RIKSDAGENS REVISORERS

Framställning / redogörelse 1947:SV

RIKSDAGENS REVISORERS

BERÄTTELSE

OM DEN ÅR 1946 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

AV

STÅTSVERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1945-30 JUNI 1946

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

STOCKHOLM 19 4 7

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBO LAG
468979

— III —

Innehållsförteckning.

Sid.

Riksdagens revisorers verksamhet.

Önskemål beträffande riksdagens revisorers arbete.................. 2

Fjärde huvudtiteln.

Försvarsdepartementet.

Redovisningen av vissa militära ämbetsverks personalkostnader...... 6

Krigsmaterielverkets kontrollkostnader............................. 12

Den centrala materielbokföringen inom försvaret.................... 14

De militära förrådskontrollkontoren................................ 30

Armé-, marin- och flygförvaltningarnas civilbyråer.................. 35

Betalningsförfarandet vid av värnpliktiga företagna resor............ 41

Försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden............................. 44

Avskrivning av brist i statens förråd av proviant och fodervaror....... 47

Iakttagelser rörande redovisningen av familjebidrag................. 51

Lunchrestaurangerna i de militära ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde 59

Viss förrådsfråga i Hässleholm.................................... 64

Flygvapnets provisoriska anläggning å Bulltofta.................... 65

Femte huvudtiteln.

Socialdepartementet.

Kontrollen över barnavårdsnämndernas handhavande av mödrahjälps medel.

....................................................... 68

Iakttagelser rörande planeringen av allmänna arbeten............... 70

Arbetsmarknadskommissionens ofullbordade vägföretag.............. 81

Statens byggnadslånebyrå........................................ 84

Allmänna arvsfonden............................................. 91

Kommunernas ersättningsskyldighet i visst fall enligt fattigvårdslagen

och barnavårdslagen........................................... 97

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas verksamhet.............. 100

Lövstahemmet................................................... 107

Iakttagelser beträffande livsmedelskontrollen....................... 114

Fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m..................... 117

Vården av vissa straffriförklarade................................. 122

Tjänstebostäder för ogift personal vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall .... 132
Anställningsregistret.............................................. 134

IV

Sjätte huvudtiteln. Sid

Kommunikationsdepartementet.

Åtgärder för viss decentralisering av administrationen av det allmänna

vägväsendet................................................... 141

Civila byggnadsutredningens verksamhet........................... 146

Länsarkitekternas arbetsbalans.................................... 153

Sjunde huvudtiteln.

F in ansdepartementet.

Anslagsformer vid anvisande av statsbidrag till byggnadsändamål .... 161

Iakttagelser angående kronouppbörden............................. 164

översyn av vissa statliga taxor................................... 169

Det statliga revisionsväsendet..................................... 184

Iakttagelser angående verkningarna av 1943 års skattestrafflag....... 191

Revisorernas granskningsrätt beträffande statskontrollerade aktiebolag 200

Flygtullavdelningen vid Bromma flygfält.......................... 203

Tullavdelningen i Stockholms frihamn............................. 207

Tullbehandling av spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen......................................... 213

Åttonde huvudtiteln.

Ecklesiastikdepartementet.

Rektorsgöromålen vid rikets allmänna läroverk..................... 219

Nionde huvudtiteln.

J ordbruksdepartementet.

Vissa åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen m. m............ 224

Vissa underhållsarbeten å Bogesunds slott......................... 229

Tionde huvudtiteln.

Handelsdepartementet.

Iakttagelser beträffande lotspenningar m. m........................ 231

Tolfte huvudtiteln.

Pensionsväsendet.

Utnyttjande av äldre arbetskraft inom förvaltningen................ 238

Inträde i reserven i förening med befordran till officer eller underofficer 247

De af färsdrivande verken.

Vissa kraftstationsbyggen och sjöregleringar i Ångermanälvens flodområde 250
Ekonomisk översikt.

Uppgifter angående statens tillgångar och skulder m. m............... 261

Reservation ........................................................ 275

Riksdagens revisorer, vilka nedannämnda dag fullbordat den granskning
av statsverket jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1945—30 juni 1946 samt, beträffande vissa verk, kalenderåret
1945, som jämlikt § 72 riksdagsordningen och § 2 av instruktionen
för riksdagens revisorer tagit sin början den 16 sistlidne september,
få härmed avgiva berättelse över den sålunda verkställda granskningen.

1—468979. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1946. I.

— 2

Önskemål

beträffande

riksdagens

revisorers

arbete.

Riksdagens revisorers verksamhet.

§ i Den

avsevärda utvidgning av den statliga förvaltningsverksamheten, som
ägt ram under de senare åren, har medfört, att det statliga revisionsväsendet
i olika hänseenden måst förstärkas. Sålunda har, bland annat, inrättats
statens sakrevision. För närvarande pågår en utredning om en omorganisation
av riksräkenskapsverket, närmast aktualiserad av inträdda förändringar
i fråga om granskningsmaterialet.

Även riksdagens revisorers arbete har under senare år företett en kraftig
stegring. Det oaktat har någon motsvarande förstärkning av revisorernas
organisation icke genomförts. I syfte att underlätta revisorernas arbete hava
dock tidigare vissa åtgärder vidtagits.

Den första åtgärden i detta hänseende var, att tiden för revisionsförrättningen
utsträcktes från två till tre månader. Frågan härom upptogs i anledning
av väckt motion (I: 105) av 1922 års riksdag, som i skrivelse (nr
166) hemställde om utredning bland annat angående utökning av den åt
revisionen anslagna tiden, vilken då omfattade två månader förlagda till
tiden 1 oktober—30 november. Ökningen skulle dock enligt riksdagens beslut
i varje fall ej omfatta längre tid än en månad. I den sedermera på
Kungl. Maj:ts uppdrag av särskilda sakkunniga verkställda utredningen i
ämnet förordades med hänsyn till revisionsarbetets vidlyftighet, att revisionstiden
utökades med den längsta tid, som ifrågasatts, eller en månad.

Beträffande de tider av året, varunder revisionsförrättningen borde äga
rum, hade de sakkunniga övervägt huvudsakligen två alternativ. Enligt det
ena alternativet skulle den nya revisionsmånaden förläggas till augusti och
uppehåll göras under september, varefter förrättningen skulle fortsättas under
oktober och november. Enligt det andra alternativet skulle revisionen
pågå i en följd från mitten av september till mitten av december.

Om det första alternativet tillämpades, skulle enligt de sakkunniga augusti
månad huvudsakligen användas till inspektionsresor och inspektionsbesök
i övrigt. Augusti vore en lämpligare tid för resor än senare under året. Vidare
skulle under augusti iakttagelserna under resorna diskuteras och det
fortsatta arbetet planläggas. Någon räkenskapsgranskning kunde det vid
denna tid knappast bliva fråga om, då avslutade räkenskaper från föregående
budgetår i regel ännu icke förelåge. Under september borde kanslipersonalen
kunna fullfölja och slutföra en god del av utredningsarbetet
ävensom eventuellt uppgöra preliminära förslag i åtskilliga ämnen. Härigenom
skulle en stor del av det tidsödande insamlandet av erforderliga upp -

— 3 —

gifter och upplysningar i olika frågor kunna i avsevärd mån vara undangjort,
tills revisorerna ånyo sammanträdde den 1 oktober. Den återstående
revisionstiden skulle sedermera kunna mera ostört användas för det egentliga
granskningsarbetet och för eu mindre forcerad prövning av förekommande
ärenden än vad dittills varit fallet.

De sakkunniga framhöllo å andra sidan, att en sådan uppdelning av
revisionstiden skulle medföra ökade kostnader för revisorernas resor från
hemorten till Stockholm och åter samt för kanslipersonalens avlönande.
Ett avbrott skulle vidare förrycka kontinuiteten i arbetet. Det starkaste
skälet mot det första alternativet låge emellerid däri, att arbetsförhållandena
inom jordbruket skulle göra en vistelse i huvudstaden eller i varje
fall en frånvaro från hemmet under augusti månad mindre lämplig för
jordbruksnäringens utövare.

På grund av de anförda olägenheterna förordade de sakkunniga det andra
alternativet eller revisionsförrättningens förläggande till tiden från mitten
av september till mitten av december.

I proposition (nr 149) till 1924 års riksdag förordades sistnämnda alternativ,
vilket jämväl bifölls av 1924 och 1925 års riksdagar.

Enligt § 72 riksdagsordningen tager revisionsförrättningen sin början å
dag, som i instruktionen för revisorerna bestämmes, och skall inom tre månaders
tid vara fullbordad. I instruktionen föreskrives, att revisorerna skola
sammanträda varje år den 16 september eller, om helgdag då inträffar, dagen
därefter.

Den anvisade tiden av tre månader visade sig emellertid efter hand icke
vara till fyllest. Riksdagen beslöt därför år 1937 godkänna en av revisorerna
föreslagen ändring i instruktionen för riksdagens revisorer av innebörd,
att dessa skola sammankallas till konstituterande sammanträde, så
snait val av revisorer förrättats. Syftet härmed var att skapa möjlighet
för revisorerna att, redan da riksdagen var samlad, officiellt sammanträda
för att därvid utse sekreterare och organisera arbetet. Kungörelse härom
utfärdades den 28 maj 1937 (nr 288).

Intill år 1930 valdes riksdagens revisorer regelmässigt i februari eller
mars. Därefter har emellertid tidpunkten för valet framflyttats och sker numera
vanligen i maj.

Jämlikt § 5 i förenämnda instruktion må revisorerna åt sig utse en sekreterare
och eu kamrerare för statsverket, en sekreterare för vartdera bankooch
riksgäldsverken samt de tjänstemän i övrigt, som prövas erforderliga
för kansli- och kamera]göromålens utförande, ävensom nödig vaktpersonal.

Vid det konstituterande sammanträdet med revisorerna utsågs tidigare
allenast sekreterare för statsverket, under det att avdelningssekreterare och
övriga tjänstemän tillsattes först vid revisorernas samanträde den 16 septeber.
Till följd av ansvällningen av arbetet och svårigheten att inom den
föreskrivna tiden av tre månader medhinna detsamma hava under senare
år samtliga sekreterare utsetts redan vid ett av de första vårsammanträdena.
Avsikten har därvid varit, att denna personal skulle dels utarbeta

prome -

— 4 —

Revisorernas

nttalande.

morior och planera för revisorernas resor under hösten, dels ock påbörja
vissa utredningar enligt av revisorerna lämnade direktiv, vilka arbeten skulle
framläggas för revisorerna vid deras sammanträde den 16 september, Denna
åtgärd har visserligen i någon mån lättat arbetet, men tiden har dock endast
i begränsad omfattning kunnat utnyttjas, enär personalen, som därunder
icke är heltidsanställd hos revisionen, på grund av semesterledigheter
och vikariatsförordnanden i respektive ämbetsverk ofta är förhindrad
att mera regelbundet fullgöra arbete för revisionens räkning.

Till följd av statsförvaltningens alltjämt fortgående utvidgning och ökade
svåröverskådlighet har även revisorernas arbetsområde blivit större, samtidigt
som erforderliga undersökningar blivit alltmer arbets- och tidskrävande.
De hittills vidtagna åtgärderna för att underlätta revisorernas arbete
äro därför icke längre till fyllest. Det har visat sig allt svårare att medhinna
arbetet på den korta tid av tre månader, varunder revisorerna äro
samlade, och revisorernas behandling av frågorna blir i alltför hög grad
koncentrerad till de sista veckorna före berättelsens avgivande. En del spörsmål
måste också avskrivas eller uppskjutas till ett följande år, emedan erforderlig
utredning icke hinner slutföras.

Därest revisorerna skola kunna fullgöra sina arbetsuppgifter, framstår det
såsom nödvändigt, att i varje fall kansliets verksamhet omlägges. Kansliet
bör kunna träda i funktion vid en betydligt tidigare tidpunkt än som nu sker,
så att mera arbets- och tidskrävande utredningar i god tid kunna fullgöras
av kanslipersonalen. Det synes icke heller föreligga något hinder för
att revisorerna väljas vid början av riksdagen, exempelvis samtidigt med
val till utskotten, samt att revisorerna vid konstituerande sammanträde omedelbart
efter valet utse viss kanslipersonal, som på ett tidigt stadium får i
uppdrag att verkställa dylika utredningar. Kostnaderna härför torde väsentligen
uppvägas av minskade utgifter för extra personal, som nu i stor
utsträckning måst anlitas för att utredningarna skola i tid hinna slutföras.

Revisorerna vilja med anledning härav framhålla önskvärdheten av att
val av revisorer förrättas vid en tidigare tidpunkt under riksdagen än som
skett under senare år.

Såsom ovan nämnts skall enligt § 72 riksdagsordningen revisionsförrättningen
taga sin början å dag, som i instruktionen bestämmes, och inom tre
månaders tid vara fullbordad. Denna bestämmelse, som synes vila på förutsättningen
att revisionsverksamheten förlöper i ett enda sammanhang,
har visat sig vara mindre lämplig. Av flera skäl skulle det vara önskvärt,
om förrättningen kunde fördelas på två tidsperioder, mellan vilka ett uppehåll
skulle äga rum. En ändring av § 72 riksdagsordningen, som otvetydigt
möjliggör en sådan uppdelning, bör därför enligt revisorernas mening
komma till stånd.

Enligt § 15 i den för riksdagens revisorer gällande instruktionen må revisorerna,
därest de finna sig för sina göromål behöva av någon Konungens
ämbetsman eller något statens verk eller inrättning inhämta muntlig eller

— 5 —

skriftlig upplysning, genom sin ordförande hos statsministern eller, om denne
är tjänstledig, hos statsrådets äldste i tjänst varande ledamot begära
Konungens befallning till vederbörande att meddela den äskade upplysningen.
Med anledning av nämnda föreskrift hava revisorerna i vissa fall nödgats
hos statsministern göra sådan framställning, sedan det visat sig omöjligt
att av vederbörande myndighet erhålla de begärda upplysningarna.

För de statliga revisionsorganen gäller icke någon liknande inskränkning.
Sålunda stå exempelvis statens sakrevision och riksräkenkapsverket i omedelbar
kontakt med myndigheterna.

Även om nuvarande ordning icke vållat riksdagens revisorer någon större
olägenhet i deras arbete vilja revisorerna dock ifrågasätta, om icke revisorerna
utan särskild framställning hos statsministern respektive statsrådets
äldste i tjänst varande ledamot borde äga rätt att från myndigheterna inhämta
alla de upplysningar, som erfordras för revisorernas granskningsverksamhet.

På grund av det anförda vilja revisorerna förorda, att en översyn av de
bestämmelser, som reglera riksdagens revisorers verksamhet, kommer till
stånd. Utredningen bör anförtros åt personer med ingående erfarenhet om
revisorernas arbetsförhållanden. Med hänsyn till ämnets beskaffenhet synes
det böra ankomma på fullmäktige i riksgäldskontoret att föranstalta
om utredningens verkställande.

— 6 —

Redovisningen
av vissa
militära
ämbetsverks
personalkostnader.

FJÄRDE HUVUDTITELN.

F örsvarsdepartementet.

§ 2.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 2 april 1937 bemyndigades chefen för
finansdepartementet att tillkalla särskilda utredningsmän med uppdrag att,
i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag angivna riktlinjer, verkställa
utredning och framlägga förslag till ändrad uppställning av riksstatens fjärde
huvudtitel. Vid sin anmälan av ärendet erinrade departementschefen inledningsvis,
att genom beslut av 1934 års riksdag en omläggning av riksstatens
utgiftssida genomförts från och med budgetåret 1935/36. Ifrågavarande
omläggning hade främst åsyftat en enhetlig fördelning på särskilda riksstatsanslag
av de medel, som anvisades för bestridande av statsverkets utgifter.
I den mån dessa utgifter avsåge statens egen verksamhet skulle anslagsuppdelningen
ske efter myndigheter sålunda, att samtliga till varje myndighet
eller, i vissa fall, till en enhetlig grupp av myndigheter hänförliga utgifter
redovisades å anslag för samma myndighet eller myndighetsgrupp.
Därvid skulle framför allt personalkostnader och sakliga kostnader hållas
isär, varför för varje myndighet i allmänhet skulle anvisas två anslag, ett
avlöningsanslag och ett omkostnadsanslag.

Vid genomförandet av den sålunda beslutade rationaliseringen av riksstatens
uppställning hade omläggningen i fråga om fjärde huvudtiteln med
hänsyn till den då förestående omorganisationen av försvaret befunnits böra
tills vidare få en mycket begränsad omfattning. Enligt departementschefens
mening borde emellertid efter 1936 års beslut i fö.rvarsfrågan omläggningen
fullföljas jämväl för fjärde huvudtitelns del. Såvitt möjligt borde därvid
beträffande såväl anslags- som statuppställningen samma riktlinjer som
vid omläggningen av de andra departementshuvudtjtlarnas uppställning följas.

Denna utredning, som verkställdes med stöd av förenämnda bemyndigande,
blev sedermera föremål för viss översyn inom finansdepartementet. Något
på utredningen grundat förslag från Kungl. Maj ds sida framlades dock
icke för riksdagen. Vissa särskilda redovisningsproblem ansågos nämligen
först böra lösas, innan frågan om en ändrad uppställning av fjärde huvud -

7 —

titeln kunde upptagas till definitivt avgörande. Sedan riksdagen genom skrivelse
nr 245/1939 godkänt av Kungl. Maj:t förordade principer rörande bokföringen
av vissa av försvaret disponerade fastigheter m. in., ansågs emellertid
frågan böra underkastas förnyad prövning. Med anledning härav erhöll
chefen för finansdepartementet den 22 juni 1939 bemyndigande att tillkalla
särskilda sakkunniga att inom departementet biträda med ytterligare utredning
rörande uppställningen av riksstatens fjärde huvudtitel och därmed
sammanhängande frågor. De sakkunnigas uppdrag var slutfört den 6 maj
1940, då de till departementschefen överlämnade en redogörelse för utredningens
resultat och därav betingade förslag.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 22 juni 1939 hade departementschefen
i samband med frågan om tillkallandet av nämnda sakkunniga
erinrat om vad han beträffande de allmänna principerna för fjärde huvudtitelns
anslags- och statuppställning uttalat vid ärendets anmälan i statsrådet
två år tidigare. Till dessa allmänna principer gåvo de sakkunniga i viss
utsträckning sin anslutning. De framhöllo sålunda att det vid bedömande
av frågan, huruvida den för övriga huvudtitlar i princip genomförda uppdelningen
av anslagen efter myndigheter lämpligen kunde och borde genomföras
även för fjärde huvudtitelns del, utan vidare syntes stå klart att detta
vore fallet beträffande de centrala förvaltningsmyndigheterna. I anslutning
härtill föreslogo de sakkunniga, att för armé-, marin- och flygförvaltningamas
del skulle i riksstaten upptagas särskilda såväl avlönings- som omkostnadsanslag.

För att ytterligare understryka de tre försvarsgrensförvaltningarnas i förhållande
till övriga militära institutioner mera fristående ställning föreslogo
de sakkunniga jämväl, att desamma skulle i riksstaten sammanföras till en
särskild huvudavdelning, benämnd »Centrala förvaltningsmyndigheter» och
placerad närmast efter den avdelning som upptoge försvarsdepartementets
anslag. De sakkunniga ansågo nämligen, att armé-, marin- och flygförvaltningarnas
enligt 1936 års försvarsbeslut och gällande instruktioner fastställda
egenskap av direkt under Kungl. Maj:t lydande centrala ämbetsverk icke
på ett riktigt sätt vore markerad genom fjärde huvudtitelns dåvarande uppställning,
som hland annat innebure att dessa ämbetsverks avlöningsanslag
redovisades hland de särskilda försvarsgrenarnas anslag till avlöning, rekrytering,
resekostnader m. m. Sistnämnda inadvertens underströks enligt
de sakkunnigas mening ytterligare av att de centrala förvaltningsmyndigheterna
icke hade egna omkostnadsanslag utan i omkostnadshänseende föllo
tillbaka på försvarsgrenarnas expensanslag, reseanslag, bränsleanslag etc.

De sakkunnigas förslag att låta de tre försvarsgrensförvaltningarnas särställning
komma till klart uttryck jämväl i redovisningshänseende, varigenom
fjärde huvudtitelns anslagsuppdelning skulle bringas i närmare överensstämmelse
med den för övriga departementshuvudtitlar gällande, erhöll emellertid
icke någon fullt konsekvent utformning. De sakkunniga förutsatte sålunda
icke någon ändring i det dittills tillämpade systemet att för bestridande
av den vid armé-, marin- och flygförvaltningarna tjänstgörande militära

— 8 —

och civilmilitära personalens lönekostnader utnyttja vederbörande försvarsgrens
avlöningsanslag. De centrala förvaltningsmyndigheternas motsvarande
anslag skulle med andra ord alltjämt beräknas med utgångspunkt i stort
sett endast från lönerna för de civila befattningshavarna. På enahanda sätt
skulle blott vissa civila tjänster komma att upptagas på respektive ämbetsverks
personalförteckningar.

Sitt ställningstagande i denna fråga motiverade de sakkunniga med följande
ord:

Vad särskilt beträffar de centrala förvaltningsmyndigheterna är till dessa
i stor utsträckning knuten militär och civilmiltär personal, som på grund av
tidigare utbildning eller erfarenheter är särskilt lämpad för handläggning
av de speciella arbetsuppgifter, som ankomma på dessa ämbetsverk. Denna
personals kvalifikationer äro icke alltid knutna till en viss militär grad,
varför ständiga växlingar i personaluppsättningen förekomma. För att tillgodose
ämbetsverkens krav på kvalificerad personal ha därför befattningshavarna
icke infogats i verkens personalförteckningar utan ingå i staterna
för de särskilda kårerna och förbanden, från vilka kommenderingar ske till
tjänstgöring hos förvaltningsmyndigheterna. Ett närmare övervägande har
också givit vid handen, att med bibehållande av gängse ordning för uppställning
av personalförteckningar med därtill anslutna avlöningsstater det
icke låter sig göra att inordna den militära och civilmiltära personalen
under ämbetsverkens avlöningsanslag, utan måste densamma alltjämt finnas
redovisad på de skilda militära staterna.

I statsverkspropositionen till 1941 års riksdag, bilagan, fjärde huvudtiteln,
lämnade föredragande departementschefen sin anslutning till vad de sakkunniga
föreslagit beträffande nu behandlade spörsmål. Mot vad departementschefen
sålunda förordat hade riksdagen intet att erinra (skrivelse nr 4).
Riksdagen förklarade emellertid, att det icke varit möjligt att bedöma det
föreslagna redovisningssystemet i alla dess detaljer, varför ändringar i ett eller
annat avseende, sedan närmare erfarenhet vunnits rörande systemet i fråga,
måhända kunde komma att befinnas påkallade.

Det av 1941 års riksdag sålunda godkända förslaget till ändrad uppställning
av riksstatens fjärde huvudtitel genomfördes från och med budgetåret
1941/42. Denna uppställning har sedan dess i princip förblivit beståndande.
Vissa i 1944 och 1945 års statsverkspropositioner föreslagna och av samma
års riksdagar godkända ändringar j huvudtitelns uppställning hava endast
berört detaljproblem och hava i vart fall icke påverkat frågan om redovisningen
av de centrala ämbetsverkens personalkostnader. På vissa punkter
kunna dock de principer som år 1941 lades till grund för dessa kostnaders
redovisning sägas hava uppmjukats, vilket åtminstone delvis torde stå
i samband med 1943 års militära förvaltningsreform. Medan samtlig vid
dåvarande arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse tjänstgörande läkarpersonal
redovisades å fältläkarkårens stat, hava sålunda å personalförteckningen
för den från och med år 1944 nyinrättade försvarets sjukvårdsförvaltning
uppförts icke endast civila befattningar utan även vissa civilmilitära beställningar.
Även å marin- och flygförvaltningarnas personalförteckningar finnas

— 9 —

numera upptagna ett flertal beställningar, vilka avses skola beklädas av civilmilitär
eller militär personal. Å arméförvaltningens stat finnes alltjämt
redovisad enbart civil personal, om man bortser från befattningen såsom
souschef. Då denna befattning kan upprätthållas antingen av generalintendenten
eller av generalfälttygmästaren, beroende på vilken av de båda beställningshavarna
som har den högsta tjänsteåldem, medför detta i sin tur att avlöningen
till generalintendenten respektive generalfälttygmästaren bestrides
än från arméförvaltningens och än från arméns allmänna avlöningsanslag.
I detta sammanhang torde även böra nämnas, att under flertalet av de här
ifrågakommande centrala förvaltningsmyndigheternas avlöningsanslag beräknas
medel för vissa arvoden åt pensionerad militär personal, att utgå från
vederbörande anslagsposter till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t. Från sistnämnda anslagsposter bestridas jämväl vissa
förvaltningsarvoden till militära beställningshavare, vilkas avlöning i övrigt
belastar respektive försvarsgrens allmänna avlöningsanslag.

Även om sålunda vissa avvikelser från huvudregeln kunna iakttagas, har
dock den från och med budgetåret 1941/42 genomförda reformen med avseende
å fjärde huvudtitelns uppställning, i vad angår sättet för redovisningen
av de centrala förvaltningsmyndigheternas lönekostnader, bibehållits
i princip oförändrad. Detta innebär med andra ord, att personalförteckningarna
för vederbörande ämbetsverk med vissa undantag upptaga endast
civila befattningshavare. Den vid samma ämbetsverk tjänstgörande militära
och c.ivilmilitära personalen finnes däremot redovisad å staterna för de särskilda
kårerna och förbanden. Lönekostnaderna för ifrågavarande bcställningshavare
belasta följaktligen respektive försvarsgrenars avlöningsanslag.

För att erhålla en uppfattning om storleken av de lönebelopp, som enligt
nu angivna grunder utgått till vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
tjänstgörande militär och civilm.ilitär personal under den senaste 5-årsperioden,
hava revisorerna från vederbörande ämbetsverk låtit införskaffa
uppgifter därom; beträffande sjukvårdsförvaltningens område hava dock inga
siffror kunnat erhållas för tiden före år 1944. Uppgifterna, vilka äro specificerade
med hänsyn till kostnaderna för dels sådan personal, som anförtrotts
mera stadigvarande arbetsuppgifter och dels sådan personal som inkallats
för bestridande av göromål, föranledda av den förstärkta försvarsberedskapen
(beredskapens avveckling) hava sammanställts i efterföljande tabell, avseende
försvarets sjukvårdsförvaltning, arméns fortifikationsförvaltning (arméförvaltningens

(tygdepartementet), arméförvaltningens intendenturavdelning (intendenturdepartementet),
marinförvaltningen och flygförvaltningen, i det följande benämnda
respektive FSF, AFF, KÄFT, KAFI, KMF och KFF. Siffrorna äro
återgivna i avrundade krontal.

10 —

					Bud	i e t å r
Myndig-	1941/42	1942/43	1943/44	1944/45	1945/46
het	Ordi-	Bered-	Ordi-	Bered-	Ord i-	Bered-	Ord i-	Bered-	Ord i-	Avveck-
	narie	skaps-	narie	skaps-	narie	skaps-	narie	skaps-	narie	lings-
	kostna-	kostna-	kostna-	kostna-	kostna-	kostna-	kostna-	kostna-	kostna-	kostna-
	der	der	der	der	der	der	der	der	der	der
FSF	1	1	1	,	2 58 000	2 25 000	53 000	36 000	25 000	12 500
AFF	107 000	149 000	117 000	175 000	130 500	165 500	130 000	139 000	125 500	16 000
KAFT	801 500	305 500	831 500	660 000	956 000	441 000	1029 000	391000	1 155 000	198 000
KAFX	406 000	178 500	455 000	145 500	418 000	189 500	477 500	217 000	470 000	105 500
KMF	791 500	540 000	1 004 500	610 500	1 049 000	720 000	1071500	687 000	1045 000	600 000
KFF	815 000	121000	885 000	101000	1 000 000	60000	1020000	46 000	1090000
Summa	•2 921000	1294 000	3293000	1722 000	3 601500	1601 000	3 781 000	1516 000 3 910 500	932 000

1 Uppgifter för detta budgetår hava ej kunnat erhållas. — 2 Avser tiden januari—juni 1944.

Beträffande de i ovanstående tabell intagna uppgifterna torde böra nämnas,
att insamlandet av siffermaterialet varit förenat med vissa svårigheter,
då personalen icke varit truppregistrerad vid en enda myndighet, utan uppgifter
måst införskaffas från ett flertal olika kassaförvaltningar. I en del
fall har det endast varit möjligt att uppskattningsvis angiva kostnaderna. Med
hänsyn härtill äro siffrorna att betrakta såsom allenast approximativa. De
äro likväl i och för sig av sådan storleksordning, att nyssnämnda omständighet
icke behöver tillmätas någon betydelse i förevarande sammanhang.

För att närmare belysa här berörda sakförhållande hava revisorerna även
låtit sammanställa vissa uppgifter, utvisande belastningen på respektive ämbetsverks
egna avlöningsanslag under de båda budgetår den nuvarande militära
förvaltningsorganisationen varit helt genomförd. Uppgifterna, som avse
kostnaderna för dels sådan personal som avlönats från ordinarie riksstatsanslag
och dels sådan personal som avlönats från beredskaps- eller avvecklingsanlag,
framgå av efterföljande tabell, i vilken arméförvaltningens båda
avdelningar, som i anslagstekniskt avseende utgöra en enhet, sammanförts
under förkortningen KAF. Siffrorna äro återgivna i avrundade krontal. I
tabellen äro även intagna uppgifter, utvisande den procentuella andel av
respektive ämbetsverks ordinarie personalkostnader, som under nyssnämnda
tid bestritts av myndigheternas egna avlöningsanslag å ena sidan och vederbörande
försvarsgrens motsvarande anslag å den andra.

Myndig- het	Budgetåret 1944/45	Budgetåret 1945/46
Ordinarie kostnader	Beredskaps- kostnader	Procentuella kostnader	Ordinarie kostnader	Avveck-1 ingskost-nader	Procentuella kostnader
Myndig- hetens avlönings- anslag	Försvars- grenens avlönings- anslag	Myndig- hetens avlönings- anslag	Försvars- grenens avlönings- anslag
FSF	210 000	60000	80	20	242 000	157 500	91	9
AFF	297 000	119 000	70	30	299 500	297 500	70	30
KAF	370 000	1062 000	20	80	603 000	580 500	27	73
KMF	370 000	32 500	26	74	439 000	107 500	30	70
KFF	412 000	81000	29	71	408 500	19 000	27	73

— 11 —

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att kostnaderna för sådan vid Revisorernas
försvarets centrala förvaltningsmyndigheter tjänstgörande personal, vars av- uttalandelöning
bestrides från respektive försvarsgrenars allmänna avlöningsanslag,
uppgå till relativt sett mycket avsevärda belopp. Särskilt är detta fallet beträffande
armé-, marin- och flygförvaltningarna. Man finner sålunda, att
under de båda sistförflutna budgetåren mellan 70 och 80 procent av nämnda
myndigheters ordinarie personalkostnader belastat vederbörande försvarsgrenars
avlöningsanslag.

De i redogörelsen återgivna siffrorna hava kunnat erhållas först efter ett
tidskrävande arbete vid ett antal centrala ämbetsverk och lokala kassaförvaltningar.
Någon möjlighet att utläsa dem direkt ur budgetredovisningen
för vederbörande budgetår föreligger däremot icke. Såsom tidigare framhållits,
avse nämligen de i riksstaten för respektive myndigheter upptagna avlöningsanslagen
i princip endast kostnaderna för den hos myndigheterna
tjänstgörande civila personalen. En konsekvens härav är att riksdagen, då
den har att taga ställning till ifrågavarande ämbetsverks anslagsäskanden,
icke kan bedöma den totala omfattningen av förvaltningsverksamheten inom
försvaret och de därav föranledda kostnaderna. Revisorerna finna detta förhållande
vara ur budgetteknisk synpunkt synnerligen otillfredsställande. Icke
minst med hänsyn till riksdagens ställning såsom anslagsbeviljande organ
måste det nämligen anses föreligga ett behov att direkt ur riksstat och budgetredovisning
kunna erhålla uppgift om de särskilda myndigheternas totala
avlöningskostnader.

Detta önskemål synes enklast kunna tillgodoses, om jämväl de befattningar,
som avses skola upprätthållas av militär och civilmilitär personal, uppföras
på respektive förvaltningsmyndigheters personalförteckningar. Såsom
framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, anses emellertid ett
hinder mot en dylik anordning ligga däri, att den vid de centrala ämbetsverken
tjänstgörande militära och civilmilitära personalens kvalifikationer
icke alltid äro bundna till en viss militär grad, varför ständiga växlingar i
personaluppsättningen förekomma. Denna omständighet är givetvis vård allt
beaktande men synes icke innebära något absolut hinder mot en sådan anordning
som den av revisorerna ifrågasatta. De olägenheter som anses bliva
en följd härav skulle nämligen kunna undvikas, därest i vederbörande personalförteckningar
— såsom redan är fallet beträffande försvarsstaben —
alternativa lönegrader angåves för de militära och civilmilitära beställningarna.
I regel torde dessa alternativ icke behöva bliva flera än två. Med ett
dylikt system skulle även de särskilda kårernas och förbandens personalförteckningar
kunna uppgöras i vanlig ordning. Erforderligt vore endast att det
i lämpligt sammanhang föreskreves, alt sådana beställningar, vilkas innehavare
enligt vissa angivna grunder tjänstgjorde vid någon av försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter, skulle hållas vakanta under den lid tjänstgöringen
varade. Så sker redan nu beträffande vissa beställningar, som i viss
mån kunna sägas vara uppförda å såväl flygförvaltningens som flygvapnets
personalförteckningar.

— 12 —

Krigsmate rielverkets kontroll kostnader.

Såsom tidigare framhållits har 1941 års riksdag förutskickat, att det vid
nämnda riksdag godkända systemet för fjärde huvudtitelns uppställning
kunde framdeles komma att behöva ändras i ett eller annat avseende. Med
hänsyn till i det föregående anförda omständigheter synes det revisorerna
höra övervägas, huruvida icke tidpunkten nu är inne för en revision av sättet
för redovisningen av de centrala förvaltningsmyndigheternas personalkostnader.

§ 3.

Enligt den för krigsmaterielverket gällande instruktionen (1944: 339) åligger
det ämbetsverket bland annat att i den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer
ombesörja anskaffning dels av materiel och andra förnödenheter
för försvaret, dels ock av för tillverkning därav erforderliga råmaterial, halvfabrikat
och hjälpmedel, ävensom att efter uppdrag av Kungl. Maj:t eller, i
den mån det kan ske utan åsidosättande av försvarets intressen, efter överenskommelse
med statlig myndighet, som icke tillhör försvaret, ombesörja
anskaffning för sådan myndighets räkning av materiel likartad med den, vilken
det åligger verket att anskaffa för försvaret, eller vars tillverkning huvudsakligen
sysselsätter av verket anlitade leverantörer.

Vidare åligger det krigsmaterielverket att, där ej annat överenskommes
mellan verket och myndighet, på vars framställning anskaffning sker, utöva
kontrollen av att den materiel verket anskaffar tillverkas i enlighet med
fastställda ritningar och bestämmelser samt uppfyller i fastställda leveransoch
kontrollbestämmelser angivna fordringar ävensom att verka för att den
i övrigt blir ändamålsenlig. I tveksamma fall skall härvid samråd ske med
myndighet som nyss sagts.

I likhet med vad som i allmänhet gäller för ämbetsverk, som icke äro
organiserade som affärsdrivande verk, hava de för krigsmaterielverkets verksamhet
erforderliga medlen anvisats under ett avlöningsanslag och ett omkostnadsanslag.
Vid sidan härav hava till ämbetsverkets förfogande ställts
anslag för förrådsorganisation samt industriell krigsberedskap.

För den genom krigsmaterielverkets försorg anskaffade materielen debiterar
verket vederbörande förvaltningsmyndigheter ersättning, som i princip
motsvarar krigsmaterielverkets självkostnader. Emellertid tillämpar verket,
ehuru särskilda bestämmelser därom icke meddelats, den praxis, att i självkostnadspriset
inräknas vissa kostnader för löner, resor, expenser m. m.,
som stå i samband med verkets kontrollverksamhet.

De kostnader, som under budgetåret 1945/46 inkalkylerats i de priser, som
debiterats de olika förvaltningsmyndigheterna, framgå av nedanstående specifikation: -

Löner och arvoden..................................... kronor 420 839: 37

Resor och inspektioner................................. » 102 805: 50

Bil................................................... » 27 497:88

Skrivmaterial och blanketter............................ » 6 992: 27

— 13

Möbler och övriga inventarier........................... kronor

Kontorsmaskiner....................................... »

Telefon- och telegramavgifter........................... »

Elektriskt ljus o. d..................................... »

Städning.............................................. »

Vakthållning.......................................... »

Besiktningsinstrument o. d.............................. »

Hyror................................................ »

Värmetillägg.......................................... »

Div. förbrukningsartiklar............................... »

Bokinköp, bindning av handlingar....................... »

Övriga expenser....................................... »

Föreläsningskurs....................................... »

Kostnader för inredning av kemiskt laboratorium......... »

Fraktkostnader för mätdon............................. »

Anbudsprovningar..................................... »

Kostnader för kontrollarbeten beställda hos utomstående .. »

Kontrollkostnader för R-order.......................... »

Inredning av besiktningslokal och mönsterförråd.......... »

3 847: 19
518: 50
5 860: 95
280: 61
128: 26
150: —

3 787: 55
7 815: 93

22: 75

4 566: 80
183:60

2 612: 14

2 590: 19

5 876: 79
1 423: 03

3 028: 52
51 077: 63

803: 29
1 271: 20

Summa kronor 653 979: 95

Avgår inkomster

för utförda besiktningar och provningar............... kronor 170: —

Återstående kontrollkostnader kronor 653 809: 95

De i specifikationen upptagna kostnaderna för löner och arvoden avse till
största delen avlöning till de arvodesanställda kontrollanterna. Emellertid
ingå i dessa kostnader jämväl avlöningar till viss personal, vars arbetsuppgifter
icke direkt äro att hänföra till verkets kontrollverksamhet. Sålunda
ingå i här avsedda kostnader arvoden till vissa kontorsbud och skrivbiträden
samt till en expeditionsvakt och en telefonvakt.

Det inom krigsmaterielverket tillämpade systemet, att kontrollkostnaderna Revisorernas
inkalkyleras i de debiterade priserna och sålunda slutligt belasta de till ve- uttalandederbörande
försvars- in. fl. myndigheters förfogande ställda anskaffningsanslagen,
finna revisorerna i flera hänseenden mindre tillfredsställande. Förfaringssättet
medför sålunda, att verkets mcdelsbehov icke i sin helhet blir
prövat i den ordning, som regelmässigt tillämpas inom den statliga förvaltningen.
Vidare försvåras eller omöjliggöres en effektiv kontroll över anslagsbelastningen.
Delta innebär risk för att verkets utgifter icke begränsas till de
oundgängligen nödvändiga samt att jämväl kostnader, som icke stå i samband
med kontrollverksamheten, överflyttas på andra myndigheters anslag.

Så synes även enligt vad ovan nämnts hava skett i fråga om vissa lönekostnader.

— 14 —

Den centrala
materielbokföringen
inom
försvaret.

Med hänsyn till att kontrollverksamheten ingår såsom ett led i krigsmaterielverkets
ordinarie arbetsuppgifter, synas starka skäl tala för att jämväl
kostnaderna för denna verksamhet slutgiltigt belasta krigsmaterielverkets
avlönings- och omkostnadsanslag i likhet med övriga kostnader för verket.

Revisorerna hava härvid icke bortsett från att kostnaderna för kontrollverksamheten
såsom beroende av anskaffningsverksamhetens varierande omfattning
svårligen kunna på förhand exakt beräknas. Då emellertid såväl anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal som de under
omkostnadsstaten upptagna delposterna för reseersättningar och expenser
må med Kungl. Maj:ts medgivande överskridas, har krigsmaterielverket möjlighet
att i förekommande fall hos Kungl. Maj:t utverka erforderlig medelsförstärkning.

I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla angelägenheten av att
kon trollkos tnadema i görligaste mån nedbringas. Detta synes kunna ske
bland annat därigenom, att krigsmaterielverket till vederbörande försvarsgrensförvaltning
överlåter kontrollen av sådan materiel — i huvudsak s. k.
standardmateriel — som allenast erfordrar mottagningskontroll.

§ 4.

I de för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter gällande instruktionerna
åläggas dessa myndigheter, var och en inom sitt förvaltningsområde,
vissa uppgifter som sammanhänga med den tekniska och ekonomiska ledningen
av rikets försvarskrafter. Till dessa uppgifter höra bland annat frågor
rörande handhavandet av och kontrollen över redovisningen av kronan tillhörig
materiel. I vederbörliga förvaltningsreglementen samt av myndigheterna
utfärdade tillämpningsföreskrifter äro närmare angivna de principer, enligt
vilka ifrågavarande redovisning skall ske. Allmänt grunda sig dessa bestämmelser
på vissa stadganden i 8 § allmänna fredsförvaltningsreglementet
(SFS nr 337/1945). Enligt dessa skola materiel, inventarier och andra förnödenheter
ävensom annan egendom, som tillhör kronan, vara ställda under
vård av uppbördsman, vilken, intill dess vad honom anförtrotts i vederbörlig
ordning utgår ur uppbörden, är ansvarig för befintligheten, vården och
redovisningen därav.

I syfte att erhålla en mera ingående kännedom om det sätt, på vilket materielbokföringen
inom försvaret är ordnad, hava revisorerna låtit verkställa
en undersökning i ämnet, varvid i viss omfattning jämväl formerna för inköpsverksamhet,
fakturagång, anordningsförfarande m. m. upptagits till behandling.
Med hänsyn till att statens organisationsnämnd erhållit Kungl.
Maj :ts uppdrag att pröva viss försöksorganisation vid försvarets lokala förvaltningsmyndigheter
hava revisorerna inskränkt sin undersökning till att
i huvudsak omfatta de centrala ämbetsverken. I det följande lämnas en
kortfattad redogörelse för de resultat som därvid framkommit. Uppgifterna
hava specificerats för envar av de i detta sammanhang ifrågakommande
myndigheterna, nämligen arméförvaltningens tygavdelning, arméförvaltning -

— 15 —

ens intendenturavdelning, arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, försvarets sjukvårdsförvaltning och krigsmaterielverket.

Arméförvaltningens tggavdelning.

Anskaffningen av tygmateriel sker företrädesvis i form av s. k. centralupphandling,
d. v. s. genom tygavdelningens egen försorg. Även inom avdelningen
äro de med upphandlingen sammanhängande frågorna rörande
materielbokföring och fakturabehandling i princip helt centraliserade. Visserligen
utläggas själva beställningarna av respektive fackbyråer, men sedan
så skett, övertaga andra organ, som äro gemensamma för tygavdelningen
i dess helhet, vederbörande ärendes fortsatta handläggning. Följande rutin
tillämpas därvid.

Efter verkställd besiktning av den leveransfärdiga materielen låter kontrollbyrån
på grundval av besiktningsbeviset utskriva reversal i sex exemplar.
Ett exemplar, som är onumrerat, behålles av byrån såsom bevakningskopia,
medan ett annat (nr 1) översändes till underhållsbyråns förrådskontrollkontor
för att där tjäna som underlag vid granskningen av de från förbanden
månadsvis inkommande materielredogörelserna. Övriga exemplar tillställas
vederbörande uppbördsman vid mottagande förband, vilken, så snart materielen
anlänt, översänder nr 2 till underhållsbyrån. Vilket ändamål detta
exemplar tillgodoser skall i ett senare avsnitt närmare beröras. Av återstående
tre exemplar återsänder uppbördsmannen, sedan materielen vederbörligen
kvitterats, nr 4 till kontrollbyrån och behåller en kopia därav, som är
onumrerad, för eget bruk, medan nr 3 i sinom tid bifogas månadsredogörelsen
såsom tillkomstverifikation.

Den egentliga materielbokföringen äger rum vid förrådskontrollkontoret,
varest alla förändringar i förbandens materielbestånd noteras på kort, ett
för vart och ett av de olika materielslag som redovisas inför tygavdelningen.
Noteringarna verkställas på grundval av förenämnda, månadsvis inkommande
materielredogörelser. Kontroll över att samtliga tillgångsposter äro införda
sker genom avprickning mot dels de av kontrollbyrån centralt utfärdade
reversalen (exemplar nr 1), dels de reversal som vid omflyttningar mellan
förråd tillställas kontoret från avsändande förråd, dels ock, i den mån lokal
upphandling ägt rum, de olika förbandens räkenskaper. Avgångsposter verifieras
med reversalkvitton från mottagande förband (förråd) eller genom
andra redovisningshandlingar, t. ex. då fråga är om kassation eller försäljning.

Likvid för den centralt upphandlade materielen ulanordnas genom ekonomisektionens
försorg. I samband därmed verkställes central dispositionsbokföring.
Såsom underlag för fakturagranskningen användes en från vederbörande
fackbyrå överlämnad kopia av beställningsskrivelsen, så avfattad att
den innehåller alla i detta avseende erforderliga uppgifter. Fakturan behöver
sålunda icke lämna ekonomisektionen, förrän den översändes till försvå -

— 16 —

rets civilförvaltnings kassakontor, som verkställer betalning för försvarets
samtliga centrala förvaltningsmyndigheter utom fabriksstyrelsen. Då erfarenheten
visat att rätten till kassarabatt ofta försuttits till följd av att alltför
lång tid åtgått för inväntande av uppbördsbevis, utanordnas likvid innan
vederbörligt reversal i kvitterat skick ännu inkommit från mottagande förband.
I stället för sådant uppbördsbevis äro vid fakturan fogade dels förutberörda
besiktningsbevis, dels av leverantören utskriven fraktsedel, utvisande
att försändning ägt rum. En kopia av delta besiktningsbevis jämte till
vederbörande upphandlingsärende hörande materielreversal förvaras å kontrollbyrån,
som låter samla alla dylika handlingar i löpande följd enligt
kassaverifikationernas folionummer. Genom dessa komplementära räkenskaper
beredes riksräkenskapsverkets revision tillfälle att vid granskningen kontrollera,
huruvida reversal utfärdats och kvitterats i föreskriven ordning.

Från det av tygavdelningen sålunda tillämpade redovisningssystemet hava
vissa avvikelser gjorts. I första hand gäller detta ammunitionen, som bokföres
enligt särskilda principer. En redogörelse härför kommer i det följande
att lämnas i samband med det avsnitt som berör krigsmaterielverket.

Ett annat undantag avser sådan materiel (sådant material) som av tygavdelningen
avräkningsvis tillhandahålles vissa leverantörer för speciella tillverkningar.
Den i detta sammanhang erforderliga bokföringen ombesörjes
sålunda icke av förrådskontrollkontoret. Det ankommer i stället på kontrollbyrån
att efter varje fullgjord sådan leverans från vederbörande firmor
infordra specifik redovisning av de till firman utlämnade råvarorna in. in.

Redovisningen av reservdelar m. m. kan även i viss mån sägas avvika från
de allmänna principer som gälla för tygmaterielen i övrigt. Den centrala bokföringen
omfattar sålunda i stort sett endast de reservdelar som uppläggas
i centralförråd. Då utlämning härifrån sker, noteras endast att viss kvantitet
försänts till visst förband eller verkstadsförråd; ur den centrala bokföringens
synpunkt betraktas reservdelarna därmed såsom förbrukade. Varje
tygverkstad har dock sin egen förrådsbokföring, upplagd efter kortsystem
och utvisande alla interna förändringar i lagerbeståndet. Eu viss central kontroll
över denna bokföring verkställes i form av periodvis återkommande
inventeringar.

Anledningen till att revisorerna så utförligt uppehållit sig vid det inom
tygavdelningen tillämpade systemet för materielredovisning och fakturabehandling
är att detsamma visat sig fungera mycket tillfredsställande. Detta
system, som i viss mån kan sägas hava principen om största möjliga centralupphandling
till allmän förutsättning, måste i speciellt två hänseenden
anses innebära stora fördelar. Härmed åsyftas i första hand koncentreringen
av alla frågor rörande fakturagranskning och utanordning till en särskild
ekonomisektion. Denna är i besittning av alla för granskningen erforderliga
uppgifter, varför fakturan, sedan den väl inkommit från leverantören, icke
behöver kommuniceras andra byråer för attester av olika slag. Genom det
sätt på vilket reversalsystemet utformats och sammankopplats med besiktningsrutinen
kan fakturan vidare betalas, innan uppbördsbevis ännu inkom -

— 17 —

mit. Organisatoriska förutsättningar för ett snabbt betalningsförfarande hava
därmed skapats.

En annan fördel som förtjänar att uppmärksammas är den enhetliga reversalutskriften.
Det därvid tillämpade systemet bidrager icke endast till att möjliggöra
likvid inom föreskriven betalningstermin utan innebär dessutom en
rationell form för såväl själva materieluppbörden som kontrollen av densamma.
Det måste sålunda anses underlätta de lokala uppbördsmännens
arbete, att de vid varje redovisningstillfälle kunna följa en bestämd rutin,
oberoende av materielslag och upphandlande byrå. I än högre grad gäller
detta förrådskontrollkontorets granskningsverksamhet, som kan ske på grundval
av helt standardiserade redovisningshandlingar. Av särskild betydelse är
att kontoret genom den reversalutskrivande byråns försorg erhåller successiva
uppgifter om verkställda leveranser. Genom de reversal som därvid
komma till användning kan på ett enkelt sätt övervakas, att den inköpta malerielen
verkligen bokförts vid vederbörande förband. En dylik korsgranskning
maste anses vara det väsentliga i all förradskontroll, då redovisningen
av uppenbara skäl icke kan bygga enbart på de av respektive materielmottagare
lämnade uppgifterna.

Om sålunda det inom tygavdelningen tillämpade redovisningssystemet kan
sägas innebära fullständig kontroll över materieluppbörden och även i övrigt
utmärkes av påtagliga fördelar, måste dock samtidigt vissa brister anses vara
förbundna med detsamma. Den största svagheten torde ligga däri, att bokföringen,
som ju grundar sig på de från förbanden månadsvis inkommande
materielredogörelserna, icke utvisar dagsläget. Såsom en följd härav har under
beredskapstiden ytterligare ett centralt kortregister måst uppläggas, vari alla
förändringar successivt noterats på grundval av de i det föregående med
nr 2 betecknade reversalexemplaren. Detta register synes åtminstone i viss
omfattning alltjämt föras.

Ifrågavarande kortregister måste i organisatoriskt avseende anses innebära
ett slags dubblering av materielbokföringen. Visserligen har detsamma efter
beredskapens upphörande på viktiga punkter inskränkts, men vissa noteringar
göras alltjämt såsom komplettering till den egentliga bokföringen. I
den mån det militärpolitiska läget skärpes, torde också tygavdelningen på
nytt hava behov av att kunna följa de successiva förändringarna i materielbeståndet.
En dylik dubbelbokföring måste dock ur olika synpunkter betecknas
såsom mindre rationell, vartill kommer att redovisningen redan i fred
bör vara upplagd pa sadant sätt, all den kan utnyttjas jämväl under krig,
mobilisering och förstärkt försvarsberedskap.

De önskemål som föranlett det ifrågavarande registrets uppläggande skulle
emellertid kunna tillgodoses och samtidigt hela redovisningssystemet förenklas,
därest bokföringen direkt baserades på de uppgifter som av kontrollbyrån
tillställas förrådskontrollkontoret i form av reversal nr 1. Redovisningen
skulle därmed bringas i närmare överensstämmelse med de principer
som gälla för vanlig civil lagerbokföring. Gentemot eu dylik anordning kan
visserligen invändas, att bokföringen därigenom skulle komma före själva
2—468979. Rev. berättelse ang. statsverket år 1946. I.

— 18 —

uppbördstagandet, och att det understundom inträffar att uppbördstagen
kvantitet blir en annan än den som enligt leverantörens uppgift försänts. Erfarenheten
visar emellertid att dylika fall äro förhållandevis fåtaliga, och
nackdelen av att man någon gång nödgas ändra bokföringen torde till alla
delar uppvägas av de fördelar som systemet erbjuder. Den centrala bokföringen
skulle sålunda alltid vara dagsaktuell. Men därjämte skulle de lokala
uppbördsmännens arbete väsentligt underlättas, icke minst därigenom att
månadsredogörelserna i fortsättningen bleve överflödiga.

Även reversalantalet skulle kunna avsevärt nedbringas. Exemplar nr 2,
som nu omedelbart vid godsets framkomst insändes till underhållsbyrån för
att där läggas till grund för nyssberörda kortregister, bortfölle givetvis, liksom
även nr 3, vilket nu bifogas materielredogörelsen. Sistnämnda exemplar skulle
för övrigt under alla förhållanden kunna utgå, då det icke ens med nuvarande
rutin har något egentligt värde. Om redovisningen förenklades i enlighet med
vad nu ifrågasatts, skulle reversalutskriften sålunda endast behöva omfatta
fyra exemplar, av vilka det ena skulle behållas av kontrollbyrån såsom bevakningskopia,
det andra översändas till förrådskontrollkontoret såsom bokföringsunderlag
och de båda återstående tillställas vederbörande uppbördsman.
På denne skulle sedan ankomma att återställa nr 3 i kvitterat skick och
att själv behålla nr 4 såsom en kopia av tillkomstverifikationen.

Ett särskilt problem erbjuder bokföringen av reservdelar m. m. Såsom
tidigare berörts äro dessa endast i mera inskränkt bemärkelse underkastade
central redovisning, vilket åtminstone ur teoretisk synpunkt måste förefalla
mindre tilltalande. Av praktiska skäl torde det emellertid icke vara möjligt
alt bokföra denna materiel enligt samma regler som annan tygmateriel. Antalet
olika enheter är sålunda mycket stort, vartill kommer en synnerligen
livlig omsättning. Den centrala tillsynsmyndigheten torde med hänsyn härtill
få inskränka sin kontroll, i vad avser verkstädernas förråd, till att i huvudsak
omfatta inventeringar och i anslutning härtill gjorda undersökningar rörande
den lokala bokföringens sätt att fungera.

Ytterligare ett problem utgöres av ammunitionsredovisningen. Detta kommer
dock, såsom redan framhållits, att upptagas till närmare behandling i
det följande.

Armé förvaltningens intendenturavdelning.

Intendenturavdelningen ulmärkes i nu behandlade avseenden av ett alltigenom
decentraliserat system. Visserligen finnes ett för avdelningen gemensamt
förrådskontrollkontor, inom vilket såväl central bokföring av materielen
som granskning av förbandens (förrådens) materielredogörelser äga rum,
men någon enhetlig rutin för fakturabehandlingen och de av den centrala
inköpsverksamheten betingade formerna för själva uppbördsförfarandet tilllämpas
icke. Delvis torde detta bero på att avdelningen saknar gemensam
ekonomisektion. De olika fackbyråerna, som hava var sin dispositionsbokföring,
tjänstgöra sålunda icke endast såsom beställande organ utan utan -

— 19 —

ordna själva, i den mån krigsmaterielverket icke övertagit upphandlingen,
ersättning åt vederbörande leverantörer. Anskaffandet av uppbördsbevis och
andra för förrådskontrollen erforderliga handlingar ombesörjes jämväl av
varje enskild byrå särskilt. Följden härav har blivit att inom intendenturavdelningen
kommit att tillämpas praktiskt taget lika många uppbördssystem
som det finnes byråer.

Vid upphandling inom kasernutredningsbyrån översändes sålunda varje
inkommande faktura till vederbörande mottagare, som har att teckna uppbördsbevis
på densamma. Fakturan återställes därefter till byrån, som utanordnar
likvid. Varje månad upprättas ett s. k. räkningsregister över de
under månaden betalda räkningarna. En kopia av detta register överlämnas
till förrådskontrollkontoret alt utgöra underlag för granskningen av förbandens
månadssammandrag, på vilka materielbokföringen grundar sig.

Även inom häst- och veterinärmaterielbyrån tillämpas ett liknande system.
En viss skillnad föreligger dock i så måtto, att det ovannämnda, av förrådskontrollkontoret
såsom granskningsunderlag använda räkningsregistret här
ersatts med en lista, i vilken den under månaden inköpta materielen införes.

Inom drivmedelsbyrån utanordnas likvid först sedan särskilt uppbördskvitto
inkommit från vederbörande förråd. En kopia av uppbördsbeviset tjänar
såsom underlag för bokföringen, vilken sålunda, i vad gäller de fasta
drivmedelsanläggningarna och dessas s. k. B-avdelningar, är kontinuerlig.
De olika förbandens redovisning är däremot baserad på månadssammandrag
i vanlig ordning.

Utrustningsbyråns upphandling sker uteslutande genom krigsmaterielverket.
Beträffande den sålunda anskaffade intendenturmaterielen ankommer
det på sistnämnda myndighet att vidtaga för uppbörden erforderliga åtgärder.
Från förbanden skickas emellertid en kopia av det från krigsmaterielverket
inkommande reversalet (den s. k. försändningsinstruktionen) till byrån, där
notering i ett s. k. leveransregister sker. Detta exemplar sändes därefter till
förrådskontrollkontoret att användas vid granskningen av förbandens månadssammandrag.
Innan omföring av det i varje särskilt upphandlingsärende
till krigsmaterielverkets förfogande ställda beloppet verkställes, kontrolleras
att debiterad leverans överensstämmer med noteringarna i förenämnda register.

Sådana livsmedel som skola levereras till arméns centralmagasin centraluppbandlas
genom underhållsbyråns försorg. Fakturering sker dock på vebörande
magasin. Detta insänder uppbördsbevis till förrådskontrollkontoret
i två exemplar, av vilka det ena användes såsom underlag för bokföringen,
vilken alltså är kontinuerlig. Det andra exemplaret återgår, med anteckning
att varan bokförts, till magasinets kassa och bifogas fakturan, som först därefter
kan betalas. Detta system gäller dock endast sådana centralmagasin
som hava egen kassaförvaltning. Vid de magasin som i kassahänseende äro
anslutna till vederbörande militärbefälsstab tillämpas däremot den ordningen,
att av de båda uppbördsbevisen blott det ena tillslälles förrådskontrollkontoret
för bokföring, medan det andra jämte faktura översändes till mili -

— 20 -

tärbefälsstabens kassa, som sålunda utbetalar likvid utan att bokföringsattest
inkommit.

Med hänsyn till den faktiska utformning, som de inom intendenturavdelningen
tillämpade redovisningssystemen fått, finnes i och för sig intet att
erinra mot förrådskontrollkontorets sätt att handhava den centrala materielbokföringen.
Några egentliga luckor i granskningen synas ej heller föreligga.
Man får dock icke alldeles bortse från att den mångfald olika sorters bokföringsallegat
som kommer till användning vid redovisningen kan innebäia
en viss osäkerhetsfaktor. I vart fall torde kontrollen kunna både förenklas
och effektiviseras, därest formerna för densamma anknöles till en bestämd
rutin, lika för varje materielslag. Ur systematisk synpunkt måste det även
anses’ vara mindre tillfredsställande, att redovisningen inom en och samma
myndighet är splittrad på så många olika system. I icke ringa man synes
detta sammanhänga med den varierande behandling fakturorna undergå,
beroende på att en för intendenturavdelningen gemensam ekonomisektion
saknas. Bristen på enhetlig rutin belyses icke minst därav att vissa fakturor,
trots att centralupphandling föreligger, tillställas lokala eller regionala myndigheter
för likvid. Överhuvud taget skulle påtagliga fördelar kunna ernås
jämväl i redovisningshänseende, därest inköpsverksamheten i större omfattning
koncentrerades till intendenturavdelningen.

Arméns fortifikationsförvaltning.

I den män centralupphandling förekommer inom fortifikationsförvaltnmgen,
verkställes denna genom resp. fackbyråers försorg. Dessa översända inkommande
fakturor till mottagande förband i och för påskrift att materielen
tagits till uppbörd. Sedan dylik uppgift inkommit, sker utanordning av likvid
å vederbörande byrå, vilken i och för anslagskontroll bokför såväl egna
anordningsbeslut som de anvisningssedlar genom vilka medel ställas till lokalmyndigheternas
förfogande.

Inom fortifikationsförvaltningen finnes jämväl eu central dispositionsbokföring
som handhaves av civilbyråns bokföringssektion. Ifrågavarande anslagsavräkning
sker på grundval av kopior av byråernas anordningsbeslut
(anvisningssedlar). För bokföringen av disponerade medel komma sålunda
tvenne parallella system till användning inom ämbetsverket.

Själva materielbokföringen verkställes vid förrådskontrollkontoret. Underhållsförrådens
och centralförrådens lager ävensom den vid försvarsområdena
befintliga fortifikationsmaterielen redovisas enligt kortsystem. Noteringar
ske en gång i månaden på grundval av inkommande månadssammandrag.
Kasernvårdsmateriel och viss lös fortifikationsmateriel bokföras däremot icke
å kort utan redovisas genom manadssammandrag, som icke innehalla inoch
utgående saldon utan endast tillkomst och avgång. Såsom en följd härav
har systemet måst kompletteras med särskilda arsredogörelser, utvisande för
varje materielslag tillkomst och avgång under året jämte in- och utgående
behållningar. Dessa årsredogörelser avstämmas mot månadssammandragen,

— 21 —

vilket visar sig innebära ett förhållandevis mycket tidskrävande arbete. Beträffande
den vid förrådskontrollkontoret bedrivna granskningsverksamheten
torde slutligen böra nämnas, att kontoret icke erhåller någon uppgift om
sådana materielleveranser, som verkställts på grundval av centralupphandling
genom fortifikationsförvaltningens egen försorg. Huruvida ifrågavarande
materiel i vederbörlig ordning tagits till uppbörd, kan sålunda icke kontrolleras.

Vad nu sagts angående materielbokföringen m. m. äger icke tillämpning å
ämbetsverkets byggnadskontor, som i redovisningshänseende intager en praktiskt
taget fullt oberoende ställning. Vid kontoret finnes sålunda en särskild
kameraldetalj med egen dispositionsbokföring; civilbyråns bokföringssektion
erhåller därifrån endast veckosammandrag över vid kontoret utanordnade
medel. Fakturagranskningen är dock icke centraliserad till nyssnämnda kameraldetalj
ulan sker å arbetsplatser och beställande sektioner, enligt något
olika rutin beroende på om det gäller entreprenad- eller varuräkningar. En
faktura kan sålunda få passera ett flertal instanser, innan den är färdig för
betalning.

Materielen bokföres å särskilda kort enligt viscardsystemet. Tillkomst noteras
efter resp. fakturor, och jämförelse sker med av mottagaren insänt
mottagningsbevis. I den mån materielen skall debiteras entreprenören, ombesörjes
bokföringen av upphandlingssektionen. Materiel som tages till uppbörd
vid eget förråd redovisas däremot av förrådsdetaljen. Byggnadskontoret
driver även rätt avsevärda arbeten i egen regi. Någon kontroll över redovisningen
av den i samband därmed inköpta byggnadsmaterielen finnes dock
icke ordnad.

Såsom av det föregående torde liava framgått måste fortifikationsförvaltningens
förrådskontrollkontor anses bedriva sin verksamhet under delvis
föråldrade och onödigt arbetskrävande former. Särskilt gäller detta granskningen
av de årsvis inkommande materielredogörelserna. Anmärkningsvärt
är även att kontoret icke erhåller något underlag för kontrollen av att centralupphandlad
materiel verkligen bokföres vid förbanden. Stor osäkerhet
måste därför anses råda rörande redovisningen av denna materiel, som speciellt
under beredskapstiden anskaffats i icke ringa mängd. Även bokföringen
av viss byggnadsmateriel synes lämna mycket övrigt att önska.

Formerna för fakturabehandling och dispositionsbokföring torde även
böra betecknas såsom mindre tillfredsställande. Sålunda föras löpande noteringar
över anslagsställningen å såväl bokföringssektionen som vederbörande
byråer, vartill kommer byggnadskontorets särskilda bokföring. Åtskilliga
både förenklingar och besparingar skulle otvivelaktigt kunna genomföras i
organisatoriskt, hänseende, därest de kamerala ärendena helt koncentrerades
till en gemensam ekonomisektion. Upphandlingsverksamheten torde även i
betydligt större omfattning än vad nu sker böra centraliseras till ämbetsverket.

— 22 —

Marin förvaltningen.

Inom marinförvaltningen är dispositionsbokföringen helt centraliserad till
civilbyråns kameralkontor. Å detta ske även alla utanordningar. Innan beslut
härom kan fattas, måste dock respektive fakturor utsändas till beställande
byråer för granskning och attestering.

Gemensamt för marinförvaltningens olika avdelningar finnes jämväl ett särskilt
förrådskontrollkontor inrättat. Den vid detta kontor bedrivna verksamheten
skiljer sig dock fullständigt från vad i sådant hänseende gäller för
försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter. Med visst, nedan närmare
angivet undantag verkställes sålunda icke någon som helst materielbokföring
inom ämbetsverket. Såsom en följd härav saknas jämväl underlag
för en fortlöpande, verkligt effektiv kontroll av att inköpt materiel i föreskriven
ordning tagits till uppbörd. Ytterst sammanhänger detta med att de lokala
redovisningsenheterna icke inkomma till förrådskontrollkontoret med
vare sig successiva uppgifter eller månadssammandrag över den vid dessa
enheter bokförda materielen. En viss stickprovsmässig granskning sker dock
vid kontoret. Olika s. k. inventarieförteckningar utväljas därvid och avstämmas
mot de mottagningsbevis, som av vederbörande uppbördsmän insändas
till de materielupphandlande byråerna (sektionerna) inom ämbetsverket. Ifrågavarande
kvitton utlånas till förrådskontrollkontoret vid granskningen.
Den lokala förrådsredovisningen underkastas jämväl viss kontroll genom
stickprovsmässiga inventeringar.

Vid förrådskontrollkontoret granskas vidare från olika redovisningsenheter
inkommande årsredogörelser. Några verifikationer äro dock icke bifogade
desamma. Granskningen innefattar nämligen endast en kollationering av att
ingående saldo överensstämmer med föregående års utgående saldo samt att
den nya behållningen är rätt uträknad på grundval av i redogörelserna angivna
tillkomst- och avgångssiffror. Med detta arbete är kontorets personal i
avsevärd omfattning sysselsatt.

En särställning i redovisningshänseende intager, såsom ovan antytts, ammunitionen,
vilken bokföres centralt å ämbetsverkets vapenavdelning. I likhet
med vad tidigare sagts angående den för arméns räkning anskaffade
ammunitionen, kommer emellertid denna fråga att närmare belysas i ett
följande avsnitt. Ytterligare torde i detta sammanhang böra nämnas, att å
nyssnämnda avdelning även föres ett centralt vapenregister, å vilket dock
icke ställas några egentliga krav i redovisningstekniskt hänseende. Lika litet
gäller detta om de uppgifter, som finnas samlade hos intendenturavdeln ingens
olika byråer och som grunda sig på vissa enligt växlande bestämmelser
inkommande rapporter över lagerhållning m. m.

I princip verkställes sålunda med nyss angivet undantag icke någon central
materielbokföring inom marinförvaltningen. Det är för den skull icke
möjligt att beträffande den av marinens olika myndigheter förvaltade materielen
erhålla någon total överblick över läget, grundad på från vederbörande
redovisningsenheter kontinuerligt eller månadsvis inkommande redo -

— 23 —

görelser. Nämnda förhållande kan i olika situationer innebära stora olägenheter.
Mera betänkligt synes emellertid vara, alt gällande rutin icke tillåter
någon verklig kontroll av att inköpt eller på annat sätt tillhandahållen materiel
i föreskriven ordning tagits till uppbörd. Hela systemet bygger på den
bokföringstekniskt ohållbara föreställningen, att materiel som kvitterats på
visst mottagningsbevis därmed även intagits i vid vederbörande lokalmyndigheter
förda redovisningshandlingar. Framhållas må dessutom att formerna
för denna lokala materielbokföring äro fastställda genom delvis mycket
invecklade och svåröverskådliga bestämmelser. Ett genomgående drag är
att materielen i redovisningshänseende splittrats i ett stort antal »förråd» och
»uppbörder», för vilka gälla inbördes varierande regler.

Flyg förvaltningen.

Inom flygförvaltningen tillämpas olika redovisningssystem, beroende på
vilken avdelning inom ämbetsverket -— materielavdelningen, intendenturavdelningen
eller byggnadsavdelningen — som förvaltar den ifrågakommande
materielen. Något gemensamt förrådskontrollkontor finnes icke, utan varje
avdelning ombesörjer självständigt materielbokföringen. Även vissa med
materielanskaffningen sammanhängande kamerala göromål bestridas av personal
på de olika avdelningarna, detta oaktat ett särskilt kameralkontor ingår
i ämbetsverkets civilbyrå.

Vid materielavdelningen verkställes bokföringen kontinuerligt. Å viss detalj
inom anskaffningsbyrån utskrivas mottagningsbevis i tre exemplar, av
vilka det ena kvarligger såsom bevakningskopia. De båda övriga exemplaren
tillställas vederbörande mottagare, som behåller det ena för eget bruk och
returnerar det andra, vederbörligen kvitterat. Detta exemplar användes som
underlag för fakturagranskningen och arkiveras sedan. Bevakningskopian
översändes däremot, med eventuella rättelser och tillägg, till verkstadsbyrån,
varest i anslutning till de sålunda erhållna uppgifterna materielen bokföres.
Även vid överföringar mellan förband (förråd) verkställas de erforderliga
noteringarna på grundval av centralt utskrivna reversal. Vid materielanskaffning
genom förbandens egen försorg sker redovisningen genom särskild uppbördshandling
(s. k. intern förändring) som granskas mot räkenskaperna.
På samtliga för bokföringen avsedda blanketter finnes särskild kolumn, i
vilken den totala behållningen samtidigt angives. Därigenom möjliggöres ständig
saldokontroll.

Vad nu sagts gäller icke sådan materiel som ingår i centrala flygmaterielförrådet
och de centrala flygverkstädernas verkstadsinventarieuppbörder.
Anledningen till att denna materiel icke blir föremål för central bokföring är
väsentligen densamma som föranlett arméförvaltningens tygavdelning att undantaga
reservdelar m. m. från i övrigt tillämpade redovisningsprinciper.

Alla fakturor inkomma till ovannämnda detalj inom anskaffningsbyrån,
där kollationering sker mot beställningsskrivelse och mottagningsbevis. Innan
likvid kan ulanordnas, måste dock respektive fakturor underkastas för -

— 24 —

nyad kameral granskning, denna gång av personal från civilbyrån. Sedan
anordningsbeslut fattats, översändas fakturorna till civilbyråns kameralkontor,
där dispositionsbokföring sker.

Inom intendenturavdelningen finnes inrättat särskilt förrådskontrollkontor,
som verkställer central materielbokföring på grundval av från förbanden
inkommande månadssammandrag. Från denna allmänna regel hava
dock undantag gjorts för drivmedel, som redovisas å avdelningens drivmedelssektion,
samt för i flygvapnets intendenturförråd ingående materiel, som
redovisas å utrustningssektionen.

Såsom underlag för granskningen av nyssnämnda materielredogörelser användas
antingen kopior av uppbördsbevisen, vilka erhållas från avdelningens
centrala fakturadetalj, eller, då fråga är om inköp genom krigsmaterielverkets
forsorg, från detta ämbetsverk översända kopior av vederbörande försändmngsinstruktioner.
I och för kontroll av den lokala upphandlingsverksamheten
avprickas därjämte resp. förbands kassaverifikationer. Vid överföring
av materiel från ett förråd (förband) till ett annat sker dock icke någon
fullständig granskning, i det att denna endast omfattar vederbörande avgångspost
men ej motsvarande tillkomst vid mottagande förråd. I detta sammanhang
torde även böra framhållas, att utrustningssektionen icke erhåller
någon uppgift från fakturadetaljen över den genom intendenturavdelningens
forsorg inköpta materielen, varför underlag saknas för en effektiv kontroll
av det centrala intendenturförrådets redovisning.

Inkommande fakturor granskas först å ovannämnda centrala fakturadetalj
och överlämnas sedan till civilbyråns kameralkontor, där förnyad granskning
sker. De återgå därefter till intendenturavdelningen för utanordning in. in.
och tillställas efter beslut härom ånyo kameralkontoret, som verkställer dispositionsbokföring.

B>ggnadsavdelningen intager en i förhållande till övriga avdelningar inom
flygförvaltningen helt fristående ställning. Något organisatoriskt samband med
civilbjiån föreligger i huvudsak icke, utan vid avdelningen finnes inrättad
en särskild bokföringsdetalj som för avräkning över anslagsställningen. Efter
anordningsbeslut sändas fakturorna direkt till civilförvaltningen för utbetalning,
sålunda utan kameralkontorets förmedling.

Materielredovisningen verkställes vid arbetsbyråns upphandlingssektion,
och såsom bokföringsunderlag användas de s. k. godsrapporter som insändas
från byggnadsavdelningens kontrollsektioner på de olika arbetsplatserna.
Korsgranskning sker därigenom att bokföringen kollationeras mot leverantörsfakturorna.
Som regel faktureras den inköpta materielen på vederbörande
entreprenörer, och i sådana fall antecknas jämväl nämnda förhållande i
registret. I den mån egentlig uppbördsmateriel förekommer, sker bokföringen
på ungefär samma sätt.

För fakturagranskningen tillämpas följande rutin. Fakturan inkommer till
bokföringsdetaljen och registreras där. Den sändes sedan till kontrollsektionen
på vederbörande arbetsplats för attestering att materielen besiktigats och
mottagits. I allmänhet innehar sektionen kopia av beställningsskrivelsen, och

— 25

med ledning av denna underkastas fakturan fullständig ekonomisk granskning.
Fakturan återgår därefter till bokföringsdetaljen och överlämnas till
arbetsbyråns upphandlingssektion för kontroll av att materielen bokförts i
det därstädes befintliga registret. Från upphandlingssektionen går fakturan
tillbaka till bokföringsdetaljen, där den underkastas förnyad kameral granskning
och överlämnas i sammandrag till arbetsbyrån för utanordning. Den
återkommer därefter på nytt till bokföringsdetaljen för vidare befordran till
civilförvaltningen, sedan dispositionsbokföring ägt rum. Då fråga är om entreprenadräkningar,
tillämpas en något enklare fakturagång.

Bland de olika redovisningsprinciper som förekomma inom flygförvaltningen
är det för materielavdelningen gällande systemet otvivelaktigt det
mest effektiva. Dess främsta fördel torde ligga däri, att det möjliggör
en kontinuerlig bokföring. Denna är dock icke alldeles dagsaktuell, då notering
sker först sedan kvitterat mottagningsbevis inkommit. Månadssammandrag
och årsredogörelser hava vidare kunnat slopas, utan att därför kontrollen
i något avseende behövt eftersättas, vilket måste anses innebära en avsevärd
förenkling av redovisningen. I jämförelse härmed framstår den inom
intendenturavdelningen tillämpade rutinen såsom både mindre enhetlig och
mera omständlig; vissa brister i kontrollen föreligga även. För båda avdelningarna
gäller, att inkommande fakturor underkastas dubbel granskning, i
det sådan verkställes såväl å själva avdelningen som av civilbyrån tillhörig
personal. Det mest anmärkningsvärda exemplet på invecklad fakturagång
lämnas dock av byggnadsavdelningen, där en faktura måste passera bokföringsdelaljen
fyra gånger, arbetsbyrån två gånger och vederbörande arbetsplats
en gång, innan utbetalning av likvid kan ske.

Försvarets sjukvårdsförvaltning.

Materielbokföringen inom försvarets sjukvårdsförvaltning ombesörjes av
ämbetsverkets materielbyrå. Tvenne i viss mån från varandra avvikande system
kunna urskiljas, beroende på om materielen skall ingå i centralförråden
eller i truppförbandens förråd. I förra fallet sker bokföringen kontinuerligt
på grundval av packnotor och följesedlar från vederbörande leverantörer.
Bokföringen kontrolleras genom att noteringarna avstämmas mot av förråden
kvitterade reversal, som centralt utskrivas vid byrån. I senare fallet
insända förbanden varje månad materielredogörelser, efter vilka den centrala
bokföringen verkställes. Vid granskningen av dessa månadssammandrag, till
vilka äro fogade av vederbörande uppbördsmän kvitterade reversal, användes
en särskild lista, upptagande numren på de av materielbyrån utfärdade
reversalen. I den mån upphandling sker genom krigsmaterielverket, godtagas
dock de av förbanden insända uppgifterna utan särskild korsgranskning.
Detsamma gäller centralförrådens redovisning av på angivet sätt anskaffad
materiel.

1 sistnämnda båda fall föreligger sålunda icke någon effektiv kontroll av
att översänd materiel verkligen tagits till uppbörd. Granskningen av förban -

26 —

dens månadssammandrag kan heller icke anses vara helt tillfredsställande,
då såsom underlag för denna granskning blott reversalnummer och icke fullständiga
reversal komma i fråga. Vad slutligen själva fakturagången beträffar,
torde den kunna i viss utsträckning förenklas. Enligt nu tillämpad rutin
inkommer fakturan först i materielbyrån, inväntar där kvitterat reversal och
överlämnas sedan till ekonomisektionen för kameral granskning, uppgörande
av sammandrag etc. Den återgår därefter till materielbyrån, där anordningsbeslut
tecknas, för att sedan via ekonomisektionen översändas till civilförvaltningen
för betalning.

Krigsmaterielverket.

I princip utgör icke krigsmaterielverket något materielredovisande verk.
Dess huvuduppgift är att i viss närmare bestämd omfattning handhava upphandlingsverksamheten
i fråga om krigsmateriel, och ämbetsverket kan i
denna sin egenskap betecknas såsom ett slags serviceorgan för försvarets
övriga centrala förvaltningsmyndigheter. Å dessa ankommer alltjämt såväl
att disponera vederbörliga anslag som att förvalta den för dessa medel inköpta
materielen.

Till följd av det nära samband som råder mellan formerna för materielanskaffningen
å ena sidan och materielredovisningen å den andra har emellertid
krigsmaterielverket kommit att taga befattning med vissa frågor som beröra
själva uppbörden. Verket kan sålunda icke betala de från vederbörande
leverantörer inkommande fakturorna, vilka sedermera genom s. k. omföringsbegäran
debiteras respektive beställande myndigheter, utan att först
uppbördsbevis inkommit från mottagande förband (förråd). Vid arméförvaltningens
tygavdelning har jämväl vid dylika leveranser redovisningsförfarandet
kunnat infogas i den vanliga rutinen. I fråga om övriga centrala förvaltningsmyndigheter
har emellertid krigsmaterielverket vid leveranser i verkets
regi övertagit reversalutskriften och den direkta kontakten med uppbördsmännen.
Dessa hava därigenom blivit redovisningsskyldiga inför såväl sistnämnda
ämbetsverk som den egna förvaltningsmyndigheten.

Ett dylikt förhållande måste onekligen vara ägnat att komplicera redovisningen.
De lokala uppbördsmännen hava sålunda icke någon enhetlig rutin
att följa utan skola insända mottagningsbevis än till vederbörande fackmyndighet,
än till både denna myndighet och krigsmaterielverket. Även den centrala
bokföringen måste komma att vila på mera osäkra grundvalar i de fall
fackmyndigheterna själva icke kunna övervaka erforderliga reversalutskrifter
och övriga åtgärder i samband med uppbördstagandet. Av den föregående
redogörelsen har också framgått, att åtminstone i visst fall kontrollen över
redovisningen företer direkta luckor, då materielen upphandlas genom krigsmaterielverkets
försorg. Oberoende härav måste det emellertid ur rent principiell
synpunkt anses mindre tillfredsställande, att den myndighet som förvaltar
och står i redovisningsansvar för viss materiel icke själv kan handhava
alla frågor rörande materieluppbörden.

— 27 —

Med hänsyn härtill torde starka skäl tala för att alla möjligheter till en
förenkling av ifrågavarande redovisningsförfarande tillvaratagas. Detta problem
äger emellertid nära samband med de resultat, till vilka den pågående
utredningen om försvarets centrala förvaltningsorganisation kan leda. Befinnes
sålunda en återgång till tidigare förhållanden i fråga om upphandlingsverksamheten
böra ske, försvinner problemet automatiskt i och med att
därigenom även de olika redovisningsmomenten komma alt helt falla under
respektive fackmyndigheters arbetsområde. Skulle däremot jämväl i fortsättningen
krigsmaterielverket anses böra i större eller mindre utsträckning omhänderhava
viss materielanskaffning, kvarstår problemet. Även i ett sådant
fall borde emellertid det nu tillämpade systemet kunna avsevärt förenklas.
Ett tänkbart alternativ skulle vara att krigsmaterielverkets anskaffningsuppgifter
inskränktes till att allenast avse ingåendet av leveranskontrakt (ramavtal)
med vederbörande industriföretag, och att det sedan ankomme på resp.
fackmyndigheter att inom ramen för dessa avtal utlägga beställningarna direkt
hos ifrågakommande leverantörer. Därigenom skulle fakturering komma
att ske direkt å de materielredovisande myndigheterna, vilka sålunda själva
skulle få handlägga alla med materielanskaffningen sammanhängande redovisningsfrågor.
En dylik anordning skulle även innebära, att den nuvarande
dubbla debiteringen — först å krigsmaterielverket och därefter å vederbörande
anslagsdisponerande myndighet — med därav betingade dubbla
bokföring kunde slopas. Jämväl den centrala revisionen genom riksräkenskapsverket
skulle därigenom underlättas.

Även om krigsmaterielverket sålunda kommit att taga viss befattning med
själva uppbördsförfarandet, är verket dock såsom tidigare framhållits i princip
icke redovisningsskyldigt för den genom dess försorg anskaffade materielen.
Från denna allmänna regel finnas tvenne undantag, av vilka det ena
gäller sådan materiel (sådant material) som verket för viss produktion avräkningsvis
ställer till vederbörande leverantörers förfogande. Redovisningen
av dessa kronan tillhöriga råvaror in. in. ankommer på ämbetsverkets industribyrå.
Någon bestämd rutin härför synes emellertid icke hava utarbetats
eller tillämpats. En betydande osäkerhet måste därför anses vidlåda
denna redovisning, vilket förefaller så mycket betänkligare som det här torde
röra sig om rätt betydande ekonomiska värden. Frågan liir emellertid vara
föremål för vissa överväganden inom ämbetsverket i syfte att få till stånd
ett mera tillfredsställande kontrollsystem. För att därvidlag erhålla en utgångspunkt
för redovisningen synes verket enligt uppgift vara nödsakat att
genom inventeringar hos såväl förutvarande som nu anlitade leverantörer
söka fastställa befintliga lagerbehållningar.

Det andra undantaget från förenämnda regel gäller, såsom redan tidigare
i olika sammanhang antytts, ammunitionen. Avsevärda kvantiteter av denna
materiel lagerhållas av krigsmaterielverket, som därmed erhållit ett direkt redovisningsansvar.
Bokföringen omhänderhaves av ämbetsverkets förrådsbyrå
och sker kontinuerligt, varvid såsom underlag för noteringarna de från centralförråden
inkommade mottagningsbevisen användas. Dessa granskas mot

— 28 —

kopior av de s. k. försändningsinstruktioner som vid leveranser erhållas från
industribyrån. Bokföringen är differentierad efter försvarsgrenar. Rapporter
över lagerhållningen av ammunition tillställas vederbörande myndigheter, då
fråga är om armén, varje månad och, då fråga är om marinen och flygvapnet,
varje kvartal.

Överflyttning av ammunition från centralförråden till de lokala förhanden
sker efter anmodan från vederbörande försvarsgrensförvaltning. Sedan
uppbördsbevis inkommit från mottagande förband, upphör krigsmaterielverkets
befattning med redovisningen, vilken i stället övertages av resp. arméförvaltningens
tygavdelnings ammunitionsförrådsbyrå, marinförvaltningens
vapenavdelning och flygförvaltningens materielavdelning. Jämväl vid dessa
myndigheter verkställes bokföringen kontinuerligt. Att märka är dessutom
att marin- och flygförvaltningarnas bokföring omfattar icke endast den ammunition
som överförts till vederbörande förband utan även de i krigsmaterielverkets
förråd ingående lagren.

Det sätt på vilket ammunitionsredovisningen är ordnad hos ifrågavarande
fyra myndigheter måste betecknas såsom tillfredsställande och ger sålunda
icke i och för sig anledning till erinran. Den tillämpade organisationsformen,
enligt vilken olika stadier av redovisningen förlagts till olika myndigheter,
förefaller dock mindre rationell, och utan tvivel skulle avsevärda både besparingar
och förenklingar kunna åstadkommas, därest bokföringen helt
centraliserades under enhetlig ledning. Det icke minst anmärkningsvärda i
detta sammanhang är att marinens och flygvapnets i förenämnda centralförråd
ingående ammunition bokföres såväl vid vederbörande försvarsgrensförvaltning
som vid krigsmaterielverket.

I likhet med vad tidigare framhållits rörande krigsmaterielverkets befattning
med materieluppbörden i allmänhet måste jämväl frågan om ammunitionsredovisningens
mest ändamålsenliga ordnande röna inverkan av de
resultat, till vilka nu pågående översyn av försvarets centrala förvaltningsorganisation
kan leda. Därest på förevarande område tidigare rådande förhållanden
skulle återställas, kommer givetvis bokföringen att förenklas i så
måtto, att varje försvarsgrensförvaltning själv får ombesörja redovisningen
av den ammunition som framställes för dess räkning. Vissa omständigheter
tala dock för att det alltid i en eller annan form kommer att föreligga behov
av ett centralt organ för ammunitionsanskaffningen och den därav betingade
lagerhållningen. De nuvarande centralförråden, till vilka i organisatoriskt
avseende hava knutits vissa sammansättningsverkstäder, äro sålunda gemensamma
för armén, marinen och flygvapnet, och en uppdelning av förråden
på försvarsgrenar skulle innebära stora svårigheter. Särskild hänsyn måste
i detta sammanhang även tillmätas de krav som under krig, mobilisering och
förstärkt försvarsberedskap komma att ställas på ammunitionsförsörjningen.
Då dessutom av framför allt produktionstekniska skäl anskaffningen av
ammunition, som utgör ett i förhållande till övrig tygmateriel (motsvarande)
alldeles speciellt materielslag, icke lämpligen bör uppdelas på försvarsgrenar
utan handhavas såsom en för hela försvaret gemensam angelägenhet, torde

— 29 —

man i vart fall böra räkna med möjligheten av att jämväl i fortsättningen
bland de centrala förvaltningsmyndigheterna kommer att ingå ett för försvarsgrenarna
gemensamt ammunitionsorgan.

För att materielredovisningen vid en dylik organisationsform skall kunna
förenklas, fordras emellertid att nyssberörda organ får i uppdrag att ombesörja
samtliga med såväl anskaffningen som förrådshållningen och bokföringen
av ammunition sammanhängande frågor. Detta förutsätter i sin tur
att vederbörande riksstatsanslag ställas till ifrågavarande myndighets förfogande.
Vad som framför allt komplicerar den nuvarande ammunitionsredovisningen
är nämligen det förhållandet, att anskaffningsmyndigheten icke
disponerar de anslag genom vilka inköpen finansieras.

Under den gångna beredskapsperioden har genom försvarets olika myndigheter
inköpts materiel för mycket stora belopp. En del därav har i samband
med beredskapens avveckling försålts. Fortfarande representera dock de lager
som ingå i de militära förråden betydande ekonomiska värden. Det sätt på
vilket denna materiel redovisas måste därför anses vara en fråga av stor både
praktisk och principiell betydelse.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen torde framgå, att formerna
för materielbokföringen inom försvaret äro synnerligen varierande. De skilda
förvaltningsmyndigheterna uppvisa sålunda icke endast inbördes avvikelser;
även inom ett och samma ämbetsverk tillämpas icke sällan olika redovisningssystem.
De ifrågavarande formerna måste dessutom i stor utsträckning
betecknas såsom onödigt tunga och arbetskrävande, utan att därför granskningen
av de materielredogörelser, som ligga till grund för noteringarna, alltid
kan anses garantera bokföringens tillförlitlighet.

Uppenbart är att den principiella uppgift som redovisningen har att fylla
icke i och för sig påverkas av vilket ämbetsverk eller materielslag det i detta
sammanhang kan vara fråga om. Enligt revisorernas mening vill det därför
synas, som om möjligheter skulle föreligga att få till stånd en enhetlig utformning
av den centrala materielbokföringen inom försvaret. Påtagliga
fördelar skulle vara förbundna med en dylik rationalisering, framför allt
om den utsträcktes till att avse jämväl en förenkling av gällande rutin på
förevarande område.

En grundläggande förutsättning härför torde vara, att materielen i största
möjliga omfattning centralupphandlas genom vederbörande myndigheters
egen försorg. I anslutning härtill synes böra övervägas, huruvida icke de
med fakturabehandlingen sammanhängande göromålen borde helt koncentreras
till en för respektive myndigheters olika fackbyråer gemensam ekonomisektion.
Såsom i det föregående närmare påvisats, äro nämligen frågor
rörande kameral förhandsgranskning, anordningsbeslut, anslagsavräkning
in. in. för närvarande i hög grad splittrade på ell antal olika instanser. Ett
dylikt förhållande måste emellertid vara ägnat all icke endast medföra omgång
och merarbete utan även försvåra uppkomsten av enhetliga former för
redovisningen av den inköpta materielen.

Kevisorernas

uttalande.

De militära
förr&dskontrollkontoren.

— 30 —

Rent tekniskt torde dessa former böra anknytas till ett system med central
reversalutskrift. Det bleve därmed möjligt att på de olika redovisningsmomenten
tillämpa en enhetlig rutin. Antalet reversal synes icke behöva överstiga
fyra. Därest ett av reversalexemplaren användes såsom underlag för
bokföringen, skulle denna kunna i hög grad förenklas. Noteringarna skulle
bliva fortlöpande och giva en dagsaktuell bild av materielläget. Det nu synnerligen
tidskrävande arbetet med uppgörande och granskning av olika
sorters materielredogörelser kunde vidare slopas och kontrollen det oaktat
effektiviseras.

En omläggning av så genomgripande natur som den av revisorerna nu
ifrågasatta måste givetvis föregås av ytterligare undersökningar och överväganden.
Enligt revisorernas mening synes det därför lämpligt, att åt statens
organisationsnämnd gives i uppdrag att i samråd med vederbörande
myndigheter närmare utreda frågan rörande den centrala materielbokföringen
inom försvaret.

§ 5.

I den för arméförvaltningen före 1943 års militära förvaltningsreform gällande
instruktionen (SFS nr 668/1937) stadgades bland annat, att den vid
ämbetsverket bedrivna specialrevisionen skulle vara dels teknisk och dels
kameral. Grundtanken bakom denna uppdelning av revisionsverksamheten,
som ursprungligen genomfördes i samband med arméförvaltningens omorganisation
år 1907, var i korthet den, att granskningen av lokalmyndigheternas
räkenskaper måste, för att bliva fullt effektiv, icke endast tillgodose
formellt-kamerala synpunkter utan jämväl utsträckas till att avse ett bedömande
av den ekonomiska ändamålsenligheten av fattade beslut.

Beträffande den tekniska revisionens närmare karaktär föreskrevs i nyssnämnda
instruktion, att revisionen skulle hava till uppgift att granska, huruvida
penningmedlen blivit med omtanke och på ett med hänsyn till statens
intresse ändamålsenligt sätt använda, samt huruvida erlagda pris stode
i överensstämmelse med varas beskaffenhet och gällande marknadsläge. Revisionen
skulle vidare kontrollera persedelvården samt handhavandet av
materiel och förnödenheter, övervaka att upphandlad eller försåld materiel
m. m. blivit vederbörligen uppdebiterad eller avförd i materiel-(persedel-)
redogörelse, jämföra de särskilda förvaltningsmyndigheternas hushållning i
olika detaljer samt föreslå åtgärder, som kunde leda till besparingar eller
till avhjälpande av befintliga missförhållanden.

I organisatoriskt avseende skulle den tekniska revisionen anknyta till arméförvaltningens
militära fackavdelningar (departement och styrelser) samt
verkställas av därstädes tjänstgörande militär eller civilmilitär personal. Jämväl
vid övriga försvarsgrensförvaltningar funnos inrättade motsvarande revisionsorgan,
vilkas instruktionsmässigt fastställda arbetsuppgifter helt överensstämde
med ovan angivna stadganden.

I sitt den 28 mars 1942 avgivna betänkande (SOU 1942: 16) med förslag

— 31

rörande den centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet upptog
1941 års militära förvaltningsutredning jämväl frågan om den vid armé-,
marin- och flygförvaltningama bedrivna tekniska revisionen till behandling.
Utredningen konstaterade därvid bland annat, att den ursprungligen för revisionen
tillämnade väsentliga arbetsuppgiften — alt ur ekonomisk synpunkt
granska vidtagna förvaltningsåtgärder — kommit att utgöra allenast
en mindre del av dess verksamhet. Det ville även förefalla, som om någon
kontroll över persedelvården samt handhavandet av materiel och förnödenheter
icke heller i nämnvärd utsträckning utövats av den tekniska revisionen.
Med hänsyn härtill kunde det enligt utredningens mening ifrågasättas,
huruvida icke revisionens verksamhetsområde borde begränsas genom att
vissa arbetsuppgifter överfördes till andra kontrollorgan. Vid närmare övervägande
ansåg sig emellertid utredningen icke kunna åtminstone för det dåvarande
förorda några mera väsentliga ändringar beträffande den tekniska
revisionens ställning. Då tyngdpunkten i revisionens verksamhet förskjutits
till att i första hand omfatta frågor rörande materielredovisningen, syntes det
dock utredningen mera adekvat, att revisionen i fortsättningen benämndes
»förrådskontroll».

I proposition nr 180/1943, genom vilken frågan om utformningen av försvarets
centrala förvaltningsorganisation förelädes riksdagen, gav föredragande
departementschefen i stora drag sin anslutning till vad förvaltningsutredningen
anfört rörande den tekniska revisionen. Han ansåg sig dock böra
särskilt framhålla, att även de sakliga synpunkterna skulle beaktas vid förrådskon
trollen. I första särskilda utskottets utlåtande nr 2, vilket lades till
grund för riksdagens beslut i frågan, underströks jämväl denna synpunkt.

I de instruktioner, som utfärdats för vederbörande myndigheter efter 1943
års militära förvaltningsreform, hava intagits sinsemellan likalydande bestämmelser
om förrådskontrollens verksamhetsområde m. m. Denna kontroll
skall sålunda hava till uppgift att tillse, att upphandlad eller försåld materiel
in. m. blivit vederbörligen uppdebiterad eller avförd i materiel- m. fl. redogörelser
och alt jämföra de särskilda förvaltningsmyndigheternas hushållning
i olika detaljer. Vid kontrollen skall i anslutning härtill ägnas uppmärksamhet
åt frågor om penningmedlens ändamålsenliga användning samt om
erlagda priser och entreprenadsummor ävensom föreslås åtgärder, som kunna
leda till besparingar eller till avhjälpande av befintliga missförhållanden.

Beträffande organisationen av de för förrådskontrollens handhavande särskilt
inrättade kontoren torde följande böra nämnas. Vid arméförvaltningens
tygavdelning ingår förrådskontrollkontoret såsom en sektion inom underhållsbyrån.
Kontoret är uppdelat på expedition och fyra revisionsdetaljer, av
vilka tre granska lokalmyndigheternas inaterielredogörelser och den återstående
utför ekonomisk revision. Totala antalet befattningshavare uppgick
den 1 juli innevarande år till 17. Vid arméförvaltningens intendenturavdelning
åter är förrådskontrollkontoret fullt självständigt i förhållande till de
olika fackbyråerna. Det beslår av, förutom expedition, granskningsdetalj och
bokföringsdetalj samt sysselsatte vid ovannämnda tidpunkt tillhopa 32 be -

— 32 —

fattningshavare, av vilka dock 9 kvinnliga biträden numera lämnat sin anställning.
Även vid arméns lortifikationsförvaltning finnes ett fristående förrådskontrollkontor
med en personalstyrka på 3 man.

Vid marinförvaltningen är förrådskontrollkontoret gemensamt för ämbetsverkets
samtliga avdelningar. Såsom av den under § 4 lämnade redogörelsen
rörande den centrala materielbokföringen inom försvaret torde framgå, arbetar
kontoret efter delvis annorlunda principer än armémyndigheternas motsvarande
organ. Antalet befattningshavare uppgick vid sistförflutna budgetårsskifte
till 9.

Inom flygförvaltningen däremot äro frågor rörande förrådskontrollen
icke underkastade någon enhetlig behandling. Förrådskontrollkontor i gängse
bemärkelse finnes överhuvud taget blott vid intendenturavdelningen; detsamma
sysselsätter 6 befattningshavare. Motsvarande organ vid materielavdelningen
verkställer endast central förrådsbokföring, som utformats på
sådant sätt att månadssammandrag och årsredogörelser av olika slag kunnat
slopas. Inom byggnadsavdelningen saknas i sin tur förutsättningar för en
egentlig förrådskontroll, då huvudparten av den inköpta materielen här debiteras
vederbörande entreprenörer.

Vad slutligen försvarets sjukvårdsförvaltning beträffar, är förrådskontrollen
vid detta ämbetsverk organiserad såsom en detalj inom materielbyråns
underhållssektion. Personalen uppgick den 1 juli innevarande år till 7 befattningshavare.

Såsom chefer för de olika förrådskontrollkontoren tjänstgöra i regel pensionerade
officerare. Ett undantag utgör arméförvaltningens intendenturavdelning,
vars förrådskontrollkontor förestås av en officer på aktiv stat. I
övrigt utgöres personalen av pensionerade officerare och underofficerare i
arvodesbefattning, vissa civilmilitära beställningshavare, manliga kontorister
och kvinnliga biträden i olika lönegrader.

Det huvudsakliga arbetet vid förrådskontrollkontoren består i granskning
av de från förbanden (förråden) inkommande materielredogörelserna och på
grundval av dessa verkställd bokföring. Den s. k. tekniska eller ekonomiska
revisionen av själva räkenskaperna (kassaverifikationerna) är däremot av
mindre omfattning. Förutom kontroll av att lokalt inköpt materiel tagits
till uppbörd, går denna granskning främst ut på att tillse att utgifter och
inkomster bokförts å rätta titlar, att inga obehöriga inköp verkställts, att
prissättningen är skälig och i överensstämmelse med offerter, kontrakt, avtal
och dylikt samt att gällande taxor följts vid inleverering av olika ersättningsbelopp.
I viss utsträckning föres även statistik över användningen av
de till vederbörande myndighet hörande anslagsmedlen.

Förutom vid vederbörande förrådskontrollkontor granskas de militära
lokalmyndigheternas räkenskaper jämväl vid försvarets civilförvaltning.
Denna s. k. kamerala granskning verkställes å ämbetsverkets revisionsbyrå.
Enligt den för civilförvaltningen gällande instruktionen (SFS nr 886/1943)
innefattar denna revision bland annat kontroll av att inkomster och utgifter
äro behörigen bokförda och verifierade, att räkenskapshandlingar och veri -

— 33 —

fikationer äro till siffran rätt uträknade, att medel vederbörligen inflyta och
i räkenskaperna redovisas, alt utgifterna stå i överensstämmelse med gällande
författningar samt alt i övrigt av Knngl. Maj:t eller central myndighet
givna förvaltningsföreskrifter behörigen iakttagas.

Någon skarpt markerad gräns mellan kameral och teknisk revision föreligger
sålunda icke beträffande allmänna arbetsuppgifter. I praktiken hava
de båda revisionsformerna även kommit att i betydande utsträckning gripa
in i varandra, då den kamerala granskningen av räkenskapsmaterialet leder
till iakttagelser av jämväl teknisk eller saklig innebörd. Därtill kommer alt
inom civilförvaltningens revisionsbyrå finnes inrättad eu särskild undersökningsdetalj,
som verkställer systematisk inkomstkontroll och underkastar
frågor rörande upphandling och prissättning eu kontinuerlig granskning på
grundval av jämförelser mellan försvarets samtliga lokalmyndigheter. Av ämbetsverkets
instruktion framgår även, alt den anslags tekniska granskningen,
som intager en sådan framskjuten plats bland förrådskontrollkontörens revisionsgöromäl,
jämväl ingår i de på den kamerala revisionen ankommande
uppgifterna.

I detta sammanhang torde vidare böra uppmärksammas, att det allenast
är de lokala myndigheterna, som underkastas denna tvåfaldiga kontroll i
form av hos olika ämbetsverk bedriven dels kameral och dels teknisk revision.
Granskningen av vederbörande centrala förvaltningsmyndigheters räkenskaper
är däremot enhetlig. Den utövas genom riksräkenskapsverket,
vars militära revision icke endast har alt bedöma, huruvida gjorda utbetalningar
stå i överensstämmelse med gällande författningar och andra förvaltningsföreskrifter,
utan därjämte verkställer uppbördskontroll, anslagsleknisk
granskning och särskilda undersökningar i olika uppliandlingsärenden.
Någon dubblering av den räkenskapsmässiga kontrollen av de centrala
förvaltningsmyndigheterna inom försvaret har sålunda icke ansetts nödvändig,
trots att dessa myndigheters upphandlingsverksamhet är av helt annan
omfattning och betydelse än de lokali verkställda inköpen. Visserligen utövas
genom statens sakrevision ytterligare viss kontroll, men denna grundar
sig icke på någon fortlöpande räkenskapsgranskning och avser för övrigt
såväl den centrala som den lokala förvaltningsverksamheten inom försvaret.
I vad gäller nu behandlade problem torde man sålunda kunna bortse från
den genom sakrevisionen utövade kontrollen.

1 syfte att erhålla eu mera konkret bild av den vid resp. förrådskontrollkontor
bedrivna revisionsverksamheten hava revisorerna låtit införskaffa
vissa uppgifter rörande arlen av de s. k. iakttagelser som under sistförflutna
budgetår gjorts i samband med granskningen av de lokala myndigheternas
räkenskaper. Av uppgifterna framgår alt ifrågavarande erinringar till alldeles
övervägande del avse felaktig litelsätlning. Därutöver ha i huvudsak
påtalats sådana fall som att materiel icke tagits till uppbörd, all föreskrivna
former in. in. icke följts vid upphandlingsverksamhclen samt all ersättningsbelopp
av olika slag icke inlevererats i vederbörlig ordning. De konlanla medel,
som på grund av den vid förrådskontrollkontoren verkställda räken3—408979.
Rev. bertiltclsc (ing. statsverket dr 1940. I.

Kartong till revisionsberättelsen ang. statsverket 1940. 1.

Revisorernas

uttalande.

— 34 —

skapsgranskningen tillgodoförts kronan, äro dock i allmänhet icke av någon
mera betydande storleksordning.

Såsom redan 1941 års militära förvaltningsutredning konstaterat, har
den vid vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter inom försvaret bedrivna
s. k. tekniska revisionen kommit att alltmer förlora i betydelse. Inom
de organ som ombesörja denna revisionsverksamhet har i stället tyngdpunkten
förskjutits till frågor rörande materielredovisningen. I överensstämmelse
härmed hava nämnda organ från och med år 1944 erhållit den nya benämningen
förrådskonlrollkontor.

Bland de arbetsuppgifter som åvila dessa kontor torde granskningen av de
från lokala myndigheter inkommande materielredogörelserna vara den mest
arbetskrävande. Därest emellertid, såsom revisorerna ifrågasatt i samband
med den i § 4 behandlade frågan rörande den centrala materielbokföringen
inom försvaret, redovisningen förenklades enligt vissa angivna grunder, skulle
behovet av särskilda materielredogörelser och av uppbördsteknisk granskning
av desamma bortfalla. Förutsättningar skulle därmed skapas att omvandla
förrådskontrollkontoren till centrala materielbokföringskontor med, i förhållande
till nuvarande organisationsform, reducerad personaluppsättning.
Nämnda kontor böra givetvis alltjämt vara anslutna till vederbörande militära
förvaltningsmyndigheter, å vilka även i fortsättningen bör ankomma att
övervaka de lokala förbandens sätt alt handhava frågor rörande förrådsförvaring,
materielvård och dylikt.

Av den lämnade redovisningen torde framgå, att vid de nuvarande förrådskontrollkontoren
jämväl bedrives viss räkenskapsgranskning. Revisorerna
vilja icke bestrida, att därigenom för förvaltningstjänsten beaktansvärda iakttagelser
kunna göras. I stort sett måste dock ifrågavarande granskning ur
revisionssynpunkt anses vara av relativt begränsad betydelse. Den synes
sålunda i icke ringa mån vara inriktad på rena detaljärenden. I vissa avseenden
torde verksamheten även innebära dubbelkontroll på förevarande
område, speciellt efter tillkomsten av den s. k. undersökningsdetaljen inom
försvarets civilförvaltnings revisionsbyrå. Det vill slutligen förefalla, som om
de på förrådskontrollkontoren ankommande granskningsuppgifterna, jämväl
i de fall då något egentligt dubbelarbete icke föreligger, skulle med fördel
kunna inpassas inom ramen för den kamerala revisionen.

Enligt revisorernas uppfattning kan det därför ifrågasättas, huruvida icke
revisionen av de militära lokalmyndigheternas räkenskaper borde helt koncentreras
till försvarets civilförvaltning. Det torde finnas så mycket större
anledning härtill som den betydligt viktigare granskningen av de centrala förvaltningsmyndigheternas
räkenskaper är anförtrodd ett enda revisionsorgan.
Genom en dylik åtgärd skulle vissa såväl besparingar som förenklingar i förvaltningsorganisationen
kunna ernås.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter synes sålunda enligt revisorernas
mening frågan om förrådskontrollkontorens ställning och arbetsuppgifter
böra upptagas till omprövning.

Herr von Heland har ej deltagit i detta beslut.

— 35 —

§ 6.

Före år 1944 var försvarets centrala förvaltning organiserad lörsvarsgrensvis.
I överensstämmelse härmed handlades jämväl de rent administrativa
ärendena för varje försvarsgren särskilt. Ifrågavarande göromål ankommo
på resp. arméförvaltningens civila departement, marinförvaltningens civilavdelning
och kameralbyrå samt flygförvaltningens civilbyrå. Dessutom förfogade
arméförvaltningens militära departement och styrelser över vissa organ
(civilbyråer eller sekretariat), som hade till uppgift att biträda vederbörande
fackavdelningar med juridisk sakkunskap vid ingåendet av arbetsoch
leveransavtal m. m.

Den rationalisering, som åsyftades med 1943 års militära förvaltningsreform,
omfattade även den civila förvaltningsverksamheten inom försvaret.
Arméförvaltningens civila departement sammanfördes sålunda med motsvarande
instanser inom marin- och flygförvaltningarna till en för samtliga försvarsgrenar
gemensam myndighet, benämnd försvarets civilförvaltning, som
närmast under Kungl. Maj:t skulle företräda den högsta administrativa sakkunskapen
inom försvarsväsendet. Detta innebar emellertid icke, att övriga
centrala förvaltningsmyndigheter berövades all administrativ personal. Tillgång
till sådan civil sakkunskap ansågs nämligen även i fortsättningen erforderlig
i viss utsträckning. Ifrågavarande personal redovisas inom armé-,
marin- och flygförvaltningarna, om vilka nu närmast är fråga, å särskilda
civilbyråer. Arten av de göromål, för vilka nämnda byråer avsetts skola tagas
i anspråk, framgår av de för vederbörande myndigheter gällande instruktionerna.

Beträffande arméförvaltningen stadgas sålunda (SFS nr 889/1943).

Ä civilbyrån handläggas ärenden, som angå arméförvaltningens avlöningsanslag,
ämbetsverkets civila personal med avlöning från detta anslag, avskrivningsmål
samt besvärsmål i sådana arméförvaltningen berörande egentliga
förvaltningsärenden, som icke avse till personal vid armén utgående förmåner
i kontant eller in natura, ärenden, som angå civil arbelsledare med avlöning
från sakanslag samt kollektivavtal och arbetarfrågor i övrigt, allt i den omfattning,
som angives i arbetsordningen, ärenden angående lägerkassor, vilka
skola handläggas gemensamt med försvarets civilförvaltning, granskning,
utväxling och förvaring av kontrakt, tolkning och tillämpning av kontraktsbestämmelser
samt administrativa och ekonomiska författningar, som angå
arméförvaltningen eller äga lillämplighet å dess förvaltning, granskning och
förvaring av säkerhetshandlingar, sammanfattningen av på arméförvaltningen
ankommande förslag till beräkning av utgifterna för armén under nästföljande
budgetår samt andra ärenden av allmänt administrativ och juridisk
beskaffenhet, i den mån de sistnämnda icke, enligt vad därom är särskilt
stadgat, ankomma på det för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
gemensamma advokatfiskalskontoret, ävensom, i vad angår tvgavdelningen,
kameral förhandsgranskning och utanordnande av medel.

Beträffande marinförvaltningen är i nu behandlade avseende följande föreskrivet
(SFS nr 890/1943).

Å civilbyrån handläggas ärenden, som angå

marinförvaltningens avlönings- och omkostnadsanslag;

Armé-, marinoch
ttygförvaltningarnas

civilbyräer.

— 36 —

löneklassplacering för civil personal vid marinförvaltningen;
balans- och avskrivningsmål samt besvär i sådana egentliga förvaltningsärenden,
som icke avse till personal vid försvarsväsendet utgående förmåner
i kontant eller in natura;

marinförvaltningens dispositionsbokföring;

tolkning och tillämpning av kontraktsbestämmelser samt av administrativa
och ekonomiska författningar;

granskning av i samband med leveransavtal erbjudna säkerheter;
förvaring av kontrakt och värdehandlingar, vidtagande av åtgärder för
bevarande av värdehandlingars gällande kraft;
marinförvaltningens arkiv;

sammanfattningen av på marinförvaltningen ankommande förslag till beräkning
av utgifterna för marinen under nästföljande budgetår; samt

övriga ärenden av administrativ och juridisk beskaffenhet, i den mån de
icke finnas böra handläggas å det för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
gemensamma advokatfiskalskontoret.

Beträffande flygförvaltningens civilbyrå är följande stadgat (SFS nr 891/
1943).

Å civilbyrån handläggas ärenden, som angå

a) flygförvaltningens avlönings- och omkostnadsanslag;

b) avskrivning av förrådsartiklar samt besvär i sådana egentliga förvaltningsärenden,
som icke avse till personal vid försvarsväsendet utgående förmåner
i kontant eller in natura;

c) flygförvaltningens dispositionsbokföring;

d) sammanfattningen av på flygförvaltningen ankommande förslag till beräkning
av utgifterna för flygvapnet under nästföljande budgetår;

e) frågor om fastställande av löneklass för civil personal vid flygförvaltningen;
samt

f) övriga ärenden av administrativ och juridisk beskaffenhet, i den mån de
icke finnas böra handläggas å det för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
gemensamma advokatfiskalskontoret.

En närmare undersökning i vilken omfattning de göromål, som sålunda
avsetts skola åvila försvarsgrensförvaltningamas civilbyråer, skilja sig från
vad som ankommit på motsvarande organ hos samma myndigheter enligt
förut gällande förvaltningsorganisation ger vid handen följande. Arméförvaltningens
civilbyrå skalL i huvudsak handhava göromål av samma art, som
tidigare åvilat dåvarande intendentur- och tygdepartementens civilbyråer.
Därutöver hava dock tillkommit frågor rörande ämbetsverkets avlöningsanslag.
Vad åter gäller marin- och flygförvaltningarnas civilbyråer, har centraliseringen
av vissa administrativa angelägenheter till den för försvaret gemensamma
civilförvaltningen inneburit, att omfattande grupper av ärenden, såsom
avlönings- och pensionsfrågor i allmänhet, frågor rörande räkenskapsoch
redovisningsväsendet, anmärkningsmål och vissa besvärsmål, icke längre
skola handläggas vid dessa byråer.

De på försvarsgrensförvaltningamas civilbyråer ankommande arbetsuppgifterna
hava därjämte i icke oväsentlig mån reducerats genom tillkomsten
av vissa andra förvaltningsorgan. Sålunda är att märka, att krigsmaterielverket
numera ombesörjer anskaffning av mass- och standardartiklar, och

37 —

att fördenskull i detta hänseende ekonomiskt betydelsefulla kontraktsslut
icke längre åvila försvarsgrensförvaltningarna. Försvarets fabriksstyrelse har
vidare övertagit förvaltningen av flertalet av försvarets industrianläggningar
och därmed även ärenden, som röra anställnings- och avlöningsförhållanden
m. m. för vid dessa anstalter anställd personal. Beträffande arbetarärenden i
övrigt må erinras, att en central handläggning av avtalsfrågor och därmed
sammanhängande spörsmål numer sker hos försvarets avtalsnämnd, ävensom
att de uppgifter, som enligt gällande arbetarpensionsförfattningar åvila verksstyrelse,
i huvudsak anförtrotts försvarets civilförvaltning. För biträde med
skaderegleringsärenden har vid sistnämnda ämbetsverk jämväl inrättats en
särskild försvarets skaderegleringsnämnd.

I syfte att närmare belysa ifrågavarande civilbyråers personalorganisation
hava revisorerna låtit uppgöra en sammanställning över de ordinarie och
extra ordinarie befattningshavare, som jämlikt vederbörliga personalförteckningar
för innevarande budgetår må finnas anställda vid nämnda byråer.
Personal å övergångsstat och i lägre lönegrad än den 21 :a har dock uteslutits.
För jämförelses skull har i sammanställningen medtagits jämväl motsvarande
befattningshavare enligt de för tiden omedelbart före genomförandet
av 1943 års militära förvaltningsreform gällande personalförteckningarna.
Uppgifterna följa här nedan.

	“Vi* 1943		1946/47
	Antal och befattning	Löne- grad	Antal och befattning	Löne- grad
Arméförvaltningen	2 krigsråd1................	A 30	1 krigsråd..............	. . A 30
	2 sekreterare ..............	A 24	1 förste byråsekreterare ..	. . A 26
	1 bokhållare..............	A 21	1 förste byråsekreterare ..	.. A 24
	1 notarie.................	Eo 21	1 revisor................	. . A 21
			1 kamrerare.............	.. Eo 24
			1 byråsekreterare........	.. Eo 21
	S:a 6 (51/*)		S:a 6
Marinförvaltningen	1 marinöverkommissarie ....	B 1	1 amiralitetsråd.........	.. A 30
	1 amiralitetsråd2...........	A 30	1 kamrerare.............	. . A 26
	1 kamrerare...............	A 26	1 förste byråsekreterare . .	.. A 24
	1 sekreterare ..............	A 24	2 revisorer ..............	.. A 21
	1 revisor och bokhållare ...	A 21	1 byråsekreterare........	. . A 21
	1 revisor.................	A 21	1 förste byråsekreterare . .	.. Eo 24
	2 notarier.................	A 21	1 byråsekreterare........	.. Eo 21
	1 marinkassör.............	A 21
	1 notarie.................	Eo 21
	S:a 10 (91/,)		S:a 8
Flygförvaltningen	1 byråchef................	A 30	1 krigsråd...............	,. A 30
	1 sekreterare och ombudsman	A 26	1 förste byråsekreterare . ..	.. A 26
	1 sekreterare ..............	A 24	1 kamrerare..............	.. A 24
	1 kamrerare...............	A 22	1 revisor.................	.. A 21
	1 revisor..................	A 21	1 förste byråsekreterare ...	. Eo 24
			1 byråsekreterare.........	,. Eo 21
	S:a B		S:a 6

1 Ett av krigsråden gemensamt för tygdepartementet och fortifikationsstyrelsen.

2 Chef för kameralbyrån, å vilken handlades jämväl med den kamerala revisionen sammanhängande
frågor.

— 38 —

Sammanlagda antalet vid försvarsgrensförvaltningarnas civilbyråer anställd
personal har, enligt från nämnda ämbetsverk inhämtade uppgifter, vid nedan
angivna tidpunkter utgjort följande.

	31/l2	7i	3°/6	30/e
	1943	1944	1945	1946
Arméförvaltningen . . .,	........... 54	54	65	60
Marinförvaltningen ....	........... 49	34	47	40
Flygförvaltningen.....	........... 33	22	35	33
	Summa 136	no	147	133

I ovanstående sammanställning har icke medtagits den revisionspersonal,
som från och med den 1 januari 1944 överflyttats till försvarets civilförvaltning.
Av sammanställningen framgår, att den i försvarsgrensförvaltningarnas
civilbyråer ingående personalstyrkan den 30 juni 1946, d. v. s. vid en tidpunkt
då mera normala arbetsförhållanden måste anses hava inträtt, med
allenast tre befattningshavare understiger personaluppsättningen vid motsvarande
organ omedelbart före övergången till den nya förvaltningsorganisationen.

Därest beträffande ifrågavarande personal ett särskiljande göres mellan
i kanslitjänst och kameraltjänst sysselsatta befattningshavare, skulle personalen,
såvitt framgår av de av myndigheterna lämnade uppgifterna, fördelas
sålunda:

Kanslitjänst ..
Kameraltjänst

S1/lS	Vi	so/e	s%
1943	1944	1945	1946
69	61	81	70
67	49	66	63

Summa 136 110 147 133

Sist intagna tabell ger vid handen, att den vid försvarsgrensförvaltningarnas
civilbyråer den 30 juni 1946 anställda kanslipersonalen ökat i antal sedan
den 31 december 1943, d. v. s. omedelbart före övergången till den nya
förvaltningsorganisationen. Samtidigt bör beaktas, att bland den för kamerala
göromål avsedda personalen, som redovisas i sammanställningen, ingå
befattningshavare som kunna utnyttjas jämväl för juridiskt-administrativa
arbetsuppgifter. Att så faktiskt sker, bestyrkes därav att den i flygförvaltningens
personalförteckning upptagne revisorn tjänstgör såsom chef för det
i ämbetsverkets civilbyrå ingående kansliet. Nämnas må dessutom, att inom
arméförvaltningens tygavdelnings verkstadsbyrå finnes inrättad en administrativ
sektion, i vilken bland annat ingår särskild detalj för kollektivavtalsfrågor.
Därest hänsyn tages till berörda förhållanden, blir ökningen av
kanslipersonalens antal större än vad som kan utläsas ur ifrågavarande sammanställning.

För alt bilda sig en uppfattning om arten av’de göromål, som förekomma
vid försvarsgrensförvaltningarnas civilbyråer, hava revisorerna även latit

— 39

verkställa viss undersökning rörande den vid nämnda byråer bedrivna verksamheten.
Av undersökningen framgår, att åtskilliga grupper av ärenden
prövas av såväl vederbörande civilbyrå som försvarets civilförvaltning. Ett
icke obetydligt dubbelarbete har blivit följden därav.

Såsom exempel på dylikt dubbelarbete kan nämnas, att sådana ersättningsärenden,
som jämlikt kungl. brev den 19 juni 1942 angående decentralisering
av vissa försvarsväsendet berörande ersättningsärenden må avgöras
av central förvaltningsmyndighet, handläggas förutom å civilförvaltningen
jämväl å vederbörande försvarsgrensförvaltnings civilbyrå. Antalet dylika
ärenden beräknas under innevarande år icke komma att understiga 600.
Jämväl ärenden som underställas den vid civilförvaltningen från och med
den 1 december 1945 inrättade skaderegleringsnämndens prövning bliva föremål
för sådan dubbel handläggning. I detta sammanhang torde även böra
framhållas, att ärenden som avse ersättning för skada, uppkommen i samband
med trafik med krigsmakten tillhörigt motorfordon, icke blott bedömas
ur rent juridiska synpunkter såväl inom civilförvaltningen som vid vederbörande
civilbyrå, utan att därjämte, då fråga är om arméförvaltningen,
vid sistnämnda ämbetsverks civilbyrå viss materiell utredning synes verkställas
utöver den som redan förebragts i ärendet genom försorg av civilförvaltningens
advokatfiskalskontor.

Andra exempel på dubbelarbete erbjuder handläggningen av dels vissa ansökningar
om befrielse från betalningsskyldighet och dels ärenden, som avse
verkställighet av kronan genom domstolsutslag ålagd betalningsskyldighet.
Har exempelvis kronan tillerkänts skadestånd av någon, som hos Kungl.
Maj:t av nåd begär att bliva befriad från ersättningsansvaret, behandlas nådeansökningen
både av försvarets civilförvaltning och av vederbörande försvarsgrensförvaltnings
civilbyrå, oaktat domstol slutgiltigt prövat skatleståndsfrågan.
Jämväl då kronan ådömts viss ersättningsskyldighet handlägges
ärendet vid såväl civilförvaltningen som vederbörande civilbyrå,
ehuru det härvidlag blott är fråga om en rent kameral arbetsuppgift, nämligen
att i enlighet med domstolsutslaget utbetala det utdömda skadeståndsbeloppet.

I detta sammanhang må även med några ord beröras det sätt, på vilket
larméförvaltningens civilbyrå arbetar, när det gäller vissa ärenden. Har
exempelvis genom ett och samma olycksfall skada uppkommit å såväl intendentur-
som tygmateriel och fråga är om ersättning i anledning av skadan,
behandlas målet av civilbyrån såsom två från varandra skilda ärenden,
nämligen ett avseende skada å intendenturmateriel och ett avseende skada å
tygmateriel. Dessa båda ärenden handläggas vart för sig, varvid civilbyrån
i ena fallet konstituerar sig som en till intendenturavdelningen hörande sektion
och i det andra som eu till tygavdelningen hörande sektion.

Såsom ytterligare exempel på dubbelarbete kunna nämnas ärenden rörande
arméns lägerkassor, vilka handläggas gemensamt av försvarets civilförvaltning
och arméförvaltningens civilbyrå. Dessa ärenden avse i huvudsak
själva förvaltningen av lägerkassorna. Motsvarande ärenden vid marinen

Revisorernas

uttalande.

— 40 —

och flygvapnet handläggas i administrativt avseende enbart av civilförvaltningen,
som, då fi-åga av jämväl militär natur uppkommer, söker samråd
med intendenturavdelningarna inom marin- och flygförvaltningama.

I organisatoriskt avseende iiro civilbyråerna, som förestås av krigsråd i
lönegrad A 30, jämställda med de i försvarsgrensförvaltningarna ingående
militära fackavdelningarna. Den jämförelsevis självständiga ställning civilbyråerna
intaga har i förening med försvarsgrensförvaltningamas heterogena
karaktär medfört, att desamma i stor utsträckning kommit att tagas i anspråk
för utredningar i olika ämnen. Likaså plägar utarbetandet av remissutlåtanden
och dylikt uppdragas åt civilbyråerna, vilket även gäller sådana
ärenden där samråd med försvarets civilförvaltning skall ske.

Den av 1943 års riksdag beslutade militära förvaltningsreformen innebar
bland annat, att från de då ombildade försvarsgrensförvaltningamas civilbyråer
skulle avlastas åtskilliga av de arbetsuppgifter, som ankommit på motsvarande
instanser enligt tidigare organisation. Det oaktat uppgår för närvarande
den vid armé-, marin- och flygförvaltningarna anställda administrativa
personalen till nära nog samma antal som omedelbart före år 1944.
Förhållandet bör jämväl ses mot bakgrunden av att försvarsberedskapen
numera i det närmaste får anses vara avvecklad.

En verksamt bidragande orsak till att personalbehovet icke nedgått i högre
grad torde vara, att försvarsgrensförvaltningamas civilbyråer alltjämt ombesörja
handläggningen av vissa ärenden, som rätteligen borde helt tillhöra
försvarets civilförvaltnings kompetensområde. Det förefaller dessutom, som
om civilbyråerna i en omfattning, som knappast varit förutsedd, kommit att
påläggas självständiga uppdrag i samband med utredningar, remissutlåtanden
och dylikt. Detta synes även kunna innebära en viss fara för att ifrågavarande
ärenden bliva prövade ur ensidigt administrativa synpunkter, medan
de tekniskt-militära intressena icke alltid få i erforderlig utsträckning göra
sig gällande. Icke minst synes detta vara fallet, då av olika anledningar samråd
med civilförvaltningen skall ske. Ett dylikt förfarande kan icke anses
stå i överensstämmelse med de principer, som varit vägledande vid utarbetandet
av den nya förvaltningsorganisationen inom försvaret. Vid dennas tillkomst
synes man nämligen hava åsyftat, att i fall, då visst ärende ansåges
tillhöra såväl civilförvaltningens som någon av försvarsgrensförvaltningarnas
verksamhetsområde, handläggningen därav, i vad anginge den rent administrativa
sidan, skulle ske hos förstnämnda myndighet, medan vederbörande
försvarsgrensförvaltning skulle hava att belysa frågan från de fackmässiga
utgångspunkterna.

Såvitt de av revisorerna gjorda iakttagelserna giva vid handen, kan sålunda
nu gällande ordning för de i försvarsgrensförvaltningarna ingående
civilbyråernas verksamhet icke betecknas såsom tillfredsställande. Det torde
dock vara möjligt att avhjälpa berörda olägenheter, därest verksamheten inriktas
på att i huvudsak avse visst biträde åt den personal, som fullgör de
på respektive förvaltningsmyndigheter i första hand ankommande, tek -

41 —

niskt-militära arbetsuppgifterna. Genom en sådan förändring av civilbyråernas
uppgifter och organisatoriska ställning skulle nu förekommande dubbelarbete
kunna undvikas och samtidigt icke obetydliga besparingar åstadkommas.

Revisorerna — som förutsätta att de nu påtalade förhållandena komma
under omprövning i samband med den nyligen igångsatta översynen av försvarets
centrala förvaltningsorganisation — hava ansett sig böra bringa de
gjorda iakttagelserna till riksdagens kännedom.

§ 7.

Gällande bestämmelser angående värnpliktigas resor återfinnas i ett flertal Betalninga olika

författningar. Främst bland dessa märkes kungörelsen om värnplikts- vj°dr ™“ärn.

avlöning den 21 december 1945 (nr 881). I nämnda kungörelse äro angivna pliktiga före o

• ta0,na resor

de förutsättningar under vilka resa far ske, vilket färdmedel som kan kom- °

ma till användning, vilken reseklass vederbörande skall hänföras till, i vilken
utsträckning snälltåg och sovplats må begagnas o. s. v. Därvidlag har
åtskillnad gjorts mellan resa i samband med inskrivning, resa för inryckning
till resp. utryckning från tjänstgöring, resa i tjänsten samt resa vid övningsuppehåll
(motsvarande tjänstledighet).

Såsom huvudregel gäller att den värnpliktige i angivna fall skall åtnjuta
fri resa. Olika sorters biljettformulär (färdhandlingar) komma därvid till användning.
Sålunda stadgas att den inställelseorder, som av vederbörande
myndighet utfärdas i samband med inskrivningsförrättning, må utnyttjas såsom
färdhandling för resa med järnväg, fartyg, spårväg, omnibus eller linjebil.
Vid återresa från dylik förrättning skall den värnpliktige däremot tillhandahållas
särskilt färdbevis.

Jämväl vid inryckning till tjänstgöring äger den värnpliktige att på kronans
bekostnad företaga resa med nyss angivna trafikmedel, varvid honom
tillställd order om militärtjänstgöring må användas såsom färdhandling.

Kostnad för tilläggsbiljett till snälltåg, avgift för plats i sovvagn samt prisskillnad
för resa i högre reseklass än reseklass III skola dock i förekommande
fall förskjutas av den värnpliktige. I överensstämmelse med nyssnämnda
föreskrift angående återresa från inskrivningsförrättning skall vid utryckning
från tjänstgöring speciell färdhandling för resan utskrivas. Detta gäller
även för resa vid övningsuppehåll (motsvarande tjänstledighet). Beträffande
tjänsteresa finnes i nu nämnda avseende intet annat föreskrivet än att den
värnpliktige äger, i den mån icke transportmedel tillhandahålles av staten, åtnjuta
ersättning enligt därom för motsvarande personal på akliv stat gällande
bestämmelser, varav torde framgå, att vid dylik resa militärbiljett i vanlig ordning
skall utskrivas.

I kungörelsen den 15 mars 1946 (nr 103) med vissa föreskrifter angående
resor vid inställelse till och återfärd från inskrivningsförrättning är närmare
angivet, huru betalning för dylika resor skall ske. Då fråga är om resor med
järnväg, skall kostnaden debiteras försvarets civilförvaltning och beräknas

42 —

efter allmänna taxan med ledning av anteckningar, som å järnvägsstationerna
föras över antalet resande till olika bestämmelsestationer. Det åligger järnvägsstyrelsen
att utställa räkning å ersättningen samt att verkställa erforderlig
avräkning med enskilda järnvägar; dock att i vad avser resa berörande
endast enskild järnvägs lokala trafik vederbörande järnväg själv skall
utställa räkning å beloppet. Betalning för resa, som företagits med fartyg,
omnibus eller linjebil, skall däremot erläggas av kassaförvaltningen vid det
förband, till vilket vederbörligt inskrivningsområde är anslutet. Räkning å
ersättningen skall åtföljas av kupong, som frånskilts företedd order (färdbevis)
.

Motsvarande bestämmelser angående resor vid inställelse till militärtjänstgöring
äro intagna i kungörelsen den 22 juni 1945 (nr 415). I samband med
dylik inställelse företagna järnvägsresor åligger det sålunda försvarets civilförvaltning
att betala, varvid ett debiteringsförfarande i överensstämmelse
med vad ovan anförts skall komma till användning. Härvid skall dock, även
om förhållandet icke uttryckligen angives i kungörelsen, militärtaxan tillämpas.
Resor med fartyg, omnibus eller linjebil skola i sin tur ersättas av det
förband, till vilket den tjänstgöringsskyldige inkallats.

I anslutning till stadgandet i 31 § förutberörda kungörelse om värnpliktsavlöning
hava vidare den 7 mars 1946 genom överbefälhavarens försorg utfärdats
vissa tillämpningsföreskrifter rörande de värnpliktigas resor (Högkv:CVB
nr 34:2). Nämnda föreskrifter reglera i huvudsak användningen
av de olika sorters blanketter (färdhandlingar), vilka skola utställas i samband
med in- och utryckningsresor samt resor vid övningsuppehåll (motsvarande
tjänstledighet). I övrigt stadgas rörande inryckningsresor bland annat,
att värnpliktig själv skall förskjuta eventuell avgift för spårvagn, snälltåg,
högre vagnsklass och sovplats, samt att ersättning för dylika utgifter skola
vid inställelsen utbetalas av vederbörande kompanichef (motsvarande). Beträffande
utryckningsresor föreskrives bland annat, att försvarets civilförvaltning
skall angivas såsom betalande myndighet, då fråga är om järnvägsresa,
medan ersättningsskyldighet skall tillkomma vederbörligt truppförband
vid resor med buss, linjebil eller båt. Samma debiteringsgrunder fastställas
att gälla även vid resa i samband med övningsuppehåll (motsvarande tjänstledighet)
.

Vissa bestämmelser angående nu berörda frågor finnas jämväl införda i
militära järnvägsreglementet (SFS nr 125/1946), vilket äger giltighet vid militärtransporter
på såväl statens som enskilda järnvägar, upplåtna för allmän
trafik, och dessutom på vissa av järnvägarna drivna billinjer. Sålunda stadgas
i reglementet att den tjänstgöringsskyldige tillställd inkallelseorder må
användas såsom färdhandling för inryckningsresa med järnväg, fartyg, omnibus
och linjebil. För vämpliktsresor i övriga fall, varmed avses utrycknings-
och uppehållsresor, skall däremot avlämnas vederbörlig beställning,
d. v. s. särskild färdhandling. Betalande myndighet i samtliga nu angivna
fall är försvarets civilförvaltning, dock beträffande inryckningsresor på billinjer
det förband, till vilket den tjänstgöringsskyldige inkallats.

— 43 —

Förutom i nu nämnda författningar in. in. hava i försvarsgrenarnas vederbörliga
tjänstemeddelanden (TL, TS och Ekof) införts åtskilliga bestämmelser
rörande de värnpliktigas resor. Det skulle dock föra för långt att i detalj
redogöra för deras innehåll, varför revisorerna i detta sammanhang endast
vilja omnämna förhållandet.

Fn sammanfattning av vad sålunda finnes stadgat rörande betalningsförfarandet
vid av värnpliktiga företagna resor ger vid handen följande.

Beträffande resor i samband med inskrivningsförrättning äro föreskrifter
meddelade i förenämnda kungörelser den 21 december 1945 resp. den 15
mars 1946. Av författningsbestämmelserna framgår, att vid inställelseresa
vederbörlig order skall användas såsom färdhandling, medan vid återresa
särskilt färdbevis utställes. Då fråga är om järnvägsresa skall betalning erläggas
av försvarets civilförvaltning. Debitering av kostnaderna sker på
grundval av vid resp. järnvägsstationer förda anteckningar, varför till de
från resp. trafikföretag inkommande räkningarna icke äro fogade speciella
verifikationer. Vid resa med fartyg, omnibus eller linjebil skall däremot såsom
betalande myndighet angivas kassaförvaltningen vid det förband, till
vilket vederbörligt inskrivningsområde är anslutet. Räkning å ersättningen
skall åtföljas av kupong, som frånskilts företedd order (färdbevis).

För övriga resor hava bestämmelser utfärdats i förenämnda kungörelser
den 22 juni 1945 resp. den 21 december 1945, militära järnvägsreglementet
och överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter den 7 mars 1946. Enligt dessa
bestämmelser skall inryckningsresa ske medelst anlitande av tjänstgöringsorder
såsom färdhandling. Betalning erlägges av försvarets civilförvaltning,
såvitt gäller resa med järnväg, och för debiteringen skola tillämpas ovan anförda
principer. Vederbörande räkningar äro med andra ord icke verifierade.
Så är däremot fallet beträffande resor med fartyg, omnibus eller linjebil,
för vilka ersättning skall utbetalas av inkallande förband. I detta sammanhang
må även framhållas, att, såvitt framgår av kungörelsen om värnpliktsavlöning,
vederbörlig order skall användas såsom färdhandling vid
resa med spårväg, medan enligt överbefälhavarens förutberörda tillämpningsföreskrifter
den värnpliktige själv har att förskjuta eventuella kostnader
för dylik resa.

Särskilda färdbandlingar i form av biljettrekvisitioner utfärdas vid resor
i samband med utryckning från och uppehåll i tjänstgöringen (motsvarande
tjänstledighet). Dessa biljettformulär bifogas vederbörande räkningar, som
sålunda äro verifierade i vanlig ordning. Såframt gäller järnvägsresor skall
försvarets civilförvaltning angivas såsom betalande myndighet. Mera osäkert
är på vad sätt debitering skall ske vid resor med fartyg, omnibus eller
linjebil. Enligt överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter skall betalningsskyldighet
i dylika fall åvila vederbörligt truppförband. I militära järnvägsreglementet
stadgas däremot, att allenast inryckningsresor med vissa billinjer
skola debiteras nyssnämnda lokalmyndigheter. Härav måste följa, att
ersättning för utrycknings- och uppehållsresor, företagna med av järnvägsföretagen
ägda linjebilar eller bussar, skall erläggas av försvarets civiltc»r -

Revisorernas

uttalande.

Försvars grenarnas tjänstemed delanden.

— 44 —

valtning. På denna punkt stå sålunda överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter
i strid med militära järnvägsreglementets bestämmelser.

Vad tjänsteresor slutligen beträffar finnes intet direkt stadgat om betalande
myndighet, men torde ersättning i dylika fall skola erläggas av vederbörande
truppförband, oberoende av huruvida resa företages med järnväg eller
annat färdmedel.

De bestämmelser som finnas utfärdade rörande betalningsförfarandet vid
av värnpliktiga företagna resor måste betecknas såsom mycket invecklade.
Ersättning skall sålunda erläggas än av central och än av lokal myndighet,
utan att någon saklig grund för en dylik uppdelning kan anses föreligga. I
visst fall äro bestämmelserna varandra direkt motsägande. För vederbörande
biljettutställare torde det också vara förenat med icke obetydliga svårigheter
att hålla isär de olika typer av resor, om vilka nu är fråga. Härtill bidrager
även det förhållandet, att gällande föreskrifter äro meddelade i så
många olika författningar. Det synes slutligen vara ägnat att ingiva vissa betänkligheter,
att det icke är möjligt att i vanlig ordning mot vederbörliga
verifikationer avstämma de ersättningsbelopp, som av olika järnvägsföretag
debiteras kronan för värnpliktigas inskrivnings- och inryckningsresor.

Enligt revisorernas mening kan det därför ifrågasättas, huruvida icke —
åtminstone under fredstid — jämväl vid dylika resor särskilda biljettrekvisitioner
böra utställas. Oberoende härav torde emellertid gällande bestämmelser
böra förenklas därhän, att någon åtskillnad i fråga om betalande myndighet
icke göres mellan järnvägsresa och annan resa. Naturligast synes då
av många skäl vara, att den biljettutställande myndigheten i princip blir betalningsansvarig,
vilket icke minst skulle innebära ökade kontrollmöjligheter
på förevarande område. En dylik anordning skulle likväl icke behöva hindra,
att under krig, mobilisering och förstärkt försvarsberedskap försvarets
civilförvaltning av bland annat sekretesshänsyn debiterades kostnaderna för
resor, företagna av personal vid fältförband utan fast adress (fältposter).
För underlättande av vederbörande lokala myndigheters arbete borde även
genom civilförvaltningens försorg en översiktlig sammanställning utarbetas,
upptagande i systematisk ordning de viktigaste bestämmelserna rörande överhuvud
taget samtliga militära resor (inkl. godstransporter), med angivande
tillika av de redovisningstitlar å vilka kostnaderna i olika fall skola bokföras.

Revisorerna anse, att nu berörda bestämmelser snarast böra göras till föremål
för översyn.

§ 8.

På hemställan av dåvarande chefen för försvarsdepartementet beslöt
Kungl. Maj:t den 16 december 1921 att en publikation, benämnd »Tjänstemeddelanden
rörande Lantförsvaret», skulle under år 1922 försöksvis utgivas
genom lantförsvarets kommandoexpeditions försorg. I publikationen, som

— 45

var avsedd att tillhandahållas vederbörliga myndigheter och truppförband
in. m. inom armén, skulle enligt vissa närmare angivna grunder bland annat
införas från försvarsdepartementet utgående brev och skrivelser, av arméförvaltningens
olika underavdelningar utfärdade förvaltningsföreskrifter, i
kommandoväg meddelade beslut samt andra meddelanden från kommandoexpeditionen.
Det närmaste syftet med publikationens utgivande var, enligt vad
departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet ovannämnda dag
framhöll, att få utrönt, huruvida den föreslagna anordningen skulle befordra
en snabbare kommunikation mellan högre och lägre myndigheter samt möjliggöra
vissa förenklingar och besparingar i de olika militära expeditionernas
arbete.

I enlighet med Kungl. Maj ds omförmälda beslut började »Tjänstemeddelanden
rörande Lantförsvaret», i förkortning benämnd TL, att utkomma från
och med år 1922. Genom särskilda kungl. brev den 24 november 1922 respektive
den 4 maj 1923 har sedermera frågan om publikationens fortsatta
utgivande närmare reglerats. Några större redaktionella förändringar har den
sedan sin tillblivelse icke undergått; nämnas bör dock att dess olika avdelningar
(»upplagor») från ingången av år 1940 utökats med ytterligare en.

Även vid marinen finnes sedan ett tiotal år tillbaka en med TL jämförlig
form för publicering och distribution av sådana allmänna bestämmelser som
beröra försvarsgrenens olika myndigheter. Jämlikt Kungl. Maj ds beslut den
18 december 1936 erhöll nämligen sjöförsvarets kommandoexpedition i uppdrag
att från och med den 1 januari påföljande år påbörja utgivandet av en
publikation, benämnd »Tjänstemeddelanden rörande Sjöförsvaret». Publikationen,
som i förkortning benämnes TS, redigeras enligt ungefär samma
principer som TL.

Inom flygvapnet förefinnes icke någon direkt motsvarighet till ovannämnda
tjänstemeddelanden. Det behov som vid armén och marinen föranlett utgivandet
av ifrågavarande publikationer har här tillgodosetts på annat sätt.
Sålunda förordnade flygförvaltningen den 15 maj 1940, att ekonomiska förvaltningsbeslut
av allmän räckvidd skulle efter beslut i varje särskilt fall
publiceras genom införande i en särskild cirkulärsamling, vilken skulle tillställas
vederbörliga myndigheter. Denna cirkulärsamling har från och med
den 1 februari 1944 ersatts med »Ekonomiska föreskrifter för flygvapnet»
(Ekof), i samband varmed viss omredigering av innehållet företagits. Även
om vissa framför allt yttre olikheter föreligga mellan TL och TS å ena sidan
samt Ekof å den andra, kan dock sistnämnda publikation, åtminstone i vad
gäller själva förvaltningsverksamheten, sägas utgöra ett slags flygvapnets
tjänstemeddelanden.

I detta sammanhang torde slutligen böra nämnas, att försvarets sjukvårdsförvaltning,
med stöd av Kungl. Maj:ts i brev den 8 juni 1945 lämnade bemyndigande,
från och med innevarande år påbörjat utgivandet av en publikation,
benämnd »Tjänstemeddelanden från försvarets sjukvårdsförvaltning»
(Tsjv). I publikationen införas av ämbetsverket utfärdade cirkulärskrivelser
och andra tjänstemeddelanden, innefattande bestämmelser av natur att böra

— 46 —

Revisorernas

uttalande.

delgivas därav berörda myndigheter m. fl. Med anledning härav komina i
fortsättningen dylika bestämmelser blott i undantagsfall att införas i TL, TS
eller Ekof.

Kostnaderna för TL, som för närvarande utkommer i en upplaga av ungefär
2 200 exemplar, hava under de sistförflutna fem budgetåren uppgått till
respektive 50 128, 57 851, 61 758, 52 838 och 40 299 kronor. Motsvarande siffror
för TS, vars nuvarande upplaga utgör ungefär 1 400 exemplar, äro respektive
15 773, 17 454, 22 940, 24 926 och 20 466 kronor. Enligt gällande bestämmelser
skola kostnaderna för de båda publikationerna bestridas av arméns
respektive marinens anslag till publikationstryck.

Någon exakt uppgift på de med utgivandet av Ekof förenade kostnaderna
har icke kunnat erhållas. De torde dock för sistförflutna budgetår böra uppskattas
till mellan 6 000 och 7 000 kronor. Den nuvarande upplagan uppgår
till 800 exemplar. Kostnaderna belasta flygförvaltningens omkostnadsanslag.

I årets statsverksproposition hava de årliga kostnaderna för Tsjv beräknats
till 10 000 kronor. Kostnaderna äro avsedda att bestridas av sjukvårdsförvaltningens
omkostnadsanslag. Upplagans storlek belöper sig för närvarande
till omkring 1 800 exemplar.

Samtliga nu nämnda publikationer, med undantag av Ekof, som framställes
medelst s. k. rotaprinttryck i flygförvaltningens egen regi, utgivas genom
anlitande av privata tryckerier.

Under de år som förflutit, sedan beslut fattades rörande utgivandet av
TL och TS, har den svenska försvarsorganisationen undergått betydelsefulla
omdaningar. En av de ledande principerna därvidlag har varit att på olika
områden inrätta för hela försvaret gemensamma, centrala organ. Sålunda
har, utöver armé-, marin- och flygstaberna, tillkommit en särskild försvarsstab,
som i sin tur underordnats en för rikets samtliga försvarskrafter gemensam
överbefälhavare. Jämväl de centrala förvaltningsmyndigheterna hava
i stor utsträckning omorganiserats enligt nyssnämnda princip. I överensstämmelse
med denna allmänna ceritraliseringstendens hava slutligen försvarsdepartementets
tre kommandoexpeditioner för respektive lantförsvaret,
sjöförsvaret och flygvapnet från och med budgetåret 1945/46 sammanförts
till ett gemensamt organ, försvarets kommandoexpedition.

Den nu antydda utvecklingen har medfört, att systemet med efter försvarsgrenar
uppdelade tjänstemeddelanden numera framstår såsom föga rationellt.
De förvaltningsföreskrifter och grundläggande bestämmelser i övrigt,
som utfärdas av de olika militära myndigheterna, hava nämligen alltmer
kommit att avse försvaret i dess helhet, varför de tre publikationer (TL,
TS och Ekof), om vilka nu närmast är fråga, i växande omfattning erhållit
identiskt samma innehåll. Då emellertid publikationerna framställas på skilda
tryckerier, måste kostnaderna bliva avsevärt större än om ett enhetligt
tryckningsförfarande tillämpades. Jämväl andra olägenheter kunna anses
vara förbundna med det nuvarande sättet för publicering och distribuering
av försvarets tjänstemeddelanden.

— 47

I bilaga till 1945 års statsverksproposition, fjärde huvudtiteln, framhöll
föredragande departementschefen i samband med anmälan av viss fråga,
att det syntes böra övervägas, huruvida icke de nuvarande, för försvarsgrenarna
särskilda publikationerna av ijänstemeddelanden borde samlas till en
för hela försvaret gemensam publikation, uppdelad i serier för olika lackgrenar.
Vad departementschefen i ärendet anförde lämnade riksdagen utan
erinran (skr. nr 4/1945). Enligt revisorernas mening bör den sålunda ifrågasatta
centraliseringen av försvarsgrenarnas Ijänstemeddelanden med det snaraste
genomföras, icke minst med hänsyn till de ökade kostnader för del
militära publikationstrycket som slatsverkel under senare år måst vidkännas.

§ 9.

Den 16 juni 1921 avgåvo cenlralupphandlingssakkunniga betänkande med Avskrivning
förslag till förordning med allmänna föreskrifter angående förvaltningen av gtateiJ förråd
statens i förråd upplagda proviant ocli furageartiklar. Förslaget, som inne- av proviant
fattade föreskrifter om uppbörd, vård och utlämning av dylika varor även- 0 varor
som om inspektion och inventering av förråd samt förfarande i avseende å
överskott och brist, avsåg att ersätta 1812 års avskrivningsreglemenlc, vari
lunnos meddelade, bland annat, bestämmelser om uppbördsmäns ocli redogörares
rätt att tillgodoräkna sig viss avskrivningsprocent. Sedan från åtskilliga
verk och myndigheter utlåtanden infordrats över förslaget, blev detsamma
med beaktande av vissa i utlåtandena framställda erinringar föremål
för översyn inom finansdepartementet. Härvid förutsattes, att rätten till avskrivningsprocent
skulle bibehållas samt att procenten skulle fastställas i eu
vid den föreslagna förordningen fogad förteckning.

Över del inom finansdepartementet utarbetade förslaget avgav, bland annat,
arméförvaltningen utlåtande, vid vilket fogades dels ett i vissa detaljer
omarbetat förslag till förordning i ämnet, dels ock förslag till förteckning
över avskrivningsprocent. Arméförvaltningens ifrågavarande förslag har i
huvudsak legat till grund för kungörelsen den 9 november 1934 (nr 525) angående
avskrivning i vissa fall av brist i statens förråd av proviant och fodervaror,
vilken kungörelse trädde i kraft den 1 januari 1935. Nämnda kungörelse
stadgar i huvudsak följande.

För brist, som till följd av naturligt svinn uppkommer i staten tillhörigt
förråd av proviant eller fodervaror, är vederbörande uppbördsman icke ersällningsskyldig.
Sådan brist skall avskrivas i den ordning nedan sägs. Med
naturligt svinn avses dels lagringssvinn, uppkommet genom intorkning, avdunstning,
avdamning, läckage och dylikt under lagringstiden, dels ock ullänmingssvinn,
uppkommet genom mätning, vägning och spillning vid ut -lämningen (1 §).

Där icke särskilda förhållanden i avseende å varas lagring eller utlämning
till annat föranleda, skall storleken av naturligt svinn uppskattas med lilllämpning
av i en särskild tabell angivna procentsatser, därvid iakllages, att
lagringssvinn beräknas å behållningen i förrådet vid närmast löregåendc inventering
jämte vad därefter tagits till uppbörd samt utliimningssvinn å vad
som utlämnats från förrådet eller senaste inventering. Beträffande förråd,
varifrån utlämning av vara sker huvudsakligen i mindre poster, äger veder -

— 48 —

börande centrala förvaltningsmyndighet förordna, att utlämningssvinn i fråga
om sålunda utlämnad vara skall beräknas till dubbel storlek. Ä vara, som vid
mottagning i förråd och utlämning därifrån icke mätes eller viiges utan endast
räknas, må svinn ej beräknas (2 §).

Lokal förvaltningsmyndighet, som finner uppkommen brist vara alt hänföra
till naturligt svinn, äger förordna om avskrivning av bristen, där denna
icke överstiger summan av lagringssvinn och utlämningssvinn, beräknad
med tillämpning av de enligt 2 § gällande procentsatserna. Är bristen större
eller avser den vara, som icke finnes upptagen i 2 §, skall myndigheten med
eget yttrande överlämna ärendet till vederbörande centrala förvaltningsmyndighets
prövning och avgörande (3 §).

Mot central förvaltningsmyndighets beslut enligt denna kungörelse må talan
fullföljas hos kammarrätten genom besvär (4 §).

Sedan dåvarande statens krisrevision i anledning av inom armén inträffade
fall av oredlighet vid handhavande av ransonerade livsmedel låtit företaga
utredning rörande livsmedelsförvaltningen vid arméns magasin in. in.,
överlämnade revisionen med underdånig skrivelse den 15 oktober 1942 eu
promemoria omfattande resultatet av utredningen.

Vid utredningen hade uppmärksammats i huvudsak tre frågor, nämligen
inventering av magasinsuppbörd, avskrivningar på grund av svinn samt förbrukning
av livsmedel och därmed sammanhängande kontrollåtgärder.
Bland dessa spörsmål syntes frågan om avskrivningar på grund av svinn
vara särskilt betydelsefull, bland annat därför att den berörde icke blott arméns
magasin utan alla statliga förråd av livsmedel och fodervaror. Enär
reglerna i ovan angivna kungörelse icke syntes förenliga med ett effektivt
kontrollsystem, hemställde krisrevisionen, att Kungl. Maj:t måtte snarast
möjligt till prövning upptaga frågan om utfärdande av ändrade bestämmelser
på ifrågavarande område.

Bland de av krisrevisionen uppmärksammade bristerna må här följande
nämnas.

Såsom ovan anförts skall lagringssvinn beräknas å behållningen i förrådet
vid närmast föregående inventering jämte vad därefter tagits till uppbörd.
Denna bestämmelse medför emellertid ojämnhet vid tillämpningen därigenom
att avskrivning kommer att ske ulan hänsyn till längden av den tid,
varunder varan ingått i förrådet. Krisrevisionen har anfört följande exempel
härå.

Centralmagasinet i X har ett lagerkort för gryn, som innehåller följande
avsnitt för en månad.

Dat.	från — till	tillkomst	avgång	behållning
V*	ingående behållning........			1 000 kg
15/ / 4	från leverantör............	... 1 000		2 000 »
16/4	till lstmag. i A ...........		1 000	1 000 »
”1*	från leverantör............	. . 1 000		2 000 »>
26/4	till lstmag. i B ...........		1 000	1 000 »
3°/4	utgående behållning.......			1 000 »
1U	ingående behållning etc.....			1 000 kg

1 minus eventuell avskrivning.

— 49 —

Lagringssvinn skall enligt kungörelsen beräknas på 3 000 kg eller den ingående
behållningen + tillkomsten. Lagerbehållningen under månaden har
emellertid varit 1 000 kg med undantag av två dagar, då den varit 2 000 kg.
Medelbehållningen har alltså varit 1 066 2/3 kg. Den medgivna svinnprocenten
för gryn är 1 % och alltså kan här avskrivas 30 kg såsom lagringssvinn.
Härtill kommer även utlämningssvinn med 1 %>, vilket i detta fall gör 20 kg.
Hela del naturliga svinnet i exemplet blir alltså 50 kg.

Krisrevisionen framhöll vidare att kungörelsen, som hänförde avskrivningen
till en inventeringsperiod, saknade bestämmelser om huru lång denna period
skulle vara. Sannolikheten talade för att man avsett eu period av ett år.
Som kungörelsen vore avfattad, bleve avskrivningens storlek beroende även
av inventeringarnas antal.

1 fråga om utlämningssvinn, vilket jämlikt kungörelsen skall beräknas å
vad som utlämnats från förrådet efter senaste inventering, anförde krisrevisionen
följande.

Kungörelsen skilde icke mellan centralmagasin och därmed jämförliga inrättningar
å ena sidan samt landstormsmagasin och liknande å andra sidan
och toge icke tillbörlig hänsyn därtill, att ett flertal av i reglementet angivna
varor, varå svinn finge beräknas, utlämnades från de centrala inrättningarna
i obrutna original- eller standardförpackningar. Det vore uppenbart, att något
faktiskt utlämningssvinn därvidlag icke kunde uppkomma. Förpackning,
som obruten passerade flera magasin, kunde bliva föremål för beräkning av
sådant utlämningssvinn vid ett vart av magasinen.

Genom kungörelse den 15 juni 1944 (nr 321) bar Kungl. Maj:t meddelat
bestämmelser angående förfarandet vid krigsmakten då egendom skadats
eller gått förlorad. I kungörelsen stadgas bland annat följande.

Då egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten, skadats eller gått
förlorad, skall undersökning verkställas för utrönande av de närmare omständigheterna
vid skadans eller förlustens uppkomst samt övriga förhållanden
av betydelse för bedömande av frågan om ersättningsskyldighet. Undersökning
verkställes genom försorg av den militäre befälhavare, som äger
behörighet att ålägga ersättningsskyldighet vid den avdelning där skadan
eller förlusten inträffat. Över undersökning skall upprättas protokoll enligt
formulär, som fastställes av försvarets civilförvaltning (1 §).

Befinnes någon, som då skada eller förlust inträffade lydde under strafflagen
för krigsmakten eller eljest för brott med avseende å den skadade eller
förlorade egendomen var underkastad straff efter nämnda lag, vara ersättningsskyldig,
skall vederbörande militäre befälhavare, i enlighet med vad lagen
den 9 juni 1944 angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet
stadgar, förplikta honom att till kronan utgiva ersättning
för skadan eller förlusten. Har frågan om ersättningsskyldighet icke kunnat
utredas vid undersökning som i 1 § sägs, må ärendet hänskjutas till krigsdomslol
för undersökning, såframt med hänsyn lill den skadade eller förlorade
egendomens art eller förhållandena i (ivrigt avskrivning av skadan
eller förlusten ej ulan ytterligare utredning finnes böra ske (2 §).

Varda ersättningsanspråk i anledning av skada eller förlust ogillade av
domstol eller finner eljest den i 1 8 omförmälde befälhavaren att kronan
bör vidkännas skadan eller förlusten, äger befälhavaren besluta avskrivning
diirav, om det belopp varmed avskrivning skall ske icke överstiger femhundra
kronor (3 §).

-t 408970. Fri’ berättelse muj. statsverket är 1040. I

Karlun lill rrvistonsbrrättrlsrn ung. stntsvrrkel 1946. I

— 50

Då skada eller förlust icke ersatts och avskrivning ej heller beslutats enligt
vad i 3 § sägs, skall anmälan om skadan eller förlusten göras hos vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet. Vid anmälan skola fogas handlingarna
i ärendet (4 §).

Vad i denna kungörelse sägs skall icke äga tillämpning beträffande flyghaverier
och andra fall av skada eller förlust, för vilka särskilt förfarande är
eller kan varda stadgat (5 §).

De närmare föreskrifter och anvisningar, som erfordras för tillämpningen
av denna kungörelse, meddelas av försvarets civilförvaltning (6§).

Kungörelsen trädde i kraft den 1 juli 1944, då vad gällande reglementen
och bestämmelser i övrigt innehölle däremot stridande skulle upphöra att
gälla.

Med stöd av G § nämnda kungörelse har försvarets civilförvaltning den 24
oktober 1944 meddelat föreskrifter och anvisningar angående förfarandet
vid krigsmakten, då egendom skadats eller gått förlorad. I dessa anvisningar
bär civilförvaltningen uttalat att — med hänsyn till stadgandet i 5 § nyssberörda
kungörelse -— bestämmelserna i kungörelsen den 9 november 1934
ang. avskrivning i vissa fall av brist i statens förråd av proviant och fodervaror
allt fortfarande skola tillämpas, då fråga är om sådan brist (= förlust
eller skada) i dylikt förråd, vilken är att hänföra till svinn.

Civilförvaltningens tolkning innebär, att vid inventering konstaterad brist
i försvarets förråd av proviant och fodervaror må avskrivas med tillämpning
av föreskrifterna i sistnämnda kungörelse, i den mån bristen är att
hänföra till naturligt svinn, uppskattat med tillämpning av de i 2 § kungörelsen
angivna procentsatserna, och avser däri upptagen vara. Å överskjutande
brist ävensom å varuslag, som icke är upptaget i 2 §, skola däremot enligt
civilförvaltningens anvisningar föreskrifterna i kungörelsen 1944:321
vinna tillämpning. I vad avser försvarets förråd komma sålunda ärenden beträffande
brist av proviant och fodervaror att i stor utsträckning handläggas
med tillämpning av två skilda kungörelser.

Då fråga är om här avsedd brist i civila förråd tillämpas alltjämt kungörelsen
1934: 525.

Enligt vad revisorerna inhämtat har sistnämnda kungörelse vid tillämpningen
befunnits vara förenad med andra allvarliga olägenheter än de som,
enligt vad ovan framhållits, påtalats av statens krisrevision. Dessa olägenheter
äro närmast att hänföra till de ändrade förhållanden på livsmedelsområdet
som inträtt under senare tid. Sålunda bär en mängd nya varuslag kommit
till användning vid utspisningen. Därjämte tillhandahållas numera allt
flera varuslag i standardiserade förpackningar, vilket medfört all tveksamhet
uppkommit huruvida varan skall vägas eller räknas.

Bestämmelser om avskrivning av driv- och smörjmedel finnas icke meddelade
i annan mån än att Kungl. Maj:t den 20 maj 1932 utfärdat föreskrifter
rörande fastställande av avskrivningsprocent å bensin och bensol i flygvapnets
förråd. Nämnas må i detta sammanhang att redan i 1812 års avskrivningsreglemente
upptogos utöver livsmedel jämväl vissa andra varuslag,
såsom talg, tran och olja.

— Öl —

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att de nuvarande bestämmelserna
angående avskrivning av brist i statens förråd av proviant och fodervaror
i vissa avseenden äro föråldrade. De måste dessutom anses vara utformade
på ett mindre tillfredsställande sätt. Detta gäller främst de i avskrivningskungörelsen
fastställda grunderna för beräkning av naturligt
svinn, enligt vilka, såsom redan statens krisrevision på sin tid framhållit,
hänsyn icke tages till lagringstiden för de mellan olika inventeringstillfällen
uppbördstagna och utlämnade varumängderna. Kungörelsen måste vidare
betecknas såsom ofullständig ur den synpunkten, att nya varuslag i betydande
omfattning kommit till användning vid utspisningen. Därjämte må
erinras om att ett stort antal livsmedel numera tillhandaliålles i standardförpackningar.
Någon bestämd gräns kan fördenskull icke uppdragas mellan naturligt
svinn och stycketalssvinn.

Vissa olägenheter äro även förenade med den rådande oklarheten beträffande
tillämpningen inom försvaret av, å ena sidan, avskrivningskungörelsen
och, å andra sidan, förutberörda kungörelse angående förfarandet vid krigsmakten,
då egendom skadats eller gått förlorad. Det framstår slutligen som
en brist, att generella bestämmelser angående avskrivning av bensin, bensol
och därmed jämförliga flyktiga ämnen ävensom smörjmedel icke finnas
meddelade. Behovet av dylika föreskrifter har framträtt med särskild styrka
under senare år, beroende på att sådana varor numera i stor omfattning äro
lagrade i centrala drivmedelsförråd.

Såvitt revisorerna kunna finna, möjliggöra gällande bestämmelser beräkning
av svinn även i sådana fall då något faktiskt svinn icke föreligger. Revisorerna
vilja därmed icke göra gällande, att den magasinspersonal, om
vilken nu är fråga, medvetet skulle utnyttja avskrivningskungörelsens bestämmelser
till egen fördel. Icke minst med hänsyn till att storleken av den
vid en inventering medgivna bristen utan svårighet kan fastställas på förhand,
torde man dock icke alldeles böra bortse från de möjligheter till underslev,
som systemet innebär. Såsom i det föregående framhållits, hava också
under beredskapstiden fall av bedrägligt förfarande i nämnda avseende
förekommit.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finna revisorerna det angeläget,
att en revision av avskrivningskungörelsen snarast kommer till stånd.
Därvid synas vissa av krisrevisionen i dess förberörda promemoria gjorda
uttalanden och förslag böra beaktas. Lämpligt torde vara att förteckning å
varuslag, motsvarande den som nu finnes intagen i författningstexten, fogas
som bilaga till den nya författningen. Därigenom skulle ernås den fördelen,
att erforderliga ändringar i fråga om varuförteckningen kunde vidtagas utan
ändring av själva kungörelsen.

§ 10.

Enligt familjebidragsförordningen den 29 mars 1940 (nr 99) och i anslutning
därtill utfärdade tillämpningsföreskrifter skall inom varje kommun finnas
inrältad en familjebidragsnämnd med uppgift all åt därtill berättigade

Revisorernas

uttalande.

Iakttagelser
rörande redovisningen
av
familjebidrag.

— 52 —

värnpliktiga utbetala familjebidrag. För vad sålunda utgives äger kommun
av staten erhålla gottgörelse efter vissa grunder. Ansökan om statsbidrag göres
hos vederbörande länsstyrelse och skall avse kalendermånad eller, efter
länsstyrelsens medgivande, kvartal. Dylik ansökan bör hava inkommit senast
den tjugonde dagen i påföljande månad.

Därest länsstyrelsen icke kan upptaga ansökan, som inkommit inom sagda
tid, till slutligt avgörande före utgången av ifrågavarande månad, har länsstyrelsen
att före månadens slut förskjuta det begärda statsbidraget. Det åligger
länsstyrelsen vidare att inom en månad efter det ansökan om statsbidrag
inkommit meddela definitivt beslut rörande granskningen av ansökan,
dock att, där särskilda skäl därtill äro, med den slutliga granskningen av
viss i ansökan omförmäld utbetalning må anstå under en tid av högst tre
månader.

För bestridande av den å statsverket belöpande andelen av kostnaden för
familjebidrag må familjebidragsnämnd från länsstyrelsen såsom stående förskott
erhålla ett belopp, motsvarande högst beräknat behov av statsbidrag
för, om statsbidrag skall sökas för kalendermanad, tva manader och, om
statsbidrag skall sökas för kvartal, fyra månader. Behållning å erhållet förskott
skall inlevereras till länsstyrelsen vid budgetårets slut.

Det åligger länsstyrelsen, utöver vad tidigare anförts, att inom länet utöva
tillsyn å familjebidragsnämndernas verksamhet och främja en enhetlig
tillämpning av gällande bestämmelser, att utöva medelskontroll samt att
verkställa fortlöpande revision av familjebidragsnämndernas verksamhet. Vederbörande
tillsynsmyndighet skall i sin tur med uppmärksamhet följa länsstyrelsernas
och familjebidragsnämndernas handläggning av ärendena samt
verka för en riktig och enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser.

Med vissa undantag, som i delta sammanhang sakna betydelse, tiädde
förenämnda förordning jämte tillämpningsföreskrifter i kraft den 1 april
innevarande år. Den ersatte därmed krigsfamiljebidragsförordningen den 30
juni 1942 (nr 521). Några mera väsentliga skiljaktigheter föreligga icke mellan
de båda förordningarna jämte följdförfattningar, i vart fall icke i de
avseenden om vilka nu är fråga. Framhallas ma dock, att enligt krigsfamiljebidragsförordningen
ansökan om statsbidrag skulle avse allenast kalendermånad
och icke kvartal. I samma författning stadgades även, att den fortlöpande
granskningen av familjebidragsnämndernas verksamhet skulle ske
genom särskilda, av länsstyrelsen utsedda revisorer. Slutligen torde i detta
sammanhang böra nämnas, att försvarets socialbyrå från och med den 1
juli 1946 efterträtt statens arbetsmarknadskommission såsom tillsynsmyndighet
på förevarande område.

Av länsstyrelsernas (överståthållarämbetets) räkenskaper framgår, att vid
utgången av budgetåret 1945/46 följande till olika familjebidragsnämnder utlämnade
förskott alltjämt kvarstode oredovisade.

— 53 —

Stockholms stad .		................ kronor 2 500 000: —
Stockholms	län .	............ »	3 301 414: 88
Uppsala	» .	............. »	171 310: 94
Södermanlands	» .	................ »	64 060: 85
Östergötlands	» .		235 978: 62
Jönköpings	» .		108 695: 20
Kronobergs	» .	............... »	20 647: 45
Kalmar	» .		14 376: 28
Gotlands	» .	................ »	170 711: 01
Blekinge	» .		2 507 317:41
Kristianstads	» .	................ »	55 187: 05
Malmöhus	» .	................ »	208 476: 25
Hallands	» .		47 746: 18
Göteborgs och Bohus » .		41 093: 35
Älvsborgs	» .	................ »	220 621: 24
Skaraborgs	» .	................ »	27 481: 87
Värmlands	» .	........... »	74 062: 50
Örebro	» .	.............. »	—
Västmanlands	» .	................ »	5 454: 80
Kopparbergs	» .		5 500: —
Gävleborgs	» .	................ »	484 405: 91
Väster norrlands	» .	................ »	522 425: 22
Jämtlands	» .	................ »	18 136: 89
Västerbottens	» .	............... »	42 000: —
Norrbottens	» .	.............. »	90 766: 33
		Summa kronor 10 937 870: 23
Med hänsyn till storleken av de förskott, som sålunda den 30 juni inne-
varande år alltjämt voro	utestående, hava revisorerna	funnit det vara av in-
tresse alt undersöka vissa förhållanden i samband med kommunernas och
länsstyrelsernas redovisning av	familjebidragen. Den korta tid som stått revi-
sorerna till buds har icke möjliggjort någon fullständig	utredning, utan denna
har fått inskränkas till	att endast omfatta vissa län.	Följande iakttagelser

hava därvid gjorts.

Enligt i det föregående anförda bestämmelser skall behållning å s. k. stående
förskott vid budgetårets utgång inlevereras till vederbörande länsstyrelse.
Dylika förskott skola sålunda icke finnas utestående vid budgetårsskifte.
Av det i ovanstående tabell intagna beloppet för Blekinge län hänföra
sig emellertid icke mindre än 533 717 kronor 56 öre till slående förskott, av
vilka åtskilliga utanordnats för flera år sedan. Såsom exempel härpå må följande
nämnas.

— 54 —

Familjebidragsnämnden i	Utanordnat	Kronor
År	Månad
Sturkö socken ................	1943	juli	19 957	27
Rödeby » ................	1943	juli	29 998	90
Mörrums » ................	1943	juli	30 000	—
Sillhövda » ................	1943	aug.	15 000	—
Ronneby » ................	1943	aug.	18 397	45
» » ................	1945	juli	20 000	—
Sölvesborgs stad...............	1943	sept.	10 000	—
Fridlevstads socken............	1943	okt.	17 327	75
Tvings -j M jas » ............	1943	okt.	10 000	—
Mjällby » ............	1944	juli	9 034	49
» » ............	1945	juli	10 000	—
Karlskrona stad...............	1945	juli	200 000	—
Asarums socken...............	1945	aug.	25 000	—

Av utredningen framgår vidare, att familjebidragsnämnderna som regel
inkommit till länsstyrelsen med sina ansökningar om statsbidrag inom föreskriven
tid, d. v. s. månaden efter den då utbetalning till vederbörande värnpliktiga
ägt rum. I vissa fall hava dock ifrågavarande bestämmelser icke
iakttagits. Sålunda inkom familjebidragsnämnden i Augerums socken den 5
maj 1945 med ansökan om statsbidrag för familjebidrag som utbetalats under
månaderna oktober 1942—februari 1943 med tillhopa 50 263 kronor 91
öre. Nämnda belopp har genom anordningsbeslut i länsstyrelsen den 4 juni
1946 debiterats vederbörligt anslag.

Länsstyrelsen har i allmänhet icke kunnat upptaga de från respektive kommuner
inkommande ansökningarna om statsbidrag till slutligt avgörande
före utgången av den månad, under vilken ansökan inkommit. I enlighet med
förutberörda bestämmelser har länsstyrelsen i dylika fall förskjutit det äskade
beloppet. Därefter har det emellertid kunnat dröja ända upp till ett
år eller mera, d. v. s. väsentligt över den i författningen föreskrivna tiden,
innan ansökan slutligt granskats och redovisats i länsstyrelsens räkenskaper.
Följande exempel må anföras.

Familjebidragsnämnden i	Av nämnden utbetalat familjebidrag	Ansökan inkom den	Förskott den	Slutlig anordning den
Belopp	För månad
		1944	1944	1944	1945
Kristianopel.............	4 816:''21	juli	19 aug.	28 aug.	2 nov.
Tjurkö ..................	1 933:''06	juli	7 aug.	28 aug.	6 nov.
Jämjö...................	51125:379	juli	5 aug.	28 aug.	6 nov.
Backaryd................	4 927: 45	maj	19 juni	20 juni	6 nov.
Ysane ...................	4 079: 69	juli	10 aug.	28 aug.	6 nov.
Sölvesborgs sm...........	5 787: 10	maj	7 juni	16 juni	6 nov.
Torhamn................	5 385: 64	juli	16 aug.	28 aug.	30 nov.

Av de hos olika familjebidragsnämnder i länet per den 30 juni 1946 kvarvarande
förskotten utgjorde, såsom tidigare framhållits, 553 717 kronor 56

— 55 —

öre s. k. stående förskott. Resterande belopp, 1 973 599 kronor 85 öre, avser
sådana familjebidrag som av länsstyrelsen icke kunnat upptagas till slutlig
prövning före utgången av den månad, under vilken vederbörande ansökningar
inkommit, och därför i föreskriven ordning förskjutits. Av i det föregående
anförda bestämmelser framgår, att dylika ansökningar skola slutligt
prövas senast en månad — under vissa speciella omständigheter tre månader
— efter det desamma inkommit. I de per 30 juni 1946 utestående förskotten
ingå emellertid i icke obetydlig omfattning belopp, som förskjutits
icke endast flera månader utan jämväl flera år före sistnämnda tidpunkt.
Såsom exempel härpå kunna nämnas följande till familjebidragsnämnden i
Listerby socken under nedan angivna månader förskjutna bidrag.

Maj—december 1944 ................... kronor 54 262: 88

Januari—november 1945 ............... » 32 501: 20

Januari—mars 1946 .................... » 1 560: 39

Summa kronor 88 324: 47

Ett annat exempel erbjuda vissa hos familjebidragsnämnden i Karlshamns
stad per den 30 juni 1946 utestående förskott, vilka utanordnats vid följande
tidpunkter.

Oktober 1944 .......................... kronor 19 212: 23

April—december 1945 .................. » 240 351:64

Januari—april 1946 .................... » 51 187: 42

Summa kronor 310 751: 29

Av den lämnade redogörelsen framgår sålunda, att inom Blekinge län per
den 30 juni 1946 funnos oredovisade vissa stående förskott, vilka författningsenligt
bort vara inlevererade av vederbörande familjebidragsnämnder.
Beträffande Stockholms län, vilket revisorerna jämväl gjort till föremål för
särskild utredning, har det varit förenat med mycket stora svårigheter att
avgöra vilka belopp som utanordnats såsom stående förskott till de särskilda
nämnderna, beroende på att beloppen utan närmare specifikation redovisats
gemensamt för ett flertal nämnder. Av inkomstverifikationerna vill
det emellertid synas, som om länsstyrelsen författningsenligt vidtagit åtgärder
för att vid budgetårets slut från familjebidragsnämnderna få behållningarna
å de stående förskotten inlevererade. I den till länsstyrelsens huvudbok
för budgetåret 1945/46 fogade förskottsförteckningen finnas ej heller några
dylika förskott upptagna.

