställande kontroll kunna ernås, om följande åtgärder vidtagas:
a)
2 § punkt 4 kungörelsen 1946: 553 erhåller följande ändrade lydelse:
»att de lokaler, i vilka tillagning och bespisning äga rum, äro lämpade härför
och försedda med erforderliga inventarier av tillfredsställande beskaffenhet;
samt---.»
b) Varje distrikt eller kommun, som rekvirerat bidrag till inventarier för
skolmåltider, erinras om att bidraget ej kan användas för annat ändamål
och att därför särskilda räkenskaper över medlens användning böra föras
samt att överskottsmedel skola fonderas för anskaffning framdeles av er
-
— 123 —
forderliga inventarier för skolmåltider. Meddelande härom synes böra införas
i överstyrelsens tjänstepublikation, Aktuellt från skolöverstyrelsen.
3) Slutligen anför revisorerna, att statsbidragsbestämmelserna även i andra
avseenden torde böra kompletteras. De påpeka sålunda, att föreskrift saknas
om huruvida statsbidrag skall utgå, då barn i större utsträckning överflyttas
från en bespisningsenhet till en annan t. ex. i samband med folkskoleväsendets
centralisering. De ifrågasätta även, om ej statsbidraget åtminstone
delvis bör återbetalas, om en skola med skolbarnsbespisning nedlägges
kort tid efter det statsbidrag till inventarier utgått, och anse att reglerande
bestämmelser i detta hänseende böra utfärdas.
Vad beträffar överföring av barn från en skola till en annan inom folkskoleväsendet,
varigenom elevantalet i förstnämnda skola minskas eller varvid
denna nedlägges, t. ex. vid centralisering, synes det uppenbart, att inventarier
från en skola med minskat elevantal eller från en nedlagd skola
böra flyttas till den skola, dit barnen överföras. Nytt statsbidrag bör icke
utgå till sistnämnda skola på grund av denna ökning av antalet lärjungar.
Skulle ett skoldistrikt begära tilläggsbidrag på grund av lärjungars förflyttning
inom distriktet, bör ett sådant förfarande observeras av folkskolinspektören.
Överstyrelsen avser att i Aktuellt från skolöverstyrelsen rikta inspektörernas
uppmärksamhet på att förnyat statsbidrag icke kan utgå för elever,
vilka överflyttas från en skolenhet inom distriktet till annan, om bidrag
redan en gång utgått till förstnämnda enhet för ett elevantal motsvarande
de överflyttade lärjungarnas antal.
Vad slutligen angår minskning av elevantalet vid eller nedläggande av
en högre skola kan följande anföras. Hittills ha endast 44 kommuner anordnat
skolmåltider vid högre skolor, och endast ett fåtal av dessa ha kunnat ordna
skolfrukost för alla elever, som önskat deltaga. Förhållandet torde i regel
bliva detsamma för de högre skolor, som under de närmaste åren starta
skolmåltidsverksamhet. Även om elevantalet vid någon skola mot förmodan
skulle minska, synas de högre skolornas kapacitet att anordna skolfrukost
under en avsevärd tid helt komma att tagas i anspråk. Det synes vidare antagligt,
att de högre skolor, som nu ordnat skolfrukostar, icke komma att
nedläggas. Dock är det tänkbart, att någon högre skola, exempelvis en högre
folkskola med ringa elevantal, som ännu inte har skolmåltider, kommer att
anordna sådana men sedermera slutar sin verksamhet. Om någon högre skola
skulle nedläggas, komme dock lärjungarna att som regel överföras till andra
skolor inom kommunen. Då kommunen är huvudman vid anordnandet av
skolmåltiderna vid samtliga skolor inom kommunen, är det naturligt, att inventarierna
i ett sådant fall överflyttas från den ena skolan till den andra.
Det förhållandet att kommunen anordnar skolmåltiderna inom samtliga skolformer
medför vidare, att skolmåltidsverksamheten ej heller påverkas av
om en skola övergår från en skolform till en annan, t. ex. om en kommunal
skola förstatligas! Överstyrelsen anser, att särskilda genom författning meddelade
föreskrifter icke för närvarande erfordras på denna punkt men ämnar
noga följa förändringar av här berörd art. Skulle exempelvis vid genomförandet
av den planerade skolreformen några skolor komma alt nedläggas
utan alt elevantalet vid andra skolor inom kommunen ökas i motsvarande
grad, ämnar överstyrelsen i sammanhang därmed framlägga förslag till
bestämmelser om huru med skolmåltidsinventarier bär förfaras, då en kommun
icke längre har bruk av dem för avsett ändamål.
Att eu kommun, som vid en skola startat skolmåltidsverksamhet, skulle
nedlägga denna, måste anses osannolikt. Fn stark föräldraopinion skulle säkerligen
reagera mot eu sådan åtgärd.
— 124 —
Överstyrelsen ämnar det oaktat anmoda rektorer och föreståndare för högre
skolor att, om en skola med skolmåltidsverksamhet skulle komma att
nedläggas eller om skolmåltidsverksamheten skulle upphöra, lämna överstyrelsen
meddelade härom så tidigt som det låter sig göra i syfte att möjliggöra
för överstyrelsen att ta ställning till hur med skolmåltidsinventarierna
skall förfaras.
På grund av vad sålunda anförts får överstyrelsen hemställa, att 2 § kungörelsen
den 28 juni 1946 (nr 553) angående statsbidrag till anordnande av
skolmåltider måtte erhålla ändrad tydelse på sätt här angives.
2 §.
Såsom villkor---skall gälla:
1) att skolmåltider---utfärdade typmatsedlar;
2) att måltiden---sina hem;
3) att skolmåltiden —---lärjungarna kostnadsfritt;
4) att de lokaler, i vilka tillagning och bespisning äga rum, äro lämpade
härför och försedda med erforderliga inventarier av tillfredsställande beskaffenhet;
samt
5) att nyanställda---av skolläkaren.
I den slutliga handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören
Rosén, avdelningscheferna undervisningsrådet Kärre och kanslirådet
Wejle, t. f. avdelningschefen undervisningsrådet Sivgård samt konsulenten
Virgin, föredragande.
Stockholm den It januari 1949.
EBBA VIRGIN.
Underdånigst
NILS GUSTAV ROSÉN.
K. Sönnerlind.
Humanistiska fondens
nämnds
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 146, § 25.
Till Konung en.
Genom nådig remiss den 17 december 1948 har humanistiska fondens
nämnd anbefallts avgiva underdånigt utlåtande med anledning av vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande Svenskt biografiskt
lexikon. Till åtlydnad härav får humanistiska fondens nämnd i underdånighet
anföra följande.
Sedan Svenskt biografiskt lexikon, som under åren 1917—1931 utgivits
av ett enskilt bokförlag, på grund av ekonomiska skäl nedlagts, ansåg
sig humanistiska fondens nämnd böra lämna sin medverkan till detta
viktiga och för svenskt kulturliv betydelsefulla standardverks återupptagande
och fullföljande. Detta har under åren 1937—1947 skett genom beviljande
av årliga anslag av växlande storlek (minst 5 000 kronor, högst 17 000
kronor) till det år 1936 bildade Samfundet för Svenskt biografiskt lexikons
utgivande, vilket under samma period åtnjutit årliga statsanslag till något
högre belopp. Sedan 1947 års riksdag beviljat ett större årligt anslag till
— 125 —
främjande av humanistisk forskning och ställt detta anslag till humanistiska
fondens förfogande, har det ansetts, att det direkta statsanslaget till
Biografiskt lexikon borde upphöra och att humanistiska fonden ensam borde
lämna det erforderliga ekonomiska stödet. Det härför nödiga anslaget från
fonden utgör under budgetåret 1948/49 47 700 kronor jämte ett övergångsanslag
om 5 000 kronor.
Mot Biografiskt lexikons kvalitet har ingen erinran blivit framförd. Densamma
har också enligt nämndens uppfattning hållits på ett mycket högt
plan. Däremot hava befogade anmärkningar riktats mot utgivningstakten.
Visserligen måste vid ett rättvist bedömande av denna rimlig hänsyn tagas
till det stora och tidskrävande arbete, som vid lexikonverkets återupptagande
måste ägnas uppbyggandet av för verket i dess helhet oundgängliga vetenskapliga
grundvalar i form av en omfattande registrering och excerpering
m. m. Men även om sådan hänsyn tages, måste det dock konstateras, att
utgivningstakten icke motsvarat förväntningarna och de nedlagda kostnanaderna.
Såväl humanistiska fondens nämnd som vitterhetsakademien ha därför
under de senaste åren uppmärksammat detta förhållande. Ingående undersökningar
och förhandlingar ha ägt rum med styrelsen för Samfundet för
Svenskt biografiskt lexikons utgivande. Olika uppslag till underlättande
och påskyndande av utgivningsarbetet hava diskuterats. Men ännu har ingen
tillfredsställande lösning av svårigheterna blivit funnen. Överläggningarna
fortgå emellertid alltjämt. För kalenderåret 1949 föreligger förhoppning
om, att tre häften om 10 ark skola utkomma under förutsättning av ett anslag
av nuvarande storleksordning. Frågan är emellertid därmed ingalunda
löst. Enligt nämndens uppfattning kan detta endast betraktas såsom en
övergång till en permanent anordning, som medgiver en väsentligt snabbare
utgivningstakt. I övrigt torde det icke tillkomma nämnden att föreslå de
organisatoriska ändringar, som kunna vara nödvändiga inom redaktionen,
ej heller de åtgärder, som krävas för beredande av pension åt redaktionens
fasta personal. Det torde böra ankomma på styrelsen för samfundet att
framlägga förslag härtill. Nämnden är givetvis beredd att välvilligt pröva
de ekonomiska konsekvenserna av dylika förslag, såvida de hålla sig inom
rimliga gränser, och såvida de lämna rimlig garanti för en väsentligt påskyndad
utgivning.
1 detta sammanhang nödgas nämnden emellertid framhålla, att humanistiska
fondens möjligheter att bevilja årliga anslag av den storleksordning
varom här är fråga äro begränsade, ty fonden har jämväl att taga
hänsyn till alla de många andra anslagsbehov av olika slag, som föreligga
inom de humanistiska och teologiska vetenskapernas område och som alla
skola tillgodoses genom humanistiska fonden. Det är därför ingalunda
otänkbart, att Svenskt biografiskt lexikons utgivande i framtiden kan komma
att kräva särskilda åtgärder för sitt ekonomiska säkerställande, i synnerhet
om utgivningstakten skulle uppbringas till ett eller helst två
hela band om året, vilket helt visst vore ytterst önskvärt.
Stockholm den 15 januari 1949.
Underdånigst
GUSTAF ADOLF.
Sigurd Curman.
— 126 —
Styrelsens för Samfundet för
Svenskt biografiskt lexikons
utgivande
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 146, § 25.
Till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.
Med anledning av remiss den 17 december 1948 av riksdagens revisorers
uttalande rörande Svenskt biografiskt lexikon får styrelsen för Samfundet
för Svensk biografiskt lexikons utgivande vördsamt anföra följande.
Styrelsen delar uppfattningen att utgivningen av Svenskt biografiskt lexikon
bör påskyndas och har också vidtagit åtskilliga åtgärder för att inom
de nuvarande anslagens ram söka uppnå en hastigare utgivningstakt. Bl. a.
har den, ehuru medveten om de risker detta medför för verkets kvalitet,
med redaktionen överlagt, huruvida icke det allmänna planeringsarbetet måste
fördelas på en längre tidsperiod. Styrelsen vill emellertid nu begagna tillfället
att framlägga några synpunkter på verkets uppgifter och förutsättningar
för att lösa dem.
Till en början vill styrelsen framhålla att ett stort, genom allmänna medel
finansierat nationellt företag sådant som Svenskt biografiskt lexikon
icke kan ha till uppgift att sörja för en första snabborientering i det personhistoriska
och genealogiska materialet. Det får icke förvandlas till en
mer eller mindre obehövlig dubblering av de publikationer, som den allmänna
marknaden visat sig kunna finansiera utan att ta vetenskapliga anslag i
anspråk. Det får ej heller bli endast en sammanfattning av de mest genomarbetade
delarna av vår historia. Tvärt om måste det betraktas som en
huvuduppgift att följa den historiska vetenskapen i dess orientering mot
nya sidor av vårt kulturliv (t. ex. ekonomisk och social historia) och att
uppmärksamma de ledande personligheterna inom folkrörelserna och i de
olika landskapen, även då dessa personer icke i främsta rummet haft direkt
rikshistorisk betydelse. Slutligen har det alltid ansetts som en huvuduppgift
för ett biografiskt lexikon att med en viss konkretion och fyllighet redovisa
det mellanskikt av personligheter, som spelat en roll i utvecklingen utan att
ha dominerat denna på sådant sätt att deras ställning och betydelse kunna
väntas bli belysta i allmänna framställningar — liksom även att klarlägga
de ledande personligheternas mera enskilda förhållanden.
Att utgivningen av ett lexikon med dylika uppgifter fordrar en mycket
ingående registrering — gående över hela alfabetet A—Ö — och en ständigt
fortsatt bearbetning av den äldre och nyutkommande litteraturen har redan
beaktats i riksdagens revisorers uttalande. Styrelsen vill endast understryka
betydelsen av det omfattande arbete, som den nuvarande redaktören nedlagt
på denna uppgift och hans stora personliga förutsättningar därför. Det
är självklart att, som statsrevisorerna påpekat, de första åren efter det
långa avbrottet upptagits av omfattande förberedelsearbeten, som måste föregå
återupptagandet av utgivningen.
Vid sidan av de allmänna förarbeten, som krävt och alltjämt måste kräva
ett omfattande arbete, vill styrelsen framhålla, att det traderade biografiska
och genealogiska stoffet, som till övervägande del hämtats ur sekundära
källor, kräver en genomgående kritisk revision med utnyttjande av arkivaliska
källor. Under hela lexikonets utgivningstid bär redaktionen måst ägna
stor uppmärksamhet åt detta synnerligen tidskrävande arbete.
— 127
Mot denna bakgrund har man att se lexikonets utgivningshastighet. Styrelsen
har redan framhållit, att den inser nödvändigheten av en snabbare
publicering och frågan har också varit föremål för utredning inom vitterhetsakademien.
Vid sidan av det redan berörda spörsmålet om avvägningen
mellan allmänna förberedelser och direkt publiceringsarbete inom de nu
tillgängliga resursernas ram synas vissa organisatoriska förhållanden böra
beaktas i detta sammanhang.
Riksdagens revisorer ha redan berört den menliga inverkan, som de osäkra
anställningsförhållandena för redaktionspersonalen måste medföra. Medan
avlöningsvillkoren med tiden kunnat i huvudsak anpassas efter de statliga
normerna, kvarstår den ovisshet som följer av att lexikonets fortsatta
utgivning är beroende av årliga anslag ur en visserligen stor, men dock begränsad
fond, humanistiska fonden, med en mångfald konkurrerande uppgifter.
Särskilt oroande måste det vara att någon pensionsrätt icke kunnat
ordnas för en personal, vilkens uppgifter måste komma att uppta hela dess
återstående arbetsföra tid, om den icke under sådana förhållanden anser
sig tvungen att söka sig andra uppgifter. Styrelsen finner det liksom riksdagens
revisorer vara av utslagsgivande betydelse att en lämpligare organisation
skapas i detta avseende.
Beträffande organisationen i övrigt vill styrelsen framhålla följande.
Lexikonets efter varandra följande redaktörer ha alltid måst rycka in, då
en artikel ej kunnat erhållas på annat sätt. Men i regel skaffas artiklarna
genom beställning hos växlande författare. Svenska akademiens ordbok har
fast anställda medarbetare, som utöver grundlön åtnjuta vissa tillägg för
presterat arbete. En sådan organisation är givetvis mycket effektivare, men
har aldrig ifrågasatts för lexikonet. Möjligheten att skaffa artiklar av tillfälliga
medarbetare är, även om man kan vädja till forskares intressen, beroende
av honoraret. Detta fastställdes vid lexikonets start till 10 kr. sidan
och har sedan bibehållits oförändrat till våren 1948, då det fr. o. in. häfte
58 höjdes till 25 kr. sidan. Ehuru även denna ersättning är låg vid det
forskningsarbete, som lexikonets plan kräver, har eu väsentlig lättnad i
fråga om indrivande av artiklar börjat kunna spåras. I nuvarande finansiella
läge torde ingen annan förändring av artikelanskaffningen kunna
ifrågasättas än möjligen en anslagsförstärkning, som skulle göra det möjligt
att särskilt honorera exceptionellt krävande forskningar.
Under det första skedet i lexikonets utgivning var i redaktionen anställd
en redaktionssekreterare med akademisk utbildning, vilken befriade redaktören
från eu väsentlig del av de omfattande mera rutinmässiga kontrolloch
kompletteringsarbeten, som icke kunna utföras utan vetenskaplig utbildning
och omfattande arkivalisk erfarenhet. En redaktionssekreterare med
liknande kompetens har kunnat anställas först fr. o. in. dec. 1947; därtill
har ett kvinnligt kanslibiträde på halvtid anställts fr. o. in. 1 nov. 1948 för
att befria redaktionssekreteraren från större delen av maskinskrivningsarbetet.
En avgjord lättnad i redaktörens arbete har redan kunnat spåras och
styrelsen hoppas på eu ytterligare förbättring i detta avseende, i samma
mån som redaktionssekreteraren successivt förvärvar ökad arkivvana och
förtrogenhet med de mycket speciella uppgifter, varom det här är frågan.
Styrelsen har emellertid ansett att eu riktig avvägning mellan den allmänna
planläggningen och den fortgående utgivningen skulle kunna uppnås
endast om eu biträdande redaktör anställes med huvuduppgift att ägna
sig åt den sistnämnda arbetsuppgiften, själva publiceringen. Någon utsikt
alt av humanistiska fonden utverka anslag till en dylik biträdande redaktör
synes emellertid icke för ögonblicket förefinnas.
Styrelsen har också fäst sig vid de svårigheter, som det medför all sam -
— 128 —
tidigt slutredigera manuskript och anskaffa och preliminärt kontrollera
material för arbetets fortsättning. Dessa svårigheter skulle kunna elimineras,
om utgivningen kunde uppdelas på två parallellt arbetande redaktionslag
med uppgift att publicera vart annat band.
De olika organisatoriska förbättringar, som styrelsen diskuterat, leda alla
fram till slutsatsen, att utgivningen av ett stort biografiskt lexikon kräver
en central institution för den personhistoriska forskningen av samma slag
som redaktionen för svenska akademiens ordbok, svenska ortnamnsarkivet,
landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala och landsmålsarkivet i Lund.
Det är styrelsens livliga övertygelse att den personhistoriska forskningen
har den betydelse för vårt kulturliv, att den bland de främsta måste anses
berättigad till ett sådant institutionellt stöd. Styrelsen vill därför med anledning
av riksdagens revisorers uttalande i första hand påyrka att frågan
om en institution för personhistorisk forskning måtte upptas till prövning.
På kortare sikt kan styrelsen endast hänvisa till sina redan framhållna
strävanden att inom de nuvarande resursernas ram påskynda utgivningen,
även om detta i viss mån måste ske på den allmänna planläggningens bekostnad.
Enligt vad styrelsen under hand erfarit, torde humanistiska fondens
nämnd överväga, att som villkor för fortsatt anslag kräva att åtminstone
tre häften utges under år 1949, varigenom onekligen kostnaderna per
häfte skulle bli mycket rimliga i jämförelse med kostnaderna för andra
verk med motsvarande vetenskapliga krav. Styrelsen har inriktat sig på att
söka uppnå en sådan utgivningshastighet, men måste givetvis reservera sig
för möjligheten av att under nuvarande överbelastning av tryckerierna utgivningen
försinkas, trots att manuskript och korrektur kunna visas ha
varit avlämnade i god tid och i tillräcklig mängd. Från tryckeriets sida har
emellertid en väsentligt raskare arbetstakt ställts i utsikt, då efter avslutandet
av band 12 med det just ombrutna häftet 60 sättningen skall överflyttas
från en föråldrad till en modern, ny maskin.
Stockholm den 12 januari 1949.
B. BOETHIUS.
Bengt Hildebrand.
Riksheraldikerämbetets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 148, § 26.
Till herr statsrådet och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet.
I
I anledning av remiss av riksdagens revisorers yttrande om riksheraldikerämbetet,
får ämbetet härmed vördsamt anföra följande.
Efter att inledningsvis ha redogjort för ämbetets historiska utveckling
och författningsenliga uppgifter, ha revisorerna yttrat sig om de nuvarande
formerna för ämbetets organisation och finansiering samt i sistnämnda avseenden
uppdragit vissa riktlinjer för den framtida utvecklingen.
Revisorerna säga sig ha funnit organisationen något löslig och knappast
ägnad att möjliggöra ett rationellt arbetssätt. Gentemot detta vill ämbetet
framhålla, att med dess nuvarande organisation — nämligen med, utom
chefen, en sekreterare arbetande på heltid och övrig personal dels anlitad
för specialuppdrag och dels vid behov sammankallad för gemensamt dryftande
av viktiga ärenden — de frågor, vartill ämbetet har att taga ställning,
kunnat sakkunnigt bedömas ur alla de synpunkter, som arbetets mångskif
-
— 129 —
tande karaktär nödvändiggör. Ämbetets begränsade ekonomiska möjligheter
ha med denna organisation utnyttjats i största tänkbara utsträckning.
Den »arbetsordning, fastställd den 9 juli 193(5», som revisorerna anföra,
har icke meddelats dem från ämbetet. Arbetsordningens bestämmelser voro
nämligen icke så utformade, att den omedelbart kunde tillämpas i sin helhet,
och från och med året därpå blevo dess bestämmelser genom sekreterarens
anställande på heltid allt mindre användbara. Vad angår den av revisorerna
påtalade svårigheten att rekrytera personal för ämbetet, så är
enligt ämbetets uppfattning någon sådan svårighet icke för handen, men
ämbetet föredrar att uttala sig närmare härom vid kommande utredning.
Ämbetet finner i likhet med revisorerna det inom detsamma tillämpade
sportelsystemet föråldrat. Då sagda system för den allmänna uppfattningen
alltmer framstår såsom något främmande, kan det även föranleda missförstånd.
Vid angivande av de riktlinjer, som i framtiden böra följas, ha revisorerna
påpekat, att den av riksdagen i skrivelse till Konungen den 10 april 1946
(nr 179) begärda översynen av riksheraldikerämbetets former för organisation
och finansiering ännu icke vidtagits. 1 sitt uttalande ha revisorerna
ansett sig böra understryka behovet av en sådan översyn samtidigt som de
preciserat sin uppfattning på ett par väsentliga punkter, vilka vid en dylik
utredning i första hand måste upptagas till prövning. De anse dels, att övervägande
skäl tala för att ämbetet får behålla sin nuvarande ställning såsom
självständig myndighet och ej inordnas under annan institution, dels att
det torde vara lämpligt, att ämbetet i fortsättningen underställes inrikesdepartementet
med hänsyn till att av ämbetet handlagda ärenden till övervägande
del beredas, föredragas och expedieras i inrikesdepartementet.
Då dessa båda frågor upptagits till diskussion, vill riksheraldikerämbetet
på detta stadium beträffande den första punkten endast ansluta sig till revisorernas
uttalanden, att arbetsuppgifternas mycket särpräglade natur och
tecknen på en ytterligare ökning av arbetsgöromålen tala för ett bevarande
av ämbetets självständiga ställning. Det må i detta sammanhang framhållas,
att just den omfattning vartill verksamheten på senare tid utbyggts och de
nya områden inom den officiella heraldiken, vilka lagts under ämbetet, äro
faktorer, som fört fram kravet på ämbetets omorganisation och överförande
på stat.
Ämbetet kan däremot i den andra punkten icke dela revisorernas uppfattning,
att det bör underställas inrikesdepartementet. Att motivera en sådan
åtgärd med det stora antalet ärenden, som i en aktuell situation fastställas
på ett visst departements föredragning, synes icke hållbart. Skulle
sådana synpunkter vara vägledande, kunde ämbetet vid andra tillfällen
med lika stor rätt underställas något annat departement. Det torde för att
nämna ett exempel vara tillräckligt att hänvisa till de mångfaldiga ärenden,
som under beredskapstiden handlades inom försvarsdepartementet. Ämbetets
heraldiska uppgifter omspänna hela den civila och militära statsförvaltningen.
Därtill komma ärenden rörande kommunala myndigheter. Ämbetet
har ansett sig även böra stå till tjänst åt institutioner, vilka utan alt
vara helt statliga dock stå under statlig kontroll, samt enskilda personer
och vissa enskilda korporationer, t. ex. fackföreningar, så mycket mer som
härvid ofta officiella vapen i någon form ingå i vederbörandes emblem.
Frågan om till vilket departements område ämbetet skall höra bör övervägas
särskilt med hänsyn till att ämbetet tillhör den ecklesiastikdepartementet
underställda gruppen av kulturinstitutioner såsom riksarkivet och
riksantikvarieämbetet in. fl. Fullföljes den utredning av ämbetets historiska
utveckling, för vilken revisorerna inledningsvis redogjort, framträder denna
9—497150. Itev. berättelse (ing. statsverket är 1948. II.
— 130 —
samhörighet tydligt och visar sig även praktiskt motiverad. Riksheraldikerämbetet
kan nämligen leda sitt ursprung från det gamla antikvitetskollegiet
(antikvitetsarkivet), föregångare även till riksantikvarieämbetet och tidvis
samordnat med riksarkivet. Riksheraldikeräinbetets beroende av riksarkivets
samlingar är ju så stort, att knappast något mer omfattande historiskt
spörsmål kan utredas utan att man går till det i riksarkivet förvarade källmaterialet.
Det måste framstå som synnerligen angeläget, att heraldiken
icke skiljes trån sitt historiska fundament och att ämbetet icke avlägsnas
från sin kulturella uppgift. Detta gäller även, då man till fullo beaktar de
viktiga uppgifter av teknisk och administrativ natur, som jämväl i så hög
grad åligga ämbetet. Allt talar sålunda enligt ämbetets uppfattning för att
detta kvarstår under ecklesiastikdepartementet.
Stockholm den 15 januari 1949.
H. FLEETWOOD.
H. J. S. KLEBERG.
Bengt Hildebrnnd.
Kammarkollegii
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 154, § 27.
Kammarkollegiets underdåniga utlåtande.
Reträffande uppkomsten av den stadgade åborätten må hänvisas till den
av kammarrådet Bergström verkställda utredningen om stadgad åborätt,
vilken såsom bilaga är fogad vid kronolägenhetskommissionens betänkande
år 1920.
Den med stadgad åborätt innehavda kronojorden utgöres av dels allmänna
kronohemman och lägenheter, dels ock krononybyggen. Av de förstnämnda
återstå numera endast ett ringa antal, varför de sakna större betydelse.
Krononybyggena bestå av områden av kronomark, som enskilda personer
erhållit tillstånd att uppodla mot åtnjutande av vissa frihetsår, varunder
viss odlings- och byggnadsskyldighet skulle fullgöras. Efter frihetsårens
utgång skulle nybygget ingå i skatt, varefter viss vid skattläggning bestämd
ränta erlades. Redan under Gustav Vasas regering uppmuntrades enskilda
att anlägga nybyggen på kronans ouppodlade marker. Under 1800-talet meddelades
bestämmelser om upptagande av nybyggen i avvittringsförfattningarna:
den 8 december 1820 för Jämtland, vilken jämlikt Kungl. Maj:ts brev
den 9 mars 1825 skulle gälla även för Härjedalen, samt den 10 februari 1824
för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Flertalet av de författningar, som reglera åbons rätt till de allmänna
kronohemmanen, äro jämväl tillämpliga å krononybyggena. Sålunda tillförsäkrades
genom förordningen den 21 februari 1789 åborna å såväl allmänna
kronohemman som krononybyggen rätt att för sig och sina barn sitta
odrivna å sina fastigheter, så länge de väl hävdade desamma. Detta bekräftades
genom Kungl. Maj :ts brev den 5 och kammarkollegii kungörelse den
29 februari 1808 angående besittningsrätt å kronohemman. De i detta brev
meddelade bestämmelserna angående ärftlig besittningsrätt till åbohemman
och överlåtelse av desamma äro tillämpliga å såväl kronohemman som krononybyggen.
I huvudsak är innehållet av dessa bestämmelser följande.
Vid åbos död äger änka tillgodonjuta mannens livstidsstädja. Vid hennes
död eller, om änka icke finnes, övergår åborätten till äldste sonen och hans
— 131 —
arvingar. Därest denne redan är försedd med hemmansbruk eller han eller
hans arvingar av annat skäl ej kunna övertaga åborätten, övergår denna
till den näst äldste sonen och hans arvingar. Först om inga manliga arvingar
finnas, må åborätten tillkomma de kvinnliga arvingarna, varvid
äldsta dotter och hennes arvingar ha företräde framför yngre dotter. Om
bröstarvingarna härom kunna komma överens och hemmanet tål klyvning,
må dock så ske. Inrymning i åborätten verkställes av länsstyrelsen. Finnes
icke bröstarvingar till siste åbon, som kunna träda i stället för sina föräldrar,
skall länsstyrelsen utfärda kungörelse om det åbolediga hemmanet med
uppmaning till dem, som vilja göra rätt till detsamma gällande, att anmäla
detta inom natt och år. Härefter skall länsstyrelsen bland dem, som anmält
sig, antaga den till åbo, som är siste åbons närmaste arvinge efter lag. Om
två eller flera äro lika berättigade, skall hemmanet, om det är möjligt, klyvas,
och om så ej kan ske, skall genom lottning avgöras, vem som skall av
länsstyrelsen antagas till åbo. överlåtelse av åborätten må äga rum. Den
som fått åhorätt till sig överlåten, må emellertid endast villkorligt antagas
till åbo. Härom skall av länsstyrelsen utfärdas kungörelse med uppmaning
till dem, som vilja göra bättre rätt till hemmanet gällande, att göra detta
inom natt och år. Därest ej förre åbons barn eller arvingar inom denna tid
anmält sig för erhållande av åborätten, skall den villkorligt antagne åbon
av länsstyrelsen erhålla definitiv inrymning i åborätten. Härefter må klander
å åborätten icke göras gällande.
Vid överlåtelse av åbohemman var således åbos anförvant berättigad att
inom viss tid övertaga hemmanet utan att utgiva lösen till förvärvaren.
Jämlikt kungörelsen den 8 maj 1863 inskränktes den företrädesrätt till
hemmanets besittning, som tillkom förre åbons anförvanter, till syskonbarn
eller dem som med dem i lika led äro, varjämte föreskrevs att den, som på
grund av skyldskap fått sig hemmanet tillerkänt, skulle till den, som hemmanet
frånvunnits, erlägga löseskillingsbeloppet samt ersättning för den
av honom å hemmanet nedlagda nödiga och nyttiga förbättringen. Sistnämnda
kungörelse är emellertid såsom framgår av Kungl. Maj :ts brev den 2
juni och kammarkollegii kungörelse den 7 juli 1876 icke tillämplig å krononybyggen.
Då kronohemman blir åboledigt utan att någon finnes som är berättigad
att värdskapet tillträda, skall frågan om hemmanets disposition jämlikt
Kungl. Maj ds brev den 9 november och kammarkollegii cirkulär den 13 december
1849 av kollegiet underställas Kungl. Maj:ls prövning.
Med hänsyn till de befogenheter till fastigheten, som äro förknippade med
åborätten, är denna i många avseenden likställd med äganderätt. Kronoåbo
äger sålunda tillgodogöra sig avkastningen av såväl inägojorden som skogen.
Han har emellertid skyldighet att hålla hemmanet vid makt och väl
bruka åker och äng, varjämte han bär underhålls- och nybyggnadsskyldighet
beträffande hemmanets hus. Kontroll häröver skall utövas. Jämlikt byggningabalken
27 kap. 1 § skall syn å krononybyggen hållas av landsfiskal
och två nämndemän vart tredje år och å andra åbohemman jämlikt förordningen
den 12 maj 1892 angående ändring i liden för ekonomiska besiktningars
hållande vart femte år, varvid åhon skall åläggas bättra brister
å husen och ägornas hävd. Av domstol kan åbon åläggas böter för påsynade
brister. Vidare kan han vid missbyggnad och vanhävd av domstol skiljas
från besittningsrätten till fastigheten. Såsom framhålles i Kungl. Maj ds
proposition in- 246 till 1930 års riksdag (s. 9) lärer syn å de allmänna åboheinmanen
icke mer förekomma.
Genom uttryckliga lagstadgandcn har åbo i olika hänseenden likställts
med ägare. Enligt 7 tj lagen den 3 juni 11)38 om rätt till jakt har åbo så
-
— 132 —
lunda jakträtt å fastighetens ägor. Likaså äger han nyttja det fiske, som
hör till fastigheten. Jämlikt 3 § skogvårdslagen den 21 maj 1948 (nr 237)
har åbo samma rätt till skogen å sin fastighet som ägare av enskilda fastigheter.
Eftersom äganderätten till jorden alltjämt tillkommer kronan, kan åbon
icke erhålla lagfart å sin fastighet och därför icke heller inteckna densamma.
Möjlighet finnes emellertid för honom att förvärva äganderätten till
fastigheten. Detta sker genom skatteköp av allmänna kronahemman och
skatteomföring av krononybyggen (numera utfärdande av skattebrev). Jämlikt
kungörelsen den 15 december 1848 sker skatteköp av åbohemman genom
erläggande till kronan av tio års räntor efter kronovärdet jämte sex
procent härav till Vadstena krigsmanshuskassa. Den på detta sätt bestämda
skatteköpeskillingen utgör som regel endast en bråkdel av hemmanets
verkliga värde. Skatteköp kan icke vinnas till kronohemman, innehavda
av bolag eller andra juridiska personer. Enligt Kungl. Maj :ts brev den 6
maj 1817 och den 10 februari 1824 må nybyggarna i de norra provinserna
inbegripet Gävleborgs län, sedan de efter fullbordad odlingsskyldighet begynt
erlägga skatt och ränta till kronan, utan skattelösens erläggande få
sina hemman omförda till skatte. I stället för omföring i jordeboken av
egendomen från krono till skattetitel skall numera jämlikt kungörelsen den
26 juni 1936 (nr 356) utfärdas skattebrev för den, som prövas berättigad
erhålla egendomen.
Utom till kronojord föreligger stadgad åborätt till vissa allmänna inrättningars
hemman. Sålunda innehavas vissa av Visingsö skolegodsfonds och
Hvitfeldtska stipendieinrättningens hemman med stadgad åborätt. Åbornas
rättigheter till dessa hemman äro dock något mera begränsade. Med åborätt
innehavas även vissa under bruk skatteköpta hemman. Rörande dessa må
hänvisas till kollegiets utlåtande den 21 mars 1947 till riksdagens jordbruksutskott
med anledning av väckt motion angående dessa hemman.
Beträffande antalet kvarvarande kronoåbohemman och nybyggen må anföras
följande.
I betänkande med förslag till skogsvårdslag (SOU 1946:41) s. 401 lämnas
vissa uppgifter om skogen å återstående kronoåbohemman utanför de
sex nordliga länen, vilka uppgifter äro hämtade från domänstyrelsens
statistik för år 1941. Enligt dessa uppgifter skulle den 1 januari 1941 ha
funnits 20 skogförsedda kronoåbohemman med en sammanlagd skogsmarksareal
av 462 hektar eller en genomsnittsareal sålunda av endast 23 hektar.
De smärre kronolägenheter, som åtfölja visst hemman, innehavas ej under
stadgad åborätt.
I Kungl. Maj :ts proposition nr 142 till 1939 års riksdag angående vissa
ändringar i skogsvårdslagen finnas uppgifter angående skogen å kronoåbohemman
och nybyggen i de fyra nordligaste länen, vilka uppgifter lämnats
av domänstyrelsen. Inom Kopparbergs och Gävleborgs län finnas icke några
skogar av ifrågavarande slag. Enligt dessa uppgifter skulle inom nämnda
fyra län ha funnits 571 dylika skogar, varav en i Jämtlands län med en
areal av 31 hektar, en i Västernorrlands län med en areal av 56 hektar, 406
i Norrbottens läns lappmark med en areal av sammanlagt 60 231 hektar,
42 i Norrbottens läns kustland med en areal av tillhopa 6 410 hektar, 108 i
Västerbottens läns lappmark med en areal av tillhopa 12 374 hektar och 13
i Västerbottens läns kustland med en areal av tillhopa 774 hektar. Sedan
dess har antalet för varje år nedgått. Sålunda ha under år 1948 enligt till
kollegiet inkomna uppgifter skattebrev utfärdats för sammanlagt 26 nybyggeslotter
i Västerbottens och Norrbottens län.
Såsom i revisorernas framställning framhålles äro bestämmelserna om
— 133
åborätt av så ålderdomlig beskaffenhet, att de i viss mån te sig främmande
för nutida rättsuppfattning. Sålunda överensstämma bestämmelserna om
den ärftliga besittningsrätten till åbohemman såsom av ovanstående redogörelse
framgår icke med de arvsregler, som gälla beträffande andra förmögenhetsobjekt.
Äborätten behandlas i arvshänseende som ett slags fideikommissegendom.
Dessa bestämmelser ha i vissa fall även visat sig leda till
olyckliga konsekvenser. Sålunda har det hänt, att en dotter och måg, som
för föräldrarnas räkning brukat ett hemman, vid dessas död fått frångå
detsamma till förmån för en i jordbruk ej kunnig manlig bröstarvinge. Emellertid
lära även i många fall olämpliga styckningar av åbohemmanen genom
arvsbestämmelserna ha förhindrats samt åbohemmanen bevarats inom den
ursprungliga åbosläkten.
Vidare har den omständigheten, att vid överlåtelse en anförvant till åbon
å ett krononybygge utan att utgiva ersättning för den erlagda köpeskillingen
kan frånvinna förvärvaren av nybygget detsamma, i många fall lett till
rättsförluster för förvärvaren. Då överlåtaren varit insolvent, har köparen
icke ägt möjlighet att återfå köpeskillingen från denne. Icke heller har han,
därest han innehaft hemmanet under någon tid, haft möjlighet att utfå ersättning
för kapital, som nedlagts på förbättring av detsamma. Enligt regeringsrättens
praxis (se RÅ 1909 not F 24, 1915 not F 334, 1918 not F
313, 1923 not Fi 605 och 1932 ref. 67) kvarstår nybyggesegenskapen hos
hemmanet även sedan detsamma efter frihetsårens utgång skattlagts. Orsaken
till att ovan omförmälda kungörelse den 8 maj 1863 icke gjorts tilllämplig
även å nybyggen lärer såsom framgår av kammarkollegiets utlåtande
den 21 maj 1862 ha varit, att nybyggaren icke skulle få till kapitalister
överlåta nybygget, innan odlingsskyldigheten fullgjorts. Detta skulle
nämligen, enligt vad kollegiet framhöll, vara betänkligt, då den rike timmerhandlaren,
som för andra ändamål än uppodling övertagit besittningsrätten
till jorden, sedan han ur dess skog dragit den lätt åtkomliga vinsten,
sannolikt komme att lämna odlingsarbetet ogjort. Vid flera tillfällen har
tillämpning av 1863 års kungörelse även på krononybyggen varit ifrågasatt
utan att någon ändring härutinnan vidtagits. Härvid ha de av kollegiet anförda
omständigheterna åberopats.
Krononybyggen kunna icke heller, med hänsyn till att 1863 års kungörelse
icke är tillämplig å desamma, utmätas eller ingå som tillgång i åbons
konkurs. Detta innebär ju en fördel för åborna men har i många fall orsakat
deras borgenärer förlust.
Då spekulationsköp av krononybyggen numera såsom nedan framhålles
på annat sätt lärer kunna förhindras, synes kunna ifrågasättas, huruvida
icke 1863 års kungörelse skulle kunna göras tillämplig även på nybyggena.
Den omständigheten att åhon icke kan vinna lagfart till jorden och härigenom
icke heller genom inteckning utnyttja densamma som kreditobjekt,
kan givetvis även i vissa fall medföra olägenheter för åbon. Emellertid
synes detta liksom friheten från utmätning även innebära den fördelen, att
fastigheten icke kan frånhändas åbon genom exekutiv försäljning.
I revisorernas framställning framhålles såsom särskilt anmärkningsvärt,
att förvärv av åborätt i förening med skattelösen eller skatteomföring kunde
äga rum vid sidan av föreskrifterna i lagen om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet samt att spekulations- och kapitalplaceringsköp
av åbohemman därför vore möjligt. Dylika köp skulle även i vissa fall
ha skett av skogrika åbohemman.
Del synes kollegiet emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke lagen
den 17 juni 1948 (nr 239) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
skulle kunna även utan särskild bestämmelse härom tillämpas
134 —
jämväl å förvärv genom köp och byte av åborätt. Kollegiet får sålunda erinra
om att de bestämmelser, som inskränka rätten för bolag och förening
att förvärva fast egendom, utan särskilt stadgande enligt praxis ansetts
äga tillämpning jämväl å bolags förvärv av åborätt till kronoegendomar
under enskild disposition eller skatteköp av sådan egendom (jfr prop. 1930:
246 s. 20 och RÅ 1910 ref. 53 och 85). I 2 § lagen den 30 maj 1916 om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom in. in. föreskrives,
att bolag och förening ej må utan särskilt tillstånd »förvärva fast egendom»,
vilket motsvaras av bestämmelsen i 1 § förstnämnda lag: »Jordbruksfastighet
må ej---genom köp eller byte förvärvas utan tillstånd
av den lantbruksnämnd, inom vars område fastigheten är belägen.» Då
emellertid lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
icke torde ansetts tillämplig vid förvärv av åborätt, synes Kungl. Maj :t lämpligen
kunna genom utfärdande av cirkulär i ämnet till vederbörande lantbruksnämnder
söka få till stånd ett rättsligt avgörande av frågan, huruvida
de inskränkande bestämmelserna äga tillämpning jämväl vid förvärv
genom köp och hyte av stadgad åborätt till fastigheter.
Även om nämnda lag icke tillämpats på åbofastigheter, synas spekulationsköp
av skogrika sådana fastigheter endast i mycket begränsad omfattning
ha kunnat äga rum. Å de fåtaliga återstående åbohemmanen torde
icke finnas skog av större betydelse. Ovan angivna bestämmelser om överlåtelse
av kronohemman och nybyggen i 1808 "års brev synas vidare, såsom
ovan framhållits, lägga hinder i vägen för spekulationsköp i större utsträckning
av krononybyggen.
Slutligen må framhållas, att skogsvårdslagen den 15 juni 1923 enligt en
den 12 maj 1939 vidtagen ändring varit tillämplig å de med stadgad åborätt
innehavda hemmanen och nybyggena inom de sex norra länen. Enligt
5 § 2 mom. denna lag fick vid överlåtelse av fastighet till annan än
arvinge avverkning av äldre skog utöver husbehovet endast efter tillstånd
av skogsvårdsstyrelse äga rum inom fem år efter förvärvet. Skogsvårdslagen
den 21 maj 1948 är tillämplig å samtliga med åborätt innehavda kronohemman
och nybyggen, varför de inskränkningar, som gälla för avverkning
av skogen å enskilda hemman, även gälla för skogen å åbofastigheter.
Dessa bestämmelser, som äro avsevärt mera vittgående än de i tidigare
skogsvårdslag intagna inskränkningarna i avverkningsrätten, synas i och
för sig hindra förvärv av åbohemman i syfte att så snabbt som möjligt exploatera
skogen. Även s. k. icke utvecklingsbar skog får nämligen enligt
lagen icke så avverkas, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma.
Vidare må i trakter, där enligt Kungl. Maj :ts förordnande skogen
är att betrakta som svårföryngrad, avverkning utöver husbehovet endast
äga rum efter tillstånd av skogsvårdsstyrelse. I betänkandet med förslag
till skogsvårdslag m. m. framhålles, att dessa bestämmelser vore ägnade
att i nödig utsträckning eliminera skadeverkningarna av ett osunt exploateringsintresse
samt att härigenom särskilda spekulationsbestämmelser
i avverkningshänseende vore onödiga.
Revisorerna ha slutligen framhållit vissa andra olägenheter, som skulle
vidlåda den stadgade åborätten, såsom att landsfiskalerna skulle vara alltför
betungade av de syner, som de enligt gällande bestämmelser skola hålla
å åbofastigheterna. Huruvida så kan vara förhållandet undandrager sig
kollegiets bedömande, men kollegiet ställer sig tvivlande till att dessa syner
skulle medföra mindre omgång och kostnader om de uppdrogos åt vederbörande
lantbruksnämnder.
Det enklaste sättet att avveckla åborättsinstitutet torde vara att genom en
lagstiftning överlåta äganderätten till fastigheterna till åborna utan krav
— 135 —
på skatteköpeskilling eller fullgörande av odlingsskyldighet. Lämpligheten
av ett dylikt avstående av kronans rätt synes emellertid kunna ifrågasättas.
I många fall torde sålunda förefintliga åbofastigheter omfatta så svaga jordbruk,
att de ur jordbrukspolitisk synpunkt icke böra bestå såsom särskilda
brukningsenheter. I dylika fall torde det böra övervägas allenast huruvida
icke kronan bör inlösa åborätten till fastigheten.
Utan att särskilda åtgärder vidtagas, torde emellertid eu ständig avveckling
av de förefintliga åborätterna till krononybyggen äga rum genom utfärdande
av skattebrev å åbofastigheter samt genom att åborätten av annan
anledning exempelvis åbostammens utslocknande upphör, och dispositionsrätten
till hemmanet återfaller till kronan. I flera fall har vidare kollegiet
fört talan vid domstol mot åbor å nybyggen, som icke fullgjort nybygget
åvilande odlings- och nybyggnadsskyldighet, med påföljd att dessa
skilts från åborätten till sina fastigheter och dispositionsrätten till fastigheterna
återfallit till kronan, varefter nybygget indragits och ställts under
domänstyrelsens förvaltning. 1 en hel del fall har åbon, trots att odlingsoch
nybyggnadsskyldigheten är fullgjord, underlåtit att få äganderätten till
nybygget överlåten på sig. Härigenom undgår åbon att få nybygget utmätt
för sina skulder. Enligt praxis har tvångsvis omföring av nybyggen
till skatte icke ansetts kunna äga rum. I det betänkande som avgavs av
1923 års skogssakkunniga för lappmarken (SOU 1931: 10) yttras sålunda:
»Befolkningen själv torde närmast hava en känsla av äganderätt till hemmanen
i fråga. Detta är så mycket mer förklarligt, som innehavarna av åborätten
äro berättigade att när som helst utan särskild kostnad få hemmanen
skatteomförda samt därigenom förvärva äganderätt till dem. Att åborna
icke i någon större utsträckning begagnat sig av denna rätt torde nog delvis
hava "sin orsak däri att så länge en åbo ännu icke förvärvat äganderätt
till sin fastighet, han är urståndsatt att utnyttja den i kredithänseende och
sålunda besitter fastigheten under åborätt med större trygghet, än vad fallet
skulle vara, därest han innehade den med äganderätt. Men denna känsla
av frivilligt kvarstannande under åboskapet medför också, att åborna känna
sig som verkliga ägare till fastigheten.»