I förutberörda belopp på tillhopa 3 301 414 kronor 88 öre, som per den
30 juni 1946 alltjämt kvarstod oredovisat, ingå sålunda icke några stående
förskott utan allenast förskjutna bidrag. På motsvarande sätt som kunnat
konstateras beträffande Blekinge län äro emellertid vissa av dessa bidrag förskotterade
vid en sådan tidpunkt, att de den 30 juni 1946 bort vara slutligt

— 56 —

reglerade. Icke mindre än 2 230 699 kronor 32 öre, d. v. s. omkring två tredjedelar
av det totala förskottsbeloppet, hava utanordnats under tidigare budgetår
än 1945/46. Följande konkreta exempel kunna nämnas.

Familjebidrags-nämnden i	Förskott utan-ordnat i	Kronor	Familjebidrags-nämnden i	Förskott utan-ordnat i	Kronor
Torö.........	maj—nov. 1942	13 990: 76	Västerhaninge .	mars 1943	4 800: —
Nynäshamn . . .	jan. 1943	6 710: 60	Ösmo.........	mars—maj 1943	12 230: 57
Vätö.........	jan. febr. 1943	8 500: —	Skå..........	april 1943	2175: 17
Östuna.......	febr. 1943	1 303: 81	Gräsö.........	juli 1943	2 000: —
Järfälla.......	febr. 1943	163: 40	Lohärad......	juli 1943	4 502: 32
Markim.......	febr. 1943	240: —	Väddö ........	juli 1943	22 000: —
Roslagskulla...	febr. 1943	2 121: 08	Valö..........	aug.—dec. 1943	8 595: 47
Knivsta.......	mars 1943	3 992: 97	Vårdinge......	sept.—dec. 1943	18 854: 40
Ornö.........	mars 1943	2 321: 38	Tveta.........	dec. 1933	4 970: 40

Revisorerna hava även låtit undersöka, huruvida i sådana fall, där slutlig
prövning av de från familjebidragsnämnderna inkommande ansökningarna
redan blivit verkställd, densamma skett inom föreskriven tid. Utredningen
har försvårats därigenom att de ursprungliga förskottsanordningarna
som regel icke finnas bifogade länsstyrelsens räkenskaper vid den slutliga
redovisningen. Såvitt revisorerna kunnat finna, föreligger dock en liknande
eftersläpning av redovisningen som tidigare konstaterats beträffande
Blekinge län. Sålunda har det i vissa fall förflutit ett helt år, innan länsstyrelsen
granskat de inkomna ansökningarna. Icke sällan har först efter ytterligare
sex månader eller mera definitivt anordningsbeslut fattats. Förhållandet
må belysas av följande exempel.

Familjebidrags-nämnden i	Av nämnden utbetalat familjebidrag	Ansökan inkom den	Förskott den	Slutlig anordning den
Belopp	För månad
		1944	1944	1944	1945
Vassunda..............	1 063:—	jan.	2 febr.	11 febr.	29 okt.
Turinge...............	5 010: 32	jan.	16 febr.	25 febr.	» »
Värmdö...............	9 258: 39	jan.	17 febr.	25 febr.	» »
Norrtälje..............	17 733: 95	mars	11 april	27 april	» »
Ununge...............	3 520: 06	april	15 maj	26 maj	» »
Vidbo.................	889: 19	april	19 maj	31 maj	» »
Danderyd..............	27 530: 73	april	19 maj	23 maj	» »
Danderyd.............	40 584: 32	maj	12 juni	22 juni	» »
Torö..................	1 441: 56	mars	23 maj	31 maj	» »
Torö..................	2 584: 68	maj	27 juni	24 juli	» »
Frötuna...............	3 107: 54	maj	7 juni	21 juni	» »
Vätö..................	3 637: 91	maj	15 juni	21 juni	» »
Nynäshamn............	24 692: 99	maj	22 juni	28 juni	» »

Enligt i det föregående berörda författningsbestämmelser skall stående
förskott uppgå till ett belopp, motsvarande högst beräknat behov av statsbidrag
för två månader (efter den 1 april 1946 i vissa fall alternativt fyra
månader). Revisorerna hava låtit undersöka, i vad mån ifrågavarande före -

— 57 —

skrifter följts. Det har därvid kunnat konstateras, att de utlämnade förskotten
i ett icke ringa antal fall väsentligt överstigit den stipulerade tvåmånadersförbrukningen.

I budgetredovisningen för sistförflutna budgetår äro nettoutgifterna för
familjebidrag angivna till sammanlagt 24 599 800 kronor 68 öre. Av nämnda
belopp äro 18 729 840 kronor 11 öre redovisade å avvecklingsanslag och
5 869 960 kronor 57 öre å arméns ordinarie familjebidragsanslag. Å marinens
och flygvapnets motsvarande anslag finnas däremot inga utgifter bokförda.
Anledningen härtill torde vara svårigheten att försvarsgrensvis redovisa
kostnaderna för de värnpliktigas familjebidrag. Under hänvisning till
nämnda svårigheter har statens arbetsmarknadskommission, som för det dåvarande
tjänstgjorde såsom tillsynsmyndighet på förevarande område, i skrivelse
den 18 januari 1946 framlagt förslag om anvisande av ett för försvarsgrenarna
gemensamt anslag till familjebidrag. I utlåtande den 6 februari
1946 har riksräkenskapsverket tillstyrkt arbetsmarknadskommissionens hemställan.

I proposition nr 120/1946 har föredragande departementschefen beträffande
nu berörda fråga bland annat framhållit, att det syntes vara i hög grad
önskvärt, att respektive försvarsgrenars kostnader i görligaste mån redovisades
var för sig. Med hänsyn härtill hade departementschefen ansett sig böra
ytterligare undersöka, huruvida icke de nuvarande särskilda familjebidragsanslagen
skulle kunna bibehållas. En framkomlig väg hade därvid synts
vara, att samtliga familjebidragskostnader i första hand finge belasta ett
enda anslag — lämpligen arméns — men att sedermera en avräkning ägde
rum i syfte att åvägabringa en fördelning av kostnaderna på de olika försvarsgrenarna.
Till grund för avräkningsförfarandet borde kunna läggas
uppgifter rörande antalet tjänstgöringsdagar inom de olika försvarsgrenarna,
giftermålsfrekvens bland i tjänst varande värnpliktiga och andra omständigheter,
som kunde anses vara av betydelse för kostnadernas fördelning.
Utredning rörande kostnadsfördelningen syntes böra verkställas varje
år genom tillsynsmyndighetens försorg. Självfallet borde endast mycket
approximativa beräkningar verkställas i nämnda avseende.

I enlighet med vad sålunda anförts förordade departementschefen, att jämväl
i fortsättningen särskilda anslag skulle anvisas för de olika försvarsgrenarnas
familjebidragskostnader. Genom skrivelse den 26 juni 1946 (nr 365)
har riksdagen lämnat sitt bifall till vad härutinnan föreslagits. I anslutning
till riksdagens beslut har Kungl. Maj:t i brev den 28 juni 1946 föreskrivit,
att ifrågavarande avräkning skall ske genom försorg av försvarets socialbyrå,
vilken enligt vad tidigare anförts, numera ersatt arbetsmarknadskommissionen
såsom tillsynsmyndighet på förevarande område. Det nya redovisningssystemet
skall tillämpas från och med innevarande budgetår.

Under beredskapstiden hava i ett icke ringa antal fall familjebidrag felaktigt
utbetalats till följd av att vederbörande militära myndigheter icke på
ett riktigt sätt fullgjort den anmälningsskyldighet rörande värnpliktigas tjänst -

58 -

Revisorernas

uttalande.

göringsförhållanden m. m., som åvilat dem enligt gällande föreskrifter. Då
ifrågavarande utbetalningar föranletts av felaktigt förfarande från statliga
myndigheters sida, har vid skilda tillfällen ifrågasatts, huruvida icke vederbörande
kommuner borde beredas gottgörelse för vad sålunda i strid mot
författningsbestämmelserna utgivits. I anslutning härtill har riksdagen genom
skrivelse den 13 juni 1944 (nr 346) godkänt vissa av Kungl. Maj:t föreslagna
grunder för bestridande av kostnaderna för oriktigt utbetalade familjebidrag
m. m. samt för efterskänkande av'' kronans rätt med avseende
å oriktigt utbetalade belopp.

Med stöd av det sålunda givna bemyndigandet har Kungl. Maj:t genom
brev den 22 juni 1944 utfärdat vissa föreskrifter i ämnet, med giltighet under
tiden den 1 juli 1944—den 30 september 1945. I nämnda brev stadgas
bland annat, att ifrågavarande ärenden skola avgöras av arbetsmarknadskommissionen,
och att beviljade ersättningar skola utbetalas genom respektive
länsstyrelser medelst anlitande av det å förskottsstaten för försvarsväsendet
uppförda anslaget till övriga utgifter. Några dylika utbetalningar hava
dock icke verkställts vare sig under nyssnämnda period eller tiden därefter.

I riksstaten för innevarande budgetår har under fjärde huvudtitelns avvecklingsanslag
uppförts en särskild, såsom »förslagsvis» betecknad post å
100 000 kronor, avsedd att utnyttjas för nu berörda ändamål. Några speciella
föreskrifter hava dock icke meddelats rörande dispositionen av ifrågavarande
medel. Enligt från försvarets socialbyrå inhämtade upplysningar beräknas
de felaktigt utbetalade familjebidragen belöpa sig till i runt tal 1 miljon
kronor.

Enligt länsstyrelsernas räkenskaper uppgå de per den 30 juni 1946 hos
olika familjebidragsnämnder utestående förskotten till ett belopp av närmare
11 miljoner kronor. Med hänsyn till att beredskapen och därmed de mera
omfattande vämpliktsinkallelserna i princip upphört redan den 1 juli 1945,
synes beloppet anmärkningsvärt högt. Förhållandet ifråga torde emellertid i
icke ringa mån bero på att en betydande eftersläpning föreligger beträffande
redovisningen av beviljade familjebidrag. Av de i ämnet utfärdade författningsbestämmelserna
framgår, att dylik redovisning i allmänhet skall ske
inom en månad efter det ansökningarna om statsbidrag inkommit från respektive
familjebidragsnämnder. Det oaktat balansera vissa länsstyrelser
alltjämt bidrag, vilka förskjutits vid en tidpunkt som i många fall ligger
flera år tillbaka.

I förenämnda belopp ingå även i viss omfattning s. k. stående förskott.
Enligt förberörda bestämmelser skola emellertid vid budgetårsskifte kvarvarande
behållningar å dylika förskott inlevereras till vederbörande länsstyrelser.
Gällande föreskrifter hava sålunda icke heller på denna punkt
blivit iakttagna, vilket speciellt torde vara fallet inom Blekinge län. Revisorerna
hava vidare uppmärksammat, att de till kommunerna utlämnade förskotten
ofta i hög grad överstigit det belopp, motsvarande två månaders
behov, som författningsenligt bort utgå.

59 —

Revisorerna äro väl medvetna om att beredskapstiden inneburit en utökad
arbetsbelastning även för länsstyrelsernas vidkommande, icke minst beroende
på bestyret med familjebidragen. En viss eftersläpning i redovisningen
bar måhända därför varit oundviklig. Sedan emellertid mera normala förhållanden
inträtt, torde en dylik eftersläpning icke längre behöva förekomma.
Revisorerna finna det också angeläget, att de alltjämt utestående förskotten,
i den mån de äro äldre än gällande bestämmelser medgiva, snarast
regleras. Det torde böra ankomma på vederbörande övervakande myndigheter
att tillse icke endast att så sker utan även att utfärdade föreskrifter i
fortsättningen iakttagas jämväl i vad avser de stående förskottens riktiga
avvägning och kommunernas skyldighet att vid budgetårsskifte inleverera
kvarvarande behållningar.

Vad frågan om familjebidragskostnademas redovisning gentemot budgeten
beträffar, skola, såsom av den lämnade redogörelsen torde framgå, nya principer
för redovisningen börja tillämpas under innevarande budgetår. Någon
erfarenhet rörande de praktiska verkningarna av ifrågavarande omläggning
föreligger sålunda ännu icke. Då emellertid det förfaringssätt, som avses
skola komma till användning, förefaller något invecklat, utan att fördenskull
kostnaderna kunna anses bliva riktigt fördelade på respektive försvarsgrenar,
bör enligt revisorernas mening frågans utveckling följas med uppmärksamhet,
så att i framtiden alla möjligheter till förenkling av redovisningssystemet
kunna tillvaratagas.

Genom skrivelse den 13 juni 1944 har riksdagen, såsom tidigare framhållits,
godkänt vissa av Kungl. Maj:t föreslagna grunder för beredande av ersättning
åt vederbörande kommuner för oriktigt utgivna familjebidrag.

Några dylika utbetalningar hava dock, såvitt revisorerna kunnat finna, icke
blivit verkställda. Då olika intressen måste anses bliva lidande på att ersättningsfrågan
skjutes ytterligare på framtiden, synes det revisorerna angeläget
att nämnda fråga snarast regleras.

§ 11-

I samband med planläggningen av de militära förvaltningsbyggnaderna Lunchrestauå
Ladugårdsgärde uppgjordes på sin tid en allmän plan för utbyggnads-ran^i®j[1t|r^de
arbetena. Enligt planen skulle uppförandet av nybyggnader för försvarets ämbetsbyggcentrala
förvaltningsmyndigheter ske etappvis, varvid det skulle ankomma Ladugårdspå
Kungl. Maj:t att taga ställning till frågan för vilka ändamål de nytill- gärde,
kommande tjänstelokalerna borde utnyttjas. Sedan lokalbehovet för marinens
och flygvapnets myndigheter blivit i stort sett helt och för arméförvaltningen
delvis tillgodosett, framlade byggnadsstyrelsen med skrivelse den
(i februari 1945 förslag till fortsatt tillbyggnad av de militära förvaltningsbyggnaderna
å Ladugårdsgärde samt anförde därvid bland annat följande.

Det av byggnadsstyrelsen framlagda förslaget upptoge endast nya lokaler
för förvarets civilförvaltning och försvarets sjukvårdsförvaltning samt
den del av arméförvaltningens tygavdelning, som icke kunnat beredas utrym -

— 60 —

me inom de byggnader, som nu uppfördes (etapp I och II). Däremot hade fråga
uppkommit att i samband med den nu föreslagna slutliga utbyggnaden
anordna en för samtliga till byggnadskomplexet förlagda ämbetsverk gemensam
lunchrestaurang. Styrelsen hade redan förut övervägt anordnande av en
sådan restaurang, men då tillräckligt säkra, ekonomiska driftskalkyler ej stått
att erhålla och då denna tanke tidigare icke funnit tillräckligt stöd hos de
myndigheter, som beretts lokaler inom de nu färdiga delarna av komplexet,
hade styrelsen hittills ej ansett frågan mogen för slutligt avgörande. Tills vidare
hade frågan lösts genom att i såväl marin- som flygförvaltningens byggnader
anordnats smärre restauranger, avsedda enbart för vederbörande ämbetsverk.
Inom den byggnad, som nu vore under uppförande, iordningställdes
en tredje sådan lunchrestaurang. Vid fortsatt utbyggnad skulle för de nytillkommande
ämbetsverken ytterligare åtminstone en lunchrestaurang behöva
anordnas. Det syntes dock byggnadsstyrelsen uppenbart, att en mer rationell
drift skulle kunna åstadkommas, om en för samtliga till byggnadskomplexet
förlagda ämbetsverk avsedd restaurang anordnades. Frågan hade
därjämte aktualiserats genom vissa på senaste tiden uppkomna svårigheter
att driva de nu anordnade lunchserveringarna på ett rationellt och ekonomiskt
sätt.

Med anledning härav hade byggnadsstyrelsen efter samråd med kommittén
för militära matinrättningar ansett sig nu böra föreslå uppförandet
av en för hela den inom komplexet sysselsatta personalen avsedd lunchrestaurang.

Den föreslagna restaurangen vore avsedd att uppföras i två våningar och
anslutas till den längst mot öster belägna delen av ämbetsbyggnaden. Ekonomilokalerna
skulle vara förlagda till en ämbetshuset angränsande vinkelbyggnad,
medan matsalarna med deras biutrymmen skulle inrymmas i en
särskild byggnadskropp, som arkitektoniskt avslutade anläggningen mot
Gärdet. Bottenvåningen inrymde i ekonomidelen köksförråd och personalrum
jämte disk och serveringsrum in. in., i matsalsdelen entré med kapprum
och toaletter, ett kafé, avsett bland annat för sådana gäster, som förtärde
medförda smörgåsar, samt två mindre matsalar, som avsåges jämväl
kunna användas såsom sammanträdeslokaler för ett större antal personer
än de små sessionssalarna inom de olika ämbetsverken kunna rymma. Övervåningen
upptoges av köksutrymmen och av en för självservering avsedd
stor matsal, beräknad för 296 gäster. Tillhopa erhölles, bortsett från kaféet,
404 platser i matsalarna, och detta antal hade av förut omförmälda sakkunniga
betecknats såsom minimum för att restaurangen skulle kunna betjäna
det antal personer, som kunde förväntas dagligen använda sig av
denna, vilket antal beräknats uppgå till ca 1 200.

Av de myndigheter, vilka efter remiss avgåvo utlåtande i ärendet, tillstyrkte
arméförvaltningen, att den föreslagna gemensamma lunchrestaurangen komme
till utförande, samt framhöll att ledigblivande lokaler syntes böra utnyttjas
såsom sammanträdesrum och föreläsningssal, för vilka ändamål eljest
särskilda utrymmen skulle behöva beräknas vid nästa utbyggnad. Chefen
för marinen och marinförvaltningen samt chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
förklarade sig icke hava något att erinra mot förslaget att
anordna gemensam lunchrestaurang.

— 61 —

I propositionen 1945:334 uttalade emellertid vederbörande departementschef
att det kunde sättas i fråga, huruvida behovet av en lunchrestaurang
motiverade uppförande under dåvarande ur materialsynpunkt brydsamma
situation av en så omfattande förläggning, som av byggnadsstyrelsen föreslagits.
Departementschefen fann sig därför förhindrad tillstyrka, att medel
anvisades för ändamålet. Enligt vad under hand från byggnadsstyrelsen
inhämtats belöpte av det för nybyggnaderna beräknade totalbeloppet,
3 700 000 kronor, 000 000 kronor på restaurangen. Det för ifrågavarande
byggnadsföretag erforderliga beloppet syntes sålunda kunna begränsas till
3 100 000 kronor. Departementschefen förutsatte, att kostnaderna för anordnande
av provisoriska lunchlokaler i tillbyggnader för där inrymda myndigheter
skulle kunna bestridas inom ramen av sagda belopp.

I skrivelse nr 545 uttalade riksdagen i anledning av nyssnämnda proposition
att det varit önskvärt, att en för samtliga till byggnadskomplexet förlagda
ämbetsverk gemensam lunchrestaurang kunnat anordnas i samband
med utbyggnaden. På av föredragande departementschefen anförda skäl
hade riksdagen dock icke velat besluta, att medel härför anvisades för det
dåvarande.

I fråga om de i ämbetshuset å Ladugårdsgärdet redan inrättade tre lunclirestaurangerna
må utöver det ovan sagda framhållas följande.

Vad först beträffar lunchrestaurangen inom marinledningens ämbetsbgggnad
hava enligt uppgift från byggnadsstyrelsen anläggningskostnaderna för
densamma uppgått till omkring 103 000 kronor. De sammanlagda utgifterna
för inredning och utrustning av lokalen hava utgjort omkring 20 000 kronor.
De årliga underhållskostnaderna hava beräknats uppgå till omkring
t °/o av anläggningskostnaderna eller i runt tal 1 000 kronor.

För närvarande handhaves serveringen i lunchrestaurangen av en källarmästare
från Stockholm. Enligt det mellan marinförvaltningen och entreprenören
träffade avtalet skall marinförvaltningen hyresfritt tillhandahålla
erforderliga för ändamålet inredda och möblerade lokaler samt bekosta
anskaffning och underhåll av för rörelsen behövlig utrustning. Det åligger
vidare marinförvaltningen att bestrida samtliga utgifter för gas, vatten,
värme, elektriskt ljus och kraft samt omhänderhava och bekosta städning
samt rengöring av matsalar och entréer. Entreprenören äger därjämte erhålla
gottgörelse av marinförvaltningen för de kostnader han visar sig
hava haft för tvätt av duktyg, servietter och dylikt.

Entreprenören skall bestrida alla övriga kostnader för rörelsen, däri inbegripet
avlöning till all för rörelsen erforderlig, av entreprenören anställd
personal. Beträffande de tider, inom vilka lunchmåltid skall serveras, träffas
särskild överenskommelse mellan marinförvaltningen och entreprenören.
Priset för lunch I, vilken utgöres av bröd, enkel varmrätt med kaffe, te
eller mjölk samt 15 gram smör, är fastställt till 1 krona 20 öre. För lunch
II, vilken innefattar en varmrätt av något bättre beskaffenhet, gäller eif
pris av 1 krona 40 öre.

62 —

I restaurangen sysselsättas för närvarande 13 personer. Restaurangen kan
samtidigt mottaga 125 gäster. Det genomsnittliga antalet gäster per dag har
hittills uppgått till 225.

Marinförvaltningens årliga kostnader för driften av lunchrestaurangen,
d. v. s. för elektrisk energi, värme, varmvatten, städning, tvätt m. m., beräknas
uppgå till omkring 12 000 kronor, vilka kostnader bestridas av ämbetsverkets
omkostnadsanslag.

Anläggningskostnaderna för lunchrestaurangen i flygvapnets ämbetsbyggnad
hava enligt under hand inhämtad uppgift uppgått till sammanlagt
128 500 kronor. Härtill komma utgifter för inredning och utrustning av lokalen,
vilka enligt vad revisorerna erfarit utgjort tillhopa omkring 51 500
kronor.

Restaurangrörelsen drives för närvarande genom enskild entreprenör.
Mellan flygförvaltningen och entreprenören träffat avtal överensstämmer i
stort sett med marinförvaltningens motsvarande avtal. Flygförvaltningen är
dock icke skyldig att till entreprenören utgiva ersättning för kostnader för
tvätt av duktyg, servietter och dylikt men skall i stället bekosta för rörelsen
erforderliga pappersservietter. Enligt överenskommelse skall entreprenören
tillhandahålla tvenne olika luncher, båda innefattande smör, bröd, varmrätt
och kaffe, till ett pris av 1 krona 20 öre respektive 1 krona 50 öre. Därjämte
serveras även frukost för 90 öre och middag för 1 krona 50 öre.

Antalet vid flygledningens lunchrestaurang anställda utgör för närvaranle
15. I restaurangen finnas platser för 150 befattningshavare. Antalet matgäster
per dag har varierat mellan 280 och 310.

Flygförvaltningens årskostnader för värme, elektrisk energi, städning
m. m. kunna enligt från ämbetsverket inhämtade uppgifter uppskattas till
omkring 6 000 kronor. Enligt andra uppskattningar skulle de uppgå till
samma belopp som vid marinförvaltningen eller 12 000 kronor.

I detta sammanhang må även nämnas, att Kungl. Maj:t den 14 januari
1944 på framställning av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen medgivit,
att i flygvapnets ämbetsbyggnad inrymda utspisningslokaler må, å tider
då lokalenia icke användas för lunchservering, disponeras såsom mäss
för officerare med vederlikar vid flygvapnet under villkor att statsverket beredes
ersättning, svarande mot kostnaderna å lokalerna jämte ekonomirum
för eldning, belysning och renhållning.

Vad slutligen angår lunchrestaurangen i arméförvaltningens ämbetsbyggnad,
hava enligt uppgift från byggnadsstyrelsen anläggningskostnaderna för
densamma uppgått till sammanlagt 149 000 kronor. Inredning och utrustning
av utspisningslokalen hava enligt uppgift från arméförvaltningen medfört
kostnader till ett belopp av 46 500 kronor. De årliga underhållskostnaderna
i avseende å lokalen hava beräknats utgöra omkring 1 procent av anläggningskostnaderna
eller 1 500 kronor.

I enlighet med av Kungl. Maj:t den 23 november 1945 lämnat bemyndigande
har arméförvaltningen träffat överenskommelse med AB Barservering,
Stockholm, beträffande omhänderhavande av lunchservering i äm -

63 —

hetsverkets byggnad från och med den 1 januari 1945 tills vidare intill den
1 juli 1947. Avtalet innefattar i stort sett samma bestämmelser som marinförvaltningens
motsvarande avtal. För lunch, vari ingår smör, bröd, varmrätt
samt kaffe eller mjölk, gäller från och med den 10 juli 1946 ett pris av
1 krona 10 öre. Förutom lunch serveras även grötfrukost till ett pris av
45 öre.

Vid restaurangen finnas för närvarande anställda 14 personer inklusive
föreståndarinnan. Hela antalet platser i utspisningslokalen uppgår till 130.
I genomsnitt tillhandahåller restaurangen dagligen måltider åt 350 befattningshavare.

De årliga kostnader för driften, som enligt avtalet skola bestridas av arméförvaltningen,
hava — utgifter för underhåll av lokaler och inventarier ej
medräknade -— uppskattats till omkring 11 500 kronor.

För bedömande av frågan, huruvida icke en sammanslagning av de särskilda
lunchlokalerna i ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde till eu enda
större lokal under gemensam entreprenör skulle ställa sig ur ekonomisk synpunkt
mera fördelaktigt för statsverket än det nuvarande systemet, hava
revisorerna införskaffat vissa uppgifter från de för statstjänstemän avsedda
restaurangerna i kanslihuset och gamla riksdagshuset.

Restaurangen i kanslihuset, som drives med SARA som entreprenör, rymmer
140 spisande gäster. I genomsnitt intaga dagligen 500 tjänstemän lunch
därstädes. Vid restaurangen äro för närvarande 25 personer anställda.
Statsverkets kostnader för rörelsen uppgår till omkring 10 000 kronor. Priserna
å de två luncher, som finnas upptagna å matsedeln och vilka bestå
av bröd, varmrätt, kaffe, te eller mjölk, utgöra t krona respektive 1 krona
30 öre. Härtill kommer kostnaden för smör, av vilket en portion om 5 gram
betingar ett pris av 3 öre.

Driften av lunchrestaurangen i gamla riksdagshuset omhänderliaves likaledes
av SARA enligt särskild överenskommelse med domänstyrelsen. I matsalen
kunna samtidigt utspisas 120 personer. Antalet spisande gäster utgör
per dag omkring 400. Samma priser tillämpas som i kanslihuset. Köks- och
serveringspersonalen, vilken avlönas av SARA, uppgår till 23 personer. Domänverkets
årliga kostnader för rörelsen utgöra omkring 10 000 kronor.

Såsom av ovanstående redogörelse framgår, finnas för närvarande tre särskilda
lunchrestauranger anordnade för befältningshavarna hos de militära
myndigheter, som disponera lokaler i ämbetshusen å Ladugårdsgärde. Avsikten
synes vara att inom den för försvarets civil- och sjukvårdsförvaltningar
planerade nybyggnaden iordningställa ytterligare en utspisningslokal, avsedd
för tjänstemännen hos nämnda ämbetsverk.

Fn anordning med fyra i såväl organisatoriskt som ekonomiskt hänseende
sinsemellan fullt fristående restauranger för den personal, som har sin tjänstgöring
förlagd till de militära förvalIningsbyggnaderna å Ladugårdsgärde,
kunna revisorerna för sin del icke finna utgöra eu tillfredsställande lösning
av förevarande fråga. Ovan angivna uppgifter beträffande de redan befint -

Revisorernas

uttalande.

— G4 —

Visa fiirrådsfråga
i
Hässleholm.

liga lunchrestaurangernas driftskostnader, besöksfrekvens m. m. synas också
giva vid handen, att desamma icke utnyttjas på ett så rationellt sätt, som
ur skilda synpunkter vore önskvärt. Detta förhållande framträder tydligt vid
eu jämförelse mellan statsverkets kostnader för lunchserveringarna i kanslihuset
och gamla riksdagshuset å ena sidan samt försvarsgrensförvaltningarnas
utgifter för motsvarande ändamål å den andra. Driftskostnaderna för de
förstnämnda restaurangerna, vilka i genomsnitt utspisa 900 gäster dagligen,
uppgå sålunda sammanlagt till omkring 20 000 kronor, medan motsvarande
kostnader för tillhandahållande av lunch åt 875 befattningshavare i ämbetshusen
å Ladugårdsgärde kunna uppskattas till omkring 30 000 kronor eller
mera.

Enligt vad revisorerna under hand inhämtat, har utrustningen i det restaurangkök,
som avsetts skola betjäna allenast arméförvaltningens personal, en
avsevärt större kapacitet än som påkallas av den hittillsvarande besöksfrekvensen.
Innan en fjärde lunchrestaurang inrättas, synes det därför böra tagas
under övervägande, huruvida icke civil- och sjukvårdsförvaltningarnas behov
i förevarande avseende kunde tillgodoses genom en utvidgning av arméförvaltningens
lunchrestaurangs matsalsutrymmen. En sådan lösning av
frågan skulle, såvitt nu kan bedömas, medföra icke oväsentliga besparingar
i avseende å byggnadskostnader, samtidigt som ökade möjligheter skapades
för ett mera rationellt utnyttjande av redan befintlig maskinell köksutrustning
och dylikt. En viss del av den ifrågavarande personalen synes även
kunna hänvisas till marin- och flygförvaltningarnas lunchrestauranger. Några
olägenheter ur personalens synpunkt torde icke vara att befara med eu
sådan anordning, under förutsättning att fördelningen av befattningshavarna
å de olika restaurangerna fastställes av den myndighet, hos vilken vederbörande
tjänstgör, med hänsyn tagen i huvudsak till de särskilda restaurangernas
möjlighet att betjäna de anställda. I detta sammanhang torde även böra
beaktas de förändringar i personaluppsättningen vid berörda ämbetsverk,
som den pågående översynen av försvarets centrala förvaltningsorganisation
kan komma att leda till.

Då de synpunkter, som revisorerna här ovan framlagt, synas förtjäna beaktande
vid det fortsatta utbyggandet av de militära förvaltningsbvggnaderna,
hava revisorerna velat bringa desamma till riksdagens kännedom.

§ 12.

Revisorerna hava avlagt besök vid arméns centralmagasin i Hässleholm.
Enligt därvid lämnade upplysningar föreligga planer på att förflytta en del
av magasinet till Kristianstad, enär de nuvarande utrymmena i magasinsbyggnaden
äro otillräckliga. I sistnämnda stad skulle få disponeras lokaler i
den s. k. södra kasernen, som tidigare utgjort förläggning för delar av Vendes
artilleriregemente. Erforderliga inredningsarbeten i samband med kasernens
omändring till magasin beräknas draga en kostnad av ca 60 000 kronor.
Ifrågavarande arbeten ävensom vissa omändringsarbeten vid huvud -

— 65 —

byggnaden i Hässleholm avses skola finansieras genom anlitande av det investeringsanslag
för vissa byggnadsarbeten, som riksdagen genom skrivelse
den 11 maj 1946 (nr 206) ställt till Kungl. Maj:ts förfogande och vilket enligt
proposition nr 121 är avsett att utnyttjas bland annat för anordnande av vissa
icke närmare specificerade förrådsbyggnader för armén.

För den händelse eu del av centralmagasinet förflyttas till Kristianstad, synes
emellertid ytterligare förrådspersonal behöva anställas. Löneutgifterna för
denna personal hava beräknats till omkring 30 000 kronor per år. Därtill
kommer kostnaden för en å två lastbilar, som torde bliva nödvändiga att
anskaffa, då södra kasernen är så belägen att direkt lossning och lastning å
järnväg icke kan ske. Enligt av magasinschefen lämnade uppgifter skulle vidare,
även om utflyttningen till Kristianstad kommer till stånd, källarlokaler
alltjämt behöva förhyras i Hässleholm för 1 800 kronor per år.

Revisorerna, vilka avlagt besök jämväl vid ovannämnda kasernbyggnad i
Kristianstad, kunna icke finna annat än att densamma måste anses vara
mycket olämplig som förvaringslokal för livsmedel. Med hänsyn till att
byggnadens exteriör av kulturhistoriska skäl icke får ändras, synes det även
innebära vissa svårigheter att åstadkomma anordningar, som på ett praktiskt
sätt möjliggöra varornas intagning i resp. uttagning från densamma. Några
olägenheter torde däremot icke vara förbundna med ett utnyttjande av byggnaden
såsom förråd för intendentur- eller tygmateriel, varav behov lär föreligga
för de Kristianstads garnison tillhörande förbanden.

Med anledning härav och då eu decentralisering av magasinsverksamheten
måste på längre sikt medföra större kostnader för statsverket än om centralmagasinets
anläggningar jämväl i fortsättningen koncentreras till en och
samma ur såväl kommunikationsteknisk som militär synpunkt lämpligt belägen
oi*t, vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke den nu berörda frågan
borde ytterligare utredas, innan definitivt beslut om det planerade byggnadsprogrammet
fattas.

§ 13.

Genom proposition nr 49/1940 framlades förslag om inrättande av två nya
jaktflygflottiljer. Härtill lämnade riksdagen sitt bifall genom skrivelse den
28 februari 1940 (nr 58). Den ena av dessa flygflottiljer, den tionde, sedermera
benämnd Skånska flygflottiljen, avsågs att tillfälligt förläggas till Bulltofta.
De nybyggnadsanordningar, som skulle behöva vidtagas å förläggningsplatsen,
förutsattes därvid skola erhålla eu fältmässig karaktär. Befintlig
bebyggelse skulle sålunda i första hand komma till användning och
erforderliga nybyggnader vara av flyttbar baracktyp.

(ienom beslut den 1 mars 1940 uppdrog Kungl. Maj.t åt flygförvaltningen
att inkomma med utredning och förslag rörande byggnadsbehovet vid Bulltofta.
Sådant förslag framlades av ämbetsverket med skrivelse den 22 juni
1940. Enligt flygförvaltningens uppfattning kunde engångskostnaderna för
anläggningen beräknas till ca 688 000 kronor. Av nämnda belopp avsåge
Ti—408979. Rev. berättelse ang. statsverket är 1946. I.

Revisorernas

uttalande.

Flygvapnets
provisoriska
anläggning
it Bnlltofta.

— 66

382 000 kronor större nybyggnader, 150 000 kronor liårdgöring av mark,
76 000 kronor anordnande av vissa förråd, vatten och avlopp, stängsel in. m.,
62 000 kronor administrationspålägg för nybyggnader samt 18 000 kronor
flyttningskostnader och vissa tillträdesersättningar. Den erforderliga markarealen
föresloges skola arrenderas av Malmö stad under 3 år. Av skrivelsen
framgår vidare, att preliminära avtal träffats med etl antal fastighetsägare
angående förhyrning av lokaler.

I yttrande över flygförvaltningens förslag uttalade överbefälhavaren, att
de ifrågavarande kostnaderna, med hänsyn till att flottiljens förläggning till
Bulltofta vore att anse såsom ett provisorium, måste betecknas som höga,
därest anlagda byggnader icke skulle kunna tagas i anspråk även sedan flottiljen
erhållit permanent förläggning å annan plats. Framställningen tillstyrktes
likväl, sedan under hand från flygförvaltningen upplysts, att de i
förslaget upptagna barackerna vore flyttbara och sålunda framdeles kunde
tagas i anspråk vid krigsflygfält m. in.

Den 28 juni 1940 godkände Kungl. Maj:t det av flygförvaltningen framlagda
förslaget och ställde på förskottsstat det för bestridande av engångskostnader
begärda beloppet, 688 000 kronor, till ämbetsverkets förfogande.
Beloppet täcktes slutligt från kapitalbudgetsanslag under försvarsväsendets
fastighetsfond.

Över kapitalbudgelen hava sedermera ytterligare medel anvisats för förläggningens
ordnande. Totala byggnadsvärdet uppgick vid utgången av budgetåret
1944/45 till 981 908 kronor 32 öre, varav 538 848 kronor 92 öre hade
avskrivits genom avsättning till värdeminskningskonto. Något markvärde
fanns icke redovisat, beroende på att den ifrågavarande marken arrenderas
av Malmö stad. Arrendetiden, som blivit förlängd, utgår den 31 mars 1949.

Sedan Skånska flygflottiljen den 1 oktober 1945 inflyttat i sin ordinarie
fredsförläggning i Barkåkra, upptog flygförvaltningen underhandlingar med
luftfartsstyrelsen om uthyrande av anläggningen å Bulltofta, vilken nu icke
längre fyllde något militärt behov. Det hyresbelopp, som skulle giva full
ersättning till försvarets fastighetsfond för förräntning av kapital samt för
värdeminskning, ansåg sig luftfartsstyrelsen emellertid icke kunna betala.

Flygförvaltningen och luftfartsstyrelsen hava sedermera, delvis efter samråd
med riksräkenskapsverket, i gemensam underdånig skrivelse framlagt
förslag om att anläggningen i Bulltofta — med anlitande av fonden för
oreglerade kapitalmedelsförluster — skulle nedskrivas till en krona och
därefter överföras till luftfartsfonden, där anläggningen skulle redovisas med
det värde, till vilket den före nedskrivningen varit upptagen å flygvapnets
delfond av försvarets fastighetsfond. Motsvarande belopp så när som på en
krona skulle samtidigt tillföras värdeminskningskontot. Beslut i sådan riktning
meddelades av Kungl. Maj:t den 28 juni 1946, dock att anläggningens
nettovärde fastställdes till 100 kronor. Åtgärderna skulle vidtagas per den
30 juni 1946. I detta sammanhang må slutligen nämnas, alt ifrågavarande
byggnader numera av luftfartsstyrelsen uthyrts till olika privata firmor och
sammanslutningar »

— 67 —

Med hänsyn till att allenast ett rent tillfälligt behov tillgodose tts genom Revisorernas
den ursprungligen för flygvapnets räkning uppförda anläggningen vid Bull- uttalande
tofta, synas de vidtagna kapitalinvesteringarna vara väl omfattande. Enligt
revisorernas mening kan det även ifrågasättas, huruvida anläggningen fått
den fältmässiga karaktär som från början varit avsedd. Möjligheten av att
sedermera taga vederbörande byggnader i anspråk för krigsflygfält in. m.
förutsattes sålunda, då beslut i frågan fattades. Revisorerna, som avlagt besök
vid Bulltofta, kumia dock icke finna annat än att ett eventuellt bortförande
av byggnaderna måste vara förenat med avsevärda kostnader, i den
mån så med bibehållande av byggnadernas användbarhet överhuvud taget
låter sig göra.

Mot den numera vidtagna åtgärden att medelst anlitande av fonden för
oreglerade kapitalmedelsförluster reglera värdet å ifrågavarande anläggning
torde i och för sig intet vara att erinra. Ur vissa synpunkter framstår det
dock såsom mindre tilltalande, att utgifter av så typisk beredskapskaraktär
som de nu behandlade icke komma till uttryck i anslagsbelastning under
fjärde huvudtiteln. Revisorerna vilja även ifrågasätta lämpbgheten av att
anläggningen överförts till luftfartsfonden. Såvitt revisorerna kunna firma,
bör den överhuvud taget icke redovisas såsom statens fasta egendom, med
hänsyn till att marken arrenderats endast på kortare tid.

Enligt arrendeavtalet med Malmö stad skola vid områdets avträdande kronan
tillhöriga byggnader och andra anläggningar vara bortförda. Nämnda
avtal utlöper den 31 mars 1949. Då några åtgärder icke synas vara vidtagna
att få frågan om markens utnyttjande efter denna tidpunkt reglerad, vilja
revisorerna förorda att underhandlingar i saken snarast upptagas.

— 68 —

Kontrollen
över barnavårdsnämndernas
handhavande
av
mödrahjälpsmedel.

FEMTE HUVUDTITELN.

Socialdepartementet.

§ 14.

Enligt förordningen den It juni 1937, nr 339, om mödrahjälp kan kvinna,
som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är i uppenbart behov av
understöd, tillerkännas mödrahjälp av statsmedel.

För behandling av frågor rörande mödrahjälp finnes i varje landstingsområde
eller stad utanför landsting en mödrahjälpsnämnd. Utbetalning av
mödrahjälp, som beviljats av dylik nämnd, sker genom vederbörande barnavårdsnämnd,
som jämväl skall övervaka, alt hjälpen kommer till användning
i enlighet med givna föreskrifter.

Enligt bestämmelserna i kungörelsen den 22 oktober 1937, nr 848, med
tillämpningsföreskrifter till förenämnda förordning skall beslut, varigenom
mödrahjälp beviljats, av mödrahjälpsnämnden ofördröjligen delgivas länsstyrelsen,
som har att till den barnavårdsnämnd, på vilken det ankommer
att verkställa beslutet, utanordna det belopp, vartill kostnaderna för hjälpen
enligt beslutet högst må uppgå.

Barnavårdsnämnd, som har att verkställa dylikt beslut, skall föra dagbok
över de åtgärder, som i varje ärende av nämnden vidtagas, samt de utbetalningar,
som göras. Dagbok skall härvid föras med särskilt upplägg för
varje ärende. Barnavårdsnämnds räkenskaper rörande mödrahjälpsverksamheten
skola föras skilda från nämndens räkenskaper i övrigt.

Inträffa sådana omständigheter, att mödrahjälp, varom beslut meddelats,
enligt barnavårdsnämndens mening ej bör vidare utgå eller bör lämnas i
annan form eller på andra villkor än i beslutet föreskrivits, åligger det barnavårdsnämnden
att därom lämna meddelande till mödrahjälpsnämnden för
den åtgärd, mödrahjälpsnämnden finner påkallad.

Det åligger barnavårdsnämnd att årligen före den 1 april och den 1 oktober
till länsstyrelsen insända utdrag av dagboken över sådana ärenden, i
vilka mödrahjälpsverksamheten avslutats under nästföregående kalenderhalvår.
De till länsstyrelsen insända utdragen skola åtföljas av vederbörliga verifikationer
i huvudskrift, tydligt utvisande tiden för utbetalning samt till vem
och för vilket ändamål utbetalning skett. Därest de till barnavårdsnämndens
förfogande för ifrågavarande ärenden ställda medlen icke i sin helhet tagits
i anspråk, skola samtidigt till länsstyrelsen återlevereras sålunda odisponerade
belopp.

69 —

Det åligger länsstyrelsen att granska av barnavårdsnämnd avgiven redovisning
samt att, om därvid befinnes att barnavårdsnämnden utbetalat medel
i strid mot mödrahjälpsnämndens beslut eller givna föreskrifter, framställa
anmärkning mot redovisningen. Barnavårdsnämnd är skyldig att på anmodan
tillställa länsstyrelsen eller mödrahjälpsnämnden utdrag ur dagboken
över mödrahjälpsverksamheten inom kommunen även å annan tid och i
andra fall än nyss sagts.

Det ankommer sålunda på vederbörande länsstyrelse att kontrollera, dels
att beviljad mödrahjälp använts på i mödrahjälpsnämnds beslut föreskrivet
sätt, dels ock att barnavårdsnämnd ställer sig gällande föreskrifter angående
redovisning av utbetald mödrahjälp till efterrättelse.

Utöver dessa föreskrifter finnes intet stadgat angående kontrollen av mödrahjälpsmedlen.
Några stadganden av innebörd att det skulle åligga länsstyrelsen
att kassagranska de hos barnavårdsnämnd förvarade mödrahjälpsmedlen
eller alt under ärendenas handläggning granska barnavårdsnämnds
åtgärder härutinnan finnas sålunda icke. Ej heller finnas föreskrifter utfärdade
om skyldighet för de kommunala revisorerna att tillse att mödrahjälpsmedlen
icke obehörigen användas eller att övervaka att barnavårdsnämnd i
övrigt handhaver den med mödrahjälpsverksamheten förknippade bokföringen
och redovisningen på ett tillfredsställande sätt.

Avsaknaden av föreskrifter i nu berörda hänseende har medfört, att
kontroll av mödrahjälpsmedlens liandhavande på eu del håll ej äger rum,
enär varken den statliga myndigheten, länsstyrelsen eller de kommunala
myndigheterna anse sig skyldiga att företaga sådan granskning.

Under § 10 i sin berättelse upptogo riksdagens år 1945 församlade revisorer
till behandling spörsmålet angående kontrollen över barnavårdsnämndernas
redovisningar av mödrahjälpsmedel. Revisorerna uttalade därvid, att
barnavårdsnämndernas redovisningar av mödrahjälpsmedlen alltfort vore behäftade
med vissa brister och att svårigheter funnes för de granskande myndigheterna,
länsstyrelserna, att komma till rätta med detta problem. Dessa
svårigheter syntes i sin tur bero på dels oklarhet beträffande länsstyrelsernas
möjligheter att anlita tvångsmedel mot en försumlig barnavårdsnämnd, dels
avsaknaden av föreskrifter angående de kommunala revisorernas ställning i
fråga om granskning av mödrahjälpsmedlen.

Revisorerna funno det uppenbart att, därest man ville försäkra sig om en
riktig användning av mödrahjälpsmedlen, en effektivare kontroll över redovisningen
av dessa medel måste anordnas. Det syntes därför revisorerna angeläget,
att de kommunala revisorernas granskning utsträcktes att omfatta
även mödrahjälpsmedlen. En sålunda utvidgad granskning syntes utgöra en
förutsättning för ett riktigt fullgörande av den kommunala revisionen, vilken
icke vore effektiv utan att den omfattade samtliga under de kommunala
myndigheternas förvaltning stående kassor. I gällande bestämmelser funnes
emellertid intet nämnt om de kommunala revisorernas ställning i fråga om
granskning av mödrahjälpsmedlen. Revisorerna framhöllo i detta sammanhang,
all det förekommit såväl att barnavårdsnämnder motsatt sig, att de

Revisorernas

uttalande.

Iakttagelser
rörande
planeringen
av allmänna
arbeten.

— 70 —

kommunala revisorerna granskade sådana medel, som även att de kommunala
revisorerna vägrat ingå på en granskning av desamma. Starka skäl syntes
därför tala för att de kommunala revisorerna borde åläggas att granska
ifrågavarande medel.

Med anledning av 1945 års revisorers uttalande i denna fråga anförde statsutskottet
i sitt utlåtande 1946: 155 följande.

Vad revisorerna anfört syntes utskottet vara förtjänt av uppmärksamhet.
Emellertid hade jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande den 22 mars 1946 inom
socialdepartementet tillkallats särskilda sakkunniga för att verkställa viss
översyn av den kommunala lagstiftningen. Enligt för utredningen givna direktiv
borde vid densamma även uppmärksammas frågan angående den kommunala
revisionen. Utskottet, som förutsatte att det av revisorerna berörda
spörsmålet komme att bliva föremål för de sakkunnigas överväganden, inskränkte
sig därför till att för riksdagen omförmäla vad i ärendet förekommit.

Med hänsyn till den stora omfattning mödrahjälpsverksamlieten tagit —
under innevarande budgetår har för ändamålet anvisats 13 miljoner kronor
— framstår det enligt revisorernas mening såsom angeläget, att frågan
om kontrollen över dessa medel bringas till en snar lösning. Svårigheterna
att åstadkomma en tillfredsställande kontroll över mödrahjälpsmedlen torde
bland annat sammanhänga med avsaknaden av föreskrifter beträffande kommuns
skyldighet att i sin revision inbegripa jämväl dessa medel. Fall hava
även förekommit, där kommun ansett sig icke hava skyldighet att kontrollera
desamma. I sådana fall måste även den kommunala revisionen av barnavårdsnämnds
medel bli skäligen meningslös, då redogöraren hos barnavårdsnämnd
ofta nog kommer att disponera över två kassor, varav endast en är
underkastad revision. Bristerna i rådande kontrollsystem ha även möjliggjort
tillgrepp av mödrahjälpsmedel.

Revisorerna förutsätta, att frågan om den kommunala kontrollen av mödrahjälpsmedlen
finner sin slutliga lösning i samband med nu pågående utredning
om bland annat den kommunala revisionen (1946 års kommunallagstiftningskommitté).
I avvaktan härå synas emellertid provisoriska åtgärder
böra vidtagas. I sådant hänseende synes kunna ifrågasättas, om icke såsom
villkor för erhållande av mödrahjälpsmedel kommun borde förpliktas vidtaga
anordningar för betryggande kontroll över medlen.

§ 15.

Vid planläggningen av de statliga utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering,
vilka igångsattes under våren 1943, upptogs frågan om arbetslöshetsriskerna
efler kriget och möjligheterna att möta dessa såsom ett
huvudproblem. Åtgärder vidtogos bland annat för att klarlägga i vilken omfattning
arbetskraft kunde komma att friställas inom områden, som expanderat
till följd av kriget, och i anslutning härtill uppdrogs åt särskilda sak -

71 —

kunniga (investeringsutredningen) att verkställa eu inventering och planläggning
av allmänna arbeten, lämpade för .sysselsättning av arbetslösa.

Enligt det statsrådsprotokoll för den 21 maj 1943, vari statsrådet och chefen
för finansdepartementet angav direktiven för nämnda utredning, erinrade
statsrådet till en början om att han vid anmälan den 19 mars samma år av
förslag om igångsättande av vissa utredningar rörande de med omställningen
efter ett vapenstillestånd förbundna problemen bland annat anfört följande.

Även om den arbetslöshet som är att motse vid eu demobilisering och eu
inskränkning av den krisbetingade produktionen i stor utsträckning kan väntas
kompenserad genom ökade sysselsättningsmöjligheter inom expanderande
produktionsområden, måste man räkna med risker för eu omfattande krisarbetslöshet.
För att möta denna kan det bli nödvändigt att igångsätta för
ändamålet lämpade anläggningsarbeten. Erfarenheterna visa, att sådana arbeten
måste omsorgsfullt planläggas för att resultatet skall bli tillfredsställande.
Det synes därför önskvärt, att de här förordade utredningarna rörande
vissa efterkrigsproblem kompletteras med en undersökning av föreliggande
investeringsreserver och en förhandsplanering av anläggningsarbeten vilkas
art och angelägenhetsgrad lämpar dem såsom arbetsobjekt, avsedda att under
en övergångstid öka sysselsättningsmöjligheterna. Utredningarna böra i denna
del omfatta icke endast statliga arbeten utan även kommunala företag och
sådana investeringar som kunna påräknas inom industrien. Jag vill erinra
om att de allmänna arbetena under krigsåren i väsentlig utsträckning inskränkts
och att härigenom skapats en betydande investeringsreserv. Åtgärder
ha även vidtagits för att underlätta en förskjutning av industriella
investeringar till en senare, ur sysselsättningssynpunkt lämplig tidpunkt.
För industriens del torde ifrågavarande problem komma att undersökas av
industriens utredningsinstitut. Den statliga och kommunala investeringsreserven
har delvis undersökts av arbetsmarknadskommissionen. Inventeringen
torde i samråd med kommissionen böra fullföljas genom sakkunniga, repre
senterande berörda myndigheter och investeringsområden.

Det utredningsarbete, som skulle utföras av sistnämnda sakkunniga, d. v. s.
investeringsutredningen, skulle utslräckas att omfatta hela den statliga, kommunala
och statsunderstödda anläggningsverksamheten med undantag tillsvidare
för vissa delar av denna, vilka delar anförtrotts åt andra utredningsorgan.
I enlighet härmed omfattade investeringsuIredningens uppdrag all
ovannämnd anläggnings verk sa mhet med undantag för investeringar och
förbättringsarbeten inom jordbruket, varom utredning skulle verkställas av
1942 års jordbrukskommitté, anläggningsverksamheten inom skogsbruket,
som skulle bliva föremål för undersökning inom skogsstyrelsen, samt bostadsproduktionen,
beträffande vilken utredningsarbetet skulle åligga egnahemsstyrelsen
och statens byggnadslånebyrå.

Ur förenämnda protokoll må vidare citeras.

De sakkunnigas arbete bör närmast avse att inregistrera föreliggande investeringskrav
inom de områden, som falla inom ramen för de sakkunnigas
uppdrag. En första avgriinsning av behoven torde lämpligen kunna vinnas
därigenom, all uppgifter infordras endast om sådana investeringskrav, som
enligt vederbörande statliga eller kommunala myndigheters mening böra till
godoses under de närmaste två eller tre åren under förutsättning av den för
freds förhål landen normala angeliigenhets- och produk t i vi tet sbedömningen.

— 72 —

Inventeringen av behoven bör följas av eu gallring och inbördes avvägning
som åsyftar att få fram de investeringsobjekt, vilka med tillämpning av såvitt
möjligt enhetliga normer enligt de sakkunnigas mening framstå såsom så
motiverade, att fullgod anledning föreligger alt omedelbart utarbeta närmare
planer för anläggningarna. De sålunda utvalda arbetsobjekten böra därefter
på de sakkunnigas initiativ i kontakt med vederbörande departement bli föremål
för skyndsam detaljplanering. Målet bör vara att nå fram till en total
investeringsreserv motsvarande ungefär två års normala investeringsbehov,
vilken är så noggrant förberedd, att den, om så anses önskvärt, kan fullt utnyttjas
redan under ett första år.

Beträffande utredningsarbetets bedrivande anförde statsrådet vidare, att
en undersökning av angiven art givetvis icke kunde betraktas som en engångsåtgärd
utan borde avse att bilda grunden för ett fortsatt vidmakthållande
av en detaljplanerad investeringsreserv av offentliga arbeten.

Vid utväljande av sådana under den grundläggande inventeringen framkomna
arbetsobjekt, vilkas art och angelägenhetsgrad gjorde dem lämpade
att vid en arbetsmarknadskris öka sysselsättningsmöjligheterna, skulle särskild
hänsyn tagas till arbetenas förmåga att snabbt bidraga till en höjning av
nationalinkomsten. Sistnämnda urvalsgrund vore motiverad med hänsyn till
att det ekonomiska läget efter kriget trots en måhända omfattande arbetslöshet
likväl sannolikt komme att framstå såsom en bristsituation, i det att
betydande eftersatta behov komme att föreligga samtidigt som landets produktionsmöjligheter
i varje fall icke förbättrats.

Ehuru läsken för en arbetslöshetskris under omställningen efter freden
vore så betydande, att den påkallade särskilda beredskapsåtgärder, finge
detta å andra sidan icke leda till att man förbisåge den risk, som kunde
finnas för en utveckling i motsatt riktning, nämligen att investeringar inom
den fria marknaden kunde komma att taga en sådan omfattning, att arbetskraften
icke försloge att fylla behoven.

I enlighet med de sålunda angivna rik 1 linjerna har investeringsutredningen
upprättat förslag till investeringsplaner för budgetåren 1944/45 och 1945/46.
Planerna hava i princip innefattat dels en ordinarie del, bestående av de
företag, som under rådande förhållanden beräknats i normal ordning komma
till utförande under vederbörande budgetår, dels en allmän investeringsreserv,
vars storlek i regel tillmätts så, att den tillsammans med de ordinarie arbetena
för varje investeringsområde skolat motsvara två gånger den årliga
investering, vilken bedömts bliva normal för tiden närmast efter kriget, dels
ock en särskild grovarbetsreserv, avsedd att tillgripas, därest vid arbetslöshet
med samtidig materialbrist arbeten av grovarhetskaraktär skulle erfordras
utöver dem, som inginge i den allmänna reserven. För de statliga objekt,
som medtagits i investeringsreserverna, har detaljplaneringsarbetet i flertalet
fall omedelbart påbörjats, sedan utredningen hos Ivungl. Maj:t gjort framställning
om uppdrag åt vederbörande myndighet i sådant avseende.

De i fråga om speciella områden meddelade utredningsuppdrag, som ovan
nämnts, hava jämväl redovisats av vederbörande myndigheter genom förslag
till investeringsreserver för hudgetåren 1944/45 och 1945/46.

— 73

Genom beslut den 1 februari 1946 har Kungl. Maj:t efter framställning från
investeringsutredningen uppdragit åt statens arbetsmarknadskommission att
i samråd med statssekreterarna i vederbörande statsdepartement årligen upprätta
och till Kungl. Maj:t ingiva förslag till reserv av statliga, kommunala
och statsunderstödda investeringsobjekt inom de verkstadsområden, beträffande
vilka icke planeringen uppdragits åt annat organ, samt att vidtaga erforderliga
åtgärder för vederbörlig detaljplanering av arbeten, avsedda att
intagas i investeringsreserven. Motsvarande uppdrag hava lämnats statens
byggnadslånebyrå, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen och skogsstyrelsen,
envar myndighet för dess verksamhetsområde. Förslag till investeringsreserver
för budgetåret 1946/47 hava i anledning härav upprättats av ifrågavarande
myndigheter.

Den föreslagna omfattningen av de investeringsreserver, vilka planlagts
av investeringsutredningen och arbetsmarknadskommissionen, framgår av
följande sammanställning.

1944/45	1945/46	1946/47
Allmän reserv	Grov- arbets- reserv	Allmän reserv	Grov- arbets- reserv	Allmän reserv	Grov- arbets- reserv
Beräknat antal dagsverken i miljoner j 16-9 Häremot svarande antal årsarbetare j 67 600 Beräknad totalkostnad miljoner kronor j 580 Beräknat behov av statsanslag miljoner ] kronor......................... 379	8-3 33 200 215 215	24-7 98 800 790 595	8-9 35 600 240 240	OO. o 9l"000 840 609	6-7 26 800 221 220

De för budgetåren 1944/45 och 1946/47 föreslagna investeringsrreserverna
hava, efter vissa smärre jämkningar, lagts till grund för allmänna bei’edskapsstater
för ifrågavarande båda budgetår. För budgetåret 1945/46 ansågs,
med hänsyn till läget på arbetsmarknaden, allmän beredskapsstat icke behöva
fastställas. Kungl. Maj:t erhöll av riksdagen fullmakt att, därest arbetsmarknadsläget
under sistnämnda budgetår så påfordrade, inom ramen av
ett belopp av 150 miljoner kronor meddela beslut om utförande av arbeten,
för vilka anslag uppförts å beredskapsstaten för budgetåret 1944/45.

För detaljplanering av företag i investeringsreserv hava, utom vad beträffar
de affärsdrivande verken särskilda reservationsanslag stått till förfogande,
vilka för budgetåret 1946/47 återfinnas i rikssfaten men tidigare
anvisats å tilläggsstat. Vid ingången av nämnda budgetår funnos för angivet
ändamål sammanlagt omkring 12,5 miljoner disponibla, varav 6,6 miljoner
kronor utgjorde reservationer från äldre anslag.

Revisorerna hava funnit det vara av intresse att i vissa hänseenden närmare
undersöka den planläggning av allmänna arbeten, ingående i investeringsreserv,
för vars syftemål och bedrivande i det föregående lämnats en
översiktlig redogörelse. 1 anledning härav hava från ett antal myndigheter

— 74 —

införskaffats uppgifter rörande omfattningen av verkställd detaljplanering
och omkostnaderna för densamma samt beträffande den personal, som sysselsatts
med ifrågavarande verksamhet. Myndigheterna hava även anmodats
att meddela, i vad mån planerade företag kommit till utförande.

Vad först beträffar statliga investeringsföretag, har fångvårdsstyrelsen planerat
vissa byggnadsarbeten vid olika under styrelsen lydande anstalter, motsvarande
en beräknad kostnad av 763 000 kronor. Härav hava arbeten för
tillhopa 301 000 kronor konnnit till utförande. De totala planeringskostnaderna
hava uppgått till 12 500 kronor.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har uppgivit, att genom dess försorg detaljplanerats
företag, hänförliga under rubriken »byggande av allmänna vägar
och broar på landsbygden», till en anläggningskostnad av i runt tal 225
miljoner kronor. De ifrågavarande ny- och ombyggnaderna av vägar avse en
total väglängd av'' ca 8 000 km. Planeringskostnaderna hava uppgått till
3 475 000 kronor. Särskilda uppgifter hava icke kunnat lämnas för de till
investeringsreserv hänförliga arbetena, varför förestående data jämväl avse
investeringsplanernas ordinarie del.

Styrelsen har vidare upplyst, att av flerårsplanernas ordinarie arbeten under
tiden Vi 1944—15/io 1946 slutförts eller påbörjats vägföretag, representerande
en sammanlagd beräknad byggnadskostnad av 29,7 miljoner kronor.
Som beredskapsarbeten i styrelsens eller arbetsmarknadskommissionens regi
hava företag för en beräknad kostnad av ca 19 miljoner kronor påbörjats,
varjämte beslutats påbörjande av dylika arbeten för ytterligare 1,7 miljoner
kronor. 16 brobyggnader hava slutförts och lika många påbörjats. Under
den angivna tidsperioden ha på de ordinarie vägarbetena nedlagts 14,4 miljoner
kronor, på beredskapsarbetena 4 miljoner och på broarbetena 3,5
miljoner.

Luftfartsstyrelsen eller — före den 1 juli 1945 — väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
järnvägs- och luftfartsbyrå bär för omkring 20 000 kronor
detaljplanerat vissa arbeten på Jönköpings, Sundsvall-Hämösands, GöteborgTorslanda
och Backamo flygfält. Samtliga dessa arbeten hava färdigställts,
vilket dragit eu kostnad av 1,4 miljoner kronor. Planeringskostnaderna hava
uppgått till omkring 20 000 kronor.

Den av lotsstyrelsen verkställda detaljplaneringen har avsett ett sextiotal
arbetsföretag — bojar, fyrar, hamnar och vägar, lotsuppassnings- och bostadshus
m. m. — och motsvarar ett investeringsbelopp av 2,8 miljoner kronor.
Styrelsens kostnader för planeringen belöpa sig till omkring 67 000 kronor.
Intill den 1 december 1946 hade ett företag slutförts och 15 påbörjats;
på dessa 16 företag hade något över 300 000 kronor nedlagts.

Generalpoststyrelsens detaljplanering har avsett nybyggnad av 9 samt omoch
tillbyggnad av 4 posthus. För byggnadsarbetena har beräknats tillhopa
9 miljoner kronor. Ett av företagen har påbörjats och dragit en kostnad av
omkring 250 000 kronor. Samtliga direkt fastställbara planeringskostnader
hava uppgått till 70 000 kronor.

— 75

Av telegrafstyrelsen har förberetts, bland annat, 56 ny-, om- eller tillbyggnader
av telefonstationer, vidare vissa kontorsbyggnader, nät- och kabelarbeten
samt anläggande av rundradiostationer i Hörby och Stockholm. Samtliga
dessa arbeten hava beräknats medgiva en investering av ca 48 miljoner
kronor. På arbeten, som slutförts före den 1 december 1946, har intill nämnda
dag nedlagts ca 5,3 miljoner kronor och för påbörjade arbeten ca 85 000
kronor. Tre telefonstationsbyggnader äro färdiga och tre under uppförande.

Vattenfallsstyrelsen liar planerat arbeten för tillhopa 44,6 miljoner kronor.
Av denna reserv hava 16,3 miljoner kronor tagits i anspråk, sedan motsvarande
företag överförts till kategorien ordinarie arbeten och fullföljts. Planeringskostnaderna
hava uppgått till ca 50 000 kronor. Ytterligare kan medräknas
ett lika stort belopp, avseende undersökningar för ett kraftstationsprojekt
(Kilforsen) att ingå i investeringsreserven för budgetåret 1947/48.

Bland företag, till vilkas utförande statsbidrag avses skola utgå, märkas
väg- och gatuarbeten å allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator i
städer och samhällen som äro väghållare. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
befattning med detta arbetsprogram har i stort sett icke bestått i detaljplanering
utan i övervakning och granskning av städernas planläggningsarbete
samt upprättande av detaljskisser in. m. Den 1 december 1946 voro 156 företag
klara att påbörja, medan 122 företag undergått förberedande granskning
och i stort sett godtagits. Häremot svarade beräknade kostnader under ett
första arbetsår av 23,8 respektive 18,0 miljoner kronor. Med ledning av uppgifter
från städerna kan antagas, att intill förenämnda datum 36 företag påbörjats
och dragit en kostnad av uppskattningsvis 1,8 miljoner kronor. Avstatsmedel
bestridda planeringskostnader hava utgjort 84 500 kronor i löner
till vederbörande inom styrelsen anställda tjänstemän och 12 800 kronor
i statsbidrag till vissa kommuner för underlättande av planläggningsarbetet.

Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhetsområde faller vidare
investeringsreserven för hamnar och farleder. För fiskehamnar föreligga 242
preliminärt färdiga arbetsplaner, medan 5 planer för handelshamnar färdigställts.
Nio företag hava slutförts och kostat 2 427 000 kronor. Antalet påbörjade
företag uppgå till 18 med en hittillsvarande kostnad av omkring 4,6
miljoner kronor. För planering beräknas 285 000 kronor hava nedlagts.

Reserven av vattenförsörjnings- och avloppsarbeten detaljplaneras av vederbörande
intressenter, men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har på detta
område utfört granskning, renstakning in. in. Före den 1 december 1946 hade
styrelsen behandlat förslag till 115 dylika företag. Genom styrelsens försorg
hava 13 företag påbörjats och ytterligare 2 avslutats med hittills nedlagda
kostnader av 5 375 000 respektive 251 000 kronor. Styrelsens till planläggning
hänförliga kostnader hava utgjort omkring 350 000 kronor.

Skolöverstyrelsen har bland annat granskat omkring 1 300 förslag till folkskolebyggnader,
motsvarande en approximativt beräknad investering

av

- 76 —

338,5 miljoner kronor, överstyrelsen har framhållit, all övervägande antalet
av de i investeringsreserven ingående byggnadsföretagen även granskats eller
komma att granskas av överstyrelsen vid behandlingen av dit inkommande
ärenden angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet. De ansökningar
om statsbidrag, som i slutet av oktober 1946 förelågo men ännu ej
avgjorts, motsvarade eu byggnadskoslnad av 60 miljoner kronor. Medräknades
även sådana ansökningar, som därefter inkommit eller under den närmaste
tiden beräknades inkomma, kunde sistnämnda belopp antagas höjt
till över 70 miljoner kronor. Ifrågavarande byggnadsföretag utgjorde dock
endast en del av de i olika delar av landet planerade företagen. Överstyrelsen
hade nämligen, förut angivna företag oberäknade, i vederbörlig ordning
förklarat behov föreligga av i runt tal 5 000 klassrum för folkskolor jämte
tillhörande lokaler av olika slag. Kostnaderna för de folkskolebyggnader,
som överstyrelsen sålunda förklarat erforderliga, kunde uppskattningsvis angivas
till 300 å 350 miljoner kronor.

Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsema hava planlagt beredskapsarbeten
å enskilda skogar i följande omfattning: skogsodling 2 900 ha, skogsutdikning
1 200 km, skogsvägbyggnad 2 600 km, cykelstigar 150 km och betesanläggningar
630 ha. Totala antalet företag torde uppgå till omkring 3 000.
och kostnaderna för företagen hava av skogsstyrelsen uppskattats till i runt
tal 35 miljoner kronor. Endast enstaka företag av mindre omfattning hava
påbörjats. De nedlagda kostnaderna äro förhållandevis obetydliga. Omkostnaderna
för planeringen hava uppgått till 550 000 kronor oberäknat lönerna
till den hos skogsvårdsstyrelsema permanent anställda personalen under den
tid denna tagits i anspråk för beredskapsarbetena.

Slutligen bar statens arbetsmarknadskommission av ett till kommissionens
förfogande ställt anslag till planläggning av vissa anläggningsarbeten beviljat
vissa bidrag till detaljplanering av kommunala och enskilda företag, varav
intill den 1 december 1946 för vatten- och avloppsledningar (144 företag) ca
1,8 miljoner kronor, för enskilda vägar (17 stycken) ca 26 000 kronor och för
vissa husbyggnader in. in. (20 stycken) ca 69 000 kronor, eller tillsammans
ca 1,9 miljoner kronor motsvarande i medeltal omkring 60 °/o av den totala
projekteringskostnaden. Då kommunerna i regel förskotterat planeringsmedlen
till pågående utredningar, har under här avsedd tid endast utanordnats
omkring 80 000 kronor. Endast för en mycket obetydlig del av de företag,
till vilka planeringsbidrag beviljats, hava själva byggnadsarbetena slutförts
eller påbörjats.

Av anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering har vidare under
tiden 9/i» 1940—30/e 1944 beviljats statsbidrag om 340 000 kronor till detaljplanering
av 41 stycken investeringsobjekt, huvudsakligen vatten- och avloppsledningar,
med en sammanlagd beräknad projekteringskostnad av
523 000 kronor. Av dessa arbeten äro 18 numera slutförda.

Beträffande spörsmålen, i vad mån planeringsarbetena föranlett överflyttande
av personal från löpande arbeten, respektive nyanställning av perso -

nal, hava de tillfrågade myndigheterna lämnat bland annat följande upplysningar.

Någon överflyttning av personal har icke ägt rum inom fångvårdsstyrelsen,
marinförvaltningen, lantbruksstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen eller lotsstyrelsen. Lantbruksstyrelsen har dock meddelat,
att vissa tidigare av lantbruksingenjörerna själva avlönade tekniska biträden
för ernående av förbättrad löneställning sökt och erhållit tillfällig anställning
såsom assistenter vid planläggningsarbetena.

Inom flygförvaltningen hava 6 befattningshavare kunnat överföras från
andra arbeten, varvid löneställningen dock ej undergått ändring.

Luftfartsstyrelsen har endast tillfälligt företagit omflyttning av personal,
som därvid åtnjutit oförändrade löneförmåner.

Egnahemsstyrelsen har upplyst, att lämplighetsskäl ofta motiverat ömsesidigt
utbyte av personal mellan här avsedda planeringsarbeten och de löpande
arbetena.

Hos skogsvårdsstyrelserna har viss omflyttning ägt rum utan ändring av
löneställningen.

Nyanställning av personal har icke skett hos fångvårdsstyrelsen, arméns
fortifikationsförvaltning, marinförvaltningen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen
eller vattenfallsstyrelsen. Fortifikationsstyrelsen har anfört, att sådan
anställning ej kunnat ske på grund av bristande tillgång till kvalificerad
teknisk personal och till erforderliga lokaler. Från vattenfallsstyrelsens sida
har framhållits, att planeringsarbetena medverkat till att personal, som skolat
anställas på grund av de ordinarie arbetenas utvidgning, måst anställas
tidigare än vad eljest skulle varit fallet.

Av flygförvallningen hava 14 extra tjänstemän och arvodister anställts
för investeringsreservens planläggning.

Inom väg- och vattenbyggnadsverket var hösten 1946 särskild personal
anställd i följande omfattning, nämligen å utredningsavdelningen vid styrelsens
vägbyrå 5 befattningshavare, å brobyrån 10, å vägbyråns avdelning för
rikets städer 5, å hamnbyrån 2, och vid vägförvaltningama 72 (mot 141 den
1 oktober 1945). Av dessa 94 befattningshavare innehade 5 stycken en löneställning
motsvarande lägst 20 löneklassen.

Luftfartsstyrelsen har eller framställning erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande
att för anställande av personal för bär ifrågavarande ändamål samt
för planering bland annat av investeringsobjekt, föreslagna av 1944 års flygplatsutredning,
för vilka anläggnings- respektive utbyggnadskostnaderna beräknats
till i runt tal 63 miljoner kronor, använda ett belopp av högst 234 000
kronor. Personalbehovet hade av styrelsen angivits till 29 befattningshavare,
varav 9 i lägst 20 löneklassen.

Lantbruksstyrelsen har såsom biträden åt lantbruksingenjörerna anställt
ett antal assistenter samt rit- och kontorsbilräden. Vid hushållningssällskapen
har planeringsarbetet påkallat anställande av bland annat agronomer
och vandringsrättare. Sammanlagda anställningstiden för sistnämnda personalkategorier
uppgick den 1 oktober 1946 till omkring 1 800 månader.

- 78 —

Egnahemsstyrelsen har meddelat, att nyanställningar måst ske i betydande
omfattning. Enligt av Kungl. Maj:t godkända beräkningsgrunder hade
för bostadsplaneringen skolat nyanställas 25 personer hos egnahemsorganen
och lika många hos lantbruksförbundets byggnadsförening. Motsvarande
siffror för ekonomibyggnadsplaneringen hade utgjort 48 respektive 80 befattningshavare.

Inom skogsstyrelsen har under växlande tidsperioder tjänstgjort sammanlagt
16 befattningshavare med en anställningstid av tillhopa 4 800 dagar.
Hos skogsvårdsstyrelsema ha för tillfälligt arbete med beredskapsplanering
anställts några jägmästare samt ett tiotal väg- och schaktmästare.

Lotsstyrelsen har i relativt obetydlig utsträckning haft ingenjörer och ritare
anställda för planeringsarbetet.

Marinförvaltningen, sjökarteverket och generalpoststyrelsen hava i större
eller mindre utsträckning anlitat konsulterande ingenjörer eller arkitekter för
planeringsuppgifter, som åvilat ämbetsverken.

I samband med avgivandet av de uppgifter, för vilka i det föregående redogjorts,
hava ett flertal myndigheter på revisorernas hemställan även gjort
vissa uttalanden särskilt rörande de erfarenheter, som i stort sett vunnits i
fråga om samordningen av planeringsarbeten för investeringsreserv och löpande
arbeten. Vissa av de sålunda gjorda uttalandena återgivas här nedan i
delvis förkortad form.

Fångvårdsstyrelsen: Enligt styrelsens erfarenhet är det erforderligt att tillgång
till anslag för planeringskostnader finnes. I regel inräknas dessa kostnader
i byggnadsanslaget, men det kan av skilda orsaker inträffa, att ett
detalj beräknat förslag ej kommer till utförande och att alltså byggnadsanslag
ej blir beviljat.

Arméns fortifikationsförvaltning: Genom samordningen har en viss eftersläpning
uppkommit beträffande planering av reservarbetena, vilket tyvärr
icke kunnat undgås på grund av svårigheterna att anskaffa personal och
lokaler.

Flygförvaltningen: Detaljplaneringarna hava utförts parallellt med vissa
andra flygfältsarbeten. På grund av arbetenas likartade karaktär hava de
olika arbetsobjekten kunnat samordnas, varigenom personalen utnyttjats
rationellt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Det extra planeringsarbetet kan betraktas
som en utökning och forcering av det löpande arbetet och samordningen
mellan dem har genomförts utan olägenheter. Planeringsarbetet för
speciellt väg- och broarbeten har emellertid icke kunnat bedrivas i önskvärd
(akt i brist på kvalificerad personal. Arbetsbördan för de ordinarie tjänstemän,
som handhaft ledningen av planeringsarbetet, har ökat avsevärt.

Den planläggning (beträffande byggandet av vägar och gator inom städer
och samhällen, som äro egna väghållare), som i och med investeringsplanernas
uppläggning forcerats, kan beräknas i stor utsträckning förr eller
senare komma det löpande arbetet tillgodo. Investeringsreserven utgör i sin
nuvarande form en behovsplan för städerna. Erfarenheten har emellertid

- 79 —

visat, att resultatet av planläggningen i första hand är beroende på respektive
kommuners möjligheter och goda vilja.

Lantbruksstyrelsen: Samordningen av planeringsarbeten och de löpande
arbetena å lantbruksingenjörsdistrikten har i så måtto varit till lättnad för
arbetet å distrikten som dessa därigenom kunna tillföras en välbehövlig förstärkning
av biträdeskraftema. De såsom planeringsarbeten bedrivna förrättningarna
torde nämligen i annat fall ha kommit att ingå bland distriktens
löpande arbeten.

Egnahemsstyrelsen: Samordningen av planeringsarbetena och det löpande
arbetet har i stort sett givit goda erfarenheter. Sålunda tjänar beredskapsplaneringen
det ändamålet att vara en utjämnande faktor med avseende på
arbetstillgång och arbetsbelastning. Den nuvarande bristen på lämpliga ar]>etskrafter
måste dock stundom verka hämmande på den ena eller andra
verksamheten, och det blir då i första hand beredskapsplanläggningen som
får stå tillbaka.

Skogsstyrelsen: Styrelsen vill framhålla betydelsen av att vid iråkad arbetslöshet
ha tillgång till en reserv av redan planlagda arbeten. Under senaste
kris på 1930-talet beviljades bidrag till skogsvårdsåtgärder och skogsvägar
för minskande av arbetslösheten. Då någon förhandsplanering ej skett
och vissa företag, särskilt vägarna, krävde tidsödande planläggning, kunde
företagen ofta icke igångsättas i tillräckligt god tid. Arbetena inom skogsbruket
för lindring av arbetslösheten finge därför största omfattningen först
i krisens slutskede.

Det må erinras om att beredskapsarbeten, som planläggas inom skogsbruket
äro ekonomiskt lönande samt av produktiv och samhällsgagnande karaktär.
Tillgången på arbeten av dylik art i skogarna är praktiskt taget obegränsad.
De företag, som nu planläggas torde i sinom tid bliva utförda, även
om arbetslöshet ej skulle uppstå. Planeringsarbetena komma därför under
alla förhållanden till nytta.

Generalpoststyrelsen: Det må framhållas, att planeringsarbetena givetvis
- oavsett att utarbetandet av erforderliga ritningar etc. anförtrotts åt hos
styrelsen icke anställda tekniker — åsamka styrelsen och särskilt dess II
byrå, som handlägger ärenden rörande fastigheter in. in., ett betydande merarbete,
i all synnerhet på grund av det fortlöpande samarbete, som kräves
med de utsedda arkitekterna i fråga om de olika utrymmenas utformning
i detalj, dispositionen av för postverkets eget behov till en
början icke erforderliga lokaler in. in. Samråd med byggnadsstyrelsen och
andra myndigheter i byggnadsfrågorna, avgivande av föreskrivna kvartalsredogörelser
in. in. innebär också merarbete, som bidrager till att tidvis någon
tillfällig befattning måste uppehållas. Även för styrelsen underställda
myndigheter medföra planeringsarbetena helt naturligt arbetsökning i form
av förberedande utredningar av skilda slag.

Eu del av de ökade arbetsuppgifter, som detaljplaneringen för investeringsreserven
medför, skulle väl sedermera påkallas vid byggnadsfrågornas behandling
med sikte på medelsanvisning i normal ordning. Arbetet skulle

80 —

emellertid dä i regel kunna utspridas över längre tid och förläggas till för
det löpande arbetet i övrigt lämpliga tidpunkter.

Slutligen må framhållas, att det på grund av den upprepade framflyttningen
av i investeringsreserv ingående arbetens igångsättande icke lärer kunna
undvikas, att uppgjorda planeringshandlingar i vissa fall bliva föråldrade
och måste omarbetas. Detta föranleder, förutom extra kostnader för arkitekter
m. fl., dubbelarbete för generalpoststyrelsen och postverkets av planeringsarbetena
berörda tjänsteställen.

Vattenfallsstyrelsen: Styrelsens anslagsbehov har på grund av den ansträngda
kraftbalansen ökat avsevärt under de senaste åren. Ökningen har
framtvingats av de oväntat stora anspråken på kraftförsörjningen. Det bereder
under sådana förhållanden speciella svårigheter att därjämte planera
och förbereda investeringsreserver, särskilt som det sedan något år råder
brist på kvalificerad teknisk och administrativ personal. Därjämte räknar
styrelsen med att på grund av arbetet med investeringsreserverna viss försening
uppkommit i fråga om de löpande arbetena.

Revisorernas Upprättandet av årliga investeringsplaner för allmänna arbeten ingår som
uttalande. viktigt led i strävandena att vid inträffande ekonomiska kriser säkerställa
sysselsättningsmöjligheter i tillräcklig omfattning. Genom detaljplanering
av de särskilda investeringsobjekten åsyftas, att dessa skola kunna tagas
i anspråk utan onödigt dröjsmål.

Det måste enligt revisorernas mening anses naturligt, att åtgärder för vidmakthållande
av en arbetsmarknadspolitisk beredskap icke underlåtas från
det allmännas sida. En i lämplig omfattning bedriven förtidsplanering synes
ägnad att göra denna beredskap effektiv.

Såsom i det föregående framhållits, skola i investeringsreserven för etl
visst år i princip upptagas arbeten, vilka beräknas komma till utförande under
de närmaste 2 å 3 åren, oavsett om arbetslöshet råder eller ej. Genom
att en relativt lång tid sålunda kan disponeras för planläggningsarbeten, vinnes
den fördelen, att uppgjorda förslag vid behov hinna överarbetas och kompletteras.
Å andra sidan kunna emellertid, sedan ett första förslag upprättats,
de tekniska och ekonomiska förutsättningarna hava ändrats i sådan
omfattning, att helt nya beräkningar måste utföras. Förtidsplaneringen medför
då en merkostnad. Sannolikheten för att en dylik merkostnad skall uppkomma
blir givetvis mindre, ju kortare tid som förflyter mellan arbetets
planerande och utförandet.

Enligt revisorernas mening skulle det vara av värde, om i lämpligt sammanhang
kunde publiceras redogörelser, vilka på ett överskådligt sätt utvisade
i vilken omfattning och efter vilken tid de i investeringsreserv intagna
arbetena överförts till ordinarie arbeten respektive påbörjats eller slutförts.

Av de uppgifter, som varit för revisorerna tillgängliga, vill det synas, som
om åtminstone inom vissa områden svårigheter förelegat att omsätta investeringsreserven
i den takt, som förutsatts. Att investeringsföretag, vilka genom
att upptagas i vederbörande myndigheters ordinarie arbetsprogram tiller -

— 81 —

känts en hög angelägenhetsgrad, under de senaste åren kommit till utförande
endast i relativt begränsad omfattning, synes också bestyrkt av vad budgetredovisningarna
innehålla om storleken av å riksstat anvisade men icke utnyttjade
anslag för investeringsändamål. Sålunda kvarstodo vid utgången av
budgetåren 1943/44—1945/46 av dylika anslag under statens affärsverkslonder,
luftfartsfonden, statens allmänna fastighetsfond, försvarets fonder
samt väg- och vattenbyggnadsväsendets förrådsfond outnyttjade belopp å
tillhopa omkring 320 respektive 350 och 440 miljoner kronor, av vilka belopp
den övervägande delen lorde vara att hänföra till byggnads- och anläggningsföretag
samt material- och maskinbeställningar. De i driftbudgeten
ingående anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader uppvisade vid samma
tidpunkter reservationer om 85 respektive 70 och 87 miljoner kronor.
Även om de sålunda eftersatta objekten icke skulle i fråga om sin lokala fördelning
eller i vissa andra hänseenden helt svara mot de arbetsmarknadssituationer,
för vilka investeringsreserverna konstruerats, vilja revisorerna
dock ifrågasätta, om icke vid övervägandena rörande den omfattning, som
i fortsättningen bör givas dessa reserver, viss hänsyn borde tagas till storleksordningen
av ifrågavarande ordinarie arbeten, vilka i regel torde kunna
väntas bliva igångsatta så snart förhållandena det medgiva. I detta sammanhang
torde vidare kunna erinras om de betydande investeringsbehov,
som visats föreligga inom den enskilda byggnadsverksamheten. Det synes
även kunna ifrågasättas, om icke genom de under senaste tid gjorda utfästelserna
rörande leveranser till utlandet förutsättningarna för bedömandet av
den arbetsmarknadspolitiska utvecklingen i viss mån ändrats.

Under hänvisning till vad sålunda anförts vilja revisorerna förorda, att
planeringen av allmänna arbeten anpassas till föreliggande behov och att sådan
förtidsplanering begränsas, vilken icke är strängt motiverad ur arbetsmarknadssynpunkt.

§ 16.

Revisorerna, som under sina resor iakttagit att i flera fall arbeten å allmänna
vägar påbörjats såsom beredskapsarbeten men sedermera — till följd
av att sysselsättningsmöjligheterna på den allmänna marknaden förbättrats
— i ofullbordat skick nedlagts, hava något närmare undersökt omfattningen
av sådana arbeten. Från statens arbetsmarknadskommission hava revisorerna
erhållit vissa uppgifter rörande den 28 september 1946 nedlagda statliga
beredskapsarbeten avseende vägföretag.

Av uppgifterna framgår, alt under åren 1945 och 1946 sammanlagt 74 vägföretag
blivit nedlagda. Vid dem hava intill den 1 juli 1946 arbeten utförts
för sammanlagt 19,3 miljoner kronor och kostnaderna för färdigställande beräknas
till 33,4 milj. kronor. Före år 1945 hava 18 företag nedlagts, vid vilka
arbete utförts för tillhopa 5 milj. kronor, medan färdigställandet beräknas
draga eu ytterligare kostnad av 4,7 milj. kronor. Större delen av företagen

6 —468979. Rev. berättelse ant), statsverket är 1946. I.

Arbetsmarknadskommissionens
ofullbordade

vägföretag.

— 82 —

hava sålunda blivit nedlagda under de lvu senaste åren, då arbetslösheten
varit obetydlig.

Från statens arbetsmarknadskommission hava revisorerna inhämtat, all
åtskilliga av de nnder sommaren 1946 redovisade nedläggandena äro att
betrakta som en säsongföreteelse för den del av året, då tillgången på arbete
i öppna marknaden är störst. För åt! med det ringa antal arbetare, som för
närvarande sysselsättas i beredskapsarbeten, ernå största möjliga nytta av
det utförda arbetet och även för att driva arbetena på tekniskt-ekonomiskt
lämpligaste sätt har kommissionen sökt att såvitt möjligt disponera arbetsstyrkan
till ett successivt färdigställande av påbörjade företag.

Från och med den 1 januari 1944 är kronan väghållare på landet. Kronan
har därigenom från de förutvarande vägdistrikten övertagit byggande och
underhåll av allmänna vägar.

Enligt vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437) skola för att tjäna till ledning
vid fördelningen av de medel, som beviljas för olika vägbyggnadsändamål,
för varje län i mån av behov upprättas och fastställas särskilda flerårsplaner.
I 1''lerårsplanernas upprättande deltaga, förutom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vederbörande länsstyrelse, länsvägnämnd och vägnämnd. Planerna
fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller i vissa fall av
Kungl. Maj:t. Härvid skall hänsyn tagas till vägbehoven i olika delar av riket
och möjligheterna att tillgodose dessa behov inom ramen för de medel,
vilka under den tid, varom fråga är, kunna påräknas för arbeten av det slag
planen avser. Företagen upptagas i den ordning, som betingas av angelägenhetsgraden.
Fördelningen på olika år skall ske så, att arbetena kunna bedrivas
i en ur ekonomisk synpunkt lämplig arbetstakt samt vägförvaltningens
personal och maskiner effektivt utnyttjas.

Under nu rådande brist på arbetskraft och material hava emellertid de i
flerårsplanerna upptagna väglöretagen icke kunnat fullföljas i avsedd omfattning.
Vid utgången av budgetåret 1945/46 utgjorde sålunda reservationerna
tillhopa 29,2 milj. kronor på anslagen till anläggning av bygdevägar, till
anläggning av ödebvgdsvägar, till byggade av huvudvägar och till ombyggnad
av bygdevägar och ödebvgdsvägar, d. v. s. de anslag, som främst skulle
kunna komma i fråga för finansiering av färdigställningskostnader för påbörjade
vägföretag. Även på övriga väganslag funnos vid budgetårets ingång
stora reservationer. På grund av byggnadsregleringens skärpning under de
senaste åren och med hänsyn till de små väganslag, som tidigare under krigsåren
utgått, finns det också bland de vägföretag, som på sin tid påbörjades
av vägdistrikten med bidrag av ordinarie medel, ett stort antal ofullbordade
arbeten. Färdigställandet av dessa torde i första hand hava beaktats vid disponerandet
av de ordinarie väganslagen.

Revisorerna vilja erinra om att frågan om färdigställande av företag, som
nedlagts på grund av minskad arbetslöshet, tidigare varit föremål för riksdagens
prövning. Sålunda beviljade 1924 års riksdag anslag till färdigställande
av vissa utav södra Sveriges statsarbeten och utav Norrlands statsarbeten
på sin tid påbörjade arbetsföretag (kungörelserna 1924: 317 resp.

— 83 —

176). Vid 1937 års riksdag (prop. 302 s. 32) medgavs arbetslöshetskommissionen
— om ock med tvekan — rätt att för slutförande av företag som påbörjats
under arbetslöshetskrisen under förra hälften av 1930-talet anställa
specialarbetare i större utsträckning än som eljest vore fallet vid dylika arbeten.

Riksdagens revisorer år 1937 behandlade i sin berättelse (s. 56—61) frågan
om färdigställande av dessa arbeten varvid revisorerna funne det angeläget,
att utredning i ämnet omedelbart igångsattes, vilket icke föranledde
någon riksdagens åtgärd.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1938/39 hemställde arbetslöshetskommissionen
om 2,2 miljoner kronor till färdigställande å öppna marknadens
villkor av dessa arbeten. Vid 1938 års riksdag framhöll emellertid departementschefen
(prop. 285 s. 26), att erforderliga medel till färdigställande
av vägföretagen torde kunna ställas till förfogande i den ordning, som i allmänhet
gällde om dylika arbeten, därvid behörig hänsyn givetvis jämväl
borde tagas till angelägenhetsgraden av olika företag. Då kommissionen, i avvaktan
på att medel för ändamålet gjordes tillgängliga, ansågs vara oförhindrad
att disponera reservationsanslaget till reservarbeten m. in. även för
tillgodoseende av berörda syfte, syntes särskilt färdigställandeanslag icke vara
av behovet påkallat.

I två likalydande motioner 1:338 och 11:486 till 1938 års riksdag framhölls
önskvärdheten ur trafiksynpunkt av att arbetslöshetskommissionens
vägarbeten snarast möjligt färdigställdes. Riksdagen (skrivelse nr 405) erinrade
i anledning härav om att riksdagens revisorer år 1937 jämväl beaktat
ifrågavarande spörsmål samt att av departementschefens nämnda uttalande
framginge, att möjligheter förefunnes för ett snabbare slutförande avvägarbetena,
än som skulle kunna ske med hänvisade reservarbetare. I anslutning
till vad departementschefen sålunda anfört och det motionsvis framförda
yrkandet ansåg riksdagen, att slutförandet borde bedrivas med all den
skyndsamhet, som ur trafiksynpunkt befunnes nödvändig. I den mån omständigheterna
så påkallade, torde därvid jämväl anslaget till reservarbeten,
såvida icke hänvisad arbetskraft på grund av försämrat arbetslöshetsläge
stode till förfogande, böra anlitas för arbetenas slutförande enligt öppna
marknadens villkor.

Av ovanstående redogörelse framgår, åt! flera såsom beredskapsarbeten Revisorernas
påbörjade vägföretag måst nedläggas i ofullbordat skick, beroende på att uttalan(1esysselsättningsmöjligheterna
på den allmänna marknaden förbättrats. A
nämnda vägföretag hava betydande kostnader nedlagts, vilka ofta icke kommit
till avsedd nytta för vägtrafiken. Eu allvarlig olägenhet är, att dessa
ofullbordade arbeten delvis spolieras, särskilt genom tjällossning och vallenflöden
samt genom igenväxning, vilken i sin tur bland annat bidrager till
att sprida ogräs till omgivande marker. Härtill kommer alt de ofullbordade
arbetena, där de beröra trafikerade vägar eller andra trafikleder, kunna utgöra
farliga trafikbinder. Självfallet måste även återupptagandet av ett dy -

84 -

Statens

byggnads lånebyrå.

likt vägarbete, som under längre tid befunnit sig i ofullbordat skick, medföra
extra kostnader till stora belopp. Det framstår därför såsom en angelägenhet
av vikt, att för tillvaratagande av de värden, som redan nedlagts, dessa
väganläggningar i största möjliga utsträckning färdigställas. Sedan staten
numera övertagit det allmänna vägväsendet på landet, borde det vara lättare
att organisera vägbyggandet på sådant sätt, att såväl behovet av vägar
som arbetstillfällen för arbetslösa tillgodoses.

Vid bedömande av frågan i vilken ordning i förhållande till andra vägföretag
dessa ofullbordade vägföretag skola färdigställas, bör enligt revisorernas
mening hänsyn tagas icke blott till deras angelägenhet ur enbart trafiksynpunkt
utan även och kanske främst till storleken av redan nedlagda
kostnader å företaget. Av särskild vikt är, att de företag, å vilka endast eu
ringa kostnad återstår, snarast möjligt färdigställas. 1 den mån färdigställandet
av nedlagda företag enligt dessa bedömningsgrunder prövas angelägnare
än påbörjandet av nya vägarbeten, böra färdigställningsarbetena injämkas i
flerårsplanerna.

§ 17.

1 proposition nr 211 till 1933 års riksdag upptogs i anslutning till vissa
anslagsäskanden till arbeten för motverkande av arbetslösheten även frågan
om främjande av bostadsbyggandet i riket. Enligt förslag av särskilda bostadsproduktionssakkunniga
skulle tilläggslån av statsmedel beviljas för bostadsbyggande
i städer och stadsliknande samhällen. För handhavande å
statens vägnar av verksamhetens administration skulle inrättas ett provisoriskt
organ, statens byggnadslånebyrå, till vars prövning låneansökningarna
skulle överlämnas. Byggnadslånebyrån förutsattes ha fyllt sin uppgift, när
hela lånestocken börjat löpa som amorteringslån, vid vilken lidpunkt den
löpande verksamheten borde helt överflyttas till statskontoret, som skulle
handha medelsförvaltningen. Departementschefen tillstyrkte i huvudsak de
sakkunnigas förslag.

Sedan frågan varit föremål för behandling och beslut av riksdagen, utfärdades
den 16 september 1933 kungörelse angående lån till främjande av
bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen samt den 24 november
1933 instruktion för statens byggnadslånebyrå. Denna har sedermera ändrats,
bland annat år 1935 i anslutning till ny kungörelse angående tertiärlån
samt kungörelse om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder
åt mindre bemedlade, barnrika familjer, samt år 1939 i samband
med kungörelse om statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Den 4 december
1942 utfärdades ny, ännu gällande instruktion för byrån.

I proposition nr 251 till 1941 års riksdag framlades etl vittomfattande
program innefattande delvis helt nya lånebestämmelser i syfte att verksamt
bekämpa de av byggnadskrisen framkallade svårigheterna på arbets- och
bostadsmarknaden. Förslagen, som i allt väsentligt byggde på 1940 års byggnadskostnadssakkunnigas
betänkande i ämnet, antogos av riksdagen, som

— 85 —

för budgetåret 1941/42 under fonden för låneunderstöd ställde ett anslag av
60 000 000 kronor till förfogande för utlämnande av tertiärlån. Åtgärderna,
som förutsatte att fastighetskostnaderna skulle återföras till den före krigsutbrottet
gällande nivån, syftade till eu bostadsbyggnadsverksamhet motsvarande
omkring hälften av 1939 års volym.

De nya bestämmelserna rörande tertiärlåneverksamheten sammanfördes i
kungörelsen den 28 juni 1941 angående tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.
Enligt kungörelsen kunde statslån beviljas för främjande av sådana
med hänsyn till läget på bostadsmarknaden önskvärda byggnadsföretag,
som hade till ändamål uppförande eller ombyggnad av byggnader, avsedda
att innehålla huvudsakligen mindre, men rymliga bostadslägenheter
(flerfamiljshus) eller alt utgöra egnahem (enfamiljshus). Lånen beviljades av
statens byggnadslånebyrå. 1942 utökades de bostadsfrämjande åtgärderna
genom dels ändrade grunder för tertiärlåneverksamheten, dels utlämnande
av tilläggslån för stödjande av viss bostadsbyggnadsverksamhet. I anslutning
härtill erhöll statens byggnadslånebyrå ökade arbetsuppgifter.

De lån och bidrag, som för närvarande beviljas av byggnadslånebyrån, äro:

1) tertiär- med därtill hörande tilläggslån;

2) bostadsanskaffningslån med därtill hörande tilläggslån samt familjebidrag.

Vidare har byggnadslånebyrån att mottaga och bereda ansökningar om
statsbidrag till anordnade av pensionärshem. Sistnämnda art av ärenden avgöras
av Ivungl. Maj:t i socialdepartementet. Byrån har därjämte att årligen
uppgöra förslag till byggnadskvoter för de flesta större orter samt för vissa
mindre orter med särskilt livlig bostadsbyggnadsverksamhet. 1 samband med
den byggnadsreglering, som tillämpas sedan augusti 1943, utgör byggnadslånebyrån
även beredande organ i byggnads tills tåndsärenden i vad avser bostadsbyggnader
för såväl byggnadsberedningen som statens arbetsmarknadskommission.
Byrån utövar slutligen viss rådgivnings- och upplysningsverksamhet.

Byggnadslånebyrån förfogar icke över några lokala organ. Låneverksamhet
må förekomma endast i kommun — dit räknas även municipalsamhälle och
köping, som ej utgör egen kommun — vilken åtagit sig att kostnadsfritt förmedla
lån. Såsom förmedlingsorgan fungerar drätselkammare respektive
kommunal- eller municipalnämnd.

Tertiär- och tilläggslåneverksamhelen regleras i eu kungörelse den 2!) juni
1946 (nr 551). Enligt densamma beviljas lån av byggnadslånebyrån. Ansökan
om lån skall ingivas till förmedlingsorganet, som har alt skyndsamt insända
ansökan till byggnadslånebyrån med yttrande. Byrån har att meddela
preliminärt beslut, huruvida lån beviljas, och i så fall till vilket belopp samt
på vilka villkor och under vilka förutsättningar lån må komma att utgå. Sedan
byggnadsföretaget fullbordats, har den åt vilken lån preliminärt beviljats
all senast å dag, som byggnadslånebyrån bestämmer, till förmedlings -

— 86

organet ingiva till byggnadslånebyrån ställd framställning om slutligt beslut
i låneärendet. Ansökan insändes med yttrande till byggnadslånebyrån. Sedan
denna efter verkställd granskning av byggnadsföretaget ur olika synpunkter
fattat slutligt beslut i ärendet, bär låntagaren att till förmedlingsorganet
ingiva till byggnadslånebyrån ställd framställning om utfående av
beviljat lån. Efter granskning av handlingarna har byrån att hos statskontoret
anmäla att lån må utbetalas.

Bostadsanskaffningslån med därtill hörande tilläggslån samt familjebidrag
har till ändamål att åt mindre bemedlade, barnrika familjer bereda billiga
bostäder i dels hyreshus, dels egnahem. Verksamheten regleras av kungörelsen
den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel för beredande
av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, kungörelsen
den 27 maj 1938 (nr 247) om lån och bidrag av statsmedel för beredande
av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer samt
kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 572) om tilläggslån för beredande av bostäder
åt mindre bemedlade, barnrika familjer. Ansökningsförfarandet är i
stort sett detsamma som i fråga om tertiärlån.

För att den byggande i tillräckligt god tid skall kunna erhålla viss trygghet
för att byggnadsritningarnas beskaffenhet eller valet av konstruktioner
och material ej kommer att utgöra hinder för beviljande av lån, har byggnadslånebyrån
berett möjlighet för den byggande att beträffande såväl tertiärlån
som bostadsanskaffningslån erhålla förhandsgranskning av de ritningar
och den tekniska beskrivning, som skola biläggas låneansökan. Om
lån skall sökas hos byrån, kan förhandsgranskning även erhållas i samband
med ansökan om byggnadstillstånd.

Gällande bestämmelser angående bidrag till anordnande av pensionsärshem
återfinnas i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462). Statsbidrag beviljas
av Kungl. Maj:t och äro avsedda för anordnande av billiga hyresbostäder
åt mindre bemedlade åldringar och invalider. Bidrag kan beviljas allenast
kommun, kommunalförbund eller s. k. allmännyttigt bostadsföretag.
Ansökan om statsbidrag ställes till Kungl. Maj:t men ingives till byggnadslånebyrån,
som har att bereda ärendet och därefter med eget yttrande översända
detsamma till socialdepartementet.

Enligt 1942 års instruktion är arbetet inom byggnadslånebyrån fördelat på
tre avdelningar, nämligen sociala avdelningen, tertiärlåneavdelningen och
kansliavdelningen.

A sociala avdelningen handläggas ärenden angående bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer samt ärenden rörande pensionärshemmen
enligt bestämmelserna i ovannämnda kungörelser. Denna verksamhet
fick redan från början eu betydande omfattning. Under tiden 1 juli 1935
—30 juni 1945 ha bostadsanskaffningslån beviljats med sammanlagt ca 188
miljoner kronor, tilläggslån med tillhopa ca 22 miljoner kronor. Verksamheten
har under samma tid avsett ett totalt lägenhetsantal av ca 20 000.

Bidragsgivningen för anordnande av pensionärshem, som påbörjades under
budgetåret 1939/40, har därefter fått en alltmera ökande omfattning.

— 87 —

Denna ökning hänför sig särskilt till tiden från och med hudgetåret 1942/43,
då reviderade bidragsbestämmelser trädde i kraft.

Antalet ansökningar om b o s t a ds a ns k af f n i ngslån för egnahem uppgick år
1943 till 1967, 1944 till 2 795 samt 1945 till 3 850. Motsvarande antal för
hyreshus uppgick för respektive år till 69, 58 och 58. Antalet ansökningar
om förhandsgranskning utgjorde 685 år 1943, 1 080 år 1944 samt 992 år
1945, medan antalet ansökningar om statsbidrag för uppförande av pensionärshem
uppgick till 89, 91 och 109 för respekiive år.

Tertiärlåneavdelningens verksamhet regleras genom bestämmelserna i
ovannämnda kungörelse den 29 juni 1946 (nr 551) om tertiärlån och tillläggslån
för vissa bostadsbyggnadsföretag. Medel till tertiärlån har under
1937/38—1944/45 anvisats med ca 357 miljoner kronor, medan beträffande
tilläggslånen under tiden 1942/43—1944/45 anvisats ca 93 miljoner kronor.

Till belysande av den alltmer ökade omfattning, denna tertiärlaneverksamhet
fått, må nämnas, att antalet ansökningar om tertiärlån avseende preliminärt
beslut uppgick för en- och tvåfamiljshus år 1943 till 2 321, 1944
till 3 714 och år 1945 till 6 536. För flerfamiljshus utgjorde motsvarande
antal 1 694, 1 823 och 1 927. Antalet ansökningar om slutligt beslut uppgick
för en- och tvåfamiljshus till 1 088 år 1943, 1 782 år 1944 och 2 119 år 1945
samt för flerfamiljshus till respektive 589, 1 116 och 1 229. Antalet ansökningar
om förhandsgranskning utgjorde 1 804 år 1943, 4 490 år 1944 samt
6 529 år 1945. Till och med oktober 1946 hade under året inkommit 5 379.

Av en inom byggnadslånebyrån gjord sammanställning angående antalet
till byråns tertiärlåneavdelning inkomna ärenden, som icke expedierats den
1 april 1946, samt deras fördelning efter ankomsttid framgår, att i genomsnitt
3,0 procent av de under oktober 1945 inkomna ärendena ännu kvarlågo.
Motsvarande uppgifter för under december 1945, januari, februari och
mars 1946 inkomna ärenden uppgingo i genomsnitt till respektive 7,8, 14,1,
26.4 och 82,1 procent.

Den genomsnittliga behandlingstiden av ansökningar, ej kombinerade med
byggnadstillstånd, om förhandsgranskning för tertiärlån utgjorde för ärenden,
inkomna i oktober 1945, avseende enfamiljshus 10 dagar, tvåfamiljshus
16 och flerfamiljshus 15 dagar. I kombination med byggnadstillstånd uppgick
tiden till respektive 18, 17 och 21 dagar. I oktober 1946 uppgick motsvarande
tid för ansökan, ej kombinerad med byggnadstillstånd, bil 14 dagar
för enfamiljshus, 18 för tvåfamiljshus och 17 för flerfamiljshus samt för
ansökan, kombinerad med byggnadstillstånd, till respekiive 17, 22 och 17
(lagar. I april 1946 var motsvarande lid respektive 38, 41 och 40 dagar.

A den egentliga kansliavdelningen handläggas framställningar till Kungl.
Mai:l. remissutlåtanden i allmänhet, organisationsfrågor, personalärenden
in. in. Till kansliavdelningen höra emellertid även arkitektavdelningen, tekniska
avdelningen, utredningsavdelningen och ombudsmannaexpeditionen.

Arkitektavdelningen handlägger ärenden rörande granskning av ritningar
i inkommande ansökningar om lån och bidrag i olika former samt om bygg

— 88 —

nadstillstånd. Avdelningen arbetar för bättre planlösningar för bostadslägenheter
samt utövar rådgivningsverksamhet härutinnan.

Tekniska avdelningen har att tekniskt granska byggnadsprojekt för bostadshus,
till vilka statliga lån sökas. Den tekniska granskningen av byggnadsprojekten,
som omfattar de ritningar och den tekniska beskrivning, som
biläggas låneansökningarna, syftar till att bringa ned byggnadskostnaderna
genom fortlöpande övervakning av att byggnadsmaterialen väl tillvaratages
och utnyttjas på sådant sätt, att byggnaderna erhålla hög teknisk standard
och varaktig funktionsduglighet. Ä avdelningen fullgöres även den förhandsgranskning
för bostadsanskaffningslån och lertiärlån, vilken byrån enligt
vad ovan närmare utvecklats bar att fullgöra.

De allmänna principerna för den tekniska granskningen grunda sig på
ett antal utredningar, som verkställts av tekniska avdelningen och närmast
föranletts av den vid olika tidpunkter aktuella materialsituationen.

Tekniska avdelningen handhar vidare kontrollen över att byggnadsarbetena
utföras i enlighet med de fordringar i fråga om rationella konstruktioner
och arbetsmetoder, som uppställts som villkor för statligt lån.

Till följd av att den övervägande delen av bostadsproduktionen i landets
tätorter finansieras med lån eller bidrag från byggnadslånebyrån har det
befunnits lämpligt, att byrån i samband med sin granskning av de ifrågasatta
byggnadsföretagens angelägenhet samt materialåtgången för desamma
beredes tillfälle granska till byggnadsberedningen respektive statens arbetsmarknadskommission
inkommande ansökningar om byggnadstillstånd för
bostadshus över en viss minimistorlek. Samtliga härmed sammanhängande
arbetsuppgifter ha anförtrotts tekniska avdelningen.

Samtliga ärenden rörande byggnadstillstånd för bostadshus i de s. k. kvotorterna
granskas av avdelningen beträffande materialåtgången och konstruktionernas
utformning, oberoende av huruvida statligt lån skall sökas eller
ej. Ärenden, som avse landets övriga orter, granskas endast i de fall .statligt
lån skall sökas. Sedan granskning skett föredragas ärendena inför statens
arbetsmarknadskommission eller byggnadsberedningen.

Antalet ansökningar om byggnadstillstånd uppgick år 1943 till 1 031, 1944
till 5 197 samt 1945 till 8 637. Under år 1946 hade t. o. m. oktober inkommit
9 188. Enligt en inom byggnadslånebyrån gjord sammanställning, avseende
den procentuella fördelningen av ansökningar om byggnadstillstånd
på olika kategorier våren 1946, avsågo 75 procent av sökandena att även
söka lån. 25 procent av hela antalet ansökningar om byggnadstillstånd voro
kombinerade med förhandsgranskning för tertiärlån.

I fråga om sättet för ingivande av ansökan om byggnadstillstånd må vidare
i detta sammanhang anföras följande. Sedan 1 oktober 1944 gäller
den ordningen, att ansökningar, avseende arbeten i städer och köpingar, där
statens byggnadslånebyrå har förmedlingsorgan, skola ingivas till förmedlingsorganet,
vare sig statligt lån skall sökas hos byrån eller ej. Ansökningar,
avseende bostadsbyggnadsarbeten av annan art, skola — vare sig statligt

— 89 —

lån skall sökas eller ej — i likhet med ansökningar för andra arbeten än
bostadsbyggnadsarbeten ingivas till vederbörande länsarbetsnämnd.

Länsarbetsnämnden avger yttrande över ansökan och vidarebefordrar denna
till statens arbetsmarknadskommission.

Prövningen av ansökningar om byggnadstillstånd är uppdelad mellan
Ivungl. Maj:t och arbetsmarknadskommissionen på så sätt, att Kungl. Maj:t
förbehållit sig avgörandet av ärenden rörande dels arbeten å statens byggnader
och anläggningar, dels arbeten, för vilkas utförande ansökan hos
Kungl. Maj:t om bidrag eller lån gjorts eller äro avsedda att finansieras med
lån, som kommun med Kungl. Maj:ts tillstånd upplager eller för vilket kommun
med sådant tillstånd ingår borgen. Övriga ärenden angående byggnadstillstånd
har kommissionen befogenhet att själv avgöra. Om kommissionen
emellertid finner beslut i ärende inom denna grupp böra med hänsyn till
arbetets omfattning eller andra särskilda omständigheter meddelas av Kungl.
Maj: t, äger kommissionen underställa ärendet Kungl. Maj ds prövning. Underställning
sker regelmässigt i sådant fall, i vilka byggnadskostnaderna beräknas
till 500 000 kronor eller däröver. Även i övrigt använder kommissionen
emellertid i stor utsträckning underställningsförfarandet. Kommissionens
egna beslut i ärenden om byggnadstillstånd kunna besvärsvägen
bringas under Kungl. Maj ds prövning.

Inom utredningsavdelningen handläggas vidare statistiska ärenden och
verkställas särskilda utredningar. Avdelningen uppgör bland annat årligen
förslag till byggnadskvoter för de flesta större orter samt för vissa mindre
orter med särskilt livlig bostadsbyggnadsverksamhet. Dessa kvoter, som fastställas
av Kungl. Majd, angiva huru stor del av byggnadsprogrammets totala
antal bostadslägenheter, som kan tilldelas varje ort, och beräknas med ledning
av uppgifter om inflyttning, hushållsbildning m. in. Kvoterna utgöra
riktpunkter för de tillståndsgivande myndigheternas meddelande av byggnadstillstånd
för bostadsbyggnadsarbete å respektive ort.

Till de regelbundet återkommande undersökningar, som verkställas inom
avdelningen, kunna även räknas de i samråd med byråns föl-medlingsorgan
företagna inventeringarna av tillgången på tomtmark. Avdelningen har även
till behandling upptagit frågan om utvecklingen av det framtida bostadsbehovet,
närmast förutsättningarna för utvecklingen av befolkning samt hushålls-
och bostadsbestånd. Undersökningarna hava omfattat dels framskrivningar
av befolkningen dels bedömningar av det framtida behovet av olika
lägenhet sly per.

Den av statens byggnadslånebyrå bedrivna verksamheten har under de
gångna krigsåren nått eu betydande utveckling. Detta gäller i första hand
den statliga låne- och bidragsverksamheten, som under denna tid blivit av
dominerande betydelse för realiserande av det program, statsmakterna uppdragit
för bostadsproduktionen. Sammanställningar rörande den under budgetåret
1945/40 bedrivna statliga stödverksamheten avseende tertiärlån och
bostadsanskaffningslån jämle i förekommande fall lilläggslån samt bidrag

Revisorerna

uttalande.

90 —

[ill anordnande av pensionärshem utvisa, att densamma omfattat omkring
90 procent av den totala bostadsproduktionen i tätorterna. Under samma
budgetår inkommo till byrån ansökningar om preliminära tertiär- och tillläggslån
till ett antal av ca 10 800, avseende ett belopp å sammanlagt ca
277 miljoner kronor, samt om bostadsanskaffningslån till ett antal av ca
4 400 och till ett belopp av ca 77 miljoner kronor. Nya viktiga arbetsuppgifter
ha vidare tilldelats byggnadslånebyrån i samband med den byggnadsreglering,
som tillämpats sedan slutet av år 1943. Sålunda har byrån dels att
årligen upprätta och till Kungl. Maj:t avgiva förslag till byggnadskvoter för
vissa orter i riket, dels att såsom beredningsinstans till statens arbetsmarknadskommission
och i vissa fall Kungl. Maj:t handlägga ärenden rörande
byggnadstillstånd för bostadsbyggnader.

Den hastiga tillväxt av byggnadslånebyråns verksamhet, vilken inträtt särskilt
efter byråns omorganisation år 1942, har givetvis medfört svårigheter
alt snabbt handlägga och avgöra förekommande ärenden. Av den ovan lämnade
redogörelsen ävensom av de uppgifter i övrigt, vilka revisorerna tagit del
av. framgår emellertid att byrån i allmänhet lyckats väl bemästra dessa
svårigheter. Någon mera avsevärd fördröjning av byråns handläggning av
dessa ärenden har sålunda i allmänhet icke kunnat förmärkas. Endast i
vissa undantagsfall har en viss eftersläpning iakttagits, vilken emellertid ofta
berott på omständigheter, över vilka byrån icke kunnat råda, t. ex. att vederbörande
kommunala förmedlingsorgan dröjt med anbefalld komplettering
av handlingar eller ärendenas säsongmässiga anhopning under året. Sådana
ansökningar om förhandsgranskning för tertiärlån, vilka kombinerats med
ansökan om byggnadstillstånd, synas dock i vissa fall ha blivit föremål för
en relativt lång handläggning, innan beslut meddelats. Den genomsnittliga behandlingstiden
för dylika ärenden, vilka inkommo till byrån nnder april 1946,
var sålunda för enfamiljshus 38 dagar, tvåfamiljshus 41 dagar samt flerfamiljshus
40 dagar. En omständighet, som i hög grad torde ha bidragit till
rådande förhållanden beträffande handläggningen av dessa ärenden, synes
vara byggnadslånebyråns otillfredsställande lokalutrustning, vilken förhindrat
ett rationellt utnyttjande av personalen. Enligt uppgift från byrån skulle en
förkortning av behandlingstiden för dessa ärenden till hälften vara möjlig,
därest lokalförhållandena kunde på ett tillfredsställande sätt ordnas.

Som ovan utvecklats har byggnadslånebyrån att såsom beredningsinslans
till arbetsmarknadskommissionen handlägga ärenden rörande vissa byggnadstillstånd
för bostadsbyggnader, varvid byrån särskilt har att beakta dels
angelägenheten av byggnadsföretaget, dels ock frågor rörande materialåtgång,
konstruktioner m. m. Yttrande över ansökan ur arbetsmarknadssynpunkt
avgives av vederbörande länsarbetsnämnd. Fråga har i detta sammanhang
uppkommit, huruvida icke viss förenkling i avseende å handläggningen
av dylika ärenden skulle kunna genomföras, därigenom att tillståndsgivningen
i vad avser vissa enklare ärenden beträffande bostadsbyggnader anförtroddes
länsarbetsnämnderna. Härigenom skulle behandlingstiden för ansökningar
om byggnadstillstånd av nu ifrågavarade slag kunna i viss mån

— 91 —

förkortas samtidigt som förfaringssättet i övrigt skulle kunna förenklas.
Vidare skulle en viss arbetslättnad för såväl byggnadslånebyrån som arbetsmarknadskommissionen
vara att vinna. Enligt uppgift från byggnadslånebyrån
ba även möjligheterna att genom rationalisering av arbetet inom
byrån nedbringa tiden för handläggningen av tillståndsärendena varit föremål
för övervägande inom byrån, men ännu icke föranlett positiva åtgärder.

Det är givetvis önskvärt att handläggningen av de ärenden, varom här
är fråga, icke onödigt fördröjes. Revisorerna hava därför velat ytterligare understryka
de synpunkter byggnadslånebyrån på sätt ovan antytts vid skilda
tillfällen berört samt framhålla önskvärdheten av att byrån i samråd med
arbetsmarknadskommissionen upptar ovannämnda spörsmål om förenkling
av tillståndsgivningen och handläggningen i övrigt till närmare övervägande.

§ 18.

Allmänna arvsfonden tillskapades i samband med antagandet av lagen
den 8 juni 1928 om arv, vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1929. Sedan
gammalt hade för den svenska staten förelegat arvsrätt till sådan kvarlåtenskap,
till vilken någon arvinge på grund av lag eller testamente ej funnits.
Dessa s. k. danaarv redovisades å en särskild inkomsttitel på riksstatens
inkomstsida och togos i likhet med övriga statsinkomster i anspråk för löpande
statsutgifter. Genom den nya lagstiftningen begränsades arvsrätten
på så sätt, att kusiner och avlägsnare skyldemän uteslötos från arvsrätt. I
anslutning härtill föreskrevs i 5 kap. 1 § nämnda lag, att arv, till vilken
ingen arvinge funnes, skulle tillfalla »en fond, benämnd allmänna arvsfonden».

Gällande bestämmelser om allmänna arvsfonden återfinnas — förutom i
o kap. lagen den 8 juni 1928 om arv — i lagen samma dag om allmänna
arvsfonden samt i kungörelsen den 8 september 1939 med vissa föreskrifter
om utbekommande av understöd ur allmänna arvsfonden.

Enligt dessa bestämmelser skall den egendom, som i arv tillfaller fonden,
så ock egendom, som må tillfalla fonden genom gåva eller testamente, utan
sammanblandning med andra medel förvaltas av statskontoret såsom en
särskild fond för främjande av barns och ungdoms vård och uppfostran. Av
medel, som under ett räkenskapsår influtit, skall vid årets utgång en tredjedel
läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkastning från och med
nästföljande år vara tillgänglig för utdelning Tillgängliga medel må dock,
såvitt omständigheterna därtill föranleda, läggas till fonden.

Uppgiften att bevaka allmänna arvsfondens rätt till arv bar ålagts kammaradvokatfiskalsämbetet.
Testamente, som upprättats till förmån för annan
än fonden, skall därför underställas nämnda ämbete för godkännande. Föreligger
enligt ämbetets mening anledning till klander mot sådant testamente,
skall frågan därom hänskjutas till Konungens prövning.

A andra sidan kan arv, som tillfallit fonden, där så med hänsyn till om -

Allmänna

arvsfonden.

— 92 —

ständighetema anses billigt, av Konungen med riksdagens samtycke helt eller
delvis avstås till arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren
nära.

Understöd ur fonden utdelas av Konungen. Beträffande själva ansökningsförfarandet
har föreskrivits, att den som vill komma i åtnjutande av understöd
ur de medel, vilka vid ett räkenskapsårs utgång finnas tillgängliga
för utdelning, har att senast den 31 mars samma år till socialdepartementet
ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökan, innehållande upplysningar om de
förhållanden, å vilka framställningen grundas, och åtföljd av de handingar,
som till stöd därför kunna åberopas.

Vad beträffar villkoren för erhållande av understöd finnes — utöver den
allmänna bestämmelsen om fondens ändamål, nämligen främjande av barns
och ungdoms vård och fostran — allenast föreskrivet, att understöd ej må utlämnas
för åtgärd, vars bekostande åligger stat eller kommun. De principer,
som tillämpats vid utdelande av understöd ur arvsfonden, hava sålunda utformats
genom praxis.

Efterföljande sammanställning utvisar den utveckling, fonden alltsedan
sin tillkomst undergått:

	Inkomster	Utgifter	Behållning vid budget-årets slut
Budgetår	Arvsmedel	Intresse o. övriga ink.	Understöd	Övriga utgifter
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	I\r.
1928/29 ................	2 573	6			2 580
1929/30 ................	147 491	2 274	—	15 031	137 314
1932/33 ................	974 335	76 971	458 950	55 064	2 069 063 j
1935/36 ................	1 560 941	120 007	392 956	29 566	4 117 633 !
1938/39 ................	1 354 019	167 731	1 074 007	139 315	4 503 631
1941/42 ................	1 300 918	174 993	838 976	77 236	6 068 695
1944/45 ................	1 803 213	254 516	1 088 448	30 215	8 341 135
1945/46 ................	1 324 673	1 202 195	1 344 945	124 413	8 480 038

Till belysande av innebörden av de ovan återgivna bestämmelserna rörande
fondens användning må framhållas följande.

I det förslag till lag om allmänna arvsfonden, som år 1925 avgavs av lagberedningen
i samband med dess förslag till lag om arv, föreslogs, att fonden
skulle användas för »understöd av åtgärder till främjande av samhällets
barnavård» samt att för utdelning tillgängliga medel i första hand skulle tilldelas
kommuner eller landsting, som ville för barns vård och uppfostran
inrätta anstalter, vilkas bekostande icke enligt lag ålåge kommunen eller
landstinget. Därest ansökan från kommun eller landsting ej förelåge eller
sådan ansökan prövades icke kunna bifallas, skulle tillgängliga medel kunna
tilldelas förening eller stiftelse, vilkens verksamhet finge anses vara till gagn
för samhällets barnavård. I sin motivering till de sålunda föreslagna bestämmelserna,
vilka anknöto till lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård,
erinrade lagberedningen om att nämnda lag i 5 kap. innehölle bestämmelser
om anstalter för barnens vård och uppfostran och att dessa

— 93 —

anstalter utgjordes av barnhem ocli skyddshem. Lagberedningen framhöll
vidare, hurusom upprättandet av de senare anstalterna, vilka avsåge beredande
av uppfostran åt vanartade barn, gjorts obligatoriskt för varje landstingsområde
samt för varje stad, som ej deltoge i landsting, medan i fråga
om barnhemmen — vilka utgjordes av dels för stadigvarande vård och uppfostran
av barn avsedda anstalter, som icke vore att hänföra till skyddshem
eller allmän uppfostringsanstalt, och dels s. k. upptagningshem, d. v. s. anstalter
för tillfällig vård och observation av barn eller för vård av späda barn
och deras mödrar — icke föreskrivits någon motsvarande skyldighet utan
överlämnats åt kommunerna och landstingen att i samarbete med den enskilda
offervilligheten förfara allteftersom förhållandena krävde. Med hänsyn härtill
och då enligt ett vid ifrågavarande tidpunkt på Ivungl. Maj:ts prövning beroende
förslag till omorganisation av allmänna barnhusets verksamhet barnhuset
skulle äga stödja upprättandet av barnhem huvudsakligen genom bidrag
till driftkostnaderna, borde enligt lagberedningens mening härtill komma
bidrag från arvsfonden till anläggningar av sådana hem. Härigenom skulle
eu avsevärd ekonomisk hjälp kunna bringas kommunerna i deras strävanden
för den samhälleliga barnavården.

Vid den sedermera av lagrådet företagna granskningen av lagberedningens
ifrågavarande förslag framställdes icke någon anmärkning mot detsamma,
såvitt avsåg reglerna för arvsfondens användning.

I de yttranden, som härefter avgåvos över förslaget av direktionen för
allmänna barnhuset och av statens inspektör för fattigvård och barnavård,
gjordes gällande, att fondens ändamål enligt förslaget vore alltför begränsat.
Bestämmelserna om arvsmedlens användning borde enligt den senares mening
erhålla en formulering, som möjliggjorde, alt medel kunde erhållas till alla
sådana åtgärder till barns och ungdoms välfärd, som avsåges i 2 § 2 mom. av
lagen om samhällets barnavård och som sålunda ej enligt lag ålåge kommuner
eller landsting. Härigenom skulle understöd kunna lämnas ej allenast
åt barnhem och anstalter till stöd för hemuppfostran — till vilka finge räknas
barnkrubbor, barnträdgårdar, arbetsstugor, barnavärn etc. — utan även exempelvis
till barnavårdscentralen, anordningar för undervisning i barnavård
samt andra åtgärder, som kunde befinnas ändamålsenliga.

1 samband med anmälan i statsrådet av lagrådets yttrande anförde vederbörande
departementschef bland annat:

Allmänna arvsfondens uppgift skulle vara alt främja sådana allmännyttiga
ändamål, som regelmässigt tillgodosåges icke genom anslag av allmänna medel
utan på den privata offervillighetens väg. Lagberedningen hade föreslagit,
att fondens egendom skulle användas för understöd av åtgärder till främjande
av samhällets barnavård. I detta avseende hade departementschefen icke
kunnat hel! ansluta sig till beredningens uppfattning. I det förslag departementschefen
nu framlade hade därför ändamålet för fonden angivits på ett i
viss mån avvikande siitt.

Efter eu redogörelse för innehållet i de av direktionen för allmänna barnhuset
och av statens inspektör för fattigvård och barnavård avgivna yttrandena
anförde departementschefen vidare:

— 94 —

Av dessa uttalanden, vilka gjorts efter det lagrådets yttrande avgivits, framginge,
att behovet av att inrätta nya barnhem och upptagningshem för ändamål,
som avsåges i lagen om samhällets barnavård, vore vida mindre än man
tidigare haft anledning antaga. Vid sådant förhållande syntes det vara val
grundat att giva bestämmelsen om användandet av arvsfondens medel en mera
vidsträckt avfattning än den föreslagna. På sätt statens inspektör för fattigvård
och barnavård yttrat, borde understöd ur fonden lämpligen kunnat utgå
till alla sådana åtgärder till barns och ungdoms välfärd, som avsåges i lagen
om samhällets barnavård. Vidare syntes — särskilt om det skulle visa sig att
avsevärda belopp komme att inflyta till fonden — hinder icke böra möta
mot användande av fondens medel till sådana åtgärder för befrämjande av
barns och ungdoms fostran, som icke fölle inom den sociala barnavården,
exempelvis till utdelande av .studiebidrag. I enlighet med vad sålunda anförts,
hade i lagtexten fondens ändamål angivits vara att främja barns och ungdoms
vård och fostran. Därjämte hade föreslagits, att understöd ej finge lämnas för
åtgärd, vars bekostande enligt lag ålåge stat och kommun, vari (iå inbegrepes
jämväl landsting.

Det för riksdagen framlagda lagförslaget (prop. 1928: 17) hade i vad angår
fondens ändamål samma lydelse som den nu gällande lagen.

I detta sammanhang må erinras om en vid 1931 års riksdag väckt motion,
vari hemställdes, att riksdagen ville besluta, att allmänna arvsfondens medel
finge användas till främjande av barns och ungdoms vård och fostran även
genom understöd åt barnrika familjer. I anledning av denna motion, vilken
icke föranledde till någon riksdagens åtgärd, uttalade första lagutskottet i sitt
av riksdagen godkända utlåtande, att, då lagens ord »främjande av barns och
ungdoms vård och fostran» icke uteslöte att dylik hjälp lämnades jämväl
inom hemmet, redan med gällande bestämmelser möjlighet funnes att med
hänsyn till fondens ställning i skälig mån tillgodose det i motionen angivna
syftet.

Vidare väcktes vid 1939 års riksdag eu motion, vari yrkades, att riksdagen
ville hos Kungi. Maj:t hemställa, att fondens medel måtte i större utsträckning
än dittills användas dels som direkt stöd åt bamrika familjer, dels som
stipendier för studier och yrkesutbildning. Motionen föranledde icke någon
riksdagens åtgärd.

I detta sammanhang må lämnas eu närmare redogörelse för vissa av de
principer, vilka vunnit tillämpning vid utdelande av understöd ur allmänna
arvsfonden.

Härvid är till eu början att märka, att fondens medel i första hand förbehållits
ändamål och institutioner, som syfta till att mera direkt främja
barns och ungdoms vård och fostran. Däremot hava understöd ej plägat beviljas
i fall, då det primära syftet varit att lämna hjälp exempelvis åt barnens
mödrar (förlossningsavdelning vid sjukstuga), samt i regel ej heller eljest,
då ett understöd blott indirekt skulle komma barn eller ungdom till godo.

Ett utmärkande drag för arvsfondens understödsverksamhet har ända från
början varit, att driftbidragsformen av principiella skäl undvikits; i några få
fall hava dock på grund av särskilda förhållanden driftbidrag utgått. Dessa

— 95 —

fall få emellertid betraktas som undantag från eu allmän regel, vars upprätthållande
framför allt motiverats av olämpligheten att arvsfonden skulle binda
sig för årligen återkommande bidrag till visst eller vissa ändamål. Tidigare
hava understöd ofta lämnats till reparationsarbeten, även om de ej stått i
samband med utförda om- eller tillbyggnader. Emellertid har det ur flera
synpunkter — särskilt svårigheterna alt bedöma nyttan och nödvändigheten
av ifrågasatta reparationer samt omöjligheten att öva kontroll över fastigheternas
skötsel — visat sig icke vara lämpligt och ändamålsenligt, att arvsfonden
bidrager till kostnaderna för reparationer, som i många fall hava
karaktären av rena underhållsarbeten.

Frågan, i vilken utsträckning bidrag för visst ändamål kan erhållas ur arvsfonden,
kan givetvis ej på förhand besvaras. Emellertid må nämnas, att de
understöd till anordnande eller ombyggnad av sommarkolonier, som beviljats,
i regel utgått med omkring två tredjedelar av hela kostnaden, dock att i
vissa fall jämkningar vidtagits såväl uppåt som nedåt, beroende på om sökanden
saknat respektive haft möjligheter att på annat sätt anskaffa resterande
belopp. Emellertid har i en del fall även förekommit, att smärre understöd
beviljats för täckande av hela kostnaden, exempelvis för anskaffande
av inventarier eller dylikt. Principiellt torde del likväl kunna sägas, att understöd
ur arvsfonden i allmänhet ej kunnat påräknats, med mindre viss del
av kostnaderna täckts av medel, som sökanden själv anskaffat från annat
håll.

Under årens lopp hava understöd ur fonden i främsta rummet tilldelats
olika slag av barnhem, anstalter till stöd för hemuppfostran, d. v. s. barnavårdscentraler,
barnkrubbor och barnträdgårdar samt sommarkolonier för
barn. I den mån medel funnits tillgängliga för utdelning, hava understöd tilldelats
jämväl föreningar, stiftelser och institutioner av inbördes olika slag,
vilkas verksamhet varit till gagn för barn och ungdom. Bland understöd till
institutioner av sistnämnda slag märkas bidrag till sådana ändamål som exempelvis
anordnande av hem för springpojkar samt för annan såväl manlig
som kvinnlig ungdom i uppväxtåldern, inrättande av skolhem för läroverksungdom,
uppförande av sportstugor för scoutsammanslutningar och andra
ungdomsorganisationer, anordnande av konvalescenthem för medellösa barn,
inrättande av barnavårdsavdelningar i anslutning till husmodersskolor, anordnande
av demonstrationskurser i barnavård in. in.

I fråga om beviljande ur fonden av understöd till enskilda möta rent
allmänt sett jämförelsevis stora svårigheter såväl med avseende å kontroll
iiver användningen av beviljade understöd som med hänsyn till vanskligheten
alt bland ett stort antal sökande utvälja de mest förtjänta. Delvis till följd
härav har arvsfonden kommit atl inrikta sin understödjande verksamhet i
denna del på att bistå den ungdom, som icke på annat sätt kunnat erhålla
hjälp till studier eller yrkesutbildning.

Fördelningen av de ur allmänna arvsfonden intill utgången av budgetåret
1945/40 utdelade medlen på de olika ändamål, som tillgodosetts genom understöd,
framgår av nedanstående sammanställning. I tablån hava de olika

ändamål, för vilka understöd utgått, uppdelats i två huvudgrupper, nämligen
understöd till institutioner och understöd till enskilda. Huvudparten av de
utdelade medlen hava som synes tillfallit den förstnämnda gruppen.

Budgetår	Understöd til	institutioner	Understöd till enskilda	Summa
Barnhem	Anstalter till stöd för hem-uppfostran	Barn- kolonier	Diverse institu- tioner	Barnrika familjer	Studier och yrkes-utbild-ning
1930/31 ........	69 600	2 000	12 000	8 685		92 285
1931/32 ........	153 817	61 000	38 200	56 650	2 445	312 112
1932/33 ........	294 450	45 400	119 030	85 680	10 750	555 310
1933/34 ........	243 240	133 300	44 347	41 440	19 015	481 342 i
1934/35 ........	204 390	139 700	99 300	600	23 750	467 740
1935/36 ........	277 126	142 040	81 620	400	69 895	571 081
1936/37 ........	240 993	464 840	109 855	3 315	100 105	919 108
1937/38 ........	434 164	243 400	118 335	7 200	112 010	915 109
1938/39 ........	270 303	114 539	614 925	97 900	3 000	94 045	1 194 712
1939/40 ........	273 210	105 500	428 769	84 145	500	98 700	990 824
1940/41 ........	199 732	84 250	187 192	119 200	—	114 150	704 524
1941/42 ........	240 579	109 000	341662	94 500	—	120 940	906 681
1942/43 ........	487 711	37 000	263 122	117 614	8 500	123 700	1 037 647
1943/44 ........	222 465	92 500	358 802	253 560	11 000	126 000	1 064 327
1944/45 ........	246 953	229 435	506 491	115 800	5 050	142 300	1 246 029
1945/46 ........	60 054	394 960	686 219	320 843	23 000	120 100	1 605 176

Sedan allmänna arvsfondens tillkomst hava stat och kommuner kommit
att utsträcka sin stödjande verksamhet till ett flertal nya områden, vilka tidigare
fallit inom ramen för arvsfondens verksamhet. I sådant hänseende
må exempel erinras om statens och kommunernas förpliktelser enligt lagen
den 18 juni 1937 om barnbidrag och lagen den 11 juni 1943 om förskottering
av underhållsbidrag till barn. Vidare har staten på sätt framgår av kungörelsen
den 22 juni 1945 (nr 507 och 508) åtagit sig att lämna bidrag såväl
till uppförande eller inrättade av barnhem som till driften av desamma. Till
driften av barnkolonier liksom till driften av anstalter för halvöppen barnavård
utgår numera statsbidrag. Särskilda anslag hava även anvisats till fria
resor för barn. Vidare må nämnas att staten alltsedan år 1937 lämnat bidrag
till vissa kostnader enligt barnavårdslagen in. m. Slutligen är att märka att
staten genom kungörelse den 22 juni 1945 (nr 489) åtagit sig lämna bidrag
till psykisk barna- och ungdomsvård liksom enligt kungörelse den 28 juni
1946 (nr 552) till stipendier för bedrivande av studier vid allmänna läroverk
m. fl. läroanstalter.

I detta sammanhang må vidare erinras om den i anslutning till allmänna
arvsfonden bildade allmänna arvsfondens livräntefond. Avsikten med denna
fond har varit att bereda ekonomiskt stöd åt nödlidande släktingar till avliden,
vars kvarlåtenskap uppburits av allmänna arvsfonden. Genom särskilda
Kungl. Maj ds beslut hava vid skilda tillfällen ytterligare medel överförts
till fonden. Fondens behållning uppgick vid utgången av budgetåret 1945/46
till 476 972 kronor.

— 97 —

Till följd av det rikliga tillflödet av arvsmedel till allmänna arvsfonden
har fonden kunnat bedriva en understödsverksamhet av betydande omfattning.
Sedan fondens tillkomst hava influtit arvsmedel med tillhopa närmare
20 miljoner kronor. Under samma tid hava från fonden utlämnats understöd
till olika ändamål med sammanlagt omkring 12 miljoner kronor. Fondens
behållning uppgick vid utgången av budgetåret 1945/46 till 8 480 000
kronor.

Såsom ovan framhållits, har med avseende å arvsfondens användning föreskrivits,
att understöd ej får utgå för åtgärd, vars bekostande åligger stat
och kommun. Vid bestämmelsens tillkomst åsyftades i första hand, att understöd
skulle kunna lämnas till alla sådana åtgärder till barns och ungdoms
välfärd, som antingen avsåges i barnavårdslagen, såsom barnhem, anstalter
till stöd för barnuppfostran — till vilka finge räknas barnkrubbor,
barnträdgårdar, arbetsstugor — barnavårdscentraler in. in., eller ock fölle
utom den sociala barnavården, exempelvis utdelande av studiebidrag.

Utvecklingen har emellertid medfört, att det allmänna i alltmera ökad omfattning
kommit att påtaga sig kostnaderna för nya uppgifter på barnavårdens
och ungdomsvårdens områden. Sålunda hava bland annat anvisats särskilda
riksstatsanslag till inrättande och drift av barnhem samt stipendier
för bedrivande av studier vid vissa läroanstalter.

Syftet med tillskapandet av allmänna arvsfonden har, såsom nämnts, varit
att bidraga till främjandet av barns och ungdoms vård och fostran. Samtidigt
med alt fondmedlen ökats har emellertid till följd av den ovan antydda
utvecklingen fondens verksamhetsområde kommit att till väsentliga delar
beskäras. En dylik utveckling måste givetvis för arvsfondens del framstå
såsom mindre lycklig. Med hänsyn härtill bör enligt revisorernas mening tagas
under övervägande, huruvida icke fondens verksamhet bör utsträckas
till att omfatta nya uppgifter på hithörande område.

§ 19.

I förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades, att fattigvårdssamhälle,
som på grund av 1 § lämnat fattigvård åt någon, som hade
hemortsrätt inom annat samhälle, vore berättigat att av detta samhälle erhålla
ersättning för fattigvården ävensom för begravningskostnad, om sådan
erfordrats.

1 sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag om
fattigvården föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén, alt från bestämmelsen
om ersättningsplikt för hemortskommun skulle undantagas kostnader
för följande ändamål, nämligen

dels fattigvård, som bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll
eller annat, som avsåge att sätta dem i tillfälle alt begagna skolundervisningen,
läkarhjälp eller medicin, som lämnats annorledes än i förening med
vård å sjukvårdsanstalt, varför ersättning skulle utgå, förlossningshjälp eller
begravningskostnad,

7—468979. Hcv. berättelse ang. statsverket är 1946. I.

Revisorernas

uttalande.

Kommunernas
ersättningsskyldighet
i visst
fall enligt
fattigvårdslagen
och
barnavårdslagen.

— 98 —

dels ock fattigvård av annat slag än här nämnts, som icke omfattat längre
tid än 30 dagar.

Såsom motivering till detta förslag anförde kommittén bland annat följande: Genom

att införa ett stadgande, enligt vilket kostnaden för understöd av
nu angivna slag undantages från ersättning, skulle tydligen ett stort antal
tvisteämnen mellan kommunerna röjas ur vägen, och stadgandet skulle alltså
komma att få en väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna
mellan kommunerna. Även om utvägar ej saknas att med
andra medel minska antalet av tvister, torde dock intet medel vara så effektivt
som att låta vistelsekommunen själv vidkännas dylika tillfälliga kostnader.
Kommittén har ej kunnat göra undersökning om de utgifter, som förorsakats
av de ovan angivna under stödsfallen; en sådan skulle stött på alltför
stora svårigheter. Men det torde såsom visst kunna antagas, alt vårdkostnadens
belopp varit jämförelsevis ringa i varje särskilt fall. Någon större förskjutning
av fattigvårdstungan torde alltså ej behöva befaras genom ett
dylikt stadgande. I den mån en förskjutning kommer att äga rum, faller den
ökade bördan på städer och köpingar, i vilka det relativt största antalet av
understödstagare från annan kommun befinner sig. Mot en förskjutning i
denna riktning synas emellertid ej några större betänkligheter böra möta,
då i förhållande till den ekonomiska bärkraften stadskommunernas utgifter
för fattigvården i allmänhet äro väsentligt lägre än landskommunernas. Med
eu begränsning till ovan angivna fall torde man ej behöva befara, att vistelsekommunen
skall undandraga sig att lämna erforderlig hjälp eller att söka
skjuta detta åliggande över på annan kommun. Medel till motverkande av
försök i sådan riktning finnas för övrigt i fattigvårdssökandens besvärsrätt
samt i myndigheternas rätt och skyldighet att vid behov ingripa. Fördelen
av att genom ett sådant stadgande kunna väsentligt inskränka fattigvårdstvisternas
antal torde därför här få vara avgörande.

Samtidigt föreslog kommittén, att ifrågavarande slag av fattigvård icke
skulle föranleda hinder för förvärv av hemortsrätt, och anförde såsom motivering
för detta förslag följande:

Det ligger enligt kommitténs uppfattning nära till hands att låta frågorna
om fattigvårds ersättande och om dess inverkan på hemortsrättsförvärv behandlas
enligt samma regler. Ett dylikt samband har också i dansk och norsk
fattigvårdslagstiftning gjort sig gällande, till följd varav inverkan i hemortsrättsavseende
där ej tillagts fattigvård, som icke ersättes av hemortskommunen.
Då dylik tillfällig fattigvård icke ersättes, blir det ej genom hemortskommunens
eget medgivande eller genom rättegång vid dess meddelande utrett,
att fattigvården verkligen utgått och ännu mindre att den varit obligatorisk.
Den omständigheten, att en person kommer i behov av dylik tillfällig
fattigvård, kan ej heller sägas med nödvändighet utvisa en sådan brist i försörjningsförmågan
hos honom, att han ej bör kunna förändra hemortsrätt.
Kommittén har på grund härav ansett lämpligt att låta fattigvård, varom här
är fråga, vara utan inverkan på hemortsrättsförvärv, vadan sådan inverkan
enligt förslaget tillagts endast obligatorisk fattigvård av mera stadigvarande
beskaffenhet.

Vid framläggande av proposition i ämnet (nr 135) till 1918 års lagtima
riksdag anförde föredragande departementschefen, att den av kommittén

— 99 —

omfattade principen, att fattigvård av mera tillfällig beskaffenhet icke borde
medföra rätt till ersättning från hemortskommunen, vore i stort sett riktig
och borde läggas till grund för lagstiftning. I fråga om den utsträckning, i
vilken denna princip borde komma till tillämpning, ansåge emellertid departementschefen,
att förslaget att fattigvård, som lämnats under högst 30 dagar,
icke skulle ersättas lämpligen icke borde genomföras. Förslaget förordades
därför i den begränsade omfattning, nu gällande lag innehåller.

Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställde riksdagen icke någon
erinran.

Enligt nu gällande bestämmelser, vilka inrymmas i 50 § 2 mom. lagen den
14 juni 1918 om fattigvården i paragrafens lydelse enligt lag den 11 juni
1926, må en vislelsekommun icke erhålla ersättning från hemortsrättskommunen
för fattigvård, som bestått i bekostande på skolbarn av kläder, underhåll
eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller begravningshjälp.

Även om hjälp av ovannämnda slag föranletts av behov enligt 1 § fattigvårdslagen
är densamma undantagen från ersättningsskyldighet kommunerna
emellan, och fattigvård av detta slag utgör ej heller hinder för förvärv av
hemortsrätt.

Enligt 62 § bamavårdslagen skola i fråga om ersättning av hemortskommun
för utgift för omhändertaget barn de bestämmelser, vilka äro meddelade
i fattigvårdslagen, äga motsvarande tillämpning.

Frågan om ändring av ovan berörda bestämmelser angående kommunernas
inbördes ersättningsskyldighet i vad avser av vistelsekommun lämna fattigvård
har vid flera tillfällen upptagits till behandling. Sålunda väcktes vid
1928 års riksdag motion om sådan ändring av fattigvårdslagen, att i 50 § 2
mom. samma lag omförmäld fattigvård — med undantag av fattigvård som
bestått i begravningshjälp — jämväl skulle ersättas av hemortskommunen.

Vid ärendets behandling i riksdagen beslöt första kammaren på andra lagutskottets
hemställan avslå motionen, varemot andra kammaren fattade beslut
i enlighet med en vid utskottets utlåtande fogad reservation med yrkande
om utredning rörande lämpligheten av påyrkade ändringar av fattigvårdslagen.
Enär besluten ej kunde sammanjämkas, ansågs frågan vid 1928 års
riksdag vara förfallen. Även vid 1929 och 1930 års riksdagar väcktes motioner
i samma ämne utan att desamma föranledde någon riksdagens åtgärd.
Riksdagens ställningstagande i frågan föranleddes bland annat av att pågående
utredning rörande det interkommunala skatteutjämningsproblemet ännu
icke blivit slutförd.

Syftet med här ifrågavarande bestämmelser har, såsom framgår av vad Revisorernas
ovan anförts, varit att i möjligaste mån undanröja tvisteämnen mellan kom- uttalan(icmunema
och på så sätt bidraga till minskande av antalet fattigvårdsprocesscr.
Förhoppningarna hiirulinnan hava emellertid icke infriats. Erfarenhe -

— 100 —

Fattigvårdsoch
barnavårdskonsulenternas

verksamhet.

terna under den tid, dessa stadganden varit i tillämpning, giva tvärtom vid
handen, att desamma i stor utsträckning bidragit till uppkomsten av dylika
processer. Anledningen härtill torde enligt revisorernas mening vara, att föreskrifterna
i fråga äro ägnade att medföra en orättvis fördelning av kostnaderna
för ifrågavarande vård kommunerna emellan. Från dessas sida hava
också tendenser förmärkts att på olika sätt kringgå bestämmelserna. Det är
sålunda icke ovanligt, att exempelvis en vistelsekommun — i avsikt att på
en omväg bereda sig ersättning av hemortskommunen för fattigvårdskostnad,
som avses i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen — i stället för att direkt likvidera
en dylik utgift — tillhandahåller vederbörande hjälpsökande ett kontant belopp
att av denna användas efter gottfinnande, för vilken sistnämnda kostnad
ersättning kan avkrävas hemortskommunen med stöd av 50 § 1 mom.
samma lag. Uppenbart torde vara att härigenom skapas irritationsmoment,
som ofta icke kunna avvecklas annorledes än genom process kommunerna
emellan.

Även för den enskilda hjälpsökanden kunna bestämmelserna vara till
nackdel. Det torde sålunda ligga i sakens natur, att en vistelsekommun i möjligaste
män söker begränsa tilldelningen av understöd, för vilka ersättning
icke kan erhållas av hemortskommunen; stundom torde även kunna inträffa,
att vistelsekommunen helt underlåter att lämna sådant understöd.

Då syftet med nu ifrågavarande stadganden sålunda till stor del föi-felats,
torde det enligt revisorernas mening böra tagas under övervägande, huruvida
icke en ändring av nu berörda bestämmelser kan befinnas påkallad.

§ 20.

Alltsedan det borgerliga samhället övertagit ansvaret för de fattigas vård
och försörjning, har den närmaste statliga uppsikten över denna verksamhet
åvilat länsstyrelserna. Denna inspektionsverksamhet, vilken första gången föreskrevs
i 1847 års fattigvårdsförordning, utövades ursprungligen genom de
länsstyrelsen underställda kronofogdarna och länsmännen. I samband med
tillkomsten av 1018 års fattigvårdslag kom den lokala statliga inspektionen
ävensom den statliga upplysnings- och rådgivningsverksamheten för de kommunala
socialvårdsmyndigheterna att anförtros särskilda tjänstemän, konsulenter,
vilka underställdes dels länsstyrelserna dels ock den centrala fattigvårds-
och bamavårdsinspektionen. År 1926 utvidgades denna till att omfatta
även barnavården.

Antalet fattigvårdskonsulenter utgjorde ursprungligen åtta. Från och med
ingången av år 1920 utökades antalet till nio. På grund av den stora arbetsbörda,
som åvilade konsulenterna, utökades antalet distrikt från och med
den 1 oktober 1945 till tretton. Beträffande Gotlands län omhänderhas de på
fattigvårds- och barnavårdskonsulent ankommande åliggandena och befogenheterna
av assistenten hos statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Enligt gällande personalförteckning äro konsulenterna extra ordinarie
tjänstemän i lönegrad Eo 23. Konsulent, åt vilken icke kan beredas arbets -

— 101 —

rum med telefon i av staten upplåten lokal, äger åtnjuta expensersättning
med 500 kronor för år. Konsulent äger vidare erhålla ersättning för kostnader,
som han styrker sig hava haft för anlitande av biträde vid fullgörande
av honom i tjänsten åvilande skriv- och expeditionsarbete, konsulenten i åttonde
(från och med den 1 oktober 1945 tolfte) distriktet med högst 1 800
kronor för år samt envar av konsulenterna i övriga distrikt med högst 625
kronor för år.

Genom beslut den 31 maj 1946 har Kungl. Maj:t för varje distrikt fastställt
de belopp, vilka må utgå till reseersättningar under budgetåret 1946/47 och
som icke må utan Kungl. Maj:ts medgivande överskridas. Dessa belopp variera
frånsett Gotlands län mellan lägst 2 600 kronor (i åttonde och nionde
distrikten) och högst 3 400 kronor (i tredje distriktet). I fråga om kostnader,
som konsulent visat sig hava haft för interurbana telefonsamtal, gäller att
dessa ersättas utan begränsning från annan ort än bostadsorten, medan kostnader
för dylika samtal från bostadsorten ersättas högst intill vissa fastställda
belopp, vilka för budgetåret 1946/47 variera mellan lägst 200 kronor och
högst 250 kronor.

För att giva konsulentverksamheten en behövlig förstärkning i fråga om
barnavården anknötos de hos länens bamavårdsförbund anställda barnavårdsombuden
från och med den 1 juli 1942 provisoriskt till den statliga inspektionen.
Barnavårdsombudens främsta uppgift var att tillhandagå kommunerna
vid placering av omhändertagna barn i fosterhem, en uppgift, som
föll inom ramen för allmänna barnhusets verksamhet. Ombuden avlönades
med allmänna barnhusets medel. Sedermera hava ombudens verksamhet fastare
anknutits till den statliga organisationen i och med att under år 1945
vid länsstyrelserna inrättats särskilda befattningar såsom barnavårdsassistenter
i lönegrad Ko 17, vilka i stort sett övertagit ombudens arbetsuppgifter.

Konsulenternas tjänsteåligganden framgå av Kungl. Maj:ts instruktion den
8 maj 1925, nr 134, för dessa befattningshavare. Enligt denna har konsulent
att tillhandagå länsstyrelserna inom distriktet i allt vad som rör länsstyrelsernas
befattning med fattigvård, barnavård och ungdomsskydd i distriktets
kommuner. Därvid åligger det särskilt konsulenten alt utöva uppsikt över
kommunernas fattigvård, barnavård och ungdomsskydd.

Konsulent skall vidare på socialstyrelsens vägnar och under styrelsens ledning
utöva tillsyn över tillämpningen, i vad på barnavårdsnämnden ankommer,
av förordningen om mödrahjälp. Å länsstyrelsens vägnar har han att
övervaka att de förpliktelser, vilka enligt lagen om barn utom äktenskap och
med stöd därav utfärdade föreskrifter åligga barnavårdsnämnderna, behörigen
fullgöras. Konsulent har även att avgiva yttranden i de frågor rörande
fattigvård, barnavård, ungdomsskydd och mödrahjälp, vilka av länsstyrelserna,
socialstyrelsen eller statens inspektör för fattigvård och barnavård
till honom hänskjutas, ävensom att verkställa granskning av barnavårdsnämndernas
ansökningar om statsbidrag til! vissa för skyddsuppfostran omhändertagna
barn.

Det sagda gäller på konsulent ankommande uppsikt och tillsyn. Härutöver

102 —

åligger det konsulent att lämna fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna
upplysningar och råd i allt vad som rör kommunernas fattigvård och
barnavård. Vidare har han att med upplysningar och råd tillhandagå såväl
barnavårdsnämnderna beträffande de förpliktelser, som åligga dem enligt
lagen om barn utom äktenskap, förordningen om mödrahjälp och lagen om
förskottering av underhållsbidrag till barn, som ock nykterhetsnämnderna i
fråga om deras åligganden enligt lagen om behandling av alkoholister.

Än vidare skall konsulenten på begäran tillhandagå föreningar och enskilda,
vilka inom distriktet utöva frivilligt understöds- eller barnavårdsarbete,
med upplysningar och råd.

Genom resor i distriktet skall konsulenten göra sig underrättad om förhållandena
på det område, som är föremål för hans verksamhet. Ledningen
av denna reseverksamhet tillkommer socialstyrelsen, som på förslag av konsulenten
för varje halvårsperiod fastställer resplan, upptagande de kommuner,
som under denna tid skola besökas. Han äger under resa fritt och
obehindrat tillträde till bland annat samtliga inom distriktet befintliga fattigvårds-
och barnavårdsanstalter och andra för fattigvårds- eller bamavårdsändamål
upplåtna lokaler. I vissa angivna hänseenden har han övervakningsskyldighet
beträffande förhållandena i dessa anstalter och skall i
övrigt ägna all uppmärksamhet åt anstalternas beskaffenhet och föreslå de
åtgärder, som kunna erfordras, för att anstalterna må bliva ändamålsenliga.
Då fråga är om upprättande av ny anstalt eller ombyggnad av förutvarande,
skall konsulenten granska uppgjorda planer och föreslå de ändringar i dem,
som synas honom nödiga, för att anstalten skall fylla avsett ändamål. Bland
konsulentens uppgifter i övrigt må nämnas, att han bör i samråd med länsstyrelserna
och socialstyrelsen verka för att kommunerna, då sådant synes
ändamålsenligt, träffa överenskommelser om upprättande av gemensamma
fattigvårds- och barnavårdsanstalter samt andra gemensamma anordningar
för fattigvården och barnavården.

I fråga om de arbetsuppgifter, som åligga de ovan nämnda barnavårdsassistenterna,
gäller enligt i kungörelsen den 19 oktober 1945 (nr 679) med
närmare bestämmelser angående barnavårdsassistenterna vid länsstyrelserna,
att assistenterna närmast under länsstyrelserna skola handhava den tillsyn
över bamavårdsanstaltema och fosterbarnsvården, som enligt gällande
författningar ankommer å länsstyrelsen. Härutinnan hava assistenterna sålunda
övertagit de förutvarande bamavårdsombudens främsta arbetsuppgifter.
Vidare hava assistenterna att lämna viss medverkan vid intagning av
barn i barnhem, att taga viss befattning med förmedling och undersökning
av fosterhem, att tillhandagå myndigheter och enskilda med råd och upplysningar
i barnavårdsfrågor, särskilt rörande barnavårdsanstalter och foster -bamsvård, samt att i mån av tillfälle därtill biträda länsstyrelsen vid handläggningen
jämväl av andra ärenden rörande barnavård än nu sagts.

I fråga om nu nämnda uppgifter åligger det assistent särskilt att genom
inspektioner och på annat sätt hålla sig noggrant underrättad om förhållandena
vid bamavårdsanstaltema i länet samt att genom resa och på annat

— 103 —

sätt hålla sig noggrant underrättad om förhållandena på fosterbamsvårdens
område, varvid uppmärksamhet särskilt skall ägnas fosterbamsinspektörernas
verksamhet.

Bamavårdsassistent skall fortlöpande samverka med fattigvårds- och barnavårdskonsulenten
i distriktet samt vid behov samarbeta med övriga institutioner
på barnavårdens område.

Socialstyrelsen äger att hos länstyrelsen påkalla biträde av bamavårdsassistenten
för utförande av särskild inspektion eller annan angelägenhet på
barnavårdens område.

Av det ovan anförda framgår att fattigvårds- och bamavårdskonsulenterna
utöva sin verksamhet dels genom expeditionsarbete, dels ock genom upplysningsverksamhet
och personliga inspektionsresor i orterna.

För att belysa expeditionsarbetets omfattning och utveckling hava revisorerna
uppgjort följande sammanställning utvisande dels antalet under åt
1945 diarieförda ärenden, vari även redovisas antalet från föregående år balanserade
ärenden, dels antalet under samma år utgående skrivelser.

Distrikt	Under året diarieförda ärenden (jämte från föreg. år balanserade)	Därav från	Utgående skrivelser	Besökta kommuner (enligt resplan)
statliga myndig- heter	Övriga
1. distriktet ............	902	453	449	1095	47
2. o ............	882	526	356	835	69
3. » ............	620	351	269	814	70
4. o ............	831	587	244	751	104
5.» » ............	160	85	75	141	35
6. » ............	882	385	497	1145	44
7. » ............	755	438	317	930	66
8.‘ » ............	82	49	33	52	23
9.‘ » ............	90	64	26	126	18
10. > ............	638	345	293	679	105
11.‘ » ............	115	94	21	78	8
12. * ............	746	467	279	884	64
13. » ............	808	609	199	888	37
Summa	7 511	4 453	3 058	8418

Till jämförelse må nämnas att antalet under åren 1940—1944 inom samtliga
konsulentdistrikt diarieförda ärenden utgjorde 5 774, 6 345, 6 789, 6 391
resp. 7 241, varjämte antalet under samma år från konsulenterna utgående
skrivelser var 6 460, 7 330, 7 383, 7 019 resp. 8 409.

Vid bedömande av omfattningen av konsulenternas expeditionsarbete bör
uppmärksammas, att en avsevärd del av detta fullgöres per telefon eller vid
personliga besök hos konsulenten och sålunda icke kommer till synes i diariema.
En viktig och ofta tidskrävande del av arbetet består sålunda exempelvis
i att behandla klagomål från enskilda hjälpsökande, vilka direkt vänt
sig till konsulenten, eller i konferenser med representanter för olika organisationer
på fattigvårdens och barnavårdens område.

1 fr. o. m. ‘/»o 1945.

— 104: —

Tyngdpunkten i konsulenternas verksamhet har varit avsedd att ligga i
deras personliga besök i kommunerna. 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté
uttalade härvid det önskemålet, att kommun borde besökas av konsulent
minst vartannat år. Av intresse är att utröna hur lång tid som för närvarande
förflyter mellan två på varandra följande konsulentbesök i en och
samma kommun. En beräkning, som av socialstyrelsen gjorts på grundval
av antalet under åren 1941—43 besökta kommuner har visat att i genomsnitt
3,5 ar förflutit mellan två dylika besök. För de olika distrikten utgjorde
för samma tid motsvarande siffra:

Distrikt nr 123456789
Antal år..... 3.5 4.0 2.7 5.4 4.0 4.4 2.5 3.1 1.5

En motsvarande beräkning för 1945 års besök ger vid handen att detta
år varje kommun besöktes med ett mellanrum av i genomsnitt ca 3 år 2
månader.

För att utröna hur besöksfrekvensen ställer sig för kommuner belägna
inom samma län, har följande sammanställning upprättats, utvisande antalet
under år 1945 besökta kommuner, fördelade efter den tid, som förflutit
sedan senaste konsulentbesök i kommunen.

			Antal	kommuner, besökta med tidsintervall	av
L	ä n	-0-5	-1	-1-5	-2	-2-5	-3	-3-5	-4	-4*5	-5	-5-5	-6	Över
		år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	år	6 år
Stockholms	län...........					1	2	2	2	2	3		i	1
Uppsala	» ...........	—	—	—	—	—	2	7	4	2	_	_		1
Södermani.	» ..........	i	i	i	2	3	8	4	11	4	1	2	i
Östergötl.	» ...........	—	3	—	2	—	4	—	6	1	11	1	i	5
Jönköpings	» ...........	—	—	—	3	11	29	3	_	2	_	1
Kronobergs	» ...........	i	—	—	—	—	14	12	_	_	_		_
Kalmar	» ...........	—	1	—	2	—	4	_	6	_	10	_	_
Gotlands	» ...........	—	—	—	—	1	9	5	2	_		_	_
Blekinge	» ...........	i	—	i	2	1	6	1	2	_	_	_	2	1
Kristianstads	» ...........	—	—	—	2	7	21	10	3	13	1	2	1
Malmöhus	» ...........	—	—	—	—	—	_	_	_			1	4	9
Hallands	» ...........	—	—	—	—	—	34	3	_	_	_
Göteborgs o.	Bohus län.....	—	1	—	—	3	4	9	5	2	1	_	__
Älvsborgs	län...........	—	—	2	1	—	—	1	7	11	6	14	3	1
Skaraborgs	» ...........	—	—	—	—	—	—	—	23	18	29	5		25
Värmlands	» ...........	—	—	—	_	_	8	12	6	_	1		2
Örebro	» ...	—	—	3	2	2	7			__		_		1
Västmanlands	» ...........	—	—	—	3	9	5	4	_	_	1	_
Kopparbergs	» ...........	—	—	—	6	12	1	—	_	_		_	_
Gävleborgs	» ...........	—	—	—	1	7	6	4	1	_	1	1	_
Västernorrlands län........	—	—	—	—	—	9	7	2	3	_
Jämtlands	län...........	—	—	—	2	4	8	8	2		_	_	_	__
Västerbottens	» ...........	—	1	8	9	3	1	1
Norrbottens	» ...........	—	4	5	3	1	1	—	—	—	—	—	—	—

Av de fall, där tidsintervallen i ovanstående sammanställning överstiger
sex år, redovisas ett flertal kommuner, där en avsevärd tid förflutit mellan
två på varandra följande konsulentbesök.

— 105 —

Sålunda hade en kommun i Östergötlands län icke besökts på ca 10 år
samt två andra kommuner icke på ca 8 år. I Blekinge län hade ca 9 år förflutit
mellan två besök i en och samma kommun, medan i Örebro län redovisas
ett fall på ca 11,5 år. Även i Skaraborgs län förekomma tidsintervaller
för ett flertal besök på intill 9 å 11 år samt i Malmöhus län på ca 7,5 år.

Från skilda håll ha tid efter annan — under hänvisning till den stora arbetsbalansen
för konsulenterna — framställningar gjorts i fråga om en förstärkning
av konsulentorganisationen.

Sålunda har socialstyrelsen upprepade gånger och senast i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 28 augusti 1944 hemställt om åtgärder i syfte att minska
konsulenternas arbetsbörda. Sistnämnda framställning ledde till att antalet
distrikt från och med den 1 oktober 1945 utökades till tretton.

Även socialvårdskommittén har i sitt betänkande om barnavårdsanstalter
och fosterbamsvård uttalat, att någon tvekan enligt kommitténs mening icke
förelåge om att antalet konsulenter vore för ringa. Kommittén framhöll, att
redan de arbetsuppgifter, som nu tillkomme konsulenterna och som år för
år ökat utan motsvarande lindring i andra avseenden, hotade att växa konsulenterna
över huvudet. Därest den utvidgade inspektions- och kontrollverksamhet,
omfattande icke blott barnhem utan även ett stort antal anstalter
för halvöppen barnavård och barnkolonier, vilken kommittén funne oundgängligen
nödvändig, väsentligen skulle vara beroende av konsulenternas
medverkan, så måste detta ske på bekostnad av deras åligganden i övrigt,
försåvitt ej en kraftig utvidgning av konsulentorganisationen komme till
stånd. Trots kommitténs planer på inrättande av nya tillsynsbefattningar hos
länsstyrelserna sade sig kommittén icke kunna underlåta att starkt betona
angelägenheten av eu snar ökning av konsulenternas antal. Den rådande ordningen
vore enligt kommitténs mening varken försvarlig ur socialvårdens synpunkt
eller rimlig med hänsyn till konsulenterna själva, varjämte den i realiteten
innebure, att samhället ställde stora anspråk på konsulenternas verksamhet
utan att samtidigt skapa de nödvändiga förutsättningarna härför.

Även ungdomsvårdskommittcn framhöll i sitt betänkande angående psykisk
barna- och ungdomsvård, att genomförandet av organisationen av den
psykiska bama- och ungdomsvården komme att påskynda bland annat lösningen
av den aktuella frågan om en ökning av antalet fattigvårds- och barnavårdskonsulenter.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att en mycket betungande arbets- Revisorernas
börda kommit att åvila fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. Från skil- uttalandeda
håll har även detta förhållande tid efter annan påtalats.

Uppenbart är att ju mer omfattande och mångförgrenad vår socialvård
blivit, desto mer maktpåliggande hava även konsulenternas arbetsuppgifter
framstått. Det oaktat befinner sig konsulentorganisationen efter att hava
fungerat i över 25 år relativt sett på samma ståndpunkt i fråga om utrustning
med konsulentbefattningar och expeditionella resurser som vid verk -

— 106 —

samhetens början. Sålunda må nämnas, att konsulenterna väsentligen äro
hänvisade till att själva utföra registrerings- och övrigt skrivarbete.

Enligt revisorernas mening bör stor vikt fästas vid den förtrogenhet med
ortsförhållandena, konsulenterna kunna förvärva. Endast genom de personliga
kontakter, som skapas genom besök i orterna, kan konsulenternas upplysningsverksamhet
få en riktigare och efter det aktuella behovet bättre anpassad
inriktning än genom skriftväxling. Konsulenternas personliga iakttagelser
torde även vara av avgörande betydelse för en verkligt effektiv tillsyn
över handhavandet av fattigvård, barnavård, mödrahjälp m. m. samt
över vårdförhållandena å ålderdomshem och barnhem, varigenom även missförhållanden
i tid kunna upptäckas, rättas eller förebyggas. I åtskilliga kommuner
har man ofta svårt att överblicka den omfattande lagstiftning, som
direkt eller indirekt berör fattigvårdsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas
verksamhet, varför konsulenternas tillsyn blir i allt högre grad påkallad.

Emellertid har konsulenternas reseverksamhet efter hand kommit att alltmer
inskränkas främst till följd av den ökade bundenheten vid expeditionsarbetet
men även genom exempelvis begränsning av reseanslagen. Såsom revisorerna
ovan påvisat, hava konsulenterna att i avsevärd utsträckning besvara
remisser och framställningar samt att avgiva utlåtanden i olika ärenden
till såväl statliga och kommunala myndigheter av skilda slag som enskilda
institutioner och privatpersoner. Härigenom har det vid konsulentorganisationens
tillkomst uttalade önskemålet, att kommunerna i riket borde besökas
av konsulent minst vartannat år, kommit att alltmer träda i bakgrunden.
Med nuvarande arbetsbelastning torde sålunda i genomsnitt 3 å 4 år
förflyta mellan två på varandra följande konsulentbesök inom en och samma
kommun. Såsom ovan påvisats, redovisas i ett icke obetydligt antal fall
än längre tidsintervaller. I ett fall har exempelvis förekommit, att kommun
icke besökts på 11 år. Den snäva begränsning i rätten att använda telefon,
som för närvarande tillämpas, framstår såsom ett ytterligare hinder i kontakten
med kommunerna.

De partiella reformer — främst tillsättande av länsstyrelsernas barnavårdsassistentbefattningar
och utökningen av antalet distrikt — som genomförts,
kunna icke sägas ha i nämnvärd mån löst frågan om konsulenternas
arbetsbelastning. Rådande förhållanden ha även fått en ökad aktualitet med
hänsyn till de viktiga reformer på socialvårdens område, som de senare
åren genomförts eller äro på väg att genomföras. Här må exempelvis nämnas,
att konsulenterna anförtrotts nya betydelsefulla arbetsuppgifter, vilka
sammanhänga med barnavårdsnämndernas befattning med ärenden i anledning
av den nya lagstiftningen om villkorlig dom, villkorlig frigivning och
åtalseftergift samt med utvidgningen av tillämpningsmöjligheterna i förebyggande
syfte av 22 § d) i bamavårdslagen. Även i avseende å den nya
lagstiftningen om den psykiska barna- och ungdomsvården ha konsulenterna
tilldelats viss befattning. Det är uppenbart att den praktiska utformningen
och framgången — i vad på de kommunala myndigheterna beror — vid
tillämpningen av dessa viktiga reformer äro till stor del beroende av den ef -

— 107 —

fektiva rådgivning, som konsulenterna kunna giva respektive kommunala
myndigheter i den aktuella situationen.

Mot bakgrunden av vad ovan anförts synes det revisorerna angeläget att
åtgärder vidtagas i syfte att avhjälpa nu rådande otillfredsställande förhållanden
med avseende å fattigvårds- och barnavårdskonsulentorganisationen.

§ 21.

Enligt beslut vid 1936 och 1937 års riksdagar genomfördes en omläggning
av skyddshemsväsendet inom riket, varvid staten övertog ansvaret för och
ledningen av detsamma. Landstingens och vissa städers befattning med
skyddshemsvården upphörde därmed. Omorganisationen åsyftade bland annat
en differentiering av klientelet med hänsyn till ålder, vanartsgrad och
psykisk beskaffenhet. I sistnämnda avseende skulle bland skyddshemmen
finnas särskilda hem eller avdelningar av hem för vård uteslutande av själsligt
abnorma elever. Dessa hem förutsattes skola hava i huvudsak samma
organisation som övriga skyddshem. I överensstämmelse härmed stadgades i
barnavårdslagen, att särskilda skyddshem eller avdelningar av skyddshem
skulle finnas för omhändertagna, vilka vore själsligt abnorma. Tillsyn över
verksamheten skulle utövas av skyddshemsinspektören under överinseende
av socialstyrelsen. Från och med den 1 juli 1946 benämnas skyddshemmen
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården. Enligt stadgan den 28 juni
1946 för dessa skolor, vilken stadga ersatt den tidigare skyddshemsstadgan,
utövas tillsynen över verksamheten vid skolorna under överinseende av socialstyrelsen
av chefen för dess skolbyrå (skolbyråchefen), vilken jämväl är
inspektör för nämnda skolor. Själva vården av elever i skolor för själsligt
abnorma är dessutom underkastad inspektion av inspektören för sinnessjukvården.

För vården av själsligt abnorma manliga skyddshemselever har staten upprättat
ett hem, Lövstahemmet, i Vagnhärads kommun i Södermanlands län.
För vården av själsligt abnorma flickor finnas de av Stockholms stadsmission
ägda hemmen vid Skarvik-Tallåsen, omkring 5 km från Lövstahemmet.

Beslut om Lövstahemmets inrättande fattades av 1938 års riksdag, och
hemmet togs i bruk år 1940.

Anstalten planerades till en början för 60 elever, fördelade med 25 å en
skolhemsavdelning och 35 å en yrkeshemsavdelning, med möjlighet till framtida
utbyggnad. I av 1936 års Hallutredning den 10 december 1937 avgivet
betänkande rörande vården av själsligt abnorma manliga skyddshemselever
samt av vanartade sinnesslöa gossar in. m., vilket betänkande låg till grund
för 1938 års proposition i ämnet (nr 198), anfördes beträffande ifrågavarande
anstalts organisation, bland annat, att det vore angeläget att möjligheter
skapades för en rationell medicinsk och pedagogisk differentiering av elevmaterialet.
I likhet med vad som vore fallet vid jämförbara anstalter borde
barnen i skolåldern avskiljas från de äldre eleverna och sammanföras i en

Lövsta hemmet.

— 108 —

såsom skolhem anordnad del av anstalten. Den för äldre elever avsedda anstaltsdelen
borde vara belägen på ett ur differentieringssynpunkt betryggande
avstånd från skolhemmet och organiseras såsom ett internat med lämpliga
arbetsterapeutiska anordningar. Anstaltens båda avdelningar — skolhemsoch
arbetshemsavdelningen — borde stå under gemensam ledning och anstalten
sålunda erhålla karaktären av ett kombinerat skol- och arbetsliem.
Under erinran om att 1937 års riksdag fattat beslut om upprättande vid
skyddshemmet för psykiskt abnorma flickor, Skarvik-Tallåsen, av en särskild
observations- eller nykomlingsavdelning, avsedd att utgöra den första
förläggningen för varje å hemmet nyintagen elev, intill dess ledningen hunnit
bilda sig en uppfattning om den för eleven lämpligaste behandlingen,
förordades inrättandet av eu motsvarande avdelning vid ifrågavarande anstalt.
Platsbehovet å observationsavdelningen, som syntes skola fylla en synnerligen
viktig uppgift vid den närmare psykiatriska undersökningen, beräknades
till 10 platser, i huvudsak avsedda för det äldre klientelet. Observationsavdelningen
avsåges jämväl för intagning av svårbehandlade elever från
skyddshemmen i övrigt för bedömande av elevernas själstillstånd och därav
föranlett vårdbehov. Det framhölls vidare, att åtskilliga elever, särskilt bland
det äldre klientelet, åtminstone tidvis syntes vara i behov av vård å sluten
avdelning. Med hänsyn härtill hade övervägts möjligheten alt inrätta en sluten
avdelning för vård av sådana elever (affektlabila, impulsiva, amoraliska,
sexuellt opålitliga samt elever med rymningstendenser in. in.). Med den begränsade
omfattning, som till en början anstalten avsågs böra givas, kunde
emellertid anordnandet av en sluten avdelning icke komma i fråga.