Med hänsyn till de svaga ekonomiska villkor, i vilka nybyggarna i Norrbotten
ofta "befinna sig, synes kunna ifrågasättas, huruvida den förmån,
som det i vissa avseenden innebär för dem att fortfarande få innehava sina
fastigheter med åborätt, bör frånhändas dem genom tvångsvis överlåtelse av
äganderätten till nybyggena.
Enligt kollegiets åsikt är det emellertid lämpligt, att eu översyn av förefintliga
åborätter vidtages. Om det härvid skulle visa sig, att de skyldigheter
beträffande hemmanets uppodling och bebyggande, som åvila åbon,
äro eftersatta, synas vederbörliga åtgärder böra vidtagas mot åbon. I vissa
fall kan det vara motiverat, att äganderätten till fastigheten, även utan att
odlingsskyldigheten fullgjorts, överlåtes till åbon och i så fall mot skäligt
vederlag. Anmälan härom synes böra göras hos Kungl. Maj:t. I de fall då
åhon trots atl odlings- och byggnadsskyldigheten fullgjorts underlåtit att
vidtaga åtgärd för att få äganderätten till fastigheten överlåten på sig, synes
han böra uppmanas att vidtaga sådan åtgärd. Slutligen torde, därest det vid
prövning skulle visa sig, att åbofastigheten icke utgör en lämplig brukningsenhet,
åtgärder böra vidtagas för inlösen av åborätten för kronans räkning.
Denna översyn av åborätterna skulle lämpligen kunna löretagas av kollegiet.
Beträffande nybyggena torde översynen kunna anknytas till de återkommande
synerna å dem. Sedan del visat sig i vad mån åborätterna kunna
avvecklas enligt gällande bestämmelser, skulle kollegiet kunna hos Kungl.
Maj:t anmäla dels de frågor som uppkommit i samband med avveckling av
— 136 —
förefintliga åborätter dels ock de förslag till ändringar av de bestämmelser
rörande åboinstitutet, vilka synas påkallade för att slutföra avvecklingen.
Protokollsutdrag, utvisande de i beslutet om detta utlåtande deltagande
ävensom därvid uttalad särskild mening, bifogas.
Stockholm den 17 januari 1949.
Underdånigst
ERIC SVERNE.
A. CHARPENTIER.
Bilaga.
Utdrag av Kungl. Maj :ts och rikets kammarkollegii
protokoll, hållet i Stockholm den 17 januari 1949.
Närvarande: Generaldirektören Sverne
Kammarrådet Schalling
Kammarrådet Grönvall
t. f. Kammarrådet Gavelius
t. f. Kammarrådet Skotte
Förste byråsekreteraren Charpentier.
Sedan t. f. förste byråsekreteraren Charpentier den 7 januari 1949 föredragit
handlingarna till Kungl. Maj :t« remiss angående en av 1948 års riksdagsrevisorer
gjord framställning om stadgad åborätt till kronohemman
och krononybyggen företages nu ärendet till slutligt avgörande; och beslutes
utlåtande till Kungl. Maj :t enligt registraturet.
Kammarrådet Schalling anför: »Jag anser mig böra fästa uppmärksamheten
på att Kungl. Maj :ts brev den 2 juni 1876 angående utfärdande av
kungörelse därom, att bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 8 maj 1863
i avseende å överlåtelse av åborätt till kronohemman icke gälla i fråga om
nybyggen in. in. (jfr SFS nr 32 s. 22) måste ansetts ha tjänat syftet att utgöra
skydd för kontinuiteten av ett påbörjat odlingsarbete. Detta är icke
tillämpligt på fall, då sådant odlingsarbete avslutats eller rätteligen bör
hava avslutats. Genom det kungl. brevet fastställdes ett av länsstyrelsen i
Västerbottens län den 5 juli 1875 meddelat utslag beträffande den till 5/M
mantal skattelagda kronolägenheten Kyrkbäcken nr 1 i Skellefteå socken,
i vilket förklarats, att fastigheten, vilken inginge i full skattskyldighet år
1880 och således ännu åtnjöte frihetstid, vore att anse för krononybygge.
Såsom framgår av Kungl. Maj :ts brev till kollegiet och statskontoret den
18 juni 1886 angående nedsättning i grundskatten å krononyhemman och
lägenheter, som efter fullbordade byggnads- och odlingsskyldigheter få utan
löseskilling till skatte omföras (SFS nr 43 s. 2), gjordes vid nämnda tid den
skillnad mellan krononybyggen och krononyhemman, på vilka senare 1876
års brev icke är tillämpligt, att nybygge var fritt från grundskatt och att,
så snart fastigheten inträtt i sådan skattskyldighet, den var att anse såsom
nyhemman. Härmed överensstämmer kollegiets den 14 april 1874 i utslag
angående åborätt till Vs mantal Abramsån gjorda uttalande, att enär Abramsån
sedan år 1858 ingått i full skatt, det vore att anse för kronohemman.
Sannolikt så gott som alla krononybyggen i Norrland skulle, därest grundskatterna
icke avskrivits, för länge sedan ha inträtt i skatt. Enligt rättspraxis
kan skatteomföring icke ske mot åbons bestridande, och varje enligt nybyggesförfattningarna
tillkommen fastighet, som icke omförts till skatte,
är att betrakta såsom krononybygge. Detta har i åtskilliga fall haft till följd
att godtrosförvärvare av åborätt, som fått vika för medlem av åbostammen
— 137 —
(stundom son till säljaren), ställts utan möjlighet att få utbetald lösen
åter, då åbon — säljaren — varit insolvent. Att sådan överlåtelse någon
gång skett i svikligt syfte synes icke uteslutet.
Ur rättssäkerhetssynpunkt synes mig ett förebyggande av upprepning av
sådana företeelser vara angeläget, även om fallen skulle vara få, och hemställer
jag fördenskull om åtgärd för lagstiftning i syfte, att 1876 års brev
förklaras icke äga tillämpning å fastigheter varom nu är fråga.»
In fidem:
Gösta Wikegård.
Länsstyrelsens i Norrbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 154, § 27.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 18 december 1948 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva yttrande med anledning av den utav riksdagens revisorer för tiden
1 juli 1947—30 juni 1947 avgivna berättelsen i vad den avser bestämmelserna
om stadgad åborätt.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen härmed i underdånighet anföra följande.
Revisorernas uttalande i fråga om stadgad åborätt överensstämmer i stort
sett med de synpunkter, åt vilka länsstyrelsen gav uttryck i samband med
revisorernas besök hos länsstyrelsen under år 1948. På grund härav får länsstyrelsen
livligt förorda att lagstiftningen rörande stadgad åborätt blir föremål
för översyn.
I behandlingen av detta ärende hava deltagit undertecknade landshövding
Lövgren och länsassessor Dahlqvist.
Luleå i landskontoret den 17 januari 1949.
Underdånigst
O. W. LÖVGREN.
RAGNAR DAHLQVIST.
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 157, § 28.
Utlåtande.
Som revisorerna i sitt uttalande anfört har krav på ändringar och effektivisering
av den statliga organisationen på växtskyddets område vid upprepade
tillfällen framförts, såväl från den växtodlande allmänhetens sida som
i motioner till 1947 och 1948 års riksdagar. På uppdrag av Kungl. Maj :t ha
också utredningar med förslag till ändrad organisation av statens växtskyddsanstalt
verkställts såväl inom anstalten som av lantbruksstyrelsen i
samråd med anstaltens styrelse.
I en av lantbruksstyrelsen och styrelsen för växtskyddsanstalten den 22
augusti 1947 avgiven utredning med förslag rörande behovet av filialer till
— 138 —
anstalten anförde styrelserna, att de ansett ett utbyggande av det filialsystem,
vartill redan tidigare grunden lagts, vara ett i hög grad betydelsefullt
medel till förbättring av kontakten mellan växtskyddsanstalten och växtodlarna.
Nämnda filialsystem borde utbyggas på sådant sätt, att det komme att
förgrena sig över hela riket och bli företrätt inom landets alla viktigare jordbruksområden.
Vissa filialers huvuduppgift skulle därvid vara upplysningsoch
observationsverksamhet samt lokal försöksverksamhet i samarbete med
andra institutioner, närmast då hushållningssällskapen, eller en sådan verksamhet,
som riksdagens revisorer i förevarande uttalande bl. a. ansett vara
av behovet påkallad.
Efter förslag av vederbörande departementschef beslöt 1948 års riksdag
att i avvaktan på ytterligare utredning rörande växtskyddsanstaltens organisation
försöksvis upprätta två filialer med placering i Skara och Linköping.
Även om sålunda den i ovannämnda utredning föreslagna utbyggnaden
av filialsystemet icke kunnat ske i önskvärd omfattning, ha dock genom
ovannämnda provisoriska filialer en viss intensifiering av växtskyddsverksamheten
kommit till stånd. Dock torde relativt genomgripande åtgärder
i fråga om växtskyddsverksamhetens organisation erfordras för att
åstadkomma en mera påtaglig minskning av de stora förluster, som årligen
drabba det svenska jordbruket genom växtsjukdomar och angrepp av skadeinsekter.
Storleken av dessa förluster synes svårligen kunna statistiskt redovisas.
Även de kalkyler, som kunna uppgöras, måste bli mer eller mindre osäkra,
beroende på de förutsättningar, som ligga till grund för beräkningarna. Allmänt
känt är emellertid, att skadorna äro av betydande storleksordning och
tillräckligt motivera de åtgärder, som föreslagits i föreliggande utredningar.
Genom de personalförstärkningar som föreslagits skulle det även bliva möjligt
att bättre betjäna allmänheten med vederhäftig rådgivning.
Lantbruksstyrelsen vill därför understryka angelägenheten av att den bebådade
översynen av ovannämnda utredningar rörande växtskyddsorganisationens
utbyggnad snarast kommer till stånd. I avvaktan härpå vill lantbruksstyrelsen
instämma i revisorernas uttalande att i den mån förbättringar
kunna vidtagas, utan att därmed den slutliga lösningen av organisationen
å växtskyddets område föregripes, åtgärder i sådant syfte böra vidtagas.
I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirektören och
byråchefen Granström.
Stockholm den 12 januari 1949.
Underdånigst
ERIK LINDEBERG.
ADOLF GRANSTRÖM.
Statens växtskyddsanstalts
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 157, § 28.
Till Konungen.
Styrelsen för statens växtskyddsanstalt, som anbefallts att avgiva yttrande
med anledning av vad riksdagens revisorer i avgiven berättelse anfört
angående växtskyddsanstalten, får härmed i underdånighet anföra följande.
Styrelsen ger sin fulla anslutning till den av revisorerna uttalade meningen,
att de förluster, som årligen vållas genom växtsjukdomars och växt
-
— 139 —
skadedjurs härjning, äro mycket stora, sannolikt av den storlek, som revisorerna
uppgivit. Styrelsen delar också uppfattningen, att franvaron av tillräckligt
omfattande och pålitliga uppgifter om storleken av dessa förluster
är att djupt beklaga. Då revisorerna om detta förhållande använt ordet hrist
på sådant sätt, att det kan uppfattas som liktydigt med försummelse, anser
sig styrelsen böra med några ord framhålla de stora svårigheter, som en statistisk
utredning av detta slag har att kämpa mot. Även om man i vissa
fall kan eliminera alla andra på skörderesultatet inverkande faktorer och
göra en direkt jämförelse mellan obehandlade och med effektiva bekämpningsmedel
behandlade delar av i övrigt likartade fält, är det i regel omöjligt
att hålla isär de många olika faktorer, som inverka på skörderesultatet, såsom
till exempel, förutom angreppet av sjukdom eller skadedjur, olikheter
i jordmån, gödsling, dränering, använda sorter o. s. v. Redan bedömandet
av de individuella fallen bereder alltså stora svårigheter. Därtill kommer,
att införskaffande av ett för rikets alla delar giltigt material skulle kräva
ett ytterst omfattande arbete. De beräkningar, som gjorts av olika forskare
i skilda länder, ha givit starkt varierande resultat, och det kan ifrågasättas,
om det över huvud taget är möjligt att på detta område åstadkomma en statistik
i detta ords egentliga bemärkelse.
Att vissa förändringar i växtskyddsanstaltens organisation och en betydande
utvidgning av dess arbetsmöjligheter äro av behovet påkallade, har
styrelsen själv vid upprepade tillfällen framhållit. Styrelsens åsikter i denna
sak ha framför allt sammanfattats i de två av revisorerna omnämnda utredningar,
som överlämnades till Kungl. Maj :t i augusti 1947, nämligen dels
Utredning jämte förslag rörande behovet av filialer till statens växtskyddsanstalt,
in. in., avgiven av lantbruksstyrelsen och styrelsen för statens växtskyddsanstalt,
dels Utredning med förslag angående vissa förändringar i statens
växtskyddsanstalts organisation och utrustning i vad angår huvudinstitutionen,
utförd av styrelsen för statens växtskyddsanstalt. Styrelsen hänvisar
underdånigst till dessa utredningar.
Rörande de av revisorerna framlagda särskilda yrkandena och förslagen
får styrelsen göra följande erinringar.
Revisorerna ha särskilt uppehållit sig vid frågan, huru snabbt besvarandet
av inkomna förfrågningar sker. På grundval av statistiska uppgifter,
som av växtskyddsanstalten lämnats för de tre sistförflutna åren, har konstaterats,
att omkring en tredjedel av förfrågningarna dragit längre handläggningstid
än eu vecka, samt att under 1948 omkring 10 procent varit obesvarade
ännu efter tre veckor.
Detta förhållande är välbekant för växtskyddsanstaltens styrelse, som gång
efter annan påpekat detsamma och föreslagit åtgärder för en ändring till
det bättre. Sålunda skrev exempelvis styrelsen i den 1947 avlämnade utredningen
rörande anstaltens huvudinstitution (s. 23 -24) följande.
»Då man ändock med beklagande måste konstatera, att insända prov icke
alltid kunnat undersökas omedelbart eller svar på framställda frågor lämnas
omgående, har man att finna den främsta orsaken i att personalen är
otillräcklig. Särskilt tydligt framträder denna brist i fråga om upplysningsverksamheten,
eftersom en eftersläpning där omedelbart utlöser reaktion
från allmänhetens sida. Enbart den del av upplysningsverksamheten, som
omfattar besvarandet av förfrågningar, med eller utan samband med insända
prov, kräver ett ofantligt arbete. Från huvudanstalten ha under de senaste
tre åren avgivits följande antal brevsvar på förfrågningar rörande växtsjukdomar
och skadedjur:
1944: 3 213, därav från upplvsningsavdelningen 3 040.
1945: 3 985, » » 3 012.
1940: 3 751, » » » 3329.
— 140 —
Man bör icke föreställa sig, att de frågor, som anstalten här ställes inför,
i allmänhet äro av ett för fackmannen så enkelt slag, att de kunna snabbt
och enkelt avfärdas. Till väsentlig del äro de tvärtom av så komplicerad art,
att deras lösande kräver ingående både makro- och mikroskopiska undersökningar,
kanhända kulturförsök, pH-bestämningar, enklare kemiska undersökningar
(mera omfattande sådana kan växtskyddsanstalten icke åtaga
sig) o. s. v.
Jämsides med denna upplysningsverksamhet per korrespondens löper en
liknande verksamhet per telefon. Den når under den brådaste årstiden oerhörda
proportioner, och anstaltens fyra telefonlinjer kunna ibland vara helt
blockerade.»
I samband med petita för budgetåret 1949/50 har styrelsen ytterligare
framhållit den allvarliga bristen på arbetskraft vid avdelningen och anhållit
om en ny överassistentbefattning med bibehållande av den nuvarande assistentbefattningen.
Utan denna personalförstärkning är det enligt styrelsens
mening omöjligt att uppnå jämvikt mellan inkommande och besvarade förfrågningar.
Revisorerna ha föreslagit vissa åtgärder i syfte att åtminstone delvis undanröja
det rådande missförhållandet. Sålunda har uttalats, att behovet av
arbetskraft under toppbelastningsperioden lämpligen borde kunna tillgodoses
genom tillfälligt anlitande av personal, som sysselsättes inom angränsande
arbetsområden. Det framgår icke klart, om revisorerna därmed avse
förflyttning inom anstalten eller »lån» från andra institutioner. I förra fallet
bör uppmärksammas, att även vid forskningsavdelningarna en utpräglad
toppbelastning inträffar under sommarmånaderna, varför deras personal
icke kan i större omfattning än som redan sker tagas i anspråk för upplysningsverksamhet
utan allvarlig skada för forsknings- och försöksverksamheten.
Även tillfälligt anlitande av personal från andra institutioner stöter
på samma svårigheter, alldeles oavsett att tillgången på för ändamålet användbar
personal utanför anstalten är mycket ringa, även om anspråken på
kompetens ställas mycket lågt. Den enda framkomliga väg, på vilken man
kan få fram lämplig, tillfällig personal under perioder av toppbelastning, är
uppskolning av yngre studerande vid universiteten (biologer) eller lantbrukshögskolan.
Styrelsen anhöll i sin petita för året 1947/48 om anvisande av ett
mindre belopp för avlöning till aspiranter, vilken anhållan emellertid departementschefen
icke fann sig kunna biträda. Medel för anställning av sådan
personal ha visserligen i viss mån anvisats från förslagsanslaget för växtsjukdomars
bekämpande, men då samtidigt förordnats, att arvode finge utgå
efter högst lönegrad Cg 4, därest den anställde ej innehaft anställning i statens
fjänst under minst ett och ett halvt år, har det icke varit möjligt att
under 1948 förvärva någon medhjälpare av detta slag. Detta är en anledning
till att förseningen av besvarandet av förfrågningar varit större under den
senaste sommaren. En annan anledning härtill är, att en av avdelningens
tjänstemän under hela juli och halva augusti var sjukledig respektive åtnjöt
semester under konvalescens.
Revisorernas förmodan, att större effektivitet torde kunna ernås genom
rationalisering av arbetsmetoderna synes grunda sig på otillräckliga eller
oriktiga informationer. Genom åtgärder sådana som utarbetande av flygblad
och duplicerade standardmeddelanden om oftare i förfrågningar förekommande
sjukdomar och skadedjur har själva avgivandet av svar förenklats
så långt som för närvarande synes vara möjligt. Någon ytterligare rationaliseringsåtgärd
kan styrelsen icke föreslå.
Det har vidare synts revisorerna som om fördelar skulle vara att vinna,
om upplysningsverksamheten i större utsträckning än för närvarande skil
-
141 —
des från den mera vetenskapligt betonade forsknings- och försöksverksamheten.
I själva verket skulle en sådan åtgärd utan allt tvivel medföra en
effekt rakt motsatt den åsyftade. Den skulle nämligen beröva upplysningsverksamheten
det betydelsefulla stöd, som den för närvarande åtnjuter från
forskningsavdelningarnas sida, då fråga är om mera ingående undersökningar,
för vilka upplysningsavdelningen saknar såväl teknisk utrustning
som tillräcklig, kvalificerad personal. I förhållandet mellan de olika verksamhetsgrenarna
inom växtskyddsanstalten är det företrädesvis upplysningsavdelningen,
som gynnas av den intima kontakten.
Uttalandet, att rådgivningen — åtminstone i fråga om enklare ärenden —
i större utsträckning skulle kunna utan olägenhet anförtros åt personal med
mindre vetenskapligt betonad utbildning men med god praktisk erfarenhet
på området, kan styrelsen icke instämma i. Bortsett från föreståndaren består
upplysningsavdelningens personal av två agronomer, en hortonom (växtinspektören,
vilken i viss omfattning deltager i upplysningsarbetet) samt en
tjänsteman med universitetsutbildning, närmast motsvarande filosofie kandidatexamen.
Det torde icke rättvisligen kunna göras gällande, att för upplysningsverksamheten
användes vetenskapligt överkvalificerad eller praktiskt
oerfaren personal.
För den av revisorerna understrukna betydelsen av samarbete med hushållningssällskapen
i syfte att ernå en vidare spridning av vunna rön och
erfarenheter har växtskyddsanstalten ingalunda varit främmande. Det må
erinras om exempelvis de växtskyddskurser, vardera tre dagar, som anstalten
år 1947 ledde på tre olika platser i landet och som voro avsedda för jordbrukskonsulenter
och jordbrukslärare, samt om de växtskyddsdagar, som
under de senaste åren anordnats på flera platser.
Beträffande kontrollen av bekämpningsmedel hänvisas till de framställningar
om åvägabringande av en lagstadgad sådan kontroll, som växtskyddsanstalten
gjorde redan under sitt första verksamhetsår, samt om den kontrollverksamhet
av provisorisk art, som anstalten i avvaktan på statsmakternas
åtgärder igångsatt och lyckats alltmera upparbeta, och det fruktbärande
samarbete, som under de senaste åren kommit till stånd mellan anstalten,
bekämpningsmedelsleverantörerna och vissa odlarkategorier. En vidare
utveckling på detta område har av anstalten framhållits som ett viktigt
önskemål, som dock ej kan genomföras utan ökade resurser för anstalten.
Att i enlighet med revisorernas önskan tillse, att tillverkning och lagerhållning
av bekämpningsmedel avpassas efter föreliggande eller väntade behov,
torde emellertid icke vara möjligt för anstalten. I samarbete med statens livsmedelskommission
utövar emellertid växtskyddsanstalten ett visst inflytande
på hithörande frågor.
Rörande de övriga brister i den nuvarande organisationen, vilkas existens
revisorerna antyda, kan styrelsen givetvis icke uttala sig, med mindre de
närmare angivas.
Ehuru styrelsen, såsom av ovanstående framgår, icke kan ansluta sig till
de av riksdagens revisorer framställda detaljförslagen med avseende på anstaltens
organisation, sätter den stort värde på revisorernas positiva inställning
till cn utveckling av verksamheten vid växtskyddsanstalten och instämmer
till fullo i yrkandet på en snar effektivisering av växtskyddsorganisationen.
Styrelsen hyser för sin del uppfattningen, att de allmänna frågorna
rörande organisationen av försöksväsendet inom jordbruket och forskningen
vid lanlbrukshögskolan genom beslut av 1948 års riksdag blivit löst i sådan
omfattning, att något skäl för uppskov med växtskyddsanstaltens speciella
organisationsfråga icke längre bör förefinnas. De förslag till förbättringar
av anstaltens organisation, som av lantbruksstyrelsen och anstaltens styrelse
— 142 —
efter grundlig utredning avgåvos i augusti 1947, synas böra skyndsamt upptagas
till behandling. Styrelsen måste emellertid med beklagande konstatera,
att icke ens de förslag till provisoriska åtgärder, som upptagits i anstaltens
senast avlämnade petita, i nämnvärd omfattning förelagts årets riksdag.
Stockholm den 14 januari 1949.
Underdånigst
Å styrelsens för statens växtskyddsanstalt vägnar:
Å. ÅKERMAN.
Th. Lindfors.
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 163, § 29.
Utlåtande.
Fr. o. in. den 1 juli 1948 har det statliga kreditstödet till jordbruket betydligt
utvidgats dels i samband med den då genomförda organisationen
av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering och dels genom
ändrade bestämmelser rörande den sociala jordbrukskreditgivningen.
Ehuru de nya garantilånen — med undantag av garantilån för åtgärder för
inre rationalisering — i princip utsträckts till endast mindre jordbruk,
medan lån från sekundärlånefonden icke gjorts beroende av jordbrukens
storlek, torde det likväl vara att förvänta att fondens låneverksamhet skall
minskas. Då det därjämte, såsom revisorerna framhålla, kan ifrågasättas,
om fonden numera fyller något behov, som icke med fördel kan tillgodoses
av andra kreditinstitutioner, får lantbruksstyrelsen förorda, att frågan om
sekundärlånefondens avveckling upptages till fortsatt utredning.
I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirektören, överdirektörerna
Ytterborn och Wetterhall, t. f. byråchefen Berg och t. f. byråchefen
Grönlund.
Stockholm den 13 januari 1949.
Underdånigst
ERIK LINDEBERG.
CARL GRÖNLUND.
Lånenämndens för sekundär
jordbrukskredit
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 163, § 29.
Till Konungen.
Genom remiss den 10 december 1948 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt
lånenämnden för sekundär jordbrukskredit att inkomma med yttrande över
§ 29 av riksdagens revisorers berättelse till 1949 års riksdag angående statens
sekundärlånefond för jordbrukare. Med anledning därav får lånenämnden
anföra följande.
— 143 —
Lånenämnden vill till en början komplettera revisorernas uppgifter om
lånerörelsens omfattning under åren 1943—1947 med motsvarande uppgifter
för år 1948. Under sistnämnda år beviljades sålunda 244 lån genom hypoteksföreningar
och 1 genom sparbank. Det utanordnade lånebeloppet under
året uppgick till sammanlagt 945 270 kronor. Enligt preliminära beräkningar
utgjorde antalet utestående lån vid 1948 års utgång sammanlagt
4 475 och det sammanlagda utestående lånebeloppet cirka 13 025 000 kronor.
Den verkställda utredningen ger vid handen att lånerörelsen under de
senaste åren betydligt minskat i omfattning. Med anledning därav har lånenämnden
anhållit om yttrande från låneförmedlarna angående dels vilka
orsaker som kunna antagas ligga till grund för den minskade efterfrågan
på statliga sekundärlån, dels ock huruvida låneförmedlarna ansåge behov
föreligga av fortsatt långivning från sekundärlånefonden. De inkomna yttrandena
hifogas. Yttrandena utvisa, att jordbrukskassor och sparbanker
mer eller mindre reservationslöst biträtt statsrevisorernas förslag om avveckling
av sekundärlånefonden medan hypoteksföreningarna ansett behov
föreligga av fortsatt långivning från fonden, därvid dock ett par föreningar
ansett att sådant behov kunde föreligga endast under förutsättning att lånevillkoren
i vissa hänseenden gjordes gynnsammare för låntagarna. Den
olikhet i uppfattningarna, som sålunda kommit till synes, är förklarlig.
Jordbrukskassorna och sparbankerna ha under senare år praktiskt taget
upphört att förmedla sekundärlån; den långivning, som förekommit, har
förmedlats av hypoteksföreningarna. Detta i sin tur torde sammanhänga
med följande. Hypoteksföreningarnas långivning avser primärkredit mot
bunden ränta. Räntebundenheten är emellertid utmärkande även för de statliga
sekundärlånen. Det vill synas som om åtskilliga jordbrukare, vilka
funnit den bundna räntan fördelaktig med avseende å primärlånen, önskat
placera även högre liggande lån mot bunden ränta. Så beskaffade lån ha
emellertid endast kunnat erhållas från sekundärlånefonden.
Att omfattningen av den statliga sekundärlånerörelsen under de senaste
åren varit och f. n. är ringa torde vara beroende av flera omständigheter,
dels av mera allmän natur, dels speciella för denna lånerörelse. Till de
förra torde höra bland annat följande. De rådande goda konjunkturerna på
jordbrukets område torde ha bidragit till att minska jordbrukarnas lånebehov
över huvud taget. Samtidigt har bankernas och andra kreditgivares
goda tillgång på medel under senare år gjort det möjligt för jordbrukarna
att erhålla lån på fördelaktiga villkor. Möjligheterna att vidtaga förbättringar
å jordbruksfastigheterna äro begränsade genom den statliga investeringskontrollen
med därav följande inskränkningar i byggnadstillståndsgivningen
för nybyggnads- och förbättringsarbeten. Till följd av lagen om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet torde omsättningen
av dylika fastigheter ha minskat med påföljd att även kreditbehovet i viss
utsträckning minskat. Den viktigaste orsaken till lånerörelsens minskade
omfattning torde emellertid vara alt söka i vissa för denna lånerörelse speciella
förhållanden, närmast de ogynnsamma lånevillkoren. Såsom siatsrevisorerna
framhållit har räntefoten å de statliga sekundärlånen alltsedan
hudgetåret 1942/43 utgjort 4 %, fast ränta. Motsvarande lån ha emellertid
sedan några år kunnat erhållas hos sparbanker och jordbrukskassor mot
lägre, rörlig ränta. Vidare torde den för de statliga sekundärlånen föreskrivna
övre helåningsgränsen, 75 % av taxeringsvärdet, i många fall vara
alltför låg, särskilt i betraktande av att jordbruksfastigheters salupris f. n.
som regel ligga avsevärt över taxeringsvärdet, vartill kommer att bvggnadskostnaderna,
där dylika förekomma, icke heller i regel täckas av taxeringsvärdet.
Allt detta Indrager till att ett lånemaximum av 75 % av taxerings
-
— 144 —
värdet numera i allmänhet utgör en väsentligt mindre del av en jordbruksfastighets
anskaffningsvärde än tidigare.
Mot bakgrunden av det nu sagda skulle man rent av hava kunnat vänta
sig, att de statliga sekundärlånen under senare år skulle hava utnyttjats i
än mindre omfattning, än som skett. Förklaringen till att så icke blivit
fallet måste enligt lånenämndens mening ligga däri, att åtskilliga jordbrukare
ur trygghetssynpunkt föredraga den bundna räntan framför den rörliga
samt i den rätt sekundärlånetagaren äger att när som helst återbetala
lånet. Dessa jordbrukare ha såsom nyss påpekats för sitt behov av bundna
lån utöver primärlånen icke haft någon annan kreditform att tillgå än de
statliga sekundärlånen. Trots att lån med rörlig ränta inom samma förmånsrättsläge
kunnat erhållas i enskilda penninginrättningar till 3,5 % ha
sålunda ett icke ringa antal jordbrukare föredragit statliga sekundärlån
till 4 % bunden ränta. Det får icke heller förbises att många jordbrukare
torde anse det lämpligt att ha sina inteckningslån placerade hos en och
samma kreditgivare. För en jordbrukare, som har sitt bottenlån placerat
hos en hypoteksförening, torde det sålunda ur vissa synpunkter vara fördelaktigt
att även placera sekundärkrediten därstädes i form av ett statligt
sekundärlån.
Genom det från och med den 1 juli 1948 införda systemet med statlig
kreditgaranti för lån till jordbruksändamål ha möjligheterna att erhålla
räntebundna lån utöver primärlånen i viss utsträckning ökats. Det må erinras
om att systemet förutsätter att de i garantilångivningen medverkande
kreditinrättningarna (hypoteksinstitutionen, sparbanker, affärsbanker,
jordbrukskassor och försäkringsbolag) skola utlämna de statsgaranterade
lånen på i stort sett samma villkor, som gälla för deras bottenlångivning
i allmänhet. Av de angivna kreditinrättningarna är det emellertid endast
hypoteksinstitutionen och -—- i begränsad utsträckning — sparbankerna,
som kunna bevilja lån mot bunden ränta.
Statlig lånegaranti kan emellertid icke erhållas i alla de fall, då statliga
sekundärlån kunna utgå. Härvid må i främsta rummet erinras om att statsgaranterade
lån som regel icke kunna erhållas för reglering av redan befintlig
gäld. Såsom statsrevisorerna påpekat var ändamålet med inrättandet
av sekundärlånefonden att med hänsyn till då rådande svårigheter för jordbruksnäringens
utövare åstadkomma en konsolidering av redan befintlig
gäld genom konvertering av på ogynnsamma villkor erhållna krediter i
långfristiga lån med gynnsamma amorteringsvillkor samt fasta och lägre
räntesatser. Visserligen torde de med dåvarande konjunkturer sammanhängande
särskilda svårigheterna nu få anses övervunna, men lånenämndens
erfarenheter av långivningen utvisa likväl att ett behov fortfarande
finnes för många jordägare att konsolidera befintlig gäld, särskilt växelskulder
o. d. I detta sammanhang må framhållas, att även om — såsom
statsrevisorerna framhålla — huvudsyftet med sekundärlånefondens inrättande
år 1935 var att åstadkomma en engångskonsolidering av jordbrukarnas
kredit, så framgår det dock av statsmakternas anslagsbehandling in. m.
under årens lopp, att det ansetts föreligga ett behov av en mera fortlöpande
statlig sekundärbelåningsrörelse för jordbruket.
Såsom villkor för erhållande av lånegaranti för driftslån gäller »att brukaren
synes sakna möjlighet att på annat sätt uppbringa behövliga medel
på rimliga villkor samt, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda,
att brukaren icke tidigare bedrivit verksamhet som självständig jordbrukare»
(19 § 2 st. kungl. kungörelsen den 11 juni 1948, nr 366, angående den
statliga egnahemsverksainheten). Statsgaranterat driftslån kan således i regel
endast beviljas som startkapital vid nytillträde av jordbruk; för en jord
-
145 —
brukare, som redan tillträtt sitt jordbruk, finnes för ifrågavarande ändamål
fortfarande som regel ingen annan form för bunden kredit utöver primärkrediten
än de statliga sekundärlånen. Ehuru ingen gräns med hänsyn
till jordbrukets storlek uppställts i författningen framgår likväl av förarbetena
(prop. 187/1948, s. 44) att statsgaranti för driftslån i regel icke bör
beviljas för större jordbruk än basjordbruk men alt i undantagsfall dylikt
stöd bör kunna utgå även till en något större jordbrukstyp. Även detta innebär
eu väsentlig inskränkning, som icke har någon motsvarighet när det
gäller de statliga sekundärlånen. Vad angår statsgaranti för lån till yttre
och inre rationalisering skall i princip detta stöd icke vara begränsat med
hänsyn till jordbrukets storlek. Emellertid fastställer riksdagen viss ram
för garantigivningen, och denna ram är i vart fall för innevarande budgetår
snävare än vad som i och för sig varit motiverat med hänsyn till omfattningen
av det föreliggande förbättringsbehovet (jfr prop. 149/1948, s. 142
ff). I praktiken torde detta medföra att i huvudsak endast basjordbruk
och mindre jordbruk komma i åtnjutande av det statliga stödet. Beträffande
större jordbruken torde de statliga sekundärlånen alltjämt ha en uppgift
att fylla.
Man kan icke utan vidare antaga att nu rådande goda konjunkturer för
jordbruket skola bestå för framtiden. Det synes sålunda troligt att ett ökat
lånebehov framdeles kan uppkomma. Härvid må framhållas att frågan om
förnyelse av en stor del av jordbrukets byggnadsbestånd torde komma att
bli aktuell sedan investeringskontrollen lättat. I fråga om större jordbruk
torde kvarlåtenskapsskatten i många fall åstadkomma betydande lånebehov.
Skulle samtidigt härmed uppstå ett läge av penningknapphet hos kreditinrättningarna,
synes det lämpligt att möjligheter hållas öppna till statlig
långivning. Även nämnda omständigheter synas tala mot en avveckling av
sekundärlånefonden.
Enligt lånenämndens mening skulle sålunda sekundärlånefonden fylla
ett verkligt behov, nämligen behovet av lån mot bunden ränta utöver primärkrediten,
därest räntan å sekundärlånen sänktes samt övre lånegränsen
höjdes. Lånenämnden vill i detta sammanhang erinra om att sociala jordbrukskreditutredningen
i sitt betänkande (SOU 1947:82, s. 76 ff) föreslagit,
dels att räntan å sekundärlån icke borde vara högre än den fria marknadens
ränta å motsvarande krediter utan anknytas till denna ränta, dels
ock att den övre belåningsgränsen skulle höjas till 85 % av belåningsvärdet.
Lånenämnden tillstyrkte i remissyttrande den 4 februari 1948 dessa
förslag, därvid nämnden uttalade att det enligt nämndens mening vore
önskvärt att Kungl. Maj :t utverkade riksdagens bemyndigande att fastställa
räntan å lån från sekundärlånefonden till 0,5 % högre än marknadens bottenlåneränta.
Departementschefen ansåg emellertid någon ändring av bestämmelserna
för det dåvarande icke böra ske (prop. nr 187/1948, s. 46
—47), och detta blev även riksdagens beslut. Emellertid synas ifrågavarande
båda förslag med hänsyn till vad lånenämnden i det föregående anfört
böra upptagas till förnyat övervägande. Såvitt lånenämnden kan finna
torde detta icke medföra ändring i det hittills rådande förhållandet att sekundärlånen
ej förorsaka staten ekonomisk uppoffring; marginalen mellan
utlåningsräntan och räntan vid den statliga upplåningen torde även enligt
lånenämndens nu gjorda förslag vara till fyllest för bestridande av de
med lånerörelsen förenade kostnaderna. Hittills hava inga förluster uppstått
i sekundärlånerörelsen.
Därest lånerörelsen skulle fortsätta, kommer nämnden alt ha sin uppmärksamhet
riktad på den i några remissyttranden berörda frågan om möjlighelerna
att ytterligare förenkla och förbilliga förvaltningen.
10 ''i''J71.~)0. Rev. beriillelsc (ing. statsverket år II.
146 —
Såsom ett motiv för sekundärlånerörelsens avveckling hava statsrevisorerna
även framfört önskemålet att undvika splittring inom jordbrukets
kreditväsende. En dylik avveckling skulle enligt revisorernas mening helt
stå i överensstämmelse med strävandena i fråga om rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område att ernå så enhetliga låne- och bidragsbestämmelser
som möjligt. Ett betydande steg för uppnående av enhetliga
låne- och bidragsbestämmelser har redan tagits genom de nya bestämmelserna
om lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas verksamhet på ifrågavarande
område. Dessa organs låne- och bidragsverksamhet har emellertid
en utpräglat social inriktning, vilket knappast kan sägas vara fallet
med sekundärlånerörelsens verksamhet, som är mera affärsbetonad. På
grund av denna artskillnad i verksamheten synes det icke innebära någon
olägenhet att den nuvarande organisationen för sekundärlångivningen bibehålies
vid sidan av lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna.
Såsom i det föregående antytts innebär sekundärlåneformen i vissa fall
en möjlighet för en jordbrukare att undvika splittring av sina inteckningslån
på flera kreditgivare.
Därest sekundärlånerörelsen skulle anses böra fortsätta, skulle det kunna
ifrågasättas huruvida man icke borde övergå till ett system med statlig kreditgaranti
för sekundärlånen. En sådan övergång kräver dock åtskilliga
överväganden, bl. a. rörande frågan om räntefotens höjd. Lånenämnden
anser att en sådan förändring åtminstone för närvarande icke bör vidtagas;
enligt nämndens mening bör man först avvakta erfarenheter av huru kreditgarantisystemet
utfaller inom lantbruksnämndernas arbetsområde samt resultatet
av sänkt låneränta och höjt lånemaximum beträffande sekundärlånen.
Det må erinras om att farhågor uttalats om att kreditinrättningarnas
resurser icke skulle komma att förslå för garantilångivningen (se bankkommitténs
betänkande, SOU 1947: 86, s. 25—27). Bankkommittén har i detta
hänseende antytt möjligheten av att statsmakterna förbehölle sig en supplementär
kreditgivning för jordbruksändamål.
På grund av det anförda får lånenämnden för sekundär jordbrukskredit
hemställa att Eders Ivungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att, i syfte att
lånerörelsen i fråga måtte mera än hittills tillgodose jordbrukets behov av
bunden sekundärkredit,
dels besluta bemyndiga Kungl. Maj :t att för den fortsatta långivningen
fastställa räntan å lån från sekundärlånefonden till räntesats, som med
0,5 % överstiger räntan å bottenlån i fria marknaden,
dels ock besluta sådan ändring i 18 § kungörelsen den 7 juni 1936 (nr 276)
angående statens sekundärlånefond för jordbrukare i paragrafens lydelse
enligt kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 391) att lån må meddelas till
högst 85 % av det av vederbörande låneförmedlare enligt sagda paragraf
fastställda belåningsvärdet.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknad ordförande,
ledamöterna Magnusson, Andersson och Allstrin samt suppleanten Cederström.
Av bifogade protokollsutdrag framgår den avvikande mening, som
herr Cederström anfört.
Stockholm den 14 januari 1949.
Underdånigst
Lånenämnden för sekundär jordbrukskredit:
CARL MANNERFELT.
Stig Lindström.
— 147
Bilaga i.
Särskilt yttrande av ledamoten friherre Anders Cederström.
Vid inrättandet av statens sekundärlånefond för jordbrukare var avsikten
ej att skapa en organisation av permanent natur. Fonden tillkom närmast
för att underlätta en sanering av de krediter med ogynnsamma räntevillkor,
som åvilade många jordbrukare under början av 1930-talet. Då den
åsyftade saneringen numera helt genomförts, föreligger ej längre något behov
av fonden för dess ursprungliga syfte. Fondens verksamhet har därför
på senare tid blivit inriktad på utlämnande av nya sekundärkrediter. Då
emellertid dylika krediter i regel utan olägenhet kunna erhållas hos andra
kreditinrättningar, finner jag ej tillräckliga skäl föreligga för ett bibehållande
av sekundärlånefonden för dylik kreditgivning.
Den minskade efterfrågan på statliga sekundärlån under senaste tiden
torde enligt min mening varken vara beroende på räntefotens höjd eller
på den övre lånegränsen. Orsaken är snarare den, att andra kreditinrättningar
på ett tillfredsställande sätt kunnat tillgodose jordbrukarna med
sekundärkrediter.
Jag biträder därför statsrevisorernas förslag om utredning angående en
snar avveckling av sekundärlåneverksamheten, åtminstone i dess nuvarande
form. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning föreslås, att de
nuvarande bestämmelserna för långivningen bibehållas oförändrade.
Stockholm den 14 januari 1949.
Anders Cederström.
Bilaga 2.
Sammandrag över vissa yttranden.
Efter anmodan av lånenämnden ha yttranden i ärendet avgivits av sex
centralkassor för jordbruksdrift, sju sparbanker och samtliga tio hypoteksföreningar.
Samtliga sex centralkassor ha i stort sett anslutit sig till statsrevisorernas
uppfattning att sekundärlånefonden icke kan anses fylla något verkligt behov.
Sålunda har t. ex. Södra Sveriges centralkassa anfört:
»Den övre lånegränsens fastlåsande vid 75 % av taxeringsvärdet torde enligt
vår mening vara en av de väsentligaste orsakerna till den ringa efterfrågan,
som numera förefinnes på statliga sekundärlån. På grund av de stigande
fastighetsvärdena ha nämligen lånesökande under senare år kunnat
erhålla sekundärkredit hos andra kreditinrättningar i större utsträckning,
än som varit möjligt i statens sekundärlånefond. Härtill kommer, att räntan
för de statliga sekundärlånen den senare tiden varit högre än den ränta, som
krävts för motsvarande krediter på annat håll.
Det förtjänar även framhållas, att statens medverkan på annat sätt vid
kreditgivningen till jordbruket numera möjliggjorts i eu sådan omfattning,
att något behov av fortsatt långivning från sekundärlånefonden knappast
föreligger.»
Mälarprovinsernas centralkassa har förordat utredning angående en snar
avveckling av sekundärlåneverksamheten, åtminstone i dess nuvarande form,
samt föreslagit att de nuvarande bestämmelserna för långivningen bibehållas
oförändrade i avvaktan på en sådan utredning.
— 148 —
Även sparbankerna ha ansett att behov icke längre föreligger av långivning
från sekundärlånefonden. Upsala sparbank har bl. a. anfört följande:
»Anledningen till den mycket ringa efterfrågan på lån ur sekundärlånefonden
torde enligt sparbankens förmenande till största delen bero därpå,
att den övre lånegränsen fastlåsts till högst 75 % av fastigheternas taxeringsvärden.
Genom penningvärdets fall ha priserna på framför allt jordbruksfastigheter
under de senaste åren stigit avsevärt. Fastigheternas taxeringsvärden
ha däremot icke ökat i motsvarande grad. Fastlåsandet av den
övre lånegränsen till samma procentsats av taxeringsvärdet nu som tidigare
innebär därför icke längre någon egentlig förmån för en kreditsökande.
Härtill kommer att den tillämpade räntesatsen av 4 % under år med låg
räntenivå knappast kan sägas ha utgjort någon verklig lockelse. Många av
vårt lands sparbanker torde för närvarande utlämna lån mot säkerhet av
inteckning i jordbruksfastigheter till betydligt förmånligare villkor än dem,
som statens sekundärlånefond för jordbrukare numera erbjuder.
Statsmakternas beslut att fr. o. m. den 1 juli 1948 tillämpa garantisystemet
för vissa slag av jordbrukslån kommer också att medföra, att de behov,
som tillskapandet av sekundärlånefonden på sin tid avsåg att fylla, i fortsättningen
på ett bättre och smidigare sätt kunna komma att tillgodoses genom
de nya formerna för det statliga kreditstödet till jordbruksnäringen.
Enligt sparbankens förmenande föreligger därför icke något verkligt behov
för fortsatt långivning från sekundärlånefonden.»
Övriga sex sparbanker ha framfört i stort sett samma eller liknande synpunkter.
Samtliga hypoteksföreningar däremot ha ansett behov föreligga av fortsatt
långivning från sekundärlånefonden, varvid dock ett par föreningar ansett
sådant behov föreligga endast under förutsättning att lånevillkoren i
vissa hänseenden gjordes gynnsammare för låntagarna. Sålunda har Östgöta
hgpoicksförening anfört följande:
»Den alltmera minskade efterfrågan å ifrågavarande lån torde framför allt
bero därpå, att räntefoten — 4 % — i förhållande till den föreskrivna säkerheten
och det nuvarande ränteläget anses alltför hög samt att den övre
belåningsgränsen -—- även om fastigheten i fråga efter senaste fastighetstaxering
på grund av ombyggnad eller dylikt undergått betydande värdestegring
— fastlåsts vid 75 % av taxeringsvärdet. Även tillkomsten av de
s. k. garantilånen torde i icke ringa mån komma att bidraga till att göra sekundärlånen
mindre begärliga.
Det torde vara ställt utom allt tvivel att efterfrågan å sekundärlån skulle
väsentligt öka och sekundärlånefonden komma att fylla ett verkligt behov,
om räntefoten sänktes till 3,5 % och samtidigt den övre belåningsgränsen
höjdes till exempelvis 85 % av taxeringsvärdet.
Därest en ändring i sådan riktning icke anses lämplig eller påkallad, torde
starka skäl tala för en avveckling av sekundärlåneverksamheten.»
Samma ståndpunkt har intagits av Smålands m. fl. provinsers lujpoteksförening.
Skånska hypoteksföreningen har anfört:
»Angående statsrevisorernas utlåtande.
Statsrevisorerna föreslå sekundärlånefondens avskaffande under i huvudsak
följande motivering:
1) Vid tillkomsten åsyftades en stor engångskonvertering på kort tid.
Denna får nu anses ha hunnit bliva genomförd (tillkomsten).
2) Omslutningen och därmed även behovet synes vara i avtagande och i
varje fall förhållandevis ringa (omslutningen).
149 —
3) Sedan fr. o. in. den 1 juli 1948 tillskapats nya former för statlig garantikredit
till jordbruket och bostadsbyggandet har jordbrukets kreditbehov tillgodosetts
i erforderlig utsträckning och sekundärlånefonden blivit överflödig
(garantikrediten).
4) En avveckling skulle innebära ett undvikande av en splittring inom
jordbrukets kreditväsende. Man skulle nå enhetliga låne- och bidragsbestämmelser
(splittringen).
En närmare analvs av de anförda skälen torde vara av ett visst intresse
och skall ett försök härtill göras punkt för punkt.
1) Angående tillkomsten.
Den statliga sekundärkrediten för jordbrukare tillkom under ett för jordbruket
svårartat krisläge med exceptionellt låga produktpriser och med bl. a.
höga räntor på en stigande skuldbörda.
Samtidigt med en positiv prisreglering tillskapade man sekundarlanefonden,
i huvudsak upplagd efter samma linjer som hypoteksföreningarnas primärkredit.
Man tillgodosåg härigenom de av utredningsmännen särskilt understrukna
önskemålen, ’att förbättra villkoren för jordbrukets^ sekundärkrediter
mot inteckning i fast egendom’. Denna förbättring avsåg man att
vinna genom införandet av en långfristig sekundärkredit, med en lag, mot
förhöjningar garderad ränta (fast ränta) och med en amorteringstid, som
avpassats efter jordbrukets speciella förhållanden. Detta kan sägas vara
själva kärnpunkten, själva grundidén i det hela. Att sedan utredningsmännen
rekommenderade en snabb konventering ''genom en så bred aktion som
möjligt under kortast möjliga tid’ påverkar icke riktigheten av det ovan
Önskemålet om den snabba engångskonverteringen synes i huvudsak ha
berott därpå, att man ville tillråda ett effektivt utnyttjande av det isom
exceptionellt ansedda, då rådande låga ränteläget. Detta framstod naturligtvis
så mycket mera tilldragande vid en jämförelse med de räntesatser,
som kreditinrättningarna i allmänhet omedelbart dessförinnan hade tilllämpat.
Även om man skulle vilja tillmäta önskemålet om en snabb engångskonvertering
en större betydelse än vad som här gjorts gällande, torde
dock icke kunna bestridas att verksamhetens författningsmässiga utformnin°
de facto helt och hållet tillgodosåg behovet av en ordinär sekundarkredit
till bunden ränta. Tillgången härtill för jordbrukets del har vant
och är alltjämt fullt ut lika motiverad som för bostadsbyggandet i staderna.
Statsmakternas återkommande anslag till verksamheten synes aven kunna
åberopas till stöd för denna uppfattning om huvudmotivet till dess igångsättande
och bibehållande.
Statsrevisorernas under denna punkt behandlade argument synes oss salunda
icke ha någon odisputabel bärkraft.
2) Angående omslutningen.
Som bekant inträdde avsevärda förändringar på jordbruksekonomiens område
redan innan verksamheten hunnit att komma igång. Trots delta fick
verksamheten redan från första början en förhållandevis stor omslutning
och det är väl först under de senare åren som eu viss minskning och utebliven
ökning kunnat förmärkas. Anledningarna härtill äro flera.
a) Den hittills ständigt fortgående försämringen av penningvärdet har
lämnat jordbrukarna ett'' större antal kronor att disponera över och bar av
dem i åtskilliga fall kunnat begagnas till större avbetalningar eller inlösen
av redan erhållna sekundärlån.
b) den mot penningvärdeförsämringen svarande -stegringen av taxeringsvärdena
har möjliggjort att sekundärlånen, helt eller delvis, kunnat omlag
-
— 150 —
gas till primärlån med bättre villkor. De flesta hypoteksföreningarna ha
säkerligen själva verksamt bidragit till en sådan omläggning i låntagarens
intresse.
c) differensen mellan saluvärdena och taxeringsvärdena har uppvisat
fortsatt stegring. Detta torde hava föranlett även de hypoteksföreningar,
som tidigare i princip icke fastställt högre belåningsvärden än taxeringsvärdena,
att numera efter särskild prövning tillämpa något förhöjda belåningsvärden,
med ty åtföljande ökade möjligheter till sådan omläggning
som under b) omnämnts.
I detta sammanhang kan det vara på sin plats att framhålla, att den för
olika hypoteksföreningar skiftande omslutningen av sekundärlån från början
haft sin huvudsakliga förklaring däri, att hos de föreningar där taxeringsvärdet
i princip utgjort högsta belåningsvärde har frekvensen blivit
större än hos de föreningar som sedan gammalt ansett taxeringsvärdena
inom sitt område vara så pass låga, att ett högre belåningsvärde kunnat
fastställas. Om därtill i något fall kommit, att en sådan förening förfogat
över relativt stora fondtillgångar, som kunnat placeras i lån omedelbart
efter primärlånen, är det uppenbart att bedömandet av de föreliggande
problemen kan bli något avvikande från den uppfattning som eljest är
gängse hos de övriga föreningarna.
d) samtliga dessa förhållanden ha givetvis dessutom den effekten, att
kreditbehov, som tidigare föranlett ett utnyttjande av sekundärkrediten,
antingen icke uppkommit eller tillgodosetts genom primärkredit. Det kan
redan här understrykas, att det knappast kan vara riktigt att åberopa de
faktorer, som orsakat en minskad frekvens för närvarande, som skäl för
ett framtida upphörande av verksamheten. Detta vore riktigt endast under
förutsättning att man under överskådlig tid framåt icke behövde räkna
med någon mera avsevärd förändring av dessa faktorer. Motsatsen synes
oss vara i varje fall tänkbar och kanske till och med antaglig.
e) räntereformen 1943 med införande av ett absolut minimum av 4 %
för räntan har kommit att innebära eliminerandet av en av de mera förmånliga
anordningarna för sekundärkrediten. Från början avsåg man ju
att skaffa pengarna till ''primärpris’ och endast lägga till skäliga kostnader
vid utlåningen. Minimibestämmelsen har olyckligtvis kommit att avlägsna
räntesättningen från den logiskt motiverade kontakten med det allmänna
ränteläget. Den rikliga penningtillgången och den härav föranledda
lägre räntesättningen på sekundärkrediter hos penninginstituten har givetvis
inneburit en viss reducering i den statliga sekundärlånefrekvensen. En
återgång till den ursprungliga metoden för räntesättning torde kunna anses
motiverad och önskvärd.
f) bristen på arbetskraft, material och maskiner med de därav föranledda
statliga restriktionerna har uppenbarligen medfört en reducering av
den s. a. s. normala kapitalinvesteringen i jordbruket, vilket i sin tur medfört
en tillfällig minskning i efterfrågan. Under ändrade förhållanden kan
denna — oavsett den nedan berörda garantikrediten — ånyo förväntas
stiga.
Av vad under denna punkt anförts torde framgå, att den konstaterade
minskningen, och förhållandevis ringa omfattningen icke kan i och för sig
utgöra något fullgott skäl för verksamhetens avveckling.
3) Garantikrediten.
Även sedan denna införts torde det kvarstå ett behov av räntebunden
sekundärkredit i avsevärd omfattning, speciellt om de under punkt två antydda
förändringarna skulle inträffa. •
151 —
Till en början kan man peka på de kategorier av jordbruk som icke
kunna begagna garantikrediten vid ägareskifte. Det är först och främst de
ofullständiga jordbruken som icke äro stödjordbruk. Dessa komma väl ändå
att under lång tid framåt finnas kvar. Vidare ha vi de medelstora och
större jordbruk, som s. a. s. ligga över egnahemslånegränsen, och som
enligt allas mening väl försvara sin plats ur ekonomisk synpunkt. For
dessa kategorier kan tillgången till sekundärkrediten alltjämt vara värdefull.
I samband härmed kan också påpekas, att driftslån endast kan lämnas
nytillträdande jordbrukare och att garantilån principiellt icke få begagnas
för inlösen av redan befintlig gäld. Alltså ytterligare skäl för sekundärkreditens
bibehållande.
In summa: garantikrediten gör icke sekundärkrediten onödig.
4) Splittringen.
Som av siffrorna framgår ha — helt naturligt — sekundärlånen i huvudsak
kommit att utlämnas av hypoteksföreningarna.
I stället för splittring har förefintligheten av sekundärlånemöjligheten
medverkat till en viss enhetlighet och ett tillgodoseende av jordbrukarens
önskan om att samla sina krediter, såvitt möjligt, till ett ställe.
Att även den nya, statliga garantikrediten kan erhållas hos hypoteksföreningarna
innebär icke något argument mot den nuvarande anordningen.
Skånska hypoteksföreningen har härmed i huvudsak framhållit sina synpunkter
på statsrevisorernas hemställan om en avveckling av sekundärfånefonden.
Vi anse icke de åberopade skälen till fyllest utan finna tvärtom
ett bibehållande av densamma både motiverad och önskvärd.
Vissa åtgärder till förenklande och förbilligande torde möjligen kunna
vidtagas. Den nyligen träffade överenskommelsen med Hypoteksbanken om
den rent expeditionsmässiga skötseln av lånenämndens ärenden torde innebära
ett betydelsefullt steg i denna riktning.
Ytterligare borde kanske en undersökning göras rörande möjligheterna
att minska ersättningen till låneförmedlarna. Det förefaller oss icke orimligt,
om denna skulle kunna minskas ner till 0,i %, motsvarande det förvaltningsbidrag
som hypoteksföreningarna betinga sig för primärlånen.
Engångsersättningen torde också kunna helt bortfalla eller minskas.
Den av staten särskilt förordnade revisorn är möjligen inte ovillkorligen
erforderlig. Såväl hypoteksföreningarna, som övriga låneförmedlare, torde
undantagslöst ha auktoriserade eller lika kvalificerade egna revisorer, som
kunde anförtros revision även av sekundärförmedlingsverksamheten, utan
att särskild ersättning från statsverket härför behövde utgå.
Om räntesättningen återgår till den ursprungligen gällande metoden, och
om kostnaderna nedbringas torde en önskvärd förbättring av villkoren
kunna ernås. Kunde därtill läggas en viss förenkling av blankettformulären
och ett bedömande av skogsbelåningen efter samma mindre formella principer,
som sedan 11)47 gälla för primärlånen, skulle en del för rörelsens
utveckling hindersamma irritationsmoment kunna bringas ur världen.
Eu höjning av övre lånegränsen till 85 % synes oss även vara väl motiverad.
»
I detta yttrande ha Älvsborgs m. fl. läns hgpoleksförening samt GävleDnla
hgpoteksförcning instämt.
Mutorprovinsernas hgpoteksförcning har bl. a. anfört:
»Vår erfarenhet säger oss, att det alltjämt förefinnes ett behov, låt vara
ej av betydande omfattning, för ägare av jordbruk alt med bevarande av
möjligheten till räntebindning belåna egendomarna utöver bottenlånegränsen
inom 75 av belåningsvärdet, således att på jordbrukets område till
-
— 152 —
försäkra fastighetsägarna en affärsmässigt betonad möjlighet till räntebunden
sekundärkredit, motsvarande den som för stadsfastigheternas vidkommande
ombesörjes av bostadskreditkassorna. Det är ej utan vidare givet att
en sådan kreditform bör ombesörjas och administreras i statlig regi. Den
borde lika väl kunna organiseras enskilt, exempelvis genom en utbyggnad
av hypoteksrörelsen, vilken organisation torde ligga närmast till hands för
omhändertagande av en dylik uppgift. De för hypoteksinstitutionen gällande
bestämmelserna lägga emellertid f. n. hinder i vägen för en dylik utvidgning
av dess verksamhet, och en ändring härvidlag, om den anses lämplig,
kan icke beräknas komma till stånd förrän om några år.
En sekundär jordbrukskredit av här åsyftat slag kräver särskild uppmärksamhet
med hänsyn till dess möjligheter att påverka jordbruksegendomarnas
saluvärden i stigande riktning. Olägenheterna av en dylik verkan
av högre liggande krediter äro särskilt påvisbara på jordbruksområdet. Det
är för Mälarföreningen bekant att man inom sekundärlånenämnden i dess
verksamhet oavlåtligen haft uppmärksamheten riktad på nu åsyftade konsekvenser
av lånerörelsen, och vi ha den uppfattningen att nämnden genom
åtgärder av olika slag i stort sett lyckats bemästra ev. missförhållanden,
sammanhängande med nu berörda synpunkt. Hela frågan torde emellertid
efter jordlagens införande ha kommit i ett helt nytt läge genom den statliga
kontroll över förvärv av jordbruksfastigheter, som därigenom etablerats.
Det föreligger därför ingen anledning alt motverka jordbrukarnas anspråk
på rätten till räntebunden sekundärkredit i friare former än dem,
garantikreditgivningen innefattar, under hänvisning till ev. skadeverkningar
betr. prisbildningen på fastighetsområdet.
Även om Mälarföreningens styrelse för sin del bestämt vill avvisa statsrevisorernas
yrkande på här ifrågavarande punkt, står det klart för oss att
alla åtgärder till ytterligare förenkling och förbilligande av verksamhetens
administration böra övervägas.
Under 1948 har i organisatoriskt avseende en betydande reform av verksamheten
ägt rum, såsom framgår av Kungl. Maj :ts beslut den 30 juni samma
år. En betydande och på vunna erfarenheter om rörelsens begränsade
omfattning väl grundad möjlighet till besparingar har därmed genomförts.
Åtminstone tills vidare äro måhända ytterligare åtgärder till organisationens
förenkling icke så lätt skönjbara. Såsom tänkbara reformer i besparingssyfte
ville man för dagen främst peka på frågan om det oundgängliga
behovet av särskilda ombud (med absolut vetorätt) för låneärendenas prövning
och särskilda hos låneförmedlarna verksamma revisorer med uppgift
att tillgodose statsverkets intressen.
Vad framför allt angår behovet av särskild statsrevisor bör uppmärksammas
att dennes funktion betr. själva lånebeviljandet icke innefattar något
moment, som icke tidigare täckts av statsombudets prövning. Såvitt
angår statsrevisorernas uppgifter med avseende å kontrollen över låneförmedlarens
bokföringstekniska förvaltning och redovisningsplikt i fråga om
statsmedel, som ställts till låneförmedlarens förfogande, kan framhållas,
att brister härutinnan ovillkorligen uppenbaras genom den bokföring av
statsmedlen som ombesörjes hos lånenämnden, vilken således i själva verket
fyller de uppgifter som ankommer på en sifferrevision. En av statsrevisorernas
viktigaste uppgifter har härutöver ansetts vara att inventera
lånesäkerheter. I detta hänseende är endast att anmärka att en låneförmedlare
är ansvarig för förluster å lån, föranledda därutav att inteckningssäkerheten
för lån icke är så beskaffad som lånenämnden föreskrivit. Vi
vilja i sammanhanget erinra därom, att anordnandet av en särskild statsrevision
hos enskilda kreditinrättningar betr. sådana lån, vilka utläm
-
— 153 —
nats med statlig kreditgaranti och för vilka staten är primärt ansvarig,
icke ansetts vara av behovet påkallad. Att i nu berörda hänseende göra
skillnad mellan det ena och det andra slaget av krediter, varå förlusterna
—■ frånsett låneförmedlares eller långivares försummelser — drabba statsverket,
är måhända icke påkallat.
Det är givetvis ej Mälarföreningens uppgift eller avsikt att här framlägga
definitiva förslag till ytterligare förenklande av sekundärlåneorganisationen.
Vi ha endast velat antyda några synpunkter i detta hänseende. Vad som
härvidlag kan och bör åtgöras torde få bli beroende på närmare överväganden
av lånenämnden eller vederbörande departementschef.
I det läge, som uppkommit efter införandet av statlig kreditgaranti för
jordbrukspolitiskt godtagbara ändamål, äro vi ej anhängare av den uppfattningen,
att den affärsmässigt lagda sekundärkreditgivningen med räntebundenhet
bör vidga sitt verksamhetsområde. Sedan numera de socialt
och jordbrukspolitiskt betonade önskemålen rörande jordbrukskrediterna
på ett ändamålsenligt sätt blivit tillgodosedda genom 1948 års reformer,
ha i huvudsak skälen till yrkandena om sekundärlånerörelsens utbyggande
väsentligen bortfallit. Den statliga sekundärkrediten synes ej böra syfta
till annat än att giva även den mindre besuttne möjlighet att förvärva och
driva jordbruk utan annan övervakning och kontroll än sådan, som betingas
av allmän lag.
De efter 1948 års jordbrukskreditreformer kvarstående uppgifterna för
en räntebunden sekundärlånegivning bli enligt sakens natur tämligen begränsade.
För vår del kunna vi dock — trots ogynnsam räntesättning —
konstatera en fortlöpande jämn efterfrågan å dessa lån. Vi måste fråga
oss, huruvida det för statsverkets del finnes anledning att avveckla en
kreditverksamhet, som med visshet länder icke så få jordbrukare till gagn,
och som samtidigt ger statsverket vinst. Vi kunna vid nämnda förhållande
knappast heller undgå att ställa oss frågan, vilka intressen som ligga bakom
statsrevisorernas avvecklingsyrkande. Knappast kan det vara jordbrukets.
Några statsfinansiella skäl föreligga — såsom av det sagda torde framgå —
ej heller.»
Norrlands hypoteksförening har bl. a. anfört att sekundärlångivningens
upphävande skulle, åtminstone för Norrlands del, vara till avgjort men för
jordbrukarna. Enligt föreningens mening förelåge sålunda ett behov av fortsatt
långivning från sekundärlånefonden, låt vara att formerna för långivningen
torde lättas i vissa hänseenden samt räntesättningen ankytas till det
verkliga marknadsläget.
Bostadsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 167, § 30.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1948 har Kungl. Maj :t anbefallt bostadsstyrelsen
att avgiva yttrande över riksdagens år 1948 församlade revisorers
berättelse, § 30, avseende egnahemsorganens byggnadsrådgivning. I anledning
härav får styrelsen anföra följande.
Det kan icke ankomma på bostad sstyrelsen att ingå på de förhållanden
inom egnahemsstyrelsen, på vilka revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet.
Bostadsstyrelsen vill därför begränsa sig till alt redogöra för
— 154 —
förhållandena inom bostadsstyrelsen i de avseenden ansvaret för motsvarande
verksamhet och uppgifter numera åvila styrelsen. Härvid synes endast
verksamheten i samband med det statliga stödet till kollektiva tvätterier
äga aktualitet. Revisorernas uttalanden i sistnämnda avseenden beröra
dels frågan om omfattningen av den i statlig regi bedrivna projekteringsverksamheten,
dels frågan om formerna för debitering av denna och dels
slutligen vissa förhållanden i samband med besvarandet av remisser till
arbetsmarknadsstyrelsen. De handlingar, som den 1 juli 1948 övertagits
från den tidigare tvättavdelningen av egnahemsstyrelsens byggnadskontor,
ha i de stycken bostadsstyrelsen haft anledning utföra revision i samband
med övertagandet ej föranlett erinran. Bostadsstyrelsen bär uppmärksammat
och vill för sin del understryka revisorernas uttalande, att den bedrivna
projekteringsverksamheten med avseende på gemensamma tvätterier i och
för sig varit till god nytta och möjliggjort betydande framsteg.
För debiteringen av utförda projekteringsuppdrag har Kungl. Maj:t numera
fastställt särskilda regler. Den statliga projekteringen skall avvecklas,
och nya uppdrag mottagas numera icke.
Då bostadsstyrelsen övertog den statliga stödverksamheten till förmån
för kollektiva tvätterier, anmälde föreståndaren å tvätterisektionen för vederbörande
byråchef omfattningen av sin privata projekteringsverksamhet.
Sådana enstaka ärenden, med vilka han tidigare haft beröring i sin privata
verksamhet, ha handlagts av annan tjänsteman. För att åstadkomma en
lämplig fördelning av arbetsuppgifterna på tvätterisektionens tjänstemän
har granskningen av arbetsmarknadsremisser och kontakten med allmänheten
i remissärendena huvudsakligen ålagts den ingenjör, som är föreståndarens
närmaste man inom sektionen. Sedermera har styrelsen —■ för att
i möjligaste mån undanröja anledningen till misstanke om bristande objektivitet
vid ärendenas handläggning — beslutat en sådan arbetsfördelning
inom tvätterisektionen, att sistnämnda tjänsteman helt övertagit ansvaret
för behandlingen av låneärenden och ärenden angående tillståndsgivning.
Styrelsen anser angeläget att styrelsen jämväl framdeles skall kunna påräkna
samarbete med sektionens nuvarande föreståndare för handläggning
av vissa pa sektionen ankommande frågor. Efter utgången av innevarande
budgetår torde det böra ske i den formen, att han anlitas såsom sakkunnig
i sektionens ärenden.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit styrelsens samtliga ledamöter
ävensom dess samtliga byråchefer.
Stockholm den 10 januari 1949.
Underdånigst
ALF JOHANSSON.
ERIK BERGMAN.
Lantbruksstyrelsens
yttrande 1 anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 167, § 30.
Till Konungen.
Genom remiss har Kungl. Maj :t anbefallt lantbruksstyrelsen avgiva utlåtande
med anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse till 1949
års riksdag anfört rörande egnahemsorganens byggnadsrådgivning.
Med anledning härav får lantbruksstyrelsen med överlämnande av ytt -
— 155 —
rande från dåvarande byrådirektören i egnahemsstyrelsen H. Junceus, som
närmast svarade för byggnadsrådgivningen, anföra följande.
Till en början må nämnas, att byggnadsrådgivningen i dess tidigare bedrivna
form icke, såsom uttalats i riksdagsrevisorernas skrivelse, upphört
i samband med egnahemsväsendets omorganisation. Enligt statsmakternas
beslut (proposition 149/1948, jordbruksutskottets utlåtande nr 27) pågår
den alltjämt intill dess lantbruksstyrelsen kan träffa överenskommelse med
LBF om verksamhetens överlämnande. Sådan överenskommelse har hittills
träffats beträffande Värmlands och Västernorrlands län, medan verksamheten
vid f. d. egnahemsorganisationens byggnadskontor i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län alltjämt bedrives av därvarande lantbruksnämnder
under lantbruksstyrelsens överinseende. Beträffande dessa byggnadskontor
pågå underhandlingar mellan lantbruksstyrelsen och LBF. Särskilt
anslag för byggnadsrådgivningen har även anvisats av 1948 års riksdag
och finnes jämväl upptaget i den till 1949 års riksdag avlämnade statsverkspropositionen.
Vidare får styrelsen upplysa, att medgivandet för föreståndaren för den
med tvätterifrågan sysselsatta sektionen att driva privat konsulterande
verksamhet meddelades allenast under hand och innebar, att föreståndaren
tillfälligt och försöksvis skulle vid sidan av tjänsten och utan att det inkräktade
på denna få åtaga sig att projektera vissa större tvätterianläggningar,
till vilka understöd av statsmedel icke kunde komma i fråga. Det
tillfälliga underhandsmedgivandet lämnades på grund därav, att det då
rådde stor brist på kvalificerade tekniker på området och att egnahemsstyrelsen
med hänsyn härtill icke ville hindra eller fördröja tillkomsten av
nya kollektivtvätterier genom att ställa sig avvisande till denna fråga. Det
var egnahemsstyrelsens mening att efter kort tid taga upp underhandsmedgivandet
till omprövning. Att så icke skedde får ses i samband med den
under förra året genomförda omorganisationen på egnahemsstyrelsens verksamhetsområde.
Vad beträffar de av revisorerna gjorda erinringarna i övrigt synas de tillfredsställande
belysta och besvarade i det bifogade av byrådirektör Junseus
avgivna yttrandet, till vilket yttrande styrelsen sålunda får hänvisa.
I detta ärendes slutliga handläggning ‘ha deltagit generaldirektören, överdirektören
Ytterborn och t. f. byråchefen Grönlund.
Stockholm den 13 januari 1949.
Underdånigst
ERIK LINDEBERG.
CARL GRÖNLUND.
Bilaga.
PM till kungl. lantbruksstyrelsen med anledning av riksdagens revisorers
uttalande om egnahemsorganens bgggnadsrådgivning.
De av revisorerna framförda erinringarna synas i huvudsak beröra tre
olika frågor, nämligen redovisningen av utgifter och inkomster för rådgivningsverksamheten,
det ekonomiska resultatet av samma verksamhet samt
projekteringen av tvätterier inom egnahemsstyrelsen.
Redovisningen av utgifter och inkomster vore sålunda enligt revisorernas
mening icke ordnad på sådant sätt, att utfallet av verksamheten med full
säkerhet kunnat bedömas. Härtill bidroge — förutom viss eftersläpning i
— 156 —
fråga om uttagandet av arvoden — främst det förhållandet, att anslaget till
egnahemsorganens byggnadsrådgivning påförts kostnader för avlöningar
in. in. för personal i egnahemsstyrelsens byggnadskontor, som sysselsatts
med även andra frågor än byggnadsrådgivning. Vidare hade genom omföringar
från för andra ändamål anvisade medel anslaget tillförts inkomster,
utan att dessa omföringar baserats på utredningar rörande arbetets
faktiska fördelning å de olika ändamålen. Genom det tillämpade redovisningssystemet
hade egnahemsstyrelsen icke — på sätt bort ske — kunnat
fortlöpande följa verksamheten i syfte att så nära som möjligt anpassa
uttagandet av ersättningar till de faktiska självkostnaderna.
Emellertid förhåller det sig i själva verket så, att egnahemsstyrelsen redan
från och med budgetåret 1945/46 införde ett mycket detaljerat driftsbokföringssystem,
vilket hela tiden tillämpats inom såväl styrelsens som
egnahemsnämndernas byggnadskontor. Genom utdrag ur de olika befattningshavarnas
tidsrapporter och reseräkningar samt pålägg för övriga omkostnader
erhöllos beträffande varje särskilt projekteringsuppdrag noggranna
uppgifter rörande självkostnaderna. Dessa uppgifter ha i sin tur fortlöpande
legat till grund för arvodesberäkningen. Vidare har styrelsen genom
halvårsrapporter och dessemellan infordrade underhandsuppgifter hållit sig
underrättad om hur verksamheten utfallit. Det vill synas, som om revisorerna
endast tagit del av själva kassabokföringen, som ju endast är en medelsredovisning
och av vilken utfallet av verksamheten helt naturligt icke
kan utläsas. Hade revisorerna tagit del av driftsbokföringen, skulle de ha
kommit till andra slutsatser.
Det i detta sammanhang gjorda uttalandet, att anslaget till egnahemsorganens
byggnadsrådgivning påförts kostnader för avlöningar in. in. för
personal i egnahemsstyrelsens byggnadskontor, som sysselsatts även med
andra frågor än byggnadsrådgivning, är riktigt endast under förutsättning
att man, såsom revisorerna synas mena, icke kan inrymma den utförda
projekteringen av tvätterier under detta begrepp. Denna fråga kommer här
att närmare beröras i ett senare sammanhang.
De verkställda omföringarna ha grundats på överslagsberäkningar. Det
har nämligen helt enkelt icke varit praktiskt möjligt att utföra detaljberäkningar
i detta avseende. Omföringen av medel från anslaget för egnahemsorganens
byggnadskontroll hänför sig exempelvis till det förhållandet,
att tjänstemän, vilka normalt sysslat med byggnadsrådgivning och sålunda
avlönats från anslaget till detta ändamål, partiellt tagits i anspråk för kontrollantuppgifter,
varvid en och samma tjänsteresa vanligen avsett uppgifter
av båda slagen. Med hänsyn till svårigheterna att i detalj fördela kostnaderna
för dylika kombinerade förrättningsresor har egnahemsstyrelsen
ansett en överslagsberäkning vara till fyllest, varvid de omförda beloppen
beräknats i underkant. På samma sätt förhåller det sig med omföringarna
från anslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
Den ifrågavarande medelsanvisningen under detta anslag har avsett
bestridande av kostnader för administrering av bidrags- och långivningen
till vatten- och avloppsföretag m. in. För ändamålet ha vissa befattningshavare
varit anställda hos egnahemsnämnderna i de fyra nordligaste länen.
Eftersom dessa befattningshavare även — ehuru i begränsad omfattning —
verkställt sådan projektering som kunnat beläggas med arvode, har det ansetts
praktiskt att de avlönats från anslaget till byggnadsrådgivning, varvid
givetvis förutsatts, att kostnaderna för deras administrativa verksamhet
skulle täckas genom omföringar till nämnda anslag. Även i detta fall ha de
omförda beloppen beräknats i underkant.
De nu nämnda omföringarna avse sålunda täckande av speciella kostna -
157
der, vilka förskottsvis bestridits från anslaget till byggnadsrådgivningen.
Omföringarna från anslaget till planläggning i beredskapssyfte av vissa bostadsförbättringar
in. in. avse däremot egentlig byggnadsrådgivning, och
beloppet bör därför betraktas såsom en faktisk förstärkning av anslaget till
byggnadsrådgivning, vilket närmare belyses i det följande.
I fråga om det ekonomiska resultatet av egnahemsorganens byggnadsrådgivning
anföra revisorerna, att densamma av tillgängliga uppgifter att
döma torde ha lämnat ett betydande underskott. Detta uttalande synes ha
grundats enbart på uppgifter från egnahemsstyrelsens kassabokföring. Enligt
denna uppgå nettoutgifterna för verksamheten under budgetåren
1945/46—1947/48 till sammanlagt 261 801:85 kronor, varemot svarar anvisade
anslagsbelopp om tillhopa 265 500 kronor. De anslag, som ställts till
förfogande, skulle sålunda i det allra närmaste ha förbrukats i strid mot
statsmakternas förbehåll, att verksamheten borde vara i stort sett självförsörjande.
Revisorerna ha visserligen beaktat förekomsten av utestående
fordringar men förmenat, att dessa icke torde komma att ge inkomster av
mera betydande storleksordning.
Den siffermässiga sammanställning av verksamhetsresultatet per den 30
juni 1948, vilken gjorts på grundval av byggnadskontorens senaste halvårsrapporter,
ger emellertid en helt annan bild. Där redovisas nämligen utestående
fordringar till ett mycket betydande sammanlagt belopp. Dessa
fordringar utgöras av dels fakturerade ehuru ej betalda arbeten, uppgående
till 254 986:04 kronor dels påbörjade men ej slutförda arbeten, värderade
till 79 634: 92 kronor. Tillsammans gör detta 334 620: 96 kronor, vilket belopp
sålunda i sin helhet bör tillgodoräknas inkomstsidan. Den framtida
avskrivning av dylika fordringar, som jämlikt tidigare riksdagsbeslut må
kunna ske! därest projekterat byggnadsföretag ej kommer till stånd, torde
nämligen icke böra medräknas vid bedömandet av i vad män verksamheten
varit självförsörjande. Något sådant har nämligen aldrig förutsatts liksom
ej heller 1948 års riksdag ansett sig böra förutsätta beträffande den numera
till LBF efter hand överflyttade rådgivningsverksamheten att dylika förluster
skola täckas inom ramen av erhållna taxeinkomster.
I de ovannämnda utestående fordringarna har emellertid medräknats värdet
av den projektering, vilken utförts med anlitande av anslaget till planläggning
i beredskapssyfte av vissa bostadsförbättringsföretag in. in. Med
detta anslag har nämligen icke avsetts ett uppläggande av vissa bestämda
företag såsom beredskapsreserv utan fastmera ernåendet av en snabbare
projekteringstakt i fråga om de ordinarie bostadsförbättringsföretagen. Projekteringsorganens
härigenom uppnådda försprång framför de lånebeviljande
organen har sålunda utgjort ett mått på beredskapsreservens storlek
vid varje särskilt tillfälle. Av de medel, som av egnahemsorganen tagits
i anspråk från här ifrågavarande anslag, ha i det föregående nämnts vissa
omföringar om sammanlagt 14 279: 98 kronor. Dessutom ha 107 874: 62 kronor
förbrukats av egnahemsorganen genom direkta utgifter å anslaget. Motsvarande
förbrukning å anslaget till egnahemsorganens byggnadsrådgivning
uppgår Ull 201 801:85 kronor, vilket framgår av revisorernas sammanställning.
Sammanlagt ha sålunda under budgetåren 1945/46—1947/48
statsmedel åtgått för rådgivningsverksamheten till elt belopp av (261 801 : 85
+ 14 279:08 -|- 107 874:62 =) 383 955:85 kronor, varemot svarar per
den 30 juni 1948 utestående fordringar till elt belopp av 334 620: 96 kronor.
Skillnaden mellan dessa belopp eller 49 334: 59 skulle sålunda kunna sägas
ulgöra verksamhetens underskott. I förhållande till bruttoutgifterna under
samma lid bleve detta underskott mindre än 5 procent, varför det torde få
anses ligga inom eu rimlig felmarginal.
— 158 —
På byggnadskontorens personal har emellertid ankommit att vid sidan
av rådgivningen utföra visst sakkunnigearbete åt egnahemsstyrelsen respektive
egnahemsnämnderna, såsom teknisk-ekonomiska utredningar i
vissa låneärenden, granskning av byggnadshandlingar, överläggningar med
de kommunala organen o. s. v. Kostnaderna för dessa arbetsprestationer
ha visat sig uppgå till ca 50 000 kronor per budgetår eller ca 150 000 kronor
för hela perioden. Därest hänsyn tages till detta förhållande, förbytes
ovannämnda underskott till ett faktiskt överskott å själva byggnadsrådgivningen.
I vilket fall som helst torde det ej vara rimligt, att ifrågavarande
administrationskostnader belasta rådgivningens självkostnadskalkyl.
Vad slutligen gäller projekteringen av tvätterier, har egnahemsstyrelsen
ansett sig icke kunna undgå att bedriva sådan. Dels har det jämlikt 11 §
kungörelsen nr 911/39 ålegat styrelsen att tillhandahålla ritningar in. m.
till dylika anläggningar, dels har ett betydande behov av rådgivning på
ifrågavarande område förelegat. Styrelsen har såväl i petitasammanhang
som under hand anmält behov av anslag till detta projekteringsarbete men
hänvisats till att bedriva verksamheten inom ramen för övriga anslag. Det
har då varit naturligt att låta såväl utgifter som inkomster härför gå in
under anslaget till byggnadsrådgivning. Att egnahemsstyrelsen icke skulle
ägt bemyndigande att verkställa projektering av tvätterier torde aldrig ens
ha misstänkts. Skulle dock en formell felaktighet anses hava begåtts, bör
detta väga jämförelsevis lätt i förhållande till den positiva nytta som åstadkommits.
Det torde nämligen icke kunna bestridas, att det utförda arbetet
varit av mycket stor betydelse för utvecklingen på tvätteribyggnadsområdet.
Styrelsens projekteringsverksamhet torde ej heller ha hindrat privatpraktiserande
arkitekter att åtaga sig dylikt arbete. Tvärtom har styrelsen i åtskilliga
fall bistått vederbörande med råd och upplysningar. Att för egen del
avvisa projekteringsuppdrag vad avser statsbidragsärenden har egnahemsstyrelsen
dock ej ansett riktigt.
Stockholm den 12 januari 1949.
H. Junaeus.
Domänstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 176, § 31.
Domänstyrelsens underdåniga utlåtande.
Styrelsen får överlämna infordrade yttranden från jägmästaren i Torneå
revir och över jägmästaren i Övre Norrbottens distrikt.
Under åberopande av vad skogstjänstemännen sålunda anfört får styrelsen
därutöver anföra följande.
På initiativ av dåvarande kolonisationsnämnd upprättades i senare delen av
1930-talet av extra jordbrukskonsulenten O. Kivijärvi plan för utdikning
och uppodling av 67,6 hektar av Markusvuoma, i syfte att tillskottsjord skulle
erhållas till Östra Limingojärvi kolonisationsområde, som ansågs till väsentlig
del vara knappast odlingsvärt. Kostnaderna för företaget beräknades i
planen till 56 771 kronor, varav för avlopps-, avskärnings- och laggdiken
7 744 kronor, för tegdiken och odling 31 947 kronor samt för odlingsvägar
17 080 kronor. På framställning av kolonisationsnämnden medgav domänstyrelsen
genom beslut den 24 oktober 1940, att det sålunda planlagda om
-
— 159 —
rådet med en totalareal av omkring 72 hektar finge upplåtas från kronoparken
till utökning av kolonisationsområdet. Nämnden upptog därefter i
sina riksdagspetita för kolonisationsverksamheten årligen visst anslag till
utförande av de planlagda diknings- och vägarbetena; sedan styrelsen från
och med den 1 juli 1944 övertagit bestyret som kolonisationsnämnd, ha de
påbörjade arbetena fullföljts med beviljat riksdagsanslag, så att nu avdikningen
med undantag av tegdikningen ävensom vägarbetena — i det närmaste
— färdigställts.
När sedermera, efter tillkomsten av 1943 års kronotorpskungörelse (nr
532), fråga uppkom om upplåtelse jämlikt 31 § kungörelsen av äldre lägenheter
som kronotorp, fann styrelsen, att till kronotorp icke kunde överföras
samtliga kolonat i Östra Limingojärvi och därintill liggande skogstorp och
odlingslägenheter, enär arbete på kronoskogarna i tillräcklig omfattning icke
kunde beredas samtliga lägenhetsinnehavare inom rimligt avstånd från hemmet.
Styrelsen beslöt därför, alt med överföring till kronotorp av åsyftade
lägenheter skulle tills vidare anstå, och anmodade överjägmästaren — i anslutning
till departementschefens uttalande i fråga om kolonisationsverksamhetens
handhavande å s. 46 i prop. 138/1943 angående upplåtande av
kronotorp — att samråda med egnahemsnämnden angående eventuell överlåtelse
till egnahemsorganen av kolonisationsområdet och därintill liggande
delar av kronoparken. Något resultat av nämnda samråd har dock icke nåtts.
Efter tillkomsten av lantbruksnämnderna har emellertid, redan före statsrevisorernas
besök, överenskommelse träffats mellan överjägmästaren och
lantbruksdirektören om att lantbruksnämnden skall, så snart personal kan
avdelas för uppgiften, verkställa individualplanering av kolonisationsområdet.
Härvid lärer även den framtida upplåtelseformen för de skilda lägenheterna
bringas under prövning.
Vad angår frågan om bidrag av statsmedel till iståndsättande av byggnadsbeståndet
å kronolägenheter, som icke upplåtas soin kronotorp enligt
1943 års kungörelse, torde förslag till bestämmelser härom komma att avgivas
av de sakkunniga, som av Kungl. Maj :t tillsatts förlidet år, nämligen
dels den 30 juni på hemställan av chefen för jordbruksdepartementet för
att verkställa utredning och avgiva förslag rörande de bestämmelser, som
skola gälla i fråga om upplåtelse av kronolägenheter, dels den 29 oktober
på hemställan av chefen för socialdepartementet för att verkställa utredning
rörande särskilda grunder för bostadsförbättringsstöd avseende bostäder på
skogstorp, odlingslägenhet, kronotorp, kolonat eller fjällägenhet m. m.
Beträffande de kronolägenheter, som upplåtas som kronotorp enligt 1943
års kungörelse och i fråga om vilka domänverket svarar för byggnadsskyldigheten,
har styrelsen städse låtit sig angeläget vara att, innan dylik upplåtelse
sker, noggrant utreda, huruvida ifrågakommande lägenhet med hänsyn
till kronoskogarnas behov av arbetskraft, belägenheten och beskaffenheten
ur jordbrukssynpunkt har förutsättningar all för framtiden bestå som
kronotorp. I fall då tvekan råder om den lämpliga dispositionen av lägenheter
och kolonisationsområden, avser styrelsen att samråda med vederbörande
lantbruksnämnd.
Vid detta ärendes avgörande har, förutom undertecknad, närvarit byråchefen
Alm, föredragande.
Stockholm den 13 januari 1949.
Underdånigst
B. v. STOCKENSTRÖM.
1. Hultin.
Bilaga 1.
Till kungl. domänstijrelsen.
Återställande kungl. domänstyrelsens remissakt nr S. I.: 1683 den 20 december
1948 angående § 31 i statsrevisorernas berättelse berörande Östra
Limingojärvi kolonisationsområde får jag härmed vördsamt anföra följande.
Ganska snart efter det jag i januari 1947 tillträtt min nuvarande befattning
stod det klart för mig, att förhållandena inom Östra Limingojärvi kolonisationsområde
icke voro tillfredsställande. Den jord, som tilldelats kolonaten,
är enligt moderna begrepp till största delen icke odlingsvärd och
var också endast till en mindre del uppodlad. Av byggnaderna voro särskilt
ladugårdarna bristfälliga och i stort behov av reparation.
Statsrevisorerna ha i sin berättelse i huvudsak redogjort för av mig vidtagna
åtgärder ävensom att jag har för avsikt att begära lantbruksnämndens
bistånd vid fördelningen av den genom avdikningen av Markusvuoma uppkomna
tillskottsjorden, varför jag icke i detalj torde behöva redogöra härför.
Jag skulle dock vilja tillägga, att avdikningen med undantag för tegdiken
är slutförd och att av det planerade arbetet endast hårdgörningen av
den ena odlingsvägen återstår. Själva uppodlingen ävensom tegdikningen
anser jag, att kolonisterna själva skola utföra med hjälp av statsbidrag, som
författningsenligt bruka utgå för dylikt arbete. Eventuellt har jag tänkt mig
att uppodlingen skulle ske med traktor i revirets regi, varvid reviret skulle
tillgodogöra sig så stor del av odlingsbidraget, som motsvarar självkostnaden.
I detta sammanhang bör även nämnas, att det nu avdikade området icke
innefattar all odlingsvärd mark å Markusvuoma, varför viss tillskottsjord
efter avdikning även kan påräknas för de inom samma koloni belägna odlingslägenheterna,
vilka även lida brist på odlingsvärd mark.
Revisorerna synas förutsätta att endast bärkraftiga jordbruk skola skapas.
Skulle så bliva förhållandet , skulle givetvis ett flertal kolonat och odlingslägenheter
få lov att nedläggas och ett nytt problem uppstå att skapa utkomstmöjligheter
för dessas före detta innehavare. Min tanke har däremot
varit, att endast de bästa kolonaten och lägenheterna, vilkas innehavare äga
förutsättning att sköta ett fullständigt jordbruk, skulle utökas till dylika.
De övriga borde ges möjlighet att bli stödjordbruk. Men även härför erfordras
i regel tillskottsjord fastän i mindre omfattning.
Med början nederst på sidan 3 omtala revisorerna, att någon omföring av
kolonat inom detta område till kronotorp enligt kungörelsen den 17 juni
1943 angående upplåtelse av kronotorp hittills icke har ägt rum. Rörande
anledningen till att så icke har skett torde dock ett missförstånd föreligga.
De nämna sålunda som förklaring de bristande förutsättningarna för
åstadkommande av bärkraftiga jordbruk. Kronotorp skall dock icke vara ett
bärkraftigt jordbruk utan endast ett stödjordbruk, som lämnar sin innehavare
tid att ägna sig åt skogsarbete. Den verkliga anledningen till att någon
överföring till kronotorp 1943 icke föreslagits är framför allt att samtliga
lägenhetsinnehavare och kolonister inom detta område icke kan garanteras
arbete inom rimligt avstånd och i den utsträckning som kronotorpskungörelsen
förutsätter. Att endast utvälja några få lägenheter till kronotorp,
som kanske skulle ha varit möjligt, skulle otvivelaktigt ha skapat avundsjuka
och missämja inom kolonien och dessutom föregripit den rationalisering,
som ju även revisorerna anse nödvändigt. Den möjligheten åter
-
— 161
står dock, att sedan lägenheternas arealtilldelning fastställts, vissa av dem
överföres till kronotorp.
Beträffande byggnaderna innebär statsrevisorernas uttalande en anmärkning
mot att bidrag av statsmedel beviljats för reparation av vissa ladugårdar"
Sålunda har under år 1947 bidrag beviljats och utbetalats med kronor
1 240 för reparation av en ladugård och under innevarande budgetår bidrag
beviljats tre kolonister med 4 160 kronor vardera för reparation av ladugårdarna.
Av dessa ha två stycken utfört arbetet till ca =/3 under det att
den tredje hittills endast har framskaffat virke.
Som försvar får jag framhålla, förutom att ladugårdarna voro i mycket
stort behov av reparation, att jag icke, som statsrevisorerna förutsätta, har
räknat med nedläggelse av nu befintliga kolonat, varför ladugårdarna även
i fortsättningen skulle bliva erforderliga. Beträffande storleken av ladugårdarna
ha dessa icke ändrats vid de företagna reparationerna utan inretts
för det djurantal, som respektive kolonister redan haft. Att kreatursbesättningarna
äro för stora i förhållande till odlad areal är något som icke är
speciellt utmärkande för kolonaten. Det är tvärtom mycket vanligt i Norrbotten.
En rättelse härutinnan är synnerligen önskvärd men torde enligt mitt
förmenande icke kunna ernås utan en omfattande upplysningsverksamhet
förenad med de åtgärder, som lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
kan ha möjlighet att vidtaga.
Med anledning av statsrevisorernas sålunda uttalade önskemål skall jag
tills vidare avstyrka ansökningar om bidrag till byggnadsreparationer inom
detta kolonisationsområde.
Övertorneå den 29 december 1948.
Allan Fredenberg.
Till kungl. domänstgrelsen.
Bilaga 2.
Angående statsrevisorernas berättelse över Ö. Limingojärvi kolonisationsområde.
Genom kungl. domänstyrelsens remissresolution S. I: 1683 den 20 sistlidne
december anmodad avgiva yttrande rörande statsrevisorernas berättelse
över Ö. Limingojärvi kolonisationsområde får jag med biläggande av
från jägmästaren inhämtat yttrande i ärendet vördsamt anföra.
Vid statsrevisorernas besök var såväl jag själv som jägmästaren närvarande
och mot berättelsens sakuppgifter finnes intet egentligt att anföra
än vad jägmästaren påpekat angående kronotorpsupplåtelserna. Jag önskar
dock framhålla att jag meddelade statsrevisorerna att jag efter direktiv
från kungl. domänstyrelsen tidigare förgäves sökt intressera egnahemsnämnden
för detta område och att det nu var avsikten att söka biträde av
lantbruksnämnden för frågans rationella lösning. Statsrevisorerna förutsätta
att ett nedläggande av vissa kolonat skall ske och att till dess så skett bör
inga byggnadsarbeten äga rum med statsbidrag. Jägmästaren har även med
anledning härav förklarat sig ämna avstyrka alla ansökningar om statsbidrag
till byggnadsreparationer. Huru sakligt berättigat detta än kan vara
ifrågasätter jag om detta är möjligt och rimligt av följande skäl. Beroende
på det arbetsprogram som lantbruksnämnden bar kan man väl näppeligen
förvänta sig att frågan om Vinsaområdets rationalisering kan lösas förrän
kanske om några år. Och även om man vid denna planlösning skulle komma
fram till att några kolonat skall nedläggas är det därmed ej sagt att så
omedelbart sker, då eu kolonist cj kan tvingas till avflyttning och väl ej
11—''iU71C>(). Rev. berättelse ang. statsverket år 1948. It.