Platsantalet vid Lövstahemmet visade sig snart otillräckligt. Alltsedan november
1940 hade hemmet varit överbelagt, vilket medfört dels lång väntetid
för blivande elever, dels att utskrivning i vissa fall måste äga rum tidigare
än som varit önskvärt. Riksdagen beslöt därför år 1942, i överensstämmelse
med ett i propositionen nr 286 framlagt förslag, att skolhemmet skulle
utökas med en skolhemspaviljong med 7 vårdplatser samt arbetshemmet
med dels en sluten paviljong med 12 vårdplatser för de farligaste eleverna
och för dem, som av någon anledning en tid borde effektivt skiljas från de
övriga, dels ock en öppen paviljong med 8 vårdplatser, vilken sistnämnda
paviljong skulle vara avsedd att tjäna som bostad för de elever, som snart
skulle utskrivas.

Revisorerna hava avlagt besök å Lövstahemmet samt vid hemmen i Skarvik-Tallåsen.

Lövstahemmet är beläget å kronoegendomen Lövsta i Vagnhärads kommun
vid östra stranden av sjön Sillen, 2 km från landsvägen Trosa—Gnesta och
7 km från Vagnhärads järnvägsstation. Egendomen har en areal av cirka
200 hektar, varav omkring 53 hektar tomt och åker, omkring 2 hektar äng,
omkring 138 hektar skogsmark samt omkring 8 hektar impediment.

Å Lövstahemmet, vilket för närvarande disponerar 90 elevplatser, intagas
dels sådana elever, vilka på grund av sin psykiska abnormitet visat sig endast
i ringa mån mottagliga för den med uppfostringsarbetet å de vanliga

— 109

skyddshemmen avsedda verkan, dels sådana, som av samma anledning menligt
inverka å uppfostringsarbetet av andra elever å dessa hem, dels ock
själsligt abnorma skyddshemselever, vilka av andra orsaker kräva medicinskpsykiatrisk
behandling. Dessutom intagas å ifrågavarande anstalt minderåriga
vanartade, vilka omhändertagits för skyddsuppfostran, men som vid
den preliminära undersökning, vilken skall föregå definitivt intagande å
skyddshem, befinnas vara på grund av psykisk abnormitet i behov av vård
å psykopatanstalt.

De vid Lövstahemmet intagna eleverna äro i åldern 9—21 år. Detta skyddshemsklientels
speciella art har motiverat en i hög grad differentierad vård.
Ur förläggningssynpunkt äro eleverna sålunda fördelade på följande avdelningar,
varvid varje avdelning inrymts i en särskild byggnad:

en kroppssjuke- och observationsavdelning,
en sluten avdelning för svårhanterliga elever,
en större avdelning för medelklientelet,
en övergångsavdelning för lätthanterliga elever.

Eleverna vid skolhemsavdelningen äro förlagda i fem små paviljonger med
plats för 7 å 8 pojkar vardera. Varje paviljong har egen mathållning samt
står under ledning av en vårdarinna, som jämte ett biträde ombesörjer vården
av eleverna. Hemkaraktären har genom dessa anordningar blivit så intim
som det är möjligt att åstadkomma på en anstalt. Eleverna sammanföras
endast i skolan och vid utförande av vissa arbetsuppgifter.

Ledningen vid Lövstahemmet handhaves av eu psykiatriskt och pediatriskt
särskilt skolad läkare, vilken även fungerar som läkare vid de förutnämnda
hemmen för själsligt abnorma flickor i Skarvik-Tallåsen. Han är även psykiatrisk
rådgivare hos inspektören för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.
Den övriga personalen vid hemmet utgöres bland annat av 2
avdelningsföreståndare, 2 folkskollärare, 1 yrkeslärare, 1 tillsyningsman, 1
biträdande lärarinna tillika husmor, 1 arbetsledare, t trädgårdsmästare, 1
rättare, 1 ladugårdsförman, 1 avdelningssköterska, 5 vårdare, 1 kameralbiträde,
6 skötare, 1 gårdskarl, 2 kokerskor och 8 biträden.

Enär som ovan nämnts klientelet på Lövstahemmet består av synnerligen
svårskötta individer, ha avvikelser därifrån förekommit i stor utsträckning.
Enligt av skolbyråchefen i socialstyrelsen lämnad uppgift har antalet rymningar,
vilka i sig innefatta en eller flera avvikna elever, från anstalten uppgått
till 35 under är 1941, (it) under år 1942, 38 under år 1943, 32 under år
1944, 37 under år 1945 samt 64 under år 1946 till och med den 4 november.
Under år 1940 — hemmet togs i bruk under juli sagda år — förekommo inga
rymningar. Avvikelserna, som i regel ägt rum nattetid, hava mestadels företagits
från yrkeshemsavdelningen av de äldre och svårhanterligare eleverna.
Skolhemsavdelningens och övergångsavdelningens elever hava däremot ytterst
sällan gjort sig skyldiga till rymningar. Avvikelserna synas i flertalet
fall hava skett i grupper. Endast i undantagsfall hava individuella avvikelser
förekommit. Några större svårigheter för deras genomförande synas icke

— no —

hava förelegat. Hemmet är en öppen anstalt, och någon inhägnad omkring
dess område förekommer icke, med undantag för den slutna avdelningen,
vilken är omgiven av ett cirka 2 meter högt taggtrådsstängsel. Bristen på
personal synes ävenledes hava underlättat rymningarna. Den enda förefintliga
bevakningsanordningen utgöres av en nattvakt, vilken emellertid icke
verkställer någon nattpatrullering, utan tillbringar natten sovande i ett för
honom avsett rum.

De från Lövstahemmet företagna avvikelserna synas mestadels hava kombinerats
med brott, särskilt egendomsbrott, såsom inbrottsstölder och stölder
av bilar och cyklar. Revisorerna hava från landsfiskalen i Trosa landsfiskalsdistrikt
ävensom från landsfiskalerna i de närbelägna Daga och öknebo
landsfiskalsdistrikt erhållit vissa uppgifter, ägnade att belysa ifrågavarande
rymnings- och brottsfrekvens. Av uppgifterna framgår, att de vid de olika
tillfällena sålunda förövade brotten ofta begåtts av samma elev eller elever.
Vissa grupper av förrymda elever hava i stor utsträckning opererat tillsammans.
I allmänhet synas stöldturnéerna hava börjat inom Trosa eller
Daga distrikt samt fortsatt till andra län.

Enligt de från Trosa landsfiskalsdistrikt inkomna uppgifterna hade antalet
av till landsfiskalen i distriktet anmälda rymningar av elever från Lövstahemmet
uppgått under 1943 till 23, under 1944 till 32, under 1945 till 40
samt januari till och med oktober 1946 till 35. I avvikelserna under år 1946
hava deltagit 97 elever. Av upprättad förteckning över de elever, som sålunda
avvikit från hemmet, framgår bland annat, att en elev rymt åtta gånger,
en fem gånger, fyra fyra gånger, tre tre gånger och tolv två gånger. Under
åren 1945 och 1946 hade förekommit ett 40-tal inbrottsstölder och andra
brott, begångna under rymningar. Anmälningarna fördela sig till tiden så -

lunda:

1945

7/2 3 elever................... inbrottsstöld

18/s 2 » .................. stöld

12/s 2 » .................. »>

9/„ 2 » .................. inbrottsstölder

17/9 2 » ................... inbrottsstöld

Vid 2 » ................... inbrottsstölder

19/n 3 » ................... stöld

19/u 2 » ................... cykelstöld

20/u 4 » ................... inbrottsstölder

al/i2 5 » ................... bilstölder

1946

17/2 2 elever................... inbrott och egenmäktigt förfarande

19/3 5 » ................... inbrottsstölder

21/3 1 elev.................... »

1/i 3 elever................... »

8/4 8 » ................... stöld och inbrottsstöld

— in —

12/4 4 elever................... inbrottsstölder

23/4 4 » ................... stölder och inbrottsstölder

«/6 2 » ................... inbrottsstölder m. m.

i/6 3 » ................... stölder och inbrottsstölder

13/s 3 » ................... inbrottsstölder

17/7 2 » ................... »

21/, 2 » ................... »

23/7 3 » ................... cykelstöld

28/7 2 » ................... inbrottsstölder

30 /7 1 elev.................... »

31/7 1 » .................... »

6/s 1 » *

17/s 2 elever................... »

2/9 5 » ................... stölder

15/9 5 » ................... »

w/10 3 » ................... inbrottsförsök och egenmäktigt förfarande

16/10 3 » ................... stöld

2°/10 4 » ................... inbrottsstölder

27/10 4 » »

Vad beträffar Daga landfiskalsdistrikt har från 1940 och intill mitten av
juni 1945, såvitt landsfiskalen kunnat finna, något brott av elever från
Lövstahemmet icke förövats inom detta distrikt, men därefter hava brottens
antal avsevärt stigit. Sålunda hava från och med juni 1945 till och med oktober
1946 inom distriktet förövats omkring 20 brott — huvudsakligen cykel-
och bilstölder ■—■ av från Lövstahemmet avvikna elever, varvid sammanlagt
deltagit ett 50-tal elever. Vid ett tillfälle hava sex elever, vid två andra
tillfällen fem elever deltagit i samma brott.

Antalet till landsfiskalen i Öknebo distrikt under tiden maj 1945 till och
med september 1946 anmälda brott, som begåtts av elever från Lövstahemmet,
utgjorde omkring 20. Brotten hava även i dessa fall utgjorts huvudsakligen
av cykel- och bilstölder, men även stöld av sprit, pengar, matvaror
m. m. har förekommit. I samband med tillgreppen har även i vissa fall skadegörelse
ägt rum.

Elevernas rymningar hava utgjort ett betydande irritationsmoment för befolkningen
i trakten omkring Lövsta. Förutom oro och obehag förorsakas
allmänheten tid efter annan ekonomiska förluster på grund av elevernas stölder
m. m., för vilka ersättning icke hittills kunnat erhållas. En stark olustkänsla
har gjort sig allt mer märkbar i bygden, vilket utlöst ett flertal opinionsyttringar.
Sålunda har påtalats det oförståeliga i att elever, som upprepade
gånger rymt från anstalten, få behålla sin rörelsefrihet för att vid
första tillfälle ånyo avvika därifrån. Vidare bär framhållits det olämpliga i
att Lövstahemmet förlagts så nära Stadsmissionens skyddshem för flickor
vid Skarvik-Tallåsen, vilket haft till följd att samtidiga rymningar vid flera
tillfällen skett från Lövsta och sistnämnda hem.

— 112 —

Revisorernas

uttalande.

Vid revisorernas besök å Skarvik-Tallåsens hem för själsligt abnorma
flickor uppgav föreståndarinnan å Tallåsen bland annat, att hemmet haft
åtskilliga besök av elever från Lövstahemmet, vilka tidvis med endast några
dagars mellanrum uppsökt hemmet. I åtskilliga fall synas samma pojkar regelbundet
ha återkommit. Undantagsvis ha även flickorna tagit initiativet
och uppsökt pojkarna. Särskilt nattetid hade hemmet besökts av pojkar från
Lövsta, vilka klättrat upp på balkongen och kastat sten in genom fönstren
till flickorna. Vid flera tillfällen hade elever från Lövsta hämtat flickor från
Tallåsen och fört dem med sig till den närbelägna skogen. I en del fall lära
enligt uppgift intima förbindelser ha inletts. Vid ett tillfälle år 1946 hade
två pojkar från Lövstahemmet hämtat två 15-åriga elever från Tallåsen,
som följt med dem till Lövsta, där de uppehållit sig å höskullen 2 dygn,
varvid de livnärts med kålrötter och brödskivor, som pojkarna anskaffat.

I detta sammanhang få revisorerna erinra om att Kungl. Maj:t i proposition
(nr 266) till 1945 års vårriksdag föreslagit en utbyggnad av Långanäs yrkesoch
ungdomshem med 30—35 nya platser genom inrättande därstädes av en
sluten avdelning, speciellt avsedd för psykiskt abnorma och äldre svårskötta
debila elever. Riksdagen bär bifallit ifrågavarande förslag. Då byggnadstillstånd
till utförande av härför erforderliga byggnadsarbeten erhållits helt
nyligen, torde det dröja ännu någon tid, innan den nya avdelningen kan
tagas i bruk.

Av den lämnade redogörelsen framgå, att eleverna vid Lövstahemmet i stor
utsträckning avvika från hemmet. I åtskilliga fall ha avvikelserna varit förenade
med brottsliga handlingar, såsom inbrottsstölder, stölder av bilar och
cyklar samt skadegörelse å egendom. I allmänhet synas avvikelserna, vilka
nästan uteslutande förekomma bland de äldre, mest svårskötta eleverna, ha
företagits av grupper, i vilka samma elever ofta förekomma. Rymningarna ha
i regel skett nattetid från den s. k. slutna avdelningen.

Den ökade rymningsfrekvensen har i förening med de brott och det ohägn
i övrigt, som därav föranletts, medfört allvarliga olägenheter. För ortsbefolkningen
ha sålunda dessa rymningar kommit att utgöra ett ständigt irritationsmoment.
Saken har gång efter annan påtalats av de kommunala myndigheterna
i orten, vilket bland annat föranlett landsfogden i länet att i maj
innevarande år hos anstaltsstyrelsen hemställa, att styrelsen måtte taga under
övervägande åtgärder till förhindrande av de olovliga avvikelserna. Denna
framställning har ännu icke besvarats. Förhållandena framstå desto mer
betänkliga som svårigheter föreligga att av eleverna utfå gottgörelse för den
skada å egendom, som i regel förorsakas i samband med rymningarna.
Frågan har i detta sammanhang uppkommit, huruvida icke staten i någon
form borde ersätta de förluster, som uppstått. Nämnas må, att exempelvis
anstaltsstyrelsen för Bona enligt särskilt Kungl. Maj ds beslut erhållit generellt
medgivande att under vissa förutsättningar utbetala ett belopp av högst
100 kronor till varje målsägare för skada, som åsamkats under elevernas avvikelser
från anstalten.

— 113

Det är uppenbart, att även arbetet med den bättre delen av klientelet inom
hemmet måste bliva lidande av de ständigt återkommande rymningarna, vilka
lätt kunna verka förledande på dessa elever. Ett effektivt avskiljande av de
sämre elementen i syfte att förhindra dessas påverkan på de bättre eleverna
framstår ur dessa synpunkter som i hög grad önskvärt.

En bidragande orsak till nu rådande förhållanden torde vara Lövstahemmets
läge i omedelbar närhet av Skarvik-Tallåsens hem för psykiskt abnorma
flickor, vilket vid Lövstahemmets tillkomst bland annat motiverades av möjligheten
att kunna utnyttja gemensam läkare för de båda hemmen. Erfarenheten
har emellertid visat, att det närbelägna flickhemmet utövat en stark
dragningskraft på pojkarna, vilka tidvis ofta samt i regel nattetid uppsökt
hemmet. Vid vissa tillfällen ha pojkarna i samband med rymningar uppsökt
flickhemmet och därifrån fört med sig flickor. Enligt uppgift från flickhemhet
har i vissa fall även konstaterats, att intimt umgänge inletts med flickorna.
De ständiga besöken vid flickhemmet ha medfört avsevärda svårigheter för
personalen därstädes att upprätthålla ordning och säkerhet samtidigt som
uppfostringsarbetet av flickorna i hög grad försvårats. Av de uppgifter, som
lämnades revisorerna vid besök å flickhemmet, ha revisorerna kommit till
den bestämda uppfattningen, att särskilda åtgärder nu måste vidtagas för
att förhindra nämnda kommunikation mellan de båda hemmens klientel.

Som ovan antytts utgöres elevmaterialet vid Lövstahemmet till övervägande
del av sådana elever, vilka på grund av sin psykiska egenart, sitt häftiga lynne
och sin oberäknelighet äro särskilt svårskötta. Härtill kommer alt Lövstahemmet
till följd av tvångsuppfostringsinstitutets avskrivning i viss utsträcknin
fatt mottaga klientel, vilket tidigare skulle ha placerats på uppfostringsanstalt.
Platsbristen å sinnessjukhusen har även medfört, att elever, vilka rätteligen
bort överföras till dessa, måst kvarstanna å hemmet. Revisorerna, som
äro väl medvetna om att ett klientel av nu angiven beskaffenhet måste vara
särskilt svårhanterligt, vilja även giva anstaltsledningen sitt erkännande för
det i många avseenden förtjänstfulla och uppoffrande arbete, ledningen utfört,
ävensom lör det intresse, den visat vid fullgörande av sina uppgifter. Emellertid
ha revisorerna icke kunnat undgå att få del intrycket, att möjligheterna
att komma till rätta med den mindre grupp elever, vilken främst synes vara
upphovet till det nu rådande tillståndet på hemmet, icke alltid tillvaratagits.
Den slutna avdelning, vilken tydligen inrättats speciellt med tanke på det
mest svarskötta elevklientelet, synes sålunda endast i begränsad omfattning
ha kommit till användning och kan för övrigt med hänsyn till sin konstruktion
och belägenhet knappast anses kunna fylla sagda ändamål. Det har även
visat sig, att elever, vilka vistats å denna avdelning, utan större svårighet
kunnat avvika. Den här tillämpade bevakningsanordningen med sovande nattvakt
förefaller med hänsyn till att de flesta avvikelser ske nattetid tämligen
illusorisk.

Revisorerna äro sålunda av den uppfattningen, att ovan angivna förhållanden
icke längre kunna fortgå på Lövstahemmet utan att effektiva åtgärder
snarast böra vidtagas för avhjälpande av de påtalade missförhållandena.

8 — 468970. Hev. berättelse ang. statsverket är 1946. I.

114 —

Iakttagelser

beträffande

livsmedels kontrollen.

§ 22.

Enligt gällande bestämmelser utövas genom livsmedelskontrollen tillsyn av
beskaffenheten hos livsmedel, som saluföras, av lokaler och redskap, som
användas för livsmedels beredning, förvaring, transport och försäljning,
samt av hälsotillståndet hos personer, som äro sysselsatta i livsmedelshanteringen.

Den lokala livsmedelskontrollen åvilar under tillsyn av vederbörande länsstyrelse
hälsovårdsnämnderna i samverkan med tjänsteläkarna och länsveterinärerna.
Viss befattning med livsmedelskontrollen tillkommer även
polis- och tullmyndigheterna, lantbruksstyrelsen samt statens institut för folkhälsan.

Vad angår tjänsteläkarnas befattning med den allmänna livsmedelskontrollen
föreskrives i 2 § hälsovårdsstadgan, att stadsläkaren eller, där flera sådana
äro antagna, förste stadsläkaren och, där stadsläkare ej finnes, annan
läkare, som utses av magistraten, skall vara ledamot av hälsovårdsnämnden.
Möter hinder för magistraten att till ledamot av nämnden utse läkare, må
dock annan lämplig person utses. I 3 § i stadgan föreskrives att provinsialläkare
eller extra provinsialläkare som har sin station inom samhälle, där
enligt sistnämnda lagrum hälsovårdsstadgans föreskrifter för stad äro gällande,
skall vara ledamot av hälsovårdsnämnden på stället, där ej Kungl.
Maj:t annorlunda förordnar. För såväl städerna som landsbygden gäller, enligt
2 § 6 mom. och 37 § i stadgan, att förste provinsialläkaren i länet äger,
även om han icke är ledamot av nämnden, att vara tillstädes vid nämndens
sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom
att, där han så begär, få sin mening antecknad till protokollet. Vad sålunda
är stadgat gäller dock ej för stad, där det finnes stadsläkare, som är likställd
med förste provinsialläkare. På landet tillkommer enahanda befogenhet
provinsialläkaren i det provinsialläkardistrikt, inom vilket hälsovårdsområdet
är beläget, samt, om hälsovardsomradet tillhör extra provinsialläkardistrikt,
extra provinsialläkaren i detta distrikt. Enligt 3 § och
38 § hälsovårdsstadgan äger bland annat förste provinsialläkaren, på landet
även vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare, påkalla sammanträde
med hälsovårdsnämnd. Ovan har omnämnts, att nämndens årsberättelse
skall avgivas för stad till förste provinsialläkaren eller, i vissa fall, till
medicinalstyrelsen, och på landet till provinsial- eller extra provinsialläkaren.

Enligt allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 skall provinsial-,
extra provinsial-, stads-, köpings- och municipalläkare, bland annat,
giva noga akt på de förhållanden, vilka kunna inverka på befolkningens
hälsa, och för sådant ändamål taga kännedom om bland annat beskaffenheten
av vatten, som användes till dryck eller matlagning, samt födoämnen
och njutningsmedel ävensom ägna tillsyn åt efterlevnaden av de för allmänna
hälsovården meddelade föreskrifter. Där försumlighet i sådant avseende
eller eljest sanitära missförhållanden iakttagas av honom, bör han efter
sakens beskaffenhet söka bereda rättelse eller ock anmäla förhållandet hos

— 115 —

förste provinsialläkaren. Jämväl denne har enligt läkarinstmktionen att
vaka över iakttagandet av de för allmänna hälsovården meddelade bestämmelserna
och bör under sina tjänsteresor sammanträffa och samråda bland
annat med ordförande i hälsovårdsnämnder. Finner han på grund av skedd
anmälan eller eljest, t. ex. under inspektionsresa, att hälsovårdsnämnd underlåter
att fullgöra sina åligganden, och kan han ej åstadkomma rättelse,
äger han att anmäla förhållandet hos länsstyrelsen. Under sina tjänsteresor
företaga förste provinsialläkarna i stor utsträckning inspektioner av bland
annat lokaler för livsmedels beredning, förvaring och försäljning. Förste
stadsläkarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping hava att för
dessa städer fullgöra förste provinsialläkares tjänsteåligganden, i den mån
ej annorlunda är föreskrivet.

Även veterinärerna äro tilldelade viktiga uppgifter med avseende å livsmedelskontrollen.
Enligt allmänna veterinärinstruktionen den 17 november
1933 åligger det länsveterinär bland annat att på sätt instruktionen närmare
bestämmer utöva tillsyn över den animala födoämneskontrollen inom länet
samt att rörande denna tillhandagå länsstyrelsen och kommunala myndigheter
med råd och anvisningar samt insamla och bearbeta statistiska uppgifter.
Missförhållanden, varom han erhållit vetskap, skall han bringa till
länsstyrelsens kännedom ävensom föreslå åtgärder för deras avhjälpande.
Han har att på anmodan av hälsovårdsnämnd eller polismyndighet verkställa
undersökning av levande eller döda djur, kött och därav beredda födoämnen
ävensom mjölk samt häröver avgiva begärt intyg. Anlitas länsveterinär
av kommunal myndighet för undersökning eller för avgivande av utlåtande
eller förslag rörande födoämneskontroll, äger han med vederbörande
överenskomma om förrättningens utförande och ersättning härför. Göres
framställning härom hos länsstyrelsen, äger denna att, om ärendets allmänna
vikt så anses påfordra, anmoda länsveterinären att i sin resplan upptaga
förrättningen. Vidare skall länsveterinär bland annat, enligt av länsstyrelsen
godkänd resplan, omfattande hela eller del av länet, en gång årligen
förelaga inspektioner såväl av allmänna och enskilda slakteriinrättningar
samt för kontroll av animala födoämnen upprättade anstalter, vilka icke stå
direkt under medicinalstyrelsens inspektion, som av korvfabriker, matvarubutiker
och lagerlokaler, mejerier, margarinfabriker och andra med de nu
nämnda jämförliga lokaler inom länet. Han har att till länsstyrelsen avgiva
de rapporter och framställningar, vartill dessa inspektioner kunna föranleda.

Angående distriktsveterinärs befattning med livsmedelskontrollen stadgas
i instruktionen endast att han har att tillhandagå hälsovårdsnämnder och
polismyndighet inom distriktet med undersökningar och intyg, såsom för
länsveterinär är föreskrivet. Beträffande stadsveterinär föreskrives däremot
att han skall ägna sorgfällig uppmärksamhet åt den animala födoämneskontrollen
inom staden och vad med sagda kontroll äger samband.

Vad beträffar förste provinsialläkarnas och länsveterinärernas årliga
inspektionsresor bär medicinalstyrelsen i cirkulärskrivelse den 24 januari

— 116 —

1934 till samtliga förste provinsialläkare och länsveterinärer i riket anmodat
länsveterinärerna att vid uppgörande av resplan för sådan resa i vad den rör
livsmedelsinspektionen söka samverka med vederbörande förste provinsialläkare.
Denna samverkan bör främst avse att förhindra att vissa lokaler bliva
föremål för dubbelinspektion och att i övrigt fördela föremålen för förste
provinsialläkarens och länsveterinärens inspektioner, där dessa sammanfalla.
I cirkulärskrivelsen framhålles slutligen önskvärdheten av att förste provinsialläkarna
och länsveterinärerna delgiva varandra sina inspektionsberättelser.
I skrivelse den 5 september 1934 till länsstyrelsen i Stockholms län
har medicinalstyrelsen rörande tillämpningen av cirkulärskrivelsen anfört
hland annat följande. Skrivelsen avsåge att understryka nödvändigheten av
intim samverkan mellan förste provinsialläkare och länsveterinärer i de
delar av deras tjänsteåligganden, som i viss mån sammanfölle. Då det gällde
fördelningen av föremålen för de olika funktionärernas inspektioner, syntes
det böra hållas i minne, att jämlikt gällande instruktioner förste provinsialläkaren
hade den mest omfattande inspektionsuppgiften, under det att länsveterinärens
tillsyn av de lokaler, där animala födoämnen tillverkades, bereddes
och förvarades, i främsta rummet avsåge varornas sundhet. Därest
därför förste provinsialläkaren ansåge sig hava anledning att ur sina allmänhygieniska
synpunkter besiktiga sådan lokal, syntes länsveterinärens inspektion
av densamma böra och kunna anstå till ett senare år. Härigenom
torde kunna undvikas såväl missförstånd mellan funktionärerna i fråga som
ock den irritation av allmänheten, som kunde följa av en dubbelinspektion
inom loppet av relativt kort tid. Skulle emellertid förhållandena så påkalla,
borde det icke bereda alltför stor svårighet att i dessa enstaka fall ordna så,
att inspektionen skedde av båda funktionärerna samtidigt.

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 4 augusti 1941 har länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län påtalat bland annat den rådande oklarheten beträffande
tjänsteläkarnas och länsveterinärernas arbetsområden. På initiativ
av förste provinsialläkaren hade övervakningen över födoämneshygienen
inom länet fördelats sålunda att förste provinsialläkaren inspekterade samtliga
matvarubutiker och livsmedelsfabriker inom landstingsområdets städer
samt kommuner och samhällen, där 1 kap. hälsovårdsstadgan gällde, dock
med undantag av mejerier och slakterier, varjämte den animala varukontrollen
vore undandragen honom, medan länsveterinären inspekterade samtliga
mejerier och slakterier, oavsett deras belägenhet, och inom orter, där 2
kap. hälsovårdsstadgan gällde, samtliga företag och lokaler för födoämnens
hantering och försäljning, varjämte han utövade tillsynen över den animala
varukontrollen i hela länet.

I skrivelsen föreslog länsstyrelsen även sådana ändringar i veterinärinstruktionen,
att distrikts- och stadsveterinärema kunde på effektivare sätt
tagas i anspråk i den allmäna hälsovårdens tjänst. Av särskild vikt vore därvid
att möjlighet bereddes distriktsveterinärerna att företaga för ändamålet
erforderliga tjänsteresor.

— 117 —

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att den lokala livsmedelskontrollen
anförtrotts hälsovårdsnämnderna i samverkan med tjänsteläkarna
och tjänsteveterinärerna.

Vad angår läkarnas och veterinärernas befattning med livsmedelskontrollen
är att märka, att enligt gällande instruktioner tjänsteläkarna tilldelats
de mest omfattande inspektionsuppgifterna. Medan sålunda enligt allmänna
läkarinstruktionen livsmedelskontrollen i dess helhet ingår som ett led i
tjänsteläkarnas allmänna tillsyn över hälso- och sjukvården, har länsveterinären
enligt allmänna veterinärinstruktionen såsom speciell uppgift fått sig
anförtrodd den animala livsmedelskontrollen. Distriktsveterinärerna hava
endast i mycket begränsad omfattning tilldelats uppgifter sammanhängande
med den veterinära tillsynen i hälsovårdsområden, där stadsveterinär icke
finnes tillsatt.

Revisorerna hava uppmärksammat, att någon klar gränsdragning icke
föreligger mellan läkarnas och veterinärernas uppgifter i vad avser deras
befattning med den lokala livsmedelskontrollen. Genom cirkulär den 24
januari 1934 har visserligen medicinalstyrelsen sökt åvägabringa viss samverkan
mellan vederbörande förste provinsialläkare och länsveterinär i syfte
att undvika dubbelinspektion. Sålunda hava länsveterinärerna uppmanats
att vid uppgörande av resplan för resa, i vad denna rör livsmedelsinspektionen,
söka samverka med vederbörande förste provinsialläkare. Trots detta
synas gällande bestämmelser å hithörande område hava givit upphov till
en skiftande praxis och medfört stor osäkerhet i tillämpningen inom skilda
delar av landet, önskvärdheten av närmare anvisningar för inspektionsverksamheten
bär även understrukits bland annat av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län i skrivelse till medicinalstyrelsen den 4 augusti 1941
samt av medicinalstyrelseutredningen i dess den 5 februari 1946 avgivna betänkande
angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och
veterinärväsendet.

Vad beträffar den veterinära tillsynen synes förtjäna övervägas, huruvida
icke distriktsveterinärerna böra tagas i anspråk för nu ifrågavarande uppgifter
i större utsträckning än som för närvarande sker. Betydelsen av de
under senare år gjorda veterinärmedicinska rönen på olika områden motiverar
sålunda att distriktsveterinärerna i större utsträckning än vad hittills
varit fallet anlitas inom den allmänna hälsovården.

Enligt revisorernas mening synas således skäl fala för att frågan rörande
en klarare utformning av kontrollen över livsmedelshanteringen i vad gäller
ovan berörda spörsmål upptages till närmare prövning.

§ 23.

I sitt den 20 september 1934 avgivna betänkande med utredning och förslag
angående sänkning av läkemcdelspriserna, revision av apoteksvarustadgan
in. m. (SOU 1934: 35) förordade apotekssakkunniga av år

Revisorernas

uttalande.

Fonden för
reglering av
liikcmcdelsprisen
m. m.

118

1931 bland annat en omläggning av systemet för uttaxering för gemensamma
ändamål m. m. av avgifterna. Syftet var att åstadkomma en
teknisk utjämning och begränsning av apotekens inkomster utan att betaga
apoteksinnehavama deras intresse av att förbättra apotekens ekonomi. Avgifterna
skulle utgå i visst förhållande till omsättningens storlek. De skulle
i första hand täcka de belopp, som erfordrades för apotekarpensioneringsfonden
och en ålderstilläggskassa. Överskottet, som komme att fluktuera
från år till år i förhållande till omsättningen, borde föras till en läkemedelsfond
med huvudändamål att möjliggöra en sänkning av läkemedelspriserna
för dem, som varaktigt brukade läkemedel. Genom antydda avgiftssystem
skulle apoteksväsendets ekonomi kunna betraktas som en enhet och hänsyn
alltså icke behöva tagas till de enskilda apotekens ekonomi. Oaktat läkemedelspriserna
vore enhetliga för alla apotek, skulle man enligt de sakkunnigas
mening med det föreslagna avgiftssystemet lättare kunna gripa sig an
taxesänkningsproblemet och samtidigt bereda apoteksinnehavama ekonomisk
trygghet, överflytta affärsrisken från de enskilda apoteken till apoteksväsendet
samt förbättra de mindre och minsta apotekens ekonomi. Det skulle vara
görligt att för varje år säkert uppskatta möjligheterna till taxesänkningar
eller motivera taxehöjningar.

Sedan medicinalstyrelsen jämlikt Kungl. Maj ds uppdrag framlagt förslag
till grunder för bestämmande av avgifter från apoteken till pensioneringsändamål
m. m., utfärdades föreskrifter i ämnet genom kungl. brev den 7
februari 1936 med ändringar av den 30 december 1936 och den 30 oktober

1941. Föreskrifterna avveko delvis från nämnda sakkunnigas förslag. Enligt
nu gällande föreskrifter är apoteksinnehavare skyldig att erlägga en
allmän avgift till bestridande av utgifter för apoteksväsendets gemensamma
ändamål, såsom pensionering av apoteksinnehavare och å apotek anställda,
beredande av ålderstillägg jämte vissa andra löneförmåner åt apotekens farmacevtiska
personal, beredande av ersättning för hållande av filialapotek,
täckande i vissa fall av förlust av apoteksrörelse samt hållande av enhetliga
läkemedelspris å apoteken i riket och reglering av priserna.

Allmänna avgiften utgår på apotekets rörelsevinst eller, därest rörelsen är
uppdelad på moder- och filialapotek, på apotekens sammanlagda rörelsevinst.

I avgiftssystemet infördes en ortsgruppering genom brev den 17 april

1942, vilket skulle gälla under åren 1941 och 1942. Genom särskilda beslut,
senast den 1 februari 1946, har Kungl. Maj:t sedermera förordnat, att brevet
skulle äga fortsatt tillämpning intill utgången av år 1946. Jämlikt brevet
utgår allmänna avgiften på rörelsevinst, som överstiger:

på A-, B- och C-ort...................... 11 000 kronor

» D-, E- och F-ort...................... 11 500 »

» G- och H-ort.......................... 12 000 » och

» I-ort................................. 12 500 » , med

— 119 —

10 % av de första 1 000 kronorna,

30 % » nästa 2 000 kronor,

50 % » » 3 000 »

70 % » » 3 000 » och

90 % av återstoden.

Fördelningen av orterna å nämnda ortsgrupper sker enligt samma grunder
som gälla beträffande fördelningen av orterna i riket å de i civila avlöningsreglementet
upptagna ortsgrupperna med iakttagande att, där rörelsen är uppdelad
på moder- och filialapotek, det avgiftsfria grundbeloppet bestämmes
i förhållande till den ort, å vilken moderapoteket är beläget.

Har rörelsen varit uppdelad på moder- och filialapotek, skall från den
sålunda beräknade allmänna avgiften såsom ersättning för hållande av filialapotek
avdragas 1 800 kronor för varje i rörelsen ingående filialapotek. Därest
allmänna avgiften ej förslår till beredande av dylik ersättning, skall det
felande beloppet utgå från fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m.

Av de allmänna avgifterna skola i första hand bestridas utgifterna från
fonden för apoteksinnehavax^es pensionering och föreningen apotekarkårens
ålderstilläggskassa samt de belopp, som erfordras för pensionsförsäkring och
understöd av apotekens icke-farmacevtiska personal, för beredande av ersättning
för hållande av filialapotek samt för täckande av förlust å apoteksrörelse.
Återstoden skall tillföras fonden för reglering av läkemedelsprisen
m. m., vilken förvaltas av medicinalstyrelsen.

Enligt reglementet för sistnämnda fond skola de till fonden influtna medlen
—- däri inbegripet upplupen avkastning — sedan vissa förvaltningskostnader
bestritts, avsättas, till dess de uppgå till visst av Kungl. Maj:t bestämt
belopp. Avsatta medel skola tills vidare användas till gäldande av sådana
utgifter, för vilkas bestridande allmänna avgifter äro avsedda men ej förslå.
Uppgå de avsatta medlen till det av Kungl. Maj:t bestämda beloppet, skola
de till fonden inflytande medlen, sedan förvaltningskostnader bestritts, tills
vidare användas till reglering av läkemedelsprisen på sätt Kungl. Maj:t bestämmer.
Har nämnda belopp uppnåtts, skall medicinalstyrelsen göra anmälan
därom till chefen för socialdepartementet och, om styrelsen finner
skäl därtill föreligga, framlägga förslag dels till sådan ändring av gällande
grunder för läkemedelstaxering å apotek, att läkemedelsprisen nedbringas,
dels ock till användning av de medel, som tills vidare skola användas till
reglering av läkemedelsprisen. Det belopp, vartill fonden skulle växa, innan
åtgärder för sänkning av läkemedelsprisen skulle vidtagas, har sedermera
av Kungl. Maj:t fastställts till 3 miljoner kronor.

Revisorerna hava från medicinalstyrelsen erhållit uppgifter om dels apotekens
sammanlagda omsättning under ett vart av åren 1937—1945 och dels
fondens för reglering av läkemedelsprisen m. m. ställning vid utgången av
ett vart av nämnda år. Uppgifterna lämnas i följande uppställning i runda tal.

— 120 —

	Apotekens	Fondens
År	sammanlagda	ställning
omsättning	31 december
	Kronor	kronor
1937 ............	............ 51 000 000	1 068 000
1938 ............	............ 53 000 000	2 863 000
1939 ............	............ 57 000 000	4 445 000
1940 ............	............ 59 000 000	3 556 000
1941............	............ 63 000 000	4 237 000
1942 ............	............ 69 000 000	6 502 000
1943 ............	............ 81 000 000	11 344 000
1944 ............		18 056 000
1945 ............	............ 99 000 000	26 877 000

Enligt uppgift från medicinalstyrelsen ha från fonden utom förvaltningsutgifter
endast bestritts 5 496 kronor under år 1940 och 215 kronor under år
1941 till utredningar, som haft samband med uttagande från apoteken av
allmänna avgifter, samt till en utredning angående verkningarna av olika
tänkbara förändringar i gällande medicinaltaxegrunder in. m. Sistnämnda utredning
föranledde emellertid icke någon medicinalstyrelsens åtgärd, då enligt
kungl. brev den 22 december 1939 från och med den 1 januari 1940
ändrade grunder för läkemedels taxering å apotek trädde i tillämpning. Dessa
inneburo, att apotekarna principiellt icke skulle äga tillgodoräkna sig någon
vinst på den del av en saluhållen varas inköpspris, varmed detta ökat sedan
1938 års utgång. Bland annat på grund härav minskade fondens behållning
under år 1940. Den senare utvecklingen blev emellertid ej så ogynnsam, som
förutsetts, framför allt beroende på den starka ökningen av apotekens omsättning.

Enligt brev den 12 mars 1943 åligger det medicinalstyrelsen att årligen
senast den 31 oktober till chefen för socialdepartementet lämna uppgift om
bland annat fondens inkomster och utgifter under närmast föregående kalenderår.
I den redogörelse för fonden för kalenderåret 1945, som medicinalstyrelsen
lämnat i skrivelse den 26 oktober 1946, har styrelsen även upptagit
frågan om ändring av medicinaltaxegrunderna samt om användning av fondens
medel. Styrelsen har härvid framhållit att styrelsen dittills, trots fondens
starka tillväxt under senare år, icke ansett sig böra framlägga förslag i
detta hänseende, då vissa faktorer, som starkt påverkat apoteksrörelsen under
krisåren, tett sig mycket labila och från tid till annan mycket svårbedömbara.
Framför allt åsyftade styrelsen de sedan den 1 januari 1940 gällande
provisoriska grunderna för läkemedels taxering å apotek, den abnormt
kraftiga stegringen av apotekens omsättningssummor, de ökade omkostnader,
som föranletts av apotekspersonalens krav på löneökningar, samt de försörjningssvårigheter,
som förelegat beträffande läkemedlen. Styrelsen har vidare
erinrat om att särskilda sakkunniga den 7 juni 1946 tillkallats för att verkställa
utredning angående apoteksväsendet, droghandeln och läkemedelsindustrien
samt att i direktiven för de sakkunnigas arbete angivits att utredningen

— 121 —

särskilt skall inriktas på åtgärder till läkemedlens förbilligande. Styrelsen har
i anledning härav velat underställa statsrådets prövning frågan, huruvida
uppdraget om ifrågavarande fondmedels användning bör av styrelsen fullgöras
eller anförtros åt de sakkunniga.

I proposition (nr 312) till årets riksdag har Kungl. Maj:t framlagt förslag
till allmän sjukförsäkring m. m. Enligt detta skulle läkemedlen utbrytas ur
sjukförsäkringen samt i fråga om kostnaderna därför lösas i huvudsaklig
överensstämmelse med de förslag, som framlagts i en av särskilda sakkunniga
utarbetad promemoria (läkemedelspromemorian).

De sakkunnigas förslag bygger på den principen, att den enskilde under
vissa villkor skall få rätt att å apoteken erhålla läkemedel kostnadsfritt eller
till nedsatt pris samt att apoteken direkt från statsverket skola utfå ersättning
motsvarande de belopp, med vilka de enskildas kostnader för läkemedel sålunda
nedbringats. Förslaget avser endast läkemedel, som utlämnas från apotek
till enskild person, som ej vårdas å sjukvårdsinrättning. Vidare skola läkemedlen
i fråga finnas upptagna i en av medicinalstyrelsen fastställd läkemedelsförteckning
samt hava ordinerats av läkare genom recept. Kostnadsfritt
skola utlämnas läkemedel, som ordinerats för sockersjuka eller allvarlig blodeller
kärlsjukdom och som enligt läkemedelsförteckningen må utlämnas kostnadsfritt.
Övriga i förteckningen upptagna läkemedel skola tillhandahållas
mot halva kostnaden. I propositionen ultalas, att de närmare detaljerna torde
i sinom tid underställas riksdagens prövning i särskild ordning. Lagen om
allmän sjukförsäkring är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1950.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att fonden för reglering av läke- Revisorernas
medelsprisen m. m. under de senaste två åren vuxit med 7 å 8 miljoner kro- uttaIaD(ienor
om året. Vid utgången av år 1945 uppgick den till i runt tal 26,8 miljoner
kronor. Revisorerna anse sig böra räkna med att fonden, om medicinaltaxegrunderna
tills vidare i huvudsak bliva oförändrade i avvaktan på förslag
i ämnet från 1946 års läkemedelsutredning, årligen alltfort kommer att tillföras
relativt betydande belopp.

Fonden har ännu icke använts till sitt syfte att reglera läkemedelsprisen,
vilket synes hava varit avsikten, så snart fonden uppnått en storlek av 3 miljoner
kronor. Anledningen härtill har enligt medicinalstyrelsen varit svårigheterna
att under tidigare rådande krisförhållanden bedöma utvecklingen
inom apoteksväsendet. Medicinalstyrelsen har innevarande höst underställt
chefens för socialdepartementets prövning frågan om åtgärder i anledning av
fondens tillväxt.

Revisorerna vilja framhålla, att — även om i samband med sjukkassereformens
genomförande åtgärder från statsmakternas sida äro att förvänta
för att minska de sjukas kostnader för läkemedel — det icke längre torde
kunna anföras bärande skäl för att dröja med de åtgärder i samma syfte,
som kunna bliva möjliga genom att taga fondens medel i anspråk. Såsom
redan apotekssakkunniga av år 1931 anfört, synas därvid de varaktigt sjukas
kostnader för läkemedel i första hand böra nedbringas. Huruvida härvid viss

— 122 —

Vården av
vissa straffriförklarade.

rabattgivning bör ifrågakomma eller läkemedlen böra tillhandahållas kostnadsfritt
eller om förmånen bör gälla vissa bestämda läkemedel eller vissa
grupper sjuka, kan icke utan särskild utredning avgöras. Det bör uppdragas
åt medicinalstyrelsen alt till Kungl. Maj:t avgiva förslag i ämnet. Det teknisktadministrativa
förfarande, som kan behöva komma i fråga vid en sådan användning
av fondens medel, synes icke innebära svårigheter av den grad, att
de böra förhindra frågans lösning.

§ 24.

I 1826 års kungl. brev till hovrätterna förklarades, att om någon för brott
tilltalad och därom övertygad person, såsom befunnen vansinnig, icke bleve
till ansvar fälld, domstolen ej skulle giva någon vidare föreskrift om hans
framtida vårdande än att till vederbörande överlämnades att om honom taga
vård så att han ej bleve vådlig för allmänna säkerheten. Tidigare hade det
förekommit, att i samband med domen förordnats om straffriförklarads förvaring.
Intagning på hospital hade sedan länge varit bruklig, men även hänvisning
till tukthus eller fängelse hade emellanåt skett.

Efter tillkomsten av 1826 års brev, vilket ålade de administrativa myndigheterna
att ombesörja den vård, som kunde befinnas erforderlig för de strafffriförklarade,
blev deras intagande å hospital regel. Omkring sekelskiftet
började emellertid från psykiatriskt håll invändningar att resas häremot, närmast
av det skälet att skyldigheten att för vård mottaga de s. k. kriminalpatienterna
i viss mån verkade hämmande på hospitalens utveckling i riktning
mot större jämställdhet med vanliga sjukhus. Det förordades sålunda,
att, efter utländskt mönster, särskilda anstalter för vården av kriminella sinnessjuka
upprättades eller sinnessjukavdelningar ordnades vid fängelserna.
Samtidigt framhölls, hurusom vården av de straffriförklarade, då plats icke
kunnat omedelbart beredas dem å hospital, lämnade åtskilligt att önska. Det
förekom på många håll att de straffriförklarade i avbidan på hospitalsplats
förvarades i de vanliga fängelserna. På andra håll förfor man så att den
straffriförklarade sändes till sin hemort, där fattigvårdsmyndigheterna ringo
taga hand om honom. Detta förfaringssätt resulterade emellertid mången
gång endast i att den straffriförklarade överhuvud taget icke kom i åtnjutande
av någon vård.

Genom kungl. brev den 6 juni 1900, föranlett av ett av 1899 års statsrevisorer
gjort uttalande, anbefafdes medicinalstyrelsen avgiva utlåtande, huruvida
allmänna föreskrifter borde utfärdas om vad som borde iakttagas i
fråga om förvarande av sådana häktade och för brott tilltalade personer,
vilka på grund av sinnessjukdom förklarats otillräkneliga men som på samma
gång såsom vådliga för den allmänna säkerheten av domstol överlämnats
till vederbörande Konungens befallningshavande. I utlåtande den 30 maj
1901 anförde medicinalstyrelseil, bland annat, att de straffriförklarade med
hänsyn till den stora platsbristen icke borde givas förtursrätt till intagning å
de statliga sinnessjukhusen, vilken borde tillkomma akut insjuknade andra
patienter, som vore i avsaknad av vård. Medicinalstyrelsen avstyrkte såle -

— 123 —

des på det bestämdaste varje åtgärd, som kunde komma att på något sätt
försvåra tillträde till hospital och asyler för det säkerligen ej obetydliga antal
sinnessjuka, som för det dåvarande nödgades vistas i egna eller andras
hem, ehuru de på grund av sjukdomens natur eller i följd av samhällsvådlighet
vore i trängande behov'' av anstaltsvard. Emellertid hade medicinalstyrelsen
ansett sig böra söka en utväg, varigenom å ena sidan lättare tillträde
till offentlig sinnessjukanstalt skulle kunna beredas ifrågavarande sinnessjuka
utan att, å andra sidan, därigenom övriga sinnessjukas berättigade intressen
lede skada. Medicinalstyrelsen ansåge sig hava funnit en sådan utväg
i inrättandet av särskilda, för kriminalpatienter avsedda avdelningar vid något
eller några av statens hospital. Dessa avdelningar skulle vara avsedda,
bland annat, för sådana sinnessjuka, vilka förklarats för begånget brott
otillräkneliga och vilka skulle å nämnda avdelningar kvarbliva, såvida de ej
efter närmare observation befunnes kunna och böra utskrivas eller till vanliga
hospitals- eller asylavdelningar överflyttas.

Reformkraven på ifrågavarande område ledde till inrättandet dels av en
särskild kriminalasyl vid Växjö hospital och dels av s. k. fasta paviljonger
vid några sinnessjukhus, vilka voro avsedda för farliga sinnessjuka överhuvud
och ej enbart för kriminalpatienter. Sedermera tillkommo även sinnessjukavdelningarna
vid fångvården. Dessa komrno helt naturligt att utnyttjas
även för vården av sådana straffriförklarade, som icke omedelbart kunde
överföras till hospital. Den principiella inställningen att värden av de straff -friförklarade borde ankomma å den allmänna sinnessjukvården och omhänderhavas
efter vanliga psykiatriska grunder övergavs dock icke. Det visade
sig emellertid ganska snart att exspektanstiden, som de straffriförklarade
fingo tillbringa å fångvårdens sinnessjukavdelningar, blev allt längre.
Vården av de straffriförklarade kom följaktligen att i realiteten i mycket stor
utsträckning falla på fångvårdens sinnessjukavdelningar.

1929 års sinnessjuklagstiftning åstadkom härutinnan icke någon ändring.
Vid förarbetena till lagstiftningen lades huvudvikten vid det missförhållandet
att några närmare regler om hur vården av de straffriförklarade skulle
åstadkommas icke funnes. EU huvudsyfte med den nya lagstiftningen vai
fördenskull att skapa garanti för att straffriförklarad, som var i behov av
sinnessjukvård, också kom i åtnjutande av sådan vård.

I 47 § sinnessjuklagen stadgades sålunda beträffande icke häktad straffriförklarad,
vilken enligt föreliggande utlåtande förklarats vara i behov av
vård å sinnessjukhus, att vederbörande länsstyrelse så snart utslaget vunnit
laga kraft skulle förordna om hans intagande för vård å det statens sinnessjukhus,
som medicinalstyrelsen på anmälan av'' länsstyrelsen bestämde. Kunde
plats å sådant sjukhus ej omedelbart erhållas, skulle den straffriförklarade
i avbidan på dylik plats genom länsstyrelsens försorg för vård inlagas
å sinnessjukavdelning vid fångvården. Anledningen till denna föreskrift var
att man ville skapa säkerhet för att den straffriförklarade bleve omedelbart
omhändertagen.

Såsom en följd av vissa missförhållanden på förevarande område genom -

124 —

fördes år 1937 eu del ändringar i reglerna om vård åt straffriförklarade.
Därvid upphävdes bestämmelsen att straffriförklarad, som vistades på fri fot
men vore i behov av vård å sinnessjukhus, skulle kunna intagas å sinnessjukavdelning
vid fångvården. I stället infördes den bestämmelsen, att dylik
straffriförklarad skulle utan dröjsmål intagas å det statens sinnessjukhus
medicinalstyrelsen bestämde.

Före den 1 januari 1946 gällde enligt 5 kap. 5 § första stycket strafflagen,
att gärning, som begåtts av den, som vore avvita eller vilken förståndets bruk
genom sjukdom eller ålderdomssvaghet vore berövat, skulle vara strafflös.
Detta stadgande hade kvarstått praktiskt taget oförändrat alltsedan tillkomsten
av vår gällande strafflag år 1864. Under den tid detsamma varit
gällande hade dess tillämpning undergått upprepade förändringar, varvid utvecklingen,
som väsentligen kommit att bestämmas av den medicinska sakkunskapen,
gått i riktning mot en allt större utvidgning av området för den
straffrättsliga otillräkneligheten. Enligt senaste praxis ha under 5 kap. 5 §
strafflagen hänförts — förutom sinnessjuka och höggradigt intellektuellt undermåliga
— åtskilliga s. k. psykopater.

I strafflagberedningens den 31 december 1942 avgivna betänkande angående
strafflagens tillräknelighetsbeslämmelser'', sinnesundersökning m. in.
(SOU 1942: 59) föreslogs, att 5 kap. 5 § strafflagen skulle erhålla sådan ändrad
lydelse att endast gärning, som begåtts under inflytande av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, skulle medföra straffrihet. Beredningen, som hävdade,
att psykopaterna intoge en annan ställning i samhället än de sinnessjuka
och sinnesslöa, avsåg härmed att förhindra att psykopaterna på grund
av sin sinnesbeskaffenhet friades från ansvar.

Beträffande vården av de straffriförklarade anförde strafflagberedningen,
bland annat, att ur synpunkten av det förtroende såsom sjukvårdsanstalter,
vilket sinnessjukhusen måste eftersträva, det för sinnessjukvården varit till
nackdel att behöva emottaga de kriminella och eljest asociala element som
de straffriförklarade, särskilt psykopaterna, ofta representerade. För såväl
de å sinnessjukhusen intagna som för deras anhöriga kunde inblandningen
av kriminalpatienter i det vanliga sjukhusklientelet verka besvärande. Ofta
vore dessa element också svårhanterliga och ur disciplinär synpunkt besvärliga
och de kunde därigenom försvåra vårdarbetet. I fråga om de straffriförklarade
psykopaterna tillkomme vidare, att den lämpliga behandlingen för
dem i huvudsak måste inriktas efter andra synpunkter än dem som vore
tillämpliga i vårdarbetet i övrigt. Med tanke på såväl det sist anförda som
den rådande platsbristen på sinnessjukhusen, ansåge beredningen det ligga
nära till hands att föreslå en särskild anstalt för vården av straffriförklarade.
Skulle en dylik anstalt omhändertaga jämväl de kriminalpatienter, som vårdades
å de vanliga sinnessjukhusen, skulle emellertid enligt beredningen krävas
nybyggnadsarbeten av ansenlig storlek. Enligt beredningen torde det
under rådande förhållanden icke låta sig göra alt bygga nya anstalter för
dessa patienter. Icke heller syntes det kunna ifrågakomma att sammanföra
de straffriförklarade till något redan befintligt sinnessjukhus. Häremot tala -

— 125 —

de bland annat den omständigheten att de straffriförklarade representerade
alla möjliga kategorier av psykisk abnormitet, och den specialisering av vissa
anstalter som vore genomförd skulle då icke komma de straffriförklarade
till godo. Omhändertagandet av de straffriförklarade, som vore i behov axvård
å sinnessjukhus, borde därför, ansåge beredningen, såsom dittills ankomma
på den allmänna sinnessjukvården.

I flera yttranden Irån läkarhåll över strafflagberedningens ovannämnda
betänkande förordades, att sinnessjukvården helt skildes från psykopatvården.
Sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus anförde exempelvis, att det måste
anses i hög grad upprörande, att vården av de psykiskt sjuka skulle kombineras
med omhändertagande för förvaring av allehanda kriminella element
samt att det syntes vara ett oavvisligt krav, att sinnessjukhusen befriades
från psykopaterna och att de asociala imbecilla omhändertoges på specialanstalter.
Likartade uttalanden förelågo från åtskilliga andra sjukhuschefer.

Fångvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande över beredningens förslag bland
annat följande.

Vad psykopaterna och de lindrigt intellektuellt undermåliga behöva är icke
sjukvård utan pedagogisk fostran, yrkesutbildning och eftervård. De allmänna
sinnessjukhusen, i huvudsak avsedda för ett helt annat klientel, äga icke
tillräckliga förutsättningar att kunna omhändertaga dessa intagna på ett sådant
sätt, att de under anstaltsvistelsen kunna effektivt beredas för ett socialt
liv i frihet. Detta beror bl. a. på sinnessjukhusens bristande differentieringsmöjligheter,
som leda till att straffriförklarade psykopater ofta nog måste
sammanföras med straffriförklarade, som äro sinnessjuka. Olämpligheten av
ett dylikt sammanförande har vid flerfaldiga tillfällen påtalats även från läkarhåll.
I de fall, där psykopater eller oligofrena placeras i särskilda anstalter,
möter den olägenheten, att å dessa med hänsyn till vårdkapaciteten mycket
stora anstalter ett sammanförande sker av inbördes mycket olika patienter,
unga och gamla, djupt förkomna och tillfällighetsbrottslingar. Även med en
uppdelning av klientelet på olika avdelningar kan det icke undgås, att en
gemensamhet skapas, som även med sorgfällig övervakning medför moraliska
och sociala vådor. Även arbetsförhållandena inom sinnessjukvården äro
av naturliga skäl icke tillrättalagda för ett klientel, som i första hand måste
erhålla yrkesutbildning och tränas att arbeta efter mönster, som så nära
som möjligt ansluter sig till det fria arbetslivets förhållanden.

Hur värdefull och oumbärlig den medicinska expertisen än är i fråga om
behandling av människor, som förete avvikelser från det normala, kunna
medicinska åtgärder åtminstone icke på medicinens nuvarande stadium avlägsna
konstitutionella eller anlagsbetingade brister i personligheten. Sinnessjukvården
nödgas därför inför dessa fall i huvudsak lita till psykologisk
och pedagogisk behandling. Sådan behandling kan med större framgång
praktiseras på anstalter, som icke ha sjukvård som sin väsentligaste uppgift.
Erfarenheten från verksamheten på förvarings- och ungdomsanstalter bestyrker
detta.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala yttrade i ifrågavarande
hänseende, bland annat, att det otvivelaktigt vore riktigt all den statliga sinnessjukvården
hade stora svårigheter med del ständigt ökande antalet strafffriförklarade
psykopater, vilka icke passade på de för sinnessjuka avsedda
avdelningar, där de måste vårdas, vilket medförde svårigheter för dem och

— 126 —

för de där vårdade sinnessjuka. Ökningen av de straffriförklarade psykopaterna
på de statliga sinnessjukhusen hade gått med en oroväckande hastighet
och syntes särskilt ha vållat de statliga sjukhus stora svårigheter, som
vore belägna i närheten av de stora städerna, vilkas kommunala sinnessjukhus
på grund av ett mellan staten och städerna upprättat avtal vore befriade
från skyldigheten att vårda straffriförklarade. Sammanförandet av kriminella
psykopater och icke kriminella sinnessjuka på gemensamma vårdavdelningar
vore enligt fakultetens mening från humanitär och medicinsk
synpunkt utomordentligt olämpligt. Enahanda synpunkter framfördes avmedicinalstyrelsen
i dess yttrande.

Sjukhuschefen vid Sidsjöns sjukhus ansåg, att en närmare utredning vore
önskvärd av frågan, om icke i större utsträckning än som skedde vissa
straffriförklarade, företrädesvis grava psykopater, borde vårdas på särskilda
sjukhus eller sjukavdelningar. För det dåvarande funnes vid S:t Sigfrids
sjukhus och Sidsjöns sjukhus specialavdelningar för mera svårskötta kriminella
psykopater, men man kunde tänka sig ett fortsättande på den inslagna
vägen i och med inrättande av ett särskilt sjukhus även för andra strafffriförklarade,
vilkas psykiska egenskaper indicerade sådan vård. Till dessa
sjukhus kunde även hänvisas andra samhällsbesvärliga psykopater än strafffriförklarade.
Bland nu ifrågavarande kategorier funnes många, som mindre
väl lämpade sig för vård gemensamt med andra sjuka, på vilka de kunde
utöva ett ogynnsamt inflytande. På ett eventuellt specialsjukhus kunde också
behovet av pedagogisk fostran och ordnad yrkesutbildning av de intagna
bättre tillgodoses.

Vid remiss till lagrådet den 22 december 1944 av ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag till bland annat lag om ändring i 5 kap. strafflagen
anförde departementschefen rörande psykopaternas behandling, att
möjlighet alltjämt borde finnas att i viss utsträckning förklara psykopater
fria från straff och i stället hänvisa dem att omhändertagas inom sinnessjukvårdens
ram. Enligt departementschefens mening borde frågan, huruvida
och i vad mån psykopater skulle straffriförklaras, avgöras med hänsyn
till styrkan av det medicinska vårdbehov, som i varje fall kunde anses föreligga.
Om detta vårdbehov vore dominerande, borde straffriförklaring
äga rum. I enlighet med dessa överväganden upptogs i det till lagrådet remitterade
förslaget i första stycket av 5 kap. 5 § strafflagen en bestämmelse
av innehåll att jämväl gärning, som begåtts av någon som till sin sinnesbeskaffenhet
så avveke från det normala att han borde omhändertagas för
särskild vård, skulle vara strafflös.

I propositionen 1945: 207 med förslag till lag om ändring i 5 kap. strafflagen
in. m. gavs efter hemställan av lagrådet, som fann det mindre egentligt
att från vårdbehovet sluta till den tilltalades ansvarighet, åt första stycket
av 5 § sådan utformning i förevarande hänseende att gärning, som begåtts
av den som till sin sinnesbeskaffenhet vore att jämställa med sinnessjuk,
skulle vara strafflös. Föredragande departementschefen uttalade därvid,
att den av lagrådet förordade gränsdragningen icke i sak företedde någ -

— 127 —

ra nämnvärda skiljaktigheter i förhållande till det remitterade förslaget, och
att den som i fråga om känslo- och viljelivet företedde så grava avvikelser
från det normala som lagrådet åsyftade i regel vore i behov av medicinsk
vård. I sitt utlåtande (nr 36) i anledning av propositionen fann första lagutskottet,
som i likhet med lagrådet ansåg att vårdbehovet ej finge vara avgörande
för frågan huruvida straffriförklaring av psykopater borde ske, ett
förtydligande av lagtexten erforderligt. Utskottet anförde därvid, att inom
fackkretsar olika meningar syntes råda om innebörden och avgränsningen
av begreppet psykopati och att många läkare härunder innefattade icke endast
de rent konstitutionella psykopaterna utan även vissa organiska defekttillstånd
och svårare neurotiska sjukdomstillstånd. Även strafflagberedningen
hade ansett, att dessa defekt- och sjukdomstillstånd borde medföra strafffrihet.
Beredningen hade emellertid menat, att det medicinska språkbruket
skulle medgiva att också beteckna dem som sinnessjukdom. Det vore främst
dylika och andra därmed jämförliga, med sinnessjukdom nära likartade fall,
som utskottet åsyftade, när det förordade en bestämmelse om att även vissa
andra psykiskt abnorma än sinnessjuka och sinnesslöa skulle kunna på grund
av sin sinnesbeskaffenhet helt frias från ansvar. I likhet med lagrådet ansåge
utskottet det emellertid omöjligt att ens genom vetenskaplig beskrivning
draga en klar skiljelinje mellan de fall som här avsåges och övriga fall av
psykopati. Utskottet förordade med hänsyn till det anförda, att de psykiska
abnormtillstånd, vilka vid sidan av sinnessjukdom och sinnesslöhet skulle
kunna medföra straffriande verkan, i lagtexten betecknades såsom »annan
själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom». Förslaget bifölls av riksdagen och lagändringen trädde
i kraft den 1 januari 1946.

För närvarande finnas inom landet fyra specialavdelningar för vård av
straffriförklarade, nämligen två s. k. säkerhetspaviljonger, avsedda för vård
av farliga eller våldsamma patienter, vid vartdera av Säters sjukhus och
S:ta Gertruds sjukhus i Västervik samt två specialavdelningar, avsedda huvudsakligen
för kriminella psykopater, vid vartdera av S:t Sigfrids sjukhus
i Växjö och Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.

Revisorerna ha från vederbörande sjukhuschefer införskaffat vissa uppgifter
angående ifrågavarande specialavdelningar, varav inhämtats bland annat
följande.

Specialavdelningen vid S:t Sigfrids sjukhus, som togs i bruk år 1906, har
för närvarande 100 vårdplatser. Beläggningen å avdelningen under åren
1941—1945 framgår av nedanstående sammanställning.

Å r	Intagna	Försöks- utskrivna	Återintagna efter försöks-utskrivning	Avvikna	Återintagna efter avvikande
1941 ............	40	21	13	10	8
1942 ............	84	33	13	8	8
194.9............	59	37	21	4	8
1944 ............	36	55	28	5	5
1945 ............	42	79	37	16	13

— 128 —

Avvikandena ha skett såväl från avdelningen som under frigång och utearbete.
De till specialavdelningen hörande promenadgårdarna begränsas av
murar, som äro 3,60 meter höga. Fönstren till den s. k. isoleringsavdelningen
äro utanför försedda med rundjärnsgaller. Fönstren till övriga underavdelningar
ha järnbeslag i spröjsarna. Alla fönster, med undantag för den avdelning,
som är avsedd huvudsakligen för frigångare, äro dessutom skruvade
utifrån med träskruvar. Särskilda föreskrifter gälla för frigång, som ej får
utsträckas in på den del av området, där kvinnoavdelningarna äro belägna.
Deltagande i gudstjänster och besök vid biografföreställningar i sjukhusets
festsal ske efter särskilt tillstånd av vederbörande överläkare. Specialavdelningen
har sina egna verkstäder förlagda inom densamma. Å huvudsjukhusets
verkstäder ha patienter från specialavdelningen tidigare i regel icke
tillåtits arbeta, men för närvarande är en patient därifrån sysselsatt där med
bokbinderi. Denna patient har emellertid frigång. Specialavdelningens utearbetare
gå i särskilda arbetslag med sjukvårdare från specialavdelningen
som övervakare. Några patienter, som ha frigång, arbeta i trädgård och
ladugård tillsammans med patienter från huvudsjukhusets mansavdelning.
Enligt sjukhuschefens mening är specialavdelningens förläggning till sjukhuset
förknippad med flera olägenheter. Specialavdelningen är synnerligen
olämpligt placerad i mitten av sjukhusområdet, vilket medför ett alltför
livligt samröre mellan specialavdelningens patienter och sjukhusets övriga
patienter, särskilt kvinnliga patienter. Dessutom är en avsevärd mängd kriminalpatienter
frigående å sjukhusområdet, vilket ingalunda är ägnat att
öka trivseln för där boende befattningshavare och övriga, som måste uppehålla
sig där. Specialavdelningen med dess patienter ses icke utan olustkänsloi
av sjukhuspersonalen och traktens invanare; de många rymningarna
bidraga icke till att förbättra situationen.

Säkerhetspaviljongen vid Säters sjukhus inrättades år 1912 av landstinget
och övertogs ar 1935 av staten. Vid avdelningen finnas för närvarande 37
vårdplatser. Under åren 1942—1946 ha intagits respektive 1, 3, 1, 5 och 4
patienter. Sedan specialavdelningen öppnats, ha endast fyra rymningar förekommit,
nämligen en 1921, två 1924 och en 1946. Försöksutskrivningar
äga icke rum från denna avdelning, då den är s. k. fast paviljong och avsedd
för de mest svårskötta och farliga sinnessjuka. Vid förbättring i tillståndet
bli dessa patienter förflyttade till specialavdelningarna vid Sidsjöns
eller S:t Sigfrids sjukhus eller också till vanlig sinnessjukavdelning. Avdelningens
fönster äro gallerförsedda; ytterdörrarna äro plåtbeslagna, försedda
med två lås (mot promenadgårdarna omgivna av 3V2—4 meter höga träplank)
samt med reglar, skötta av portvakt, mot egentliga ingången. De
flesta patienter vårdas i enkelram, försedda med låsta och reglade dörrar.
Endast 10 patienter ligga på gemensam övervakningssal med två nattvakter.
Patienterna få lämna avdelningen endast på grand av trängande skäl och då
i sällskap med minst tva sjukskötare. Annan vistelse utom avdelningen förekommer
icke. Endast en del av patienterna få vistas i gemensamt dagrum,
där radio tinnes. Tva sådana dagrum finnas, då specialavdelningen är upp -

delad i tvenne underavdelningar. Ingen kontakt finnes mellan specialavdelningens
patienter och sjukhusets andra patienter. Verkstäder förekomma
icke på avdelningen, enär patienterna därstädes på grund av sin farlighet
icke kunna tillåtas bruka verktyg av något slag.

Säkerhetspaviljongen vid S:ta Gertruds sjukhus, som inrättades år 1913
av landstinget och övertogs år 1935 av staten, har för närvarande 34 vårdplatser.
Beläggningen å sjukhuset av straffriförklarade åren 1941—1946
framgår av nedanstående sammanställning.

	Intagna	Försöks- utskrivna	Återintagna efter för-söksutskriv-
1941.....................	........ 9	7	ningen 2
1942 .....................	........ 19	8	3
1943 .....................	........ 24	12	5
1944 .....................	........ 19	13	4
1945 .....................	........ 17	16	3
t. o. m. u/u 1946 .........	........ 9	13	3

Några rymningar från specialavdelningen ha icke förekommit under ovannämnda
tid. Vid avdelningen äro särskilda säkerhetsåtgärder till förhindrande
av rymningar vidtagna (promenadgångar med 4,30 meter höga murar,
galler för fönstren m. m.). Frigång förekommer icke vid avdelningen.

Specialavdelningen vid Sidsjöns sjukhus började beläggas våren 1943. En
viss gradering av psykopaterna skedde genom att hit överfördes de svåraste
fallen från Växjö. Specialavdelningen mottager för närvarande 102 patienter.
Beläggningen å avdelningen under åren 1943—1946 framgår av följande
sammanställning:

		Intagna	Försöks- utskrivna	Återintagna efter för-söksutskriv-ningen	Avvikna	Återintagna efter avvikande
1943 .......		. 115	7	—	5	5
1944 .......		. 20	33	16	20	20
1945 .......		. 38	72	34	13	13
t. o. m. n/n	1916 ...	. 29	38	32	34	34
Avvikandena	ha skett	från sj	älva avdelningen under	frigång,	permission,

promenad och utearbete. Dörrarna å avdelningen äro försedda med lås, och
under nattetid låsas ytterdörrarna dessutom med särskilt lås. De i paviljongens
mitt befintliga trappnedgångarna äro i nedre botten försedda med låsta
gallergrindar. Fönstren äro smårutiga och ha inbyggt järngaller, varjämte
utanför fönstren finnes ett tjockare järngaller. Ävenså ha å verkstäder insatts
särskilda spärrhakar å fönstren för att ge ökad säkerhet vid vädring.
Fönstren stängas med trekantslås. Tre promenadgårdar finnas till paviljongen,
vilka äro omgivna av 3,80 meter höga murar. Patientavdelningarna äro
9—468979. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1946. 1.

— 130 —

Revisorernas

uttalande.

små, i regel bestående av 16 å 17 patienter. Övervägande delen av patienterna
ligga på enkelrum, som hållas låsta under natten. Flertalet patienter åtnjuta
icke frigång. Endast 29 patienter ha för närvarande dylik förmån. Å tre av
specialavdelningens sex avdelningar förekommer aldrig frigång. Tillstånd till
permission till staden medges mycket sparsamt. Patienterna från fem avdelningar
ha rätt att deltaga i gudstjänster och nöjestillställningar i sjukhusets
festsal och även i midsommardansen i det fria. Å specialavdelningen
finnas 3 verkstäder, nämligen konfektionsskrädderi, bokbinderi och kuvertverkstad.
För att tillgodose patienternas behov av annan sysselsättning måste
de placeras å sjukhusets övriga verkstäder och ekonomilokaler samt i utearbete.
Härigenom komma de i beröring med sjukhusets övriga patienter.
Såväl härunder som under frigång ha en del av patienterna möjlighet att
träffa även kvinnliga patienter och knyta icke önskvärda bekantskaper.

Slutligen finnas specialavdelningar för asociala imbecilla, inrättade omkring
år 1930 i ombyggda kaserner. De för män avsedda anstalterna utgöras
av en byggnad av Källshagens sjukhus i Vänersborg med 283 vårdplatser och
Salberga sjukhus i Sala med 384 platser. Den kvinnliga motsvarande anstalten
är Västra Marks sjukhus i Örebro med 350 platser.

Medicinalstyrelsen lät per den 1 maj 1946 inventera antalet straffriförklarade,
fördelade efter vissa brottskategorier och diagnos. Enligt de sammanställda
preliminära siffrorna hade sedlighetsbrott begåtts av 379 män och
8 kvinnor, våldsbrott av 446 män och 35 kvinnor, egendomsbrott av 876
män och 168 kvinnor samt övriga brott av 198 män och 52 kvinnor.

Fördelade efter diagnos blevo de större grupperna:

Schizofreni..................................... 497 män och 40 kvinnor

Alderpsykoser och arteriosklerotisk demens........ 103 » » 3 »

Psykopati...................................... 393 » » 84 »

Imbecillitet..................................... 469 » » 88 »

Imbecillitet och psykopati....................... 220 » » 30 »

De psykiskt abnorma brottslingar, som icke äro sinnessjuka eller sinnesslöa,
utgöras huvudsakligen av psykopater och i lättare grad intellektuellt
undermåliga. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att den hittillsvarande
anordningen att vårda dylika straffriförklarade tillsammans med
sinnessjuka är behäftad med avsevärda olägenheter. Förekomsten av kriminella
psykopater å vissa sinnessjukhus är ägnad att i allmänhetens ögon
äventyra dessas anseende och sålunda motverka den strävan till effektivisering
av sinnessjukvården, vilken för närvarande pågår och som bland annat
tagit sig uttryck i den nyligen av medicinalstyrelsen utarbetade tioårsplanen
för sinnessjukvårdens utbyggande i riket. Med hänsyn till det förtroende
såsom sjukvårdsanstalter, vilket sinnessjukhusen böra eftersträva, måste det
därför vara till väsentlig nackdel för dessa att nödgas emottaga de kriminella
och eljest asociala element, som de straffriförklarade, särskilt psykopaterna,
ofta representera. Även med en uppdelning av klientelet på olika av -

— 131 —

delningar kan det icke undvikas att en gemensamhet skapas, varigenom det
kriminella ofta ganska aktiva klientelet kan komma att ogynnsamt påverka
de övriga patienterna och utgöra en ständig oroskiilla för dessa. Vidare torde
det tidsödande arbetet med de kverulerande straffriförklarade i viss mån
inkräkta på läkarnas omsorg om övriga patienter, som oftast äro i högre
grad i behov av psykoterapi än de straffriförklarade. Även i avseende å vården
av de kriminella själva medför det nuvarande systemet vissa nackdelar.
Sålunda måste den starka begränsningen av deras rörelsefrihet menligt inverka
på möjligheterna att bereda dem yrkesutbildning, särskilt avpassad
efter deras speciella behov. Slutligen utgöra de ofta förekommande rymningarna
från sinnessjukhusen av kriminalpatienter givetvis ett starkt irritationsmoment
i första hand för ortsbefolkningen, men även för allmänheten i
övrigt.

Enligt revisorernas mening skulle avsevärda fördelar såväl för de strafffriförklarade
själva som för övriga patientkategorier vara att vinna, därest
vården av de straffriförklarade avskildes från sinnessjukvården i övrigt.
Ett genomförande av en fullständig dylik differentiering förutsätter, att
frågan om inrättande av särskilda anstalter för straffriförklarade upptages
till övervägande. På anstalter av nu antytt slag skulle bevakningen kunna
ordnas på ett effektivare sätt än vad som för närvarande är möjligt vid
sinnessjukhusen, där under nuvarande förhållanden hänsyn måste tagas till
övriga kategorier av patienter. Härigenom liksom även genom att vederbörande
anstaltsområde väl inhägnades skulle rymningar i hög grad försvåras.
A andra sidan skulle måhända ökad rörelsefrihet kunna medges de strafffriförklarade
därigenom att de konnne att vistas inom ett större, avskilt
område, varigenom även tillfälle till jordbruksarbete och allehanda yrkesutbildning
skulle kunna beredas på ett helt annat sätt än som för närvarande
är möjligt. Att avskilja alla straffriförklarade från övriga patienter på sinnessjukhusen
och omhändertaga dem på särskilda anstalter synes dock
knappast behöva ifragakomma, utan torde ett dylikt avskiljande böra äga rum
allenast för psykopaterna, vilka för sinnessjukhusen utgöra det mest svårskötta
klientelet bland de straffriförklarade. Även om efter den senaste vidtagna
ändringen av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser ett jämförelsevis
större antal psykopater, som begå brott, hädanefter icke torde komma att
straffriförklaras, lära dock de svårare fallen bland dem förbliva strafflösa.
A andra sidan är det givetvis tänkbart att även andra grupper av psykopater
än straffriförklarade, t. ex. sådana villkorligt dömda, beträffande vilka den
villkorliga domen förenats med föreläggande för den dömde att viss tid vistas
å dylik anstalt, skulle kunna ifrågakomma (ill vård å ifrågavarande anstalter.

På grund av vad sålunda anförts få revisorerna hemställa, att frågan rörande
möjligheterna att bereda vård åt de straffriförklarade psykopaterna å
särskilda specialanstalter upptages till närmare prövning.

— 132 —

Tjänstebostäder
för
ogift personal
vid Sidsjöns
sjukhus i
Sundsvall.

§ 25.

Med bifall till Ivungl. Maj:ts i propositionen nr 176 gjorda framställning
beslöt 1938 års riksdag, att i Sundsvall skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med ett i propositionen framlagt förslag uppföras ett nytt sinnessjukhus,
förlagt till det s. k. Sidsjöområdet, för en beräknad kostnad av
högst 10 400 000 kronor. Samtidigt anvisade riksdagen för arbetenas påbörjande
under budgetåret 1939/40 1 000 000 kronor. Medel ställdes därefter
successivt till byggnadsstyrelsens förfogande för uppförande i styrelsens
regi av ifrågavarande sjukhus. Olika sjukhusanläggningar färdigställdes under
de följande åren.

Med skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 april 1941 överlämnade byggnadsstyrelsen
ritningar till återstående vid sjukhuset planerade byggnader, däribland
bostadshus för ogift personal (sköterskor och skötare). Styrelsen
framhöll därvid, bland annat, att samtliga dessa byggnader av styrelsen
i skrivelse den 30 augusti 1940 beräknats draga en kostnad av sammanlagt
1 973 000 kronor. I avsikt att icke överskrida nyssnämnda kostnad trots
de prisstegringar, som därefter inträffat, hade styrelsen för avsikt att uppföra
personalbostädema, med undantag av portvaktsbyggnaden, av trä i
stället för sten. Enligt styrelsens mening vore det ändamålsenligast, att även
dessa byggnader utfördes i styrelsens egen regi.

Framställningen remitterades till 1940 års civila byggnadsutredning, som
i skrivelse den 14 maj 1941 anförde, bland annat, att de företedda kostnadsberäkningarna
innebure ett kubikmeterpris för bostadsbyggnaderna av
trä av omkring 70 kronor. Detta pris nödgades utredningen beteckna såsom
högt. Särskilt framträdde detta i de angivna priserna för olika ledningsarbeten,
vilka låge högre än vad fallet vore i fråga om bostadshus i allmänhet.
Utredningen — som funne ett pris av 65 kronor per kubikmeter, oberäknat
kostnaderna för utvändiga ledningar, utgöra den högsta kostnad,
som skäligen borde beräknas för dylika trähus på byggnadsorten — hölle
därför före, att den upptagna kostnadssumman för i remissen avsedda byggnader
kunde nedsättas med omkring 110 000 kronor utöver det belopp av
sammanlagt 57 000 kronor, som utredningen med anledning av föreslagna
reduktioner i övrigt angivit.

Genom beslut den 28 juni 1941 uppdrog Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen
att i huvudsaklig överensstämmelse med de av styrelsen uppgjorda
ritningarna med däri av 1940 års civila byggnadsutredning föreslagna avvikelser
låta för en kostnad av högst 1 555 000 kronor uppföra personalbostäder,
växthus och obduktionsbyggnad vid Sidsjöns sjukhus.

Sedan byggnadstyrelsen i skrivelse den 29 september 1941 framhållit att
ifrågavarande byggnader icke kunde uppföras för angivna belopp, 1 555 000
kronor, förklarade Kungl. Maj:t genom beslut den 12 december 1941 hinder
icke möta för byggnadsstyrelsen att, där så befunnes oundgängligt, uppföra
personalbostäder, växthus och obduktionsbyggnad till en kostnad överstigande
1 555 000 kronor.

— 133 —

I skrivelse den 27 april 1942 anmälde byggnadsstyrelsen, att det vid den
detaljerade kostnadskalkyl över byggnadsförslaget, som av styrelsen uppgjorts,
visat sig, att dittills anvisade medel icke skulle komma att förslå.

Styrelen framhöll därvid, bland annat, att styrelsen genom vittgående besparingsåtgärder
och förenklingar i arbetenas utförande skapat en medelsreserv
i syfte att kompensera de prisstegringar på byggnadsmaterial, som
inträtt efter krigsutbrottet och som alltjämt fortginge. De ursprungligen till
10 400 000 kronor beräknade totalkostnaderna skulle på grund av dylika
fördyringar och med det utförande av byggnaderna, som ursprungligen avsetts,
enligt styrelsens beräkningar hava kommit att uppgå till 14 000 000
kronor. Genom medelsreserven hade styrelsen emellertid lyckats begränsa
denna slutsiffra för byggnadsföretaget med omkring 2 000 000 kronor. Styrelsens
förhoppningar att på detta sätt kunna helt kompensera prisstegringarna
hade emellertid svikits på grund av en del förhållanden, som ej
kunnat förutses. Sålunda beräknade styrelsen, att den omständigheten, att
frågan om personalbostäderna m. m. vid sjukhuset gjordes till föremål för
granskning och bearbetning av 1940 års civila byggnadsutredning, föranlett
en försening av byggnadsföretagets slutförande med omkring 9 månader.

Denna försening innebure, förutom i styrelsens skrivelse den 29 september
1941 angivna merkostnader för själva bostadshusen med 100 000 kronor
på grund av prisstegringar å malerialier, körslor m. m. samt utgifter
för arbetenas bedrivande under ogynnsam årstid, jämväl ökade kostnader
för administration och arbetsledning samt fördröjt färdigställande av vägar,
stängsel, planeringsarbeten, yttre ledningar och vissa arbeten även i övriga
byggnader, som i annat fall kunnat samordnas med arbetena för bostadshusen.
För bostadshusen uppkomna merkostnader beräknades härigenom
uppgå till sammanlagt 185 000 kronor. Merkostnaden för uppvärmning i under
arbete varande byggnader utgjorde enligt styrelsens beräkning 120 000
kronor. Ökningen i levnadskostnadsindex hade även medfört utbetalande
av dyrtidstillägg på till arbetare utgående löner. Härför beräknades ett belopp
av 175 000 kronor. Styrelsen hemställde därför alt ett belopp å sammanlagt
480 000 kronor måtte ställas till styrelsens förfogande.

Genom kungl. brev den 30 juni 1942 medgavs att byggnadsstyrelsen finge
disponera ett belopp av 480 000 kronor för färdigställande av Sidsjöns sjukhus.

Sedan byggnadsstyrelsen i skrivelse den 28 december 1942 hemställt om
anvisande av ytterligare 170 000 kronor, utgörande merkostnader på grund
av ytterligare prisstegringar, medgav Kungl. Maj:t genom brev den 2 april
1943, att styrelsen finge disponera ett för ändamålet å tilläggsstat till riksstaten
för budgetåret 1942/43 anvisat reservationsanslag å nämnda belopp.

Revisorerna hava avlagt besök vid Sidsjöns sjukhus och därvid ägnat Revisorerua
särskild uppmärksamhet åt den ogifta personalens tjänstebostäder. uttalande.

Dessa inrymmas i 9 tvåvåningshus av trä (därav 7 för kvinnlig och 2 för
manlig personal), ordnade i smärre grupper och helt avskilda från sjuk -

— 134 —

Anställnings registret.

huset. Lägenheterna utgöras av ett rum och alkov för översköterskor samt
av enkelrum för skötare, sköterskor och ekonomipersonal. Samtliga bostäder
äro belägna efter ena sidan av en genom varje våning löpande korridor.
Pentry, v/, c., städskrubb och rum för linneförråd äro placerade på
motsatt sida av korridoren. Inom samtliga lägenheter finnas kapprum, garderob
och tvättställ. Gemensamt badrum är anordnat i källaren av varje
hus.

Revisorerna hava funnit lägenheterna allt för knappt tillmätta. Enkelrummen
hava sålunda en golvyta av allenast 8,9 m2 och rum med alkov
17,1 m2. Ljudisoleringen i bostäderna är bristfällig, vartill i hög grad bidrager
att trägolven äro utan beläggning. Varmvatten saknas i lägenheterna.
Utrymmet i varje pentry är otillräckligt och utrustningen ofullständig. Ytterligare
må anmärkas, att till varje bostadshus allenast finnes en ingång.
Isolering och dränering av grundmurarna äro otillfredsställande.

Revisorerna hava under § 28 framställt vissa erinringar mot civila byggnadsutredningens
verksamhet. Därvid har anförts, bland annat, att utredningen
för åstadkommande av en allmän standardsänkning inom den offentliga
byggnadsverksamheten genomdrivit beskärningar av förslag, som underställts
dess granskning, samt utarbetat vissa allmänna normer att iakttagas
vid planläggning och genomförande av byggnadsföretag. Revisorerna
hava vidare framhållit, att de resultat, vartill dessa åtgärder lett, icke varit
i allo lyckliga. Vad föreliggande sjukhusanläggning beträffar, hava även
där i enlighet med yttrande av byggnadsutredningen inskränkningar i besparingssyfte
vidtagits, som måste betecknas såsom mindre lämpliga. Särskilt
gäller detta den ogifta personalens tjänstebostäder. Det torde vara
uppenbart, att personalen vid sinnessjukhusen för att kunna på ett tillfredsställande
sätt sköta sin tjänstgöring under fritid är i behov av vila
och avkoppling i en trivsam miljö. Trångboddheten i lägenheterna i förening
med de bristfälliga bekvämligheterna är emellertid icke ägnad att
skänka personalen den trevnad, som densamma rimligtvis bör kunna göra
anspråk på. Den otillfredsställande ljudisoleringen medför även, att personal
med nattarbete icke får tillfälle till erforderlig vila. Enligt revisorernas
mening har den i förevarande fall genomförda besparingspolitiken icke varit
lycklig. Den jämförelsevis låga bostadsstandarden och bostadsbyggnadernas
mindre gedigna utförande torde i framtiden framtvinga dyrbara ombyggnads-
och underhållsarbeten.

Å vad sålunda förekommit, hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet.

§ 26.

I kungörelsen den 30 april 1943, nr 218, har stadgats skyldighet för arbetsgivare
att under vissa förhållanden göra anmälan om anställande av arbetstagare.
Dylik anmälan skall avgivas, om anställningen är avsedd att vara
minst fyra veckor samt göras till utmätningsmannen i anställningsorten eller
i Stockholm till överståthållarämbetet.

— 135 —

Kungl. Maj:t äger, i den mån särskilda omständigheter därtill föranleda,
meddela befrielse från anmälningsskyldighet. För närvarande gäller att anmälningsskyldighet
skall av statliga verk och inrättningar samt av landsting,
kommuner, församlingar, skoldistrikt med flera kommunala bildningar
fullgöras endast såvitt angår arbetare i statens eller den ifrågavarande samfällighetens
tjänst. Genom särskilt Kungl. Maj ds beslut har befrielse meddelats
Stockholms stad beträffande vissa arbetare, anställda enligt det s. k.
allmänna kommunalarbetaravtalet och det s. k. sjukhusavtalet.

Anmälan skall som regel avgivas i två exemplar å särskild blankett (anställningskort)
senast en vecka efter anställningens början. Blanketter tillhandahållas
av postverket och befordras avgiftsfritt med posten. Utmätningsmannen
skall förvara det ena exemplaret av anställningskortet i ett
alfabetiskt ordnat register och översända det andra till länsstyrelsen eller,
där arbetstagaren är mantalsskriven inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde,
till denne, som har att vidarebefordra detsamma till länsstyrelsen
i mantalsskrivningsorten. Till länsstyrelsen inkommande anställningskort
skola ordnas alfabetiskt i särskilt register. Ur anställningsregistret skall
uttagas kort angående anställning, som på grund av inkommen anmälan
om annan senare anställning kan antagas hava upphört tidigare än under
närmast föregående kalenderår. Annat kort förvaras under en tid av fem år.

Som påföljd för försummad anmälningsskyldighet gäller enligt förenämnda
kungörelse, att den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldighet
straffas med böter å högst 100 kronor. Till straff dömes icke, om
omständigheterna giva vid handen att ett tillfälligt förbiseende förelegat eller
att anmälningsskyldigheten icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.

Tillkomsten av nu nämnda bestämmelser utgör ett led i den serie av åtgärder,
vilka efter beslut av bland annat 1943 års riksdag vidtagits för att
främja en effektivare skattebetalning och eu grundligare taxeringskontroll.
Närmast åsyftade man att komma till rätta med de brister i restindrivningen
av utskylder, vilka hade sin främsta grund däri, att indrivningsmyndigheterna
hade stora svårigheter att snabbt vinna kunskap om den restfördes
arbetsanställning.

I avseende å detta spörsmål uttalade de sakkunniga, vilkas betänkande låg
till grund för proposition i ämnet.

Ett undanröjande av nu berörda olägenhet synes emellertid endast kunna
ske på ett sätt, nämligen genom alt arbetsgivarna åläggas skyldighet att i
viss utsträckning anmäla arbetsanställning. Förslag i sådan riktning hava
även tidigare framkommit, bland annat framlades sådant förslag av 1930 års
uppbördskommitté. Det är givet, att en dylik föreskrift skulle för arbetsgivarna,
framför allt de större, innebära åtskilligt besvär. Emellertid framstår
för de sakkunniga såsom en ofrånkomlig förutsättning för vinnande av
en bättre ordning i fråga om uppbörden, att en ändring ernås i nu berörda
avseende. Såsom förut påpekats skulle det båta föga att söka utveckla skatteförmedlingsrörelsen,
om man icke samtidigt skärpte kontrollen å de notoriska
skatteskolkama. Anmärkas må ock, att den nu förevarande utred -

— 136 —

ningen avser att söka vinna en sådan förbättring av uppbörden att frågan
om uppbördens verkställande vid inkomstkällan därmed åtminstone tills
vidare kan få anstå. Ett genomförande av förslaget om uppbörd vid inkomstkällan
kan enligt vad som allmänt erkännes icke äga rum, med mindre arbetsgivarna
i betydande utsträckning tagas i anspråk för ändamålet. Kan
man undgå en dylik mera långt gående reform genom nu ifrågasatta åtgärder,
vill det synas som om det ökade besvär för arbetsgivarna, som anmälningsskyldighetens
fullgörande innebär, dock skulle vara acceptabelt då man
därigenom undgår nyssberörda väsentligt mera omfattande arbetsuppgifter.

I detta sammanhang må även erinras om att 1944 års uppbördsberedning
i sitt betänkande med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet förutsatt,
att de s. k. anställningsregistren och de i vissa län förda mantalsregistren
skulle komma att försvinna i och med den nya folkbokföringens genomförande
samt ersättas av folkbokföringsavdelningamas register.

Revisorerna hava velat undersöka de möjligheter anställningsregistren hittills
erbjudit i syfte att förbättra restindrivningen. I cirkulärskrivelse till
samtliga länsstyrelser och överståthållarämbetet hava revisorerna därför infordrat
uppgifter, ägnade att belysa denna fråga.

För att anställningsregistren skola kunna rätt fullgöra sin funktion är det
givetvis av avgörande betydelse att arbetsgivarna iakttaga den föreskrivna
anmälningsskyldigheten. De inkomna yttrandena ge emellertid vid handen,
att brister genomgående föreligga i detta avseende. Länsstyrelsen i Östergötlands
län beräknar sålunda att endast ca 75 procent av länets arbetsgivare
avge vederbörlig anmälan. Genomgående har åtskillnad gjorts mellan arbetsgivare
med större antal anställda, å ena sidan, samt småföretag med endast
ett fåtal anställda samt privatpersoner, å andra sidan. I fråga om den förstnämnda
kategorien kan sägas att anmälningsplikten på det hela taget iakttagits,
medan beträffande den andra gruppen, vilken innefattar hantverkare,
mindre jordbrukare och andra småföretagare, privatpersoner med anställd
hemhjälp och tillfällighetsarbetare m. in., anmälningsskyldigheten i väsentlig
utsträckning eftersatts. I de flesta fall har det visat sig, att sådana arbetsgivare
helt sakna kännedom om anmälningsplikten. Ofta hava arbetsgivare,
vilka icke tidigare ägt kännedom om anmälningsplikten, fått vetskap
om densamma först i och med att någon anställd blivit föremål för indrivningsåtgärder,
varvid vederbörande uppbördsman i samband härmed påtalat
arbetsgivarens försummelse. På grund av den rådande bristen på arbetskraft
hava överenskommelser ofta ingåtts mellan arbetsgivare och arbetstagare för
att kringgå föreskrifterna om anmälningsskyldighet. Enligt vad som uppgivits
av t. ex. länsstyrelserna i Stockholms och Gävleborgs län förekommer
sålunda, att arbetstagare uppställa som villkor för antagande av anställning
att anmälan ej göres till registret. Då utredning om sådana avtal kunnat
förebringas, synes inom Gävleborgs län landsfiskalerna hava föranstaltat om
åtal mot arbetsgivarna i fråga. Det förekommer även, att man avtalar om
anställningsperioder om 4 veckor i taget med ett kortare uppehåll mellan
varje period.

Som ovan nämnts torde emellertid den vanligaste orsaken till arbetsgivar -

— 137 —

nas försumlighet i avseende å anmälningsskyldighetens fullgörande vara bristande
kännedom om densamma. Av intresse är därför att veta, huruvida
särskilda åtgärder av länsstyrelserna vidtagits i syfte att få kännedom om
anmälningsplikten spridd bland arbetsgivarna. Dylika åtgärder kunna antingen
vara av generell art, såsom kungörelser eller annonsering, eller avse
åtgärder i enskilda fall, såsom anmaningar, föranstaltande om åtal m. m.
Det har visat sig, att medan vissa länsstyrelser i stor utsträckning vidtagit
dylika åtgärder, andra däremot icke alls eller allenast i obetydlig mån sökt
rikta uppmärksamheten på arbetsgivarnas skyldighet i förevarande hänseende.
De från länsstyrelserna inkomna svaren giva vid handen, att åtal mot
försumliga arbetsgivare anhängiggjorts i ytterst liten utsträckning. Åtal hava
sålunda överhuvud icke förekommit i Kronobergs, Skaraborgs och Östergötlands
län.

Beträffande åtgärder, som av länsstyrelse, magistrat eller annan myndighet
eller samfällighet vidtagits för att hos arbetsgivarna inpränta skyldigheten
att göra anställningsanmälan må anföras följande.

I Kristianstads län har länsstyrelsen icke själv genom kungörelser, annonsering
eller på annat sätt sökt förmå arbetsgivarna fullgöra sin anmälningsskyldighet.
Däremot har genom magistratens försorg i Kristianstad vid flera
tillfällen annonser införts i ortspressen i nyssnämnt syfte. Åtal har efter anmälan
av utmätningsman förekommit endast i några enstaka fall.

Även i Kopparbergs län hava, bortsett från att i ett landsfiskalsdistrikt
annonsering skett på kommunens bekostnad, inga särskilda generella åtgärder
vidtagits. Samma är förhållandet i Götebox-gs och Bohus län. Genom
intervju i en daglig tidning i Göteborg hade uppmärksamheten riktats på den
föreskrivna anmälningsskyldigheten, vilket föranledde en påtaglig ökning av
antalet inkomna kort. Stickprovsgranskning har någon gång skett på så
sätt att inkomna deklarationer med tillhörande löneuppgifter jämförts med
anställningsregistret.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uppgivit, att några särskilda åtgärder
icke av länsstyrelsen vidtagits, enär dylika åtgärder icke förutsatts i författningen.
Icke heller länsstyrelserna i Hallands och Jönköpings län hava
vidtagit särskilda åtgärder.

Länsstyrelsen i Blekinge län har genom kungörelser, som ett antal gånger
införts i länets tidningar, erinrat arbetsgivarna om deras skyldighet. Detta
synes hava medfört, att åtskilliga arbetsgivare i behörig ordning fullgjort sin
anmälningsskyldighet. Ulmätningsmännen i länet hava därjämte erinrats om
att de borde undersöka, huruvida anmälningsskyldigheten fullgjorts, samt
i förekommande fall anmoda vederbörande arbetsgivare att iakttaga de meddelade
föreskrifterna.

Länsstyrelsen i Uppsala län har vid ett tillfälle genom annonsering i ortspressen
erinrat arbetsgivarna om deras skyldighet, varjämte länsstyrelsen
uppger sig hava föranstaltat om förnyad kungörelse med särskilt framhållande
av att försumlighet medför anmälan till åtal. Härjämte hava vid de
årliga inventeringar, som genom länsstyrelsens försorg verkställts hos utmät -

— 138 —

ningsmännen, dessa anmodats att i cirkulärskrivelser till fjärdingsmännen
uppmana dem att i största utsträckning tillhålla arbetsgivarna att fullgöra
sin anmälningsskyldighet.

I Stockholm har överståthållarämbetet vid skilda tillfällen under kungörelsens
första giltighetstid annonserat i dagspressen och lämnat meddelanden
i radio. Anmaningar i form av cirkulärskrivelser tillsändas sådana arbetsgivare,
vilka enligt uppgift från uppbördsmän eller vad som eljest blivit
känt icke avgivit anmälan. Skulle arbetsgivare trots upprepade anmaningar
med slutligt hot om åtal vägra fullgöra sina skyldigheter, verkställes åtal i
laga ordning.

Under förarbetena till nu gällande föreskrifter rörande anställningsregister
uttalades, att det hos länsstyrelsen förda registret med fördel skulle kunna
användas icke blott i syfte att främja en snabb och effektiv restindrivning
utan även överhuvud då det gällde att lämna upplysning, huruvida en viss
person vore anställd inom länet samt var han i förekommande fall vore anställd.
Det visar sig också, att registret inom samtliga länsstyrelser fått en
viss betydelse även för länsstyrelsens handläggning av frågor om avskrivning
eller avkortning av kronoutskylder, vid handläggningen av mantalsskrivnings-
och taxeringsmål, vid polismyndighets efterlysningsarbete in. m. Härjämte
bruka även vissa statliga och kommunala myndigheter, såsom riksbanken,
riksförsäkringsanstalten, barnavårdsnämnder, familjebidragsnämnder
m. fl. förfråga sig hos registret. Även för bevakning gentemot försumliga
låntagare, t. ex. beträffande värnpliktslån, har registret kommit till användning.

Såsom särskilt lämpligt framhölls även att anställningsregistret fördes i
anslutning till länsvis upprättade mantalsregister, vilka kunde erhållas genom
att vid utskrift av personkort en kopia därav samtidigt utskreves. Dylika
register hava funnits upplagda vid länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar
och Västernorrlands län, men komma enligt uppgift vid genomförandet av
den nya folkbokföringen att ersättas av hjälpkortsregistren vid länsbyråema.

Beträffande det hos länsstyrelsen förda registrets betydelse för närvarande
som hjälpmedel för efterspaning med flera nyss angivna ändamål hava delade
meningar uttalats.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har sålunda uttalat att det hos länsstyrelsen
förda registret kommit till användning endast för besvarande av
förfrågningar från ett jämförelsevis litet antal skatteindrivningsmyndigheter
och vissa riksbankens avdelningskontor. Förfrågningarnas antal hava hållit
sig omkring 20 å 25 per månad. Dessa hava enligt länsstyrelsen ofta måst
besvaras med besked om att den person, varom uppgift begärts, icke kunnat
återfinnas i registret. Med hänsyn härtill och till det förhållandet att registret
även för uppbördsavdelningens arbete med granskning av anmälningar till
avkortning av utskylder varit av jämförelsevis ringa nytta anser länsstyrelsen,
att det hos länsstyrelsen förda registret icke fyller något ändamål av större
betydelse.

— 139 —

Länsstyrelsen i Kronobergs län uppger, att resultatet av registrets begagnande
knappast kan anses tillfredsställande. Vid avkortningar och avskrivningar
av utskylder hava i ej så få fall fortsatta indrivningsåtgärder kunnat
anbefallas med hänsyn till de upplysningar registret innehållit, men vidtagna
indrivningsförsök å de arbetsorter, registret utvisar, hava i många fall lämnat
negativt resultat. Några mera betydande resultat hava därför enligt länsstyrelsen
icke vunnits genom registrets anlitande. Förfrågningar från utmätningsmän
m. fl., om viss person funnes upptagen i registret, hava i flertalet
fall måst besvaras nekande. Arbetet med registrets aktualisering vore ganska
betydande. Det måste därför enligt länsstyrelsens mening anses tveksamt, om
värdet av registret uppväger med detsammas förande förenat arbete.

Enligt vad länsstyrelsen i Jönköping uppgivit, är registrets betydelse för
länsstyrelsens eget arbete skäligen begränsat. På grund av registrets bristande
fullständighet kan det icke anses fylla sina funktioner på fullt tillfredsställande
sätt. Även länsstyrelsen i Hallands län anser registrets användning
inom länsstyrelsen mycket begränsad. Endast vid avkortnings- och avskrivningstillfällen,
för placering av vissa taxeringsuppgifter och vid direkta förfrågningar
från andra myndigheter har det för länsstyrelsens del visat sig
hava någon egentlig praktisk betydelse. Dess värde härvidlag kan dock ifrågasättas
med hänsyn till det tidsödande arbetet att hålla detsamma aktuellt.
För utmätningsmännen är det däremot ovärderligt, vilket framgår därav, att
vissa fjärdingsmän lagt upp egna register för vissa distrikt.

Vad slutligen angår frågan om anställningsregistrets framtida betydelse,
särskilt med hänsyn till de beslutade uppbörds- och folkbokföringsreformerna,
hava delade meningar uttalats av länsstyrelserna.

Sålunda anser länsstyrelsen i Jönköpings län att det med hänsyn till uppbördsreformen,
svårigheten att effektivt övervaka att anmälningsskyldigheten
fullgöres samt det förhållandet att registrets förande är förenat med
icke obetydliga kostnader för statsverket och besvär för allmänheten, bör
tagas under övervägande, huruvida icke anställningsregistret bör slopas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har framhållit att sedan nu restförda
utskylder blivit slutredovisade anställningsregistret torde komma att sakna
större praktisk betydelse. Det hos länsstyrelsen förda registret torde utan
större olägenhet omedelbart kunna undvaras, medan frågan om ett bibehållande
av utmätningsmännens register föreslås skola tagas upp till prövning
om något år, då frågan om dess betydelse för det nya uppbörds- och restindrivningssystemet
bättre kan bedömas. Även länsstyrelserna i Västernorrlands
län, Gävleborgs län, Blekinge län, Jönköpings län, Kopparbergs län,
Kronobergs län samt Jämtlands län hava framhållit, att registrets värde till
följd av uppbördsreformen torde komma att minskas.

Flera länsstyrelser hava uttalat sig för ett bibehållande av det nuvarande
systemet även efter de nya reformernas ikraftträdande.

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län anse sålunda, att
registret kommer att spela eu stor roll vid övervakningen över att arbetsgi -

— 140

Revisorernas

uttalande.

varna fullgöra sin löneavdragsskyldighet och överhuvud taget för kontroll
över de skattskyldiga. Likartade motiv hava även anförts av ett stort antal
övriga länsstyrelser, som uttalat sig för registrets bibehållande. Vissa länsstyrelser
hava emellertid tillstyrkt registrets bibehållande allenast under förutsättning,
att de hos länsstyrelserna förda befolkningsregistren icke komme
att innehålla aktuella uppgifter om anställningsförhållandena.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har anslällningsregistret icke
kommit att på avsett sätt fylla sitt egentliga ändamål, nämligen att till ledning
för restindrivningen snabbt lämna upplysning om den skattskyldiges
arbetsanställning. Den främsta orsaken till detta förhållande synes vara, att
arbetsgivarna i stor utsträckning försumma att fullgöra den föreskrivna anmälningsskyldigheten.
Särskilt gäller detta arbetsgivare med ett mindre antal
anställda. Till väsentlig del torde försumligheten bero på ren okunnighet
om gällande bestämmelser. Kontrollen över efterlevnaden av föreskrifterna
synes även pa vissa hall hava varit bristfällig. Det förefaller revisorerna anmärkningsvärt,
att myndigheterna i allmänhet — trots kännedomen om registrets
bristande effektivitet — i så ringa utsträckning använt sig av möjligheten
att genom kungörelser, meddelanden i radio och i dagspressen bland
allmänheten sprida kännedom om den föreskrivna anmälningsskyldigheten.

Genomförandet av den nya reformen på uppbördsväsendets område har
aktualiserat frågan om ett bibehållande av anställningsregistret. Nämnas må
att redan i samband med registrets tillkomst uttalades att detsamma allenast
vore att anse såsom ett provisorium i avvaktan på en kommande uppbördsreform.
Då det förefaller sannolikt, att anställningsregistret efter uppbördsreformens
ikraftträdande kommer att få minskad betydelse, bör det
enligt revisorernas mening tagas under övervägande, huruvida icke detsamma
kan avskaffas, sedan någon erfarenhet vunnits angående verkningarna av
folkbokförings- och uppbördsreformerna.

— 141 —

SJÄTTE HUVUDTITELN.

Kommunikationsdepartementet.

§ 27.

I anslutning till ett av överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsen- Åtgärder för
det gjort uttalande rörande behovet av en utredning av frågan om en de- VI1j®e^®n^r“''
centralisering av vägadministrationen framhöllo riksdagens revisorer under administra§
18 i sin berättelse för år 1945 önskvärdheten av att en ökad decentrali-et
sation av vägadministrationen komme till stånd. Under åberopande av vissa vägväsendet.
åtgärder, som vidtagits i syfte att decentralisera förvaltningen och att förenkla
expeditionsarbetet, uttalade revisorerna, att en ytterligare decentralisering
och förenkling av expeditionsarbetet syntes erforderlig och möjlig. Revisorerna
förklarade sig förutsätta, att frågan härom vore föremål för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens oavlåtliga uppmärksamhet och att de åtgärder
vidtoges, vartill förhållandena kunde giva anledning.

överrevisorerna hava i sin den 27 november 1946 avgivna berättelse rörande
överrevisoremas verksamhet under budgetåret 1945/46 på nytt upptagit
frågan om en decentralisering av vägadministrationen samt i samband
härmed låtit verkställa en jämförande utredning beträffande antalet befattningshavare
inom vägväsendet före och efter förstatligandet av den allmänna
väghållningen. Utredningen, som verkställts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
avser personalens ställning den 1 juli 1943 och den 1 juli 1946 och
omfattar alla de befattningshavare, som voro respektive äro anställda eller
eljest sysselsatta med uppgifter rörande den allmänna väghållningen på landet
och i de städer, där kronan numera är väghållare. Personal avsedd uteslutande
för enskild väghållning, vägväsendet i de städer som själva äro
väghållare, vägtrafik, lufttrafik, enskilda järnvägar, hamnbyggnader samt
vattenledningar och avlopp redovisas sålunda icke. Vid jämförelsen har
hänsyn icke tagits till den personal, som tillkom genom omorganisationen
den 1 juli 1946, enär den utökning av personalen, som sistnämnda
omorganisation medförde, huvudsakligen avser andra arbetsuppgifter än väghållningen.

Vad först angår personalen per den 1 juli 1943 utvisar utredningen följande.
Antalet heltidsanställda befattningshavare hos vägdistrikten uppgick till
690 3/*. Antalet vägstyrelseordförande och vägstyrelseledamöter samt vågmästare
(de senare ett mindre antal), vilka tjänstgjorde som sekreterare,
kassörer, kassakontrollanter och dylikt, utgjorde 228. Dessa befattningshavare
voro emellertid icke fullt sysselsatta med nu ifrågakomna uppgifter. Räknat

— 142 —

i heltidstjänster har denna arbetskraft av styrelsen uppskattats till 114 tjänster,
vilket innebär att varje befattningshavare i genomsnitt hade halvtidstjänstgöring.
Mängden av det arbete som i övrigt presterades av ordförande
och ledamöter samt av vägstämmoordförande och vägstämmoombud kan enligt
styrelsen icke uppskattas. Styrelsen har utgått från att detta arbete kan
»kvittas» mot det som utföres av de nuvarande vägnämndema och länsvägnämnderna.
Vissa vägdistrikt anlitade för kontors- och sekreterargöromål
skrivbyråer och kommunalkontor. Mängden av det arbete, som utförts på
sådant sätt, kan icke med säkerhet angivas men har av styrelsen approximativt
beräknats motsvara 15 heltidstjänster. Antalet befattningar vid vägingenjörsorganisationen
in. in. har beräknats till 181V2. Härtill komma
kontrollanter vid byggnadsföretag till ett antal av 19. Länsstyrelsernas befattning
med den allmänna väghållningen under vägdistriktstiden har av vägförstatligandekommittén
beräknats motsvara 32 heltidstjänster. Enligt uppgift
av ordföranden i vägförrättningsmännens förening kan den organisation
av vägförrättningsmän jämte hos dem anställda biträden, som under 1943
fanns för vägväsendet på landet, beräknas motsvara ungefär 100 heltidstjänster.
Antalet tjänstemän för den allmänna väghållningen vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
var vid nämnda tid 146. Det totala antalet heltidstjänster
den 1 juli 1943 inom den allmänna väghållningen på landet och i de städer,
där kronan numera är väghållare, har i enlighet med det anförda av
styrelsen beräknats till 1 298XU.

Vad därefter angår den nuvarande organisationen, utvisar utredningen, att
antalet tjänstemän och arbetsledare för den allmänna väghållningen vid vägförvaltningama
per den 1 juli 1946 uppgick till 1 294 V2. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
personal för den allmänna väghållningen på landet uppgick
vid samma tid till 277. Styrelsen har beräknat, att länsstyrelsernas arbete
med vägväsendet efter förstatligandet minskat i sådan mån, att det numera
kan anses motsvara 12 heltidstjänster. Antalet vägförrättningsmän och
hos dem anställda biträden, som nu arbeta för vägväsendet på landet, har
av styrelsen beräknats motsvara 50 heltidstjänster. I enlighet härmed har
antalet befattningar inom den allmänna väghållningen per den 1 juli 1946
av styrelsen uppskattats till 1 633 V2.

Utredningen giver sålunda vid handen, att antalet befattningshavare inom
den allmänna väghållningen stigit från 1 298 den 1 juli 1943 till 1 633 den
1 juli 1946 eller således med 335 man.

Beträffande jämförelsen mellan den äldre och den nuvarande vägorganisationen
har styrelsen anfört följande. Den nu pågående investeringsutredningen
hade icke förekommit under vägdistriktstiden. Detta vore en uppgift
som tillkommit efter och oberoende av förstatligandet. Den personal, som nu
vore sysselsatt härmed, borde därför frånräknas. Den 1 juli 1946 hade 142
befattningshavare varit anställda uteslutande för nämnda uppgift. Inom styrelsen
påginge sedan några år uppläggning av en broliggare och undersökning
av broars bärighet. Detta arbete, som likaledes tillkommit oberoende av förstatligandet,
hade den 30 juni 1943 nyss påbörjats och sysselsatte då 10 per -

— 143 —

soner. Samma dag 1946 sysselsattes därmed 21 personer. Antalet hade således
ökats med 11, vilka befattningshavare vid nu ifrågakomna jämförelse
borde frånräknas. Med hänsyn till det nu anförda borde personalökningen
efter förstatligandet beräknas till (335 — 142 — 11 =) 182 man. Det finge
också erinras om att styrelsen numera övertagit en väsentlig del av den vägbyggnadsverksamhet,
som under vägdistriktens tid ombesörjts av arbetsmarknadskommissionen.

Överrevisorerna erinra, att i den av styrelsen angivna nuvarande personalen
inginge 84 befattningshavare (60 vid styrelsen och 24 vid vägförvaltningarna),
som uteslutande vore sysselsatta med den genom 1943 års omorganisation
friställda förrådsrörelsen och som i den äldre organisationen motsvarades
av 18 tjänstemän. Då syftet med förrådsrörelsens friställande var att förbilliga
inköpen och detta syfte uppnåtts i sådan mån, att kostnaderna för denna
personal vida understege de vunna besparingarna vid förrådsinköpen, borde
de 66 nytillkomna tjänstemännen vid förrådsrörelsen vid jämförelsen frånräknas.
Personalökningen efter förstatligandet borde sålunda enligt överrevisorerna
beräknas till 116 (182 — 66) man. Överrevisorema påpeka, att en
huvudsaklig del av denna personalökning vore att hänföra till ökningen av
den personal, som vore sysselsatt inom styrelsen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett det icke vara möjligt att göra
någon fullständig och rättvisande jämförelse mellan lönekostnaderna före
och efter förstatligandet. Överrevisorema framhålla, att en sådan kostnadsjämförelse
icke heller erfordrades för det av överrevisorena med jämförelsen
avsedda syftet. Överrevisorerna upplysa emellertid, att de årliga lönekostnaderna
för det ökade antalet befattningshavare (116) kunde med ledning av
inhämtade uppgifter om de genomsnittliga lönekostnaderna för vägpersonalen
approximativt beräknas till ungefär 830 000 kronor.

Överrevisorerna hava i anslutning till den verkställda utredningen anfört
följande.

Väghållningsarbetet har väl ökat i omfattning sedan den 1 juli 1943. Dåvarande
organisation var emellertid i huvudsak avpassad med hänsyn till
fredsförhållandena. Den verkställda jämförelsen mellan personaluppsättningen
den 1 juli 1943 och samma dag 1946 kan därför från sistnämnda synpunkt
icke anses missvisande.

överrevisorema ha med denna jämförelse icke avsett att fälla något omdöme
om ändamålsenligheten av vägväsendets förstatligande, vilken fråga
ju får bedömas även ur andra synpunkter än den här berörda. Syftet med
jämförelsen har endast varit att erhålla material för att utreda orsakerna till
den uppkomna personalökningen och därmed erhålla grund för ett bedömande
av de åtgärder, som med hänsyn till den fortsatta utvecklingen böra vidtagas
för att begränsa arbetsbördan för den administrativa personalen och
motverka den ytterligare ökning av densamma, som eljest torde vara att förvänta
på grund av vägtrafikens ökning.

Till en början må framhållas att arbetsbördan för den administrativa personalen
alltsedan förstatligandet varit och alltjämt är mycket betydande. Personalen
iir sålunda uppenbarligen icke för stor i förhållande till arbetsbördan.
Det ökade personalbehovet måste följaktligen ha sin grund i eu ökning
av arbetsbördan. Då väghållningsarbetenas omfattning nu icke är större

— 144 —

utan snarare väsentligt mindre än före kriget, särskilt i betraktande av den
ringa vägbyggnadsverksamheten efter förstatligandet, torde man få utgå från
att den konstaterade ökningen av arbetsbördan och personalbehovet beror av
själva omorganisationen och det nya sättet för förvaltningens handhavande.
Överrevisorerna vilja därvid särskilt fästa uppmärksamheten på konsekvenserna
av övergången från en starkt decentraliserad till en starkt centraliserad
förvaltning. Att en centralisering av förvaltningen är ägnad att medföra dubbelarbete
och därmed en ökning av den totala arbetsbördan för organisationen
i dess helhet lärer vara otvivelaktigt. Ett centralt avgörande av ett ärende
måste ju regelmässigt föregås av eu lokal utredning, därvid vederbörande
lokalförvaltning i allmänhet måste sätta sig in i ärendet lika ordentligt som
om den själv skulle avgöra detsamma. Därefter går ärendet till det centrala
verket, där ärendet på nytt grundligt penetreras av två eller flera tjänstemän.
Den ökade arbetsbördan ligger emellertid icke bara däri att ärendet måste
grundligt behandlas på två håll. Härtill kommer att den lokala förvaltningen
måste skriftligen utförligt sammanfatta sina synpunkter på ärendet. En dylik
skriftlig sammanfattning hade i de flesta fall icke behövts, om ärendet avgjorts
lokalt. Det är tydligt att man vid 1943 års omorganisation underskattade
den ökning av arbetsbördan för den administrativa personalen, som centraliseringen
skulle medföra. Personaluppsättningen anpassades därför efter den
arbetsbörda, som vid tiden för förstatligandet åvilade den föregående organisationens
administrativa personal.

En centraliserad förvaltning ansågs vid förstatligandet nödvändig för vinnande
av erforderlig enhetlighet och med hänsyn till svårigheten att besätta
alla de 24 vägdirektörsposterna med personer, som vore fullt kompetenta att
omhänderha en decentraliserad förvaltning, överrevisorerna, som redan i sin
föregående årsberättelse upptog frågan om en decentralisering av vägadministrationen,
framhöllo i nämnda berättelse att ifrågavarande skäl för en
centraliserad förvaltning visserligen alltjämt gjorde sig gällande men ansågo
att en decentralisering från väg och vattenbyggnadsstyrelsen till vägförvaltningarna
i åtskilliga avseenden skulle utan våda kunna äga rum. Överrevisorerna
förordade därför att denna fråga av styrelsen gjordes till föremål för
särskild utredning. Styrelsen, som givit uttryck åt en liknande mening, har
numera givit vägförvaltningarna något vidgade befogenheter med avseende
å vissa upphandlingar samt infordrat uppgifter från vägdirektörerna i vilka
hänseenden enligt deras mening en decentralisering kan äga rum.

Det är, såsom överrevisorerna anförde i sin föregående berättelse, uppenbart
att hela vägadministrationen till följd av centraliseringen arbetar tungt
och att personalens tid i alltför stor utsträckning tages i anspråk för skriftväxling
till men för personalens huvudsakliga uppgifter, överrevisorerna vilja
icke göra gällande att man genom en decentralisering kan vinna någon
mera väsentlig minskning av personaluppsättningen. Däremot skulle man
därigenom kunna uppnå en minskning av styrelsens nu alltför stora arbetsbörda.
Det kan icke vara ändamålsenligt att de dugliga män i styrelsen, som
nu handha ledningen av den statliga vägorganisationen, skola vara belastade
med handläggningen av en sådan mångfald av löpande ärenden, att de
omöjligen kunna få tillräcklig tid att övertänka huru den fortsatta utvecklingen
bör gestaltas. För vinnande av erforderlig lättnad i arbetsbördan torde
därför en ganska omfattande decentralisering vara nödvändig, och denna bör
ske så skyndsamt som möjligt. Exempelvis bör upprättande av programhandlingar,
prövning av anbud och antagande av entreprenör för smärre beläggnings-
och broföretag, som nu i stor utsträckning sker i styrelsen även
om företagen äro mycke: små, lämpligen överflyttas till vägförvaltningarna.
Även upprättande av förslag till mindre broar bör i större utsträckning än

115 —

hittills kunna överflyttas på vägförvaltningarna. Vidare torde detalj- och
arbetsritningar böra upprättas av vederbörande entreprenör såsom tidigare
var vanligt och endast granskningen ankomma på konstruktionsbyrån. Avsyningen
av smärre vägföretag, som utförts på entreprenad, torde regelmässigt
böra anförtros vägförvaltningarna. Det torde näppeligen kunna åberopas
några bärande skäl varför styrelsen skall belastas med dylika ärenden. En
fullständig utredning torde giva vid handen, att de anförda exemplen på
ärenden, som utan olägenhet kunna överflyttas till vägförvaltningarna, kunna
mångfaldigas. Det kan väl beträffande sådana grupper av ärenden, där
erforderlig enhetlighet ännu icke vunnits, synas önskvärt att bibehålla ett
centralt avgörande för att därigenom framtvinga enhetlighet. Den oenhetlighet
som kan befaras uppkomma vid en decentralisering lärer emellertid kunna
motverkas genom styrelsens kontrollerande verksamhet. Överrevisorerna
ifrågasätta givetvis icke någon fullständig decentralisering av vägadministrationen,
så att styrelsen endast blir ett kontrollerande verk. Det är emellertid
uppenbart att avgörandet av en stor mängd ärenden kan utan större olägenhet
för det allmänna överflyttas på vägförvaltningarna.

Att centraliseringen i många fall medfört betydande fördelar för det allmänna
skall icke bestridas. Såsom ett exempel härpå må nämnas det förtjänstfulla
sätt, varpå förrådsrörelsen inom styrelsen handhafts efter förstatligandet.
Redan i sin föregående berättelse konstaterade överrevisorerna att
de priser, som tillämpats vid förrådsbyråns upphandlingar, voro låga och ej
sällan väsentligt tägre än de, till vilka vägdistrikten kunnat verkställa sina
inköp. Enligt en nyligen företagen utredning är prisskillnaden beträffande
åtskilliga effekter högst betydande. Sålunda har i förhållande till de priser,
som tillämpats vid vägdistriktens inköp, uppnåtts en besparing av 2,03 miljoner
kronor enbart på inköp av vissa effekter med ett sammanlagt värde av
10,5 miljoner kronor. Då den årliga omslutningen inom förrådsrörelsen är
mycket större än vad som framgår av sistnämnda tal, torde den årliga besparing,
som vunnits genom förrådsrörelsens friställande, uppgå till väsentligt
större belopp än angivna 2,03 miljoner kronor. Såvitt överrevisorerna kunna
finna har besparingen uppnåtts utan att kravet på kvalitet eftersatts. I några
få fall ha dock anmärkningar framförts till överrevisorerna beträffande
kvalitén hos vissa effekter. Den angivna besparingen har åstadkommits —
förutom genom enhetliga inköp för hela vägväsendet — bland annat genom
att förstatligandet möjliggjort en förbilligande standardisering. Medan exempelvis
antalet hyvelskär, som användas inom vägväsendet, under vägdistriktens
tid uppgick till omkring 80, är antalet nu endast 8. Motsvarande siffror
för krossplattor äro 70 resp. 4. Att en sådan standardisering minskat tillverkningskostnaderna
är klart. De lägre priser som förrådsrörelsen kunnat
uppnå ha i flera fall kommit även andra statliga verk till godo. Det må
vidare framhållas att de enorma svårigheter inköpsverksamheten haft att
brottas med under de sista åren helt visst icke kunnat bemästras, om icke förrådsrörelsen
vid vägväsendet friställts såsom en självständig affär. Det skulle
exempelvis icke ha varit möjligt för ett vägdistrikt att på samma sätt som för
elt slort statligt verk importera sådana effekter, som det mött svårigheter för
enskilda firmor att inköpa från främande land på grund av där gällande inskränkningar
i utförseln. Icke heller torde det ha varit lätt för ett enstaka
vägdistrikt att uppnå några mera avsevärda jämkningar i de numera mycket
långa leveranstider, som säljarna förbehålla sig. Detta har däremot lyckats
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det torde vara ställt utom tvivel, att den i samband med förstatligandet av
den allmänna väghållningen genomförda centraliseringen av vägadministra 10

-468979. Het), berätlclsc ang. statsverket dr 1946. I

Revisorernas

uttalande.

— 146

Civil;!

byggnads ntredningens verksamhet.

tionen medfört en väsentlig ökning av expeditionsarbetet för personalen. Det
är påtagligt, att tjänstemännen, trots en betydande förstärkning av den administrativa
personalen, i alltför stor utsträckning tagas i anspråk för skriftväxling
till men för personalens huvudsakliga uppgifter. Visserligen har
handläggningen av en del vägärenden under senaste tid överflyttats till vägförvaltningarna,
vilka även i övrigt erhållit ökade befogenheter. Det är emellertid
uppenbart, att dessa och vissa andra åtgärder i syfte att minska och
förenkla expeditionsarbetet icke äro till fyllest. En väsentligt ökad decentralisering
av förvaltningen torde därför vara ofrånkomlig för vinnande av en
effektiv ledning och kontroll av väghållningsarbetena. En sådan decentralisering
framstår såsom särskilt angelägen med hänsyn till behovet att motverka
den ökning av arbetsbördan för den administrativa personalen, som den hastigt
fortgående intensifieringen av vägtrafiken är ägnad att medföra.

Sedan personalen vid vägförvaltningama numera vunnit erforderlig förtrogenhet
med arbetsuppgifterna och viss enhetlighet ernåtts genom den centraliserade
förvaltningen, torde en decentralisering utan större olägenheter
kunna genomföras i betydande utsträckning. Så t. ex. böra upprättande av
programhandlingar, prövning av anbud och antagande av entreprenör för
smärre beläggnings- och broföretag —- vilka ärenden nu i stor utsträckning
handläggas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen även om företagen äro små —
lämpligen överflyttas till vägförvaltningama. Även upprättande av förslag
till mindre bi''oar bör i större utsträckning än hittills kunna anförtros vägförvaltningarna.
Vidare torde avsyningen av smärre vägföretag, som utförts
på entreprenad, regelmässigt böra ankomma på vägförvaltningama. De anförda
exemplen på ärenden, som utan olägenhet kunna överflyttas på vägförvaltningarna,
torde kunna mångfaldigas. Med hänsyn såväl härtill som till
vikten av att en decentralisering genomföres i den utsträckning så kan ske
utan större olägenhet för det allmänna, vilja revisorerna förorda att frågan
härom skyndsamt bringas till sin lösning.

§ 28.

Under § 19 i sin berättelse redogjorde 1945 års revisorer för vissa iakttagelser
beträffande 1940 års civila byggnadsutrednings — i det följande kallad
C.B.U. — verksamhet. Med uppskattande av de allmänna strävanden
C.B.U. företrätt framförde revisorerna i detta sammanhang vissa erinringar
mot planläggningen av det nya landsstatshuset i Halmstad.

Den uppfattningen synes numera vara allmänt omfattad, att C.B.U:s åtgöranden
i fråga om den offentliga byggnadsverksamhetens planläggning och
utförande icke varit i allo lyckliga, liksom även att resultaten av verksamheten
icke heller till alla delar motsvarat de förväntningar, som ställts på
utredningen. Bevisorerna hava därför funnit sig böra underkasta C.B.U:s
verksamhet en förnyad granskning i syfte att söka utröna om denna kritik
kan anses äga fog och, om så skulle vara fallet, var anledningarna till mindre
önskvärda resultat äro att söka. Ett klarläggande härutinnan synes stats -

— 147 —

revisorerna kunna vara av värde i så måtto att, om missgrepp konstateras,
ett upprepande därav för framtiden må kunna undvikas.

Vid sin hemställan om bemyndigande att tillkalla de sakkunniga, som
sedermera antogo benämningen C.B.U., anförde chefen för kommunikationsdepartementet
i huvudsak följande. Ofta gåves åt de offentliga byggnaderna
en högre standard än som vore nödvändigt för att tillfredsställa skäliga såväl
praktiska som estetiska krav. Det vore därför icke uteslutet att i vissa
fall besparingar skulle kunna ernås genom en förenkling av byggnadsstandarden.
I många fall syntes såväl arbets- och lärosalar som tjänsterum och
bostäder kunna göras mindre, inredningen enklare, utförandet mindre solitt,
utan att därigenom några olägenheter av betydenhet skulle behöva uppstå,
varken beträffande byggnadens ändamålsenlighet eller livslängd. En annan
utväg till förbilligande syntes vara en viss standardisering. Det syntes kunna
ifrågasättas, huruvida icke arbetet på att förbilliga statens byggnadsverksamhet
skulle underlättas och effektiviseras, om en särskild undersökning i
ämnet företoges. Utredningen borde syfta till att erhålla enhetliga riktlinjer
för en förenkling och standardisering av den statliga civila byggnadsverksamheten.
Det borde även undersökas i vad mån gällande normer och föreskrifter
inverkade onödigt fördyrande å byggnadsverksamheten och därför
kunde tänkas böra revideras. Några närmare riktlinjer i övrigt syntes icke
böra uppställas, då det förutsattes att alla föreliggande möjligheter och uppslag
i angivet syfte förutsättningslöst komme att undersökas.

C.B.U. synes vid sin verksamhet hava ställt sig de sålunda lämnade direktiven
till efterrättelse. De sålunda åsyftade åtgärderna avsågo främst att
åstadkomma en allmän standardsänkning inom den offentliga byggnadsverksamheten,
såväl beträffande utrymmesstandard som i fråga om materialstandard
och standard beträffande teknisk — speciellt sanitetsteknisk — utrustning.
För att nå detta mål genomdrev C.B.U. starka beskämingar av
förslag som underställdes dess granskning samt utarbetade vissa allmänna
normer, vilka borde iakttagas vid planläggning och genomförande av byggnadsföretag.
Vederbörande fackmyndighet bereddes endast undantagsvis tillfälle
att yttra sig rörande C.B.Uis åtgärder och förslag. De resultat, vartill
dessa lett, kunna icke i allo betecknas som lyckliga. Särskilt ogynnsamma
synas verkningarna hava varit av C.B.U:s strävanden att sänka den första
anläggningskostnaden genom uteslutande av reservlokaler samtidigt med att
storlekarna för alla rum nedskuros till ett sådant minimum, att möjligheter
saknas att i dem tillgodose nytillkommande utrymmesbehov. Att detta inneburit
bristande förtänksamhet har redan visat sig.

Till exemplifiering av det nu sagda må anföras följande.

Marinförvaltningens ämbetshus var färdigt att tagas i bruk hösten 1942;
eu avsevärd tillbyggnad måste igångsättas hösten 1943. Veterinärmedicinska
anstalten inflyttade i sin nybyggnad våren 1944; utrymmesknappheten har
tvingat anstalten att hemställa om anslag till en betydande utbyggnad. Tillbyggnaden
vid Göteborgs landsstatshus togs i bruk hösten 1943; redan på

— 148 —

våren samma år hade dock åt byggnadsstyrelsen måst uppdragas att vidtaga
utredning rörande fortsatt tillbyggnad. Sådan är nu under uppförande.

Det är onekligen ägnat att väcka förvåning, att C.B.U. icke i högre grad
än som skett förutsåg de senare årens avsevärda expansion inom statsförvaltningen
eller sökte sörja för tillgodoseendet av uppkommande lokalbehov
genom lämpliga åtgärder. Lyckligare hade förvisso varit om C.B.U. på ett
vidsynt sätt genomdrivit en ur såväl ekonomiska som andra synpunkter förtänksamt
planerad byggnadsverksamhet.

Olägenheterna av reservlokalers uteslutande från bjggnadsprogrammen
hava utan tvivel gjort sig särskilt märkbara genom att det aktuella utrymmesbehovet
genomgående beräknats alltför snävt. Den metod, varav C.B.U.
begagnade sig vid beräknandet av rumsstorlekarna, nämligen att upprätta
detaljerade möbleringsplaner för de särskilda rummen, är visserligen i piincip
riktig och uppgives sedan länge hava använts inom bland annat byggnadsstyrelsen.
Det förefaller emellertid som om C.B.U. alltför ensidigt beaktat
önskemålet att nå fram till det teoretiskt minsta och följaktligen billigaste
tjänsterum, i vilket den vid planerandet avsedda befattningshavaren
samt den för honom oundgängligen nödvändiga utrustningen skulle kunna
inrymmas. Ett konsekvent genomförande av sådan utrymmesknapphet är
emelleriid ägnat att minska byggnadens praktiska användbarhet. Erfarenheten
visar nämligen att tid efter annan omflyttningar av tjänstemännen inbördes
påkallas av ändrade förutsättningar i det löpande arbetet. Sådana omflyttningar
bliva i byggnader, som helt uppförts enligt C.B.U :s normer, i onödigt
hög grad beroende av att ändrade rumsindelningar vidtagas, något som
medför såväl direkta kostnader som störningar av arbetet. Från skilda håll
har omvittnats att det knappt tillmätta utrymmet verkat tyngande och försvårande
för arbetet. Förhållandet i fråga har hos personalen framkallat
känslor av vantrevnad och olust, vilket i sin tur menligt påverkat vederbörandes
förmåga att prestera ett fullgott och intresserat arbete.

Revisorerna hava vid besök inom marinförvaltningens ämbetshus måst
konstatera, att erinringar av antytt slag icke äro helt obefogade, och måste
för sin del ifrågasätta om ej psykologiska synpunkter stundom åsidosatts
på ett sätt, som varit mindre välbetänkt.

Vilka besparingar den av C.B.U. genomdrivna sänkningen av materialstandarden
kan hava medfört undandrager sig ett säkert bedömande. Några avsevärdare
belopp torde det emellertid svårligen kunna röra sig om. Besparingar
genom sänkning av materialstandarden kunna icke vinnas utan att
byggnadsverkets kvalitet och hållbarhet bliva lidande, och kunna därför befaras
medföra ökade utgifter för det fortsatta underhållet. Detta gäller icke
endast byggnadernas konstruktiva delar, utan i än högre grad sådana byggnadsdetaljer
som fönsterbänkar samt målning, väggbeklädnad och golvbeläggning
m. m. i utrymmen, som äro utsatta för stark förslitning eller där
kraven på vårdat underhåll måste ställas höga. De byggnader, som uppförts
i enlighet med C.B.U:s direktiv, äro ännu så nya, att närmare erfarenheter
rörande kostnaderna för deras årliga underhåll saknas. Det bör påpekas att

— 149 -

de under krigsåren rådande förhållandena framtvingade användning av
ersättningsmaterial, varför det troligen kommer att bliva omöjligt att tillförlitligt
bedöma i vad mån eventuellt onormalt höga framtida underhållskostnader
äro att hänföra till den avsiktliga standardsänkningen.

C.B.U. sökte vidare nedbringa anläggningskostnaderna genom förenklingar
beträffande byggnadernas tekniska utrustning, företrädesvis i fråga om ventilationsanläggningarna.
Häremot restes från olika håll gensagor, och från
myndigheter, i vilkas ämbetsbyggnader sådana förenklingar vidtagits, hava
klagomål framförts. Det mest påtagliga fallet är nybyggnaderna på Ladugårdsgärde
för militära förvaltningsmyndigheter. Bland den här tjänstgörande
personalen konstaterades tämligen snart en sadan försämring av det allmänna
hälsotillståndet, att försvarets sjukvårdsförvaltning fann sig föranlåten
att vidtaga ingående undersökningar. Härvid befanns, att om en rimlig
luftomsättning skulle kunna erhållas i de små rummen, detta medförde
så starkt drag från fönstren, att även direkta hygieniska vådor uppstodo. Då
personalen sökte skydda sig mot draget genom att i görligaste mån täta
fönstren, inträdde i stället en luftförskämning, som i stor utsträckning bidrog
till uppkomsten av sjukdomssymptom eller i varje fall medförde påtaglig
nedsättning av arbetsförmågan. Det torde därför bliva nödvändigt att bringa
anläggningen i överensstämmelse med konstruktörens ursprungliga förslag
om ventilation genom införande av förvärmd friskluft.

C.B.U :s ansträngningar hava som nämnts inriktats på att genom beskärningar
av byggnadsprogrammen och förenklingar i utförandet ernå besparingar
för statsverket. C.B.U:s granskningar och utredningar i förening med därav
föranledda omarbetningar av ritningar m. m. hava givetvis dragit viss tid,
under vilken byggnadskostnaderna stegrats, ofta i hastigt tempo.

I åtminstone en del fall kan det ifrågasättas om någon besparing överhuvud
taget erhållits. Ett par belysande exempel må anföras. Förslag till nybyggnad
åt veterinärmedicinska anstalten framlades för 1939 års riksdag.
Kostnaden var då beräknad till 3 850 000 kronor och anslag beviljades för ändamålet.
Utarbetandet av de slutliga ritningarna tog omkring ett år i anspråk,
varför de fullständiga huvudritningarna förelåge först i oktober 1940. Med anledning
av den redan då inträffade prisstegringen reviderades kostnadsberäkningarna,
varvid en slutsumma av 4 440 000 kronor erhölls. På grundval av
det då förefintliga ritningsmaterialet skulle byggnadsarbetet kunnat igångsättas
omedelbart och troligen hava varit färdigställt på hösten 1942. Den prisstegring,
som ägde rum under tiden 1940—1942, skulle hava medfört att byggnadskostnaderna
för detta bygge i så fall hade stigit till högst 5 miljoner kronor.
I stället för att omedelbart igångsätta byggnadsarbetena beslöts emellertid,
alt ritningsförslaget skulle underkastas C.B.U :s prövning. C.B.U. genomdrev
att fem av de i anläggningen ingående byggnaderna helt slopades
och att avsevärda beskärningar gjordes beträffande vissa övriga, däribland
huvudbyggnaden. Det förslag som slutligt fastställdes till utförande beräknades
i juni 1941 komma att draga eu kostnad av 3 670 000 kronor. Sedan nya
ritningar m. in. upprättats kunde byggnadsarbetet påbörjas i maj månad 1942

— 150 —

och detsamma avslutas i april månad 1944. På grund av den alltjämt fortgående
prisstegringen och av att ett skyddsrum tillkom utöver det fastställda
förslaget uppgingo de slutliga kostnaderna till 4 425 000 kronor. Vid en jämförelse
av här anförda siffror måste ihågkommas, att del utförda förslaget innebär
väsentliga reduceringar i förhållande till 1940 års förslag. Dessa reduceringar
äro så betydande att anstalten redan nu är i trängande behov av utvidgning.
Den utvidgning, varom framställning för närvarande förberedes,
motsvarar endast en del av det borttagna utrymmet, men beräknas i allt fall
komma att draga en kostnad av omkring 600 000 kronor.

Även med avseende å nybyggnaderna för karolinska institutets teoretiska
institutioner visar det sig att den tidsspillan, som varit förbunden med besparingssträvandena,
medfört ogynnsamma konsekvenser. Sedan utredning genom
allmän arkitektlävlan verkställts och det vid denna tävlan med första
pris belönade förslaget blivit närmare överarbetat, hemställde byggnadsstyrelsen
den 1 februari 1938 om anslag å 8 miljoner kronor samt om godkännande
av samtidigt överlämnade huvudritningar. Ritningarna fastställdes men
medel anvisades icke. På grund av krigsutbrottet uppsköts byggnadsarbetets
igångsättande ytterligare, och byggnadsstyrelsen erhöll den 17 maj 1940 uppdrag
att med hänsyn till de inträdda statsfinansiella förhållandena granska
planerna i syfte att nedbringa kostnaderna. Denna granskning utfördes i samråd
med institutet och ett reviderat förslag i ärendet överlämnades den 21
januari 1941 till Kungl. Maj:t. Genom uteslutande av byggnaden för hygieniska
institutioner, vilken uppgått i statens institut för folkhälsan, reducering
av utrymmet i övrigt med ca It) procent samt förenkling av vissa tekniska anordningar
beräknades kostnaderna kunna nedbringas till 7 740 000 kronor.
Den prisstegring, som inträtt sedan det första förslaget framlades, hade således
medfört, att trots nyssnämnda betydande begränsning av byggnadsprogrammet
endast en besparing av 260 000 kronor eller 3.25 procent av den
1938 beräknade byggnadskostnaden kunnat ernås. Det reviderade förslaget
granskades av C.B.U., som i februari 1942 framlade ett nytt förslag, enligt
vilket även byggnaden för den rättsmedicinska institutionen samt byggnaden
för amanuensbostäder skulle utgå, de anatomiska och histologiska samt
farmakologiska och fysiologiska institutionerna skulle sammanföras till gemensamma
bgygnader varjämte väsentliga reduktioner och förenklingar i övrigt
skulle vidtagas. Mot förslaget att sammanföra institutioner två och två
till gemensamma byggnader anmäldes dock reservation av ledamoten av
C.B.U., herr Markelius, C.B.U:s förslag förkastades av institutets lärarkollegium,
och universitetskanslern fann sig därför böra hemställa, att frågan
om nybyggnad måtte tills vidare uppskjutas. Den 30 juni 1943 erhöll emellertid
byggnadsstyrelsen uppdrag att låta uppgöra ritningar och entreprenadhandlingar
till administrations- och biblioteksbyggnaden. Byggnadsarbetena
för denna igångsattes under senare delen av år 1944. Det vidare utbyggandet
bär därefter pågått och avses skola vara avslutat så tidigt, att inflyttning kan
ske före den 1 juli 1948. Vid planerandet har av G.B.Urs besparingsyrkanden
endast förslaget om sammanförande av anatomiska och histologiska institu -

— 151 —

tionerna till en byggnad och uteslutandet av amanuensbostäderna vunnit beaktande.
1 övrigt har det den 21 januari 1941 framlagda programmet i huvudsak
följts; rättsmedicinska institutionens byggnad har, i stället för att
uteslutas, med anledning av rättsläkarväsendets omorganisation måst givas
ökad omfattning. Kostnaden för anläggningen i dess helhet beräknas uppgå
till omkring 11 500 000 kronor.

Av de anförda exemplen framgår, att under tider av starkt stigande byggnadskostnader
ett uppskov med byggnadsföretagens igångsättande kan medföra
icke avsedda konsekvenser. Liknande erfarenheter hava gjorts under
andra perioder av prisstegring, bland annat under förra världskriget. Det hade
tvivelsutan varit önskvärt, att C.B.U. beaktat delta förhållande.

Emellertid utgör beträffande karolinska institutets nybyggnadsfråga den sålunda
uppkomna kostnadsökningen icke den enda olägenhet, som förorsakats
av detta byggnadsföretags uppskjutande. Enligt del mellan kronan och Stockholms
stad träffade s. k. markavtalet skall karolinska innstitutets nuvarande
fastighet i kv. Glasbruket å Kungsholmen överlämnas till staden, vilken i
byte skall lämna kronan bland annat det s. k. Gamla rådhuset. Tidpunkten för
av- och tillträden har i avtalet beträffande kv. Glasbruket bestämts till den 1
juli 1946 med rätt för kronan att uppskjuta överlämnandet intill den 1 juli
1948, beträffande Gamla rådhuset till ett år efter den dag, då staden övertagit
kv. Glasbruket. Enär karolinska institutet icke kan lämna sina nuvarande lokaler
förrän år 1948, kan kronan avtalsenligt tillträda Gamla rådhuset först
år 1949. Sistnämnda byggnad skall emellertid upplåtas såsom lokal åt högsta
domstolen samtidigt med processreformens genomförande den 1 januari 1948.
För att kunna tjäna detta nya ändamål måste byggnaden underkastas genomgripande
restaurerings- och ändringsarbeten, vilka komma att taga avsevärd
tid i anspråk. På grund härav är det för kronan nödvändigt att erhålla dispositionsrätt
över byggnaden tidigare än markavtalet medgiver. Stockholms stad
bär förklarat sig villig tillmötesgå kronans önskemål under villkor att motsvarande
utrymme genom kronans försorg ställes till stadens förfogande för
tiden intill den avtalsenliga avträdesdagen. Under nu rådande förhållanden
låter detta sig icke göra på annat sätt än genom alt för ändamålet uppföres
en provisorisk kontorsbyggnad, vilken beräknas draga en kostnad ax 1 miljon
kronor. Det är dessutom beklagligt att detta omfattande byggnadsföretag skall
hava framtvungits vid en tidpunkt, då knapphet i fråga om arbetskraft och
byggnadsmaterial gör sig så starkt gällande att tillstånd för vidtagande av
även synnerligen välbehövliga byggnadsarbeten måste vägras.

C.B.U. har i enlighet med sina direktiv utöver den direkta granskningsverksamheten
även utarbetat förslag till normer för den offentliga byggnadsverksamheten
samt till omarbetning av vissa tidigare tillämpade normer och bestämmelser.

De normer, som avse statliga ämbetsbyggnader, hava föregående års statsrevisorer
berört, och 1946 års riksdag har i skrivelse den 11 juni 1946, nr 212
punkt 9, anhållit alt Kungl. Maj:t ville taga dem under förnyat övervägande.
Genom kungl. brev den 1 november 1946 har byggnadsstyrelsen numera an -

— 152 —

befallts verkställa eu översyn av ifrågavarande normer samt inkomma med
de förslag, som därav kunna föranledas.

Den 15 februari 1943 avgav C.B.U. ett betänkande, betecknat I, med förslag
till ändringar i Kungl. Maj ds byggnadsstadga samt till föreskrifter rörande
planläggning och utförande av byggnad för vissa vårdanstalter och
folktandpolikliniker. De framförda förslagen hava i allt väsentligt beaktats
beträffande byggnadsstadgan men i övriga delar väckt starkt motstånd från
hörda myndigheter. I dessa delar är betänkandet alltjämt föremål för behandling
av 1945 års vårdhemssakkunniga.

I ett andra betänkande, betecknat II, framlade C.B.U. den 15 december
1944 förslag till föreskrifter rörande planläggning och utförande av byggnad
för lasarett, sanatorium, epidemisjukhus m. fl. Ledamoten Lindh hade till
detta betänkande i särskilt yttrande anfört, att de utarbetade normerna icke
borde givas karaktär av föreskrifter utan allenast borde vara direktiv till medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen att i huvudsak följas vid ämbetsverken
tillkommande granskningsverksamhet. Förslaget att utfärda tvingande föreskrifter
rörande tillåtet maximum av utrymme och standard i övrigt har av
alla hörda myndigheter genomgående tillbakavisats såsom i hög grad olämpligt.
Däremot har i allmänhet vitsordats att värdefulla utredningsresultat och
beaktansvärda synpunkter framlagts. De i betänkandet angivna allmänna
riktlinjerna torde i viss omfattning beaktas av centrala sjukvårdsberedningen
och statens sjukhusutredning.

Beträffande skolbyggnader hava förslag till föreskrifter av samma art som
de här nämnda icke framlagts av C.B.U., men vissa normer hava tillämpats
vid granskningar av denna underställda förslag. Härvid påyrkade C.B.U.
beskärningar av rumsstorlekar och rumshöjder i en utsträckning, som hotat
medföra såväl praktiska som hygieniska olägenheter. Särskilt ur hygieniska
synpunkter hava betänkligheter anförts mot påyrkad nedpressning av rumshöjden
i klassrummen, då denna medfört försämrade såväl belysnings- som
ventilationsförhållanden. Dessa normer torde icke kunna fasthållas utan väsentliga
jämkningar.

Ej heller den del av C.B.U.s verksamhet, som avsett att åstadkomma en
allmän normgivning för statlig eller kommunal offentlig byggnadsverksamhet,
kan alltså anses hava varit fruktbärande.

Anledningen till detta ogynnsamma slutomdöme rörande C.B.U:s verksamhet
synes emellertid icke vara att söka i bristande nit och intresse från
de sakkunnigas sida utan bör säkerligen hänföras till andra förhållanden. I
detta sammanhang torde det vara av intresse att erinra om att icke heller
tidigare verkställda försök att med anlitande av särskilt tillkallade sakkunniga
nedbringa omkostnaderna för den offentliga byggnadsverksamheten lett
till några mera positiva resultat. Sålunda torde de s. k. byggnadssakkunniga
inom kommunikationsdepartementet under åren 1920—1921, vilka utgjordes
av två synnerligen kompetenta byggnadstekniker, ej hava lyckats åstadkomma
några avsevärda besparingar.

Den frågan uppställer sig onekligen om icke detta upprepande av i stort

— 153 —

sett mindre tillfredsställande resultat tyder på att det föreliggande problemet
blivit angripet från felaktiga utgångspunkter. Det är ovedersägligt att en både
väl och sparsamt verkställd planläggning av den offentliga byggnadsverksamheten
måste taga hänsyn till en mångfald, delvis svårbestämbara, faktorer,
som ingripa i varandra. Härvid spela såväl byggnadstekniska som driftstekniska,
hygieniska, psykologiska och humanitära synpunkter in, varjämte förhandenvarande
konjunkturläge på arbets- och penningmarknaderna måste
tillmätas betydelse. Det är vidare klart, att uppkommande lokalbehov äro i
hög grad avhängiga av administrativa och organisatoriska frågor, som beröra
de särskilda institutionernas arbetsområden och arbetssätt. C.B.U. synes väsentligen
hava inskränkt sig till att behandla en del detaljfrågor av rent byggnadsteknisk
natur. Härvid har icke den samlade erfarenhet, som de olika
fackmyndigheterna besitta och vilken torde vara oumbärlig för problemens
allsidiga bedömande, blivit utnyttjad så som vederbort. Det synes bland annat
egendomligt, att C.B.U. vid sina i samband med granskningsarbetet utförda
omarbetningar av ritningsförslag underlåtit att anlita den högt kvalificerade
sakkunskap inom dessa myndigheter, som vid anfordran skulle hava
ställts till dess förfogande.

Man nödgas ifrågasätta om icke sakkunnigutredningar av den art, som
C.B.U. företrädde, i första hand böra rikta sin uppmärksamhet på de administrativa
och organisatoriska förhållanden samt på de arbetsmetoder, som
bilda grundvalen för uppkommande lokalbehov, liksom ock på det samband,
som otvivelaktigt råder mellan driftskostnader och lokalbestånd, för att därefter
i samråd med respektive fackmyndigheter söka uppdraga de ur olika
synpunkter lämpliga riktlinjerna för den offentliga byggnadsverksamheten. En
sakkunnig instans — vilken måste förutsättas hava en vidare överblick av och
möjligheter att inverka på förvaltningsväsendet i dess helhet än de byggnadsfrågor
handläggande myndigheterna — skulle sannolikt på så sätt kunna ernå
större och mer bestående arbetsresultat än genom enbart ingripande från fall
till fall mot densamma för granskning underställda ritningsförslag.

§ 29.

Enligt § 2 i instruktionen den 15 juni 1935 (nr 354) för länsarkitektorganisationen
(ändr. 1944:399) åligger det länsarkitekt alt tillvarataga det allmännas
bästa i fråga om byggnads- och stadsplaneväsendet inom distriktet.
Länsarkitekten skall därvid vaka över att gällande bestämmelser efterlevas
och att en sund utveckling av byggnadsväsendet befordras samt biträda byggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen i deras motsvarande åliggande i detta hänseende
enligt 124 § byggnadsstadgan.

Beträffande mera speciella arbetsuppgifter åligger det länsarkitekt att biträda
länsstyrelsen med granskning av ärenden rörande stadsplane- och
byggnadsväsendet, att närmast handhava tillsynen över kronans under byggnadsstyrelsens
förvaltning ställda byggnader, att biträda byggnadsstyrelsen i
ärenden rörande byggnadsminnesvården samt all i övrigt fullgöra de uppdrag,

Länsarki tekternas arbetsbalans.

— 154 —

som byggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen anförtror honom. Vidare stadgas i
instruktionen, att länsarkitekt skall i den mån tjänsten i övrigt medgiver tillhandagå
myndigheter och enskilda med uppgörande av förslag till planer av
skilda slag av samhällelig bebyggelse in. m. samt med råd och upplysningar i
alla frågor rörande stadsplane- och byggnadsväsende. För det arbete, länsarkitekten
i detta hänseende utför, utgår ersättning av uppdragsgivaren enligt särskild
taxa, vilken ersättning tillfaller statsverket.

Länsarkitekterna äro anställda hos byggnadsstyrelsen men tjänstgöra hos
länsstyrelserna.

Under senare år har arbetsbördan å länsarkitektkontoren ökat avsevärt,
vilket medfört att ärendena ofta icke kunnat behandlas inom rimlig tid. Detta
förhållande har varit föremål för justitieombudsmannens uppmärksamhet.

Revisorerna hava med anledning härav ansett det vara av intresse att lämna
en redogörelse för arbetsbelastningen å länsarkitektkontoren. Antalet handlagda
gransknings- och uppdragsärenden under vart och ett av åren 1940—
1945, i avrundat tal, ävensom antalet balanserade sådana ärenden vid utgången
av nämnda år samt den 1 oktober 1946 framgår av följande uppställning.

Å r	Granskningsärenden	Uppdragsärenden
handlagda	balanserade	handlagda	balanserade
1940 ..............	16 240	381	600	472
1941..............	15 730	412	620	478
1942 ..............	18 590	383	660	504
1943 ..............	21 810	376	760	608
1944 ..............	25 580	633	860	668
1945 ..............	29 790	1 025	880	839
Vio 1946 ...........	—	1 890	—	900

Av de lämnade uppgifterna framgår, att antalet handlagda granskningsärenden
under senare år väsentligt ökat men att antalet balanserade sådana
ärenden likväl under de senaste två åren företett en avsevärd stegring. Även
antalet arkitektuppdrag har ökat, vilket sammanhänger med att kommunerna
i allt större omfattning anlita länsarkitektkontoren.

Byggnadsstyrelsen har framhållit, att den växande arbetsbalansen föranletts
av hrist på personal. Gällande personalförteckning upptoge 24 länsarkitekter
i lönegrad C 5, 20 biträdande länsarkitekter i lönegrad Eo 24 och 26 assistenter
i lönegrad Eo 21. Härtill komme biträdespersonal i stor utsträckning. Av
dessa befattningar hade emellertid 4 biträdande länsarkitekttjänster och 13
assistentbefattningar trots ledigförklarande och upprepad annonsering icke
kunnat besättas. Därjämte komme ytterligare en assistentbefattning att bliva
vakant den 1 januari 1947 på grund av innehavarens övergång till kommunal
anställning. På grund av den ökade arbetsbalansen hade styrelsen i cirkulärskrivelse
till länsarkitekterna den 1 november 1946 framhållit, att det syntes
bliva nödvändigt att länsarkitekterna avvisade sådana erbjudna uppdrag, som
kunde hindra, att granskningsärendena handlades inom rimlig tid.

— 155 —

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1947/48 har byggnadsstyrelsen hemställt
om höjd lönegradsplacering för de biträdande länsarkitekterna från Ko
24 till Eo 28 och för assistenterna från Eo 21 till Eo 24, samt att de skulle
erhålla benämningarna förste byråarkitekt respektive byråarkitekt. Samtidigt
föreslår styrelsen, att ytterligare 2 biträdande länsarkitektbefattningar inrättas.
Den ena befattningen skulle placeras i Uppsala för att från länsarkitekten
avlasta arbetet med ärendegranskningar m. m., i syfte att denne skulle kunna
ägna sig åt kontorets betydelsefullaste uppgift nämligen frågor om samhällsbildningen
och initiativärenden. Den andra befattningen skulle placeras i
Halmstad, där ett omfattande planeringsarbete erfordrades för sommarbebyggelsen
vid kusten, som efter kriget ånyo tagit fart.

Länsarkitekternas granskningsärenden äro av mycket olika beskaffenhet.
Revisorerna lia ansett det vara av intresse att närmare belysa, i vilken omfattning
olika grupper av granskningsärenden ingå i länsarkitekternas arbete. För
detta ändamål hava revisorerna från byggnadsstyrelsen erhållit approximativa
uppgifter i detta hänseende beträffande samtliga länsarkitektkontor. Uppgifterna
redovisas i nedanstående sammanställning.

Län	Stadsplaner	Byggnads- planer	Avstyck- ningsplaner	Utomplans- bestämmelser	Allmänna vägar	Tomtindel- ningar	Avstyck- ningar	Byggnads- ordningar	Byggnads- tillstånd	Andra slag av ärenden	Summa
Stockholms	län......	72	80	36	5		i	253	2 793		1	1021	144	4 406
Uppsala	» ......	17	5	6	6			54	212		—	56	71	427
Södermanlands	»	61	4	16	9		—	98	452		—	49	225	904
Östergötlands	» ......	45	—	16	2		—	132	480		—	294	107	1075
Gotlands	» ......	Öl	4	16	9		—	98	452		—	49	225	904
Jönköpings	» ......	63	14	7	2		—	112	706		4	549	217	1664
Kronobergs	» ......	23	17	10	3		i	55	388		1	171	166	835
Blekinge	» .	16	9	6	—		2	33	360		5	249	217	897
Kalmar	» ......	30	8	12	3		—	68	590		—	95	182	988
Kristianstads	»	38	4	54	7		6	163	556		4	404	350	1586
Malmöhus	» ......	76	7	12	10		2	257	635		4	112	173	1 288
Göteborgs o. Bohus län .	67	10	82	1		6	209	2 448		4	1066	280	4173
Hallands	län......	34	6	17	1		1	31	511		—	161	68	830
Älvsborgs	» ......	43	17	83	13		—	81	378		1	377	185	1178
Skaraborgs	» .	42	2	28	5		—	102	458		8	150	252	1047
Värmlands	»	29	6	32	1		17	82	438		1	235	221	1 062
Örebro	» ......	31	13	2	5		8	86	337		—	194	225	901
Kopparbergs	» ......	27	17	7	10		3	87	372		2	241	76	842
Västmanlands	» .	37	4	7	—		6	60	273		1	228	681	1297
Gävleborgs	» ......	29	20	48	3		—	45	417		—	108	64	734
Jämtlands	» .	6	—	2	3		1	23	123		o	99	95	a54
Västernorrlands » ......	13	10	13	—		2	39	564		—	364	91	1096
Västerbottens	»	! 30	—	4	8		2	97	296		6	303	146	892
| Norrbottens	» ......	25	191 8	—		3	62	456		3	205	444	1 225
	Summa	885	276	523	106		61	2 327	14 695		47	6 780	4 905	30 605

Av sammanställningen framgår, att avstyckningsförrättningar till en mycket
stor del ingå bland ärendena. De avstyckningsförrättningar, varom här
är fråga, avse fastigheter inom samhällen eller områden å landsbygden, vilka

— 156

angivas i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen, bland annat områden
med byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller avstyckningsplan. Förrättningarna
skola fastställas av länsstyrelsen, som därvid inhämtar yttrande
från länsarkitekten. Övriga avstyckningsförrättningar fastställas av överlantmätaren.

Förfarandet vid avstyckningar, som fastställas av länsstyrelsen, är följande.

Efter skriftlig ansökan av sakägaren företages förrättningen av vederbörande
förrättningsman, i regel distriktslantmätaren. Förrättningsmannen
skall som regel 30 dagar efter avslutad förrättning insända karta och handlingar
till överlantmätaren, som efter granskning översänder förrättningsakten
till länsstyrelsen. Från länsstyrelsen remitteras akten till länsarkitekten
för yttrande, varefter förrättningen, sedan akten därifrån återkommit, av
länsstyrelsen upptages till slutlig prövning. Efter fastställelse å förrättningen
översändes förrättningsakten till överlantmätaren för vederbörlig införing i
jordregistret, varefter akten slutligen återställes till förrättningsmannen, som
har att utlämna karta till vederbörande markägare med bevis om fastställelsen
och den nya fastighetsbeteckningen.

Bestämmes fastighetsgräns i samband med avstyckning, får avstyckningsförrättningen
ej avslutas, innan den förrättning, varvid gränsfrågan behandlats,
blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd. Fastställelseprövningen
i fråga om gränsbestämningen åligger vederbörande ägodelningsdomare eller
eventuellt ägodelningsrätten. Vid avstyckning för sammanläggning fastställes
avstyckningsförrättningen villkorligt av länsstyrelsen men blir ej gällande,
förrän ägodelningsdomaren förordnat om sammanläggning. I båda sistnämnda
fall tillkommer sålunda ytterligare en prövande myndighet, med därav
föranledda ytterligare remisser och tidsutdräkt. Förekommer gränsbestämning
i samband med avstyckning för sammanläggning, blir fastställelseförfarandet
än mera omständligt med än ytterligare omgångar och tidsutdräkt.

Beträffande den tidsåtgång, som avstyckningsförrättningar för närvarande
normalt kräva, har en år 1945 verkställd preliminär utredning visat följande.
Avstyckningar för bostadsändamål, i den mån inga komplicerande moment
tillkomma, kräva i regel 2,5 månader från ansökan till förrättningens avslutning.
Inom vissa delar av landet är denna tid avsevärt längre. Länsstyrelsens
fastställelse tager i anspråk omkring 3,9 månader i medeltal för landet.
Sakägare få sålunda vänta omkring ett halvår från det ansökan göres
tills fastställelse meddelas. Av denna tid åtgår således största delen till fastställelseprövningen.

I den mån gränsbestämning tillkommer eller avstyckning sker under villkor
om sammanläggning ökas denna tid ytterligare med tidsåtgången hos
ägodelningsdomare eller i ägodelningsrätten, vilken även är betydande. Det är
sålunda icke ovanligt att fastställelsen kan dröja något år efter ansökan. Om
— som ofta är fallet där tätortsbebyggelse väntas — avstyckningsförbud råder,
tillkommer ytterligare tiden för alt erhålla dispens från detta. Slutligen
kan anmärkas, att med det på senare år växande antalet förrättningar och

— 157

den ökade balansen av ej slutförda sådana, de angivna tidsperioderna visa
en tendens att kraftigt öka.

Under hela denna tid kan ej fastighetsägaren erhålla lagfart och i allmänhet
ej heller byggnadskredit, varför byggandet ofta måste vänta. Den olägenhet
detta innebär för vederbörande med nuvarande svårigheter på bostadsmarknaden
är uppenbar. Den långa tidsutdräkten för avstyckningar är i allmänhet
opåräknad av vederbörande och kullkastar ofta hans byggnadsdisposilioner.
Som ovan visats, måste denna tidsutdräkt i första hand tillskrivas
tungroddheten i fastställelseförfarandet, om vars nytta meningarna äro delade.
Förfarandet vid dessa förrättningar är alltså synnerligen omständligt
och tidsödande, och från olika håll hava framställts önskemål, att handläggningen
av sådana ärenden förenklas. Sålunda har framhållits, att ur
mätningsteknisk synpunkt liksom ur fastighetsredovisningssynpunkt en tillfredsställande
granskning endast kan ske å lantmäterikontor. Det har även
ifrågasatts, om en sådan granskning erfordras efter den ingående prövning,
som sker av förrättningsmannen.

I fråga om avstyckningar inom områden med avstyckningsplan och byggnadsplan
hava i och med den granskning, som föregått planens godkännande
eller fastställande, stadsplane- och byggnadssynpunktema fått komma till uttryck.
Länsstyrelsens och länsarkitektens granskning inskränker sig här till
att avse avstyckningens överensstämmelse med i planen givna anvisningar.
Det har ifrågasatts, om dessa ärenden behöva remitteras till länsarkitekten
för granskning.

Avstyckningar förekomma även i stor utsträckning inom områden, för
vilka länsstyrelsen fastställt utomplansbestämmelser. Dessa meddelas för
områden, för vilka byggnadsplan tills vidare ej ansetts böra upprättas. Sådana
bestämmelser omfatta allt större områden av landsbygden, ofta rena
jordbruksområden. Härigenom komma även avstyckningar för jordbruk och
skogsbruk att falla under länsstyrelsens fastställelseprövning och därmed
under länsarkitektens granskning. Avstyckningar för sist angivna ändamål
borde emellertid rimligen icke tynga länsarkitekternas verksamhet till förfång
för de stora och viktiga arbetsuppgifter, för vilka länsarkitektsinstitutionen
tillskapats. Det bär också ifrågasatts, om icke länsarkitektens granskning
beträffande samtliga avstyckningar å områden, för vilka utomplansbestämmelser
gälla, borde påfordras endast där överlanlmätare eller distriktslantmätare
anse sådan erforderlig.

Vidare har framhållits att avstyckningar inom områden, för vilka länsstyrelsen
i avvaktan på upprättande av avstycknings- eller byggnadsplan förordnat
om byggnads- och avstyckningsförbud, icke borde remitteras till
länsarkitekt, där denne redan vid behandling av ärende om tillstånd till avstyckning
varit i tillfälle att yttra sig och länsstyrelsen i anledning därav
meddelat tillstånd.

Slutligen har påpekats, alt då lantmäteriväsendet inom en nära framtid
torde förstatligas och i samband därmed en omorganisation av såväl lantmäterikontoren
som distrikten skall äga rum, de avstyckningsförrättningar, som

— 158 —

därefter verkställas under överinseende av den statligt anställde lantmätaren,
borde vinna laga kraft i analogi med vad som gäller tomtmätningar. 1 varje
fall borde all fastställelseprövning av avstyckningsförrättningar kunna återföras
till överlantmätaren. I så fall skulle länsarkitekten helt befrias från
granskning av avstyckningsförrättningar i den mån icke lantmätaren eller
överlantmätaren önskar inhämta dennes yttrande.

Utöver den lättnad i arbetsbalansen, som inskränkning av länsarkitekternas
befattning med avstyckningsförrättningar komme att medföra, bör övervägas
om icke ytterligare avlastning av arbetsuppgifterna kan ske exempelvis beträffande
granskning av tomtindelningar och uppgörande av vissa planer.

Bostadsfastigheter kunna bildas genom tomtindelning och tomtmätning,
vilket utgör det inom städer, köpingar och municipalsamhällen regelmässiga
sättet för bildande av bostadsfastigheter. Tomtindelning avser plan över indelning
av byggnadskvarter i lämpliga tomter i anslutning till fastställd stadsplan
eller byggnadsplan. Tomtindelning antages av byggnadsnämnd, sedan
tomtindelningsförslaget varit utställt för granskning minst 14 dagar. Härefter
sändes förslaget till länsstyrelsen, som remitterar tomtindelningen till
överlantmätare och länsarkitekt för granskning. Efter fastställelse, som meddelas
av länsstyrelsen, sändes förslaget till registerföraren för registrering
av tomterna i tomtförteckningen. Granskningstiden för en tomtindelning varierar
och kan uppgå till 4 å 6 månader. Samtliga de tomtindelningsförslag,
som upprättats av förrättningsman med högskolebildning och därefter granskats
av byggnadsnämnd, som har tillgång till byggnadskonsulent eller arkitekt,
synas kunna fastställas av länsstyrelsen utan förutgången remiss till
länsarkitekt så framt tomtindelningsförslaget godkänts av berörda parter. Det
bör undersökas om icke härigenom viss avlastning i arbetsbalansen kunde
uppnås.

1 avseende å uppgörande av byggnadsplaner synes böra erinras om att stadsplaneutredningen
i sitt år 1945 framlagda betänkande i fråga om behörighetsvillkor
för upprättande av stadsplaner uppställt krav på fullständig examen
vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur, väg- och vattenbyggnad
eller lantmäteri samt väl vitsordad verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet.
Uppgörande av byggnadsplaner synes därför i viss utsträckning på sätt
ofta sker med fördel kunna avlastas på det statliga lantmäteriet och privatpraktiserande
arkitekt- och väg- och vattenbyggnadsbyråer. Några större
olägenheter synas därför icke behöva uppkomma genom den av byggnadsstyrelsen
i skrivelse till länsarkitekterna den 1 november 1946 enligt ovan
gjorda rekommendationen att låta erbjudna uppdrag i vad de avse uppgörande
av vissa byggnadsplaner få anstå till förmån för granskningsärenden.
Utvecklingen visar också att planläggning såsom utgörande integrerande del
av fastighetsbildningen särskilt då fråga är om mindre uppgifter med fördel
kan och bör utföras i samband härmed av fastighetsbildaren.

Revisorerna vilja slutligen erinra om, att frågan om länsarkitektsinstitutionens
arbetsuppgifter nära beröras av nu pågående omläggning av lagstiftningen
om fastighetsbildning och stadsplaner in. in. samt av lantmäteriväsendets
förstatligande.

— 159 —

I anledning av ett av stadsplaneutredningen 1942 framlagt betänkande med
förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden
in. m. (SOU 1942: 27) genomfördes en lag den 30 januari 1943
(nr 543) om ändringar i vissa delar av stadsplanelagen och kungörelse samma
dag om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan.

Vidare har stadsplaneutredningen förordat närmare bestämmelser angående
bland annat regionsplanering av områden, som ligga inom olika kommuner.
Därjämte föreslås, att det i gällande lagstiftning förekommande stomplaneinstitutet,
som icke kommit till användning i avsedd utsträckning framför
allt på grund av de därmed förbundna alltför långt gående rättsverkningarna,
skulle ersättas av ett generalplaneinstitut. Bland övriga ifrågasatta
ändringar må nämnas, att avstyckningsplanerna skulle slopas och ersättas
med byggnadsplaner. I fråga om länsarkitekterna framhålles i betänkandet,
att de i praktiken helt avkopplats från granskningsarbetet beträffande stadsplaneförslag,
som skola fastställas av Kungl. Maj:t, vilken utveckling utredningen
icke funne tillfredsställande. Avvägningen av länsarkitekternas arbete
med granskning och med uppdrag borde bliva föremål för särskild utredning.
Vidare vore det av vikt, att staten icke anlitade länsarkitekterna för
husbyggnadsuppdrag i sådan omfattning, att deras övriga och ur allmän
synpunkt mera betydelsefulla tjänsteåligganden komme i fara att eftersättas.

Byggnadsstyrelsen har i utlåtande den 31 december 1945 över stadsplaneutredningens
sistnämnda betänkande framhållit, att utredningens förslag
komme att medföra avsevärt ökat behov av tillgång till kvalificerade personer,
som kunde uppgöra nya och revidera äldre, föråldrade planer.

Frågan om ändrad stadsplanelagstiltning torde sannolikt föreläggas 1947
års riksdag.

Länsarkitekternas arbetsuppgifter ha också berörts i ett den 9 mars 1946
avgivet betänkande med förslag till rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt
in. in. Häri framhålles, att det framstode såsom oegentligt och beklagligt,
att vad som borde vara länsarkitekternas primära arbetsuppgifter, nämligen
granskning av planförslag och överhuvud taget sysslande med planfrågor,
på grund av snäva ekonomiska hänsyn faktiskt ofta måste sättas i andra
rummet efter andra uppdrag. Till följd härav uppstode alltjämt ute i länen
mångenstädes en ur allmän synpunkt olämplig bebyggelse, vilket för visso
i längden vore ägnat att medföra en kapitalförstöring av mycket betydande
storleksordning. Om länsarkitekterna i fortsättningen skulle kunna fullgöra
sina viktigaste funktioner, måste antingen deras arbetsuppgifter på ett rationellt
sätt begränsas eller organisationen icke obetydligt förstärkas.

Slutligen vilja revisorerna erinra om att fastighetsbildningssakkunniga den
1 september 1944 avgivit ett betänkande (SOU 1944: 46), vari föreslås ändrade
regler för avstyckning från fastighet och om sammanläggning av fastighet.
Bland annat syfta förslagen till att vid dessa förrättningar de jordbrukspolitiska
synpunkterna mera skola beaktas.

— 160

Revisorernas

uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att arbetsmängden å länsarkitektkontoren
under senare år undergått en stark ökning samt att ärendena ofta
icke bliva behandlade inom rimlig tid. Vidare beräknas den förestående omläggningen
av lagstiftningen om stadsplaner och andra planer för tätbebyggelse
m. m. medföra en ytterligare avsevärd arbetsbelastning för länsarkitekterna.
Innan en förstärkning av länsarkitektorganisationen kommer till stånd,
bör emellertid enligt revisorernas mening utredas, om och i vad mån en lättnad
i länsarkitekternas arbetsbörda kan vinnas genom inskränkning av deras
befattning med vissa arbetsuppgifter, exempelvis granskning av vissa
tomtindelningar och avstyckningsförrättningar samt uppgörande av vissa
byggnadsplaner. I detta sammanhang vilja revisorerna fästa uppmärksamheten
på att lantmäteriväsendet inom kort kommer att helt förstatligas och
i samband därmed omorganiseras, varigenom större förutsättningar skapas
för att fastställelseförfarandet beträffande avstyckningsförrättningar i sin
helhet kan anförtros åt lantmäteriorganisationen.

— 161 —

SJUNDE HUVUDTITELN.

Finansdepartementet.

§ 30.

I 1939 års statsverksproposition berördes under rubriken Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor, punkten 2, vissa frågor
om ändring av tillämplighetsområdet för olika anslagstyper.

Inledningsvis erinrade chefen för finansdepartementet om riksstatens uppgift
att utgöra en hushållningsplan för ett visst budgetår, varav följde, att de
å staten upptagna anslagen borde såvitt möjligt motsvara de utgifter, som
väntades under året. Denna princip hade emellertid för den svenska budgetens
del i viss utsträckning brutits genom införandet av reservationsanslag,
alltså anslag, vilka i motsats till övriga anslagstyper — obetecknade anslag
och förslagsanslag — normalt stode till förfogande även budgetåren närmast
efter det, för vilket anslaget uppförts å riksstaten.

Vidare anförde departementschefen, att den för det svenska budgetsystemet
typiska anslagsformen reservationsanslag erbjöde obestridliga fördelar
dels vid finansieringen av större engångsutgifter fördelade över ett flertal år,
under förutsättning att hela kostnadssumman lämpligen kunde täckas genom
en enda anslagsanvisning, dels vid engångsanvisningar av medel till bidrag
och dylikt, när tidpunkten för utbetalningen framstode såsom oviss,
dels slutligen vid fortlöpande medelsanvisning till materialanskaffning m. m.,
när skäl förelåge att lämna en viss frihet vid utgifternas tidsfördelning. I
övrigt skulle obetecknade anslag respektive förslagsanslag i regel med lika
fullt fog kunna ifrågakomma. Reservationsanslag hade emellertid i svensk
budgetpraxis vunnit en mycket vidare användning än den som ur de angivna
synpunkterna framstode såsom motiverad. Då därtill eu tendens till
fortgående ökning av utestående reservationer framträtt, hade under det då
avslutade budgetarbetet ansetts motiverat att taga tillämpningsområdet för de
olika anslagsformerna under omprövning i syfte att vinna en bättre anpassning
av anslagen efter de faktiska utgifterna.