162 —
heller flyttar utan att han erbjudes något för honom bättre. Att under tiden
låta djuren stå i förfallna, kalla och fuktiga ladugårdar med påtalanden från
kommunala inspektionsörgan och tidningsskriverier om domänverkets byggnader
är för mig ej tilltalande och knappast rätt. .lag är fullt införstådd
med statsrevisorerna att byggnadsarbetena i görligaste mån böra begränsas
men de nödvändigaste reparationerna böra företagas och mer är ej heller
gjort, som väl framgår av storleken av de anslag, som jägmästaren i sitt
yttrande redovisat. Beträffande ladugårdarnas inredande för 5—6 kor som
statsrevisorerna påtalat vill jag framhålla, att kolonatuthusen äro till sin
storlek standardhus och inredningen endast gjord efter kreatursbesättningens
storlek, varför en reparation med inredning för 5—6 kor ej blir nämnvärt
dyrare än för 3—4 kor.
I slutet av sin berättelse (s. 8) framhålla statsrevisorerna, dels att i den
mån liknande förhållanden äro till finnandes inom andra kolonisationsområden
åtgärder böra vidtagas för tillrättaläggande av förutsättningarna
för jordbruksdriften, dels att investering av statsmedel för byggnadsförbättringar
på enstaka, avsides belägna skogstorp och andra under domänverket
hörande lägenheter ej bör förekomma. I anledning härav vill jag
framhålla att några andra kolonier av Vinsatypen ej finnas inom distriktet.
Inom Äihämä och Ängeså kolonatområden har visserligen inga kolonat
ännu föreslagits till krt/43 men är detta speciellt beträffande det större
området, Ängeså, beroende på dels att kolonisterna till stor del arbeta
inom andra fack än i skogen dels att tillgång på annan arbetskraft varit
så pass god att man ej velat överföra dessa i första hand, då byggnadsprogrammet
för krt/43 varit stort och tungt nog ändå. Även har avsikten med
dessa områden varit att söka förmå en del kolonister att övergå till skogsarbetarsmåbruk
eller nedlägga sina kolonat.
Beträffande påpekandena angående de enstaka skogstorpen framhöll jagför
statsrevisorerna att domänverkets byggnadspolitik var just att söka
nedlägga alla enstaka bebyggelser och i varje fall ej överföra sådana till
krt/43.
Luleå den 3 januari 1949.
Nils Undén.
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 176, § 31.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1948 har Kungl. Maj :t anbefallt lantbruksstyrelsen
att avgiva yttrande över riksdagens revisorers uttalande angående
Östra Limingojärvi kolonisationsområde (§ 31).
Med bifogande av yttrande från lantbruksnämnden i Norrbottens län samt
återställande av remissakten får lantbruksstyrelsen anföra följande.
Vissa med förevarande ärende sammanhängande frågor ha behandlats i
den utredning som på Kungl. Maj :ts uppdrag verkställts av egnahemsstyrelsen
i samråd med domänstyrelsen rörande kolonisationsverksamheten i
Norrland och Dalarna samt upplåtelse av skogstorp, odlingslägenheter, kronotorp
och andra lägenheter å kronomark i de sex nordligaste länen, vilken
utredning överlämnades till chefen för jordbruksdepartementet den 16 februari
1942. Ifrågavarande utredning föranledde proposition till riksdagen
— 163
och ny kungörelse i ämnet utfärdades den 17 juni 1943 (nr 532), vilket
omnämnes av revisorerna.
I utredningen förutsatte egnahemsstyrelsen och domänstyrelsen att egnahemsorganen
skulle medverka vid överförandet till jordbruksegnahem, bostadsegnahem
och arbetarsmåbruk av sådana lägenheter, som icke kunde
upplåtas som kronotorp enligt de nya bestämmelserna. Ett villkor för ett
dylikt överförande var givetvis att lägenheterna gåvos en lämplig storlek
och ägosammansättning.
En samverkan i dessa frågor har också efter den nya kungörelsens utfärdande
i viss utsträckning kommit till stånd mellan över jägmästarna och
revirförvaltarna å ena sidan och egnahemsnämnderna å den andra. Sedan
egnahemsorganisationen upphört och dessa arbetsuppgifter övertagits av
lantbruksstyrelsen och de nyinrättade lantbruksnämnderna från och med
den 1 juli 1948, har ett fortlöpande samråd i sådana frågor ägt rum.
Otvivelaktigt förekomma problem av den art, som påvisats av riksdagens
revisorer i fråga om Östra Limingojärvi kolonisationsområde, jämväl inom
andra områden för lägenhetsupplåtelser på kronomark. En planering av
dessa lägenheters framtida användning ur jordbrukssynpunkt synes böra
komma till stånd så snabbt som möjligt. För vissa områden, där problemen
äro särskilt brännande, bör en dylik planläggning kunna ske relativt
snart. Det bör dock beaktas, att planeringen av jordbruksupplåtelserna på
kronomark mången gång lämpligen bör anstå, tills lantbruksnämnden med
stöd av en för ett större område verkställd regionalplanering kan bedöma
jordbrukets utveckling och inriktning samt statens medverkan i rationaliseringen
efter större linjer. På grund av att den nya lantbruksorganisationen
icke kunnat givas en sådan omfattning, som med hänsyn till alla föreliggande
arbetsuppgifter i och för sig varit önskvärd, och då anslagen till verksamheten
av statsfinansiella skäl måst kraftigt begränsas kan det icke heller
bli möjligt för lantbruksnämnderna att på kort tid upptaga till behandling
alla frågor som pocka på sin lösning.
På grund härav kan det förflyta en viss tid innan slutligt ställningstagande
kan ske till det totala investeringsbehovet för förbättring av ifrågavarande
jordbruk. Det torde emellertid icke vara erforderligt, att alla investeringar
för detta ändamål upphöra. Sådana förbättringar, som kunna
bedömas under alla omständigheter bli till nytta, böra icke uppskjutas.
Det torde t. ex. i regel vara möjligt att på ett tidigt stadium avgöra huruvida
ett bostadshus bör bibehållas för så lång tid, att en reparation är motiverad,
liksom att bedöma om en åkerareal har sådan belägenhet och sådant
värde, att en torrläggning bör ifrågakomma. Samråd i sådana fall mellan
domänverket och lantbruksnämnderna kan relativt lätt komma till stånd.
Det torde emellertid böra ankomma på de av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
tillkallade kronolägenhetssakkunniga att närmare utreda
hur dessa investeringar böra ske.
Vad östra Limingojärvi kolonisationsområde beträffar kan lantbruksstyrelsen
icke nu taga ställning till frågan huruvida bärkraftiga jordbruk
eller stödjordbruk är den lämpligaste jordbruks!ypen inom området. Lantbruksnämndens
planering bör bland annat innefatta eu utredning härom.
I silL yttrande i ärendet anför emellertid lantbruksnämnden, att överenskommelse
om eu planering av området redan träffats mellan överjägmästaren
och lantbruksdirektören och att denna planering skall igångsättas sä
snart personal kan avdelas för uppgiften.
Lantbruksstyrelsen kommer att fortsättningsvis ha sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor och är beredd att, så långt personal- och medelsresurser
förslå, deltaga i planläggningen av jordbruksupplåtelser på kronomark.
— 164 —
I detta ärendes slutliga handläggning ha generaldirektören, överdirektörerna,
ledamöterna Malmberg och Själander samt t. f. byråchefen Berg, föredragande,
deltagit.
Stockholm den 15 januari 1949.
Underdånigst
ERIC LINDEBERG.
STIG G:SON BERG.
Bilaga.
Till kungl. lantbruksstyrelsen.
I anledning av kungl. styrelsens remiss den 31 sistlidne december med
begäran om yttrande över statsrevisorernas uttalanden får lantbruksnämnden
i Norrbottens län vördsamt anföra följande.
§ 31. Östra Limingojärvi kolonisationsområde.
Revisorernas uttalande ger icke lantbruksnämnden anledning till något
särskilt yttrande. Upplysningsvis kan meddelas alt lantbruksdirektören och
överjägmästaren före revisorernas besök i Norrbotten överenskommit att lantbruksnämnden
skulle verkställa individualplanering av kolonisationsområdet.
Arbetet därmed skall igångsättas så snart personal kan avdelas för uppgiften.
§ 32. G. E. Broms’ egnahemsstiftelse.
Lantbruksnämnden har för avsikt att igångsätta utredning och planering
rörande de fastigheter, som tillhört stiftelsen, så snart tillgången på personal
och medel gör det möjligt. Därvid komina de av revisorerna framförda
synpunkterna att beaktas.
§ 33. Björkfors jordförmedlingsföretag.
Såvitt nu kan bedömas torde några nya upplåtelser av den lantbruksnämnden
tillhöriga marken icke komma att ske. Nämnden kommer i första
hand att inrikta sig på att fullgöra åtagandena i avtalet mellan egnahemsnämnden
och egnahemsköparna. Skogsvårdsstyrelsen har utlovat visst bistånd
beträffande de skogsvårdande åtgärderna. Lantbruksnämnden skall
också på allt sätt understödja uppodlingen av de försålda lotterna. Därvid
skall i den mån nämnden i fortsättningen kommer att ha tillgång till nyodlingstraktorer
dessa stå till förfogande.
Den maskinhyra för traktorer lantbruksnämnden tillämpat vid nyodlingsverksainheten
har under den gångna säsongen utgjort 50 kronor per effektiv
arbetstimme. I genomsnitt har kostnaden för plöjning, stubb- och stenbrytning
uppgått till 250 kronor per hektar.
Lantbruksnämnden delar revisorernas uttalande att företag av ifrågavarande
slag icke böra startas, enär kostnaderna för genomförandet i allmänhet
bliva orimligt höga.
§ 34. Vissa iakttagelser rörande arbetarsmåbruk i Norrbottens län.
Arbetarsmåbruksverksamheten har upphört från och med den 1 juli
1948. Beträffande sådana jordbruk och andra stödjordbruk gälla numera
bestämmelserna för verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering,
om jordbruksegnahem in. m. Statlig lånegaranti för förvärv av stödjordbruk
får numera (SFS 366/1948 § 5) meddelas endast under förutsättning
att brukaren kan antagas erhålla tillfredsställande försörjning genom
165 —
arbete utanför jordbruket och att stödjordbruket har sådan storlek och ägosammansättning,
att det kan anses lämpligt för det avsedda syftet. I följd
därav torde det i framtiden ytterst sällan ifrågakomma att helt nyanlägga
stödjordbruk. Inom Norrbottens län finnes ett mycket stort antal stödjordbruk
(omkring 40 % av alla jordbruk i länet enligt 1945 års fastighetstaxering),
varför behov av flera sådana icke synes föreligga.
Revisorernas uttalande är enligt lantbruksnämndens mening värt att beaktas.
§ 35. Upplåtelser av jordbrukslägenheter åt lappar, som lämnat renskötseln.
Revisorerna ha påtalat att kostnaderna för iordningställande av jordbrukslägenhet
blivit väsentligt större än beräknat. Enligt lantbruksnämndens mening
torde den år 1941 förutsatta kostnaden — 7 500 kronor per lägenhet —
redan då ha varit beräknad i underkant. Lantbruksnämnden beräknar att
uppförande av nödiga byggnader för en jordbrukslägenhet med skälig utrymmes-
och utrustningsstandard för närvarande uppgår till omkring 40 000
kronor. Reträffande lägenheten Allejaur må framhållas att ekonomibyggnaden
där gjorts större än som eljest är vanligt vid jordbrukslägenheter. Enär lägenheten
innehåller omkring 5 hektar odlad jord och 1 hektar odlingsmark
ansågs det lämpligt att bygga ladugården för 5 kor.
Angående efterfrågan på jordbrukslägenheter bland lapparna må framhållas
att utöver de ansökningar, som beviljats, trettio framställningar inkommit
till egnahemsnämnden.
Revisorerna ha uttalat att »lapparna endast i undantagsfall äga förutsättningar
att idka fast jordbruksdrift». Uttalandet torde vara riktigt, men det
har heller icke från något håll förutsatts att den första generationen av lägenheternas
innehavare på långt när skulle kunna utöva jordbruk med samma
framgång som den bofasta befolkningen. Verksamheten har betraktats som
ett led i strävandena att få den del av lappbefolkningen, som slutat med
renskötsel, bort från fjälldalarna och inlemmade i den bofasta befolkningens
näringsliv. I enlighet med uttalanden i förarbetena till kungörelsen har därför
egnahemsnämnden för vinnande av erfarenhet bedrivit verksamheten på
försök.
Revisorerna ha uttalat att det statliga stöd, som bör skänkas lappar, som
nödgats lämna renskötseln, torde givas annan karaktär, exempelvis genom
upplåtelser av bostadslägenheter. Lantbruksnämnden är icke beredd att nu
taga ståndpunkt till detta förslag. Frågan torde få bli föremål för ytterligare
överväganden. Såvitt lantbruksnämnden har sig bekant komma dithörande
problem att uppmärksammas av 1948 års sakkunniga för vissa bostadsförbättringsfrågor.
I
I handläggningen av detta ärende ha deltagit ledamöterna Lövgren, Englund,
Svanberg, Werner och Wikström samt suppleanterna Elgstrand och
Sandberg. Dessutom var biträdande sekreteraren Arvidsson tillstädes.
Hit remitterade handlingar återgå härjämte.
Luleå den 8 januari 1949.
För lantbruksnämnden:
I. Werner.
— 166 —
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 180, § 32.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1948 har lantbruksstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse
till 1949 års riksdag anfört rörande G. E. Broms’ egnahemsstiftelse, verksam
i Karl Gustavs socken i Norrbottens län.
Med överlämnande av ett från lantbruksnämnden i länet inhämtat yttrande
får lantbruksstyrelsen anföra följande.
Stiftelsens fasta egendom har — såsom revisorerna anfört — under förutsättning
av Kungl. Maj:ts godkännande försålts till lantbruksnämnden.
Sedan stiftelsen underställt försäljningen Kungl. Maj:ts prövning, har lantbruksstyrelsen
i utlåtande den 19 november 1948 tillstyrkt försäljningen.
Enligt vad lantbruksstyrelsen inhämtat, kommer stiftelsens styrelse inom
kort att begära godkännande av ändring i stadgarna för verksamheten, innebärande
att avkastningen av stiftelsens kapital skall användas till bidrag
och premier till förbättring av jordbruk inom det område, där stiftelsen hittills
haft att verka. Därmed torde stiftelsens syfte även för framtiden komma
att främjas på ett för jordbruket i orten lämpligt sätt.
Lantbruksstyrelsen delar de synpunkter, som revisorerna framfört i fråga
om ytterligare investeringar i vattenregleringsföretaget och om dispositionen
av de ifrågavarande markerna. Såsom lantbruksnämnden anfört, komma
de av revisorerna framförda synpunkterna att beaktas i det fortsatta arbetet
med projektet.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören, överdirektör
Wetterhall, föredragande, byråcheferna Collin och Hägglund samt t. f.
byråchefen Berg.
Stockholm den 13 januari 1949.
Underdånigst
ERIK LINDEBERG.
HANS WETTERHALL.
(Lantbruksnämndens i Norrbottens län yttrande infört efter § 31 s. 16b.)
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 184, § 33.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1948 har lantbruksstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse till
1949 års riksdag anfört rörande Björkfors jordförmedlingsföretag i Nederkalix
socken, Norrbottens län.
Med överlämnande av ett från lantbruksnämnden i länet inhämtat yttrande
får lantbruksstyrelsen anföra följande.
— 167 —
I likhet med revisorerna anser lantbruksstyrelsen det med hänsyn såväl
till köparna som till de å lotterna redan nedlagda kostnaderna i hög grad
angeläget att de försålda tio stvckningslotterna iordningställas, så att de
komma att utgöra bärkraftiga brukningsenheter. De åtta lotter, vilka köparna
tagit i besittning och å vilka de uppfört byggnader, böra snarast möjligt
iordningställas, särskilt med hänsyn till att möjligheterna till arbetsförtjänster
utanför fastigheterna synas bli små, då huvuddelen av de av jordförmedlingsorganet
bekostade anläggningarna (vägar, diken m. m.) slutförts.
Beträffande de två lotter, å vilka odling eller uppförande av byggnader
icke påbörjats, böra investeringar nu göras endast om köparna äro angelägna
att bosätta sig på lotterna och iordningställa dem.
Sedan viss uppodling nu ägt rum, innehålla de åtta helt eller delvis bebyggda
lotterna tillsammans ca 18 hektar åker och 128 hektar odlingsmark.
Som en första etapp borde ungefär hälften av den till fastigheten hörande
odlingsmarken, eller ca 65 hektar, inom några år uppodlas. Brukningsenheterna
skulle därefter komma att innehålla envar ca 10 hektar åker. Vidare
erfordras uppförande av ekonomibyggnader å fyra lotter samt bostäder å
fyra lotter.
Lantbruksstyrelsen understryker revisorernas uttalande, att det är föga
sannolikt, att en köpare i ett fall som detta utan eget kapital skulle kunna
inom rimlig tid åstadkomma ett bärkraftigt jordbruk, och att användandet
av moderna maskiner torde vara en förutsättning för att odlingsarbetet skall
bli utfört inom rimlig tid och till överkomliga kostnader. Lantbruksnämnden
äger inga härför lämpade traktorer utan har hittills fått av kronan förhyra
traktorer. Denna möjlighet synes icke längre stå öppen, varför det är
ovisst, när odlingsverksamheten kan fortsätta. Inom lantbruksstyrelsen och
lantbruksnämnden undersökas emellertid möjligheterna att lösa frågan om
anskaffande av traktorer för odlingsarbeten inom länet. Lantbruksnämnden
bör såvitt möjligt medverka till ordnandet av maskinhållning vid nyodling
för jordbrukarna i Björkfors.
De byggnadsarbeten, som erfordras å lotterna, äro av sådan storleksordning,
att vissa inbesparingar torde ernås, om de utföras samtidigt under
lantbruksnämndens medverkan.
Om de sålunda ifrågasatta arbetena utföras, skulle de åtta lotterna relativt
snabbt kunna iståndsättas så att de kunna giva brukarna ett skäligt
uppehälle. Sedan marken utnyttjats någon tid och kommit i god hävd kan
vid behov ytterligare uppodling företagas. Denna torde därvid kunna i viss
mån avvägas efter vederbörande brukares förmåga att bära med uppodlingen
förenade kostnader. Genomförandet av åtgärderna förutsätter — förutom
fortlöpande medverkan från lantbruksnämnden — att kreditfrågan ordnas.
Därvid böra lån och bidrag beviljas enligt de från och med den 1 juli 1948
gällande bestämmelserna om egnahemslån (SFS nr 546/48), om familjebostadsbidrag
och bränslebidrag (SFS nr 547/48) samt om statligt stöd till
jordbrukets yttre och inre rationalisering (SFS nr 342/48). Det ankommer
därvid på lantbruksnämnden att pröva, i vad mån bidrag enligt sistnämnda
kungörelse bör utgå utöver vad som enligt kungörelsen är stadgat som normall
högsta bidrag. Därjämte hör observeras, att den av revisorerna omnämnda
skogsmedelsfonden å ca 62 ()()() kronor står till förfogande för vissa
förbättringsåtgärder.
Under de närmaste tjugo åren eller i varje tall under lång tid framat torde
nyanläggning av ytterligare jordbruk inom området icke ifrågakomma.
Om ytterligare upplåtelser av brukningsenheter befinnas icke alls höra ske,
synes vid en senare tidpunkt till prövning höra upptagas frågan om dispositionen
av gemensam be Isskogen. Därvid synes i första hand höra övervä
-
— 168 —
gas att överlåta stamfastighetens andelar i skogen till de försålda lotterna,
varvid det kan bli lämpligt att tillföra skogen även mark, som nu betecknats
som odlingsmark m. in. Uppdelning av gemensamhetsskogen på de
olika lotterna synes, så vitt nu kan bedömas, icke böra äga rum. Vid gemensam
förvaltning torde nämligen såväl de enskilda delägarnas intresse av
största möjliga avkastning som det allmännas intresse av elt effektivt utnyttjande
av skogsmarkens och skogsbeståndets produktionsförmåga bliva
bäst tillgodosedda. En förändring av andelsinnehaven synes emellertid icke
vara aktuell förrän vid den tidpunkt, då gemensamhetsskogen på sätt avsetts
i avtalet den 9 augusti 1947 erhållit normalt virkesförråd och erforderliga
föryngringsåtgärder vidtagits.
Riksdagens revisorer ha funnit anledning till det allmänna uttalandet,
att det — även om de naturliga förhållandena icke äro ogynnsamma — synes
ovisst, huruvida företag av sådan art som Björkfors jordförmedlingsföretag
för närvarande över huvud taget kunna genomföras till rimliga
kostnader. Vad som förekommit vid Björkfors jordförmedlingsföretag,
där allmänna medel till betydande belopp nedlagts på vägar, diken och
framdragande av elektriska ledningar och där fullföljandet ändock stöter
på ekonomiska svårigheter, ger enligt lantbruksstyrelsens mening klart
belägg för meningen, att uppbyggnad från grunden av jordbruk på obruten
mark som regel icke kan genomföras med endast det ekonomiska stöd, som
enligt gällande författningar kan lämnas. Enligt lantbruksstyrelsens mening
böra statliga insatser till jordbrukets främjande användas på objekt,
där de ge bättre ekonomiskt resultat. De av riksdagen antagna riktlinjerna
för jordbrukspolitiken innebära också att rationaliseringsorganen främst
böra inrikta sin verksamhet vad rör yttre och inre rationalisering på att förstärka
och förbättra sådana befintliga brukningsenheter, som icke äro eller
genom driftsrationalisering kunna bringas upp till bärkraftiga jordbruk.
Däremot torde det endast i undantagsfall kunna ifrågakomma att tillskapa
nya brukningsenheter genom nyanläggning på obruten mark.
Det torde sålunda i varje fall i nuvarande läge icke komma i fråga att genomföra
nya projekt av liknande art och omfattning som Björkfors jordförmedlingsföretag.
Beträffande de redan tidigare igångsatta kolonisations- och jordförmedlingsföretagen
i övrigt i Övre Norrland böra vissa företag, som visat sig icke
ha förutsättningar att leda till avsett resultat, avvecklas. Till övriga företag
bör effektivt stöd lämnas, så att fullföljandet kan ske utan onödig tidsutdräkt.
Det ankommer på lantbruksnämnderna att i första hand bedöma
om och i vad mån investeringar i dylika företag skola ske. Större investeringar
bli emellertid föremål för prövning av lantbruksstyrelsen.
Styrelsen får i detta sammanhang framhålla att projekt av större omfattning
men av annan karaktär än kolonisation i fortsättningen kunna förväntas
komma till utförande. Enligt lantbruksstyrelsens mening är det vid
verksamheten med jordbrukets yttre och inre rationalisering i hög grad angeläget,
att ifrågakommande förbättringsåtgärder av alla slag samordnas
och avvägas mot varandra, så att en samlad effekt inom en trakt nås på begränsad
tid. Styrelsen utgår från att varje projekt, ledande till betydande
investeringar, före utförandet skall bli föremål för ingående prövning, grundad
bland annat på kostnadsberäkning för klarläggande av totalkostnader
och ifrågakommande statligt stöd till samtliga åtgärder för projektets fullföljande
(vägbyggnad, torrläggning, bebyggelse, odling och jordförbättring,
omreglering av fastighetsindelningen etc.). Genom att jordbruksplaneringen
och huvuddelen av de statliga åtgärderna till stöd för jordbrukets yttre och
inre rationalisering ävensom den sociala låne- och bidragsverksamheten på
— 169 —
jordbrukets område efter omorganisationen den 1 juli 1948 handhaves av
lantbruk sstyrelsen med underlydande lantbruksnämnder, har styrelsen möjlighet
att förverkliga sagda önskemål. Styrelsen får emellertid framhålla såsom
särskilt angeläget, att icke blott planläggningsåtgärder samordnas utan
att även förverkligandet av sådana planer ordnas rationellt. Härför erfordras
dels att förrättningar avseende inre rationalisering (torrläggning, vagbyggnad,
betesreglering etc.) på lämpligt sätt sammankopplas med förrättningar
för yttre rationalisering (omreglering av fastighetsindelningen), dels
att utförandet av ett projekt, då dess genomförande beslutats, organiseras
och finansieras så att anläggningsarbetena fortlöpa utan onödiga avbrott.
Erfarenheterna bland annat från det av revisorerna granskade företaget visa,
att fördröjning av färdigställandet av större rationaliseringsprojekt kan
medföra onödiga svårigheter inte minst för vederbörande jordbrukare och
äventyrar projektets förverkligande.
I slutliga handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören,
överdirektör Ytterborn, överdirektör Wetterhall, föredragande, särskilda
ledamöterna Andersson, Malmberg och Själander, byråcheferna Collin och
Hägglund samt t. f. byråchefen Berg.
Stockholm den 13 januari 1949.
Underdånigst
ERIC LINDEBERG.
HANS WETTERHALL.
(Lantbruksnämndens i Norrbottens län yttrande infört efter § 31, s. 16i.)
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 189, § 34.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1948 har Kungl. Maj it anbefallt lantlnuksstyrelsen
att avgiva yttrande över riksdagens revisorers uttalande angående
vissa iakttagelser rörande arbetarsmåbruken i Norrbottens län.
Med bifogande av yttrande från lantbruksnämnden i Norrbottens län samt
återställande av remissakten får lantbruksstyrelsen anföra följande.
De brister som av riksdagens revisorer konstaterats hos vissa arbetarsmåbruk
i Karl Gustafs socken och som likaledes påtalats av egnahemsstyrelsen
i den utredning rörande arbetarsmåbruken i överkalix kommun, vilken
överlämnades till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 25
maj 1948, torde till stor del bero på att vederbörande kommuner, som handhaft
låneverksamheten, icke tillräckligt beaktat nödvändigheten av att anlägga
arbetarsmåbruk allenast på sådana platser där förutsättningai föiefunnits
för småbrukens bestånd på längre sikt. Först från och med den 1
juli 1940 ha de då nyinrättade statliga egnahemsnämnderna haft möjlighet
att pröva lämpligheten av småbrukets tilltänkta placering. Det stora flertalet
lån ha emellertid utlämnats före 1940. Likväl bör bemärkas, att kraven
på jordbrukens lokalisering med hänsyn till kommunikationsleder och arbetstillfällen
avsevärt skärpts sedan 1933, då de första arbetarsmåbrukslånen
— 170 —
beviljades, och att det knappast kunnat förutsättas, att kommunernas beslutande
organ skulle kunnat helt förutse den utveckling som skulle komma.
Lantbruksstyrelsen delar helt revisorernas mening, att lantbruksnämnderna
i fortsättningen noggrant måste tillse att investering av allmänna medel
för förbättringsåtgärder o. d. endast sker på sådana arbetarsmåbruk,
som bedömas komma att bestå på längre sikt. Detta är ju också det allmänna
villkor som uppställts i gällande kungörelse angående statligt stöd till
jordbrukets rationalisering och tillämpningen av denna bestämmelse är givetvis
föremål för lantbruksstyrelsens uppmärksamhet.
Det av revisorerna påtalade förhållandet, att arbetarsmåbrukslåntagare i
många fall kommit i åtnjutande av lån och bidrag i andra former från det
allmänna, såsom barnrikelån, bostadsförbättringsbidrag, nybyggnadslån, nvodlingslån
och kommunala bidrag har tidigare påpekats av egnahemsstyrelsen
i olika sammanhang, varvid styrelsen framhållit att den i regel varit
obenägen att medgiva eller medverka till en sådan anordning, trots att önskemål
härom framförts från många olika håll, bl. a. i motioner i riksdagen.
I de fall, där sådant stöd genom egnahemsorganisationen lämnats utöver arbetarsmåbrukslånet,
har detta i regel föranletts av de särskilda förhållanden,
som inträtt genom kristiden, och de sociala vådor, som underlåtenhet att
lämna lån eller bidrag, skulle förorsakat. Detta gäller speciellt lån och bidrag
till bostadshus samt till elektrifiering och vatten- och avloppsanläggningar.
De kommunala bidragen torde i flertalet fall ha föranletts av svårigheterna
för låntagarna att färdigställa småbruken under krigstiden, då
dels militärtjänstgöring fördröjt arbetet och dels priset på material och arbetskraft
avsevärt stegrats.
Eftersom långivningen till arbetarsmåbruk numera upphört, komma arbetarsmåbrukslåntagarna
att ha samma ställning i fråga om ytterligare statligt
stöd som andra ägare till jordbruk av motsvarande storleksklasser. Jämlikt
sin uppgift kommer lantbruksstyrelsen att söka sörja för ändamålsenliga
åtgärder även beträffande dessa jordbruk.
I detta ärendes slutliga handläggning ha generaldirektören, överdirektörerna,
ledamöterna Malmberg och Själander, byråchefen Collin samt t. f.
byråchefen Berg, föredragande, deltagit.
Stockholm den 15 januari 1949.
Underdånigst
ERIK LINDEBERG.
STIG G:SON BERG.
(Lantbruksnämndens i Norrbottens lön yttrande infört efter § 31, s. 164.)
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 195, § 35.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1948 har lantbruksstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse
till 1949 års riksdag anfört rörande upplåtelser av jordbrukslägenheter åt
lappar, som lämnat renskötseln.
— 171
Med överlämnande av ett från lantbruksnämnden i Norrbottens län inhämtat
yttrande får lantbruksstyrelsen anföra följande.
Lantbruksstyrelsen delar revisorernas mening att ifrågavarande verksamhet
hitintills icke lett till åsyftade resultat och att ytterligare upplåtelser av
jordbrukslägenheter åt lappar i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen
den 6 juni 1941 (nr 484) bör komma till stånd endast i undantagsfall.
Det stöd, som från statens sida bör skänkas åt lappar, som nödgats lämna
renskötseln, bör måhända givas annan karaktär, ett spörsmål, som dock bör
ytterligare utredas. Lantbruksstyrelsen är — i likhet med lantbruksnämnden
— icke beredd att nu taga ståndpunkt till frågan hur sådant stöd^ bör
inriktas. Underlag för bedömande av frågan torde i viss mån kunna erhållas
i samband med den utredning, som uppdragits åt 1948 års sakkunniga för
vissa bostadsförbättringsfrågor.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören, överdirektör
Ytterborn, överdirektör Wetterhall, föredragande, och byråchefen Collin.
Stockholm den 13 januari 1949.
Underdånigst
ERIC LINDEBERG.
HANS WETTERHALL.
(Lantbruksnämndens i Norrbottens län yttrande infört efter § 31, s. 165.)
Fiskeristyrelsens med statens
fiskeriförsök
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 200, § 36.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1948 har Kungl. Maj :t anbefallt fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök att inkomma med yttrande över § 36 i statsrevisorernas
berättelse till innevarande års riksdag, avseende lån till AB Uplandsprodukter.
Med anledning härav får fiskeristyrelsen med remissaktens återställande
i underdånighet anföra följande.
Revisorerna framhålla att ifrågavarande bolag ävensom dess moderföretag,
Uppsala läns fiskförsäljningsförening u. p. a., försatts i konkurs och
att det vid den företagna konkursutredningen framgått, att den sammanlagda
bristen i konkursen för borgenärernas del belöpte sig till 450 000 kronor
samt att statens lånefordran hos bolaget sammanlagt uppginge till
107 000 kronor, därav 12 000 kronor utgjorde ännu ogulden del av ett genom
Kungl. Maj :ts beslut den 24 november 1939 beviljat lån å ursprungligen
30 000 kronor. Av konkursutredningen hade vidare framgått, att ovannämda
lånebelopp å 100 000 kronor aldrig kommit bolaget till banda utan omedelbart
insatts på Uppsala läns fiskförsäljningsförenings checkräkning i aktiebolaget
Svenska Handelsbanken, vilken räkning vid tillfället varit överdragen
med betydande belopp.
Beträffande det den 28 februari 1947 beviljade lånet föreskrev Kungl.
Maj :t att för lånets lyftande och åtnjutande skulle, förutom i kungörelsen
172 —
den 11 maj 1934 (nr 138) angående lån av statsmedel för främjande av beredning,
förvaring och avsättning av fisk meddelade bestämmelser, gälla följande
villkor. Lånet, för vilket säkerhet skulle ställas genom borgen av Uppsala
läns fiskförsäljningsförening, skulle, sedan det innehafts under två år,
under därpå följande tio år återbetalas med lika belopp årligen. Ränta, som
skulle utgå först efter två år, skulle beräknas efter 3,6 procent. Bolaget hade
vidare att årligen inom tid och på sätt, som statskontoret efter samråd med
lantbruksstyrelsen ägde föreskriva, dels styrka att bolagets verksamhet bedreves
ändamålsenligt dels avgiva redogörelse för det ekonomiska resultatet
därav.
Revisorerna finna, att den utredning, som legat till grund för beslutet om
beviljande av ifrågavarande lån, varit synnerligen bristfällig samt att de kontrollföreskrif
ter, som meddelats för lånets lyftande och tillgodonjutande
knappast utformats på ett ur statens synpunkt betryggande sätt. De nu gjorda
iakttagelserna syntes därför påkalla, att vid medgivande av lån och
understöd, varom här vore fråga, större uppmärksamhet än vad nu vore
fallet ägnades åt frågan om en tillfredsställande utformning av erforderliga
kontrollföreskrifter.
Eftersom fiskeristyrelsen inrättades den 1 juli 1948 kan styrelsen icke
yttra sig över omständigheterna i samband med ifrågavarande låns beviljande
eller om villkoren för lånets lyftande och tillgodonjutande. I detta
sammanhang bör dock framhållas, att inom fiskeriadministrationen saknats
och saknas alltjämt sakkunskap på det rent affärstekniska området. Vid
bedömandet av en ansökning om ett sådant lån, varom är fråga, kan
fiskeriadministrationen därför endast uttala sig i frågan, huruvida lånet
kan förväntas bliva till gagn för den verksamhet detsamma avser att främja
samt huruvida de allmänna förutsättningarna för företagets rörelse i övrigt
äro sådana, som fordras för bifall till en låneansökning.
På grund av att, som ovan anförts, fiskeristyrelsen icke haft någon befattning
med nu ifrågavarande lån, anser styrelsen sig böra begränsa sitt
yttrande till den del av revisorernas uttalande, som avser den framtida låneverksamheten
av här ifrågavarande slag. Innan styrelsen ingår härpå bör
dock först framhållas, att denna verksamhet hittills uppenbarligen varit
till synnerligen stort gagn för fiskerinäringen, i det att den möjliggjort en
rationalisering och effektivisering av avsättningen och beredningen av fisk,
som utan densamma säkerligen icke kunnat åstadkommas.
Sammanlagt synas från och med år 1934 ha beviljats 90 lån till ett sammanlagt
belopp av 2 944 000 kronor. Bortsett från fyra större lån, som
omedelbart i början av verksamheten beviljades sammanslutningar på västkusten
för försök med snörpvadsfiske vid Island — alltså ett ändamål,
som ligger något vid sidan av den verksamhet dessa lån egentligen avse att
stödja — vilka försök i stort sett misslyckades och där lånen på grund härav
måste avskrivas, ha förluster för statsverket före AB Uplandsprodukters
fallisemang endast uppstått i samband med tre lån till ett sammanlagt
belopp av omkring 57 600 kronor. Med hänsyn till de dåliga konjunkturerna
för fiskerinäringen under 1930-talet måste detta anses förhållandevis
tillfredsställande.
Innan fiskeristyrelsen ingår på en diskussion av de åtgärder, som böra
vidtagas för ernående av större trygghet beträffande uppfyllandet av lånevillkoren,
torde styrelsen få i korthet redogöra för de regler, som härutinnan
hittills synas ha följts.
Enligt ovannämnda kungörelse den It maj 1934 (nr 138) angående
lån av statsmedel för främjande av beredning, förvaring och avsättning av
fisk, vilken ändrats genom kungörelsen den 17 juni 1948 (nr 314), äro
— 173 —
sådana lån, varom här är fråga, i första hand avsedda att tilldelas ekonomiska
föreningar av fiskare. Endast om särskilda skäl därtill äro, kan
sådant lån beviljas annan än dylik förening. Endast några få enskilda personer
eller företag, som icke haft karaktär av fiskaresammanslutningar, ha
erhållit dylika lån. Ställande av godtagbar säkerhet är i ovannämnda kungörelse
icke angivet som förutsättning för erhållande av lån. En viss praxis
synes emellertid i detta hänseende ha utvecklats, i det att Ivungl. Maj :t i allmänhet
fordrat säkerhet för lånets återbetalning i de fall, då lån beviljats
enskilda personer och företag, under det att en dylik fordran vanligen icke
uppställts, då låntagaren varit fiskaresammanslutning, vare sig denna
sammanslutning haft karaktär av förening eller bolag, såvida icke —
såsom beträffande aktiebolaget Uplandsprodukter — säkerhet erbjudits av
låntagaren.
Beträffande kontrollen över att ett beviljat lån användes på avsett sätt
och att en låntagares verksamhet bedrives lämpligt har Ivungl. Maj :t i det
fall låntagaren varit enskild person eller bolag vanligen brukat föreskriva,
att låntagaren årligen skall, inom tid och på sätt, som statskontoret efter
samråd med lantbruksstyrelsen (fiskeristyrelsen) föreskriver, dels styrka
att bolagets verksamhet bedrives ändamålsenligt, dels avgiva redogörelse
för det ekonomiska resultatet därav. När låntagaren varit ekonomisk förening
har Kungl. Maj :t i regel ålagt föreningen att hos vederbörande länsstyrelse
påkalla utseende av revisor enligt 31 § lagen den 22 juni 1911
(nr 55) om ekonomiska föreningar med uppgift jämväl att minst var tredje
månad granska föreningens verksamhet och däröver avgiva rapport till
statskontoret en gång om året. Enligt skuldförbindelsen plägar dylik förening
dessutom åläggas att årligen genom intyg av vederbörande myndighet
styrka att föreningens verksamhet bedrives ändamålsenligt (vanligen
anlitas härför notarius publieus, landsfiskal e. d.) samt avgiva redogörelse
för det ekonomiska resultatet därav. Härav framgår att kontrollen
över föreningarnas rörelse är mera effektiv än över de låntagare, som utgöras
av enskilda personer eller bolag.
Enligt fiskeristyrelsens mening måste givetvis vid beviljandet av lån föreligga
utredning att lånet verkligen kommer att användas för avsett ändamål.
Det säkraste sättet att erhålla garantier för att lånet återbetalas är naturligtvis
åläggande för låntagaren att ställa fullgod säkerhet för lånet. Såsom
tidigare framhållits har sådan säkerhet i det övervägande antalet fall
hittills icke fordrats. Enligt fiskeristyrelsens mening är det icke lämpligt,
att ett sådant villkor generellt uppställes. Särskilt för fiskerisammanslutningar
möta ofta stora svårigheter att ställa fullt betryggande säkerhet för
ett lån och det främsta syftet med hela låneverksamheten — att stödja
fiskarenas ekonomiska organisationer — skulle sannolikt förfelas om full
säkerhet fordrades. Frågan huruvida ställande av säkerhet skall fordras
som villkor för ett låns tillgodonjutande torde därför böra avgöras i varje
särskilt fall, och hittills tillämpad praxis härutinnan, för vilken i det föregående
redogjorts, torde få anses i stort sett lämplig.
I de fall då betryggande säkerhet för lån icke fordras, hör givetvis i stället
effektiv och fortlöpande kontroll åstadkommas över lånets användning
ävensom över låntagarens rörelse och dennas ekonomiska resultat.
Av den ovan lämnade redogörelsen rörande den kontroll, som hittills föreskrivits
och utövats i förenämnda avseende, framgår, att denna kontroll
varit betydligt mer effektiv och kontinuerlig i de fall låntagarna varit föreningar
än beträffande övriga låntagare. Dessa senare äro ju nämligen endast
ålagda att eu gång om året insända redogörelse för sin verksamhet och
174 —
intyg (s. k. driftsbevis) om att verksamheten bedrives ändamålsenligt. Någon
mer kontinuerlig kontroll saknas alltså i detta fall och vad de s. k.
driftsbevisen beträffar, kan man givetvis icke fordra, att de personer, som
utfärda dessa, skola kunna ägna så mycken tid för undersökning av företaget
eller äga den ingående sakkännedom, att dessa intyg skola kunna tillmätas
någon mer utslagsgivande betydelse. Betydligt bättre är kontrollen i
fråga om de låntagare, som äro föreningar. Över dessas verksamhet är ju
nämligen den av länsstyrelsen utsedda revisorn skyldig att utöva fortlöpande
kontroll och den rapport, som han har att årligen avgiva till statskontoret,
bör därför vara fullt pålitlig. Det förefaller också troligt, att om
en dylik av statlig myndighet tillsatt övervakare funnits för AB Uplandsprodukter,
hade betydligt större möjligheter förelegat att bedöma bolagets
svaga ställning redan innan det sista lånet beviljades företaget. Det synes
därför lämpligt, att åtminstone i de fall, då låntagaren ej kan ställa fullgod
säkerhet, vid beviljande av lån varom här är fråga, vederbörande länsstyrelse
alltid anmodas utse revisor med det uppdrag, som nu plägat åvila revisor
för ekonomiska föreningar utsedd av länsstyrelsen jämlikt lagen den
22 juni 1911 om ekonomiska föreningar. Genom en dylik anordning torde
enligt fiskeristyrelsens mening skäliga garantier för lånens återbetalning i
regel kunna åstadkommas.
I detta ärendes handläggning har deltagit förutom undertecknade jämväl
byrådirektören Wikland.
Stockholm den 3 januari 1949.
Underdånigst
JÖBAN HULT.
CHR. HESSLE.
Statens livsmedelskommissions
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 200, § 36.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1948 har Kungl. Maj :t anbefallt statens
livsmedelskommission att avgiva yttrande över en till kungl. jordbruksdepartementet
samma dag inkommen handling, innefattande av riksdagens
revisorer framställda anmärkningar i anledning av att Kungl. Maj :t den
28 februari 1947 beviljat Aktiebolaget Uplandsprodukter ett statslån å
100 000 kronor. I den remitterade handlingen anföres, bland annat, att
ifrågavarande lån, som utanordnats från det under fonden för låneunderstöd
anvisade investeringsanslaget till Lån till främjande av beredning och
avsättning av fisk m. in., beviljats nämnda bolag för anskaffande av viss
kompletterande maskinutrustning till bolagets konservfabrik, att lånebeloppet
icke till någon del kommit till användning för det därmed avsedda ändamålet
utan omedelbart efter utbetalningen i sin helhet tagits i anspråk
för täckande av viss skuld, samt att bolaget ävensom de i anslutning till bolaget
drivna företagen Upsala läns fiskförsäljningsförening och Aktiebolaget
Uplandsfisk den 31 juli 1948 blivit försatta i konkurs, varigenom statsverket
åsamkats en betydande förlust. Biksdagsrevisorernas eget uttalande utmynnar
i ett framhållande av att de i ärendet gjorda iakttagelserna syntes
— 175
påkalla, att vid medgivande av lån och understöd, varom här är fråga,
större uppmärksamhet än vad nu vore fallet ägnades åt frågan om eu tillfredsställande
utformning av erforderliga kontrollföreskrifter.
Till besvarande av remissen får livsmedelskommissionen anföra följande.
I den proposition till 1934 års riksdag (nr 173), vilken låg till grund för
de alltsedan den 1 juli 1934 gällande bestämmelserna om lån till främjande
av beredning och avsättning av fisk m. in., uttalades, hland annat, att
Kungl. Maj :t, där fråga vore om lån till fiskareföreningar, ägde rätt att eftersätta
kravet på säkerhet för beviljade låneunderstöd. För andra låntagare
borde däremot stadgas ur statens synpunkt fullt betryggande lånevillkor.
Av de i propositionen återgivna förarbetena till ovannämnda bestämmelser
framgår vidare, att lånen i fråga närmast borde utgå till anläggande
eller inköp av salterier, rökerier, lagerlokaler o. d. samt inköp av transportmedel
m. in., medan lån endast »i särskilda fall» borde beviljas för anskaffande
av rörelsekapital.
Under en följd av år har därefter i första hand lantbruksstyrelsen fått
svara för utredningen i förekommande låneärenden av ifrågavarande slag.
Motsvarande uppgifter torde numera tillkomma fiskeristyrelsen. Livsmedelskommissionen
har uppmärksammat, att i vissa ärenden, där lån ifrågasatts
för andra företag än fiskareföreningar — t. ex. Aktiebolaget Listerlandets
fryserier (Kungl. Maj ds beslut den 3 september 1948), Aktiebolaget
Skånska ålimporten (Kungl. Maj ds beslut den 8 november 1946) och handelsbolaget
under firma Dikanäs fjällfiskkonserver, Löfström & Hansson
(Kungl. Maj ds beslut den 19 november 1946), — utredning, närmast i fråga
om säkerheten för lånet, därjämte fått verkställas av statskontoret. Vid
lånens beviljande har Kungl. Maj d, åtminstone i ett flertal fall, ålagt låntagaren
alt årligen inom tid och på sätt, som statskontoret efter samråd
med lantbruksstyrelsen (fiskeristyrelsen) föreskreve, dels styrka att den
verksamhet, för vilken lånet erhållits, bedreves ändamålsenligt, dels avgiva
redogörelse för verksamheten ävensom för det ekonomiska resultatet
därav.
Livsmedelskommissionen har på ett jämförelsevis sent stadium (med någon
regelbundenhet först fr. o. in. hösten 1946) genom remisser från Kungl.
Maj d inkopplats på ärenden av ifrågavarande slag.
Kommissionen har därvid ansett sig böra bedöma ärendena främst med
hänsyn till de sökta lånens värde för avsättningen av fisk och till deras betydelse
för folkförsörjningen.
Kommissionen har emellertid icke kunnat undgå att uppmärksamma, att
låneansökningarna ofta avsett mycket allmänt angivna ändamål, såsom
exempelvis anskaffande av rörelsekapital eller icke närmare specificerade
anläggningar eller inventarier. Kommissionen, som ansett eu dylik angivning
av låneändamålet i hög grad försvåra eller omöjliggöra en kontroll över
den rätta användningen av beviljat lån, har regelmässigt sökt tillse, alt utredningen
i hithörande låneärenden innehållit en i möjligaste mån fullständig
specifikation av ändamålen, därvid kommissionen, för alt kunna
tillstyrka ansökningen, såsom regel även påfordrat, att lånet skulle avse
anläggningar eller inventarieanskaffning och således icke rörelsekapital.
Kommissionen bär vidare inskränkt sina tillstyrkanden till alt, i likhet med
vad som gäller i fråga om lån till exempelvis andelsslaktericr och spannmälslagerhus,
gälla viss del (i allmänhet cirka %) av anläggningskostnaden,
varmed avsetts även kostnad för inventarier. Sina allmänna synpunkter
i fråga om den utredning angående låneändamålet in. in., som hör föreligga
i ärenden av hithörande slag, har kommissionen på följande sätt sammanfattat
i ett den 27 mars 1947 daglccknat utlåtande över eu låneansökning
— 17G
av Trelleborgsfisk, förening u. p. a.: »Kommissionen vill i detta sammanhang
erinra om den omsorgsfulla prövning, som ägnas ansökningar om
exempelvis statsbidrag för anläggande eller inrättande av andelsslakteri.
Vid sådana ansökningar skall bland annat fogas plan för ordnandet av rörelsen
vid den avsedda anläggningen ävensom driftskalkyl, utredning för
bedömande av behovet och lämpligheten av de åtgärder, för vilkas utförande
bidrag sökes, samt detaljerad redogörelse med beskrivning och kostnadsförslag
rörande de byggnads- eller inredningsarbeten, som avses. Det
skulle enligt kommissionens mening ur olika synpunkter vara lämpligt att
en liknande ordning tillämpades även beträffande ansökningar om bidrag
för anläggningar för beredning av fisk in. in.»
Såsom framgår av remisshandlingen har kommissionen även vid behandling
av den i ärendet ifrågavarande låneansökningen å 250 000 kronor från
Aktiebolaget Uplandsprodukter införskaffat specificerad uppgift över den
med ansökningen avsedda anläggningskostnaden (maskinanskaffning). Genom
utlåtande den 4 februari 1947 har kommissionen lämnat ansökningen
utan erinran i vad den avsåg 75 procent av nämnda kostnad, vilket motsvarade
ett belopp av 75 000 kronor, medan kommissionen däremot icke
ansett sig kunna i övrigt tillstyrka ansökningen (vilken till största delen
avsåg rörelsekapital). Den tjänsteman, som i kommissionen närmast haft
att svara för ärendets föredragning, hade dessförinnan — liksom tidigare
även statsrådet Sträng och statssekreterare Lange i jordbruksdepartementet
— vid besök i Uppsala kunnat bilda sig en allmän uppfattning om bolagets
fabriksanläggning och dess tekniska möjligheter. På grund av samtliga
föreliggande uppgifter om anläggningen, som otvivelaktigt kunde anses
fylla en betydande uppgift ur folkförsörjningssynpunkt och för tryggande
av avsättningen av fisk, hade kommissionen ansett den ifrågasatta
ytterligare upprustningen av densamma, vilken syntes vara ägnad att stärka
de ekonomiska förutsättningarna för bolagets fortsatta bestånd, skäligen
kunna stödjas med lån av allmänna medel.
Livsmedelskommissionen har icke ansett det tillkomma kommissionen att
närmare yttra sig om den ekonomiska säkerhet, som bör ställas för lån av
ifrågavarande slag, vilken uppgift — såsom framgår av det föregående - —
synts närmast böra ankomma på statskontoret. De ekonomiska uppgifter
om Aktiebolaget Uplandsprodukter, som funnos tillgängliga vid tidpunkten
för kommissionens behandling av bolagets låneansökning, hade icke heller
givit kommissionen anledning att fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på
behovet av särskild utredning om säkerheten. Några egentliga betalningssvårigheter
för bolagets vidkommande voro icke kända vid tidpunkten för
ansökningens behandling hos livsmedelskommissionen.
Kommissionen har emellertid, på grund av vad som förekommit i förevarande
fall, för avsikt att i fortsättningen vid behandlingen av ansökningar
om lån till hithörande ändamål särskilt beakta jämväl frågan om de
ekonomiska förutsättningarna för lånens utlämnande och i sina utlåtanden
angiva de synpunkter, vartill kommissionens överväganden härutinnan
kunna giva anledning.
Kravet på kontroll över att beviljat lånebelopp kommer det därmed avsedda
ändamålet till godo ävensom att verksamheten i fortsättningen bedrives
på lämpligaste sätt. har hittills beaktats så till vida att — enligt vad
ovan angives — Kungl. Maj :t brukat ålägga låntagare viss rapporleringsocli
redovisningsplikt i enlighet med föreskrifter, som utfärdats av statskontoret
efter samråd med lantbruksstyrelsen (numera fiskeristyrelsen).
Så är fallet även beträffande här ifrågavarande lån til! Aktiebolaget Uplandsprodukter.
Härjämte har låntagarens verksamhet, där fråga varit om
— 177 —
ekonomisk förening, i allmänhet även ställts under uppsikt av en av vederbörande
länsstyrelse utsedd revisor. Kommissionen finner lämpligt, att
för framtiden statlig revisor tillsättes även i annat fall än där låntagaren
är ekonomisk förening.
I den remitterade handlingen föreslå riksdagsrevisorerna såsom ytterligare
led i kontrollen över att lån användes till avsett ändamål, att de inköp,
för vilka lånet beviljats, skola ha styrkts, innan lånet utbetalas. Detta
förslag — som givetvis icke får innebära att även likvid måste ha erlagts
för de inköpta föremålen, innan lånet utbekommes — vill kommissionen
för sin del i princip biträda.
I behandlingen av detta ärende ha deltagit kommissionens ordförande
och vice ordförande samt ledamöterna herrar Carlsson och Olsson.
Stockholm den 18 januari 1949.
Underdånigst
Statens livsmedelskommission
OLOF SÖDERSTRÖM.
N. TOLSTOY.
Skogsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 205, § 37.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 18 december 1948 har skogsstyrelsen anbefallts
ingiva yttrande över riksdagens revisorers berättelse om den år 1948 verkställda
granskningen av verksamheten enligt anslaget till åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland in. in.
Till åtlydande härav och med återställande av akten får skogsstyrelsen,
som inhämtat bilagda yttranden från berörda skogsvårdsstyrelser, anföra
följande.
Riksdagens revisorers påpekanden synas väsentligen avse den starka begränsningen
av medelstilldelningen under senare år, vilken medfört, att de
planlagda åtgärderna icke kunnat utföras i den omfattning, som varit önskvärd
med hänsyn till föreliggande behov. I detta avseende får skogsstyrelsen,
som till stöd för ökad medelstilldelning under senare år framfört
liknande synpunkter, hänvisa till sina senaste medelsäskanden.
Emellertid synas revisorerna anse, att planläggningsverksamheten med
hänsyn till den begränsade medelstillgången hort inskränkas mer än som
skett. I denna fråga får skogsstyrelsen anföra följande.
Bedömningen av verksamheten med produktionsanslaget måste göras
med beaktande av de speciella förhållanden, soin här äro för handen. Enbart
planläggningsarbetet tager avsevärd tid. Med hänsyn till att gemensamt
skogsbete av ålder förekommer i Norrland, måste — för ernående
av skogens betesfredande — dels varje skogsvårdsområde omfatta betydande
areal, ofta 2 000—5 000 hektar, dels samtliga eller i varje fall det vida
övervägande antalet markägare inom skogsvårdsområdet ingå som delägare
häri. Detta innebär som regel, att för eu och var markägare inom området
måste planläggas tillräckliga kulturbeten för alla hans hemdjur. Som regel
förflyta därför 2 år från det planläggning av ett skogsvårdsområde påbör12—i97150.
Rev. berättelse ang. statsverket år 19b8. II.
— 178 —
jas, till dess kontrakt om åtgärdernas utförande kan tecknas och bidrag
beviljas för de första åtgärdernas utförande. Vidare sträcka sig verkningarna
av planläggningen minst ett tiotal år framåt i tiden. Kontrakten om
arbetenas utförande tecknas sålunda på 10 år, men med den eftersläpning,
som redan uppstått, kan förutses, att många kontrakt måste förlängas. Enbart
färdigställandet av samtliga betesanläggningar inom ett skogsvårdsområde,
vilket som framgår av det nämnda oftast är en förutsättning för betesfred
på skogen, tager avsevärd tid. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län angiver i sitt yttrande tiden härför till 5 år.
Ett annat för verksamheten med produktionsanslaget säreget förhållande
är, att — även om i vissa fall de skogsvårdande åtgärderna kunna utföras
parallellt med betesanläggningarna — de skogliga återväxtåtgärderna,
speciellt kulturerna, som regel ej kunna framgångsrikt utföras inom ett
skogsvårdsområde, förrän alla kulturbeten färdigställts och betesfred åstadkommits.
Här nämnda förhållanden torde nödvändiggöra, att — sedan verksamhetens
försöksstadium passerats — planläggningsarbetet bedrives på bred
basis. Ett motsatt tillvägagångssätt, d. v. s. en planläggningsverksamhet i
alltför ringa omfattning, skulle medföra, att ännu under en mångfald år
framåt i tiden möjligheterna att framgångsrikt utföra skogskulturåtgärder
i Norrland väsentligen skulle vara inskränkta till vissa starkt begränsade
lokaler. Detta skulle vara direkt stridande mot produktionsanslagets syfte,
att »snabbt skapa nya skogstillgångar i ersättning för dem, som nu i forcerad
takt tillgodogöras».
I den utredning skogsstyrelsen på uppdrag av statsrådet och chefen för
finansdepartementet utförde angående sysselsättningsmöjligheter inom
skogsbruket vid omfattande arbetslöshet efter krigets slut (SOU 1944: 14)
upptogos bland annat betesanläggningar såsom lämpliga beredskapsobjekt.
Planläggningsarbetet i samband med produktionsanslaget har därför delvis
bedrivits som en beredskapsåtgärd, och i den redogörelse över beredskapsställningen,
som skogsstyrelsen haft att årligen avgiva till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet, ha de planerade, icke utförda kulturbetena
upptagits. Det må framhållas, att, därest planläggning av dessa
arbeten skett i mindre omfattning, en utökad planering av andra arbeten
och med anlitande av beredskapsanslaget skulle varit erforderlig i Norrland
för uppnående av önskvärd beredskapsställning.
Med bortseende från den anhopning av planlagda betesanläggningar, som
kan behövas ur beredskapssynpunkt, bör planeringen i samband med produktionsanslaget
bedrivas med hänsyn till möjligheterna att utföra åtgärderna.
Under den tid verksamheten med anslaget bedrivits, har takten i
åtgärdernas utförande bestämts av tillgången på arbetskraft och bidragsmedel.
Begränsad tillgång på arbetskraft har, särskilt tidigare, utgjort ett
hinder för åtgärdernas utförande. Inom sådana skogsvårdsområden, där de
flesta betesanläggningarna redan utförts och endast ett fåtal återstå, är
tillgången på manuell arbetskraft alltjämt ofta den faktor, som bestämmer
tidpunkten för färdigställandet av kulturbetena inom hela skogsvårdsområdet.
På senare tid ha emellertid traktorer visat sig mycket användbara
för betesanläggningar. Men de kräva för att ekonomiskt kunna
utnyttjas, att relativt stora objekt kunna erbjudas inom rimliga inbördes
avstånd och lämpa sig därför mindre väl för kompletteringsarbeten inom
spridda skogsvårdsområden, där de flesta kulturbetena redan utförts, än
för nya sådana, där alla eller i varje fall det stora flertalet betesanläggningar
kunna utföras i ett sammanhang. Sådana redan planlagda skogsvårdsområden
finnas, där enbart den begränsade tillgången på medel att till
-
— 179 —
dela markägarna som statsbidrag förhindrar arbetenas utförande. Skogsstyrelsen
vill med det nyss anförda göra gällande, att medelstillgången alltmer
övergått att bli den för takten i arbetenas utförande bestämmande faktorn
och att eu ökad medelstilldelning snabbt och i förmånlig riktning
skulle påverka förhållandet mellan planläggningskostnader och utförda åtgärder.
Vid sammanträde med representanter för de berörda skogsvårdsstyrelserna
diskuterades i skogsstyrelsen i februari 1948 programmet för verksamheten
i fråga med anledning av den rådande medelsknappheten. Med
hänsyn till denna och till volymen av planerade företag ävensom till det i
statsverkspropositionen för budgetåret 1948/49 upptagna begränsade anslaget
och slutligen till den i proposition nr 149/1948 föreslagna överflyttningen
från skogsvårdsstyrelserna till lantbruksnämnderna av betesförbättringsverksamheten
i samband med produktionsanslaget — dock ej den i
lappmarkerna — rekommenderade skogsstyrelsen skogsvårdsstyrelserna att
inskränka planläggningsverksamheten till sådana skogsvårdsområden, där
planläggningsarbetet redan påbörjats, och att forcera den igångsatta planeringen
inom sådana områden, där skogsvårdsstyrelsernas betesverksamhet
avsågs upphöra den 1 juli 1949. Endast i vissa undantagsfall torde därefter
planläggning ha igångsatts inom nya områden. Det har härvid gällt trakter,
som gränsa till tidigare skogsvårdområden och som behöva betesfredas för
att betesfred inom de tidigare områdena skall kunna åstadkommas utan
alltför omfattande hägnadsarbeten.
Skogsstyrelsen håller före, att den tid som förflutit sedan verksamheten
börjades är alldeles för kort och därtill varit alltför krisbetonad för att
medge några säkra hållpunkter vid bedömning av frågan om den hittills
bedrivna planläggningen varit lämpligt avvägd i förhållande till utförda
åtgärder. Detta framgår redan av vad som inledningsvis anförts angående
tidsåtgången för planernas utarbetande och kulturbetenas färdigställande.
Den jämförelse revisorerna gjort beträffande förvaltningskostnader —
markägarebidrag blir, synes det skogsstyrelsen, delvis härigenom missvisande.
Revisorerna anföra en del siffror: genomförandet av de planerade
åtgärderna kräver 14 å 15 miljoner kronor i statsbidrag, utbetalda förvaltningsbidrag
ha varit 1 360 000 kronor och i markägarebidrag ha utbetalts
625 000 kronor, medan enligt de av norrländska skogsproduktionsutredningen
gjorda beräkningarna ett utförande av åtgärder i av utredningen
föreslagen, vidsträckt omfattning skulle draga en årlig kostnad av ca 5
miljoner kronor, varav omkring 680 000 kronor — motsvarande 14,5 procent
av utbetalade statsbidrag — beräknades erforderliga för skogsvårdsstyrelsernas
administration. Av de anförda siffrorna draga revisorerna den
slutsatsen, att även med beaktande av att planläggningen under verksamhetens
första skede måste bliva av förhållandevis större omfattning »de
praktiska resultaten av den hittills bedrivna verksamheten icke stå i rimlig
proportion till de nedlagda kostnaderna».
Av vad skogsstyrelsen anfört beträffande tidsåtgång för planläggning och
kulturbetens utförande synes det styrelsen självfallet att —• även med bortseende
från att planläggningsverksamheten överdimensionerats av beredskapshänsyn
— disproportion ännu under flera år måste kvarstå mellan
nedlagda planläggningskostnader och praktiska resultat i form av utförda
åtgärder. Inom parentes vill skogsstyrelsen framhålla, att förvaltningsbidragen,
om vilka revisorerna uttala, att de »avse icke enbart ren administration
utan även förberedelser och planläggning av arbetena», praktiskt tagel
uteslutande avse planläggningskostnader. Skäligheten av de nedlagda plancringskostnaderna
torde ännu flera år böra bedömas med hänsyn till icke
— 180 —
blott de vunna utan även de förväntade, framtida resultaten. Det synes därför
skogsstyrelsen som det läge närmare till hands att av de utav revisorerna
anförda siffrorna draga den slutsatsen, att de anvisade förvaltningsbidragen
(1,36 miljoner kronor) och de beräknade bidragen till markägarna (14
å 15 miljoner kronor) synas utvisa, att förvaltningsbidraget möjligen blir
procentuellt lägre än vad utredningen beräknat (omkring 9,5 % mot 14,5 %).
Skogsstyrelsen vill dock icke göra gällande, att så med säkerhet blir fallet.
Vid sådan jämförelse bör å ena sidan beaktas, att de planer, varå de framtida
bidragen till markägarna beräknats, icke alla äro helt färdiga, och å
andra sidan dels att till de framtida bidragen till markägarna böra vid
jämförelsen läggas de bidrag till dessa, som redan anvisats, dels hänsyn
tagas till den stegring av löner och omkostnader som inträffat under senare
år. I detta sammanhang har skogsstyrelsen uppmärksammat ett annat —
enligt styrelsens uppfattning — missvisande påpekande i revisorernas skrivelse
nämligen: »Proportionen förvaltningskostnader — markägarebidrag
torde ej heller i nämnvärd grad påverkas av att löne- och övriga administrationskostnader
undergått en avsevärd stegring, då detta förhållande i viss
mån torde motvägas av motsvarande prisstegringar i fråga om åtgärdernas
utförande». Då det här gäller en jämförelse mellan å ena sidan förvaltningsbidragen
som undan för undan rönt inflytande av stegringen i löner in. in.
och å andra sidan till markägarna redan beviljade bidrag, vilka således i
huvudsak måste avse de tidigast planlagda och kostnadsberäknade företagen,
synes nämnda proportion starkt påverkas av stegringen i löner in. in.
Revisorerna ha uttalat, att den fondering av bidragsmedel, som ägt rum
hos skogsvårdsstyrelserna, stode i strid med den i Kungl. Maj :ts brev den
28 juni 1946 meddelade föreskriften, att medel, som anvisas skogsvårdsstyrelse
å de särskilda skogsvårdsanslagen, må lyftas allenast i den män
utbetalningar från samma medel skola göras av styrelsen. Revisorerna inlägga
alltså i ordet »lyftas» betydelsen »rekvireras från skogsstyrelsen».
Häremot kan anföras, att denna tolkning icke kan anses otvetydig mot bakgrunden
av ordningen för bestämmelsens tillkomst och tidigare bestämmelser
i ämnet. Innebörden av föreskriften synes mot denna bakgrund lika
gärna kunna vara, att anvisade medel väl må rekvireras (utanordnas) omedelbart
men få lyftas från postgirokonto — liksom tidigare från riksbanken
— först i män av behov. Skogsvårdsstyrelserna torde emellertid numera
överlag, efter meddelande under hand från skogsstyrelsen att föreskriften
torde böra givas den tolkning åt vilken revisorerna sedermera givit uttryck,
tillämpa rekvisitionsförfarande i mån av behov beträffande samtliga
av de särskilda skogsvårdsanslagen.
Det nyssnämnda förfaringssättet är visserligen ur ren budgetteknisk synpunkt
att rekommendera, därigenom att det ger en i möjligaste mån riktig
och rättvisande anslagsbelastning under åren. Nämnda förhållande bör emellertid
icke få undanskymma den allvarliga nackdelen med anordningen att
den i hög grad komplicerar och tynger det rent administrativt — kamerala
arbetet ined anslagen hos såväl skogsstyrelsen som skogsvårdsstyrelserna.
Skogsstyrelsen, som redan tidigare haft sin uppmärksamhet riktad på nämnda
förhållanden, avser att i samråd med riksräkenskapsverket upptaga till
närmare övervägande, i vad mån förfarandet på hithörande område kan
förenklas utan att budgetära och andra krav eftersättas. Oavsett det resultat,
vartill nämnda omprövning kan leda, synes det skogsstyrelsen riktigast
att, på sätt revisorerna föreslagit, produktionsanslaget i fortsättningen
anvisas i form av förslagsanslag.
Sammanfattningsvis får skogsstyrelsen framhålla följande. I och med
att produktionsanslagets tillämplighetsområde år 1945 utsträcktes att om
-
— ]81 —
fatta de under skogsvårdslagen lydande skogarna i Norrland torde få anses,
att verksamhetens försöksstadium passerats. För att syftet med anslaget
skall kunna tillgodoses och på grund av vissa för verksamheten med
produklionsanslaget speciella förhållanden är det nödvändigt att planläggningsarbetet
bedrives på bred basis och påbörjas ett flertal år innan de skogliga
restaureringsarbetena med framgång kunna igångsättas i större omfattning.
Ur beredskapssynpunkt bar en planläggningsverksamhet i vidare
utsträckning, än som svarat mot möjligheterna att utföra åtgärderna, varit
lämplig. Då vidare tilldelningen av medel att utdela som bidrag för åtgärdernas
utförande varit starkt begränsad, kvarstår ännu en mycket markerad
disproportion mellan förvaltningsbidragen och bidragen till markägarna.
Den uppbromsning av verksamheten, som den begränsade medelstilldelningen
medfört, har inneburit mycket stora olägenheter för markägarna,
som i och med planläggningen och kontrakterandet av åtgärdernas utförande
ansett sig förespeglade statsbidrag. Det torde främst ha varit önskemålet
att hushålla med arbetskraften, som föranlett begränsningen av medelstilldelningen.
Läget har emellertid på sistone såtillvida förändrats, att kristidens
speciella krav på arbetskraftens disposition ej längre gälla i samma
utsträckning som tidigare. Härtill kommer, att genom övergång till maskindrift
större förutsättningar än tidigare numera föreligga att utföra de i samband
med produktionsanslaget planlagda åtgärderna. Då sålunda helt andra
förutsättningar numera föreligga för åtgärdernas utförande, vill skogsstyrelsen
livligt förorda, att bidragsmedel härför anvisas i utökad omfattning.
Liksom riksdagens revisorer finner skogsstyrelsen lämpligt, att produktionsanslaget
i fortsättningen anvisas i form av förslagsanslag.
Stockholm den 17 januari 1949.
Underdånigst
GERH. STRINDLUND.
BO LINDFELT.
Bilaga 1.
Till kungl. skogsstgrelsen.
Kungl. skogsstyrelsen har i skrivelse den 22 december 1948 anmodat skogsvårdsstgrelsen
i Gävleborgs län att avgiva yttrande över 1948 års riksdagsrevisorers
uttalande angående verksamheten enligt anslaget till åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland in. in. I anledning härav får skogsvårdsstyrelsen
anföra följande:
Då år 1945 förslag framfördes i riksdagen alt det norrländska produktionsanslaget
skulle utsträckas att gälla även Gävleborgs län, uttalade skogsvårdsstyrelsen
sin tveksamhet beträffande lämpligheten härav. Styrelsen förmenade,
att de rent skogliga åtgärderna skulle bil av ringa omfattning och
att det inom Gävleborgs län därför icke vore påkallat att sätta i gång med
en så omfattande organisations- och administrationsapparat, som produktionsanslagets
bestämmelser innebure. Sedan riksdagen emellertid fattat beslut
i frågan, ansåg sig styrelsen böra försöksvis igångsätta verksamheten
genom bildandet av två skogsvårdsområden. Styrelsen vill här lämna en sammanfattande
redogörelse för de åtgärder, som planerats inom de båda områdena.
Närslutna tablå visar, alt den största utgiften hänför sig till skogsbilvägar,
ca BO %. Detta är helt naturligt, eftersom en utbyggnad av skogsbilvägnätet
inom Gävleborgs län måste anses vara det effektivaste medlet för att få
fram en ökad skogsproduktion. Till de skogsbilvägföretag, som planlagts,
— 182
har även statsbidrag beviljats, och arbetena torde redan under innevarande
år bliva färdiga för avsyning.
Skogsdikningen utgör 8,4 % av summa kostnader. Denna grupp av åtgärder
torde emellertid på grund av arbetsbrist och alltför höga arbetslöner
icke komma till utförande inom den närmaste tiden.
Åtgärderna för skogsåterväxt och beståndsvård utgöra endast 0,8 % av
den totala kostnaden.
Kulturbetesanläggningarna draga en kostnad av 31 % av summa kostnader
Då betesskador inom detta län numera äro av jämförelsevis ringa omfattning,
måste en sådan storleksordning på kostnaderna för betesanläggningarna
te sig förhållandevis höga. Styrelsen förmenar, att skogsbetet inom
detta län är under avveckling på naturlig väg och alt det därför ur rent
skoglig synpunkt knappast är försvarligt, att så stora kostnader nedläggas
för reglering av betesfrågan. Därest icke skogsvårdsstyrelsen varit bunden
av författningar och bestämmelser, skulle ifrågavarande arbeten icke heller
blivit av så stor omfattning.
Skogsvårdsstyrelsen vill omförmäla, att styrelsen icke kommer att utvidga
verksamheten, förrän styrelsen kan överblicka resultatet av hittills planlagda
och delvis verkställda arbeten inom de båda försöksområdena.
Beträffande kostnaderna för de olika arbetena vill skogsvårdsstyrelsen
ifrågasätta riktigheten av att belasta skogsbruket med hela kostnaden för
betesverksamheten, framför allt av den anledningen, att den skogsproduktionsbefrämjande
effekten inom Gävleborgs län måste bliva ganska ringa.
Större delen av ifrågavarande kostnader borde enligt styrelsens förmenande
påföras jordbruket.
I detta samanhang vill styrelsen understryka behovet av en ingående undersökning
av hur verksamheten utfallit inom de län, där man nu efter 8 år
bör ha samlat stor erfarenhet. Vad som därvidlag är särskilt angeläget att
få besked om är om man, sedan de rikliga statsbidragen upphört, uppnått
avsedd självverksaiinhet bland markägarna, om kulturarbetena underhållas
på ett tillfredsställande sätt in. in.
Styrelsen vill även föreslå, att kungl. skogsstyrelsen låter utarbeta anvisningar
för redovisning av verksamheten med det s. k. norrländska skogsproduktionsanslaget,
så att den i skogsvårdsstyrelsernas årsberättelser klart
avskiljes från den ordinarie verksamheten.
Skogsvårdsstyrelsen har för närvarande detaljplaner å kulturbetesanläggningar
uppgjorda och kontrakterade till en kostnad av 232 500 kr, varav
159 200 kr. statsbidrag. Under innevarande budgetår kommer ytterligare ett
antal betesplaner att färdigställas och kontrakteras till en beräknad kostnad
av ca 55 000 kr., varav ca 36 000 kr. statsbidrag, samt dessutom torde vidare
under året ett mindre antal planer för skogskulturer komma att utarbetas
till en sammanlagd kostnad av ca 3 000 kr., varav statsbidrag 1 500 kr. Vid
budgetårets slut torde alltså förefinnas ett omedelbart behov av ca 197 000
kr., som snarast möjligt böra utdelas till vederbörande markägare. Ett längre
dröjsmål med beviljandet av statsbidrag kommer att verka avtrubbande på
markägarnas intresse för genomförandet av planlagda arbeten.
Skogsvårdsstyrelsens behållning av medel å anslaget per den 31 december
1948 utvisar att:
Förvaltn. bidr. Bidr. t. raarkäg.
kr. kr.
hos skogsvårdsstyrelsen innestå .......... — —
hos skogsstyrelsen innestå .............. 14 000:— 117 457: —
fordran å skogsstyrelsen, ännu ej rekvirerad 1 545: 90
Behållning 12 454:10
117 457:—
Bilaga till bilaga 1.
Tablå över kostnader för skogsvårdsområden, som fastställts inom Gävleborgs län.
Skogsvårdsområde | Betesanläggningar | Åtgärder för skogs-återväxt och | Skogsutdikning | Väganläggning | Summa | ||||||||||
Namn m. m. | Fast- ställt år | Areal ha | Kostn. kr. | Stats- bidrag kr. | Areal ha | Kostn. kr. | Stats- bidrag kr. | Areal ha | Kostn. kr. | Stats bidrag kr. | Längd m | Kostn. kr. | Stats- bidrag kr. | Kostn. kr. | Stats- bidrag kr. |
örat järnsområdet .... | */9 1947 | 235 | 203 620 | 140 418 | 28 | 5100 | 2 000 | 228 | 44 400 | 22 200 | 17 134 | 302 000 | 161 029 | 555 120 | 325 647 |
Kostn. för resp. åt-gärdsgrupp i % av |
|
| 36-7 |
|
| 0-9 |
|
| 80 |
|
| 54-4 |
| 100 |
|
| */i 1948 | 40 | 28 880 | 18 774 | 6 | 1127 | 653 | 109 | 18 864 | 7 527 | 12 326 | 149100 | 77 199 | 197 971 | 104 153 |
Kostn. för resp. åt-gärdsgrupp i % av | 14-6 |
| 0-6 |
| 9-5 | 75-3 | 100 |
| |||||||
Summa kronor |
| 275 | 232 500 | 159 192 | 34 | 0 227 | 2053 | 337 | 03204 | 29 727 | 29400 | 451100 | 238 228 | 753091 | 429 800 |
Kostn. för resp. åt-gärd sgrupp i % av |
|
| 309 |
|
| 0-8 |
|
| 8-4 |
|
| 59-9 |
| 100 |
|
| Av skogsvårdsstyrel-sen tilldelad kvot av | Härtill har ej er-hållits statsbi-drag. | Härtill har ej er-hållits statsbidrag. | Erhållna statsbidrag 238 228: — kr. Till |
|
Summa beräknade statsbidrag till planlagda åtgärder...................................................................... 429 800: — kr.
> förbrukade förvaltningsbidrag intill budgetåret 1948—49 .......................................................... 47 759: — >
> » > i )( av summa beräknade statsbidrag................................................ 11 %
> föryaltningsbidrag i % av statsbidrag till planlagda åtgärder enligt skogsproduktionsutredningens beräkningar........ 14''5 %
— 184 —
Den 31 december 1948 kvarstå hos skogsstyrelsen av förvaltningsbidrag
för budgetåret 1947/48 25 000 kr. och hos skogsvårdsstyrelsen 374:63 kr.;
374: 63 kr. inlevererade till skogsstyrelsen 3/i 1949.
Gävle den 7 januari 1949.
På skogsvårdsstyrelsens vägnar:
Carl Klingberg.
Ordförande.
Eric Persson.
Länsjägmästare.
Bilaga 2.
Till skogsstyrelsen.
Åberopande kungl. skogsstyrelsens skrivelse den 22 december 1948 med
anhållan om skogsvårdsstyrelsens i Västernorrlands län yttrande över 1948
års riksdagsrevisorers uttalande (§ 37) ang. verksamheten med norrländska
skogsproduktionsanslaget får styrelsen härmed äran anföra följande.
Den företagna granskningen av verksamheten med statsbidrag från anslaget
till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. in. har föranlett
vissa anmärkningar och påpekanden från revisorernas sida. I allt väsentligt
hyser skogsvårdsstyrelsen samma uppfattning, som av revisorerna
uttalats.
Då verksamheten startade år 1945 rönte den redan från början stort intresse,
mycket beroende på den publicitet, som skapats under diskussionerna
om utökning av tillämpningsområdet för anslaget.
Ett drygt hundratal ansökningar inkommo och sökandena visade sig i
allmänhet mycket angelägna att snarast få de sökta skogsvårdsområdena
genomförda. Trots den ganska stora personal, som styrelsen anlitat för planläggningen,
nämligen 1 agronom och 4 vandringsrältare heltidsanställda
samt 1 agronom och 2 vandringsrättare deltidsanställda, ha vid skilda tillfällen
anmärkningar framförts mot den alltför långsamma takt, med vilken
planläggningarna fortgick.
Det kan icke förnekas att verksamheten från början fick för stor omfattning
i förhållande till de bidragsmedel, som senare visade sig stå till förfogande.
Det måste emellertid vid starten uppstå stora svårigheter att ena
året upporganisera en personalstab av lämplig storlek för att året därpå
skära ned den till ett minimum och lämna stora delar av redan påbörjad
planläggning ofullbordad. En viss övergångstid och jämnhet i arbetsuppgifterna
äro nödvändiga för att rationellt kunna organisera verksamheten. Under
det tilländalupna kalenderåret 1948 har verksamheten till följd av ändrad
organisation från den !/7 1949 inskränkts till att omfatta endast slutförandet
av tidigare påbörjad betesplanläggning samt inventering av skogliga
arbeten inom skogsvårdsområden, där planläggning av beten varit slutförd.
Personalen har under senare halvåret omfattat 1 heltidsanställd vandringsrättare
samt tidvis 1 agronom och 2—3 vandringsrättare.
Vid övertagandet av denna verksamhet äro lantbruksnämnderna i en betydligt
gynnsammare ställning än skogsvårdsstyrelserna, då verksamheten
började. Genom de förberedande arbeten, som nedlagts på ett stort antal
skogsvårdsområden, ha nämligen lantbruksnämhderna möjlighet alt helt anpassa
personal och övrig administration efter storleken på tillgängliga bidragsmedel.
— 185 —
Att förvaltningskostnaderna visa sig höga i förhållande till markägarebidragen
för det skogliga restaureringsarbetet har sin förklaring däri, att de
bidragsberättigade arbetena äro av liten omfattning i förhållande till övriga
planlagda arbeten till förbättring av skogstillståndet.
Revisorerna anse att förhållandet mellan förvaltningskostnaden och markägarebidrag
icke i nämnvärd grad skulle hava påverkats av den starka stegringen
i löne- och övriga administrationskostnader med motivering att motsvarande
prisstegring förekommit även i fråga om kostnaderna för åtgärdernas
genomförande. Stegringen i arbets- och materialpriser har emellertid
beträffande kulturbetena ingen inverkan på bidragsbeloppens storlek, eftersom
bidrag icke utgår på högre anläggningskostnad än 1 000 kr./ha. Revisorerna
synas sålunda hava i viss mån utgått från felaktig förutsättning.
Slutligen vill styrelsen kraftigt understyrka det av revisorerna framförda
önskemålet, att verksamheten tilldelas bidragsmedel i sådan omfattning att
den kan bedrivas effektivt och målmedvetet. Det vore beklagligt om det
livliga intresset för denna form av bidragsverksamhet, skulle avtrubbas genom
alltför restriktiv bidragstilldelning. Helt säkert äro bidragen väl använda
pengar för det stora skogliga återuppbyggnadsarbetet, som är nödvändigt
icke minst i Västernorrlands län, vilket alltjämt är på efterkälken
i fråga om skogens skydd mot betesskador.
Sollefteå den 8 januari 1949.
På skogsvårdsstyrelsens uppdrag:
S. Troell.
Bilaga till bilaga 2.
Bilaga till skogsvårdsstgrelsens i Västernorrlands län skrivelse den 8/1 1949
ang. gttrande över 1948 års riksdagsrevisorers uttalande rörande verksamheten
med norrländska skogsproduktionsanslaget.
Behållning av anslagsmedel den 31 december 1948 hos
Kungl. skogsstyrelsen, bidragsmedel ......................
j » , förvaltningsbidrag..................
Skogsvårdsstyrelsen, » ..................
Sollefteå den 11 januari 1949.
I tjänsten:
Paul Backelin.
kronor 109804
» 25 000
» 12 532
Bilaga 3.
Till kungl. skogsstyrelsen.
I anledning av kungl. skogsstyrelsens remiss av statsrevisorernas avgivna
yttrande angående verksamheten enligt norrländska skogsproduktionsanslaget
får skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anföra följande.
Statsrevisorerna synas icke anse att för mycket åtgärder planeras, men
däremot att för litet utföres av det som planeras. De påpeka att de faktiska
resultaten av verksamheten blivit av mycket ringa omfattning i förhållande
till det åtgärdsbebov som förefinnes. Vidare anse de att medelsanvisningen
186 —
bör anpassas så att verksamheten kan bedrivas på ett effektivt sätt och att
förvaltningskostnaderna bringas i rimlig proportion till omfattningen av de
åtgärder som utföras. Enligt deras mening är det icke försvarligt att längre
än nödvändigt uppskjuta åtgärder, som kunna öka skogsproduktionen. De
konstatera att goda resultat stå att vinna genom anslagets arbetsmetoder
och att det icke föreligger några motiv för att inskränka verksamheten. Den
bör blott göras mera effektiv.
Det ligger i verksamhetens natur att planläggningsarbetena de första åren
måste bliva förhållandevis omfattande i jämförelse med utförda arbeten.
Åtgärder planeras för en tioårsperiod framåt. Blott en ringa del av det som
planeras kan utföras de första åren anslagen utgå. Då det därjämte gäller
att för flera av de behövliga arbetena få till stånd nya maskinella arbetsformer
arbetsmetoder som måste arbetas och experimenteras fram —
är det uppenbart, att det som kommer till synes som utförda företag under
de första åren måste bliva av relativt ringa omfattning.
Det innebär emellertid en mycket stor fara för hela den skogliga återbyggnadsverksamheten
att icke anslag ställas till förfogande för utförande
av planerade åtgärder i den omfattning som från början föreslagits eller i
proportion till den utförda planeringen. Det är faran av detta och den klart
konstaterade bristande målsättningen för verksamheten som statsrevisorerna
med skärpa peka på.
Det torde emellertid vara möjligt att nedbringa och förbilliga förvaltningskostnaderna
genom vissa förenklingar vid upprättande av skogsvårdsplanerna,
men därigenom bringar man dock icke verksamheten på annan
bog. Detta sker endast på så sätt, att verksamheten tillmätes en sådan vikt
att en klar målsättning kan genomföras. Det får sålunda icke råda någon
tvekan om, huruvida statsbidrag skall kunna ställas till förfogande i den
omfattning som ursprungligen avsetts och som erfordras för de föreslagna
åtgärdernas genomförande inom beräknad tid. Det är den bristande medelstilldelningen
som mer än något annat kan bringa verksamheten att stagnera
och bliva ineffektiv.
bör närvarande är det sålunda icke möjligt för skogsvårdsstyrelsen att
erhålla statsbidrag till något vägföretag inom planerade skogsvårdsområden,
och dock äro skogsvägar ofta en av de första förutsättningarna för att skogarna
skola kunna bliva åtkomliga för skogsvårdande åtgärder.
Norrländska skogsproduktionsutredningens betänkande kännetecknas även
klar målsättning för verksamheten. Det andra världskriget kom emellertid
emellan och de därmed inträdande krisförhållandena medgåvo icke
annat än en till en början begränsad verksamhet på området ifråga. På
grund av verksamhetens tillfällighetsbetonade karaktär har det sålunda
blivit svårt att få annat än tillfällig arbetskraft som förrättningsmän vid
planeringarna och detta har dels inverkat fördyrande på planläggningen
dels ogynnsamt med hänsyn till planläggningens kvalitet.
Åtgärdernas utförande är mer beroende av maskinella arbetsmetoder och
tillgången på effektiva maskiner än av stor tillgång på manuell arbetskraft.
De resultat som nåtts på betesplaneringens och skogsvägbyggandets områden
ha berott på att maskinellt utförande av arbetena i stor utsträckning
kunnat komma till stånd.
Det måste emellertid i detta sammanhang med skärpa framhållas, att det
föreligger en viss tendens i denna verksamhet liksom i all institutionsverksamhet
för allt för mycket pappersarbete i stället för praktiskt handlande
för arbetenas utförande. Nya arbetsmetoder måste utformas och hjälpas
fram. Enskilda företagare på maskinteknikens område behöva hjälp och
handledning vid arbetenas igångsättande. För detta ändamål har det emeller
-
— 187 —
tid visat sig ytterst svårt att få pengar, men däremot icke då det gällt förvaltningskostnaderna.
Då den maskinella betesröjningsverksamheten skulle
påbörjas här i länet erfordrades medel för att garantera kostnaderna för
de första försöken. Från produktionsanslaget kunde inga medel erhållas,
men tack vare anslag och hjälp från hushållningssällskapet i länet kunde
försöken komma till stånd. Innevarande sommar har över 40 byar inom
länet helt eller delvis fått maskinell hjälp för odling av betesanläggningar.
Även i andra fall av stor betydelse för skogsbruket har det visat sig vara
svårt att inom rimlig tid erhålla medel från skogligt håll för bekostande avåtgärder
för bättre och billigare arbetsmetoder. Statens maskinprovningar
och Hushållningssällskapet ha emellertid trätt emellan och givit den erforderliga
hjälpen. Det borde finnas möjlighet att från produktionsanslaget
utlämna maskinlån för anskaffande av maskiner för arbetenas utförande.
Tiden är mogen för mycket ökad mekanisering på det skogliga arbetsområdet.
Vid utfärdande av importlicenser för inköp av maskiner bör skogsbrukets
behov beaktas mer än hittills.
I samband med lantbruksnämndernas tillkomst har det blivit bestämt att
dessa skola övertaga den betesverksamhet, som hittills handhafts av skogsvårdsstyrelserna,
dock med undantag för Norr- och Västerbottens lappmarker.
I samband härmed har skogsbrukets krav på restaureringsåtgärder icke
blivit med tillräcklig kraft hävdat och i varje fall icke tillgodosett. Avsikten
synes vara att helt sluta med den skogliga återbyggnadsverksamheten
i den form som skogsproduktionsanslaget medgivit och som kunde påbörjas
över hela Norrland först efter de för saken positiva besluten vid 1945 års
riksdag. Detta är mer än något ett bevis på den bristande målsättningen
för återbyggnadsarbetet i Norrlands skogar.
Statsmakternas vacklande hållning i denna fråga är ingalunda ägnad att
stärka skogsägarnas förtroende för skogsvårdsanslagen över huvud taget, då
villkoren härför när som helst synas kunna bliva ändrade.
Slutligen må framhållas att för Jämtlands läns vidkommande har utförandet
av planerade betesanläggningar kommit i gång i ganska stor omfattning.
Mera omfattande nyodling och brytning av betesanläggningar ha,
som förut framhållits, i sommar utförts inom ett 40-tal byar. Det är långt
ifrån alla dessa betesanläggningar som blivit planlagda med stöd av produktionsanslaget,
men den regionala planeringen byavis, som äger rum
inom skogsvårdsområdena, har gett impulser och möjligheter för maskindrift
vid utförande av dylika arbeten. Även de rent skogliga arbetena ha i
allmänhet kommit rätt bra igång och ligga i vissa fall till och med före den
uppgjorda tidtabellen i skogsvårdsplanen. Att skogsvårdsstyrelsen under
den gångna sommaren över huvud taget bedrivit planläggningsverksamheten
i den omfattning som skett beror uteslutande på den omständigheten, att
verksamheten skulle upphöra med utgången av innevarande budgetår samt
att skogsvårdsstyrelsen varit angelägen att få slutföra planläggningen inom
skogsvårdsområden, där arbetet blivit påbörjat före riksdagens beslut i
ärendet, eller beträffande sådana ansökningar av äldre datum, som av olika
anledningar icke kunnat behandlas i turordning.
Östersund den 8 januari 1949.
På skogsvårdsstyrelsens i Jämtlands län vägnar:
N. E. Nilsson.
Einar Magni.
— 188 -
Bilaga till bilaga 3.
Såsom komplettering till skogsvårdsstyrelsens i Jämtlands län yttrande
den 8 januari 1949 angående verksamheten enligt norrländska skogsproduktionsanslaget
översändes härmed följande uppgifter angående skogsvårdsstyrelsens
behållning av medel å sagda anslag per den M/12 1948.
Förvaltningsbidrag:
Utgifter tiden V,—-31/M 1948 .............................. 83 576: 15
Förskotterat av skogsvårdsstyrelsen ...................... 8 576:15
Innestående hos kungl. skogsstyrelsen .................... 25 000:-—-
Bidragsmedel:
Enligt kontrakt beviljade ännu ej betalda bidrag till markägare
.............................................. 376 215: —
Innestående hos kungl. skogsstyrelsen .................... 303 610: —
Innestående hos skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län........ 72 605: —
Östersund den 10 januari 1949.
Enligt uppdrag:
Nils Faxälv.
Bilaga 4.
Till kungl. skogsstyrelsen.
Med anledning av att skogsstyrelsen infordrat yttrande över uttalande
(§ 37) av 1948 års riksdagsrevisorer ang. verksamheten enligt norrländska
skogsproduktionsanslaget får skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anföra
följande.
Revisorerna hava bl. a. — under hänvisning till skogsproduktionsutredningens
beräkningar av administrationskostnaderna — ansett att verksamheten
bedrivits på sådant sätt, att dessa kostnader blivit oproportionellt höga
och att de praktiska resultaten av verksamheten icke stått i rimlig proportion
till nedlagda kostnader. Detta uttalande måste till stor del antagas bero
på att revisorerna icke erhållit tillräckligt noggranna informationer om verksamhetens
karaktär. Utredningens kalkyler rörande förvaltningskostnadernas
procentuella storlek avse medeltal för en tjuguårsperiod. Under de första åren
av verksamheten, då skogsvårdsplaner —- gällande för en tioårsperiod —
och arbetsplaner för betesanläggningar upprättas, måste givetvis administrationskostnaderna
bliva proportionsvis avsevärt högre än under kommande
år. Bidragen till markägarna komma nämligen att bliva förhållandevis obetydliga
i början, därigenom att färdigställandet av kulturbetena i regel dröjer
fem år och att återväxtåtgärder icke kunna utföras i större omfattning,
förrän skogsbetet upphört. Jämförelse mellan de verkliga förvaltningskostnaderna
under verksamhetens första år och utredningens kalkyler rörande
medeltalskostnader för en längre tidsperiod kan sålunda icke ge stöd
för några säkra bedömanden.
Det kan dock antagas, att förvaltningskostnaderna blivit något högre än
utredningen räknat med. Bristen på lämplig mark för kulturbeten har ofta
nödvändiggjort ägobyten och inköp av mark från grannar. Dessa rationaliseringsåtgärder
jämte den allmänna prisstegringen och andra omständigheter
hava fördyrat planläggningskostnaderna.
— 189
Av vad ovan anförts framgår, att skäl icke förefinnes att förvänta utförande
av omfattande åtgärder under de första åren. De positiva resultaten
av den hittills bedrivna verksamheten motsvara emellertid icke ens de begränsade
krav på åtgärder,» som man ansett sig kunna ställa. Orsakerna härtill
kunna sökas i flera ogynnsamt verkande omständighetr, bl. a. höga dagverkspriser
och svårigheter att uppbringa traktorer för hetesanläggningaina.
Under vissa år har dessutom bristen på arbetskraft också bidragit till det
ogynnsamma resultatet.
Att planläggningsverksamheten inom länet nått en omfattning, som numera
icke kan anses stå i rimligt förhållande till tillgängliga bidragsmedel,
kan förklaras av flera olika omständigheter.
Det dröjer i regel två år innan skogsvårdsplan och arbetsplaner avseende
betesanläggningar för ett skogsvårdsområde hunnit upprättas och godkännas.