Vid en granskning av de dåvarande reservationsanslagen hade det i åtskilliga
fall ansetts möjligt och lämpligt att övergå till obetecknade anslag.
En förändring i sådan riktning hade sålunda ansetts motiverad, om de dittillsvarande
reservationsanslagen brukat lyftas till hela eller nästan hela sitt
belopp under den ifrågavarande statsregleringsperioden. De föreslagna omläggningarna
hade med denna utgångspunkt prövats från fall till fall.

It—468979. Rev. berättelse ang. statsverket är 1946. I.

Anslagsformer
vid
anvisande av
statsbidrag
till byggnadsändamål.

— 162

En annan linje för avskaffande av reservationsanslag, som jämväl prövats,
anknöte till den ordning som redan tillämpats beträffande, bland annat, bidrag
till torrläggningsföretag. Riksdagen medgåve här årligen, att under det
kommande budgetåret finge beviljas bidrag från statens avdikningsanslag å
tillhopa högst visst belopp, samt anvisade för varje budgetår statens avdikningsanslag
såsom förslagsanslag. Denna ordning syntes departementschefen
hava innefattat bestämda fördelar gentemot den förut tillämpade, då avdikningsanslaget
varit uppfört såsom ett reservationsanslag.

Därest reservationsanslag omvandlades till förslagsanslag av senast angiven
typ, hade särskild vikt ansetts böra tillmätas bestämmandet av ifrågakommande
verksamhets omfattning, enär en utvidgning komme att för efterföljande
budgetår, då utfästelserna om utgifterna skulle infrias, nödvändiggöra
uppförandet på riksstaten av i motsvarande grad förhöjda anslagsbelopp.
En omläggning av ifrågavarande slag hade närmast synts böra komma
i fråga beträffande vissa reservationsanslag under nionde huvudtiteln.

Statsutskottet framhöll i utlåtande nr 14, bland annat, att utskottet vid
behandlingen av ifrågavarande spörsmål icke kunnat undgå att känna eu
viss tveksamhet, huru de föreslagna reformerna på olika områden — närmast
beträffande vidgad användning av förslagsanslag -— skulle komma att
i praktiken verka. Vid en eventuell omläggning av ett reservationsanslag till
förslagsanslag vore det emellertid av vikt, att anslagsberäkningen från myndigheternas
sida skedde med största noggrannhet, så att anslaget så nära
som möjligt anslöte sig till det verkliga behovet. I sak syntes utskottet vissa
skäl tala för de av departementschefen framförda synpunkterna, och otvivelaktigt
vore, att, såsom budgettekniken utvecklat sig, en större smidighet kunde
vinnas genom en tillämpning av nämnda synpunkter beträffande användningen
av olika anslagstyper. Riksdagen anslöt sig till den uppfattning, som
kommit till uttryck i utskottets förenämnda utlåtande.

I enlighet med nu angivna riktlinjer blevo i riksstaten för budgetåret 1939/
40 ett flertal anslag, som tidigare anvisats i form av reservationsanslag, uppförda
såsom obetecknade anslag. Beträffande reservationsanslag avseende
bidrag till fortlöpande statsunderstödd verksamhet genomfördes emellertid
en förändring till förslagsanslagsnatur endast beträffande två anslag under
nionde huvudtiteln, nämligen anslaget till byggande av odlingsvägar (nybyggesvägar)
och statens skogsutdikningsanslag.

Under femte huvudtiteln finnas uppförda ett flertal statsbidragsanslag till
byggnadsändamål, exempelvis bidrag till kommuner med flera för skilda anordningar
på social-, hälso- och sjukvårdens områden, vilka anslag undantagslöst
äro anvisade såsom reservationsanslag.

Anslagen till statsbidrag till byggnadsändamål under åttonde huvudtiteln
utgå omväxlande i form av reservationsanslag och förslagsanslag. Såsom reservationsanslag
äro sålunda anvisade anslagen till bidrag till inrättande av
skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter och bidrag till skolhemsbyggnader
och deras inredning, medan däremot anslaget till bidrag till vissa

163 —

byggnadsarbeten vid folkskolor m. m. samt anslagen till bidrag till inrättande
av centrala verkstadsskolor m. m., flygmekanikeravdelningar och sjömansskolor
uppförts såsom förslagsanslag.

Beträffande ovannämnda anslag till vissa byggnadsarbeten vid folkskolor
in. m. må erinras, att övergången till de av 1945 års riksdag beslutade nya
grunderna för erhållande av bidrag från dessa anslag innebar en betydelsefull
förändring av hittills tillämpad utbetalningsordning. De nya bestämmelserna
skilja sig nämligen från de tidigare gällande bland annat därigenom,
att bidragen skola utbetalas i samband med byggnadsföretagens utförande
i stället för under loppet av tjugufem år. Till följd härav kommer anslagsbelastningen
i högre grad än förut att påverkas av variationer i byggnadsverksamhetens
omfattning. En ifrågasatt anordning av innebörd att
riksdagen årligen skulle bemyndiga Kungl. Maj:t att bevilja statsbidrag till
ett visst högsta belopp har av praktiska skäl ansetts mindre lämplig (prop.
nr 367/1945).

I detta sammanhang må även framhållas, att riksdagen innevarande år
godkänt av Kungl. Maj:t förordade grunder för statsbidrag till nybyggnad
samt till om- och tillbyggnad m. m. av tjänstebostäder för folkskolans lärare.

Då ifrågavarande bidragssystem avses skola tillämpas först från och med
budgetåret 1947/48, har någon medelsanvisning för ändamålet ännu icke
skett. 1941 års lärarlönesakkunniga, vilkas förslag lagts till grund för proposition
i ämnet, hava emellertid föreslagit, att det nya anslaget till byggnadsbidrag
skall få karaktär av förslagsanslag, dock att riksdagen för varje år
skall maximera de sammanlagda bidragsbelopp, som av Kungl. Maj:t må
beviljas.

Under nionde huvudtiteln förekomma anslag till bidrag till kostnader för
vissa byggnader och anläggningar i form av såväl reservationsanslag som
förslagsanslag. Exempel på reservationsanslag utgöra anslagen till bidrag till
gödselvårdsanläggningar och till uppförande av siloanläggningar. Såsom förslagsanslag
äro uppförda, bland annat, anslagen till byggande av odlingsvägar,
statens avdikningsanslag samt statens skogsutdikningsanslag. Riksdagen
har i fråga om samtliga dessa förslagsanslag fastställt det sammanlagda
bidragsbelopp, som av Kungl. Maj:t årligen må beviljas.

I detta sammanhang må vidare erinras, att även under sjätte huvudtiteln
finnas uppförda vissa reservationsanslag till statsbidrag till byggnader och
anläggningar.

De av Kungl. Maj:t för 1939 års riksdag framlagda synpunkterna på an- Revisorernas
vändningen av olika anslagsformer inneburo bland annat att för vissa slag nttaIandeav
utgifter borde skapas en sådan anslagsform, alt bättre överensstämmelse
erhölles mellan det å riksstaten uppförda anslaget och de utgifter, som under
budgetåret väntades.

Revisorerna hava uppmärksammat att någon bestämd princip beträffande
anslagsformen icke kommit till tillämpning vid anvisande av bidrag till
kommuner med flera till byggnadsändamål av skilda slag. Under vissa hu -

- 164 —

Iakttagelser

angående

kronoupp börden.

vudtitlar hava sålunda dessa bidrag anvisats att utgå av reservationsanslag,
medan beträffande andra huvudtitlar såväl förslagsanslag som reservationsanslag
kommit till användning. Gemensamt för nu ifrågavarande anslag är
emellertid att de utgå enligt av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda grunder.
Enligt revisorernas mening synas skäl tala för att dessa anslag böra givas
förslagsanslags natur, varvid i varje särskilt fall lämpligen bör prövas,
huruvida maximering bör ske av det bidragsbelopp, Kungl. Maj:t årligen äger
bevilja. Därest ifrågavarande reservationsanslag ersattes med förslagsanslag,
skulle även med all sannolikhet betydande förenklingar kunna vinnas
beträffande myndigheternas bokföring och redovisning av dessa anslag.

På grund av det anförda anse därför revisorerna det önskvärt, att en översyn
av anslagen till nu ifrågavarande ändamål kommer till stånd.

§ 31.

Revisorerna hava från riksräkenskapsverket erhållit dels uppgifter om resultatet
av den ordinarie uppbörden av 1945 års kronoutskylder samt av
värnskatt för budgetåret 1945/46, vilka uppgifter redovisas i bilagda tabell,
dels fullständig redogörelse för uppbördens och restindrivningens förlopp i
avseende å 1941 och senare års kronoutskylder.

Av dessa uppgifter framgår, att antalet i rätt tid guldna debetsedlar utvisar
en fortgående procentuell ökning i fråga om 1941, 1942 och 1943 års
kronoutskylder. Sålunda hava av 1941 års kronoutskylder guldits 72,78 procent
av antalet utfärdade debetsedlar, av 1942 års kronoutskylder 74,65 procent
och av 1943 års kronoutskylder 75,28 procent. I fråga om 1944 års kronoutskylder
inträffar en nedgång jämfört med närmast föregående års utskylder,
i det att endast 74,74 procent av antalet utfärdade debetsedlar betalades
i rätt tid. Vad angår 1945 års kronoutskylder, har en förbättring inträtt, i
det att 76,27 procent guldits i rätt tid. Såsom tidigare iakttagits, är uppbördsresultatet
i detta hänseende avsevärt bättre för landsbygden än för magistratsstädema,
i det att å landsbygden 80,37 procent av debetsedlarna betalats
i rätt tid, medan i magistratsstäderna motsvarande siffror utgjort 68,96
procent.

Vidare framgår beträffande det influtna beloppet, att av 1941 års debiterade
kronoutskylder 90,21 procent influtit i rätt tid och av 1942 års kronoutskylder
90,38 procent. I fråga om de därpå följande tre årens utskylder har
en procentuell minskning av det influtna beloppet inträffat, i det att icke
fullt 90 procent influtit i rätt tid. I motsats till vad som är fallet i fråga om
antalet i rätt tid guldna debetsedlar, utvisa magistratsstäderna beträffande
det influtna beloppet ett något bättre resultat än landbygden. Sålunda har
av utskylderna för åren 1941, 1942 och 1943 influtit genomsnittligt något
över 1 procent mer i magistratsstäderna än å landsbygden. För 1944 och
1945 års utskylder har en utjämning ägt rum, i det att skillnaden nedgått
till endast 1/2 procent.

Revisorerna hava tidigare påtalat, att kronouppbörden i magistratsstäder -

165 —

na icke alltid är tillfredsställande och i samband därmed ifrågasatt olika
åtgärder. Bland annat borde magistratens befattning med uppbörden upphöra,
då denna låge mycket vid sidan om magistratens egentliga arbetsuppgifter.
I samband med uppbördsreformen hava emellertid i de större magistratsstäderna
från och med den 1 juli 1946 inrättats särskilda uppbördsverk
med en kronokamrerare som chef. Dessa uppbördsverk hava helt övertagit
magistratens befattning med uppbörden. I övriga magistratsstäder hava
uppbörder inordnats under den för landsbygden gällande ordningen.

Nedanstående sammanställning utvisar vad som den 31 december 1945
återstod oredovisat av 1941—1945 års kronoutskylder och 1941/42—1944/45
års värnskatt.

L ä n	Debetsedlar	Belopp
Stockholms stad.............	354 121	48 956 939
Stockholms län............	152 648	19 927 598
Uppsala » ............	39118	4 034 516
Södermanlands » ............	51 218	5 725 110
Östergötlands » ............	98 789	7 414 096
Jönköpings » ............	42 740	4 099 865
Kronobergs » ............	17 743	1531 896
Kalmar » ............	49 420	4 338 360
Gotlands » ............	9 957	1 029 344
Blekinge » ............	41 291	3 860 964
Kristianstads » ............	36 049	3 250 257
Malmöhus » ............	166 001	13581313
Hallands » ............	24 660	2 195 594
Göteborgs o. Bohus län......	208 925	22 625 252
Älvsborgs län ............	78 984	7 021 700
Skaraborgs » ............	37 120	3554 966
Värmlands » ............	94 220	8 004 517
Örebro » ............	76 412	7 994 810
Västmanlands » ............	70 705	7 075 966
Kopparbergs » ............	78 252	6 977 862
Gävleborgs » ............	86 533	7 041 915
Västernorrlands» ............	109 126	9 692 285
Jämtlands » ............	49 679	4 768 632
Västerbottens *■ ............	54 261	4568 288
Norrbottens » ............	91 637	6 623521
Summa	2119 609	215 895 566

Fördelningen av dessa restantier från de olika årens utskylder framgår av
följande sammanställning.

År	Debetsedlar	Belopp
1941 ............	26 805	2 573556
1942 ............	101 457	9 728 217
1943 ............	333 394	33517 883
1944 ............	879 904	89 697 685
1945 ............	778 049	80 378 225
Summa	2119 609	215 895 566

166 —

1945 års kronoutskylder Inklusive 1945/46 års värn -

1 Län (Lb = landsbygd och fögderistäder St = magistratsstäder)	Antal utfärdade debetsedlar	Debiterat belopp Kronor
krono- utskylder	värn- skatt	krono- utskylder	värnskatt	summa
Stockholms stad .				456 302	418 368	212617 639	147 846 249	360 463 888
	..		Lb	208 049	143697	51 020114	26 033 335	77 053449
Slockliolins			St	21032	16193	4 909 892	2456 772	7 366 664
Uppsala			Lb	56 638	37 632	9 200 681	3 850 224	13050 905
		St	34 145	29 472	11742 033	6 265 064	18 007 097
			Lb	76 930	51898	14 814 600	6 528 072	21 342 672
Sodei maiilands			St	46 309	38 680	14 349 010	7 329 961	21 678 971
« i			Lb	117 769	82 248	20554 286	8 746 647	29 300 933
		•1	St	85 550	74 265	23613 617	14 007 317	37 620934
Jönköpings			Lb	131 617	96 008	23 491 424	10 453 369	33 944 793
		St	23886	20 626	7 068 516	3 490 458	10 558 974
Kronobergs			Lb	81198	56 403	11570 594	4526127	16 096 721
		St	11045	8 856	2 795 506	1 309 944	4 105 450
T			Lb	110 272	72 629	16 541173	6 610 551	23151 724
			St	31 421	25 232	8 113 341	3 882 615	11995 956
			Lb	27 051	17 886	3 395 261	1117 036	4512 297
GO Uailds		•1	St	8 592	6 994	2552 096	1158714	3 710 810
Blekinge			Lb	57 167	38475	7 549 769	2 992 778	10542 547
		St	29 191	24910	7 745 032	3684 395	11429 427
			Lb	138 453	97 687	23 091 003	10133594	33 224597
Kl istianslads			St	18414	15 672	6 608 240	3410 337	10 018 577
_, . .			Lb	150 754	110 829	31543 967	15 040 179	46 584146
			St	201788	180 417	66517 433	42 606 712	109 124 145
TT IT		1	Lb	68572	48589	9 820 236	4 309 530	14 129 766
Hallands			St	27 515	23 492	8748 474	4531 629	13280 103
			Lb	115 314	75 048	17 845 536	8 059 925	25 905 461
Göteborgs o. Bohus	» . .		St	210 584	183 347	79 159 470	52 753476	131 912 946
Älvsborgs		1	Lb	157 579	112 719	24 601 414	11190 577	35 791 991
» . .	1	St	61140	51843	19 436 802	10016 658	29 45 3 460
			Lb	136 562	95 988	22 226 332	9575 643	31801975
Skaraborgs	» . .	1	St	18532	15 939	5 289 666	2 635 918	7 925 584
			Lb	139 705	95 739	25 858 160	10 967 688	36 825 848
Värmlands	»> . .	1	St	30 176	24 445	8 957 965	4 149 872	13107 837
		1	Lb	106 216	74 964	22 592 863	10 180 783	32 773646
Örebro	» . .	1	St	48 716	38 393	13785 762	7 179 619	20 965 381
		J	Lb	68 274	52 325	15 308 865	6 706 364	22 015 229
Västmanlands	» . .		St	38 263	34 065	15 929 695	8051795	23 981 490
		1	Lb	152 927	97 635	27 927 477	11716 862	39 644 339
Kopparbergs	» . .	i	St	10 015	8 427	9 278 812	5 100 224	14 379 036
		1	Lb	134 833	91 922	23 306 734	9 322 244	32 628 978
Gävleborgs	» . .	1	St	30 580	25 899	6 654 735	4 295 229	10 949 964
		J	Lb	140 283	95 374	22 278 750	8 491222	30 769 972
Västernorrlands	» . .		St	22 437	17 656	7 457 450	3 498 626	10 956 076
		1	Lb	80 769	46 560	10 284 384	3 732623	14 017 007
J ain tlands	» . .	1	St	12 837	10 245	4 316 582	2 080 460	6 397 042
		J	Lb	114 860	74587	16 109 456	5 374 116	21483572
Västerbottens	» . .	1	St	16 261	13193	5 499 466	2 336 347	7 835 813
		1	Lb	110 026	74 458	18 717 398	6 227 072	24 944 470
Norrbottens	» . .	1	St	10 798	8 378	3439555	1411 684	4 85 1 239
Landsbygd.......				2 681 818	1 841 300	469 650 477	201 886 561	671 537 038
Städer..........				1 505 529	1 315 007	556 586 789	345 490 075	902 076 864
	Hela riket	4187 347	3156 307	1026 237 266	547 376 636	1573 613 902

167 —

skatt: resultatet av den ordinarie uppbörden.

Influtet under uppbördstermin eller vid uppbördsstämma
Debetsedlar			B e 1 o	P P
kronoutskylder	värnskatt	kronoutskylder	värnskatt	summa
antal | %	antal	%	kronor	% kronor	%	kronor	%
316	234	69-30	303	764	72-61	193 336 280	90-93	134 011 150	90-64	327 347 430	90-81
151	168	72-66	102	091	71-05	43 845 559	85-94	22 216 520	85-34	66 062 079	85-74
14	395	68-44	11	032	68-13	3 965 498	80-77	2 006 472	81-67	5 971970	81-07
47	248	83-42	30	463	80-95	8 394727	91-24	3 440 940	89-37	11 835 667	90-69
24	738	72-45	22	090	74-95	10 532 152	89-70	5 662 408	90-38	16 194 560	89-93
64	346	83-64	42 519	81-93	13579 946	91-67	5 872 649	89-96	19 45 2 595	91-14
.34	369	74-22	29	719	76-83	12 832574	89-43	6 623 793	90-37	19 456 367	89-73
101	020	85-78	68761	83-60	19 128 314	93-06	8 041224	91-93	27 169 538	92-73
57	692	67-44	51	289	69-06	20 799 913	88-08	12 320519	87-96	33120 432	88-04
114	323	86-86	83	077	86-53	21 85 4 593	93-03	9 637 686	92-20	31 492 279	92-77
17	84.5	74-71	16	014	77-64	6 387 987	90-37	3185 197	91-25	9 573184	90-66
70	554	86-89	48	082	85-25	10758 555	92-98	4 125 958	91-16	14 884513	92-47
8	860	80-22	7	270	82-09	2 556 813	91-46	1208 854	92-28	3765 667	91-72
92	554	83-93	59	941	82-53	15 231 632	92-08	6 006 665	90-87	21 238 297	91-74
22	702	72-25	18594	73-69	7 134 080	87-93	3 471497	89-41	10 605 577	88-41
23	357	86-35	15	281	85-44	3 078 819	90-68	993618	88-95	4 07 2 437	90-25
6	458	75-16	5	620	80-35	2 277 384	89-24	1 046 087	90-28	3323471	89-56
43	213	75*59	28	451	73-95	6 889 964	91-26	2 551 351	85-25	9 441 315	89*55
20	277	69-46	18	037	72-41	6 682 363	86-28	3 228 656	87-63	9 911019	86-71
116	603	84-22	81	248	83-17	21243 074	92-00	9 280451	91-58	30523525	91-87
13778	74-82	12	203	77-86	6 079 751	92-00	3144 293	92-20	9 224 044	92-07
130	444	86-53	94	907	85-63	29 636 368	93-95	14 037 890	93-34	43 674 258	93-75
138867	68-82	128 593	71-28	60706 893	91-26	39 006 605	91-55	99 713 498	91-38
59	415	86*65	41	671	85-76	9 193541	93-62	3 989 382	92-57	13182 923	93-30
20	431	74-25	19	053	81-10	8 089 303	92-47	4 239 020	93-54	12 328 323	92-83
89	891	77-95	56	112	74-7 7	15 584 813	87-33	6 961 262	86-37	22546 075	87-03
123	419	58-61	109	972	59-98	70 811992	89-45	46 931893	88-96	117 743 885	89-25
132	515	84-09	92	646	82-19	22 479 244	91-37	10 067 604	89-97	32 546 848	90-93
44 074	72-09	38	134	73-56	17 579 864	90-45	9 156 206	91-41	26 736 070	90-7 7
118	076	86-47	81	793	85-21	20542 582	92-43	8 785 892	91-75	29 328 474	92-22
14	076	75-96	12	458	78-16	4 809 797	90-93	2 412 799	91-54	7 222 596	91-13
109	980	78-73	74	112	77-41	23408 668	90-53	9 904 753	90-31	33 313 421	90-46
20	743	68-74	17	227	70-47	7 751403	86-53	3 642 935	87-78	11394 338	86-93
86	994	81-90	60	915	81-26	20 682519	91-55	9 239 953	90-76	29 922 472	91-30
36	418	74-76	28	531	74-31	12 290 842	89-16	6 476 899	90-21	18 767 741	89-52
54	818	80-29	42	073	80-41	13843 027	90-4 2	6 028143	89-89	19 871 170	90-26
27	212	71-12	24	868	73-00	14110 485	88-58	7 217 615	89-64	21328100	88-94
133	731	87-45	79	305	81-22	25 432 264	91-07	10557 750	90-10	35 990 014	90-78
7	964	79-52	6	483	76-93	8 980 698	96-79	4 959 898	97-25	13 940 596	96-95
101	388	75*20	69	179	75-26	20576 887	88-29	8 240 678	88-40	28 817 565	88-32
21	979	71-87	19	219	74-21	5 971883	89-74	3 885 813	90-47	9 857 696	90-02
96	239	68-00	65	657	68-84	18 462 411	82-87	7 077 658	83-35	25 540 069	83-00
15	699	69-97	12	654	71-67	6 593 758	88-42	3158 336	90-27	9 75 2 094	89-01
58	823	72-83	30	284	65-04	8 423 814	81-91	2 885 736	77-31	11309 550	80-68
9	522	74-18	7	229	70-56	3 754 049	86-97	1 825 654	87-75	5579 703	87-22
SO	651	78*05	57	554	77-17	14 260 693	88-52	4 630 459	86-16	18 891 152	87-93
12	452	76-58	10	473	79-38	4 952510	90-05	2 112142	90-40	7 064 652	90-16
69	045	62-75	46	768	62-81	14 978 880	80-03	4 828 855	77-55	19 807 735	79-11
8	078	74-81	5	962	71-16	2 971 069	86-38	1 237 314	87*05	4 208 383	86-75
2 155	396	80-37	1 452	890	78*90	421 510 894	89-75	179 403 077	88-87	600 913 971	89-18
1 038	282	68-96	936	488	71-22	501 959 341	90-19	312 172 055	90-36	814 131396	90-25
:i m	(»78	76-27	2 389	378	75-70	923470 235	89-99	491 575 132	89-81	1 415 045 367	89-92

— 168 —

Revisorernas

nttalande.

I det föregående liava revisorerna återgivit en redogörelse för utfallet av
den ordinarie uppbörden av 1945 års kronoutskylder och 1945/46 års värnskatt
ävensom vissa resultat av restindrivningen av kronoutskylderna. Av redogörelsen
framgår, att vid den ordinarie uppbörden av 1945 års kronoutskylder
76,27 procent av antalet utfärdade debetsedlar guldits, vilket är det
bästa resultat som uppnåtts under den tid, för vilken uppgifter härom kunnat
erhållas, eller från och med år 1922. Beträffande det under den ordinarie
uppbörden influtna beloppet, har detta uppgått till 89,99 procent av det
debiterade, vilket innebär en förbättring i uppbördsresultatet i förhållande
till de närmast föregående tre åren.

Av 1941 års kronoutskylder — för vilka utskylder preskriptionstiden numera
utgått och slutlig redovisning sålunda föreligger — hava något över 98
procent av det debiterade beloppet influtit. Den slutliga skatteförlusten uppgår
sålunda för dessa utskylder till icke fullt 2 procent. I detta sammanhang
förtjänar nämnas, att i fråga om 1930 och 1933 års kronoutskylder, för vilka
en liknande undersökning gjorts av 1936 års uppbördskommitté, den slutliga
skatteförlusten beräknades nppgå till 3,7 procent för vartdera av dessa års
utskylder. Förbättringen sammanhänger givetvis till en del med att full
sysselsättning i stort sett rått sedan en följd av år.

Av de lämnade uppgifterna framgår vidare, att vid 1946 års ingång de utestående
restantierna utgjorde omkring 216 miljoner kronor, fördelade på ungefär
2 miljoner debetsedlar.

I november månad innevarande år bar ordinarie uppbörd av kronoutskylder
för sista gången ägt rum i den ordning, som föreskrives i uppbördsreglementet
den 14 december 1917. Med ingången av år 1947 träder nämligen
den nya uppbördsförordningen i kraft. Debitering och uppbörd av skatt
kommer därefter att äga rum enligt helt nya regler. Sålunda kommer uppbörden
av krono- och kommunalutskylder att äga rum i ett sammanhang. De
debiterade kommunalutskylderna komma att utbetalas till kommunerna utan
hänsyn till blivande restantier, vilka komma att drabba statsverket. Kommunerna
bliva därmed helt oberoende av utfallet av uppbörden. Vid sådant
förhållande synes det icke uteslutet, att kommunernas intresse för restindrivningen
efter den nya uppbördsreformens genomförande kommer att minska.

Revisorerna hava tidigare vid skilda tillfällen påpekat, att restindrivningen
på många håll icke fungerat tillfredsställande. En orsak härtill synes ofta
hava varit att tillräcklig indrivningspersonal icke ställts till förfogande. Visserligen
bör det nya uppbördssättet medföra en minskning av restantierna,
men å andra sidaa kommer indrivningen i det enskilda fallet att kräva avsevärt
mera arbete än tidigare.

Med hänsyn till vad nu anförts, synes det revisorerna angeläget, att de
myndigheter, som övervaka restindrivningen, hava sin uppmärksamhet riktad
på att denna icke eftersättes.

— 169

§ 32.

I 1942 års statsverksproposition framhöll chefen för finansdepartementet
vid behandlingen av inkomsterna å driftbudgeten (s. 33) att i anslutning till
budgetarbetet upptagits frågan om en allmän översyn av de taxor, som olika
statliga institutioner tillämpade vid utförandet av provningar, undersökningar
och andra arbeten, ävensom vid registreringar. Syftet hade därvid i första
hand varit att tillse i vilken utsträckning avgifterna beredde skälig ersättning
för institutionernas kostnader. Vidare hade avsetts en prövning av frågan,
om institutionerna, i den mån deras verksamhet uteslutande eller huvudsakligen
bestode i att gå allmänheten tillhanda, kunde genom anpassning av
taxorna bli självförsörjande i större utsträckning än vad som vore fallet.
Från olika myndigheter och verk hade infordrats yttranden i ämnet och i
förekommande fall förslag till åtgärder. Ytterligare utredningar eller överväganden
i fråga om avgiftsrevisionen ifrågakomme beträffande ett flertal angivna
inkomsttitlar.

Den sålunda inledda taxerevisionen medförde för åtskilliga statliga verk-''
samhetsområden en stegring av uppbörden, vilket kom till synes i riksstaterna
för budgetåren 1942/43 och 1943/44. Såsom framgår av chefens för finansdepartementet
uttalande i 1943 års statsverksproposition (inkomsterna, s. 43)
avbröts emellertid det påbörjade arbetet med taxerevisionen i anledning av
vidtagna åtgärder för stabilisering av pris- och lönenivån.

I cirkulär till statsmyndigheterna den 4 juni 1943 (SFS nr 311) föreskrev
Kungl. Maj :t — under erinran att kungörelse om allmänt prisstopp utfärdats
samma dag — att statsmyndigheter under den tid kungörelsen vore gällande
icke skulle äga att höja av myndigheten för någon dess verksamhet fastställda
taxor eller avgifter utan att samråd i ärendet ägt rum med statens
priskontrollnämnd. Funne sig priskontrollnämnden icke kunna biträda därvid
framfört förslag om taxe- eller avgiftshöjning, hade vederbörande myndighet
att, därest förslaget vidhölles, hänskjuta ärendet till Kungl. Maj ds avgörande.

Revisorerna hava beträffande några verksamhetsgrenar tidigare framhållit
önskvärdheten av att institutionernas kostnader för ifrågavarande verksamhet
motsvaras av inflytande inkomster. Sålunda föreslogs av 1943 års statsrevision
en omprövning av de avgifter, som statens farmacevtiska laboratorium
tillämpade för kontroll av farmacevtiska specialiteter samt av taxorna
vid statens centrala frökontrollanstalt. Vidare framhölle 1944 ärs revisorer i
samband med eu granskning av den statliga provningsverksamheten angelägenheten
av att åtgärder vidtoges för att vid statens provningsanstalt årligen
föreliggande underskott måtte minska.

Innevarande års revisorer hava ur ovan angivna synpunkt granskat förhållandena
vid vissa statliga institutioner. För flertalet av dessa redovisas inkomsterna
å riksslatens inkomstsida under rubriken Uppbörd i statens verksamhet.
Några institutioner redovisa inkomsterna å vederbörande utgiftsanslag
under beteckningen Särskilda uppbördsmedel.

Översyn av
vissa statliga
taxor.

— 170 —

Beträffande några av inkomsttitlarna under rubriken Uppbörd i statens
verksamhet gäller, att statsverket tillföres inkomster som överstiga de utgifter
som äro förenade med den ifrågavarande verksamheten. Så är förhållandet
med kontrollstämpelmedlen, vilka uppbäras av mynt- och justeringsverket
vid åsättande av stämpel på vissa varor av ädel metall, samt med de
avgifter som debiteras av statens biografbyrå såsom ersättning för granskning
av biografbilder. Vid statens skeppsprovningsanstalt har under flera budgetår
ett mindre överskott redovisats.

Vid vissa institutioner äro taxorna så anordnade, att inkomsterna automatiskt
anpassas efter stigande utgifter, genom att avgifterna beräknas efter
myndighetens i varje särskilt fall eller för viss tidsperiod beräknade kostnad
för visst uppdrag. Dylika ersättningsgrunder tillämpas exempelvis vid
statens geotekniska institut och vid flygtekniska försöksanstalten. För statens
väginstitut gäller, att ersättningar för utförda undersökningar böra så
avpassas, att de lämna skäligt bidrag till institutets allmänna omkostnader
-utöver gottgörelse för av uppdragen direkt föranledda utgifter. Samma grunder
tillämpas vid statens kriminaltekniska anstalt, där dock inkomster av
uppdrag förekomma i allenast ringa omfattning.

Vid andra institutioner äro däremot taxorna icke på samma sätt rörliga.
Åtskilliga ersättningsbelopp ha sålunda förblivit oförändrade under krigstiden,
i vissa fall under betydligt längre tid. Då utgifterna för avlöningar och
omkostnader regelmässigt stigit avsevärt under senare år, ha dessa institutioners
utgifter för viss undersöknings- eller provningsverksamhet kommit att
överstiga de därav inflytande inkomsterna.

Här nedan lämnas en redogörelse för revisorernas iakttagelser beträffande
vissa av de institutioner, som granskningen omfattar. Förhållandet mellan å
ena sidan inkomster av lotspenningar och å andra sidan utgifter för lotsväsendet
upptages i annat sammanhang.

Sjökarteverket.

Inkomsterna vid sjökarteverket utgöras av dels försäljningsmedel för sjökort
samt publikationen Svensk lots, dels ock avgifter för kontroll av lanternor
och kompasser.

Försäljningspriset på sjökort och publikationer bestämmes av kartverkschefen
med hänsyn tagen till i allmänhet gällande pris på dylika publikationer
samt till att försäljningen bör lämna skäligt överskott utöver framställningskostnaden.
Hänsyn tages därvid icke till kostnaderna för själva sjömätningarna
och för ritnings- och gravyrarbetena. Höjning av priserna har
företagits åren 1940 och 1941. Under budgetåren 1941/42—1944/45 har medelöverskottet
utgjort 13,5 procent. Någon höjning överväges icke för närvarande.

Enligt sjökarteverkets instruktion åligger det ämbetsverket att i den ordning
särskilt är stadgat utföra undersökningar av fartygslanternor, kompasser
och andra nautiska instrument. Kontrollen utföres vid fem för ändamå -

— 171 —

let upprättade kontrollstationer, belägna i Stockholm, Göteborg, Malmö,
Kalmar och Sundsvall. Vid varje station finnes en föreståndare jämte viss
biträdespersonal. Kostnaderna för kontrollorganisationen bestridas från sjökarteverkets
avlönings- och omkostnadsanslag.

Avgifterna för kontrollen äro fastställda av Kungl. Maj:t år 1927 genom instruktion
för sjökarteverkets kontrollstationer (SFS 1927 nr 300) och hava
därefter icke undergått någon ändring. De uppgå för varje lanterna eller
kompass till mellan 2 och 5 kronor jämte viss stämpelavgift.

Inkomsterna av kontroll av lanternor och kompasser samt de beräknade
årliga kostnaderna för kontrollen framgå av följande uppställning.

Inkomster Utgifter

1938/39 .............................. 14 941 ca 30 400

1941/42 .............................. 14 548 » 41100

1943/44 .............................. 12 454 » 40 400

1944/45 .............................. 11 193 » 41 100

1945/46 .............................. 20 005 » 47 600

Utöver inflytande undersökningsavgifter tillföres statsverket inkomster genom
stämpelvavgifter på vid undersökningarna utfärdade certifikat. För
budgetåret 1945/46 utgjorde stämpelinkomsten 12 684 kronor, motsvarande
stämpelavgift för 6 342 undersökningsobjekt.

Statens bakteriologiska laboratorium.

Inkomster Utgifter

1938/39 ............................ 399 425 712 946

1941/42 ............................ 526 226 715 044

1943/44 ............................ 736 463 852 756

1944/45 ............................ 944 421 1 341 622

1945/46 ............................ 1 249 587 1 378 726

Laboratoriets affärsdrivande verksamhet är huvudsakligen uppdelad på
två grenar, nämligen dels tillverkning och handel med bakteriologiska preparat,
dels verkställande av diagnostiska undersökningar. Härjämte har laboratoriet
vissa vetenskapliga uppgifter samt har att svara för viss företrädesvis
militär beredskap inom sitt verksamhetsområde.

För handeln med preparat gäller en prissättning, som bestämts genom medicinalstyrelsens
beslut den 14 oktober 1940 med därefter gjorda ändringar.

Priserna på de av laboratoriet tillverkade preparaten äro så avvägda, att
de direkta tillverkningskostnaderna väl täckas. Dessa priser hava hittills genomgående
kunnat fastställas till lägre belopp än de som gälla för motsvarande
utländska preparat. På grund av preparatens begränsade hållbarhet,
varierande från 1 månad till 2 å 5 år, och då tillgången måste kunna
garanteras även vid inträffande större epidemier, måste produktionen väsentligt
överstiga vad som motsvarar normal förbrukning. Till följd härav

— 172 —

bli emellertid vissa partier av de tillverkade preparaten aldrig försålda. Under
år då förbrukningen är ringa komma därför de allmänna omkostnaderna
för laboratoriets preparattillverkning att överstiga inkomsterna av preparatens
försäljning. Detta sammanhänger emellertid även med att vissa preparat,
såsom ympämne mot smittkoppor och difteri för offentliga ympningar, utlämnas
till ympama utan ersättning.

Enligt en av medicinalstyrelsen år 1941 verkställd beräkning skulle endast
omkring V3 av kostnaderna för de vid laboratoriet tillverkade preparaten
täckas av inflytande avgifter. Under de senaste budgetåren har dock laboratoriet
erhållit avsättning för praktiskt taget hela tillverkningen, vilket haft
till följd att inkomstsiffrorna för dessa år avsevärt stigit.

Prissättningen på importerade preparat har i allmänhet skett så att kostnaderna
täckts och viss vinst uppkommit. För budgetåret 1937/38—1940/41
har vinsten beräknats till 22 procent.

Inkomsterna av diagnostiska undersökningar regleras genom en av medicinalstyrelsen
den 27 april 1942 fastställd taxa. Även beträffande undersökningarna
har ersättningen avvägts så att laboratoriets kostnader till väsentlig
del blivit täckta. Jämväl i detta fall utföres emellertid en betydande del av
arbetet utan ersättning.

Priserna ha i huvudsak förblivit oförändrade sedan 1930-talet. Dock har
viss prishöjning skett år 1939 beträffande stelkrampsserum och under krigstiden
såvitt gäller importerade preparat.

I olika sammanhang har övervägts, huruvida ej avgifterna vid statens
bakteriologiska laboratorium borde anpassas i riktning mot att laboratoriet
bleve självförsörjande. Denna fråga var sålunda år 1941 föremål för utredning
vid laboratoriet och inom medicinalstyrelsen. En utredning i samma
syfte har jämväl skett inom laboratoriet i oktober innevarande år. De företagna
utredningarna ha dock icke resulterat i något positivt förslag om taxehöjning.

Vidare har professor Torsten Thunberg år 1942 för besparingsberedningens
räkning utarbetat en promemoria angående de ekonomiska förhållandena
vid laboratoriet. I promemorian ifrågasattes, att ersättningarna för laboratoriets
prestationer skulle försöksvis höjas med 10 procent.

Det är att märka, att laboratoriets inkomster till väsentlig del härflyta från
det allmänna, såväl staten som landsting och kommuner. I anslutning till
besparingsberedningens utredning uttalade föreståndaren härom, att laboratoriet
i blott ringa grad kunde sägas gå allmänheten tillhanda. Dess sera,
ympämnen och diagnostiska preparat komme nämligen huvudsakligen till
användning vid inrättningar, där kostnaderna bestredes av allmänna medel.
I icke oväsentlig utsträckning utlämnades vidare vissa preparat antingen
kostnadsfritt, exempelvis animalt ympämne för offentlig skyddskoppympning,
eller mot ersättning för användning inom försvarsmakten, såsom ympämne
mot tyfoidfeber och paratyfus. Blott till en mindre del ginge dessa
preparat till förbrukning i enskild sjukvård, där kostnaderna bestredes av
patienterna. De diagnostiska undersökningarna, som huvudsakligen avsåge

— 173 —

epidemilagens sjukdomar, könssjukdomar och tuberkulos, utfördes till övervägande
del på prov, som insändes från epidemisjukhus eller andra allmänna
sjukvårdsinrättningar. När sådana prov insändes från enskilda läkare, vore
det i regel fråga om tjänsteläkare, och avgifterna bestredes då oftast av vederbörande
kommun, trots att föreskrifter om deras ersättningsskyldighet
saknades. S. k. Wassermann-prov vore till övervägande del helt kostnadsfria.
Endast i mindre utsträckning vore det enskilda personer som svarade för
kostnaderna för laboratoriets diagnostiska undersökningar.

Enligt en av föreståndaren år 1946 lämnad uppgift torde högst 7io av det
totala inkomstbeloppet härröra från enskilda personer.

Föreståndaren har innevarande år på anmodan av medicinalstyrelsen verkställt
utredning av frågan om laboratoriets möjligheter att organiseras som
affärsdrivande verk. I skrivelse den 22 oktober 1946 har föreståndaren meddelat,
att en sådan anordning är genomförbar. Den skulle emellertid förutsätta,
att flera hittills icke inkomstbringande prestationer måste värdesättas
och gottgörelse härför lämnas av statsmedel. Föreståndaren ville för sin del
icke förorda övergång till en sådan ordning.

Statens rättskemiska laboratorium.

Inkomster Utgifter

1938/39 .............................. 31 920 69 454

1941/42 .............................. 19 784 83 409

1943/44 .............................. 25 630 83 184

1944/45 .............................. 30 160 103 992

1945/46 .............................. 75 947 113 869

Rättskemiska laboratoriet har till uppgift att utföra de rättskemiska och
andra rättsmedicinska undersökningar, vilka av medicinalstyrelsen påfordras.
Å laboratoriet bör därjämte tillfälle beredas de anställda till självständig vetenskaplig
forskning.

Den vid laboratoriet bedrivna verksamhet, för vilken statsverket tillföres
inkomster enligt taxor, kan uppdelas i fyra skilda grupper.

För sådana rättsmedicinska undersökningar som avse likdelar, blodfläckar
och dylikt bestämmes ersättningen enligt en av medicinalstyrelsen den 8
augusti 1919 fastställd taxa, vilken innehåller ersättningsbelopp, varierande
mellan 10 och 100 kronor. I den mån dessa undersökningar hänföra sig till
begångna brott eller dylikt inflyter betalning endast undantagsvis; inkomsterna
härav bruka uppgå till cirka 300 kronor om året.

En andra grupp utgöres av undersökningar av blodprov i faderskapsmål.
För dessa undersökningar har någon ersättningsgrund icke fastställts av medicinalstyrelsen.
Ersättning för undersökning av två vuxna och ett barn debiteras
i analogi med vad som gäller för närmast motsvarande undersökning
enligt 1919 års taxa med 25 kronor jämte 4 kronor i stämpelavgift. Ersättningen
gäldas av vederbörande barnafader under förutsättning att denne icke

174 —

åtnjuter fri rättegång, vilket beräknats vara förhållandet i omkring 15—30
procent av undersökningsfallen.

Ytterligare en grupp avser bestämningar av alkoholhalten i blod (s. k.
rattfylleriärenden). Ersättningen utgår enligt medicinalstyrelsens beslut den
11 mars 1933 med 10 kronor för varje undersökning. Om åtal icke väckes
mot den undersökte eller om han blir frikänd eller åtnjuter fri rättegång,
stannar kostnaden på statsverket.

Sedan år 1945 utföras vid laboratoriet för sjukvårdsanstalternas räkning
vissa blodgruppsundersökningar, s. k. RH-undersökningar. Ersättningen är
enligt medicinalstyrelsens beslut den 31 januari 1945 bestämd till belopp mellan
3 och 15 kronor för varje undersökning.

Frågan om den lämpliga avvägningen av de ersättningsbelopp, som gälla
enligt laboratoriets taxor, har varit föremål för övervägande senast år 1941.
Föreståndaren för laboratoriet framhöll därvid, att taxan för undersökning
av likdelar m. m. vore i behov av översyn men att en revision av denna taxa
vore betydelselös på grund av de ringa belopp det därvid rörde sig om. I
fråga om alkoholblodproven vore en höjning av taxan knappast motiverad
med hänsyn till värdet av den för undersökningarna erforderliga arbetsprestationen
och materialkostnaden. Undersökningarna i faderskapsärenden vore
visserligen numera så omfattande, att en höjning av taxan kunde vara motiverad,
men vederbörande bamafäders ekonomi vore ofta sådan att redan
gällande ersättning bleve ganska betungande.

Med hänsyn till vad föreståndaren anfört fann medicinalstyrelsen icke skäl
att vidtaga höjning av nämnda taxor.

I en av professorn Thunberg år 1942 på uppdrag av besparingsberedningen
utarbetad promemoria angående de ekonomiska förhållandena vid rättskemiska
laboratoriet ifrågasattes höjning av avgifterna för faderskapsundersökningar
till förslagsvis 40 kronor för parter och ett barn. I promemorian framhölls
samtidigt, att det därvid icke hade förelegat anledning att i sammanhanget
beakta de sociala synpunkter som kunde vara av betydelse vid avgiftens
bestämmande.

Enligt en av föreståndaren innevarande år till revisorerna lämnad uppgift
kan — med hänsyn såväl till den omfattning varje undersökning i faderskapsärende
numera har, sedan nya metoder för diagnostiken tillkommit,
som till penningvärdets fall — en måttlig höjning av avgiften för dessa undersökningar
anses befogad.

De jämförelsevis låga inkomsterna under budgetåret 1941/42 sammanhänga
med att under krigstiden med dess starkt beskurna motorfordonstrafik antalet
alkoholprovsundersökningar varit mycket ringa. Under budgetåret 1945/
46 ha de nytillkomna RH-undersökningama föranlett en betydande stegring
av inkomsterna.

Statens farmacevtiska laboratorium.

Laboratoriet har till uppgift att på uppdrag av medicinalstyrelsen verkställa
undersökningar inom de områden, som beröra tillverkning och försälj -

175 —

ning av läkemedel, däribland att kontrollera tillverkningen av och handeln
med s. k. specialiteter (fabrikstillverkade, färdigpackade läkemedel). Härjämte
utför laboratoriet bland annat vissa andra undersökningar beträffande läkemedel
samt vissa forskningsuppgifter.

Laboratoriets inkomster härröra från avgifter i samband med specialitetskontrollen.
Enligt kungl. kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 306) angående
handel med farmacevtiska specialiteter utgår avgift för registrering av farmacevtisk
specialitet och därefter viss årlig avgift.

Av förarbetena till gällande bestämmelser framgår, att kontrollavgifterna
ansetts böra täcka statsverkets samtliga kostnader för specialitetskontrollen.
Senast vid 1938 års riksdag godkändes principen att erforderlig jämkning
av avgifterna till laboratoriet borde tagas under övervägande, därest de för
kontrollen inflytande medlen skulle visa sig otillräckliga eller överstiga behovet.

Taxehöjningar ha skett 1937, 1938 och 1939. Efter sistnämnda år har någon
höjning icke vidtagits.

Frågan om kontrollavgifterna aktualiserades genom en socialdepartementets
skrivelse den 24 november 1941 angående avgifterna överhuvud för de
undersökningar, som utföras vid medicinalstyrelsens laboratorier. I anledning
härav anförde medicinalstyrelsen i skrivelse till chefen för socialdepartementet
i december 1941, att inkomsterna av kontrollen för åren 1939—41 i
medeltal utgjort 71 300 kronor per år, och de årliga utgifterna i medeltal
133 000 kronor. För att täcka statens kostnader skulle alltså avgifterna
behöva höjas med omkring 86 procent. En dylik höjning kunde be-1
räknas medföra ökning av specialiteternas försäljningspris med 1 procent.
Den nämnda höjningen borde enligt styrelsens mening komma till stånd.

År 1942 framlade medicinalstyrelsen ett definitivt förslag till höjning av
taxorna för specialitetskontrollen. Styrelsen anförde därvid att kostnaderna
för kontrollen kunde beräknas till omkring 128 000 kronor om året. Härav
belöpte omkring 103 000 kronor på utgifter för avlöningar och omkostnader
vid laboratoriet, omkring 4 000 kronor avsågo kostnaderna för specialitetsnämnden
och återstoden utgjorde kostnader, som medicinalstyrelsen hade
att vidkännas för kontrollen.

Medicinalstyrelsen föreslog höjning av ansökningsavgiften från 40 till 60
kronor och av årsavgiften för specialitet från 15 till 35 kronor.

I en av professorn Thunberg på uppdrag av besparingsberedningen år
1942 utarbetad promemoria rörande laboratoriets ekonomi förordades taxeliöjning
enligt medicinalstyrelsens berörda förslag.

Våren 1943 föreslog farmacevtiska laboratoriet ånyo en höjning av kontrollavgifterna.
Förslaget godtogs av medicinalstyrelsen, men priskon trollnämnden
ställde sig avvisande till detsamma. I propositionen nr 273 till 1943
års riksdag har chefen för socialdepartementet förklarat sig icke vara beredd
att laga ställning till frågan om en översyn av specialitetslagstiftningen. Vid
sådant förhållande syntes enligt departementschefens mening jämväl en prov -

176 —

ning av frågan om specialitetskontrollens organisation ävensom avgifterna
för kontrollen böra tills vidare anstå.

1943 års statsrevision har lämnat en utförlig redogörelse för ifrågavarande
förhållanden. En av revisorerna framlagd tablå, omfattande budgetåren
1933/34—1942/43, över å ena sidan inkomsterna av kontrollen och å andra
sidan belastningen å laboratoriets avlönings- och omkostnadsanslag
visar inkomster till ett sammanlagt belopp av 456 436 kronor och utgifter
till sammanlagt 861 115 kronor. Revisorerna uttalade att det kunde
konstateras att inflytande avgifter för specialitetskontrollen för det dåvarande
icke ens till hälften täckte kostnaderna för densamma. Enligt revisorernas
uppfattning borde en omprövning ske, huruvida icke avgifterna för kontrollen
borde omedelbart höjas, oaktat de betänkligheter detta ur priskontrollsynpunkt
tidigare ansetts medföra.

I avgivet remissyttrande motsatte sig priskontrollnämnden förslaget. Någon
taxehöjning i anledning av nu berörda förslag har ej heller kommit till
stånd.

Inkomsterna av specialitetskontrollen ha under de senaste åren ytterligare
sjunkit. För de senaste fem åren ha de utgjort i medeltal 63 300 kronor per år.

Mynt- och justeringsverlcet.

Inkomsterna vid mynt- och justeringsverket redovisas under inkomsttiteln
Uppbörd i statens verksamhet dels under rubriken Inkomst av myntning
och justering och dels under rubriken Kontrollstämpelmedel.

Kontrollstämpelmedlen debiteras med stöd av kungl. förordningen den 18
oktober 1912 (nr 366) angående kontroll å guld- och silverarbeten och utgör
ersättning för den offentliga kontrollen av dylika arbetens halt av ädel metall.
Avgiften, som senast bestämts år 1922 för guld- och silverarbeten och år
1923 för platinaarbeten, utgöres av kontrollavgift, beräknad efter föremålets
vikt, samt extra proberingsavgift, som utgår med fast belopp för varje prov.
Systemet att beräkna kontrollavgiften efter föremålets vikt medför att kontroll
av tyngre föremål inbringar en förhållandevis stor inkomst under det
att avgiften för kontroll av smärre föremål understundom icke täcker den
del av kontrollkostnadema, som belöper på det ifrågavarande föremålet.
Kontrollavgiften och extra proberingsavgiften äro emellertid så bestämda
att de sammanlagda årliga inkomsterna därav betydligt överstiga utgifterna
för kontrollen.

Under budgetåren 1938/39—1945/46 ha kontrollstämpelmedlen uppgått till
i genomsnitt omkring 500 000 kronor om året.

Justeringsverksamheten vid mynt- och justeringsverket utgöres av handels
justering och precisions justering.

Handelsjustering avser justering av i handelslivet allmänt brukade mätstockar,
målkärl, vikter, vågar m. fl. mätningsredskap. Avgifterna för handelsjustering
ha bestämts av Kungl. Maj:t genom justeringstaxan den 5 juni
1936 (nr 279). Inkomsterna av handelsjusteringen ha under de senare åren

— 177 —

beräknats icke motsvara kostnaderna för densamma. Åren 1941 och 1942 har
mynt- och justeringsverket hos Kungl. Maj:t föreslagit höjning av de i taxan
bestämda ersättningsbeloppen med 20 procent. Dessa framställningar åsyftade
att bereda kompensation för levnadskostnadsökningen åt justerarna i
landsorten, vilka icke uppbära fast lön utan äga behålla de influtna justeringsavgifterna
intill ett visst belopp. Sedan priskontrollnämnden avstyrkt
höjning har emellertid framställningen icke upptagits till prövning.

Avgifterna för handelsjusteringen ha under åren 1938—1945 uppgått till
i genomsnitt 37 200 kronor årligen, varvid dock är att märka att åren 1940
—1944 medfört en nedgång i verksamheten.

Å en särskild avdelning utföres dels all precisions justering för hela riket,
exempelvis justering av apoteksvågar och apoteksvikter, dels bestämning av
längd, yta, rymd och vikt m. m. enligt kungörelsen den 22 juni 1934 (nr
365). Avgifterna för precisionsjustering äro fastställda i den ovannämnda
justeringstaxan medan avgifterna för bestämning enligt kungörelsen nr 365/
1934 bestämmas av mynt- och justeringsverket efter vad som finnes skäligt
med hänsyn till arbetets omfattning och därmed förenade kostnader. Beloppen
i den taxa, som i enlighet med nämnda bemyndigande fastställts av
mynt- och justeringsverket, underkastas av verket tid efter annan omprövning.
För närvarande överväges höjning av allenast enstaka belopp, men vid
en allmän höjning av justeringstaxan torde även en revision av dessa avgifter
bli aktuell.

Tillverkare av platina-, guld- och silverarbeten kunna bos mynt- och justeringsverket
beställa halt- och ansvarsstampar mot avgift, som upptages i
en av verket fastställd taxa. De för närvarande gällande avgifterna ha fastställts
1940, då en mindre höjning företogs av de belopp som i huvudsak
gällt alltsedan 1926. Enär verkets kostnader för tillverkning av dessa stampar
icke beräknats bliva täckta av därav inflytande inkomster, har myntoch
justeringsverket innevarande år underställt priskontrollnämnden ett
förslag till revidering av desamma för att bringa taxan i ungefärligen samma
nivå som privatföretagens. Prisförhöjning föreslogs i medeltal till 50
procent, men förslaget innehöll även sänkningar. Då priskontrollnämnden
ställt sig avvisande till förslaget har någon höjning dock icke kommit till
stånd.

Under budgetåren 1938/39—1945/46 uppgingo inkomsterna av s. k. guldsmedsstampar
till i genomsnitt 1 800 kronor om året.

Vid sidan av nu nämnda verksamhetsgrenar bedriver mynt- och justeringsverket
även viss annan verksamhet, som tillför ämbetsverket inkomster,
exempelvis medaljprägling, probering för haltbestämning å platina, guld och
silver (ej den extra probering som enligt vad ovan nämnts utgår för kontroll
av färdiga varor), prövning av vissa vågkonstruktioner in. in. För dessa arbeten
beräknas gällande avgifter täcka de med verksamheten förenade kostnaderna.

Det må anmärkas, att personalen vid mynt- och justeringsverket som regel
icke uteslutande sysselsättes i en speciell verksamhet utan utnyttjas för

12—468979. It cd. berättelse an;/, statsverket är 1946. I.

- 178

ett flertal olikartade göromål. På grund härav och med hänsyn till uppdragens
varierande omfattning är det icke möjligt att utan utförliga kostnadsberäkningar
med någon större grad av noggrannhet bestämma, huru stor del
av verkets sammanlagda utgifter för avlöningar och omkostnader som skall
anses belöpa på den ena eller andra verksamhetsgrenen. De ovan lämnade
uppgifterna om vissa verksamhetsgrenars lönsamhet äro därför grundade
allenast på en ungefärlig uppskattning av kostnaderna.

Statens veterinärmedicinska anstalt.

Inkomster Utgifter

1938/39 ............................. 270 486 534 010

1941/42 ............................. 164 008 708 779

1943/44 ............................. 257 440 909 744

1944/45 ..............................350 194 1 093 539

1945/46 ............................. 296 190 1 068 800

Veterinärmedicinska anstalten har till uppgift dels att för myndigheters,
sammanslutningars och enskildas räkning inom veterinärmedicinens och födoämneshygienens
områden utföra praktiskt vetenskapliga undersökningar
och andra arbeten som därmed äga samband, dels att bereda och tillhandahålla
sera, vacciner och andra bakteriologiska preparat, dels ock att utöva
vetenskaplig forskning inom området för sin verksamhet.

Enligt den för anstalten gällande instruktionen skall för undersökning, som
begäres av kommunala myndigheter, sammanslutningar eller enskilda, ersättning
utgå enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Priserna på av anstalten
tillhandahållna preparat bestämmas däremot av medicinalstyrelsen.

Vid tidigare prissättning ha avgifterna för bakteriologiska preparat ansetts
böra motsvara anstaltens beräknade självkostnadspris. Beträffande avgifterna
för utförda undersökningar har däremot det ungefärliga självkostnadspriset
ansetts ligga alltför högt för att bli normerande för avgifterna; dessa ha i
stället fastställts efter särskild prövning från fall till fall. Eftergivandet av
självkostnadsprincipen beträffande undersökningarna har skett under beaktande
av önskemålet att allmänheten ej av ekonomiska skäl borde avhållas
från att anlita anstalten. Vidare har det för kampen mot de smittsamma husdjurssjukdomarna
och för ett allmänt främjande av veterinärmedicinens utveckling
ansetts vara av vikt att ett omfattande och varierande undersökningsmaterial
tillföres anstalten.

Sedan en omorganisation av anstalten genomförts från och med år 1944
ansågs det från anstaltens sida lämpligt att genomföra en översyn av taxorna.
I skrivelser den 13 december 1944 till Kungl. Maj:t och till medicinalstyrelsen
framlade anstaltsstyrelsen förslag till nya taxor för undersökningar av respektive
preparat.

Beträffande avgifter för undersökningar föreslogs bibehållande i huvudsak
av de tidigare gällande taxorna. Anstaltens förslag i denna del fastställdes

— 179 —

av Kungl. Ma,j:t genom beslut den 18 maj 1945. Någon ändring av undersök -ningsavgifterna har därefter icke företagits.

I avseende å priserna för de vid anstalten framställda bakteriologiska preparaten
anförde styrelsen i sin skrivelse till medicinalstyrelsen att den tidigare
tillämpade självkostnadsprincipen alltjämt borde upprätthållas. Enligt styrelsens
beräkningar hade anstaltens självkostnader för framställning av bakteriologiska
preparat, sera och vacciner ökats med omkring 20 procent sedan
år 1939, då avgifterna senast blivit fastställda. På grund härav framlade
styrelsen förslag om en generell prisförhöjning på i genomsnitt 20 procent.
För av anstalten importerade utländska preparat borde priserna bestämmas
sa, att de motsvarade självkostnadspriset med tillägg av visst belopp, varierande
mellan 25 och 50 procent.

I avgivet remissyttrande anförde statens priskon trollnämnd att prisförhöjningar,
även om de vore av ringa omfattning, vid en tidpunkt som den dåvarande
vore mindre lämpliga med hänsyn till gällande prisstopp. Enligt
nämndens erfarenhet verkade också prishöjningar av institutioner, som vore
knutna till det allmänna, särskilt irriterande. Nämnden avstyrkte därför framställningen.

Sedan medicinalstyrelsen den 21 februari 1945 fastställt taxeförslaget såvitt
gällde importerade utländska preparat men på av priskontrollnämnden anförda
skäl avslagit framställningen om generell prishöjning på av anstalten
tillverkade preparat, anförde anstaltsstyrelsen besvär hos Kungl. Maj:t över
medicinalstyrelsens beslut i vad anstaltsstyrelsens taxeförslag därigenom frångåtts.
Genom beslut den 18 maj 1945 fann emellertid Kungl. Maj:t ej skäl göra
ändring i medicinalstyrelsens överklagade beslut. Beträffande bakteriologiska
preparat äro alltsa de ar 1939 fastställda priserna i huvudsak alltjämt
gällande.

Inkomsterna vid veterinärmedicinska anstalten under budgetåret 1945/46
fördela sig på följande sätt:

Tillverkade preparat............................. 174 480

Inköpta preparat................................ H 840

Diagnostiska undersökningar...................... 82 980

Försålda djur................................... 9 480

Diverse inkomster............................... 17 410

Summa kronor 296 190

Det må framhållas, att enligt i olika sammanhang utfärdade bestämmelser
anstalten är skyldig att i betydande utsträckning kostnadsfritt tillhandahålla
preparat och utföra undersökningar. Under budgetåret 1945/46 ha de kvantiteter
tuberkulin, som anstalten utan kostnad tillhandahållit medicinalstyrelsen,
samt vissa å anstaltens kastsjukelaboratorium kostnadsfritt utförda blodprovs-,
efterbörds- och mjölkprovsundersökningar motsvarat ett inkomstbelopp av
390 000 kronor, därest de för anstalten eljest gällande taxehestämmelserna
tillämpats.

— 180 —

Statens centrala frökontrollanstalt.

Inkomster Utgifter

1938/39 ............................. 243 340 427 789

1941/42 ............................. 509 122 811 736

1943/44 ............................. 818 708 1 104 722

1944/45 ............................. 707 610 1 136 680

1945/46 ............................. 691 104 1 179 423

Anstalten har till huvudsyfte att ombesörja utsädeskontroll. Härjämte bedrives
vid anstalten den vetenskapliga forskning, vartill omständigheterna
kunna giva anledning.

Enligt gällande instruktion äger anstalten att för analyser och andra arbeten
uppbära ersättning enligt taxa, som fastställes av lantbruksstyrelsen
enligt av Kungl. Maj:t bestämda grunder.

Vid inrättandet av frökontrollanstalten förutsattes, att kostnaderna för dess
verksamhet skulle i stort sett täckas av inkomsterna vid anstalten. Denna
princip har kommit till uttryck i kungl. brev den 31 december 1924 till lantbruksstyrelsen
angående grunder för taxa för av anstalten utförda arbeten; i
nämnda brev föreskrives, att avgifterna skola så avvägas, att inkomsterna av
anstaltens verksamhet så vitt möjligt täcka utgifterna för densamma.

Ersättning för anstaltens arbeten har bestämts i av lantbruksstyrelsen fastställda
taxor av den 7 april 1934, den 29 september 1941 och den 30 oktober
1941. Taxorna innehålla jämväl föreskrift om att rabatt i viss utsträckning
må lämnas. Rabatt med 50 procent å fastställda avgifter medgives för närvarande
för statliga institutioner, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser.
Samma rabatt åtnjuta enskilda lantbrukare, som insända prover direkt till
anstalten. I kontrakt med större enskilda uppdragsgivare ha jämväl rabatter
i viss utsträckning avtalats.

Kostnaderna för anstaltens verksamhet ha regelmässigt avsevärt överstigit
de beräknade och ha till följd därav icke täckts av inflytande inkomster.
Anstaltens föreståndare har i anledning härav framhållit, att detta förhållande
i viss utsträckning förklaras av att anstalten fullgör uppgifter, som icke ansetts
böra ersättas genom avgifter på den utsädeskontroll, som belöper på uppdragsgivare.
Hit hörde anstaltens skyldighet att övervaka efterlevnaden av
lagen angående handel med utsädesvaror ävensom den av anstalten bedrivna
vetenskapliga forskningen. I samma riktning verkade den omständigheten att
vissa speciella analyser vore så kostnadskrävande, att avsteg från principen
om full täckning för analyskostnaderna vore nödvändigt, om dylika undersökningar
överhuvud skulle komma till stånd. De medgivna rabatterna, särskilt
för lantbrukare som insände prov direkt till anstalten, hade jämväl uppfattats
såsom en form av statsbidrag till kontrollverksamheten, och kostnaderna
härför borde icke överflyttas på andra uppdragsgivare.

Den bristande överensstämmelsen mellan inkomster och utgifter vid anstalten
har emellertid även ansetts bero på att taxorna hållits för låga. Detta
förhållande påpekades av 1932 års granskningsnämnd, vilken förordade en

— 181 —

justering uppåt av taxorna. Med anledning därav fastställde lantbruksstyrelsen
den 21 september 1932 förhöjda taxor för anstalten ävensom för de med
statsmedel understödda lokala frökontrollanstalterna, innefattande jämväl i
förekommande fall sänkning av vissa utgående rabatter. Trots nämnda taxehöjningar
ha emellertid de årliga underskotten alltmer ökats, beroende främst
på ökade kostnader för avlöningar och omkostnader vid anstalten. Den 29
september 1941 fastställdes en ytterligare höjning på i genomsnitt 20—25 procent,
och år 1943 begränsades den rabatt, som gällde för anstaltens största
uppdragsgivare. Ej heller sistnämnda åtgärder ha emellertid åstadkommit
minskning av underskotten.

1943 års statsrevision har lämnat en utförlig redogörelse för taxefrågan vid
frökontrollanstalten. Enligt revisorernas mening syntes taxorna genomgående
ha hållits för låga, varför åtgärder snarast borde vidtagas för genomförande
av den från början förutsatta ordningen att kostnaderna för anstalten skulle
bestridas av inkomsterna av dess verksamhet.

I remissyttrande över revisorernas uttalande anförde lantbruksstyrelsen, att
styrelsen år 1943 erhållit Kungl. Maj ds uppdrag att verkställa utredning rörande
organisationen av den statliga och statsunderstödda frökontrollverksamheten.
Därvid kunde de av revisorerna berörda förhållandena förväntas bliva
beaktade. Vid den ifrågavarande utredningen, för vilken redogörelse avlämnats
av lantbruksstyrelsen i början av november innevarande år, har emellertid
taxefrågan icke berörts. Enligt vad som uppgivits av anstaltens föreståndare
överväger anstaltens styrelse alt avlämna ett särskilt förslag om höjning
av taxorna under första halvåret 1947.

Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt.

Inkomster Utgifter

1939/40 ............................. 5 740 65 102

1941/42 ............................. 63 802 105 994

1943/44 ............................. 176 702 154 840

1944/45 ............................. 143 968 158 106

1945/46 ............................. 157 190 181 439

Lantbrukskemiska kontrollanslalten har till uppgift att på begäran och,
där så erfordras, efter provtagning verkställa undersökning (analys) av handelsvaror
och andra ämnen, vilka äro av betydelse för jordbruket och dess
binäringar. Vidare åligger det anstalten, bland annat, att självmant genom
kontrollundersökning övervaka handeln med konstgödselmedel och fodermedel,
alt utarbeta eller pröva för det lantbrukskemiska kontrollväsendet erforderliga
analysmetoder, ävensom att bedriva viss vetenskaplig forskning.

Anstalten trädde i verksamhet den 1 juli 1939. Dess huvudsakliga verksamhet
har varit inriktad på kontroll av fodermedel, mjölk och mejeriprodukter
samt vete, ävensom på jordundersökningar. På grund av den belastning, som
den driftsanalytiska verksamheten förorsakat, har endast ringa tid blivit
över för prövning av analysmetoder och vetenskaplig forskning.

— 182 —

Ersättning för analyser uppbäres enligt taxa, som fastställts av lantbruksstyrelsen
efter förslag av anstaltens styrelse. Den för närvarande gällande
taxan är daterad den 23 juli 1943 (lantbruksstyrelsens kung. nr 7). Den
innebär i förhållande till tidigare taxa (av år 1940) en höjning för några vanligare
analyser med från 6 till 20 procent, i enstaka fall med 50 procent.

I till taxan knutna särskilda bestämmelser föreskrives, att jordbrukare och
utövare av vissa angivna binäringar till jordbruk ävensom större uppdragsgivare
under viss angiven förutsättning äga åtnjuta rabatt å fastställda avgifter
med 50 procent. Samma rabatt tillkommer statsinstitutioner och hushållningssällskap.

Rabatter ha utgått sedan gammalt; de tillämpades vid de kemiska stationerna,
vilka tidigare ombesörjde ifrågavarande verksamhet. I samband med
inrättandet av en central lantbrukskemisk kontrollanstalt (prop. 1938: 211)
förutsattes jämväl, att rabatter i viss utsträckning skulle lämnas, särskilt till
jordbrukare. Definitiva bestämmelser härom förutsattes komma att utfärdas
i administrativ väg.

Under budgetåret 1944/45 har värdet av lämnade rabatter uppgått till omkring
118 000 kronor. För budgetåret 1945/46 var motsvarande belopp omkring
111 000 kronor. Därest ersättning skulle ha utgått utan rabatt för
samtliga anstaltens uppdrag skulle alltså anstalten ha redovisat ett betydande
överskott.

Revisorernas I de fall, då statliga myndigheter eller institutioner bedriva undersökninguttalande.
ar provningar m. in. under sådana former, att myndigheterna kunna sägas
gå allmänheten till handa, har det vederlag, som uttages för lämnade prestationer,
i regel ansetts böra avpassas så, att därav inflytande inkomster förslå
till täckande av kostnaderna för myndigheternas verksamhet eller åtminstone
den del av nämnda kostnader, som direkt belöper på den ifrågavarande
prestationen. I vissa fall har denna princip kommit till uttryck i instruktionen
för vederbörande myndighet eller eljest uttalats av statsmakterna, exempelvis
i samband med myndighetens inrättande. I andra fall åter har det ansetts
ligga i sakens natur, att jämvikt bör vara rådande mellan inkomster
och utgifter för viss undersökningsverksamhet.

Revisorerna ha tidigare undersökt här berörda förhållanden vid några statliga
verksamhetsgrenar och därvid understrukit vikten av att nämnda princip
upprätthålles. Innevarande års revisorer ha ur nu angivna synpunkt funnit
sig böra utsträcka granskningen till att omfatta ett relativt stort antal
hithörande myndigheter och institutioner.

Vid denna sin granskning ha revisorerna särskilt haft det förhållandet för
ögonen, att de statliga myndigheternas utgifter för avlöningar och omkostnader
undergått eu successiv stegring, främst under krigsåren. Undersökningen
har därigenom kommit att huvudsakligen inriktas på i vad mån en
motsvarande höjning av respektive avgifter må hava kommit till stånd.

Av de taxor, som tillämpas av statliga myndigheter, äro åtskilliga så konstruerade,
att inkomsterna stiga i proportion till kostnaderna, antingen i den

— 183 —

formen att avgifterna bestämmas direkt på grundval av myndighetens i varje
särskilt fall beräknade kostnad för visst uppdrag eller ock så att ersättningsgrunderna
med täta mellanrum underkastas omprövning ur nu ifrågavarande
synpunkt.

Emellertid äro taxorna i åtskilliga fall icke så avpassade att staten kan
sägas erhålla skälig ersättning för de kostnader, som äro förenade med åt
allmänheten tillhandahållna prestationer. I en del fall kvarstå taxebeloppen
oförändrade allt sedan en lång följd av år. I andra fall, vilka måhända utgöra
flertalet, synes en jämkning av ersättningsbeloppen ha aktualiserats
först i samband med den allmänna prisstegring, som inträffat under krigsåren.
Från olika myndigheters sida ha under de senaste åren förslag om
höjning av gällande taxor framlagts eller åtgärder i denna riktning övervägts.
På vissa punkter ha även ändringar av gällande avgifter kommit till stånd.
I åtskilliga fall ha emellertid taxorna bibehållits oförändrade. Därvid torde
i första hand den synpunkten ha tillmätts betydelse, att avgifter för prestationer
av hithörande slag såvitt möjligt icke borde undergå höjning samtidigt
med att statsmakterna inriktade sina ansträngningar på att genom allmänt
prisstopp söka bibehålla rådande prisnivå.

Enligt revisoi*ernas mening kan emellertid i prisstoppet rimligtvis icke inläggas
den innebörden, att staten skall lämna sina ifrågavarande prestationer
till underpris. I den mån det kan påvisas, att avgiften för tillhandahållande
av en viss prestation numera icke förslår till täckande av kostnaden
för densamma, måste därför en prishöjning i princip få anses motiverad.
Härvid är särskilt att märka, att de statliga taxor, varom här är fråga, från
början genomgående torde ha fastställts med jämförelsevis låga belopp sammanhängande
med att vid priskalkyleringen i allmänhet torde ha bortsetts
från sådana utgiftsposter som hvresvärde av disponerade lokaler, löner till
administrationspersonal, gemensamma omkostnader in. m. Såvitt angår avlöningskostnaderna
är i detta sammanhang att märka, att genomförandet
den 1 juli 1947 av den utav innevarande riksdag under höstsessionen beslutade
löneregleringen kommer att medföra en avsevärd stegring av myndigheternas
utgifter för avlöningar till personal.

Den avgiftsrevision, som revisorerna sålunda förorda, torde böra omfatta
samtliga de taxor, som tillämpas av statliga myndigheter och institutioner.
Därvid torde de av revisorerna ovan anförda exemplen kunna tjäna till ledning.
Revisorerna äro medvetna om att lämpligheten av en viss laxa icke kan
avgöras allenast genom en jämförelse mellan å ena sidan utgifterna för avlöningar
och omkostnader vid institutionen och å andra sidan de av institutionen
redovisade inkomsterna under en viss tidsperiod. Vid revisionen måste
i stället från fall till fall beaktas de för varje institution rådande förhållandena,
såsom vid institutionen bedriven vetenskaplig forskning, i vad mån
prestationer utföras kostnadsfritt för andra statliga myndigheter, omsättningens
variation under olika år m. m. Därvid torde även böra beaktas i vad
mån sociala skäl eller hänsyn til! viss näringsgren eller dylikt kunna motivera,
att avgifterna hållas låga eller att rabatter medgivas. Revisorerna vilja

— 184 —

Det statliga
revisionsväsendet.

emellertid framhålla, alt enbart den omständigheten, att sociala eller näringspolitiska
faktorer äro för handen i samband med viss undersökningsverksamhet,
icke i och för sig behöver utesluta en höjning av ersättningsbelopp,
som fastställts exempelvis redan före kriget. Ett fasthållande vid äldre
taxebelopp måste nämligen med hänsyn till den inträdda allmänna stegringen
av prisnivån i realiteten innebära en relativ sänkning av ifrågavarande
avgifter.

På grand av det anförda vilja revisorerna framhålla såsom angeläget, att
den inledningsvis nämnda allmänna revisionen av det statliga taxeväsendet,
som avbröts under krigsåren i anslutning till då vidtagna åtgärder för stabilisering
av pris- och lönenivån, återupptages, helst i så god tid att förhöjda
taxor i förekommande fall kunna tillämpas från och med ingången av nästa
budgetår.

§ 33.

Under § 27 i sin berättelse upptogo 1940 års statsrevisorer frågan om det
statliga revisionsväsendet till behandling.

Beträffande granskningsverksamhetens allmänna inriktning framhöllo revisorerna,
att enligt gällande instruktioner den rent kamerala granskningen,
d. v. s. granskningen av att samtliga utanordningar skett i behörig ordning
och med iakttagande av gällande författningsföreskrifter, framstode såsom
den för revisionen väsentliga uppgiften. Från det i och för sig värdefulla i en
räkenskapsgranskning ur denna synpunkt ville revisorerna ej bortse. Emellertid
framginge av gällande instruktioner att granskningen även skulle medgiva
plats åt ett kontrollerande av att statens bästa i allmänhet iakttagits.
Revisorerna, som framhöllo, att någon granskning ur mera allmänna ekonomiska
synpunkter överhuvud taget icke syntes förekomma, anförde i denna
fråga ytterligare följande:

Av särskilt stort värde skulle det enligt revisorernas åsikt vara, om genom
en rationalisering av revisionsverksamheten ökat utrymme kunde beredas för
en granskning även ur allmänt ekonomiska synpunkter.

Enligt gällande instruktion för riksräkenskapsverket skall granskningen
inom nämnda verk avse att kontrollera, förutom redogörelsernas överensstämmelse
med fastställda formulär samt deras riktighet till siffran, att inkomsterna
uppbäras och redovisas samt att utgifterna verkställas och bokföras
i enlighet med riksstat, specialstater, utfärdade författningar och eljest
givna stadganden ävensom att i övrigt vid förvaltningen av kronans medel
och andra tillgångar gällande föreskrifter följas samt nödig sparsamhet och
statens bästa iakttages. Sistnämnda tämligen vagt avfattade föreskrift skulle
sålunda medgiva en mera allmän granskning ur den synpunkten att nödig
sparsamhet och statens bästa iakttagits, ehuru denna synpunkt satts i andra
hand. Att den egentliga räkenskapsgranskningen leder till åtgärder på grundval
härav, torde också enligt vad revisorerna inhämtat höra till sällsyntheterna.
Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att den granskning
ur ekonomisk synpunkt av olika myndigheters medelsförvaltning, vartill instruktionen
såsom nämnts medger viss möjlighet, kommit att ställas i skymundan
för den rent kamerala kontrollen av gällande författningars efterlevnad.
Detta förhållande synes emellertid icke kunna läggas ämbetsverket till

— 185 —

last. Det torde få betraktas som en konsekvens av gällande regler för anmärk -ningsprocessen. Helt naturligt kan det betraktelsesättet hava uppkommit, att
den ur revisionssynpunkt »idealiska» anmärkningen är den, som är så
utformad och byggd på sådana grunder, att dess riktighet erkännes och det
anmärkta beloppet inlevereras eller att den med utsikt att stå sig kan genomgå
anmärkningsprocessens olika stadier. Revisionsanmärkningen i denna
form kan sägas vara revisionens av ålder vedertagna uttrycksmedel. För de
kritiska iakttagelser av mera allmän ekonomisk natur, som borde kunna utvinnas
ur granskningen, saknas däremot en vedertagen uttrycksform lika väl
som erforderliga medel att åvägabringa rättelse. I detta sammanhang må
nämnas, att i fall, då riksräkenskapsverkets revision i anmärkningsform påtalat
slöseri eller mindre ändamålsenliga anordningar inom ramen av gällande
författningsföreskrifter, kammarrätten regelmässigt avslagit anmärkningarna
med hänvisning till alt vederbörande redogörare överskridit sin befogenhet.

Mot bakgrunden av det nu anförda ter sig revisionsverksamhetens formella
karaktär förklarlig. Icke desto mindre skulle det enligt revisorernas
uppfattning med all sannolikhet medföra betydande fördelar för det allmänna,
om revisionsverksamheten erhölle en mera allsidig inriktning än vad
för närvarande synes vara fallet. Genom en dylik utvidgning av revisionsverksamheten
till en granskning även ur allmänna ekonomiska synpunkter —
varvid möjlighet givetvis bör beredas att i särskilda fall av betydelse anlita
även speciell expertis — skulle revisionsmyndigheten efter hand erhålla allt
större erfarenhet och därigenom ökad möjlighet att bedöma olika myndigheters
ekonomiska förvaltning.

Revisorerna berörde även vissa andra frågor. Sålunda framhöllo revisorerna
att gemensamt för den revisionsverksamhet, som utövades av de i
egentlig mening reviderande verken, vore det anmärkningsförfarande, som
utmynnade i den s. k. anmärkningsprocessen. Sådana processer, som vore
uppbyggda efter : huvudsak samma schema som det allmänna domstolsförfarandet,
vore omständliga och tidsödande. Det vore ej ovanligt, att flera år
förginge från det en anmärkning framställdes, till dess målet bleve slutligen
avdömt. Enligt revisorernas uppfattning torde det tillämpade anmärkningsförfarandet
i ett förhållandevis mycket stort antal fall kunna inbesparas och
ersättas med ett mindre omständligt förfarande.

Revisorerna anförde vidare, att en av revisorernas viktigaste uppgifter torde
vara att tillse, att de statliga granskningsmyndigheternas verksamhet bedreves
på ett effektivt och i övrigt ändamålsenligt sätt. Om de granskande
myndigheterna årligen lämnade revisorerna en utförlig redogörelse för sitt
arbete under året och för de iakttagelser, som därvid gjorts, skulle revisorernas
uppgift i nyssberö''da hänseende betydligt underlättas.

Genom eu ändring i riksräkenskapsverkets instruktion, hade ämbetsverket
erhållit befogenhet att på förfrågan meddela erforderliga upplysningar beträffande
tolkningen av författningsföreskrifter in. in. Revisorerna undcrströko
önskvärdheten av att den direkta kontakten mellan redogörarna och revisionsmyndigheterna
vidgades och ytterligare fördjupades.

Även i vissa andra hänseenden borde revisionsverksamheten enligt revisorernas
mening kunna effektiviseras.

— 186 —

I yttrande över revisorernas nämnda uttalande framhöll riksräkenskapsverket
(Del II s. 259 och 260), att möjligheter till iakttagelser ur andra synpunkter
än de kamerala, vartill granskningen inom verket öppnade möjlighet,
borde tillvaratagas bättre än som skett. Detta förutsatte emellertid tillgång till
speciell sakkunskap och till arbetskrafter, rekryterade med delvis andra synpunkter
för ögonen än dem verket dittills haft att anlägga. En längre driven
saklig granskningsverksamhet torde däremot framför allt böra inriktas på
möjligheterna att åstadkomma genomgående rationaliserings- och besparingsåtgärder
inom förvaltningen. En ur sistnämnda synpunkter bedriven granskning
syntes äga ett nära samband med den verksamhet, som utövats av de
besparings- och organisationsutredningar, som tid efter annan verkställts avsärskilda
sakkunniga. Att lägga en sådan verksamhet på riksräkenskapsverket
torde ej komma i fråga.

I sitt utlåtande i anledning av statsrevisorernas förenämnda berättelse (nr
181 p. 9:o) anförde statsutskottet vid 1941 års riksdag i fråga om det statliga
revisionsväsendet bland annat följande:

De av revisorerna framförda önskemålen beträffande den statliga revisionsverksamhetens
effektivisering innefatta flera beaktansvärda uppslag.
Detta gäller i första hand önskemålet, att vid revisionen av de statliga räkenskaperna
granskningen måtte erhålla en mera allsidig inriktning än vad som
för närvarande är fallet. Tydligt är att vid revisionsarbetet för närvarande
endast de kamerala synpunkterna kunna i önskvärd utsträckning tillgodoses,
medan tillräckligt organisatoriskt underlag för sakrevision i egentlig mening
saknas. Att detta innebär en kännbar svaghet beträffande medelskontrollen
torde stå i öppen dager. Det synes utskottet därför önskvärt, att den
statliga revisionen mera än hittills inriktas på en dylik granskning och att
frågan om de härför erforderliga organisationsåtgärderna blir föremål för
närmare utredning.

Efter att hava berört av revisorerna i övrigt framförda önskemål beträffande
revisionsförfarandet yttrade utskottet slutligen:

Vissa av de av revisorerna framförda förslagen i syfte att åstadkomma en
effektivisering av nuvarande revisionsförfarande torde utan ytterligare utredningar
kunna omedelbart genomföras. Utskottet förutsätter därför, att dessa
spörsmål av Kungl. Maj:t tagas under övervägande. Andra av statsrevisorerna
berörda frågor torde däremot vara av beskaffenhet att böra bliva föremål
för utredning, vilken lämpligen bör utsträckas till att omfatta en allmän
och allsidig översyn av det nuvarande statliga revisionsväsendet. Utskottet
vill dock redan nu som sin mening uttala, att en reform på förevarande område
icke bör rubba statsrevisorernas konstitutionella ställning eller påkalla
ändring i deras granskningsrätt.

I anslutning härtill hemställde statsutskottet, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning i fråga om det statliga revisionsväsendet.

Riksdagen beslöt ock att avlåta sådan skrivelse (nr 405), vari riksdagen
gjorde till sina de uttalanden, som ingingo i statsutskottets utlåtande.

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades sakkunniga — 1941

187 —

års revisionsutredning — för utredning av frågan om upprättandet av en statens
sakrevision.

I sitt betänkande (SOU 1942: 57) anförde utredningen bland annat, att utredningen
kommit till den uppfattningen, att frågan om inrättandet av en
statlig sakrevision torde kunna lösas utan att därigenom föregrepes vare sig
en framtida lösning av de utav riksdagen berörda specialfrågorna eller en
effektivisering i övrigt av statens revisionsväsen. Beträffande förhållandet mellan
en Kungl. Maj:t underställd allmän sakrevision och statsrevisorerna anfördes
i betänkandet följande:

Statens sakrevisions granskningsområde kommer att i stort sett sammanfalla
med statsrevisorernas, om man bortser från de under riksdagen lydande
banko- och riksgäldsverken. Olikheter i fråga om den konstitutionella
ställningen samt verksamhetsformerna måste dock medföra vissa skiljaktigheter
i fråga om de båda revisionsorganens verkningssätt.

Statsrevisorerna hava sålunda i egenskap av ett riksdagens organ att
granska statsförvaltningen även ur andra synpunkter än de rent ekonomiska.
Statens sakrevisions huvuduppgift avses däremot bliva granskning av förvaltningens
ändamålsenlighet ur ekonomiska synpunkter, ehuruväl även härvidlag
andra allmänna intressen böra ägnas erforderligt beaktande.

Såsom organ för riksdagen äro statsrevisorerna i sitt arbetssätt i så måtto
principiellt bundna, alt de icke kunna träda i direkt förbindelse med förvaltningsorganen
i annan mån än genom inhämtande av upplysningar. Statens
sakrevision förutsättes däremot komma att stå i omedelbar kontakt med
myndigheterna och kunna genom förhandlingar och skriftväxling åstadkomma
rättelse i sådana förhållanden, som befunnits vara ekonomiskt otillfredsställande.

Förslaget framlades av Kungl. Maj:t för 1943 års riksdag (prop. 164).
Föredragande departementschefen anförde därvid (s. 4), att anordnande åsen
särskild sakrevision kunde betraktas som ett första led i den bland annat
av riksdagen förordade effektiviseringen av det statliga revisionsväsendet,
vilken borde fullföljas genom eu allmän översyn av den statliga revisionsverksamhetens
organisation. Den slutliga utformningen av den föreslagna
sakrevisionen bleve i viss mån beroende bland annat av resultaten av
denna allmänna översyn och av erfarenheterna av sakrevisionens samverkan
med övriga revisionsorgan. Sakrevisionen kunde därför icke ges en fastare
organisatorisk ram än som erfordrades för att en utgångspunkt skulle erhållas
för det fortsatta arbetet på eu effektivisering av revisionsverksamheten.
1 fråga om sakrevisionens förhållande till redan verksamma revisionsorgan,
inriktade på i huvudsak kameral granskning, framhöll föredragande
departementschefen, att formerna för samarbetet mellan de olika revisionsorganen
icke borde i förväg bindas genom instruktionsbestämmelser. Erfarenheten
torde få ge vid handen i vilken omfattning och på vilket sätt
ett sådant samarbete lämpligen kunde bedrivas. Vad beträffar förhållandet
mellan statens sakrevision och riksdagens revisorer uttalade departementschefen,
att detta borde utformas så, att dubbelarbete undvekes och sakrevisionens
erfarenheter kommc statsrevisionen till godo. Lämpligen torde sak -

188 —

revisionen till Kungl. Maj:t böra överlämna arbetsi-edogörelser, avsedda att
tillhandahållas statsrevisionen. Då Kungl. Maj:t funne omständigheterna
därtill föranleda, borde vidare av sakrevisionen utarbetade utredningar kunna
överlämnas till statsrevisionen. En direkt kontakt mellan revisionsorganens
kanslier syntes lämpligen böra upprätthållas.

Riksdagen biföll propositionen (skrivelse nr 227) men framhöll, att statens
sakrevision borde utbyggas med viss försiktighet. Att tillsvidare betrakta
detta revisionsorgan såsom en försöksinstitution funne riksdagen välbetänkt.

Beträffande förhållandet mellan statens sakrevision och statens organisationsnämnd
må anföras följande.

Vid 1943 års riksdag beviljades också medel till särskilda organisationsundersökningar.
Besparingsberedningen hade i sitt slututlåtande (SOU 1943:
13) uttalat sig angående rationalisering genom organisationsundersökningar.
För rationalisering med hjälp av arbetsstudiemetoder hade inom beredningen
tillsatts en särskild organisationsavdelning närmast inriktad på civila statsförvaltningens
kontorsarbete. Dylika organiationsundersökningar hade genomförts
eller påbörjats i flera ämbetsverk. Beredningen fann det utomordentligt
angeläget, att det påbörjade rationaliseringsarbetet med all kraft och
i vidaste omfattning fullföljdes. Säkerligen låge, inbegripet lokalförvaltningen
och affärsverken, besparingar om 10-tals miljoner kronor inom det möjligas
gränser.

I sitt betänkande angående inrättande av statens sakrevision framhöll 1941
års revisionsutredning, att det skulle kunna ifrågasättas att utan vidare överflytta
ifrågavarande organisationsundersökningar på statens sakrevision. Det
ville emellertid synas revisionsutredningen, att undersökningar av den typ,
som igångsatts av besparingsberedningen. icke borde omedelbart övertagas
av statens sakrevision. Dennas arbete skulle nämligen eljest komma att vid
starten förryckas till nackdel för andra viktiga uppgifter. Det lämpligaste
vore, att de redan igångsatta eller planerade undersökningarna rörande
kontorsorganisationen finge fullföljas i särskild ordning, eventuellt genom
en för ändamålet särskilt tillsatt utredningsnämnd.

I propositionen i ämnet (1943:305) framhöll departementschefen, att inom
den då nyinrättade statens sakrevisions kompetensområde otvivelaktigt
fölle de av besparingsberedningen dittills bedrivna rationaliseringsutredningarna.
Sakrevisionens organisation hade emellertid icke utformats med
tanke på sådana undersökningar. I den mån revisionen funne anledning
till dylika utredningar torde den i likhet med besparingsberedningen för
ändamålet få använda sig av särskild sakkunskap. Det syntes därför icke
osannolikt, att man vid sidan av sakrevisionen kunde vidmakthålla den
expertorganisation, som redan uppbyggts, utan att därigenom någon dubblering
komme till stånd. Senare under samma år avgav Kungl. Maj:t proposition
(nr 366) angående inrättande av en statens organisationsnämnd.

Riksdagen (skrivelse nr 514) framhöll, alt genom inrättandet av organisationsnämnden
viktiga arbetsuppgifter komme att bortfalla för statens kris -

— 189 —

revision, särskilt rationaliseringsarbetet inom försvarsväsendet. Därefter återstode
för krisrevisionen väsentligen endast revisionen av krisorganen. Med
hänsyn härtill hänisköt riksdagen, som ansåg att en sammanslagning av
krisrevisionen och sakrevisionen borde komma till stånd, till Kungl. Maj ds
övervägande frågan om en avveckling av krisrevisionen såsom särskilt organ
redan vid början av sakrevisionens verksamhet. Krisrevisionen upphörde
med utgången av år 1943.

Genom beslut av 1946 års riksdag bereddes viss personal vid såväl statens
sakrevision som statens organisationsnämnd en fastare anställning. I
propositionen i ämnet (statsverkspropositionen VII s. 34) uttalades, att en
sammanslagning av dessa organ i framtiden icke syntes utesluten.

Av de speciella frågor beträffande den statliga revisionsverksamheten, som
berördes av 1941 års riksdag, har frågan om en omläggning av anmärkningsprocessen
ännu icke blivit föremål för utredning. En mera fullständig fortlöpande
årlig redogörelse över den statliga revisionsverksamheten, varom
samma riksdag likaledes gjorde framställning, har icke heller ännu kommit
till stånd. I samband med nu pågående utredning om en omorganisation
av riksräkenskapsverket lära, enligt vad revisorerna inhämtat, åtgärder i
denna riktning komma att föreslås.

Vissa frågor, som nära beröra den statliga revisionsverksamheten hava
i olika sammanhang varit föremål för behandling inom riksdagen.

Statens redogörares ansvarighet för sina utbetalningar har sålunda behandlats
av militieombudsmannen år 1931 och 1941 (ämbetsberättelsen
1932 s. 244 och 1942 s. 186). Samma fråga behandlades vid 1939 års riksdag
i anledning av framställd interpellation (F K nr 16 s. 23) av chefen
för finansdepartementet (F K nr 36 s. 1), som bland annat uttalade, att
frågan om redogöraransvarets omfattning och utformning syntes förtjänt
fortsatt allvarligt övervägande. I yttrande över interpellationen hade riksräkenskapsverket
framhållit, att spörsmålet om redogöraransvaret endast
utgjorde en del av den större frågan om förfarandet beträffande anmärkningar
uppkomna vid granskning av statsräkenskapema och att en mera genomgripande
ändring i fråga om redogöraransvaret därför måste få betydelsefulla
återverkningar på den kamerala revisionens verkningssätt och
arbetsformer. I anledning av särskilda motioner (I: 282 och II: 442) upptogs
frågan ånyo av 1945 års riksdag, som i skrivelse (nr 532) anhöll, att
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning angående redogöraransvaret
inom statsförvaltningen jämte därmed sammanhängande frågor samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Frågan
om redogöraransvaret har ännu icke blivit föremål för utredning.

En med det statliga revisionsväsendet sammanhängande fråga upptogs av
riksdagens reviorer år 1942, som under § 20 av sin berättelse framförde
vissa synpunkter rörande önskvärdheten av inrättandet av en särskild löncdomstol.
Nämnda domstol borde övertaga kammarrättens samtliga befogen -

— 190 —

heter beträffande löne- och pensionsärenden in. m. ävensom vissa av regeringsrättens
motsvarande uppgifter. Rätten att få löne- och pensionsfrågor
prövade av allmän domstol borde upphöra i mål, som fölle under lönedomstolens
prövning. Dess utslag borde vinna rättskraft på samma sätt som allmänna
domstolars utslag. I skrivelse (nr 417) hemställde 1943 års riksdag,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning angående lämpligheten av att
inrätta en särskild lönedomstol. I interpellation vid 1946 års riksdag (F K
nr 9 s. 3 och 4) efterlystes nämnda utredning. I sitt svar anförde chefen för
finansdepartementet (F K nr 23 s. 143 och 144), att det vore hans förhoppning,
att utredningen skulle kunna sättas i gång inom en nära framtid.

Frågan om avskrivning av statens fordringar behandlades av riksdagens
revisorer år 1936. Frågan upptogs av 1937 års riksdag i skrivelse (nr 311
p. 5), vari bland annat uttalades, att bestämmelserna om allmänna verks
och myndigheters rätt till extra ordinarie avskrivningar vore fastställda i
1830 års förordning i ämnet. Dessa bestämmelser vore i flera hänseenden
föråldrade, varjämte bristen på kompletterande föreskrifter haft till följd,
att olika förfaringssätt tillämpats. Med anledning härav hemställde riksdagen
om utredning angående de åtgärder, som måste vidtagas för att åstadkomma
en bättre ordning på detta område. Frågan om ändringar i avskrivningsförfarandet
har ännu icke avgjorts.

Slutligen vilja revisorerna i detta sammanhang erinra om att 1939 års
revisorer under § 28 i sin berättelse uttalade önskvärdheten av att i riksräkenskapsverkets
instruktion infördes skyldighet för ämbetverket att årligen
till revisorerna avgiva redogörelse över senaste budgetårets skatteindrivningsresultat.
Åtgärder i detta syfte hava vidtagits och revisorerna erhålla numera
årligen en sådan redogörelse.

Beträffande den statliga revisionsverksamheten i egentlig mening må erinras,
att den utföres dels av det centrala revisionsverket, riksräkenskapsverket,
och dels av specialrevisioner hos vissa centrala ämbetsverk, vilkas räkenskaper
äro av stor omfattning och delvis hava en teknisk prägel. Specialrevisioner
finnas hos försvarets civilförvaltning samt hos generalpoststvrelen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dessa revisioner granska väsentligen
underlydande lokalförvaltningars räkenskaper. Flertalet andra statliga verks
och myndigheters räkenskaper granskas hos riksräkenskapsverket, som för
övrigt underkastar även de nyssnämnda centrala verkens egna räkenskaper
en viss granskning.

Frågan om riksräkenskapsverkets organisation är för närvarande föremål
för särskild sakkunnigutredning i enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 21 december 1945. I direktiven anfördes därvid bland annat.

Frågan om en allmän översyn av den statliga revisionsverksamheten har
sedan någon tid varit aktuell. Som ett första led i en sådan översyn ingick
inrättandet från och med år 1943 av statens sakrevision. Även den blivande
utredningen om riksräkenskapsverkets organisation bör betraktas som ett
led i den nu berörda allmänna översynen. Det torde emellertid vara nödvän -

— 191 —

digt att begränsa utredningen att i huvudsak omfatta de i det föregående antydda
organisationsfrågor, som aktualiserats närmast av inträdda förändringar
i fråga om granskningsmaterialet, då dessa frågor kräva ett avgörande
utan längre uppskov. Sådana till det allmänna revisionsproblemet hörande,
mera djupgående spörsmål som frågorna om redogöraransvaret och om anmärkningsprocessens
huvudgrunder torde således få hänskjutas till en kommande
fortsatt utredning.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att den av 1941 års riksdag i skrivelse
(nr 405) begärda utredningen i fråga om det statliga revisionsväsendet
hittills föranlett inrättandet av statens sakrevision samt tillsättande av en nu
pågående utredning om riksräkenskapsverkets organisation. Flera av riksdagen
begärda utredningar, som kunna betraktas såsom ett led i en allmän översyn
av den statliga revisionsverksamheten, hava emellertid ännu icke lett till
resultat. Hit höra särskilt frågorna om anmärkningsprocessen, det statliga redogöraransvaret
och en statlig lönedomstol. Revisorerna vilja framhålla angelägenheten
av att dessa spörsmål snarast bringas till en lösning. I detta sammanhang
böra även andra med revisionsverksamheten sammanhängande frågor
upptagas till närmare granskning. Det bör sålunda undersökas, huruvida
inom den statliga revisionsverksamheten dubbelarbete förekommer. En annan
hithörande fråga är de statliga revisionsorganens ställning i förhållande
till riksdagens revisorer. Av betydelse är att ett klarläggande härutinnan sker.

§ 34.

Genom beslut av 1943 års riksdag genomfördes åtskilliga, delvis genomgripande
förändringar i vårt taxeringsväsende i syfte att ernå en utvidgad och
effektivare deklarationskontroll. Sålunda ha såväl de lokala beskattningsnämnderna
som länsstyrelserna utbyggts på sätt som gjort dem mera lämpade
att utöva en tillfredsställande taxeringskontroll. Ett viktigt led i nu angivna
syfte utgör även den skärpning av straffbestämmelserna för falskdeklarationsbrott
och liknande brott, som utfärdandet av skattestrafflagen den
11 juni 1943, nr 313, innebär.

Bestämmelse om straff för oriktiga uppgifter till ledning för taxering
återfanns redan i 1902 års förordning om inkomstskatt, vars 33 § stadgade,
att den som mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift till ledning för taxering
och därigenom föranlett, att inkomst icke eller endast till någon del blivit
taxerad, skulle dömas till böter från och med fyra till och med tio gånger det
inkomstskattebelopp, som genom det svikliga förfarandet undandragits.

Systemet med normerade böter frångicks i viss utsträckning i 1910 års
taxeringsförordning. År 1921 skedde emellertid en fullständig återgång till
systemet med normerade böter, i det att straffet för den som mot bättre vetande
lämnat oriktigt meddelande, ägnat att leda till frihet från taxering, eller
till för låg taxering, fastställdes till böter, högst fem gånger det undandragna
skattebeloppet eller det skattebelopp, som skulle ha undandragits därest det
oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen följt. Samtidigt infördes straffansvar
även för den, som vid avgivande av oriktigt meddelande gjort sig skyldig

Revisorernas

uttalande.

Iakttagelser
angående
verkningarna
av 1943 års
skattestrafflag.

— 192 —

till grov vårdslöshet; straffet härutinnan bestämdes till böter, högst två gånger
det skattebelopp, som undandragits eller skulle hava undandragits genom
det oriktiga meddelandet.

1923 års taxeringssakkunniga föreslogo i sitt betänkande angående omorganisation
av taxeringsväsendet vissa ändringar i förevarande straffbestämmelse.
Dessa ändringar avsågo dels bötesberäkningen, då det oriktiga meddelandet
endast påverkat kommunaltaxeringen, och dels en höjning av bötesmaximum,
då gärningen skett av grov vårdslöshet. Departementschefen
följde i huvudsak det i betänkandet framlagda förslaget, och den slutliga
bestämmelsen — i 143 § taxeringsförordningen den 28 september 1928 —
erhöll, med vissa av riksdagen gjorda smärre ändringar, motsvarande lydelse.

Efter en vid 1938 års riksdag vidtagen rent formell ändring stadgades
i 143 § 1 mom. taxeringsförordningen, att den som i självdeklaration eller
därtill hörande handling eller i särskild uppgift angående renskötsel eller i
upplysning, som avses i 32 § taxeringsförordningen, mot bättre vetande lämnat
oriktigt meddelande, ägnat att leda till frihet från taxering eller till för
låg taxering, skulle böta, om det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen
följt, högst fem gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt samt den särskilda
skatt å förmögenhet, som därigenom undandragits, och i annat fall
högst fem gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt samt den särskilda
skatt å förmögenhet som skulle ha undandragits i händelse det oriktiga
meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet dock minst 50 kronor.
Därest det oriktiga meddelandet avsett förhållande, som utövat eller
kunnat utöva inverkan allenast å taxering till kommunal inkomstskatt, var
straffet böter, om det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen följt, högst
25 öre för varje skatteöre, som därigenom kommit att icke påföras den skattskyldige,
och i annat fall högst 25 öre för varje skatteöre, som icke skulle
påförts den skattskyldige, därest det oriktiga meddelandet blivit följt vid
taxeringen, i vartdera fallet dock minst 50 kronor.

I 143 § 2 mom. föreskrevs vidare, att om oriktigt meddelande, varom i
1 mom. törmäles, icke lämnats mot bättre vetande, men den som lämnat
meddelandet vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, vad i
1 momentet stadgades skulle hava motsvarande tillämpning, dock att böterna
skulle bestämmas till högst hälften av vad i nämnda moment sägs men likväl
ej lägre än 25 kronor.

Bland annat till följd av den skärpta beskattning, som krigsåren medfört,
vilket ökat angelägenheten av en effektiv och riktig taxering, tillsatte finansministern
i november 1941 särskilda sakkunniga med uppgift att undersöka
möjligheterna till en straffskärpning vid nu ifrågavarande brott.

Sedan de sakkunnigas förslag i sina huvuddelar lagts till grund för proposition
till 1943 års riksdag, utfärdades skattestrafflagen den 11 juni 1943.

Enligt 1 § i denna lag skall envar, som i deklaration till ledning vid fastställande
av skatt uppsåtligen lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom
eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg sådan,
dömas för talskdeklaration till böter eller fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två år. Böterna skola

— 193 —

bestämmas till högst lem gånger det belopp, som genom den oriktiga uppgiften
undandragits, eller, skulle hava undandragits, om uppgiften följts,
dock minst etthundra kronor.

Lika med skatt skall anses annan allmän avgift. Med deklaration avses
även däremot svarande skriftlig försäkran.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning av ovan nämnt slag, skall han
straffas enligt 2 § tör vårdslös deklaration med böter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader. Böterna
skola bestämmas till högst hälften av vad i 1 g sägs, men likväl ej
lägre än femtio kronor.

Den som förskyllt fängelse eller straffarbete må, efter omständigheterna,
dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp, som undandragits
eller kunde hava undandragits.

Vidare må erinras att enligt taxeringsförordningen ordförande i taxeringsnämnd,
som finner anledning antaga, att oriktig uppgift, om vilken han vid
taxeringsarbete erhållit kännedom, kan medföra ansvar enligt skattestrafflagen,
därom skall göra anmälan till taxeringsintendenten. Sådan anmälan
skall göras senast vid den tid. då taxeringsnämndens arbete för året avslutas.
Därest taxeringsintendenten på grund av dylik anmälan eller eljest finner,
att någon gjort sig skyldig till brott, som avses i skattestrafflagen, skall
han göra anmälan därom till vederbörande åklagare.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att inhämta närmare uppgifter
om i vilken omfattning straff för falskdeklaration utdömts efter den nya skattestrafflagens
ikraftträdande och om de därvid utdömda bötesbeloppens storlek
in. m. Revisorerna ha därför låtit göra utdrag ur saköreslängderna beträffande
de bötesbelopp, som uppdebiterats under budgetåren 1943/44, 1944/45
och 1945/46. Vidare ha uppgifter rörande de urbota straffen för samma tid
införskaffats på grundval av de till statistiska centralbyrån från domstolarna
ingivna rättsstatistiska formulären, vilka kompletterats genom särskilt
infordrade upplysningar. De antecknade brotten avse huvudsakligen lämnande
av oriktiga uppgifter vid avgivande av allmän självdeklaration, men
även i mindre utsträckning av andra deklarationer, såsom deklarationer rörande
omsättningsskatt, arvs- och gåvoskatt, nöjesskatt, krigskonjunkturskatt,
bevillningsavgifter in. in. Vidare är att märka, att uppgifterna i första
hand hänföra sig till underdomstolarnas verksamhet. 1 sådana fall då målen
dragits under prövning av högre instans och denna prövning föranlett uppdebitering
i saköreslängden, har dock hänsyn i görligaste mån i stället tagits
till överdomstolens beslut. De få urbota straff, som redovisas under perioden,
avse emellertid allenast underdomstolarnas beslut. Belopp, som i saköreslängden
sedermera avskrivits eller avkortats, har avförts ur tabellen.

De bötesbelopp, vilka hittills utdömts för falskdeklaration efter tiden för
skattestrafflagens ikraftträdande, hava i stor utsträckning avsett brott som
hänfört sig till tiden före nämnda tidpunkt och hava sålunda utmätts enligt
tidigare gällande straffbestämmelser, framför allt 143 § taxeringsförord 13—468979.

Rev. berättelse ang. statsverket dr 1946. 1.

— 194 —

ningen. Detta förhållande sammanhänger bland annat därmed, att i fråga
om falskdeklarationsbrott taxeringsmyndighetens beslut i taxeringsfrågan
brukar avvaktas, innan ansvarsfrågan avgöres. Vidare torde det sammanhänga
med att vid falskdeklaration eftertaxering ofta äger rum för ett antal
år. Den längsta tid som kan komma i fråga vid eftertaxering är fem år. Som
naturligt är utdömdes straffen under första året efter skattestrafflagens
ikraftträdande, alltså budgetåret 1943/44, till övervägande delen efter äldre
bestämmelser, under 1944/45 fortfarande till väsentlig del eller dessa äldre
bestämmelser och under budgetåret 1945/46 endast i mindre utsträckning
efter de äldre bestämmelserna men i övervägande mån enligt de nya bestämmelserna
i skattestrafflagen. I nedanstående tabell I belyses, i vilken utsträckning
böter under de undersökta budgetåren 1943/46 utdömts enligt de äldre
bestämmelserna.

Tabell I.

Län		1943/44	1944/45	1945/46	Summa
	Antal mål	Belopp Kr.	Antal mål	Belopp Kr.	Antal mål	Belopp Kr.	Antal mål	Belopp Kr.
Stockholms stad ..		282	362 060	194	530925	23	124 875	499	1 017 860
» län . . .		14	5 875	21	23803	1	250	36	29 928
Uppsala	län ....	63	19 210	26	17 7a5	—	—	89	36 995
Södermanlands	» ....	15	27 950	16	63815	15	46 600	46	138365
Östergötlands	» ....	43	24685	155	27 068	3	3 240	201	54 993
Jönköpings	» ....	194	145 324	142	33 369	9	20825	345	199518
Kronobergs	» ....	3	33000	in	79375	6	89 600	120	201 975
Kalmar	» ....	66	35 894	82	53552	3	20 673	151	110119
Gotlands	» ....	12	1940	1	800	—	—	13	2 740
Blekinge	» ....	7	2150	3	450	1	3 000	11	5 600
Kristianstads	» ....	52	25 248	4	1017	—	—	56	26 265
Malmöhus	» ....	77	48 190	25	121 230	2	550	104	169 970
Hallands	»> ....	89	17145	75	30 005	6	9 240	170	56 390
Göteborgs o. Bohus	»	59	27 313	42	13989	1	50 000	102	91302
Älvsborgs	» ....	3	1680	162	61304	10	8425	175	71409
Skaraborgs	» ....	248	91665	52	27 295	5	3 000	305	121960
Värmlands	»	50	7 585	44	22 509	8	2 295	102	32 389
Örebro	» ....	32	19575	75	77 160	7	17 090	114	113825
Västmanlands	» ....	4	765	3	5 000	4	2 300	11	8 065
Kopparbergs	» ....	60	40 983	64	24 785	1	300	125	66 068
Gävleborgs	» ....	10	3 215	72	9 946	38	10 067	120	23 228
Västernorrlands	)> ....	82	27 441	18	26 715	10	30 900	no	85 056
Jämtlands	» ....	22	2 286	13	168 267	4	80 000	39	250553
Västerbottens	» ....	34	16 534	35	24804	3	2 831	72	44169
Norrbottens	» ....	15	21561	12	21130	31	2 655	58	45 346
	Summa	1536	1 0(19 274	1447	1466 098	191	528 716	3174	3 004 088

I omstående tabell II hava särskilt sammanställts de bötesbelopp, som
utdömts enligt 1 § eller 2 § 1943 års skattestrafflag. Då anteckningarna i
saköreslängderna beträffande ett flertal domstolar icke lämnat tillräckligt
noggranna upplysningar angående brottets närmare natur, bär tveksamhet
understundom uppstått, huruvida vissa belopp överhuvud taget böra redovisas
i sammanställningen. I vissa fall ha kompletterande uppgifter infordrats.
De mest tveksamma fallen ha utelämnats. Till följd härav torde de i
tablån redovisade beloppen för enligt skattestrafflagen utdömda böter ligga
i underkant.

Tabell 11.

Län 1	1943/44	1944/45	1945/46	Summa
	§	2 §	1 §	2 §	1 §	2 §	i §	2 §
Antal mål	Belopp Kr.	Antal mål	Belopp Kr.	Antal mål	Belopp Kr.	Antal ■ Belopp mål Kr.	Antal mål	Belopp Kr.	Antal mål	Belopp Kr.	Antal mål	Belopp Kr.	Antal mål	Belopp Kr.
! Stockholms stad ..		_	_	_	_	18	9 050	11	9 440	61	Öl 750	92	55 310	79	60 800	103	64750
Stockholms	län	—	—	—	—	3	1800	—	—	27	48 795	92	18142	30	50595	92	18 142 I
Uppsala	»	—	—	—	•-	8	2 200	25	7 485	11	20500	no	30 345	19	22 700	135	37 830
Södermanlands	»	—	—	—	—	2	7 000	3	4 700	20	98 000	26	32 966	22	105 000	29	37 666
Östergötlands	»	—	—	—	—	6	1620	63	8115	41	29 760	161	37 531	47	31380	224	45 646
Jönköpings	»		—	5	2 400	(i	2 300	37	13510	67	44 455	240	47 370	73	46 755	282	63 280 J
Kronobergs	»		—	—	—	9	18705	15	4 895	76	57 885	105	57 495	85	76 590	120	62 390 j
Kalmar	)>	1	300	—	—	7	2581	39	6 687	15	25 972	104	41734	23	28 853	143	48 421
Gotlands	»	—	—	—	—	21	4 000	8	700	23	5 925	102	12985	44	9 925	no	13 685
Blekinge	»		—	—	—	—	—	—	—	18	14 260	15	7135	18	14 260	15	7135
Kristianstads	»		—	—	—	—	—	7	2 575	16	22 075	34	13450	16	22 075	41	16 025
Malmöhus	»		—	—	—	10	13 475	14	1780	36	50 150	128	65 220	46	63625	142	67 000
Hallands	»		—	3	370	19	8 825	02	12 065	19	9 400	136	25 150	38	18 225	201	37 585
Göteborgs o. Bohus	»		—	—	—	29	20570	52	13 435	59	104 880	127	57 950	88	125 450	179	71 385
Älvsborgs	)>	—	—	—	—	—	—	—	—	46	27 435	97	23 246	46	27 435	97	23 246
Skaraborgs	»	—	—	—	—	14	4 320	31	4 915	39	15 675	115	20520	53	19 995	146	25 435
\ armlands	»	1	300	—	—	1	100	13	2 250	42	33 965	71	18 570	44	34 365	84	20 820
Örebro	»		—	2	100	—	—	—	—	24	24 950	148	83770	24	24 950	150	83 870
Västmanlands	»	—	—	—	—	—	—	—	—	14	7 640	20	7 575	14	7 640	20	7 575
Kopparbergs	»	—	—	—	—	10	4 710	43	6 270	15	19 050	146	31830	25	23760	189	38100
Gävleborgs	»	—	—	—	—	3	43 150	47	6 210	35	47 050	108	18 078	38	90 200	215	24 288
\ ästernorrlands	»	—	—	—	—	1	1500	5	935	55	34 295	253	78 312	56	35 795	258	79 247
Jämtlands	»	—	—	—	—	27	3 070	49	4 605	14	24505	130	41 600	41	27 575	179	46 205
V ästerbottens	»	—	—	—	—	3	300	13	3 154	1	425	5	820	4	725	18	3 974
Norrbottens	»	—	—	—	—	—''	—	—	—	23	6 960	17	6100	23	6 960	17	6100
Summa	2	600	10	2870	197	149 276	537	118 726	797	825 757	2 642	888 204	996	975 633	3189	949 800

— 196 —

Av intresse vore givetvis att jämföra siffrorna i ovanstående sammanställningar
med motsvarande siffror för tiden före den nya taxeringsorganisationens
ikraftträdande. Den officiella statistiken redovisar emellertid icke
dylika för de olika länen. Vad speciellt angår antalet brott mot taxeringsförordningen
kan viss ledning hämtas från uppgifter, vilka förut nämnda sakkunniga
införskaffat från underdomstolama rörande de åtal för brott mot
143 § 1—3 mom. taxeringsförordningen, vilka avgjorts under femårsperioden
1937—41. Resultatet framgår av nedanstående tablå. Av tablån framgår
att antalet åtal inom hela riket under nämnda period uppgått till 1 269 eller
ungefär 250 per år.

Län	Den åtalade sakfälld jämlikt 143 §	Den åtalade frikänd	Summa åtal
1 mom.	2 mom.	3 mom.
Stockholms stad.................	42	43		7	92
Stockholms län...............	2	—	—	—	2
Uppsala » ...............	16	131	—	—	147
Södermanlands » ...............	26	6	—	—	32
Östergötlands » ...............	58	20		—	78
Jönköpings » ...............	36	22			58
Kronobergs » ...............	1	3			4
Kalmar » ................	42	u	—	4	57
Gotlands * ...............	7	—	1		8
Blekinge » ...............	ii	3	—		14
Kristianstads » ...............	12	—	—		12
Malmöhus * ...............	12	1	—	2	15
Hallands * ...............	76	17	—	2	95
Göteborgs o. Bohus län..........	112	58	1		171
Älvsborgs län ...............	7	3	—	1	11
Skaraborgs * ...............	3	2	—	—	5
Värmlands » ...............	27	2		1	32
Örebro » ...............	22	31	—	2	55
i Västmanlands » ...............	4	89	3	—	96
Kopparbergs » ...............	24	52	—	5	81
} Gävleborgs » ...............	11	1	—	—	\u
Västernorrlands » ...............	43	118	—	3	164
Jämtlands » ...............	5	2	—		7
! Västerbottens » ...............	10	4	—		14
Norrbottens » ...............	2	3	—	2	7
Summa	611	622	7	29	1269

Beskattningsmyndigheternas skyldighet att medverka till beivrande av
deklarationsbrott har berörts i det föregående. För att få en uppfattning om
tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser skulle man behöva tillgång
till uppgifter, som utvisa i vilken omfattning taxeringsintendentema anmäla
misstänkta fall till åtal samt vederbörande åklagare anhängiggöra mål vid
domstolarna. Uppgifter härom ha icke varit möjliga att erhålla. Vad beträffar
antalet anmälningar till åtal på grund av 1944 års taxering, expedierade
intill den 1 januari 1946, lämnar dock följande sammanställning viss
upplysning. Uppgifterna ha lämnats vid ett av rikets taxeringsintendenter
hållet möte i Stockholm.

— 197 —

Län	Antal anmäl-ningar till åtal på grund av 1944 års taxering, expedierade intill Vi 1946	Län	Antal anmäl-ningar till åtal på grund av 1944 års taxering, expedierade intill »h 1946
Stockholms stad.............	229	Örebro län ............	168
Malmöhus län........	206	Kalmar » ............	175
Göteborgs o. Bohus » ........	212		46
Älvsborgs » ........	132		20
Östergötlands » ........	235	Södermanlands p ............	25
Stockholms » ........	175
Västernorrlands » ........	340		165
Gävleborgs » ........	265	Kronobergs p ............	156
Värmlands » ........	153	Blekinge ............	38
Kopparbergs » ........	218	Jämtlands p ............	197
Kristianstads » ........	38	Uppsala » ............	92
Jönköpings » ........ Skaraborgs » ........	235 305	Gotlands » ............	71

Av tablån framgår att åtalsfrekvensen i de olika länen varit synnerligen
växlande. Den har varierat från högst omkring 1,37 promille av folkmängden
i ett län till lägst omkring 0,03 promille i ett annat län. Till belysande
av'' nu ifrågavarande spörsmål må anföras följande uppgifter, vilka jämväl
lämnats vid förutnämnda möte. Enligt vad som här uppgavs, skulle under
år 1945 till Stockholms rådhusrätt ha inkommit sammanlagt 220 mål angående
ansvar för oriktig deklaration. Då en del av dessa mål avsåge flera
tilltalade personer, t. ex. man och hustru, var antalet i huvudstaden åtalade
personer något högre än antalet mål. Till jämförelse nämndes att under åren
1937—41 sammanlagda antalet anhängiggjorda mål vid rådhusrätten utgjorde
92, alltså ett medeltal av 18 mål om året. 1945 års siffra innebure därför,
att målen mer än tiodubblats. Om antalet mål fördelades på stadens
taxeringsnämnder — av vilka de lokala nämnderna handlade 4 000 å 5 000
deklarationer och de särskilda nämnderna behandlade 1 500 å 2 000 deklarationer
— utgjorde antalet åtalade fall mindre än tre för varje nämnd. Då
vidare av åtalen omkring två tredjedelar avsåge löntagare, vilkas möjligheter
att undandraga sig beskattning vore minimala, trodde man sig vara
berättigad antaga, att ett icke ringa antal falskdeklaranter fortfarande ginge
fria från åtal.

Av intresse vore givetvis alt undersöka, i vad mån de åtalade fallen av
oriktig deklaration leda till frikännande. Med hänsyn till det stora materialet
har detta emellertid icke varit möjligt. Vid ovannämnda möte uttalades
dock att domstolarna syntes ha iakttagit en viss återhållsamhet vid utdömande
av sraff. Det kan sålunda nämnas, att av de under år 1945 vid Stockholms
rådhusrätt avdömda målen om ansvar för oriktig deklaration 69
personer sakfälldes för falsk deklaration, 97 dömdes för vårdslös deklaration
samt 32 personer frikändes från ansvar. I åtskilliga av de fall. vilka här bedömdes
såsom vårdslös deklaration, avsåg åklagarens talan primärt falskdeklaration.
Av de för vårdslös deklaration dömda personerna utgjordes över -

Tabell III.

Län	Antal utdömda bötesstraff till ett belopp av kr.	Summa ut- dömda bötes- straff	Mediancn för de utdömda bötes-beloppen Kr.
-50	51- 100	101- 200	201- 300	301- 400	401- 500	501- 600	601- 700	701- 800	801- 900	901-1 000	1001-5 000	5 001-10 000	10 001-20 000	> 20 000
Stockholms stad ...		:?	18	28	35	25	20	6	7	G	2	5	24	3		_	182	329
Stockholms	län	8	17	31	29	7	12	1	—	2	—	5	9	—	1	—	122	217
Uppsala	»	1	33	56	25	12	It)	2	2	4	2	1	5	1	—	—	154	177
Södermanlands	»	—	5	7	5	2	—	3	1	4	1	1	IG	.3	2	1	Öl	890
Östergötlands	»	50	7G	G8	28	10	11	4	7	3	1	2	11	—	—	—	271	115
Jönköpings	»	58	87	111	49	13	(i	G	1	2	2	4	14	2	—	—	3o5	130
Kronobergs	»	ti	33	59	42	24	G	8	2	4	4	2	9	4	i	1	205	212
Kalmar	»	G	30	45	32	13	14	5	(i	2	1	2	G	4	—	—	106	20G
Gotlands	»	42	G3	24	11	G	4	—		1	—	2	1	—	—	—	154	79
Blekinge	»	—	5	7	G	5	2	—	1	3	—	1	3	—	—	—	33	283
Kristianstads	»	5	1	13	17	2	4	1	2	4	—	2	G	—	—	—	57	1GG
Malmöhus	»	37	31	31	21	11	IG	4	2	3	—	(i	23	2	i	—	188	184
Hallands	»	33	(il	75	23	15	15	5	4	1	1	1	5	—	_	—	239	135
Göteborgs o. Bohus	»	12	47	56	32	24	21	13	5	11	3	10	29	2	i	1	267	259
Älvsborgs	»	7	21	42	26	G	7	G	8	9	2	3	G	—	—	—	143	204
Skaraborgs	»	29	45	GG	26	15	7	3	1	3	—	2	1.	1	—	—	199	139
Värmlands	»	10	28	40	20	9	5	4	2	1	—	2	5	2	—	_	128	165
Örebro	»	7	15	42	22	21	9	14	5	G	4	4	23	2	—	—	174	304
Västmanlands	»	—	4	5	9	1	2	4	i	2	—	3	3	—	—	—	34	289
Kopparbergs	»	17	52	G5	44	11	6	4	i	3	—	2	9	—	—	—	214	158
Gävleborgs	»	45	115	50	IG	7	1	3	—	—	—	1	12	—	i	2	253	85
Västernorrlands	»	30	72	97	45	27	9	5	—	7	1	2	17	2	—	—	314	157
Jämtlands	»	37	73	39	25	10	10	2	3	5	—	G	9	—	i	—	220	100
Västerbottens	»	3	It)	3	1	2	1		1	—	—	—	1	—	—	—	22	90
Norrbottens	»	2	11	10	4	4	2	2	1	1	1	1	1	—	—	—	40	170
Summa	448	953	1 070	593	282	200	105	63	87	25	70	248	28	8	5	4185	166

19S

— 199 —

vägande flertalet av löntagare, som lämnat felaktiga uppgifter angående sina
inkomstförhållanden. Antalet frikända, omkring 16 %> av samtliga fallen,
kan synas högt, men sammanhänger helt naturligt främst med domstolarnas
benägenhet att taga hänsyn till vederbörandes personliga förutsättningar att
kunna lämna riktiga uppgifter. En närmare granskning av de skäl, vilka lett
till frikännande, gåve vid handen, att det endast i några undantagsfall varit
bristande bevisning om en uppgifts oriktighet, som föranlett utgången. I ett
något större antal fall hade frikännandet berott på att man ej ansett sig
kunna skäligen fordra insikt hos vederbörande deklarant, att en viss uppgift
varit oriktig i förhållande till beskattningsreglerna.

För att utröna den ungefärliga storleksordningen å de utdömda bötesbeloppen
redovisas å föregående sida i tabell III antalet under budgetåren 1943/
44—1945/46 ådömda brott. Undersökningen har begränsats till att avse sådana
mål, vilka avdömts enligt 1943 års skattestrafflag och vilka sålunda redovisats
ovan i tabell II. I en särskild kolumn har för varje län medianen för
de under perioden utdömda bötesbeloppen beräknats. Av tabellen framgår,
att medianen för de utdömda bötesbeloppen varierar högst avsevärt de olika
länen emellan. I allmänhet föreligga dock relativt låga värden.

Vad angår de frihetsstraff, som kunna utdömas enligt 1943 års skai testrafflag
vid fall av såväl uppsåtlig som vårdslös falskdeklaration, vill det
förefalla som om lagens bestämmelser i denna del vunnit tillämpning endast
i begränsad omfattning. I regel har härvid ådömts fängelsestraff av kort
strafflängd. I vissa fall ha villkorlig dom vunnit tillämpning. I några av de
ådömda fallen har vederbörande ådömts gemensamt straff enligt 4 kap.
strafflagen. Frihetsstraff har som regel kombinerats med särskild straffskatt.
De flesta frihetsstraffen ha utdömts vid Stockholms rådhusrätt.

I nedanstående sammanställning redovisas på grundval av de uppgifter,
som stått att erhålla, de fall, i vilka under perioden frihetsstraff utdömts.

Beslutets datum	Åberopat lagrum	Straff	Straffskatt kronor	Ant.
Stockholms rådhusrätt.
13l, 1945	1, 2, 4 §§ skattestrafflagen........	1 män. fäng.	5 000: —	villk. dom
•/. 1946	1 § skattestraffl. samt 3: 3 och 4: 1, 2
	SI.............................	3 mån. fäng.	ej straffskatt
»/. 1946	1 o. 4 §§ skattestrafflagen.........	1 mån. fäng.	1 500: —
»	2 o. 4 §§ skattestrafflagen.........	3 mån. fäng.	30 000: —
•u 1946	1 o. 4 §§ skattestrafflagen.........	2 mån. fäng.	8 000: —
21/ä 1946	1 § skattestrafflagen in. m.........	1 års fäng.	100 000: —
22/., 1946	1 § skattestrafflagen..............	3 mån. fäng.	3 000: —
Rådhusrätten	i Bords.
2V, 1945	1 o. 4 §§ skattestrafflagen, 11 § 1941
	års varuskatteförordn. 143: 1 tax.
	förordn. i dess gamla lydelse.....	2 mån. fäng.	1 000: —
Ydre tingslags häradsrätt.
''V. 1945	1 § skattestrafflagen..............	1 mån. fäng.	3 000: —

— 200 —

BdatumS j Åberopat lagrum	Straff	Straffskatt kronor	Ant.
Tiunda tingslags häradsrätt.
1''l/i 1945 | 1 § skattestrafflagen o. KF angående j omsättningsskatt...............	1 mån. fäng.	ej straffskatt
Rådhusrätten i Västerås.
as/2 1946 | 1 § skattestrafflagen.............. •/« 1946 ! 1 § » ..............	2 mån. fäng. 2 mån. fäng.	1 000: — 10 000: —

Revisorer!! as i samband med den år 1943 beslutade förstärkningen av taxeringsorganisationen
genomfördes en väsentlig skärpning av straffbestämmelserna för
falskdeklarations- och likartade brott. Avsikten med den nu verkställda utredningen
har varit att erhålla någon uppfattning om i vilken utsträckning
de nya bestämmelserna kommit att tillämpas. Den knappa tid, som stått
revisorerna till buds, och materialets omfattning, hava icke medgivit en i
detalj noggrann och fullständig redogörelse. Att utan vidare lägga de redovisade
resultaten till grund för något omdöme om taxeringsorganisationens
effektivitet inom de olika länen låter sig därför icke göra. I avsaknad av
uppgifter av motsvarande slag för tiden före den nya organisationens genomförande
är det icke möjligt att på grundval av det föreliggande materialet
draga några bestämda slutsatser om i vad mån en skärpning av taxeringskontrollen
inträtt. De redovisade uppgifterna rörande t. ex. antalet dömda
personer giva dock vid en jämförelse med siffror av ungefär likartat slag
för tiden närmast före de nya bestämmelsernas ikraftträdande anledning till
antagande att i allmänhet en påtaglig skärpning av denna kontroll inträtt.
Medan under åren 1937—1941 i genomsnitt årligen förekommo endast omkring
250 åtal enligt 143 § taxeringsförordningen i hela riket, redovisas sålunda
för budgetåret 1945/46 ungefär 3 600 bötfällda fall, vilken siffra emellertid
innefattar brott mot samtliga bestämmelser om straff för falskdeklaration.
Utredningen utvisar att medianen för de utdömda bötesbeloppen varierar
mellan 800 kronor i ett län och 79 kronor i ett annat, men synes i allmänhet
hålla sig omkring 100—200 kronor. Urbota straff har hittills ådömts
endast i ett fåtal fall.

Det synes revisorerna vara av vikt att utvecklingen på förevarande område
följes med uppmärksamhet. Det skulle därför enligt revisorernas mening
vara av visst värde, om för framtiden uppgifter om här berörda förhållanden
fortlöpande sammanställdes exempelvis genom taxeringsintendenternas försorg.

§ 35.

Revisorernas Enligt § 72 riksdagsordningen hava riksdagens revisorer att enligt re6rätt8beträSf-
geringsformen och särskild instruktion granska statsverkets, riksbankens
fande stats- och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning. I regeringsformen
kåktiebolIgde (§ 107) och instruktionen för riksdagens revisorer (1925: 144) regleras emellertid
icke närmare omfattningen av revisorernas granskningsrätt.

— 201 —

Beträffande användningen av statsunderstöd verkställdes i anledning av
riksdagens skrivelser åren 1930 (nr 175) och 1931 (nr 342) jämlikt Kungl.
Maj ds bemyndigande en särskild utredning. Proposition (nr 213) i ämnet
förelädes 1937 års riksdag, som biföll densamma (skrivelse nr 354). Den i
anledning härav utfärdade förordningen den 4 juni 1937 (nr 304) angående
skyldighet att till riksdagens revisorer avgiva redogörelse för användning av
statsunderstöd har väsentligen följande innebörd.

Den, som åtnjutit understöd av statsmedel eller av medel, influtna genom
penninglotteri, så ock den, som mottagit sådant understöd för att till annan
förmedla detsamma, är skyldig att efter anmodan av riksdagens revisorer
till dessa avgiva en detaljerad redogörelse för hur understödet använts. Han
äger dock i stället bereda revisorerna tillfälle att taga del av räkenskaperna
med tillhörande verifikationer, protokoll och andra handlingar, därest av desamma
fullständiga upplysningar om understödets användning kunna inhämtas.
Nu nämnda skyldighet föreligger, vare sig understödet skall återbetalas
eller icke. Redovisningsskyldighet föreligger dock icke beträffande
personliga understöd och understöd för internationella ändamal och icke
heller, där för visst fall föreskrives, att sådan redovisningsskyldighet icke
skall föreligga.

I fråga om aktiebolag, i vilka staten äger huvudparten av aktierna, har i
en del fall, t. ex. beträffande Svenska spannmålsaktiebolaget och Svenska
gengasaktiebolaget, i bolagsordningen eller i särskilt avtal intagits förbehåll
om viss rätt för riksdagens revisorer att granska bolagets förvaltning. Sådan
granskningsrätt torde även föreligga beträffande aktiebolag, som äro att
betrakta som dotterbolag till statens affärsverk. Flera statskontrollerade aktiebolag
äro emellertid undandragna riksdagens revisorers granskning. F.nligt
§ 57 i reglementet för riksgäldskontoret äga emellertid riksgäldsfullmäktige
årligen utom sig utse tre revisorer och tre suppleanter dels i Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet, dels i Aktieboaget Vin- och spritcentralen,
dels ock i Sveriges centrala restaurantaktiebolag. Vidare utses av fullmäktige
enligt samma stadgande en ledamot och en revisor i ett flertal olika hypotekskassor.

Statsrevisorernas granskningsrätt beträffande statliga aktiebolag berördes
i en den 10 september 1942 till chefen för försvarsdepartementet av särskilt
tillkallad utredningsman avlämnad promemoria med utredning och förslag
rörande bolagsdrift vid vissa försvarsväsendet tillhöriga industrianläggningar
(bolagsutredningen). Utredningsmannen anförde därvid bland annat, att
anledningen till att riksdagens revisorer icke erhållit granskningsrätt beträffande
vissa statliga aktiebolag främst vore att berörda granskning i regel
måste antagas kunna verkställas först vid en tidpunkt, da den ordinarie bolagsrevisionen
redan avslutats och bolagsstyrelsen sålunda beviljats en ansvarsfrihet,
som gjort styrelsen praktiskt taget oåtkomlig för eu skadeståndstalan.
Denna synpunkt hade otvivelaktigt ett starkt formellt berättigande.
Med hänsyn till att de ifrågavarande bolagen vore statliga organ, vilka vore
undandragna kontroll från de statliga revisionsmyndigheternas sida, att

— 202 —

vinstintresset och delägarintresset i statliga bolag icke verkade omedelbart
kontrollerande på samma sätt som i enskilda bolag, att de staten tillhöriga
bolagen i viss mån dirigerades av de statliga organ, som på bolagsstämman
utövade statens beslutanderätt, att bolagen helt eller delvis arbetade med
statsmedel samt att riksdagen kunde meddela direktiv vid anvisande av anslagsmedel,
som bolagen kunde komma att förfoga över, syntes det ändock
önskvärt, att riksdagens revisorer kunde taga del av de statliga bolagens
handlingar. Det vore riktigt, att en anmärkning från riksdagens revisorer i
allmänhet icke kunde leda till skadeståndstalan mot styrelsen, men den
kunde dock medföra att en olämplig bolagsledning avlägsnades. Genom
denna granskning borde också kunna tillses, att vid bolagen icke förekomme
affärsmetoder, som för ett statligt organ icke kunde anses sunda, liksom
att bolagen icke utnyttjades till ett alltför frikostigt arvodessystem.

I anledning av väckta motioner (I: 52 och II: 136) hemställde 1939 års
riksdag, att Kungl. Maj:t ville låta undersöka möjligheten av en utsträckning
av riksdagens revisorers granskningsrätt att omfatta tobaksmonopolet samt
de bolag, som handhade parti- och detaljhandeln med rusdrycker. Riksdagen
framhöll därvid, att under de senaste åren vid träffandet av avtal rörande
bedrivande för statens räkning av viss verksamhet eller om statens
stöd åt sådan verksamhet ofta intagits föreskrift om att riksdagens revisorer
efter framställning hos Kungl. Maj:t ägde verkställa granskning av vederbörande
företag, vilken granskning då närmast toge sikte på att erhålla eu
allmän överblick över företagets förvaltning utan att i större utsträckning
innefatta en kontroll av räkenskaper och verifikationer.

Frågan upptogs i ett vidare sammanhang av 1944 års riksdag, som i anledning
av väckt motion (II: 373) i skrivelse (nr 331) bland annat anförde
följande.

Såsom motionärerna framhållit, har under senare år en allt större del av
den statliga verksamheten börjat bedrivas under aktiebolagsform. Någon
anledning att undandraga denna form av verksamhet, som i realiteten utgör
en del av den offentliga förvaltningen, statsrevisorernas granskningsrätt kan
riksdagen icke finna. Det framstår i stället som i hög grad angeläget, att
riksdagen genom sina revisorer beredes möjlighet att granska förvaltningen
av denna verksamhet. Vad särskilt gäller de monopolistiska företagen torde
vid det förhållandet, att vissa överskott av deras vinstmedel skola inlevereras
till statsverket, en av riksdagen utövad revision, som ur allmänna statsfinansiella
synpunkter granskar deras förvaltning och för riksdagen kan
framlägga resultatet av granskningen, vara påkallad.

Med hänsyn till den betydelse, som riksdagen tillmäter ifrågavarande
spörsmål, har riksdagen med anledning av det motionsvis gjorda yrkandet
beslutat anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder, som medgiva
rätt för riksdagens revisorer att förvaltningsmässigt granska samtliga de
aktiebolag, vilka helt eller delvis ägas av staten.

Under åberopande av det anförda får riksdagen, i anledning av motionen
11:373, anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder av innebörd, att
samtliga aktiebolag, vilka helt eller delvis ägas av staten, skola i angivna
syfte ställa sina räkenskaper och handlingar in. in. till riksdagens revisorers
förfogande.

— 203 —

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra om att 1945 års riksdag (skrivelse
nr 516) i anledning av väckta motioner (I: 6 och II: 11) hos Kungl.

Maj:t anhållit om utredning av möjligheten att utsträcka statens sakrevisions
granskningsrätt till bland annat statlig verksamhet, som bedrives i bolagsform.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har frågan om en utsträck- Revisorernas
ning av riksdagens revisorers granskningsrätt beträffande aktiebolag av helt
eller delvis statlig karaktär vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens
behandling. Senast har 1944 års riksdag i skrivelse hemställt, att Kungl.

Maj:t måtte vidtaga åtgärder av innebörd, att samtliga aktiebolag av nu
ifrågavarande slag skulle i angivna syfte ställa sina räkenskaper och handlingar
m. m. till revisorernas förfogande. Såvitt revisorerna hava sig bekant,
har denna framställning emellertid ännu icke föranlett någon Kungl.

Maj ds åtgärd.

Då den statliga verksamheten i allt större omfattning börjar bedrivas under
aktiebolagsform, vilja revisorerna understryka vikten av att frågan snarast
bringas till sin lösning.

§ 36.

Revisorerna hava avlagt besök vid flygtullavdelningen å Bromma flygfält. Fiygtali If

rågavaran de tullavdelning inrättades år 1936, varvid lokaler med en golvyta
av tillhopa ca 136 in2 av Stockholms stad ställdes till avdelningens dispo- flygfält,
sition i den å flygfältet befintliga stationsbyggnaden. De större av dessa lokaler
hade följande ytinnehåll, nämligen

Rum för föreståndaren........................... 16,7 m2

Tulltaxeringslokal................................ 44,8 »

Tullkameralavdelning............................. 14,2 »

Lunchrum....................................... 11»2 »

Bevakningspersonalens rum....................... 19,5 »

Sovrum......................................... 6,0 »

Godsförvaringsutrymme........................... 4,2 »

Av dimensionerna på godsförvaringsutrymmet framgår, att man vid fastställande
av'' tullverkets lokalbehov räknat med eu godstrafik av mycket blygsam
omfattning. Under senare år har emellertid denna trafik nått eu betydande
utveckling. Till följd härav utökades under år 1944 lokalerna med
en provisorisk tillbyggnad av trä med en golvyta av 66,5 m2, avsedd för förvaring
av gods.

Under år 1946 hava vidare tvenne sovrum, det ena för fem sängar med
en golvyta av 21,8 in2 och del andra för två sängar med en golvyta av It nr,
ställts till tullavdelningens förfogande i eu nyuppförd tillbyggnad av stationsbyggnaden.
Det av avdelningen förut disponerade sovrummet hade tidigare
återställts till flygplatsförvaltningen.

— 204 —

Själva expeditionslokalerna för fraktgodset samt de för personalens dagbehov
avsedda utrymmena hava icke utökats sedan avdelningens tillkomst.

Antalet befattningshavare vid avdelningen uppgick år 1936 till 4—6 man.
För närvarande utgöras sammanlagda personalstyrkan av omkring 55 befattningshavare,
därav 1 förste tullkontrollör, 1 tullkontrollör, 8 kammarskrivare,
2 tullkontorister, 2 tullöveruppsyningsmän, 6 kvinnliga biträden samt
35 tullbevakningstjänstemän. Därtill komma 5 tullpackhuskarlar. Till belysande
av trafikens utökning må nämnas, att medan under tiden 1 juli 1936

30 juni 1937 1 156 lutttartyg i utrikes trafik ankommo till flygfältet och
1 282 luftfartyg därifrån avgingo, motsvarande siffror för tiden 1 juli 1945—
30 juni 1946 utgjorde 2 649 resp. 2 627.

De luftfartyg, som nu användas, äro flerdubbelt större än de, som voro
i bruk 1936—1937, varför desamma kunna medföra avsevärt större laster
och flera passagerare än flygplanen för tio år sedan.

Antalet kolli, som inkommo till tullavdelningen, utgjorde under tiden 1 juli
1945—30 juni 1946 35 573 st. mot 9 584 st. under tiden 1 juli 1936—30 juni
1937. Lnder tiden juli—oktober 1946 har antalet ankomna kolli utgjort
4 233, 4 843, 5 535 resp. 7 150 st.

Under tiden 1 juli 1945—30 juni 1946 utfärdades 14 096 st. tullklareringsattester
mot 6 654 st. under tidsperioden 1 juli 1936—30 juni 1937.

Den debiterade uppbörden av tull och andra införseimedel uppvisar en
ständigt fortgående stegring. För budgetåret 1945/46 redovisades sålunda en
uppbörd å tillhopa 1 522 787 kronor mot 133 385 kronor för budgetåret
1936/37.

Frågan om utökning av stationsbyggnaden vid Bromma flygfält blev aktuell
redan ett par år efter byggnadens tillkomst. Tullavdelningen framhöll
för sin del år 1938 i anledning av ett då framlagt förslag till om- och tillbyggnad
bland annat, »att fraktgodsets expediering torde kräva en fördubbling
av de nuvarande därför disponerade lokalerna. Framför allt måste därvid
tillgodoses behovet av varuliali och utlämningslokal och för det fall, att
de blivande lokalerna skulle beräknas förslå för cirka fem år framåt, måste
även tulltaxeringslokalen och kameralexpeditionen ungefär fördubblas». Det
ifrågavarande förslaget blev sedermera icke realiserat.

I skrivelse den 10 mars 1943 till dåvarande tullbehandlingsinspektionen i
Stockholm hemställde flyglullavdelningen, att åtgärder med det snaraste
vidtoges för utökning av avdelningens lokaler. I avvaktan på en slutlig lösning
av lokalfrågan föreslog avdelningen, att en provisorisk varuhall skulle
uppföras. Framställningen resulterade i att förutnämnda provisoriska tillbyggnad
för förvaring av gods kom till stånd under år 1944.

I skrivelse till tulldirektören den 6 oktober 1943 meddelade Stockholms
stads flygplatsförvaltning, att preliminärt förslag till plan för ny stationsbyggnad
å Bromma flygplats framlagts. För tullverkets behov hade i detta
förslag upptagits lokaler av här omhandlade slag med en sammanlagd yta
av omkring 575 m2. överläggningar mellan samtliga härav berörda parter
höllos å tulldirektörsexpeditionen den 6 december 1943. Med anledning av

— 205

uppgifter, som därvid lämnades av representanter för aktiebolaget Aerotransport
rörande den planerade fredstrafiken, befanns det erforderligt, att vissa
lokaler ökades utöver vad tidigare ifrågasatts. Efter de sålunda vidtagna
ändringarna uppgick den sammanlagda ytan av de för tullverkets behov
preliminärt föreslagna lokalerna av ifrågavarande slag till omkring 780 nr.

I skrivelse den 29 december 1944 överlämnade flygplatsförvaltningen till
tulldirektören ett förslag till provisorisk utökning av stationsbyggnaden. För
tullavdelningens vidkommande avsåg emellertid detta förslag endast en ökning
av utrymmena med de förut nämnda tvenne sovrummen jämte tillhörande
gemensam tambur, garderob och toalett. Tullverkets önskemål i övrigt,
vilka icke blevo tillgodosedda vid detta tillfälle, voro avsedda att realiseras
i samband med tillkomsten av den planerade stationsbyggnaden, som
enligt då tillgängliga uppgifter beräknades vara färdig att tagas i bruk i början
av år 1947. Efter smärre ändringar godkändes därför förslaget av tulldirektionen.

Den 30 augusti 1945 överlämnade flygplatschefen till tulldirektionen nya
skissritningar till den enligt flygplatsförvaltningens ovannämnda skrivelse
av den 6 oktober 1943 planerade stationsbyggnaden. Enligt detta nya förslag
skulle byggnaden för tullverkets vidkommande endast innehålla visitationslokal
för passagerar trafiken. Det uppgavs, att övriga lokaler för tullverkets
behov skulle upplåtas i den gamla stationsbyggnaden, när den nya tagits i
bruk. Den planerade nybyggnaden har ännu icke kommit till utförande.

I skrivelse till tulldirektionen den 15 november 1945 hemställde flvgtullavdelningen,
att tulldirektionen måtte med hänsyn till flygtrafikens avsevärda
utveckling efter krigets slut påyrka skyndsamma åtgärder i syfte att ökade
utrymmen ställdes till avdelningens förfogande. Den 27 i samma månad
överlämnade tulldirektionen till flyghamnsstyrelsen flygtullavdelningens nyssnämnda
framställning och bifogade därvid skiss över en provisorisk tillbyggnad.
I samband därmed framhöll tulldirektionen nödvändigheten av att
åtgärder skyndsammast vidtoges.

Den 12 mars 1946 sammanträffade representanter för tulldirektionen med
ordföranden i flyghamnsstyrelsen. Denne, som förklarade sig väl förstå den
brydsamma situationen liksom det trängande behovet av utökade lokaler, utlovade
därvid att upptaga frågan till behandling i styrelsen. Från tulldirektionens
sida anhölls samtidigt om svar snarast möjligt på direktionens förberörda
skrivelse av den 27 november 1945, så att frågan, om det skulle visa
sig erforderligt, kunde föras vidare till generaltullstyrelsen.

Den 28 mars 1946 anhöll tulldirektionen i skrivelse till flyghamnsstyrelsen
om meddelande, hur långt frågan angående utökning av flygtullavdelningens
lokaler fortskridit.

Den 11 april 1946 meddelade flyghamnsstyrelsen såsom svar på tulldirektionens
sistnämnda skrivelse, att ärendet överlämnats till arkitekt.

Den 27 april 1946 överlämnade flygplatsförvaltningen till tulldirektionen
en skiss med förslag till utbyggnad av stationsbyggnaden. Den föreslagna tillbyggnaden
har emellertid ännu icke kommit till utförande.

Revisorernas

uttalande.

— 206 —

I skrivelse till tulldirektionen den 20 september 1946 framhöll flygtullavdelningen,
att det vore oundgängligen nödvändigt, att sådana åtgärder vidtoges
i avvaktan på lokalfrågans slutliga lösning, att det mest trängande
lokalbehovet kunde provisoriskt tillgodoses med det snaraste.

Vidare är i förevarande sammanhang att märka, att 1945 års markkommission
den 12 september 1946 avgivit förslag till avtal mellan kronan och
Stockholms stad bland annat angående upplåtelse av Bromma flygplats till
kronan. I anslutning härtill har bland annat föreslagits, att staden skulle befrias
från sin skyldighet att vid flygplatsen hålla lokaler för tull och andra
offentliga myndigheter.

Enligt beslut den 14 oktober 1946 hava stadsfullmäktige i Stockholm för
sin del godkänt det av markkommissionen avgivna förslaget. I proposition
nr 378 till innevarande års höstriksdag har vidare Kungl. Maj:t hemställt
om riksdagens godkännande av det ifrågavarande förslaget.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att frakttrafiken alltsedan år
1936, då flygtullavdelningen vid Bromma flygfält trädde i verksamhet, undergått
en synnerligen stark utveckling. Detta i förening med den alltmera
intensifierade passagerartrafiken med luftfartyg i utrikes fart samt därav
föranledd ökning av tullvisitationsarbetet har medfört, att personalstyrkan
mer än tiodubblats, sedan avdelningen inrättades. Då de till tullavdelningens
disposition ställda lokalerna endast i obetydlig omfattning utökats sedan avdelningens
tillkomst, ha desamma självfallet blivit i högsta grad otillräckliga,
vilket revisorerna även kunnat konstatera under sitt besök vid flygplatsen.
Detta gäller särskilt expeditionslokalerna för frakttrafiken samt de
för personalens dagbehov avsedda utrymmena. Även godsförvaringsutrymmet
är, trots att detsamma år 1944 provisoriskt utökats från 4,2 in2 till
66,5 m2, långt ifrån tillfyllest. Förhållandena ha därför lett till att gods vanligen
måste placeras i tulltaxeringslokalen — som ej på långt när förslår ens
för sitt ändamål — och i vindfång ävensom utomhus på spiror och under
skydd av presenningar, överbeläggningen inom godsförvaringslokalen medför
stor risk för sammanblandning av olika godskategorier, såsom oförtullat
gods, tulltaxerat gods och kontrollbehandlat exportgods.

Såsom exempel på lokalernas otillräcklighet må ytterligare anföras följande.

Tulltaxeringslokalen, som har en golvyta av 44,8 m2, inrymmer knappast
plats för två expeditioner. Trots detta har en tredje expedition inrättats därstädes,
men på grund av de lokala förhållandena kan densamma ej utnyttjas
i full utsträckning. Den för tulltaxeringskontroll avsedda tullkontrollören
förfogar icke ens över en egen skrivplats.

A den kamerala avdelningen, vars golvyta utgör endast 14,2 in2, äro fem

— stundom än flera — befattningshavare samtidigt i tjänstgöring. Det för
avdelningens föreståndare avsedda rummet, 16,7 m2 utnyttjas för närvarande
såsom arbetslokal även för de kammarskrivare — ofta ett flertal åt gången

— vilka avdelats för göromål, som icke handläggas vid tulltaxeringsexpedi -

— 207 —

tionerna. Även tullkontrollören är vid utförande av visst kontrollarbete hänvisad
till nämnda rum. Placeringen av dessa befattningshavare i föreståndarens
rum medför även, att en jämn ström av trafikanter söker sig dit, vilket
givetvis är till avsevärt hinder för föreståndaren i dennes arbete.

Till tullbevakningspersonalens rum, 19,5 in2, har måst förläggas viss journalföring,
stämpling av provkollektioner in. in. Då därjämte överuppsyningsmännens
expedition är placerad därstädes, äro arbetsförhållandena även i
detta utrymme synnerligen ogynnsamma.

Slutligen må framhållas att lunchrummet, som har en fri golvyta av endast
10,3 in2, självfallet är i och för sig otillräckligt. Härtill kommer, att utrymme
saknas för förvaring av personalens uniformspersedlar.

Av det anförda torde med all tydlighet framgå, att lokalförhållandena
vid tullavdelningen å Bromma flygfält äro i högsta grad otillfredsställande.
Det är uppenbart, att till följd av det bristande lokalutrymmet arbetet vid
avdelningen icke kan undgå att bliva allvarligt lidande. Även ur allmänhetens
synpunkt giva de nuvarande förhållandena anledning till befogad kritik.
Icke minst med hänsyn till de höga trafikkostnader, som äro förenade med
lufttransporter, måste trafikanterna kunna kräva, att utlämningen av godset
vid framkomsten till Bromma icke onödigtvis fördröjes på grund av lokalernas
otillräcklighet och otidsenliga beskaffenhet.

Revisorerna hava icke kunnat undgå att finna det anmärkningsvärt, att
Stockholms stad, som det åligger att hålla tullavdelningen med tillräckliga
och för sitt ändamål tjänliga lokaler, under en följd av år på sätt här skett
undanskjutit lösningen av denna fråga.

Då sålunda lokalförhållandena vid tullavdelningen för närvarande måste
karakteriseras såsom ohållbara, anse revisorerna det högeligen angeläget, att
åtgärder utan uppskov vidtagas för ordnande av erforderligt lokalutrymme
därstädes. Därest definitivt avgörande i frågan icke kan förväntas inom
den närmaste tiden, måste i avvaktan härpå provisoriska anordningar omedelbart
vidtagas för att tullavdelningen på ett tillfredsställande sätt skall
kunna betjäna den alltmer växande flygtrafiken.

§ 37.

Revisorerna hava avlagt besök vid tullavdelningen i Stockholms frihamn.

Ifrågavarande tullavdelning tillkom år 1919 i samband med inrättandet av
det första frihamsområdet i landet. Området, som i tullhänseende är att betrakta
såsom utrikes ort, är strängt avspärrat samt försett med kajanläggningar
och byggnader av skilda slag. För importhandeln bar frihamnen
sin största betydelse därigenom, att lagring av ankommande varor möjliggöres
utan att dessa först behöva undergå tullbehandling, vilken i stället
företages, när varorna skola lämna frihamnsområdet. Såväl kontors- som
lagerlokaler kunna förhyras av allmänheten. Frihamnen förvaltas med avseende
å anläggningarna utom husbyggnaderna av hamnstyrelsen i Stockholm,
medan själva frihamsrörelsen omhänderhaves för Stockholms stads

Tullavdelningen
i
Stockholms
frihamn.

— 208 —

räkning av ett särskilt för ändamålet bildat bolag, Stockholms frihamnsaktiebolag,
i vilket Stockholms stad innehar aktiemajoriteten. Bolaget äger
enligt det av Kungl. Maj:t fastställda reglementet för frihamnen vissa befogenheter
i fråga om arbetet inom hamnen. Sålunda är bolaget förbehållet
att med eget folk lossa eller lasta fartyg ävensom att låta utföra varje transport
eller annan handräckning inom frihamnens allmänna område.

Tullavdelningen står under chefskap av en tullförvaltare av klass I A. Personalen
utgöres för övrigt

å tullkammaren av 1 tullkontrollör, 3 kammarskrivare, 1 tulluppbördsman,
1 tullkontorist, 13 kvinnliga biträden samt 2 expeditionsvakter
eller sammanlagt 21 personer;

å tulltaxerings avdelningen av 1 överkontrollör, 9 kontrollörer,
15 kammarskrivare, 15 tullkontorister, 4 skrivbiträden samt 9 tullvakter,
vilka fullgöra tulltaxeringsarbete eller sålunda tillhopa 53 personer;

å bevakningsavdelningen av 1 kontrollör, 1 tullmästare, 1 tullkontorist,
7 tullöveruppsyningsmän, 64 tulluppsyningsmän, 1 tillsyningsman
samt 52 tullvakter eller sålunda inalles 127 personer.

I frihamnen finnas för närvarande uppförda, förutom ett flertal varuskjul
för längre tids lagring av varor, fyra större magasinsbyggnader, numrerade 1,
2, 3 och 5, avsedda för såväl tillfällig uppläggning och sortering som längre
förvaring av gods. Byggnaderna äro uppförda i 2, 4, 6 resp. 5 våningar med
en sammanlagd golvyta av resp. 8 000. 9 000, 21 900 och 17 900 nr.

Byggnaderna, som äro förlagda till vitt skilda delar av frihamnsområdet.
äro i regel placerade invid kaj och järnvägsspår samt lätt tillgängliga med
kajkranar. Magasinen äro uppförda i tegel eller betong samt försedda med
centralvärme och varuhissar.

I vart och ett av magasinen finnas en eller flera tullbehandlingslokaler. I
magasin 1 finnes sålunda tulltaxeringslokal för såväl styckegods (sorteringsgods)
som partigods. Magasin 2 har endast tulltaxeringsexpedition för partigods.
I magasin 3 finnas två lokaler för tullbehandling av sorteringsgods, en
belägen å nedre botten och en två trappor upp, samt ett flertal expeditioner
för partigods dels å nedre botten, dels i källaren. Magasin 5 inrymmr å nedre
botten tulltaxeringslokal för sorteringsgods och såväl å nedre botten som i
källaren tulltaxeringsexpeditioner för partigods.

Särskild visitationslokal för passagerare saknas. Tidigare hava visitationer
av passagerares effekter vid ankomst till eller avgång från frihamnen försiggått
omväxlande i tulltaxeringslokalema å nedre botten i magasin 3 och
magasin 5, å kaj eller ombord å respektive fartyg. På senare tid har persontrafiken
måst dirigeras till Stadsgårdshamnen, där passagerarvisitationslokaler
finnas uppförda.

Tullkammaren, varest såsom nämnts för närvarande 21 personer tjänstgöra,
förfogar över ett sammanlagt lokalutrymme av 98 in2. Lokalerna, som
äro belägna i magasin nr 3 en trappa upp, bestå av ett rum för tullförvaltaren,
expeditionslokal och ett kanslirum. De nuvarande lokalerna togos i bruk den
1 december 1929.

— 209

I den nuvarande expeditionslokalen äro sex tjänstemän sysselsatta vid var
sin diskexpedition, nämligen en kontrollör, en tjänsteman för transitering
m. m., en för utskrivande av räkningar, en för dobiteringskontroll, en uppbördsman
samt en kassakonlrollant.

Till expeditionslokalen äro även förlagda ytterligare fem expeditioner,
nämligen en för utskrivande av räkningar, en för säkerhetsexpeditionen, en
för förande av B-journalen, granskning av införseldeklarationer m. m., en för
extra förrättningar, kollationering av journalsammandrag m. m. samt en för
sortering av attester.

I expeditionslokalen skulle även vara placerade ytterligare fem tjänstemän
för granskning av forslings- och följesedlar samt för kontroll av frihamnsinlagor
mot tullklareringsattester, men med nuvarande knappt tilltagna
lokalutrymme hava dessa tjänstemän måst placeras på annat håll. Möjlighet
att utöka antalet diskexpeditioner saknas, varför med nuvarande trafik ofta
stockningar uppstå, vilka menligt inverka på det expeditionella arbetet i dess
helhet.

Tulltaxeringsavdelningens lokal i magasin 1 har en dimension av 18 m2,
där fyra tjänstemän äro sysselsatta. Tulltaxeringslokalen i magasin 3, två
trappor, har en golvareal av 18 m2 med fem tjänstemän sysselsatta. Å nedre
botten i samma magasin samt i magasin 5 sysselsättas tretton resp. nio tjänstemän
inom utrymmen av 62 resp. 60 m2. Siffrorna avse fri golvyta innanför
disk.

Trafiken i frihamnen har efter krigets upphörande undergått en oavbruten
stegring. Den nuvarande trafikvolymen överstiger i vissa fall till och med
1938—39 års siffror, vilka eljest utgjort toppsiffror. Till jämförelse må nämnas,
att antalet tulltaxerade kollin, som under första halvåret 1939 utgjorde
3 334 352, under första halvåret 1946 uppgick till 3 568 766. Den influtna tulluppbörden
under första halvåret 1939 uppgick till 12 665 200 kronor mot
17 554 321 kronor under samma period år 1946. Följande siffror för under
år 1946 influten uppbörd utvisa den takt, i vilken trafikvolymen för närvarande
ökar.

januari................. 2 406 369

februari................ 2 554 369

mars................... 2 695 045

april................... 2 990 451

maj.................... 3 686 927

juni.................... 3 220 571

Den starkt ökade trafiken på frihamnen aktualiserade redan före kriget
behovet av vidgade lokalutrymmen för tullavdelningens behov. På grund av
krigsförhållandena blev emellertid denna fråga tills vidare vilande.

Med tanke på den väsentligt stegrade trafik, som efter krigets slut kunde
förutses äga rum, hemställde frihamnstullavdelningen vid eu konferens under
senare delen av år 1944 med representanter för Stockholms hamnstyrelse,
frihamnsförvaltning och tulldirektionen om åtgärder för uppförande av eu

14 —46597.9. lien. berättelse ang. statsverket år 1940. I.

juli......

augusti ..
september
oktober . .

3 806 803
3 683 629

3 954 376

4 146 030

— 210 —

förvaltningsbyggnad med utökade lokalutrymmen för kameral- och bevakningssektionerna
i frihamnen. I anslutning härtill överlämnade tullavdelningen till
tulldirektionen i Stockholm ett den 30 januari 1945 dagtecknat förslag till
anordnande av utrymmen för vederbörliga sektioner inom den ifrågasatta
förvaltningsbyggnaden. Härvid angavs lokalbehovet för kameralsektionen till
13 rum med en golvyta av 364 m2, för bevakningssektionen till 14 rum med eu
golvyta av 541 in2 samt för de båda sektionernas gemensamma bruk till
4 lokaler med en areal av 165 m2. Samtidigt föreslogs en bättre planlösning
med hänsyn till lokalernas inbördes disposition än den nu förefintliga.

Den 9 april 1945 hemställde avdelningen hos samma myndigheter om anskaffande
av eu ny tulltaxeringslokal för sorteringsgods i stället för den
dittills befintliga två trappor upp i magasin 3. I fråga om sistnämnda lokal
framhölls i skrivelsen, att den till och med under dåvarande, av tidsomständigheterna
begränsade trafik visat sig såväl med avseende å tulltaxeringsexpeditionernas
antal som i fråga om godsutrymmet vara otillräcklig. I skrivelsen
förklarades vidare, att lokalen vid syneförrättning upprepade gånger
varit föremål för kritik från de tulltaxerande tjänstemännens sida på grund
av det otillfredsställande dagsljuset både i tulltaxeringsexpeditionerna och i
lokalen i övrigt. Fönstren i lokalen vore nämligen för små och till antalet
alltför få. Framställning hade därför gjorts om upptagande av större fönster,
vilket emellertid strandat på grund av bland annat fasadbyggnadens konstruktion.
Estetiska skäl mot upptagande av större fönster i denna lokal hade även
anförts. Vidare vore lokalens läge intill de i samma våningsplan belägna
enskilda lagerlokalerna av sådan art, att alldeles särskild uppmärksamhet
och påpasslighet från be,vakningspersonalens sida påkallades för att statsverkets
intressen icke skulle bliva eftersatta.

I skrivelsen anfördes vidare.

På ovan anförda skäl torde den nuvarande tulltaxeringslokalen lämpligen
böra ersättas med eu lokal, som såväl med hänsyn till utrymme och dagsljus
som i fråga om bevakningens ändamålsenliga ordnande motsvarar tidsenliga
och skäliga anspråk.

För sådant ändamål tillåter avdelningen sig föreslå påbyggnad av tulltaxeringslokalen
å n. b. i magasin 3 med en våning.

Den föreslagna tulltaxeringslokalen, som i så fall komme att förläggas en
trappa upp, skulle inrättas med utrymme för minst fyra tulltaxeringsexpeditioner.
Omklädnads- och lunchrum, gemensamma för såväl de i denna lokal
som de å nedre botten tjänstgörande tulltaxeringstjänstemännen, kunna här
inrymmas. Vidare synes möjlighet föreligga att i anslutning till denna lokal
avskilja tjänsterum för tullöverkontrollören, och torde detta förslag vara att
föredraga framför den ifrågasatta planen att bereda tjänsterum åt tullöverkontrollören
i n. b. i anslutning till därvarande expeditionslokaler.

Därest en tulltaxeringslokal uppföres i enlighet med avdelningens föreliggande
förslag och skiss, som bär bilägges, torde genom de båda tulltaxeringslokalernas
inbördes läge och förbindelseväg (trappa) även vinnas eu besparing
av personal, då arbetskraften snabbare kan omdisponeras vid tillfälliga
trafikanhopningar och härigenom bättre tillvaratagas än vad nu är fallet.

Även om en lösning av denna lokalfråga är i hög grad aktuell, för att avdelningen
skall kunna på ett tilfredsställande sätt möta efterkrigstidens ökade

— 211 —

trafik, bor framhållas, att den nu föreslagna påbyggnaden av tulltaxeringslokalen
a n. b. i magasin 3 troligtvis icke kan verkställas, förrän avdelningen
för sitt kamerala behov disponerar andra lämpliga lokaler. Den föreslagna
påbyggnaden kräver nämligen tillträde till lokalen från magasin 3:s andra
bottenplan, varigenom tullförvaltarens tjänsterum jämte det därintill liggande
kanslirummet i törsta hand bliva oanvändbara för sitt nuvarande ändamål.

Ytterligare starka skäl tala således för, att den tilltänkta förvaltningsbyggnaden
i Stockholms frihamn snarast kommer till uppförande.

Som svar härå erhöll avdelningen den 5 maj 1945 en avskrift av skrivelse
den 2 maj samma år från Stockholms hamnförvaltning till tulldirektionen,
vari framhölls, att en påbyggnad av tulltaxeringslokalen å nedre botten av
magasin 3, på sätt av avdelningen föreslagits, ekonomiskt icke kunde försvaras.
Härjämte framhölls, att frågan om ny tulltaxeringslokal för sorteringsgods
borde upptagas till prövning i samband med utredningen om förvaltningsbyggnad
i frihamnen, som då hölle på att förberedas inom hamnförvaltningen.

Från avdelningen överlämnades slutligen den 10 augusti 1945 en PM till
tulldirektören, vari, bland annat, framlades ett nytt förslag till ordnande av
tulltaxeringslokal i magasin 3. Härvid förordades, att lokalen förlädes en
trappa upp i samma byggnad, motsvarande ungefär den lokal som nu disponeras
för tullkamerala ärenden. Även en lösning av frågan om ny tulltaxeringslokal
på i sagda promemoria föreslaget sätt byggde på förutsättningen,
att förvaltningsbyggnaden först komme till utförande.

I förnyad skrivelse den 9 januari 1946 till tulldirektionen i Stockholm
anhöll tullavdelningen om en snar och definitiv lösning av lokalfrågorna i
frihamnen. Säl skilt lramhölls att tulltaxeringslokalen två trappor upp i
magasin 3 ur flera synpunkter vore olämplig, varför avdelningen föreslog,
att den för tullkamerala ärenden disponerade lokalen lämpligen omändrades
till tulltaxeringslokal med utrymme för minst fyra tulltaxeringsexpeditioner.
Därest hela det lokalutrymme, som användes för tullkameralt ändamål, toges
i anspråk som tullbehandlingslokal kunde lokalfrågan för uppaekningsgods
i magasin 3 anses åtminstone tillsvidare tillfredsställande löst.

Den 27 augusti 1946 hemställde vidare tullavdelningen, att tulldirektionen
måtte hos Stockholms hamnstyrelse utverka, att nya eller utökade lokaler
för tulltaxering av sorteringsgods i anslutning till magasinen 3 och 5 snarast
tärdigställdes. I skrivelsen framhölls, att avdelningen sett sig nödsakad att
— för att i görligaste mån medhinna å de tulltaxerande tjänstemännen åvilande
arbetsuppgifter— beordra dessa tjänstemän till tjänstgöring å övertid i
eu utsträckning, som i längden knappast kunde anses försvarlig. Oaktat att
till avdelningens förfogande ställts arbetskraft i den omfattning, att i regel
samtliga lulltaxeringsexpeditioner under tullklareringstid varit i bruk, hade
trafikanter kunnat få vänta på tulltaxering upptill nio å tio dagar, efter det
all varuanmälan avlämnats. Dä en onormalt stor arbetsbelastning av berörda
expeditioner under en avsevärd lid förelegat och anledning funnes afl antaga,
att nedgång av trafiken i frihamnen icke vore atl förvänta, vore kravet på
utökade expeditionsmöjligheter ofrånkomligi, därest trafikens legitima anspråk
skulle kunna av avdelningen fyllas.

— 212 —

Revisorernas

uttalande.

Med hänsyn till att de tullkamerala lokalerna kunde utrymmas först sedan
den tidigare föreslagna förvaltningsbyggnaden kommit till uppförande —
vilken frågas avgörande, enligt vad hamnstyrelsen meddelat, uppskjutits på
grund av att ny stadsplan för Ladugårdsgärde vore under utredning — ifrågasattes,
huruvida icke frågan om förvaltningsbyggnad inom frihamnsområdet
kunde på grund av dess brådskande natur av hamstyrelsen upptagas till
förnyad prövning. Förvaltningsbyggnads uppförande i frihamnen kunde
nämligen enligt avdelningens mening icke utan stor våda längre uppskjutas.
För lösande av lokalbehovet i magasin 5 förordades som en första åtgärd
en undersökning, huruvida grunden till nuvarande tulltaxeringslokal i sagda
magasin vore av sådan beskaffenhet, att en påbyggnad av lokalen vore möjlig
att utföra. Om så visade sig vara fallet, hemställde avdelningen, att tulldirektionen
måtte hos Stockholms hamnstyrelse även anhålla om tillbyggnad
av denna lokal snarast möjligt med ytterligare en våning för att därstädes
bereda ökat utrymme för tulltaxering av s. k. sorteringsgods, som lossades
i detta magasin.

I skrivelse till tulldirektionen den 7 september 1946 hemställde tullavdelningen
ytterligare att, enär det ryska rederiet Rebaltic State Steamship Line
sedan mitten av juni 1946 uppehölle reguljär passagerar- och frakttrafik
på linjen Leningrad—Stockholm—London och åter med en tur i vardera riktningen
var fjortonde dag och denna trafik visat en så stark stegring att
under senare tid passagerarantalet kunnat uppgå till ett 60-tal varje tur.
tulldirektionen måtte hos Stockholms hamnstyrelse göra framställning om
att passagerarvisitationslokal snarast måtte uppföras i frihamnen. Tulltaxeringslokalerna,
vilka dittills använts för passagerarvisitation, vore fullt belagda
med gods och även i övrigt mindre lämpliga för visitalion av passagerare och
deras effekter. Särskilt framhölls det olämpliga i att visitation av effekter i
större mängd måste ske under bar himmel, vilket knappast kunde anses
tillfredsställande varken ur tullverkets eller ur trafikens synpunkt, särskilt
vid otjänlig väderlek.

Den 11 oktober 1946 hölls en överläggning i frihamnen mellan representanter
för samma myndigheter som deltagit vid ovannämnda konferens år
1944. Härvid framkom bland annat, att hamnförvaltningen räknade med en
tid av tre år, innan ny förvaltningsbyggnad kunde stå färdig att tagas i
bruk. Tullverkets representanter ansågo sig med hänsyn till rådande arbetsförhållanden
ej kunna taga på sitt ansvar, att arbetet finge fortgå så lång tid
i oförändrade lokaler. Som provisorisk lösning föreslogs, att hamnmyndigheterna
anvisade tullverket utökade lokaler i magasin 3 för vissa tulltaxerings-
och kamerala arbeten. Mot förslaget anförde frihamnsdirektören avvikande
mening, då detta innebure minskning av bolagets magasinsutrymmen,
vilka även de krävde utökning.

Trafiken på Stockholms frihamn har nått en betydande omfattning. Av
de ovan redovisade uppbördssiffrorna framgår sålunda, att trafikvolymen för
närvarande ej blott överstiger 1938—39 års toppsiffror utan även visar en

— 213 —

fortgående stegring. Såvitt nu kan bedömas, torde den trafikökning, som ägt
rum efter kriget, icke vara att anse som tillfällig. Bland annat de varuslag,
som förorsakat ökningen, synes fastmer tyda på att denna är en konstant och
naturlig företeelse.

Redan före kriget stod det klart, att tillgängliga lokalutrymmen för tullverkets
behov i frihamnen icke kunde anses motsvara trafikens rimliga fordringar
på expeditionskapacitet. Framställningar i syfte att säkerställa erforderliga
lokalbehov ha även vid skilda tillfällen av vederbörande tullmyndigheter
avlåtits men ännu icke föranlett någon åtgärd. Med den omfattning,
trafiken i frihamnen för närvarande har och i framtiden än ytterligare kan
förväntas få, förefaller det uppenbart, att med nu tillgänglig lokalutrustning
tullverkets arbete icke kan utföras på ett sätt, som tillgodoser trafikanternas
berättigade krav. Trots att övertidstjänstgöring ålagts de tulltaxerande tjänstemännen
i en utsträckning, som i längden icke kan anses försvarlig, få trafikanterna
för närvarande i regel vänta 9—10 dagar på tulltaxering av till
förtullning anmält gods. Revisorerna kunde vid sitt besök i frihamnen konstatera,
att lokalerna voro utnyttjade till bristningsgränsen, varför ingen möjlighet
till utökning av antalet tjänsteställen torde föreligga.

Vidare synes det nuvarande starkt decentraliserade systemet för tullverkets
arbete i frihamnen åsamka statsverket större kostnader än om tulltaxerings-
och därmed även större delen av bevakningsarbetet kunde koncentreras
till så få arbetsställen som möjligt. Genom en sådan lösning skulle — vill
det synas revisorerna — en betydande förenkling i bevakningsarbetet ernås,
samtidigt som icke oväsentliga besparingar skulle kunna vinnas därigenom
att personalen bättre kunde utnyttjas samt arbete å övertid och därmed
förenade särskilda kostnader undvikas.

Lunchrum och övriga lokaler för personalens behov och trevnad äro även,
jämförda med motsvarande anordningar för frihamnsbolagets personal, synnerligen
otillfredsställande och otidsenliga.

Det synes revisorerna anmärkningsvärt, att Stockholms stad, som årligen
uppbär tolagsersättning med avsevärda belopp och härför har skyldighet att
hålla erforderliga tuilokaler, trots upprepade framställningar om ökade utrymmen
för tullavdelningen ansett sig böra uppskjuta avgörandet av denna
fråga på sätt här skett, varigenom bland annat statsverket åsamkats betydande
merkostnader för avlöningar. Revisorerna anse, att nu rådande förhållanden
på grund av den ökade frihamnstrafiken icke längre kunna fortgå
utan att åtgärder snarast möjligt måste vidtagas för avhjälpande av de
påtalade missförhållandena.

§ 38.

Enligt gällande rusdryckslagstiftning må rusdrycker till riket införas blott
av ett för ändamålet bildat aktiebolag, som av Konungen erhållit tillstånd till
partihandel inom riket med dylika drycker (parlihandelsbolag), samt, efter
tillstånd av kontrollstyrelsen, av systembolag. Med undantag för sprit eller
annan alkoholhaltig vara, som användes för tekniskt bruk, sker införsel av

Tullbehandling
av spritdrycker
och
viner vid införsel
genom
Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen.

— 214 —

rusdrycker uteslutande genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen. I detta
bolag, som således utgör ett av Kungl. Maj:t koncessionerat monopolbolag av
motsvarande typ som Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, utser Kungl.
Maj:t halva styrelsen, däribland ordförande och vice ordförande, samt jourhavande
ledamot.