Då, såsom ovan framhållits, färdigställandet av betesanläggningarna
dröjer fem år efter planläggningen, åtgå sålunda icke mindre än sammanlagt
sju år innan skogsodlingsarbetena pa allvar kunna igångsättas. Med
hänsyn till vikten av att snarast få ny skog i den gamlas ställe var det helt
naturligt, att skogsvårdsstyrelsen under sådana förhållanden redan från början
organiserade verksamheten på bred basis och sökte tå igång betesanläggningar
inom så många skogsvårdsområden som möjligt.
Såsom framgår av revisorernas uttalande, s. 7, funnos dessutom tillräckliga
bidragsmedel tillgängliga t. o. in. budgetåret 1945/46. Under trenne tidigare
budgetår erfordrades t. o. m. inga nya anslag. Då tillämpningsområdet
fr. o. in. den 1 juli 1945 utvidgades till att gälla bl. a. länets kustland
(och vissa kronolägenheter) lät skogsvårdsstyrelsen påbörja planläggningsarbeten
även inom dessa trakter. Styrelsen ansåg sig nämligen kunna antaga,
att ökade anslag skulle utgå, då tillämpningsområdet blivit större. Sa
snart det blivit uppenbart, att bidragsmedlen skulle bliva otillräckliga, har
skogsvårdsstyrelsen successivt minskat planläggningsverksamheten. Styrelsen
har dock funnit angeläget att fullfölja alla påbörjade skogsvårdsområden
i kustlandet på grund av att verksamheten därstädes skall övertagas av lantbruksnämnden
fr. o. m. den 1 juli 1949.
Angelägenheten av att få full produktion å de omfattande arealer i lappmarken
där skogen exploaterats är så uppenbar, att den icke behöver diskuteras
i detta sammanhang. Å varje enskild fastighet därstädes föreligger sk
stort behov av åtgärder, att markägaren icke utan kraftigt understöd från
statens sida förmår att försätta markerna i produktivt skick. Huvudparten
av den avverkningsmogna skogen är redan avverkad, varför skogsägarna oftast
icke kunna hämta några nämnvärda kapital från skogen.
Enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande har verksamheten i anledning av
produktionsanslaget i stort sett varit ändamålsenlig ur skoglig synpunkt och
har dessutom inneburit en välbehövlig rationalisering av jordbruksdriften.
För att kunna fullfölja det återuppbyggnadsprogram, som krävs för att
iståndsätta lappmarksskogarna, anser skogsvårdsstyrelsen oundgängligen
nödvändigt, att verksamheten med ifrågavarande anslag får fortsättas. För
att arbetena skola kunna bedrivas på ett effektivt sätt, är det dock nödvändigt
med ökad bidragstilldelning, så långt det statsfinansiella läget tilllåter.
Uppgift rörande skogsvårdsstyrelsens behållning av medel a anslaget den
31 december 1948 bifogas.
Umeå den 8 januari 1949.
Å skogsvårdsstyrelsens vägnar:
Elof Lindberg.
Antiers Jansson.
— 190 —
Bilaga till bilaga 4.
Uppgift över skog svård sstyrelsens i Västerbottens län behållning per 31/12
1948 av medel från norrländska skogsproduktionsanslaget, fördelat å
förvaltnings- och bidragsmedel.
Förvaltningsbidrag | Bidragsmedel | |||||
Fordran | Innestående | Skuld till | Nettobe-hållning | Fordran | Innestående | Behållning kronor |
100 000: —1 | 0 | 42 833:47 | 57 166: 53 | 152 650: — | 1058888:51 | 1211538: 51 |
Bilaga 5.
Till kungl. skogsstyrelsen.
Uti skrivelse den 22 december 1948 anhåller kungl. skogsstyrelsen om
skogsvårdsstyrelsens yttrande över ett skrivelsen bilagt uttalande (§ 37) av
1948 års riksdagsrevisorer angående verksamheten enligt norrländska skogsproduktionsanslaget.
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län får i anledning
därav anföra följande:
I sitt uttalande rikta sig revisorerna särskilt mot den bristande balansen
mellan det av skogsvårdsstyrelsen verkställda planläggningsarbetet och de
av markägarna genomförda åtgärderna för ökad skogsproduktion sådan den
återspeglas i förhållandet mellan beviljade medel till förvaltningsbidrag och
utbetalda bidrag till markägarna. Skogsvårdsstyrelsen har t. o. m. 1947/48
tillerkänts förvaltningsbidrag om sammanlagt 256 248 kronor medan i bidrag
till skogsägarna utbetalats endast 12 159 kronor.
Disproportionen mellan förvaltningsbidrag och till markägarna utbetalda
bidrag beror bl. a. på följande omständigheter.
Under de gångna krisåren fram till år 1945 ha såväl verksamheten med
produktionsanslaget som andra angelägna arbetsuppgifter måst starkt eftersättas.
Vissa av krisen betingade arbetsuppgifter såsom befattningstagandet
med lagen om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka
skog, ett för Norrbottens län särskilt betungande arbete, vedförsörjningen,
militära inkallelser bland personalen samt särskilda svårigheter att till länet
anskaffa erforderlig kvalificerad personal, ha gjort att verksamheten
med produktionsanslaget icke i nämnvärd omfattning kunnat igångsättas
förrän sommaren 1945.
Vidare måste av nedannämnde skäl avsevärd tid förflyta mellan planläggningens
påbörjande och den första utbetalningen av bidrag till markägarna.
Under sommarmånaderna utföres planläggning i fältet och under påföljande
vinter utarbetas och kostnadsberäknas skogsvårdsplanerna på
rummet. Därefter följer kontraktering med markägarna och eventuella efter
-
1 Anslag för budgetåret 1948/49 ej utbetalt av kungl. skogsstyrelsen.
- 191 _
justeringar av planläggningen. Ansökan om bidrag har därför i regel kunnat
ske först andra hösten efter fältarbetets påbörjande och markägarna, som
ju måste avvakta besked om huruvida bidrag beviljats, kunna påbörja sina
första åtgärder på marken (arbetet med betesanläggning) tidigast andra
sommaren efter det planläggningen på marken utförts. Arbeten med iordningställande
av betesanläggningar ha därför först under sommaren 1947
kunnat komma i gång i nämnvärd omfattning.
För att åstadkomma ett effektivare och billigare arbete har skogsvårdsstyrelsen
förmått de tre största skogsallmänningarna i länet att anskaffa
kraftiga traktorer. De första traktorerna ha emellertid först helt nyligen
levererats. Arbetsplanerna för betesanläggningarna äro kostnadsberäknade
efter manuellt arbete och ett i regel mycket lägre dagsverkspris än det vid
tiden för arbetets igångsättande gällande. Markägarna ha därför i allmänhet
inskränkt sig till förberedande arbeten och väntat med huvudarbetet till
dess den effektivare och billigare maskinella arbetskraften skulle bli tillgänglig.
Rationaliseringsåtgärden att anskaffa traktorer har sålunda i detta
sitt allra första skede verkat fördröjande på arbetet.
Vissa rent skogliga åtgärder böra som regel icke påbörjas förrän betesanläggningarna
iordningställts. Skogen bör ju nämligen först vara betesfredad.
Vidare har man icke velat fördröja kulturbetenas tillkomst genom
att konkurrera med dem om arbetskraften. Upprättandet av arbetsplaner
för skogliga åtgärder kan emellertid påbörjas jämsides med iordningställandet
av betesanläggningarna och så har även i begränsad omfattning skett
ehuru några ansökningar om bidrag för skogliga åtgärder ännu icke hunnit
insändas. Denna arbetsplanläggning åvilar den ordinarie distriktspersonalen,
i första hand länsskogvaktarna men även distriktsjägmästarna. Verksamheten
är i huvudsak förlagd till lappmarken, där ju utsyningstvång för
avsaluavverkning råder. Särskilt under de senaste åren med höga priser
och stor efterfrågan på virke ha länsskogvaktarna för att kunna effektuera
stämplingsansökningarna dock mycket litet kunnat ägna sig åt arbetsplanläggning
för produktionsanslaget. Även andra angelägna arbetsuppgifter ha
i stor utsträckning måst eftersättas. Att anställa tillräckligt kvalificerade
biträden till länsskogsvaktarna låter sig icke heller göra med hänsyn dels
till de otillräckliga anslagen till skogsvårdsstyrelsens ordinarie verksamhet
dels till att det är svårt att uppbringa lämpligt folk. Att anställa förmän särskilt
för här ifrågavarande detaljplanläggning är uteslutet med hänsyn till
att minst en länsskogvaktares kvalifikationer fordras för sådant arbete.
Ehuru sålunda bristen på personal varit och fortfarande är mycket kännbar
har likväl fr. o. in. år 1945 ett stort antal skogsvårdsområden planlagts.
Då nu verksamheten fortskridit så långt att de produktionsbefrämjande åtgärderna
skulle kunna sättas i gång i större omfattning, synes emellertid
eu annan faktor, nämligen den starka återhållsamheten med beviljande av
bidrag till markägarna, komma hindrande i vägen. Redan under år 1947
stod det klart för skogsvårdsstyrelsen att man med en sådan fortgående
återhållsamhet kunde befara, att större delen av verksamheten skulle komma
alt stanna på papperet. Skogsvårdsstyrelsen har också i skrivelse den <S
december 1947 för kungl. skogsstyrelsen framlagt sina farhågor därutinnan
samt anhållit om besked om huru verksamheten i framtiden borde bedrivas.
Några direktiv ha dock icke meddelats.
Ehuru för verksamheten endast ringa propaganda bedrivits under senare
år ha markägarna visat ett stort och allmänt intresse för sådana åtgärder
som anslaget syftar till. Särskilt inom lappmarken är skogstillståndet eftei
den forcerade exploateringen av överårig skog sådant alt markägarna i ge
-
192 —
men inse vikten av ett effektivt och i snabb takt bedrivet restaureringsarbete,
ett arbete som dock i regel skulle bli så betungande för den enskilde,
att det svårligen kan genomföras utan omfattande ekonomiskt stöd från
staten. Med nuvarande återhållsamhet vid beviljande av bidrag synas emellertid
de förhoppningar, som skogsvårdsstyrelsen bibringat markägarna, i
allmänhet icke kunna infrias. Detta torde komma att högst menligt inverka
på markägarnas nuvarande positiva inställning till reproduklionsåtgärder i
allmänhet och även på deras förtroende till skogsvårdsstyrelsen.
Om statsfinansiella hänsyn icke tillåta att bidrag beviljas i större omfattning
än som nu sker, synes det skogsvårdsstyrelsen rationellt att t. v. inga
nya skogsvårdsområden planläggas och att den härför avdelade personalen
frigöres för andra uppgifter.
Med hänsyn till såväl nationalekonomiska som sociala och rent skogliga
synpunkter ter det sig emellertid önskvärt, och detta i högre grad nu än då
produktionsanslaget tillkom, att verksamheten får fortgå i ursprungligen
avsedd omfattning. Förutsättningen härför är emellertid att anslagen i
fortsättningen tilltagas så, att en effektiv propaganda och en klar och medveten
målsättning kan effektueras.
Avskrift av skogsvårdsstyrelsens förenämnda skrivelse den 8 december
1947 till kungl. skogsstyrelsen (bil. A) liksom även de av kungl. skogsstyrelsen
begärda uppgifterna rörande skogsvårdsstyrelsens behållning av medel
å anslaget i fråga (bil. B) bifogas.
Luleå den 5 januari 1949.
Å skogsvårdsstyrelsens vägnar:
Lars E. Andersson.
S. Lindroth.
Bilaga A till bilaga 5.
Till kungl. skogsstyrelsen.
Med hänsyn till innehållet av kungl. skogsstyrelsens skrivelse den 25
oktober 1947 till skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har skogsvårdsstyrelsen
ansett det böra vara av intresse för skogsstyrelsen med följande meddelande
om skogsvårdsstyrelsens verksamhet med norrländska skogspro*-duktionsanslaget.
Under föregående och innevarande år har med arbetet med planläggning
av skogsvårdsområden inom Norrbotten medhunnits följande:
Planläggning på marken och bearbetning på rummet har avslutats för
12 skogsvårdsområden och endast kontraktering återstår i fråga om dessa.
Denna beräknas avslutad inom de närmaste månaderna. För utförande av
de i planläggningen ingående betes- och skogsvårdsarbetena har beräknats
statsbidrag om sammanlagt 461 481 kr.
Planläggning på marken är avslutad för 14 skogsvårdsområden. Bearbetning
på rummet av dessa planer är påbörjad. Skogsvårdsstyrelsen har haft
för avsikt att, allt efter planerna bli färdiga, sätta igång med kontrakteringen.
För utförande av de i ifrågavarande skogsvårdsområden ingående betesoch
skogsvårdsarbetena beräknas ett statsbidrag om 975 880 kr. böra utgå.
Kontrakteringen av dessa arbeten torde kunna slutföras, så att framställning
om bidrag med ungefär hälften av sistnämnda summa kan göras före budgetårets
utgång.
193 —
De anspråk skogsvårdsstyrelse,n i Norrbottens län under innevarande
budgetår skulle ställa på bidrag ur norrländska skogsproduktionsanslaget
utöver de som redan därur beviljats skulle sålunda uppgå till
1) bidrag begärt i gjord men ännu icke beviljad framställning
(Yli-Kuitasjärvi) ........................ kronor 5 754
2) bidrag begärt i framställning återremitterad med
skogsstyrelsens ovannämnda skrivelse ............ » 78 613
4) bidrag till skogsvårdsområden, för vilka planläggningen
på marken nu är helt avslutad.................. » 461 481
5) bidrag till skogsvårdsområden, varå planläggning på
marken är avlutad och bearbetningen på rummet påbörjad
......................................... » 487 940
Summa kronor 1 033 788
Då skogsvårdsstyrelsen sålunda innevarande budgetår beräknat göra framställning
om bidrag ur norrländska produktionsanslaget med sammanlagt
omkring 1 030 000 kr. är det uppenbart, att skogsstyrelsens uppgift i meromnämnda
skrivelse, att av detta anslag för innevarande budgetår endast
ca 300 000 kr. äro disponibla samtidigt som icke beviljade framställningar
om ca 450 000 kr. inneligga hos skogsstyrelsen, måste inge skogsvårdsstyrelsen
synnerligen allvarliga bekymmer.
Förhållandet synes nämligen kort och gott vara, att skogsvårdsstyrelsen
i Norrbottens län intill den 1 juli 1948 endast har att påräkna en bråkdel i
anslag av vad styrelsen kalkylerat med.
Skogsvårdsstyrelsen har icke här för avsikt att utmåla den besvikelse, som
den härigenom uppkomna situationen givetvis måste framkalla hos de
därav berörda skogsägarna och den stagnation och tillbakagång av skogsvårdsarbete
som ett dylikt bakslag innebär. Härtill kanske skogsvårdsstyrelsen
vid ett senare tillfälle får återkomma.
Skälet till att skogsvårdsstyrelsen velat nu påkalla skogsstyrelsens uppmärksamhet
är ett annat. Skogsvårdsstyrelsen frågar sig nämligen om det
under rådande förhållande är ändamålsenligt att fortsätta planläggningen
av arbeten avsedda att utföras med bidrag ur norrländska skogsproduktionsanslaget
i samma takt som förut. Skulle de bidragsbeviljande myndigt
heterna även i fortsättningen iakttaga samma sparsamhet vid tilldelningen
av medel till här berörda anslag, komme det att innebära att planer nu
komme att utarbetas vilka endast få ligga på obestämd tid utan någon som
helst båtnad vare sig för den ena eller andra parten.
Skogsvårdsstyrelsen ställer under sådant förhållande den frågan om det
icke vore riktigare att inskränka verksamheten med planläggningen till en
takt som bättre motsvarade bidragstilldelningen. Inte minst med tanke på
rådande brist på skogliga och jordbrukstekniska sakkunniga och på kontorspersonal
borde detta övervägas.
Skogsvårdsstyrelsen vill sålunda anhålla att kungl. skogsstyrelsen ville
till behandling upptaga frågan om hur skogsvårdsstyrelserna i fortsättningen
skola förfara med arbetet med norrländska skogsproduktionsanslaget.
Luleå den 8 december 1947.
Å skogsvårdsstyrelsens vägnar:
L. K. Andersson.
13—U97150. Rev. berättelse ang. statsverket är 19b8. II.
S. Lindroth.
194 —
Bilaga B till bilaga 5.
Skogsuårdsstgrelscns i Norrbottens län behållning av medel å norrländska
skogsproduktionsanslaget per den 31 december 1048.
Bidragsmedel innestående hos
Kungl. brev | 15/u | 1946 |
» » | 1S/l2 | 1946 |
» » | 8/8 | 1947 |
» » | 22/8 | 1947 |
» » | 21/5 | 1948 |
> » | 19/ll | 1948 |
Förvaltningsmedel innestående
hos SVS ...................
Skogsvårds- styrelsen | Skogsstyrelsen | S:a kronor |
174 581:39 |
| 174 581:39 |
36 717:63 |
| 36 717:63 |
14 093: — | 162 632: — | 176 725: — |
14 362:75 | 72 802: — | 87 164: 75 |
14 390: — | 69 367: — | 83 757: — |
| 202 196: — | 202 196: — |
254 144: 77 | 506 997: — | 761 141: 77 |
92 068: 62 92 068: 62
Lantmäteristyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 217, § 38.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1948 har lantmäteristyrelsen anbefallts
inkomma med yttrande över vad riksdagens år 1948 församlade revisorer
anfört i sin berättelse under § 38, Arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet.
Med anledning härav får lantmäteristyrelsen i underdånighet anföra
följande.
Allmänna sgnpunkter.
Efter beslut av statsmakterna bär lantmäteriväsendet under år 1948 undergått
en genomgripande omorganisation. Syftet med denna har varit att
ge organisationen ökad effektivitet och en efter föreliggande arbetsuppgifter
lämpligt avpassad kapacitet. För distriktsorganisationen genomfördes
omorganisationen den 1 januari 1948 och för lantmäteristyrelsen och länslantmäterikontoren
den 1 juli 1948. Så gott som alla med omorganisationen
sammanhängande åtgärder — delvis av synnerligen omfattande natur
— hava nu genomförts. Helt naturligt bär år 1948 för lantmäteriväsendets
vidkommande i hög grad kommit att präglas av inre organisationsarbete.
Först under senare hälften av året har verksamheten mera ostört kunnat
ägnas åt de vanliga arbetsuppgifterna, som nu skötas i delvis nya administrativa
former. Med hänsyn till omorganisationens genomgripande natur
måste densamma dock anses hava genomförts mycket snabbt och friktionsfritt
och — såvitt styrelsen hittills kunnat bedöma — med utmärkt
resultat. Ur arbetsprestationssynpunkt kan dock icke år 1948 anses representativt
för den nya Iantmäteriorganisationen.
För att erhålla en aktuell överblick över arbetskraftssituationen i distriktsorganisationen
genomförde lantmäteristyrelsen den 1 oktober 1948 en
särskild inventering av inneliggande arbetsuppgifter. Av särskilt intresse
195 —
var då att undersöka, hur balansens arbetstekniska sammansättning överensstämde
med tillgången till personal av olika slag. Med anledning härav
verkställdes inventeringen så, att man uppskattade det antal arbetsmånader
för lantmätare, mätningsteknisk personal och kontorspersonal, som behövdes
för att genomföra inneliggande arbetsuppgifter. Efter framställning
härom ha riksdagsrevisorerna under hand fått tillgång till inventeringsresultatet
i form av en särskild promemoria, som upprättats inom styrelsens
administrativa byrå och som även innehöll vissa kortfattade upplysningar
rörande de särskilda åtgärder, som kunde anses befogade med hänsyn till
inventeringsresultatet. För länslantmäterikontorens vidkommande har en
liknande inventering icke gjorts, men styrelsen har i stället tillhandahållit
riksdagsrevisorerna utdrag av den officiella statistiken rörande länskontorens
arbetsbelastning och arbetsprestation under senare år. Lantmäteristyrelsen
kan därför vitsorda, att revisorernas uttalanden grunda sig på en såvitt
möjligt aktuell och fullständig bild av lantmäteriverksamheten.
Den föreliggande situationen inom lantmäteriväsendet kan i korthet karakteriseras
så, att tillgången på personal av olika slag är oroväckande knapp
i förhållande till de föreliggande arbetsuppgifterna. Redan de arbeten, som
nu redovisas i distriktsorganisationens diarier och liggare, representera —
som revisorerna konstatera — cirka 1 000 arbetsår eller, som lantmäteristyrelsen
föredragit att uttrycka det, cirka ett arbetsår per befattningshavare.
Denna arbetsbalans skulle dock knappast i och för sig behöva inge farhågor,
då väl samma situation torde råda inom åtskilliga grenar av statsförvaltningen
liksom inom det fria näringslivet. Betydligt allvarligare ter sig
emellertid situationen, om man samtidigt beaktar, att omfattningen av distriktsorganisationens
ordinarie arbetsuppgifter sedan åtskilliga år tillbaka
oavlåtligt stegras och att dessutom nya arbetsuppgifter av betydande omfattning
alltjämt påläggas lantmätarna. Om en prognos göres angående utvecklingen
på fastighetsbildningens område kan med största sannolikhet
redan nu förutsägas, att den ram, som genom beslut av 1947 års riksdag
beslöts för distriktsorganisationen, icke kan anses tillräcklig ens för de
närmaste åren. Lantmäteristyrelsen har därför bedömt situationen så, att
den hotande utvecklingen i fråga om arbetsbalansen måste avhjälpas genom
särskilda åtgärder. Dessa kunna vidtagas efter huvudsakligen två olika
vägar, nämligen dels en fortsatt utbyggnad av distriktsorganisationens personal
och tekniska resurser, dels en fortsatt rationalisering och effektivisering
av arbetsmetoderna på alla punkter, där en sådan är möjlig. För närvarande
pågår inom lantmäteristyrelsen ett intensivt arbete i syfte att bemästra
arbetsförhållandena enligt dessa två huvudlinjer. I revisorernas uttalande
har uppmärksamheten särskilt riktats på åtgärder av rationaliseringsnatur.
Enligt styrelsens uppfattning äro dessa uttalanden i och för
sig fullt riktiga och värda det största iieaktande, men på grund av den
ständigt växande arbetsvolymen måste åtgärder parallellt härmed vidtagas
även för en fortsatt utbyggnad i fråga om personal och tekniska resurser.
Styrelsen vill därför i det följande redovisa, vilka åtgärder som redan vidtagits
eller som förberedas i avsikt att öka lantmäteriets prestationsförmåga
i takt med de ständigt stegrade anspråken.
1. Personalfrågor.
Såsom framgår av inventeringsresultatet funnos inom distriklsorganisationen
den 1 oktober 1948 29.4 lantmätare, 408 mätningstekniker och mätningstckniska
biträden samt 264 kansli- och kontorsbiträden.
Härvid är emellertid att märka, att bland hiträdespersonalen återfinnas
flera tiotal extra eller tillfälliga befattningshavare, som anställts endast där
-
— 196 —
för att kvalificerade tjänstemän ännu icke stått till buds. Genom 1947 års
riksdagsbeslut fastställdes omfattningen av distriktsorganisationens personalkategorier
till att omfatta cirka 370 högskoleutbildade lantmätare, 340
mätningstekniker och mätningstekniska biträden samt 300 kansli- och kontorsbiträden.
Utbyggnaden har sålunda ännu icke kunnat genomföras i full
omfattning eller till avsedd standard, men den torde vid ingången av budgetåret
1949/50 i numerärt avseende vara i stort sett klar beträffande biträdeskategorierna.
Bristen på lantmätare kommer emellertid, som styrelsen
i flera sammanhang påpekat, att under åtskilliga år vara mycket kännbar.
Genom intresse och tillmötesgående från tekniska högskolans sida har emellertid
antalet studerande i lantmäteriavdelningens första årskurs i det närmaste
fördubblats hösten 1948. Inom 5 å 6 år torde bristen på lantmätare
kunna väsentligt nedbringas.
I samband med anslagsäskandena för budgetåret 1949/50 har styrelsen
framlagt förslag rörande utbildning av biträdespersonal i en omfattning,
som erfordras icke blott för att täcka normal avgång utan även möjliggöra
en försiktig utbyggnad av dessa personalkårer. I årets statsverksproposition
ha dessa förslag dock endast delvis tillgodosetts. Styrelsen lärer därför vara
hänvisad till att under nästa budgetår söka lösa arbetsuppgifterna med högst
den personaltillgång i frågan om biträdeskategorierna, som förutsattes vid
1947 års omorganisation. Vad lantmätarna angår finns, såsom av det föregående
framgår, ingen möjlighet att inom de närmaste åren nå upp till
det vid omorganisationen angivna antalet.
Ett tidskrävande moment inom förrättningsverksamheten utgöres av fältarbeten
av olika slag, bl. a. mätning, utstakning och markering. Ett gammalt
önskemål inom lantmäteriet har varit att kunna underlätta fältarbetena
genom att åstadkomma en kår av kvalificerade hantlangare. Lantmäteristyrelsen
utreder för närvarande möjligheterna att åstadkomma en kår
av dylika mätningsförmän inom kommunerna efter mönster av lantbruksnämndernas
täckdikningsförmän. Det allmännas utgifter för ändamålet
skulle direkt motsvaras av ökade taxeinkomster för statsverket. Om utredningen
ger till resultat att frågan administrativt kan lösas, skulle en sådan
anordning komma att väsentligt effektivisera lantmäteriets fältarbeten och
giva lantmätare och mätningstekniker ökad tid för mera kvalificerat arbete.
De tekniska arbetsmetoderna.
Lantmäteristyrelsen har under år 1948 i samarbete med tekniska högskolan
och rikets allmänna kartverk verkställt vissa undersökningar angående
användbarheten inom fastighetsbildningen och för planläggningsändamål av
kartor, som framställts på fotogrammetrisk väg. Dessa undersökningar ha
givit till resultat, att väsentliga besparingar i fråga om tid och kostnader
torde stå att vinna, om fotogrammetriska kartor användas i lämplig kombination
med terrestra mätningsmetoder. Såsom lantmäteristyrelsen påvisat i
promemorior, som under hand överlämnats till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet, är emellertid en förutsättning för att dessa viktiga
undersökningar snabbt skola kunna fullföljas, att styrelsen får möjlighet
att av redan tillgängliga medel bidraga till att anskaffa en stereoautograf
Wild A5 från Schweiz åt tekniska högskolan. En av styrelsen nyligen upprättad
specialorganisation inom Göteborgs och Bohus län står beredd att praktiskt
pröva de nya metoderna. Det är en angelägenhet av allra största vikt,
att styrelsen på detta område får tillfälle att snabbast möjligt utföra undersökningarna.
— 197 —
Den tekniska utrustningen.
I sina anslagsäskanden för budgetåret 1949/50 har styrelsen efter verkställd
utredning framlagt förslag om anskaffande av viss ytterligare teknisk
utrustning för lantmäteriets distriktsorganisation. Styrelsens anslagsäskanden
ha i den framlagda statsverkspropositionen dock endast delvis bifallits.
Inom lantmäteristyrelsen pågå fortlöpande undersökningar, huru enskilda
arbetsmoment kunna förenklas eller göras snabbare genom ändamålsenliga
tekniska hjälpmedel. Då importrestriktionerna lagt hinder i vägen för införsel
av vissa instrument från utlandet ha inhemska tillverkare intresserats
att framställa sådan materiel. Styrelsen vill understryka vikten av att utrustningsfrågan
beaktas så långt möjligt är, enär annars den situationen kan
uppstå, att välutbildad personal icke kan utnyttjas fullt ut på grund av brist
på erforderliga tekniska hjälpmedel.
Förenklingar av administrativ art.
I administrativt hänseende ha under loppet av år 1948 i starkt forcerad
takt genomförts ett stort antal rationaliseringsåtgärder. Styrelsen vill sålunda
erinra om att genom den nya lantmäteriinstruktionen en genomgripande förenkling
av förvaltningen inom lantmäteriet genomförts i alla de avseenden,
där en sådan nu ansetts möjlig. Styrelsen har i anslutning till den nya instruktionen
utfärdat nya arbetsordningar för distriktsorganisationen från och med
den 1 juli 1948 och för länslantmäterikontoren från och med den 1 januari
1949. Reformerna avse såväl större frågor av principiell innebörd — särskilt
i fråga om arbetsorganisation — som smärre frågor av rutinartad teknisk natur,
främst i fråga om kontorsorganisation. Arbetsordningarna hava fastställts
efter ingående diskussioner med särskilt tillkallade experter och representanter
för lantmätarkåren. Det skulle i detta sammanhang leda för
långt att i detalj redogöra för de förenklingar, som företagits. Styrelsen vill
emellertid betona, att strävandena att åstadkomma ytterligare förenklingar
oavlåtligt fortgå och att vissa nya rationaliseringsåtgärder kunna bli möjliga
att genomföra inom en nära framtid. Styrelsen vill något beröra ett par av
dessa möjligheter.
För närvarande tillämpas en provisorisk lantmäteritaxa (SFS 956/1947,
ändr. 297/1948) för förrättningar och uppdrag, som utföras av distriktsorganisationen.
Enligt denna skall för åtskilliga åtgärder debitering ske efter
dagarvodesprincipen. För att kunna utfärda räkning å exempelvis en större
förrättning, som ju kan pågå under flera år, måste fortlöpande föras anteckningar
om vad personalen i distriktsorganisationen sysslar med. Detta
sker för närvarande i arbetsjournaler med särskilda sammandrag beträffande
varje förrättning eller uppdrag, som föranleder dagarvodesdebitering.
Denna bokföring av arbetet tar givetvis viss tid i anspråk. Styrelsen räknar
emellertid med att under loppet av år 1949 kunna framlägga förslag till en
definitiv lantmäteritaxa. 1 denna torde komma att eftersträvas enhetsarvoden
för olika arbetsmoment i stor utsträckning. Enhetsersättningarna böra
dessutom avse så stora och enhetliga arbetsmoment som möjligt. Det är möjligt
att vid tillämpningen av den nya taxan arbctsjournalerna i väsentlig utsträckning
bli överflödiga. Arbetet med alt upprätta räkning bör även i (ivrigt
kunna förenklas. Då distriktsorganisationen årligen slutför flera tiotusental
förrättningar och uppdrag, torde den nya taxan kunna medföra avsevärda
möjligheter till förenklingar i kontorsarbetet.
Även på det kamerala området förbereder styrelsen i samarbete med riksräkenskapsverket
en del rationaliseringsåtgärder. Styrelsens strävan går härvid
ut på att undvika dubbelgranskning, framför allt av förrättningsräk
-
— 198 —
ningar samt rese- och traktamentsräkningar. De undersökningar, som utförts
på styrelsens kainrerarkontor rörande felprocenten i dessa räkningar,
visa klart, att en dubbelgranskning icke är ekonomiskt motiverad. Enligt
styrelsens uppfattning bör i fråga om förrättningsräkningarna ansvaret kunna
läggas helt på den förrättningsman, som utfärdar räkningen. Kontrollen
synes kunna inskränkas till stickprovsgranskning hos överlantmätaren. Denna
princip har även provisoriskt stadfästs i utfärdade arbetsordningar. I
fråga om reseräkningarna för distriktsorganisationens personal torde det vara
tillräckligt med den granskning, som utföres hos överlantmätaren. Styrelsens
kainrerarkontor bör i detta, liksom i vissa andra hänseenden, stå till tjänst
med upplysningar samt i övrigt på olika sätt verka för en riktig och enhetlig
behandling av principspörsmål. Frågan kompliceras emellertid av viss oklarhet
rörande redogöraransvaret. Styrelsen räknar emellertid med att hithörande
spörsmål skola kunna lösas i samverkan med riksräkenskapsverket
inom kort. Förslag till erforderliga smärre författningsändringar komma därefter
omedelbart att framläggas av styrelsen.
Styrelsen vill erinra om att en relativt omfattande inventering av möjligheterna
till bl. a. administrativa förenklingar inom lantmäteriväsendet verkställdes
med anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse den 16 juni 1947 till olika
statliga myndigheter angående förenkling av förvaltningsförfarandet. Resultatet
av denna inventering har sammanfattats i en särskild promemoria (PM
nr 27, upprättad i januari 1948). I anslutning härtill har statsrådet Danielson
i skrivelse den 3 februari 1948 till lantmäteristvrelsens dårvarande chef,
generaldirektör Malmberg, lämnat vissa anvisningar rörande den arbetsfördelning,
som i fråga om de i promemorian redovisade förenklingsmöjligheterna
borde tillämpas mellan lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga.
De frågor, som i detta sammanhang uppdragas åt lantmäteristyrelsen,
ha nu till stor del utretts. Möjliga förenklingar ha även redan genomförts.
Den senaste åtgärden av denna art var utfärdande av nya bestämmelser om
årsredogörelser för verksamheten i distriktsorganisationen, där från och med
den 1 januari 1949 radikala förenklingar vidtagits, innebärande att tidsåtgången
för dessa arbetsuppgifter nedbringats högst väsentligt.
Lagstiftningsåtgärder.
Såsom framgår av riksdagsrevisorernas berättelse äro mycket betydelsefulla
åtgärder i syfte att förenkla lantmäteriverksamheten beroende av en
revision av jorddelningslagstiftningen. Denna uppgift åvilar fastighetsbildningssakkunniga.
Utredningsuppdraget är av synnerligen betydande omfattning
och måste — enligt av de sakkunniga nyligen gjorda uttalanden —
på grund härav taga ytterligare avsevärd tid i anspråk. Lantmäteristyrelsen
vill emellertid i detta sammanhang på grund av lagstiftningsfrågornas utomordentliga
betydelse för lantmäteriet framlägga dels vissa allmänna önskemål
om lagstiftningens principiella utformning med hänsyn till dess administrativa
verkningar, dels även några synpunkter på den angelägenhetsordning,
som enligt styrelsens uppfattning vore önskvärd i reformarbetet
på lagstiftningsområdet.
Riksdagsrevisorerna ha bl. a. påpekat, att ett flertal med lantmäteriförrätlningar
sammanhängande frågor skola prövas inom flera myndigheter och
instanser och ifrågasatt, om icke utan men för rättssäkerheten väsentliga
lättnader kunde genomföras i detta hänseende. Anmärkningen är enligt styrelsens
uppfattning värd det största beaktande. De principer, som enligt
styrelsens mening i detta hänseende böra vara vägledande vid en lagrevision,
skola därför i det följande något beröras.
De senaste årens utveckling på fastighetsbildningens område känneteck -
— 199
nas av stränga restriktioner av jordpolitisk och planpolitisk art och en
skärpt kontroll över efterlevnaden av dessa restriktioner. Fastighetsbildningsproceduren
har emellertid sedan gammalt uppbyggts med utgående
från att initiativet skall komma från enskilda jordägare, och därför har
inkopplingen av kontrollen från det allmännas sida över att fastighetsbildningen
sker på riktigt och lämpligt sätt givit till resultat en i vissa avseenden
synnerligen komplicerad administrativ procedur, kännetecknad bl. a.
av att flera olika statliga myndigheter utöva beslutanderätt i fastighetsbildningsfrågor.
Vid sidan av jorddelningsmyndigheterna märkas särskilt de
jordbrukspolitiska organen, främst lantbruksnämnderna, samt planmyndigheterna,
d. v. s. länsstyrelser och länsarkitekter. Samarbetet mellan lantmäteriet
och dessa organ är mycket gott och sker numera i smidiga former,
men trots detta är ''förrättningsarbetet många gånger oförsvarligt tungt och
komplicerat till förfång främst för den allmänhet, som lantmäteri^ har att
betjäna, men även för förrättningsmän och överordnade instanser. Lantmäteristyrelsen
anser, att en varaktig förbättring härutinnan icke kan ernås
på annat sätt än att beslutanderätten i fastighetsbildningsfrågor koncentreras
helt till jorddelningsmyndigheterna och att härvid förutsältes, att dessa,
innan beslut träffas i tveksamma eller särskilt komplicerade fall, samråda
med de andra statliga organ, som ha intresse av dessa frågor. En dylik regel
medför, att alla enkla rutinärenden kunna avgöras på enklast möjliga
sätt och utan onödig omgång. I de fall, där samråd med andra myndigheter
anses erforderligt eller önskvärt, bör samrådet komma till stånd efter enklast
möjliga regler — oftast utan skriftligt remissförfarande. Det kan med
största fog förutsättas, att jorddelningsmyndigheterna, d. v. s. förrättningsmän,
överlantmätare, ägodelningsdomare, ägodelningsrätt och överdomstolar,
utan undantag skola respektera de synpunkter, som framföras vid samrådet.
En sådan lösning bygger alltså på principen om ömsesidigt förtroende
mellan myndigheter med delvis gemensamma kompetensområden. Denna
princip tillämpas redan i den jordpolitiska kontroll, som överlantmätaren
utövar gemensamt med lantbruksnämnden. Denna har i korthet konstruerats
så, att överlantmätaren efter eget bedömande utväljer de ärenden, som
han anser kunna intressera lantbruksnämnden med hänsyn till dess arbetsuppgifter,
och om dessa inhämtar lantbruksnämndens mening, innan de avgöras.
Såvitt styrelsen kunnat finna, förlöper denna kontroll mycket smidigt
och har redan givit till resultat ett fruktbringande samarbete mellan
de båda myndigheterna. Styrelsen anser att samma princip med stor fördel
skulle kunna tillämpas i fråga om den planpolitiska kontrollen. En väsentlig
förenkling av handläggningen av avstyckningsärenden enligt jorddelningslagen
inom planlagda områden — denna grupp av förrättningar är
numera eu av lantmäteriets största — skulle ernås om länsstyrelsernas rätt
att pröva och fastställa dessa förrättningar överflyttades till överlantmätaren
och den planpolitiska kontrollen finge äga rum i form av samråd mellan
överlantmätare och länsarkitekt i de fall då så ansågs erforderligt. Förslag
i denna fråga torde inom kort vara att vänta från lastighetsbildningssakkunniga.
Det är ur styrelsens synpunkt önskvärt, att därvid förslag även
framlägges om all länsstyrelsernas rätt att utfärda s. k. avstyckningsförbud
skall upphöra. Den betungande formella prövning hos planmyndigheterna
av ett stor antal avstyckningsärenden, som föranledes av avslyckningsförbuden,
bör enligt lantmäteristyrelsens bestämda mening ersättas av ett vanligt
enkelt samrådsförfarande mellan fastighetsbildningsorganen och planmyndigheterna.
Lnntmäteristyrelsen anser all principen om den odelade beslutanderätten
— 200 —
med fördel skulle kunna tillämpas även i fråga om en annan stor och viktig
grupp av ärenden, nämligen sådana jordförvärvsärenden, som sammanhänga
med fastighetsbildningsåtgärder. Om en jordägare önskar genomföra
ett kompletteringsförvärv till en redan innehavd fastighet har han enligt
gällande bestämmelser dels att hos lantbruksnämnden begära tillslånd till
förvärvet, varvid en prövning äger rum som huvudsakligen tar sikte på sökandens
personliga kvalifikationer och avsikter med förvärvet men som
även avser förvärvets betydelse för jordbruksnäringen eller för näringslivet
i orten, dels även att hos lantmätare begära förrättning för prövning av fastighetsbildningsärendet
enligt härför gällande lagregler. Enligt lantmäteristyrelsens
uppfattning kunna jordägarna resa berättigade anspråk på att
bedömningen av ett ifrågasatt förvärv skall kunna ske genom hänvändelse
till en myndighet. Det är onödigt och principiellt oriktigt att samma ärende
prövas av två myndigheter. Tillståndet kompliceras bland annat av att ett
jordförvärvsärende fullföljes den administrativa vägen till Ivungl. Maj :t i
jordbruksdepartementet, medan ett jorddelningsärende fullföljes domstolsvägen.
Vid det stora flertalet avstyckningar och sammanläggningar för jordbruksändamål
föreligger denna dualism i prövningen, vilken medför avsevärd
fördröjning i ärendenas handläggning och en onödig merbelastning av
de berörda myndigheterna. Lantmäteristyrelsen anser, att man utan att
äventyra de mycket berättigade grundtankarna i jordförvärvslagen i de ifrågavarande
fallen skulle kunna koncentrera prövningen till jorddelningsmyndigheterna,
om det blott stadgades att lantmätaren icke hade rätt att
fullfölja förrättningen utan att lantbruksnämndens yttrande inhämtats i
sådana fall, då spekulations- eller kapitalplaceringssyfte kunde anses ha
föranlett förvärvet och förrättningen. Även i fråga om dessa ärenden skulle
man då vinna den stora fördelen, att alla normala fall skulle kunna avgöras
på snabbaste sätt och hos en myndighet och endast undantagsfallen medföra
att förrättningen förklarades vilande i avvaktan på yttrande från annan
myndighet. Statsverkets kostnader för denna kontroll skulle givetvis
även kunna nedbringas väsentligt.
Sedan den odelade beslutanderätten i jorddelningsmål genomförts i enlighet
med de skisserade principerna, torde lämpligen böra prövas, vilka
möjligheter som i övrigt finnas att förenkla den administrativa proceduren
hos dessa myndigheter. Sedan lång lid tillbaka har inom lantmätarkretsar
livligt diskuterats behovet av den nu tillämpade överprövningen — framför
allt den hos överlantmätaren — av avslutade förrättningar. Man har särskilt
vänt sig mot det till synes egendomliga förhållandet, att en förrättning som
av vederbörande förrättningsman slutförts efter grundlig utredning av omständigheter
i det särskilda fallet och som till på köpet lämnats oklandrad,
kan rivas upp i samband med den överprövning, som föregår den slutliga
fastställelsen. Från de praktiskt verksamma förrältningsmännens sida göres
ofta gällande, att det i flertalet fall vore tillräckligt med att förrättningen
vunne laga kraft. Visserligen kan det sägas, att granskningen av förrättningar
före fastställelse bör och kan bedrivas så, att den icke nämnvärt försenar
fastställelsen. I stor utsträckning verkställes granskningen på detta
sätt redan nu. Men man kan icke bortse från att för granskningen erfordras
arbetskraft — ej minst lantmäteriutbildad sådan — vilken därigenom
dragés från annan verksamhet. I en situation som den nuvarande med oroväckande
knapphet på arbetskraft måste alla tänkbara möjligheter beaktas
alt åstadkomma förenklingar i förrättningsförfarandet. Fastställelseförfarandets
behövlighet är en fråga av stor räckvidd, när det gäller att undersöka
möjligheterna till eu sådan förenkling. Denna fråga bör därför noggrant
prövas.
— 201
Granskningen av förrättning före fastställelsen avser dels förrättningens
lämplighet ur jordpolitiska eller planpolitiska synpunkter, dels förättningens
formella handläggning och dels slutligen dess tekniska utförande. Den
jordpolitiska och planpolitiska granskningen får ur allmän synpunkt betraktas
som den viktigaste. Granskningen av den formella handläggningen
och det tekniska utförandet åter kan med förrättningsmannakårens nuvarande
kvalifikationer ofta inskränkas till stickprovskontroller och skall —
enligt uttryckliga bestämmelser i den nyligen utfärdade arbetsordningen för
länslantmäterikontoren — icke göras mera ingående än nödigt. Den kan
därför numera knappast betraktas som något mera avsevärt fördröjande
moment i fullföljandet av förrättningsproceduren.
Vid en diskussion av möjligheterna att ytterligare inskränka eller helt
slopa överprövning och fastställelse måste beaktas, att förrättningarna, beroende
på förutsättningarna i varje särskilt fall, erfordra mer eller mindre
omfattande granskning. En mycket väsentlig fråga är exempelvis om fastighetsbildningen
skett med ledning av verkställd planering eller icke. Avbetydelse
är givetsvis även den föreliggande planens karaktär. I detta hänseende
torde man böra urskilja dels det fall, då fastställd eller godkänd detaljplan
föreligger (stadsplan, byggnadsplan, avstyckningsplan eller individuell
jordbruksplanering), dels det fall att endast översiktlig planering enligt
byggnadslagen (generalplan eller regionplan) eller en regional jordbruksplanering
verkställts. Med detaljplanefallen torde kunna jämställas de fall,
då frågan om fastighetsbildningens tillåtlighet på förhand underställts den
prövande myndigheten eller då på förrättningsstadiet samråd ägt rum i erforderlig
omfattning med överlantmätaren och de andra myndigheter, som ha
intresse av fastighetsbildningen. 1 de nämnda fallen har bedömningen av
fastighetsbildningens lämplighet ur jordpolitiska eller planpolitiska synpunkter
i allmänhet kunnat ske med relativt stor säkerhet redan vid förrättningstillfället.
En reservation bör dock göras för fastighetsbildning, som kunnat
ske endast med ledning av översiktsplaner av en eller annan form. Givetvis
lämna dessa utrymme för en ganska vid tolkning av åtskilliga frågor. Vad
däremot detaljplanefallen beträffar sker fastighetsbildningen där oftast med
ledning av ett material, som utgör ett mycket gott underlag för fastighetsbildningen
även i andra avseenden än de jordpolitiska eller planpolitiska
spörsmålen. En byggnadsplan innehåller sålunda i regel en fullständig fastighetsredovisning
och grundar sig dessutom ofta på ett mätningstekniskt
underlag av hög klass. I de fall då detaljplan finnes kunna därför vissa skäl
andragas för att en överprövning ur de olika synpunkter som i det föregående
nämnts helt skulle kunna undvaras. Underställningsfallen torde i
vissa fall, nämligen då underställningen sker på ett stadium, då tillräckligt
grundlig utredning kan förebringas rörande samtliga de omständigheter som
skola prövas vid förrättningen, kunna jämställas med detaljplanefallen ur
överprövningssynpunkt. Då förrättning handlagts med ledning av översiktsplan
av något slag, kan den jordpolitiska eller planpolitiska kontrollen måhända
något inskränkas. Vad slutligen beträffar de iall, då ingen planering
av något slag föreligger och heller icke underställning eller samråd ägt rum
i någon form, torde granskning vara nära nog ofrånkomlig.
Vad sålunda anförts visar enligt lantmäterislyrelsens mening, att det torde
vara omöjligt alt slopa all överprövning. Vad man kan diskutera är all avstå
från överprövning - och därmed även vanlig fastställelse — i de fall, då betryggande
garantier för fastighetsbildningens lämplighet finnas genom att detaljplan
av erforderlig kvalitet föreligger eller underställning skett. Vid eu
närmare undersökning av hithörande spörsmål måste emellertid även uppmärksammas,
att ett lagakraftvinnande icke har samma rättsverkningar som
202 —
om förrättningen följes av fastställelse. Fastställelsens betydelse i fråga om
lagfart och inteckning fordrar även beaktande. Styrelsen vill emellertid i sammanhanget
påpeka, att om betydande lättnader i fråga om fullföljden av förrättningar
inom planområden genomfördes, skulle detta otvivelaktigt stimulera
tillkomsten av planer och därmed indirekt ha fördelaktiga verkningar
i fråga om fastighetsbildningsarbetet.