Enligt vad revisorerna inhämtat har Aktiebolaget Vin- och spritcentralen
under nedannämnda år i tullavgifter erlagt följande belopp, nämligen

1938 ................................ kronor 10 185 949: 94

1939 ................................ » 9 050 589: 79

1940 ................................ » 4 137 171:72

1941 ................................ » 3 875 515:75

1942 ................................ » 4 352 234: 04

1943 ................................ » 5 902 086: 21

1944 ................................ » 3 668 460: 62

1945 ................................ » 6 257 519:87

Tullbehandling av inkommande spritdrycker och viner för spritcentralens
räkning försiggår huvudsakligast i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg
samt, i mindre omfattning, i Karlshamn. Tullbehandlingen tillgår i huvudsak
på följande sätt. Vid förpackning i lådor väges varje sådant kolli särskilt
för sig för konstaterande av eventuell undervikt. Därest vikten är för
låg — varje varuslag och märke har per låda en tämligen konstant vikt —
uppackas lådan för närmare fastställande av undervikten. För vin å fat utgår
tullen per 100 kg netto. Vid tullbehandlingen väges därför varje fat särskilt.
Stickprov tages från vinfaten för kontrollerande av fakturans uppgift,
att innehållet utgöres av starkvin eller svagvin. Då tullsatsen är lägre för
sistnämnda slag, som ej får innehålla mer än 14 volymprocent alkohol, underkastas
vinet i tvivelaktiga fall även prov å tullverkets laboratorium. Beträffande
spritdrycker ske vägning och provtagning av varje fat för uppmätning
av alkoholhalt och temperatur, i förhållande till vilka tullsatsen
beräknas. Sedan efter verkställd vägning och granskning av godset tullattest
utskrivits, innefattande jämväl uppgift å hamn- och dragarpenningar, och
utlämningssedel utfärdats, är varumottagaren oförhindrad avhämta godset
för uppläggning å tullnederlag. Den säkerhet för oförtullat gods, som varumottagare
i allmänhet är skyldig att ställa hos tullverket, är spritcentralen
befriad ifrån. För komplettering av spritcentralens lager av utländska spritdrycker
och viner göras sedermera uttag från tullnederlaget. Vid dylika
uttag, som företagas så gott som dagligen, inlämnas uttagningsinlagoma till
tullnederlagskontoret, där bokföring sker, för vilken särskild avgift debiteras.
Räkning å tullavgift utskrives för varje dags uttag. Å tullbelopp, understigande
100 kronor, erhålles 15 dagars anstånd med betalningen, för belopp
därutöver intill 500 kronor 30 dagars anstånd och för belopp därutöver 90
dagars anstånd.

Till jämförelse må i detta sammanhang lämnas en redogörelse för hithörande
förhållanden beträffande Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

— 215

Nämnda bolag, vars varor alltsedan bolagets konstituerande år 1914 vid
införsel till riket tullbehandlats i vanlig ordning, hemställde i skrivelse den
5 juli 1919 hos Kungl. Maj:t om vissa lättnader beträffande förtullning av
oarbetad tobak och tobaksmjöl och föreslog i sådant avseende, att följande
förfaringssätt måtte komma till tillämpning i fråga om förtullning av nämnda
varor.

Inkommande oarbetad tobak och tobaksmjöl skulle å föreskrivna inlagor
angivas, därvid godsets kvantitet och slag skulle bestyrkas med originalfaktura
eller annan handling, därest originalfaktura ännu ej kommit bolaget tillhanda.
Därefter skulle bolaget äga att utan vidare tullbehandling omhändertaga
godset och inlägga detsamma å »nederlag» i införselorten eller å annan
ort ävensom att fritt förfoga över godset utan tullverkets överinseende. I den
mån tobak från upplag uttoges för att användas vid fabrikationen, skulle
tobaken av bolaget noga vägas och vikten kontrolleras av trovärdig person i
bolagets tjänst samt förteckning upprättas över uttagna partier. Varje månad
skulle bolagets huvudkontor till generaltullstyrelsen avlämna ett sammandrag
över från respektive upplag under den nästförflutna månaden gjorda
uttag av tobak och samtidigt till nämnda styrelse inleverera tullavgift
för i sammandraget uppgjorda tobakspartier.

Till stöd för berörda ansökning anförde bolaget, bland annat, att den föreslagna
anordningen innebure avsevärda förenklingar och medförde icke obetydlig
minskning i kostnaden för tullbehandlingen av ifrågakomna varor,
särskilt för tullverket men även för bolaget, att bolagets räkenskaper fördes
på ett sådant sätt att kontroll över uttagen och vid fabrikationen använd tobak
vore synnerligen lätt att vidtaga, att effektiv sådan kontroll med lätthet
kunde utövas av de av Kungl. Maj:t tillsatta revisorerna i bolaget, att, enär
bolaget enligt gällande bestämmelser hade att självt uppgiva verkställda försäljningar,
varå till staten utgående skatt beräknades, och då denna skatt
uppginge till mångdubbelt större belopp än tullen för förbrukad rå tobak,
ur kontrollsynpunkt några betänkligheter icke syntes behöva hysas mot de
föreslagna anordningarna.

I proposition 1921:266 föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att antaga vissa
bestämmelser angående förtullning av för Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolets
räkning inkommande oarbetad tobak och tobaksmjöl, vilka bestämmelser
i huvudsak överensstämde med de av bolaget i dess ovannämnda skrivelse
föreslagna.

Kungl. Maj:ts omförmälda förslag godkändes av riksdagen.

I proposition 1924: 192 angående statsmonopolet å tobakstillverkningen i
riket framlade Kungl. Maj:t för riksdagen förslag bland annat om tullförbud
för tobak och tobaksvaror samt tullavgifternas överförande till tobaksskatt.
Nämnda förslag grundade sig på eu inom finansdepartementets lagbyrå
upprättad promemoria angående tobaksbeskattningen. I promemorian
anfördes, bland annat, att en ingående undersökning av de olika på frågan
inverkande omständigheterna hade givit vid handen, att ett överförande till
tobaksskatt av den dåvarande tullen å såväl oarbetad som arbetad tobak,

— 216 —

att uppbäras och redovisas av monopolets utövare, läte sig med fördel genomföra.
Den tullfrihet som sålunda komme att inträda, medförde, att åtskilliga
förenklingar i behandlingen från tullverkets sida av samma varuslag
automatiskt genomfördes. Tullbehandlingen skulle därigenom kunna inskränkas
till en föga tidsödande undersökning för konstaterande, att förevarande
kolli innehölle tobaksvaror, ävensom bruttovägning av kollit eller utrönande
av kollits vikt med stöd av företedda frakthandlingar rörande detta. Den
sålunda inträdande förenklingen i tullbehandlingen hade synts kunna föras
vidare genom beredande av möjlighet för tullverket att kunna efterlåta själva
undersökningen av det inkomna kollit, när anledning icke förefunnes till antagande,
att kollit innehölle annat än tobaksvara. En sådan ytterligare förenkling
skulle givetvis bliva av värde icke blott ur synpunkten av besparing
i arbetskraft för tullverket utan även med hänsyn till varuägarens intresse
att minsta möjliga tid uppehållas av tullbehandlingsförrättning och att få
uppackningen av sina ofta ömtåliga tobaksvaror omhändertagen endast av
monopolets utövare.

över promemorian hade yttrande avgivits av generaltullstyrelsen, som därvid
anfört, bland annat, att ett genomförande av den ifrågasatta omläggningen
syntes styrelsen för tullverkets del kunna komma att medföra vissa besparingar
i arbete. Styrelsen ansåge sig även böra till behandling upptaga
ett spörsmål, som icke berörts i promemorian, nämligen frågan om vilken
inverkan den föreslagna tullfriheten för oarbetad och arbetad tobak komme
att utöva på den till vederbörande städer utgående, av tullavgiften för dessa
varuslag beroende tolagsersättningen. Styrelsen hänvisade därvid till en inom
styrelsen utarbetad uppgift och framhöll, att den föreslagna tullfrihetens
inverkan på tolagsersättningen beträffande flertalet av importstäderna måste
bliva högst betydande. Så vore i synnerhet fallet i fråga om den del av tolagsersättningen,
som svarade mot tullavgifterna för oarbetad tobak och tobaksmjöl.

I förenämnda proposition 1924: 192 anförde föredragande departementschefen
följande:

Vad till en början angår frågan om tullfrihet för tobak och tobaksvaror
samt de nuvarande tullavgifternas överförande till tobaksskatt synes det mig
uppenbart, på sätt jämväl från generaltullstyrelsens sida framhållits, att den
härutinnan föreslagna omläggningen innebär förenkling och arbetsbesparing,
utan att statens intressen med avseende å skatteavgifternas behöriga erläggande
eftersättas. Väl är det riktigt, såsom generaltullstyrelsen understryker,
att besparingarna i arbete huvudsakligen hänföra sig till den ändrade behandlingen
av färdiga tobaksvaror. Detta gäller i alldeles särskild grad, såvitt
avser minskningen i arbete för tullverket. För monopolets utövare åter
måste bortfallandet av den särskilda, på viktuppgifter från de olika tobaksfabrikerna
grundade redovisningen av råtobakstullen innebära något större
fördelar. Därtill och framförallt kommer, att man genom borttagandet av
jämväl råtobakstullen kan nå fram till ett fullt enhetligt beskattningssystem,
som anknyter sig till den färdiga varan.

I anledning av den inverkan, råtobakstullens borttagande skulle komma
att utöva på den till vederbörande städer utgående tolagsersättningen, har

— 217 —

generaltullstyrelsen funnit sig sakna anledning tillstyrka den ifrågasatta omläggningen,
såvitt avser nämnda tullavgift. Däremot har tolagsersättningens
bortfallande genom införande av tullfrihet för färdiga tobaksvaror, med hänsyn
till berörda åtgärds relativt ringa inverkan på respektive städers budget,
icke ansetts böra hindra den föreslagna förenklingen i denna del. Jag kan
icke ansluta mig till denna generaltullstyrelsens uppfattning i fråga om råtobakstullen.
Städernas rätt till tolagsersättning är beroende av de olika för
varuslag utgående tullavgifterna. Lika väl som en höjning av dessa tullavgifter
i regel medför ökad tolagsersättning, likaväl medför en sänkning i tullavgifterna
motsvarande minskning. Den omständigheten, att i föreliggande
fall råtobakstullens bortfallande icke innebär en minskning i beskattningen
ntan allenast en överföring av tull till tobaksskatt, lärer däri icke medföra
någon ändring. Det må i detta sammanhang jämväl erinras därom, att förläggandet
av tobuksfabriker till just de städer, varom här är fråga, för städerna
torde hava medfört åtskilliga ekonomiska fördelar.

På av mig nu anförda skäl förordar jag bifall till den i promemorian föreslagna
överföringen av tull till tobaksskatt beträffande såväl oarbetad tobak
som färdiga tobaksvaror.

I skrivelse nr 150 biföll 1924 års riksdag Kungl. Maj ds förslag om överförande
av tullavgifterna till tobaksskatt.

Under § 26 i sin berättelse upptogo 1942 års revisorer frågan om tullbehandling
av spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget Vin- och
spritcentralen. Revisorerna framhöllo därvid, bland annat, att det vore uppenbart,
att tullbehandlingen av dessa varor, som uppgingo till avsevärda kvantiteter,
med gällande system måste bliva synnerligen omfattande och tidsödande
samt medföra stora kostnader för såväl tullverket som bolaget. Revisorerna
funne därför en omläggning av detta system vara i hög grad påkallad.
En icke oväsentlig arbetsbesparing och minskning i omkostnaderna vid
införseln av varorna skulle visserligen enligt revisorernas mening kunna vinnas
genom att spritcentralen medgåves samma lättnader i fråga om tullbehandlingen
och tullavgifternas erläggande, som genom riksdagens beslut
år 1921 beviljades tobaksmonopolet. Revisorerna ansåge emellertid, att åtgärderna
icke borde begränsas endast härtill. Med den ställning av statligt
monopolföretag, som Aktiebolaget Vin- och spritcentralen — i likhet med
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet — intoge, syntes ur kontroll- och
redovisningssynpunkt några betänkligheter icke kunna hysas mot att, på
sätt som skett genom 1924 års riksdagsbeslut i fråga om tullen å tobak, en
motsvarande överföring av de nuvarande tullavgifterna å spritdrycker och
viner till skatten å samma varor verkställdes. Revisorerna ville visserligen
icke förneka, att ett vidtagande av eu sådan åtgärd skulle komma att medföra
eu minskning i lolagsersätlningen för de städer, som berördes av spritcentralens
import. I likhet med vad vederbörande departementschef i ovannämnda
proposition nr 192 till 1924 års riksdag anförde i denna fråga, ville
revisorerna emellertid framhålla, att lika väl som en höjning av tullavgifterna
med diirav följande ökning av lolagsersätlningen komme vederbörande
städer till godo, lika väl finge dessa även underkasta sig minskning i denna
ersättning, som föranleddes av eu sänkning eller upphörande av tullen. Vid

— 218 —

Revisorernas

uttalande.

ett genomförande av vad revisorerna föreslagit syntes det ligga närmast till
hands, att tullen överfördes till omsättningsskatten, vilken uttages i spritdrycker
och viner, som hos partihandelsbolag inköptes eller till riket infördes.
Härigenom kunde ett likformigt uttagande av skatten ske. Såvitt revisonema
kunnat finna, syntes icke heller ur handelspolitisk synpunkt något
hinder möta mot ett genomförande av den föreslagna reformen. Revisorerna
ansåge, att den väckta frågan borde göras till föremål för särskild utredning.

Revisorernas förslag föranledde emellertid icke någon riksdagens åtgärd.

Då revisorerna nu ånyo upptagit frågan om tullbehandling av spritdrycker
och viner vid införsel genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen, har detta
ansetts motiverat främst med hänsyn till de rationaliseringssträvanden, som
under de senaste åren gjort sig gällande på olika områden inom statsförvaltningen
och som nu särskilt aktualiserats av rådande personalbrist. Om ock
handelspolitiska skäl tidigare ansetts utgöra hinder för en omläggning avgällande
tullbehandlingssystem av dessa varor — en uppfattning som revisorerna
likväl icke kunnat dela —- synes tidpunkten nu vara inne för genomförande
av en reform på området, då efter krigets slut nya handelsavtal
torde komma att avslutas och äldre sådana revideras.

Såsom revisorernas förut framhållit, torde det vara uppenbart att avse''
värd arbetsbesparing och minskning av omkostnaderna för såväl tullverket
som Vin- och spritcentralen skulle kunna vinnas genom en ändring av
nu tillämpade tullbehandlingssystem vid införsel av spritdrycker och viner.
Det mest rationella vore därvid, att de nuvarande tullavgifterna överfördes
till skatten å samma varor. En dylik reform framstår som en naturlig konsekvens
av 1924 års riksdags förut omförmälda beslut, enligt vilket tullen å
tobaksvaror överfördes till tobaksskatten. Revisorerna finna sig därför i
första hand böra föreslå en utredning av frågan om inarbetande av spritoch
vintullama i alkoholbeskattningen. Därest emellertid en sådan mera vittgående
reform icke anses böra genomföras, synes det revisorerna att Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen vid förtullningen av spritdrycker och viner i
varje fall bör medgivas motsvarande lättnader, som genom 1921 års riksdagsbeslut
beviljades Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

— 219 —

ÅTTONDE HUVUDTITELN.

Ecklesiastikdepartementet.

§ 39.

I stadgan för rikets allmänna läroverk (1933: 109), sådan denna lyder enligt
kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 581), finnas intagna bestämmelser angående
de med rektors ämbete förenade arbetsuppgifterna. Förutom föreskriven
undervisningsskyldighet, som varierar från 12 till 22 undervisningstimmar
i veckan vid olika läroanstalter och som under vissa omständigheter
kan ytterligare inskränkas, har rektor sig sålunda anförtrodd närmaste ledningen
av läroverket. I sådant hänseende åligger det rektor bland annat
att vaka över att undervisningen efter allmänna stadganden och särskilda
föreskrifter ändamålsenligt fortgår, ävensom att lärare och övriga tjänstemän
fullgöra sina skyldigheter.

Utöver de arbetsuppgifter, som sammanhänga med den direkta ledningen
av den pedagogiska verksamheten vid läroverket, ankommer det på rektor
att jämväl ombesörja alla expeditionsgöromål samt att omhänderhava läroverkets
ekonomiska förvaltning. Enligt § 147 läroverksstadgan åligger det
sålunda rektor, i vad gäller de till läroverkets expedition hörande göromålen,
följande:

a) att ansvara för kollegiets protokoll samt ombesörja uppsättning av utgående
expeditioner;

b) att mottaga inkommande handlingar samt tillse, att föreskrivna uppgifter
och andra utgående expeditioner varda behörigen avsända;

c) att över inkommande handlingar samt utgående expeditioner in. m.
föra diarium efter av skolöverstyrelsen fastställt formulär;

d) att likaledes efter av överstyrelsen fastställt formulär dels föra matrikel
över vid läroverket intagna samt från läroverket avgångna lärjungar, dels
ock snarast möjligt meddela vederbörande skolråd eller folkskolestyrelse vilka
skolpliktiga lärjungar som intagits i eller avgått från realskolan;

e) att ordna och förvara protokoll, konceptskrivelser, betygskataloger, inkomna
handlingar in. in. samt enligt därom särskilt givna föreskrifter föra
förteckning över läroverkets arkiv; ävensom

f) att, där ej annorlunda är stadgat, i föreskriven ordning upprätta rekvisition
på läroverkets befattningshavare tillkommande avlöningsmedel samt
medlen uppbära, till vederbörande utbetala och i laga ordning redovisa.

Rektor skall därjämte vara för lärjungarnas och allmänhetens mottagande
tillgänglig inom läroverket på bestämda och genom anslag angivna tider, under
terminen varje läsdag, såvida förhållandena sådant medgiva.

Rektorsgöromålen

vid rikets
allmänna
läroverk.

— 220 —

I fråga om läroverkets ekonomiska förvaltning åligger det rektor jämlikt
§ 148 läroverksstadgan följande:

a) att med biträde av vederbörande lärare föra förteckning över all läroverket
tillhörig egendom samt att ombesörja densammas brandförsäkring;

b) att ansvara för att läroverkets tillhörigheter vårdas och att dess inkomster
användas till vederbörligt ändamål;

c) att i enlighet med de närmare bestämmelser, som äro eller varda givna,
handhava samt ansvara och redogöra för läroverkets kassor och uppbörd;
ävensom

d) att, på sätt därom särskilt är stadgat, deltaga i lokalstyrelsens förhandlingar.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att rektors arbetsbörda under
senare år avsevärt ökats genom de åtgärder, närmast av allmänt social natur,
som vidtagits i syfte att förbättra studiemöjligheterna för landets ungdom.
Härvidlag må erinras om tillkomsten av sådana förmåner för lärjungarna
vid de läroanstalter, om vilka nu är fråga, såsom studiestipendier, fria skolfrukostar
och läroböcker samt om den utvidgade rätt till .sjukvård och tandvård,
som numera kommer läroverksungdom till del. Uppenbart är att de
administrativa arbetsuppgifter, som åvila rektor och som redan före införandet
av nämnda förmåner varit av betydande omfattning kommit att genom
desamma ytterligare ökas. Detsamma gäller de rent expeditionella göromålen.
Erinras må dessutom, att den nyligen beslutade uppbördsreformen
måste för rektors vidkommande innebära nya kamerala åligganden.

Enligt § 149 läroverksstadgan äger rektor vid läroverk, där särskilda medel
för ändamålet anvisats, anställa ett eller flera avlönade biträden, vilka
på rektors ansvar utföra de expeditionsgöromål denne bestämmer. Såsom
sådant biträde tjänstgör vid de flesta läroverk en lärare med full undervisningsskyldighet.
Vid vart och ett av de största högre allmänna läroverken
finnes dessutom anställt ett kanslibiträde med halvtidstjänstgöring. I detta
sammanhang må slutligen nämnas, att de allmänna läroverken i Stockholm
äro underställda en särskild direktion, till vilken bland annat utbetalningen
av personalens löner centraliserats.

A den för de allmänna läroverken gällande personalförteckningen finnas
för innevarande budgetår 181 rektorsbefattningar upptagna. Lärjungeantalet
vid nämnda läroanstalter uppgår för närvarande till sammanlagt inemot
50 000 elever. De anförda siffrorna torde kunna giva en antydan om storleksordningen
av det problem, varom nu är fråga.

Under senare år bär frågan om de på rektor ankommande administrativa
arbetsuppgifterna vid skilda tillfällen upptagits till behandling. 1936 års sakkunniga
för utredning angående skolöverstyrelsens framtida organisation berörde
sålunda i sitt den 13 juni 1938 avgivna betänkande frågan om en rationalisering
av utbetalningsförfarandet på undervisningsväsendets område och
föreslogo därvid en centralisering till skolöverstyrelsen av utbetalandet och
redovisningen av samtliga undervisningsanslag. För detta ändamål borde enligt
de sakkunniga inom ämbetsverket inrättas en särskild kameralbyrå, å

— 221 —

vilken bland annat skulle ankomma att månadsvis uträkna och utbetala avlöningar
till samtliga lärare och övriga befattningshavare vid de statliga läroanstalterna
samt att efter rekvisition från vederbörande rektorer till dessa
utbetala medel till omkostnader, materiel m. m. för nämnda anstalter. I yttrande
över betänkandet framhöll skolöverstyrelsen bland annat, att ett genomförande
av de sakkunnigas förslag skulle bringa en avsevärd lättnad i
de göromål, som ålåge rektorerna

Under hänvisning till ökningen i rektors administrativa arbetsbörda framhölls
i en vid 1943 års riksdag väckt motion (II: 65) önskvärdheten av en
rationalisering av arbetet på läroverkets rektorsexpeditioner. Motionen utmynnade
i eu hemställan, alt riksdagen ville anhålla att Kungl. Maj:t måtte
ombesörja en undersökning av ifrågavarande arbetsförhållanden och, om
så skulle befinnas lämpligt och behövligt, till riksdagen inkomma med förslag
till och kostnadsberäkning av en mer rationell organisation av expeditionsarbetet.
Jämväl vederbörande departementschef underströk i proposition
nr 150 till samma års riksdag (s. 54) angelägenheten av att framför
allt den pedagogiska ledningen av de allmänna läroverken icke äventyrades
genom att rektorernas tid och arbetskraft i alltför stor utsträckning
toges i anspråk för fullgörande av expeditionsgöromål. Departementschefen
sade sig i detta sammanhang hava för avsikt att vid läglig tidpunkt föranstalta
om en utredning av frågan, hur en avlastning av rektorernas expeditionella
och ekonomiska uppgifter lämpligen skulle kunna ske. I skrivelse den
25 maj 1943 (nr 229) uttalade riksdagen sin anslutning till den sålunda framförda
tanken på en nämare utredning av frågan.

Under § 25 i sin berättelse berörde jämväl 1945 års revisorer nämnda
spörsmål. I anslutning till det av särskilda sakkunniga avgivna förslag, för
vilket tidigare redogjorts, uttalade sålunda revisorerna, att det ur flera syn
punkter måste anses önskvärt, att utbetalandet av de till skolöverstyrelsens
verksamhetsområde hörande undervisningsanslagen skedde genom ämbetsverkets
försorg. Eu dylik omläggning av utbetalningsförfarandet skulle icke
minst medföra en lättnad i de på rektorerna ankommande göromålen, därigenom
att dessa befriades från all befattning med uträkning och utbetalning
av löner till den vid läroanstalterna anställda personalen. Enligt revisorernas
uppfattning måste detta arbete för närvarande i alltför hög grad anses
inkräkta å rektorernas huvuduppgift såsom pedagogiska ledare.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1947/48 har skolöverstyrelsen även
berört arbetsförhållandena å de allmänna läroverkens rektorsexpeditioner.
Ämbetsverket har därvid erinrat om alt för närvarande vissa medel finnas
anvisade för anställande av deltidstjänstgörande biträden vid expeditionerna
och i detta sammanhang bland annat anfört följande.

Åtgärden all på de tyngst belastade rektorsexpeditionerna anställa extra
biträden för skrivhjälp och dylikt, varigenom möjliggjorts för rektorerna
eu intensifiering av deras huvuduppgift, den pedagogiska och administrativa
ledningen av läroanstalterna, hade visal sig synnerligen lämplig. Det ansåges
allmänt, att eu avsevärd liiltnad i rektors arbete på expeditionen däri -

222

Revi sorernas
uttalande.

genom inträtt och att rektor som följd därav kunnat ägna mera tid åt
ledningen av det egentliga skolarbetet. Samtidigt hade det emellertid visat
sig, att behov av dylik hjälp i större utsträckning förelåge.

Såsom överstyrelsen i tidigare anslagsäskanden framhållit, vore det av*
vikt, att förstärkning av arbetskraften på rektorsexpeditionen inträdde vid
läsårets början och slut. Vid tiden omkring vårterminens slut skulle en stor
mängd student- och realexamensbetvg utskrivas, handlingar och betyg för
inträdessökande till första klassen skulle kontrolleras och ordnas, schema
för prövningen utskrivas och delgivas alla sökande och vårterminens betyg
införas på lärjungekorten. Under sommaren gällde det att utarbeta statistiska
bilagor till årsredogörelsen, renskriva och avskriva läroverkets räkenskaper,
uppgöra betygstabeller för flyttnings- och inträdessökande och utskriva
schemat för flyttnings- och inträdesprövningama. När höstterminen
börjat, skulle förändringarna i lärjungebeståndet registreras i intagningsoch
avgångsmatriklama, kortregistret över lärjungarna omläggas för det nya
läsåret, omsättningstabellen utarbetas och katalogen redigeras. Därtill komme
åtskilliga göromål av annat slag, av vilka överstyrelsen särskilt ville
framhålla behandlingen av statsstipendieärendena, vilka redan visat sig kräva
en synnerligen ansenlig tid för förberedande och handläggning, samt källskatteuppbörden,
som likaså av allt att döma syntes komma att förorsaka
rektorsexpeditionen ett drygt merarbete. Det kunde enligt överstyrelsens mening
icke lida något tvivel, att en förstärkning av arbetskraften på rektorsexpeditionema
vid de högre allmänna läroverken tillhörande avlöningsgrupperna
I och II vore väl befogad.

I anslutning till vad sålunda anförts har skolöverstyrelsen hemställt, att
en utredning angående ordnandet av arbetet på läroverkens rektorsexpeditioner
måtte komma till stånd.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att den arbetsbörda som åvilar
rektorerna vid de allmänna läroverken är synnerligen betungande. Å rektor
ankommer sålunda, förutom stadgad undervisningsskyldighet, ansvaret för
läroverkets pedagogiska ledning. Därutöver bär rektor anförtrotts ett stort
antal uppgifter av kameral och allmänt administrativ natur. Bland dessa
märkes en mångfald rent expeditionella göromål, vilka, även om de äro av
jämförelsevis enkel beskaffenhet, dock taga avsevärd tid i anspråk. Genom
tillkomsten av vissa socialpedagogiska uppgifter har rektors verksamhetsområde
ytterligare vidgats. I den mån de numera föreliggande möjligheterna
att anställa biträdespersonal å reklorsexpeditionerna kunnat utnyttjas, har
detta givetvis medfört en viss lättnad i rektors arbetsbörda. Denna avlastning
har dock haft en relativt begränsad räckvidd. Det vill sålunda synas,
som om arbetsförhållandena för de allmänna läroverkens rekiorer alltjämt
skulle vara ordnade på ett otillfredsställande sätt. Det nu sagda gäller framför
allt de större läroverken.

Enligt revisorernas mening hör frågan om rektorernas arbetsuppgifter snarast
göras till föremål för undersökning. En dylik undersökning torde i första
hand kunna motiveras med att de nuvarande förhållandena icke medgiva
rektor att i önskvärd omfattning ägna sin tid åt den pedagogiska ledningen
av skolan, d. v. s. vad som måste anses vara själva hans huvuduppgift. Men

— 223 —

även ekonomiska synpunkter tala för en reform på förevarande område. Det
måste nämligen betecknas som föga rationellt, att så kvalificerad arbetskraft
som rektors i så stor utsträckning tages i anspråk för uppgifter, vilka ofta
äro av relativt enkel natur och i vart fall ligga vid sidan av den rent fackmässiga
verksamheten.

Syftet med den sålunda förordade undersökningen bör vara att söka få
till stånd såväl en lättnad i rektors arbetsbörda som en rationalisering av de
arbetsformer om vilka nu är fråga. För ernående av detta syfte är olika
utvägar möjliga. Man kunde sålunda tänka sig att kontorsutbildade biträden
anställdes å rektorsexpeditionerna i större omfattning än vad som för närvarande
är fallet. Det synes vidare böra övervägas, i vad mån gemensamma
kontorsexpeditioner med administrativt utbildade befattningshavare kunde
inrättas i städer med ett flertal statliga läroanstalter. Vad de kamerala arbetsuppgifterna
närmast beträffar må även erinras om det av 1945 års revisorer
berörda förslaget att centralisera bland annat samtliga löneutbetalningar
till skolöverstyrelsen. I detta sammanhang förtjänar omnämnas, att
vid ett flertal kommunala läroanstalter rektors befattning med den ekonomiska
förvaltningen i hög grad begränsats, liksom att vid vissa skolor rektor
helt befriats från ifrågavarande göromål.

Med hänsyn till ovan anförda omständigheter anse revisorerna det önskvärt,
att en utredning av hithörande spörsmål snarast kommer till stånd.

NIONDE HUVUDTITELN.

Jordbruksdepartementet.

§ 40.

Vissa åtgärder
till
stödjande av
trädgårdsnäringen

m. m.

På framställning av Kungl. Maj:t i en till 1938 års riksdag avlåten proposition
(nr 303) beslöt riksdagen vissa åtgärder till stödjande av trädgårdsnäringen
m. m. Sålunda bemyndigades fullmäktige i riksgäldskontoret att
efter beslut av Kungl. Maj:t tillhandahålla en blivande riksorganisation av
trädgårdsodlare med huvudsakligt ändamål att försälja trädgårdsprodukter
svenska statens obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett
nominellt belopp av högst 500 000 kronor för att av organisationen deponeras
i riksbanken såsom säkerhet för lån intill samma belopp i kreditinrättning
som Kungl. Maj:t anvisade. Vidare anvisade riksdagen för budgetåret 1938/39
under nionde huvudtiteln ett reservationsanslag av 75 000 kronor till främjande
av organisationsarbetet på trädgårdsnäringens område.

Som ett resultat av de beslutade stödåtgärderna bildades år 1939 Sveriges
frukt- och trädgårdsodlares riksförbund, förening u. p. a.

Enligt riksförbundets stadgar skulle förbundets ändamål vara att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen bland annat genom att på förmånligaste
sätt avyttra medlemmarnas frukt och övriga trädgårdsprodukter samt
att för medlemmarnas räkning idka handel med trädgårdsredskap m. m.
Förbundet skulle därjämte dels verka för ändamålsenlig organisation av
handeln med frukt och övriga trädgårdsprodukter dels arbeta för utbredd
ekonomisk samverkan mellan olika slag av trädgårdsodlare inom landet och
dels verka för kvalitetsförbättring och standardisering av frukt och övriga
trädgårdsprodukter samt för betalning till producenterna efter kvalitet av
sådana produkter, ävensom handhava härför erforderlig kontroll. Till medlem
i förbundet kunde antagas ekonomisk förening av frukt- och trädgårdsodlare
(central), som därvid hade att till förbundet överlåta försäljningen
av de produkter, som ej omsattes å lokal marknad. Avräkningen skulle
ske genom dellikvid vid leveransen och slutavräkning vid varje årsskifte.
De insatser, som central hade att erlägga till förbundet, utgjordes dels av
insatser om 100 kronor till ett belopp svarande mot en insats för varje summa
om 1 000 kronor av centrals högsta omsättning med förbundet, att betalas
med en insats kontant och återstoden antingen kontant eller genom
avdrag i likvider med en procent, intill dess att 10 procent av högsta omsättningssumman
samlats hos förbundet, dels av en procent av den del

— 225 —

av centrals omsättning, som skedde utan förmedling av förbundet — s. k.
lokal omsättning — att betalas intill dess att däremot svarande insatskapital
hos förbundet uppginge till 10 procent av centralens högsta årliga lokala
omsättning.

Enligt de för centralerna gällande normalstadgarna skulle centralerna på
förmånligaste sätt avyttra medlemmarnas frukt och övriga trädgårdsprodukter
och i övrigt främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Till medlem
kunde antagas envar, som inom centralens område bedreve frukt- eller trädgårdsodling.
Medlemsinsatserna utgjorde 10 procent av medlems högsta
årsomsättning med förbundet, dock högst 5 000 kronor, och skulle erläggas
med en kontant insats och återstoden genom avdrag av 2 procent å medlem
tillkommande likvider. Medlemmarna skulle, såvida ej annorledes beslutats,
till centralen överlåta viss del av dagsproduktionen. Försäljningen
genom centralerna skulle ske på medlems egen risk. Den vid leveransen
lämnade dellikviden skulle uppgå till högsta möjliga del av försäljningspriset
men avpassas så, att medel innehölles till täckande av med föreningens
verksamhet förenade kostnader samt för betryggande kapitalbildning.

Vid riksförbundets bildande anslöto sig följande trädgårdscentraler till
förbundet:

Stockholmsortens trädgårdscentral
Uppsalaortens trädgårdscentral
Södermanlands läns trädgårdscentral
Östgötacentralen för frukt- och trädgårdsprodukter
Jönköpings trädgårdscentral
Kronobergs läns frukt- och trädgårdscentral
Västerviks must- och trädgårdscentral
Blekinge läns frukt- och trädgårdscentral
Helmershus trädgårdscentral (enskild medlem)

Västsvenska frukt- och trädgårdscentralen (Göteborg)

Värmlands frukt- och trädgårdscentral
Västmanlands läns frukt- och trädgårdscentral
Dalarnas trädgårdscentral
Södra Norrlands trädgårdscentral (Gävle)

Norrbottens läns trädgårdscentral
Kalmarcentralen för frukt- och trädgårdsprodukter.

I skrivelse den 15 februari 1945 anhöll riksförbundet att av statsgarantien
ett belopp av 300 000 kronor måtte ställas till förbundets förfogande för täckande
av uppkomna förluster samt att återstoden, 200 000 kronor, måtte
ställas till förfogande för ett nytt riksförbund, förslagsvis kallat Sveriges
trädgårdsodlares riksförbund, förening u. p. a., under eu tid av fyra år, att
användas i förslå hand såsom säkerhet i den kreditgivande banken för en
acceptkredit å 000 000 kronor och i andra hand som säkerhet för ett amorteringslån
å 150 000 kronor. I anledning härav beslöts, att en utredning röran15—468979.
Rev. berättelse ang. statsverket dr 1946. I.

226 —

de organisationens ekonomiska förhållanden skulle verkställas, vilken utredning
uppdrogs åt auktoriserade revisorn G. Lindahl.

Enligt vad utredningen gav vid handen utgjorde frukt- och trädgårdsodlarförbundets
och därtill anslutna centralers totala nettoförlust per den 31
december 1944 245 638:86 kronor. Utredningsmannen framhöll emellertid,
att man vid en likvidation kunde räkna med att hela garantikapitalet vore
förlorat. Under vissa förutsättningar vore det icke uteslutet, att statsverket
vid en rekonstruktion av organisationen skulle kunna rädda 200 000 kronor
av garantibeloppet. Utredningsmannen ansåge, att särskild undersökning rörande
möjligheterna att konsolidera organisationen borde komma till stånd
innan staten ånyo engagerade sig i saken.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog chefen för jordbruksdepartementet
den 31 juli 1945 åt direktören F. Trygvesson att verkställa utredning
rörande möjligheterna till en ekonomiskt försvarbar rekonstruktion av
förbundet. Denna utredning slutfördes den 31 augusti 1946.

Enligt den i utredningen lämnade översikten hade läget i organisatoriskt
avseende utvecklat sig i huvudsak på följande sätt.

Vissa av de till rikslörbundet anslutna centralerna hade redan på ett tidigt
stadium visat dåligt ekonomiskt resultat. De mest förlustbringande centralerna
— Västsvenska centralen samt Östgöta- och Dalacentralerna —
hade trätt i likvidation efter att hava förorsakat förbundet direkt och till detta
anslutna övriga centraler indirekta förluster uppgående till ca 600 000
kronor. Norrbottenscentralen, som först bedrivits såsom filial till riksförbundet,
hade lämnat otillfredsställande resultat och avvecklats. Kalmarcentralen
hade uteslutits ur förbundet på grund av schism och tvist. Centralerna i
Södermanlands län och i södra Norrland ävensom Helmershus trädgårdscentral
hade utträtt ur förbundet redan år 1943 på grund av att förbundet
då beslutat vidtaga stadgeändring med skärpning av insatsskyldigheten, vilket
beslut emellertid aldrig kommit i tillämpning. Trädgårdscentralen i Skåne,
som icke anslutit sig till förbundet, ehuru den deltagit vid förberedelserna
till förbundets organisation, hade arbetat i konkurrens med förbundet och
dit anslutna föreningar.

Riksförbundet hade trätt i likvidation år 1945 och ersatts med en ny organisation,
Sveriges trädgårdsodlares riksförbund, förening u. p. a. Till skillnad
från riksförbundet skulle det nya förbundet icke driva någon egentlig
affärsrörelse, utan förbundets verksamhet skulle inskränka sig till att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen genom att organisera försäljningen av
medlemmarnas frukt och övriga trädgårdsprodukter, vara medlemmarna behjälpligt
att ordna lagring och konservering av sådana produkter ävensom
att ordna handeln med trädgårdsredskap m. m. Med hänsyn till förbundets
begränsade verksamhet hade insatserna bestämts till endast 200 kronor för
varje påbörjat 100 000-tal kronor av medlems högsta årliga försäljning, att
amorteras med minst en tiondel för varje år. Dessutom skulle medlemmarna
till täckande av organisationens kostnader erlägga en årsavgift av högst 3/2
procent av medlems totala försäljning under året.

— 227 —

I denna nya organisation hade såsom medlemmar inträtt följande återstå*
ende centraler:

Stockholmsortens trädgårdscentral
Uppsalaortens »

Jönköpings »

Kronobergs län frukt- och trädgårdscentral
Blekinge läns »

Värmlands läns »

Västmanland-Dala trädgårdscentral.

Det nya riksförbundet hade icke bedrivit annan verksamhet än att det vid
sammanträde för diskussion om samgående av landets samtliga trädgårdscentraler
representerat dit anslutna centraler och därvid förordat samarbete
i form av ett gemensamt förbund.

Enligt utredningsmannens uppfattning borde en förutsättning för en ändamålsenlig
organisation vara den, att den riksorganisation, som funnes eller
kunde komma att bildas, erhölle allmän anslutning av de olika trädgårdscen -tralerna och framför allt av den största av dem, nämligen Skånecentralen.
För att söka skapa förutsättningar för ett sådant ekonomiskt samgående hade
Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund, Sveriges pomologiska förening
och inom landet verksamma ekonomiska föreningar på trädgårdsodlingens
område den 18 juni 1945 bildat Frukt- och trädgårdsodlamas samarbetsnämnd.
Vid diskussion inom samarbetsnämnden av organisationsfrågan hade
det emellertid visat sig, att de ekonomiska organisationerna vore av vitt
skilda åsikter. Skånecentralen hade för sin del ansett, att en hela landet omfattande
fusion borde komma till stånd, enär den icke kunde acceptera jämställda
organisationer inom andra landsdelar, som skulle giva företräde åt
sina egna odlares produkter utan att kunna garantera tillfredsställande avsättning
av skåneprodukter. Övriga centraler däremot hade i allmänhet förordat
ett förbund av likställda centraler, enär en gemensam fusion befarades
medföra, att de ej skulle kunna få sina intressen tillgodosedda utan komma
i efterhand för de skånska odlarna. Detta ömsesidiga misstroende hade
medfört, att försöket att få till stånd en landsomfattande organisation ej givit
resultat. Utredningsmannen hade därför efter samråd med ledningen för
Sveriges trädgårdsodlares riksförbund inskränkt sig till att söka bevara den
del av organisationen, som funnes kvar inom riksförbundet, och därvid söka
rädda någon del av statsgarantien. För sådant ändamål hade undersökning
rörande riksorganisationens ekonomiska ställning verkställts av Sveriges lantbruksförbunds
revisionsavdelning. Undersökningen, som slutförts den 15 februari
1946 efter det med vissa centraler uppkomna tvister genom skiljemannaförfarande
lösts till förbundets förmån, utvisade, att enligt då kända förhållanden
av statsgarantien skulle återstå ett belopp av 144 680:79 kronor.
Enär en sanering av organisationen oundgängligen förutsatte kapitaltillskott
i centralerna från primärmedlemmarnas sida, hade det gällt att få en riktig
bild även av centralernas ställning. Utredning härom hade verkställts av

— 228

Revisorernas

uttalande.

lantbruksförbundets revisionsavdelning på grundval av då senast föreliggande
bokslut. Utredningen hade givit vid handen, att centralerna i Blekinge,
Kronoberg, Uppsalaorlen och Värmland visade underskott, som överstege
centralernas egna medlemsinsatser, medan endast Jönköpingscentralen,
Stockholmsortens och Västmanland-Dala-centralerna redovisade kapitalbehållning.
Sedan på förekommen anledning en särskild granskning verkställts
av årsbokslutet för samtliga de centraler, som visade underskott, hade det
befunnits, att centralernas ekonomiska ställning i vissa fall vore betydligt
sämre än vad boksluten utvisade.

På grund av vad sålunda framkommit syntes det utredningsmannen uppenbart,
att statsgarantien å 500 000 kronor måste betraktas som förlorad.
I varje fall kunde det mindre belopp, som möjligen komme att återstå, icke
bliva så stort, att det vore att räkna med som stöd för centralerna.

Likvidatorerna i Sveriges frukt- och trädgårdsodlares riksförbund hade inriktat
sitt arbete på att söka genomföra ackorden i de centraler, som icke
kunnat infria sina ekonomiska förpliktelser, och avsluta sitt arbete så snart
detta vore möjligt. Att fastställa det exakta resultatet av avvecklingen vore
uppenbarligen icke möjligt förrän likvidationen slutförts.

På förslag av utredningsmannen hade statsgarantien vid upprepade tillfällen
förlängts, senast genom Kungl. Majds beslut den 21 juni 1946 till detta
års utgång.

Enligt senaste beräkningar — verkställda av lantbruksförbundets revisionsavdelning
per den 28 augusti 1946 — skulle av statsgarantien under
vissa förutsättningar återstå ett belopp av 25 967: 52 kronor.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava förhållandena inom
Sveriges frukt- och trädgårdsodlares riksförbund och därunder sorterande
organisationer (centraler) utvecklat sig på ett sådant sätt, att det av statsmakterna
år 1938 beviljade garantikapitalet å 500 000 kronor praktiskt taget
måste anses såsom förlorat.

En av huvudorsakerna till att riksförbundet icke inom beräknad tid lyckats
åstadkomma eget rörelsekapital av erforderlig omfattning torde hava
varit, att de produkter, som ingått i förbundets kommersiella verksamhet,
äro av ömtålig beskaffenhet. En dylik verksamhet hade därför krävt en
skicklig ledning såväl inom riksorganisationen som hos centralerna, vilket
icke alltid synes varit fallet. Det är uppenbart, att i förevarande fall anslutningen
av odlare till organisationen varit alltför ringa och att verksamheten
därför icke haft det stöd bland odlarna själva, som utgjort en förutsättning
för en gynnsam utveckling. Till följd härav har förbundet måst driva sin
verksamhet i konkurrens med utanför förbundet stående odlarsammanslutningar.
Men även medlemmarna i de till förbundet anslutna centralerna hava
motverkat organisationens syfte genom att avyttra trädgårdsprodukter direkt
till konsumenterna till högre priser än de vid försäljning genom organisationen
fastställda normalpriserna. En grundläggande orsak till den olyckliga
ekonomiska utvecklingen torde även hava varit det sätt, varpå själva

— 229

organisationen uppbyggts. Mest ändamålsenligt hade förvisso varit, att organisationen
— i likhet med flertalet andra näringsorganisationer — kunnat
uppbyggas underifrån. En annan orsak till den inträdda situationen torde
slutligen vara att söka i den mindre tillfredsställande utformningen av de
för förbundet och centralerna fastställda stadgarna.

§ 41.

Den 30 mars 1946 förordnade Kungl. Maj-.t med stöd av lagen den 29 mars
1946 (nr 89) om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, att fideikommissegendomen
Bogesund i Stockholms län skulle mot lösen avstås till
kronan samt att domänstyrelsen finge för kronans räkning taga egendomen
i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats. Beslutet avsåg
även den å egendomen liggande slottsbyggnaden.

Stämning i expropriationsmålet har utfärdats och delgivits fideikommissets
innehavare. Enligt vad revisorerna inhämtat, har målet förklarats vilande i
avvaktan på expropriationsnämndens beslut. Äganderätten till egendomen kan
icke anses ha övergått till kronan, förrän målet slutligen avdömts och expropriationsersättningen
i vederbörlig ordning nedsatts hos länsstyrelsen, vilket
enligt vad revisorerna inhämtat torde komma att ske tidigast under våren
1947.

Den 24 maj 1946 tillkallade Kungl. Maj:t fyra utredningsmän för verkställande
av utredning rörande dispositionen av fideikommissegendomen Bogesund,
den s. k. Bogesundsutredningen. Enligt de direktiv, som meddelats utredningen,
skulle vid planläggningen i stora drag klargöras på vad sätt de
olika delarna av egendomen borde användas. Sålunda borde övervägas, vilka
delar av egendomen, som borde disponeras för jordbruk och skogsbruk, vilka
områden, som lämpade sig för permanent bebyggelse, samt i vad mån områden
borde disponeras för fritidsändamål, såsom camping-, bad- och landningsplatser
samt naturreservat. Likaledes borde kulturminnesmärkenas bevarande
ägnas uppmärksamhet.

Revisorerna hava avlagt besök å Bogesund och därvid ägnat särskild uppmärksamhet
åt slottsbyggnaden. Slottet uppfördes av Per Brahe den yngre
under 1640-talet och restaurerades och ombyggdes på 1860-talet, varigenom
den ursprungliga byggnadens karaktär förändrades. Bland annat uppfördes
då de fyra höga krenelerade tornen samt trapprösten å fasaderna in. in. Vid
sill besök konstaterade revisorerna, att slottsbyggnaden befann sig i förfallet
skick. Statsmakterna hava ännu ej fattat beslut om slottets framtida disposition.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 september 1946 hemställde domänstyrelsen,
att Kungl. Maj:t ville ställa medel till förfogande för vissa skyddsåtgärder
å Bogesunds slott för att hindra fortsatt förstörelse av byggnaden.
Den 27 september 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t domänstyrelsen att för
ändamålet tillsvidare förskottera ett belopp av högst åt) 000 kronor från
statens domäners fond.

Vissa underhållsarbeten

å Bogesunds
slott.

Revisorernas

uttalande.

Av handlingarna i ärendet framgår, att huvuddelen av de avsedda skyddsåtgärderna
gälla de på 1860-talet tillkomna delarna av slottet.

Då det råder olika meningar om i vilken omfattning Bogesunds slott bör
bibehållas och hur detsamma i framtiden skall disponeras, vore det enligt
revisorernas mening önskvärt, att dessa frågor bleve avgjorda, innan nämnda
skyddsåtgärder vidtagas.

— 231 —

TIONDE HUVUDTITELN.

Handelsdepartementet.

§ 42.

Revisorerna hava i annat sammanhang redogjort för sin granskning av de
taxor, som vissa myndigheter och institutioner tillämpa vid utförandet av
undersökningar, provningar m. m. Granskningen, som i första hand haft till
syfte att undersöka i vilken utsträckning avgifterna bereda skälig ersättning
för institutionernas kostnader, har omfattat jämväl förhållandet mellan å ena
sidan inkomsterna av lotspenningar och å andra sidan statens utgifter för
lotsväsendet. Då frågan härom torde böra bedömas mot bakgrunden av
vissa för lotsväsendet speciella förhållanden hava revisorernas iakttagelser i
denna del ansetts böra sammanfattas i ett särskilt yttrande.

Lotspenningarna, som redovisas å riksstatens inkomstsida under rubriken
Uppbörd i statens verksamhet, utgöra i princip den ersättning, som sjöfarten
har att erlägga för anlitande av kronolots. De närmare bestämmelserna härom
finnas meddelade i lotsförordningen den 4 juni 1937 (nr 330).

Lotspenningarna utgå enligt lotstaxor, vilka hava fastställts av Kungl. Maj :t
jämlikt riksdagens bemyndigande. De i taxorna upptagna avgiftsbeloppen ha
bestämts genom Kungl. Maj :ts beslut den 27 november 1896, den 1 oktober 1914
och den 4 juni 1937 (sistnämnda två beslut avse allenast påbyggnad av
taxorna, såvitt gäller större fartyg). Avgifterna utgå från och med den 1 juli
1921 tills vidare med 50 procents förhöjning. Genom ikraftträdandet av 1937
års lotsförordning befriades sjöfarten från dittillsvarande skyldighet att utgiva
ersättning för lotspersonalens resor i samband med lotsning, den s. k.
hemvägsersättningen. Denna lättnad beräknades på grundval av beloppen av
då inflytande hemvägsersättningar vara likvärdig med en nedsättning från
50 till 30 procent av den år 1921 införda förhöjningen av lotstaxornas belopp.
De nu gällande avgifterna kunna alltså sägas vara bestämda till belopp som
med högst 30 procent överstiga de år 1896 respektive för större fartyg åren
1914 och 1937 fastställda avgifterna. Det må framhållas, att den år 1937 medgivna
lättnaden skedde under hänsynstagande till att i jämförelse med förhållandena
för ett antal år tillbaka en allmän prissänkning inom landet ägt
rum.

Statsverkets inkomster av lotspenningar under de senaste 15 budgetåren
framgå av följande uppställning.

Iakttagelser
beträffande
lotspenningar
ra. m.

— 232 —

1931/32 .........	........ 2 501 121
1932/33 .........	........ 2 267 446
1933/34 .........	........ 2 604 676
1934/35 .........	........ 2 751 771
1935/36 ........	........ 2 878 212
1936/37 ........	........ 3 122 469
1937/38 ........	........ 3 228 070
1938/39 ........	........ 3 167 003

1939/40 .........	........ 6 903 817
1940/41 .........	........ 4 977 148
1941/42 .........	........ 8 657 680
1942/43 .........	........ 9 114 316
1943/44 .........	........ 5 080 247
1944/45 ........	........ 2 593 165
1945/46 ........	........ 5 333 351

Av uppställningen framgår, att inkomsterna av lotspenningar undergått
betydande växlingar under de senare åren. Variationerna bero på skiftningarna
i sjöfartens omfattning och de omläggningar av sjötrafiken, som krigsförhållandena
föranlett, särskilt den omständigheten att sjöfart, som under
normala förhållanden skulle framgått i fritt vatten utan biträde av lots, med
hänsyn till vissa med krigsläget sammanhängande omständigheter varit hänvisad
till lotsleder inomskärs. Inkomstsiffrorna från 1930-talet synas emellertid
tyda på att lotspenningarna under normala förhållanden kunna beräknas
uppgå till omkring 3 miljoner kronor om året.

Under det att lotspenningarna utvisa betydande variationer under olika
budgetår, undergå statsverkets utgifter för lotsväsendet givetvis icke samma
växlingar. De utgifter varom här är fråga bestridas med anlitande av dels de
å riksstatens tionde huvudtitel under den gemensamma rubriken Lotsverket
upptagna anslagen till Avlöningar till befattningshavare hos lotsstyrelsen, Avlöningar
till befattningshavare å lots- och fyrstaten, Omkostnader samt Säkerhetsanstalter
för sjöfarten, dels ock vissa anslag å kapitalbudgeten. Med
hänsyn till att anslagen anlitas även för bestridande av utgifter, som icke
direkt sammanhänga med lotsning, särskilt utgifter för fyrväsendet och den
andel av utgifterna för lotsstyrelsen som belöper därpå, kunna statens direkta
kostnader för lotsväsendet icke direkt beräknas allenast med stöd av
belastningen å anslagen. En överslagsberäkning rörande kostnaderna för lotsväsendet
under de två senaste budgetåren utvisar emellertid följande belopp.

Avlöningar till lotspersonal (inklusive rörligt tillägg och
kristillägg, barntillägg, prov. lönetillägg, enslighets- o.

kallortstillägg)....................................

Lotspersonalens andel i lotspenningar.................

Sjukvård ...........................................

Reseersättningar....................................

Legor för lotsbåtar.................................

Drift av lotsbåtar..................................

Resor i samband med lotsning.......................

Nybyggnad och förbättring av lotsuppassningshus och
lotshamnar.......................................

1944/45	1945/46
2 792 700	3 119 500
911 800	1 870 800
11 400	13 700
23 300	20 100
213 600	214 200
191 100	136 500
279 200	371 700
5 100	4 800

— 233 —

1944/45

1945/46

Statens allmänna fastighetsfond:

Nybyggnad och förbättring av lotsuppassningshus och

lotshamnar

110 700

97 900

Andel i vissa gemensamma anslag (förbrukningsartiklar,
expenser m. m. samt reparation av lotsuppassningshus
och lotshamnar)..................................

300 000 300 000

Summa 4 838 900 6 149 200

De angivna siffrorna synas ulvisa, att de årliga utgifterna för lotsväsendet
betydligt överstiga de belopp, som under ett normalår kan beräknas inflyta i
ersättning för utförd lotsning.

I detta sammanhang vilja revisorerna redogöra för vissa andra med gällande
lotstaxesystem sammanhängande förhållanden.

Jämlikt lotsförordningen råder principiellt lotsfrihet för fartyg i inrikes
fart, varför för dylika fartyg lotsavgifter behöva erläggas endast då fartyget
frivilligt anlitat lots. Däremot är den utrikes sjötrafiken principiellt ålagd
lotsplikt, vilket innebär skyldighet för från utlandet ankommande eller till
utlandet avgående fartyg att anlita biträde av svensk kronolots och erlägga
lotsavgifter, vare sig sådant biträde av fartygsledningen anses erforderligt
eller ej. Denna skyldighet är emellertid begränsad till vissa sträckor före angörandet
av den första svenska ort och efter angörandet av den sista svenska
ort, där lastning eller lossning sker eller landsättande eller ombordtagande av
passagerare äger rum, varjämte vissa slag av fartyg — bland annat fartyg,
vars avgiftspliktiga dräktighet icke överstiger 100 ton — äro fritagna från
lotsplikt. Huvudregeln om lotsplikt för fartyg i utrikes trafik är modifierad
även såtillvida att i mera regelbunden trafik gående fartyg antingen generellt
eller efter visst antal resor äro fritagna från skyldighet att anlita lots.
Även i de fall då på grund av sistnämnda regel lots icke anlitas föreligger
emellertid i viss utsträckning skyldighet att erlägga lotsavgifter.

Förutom särskilda taxor för öresundslotsningen finnas för närvarande fem
lotstaxor. Förhållandet mellan dessa inbördes gestaltar sig sålunda, att varje
efterföljande taxa höjer sig omkring 25 procent över den närmast föregående.
I var och en av taxorna äro lotspenningarna beräknade i förhållande till fartygens
avgiftspliktiga dräktighet (nettoton) och den lotsade vägens längd (latitudminuter)
.

I fråga om dräktigheten äro gränserna för avgiftsförhöjning numera dragna
vid varje 100-lal ton intill 1 000 ton, därefter vid varje 500-tal ton intill
8 000 ton, därefter vid varje 1 000-tal ton intill 12 000 samt slutligen beträffande
fartyg över sistnämnda storleksordning vid varje 2 000-tal ton. Såvitt
angår fartyg till och med 2 500 tons nettodräktighet, har såväl indelningen
i tontalsgrupper som taxebelopp (bortsett från tidigare omförmälda 50 procents
förhöjning) varit oförändrad alltsedan år 1897 (Kungl. Maj ds förenämnda
beslut den 27 november 1896). Genom förut omförmälda ändringar

— 234 —

den 1 oktober 1914 och den 4 juni 1937 har utbyggnad av taxorna skett i
enlighet med vad för närvarande gäller.

I avseende å den närmare utformningen av avgiftsskalorna må här nämnas
följande.

Inom varje taxa och distansgrupp är stegringen från en tontalsgrupp till
närmast högre grupp i stort sett konstant. Hänsyn tages sålunda icke till
nyss omförmälda förhållande, att intervallerna mellan tontalsgruppema växlar
från 100 ton till 2 000 ton. Konsekvensen härav är, att bland de lägre
tontalsgruppema en ökning av tontalet med 100 ton medför lika stor avgiftsstegring
som en ökning av 2 000 ton bland de högre tontalsgruppema. Till
belysning av innebörden härav kan nämnas, att skillnaden i lotsavgift för
ett fartyg om 500 ton och ett fartyg om 1 500 ton är lika stor som skillnaden
i avgift för ett fartyg som 7 000 ton och ett fartyg om 12 000 ton.

Vad avgiftsskalan de olika distansgruppema emellan beträffar, så är stegringen
från en distansgrupp till en annan inom samma taxa och tontalsgrupp
icke konstant på samma sätt som stegringen mellan de olika tontalsgruppema.
Skalan är uppbyggd så, att avgifterna bliva förhållandevis större
för kortare distanser än för längre.

För lotsplatserna finnes en av Kungl. Maj:t fastställd lotsledsförteckning,
vilken för varje lotsplats angiver platsens olika lotsleder ävensom längden av
dessa och den lotstaxa, som skall tillämpas för varje led, varjämte i lotsledsförteckningen
finnes angiven taxa för lotsning, s. k. distanslotsning, i fall
då avgiften skall regleras efter annan sträcka än sådan som i förteckningen
finnes upptagen såsom lotsled. Enligt lotsförordningen skall under den mörkare
delen av året taxan närmast högre än den i lotsledsförteckningen upptagna
vinna tillämpning. Högsta lotstaxan (taxa nr 5) användes sålunda endast
såsom vintertaxa, där näst högsta taxan eljest är föreskriven.

Nu gällande lotsledsförteckning utfärdades redan den 27 november 1896.
efter vilken tidpunkt endast få ändringar vidtagits i själva taxesättningen. I
övrigt ha vissa ändringar i lotsledsförteckningen vidtagits, avseende sådana
jämkningar i lotsledema, som föranletts av indragning eller flyttning av
lotsplats ävensom av tillkomsten av nya farleder.

Beträffande principerna för bestämmande av taxa för de särskilda lotsledema
vid de olika lotsplatserna må nämnas, att enligt ett av lotsstyrelsen
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 augusti 1920 gjort uttalande — vilket i
flera sammanhang senare refererats vid behandling av lotsavgiftssystemet —
vid taxans fastställande hänsyn tagits till följande omständigheter, nämligen
lotsplatsens läge, lotsningamas antal och inkomst av lotspenningama, lotsledens
längd (varvid i allmänhet vid platser med korta lotsleder högre taxa
använts än vid platser med långa lotsleder), lotsledens befintlighet med hela
sin längd inom skärgårdsområde eller med början eller slutet i öppen sjö
(varvid för lotsled, som med hela sin längd framginge i skärgård, i allmänhet
lägre taxa blivit använd än för lotsled, som började eller slutade i öppen
sjö).

Den vid rikets lolsplatser — för närvarande 83 stycken — anställda ordi -

235

narie lotspersonalen utgöres av överlotsar, lotsförmän och lotsar. Avlöningsförhållandena
för den ordinarie lotspersonalen regleras från och med den 1
juli 1939 av civila avlöningsreglementet. För överlotsar gäller lönegraden A
12, för lotsförmän lönegraderna A 11, A 9 och A 8 samt för lotsar lönegraderna
A 8 och A 7.

Utöver avlöningen i vederbörande lönegrad äga omförmälda ordinarie tjänstemän
enligt bestämmelse i 57 § 2 mom. 9 punkten civila avlöningsreglementet
åtnjuta lotslott.

Enligt av Kungl. Maj:t i kungörelse den 15 juni 1939 (nr 449) meddelad
föreskrift skall personalens andel i lotspenningarna tillsvidare och intill dess
annorlunda förordnas beräknas efter 35 procent.

Extra ordinarie eller extra tjänsteman äger icke rätt till lotslott, såvida han
icke med vikariatslön uppehåller ordinarie befattning. Däremot äger extra
ordinarie och extra tjänsteman under annat vikariat uppbära s. k. lotslottsersättning,
motsvarande viss andel av ordinarie tjänstemans lotslott.

Före år 1915 ägde lotspersonalen behålla av fartygen erlagda lotspenningar
i deras helhet men åtnjöt å andra sidan icke någon fast lön å stat. Samtidigt
med att lotspersonalen från och med nämnda år tillförsäkrades vissa fasta
avlöningsförmåner å stat, nedsattes dess inkomst av inflytande lotspenningar
till 40 procent därav. Genom 1937 års lönerevision fastställdes den nu
gällande procentsatsen, 35 procent.

Gällande lotstaxesystem tillkom vid en tidpunkt, då lotsarna ännu icke
kommit i åtnjutande av någon fast lön å stat. Sistnämnda förhållande har
givit sin prägel åt utformningen av sagda system, som ursprungligen i väsentlig
mån tjänade syftet att bereda lotsarna en skälig ersättning för deras arbete.
Användandet av lotsavgiftssystemet såsom grund även för avvägningen
av lotspersonalens inkomster har föranlett införandet av större antal taxor
än som eljest varit påkallat och har tillika medfört åtskilliga inadvertenser
i avseende å beräkningen av de avgifter sjöfarten har att vidkännas vid anlitande
av lots å olika kuststräckor. Exempel härpå utgör det förhållandet,
att hög taxa i regel — dock icke alltid — tillämpas för lotsplatser med liten
lotsningsfrekvens. Omvänt gäller en låg taxa för många av de största
lotsplatserna. Den omständigheten, att taxesältningen icke är enhetlig vid
de olika platserna, har även medfört, att i fall, då en lotsplats ombesörjer
lotsningen i den ena riktningen av eu farled och eu annan, närbelägen
plats med annan taxesättning svarar för lotsningen i farledens motsatta riktning,
olika taxor kunna bliva tillämpliga beroende på om lotsningen sker i
den ena eller andra riktningen och detta även då lotsningen sker under i
övrigt likartade betingelser.

Lotslottsystemet har medfört, att personalen åtnjuter vanlig andel även
av lotspenningar, som erlagts för fartyg, vilka icke varit skyldiga att anlita
lots och icke heller anlitat lots men däremot haft lotsavgiftsplikt. Enligt eu
utredning, som verkställts i samband med eu av statens organisationsnämnd
år 1942 företagen översyn av lotsverkets kontorsorganisation, utgjorde år
1938 dylika fall 8 procent av samtliga lotsningar. Under de närmast föregå -

— 236 —

Revisorernas

uttalande.

ende fem åren 1933—1937 voro enligt sagda utredning procenttalen ännu
högre. Genom nu angivna förhållande tillföres personalen vid några lotsplatser
betydande lotslotter utan att däremot svarande lotsningsarbete fullgjorts.
Å andra sidan får lotspersonalen i fall, då av särskilda skäl nedsättning (i
regel halvering) äger rum av lotspenningarna — exempelvis då fartyg ingår
till svensk hamn för reparation, utrustning eller proviantering — vidkännas
däremot svarande inkomstminskning trots att lotsningsarbetet varit lika eller
i vissa dylika fall mera betungande och tidsödande än då fulla lotspenningar
debiteras. Av nuvarande system följer även, att lotsarnas inkomst av andel i
lotspenningar, vilken inkomst å vissa platser är nästan lika stor som den
fasta lönen, kommer att säsongmässigt växla högst väsentligt från den ena
månaden till den andra.

Genom de kraftiga växlingarna i sjöfartens omfattning under de gångna
krigsåren och de betydande förskjutningarna i de vägar, å vilka sjöfarten
haft att söka sig fram, allt beroende på krigshändelsernas utveckling, ha
stora rubbningar skett i lotsplatsernas lotslotter dels i så måtto att, mera generellt
för ett flertal platser, lotslotterna under vissa perioder väsentligt överstigit
eller understigit den normala inkomsten och dels så, att en högst avsevärd
förskjutning inträtt i avseende å lotslottsinkomstens storlek de olika
platserna emellan.

Förekomsten av taxor till det antal, som för närvarande förefinnes, medför
självfallet betydande arbete vid debiteringen av lotsavgifter och granskningen
å olika händer av de skedda debiteringarna. Systemet med rätt för
lotspersonalen till andel i lotspenningar och den därmed sammanhängande
anordningen med s. k. lotslottsersättning åt extra ordinarie eller extra lots,
som uppehåller ordinarie lotsbefattning, är förenat med även andra nackdelar
av pratisk natur än dem som framgå av det föregående. Uträkningen
av lotslottsersättningen är sålunda ofta synnerligen invecklad. Ärenden om
förordnande och ledigheter m. in. kompliceras ej sällan genom lotslottssystemet,
som därvid giver upphov till många gånger svårlösta tolkningsfrågor.

I sin ovan under § 32 lämnade redogörelse för granskningen av vissa statliga
taxor ha revisorerna framhållit vikten av att taxor eller avgifter, som
statliga myndigheter tillämpa vid utförandet av undersökningar, provningar
och andra arbeten, äro så avvägda, att inkomsterna därav bereda skälig ersättning
för myndigheternas kostnader för verksamheten. I samband härmed
ha revisorerna framhållit såsom angeläget att den allmänna revision av
vissa statliga taxor, som avbröts under krigsåren i anslutning till då vidtagna
åtgärder för stabilisering av pris- och lönenivån, måtte återupptagas.

De synpunkter, som sålunda framhållits, anse revisorerna i princip tilllämpliga
även beträffande den ersättning, som statsverket betingar sig för
utförd lotsning. Även om lotspenningarna under flertalet av de senaste åren

— på grund av med krigsförhållandena sammanhängande omständigheter

— uppgått till jämförelsevis höga belopp, torde man nämligen ha att räkna
med att dessa avgifter under normala förhållanden icke skola i skälig omfatl -

— 237 —

ning täcka de kostnader, som statsverket har att vidkännas för lotsväsendet.
På grund härav vilja revisorerna föreslå att den i ovanberörda sammanhang
förordade allmänna taxerevisionen kommer att omfatta även lotsväsendet.
Därvid må jämväl kunna beaktas i vad mån en höjning av lotspenningarna
må anses skälig med hänsyn till andra avgifter som belasta sjöfarten.

Det nu gällande lotstaxesystemet har i sina huvuddrag bibehållits oförändrat
sedan år 1896. Av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå att
nuvarande utformning av systemet icke innebär en rationell avvägning av
den avgift, som sjöfarten har att erlägga för lotsning. Åtskilliga inadvertenser
med avseende å avgifternas beräkning kunna påvisas. Systemet utgör
icke heller en tillfredsställande grund för avvägningen av lotspersonalens inkomster,
varjämte granskning av avgiftsdebiteringarna samt beräkning av
personalens ersättningar är invecklad och tidsödande.

Det synes uppenbart att den otidsenlighet. som kännetecknar det gällande
lotstaxesystemet sammanhänger med att taxorna jämväl tjäna syftet att bereda
lotsarna ersättning för sitt arbete. Enligt revisorernas mening medför
sammankopplingen mellan lotstaxorna och frågan om inkomstavvägningen
för lotsarna så stora nackdelar, att dess fortbestånd kan starkt ifrågasättas.
Revisorerna vilja därmed icke ha tagit ställning till frågan huruvida ett nytt
avlöningssystem för lotsväsendet bör vara så anordnat att personalen även
i fortsättningen skall för sina tjänster gentemot sjöfarten erhålla en ekonomisk
vinning, som står i relation till det utförda arbetet.

Revisorerna vilja alltså ifrågasätta om icke det gällande lotstaxesystemet
bör underkastas översyn. Detta synes emellertid icke kunna ske utan att
lotsarnas avlöningsförhållanden och deras andel i lotspenningarna beröras.
Även denna fråga bör således bli föremål för utredning. I samband med revisionen
av lotstaxesystemet bör även prövas i vad mån statens utgifter för
lotsväsendet, i den utsträckning som kan anses skälig, motsvaras av inkomster
av lotspenningar eller huruvida en höjning av lotsningsavgifterna kan vara
motiverad.

— 238 —

Utnyttjande
av äldre
arbetskraft
inom förvaltningen.

TOLFTE HUVUDTITELN.

Pensionsväsendet.

§ 43.

Gällande bestämmelser angående pensionsåldrarna för statens befattningshavare
datera sig i huvudsak från år 1934, då en generell sänkning av desamma
genomfördes inom den civila statsförvaltningen. Sänkningen innebar
sådan nedsättning av pensionsåldrarna, att desamma skulle utgöra 60 år för
tjänstemän tillhörande 1—12 lönegraderna, dock med undantag för vissa
grupper, för vilka pensionsåldern bestämdes till 63 år, och 65 år för tjänstemän
i högre lönegrader. Motiveringen för denna sänkning byggde för tjänstemännen
i de högre lönegraderna uteslutande på synpunkter sammanhängande
med statsförvaltningens effektivitet. För de lägre befattningshavarna
åberopades därjämte sociala skäl. Sålunda framhölls den starka ökning av
det arbetsföra åldrarna, som i samband med en förskjutning av åldersfördelningen
vore att emotse under de närmaste decennierna, samt önskvärdheten
av att bereda ökade försörjningsmöjligheter för yngre arbetskraft.

De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1935. Enligt dessa bestämmelser
kunde emellertid visst anstånd med avsked medgivas befattningshavare.
Den myndighet, som ägde att från tjänsten avskeda, kunde sålunda
bevilja dylikt anstånd, därest och så länge tjänstemannen prövades kunna på
tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre tid än
sammanlagt två år.

Frågan om höjning av pensionsåldrarna har under senare år vid upprepade
tillfällen motionsvägen bragts under riksdagens prövning. Sålunda yrkades
i vissa vid 1940 års lagtima riksdag väckta motioner, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning
av nämnda fråga. Förslaget motiverades huvudsakligen därmed, att de
förhållanden, som rådde vid genomförandet år 1934 av en allmän sänkning
av pensionsåldrarna, sedermera så väsentligt ändrats, att en omprövning av
hithörande spörsmål vore påkallad. I utlåtande nr 19 framhöll emellertid
bankoutskottet, att enligt utskottets mening frågan om en höjning av pensionsåldrarna
icke borde upptagas till övervägande, förrän en längre tids erfarenhet
vunnits rörande verkningarna i olika avseenden av 1934 års reform.
Den ståndpunkt, utskottet sålunda intog till frågan om en generell höjning,
borde dock icke föranleda, att spörsmålet om ett utnyttjande i ökad
omfattning av äldre statstjänstemäns arbetskraft undanskötes. En lämplig
lösning härvidlag ansåg utskottet vara, att tjänstedugliga befattningshavare
medgåves kvarstå i tjänst efter pensionsålderns inträde. I enlighet med ut -

239 —

skottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
sig för en vidgad tillämpning av bestämmelserna om anstånd med avsked ur
tjänst efter uppnådd pensionsålder ävensom anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning av frågan om en förlängning av gällande anståndstid
för avsked ur tjänst vid uppnådd pensionsålder.

I anslutning till riksdagens sålunda gjorda uttalande utfärdades Kungl.
Maj:ts cirkulär den 31 maj 1940 (nr 421), vari framhölls såsom ett önskemål
i det rådande tidsläget, att möjligheterna till utnyttjande av äldre anställningshavares
arbetskraft tillvaratoges genom beviljande av anstånd med
avsked, i den mån vederbörandes tjänstduglighet och arbetsförmåga vore
nöjaktigt ådagalagda och särskilda omständigheter ej lade hinder i vägen.

Den av 1940 års idksdag begärda utredningen verkställdes sedermera av
1938 års pensionssakkunniga, vilka framlade förslag om ändrade regler för
anstånd med avsked ur tjänst. De sakkunnigas förslag upptogs i proposition
nr 339 till 1941 års riksdag (höstsessionen) med förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen.
Riksdagen godkände förslaget. I enlighet härmed
hava i vederbörliga tjänstepensionsreglementen intagits vissa regler angående
kvarstående i tjänst efter pensionsålderns inträde. Dessa regler innebära i
huvudsak följande.

I fråga om ordinarie tjänsteman, som är skyldig att avgå från tjänsten
vid uppnådd pensionsålder, må, då synnerliga skäl därtill äro, vederbörande
myndighet medgiva tjänstemannen anstånd med avsked efter pensionsålderns
inträde. Dylikt anstånd får dock icke beviljas för längre lid än sammanlagt
ett år. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Kungl. Maj:t medgiva
kvarstående i tjänst längre tid efter pensionsålderns inträde än vad nyss
angivits, dock icke i något fall längre än sammanlagt 3 år efter nämnda tidpunkt.
Vad nu sagts gäller icke innehavare av domarämbete, för vilka särskilda
bestämmelser äro meddelade.

Motsvarande stadganden återfinnas i tjänstepensionsreglementet för de
högre kommunala skolorna.

För de icke-ordinarie befattningshavare, som äro underkastade bestämmelserna
i allmänna tjänstepensionsreglementet och tjänstepensionsreglementet
för de högre kommunala skolorna, gäller alt vederbörande ej må bibehållas
i sin befattning, därest han uppnått eu levnadsålder, som med ett år överstiger
lians ålder vid pensionsålderns inträde, Kungl. Maj:t dock obetaget att
— då särskilda omständigheter därtill föranleda — medgiva bibehållande i
befattningen ytterligare sammanlagt högst två år.

Motsvarande bestämmelser gälla för folkskollärare jämlikt 6 § folkskolans
tjänstepensionsreglemente den 18 juli 1942 (nr 699) och för vid de högre
kommunala skolorna anställda lärarna i det för dem gällande tjänstepensionsreglementet
den 30 juni 1943 (nr 510).

Särskilda bestämmelser om avgångsskyldighet gälla, då vederbörande befattningshavare
till följd av olycksfall i tjänsten, sjukdom, vanförhet eller
lyte eller till följd av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen
åt! på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.

Beträffande arbetare, å vilken 1912 års tjänstepensionsreglemente för arbetare
är tillämpligt, äger myndighet enligt 7 tj kungörelsen den 30 juni 1942
(nr 695) under vissa förutsättningar låta anstå med entledigande efter pensionsålderns
inträde intill två år eller den längre tid Kungl. Maj:t på grund
av särskilda omständigheter bestämmer.

— 240 —

Beträffande pensionsåldern gäller jämlikt 9 § allmänna tjänstepensionsreglementet
att densamma inträder vid utgången av den kalendermånad, under
vilken stadgad levnadsålder uppnås. Undantag från denna regel gäller
beträffande ordinarie och extra ordinarie lärare vid de allmänna läroverken
samt folk- och småskoleseminarierna, för vilka befattningshavare avgångsskyldigheten
inträder vid utgången av det kalenderhalvår, varunder
stadgad levnadsålder uppnås.

Ifrågavarande levnadsålder utgör för befattningshavare i lönegraden A 1—
12 60 år, i lönegraden A 13—34 och löneplanen B 65 år samt i löneplanerna
D (provinsialläkare) och F (distriktsveterinär) 63 år. Undantag från denna
regel gäller för vissa innehavare av de ordinarie befattningar, som angivas
i den till allmänna tjänstepensionsreglementet såsom bil. A fogade pensionsåldersförteckningen.

För de befattningshavare, som äro underkastade folkskolans tjänstepensionsreglemente,
inträder pensionsåldern vid utgången av det redovisningsår,
under vilket befattningshavare uppnått följande levnadsålder: för befattningshavare,
hänförd till lönegrad LO 17, LO 16, L Eo 15 eller L Eo 14,
63 år samt för befattningshavare, hänförd till lönegrad LO 9, LO 6, L Eo 7
eller L Eo 4, 60 år.

För lärarpersonal, som är underkastad tjänstepensionsreglementet för de
högre kommunala skolorna, inträder pensionsåldern vid utgången av det kalenderhalvår,
varunder läraren uppnår en levnadsålder av 65 år.

För arbetare i statens tjänst slutligen inträder pensionsåldern vid utgången
av den kalendermånad, under vilken arbetaren uppnått en levnadsålder
av 60 år.

I samband med behandlingen vid 1941 års riksdag av proposition nr 339
framställdes ånyo motionsvägen förslag om höjning av pensionsåldrarna. I
sitt utlåtande nr 78 framhöll bankoutskottet, att utskottet vid frågans omprövning
icke funnit skäl frånträda den ståndpunkt utskottet och riksdagen
tidigare intagit. Utskottet vore nämligen icke övertygat, att sådana ändrade
förhållanden verkligen inträtt, som kunde motivera ett frångående av 1934
års beslut. Därmed ville utskottet ingalunda förneka möjligheten av att utvecklingen
framdeles i olika hänseenden kunde gå därhän, att en höjning
av pensionsåldrarna bleve ofrånkomlig. Betydande besparingar stode säkerligen
att vinna genom att de anställda bibehölles i tjänst intill högre ålder.
Frågan om höjning av pensionsåldrarna syntes dock tarva ett mera ingående
övervägande ur olika synpunkter. Tills vidare syntes den i propositionen
föreslagna förlängningen av anståndstiden från två till i regel tre år få
anses vara till fyllest. Anledning saknades att antaga, att den vidgade anståndsmöjligheten
icke skulle komma att av myndigheterna och Kungl. Maj:t
utnyttjas i den mån förhållandena så påkallade. Utskottet förutsatte att
Kungl. Maj:t med uppmärksamhet komme att följa utvecklingen på förevarande
område. Riksdagen beslöt i enlighet med vad Kungl. Maj:t och utskottet
föreslagit.

Frågan om en utvidgad tillämpning av reglerna angående anstånd med avsked
ur tjänst upptogs därefter av Kungl. Maj:t. I anförande till statsrådsprotokollet
den 4 december 1942 uttalade sålunda chefen för finansdepartementet,
att läget på arbetsmarknaden utvecklats på ett sätt, som borde föranleda
ett fullständigare tillvaratagande än dittills av möjligheterna att ut -

241 —

nyttja äldre anställningshavares arbetskraft. Närmast vore detta förhållande
att tillskriva den omfattning, i vilken de yngre åldersgrupperna toges i anspråk
för försvarsberedskapen och andra av krisläget betingade uppgifter.
I en framtid, när ändring härutinnan framträdde och ökat utrymme krävdes
för den yngre arbetskraften, kunde eu härav betingad återgång till minskat
anlitande av de äldre anställningshavarna utan svårighet åvägabringas,
enär anstånd med avsked endast medgåves att gälla tills vidare under den begränsade
tid medgivandet avsåge. Den skärpta knapphet på arbetskraft, som
då gjorde sig gällande, motiverade sålunda att de möjligheter att genom anstånd
med avsked utnyttja de äldre anställningshavarnas arbetskraft, på vilka
uppmärksamheten riktats i cirkuläret den 31 maj 1940, i ökad omfattning
vunne beaktande.

Genom beslut den 29 januari 1943 fäste Kungl. Maj:t vidare — med hänsyn
till då rådande brist på arbetskraft inom landet samt risken för överdimensionering
av statens järnvägars personalorganisation vid inträffande
trafikminskning — järnvägsstyrelsens uppmärksamhet på angelägenheten av
att möjligheterna till utnyttjande av äldre anställningshavares arbetskraft tillvaratoges.
Kungl. Maj:t anbefallde för den skull järnvägsstyrelsen att tillse,
att anstånd med avsked ur tjänst efter uppnådd pensionsålder medgåves anställningshavare
i såväl rekryterings- som befordringsgrader i de fall, då vederbörandes
tjänstduglighet och arbetsförmåga vore nöjaktigt ådagalagda
samt särskilda omständigheter ej lade hinder i vägen. Därjämte anbefallde
Kungl. Maj it generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
att, envar inom sitt verksamhetsområde, på motsvarande sätt tillvarataga
föreliggande möjligheter att utnyttja äldre anställningshavares arbetskraft.

Vid 1943 års riksdag yrkades i vissa inom båda kamrarna väckta motioner,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning av frågan om en höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän
och arbetare i statens tjänst.

I utlåtande nr 50 anförde bankoutskottet, att utskottet vid omprövning av
den väckta frågan funnit sig sakna anledning att frånträda den ståndpunkt,
utskottet och riksdagen tidigare intagit, samt hemställde, att motionerna
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen biföll denna
hemställan.

Med hänsyn till sedermera inträdda förhållanden beträffande tillgången
på arbetskraft inom landet anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den 11
februari 1944 järnvägsstyrelsen att iakttaga därav föranledda modifikationer
vid tillämpningen av Kungl. Maj ds förenämnda beslut den 29 januari
1943. Kungl. Maj:t anbefallde tillika generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen att. envar inom sitt verksamhetsområde, förfara på
motsvarande sätt.

Vid 1944 års riksdag yrkades i vissa inom kamrarna väckta motioner, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning av frågan
om en höjning av pensionsåldern för vissa tjänstemän och arbetare i statens
tjänst.

16—468979. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1946. I.

— 242 —

I utlåtande nr 29 anförde bankoutskottet följande.

Vid den förnyade prövning, utskottet i år ägnat Irågan om höjning av
pensionsåldrarna för statens tjänstemän, har utskottet icke funnit några nya
omständigheter hava tillkommit, vilka skulle kunna motivera en annan
ståndpunkt än den utskottet och riksdagen förlidet är intogo vid behandlingen
av en då föreliggande, likartad framställning i ämnet. I enlighet härmed
är utskottet alltjämt av den uppfattningen, att även om den väntade
befolkningsutvecklingen framdeles kan komma att aktualisera frågan om
en allmän höjning av pensionsåldrarna, några omedelbara åtgärder härutinnan
icke äro pakallade eller lämpliga. Tiils vidare synes det vara tillfyllest
att utnyttja de möjligheter, som pensionsreglementena medgiva, till beviljande
av anstånd med avskedet utöver pensionsåldern, i den man detta finnes
erforderligt med hänsyn till förefintlig knapphet på arbetskraft. Icke
minst i betraktande av ovissheten rörande utvecklingen på arbetsmarknaden
efter krigets slut synes en avvaktande hållning på ifrågavarande område
vara att tillråda. I detta sammanhang må framhållas, att den under senaste
tid ökade tillgången på arbetskraft inom landet föranlett Kungl. Maj:t att i
februari innevarande år anbefalla de affärsdrivande verken att iakttaga viss
återhållsamhet vid tillämpningen av anståndsregler. Vid angivna förhållanden
finner utskottet icke skäl tillstyrka riksdagen att nu hos Kungl. Maj:t
hemställa om utredning i fråga om pensionsåldrarna.

Den ståndpunkt, utskottet sålunda intagit, innebär emellertid icke, att utskottet
underskattar betydelsen av de i motionerna framförda synpunkterna.
Liksom tidigare hyser utskottet den åsikten, att spörsmålet om pensionsåldrarnas
avvägning — såväl befolkningspolitiskt som statsfinansiellt sett
påkallar en oavlåtlig uppmärksamhet från statsmakternas sida. Man torde
kunna utgå från att Kungl. Maj:t noga följer befolkningsutvecklingen och
dennas jämte andra faktorers inverkan på det föreliggande spörsmålet samt,
då så påkallas av inträdda ändrade förhållanden, föreslå riksdagen härav
betingade jämkningar i pensionslagstiftningen.

Till vad utskottet sålunda anfört lämnade riksdagen sin anslutning.

Även vid 1945 års riksdag yrkades i en inom andra kammaren väckt motion
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
av frågan om höjning av pensionsåldern »för de i statens tjänst anställda».

I utlåtande nr 11 förklarade bankoutskottet, som hänvisade till sitt år
1944 avgivna utlåtande i frågan, att då utskottet alltjämt vidhölle den uppfattning,
som i detta utlåtande kommit till uttryck, utskottet icke funne skäl
föreligga att tillstyrka åtgärd i motionens syfte. Frågan syntes emellertid utskottet
vara av den betydelse, att den borde upptagas till allvarligt övervägande,
så snart förhållandena på arbetsmarknaden efter ett kommande fredsslut
bättre kunde överblickas. Utskottet hemställde att ifrågavarande motion
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen fattade beslut
i överensstämmelse med utskottets hemställan.

Med hänsyn till det intresse, som från riksdagens sida ägnats frågan om
utnyttjandet av äldre anställningshavare inom förvaltningen, och i betraktande
av de svårigheter som för närvarande förefinnas att där tillgodose föreliggande
behov av arbetskraft, hava revisorerna ansett sig böra rikta uppmärksamheten
på spörsmålet, huruvida nu befintliga möjligheter att fylla
föreliggande arbetskraftsunderskott till fullo tillvaratagits.

243 —

För att erhålla ett underlag vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål
hava revisorerna i cirkulärskrivelse till olika civila myndigheter, statens affärsdrivande
verk. statliga och kommunala läroanstalter m. fl. begärt upplysning
rörande antalet befattningshavare i olika lönegrader samt arbetare,
som under tiden den 1 juli 1939—den 31 augusti 1946 (beträffande befattningshavare
vid folkskoleväsendet under tiden den 1 juli 1942—den 31
augusti 1946) dels avgått ur tjänst med pension vid pensionsålderns inträde,
dels medgivits rätt att kvarstå i tjänst efter pensionsålderns inträde. Vidare
har i skrivelsen begärts uppgift å antalet f. d. befattningshavare och arbetare,
som hos berörda myndigheter under samma tid erhållit sysselsättning.

Med hänsyn till den av 1944 års militära pensionsutredning den 26 juni
1946 avgivna promemorian angående avgångsskyldighet för beställningshavare
vid försvarsväsendet m. m. hava därav berörda befattningsh a var grupper
icke ansetts böra medtagas i utredningen.

De i anledning av cirkulärskrivelsen lämnade uppgifterna utvisa, att inom
berörda befattningshavargrupper i runt tal 13 250 tjänstemän och arbetare
pensionerats under ovannämnda tidsperioder. Den utsträckning, i vilken anståndsförfarandet
därvid utnyttjats, framgår av nedanstående tablå.

	1	2	3
	Personal som	Personal som med-	Kol. 2 i % av kol. 1
	avgått vid	givits kvarstå i tjänst
	pensionsålderns	efter pensionsålderns
	inträde	inträde
Allmänna civilförvaltningen ........	1520	290	19
Statens affärsdrivande verk ........	9 730	870	9
Allmänna läroverk ................	230	80	35
Kommunala skolor ...............	30	6	20
Folk- och småskoleseminarier ......	32	15	47
Folkskoleväsendet ................	1710	100	6
Summa	13 252	1361	10

Beträffande de affärsdrivande verken — vilka i förevarande avseende
redovisa det största personalantalet — må framhållas att vid statens järnvägar
anståndsförfarandet tillämpats i väsentligt mindre utsträckning än inom
de övriga verken. Sålunda utgör vid statens järnvägar antalet personer,
som beviljats anstånd 6 procent av antalet pensionsavgångna, medan för de
övriga verken motsvarande siffra är 15 procent. Anledningen härtill synes
bland annat vara alt söka i det förhållandet, att vid statens järnvägar på
grund av de i Kungl. Maj :ts förenämnda beslut den 11 februari 1944 givna
direktiven anstånd med avsked medgivits endast i särskilda undantagsfall.

Enligt vad utredningen visar, har det i det ojämförligt största antalet
fall — försiktigt bedömt ca 80 procent — anståndet omfattat tidsperioder
varierande mellan en månad och ett år. Däremot har endast i undantagsfall
anståndet utsträckts att omfatta hela den föreskrivna maximitiden.

Av det insamlade materialet har jämväl kunnat utläsas en viss skillnad

— 244 —

de olika åldersgrupperna emellan, då det gäller anstånd med pension. Medan
beträffande antalet befattningshavare med eu pensionsålder av 60 år anstånd
med avgång ur tjänst förekommit endast i jämförelsevis ringa utsträckning,
hava övriga befattningsgrupper i en relativt sett tämligen stor
omfattning medgivits dylikt anstånd.

Vad därefter beträffar frågan om den omfattning, i vilken pensionerade
befattningshavare utnyttjats, framgår av de lämnade uppgifterna alt under
de tidsperioder, varom här är fråga, detta skett i ett tämligen stort antal
fall (ca 4 600). Detta antal synes dock icke kunna sättas i relation till det
förut angivna totala antalet pensionerade befattningshavare, enär i förstnämnda
summa torde ingå åtskilliga, som pensionerats före den 1 juli 1939
respektive den 1 juli 1942 eller — där fråga är om kortare vikariat för exempelvis
folkskol- och småskollärare — regelmässigt redovisats för varje tillfälle
sysselsättning erhållits.

Även i förevarande avseende kan konstateras en viss skillnad mellan de
olika grupper, som utredningen omfattar. Beträffande befattningshavaie
inom folkskoleväsendet synes det framlagda materialet utvisa, att dessa —
i stället för att erhålla anstånd med avsked, vilket såsom framgår av det
tidigare anförda skett i ringa omfattning — i viss utsträckning beretts möjlighet
att såsom pensionerade erhålla mera tidsbegränsade sysselsättningai
i de fall svårigheter med arbetskraftens rekrytering uppstått. Det synes icke
uteslutet, att anledningen till berörda förhållande främst är att söka i den
omständigheten att den yngre personalen tagits i anspråk för försvarsberedskapen.
Huruvida inom övriga grupper möjligheterna att utnyttja den äldre
arbetskraften tillvaratagits i nöjaktig utsträckning, kan icke med full säkerhet
konstateras på grundval av det hopbragta materialet. Vissa omständigheter
synas dock tala för att ett mera allsidigt utnyttjande av sagda personal
kunnat åstadkommas, därest avlöningsbeloppen fastställts efter mera föi -månliga grunder än vad som regelmässigt varit fallet.

Dessa förmåner utgå i regel med belopp motsvarande skillnaden mellan,
å ena sidan, den avlöning som tillkommit vederbörande befattningsha\ are
vid avskedet från tjänsten och, å andra sidan, utgående pension. Till pensionerad
folkskollärare respektive småskollärare utgår emellertid jämlikt
folkskolans avlöningsreglemente (§ 49) ett bestämt dagarvode, som äi fastställt
till 14 respektive 10 kronor — före den 1 juli 1946 12 respektive 8
kronor. Jämväl vid tullverket samt vissa av de affärsdrivande verken har
ifrågavarande personal utöver utgående pension i regel tillerkänts arvode
per arbetsdag, varigenom i vissa fall summan av utgående pension och dagarvode
kommit att överstiga den för vederbörande tjänst stadgade kontanta
avlöningen.

Revisorernas Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, bär spörsmålet om utnyttuttalande.
jande av äldre arbetskraft inom statsförvaltningen vid upprepade tillfällen
varit föremål för riksdagens prövning i anledning av väckta motioner med
begäran om utredning angående höjning av pensionsåldrarna. Ehuru dessa

— 245

motioner icke föranlett någon riksdagens åtgärd, synes av uttalandena i samband
med frågans behandling kunna utläsas, att riksdagen icke ställt sig helt
avvisande till tanken på eu utredning, vilken dock borde komina till stånd
först sedan förhållandena på arbetsmarknaden efter krigets upphörande
bättre kunde överblickas. I avvaktan härpå borde de i gällande pensionsförfattningar
intagna bestämmelserna om anstånd med avsked ur tjänst i
största möjliga utsträckning utnyttjas.

De åtgärder, som i nyssnämnda hänseende vidtagits, hava emellertid, såsom
utredningen giver vid handen, icke lett till avsett resultat. Situationen
är för närvarande sådan, att även andra medel måste tillgripas för att i
möjligaste mån avhjälpa bristen på arbetskraft inom förvaltningen. Då läget
på arbetsmarknaden nu torde kunna bättre bedömas, anse revisorerna hinder
icke längre böra möta att ånyo till prövning upptaga frågan om höjning av
pensionsåldern för såväl tjänstemän som arbetare i statens tjänst. Eu dylik
åtgärd synes revisorerna så mycket mera motiverad som grundad anledning
synes föreligga till antagandet, att de nuvarande ogynnsamma förhållandena
komma att bestå under lång tid framåt.

Enligt revisorernas mening skulle en lämpligt avvägd höjning av pensionsåldrarna
vara ägnad att verksamt bidraga till täckande av nuvarande
behov av arbetskraft inom statsförvaltningen. Revisorerna anse emellertid
icke, att eu generell sådan höjning bör komma till stånd. Då den högsta pensionsåldern
genom 1934 års riksdagsbeslut sänktes från 67 år till 65 år,
motiverades detta — åtminstone beträffande befattningshavare i chefsställning
eller eljest med ledande och mera ansvarsfulla uppgifter — främst ur
statsnyttans synpunkt. Enligt revisorernas mening skulle det knappast vara
lämpligt eller påkallat att nu återgå till den tidigare gällande högsta pensionsåldern
eller att eljest vidtaga någon höjning utöver 65 år.

För stora grupper av lägre tjänstemän och anställningshavare gäller emellertid
en pensionsålder, som — i många fall ganska väsentligt — understiger
65 år. Sänkningen av pensionsåldern för dem år 1934 föranleddes, såsom
tidigare framhållits, förutom av hänsyn till kravet på effektivitet i statsverksamheten,
även av vissa sociala skäl. Sistnämnda synpunkter, som torde
hava varit utslagsgivande, avsågo främst att genom en sänkning av pensionsåldern
i den allmänna arbetsmarknaden befrämja en avkoppling av de
högsta åldergrupperna i syfte att bereda ökade försörjningsmöjligheter för
yngre arbetskraft. Då stor brist å arbetskraft för närvarande är rådande,
bar emellertid det förnämsta skälet för bibehållande av nu gällande låga
pensionsålder i fråga om den övervägande delen av ifrågavarande kategorier
bortfallit. Vad beträffar effektivitetssynpunkten torde det knappast föreligga
någon tvekan om att för det stora flertalet av de grupper, varom här är
fråga, eu måttlig höjning av pensionsåldern skulle kunna genomföras utan
åsidosättande av statsnyttans krav. Dessa grupper, som i sig torde innesluta
majoriteten av statliga tjänstemän, tillhöra lönegraderna 1—12, där pensionsåldern
med vissa särskilt angivna undantag är 60 år. Även en mindre
höjning av denna ålder skulle enligt revisorernas mening kunna kraftigt bi -

— 246 —

draga till att avhjälpa föreliggande brist på arbetskraft. Likaså torde en
höjning av pensionsåldern för vissa grupper av arbetare kunna ifrågakomma.
För expeditionsvakter och därmed jämförliga grupper är enligt särskilda
bestämmelser pensionsåldern satt till 63 år. Denna synes utan olägenhet
kunna lastställas till 65 år. Ett visst stöd för en sådan uppfattning anse sig
revisorerna finna i det förhållandet, att anstånd med avsked i jämförelsevis
stor utsträckning lämnats dylika befattningshavare.

Den lägsta pensionsåldern, 55 år. är föreskriven för, bland andra, sjuksköterskor,
barnmorskor m. fl. Det synes revisorerna icke uteslutet, att -—
med undantag för sköterskepersonaien vid sinnessjukhusen — även här en
viss höjning av pensionsåldern borde kunna företagas, vilket i sin mån
skulle bidraga till avhjälpande av de särskilt på sjukvårdens område rådande
svårigheterna att erhålla kompetent arbetskraft. Revisorerna vilja i detta
sammanhang erinra, att frågan om en höjning av pensionsåldern för personalen
vid landstingens sjukvårdsinrättningar är under övervägande.

Revisorerna hava här endast angivit vissa personalgrupper, för vilka enligt
revisorernas mening en höjning av pensionsåldern bör kunna ske. Förhållandena
ställa sig givetvis olika för olika grupper av tjänstemän och anställningshavare,
varför en närmare utredning härom torde vara erforderlig. Med
hänsyn till frågans vikt anse revisorerna, att en sådan bör med det snaraste
igångsättas.

För avhjälpande av bristen på arbetskraft böra även efter genomförandet
av en höjning av pensionsåldern, på sätt ovan föreslagits, pensionsreglementenas
bestämmelser om anstånd med avsked efter pensionsålderns inträde
tillämpas, i den mån så finnes erforderligt och lämpligt. Av utredningen synes
framgå, att myndigheterna icke till fullo beaktat möjligheten att genom
beviljande av dylikt anstånd kunna utnyttja äldre befattningshavares arbetskraft.
Detta har särskilt varit fallet i fråga om befattningshavare tillhörande
lönegraderna 1—12. Revisorerna anse därför, att myndigheternas uppmärksamhet
bör fästas på önskvärdheten av att i nuvarande läge uppskovsförfarandet
tillämpas i större utsträckning än vad hittills skett. Samtidigt vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida icke gällande bestämmelser om att den
myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, icke äger medgiva anstånd
med avsked efter pensionsålderns inträde längre tid än sammanlagt ett år,
böra ändras därhän, att dylikt uppskov kan av myndigheterna medgivas för
en tid av sammanlagt tre år.

Revisorerna anse slutligen, att, såsom ett led i åtgärderna för täckande av
arbetskraftsbehovet, frågan om de till pensionerade befattningshavare under
tillfällig anställning i statens tjänst utgående avlöningsförmånerna bör
upptagas till omprövning. Möjligheten att genom dylik anställning tillföra
staten arbetskraft synes på många håll icke hava utnyttjats i den utsträckning,
som varit önskvärd. Orsaken härtill torde till viss del hava varit, att
de erbjudna avlöningsförmånerna icke ansetts tillräckligt förmånliga. I allmänhet
torde ersättningen hava bestämts att motsvara skillnaden mellan å
ena sidan de avlöningsförmåner, vederbörande uppbar vid avskedet från

— 247 —

tjänsten, och å andra sidan honoin tillkommande pensionsförmåner. Det
har därvid gjorts gällande, att detta beräkningssätt icke vore fullt rättvist
med hänsyn till att pensionen vore att betrakta såsom intjänad lön samt
till viss del motsvarades av de pensionsavdrag vederbörande haft att vidkännas.
Frågan bör enligt revisorernas mening på något sätt lösas. Det
kan därvid vara förtjänt att tagas under övervägande, huruvida icke i större
utsträckning än vad för närvarande sker den pensionerade vid anställning,
varom här är fråga, utöver honom tillkommande pensionsförmåner och skillnadsbelopp
bör tillerkännas en på lämpligt sätt avvägd tilläggsersättning.

Nu angivna synpunkter hava revisorerna velat bringa till riksdagens kännedom.

§ 44.

I förordningen den 23 september 1927 (nr 364) angående befäl och civilmilitär
personal i arméns reserver, vilken författning föregått nu gällande reservbefälskungörelse
för armén (nr 815/1943) men som alltjämt skall äga tilllämpning
å viss vid nämnda kungörelses ikraftträdande den 1 januari 1944 i
reserven anställd personal, stadgas bland annat, att förslag till inträde i
reserv i förening med befordran till fänrik finge avgivas för den, som fyllt
de härför i gällande bestämmelser angående officers- och reservofficersaspiranters
antagning och utbildning stadgade villkoren. Ifrågavarande bestämmelser
återfinnas, i vad avser tiden före år 1945, i kungl. brev den 21 januari

1938 (TLA nr 3/1938). Såsom villkor för antagning till reservofficersaspirant
föreskrives i nämnda brev, bland annat, att vederbörande det kalenderår, då
anställning skall taga sin början, uppnår högst 24 års ålder eller, där fråga
är om underbefäl eller underofficerare, 28 års ålder.

Enligt 1927 års förordning äro i reserven utnämnda officerare och underofficerare
skyldiga att intill utgången av det kalenderår, då de uppnå 42 års
ålder, under varje period av tre år fullgöra dels eu befälsövning om 10 dagar,
dels ock en repetitionsövning av för vederbörligt truppslag stadgad längd
(25 eller 30 dagar), in- och utryckningsdagar icke inräknade. 1 reserven utnämnd
officer och underofficer, som i vederbörlig ordning fullgjort föreskriven
tjänstgöringsskyldighet, tilldelas efter fyllda 55 år årlig pension, officer med
900 kronor och underofficer med 672 kronor. I stället för pension kan dock
vederbörande efter fyllda 42 år utbekomma ett mot pensionens efter 5 procent
kapitaliserade värde svarande belopp.

Beträffande eu till officer i reserven utnämnd värnpliktig F. hava revisorerna
iakttagit följande. F., som, född den 6 juni 1902, fullgjort sin värnplikttjänstgöring
såsom läkarbiträde vid Svea trängkår och därefter under år

1939 varit inkallad till förstärkt försvarsberedskap vid vederbörligt landstormskompani,
anhöll i en den 31 maj 1940 dagtecknad skrivelse hos
Kungl. Maj:t att, ehuru han överförts till landstormen, bliva beordrad till
genomgående av en vid nämnda trängkår anordnad reservofficerskurs. Sedan
nämnda ansökning av såväl inspektören för trängen som chefen för armén
tillstyrkts, förklarade Kungl. Maj:t genom beslut den 21 juni 1940, att sö -

Inträde i
reserven i
förening med
befordran till
officer eller
underofficer.

— 248 —

Revisorernas

uttalande.

kanden, utan hinder av bestämmelserna i vederbörlig mobiliseringsplan,
finge beordras till reservofficersskola vid trängtrupperna.

Efter att under tiden juli—september 1940 hava genomgått nämnda skola
antogs F. av chefen för armén från och med den 1 mars 1943 såsom fänrik
i trängens reserv samt utnämndes till löjtnant i samma reserv från och med
den 1 december 1945. Efter inträdet i reserven har F. fullgjort beredskapstjänstgöring
i sammanlagt 203 dagar, vilken tjänstgöring jämlikt kungl. brev
den 2 november 1944 fått tillgodoräknas honom såsom honom under år 1944
åliggande befäls- och repetitionsövning.

Med stöd av förenämnda förordning den 23 september 1927 beslöt statskontoret
den 22 oktober 1946 att, på därom av F. gjord ansökning, till honom
utbetala ett belopp av 5 510 kronor, motsvarande kapitaliserade värdet av
honom jämlikt nämnda förordning tillkommande pension.

Enligt förordningen den 31 maj 1934 (nr 218) angående personal i flygvapnets
reserv, vilken författning föregått nu gällande reservbefälskungörelse
för flygvapnet (nr 817/1945) men som alltjämt skall äga tillämpning å
viss vid nämnda kungörelses ikraftträdande den 1 januari 1944 i reserven
anställd personal, må inträde i reserven i förening med konstituering till
sergeant på ansökan beviljas bland annat furir eller förutvarande furir, som
fullgjort fordringarna för befordran till sergant vid flygvapnet.

Efter inträde i reserven såsom underofficer är vederbörande skyldig att
intill utgången av det kalenderår, under vilket han uppnår 40 års ålder, vart
annat år fullgöra en repetitionsövning om 30 dagar. Därest föreskriven tjänstgöringsskyldighet
fullgjorts, tilldelas underofficer efter fyllda 55 år årlig
pension med 672 kronor. I stället för pension är vederbörande under angivna
villkor berättigad att efter fyllda 42 år utbekomma ett mot pensionens efter
5 procent kapitaliserade värde svarande belopp.

Revisorerna hava iaktagit, att en f. d. furir vid Norrlands dragonregemente
N. den 1 september 1940 konstituerades till sergeant i flygvapnets reserv. N.,
som är född den 23 juli 1901 och den 1 november 1923 konstituerats till furir
vid nämnda regemente, hade efter genomgång av arméns underofficersskola
den 22 maj 1928 tagit avsked från armén. Efter inträdet i flygvapnets reserv
fullgjorde N. tjänstgöring under tidsperioderna den 1 september 1940—den
31 juli 1943, den 11 september 1943—den 13 januari 1944 och den 1 mars—
den 30 september 1944, eller sammanlagt omkring 3 år 10 månader. Jämlikt
kungl. brev den 2 november 1944 har nämnda tjänstgöring fått tillgodoräknas
honom såsom honom under år 1941 åliggande repetitionsövning.

Med stöd av förenämnda förordning den 31 maj 1934 beslöt statskontoret
den 6 februari 1945 att, på därom av N. gjord ansökning, till honom utbetala
ett belopp av 3 890 kronor, motsvarande kapitaliserade värdet av honom
jämlikt nämnda förordning tillkommande pension.

Enligt grunderna för vederbörliga reservbefälsförfattningar, jämförda med
med gällande bestämmelser angående antagning till reservofficersaspirant,

— 249 —

bör inträde i reserven äga rum vid så tidig ålder, att reservpersonalen hinner
fullgöra tjänstgöring i eu omfattning som rimligen kan anses svara mot
den utgående pensionen. Genom att de i redogörelsen omnämnda personerna
medgivits inträde i reserven vid så framskriden levnadsålder som här skett,
har statsverket åsamkats onödiga utgifter. Enligt vad revisorerna inhämtat
hava flera liknande fall förekommit. Då revisorerna anse, att åtgärder snarast
böra vidtagas i syfte att förhindra ett upprepande härav, hava revisorerna å
vad sålunda förevarit velat fästa riksdagens uppmärksamhet.

250 —

De affärsdrivande verken.

§ 45.

Vissa kraft- Revisorerna hava genomrest delar av Ångermanälvens flodområde och
byggenTch därvid avlagt besök vid vissa vattenregleringsföretag och kraftstationsbygsjöregleringar
gen.

älvensrflod- Ångermanälven är i fråga om nederbördsområde, mätt vid mynningen, Sveområde,
riges tredje flod. Under sitt lopp från de västra gränstrakterna till Bottniska
viken strax norr om Härnösand avvattnar själva huvudfloden Kultsjön,
Malgomaj- och Vojmsjön, medan dess båda mest betydande bifloder, Fjällsjöälven
och Faxälven, tjäna som avlopp för bland annat Tåsjön och Flåsjön
respektive Ströms Vattudal. Större vattenfall äro, från mynningen räknat,
i huvudfloden Forsmoforsen, Nämforsen, Holaforsen och Laseleforsen; vi -

dare i Fjällsjöälven Kilforskomplexet, omfattande Akvisselforsen, Kattdalsforsen
och Kilforsen, samt slutligen i Faxälven Nässe- och Granvågsforsarna.
Forsse, Edsele och de s. k. Ramseleforsarna. I huvudälven är staten i det
närmaste ensam ägare till de fyra första bland de här angivna fallen och
bär stor majoritet i de övriga. Även i Fjällsjöälven äro betydande fallhöjder

i statens ägo — bland annat praktiskt taget hela Kilforskomplexet — medan
fallen i Faxälven nästan helt disponeras av privata intressenter.

Av den utbyggnadsvärda vattenkraftenergi — 5 700 miljoner kWh/år —
som ångermanälvsområdet representerar, har hittills endast en förhållandevis
ringa del exploaterats. För närvarande äger emellertid utbyggnad rum
dels av Nämforsen och Forsmoforsen för statens vattenfallsverks räkning
och dels av Nässe- och Granvågsforsarna, vilka senare arbeten bedrivas av
ett privat bolag (Hjälta AB). Efter slutförandet av dessa utbyggnader ävensom
vissa i anslutning därtill pågående sjöregleringsföretag samt utvidgningen
av den bestående stationen vid Edsele komma ungefär 1800 miljoner
kWh/år att vara utbyggda i Ångermanälven och dess bifloder.

Anläggandet av nya kraftverk vid Nämforsen och Forsmoforsen avser närmast
att möta en förutsedd ökning av kraftförbrukningen i riket, varvid det
erhållna tillskottet av elektrisk kraft torde komma att användas för tillgodoseende
av de sydligare konsumtionsområdena. I skrivelse till Kungl. Maj:t
den 30 september 1943 om anslag till fortsatt utbyggnad av kraftstations- och
vattenregleringsföretag anförde vattenfallsstyrelsen, bland annat, följande.

Styrelsen droge av sina överväganden rörande den sannolika utvecklingen
av kraftbehovet <.fter övergång till fredsförhållanden den slutsatsen, att det
förefölle riktigt att räkna med en fortsatt ökning av kraftförbrukningen,
även om belastningen kunde komma att nedgå under någon kortare tid efter
krigets slut. Styrelsen funne det lämpligt, att kraftproduktionsapparaten tills

— 251

vidare utbyggdes för en belastningsökning av 200 MkWh per åi. lill jämförelse
meddelades, att den genomsnittliga belastningsökningen nndei den
senast förflutna tioårsperioden utgjort 230 MkWh per år. I främsta rummet
hade styrelsen räknat med utbyggnad av Nämforsen, och närmast därefter
borde Forsmoforsen ifrågakomma.

Nämforsens kraftstation skal! utnyttja ett fall ca 80 km. från Ångermanälvens
utlopp och ca 6 km. nedanför Fjällsjöälvens mynning i huvudälven.
Efter dämnings- och rensningsarbeten räknar man med att erhålla en utbyggbar
bruttofallhöjd av i medeltal 22,5 meter. Kraftstationen började anläggas
under sommaren 1944. I första hand skola två turbinaggregat installeras,
av vilka det ena numera är färdigställt. Det andra aggregatet beräknades
vid tiden för revisorernas besök kunna tagas i bruk den 1 september
1947, vilket innebär en av verkstadskonflikten förorsakad försening i förhållande
till tidigare kalkyler med fyra å fem månader. Enerigproduktionen
har beräknats till ca 290 miljoner kWh/år efter slutförd reglering av vissa
sjöar i Fjällsjöälven. Den utvunna kraften kommer att inmatas på det samkörande
linjesystemet över en nybyggd ledning till Stadsforsen. Genom utbyggnaden
kommer vattenståndet ovanför fallet att höjas från 88 meter över
havet vid medelvattenföring till högst 93,5 meter.

De totala kostnaderna vid tidpunkten för driftens igångsättande kalkylerades
ursprungligen till 20 miljoner kronor enligt 1943 års prisnivå. Sammanlagt
hava till och med budgetåret 1946/47 anvisats 20,5 miljoner kronor,
varav emellertid 500 000 kronor avse förberedelsearbeten för ett tredje aggregat,
vilket visat sig kunna insättas tidigare än förut beräknats på grund av
oväntat gynnsamma vaitenregleringsmöjligheter.

Kraftstationen vid Forsmoforsen kommer att i två aggregat utnyttja en
fallhöjd av omkring 35 meter. Arbetena igångsattes hösten 1944 och beräknades
vara avslutade tidigast under första halvåret 1948. Årsproduktionen
torde komma att uppgå till 450 miljoner KWh efter genomförandet av nu
beslutade vattenregleringar. Kraften inmatas på den nya linjen Nämforsen—
Stadsforsen. Den övre vattenytans höjning kommer att uppgå till ungefär
12 meter. Enligt prisläget vid arbetenas igångsättande skulle desamma draga
en kostnad av omkring 28,5 miljoner kronor. Härav ha anslagits tillsammans
24,4 miljoner kronor, vari ingå kostnader för ett tredje aggregat liksom
vid Nämforsen med 400 000 kronor. Förutom denna ursprungligen icke
beräknade kostnadsökning hava ökningar av aggregatens storlek samt stegrade
arbetslöner medfört ett ökat anslagsbehov av. såvitt nu kan bedömas,
ytterligare 2,3 miljoner kronor, varigenom den totala kostnaden skulle komma
att uppgå till 31,2 miljoner kronor.

Vid Kilforsen, omkring 14 km ovanför Nämforsen. pågå förberedelser lör
utbyggnad, lill vilka för budgetåret 1946/47 anvisats 1 miljon kronor. Med
förberedelserna åsyftas, irland annat, all åstadkomma förutsättningar för elt
investeringsobjekt av relativt stora dimensioner att ingå i investeringsreserven
för budgetåret 1947/48 och tiden därefter. Rörande den tekniska utform -

252

ningen av ifrågavarande kraftanläggning råder ännu icke full klarhet. Enligt
ett av de föreliggande aUernativen skulle en årsproduktion av ca 1 miljard
kWh kunna erhållas. Preliminärt har räknats med eu totalkostnad av 61,5
miljoner kronor.

I samband med utbyggnaden av här omförmälda vattenfall erfordras en
reglering av framrinningen i Ångermanälven och Fjällsjöälven. Härvid komma
älvsträckorna ovanför kraftverken att utnyttjas såsom korttidsregleringsmagasin
(dygns- och veckoreglering), medan behovet av ökad vintervattentillgång
avses skola tillgodoses genom reglering av vissa sjöar. Med hänsyn
till äganderätten till de strömfall, vid vilka de olika regleringsmagasinen
skola utnyttjas, komma planeringen, utförandet och skötseln av regleringsanläggningarna
i huvudälven och Fjällsjöälven att handhavas av vattenfallsstyrelsen,
medan motsvarande arbeten för anläggningarna i Faxälven
ombesörjas av den för ändamålet bildade Faxälvens regleringsförening. Ägarna
till de strömfall i huvudälven och Fjällsjöälven, som icke tillhöra vattenfallsstyrelsen,
hava med hänsyn till sina intressen i regleringsföretagen tillsammans
med styrelsen bildat Ångerman älvens regleringsförening.

De av vattenfallsstyrelsen planerade regleringarna äro avsedda att, efterhand
som strömfallen nedanför sjöarna bliva utbyggda, genomföras i tre
etapper. Första etappen motsvarar behovet efter färdigställandet av de nu
pågående utbyggnaderna av Nämforsen och Forsmo samt omfattar sjöarna
Flåsjön, Storsjouten och Tåsjön i Fjällsjöälven jämte Vojmsjön i huvudälven.
Andra etappen erfordras efter utbyggandet av Kilforsen och omfattar
samtliga återstående regleringssjöar i Fjällsjöälven. Tredje etappen, som omfattar
återstående sjöar i huvudälven, kommer att genomföras först sedan
Hola-Laseleforsarna utbyggts.

Planen för sjöregleringarnas första etapp upptager arbeten till en kostnad
av 17,5 miljoner kronor, varav på grund av beslut vid de tre senaste årens
riksdagar hittills 10 miljoner kronor anslagits. Vid Flåsjön har regleringen
redan trätt i funktion, och vid Tåsjön och Storsjouten pågå byggnadsarbetena.
Arbetena vid Vojmsjön äro avsedda att påbörjas våren 1947. I följande
tabla lämnas nagra data till beHsande av'' de fullbordade eller pågående regleringsarbetenas
omfattning.

1 Sjö	Yta km3	Vattenstånd före reglering normalt | normalt högvatten lågvatten m j m	Däm- nings- gräns m	Sänk- nings- gräns m	Regle- rings- höjd m	Maga- sins- rymd milj. m3	Anlägg- nings- kostnad1 milj. kr.
Flåsjön........	112	266-50	265-58	267-0	264-0	3-0	285	2-1
					(lägst)	(högst)
Tåsjön.........	38-5	251-35	247-62	254-0	246-0	8-0	350	5-5
Storsjouten.....	21-2	9-06	7-12	15-5	4-5	11-0	265	3-3
Vojmsjön......	75-5	415-07	412-73	417-0	409-0	8-0	595	4-4

1 Exkl. åtgärder och ersättningar i nedanförliggande älvsträckor.

— 253 —

Uppdämningarna komma att vålla betydande skador på jordbruks- och
skogsfastigheter. En av vattenfallsstyrelsen verkställd uppskattning av markarealer,
som beröras återgives bär nedan.

S j ö	Åker	Ang och betes-mark	Skogs- och annan mark	All mark
överdämd ha	skadad ha	överdämd ha	skadad lia	överdämd och skadad ha	överdämd och skadad ha
Flåsjön................ Tåsjön................ Storsjouten............ Voj msjön..............	8 99 14 2	Öl 70 3 24 69	48 245 | 11 46 62 | 20 432	151 483 1097 597 2 3*28	258 918 1146 717 3 039

I anslutning till förestående uppgifter må nämnas, att i målet om Flåsjöns
reglering utdömts ersättningar om sammanlagt ca 130 000 kronor samt för
inlösen av ett par fastigheter ca 60 000 kronor. V idare hava åtgärdei till
förebyggande av skada föreskrivits, vilka beräknas kosta omkring 80 000
kronor. Frivillig överenskommelse har av vattenfallsstyrelsen träffats med
ca 180 sakägare för ett belopp av 140 000 kronor.

Den rättsliga regleringen av de förhållanden, som sammanhänga med att
vattenbyggnadsföretag för kraftändamål äro ägnade att förorsaka skador och
olägenheter för befolkningen utmed respektive sjö- och älvstränder, har agt
rum i vattenlagen. För tillåtligheten av byggande i vatten uppställer lagen
det huvudvillkoret, att nyttan därav efter avdrag för byggnadskostnaden
skall vara minst tre gånger skadan å annans egendom, då fråga är om åker
och äng, och eljest två gånger skadan. Den som medgivits att vidtaga åtgärd,
varigenom annans egendom lider skada eller intrång, skall av vattendomstolen
åläggas att utgiva ersättning därför. Vid avgörande, huruvida skada
uppkommer, skall hänsyn tagas jämväl till skada och lidande av annan
än rent ekonomisk beskaffenhet. Ersättning som erlägges i penningar skall
i allmänhet bestämmas att utgå på en gång och beräknas till en och eu halv
gång fulla värdet i fråga om, bland annat, mark, vartill äganderätt avstås,
skada å mark till följd av uppdämning samt fiske eller skada därå.

I förekommande fall kan medgivande att utföra vattenbyggnad förbindas
med ett åläggande att vidtaga särskilda anordningar för fiskets bestånd.

Då fråga är om vattenreglering, komma vidare de s. k. regleringsavgifter
i betraktande, varom stadgas i 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen och vilka
gjorts till föremål för ett uttalande i den av 1037 års revisorer avgivna berättelsen.
Enligt 14 3 skall, där vattenkraften i strömfall genom vattenreglering
ökas med i medeltal femhundra turbinhästkrafter, strömfallets ägare vara
pliktig all erlägga eu årlig avgift av minst lio öre och högst tre kronor för
varje turbinhästkraft, varmed genom regleringen den uttagbara vattenkraften
i strömfallet i medeltal blivit ökad. Genom eu år 1044 vidtagen lagändring
har vidare föreskrivits, att om vattenreglering medför sådan ändring av vat -

— 254 —

tenföringen under året att förut uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på fördelaktigare
sätt, så stor del av vattenkraften, som svarar mot förhöjningen av
dennas värde, skall med avseende å skyldighet att erlägga avgift anses såsom
ökning av den uttagbara vattenkraften. Avgifternas belopp bestämmes
av vattendomstolen särskilt för varje strömfall under hänsynstagande dels
till den större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinningsförhållanden,
som genom företaget förorsakas, och den olägenhet eller fördel,
vilken därigenom uppkommer för den kringliggande bygden, dels ock
till den större eller mindre kostnad, som är förenad med företaget, samt dettas
ekonomiska betydelse för varje strömfall.

Avgift skall i allmänhet erläggas från och med kalenderåret näst efter det,
da vattendomstolens tillsland tili vattenregleringen först tages i anspråk. Vattendomstolens
avgörande gäller för en tidrymd av tjugo år i sänder.

Före den 1 juli 1944 gällde enligt 4 kap. 15 § vattenlagen, att avgifterna
skulle i första hand användas till förebyggande eller minskande av skada
eller olägenhet, som vållats genom regleringsföretaget och för vilken ersättning
icke blivit av vattendomstolen bestämd. 1 den mån avgifterna därtill
försloge, skulle de också användas för tillgodoseende av annat ändamål beträffande
den bygd, som berördes av företaget, såsom jordbrukets främjande,
särskilt genom jords torrläggning, eller beredande av tillgång till
elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest
för befolkningens behov. Genom lagändring, som trätt i kraft sistnämnda
dag. har den tidigare rangordningen mellan de ändamål, för vilka avgifterna
skola användas, bortfallit, och utdömda avgifter kunna alltså numera tagas i
anspråk antingen för tillgodoseende av ersättningsanspråk, vilka icke blivit
prövade i samband med att vattendomstolen meddelat tillstånd till företagets
påbörjande, eller för sådana bygdens behov, vilka ovan angivits.

Lnder sin resa bereddes revisorerna tillfälle att genom ortsrepresentanter
taga del av befolkningens synpunkter på den begynta intensivare exploateringen
av Ångermanälvens kraftlillgångar. Vid skilda tillfällen gavs härvid
uttryck åt missnöje med sättet för reglering av de genom ifrågavarande företag
vållade skadorna, liksom man också tämligen allmänt syntes hysa oro
för de verkningar, som dämningarna kunde komma att få för respektive kommuner
och deras innevånare. Enligt ortsrepresentanternas mening uppkomme
vissa skadeverkningar och olägenheter, vilka icke alls eller ej helt beaktades
av nuvarande lagstiftning.

Bland sådana olägenheter framhöllos de allvarliga verkningarna av att inägojorden
i betydande omfattning spolierades. Möjligheterna att bedriva ett
bärkraftigt jordbruk på återstoden av fastigheterna bleve ofta starkt minskade.
I detta sammanhang betonades, att tillgången på odlingsbar mark i de
trakter det här gällde vanligen vore begränsad till ett tämligen smalt område
närmast älvfåran. Även dämningarnas inverkan på fiskerinäringen tillmättes
stor betydelse. Befolkningens talesmän höllo före, att den ersättning, som
enligt gällande lagstiftning skulle utgå till den av skadeverkningarna drab -

— 255 —

bade. icke alltid beredde denne full kompensation, även om den innefattade
full gottgörelse enligt gängse pris för förlorad mark eller annat. I de fall, då
väsentligt minskade försörjningsmöjligheter uppstått, plägade nämligen faktiska
svårigheter föreligga att komplettera försörjningen genom annan verksamhet.

Såsom exempel på dämningsföretagens oförmånliga verkningar nämndes
vidare försvårad timmeravläggning och flotlning. Sjöarna, som i de trakter
det här gällde, vintertid brukat ersätta bristen på vägar, finge antagas bliva
ofarbara, då i samband med avtappning brytningar och ojämnheter komme
att uppstå i isen. Kraftledningsnätets starka tillväxt kunde befaras i vissa
fall äga rum på ett för fastighetsbildningen olägligt sätt. Genom tekniska
anläggningar av olika slag och genom den ändrade vatten!öringen bleve landskapsbilden
förändrad och dess i många fall mycket betydande skönhetsvärden
tillspillogivna. Erfarenheter från tidigare sjöregleringar på andra håll
ansågos också utvisa, att risk för klimatförsämringar förelåge.

De skadliga verkningarna kunde emellertid väntas sträcka sig längre än
till enskild egendom och till betingelserna för ortsinnevånarnas näringsutövning
och livsföring i övrigt. När ett stort antal fastigheter och värdefulla
fisken inom en kommun bleve helt eller delvis förstörda, medförde nämligen
detta för kommunen ett ej oväsentligt minskat skatteunderlag med avseende
å såväl fastighetsskatt som inkomstskatt. De till fastighetsägarna utgående
ersättningarna vore av engångsnatur och bleve ofta tämligen snabbt konsumerade
eller ock undandragna från kommunen genom att ersättningstagaren
sökte sin bärgning på annan ort. På detta sätt drabbades hela kommunens
befolkning indirekt av skadeverkningarna. Detta hade måhända ej så mycket
att betyda, om kommunen i stället tillfördes det värdefulla skatteobjekt, som
en kraftstation utgjorde. Så bleve emellertid långt ifrån alltid fallet. Särskilt
påtagligt bleve delta vid utbyggnaden av Forsmoforsen, där kraftstationen
komme att ligga i Eds socken under det att skadorna till huvudsaklig
del drabbade Resele socken. Med hänsyn härtill ansåge man i de av sjöregleringarna
berörda kommunerna, att den samlade skattekraft, som uppstode
genom tillkomsten av en kraftstation, borde i en eller annan form komma
nämnda kommuner tillgodo.

De egendomsskador, som vållats eller komma alt vållas av vattenregleringar
i olika delar av Norrland, hava visat sig ofta träffa sådana marker eller
tekniska föremål, för vilkas iståndsättande tidigare utgått bidrag eller lån
av statsmedel. Enligt vad som meddelats revisorerna, avlät vattenfallsstyrelsen
den 31 augusti 194-1 en skrivelse till lantbruksstyrelsen, vari under hänvisning
till nämnda förhållande anfördes bl. a. följande.

Då det ur statsfinansiell synpunkt måste anses irrationellt, att staten ena
året genom en myndighet lämnade bidrag till eu grundförbättring eller en
byggnad, som den genom en annan myndighet efter ett låtal år komme att
förstöra, anhölle vattenfallsstyrelsen, att ett samarbete i berörda avseende
etablerades. Ämbetsverket föresloge därför, alt de myndigheter, som sorterade
under lantbruksstyrelsen och som förberedde och handhade grund -

— 256 —

förbättrings-, byggnads- och bidragsärenden, d. v. s. hushållningssällskapen
och lantbruksingenjörerna, måtte erhålla direktiv att beträffande vissa i skrivelsen
angivna områden, där vattenfallsstyrelsen planerade uppdämning av
sjöar eller floder, remittera dessa ärenden till vattenfallsstyrelsens reglerings -kontor för yttrande. Styrelsen skulle på detta sätt kunna meddela den beslutande
myndigheten, om det planerade företaget beräknades komma att skadas
genom styrelsens blivande åtgärder samt om dessa åtgärder vore nära
förestående eller mera avlägsna.

Bland de i skrivelsen omförmälda områdena befunno sig även sådana som
beräknades komma alt beröras av de sedermera igångsatta arbetena inom
Än germanälvens nederbördsområde.

Vattenfallsstyrelsens hemställan besvarades av lantbruksstyrelsen den 15
mars 1946, sedan yttranden inhämtats från hushållningssällskapen och lantbruksingenjörerna
i de ifrågavarande länen.

Lantbruksstyrelsen uttalade, att i de avgivna yttrandena frågans betydelse
allmänt erkänts. Allmänt hade också framhållits, hurusom ett bifall till vattenfallsstyrelsens
förslag skulle innebära ett intrång i vederbörande jordägares
rätt att i likhet med andra i övrigt likställda jordägare med understöd avstatsmedel
vidtaga förbättringsåtgärder å sina jordbruk. För egen del ville
lantbruksstyrelsen framhålla följande.

Ehuru det ur besparingssvnpunkt kunde anses i viss mån befogat, att
företag, som kunde tänkas bliva spolierat genom planerad uppdämning, icke
understöddes med statsmedel, syntes lantbruksstyrelsen knappast äga befogenhet
eller möjlighet att på sätt i ärendet ifrågasatts medverka till införandet
av restriktiva åtgärder gent emot vissa jordägare i fråga om deras
rätt att i likhet med andra jordägare genomföra förbättringar av sin egendom
med understöd av statsmedel endast på den grund att densammas brukande
möjligen konnne att framdeles försvåras eller förhindras genom uppdämning.
Innan vederbörande dämningsfråga blivit prövad av vattendomstol,
förelåge icke heller vetskap om huruvida tillstånd konnne att lämnas till
sådant företag eller om de dämningsgränser, som kunde komma att fastställas.
Ämbetsverket ansåge sig därför böra medverka till att förbättringsföretag
av ifrågavarande slag icke upptoges till planläggning eller beviljades
statsunderstöd under den tid fråga om uppdämning, som skulle skada eller
omintetgöra förbättringsföretaget, vore föremål för vattendomstols pi’övning.
Genom det av lantbruksstyrelsen ifrågasatta tillvägagångssättet skulle sålunda
de ifrågakommande dämningsföretagen endast för en begränsad tid föranleda
uppskjuten behandling av frågan om ett förbättringsföretags genomförande.

Enligt vad revisorerna inhämtat, har icke heller enligt de av lantbruksstyrelsen
angivna riktlinjerna något samarbete i ifrågavarande hänseende
konnnit till stånd mellan denna myndighet och vattenfallsstyrelsen. Från
vattenfallsstyrelsen har uppgivits, att lantbruksstyrelsens förslag :cke skulle
medföra önskad effekt, emedan tiden mellan ingivandet av ansökan till vattendomstolen
och dennas dom i regel vore mycket kort. Ämbetsverket har
vidare upplyst, att avsikten varit att. därest gynnsamt svar på skrivelsen den

— 257 —

31 augusti 1944 ingått från lantbruksstyrelsen, rikta en motsvarande hemställan
till egnahemsstyrelsen och domänstyrelsen.

Vid sina sammanträffanden med ortsbefolkningens representanter kunde
revisorerna icke undgå att konstatera, att man i allmänhet syntes äga en
ganska bristfällig kännedom såväl om den blivande omfattningen av sjöregleringamas
verkningar som rörande de möjligheter att bevaka sina intressen,
vilka enligt gällande lag stå vederbörande sakägare till buds. I anslutning
till dessa revisorernas iakttagelser torde böra omförmälas, att frågan
om en utvidgad upplysnings- och rådgivningsverksamhet i förevarande hänseende
gjorts till föremål för uttalanden av olika myndigheter i samband
med en framställning till kammarkollegium från extra vattenrättsdomaren
vid Norrbygdens vattendomstol. I framställningen anfördes huvudsakligen
följande.

Vid vattendomstolen vore anhängiga ett stort antal förhållandevis vidlyftiga
och i vissa avseenden svårbedömda sjöregleringsmål. Enligt domstolens
uppfattning syntes det allmänna ombudets uppgift att biträda parterna
icke alltid hava blivit fullgjord på ett helt tillfredsställande sätt, beroende
på att varken ombudet eller parterna tagit något initiativ för ernående
av kontakt med varandra. Såsom exempel anfördes, att i visst vattenmål
allmänna ombudet icke iakttagit personlig inställelse vid vattendomstolens
sammanträden och undersökningar i målet. Ej heller hade parterna tidigare
beretts tillfälle att personligen rådgöra med ombudet. Avfattningen av 11
kap. 35 § vattenlagen, vilket stadgande reglerade allmänna ombudets uppgifter,
gåve icke vid handen, att ombudet skulle hava skyldighet att taga
initiativ för att tillhandagå parterna med råd och upplysningar, utan skyldigheten
att lämna råd skulle enligt lagtexten fullgöras »på begäran». Det
kunde emellertid ifrågasättas, om den med stadgandet avsedda effekten
kunde vinnas, för den händelse man lämnade allt initiativ i frågan åt de enskilda
parterna. Däremot skulle stadgandet säkerligen komma att fylla sitt
syftemål, därest det tillämpades så, att det allmänna ombudet beredde sakägarna
möjlighet att vid personligt sammanträffande med ombudet på platsen
för företaget i god tid före erinringstidens utgång diskutera regleringsföretaget
och dess konsekvenser. För genomförande av det sålunda skisserade
systemet syntes någon lagändring icke erfordras utan endast att kollegiet
meddelade särskilda direktiv till sitt advokatliskalsämbete.

Behovet av en mera effektiv rådgivning har vitsordats även av vattenrättsdomarna
vid rikets vattendomstolar. Sedermera har kammarkollegium i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 12 juni 1946, under hänvisning till omförmälda
framställning och de däröver inhämtade yttrandena, anfört, att det i vissa fall
icke blott skulle vara till påtaglig fördel för sakägarna själva utan även i någon
mån underlätta vattendomstolarnas arbete, om skyldigheten för allmänna
ombudet enligt 11 kap. 35 § vattenlagen att på begäran lämna sakägarna
kostnadsfria råd angående bevakande av deras rätt kunde bättre utnyttjas än
vad som för närvarande vore fallet. En sådan ordning, att det allmänna
ombudet i de vattenmål, där behov av rättshjälp kunde antagas föreligga,

17—4(>8!)79. llcv. berättelse ang. statsverket är 194C>. I.

— 258 —

Revisorernas

uttalande.

i god tid före erinringstidens utgång på lämplig plats i orten hölle ett sammanträde
med sakägarna samt vid detta lämnade en allmän orientering
om det tillärnade företaget, dess förmodade verkningar på berörda fastigheter
samt tillämpliga lagrum — icke minst rörande sökandens skyldighet i
ansökningsmål att ersätta motparternas skäliga rättegångskostnader — syntes
lämpligen kunna prövas. Under åberopande av vad i ärendet anförts
hemställdes slutligen, att Kungl. Maj:t måtte föreskriva, att kollegiet skulle
hava att vidtaga erforderliga åtgärder för förbättring av den rättshjälp åt
sakägarna i vattenmål, som allmänna ombudet hade att lämna i dylika
mål.

Vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen, vilka beretts tillfälle
att yttra sig över kammarkollegii framställning, hava — under framhållande,
bland annat, av att allmänna ombudet icke kunde förväntas åtaga
sig att föra enskild sakägares talan — förordat, att särskilt ombud jämlikt
11 kap. 35 § vattenlagen förordnades i större utsträckning än som plägat
ske. Dylikt förordnande borde emellertid givas av vederbörande vattenrättsdomare
och ej av länsstyrelsen.

Slutligen hava revisorerna i anledning av sitt besök vid Storsjouten velat
något beröra materialvägen Risede—Hovde. För att underlätta framforslandet
av byggnadsmaterial m. m. till regleringsarbetena vid nämnda sjö,
har vattenfallsstyrelsen låtit anlägga en väg, som från Risede sträcker sig
över Svansele by till Hovde och som utgör fortsättning på allmänna landsvägen
Gäddede—Risede. Den bär i stort sett erhållit en sträckning, som av
vederbörande länsstyi‘else tidigare fastställts för en blivande allmän väg
Risede—Svansele—Hovde. Angelägenheten av att säkerställa ifrågavarande
transporter har medfört, att vägarbetena blivit utförda även under vintertid.
Vissa kostnadsökningar hava därigenom uppkommit, vilket på sina håll föranlett
erinringar mot det sätt, på vilket vägföretaget utförts. Revisorerna, som
under sitt besök färdades på den nya materialvägen, togo därvid del av de
anordningar, som vidtagits i samband med dess anläggande. Härvid funno
revisorerna, att med hänsyn till terrängens svåra beskaffenhet och arbetenas
forcering kostnaderna för vägföretaget icke kunde anses för anmärkningsvärt
höga.

Utbyggnaden av vårt lands vattenkrafttillgångar försiggick under 1920-och 1930-talen fram till och med år 1935 i något långsammare tempo än
under de föregående krigsåren. Det växande kraftbehovet tillgodosågs i viss
omfattning medelst ångkraft. Under den angivna, i huvudsak av fredshushållning
präglade epoken var det tekniskt-ekonomiskt förmånligt att alstra
viss reserv- och toppkraft i sistnämnda form samt att för kraftalstring utnyttja
fabrikationsångan vid exempelvis cellulosafabrikema.

Efter krigsutbrottet 1939 hava emellertid dylika synpunkter, med hänsyn
till bristande tillgång på kol, icke kunnat tillmätas samma vikt. Under denna
tid hava förutsättningar för ökat nyttiggörande av vattenkraft tillskapats i
mycket betydande omfattning genom maximalt utnyttjande av personella och

— 259 —

materiella resurser. Härvid har det icke kunnat undvikas att utbyggnaden
av våra vattenfall och regleringen av våra sjösystem blivit starkt forcerad,
vilka arbeten äro av beskaffenhet att kräva omfattande planläggning och
förberedelser. Det kan dock konstateras, att denna forcering påbörjades
redan under 1930-talet åtskilliga år före krigsutbrottet. Redan då pågick
vattenkraftutbyggandet i snabbare takt än någonsin tillförne.

Vad angår de kraftanläggningar i ångermanälvsområdet, om vilka revisorerna
vid sitt besök förskaffat sig kännedom, synas desamma — såvitt av
revisorerna kan bedömas — hava varit väl planerade och bedrivits med berömvärd
skyndsamhet, varjämte de genom arbetenas forcering uppkomna
merkostnaderna synas hava hållits inom rimliga gränser.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, har regleringen av vissa
bland Ångermanälvens källsjöar hos ortsbefolkningen uppväckt känslor
av oro och misstämning. Även om det vill synas, som om de kvarstående
ogynnsamma verkningarna av regleringsföretagen i en del fall kunna komma
att visa sig mindre ingripande än befolkningen ansett sig hava skäl att
befara, lärer det å andra sidan icke kunna bestridas, att kommuner och enskilda
genom ifragavarande företag utsättas för olägenheter av åtminstone
i vissa fall allvarlig beskaffenhet. Revisorerna hysa också den uppfattningen,
att det bör övervägas, huruvida icke möjligheter kunna föreligga att genom
särskilda åtgärder bereda vederbörande gottgörelse i fall, där nu tilllämpade
ersättningsgrunder icke kunna anses erbjuda ett tillräckligt skydd
mot här avsedda konsekvenser av vattenkraftens exploatering.

Vad först beträffar den omfördelning av skatteunderlaget kommunerna
emellan, som kan uppkomma på grund av de långa avstånden mellan kraftstationer
och tillhörande uppdämningsområden jämte regleringsmagasin, torde
den lämpliga formen för korrigerande åtgärder svårligen kunna anvisas
utan stöd av särskild utredning. Enligt revisorernas förmenande kan frågan
i vissa fall förväntas få sådan vikt, att en dylik utredning bör komma till
stånd.

Beträffande kompenserandet av sådana olägenheter för den regleringssjöama
omgivande bygden och dess befolkning, vilka icke kunna direkt uppskattas
i penningar men som på olika sätt påverka villkoren för individernas
livsföring, vilja revisorerna påpeka, att gällande vattenlagstiftning genom bestämmelserna
om regleringsavgifter anvisar ett — som det vill synas_i frå ga

om sina användningsmöjligheter ännu icke allmänt känt instrument. Efter
de år 1944 vidtagna ändringarna i dessa bestämmelser, vilka berörts i det
föregående, synas nämnda avgifter hava erhållit en avsevärt ökad betydelse.
Enligt revisorernas mening kan det emellertid ifrågasättas, om icke de med
regleringsavgifterna avsedda ändamål, vilka i detta sammanhang komma
i t råga, skulle kunna än bättre tillgodoses genom ett delvis ändrat utbetalningsförfarande.
Genom kapilaliscring av en med hänsyn till avgifternas syfte
lämplig del av avgifterna och utbetalning av det sålunda kapitaliserade
delbeloppet redan vid ingången av den tjugoårsperiod, för vilken avgifterna
fastställas, torde nämligen åstadkommandet av mera kapitalkrävande all -

— 260 —

männyttiga företag, såsom anläggningar för ortens elektrifiering o. dyl., i viss
mån kunna underlättas.

Bland åtgärder, som kunna tänkas i mera avsevärd mån uppväga vattenregleringarnas
ogynnsamma verkningar, framstå otvivelaktigt elektrifiering
och utbyggnad av vägnätet som de mest betydelsefulla. Vad beträffar elektrifieringarna
synes erfarenheten giva vid handen, att de ofta kunna komma
till stånd med anlitande av regleringsavgifter och statsbidrag. Befolkningens
förmåga att själv — även med anlitande av befintliga möjligheter att erhålla
statsbidrag — finansiera vägbyggnader synes emellertid vara tämligen begränsad.
Därest tillräckliga medel icke heller skulle kunna erhållas genom
en sådan modifikation av sättet för utbetalning av regleringsavgifter, som
här ovan antytts, blir tidpunkten för vägbyggnadens genomförande beroende
av den angelägenhetsgrad, som i vederbörande myndigheters flerårsplaner
må hava tillerkänts dylika företag i den trakt det gäller. Det kunde enligt
revisorernas mening icke anses orimligt, om vid bestämmande eller omprövning
av sådan angelägenhetsgrad skälig hänsyn toges till särskilt omfattande
ingepp i bygdens liv på grund av vattenregleringar.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om önskvärdheten av att
olika myndigheter samordna sin verksamhet för att undvika, att kostnader,
som nedläggas på grundförbättringar o. d., inom kort bliva gagnlösa till
följd av regleringar. Revisorerna förbise härvid icke, att svårigheter kunna
vara förenade med det praktiska genomförandet av ett dylikt samarbete, vilket
torde förutsätta en långt gående planeringsverksamhet för framtiden
med fastställande av vilka sjöar som skola komma att regleras och tidpunkten
härför.

Slutligen vill det synas revisorerna, som om det skulle vara av stort värde,
särskilt för befolkningen i de trakter, som drabbas av vattenregleringar, om
från det allmännas sida i större utsträckning lämnades såväl upplysningar
rörande verkningarna av ett regleringsföretag som ock sakkunniga råd angående
gottgörelse för uppkomna skador och därmed sammanhängande frågor.
Den informationsverksamhet av angivet slag, som hittills förekommit, synes
icke alltid hava fungerat tillfredsställande. Då emellertid, som förut framhållits,
detta spörsmål är under prövning, vilja revisorerna endast understryka
vikten av att detsamma bringas till sin lösning.

De nu gjorda iakttagelserna hava revisorerna velat bringa till riksdagens
kännedom.

— 261 —

Ekonomisk översikt.

§ 46.

I enlighet med gällande instruktion § 16 hava revisorerna på grundval av
det av riksräkenskapsverket utgivna utdraget ur rikshuvudboken för budgetåret
1945/46 låtit upprätta följande sammanställning av statens tillgångar
och skulder per den 30 juni 1946.

Tillgångar:

Fast egendom......................

Rullande järnvägsmateriel och fartyg

m. m............................

Inventarier och förråd..............

Aktier.............................

Riksbankens kapital................

Utlånta medel......................

Förskott...........................

Fonders fordringar hos andra fonder .

Övriga fordringar...................

Kontant behållning och i bank innestående
medel....................

Skulder:

Diverse medel:

Av skrivningskonton............... 3 639 781 375: 28

Övriga diverse medel............. 1 341 196 281:97

Fonders skulder till andra fonder .... 7 234 270 248: 26

Övriga skulder..................... 13 125 366 381:16 25 340 614 286: 67

Skulder utöver tillgångar............................... 3 929 802 697: 16

Såsom framgår av kapitalsammandraget å sidorna 4 och 5 i det tryckta
utdraget ur rikshuvudboken, understego vid budgetårets ingång statens i
rikshuvudboken bokförda tillgångar skulderna med 4 250,28 miljoner kronor.
Enligt ovanstående sammanställning redovisades vid budgetårets utgång
skulder utöver tillgångar till ett belopp av 3 929,80 miljoner kronor. Under
det gångna budgetåret har alltså en icke oväsentlig förbättring av statens förmögenhetsställning
ägt rum. Förbättringen, som uppgår till 320,48 miljoner

Kronor

5 680 317 430: 63

692 675 210: 47
242 203 655: 05
294 484 663: 29
100 000 000: —
4 954 146 135: 45
701 818 339: 58
7 234 270 248: 26
750 142 712: 49

760 753 194: 29

Kronor

21 410 811 589: 51

Uppgifter
angående
statens tillgångar
och
skulder m. m.

— 262 —

kronor, har uppkommit dels genom en minskning med 243,10 miljoner kronor
av den vid budgetårets början redovisade bristen å statsregleringsf
onden och dels genom en ökning med 77,38 miljoner kronor av den sammanlagda
behållningen å statens kapitalfonder.

Bristen å statsregleringsfonden uppgick vid budgetårets början
till 5 9 74,70 miljoner kronor och har alltså under budgetåret minskats till
5 731,60 miljoner kronor, med vilket belopp de å fonden utbalanserade tillgångarna,
1 686,77 miljoner kronor, understiga å fonden utbalanserade skulder,
7 4 1 8,37 miljoner kronor. Bland dessa skulder upptagas såsom skuld till
riksgäldsfonden 6 000 miljoner kronor avseende från riksgäldskontoret till
statskontoret lämnad kassaförstärkning. Motsvarande skuld till riksgäldsfonden
uppgick vid budgetårets början till 6 250 miljoner kronor. Under
budgetåret har alltså av det från riksgäldskontoret under krigsåren lämnade
tillskottet till finansieringen av driftbudgetens utgifter återbetalats ett belopp
av 250 miljoner kronor.

Den redovisade minskningen av bristen å statsregleringsfonden motsvarar
det under budgetåret uppkomna överskottet å statsregleringen med tillägg av
under budgetåret inträdd stegring av utestående debiterade riksstatsmedel
(restantier). Av den sammanställning över utfallet av driftbudgeten, som
återfinnes å sidorna 6 och 7 i den av riksräkenskapsverket upprättade budgetredovisningen,
framgår, att driftbudgetens totala inkomster och utgifter
utgjort 3 528,19 miljoner kronor respektive 3 328,65 miljoner kronor samt
att det uppkomna överskottet å statsregleringen alltså uppgår till 199,54 miljoner
kronor. Detta överskott motsvarar, såsom också framgår av nämnda
sammanställning, skillnaden mellan budgetutjämningsfonden tillfört överskott
å statsregleringen, 235,16 miljoner kronor, och den sammanlagda minskningen
av reservationerna å driftbudgeten, 35,62 miljoner kronor. Ökningen
av restantierna åter har, såsom den i budgetredovisningen å sidorna 192 och
193 införda tabellen över debiterade riksstatsmedel utvisar, utgjort 43,56 miljoner
kronor. De inträffade förändringarna å statsregleringsfonden kunna i

enlighet med det nu sagda sammanfattas sålunda.

Miljoner

Kronor

Brist vid budgetårets ingång................................... —5 974,70

Budgetutjämningsfonden tillfört överskott å statsregleringen...... + 235,16

Minskning av reservationer å driftbudgeten..................... — 35,62

ökning av utestående debiterade riksstatsmedel (restantier)....... 43,56

Brist vid budgetårets utgång.................................. —-5 731,60

Till belysande av de å statens kapitalfonder inträffade förändringarna
återgives å sidorna 264 och 265 en över dessa förändringar inom
riksräkenskapsverket i samband med riksbokslutet för budgetåret 1945/46
upprättad sammanställning. Av sammanställningen framgår, att den sammanlagda
behållningen å statens kapitalfonder under budgetåret ökats från
1 724,42 miljoner kronor till 1 801,80 miljoner kronor eller, såsom redan fram -

— 263 —

hållits, med 77,38 miljoner kronor. Denna nettoökning utgör skillnaden mellan
en ökning av å fonderna redovisade kapitalmedel med 81,21 miljoner
kronor och en minskning av å fondema balanserade överskottsmedel med
3,83 miljoner kronor. Angivna ökning av å fonderna redovisade kapitalmedel
har i huvudsak orsakats av uppskrivning av markvärdet för vissa av
statens vattenfallsverks fastigheter i Trollhättan och av upptagande till redovisning
i rikshuvudboken av de kungl. slotten in. in., de kungl. teatrarna och
myntverkets fastigheter, vilka åtgärder föranlett en ökning av statens å statens
vattenfallsverks fond, domänfonden och statens allmänna fastighetsfond
redovisade tillgångar med netto (1,76 + 1,20 + 78,21 =) 81,17 miljoner
kronor.

Den redovisade ökningen av den sammanlagda behållningen å statens kapitalfonder
hänför sig helt till de i sammanställningen under rubriken tillgångsfonder
upptagna fonderna. Såsom framgår av sammanställningen, utvisa
emellertid sistnämnda fonder dessutom dels en ökning av kapitaltillgångar
å 543,22 miljoner kronor och dels en minskning av kapitaltillgångar
å (203,41 + 0,14 =) 203,55 miljoner kronor eller således en nettoökning å
ytterligare (543,22 — 203,55 =) 339,67 miljoner kronor, vilken ökning dock
motsvaras av en ökning å enahanda belopp av kapitalskulden å riksgäldsfonden.
Härom inhämtas av sammanställningen följande.

Anslagen till kapitalinvestering i statens kapitalfonder hava belastats med
utgifter å sammanlagt 1 207,87 miljoner kronor. För finansieringen av dessa
bruttoinvesteringar, vilkas summa också framgår av den å sidorna 218 och
219 i budgetredovisningen införda översiktstabellen över kapitalinvesteringarna
ävensom av den omedelbart före denna tabell införda tabellen över utfallet
av investeringsstatema, hava i första hand disponerats avskrivningsmedel
från riksstaten, d. v. s. å anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
anvisade medel; för att erhålla beloppet av ifrågavarande för finansiering
av bruttoinvesteringar disponerade avskrivningsmedel får emellertid summan
av de å anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar redovisade
nettoutgifterna, 86,07 miljoner kronör, vilken summa även framgår av budgetredovisningens
förut omnämnda sammanställning över utfallet av driftbudgeten,
å ena sidan ökas med det belopp å 6,60 miljoner kronor, som för
täckning av vissa avskrivningar å försvarets fastighetsfond och försvarets
fabriksfond tagits i anspråk av reserverade inkomster av exploateringen av
vissa på sin tid för militära ändamål avsedda markområden, samt å andra
sidan minskas med det lielopp å 7,54 miljoner kronor, som jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 29 juni 1945 av anslag till avskrivning av tilläggslån för
viss bostadsbyggnadsverksamhet avsatts till särskild diversemedelsfond. För
finansiering av gjorda bruttoinvesteringar ha vidare disponerats av driftinkomster
avsatta avskrivningsmedel till ett sammanlagt belopp av 144,33 miljoner
kronor samt å fonderna disponibla likvida medel i övrigt om tillhopa
435,10 miljoner kronor.

Av sistnämnda belopp hänföra sig 43,11 miljoner kronor till statens järnvägar,
77,42 miljoner kronor till fonden för låneunderstöd och 309,78 miljö -

— 264 —

Sammanställning över & statens kapitalfonder under

Bruttoinvestering efter avdrag för belopp
som blivit tillgängliga genom avsättning
samt övriga å fonderna för investering

Avgår

Tillgdngsfonder:	Behåll- ning V, 1945	Brutto- investe- ring	grundav-skrivning resp. av-skrivnings-medel från riksstaten	bidrag från (—) resp. av-sättning till ( + ) diverse-medels-fond	årsav-skrivning resp. av driftin-komster avsatta avskriv-nings-medel
Statens affärsverksfonder: Postverkets fond................	72 053	4 970	_	- .	— 2 060
Telegrafverkets fond.............	546 248	78 786	— 504	—	— 45 433
Statens järnvägars fond..........	1010571	134 814	— 3502	—	— 51224
Statens vattenfallsverks fond.....	562 297	52 782	— 92	—	— 25199
Domänverkets fond..............	359586	388	—	—	— 236
Riksbanksfonden ..................	100 000	_	__	_	_
Luftfartsfonden....................	4 775	15 763	— 7 655	—	—
Statens allmänna fastighetsfond.....	199 940	17 820	— 7 868	_	— 3579
Försvarets fonder: Försvarets fastighetsfond.........	379184	84 655	— 34 081	»—5 702	— 3 832
Försvarets bostadsanskaffningsfond	8 283	628	_	_	_
Försvarets fabriksfond...........	30 732	2 452	—	*— 894	— 1802
Statens utlåningsfonder............	573 177	69 581	— 22550	—	—
Fonden för låneunderstöd..........	266 759	167 355	— 9953	*+7 540	_
Fonden för statens aktier..........	226 893	4 986	_	_	_
Statens pensionsfonder.............	937 423	—	—	—	—
Diverse kapitalfonder: Fonden för förlag till statsverket ..	1 129 101	15 339	+ 101
Väg- och vattenbyggnadsväsendets förrådsfond...................	46 412	5 992			— 10 909
Fonden för Södertälje kanalverk ..	—	—	—	—	—
Fonden för kreditgivning till ut-landet ........................		551 307
Fonden för anordnande av spann-målslagerhus och kylhus.......	1094
Jordfonden.....................	2 400	—	_	—	—
Arrendeegnahemsfonden..........	6 912	240	+ 37	—	—
Statens reproduktionsanstalts fond.	521	13	—	—	— 60
Fonden för varukredit...........	1294	—	_	_	_
Postsparbankens fond............	5 330	—	—	—	—
Postgirofonden..................	6161	—	—	—	—
Fonden för oreglerade kapitalmedels-förluster ........................	— 23 682	_	_	_	_
Säger för tillgångsfonder	6 453 464	1 207 871	— 86 067	‘+ 944	—144 334
Skuldfond: Riksgäldsfonden...................	—4 729 046	_			_
Summa	1724 418)	—	—	—	—

1 Å allmänna fastighetsfonden, försvarets fastighetsfond, utlåningsfonderna, fonden för låneförluster.
— * Avser grundavskrivningar, som täckts medelst reserverade inkomster av exploate29/«
1945 till särskild diversemedelsfond avsatta medel av anslag till avskrivning av tilläggslån

— 265 —

budgetåret 1945/46 Inträffade förändringar. (Tusental kronor.)

motsvarande likvida medel, till värdeminskningskonto,	Genom å kapitalbud-geten (investeringspla-nen) redovisad kapital-
disponibla medel	återbetalning upp-	Genom		ökning
				omföring		( + )resp.
för	Genom belastning	resp. minskning (—)	mellan fonder	kapital-	minsk-ning (—)
	och gottskrivning			ökning (+) resp. kapital-minsk-ning (—)	Behåll-
övriga å fonderna för inves-tering	av investerings-bemyndiganden å	Belopp mot-svarande av-		uppkom-men ök-	av balan-	ning 8<7, 1946
kapitalbudgeten (investerings-planen) upp-	skrivning av oreglerade kapitalmedels-	Kapital- återbe- talning	mng (+) resp. minsk-	serade över- skotts-
kommen netto-	förluster resp.	ning (—)		medel
disponibla medel	ökning (+)	avskrivnings-
resp. netto-	medel från
	minskning (—)	riksstaten
— 11	+ 2 899		_	_	_	— 5 917	69035
— 11	+ 32 838	—	—	/ + 1730 \— 166	—	+ 3 429	584 079
— 43111	+ 36 977	—	—	)+ 670 )— 1944	—	— 324	1045 950
— 119	+ 27 372	—	—	/ + 14 \— 3573	+ 1760	+ 2 345	590 215
! _	+ 152	—	—	1+ 268 1— 268	+ 1219	— 4 328	356 629
			_	_	—	100 000
_	+ 8108	_	—	+ 3	—	—	12 886
— 18	+ 6 355	—	—	J + 178 l— 30	+ 78 218 ■— 13	—	284 648
— 109	+ 40 931	—	—	J + 247 \— 507	■— 443	—	419 412
— 57	+ 571	_	_		—	—	8 854
	— 244	—	—	+ 455	—	—	30 943
—	+ 47 031	—	—	/ + 1550 \— 42	»— 104	+ 624	622 236
— 77 420	+ 87 522	_	_	— 615	>— 288	+ 1340	354 718
_	+ 4 986	_	—	—	—	—	231 879
—		—	—	—	+ 11	+ 127	937 561
— 309 782	— 294 342	—	—	—480 062	»— 12 851	— 7	341 839
— 4165	— 9 082		_	+ 7	+ 5	— 1496	35 846
		—	— 137	-f 3573	—	—	3436
—	+ 551 307	—	—	+478 512	1—200 000	. —	829 819
				_	_	+ 5	1099
			_	_	_		2 400
— 387	— no	_	_	—	—	— 16	6 786
	— 47	_	_	—	—	— 2	472
		_	_	—	—	1294
			_	_	_	+ 1115	6 445
—	—	—	—	—	—	— 728	5 433
_	—	— 203 415	—	—	•+213 699	—	— 13 398
— 435 190	+ 543 224	— 203 415	— 137	—	+ 81213	— 3 833	6 870 518
	— 543 224	+ 203 415	+ 137	_	—	—	—5 068 718
—	—	—	—	—	+ 81218	— 3 833	1801798

understöd, förlagsfondcn och fonden för kreditgivning till utlandet redovisade kapitalmedelsringen
av vissa på sin tid för militära ändamål avsedda markområden. — 3 Avser jämlikt k. br.
för viss bostadsbyggnadsverksamhet. — 4 Jfr not 1 ovan. — 5 Jfr not 2 och 3 ovan.

— 266 —

ner kionor till fonden för förlag till statsverket. Angivna å investeringsstaten
för statens ''järnvägar i anspråk tagna likvida medel avse i huvudsak medel,
som frigjorts genom försäljning och inlösen av i samband med statsförvärv
av enskilda järnvägar övertagna obligationer och lånefordringar, medan motsvarande
å investeringsstatema för fonden för låneunderstöd och fonden för
förlag till statsverket disponerade belopp i främsta rummet avse av Svenska
spannmålsaktiebolaget verkställd återbetalning av låneunderstöd respektive
från investeringsanslag för förlagsfonden tidigare för finansiering av statens
reservförrådsnämnds inköps- och försäljningsverksamhet lyftade medel, vilka
nu samtliga återbetalats i samband med att för nämndens verksamhet
öppnats en rörlig kredit hos riksgäldskontoret.

Det nettotillskott av kapitalmedel, som från investeringsbemyndigandena
å kapitalbudgeten (jfr tabellen över utfallet av kapitalbudgeten å sidorna
196 och 197 samt tabellen med specifikation av investeringsplanen å sidorna
198—201 i budgetredovisningen) fått tillföras de olika kapitalfonderna
för genomförandet av de verkställda bruttoinvesteringarna, uppgår alltså till
(1 20 7,87 — 86,07 —— 6,60 + 7,54 — 144,33 — 435,19 =) 543,22 miljoner kronor.
Dessa finansoperationer återspeglas i uppdelningen på delsummor av
slutsummorna på inkomstsidan i budgetredovisningens tabell över utfallet
av investeringsstatema.

Från beloppet av de kapitalmedel, som sålunda från riksgäldsfonden tillförts
olika kapitalfonder, få dragas de återbetalningar från tvenne kapitalfonder
utan särskild investeringsstat å respektive 203,41 miljoner kronor
och 0,14 miljon kronor eller sålunda å tillhopa 203,55 miljoner kronor, som
redovisats å den å kapitalbudgetens utgiftssida eller investeringsplanen upptagna
avdragsposten för kapitalåterbetalning (jfr sidan 197 och sidorna 200
och 201 i budgetredovisningen). Härigenom erhålles den nettoinvestering av
kapitalmedel, 339,67 miljoner kronor, som krävts för genomförandet av de
under budgetåret 1945/46 gjorda bruttoinvesteringarna. Såsom redovisat belopp
för titeln lånemedel å kapitalbudgetens inkomstsida har följaktligen
fått upptagas ett belopp motsvarande sistnämnda summa med avdrag av
inträdd minskning under budgetåret av outnyttjade belopp av investeringsanslag,
45,65 miljoner kronor, eller sålunda 294,02 miljoner kronor.

Under det gångna budgetåret har, såsom framhållits i det föregående, en
icke oväsentlig förbättring av statens förmögenhetsställning ägt rum. Härigenom
har ett avbrytande skett av utvecklingen under de närmast föregående
sex krigsåren med en ständigt fortgående kraftig försämring av statens
förmögenhetsställning. Detta sammanhänger i sin tur med att under det
gångna budgetåret kommit att efter de sex krigsåren med deras genomgående
stora budgetunderskott ske en återgång till det till och med det sista budgetåret
före kriget rådande läget med ungefärlig balans mellan inkomster och
utgifter. Såsom framgår av den i efterföljande sammanställning lämnade
översikten över utfallet av driftbudgeten under ifrågavarande åttaårsperiod,

— 267

ha emellertid inkomsterna och utgifterna under åttaårsperioden mer än fördubblats;
inkomsterna hava sålunda stigit från 1 441,84 miljoner kronor under
budgetåret 1938/39 till 3 528,19 miljoner kronor under budgetåret 1945/
46 eller med 2 086,35 miljoner kronor, och utgifterna hava ökat ungefär lika
mycket eller med 1 979,99 miljoner kronor och stigit från 1 348,66 miljoner
kronor till 3 328,65 miljoner kronor.

Budgetår	Inkomster	Utgifter	Utfallet av driftbud-geten	Förändring i budgetutjäm-ningsfondens behållning	Förändring i beloppet av utestående reservationer
1938/39 ...............	1 441-84	1 348-66	+ 93-18	+ 46-16	+ 47-02
1939/40 ...............	1 849-33	2 513-65	— 664-32	— 924-40	+ 260-08
1940/41 ...............	2 036-63	3 414-05	—1 377-42	—1 608-78	+ 231-36
1941/42 ...............	2 267-63	3 603-82	—1 336-19	—2 034-01	+ 697-82
1942/43 ...............	2 704-10	4 037-25	—1 333-15	—1 234-06	— 99-09
1943/44 ...............	3 106-13	4 071-99	— 965-84	— 928-05	— 37-79
1944/45 ...............	3 250-62	4 103-19	— 852-57	— 947-58	+ 95-01
1945/46 ..............	3 528-19	3 328-65	+ 199-54	+ 235-16	— 35-62

Inkomstökningen under den åttaårsperiod, som ovanstående sammanställning
omfattar, hänför sig, såsom framgår av den å sidorna 268 och 269 införda
inkomsttabellen, till största delen till de bland egentliga statsinkomster redovisade
skatterna, vilka stigit med 1 859,27 miljoner kronor eller från 1 104,13
miljoner kronor till 2 963,40 miljoner kronor, och alltså nästan tredubblats;
bland övriga inkomstökningar må nämnas ökning av med folkpensioneringen
sammanhängande inkomster från 55,59 miljoner kronor till 95,57 miljoner
kronor eller med 39,98 miljoner kronor, ökning av totalisator-, tips- och
lotterimedel från 20,40 miljoner kronor till 56,11 miljoner kronor eller med
35,71 miljoner kronor och ökning av inkomsterna av affärsverken från 132,00
miljoner kronor till 241,05 miljoner kronor eller med 109,05 miljoner kronor.
Av de sammanlagda skatteintäkterna under budgetåret 1945/46 falla 47,5
procent på skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse, 2,8 procent på automobilskattemedel
och återstoden eller 49,7 procent på tullar och acciser,
medan motsvarande tal för budgetåret 1938/39 voro 39,6, 11,8 och 48,6 procent.
Samtidigt med stegringen av skatteintäkterna — vilken föranletts både
av en ökning av inkomstunderlaget och av nya eller skärpta såväl direkta
som indirekta skatter — har alltså en betydande förskjutning till skatter på
inkomst, förmögenhet och rörelse från övriga skatter ägt rum, i det att mot
en sammanlagd inkomststegring för skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse
på 971,31 miljoner kronor eller 222,4 procent står en inkomstminskning
för automobilskattemedel på 47,00 miljoner kronor eller 36,1 procent och
en sammanlagd inkomststegring för tullar och acciser på 934,96 miljoner
kronor eller 174,0 procent. Den sålunda tecknade bilden av utvecklingen
rubbas ej nämnvärt därav, att de belopp, varmed inkomsterna av automobilskattemedel
och tullmedel under budgetåret 1945/46 om 83,21 miljoner kronor
respektive 127,86 miljoner kronor understiga motsvarande till 130,21 mil -

Inkomster å driftbudgeten under budgetåren 1938 39—1945 46.

(Miljoner kronor)

	1938/39	1939/40	1940/41	1941/42	1942/43	1943/44	1944/45	1945/46
I. Skatter:
1. Skatt på inkomst, förmögenhet och rörelse: Inkomst- och förmögenhetsskatt1..... Värnskatt.................	331-88	325-43 157-73	436-99 OftPi.Q A	447-48	491-50	576-82	659-64 507-01 48-47 31- 16 0-44 0-09 83-oo 32- 15 81-69 329-22 75-12 29-01 7-92 3-61 14-53	682-70 530-37 50-21 33-13 1-35 0-13 110-13 83-21 127-86 357-68 77-98 28-89 12-79 4-91 11-11
Krigskonjunkturskatt..........		u\yd oi 20-64 25-87 0-85 O-io	41-62 26-38 1-08 0-08		440-81
Särskild skatt å förmögenhet........	30-35 4-77 0-27 69-44 130-21 206-94	29-33 0-54 0-18 64-28 127-35 207-77		ciu-56
Utskiftningsskatt och ersättningsskatt____ Bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.............	1-53	30*20 1-30 0-08
Stämpelmedel...............
2. Automobilskattemedel...........	29-50	30-40 im .''t*		/o-64 34-42
3. Tullar och acciser: Tullmedel...............
Allmän omsättningsskatt...........	73-93	250-43	111-57	11242
Varuskatt......................				30«J 92
Trafikskatt......................						o4-44 28-17 14-54 3-70 12-49
Tilläggsskatter å bensin............		10-51 2- 77 33-04 6-39 14-77 128-83 254-94 1-95 3- 36 1369-17	29-02 2-61 34-33 21-02 21-05 166-22 274-35 6-59 10-75 1597-12	6-50
Accis å silke..............	2-38 26-85	3-82 17-56
Accis å margarin och vissa andra fettvaror Industrisockerskatt.................	18-09
Skatt å kaffe.................		n		9-15 265-17 442-98 10-29 17-38 2 499-48	14-64 289-54 446-80 12-67 18-05 2 684-76	23-62 318-67 476-57 14-03 18-06 2 963-40
Tobaksskatt...............	103-39 197-65		0-12 238-67 368-25 8-09
Rusdrycksskatter..................
Skatt å läskedrycker............. Statlig nöjesskatt...................	7-39
Säger för skatter	1104-13	0 u 1 800-66	10-95 2164-32
II. Uppbörd i statens verksamhet.......... III. Folkpensionsavgifter2 *.........	68-49	67-49	50-05	52-83	64-24	60-39 60-22	60-55 63-52	73-18 66-74
Bidrag från folkpensioneringsfonden2........	55-59	77-77	77-51
... .			—	—	—

I9?8/,39, hav? inräknats mantalspenningar, inkomst- och förmögenhetsskatt, extra inkomst- och förmögenhetsskatt, sär *

aktleb°la8s inkomst s®!?t “tjamningsskatt. — 2 Jämför not 3. — » Denna titel motsvaras i riksstaten för budgetåren 1941/42—

1945/46 av titlarna Folkpensionsavgifter och Statens pensionsfonder: Folkpensioneringsfonden. *

268

	1938/39	1939/40	1940/41	1941/42	1942/43	1943/44	1944/45	1945/46
IV. Diverse inkomster:
Totalisatormedel, tipsmedel och lotterimedel.	20-40	34-10	26-56	28-34	35-69	43-22	49-47	56-11
Diverse inkomster i övrigt................	6-10	51-67	9-07	9-47	9-57	23-76	16-88	13-96
Säger för diverse inkomster	26-50	85-77	35-63	37-31	45-26	66-98	66-35	70-07
Säger för egentliga statsinkomster	1264-71	1 600-20	1 760 31	1941-97	2 329-94	2 687-07	2 876-18	3 173-39
B. Inkomster av statens kapilal/onder:
I. Statens affärsverksfonder:
1. Postverket..............................	16-84	17-75	17-83	20-21	31-17	44-33	53-04	43-97
2. Telegrafverket...........................	36-24	37-13	40-11	48-28	58-80	61-87	56-72	58-67
3. Statens järnvägar........................	44-82	91-99	97-90	104-08	120-00	138-20	99-49	76-85
4. Statens vattenfallsverk...................	22-32	22-01	23-38	29-31	30-04	36-03	38-32	41-24
5. Domänverket............................	11-78	16-46	14-75	15-35	26-13	24-34	26-71	20-32
Säger för statens affärsverksfonder	132-00	185-34	193-97	217-23	266-14	304-77	274-28	241-05
II. Kiksbanksfonden...........................	1-50	—	23-00	19-50	20-00	9-50	6-00	7-00
III. Statens allmänna fastighetsfond..............	8-44	9-15	10-27	10-34	11-19	11-87	11-17	12-77
IV. Försvarets fonder...........................	—	—	5-73	6-94	8-57	11-20	14-45	17-14
V. Statens utlåningsfonder.....................	13-18	12-37	14-73	16-70	16-98	17-69	19-17	19-97
VI. Fonden för låneunderstöd...................	1-71	1-13	1-80	1-54	2-37	5-60	7-61	9-10
VII. Fonden för statens aktier...................	23-02	35-69	20-57	16-31	16-26	21-76	7-09	3-95
VIII. Statens pensionsfonder:
1. Folkpensioneringsfonden1..................	—	—	—	30-68	24-39	30-36	29-59	28-83
2. Övriga pensionsfonder....................	6-97	5-05	5-63	5-59	5-55	5-27	5-14	4-95
Säger för statens pensionsfonder	6-97	5-05	5-63	36-27	29-94	35-63	34-73	33-78
IX. Diverse kapitalfonder.......................	0-31	0-40	0-62	0-83	2-71	1-06	0-94	10-04
Säger för inkomster av statens kapitalfonder	187-13	249-13	276-32	325-66	374-16	419-08	375-44	354-80
Summa	144184	1 849 33	2 036-63	2 267-63	2 704-10	3106-15	3 250-62	3 528-19

1 Jämför not å s. 268,

— 270 —

joner kronor respektive 206,94 miljoner kronor uppgående inkomster under
budgetåret 1938/39, endast representera vad som återstår av en tillfällig, snart
helt återhämtad nedgång av ifrågavarande inkomster. Det stegrade inkomsttillflödet
av skatterna på inkomst, förmögenhet och rörelse härrör främst
från inkomst- och förmögenhetsskatten, värnskatten och krigskonjunkturskatten,
vilka tre skatter under budgetåret 1945/46 tillsammans givit 1 263,28
miljoner kronor eller 931,40 miljoner kronor mera än avkastningen under
budgetåret 1938/39 av inkomst- och förmögenhetsskatten. Bland tullar och
acciser hava de nya skatterna allmän omsättningsskatt, varuskatt, trafikskatt,
tilläggsskatter å bensin, skatt å kaffe, skatt å läskedrycker och statlig
nöjesskatt under budgetåret 1945/4Ö lämnat en sammanlagd inkomst på
533,05 miljoner kronor. Tobaksskatten har stigit från 103,39 miljoner kronor
till 318,67 miljoner kronor eller med 215,28 miljoner kronor och rusdrycksskatterna
från 197,65 miljoner kronor till 476,57 miljoner kronor eller med
278,92 miljoner kronor.

Av den till 1 979,99 miljoner kronor uppgående utgiftsökningen, vilken såsom
tidigare påpekats innebär, att utgifterna i likhet med inkomsterna mer
än fördubblats under ifrågavarande åttaårsperiod, faller på sätt den å sidan
271 införda utgifts tabellen utvisar icke långt ifrån en tredjedel eller 588,74
miljoner kronor på försvarsdepartementets huvudtitel och ett belopp av nästan
samma storleksordning eller 406,93 miljoner kronor på socialdepartementets
huvudtitel. För finansdepartementets, ecklesiastikdepartementets och
jordbruksdepartementets huvudtitlar uppgår utgiftsökningen till respektive
70,73 miljoner kronor, 98,48 miljoner kronor och 131,58 miljoner kronor: det
bör dock uppmärksammas, att utgiftsökningen å finansdepartementets huvudtitel
till ett belopp av 67,96 miljoner kronor orsakats av utgifter för bidrag
till internationellt återuppbyggnadsarbete och att ökningen å jordbruksdepartementets
huvudtitel till ett belopp av 110,60 miljoner kronor hänför
sig till kostnaderna för prisregleringarna på jordbrukets område, vilka för
närvarande upprätthållas av statsmakterna i första hand med hänsyn till
konsumenterna. Å folkhushållningsdepartementets under budgetåret 1939/40
inrättade huvudtitel redovisas för budgetåret 1945/46 utgifter å sammanlagt
159,61 miljoner kronor. De under rubriken riksgäldsfonden redovisade utgifterna,
vilka avse räntorna å statsskulden, hava stigit med 180,65 miljoner
kronor, och utgifterna under budgetåret 1945/46 för avskrivning av nya kapitalinvesteringar
och av oreglerade kapitalmedelsförluster överstiga motsvarande
utgifter under budgetåret 1938/39 med 256,33 miljoner kronor; av
sistnämnda belopp avse 200 miljoner kronor utgifter för avskrivning av vissa
krediter till Danmark och Norge.