Sammanfattningsvis vill styrelsen sålunda uttala, att betydande förenklingar
i fastighetsbildningsproceduren torde kunna åstadkommas i första
band genom en koncentration av beslutanderätten i fastighetsbildningsfrågor
till jorddelningsmyndigheterna. Sedan principen om den odelade beslutanderätten
genomförts, torde en undersökning böra ske om möjligheterna till en
förenklad procedur hos dessa myndigheter, varvid bl. a. möjligheterna att
helt slopa överprövning av fastighetsbildning, som skett med ledning av
verkställd detaljplanering eller efter underställning, böra ingående prövas.
De sålunda diskuterade frågorna äro ur synpunkten av arbetets förenkling
av stor betydelse. Härutöver kunna framläggas en stor mängd detaljförslag,
vilka även skulle leda till väsentlig rationalisering av förrättningsförfarandet.
I statsrevisorernas berättelse antydas ett par sådana detaljförslag.
Med hänsyn till den stora och alltjämt stigande arbetsbördan inom
lantmäteriväsendet är det ett önskemål att rationaliseringsfrågorna prövas
snarast möjligt.
De rent jordpolitiska och fastighetsbildningstekniska problem, som fastighetsbildningssakkunniga
ha att överväga, äro för fastighetsbildningen, jordbruksrationaliseringen
och lantmäteriet av en utomordentligt stor betydelse.
Man kan här t. ex. peka på sådana viktiga frågor som omregleringen av
laga skiftesinstitutet, frågan om utbyte i olika sammanhang av jord mot
pengar, sammanhållningen på ett eller annat sätt av befintliga brukningsenheter,
kombinationen av olika slag av förrättningar till gemensam handläggning
i ett sammanhang, förenklade regler för ändring av samfällda utmål
eller avlösning av andel i samfällighet in. m. Även dessa frågor äro brådskande.
Det vore enligt lantmäteristyrelsens mening utan tvekan bäst om alla de
föreliggande frågorna kunde lösas i ett sammanhang. Situationen är emellertid
sådan, att det knappast torde vara möjligt att gå denna väg. Det torde
i stället bli nödvändigt att vissa särskilt brådskande partiella reformer genomföras
utan att man avvaktar det slutliga lagförslaget i fråga om hela
fastighetsbildningsverksamheten. Lantmäteristyrelsen har inhämtat, att fastighetsbildningssakkunniga
arbeta efter dessa riktlinjer. Det är därvid av
intresse för lantmäteriet, att de partiella reformerna göras omfattande —• ej
minst i sådana avseenden som ha betydelse ur rationaliseringssynpunkt -—•
och att de ske med den största skyndsamhet.
Lantmäteristyrelsen är för sin del beredd att på alla sätt, som fastighetsbildningssakkunniga
kunna önska, medverka till att förslag till ett flertal
viktiga partiella reformer framläggas i sådan tid, att reformerna kunna genomföras
vid 1950 års riksdag.
I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit byråcheferna
Ågren, Wennerberg och Magnusson.
Stockholm den 14 januari 1949.
Underdånigst
ALLAN NORDENSTAM.
BÖRJE LUNDGREN.
— 203 —
Sveriges flantmätareörenings
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 217, § 38.
Till herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet.
Sedan Sveriges lantmätareförening genom skrivelse den 21 december 1948
beretts tillfälle att avgiva yttrande över de anmärkningar, som riksdagens
revisorer under § 38 i sin år 1948 avgivna berättelse anfört angående arbetsbalansen
inom lantmäteriväsendet och möjligheterna att åstadkomma förenklingar
och rationaliseringar inom denna gren av förvaltningen, får föreningsstyrelsen
vördsamt anföra följande.
Synpunkter på arbetsuppgifter.
Revisorerna ha givit en överblick över den aktuella arbetsbalansen inom
lantmäteriets distriktsorganisation och å länskontoren. Härtill böra fogas
vissa upplysningar om den sannolika utvecklingen av arbetsuppgifterna och
om de personalresurser, som bliva tillgängliga för dessa uppgifter.
Vad arbetsuppgifterna beträffar föreligger den situationen, att man måste
räkna med en icke oväsentligt stegring av desamma. Den nya byggnadslagstiftningen
kommer sålunda att under en lång följd av år ställa stora anspråk
på särskilt distriktsorganisationens arbetskapacitet. Upprättandet av
grundkartor för planläggningsändamål kan bland annat beräknas få mycket
stor omfattning. De arbetsuppgifter, som sammanhänga med jordbruksrationaliseringen,
torde samtidigt komma att successivt stegras. Detta gäller
såväl planeringsuppgifterna (regional jordbruksplanering och individualplanering)
som de fastighetsbildande åtgärder, vilka erfordras för planernas
genomförande. På många håll i landet torde därvid omregleringar genom
skifte icke kunna undvikas och så snart det pågående lagstiftningsarbetet
resulterat i ändamålsenliga bestämmelser för dylika åtgärder, komma säkerligen
nya stora krav att ställas på lantmäteriet. Övriga arbetsuppgifter visa
ingen tendens att minska. Man måste därför med säkerhet räkna med att
lantmäteriet under en lång följd av år kommer att ställas inför ständigt
ökade uppgifter. Då den redan befintliga arbetsbalansen, såsom revisorerna
påvisat, är orimligt stor, är det uppenbart, att lantmäteripersonalen redan
befinner sig i en situation, som kräver ett effektivt utnyttjande av alla tillgängliga
resurser för att kunna bemästras.
Synpunkter på organisationen.
När lantmäteriets nuvarande distriktsorganisation tillkom efter utredning
av 1945 års lantmäteriutredning, kunde man ej med samma säkerhet som
nu förutsäga den ökning av arbetsuppgifterna, som i stor utsträckning blivit
en följd av lagstiftning, tillkommen efter tiden för utredningen. Det är därför
naturligt, att organisationen blivit alltför snävt tilltagen. Förutom den
kvantitativa bristen på personal föreligger brist i kvalitativt avseende. Grundtanken
i den nya organisationen var att genom överförande av arbetsuppgifter
från lantmätarna till icke lantmäteriutbildad personal frigöra lantmätarna
från alla arbetsuppgifter, som med fördel kunde anförtros annan personal.
Sveriges lantmätareförening, som hade tillfälle framföra sina synpunkter
på organisationsfrågan, underströk därvid med skärpa nödvändigheten
av att ordna biträdesutbildningen på ett tillfredsställande sätt. Likaså underströk
styrelsen vikten av att tillskapa sådana löne- och anställningsförhål
-
— 204 —
landen för biträdena, att det vore möjligt att rekrytera och bibehålla en biträdespersonal,
vilken kunde möjliggöra genomförandet av en rationell arbetsfördelning.
Föreningsstyrelsen hänvisar till sitt yttrande den 27 februari
1947 över lantmäteriutredningens betänkande (SOU 1947: 7), vari bland annat
framhålles :
»Den föreslagna distriktsorganisationen innebär utan tvekan ett steg i
rätt riktning och synes i princip vara ägnad att undanröja vissa olägenheter,
som karakteriserat de nuvarande mindre distriktsenheterna.
Förslaget uppgives i denna del grunda sig på material, som ställts till förfogande
av Sveriges lantmätareförening. I betänkandet redovisas dock icke
detta material eller principerna för bearbetningen av detsamma. Utredningens
förslag ansluter sig emellertid nära till den preliminära beräkning av antalet
distrikt och erforderlig personal, som lantmätareföreningen framlagt såsom
ett diskussionsinlägg i frågan. Det bör därför erinras om att det grundläggande
materialet för föreningens beräkningar hänför sig till uppgifter, som
nu äro ungefärligen två år gamla, och att lantmäteriverksamheten under de
två sista åren visat en fortgående ökning med påföljd att arbetsbalansen
stigit på ett sätt, som måste ingiva allvarliga farhågor för en katastrofal utveckling.
Det bör dessutom framhållas, att lantmätareföreningens beräkningar
äro gjorda med utgångspunkt från lantmäteriets nuvarande arbetsuppgifter
och icke tagit hänsyn till de nya uppgifter, vilka med hänsyn
till pågående lagstiftningsarbete sannolikt komma att tilldelas lantmäteriet.
Förslaget om jordbrukets yttre rationalisering kan med säkerhet icke undgå
att för distriktsorganisationen medföra betydande nya uppgifter. Detsamma
gäller det nya förslaget till byggnadslag.
Samtidigt som föreningsstyrelsen förklarar sig i princip intet ha att erinra
mot lantmäteriutredningens förslag i berörda avseenden vill styrelsen därför
med eftertryck framhålla, att den nya distriktsorganisationen, om den skall
vara ägnad att på ett tillfredsställande sätt lösa sina uppgifter, i varje fall
icke får givas en mindre kapacitet än den lantmätareföreningen syftat till. Då
grunden för nedskärningen av antalet distrikt är den, att på biträdespersonal
skall kunna överföras betydande arbetsuppgifter, som nu utföras av lantmätare,
är det således ur statsnyttans synpunkt av ett vitalt intresse att en
så gynnsam befordringsgång och slutlöneställning för birädeskategorierna
tillskapas, alt en god rekrytering av verkligt kvalificerad arbetskraft säkerställes.
»
Genom 1947 års beslut fastställdes omfattningen av distriktsorganisationens
personalkategorier till att omfatta 370 lantmätare, 340 mätningstekniker
samt 300 kansli- och kontorsbiträden. Inom distriktsorganisationen fanns
den 1 oktober 1948 293 lantmätare, 308 mätningstekniker samt 263 kanslioch
kontorsbiträden. Av biträdespersonalen utgöres ett stort antal av extra
eller tillfälligt anställda på grund av att kvalificerad personal icke stått att
erhålla. Det bör anmärkas, att stora grupper av såväl mätningstekniker som
kansli- och kontorsbiträden utgöras av under senare år snabbutbildad personal,
varför dessa personalgrupper givetvis sakna erforderlig rutin.
Särskilt anmärkningsvärt är, att av den stora gruppen kansli- och kontorsbiträden
endast 50 stycken kunna nå kanslibiträdesgraden Ca 11. Det
har också visat sig omöjligt att kvarhålla de dugligaste inom dessa kategorier
med nu bestämda löner.
I yttrande den 18 november 1947 över 1944 års personalutrednings betänkande
del II (SOU 1947: 58) framhöll föreningsstyrelsen ytterligare nödvändigheten
av dels att den provisoriska utbildningen av de mätningstekniska
biträdena ersattes av en definitiv utbildning, dels att den provisoriska
lösningen av befordringsgången rörande såväl mätningstekniker som kon
-
— 205
torsbiträden ersattes av en definitiv lösning. Rörande förstnämnda fråga
bär lantmäteristyrelsen den 25 februari 1947 gjort framställning. Beträffande
teknikernas befordringsgång anförde föreningsstyrelsen bland annat följande:
»Med hänsyn till vad ovan anförts, anser föreningsstyrelsen, att lägre befordringsgång
än den, som kan komma att fastställas för läroverksingenjörer,
icke bör ifrågakomma för mätningstekniker vid lantmäteristaten.»
Beträffande kontorspersonalen anfördes:
»Föreningsstyrelsen finner den föreslagna befordringsgången väl låg med
hänsyn till vikten av att erhålla lämpliga sökande till tjänsterna. I varje fall
bör befordringsgången efter ej alltför lång tids tjänstgöring i lönegraden Ce
It avslutas med automatisk befordran till ordinarie tjänst i lönegraden Ca
11. Föreningsstyrelsen förutsätter, att möjlighet framdeles skapas för befordran
inom distriktsorganisationen för biträden med särskilda kvalifikationer
till tjänster i lönegraden Ca 15 och i vissa fall till tjänster i lönegraden
Ca 19.»
Vid statsmakternas ställningstagande till organisationen blevo emellertid
dessa synpunkter icke tillräckligt beaktade och de hittills vunna erfarenheterna
visa med all tydlighet att följden blivit en snedvridning av organisationen,
som tvingar lantmätarna att i stor utsträckning sysselsätta sig med rutingöromål
och efterutbildning av personalen i icke avsedd omfattning.
Föreningsstyrelsen, som är väl medveten om svårigheterna på arbetsmarknaden,
har under omorganisationen framhållit nödvändigheten av en växelverkan
mellan länslantmäterikontoren och distrikten på så sätt, att tillgänglig
arbetskraft sättes in, där den för tilfället bäst behövs. Nu gällande lantmäteriinstruktion
(SFS 526/1948 § 56) lämnar också möjlighet till en sådan
lämplig fördelning av personalen.
Föreningsstyrelsen vill erinra om att lantmäteriorganisationen haft att
dragas med särskilda svårigheter, som helt naturligt varit beroende av den
under år 1948 genomförda, omfattande omorganisationen med stora omflyttningar
av personal, nya instruktioner och arbetsordningar in. in., allt föranlett
av lantmäteriets förstatligande. Men trots dessa svårigheter har — tack
vare personalens beredvillighet att jämna vägen för den nya organisationen
och icke minst genom ett uppoffrande och energiskt arbete av verksstyrelsen
— förrättningsverksamheten utan mera störande avbrott kunnat bedrivas
med i stort sett fullt effektivt utnyttjande av personal och utrustning.
Synpunkter på förenkling av förrättningsförfarandet.
Även om det sålunda är uppenbart att den föreliggande situationen icke
enbart kan bemästras med rationalisering och förenkling av förrättningsproceduren
är det emellertid ingen tvekan om att på denna väg avsevärda resultat
stå att vinna och föreningsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse revisorernas
initiativ. För de lantmätare, som äro sysselsatta med lantmäteriförrättningar,
har det länge framstått som ett viktigt önskemål att komma fram
till arbetsformer, som medgiva snabb och säker handläggning och onödiggöra
dubbelarbete. Föreningsstyrelsen har även vid upprepade tillfällen gjort
framställningar i detta syfte, senast i skrivelse till statsrådet Gunnar Danielson
den 15 oktober 1948 angående vissa önskvärda förenklingar i lantmäteriverksamheten.
Den förrättningssökande allmänheten kan med rätta göra anspråk på en
betydligt snabbare och bättre service än vad den för närvarande får på detta
område. Redan i direktiven till faslighetsbildningssakkunniga uppmärksammades
behovet av åtgärder i delta sylte. De sakkunniga synas emellertid
hittills icke ha i tillräcklig grad beaktat denna sida av sill uppdrag. De förslag,
som de sakkunniga hittills framlagt, ha i varje fall icke medfört någon
— 20G
lättnad i den tunga förrättningsproceduren. Man torde också vara nödsakad
konstatera, att de senare årens byggnadslagstiftning och lagstiftning i övrigt
rörande fastighetsbildningen medfört väsentligt tyngre arbetsformer. Att
så har skett är en följd av det ökade statliga inflytandet över markens användning
för olika ändamål, som prövats erforderlig och som nödvändiggjort
tillskapandet av ett flertal organ, vilkas arbete griper in i vartannat och nu
kräver en tung apparat för samordning. Det är därför tydligt, att om några
mera väsentliga förenklingar skola uppnås, måste en omprövning av arbetsuppgifternas
fördelning verkställas och de olika avgörandena koncentreras
till det för varje särskilt fall mest lämpade organet. Detta organ bör ges möjlighet
att verka under smidigast möjliga former och etablera det erforderliga
samarbetet med andra berörda organ.
När föreningsstyrelsen ur dessa huvudsynpunkter söker skärskåda de möjligheter,
som finnas att förenkla lantmäteriverksamheten, framstår det såsom
en naturlig och självklar utväg, att till förrättningsmännen i största
möjliga utsträckning koncentrera de avgöranden, som ha med fastighetsbildningen
att göra och att såvitt möjligt låta dessa avgöranden bliva definitiva.
Detta förutsätter bland annat en grundlig översyn av de bestämmelser,
som gälla fastighetsbildningen, och föreningsstyrelsen kan därför givetvis
icke framlägga några färdiga lösningar utan måste inskränka sig att peka
på de punkter, där största effekten snabbast kan uppnås.
Av de förslag till förenklingar, som föreningen framfört i sin ovannämda
skrivelse till statsrådet Danielson, vill föreningsstyrelsen särskilt understryka
vad som anfördes rörande fastställelseförfarandet.
»I den mån fastställelse skall bibehållas, synes den böra koncentreras till
en myndighet, överlantmätaren. Länsstyrelsens granskning inom byggnadsplanelagda
områden är onödig, då den verkliga granskningen skett vid byggnadsplanens
upprättande och därefter i huvudsak blott utstakning återstår.
I den mån tveksamhet råder, kan remiss till länsarkitekten ske men fastställelsen
formellt bibehållas hos överlantmätaren. Obligatorisk prövning av
länsstyrelsen synes emellertid medföra avsevärt dubbelarbete, utan vinster
i rimlig proportion därtill. Ägodelningsdomarens granskning innebär ett liknande
dubbelarbete. Vid avstyckning med sammanläggning blir dock överlantmätarens
fastställelse gällande först sedan sammanläggningen skett.
Det kan emellertid ifrågasättas, om ej fastställelse bär bortfalla och förrättning
blott vinna laga kraft. Märkbara olägenheter synas ej kunna påvisas
beträffande förrättningar, som för närvarande vinna laga kraft, såsom tomtmätning
och gränsbestämning enl. FBL eller förrättning enligt enskilda väglagen.
Fastställelsens slopande torde vare sig medföra men för enskild rätt
eller äventyra ordningen och säkerheten beträffande fastigheternas redovisning,
indelning och markering. Möjligen kan övervägas, huruvida ej efterprövning
bör ske för att övervaka, att fastighetslagstiftningens sociala och
samhällsekonomiska bestämmelser rätt tillämpas. I så fall bör emellertid
dylik prövning bli obligatorisk blott i det mindre antal fall, där tveksamhet
råder beträffande denna tillämpning.»
Föreningsstyrelsen vill även peka på möjliga förenklingar beträffande förrättningars
handläggning, enklare kungörelse- och kallelseförfarande i vissa
fall, vidgade möjligheter att i samband med förrättning byta jord mot pengar,
enklare regler för ändring av samfälligheter och avlösning av andel i
samfälligheter, enklare regler för gränsbestämning i vissa fall, omreglering
och modernisering av laga skiftesinstitutet etc.
För att bästa möjliga resultat vid en lagrevidering skall kunna ernås, måste
de praktiska erfarenheter utnyttjas, som hittills vunnits vid handläggning
207 —
av fastighetsbildningsförrättningar. Enligt föreningsstyrelsens mening kan
detta bäst ske genom en utökning av antalet sakkunniga med minst två erfarna
förrättningslantmätare.
Synpunkter på administrativa förenklingar.
Vad beträffar möjliga administrativa förenklingar berörde föreningsstyrelsen
även denna fråga i sin skrivelse till statsrådet Danielson. I huvudsak
ha därvid framförda förenklingsspörsmål genom lantmäteristyrelsens åtgärder
blivit tillgodosedda. Utöver vad i skrivelsen anfördes må här följande
framföras.
Det måste starkt ifrågasättas nödvändigheten av att i arbetsjournal redovisa
annan tid än sådan, för vilken dagersättning skall utgå och upptagas i
räkning för verkställd förrättning. Den definitiva nya lantmäteritaxan bör
givas sådan utformning, att minsta möjliga tid kräves för upprättande av
räkningar rörande statsverket tillkommande förrättningsersättning. I detta
samanmhang uppställer sig frågan, huruvida nu föreskriven granskning av
sådan räkning såväl på länslantinäterikontor som hos lantmäteristyrelsen är
nödvändig. De felaktigheter i beräknade belopp, som eventuellt kunna framkomma
vid granskningen, torde vara av så ringa storleksordning, att kostnaderna
för granskningen icke stå i rimlig proportion till värdet av densamma.
Vad här sagts gäller också den granskning av reseräkningar, som nu sker
på distrikts- och länslantmäterikontoren samt hos lantmäteristyrelsen. Det
anförda är endast exempel, och någon närmare uppräkning är i detta sammanhang
icke möjlig.
Enligt vad föreningsstyrelsen har sig bekant lära förenklingar jämväl i nu
nämnda avseenden komma att föreslås av lantmäteristyrelsen.
Synpunkter på förenklade tekniska metoder i arbetet.
En stor del av arbetet å distrikten är att hänföra till det mätningstekniska
området. Nu använda metoder för framställningar av kartor för planläggnings-
och fastighetsbildningsändamål äro mycket tidskrävande, och då behovet
av sådana kartor alltjämt ökar, är det angeläget att söka andra vägar
för deras upprättande. Därest framställning av kartor med erforderlig noggrannhet
för vissa ändamål kunde ske på fotogrammetisk väg, kan man förmoda,
att stor tidsbesparing erhålles. Lantmäteristyrelsen har också sin uppmärksamhet
fäst på detta område, och vissa undersökningar bedrivas för
närvarande. Det synes viktigt att möjlighet beredes för en intensifiering av
dessa undersökningar.
Sammanfattningsvis vill föreningsstyrelsen här uppräkna de viktigaste
åtgärderna, som erfordras för att i dagens läge åstadkomma en effektivisering
av lantmäteriverksamheten:
1. Utbyggande av organisationen i förutsatt omfattning beträffande såväl
antalet lantmätare och övriga befattningshavare som löneförhållandena.
2. Förbättrad utbildning av biträdespersonalen.
3. Skyndsam revision av gällande lagstiftning i enlighet med ovan angivna
riktlinjer.
4. Fortsatt förenkling av de administrativa bestämmelserna.
5. Prövning av arbetsbesparande tekniska metoder i arbetet.
Stockholm den 17 januari 1949.
Styrelsen för Sveriges lantmätareförening:
ERIK JITNG.
GUNNAR PAVELL. GÖSTA ALM. MAC HAMRIN.
NILS MÖLLER. HENRY ELMRUD. GÖSTA W. JÖNSSON.
208 —
Byggnadsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 224, § 39.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1948 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt
byggnadsstyrelsen att senast den 17 januari 1949 avgiva utlåtande över
vad riksdagens revisorer under tionde huvudtiteln, handelsdepartementet,
§ 39, anfört beträffande den bränsletekniska forsknings-, försöks- och kontrollverksamheten
m. m. Till åtlydnad härav får byggnadsstyrelsen anföra
följande.
Riksdagens revisorer nämna, att de statliga myndigheter och institutioner,
som äro inkopplade på forsknings-, försöks-, kontroll- och upplysningsverksamhet
inom det bränsletekniska området, huvudsakligen äro byggnadsstyrelsen,
statens hantverksinstitut, statens bränslekommission och ingenjörsvetenskapsakademien,
och redogöra i korthet för dessa myndigheters och
institutioners befattning med hithörande spörsmål. Revisorerna finna, att
någon egentlig samordning de olika myndigheterna emellan icke etablerats
och att verksamheten företer en bild av stark splittring, samt framhålla, att
dessa förhållanden icke äro tillfredsställande.
I fråga om byggnadsstyrelsens bränslekontrollerande verksamhet framhålla
revisorerna, att det icke kan vara rationellt, att byggnadsstyrelsen anordnar
utbildningskurser för värmeledningsskötare samtidigt som hantverksinstitutet
bedriver en mera allmänt inriktad kursverksamhet, och att
kursverksamheten bör koncentreras till sistnämnda institution. Revisorerna
ifrågasätta vidare, huruvida forsknings- och undersökningsverksamhet lämpligen
bör bedrivas av byggnadsstyrelsen och anse, att avsevärda fördelar
skulle vara att vinna genom sammanförande av byggnadsstyrelsens uppgifter
i detta avseende med inom övriga institutioner bedriven verksamhet av
samma slag. Slutligen finna revisorerna, att det med hänsyn till att betydande
kostnader äro förenade med byggnadsstyrelsens kontrollverksamhet,
särskilt i vad gäller landsorten, jämväl bör övervägas, huruvida icke denna
kontroll åtminstone delvis skulle kunna utövas på annat sätt, exempelvis genom
anlitande av ångpanneföreningarna. Revisorerna förorda, att utredning
verk ställes om det sätt, varpå här i frågavarande verksamhet i sin helhet
bör på mest rationella sätt bedrivas för framtiden, samt föreslå, att åt
ingenjörsvetenskapsakademien uppdrages att i samråd med övriga berörda
institutioner framlägga förslag i detta hänseende.
Till belysande av de berörda frågorna vill byggnadsstyrelsen först i korthet
redogöra för den bränslekontrollerande verksamhetens uppkomst och
arbetssätt.
Statens bränslekontrollerande verksamhet påbörjades under första världskriget
och utövades till en början av dåvarande statens industrikommission.
År 1921 erhöll socialstyrelsen uppdrag att anordna kontroll över bränsleförbrukningen
inom av statsverket disponerade byggnader och lokaler med undantag
för dem, som disponeras av arméförvaltningen, marinförvaltningen
och järnvägsstyrelsen, samt, i den mån förhållandena så medgåve, på särskild
framställning av landsting och andra kommuner, tillhandagå dem vid
utövande av kontroll å bränsleförbrukningen inom dem tillhöriga inrättningar.
Soc.ialstyresen inrättade härför en värmeteknisk avdelning. 1927 års
riksdag beslöt, att landstingen skulle få ansluta sig till bränslekontrollverksamheten
mot erläggande av vissa avgifter. 1933 års riksdag beslöt, att värmetekniska
avdelningen jämväl skulle omhänderhava vissa åtgärder för
— 209
främjande av vedeldning, och 1934 års riksdag beslöt överflytta avdelningen
till byggnadsstyrelsen.
Den av byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning utövade faränslekontrollerande
verksamheten kan uppdelas i fem grenar, nämligen bränslestatislik
samt inspektions-, instruktions-, konsultations- och provningsverksamhet.
Bränslestatistiken omfattar insamlande av uppgifter om bränsleförbrukningen
vid de olika anläggningarna samt dessa uppgifters bearbetning och
sammanställning på sådant sätt, att en jämförelse kan ske dels mellan bränsleförbrukningen
under olika tidsperioder vid en och samma anläggning och
dels mellan bränsleförbrukningen vid olika anläggningar av liknade art. Vid
de större anläggningarna antecknas för varje dag de viktigaste driftsresultaten,
såsom bränsleförbrukning, ångalstring, varmvattenförbrukning etc. å
härför uppgjorda driftsrapportblanketter, vilka månatligen insändas till avdelningen
för granskning och bearbetning.
Med tillhjälp av driftstatistik och driftrapporter har avdelningen möjlighet
att bedöma driftsresultatet och att upptäcka mer påtagliga missförhållanden,
och vid de regelbundet återkommande inspektionerna kontrolleras
såväl värmealstring som värmeförbrukning varjämte råd och anvisningar
rörande anläggningarnas rätta skötsel lämnas.
Bränsleförbrukningen är givetvis starkt beroende av anläggningarnas tekniska
beskaffenhet. Avdelningen söker därför genom sin konsultationsverksamhet
medverka till att dessa bliva utformade på lämpligt sätt. Avdelningen
lämnar sålunda i samband med ny- och ombyggnader råd och anvisningar
rörande de värmetekniska anläggningarnas utförande samt granskar förslag
till dylika anläggningar. Dessutom föreslår avdelningen sådana ändringar
eller kompletteringar av de tekniska anordningarna, som vid inspektionerna
befunnits lämpliga. Till konsultationsverksamheten hör även att avdelningen
granskar anbud å bränsle till de anslutna anläggningarna samt
yttrar sig i frågor rörande anställning och avlöning av maskinister och värmeledningsper
sonal.
Instruktionsverksamheten avser främst att ge den för anläggningarnas
skötsel anställda personalen ökade insikter i de värmetekniska frågor, som
äro av betydelse för anläggningarnas rationella drift. Avdelningen anordnar
i detta syfte tid efter annan kurser för värmeskötare. Undervisningen vid
dessa kurser ombesörjes av avdelningens personal. I samma syfte utsändas
allt emellanåt cirkulär med råd och anvisningar till de anslutna anläggningarna.
Provningsverksamheten bedrives dels i avdelningens år 1937 i samarbete
med ingenjörsvetenskapsakademien inrättade pannlaboratorium och dels ute
på anläggningarna, samt omfattar provning av pannor, eldstadsanordningar,
eldningsmetoder och bränslen. Dessa provningar hava visat sig vara av stort
värde såväl för avdelningens egen verksamhet som för den tekniska utvecklingen
i allmänhet inom detta område. Under kristiden ha ett flertal undersökningar
utförts för bränslekommissionens räkning.
Värmetekniska avdelningen utför även en hel del gransknings- och utredningsarbete
för styrelsens övriga byråer.
I fråga om den av revisorerna påtalade kursverksamheten får styrelsen
framhålla, all denna verksamhet pågått ända sedan den statliga bränslekontrollen
igångsattes, och den har omfattat kurser för såväl maskinister som
värmeledningsskötare. Under liden 1922—1948 ha, förutom allmänna vedeldningskurser,
sammanlagt 25 kurser för värmeskötare och maskinister vid
till kontrollverksamheten anslutna anläggningar hållits. Ehuru kurserna
varit mycket korta — värmeskötarkurserna ha endast omfattat sex dagar
I t - //.V7/.r)0. lien. berättelse ang. statsverket är t!)''iK. It.
- 210 —
— och sålunda ej innebära någon fullständig utbildning utan snarare äro
att anse som fortbildningskurser, ha de dock enligt styrelsens uppfattning
varit mycket värdefulla. Genom att personal från likartade anläggningar
sammanföres till en och samma kurs blir det möjligt att anpassa undervisningen
med hänsyn till varje anläggningsgrupps speciella utformning,
och gemensamma driftproblem kunna på ett givande sätt diskuteras. Vidare
får den bränslekontrollerande personalen genom dessa kurser tillfälle
till ökad personlig kontakt med värmeskötarna, vilken kontakt i hög
grad befordrar det förtroendefulla samarbete, som utgör förutsättningen för
att bästa möjliga driftsresultat skall kunna uppnås. Styrelsen är emellertid
fullt medveten om behovet av ordnad utbildning för värmeskötare och erinrar
i detta sammanhang om att styrelsen i underdånigt utlåtande den 21
augusti 1947 över en av fastighetsarbetareförbundet gjord framställning rörande
utbildning av värmeskötare och fastighetsmaskinister understrukit behovet
av bättre utbildningsmöjligheter för dessa yrkesgrupper, att inom ecklesiastikdepartementet
den 2(i juni 1948 tillkallats sakkunniga för den tekniska
utbildningen vid högre tekniska läroverk och andra tekniska läroanstalter,
varvid dessa sakkunniga hava att ägna uppmärksamhet åt bl. a. frågan om
utbildning av landanställd maskinpersonal, samt att Eders Kungl. Maj :t den
10 augusti 1948 uppdragit åt överstyrelsen för yrkesutbildning att inkomma
med utredning och förslag i fråga om utbildning av andra fastighetsarbetare
än maskinister. Då frågan om värmeskötarnas utbildning sålunda är under
utredning, anser sig styrelsen ej böra yttra sig rörande revisorernas uttalande,
att all för värmeledningspersonal avsedd kursverksamhet bör koncentreras
till statens hantverksinstitut. Även sedan den normala utbildningen
av värmeskötare och maskinister för värmeanläggningar blivit ordnad på
tillfredsställande sätt, kommer det enligt styrelsens mening dock alltjämt att
föreligga ett visst, ehuru minskat, behov av fortbildnings- och instruktionskurser
för personal vid de till styrelsens bränslekontrollerande verksamhet
anslutna anläggningarna.
I anledning av revisorernas uttalande, att svårigheter vid nuvarande ordning
uppstå, då det gäller all draga nytta av vunna forskningsresultat och
dylikt, vill styrelsen framhålla, att de erfarenheter och rön, som värmetekniska
avdelningen gjort såväl i pannlaboratoriet som i sin övriga verksamhet,
i mycket stor utsträckning publicerats i form av anvisningar, föredrag,
tidskriftsartiklar och avhandlingar. Resultaten från verksamheten ligga dessutom
till grund för flera av bränslekommissionens anvisningar. Med ingenjörsvetenskapsakademien
har värmetekniska avdelningen i många fall direkt
samarbetat, bl. a. vid inrättandet av byggnadsstyrelsens pannlaboratorium,
vilket de första åren drevs såsom akademiens laboratorium. Akademien
har sålunda varit väl informerad om avdelningens provningsverksamhet.
Bränslekommissionen har, som nämnts, anlitat styrelsens laboratorium
för utförande av behövliga undersökningar och har givetvis fått del av alla
resultat, som varit av värde för kommissionen. Även med statens hantverksinstilut
har avdelningen samarbetat. Sålunda ha en del av avdelningens tjänstemän
medverkat vid igångsättandet av institutets kursverksamhet på det
värmetekniska området, och för närvarande sker samarbete i fråga om oljeeldningsundersökningarna.
Byggnadsstyrelsen finner emellertid eu mera effektiv
samordning av provnings- och forskningsverksamheten önskvärd och
erinrar i detta sammanhang om de utredningar, som i flera år pågått rörande
samordning av forskningsverksamheten inom byggnadsområdet — till
vilket område även här ifrågavarande forskning hör — och som nu utmynnat
i ett av 1947 års utredning för byggnadsfrågor den 15 december 1948
avgivet betänkande med förslag rörande inrättande av ett statens byggnadsinstitut.
I detta betänkande föreslås, att verksamheten inom byggnadsstyrelsens
pannlaboratorium bibehålies hos styrelsen.
— 211 -
Beträffande revisorernas uttalande rörande byggnadsstyrelsens bränslekontrollerande
verksamhet, vari det med hänsyn till att betydande kostnader
äro förenade med denna verksamhet, särskilt i vad gäller landsorten, ifrågasättes,
huruvida icke denna kontroll åtminstone delvis skulle kunna utövas
på annat sätt, exempelvis genom ångpanneföreningarna, vill byggnadsstyrelsen
till eu början framhålla dels att landsortsanläggningarna representera
ca 85 % av den totala bränsleförbrukningen vid de kontrollerade anläggningarna
och att det därför knappast kan löna sig att driva en statlig bränslekontroll
enbart i Stockholm, och dels att en uppdelning av kontrollen på
annat sätt ej heller torde vara lämplig. Frågan gäller därför, huruvida hränslekontrollen
vid de statliga anläggningarna i dess helhet skall överlämnas
till ångpanneföreningarna eller andra privata företag. Byggnadsstyrelsen vill
även erinra om att den här ifrågavarande kontrollverksamheten vid statens
anläggningar, som igångsattes år 1921, nu pågått i 27 år utan att riksdagen
under hela denna tid funnit anledning att ifrågasätta, huruvida kontrollen
med större fördel kunde utövas genom privata företag.
Rörande kostnaderna för byggnadsstyrelsens bränslekontrollerande verksamhet
vill styrelsen framhålla, att värmetekniska avdelningen har en avsevärd
mängd arbetsuppgifter av sådan art, att de ej lämpligen skulle kunna
anförtros åt ett privat bränslekontrollerande organ. Bland sådana uppgifter
må nämnas dels arbeten för styrelsens övriga byråer samt dels remissärenden
och betydande delar av konsultations- och provningsverksamheten. Någon
beräkning av kostnaderna för den egentliga bränslekontrollen har ej
gjorts, men de kunna uppskattningsvis förmodas uppgå till något mer än hälften
av kostnaderna för hela avdelningen eller för budgetåret 1947/48, för
vilket totalkostnaden beräknats till 148 400 kronor, till omkring 80 000 a
90 000 kronor. Under samma budgetår voro till kontrollverksamheten anslutna
ca 1 150 anläggningar med en sammanlagd bränsleförbrukning av ca
225 000 ton normalstenkol och en sammanlagd bränslekostnad av ca 23 miljoner
kronor. Kostnaden för hela avdelningen uppgår sålunda ej till mer än
omkring 0,7 % av bränslekostnaden, och kostnaderna för den enligt ovan
begränsade bränslekontrollen stanna vid omkring 0,4 % av bränslekostnaden.
I förhållande till de kontrollerade bränslemängderna torde kostnaderna
för bränslekontrollen sålunda ej kunna anses höga.
Det synes ej troligt, att bränslekontrollen, om den i båda fallen vore av
samma omfattning, skulle ställa sig avsevärt billigare, om den utövades av
ett privatföretag. Fn viss besparing skulle visserligen kunna uppstå å resekostnaderna,
därest det kontrollerande företaget, såsom fallet är med ångpanneföreningarna,
samtidigt har bränslekontrollen även vid andra anläggningar,
men då dessa kostnader endast utgöra eu mindre del av totalkostnaden,
kommer denna besparing all bli förhållandevis oväsentlig. Om kontrollverksamheten
uppdelades på två eller flera i olika delar av landet belägna
företag, skulle man kunna påräkna en ytterligare nedsättning av resekostnaderna
genom att resorna till och från de olika distrikten då bleve kortare. Ej
heller denna besparing kan dock bli mera avsevärd.
Den centraliserade kontrollen har den bestämda fördelen, att man därvid
får fler anläggningar av samma slag att jämföra. Eu dylik jämförelse av liknande
anläggningar har nämligen visat sig vara ett gott medel, då det gäller
alt bedöma, huruvida en anläggnings bränsleförbrukning är normal eller ej.
Likaså kan resultatet av eu specialundersökning tillgodogöras vid flera likartade
anläggningar, om kontrollen är centraliserad än om den är decentraliserad.
Vidare måste det med hänsyn till att byggnadsstyrelsen utför ny-.
om- och tillbyggnadsarbeten för en stor del av de till bränslekontrollen anslutna
statliga anläggningarna, innebära eu väsentlig fördel, att styrelsen
även övervakar driften och härigenom får förslahandsuppgifler om olika
- 212 —
konstruktioners och anordningars lämplighet, så att dessa erfarenheter på
bästa sätt kunna utnyttjas vid byggnadsverksamheten. Även med hänsyn till
styrelsens uppgift att utfärda byggnadstekniska anvisningar och vara ledande
myndighet inom husbyggnadsområdet synes det vara av värde att få direkta
erfarenheter från olika, över hela landet spridda värmeanläggningar. Jämväl
med tanke på det bränslekontrollerande organets uppgift att i samband
med ny- eller ombyggnad lämna de olika värmekonstruktörerna råd och anvisningar
rörande de värmetekniska anläggningarnas utformning synes det
vara fördelaktigt, att detta organ är centralt och statligt.
Styrelsen vill slutligen erinra om att frågan om byggnadsstyrelsens organisation
är föremål för utredning av 1947 års byggnadsstyrelseutredning.
Sammanfattningsvis får byggnadsstyrelsen framhålla,
att byggnadsstyrelsen anser ett visst behov av fortbildningskurser i styrelsens
regi föreligga även sedan den allmänna värmeskötareutbildningen
ordnats,
att den värmetekniska provningsverksamheten enligt styrelsens mening
bör bibehållas hos styrelsen
samt att det enligt styrelsens mening icke synes vara förenat med någon
fördel för statsverket att anordna privat bränslekontroll vid statens anläggningar.
Byggnadsstyrelsen har emellertid för sin del intet att erinra mot att den
av revisorerna föreslagna utredningen verkställes, och anser liksom revisorerna,
att en sådan utredning lämpligen kan anförtros åt ingenjörsvetenskapsakademien.
Stockholm den 15 januari 1949.
Underdånigst
HENNING LEO.
ERIK O. JONSSON.
B. Hasselrot.
Statens bränslekommissions
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 224, § 39.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1948 har Kungl. Maj :t anbefallt
statens bränslekommission att avgiva yttrande över 39 § i riksdagens revisorers
skrivelse, betitlad »Den bränsletekniska forsknings-, försöks- och kontrollverksamheten
in. m.». Till åtlydnad härav får kommissionen i underdånighet
anföra följande.
Beträffande den statliga bränslekontrollen.
När bränslekommissionen organiserades 1940 bestämdes, att statens och
landstingens anläggningar, liksom de större industrierna, skulle erhålla
sin bränsletilldelning direkt från kommissionen. Anledningen härtill var
att de statliga anläggningarna — däribland sjukhusen — ansågos vara så
samhällsviktiga, att särskild hänsyn borde tagas till deras bränslebehov. Det
var då av utomordentlig betydelse att ha tillgång till säkra uppgifter över
varje anläggnings tidigare förbrukning av olika bränslen och därjämte till
detaljerade rapporter, innehållande besked över förefintliga pannor, eld
-
213 —
stadsanordningar och belastningsförhållanden. Med stöd av dessa uppgifter
blev det, redan på ett tidigt stadium av bränslekrisen, möjligt att utan att
riskera driftsförhållandena föreskriva användning av ersättningsbränslen
i större omfattning för dessa anläggningar än för någon annan förbrukaregrupp.
Redan 1941/42 hade sålunda dessa anläggningar till 80 % hänvisats
till användning av inhemska bränslen. Uppgifterna rörande statens civila
anläggningar och majoriteten av landstingsanläggningarna erhöllos från
kungl. byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning. Kommissionen måste,
i samband därmed, beklaga, att denna styrelsens verksamhet icke var utsträckt
till att omfatta samtliga landsting samt att då ingen motsvarande
organisation förefanns för försvarsmaktens stationära anläggningar. När
en sådan organisation, år 1941/42, kom till stånd, medförde det en betydlig
lättnad i kommissionens arbete på hithörande område, och bränsletilldelningen
för dessa anläggningar har sedermera kunnat ske på ett betydligt
rationellare och för båda parter mera tillfredsställande sätt.
Man kan visserligen erhålla statistiska uppgifter över bränsleförbrukning
och pannbestånd utan att förknippa detta med en fortlöpande bränslekontrollerande
verksamhet. Erfarenheten under krisåren har emellertid visat
värdet av att, i synnerhet för de större anläggningarna, ha tillgång till rapporter
över vid senaste besök vid anläggningarna gjorda iakttagelser över
belastnings- och andra driftsförhållanden. Dessa rapporter ha varit till mycket
god ledning vid bränsletilldelningen och bränslevalet. På grund av de informationer
kommissionen genom dem erhållit har det förekommit, att
framställda krav från anläggningarnas sida om förmåner med avseende på
bränsle kunnat sakligt tillbakavisas.
Ur beredskapssynpunkt skulle det därför, enligt bränslekommissionens
uppfattning, vara synnerligen beklagligt, om den bränslekontrollerande verksamheten
vid statens civila anläggningar, såsom revisorerna föreslå, skulle
beskäras eller decentraliseras.
Det framstår nämligen för kommissionen som en bestämd fördel, att man
i ett krisläge äger tillgång till centrala organisationer som äro i besittning
av aktuella bränsletekniska uppgifter över statens civila och militära anläggningar
samt de större kommunala sjukhusen. Klart är, att ett samarbete
med den bränslegivande myndigheten snabbast kan komma till stånd om
dessa organisationer, som nu är fallet, äro organiserade i statlig regi, då
även en fortlöpande behövlig kontakt mellan dessa organ och riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap kan uppehållas, särskilt rörande lagringsmöjligheten
av bränslen.
Beträffande bränslekommissionens initiativ till bränsleteknisk undersökningsverksamhet.
Som riksdagsrevisorerna framhålla, framstod det redan när bränslekommissionen
började sin verksamhet såsom i hög grad önskvärt, att man
på ett sakkunnigt sätt skulle bliva i stånd att vägleda allmänheten vid eldning
med de olika slags ersättningsbränslen som måste komma till användning
under krisen. Tanken att i egen regi utföra de för eu sådan rådgivande
verksamhet behövliga undersökningarna förkastades emellertid, då man ansåg
att stora kostnader skulle uppstå vid inrättandet av ett härför erforderligt
laboratorium samt att det skulle bli svårt alt hålla den för laboratoriets
drift behövliga personalen jämnt sysselsatt. Kommissionen valde i stället
att anlita byggnadsstyrelsen, som redan hade ett för ändamålet lämpligt och
jämförelsevis väl utrustat laboratorium till sitt förfogande, för att där få
de nödiga undersökningarna utförda. Ett bidragande men myckel tungt
vägande skäl till att förlägga undersökningarna till byggnadsstyrelsen var
— 214 —
att styrelsen vid sidan av de laboratoriemässigt utförda undersökningarna
ävenledes hade möjlighet att vid statliga anläggningar utföra praktiska prov
med olika bränslen och apparater. På sådant sätt erhölls en prövning av
huruvida de laboratoriemässigt utförda proven även höllo måttet i praktisk
drift. Kostnaderna härför blevo också synnerligen små, enär byggnadsstyrelsen
belastade provningsanslaget endast med de extra kostnader, som
uppkommo för anordnandet av själva proven samt för komplettering och
underhåll av instrument. Kostnaden för fast anställd personal debiterades
däremot icke, varför personalkostnader endast förekommo i den händelse
extra personal måst anställas. Resultaten av undersökningarna ha icke förbehållits
byggnadsstyrelsen och kommissionen utan ha genom broschyrer,
föredrag och tidningsartiklar spritts så allmänt, att de kunna sägas ha kommit
till var mans kännedom. Undersökningsverksamheten har under de åtta
år kommissionen anlitat byggnadsstyrelsen dragit en sammanlagd kostnad
av 70 000 kronor, eller mindre än 10 000 kronor per år. Dessa utlägg för en
verksamhet, varigenom vederhäftiga råd om lämpligaste användningen av ersättningsbränslena
kunnat lämnas, måste anses som obetydliga sedda i förhållande
till de väldiga belopp, vartill de direkta kostnaderna för ifrågavarande
bränslen under denna tid uppgått — snarare över än under två miljarder
kronor.
Beträffande den nu pågående oljeeldningsutredningen må framhållas, att
— innan den igångsattes — representanter för såväl byggnadsstyrelsen,
kungl. tekniska högskolan som ingenjörsvetenskapsakademien jämte andra
sakkunniga, däribland från Norra och Mellersta Sveriges ångpanneförening,
sammankallades för att överlägga om. huru undersökningen bäst skulle
planläggas. Efter en ingående diskussion stod det för dessa experter klart,
att det inom landet icke fanns tillgängligt något laboratorium där oljeproblemet
kunde undersökas i önskvärd omfattning. Visserligen erbjöd sig
statens hantverksinstitut senare att helt omhändertaga provningarna, men
de tillfrågade experterna voro samtliga överens om att detta laboratorium,
som rättare må betecknas som panndemonstrationsrum, icke var för ifrågavarande
ändamål lämpligt utfört och icke heller hade sådan utrustning, som
fordrades för att helt omhändertaga undersökningarna. Hantverksinstitutets
anläggning är utförd med tanke på att vara en undervisningsanstalt för
värmeskötare och rörinstallatörer, där dessa kunna få undervisning i sitt
yrke. På ett laboratorium för mera djupgående studier av värmetekniska problem
ställas emellertid helt andra krav, framför allt på instrumenteringen.