Den med utfallet av driftbudgeten under det gångna budgetåret sammanhängande
utvecklingen under detta budgetår av statens förmögenhetsställning
innebär, såsom redan framhållits, ett avbrytande av de närmast föregående
sex krigsårens utveckling. I sammanställningen å s. 272 lämnas en
summarisk redogörelse för utvecklingen av statens förmögenhetsställning
under ifrågavarande period, d. v. s. under tiden från utgången av sista bud -

Utgifter & driftbudgeten under budgetåren 1938/39—1945/46.

(Miljoner kronor)

	1938/39	1939/40	1940/41	1941/42	1942/43	1943/44	1944/45	1945/46
A. Egentliga statsutgifter:
I. Kungl. hov- och slottsstaterna...............	1-83	2-05	2-00	2-07	2-18	2-08	2-08	2-34
II. Justitiedepartementet.......................	16-20	16-80	18-17	19-18	21-49	26-18	27-08	28-66
III. Utrikesdepartementet.......................	8-28	13-75	10-57	10-05	10-90	12-57	13-79	19-43
IV. Försvarsdepartementet......................	234-28	1 289-36	2 010-14	1 847-34	2 064-64	2 006-87	1 772-46	823-02
V. Socialdepartementet.........................	314-18	352-46	399-73	476-24	535-68	556-68	718-50	721-11
VI. Kommunikationsdepartementet...............	138-48	125-28	77-54	113-09	115-71	137-45	148-58	164-17
VII. Finansdepartementet........................	66-57	62-20	94-38	71-91	69-01	65-14	91-63	137-30
VIII. Ecklesiastikdepartementet...................	230-99	235-58	254-56	274-76	288-23	304-65	309-03	329-47
IX. Jordbruksdepartementet.....................	109-17	138-81	179-39	248-13	307-76	298-98	234-81	240-75
X. Handelsdepartementet.......................	32-56	41-36	38-70	36-61	37-92	29-80	30-37	35-61
XI. Folkhushållningsdepartementet...............	—	29-80	59-69	159-60	173-35	190-36	187-03	159-61
XII. Pensionsväsendet............................	58-78	53-82	57-74	70-02	81-26	78-55	86-49	91-98
XIII. Oförutsedda utgifter........................	6-32	2-28	0-29	1-41	1-35	3-07	2-25	1-99
XIV. Riksdagen och dess verk m. m...............	5-58	8-17	10-04	9-94	8-94	8-45	8-27	9-35
Säger för egentliga statsutgifter	1 223-22	2 371-72	3 212-94	3 340-35	3 718-42	3 720-83	3 632-37	2 764-79
B. Utgifter för statens kapitalfonder:
I. Luftfartsfonden.............................	1-26	1-36	1-32	1-20	1-20	1-27	1-31	2-70
II. Riksgäldsfonden............................	91-14	98-29	145-51	185-18	226-73	265-21	288-31	271-79
III. Avskrivning av nya kapitalinvesteringar......	33-04	40-69	52-28	74-59	87-63	81-38	110-23	86-07
IV. Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster	—	1-59	2-00	2-50	3-27	3-30	70-97	203-30
Säger för utgifter för statens kapitalfonder	125-44	141-93	201-11	263-47	318-83	35116	470-82	563-86
Summa	1348-66	2 513-65	3 414-05	3 603 82	4 037-25	4 071-99	4103 19	3 328-65

Utvecklingen av statens förmögenhetsstfillning budgetåren 1939/40—1945/46.

(Miljoner kronor.)

	Behåll- ning		Under budgetåren 1939/1946 inträffade förändringar		Behåll-ning ( + ), brist (—) "/, 1946
	*>/. 1939	1939/40	1940/41	1941/42	1942/43	1943/44	1944/45	1945/46
Statsregleringsfonden:
Budgetutjäraningsf onden.........	164: 90	— 924:39	— 1608: 78	— 2 034: 01	— 1234:06	— 928:05	— 947:58	+ 235:16	— 7 276:81
Driftbudgetens anslagsreservationer	180:34	+ 260: 08	+ 231:36	+ 697:82	— 99:09	— 37:79	+ 95:01	— 35:62	+ 1 292: 11
Utestående debiterade riksstatsme-
del (restantier)................	62:69	+ 11:18	+ 29:46	+ 21:51	+ 23:24	+ 30:10	+ 31:36	+ 43:56	+ 253:10
Säger för statsregleringsfonden	407: 93	— 653:13	— 1 347:96	— 1 314:68	— 1 309: 91	— 935: 74	— 821: 21	+ 243:10	— 5 731:60
Statens kapitalfonder:
Kapital.........................	677:41	+ 6:03	+ 904:27	+ 1:46	+ 0:31	+ 3:60	+ 58:78	+ 81:21	+ 1 733:07
Balanserade överskottsmedel......	68:81	— 10:33	+ 16:32	— 1:35	+ 21:90	— 10:85	— 11:94	— 3:83	+ 68:73
Säger för statens kapitalfonder	746: 22	— 4:30	+ 920:59	+ 0:11	+ 22:21	— 7:25	+ 46:84	+ 77:38	+ 1 801: 80
Summa	1154:15	— 657: 43	— 427:37	— 1 314:57	— 1287:70	— 942:99	— 774: 37	+ 320:48	— 3 929:80

18 —46897!). Nen. berättelse ang. statsuerket år 1946.

Investeringar i statens kapitalfonder under budget&ren 1938/39—1945/46.

(Miljoner kronor)

	1938/39	1939/40	1940/41	1941/42	1942/43	1943/44	1944/45	1945/46
Statens affärsverksfonder:
Postverket........................................	3-04	2-31	2-10	3*65	3-94	3-80	7-36	4-97
Telegrafverket.....................................	35-82	31-23	14-82	18-60	21-02	25-81	115-12	78-79
Statens järnvägar .................................	15-90	46-33	81-86	74-30	73-10	87-01	126-84	134-81
Statens vattenfallsverk.............................	27-79	34*58	27-44	34-01	54-21	41-92	39-01	52-78
Domänverket.....................................	0-05	7-70	0-27	0-30	0-50	0-32	0-19	0-39
Säger för statens affärsverksfonder	82-60	122-15	126-49	130-86	152-77	158-86	288-52	271-74
Luftfartsfonden......................................	1-58	1-06	3-24	4-89	3-38	2-20	3-22	15-76
Statens allmänna fastighetsfond.......................	11-84	19-77	12-87	8-93	15-01	16-94	17-64	17-82
Försvarets fonder....................................	—	—	58-98	85-84	120-39	114-84	142-10	87-74
Statens utlåningsfonder..............................	32-32	36-40	36-65	24-63	37*85	49-63	60-55	69*58
Fonden för låneunderstöd............................	5-44	11-07	6-62	5-35	92-71	53-68	91-52	167-35
Fonden för statens aktier............................	0-10	8-98	19-00	17-50	8-04	0-10	14*45	4-99
Fonden för förlag till statsverket.....................	95-39	166-44	198-63	201-60	34-60	149-59	510-57	15-34
Diverse kapitalfonder................................	0-04	0-03	1-43	1-10	1-31	0-07	0-20	557*55
Oförutsedda utgifter.................................		0-16	0-48	0-22	0-01	-0-13	0-01
Summa	229-31	366-12	464-39	480-92	466 07	545-78	1 128-78	1 207-87

273

274 —

getåret före kriget till och med utgången av det nu tilländalupna första budgetåret
efter krigets upphörande.

Ökningen under budgetåret 1940/41 av det å statens kapitalfonder redovisade
kapitalet med 904,27 miljoner kronor uppkom till ett belopp av 787,00
miljoner kronor genom ombildning av folkpensioneringsfonden till kapitalfond
och till ett belopp av 114,98 miljoner kronor genom inrättande av försvarets
fastighetsfond. Kapitalökningen under budgetåret 1944/45 å 58,78
miljoner kronor motsvarar till ett belopp av (44,35 + 11,21 —) 55,56 miljoner
kronor i samband med avvecklingen av affärsverkens pensionsfonder verkställd
uppskrivning av postverkets och domänverkets fonder. Beträffande kapitalökningen
under budgetåret 1945/46 å 81,21 miljoner kronor hänvisas till
härom i det föregående lämnad redogörelse.

Den i sammanställningen å s. 272 lämnade redogörelsen för utvecklingen
av statens förmögenhetsställning innehåller inga uppgifter om de förändringar
i statens kapitalfonders kapital, som redovisas över budgeten. Till viss
komplettering av sammanställningen i detta avseende har å sidan 273 införts
en tabell, som utvisar å riksstaten redovisade utgifter för kapitalinvesteringar
under budgetåren 1938/46 med fördelning av utgifterna på olika fonder eller
grupper av fonder. Av utgifterna under fonden för förlag till statsverket för
budgetåret 1944/45 och utgifterna under diverse kapitalfonder för budgetåret
1945/46 avse 343,50 miljoner kronor respektive 551,30 miljoner kronor reglering
av kreditgivning till utlandet.

Stockholm den 15 december 1946.

KARL WARD. AXEL MANNERSKANTZ.
ERIK von HELAND. ANDERS PAULSEN.
GUST. SVEDMAN. O. E. SANDBERG.
IVAN PAULI. NESTOR HAMMARLUND.

EDWIN BERLING.
C. P. OLSSON.

F. O. ERICSON.
GUSP B.1ÖRKMAN

V. Arvidsson.

— 275 —

Reservation

vid § 43 angående utnyttjande av äldre arbetskraft inom förvaltningen av
herrar Ericson, Olsson och Paulsen, vilka anfört:

»Med hänsyn till den förekommande bristen på arbetskraft synes det välbetänkt,
att den redan nu praktiserade metoden alt tillåta anstånd med avsked
vid uppnådd pensionsåler för befattningshavare vid statsverken i lämplig
utsträckning utvidgas.

Vad beträffar spörsmålet om en generell böjning av pensionsåldern för
befattningshavare i statens tjänst har riksdagen så sent som 1945 behandlat
och avslagit motioner rörande denna sak. Med hänsyn härtill och då frågan
dessutom är omfattande och svårbedömbar kunna vi icke biträda statsrevisorernas
framställning i vad den avser utredning om en generell höjning av
pensionsåldern för befattningshavare i statens tjänst.»

RIKSDAGENS REVISORERS

BERÄTTELSE

OM DEN ÅR 1946 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

AV

STÅTS VE EKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1945-30 JUNI 1946

DEL II

FÖRKLARINGAR

STOCKHOLM 194?

ISAAC MAHCLS BOKTHYCKEIU-AKTIEBOLAÖ
477212

— III —

Innehållsförteckning.

Sid.

Riksdagens revisorers verksamhet.

önskemål beträffande riksdagens revisorers arbete .............. 1

Fjärde huvudtiteln.

Försvarsdepartementet.

Redovisningen av vissa militära ämbetsverks personalkostnader . . 2

Krigsmaterielverkets kontrollkostnader ........................ (3

Den centrala materielbokföringen inom försvaret ................ 12

De militära förrådskontrollkontoren .......................... 32

Armé-, marin- och flygförvaltningarnas civilbyråer.............. 43

Betalningsförfarandet vid av värnpliktiga företagna resor........ 61

Försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden ........................ 69

Avskrivning av brist i statens förråd av proviant och fodervaror . . 72

Iakttagelser rörande redovisningen av familjebidrag.............. 74

Lunchrestaurangerna i de militära ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde
.................................................... 78

Viss förrådsfråga i Hässleholm .............................. 78

Flygvapnets provisoriska anläggning å Bulltofta ................ 83

Femte huvudtiteln.

Socialdepartementet.

Kontrollen över barnavårdsnämndernas handhavande av mödra hjälpsmedel

.............................................. 86

Iakttagelser rörande planeringen av allmänna arbeten............ 90

Arbetsmarknadskommissionens ofullbordade vägföretag .......... 106

Statens byggnadslånebyrå ............ 109

Allmänna arvsfonden ........................................ 111

Kommunernas ersättningsskyldighet i visst fall enligt fattigvårdslagen
och barnavårdslagen ................................ 113

Fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas verksamhet .......... 116

Lövstahemmet .............................................. 120

Fonden för reglering av läkemedelsprisen in. m................. 127

Vården av vissa straffriförklarade ............................ 132

Tjänstebostäder för ogift personal vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall 136

IV —

Sjätte huvudtiteln. Sid.

Kommunikationsdepartementet.

Åtgärder för viss decentralisering av administrationen av det allmänna
vägväsendet ........................................ 141

Civila byggnadsutredningens verksamhet ...................... 150

Länsarkitekternas arbetsbalans .............................. 151

Sjunde huvudtiteln.

Finansdepartementet.

Anslagsformer vid anvisande av statsbidrag till byggnadsändamål . . 161

Iakttagelser angående kronouppbörden ........................ 163

Översyn av vissa statliga taxor................................ 173

Det statliga revisionsväsendet ................................ 183

Iakttagelser angående verkningarna av 1943 års skattestrafflag .... 185

Flygtullavdelningen vid Bromma flygfält .................. 187, 202

Tullavdelningen i Stockholms frihamn .................... 187, 203

Tullbehandling av spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen ........................ 187, 208

Åttonde huvudtiteln.

Ecklesiastikdepartementet.

Rektorsgöromålen vid rikets allmänna läroverk ................ 210

Nionde huvudtiteln.

Jordbruksdepartementet.

Vissa underhållsarbeten å Bogesunds slotl ...................... 211

Tionde huvudtiteln.

Handelsdepartementet.

Iakttagelser beträffande loispenningar m. m................... 215

Tolfte huvudtiteln.

Pensionsvåsendet.

Utnyttjande av äldre arbetskraft inom förvaltningen ............ 235

Inträde i reserven i förening med befordran till officer eller underofficer
.................................................... 241

De affärsdrivande verken.

Vissa kraftstationsbyggen och sjöregleringar i Ångermanälvens flodområde
.....................................................246

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 2, § 1.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 1 i sin berättelse uttalat angående önskemål beträffande revisorernas
arbete.

Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket i underdånighet anföra, att
revisorernas uttalande icke givit riksräkenskapsverket anledning till erinran.
Frågan om de ändamålsenligaste arbetsformerna för revisorernas verksamhet
undandrager sig självfallet ämbetsverkets bedömande.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Andersson deltagit.

Stockholm den 15 januari 1947.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

O. BACKLUND.

Statens sakrevisions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 2, § 1.

Till Konungen.

I anledning av remiss den 20 december 1946 å riksdagens revisorers uttalande
under § 1 i berättelsen över statsverket, avseende vissa önskemål beträffande
riksdagens revisorers arbete, får sakrevisionen anföra, att sakrevisionen
icke funnit anledning till något särskilt uttalande i den föreliggande
frågan.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Blomquist, Ljungdahl, Sällfors, Tömkvist och Åhlén.

Stockholm den 20 januari 1947.

Underdånigst
Statens sakrevision.

ERIK STRIDSBERG.

1—W7212. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1946. 11.

Elof Cardelius.

2

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 6, § 2.

Till Konungen.

Genom beslut den 20 december 1946 bär Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
under § 2 i sin berättelse för budgetåret 1945/46 anfört angående redovisningen
av vissa militära ämbetsverks personalkostnader.

Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

Revisorernas anmärkningar mot redovisningen av de militära och tekniska
ämbetsverkens avlöningskostnader avse det förhållandet, att nämnda kostnader
i sin helhet icke kunna utläsas direkt ur riksstat och budgetredovisning.
Revisorerna ha funnit det ur budgetteknisk synpunkt otillfredsställande, att
riksdagen, då den har att taga ställning till ifrågavarande ämbetsverks anslagsäskanden,
icke kan bedöma den totala omfattningen av förvaltningsverksamheten
inom försvaret och de därav föranledda kostnaderna. Detta
skulle enligt revisorernas mening kunna tillrättaläggas genom att jämväl de
befattningar hos de centrala förvaltningsmyndigheterna, som avses skola
upprätthållas av militär och civilmilitär personal, uppföras å resp. förvaltningsmyndigheters
personalförteckningar. Vederbörandes avlöningskostnader
skulle härvid bestridas från respektive myndighets avlöningsanslag.

Revisorerna ha emellertid även antytt de svårigheter, som äro förbunda
med en redovisning efter ovan angivna riktlinjer. Härutinnan torde få erinras,
att den berörda redovisningsfrågan redan år 1937 var föremål för behandling
vid den undersökning rörande redovisningen av utgifter och inkomster
under fjärde huvudtiteln, som utfördes genom av Kungl. Maj:t tillkallad
sakkunnig. I den utredning rörande uppställningen av fjärde huvudtiteln
in. m., som år 1940 framlades av särskilda sakkunniga, behandlades frågan
ånyo ingående. Av skäl för vilka revisorerna närmare redogjort, funno de
sakkunniga, att det icke läte sig göra att inordna den militära och civilmilitära
personalen under ämbetsverkens avlöningsanslag, utan måste densamma
alltjämt finnas redovisad på de skilda militära staterna. Kungl. Maj:t och
riksdagen lämnade sin anslutning till detta förslag, varvid riksdagen dock
förklarade, att ändringar i redovisningssystemet i ett eller annat avseende
måhända kunde befinnas påkallade, sedan närmare erfarenhet av detsamma
vunnits.

Enligt uppdrag av Kungl. Maj:t har försvarets civilförvaltning sedermera
företagit en allmän översyn av anslags- och slatuppställningen under fjärde
huvudtiteln. Civilförvaltningen framlade i underdånig skrivelse den 23 maj
1944 vissa principiella synpunkter på anslagsuppställningen och framhöll
därvid de väsentliga olägenheter, som föranleddes av att icke de ifrågavarande
militära lönerna redovisades å resp. myndigheters avlöningsanslag.
Ämbetsverket fann det emellertid icke möjligt att utbryta nämnda kostnader
ur respektive försvarsgrenars avlöningsanslag.

De synpunkter, vilka i ovan angivna sammanhang anförts, äga fortfarande
giltighet. Olägenheterna med att utbryta vissa befattningar ur respektive
personalkårer och uppföra desamma å ämbetsverkens motsvarande stater
bero framför allt på att nämnda befattningar icke besättas efter samma grunder
och på samma stadigvarande sätt som motsvarande befattningar inom
den civila statsförvaltningen. Personaluppsättningen inom de militära verken
är sålunda underkastad ständiga växlingar, och personalen omflyttas tid

— 3 —

efter annan. En anledning härtill torde vara att persoalen måste beredas en
så mångsidig tjänstgöring, att varje beställningshavare kan fylla sin plats vid
de omplaceringar, som äro nödvändiga vid försvarsberedskap och mobilisering.
Med hänsyn till dessa omflyttningar är det icke möjligt att binda de
för de militära ämbetsverken avsedda befattningarna vid viss löneställning.

Såsom revisorerna framhållit, ba befattningar lör militär personal numera
i viss utsträckning uppförts på de centrala ämbetsverkens personalförteckningar,
bl. a. för flygförvaltningens del. De flygmilitära myndigheterna ha
emellertid vid flera tillfällen framhållit nackdelarna med detta system. Sålunda
förordade bland annat chefen för flygvapnet och flygförvaltningen i
samband med avgivandet av förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1944/
45, att ifrågavarande personal skulle överföras till flygvapnets anslag.

Ehuru civilförvaltningen för egen del fortfarande finner det synnerligen
önskvärt alt erhålla en samlad redovisning av lönerna till den militära personalen
vid de militära och tekniska ämbetsverken, anser civilförvaltningen
de ovan återgivna skälen mot att överflytta nämnda löner till ämbetsverkens
avlöningsanslag bärande. Med hänsyn härtill torde i första hand böra
undersökas, huruvida icke det avsedda målet kan vinnas genom andra åtgärder.
Innan civilförvaltningen ingår på detta snörsmål torde emellertid
en annan i detta sammanhang aktuell redovisningsfråga böra beröras.

Den av revisorerna ifrågasatta omläggningen syftar, enligt vad revisorerna
själva angivit, till att giva statsmakterna möjlighet att direkt ur riksstat
och budgetredovisning erhålla uppgift om de särskilda myndigheternas totala
avlöningskostnader. Det torde emellertid få framhållas, att det sålunda angivna
syftet ingalunda vinnes enbart genom de av revisorerna ifrågasatta åtgärderna.
Den enligt revisorernas förslag tillskapade redovisningen omfattar
nämligen icke den synnerligen talrika personal, som anställts för särskilda
anskaffnings- eller underhållsuppgifter och avlönas från härför avsedda
sakanslag. Från de av revisorerna angivna utgångspunkterna måste
det emellertid vara av betydelse att erhålla en översikt jämväl över kostnaderna
för denna personal, vilka kostnader icke heller redovisas särskilt i vare
sig riksstat eller budgetredovisning.

Frågan om överförande av avlöningskostnader från sakanslag till avlöningsanslag
har vid flera tillfällen varit föremål för överväganden, ehuru
några fasta hållpunkter i detta avseende ännu icke kunnat vinnas. Även med
utgångspunkt från de i detta sammanhang aktuella frågorna skulle det vara
av värde, därest de principer, som böra tillämpas vid uppdelningen av avlöningskostnader
mellan avlönings- och sakanslag, åtminstone i huvuddrag
kunde klarläggas.

I avvaktan på alt sistnämnda fråga bringas till sin lösning torde man
emellertid böra undersöka möjligheterna att erhålla en särskild redovisning
av kostnaderna för icke blott den militära och civilmilitära utan även den
från sakanslag avlönade civila personalen hos ämbetsverken. De av revisorerna
ifrågasatta åtgärderna lösa icke detta problem. Däremot torde eu annan
möjlighet stå till förfogande, nämligen att vid sidan av de stater, som
fastställas för varje ämbetsverks avlöningsanslag, jämväl fastställa motsvarande
stater för de kostnader hos vederbörliga verk, som få bestridas från
respektive försvarsgrenars avlönings- eller sakanslag. Vid sidan av staten
bör härvid även fastställas en personalförteckning för den ordinarie eller
högre e. o. personal, vars avlöning inrymmes i staten. Ett sådant system användes
redan beträffande de kostnader för byggnadsstyrelsens byggande organ,
som skola slutligt bestridas från nyhyggnadsanslag. Jämväl för ett flertal
organ inom försvaret ha motsvarande stater förutsatts skola fastställas

— 4 —

bland annat för försvarets byggande organ samt för krigsmaterielverkets
kontrollorganisation och dess sammansättningsverkstäder.

Det måste förutsättas, att beräkningen av en stat enligt ovan angivna riktlinjer
blir förenad med betydande osäkerhetsmoment, framför allt i vad avser
medelsbehovet för sakanslagsanställd personal. Omfattningen av denna
personal bör teoretiskt sett vara underkastad avsevärda växlingar från år
till år till följd av förändringarna i materielanskaffningen. Det kan för den
skull komma att visa sig nödvändigt att icke begränsa posterna i de föreslagna
staterna utan giva desamma beteckningen »förslagsvis». Denna osäkerhet
i beräkningen av medelsbehovet sammanhänger emellertid icke på något
sätt med den av civilförvaltningen föreslagna redovisningsformen, utan
blir lika stor, därest ifrågavarande kostnader inräknas i vederbörligt avlöndngsanslag.
Därest medelstilldelningen anses böra begränsas av statsmakterna,
kan sålunda detta ske lika väl med det av civilförvaltningen förordade
systemet.

Av likartade skäl kan det också befinnas nödvändigt att medgiva en viss
frihet vid tillämpningen av de personalförteckningar för ordinarie militär
och civilmilitär personal, som böra fastställas i anslutning till staterna. Framför
allt torde icke varje befattning böra bindas vid viss löneställning, utan
möjlighet bör finnas att för ändamålet välja beställningshavare i ett flertal
lönegrader.

Det bör förutsättas, att redovisningen mot de föreslagna staterna granskas
av riksräkenskapsverket. Det synes även önskvärt, att densamma på lämpligt
sätt kommer till synes i budgetredovisningen, vilket dock för närvarande
icke är fallet för byggnadsstyrelsens del. Formen härför torde böra övervägas
av riksräkenskapsverket. Slutligen böra staterna även såvitt möjligt, i
likhet med byggnadsstyrelsens ovanberörda stat, intagas i regleringsbrev och
statsliggare.

De omkostnader, som äro förbundna med den ifrågavarande militära och
civilmilitära personalens verksamhet, bestridas i vad avser sjukvård och
vissa resor från respektive försvarsgrens härför avsedda anslag och i övrigt
från vederbörligt ämbetsverks omkostnadsanslag. Det är emellertid önskvärt,
att åtminstone samtliga de rese- och traktamentskostnader, som föranledas
av tjänstgöringen vid ett centralt ämbetsverk, bli föremål för en närmare
kontroll. Till detta ändamål böra samtliga ifrågavarande kostnader redovisas
å respektive ämbetsverks omkostnadsanslag. Lämpligen torde så
böra ske även i fråga om sjukvårdskostnaderna.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Wijnbladh och Brunskog, den senare föredragande, jämväl krigsrådet Ström.

Stockholm den 14 januari 1947.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

UNO BRUNSKOG.

Arvid Hane.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. G, § 2.

Till Konungen.

Till åtlydnad av Kungl. Maj ds remiss den 20 december 1946 får riksräkenskapsverket,
i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 2 av berättelsen angående statsverket uttalat rörande redovisningen
av personalkostnaderna för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter, i
underdånighet anföra följande.

Såsom revisorerna framhållit, uppgå kostnaderna för sådan vid försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter tjänstgörande personal, vars avlöning bestrides
från de olika försvarsgrenarna allmänna avlöningsanslag, till mycket
avsevärda belopp, och beloppen av dessa kostnader kunna, såsom också
framgår av vad revisorerna anfört, erhållas först efter mycket tidskrävande
arbete.

Även riksräkenskapsverket finner det vara synnerligen otillfredsställande,
att Kungl. Maj:t och riksdagen sålunda icke ha tillgång till någon redovisning,
av vilken man direkt kan utläsa de olika centrala förvaltningsmyndigheternas
totala avlöningskostnader. Denna brist synes emellertid kunna avhjälpas
genom en avsevärt enklare och till sina konsekvenser mycket mindre
vittutseende åtgärd än den av revisorerna föreslagna. Riksräkenskapsverket
åsyftar härmed införande av den anordningen, att samtliga till ifrågavarande
personal utgående avlöningsförmåner under tjänstgöring hos de cenRala förvaltningsmyndigheterna
utanordnas från vederbörliga anslag av dessa myndigheter.
Härigenom vinnes, att, såvitt nu är fråga, beträffande varje central
förvaltningsmyndighet samtliga till myndigheten hänförliga avlöningskostnader
— låt vara fördelade på ett flertal riksstatsanslag — komma att
direkt framgå av myndighetens egna räkenskaper och därmed även av rikshuvudboken.
På grundval härav kunna sedan erforderliga sammanställningar
rörande de centrala förvaltningsmyndigheternas avlöningskostnader av
riksräkenskapsverket upprättas och publiceras i riksräkenskapsverkets årsbok
eller såsom bilagor till själva budgetredovisningen och sålunda bli tillgängliga
för såväl Kungl. Maj:t som riksdagen.

Den av riksräkenskapsverket förordade anordningen har även tidigare varit
föremål för diskussion. I eu inom finansdepartementet på sin tid upprättad
promemoria med förslag till ändrad uppställning av riksstatens fjärde huvudtitel,
vilken promemoria sedermera, sedan jämlikt Kungl. Maj ds beslut
den 22 juni 1939 särskilda sakkunniga tillkallats att verkställa utredning och
framlägga förslag angående uppställningen av fjärde huvudtiteln och vissa
därmed sammanhängande frågor, överlämnades till dessa sakkunniga, föreslogs
sålunda, att denna anordning skulle komma till användning beträffande
varje å stat för truppförband eller särskild personalkår uppförd beställningshavare
under tjänstgöring hos stab, myndighet eller anstalt. Detta förslag
upptogs sedan i huvudsak av nämnda sakkunniga men kom ej att genomföras
i samband med den i anslutning till de sakkunnigas förslag ändrade
uppställningen av fjärde huvudtiteln.

Riksräkenskapsverket finner sig i anslutning till det sist anförda böra
föreslå, att den av riksräkenskapsverket för de centrala förvaltningsmyndigheternas
vidkommande förordade anordningen tillämpas även beträffande
försvarsdepartementet och försvarsstaben samt all såväl departementet som
staben med hänsyn härtill ges ställning såsom huvudförvaltning med rätt att
anlita statsverkets checkräkning i riksbanken.

— 6 —

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Murray deltagit.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst

P. S. RUNEMARK.

ANDERS FAXELIUS.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 12, § 3.

Till Konungen.

Genom beslut den 20 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
under § 3 i sin berättelse för budgetåret 1945/46 anfört angående krigsmatenelverkets
kontrollkostnader.

Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

Civilförvaltningen har vid flera tillfällen haft anledning framlialla, att
redovisningen av de med krigsmaterielverkets verksamhet förenade kostnaderna
icke är fullt tillfredsställande. Detta gäller icke blott den av revisorerna
i detta sammanhang berörda kontrollverksamheten utan jämväl verkets
förrådsorganisation och sammansättningsverkstäder samt den till dess
industribyrå hörande beredskapssektionen. Civilförvaltningen framhöll sålunda
bland annat i underdånigt utlåtande den 29 oktober 1946 över en av
krigsmaterielverket verkställd utredning rörande dess behov av extra personal
under budgetåret 1946/47, att en sammanfattande överblick av verkets avlöningskostnader
vore synnerligen svår att erhalla, da dessa kostnader redovisades
å ett flertal olika riksstatsanslag. Enligt under hand inhämtade uppgifter
syntes ifrågavarande kostnader i huvudsak fördela sig enligt nedanstående
sammanställning.

1. Kostnader, som avföras direkt från
till krigsmaterielverkets förfogande
stående anslag:

Krigsmaterielverket: Avlöningar

a) enligt fastställd avlöningsstat.. 1 355 000 Avser tjänstemannapersonal

vid såväl verket som dess
förrådsorganisation.

b) bemyndigande att överskrida

anslaget..................... 127 000

Krigsmaterielverket: Förrådsorgani sationen a)

centrala ammunitionsförråd .. 625 000 Avser viss extra vaktperso nal

och städerskor samt
förrådsarbetare.

b) övriga förråd................ 120 000 Avser bland annat kontrakts anställda

tjänstemän, arbetare
m. fl.

— 7 —

Krigsmaterielverket: Engångskostnader
för industriell krigsberedskap 341 000 Främst löner vid industribyråns
beredskapssektion.

Anordnande av vissa ammunitions förråd

(kapitalbudgeten) ........ 10 000 Viss personal för planering

av förråd.

Avveckling av beredskapen m. in. 130 000
2. Kostnader, som förskotteras i särskild
ordning för att sedermera överföras
till respektive materielanslag:

Personal för kontrolluppgifter . .. 395 000

Tjänstemannapersonal vid sam mansättningsverkstäderna.

.... 45 000

Arbetarpersonal vid sammansätt ningsverkstäderna.

........... 1 000 000

Av sammanställningen framgår, bland annat, att icke blott kostnaderna
för verkets kontrollverksamhet utan jämväl kostnaderna för dess sammansättningsverkstäder
för närvarande genom prispålägg belasta respektive anskaffningsanslag.
En överblick över dessa kostnader kan för närvarande icke
erhållas vare sig i budgetredovisningen eller i den redovisning, som i vederbörlig
ordning tillhandahålles riksräkenskapsverket, utan erfordras härför
en undersökning av krigsmaterielverkets interna driftsbokföring. Av skäl som
revisorerna anfört är det synnerligen önskvärt, att medelsbehovet för ifrågavarande
ändamål blir prövat i den ordning, som eljest regelmässigt tillämpas
inom statsförvaltningen, samt att medelsförbrukningen kommer under säkrare
kontroll. Härvid synes det i första hand vara av betydelse att kunna klarlägga
och vid behov begränsa omfattningen av de för kontrollverksamheten respektive
sammansättningsverkstäderna i anspråk tagna medlen. Vid sidan
härav bör även kunna kontrolleras, att icke nämnda medel tagas i anspråk
för ändamål, som icke sammanhänga med sistberörda båda verksamhetsgrenar.

Av flera skäl kan det emellertid ifrågasättas, huruvida för den skull kostnaderna
för kontrollverksamheten och sammansättningsverkstäderna lämpligen
böra inordnas under krigsmaterielverkets avlönings- och omkostnadsanslag.
Erinras må att den materielkontroll, som ombesörjes av försvarsgrensförvaltningarna,
till övervägande delen bekostas av respektive anskaffningsanslag.
Det synes även naturligt att betrakta kostnaderna för tillverkningsoch
leveranskontrollen såsom en del av anskaffningskostnaderna. Härigenom
vinnes därjämte framför allt, att den för kontrollen avsedda organisationen
utan svårighet kan utökas eller inskränkas allt efter förändringar i anskaffningsprogrammet.
Denna synpunkt torde vara av särskild betydelse i fråga
om krigsmaterielverket, vilket till övervägande delen omhänderhar materielanskaffningar.
I samband med 1943 års förvaltningsbeslut framhöll också
föredragande departementschefen (propositionen 1943: 180, s. 168) nödvändigheten
av att verkets personalorganisation gjordes i hög grad elastisk,
så att den efter omständigheterna kunde svälla ut eller krympa ihop.

Det torde i detta sammanhang vara av intresse att jämföra krigsmaterielverkets
kontrollkostnader med kostnaderna för de statliga organ, som omhänderha
byggnadsverksamhet, i främsta rummet byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå
och arméns fortifikationsförvaltnings byggnadskontor. Sistnämnda
kostnader, vilka variera avsevärt med hänsyn till byggnadsvolymens omfattning,
bestridas till övervägande delen från respektive byggnadsanslag. Endast

— 8 —

de nyckelbefattningar, vilka oavsett byggnadsvolymens växlingar under alla
omständigheter äro erforderliga, ha för byggnadsstyrelsens del uppförts på
ämbetsverkets avlöningsstat och avlönas från dess avlöningsanslag. För att
erhålla kontroll jämväl å förstnämnda avlöningskostnader fastställer emellertid
Kungl. Maj:t varje budgetår en särskild stat för byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå,
omfattande de kostnader, som under budgetåret få bestridas från
byggnadsanslag. Frågan om fastställande av en motsvarande stat för försvarets
byggande organ är för närvarande föremål för Kungl. Maj ds prövning.

I underdånigt utlåtande den 6 april 1946 över krigsmaterielverkets förslag
beträffande dispositionen av vissa anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
föreslog civilförvaltningen, att kostnaderna vid krigsmaterielverkets sammansättningsverkstäder
och kontrollorganisation i huvudsaklig överensstämmelse
med ovanberörda system skulle redovisas mot av Kungl. Majd fastställda
stater. Genom beslut den 11 oktober 1946 har Kungl. Majd godkänt detta
civilförvaltningens förslag och uppdragit åt krigsmaterielverket att till Kungl.
Maj d för fastställelse ingiva förslag till sådana stater. Krigsmaterielverket har
sedermera den 10 december 1946 till civilförvaltningen ingivit ett till Kungl.
Majd ställt förslag i nämnda hänseende, vilket civilförvaltningen avser att,
så snart viss komplettering av detsamma erhållits, jämte eget yttrande överlämna
till Kungl. Majd.

I och med att sålunda särskilda stater fastställas för de ifrågavarande
kostnaderna, böra de av riksdagens revisorer påtalade redovisningsbristerna
kunna avhjälpas, utan att fördenskull kostnaderna utbrytas ur respektive anskaffningsanslag.
Härvid bör förutsättas, att redovisningen om staterna blir
föremål för granskning av riksräkenskapsverket. Det torde även vara önskvärt,
att belastningen å desamma kommer till synes i budgetredovisningen,
vilket dock för närvarande icke är fallet för byggnadsstyrelsens del. Formen
härför synes böra övervägas av riksräkenskapsverket. Därest så är möjligt,
böra slutligen staterna i likhet med byggnadsstyrelsens nyssberörda stat jämväl
intagas i regleringsbrev och statsliggare.

Den av revisorerna berörda kontrollen därå, att icke de för kontrollverksamheten
avsedda medlen tagas i anspråk för kostnader, som icke sammanhänga
med nämnda verksamhet, synes vara en uppgift av revisionskaraktär,
vilken bör ankomma på den myndighet, som har att granska krigsmaterielverkets
räkenskaper, det vill säga riksräkenskapsverket.

Såsom ovan framhållits bestridas vissa avlöningskostnader hos krigsmaterielverket
jämväl från anslaget till engångskostnader för industriell krigsberedskap,
nämligen kostnaderna för beredskapssektionen å verkets industribyrå.
Det synes böra övervägas, huruvida icke dessa kostnader till större delen
böra överföras till verkets avlöningsanslag. Icke minst med hänsyn till den
oklarhet, som råder beträffande redovisningen av krigsmaterielverkets avlöningskostnader,
vore det — såsom civilförvaltningen framhållit jämväl i underdånigt
utlåtande denna dag över vad riksdagens revisorer i sin berättelse
under § 2 anfört rörande de militära ämbetsverkens personalkostnader — av
värde, därest principerna för uppdelningen av avlöningskostnader mellan
avlönings- och sakanslag kunde åtminstone i huvuddrag klarläggas.

I anslutning till vad revisorerna avslutningsvis anfört vill civilförvaltningen
slutligen framhålla önskvärdheten av att det dubbelarbete i fråga om materielkontrollen,
som för närvarande i viss utsträckning förekommer, i görligaste
mån undvikes.

— 9 _

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Wijnbladh och Brunskog, den senare föredragande, jämväl krigsrådet Ström.

Stockholm den 14 januari 1947.

Underdånigst

UNO BRUNSKOG.

TH. WIJNBLADH.

Arvid Hane.

Krigsmaterielverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 12, § 3.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt krigsmaterielverket
att avgiva och till försvarsdepartementet inkomma med underdånigt
utlåtande i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse,
fjärde huvudtiteln, § 3.

Till åtlydnad härav får krigsmaterielverket i underdånighet anföra följande.

Revisorerna ha i sin berättelse funnit det inom verket tillämpade systemet
att inkalkylera kontrollkostnaderna i kostnaderna för den färdiga krigsmaterielen
i flera hänseenden mindre tillfredsställande. En effektiv kontroll över
anslagsbelastningen försvåras eller omöjliggöres härigenom enligt revisorernas
förmenande. Med hänsyn till att kontrollverksamheten ingår såsom ett led i
verkets ordinarie arbetsuppgifter, ha revisorerna funnit starka skäl tala för
att jämväl kostnaderna för denna verksamhet slutgiltigt belasta verkets avlönings-
och omkostnadsanslag.

Verket vill till en början erinra, att det av revisorerna påtalade förfaringssättet
att belasta sakanslag med kostnader av avlönings- och expensnatur i
stor omfattning tillämpas inom försvarets centrala förvaltning samt att frågan
därom varit föremål för särskild utredning genom försvarets sakanslagsutredning,
vars arbete i avvaktan på vissa andra utredningar emellertid för
närvarande nedlagts. Verket vill dock samtidigt uttala, att verket till fullo
delar den av statsrevisorerna uttalade uppfattningen, att detta förfaringssätt
är mindre tillfredsställande. Verket har även tidigare i fråga om kostnaderna
för verkets kontrollverksamhet tagit initiativ till ändringar i av statsrevisorerna
angiven riktning.

I sina den 31 augusti 1945 avgivna medelsäskanden för budgetåret 1946/47
uttalade sig verket sålunda för att kostnaderna för verkets kontrollverksamhet
samt löne- och driftskostnaderna för verksamheten vid de till verkets centrala
ammunitionsförråd anslutna sammansättningsverkstäderna icke såsom
för det dåvarande vore fallet skulle belasta den färdiga materielens pris utan
i stället omföringsvis över verkets avlönings- och omkostnadsanslag resp.
anslaget till förrådsorganisationen utgå av försvarsgrensförvaltningarnas anskaffnings-
och underhållsanslag. Beträffande kontrollkostnaderna förordades
sålunda, att verket skulle erhålla bemyndigande att överskrida verkets
avlönings- och omkostnadsanslag och vid budgetårets utgång, då de verkliga

10 -

kostnaderna bleve kända, täcka kostnaderna genom omföring till sakanslag.
En sådan anordning skulle medföra, att jämväl kostnaderna för kontrollanternas
avlöning, resor och txpenser direkt framginge av riksstaten.

I skrivelse den 28 januari 1946 uppdrog chefen för försvarsdepartementet
åt krigsmaterielverket att inkomma med förslag till dispositionsbestämmelser
rörande de anslag, som berörde verkets verksamhetsområde och bland annat
den bokföringsmässiga regleringen av kostnaderna för sammansättningsverkstädernas
verksamhet. I sin underdåniga skrivelse den 28 februari 1946 med
förslag till disposition av vissa anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1946/47 föreslog verket beträffande löne- och driftskostnaderna
vid sammansättningsverkstäderna, att verket finge belasta de till försvarsgrensförvaltningarnas
förfogande ställda anslagen för anskaffning och underhåll
av vapen och ammunition in. m. med vid verkets sammansättningsverkstäder
härigenom uppkomma löne- och driftskostnader, att verket vid budgetårets
utgång finge omföringsvis belasta förslagsanslaget till krigsmaterielverket:
Förrådsorganisationen m. in. med samtliga under budgetåret uppkomna
löne- och driftskostnader vid sammansättningsverkstäderna, samt att
nämnda anslag samtidigt finge gottskrivas ett belopp motsvarande sålunda
debiterade kostnader.

I berörda skrivelse utgick verket jämväl från att motsvarande anordning
finge genomföras beträffande verkets kontrollkostnader, vilka inginge i den
färdiga materielens pris, då i annat fall vissa kostnader för verkets verksamhet
allt fortfarande icke komme till synes över riksstaten. I anslutning
härtill förordade verket, att kontrollkostnaderna, vilka avsåge kontrollanternas
avlöning, resor och expenser, finge från och med innevarande budgetår
bestridas i enahanda ordning som sammansättningskostnaderna enligt verkets
ovanberörda förslag, därvid kontrollkostnaderna skulle bokföras över verkets
avlönings- och omkostnadsanslag.

I yttrande över verkets förslag i denna del har försvarets civilförvaltning
avstyrkt den av verket förordade anordningen och anfört, att det av verket
eftersträvade målet att erhålla en överskådligare redovisning av ifrågavarande
kostnader kunde vinnas med att stater fastställdes för berörda kostnader,
varvid i staterna uppförda poster med hänsyn till de osäkra beräkningsgrunderna
borde betecknas förslagsvis.

I ämbetsskrivelse den 11 oktober 1946 godkände Kungl. Maj:t civilförvaltningens
förslag beträffande redovisningen av kostnaderna för krigsmaterielverkets
kontrollverksamhet och för sammansättningsverkstäderna samt uppdrog
åt verket att till Kungl. Maj:t för fastställelse ingiva förslag till stater
för dessa kostnader. Till åtlydnad har verket i underdånig skrivelse den 10
december 1946 ingivit förslag till stater för kostnaderna i fråga, vilket förslag
ännu är på Kungl. Maj ds prövning beroende.

Den av revisorerna påtalade svårigheten att erhålla en effektiv kontroll
över anslagsbelastningen torde hava undanröjts genom den sålunda genomförda
anordningen.

Verket saknar anledning att i detalj beröra de olika slag av kontrollkostnader,
som enligt i revisorernas berättelse intagen specifikation belöpa å budgetåret
1945/46, men vill beträffande några av posterna i denna specifikation
lämna vissa upplysningar. Posterna för hyror, städning, elektriskt ljus,
vakthållning, möbler och övriga inventarier hänföra sig sålunda till av verket
å olika platser i landsorten för kontrollpersonalen förhyrda tjänstelokaler.
Någon del av kostnaderna för verkets kontorslokaler i Stockholm belastar
icke kontrollkostnaderna. Posterna för skrivmaterial och blanketter samt
telefon- och telegramavgifter avse likaså endast kostnaderna för verkets i
landsorten stationerade kontrollanter. I anledning av revisorernas uttalande

- 11 —

att i posten löner och arvoden skulle ingå arvoden till vissa kontorsbud och
skrivbiträden samt till en expeditionsvakt och en telefonist, vill verket meddela
att så icke var förhållandet under budgetåret 1945/46. Däremot ar det
riktigt att verket för innevarande budgetår har belastat kontrollkostnaderna
med vissa arvoden, vilka icke direkt hänföra sig till verkets kontrollpersonal.
Detta förfaringssätt har motiverats av att den för närvarande relativt omfattande
kontrollpersonalen förorsakar en ökad belastning å verkets administrativa
byrå särskilt i fråga om personal- och kontorsdriftsärenden, vilket föranlett
ökning av den tillfälligt anställda personalen å denna hyra. I överensstämmelse
med principer, som sedvanligen tillämpas inom försvarets förvaltning
vid belastning av sakanslag med avlöningskostnader, hade verket
för varje tillfällig befattningshavare, som utför av kontrollverksamheten föranlett
arbete, bort fastställa hur stor del av vederbörandes lön som skulle
belasta kontrollkostnaderna. Verket har i stället av praktiska skal beslutat
att avlöningarna till ett mindre antal befattningshavare av denna kategori,
oaktat befattningshavaren icke endast tages i anspråk för kontrollanternas
räkning, helt skola hänföras till kontrollkostnaderna och salunda belasta
materielanslag. Detta förfaringssätt är ur bokförings- och redovisningssyn
punkt enklare och innebär i jämförelse med det ovan skisserade icke nagon
ökad belastning av materielanslagen.

Verket vill slutligen uttala, att verket till fullo delar det av revisorerna uttalade
önskemålet att kontrollkostnaderna i görligaste mån nedbringas. Verket
planerar för närvarande i rationaliserande syfte en omläggning av anskaffningsrutinen
i fråga om s. k. standard- och märkesvaror, och i samband
därmed överväger verket att i fråga om ett stort antal sadana varor inskränka
eller förenkla kontrollen. Verket förutsätter givetvis att nagon särskild mottagningskontroll
hos försvarsgrensförvaltningarna icke ifrågakommer. De åtgärder,
som även vid den förenklade kontrollrutinen böra ankomma pa den
mottagande myndigheten, böra inskränka sig till vad som erfordras för materielens
uppbördstagande, d. v. s. undersökning av att materielen är av angivet
slag, att kvantiteten är riktig samt att materielen framkommit i oskadat
skick (mottagande enligt upphandlingsförordningens § 49 punkt 2).

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknade Odeen
och Palme, den senare föredragande, ledamöterna Udd, Laurin, Granström
och Lindnér.

Stockholm den 18 januari 1947.

Underdånigst
STIG ÖDEEN.

RUTGER PALME.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 12, § 3.

Underdånigt utlåtande.

I sina anslagsäskanden för innevarande budgetår föreslog krigsmaterielverket
hland annat, att kostnaderna för personal, som kunde komma att tillfälligt
bliva erforderlig därigenom att verket erhölle uppdrag att verkställa

— 12 —

matenelanskaffnmgar i större omfattning, skulle slutligt belasta vederbörliga
anskaffmngsanslag. Beträffande nämnda förslag framhöll riksräkenskapsverket
i underdånigt utlåtande den 9 oktober 1945, att enligt ämbetsverkets
mening jämväl här ifrågavarande kostnader borde belasta krigsmaterielverkets
avlönings- och omkostnadsanslag i likhet med övriga hithörande
kostnader för verket.

Vad riksräkenskapsverket i detta sammanhang uttalade synes äga ännu
storre giltighet beträffande den fråga, som av riksdagens revisorer nu upptagits
till behandling. Krigsmaterielverkets kontrollverksamhet måste nämligen,
sasom revisorerna påpeka, anses tillhöra verkets ordinarie arbetsuppgitter,
varför alla skäl tala för att kostnaderna för denna verksamhet komma
att belasta verkets avlönings- och omkostnadsanslag. I anslutning till den
av revisorerna intagna ståndpunkten får riksräkenskapsverket därför förorda,
att sattet för redovisning av krigsmaterielverkets ifrågavarande per.
sonalkosluader omlägges. Ämbetsverket anser sig samtidigt böra understryka
n°^V|l"uI-n-tenJav att de av revisorerna antydda möjligheterna till förenkling
och förbilligande av den nu berörda kontrollverksamheten snarast tillvaratagas.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråcheferna
Andersson och Murray deltagit.

Stockholm den 14 januari 1947.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

PER DAHLBERG.

Arméförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 4.

Till Konungen.

Jämligt nådig remiss den 20 december 1946 i anledning av vad riksdagens
revisorer under fjärde huvudtiteln, § 4 anfört rörande den centrala materielbokföringen
inom försvaret får arméförvaltningen i underdånighet anföra
följande.

Som en svaghet i det av ämbetsverkets tygavdelning tillämpade redovisningssystemet
angives att materielredovisningen icke utvisar dagsläget och
att ämbetsverket på grund härav måst upplägga ytterligare ett centralt kortregister
för att erhålla detta läge. Att så skett har varit föranlett av de utomordentligt
stora materielanskaffningar, som ägt rum under beredskapstiden.
Det har därvid varit av största vikt såväl att nytillkommen materiel så
snabbt som möjligt tillfördes de organiserade förbanden som att befintlig
materiel utan omgång kunde fördelas med hänsyn till de omorganisationer
och nyuppsättningar, vilka i regel anbefalldes med kort varsel. Som grund
för en dylik dagsbokföring tjänar beträffande nylevererad materiel ett reversalexemplar
från kontrollbyran, samt för materiel, som utlämnas från centralförrad
eller omflyttas mellan truppförband etc. av underhållsbyrån utfärdade
utlämningsorder. Dagsbokföringen sker sålunda före det verkliga
uppbördstagandet.

— 13 —

Sedan numera utrustningsbehoven i stort sett blivit tillgodosedda och beredskapen
upphört, föreligger icke längre krav på dagsbokföring. Denna har
även successivt avvecklats och avsikten är att, sedan nu pågående omorganisationer
avslutats, helt upphöra med densamma. Någon dubblering av
materielbokföringen sker sålunda icke längre. Härtill kommer att redovisning
inför central myndighet icke skall äga rum under krig eller mobilisering.
Under dylika förhållanden avföres all materiel, som ingår i truppförbandens
utrustning ur uppbörden, varför all materielredovisning från truppförbanden
etc,, upphör. Redovisning sker därefter endast från centralförråden.

En uppbördskontroll under fred måste givetvis avse den verkliga uppbörden,
d. v. s. de kvantiteter, som vederbörande uppbördsman genom kvittens
erkänner sig hava mottagit och redovisat. Sådan redovisning kan ske
dagligen, månadsvis eller årsvis. Samtliga system ha tillämpats inom tygförvaltningen,
men av flera skäi har månadsredovisningen befunnits mest lämplig.
Till samma resultat torde även försvarets organisationskommitté kommit
vid organisationsförsöken vid kungl. Alvsborgs regemente.

Av revisorerna beröres emellertid endast den rutin som avser nytillkommen
materiels uppbördstagande. Härvid må framhållas, att antalet uppbördsärenden,
som avse nytillkommen materiel, endast utgör ett ringa fåtal i förhållande
till dem, som förorsakas av materielomflyttningar mellan centralförråd
och truppförband in. fl. Dessa omflyttningar äro i huvudsak betingade
av ändringar i krigsorganisationen och torde enligt vad erfarenheten
visar även framdeles komma att äga rum.

Då det redovisningsförfarande, som föreslås beträffande nyleveranser
(s. (>), icke kan tillämpas vid materi el överflyttningar, som enligt vad ovan
anförts utgöra det övervägande antalet uppbördsändringar, synes detsamma
icke lämpligt.

Vidare må anföras, att Kungl. Maj:t enligt vad tygavdelningen under hand
erfarit, torde komma att anbefalla tillämpning vid samtliga infanteriregementen
så snart ske kan av bl. a. det redovisningssystem, som av försvarets
organisationskommitté försöksvis tillämpats vid kungl. Älvsborgs regemente.
Då detta system endast i mindre detaljer skiljer sig från det av tygavdelningen
sedan 1940 tillämpade, torde inga skäl föreligga att övergå till ett annat
system, vilket enligt vad som ovan framhållits icke skulle erbjuda några fördelar.

Vad angår utformningen av den upphandlingsverksamhet som sker (kommer
att ske) genom krigsmaterielverket må följande anföras.

Ifrågavarande upphandlings- och redovisningssystem medför för närvarande
i kameralt hänseende ett dubbelarbete. Krigsmaterielverket betalar till
vederbörande leverantörer räkningarna för verkställda leveranser och debiterar
därefter sina totalkostnader för från försvarsgrensförvaltningarna erhållna
uppdrag genom s. k. omföringsbegäran (= räkningar) på vederbörande
förvaltning, som disponerat materielanskaffningsanslagen. En anordning,
varigenom krigsmaterielverkets anskaffningsuppgifter inskränktes till ingående
av s. k. ramavtal med vederbörande leverantör, varvid det sedan ankomme
på respektive förvaltning att inom ramen för dessa avtal beställa direkt
hos leverantören och handlägga alla frågor i samband med leveransernas
fullgörande, skulle i kameralt avseende innebära en rationalisering med förenkling
av systemet och besparing av arbetskraft för utförande av hithörande
göromål.

Vad slutligen angår ammunitionens redovisning anföra revisorerna att frågan
angående dennas mest ändamålsenliga ordnande torde bliva beroende av
de resultat, till vilka nu pågående översyn av försvarets centrala förvaltnings -

— 14 —

organisation kan leda. På grund härav anser sig tygavdelningen icke kunna
för närvarande avgiva något yttrande i denna fråga.

Beträffande arméförvaltningens intendenturavdelning framhålla revisorerna,
att någon erinran mot fönrådskontrollkontorets sätt att handa den centrala
materielbokföringen icke kan göras. Däremot förefinnes enligt revisorernas
uppfattning icke någon av de olika byråerna tillämpad enhetlig rutin
för fakturabehandling och de av den centrala inköpsverksamheten betingade
formerna för själva uppbördsförfarandet. Enligt revisorernas mening skulle
detta huvudsakligen bero på avsaknaden av ekonomisektion vid intendenturavdelningen.

Beträffande av de olika anskaffande byråerna — utrustningsbyrån, under -hållsbyrån, kasernutredningsbyrån, drivmedelsbyrån samt bäst- och veterinärmaterielbyrån
— tillämpad rutin för fakturabehandling och uppbördsförfarande
får intendenturavdelningen framhålla följande.

I den mån anskaffning sker genom krigsmaterielverket gäller en enhetlig
redovisningsrutin, som uppgjorts i samråd med krigsmaterielverket (TLA
1946 s. 99). Inom utrustningsbyråns förvaltningsområde sker all central anskaffning
i enlighet härmed, och vid kasernutredningsbyrån kommer detsamma
att gälla så snart av intendenturavdelningen före anskaffningarnas överflyttande
till krigsmaterielverket avslutade leveransavtal slutförts. Beträffande
häst- och veterinärmaterielbyråns förvaltningsområde kommer anskaffning
av hästskor, söm- och skärpningsmedel samt förbandsmateriel att i framtiden
ske genom krigsmaterielverkets försorg. Även här blir systemet alltså enhetligt.

Anskaffning av livsmedel, drivmedel o. d. samt av annan veterinärmateriel
än ovan omförmälda sker, i den mån upphandling icke göres av lokalförvaltningarna,
inom intendenturavdelningen.

Beträffande sådana anskaffningar som gjorts och göras genom respektive
byråers försorg framhålla revisorerna, att enhetligt system för fakturabehandling
och uppbördsförfarande icke tillämpas.

Till skillnad mot tygavdelningen, vars anslag i många fall förvaltas jämsides
av flera byråer, äro intendenturavdelningens anslag icke uppspaltade å
flera byråer, utan har en och samma byrå att från början till slut förvaltningstekniskt
svara för byrån tilldelade anslag och med anlitande av dessa
anskaffad materiel. Det har inom intendenturavdelningen visat sig vara en
bestämd fördel om samma byrå handhar såväl anskaffning, anslagsförvaltning
(dispositionsbokföring), förrådsvård och kontroll av vederbörlig materiel.
Inrättandet av särskild ekonomisektion skulle för intendenturavdelningen
endast medföra ökad personalorganisation och därigenom ökade kostnader
utan att någon ökad överskådlighet skulle kunna ernås. Ett inrättande av
särskild ekonomisektion skulle ej heller medgiva någon personalminskning
inom respektive byråer då den personal, som i övrigt handhar förvaltningsuppgifterna,
jämväl ombesörjer ovannämnt arbete.

Beträffande påtalade olikheter i byråernas arbetsrutin anser sig intendenturavdelningen
böra framhålla följande.

Inom kasernutredningens- samt häst- och veterinärmaterielbyråerna ha i
princip likartade system tillämpats. Till förrådskontrollkontoret överlämnade
granskningshandlingar ha endast till utseendet varit olikartade på så sätt, att
de från den förstnämnda hyrån erhållna uppgifterna varit förtecknade på ett
formulär, som inom byrån samtidigt använts för annat ändamål medan hästoch
veterinärmaterielbyrån förtecknat sina materieluppgifter på vanligt folioark.

Mellan underhålls- och drivmedelsbyråerna, som även i framtiden komma
att verkställa centralupphandling, föreligga vissa skiljaktigheter i rutinen,

— 15 —

som motiveras av nedan angivna förhållanden. Drivmedelsbyrån, som gör
jämförelsevis stora inköp fördelade pa ett färre antal fakturor, likviderar
dessa centralt. De centrala drivmedelsförråden ha nämligen ej egna kassor.
Samma system tillämpades jämväl av underhållsbyrån före den 1 juli 1946,
men efter denna dag likvideras fakturorna vid respektive centralmagasin eller
vid vederbörlig militärbefälsstab för magasin, som icke har egen kassa.
Denna organisationsförändring genomfördes enbart i besparingssyfte i samband
med avvecklingens genomförande, då härigenom underhållsbyråns redovisningsdetalj
kunde indragas.

Revisorerna ha såsom sin mening uttalat lämpligheten av en enhetlig utformning
av den centrala materielbokföringen inom försvaret och förorda,
att en dylik utredning verkställes genom försorg av statens organisationsnämnd
i samråd med vederbörande myndigheter. Då en jämförelse i detta
hänseende de centrala ämbetsverken emellan kan giva uppslag till vissa rationaliseringsåtgärder,
har arméförvaltningen intet att erinra emot en dylik
utredning i enlighet med revisorernas förslag.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade Gustafsson och
Östergren, den senare föredragande, jämväl generalintendenten deltagit.

Stockholm den 18 januari 1947.

Underdånigst

T. ÖSTERGREN.

H. GUSTAFSSON.

G. Weisner.

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 4.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1946 har marinförvaltningen anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av 1946 års riksdags revisorers
berättelse, § 4, angående den centrala materielbokföringen inom försvaret.
Till åtlydnad härav får marinförvaltningen anföra följande.

Inledningsvis får marinförvaltningen anföra, att det vid arméns tygavdelning
tillämpade .systemet med central förrådskontroll, som framhållits såsom
mönster för övriga avdelningar och försvarsgrenar, icke avser all tygmateriel.

I tygmaterielinstruktionen, mom. 77 c angives »att för fredsbruk avsedda
reservdelar till handvapen och infanteriets pjäsmateriel, förbruknings- och
övriga materialier m. in., som anbefallts till uppbörd, ävensom i verkstadsförråd
ingående inventarier och verktyg — dock ej maskiner och specialverktyg,
vilka redovisas i likhet med ovan under a) upptagen materiel — redovisas
ej direkt inför tygdepartementet utan uteslutande å kortregister, som
jämte tillhörande verifikationer, vederbörligen förtecknade i årsvis löpande
nummerföljd, förvaras vid respektive förråd. Dylika kortregister revideras av
departementet underställd personal i samband med partiell inventering».

Marinförvaltningen fäster därför uppmärksamheten vid det förhållandet,
att arméns tygmateriel i den mån den utgöres av förbrukningsartiklar, vissa

_ IG —

reservdelar etc. enligt ovan icke äro föremål för centraliserad kontroll även
om dessa artiklar i viss mån anskaffas genom centraliserad anskaffning och
att sålunda betydande grupper materiel bli föremål för kontroll genom lokalförbandens
(tygofficerens eller motsvarande) försorg samt genom stickprovsgranskning
genom utsända inventeringsmän.

Enär någon utökning av den centrala förrådskontrollen icke bar påfordrats
beträffande här ifrågavarande tygmaterielgrupper, förutsätter marinförvaltningen,
att de önskemål, som kommit till synes om ökad förrådskontroll
vid marinen, icke avser den mångfald artiklar, som vid marinen närmast
motsvara tygmateriel av förbrukningsnatur och som lagerhållas i materialoch
drivmedelsförråden.

Att för marinen anordna ett system, motsvarande det som tillämpas vid
armén, kan naturligen ske. Frågan är emellertid om de därmed förbundna
kostnaderna kunna anses försvara en sådan anordning. Kostnaderna för ett
kontrollstystem böra enligt marinförvaltningens förmenande stå i något så
när rimlig proportion till värdet av de fördelar, vilka därigenom kunna vinnas.
Även om det statliga redovisningssystemet kräver mera vittgående åtgärder
än som skulle tillgripas av ett enskilt företag, bör man dock ej bortse
från nyssnämnda synpunkt.

Materiellörvaltningen innebär emellertid icke blott kameral bokföring och
redovisning av materielen utan omfattar framför allt handhavande, skötsel
och ansvar för densamma. De materielförluster, som uppstå på grund av felaktiga
åtgärder i fråga om uppbördstagande och avförande från förråd, äro
enligt vad erfarenheten giver vid handen också försvinnande små jämförda
med dem, som uppstå i samband med materielens användning.

Det vid marinen tillämpade materielredovisningssystemet är helt byggt på
att åt uppbördsmän överlämna ansvaret för materielens handhavande och
vård, och erfarenheten visar — om man bortser från det förhållandet att personalbrist
under beredskapstiden i viss mindre utsträckning tvingade till förordnandet
av icke fullt lämpliga uppbördsmän — att uppdragen fullgjorts
samvetsgrant och efter bästa förmåga. Denna förmåga kan emellertid vara
skiftande bos olika uppbördsmän, och just därför är det av betydelse att förrådskontrollkontoret
träder i direkt kontakt med uppbörd smännen och inriktar
sin kontrollverksamhet med hänsyn därtill.

Riksdagens revisorer anföra, att en fortlöpande »verkligt effektiv» kontroll
att inköpt materiel i föreskriven ordning tagits till uppbörd saknas, därför
att icke all anskaffning bokföres i förrådskontrollkontoret och lokalförvaltningarna
icke dit inkomma med månadssammandrag för avstämning.
Detta påståendes riktighet är helt beroende av vad som lägges in i uttrycket
veikligt effektiv. För varje anskaffning, som verkställes av marinförvaltningen,
erhåller vederbörande byrå mottagningsbevis med kvitto angående uppbördstagande
och utövar saiunda själv en kontroll. Oavsett om inventariepersedel
likvideras av marinförvaltningen eller genom lokalmyndighet skall enligt
marinförvaltningens bestämmelser den 5 juli 1945 (TS A: II 40/45) 8 §
kontroll utövas, att persedeln påföres inventarieförråd, inventarieuppbörd eller
interimsuppbörd. Då det gäller anskaffning av inventariepersedel till uppbörd,
som fastställts av marinförvaltningen och för vilken ämbetsverket sålunda
förvarar kontrollexemplar — det rör sig här om dyrbarare materiel_

erhåller byrån dessutom kvartalsvis anmälan från lokalförvaltningarna om
att materielen blivit införd i vederbörligt inventarium. Då lokalförvaltning
upphandlar artikel, som skall uppbördstagas, är till fakturan fogat bevis om
uppbördstagande, vilket kontrolleras av förrådskontrollkontoret. Här föreliggei
sålunda en foitlöpande kontroll angaende tecknandet av bevis om uppbördstagande,
och denna torde icke bliva mera effektiv, om lokalmyndighe -

— 17 —

ten månadsvis insänder ett sammandrag över de sålunda tecknade bevisen
för avstämning. Samma risk skulle nämligen alltjämt föreligga för att en artikel,
trots tecknat uppbördsbevis, icke blivit upptagen i vederbörlig redovisningshandling.

Det är riktigt att vid marinförvaltningens förrådskontrollkontor icke föres
någon central bokföring, som visar dagsläget, men detta är en militär- och
en mobiliseringsangelägenhet, som av vederbörande byråer ordnats allt efter
behovet i varje fall. Förhållandet synes näppeligen beröra materielredouisningen.
I varje fall synes det kunna ifrågasättas om med hänsyn till marinens
mångfald av materiel en sådan anordning kan motivera kostnaderna för uppläggandet
och skötseln av ett centralregister av så ofantliga dimensioner, som
det här skulle bliva fråga om. På grund av såväl fartygs som batteriers olikhet
sinsemellan kunna endast ett fåtal av de i inventarieuppbördema upptagna
persedlarna sammanföras på gemensamt kort, och en undersökning
beträffande förråden visar att t. ex. endast för Karlskrona örlogsvarvs förråd
fördes under budgetåret 1944/45 ett antal av icke mindre än 34 606 lagerkort.

Revisorerna anföra att med granskningen av förrådsredogörelsema skulle
kontorets personal vara sysselsatt i avsevärd omfattning, och synes revisorerna
ifrågasätta detta arbetes nödvändighet. I verkligheten utföres denna
granskning av två kvinnliga kontorsbiträden, vilka samtidigt sköta kontorets
expedition och utföra förekommande skrivarbeten. Marinförvaltningen
kommer att till särskild prövning upptaga frågan om förrådsredogörelsernas
bibehållande.

Riksdagens revisorer anse lämpligt att åt statens organisationsnämnd gives
i uppdrag att i samråd med vederbörande myndigheter utreda frågan rörande
den centrala materielbokföringen inom försvaret. Marinförvaltningen
bär icke annat att häremot erinra än att denna fråga synes stå i sådant imtimt
samband med frågan om ämbetsverkens organisation att den snarare
borde hänskjutas till den pågående förvaltningsutredningen.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad souschef, JedeurPalmgren,
Persson, Zetterström, Bring, Wirström och Krook, den sistnämnde
föredragande.

Stockholm den 20 januari 1947.

Underdånigst
STIG II:SON ERICSON.

Ilarry Bertman.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 4.

Till Konungen.

Till åtlydnad av nådig remiss den 20 december 1946 angående riksdagens
revisorers berättelse, § 4, behandlande den centrala materielbokföringen inom
försvaret, får flygförvaltningen i vad ämbetsverket angår avgiva följande
underdåniga utlåtande.

Statsrevisorernas redogörelse för den inom flygförvaltningens avdelningar
företagna undersökningen har föranlett följande yttranden.

2—477212. Rev. berättelse ang. statsverket är 1946. II.

— IS

Materielavdelningen meddelar:

»Inom flygförvaltningen är upphandling av flygmateriel centraliserad till
anskaffningsbyrån (MA) å materielavdelningen. Anskaffning av material och
den återanskaffning av reservdelar, som erfordras för verkstäderna, kommer
att centraliseras till centrala flygmaterielförrådet i Arboga (CFA), som distribuerar
detta material till centrala verkstäder och flottiljverkstäder. Centrala
flygverksädema inköpa verktygsmaskiner in. m. och verktyg för egen räkning;
smärre kompletteringsanskaffningar göras å flottiljerna t. v. tills CFA
hinner upporganiseras att utföra även dessa.

Inom MA utskrivas alla reversal och mottagningsbevis, som erfordras, enligt
ungefär samma system, som användes av tygavdelningen i arméförvaltningen,
och är således MA en ''ekonomisektion’ för materielavdelningen.

Räkningarna granskas kameralt endast en gång; en tjänsteman från civilbyrån
är nämligen placerad å MA härför.

Under rubriken krigsmaierielverket ha berörts frågorna om redovisning
och uppbörd av ammunition. Såsom revisorerna framhållit, böra nu gällande
bestämmelser underkastas en översyn. Den ammunition, som förvaras i
krigsmaterielverkets förråd, bör anses vara uppbördstagen där, fast flygförvaltningen
betalat den, och den ammunition, som förvaras å flottiljer
m. fl., skall vara uppbördstagen vid dessa och således kontrolleras av flygförvaltningen.

Att anteckningar föras inom flygförvaltningens vederbörande byrå om behållningarna
i krigsmaterielverkets olika förråd är nödvändigt för att flygförvaltningen
skall hava reda på den mängd av olika slags ammunition, som
finnes färdig, och kunna rätta sina nybeställningar därefter. ”Dessa anteckningar
föras på särskilda kort av samma personal, som sköter den centrala
kontrollbokföringen av flottiljernas ammunition och föranleda ringa arbete;
dessa anteckningar böra bibehållas».

Intendenturavdelningen meddelar:

»Beträffande av revisorerna gjord erinran mot ofullständig granskning, då
materiel överföres från ett förband till ett annat, har rättelse härutinnan
skett genom att korsgranskning numera verkställes.

För att effektivisera kontrollen av det centrala intendenturförrådets redovisning
komma de till månadssammandragen hörande tillkomst- och avgångshandlingama
att granskas, de förra mot de mottagningsbevis, som insändas
till förrådskontrollen och även ligga till grand för likvideringen av
fakturor, de senare mot från förbanden insända mottagningsbevis å från
flygvapnets intendenturförråd i Västerås emottagen materiel.

Genom nu vidtagna åtgärder torde kontrollen få anses fullt nöjaktig.»

Byggnadsavdelningen meddelar:

»Avdelningens huvudsakliga upphandling anknyter till de olika platser
där nybyggnader pågå. Vid de olika arbetsplatserna upprättas kontrollorganisationer,
arbetssektioner, vilka mottaga gjorda leveranser och kontrollera
utförda arbeten. Dessa arbetssektioner äro icke självständiga förvaltningsorgan
utan underavdelningar till byggnadsavdelningens arbetsbyrå. Fakturor
kunna således av dessa organ icke behandlas på annat sätt än att de förses
med attest angående fullgjord leverans, uppbördstagande och utfört arbete
samt att fakturan överensstämmer med på arbetsplatsen eventuellt förda förhandlingar.
Dylik attest måste ske på respektive arbetssektioner.

Efter erhållande av denna attest måste fakturan passera arbetsbyråns upphandlingssektion,
dit byggnadsavdelningens hela upphandling är centraliserad.
Här företages den upphandlingstekniska granskning på vilken jämte
attesten byråchefen eller avdelningschefen måste i dessa avseenden grunda

— 19

sitt utanordningsbeslut. Före dylikt beslut måste fakturan emellertid även
kameralt granskas och detta sker genom den i bokföringsorganet ingående
förhandsgranskande revisorn. När detta är klart och utanordningsbeslutet på
bokföringsdetaljens föredragning tecknats, vidtaga de egentliga bokföringsåtgärdema,
vilka bestå i dispositionsbokföring och uppgörande av sammandrag
att tillställas civilförvaltningen i och för fakturabeloppets utbetalande.

Med beaktande av att arbets- och upphandlingssektionen äro underavdelningar
till arbetsbyrån och revisionen en del av bokföringsdetaljen och att
utanordningsbeslutet tecknas på bokföringsdetaljens föredragning passera
byggnadsavdelningens fakturor i själva verket arbetsbyrån endast en gång
och bokföringen en gång, under det att räkningsdiariet passeras ett flertal
gånger.

Det är detta sistnämnda förhållande som kan leda till uppfattningen av
en onödigt invecklad fakturagång. Det har emellertid visat sig nödvändigt att
genom registrering ständigt kunna centralt hålla reda på var en faktura befinner
sig. Det bör nämligen bemärkas att byggnadsavdelningen, särskilt på
de olika arbetssektionerna, måste arbeta med personal vars anställning är av
mera tillfällig natur och som därför är kameralt och administrativt mindre
rutinerad. Det visade sig också att före det nu använda systemets införande
de olika leverantörerna hade anledning att framställa oftast berättigade klagomål
på sena eller t. o. in. uteblivna likvider beroende på att fakturabehandlingen
skedde okontrollerat och långsamt eller att fakturor helt enkelt
försvunno utan att den försumlige kunde anträffas. I många fall inkommo
även oberättigade klagomål i det att leverantörerna gjorde gällande att de
avsänt en faktura den dag som angivits på densamma, då de i verkligheten
avsänts betydligt senare eller att räkningen insänts genom felaktig underavdelning.

Sedan det nya systemet införts är det möjligt att följa varje faktura och
där iså erfordras påskynda behandlingen, samt att med stöd av poststämpel
påvisa fakturans inkomstdatum.

Det förekommer icke heller nu att en riktig faktura likvideras senare än
30 dagar efter det att den inkommit till byggnadsavdelningen.

De tidigare klagomålen hava också lielt upphört.

Det bör slutligen påpekas, att det nya systemet icke medfört någon ökning
av personalbehovet vid bokföringsdetaljen men väl en arbetsminskning på
arbetssektionerna.»

Civilbyrån meddelar, att den kamerala granskningen, vilken icke är en
dubbelgranskning utan eu kontroll över utbetalningarnas författningsenlighet,
verkställes genom kameralkontorets försorg genom granskare, av vilka
eu är placerad å materielavdelningen; dock utför kameralkontoret icke sådan
granskning för byggnadsavdelningen, vilken av lokala skäl har egen dispositionsbokföring
och egen granskningspersonal.

Flygförvaltningen har funnit den förevarande undersökningen av materielredovisningen,
varom riksdagens revisorer föranstaltat, värdefull. Ämbetsverket
finner även önskvärt, att större enhetlighet åvägabringes i formerna för
materielbokföringen, närmast inom flygvapnet, men även inom försvaret i
dess helhet. Med hänsyn till olikheten i materielslag, deras förbrukning osv.
synes emellertid, såsom revisorerna själva för vissa fall påpekat, icke möjligt
eller lämpligt att åstadkomma fullständig likhet. Sålunda torde förutsättning
knappast föreligga all helt centralisera upphandling och redovisning.
Det torde därför vara nödvändigt att bokföringen inom intendenturavdelningen
och inom byggnadsavdelningen företer skiljaktighet från materielavdelningens
bokföring, vilken senare för övrigt icke heller inom sig är enhetlig.

20 —

Uppslaget att inom flygförvaltningen upprätta en gemensam ekonomisektion
finner flygförvaltningen vara värt en närmare undersökning i samband
med den väntade nyorganisationen av den centrala försvarsförvaltningen.

Det torde jämväl bero av förvaltningsreformens närmare utformning vilka
åtgärder i övrigt som böra vidtagas. Under tiden ämnar flygförvaltningen fullfölja
sitt pågående organisationsarbete efter de av revisorerna uppdragna
linjerna.

I ärendets hanläggning ha, förutom undertecknad souschef, deltagit Jacobsson,
Iacobson, Magnell och Edelsvärd, föredragande.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst

N. SÖDERBERG.

J. Lidströmer.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 4.

Till Konungen.

Genom beslut den 20 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens revisorer
under § 4 i sin berättelse för budgetåret 1945/46 anfört beträffande den
centrala materielbokföringen inom försvaret.

Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

Frågan om anordnandet av försvarets materielredovisning faller i och för
sig utom ramen för civilförvaltningens förvaltningsområde med det undantaget
att ämbetsverket i samband med sina åligganden beträffande tryckning
av försvarets blanketter stundom har att taga ställning till olika detaljspörsmål,
som falla inom detta område. Vidare har civilförvaltningen i sina föreskrifter
och anvisningar till kungörelsen den 5 juni 1944 (nr 321) angående
förfarandet vid krigsmakten, då egendom iskadats eller gått förlorad fastställt
enhetliga bestämmelser angående verifieringen av avgång utav materiel
m. m., som förkommit.

Av vad revisorerna anfört framgår, att den centrala bokföringen av materiel
och förnödenheter uppvisar en påfallande brist på enhetlighet samt att
på vissa håll tillämpade förfaranden få anses behäftade med bristfälligheter.
Det är givet, att även i de fall, där tillämpat system i och för sig är betryggande,
likväl åtgärder i förenklande och arbetsbesparande syfte så långt
möjligt böra vidtagas.

Förslaget om att utredning angående den centrala materielbokföringen
inom försvaret skall uppdragas åt statens organisationsnämnd i samråd med
vederbörande myndigheter anser civilförvaltningen välgrundat. Den försöksorganisation
vid Älvsborgs regemente, som nämnden utarbetat och vilken
kan förväntas komma att i huvudsak ligga till grund för infanteriregementenas
blivande organisation i förvaltningshänseende, omfattar även den
lokala materielbokföringen. Vid den nu föreslagna utredningen skulle därför
förutsättningar kunna skapas för ett anpassande inbördes av systemen för
central och lokal redovisning av ifrågavarande slag.

— 21 —

Revisorerna synas anse största möjliga centralisering av anskaffningen
ntav materiel och förnödenheter önskvärd ur redovisningssynpunkt. Civilförvaltningen
vill i anslutning därtill framhålla, att den betydelsefulla frågan om
graden av centralisering på ifrågavarande område icke bör avgöras med
utgångspunkt från enbart redovisningshänsyn. Den återgång till mera decentraliserad
upphandling som småningom — i den mån så att säga normala
ekonomiska förhållanden ånyo inträda — kan bliva aktuell, torde alltså böra
övervägas utan att någon avgörande vikt fästes vid de redovisningstekniska
synpunkterna.

Slutligen får civilförvaltningen uttala, att ämbetsverket anser det tveksamt,
huruvida den grad av enhetlighet på ifrågavarande område, som
revisorerna synas anse möjlig, verkligen kan genomföras. Redan materielens
olikartade beskaffenhet torde lägga vissa hinder i vägen härför. Icke heller
synes det civilförvaltningen som om materielredogörelser i en eller annan
form kunde avvaras. Dylika torde vara erforderliga, bland annat, såsom
grund för redovisning av avgången utav materiel m. m. Överhuvud taget
synes det som om revisorerna i fråga om materielredovisningen alltför mycket
tagit sikte på tillkomstsidan.

Stockholm den 14 januari 1947.

Underdånigst

UNO BRUNSKOG.

TH. WIJNRLADH.

Arvid Hane.

Försvarets sjukvårdsförvaltnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 4.

Till Konungen.

Med anledning av äs den 20 december 1946, får försvarets sjukvårdsförvaltning
härmed i underdånighet lämna nedanstående utlåtande i anledning
av riksdagens revisorers berättelse om verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
1 juli 1945—30 juni 1946, fjärde huvudtiteln, § 4.

Enligt den undersökning rörande materielbokföringen vid FSF, som revisorerna
låtit verkställa, skulle densamma icke lämna en effektiv kontroll
i vad avser sådan materiel, som upphandlas genom krigsmaterielverket, varjämte
granskningen av förbandens månadssammandrag icke skulle vara helt
tillfredsställande.

Vid det tillfälle revisorernas undersökning verkställdes hos FSF hade upphandling
och leveranser genom krigsmaterielverket nyss påbörjats. Redovisnings-
och kontrollsystemet var därför härutinnan icke slutgiltigt utformat.
Sedan dess har emellertid krigsmaterielverkels rutin för försändningsinstruktioner
och mottagningsbevis (reversal) ändrats, så att den nu väl passar även
för vid FSF tillämpad förrådskontroll av såväl direkt till förbanden som till
central förråden på detta sätt anskaffad materiel. Korsgranskning mellan upp -

22

bördsmännens redovisning och från krigsmaterielverket till FSF materielbyrå
direkt översända kopior av mottagningsbevisen (reversalen) äger sålunda
rum. En ytterligare effektivisering av kontrollen att översänd materiel tagits
till uppbörd och redovisning synes nu icke kunna erhållas. — Mot granskningen
av förbandens månadssammandrag erinras att denna icke skulle vara
helt tillfredsställande, emedan som underlag för granskningen blott reversalnummer
och icke fullständiga reversal skulle komma ifråga. Så är emellertid
icke fallet, enär tillkomsten enligt månadssammandragen styrkes av
till dessa bifogade genomslagskopior av reversalen. Skulle någon ändring,
på grund av radering osv., anses kunna vara gjord å reversalexemplar, som
är bifogat månadssammandraget, jämlöres detta reversalexemplar med materielbyråns
exemplar. Granskningen av reversalnummer är härtill en ytterligare
kontroll att samtliga de reversal varmed materiel översänts till ett förband
verkligen bli redovisade i månadssammandragen.

Enligt undersökningen skulle vidare själva fakturagången och anordningsförfarandet
i viss utsträckning kunna förenklas. — FSF får anmäla att rutinen
härutinnan helt följer en inom dåvarande arméförvaltningens civila
departements kameralbyrå år 1942 gjord utredning. Rutinen har hittills ansetts
ändamålsenlig och kontrollen härvid fungerar fullt tillfredsställande. En
lättnad häruti kommer även att inträda så snart materielbyråns lokalfråga
blivit löst, så att byrån erhåller sina lokaler i anslutning till ämbetsverkets
övriga.

Revisorerna ifrågasätta en sådan omläggning av den centrala materielbokföringen
att den härigenom nu utövade uppbörds- och redovisningskontrollen
skulle bli den primära materielbokföringen, varvid förrådskontrollkontoren
skulle omvandlas till centrala materielbokföringskontor — även beträffande
de lokala förvaltningarnas förråd. Genom fortlöpande noteringar rörande
förbandens materielförändringar skulle den fördelen vinnas, att den centrala
förvaltningen erhöll en dagsaktuell bild av materielläget, varjämte det tidskrävande
arbetet med uppgörande och granskning av olika sorters materielredogörelser
kunde slopas och kontrollen dessutom effektiviseras.

FSF ifrågasätter för sin del, huruvida en sådan centraliserad materielbokföring
är genomförbar. Uppbördens storlek är nämligen icke beroende endast
av den centralt anskaffade materiel, som utsändes med reversal från FSF,
utan i lika hög grad av avgång på materiel genom kassationer, förluster,
förbrukning osv. samt av den lokala anskaffning, som i flera fall icke kan
undvikas. Härtill kommer att materiel ofta överflyttas från ett förband till
ett annat. Systemet skulle medföra att det centrala materielbokföringskontoret
praktiskt taget dagligen skulle från försvarets ca 140 lokalförvaltningar ha
att pr post emotse verifikationshandlingar, som skulle bokföras. Någon personalminskning
torde icke kunna utvinnas härigenom. Däremot kan den reda,
överskådlighet och kontroll, som nuvarande system skapat vid förbanden,
äventyras. För FSF del erfordras dessutom icke att den centrala bokföringen
utvisar dagsläget vid de lokala förvaltningarna. Å andra sidan har materielbyrån
behov av att äga kännedom om materielläget varje månad, bl. a. för
granskning av beställningar, fyllande av brister m. m. Det synes i detta sammanhang
kunna framhållas att vid den kurs, som av FSF i början av år
1946 varit anordnad för försvarsväsendets uppbördsmän av sjukvårdsmateriel,
dessa samstämmigt förklarat sig mycket tillfredsställda med nuvarande redovisningssystem,
som icke endast skapade reda och ordning, utan genom
kontrollen även var ett skydd för uppbördsmännen samtidigt som det, rätt
utfört, underlättade deras arbete. FCO har även vid de organisationsundersökningar,
som verkställts vid kungl. Älvsborgs regemente, godtagit den månadsvisa
materielredovisningen till centralförvaltningarna. Den vid nänmda

— 23 —

regemente genomförda organisationen torde även under närmaste tiden komma
att genomföras vid samtliga övriga infanteriregementen. — Det synes,
på grund av ovanstående, FSF icke föreligga några vägande skäl att frångå
det nuvarande systemet med förrådsbokföring och månatlig redovisning vid
förbanden samt förrådskontrollbokföring enligt nuvarande principer vid den
centrala förvaltningen.

Då det emellertid kan synas önskvärt att åvägabringa en likartad utformning
av den centrala materielbokföringen vid de skilda ämbetsverken, även
enligt nämnda principer, och vissa rationaliseringar skulle kunna vinnas vid
en utredning härom, har FSF intet att erinra mot revisorernas förslag att åt
statens organisationsnämnd gives i uppdrag att i samråd med vederbörande
myndigheter utreda frågan rörande den centrala materielbokföringen inom
försvaret.

I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknad Nordlander,
chefen för materielbyrån Natt och Dag samt chefen för materielbyråns
underhållssektion, Knutsson-Hall, föredragande.

Stockholm den 18 januari 1947.

Underdånigst

O. NORDLANDER.

KARL KNUTSSON-HALL.

Thore Cctlmcerus.

Krigsmaterielverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 4.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt krigsmaterielverket
att avgiva och till försvarsdepartementet inkomma med underdånigt
utlåtande i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse
fjärde huvudtiteln, § 4.

Till åtlydnad härav får krigsmaterielverket i underdånighet anföra följande.

De av revisorerna lämnade uppgifterna angående materielredovisningen inom
försvarets centrala förvaltningsmyndigheter skulle visserligen i och för
sig giva anledning för verket till mera detaljerat uttalande. Verket avser
emellertid att i det följande endast till behandling upptaga sådana frågor,
som direkt sammanhänga med verkets verksamhet.

Revisorerna ha sålunda i avsnittet beträffande krigsmaterielverket uppehållit
sig vid frågan om verkets befattning med själva uppbörden av den
materiel, som anskaffas genom verkets försorg. Den omständigheten att verket
ombesörjer reversalutskrift vid materielens överförande till respektive
myndigheter måste enligt revisorernas uppfattning komplicera redovisningen
Verket vill i anledning härav närmare redogöra för verkets arbetsrutin på
detta område.

Sedan av verket beställd materiel besiktigats hos leverantören och kontrollbesked
inkommit, utskriver verket försändningsinstruktion till leverantören.
Utskriften sker medelst genomskriftsförfarande i nio exemplar, var -

— 24 —

av fyra exemplar avses att användas såsom mottagningsbevis. Fullständig
sats av dessa handlingar bifogas. Av försändningsinstruktionen behålles ett
exemplar av godsavsändaren, varjämte ett exemplar översändes till vederbörande
uppdragsgivare (förvaltningsmyndighet inom försvaret). Övriga exemplar
kvarstanna hos verket för olika ändamål. Av mottagningsbevisen skall
mottagaren översända två exemplar till respektive huvudförvaltning och ett
till krigsmaterielverket samt behålla ett exemplar såsom inkomstverifikation.
Sedan mottagningsbevis kommit verket till handa, kan likvidering av faktura
på det försända godset verkställas. Att uppbördsmännen skola översända
mottagningsbevis såväl till egen huvudförvaltning som till krigsmaterielverket
torde icke medföra någon större olägenhet. Det framgår nämligen
med största tydlighet av trycket å de olika exemplaren, vart desamma
skola sändas. Rutinen på detta område torde vara den enklast tänkbara,
därest önskade kontrollmöjligheter skola bibehållas. Den medför minsta
möjliga skrivarbete för uppbördsmännen och har i övrigt tillkommit i samråd
med försvarsgrensförvaltningama såsom ersättning för en tidigare tilllämpad
rutin, som ansågs mindre tillfredsställande. Genom att ett exemplar
av försändningsinstruktionen tillställes vederbörande fackmyndighet torde
den centrala bokföringen hos denna myndighet bli lika tillfredsställande, som
om myndigheten själv ombesörjde reversalutskriften. Då mottagningsbevis
sedermera inkommer från uppbördstagaren, har fackmyndigheten möjlighet
till korsgranskning. Verket kan sålunda icke dela revisorernas uppfattning,
att kontrollen över redovisningen skulle förete luckor vid upphandling genom
verkets försorg. Det av verket tillämpade systemet överensstämmer i
princip helt med det, som enligt revisoi-ernas berättelse kommer till användning
inom tygavdelningen och som revisorerna ansett tillfredsställande.

Verket vill i delta sammanhang uttala, att den omständigheten att uppbördsmännen
jämväl tillställa verket kopia av mottagningsbevisen icke i och
för sig innebär någon ökning av ansvaret för materielen. Av uppbörds tagandet
föranledd redovisningsskyldighet för uppbördsmännen kan endast ifrågakomma
gentemot egen huvudförvaltning och icke jämväl gentemot krigsmaterielverket.

I fråga om fakturagranskning och likvidering av fakturor vill verket erinra,
att den av revisorerna förordade organisationen med eu central ekonomisektion
inom varje förvaltningsmyndighet har tillämpats hos verket redan
från dess inrättande, och verket har även de bästa erfarenheter därav.

Likvid för fakturor från leverantörer erlägges, sedan mottagningsbevis
kommit verket till handa. Sådana bevis inkomma i allmänhet inom sådan
tidrymd, att likvid kan erläggas inom 30 dagar efter fakturans emottagande.
Därest i något fall mottagningsbevis skulle utebliva eller betalning behöva ske
inom kortare tid har verket möjlighet att — i likhet med vad som uppgives
vara förhållandet inom tygavdelningen — ändock likvidera faktura,
som då uppföres på särskild lista för bevakning av att mottagningsbevis inkommer.
Verket vill i anslutning härtill påpeka, att i samband med utarbetande
av gemensamma allmänna leveransbestämmelser för försvarets myndigheter
framkommit, att vissa myndigheter icke äga möjlighet att med tillgänglig
personal och arbetsrutin erlägga betalning för fakturor inom 30 dagar,
vilket föranlett allvarliga erinringar från leverantörshåll och på längre
sikt torde vara ägnat att verka prisfördyrande.

Sedan likvid erlagts och i förekommande fall sammanställning av kostnaderna
ägt rum, sker debitering för levererad materiel å de beställande
centrala myndigheterna genom omföringsbegäran, varvid såsom leveransspecifikation
angives numret på försändningsinstruktionen, varav den beställande
myndigheten tidigare erhållit kopia. Genom att försändningsinstruk -

— 25 —

tion och mottagningsbevis — såsom ovan angivits — utskrives samtidigt och
ha genomgående nummer, finnes möjlighet till avstämning mellan nyssnämnda
exemplar av försändningsinstruktionen och från mottagaren erhållet
mottagningsbevis. Att omföring till de beställande myndigheterna sker, sammanhänger
med att verket icke disponerar de för anskaffningen av materielen
beviljade anslagen. Härigenom förorsakas givetvis visst dubbelarbete.
För att undvika detta har verket i vissa fall träffat sådana avtal med vederbörande
leverantörer, att avrop kan äga rum av respektive förvaltningsmyndighet,
på vilken leverantören direkt utställer faktura.

Inom verket har nyligen avslutats en utredning, syftande till att förenkla
anskaffningen av s. k. standard- och märkesvaror och i samband därmed
har särskilt uppmärksammats möjligheterna att i större omfattning än som
tidigare varit fallet träffa sådana avtal med vederbörande leverantörer, att
fackmyndigheterna själva kunna ombesörja rekvisition och likvidering av
materielen. Möjligheterna att använda denna anskaffningsrutin äro emellertid
av flera skäl begränsade.

Revisorerna ha vidare berört frågan om den materiel (det material), för
vilken verket är redovisningsskyldigt. Här avses dels råmaterial och halvfabrikat,
som för viss produktion ställes till leverantörernas förfogande, dels
i verkets centralförråd lagerlagd ammunition.

Revisorerna uttala, att någon bestämd rutin för redovisning av sådana
kronan tillhöriga råvaror etc., som ställas till leverantörernas förfogande,
icke utarbetats eller tillämpats inom verket. Detta är icke riktigt. Vederbörande
mottagare har sålunda fått kvittera mottaget material på särskilt mottagningsbevis
och därjämte tillställts av verket utfärdade bestämmelser angående
förvaring och redovisning av visst material ävensom blankett för
materialredovisning, vilka handlingar här biläggas. Sedan redovisning inkommit
från en leverantör kunna de i redovisningen lämnade uppgifterna
avstämmas mot verkets bokföring. På grund av förhållanden hänförliga till
tiden före krigsmaterielverkets inrättande och då rådande arbetsanhopning
ha emellertid i vissa fall svårigheter förelegat att vid tillverkningarnas avslutande
erhålla fullt exakt redovisning. Fortfarande pågår därför kontroll
av redovisningar från denna tid och i samband därmed ha i flera fall ingående
inventeringar måst företagas.

Verket vill i detta sammanhang nämna, att beslut numera fattats, att redovisning
av verket tillhöriga råvaror och halvfabrikat, som ställts till leverantörernas
förfogande, skall sammanföras med övrig verksamhet av denna
art inom verkets förrådsbyrå.

Beträffande den av verket i centralförråd lagerhållna ammunitionen ombesörjes
redovisningen härav centralt inom verkets förrådsbyrå. Huruvida
den bokföring av marinens och flygvapnets i centralförråden ingående ammunition,
som sker vid vederbörande huvudförvaltning, är av behovet påkallad,
undandrager sig verkets bedömande.

Det torde i detta sammanhang böra omnämnas, att enligt ett inom försvarsstaben
årligen utarbetat förslag verket periodvis skall tillhandahålla
försvarsgrensförvaltningama uppgifter å, bland annat, den i centralförråden
inlagda ammunitionen. Ehuru verket sålunda såsom av det föregående framgår,
är av den uppfattningen att några vägande anmärkningar icke kunna
riktas mot nuvarande former för ammunitionsredovisningen, delar verket
dock revisorernas mening, att ammunitionsredovisningen i viss mån kompliceras
av del förhållandet, att verket icke disponerar de anslag, genom vilka
inköpen finansieras. Då det i detta fall rör sig om materiel som ej tages till
uppbörd hos huvudförvaltningama, skulle det vara mera ändamålsenligt,
om anslagen direkt ställdes till verkets förfogande.

— 26 —

Av revisorernas redogörelse framgår, att formerna för materielredovisningen
inom försvaret äro varierande. Angeläget är givetvis att en enhetlig
utformning av den centrala materielbokföringen kommer till stånd. Då revisorerna
emellertid uttala att en grundläggande förusättning härför torde
vara, att materielen i största möjliga omfattning »centralupphandlas» genom
vederbörande myndigheters egen försorg, vill verket erinra, att detta skulle
innebära en decentralisering i förhållande till nu gällande ordning, enligt
vilken centralupphandling sker hos krigsmaterielverket. En sådan decentralisering
torde knappast vara ägnad att öka möjligheterna till central materielredovisning
och enhetliga former för densamma. Vad revisorerna sålunda
anföra till förmån för ett slopande av den av 1943 års riksdag beslutade
organisationen i detta hänseende, saknar verket i övrigt anledning att
beröra.

Vad slutligen beträffar det av revisorerna framförda förslaget att åt statens
organisationsnämnd gives i uppdrag att i samråd med vederbörande
myndigheter närmare utreda frågan rörande den centrala materielbokföringen
inom försvaret vill verket uttala, att verket anser det mindre rationellt
att på sätt sålunda föreslagits utbryta denna detaljfråga ur det åt 1946
års militära förvaltningsutredning lämnade uppdraget att verkställa en allmän
översyn av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters organisation.
Enligt direktiven för denna utredning bör utredningen för organisationstek -niska undersökningar anlita statens organisationsnämnd, vars chef jämväl
ingår såsom ledamot av utredningen.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknade Ödeen
och Palme, den senare föredragande, ledamöterna Udd, Laurin, Granström
och Lindnér.

Stockholm den 18 januari 1947.

Underdånigst
STIG ÖDEEN.

'' RUTGER PALME.

Arméns fortifikationsförvaltnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 4.

Underdånigt utlåtande.

I anledning av förevarande remiss får arméns fortifikationsförvaltning härmed
anföra följande.

Vad först beträffar spörsmålet om upphandling av materiel genom vederbörande
ämbetsverks egen försorg, så kallad centralupphandling, synes för
fortifikationsförvaltningens vidkommande en sådan upphandling i större omfattning
än vad som nu är fallet icke vara att förorda. Centralupphandling
genom fortifikationsförvaltningens egen försorg har hitintills ägt rum huvudsakligen
beträffande sådan materiel, som varit avsedd att antingen direkt
inmonteras i under uppförande varande byggnader, såsom skyddsrumsdörrar
och dylikt, eller att direkt förbrukas, såsom golvimpregneringsmedel och

— 27

dylikt, ävensom då fråga varit om större leveranser av speciella konstruktioner
till flera lokalförvaltningar samtidigt, såsom skyltar för avstängning
av befästningsområden m. in. Övriga till fortifikationsförvaltningens verksamhetsområde
hörande materielslag hava i allmänhet icke varit lämpliga för
centralupphandling. Huvuddelen av den byggnadsverksamhet, som bedrives
vid lokalförvaltningarna, utföres nämligen på entreprenad. Då det under
normala förhållanden på byggnadsmarknaden knappast kan bliva tal om
att kronan vid ingåendet av entreprenadavtal skulle utfästa sig att tillhandahålla
entreprenören nödvändig materiel, erfordras sålunda för lokalförvaltningarnas
del endast sådan materiel, som är nödvändig för utförande av
smärre underhållsarbeten i egen regi samt för utförande av fältbefästningsarbeten.
Därest upphandlingen av denna materiel skulle centraliseras till ämbetsverket,
finge lokalförvaltningarna i förväg angiva materielbehovet för
längre tidsperioder (helårs- eller halvsårsvis). Materielen skulle därefter få
rekvireras av ämbetsverket för att sedan levereras till lokalmyndighetema,
som finge upplägga materielen i förråd för kommande behov. Att lokalmvndigheten
för varje särskilt arbetsobjekt skulle rekvirera materiel först sedan
behov av arbetets utförande uppstått, skulle knappast låta sig göra på grund
av den ökade leveranstid, som därigenom uppkomme. Vidare skulle genom
ett sådant förfarande uppstå ökade transportkostnader. En utökad centralisering
av upphandlingen inom fortifikationsförvaltningens verksamhetsområde
skulle således medföra en ökad förrådshållning vid lokalförvaltningarna
med därav följande ökade kostnader för förrådslokaler och förrådspersonal.
Visserligen torde vid centralupphandling kunna ernås något billigare
pris per enhet än vid upphandling i orten för varje särskilt arbete, men denna
vinst torde mer än väl uppvägas av förutnämnda ökade kostnader för förrådshållning
och transport. Förvaltningen kan därför icke biträda riksdagens
revisorers förslag om en utökning av ämbetsverkets centrala upphandlingsverksamhet.

Vidkommande revisorernas anmärkning att förrådskontrollkontoret icke
erhållit någon uppgift om sådana materielleveranser, som verkställts medelst
centralupphandling, torde böra nämnas, att denna anmärkning torde hava
avseende å förhållandena vid beredskapens början. Såsom framgår av ämbetsverkets
skrivelse till riksräkenskapsverket den 15 januari 1944, har förvaltningen
föreskrivit, att vederbörande byrå skall till förrådskontrollkonloret
lämna uppgift å till lokalmyndighet överlämnad centralupphandlad materiel,
som skall tagas till uppbörd. Emellertid torde den materiel, som efter
nämnda dag upphandlats centralt genom ämbetsverkets egen försorg, icke
utgjorts av uppbördsmateriel utan endast av materiel, avsedd för direkt förbrukning.

Vad därefter själva materielbokföringen vid ämbetsverket beträffar biträder
fortifikationsförvaltningen riksdagens revisorers uppfattning att bokföringen
av förråden av kasernvårdsmateriel och viss lös fortifikationsmateriel
icke är tillfredsställande ordnad. Ämbetsverket kommer därför att taga
under övervägande, huruvida icke nämnda materiel bör redovisas enligt samma
system, som gäller beträffande redovisningen av materielen i förvaltningens
övriga förråd, det vill säga enligt kortsystem jämte månadssammandrag,
utvisande in- och utgående saldon.

I likhet med revisorerna anser fortifikationsförvaltningen att de kamerala
ärendena helt böra koncentreras till eu gemensam sektion. I skrivelse till
Kungl. Maj:t den 1 november 194(1 angående ämbetsverkets avlönings- och
omkostnadsanslag för budgelåret 1947/48 har 1''orlif''ikationsl''örvaltningen även
framlagt förslag om eu organisation, som innebär att såväl den kamerala
förhandsgranskningen som disposilionsbokföringen för hela ämbetsverket

— 23

skulle komma att åvila en gemensam sektion. Fortifikationsförvaltningen får
i detta sammanhang erinra om att jämväl fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningen
i sitt den 27 december 1945 avgivna betänkande med
förslag angående omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen
inom försvaret in. m. (SOU 1945: 65) ansett, att en centralisering till en gemensam
sektion av de kamerala ärendena inom ämbetsverket borde genomföras.

Beträffande revisorernas anmärkning att fakturagranskningen inom byggnadskontoret
icke vore centraliserad till kontorets kameraldetalj utan skedde
å arbetsplatser och beställande sektioner, enligt något olika rutin beroende
på om det gällde entreprenad- eller varuräkningar, får fortifikationsförvaltningen
meddela följande. Vad de förra räkningarna beträffar insändas dessa
först till kontrollanten å vederbörande arbetsplats för attestering, som verkställes
i av riksräkenskapsverket för ändamålet särskilt påbjuden stämpel.
Räkningarna översändas därefter till kameraldetaljen. Räkningarna å varor,
använda för arbeten i egen regi, insändas av leverantören direkt till kameraldetaljen
för registrering och kameralgranskning. Den egentliga sakgranskningen
samt attesteringen av dessa räkningar åvilar däremot upphandlingssektionen,
vilken beställt materielen. Visserligen skulle nämnda sektion kunna
tilldela kameraldetaljen reversal i likhet med vad som sker å arméförvaltningens
tygavdelning men, då upphandlingssektionen och kameraldetaljen
äro inrymda inom samma byggnad, har det synts mera ändamålsenligt att
räkningarna överlämnas till upphandlingssektionen för sakgranskning och
attestering. Undantagna från denna regel äro dels de fåtaliga fakturor å förbrukningsmateriel,
som för vederbörande arbetsplats upphandlas i orten, dels
vissa fakturor av mera komplicerad art, vilka avse inköp av elektrisk installationsmateriel.
De sistnämnda räkningarna tillställas, för erhållande av
säkrast möjliga kontroll, förvaltningens elektrokontor för sakgranskning.
En eftergranskning av nu nämnda båda grupper av fakturor äger dock
sedermera rum inom upphandlingssektionen.

Vidkommande revisorernas anmärkning rörande kontrollen över redovisningen
av den inom byggnadskontoret i samband med arbeten i egen regi
inköpta byggnadsmaterielen torde böra framhållas att, sedan beslut fattats
om utförande av ett arbete i egen regi, uppgöres å arbetssektionen en sammanställning
över för arbetet erforderlig materiel. Upphandlingssektionen
erhåller därefter från arbetssektionen order om beställning av materiel i
anslutning till nämnda sammanställning. Därest sedermera å arbetsplatsen
skulle konstateras brist av något materielslag, göres anmälan härom till vederbörande
ingenjör å arbetssektionen, vilken, innan kompletterande beställning
tillställes upphandlingssektionen, söker utreda orsaken till att den
ursprungligen bestämda kvantiteten visat sig otillräcklig. Skulle det därvid
befinnas, att bristen icke härrör sig från tidigare felkalkylering, ändring av
de ursprungliga ritningarna eller annat godtagbart skäl, får närmare undersökning
av förhållandet vidtagas. Sedan upphandlingssektionen upphandlat
materielen och densamma inkommit till arbetsplatsen, utfärdar arbetsledaren
mottagningsbevis med angivande av varuslag och kvantitet. Därefter insändes
mottagningsbeviset först till arbetssektionen, där kontroll av materielkvantiteterna
verkställes, samt sedermera till upphandlingssektionen, varest, innan
attestering av räkningen äger rum, jämförelse sker mellan räkningen och
mottagningsbeviset. År det fråga om uppbördsmateriel, tages densamma till
uppbörd av upphandlingssektionen genom dess förrådsdetalj. Vid arbetenas
avveckling å en arbetsplats insänder arbetsledaren uppgift å överbliven
materiel. Genom att materielen beställes av arbetssektionen på grundval av
de ritningar och arbetsbeskrivningar, som föreligga i varje särskilt fall, torde

— 29 —

erforderlig kontroll vinnas. En väsentlig skillnad skulle föreligga, därest beställningen
av materielen ägde rum från arbetsledaren. Denne skulle därvid
avsiktligt kunna påverka, att beställningarna verkställdes till större omfattning
än som vore erforderligt. Det nuvarande systemet har varit föremål för
granskning från riksräkenskapsverkets sida av numera avlidne förste revisorn
N. Ihrfelt. Denne har jämväl besiktigat en av byggnadskontorets^ större
arbetsplatser och därvid ej funnit skäl till erinran. På grund av vad sålunda
anförts samt med hänsyn till att därjämte vederbörande ingenjör å arbetssektionen
vid sina inspektionsresor till arbetsplatserna granskar såväl de tekniska
frågorna som materielfrågoma anser förvaltningen, att betryggande
kontroll erhålles vid nuvarande system. Administrationskostnaderna hava
därjämte kunnat nedbringas till ett minimum.

Slutligen får fortifikationsförvaltningen framhålla, att ämbetsverket för
sin del icke har något att erinra mot det av riksdagens revisorer framlagda
förslaget, att åt statens organisationsnämnd gives i uppdrag att i samråd
med vederbörande myndigheter närmare utreda frågan rörande den centrala
materielbokföringen inom försvaret.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknade,
Carlquist och Nordberg, föredragande, byråcheferna Stade och Genberg.

Stockholm den 23 januari 1947.

Underdånigst
NILS CARLQUIST.

G. NORDBERG.

Agne Ewerbring.

Riksräkenskapsverkets

3>ttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del X, s. 14, § 4.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har riksräkenskapsverket anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 4 i sin berättelse angående statsverket anfört rörande den centrala
materielbokföringen inom försvaret. Till åtlydnad härav får ämbetsverket i
underdånighet anföra följande.

Det problem, som av riksdagens revisorer upptagits till behandling i forevarande
paragraf, avser dels formerna för den centrala materielbokföringen
inom försvaret, dels vissa hithörande kamerala spörsmål. I sistnämnda avseende
hava revisorerna låtit undersöka det sätt, på vilket vederbörande fakturor
behandlas inom respektive förvaltningsmyndigheter innan utbetalning
kan ske, och därvid funnit, att de med förhandsgranskningen, anordningsförfarandet
och anslagsavräkningen sammanhängande göromålen äro splittrade
på ett stort antal olika instanser, oaktat myndigheterna i allmänhet äro
utrustade med särskilda kamerala organ. Med anledning härav ifrågasätta
revisorerna, huruvida icke nu berörda frågor borde helt centraliseras inom
vederbörande myndigheter.

Såvitt riksräkenskapsverket kan finna, måste bestämda fördelar anses vara
förbundna med en dylik centralisering. Den nu av flertalet myndigheter till -

30 —

lämpade ordningen är nämligen utan tvivel ägnad att medföra omgång och
dubbelarbete, varpå revisorerna lämna flera konkreta exempel. Ämbetsverket
får därför ansluta sig till vad revisorerna beträffande nämnda spörsmål anfört.

Enligt riksräkenskapsverkets mening tala jämväl starka skäl för att en
omprövning av den centrala materielbokföringens former kommer till stånd.
Såsom särskilt otillfredsställande torde den inom marinförvaltningen tillämpade
ordningen på förevarande område få betecknas. Men även andra myndigheters
kontroll över materieluppbörden måste anses vara behäftad med
vissa brister och vid sin granskning av vederbörande räkenskaper för budgetåren
1940/45 har ämbetsverkets militära revision kunnat iakttaga, att centralt
upphandlad materiel till ett inköpsvärde av i runt tal 1,8 miljoner kreti01/
icke blivit bokförd i föreskriven ordning. Det framstår även såsom föga
rationellt, att de ifrågakommande redovisningssystemen förete så stora inbördes
avvikelser, understundom rentav inom en och samma myndighet.

Därest förhållandena på ifrågavarande område skulle göras till föremål
för översyn, bör syftet därmed i första hand vara att söka få till stånd mera
enhetliga redovisningsformer. I likhet med revisorerna anser riksräkenskapsverket,
att dessa former lämpligen böra anknyta till ett system med central
reversalutskrift. Påtagliga fördelar stode därvid att vinna, om ett av reversalexemplaren
direkt lades till grund för den centrala materielbokföringen.
Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang erinra om att ett redovisningssystem,
baserat på ungefär samma principer som de av revisorerna förordade
sedan flera år tillbaka varit i bruk inom flygförvaltningens materielavdelning.
För vinnande av ytterligare erfarenhet synes det emellertid lämpligt,
att exempelvis arméförvaltningens tygavdelning, vars materielbokföring ävenledes
motsvarar högt ställda anspråk, får i uppdrag att försöksvis pröva systemet
med kontinuerlig dagsbokföring inom tygavdelningen beträffande
vissa förband.

Ett särskilt problem utgör krigsmaterielverkets befattning med redovisningen,
vilken därigenom onekligen kommit att ytterligare kompliceras. Förhandenvarande
möjligheter till förenklingar på denna punkt böra därför
omsorgsfullt tillvaratagas. Riksräkenskapsverket får sålunda tillstyrka revisorernas
förslag om att, därest krigsmaterielverket anses skola bibehållas,
verkets anskaffningsuppgifter inskränkas till att allenast avse ingåendet av
leveranskontrakt (ramavtal) med vederbörande industriföretag. Såsom revisorerna
framhålla, skulle genom en dylik omläggning även vissa fördelar i
kameralt avseende kunna ernås. Vad revisorerna uttalat rörande ammunitionsredovisningen
och därmed sammanhängande problem synes jämväl böra
tagas under övervägande. Om ammunitionsanskaffningsanslagen skulle ställas
till krigsmaterielverkets förfogande — en sak som riksräkenskapsverket
i och för sig finner tveksam —- måste särskilt tillses att det organisatoriska
samarbetet med de sakkunniga militära organen utbygges så, att den nödvändiga
militärtekniska kontrollen och överblicken över materielläget blir
betryggande utan att dubbelarbete på nytt behöver etableras.

Möjligheten att förverkliga de av revisiorerna i förevarande paragraf framförda
önskemålen röner påverkan av även andra organisatoriska förhållanden
än de nu senast berörda. Det vill nämligen förefalla, som om den heterogena
karaktären av de arbetsuppgifter, vilka jämväl efter 1943 års militära
förvaltningsreform åvila de olika försvarsgrensförvaltningarna, skulle i icke
ringa man hava bidragit till saväl den bristande enhetligheten i fråga om formerna
för materielredovisningen som den decentraliserade handläggningen
av vissa hithörande kamerala ärenden. Därest emellertid nyssnämnda reform
utsträcktes sålunda, att för försvarsgrenarna gemensamma intendentur- och

31 —

fortifikationsförvaltningar inrättades, skulle samtliga militära ämbetsverk erhålla
naturligt avgränsade verksamhetsområden och komma att förvalta såväl
materiel som riksstatsanslag av inbördes likartad karaktär. Organisatoriska
förutsättningar för ett tillämpande av enhetliga redovisningsprinciper
inom i vart fall ett och samma ämbetsverk skulle därmed skapas, liksom
det även skulle bliva möjligt att samordna vederbörande kamerala organ,
vilka nu i allmänhet ingå som fristående enheter i särskilda civilbyråer, med
de egentliga fackbyråemas verksamhet.

De problem, som av revisorerna upptagits till behandling i samband med
frågan om den centrala materielbokföringen inom försvaret, äro i vissa avseenden
av betydande räckvidd. Innan några definitiva åtgärder på förevarande
område vidtagas, torde därför, såsom jämväl revisorerna framhålla,
frågan böra göras till föremål för ytterligare undersökning och överväganden.
Riksräkenskapsverket får sålunda ansluta sig till förslaget, att åt statens
organisationsnämnd gives i uppdrag att verkställa den närmare utredning
som kan anses vara motiverad. Riksräkenskapsverket förutsätter därvid,
att erforderligt samråd kommer att ske med ämbetsverket.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråcheferna
Andersson och Murray deltagit.

Stockholm den 14 januari 1947.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

PER DAHLBERG.

Statens organisationsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 4.

Utlåtande.

Den centrala materielbokföringen inom försvaret synes böra såväl rationaliseras
som ock göras mera enhetlig. Frågan härom berör förutom organisationsnämnden
jämväl statens sakrevision och 1946 års militära förvaltningsutredning.
Med anledning härav synes ärendet böra överlämnas till 1946 års
militära förvaltningsutredning — vari ingå ordförandena i både organisationsnämnden
och sakrevisionen — för yttrande i samband med utredningsuppdragets
fullgörande.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Aste, Bredberg, Falla och Stridsberg.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst

Statens organisationsnämnd.

C. TARRAS SÄLLFORS.

Ebbe Magnander.

— 32 —

Arméförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 20 december 1946 i anledning av vad riksdagens
revisorer under fjärde huvudtiteln, § 5, anfört rörande de militära förrådskontrollkontoren
får arméförvaltningen i underdånighet anföra följande.

I sin berättelse lämna revisorerna en redogörelse för tillkomsten av de
militära förrådskontrollkontoren samt dessas uppgifter. Härvid understrykes,
att likartade bestämmelser numera gälla för samtliga försvarsgrensförvaltningars
motsvarande kontor. Därjämte erinras om att vid riksdagens behandling
av en gällande förvaltningsorganisation föredragande departementschefen
framhållit, att även de sakliga synpunkterna skulle beaktas vid förrådskontrollen.
Vidare göres en jämförelse mellan försvarets civilförvaltnings och
förrådskontrollkontorens revisionsuppgifter och revisorerna finna att någon
skarpt markerad gräns icke finnes mellan kameral och teknisk revision. I
samband härmed omnämnes civilförvaltningens revisionsbyrås undersökningsdetalj,
som i.viss mån fullgör motsvarande arbete som förrådskontrollkontoren,
i vad det avser den tekniska granskningen. I berättelsen framhålles vidare,
att granskningen av de centrala förvaltningsmyndigheternas räkenskaper är
enhetlig — såväl kameral som teknisk revision inom riksräkenskapsverket
— till skillnad mot granskningen av lokalförvaltningarnas räkenskaper, som
utföres av tvenne ämbetsverk.

Enligt instruktionen för arméförvaltningen utövar ämbetsverket under
Kungl. Maj:t i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och
uppsikten över tyg- och intendenturförvaltningen vid armén. Denna uppgift
har i instruktionen närmare preciserats till att bland annat omfatta medelsförvaltning
samt kontroll av underlydande myndigheters sätt att handha förvaltningsärendena
samt att en ändamålsenlig hushållning med medel och
materiel m. m. äger rum. För att rätt kunna fylla denna sin uppgift måste
arméförvaltningen följa lokalmyndigheternas verksamhet. Detta sker dels
genom inspektioner på ort och ställe, dels genom granskning av förbandens
redovisningshandlingar och räkenskaper.

Vid intendenturavdelningen utföres denna granskning inom avdelningens
förrådskontrollkontor i samarbete med de medelsförvaltande byråerna. Genom
att chefen för förrådskontrollkontoret är närvarande vid de gemensamma
föredragningarna hålles revisionsorganet underkunnigt om utfärdade förvaltningsbestämmelser
och synpunkter på dessas tillämpning. Förrådskontrollkontoret
håller i sin tur byråerna ständigt orienterade om gjorda erfarenheter
rörande lokalförvaltningarnas sätt att handha sin förvaltning såsom denna
återspeglas i räkenskaperna. Detta samarbete inom den medelsförvaltande
myndigheten mellan de verkställande organen — byråerna — och det kontrollerande
organet — förrådskontrollkontoret — är ett oundgängligt villkor
för att dessa på rätt sätt skola kunna fylla sina uppgifter. Fn revision bör
icke enbart vara anmärkande utan minst lika stor vikt läggas uppå, att förebyggande
åtgärder vid behov vidtagas. Revisionen skall med andra ord även
vara undervisande samt därjämte kunna lämna förslag till reglerande bestämmelser.
För att detta skall vara möjligt är det nödvändigt, att den sakliga
revisionen utföres av yrkesutbildad personal, som i sin föregående tjänst
tillämpat gällande föreskrifter i praktiken.

I berättelsen framhålla revisorerna vidare, att av förrådskontrollkontoren

— 33 —

för närvarande bedriven räkenskapsgranskning enligt deras uppfattning ur
revisionssynpunkt måste anses vara av relativt begränsad betydelse. Statistiska
uppgifter rörande kontorens verksamhet budgetåret 1945/4(5 ha inlämnats
till revisorerna från respektive förrådskontrollkontor. Inom intendenturavdelningens
förrådskontrollkontor ha under sagda budgetår utställts 9 424
st. erinringar av olika slag. Av dessa ha omkring 8 000 avsett felaktigheter i
lokalförvaltningarnas titelbokföring.

Denna kontroll av titelbokföringen torde med hänsyn till formerna för
tilldelning av anslag såväl från högre ort som till lokalförvaltningarna vara
absolut nödvändig. I detta hänseende gjorda iakttagelser, enligt vad ovan
anförts omkring 8 000, avse ett sammanlagt belopp av icke mindre än 3 446 307
kronor. Det må framhållas, att i åtskilliga fall gjorda iakttagelser medfört
direkta besparingar för kronan. I detta sammanhang kan även nämnas, att
i enlighet med gällande instruktioner framställning gjorts till försvarets civilförvaltning
om anmärknings utställande i 40 fali, avseende ett sammanlagt
belopp av 30 325 kronor. De iakttagelser, som av intendenturavdelningens förrådskontrollkontor
gjorts under budgetåret 1945/46 avse sålunda ett belopp
av tillhopa inemot 3 500 000 kronor. Av försvarets civilförvaltning under

samma tid utställda anmärkningar utgöra enligt berättelsen över dess revisionsbyrås
verksamhet under samma år 1 453 st. med ett sammanlagt belopp
av 231 245 kronor.

Intendenturavdelningen får i detta sammanhang framhålla, att kostnaderna
för dess reviderande organ — förrådskontrollkontorets granskningsdetalj -icke uppgå till större belopp. För närvarande utgöres den reviderande personalen
vid granskningsdetaljen av två pensionerade kaptener, två departementsskrivare
samt eu pensionerad underofficer. Om hälften av lönekostnaderna
för förrådskontrollkontorets chef samt för det ena av expeditionens
tvenne skrivbiträden jämväl föras på granskningsdetaljens konto och om den
pensionerade personalens pensioner frånräknas, utgöra de årliga lönekostnaderna
för detta revisionsarbete omkring 47 000 kronor.

Revisorerna ilragasätta i sitt slututtalande, huruvida icke revisionen av''
lokalförvaltningarnas räkenskaper helt borde koncentreras på en hand i
likhet med vad som nu gäller för de centrala ämbetsverken och då till försvarets
civilförvaltning. Beträffande jämförelsen med riksräkenskapsverkeF
revision av de centrala ämbetsverken torde få framhållas, att riksräkenskapsvcrkets
revisionsarbete icke synes vara jämförbart med försvarsgrensförvaltningarnas
revision av de lokala förvaltningarna. Detta senare revisionsarbete
är, såsom ovan nämnts, mera direkt knutet till de medelsförvaltande myndigheterna,
och lordras av dessa revisionsorgan, att revisionsobjektens kontinuerliga
verksamhet följes på ett helt annat sätt.

Fn överflyttning av .sakgranskningen till försvarets civilförvaltning skulle,
enligt vad som loide tramgå av vad ovan nämnts, få medföra, att den fack
kunniga personal, som nu disponeras för detta arbete inom intendenturavdelningen,
överflyttas till civilförvaltningen. I vad avser intendenturavdelmngens
förvaltningsområde skulle eu dylik överflyttning vara särskilt pa
kallad med hänsyn till såväl det stora antal utgifter, som vid lokalförvaltningarna
forekomina beträffande intendenturanslagen, som därmed sammanhangandc
uppboid-skontroll. Pa grund av denna personalöverflyttning skulle
ifrågasatt organisationsförändring icke komma alt medföra några besparingar.

Granskningen ur teknisk och ekonomisk synpunkt av vid lokalförvaltning
arna vidtagna forvaltningsåtgärder sker inom tygavdelningen, förutom
lorradsko.it
ningen. Beträffande Iragan om överförande av dessa granskningsuppgifter

577 ? /s''. /fre. berätlclsi• iini/. statsverket år 19it>. It

— 34 —

till försvarets civilförvaltning ansluter sig tygavdelningen principiellt till den
av intendenturavdelningen intagna ståndpunkten.

Under åberopande av vad sålunda anförts får arméförvaltningen i underdånighet
avstyrka, att revisionen av arméförvaltningens räkenskaper helt koncentreras
till försvarets civilförvaltning.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade Gustafsson och
Östergren, den senare föredragande, jämväl generalintendenten deltagit.

Stockholm den 18 januari 1947.

T. ÖSTERGREN.

Underdånigst
H. GUSTAFSSON.

G. Weisner.

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 80, § 5.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1946 har marinförvaltningen anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av 1946 års riksdags
revisorers berättelse, § 5, angående det militära förrådskontrollkontoret. Till
åtlydnad härav får marinförvaltningen anföra följande.

Marinförvaltningen har ansett att ämbetsverkets förrädskontrollkontor,
som är ett för ämbetsverkets olika avdelningar gemensamt kontrollorgan,
bör med det förhållandevis ringa personalbestånd detta kontor har till förfogande
huvudsakligen inrikta sin uppgift på att kontrollera materielens
handhavande och vård inom förråd och därmed sammanhängande frågor,
och har ämbetsverket närmare utvecklat ifrågavarande synpunkter i sitt underdåniga
utlåtande över § 4 av revisorernas berättelse. Kontorets arbete har
sålunda huvudsakligen inriktats på sakrevision. Angående denna revision
anför 1941 års revisionsutredning i sitt avgivna betänkande (SOU 1942:
57) å s. 15 överst, att sådan revision helt naturligt endast undantagsvis leder
till framställande av egentliga räkenskapsanmärkningar. Det synes därför
icke påkallat att vid bedömande av förrådskontrollkontorets nuvarande verksamhet
anlägga en sådan synpunkt, som riksdagens revisorer göra då de
anföra: »De kontanta medel, som på grund av den vid förrådskontrollkontoren
verkställda räkenskap sgranskningen tillgodoförts kronan, äro dock i
allmänhet icke av någon mera betydande storleksordning.»

Revisorerna anföra, att speciellt efter tillkomsten av den s. k. undersökningsdetaljen
inom försvarets civilförvaltnings revisionsbyrå verksamheten
inom förrådskontrollkontoret måste innebära en dubbelkontroll och att det
därför kunde ifrågasättas om icke revisionen av de lokala myndigheternas
räkenskaper helt borde koncentreras till försvarets civilförvaltning.

Marinförvaltningen anser emellertid att, därest en sakrevision såsom den
äger rum å ämbetsverkets förrädskontrollkontor skall utföras, denna fortfarande
bör ske inom ämbetsverket och liksom hittills i intim kontakt med
dess olika avdelningar samt ledas av militärt och tekniskt skolad personal

— 35 —

med erfarenhet rörande det militära förvaltningssystemet. Det är även att
observera att, därest kameral och saklig revision skall utföras inom samma
verk, en dubbel genomgång av materialet är erforderlig, då det icke kan
förutsättas att samma personer kunna utföra dessa skilda revisioner.

Oavsett vad sålunda anförts anser dock marinförvaltningen att såsom riksdagens
revisorer föreslagit förrådskontrollkontorens ställning och arbetsuppgifter
böra upptagas till omprövning. Marinförvaltningen förutsätter likväl
att vid en sådan omprövning tillfälle beredes för marinförvaltningen att deltaga
däri, så att ämbetsverkets på erfarenhet rörande marinens särskilda förhållanden
grundade åsikter i ämnet kunna få framföras.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad souschef, JedeurPalmgren,
Persson, Zetterström, Bring, Wirström och Krook, den sistnämnde
föredragande.

Stockholm den 20 januari 1947.

Underdånigst
STIG H.SON ERICSON.

Harry Bertman.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.

Till Konungen.

Till åtlydnad av nådig remiss den 20 december 1946 får flygförvaltningen
härmed i vad ämbetsverket angår avgiva underdånigt utlåtande över riksdagens
revisorers berättelse, § 5, behandlande de militära förrådskontrollkontoren.

Av avdelningarnas yttrande i ärendet inhämtas följande.

Materielavdelningen meddelar:

»På materielavdelningen är centralt materielbokföringskontor ordnat på
verkstadsbyrån för all flygmateriel utom ammunition och utom centrala flygverkstädernas
verkstadsuppbörder samt material och reservdelar i centraloch
verkstadsförrad. En tjänsteman, pensionerad officer, även tjänstgörande
å verkstadsbyrån, kontrollerar, att inköpt materiel tagits till uppbörd genom
jämförelser med till förutnämnda kontor inkomna uppgifter över förändringar
i uppbörderna •— således en korsgranskning. Därjämte utför denne
tjänsteman en ändamålsenlighetsgranskning av de från lokalmyndigheterna
inkommande verifikationerna. De iakttagelser, som härvid göras, meddelas
revisionsbyrån inom försvarets civilförvaltning. Antalet iakttagelser ha uppgått
till cirka 900 för år. Verkstadsuppbörderna vid centrala verkstäderna
redovisas och kontrolleras enligt ett system, som uppgjorts i samråd med
riksräkenskapsverket under år 1946. Det för flygmaterielen i övrigt fastställda
systemet är nämligen ej lämpligt för dessa uppbörder.

Vad materiel och reservdelar beträffar kan hänvisas till att kontinuerlig
kontroll göres av sammanlagda värdet av dessa vid varje verkstadsförråd och
att kontrollen kommer att ytterligare förbättras och förenklas, när centrala
materielförrådet i Arboga helt upporganiserats under loppet av detta år. På

— 36 —

varje förråd föras förrådskorl och tillämpas systemet med beställningspunkt
och nollinventering».

Intendenturavdelningen meddelar: .

»Vid flygförvaltningens intendenturavdelning anvandas cheten tor xorrådskontröllen,
2 underofficerare och 1 kontorsbiträde för själva revisionsarbetet,
under det att den centrala förrådsbokfönngen ombesörjes under
kontroll av chefen för förrådskontrollen, av 1 kontorist och 1 kontoisbitrade.

Den centrala förrådsbokföringen fungerar på ett fullt tillfredsställande
sätt. Förbanden anmäla endast månadsvis inträffade förändringar. Genom
slopandet av de forna månadssammandragen och årsredogörelsen har mycket
arbete vid förbanden inbesparats. . .

Den centrala förrådsbokföringen är ordnad sa som revisorerna i sitt ut
talande i § 5 s. 3 anse att den bör vara. Någon ytterligare reducering av

denna personal är icke möjlig. ... , ■

Ett borttagande av förrådskontrollen åvilande räkenskapsgranskmng synes
icke lämpligt. Granskningen utföres av pensionerad personal, som genom sin
föregående tjänstgöring är förtrogen med tjänsten vid förbandet. Den kan
därför relativt lätt bedöma värdet av vidtagna åtgärder eller anskaffningar
samt ingripa på ett tidigt stadium, emedan förrådskontrollen granskar manadsräkenskapema
endast några månader efter det utgifter gjorts. Av största
betydelse är vid fullgörande av denna kontroll den intima kontakt, som med
nuvarande organisation hålles med vederbörande sektionschef. Den omständigheten
att försvarets civilförvaltning inrättat en särskild undersöknmgsdetalj
kan enligt intendenturavdelningens mening icke innebära att förrådskontrollens
revisionsarbete kan avvecklas. Detaljen lär f. n. vara av så liten
omfattning, att om till densamma skulle överflyttas alla förrådskontrollens
arbetsuppgifter, en utökning maste ske. Denna undersökningsdetalj maste vi
dare med hänsyn till personalens utbildning bedöma framkomna spörsmål
rent administrativt och kan icke i samma utsträckning som nu fungerande
kontroll även bedöma desamma ur mera militärteknisk synpunkt.

Genom att förrådskontrollen f. n. är ett organ inom intenden turavdelningen
kan vidare avdelningen vid uppkommande behov snabbt ingripa genom
utfärdande av påpekanden eller föreskrifter, vilket, därest arbetet överflyttades
till undersökningsdetaljen, skulle draga betydligt längre tid.»

Flygförvaltningen har i underdånigt utlåtande denna dag över § 4 i revisionsberättelsen
biträtt riksdagens revisorers förslag om vidtagande av undersökning
rörande reformering av materielredovisningen vid försvaret enligt
vissa, av revisorerna uppdragna grundlinjer. Enligt ämbetsverkets mening
bör vid en sådan undersökning jämväl upptagas frågan om förrådskonIrollen,
där denna icke är helt förankrad i bokföringsmetodcn. Ämbetsverket
vin exempelvis hålla före, att utlämning från förråd till konsumtionsändamål
påkallar särskild kontroll.

Ett i viss mån fristående spörsmål är den ändamålsenlighetsgranskmng,
som, jämte den egentliga kontrollen, avses i 33 § av instruktionen för flyglörvaltningen.
Tanken att lägga över denna granskning till försvarets civilförvaltning
saknar förutsättningar i gällande organisation. Det är ju nämligen
flygförvaltningen, som ej blott skall ombesörja, att förråden äro i fullständigt
och gott skick, utan även utöva kontroll över förvaltningsmyndigheternas
förfarande därutinnan, och flygförvaltningen är den myndighet,
som äger kännedom om hithörande förhållanden och har tillgång till tekniskt
sakkunnig personal, som meddelar lokalmyndigheterna anvisningar, där så
erfordras, och som drager försorg om inventering. Av avdelningarnas yttranden
framgår, att den ändamålsenlighetsgranskning, som nu sker, är till nytta,
vilket ej heller bestrides av riksdagens revisorer. Flygförvaltningens kontroll

— 37

över anslagsmedlens ändamålsenliga användning utövas i stort sett genom
inspektioner, statistiska jämförelser och den omedelbara granskningen av
förrådsredovisningen, och ämbetsverket kommer i fortsättningen liksom hittills
att ägna sin uppmärksamhet åt det organisatoriska spörsmålet, huru
kontrollåtgärderna lämpligen böra bedrivas och samordnas för vinnande av
bästa resultat.

I ärendets handläggning ha, förutom undertecknad souschef, deltagit Jacobsson,
Iacobson, Magnell samt Edelsvärd, föredragande.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst

N. SÖDERBERG.

./. Lidströmer.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.

Till K o n u n g e n.

Genom remiss den 20 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
i sin berättelse angående budgetåret 1945/1946 anfört under § 5 beträffande
de militära förrådskontrollkontoren.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Revisorerna ha bland annat fäst uppmärksamheten på att verksamheten,
sådan den för närvarande bedrives inom de militära förrådskontrollkontoren
och undersökningsdetaljen inom försvarets civilförvaltnings revisionsbyrå,
skulle i vissa avseenden innebära dubbelarbete. Civilförvaltningen är
för egen del angelägen att härutinnan framhålla, att undersökningsdetaljen
icke i något fall överskridit sin instruktionsenliga befogenhet. Ämbetsverket
vill vidare understryka, att nämnda detalj har till huvudsaklig uppgift att
företaga genomgående undersökningar och systematisk revision av försvarsväsendets
räkenskaper rörande särskilt uppkommande spörsmål, varvid skall
tillses att gällande föreskrifter erhålla en riktig och likformig tillämpning,
samt att verksamheten städse bedrivits på sådant sätt, att något intrång på
förrådskontrollkontorens verksamhetsområde icke ägt rum. Emellertid har,
såsom revisorerna också påpekat, någon skarpt markerad gräns mellan de
båda revisionsformema i praktiken icke kommit att tillämpas. På grund
härav har vid den kamerala revisionen hinder icke ansetts föreligga att i
anmärkningsväg eller på annat sätt beivra sådana förhållanden, som icke blivit
föremål för erinran vid den tidigare av vederbörligt förrådskontrollkontor
verkställda granskningen.

Vad beträffar frågan om överflyttning av denna granskningsverksamhet
till försvarets civilförvaltning vill ämbetsverket framhålla, att inom dess sjörevision
i viss omfattning redan ulföres sak- och ändamålsenlighetsgranskning
vid sidan om den kamerala revisionen av flottans fartygsräkenskaper
samt att nämnda anordning visat sig tillfredsställande. Civilförvaltningen får
i detta sammanhang erinra, att statsmakterna genom beslut vid 1946 års
riksdag i väsentlig grad nedskurit personalbeståndet å ämbetsverkets revi -

— 38 —

sionsbyrå. Samtidigt beslöts, att den mera kvalificerat kamerala granskningen
skulle inskränkas till att avse högst 60 % av räkenskapsmaterialet.

Med hänsyn till det anförda synes hinder icke böra möta mot att till civilförvaltningen
överflyttas den inom försvarsgrensförvaltningarnas förrådskontrollkontor
bedrivna granskningsverksamheten, förutsatt att denna även
i fortsättningen skall fullgöras i den begränsade omfattning, som enligt gällande
förvaltningsorganisation nu är fallet.

Skulle emellertid försvarsgrensförvaltningarna under alla förhållanden ha
behov av viss förvaltningskontroll, utöver vad som instruktionsenligt förutsatts
skola åvila förrådskontrollkontoren, lärer man dock knappast med de
utav revisorerna åsyftade anordningarna kunna undvika ett visst dubbelarbete.
För en dylik förvaltningskontroll torde nämligen behov förefinnas
att i viss omfattning ha tillgång till föreliggande räkenskapsmaterial. Emellertid
synes föreliggande spörsmål i första hand böra överlämnas till 1946
års militära förvaltningsutredning för att tagas under övervägande vid fullgörande
av dess uppdrag.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknade Wijnbladh
och Jehander, den sistnämnde föredragande, jämväl krigsråden Ström
och Brunskog.

Stockholm den 15 januari 1947.

G. JEHANDER.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

Olof Lindén.

Försvarets sjukvårdsförvaltnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.

Till Konungen.

Med anledning av äs den 20 december 1946, dnr 8194, får försvarets sjukvårdsförvaltning
härmed i underdånighet lämna nedanstående utlåtande i
anledning av riksdagens revisorers berättelse om verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1945—30 juni 1946, fjärde huvudtiteln, § 5.

I propositionen nr 180/1943, genom vilken frågan om utformningen av
försvarets centrala förvaltningsorganisation förelädes riksdagen, gav föredragande
departementschefen — såsom av revisorerna framhållits — sin
anslutning till vad 1941 års militära förvaltningsutredning anfört beträffande
den tekniska revisionen. Några mera väsentliga ändringar i den tekniska
revisionens ställning ansåg sig förvaltningsberedningen icke kunna då förorda,
men föreslog att namnet, på grund av att tyngdpunkten i revisionens
verksamhet förskjutits till att i första hand omfatta materielredovisningen,
skulle ändras till »förrådskontroll», vilket även blev riksdagens beslut.

I förrådskontrollens nuvarande uppgifter ingå sålunda icke endast frågor
rörande materielredovisning och förrådskontroll i egentlig mening, utan även
den sakrevision och kontroll över förbandens medelsförvaltning, som tidigare
tillkommit den tekniska revisionen. Beträffande förhållandet mellan sakrevi -

39

sion och förrådskontroll erinrade föredragande departementschefen i proposition
180/1943 (s. 110, jfr första särsk. utskottets utlåtande nr 2, s. 50) bl. a.
om att det, trots tillkomsten av statens sakrevision, under alla omständigheter
komme att inom den centrala försvarsförvaltningen finnas utrymme för
en mera på detaljer inriktad förrådskontroll med i stort sett de uppgifter,
som då tillkommo den tekniska revisionen. Detta framhölls även av 1941 års
revisionsutredning (prop. 164/1943, s. 17 in. fl.). Några mera väsentliga ändringar
i fråga om denna interna förvaltningskontrolls ställning och uppgifter
borde enligt departementschefens mening icke vidtagas. Departmentschefen
uttalade i samband härmed även att han förutsatte — i anslutning till
vad revisionsutredningen därom uttalat — att de sakliga synpunkterna beaktades
vid denna kontroll, vilken synpunkt även underströks i första särskilda
utskottets utlåtande nr 2.

Det synes vidare böra framhållas att föredragande departementschefen i
propositionen nr 180/43 (s. 285) i samband med frågan om revisionsbyråns
inom försvarets civilförvaltning uppgifter och organisation framhöll att den
tekniska revisionen eller, såsom den borde benämnas, förrddskontrollen fortfarande
borde utföras inom respektive förvarsgrensförvaltningar, medan den
kamerala revisionen i dess helhet borde överflyttas på civilförvaltningens revisionsbyrå.
— Revisionsutredningen framhöll härjämte i sitt betänkande
(prop. 180/43, s. 110) alt statens sakrevision vid sin granskning av den militära
förvaltningen borde tillse att den interna förvaltningskontrollen — således
även förrådskon trollen med den tillkommande sakrevisionen — fungerade
effektivt.

På grund av de sålunda gjorda uttalandena, mot vilka riksdagen icke hall
något att erinra, äro bestämmelserna rörande förrådskontrollens uppgifter
även avfattade i instruktionen för ESF. Det tillkommer sålunda förrådskontrollen
icke endast uppgifter som själva namnet närmast angiver, utan även
att utöva kontroll i övrigt över underlydande förvaltningsmyndigheters verksamhet
samt penningmedlens ändamålsenliga användning. Beträffande förrådskontrollen
vid FSF gäller detta icke endast materielanslag utan även anslag
till sjukvård m. fl. Härvid skall de särskilda förvaltningsmyndigheternas
hushållning i olika detaljer även bliva föremål för jämförelse samt föreslås
åtgärder, som kunna leda till besparingar eller avhjälpande av befintliga
missförhållanden.

För lösande av dessa uppgifter är även en granskning av lokalförvaltningarnas
räkenskaper ofrånkomlig. Denna granskning liksom den sakrevision
och kontroll av anslagsförvaltningen i övrigt, som tillkommer förrådskontrollen,
måste utföras av såväl militärt som sjukvårdstekniskt utbildad och kunnig
personal, som är förtrogen med tjänsten vid förbanden.

Revisorerna ifrågasätta emellertid huruvida icke den vid förrådskontrollen
nu, i ovannämnt syfte bedrivna räkenskapsgranskningen med fördel kan inpassas
inom ramen för civilförvaltningens kamerala revision. All räkenskapsrevision,
även den sakliga, skulle sålunda kunna koncentreras hit, speciellt
efter tillkomsten av den s. k. undersökningsdetaljen inom revisionsbyrån.

Det synes FSF uppenbart att den sakkunskap och förtrogenhet med sjukvårdsförvaltningen
vid lokalförvaltningarna, som är en förutsättning för att
förrådskontrollens ovanberörda uppgifter skola riitt lösas, icke med nuvarande
arbetsuppgifter normalt kan vara att finna inom civilförvaltningens
revisionsbyrå. Därest dessa uppgifter tillföras byrån, och då närmast dess
undersökningsdetalj, torde det bliva ofrånkomligt att denna också tillföres
den sakkunniga arbetskraft, som erfordras härför. Även om så sker. kan
ifrågasättas huruvida sakkunskapen kommer att givas samma rum och inflytande
i revisionen som inom det fackliga och anslagsförvaltande iimbets -

— 40

verkei. Den personalreduktion, som revisorerna anse skulle kunna ske genom
all räkenskapsgransknings överförande till civilförvaltningen, torde i varje
fall icke bliva möjlig. Därest det av revisorerna även framförda projektet till
central materielbokföring därtill skulle genomföras, torde med all sannolikhet
kunna förutses att den personal, som sysselsättes med förrådskontrollarbetet
och därtill hörande saklig revision, måste bliva sammanlagt icke oväsentligt
ökad.

Trots detta måste kontrollen av såväl uppbörd av materiel som av anslagsförvaltning
och medelsdispositioner beräknas bliva mindre väl tillgodosedd
än enligt nuvarande förrådskontrollsystem. En icke oväsentlig fördel med
detta är bl. a. att den ansvariga, centrala förvaltningsmyndigheten nu äger
möjlighet att i förekommande fall redan på ett tidigt stadium ingripa mot
felaktigheter och tillrätta eventuella misstag. Detta, liksom den intima kontakten
i rena förvaltningsärenden med de lokala förvaltningarna, skulle enligt
FSF:s åsikt kunna äventyras om all räkenskapsgranskning fråntogs ämbetsverket.

Det nuvarande systemet giver otvivelaktigt större möjligheter för ett undervisande
och fruktbärande samarbete mellan den kontrollerande myndigheten
och de verkställande lokalförvaltningarna.

Av de uppgifter, som överlämnats till revisorerna, rörande iakttagelser,
vilka under sistförflutna budgetår gjorts av FSF:s förrådskontroll i samband
med granskningen av de lokala myndigheternas räkenskaper framgår bl. a.
att iakttagelserna föranlett överföringar från felaktiga till rätta anslag å
235 059,39 kronor. Härav belöpa sig 93 985,22 kronor på utgifter som bort
belasta andra myndigheters anslag och som sålunda genom iakttagelserna
tillförts anslag under FSF. Men även för att erhålla ett erfarenhetsmässigt
underlag för beräkning av medelsbehovet för de olika sakändamål, som
skola tillgodoses med statsanslag, är eu rätt tilelsättning av betydelse.

Vid de organisationsundersökningar, som föregående år verkställts inom
FSF av statens organisationsnämnd, ha även förrådskontrollen och dess personalbehov
varit föremål för granskning. Organisationsnämnden har härvid
ansett att nuvarande personal skall kunna minskas från (5 till 5 personer,
samtidigt som dessa förslagits att placeras i högre, för arbetsuppgifterna
bättre avpassade, lönegrader. Någon kostnadsminskning synes sålunda härigenom
icke kunna beräknas. Dessa kostnader utgöra emellertid en så ringa
procent av enbart den kontrollerade materielens värde, att de måste anses
vara väl motiverade genom den rationalisering av förvaltningstjänsten och
effektivisering av anslagens utnyttjande som nuvarande förrådskontrollsvstemet
medför.

På grund av det ovan anförda och då ett överförande av all räkenskapskontroll
och saklig revision till försvarets civilförvaltnings revisionsbyrå
måste medföra stora svårigheter för FSF att fylla sin uppgift rörande anslagskontroll
och förvaltning får ämbetsverket i underdånighet avstyrka det
av revisorerna framförda förslaget.

I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknad Nordlander,
chefen för materielbyrån, Natt och Dag, samt chefen för materielbyråns
underhållssektion, Knutsson-Hall, föredragande.

Stockholm den 18 januari 1947.

Underdånigst

O. NORDLANDER.

KARL KNUTSSON-HALL.

Thore Calmcerus.

— -il

Arméns fortifikationsförvaltnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.

Underdånigt utlåta n (i e.

Med anledning av förevarande remiss iar arméns tortifikationstörvaltning
anföra följande.

Såsom framgår av vad fortifikationsförvaltningen yttrat i sitt denna dag
avgivna utlåtande till Kungl. Maj:t i anledning av remiss av riksdagens revisorers
berättelse, fjärde huvudtiteln, § 4, avseende frågan rörande den centrala
materielbokföringen inom försvaret, kan förvaltningen icke biträda förslaget
att i vad avser fortifikationsförvaltningens arbetsområde central upphandling
av materiel skulle äga rum i betydligt större utsträckning än som
nu sker. Vid sådant förhållande synes det förvaltningen nödvändigt att för den
centrala redovisningen och bokföringen av materielen även i fortsättningen
bygga på från de lokala myndigheterna inkommande materielredogörelser.
En förenkling av denna redovisning och bokföring kan emellertid ske därigenom
att ett enhetligt system införes för alla inför fortifikationsförvaltningen
redovisade förråd, nämligen kortsystem jämte inånadssammandrag.
utvisande in- och utgående saldon. För att kontroll skall erhållas därpå att
inköpt uppbördsmateriel också upptages i vederbörligt inånadssammandrag.
torde en genomgång av verifikationerna vara nödvändig. Huruvida denna bör
ske på så sätt att liksom nu de underlydande myndigheternas samtliga
verifikationer kontinuerligt genomgås och avprickas mot månadssaminandragen
eller om möjligen en stickprovsrevision må anses vara tillfyllest, torde
måhända böra särskilt övervägas.

Vidkommande frågan huruvida de på förrådskontrollkontoret ankommande
granskningsuppgifter, som icke direkt föranledas av materielbokföringen,
skulle kunna överföras på försvarets civilförvaltning, må anföras, att det
torde vara uppenbart att fortifikationsförvaltningen, som enligt sin instruktion
under Kungl. Maj:t i tekniskt och ekonomiskt avseende utövar högsta
ledningen och uppsikten över arméns fortifikations- och byggnadsväsende,
icke kan f rånsäga sig möjligheten av att i en eller annan form utöva kontroll
över huruvida till underlydande myndigheter anvisade medel använts
på ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt lämpligt sätt. Sådan kontroll torde
icke kunna anförtros civilförvaltningen, som härför icke disponerar erforderlig
expertis.

Det må i detta sammanhang erinras om att fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningen
i sitt den 27 december 1945 avgivna betänkande med
förslag till omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvallningen inom
försvaret m. in. (SOU 1945: 65) ansett, att förrådskontrollkontoret skulle
upphöra och dess uppgifter överföras till vederbörande fackbyråer i det föreslagna
nya ämbetsverket. Vari dessa uppgifter skulle bestå har dock icke
närmare angivits.

Det synes förvaltningen lämpligt, att hela spörsmålet rörande organiserandet
av materielbokföringen och den tekniska revisionen vid de till försvarsväsendet
hörande centrala ämbetsverken göres till föremål för närmare
utredning genom 1946 års militära förvaltningsutrednings försorg. Därvid
torde samråd böra äga rum med organisationsnämnden.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit förutom undertecknade

— 42 —

Carlquist och Nordberg, den senaxe föredragande, byråcheferna Stade och
Genberg.

Stockholm den 23 januari 1947.

Underdånigst
NILS CARLQUIST.

G. NORDBERG.

Agne Ewerbring.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.

Underdånigt utlåtande.

I likhet med riksdagens revisorer anser riksräkenskapsverket, att den fortlöpande
granskningen av de militära lokalmvndighetemas räkenskaper bör
kunna helt överlåtas på försvarets civilförvaltning. Möjligheten för de nuvarande
förrådskontrollkontoren att tillse, att den lokalt inköpta materielen
i vederbörlig ordning tages till uppbörd, får dock icke därigenom beskäras.
Riksräkenskapsverket förutsätter även, att den kontroll över vissa förrådstitlars
användning, som enligt bilaga 6 till årets statsverksproposition föreslås
skola anförtros statens sakrevision, icke beröres av den av revisorerna
ifrågasatta omläggningen av de militära förrådskontrollkontorens ställning
och arbetsuppgifter.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråcheferna
Andersson och Murray deltagit.

Stockholm den 14 januari 1947.

Underdånigst

P. S. RUNEMARK.

PER DAHLBERG.

Statens organisationsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.

Utlåtande.

Frågan om organisationen av försvarets förrådskontroll och tekniska revision
sammanhänger nära med organisationen av den centrala försvarsförvaltningen
i övrigt. Ärendet torde därför böra överlämnas till 1946 års militära
förvaltningsutredning för att tagas i beaktande vid utredningsuppdragets
fullgörande.

— 43 —

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Aste, Bredberg, Falla och Stridsberg.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst

Statens organisationsnämnd.

C. TARRAS SÄLLFORS.

Ebbe Magnander.

Statens sakrevisions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 30, § 5.

Till herr statsrådet och chefen för kungl.
försvarsdepartementet.

Genom skrivelse den 30 december 1946 har herr statsrådet berett statens
sakrevision tillfälle att avgiva yttrande över vad i riksdagens revisorers berättelse
anförts om de militära förrådskontrollkontoren.

I anledning härav får sakrevisionen framhålla, att de spörsmål, som av
riksdagens revisorer här berörts, äro av den art, att de torde bliva föremål
för behandling vid den utredning angående försvarets centrala förvaltningsmyndigheters
organisation, som för närvarande pågår genom 1946 års
militära förvaltningsutredning. Med hänsyn härtill anser sakrevisionen, att
det förevarande ärendet bör överlämnas till förvaltningsutredningen för vidare
övervägande.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Blomquist, Ljungdahl, Sällfors, Törnkvist och Åhlén.

Stockholm den 20 januari 1947.

Statens sakrevision.

ERIK STRIDSBERG.

Elof Cardelius.

Arméförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 35, § 6.

Till K onunge n.

Genom nådig remiss den 20 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt
arméförvaltningen att i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse
för budgetåret 1945/46 under fjärde huvudtiteln § 6 anfört angående
armé-, marin- och flygförvaltningarnas civilbyråer avgiva underdånigt utlåtande.

— 44 —

I anledning härav får arinéförvaltningen i vad angår ämbetsverkets civilbyrå
i underdånighet anföra följande.

Till en början må framhållas, att revisorernas uttalande icke synes vara
grundat på något grundligare studium av berörda förhållanden. Detta utgör
måhända också förklaringen till att uttalandet präglas av en rätt framträdande
ensidighet i utgångspunkten för bedömningen av de avhandlade spörsmålen.

I ingressen uttala revisorerna, att civilbyråerna vid arméförvaltningens
tidigare militära departement hade till uppgift att biträda vederbörande fackavdelningar
med juridisk sakkunskap vid ingåendet av arbets- och leveransavtal
in. m. Därefter återgives vad den nuvarande civilbyrån vid arméförvaltningen
enligt ämbetsverkets instruktion har till åliggande, och i anslutning
härtill anföres att arméförvaltningens civilbyrå skall i huvudsak handha
göromål av samma art som tidigare åvilat dåvarande intendentur- och
tygdepartements civilbyråer. Frågor rörande ämbetsverkets avlöningsanslag
angivas emellertid av revisorerna ha tillkommit vid civilbvrån.

Eu granskning av omfattningen och arten av ifrågavarande göromål torde
giva vid handen att det knappast synes förenligt med skäliga krav pa
exakthet att — såsom skett — méd »in. m.» beteckna betydelsefulla grupper
av ärenden, som såväl tidigare som nu ankomma på civilbyrån.

Revisorerna uttala vidare, att den av 1943 års riksdag beslutade militära
förvaltningsreformen innebar bland annat att från de då ombildade försvarsgrensförvaltningamas
civilbyråer skulle avlastas åtskilliga av de arbetsuppgifter,
som ankommit på motsvarande instanser enligt tidigare organisation.
Någon dylik avlastning lärer emellertid för arméförvaltningens vidkommande
icke ha varit avsedd och har ej heller genomförts.

Av för civilbyrån nytillkomna göromål omförmäla revisorerna allenast
frågor rörande ämbetsverkets avlöningsanslag. Revisorerna förbise sålunda
att civilbyrån fått övertaga besvarande av sådana nådiga remisser, som tidigare
handlades av arméförvaltningens civila departements kansli- och kameralbyråer,
handläggningen av personalärenden samt vissa utanordningsärenden,
vilka tidigare ankommo på civila departementets kameralbyrå, samt
sammanfattningen av på arméförvaltningen ankommande förslag till riksdagsäskanden,
vilken arbetsuppgift tidigare åvilade civila departementets kameralbyrå.
Beträffande handläggningen av personalärenden torde nedanstående
uppgifter måhända vara ägnade alt klargöra att dessa ärenden äro ganska
omfattande och arbetskrävande. Under år 1946 har nämligen handlagts nedan
angivna antal ärenden av hithörande slag, avseende personal, som avlö -

nas av arméförvaltningens avlöningsanslag.

Ärendenas art Antal

Antagning och avskedande av personal, löneklassplaccringar m. in. . . 305

Ärenden angående semester- och tjänstledighet .................... 509

Ärenden rörande sjukvård, läkemedel och dylikt .................. 344

Ärenden angående utanordnande av avlöningar.................... 227

Da det gäller att bedöma omfattningen av göromålen vid civilbyrån torde
även få erinras om de arbetsuppgifter, som framgå av stadgandena i 26, 27
och 32 §§ av arméförvaltningens instruktion.

Revisorerna ha framhållit, att de på försvarsgrensförvaltningarnas civilbyråer
ankommande arbetsuppgifterna i icke oväsentlig mån reducerats genom
tllikomsten av vissa andra förvaltningsorgan.

Främst nämna revisorerna härvid att krigsmaterielverket numera ombesörjer
anskaffning av mass- och standardartiklar och att fördenskull i detta
hänseende ekonomiskt betydelsefulla kontraktsslut icke längre åvilade för -

— 45

svarsgrensförvaltningarna. Detta uttalande är av sadan art, att det maste tillskrivas
bristande kännedom om den verksamhet, som förekommer inom arméförvaltningens
civilbyrå.

Överflyttningen från tygavdelningen till krigsmaterielverket av anskaftningsuppgifter
rörande mass- och standardartiklar har nämligen icke i
nämnvärd grad minskat civilbyråns arbetsbörda, enär vid sadana upphandlingar
föga variation från fall till fall förekommit beträffande de allmänna
leveransvillkoren, varför inom civilbyråns avdelning för tygärenden för mera
rutinmässiga upphandlingsfall utarbetade och vederbörligen fastställda anbuds-
och kontraktsformulär härvid i stor utsträckning kunnat användas. I
detta sammanhang må erinras om att en avsevärd anskaffningsverksamhet
alltjämt ankommer på tygavdelningen. Detta gäller särskilt materiel av mer
komplicerad natur, såsom stridsvagnar, pansarbilar och övriga med beväpning
försedda motorfordon, artilleripjäser samt därtill hörande eldledningsmateriel,
raketmateriel, optisk materiel, ekoradiomateriel och fältreparationsmateriel.
En närmare eftertanke torde giva vid handen att anskaffning av
ifrågavarande materielslag regelmässigt måste medföra avsevärt mera ekonomiskt
betydelsefulla kontrakisslut än upphandling av mass- och standardartiklar.
Det må även framhållas att utländska inköp alltjämt åvila tygavdelningen,
och dessa ha under senaste tid visat en tendens att ytterligare öka i
antal. I detta sammanhang må understrykas att tygavdelningens ovan angivna
upphandlingsärenden mestadels äro av sådan komplicerad ekonomisk och
rättslig art, att tidigare omnämnda anbuds- och kontraktsformulär icke kunna
komma till användning, utan nödvändiggöra utarbetande och granskning
av särskilda leveranskontrakt, för vilket arbete kräves tillgång till väl kvalificerad
juridisk personal.

Den minskning i omfattningen av tygavdelningens upphandlingsverksamhet,
som blivit en följd av beredskapens avveckling, har icke medfört motsvarande
minskning i civilbyråns arbetsbörda beträffande upphandlingsärenden.
En mera utbredd tendens har nämligen gjort sig gällande hos leverantörerna
att söka skärpa villkoren för leveranser till staten, vilket krävt särskild
uppmärksamhet och arbete från civilbyråns sida. Detta har avsett såväl
allmänna leveransvillkor angående garanti, vite och dylikt som även särskilde
prisklausuler, varigenom leverantören velat skydda sig mot verkningarna
av ändringar i materialpriser och arbetslöner.

För intendenturavdelningens del må framhållas, att upphandling av proviant
— med undantag för vissa färskvaror — och furage ävensom av olika
slag av drivmedel samt bränsle alltjämt sker genom intendenturavdelningen.
Till kategorien upphandlingsärenden äro även att hänföra de ur såväl tekniska
som juridiskl-ekonomiska synpunkterna utomordentligt komplicerade
och arbetskrävande ärendena rörande avtal om målflygning och målbogsering
för såväl arméns som marinens räkning. Dessa ärenden handläggas under
fortlöpande medverkan av chefen för civilbyrån och härför särskilt skolad
jurist vid intendenturavdelningen.

I detta sammanhang må erinras om alt arméförvaltningen hittills ägt möjlighet
att i bland annat prisfrågor söka samråd med prisbyrån inom .statens
industrikommission, vilken möjlighet kommer att försvinna i samband med
byråns avveckling.

Revisorerna anföra vidare, att försvarets
ningen av flertalet av försvarets industrianläggningar och därmed även ärenden,
som röra anställnings- och avlöningsförhållanden in. in. för vid dessa
anstalter anställd personal. Med anledning härav må till eu början framhållas
att hithörande ärenden i vad angår tygförvallningen icke handläggas
av civilbyrån. I fråga om den del av civilbyrån, som handlägger intendentur -

— 46 —

ärenden, kan nämnas att arméns centrala beklädnadsverkstad övertagits av
fabriksstyrelsen och att på Gotland eu central reparationsanstalt trätt i funktion.
Härvid är emellertid att märka att kollektivavtalsfrågor beträffande beklädnadsverkstaden
tidigare handlades av verkstadens chef och att verkstäderna
vid truppförbanden å Gotland innefattades i det för samtliga intendenturverkstäder
vid truppförbanden slutna kollektivavtalet. Att någon faktisk
minskning i antalet av civilbyrån handlagda kolleklivavtalsärenden berörande
intendenturförvaltningen ingalunda inträtt efter arméförvaltningens omorganisation
framgår av vederbörliga föredragningslistor. Antalet hithörande
ärenden utgjorde nämligen under

år 1943 .............................. 145 st

år 1946 .............................. 329 st.

Ökningen sammanhänger med tillkomsten av två grupper av kollektivavtalsanställd
personal, nämligen civila handräckningsmän (för närvarande omkring
1 130 st) och eldarpersonal (för närvarande omkring 450 st). Det är
icke att förvänta att en slutligt genomförd centralisering av reparationstjänsten
beträffande intendenturmateriel kommer att neutralisera den ökning i
antalet hithörande ärenden, som tillkomsten av nyssnämnda grupper medfört.

Revisorerna erinra även om att en central handläggning av avtalsfrågor
och därmed sammanhängande spörsmål numera sker hos försvarets avtalsnämnd.
Härtill är att anföra att nämnden består av representanter för vederbörande
centrala förvaltningsmyndigheter, och har civilbyråns avdelning för
intendenturärenden fått avdela en av sina tjänstemän för deltagande i nämndens
arbete såväl vid förhandlingar om nya avtal som vid handläggningen
av löpande arbetsuppgifter. Vid de centrala förhandlingar, som enligt kollektivavtalens
förhandlingsregler äga rum rörande inom intendenturförvaltningen
uppkommande avtalstvister, plägar civilbyråns chef fungera såsom ordförande
och intendenturavdelningen företrädas av den tjänsteman, som är
avdelad för nämndens arbetsuppgifter. Vidare må framhållas att i de ärenden,
som hänskjutas till avtalsnämnden, nämnden förväntar att fullständig
utredning skall ha förebragts genom myndighetens försorg och att föredragning
av ärende inför nämnden sker av vederbörande myndighets representant.
Jämväl torde få erinras om att nämnden i fråga om kollektivavtalstvister
allenast är ett rådgivande organ.

I anledning av revisorernas erinran om att de uppgifter, som enligt gällande
arbetarpensionsförfattningar åvila verksstyrelse, i huvudsak anförtrotts
försvarets civilförvaltning må framhållas, att förslag till pensionsgruppering
av arbetarna under arméförvaltningen utarbetas inom arméförvaltningen och
att civilförvaltningen vid ansökningar om pension utgår från att arméförvaltningen,
innan ansökan överlämnas till civilförvaltningen, granskat densamma
och ombesörjt eventuellt erforderlig komplettering av handlingarna.

Bland de förvaltningsorgan, vilkas tillkomst revisorerna anse bör ha reducerat
civilbyråernas arbetsuppgifter, nämnes slutligen försvarets skaderegleringsnämnd.
Nämndens tillkomst torde ha medfört någon arbetsminskning
för Kungl. Maj ds kansli, men däremot icke för de centrala förvaltningsmym
digheterna. Dessa ha nämligen att överlämna de ärenden som hänskjutas till
nämnden med fullständig utredning och med förslag till beslut i saken. Sedan
nämnden utlåtit sig, expedieras besluten av förvaltningsmyndigheten i vanlig
ordning. Av det sagda torde framga, att nämndens tillkomst för arméförvaltningen
medfört tidsutdräkt och ökad omgång vid ärendenas handläggning.

Beträffande de sifferuppgifter, som revisorerna lämnat rörande personalbestandet
vid vissa tidpunkter vid försvarsgrensförvaltningamas civilbyråer

— 47 —

må framhållas att revisorerna av någon anledning tydligen funnit lämpligt att
i antalel befattningshavare vid civilbyrån även inräkna den vid fälttygmästarexpeditionens
ekonomisektion anställda personalen, trots det sagda sektion
icke tillhör eller är underställd civilbyrån. Personalen vid ekonomisektionen
utgjorde

S1/is 1943 Vi 1944 3% 1945 3% 1946

25 25 22 21

Antalet vid civilbyrån vid samma tidpunkter anställd personal utgjorde
älldiäst

=>V,J 1943 v* 1944 3% 1945 3% 1946

29 29 43 39

Av dessa befattningshavare tjänstgjorde vid civilbyråns kameraldetalj

37,2 1943 Vi 1944 3% 1945 “/a 1946

— — 12 14

Av de anförda siffrorna framgår, att den för kanslitjänst vid civilbyrån
avsedda personalen minskats från 31 den 30 juni 1945 till 25 den 30 juni
1946, alltså med 6 personer.

Vid den undersökning, revisorerna låtit verkställa rörande den vid försvarsgrensförvaltningamas
civilbyråer bedrivna verksamheten, har framgått,
att åtskilliga grupper av ärenden prövas av såväl vederbörande civilbyrå som
försvarets civilförvaltning, vilket medför ett icke obetydligt dubbelarbete.

Att ett visst dubbelarbete uppkommer därigenom att försvarets civilförvaltning
föreskrivits skola deltaga i handläggningen av vissa grupper av ärenden,
som ankomma på försvarsgrensförvaltningarna, är obestridligt. Arméförvaltningen
kan emellertid icke av detta förhållande draga samma slutsats som
riksdagens revisorer, nämligen att ifrågavarande ärenden borde handläggas
av civilförvaltningen ensam.

Vad först angår de s. k. decentraliseringsärendena (nådigt brev av 19 juni
1942) förefaller det som om revisorerna bibragts den uppfattningen att det
med handläggningen av dessa ärenden förenade, egentliga arbetet utföres
inom civilförvaltningen. Förhållandet är i själva verket det rakt motsatta. All
erforderlig utredning i dessa ärenden sker nämligen genom försorg av arméförvaltningens
civilbyrå, och först sedan förslag till beslut och koncept till
expedition i ärendet upprättats kommuniceras ärendet civilförvaltningen.
Dubbelarbetet består sålunda i att befattningshavare vid denna har att genomgå
handlingarna och konstatera, huruvida det av arméförvaltningens civilbyrå
upprättade förslaget till beslut kan biträdas. Detta har så gott som
undantagslöst varit fallet. Sedan civilförvaltningen återställt handlingarna,
expedieras beslut från arméförvaltningens civilbyrå, och civilförvaltningen
har allenast att expediera anvisningssedel till den myndighet, som skall verkställa
utbetalning av ersättning.

Som ovan nämnts sker erforderlig utredning i decentraliseringsärendena
genom civilbyråns vid arméförvaltningen försorg. Beträffande ersättning till
tredje man vid skada förorsakad av trafik med armén tillhörigt motorfordon
uppdrager civilbyrån i åtskilliga fall åt det för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter
gemensamma advokatfiskalskontorct att verkställa utredning.
Revisorerna synas betrakta dylik utredning såsom verkställd genom försvarets
civilförvaltning, vilket uppenbarligen är felaktigt. Revisorerna synas
ha funnit märkligt alt vid arméförvaltningens civilbyrå »viss materiell utredning»
verkställes utöver den som på uppdrag av civilbyrån förebragts genom
det för arméförvallningen och övriga centrala förvaltningsmyndigheter ge

— 48 —

mensamina advokatfiskalskontoret. Med den ofullkomlighet som torde vidlåda
även högtstående förvaltningsorgan lärer det vara ofrånkomligt att eu
föredragande i ett eller annat fall kan finna erforderligt att låta komplettera
eu utredning, som verkställts genom nämnda advokatfiskalskontor. Riksdagens
revisorer torde väl knappast finna riktigt eller önskvärt att ett ärende
avgöres utan att alla relevanta omständigheter klarlagts. I detta sammanhang
synes icke opåkallat att erinra om Kungl. Maj ds cirkulär (SFS 680/46)
angående skyldighet att tillhandagå allmänheten med översändande av expeditioner
in. in.

För undvikande av existerande dubbelarbete beträffande decentraliseringsärendena
kunde den anordningen tänkas att för skadeersättningarnas bestridande
erforderliga medel ställas till försvarsgrensförvaltningarnas förfogande
och civilförvaltningens sysslande med dessa göromål bringas att upphöra.
Att överi 1 y t ta dessa göromål till civilförvaltningen torde få anses uteslutet, dä
de på grund av sin natur falla inom försvarsgrensförvaltningarnas kompetensområde.
Civilförvaltningen äger av naturliga skäl icke den ingående kännedom
om eller kontakt med militära förhållanden, reglementen och instruktioner
och ej heller den kunskap om militär materiel, däri inbegripna motorlordon.
hästar och arméhundar, vilket allt är en oundgänglig förutsättning
för ett riktigt och någorlunda snabbt bedömande av ersättningsfrågorna.

\ id bedömande av eu ansökning om befrielse av nåd från betalningsskyldighet
torde det varken vara egendomligt eller felaktigt om mer än eu myndighet
ur vederbörliga, skilda synpunkter prövar, huruvida och under vilka
förutsättningar ansökning kan tillstyrkas. Fn ansökning om befrielse från
skyldighet alt utgiva ersättning för exempelvis tygmateriel plägar sålunda i
anledning av remiss från Kungl. Majd bliva föremål för utlåtanden från civilförvaltningen
och tygavdelningen samt från statskontoret. Huruvida fordringen
tillkommit genom laga kraftvunnet utslag eller grundar sig å utfärdad
förbindelse är fullständigt betydelselöst i detta sammanhang. För bedömande
av en nådeansökning av nyssangivet slag erfordras självfallet fackkunskap
(kännedom om speciella militära förhållanden, instruktioner och re^lemenlen
m. in.). Det gäller ju närmast att — förutom till sökandens personliga och
ekonomiska förhållanden — taga ställning till spörsmålet huruvida — bortsett
från utslaget eller förbindelsen — de faktiska omständigheterna i det aktuella
fallet ur militär-tekniska, förvaltningsmässiga, praktiska in. fl. synpunkter
varit av sådan art, alt nåd helt eller delvis kan tilistyrkas. Däresi
nu patalade Qubbelaroete skulle kunna undvikas kan i allt fall vederbörande
lörsvarsgrensförvallnings fackligt-sakliga bedömande ej undvaras.

Aven på andra förvaltningsområden torde det vara regel att icke blott statskontoret
höres utan även den myndighet, som för kronans räkning är innehavare
av fordringsanspråket i fråga.

Da kronan uti eli mål ådömts ersättningsskyldighet kan det givetvis synas
omotiverat att handläggning sker inom två olika myndigheter. Detta är emellertid
en foljd av gällande organisation. Om sålunda arméförvaltningen (tygeller
intendenturavdelningen) av domstol ålagts utgiva viss ersättning, måste
malet bliva föremål för viss handläggning inom arméförvaltningen, omfatam-rbiand
annat granskning av rättegångshandlingarna för avgörande om
fullföljd av talan skall ske ävensom annotationer i vederbörliga diarier samt
overvagande huruvida dom eller utslag bör föranleda förvaltningsmässiga påpekanden
eller andra åtgärder. Verkställigheten av ett utbetalningsbeslut måste
emellertid, enar ämbetsverket saknar egen kassa, ske genom civilförvaltningens
forsorg.

Revisorerna ha i delta sammanhang framhållit att civilbyrån vid hand-aggning
av vissa ärenden konstituerar sig såsom tvenne till''tygavdelningen

— 49 -

respektive intendenturavdelningen hörande särskilda sektioner. Denna anordning
synes för en med förhållandena förtrogen person ganska självfallen och
står för övrigt i god överensstämmelse med instruktionen för ämbetsverket.
Den å personalförteckningen i lönegrad A 26 upptagne förste byråsekreteraren
är, förutom krigsrådet, enligt instruktionen regelmässigt föredragande å
civilbyrån. Förste byråsekreteraren har härvid tilldelats föredragningen av
tygärendena, som avgöras av chefen för tygavdelningen eller dennes ställföreträdare.
Krigsrådet är — förutom i vissa hela ämbetsverket berörande frågor

— föredragande i intendenturärendena å civilbyrån, vilka avgöras av chefen
för intendenturavdelningen. Föredragningen måste givetvis föregås av utredning
med beaktande av de speciella förhållanden, som föreligga beträffande
tyg- och intendenturförvaltningarna. Det torde här även få erinras om föreskriften
i 18 § av instruktionen för arméförvaltningen, enligt vilken ämbetsverkets
avdelningar, såvitt ej annorlunda stadgats, var för sig handlägga de
ärenden, som tillhöra dess område inom förvaltningen.

Såsom ytterligare exempel på dubbelarbete kunna enligt revisorerna nämnas
ärenden rörande arméns lägerkassor. Även i dessa ärenden sker handläggningen
i flertalet fall så att inom arméförvaltningens intendenturavdelning
verkställes erforderlig utredning och uppgöras förslag till beslut och
koncept i ärendet. Den revisionella tillsynen sker emellertid helt genom den
till civilförvaltningens kameralbyrå knutna lägerkassedetaljen. Den hittillsvarande
anordningen torde få anses ha ur sakliga synpunkter fungerat tillfredsställande.
Arméförvaltningen måste bestämt motsätta sig ett överförande
av samtliga lägerkasseärenden till civilförvaltningen. En dylik åtgärd
skulle för att använda revisorernas egna ord i annat sammanhang »kunna
innebära en viss fara för att ifrågavarande ärenden bliva prövade ur ensidigt
administrativa synpunkter».

Genom att försvarsgrensförvaltningarnas civilbyråer kommit att påläggas
självständiga uppdrag i samband med utredningar, remissullåtanden och dylikt
i en knappast förutsedd omfattning anse revisorerna viss fara för handen
att ärendena skulle —- på bekostnad av de militära-tekniska intressena

— bliva prövade ur ensidigt administrativa synpunkter.

Såvitt angår arméförvaltningens civilbyrå föreligger dock ej sådan risk
enär bland annat till följd av den i det föregående omnämnda direkta anknytningen
av civilbyrådelarnas föredragande till respektive fackavdelning
ett synnerligen intimt samarbete äger rum med respektive avdelnings militära
och tekniska personal. Respektive fackavdelnings synpunkter komma
sålunda till uttryck genom civilbyråns förmedling även i sådana ärenden,
varom bär är fråga.

I likhet med riksdagens revisorer förutsätter arméförvaltningen att civilbyråns
verksamhet kommer alt tagas under omprövning i samband med pågående
översyn av försvarets centrala förvaltningsorganisation. En undersökning
av 1946 års militära förvaltningsutredning torde också kunna förväntas
bliva både allsidig och förutsättningslös.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade Gustafsson och
östergren, den senare föredragande, jämväl generalintendenten deltagit.

Stockholm den 18 januari 1947.

Underdånigst
II. GUSTAFSSON.

T. ÖSTERGREN.

(!. Weisner.

4 477212. Kev. berättelse ang. statsverket dr 1946. II

50 —

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 35, § 6.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1946 har marinförvaltningen anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av 1946 års riksdags revisorers
berättelse, § 6, angående armé-, marin- och flygförvaltningarnas civilbyråer.
Till åtlydnad härav får marinförvaltningen anföra följande.

I likhet med revisorerna förutsätter marinförvaltningen, att de av dessa
påtalade förhållandena komma under omprövning i samband med den nyligen
igångsatta översynen av försvarets centrala förvaltningsorganisation.
Åtminstone synes i princip frågan om civilbyråernas konstruktion i viss mån
bliva beroende av de resultat, vartill utredningen kommer med avseende å
förvaltningsverken i övrigt och i vad avser marinförvaltningen även ämbetsverkets
olika avdelningar och dessas organisationer och arbetsuppgifter. Vad
av riksdagens revisorer anförts i den nu till marinförvaltningen överlämnade
delen av berättelsen fordrar emellertid vissa tillrättalägganden i vad avser
däri framställda påståenden och angivna siffror.