Det skulle därför, enligt experternas mening, varit felaktigt, bland annat, att
kosta på hantverksinstitutets provrum en instrumentutrustning som anläggningen,
för sitt avsedda syfte, sedan saknade användning för. Både ingenjörsvetenskapsakademien
och tekniska högskolan ha däremot — i så stor
utsträckning som möjligt — ställt dyrbar och nu svåranskafflig instrumentering
till förfogande för komplettering av den utrustning som byggnadsstyrelsen
redan hade för ändamålet. I den mån hantverksinstitutets panndemonstrationsanläggning
lämpat sig för uppgiften, ha även dess möjligheter
utnyttjats. Ifrågavarande provningar utföras således i intimt samarbete
med de berörda forskningsinstituten — tekniska högskolan och ingenjörsvetenskapsakademien
— och då representanter för dem äro medlemmar
i den expertkommitté, som leder provningarna, torde all risk för dubbelarbete
vara utesluten. Frågan i vilken form resultaten av provningarna skola
publiceras har ännu icke varit föremål för diskussion, men givetvis komma
de att delgivas allmänheten i lämplig form och i sin helhet alla tekniskt intresserade
parter.
— 215 —
Huruvida en utredning i hithörande frågor är nödvändig eller icke undandrar
sig kommissionens bedömande, men om en sådan, ur andra synpunkter
än dem kommissionen företräder, skulle visa sig önskvärd, bör
den, såsom revisorerna föreslå, anförtros åt ingenjörsvetenskapsakademien.
Till sådana institutioner, vilka äro berörda av nämnda frågor, synes, förutom
de i revisorernas berättelse nämnda, även arméförvaltningens bränslekontroll
böra räknas.
I behandlingen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad ordförande,
vice ordföranden samt ledamöterna Bengtsson, Carlsson, Olhammar,
Kjellström och Nilsson.
Stockholm den 13 januari 1949.
Underdånigst
Statens bränslekommission:
ERIK SEVERIN.
C. Kinander.
Statens hantverksinstituts
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 224, § 39.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1948 anbefalld avgiva utlåtande över
riksdagens revisorers ämbetsberättelse, tionde huvudtiteln, handelsdepartementet,
§ 39, får statens hantverksinstitut med remisshandlingarnas återställande
i underdånighet anföra följande.
Vad riksdagens revisorer i sin ämbetsberättelse anfört om hantverksinstitutet
ger icke styrelsen anledning till någon erinran.
Till vad riksdagens revisorer anfört om önskvärdheten av att en översyn
av försöks- och forskningsverksamheten inom det bränsletekniska facket
kommer till stånd vill styrelsen uttala sin anslutning. Styrelsen vill sålunda
tillstyrka att en utredning verkställes om det sätt varpå här ifrågavarande
verksamhet bör på mest rationella sätt bedrivas för framtiden och att uppdraget
att verkställa denna utredning anförtros åt ingenjörsvetenskapsakademien.
Stockholm den 12 januari 1949.
Underdånigst
För styrelsen för statens hantverksinstitut:
RYNO LUNDQUIST.
RAGNAR SCHLYTER.
Gunnar Danielsson.
— 216 —
Ingeniörsvetenskaps
akademiens
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 224, § 39.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1948 bar ingeniörsvetenskapsakademien
anmodats avgiva utlåtande över riksdagens revisorers uttalande, 10 :e
huvudtiteln, § 39, den bränsletekniska forsknings-, försöks- och kontrollverksamheten
in. in. Akademien får i anledning härav i underdånighet anföra
följande.
Sammanfattningsvis kan sägas att revisorernas yttrande gäller värmeanläggningar
för fastigheter och deras skötsel och att därvid särskilt följande
spörsmål behandlas.
1. Forsknings- och försöksverksamhet
2. Provning av panntyper och anordningar
3. Kontroll av statliga in. fl. värmeanläggningars drift
4. Utbildning av personal för att sköta värmeanläggningar
5. Upplysningsverksamhet.
Av dessa frågor intresserar särskilt forsknings- och försöksverksamheten
akademien. Utöver de av revisorerna inledningsvis angivna på detta område
arbetande organen må erinras om att institutionen för uppvärmnings- och
ventilationsteknik vid tekniska högskolan i Stockholm hedriver forskningsarbete
beträffande värmepannor i samarbete med en forskningsstiftelse, som
upprättats av värme- och sanitetstekniska föreningen. Institutionen har arbetat
under ett par år och står under ledning av professorn vid högskolan
John Rydberg. Vidare må påpekas att statens tekniska forskningsråd har
uppdragit åt överdirektören K. G. Ljungdahl att göra en utredning beträffande
frågan om lämpliga åtgärder för bränsleforskningens ordnande. Rådet
har även tillsatt en kommitté för utredning om behovet av och åtgärder för
främjande av forskning inom det område, som kan betecknas med inomhusklimat.
Denna kommitté kan förväntas intressera sig för frågan om bostadsuppvärmning.
Från den byggnadstekniska sidan föreligger även stort intresse för hithörande
frågor. Sålunda förekommer i betänkande med förslag angående statens
byggnadsinstitut avgivet av 1947 års utredning för byggnadsfrågor förslag
att det tilltänkta institutet skall upptaga forskningsarbete inom hithörande
område. I betänkandet förekommer, s. 33, en uppräkning av de instanser
som arbetat på frågor om byggnaders uppvärmning och ventilation.
Det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrives av de företag, som tillverka
värmepannor, finnes ej anledning att gå in på här; det må endast
observeras att det är av jämförelsevis betydande omfattning.
Revisorernas uttalande synes huvudsakligen gälla samordningen och fördelningen
av de olika arbetsuppgifterna. Härom torde följande vara att anföra.
Vad forsknings- och försöksverksamheten beträffar må till eu början erinras
om att pannlaboratoriet vid byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning
tillkom under början av 1930-talet under medverkan av akademien. Det fanns
vid denna tidpunkt ej något centralt laboratorium vare sig för försök med
eller för provning av värmepannor, och då det inom byggnadsstyrelsen fanns
personella resurser och vissa möjligheter beträffandelokaler, syntes det naturligt
att byggnadsstyrelsen påtog sig denna uppgift. Sedermera har det vid
tekniska högskolan inrättade laboratoriet tillkommit, men i övrigt finnas inga
— 217 —
neutrala forsknings- och försökslaboratorier inom hithörande område. Otvivelaktigt
vore det önskvärt med hänsyn till den stora ekonomiska betydelse,
som varje framsteg har inom detta område, att forskningsverksamheten
stärktes. Om såsom föreslås i tidigare nämnda statliga utredning en central
forsknings- och provningsverksamhet tillskapas för detta fält, torde det vara
lämpligt att byggnadsstyrelsens hithörande arbete finge ingå i detta större
sammanhang. Statens hantverksinstitut har ej till uppgift att bedriva forskningsverksamhet,
och dess lokaler och utrustning äro ej anpassade för forskningsarbete.
Institutet kan emellertid tagas i anspråk för speciella uppdrag
inom bränsletekniken.
Bränslekommissionen har under krisåren givit i uppdrag åt olika institutioner
att utföra speciella undersökningar av bränsleekonomisk art. Det är
naturligt att kommissionen vid växlande lägen på bränslemarknaden tillser
att brådskande undersökningar av bränsleteknisk natur bli utförda. Kommissionen
bör emellertid normalt ej stå som ledare för forskning, vilket ej
heller varit fallet.
I fråga om provning av olika panntyper gäller att det torde vara önskvärt
att en neutral instans finnes för sådana arbeten. Enär en sådan provning
ställer stora krav på personal och utrustning kan det synas ekonomiskt motiverat
att den anknvtes till förefintlig forsknings- och försöksverksamhet
som har dessa resurser. Emellertid talar all erfarenhet för att forskning
och provning böra bedrivas åtskilda, och en sådan uppdelning bör också
eftersträvas.
I fråga om kontroll av bränsleförbrukningen vid statliga pannanläggningar
synes det akademien ändamålsenligt att den anordning som nu gäller bibehålies.
Sålunda torde det böra ankomma på byggnadsstyrelsen att svara för
den löpande övervakningen av pannanläggningar och eldning i de statliga
fastigheter som styrelsen hittills svarat för. Någon nämnvärd vinst torde ej
vara att uppnå genom alt i större eller mindre utsträckning överlåta denna
kontroll på enskilda företag, t. ex. ångpanneföreningarna. Genom att byggnadsstyrelsen
nu har kontrollen över eldningen inom ett större antal byggnader
av samma typ, (t. ex. byggnader tillhörande telegrafverket och posten,
sjukhus o. s. v.) kan en god överblick vinnas över driften.
Högre yrkeskurser för eldningspersonal synas lämpligen böra handhavas
av hantverksinstitutet. För fortbildningen av fastighetsskötare inom byggnader
av speciell typ eller med sådana värmeanläggningar, som icke finnas
representerade i hantverksinstitutet, kan det dock vara lämpligt att specialkurser
anordnas av det organ, som kontrollerar driften vid ifrågavarande
byggnader. Sålunda kan det vara lämpligt att byggnadsstyrelsen för specialutbildning
samlar dem som svara för uppvärmningen av de fastigheter, som
sortera under styrelsen.
Vad slutligen beträffar informationsverksamheten gäller att det är önskvärt
all alla vunna erfarenheter samlas och att de snabbt distribueras till
intresserade parter. Möjligen föreligga här vissa brister. Å andra sidan förhåller
det sig åtminstone för närvarande så all det är god personlig kontakt
mellan de organ som beröras, i det att delvis samma personer medverka i
berörda institutioner.
Ingeniörsvetenskapsakademien finner i enlighet med vad som ovan anförts
knappast skäl föreligga för att den av revisorerna förordade utredningen företages.
Beträffande forsknings-, försöks- och provverksamheten föreligger redan
utredning med vissa förslag, utarbetad av 1947 års utredning för byggnadsfrågor,
gående ut på att hithörande forskning skall inordnas i elt ti11 -tänkt byggnadstekniskt institut, och det torde vara lämpligt all först taga
ställning till dessa förslag. Därjämte har som nämnts tekniska forskningsni
-
— 218 —
det tillsatt vissa organ, på vilka det torde ankomma att utföra eller föranstalta
om utredningar. Akademien är dock givetvis beredd att, om så anses
önskvärt, verkställa en utredning beträffande det aktuella läget för ifrågavarande
forsknings- och försöksverksamhet. Härvid kan även upptagas frågor
rörande publicering och spridning av rön inom området. Enklast skulle
måhända det åsyftade målet nås genom att akademiens tidigare verksamma
kommitté för bostadsuppvärmning återupptager och effektiviserar sin verksamhet.
I vad det gäller kontroll av eldning och värmeanläggningar samt utbildning
av personal synas de upptagna frågorna i första hand vara av administrativ
art, och de ligga härigenom i huvudsak utanför akademiens verksamhetsfält.
I det föregående ha dock antytts de synpunkter akademien anser
böra vara vägledande. Om så befinnes önskvärt kan akademien även här
medverka i första hand vid tillgodoseendet av denna kontroll och utbildning
med nya erfarenheter och att över huvud taget verka för att god kontakt på
det bränsletekniska området upprätthålles mellan forsknings- och utvecklingsarbetet
å ena sidan och tillämpningen å den andra.
Stockholm den 19 januari 1949.
Underdånigst
E. VELANDER.
Gregory Ljungberg.
Statens bränslekommissions
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 230, § 40.
Till Konungen.
Genom remiss den 17 december 1948 har Kungl. Maj :t anbefallt statens
bränslekommission att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1948 församlade revisorer under § 40 i sin berättelse anfört angående kvoteringsreglerna
beträffande export av sågade och hyvlade trävaror. Med anledning
härav får bränslekommissionen i underdånighet anföra följande.
Som bekant har den svenska trävaruexporten visat en betydande nedgång
under och efter kriget i förhållande till tidigare. Jämfört med åren närmast
före senaste världskriget har exporten under efterkrigsåren minskat till
ungefär hälften. Minskningen av exporten har berott på flera samverkande
omständigheter, såsom minskad produktion, ökad inhemsk konsumtion och
skilda orsaker av handels- och prispolitisk art.
Ären närmast efter kriget, då det rådde stark efterfrågan på trävaror, begränsades
exporten avsiktligt för att säkerställa den inhemska försörjningen
och skydda den inhemska prisnivån. Under senare år har emellertid
bristen på betalningsmedel hos våra köparländer i huvudsak varit avgörande
för exportens storlek. Då omkring 90 % av vår trävaruexport går på
länder, med vilka vi hava bilaterala handelsavtal, begränsas exporten numera
i stort sett genom de i dessa avtal inrymda trävarukontingenterna.
Med de minskade exportmöjligheterna har man ansett det självklart, att
exporten fortfarande skulle handhavas av de reguljära exportörerna, och för
att åstadkomma en rättvis fördelning av exportkvantiteterna mellan dessa
exportörer har man funnit det lämpligt att införa en viss kvotering. Kvote
-
— 219 —
ringen har även ansetts erforderlig för att stödja den inhemska normalprissättningen
på sågade trävaror. Som grund för kvoteringen har man som regel
lagt de licenssökandes export av ifrågavarande varuslag under en viss
redan tilländalupen tidsperiod. Detta har emellertid icke hindrat, att även
företag, som icke kunnat åberopa sig på export under den valda tidsperioden
och som uppenbarligen missgynnats om ifrågavarande beräkningsgrund
skulle tillämpas, ha kunnat erhålla exporttillstånd. Exportlicenser ha också
i viss utsträckning lämnats nytillkomna företag.
I fråga om valet av basperiod och övriga detaljer vid kvoteringens utformning
har bränslekommissionen samrått med sina enligt Kungl. Maj :ts beslut
till förfogande ställda sakkunniga samt med berörda branschorganisationer.
Till grund för kvoteringen under 1946 lades 1935—39 års medelexport. Vid
fastställandet av kvoterna utgick man i första hand från den officiella statistikens
uppgifter, som utvisade en medelexport av sågade och hyvlade trävaror
samt småvirke (men ej lådor och sparrar) på 759 645 nominella standards
under ifrågavarande tid.
Vidare byggde man på följande deklarerade uppgifter om exporten:
Stds %
1. Svenska trävaruexportföreningen ................ 591 870 77,92
2. Svenska inlandssågverkens centralförening ........ 26 990 3,55
3. Södra Sveriges trävaruexportförening ............ 43 478 5,72
662 338
4. och drog därav den slutsatsen, att exporten från övriga
företag, s. k. »outsiders» uppgått till........... 97 307 12,si
759 645 100,oo
De framkomna procenttalen avrundades till resp. 80, 4, 6 och 10. Nämnda
organisationer fingo inom sig fritt fördela en motsvarande procentuell kvantitet
av den beräknade totala årsexporten. Detaljkvoteringen på »outsiders»
skedde inom kommissionen, och varje exportör tillhörande denna grupp tilldelades
kvot i förhållande till deklarerad export under den fastställda basperioden.
Beträffande 1947 års export tilldelades Svenska trävaruexportföreningen
på samma sätt som förut en kvantitet motsvarande 80 % av den beräknade
totalexporten, varjämte Graningeverkens AB erhöll andel i exporten i särskild
ordning. Övriga två nämnda branschorganisationer erhöllo icke någon
särskild kvot. Erfarenheten hade nämligen visat, att fördelningen av kvoterna
inom föreningarna på enskilda medlemmar ofta skedde enligt andra
principer och efter andra regler än dem, bränslekommissionen tillämpade
vid fördelningen av kvoterna på »outsiders», vilket förhållande medfört betydande
olägenheter. I stället lämnades till en början varje företag rätt att erhålla
licens för intill 40 % av förkrigsexporten. Företag, som redovisade en
exportkvantitet understigande 375 stds i medeltal per år, ävensom tillverkare,
som icke tidigare deltagit i exporten, kunde på samma sätt tills vidare
erhålla licens för intill 150 stds.
Då det visade sig, att exportförsäljningarna från företag utanför Svenska
trävaruexportföreningen gingo trögt och den för dessa företag reserverade
exportkvantiteten endast långsamt utnyttjades, utfärdades i början av september
1947 bestämmelser om att samtliga företag — med undantag av
Svenska trävaruexportföreningens medlemmar och Graningeverkens AB —
finge fritt konkurrera om den del av nämnda kvantitet, som icke då redan
tagits i anspråk.
220
Detta innebar i realiteten, att resterande export lämnades helt fri. Den
medgivna lättnaden att erhålla exportlicens framkallade därför snart även
ett stort antal mindre säljare på marknaden, vilka tidigare levererat sina varor
inom landet och vilka icke voro förtrogna vare sig med exportpriser
eller exportaffärer över huvud taget. Detta ledde i inånga fall till otillfredsställande
leveranser och sänkta exportpriser. Sålunda skedde t. ex. försäljningar
till Danmark och Holland vid denna tid i vissa fall till priser, som
med 10—15 % understego vad som erhållits tidigare under året, ehuru
exportmarknaden i övrigt icke visade någon sjunkande pristendens utan
snarare tvärtom. De vidtagna lättnaderna i kvoteringen medförde sålunda
stora olägenheter, men den påräknade exportökningen uppnåddes dock
icke.
Vid övervägande av regleringsåtgärderna på detta område för år WiS
befunnos både försörjningsläget och prisbildningen på den inhemska marknaden
fortfarande motivera ett fastställande av totala exportkvantiteten och
ett förnyande av kvoteringen. De regler, som gällde för år 1948, inneburo i
princip, att exportlicens kunde erhållas för samma kvantitet, som vederbörande
exporterat under något av åren 1946 eller 1947. Svenska trävaruexportföreningen
erhöll såsom tidigare en globalkvot, motsvarande 80 %
av den beräknade totalexporten. Det bör i detta sammanhang framhållas,
att föreningens andel i Sveriges export av sågade och hyvlade trävaror och
småvirke under åren 1946 och 1947 utgjort respektive 89 och 82 %.
Sedan prisavtal träffats med de större köparländerna och priserna stabiliserats
på de olika marknaderna, ha kvoteringsbestämmelserna handhafts
med stor liberalitet, och licenser ha i allmänhet lämnats, även om sökanden
icke varit berättigad till kvot, såvida icke speciella skäl för avslag
förelegat.
Som tidigare framhållits måste man räkna med att vid lättnader i exportlicensieringen
kunna mindre väl kvalificerade säljare uppträda på
marknaden. Erfarenheterna från de senaste åren visa, att sådana exportörers
uppträdande i många fall vållat direkt ekonomisk skada i våra trävaruaffärer.
Ett frisläppande av exporten har också inneburit risker för att tillverkare,
som normalt tillgodose hemmamarknaden, skulle uppträda som
exportörer i sådan omfattning, att bristsituationer lokalt kunde uppkomma
med därav följande påfrestningar på normalpriserna inom landet.
Det torde därför hittills icke ha rått någon meningsskiljaktighet om att
en exportkvotering i varje fall bort upprätthållas så länge den totalkvantitet,
som kan finna avsättning å export, måst begränsas och man På grund
av den betydande spänning, som rått mellan export- och normalpriser, måste
räkna med ohämmade exportutbud. Det är emellertid givet, att det kan
råda olika meningar om efter vilka principer en kvotering bör läggas.
Som framgår av det föregående, har bränslekommissionen ansett det naturligast
att kvoteringen hittills bort ske i så nära anslutning till tidigare
förhållanden som möjligt. Huruvida en rättvisare och lämpligare fördelning
av exporten kunnat ske, om — såsom riksdagens revisorer antytt — de
enskilda företagens produktion i stället lagts till grund för en kvotering, synes
enligt kommissionens mening föga troligt. Det bör nämligen hållas i
minnet, att den svenska sågverksindustrien är uppdelad i två skilda grupper;
den ena bestående av ett litet antal större i huvudsak vid kusten —
särskilt i Norrland — belägna verk med högvärdiga tillverkningar, som sedan
gammalt huvudsakligen varit inriktade på export, och den andra bestående
av ett stort antal mindre företag — särskilt i eller i närheten av de
stora konsumtionscentra — som huvudsakligen varit inriktade på tillgodoseende
av det inhemska behovet. Ett försök till omdirigering av dessa trä
-
— 221 —
varuhandelns naturliga banor skulle tvivelsutan få skadliga följder. Å andra
sidan är bränslekommissionen fullt underkunnig om att ett alltför stelt
fasthållande vid tidigare förhållanden i samband med kvoteringen skulle
kunna verka exporthämmande.
Som bekant ha virkestillgångarna efter hand minskat i Norrland, medan
samtidigt en viss ökning i mellersta och södra Sverige har kunnat konstateras.
Detta torde sannolikt medföra en viss förskjutning av trävaruproduktionen
från norra till sydligare delar av landet, till vilken hänsyn måste tagas
vid bedömande av våra exportmöjligheter. Om man skall kunna uppnå
en eftersträvad ökning av vår export under kommande år, måste man därför
sannolikt räkna med en ändring av den inbördes proportionen mellan
de olika producentorganisationernas eller exportörernas andelar i den totala
exportkvantiteten. Av samma anledning torde exportmöjligheter i större
utsträckning än hittills böra beredas företag, som tidigare väsentligen
arbetat på hemmamarknaden. Detta senare kan även bliva motiverat på
grund av den minskning i den inhemska konsumtionen, som väntas inträda
på grund av begränsningen i vår byggnadsverksamhet. Denna minskning
torde särskilt på grund av trävaruhandelns struktur komma att inverka på
avsättningsmöjligheterna för de i mellersta och södra Sverige belägna sågverken.
Det måste emellertid alltjämt framstå som ett allmänt intresse, att
exporten skall handhavas på ett sådant sätt, att landet tillföres relativt
största mängd utländska valutor och att det goda anseende, som Sverige
hittills åtnjutit som trävaruexportör, bibehålies. Med exporten under år
1949 sammanhängande frågor äro föremål för fortsatta överväganden inom
kommissionen. Därvid komma även förutsättningarna för slopande av kvoteringen
att prövas, särskilt med hänsyn till att detta även ur handelspolitiska
synpunkter anses önskvärt.
Kommissionen har ansett sig böra bereda Svenska trävaruexportföreningen
tillfälle att framföra sina synpunkter med anledning av riksdagens revisorers
uttalande i ärendet. Föreningens yttrande bifogas.
I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknad ordförande,
vice ordföranden samt ledamöterna Olhammar och Kjellström.
Stockholm den 17 januari 1949.
Underdånigst
Statens bränslekommission:
ERIK SEVERIN.
A. Kull.
Bilaga.
Statens bränslekommission.
Med skrivelse av den 8 januari 1949 har slatens bränslekommission för
trävaruexportföreningens kännedom översänt avskrift av vad riksdagens
år 1948 församlade revisorer anfört angående regierna för kvotering av export
av sågade och hyvlade trävaror och anhållit att såsom underlag för av
Kungl. Maj :t infordrat utlåtande med anledning av revisorernas berättelse
från föreningen få emotse vissa statistiska uppgifter tillika med de synpunkter,
föreningen har att framföra beträffande denna fråga.
Med anledning härav få vi med bifogade tablå överlämna de begärda
222 —
statistiska uppgifterna avseende trävaruexportföreningens medlemmars
sammanlagda export under ett antal år närmast före kriget och under efterkrigsåren
samt denna exports procentuella andel i såväl landets totalexport
som medlemmarnas sammanlagda produktion. Uppgifterna avse
sågade och hyvlade trävaror samt småvirke, allt i nominella standards, men
icke färdiga lådämnen, sparrar och syllar. Sistnämnda trenne sortiment innefattas
nämligen icke i den kvottilldelning, varom här är fråga. Siffrorna
ha angivits i nominella standards, enär kontingenter och kvoter avse kvantiteter
i nominellt mått. I övrigt få vi i saken anföra följande.
Såsom revisorerna mycket riktigt framhålla, blev kvolfördelningen, då
den infördes år 1946, baserad på respektive producentorganisationers andel
i landets totalexport under tidigare år. Såsom framgår av bifogade statistiska
tablå, var trävaruexportföreningens andel däri åren 1935—1939 i medeltal
78 % och år 1945 88 %. För åren 1946—1948 fixerades föreningens
kvotandel till 80 %. Trävaruexportföreningens andel i landets totalexport
blev emellertid i verkligheten 89 % för 1946 och 82 % för 1947, vilket visar,
att övriga producenter resp. exportörer icke hade intresse av eller icke
kunde utnyttja hela sin kvottilldelning. För 1948, då regeringen gått in för
en mera aktiv exportpolitik, anvisades för export en kvantitet av 500 000 stds
sågade och hyvlade trävaror, varav trävaruexportföreningen tilldelades 80 %
eller 400 000 stds, medan under året kontingenter för sammanlagt 520 000
stds frigivits. Arets exportförsäljningar i avräkning härå hava, såvitt för närvarande
kan bedömas, stigit till 515 000 ä 520 000 stds, varav på trävaruexportföreningens
medlemmar komma i runt tal 400 000 stds. Övriga tillverkare
och exportörer, för vilka ursprungligen reserverats en kvotkvantitet
av sammanlagt 110 000 stds, hava sålunda beviljats exportlicenser för
115 000 å 120 000 stds och skulle utan tvivel på grund av den av myndigheterna
drivna exportoffensiven kunnat få licenser för mera, om de härför
kunnat finna köpare på exportmarknaden. Detta har emellertid icke varit
möjligt, då betalningsmedel uppenbarligen icke kunnat ställas till förtogande
i köpareländerna för ytterligare trävaruköp i Sverige. Av ovan relaterade
förhållanden framgår, att den för trävaruexportföreningen reserverade
exportkvantiteten, i motsats till vad revisorerna synas vilja påstå,
dels icke utgjort något hinder för övriga tillverkare och exportörer att i
konkurrens ined trävaruexportföreningens medlemmar sälja allt vad de
kunnat finna avsättning för på exportmarknaden, dels icke beskurit möjligheterna
för de trävaruimporterande länderna att på den svenska marknaden
uppköpa hela den kvantitet, för vilken de kunnat prestera av de svenska
myndigheterna godtagbara betalningsmedel.
Vad beträffar syftet med kvoteringen och det sätt, på vilket den tillämpats,
har detta givetvis varit eller bort vara att skapa bästa möjliga garantier
för att en sådan försäljningspolitik bleve bedriven, att landet tillfördes
största möjliga utländska valuta av sin trävaruexport. Det borde väl icke
vara några delade meningar om att trävaruexportföreningens medlemmar,
som sedan gammalt svarat för omkring 80 % av landets trävaruexport,
varit och alltjämt äro bäst skickade att föra en sådan försäljningspolitik,
då de till sitt förfogande hava sedan årtionden härför tränad direkt till industrien
ansluten personal, som är väl förtrogen med de olika marknaderna.
Av revisorernas yttrande att döma synes man också beakta och instämma
i dessa synpunkter. I fortsättningen anmärka emellertid revisorerna, att vid
tilldelningen av exportlicenser hänsyn icke tagits till omfattningen av vederbörandes
produktion, vilket förhållande de finna orättvist och i behov
av rättelse. Man får dock icke bortse ifrån att de utanför trävaruexport
-
- 223 —
föreningen stående producenterna till största delen bestå av mindre verk,
som sedan gammalt haft sin huvudsakliga avsättning på hemmamarknaden,
för vilken uppgift de genom sin storleksordning, sitt tillverkningssätt,
sin stora spridning och sin belägenhet inne i landet i närheten av de stora
konsumtionscentra i mellersta och södra Sverige äro vida bättre skickade
än de stora exportsågverken i Norrland. Att genom en modifikation av
principerna för exportkvotfördelningen i den riktning revisorerna yrka
tvinga dessa traditionellt inlandsbetonade producenter ut på exportmarknaden,
om vilken de i allmänhet sakna erfarenhet, vore ett våldförande på
trävaruproduktionens och trävaruhandelns hela, sedan gammalt inarbetade
struktur, som för visso skulle åsamka folkhushållet stora förluster.
Revisorerna påtala vidare, att de av vår förenings medlemmar, som ha
sin verksamhet förlagd till Norrland, under 1948 lidit brist på virke och att
medlemmarna för att täcka sin andel i exporten måst i icke obetydlig
utsträckning inköpa virke från utomstående tillverkare. Beträffande inköpen
och deras omfattning få vi hänvisa till bifogade statistiska uppgifter,
varav framgår, att sådana inköp alltid varit vanliga men att de blott
utgöra 5 å 7 % av föreningens sammanlagda produktion. Dessa inköp göras
emellertid så gott som uteslutande av våra i mellersta och södra Sverige belägna
medlemmar, i vilkas rörelse de sålunda förvärvade trävarorna i huvudsak
åtgå för att mata deras förädlingsverk, såsom låd- och trähusfabriker
in. in., med råvara. Praktiskt taget ingenting av den inköpta totalkvantiteten
faller på exportsågverken i Norrland.
Beträffande revisorernas farhågor, att den för föreningen reserverade exportkvantiteten
icke torde komma att helt fyllas under nu löpande skeppningssäsong,
vilja vi erinra om att frågan om i vilken utsträckning föreningen
utnyttjat sin av bränslekommissionen tilldelade kvot för 1948 å
400 000 stds, kan avgöras först då föreningens avtal med kommissionen för
kvotåret 1948 den 1 februari 1949 utgår. Redan per den 31 sistlidne december
stiga emellertid föreningens medlemmars försäljningar i avräkning
å 1948 års kontingenter till i runt tal 400 000 stds (se bifogade tablå), och
hittills under januari ha ytterligare sålts ca 5 000 stds.
Vad slutligen beträffar den i sista stycket av revisorernas berättelse gjorda
sammanfattningen, få vi hänvisa till vad som redan framhållits, att erfarenheterna
från 1948 års försäljningar visat, att kvoteringen och det sätt
på vilket den tillämpats icke verkat exporthämmande. Om under kommande
år eu stegring av landets produktion av sågade trävaror skulle medgiva
en väsentlig ökning av trävaruexporten utan att den inhemska trävaruförsörjningen
äventyrades, kan det mycket väl hända, alt eu ändring av
den inbördes proportionen mellan de olika producentorganisationernas eller
exportörernas andelar i den totala exportkvantiteten måste bliva en given
följd därav. Men även i en på så sätt förändrad situation måste det väl
anses vara i överensstämmelse med regeringens ekonomiska program för
de närmaste åren, att i den för export tillgängliga totalkvantiteten"bör ingå
så stor del högvärdiga trävaror som möjligt. Då dessa varor huvudsakligen
framställas av de till trävaruexportföreningen anslutna traditionella exportsågverken
i Norrland, Dalarna och Värmland eller av sågverk som hämta
sin råvara från nämnda landsändar, böra sålunda dessa sågverk i första
band beredas tillfälle att exportera största möjliga del av sin tillverkning
i stället för all till höga transportkostnader tvingas att sända en större eller
mindre del därav till konsumtionscentra i landets södra delar. Först i den
mån dessa sågverks produktion icke förslår alt täcka hela den kvantitet,
som kan avvaras för export, böra de kvalitativt sämre och på exportmark
-
— 224 —
naderna mindre kända produktionerna beredas tillfälle att utfylla exportkvantiteten.
Endast genom en på sådant sätt bedriven exportpolitik kan
landet tillförsäkras högsta möjliga medelpris och största möjliga belopp utländsk
valuta för trävaruexporten.
Stockholm som ovan.
Svenska trävaruexportföreningen:
R. B. Hillman.
Bilaga till bilaga.
Tablå utvisande Svenska trävaruexportföreningens medlemmars sammanlagda
export under ett antal år närmast före kriget och under efterkrigsåren
samt denna exports procentuella andel i landets totalexport och medlemmarnas
sammanlagda produktion, ävensom landets exportförsäljningar
under 1948.
Nedanstående uppgifter avse sågade och hyvlade trävaror samt småvirke,
allt i nominella standards, men icke färdiga lådämnen, sparrar och syllar.
| Landets total- export stds | Trävaru- export- före- ningens export stds | Trävaruexport- föreningens | Härav | Trävaruexportföre-ningens exports pro-centuella andel av | Trävaruexport- föreningens | |
Å r | tillverkning stds | inköp stds | Lan- dets total- export | Trävaruexport-föreningens | inlands- marknaden stds | ||
Medeltal 1935—39... | 754 038 | 591 524 | 658 447 | 45 162 | 78% | 90% | 61 225 |
1945......... | 571 724 | 505 137 | 512 006 | 25 103 | 88 % | 99% | 142 20 |
1946......... | 373 801 | 331518 | 566 914 | 36 202 | 89 % | 58% | 173 101 |
1947......... | 377 907 | 311536 | 521 377 | 30 081 | 82% | 60% | 133 505 |
1948 (beräk-nade siffror) | 500 000 | 388 000 | 525 000 | 35 000 | 78% | 74% | 88 000 |
Exportförsäljningar under 1948 i avräkning dels å outnyttjade rester av
1947 års kontingenter, dels å 1948 års kontingenter.
| Exportförsäljningar 1948 i avräkning å | ||
| 1947 års | 1948 års | Summa |
| stds | stds | stds |
Trävaruexportföreningen............ Övriga inkl. Graningeverken (enligt | 21637 | 400 096 | 422 733 |
uppgift ca) ....................... | 7 000 | 115 000 å 120 000 | 122 000 å 127 000 |
— 225 —
Statens handelskommissions
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 230, § 40.
Till Konunge n.
Genom remiss den 17 december 1948 har Kungl. Maj :t anmodat statens
handelskommission att avge utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1948
församlade revisorer under § 40 av sin berättelse anfört angående kvoteringsreglerna
beträffande export av sågade och hyvlade trävaror. Handelskominissionen
får med anledning härav avge följande utlåtande.
I stort sett har exporten efter kriget lämnats fri från statliga åtgärder
syftande till att direkt påverka prisbildningen. Detta gäller speciellt åtgärder
som skulle leda till fastställandet av minimipriser. Tendenser härtill
ha visserligen funnits. De ha dock icke förlänats någon officiell sanktion.
Det synes också uppenbart att det skulle visa sig handelspolitiskt omöjligt
att dels föra en autonom prispolitik, vad importvarorna angår, dels åsätta
exporten minimipriser. Däremot ha i vissa fall exportpriserna maximerats.
Det har i så fall varit orsakat av speciella omständigheter. Det mest bekanta
exemplet torde vara exportprisernas maximering för vissa skogsindustriprodukter
under 1946. Ett av skälen var att man genom en maximering
av exportpriserna eventuellt i kombination med prisutjämningsavgifter
ville söka undvika att de höga priser på exportvarorna, som då kunde
erhållas, indirekt via arbetslöner och råvarukostnader skulle påverka det
inhemska prissystemet. Ett annat var att man i samband med kronapprecieringen
1946 ville undvika de ogynnsamma reaktioner från utlandet, som
kunde följa av att de svenska leverantörerna helt gottgjorde sig apprecieringsförlusten
genom att i motsvarande grad höja exportpriserna i utländska
valutor.
Införandet av kvoteringen av trävaruexporten bör ses mot denna bakgrund.
Den hade till syfte att utan en skadlig prisförhöjning möjliggöra en
tillfredsställande försörjning på hemmamarknaden. Detta mål skulle nås
dels genom en begränsning av totalexporten dels genom att från början
för var och en klargöra om och i vilken utsträckning han kunde påräkna
exportlicens och därigenom eliminera risken för alt (let stora flertalet trävaruförsäljare
uppskjuta försäljningar på hemmamarknaden till det betydligt
lägre hemmamarknadspriset i förhoppning att i stället kunna komma
i åtnjutande av de gynnsamma exportpriserna. Andra motiv kunna sekundärt
ha medverkat — de gamla exportörernas önskemål att i ett läge
då exportkvantiteten maximerades ej behöva riskera att undanträngas av
outsiders etc. Däremot var tanken att kvoteringen skulle tjäna att stabilisera
exportpriserna vid denna tidpunkt helt inaktuell. Detta argument har
så småningom vuxit fram i och med att risker för prisomslag börjat skymta
och menas numera ofta vara del egentliga skälet för kvoteringens bibehållande.
Det framhålles därvid även att genom ett avsskaffande av kvoteringen
ovana exportörer kunna framkomma, vilka genom olämplig prissättning
eller otillfredsställande leveransfullgörande kunna för framtiden
försvåra avsättningen av svenska trävaror. Slutligen säges ett slopande av
kvoteringen — utan ett samtidigt slopande av normalpriserna — på grund
av det stora exportutbud detta skulle resultera i komma att leda till ett
tryck på exportpriserna ned mot de inhemska normalpriserna.
Emellertid synes det betänkligt -— såväl med hänsyn till den principella
innebörden som till de praktiska verkningarna — därest en ursprungligen
15—497150. Rev. berättelse alu/. statsverket år 1''J''iH. II.
— 226 —
av andra skäl införd kvotering nu skulle bibehållas för att utnyttjas i exportprisstabiliserande
och kvalitetsurväljande syfte. Framställningar ha understundom
gjorts från andra exportintressenters sida om att staten måtte
medverka till åtgärder, som skulle trygga exportpriserna eller säkra kvalitetsfrågan
vid exporten. Hur önskvärt sådant än kan te sig ur en enskild
exportörs synpunkt bör det likväl enligt kommissionens uppfattning i huvudsak
lämnas åt det enskilda näringslivet att söka komma till rätta med
dessa frågor. Även om man bortser från de handelspolitiska reaktioner
från utlandet, som kan bli resultatet, och enbart bedömer frågan ur synpunkten
av att tillföra landet så mycket främmande valutor som möjligt,
föreligger risk att kvoteringslinjen för till motsatt resultat. Det är kommissionens
uppfattning att en exportökning i allmänhet bättre främjas av
att inhemska hinder för exportens fullgörande elimineras och att en kvantitetsökning
i exporten i regel medför större valutatillflöde än fösök att på
artificiell väg hålla priserna uppe eventuellt med tillhjälp av ett återhållande
av utbudet. Den inskränkning av konkurrensen, som en exportkvotering
innebär, torde vid varje prisförsämring utomlands fördröja anpassningen
i högre grad än som skulle varit fallet i en friare marknad.
Samtidigt som det sålunda för kommissionen framstår som principiellt
felaktigt och i längden skadligt att genom statliga åtgärder försöka åstadkomma
en konstlad prisnivå, är det å andra sidan, i synnerhet i nuvarande
valutasituation, minst lika angeläget att undvika sådana åtgärder från det
allmännas sida, som kunna innebära risk att exportpriserna därigenom
pressas under sin naturliga nivå. Den synpunkten har framkommit inom
kommissionen att i en trävarumarknad befriad från kvantitativa restriktioner
men med bibehållna inhemska normalpriser skulle dessa sistnämnda
kunna skadligt influera på exportprisnivån. Kunde normalpriserna slopas,
funnes enligt kommissionens uppfattning icke längre några vägande
skäl för bibehållande av kvoteringen. Då frågan om normalpriserna faller
utanför kommissionens verksamhetsfält, har emellertid denna icke upptagits
till närmare diskussion.
Det må dock framhållas, att skillnaden mellan en kvotering och ett kvoteringsfritt
tillstånd i de hänseenden, som ovan diskuterats, blir liten i den
mån kvoteringen kommer att avse en både i relation till efterfrågan liksom
tillgången stor kvantitet. Skulle t. ex. eu kvotering för södra och mellersta
Sverige komma att omfatta en kvantitet, som vore dubbelt så stor som exporten
under de senaste åren — något som i och för sig ej är osannolikt —
torde riskerna för ett stort utbud till låga priser och de konsekvenser detta
kan ha för den allmänna exportprissättningen i båda fallen bli ungefär
desamma; detta särskilt om man i praktiken skulle tillämpa kvoteringen
efter samma liberala grunder som under 1947 och 1948 och icke avser att
de facto genomföra en skärpning av kvoteringen.
Huruvida kvotering i nuvarande läge längre är av betydelse för att hålla
nere priserna på hemmamarknaden torde närmast ankomma på bränslekommissionen
och priskontrollnämnden att bedöma. Av de underhandsdiskussioner
som ägt rum mellan kommissionen och försörjningsmyndigheterna
har kommissionen fått intrycket att denna frågeställning ej längre
vore så aktuell. De lokalt uppträdande prisökningar på hemmamarknaden,
som kunna tänkas bli resultatet av att exporten frisläppes, kunna jämväl
uppstå därest kvoteringen bibehålies men den totala exportkvantiteten
höjes.
Kommissionen vill därför förorda att vid de fortsatta övervägandena rörande
formerna för trävaruregleringarna detta år såsom ett alternativ till
ifrågasatt omläggning av exportkvoteringen till allvarligt övervägande upp
-
— 227 —
tages frågan om icke tiden är inne för ett totalt slopande av exportkvoteringen.
I detta ärendes handläggning ha, förutom ordföranden, envoyén Modig,
deltagit herrar Kastrup, Kull, Kördel, Lindskog och Magnusson.
Stockholm den 28 januari 1941).
Underdånigst
Enligt statens handelskommissions belsut:
ERIK GRAFSTRÖM.
Järnvägsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 233, § 41.
Till Konungen.
Genom remiss den 17 december 1948 har järnvägsstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande över vad statsrevisorerna i sin under december månad 1948
avgivna berättelse under § 41 anfört rörande statens järnvägars ersättningar
för skadat och förkommet gods. Till åtlydnad härav får järnvägsstyrelsen
anföra följande.
Såsom statsrevisorerna framhållit, har omfattningen av ersättningar för
gods, som förkommit eller skadats under transport å statens järnvägar,
kraftigt ökat under senaste världskriget och tiden därefter. Förnämsta orsakerna
härtill äro, såsom statsrevisorerna framhållit, att statens järnvägars
bannät genom förstatligandet undergått en betydande ökning ävensom att
de å statsbanenätet verkställda godstransporterna stegrats i synnerligen hög
grad. Härtill kommer att det sänkta penningvärdet inverkat höjande på ersättningsbeloppens
storlek. Det kan tyvärr icke undvikas, att vid mera intensiv
trafik, som nödvändiggör, att växling och andra transportåtgärder
måste vidtagas under mera pressande förhållanden, riskerna för skador
också stegras i större proportion än vad som direkt motsvarar den ökade
godsmängden. Vidare måste beaktas att under tider, då knapphet föreligger
på varor, stölder av gods ökas i stor omfattning. Järnvägsstyrelsen har sin
uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden och söker, så gott sig göra
låter, genom lämpliga åtgärder nedbringa skadorna och förlusterna. I övrigt
tillåter sig styrelsen, i vad gäller orsakerna till den under de senare åren
konstaterade ökningen av kostnaderna för förkommet och skadat gods samt
de olika sätt, på vilka styrelsen sökt och söker komma till rätta med förhållandena
och nedbringa kostnaderna, i detta sammanhang hänvisa till de
utförliga redogörelser, som styrelsen lämnat i till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden
med anledning av vad statens järnvägars överrevisorer i sina berättelser
för åren 1942, 1944 och 1945 anfört i delta ämne.
Det är givetvis av stor vikt, att bedömandet av ersättningskraven för förkommet
och skadat gods sker på ett riktigt sätt. I järnvägstrafikstadgan
finnas bestämmelser, som reglera järnvägens principiella ersättningsskyldighet.
Vid tillämpning i praktiken av dessa bestämmelser uppstå emellertid
ofta tveksamma fall, där mer eller mindre stränga krav kunna läggas
till grund för bedömandet. Enligt styrelsens uppfattning få trafikstadgans
föreskrifter givetvis icke åsidosättas, och böra vid tillämpningen av bestämmelserna
enhetliga principer komma till användning. Emellertid kan det
228 —
dock icke vara ändamålsenligt, att vid detta bedömande allt för stela byråkratiska
metoder komma till användning, utan bör tillämpningen ske med
iakttagande av rättvisa och billighet i de olika fallen inom ramen för trafikstadgans
föreskrifter.
Det har icke varit möjligt att nu kontrollera varje hittills handlagt skadeståndsärende.
Styrelsen har emellertid icke anledning antaga, att trafikstadgans
bestämmelser blivit eftersatta eller att större tillmötesgående visats
trafikanter än som varit riktigt och skäligt med hänsyn till föreliggande förhållanden.
Järnvägsstyrelsen får i detta sammanhang framhålla, att en alltför
restriktiv tillämpning av trafikstadgans skadeståndsbestännnelser lätt kan
giva anledning till missnöje och irritation hos trafikanterna, vilket kan vara
till avsevärd nackdel i konkurrensen med andra transportmedel.
Styrelsen har, i enlighet med vad som är fallet inom flera utländska järnvägsförvaltningar,
ansett det vara ändamålsenligt att överlåta på stationerna
att själva pröva och bifalla ersättningskrav, som röra sig om mindre
belopp. Härigenom besparas onödig skriftväxling och kan i regel ersättningsfrågan
lösas på ett praktiskt och smidigt sätt. Detta system, som tillämpats
från och med den 1 oktober 1946, har hittills bedrivits mera försöksvis och
med tanke på att närmare utforma tillvägagångssättet, sedan ytterligare erfarenhet
vunnits. Styrelsen har redan under hösten 1948 uppdragit åt statens
järnvägars avdelning för kontor sorganisation att närmare granska förfarandet
och inkomma med förslag till nya åtgärder, ifall sådana påkallas.
Styrelsen vill icke föregripa denna avdelnings arbete utan avvaktar resultatet
av dess utredning. Det uppdrag sagda avdelning erhållit omfattar också
att undersöka verksamheten vid de s. k. centralmagasinen och att inkomma
med förslag till ändringsåtgärder beträffande desamma, ifall så skulle befinnas
erforderligt. Styrelsen anser sig därför även beträffande dessa böra
avvakta det resultat, vartill avdelningen kan komma.
Vad angår den av revisorerna meddelade uppgiften, att den genomförda
decentraliseringen i organisatoriskt hänseende hittills icke skulle ha medfört
några besparingar, vill styrelsen till slut endast framhålla, att å den avdelning
inom reklamationskontoret, som handlägger ersättningsärenden rörande
i inländsk trafik skadat gods, har antalet tjänstemän kunnat minskas med
fem, sedan denna decentralisering infördes. Fyra av dessa tjänstemän ha
emellertid måst överflyttas till andra nödvändiga arbetsuppgifter inom kontoret,
av vilken anledning hela den där sysselsatta personalen ännu icke kunnat
minskas i motsvarande grad.
Järnvägsstyrelsen inser till fullo betydelsen av att de av revisorerna berörda
frågorna omhänderhavas på ett ekonomiskt och rationellt sätt. Styrelsen
skall därför även i fortsättningen ha sin uppmärksamhet riktad på att
avhjälpa eventuella brister, som erfarenheterna kunna giva vid handen.
I behandlingen av detta ärende hava jämväl deltagit överdirektören Oredsson,
byråcheferna Berger och Lindskog, tjänstförrättande byråcheferna å
godstrafikbyrån Jonson och å persontrafikbyrån Palm, ombudsmannen
Nordmark samt chefen för reklamationskontoret Ahnström.
Stockholm den 17 januari 1949.
Underdånigst
ERIK UPMARK.
A. THORSELL.