I sin berättelse hava riksdagens revisorer till en början anfört alt med 1943
års militära förvaltningsreform bl. a. åsyftades att genom införande av försvarets
civilförvaltning skapa ett ämbetsverk, som skulle närmast under
Kungl. Maj:t företräda den högsta administrativa sakkunskapen inom försvarsväsendet.
Häremot får marinförvaltningen framhålla, att försvarets civilförvaltning
enligt sin instruktion närmast har att under Kungl. Maj :t utöva
högsta ledningen av och uppsikten över avlönings-, kassa- och räkenskapsväsendet
vid försvaret. De ärendesgrupper som fortfarande komma att handläggas
vid bl. a. marinförvaltningen äro sålunda flera än revisorernas uttalande
i denna punkt giver vid handen. Av den redogörelse, som marinförvaltningen
med skrivelse den 12 november 1946 överlämnat till revisorerna, en
redogörelse som emellertid icke omnämnts av riksdagens revisorer, framgår
närmare arbetsbelastningen å civilbvrån. Marinförvaltningen bifogar härmed
avskrift av redogörelsen.

Riksdagens revisorer hava bland annat anfört, att central handläggning av
arbetar,avtalsfrågor och därmed sammanhängande spörsmål numera sker hos
försvarets avtalsnämnd. Marinförvaltningen får med anledning härav erinra
om att samtliga centrala förhandlingar i enlighet med kollektivavtal och
övriga frågor angående tolkningen av dessa samt visst förberedande arbete
för avtal m. m. fortfarande sker inom ämbetsverket.

Riksdagens revisorer hava vidare erinrat om att för biträde med skaderegleringsärenden
jämväl inrättats en särskild försvarets skaderegleringsnämnd.
I anledning härav får marinförvaltningen anföra följande.

Skaderegleringsärenden handläggas helt på marinförvaltningens civilbyrås
kansli. Här sker all utredning i ärendet, underhandlingar och diskussioner
med parterna m. m. Sedan ärendet fullständigt utretts och detsamma är klart
för avgörande, uppsättes å kansliet skrivelse till skaderegleringsnämnden med
redogörelse för fakta i ärendet och utredningens resultat i övrigt. Härjämte
avgives förslag till ersättningsfrågans lösning. Skaderegleringsnämnden har
sålunda allenast att granska förslaget och bland annat tillse, att onödiga processer
undvikas. Därest framställning till Kungl. Maj :t skulle erfordras, innebär
nämndens yttrande att marinförvaltningens förslag gives mera styrka.
Skaderegleringsnämndens införande har också medfört möjligheten att under

51 —

vissa villkor utbetala ersättningsbelopp upp till 3 000 kronor utan Kungl.
Maj:ts hörande, vilket innebär en snabbare handläggning av ärendena, men
icke något minskat arbete för marinförvaltningen. Skaderegleringsnamndens
införande har sålunda icke inverkat på arbetsbördan för civilbyråns kansli
vid de skadeståndsfrågor, som beröra belopp på över 3 000 kronor, tvärtom,
då i dessa fall erfordras upprättandet av skrivelser saväl till skadereglenngsnämnden
som till Kungl. Maj:t.

I frågan om antalet tjänstemän på marinförvaltningens kansli ar det icke
så, att samtlig kanslipersonal, som avlönas från marinförvaltningens avlöningsanslag
och beträffande vars antal uppgift avlämnats från marinförvaltningens
personalkontor till revisorerna, har sin tjänstgöring å civilbyrans
kansli. Sålunda äro av kanslipersonalen en l:e byråsekreterare placerad såsom
sekreterare å skeppsbyggnadsavdelningen, en byråsekreterare och en
förste amanuens å vapenavdelningen samt en byråsekreterare, en förste amanuens
och en extra tjänsteman å marinförvaltningens personalkontor. För
själva kansliet finnes endast en förste byråsekreterare såsom chef samt två
amanuenser, därav en förste, av vilka den ene dessutom är avsedd att i förekommande
fall vikariera för kanslipersonalen å ämbetsverkets avdelningar
när någon av dessa har semester eller uppehåller högre tjänst.

Den personal, som funnits och nu finnes för civilbyråns kansli, är följande,
därvid icke medräknats på marinförvaltningens avdelningar placerad från avlöningsanslaget
avlönad kanslipersonal, personal för civilbyråns skrivcentral,
föreståndarinnor å skrivcentraler å de olika avdelningarna, den för ämbetsverket
gemensamme aktuarien, den likaledes för ämbetsverket gemensamme
postexpedienten samt dennes biträde, vilka alla rubriceras såsom kanslipersonal.

Den 31 december 1943 tjänstgjorde på dåvarande civilavdelningen följande
personal å vad som skulle motsvara nuvarande civilbyråns kansli:

Ordinarie:

1 förste byråsekreterare (sekreterare)

1 byråsekreterare (notarie)

1 kanslibiträde (för expeditionen).

Extra ordinarie:

3 förste amanuenser

Extra:

4 förste amanuenser

1 amanuens

Arvodister:

1 advokatfiskal.

Härtill kommo dels en tillfällig befattningshavare för fullgörande av kansligöromål
(expeditionen), dels ock två värnpliktiga jurister, vilka särskilt hade
att biträda advokatfiskalen.

Före omorganisationen sysselsattes sålunda 15 personer å kansliet.

Vid omorganisationen överflyttades en byråsekreterare (notarie), tre förste
amanuenser och en amanuens till försvarets civilförvaltning. Härjämte avskaffades
advokatfiskalsämbetet och en av de värnpliktiga juristerna fick
omedelbart upphöra med sin tjänstgöring. Det är emellertid därvid all märka,
att vissa av advokatfiskalens åligganden kommo alt iiven därefter handläggas
å marinförvaltningens kansli. Särskilt gällde och gäller delta yttranden i juridiska
spörsmål till de olika avdelningarna, då dessa ärenden i allmänhet icke
lämpligen kunna överlämnas till advokatfiskalen vid försvarets civilförvall -

52 -

ning med den i många fall onödiga fördröjning, som därav skulle följa. Därjämte
finnes vid dyiika yttrandens handläggning å marinförvaltningen särskild
sakkunskap lättare tillgänglig och större möjlighet till personlig överläggning
med den i frågan tekniskt eller militärt insatta befattningshavaren.
De göromål, som egentligen kommit att övergå till advokatfiskalen vid försvarets
civilförvaltning, hava därför närmast varit förande av processer och
yttranden i ärenden, där processer äro att förvänta samt bilskadeårenden och
indrivningsärenden.

Personalen å kansliet utgjordes sålunda efter omorganisationen av åtta
personer. Den nuvarande personalen utgöres som ovan nämnts av chefen för
kansliet samt två amanuenser, ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde å halvtid,
d. v. s. fyra heltids- och en halvtidsbefattningshavare. Övrig kanslipersonal
tjänstgör å de olika avdelningarna, personalkontoret samt skrivbyråer
m. m. Den egentliga kanslipersonalen har sålunda minskats avsevärt och icke
tenderat att relativt sett ökas, vilket revisorerna velat göra gällande,

Den tilldelning av kanslipersonal, vilken skett på avdelningarna, har genomförts
vid omorganisationen. Sedermera visade sig även nödvändigt att
upprätta ett för avdelningarna gemensamt till civilbyrån hörande personalkontor.

Revisorerna hava vidare anmärkt, att ett icke obetydligt dubbelarbete blivit
följden av att åtskilliga grupper av ärenden prövades av såväl vederbörande
civilbyrå som försvarets civilförvaltning. En möjlighet att nedskära personalen
å civilbyråns kansli skulle enligt revisorerna yppa sig genom att avskaffa
detta dubbelarbete. Härvid hava revisorerna företrädesvis tänkt på de s. k.
decentraliseringsärendena, vilka handläggas förutom av marinförvaltningens
kansli jämväl av försvarets civilförvaltning å detta ämbetsverks kameralbyrå.
Som av marinförvaltningens ovannämnda, här bifogade skrivelse den 12 november
1946 till riksdagens revisorer framgår utgjorde antalet dylika ärenden
i vad avser marinförvaltningens kansli nästlidna budgetår 156 av kansliets
cirka 1300 ärenden. I vad angår dessa decentraliseringsärendens handläggning
må erinras om, att allt utredningsarbete utföres å marinförvaltningen,
som, efter övervägande av vad i ärendet förekommit, utskriver förslag till
beslut och skrivelse, allt i likhet med vad som gäller samarbetet med försvarets
skaderegleringsnämnd. Försvarets civilförvaltning granskar ärendena ytterligare
ur anslagsmässig synpunkt, då detta ämbetsverk förvaltar det anslag
varur ersättningar av detta slag i allmänhet skola utgå (fjärde huvudtitelns
anslag till extra utgifter). Därjämte främjar försvarets civilförvaltnings granskning
tillämpandet av samma principer i skadeersättningsärenden inom de
olika vapengrenarnas förvaltningar. Skulle decentraliseringsärendena helt
överflyttas på försvarets civilförvaltning, torde det icke vara uteslutet att
detta ämbetsverk får anskaffa ytterligare personal för utredningsarbetet och
vad därmed sammanhänger.

1 och för sig torde det även vara lämpligare, alt utredningarna i ovannämnda
ärenden även i fortsättningen få ombesörjas av marinförvaltningen,
då ärendena erfordra särskild sakkunskap, vilken lätt är tillgänglig inom
marinförvaltningen varjämte särskild hänsyn bör tagas till de särskilda förhållandena
inom marinen. EU ytterligare motiv för bibehållande av den nuvarande
ordningen utgöres därav att marinförvaltningen i alla händelser torde
komma att få yttra sig i ärendena.

Beträffande det föregivna dubbelarbetet vid nådeärenden får marinförvaltningen
framhålla, att nådiga remisser i dylika ärenden ofta ställas till
försvarets civilförvaltning och marinförvaltningen gemensamt. När så icke
sker brukar försvarets civilförvaltning likväl inhämta yttrande av marinför -

— 53 —

vattningen. Då det nämligen är fråga om medel, vilka skola tillföras något
marinförvaltningens anslag, har det synts vara riktigt, att marinförvaltningen
bör yttra sig i nådefrågan varjämte särskild sakkunskap kan finnas tillgänglig
hos marinförvalningen för frågans bedömande. Är det fråga om belopp, vilka
skola inbetalas på grund av domstolsutslag, tillkommer därjämte att processen,
därest ärendet berör marinförvaltningen, förts på dess uppdrag, varför det
även bör vara marinförvaltningen, som slutligen får uttala sig i nådefrågan.
Något dubbelarbete i egentlig mening torde det icke bliva fråga om, då utredningen
i ärendet verkställes endast av ett av ämbetsverken.

I vad avser utbetalning av utdömt skadestånd lärer heller icke något dubbelarbete
kunna anses föreligga. Skrivelse uppsattes av marinförvaltningens
kansli och denna justeras av försvarets civilförvaltning, som gör utbetalningen.
Då vederbörande vänder sig till försvarets civilförvaltning, uppsättes
skrivelsen där och marinförvaltningen får justera densamma, därvid sålunda
marinförvaltningen får kännedom om åtgärden. Detta kan nämligen vara av
vikt, då det är fråga om ärende, som ursprungligen handlagts av marinförvaltningen.
Såväl ärendena, som avse genom dom ålagt skadestånd, som
nådeärendena kunna emellertid med hänsyn till deras omfattning och antal
icke tillmätas någon nämnvärd betydelse vid bedömandet av kansliets arbetsbelastning.

Revisorerna hava även anmärkt därpå, att civilbyråerna kommit att tagas
i anspråk för remissutlåtanden och utredningar i olika ärenden, vilka äro avbeskaffenhet
att böra handläggas av de militära fackavdelningarna och att
yttranden därigenom fått en alltför juridisk-administrativ karaktär. Härigenom
skulle civilbyråerna belastas med ärenden, vilka icke anginge dessa.
Vad avser marinförvaltningens kansli är så icke fallet. Enligt marinförvaltningens
instruktion är civilbyrån sammanhållande organ i vad avser uppsättandet
av ämbetsverkets riksdagspetita. Härigenom kommer civilbvrån,
d. v. s. kansliet, även att bliva sammanhållande organ när det gäller frågor
angående regleringsbrevet, utfärdande av särskilda bestämmelser angående
anslagsdispositionen m. m. I enlighet härmed har kansliet även kommit att
bliva sammanhållande organ för övriga för marinförvaltningens avdelningar
gemensamma utlåtanden och utredningar. Dessa sammanställas emellertid
av kansliet på grundval av promemorior från avdelningarna. Ändringar ske
företrädesvis endast ur rent redaktionella synpunkter, varjämte givetvis när
det gäller förslag till bestämmelser o. dyl., vilka icke kunna lagligen genomföras
eller varemot eljest uppenbara hinder av juridisk-administrativ karaktär
möta, ändring sker i syfte att bringa desamma i överensstämmelse med
gällande grundlagar, författningar m. m. I övrigt justeras yttrandet eller utredningen
av de olika avdelningarna och facksynpunkter få sålunda helt
göra sig gällande.

Vad avser samrådsärenden mellan försvarets civilförvaltning och marinförvaltningen
i fckniskt-militära frågor får marinförvaltningen anföra, att
för detta ämbetsverks del handläggning å civilbyrån som regel icke förekommer.
Dylika ärenden handläggas i princip av vederbörande fackavdelning
direkt, oftast inlendenturavdelningen. Berör ärendet flera avdelningar
och ifrågakommer därigenom handläggning i och för samordning och sammanfattning
å civilbyrån, blir det liksom ovan anförts avdelningarnas bedömanden
och åsikter som framföras och civilbyråns handläggning är liksom
i det föregående närmast redaktionell.

Riksdagens revisorer hava vidare framhållit, att civilbyråernas verksamhet
främst borde inriktas på biträde åt den personal, som fullgör de på respektive
förvaltningsmyndigheter i första hand ankommande, tekniskt-militära

- 54 —

arbetsuppgifter. Som redan torde hava framgått av det föregående är sa fallet
med marinförvaltningen. Detta framgår av att en förste byrasekreterare ar
placerad å skeppsbyggnadsavdelningen med en särskild administrativt erfaren
från sakanslag avlönad kontorsskrivare av 1 klass som biträde. Därjämte
finnas såsom redan anförts en byråsekreterare och en forste amanuens
å vapenavdelningen. Vidare finnas från sakanslag och sasom arvodister avlönade
två byråsekreterare anställda å fortifikationsavdelningen, darav en
för allmänna juridiska samt administrativa frågor och en för rnarkarendens
juridiska behandling. Chefen för kansliet biträder i förekommande fält mtendenturavdelningen
vid handläggningen av tveksamma juridiskt-admimstrativa
ärenden Ytterligare får marinförvaltningen i detta sammanhang erinra om
att en betydande del av chefens för civilbyrån arbete består i att vara radgivare
åt de olika avdelningarna och att han i detta arbete även maste pakalla biträde
av kansliets personal. Än vidare får marinförvaltningen erinra, att ämbetsverkets
civilbyrå enligt instruktionen den 5 september 1942, nr 864, tor
marinledningen, § 20, sådan denna lyder enligt kungl. kungörelsen den 1/
december 1943, nr 900, om ändring i vissa delar av namnda instruktion har
att i frågor av rättslig natur lämna marinstaben erforderligt biträde. Dylika
frågor bruka oftast vara av invecklad beskaffenhet och kräva ingående överväganden
vid deras handläggning. .... . ,

Marinförvaltningen får slutligen anföra, att det skulle medföra en icke
önskvärd omgång och en synnerligen tungrodd förvaltningsapparat, därest
allt för stor del av det administrativa arbetet överföres på försvarets civilförvaltning
För marinförvaltningen och marinstaben är det av stor betydelse
att äga omedelbar tillgång till administrativt-juridiskt biträde, som står i intim
kontakt med dem och som kan taga hänsyn till de för marinen särskilda
behoven och förutsättningarna. Många administrativa frågor äro också av den
art, att de med större fördel handläggas av den ifrågavarande forsvarsgrens förvaltp

ingen själv. l r T,

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad souschef, JedeurPalmgren,
Zetterström, Bring, Persson, Wirström och Krook, den sistnämnde
föredragande.

Stockholm den 18 januari 1947.

Underdånigst

STIG H:SON ERICSON.

S. Östlund.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 35, § 6.

Till Konungen.

Till åtlydnad av nådig remiss den 20 december 1946, d.nr. 8194, får flygförvaltningen
härmed avgiva underdånigt utlåtande över riksdagens revisorers
berättelse, § 6, avhandlande försvarsgrensförvaltnmgarnas civilbyråer,
varvid flygförvaltningen begränsar sig till huvudsakligen vad som rör ämbetsverkets
civilbyrå.

— 55 —

I den inledande översikten ha revisorerna framlagt siffror rörande civil -byråns personaluppsättning till utvisande att civilbyrån, sedan åtskilliga väsentliga
arbetsuppgifter blivit avlastade från byrån genom den av 1943 års
riksdag beslutade militära förvaltningsreformen, likväl bibehållits vid samma
storlek som den förut hade. De meddelade sifferuppgifterna erfordra följande
kommentar.

Vad först beträffar jämförelsen mellan antalet ordinarie och extra ordinarie
befattningshavare ä ena sidan den 31 december 1943, å andra sidan budgetåret
1946/47, saknar denna jämförelse bevisvärde i det berörda hänseendet,
enär antalet i förra fallet hänför sig till 1936 års, i senare fallet till 1943
ars väsentligt utvidgade organisation. Det bör icke förbises, att flygvapnet
mer än de äldre försvarsgrenarna successivt ökats och utbyggts så långt de
tillgängliga resurserna medgivit.

I förevarande sammanhang förtjänar sammanställningen över all den vid
civilbyrån anställda personalen vid olika tidpunkter större beaktande. Personalantalet
utgjorde — med bortseende från den till försvarets civilförvaltning
överflyttade personalen — den 31 december 1943, den 1 januari
1944 och den 30 juni 1946 respektive 33, 22 och 33 personer. Efter sistnämnda
tidpunkt har personalantalet efter fullföljande av avvecklingen nedbragts
till 31 personer, och ämbetsverket har i sina anslagsäskanden icke ifrågasatt
ökning därav. Härvid är emellertid följande att märka. Efter den 1 januari
1944 bar materiel- och intendenturavdelningarnas dispositionsbokföring centraliserats
till civilbyrån. Denna arbetsuppgift, vilken förut icke tillkom civilbyrån,
sysselsätter f. n. under kamreraren 4 personer. Vidare bar, efter framställning
till 1944 års riksdag, inrättats en personaldetalj, vilken f. n. — efter
överföring av personal från avdelningarna — bar en uppsättning av 7 personer.
Ärendena angående ämbetsverkets talrika civila personal handlades
förut å de tre avdelningarna. Slutligen har förvaltningen av ämbetsverkets
omkostnadsanslag, som förut ankommit på intendenturavdelningen, uppdragits
åt civilbyrån. Uppgiften kräver en därför avsedd kvalificerad befattningshavare.
Efter personaldetaljens tillkomst ha avlöningsuträkningarna för avdelningarnas
civila personal, vilka förut ombesörjdes av respektive avdelningar,
kunnat koncentreras till kameralkontoret. De angivna åtgärderna ha,
förutom förbättrad organisation, medfört personalbesparing, i det sakanslagen
avlastats mera än avlöningsanslaget ökats. Även med bortseende såväl
därifrån, att sagda kontor nödgats genomföra eu från början icke avsedd anslagsbokföring
med hänsyn till bristande information från försvarets civilförvaltning,
som även därifrån att vid materielavdelningen enligt 1944 års
riksdags beslut nyinrättats en e. o. förste byråsekreterarebefattning, bar civilbyråns
tillväxt från den 1 januari 1944 varit motiverad av nya arbetsuppgifter.
I detta sammanhang må framhållas att inom civilbyrån fr. o. m. den
1 augusti 1946 tills vidare provisoriskt från materielavdelningen överflyttats
en organisationsdetalj, vilken har till uppgift att i samråd med vederbörande
avdelnings- och byråchefer genom ett fortlöpande studium av tjänsten inom
ämbetsverkets expeditioner verka för rationella arbetsmetoder och låga administrationskostnader.
Organisationsdetaljen sysselsätter f. n. tre befattningshavare.
Inrättandet av detaljen i fråga har av flygförvaltningen i annat sammanhang
bringats till Kungl. Maj:ts kännedom.

1941 ars förvaltningsutredning beräknade för flygförvaltningens civilbyrå
26 personer, nämligen, utom byråchefen, 11 för kansliet och 14 för kameralkontoret.
För jämförelse bör kameralkontorets siffra minskas till 12 och
summan till 24 på grund av kassans av utredningen icke beräknade överllyttning
till civilförvaltningen. Å kansliet redovisas nu utom byråchefen
I I och a kameralkontoret 12 befattningar, vilket, med sagda jämkning, är

— 56 —

lika med utredningens beräkningar. Att personalärendena omedelbart skulle
handhas av civilbyrån hade utredningen — som emellertid starkt underströk
vikten av civilbyråchefens medverkan i personalfrågor — icke avsett. Med
den nu mycket arbetstyngda personaldetaljens 7 personer är byråns personal
nu ökad till 31 befattningshavare. Utredningen hade förutsatt den nu införda
centraliseringen av dispositionsbokföringen. Däremot ingick icke byggnadsavdelningen
i utredningens organisationsplan, medan den nuvarande civilbyrån
har arbete även för denna avdelning; bl. a. vakanthålles en förste byråsekreterarebefattning
av den anledningen, att en sekreterare och ombudsman
å övergångsstat disponeras av byggnadsavdelningen. Även från denna
utgångspunkt måste således civilbyråns personaluppsättning anses vara i
underkant av vad som förulselts.

Ehuru flygförvaltningen till storleken och i fråga om omfattningen av förvaltade
medel icke understiger någon av de övriga försvarsförvaltningarna
har dess civilbyrå det lägsta personalantalet. Byrån har i sin verksamhet konsekvent
undvikit dubbelarbete i förhållande till försvarets civilförvaltning.
Härifrån finnas dock två undantag, det ena beroende av de av riksdagens
revisorer anmärkta föreskrifterna om behandlingen av vissa decentraliserade
ärenden, det andra avseende titelbokföringen å kameralkontoret. Till dessa
frågor återkommer llygförvaltningen nedan. Ytterligare skall blott påpekas,
att de arbetsuppgifter, som tillkommit efter den 1 januari 1944, nämligen
väsentligen dispositionsbokföringen och personalärendena, icke äro av den
art, att de skulle kunna handläggas av organ utom ämbetsverket.

Flygförvaltningen vill ifrågasätta riktigheten av det i översikten intagna
uttalandet, att civilbyråns arbetsuppgifter i icke oväsentlig mån reducerats
genom tillkomsten av vissa andra förvaltningsorgan. De kontraktsslut, krigsmaterielverket
träffar för flygvapnets räkning, äro dels relativt fåtaliga dels
av den art, att de inom flygförvaltningen så gott som undantagslöst kunnat
behandlas av respektive anskaffande organ utan civilbyråns medverkan.
Nämnas må att ifrågavarande anskaffning före tillkomsten av krigsmaterielverket
ombesörjdes av arméförvaltningens tyg- resp. intendenturavdelningar.
Försvarets fabriksstyrelse har icke övertagit förvaltningen av flygvapnets
industrianläggningar. Beträffande arbetarärendena fungerar avtalsnämnden
väsentligen såsom en förhandlingsdelegation. I fråga om dess övriga uppgifter,
liksom i fråga om skaderegleringsnämndens uppgifter, torde kunna
sägas, att de äro av stort värde för förvaltningarna men dock icke medföra
minskad arbetsbelastning för dem.

Flygförvaltningen delar obetingat den i översikten uttalade åsikten, att dubbelarbete
förekommer i ärenden, som avse verkställighet av kronan genom
domstolsutslag ålagd betalningsskyldighet. Det vore lämpligt om försvarets civilförvaltning
bemyndigades besluta om sådan utbetalning. Genom det uppskov,
som dubbelbehandlingen medför, lider den enskilda parten förfång och
förorsakas ofta ränteförlust för kronan. I andra s. k. decentralisationsärenden
och i viss mån även i nådeärenden är det mera tvivelaktigt, om i egentlig
mening något dubbelarbete kan anses vara regel, ty även om dessa ärenden
skulle överlämnas till civilförvaltningen att ensam avgöra, skulle ofta erfordras
remiss till flygförvaltningen. I regel går så till i decentralisationsärenden,
att utredningen verkställes och expedition uppsättes i flygförvaltningen, och
försvarets civilförvaltning verkställer därefter den vanligen föga tyngande
genomgång, som erfordras ur enhetlighets- och kontrollsynpunkt. Det kan
ifrågasättas, om något stode att vinna med en omläggning av dessa ärendens
behandling.

I den inledande översikten framhålles, att kanslipersonalen ökat i antal
efter den 1 januari 1944. Av det förut anförda framgår, att civilbyråns kansli -

— 57 —

personal icke ökat, trots tillkomsten av förenämnda för materielavdelningen
avsedda e. o. förste byråsekreterarbefattning. Vidare uttalas, att i den kamerala
personaluppsättningen ingå befattningshavare, som kunna utnyttjas för
juridiskt-administrativa arbetsuppgifter. Detta förhållande har sin riktighet
beträffande personal, som användes för den kamerala förhandsgranskningen,
men för kameralkontorets övriga amanuenser fordrar flygförvaltningen ekonomisk
examen. Att, såsom uppgivils, ämbetsverkets revisor tjänstgjort såsom
chef för kansliet, var en tillfällig, av personalsvårigheter betingad ordning,
som nu upphört. Revisorns uppgift är dels alt leda den kamerala förhandsgranskningen,
dels ock att verkställa de ofta synnerligen ingående kamerala
utredningar, som erfordras i förekommande ärenden. I övrigt torde
den för sagda granskning avsedda personalen knappast använts för kansligöromål
utom i något sällsynt fall av förordnande på högre befattning; det
har varit vanligare, att kansliets amanuenser måst disponeras för kameral
förhandsgranskning, när personal saknats för denna arbetsuppgift, som vanligen
ej tål uppskov.

Det dubbelarbete, som efter vad ovan anmälts förekommer genom anslagsbokföringen
å kameralkontoret, har speciella orsaker. Flygförvaltningen erinrar,
att flertalet av försvarets centrala förvaltningsmyndigheter ha gemensam
kassa hos försvarets civilförvaltning. Denna anordning, som ej var föreslagen
av förvaltningsutredningen, tillkom under departementalberedningen avförvaltningsreformen,
och myndigheterna (eller åtminstone flygförvaltningen)
bereddes ej tillfälle att yttra sig däröver. Det måste enligt ämbetsverkets
åsikt dock vara ur organisationssynpunkt felaktigt alt förlägga utbetalningsbesluten
och dispositionsbokföringen, å ena sidan, samt utbetalningarnas
verkställande och kassabokföring, å andra sidan, till skilda verk. De farhågor,
som inställde sig, ha också besannats. Att utbetalningen blir fördröjd
minst en dag kunde förutses och är särskilt kännbart i det icke obetydliga
antalet fall, då kassarabatt lämnas vid likvid inom 10 dagar. Belastningstabellerna
för månad ha under den gångna tiden av tre år, då anordningen
varit i tillämpning, kommit flygförvaltningen till handa alltför sent (ända
till 6 månader) för att kunna samordnas med ämbetsverkets dispositionsbokföring.
Efter det civilförvaltningen infört bokföring å hålkort har fördröjningen
minskat utan att dock ännu titelbeskeden kommit i tid. Eftersom
felkällorna bliva flera, i den mån arbetsmomenten fördela sig på flera händer,
kunde befaras att bokföringsfel skulle uppträda i större utsträckning
än förut. Så har ock i hög grad blivit fallet, vilket varit så mycket värre,
som deras upptäckande i jämförelse med tidigare ordning blivit förenad med
avsevärt mera arbete och tagit mycket längre tid. Avstämningen månadsvis
mellan dispositionsbokföringen och belastningstabellerna har varit hart när
omöjlig till följd av alt ett och samma belopp kunnat bokföras å olika månader
och att kollationeringen försvårats av den olika ordning, i vilken bokföringsposlerna
upptagits. För att eventuella fellöringar så snart ske kan skola
upptäckas och för att ämbetsverket skall få kontroll över omlöringarna måste
löpande kollationering verkställas, vilket av förut nämnda skäl är clt tidsödande
arbete. Vidare har flygförvaltningen tvingats att i sin dispositionshokföring
inlägga även anslagsavräkning. Vad beträffar bclalningsmottagarna
har det mekaniserade arbetet ä civilförvaltningen förhindrat, att å talongen
till penninganvisning angives, vad betalningen avser. Delta förhållande
har ej sällan medfört klagomål och oreda. Efter källskattens införande
har sådant meddelande blivit nödvändigt vid löneutbetalningarna. Flygförvallningen
har därför nödgats hos civilförvaltningen utverka, att flygförvaltningen
själv verkställer dessa utbetalningar. Det är givet, att ökningen av

— 58 —

arbetsmoment medfört ökat personalbehov för kassarörelsen liksom ökad
förbrukning av blanketter.

Med hänsyn till de påtagliga och mycket besvärande olägenheterna av anordningen
med gemensam kassa vill flygförvaltningen förorda, att denna anordning
upphör och att försvarets civilförvaltning på annat sätt tillförsäkras
det inflytande över eller den tillgång till bokföringen av flygförvaltningens
utgifter, som må erfordras.

Nu berörda omständigheter ha medfört, att kameralkontoret måste ha tillgång
till större personal än som eljest vore behövlig. Kassans återförande till
kameralkontoret skulle ej betinga ökning av kontorets nuvarande personal
med flera än en befattningshavare, avsedd för utskrivning av penninganvisningar.

Flygförvaltningen övergår härefter till revisorernas efter den inledande
översikten gjorda uttalande. I det föregående har ämbetsverket påvisat, att
utgångspunkten för revisorernas erinran, nämligen att civilbyrån efter avlastning
av väsentliga arbetsuppgifter likväl nu uppgår till samma storlek
som dessförinnan, icke vilar på reell grund, enär civilbyrån tillförts nya
personalkrävande arbetsuppgifter vilka ligga inom området för civilbyråns
avsedda verksamhet, och enär den personalstyrka, som beräknats för det
arbete, som civilbyrån förut hade och fortfarande bestrider, icke ökats över
den beräknade utan snarare understiger denna.

I fortsättningen av sitt utlåtande framhålla statsrevisorerna synpunkter av
stort intresse för ett ställningstagande till den organisationsform, som civilbyråerna
i försvarsgrensförvaltningarna utgör. De erinra först att civilbyråerna
alltjämt handlägga vissa ärenden, som rätteligen borde helt tillhöra
civilförvaltningens kompetensområde. Därmed torde avses sådana ärenden,
som enligt de i den inledande översikten intagna instruktionsrummen tillhöra
sagda byråer. I detta avseende får flygförvaltningen hänvisa till vad förut
anförts här ovan och särskilt därtill, att dess civilbyrå, när samråd sökes
från flygstaben eller avdelning inom verket, enligt stadgad praxis hänvisar
den samrådssökande till försvarets civilförvaltning, när frågan faller inom
civilförvaltningens ämbetsområde.

Här vill flygförvaltningen inskjuta, att civilbyråns främsta uppgift inom
ämbetsverket icke inneslutes i nyss berörda föreskrifter om de ärenden, som
tillhöra byrån, utan följer av 27 § i instruktionen för flygförvaltningen, vilket
stadgande medför bl. a., att civilbyrån skall deltaga i handläggningen av
ärenden, där rättsliga frågor yppas eller där eljest särskild anledning förekommer.
Revisorerna torde åsyfta denna arbetsuppgift, när de anföra följande: »Det

förefaller dessutom, som om civilbyråerna i en omfattning, som knappast
varit förutsedd, kommit att påläggas självständiga uppdrag i samband
med utredningar, remissutlåtanden och dylikt. Detta synes även kunna innebära
en viss fara för att ifrågavarande ärenden bliva prövade ur ensidigt
administrativa synpunkter, medan de tekniskt-militära intressena icke
alltid få i erforderlig utsträckning göra sig gällande. Icke minst synes detta
vara fallet, då av olika anledningar samråd med civilförvaltningen skall
ske. Ett dylikt förfarande kan icke anses stå i överensstämmelse med de
principer, som varit vägledande vid utarbetandet av den nya förvaltningsorganisationen
inom försvaret. Vid dennas tillkomst synes man nämligen
hava åsyftat, att i fall, då visst ärende ansåges tillhöra såväl civilförvaltningens
som någon av försvarsgrensförvaltningarnas verksamhetsområde,
handläggningen därav, i vad anginge den rent administrativa sidan, skulle ske
hos förstnämnda myndighet, medan vederbörande försvarsgrensförvaltning
skulle hava att belysa frågan från de fackmässiga utgångspunkterna.»

_ 59

Härefter rekommendera statsrevisorerna, att civilbyråernas verksamhet
inriktats på att i huvudsak avse visst biträde åt den personal, som fullgör
de på respektive förvaltningsmyndigheter i första hand ankommande, tekniskt-militära
arbetsuppgifterna.

Det vill synas flygförvaltningen som om tillkomsten av försvarets civilförvaltning
skulle väsentligt ha förändrat synen å de civila ledamöternas ställning
i de miltära förvaltningarna. Man kan kanske säga, att dessa ledamöters
betydelse under ett tidigare skede var övervärderad å riksdagsmannahåll och
inom Kungl. Maj ds kansli. De skulle bl. a. principiellt deltaga i alla förekommande
ärenden. Genom att de bibehöllos i sina ämbeten längre tid än de
militära ledamöterna på grund av de senares omplaceringar och ofta lägre
pensionsålder, kommo de att representera traditionen och stabiliteten inom
dessa verk. Den moderna tendensen synes, utgående från tekniska rationaliseringssynpunkter,
vara att sammanföra det civila inslaget till det område
— avlönings- och kassaväsendet — som alltid hört därunder och i övrigt
så långt som som möjligt frigöra den militära administrationen Hån civilt
inflytande.

Flygförvaltningen, som icke ändrat uppfattning sedan ämbetsverket motsatte
sig inrättandet av försvarets civilförvaltning såsom en överstyrelse för
lokalförvaltningarna, vill icke återuppliva den då förda diskussionen i nu
förevarande sammanhang. Ämbetsverket begränsar sig till den av revisorerna
väckta frågan om civilbyråns ställning i nuvarande organisation. Denna
ställning — som är ställningen av ett hjälporgan för ämbetsverkets chef och
avdelningar om än ett viktigt sådant — ger icke spelrum lör obehörigt inflytande.
Civilbyrån verkar genom krigsrådet och. efter delegation, honom
underställda befattningshavare såsom rådgivare åt förvaltningschefen antingen
vid samråd eller i plenum och åt avdelningarnas chefer samt genom
bestridande av sekretariat och juridiskt biträde där så begäres. genom
kameral granskning av utbetalningarna och kameral beredning i förekommande
frågor och genom sammanhållande av sådana organ, som lämpligen
äro gemensamma för hela verket, såsom förskottskassan, dispositionsbokföringen,
personaldetaljen, redaktionen av ekonomiska föreskrifter o. d. Vad
rådgivningen beträffar, har krigsrådet eller den delegerade ställning såsom
ledamot i verket; men det är härvid att märka, att med hänsyn till instruktionens
avfattning initiativet måste komme från chef eller avdelningschef
i förvaltningen. Särskilt får framhållas betydelsen för förvaltningens chef
att vid avdelningschefs föredragning av administrativt tveksam fråga ha
möjlighet att jämte den facklige ledamoten även höra en administrativt utbildad
och erfaren ledamot. Det ligger i sakens natur, att det stundom finnes
lämpligt att låta civilbyrån sammanhålla ärenden, som beröra flera avdelningar,
och att byråns arbetskrafter utnyttjas vid utredningar av författningsmässig
eller kameral karaktär. Märkligt nog synas statsrevisorerna anse
den civila personalen böra hållas borta från arbete av sist angivna slag. I
intet av det nu anförda kan flygförvaltningen finna grund för eu omorganisation
i den av revisorerna antydda riktningen. Den expertis, som civilbyrån
presterar, är nödvändig och dessutom av den art, att den maste finnas
inom verket. Vid samråd mellan försvarets civilförvaltning och flygförvaltningen
deltager civilbyrån icke i annan mån än när samrådsärendet i flygförvaltningen
instruktionsenligt ankommer på civilbyråns egen föredragning
eller avgörande, således icke i ärenden, som tillhöra de militär-tekniska
avdelningarna.

Flyg förva 11 ningen förutsätter i likhet med riksdagens revisorer, alt de omhamilade
frågorna komma under allsidig prövning av den nyligen tillsatta
lörvaltningsutredningen.

60 —

I ärendets handläggning ha, förutom undertecknad souschef, deltagit Jacobsson,
Iacobson samt Edelsvärd, föredragande.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst
N. SÖDERBERG.

J. Udströmer.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 35, § 6.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 6 i sin berättelse för budgetåret 1945/46 anfört
beträffande armé-, marin- och flygförvaltningarnas civilbyråer.

I anledning härav får civilförvaltningen med remissaktens återställande
anföra följande.

Den i berättelsen lämnade redogörelsen ger onekligen underlag för den av
revisorerna hävdade uppfattningen, att ett visst dubbelarbete förekommer
beträffande sådana frågor, som handläggas dels hos försvarets civilförvaltning,
dels å försvarsgrensförvaltningamas civilbyråer. Civilförvaltningen,
som för sin del redan iakttagit att så är fallet, kan också i allt väsentligt ansluta
sig till revisorernas uttalanden.

Någon detaljerad behandling av de utav revisorerna berörda ämnena har
emellertid icke medhunnits. Civilförvaltningen vill allenast framhålla, att det
samråd och det samarbete med försvarsgrensförvaltningarna, som beträffande
hos civilförvaltningen handlagda frågor kan vara behövligt, regelmässigt
är av den natur, att medverkan påkallas av vederbörande fackavdelningar i
syfte att erhålla ett militärtekniskt bedömande av föreliggande spörsmål.

Såsom exempel härpå må nämnas de av revisorerna berörda skaderegleringsärendena,
frågor om befrielse från återbetalningsskyldighet samt ärenden
angående lägerkassor. Hithörande ärenden synas i stort sett kunna handläggas
enbart av civilförvaltningen; samarbete med försvarsgrensförvaltningarna
erfordras allenast i de fall, då spörsmålen ha betydelse för försvarsgrensförvaltningarnas
verksamhet eller eljest äro av militärteknisk betydelse.
Samarbetet bör i sist angivna fall ske med vederbörande fackbyråer och icke
med civilbyråerna.

Även beträffande avlöningsfrågor synes den koncentrering till civilförvaltningen,
som avsetts med den nuvarande förvaltningsorganisationen, icke
i full utsträckning hava ernåtts. Försvarsgrensförvaltningarna torde sålunda
fortfarande i viss utsträckning sysselsättas med dylika frågor, som beröra
annan än förvaltningarnas egen personal.

överhuvud taget synas de av revisorerna berörda spörsmålen vara av den
vikt och betydelse att särskild undersökning härutinnan bör vidtagas.

I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknade Wijn -

— 61 —

bladh och Ström, den senare föredragande, jämväl krigsråden Jehander och
Brunskog.

Stockholm den 15 januari 1947.

Underdånigst

EDVIN STRÖM.

TH. WIJNBLADH.

S. G. Stenborg.

Centrala värnpliktsbyråns

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 41, § 7.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss den 20/i2 1946, dnr 8194 med transumt av
riksdagens revisorers berättelse om verkställd granskning av betalningsförfarandet
vid av värnpliktiga företagna resor får jag i underdånighet anföra
följande.

Revisorernas granskning i vad angår ovannämnda spörsmål inledes med
en redogörelse i huvuddrag för gällande bestämmelser, fortsätter med påpekande
av enligt revisorernas mening förefintliga inadvertenser och motsägelser
i vissa av bestämmelserna samt utmynnar i uttalande

att kontrollföreskrifterna icke i alla fall äro tillfredsställande,

att vid värnpliktigas inskrivnings- och inryckningsresor särskilda »biljettrekvisitioner»
böra utställas,

att bestämmelserna för betalningsförfarandet äro mycket invecklade och i
vissa fall direkt motsägande, samt att desamma äro meddelade i »så många
olika författningar»,

att genom försvarets civilförvaltnings försorg bör utarbetas en översiktlig
sammanställning, upptagande i systematisk ordning de viktigaste bestämmelserna
rörande överhuvud taget samtliga militära resor.

Vad beträffar revisorernas anmärkning om den bristande pålitligheten
hos kontrollsystemet vid avstämmandet av de ersättningsbelopp, som av olika
järnvägsföretag debiteras kronan vid inskrivnings- och inryckningsresor må
följande anföras.

Användningen av inkallelseordern som färdhandling jämväl vid inskrivningsförrättning
prövades första gången vid inskrivningsförrättningarna 1946.
Sedan erfarenheten visat, att statens järnvägar i vissa fall felaktigt debiterat
inryckningsresa såsom inskrivningsresa (vilket kom att belasta IV. huvudtiteln,
enär inskrivningsresorna ej falla under militärtaxan), föreslog CVB
hos järnvägsstyrelsen, att kontroll skulle införas i form av anteckning av
den värnpliktiges inskrivningsnummer å de blanketter (förteckningar), varå
de värnpliktigas resor införas, då färdbeviset företes för stationsföreståndaren
i och för stämpling före resans påbörjande. Järnvägsstyrelsen avvisade
förslaget under motivering att detsamma icke vore möjligt att praktiskt genomföra
(jämför i detta sammanhang kungl. järnvägsstyrelsens cirkulär
nr 186/1946 samt statens järnvägars formulär nr 318 A och 318 B 1943).

Sedan numera inkallelseorderna för inrycknings- och inskrivningsresor

— 62 —

tryckas i olika färger, är emellertid risken för en förväxling i berört hänseende
mycket ringa.

Risken för och skadan av en feldebitering måste i alla händelser anses
såsom jämförelsevis ringa. Det måste anses uteslutet, att stationsföreståndare
medvetet skulle införa större antal resor eller längre resa än vad som i verkligheten
förekommer.

Skulle emellertid av misstag felaktig påföring ske, innebär detsamma vad
gäller statens järnvägar ingen förlust för kronan utan endast att SJ får en
icke motiverad inkomstökning på bekostnad av anslagen till IV. huvudtiteln.
Även det motsatta förhållandet är tänkbart, alltså att stationsföreståndare å
förteckningen uppför ett mindre antal resor än som beställts.

Vad gäller de enskilda järnvägarna saknas jämväl skäl att tro, att en medveten
feldebitering skulle äga rum.

Med hänsyn till de många fördelar, som äro förenade med användande av
färdbevis på sätt som nu sker (och för vilket närmare redogörelse lämnas
nedan), synas alltså de jämförelsevis ringa olägenheter, som äro förknippade
med nuvarande redovisningssystem, icke böra föranleda någon ändring av
detsamma.

Vid bedömande av revisorernas förslag att särskilda biljettrekvisitioner
borde utställas i samband med värnpliktigas inskrivnings- och inryckningsresor
måste man beakta

dels att inskrivningsresorna intaga en undantagsställning därigenom att de
icke falla under militärtaxan,

dels att det nya registreringssystemets maskintekniska fördelar i möjligaste
mån böra utnyttjas i arbetsbesparande syfte.

Genom de mekaniska hjälpmedel (adresseringsmaskiner och plåtar), som
tillförts redovisningsväsendet, är det möjligt att inkalla de värnpliktiga till
såväl inskrivning som tjänstgöring medelst personliga order. I själva verket
är det nuvarande registreringssystemet uppbyggt bl. a. just med tanke på att
möjliggöra dylik personlig inkallelse.

Samtidigt med att den värnpliktige tillställes själva inkallelseordern bör
han i förekommande fall erhålla ett färdbevis för fri resa till inställelseplatsen.
I huvudsak två möjligheter föreligga därvid, antingen att, såsom nu är
fallet, låta inkallelseordern jämväl utgöra färdbevis, eller att, såsom föreslagits
av riksdagens revisorer, till inkallelseordern bifoga en särskild biljettrekvisition.

Det förra alternativet medför en viss nackdel i kontrollhänseende — såsom
förut framhållits dock icke av vägande betydelse — men innesluter i sig följande
bestämda fördelar:

1. avsevärt mindre kostnader (endast en handling; allt arbete med påförande
av text kan ske på maskinell väg),

2. mindre risker för felaktigheter (maskinell tryckning),

3. överensstämmelse med förfarandet vid mobilisering.

Det senare alternativet kan måhända i kontrollhänseende vara något effektivare
men medför följande betydande nackdelar:

1. avsevärt större kostnader [två handlingar + kuvert erfordras; utskrift
av rekvisitionen måste ske för hand (lämnas rekvisition in blanco kan missbruk
ske genom att slutstationen ej är fixerad)],

2. enligt SFS 881/1946 § 2 mom. 2 och § 6 mom. 2 har den värnpliktige
rätt att i vissa fall avresa från annan ort än kyrkobokföringsorten. Ifylld
rekvisition skulle därför icke kunna användas,

3. när det gäller resor i samband med mobilisering är det otänkbart att
tillämpa ett system med biljettrekvisitioner. Med utgångspunkt ifrån att förfaringssättet
i fred och krig med hänsyn till expeditionspersonalens utbild -

— 63 —

ning i görligaste män bör vara lika, är det olämpligt införa ett särskilt system
för inkallelse vid fredstjänstgöring.

Ur de synpunkter CVB har att företräda får jag därför bestämt avråda
från ett frångående av det nu gällande systemet, enligt vilket värnpliktiga
inkallas till såväl inskrivning som tjänstgöring medelst personlig order jämväl
gällande som färdbevis vid ifrågakommande fall.

Enligt tidigare gällande föreskrifter ålåg det den värnpliktige att själv förskjuta
resekostnaderna för färden till inskrivningsplatsen. Ersättning utbetalades
sedermera enligt särskilda grunder genom den vid inskrivningsförrättningen
närvarande krono- eller polisbetjäningens försorg.

Systemet var förenat med påtagliga nackdelar, bl. a. kunde det icke anses
lämpligt att ålägga den värnpliktige att göra kontantutlägg i samband med
färd föreskriven av statlig myndighet. Detta förhållande, ävensom hänsynen
till vad ovan sagts angående det nya registreringssystemet, föranledde chefen
för armén att i underdånig skrivelse (Högkv, CVB l0/2 1944 nr 40: 2) insända
förslag till kungörelse bl. a. avseende bestämmelser för de värnpliktigas
resor i samband med inskrivning. Bestämmelserna för sistnämnda resor utformades
sedermera genom särskilda av Ivungl. Maj:t tillsatta utredningsmän

1 vad avser användandet av färdbevis i huvudsak i enlighet med vad som
framgick av chefens för armén ovannämnda förslag. I det senare hade emellertid
såsom en bestämd förutsättning för förslaget angivits att inskrivningsresor
skulle falla under militärtaxan. Kungl. Maj:t fann icke skäl föreligga
att så skulle vara fallet.

Så länge inskrivningsresorna icke falla under militärtaxan, är det icke möjligt
tillställa de inskrivningsskyldiga militär biljettrekvisition. Så vore jämväl
olämpligt ur de synpunkter som ovan framförts beträffande av statsrevisorerna
framlagt förslag i berört hänseende.

Vad angår den av revisorerna i visst fall påtalade inkongruensen i bestämmelserna
torde denna delvis vara allenast skenbar. Spörsmålet gäller vem
som är betalande myndighet vid utrycknings- och uppehållsresor, företagna
med av järnvägsföretagen ägda linjebilar och bussar, och att härutinnan bestämmelserna
i Militärt Jämvägsreglemente (MtJR) och Meddelande från
överbefälhavaren i TLB 105/1946 äro inkongruenta. För att klart kunna
bedöma förevarande fråga måste emellertid först lämnas en kortfattad redogörelse
för de olika principer, på vilka hela resesystemet för de värnpliktiga
är uppbyggt:

1) inskrivningsresor gå icke in under militärtaxan och falla således utanför
MtJR, 2) värnpliktsresor (= inryckningsresor, utrvckningsresor, uppehållsresor)
gå in under såväl militärtaxan som MtJR, 3) vid inskrivningsresor
och inryckningsresor användas de vid 108 stycken truppregistreringsmyndigheter
inom försvarsmakten befintliga elektriska tryckmaskiner Glass
1900 i och för tryckning av inställelse- resp. inkallelseorder å .särskilda av
Kungl. Maj:t fastställda formulär, som tillika i vissa fall innefatta färdhandling
för resa med järnväg, fartyg, omnibus eller linjebil (formulär Insl nr

2 a, 2 b, 2 c, resp. PI nr 9 a, 9 b). 4) vid inskrivningsresor och värnplikts resor

måste hänsyn tagas till den s. k. 20-kilometersgränsen (jämför kungörelsen
om värnpliktsavlöning. SFS nr 881/1945, 6, mom. 1 in. fl. lag rum),

innebärande att vissa vpl. äga rätt till fri resa eller omkostnadsersättning,
andra däremot icke. 5) vid utrycknings- och uppehållsresor användes
som färdhandling manuellt eller med skrivmaskin i varje särskilt fall utskrivna
»Enkel eller dubbel beställning och militärbiljett för mindre tjänsteresa
m. in. med järnväg» resp. »Beställning ä och militärbiljett för tjänsteresa
med buss, linjebil, flygplan eller båt» (MUR bl. 8 a, 8 b, resp. EKE, B,
go nr 2728/42, 1945), 6) resor med buss, linjebil eller båt gå i allmänhet

-- 64 —

icke in under militärtaxan och falla således utanför MtJR; undantag härifrån
utgöra dock värnpliktsresor med vissa särskilt angivna bil- och båtlinjer
(jämför MtJR mom. 3 och bilaga 7, punkt 6), 7) betalande myndighet
är antingen central myndighet (FCF) eller lokal myndighet (resp. förband).

Den sakliga grunden till denna senare uppdelning (revisorerna anse i ingressen
till sitt uttalande att någon saklig grund till sådan uppdelning överhuvud
taget icke kan anses föreligga) torde utgöras av hänsynstagandet till
den centrala clearingen. Denna äger som bekant rum månatligen mellan å
ena sidan statens järnvägars kontrollkontor i Tomteboda och å andra sidan
FCF, varvid ersättning sedermera utbetalas av FCF för alla de resor på
statliga och enskilda järnvägar, vid vilka FCF angivits som betalande myndighet.
Någon sådan central clearing och kontroll är icke möjlig vid resor
med privatägda buss- och båtbolag etc, utan här utövas kontrollen och betalas
ersättningen av lokal myndighet, d. v. s. förbanden. — När MtJR i mom.
81 stadgar, att betalande myndighet för värnpliktsresor skall vara FCF, dock
beträffande inryckningsresor på billinjer resp. förband, och revisorerna härifrån
sluta e eontrario att betalande myndighet vid utrycknings- och uppehållsresor,
företagna med av järnvägsföretagen ägda linjebilar eller bussar,
skall vara FCF, måste man dock hålla i minnet, att den av ÖB utfärdade
föreskriften alt vid sådana resor med buss, linjebil eller båt skall såsom betalande
myndighet anges resp. förband icke drabbar de i MtJR mom. 3 och
bilaga 7, punkt 6 (jämför ovan) särskilt angivna bil- och båtlinjema. Dock
torde tillåtligheten av ifrågavarande kontrarieslut kunna starkt ifrågasättas.
Orsaken till att MtJR utrvckligen nämner »inryckningsresor på billinjer»
kan ligga däruti, att på de av Kungl. Maj:t fastställda formulären IT 9 b
står tryck i »Betalande myndighet: Försvarets civilförvaltning» och att enär
central clearing och kontroll icke kan äga rum vid resor med buss, linjebil
och båt måste det poängteras, att vid sådana resor vederbörligt förband skall
vara betalande myndighet. Vid utrycknings- och uppehållsresor däremot användes
icke ovannämnda formulär och här tiger MtJR. Orsaken till MtJR
tystnad på denna punkt kan vara tvåfaldig. Antingen anses frågan vara
löst genom det allmänna stadgandet om betalande myndighet i tilläggsbestämmelserna
till mom. 29. Eller också anses att saken överhuvud taget icke
behöver nämnas, enär sådana resor dels icke gå in under militärtaxan och
därmed falla utanför reglementet, dels därvid användas särskilda av chefen
lör försvarsstaben fastställda formulär, som falla utanför reglementets bestämmelser.
— Man kan slula till detta ex analogia från inskrivningsresoma:
dessa falla utanför militärtaxan och MtJR och äro icke heller på något ställe
omnämnda i reglementet utan förbigås med tystnad. — Är denna argumentation
riktig, äro också ÖB:s föreskrifter om förbanden såsom betalande myndighet
riktiga. — Vidare är att lägga märke till den kronologiska synpunkten
vid tillkomsten av resp. bestämmelser, eu synpunkt som från CVB sida
är i hög grad relevant: ÖB ovannämnda föreskrifter i TLB utfärdades den
7 mars 1946, sålunda långt före MtJR, som irädde i kraft först den 1 september
samma år och som även utkom av trycket efter ÖB föreskrifter.

Vidkommande revisorernas anmärkning »Vad tjänsteresor slutligen beträffar
finnes intet direkt stadgat om betalande myndighet, men...» bör del
kanske framhållas, att med begreppet »tjänsteresor» synbarligen här avses
»mindre tjänsteresor» och »större tjänsteresor». MtJR:s terminologi är ju
den, att tjänsteresor iir ett överordnat begrepp, i sig innefattande underbegreppen
a) mindre tjänsteresor, b) större tjänsteresor, c) värnpliktsresor. —
I detta sammanhang bör det emellertid betonas, dels att numera i TL, TS
och Ekof i de flesta fall införes en uttrycklig föreskrift om vem som skall
vara betalande myndighet vid resor till skolor, utbildningskurser. fälttjänst -

— 65 —

övningar och andra kommenderingar, dels att MtJR själv i tilläggsbestämmelserna
till mom. 29 fastslagit den huvudprincipen, att betalande myndighet
skall vara den myndighet, »för vars räkning beställningen utfärdats».

Av ovan framförda framgår, att föreskrifterna för betalningsförfarandet
knappast kunna anses mera invecklade än vad som med hänsyn till de särskilda
förhållandena är nödvändigt. Utan tvivel vore det emellertid ur truppregistreringsmyndigheternas
synpunkt förmånligt, därest en sammanfattning
av gällande föreskrifter utarbetades och utsändes till berörda myndigheter.

Revisorernas anmärkning, att enligt kungörelsen om värnpliktsavlöning
vederbörlig order skall användas såsom färdhandling vid resa med spårväg,
medan enligt ÖB ovannämnda föreskrifter den vpl själv har att förskjuta
eventuell kostnad för sådan resa, är riktig. Då förslaget till förenämnd kungörelse
om värnpliktsavlöning kom på remiss till CVB i slutet av 1945, avstyrktes
härifrån stadgandet, att vederbörlig order skulle användas såsom
färdhandling vid resa med spårväg. Erfarenheten under beredskapstiden
hade nämligen otvetydigt givit vid handen, att sådant stadgande i praktiken
vore svårrealiserbart och skulle vålla spårvägsbolagen stora svårigheter. Någon
lämplig teknisk lösning har ännu icke stått att ernå. Det är därjämte
att märka, att det härvid rör sig om ett ytterst obetydligt utlägg, vilket för
den enskilde icke torde spela någon nämnvärd roll.

Såsom en sammanfattning må följande anföras.

Bärande skäl att frångå principen att inkallelse som regel skall ske medelst
personlig order, som jämväl gäller som färdbevis, förefinnas icke.

Bestämmelserna för de värnpliktigas resor synas i princip vara i huvudsak
ändamålsenligt utformade.

Förenkling i vissa detaljer torde möjligen kunna åstadkommas. Skulle på
grund härav en översyn av gällande föreskrifter anses vara av behovet påkallad,
synes en sådan lämpligen böra uppdragas åt statens organisationsnämnd.

Därest detta icke anses erforderligt bör en översiktlig sammanställning av
gällande föreskrifter för resor utarbetas i enlighet med revisorernas förslag.

Underdånigst
EGON TENGBERG.

Chef för CVB.

Georg von Boisman.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 41, § 7.

Till Konungen.

Genom beslut den 20 december 1940 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 7 i sin berättelse för budgetåret 1945/46 anfört angående
betalningsförfarandet vid av värnpliktiga företagna resor.

Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

Ehuru gällande bestämmelser rörande betalning av utav värnpliktiga före5—4772/2.
It ev. berättelse ant), statsverket dr 1046. It.

— 66 —

tagna resor, på sätt revisorerna uttalat kunna förefalla invecklade, synes
dock tillämpningen av desamma icke ha medfört nämnvärd svårighet eller
omgång, i allt fall icke för civilförvaltningens vidkommande. Ej heller ha
några erinringar av dylik innebörd försports från de lokala myndigheternas
sida.

Att kassaförvaltningarna ålagts att betala kostnader för värnpliktigas inställelse
till inskrivningsförrättuing och militärtjänstgöring, i den mån dessa
kostnader avse resa med fartyg, omnibus eller linjebil, är betingat av att den
detaljgranskning, som härav föranledda debiteringar ansetts kräva, kan utföras
säkrare och med mindre omgång genom lokal myndighets försorg
än centralt, bland annat på grund av den lokalkännedom, som förbandens
kassaförvaltningar besitta. Denna kontroll kompletteras av en granskning
av vederbörliga rese- eller transporträkningar mot de värnpliktigas inställelseorder,
å vilka färdväg och färdsätt antecknats av transportföretagets representant
(konduktör, chaufför eller motsvarande), varefter inställelseordema
utmärkas på särskilt sätt till förekommande av dubbelbetalning. Genom
detta förfaringssätt torde garanti ha skapats för att betalning icke
kommer att erläggas för flera eller längre resor än som verkligen företagits.

Vad beträffar likvideringen av kostnader för inställelseresor med järnväg
för ovan angivna ändamål må främst framhållas, att kontrollsynpunkten
icke här gör sig lika starkt gällande som i fråga om debiteringarna för transporter
med fartyg, omnibus och linjebil, vilka utföras av i regel lokala,
smärre företag. Flera skäl tala för att granskningen av räkningar från såväl
statliga som enskilda järnvägar icke bör bedrivas efter samma linjer som
de, vilka följas vid granskning av räkningar å resor med andra transportmedel,
bland annat järnvägsresornas väsentligt större antal i förhållande till
båt- och bussresor och det förhållandet, att lokalkännedom knappast är erforderlig
för granskning av jämvägsräkningar.

För centraliseringen av betalning av kostnaderna för järnvägsresor till civilförvaltningen
talar också den omständigheten att en sådan ordning är
arbetsbesparande för järnvägsstyrelsen, som framställt bestämda önskemål
angående tillämpning av denna betalningsform i största möjliga utsträckning.

Revisorerna anse det ur redovisningssynpunkt önskvärt, att föreskrifter
utfärdas därom, att särskilda biljettbeställningar skola komma till användning
jämväl vid resor för inställelse till inskrivningsförrättning och till värnpliktstjänstgöring.
Civilförvaltningen, som i princip delar revisorernas uppfattning
beträffande verifieringen av kostnaderna, anser emellertid att bland
annat nödvändigheten av kostnadsbegränsning och beredskapsskäl tala mot
en dylik anordning. Ämbetsverket vill dessutom framhålla, att om järnvägsmyndighet
till äventyrs skulle undantagsvis debitera försvaret för hög
kostnad för viss resa, någon ökad kostnad för statsverket i dess helhet därav
icke föranledes.

Den bristande överensstämmelsen i visst fall mellan av överbefälhavaren
den 7 mars 1946 utfärdade tillämpningsföreskrifter rörande de värnpliktigas
resor, å ena sidan, och 81 mom. militärt järnvägsreglemente, a andra
sidan, torde vara att tillskriva den omständigheten, att förstnämnda föreskrifter
utfärdats före tillkomsten av jämvägsreglementet den 12 april 1946.
En ändring av här ifrågavarande tillämpningsföreskrifter synes påkallad.

Revisorernas förslag om utarbetande genom civilförvaltningens försorg av
en översiktlig sammanställning av de viktigaste bestämmelserna rörande
samtliga militära resor och transporter m. m. synes beaktaiisvärt. Civilförvaltningen
avser att, så snart förhållandena det medgiva, åvägabringa en
sammanställning av det slag revisorerna åsyftat.

— 67 —

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Wijnbladh och Brunskog, den senare föredragande, jämväl krigsrådet Ström.

Stockholm den 14 januari 1947.

Underdånigst

UNO BRUNSKOG.

TH. WIJNBLADH.

Arvid Hane.

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 41, § 7.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har järnvägsstyrelsen anbefallts att
till försvarsdepartementet ingiva underdånigt utlåtande i anledning av vad
som i riksdagens revisorers berättelse anföres beträffande betalningsförfarande
m. m. vid av värnpliktiga företagna resor. Till åtlydnad härav får styrelsen
anföra följande.

Vad först angår uttalandet å s. 4 att räkningar på inryckningsresor icke
äro verifierade må framhållas att dylika räkningar enligt militära jämvägsreglementet
(MtJR) mom. 81, gällande fr. o. m. den 1 september 1946, skola
åtföljas av stationsanteckningar, vilka enligt MtJR mom. 55 utgöra verifikation.
I anledning av vad som härefter anföres å s. 5 att i fråga om tjänsteresor
intet finnes direkt stadgat om betalande myndighet må framhållas, att,
när det gäller resa med järnväg, denna detalj torde vara klarlagd genom
tilläggsbestämmelse 1 till mom. 29 i militära jämvägsreglementet. De i nämnda
tilläggsbestämmelse angivna reglerna utgöra en kodifiering av tidigare i
»Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret (TL)» utgivna militära förvaltningsföreskrifter.

På s. 5 av transumtet förekommer en passus rörande motsatsförhållande
mellan överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter och föreskrifterna i militära
jämvägsreglementet i vad gäller debitering av kostnaden för inrycknings-,
utrycknings- och uppehållsresor. Åsyftade bestämmelse i militära järnvägsreglementet
(mom. 81) är formulerad i samråd med försvarsstaben och
de militära förvaltningsmyndigheterna.

Det förmenta motsatsförhållandet torde vara endast skenbart. Militära
jämvägsreglementet, mom. 81 talar om »betalande myndighet» enligt MtJR
terminologi (mom. 55) medan överbefälhavarens meddelande av den 7 mars
1946 avser utbetalning genom kompanichef (motsvarande) av »resekostnadsersättning»
enligt Svensk Författningssamling 881/1945, d. v. s. kontant ersättning
i stället för fri resa mot tillhandahållen militär färdhandling. I ena
fallet avses sålunda den militära myndighet, som skall av trafikföretaget debiteras
kostnaden för viss resa, i andra fallet den militära myndighet, som
skall kontant utbetala viss reseersättning.

Beträffande revisorernas uttalande får styrelsen framhålla följande.

a. Huruvida ersättning skall betalas av central eller lokal myndighet och
uppdelning härutinnan ske, är i första hand en militär angelägenhet, som
torde grunda sig på att ifrågavarande kostnad skall debiteras olika anslag

- 68 —

eller konton. Från trafikföretagens sida har särskilt under beredskapstiden
framstått som ett starkt önskemål, att resorna i möjligaste mån skola få debiteras
någon central myndighet. Så är också ordnat i fråga om den ojämförligt
största gruppen av resor, värnpliktsresorna. En ytterligare centralisering
vore givetvis ur trafikföretagens synpunkt fördelaktig. Något yrkande
härutinnan anser sig styrelsen likväl f. n. icke böra framställa.

b. Uttalandet att bestämmelserna i visst fall äro varandra motsägande belyses
närmare av vad som ovan anförts i denna detalj.

c. Vad angår uttalandet, att gällande föreskrifter äro meddelade i många
olika författningar, torde detta icke kunna göras gällande i fråga om järnvägarna.
För järnvägarnas del äro nämligen föreskrifter rörande vämpliktsresor
intagna i militära järnvägsreglementet och föreskrifter rörande inskrivningsresor
(som ej falla under militära järnvägsreglementet) i särskild författning.

1 militära järnvägsreglementet är numera genom en överskådlig tablå över
olika slag av resor och deras beställning m. m. samt genom detaljanvisningar
för biljettutfärdandet sörjt för mycket ingående information åt militären.

d. Uttalandet rörande verifikationer är närmare berört ovan.

e. Vad rör uttalandet om särskilda biljettrekvisitioner för inskrivnings- och
inryckningsresor vill styrelsen framhålla, att det tillämpade systemet med
»order såsom färdhandling» under fredstid alltid av järnvägen ansetts som
mindre tillfredsställande. Det har emellertid från militärt håll (CVB) ansetts
vara det enda möjliga för att på ett praktiskt sätt och med tillgängliga arbetskrafter
kunna ordna dessa resor.

Styrelsen biträder förslaget om återgång — beträffande inskrivningsresorna
övergång — till systemet »beställning/biljett». Huruvida en sådan ordning
kan befinnas vara ur militär synpunkt lämplig, undandrager sig styrelsens
bedömande.

f. Revisorernas uttalande, att någon åtskillnad i fråga om betalande myndighet
icke bör göras mellan järnvägsresa och annan resa undandrager sig
styrelsens bedömande. I detta sammanhang vill styrelsen emellertid hänvisa
till vad som ovan anförts angående i militära järnvägsreglementet, mom. 29,
tilläggsbestämmelse 1, angivna regler angående »betalande myndighet» och
(under a) angående fördelen av räkningscentralisering.

g. Den av revisorerna ifrågasatta sammanställningen över de viktigaste
bestämmelserna rörande militära transporter (personer och gods) torde, om
den ur militär synpunkt anses erforderlig, lätt kunna åstadkommas med ledning
av militära järnvägsreglementet med dess mycket detaljerade anvisningar.

h. Därest revisorerna med det i sista stycket av transumt förekommande
uttrycket »berörda bestämmelser» jämväl avse militära järnvägsreglementet,
måste styrelsen framhålla, att nu gällande reglemente före dess ikraftträdande
den 1 september 1946 varit föremål för upprepade granskningar hos samtliga
berörda militär- och trafikmyndigheter och att detsamma därför knappast i
något väsentligt avseende kan anses vara i behov av en revision redan efter
några få månaders giltighet. Angående behovet av översyn i övrigt kan styrelsen
icke uttala sig.

I behandlingen av detta ärende ha jämväl byråchefen Kjebon och byrådirektören
Söderberg deltagit.

Stockholm den 15 januari 1947.

Underdånigst
G. DAHLBECK.

N. G. LINDSKOG.

— 69 —

Överbefälhavarens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 44, § 8.

Till Konungen.

Med anledning av äs 20/i2 1946, dnr 8194, angående centralisering av försvarsgrenarnas
tjänstemeddelanden och efter ha tagit del av vid försvarets
kommandoexpedition utarbetad VPM i ärendet får jag i underdånighet avgiva
följande yttrande.

Det är ur försvarets synpunkt nödvändigt att alla myndigheter snabbt få
del av de tjänstemeddelanden som direkt beröra dem, samtidigt som det är
önskvärt att meddelanden icke utsändas i större omfattning till myndigheter,
för vilka meddelandena sakna intresse. De nuvarande bestämmelserna för
tryckning och distribuering av försvarsväsendets tjänstemeddelanden tillfredsställa
dessa krav. En centralisering av tjänstemeddelandena i enlighet med
revisorernas uttalande skulle i detta hänseende innebära en försämring. Då
centraliseringen dessutom enligt den vid försvarets kommandoexpedition
verkställda utredningen snarare skulle komma att medföra en kostnadsökning,
synes en ändring av nuvarande bestämmelser icke böra äga rum.

Underdånigst
HELGE JUNG.

Överbefälhavare.

C. A. Ehrensvård.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 44, § 8.

Till Konungen.

Genom beslut den 20 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 8 i sin berättelse för budgetåret 1945/46 anfört angående
försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden. Därjämte har på uppdrag av
chefen för försvarsdepartementet en inom försvarets kommandoexpedition
upprättad promemoria i ämnet överlämnats till civilförvaltningen för att beaktas
vid avgivande av berörda utlåtande.

Av ovannämnda promemoria inhämtas, bland annat, följande.

Förevarande spörsmål hade varit föremål för undersökning redan i slutet
av år 1943, då en beräkning gjordes över kostnaderna för tryckningen av
TL och TS under år 1942, under förutsättning att TL och TS varit sammanslagna
till en publikation om fyra gemensamma serier (upplagor) med samma
serieindelning som TL (A, B, C, D). Beräkningen, som gjordes av Ivar
Hseggströms boktryckeri och bokförlags AB, vilket under en följd av år
tryckt TL, gav vid handen, att en sammanslagning av TL och TS skulle ha
medfört en merkostnad för år 1942 av närmare 27 000 kronor. TL och TS

70 -

hade nämnda ur utgått i en upplaga av 3 000 respektive 1 300 exemplar. Den
beräknade kostnadsökningen vore att hänföra till att såväl TL som TS i fall
av en sammanslagning hade måst tryckas i förhållandevis stor upplaga. En
centralisering ansåges för den skull icke böra ifrågakomma och detta även
av det skälet, att man därigenom skulle ha frångått i vart fall dåmera gällande
princip, att de olika försvarsgrenarna borde genom TL och TS få del
endast av de ärenden som berörde den egna försvarsgrenen. Efter beredskapens
upphörande hade upplagorna av TL och TS uppgått till 2 300 respektive
1 400 exemplar, varför en sammanslagning numera förmodligen icke
skulle ställa sig fullt så dyrbar som beräkningen för år 1942 givit vid handen.

Jämväl frågan om inrättande av ett särskilt tjänstemeddelande för flygvapnet
hade tidigare varit föremål för undersökning. Chefen för flygvapnet
hade emellertid genom en den 20 januari 1944 utfärdad flygvapenorder fastställt
ett centralt ordersystem, som väl fyllde samma behov som ett tjänstemeddelande
skulle kunna göra. I »Ekonomiska föreskrifter för flygvapnet
(Ekof)» — den publikation, som för flygvapnets vidkommande motsvarade
TL och TS — publicerades kungl. brev, ämbetsskrivelser och meddelanden
av ekonomisk innebörd från för försvaret gemensamma förvaltningsmyndigheter
samt flygförvaltningen. Ekof mångfaldigades genom rotaprinttryck å
flygvapnets eget hjälptryckeri.

Under förra delen av år 1944 hade frågan om införande av en särskild
publikation, gemensam för de tre försvarsgrenarna och förslagsvis benämnd
»TK» (tjänstemeddelanden för krigsmakten), upptagits till behandling. Enligt
ett förslag skulle alla kungl. brev (ämbetsskrivelser) och meddelanden från
för försvaret gemensamma förvaltningsmyndigheter intagas i TK, enligt ett
annat skulle dessutom meddelanden från försvarsgrensförvaltningama publiceras
i TK. Med hänsyn till att dessa alternativ visade sig innebära en kostnadsökning
av 9 000 kronor respektive 15 000 kronor i förhållande till kostnaderna
för utgivandet av befintliga publikationer, fick frågan förfalla. Under
januari månad 1945 verkställdes inom kommandoexpeditionen en undersökning
rörande kostnaderna för TK, därest där intoges endast sådana meddelanden
som berörde samtliga — eller två — försvarsgrenar och som tidigare
varit föremål för publicering såväl i TL, TS som Ekof, nämligen kungl.
brev (ämbetsskrivelser) samt meddelanden från de gemensamma förvaltningarna
och överbefälhavaren. Av vederbörande leverantör gjord kostnadsberäkning
visade att en besparing på omkring 2 000 kronor per år kunde beräknas
uppkomma. En förutsättning för en dylik besparing vore emellertid
att sidorna i publikationen kunde komma att fyllas helt, ett krav som icke
kunde beräknas komma att uppfyllas. Med hänsyn bland annat härtill och
till att sjukvårdsförvaltningen dåmera avsåges erhålla tillstånd att utgiva
en egen publikation — tjänstemeddelanden från sjukvårdsförvaltningen
(Tsjv) — beslöts, att dubbelsättning av TL och TS i större ärenden skulle
undvikas på annat sätt än genom utgivandet av en särskild publikation. Från
och med år 1946 hade frågan i vart fall tills vidare lösts på så sätt, att meddelanden
av större räckvidd, som avsåges att publiceras i TL och TS, intoges i
specialnummer av dessa publikationer, vilka specialnummer trycktes hos
Haeggströms boktryckeri (TS trycktes i övrigt hos Aktiebolaget P. A. Norstedt
och Söner). Från och med år 1946 hade även en viss besparing kunnat uppnås
därigenom, att serieindelningen av TS gjorts helt i överensstämmelse med
den som tillämpades beträffande TL, det vill säga begränsats från sex serier
till fyra, varigenom sidorna kunnat fyllas bättre än tidigare.

Ett sammanförande av TL och TS till ett tryckeri skulle näppeligen medföra
någon besparing, då de större tryckeriföretagen tillämpade ungefär sam -

— 71 —

ma priser och villkor i övrigt. Vid en dylik anordning finge man däremot
räkna med försämrad service, i varje fall komme leveranstiderna att förlängas.

Av vad ovan återgivits framgår, att de undersökningar som vid skilda tillfällen
företagits inom kommandoexpeditionen rörande lämpligheten ur ekonomisk
synpunkt av en centralisering av tjänstemeddelandena icke ansetts
motivera en dylik åtgärd.

För egen del får civilförvaltningen uttala, att då varken ekonomiska eller
distributionstekniska skäl synas tala för att åtgärder av den art, revisorerna
förordat, vidtagas, någon centralisering av försvarsgrenarnas tjänstemeddeianden
i vart fall icke för närvarande torde böra komma till stånd. Ett framtida
tillskapande av ytterligare för försvaret gemensamma institutioner kan
emellertid komma att giva ett annat underlag för spörsmålets bedömande,
varigenom frågan om tjänstegrensmeddelandenas centralisering kan komma
att ånyo aktualiseras.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade Wijnbladh
och Brunskog, den senare föredragande, samt krigsrådet Ström.

Stockholm den 14 januari 1947.

Underdånigst

UNO BRUNSKOG.

TH. WIJNBLADH.

Arvid Hane.

Försvarets sjukvårdsförvaltnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 44, § 8.

Till Konungen.

Sedan Kungl. Maj:t den 20 december 1946 anbefallt försvarets sjukvårdsförvaltning
att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens revisorers
berättelse om verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1945—30 juni
1946 samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1945, fjärde huvudtiteln,
§ 8, avseende försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden, får sjukvårdsförvaltningen
till åtlytnad härav i underdånighet anföra följande.

Sjukvårdsförvaltningen finner sig kunna i allt väsentligt instämma i revisorernas
uttalande. Det måste ur alla synpunkter anses vara fördelaktigt att
erhålla en för hela försvaret gemensam publikation för de olika försvarsgrenarnas
tjänstemeddelanden. Sjukvårdsförvaltningen har intet att erinra mot
att den genom ämbetsverkets försorg utgivna publikationen Tsjv komme att
såsom en särskild serie ingå i den ifrågasatta gemensamma publikationen,
under förutsättning givetvis att denna serie kommer att tillhandahållas därav
berörda myndigheter m. fl. i samma utsträckning vari Tsjv hittills blivit
utsänd.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknade

— 72

Nordlander och Kinnander, den senare föredragande, expeditionsofficeren
kommendörkaptenen Ström.

Stockholm den 16 januari 1947.

Underdånigst
O. NORDLANDER.

NILS KINNANDER.

T. Lidbrink.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 47, § 9.

Till Konungen.

Genom beslut den 20 december 1946 har Kungl. Maj it anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens revisorer
under § 9 i sin berättelse för budgetåret 1945/46 anfört angående avskrivning
av brist i statens förråd av proviant och fodervaror.

Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

De erinringar beträffande utformningen av kungörelsen den 9 november
1934 angående avskrivning i vissa fall av brist i statens förråd av proviant
och fodervaror, det så kallade avskrivningsreglementet, som framställts av
revisorerna, måste enligt civilförvaltningens mening anses befogade. Såsom
revisorerna ock framhålla får författningen i fråga numera anses otidsenlig
med hänsyn till att proviantartiklar av olika slag tillkommit efter det att
den utfärdades.

Vid den förrådskontroll beträffande flottans fartyg, som åligger civilförvaltningens
sjörevision, ha uppmärksammats i stort sett samma bristfälligheter
hos avskrivningsreglementet, som revisorerna påtalat. Nämnda förhållande
har även omförmälts i den av civilförvaltningen avgivna berättelsen
över dess revisionsverksamhet under budgetåret 1945/46 (s. 25—26). Det har
därför varit civilförvaltningens avsikt att, sedan de centrala försvarsgrensförvaltningarnas
yttranden inhämtats, taga under övervägande att göra underdåning
framställning angående omarbetning av ifrågavarande författning.

Beträffande förhållandet mellan, å ena sidan, avskrivningsreglementet och,
å andra sidan, kungörelsen den 15 juni 1944 angående förfarandet vid krigsmakten
då egendom skadats eller gått förlorad ansluter sig civilförvaltningen
till revisorernas uppfattning, att detta förhållande är i viss mån oklart. I sistnämnda
kungörelses 5 § stadgas, att kungörelsens bestämmelser icke skola
äga tillämpning beträffande flyghaverier och andra fall av skada eller förlust,
för vilka särskilt förfarande är eller kan varda stadgat. Det är självfallet svårt
att med ledning av sagda bestämmelse avgöra, huruvida avskrivningsreglementet
för försvarets del fortfarande skall gälla i sin helhet eller — såsom
civilförvaltningen i sina anvisningar till 1944 års berörda kungörelse angivit
— endast i fråga om brist, som är att hänföra till svinn. För den förra tolkningen,
som synes omfattas av åtminstone ett par av de centrala försvarsgrensförvaltningarna,
talar det förhållandet, att avskrivningsreglementet avser
statsförvaltningen i dess helhet, 1944 års kungörelse däremot endast försvaret.
Civilförvaltningens ståndpunkt, som konsekvent tillämpas vid hand -

— 73 —

läggning av ärenden angående proviantbrister å flottans fartyg, synes emellertid
ämbetsverket grundad, enär eljest ådömande av ersättningsskyldighet i
administrativ ordning för vissa uppbördsmän skulle komma att bibehållas
jämsides med det i 1944 års kungörelse föreskrivna förfarandet.

Även den av civilförvaltningen företrädda tolkningen föranleder emellertid
en viss dualism, som medför praktiska svårigheter. Sålunda må framhållas,
att brist, som är att hänföra till naturligt svinn, får avskrivas av vederbörande
lokala förvaltningsmyndighet, under det att avskrivning av skada å eller förlust
av krigsmaktens egendom enligt 3 § 1944 års kungörelse till belopp icke
överstigande 500 kronor prövas av den befälhavare, som enligt lag den 9 juni
1944 angående behörighet för militärbefälhavare att ålägga ersättningsskyldighet
äger dylik behörighet vid den avdelning av krigsmakten, där skadan
eller förlusten inträffat. Nämnda två instanser sammanfalla ej alltid, vilket
förhållande givetvis är förenat med olägenheter.

Försvarets civilförvaltning biträder alltså revisorernas uppfattning att revision
av 1934 års avskrivningsreglemente snarast bör komma till stånd, varvid,
bland annat, förhållandet till 1944 års merberörda kungörelse bör klarläggas.
Med hänsyn till vid försvaret rådande speciella förhållanden synes
böra övervägas att för försvarets del utfärda särskilda bestämmelser i ämnet.
I allt fall böra de nya bestämmelserna göras mera differentierade än de
nuvarande.

I ärendets handläggning ha deltagit, förutom undertecknade Wijnbladh
och Brunskog, den senare föredragande, jämväl krigsrådet Jehander.

Stockholm den 14 januari 1947.

UNO BRUNSKOG.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

Arvid Hane.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 47, § 9.

Underdånigt utlåtande.

På av riksdagens revisorer anförda skäl får riksräkenskapsverket tillstyrka
förslaget om att gällande föreskrifter rörande avskrivning av brist i statens
förråd av proviant och fodervaror ävensom vissa därmed sammanhängande
frågor göras till föremål för översyn.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråcheferna
Andersson och Murray deltagit.

Stockholm den 14 januari 1947.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

PER DAHLBERG.

— 74 —

Statens sakrevisions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 47, § 9.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt statens
sakrevision att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört i sin
berättelse i vad avser avskrivning av brist i statens förråd av proviant och
fodervaror.

I likhet med riksdagens revisorer och statens krisrevision anser sakrevisionen,
att de nuvarande bestämmelserna om avskrivning av brist i statens förråd
av proviant och fodervaror i olika hänseenden äro föråldrade och förenade
med vissa olägenheter. Med hänsyn härtill finner sig sakrevisionen böra
tillstyrka, att en revision av avskrivningskungörelsen snarast kommer till
stånd.

.1 handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Blomquist, Ljungdahl, Sällfors, Törnkvist och Åhlén.

Stockholm den 20 januari 1947.

Underdånigst
Statens sakrevision.

ERIK STRIDSBERG.

Elof Cardelius.

Försvarets socialbyrås

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 51, § 10.

Till Konungen.

Genom nådig remiss har försvarets socialbyrå anbefallts avgiva underdånigt
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1946 församlade revisorer
anfört i sin berättelse under § 10, iakttagelser rörande redovisningen av familjebidrag.

Med anledning härav får socialbyrån i underdånighet anföra följande.

Revisorerna hava till behandling upptagit frågor rörande storleken av hos
familjebidragsnämnderna utestående förskottsbelopp för bestridande av på
statsverket fallande kostnader för familjebidrag, förekommen tidsutdräkt i
fråga om insändande av redovisningar till länsstyrelserna samt i fråga om
dessas granskning av redovisningarna och fastställande av statsbidrag för
utgivna och godkända bidragsbelopp, sättet för anvisande under riksstatens
fjärde huvudtitel av anslag för bestridande av familjebidragskostnader samt
handläggningen av ärenden rörande oriktigt utgivna bidrag.

Vad först angår frågan om det förskottsbelopp, som utestår hos familjebidragsnämnderna,
finner även socialbyrån detsamma anmärkningsvärt stort.
Byrån har emellertid i egenskap av tillsynsmyndighet för familjebidragsverksamheten
varken möjlighet eller befogenhet att övervaka, att de meddelade

— 75

författningsföreskrifterna rörande beräknande, utanordnande och redovisning
av familjebidragsnämndernas förskott från statsverket iakttagas. Detta
åligger länsstyrelserna med riksräkenskapsverket såsom övervakande myndighet.

Vidkommande den tidrymd, inom vilken familjebidragsnämnderna ha att
redovisa erhållna förskott och länsstyrelserna att verkställa granskning av
redovisningarna samt slutligt bestämma kommunerna tillkommande statsbidragsbelopp
för utgivna familjebidrag, saknar byrån också möjligheter och
befogenheter att vidtaga åtgärder, i den mån meddelade författningsbestämmelser
icke iakttagas. Jämväl på detta område äro länsstyrelserna och riksräkenskapsverket
de behöriga myndigheterna. Även om tillsynsmyndigheten
äger granska eu familjebidragsnämnds sätt att handha sina uppgifter och att,
då sådan granskning verkställes och därvid framkommer, att nämnden icke
iakttagit gällande bestämmelser, vidtaga åtgärder i syfte att åstadkomma
rättelse, har dock omfattningen av arbetsuppgifterna för socialbyrån hittills
icke medgivit, att byrån kunnat beordra befattningshavare att företaga resor
till olika familjebidragsnämnder för granskning av deras verksamhet. Under
den tid, arbetsmarknadskommissionen var tillsynsmyndighet i fråga om familjebidragsförfattningarnas
tillämpning, företogos vid vissa tillfällen dylika
resor. Under samma tid granskades familjebidragsnämndernas verksamhet
också av kommissionens överrevisorer i samband med att dessa företogo resor
för fullgörande av andra dem åliggande inspektioner och revisioner. Här
må av byrån framhållas, att det är angeläget, att redovisning för utgivna
familjebidrag insändes till vederbörlig länsstyrelse i rätt tid och att det är
av lika stor vikt, att länsstyrelsen granskar den ingivna redovisningen och
framställer eventuella anmärkningar snarast möjligt och i varje fall inom
den i författningarna föreskrivna tiden för verkställande av granskning av
insänd redovisning. Detta är nämligen en förutsättning för att en familjebidragsnämnd
snarast möjligt skall kunna vidtaga rättelse, om nämnden
beviljat familjebidrag till värnpliktiga med större belopp än som av länsstyrelsen
kan godkännas, när det gäller beräkning av statsbidrag. Beaktas
icke detta, kan det föranleda, att kommun får ikläda sig kostnader för felaktigt
utgivna bidrag. Då kostnaderna föranledas av att vederbörlig länsstyrelses
granskning verkställts allt för lång tid efter det familjebidragsnämnden
fattat sitt beslut, synes det kunna uppkomma fråga, om icke dylik kostnad
borde stanna å statsverket, därest familjebidragsnämnden i rätt tid insänt
sin redovisning för utgivna bidrag.

Revisorernas uttalande beträffande sättet för anvisande av anslag till familjebidrag
under riksstatens fjärde huvudtitel ger socialbyrån anledning
framhålla, att byrån har samma uppfattning som den, varåt statens arbetsmarknadskommission
gav uttryck i sin underdåniga skrivelse den 18 januari
1916, däri kommissionen på anförda skäl framlade förslag om att under fjärde
huvudtiteln borde uppföras ett för försvarsgrenarna gemensamt anslag
till familjebidrag. Det skulle även enligt byråns uppfattning innebära en
lättnad för både familjebidragsnämnderna och tillsynsmyndigheten, om de
för familjebidrag erforderliga medlen anvisades under eif gemensamt anslag.
Skola kostnaderna fördelas på sätt som i propositionen nr 120/1946 förutsatts,
bliva utgiftsbeloppcn allt för approximativt beräknade för att det skall
vara av något värde i vidare mån, än att varje försvarsgren för sig får slutligt
bära eu del av kostnaderna. Byrån har därför funnit sig faöra av familjcbidagsnämnderna
inhämta vissa uppgifter, för att byrån skall ha någon ledning
vid fullgörande av sitt uppdrag att fördela kostnaderna för familjebidrag
under budgetåret 1946/47.

Vad slutligen angår handläggning av ärenden rörande beredande av ersätt -

— 76

ning åt vederbörande kommuner för oriktigt utgivna familjebidrag, förhåller
det sig beklagligtvis så, att denna handläggning blivit fördröjd. Familjebidragsnämndernas
ansökningar om statsbidrag för dylika utbetalningar
hade i huvudsak inkommit till den dåvarande tillsynsmyndigheten, statens
arbetsmarknadskommission, vid årsskiftet 1944/45. Det inkomna materialet
— tillsammans omkring 15 000 ärenden förutom de från postgirokontoret
överlämnade — började omedelbart genomgås, och på försommaren 1945
var kommissionen färdig att påbörja prövningen av dessa ärenden. Enär tillsynsmyndigheten
då ålades att handlägga ärenden rörande övergångsförmåner
åt under beredskapstiden s. k. långtidsinkallade och antalet dylika
ärenden kom att flera gånger överstiga det beräknade, måste emellertid prövningen
av ärendena rörande oriktigt utbetalade bidrag tills vidare uppskjutas.
Brist på lokaler och lämplig personal omöjliggjorde för tillsynsmyndigheten
att då öka sin organisation så, att båda uppgifterna kunde fullföljas
samtidigt. Handläggningen av ärenden rörande övergångsförmåner har också
kommit att sträcka sig över längre tidrymd än som ursprungligen beräknades;
arbetet med försvarsberedskapens avveckling fortgår alltjämt och härav
följer, att ärenden rörande övergångsförmåner åt långtidsinkallade alltjämt
inkomma och fordra handläggning. Även andra nya arbetsuppgifter ålades
tillsynsmyndigheten år 1945, bland annat handläggning av ärenden rörande
värnpliktslån till s. k. beredskapsinvalider samt till förutvarande fast anställt
manskap och befälsutbildade värnpliktiga.

Under senare hälften av år 1946 har emellertid behandlingen av ärenden
rörande oriktigt utbetalade familjebidrag kunnat återupptagas och är numera
i full gång. I samband härmed har socialbyrån i underdånig skrivelse
den 4 december 1946 hos Kungl. Maj:t hemställt om bland annat en viss
utvidgning av de i kungl. brevet den 22 juni 1944 meddelade bestämmelserna
rörande statsbidrag för oriktigt utgivna bidrag, vad angår under åren 1943
■—1946 felaktigt utgivna bidrag. Med hänsyn till det ovan angivna förhållandevis
stora antalet ärenden rörande oriktigt utgivna bidrag, kan prövningen
av samtliga ärenden icke beräknas vara avslutad förrän tidigast under budgetåret
1947/48.

I behandlingen av förevarande ärende, som handlagts av byråns vämpliktshjälpsdelegation,
hava deltagit, förutom undertecknade Curtman, ordförande,
och Karén, tf. chef för socialbyrån, ledamoten av riksdagens andra kammare
fru Elsa Johansson i Norrköping, ombudsmannen Anton Pettersson samt
chefen för försvarsstabens socialdetalj B. Hagvik, i egenskap av suppleant
i delegationen.

Stockholm den 15 januari 1947.

Underdånigst
Försvarets socialbyrå.

C. W. CURTMAN.

HUGO KARÉN.

G. Danielsson.

— 77 —

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 51, § 10.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 september 1946 har riksräkenskapsverket anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 10 i sin berättelse anfört rörande redovisningen av familjebidrag.
Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket i underdånighet anföra följande.

Att summan av till familjebidragsnämnderna utbetalade icke ersatta förskott
den 30 juni 1946 uppgick till så anmärkningsvärt högt belopp, torde,
såsom riksdagens revisorer framhållit, bland annat bero på att en betydande
eftersläpning är för handen beträffande länsstyrelsernas redovisning av beviljade
familjebidrag. Denna eftersläpning är särskilt påfallande beträffande
Blekinge län. För att snarast möjligt få till stånd en minskning av
balansen har riksräkenskapsverket i cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser
uppmanat dessa att skyndsamt vidtaga åtgärder i syfte att slutligt
reglera de oredovisade förskotten. I denna cirkulärskrivelse har riksräkenskapsverket
även erinrat om att de s. k. stående förskotten vid budgetarsskifte
skola inlevereras till länsstyrelserna. Beträffande Blekinge län har riksräkenskapsverket
den 9 december 1946 igångsatt en särskild undersökning.

Eftersläpningen torde huvudsakligast bero därpå, att länsstyrelserna på
grund av stor arbetsbörda och otillräcklig personal ej haft möjligheter att
inom föreskriven tid medhinna ärendenas handläggning.

I fråga om familjebidragskostnadernas redovisning gentemot budgeten, vilket
spörsmål ävenledes berörts av riksdagens revisorer, får riksräkenskapsverket
hänvisa till sitt yttrande av den 6 februari 1946 över statens arbetsmarknadskommissions
underdåniga skrivelse den 18 januari 1946 angaende
beräkning av kostnaderna för familjebidrag under budgetåret 1946/47.

Vad slutligen angår frågan om ersättning åt vederbörande kommuner för
oriktigt utgivna familjebidrag, får riksräkenskapsverket hänvisa till sitt denna
dag avgivna särskilda yttrande med anledning av försvarets socialbyrås
underdåniga skrivelse angående ersättning av statsmedel för oriktigt utbetalade
familjebidrag m. m. I likhet med revisorerna anser riksräkenskapsverket
det vara av stor vikt, att denna fråga snarast regleras.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråcheferna
Andersson och Murray samt byrådirektören Faxelius deltagit.

Stockholm den 13 januari 1947.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

ROLF CHARPENTIER.

— 78 —

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 59, § 11.

Underdånigt utlåtande.

Byggnadsstyrelsen får hänvisa till att styrelsen, såsom riksdagens revisorer
anfört, föreslagit anordnande av en för hela personalen i de militära förvaltningsbyggnadema
å Gärdet gemensam lunchrestaurang i samband med planerandet
av den såsom etapp III i planen för utbyggnaden av de militära
förvaltningsbyggnadema ingående nybyggnaden för civil- och sjukvårdsförvaltningarna.
På i propositionen 1945: 334 angivna skäl upptogs emellertid
icke detta förslag i den till riksdagen ingivna framställningen om anslag till
ifrågavarande nybyggnadsetapp. Vid den fortsatta utredningen rörande denna
har det visat sig att köket i den i arméförvaltningens hittills färdigställda
byggnad förlagda lunchrestaurangen skulle bliva tillräckligt även för den
personal som tillkommer vid utbyggnaden av etapp III. Med anledning därav
har byggnadsstyrelsen, som inom kort ämnar till Eders Kungl. Maj:t inkomma
med definitivt förslag till utförande av nämnda bvggnadsetapp, för avsikt
att i detta förslag upptaga icke en ny provisorisk f järde restaurang utan
en utbyggnad av matsalen i den befintliga restaurangen i arméförvaltningens
byggnad.

Stockholm den 20 januari 1947.

Underdånigst
HENNING LEO.

O. HÖKERBERG.

K. E. Nohre.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 64, § 12.

Till Konungen.

Med äs 20/i2 1946, dnr 8194, översändes till chefen för armén riksdagens
revisorers utlåtande beträffande föreslagen disposition av Södra kasernen i
Kristianstad för avgivande av underdånigt yttrande i samråd med arméförvaltningen.

Chefen för armén får i anledning härav i underdånighet anföra följande.

I direktiven till 1943 års förrådskommitté angavs bl. a., att befintliga, kronan
tillhöriga byggnader skulle i största möjliga utsträckning utnyttjas såsom
förråd. Härigenom skulle föreliggande nybyggnadsbehov och därmed
kostnaderna för förrådsfrågans lösning nedbringas.

Södra kasernens äldre förläggningsbyggnad är såväl ur beredskapssynpunkt
(med hänsyn till belägenheten inom staden) som på grund av dess
byggnadstekniska utformning och karaktär av byggnadsminnesmärke mindre
lämplig som förråd. Att den överhuvud taget upptagits i förrådsplanläggningen
har berott på att kasernområdet med tillhörande byggnader — i

— 79 —

varje fall t. v. — skulle kvarbliva i kronans ägo och att alla byggnader därvid
borde utnyttjas för kronans räkning. Vid en eventuell framtida försäljning
av kasernområdet beräknades influtna medel delvis disponeras för uppförande
av motsvarande förrådsutrymme, varigenom medel för dessa förråd
icke skulle belasta förrådsanslaget.

I dåvarande läge ansågos ifrågavarande lokaler icke lämpligen böra utnyttjas
såsom förråd för Kristianstads garnison; förrådsbehovet för denna
avsågs i görligaste mån tillgodoses genom förråd utanför staden, bl. a. i anslutning
till A 3 nybyggda etablissement. Däremot syntes behovet av utökning
av centralmagasinets i Hässleholm lokaler, vilken i annat fall måste täckas
genom nybyggnader, med mindre olägenheter ur beredskapssynpunkt kunna
tillgodoses genom utnyttjande av vissa lokaler inom Södra kasernen.

Väl medveten om de nackdelar, som skulle följa med dessa lokalers disponerande
såsom en förrådsavdelning under magasinet i Hässleholm, ansåg sig
förrådskommittén av ovannämnda skäl böra föreslå denna lösning såsom den
ekonomiskt och ur beredskapssynpunkt gynnsammaste. I detta sammanhang
må nämnas, att de för riksdagens revisorer uppgivna merkostnaderna för
fredsdrift av det på Hässleholm och Kristianstad uppdelade magasinet icke
— såsom framgår av kungl. arméförvaltningens intendenturavdelnings yttrande
(bilaga 1) — torde vara i alla avseenden riktigt beräknade.

I samråd med statens sakrevision och statens organisationsnämnd pågår
emellertid alltsedan hösten 1946 en revidering av den tidigare förrådsplanläggningen,
varvid en reducering av förut fastställt förrådsbehov genomföres.
I avvaktan på fullständiga, nya normer för materielens uppläggning vid
samtliga i Kristianstads garnison ingående förband har förrådsfrågans slutgiltiga
lösning för garnisonen t. v. uppskjutits. Det synes icke osannolikt, att
lokalerna i Södra kasernen härvid kunna utnyttjas såsom truppförråd. Härvid
bör dock beaktas, att erforderlig utökning av centralmagasinet i Hässleholm,
vare sig den enligt arméförvaltningens förslag sker i Markaryd eller
kommer till stånd i Hässleholm, ofrånkomligt medför ökade engångskostnader
i förhållande till den tidigare föreliggande förrådsplanen.

Så snart erforderligt underlag föreligger för uppgörande av nya förrådsplaner
för Kristianstads garnison och för centralförråden komma desamma att
underställas Eders Kungl. Maj:t.

Underdånigst
W. A. DOUGLAS.

Chef för armén.

B. Carpelan.

Bilaga.

Till chefen för armén.

Jämlikt Ast 28/i2 1946, avd Utr, nr 16: 31, får kungl. arméförvaltningens
intendenturavdelning härmed vördsamt avgiva yttrande över remiss rörande
riksdagens revisorers berättelse, § 12.

Inlendcnluravdelningen anmälde på sin tid till 1943 års förrådskommitté
ökat behov av lokalturymme vid arméns centralmagasin i Hässleholm (ACII),
varvid intendenturavdelningen avsåg, att havremagasinet skulle omändras

— 80 —

och nybyggnad ske. Med hänsyn till erhållna instruktioner angående utnyttjande
i första hand av befintliga byggnader ansåg sig kommittén icke kunna
biträda förslaget om nybyggnad utan föreslog, att en av A 3 f. d. kaserner
skulle utnyttjas. Intendenturavdelningen ansåg sig med hänsyn till de anförda
skälen icke böra motsätta sig detta, enär de föreslagna lokalerna kunde anses
godtagbara ehuru icke särskilt lämpliga.

Den omständigheten, att ACH skulle bliva förlagt till två platser, måste
givetvis komma att draga med sig något förhöjda driftskostnader, vilka dock
av intendenturavdelningen beräknas bliva avsevärt lägre än de av revisorerna
direkt från magasinschefen inhämtade. De extra personalkostnaderna
kunna beräknas till mindre än hälften av det angivna beloppet och några
kostnader för förhyrning av lokaler behöva icke uppkomma, därest det föreslagna
byggnadsprogrammet genomföres.

Ur krigsberedskapssynpunkt måste det emellertid betraktas som en fördel,
att magasinet icke koncentreras till Hässleholm, vilken plats vid planläggningsarbetena
under beredskapstiden ansågs och även i nuvarande läge
måste anses kunna bliva särskilt utsatt för flygföretag.

Intendenturavdelningen har intet att erinra emot, att frågan om nya lokaler
för ACH tages under förnyad omprövning, varvid bör övervägas uppförandet
av en ny magasinsbyggnad. Trots att vissa merkostnader komma
att uppstå under fredstid, därest denna magasinsavdelning förlägges till annan
plats än Hässleholm, anser intendenturavdelningen —- som i denna del
under hand samrått med Fst/Kvm — det ur krigsberedskapssynpunkt synnerligen
ändamålsenligt att byggnaden förlägges till Markaryd. Avståndet mellan
Hässleholm och Markaryd är ej större än alt magasinschefen utan större
olägenhet kan leda verksamheten vid avdelningen. Platsen är jämväl ur
kommunikations- m. fl. synpunkter lämplig.

Efter samråd med tygavdelningen och militärbefälhavaren för I militärområdet
får intendenturavdelningen anföra följande angående eventuellt utnyttjande
av södra kasernen i Kristianstad. För centralförråd av intendentur -eller veterinärmateriel anses Kristianstad icke lämplig. Tygavdelningen har
för sin del angivit, att, under förutsättning att byggnadsprogrammet i fråga
om A 3 T vid Norra Åsum fullföljes, tygavdelningen icke bär något behov
av lokalerna. Militärbefälhavarens yttrande i ärendet bifogas i avskrift.

Stockholm den 8 januari 1947.

Ivar Gewert.

IVAIi Jabl.

C.-O. Rangnitt.

Bilaga till bilaga t.

Till kungl. arméförvaltningens intendenturavdelning.

Med anledning av åberopade skrivelser har jag äran meddela följande.

Några olägenheter torde icke vara förbundna med att ifrågavarande byggnad
utnyttjas såsom förråd för intendentur- eller tygmateriei tillhörig A 3.

För närvarande kan icke fastställas någon tidpunkt då A 3 kansli och
förråd vid N. Åsum kunna disponeras. Även om en del av byggnaden i väntan
på dessa lokaler måste disponeras av A 3 föreligger dock redan nu möjlighet
att upplägga ytterligare materiel på ett ändamålsenligt sätt. Enär

— 81 —

byggnadens ianspråktagande härför fordrar beslut av högre myndighet vore
det för planläggning härav synnerligen önskvärt att ett avgörande träffades
inom den närmaste tiden.

V. Tamm.

Tjf. militärbefälhavare.

Arne Ekstrand.

Arméns fortifikationsförvaltnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 64, § 12.

Underdånigt utlåtande.

Med anledning av förevarande nådiga remiss, angående föreslagen ombyggnad
till centralmagasin av södra kasernen i Wendes artilleriregementes
södra etablissement i Kristianstad, får arméns fortifikationsförvaltning härmed,
efter inhämtande av yttrande från arméförvaltningens intendenturavdelning,
i underdånighet anföra följande.

Det till ämbetsverket remitterade avsnittet av riksdagens revisorers berättelse
upptager tre särskilda frågor, vilka i det följande skola behandlas var
för sig.

I. Frågan om decentraliserad förläggning av centralmagasinet i Hässleholm.

I denna fråga har arméförvaltningens intendenturavdelning, med anledning
av förevarande remiss, i skrivelse till chefen för armén den 8 januari
1947 anfört följande.

Den omständigheten att centralmagasinet enligt föreliggande planer skulle
bliva förlagt till två platser måste givetvis komma att draga med sig något
förhöjda driftskostnader, vilka dock av intendenturavdelningen beräknades
bliva avsevärt lägre än de av revisorerna direkt från förrådschefen inhämtade.
De extra personalkostnaderna kunde beräknas till mindre än hälften
av det angivna beloppet, och några kostnader för förhyrning av lokaler behövde
icke uppkomma, därest det föreslagna byggnadsprogrammet genomfördes.

Ur krigsberedskapssynpunkt måste det betraktas som en fördel att magasinet
icke koncentrerades till Hässleholm, vilken plats vid planläggningsarbetena
under beredskapstiden ansetts och även i nuvarande läge måste anses
kunna bliva särskilt utsatt för flygföretag.

Intendenturavdelningen hade intet att erinra mot att frågan om nya lokaler
för centralmagasinet toges under förnyad omprövning, varvid borde övervägas
uppförande av eu ny magasinsbyggnad. Trots att vissa merkostnader komme
att uppstå under fredstid, därest denna magasinsavdelning förlädes till annan
ort än Hässleholm, ansåge intendenturavdelningen — som i denna del under
hand samrått med försvarsstabens kvartermästaravdelning — det ur krigsberedskapssynpunkt
synnerligen ändamålsenligt att byggnaden förlädes till
Markaryd.

Av vad ovan anförts framgår sålunda att, oavsett huruvida södra kasernen
i Kristianstad finnes kunna tagas i anspråk för ändamålet eller ej, intendenturavdelningen
icke vill förorda en centralisering av magasinsanläggningen
till Hässleholm.

6—4772/2. Rev. berättelse ant], statsverket dr 19i6. It.

— 82 —

Kostnaderna för uppförande av en eventuell ny magasinsbyggnad kunna
icke för närvarande angivas, men då inga medel härför stå till förfogande —
utöver det för omändring av södra kasernen beräknade beloppet 60 000 kronor
— komme i sådant fall särskilt anslag för ändamålet att erfordras.

II. Frågan om användning av södra kasernen i Kristianstad som magasins lokal.

Frågan om anordnande av centralförråd för armén utreddes på sin tid av
en av chefen för armén tillsatt förrådskommitté i samråd med chefen för
försvarsstaben, försvarets sjukvårdsförvaltning, arméförvaltningens tyg- och
intendenturavdelningar samt arméns fortifikationsförvaltning. På grund av
erhållna instruktioner eftersträvades härvid att i första hand utnyttja befintliga,
kronan tillhöriga byggnader.

I förenämnda skrivelse till chefen för armén har intendenturavdelningen i
förevarande fråga anfört följande.

Med hänsyn till erhållna instruktioner angående utnyttjande i första hand
av befintliga byggnader ansåg sig kommittén icke kunna biträda ett av intendenturavdelningen
framlagt förslag om nybyggnad för utvidgning av centralmagasinet
i Hässleholm, utan föreslog, att en av Wendes artilleriregementes
förutvarande kaserner skulle utnyttjas. Intendenturavdelningen ansåg sig med
hänsyn till de anförda skälen icke böra motsätta sig detta, enär de föreslagna
lokalerna kunde anses godtagbara ehuru icke särskilt lämpliga.

Förevarande byggnadsfråga är alltjämt föremål för fortsatt utredning inom
fortifikationsförvaltningen i samråd med arméförvaltningens intendenturavdelning.
De förhållanden, som nu väckt riksdagens revisorers uppmärksamhet,
hava därvid från början beaktats. Nödvändigheten att anpassa de nya
lokalerna till byggnadens rumsindelning har medfört vissa svårigheter vid
planlösningens utformande. Dock har, såsom framgår av vad ovan anförts,
från intendenturavdelningens sida framhållits, att de planerade lokalerna
kunna anses ur förrådssynpunkt godtagbara om än ej i alla avseenden förstklassiga.

Byggnadens karaktär av byggnadsminnesmärke har föranlett samråd med
riksantikvarieämbetet, vilket samråd dock i vissa frågor ännu icke lett till
slutlig enighet. För närvarande föreligger i arbetskoncept ett nytt förslag till
ordnande av byggnadens exteriör, vilket förvaltningen avser att inom den närmaste
tiden underställa ämbetets granskning.

Med hänsyn till sålunda pågående utredning finner sig fortifikationsförvaltningen
icke kunna på sakens nuvarande ståndpunkt uttala någon definitiv
åsikt, huruvida de ofrånkomliga olägenheter, som äro förenade med utnyttjandet
av södra kasernen i Kristianstad för nu ifrågavarande ändamål, bliva
av den storleksordning att en annan lösning av frågan bör förordas. Därest så
skulle visa sig vara fallet, avser förvaltningen att i sinom tid inkomma med
härav föranledda förslag och medelsäskanden.

III. Frågan om utnyttjande av södra kasernen i Kristianstad för annat för rådsåndamål.

Förrådsfrågan för Kristianstads garnison avses skola lösas genom utnyttjande
av de lokaler, som bliva lediga vid Wendes artilleriregementes utflyttning
till Norra Asum. Härvid har eftersträvats att lämna regementets södra
etablisscment odisponerat i de delar som icke utgöra byggnadsminnesmärken,
då detta etablissement ligger väl till för exploatering för andra ändamål.
Sålunda beräknas förrådsbehovet för Norra skånska infanteriregementet och
Kristianstads försvarsområde samt de delar av artilleriregementets och tvganstaltens
materiel, som icke med nödvändighet måste förvaras vid Norra Asum,

— 83

kunna täckas genom utnyttjande av artilleriregementets norra och östra etablissement,
tyganstaltens lokaler i Kristianstad samt förrådslokaler vid Rinkaby.

Intendenturavdelningen åter har i förenämnda skrivelse till chefen för
armén anfört, att Kristianstad icke vore lämplig förläggningsort för centralförråd
av intendentur- eller veterinärmaleriel.

Med hänsyn till vad nu anförts finner sig fortifikationsförvaltningen icke
kunna för närvarande utfinna annan användning för militärt ändamål av
södra kasernen i Kristianstad än — under förutsättning att nu pågående utredning
leder till godtagbart resultat — såsom centralmagasin. Därest så
icke skulle bliva fallet, torde närmast en användning för civilt ändamål böra
övervägas.

Remisshandlingama återställas härjämte.

Stockholm den 20 januari 1947.

Underdånigst
NILS CARLQUIST.

YNGVE STADE.

Sven Gunnar Thorsell.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 65, § 13.

Underdånigt utlåtande.

De av flygförvaltningen år 1940 vid Bulltofta flygfält uppförda flyttbara
byggnaderna bestå av

7 hangarer, varav 6 äro sammanbyggda två och två,

1 kanslibarack,

1 vakt- och beredskapsbarack,

1 avträde med värmecentral,

3 flygtjänstbaracker, samt

1 skolbarack.

Hangarerna omfatta sammanlagt 5 600 m2 golvyta och entreprenerades
för: byggnadskostnader 305 760 kronor, elektrisk installation 17 250 kronor
eller tillhopa 323 010 kronor, motsvarande 59 kronor/m2. Kostnaden för permanent
hangar torde 1940 ha uppgått till omkring 100 kronor/m2.

Hangarerna äro av s. k. HB-balkar i flyttbart utförande och äro icke uppvärmda
eller värmeisolerade. Elektriska installationen för belysning och kraft
till verktygsmaskiner m. m. har med hänsyn till den klass (risk för bensinångor)
ifrågavarande lokaler enligt gällande föreskrifter tillhöra endast i
vissa avseenden kunnat göras av provisorisk karaktär. Med hänsyn till den
synnerligen dyrbara och svårersättliga materiel, som under flera år skulle
förvaras och skötas i dessa hangarer, skulle det icke ha varit försvarligt att
giva ifrågavarande hangarer ett enklare utförande än som skett.

Barackerna omfatta sammanlagt 1 190 m2 golvyta och entreprenerades för:
byggnadskostnad 116 850 kronor, värme och sanitet (3 baracker) 25 850 kronor,
elektrisk installation (7 baracker) 5 250 kronor eller tillsammans 147 950

— 84 —

kronor, motsvarande 125 kronor/m2 med installationer och cirka 100 kronor/
m2 utan dylika.

Barackernas trästomme är uppförd i standard och full konstruktiv likhet
föreligger med övriga vid flygvapnets krigsflygfält uppförda baracker. Denna
standard, som utarbetats särskilt med tanke på flyttbarhet och lång livslängd,
innefattar sålunda, att väggar, tak och golv utföras i hela block och
lämmar, som sammansättas på platsen och hopfästas i huvudsak med bult
och skruv, ej spikning. Härigenom blir baracken demonterbar och kan lätt
flyttas, vilket däremot ej är fallet med rent provisoriska och något billigare
baracker.

Installationen omfattar centralvärme i två baracker (kanslibarack samt
vakt- och beredskapsbarack) samt en värmecentral även utnyttjad för avträden.
De övriga fyra barackerna uppvärmas med kaminer. Kansli- och
vaktbarackerna, som innehålla ett stort antal, till underlättande av tjänsten
från varandra avskilda rum, såsom hytter för flottiljchef, mobiliseringsofficer,
intendent m. fl., frukostrum, vakt- och arrestlokaler, logement, tvättrum
m. m., skulle, om kamineldning anordnats, kräva ett tjugutal kaminer för
uppvärmning. Detta skulle ha inneburit en opraktisk anordning och medfört
stor eldfara. Vidare ansågs med hänsyn till den stora personalstyrka, som
dagligen skulle vistas på det relativt begränsade området, hygieniskt och
önskvärt anordna WC. Även detta bidrog till att en mindre värmecentral
anordnades.

Utförandet av byggnadsarbetet å barackerna synes enligt flygförvaltningens
mening, om man avser flyttbara baracker, ej ge anledning till erinran. Beträffande
installationen av värme och sanitet kan densamma visserligen
icke sägas vara av provisorisk karaktär. Det synes emellertid icke ha varit
lämpligt att under ett flertal år inrymma för en flygflottilj centralt ansvariga
organ i rent fältmässiga lokaler.

Det bör vidare anmärkas att, för den händelse barackerna erhållit ett mer
provisoriskt utförande än som skett, kostnaderna för underhåll och reparation
av desamma torde ha uppgått till avsevärda belopp.

Det må vidare erinras, att det vid förläggandet av jaktflottiljen till Bulltofta
icke torde ha varit uteslutet att densamma skulle komma att definitivt
förläggas till nämnda plats. Sålunda uttalade föredragande departementschefen
i det till propositionen 1940: 49 L fogade statsrådsprotokollet, att han
ville ansluta sig till det av överbefälhavaren avgivna förslaget, att förläggningsorten
för jaktflottiljen tills vidare skulle vara Bulltofta. Departementschefen
ville dock betona, att den framtida förläggningsplatsen för jaktflottiljen
icke därigenom finge anses vara fixerad. Det kunde uppenbarligen befinnas
lämpligt att, sedan lugnare tider inträtt, taga under slutgiltigt övervägande
frågan om flotttiljens förläggande till annan plats.

Vad slutligen beträffar den av revisorerna väckta frågan om markens utnyttjande
efter den 31 mars 1949 torde det ankomma på luftfartsstyrelsen
att upptaga underhandlingar härom med Malmö stad.

I ärendets handläggning ha, förutom undertecknad souschef, deltagit Magnell
och Edelsvärd, föredragande.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst
N. SÖDERBERG.

J. Lidströmer.

— 85 —

Luftfartsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 65, § 13.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt luftfar
tsstyrelsen att avgiva och senast den 20 januari 1947 till försvarsdepartementet
inkomma med underdånigt utlåtande med anledning av riksdagens
revisorers berättelse om verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1945—30
juni 1946, § 13, rörande flygvapnets provisoriska anläggning å Bulltofta.

Med anledning härav får luftfartsstyrelsen, med remisshandlingarnas återställande,
i underdånighet anföra följande.

Revisorernas anmärkningar rörande Skånska flygflottiljens förutvarande
anläggning å Bulltofta flygplats beröra luftfartsstyrelsen, såvitt styrelsen kan
finna, allenast i vad avser frågan om dispositionsrätten till den mark, å vilken
anläggningen är uppförd. Beträffande anläggningens bokföringsmässiga
redovisning får luftfartsstyrelsen endast framhålla, att sedan anläggningen,
oavsett dess beredskapskaraktär, väl en gång uppförts medelst anlitande av
kapitalmedelsanslag, den redovisningsform som tillämpats synes vara i överensstämmelse
med sedvanliga principer för den statliga bokföringen av kapitalinvesteringar.
Att anläggningen vid ianspråktagandet för civilt ändamål icke
avfördes från statens kapitalbokföring torde ha föranletts av önskemålet att
fortsättningsvis kunna tillämpa för kapitalfonderna gällande föreskrifter,
exempelvis i fråga om underhåll och förvaltning med mera.

När frågan om övertagandet av Skånska flygflottiljens förutvarande anläggning
uppkom, upptog luftfartsstyrelsen förhandlingar med Malmö stad
om rätt att förfoga över marken. Styrelsen hemställde därvid, att staden
måtte utan kostnad upplåta området till kronan, så länge området erfordrades
och brukades för flygplatsändamål. Styrelsen kunde därvid åberopa, att
vid nyanläggning av trafikflygplatser av större betydelse kommunerna regelmässigt
brukat bidraga med kostnadsfri upplåtelse av mark.

Malmö stad förklarade sig emellertid vid ifrågavarande tidpunkt icke beredd
att medgiva kostnadsfri upplåtelse av området i fråga för längre tid,
särskilt som luftfartsstyrelsen kunde väntas erhålla vissa inkomster genom
uthyrning av å området belägna byggnader. Ehuru området på grund av sin
belägenhet syntes kunna väl utnyttjas av staden såsom tomtmark, vore dock
staden villig att medgiva styrelsen rätt att för tiden fram till den 31 mars
1949 förfoga över området på i stort sett samma villkor som flygförvaltningen
åtnjutit. Förhandlingarna inriktades härefter på upprättandet i första hand
av ett dylikt provisoriskt avtal, och enighet härom har numera uppnåtts. Förutsättningar
för slutande av ett avtal med staden på längre sikt rörande disposition
av ifrågavarande markområde torde emellertid icke föreligga förrän ett
avgörande träffats rörande den framtida gestaltningen av Skånes flygplatsfråga.
Luftfartsstyrelsen räknar emellertid med att klarhet härutinnan skall
hava vunnits före den tidpunkt, då förberörda provisoriska avtal utlöper.

Stockholm den 18 januari 1947.

Underdånigst
C. LJUNGBERG.

.JOHAN TRESCHOW.

— 86 —

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 65, § 13.

Till Konungen.

Till åtlydnad av Kungl. Maj ds remiss den 20 december 1946 får riksräkenskapsverket,
i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer under
§ 13 i berättelsen angående statsverket uttalat rörande flygvapnets provisoriska
anläggning å Bulltofta, i underdånighet anföra följande.

Såsom revisorerna framhållit, förutsattes de för skånska flygflottiljens tillfälliga
förläggning å Bulltofta erforderliga nybyggnaderna skola erhålla en
fältmässig karaktär och alltså kunna förflyttas. Med hänsyn härtill hade det
varit riktigast, att täckning för de från anslag å förskottsstat bestridda kostnaderna
för dessa byggnader hade beretts från anslag under försvarsdepartementets
huvudtitel. Sedan täckning för ifrågavarande anläggningskostnader
beretts från anslag till kapitalinvestering i försvarets fastighetsfond,
återstod emellertid inget annat än att avskriva de härigenom å denna
fond tillkomna anläggningsvärdena med anlitande av fonden för oreglerade
kapitalmedelsförluster. Då ifrågavarande anläggningar numera utnyttjas av
luftfartsstyrelsen, kan det enligt riksräkenskapsverkets mening icke finnas
något att erinra mot att desamma, sedan de avskrivits, överförts från försvarets
fastighetsfond till luftfartsfonden. Riksräkenskapsverket anser det emellertid
i likhet med revisorerna angeläget, att underhandlingar med det snaraste
upptagas rörande rätt för kronan att efter den 31 mars 1949, då arrendeavtalet
med Malmö stad utlöper, nyttja den mark, å vilken anläggningarna
äro belägna.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Murray deltagit.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

ANDERS FAXELIUS.

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 68, § 14.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1946 har socialstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande kontrollen
över barnavårdsnämndernas handhavande av mödrahjälpsmedel. Socialstyrelsen
får på grund härav anföra följande.

Som av riksdagens revisorers berättelse framgår behandlades förevarande
spörsmål även i den av riksdagens revisorer år 1945 avgivna berättelsen, vari
revisorerna bl. a. anförde, att starka skäl syntes tala för att de kommunala
revisorerna borde åläggas att granska ifrågavarande medel.

— 87 —

I ett i anledning härav avgivet yttrande den 21 januari 1946, varav avskrift
bifogas,1 anförde socialstyrelsen, att frågan redan tidigare varit föremål för
styrelsens uppmärksamhet och att styrelsen intet hade att erinra mot att de
kommunala revisorerna ålades att granska barnavårdsnämndernas handhavande
av mödrahjälpsverksamheten, så mycket mindre som styrelsen redan
år 1942 i meddelande nr 89 från styrelsens byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden
m. m. samt i skrivelse till riksräkenskapsverket den 28 mars
1945 uttalat sig för en dylik revision. I ett i maj 1946 utsänt exemplar av
»Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor»1 2 har styrelsen ytterligare berört
nämnda spörsmål, varvid styrelsen efter samråd med riksräkenskapsverket
bl. a. framhållit, att styrelsen förutsatte, att kommunens revisorer granskade
även räkenskaperna rörande mödrahjälpsverksamheten, då den kommunala
revisionen för att vara effektiv borde omfatta alla omhänderhavda medel,
såväl statliga som kommunala.

Riksdagens revisorer ha förutsatt, att frågan om den kommunala kontrollen
av mödrahjälpsmedlen finner sin slutliga lösning i samband med nu pågående
utredning om bl. a. den kommunala revisionen genom 1946 års kommunallagstiftningskommitté.
Styrelsen vill i samband härmed erinra om att förslag
föreligger om en omläggning av hjälpen till mödrar, vilket, om det genomfördes,
skulle hava till följd att barnavårdsnämndernas befattning med
mödrahjälpen komme att i stort sett upphöra. Socialvårdskommittén har nämligen
i ett avgivet betänkande angående moderskapsbidrag (SOU 1946: 23)
föreslagit, att mödrahjälpen ersättes av moderskapsbidrag. Rätten till sådant
bidrag skulle enligt förslaget prövas och bidragen som regel utbetalas av sjukkassorna
direkt till den bidragsberätiigade kvinnan. Endast då särskilda
omständigheter föranleda därtill, skulle moderskapsbidrag lå utbetalas till
barnavårdsnämnd för att av nämnden tillhandahållas kvinnan. Om detta förslag,
vilket för närvarande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, genomföres,
skulle här föreliggande problem bliva av mindre räckvidd. Kravet på
effektiv kontroll av även de medel, som efter förslagets genomförande skulle
komma att omhänderhavas av barnavårdsnämnderna, kommer emellertid att
kvarstå. Skulle någon form av mödrahjälp bibehållas i det nya systemet,
kommer problemet alt ha samma räckvidd som för närvarande.

Socialstyrelsen delar revisorernas uppfattning att i avbidan på en slutlig
lösning av frågan om den kommunala kontrollen av mödrahjälpsmedlen provisoriska
åtgärder böra vidtagas till förhindrande av att mödrahjälpsmedel
disponeras på obehörigt sätt. Två alternativ synas härmed närmast komma i
fråga.

Revisorerna hava som en lämplig åtgärd ifrågasatt, huruvida icke såsom
villkor för erhållande av mödrahjälpsmedel kommun borde förpliktas vidtaga
anordningar för betryggande kontroll över medlen. Detta förslag till lösning
av frågan, vilket styrelsen vill beteckna som alternativ /, synes kunna utformas
på så sätt, att kommun, för att dess barnavårdsnämnd skall äga verkställa
beslut om tilldelande av mödrahjälp och således få mödrahjälpsmedel
utanordnade till sig, ålägges att till länsstyrelsen ingiva förbindelse att genom
sina revisorer inventera och revidera de av barnavårdsnämnden omhänderhavda
mödrahjälpsmedlen samt att svara för förlust, som kan komma att
åsamkas statsverket genom att nämnden eller dess tjänstemän på obehörigt
sätt förfogat över inedlen. Som förut framhållits förutsätter en effektiv och
fullständig kontroll av de kommunala medel, som barnavårdsnämnden kan
hava hand om, att även mödrahjälpsmedlen samtidigt med kommunala och

1 Tryckt i 1!U6 års revisionsberåltclse. del II.

2 Nr :S8/1!)-16.

— 88 —

andra medel bliva föremål för revision av de kommunala revisorerna. Att
någon kommun skulle vägra att lämna här avsedd förbindelse torde knappast
vara att befara, då ju härigenom kommunens medlemmar skulle berövas möjligheten
att erhålla mödrahjälp.

En annan utväg, alternativ II, torde vara en omläggning av sättet för utanordning
av mödrahjälpsmedel till barnavårdsnämnderna. Enligt gällande
bestämmelser ha länsstyrelserna att, sedan mödrahjälpsnämndema fattat
beslut om mödrahjälp, utbetala det beviljade beloppet till vederbörande barnavårdsnämnd,
som i sin tur utbetalar beloppet till den som beviljats hjälpen.
Handhavandet av statliga mödrahjälpsmedel, som sålunda ankommer å barnavårdsnämnderna,
skulle kunna undvikas, om — såsom fallet är med utbetalning
av bidragsförskott — kommunen ställde medel till nämndernas förfogande,
varur nämnden, sedan den erhållit meddelande om mödrahjälpsnämndens
beslut, kunde förskottera erforderliga belopp. Nämnden skulle sedermera
mot insändande av vederbörliga verifikationer över utlämnad mödrahjälp
hos länsstyrelsen, förslagsvis varje halvår, äga rekvirera statsmedel motsvarande
utgivna belopp. Den skillnad som föreligger mellan här ifrågavarande
båda hjälpformer, nämligen att mödrahjälp helt men beviljade bidragsförskott
endast till tre fjärdedelar bestridas av statsmedel, torde ej utgöra
tillräckligt skäl. varför ej samma utbetalningssystem skulle kunna komma
till användning i båda fallen. Då mödrahjälp, i synnerhet i de större kommunerna,
uppgår till betydande belopp, synes kommunerna böra tillerkännas
rätt att hos länsstyrelsen rekvirera förskott att ställas till barnavårdsnämndernas
förfogande för utbetalning av beviljad mödrahjälp. För sålunda rekvirerade
förskott skulle kommunen givetvis vara redovisningsskyldig.

Vid valet mellan här angivna utvägar torde följande synpunkter böra beaktas.

Alternativ II har den fördelen, att det bäst torde tillgodose de statliga revisionssynpunkterna
på så sätt, att kommun kan erhålla ersättning av statsmedel
endast för belopp, som kunnat tillfredsställande verifieras. Den med
rådande utbetalningssätt förknippade olägenheten att barnavårdsnämnderna
stundom ej kunna förete ordentliga verifikationer å utbetalda mödrahjälpsmedel
skulle sålunda bortfalla. Detta alternativ förutsätter emellertid en omläggning
av hela redovisningssystemet. Såvida socialvårdskommitténs förslag
om moderskap sbidrag kommer att genomföras under de allra närmaste åren
synes en så relativt omfattande omläggning böra undvikas, i synnerhet med
tanke på de svårigheter som alltid möta att genomföra nya regler då det
gäller en verksamhet, som handhaves av ett stort antal kommunala förtroendemän
och tjänstemän.

Vid valet av alternativ I undgås nyssnämnda olägenheter samtidigt som
alternativet torde fylla anspråken på säkerhet för de statliga medel, som
omhänderhavas av ett kommunalt organ.

Socialstyrelsen anser sig därför — under förutsättning att socialvårdskommittens
nyssnämnda förslag snart kommer att genomföras — böra förorda
det som alternativ I betecknade förslaget.

I detta ärendes handläggning hava deltagit generaldirektören Bexelius,
förste byråsekreteraren Larsson, föredragande, byråchefen Berggren och t. f
byråchefen Richert.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst
ERNST BEXELIUS.

OSSIAN LARSSON.

— 89 —

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 68, § 14.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1946 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 14 i sin berättelse anfört rörande kontrollen över barnavårdsnämndernas
handhavande av mödrahjälpsmedel. I anledning härav får riksräkenskapsverket
i underdånighet anföra följande.

Riksräkenskapsverket får till en början erinra om att ämbetsverket redan
tidigare haft sin uppmärksamhet riktad på frågor sammanhängande med kontrollen
över mödrahjälpsmedlen. Efter samråd med riksräkenskapsverket har
sålunda socialstyrelsen i styrelsens Meddelande nr 89/1942 bl. a. givit barnavårdsnämnderna
en anvisning av innebörd, att kommunens revisorer finge
anses äga rättighet att revidera de av barnavårdsnämnden förvaltade mödrahjälpsmedlen.
I skrivelse till socialstyrelsen den 22 februari 1946 har riksräkenskapsverket
vidare utarbetat förslag till anvisningar rörande bokförmgen
av mödrahjälpsmedlen. Enligt förslaget kunde bestämmelsen, att barnavårdsnämnds
räkenskaper rörande mödrahjälpsverksamheten skola föras skilda
från nämndens räkenskaper i övrigt, givas den tillämpningen, att medlen
kunde redovisas å särskilt konto direkt i huvudkassabok i stället för i särskild
kassabok — exempelvis i barnavårdsnämndens allmänna räkenskaper eller i
den för hela den borgerliga kommunen gemensamma kassaboken. Nämnda
bokföringssätt kunde visa sig lämpligt särskilt i kommuner med centraliserad
medelsförvaltning. Vidare förutsattes, att kommunens revisorer borde granska
även räkenskaperna rörande mödrahjälpsverksamheten, enär den kommunala
revisionen för att vara effektiv borde omfatta alla såväl statliga som kommunala
medel, som omhänderhades. Ifrågavarande förslag bar influtit i socialstyrelsens
Råd och anvisningar nr 38/1946.

Icke minst med tanke på storleken av de medel, vilka årligen utbetalas till
mödrahjälp, är det givetvis angeläget, att ett fullt tillfredsställande kontrollsystem
på hithörande område förefinnes. Vid bedömande av de kontrollåtgärder.
som lämpligen böra vidtagas, bör emellertid uppmärksammas, att
såväl frågan rörande mödrahjälpens bibehållande såsom särskild hjälpform
liksom även de spörsmål, vilka sammanhänga med den kommunala revisionens
utformning, för närvarande befinna sig under omprövning. I likhet med
riksdagens revisorer anser därför riksräkenskapsverket, att i avvaktan på
resultatet av de nu pågående utredningarna allenast provisoriska anordningar
böra vidtagas i syfte att ernå tillfredsställande kontroll.

De svårigheter vilka förefinnas vid kontrollen över mödrahjälpsmedlen,
torde ytterst sammanhänga med mödrahjälpsverksamhetens karaktär av
statlig understödsverksamhet, där kommunerna uppbära och disponera statsmedel
med redovisningsskyldighet inför statlig myndighet. Utformningen av
gällande bestämmelser rörande mödrahjälpsmedlcns förvaltning förutsätter
därför, att bos barnavårdsnämnd finnes särskild mödrahjälpskassa, vilken
förvaltas och redovisas skild från de medel av övriga slag, nämnden omhänderhar.
Vederbörande redogörare har sålunda att samtidigt disponera över två
kassor, av vilka den ena, mödrahjälpskassan, i många fall visat sig icke bliva
föremål för revision från de kommunala myndigheternas sida. 1 de fall, då
kassorna icke samtidiflt revideras, förefinnes givetvis möjlighet för en redo -

— 90 —

görare att genom överflyttning av medel från den ena kassan till den andra
dölja eventuell kassabrist.

En betryggande kontroll kan därför vinnas endast om åtgärder vidtagas av
innebörd, att antingen barnavårdsnämndens båda kassor revideras samtidigt
eller att av nämnden disponerade medel redovisas i en och samma kassa.

En möjlighet att på sätt senast antytts ernå förbättrad kontroll vore att genomföra
en omläggning av nu gällande utbetalningsordning beträffande
mödrahjälpsmedlen. I likhet med vad som för närvarande tillämpas beträffande
ett flertal typer av statsbidrag såsom exempelvis bidrag till avlöning åt
lärare vid folkskolor skulle sålunda barnavårdsnämnd äga att av egna medel
eller med av staten tillhandahållna förskott bestrida beviljad mödrahjälp samt
vid viss tidpunkt i samband med avgiven redovisning hos länsstyrelsen rekvirera
täckning för sålunda utbetalad mödrahjälp. Genom det nu antydda förfaringssättet
skulle mödrahjälpsmedlen redovisas på sätt sker beträffande
kommunens övriga medel och särskild mödrahjälpskassa bliva överflödig,
varigenom den kommunala revisionen även komme att innefatta dessa medel.
Det större risktagande och den ökade börda, det berörda systemet kan komma
att innebära för kommunerna, måste anses väl uppvägt av den obestridliga
nytta, mödrahjälpsverksamheten har för kommunernas sociala verksamhet i
övrigt.

En utväg att på ett mindre genomgripande sätt än nu antytts förbättra kontrollen
vore att i enlighet med vad riksdagens revisorer förordat såsom villkor
för mödrahjälpsmedlens erhållande meddela föreskrift av innebörd, att kommunerna
anordnade betryggande kontroll. En dylik åtgärd låge mera inom
ramen för gällande system och synes därför lämpligen kunna ifrågakomma,
därest det kan förväntas, att mödrahjälpen såsom särskild hjälpform kommer
att fortbestå allenast en kortare tid. Garanti för att kommunerna faktiskt
komma att vidtaga dylika kontrollåtgärder ligger tydligen i det förhållandet,
att mödrahjälpsmedlen på ett avgörande sätt verka bestämmande på kommunernas
egen socialbudget.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Andersson deltagit.

Stockholm den 13 januari 1947.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

K. GRENDIN.

Statens arbetsmarknadskommissions yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 70, § 15.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1946 har statens arbetsmarknadskommission
anmodats avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört rörande
planeringen av allmänna arbeten (15 § i riksdagens revisorers berättelse om
den år 1946 av dem verkställda granskningen). Med anledning härav får
kommissionen i underdånighet anföra följande.

— 91

Revisorerna ha från ett antal myndigheter införskaffat uppgifter rörande
omfattningen av verkställd detaljplanering av allmänna arbeten, avsedda att
ingå i eu investeringsreserv, och omkostnaderna för densamma samt beträffande
den personal, som sysselsatts med ifrågavarande planering. Myndigheterna
ha även av revisorerna anmodats att meddela, i vad mån planerade
företag kommit till utförande.

Inom de flesta investeringsområden lämnas kontinuerligt uppgifter om planeringsarbetet
till vederbörande departement och till arbetsmarknadskommissionen.
Till revisorerna lämnade uppgifter om utfört planeringsarbete, för
vilka redogörelse lämnats av revisorerna, hava, sedan kommissionen beretts
tillfälle taga del av handlingarna i ärendet, genomgåtts och jämförts med i
vanlig ordning till kommissionen lämnade redogörelser för planeringen, vilket
givit anledning till i det följande anförda kommentarer.

Fångvårdsstyrelsen. Av i investeringsreservema för statliga husbyggnadsföretag,
för verk och myndigheter m. in. upptagna arbeten inom fångvårdsstvrelsens
verksamhetsområde ha tillhopa 8 företag till en sammanlagd kostnad
av 690 000 kronor detaljplanerats. Härav ha 3 företag till en sammanlagd
kostnad av 346 000 kronor kommit till utförande eller upptagits såsom
ordinarie arbeten.

I investeringsreserven för innevarande budgetår ingå inom fångvårdsstyrelsens
verksamhetsområde 6 företag till en sammanlagd kostnad av 2 512 000
kronor förutom ett belopp av 90 000 kronor å fångvårdsstyrelsens delfond av
statens allmänna fastighetsfond till reparations- och underhållsarbeten. Av
dessa arbeten äro 3 företag till en sammanlagd kostnad av 272 000 kronor
detaljplanerade.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Investeringsutredningen framhöll i sitt
betänkande SOU 1944: 12 vissa synpunkter beträffande vägbyggnadsbehovet,
vilket gjorda utredningar och erfarenheter visat vara mycket stort. Det visades
också i utredningens förenämnda betänkande, att vägbvggnadsverksamheten
under krisåren varit synnerligen begränsad och att fördenskull aktuella
förbättrings- och nyanläggningsarbeten i fråga om allmänna och enskilda
\ ägar i stor omfattning ackumulerats. Vägbyggnadsarbeten äro väl lämpade
såsom sysselsättningsobjekt i en arbetsmarknadskris, enär de i stor utsträckning
icke fordra särskild yrkesutbildning hos arbetarna och därjämte kräva
liten åtgång av materiel. Planeringen av företag i investeringsreserven för
allmänna vägar har därför utförts i jämförelsevis stor utsträckning och bedrivits
i direkt anslutning till planeringen av de ordinarie arbetena. Det må
emellertid framhållas, att man under planeringsarbetets gång erfarit, att stora
svårigheter föreligga att på en relativt kort tid planera en tillräcklig reserv
av vägarbeten. Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens redogörelse för planeringen
per den 1 april 1946 voro företag i investeringsplanen (ordinarie arbeten,
investeringsreserv och grovarbetsreserv) fullt förberedda för en total
beräknad byggnadskoslnad av 171 milj. kronor, varjämte för företag motsvarande
en bvggnadskostnad av 274 milj. kronor förberedelsearbetet till
vissa delar utförts. Trots att särskilda åtgärder vidtagits för planering av en
reserv av vägarbeten, utgjorde de färdigplanerade arbetena endast omkring
hälften av den plan, som ursprungligen ansetts erforderlig för budgetåret
1944/45. Investeringsplanen för budgetåret 1946/47 innehåller vägarbeten fölen
beräknad kostnad av sammanlagt 380 mil j. kronor.

Lnftfartsstyrelscn. Enligt luftfartsstyrelsens uppgift till riksdagens revisorer
hade samtliga detaljplanerade företag kommit till utförande. I investerings-
och grovarbetsreserverna för innevarande budgetår ingå arbeten vid
It) flygplatser för sammanlagt 9 250 000 kronor. Enligt av luftfartsslyrelscn
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 november 1946 lämnad uppgift hava tre

— 92 —

av dessa företag, med en sammanlagd beräknad kostnad av 5 200 000 kronor,
detaljplanerats i sådan utsträckning, att de omedelbart kunna igångsättas.
Detaljplaneringen av övriga i investeringsreserven ingående arbeten beräknades
icke kunna ske under budgetåret.

Lotsstyrelsen. Av i investeringsreserverna för lotsverket upptagna arbeten
ha tillhopa 33 företag till en sammanlagd kostnad av 1 565 000 kronor detaljplanerats.
Härav har 1 företag om 20 000 kronor slutförts och 19 företag
till sammanlagt 880 000 kronor påbörjats eller överförts till de ordinarie arbetena.
I investeringsreserven för innevarande budgetår ingå 46 företag till
ett sammanlagt belopp av 2 460 000 kronor förutom ett belopp av 85 000 kronor
å lotsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond till reparations-
och underhållsarbeten. Av dessa arbeten äro 13 företag till en sammanlagd
kostnad av 665 000 kronor detaljplanerade.

Generalpoststyrelsen. Av i investeringsreserverna för postverket upptagna
husbyggnadsföretag ha enligt generalpoststyrelsens uppgift tillhopa detaljplanerats
4 nybyggnader till ett sammanlagt belopp av 3 455 000 kronor och
4 om- och tillbyggnader till ett sammanlagt belopp av 1 790 000 kronor. Av
nybyggnaderna äro 2 till ett sammanlagt belopp av 2 300 000 kronor numera
överförda till de ordinarie arbetena och 1 till 280 000 kronor i det närmaste
iluttört. Av om- och tillbyggnadsföretagen äro 3 till ett sammanlagt belopp
av 1 545 000 kronor överförda till de ordinarie arbetena. I investeringsreserven
för innevarande budgetår ingå 8 husbyggnadsföretag till en sammanlagd
kostnad av 9 335 000 kronor. Av dessa företag är endast 1 till en kostnad av
875 000 kronor i huvudsak detaljplanerat.

Telegrafstyrelsen. Styrelsen har i skrivelse den 5 december 1946 till riksdagens
revisorer anfört bland annat att någon särskild organisation för detaljplanering
av i investeringsreserven ingående arbeten för telegrafverkets de!
icke erfordrats, då planeringen av desamma påginge parallellt med övriga arbeten.
Ifrågavarande planering hade icke föranlett någon nyanställning av
personal, ej heller omflyttning av nuvarande personal. Särskilt anslag för
planeringen av investeringsreservens arbeten hade icke ansetts erforderligt.

I investeringsreserven för telegrafverket ha under de tre budgetåren 1944/47
upptagits tillhopa 63 husbyggnadsarbeten till en sammanlagd kostnad av
23 490 000 kronor. Av dessa företag ha 17 stycken för en sammanlagd kostnad
av 7 300 000 kronor överförts till ordinarie arbeten. Tre arbeten till en
sammanlagd kostnad av 417 000 kronor ha slutförts, och på fyra ännu ej avslutade
arbeten har hittills nedlagts en kostnad av 130 500 kronor.

I telegrafverkets investeringsreserv för innevarande budgetår ingå 42 husbyggnadsföretag
till en sammanlagd kostnad av 15 565 000 kronor. I oktober
månad 1946 förelågo byggnadsritningar för 5 av dessa företag, tillsammans
kostnadsberäknade till 1 990 000 kronor.

Arbeten avseende telefon- och telegrafanläggningar äro planerade i de delar
de avses komma till utförande.

Enär arbeten för radioanläggningar äro beroende av leveranser från utlandet,
har någon detaljplanering icke kunnat företagas. Förhandlingar angående
stationernas förläggning och inköp av mark ha påbörjats.

Vattenfallsstyrelsen. Investeringsreserven för statens vattenfallsverk för
budgetåret 1944/45 omfattade 5 företag till en sammanlagd kostnad av
14 milj. kronor, varav 2 företag till en sammanlagd kostnad av 8 000 000
kronor överfördes till ordinarie arbeten för budgetåret 1945/46. Återstående
3 företag upptogos i förslaget till investeringsreserv för budgetåret 1945/46
med en dåmera beräknad sammanlagd kostnad av 7 600 000 kronor. Därjämte
intogos i reserven 4 nya företag till en sammanlagd kostnad av 11 800 000 kronor.
Av dessa företag ha 2 till en sammanlagd kostnad av 8 300 000 kro -

— 93 —

nor överförts till ordinarie arbeten i investeringsplanen för innevarande budgetår.
Under de tre budgetåren 1944/47 ha i investeringsreserven för statens
vattenfalls ver k sålunda upptagits arbeten för sammanlagt 30 100 000 kronor.
Härav ha arbeten för 16 300 000 kronor överförts till ordinarie arbeten.

Av innevarande budgetårs investeringsreserv om 11 200 000 kronor äro
arbeten för 7 200 000 i huvudsak färdigplanerade. Härutöver äro dock förberedelsearbeten
vidtagna för 2 företag om 2 000 000 kronor vartdera, vilka
torde möjliggöra arbetenas påbörjande åtminstone i mindre omfattning.

Skolöverstyrelsen. De åtgärder, som skolöverstyrelsen vidtagit på grund av
framställningar från investeringsutredningen och arbetsmarknadskommissionen,
hava utgjort granskning av från kommuner till utredningen och kommissionen
inkomna uppgifter rörande företag inom överstyrelsens verksamhetsområde.
Härigenom har avsetts att åstadkomma en angelägenhetsbedömning
av de såsom investeringsobjekt anmälda företagen. I investeringsplanen ha
sedermera medtagits endast sådana företag, som bedömts vara av så hög angelägenhetsgrad
att de omedelbart borde komma till utförande. Detaljplaneringen
av företagen åvilar vederbörande kommun, och kommissionen har genom
angelägenhetsgraderingen åsyftat att verka för att detaljplaneringen i
första hand inriktas på de mest angelägna företagen. Skolöverstyrelsens
granskning av förslagsritningar in. m. till i investeringsplanerna ingående
företag har skett i vanlig ordning i den mån framställningar härom gjorts av
vederbörande kommun.

Revisorerna hava ansett, att det vore av värde om i lämpligt sammanhang
kunde publiceras redogörelser, vilka på ett överskådligt sätt utvisade i vilken
omfattning och efter vilken tid de i investeringsreserv intagna arbetena överförts
till ordinarie arbeten respektive påbörjats eller slutförts.

I kommissionens betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret
1946,47 (SOU 1946: 27 s. 6) bar intagits en summarisk redogörelse för
avgången av företag ur investeringsreserven för budgetåret 1945/46. Kommissionen
bär för avsikt att i förslaget till investeringsreserv för budgetåret
1947/48, vilket nu är under utarbetande, i görligaste mån intaga mera detaljerade
uppgifter i detta hänseende för olika investeringsområden.

Med anledning av vad revisorerna vidare anfört i sitt uttalande vill kommissionen
framhålla, att vid upprättande av investeringsplanerna viss hänsyn
tagits till reservationer å tidigare anvisade anslag, vilka icke beräknas
bliva utnyttjade före ingången av det budgetår förslaget till investeringsplan
avser. Vissa företag, för vilka medel finnas disponibla men som av olika anledningar
icke beräknas bliva påbörjade före ingången av nämnda budgetår,
hava sålunda upptagits såsom ordinarie arbeten. Vid uppgörande av investeringsplanerna
för statliga och statsunderstödda vägar samt för vissa kommunala
och enskilda arbeten gives hela investeringsplanen högst den omfattning,
som tillgången på tillräckligt angelägna arbeten och planeringsmöjligheterna
medgiva. Såsom ordinarie del upptagas sedan arbeten i den omfattning
man kan beräkna att företagen bliva utförda under budgetåret. Återstående
del liänföres till investerings- eller grovarbetsreserven. Redan vid reservernas
upprättande tages sålunda hänsyn till det ordinarie arbetsprogrammet.
Vid de överväganden, som äga rum i arbetsmarknadskommissionen rörande
behovet av detaljplanering av företag i investeringsreserven i olika orter, tages
jämväl hänsyn såväl till sysselsättningsmöjligheterna inom industrien som
till aktuella byggnads- och anläggningsarbeten, vilka i nuvarande läge på arbetsmarknaden
måst hållas tillbaka.

Arbetsmarknadskommissionen delar revisorernas mening, att planeringen
av allmänna arbeten bör anpassas till föreliggande behov och alt sådan för -

— 94 —

tidsplanering begränsas, vilken icke är strängt motiverad ur arbetsmarknadssynpunkt.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen ha de arbeten
som planerats i stor utsträckning kommit till utförande eller överförts
till det ordinarie arbetsprogrammet. Vidare framgår att den nuvarande investeringsreserven
blott delvis och i vad avser husbyggnads- och andra materialkrävande
arbeten endast i obetydlig utsträckning detaljplanerats. Kommissionen
har dock i nuvarande läge på arbetsmarknaden och med hänsyn
till knappheten på teknisk personal icke ansett sig böra påkalla åtgärder för
en forcering av planeringen.

De flesta myndigheter, som utfört planeringsarbete, hava till revisorerna
och även i andra sammanhang meddelat, att förtidsplaneringen möjliggjort en
planläggning på längre sikt än som eljest vore fallet. Detta har medfört att
man fått längre tid och större möjligheter att överväga det lämpligaste sättet
för arbetenas genomförande, varigenom avsevärda besparingar och fördelar
av annat slag kunna vinnas. I detta sammanhang torde böra erinras om att
kommissionen i yttrande över generalpoststyrelsens och telegrafstyrelsens anslagsäskanden
för budgetåret 1947/48 framhållit angelägenheten ur arbetsmarknadssynpunkt
att företag, till vilka medel anvisas, äro så detaljplanerade
att de kunna påbörjas i början av det budgetår medelsanvisningen avser.
I 1947 års statsverksproposition, bil. 27, Kapitalbudgeten: Kommunikationsdepartementet,
har departementschefen också framhållit vikten av att
detaljplaneringen av aktuella posthusbyggnader bedrives på sådant sätt, att
arbetena kunna igångsättas redan i början av det budgetår, för vilket anslag
anvisats, därest så skulle befinnas vara ur arbetsmarknadssynpunkt lämpligt.
För att kunna åstadkomma en sådan ordning erfordras en viss förtidsplanering.
Beträffande sådana företag, som överföras till riksstat från investeringsreserven
för nästföregående budgetår, skulle enligt förutsättningarna
för arbetsmarknadsberedskapen erforderlig planering redan vara verkställd
innan överflyttning sker, men så har långt ifrån alltid varit fallet.

Slutligen vill kommissionen framhålla, att trots den förtidsplanering, som
gjorts, svårigheter alltjämt förelegat att finna sysselsättningsobjekt för friställd
arbetskraft i de aktuella fall av lokalt begränsad arbetslöshet, som
under senare år förekommit.

Under åberopande av det anförda får kommissionen föreslå, att revisorernas
uttalande icke måtte föranleda någon åtgärd.

I detta ärendes slutliga avgörande ha deltagit kommissionens ordförande,
vice ordförande och ledamöterna Falk, Västberg, Andersson, Lundquist och
Ssemund samt ersättaren Nordenskiöld.

Stockholm den 16 januari 1946.

Underdånigst

Statens arbetsmarknadskommission.

K. J. OLSSON.

Allan Tånneryd.

95 —

Generalpoststyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 70, § 15.

Till Konungen.

Sedan generalpoststyrelsen genom remiss den 21 december 1946 anmodats
inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande
planeringen av allmänna arbeten m. m. får styrelsen härigenom anföra
följande.

Generalpoststyrelsen delar helt den av revisorerna förordade ordningen,
att planeringen av allmänna arbeten anpassas till föreliggande behov och att
sådan förtidsplanering begränsas, vilken icke är strängt motiverad ur arbetsmarknadssynpunkt.
För postverkets del ha under hela den tid, varunder allmän
beredskapsstat förekommit — från och med budgetåret 1944/45 —- endast
sådana företag medtagits i investeringsreserven, vilka beräknats i varje
fall bliva erforderliga att utföra såsom ordinarie arbeten inom en nära framtid.
Generalpoststyrelsen har därför de senaste åren, då det gällt att framlägga
förslag i fråga om investeringsanslag till byggnadsarbeten för postverkets
räkning, kunnat till huvudsaklig del föreslå en överflyttning av företag
från investeringsreserven till ordinarie arbeten.

Av de sex byggnadsföretag, till vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1944/45, ha sålunda fyra överförts till ordinarie stat, två
för budgetåret 1945/46 och två för budgetåret 1946/47, medan ett företag
kvarstår i investeringsreserven och ett icke kommer till utförande på grund
av ändrade förhållanden. Endast ett av arbetena har fullbordats. -— Av återstående
byggnadsföretag i förslaget till investeringsreserv för budgetåret
1945/46 ha tre företag överflyttats till ordinarie stat.

Givetvis torde det aldrig helt kunna undvikas, att något i investeringsreserven
upptaget företag icke kommer till utförande på grund av ändrade förutsättningar.
I sådana fall kan det stundom tänkas vara till nackdel, att företaget
i sin ursprungliga form uppförts å beredskapsstat och — med nedläggande
av icke obetydliga kostnader — detaljplanerats. Vederbörande myndighet
kan nämligen på ett icke lyckligt sätt känna sig i viss mån bunden av
en så att säga för tidigt utarbetad och framlagd byggnadsplan och därigenom
åtminstone tveka att med förkastande av en sådan plan övergå till en annan
mera rationell lösning. Det synes därför — frånsett eventuellt uppkommande
merkostnader -— även ur denna synpunkt vara mindre fördelaktigt med en
långt driven förtidsplanering, och i varje fall synes ingen som helst anledning
föreligga att giva investeringsreserverna större omfattning än vad läget
på arbetsmarknaden strängt motiverar.

Med den eftersläpning, som för närvarande råder i postverkets byggnadsprogram
till följd av arbetsmarknadssvårigheter, ha även de å ordinarie stat
uppförda arbetena i viss mån kommit att bilda en reserv, ur vilken företagen
komma till utförande endast i den mån byggnads- och arbetstillstånd kunna
erhållas. Sålunda ha av de byggnadsföretag, till vilka ordinarie anslag anvisats
första gången för budgetåret 1945/46, två ännu icke kunnat påbörjas i
avsaknad av byggnadstillstånd — för ett av dessa byggnadsföretag har dock
sådant tillstånd nyligen erhållits — och för budgetåret 1946/47 har igångsättande
av arbeten ännu icke kunnat ske beträffande fem företag, varjämte
ytterligare ett företag på grund av ändrade förutsättningar icke beräknas
kunna påbörjas under år 1947.

Sålunda ännu icke påbörjade företag, till vilka ordinarie anslag anvisats,

— 96 —

innefatta tillsammans med de företag, till vilka anslag äskats i 1947 års statsverksproposition,
för postverkets del ett byggnadsprogram på inemot 11,5
miljoner kronor, avseende 12 företag. Dessa äro mer eller mindre fullständigt
detaljplanerade, och fem företag kunna i förekommande fall igångsättas
efter kort varsel. Härtill komma återstående i investeringsreserven för budgetåret
1946/47 uppförda fem företag med en totalkostnad om tillhopa ca 8 miljoner
kronor. Av dessa företag är ett fullständigt detaljplanerat, och beträffande
två pågår planeringsarbetet. Härutöver har generalpoststyrelsen i sitt
förslag till arbetsmarknadskommissionen angående investeringsreserv för
budgetåret 1947/48 medtagit ytterligare ett antal byggnadsföretag, för vilka
någon detaljplanering emellertid ännu icke vidtagits.

Samtliga byggnadsföretag, till vilka ordinarie anslag anvisats eller begärts,
äro i hög grad angelägna. De lokalsvårigheter, med vilka postverket nu kämpar,
hota att äventyra poströrelsens säkra och effektiva bedrivande. Generalpoststyrelsen
måste därför räkna med såsom oundgängligt, att byggnadstillstånd
under innevarande år beviljas för posthus i avsevärt större utsträckning,
än som skett under de båda närmast föregående åren. Det oaktat torde,
såvitt nu kan bedömas, ett fullständigt genomförande av det byggnadsprogram,
som innefattas i redan beviljade eller för budgetåret 1947/48 begärda
ordinarie investeringsanslag jämte i investeringsreserven för budgetåret
1946/47 kvarstående arbeten, kräva en så lång tidrymd, därest inga avsevärda
lättnader i fråga om materiel- och arbetskraftstillgång inträda, att åtgärder
för detaljplanering av ytterligare företag för närvarande knappast synas motiverade
ur arbetsmarknadssynpunkt. Även om en investeringsreserv kan anses
önskvärd i fortsättningen jämväl för postverket, kan det dock enligt generalpoststyrelsens
förmenande ifrågasättas, huruvida någon detaljplanering
av däri ingående företag tills vidare bör verkställas, så länge arbetsprogrammet
för ordinarie arbeten icke till avsevärd del genomförts.

I den slutliga handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade,
jämväl deltagit byråcheferna Granér och Hultman, t. f. överdirektören Andersson
samt f. f. postsparbankschefen Wilhelmsson.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst
GUNNAR LAGER.

JOSEF ANDRÉE.

Telegrafstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 70, § 15.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt telegrafstyrelsen
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i
fråga om planering av allmänna arbeten. Med anledning härav får styrelsen
anföra följande.

I yttrande till Kungl. Maj:t den 21 januari 1946 över statens arbetsmarknadskommissions
framställning om planeringsuppdrag för telegrafstyrelsen
betr. företag i preliminär investeringsplan för budgetåret 1946/47 liksom även

— 97 —

i kvartalsredogörelsen till kungl. kommunikationsdepartementet den 30 januari
1946 angående planeringsarbetets läge anförde styrelsen bl. a. följande:

»I fråga om telefonstationsbyggnaderna möter dock en sådan forcering av
planeringen stora svårigheter och praktiska olägenheter. En detaljplanering
av dessa byggnader måste nämligen ske hand i hand med planeringen av
den tekniska utrustningen, som skall inrymmas i desamma. På grund av de
senaste årens rekordartade abonnenttillströmning och omöjligheten att under
krigsåren i normal omfattning utöka och förnya anläggningarna är det
aktuella arbetsprogrammet så omfattande och styrelsens planeringsavdelningar
på grund därav redan nu så hårt ansträngda, att en ytterligare arbetsbelastning
å dessa avdelningar skulle medföra bl. a. nödvändigheten av en
avsevärd tillfällig nyrekrytering av arbetsstyrkan.

I fråga om stationsbyggnaderna anser styrelsen det därför önskvärt, att
planeringsarbetet tills vidare koncentreras på det normala arbetsprogrammet
och att detaljplanering av övriga stationsbyggnader igångsättes i den mån
förhållandena på arbetsmarknaden så påkalla.»

De av styrelsen anförda synpunkterna beträffande detaljplaneringen av de
i investeringsreserven ingående telefonstationsbyggnaderna sammanhänga
med den stora abonnentökningen, starka trafikstegringen och den ständigt
fortgående utvecklingen på det telefontekniska området. Byggnadernas detaljplanering
är nämligen synnerligen intimt beroende av stationsutrustningens
utformning och måste därför försiggå parallellt därmed. I annat fall skulle
riskeras, att en i förväg verkställd byggnadsplanering sedermera måste helt
omarbetas. Vidare skulle den av styrelsen omnämnda nyanställningen av
personal omöjligen kunna realiseras på grund av rådande brist på specialutbildad
arbetskraft.

Med hänsyn till vad ovan anförts vill styrelsen instämma i revisorernas
uttalande och hemställa om ändring i föreskrifterna, så att planeringen för
allmänna arbeten anpassas till föreliggande behov och så att en begränsning
vidtages beträffande ur arbetsmarknadssynpunkt icke strängt motiverade
företag.

Vid detta ärendens avgörande hava närvarit generaldirektören Sterky, t. f.
överdirektören Psilander, överingenjörerna Holmgren och Magnusson, förrådsdirektören
Svensson, byråchefen Wold, t. f. byråchefen Nygren, verkstadsdirektören
Mattsson och t. f. chefen för militärbyrån kapten Björling.

Stockholm den 21 januari 1947.

Underdånigst
HÅKAN STERKY.

G. PSILANDER.

S. Kristoffersson.

7—477212. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1946. It.

— 98

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 70, § tf).

Till Konungen.

Genom Kungl. Maj:ts remiss den 21 december 1946 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts inkomma med utlåtande med anledning av vad
riksdagens revisorer anfört beträffande planeringen av allmänna arbeten. Till
åtlydnad härav får styrelsen anföra följande.

Till förtydligande av de av revisorerna återgivna uppgifterna beträffande
omfattningen av ulförd detaljplanering under rubriken »byggande av allmänna
vägar och broar på landsbygden» vill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhålla, att för de angivna planeringskostnaderna, 3 475 000 kronor, ha
företag med eu sammanlagd beräknad anläggningskostnad av cirka 225 miljoner
kronor färdigplanerats, samtidigt som detaljplanering påbörjats av företag
med en sammanlagd beräknad anläggningskostnad av cirka 200 miljoner
kronor. Det föreliggande programmet för detaljplaneringen upptager företag
för en sammanlagd beräknad kostnad av omkring 600 miljoner kronor,
vilken summa svarar mot våglängden 8 000 km.

Sistnämnda kostnadssumma fördelar sig med något under 300 miljoner
kronor på en investeringsreserv (ordinarie program + allmän investeringsreserv)
och med något över 300 miljoner kronor på en grovarbetsreserv.

Det torde icke ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att bedöma
omfattningen av den reserv, som anses böra föreligga med hänsyn till de arbetsmarknadssituationer
för vilka reserven konstruerats. Styrelsen vill emellertid
framhålla att statens arbetsmarknadskommission i förslaget till investeringsreserv
för budgetåret 1946/47 bland annat framhållit, att syftet beträffande
statliga företag vore att vidmakthålla investeringsreserven vid den för
budgetåret 1945/46 angivna storleken och, om så befunnes lämpligt, utvidga
densamma. I den mån ordinarie medel ställdes till förfogande och avgång
bland de i investeringsreserven upptagna företagen ägde rum genom att de
komme till utförande i vanlig ordning, avsåges den allmänna reserven kompletteras
med nya arbetsobjekt.

Förhållandena på arbetsmarknaden ha emellertid ändrats sedan direktiven
för investeringsplaneringen utfärdades, och arbetskraft har endast i ringa
omfattning kunnat disponeras för utförande av företag i vanlig ordning. Följden
härav har blivit en betydande eftersläpning i det ordinarie programmet,
vilket även, såsom revisorerna framhållit, framgår av de reservationer som
vid senaste budgetårsskifte förefunnos å ordinarie anslag. Detta innebär i sin
tur att en icke obetydlig arbetsreserv uppkommit inom ramen för anvisade
ordinarie anslag därigenom att de ordinarie arbetsföretagen hela tiden kvarstå
i investeringsreserven i den del de icke kommit till utförande. Hänsyn
härtill tages emellertid numera när det gäller att bedöma behovet av investeringsreservens
komplettering med nya arbetsföretag.

Planeringsarbetet för uppehållande av den arbetsmarknadsberedskap, som
åsyftas med investeringsreserverna, drager relativt stora kostnader. Genom
att företagen icke komma till utförande förrän kanske lång tid efter detaljplaneringens
färdigställande, torde viss risk föreligga för att förhållandena
så ändra sig att det utförda planeringsarbetet måste revideras. Härigenom
uppkomma otvivelaktigt extra planeringskostnader. Väg- och vattenbygg -

— 99 -

nadsstyrelsen anser därför i likhet med revisorerna, att eu viss begränsning
av förtidsplaneringens omfattning bör tagas under övervägande.

Vid detta övervägande av planeringens omfattning vill styrelsen emellertid
framföra vissa synpunkter. I allmänhet är det icke möjligt eller lämpligt att
genomföra ett vägföretag på ett år. Sålunda kunna i första hand endast terrasseringsarbetena
och vissa delar av hårdgöringsarbetena räknas som tillgänglig
arbetsreserv under ett första byggnadsår. Vissa områden inom landet
äro mera konjunkturkänsliga än andra, varför de generella direktiven för
planens omfattning icke äro tillämpliga överallt. I samråd med de arbetsmarknadsreglerande
myndigheterna måste man därför på sätt hitintills skett
för vissa län utöka investeringsplanens omfattning med hänsyn till de speciella
förhållandena inom länet. Vidare måste investeringsplanen för ett län ha
en viss rörlighet för att möta uppträdande arbetslöshet på olika platser inom
länet. Erfarenheten har nämligen visat, att vägarbeten i de flesta fall utväljas
i närheten av sådana platser, där arbetslösheten för tillfället uppträder, varvid
mera angelägna och nödvändiga företag, som äro belägna i trakter, där
arbetslöshet icke uppträder, få stå tillbaka. Vad nu framhållits nödvändiggör,
att investeringsplanen måste innehålla företag med eu sammanlagd beräknad
kostnad som betydligt överstiger det belopp som ansetts önskvärt att
kunna nedlägga under ett första budgetår efter inträffad arbetsmarknadskris.
Härutöver vill styrelsen framhålla att huvudparten av arbetena inom
styrelsens verksamhetsområde äro väl lämpade som sysselsättningsobjekt vid
en inträffad arbetsmarknadskris. Erfarenheten har också visat att särskilt
vägarbeten kunna tagas i anspråk för sysselsättning av stora arbetsstyrkor,
vilka i relativt liten omfattning behöva ha yrkesskicklighet på området. Vägarbetena
kräva som regel icke heller svåråtkomlig materiel i nämnvärd omfattning.
Detta torde också ha varit anledningen till införandet av en särskild
grupp företag, den s. k. grovarbetsreserven, liggande utanför den övriga investeringsreserven.
Genomförandet av ett avsevärt större arbetsprogram än
vad de nuvarande ordinarie anslagen till väg- och brobyggnader tillåta är
även angeläget med hänsyn till det föreliggande synnerligen stora behovet av
förbättring och utbyggnad av vårt allmänna vägnät.

Revisorerna ha ansett del vara av värde om i lämpligt sammanhang kunde
publiceras redogörelser, vilka på ett överskådligt sätt utvisade i vilken omfattning
och efter vilken tid de i investeringsreserv intagna arbetena överförts
till ordinarie arbeten respektive påbörjats eller slutförts.

Styrelsen kan förstå att en sådan redogörelse har sitt intresse men vill
framhålla att detta medför ett betydande arbete ävensom vissa svårigheter.
Med hänsyn till ait de ordinarie arbetena och arbetena i investeringsreserven
hänga intimt samman och att hinder icke möter mot att ett visst företag, som
påbörjas som ordinarie arbete, kan slutföras som investeringsarbete eller
tvärtom, synes det knappast möjligt att göra annat än en approximativ gränsdragning.
Vidare bli investeringsplanerna allt som oftast föremål för ändringar
och justeringar på grund av ändring i såväl företagens inbördes angelägenhetsgradering
som löne- och prisnivån. Därest den ifrågasatta redogörelsen
inskränkes till att utgöra eu översikt med angivande av endast storleksordningarna
vid kalenderårsskifte har styrelsen intet all erinra.

I detta ärendes slutliga handläggning hava förutom undertecknade deltagit
överdirektören Hjort och (iveringenjören Kolm.

Stockholm den 18 januari 1947.

Underdånigsl
NILS ROLJNDER.

KJELL WESTMAN.

100 —

Vattenfallsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 70, § 15.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1946 har vattenfallsstyrelsen anbefallts avgiva
yttrande över riksdagens revisorers uttalande rörande investeringsreserven
och planeringen för den. Till åtlydnad härav får styrelsen i underdånighet
anföra följande utöver de av revisorerna refererade uppgifterna och uttalandena
från styrelsen.

Riksdagens revisorer anlägga den synpunkten, att investeringsreserven bör
upptaga arbeten, vilka sedan — i den mån reserven icke tagits i anspråk
komma till utförande som ordinarie arbeten inom 2 å 3 år. För vattenfallsstyrelsens
del har det icke varit möjligt att helt följa en sådan ordning. Delvis
har visserligen i reserven intagits forcering av pågående kraftverksutbyggnader,
och i den mån dessa utbyggnader fullbordas, blir motsvarande
arbete genomfört. Men i övrigt ha de för statens vattenfallsverk sammanställda
investeringsreserverna fått innefatta smärre arbeten av mindre angelägenhetsgrad,
vilka beräknats komma till utförande först inom en tioårsperiod
och då till en del endast om någon minskning inträder i fråga om anspråken
på styrelsens konstruerande och byggande organ. Anledningen härtill
är bland annat, att de större kraftstationsutbyggnadema och regleringsarbetena
varit så beroende av förplanering och vattendomstolsbehandling, att
det icke varit möjligt att räkna med en igångsättning av dem 2 å 3 år före
den eljest if rågakommande tidpunkten. Det är sålunda förklarligt, att styrelsens
hittills i investeringsreserverna intagna arbeten blivit utförda endast i
begränsad omfattning. Att relativt lång tid kan förflyta, innan arbetena^ komma
till utförande, innebär viss risk för att förplaneringen skall bli föråldrad
och få göras om, men hittills ha nämnvärda sådana olägenheter icke framträtt
beträffande vattenfallsstyrelsens här ifrågavarande arbeten.

Av skäl, som angivits till investeringsutredningen resp. statens arbetsmarknadskommission,
bland annat svårigheter beträffande arbetsmaskiner och
material under krigstiden, knappheten på kompetent personal och den omständigheten
att vattenfallsverkets organisation varit hårt tagen i anspråk redan
för den ordinarie utbyggnadsverksamhet, som erfordras för kraftförsörjningens
upprätthållande, har vattenfallsstyrelsen ställt sig återhållsam beträffande
investeringsreserven. Till följd härav har kostnaden för förplanering
m. m. varit relativt måttlig. För närvarande föreligger den situationen,
att styrelsens ordinarie arbeten till följd av kraftbehovens fortsatta stegring
efter kriget och övertagandet av vissa arbetsuppgifter från enskilda företag
måst erhålla en extremt hög omfattning med därav följande påfrestningar
på organisationen. Då det vid en konjunkturnedgång med minskade kraftanspråk
vore naturligast att uppskjuta eller retardera en del av arbetena, har
styrelsen till arbetsmarknadskommissionen framfört den tanken, att styrelsens
insats till avhjälpande av arbetsmarknadssvårigheter borde i det uppkomna
läget kunna begränsas till att det ordinarie arbetsprogrammet genomföres
i oförändrad utsträckning. Därvid skulle jämväl alla extra kostnader
för förplanering bortfalla i enlighet med det av riksdagens revisorer uttalade
önskemålet.

Stockholm den 16 januari 1947.

Underdånigst
W. BORGQUIST.

NILS HELLEBERG.

— 101 —

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 70, § 15.

Till Iionu n g e n.

Skolöverstyrelsen får härmed avgiva infordrat utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer anfört rörande planering av allmänna arbeten i sin senast
avgivna berättelse, varav transumt överlämnats till överstyrelsen.

Överstyrelsen vill till en början erinra om att överstyrelsen icke haft att
taga annan befattning med planering av arbeten, avsedda att ingå i en investeringsreserv,
än att överstyrelsen avgivit yttranden över från skoldistrikt och
kommuner till investeringsutredningen respektive arbetsmarknadskommissionen
ingivna framställningar rörande dylika arbeten. Flertalet av dessa framställningar
ha avsett förslag till byggnader för folkskoleväsendet och i övrigt
byggnadsföretag för allmänna läroverk, högre kommunala skolor, folkhögskolor
in. fl.

Såsom framgår av ett å sidorna 8 och 9 i nyssnämnda transumt av revisorernas
berättelse infört sammandrag av en inom överstyrelsen upprättad
och till revisorerna överlämnad promemoria uppgår antalet av överstyrelsen
behandlade i investeringsreserven ingående byggnadsföretag enbart för folkskoleväsendet
till omkring 1 300, motsvarande en approximativt beräknad investering
av 338,5 miljoner kronor.

Det framgår vidare av nämnda promemoria, att övervägande antalet av
nyssnämnda skolbyggnadsföretag redan av överstyrelsen granskats eller
kommer att granskas i samband med handläggningen av till överstyrelsen
inkomna eller inkommande ansökningar om statsbidrag till byggnader för
folkskoleväsendet.

Ifrågavarande byggnadsföretag utgöra emellertid endast en del av i olika
delar av landet planerade och av överstyrelsen i vanlig ordning redan behovsprövade
och förhandsgranskade skolbyggnadsföretag. Denna planeringsverksamhet
pågår i oförminskad omfattning, varom mängden av till överstyrelsen
dagligen inkommande byggnadsärenden vittnar.

Överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att enligt riksdagens beslut
statsbidrag till uppförande av tjänstebostäder för folkskolans lärare kan
utgå från och med den 1 juli 1947. Det är för överstyrelsen känt, att ett stort
antal byggnadsföretag av ifrågavarande slag redan är under utarbetande.
Även förslag till dessa byggnadsföretag skola granskas av överstyrelsen.

På grund av förhållandena på arbetsmarknaden ha de i investeringsreserven
ingående liksom de av överstyrelsen i vanlig ordning granskade byggnadsföretagen
kommit till utförande endast i relativt begränsad omfattning.

Med vad nu anförts har överstyrelsen velat giva uttryck åt den uppfattningen,
att planerade och granskade men ännu icke utförda skolbyggnadsföretag
ha nått en sådan storleksordning, att särskild förtidsplanering av dylika
byggnadsarbeten för åstadkommande av investeringsreserv tills vidare
icke kan anses erforderlig. Denna uppfattning synes stå i överensstämmelse
med det av riksdagens revisorer gjorda uttalandet, att planeringen av allmänna
arbeten bör anpassas till föreliggande behov och att sådan förtidsplanering
begränsas, vilken icke är strängt motiverad ur arbetsmarknadssynpunkt.

Å sidan 16 ovannämnda transumt ha revisorerna uttalat, alt det skulle vara
av värde, om redogörelser, utvisande i vilken omfattning och efter vilken tid
de i investeringsreserv intagna arbetena överförts till ordinarie arbeten respektive
påbörjats eller slutförts, kunde lämnas. Med anledning härav vill

— 102

styrelsen framhålla, att, då överstyrelsen icke har att taga befattning med utförandet
av ifrågavarande byggnadsföretag, överstyrelsen icke har möjlighet
att lämna dylika redogörelser.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit t. f. generaldirektören
undervisningsrådet Kärre, avdelningschefen undervisningsrådet
Falck, t. f. avdelningschefen undervisningsrådet Lundblad, undervisningsrådet
Andersson, föredragande, och undervisningsrådet Källquist.

Stockholm den 14 januari 1947.

Underdånigsl
KARL KÄRRE.

DAVID ANDERSSON.

John Alöllerswärd.

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 70, § 15.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt lantbruksstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i § 15
av sin nämnda år avgivna berättelse anfört beträffande planeringen av allmänna
arbeten.

Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen anföra, att inom lantbruksstyrelsens
verksamhetsområde planläggning av arbeten i beredskapssyfte bedrives
dels av hushållningssällskapen, dels inom lantbruksingenjörsorganisationen.
De av hushållningssällskapen planlagda arbetsobjekten ha utgjorts av
företag avseende nyodling, stenröjning, jordkörning, betesförbättring, täckdikning,
avloppsförbättring, gödselvårdsanläggning och ladugårdsförbättring.
I vad avser planläggningen av sistnämnda slag av företag har densamma ägt
rum i samarbete mellan hushållningssällskapen såsom uppdragsgivare och
egnahemsnämndernas eller lantbruksförbundets byggnadsförenings projekteringskontor.
Inom lantbruksingenjörsorganisationen har planeringen av allmänna
arbeten avsett torrläggningsföretag av olika slag.

Då ifrågavarande verksamhet upptogs, avsågs främst att skapa ökade möjligheter
att bereda sysselsättning inom jordbruket i händelse av omfattande
arbetslöshet efter krigets slut. Vid sidan om detta syfte måste emellertid verksamheten
efter hand få anses ha blivit ett betydelsefullt led i arbetet att skapa
bättre förutsättningar för jordbruksdriften på de av planläggningen berörda
brukningsdelarna. Av de utav hushållningssällskapen i beredskapssyfte
planlagda förbättringsföretagen har nämligen ett betydande antal redan kommit
till utförande, och det synes sannolikt, att än fler av nämnda företag
komma att utföras utan avvaktan på en eventuell arbetslöshetssituation. Ett
successivt utförande av de såsom beredskapsföretag planlagda arbetsobjekten
synes också vara önskvärt med hänsyn till den produktionsbefrämjande karaktären
hos berörda företag. Ifrågavarande planeringsverksamhet torde också
med hänsyn härtill stå väl i överensstämmelse med det av staten i olika
avseenden visade intresset att medverka vid det fortsatta rationaliseringsarbetet
inom jordbruket. Planeringen i beredskapssyfte av ovannämnda slag ut -

— 103 —

av förbättringsföretag inom jordbrukets område torde sålunda icke böra bedömas
allenast ur arbetsmarknadssynpunkt.

Sedan en viss reserv av sådana beredskapsföretag numera tillskapats, synes
emellertid den fortsatta planeringsverksamheten i stort sett icke böra bedrivas
i hastigare tempo än de planerade företagen komma till utförande. Härigenom
undvikes att förtidsplaneringen får större omfattning än vad som
kan anses motiverat ur arbetsmarknadssynpunkt, varjämte efter hand framkomna
nya erfarenheter i ökad utsträckning kunna tillgodogöras vid den
fortsatta planeringsverksamheten.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirektören Sylvan,
byråcheferna Granström och Hägglund samt t. f. byråchefen Lindström.

Stockholm den 15 januari 1947.

Underdånigst
H. SYLVAN.

ADOLF GRANSTRÖM.

Egnahemsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 70, § 15.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1946 har egnahemsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av, vad riksdagens revisorer anfört under
§ 15 i 1946 års revisionsberättelse. Till åtlydnad härav får styrelsen härmed
anföra följande.

Vad beträffar socialdepartementets huvudtitel pågår inom egnahemsorganisationen
sedan budgetåret 1944/45 planläggning i beredskapssyfte av sådana
byggnadsföretag, som ingå i den statliga bostadsförbättringsverksamheten.
Planläggningen innebär i princip, att de för egnahemsnämndernas räkning
arbetande ritkontoren, d. v. s. LBF:s kontor och de hos vissa nämnder
inrättade statliga byggnadskontoren, skola erhålla visst försprång i förhållande
till nämndernas låne- och bidragsverksamhet. De såsom beredskap
planlagda objekten överföras efterhand till den ordinarie bostadsförbättringsverksamheten
och ersättas i sin tur med nya beredskapsobjekt. Denna omsättning
försiggår relativt hastigt, och det föreligger icke någon fara för att
de färdigställda bvggnadshandlingarna skola bli föråldrade, innan de komma
till användning.

Vidare må här nämnas den sedan budgetåret 1943/44 åt hushållningssällskapen
såsom uppdragsgivare pågående beredskapsplaneringen av vissa ekonomibyggnader
vid jordbruket. Egnahemsorganisationen medverkar däri
med sina nyssnämnda byggnadskontor, och det åligger därjämte egnahemsstyrelsen
att handha de anslagsmedel, som anvisats till bestridande av LBF:s
kostnader för sagda planläggning i de övriga länen. Projekten inom denna
planeringsverksamhet torde endast i ringa utsträckning tagas i anspråk för
pågående bidragsverksamhet.

I fråga om den sistnämnda planeringsverksamheten torde alltså ofta nog
relativt lång tid komma att förflyta från del projekten utföras till dess att
byggnadsarbetena sättas i gång, vilket, såsom revisorerna befarat, kan föror -

— 104

saka, att de byggnadshandlingar, som svara mot den inneliggande reserven,
hinna i större eller mindre utsträckning bli föråldrade och därmed ej
fullt lämpliga för sitt ändamål. Nämnda förhållande har av egnahemsstyrelsen
anmälts till Kungl. Maj:t i skrivelse den 26 september 1945 och frågan
har ytterligare av styrelsen utvecklats i skrivelse till jordbruksdepartementet
den 1 november 1946. Därvid har förordats viss moderation med avseende på
sagda planeringsverksamhets framtida bedrivande, innebärande att verksamheten
huvudsakligen skulle inriktas på färdigställandet av redan påbörjade
projekt, medan nyprojektering i regel endast borde äga rum inom sådana delar
av landet, där planeringsverksamheten tidigare blivit av förhållandevis
ringa omfattning.

I detta ärende ha deltagit undertecknad överdirektör, t. f. byråchefen
Roupe samt byrådirektören Junaeus, föredragande.

Stockholm den 21 januari 1947.

Underdånigst
G. R. YTTERBORN.

H. JUNAEUS.

Skogsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 70, § 15.

Till Konungen.

I skrivelse den 21 december 1946 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt skogsstyrelsen
att avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer anfört rörande
planeringen av allmänna arbeten. Styrelsen får i anledning härav, förutom
vad styrelsen uttalat i skrivelse till riksdagens revisorer den 4 december 1946,
i underdånighet anföra följande.

Vid överväganden angående behovet och omfattningen av en arhetsreserv
inom skogsbruket måste beaktas arbetsförhållanden för de olika kategorier
av arbetare, som äro sysselsatta inom skogsbruket. Med hänsyn till bland annat
att avverkningsarbetena äro de ojämförligt viktigaste för arbetskraftens
sysselsättning och till att alla dessa arbeten i stort sett måste koncentreras
till vintern, blir skogsarbetet i utpräglad grad säsongbetonat. Tidigare utredningar
hava visat, att antalet i skogsbruket sysselsatta arbetare under vintermånader
ofta är 3—4 gånger så stort som under somrarna. Med hänsyn till att
den förnämsta avsättningen av skogsbrukets produkter sker genom försäljning
för export, blir sysselsättningen inom skogsbruket i hög grad beroende
av konjunkturerna å världsmarknaden. Tillgången på sysselsättning kan därför
även variera avsevärt under olika år.

Olägenheterna av arbetets säsongbetonade karaktär äro särskilt påtagliga
i Norrland samt i Dalarna och Värmland, där en stor del av befolkningen har
sin huvudsakliga sysselsättning i skogarna och näringslivet flerstädes är ensidigt
inriktat. Förutom skogsarbetarna äro här även hemmansägare och arrendatorer
samt dessas söner i hög grad beroende av arbetsinkomster i skogen.
I dessa landsdelar är, även under normala förhållanden, arbetstillgången
under vissa säsonger otillräcklig för ifrågavarande kategorier av arbetare och

— 105 _

hemmansägare, varför årsinkomsten i regel blir låg och lätt påverkad även
av en mindre konjunkturförsämring.

De hittills planerade skogliga beredskapsarbetena omfatta en mängd spridda
smärre företag, som äro avsedda att utföras i skogsägarens egen regi. Genom
dessa arbeten kunna de mindre hemmansägarna få sysselsättning själva
och för gårdens folk. Härigenom skulle kunna förebyggas ett entledigande av
arbetskraft därifrån som skulle kunna verka tryckande på ett i och för sig
prekärt läge på arbetsmarknaden. Hemmansägarna själva äro dessutom i regel
bundna vid hemmet för att kunna sköta sina djur och kunna därför icke taga
anställning vid arbetsplatser, som äro belägna långt bort från hemmet. Den
eftersläpning i arbeten, avseende bland annat statens affärsfonder, som riksdagens
revisorer påtalat, kan bland annat av denna orsak icke tillgodose
behovet av en sysselsättningsreserv inom skogsbruket. Det är därför av utomordentlig
betydelse, att tillgång finnes till beredskapsföretag av det slag, som
planlagts enligt av skogsstyrelsen uppgjort program.

Av de planlagda beredskapsarbetena har endast en mindre del överförts
till ordinarie arbeten och därvid påbörjats eller slutförts. Orsakerna härtill
torde icke främst ha berott på brist på arbetskraft utan på den omständigheten,
att anslagen till ifrågavarande åtgärder varit otillräckliga. Ansökningar,
som lämnas utan erinran av respektive länsarbetsnämnder om bidrag till
skogsodlingar och skogsvägar, ha sålunda inkommit i sådan utsträckning att
tillräckliga statsbidrag ej funnits tillgängliga, varför ansökningarna måst
överhållas.

Reserven av skogsvägs- och skogsvårdsföretag å enskilda skogar beräknas
för närvarande omfatta omkring 5,6 miljoner dagsverken, varav hälften avser
normal verksamhet, d. v. s. företag, som äro understödda från de s. k
ordinarie skogsvårdsanslagen, andra hälften utföres av beredskapsföretag,
vilka äro avsedda att utföras därest omfattande arbetslöshet skulle uppstå.
Enligt verkställd utredning ha å enskilda skogar under åren 1941—1945 i
medeltal per år av ifrågavarande slag av åtgärder utförts arbeten omfattande
omkring 0,9 miljoner dagsverken. Med hänsyn till att under nämnda tidsperiod
den arbetskraft, som i regel är sysselsatt ute i skogarna, i mycket stor
utsträckning, även under sommarmånaderna, tagits i anspråk för vedavverkningarna,
kan antagas, att tillgången på arbetskraft för utförande av skogsvägar
och skogsvårdsarbeten blir större under de närmast följande åren.
Vid jordbruken synes också under vissa säsonger och strödagar tid finnas
disponibel för skogsvårdsarbeten. Under sådana förhållanden torde man kunna
räkna med att avarbetningen av arbetsreserven kommer att ske i snabbare
takt än hittills, under förutsättning att erforderliga statsbidrag finnas disponibla.

Under senaste året har planeringen av beredskapsarbeten å enskilda skogar
skett i begränsad omfattning. Efter samråd med arbetsmarknadskommissionen
har planläggningen huvudsakligen inriktats på att komplettera arbetsreserven
inom de län, där den fortfarande är otillfredsställande, samt på företag,
där större arbetsstyrkor kunna sysselsättas och arbetena utföras i arbetslöshetsorganens
regi. Vid undersökningar avseende förekomsten av härför
lämpade objekt ha bland annat påträffats större områden, där det är synnerligen
angeläget, att skogsodlingar och andra skogsvårdsåtgärder snarast
komma till utförande.

För att möjliggöra eu rationell planläggning av skogsvägarna hava inom
vissa län redan upprättats särskilda vägnätsplaner. Skogsstyrelsen har för avsikt
att, i den mån de för beredskapsplanering anställda tjänstemännen icke
äro upptagna med planliiggningsarbeten, låta dom biträda vid upprättandet
av dylika planer.

— 106 —

Under hänvisning till vad ovan anförts finner skogsstyrelsen det av flera
skäl angeläget, att beredskapsplaneringen å enskilda skogar fortsättes i samma
begränsade omfattning som skett under senaste året och enligt det program,
som föreslagits av styrelsen. Föredragande har varit byrådirektören
S. Beskow.

Stockholm den 21 januari 1947.

Underdånigst
GERH. STRINDLUND.

Anders Jansson.

Statens arbetsmarknadskommissions yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 81, § 16.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1946 har statens arbetsmarknadskommission
anmodats avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört
i § 16 av sin berättelse för tiden 1 juli 1945—30 juni 1946 beträffande vägföretag,
som bedrivits såsom statliga beredskapsarbeten men som, till följd
av förbättrade sysselsättningsmöjligheter på den allmänna marknaden, temporärt
nedlagts i ofullbordat skick.

Kommissionen delar helt den av riksdagens revisorer hävdade uppfattningen
att det är angeläget att — för tillvaratagande av de värden som redan nedlagts
— i största möjliga utsträckning söka färdigställa redan påbörjade vägföretag.
Vid utförandet av beredskapsarbeten hava arbetsstyrkorna därför i
första hand koncentrerats till sådan vägar eller delsträckor, som med minsta
arbete och kostnader kunnat färdigställas. Arbetenas planläggning efter dessa
principer har resulterat i att under tiden 1 juli 1940—31 december 1946
44 stycken vägföretag, representerande en väglängd av 625 kilometer, slutavsynats,
varjämte delavsyningar verkställts för 29 stycken vägsträckor med
en sammanlagd väglängd av 88 kilometer. I vissa fall, där arbetskraften icke
varit tillräcklig för färdigställande av en vägsträcka, har arbetet inriktats på
att försätta själva vägbanan i trafikabelt skick, varefter vägbanans underhåll
övertagits av vederbörande vägförvaltning.

I detta sammanhang må dock erinras om vissa faktorer, som begränsa arbetsmarknadskommissionens
möjligheter att så snabbt som önskvärt vore färdigställa
påbörjade företag. Det förhållandet, att arbetslösheten nedgått i
mycket hög grad, har sålunda lett till en motsvarande reduktion av arbetsvolymen
vid beredskapsarbetena. Den beränsade arbetslöshet, som ännu finnes
i vissa trakter av landet, är vidare i hög grad säsongvariabel på sådant
sätt, att den är störst under vintern och sjunker till en obetydlighet under
sommaren. De arbeten, som normalt erfordras för att fullborda ett som beredskapsarbete
delvis utfört vägarbete, äro däremot till större delen av sådant
slag, att de endast kunna utföras under sommarhalvåret.

Med hänsyn härtill anser sig kommissionen böra understryka vad riksdagens
revisorer anfört om att vid bedömandet av ett företags angelägenhet för
uppgörande av det normala vägbyggnadsprogrammet hänsyn tages ej endast

— 107 —

till angelägenheten ur trafiksynpunkt utan jämväl till storleken av redan nedlagda
kostnader å företaget. I den mån, med beaktande av dessa synpunkter,
färdigställandet av ett påbörjat arbete prövas angelägnare än påbörjandet avnya
vägarbeten, böra färdigställningsarbetena injämkas i väg- och vattenbyggnadsverkets
ordinarie arbetsprogram. Något hinder föreligger nämligen
icke mot att, när så befinnes lämpligt, avveckla ett företag som beredskapsarbete
och färdigställa det med normala vägbyggnadsanslag. Ett dylikt förfaringssätt
har också tidigare rekommenderats av kommissionen, t. ex. i arbetsmarknadskommissionens
utlåtande den 19 januari 1946 beträffande fullbordande
av det nedlagda arbetet Rödjebrovägen, vilket av länsstyrelsen i
Västmanlands län ansågs angeläget att färdigställa.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Curtman, Falk, Västberg, Andersson, Lundquist och
Saemund samt ersättaren Nordenskiöld.

Stockholm den 16 januari 1947.

Underdånigst

Statens arbetsmarknadskommission.

K. J. OLSSON.

B. RUDHAGEN.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. Öl, § 16.

Till Konungen.

Genom Kungl. Maj ds remiss den 21 december 1946 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts inkomma med utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer anfört beträffande statens arbetsmarknadskommissions
ofullbordade vägföretag. Till åtlydnad härav får väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
anföra följande.

Enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställd preliminär utredning
återstodo vid årsskiftet 1946/1947 arbeten å påbörjade beredskapsarbeten
— bedrivna såväl i statens arbetsmarknadskommissions som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens regi — för en beräknad kostnad av cirka 55 miljoner
kronor. Härav avse cirka 34 miljoner kronor företag å huvudvägar,
cirka 12 miljoner kronor ombyggnad av bygdevägar samt cirka 9 miljoner
kronor nyanläggning av vägar. Färdigställandet av dessa arbeten tarva sålunda
avsevärda belopp.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser i likhet med revisorerna det vara
synnerligen önskvärt att företagen snarast färdigställas, antingen i sin helhet
eller ock beträffande särskilt angelägna delsträckor. Styrelsen har tidigare
haft sin uppmärksamhet riktad på denna fråga. Vid upprättande av de
nya fyra- och femårsplanerna — avseende åren 1944—1947 respektive 1944—
1948 — i samband med vägväsendets förstatligande var det emellertid med
hänsyn till den begränsade medelstilldelningen icke möjligt att inrymma färdigställande
av som beredskapsarbeten påbörjade företag i de nya planerna.

— 108 —

Vid denna tidpunkt funnos nämligen med ordinarie medel påbörjade eller
pågående företag i sådan omfattning, att icke ens samtliga dessa kunde inrymmas
i planerna. Därtill kom att nya angelägna behov uppstått, som i
vissa fall måste givas företräde. Situationen på arbetsmarknaden var vidare
sådan, att man då ansåg sig ha anledning förvänta, att de nedlagda och pågående
beredskapsarbetena i de flesta fall skulle komma att återupptagas
respektive fortsättas som sådana.

Arbetsmarknadsläget har emellertid ändrats och efter underhandsamråd
med arbetsmarknadskommissionen pågår inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
en undersökning beträffande ofullbordade beredskapsarbeten. Denna
undersökning är avsedd att vara till ledning vid bedömningen i vilken omfattning
färdigställande av beredskapsarbeten kunna intagas i de nya flerårsplanema.
Beträffande huvudvägar skola sådana planer upprättas under
år 1948, omfattande åren 1949—1953, och beträffande övriga vägar under
innevarande år, omfattande åren 1948—1951.

En förutsättning för färdigställande av beredskapsarbeten med ordinarie
medel är emellertid att dessa arbeten vid jämförelse med övriga företag äro
av sådan angelägenhetsgrad att de böra medtagas i planerna.

Styrelsen vill — under hänvisning till vad styrelsen anfört i sina anslagsäskanden
för vägbyggnader under budgetåret 1947/48 — framhålla det ofantligt
stora behov av såväl ny- som ombyggnader av vägar som föreligger. Särskilt
gäller detta ombyggnader i och invid städer och samhällen. Då dessa
företag i de flesta fall måste anses mera angelägna än flertalet pågående eller
nedlagda beredskapsarbeten, synes, enligt vad styrelsen nu kan förutse,
det endast bliva fråga om intagande i flerårsplanema av ett ytterst ringa antal
beredskapsarbeten. För att övriga företag skola kunna slutföras inom
rimlig tid måste i flertalet fall särskilda medel, som ej böra avräknas mot
automobilskattemedel, ställas till förfogande. Styrelsen får i detta sammanhang
hänvisa till vad styrelsen anförde angående beredskapsarbeten i sina
petita för såväl innevarande budgetår som för budgetåret 1947/48.

»De ordinarie vägbyggnadsanslagen hava under kristiden varit otillräckliga
i förhållande till vägbyggnadsbehovet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskanden hava starkt beskurits. Därvid har framhållits den stora investering
på detta område, som avses att ske i samband med en arbetslöshetskris.
Det har även betonats, att arbeten till motverkande av arbetslöshet för
framtiden skola utväljas med hänsyn till det aktuella vägbyggnadsbehovet.
Erfarenheten har emellertid visat, att vägarbeten i de flesta fall väljas i närheten
av sådana platser, där arbetslösheten för tillfället uppträder. Även om
dessa arbeten äro angelägna, få dock mera angelägna och nödvändiga företag,
som äro belägna i trakter, där arbetslöshet icke uppträder, stå tillbaka.
På grund av att arbetslöshetens höjdpunkter i regel infalla vintertid, kunna
vidare företag, som icke omfatta vinterarbeten, i regel icke alls komma i
fråga, huru aktuella de än äro med hänsyn till trafikbehovet. Vad nu anförts
gäller särskilt nyanläggning av ödebygdsvägar, vilka som regel innefatta
mindre terrasseringsarbeten och äro belägna i avlägsna bygder medförande
svårigheter med inkvartering m. m. Det kan därför ifrågasättas, om det skall
lyckas att i högre grad inrikta beredskapsarbeten på de mest aktuella företagen.
Visserligen skulle förhållandena förbättras, om arbetskraften kunde
hållas rörlig, men pa grund av att det åtminstone för närvarande icke anses
lämpligt att förflytta äldre familjeförsörjare, kan man räkna med att överflyttning
av arbetskraft kommer till stånd först vid arbetslöshet av större omfattning.
Den vägbvggnadsverksamhet, som utföres till bekämpande av arbetslöshet,
kan inlemmas i en rationell utbyggnad och ombyggnad av vägnätet
endast om den kompletteras med vägbyggnad med ordinarie medel av

— 109 —

så stor omfattning, att sådana aktuella företag, som icke anses böra utföras
såsom beredskapsarbeten, i allt fall komma till utförande.»

Frågan om färdigställande av vissa såsom beredskapsarbeten bedrivna vägföretag
sammanhänger även med frågan om arbetskraft till vägväsendet. Det
numera alltmer accentuerade önskemålet att bereda vägarbetarna kontinuerlig
sysselsättning söker styrelsen i största möjliga mån tillfredsställa. Förmatt
bereda de mera stadigvarande underhållsarbetarna jämn sysselsättning måste
dessa vintertid delvis sysselsättas vid vägbyggnadsarbeten. Större arbetsstyrka
kräves sålunda under den tid då underhållsarbetarna äro sysselsatta med
vägunderhållsarbeten (sommartid) för att vägbyggnadsarbetena överhuvud
taget skola kunna färdigställas, ett förhållande som vid nuvarande läge på
arbetsmarknaden visat sig vara mycket besvärande. Därest de såsom beredskapsarbeten
påbörjade vägarbetena skola färdigställas kräves ytterligare
arbetskraft särskilt sommartid på grund av att vinterarbetena helt eller delvis
äro avarbetade under gångna arbetslöshetstider. Arbetenas igångsättande
just i nuvarande läge torde därför komma att försvåra arbetskraftsfrågan
inom vägväsendet.

I detta ärendes slutliga handläggning ha förutom undertecknade deltagit
överdirektören Hjort och överingenjören Börjeson.

Stockholm den 18 januari 1947.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

KJELL WESTMAN.

Statens byggnadslånebyrås

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 84, § 17.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1946 har Kungl. Majrt anbefallt statens
byggnadslånebyrå att senast den 20 januari 1947 inkomma med utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer i en vid remissresolutionen fogad handling
anfört. Med anledning härav får byrån anföra följande.

Inledningsvis vill byrån framhålla, att numera föreliggande definitiva siffror
rörande omfattningen av tertiär- och tilläggslåneverksamheten under budgetåret
1945/46 utvisa, att det sammanlagda sökta beloppet av dylika lån utgjorde
ca 297 miljoner kronor, eller således omkring 20 miljoner kronor mera
än vad som torde ha uppgivits till riksdagens revisorer och som av dem angivits
i uttalandet rörande byrån.

Vad revisorerna i övrigt anfört torde allenast i två hänseenden böra föranleda
uttalanden från byggnadslånebyråns sida, nämligen beträffande byråns
lokalförhållanden och handläggningen av ärenden rörande byggnadstillstånd.

Att byråns otillfredsställande lokalutrustning påtalats av riksdagens revisorer
giver en starkt ökad tyngd åt de framställningar i ämnet som byrån under
flera år gjort, skriftligen och under hand. Det är i detta sammanhang av
intresse, att en kommitté, som nyligen avslutat sitt arbete, nämligen
1946 års utredning för byggnadsfrågor, på tal om lokaler för ett föreslaget
statens bvggnadsinstitut gjort vissa uttalanden rörande byråns lokalbrist,

— no —

vilka äro av samma innebörd som dem riksdagens revisorer gjort. Byrån vill
med utgångspunkt från det sålunda anförda ytterligare framhålla följande.

Byggnadslånebyråns lokaler äro för närvarande så intensivt utnyttjade, att
varje nyanställningsfråga måste föregås av överväganden, huruvida och — i
så fall — varest arbetsplats skall kunna beredas den anställde. Detta förhållande
har bl. a. lett till att eu del arbetsuppgifter fått anstå, till dess ytterligare
lokaler kunna erhållas. Sådana hålla för närvarande på att anordnas av
byggnadsstyrelsen, som utför inredningsarbeten på vinden i fastigheten Hamngatan
19, varigenom ytterligare 19 rum utvinnas; arbetena beräknas bli
färdigställda till den 1 april 1947. Dessa lokaler komma emellertid att helt
tagas i anspråk av byrån omedelbart efter färdigställandet och skapa således
icke någon utrymmesreserv. Sistnämnda omständighet utgör en källa till oro
för byrån, ty den innebär, att ytterligare lokaler måste ställas till byråns förfogande,
därest nya arbetsuppgifter, som föranleda rekrytering av personal,
åläggas byrån. Byrån måste starkt understryka angelägenheten av att detta
förhållande beaktas vid de överväganden, som må förekomma i avseende å
utbyggnad av statsstödet till bostadsförsörjningens förbättrande.

Vad härefter angår frågan om ärenden rörande byggnadstillstånd för bostadshus
har densamma sedan revisorernas uttalanden gjordes varit föremål
för ytterligare övervägande vid ett i dagarna hållet sammanträde mellan representanter
för byggnadslånebyrån och statens arbetsmarknadskommission.
Med anledning av vad som framkom vid sammanträdet tillsattes en kommitté,
bestående av två representanter för vartdera verket, med uppgift att överarbeta
vissa tidigare inom byrån uppgjorda förslag till förenkling av nyssnämnda
ärendens handläggning. Denna kommitté har ännu ej färdigställt sitt arbete,
men det finnes anledning förvänta, att tillståndsärendenas behandling
skall inom kort kunna så rationaliseras, att behandlingstiden nedbringas med
ca 20 %; ytterligare avsevärd tidsbesparing torde kunna vinnas, men det är
icke möjligt att uppnå sådana resultat, förrän en del i och för sig tidskrävande
organisatoriska åtgärder genomförts.

I detta ärendes slutliga avgörande ha deltagit byråns samtliga ledamöter
utom herr Fant.

Stockholm den 20 januari 1947.

Underdånigst

Statens byggnadslånebyrå.

ALF JOHANSSON.

STIG ALGOTT.

Statens arbetsmarknadskommissions yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 84, § 17.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1946 har statens arbetsmarknadskommission
anbefallts att senast den 20 januari 1947 inkomma med utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer under § 17 i en den 15 december 1946
avgiven berättelse anfört angående statens byggnadslånebyrå. Kommissionen
får i anledning därav anföra följande:

— in —

Revisorernas uttalande torde endast avse de bostadsbyggnadsärenden med
vilka byggnadslånebyrån har att taga befattning. Revisorerna ha i detta sammanhang
upptagit frågan, huruvida behandlingstiden för de ansökningar om
byggnadstillstånd, vilka av kommissionen remitteras till byggnadslånebyrån,
skulle kunna förkortas genom en förenkling i avseende å handläggningen av
dessa ärenden.

Sedan någon tid pågår inom kommissionen i samarbete med statens organisationsnämnd
en utredning om möjligheterna till förenkling av behandlingen
inom kommissionen och länsarbetsnämnderna av byggadstillståndsärenden
i allmänhet — sålunda ej blott de ärenden, vilka remitteras till
byggnadslånebyrån. Efter revisorernas uttalande ha kommissionen och byggnadslånebyrån
gemensamt gjort frågan om förenkling av dylika ärendens
behandling till föremål för en särskild undersökning i anslutning till förenämnda
utredning. Denna undersökning pågår för närvarande. Olika uppslag
till förenklingsåtgärder ha därvid tagits under prövning, och det synes föreligga
anledning till antagande, att en icke obetydlig tids- och arbetsbesparing
skall kunna vinnas.

I detta ärendes behandling inom kommissionen ha förutom undertecknad
ordförande deltagit ledamöterna Curtman, Andersson, Falk, Lundquist, Saemund
och Västberg samt ersättaren Nordenskiöld.

Stockholm den 16 januari 1947.

Underdånigst

Statens arbetsmarknadskommission.

WASTE LINGREN.

K. J. OLSSON.

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 91, § 18.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1946 har socialstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande allmänna
arvsfonden. Styrelsen får på grund härav anföra följande.

Som revisorerna framhållit ha för vissa av de ändamål, vilka tidigare tillgodosetts
genom understöd ur allmänna arvsfonden, anvisats särskilda medel
å riksstaten. Detta gäller bl. a. beträffande understöd för uppförande och anordnande
av barnhem samt för bedrivande av studier vid vissa läroanstalter.
Denna utveckling har givetvis medfört, att inom ramen av tillgängliga medel
större belopp kunnat disponeras för de övriga ändamål, som enligt för närvarande
gällande bestämmelser äro avsedda att tillgodoses från fonden. Av
den av revisorerna åberopade sammanställningen över utbetalda understöd
framgår, att understöden till anstalter för hemuppfostran samt till barnkolonier
ökat avsevärt under de senast förflutna budgetåren och ej minst under
budgetåret 1945/46. Summan av understöd till »Diverse institutioner» har
starkt varierat under olika år. De under nämnda beteckning sammanförda
ändamålen utgöras bl. a. av inackorderingshem för studerande eller förvärvsarbetande
ungdom, hemgårdar och andra anordningar till främjande av
ungdomens sysselsättning under fritiden, scoulhem, sportstugor och andra

— 112 —

friluftsanläggningar för skolungdom. Den omständigheten att understöden
till de ändamål, som nu tillgodoses ur arvsfonden, kunnat utdelas rikligare
innebär emellertid ej, att utdelningen kunnat ske i den omfattning, som egentligen
skulle ha varit önskvärd. Tvärtom är förhållandet för närvarande det
att, därest gängse grunder för understöd ur fonden tillämpas, för utdelande
av understöd i anledning av redan gjorda och slutremitterade ansökningar
skulle behövas ett belopp, som betydligt överstiger det i fonden nu tillgängliga.
Då anstalter till stöd för hemuppfostran samt barnkolonier ha ansetts
äga viss företrädesrätt framför gruppen »Diverse institutioner», ha ansökningar
tillhörande nyssnämnda grupp ej kunnat bifallas i den utsträckning,
som enligt styrelsens mening varit önskvärd. I föreliggande situation anser
socialstyrelsen därför, att möjligheterna att utsträcka fondens verksamhet till
»nya» uppgifter inom det med fonden avsedda ändamålet äro mycket begränsade.

Om den utveckling, vilken hittills gjort sig gällande, fortsätter, kunna förhållandena
emellertid bliva annorlunda. Styrelsen tänker härvid närmast på
att en nu arbetande kommitté, 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården,
enligt vad styrelsen under hand erfarit har för avsikt att föreslå, att
särskilt anslag anvisas å riksstaten för uppförande och anordnande av institutioner
tillhörande nämnda vård. Därest beslut fattas om att understöden
till sådana institutioner ej längre skola utgå från allmänna arvsfonden, anser
styrelsen att i första hand de ändamål, som inbegripas under rubriken
»Diverse institutioner», böra tillgodoses i större omfattning än som hittills
kunnat ske. Styrelsen vill härvid särskilt peka på det stora behov som föreligger
av inackorderingshem för ungdom samt önskvärdheten av att strävandena
att anordna fritidslokaler för ungdom erhålla större ekonomiskt stöd än
hittills varit möjligt. Ävenledes föreligger stort behov av anordningar för sommarvistelse
och friluftsliv för äldre barn och skolungdom. För den händelse
— sedan nyss nämnda ändamål tillgodosetts i skälig omfattning — fondens
tillgångar skulle medgiva att nya grenar inom barna- och ungdomsvården
kunna bliva delaktiga av understöd ur fonden, ville styrelsen särskilt framhålla
önskvärdheten av att understöd måtte kunna utgå även till iståndsättande
av tidigare uppförda barnkolonier. De understöd, som hittills utgått,
hava endast avsett nyanläggning och utvidgning av kolonier. Många äldre
kolonibyggnader fylla emellertid ej de krav, som numera ställas på sådana
anläggningar. I nuvarande läge med brist på material och arbetskraft torde
man få finna sig i att sådana kolonier fortfarande användas. För att detta
skall kunna ske torde dock i många fall rätt avsevärda förbättringsarbeten vara
erforderliga. Ivolonianordnarna torde mycket ofta vara i behov av ekonomiskt
stöd för utförande av nämnda arbeten. Styrelsen vill därför föreslå att
understöd ur arvsfonden må kunna utgå som bidrag till iståndsättande av
äldre kolonibyggnader.

Givetvis kunna framdeles uppkomma även andra, nu ej aktuella behov, till
vilka understöd ur fonden kan anses motiverat. Det torde få ankomma på
Ivungl. Maj:t att med hänsyn bl. a. till storleken av de belopp, som må bliva
tillgängliga för utdelning, pröva vilka nya ändamål som i första hand böra
tillgodoses.

I detta ärendes handläggning hava deltagit generaldirektören Bexelius,
förste byråsekreteraren Larsson, föredragande, byråchefen Berggren och t. f.
byråchefen Richert.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst
ERNST BEXELIUS.

OSSIAN LARSSON.

— 113 —

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 97, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
rörande rätten för vistelsekommun att av hemortsrättskommun erhålla ersättning
för sådan av vistelsekommun lämnad fattigvård, som avses i 50 §
2 mom. lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, ävensom enligt 62 § barnavårdslagen
för omhändertaget barn. Socialstyrelsen får i anledning härav anföra
följande.

Av den av revisorerna lämnade redogörelsen för ifrågavarande stadganden
framgår, att dessas ändamålsenlighet sedan länge satts i fråga samt att förslag
om ändring av desamma vid olika tillfallen förts fram till riksdagen,
ehuru förslagen varje gång fallit. Vad som enligt socialstyrelsens mening
främst skulle tala för behövligheten av en ändring av berörda stadganden är
att som revisorerna framhållit dessa kunna föranleda att vistelsekommun söker
undandraga sig beviljande av fattigvård för de ändamål, varom här är
fråga. Även övriga av revisorerna påpekade olägenheter tala för att frågan
om en ändring upptages till prövning. Härvid bör beaktas bestämmelsernas
samhörighet med stadgandet i 49 § 1 mom. fattigvårdslagen att här avsedd
tillfällig fattigvård icke utgör hinder för hemortsrättsförvärv.

Enligt vad socialstyrelsen har sig bekant pågår för närvarande inom socialvårdskommittén
arbetet med översyn av den nuvarande fattigvårdslagstiftningen.
Förslag till ny sådan lagstiftning torde vara att förvänta inom
en ganska snar framtid. Styrelsen anser, att det av revisorerna berörda spörsmålet
bör upptagas till prövning i samband med nämnda översyn, och får
därför föreslå, att vad revisorerna anfört bringas till kommitténs kännedom
för beaktande under det pågående utredningsarbetet.

I detta ärendes handläggning hava deltagit generaldirektören Bexelius,
förste byråsekreteraren Larsson, föredragande, byråchefen Berggren och t. f.
byråchefen Richert.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst
ERNST BEXELIUS.

OSSIAN LARSSON.

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 97, § 19.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1946 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande
kommunernas ersättningsskyldighet i visst fall enligt fattigvårdslagen och
barnavårdslagen.

8—.1772/2. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1916. II.

— 114

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen anföra följande.

Länsstyrelsen får för sin del vitsorda, att erfarenheten visat, ätt syftet
med bestämmelserna i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen och 62 § barnavårdslagen
— nämligen att i möjligaste mån undanröja tvisteämnen mellan kommunerna
och på så sätt bidraga till minskande av antalet fattigvårdsprocesser
— icke nåtts, utan att tvärtom förefintligheten av sagda bestämmelser i
viss mån bidragit till uppkomsten av dylika processer. Detta gäller framför
allt bestämmelserna rörande sådan fattigvård, som bestått i bekostande åt
skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle
att begagna skolundervisningen. Anledningen därtill torde bl. a. vara, att bestämmelserna
vid tillämpningen lämna ett alltför vidsträckt utrymme för
olika bedömanden. Såsom exempel härpå kan nämnas, att hemortskommun
ofta nog vägrar att ersätta vistelsekommun för kläder o. d. åt barn i skolåldern,
av vilken fattigvård barnet, enligt vistelsekommunens förmenande,
oavsett skolgången varit i oundgängligt behov. Fattigvårdsprocesser uppkomma
vidare — förutom av nyssnämnda anledning — icke så sällan i sådana
fall, där hemortskommun anser sig ha anledning antaga att vistelsekommun
sökt kringgå förevarande bestämmelser genom att till vederbörande
hjälpsökande lämna ett kontant belopp att av denne användas efter eget skön.
På grund av förenämnda förhållanden och då, såsom revisorerna framhållit,
ifrågavarande bestämmelser kunna vara till nackdel även för den enskilde
hjälpsökanden, ansluter sig länsstyrelsen i princip till revisorernas uppfattning,
att man bör taga under övervägande att få till stånd en ändring av berörda
bestämmelser. Dock vill länsstyrelsen framhålla, att någon ändring
icke synes erforderlig i vad bestämmelserna avse sådan fattigvård, som bestått
i begravningshjälp. Med hänsyn till nämnda fattigvårds speciella art
synes det nämligen ligga i sakens natur, att stadgandet om sagda fattigvård
icke beröres av den kritik, som ur olika synpunkter framförts beträffande
bestämmelserna i övrigt i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen. I de motioner rörande
ändring av nämnda lagrum, som väcktes vid 1928 och 1929 års riksdagar,
undantogs för övrigt sådan fattigvård, som bestått i begravningshjälp.

Stockholm å landskansliet den 20 januari 1947.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

BENGT FOGELBERG.

ERIC HUMBLE.

Länsstyrelsens i Östergötlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 97, § 19.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1946 har länsstyrelsen anmodats
inkomma med utlåtande över ifrågasatt ändring av 50 § 2 mom. lagen den
14 juni 1918 om fattigvården.

Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra:

Under den avsevärda tid som förflutit sedan lagen i fråga utfärdades hava
statsmakterna föranstaltat om genomgripande åtgärder i syfte att skapa en

— 115 —

effektiv och omfattande socialvård, och ytterligare reformer äro under övervägande,
vilka bland annat åsyfta att förbättra försörjningsmöjligheterna för
samhällsmedlemmar som hava svag ekonomisk ställning. I fråga om länsstyrelsens
verksamhetsområde har den sociala reformverksamheten bland
annat medfört, att antalet fattigvårdsprocesser oavbrutet minskats under det
senaste årtiondet, och det torde kunna antagas, att denna minskning kommer
att fortsätta. Med hänsyn härtill finner länsstyrelsen det kunna ifrågasättas
om tidpunkten är den rätta för en sådan partiell ändring beträffande
fattigvårdssamhälles rätt till ersättning som förslaget avser, särskilt som det
ej torde kunna anses uteslutet, att reformsträvandena på det sociala området
inom ej alltför lång tid komma att framtvinga en allmän revision av fattigvårdslagen.
Enligt förslaget skulle vistelsekommun erhålla utvidgad rätt till
ersättning. För sin del är emellertid länsstyrelsen av den åsikten, att de skäl
som föranledde ifrågakomna lagbestämmelsers tillkomst alltjämt äga giltighet,
och länsstyrelsen kan ej heller biträda uppfattningen att lagbestämmelserna
i stor utsträckning bidragit till uppkomsten av processer emellan kommunerna.
Det är för övrigt länsstyrelsens erfarenhet, att det övervägande flertalet
fattigvårdsprocesser föras på ett oangripligt sätt och att de fall äro lätt
räknade där det ej kan uteslutas möjligheten av att part genom användande
av illojala metoder söker övervältra fattigvårdskostnader på annan kommun.

Från vederbörande fattigvårdskonsulent infordrat yttrande i ärendet bifogas.

Linköpings slott i landskansliet den 18 januari 1947.

Underdånigst
CARL HAMILTON.

E. HINTZE.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Östergötlands län.

Med återställande av remissakten får jag vördsamt anföra följande.

Det torde nog i viss utsträckning förhålla sig så, att vederbörande inom
kommunerna i möjligaste mån begränsar fattigvårdsutgifterna i de fall, för
vilka ersättning icke kan erhållas av hemortskommunen. Jag kan dock icke
uttala mig om, huruvida en dylik begränsning skall anses såsom varande allmän
hos fattigvårdsstyrelserna eller icke. Det är därför med en viss tvekan
jag för närvarande anser mig böra tillstyrka vördsamt bifall för ifrågasatt
lagändring.

Kalmar (Linköping) den 15 januari 1947.

A. Fagersten.

— 116

Länsstyrelsens j Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 97, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1946 har länsstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga om
kommunernas ersättningsskyldighet i visst fall enligt fattigvårdslagen och
barnavårdslagen.

I anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Bestämmelserna i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen ha under senare år relativt
sällan åberopats i fattigvårdsprocesser vid härvarande länsstyrelse. Detta
förhållande torde delvis ha att söka sin förklaring däri att bestämmelserna
understundom dels kringgås på sätt revisorerna angivit och dels verka återhållande
på tilldelningen av ifrågavarande understöd åt de hjälpbehövande.
Länsstyrelsen håller emellertid före att olägenheterna av bestämmelserna
icke äro större än att med omarbetning av desamma kan anstå i avbidan på
den genom socialvårdskommittén pågående revisionen av fattigvårdslagstiftningen.

Umeå i landskansliet den 8 januari 1947.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

S. A. SWEDBERG.

AXEL RÖNQUIST.

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 100, § 20.

Till Konungen.

Socialstyrelsen har anbefallts att avgiva utlåtande över vad av riksdagens
revisorer anförts angående fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas verksamhet.
I anledning härav får styrelsen anföra följande.

Revisorernas uttalande utmynnar i meningen, att det synes revisorerna
angeläget att åtgärder vidtagas i syfte att avhjälpa nu rådande otillfredsställande
förhållanden med avseende å fattigvårds- och barnavårdskonsulentorganisationen.
I detta uttalande kan socialstyrelsen så mycket mera instämma
som styrelsen — vilket även av revisorerna framhålles — vid flera
tillfällen under de senaste fem åren gjort liknande uttalanden. Särskilt kan
styrelsen åberopa vad av styrelsen anförts i samband med anslagsäskandena
för budgetåret 1943/44 röjrande anslagsposterna till reseersättningar och
expenser för statens fattigvårds- och bamavårdskonsulenter.

Den redogörelse för fattigvårds- och bamavårdskonsulentverksamheten,
som ligger till grund för revisorernas uttalande, vill styrelsen vitsorda.
Väsentliga delar av denna redogörelse sammanfalla med de kritiska synpunkter,
som av styrelsen lagts på den ifrågavarande verksamheten i skri -

— 117 —

velse till Kungl. Maj:t den 20 augusti 1944. Häri påpekade styrelsen särskilt
den anmärkningsvärda otillräckligheten i konsulenternas reseverksamhet och
motiverade utförligt det förslag till utökning av antalet konsulenter, som
ledde till att antalet konsulenter från och med den 1 okober 1945 ökades
från 9 till 13.

Innan styrelsen går att dryfta sådana åtgärder, som i rådande läge enligt
styrelsens mening äro ägnade att avhjälpa de rådande missförhållandena,
vin styrelsen lämna en förklaring till de av revisorerna särskilt understrukna
långa dröjsmålen med konsulentbesök i ett antal kommuner. I revisorernas
redogörelse ingår bland annat en tabell med fördelning av de av konsulenterna
under år 1945 besökta kommunerna efter tidsintervallen mellan de
två senaste besöken. Av de redovisade 706 besökta kommunerna hade 44
besökts mer än 6 år efter nästföregående besök; i ett fall hade förekommit,
att eu kommun icke besökts på 11 år.

Revisorernas sålunda lämnade redogörelse är riktig. Men uppgifterna böra
ses i samband med följande förklaringar.

Till att börja med avse uppgifterna år 1945, då konsulentantalet var begränsat
till 9 under de tre första kvartalen; först den 1 oktober ökades antalet
konsulenter till 13. I samband härmed bör särskilt observeras, att 25
av de anmärkningsvärt länge fördröjda besöken avsågo kommuner i Skaraborgs
län, som före den 1 oktober 1945 tillhörde samma distrikt som Värmlands
län med stationeringsort för konsulenten i Karlstad. Denne konsulent
hade i sitt distrikt 358 kommuner, varav 265 i det för honom endast genom
tidskrävande resor åtkomliga Skaraborgs län. Det kan upplysas, att besöksfrekvensen,
sedan detta län bildat eget distrikt, ökat så, att antalet besökta
kommuner ökat från 39 år 1944 till 121 år 1946. Även i övrigt har den genomförda
minskningen av distrikten medfört en avsevärd ökning av besöksfrekvensen.

Vidare bör observeras, att de av revisorerna redovisade kommunbesöken
endast äro sådana, varöver skriftliga rapporter upprättats och insänts till socialstyrelsen
av konsulenterna. Detta betyder, att exempelvis den av revisorerna
särskilt uppmärksammade kommun, som icke besökts på 11 år —
kommunen torde vara Breviks socken i Skaraborgs län — dock icke hela
den nämnda tiden varit utan kontakt med konsulenten. Styrelsen har beträffande
de flesta ifrågavarande kommunerna inhämtat, att vederbörande
konsulent haft kontakt med kommunernas fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder
genom skriftväxling, telefonsamtal, personliga sammanträffanden
med ordförande eller i några fall genom besök, vid vilka formlig
inspektion icke ägt rum och alltså rapporter icke upprättats. Med nyssnämnda
Breviks socken, som är en liten kommun med 859 invånare den h 1946
och som saknar ålderdomshem, har konsulenten upprätthållit kontakt brevledes
upprepade gånger under åren 1938, 1941, 1942 och 1945.

Slutligen må erinras om alt de flesta konsulenterna på grund av den
begränsade tid, varöver de förfoga för resor, måste göra ett urval av de kommuner,
som i första hand böra besökas. Socialstyrelsen, som har att granska
och fastställa resplaner för konsulenterna, har under de senaste arbetstyngda
krisåren lunnit det mest angeläget att besöken, huvudsakligen enligt
konsulenternas och vederbörande länsstyrelsers förslag, förläggas till kommuner,
som av en eller annan anledning påkalla besök. Det är icke sällan
mera angeläget, att en kommun, rörande vilkens ålderdomshem eller socialvård
anmärkningar gjorts eif år, iiven besökes nästpåföljande år än att
besök i stället göres i en liten kommun, beträffande vilken icke någon anmärkning
lörekommit och va res t iätligvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens
ordförande äro personligen vid kända.

— 118 —

Med de nu lämnade kommentarerna har styrelsen givetvis icke avsett att
förringa allvaret i anmärkningarna rörande konsulenternas reseverksamhet.
Denna måste allt fortfarande även enligt styrelsens mening anses såsom anmärkningsvärt
otillräcklig.

Vad så beträffar åtgärder, som äro ägnade att avhjälpa de rådande missförhållandena,
vill styrelsen anföra följande.

Det torde vara onödigt att här upprepa de redogörelser för konsulenternas
viktiga uppgifter, vilka lämnats såväl av revisorerna i deras nu föreliggande
berättelse som av socialstyrelsen i den tidigare nämnda skrivelsen den 28
augusti 1944. Möjligen må här ytterligare bringas i erinran, att konsulenterna
under de närmaste åren ha att motse speciella och mycket viktiga uppgifter
i samband med planerandet och genomförandet av den i princip beslutade
kommunsammanslagningen samt utbyggandet och moderniseringen av socialvårdens
vårdhemsväsende.

Detta gör det så mycket angelägnare att man i den aktuella situationen
fastslår, att det huvudsakliga missförhållandet består i en mycket bristfällig
effektivitet i konsulenternas övervaknings- och rådgivningsverksamhet.

Vidare vill styrelsen hävda att, därest nämnda missförhållande skall kunna
avhjälpas, konsulenterna måste befrias från en del av det expeditionsarbete,
som de nu äro hänvisade till att utföra, vidare beredas tillfälle att företaga
tätare inspektionsresor samt, sedan en verklig lättnad i expeditionsarbetet
genomförts, mera systematiskt än hittills kunnat ske erhålla anvisningar, instruktion
och vidareutbildning genom socialstyrelsen och närmast statens
inspektör för fattigvård och barnavård.

Vad först bundenheten vid expeditionsarbetet beträffar kan styrelsen vitsorda,
att detta med åren allt mera ökat. Följden är, att konsulenternas
egentliga verksamhet måst i otillbörlig omfattning begränsas av mindre
kvalificerat tidskrävande rutinarbete. Av de av revisorerna lämnade uppgifterna
om konsulenternas expeditionsarbete illustreras omfattningen av rutinmässigt
skriv- och diarieföringsarbete. Att märka är därjämte — såsom
revisorerna också påpekat — att till de redovisade ärendena komma talrika
personliga besök samt telefonförfrågningar, som direkt kunna avgöras och
aldrig medräknas bland de diarieförda ärendena.

I anslagsäskandena för budgetåret 1943/44 föreslog socialstyrelsen med
utförlig motivering, att för även övriga konsulenter än konsulenten i Östersund
skulle beräknas 1 800 kronor per år och konsulent för hjälp med
skrivning och expeditionsarbete. Framställningen ledde emellertid endast
till att övriga konsulenter erhöllo 625 kronor per år och konsulent för
ändamålet. Styrelsen anser, att under rådande och närmast överblickbara
förhållanden synnerligen starka skäl tala för en kraftig höjning av posten
för hjälp med expeditionsarbete för konsulenterna.

Åtgärder, varigenom konsulenterna befrias från tidskrävande expeditionsoch
skrivarbeten, friställa givetvis mera tid för det kvalificerade och viktiga
arbete, som är till direkt gagn för socialvården och som kommer den hjälpbehövande
allmänheten och de rådbehövande kommunala förtroendemännen
till godo. En lättnad i arbetsbördan ger också ökat utrymme för initiativ,
instruktioner och personliga kontakter med dem, som i orterna äro verksamma
i socialvården. Mera tid kan också ägnas åt den utomordentligt viktiga
reseverksamheten och inspektionerna av ålderdomshem etc.

Den mest effektiva åtgärden för att intensifiera tillsyns- och rådgivningsverksamheten
ute i kommunerna är naturligtvis en minskning av de ännu
för stora konsulentdistrikten. Styrelsen har i det föregående gett ett exempel
på ökningen av antalet besökta kommuner genom förvandling av Skaraborgs
län till ett eget distrikt. Kvar står alltjämt det av styrelsen tidigare framförda
önskemålet om en konsulent i praktiskt taget varje län.

— 119 —

För effektivisering av reseverksamheten är även möjligheten för konsulenterna
att förfoga över egen bil av mycket sfor betydelse. Resorna gå snabbare,
tiden kan bättre tillvaratagas, då tåg och busstider icke behöva passas,
och avlägset belägna institutioner och svårtillgängligt boende understödstagare,
hjälpbehövande och styrelseordförande kunna lättare besökas, då
konsulenten förfogar över egen bil än då han är hänvisad till tåg, buss och
taxebil. Några konsulenter använda egen bil i tjänsten, men andra avstå
därifrån på grund av anskaffningskostnaderna och de ofördelaktiga grunderna
för reseersättning enligt allmänna resereglementet. Storleken av ersättning
för tjänsteresa med egen bil och även sättet för beräkning av sådan
ersättning kan enligt styrelsens mening med fog icke anses vara ägnade
att uppmuntra konsulenterna att anskaffa och i tjänsten använda egna bilar.
Till denna fråga ämnar styrelsen återkomma efter närmare utredning.

För att en fullgod effekt må ernås med konsulentverksamheten är det
slutligen även av betydande värde att konsulenterna så instrueras och upplysas,
att de på ett rationellt sätt kunna utöva sin tillsynsverksamhet samt
kunna ge sakliga och aktuella orienteringar och råd. Detta syfte kan nås
på olika vägar. Viktigast är kontakten med socialstyrelsen, närmast statens
inspektör för fattigvård och barnavård, för anvisningar och föreskrifter dels
genom skriftväxling eller telefonsamtal, dels genom resor tillsammans med
inspektören. Kontakten med socialstyrelsen har i informationssyfte även
formen av gemensamma överläggningar mellan samtliga konsulenter och
styrelsen minst en gång varje år.

Samtliga dessa kontakter mellan styrelsen och konsulenterna praktiseras,
men inspektören har för styrelsen framhållit önskvärdheten av en småningom
skeende systematisering av en fortgående upplysningsverksamhet för
konsulenterna. Under de gångna krisåren har såväl inspektören som konsulenterna
varit över hövan upptagna med löpande göromål, som icke kunnat
eftersättas, och under en stark arbetsbelastning finnes icke utrymme för
genomförande av initiativ på upplysningens område. Socialstyrelsen, som
delar inspektörens synpunkter på önskvärdheten av systematiska instruktions-
och upplysningsmöten för konsulenterna, har velat i förevarande sammanhang
redovisa dessa synpunkter. Styrelsen vill vidare upplysa om att
styrelsen har till behandling ett av inspektören utarbetat förslag till ändringar
i Kungl. Maj ds instruktion för statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter
samt i samband därmed förenklingar av rapportskrivningen
vid inspektioner.

Utöver i det föregående berörda åtgärder till effektivisering av konsulentverksamheten
vill socialstyrelsen erinra om att socialvårdskommittén kommer
att i ett större sammanhang behandla socialvårdens läns- och centralorganisation,
varvid givetvis konsulentverksamheten måste bli föremål för
granskning och förslag. Den nu nämnda utredningen bör emellertid icke få
hindra en omprövning snarast möjligt av de av statsrevisorera i deras berättelse
och av socialstyrelsen här berörda åtgärderna för att vinna en ur
olika synpunkter mycket angelägen effektivisering och ekonomisering av
konsulen t verksamheten.

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bexelius, statens
inspektör för fattigvård och barnavård byråchefen Berggren, föredragande,
samt t. f. byråchefen Richert.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst
ERNST BEXELIUS.

A. IiIiRGGREN.

— 120 —

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 107, § 21.

Till Konungen.

I anledning av remiss den 21 december 1946 rörande av riksdagens revisorer
framförda erinringar beträffande Lövsta skolhem och yrkesskola får
socialstyrelsen överlämna bifogade från skolans styrelse infordrade yttrande
samt för egen del anföra följande.

Revisorernas anmärkningar gå ut på att åtgärder böra vidtagas till nedbringande
av rymningsfrekvensen vid Lövstaskolan samt till förhindrande
av kommuniktion mellan lövstaelever och kvinnliga elever vid Skarvik—Tallåsens^
skolor. Revisorerna vidröra även spörsmålet om gottgörelse för skada,
som åsamkas närboende till anstalten på grund av ry mlingars brott.

Frågan om möjligheterna att förhindra olovliga avvikanden från en anstalt
av Lövstaskolans karaktär leder in på frågan om de pedagogiska anordningarna
överhuvud taget vid ungdomsvårdsskolorna. Det går icke att
bortse ifrån att dessa skolor konstruerats såsom öppna internatskolor, där
eleverna visserligen skola hållas under tillsyn men där frånvaron av varje
bevakning i egentlig mening gör det möjligt för en elev att avvika praktiskt
taget när han vill. Anstaltspedagogisk erfarenhet har, i förening med humanitära
strävanden, fört fram till att denna typ av institutioner slagit ut den
motsatta och äldre typen, nämligen bamfängelset, i vars huvuduppgift ingick
att förhindra rymningar under inspärrningstiden.

Den öppna internatskolan är ej blott humanitärt värdefull och skänker
goda förhållanden för de omhändertagna ungdomarna, utan den har även —
och detta bör här särskilt betonas — förbättrat arbetsresultaten. Målet inom
denna gren av ungdomsvården är att uppfostra socialt grovt missanpassade
unga människor till samhällsnyttiga medborgare. Liksom på de flesta verksamhetsfält
måste man även i detta arbete räkna med ett visst antal misslyckanden.
Dessa felslag i resultaten få dock ej föranleda, att eljest goda
metoder överges.

Socialstyrelsen vill framhålla, att vare sig Lövstaskolan eller någon annan
skola tillhörande bama- och ungdomsvården kan göras rymningssäker. De
medel som stå till buds för att förebygga rymningar ligga huvudsakligen på
det pedagogiska planet. Detta betyder bland annat, att skolans atmosfär
måste vara trivsam. Eleverna måste känna sig omtyckta och välbehandlade.
Skolundervisning och annan utbildning måste göras så intresseväckande som
möjligt. Kunna eleverna på sådant sätt bibringas den förvissningen, att skolan
fungerar till deras eget bästa, då knytes den kontakt utan vilken goda
uppfostringsresultat ej kunna ernås. Den allmänna trivseln vid skolan, känslan
att ledningen vill elevens bästa, övertygelsen att skötsamhet medför förmåner
och vissheten att friheten ej brukar bli långvarig för dem som avvika
är den öppna skolans medel mot rymningar.

Utöver dessa allmänna synpunkter på rymningsfrågan vill socialstyrelsen
beträffande den aktuella skolans fall tillägga följande. När Långanässkolans
utbyggnad avslutats, erhållas bättre möjligheter att differentiera klientelet.
Alla de svåra fallen komma då icke att hopas på Lövsta. Redan på våren 1946
övervägde styrelsen, till följd av den ökade rymningsfrekvensen, förstärkning
av tillsynen genom personalökning vid Lövsta. Då styrelsens framställning
om anslag till nödiga personalbostäder ej bifallits och bostadsfrågan ej
kunde lösas vid anstalten på annat sätt än genom nybyggnad, fick styrelsen

_ 121

redan av det skälet uppge tanken. Styrelsen har för avsikt att för nästkommande
budgetår begära anslag till personalbostäder och sådan utökning av
personalen vid såväl Lövsta som Långanäs, att vakande nattvakt kan införas.
Styrelsen väntar sig därjämte goda resultat av de förbättringar i tjänstgörings-
och lönehänseende för ungdomsvårdsskolornas personal, vilka torde
genomföras av 1947 års riksdag och som skulle komma att väsentligt främja
den fortsatta rekryteringen av goda krafter till verksamheten. Ty, såsom
tidigare understrukits, Lövstaskolans liksom andra ungdomvårdsskolors funktionsduglighet
beror i högsta grad av den vid skolorna rådande atmosfären,
och denna skapas av personalen.

Socialstyrelsen kan, i likhet med Lövstastyrelsen, icke godtaga revisorernas
uttalande, att »de sämre elementen» böra avskiljas »i syfte att förhindra
dessas påverkan på de bättre». Uttrycket framstår såsom alltför schablonartat.
Det kan ej göras en sådan skillnad mellan »bättre» och »sämre» element.
I stället blir den pedagogiska uppgiften att överhuvud taget differentiera
eleverna mellan olika anstalter och vid en och samma anstalt på
ett ändamålsenligt sätt.

Socialstyrelsen vill för sin del kraftigt understryka de erkännsamma ord
som revisorerna uttala angående Lövstaledningens arbete. De utomordentliga
resultat som vid denna institution uppnåtts med de svåraste fall ha väckt
uppmärksamhet t. o. m. utomlands.

Erfarenheten visar, att skolor av Lövstas och Skarvik—Tallåsens karaktär
ej böra ligga nära varandra. När förhållandena på byggnadsmarknaden bli
gynnsammare, kommer socialstyrelsen därför att avgiva förslag angående
nedläggande av Skarvik—Tallåsen och om uppförande av ny anstalt för samma
ändamål på annan ort. Till dess att så kan ske, kommer den nattliga
tillsynen vid Skarvik—Tallåsen att skärpas på sådant sätt, att objudna gäster
torde kunna hållas på avstånd.

Beträffande frågan om ersättning för skada som vållas av anstaltsrymlingar
vill socialstyrelsen hänvisa till ett uttalande i riksdagen av statsrådet
Mossberg, varigenom en utredning i ämnet förebådats. Styrelsen anser det
vara rimligt och rättvist, att dylik ersättning utan onödig omgång kan utgå,
och uttalar den förhoppningen, att föreskrifter angående ersättningsfrågans
handläggning utfärdas samt att medel för ändamålet snarast möjligt ställas
till förfogande.

Socialstyrelsen vill hemställa, att vid anmärkningen måtte bero med de
förklaringar som avgivits i ärendet.

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bexelius, byråchefen
Eriksson, föredragande, byråcheferna Berggren och Åman samt t. f.
byråchefen Richert.

Stockholm den 18 januari 1947.

Underdånigst
ERNST BEXELIUS.

TORSTEN ERIKSSON.

— 122

Bilaga.

Med anledning av de anmärkningar statsrevisorerna framställt mot Lövsta
skolhem och yrkesskola, Vagnhärad, får styrelsen för skolan anföra följande.

Innan styrelsen närmare granskar och bemöter anmärkningarna, vill den
framhålla den ur pedagogisk synpunkt olyckliga utformning anmärkningarna
givits i pressen och de svårigheter detta medfört för arbetet vid Lövstaskolan,
icke minst därigenom att eleverna sett sig omnämnda som själsligt
abnorma och rekommenderade till sinnessjukhus.

En annan orsak till att publicering ej bort ske under sådana former är,
att de reformförslag, som statsrevisorernas anmärkningar kunna väntas föranleda,
redan före deras undersökning upptagits till behandling av socialstyrelsen.
Sålunda ifrågasattes nedläggande av Skarvik—Tallåsenskolorna, anställande
av vakande nattvakter vid Lövstaskolan samt statlig ersättning för
den skada, eleverna vålla.

En av statsrevisorernas anmärkningar har i vissa tidningar tolkats som
nonchalans från Lövstaskolans sida, nämligen den förmenta underlåtenheten
att besvara en skrivelse från landsfogden i Södermanlands län. Härmed förhåller
sig sålunda.

I maj månad 1946 översände landsfogden en skrivelse till styrelsen för
Lövstaskolan med anhållan om vidtagande av åtgärder för att hindra rymningar
från skolan. Skrivelsen behandlades på två styrelsesammanträden och
vissa åtgärder vidtogos omedelbart, såsom inlåsning av elevernas kläder nattetid.
Vidare anordnades i början av juli månad 1946 ett informationsmöte,
till vilket ledamöter av de kommunala myndigheterna i närliggande kommuner
inbjudits. Svarsskrivelse från styrelsen för Lövsta skolhem och yrkesskola
till landsfogden angående vidtagna och planerade åtgärder upprättades,
men på grund av ordförandens sjukdom har skrivelsen icke expedierats. I
stället ha direkta förhandlingar förts mellan byråchefen för socialstyrelsens
skolbvrå och landsfogden i Södermanlands län, såväl vid besök å Lövstaskolan
som vid besök av byråchefen i Nyköping. De synpunkter skrivelsen
innehållit ha sålunda muntligen framförts till landsfogden och problemet
har därvid mera ingående kunnat diskuteras än vid en skriftväxling.

I sitt yttrande framhålla statsrevisorerna, att socialstyrelsens skolbyråchef
uppgivit »antalet rymningar, vilka i sig innefatta en eller flera avvikna elever
från anstalten» under år 1946 t. o. m. den 4 november till 64. Detta är en
missuppfattning av skolbyråchefens uppgifter, som enligt vad denne meddelat
bestått enbart i ett åte> givande av Lövstaskolans egen statistik. Under
nämnda tid har enligt denna antalet rymningar, vilka i sig innefatta en eller
flera avvikna elever från anstalten, d. v. s. antalet rymningstillfällen, varit
26. I dessa rymningar ha sammanlagt 31 elever deltagit. Samma elever ha
emellertid i vissa fall rymt flera gånger, och det är antalet individuella rymningar,
som uppgår till 64. Det visar sig, att statsrevisorerna missuppfattat
siffrorna för de tidigare åren på samma sätt. För år 1945 var antalet rymningstillfällen
18 istället för av statsrevisorerna uppgivna 37. Dessa rymningar
utfördes av 26 elevei'', och antalet individuella rymningar var 37. För
år 1944 äro siffrorna 20 (enligt statsrevisorerna 32), 22 och 32 resp.

Enligt den sammanställning av rymningar och därunder begångna brott,
som statsrevisorerna utarbetat på basis av landsfiskalernas uppgifter, skulle
två elever ha avvikit från Lövstaskolan den n/9 1945. Detta är felaktigt, ty
dessa elever hade avvikit från statens skolhem Hammargården. Vidare förekommer
uppgiften att åtta elever skulle ha avvikit den SU 1946. Vid sitt besök
vid Lövstaskolan framhöllo statsrevisorerna detta som en anmärkningsvärt
hög rymningssilfra. Uppgiften om denna rymning är icke riktig. Åtta

123 —

elever ha aldrig avvikit samtidigt från Lövstaskolan och den /4 1946 föiekom
ej någon rymning därifrån. Vid förfrågan hos landsfiskalen i Trosa
uppger sig denne icke ha lämnat någon uppgift om att atta elever skulle ha
avvikit vare sig den dagen eller vid något annat tillfälle. Däremot meddelade
han statsrevisorerna, att han den 8/4 1946 utredde stölder, begångna av atta
elever vid Lövstaskolan.

Statsrevisorerna framhålla vidare, att allmänheten förorsakats ekonomiska
förluster, för vilka ersättning icke hittills kunnat erhållas. Häremot kan
invändas, att ersättning i flera fall utgått och att det alltid varit Lövstaskolan
angeläget att i den utsträckning det varit möjligt gottgöra den skada, eleverna
vållat. I två fall ha personer, som förlorat cyklar, fått ersättning av Kungl.
Maj:t. Elever, som arbetat utanför skolan, ha i många fall fått betala sina
tidigare skadegörelser. Som exempel kan nämnas, att en svår rymmare, som
överförts till Lövstaskolan från ett annat skyddshem, i början av sin vistelse
på Lövsta gjorde ett flertal rymningar med stölder och skadegörelse. Efter
några månader förbättrades han emellertid och fick börja arbeta i ett närbeläget
kalkbruk. Av sin avlöning lämnade han spontant 50 kronor i veckan
till dess han betalat den skada han vallat, vilken sammanlagt uppgick till
flera hundra kronor. Lövstaskolans yrkespersonal har i en del fall ombesör jt
snickeri- och glasmästeriarbeten, varvid eleverna fått deltaga i reparationerna
efter sig. Som exempel härpå kan nämnas, att några skolhemspojkar en
gång bröto sig in i en fritidsstuga i Gnesta och anställde skadegörelse. Sedan
pojkarna återförts till Lövstaskolan, fingo de i sällskap med yrkesläraren
i snickeri åka tillbaka och hjälpa till att reparera skadorna. För pengar,
som elever förtjänat på arbete utanför skolan, betalades sedan målning och
andra reparationer. Lövstaskolans personal har även vid flera tillfällen återhämtat
bilar, stulna av elever, och återställt dem till ägarna. Lövstastyrelsen
har även beslutat göra framställning hos socialstyrelsen om medverkan till
lösande av ersättningsfrågan.

I fråga om förhållandet mellan lövstaeleverna och de vid Skaryik—Tallåsenskolorna
intagna flickor får styrelsen vitsorda, att besök av pojkar gang
efter annan gjorts vid de nämnda skolorna. Den av statsrevisorerna gjorda
skildringen om pojkars och flickors vistelse under två dygn på en höskulle
vid Lövsta är dock icke rätt återgiven. Verkliga förhållandet var följande.

Två elever vid Lövstaskolan hade en kväll smugit sig till Tallåsen och där
sammanträffat med två flickar, som hade för avsikt att rymma. Pojkarna
återvände tillsammans med flickorna till en höskulle, tillhörig Lövstaskolan,
där de tillbragte några timmar gemensamt. Pojkarna återvände därefter till
skolan och voro påföljande dag i arbete. De hade icke för avsikt att rymma
och antogo, att flickorna redan hade givit sig i väg, varför de icke vidare
sökte sammanträffa med dessa och alltså ej heller gåvo dem vare sig kålrötter
eller bröd. Ett förråd av kålrötter fanns däremot pa hösknllen. Då.
man påföljande morgon icke fått något spar på flickorna, gjorde doktor Sjödén
och avdelningsförcståndare Lindberg en undersökning på höskullen, där
pojkarna påstodo sig ha lämnat flickorna, och funno dem där. Flickorna
uppgåvo, att de samma dags kväll ämnat fortsätta sin rymning.

Styrelsen beklagar att dylika kommunikationer mellan skolorna icke kunnat
iielt förhindras. När de förekommit, ha emellertid omständigheter förelegat,
som gjort det närmast omöjligt för personalen att förhindra dem. Dylika
besök torde överhuvud icke heller i framtiden kunna undvikas, så länge
de båda skolorna ligga så nära varandra och om elevernas fostran skall ske
efter andra principer än alt instänga och isolera dem.

Beträffande den principiella sidan av saken tår styrelsen framhålla följande.

— 124

Statsrevisorernas anmärkningar beröra vitala pedagogiska spörsmål. Ett
av dessa problem är att finna den rätta avvägningen mellan pedagogikens och
allmänhetens krav.

Anstalternas uppgift är dels fostran, dels, som skydd för allmänheten, förvaring.
Beträffande barnen och ungdomarna, som alltjämt befinna sig i den
plastiska, påverkbara åldern, bör huvudvikten vid en anstaltsvistelse läggas
vid fostran, och denna sker bäst under former, som i största möjliga utsträckning
ansluter sig till det normala samhällslivets. De vuxna däremot, som i
mindre grad än ungdomarna äro formbara, måste i många fall bli föremål
för en anstaltsvistelse, där förvaringen dominerar framför fostran och även
kräver speciella tekniska resurser.

Rymningarna från ungdomsvårdsskolorna äro för dessa skolor ett huvudsakligen
pedagogiskt problem, som bör lösas och utnyttjas pedagogiskt, medan
de för allmänheten framstå enbart som olägenheter i form av stölder
och skadegörelse. Härvid uppstår en konflikt mellan skolornas strävan att
socialt utveckla och allmänhetens krav på rättssäkerhet genom effektiv förvaring
av rymlingarna.

Att vidtaga åtgärder enbart för att tillmötesgå allmänhetens krav på säkerhet
skulle betyda, att man uppgåve det pedagogiska arbetet vid en tidpunkt,
då en utveckling av elever till det bättre ännu vore möjlig. Ledningen
för Lövstaskolan har många gånger befunnit sig inför ett sådant val. Én
elev med ett mycket starkt kriminellt förflutet begick under en rymning från
Lövstaskolan ett om stor hänsynslöshet vittnande inbrott i ett apotek med
åtföljande tillgrepp och skadegörelse. Denne yngling hade efter tidigare stölder
två gånger varit häktad, sinnesundersökt och straffriförklarad och båda
gångerna förklarad vara i behov av vård å Lövstaskolan. Trots påtryckningar
att överflytta honom till specialavdelning å sinnessjukhus, där plats även
beretts honom, beslöt ledningen för Lövstaskolan att behålla honom, fastän
han vållade mycket besvär på anstalten. Han gjordes till föremål för ett alldeles
speciellt intresse, började snart förbättras och blev slutligen så bra att
han åtta månader efter apoteksinbrottet kunde placeras på folkhögskola. Han
har alltsedan skött sig oklanderligt och fortsatt att utvecklas i rätt riktning.
F. n. går han andra årskursen på samma folkhögskola. Skulle denne yngling
ha överförs till sinnessjukhus, hade hans starkt antisociala inställning med
all sannolikhet fixerats och man hade därmed säkerligen konserverat hans
kriminella läggning.

Statsrevisorernas förslag att effektivt avskilja »de sämre elementen» från
skolan i syfte att förhindra dessas inverkan på de »bättre eleverna» är svårt
att realisera. Dels kunna de till synes »sämre» eleverna efter en tid befinnas
tillhöra de bättre, dels är det mycket svårt att fastställa den tidpunkt, då en
utveckling till det bättre hos eleven är utesluten.

En elev, som passerat tva tidigare anstalter och under rymningar åstadkommit
skador för ca 50 000 kronor, placerades som ett sista försök på Lövstaskolan
och kunde efter ett halvt år utskrivas till er. fullt social tillvaro.
Dessa exempel kunna mångfaldigas.

Styrelsen för Lövsta skolhem och yrkesskola och socialstyrelsens skolbyrå
ha varit medvetna om de svårigheter, anstalten haft att kämpa med, och ha
även vidtagit åtgärder för att bemästra dessa utan att därvid giva avkall på de
principer, som hittills följts i fostringsarbetet. De ha sålunda gått i författning
om utökning av personalen. Detta förutsätter emellertid flera personalbostäder
samt, för att kunna behålla och på alla tjänster erhålla kvalificerad
personal, förbättring av personalens löneställning.

Alla dessa åtgärder äro under utredning och redan i vardande. Härigenom
kommer inom en snar framtid att möjliggöras, att sådana fenomen som rym -

— 125 —

ningar genom ökade och förbättrade pedagogiska insatser minska utan att
man behöver tillgripa mera avancerade tekniska åtgärder av tvångskaraktär.

Enär styrelsen för Lövsta skolhem och yrkesskola redan tidigare uppmärksammat
de av statsrevisorerna påtalade missförhållandena och åtgärder att
avhjälpa dessa redan vidtagits, får styrelsen anhålla, att statsrevisorernas anmärkningar
ej måtle till någon riksdagens ytterligare åtgärd föranleda.

Lövsta skolhem och yrkesskola, Vagnhärad, den 10 januari 1947.

För styrelsen

Adolf Wallentheim.

Ordförande.

Birger Sjödén.

Chef och läkare.

Länsstyrelsens i Södermanlands
län.

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 107, § 21.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1946 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga om
förhållandena vid hemmet för själsligt abnorma gossar vid Lövsta, Vagnhärad.
-j hj, ( ^

Med överlämnande av från landsfogden i länet införskaffat yttrande får
länsstyrelsen för egen del anföra följande:

Den irritation, som obestridligen uppstått hos ortsbefolkningen i anledning
av rymningarna från hemmet, finner länsstyrelsen förklarlig, i synnerhet
som desamma ofta nog varit förenade med egendomsbrott av olika slag från
de avvikande elevernas sida. Länsstyrelsen vill därför helt ansluta sig till
den av riksdagens revisorer uttalade uppfattningen, att de påtalade förhållandena
icke längre böra tillåtas fortgå utan att åtgärder snarast böra vidtagas
för deras avhjälpande. Därmed åsyftar länsstyrelsen givetvis icke, att
någon omläggning bör vidtagas i fråga om de individualpsykologiska arbetsmetoder,
som i enlighet med statsmakternas beslut tillämpas vid hemmet.
Länsstyrelsen finner det emellertid antagligt, att man inom ramen för nu
rådande system skulle kunna i avsevärd grad minska de därmed förenade
olägenheterna för ortsbefolkningen, därvid naturligen förutsättes, att erforderlig
utökning av anstaltspersonalen kommer till stånd. I varje fall synes
det vara ett rimligt önskemål, att genom det allmännas försorg gottgörelse
utan onödig omgång beredes målsägare, som i följd av dessa förhållanden
nödgas vidkännas förluster.

Nyköping i landskansliet den 15 januari 1947.

Underdånigst
150 HAMMARSKJÖLD.

BO HOGNER.

— 126 —

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Södermanlands län.

Anmodad avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer anfört angående
Lövstahemmet får jag med återställande av remisshandlingarna härigenom
vördsamt meddela följande.

Det är riktigt som av revisorerna uppgivits, att jag i maj år 1946 hos styrelsen
för hemmet hemställt, att styrelsen måtte taga under övervägande åtgärder
till förhindrande av de olovliga avvikelserna från hemmet. Anledningen
härtill var, att landsfiskalen i Trosa distrikt till mig framfört klagomål
över upprepade avvikelser samt hemställt att jag måtte verka för åstadkommande
av en skärpt tillsyn över eleverna vid hemmet. Jag anförde härvid
bland annat följande:

»Med hänsyn till den ökade frekvensen av olovliga avvikelser från hemmet
samt de brott eller det ohägn i övrigt som därav föranletts, får anses att
en ordningsfråga uppkommit, vilkens lösning är av betydelse för invånarna
i länet. Enligt uppgifter i tidningspressen har även en viss opinionsbildning
förekommit i orten mot ifrågavarande rymningar. Det tillkommer icke mig
att befatta mig med den behandling som eleverna vid hemmet må undergå
för sitt tillrättaförande men med hänsyn till ärendets karaktär av en fråga
berörande den allmänna ordningen och säkerheten i länet har jag icke ansett
mig kunna underlåta att upptaga landsfiskalens ifrågavarande anmälan till
behandling.

På grund härav får jag hemställa att styrelsen måtte taga förevarande
fråga under övervägande och därvid i görligaste mån söka beakta de framförda
synpunkterna. Jag vore tacksam att i sinom tid få erhålla underrättelse
om Styrelsens åtgöranden i ärendet.»

Å min ifrågavarande skrivelse, som avläts den 9 maj 1946, har icke något
svar inkommit.

Sedan skrivelsen avlåtits, ha rymningarna fortsatt. Detta har särskilt i
trakten omkring hemmet kommit att utgöra ett starkt irritationsmoment.
Rena rättsförluster torde därvid även ha förekommit, i det att personer som
fått egendom förstörd eller skadad, icke erhållit någon gottgörelse härför.
En bättre avvägning än hittills torde fördenskull böra eftersträvas mellan å
ena sidan angelägenheten av att tillrättaföra klientelet å hemmet och å
andra sidan allmänhetens berättigade intresse av ordning och säkerhet i samhället.
Huru detta lämpligen må ske torde böra göras till föremål för närmare
utredning. Därvid torde också böra utredas frågan om ersättning för
rättsförluster i samband med rymningar.

Nyköping den 11 januari 1947.

H. Höfde.

Landsfogde i Södermanlands län.

Riksdagens revisorers uttalande under § 22 har av socialdepartementet ej
utsänts på remiss.

— 127 —

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 117, § 23.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer anfört under § 23 i sin senast avgivna berättelse beträffande
fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m. (regleringsfonden).

Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen, med återställande av remissakten,
anföra följande.

Den av revisorerna uttalade meningen, att man icke längre borde dröja
med de åtgärder i syfte att minska de sjukas kostnader för läkemedel, som
kunde bliva möjliga genom att taga regleringsfondens medel i anspråk, ansluter
sig väl till vad medicinalstyrelsen anfört i sin den 26 oktober 1946
dagtecknade skrivelse i detta ämne till statsrådet och chefen för socialdepartementet.
I samma skrivelse redovisades också sammanfattningsvis de olika
skäl, som föranlett styrelsen att ditintills icke yrka på åtgärder i berörda
syfte.

De åtgärder, som tills vidare synas kunna komma i fråga när det gäller
att förbilliga läkemedlen, äro dels ändringar av nu gällande grunder för
läkemedels taxering å apotek och dels utlämnande från apoteken av läkemedel
till nedsatt pris eller kostnadsfritt genom anlitande av fondens medel
eller årliga tillskott.

En ändring för närvarande av taxeringsgrunderna innebär ett ingrepp i
ett högst komplicerat system och bör enligt styrelsens mening icke komma
i fråga utan en noggrann analys av dess verkningar å såväl enskilda apoteks
som apotekskollektivets ekonomi. Även om en provisorisk ändring av någon
enstaka av taxeringsgrundernas bestämmelser låter sig överblicka till sina
verkningar på apotekskollektivets ekonomi, torde det icke kunna undvikas,
att ändringens inverkan på ekonomien hos de minsta apoteken skulle kunna
bliva av sådan betydelse, att innehavarna av dessa apotek råkade i ekonomiska
svårigheter, om ej även gällande avgiftssystem för apoteken eller bestämmelser
om driftbidrag bleve omarbetade i samband därmed. Medicinalstyrelsen,
som vid upprepade tillfällen påtalat vissa föråldrade bestämmelser
i taxeringsgrunderna och föreslagit utredning i ämnet, får i denna del,
sedan 1946 års läkemedelsutredning numera erhållit i uppdrag att överse
grunderna i fråga, föreslå, att utredningens förslag i ämnet avvaktas, innan
vidare åtgärder vidtagas.

Vad revisorerna emellertid mera direkt synas hava åsyftat är en lindring
i de kroniskt sjukas läkemedelskostnader. Även denna fråga är av komplicerad
natur och kräver utredning, innan frågans innebörd blir klarlagd.
Det av riksdagen i princip redan antagna förslaget om allmänna läkemedelsrabatter
i anslutning till sjukkassereformen går bland annat ut på att läkemedel
vid vissa kvalificerade (kroniska) sjukdomar skulle bliva helt kostnadsfria
för förbrukaren. Någon tillförlitlig uppskattning av statsverkets utgifter
härför kan för närvarande ej göras. Även om man av olika skäl måste
räkna med att de årliga överskotten på den samlade apoteksrörelsen för de
kommande åren relativt väsentligt kunna komma att minska, synes det medicinalstyrelsen
sannolikt, all dessa överskott likväl bliva av sådan storleksordning,
att därmed skulle i huvudsak kunna bestridas kostnaderna för de
åsyftade läkemedlen vid vissa kvalificerade (kroniska) sjukdomar. Denna

— 128 —

anordning skulle således kunna vidtagas redan nu utan att avvakta genomförandet
av beslutet om de allmänna läkemedelsrabatterna.

Medicinalstyrelsen får därtill tillstyrka revisorernas förslag och förklara
sig beredd att på Kungl. Maj ds uppdrag utreda frågan om vilka läkemedel,
som böra komma i fråga, och kostnaderna härför.

Styrelsen utgår ifrån att medel till anställande av erforderlig arbetskraft
för utredningens utförande ställas till styrelsens förfogande.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören J. Axel
Höjer, byråchefen Arnold O. Wilund, t. f. byråchefen I. Elfving och t. f.
föredraganden H. Westerlund, föredragande.

Stockholm den 16 januari 1947.

Underdånigst
J. AXEL HÖJER.

,H. WESTERLUND.

Rut Nilsson.

Apotekens avgiftsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 117, § 23.

Till Konungen.

Sedan apotekens avgiftsnämnds utlåtande infordrats i anledning av vad
riksdagens revisorer under § 23 i sin senast avgivna berättelse anfört rörande
fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m. får nämnden i underdånighet
anföra följande:

Såsom revisorerna framhållit ankommer det enligt av Kungl. Maj:t den
30 december 1936 fastställt reglemente för fonden på medicinalstyrelsen att
framlägga förslag dels till sådan ändring av gällande grunder för läkemedels
taxering å apotek, att läkemedelsprisen nedbringas, dels ock till användning
av de i fonden uppsamlade medel, som icke skola utgöra en sorts reservfond
för apotekskollektivet (»spärrade medel»), utan användas till reglering
av läkemedelsprisen. Nämnden skall emellertid enligt 5 § i de av Kungl.
Maj:t den 7 februari 1936 utfärdade bestämmelser angående avgifter från
apoteken för vissa gemensamma ändamål »med uppmärksamhet följa de
förhållanden, som hava samband med avgifternas bestämmande, samt att
göra de framställningar i ämnet, som finnas påkallade». Med anledning
härav har nämnden i .skrivelse den 9 mars 1946 till statsrådet och chefen
för socialdepartementet (se bilaga1) anfört bl. a. följande:

Sedan det i 3 § avsedda beloppet1 2 3 uppnåtts, böra, enligt nämndens förmenande,
läkemedelsprisen principiellt vara så avvägda, att något överskott
å de allmänna avgifterna ej uppkommer. Priserna böra med andra ord ej
vara högre, än att de möjliggöra inlevererande av allmänna avgifter med så
stort belopp, som motsvarar apotekskollektivets utgifter. De faktorer, som
inverka på rörelsevinsterna och därmed även på avgifternas storlek, äro

1 Här ej avtryckt.

2 Härmed avses det belopp — enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 februari 1939 bestämt till

3 miljoner kronor — som tills vidare må användas till gäldande av sådana utgifter, för vilkas
bestridande allmänna avgifter äro avsedda men ej förslå (den s. k. reservfonden).

129 —

emellertid, enligt vad erfarenheten givit vid handen, så svårberäkneliga, att
angivna balansering i praktiken icke kan genomföras. Så länge fonden icke
uppnått en i förhållande till apoteksväsendets omfattning rimlig storlek, är
naturligen en försiktig prispolitik att förorda. Men då nu omkring 25 miljoner
samlats i fonden, hör en fortsatt kapitalbildning icke ske. För att förhindra
delta måste därför åtgärder i prissänkande syfte vidtagas. Möjligheterna
härav öka i den mån hänsyn ej behöver tagas till att apotekskollektivets
utgifter nödvändigtvis måste täckas av inflytande allmänna avgitter.
A andra sidan måste vid varje förekommande tillfälle täckning finnas
för nämnda utgifter. Ändring i grunderna för läkemedels taxering aktualiserar
därför frågan, huruvida det i 3 § avsedda beloppet, för närvarande
3 miljoner kronor, är tillräckligt för tillgodoseende av detta ändamål.

Efter en ingående undersökning av de på frågan inverkande förhållandena
kom därvid nämnden till det resultatet, att det i 3 § avsedda beloppet
tills vidare borde bestämmas till fem miljoner kronor. En av de faktorer,
som mest bidrog till detta nämndens ställningstagande, var att möjligheterna
till sänkning av läkemedelsprisen därigenom väsentligt ökades, i det
att vid taxegrundernas fastställande ängslig hänsyn ej behövde tagas till
att apotekskollektivet vid varje tidpunkt nödvändigtvis måste bära sig. Med
en kraftig reservfond vore det möjligt att ett eller annat år möta även kraftiga
underskott, en omständighet som obestridligen ökade betingelserna för
sänkning av läkemedelsprisen.

Sedan nämnda skrivelse avlåtits, har fonden ökat ytterligare. Dess kapitalbehållning
per den 31 december 1945 utgjorde i runt tal 26,9 miljoner kronor.
Den del av kapitalökningen för 1945, som hänförde sig till apotekskollektivets
överskott — de allmänna avgifter för 1945, som ej erfordrades
för täckande av apotekskollektivets utgifter för samma år — utgjorde i
runt tal 8,3 miljoner kronor. Motsvarande siffror för aren 1942, 1943 och
1944 utgjorde i runt tal 1,1, 4,6 och 6,5 miljoner kronor. Även för år 1946
torde de allmänna avgifterna överstiga kollektivets utgifter, ehuru måhända
icke med så stort belopp som under år 1945. Under alla förhållanden kan
man räkna med att fondens kapitalbehållning vid årsskiftet 1946/47 närmat
sig 35 miljoner kronor. Under år 1947 äro visserligen betydande utgiftsökningar,
huvudsakligen avseende löner och pensioner o. dyl., att emotse,
men man har ändock anledning att utgå från att apotekskollektivet kommer
att lämna ett betydande överskott.

Såsom tidigare antytts böra principiellt läkemedelsprisen icke vara högre
än som betingas av apotekskollektivets utgifter. Ehuru ett sådant avvägande
av tekniska skäl icke är möjligt, är det dock otillfredsställande att stora
överskott uppkomma år efter år. Av förarbetena till 1936 års avgiftsbestämmelser
framgår, att en av fondens viktigaste funktioner vore att utgöra en
sorts barometer för inregistrering av den lämpliga tidpunkten för vidtagande
av taxeändringar. Vore kapitaltillskottet kraftigt, visade delta all läkemedelsprisen
vore för höga; uppstode permanent underskott, tydde detta på att
priserna vore för låga. Den kapitalbildning som nu skett har uppenbarligen
icke varit avsedd. Sedan nämnden avliit ovannämnda skrivelse, har intet
moment tillkommit, som tyder på att kapitalbildningen skulle upphöra. Utvecklingen
giver i stället goda skäl för antagandet, att denna kommer att
fortsätta, ehuru måhända icke i samma takt som under de senaste åren.
Härtill kommer, att åtgärder under alla förhållanden måste vidtagas så att
den del av fondens medel, som ej hänför sig lill den s. k. reservfonden, i
någon form kommer den läkemedelsköpande allmänheten till godo. De av
krisförhållandena betingade svårigheterna att vidtaga erforderliga taxesänkningar
äro icke längre för handen. Nämnden anser därför i likhet med riks 9-

7<772/2. Hcv. berättelse nn<j. stal sverket dr 194(1. II.

130 —

dagens revisorer, att åtgärder omedelbart, d. v. s. utan avvaktande av resultatet
av läkemedelssakkunnigas utredning, böra vidtagas till förverkligande
av de syften, fonden har att tillgodose.

Stockholm den 4 januari 1946.

För Apotekens avgiftsnämnd:

Underdånigst

WILHELM BJÖRCK.

Sven Sjöberg.

1946 års läkemedelsutrednings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 117, § 23.

Till Konungen.

Genom resolution den 21 december 1946 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
1946 års läkemedelsutredning att inkomma med utlåtande i anledning av vad
riksdagens år 1946 utsedda revisorer i sin berättelse anfört rörande användningen
av fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m.

Till åtlydnad härav får läkemedelsutredningen anföra följande:

Efter att hava erinrat om bland annat Eders Kungl. Maj ds i proposition
nr 312/1946 framlagda förslag om utbrytning av läkemedlen ur den allmänna
sjukförsäkringen samt om tillhandahållande av läkemedel kostnadsfritt eller
till nedsatt pris — vilket förslag vid tiden för avgivandet av revisorernas
berättelse ännu ej vunnit riksdagens bifall — framhålla revisorerna, att det
nu icke längre torde kunna anföras bärande skäl för att dröja med de åtgärder
i samma syfte, som kunde bliva möjliga genom att taga regleringsfondens
medel i anspråk. Revisorerna uttala vidare, att det borde uppdragas
åt medicinalstyrelsen att efter företagen utredning till Eders Kungl. Maj:t
avgiva förslag angående fondmedlens användande för nedbringande i första
hand av de varaktigt sjukas kostnader för läkemedel.

Frågan om nedbringande av de sjukas kostnader för anskaffande av erforderliga
läkemedel är även enligt utredningens mening av synnerligen stort
intresse. Genom det av riksdagen numera godkända förslaget om tillhandahållande
av fria respektive rabatterade läkemedel har ett mycket stort
steg tagits i denna riktning. I själva verket synes härigenom för flertalet
sjuka en så väsentlig minskning av nyssnämnda kostnader åstadkommas, att
någon mera avsevärd ytterligare lindring för närvarande ej torde stå att
vinna på denna väg. Åtgärder av detta slag innebära ju för övrigt endast att
de sjukas kostnader för anskaffande av läkemedel i betydande utsträckning
helt eller delvis överflyttas till staten, under det att läkemedelskostnaderna
totalt torde förbli oförändrade.

Efter genomförandet av nyssnämnda reform för förbilligande av de sjukas
läkemedelskostnader bör enligt läkemedelsutredningens mening ansträngningarna
främst inriktas på att åvägabringa en generell sänkning av läkemedelspriserna,
vilken blir av betydelse ej endast för allmänheten utan även
för staten, vars utgifter för de fria respektive rabatterade läkemedlen härigenom
kunna i motsvarande grad nedbringas. Olika utvägar stå till buds när
det gäller att genomföra en sådan sänkning av läkemedelspriserna. Närmast
till hands ligger att vidtaga en ändring i medicinaltaxegrundema, varvid reg -

131 —

leringsfondens medel kunde tagas i anspråk, så långt de förslå för ändamålet.
Av de överläggningar som inom läkemedelsutredningen ägt rum i denna
fråga har framgått, att fondens tillgångar även vid en relativt måttlig generell
sänkning av läkemedelspriserna snart skulle vara förbrukade. Detta
skulle i sin tur medföra att man bleve tvungen att ånyo höja läkemedelspriserna,
försåvitt man icke kan åstadkomma en mera rationell organisation
av såväl tillverkning och beredning som distribution av läkemedel inom
landet.

Enligt sina direktiv har läkemedelsutredningen till huvuduppgift att verkställa
utredning angående en rationalisering av läkemedelsförsörjningen
samt ett förbilligande av läkemedlen. I samband med utredningsarbetet
måste, enligt uttalande i direktiven, även gällande grunder för beräkning
av läkemedlens utförsäljningspris (medicinaltaxegrundema) göras till föremål
för revision. Fonden för reglering av läkemedelsprisen omnämnes icke
i direktiven. Däremot har medicinalstyrelsen i sin av revisorerna berörda
skrivelse den 26 oktober 1946 till chefen för socialdepartementet underställt
departementschefen frågan, huruvida det styrelsen givna uppdraget att framlägga
förslag till användning av regleringsfondens medel borde fullgöras av
styrelsen eller anförtros åt läkemedelsutredningen.

Läkemedelsutredningens arbete har ännu ej fortskridit så långt, att några
konkreta förslag till åtgärder i syfte att åstadkomma en generell sänkning
av priserna på läkemedel blivit uppgjorda. Redan nu torde dock kunna sägas,
att utredningen räknar med dels att kunna framlägga förslag till en
sådan rationalisering av apoteksväsendet i riket, att det i framtiden kommer
att erfordras ett betydligt mindre antal fullt utrustade apotek (moderapotek)
än nu, dels ock att den för prissättningen viktiga frågan om en läkemedelsstandardisering
skall kunna bringas till en godtagbar lösning. Jämlikt
sina direktiv kommer utredningen därjämte att föreslå en revision av
medicinaltaxegrundema. Vissa av de åtgärder i allmänt prissänkande riktning,
vilka utredningen sålunda kommer att föreslå, torde icke kunna genomföras
utan tillgång till en större eller mindre del av de i fonden för reglering
av läkemedelsprisen samlade medlen. Att på förhand angiva det belopp,
som därvid kommer att behöva tagas i anspråk, låter sig icke göra,
men det är utredningens förhoppning att kunna utan längre dröjsmål åstadkomma
en preliminär beräkning angående den ungefärliga storleken av beloppet.

Från de utgångspunkter, för vilka redogörelse lämnats här ovan, har läkemedelsutredningen
sålunda närmast kommit till den uppfattningen att en
utredning i enlighet med revisorernas förslag — vid sidan av den som läkemedelsutredningen
för närvarande bedriver —• icke torde vara erforderlig.
Därest Eders Kungl. Maj:t likväl skulle finna en dylik särskild utredning
rörande användningen av regleringsfondens medel vara påkallad och denna
utredning anförtros åt medicinalstyrelsen eller annat utredningsorgan, förutsätter
läkemedelsutredningen att därvid samarbete i någon form kommer
att äga rum med läkemedelsutredningen.

I detta ärendes handläggning hava deltagit samtliga ledamöter av läkemedelsutredningen.

Remisshandlingen återställes härjämte.

Stockholm den 15 januari 1947.

Underdånigst

Å 1946 års läkemedelsutrednings vägnar:

ELOF LINDBERG.

Ilcnru Rootli.

— 132

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 122, § 24.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1946 har medicinalstyrelsen anbefallts att
senast den 20 januari 1947 till Eders Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande
i anledning av en av riksdagens revisorer på anförd motivering gjord hemställan,
att frågan rörande möjligheterna att bereda vård åt de straffriförklarade
psykopaterna å särskilda specialanstalter måtte upptagas till närmare
prövning.

Medicinalstyrelsen tillåter sig i anledning härav att hänvisa till sin underdåniga
skrivelse den 14 december 1946 angående utredning om sluten vård
av vuxna psykopater, av vilken skrivelse en avskrift här bifogas.

Stockholm den 28 december 1946.

PEDER BJÖRCK.

Underdånigst
J. AXEL HÖJER.

Sven Hedborg.

Bilaga.

Till Konungen.

Genom beslut den 8 mars 1946 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att — efter hörande av vederbörande medlemmar av styrelsens
vetenskapliga råd och överinspektören för sinnessjukvården samt med beaktande
av vad föredragande departementschefen anfört i det vid proposition
nr 177 till 1946 års riksdag angående utbyggnad av sinnessjukvården m. m.
fogade statsrådsprotokollet — verkställa ytterligare utredning och till Eders
Kungl. Maj:t avgiva förnyat förslag rörande den statliga sinnessjukvårdens
och den statliga sinnesslövårdens utbyggnad under de närmast kommande
tio åren.

I nyssnämnda statsrådsprotokoll anförde statsrådet och chefen för socialdepartementet,
bland annat, att omhändertagandet av psykopater knappast
syntes hava erhållit fullt tillfredsställande lösning i medicinalstyrelsens plan
för den statliga sinnessjukvårdens ordnande. Detta delproblem får styrelsen
härmed upptaga till behandling.

Medicinalstyrelsen är väl medveten om att det förslag till lösning av denna
fråga, som ingick i styrelsens framlagda 10-årsplan av den 11 september
1945, hade väsentliga nackdelar. Styrelsen föreslog i nämnda plan, att i enlighet
med av statsmakterna redan fattat principbeslut ytterligare en specialpaviljong
med cirka 100 platser skulle uppföras vid något lämpligt sjukhus.
Organisationen för vård av svårskötta psykopater skulle därmed omfatta tre
till andra sinnessjukhus anslutna paviljonger med plats för cirka 300 patienter.
Styrelsen föreslog utvidgningen av vårdmöjligheter för detta klientel
efter dittills tillämpade principer även av ekonomiska skäl, då därmed det
behövliga antalet nya vårdplatser både vad anläggnings- och driftskostnader

133 —

anginge skulle vinnas på för det allmänna minst kostbara sätt. Dessa tre paviljonger
avsågos för omhändertagandet av manliga patienter. För kvinnliga
psykopater föreslog medicinalstyrelsen inrättandet av eu till ett sinnessjukhus
likaledes ansluten paviljong med cirka 80 vårdplatser.

En dylik tredelning av vårdplatserna för män och anslutning till andra
sinnessjukhus är emellertid förenad med avsevärda nackdelar både för psykopatvården
och den egentliga sinnessjukvården vid de sjukhus, där dessa
specialpaviljonger äro eller komma att bliva förlagda. Den uppblandning
med andra patienter av ett så svårskött patientmaterial, som psykopaterna i
många fall utgöra och som icke utan långt gående restriktioner med avseende

arbete och frigång kan undvikas, har nämligen allt mer visat sig medföra
så stora svårigheter, att styrelsen nu anser sig böra söka lösa frågan efter
andra riktlinjer.

För att erhålla en aktuell siffra å det antal psykopater, som för närvarande
äro omhändertagna inom den statliga sinnessjukvården, har medicinalstyrelsen
verkställt ny inventering per den 1 maj 1946. Sjukvårdsläkarna
hade därvid att besvara följande frågor:

»Hur många psykopater, män och kvinnor, vårdades den 1. 5. 1946?

Hur många av dem äro straffriförklarade?

Hur många av totalsumman äro med nuvarande indikationer i behov av
vård å specialavdelning?

Hur många av dem äro straffriförklarade?

Hur fördela sig psykopaterna i följande åldersgrupper:

Under 19 år? 19—23 år? 24—35 år? Över 35 år?

Hur många på sjukhuset vardade psykopater, som anses icke vara i behov
av vård på specialavdelning med nuvarande indikationer, skulle lämpligen
kunna vårdas i en tänkt särskild psykopatvårdsorganisation ?»

Allt som allt vårdades sistnämnda dag 690 manliga och 252 kvinnliga
psykopater, d. v. s. i runt tal 950 st., av vilka 455 respektive 82 voro strafffriförklarade.
I behov av vård å specialavdelning voro 274 män och 51 kvinnor,
siffror som väl svara mot den utbyggnad av specialavdelningarna, som
styrelsen i sin förenämnda 10-årsplan föreslagit. Av intresse torde vara, att
icke alla manliga straffriförklarade psykopater berett sjukvården sådana
svårigheter, att vederbörande sjukvårdsläkare bedömt dem som varande i
behov av vård å specialavdelning. Fördelningen efter ålder (uppgifter från
ett sjukhus saknas) är följande: Under 19 år: 21 män och 8 kvinnor, 19—23
år: 87 män och 25 kvinnor, 24—35 år: 214 män och 76 kvinnor samt över
35 år: 353 män och 127 kvinnor. Enligt sinnessjukhusens årsberättelser vårdades
under diagnosen abnorm personlighet, ett begrepp som i sig bland annat
innefattar psykopati, den

31. 12. 1934 186 män 157 kvinnor

31. 12. 1939 614 » 277

31. 12. 1944 1 194 » 433 »

Härav framgår, att en ständig stegring av antalet psykopater ägt rum under
det senaste decenniet. Tillflödet av icke straffriförklarade psykopater i
framtiden kan givetvis icke med någon större säkerhet beräknas; det torde
dock icke vara att förvänta att det kommer att sjunka. Utöver ovannämnda
274 män och 51 kvinnor, som av vederbörande överläkare bedömts såsom
varande i behov av vård å specialavdelning i detta begrepps nuvarande betydelse,
funnos den 1 maj 1946 ytterligare 263 män och 78 kvinnor, som lämpligen
borde överföras till en särskild psykopatvård.

De nya principer för bedömandet av kriminella psykopaters rättsliga behandling,
som lagfästs och nu sedan den 1 januari 1946 tillämpas, komma

— 134 —

helt säkert att i någon mån påverka antalet straffriförklarade, men i vilken
utsträckning detta kan komma att ske är emellertid ännu icke möjligt att
förutsäga. Någon större minskning torde dock knappast vara att förvänta,
då det visat sig att psykopater, som tidigare bedömts efter 5 kap. 5 § strafflagen
och i år efter ny undersökning dömts med tillämpning av 6 § i samma
kapitel, redan måst skiljas från säkerhetsanstalt för att överföras till sinnessjukvården.

Till detta antal psykopater, som redovisas från den statliga sinnessjukvården,
kommer emellertid ett avsevärt antal bland annat i alkoholistvården
omhändertagna och med vilka denna vård för närvarande icke kan komma
till rätta. Huru stort detta antal är eller kommer att bliva, sedan alkoholistvården
omorganiserats, kan näppeligen nu bedömas. Storleken av detta klientel
är emellertid av underordnad betydelse vid en principiell diskussion av
problemet. Vid sina överväganden av frågan har medicinalstyrelsen numera
kommit till den uppfattningen, att särskilda anstalter, sidoordnade med sinnessjukvården
i mera inskränkt betydelse, böra organiseras. På utredningens
nuvarande ståndpunkt är medicinalstyrelsen emellertid icke beredd att taga
ställning till frågan om antalet erforderliga specialanstalter för psykopater.

Medicinalstyrelsen får beträffande anstalternas organisation till en början
fiamhålla, att de synas böra till sin slutna del organiseras såsom väl utrustade
och med riklig tillgång å läkarkrafter försedda fristående sjukhus, där retentionsrätt
med stöd av sinnessjuklagen må tillämpas. Då patientmaterialet
till en del blir synnerligen opålitligt och även av andra orsaker svårskött, kan
en dylik anstaltskärna icke göras allt för stor och lämpligen ej större, än att
där cirka 200 å 250 patienter kunna omhändertagas. De olika vårdavdelningarna
böra ej heller konstrueras för mer än 20 eller högst 25 interner, och varje
byggnad synes böra inrymma högst 4 vårdavdelningar.

Möjligheterna att sysselsätta patienterna i verkligt produktivt arbete, som
kan giva dem skolning för återinträde i socialt liv, måste särskilt beaktas. I
sin meromnämnda 10-årsplan föreslog medicinalstyrelsen, att den på beredskapsstat
uppförda tredje specialpaviljongen lämpligen borde infogas i ett
förslagsvis till Västerås förlagt nytt sinnessjukhus och icke uppföras vid
Sundby sjukhus, »enär arbetsmöjligheterna för psykopater äro avsevärt bättre
i en industriellt betonad stad än i Sundby sjukhus’ omgivning, där i huvudsak
endast jordbruksarbete står till buds å det område, inom vilket en effektiv
övervakning under en försöksutskrivning kan ske från sjukhusets sida.
Erfarenheten har nämligen visat, att psykopater oftast icke trivas med jordbruksarbete
utan oemotståndligt dragas in till städerna».

Vad angår detta spörsmål håller styrelsen före, att verkstäderna vid dessa
nya, fristående sjukhus i huvudsak böra organiseras och utrustas så, att samarbete
kan inledas med lämpliga industrier, så att sjukhuset må kunna åtaga
sig att utföra lämpliga arbetsoperationer på av vederbörande industri tillhandahållet
material. Det synes styrelsen, att patienterna för sålunda utförda
arbetsprestationer skulle i stort sett kunna få tillgodoräkna sig avtalsenliga
löner. Med ett sådant arrangemang skulle en av de nu besvärligaste frågorna
angående ordnandet av internernas sysselsättning på ett för dem själva tillfredsställande
sätt kunna lösas och trivseln och lugnet på sjukhuset avsevärt
befordras. Givetvis måste därvid beaktas det enligt styrelsens förmenande berättigade
i att interner, som få avsevärda inkomster av sitt arbete, också själva
till sjukhuset belalade skälig ersättning för kost och logi så länge vårdavgifter
överhuvud taget komme att uttagas.

Ett sådant ordnande av patienternas arbete kräver givetvis, att i anstaltens
personalstat ingå tjänster, som kunna besättas med väl kvalificerat folk för
utbildning och arbetsledning å de verkstäder, som kunna komma att inrättas.

— 135 —

Inom ovan skisserade slutna anstalt måste enligt medicinalstyrelsens förmenande
flertalet vårdbyggnader och verkstäderna ligga tämligen nära anslutna
till varandra med hänsyn till att för detta centrala område kräves en
relativt betryggande inhägnad, där mera pålitliga interner kunna tillåtas röra
sig fritt om ock icke utan varje tillsyn. Att helt slopa promenadgårdarna
vid de för de farligaste och mest opålitliga avsedda paviljongerna torde icke
vara möjligt.

Utanför den centrala slutna anstalten anser medicinalstyrelsen, att mindre
kolonibyggnader böra uppföras för sådana interner, som på grund av sitt
goda uppförande prövats böra betros med större friheter. Dessa kunna antingen
arbeta inom de centrala verkstäderna eller tillåtas taga anställning i
den fria marknaden, företrädesvis inom närbelägna industrier. Familjevård
i nu gängse betydelse torde icke lämpligen anslutas till de föreslagna anstalterna,
enär det här är fråga om i stort sett fullt arbetsföra individer, över
vilka genom hjälpverksamheten tillräcklig uppsikt kan förväntas bliva genomförd
under den försöksutskrivning, som undantagslöst torde komma att
föregå ett definitivt skiljande från sjukhuset. Det torde därvid böra övervägas,
om en del av dessa kolonier lämpligen borde vara så fristående, att de
icke inginge i sinnessjukhuset i teknisk mening, varigenom försöksutskrivning
till denna mera fria vårdform möjliggjordes.

Anstalter av här föreslagen typ skulle sålunda dels övertaga såväl det patientmaterial,
som för närvarande vårdas å specialavdelningarna vid S:t Sigfrids
sjukhus och Sidsjöns sjukhus, som ett avsevärt antal psykopater, som
nu försvåra vården å vanliga sinnessjukhus och ej heller där kunna erhålla
den för dem bäst avpassade regimbehandlingen, dels tjäna såsom centrum
i en lokalt ordnad mera öppen vård. För de allra farligaste psykopaterna,
där säkerhetskravet icke kan tillåta att några risker tagas, måste allt fortfarande
de fasta paviljongerna vid S:ta Gertruds sjukhus i Västervik och Säters
sjukhus tagas i anspråk.

Genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 2 november 1945 uppdrogs åt medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen att gemensamt verkställa utredning av
frågan om anstaltsvården för sinnessjuka, psykopatiska och nervösa barn
samt andra i samband med psykopatvården för barn stående spörsmål ävensom
att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, som av utredningen
kunde föranledas. Utredningen handhaves av inspektören för den psykiska
barnavården Anna-Lisa Anneli ävensom av statens inspektör för fattigvård
och barnavård, byråchefen Ali Berggren, och byråchefen å socialstyrelsens
skolbyrå Torsten Eriksson. Dessa utredningsmän ha beretts tillfälle att
taga del av föreliggande program för ordnandet av de vuxna psykopaternas
vård och därvid för sin del förklarat, att den tilltänkta organisationen syntes
väl kunna anslutas till och komplettera de anordningar, som komma att föreslås
för omhändertagandet av unga psykopater.

Vad angår användandet av de nu befintliga båda specialpaviljongerna i
Växjö och Sundsvall kunna dessa lämpligen disponeras för omhändertagandet
av en del straitriförklarade, som lida av sinnessjukdom i inskränkt betydelse
och vilkas avskiljande inom särskilda avdelningar av olika anledningar
endast bleve till sjukvårdens fromma. Medicinalstyrelsen vill i detta
sammanhang endast nämna, att den 1 maj 1946 å de statliga sinnessjukhusen
vårdades 497 slraffriförkiarade män under diagnosen schizofreni.

Medicinalstyrelsen finner, afl utredningen ådagalagt behovet av minst två
fristående anstalter för manliga psykopater och eu för kvinnliga.

Då ett närmare utformande av förslag bland annat kräver uppgörandet av
ritningar och kostnadsberäkningar, har medicinalstyrelsen ansett sig böra redan
på detta stadium underställa frågan Eders Kungl. Maj:ls prövning och

— 136 —

samtidigt hemställa om uppdrag att få med anlitande av lämplig arkitekt
inkomma med fullständigt förslag till nämnda fristående psykopalanstalter
för manliga respektive kvinnliga patienter.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
överinspektören för sinnessjukvården, medicine doktorn Lundquist, inspektören
för den psykiska barnavården Anna-Lisa Anneli samt medlemmarna
av styrelsens vetenskapliga råd professorerna Jacobowsky och Sjögren.

Stockholm den 14 december 1946.

Underdånigst
J. Axel Höjer.

Peder Björck. Sven Hedborg.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 132, § 25.

T i 11 Konungen.

Genom beslut den 21 december 1946 har Eders Ivungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
senast den 20 januari 19^7 inkomma med yttrande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört angående vissa personalbostäder vid
Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.

Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen överlämna ett av styrelsens
arkitekt Hakon Ahlberg den 2 januari 1947 i ärendet avgivet yttrande, till
vilket styrelsen tillåter sig att hänvisa vad angår frågavarande byggnaders
ursprungliga planläggning och definitiva utförande. För egen del får styrelsen
anföra.

I tidigare genomförda bostadsbyggen för ogift personal vid de statliga sinnessjukhusen
hava rum avsedda för två befattningshavare i stor utsträckning
ingått. I under de senaste tio åren till Eders Kungl. Maj ds prövning av
styrelsen framlagda förslag till nya sådana bostäder ha emellertid endast
ingått enkelrum. Den standardförbättring, som därmed föreslagits och även
genomförts, har emellertid med hänsyn till den med densamma förenade
kostnadsökningen icke blivit så stor, att den till fullo motsvarar personalens
under senare år med rätta ökade krav på bostädernas storlek och utrustning.
Styrelsen har därvid i viss mån känt sig bunden av statsmakternas anvisningar
om att all sparsamhet borde i förvaltningen iakttagas, särskilt med
avseende å byggnadsföretag. Vid utarbetandet av de förslag till nya bostadshus
för ogift personal, som styrelsen för närvarande har under förberedande,
beaktar medicinalstyrelsen de anvisningar i dessa hänseenden, som
riksdagens revisorers skrivelse innebär.

Stockholm den 10 januari 1947.

Underdånigst
J. AXEL HÖJER.

PEDER BJÖRCK.

Per Olov Sjjlwan.

Bilaga.

Till kungl. medicinalstyrelsen.

Angående bostäder för ogift personal vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.

Med anledning av statsrevisorernas anmärkningar får jag anföra följande:

Bostadshusen voro i de ursprungliga planerna avsedda att uppföras med
väggar av tegel och bjälklag av betong i likhet med sjukpaviljongerna. Bostadsrummen
för befattningshavare i biträdesklass avsågos ursprungligen
att erhålla en golvyta av 12 in2 (inkl. garderob och tvättnisch). Till varje
bostadshus var beräknat solaltaner för personal samt relativt rymliga biutrymmen.
Allt detta utgjorde väsentliga förbättringar från hittills tillämpad
standard för denna personalkategori för vilken i allmänhet tidigare inrättats
dubbelrum med cirka 15 in2 yta.

Enligt programmet för byggnadsarbetets utförande skulle bostadsbyggnaderna
påbörjas först i en senare etapp. Då dessa byggnader blevo aktuella
hade sålunda kriget inträtt med stegrade byggnadskostnader till följd. Genom
inrättande av 1940 års civila byggnadsutredning hade även från statsmakternas
sida ytterst skarpa krav på besparingsåtgärder gjorts gällande. För
att bostadshusen skulle hava utsikt att bliva av byggnadsutredningen godkända
fick jag därför i uppdrag av chefen för byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå
att omarbeta ritningar och beskrivningar, så att byggnaderna kunde
utföras på billigast möjliga sätt. De planerades därför såsom fabriksgjorda
trähus av enkel standard. Rumsy torna inskränktes till cirka IOV2 m2. Korridorbredder,
biutrymmen och trappor inskränktes, solaltaner slopades liksom
linoleummattor i rummen, varmvatten till tvättställen etc. Även efter
dessa drastiska besparingsåtgärder ansåg civila byggnadsutredningen, såsom
framgår av remisshandlingama, det beräknade kubikpriset för byggnaderna
av 70 kr. per in3 alltför högt.

Den beklagliga nedskärningen av standarden i avseende på kvalitet och
utrymme å dessa byggnader måste sålunda tillskrivas civila byggnadsutredningens
direkta eller indirekta inflytande. Likaså får jag vitsorda riktigheten
av vad byggnadsstyrelsen anfört angående det fördröjande med därav åtföljande
fördyring, som förorsakades av ritningarnas omarbetning för att de
skulle kunna tillfredsställa civila bvggnadsutredningens allmänna normer.

Rörande de anmärkningar, som anförts angående bristande ljudisolering,
bristande isolering mot fukt etc., kan jag icke yttra mig, enär ju arbetet utfördes
i byggnadsstyrelsens egen regi, och jag sålunda inte haft något inflytande
över utförandet. Emellertid torde även här eventuella bristfälligheter
vara beroende av alltför långt drivna besparingssträvanden.

Det hela utgör enligt undertecknads mening ett karakteristiskt exempel på
det olyckliga i de konjunkturbetonade tvångsåtgärder, som stundom från
statens sida göres gällande gentemot byggnadsindustrien och som i detta
fall tagit sig uttryck i ett besparingsnit, vilket — såsom revisorerna riktigt
anmärkt — i längden leder till sin motsats, nämligen dyra reparations- och
ombyggnadskostnader. Hur olyckligt detta ingripande här varit, torde bäst
framgå genom jämförelse mellan de nu berörda personalbostäderna och
(ivriga delar av Sidsjöns sjukhus, vilka hunno utföras så tidigt, att civila
byggnadsutredningen icke hade något inflytande över deras standard.

Remissbandlingar återgå.

Stockholm den 2 januari 1947.

Hakon Ahlberg.

— 138

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 132, § 25.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1946 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
byggnadsstyrelsen att senast den 20 januari 1947 inkomma med utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående tjänstebostäder för
ogift personal vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall. Till åtlydnad härav får byggnadsstyrelsen
anföra följande.

Med skrivelse den 21 april 1941 överlämnade byggnadsstyrelsen till Eders
Kungl. Maj ds prövning ritningar till de vid Sidsjöns sjukhus planerade bostäderna
m. m. för personal. Byggnadsstyrelsen anförde därvid bland annat,
dels att ritningarna godkänts av medicinalstyrelsen och dels att det ursprungligen
föreslagna byggnadsprogrammet för personalbostäderna därvid väsentligt
beskurits med avseende på såväl antal som standard enligt föredragande
departementschefens direktiv i propositionen nr 176 till 1938 års riksdag.

I detta byggnadsprogram, vars genomförande beräknades betinga en kostnad
av 1 973 000 kronor enligt prisläget i augusti 1940, ingingo fem bostadshus
för ogift personal (sköterskor och skötare) samt ett bostadshus för översköterskor
och föreståndarinnor.

Förslaget innebär såtillvida en betydande förbättring av den vid tidigare
uppförda sinnessjukhus i allmänhet tillämpade standarden, att för befattningshavarna
i biträdesklass enkelrum om cirka 10,5 kvadratmeter yta, inklusive
garderob och tvättnisch, föreslogos i stället för dubbelrum med cirka
15 kvadratmeter motsvarande yta.

I syfte att icke överskrida ovannämnda kostnad trots de prisstegringar,
som inträffat under mellantiden, meddelade styrelsen sin avsikt att uppföra
personalbostäderna, med undantag för en portvaktsbyggnad, av trä i stället
för sten. En dylik åtgärd är i och för sig fullt försvarlig i besparingssyfte, i
all synnerhet då det gäller byggnadsföretag i landets norra del.

Styrelsen avsåg att snarast möjligt igångsätta arbetena för bostadshusen i
fråga och att söka färdigställa desamma i huvudsak under loppet av år 1941.

Ärendet remitterades av Eders Kungl. Maj:t till 1940 års civila byggnadsutredning,
som i ett den 14 maj 1941 avgivet utlåtande förklarade sig icke
hava något att erinra mot förslaget, vad detsamma gällde bostäderna för
ogift personal, men ansåg att kostnaderna för samtliga bostäder m. m. kunde
nedskrivas till 1 500 000 kronor, sålunda med närmare 500 000 kronor. I
en reservation till utlåtandet underströks av dåvarande byggnadschefen Lindh
i egenskap av medlem av utredningen det lösliga och otillförlitliga tillväga- f
gångssättet vid beskämingen av de av styrelsen beräknade kostnaderna och*
behovet av, att dessa medel obeskurna ställdes till styrelsens förfogande för
genomförandet av byggnadsföretagen utan ytterligare minskning av standarden.

Genom beslut den 28 juni 1941 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen
bland annat att i huvudsaklig överensstämmelse med de av styrelsen
uppgjorda ritningarna med däri av 1940 års civila utredning i yttrandet
den 14 maj 1941 föreslagna avvikelser låta för en kostnad av högst 1 555 000
kronor — eller i huvudsak det belopp, som utredningen angivit — uppföra
de föreslagna personalbostädema m. m. vid sjukhuset. Samtidigt beskar
Eders Kungl. Maj:t de av riksdagen för själva sjukhusbygget i fråga anvisade
medlen med icke mindre än 563 000 kronor, vilket belopp sålunda icke
ställdes till styrelsens förfogande.

— 139 —

På framställningar av byggnadsstyrelsen, däri styrelsen — efter det bland
annat kontrollanbud å arbetena för bostadshusen införskaffats — framhållit
nödvändigheten att väsentligt beskära byggnadsprogrammel för sjukhusanläggningen
för det fall, att anvisade medel icke i sin helhet ställdes till styrelsens
förfogande och styrelsen icke lämnades befogenhet att disponera de
medel för bostadshusen m. m., som tidigare beräknats, har Eders Kungl.
Maj :t genom beslut dels den 17 oktober 1941 medgivit, alt styrelsen finge
använda ävenledes förenämnda belopp av 563 000 kronor för uppförande av
sjukhuset, och dels den 12 december 1941 uttalat, att Eders Kungl. Maj:ts
beslut den 28 juli 1941 icke skulle utgöra hinder för styrelsen att, där så
befunnes oundgängligt, uppföra personalbostäderna in. m. till en kostnad
överstigande 1 555 000 kronor.

Det dröjsmål, som genom dessa åtgärder föranleddes med avseende pa
igångsättandet av byggnadsarbeten för bostadshusen, åstadkom en merkostnad
på grund av prisstegringar å materialier, körslor m. in. med omkring
80 000 kronor och utgifter för arbetenas bedrivande under ogynnsam årstid
med omkring 20 000 kronor, eller tillsammans 100 000 kronor. För att kostnaderna
skulle hållas inom ramen för tillgängliga anslagsmedel måste förenklingar
ske av byggnadsföretaget.

Styrelsen har genom vad ovan anförts avsett att lämna en redogörelse för
vad i ärendet förekommit vid planläggningen av arbetena för ifrågavarande
tjänstebostäder och övergår därefter att yttra sig rörande statsrevisorernas

uttalande. . ......

Såsom ay det föregående framgår har en icke oväsentlig förbättring av
standarden ägt rum vad gäller bostäder åt befattningshavare i biträdesklass,
genom att dessa beretts fördelen att kunna disponera var och en sitt eget
rum i stället för att två biträden nödgats dela samma rum vilket i regel är
förhållandet vid tidigare uppförda sinnessjukhus.

Byggnaderna hava, som i det föregående redan framhållits, uppförts av
trä. Mellanväggarna mellan rummen äro utförda med stomme av 2" plank
med ett lag papp och ett lag panel på var sida. Bjälklagen uppbäras av träbjälkar
och hava golv, underpanel, blindbotten och fyllning. Enligt statsrevisorernas
mening är ljudisoleringen bristfällig, vartill i hög gi ad bidragit,
att trägolven vore utan beläggning. Nagra speciella åtgärder hava visserligen
icke vidtagits för åstadkommande av ljudisolering, men ej heller ha några
sådana åtgärder åsidosatts. Säkerligen skulle dock isoleringen förbättras, om
i rummen inlades korkmattor å ett lag tjock papp. Då byggnaderna togos i
anspråk för sina ändamål, hade allt för kort tid förflutit efter färdigställandet
för att möjliggöra inläggning av korkmattor i rummen med hänsyn till
risken för mögelbildning under mattorna på grund av otillräcklig uttorkning
av bjälklag och golv. I övrigt fanns ingen möjlighet att inom ramen av tillgängliga
medel för byggnadsföretaget bekosta inköp och inläggning av mattorna.
Styrelsen har dock sedermera genom utnyttjande av vissa återstående
medel kunnat anskaffa korkmattor för korridorerna inom byggnaderna. Skäl
synas emellertid tala för, att medicinalstyrelsen, som handhar vården av
sjukhusanläggningen, hos Eders Kungl. Ma.j:t gör hemställan om medelsanvisning
för inläggning av korkmattor jämväl i bostadsrummen.

Statsrevisorerna hava vidare anmärkt, alt varmvatten saknades i lägenheterna,
att utrymmet i varje pentry vore otillräckligt och utrustningen ofullständig.
att till varje bostadshus funnes allenast en ingång och att isolering
och dränering av grundmurarna vore otillfredsställande.

Med anledning härav vill styrelsen anföra, att varmvattenberedare placerats
i byggnadernas källare och varmvaltenledning dragits till badrum, tekök
(pentry) och tvättfat i toalettrum, sålunda till de gemensamma lokalerna.

— 140 —

Däremot har varmvatten icke letts till tvättfaten i de enskilda bostadsrummen.
Detta hade sin orsak huvudsakligen uti bristande tillgång i marknaden å
kopparrör vid tiden för uppförandet av byggnaden och i någon mån jämväl
i den omständigheten, att varmvattenförbud då gällde. Emellertid har
styrelsen, som varit ivrig förespråkare för önskemålet att förse personalrum
med varmvatten, vidtagit åtgärder för underlättande av framdragning sedermera
av varmvattenledningar till bostadsrummen genom att färdigställa
genomgångar med hylsrör i bjälklag och väggar för ledningarna och att
uppsätta varmvattenkranar vid tvättfaten. Numera finnas kopparrör att
tillgå i allmänna marknaden, om än i begränsad utsträckning, varför det
synes lämpligt, att medicinalstyrelsen vidtager åtgärder för framdragande av
varmvattenledningar till tvättställen.

Utrymmet inom teköken (pentryna) har av såväl medicinalstyrelsen som
byggnadsstyrelsen ansetts vara tillräckligt. Lokalerna äro försedda med diskbänk
och skåpinredning. Teköken ha icke någon förbindelse med mathållningen
för personalen, vilken intar sina måltider i matsalsbyggnaden, och
äro endast avsedda för uppvärmning av drycker, för vilket ändamål elektriska
värmeanordningar installerats, varjämte tvätt av strumpor och liknande
mindre plagg torde vara tillåten inom lokalerna.

Antale.t inom varje byggnad boende personer har icke ansetts vara större,
än att en ingång till byggnaden borde vara tillräcklig. Trapphuset i våningen
1 trappa upp är centralt placerat och lätt tillgängligt. Balkong har uppsatts
i samma våning. Om risker för personalen vid eldsvåda ändock anses föreligga,
bör sjukhusledningen överväga att uppsätta räddningsattiralj inom
rummen i övre våningen för utrymning av dessa jämväl genom fönstren.

Isolering och dränering har utförts på fullt tillfredsställande sätt genom
bestrykning av källarmurar utvändigt med asfalt och genom dräneringsgravar
kring byggnaderna. Hava fuktgenomslag vid källarmurar eller vattensamlingar
i källarlokaler uppstått måste dessa hava föranletts av sådana
skador å isoleringen eller å dräneringsledningama, som sedermera uppkommit.
Avlägsnandet av dessa skador tillhör reparationsarbetena vid sjukhuset.

Stockholm den 20 januari 1947.

Underdånigst

RAGNAR LINDQVIST.

HENNING LEO.

B. Hasselrot.

Riksdagens revisorers uttalande under § 26 har av socialdepartementet ej
utsänts på remiss.

- 141 —

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 141, § 27.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1946 församlade revisorer
under § 27 i sin berättelse anfört angående åtgärder för viss decentralisering
av administrationen av det allmänna vägväsendet. Med anledning härav får
styrelsen i underdånighet anföra följande.

Ifrågavarande spörsmål har, såsom framgår av vad riksdagsrevisorerna
anfört, behandlats jämväl av överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet
i deras den 27 november 1946 avgivna berättelse rörande budgetåret
1945/46. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har den 13 januari 1947 avgivit
underdånigt utlåtande över nämnda berättelse, och styrelsen har icke för
närvarande något att tillägga utöver vad styrelsen i berörda utlåtande anfört.

Styrelsen tillåter sig därför att såsom utlåtande i detta ärende hänvisa till
sitt utlåtande över överrevisorernas berättelse, vilket här i avskrift bifogas.1

I detta ärendes slutliga handläggning har, förutom undertecknade, deltagit
överdirektören Hjort.

Stockholm den 13 januari 1947.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

E. G. BRAUNE.

Bilaga.

Till Konungen.

Genom remiss den 29 november 1946 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande över överrevisorernas för väg- och vattenbyggnadsväsendet
berättelse rörande iakttagelser under budgetåret 1945/46
Med anledning härav får styrelsen med remissaktens återställande i underdånighet
anföra följande.

8. Angående decentralisering av verkets arbetsuppgifter.

I sin hösten 1945 avgivna berättelse uttalade överrevisorerna bl. a. följande: Många

arbetsuppgifter måste väl administreras centralt, om man skall
kunna vinna ett gott resultat, men det förefaller överrevisorerna sannolikt,
att en decentralisation från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till vägförvaltningarna
i åtskilliga avseenden redan nu, sedan en viss enhetlighet vunnits
genom den centraliserade förvaltningen, skulle utan våda kunna äga rum.
överrevisorerna vilja med hänsyn härtill förorda, att denna fråga av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen göres till föremål för särskild utredning.

I sitt yttrande över berättelsen anförde styrelsen härom följande:

1 Tryckt endast i.transumt.

— 142 —

När väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på hösten 1943 byggde upp den nya
vägorganisationen med dess 24 förvaltningar, centraliserades handläggningen
av förekommande ärenden i ganska stor omfattning. Detta ansågs nödvändigt
dels för vinnande av enhetlighet och dels enär det stora flertalet av vägförvaltningarnas
befattningshavare icke tidigare sysslat med statlig verksamhet.
Ur styrelsens egen synpunkt var det också till fördel, att styrelsen genom
en sådan ordning bleve i tillfälle att på ett mera ingående sätt få kännedom
om de olika slag av ärenden och frågor, som kunde förekomma, Styrelsen
var emellertid fullt på det klara med att den relativt starka centraliseringen
var en övergångsform och att decentraliseringen efter hand skulle ske i all
den omfattning som var möjlig. Styrelsen har också konsekvent följt denna
linje och genom ändringar tid efter annan i arbetsordningen eller på annat
sätt givit vägförvaltningarna ökad befogenhet och större handlingsfrihet. Styrelsen
följer ständigt frågan med största uppmärksamhet, varför någon särskild
utredning i ämnet icke erfordras.

Vid samma tid hade verkets chef tillfälle att inför riksdagens revisorer
redogöra för denna fråga och den inställning styrelsen hade till densamma
ävensom de åtgärder, som redan hade vidtagits. Redogörelsen föranledde
ingen erinran från statsrevisorerna, som i sin berättelse anförde, att uppfattningen
om önskvärdheten av en decentralisering delades av styrelsen.
Revisorerna förutsatte att frågan härom vore föremål för styrelsens oavlåtliga
uppmärksamhet och att de åtgärder vidtoges, vartill förhållandena kunde
giva anledning.

Då decentraliseringsfrågan bl. a. berör personalfördelningen mellan styrelsen
och förvaltningarna, togs den upp till behandling i det av särskilda sakkunniga
utarbetade förslaget till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. m. I fråga om de under konstruktionsbyrån hörande arbetsuppgifterna
anföres bl. a. följande.

En ökad decentralisering av de tekniska arbetsuppgifterna synes även de
sakkuniga av olika anledningar böra komma till stånd. Särskilt i fråga om
de uppgifter, som ha direkt med utförandet av anläggningsarbeten att göra
och som sålunda huvudsakligen höra till byggnadsbyråns kompetensområde,
torde, om beslutanderätten i ökad utsträckning överflyttas till de lokala organen,
väsentliga förenklingar i handläggningen kunna åstadkommas utan
att därigenom de lokala organens arbetsbörda ökas i större omfattning. De
sakkunniga återkomma härtill vid behandlingen av byggnadsbyråns arbetsuppgifter.
Beträffande konstruktionsuppgifterna äro förutsättningarna för att
genomföra en mera vittgående decentralisering icke lika stora, enär dessa
uppgifter i många fall kräva speciell expertis, som för vinnande av enhetlighet
och större effektivitet bör sammanhållas centralt. I vissa fall föreligga
dock skäl för att i ökad utsträckning inkoppla de lokala organen på de konstruktiva
uppgifterna.---

I vilken utsträckning upprättandet av arbetsplan för broarbeten bör anförtros
åt vägförvaltningarna, beror på i vad mån dessa organ äga eller kunna
beräknas förvärva erforderlig broteknisk sakkunskap. Den instruktionsverksamhet
och handledning från konstruktionsbyråns sida, som förutsättes
skola ske, bör enligt de sakkunnigas mening göra det möjligt att till vägförvaltningarna
överföra arbetet med upprättande av arbetsplan för alla sådana
broar, som icke kräva speciellt utförande eller som icke på grund av sin
storleksordning eller av andra särskilda skäl av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anses böra planeras av konstruktionsbyrån. En bestämd gränsdragning
i fråga om storleksordningen är vansklig att göra, men man synes kunna
räkna med att till en början arbetsplaner till broar med en sammanlagd
fri spännvidd av upp till 30 meter i allmänhet skola kunna upprättas av väg -

143 —

förvaltningarna. Det övervägande antalet arbetsplaner för brobyggnader på
landsbygden torde vid tillämpning av denna ordning komma att innefattas
i vägförvaltningarnas arbetsuppgifter. På konstruktionsbyrån skulle alltså
ankomma större broar och broar med speciellt utförande. Framdeles, när
vägförvaltningarna förvärvat ytterligare erfarenhet på området, böra även
större broar överlåtas till dem. Det bör ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att med beaktande av ovan anförda synpunkter bestämma fördelningen
av hithörande arbetsuppgifter mellan konstruktionsbyrån och vägförvaltningarna.

Decentraliseringen skulle dock icke drivas längre än att styrelsen skulle
behålla väsentlig del av detaljarbetet och därjämte en ingående ledning av
och ansvar för arbetet i dess helhet Detta framgår av följande uttalande.

I arbetsplan ingående broförslag, som upprättats av vägförvaltning, skall
granskas av konstruktionsbyrån. Till undvikande av att på detta stadium
ändringar i arbetsplanen måste ske på grund av eventuella erinringar från
konstruktionsbyråns sida, böra av vägförvaltningarna upprättade förslag till
broar med större spännvidd än 3 m insändas i blyertskoncept till styrelsen
för förhandsgranskning.

Förslag till bro eller annan konstbyggnad i städer och stadsliknande samhällen,
vilka äro väghållare, skall granskas av konstruktionsbyrån.

Upprättandet av förslag till i allmän väg ingående färjlägen och färjor
bör ankomma på konstruktionsbyrån, medan förslag till stödmurar och
bryggor i allmänhet böra upprättas av vägförvaltningarna och därvid i den
mån det är fråga om mera omfattande anordningar förhandsgranskas av
konstruktionsbyrån.---

Brobyggnaderna på landsbygden utföras för närvarande, såsom nämnts å
s. 16, på entreprenad med undantag för en del av de allra enklaste broarna.
Härvid upprättas i allmänhet arbetsritningama genom entreprenörernas försorg.
De sakkunniga ha funnit starka skäl tala för att i samband med den
nu föreslagna omorganisationen en del av detaljkonstruktionsarbetet på brobyggnadsområdet
överflyttas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Härmed
kunna väsentliga fördelar vinnas.---

Med hänsyn till vad här anförts vilja de sakkunniga förorda, att konstruktionsbyråns
organisation utbygges tillräckligt, för att byrån skall kunna i
lämplig utsträckning ombesörja upprättandet av arbetsritningar till broar. I

I fråga om de under byggnads- och underhållsbyrån hörande uppgifterna
anföra de sakkunniga bl. a. följande.

Vid vägväsendels förstatligande erhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
genom inrättandet av vägförvaltningarna en förhålandevis väl utbyggd lokal
organisation för de till vägväsendet hörande arbetsuppgifterna. Med avseende
på de ledande befattningarna måste vägförvaltningarnas kapacitet redan
nu anses avpassad för ett jämförelsevis stort mått av självständig verksamhet.
Det bör därför vara möjligt alt, sedan vägförvaltningarna vunnit tillräcklig
förtrogenhet med principerna för verksamhetens bedrivande, giva
dessa organ ökade befogenheter på vägväsendets område, särskilt i verkställighetsfrågor.
Fn dylik utvidgning av beslutanderätten torde i allmänhet icke
komma alt innebära någon ökning av vägförvaltningarnas arbetsbörda utan i
många fall snarare medföra arbetsbesparande förenklingar. Genom decentraliseringen
skulle vinnas den betydelsefulla fördelen, att styrelsen och därvid
framlör allt byggnadsbyrån bleve befriad från en mängd detaljfrågor, som
eljest, särskilt vid eu expansion av byggnads- och underhållsarbetet, kunde
komma all tynga det centrala arbetel i en sådan omfattning, att huvuduppgifterna,
nämligen planläggningen och ledningen av arbetet i stort, bleve lidande!.

— 144 —

De sakkunniga angiva därefter de arbetsuppgifter, som anses böra kunna
överföras till förvaltningarna. De hänföra sig huvudsakligen till utförandet
av byggnadsarbeten på entreprenad och avse upprättande av programhandlingar,
infordrande av anbud samt antagande av entreprenör. Undantag göres
dock för vissa konstarbeten och arbeten, vilka på grund av storlek, speciellt
utförande eller andra liknande skäl anses kräva särskild uppmärksamhet
från styrelsens sida. De sakkunniga anse vidare att frågan om ett företags
utförande på entreprenad eller i egen regi i viss omfattning bör kunna
överföras till förvaltningarnas avgörande. De sakkunniga anföra slutligen
som sin mening, att den nu förekommande centrala granskningen av renstakningshandlingar
till vägföretag bör upphöra.

Vid anmälandet av ärendet rörande omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. m. anförde statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
bl. a. följande (prop. nr 286: 1945 s. 33).

Eu allmänt utbredd uppfattning synes vara, att verksamheten inom vägoch
vattenbyggnads väsen det för närvarande är i alltför hög grad centraliserad,
och från flera håll ha uttalats farhågor för att den av de sakkunniga föreslagna
omorganisationen icke skulle komma att medföra någon ändring i
detta förhållande utan snarare leda till en ytterligare centralisering. Med anledning
härav må följande framhållas.

Uppenbart är, att den nuvarande uppdelningen av den lokala vägorganisationen
på icke mindre än 24 särskilda organ nödvändiggör ett hårdare centralt
grepp över arbetet än vid en distriktsindeining med ett mindre antal
enheter. Behovet härav torde i synnerhet ha gjort sig gällande under den
förflutna tiden näimast efter vägförstatligandereformens genomförande, då
det gällt för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att uppdraga riktlinjerna för
verksamheten och att kontrollera vägförvaltningarnas förmåga att lösa sina
uppgifter. Styrelsen har emellertid i sitt utlåtande förklarat avsikten vara att,
allteftersom de föreliggande principfrågorna bleve klarlagda, i ökad utsträckning
överlåta det slutliga avgörandet av ärendena till vägförvaltningama.

Det bör i förevarande sammanhang påpekas, att vissa personalkrävande
arbetsuppgifter finnas, vilka på grund av sin karaktär icke böra splittras genom
en decentralisering, nämligen sådana mera omfattande specialuppgifter,
där arbetet i viss utsträckning kan utbildas till rutin, t. ex. granskning eller
upprättande av arbetsritningar till broar, upprättande av detaljritningar till
fältarbeten på flygplatser, bedrivande av arbetsstadier in. in.

Med anledning av det av länsstyrelsen i Kalmar län gjorda uttalandet i decentraliseringsfrågan
anser jag mig böra framhålla att, lika viktigt som det
är att de lokala intressena och synpunkterna få allt det inflytande på ärendenas
avgörande som tillkommer dem, lika viktigt är enligt min mening också
att verksamheten bedrives efter i möjligaste mån enhetliga principer.
Detta senare synes nödvändigt icke blott för att skapa rättvisa vid fördelningen
av de begränsade statsmedlen mellan olika bygder och intressegrupper
utan även för att förhindra en ur statsfinansiella och andra synpunkter
icke önskvärd standarduppskruvning, som på grund av skiljaktigheterna i
de lokala förhållandena och de lokala myndigheternas begränsade möjligheter
att överblicka verksamheten i dess helhet eljest lätt kan uppkomma. Just
de av länsstyrelsen påtalade olikheterna i de lokala förhållandena göra emellertid,
att åtgärderna för att skapa enhetlighet och planmässighet icke kunna
begränsas enbart till utfärdande av allmänna direktiv; härför erfordras även
och framför allt ett intimt och på personlig kontakt grundat samspel mellan
de centrala och de lokala organen. Av vikt är härvid att den centrala tillsynen
och ledningen icke bedrives så, att varje detaljfråga skall underställas
den centrala myndighetens prövning. I stället böra dessa uppgifter — såsom

— 145 —

de sakkunniga synas ha avsett — fullgöras genom utfärdande av generella
föreskrifter, i den mån så är möjligt, samt genom rådgivande och kontrollerande
verksamhet under hand vid tjänsteresor och på annat sätt. Med tilllämpning
av sådana former för den centrala ledningen och kontrollen bör det
vara möjligt alt redan nu i betydande utsträckning överflytta ärendenas avgörande
till vägförvaltningarna. I första hand synas därvid de av de sakkunniga
föreslagna decentraliseringsåtgärderna kunna genomföras. Jag förutsätter,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på den bär behandlade frågan och att styrelsen kommer att lämna sin
medverkan till en fortsatt utveckling i den antydda riktningen.

Vid riksdagsbehandlingen gjorde statsutskottet ett uttalande i denna fråga
(nr 231: 1946 s. 26).

Vad angår frågan om en decentralisering av verksamheten inom väg- och
vattenbyggnadsverket ha de sakkunniga framlagt vissa förslag i sådan riktning.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har förklarat sig ämna i ökad omfattning
överlåta det slutliga avgörandet av ärendena till vägförvaltningarna,
och departementschefen har för sin del ansett det vara möjligt att redan nu
i betydande omfattning överflytta ärendens avgörande till vägförvaltningarna.
Även utskottet är av den meningen att de lokala myndigheterna böra
tilltros att i större utsträckning än hittills under eget ansvar driva verksamheten
inom sitt område. En överflyttning av ansvaret från styrelsen till dess
lokala organ torde bland annat kunna ifrågasättas i följande fall, vilka icke
i detalj berörts i propositionen. För närvarande är gränsen för vägförvaltningarnas
rätt att träffa omedelbart bindande avtal om marklösen begränsad
till 200 kronor för varje särskilt fall. En höjning av denna gräns torde kunna
medföra arbetsbesparing och minskad tidsutdräkt i många fall samt, genom
att avtal omedelbart kan träffas, möjligen även öka markägarnas villighet
att träffa uppgörelser. Vad angår byggnadsverksamheten torde förenklingar
och tidsbesparing kunna uppnås genom en begränsning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
granskning av de inom vägförvaltningarna upprättade
byggnadsplanerna. Vissa inskränkningar torde även kunna göras i fråga om
avsyning från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida av vägarbeten, vilka
utförts på entreprenad och enligt tillämpad praxis under byggnadstiden stått
under vägförvaltningarnas kontroll. Utskottet har med det anförda velat belysa
möjligheterna för en ytterligare decentralisering på nu ifrågavarande
område, givetvis under den kontroll, som kan befinnas erforderlig. Utskottet
förutsätter att dessa frågor av Kungl. Maj:t ägnas fortsatt uppmärksamhet
och att i samband därmed möjligheterna att göra besparingar inom den
centrala organisationen tillvaratagas.

Omorganisationen beslöts sent under riksdagen och har icke hunnit helt
genomföras ännu. Parallellt med omorganisationen upptogs till behandling
frågan om ärendenas decentralisering enligt de riktlinjer, som lämnats i propositionen.
Sålunda överfördes beslutanderätten i vissa ärenden till vägförvaltningarna
under våren och sommaren 1946. Dessa ändringar gällde ökad
befogenhet för vägförvaltningarna i fråga om upphandling av arbete och att
utföra och bevaka styrelsens talan för Kungl. Maj:t och kronan.

Vad i ovannämnda sakkunnigebetänkande samt i propositionen och ulskottsuttalandet
anförts rörande decentraliseringen bar styrelsen ansett som
exemplifieringar. Det bör alltså i enlighet med vad i propositionen anförts
ankomma pa styrelsen att med ledning av de i propositionen angivna principerna
verka för eu fortsatt utveckling på delta område. Vägdirektörerna
torde i första hand äga kännedom om vilka ärenden, som — på grund av central
handläggning i styrelsen — för vägförvaltningarna medföra omgång och
besvär samt tynga arbetet. Med anledning härav anmodade styrelsen genom

10—4772/2. Uev. berättelse (ing. statsverket dr 1940. II.

— 146 —

skrivelse den 8 oktober 1946 samtliga vägdirektörer att inkomma med förslag
beträffande de ärenden eller grupper av ärenden, i vilka beslutanderätten
med anledning härav borde överflyttas från styrelsen till vägförvaltningarna.

Denna styrelsens skrivelse har i avskrift tillställts överrevisorerna. De från
vägdirektörerna inkomna svaren voro tillgängliga, när överrevisorerna avgåvo
sin berättelse den 27 november 1946. Något samråd med verkets ledning rörande
de åtgärder, som styrelsen avsåg att vidtaga, har emellertid icke skett.
Överrevisorerna hava i stället ånyo upptagit till behandling frågan om decentralisering.
Tyvärr torde överrevisorernas berättelse ha hos verket utomstående
kunnat väcka den förmodan att styrelsen — trots sin tydligt uttalade
vilja att genomföra decentraliseringen — skulle vara obenägen att göra detta.

Efter detaljbehandling inom vederbörande byråer av samtliga hithörande
frågor har styrelsen numera meddelat beslut rörande decentraliserad handläggning
av ytterligare ärenden och ärendesgrupper.

De från vägdirektörerna inkomna förslagen äro skiftande. Några större förslag
utöver dem, som angivits i sakkunnigbetänkandet, propositionen och utskottsutlåtandet,
förekomma icke. Däremot har styrelsen fäst sig vid följande
särskilda förhållanden. Vissa vägdirektörer ha föreslagit decentralisering av
beslutanderätten i ärenden, där vägförvaltningama redan nu äro beslutande.
Vissa ha yrkat på erhållande av befogenheter, där icke styrelsen själv är beslutför
utan där ärendet skall underställas Kungl. Maj ds prövning. I vissa
fall har förekommit förslag om överförande till vägförvaltning av beslutanderätt,
som nu tillkommer styrelsen gemensamt med vederbörande länsstyrelse.
— Visserligen kan det tänkas, att även så genomgripande förändringar kunna
visa sig erforderliga. Styrelsen kommer att i annat sammanhang upptaga
dessa frågor till prövning och, i den mån det kan anses vara lämpligt, framföra
förslag därom. Styrelsen har emellertid ansett att den decentralisering,
varom nu är fråga, bör vara en fördelning av beslutanderätten inom verket.

Som ovan nämnts har styrelsen numera meddelat beslut rörande den decentralisering,
som enligt styrelsens mening kan genomföras för närvarande.
Härvid har styrelsen funnit det möjligt att genomföra decentralisering beträffande
praktiskt taget samtliga de fall, som ovan berörts, och vissa därutöver.
I vissa fall har styrelsen kunnat gå längre än tidigare förutsatts, i andra har
det varit nödvändigt att gå fram stegvis.

Styrelsens beslut bifogas.

Styrelsen finner emellertid angeläget framhålla, att styrelsen icke anser
frågan slutgiltigt löst med detta beslut. Styrelsen avser å ena sidan att även
fortsättningsvis undersöka möjligheten och lämpligheten att överföra beslutanderätten
i ytterligare ärenden till vägförvaltningama. Särskilt gäller detta
ärendesgrupper, där styrelsen nu ansett sig böra gå fram stegvis. Å andra sidan
kommer styrelsen, som genom ovanberörda beslut i vissa frågor lämnat
vägförvaltningama vittgående befogenhet, att noggrant följa huru detta kommer
att utfalla samt —- om så erfordras — vidtaga reglerande åtgärder för
samtliga eller enskilda vägförvaltningar. I

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade,
deltagit överingenjören Ivolm, byråchefen Braune, förrådsdirektören
Nelander, byråchefen Wallgren, överingenjören Börjeson och byråchefen
Westman.

Stockholm den 13 januari 1947.

Underdånigst
Nils Bolinder.

K. G. Hjort.

— 147 —

Bilaga till bilaga.

Protokoll vid kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sammanträde den 3 januari 1947.

Närvarande:

Generaldirektören Bolinder,

Överdirektören Hjort,

Överingenjören Kolm,

Byråchefen Braune,

Förrådsdirektören Nelander,

Byråchefen Wallgren,

Överingenjören Börjeson,

Byråchefen Westman.

§ 1.

Sedan styrelsen — med anledning bl. a. av vad vederbörande sakkunniga
för omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m. anfört samt
vid statsmakternas behandling av de sakkunnigas förslag förekommit — i
cirkulärskrivelse den 8 oktober 1946 anmodat samtliga vägdirektörer att inkomma
med förslag beträffande de ärenden eller grupper av ärenden, som
borde decentraliseras från styrelsen till vägförvaltningarna, och vägdirektörerna
inkommit med yttranden härom, företog styrelsen nu detta ärende
till behandling.

Det antecknades, att de byråchefer, beträffande vilkas ämbetsområden decentralisering
ansetts kunna ifrågakomma, i särskilda promemorior avgivit
yttranden och förslag i ämnet. Dessa promemorior skulle som bilagor fogas
till dagens protokoll.1

Överingenjören Ivolm höll ett anförande till protokollet, vilket skulle bifogas
som bilaga}

Sedan därefter till ärendet hörande handlingar föredragits, beslöt styrelsen
som följer.

Bestämmelsen i § 7 i styrelsens protokoll den 15 juni 1944 om skyldighet
för vägförvaltning att lämna styrelsen meddelande rörande beslut eller förordnande
om upprättande av arbetsplan upphör att gälla.

Vägförvaltning äger beträffande fastställd arbetsplan besluta sådana
mindre ändringar i fråga om arbetets utförande, som betingas av tekniska
eller lokala förhållanden och ej påfordra förnyad handläggning enligt vägstadgan.
Därvid förutsättes att skriftlig överenskommelse träffas med av
ändringarna berörda fastighetsägare och andra intressenter. Beröra ändringarna
i planen ingående bro, beträffande vilken styrelsen uppgjort eller
granskat förslag eller arbetsritningar, skall dock frågan i denna del underställas
konstruktionsbyrån.

Vägförvaltning har att granska renstakningshandlingar till enligt nu gällande
ordning fastställd arbetsplan. Föranleder renstakningen ändring av i
planen ingående broförslag vilket styrelsen uppgjort eller granskat, skall
dock granskning i denna del verkställas av konstruktionsbyrån.

Av vägförvaltning för infordrande av anbud upprättade programhandlingar,
som äro grundade på inom de senaste tre åren fastställd arbetsplan
eller inom samma tid granskade renstakningshandlingar, behöva icke insändas
till styrelsen för granskning, såvida icke styrelsen i något fall särskilt
bestämt, att så skall ske. Angående granskning av programhandlingar till
broföretag gälla nedan intagna särskilda föreskrifter.

1 Här ej avtryckt.

148 —

Vägförvaltning äger avgöra, huruvida byggnadsarbete, som beräknas kosta
högst 100 000 kronor, skall utföras i egen regi eller på entreprenad. Beträffande
broföretag gälla nedan intagna särskilda föreskrifter.

Vägförvaltning äger låta utföra smärre underhållsarbeten på entreprenad
samt äger utan styrelsens hörande utföra smärre förbättringsarbeten, som
var för sig beräknas kosta högst 30 000 kronor (jämför styrelsens skrivelse
den 9 mars 1944).

Ansökan om byggnadstillstånd skall, ställd till statens arbetsmarknadskommission,
av vägförvaltning ingivas till vederbörande länsarbetsnämnd.

Vägförvaltning äger utan iakttagande av den i 7 § arbetsordningen angivna
kostnadsgränsen upphandla arbete, om till grund för upphandling
ligger av styrelsen under de tre senaste åren fastställd arbetsplan eller under
samma tid granskade renstakningshandlingar, såvida icke fråga är om
företag som berör mera än ett län. I fråga om beläggningsarbete skola dock
före antagandet av entreprenör anbuden granskas av styrelsen. Beträffande
broföretag gälla nedan intagna särskilda föreskrifter.

Vägförvaltning har att avsyna företag, som utförts på entreprenad, såvida
fråga icke är om sådant större eller speciellt företag, beträffande vilket styrelsen
förbehållit sig avsyning. Företag, som utförts av statens arbetsmarknadskommission,
avsynas av styrelsen.

Beträffande broföretag skola gälla följande särskilda föreskrifter.

Sedan de under tryckning varande anvisningarna rörande upprättande av
arbetsritningar m. m. till broar och liknande konstbyggnader (konstruktionsnormer
I) ävensom nya anvisningar för upprättande av arbetsplaner utfärdats,
skall vägförvaltning som regel upprätta förslag till bro med en sammanlagd
fri spännvidd av upp till 30 in. Dock skall granskningen av alla
förslag till broar med sammanlagd fri spännvidd större än 3 m alltjämt
ske i styrelsen.

Sedan ovannämnda konstruktionsnormer utfärdats och nu gällande formulär
till program för infordrande av anbud å broföretag reviderats i anslutning
härtill, skall vägförvaltning upprätta programhandlingar för infordrande
av anbud å bro, för vilken arbetsritningar upprättats eller fastställts av
styrelsen. Sådana programhandlingar skola icke insändas till styrelsen för
granskning.

Samma skall gälla beträffande fast bro med en sammanlagd fri spännvidd
upp till 15 m, därest till programhandlingarna hörande förslagsritning antingen
upprättats av eller granskats inom styrelsen under de senaste tre åren,
dock tidigast år 1945, och i förekommande fall reviderats i enlighet med vid
granskningen framställda erinringar.

Programhandlingar till övriga broar skola med nedan nämnt undantag
upprättas av vägförvaltning och tills vidare granskas inom styrelsen.

Programhandlingar till stora eller mer komplicerade brobyggnader uppgöras
inom styrelsen.

Vägförvaltning äger utan övre gräns vad beträffar kostnaderna infordra
anbud och antaga entreprenör, om anbudet är avgivet på av styrelsen upprättade
eller fastställda arbetsritningar.

För övriga broföretag, som icke innehålla rörlig brodel, äger vägförvaltning
infordra anbud och antaga entreprenör, om kostnaden icke överstiger
100 000 kronor och anbudet är avgivet på av styrelsen antingen upprättad
eller under de senaste tre åren, dock tidigast år 1945, granskad och i förekommande
fall i enlighet med vid granskningen framställda erinringar reviderad
förslagsritning samt anbudet i övrigt icke innehåller någon reservation
häremot eller förutsätter speciellt arbetsförfarande. Om i bro ingår bärande
svetsad stålkonstruktion, må dock som entreprenör endast antagas verkstad,

149 —

som är godkänd av styrelsen för sådant arbete och är upptagen på av styrelsen
upprättad förteckning över sådana verkstäder. Härutöver skall gälla
att vägförvaltning omedelbart skall underrätta konstruktionsbyrån om antagandet
av entreprenör genom avskrift av upphandlingsprotokoll med därtill
hörande förteckning över anbud samt vägförvaltnings beställningsskrivelse
till entreprenören. Så snart kontrakt utväxlats skall därjämte avskrift därav
tillställas konstruktionsbyrån.

I andra än nu nämnda fall skall entreprenör antagas av styrelsen. Härvid
skall det åligga vägförvaltning att, innan anbuden insändas, granska desamma
samt vid överlämnandet till styrelsen framföra sina vid granskningen
framkomna synpunkter och önskemål.

Sedan den i 1938 års normalbestämmelser för vägar ingående ritningen
till trumdäck omarbetats och arbetet med att upprätta standardritningar till
fasta mindre broar avslutats, skall i den mån dessa ritningar utan ändringar
kunna läggas till grund för arbetets utförande, någon granskning av arbetsritningar
för sådana brobyggnader icke ske inom styrelsen. Det skall dock
åligga vägförvaltning, att sedan arbete slutförts till konstruktionsbyrån insända
sammanställningsritning, upptagande, förutom vanliga föreskrifter,
uppgift om vilken eller vilka standardritningar, som legat till grund för arbetets
utförande.

Beträffande nedan nämnda ärenden skall följande gälla.

Vägförvaltning äger verkställa kassation av effekt, som ej ligger i förlag
och ej tillhör maskincentralförrådets inventarier (förrådsordningen kap. XI
mom. 6).

Vägförvaltning äger upphandla beläggningsmassa för ett belopp av högst
100 000 kronor (7 § mom. 3 arbetsordningen).

Vägförvaltning äger ingå avtal om leverans av elektrisk energi till vägförvaltningen,
även om giltighetstiden är mera än fem år (7 § mom. 4 arbetsordningen)
.

Vägförvaltning äger försälja förslitet eller för väg- och vattenbgggnadsverket
icke användbart gods eller avfall, då fråga ej är om i maskincentralförrådet
ingående inventarier, effekter i förlag eller gods av sådant slag, som
skall försäljas genom förrådsbyrån (7 § mom. 9 arbetsordningen; nuvarande
kostnadsgräns utgår).

Från och med den 1 juli 1947 äger vägförvaltning — under förutsättning
att kostnaden per m3 icke överstiger det å-pris som gäller för förvaltningens
uttag av material från grusmaterialförrådet — verkställa inköp av grus och
pinnmotag och liknande upp till ett för varje budgetår för resp. förvaltning
fastställt sammanlagt belopp.

Vägförvaltning äger träffa avtal om förvärv av vägmark och om ersättning
för av vägföretag uppkommande .skada och intrång. Kan överenskommelse
icke träffas utan erfordras ägodelningsrätts prövning (eller ev. expropriation),
skall ärendet i den del sådan prövning erfordras överlämnas till styrelsen.
Är fråga om större förelag eller annat företag där marklösenkostnaden
kan antagas komma att uppgå till mera avsevärt belopp (såsom i tätbebyggelse)
eller om företag beläget i mera än ett län, skall ärendet i sin helhet
överlämnas till styrelsen.

Vägförvaltning bar att bevaka kronans rätt då vägväsendet tillhörig egendom
skadats till följd av trafik uteslutande med främmande motorfordon
eller då väg skadats genom otillåten körning samt äger i sådana fall genom
vägdirektören eller den han förordnar utföra målsägandetalan vid domstol.
Erfordras att kronan själv anbängiggör rättegång skall ärendet överlämnas
till styrelsen.

— 150 —

Vägförvaltning har att utföra och bevaka kronans talan i mål och ärenden
angående inmutning och utmål.

Vägförvaltning äger hos lagsökningsdomare begära handräckning för utfående
av klar och förfallen fordran.

Vägförvaltning äger lämna medgivande till relaxering, nedsättning eller
dödning (helt eller delvis) av inteckning.

Vägförvaltning äger inom ramen för fastställda personalstater samt eljest
meddelade bestämmelser anställa och entlediga extra ordinarie och extra
befattningshavare i högst 7 lönegraden ävensom tillfällig personal med arvode
motsvarande lön jämte tillägg enligt högst 1. löneklassen; vägförvaltning
äger därjämte anställa och entlediga praktikanter.

Vägförvaltning äger bevilja tjänstledighet och förordna vikarier i anledning
av offentligt uppdrag ävensom förordna vikarier, då befattning i högst
26. lönegraden är vakant.

Vägförvaltning äger besluta om författningsenligt inträdande löneklassupp
flyttningar.

(Av vägförvaltning i personalärende som ovan nämnts meddelat beslut
skall omedelbart delgivas styrelsen.)

Vägförvaltning äger besluta om rätt för arbetare att kvarstå i tjänst efter
uppnådd pensionsålder.

Samtliga här meddelade beslut förutsätta att vägförvaltning disponerar för
vederbörande ändamål erforderliga medel.

De olika besluten skulle träda i kraft omedelbart, i den mån icke annorlunda
angivits.

Styrelsen beslöt tillika göra följande uttalande:

Frågan om arbetsfördelningen inom väg- och vattenbyggnadsverket är
självfallet icke slutligen prövad genom vad som i dag förekommit, utan styrelsen
kommer att ständigt ha sin uppmärksamhet riktad på möjligheten av
att för arbetets förenklande vidtaga erforderliga ändringar i fråga om fördelningen
av arbetet.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. t46, § 28.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1946 har byggnadsstyrelsen anbefallts
att senast den 20 januari 1947 avgiva underdånigt utlåtande över vad
riksdagens år 1946 församlade revisorer under § 28 i sin berättelse anfört
angående civila byggnadsutredningens verksamhet.

Statsrevisorerna hava rent principiellt underkastat civila byggnadsutredningens
verksamhet en allmän granskning i förevarande avsnitt i sin berättelse.

Statsrevisorerna framhålla att civila byggnadsutredningen sökt vissa besparingar
genom att föreskriva standardsänkning beträffande utrymmesstorlekar,
material och sanitetsteknisk utrustning samt genom utarbetande av
föreskrifter och normer i dessa avseenden även för framtiden förhindra ett

151 —

frångående av den standard i ovannämnda avseenden som civila byggnadsutredningen
ansåg skälig för statliga och statsunderstödda anläggningar av
olika slag. Statsrevisorerna ha emellertid funnit, att dessa åtgärder företagits
med ett allt för teoretiskt tillgodoseende av sparsamhetskrav för stunden
utan aktgivande på att dessa byggnadsfrågor måste ses i samband med organisatoriska
frågor i större sammanhang och utan tanke på de utvidgningar
inom icke minst den statliga förvaltningen, som vore att förutse. Det ekonomiska
resultatet av civila byggnadsutredningens verksamhet finna statsrevisorerna
icke hava varit till fördel för statsverket.

De slutledningar statsrevisorerna här hava dragit med stöd av de erfarenheter,
som civila byggnadsutredningens verksamhet redan givit material till,
synas byggnadsstyrelsen i allt väsentligt riktiga och överensstämmande med
de synpunkter på verksamheten, som byggnadsstyrelsen i olika sammanhang
givit uttryck åt i skrivelser och framställningar till Eders Kungl. Maj :t.

Styrelsen vill här slutligen meddela, att den av revisorerna omnämnda
översynen av gällande allmänna normer för planläggning och utförande av
statliga ämbetsbyggnader, som styrelsen genom Eders Kungl. Maj:ts brev
den 1 november 1946 anbefallts verkställa, i huvudsak är färdig och kommer
att föranleda framläggande för Eders Kungl. Maj:t inom den närmaste tiden
av förslag i ämnet.

Stockholm den 20 januari 1947.

Underdånigst

O. HÖKERBERG.

HENNING LEO.

K. E. Nolire.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 153, § 29.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1946 har byggnadsstyrelsen anbefallts
att senast den 20 januari 1947 avgiva utlåtande över vad riksdagens
år 1946 församlade revisorer under § 29 i sin berättelse anfört angående
länsarkitekternas arbetsbalans.

Med anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

I sin redogörelse framhålla revisorerna, att arbetsmängden å länsarkitektkontoren
under senare år undergått en stark ökning samt att ärendena ofta
icke bliva behandlade inom rimlig tid. Det framliålles även att den förestående
omläggningen av lagstiftningen om stadsplaner och andra planer för
tätbebyggelse m. in. beräknas medföra en ytterligare avsevärd arbetsbelastning
för länsarkitekterna. Revisorerna uttala som sin mening, att det, innan
en förstärkning av länsarkitektsorganisationen kommer till stånd, bör utredas
om och i vad mån en lättnad i länsarkitekternas arbetsbörda kan vinnas
genom inskränkning av deras befattning med vissa arbetsuppgifter, exempelvis
granskning av vissa tomtindelningar och avslyckningsförrättningar
samt uppgörande av vissa byggnadsplaner. Revisorerna hänvisa i sammanhang
därmed även till att lantmäteriväsendet inom kort kommer att lielt

— 152 —

förstatligas och i samband därmed omorganiseras samt uttala, att därigenom
större förutsättningar skapas för att fastställelseförfarandet beträffande avstyckningsförrättningar
i sin helhet anförtros åt lantmäteriorganisationen.

Byggnadsstyrelsen vitsordar den av revisorerna påvisade, under senare år
uppkomna ökningen av länsarkitektkontorens arbetsbörda, vilken ökning
medfört att ärendena i många fall icke kunna handläggas med önskvärd
snabbhet. Förhållandet har även föranlett styrelsen att vid upprepade tillfällen
hos statsmakterna hemställa om erforderliga åtgärder för en utökning
av institutionens personal. Dessa framställningar hava även i huvudsak beaktats,
men den i landet rådande allmänna bristen på arkitekter med erforderliga
kvalifikationer samt skillnaden i lönenivå i fråga om statlig och enskild
tjänst försvåra i hög grad behövlig personalanskaffning. Att minska
arbetsbördan genom att från länsarkitektkontoren borttaga vissa slag av
ärenden har byggnadsstyrelsen hittills icke ansett tillrådligt. En sådan åtgärd
skulle för övrigt i vad avser granskningsärenden erfordra författningsändändringar.
I fråga om uppdragen har dock styrelsen, som även revisorerna
påpekat, ansett sig böra inom instruktionens ram tillråda en viss restriktivitet
på grund av personalbristen, även om styrelsen varit medveten om att en
sådan åtgärd med hänsyn till den ringa tillgången på praktiserande arkitekter
i landsorten vore ägnad att medföra olägenhet för kommuner och andra,
som önska länsarkitektkontorens medverkan vid uppgörande av bebyggelseplaner
samt förslag till skolhus och andra byggnader.

Inför den nuvarande situationen med ett ständigt stegrat antal ärenden
och en ännu ej övervunnen brist på personal med för länsarkitektkontoren
erforderlig utbildning synes det lämpligt att taga under övervägande, om
icke några av de nuvarande arbetsuppgifterna äro av sådan art, att de kunde
borttagas utan att därigenom vare sig det allmänna samhällsplanerandet eller
länsarkitektens möjligheter att fylla sina uppgifter inom detta verksamhets-''
område skulle behöva bliva lidande därpå. Ett förslag i sådan riktning måste
emellertid enligt styrelsens mening nödvändigtvis föregås av en utförlig och
allsidig utredning.

Såsom av revisorerna särskilt betonats åligger det länsarkitekt att tillvarataga
det allmännas bästa i fråga om byggnads- och stadsplaneväsendet inom
distriktet. Länsarkitekten skall därvid övervaka att gällande bestämmelser
efterlevas och att en sund utveckling av hyggnadsväsendet befordras samt
biträda byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen i deras motsvarande åligganden
enligt 124 § byggnadsstadgan.

Då nu av revisorerna ifrågasättes att från länsarkitektkontorens granskning
borttaga bland annat vissa slag av avstyckningsärenden, må redan i
detta sammanhang framhållas, att den kontakt med avstyckningsärendena,
som länsarkitekten enligt nuvarande ordning har i det att han på ett tidigt
stadium erhaller kännedom om och får möjlighet att följa den fortgående
fastighetsbildningen samt genom handläggningen av ärendena i fråga gives
möjlighet att öva inflytande på densamma, synes vara av mycket stor betydelse
nr nyss berörda synpunkter.

Då fastighetsbildning genom avstyckning, som i regel åtföljes av bebyggelse,
vanligen är den första upptakten till tätbebyggelse och tätortsbildningar,
är det för åvägabringande av erforderlig planmässighet i samhällsbyggandet
givetvis av den allra största betydelse att redan från första stund aktgives
på tendenserna till tätbebyggelse. Härtill syfta bland annat nuvarande
bestämmelser i 19 kapitlet 1 § jorddelningslagen och 5 kapitlet 8 a § fastighetsbildningslagen,
enligt vilka avstyckning av ett flertal smärre lägenheter
för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar
eller i annat liknande syfte icke må ske med mindre plan att lända till efter -

— 153 —

rättelse vid avstyckning godkänts. Den nya byggnadslagstiftning, som är att
förvänta, torde komma att taga sikte på ökad kontroll över begynnande tendenser
till tätortsbebyggelse. Den länsstyrelsens sakkunnige, som besitter erforderlig
kompetens att allsidigt bedöma dessa planfrågor, är länsarkitekten,
som därjämte genom sin granskningsverksamhet i övrigt har tillgång till och
överblick över på frågorna inverkande utredningsmaterial såsom hälsovård,
brandskydd, civilförsvar, vägväsende, vattenförsörjning och avlopp, kraftledningar
m. in.

Såsom revisorerna påpeka har stadsplaneutredningen i sitt betänkande uttalat,
att länsarkitekterna i praktiken helt avkopplats från granskningsarbetet
beträffande stadsplaneförslag, som skola fastställas av Kungl. Maj:t, vilken
utveckling utredningen icke finner tillfredsställande. Dessa ärenden äro
emellertid icke undantagna länsarkitekternas granskning. Sålunda företages
den formella granskningen av dessa ärenden på länsarkitektkontoren och
förorsakar i många fall länsarkitekterna ett omfattande arbete med anskaffande
av formella kompletteringar. Med anledning av stadsplaneutredningens
uttalande torde finnas anledning att undersöka i vad mån lättnader liärutinnan
kunna vinnas ävensom huruvida granskningen i högre grad än som i
allmänhet sker borde och kunde inriktas på i ärendena avsedda sakfrågor.
Styrelsen finner det emellertid angeläget att, då fråga är om minskning av
länsarkitekternas granskningsarbete, icke sådana ärenden avkopplas, som
eventuellt kunna befinnas hava minst lika stor betydelse för länsarkitektens
allmänna huvuduppgift som de stadsplaneärenden, vilka sedermera passera
byggnadsstyrelsen och därefter prövas av Kungl. Maj:t. Även om de till stort
antal uppgående avstyckningsärendena i många fall äro ärenden av ringa
omfattning, utgöra de dock ett viktigt underlag för länsarkitektens betydelsefulla
arbete inom samhällsplaneringen.

Såsom revisorerna påvisat taga bland annat avstyckningsärendena för
närvarande lång tid. Byggnadsstyrelsen finner det givetvis ur allmänna synpunkter
synnerligen angeläget att allt åtgöres för att i möjligaste mån minska
denna tidsutdräkt. Vid en utredning i frågan är emellertid angeläget att undersöka,
i vilken utsträckning länsarkitekternas granskning av dessa ärenden
ingår i granskningstiden. Styrelsen har anledning förmoda, att handläggningen
hos länsarkitekten i regel beträffande dessa ärenden omfattar en procentuellt
ringa del av tiden. En preliminär undersökning vid tre olika länsarkitektkontor
har givit vid handen, att handläggningstiden å dessa kontor
i medeltal understiger 20 dagar. Den tid, som länsstyrelsens fastställelse enligt
revisorernas berättelse i medeltal tager i anspråk, torde även innefatta
den tid, som åtgår för remisser till byggnadsnämnder, hälsovårdsnämnder eller
andra myndigheter, som länsstyrelsen önskar höra. Utredningen bör för
att fullständigt klarlägga förhållandena sålunda omfatta noggranna tidsstudier
på detta område, därvid även bör räknas med den tid, som skulle åtgå
för granskning och fastställelse, därest denna förlädes hos överlantmätaren.

Revisorerna hava ifrågasatt, att till länsarkitekterna för granskning icke
skulle remitteras bland annat avstyckningar inom dels områden med avstyckningsplan
eller byggnadsplan, dels områden, för vilka länsstyrelsen i
avvaktan på upprättande av avstycknings- eller byggnadsplan förordnat om
byggnads- eller avstyckningsförbud och där länsstyrelsen redan i samband
med behandling av ärende om tillstånd till avstyckning hört länsarkitekten.
Jämväl byggnadsstyrelsen anser sig kunna ifrågasätta, om icke beträffande
nu nämnda slag av ärenden viss tidsvinst skulle kunna ernås, men häller
närmast före, att detta borde eftersträvas genom exempelvis ett förenklat
remissförfarande och eventuellt genom upprättande av eu än intimare personlig
kontakt mellan överlanlmätare och länsarkitekt vid dessa ärendens

— 154 —

handläggning än som för närvarande i allmänhet förekommer. Att helt avkoppla
länsarkitekterna från granskningen av dessa ärenden synes däremot
betänkligt, då erfarenheten visat, att fall icke sällan förekomma, då avstyckning
icke överensstämmer med i avstycknings- eller byggnadsplan angivna
anvisningar eller, beträffande det senast nämnda slaget av områden, icke
överensstämmer med av länsstyrelsen meddelat tillstånd till avstyckning.

I fråga om avstyckningsärendena hava revisorerna vidare ifrågasatt, om
icke länsarkitektens granskning beträffande samtliga avstyckningar å områden,
för vilka utomplansbestämmelser gälla, borde påkallas endast där
överlantmätaren eller distriktslantmätaren anser sådan erforderlig. Dessa områden
av landsbygden omfatta ofta mark, som för närvarande utgör rent
jordbruksområde. Hava utomplansbestämmelser för visst område fastställts,
lorutsättes emellertid, att beträffande området i dess helhet prövats föreligga
sådana förhållanden, att var som helst inom området en begynnande tätbebyggelse
kan vara att förvänta. Erfarenheten har visat, att jorddelningslagens
föreskrifter rörande avstyckningar inom bland annat områden av
detta slag i många fall icke efterlevas och att sålunda avstyckningar ägt rum
i större utsträckning än som enligt jorddelningslagens föreskrifter avsetts
få ske utan avstyckningsplan, till avsevärt förfång för en framtida erforderlig
planmässig bebyggelsereglering. Enligt styrelsens mening torde det
här vara fråga om ett av de viktigaste fall av avstyckningsärenden, för vilka
länsarkitektens medverkan vid granskningen är önskvärd. Beträffande dessa
slags områden hava revisorerna bland annat även utsagt, att avstyckningar
för jordbruk och skogsbruk icke rimligen borde tynga länsarkitekternas
verksamhet. Styrelsen vill emellertid framhålla, att länsarkitekts medverkan
i många fall visat sig önskvärd även härvidlag med hänsyn till bland annat
landskapsvården och frågan om landskapsbildens bevarande.

o I fråga om tomtindelningsförslag hava revisorerna ifrågasatt, om icke
sådana förslag, som upprättats av förrättningsman med högskolebildning
och därefter granskats av byggnadsnämnd, som har tillgång till byggnadskonsulent
eller arkitekt, skulle kunna fastställas av länsstyrelsen utan förutgången
remiss till länsarkitekten, så framt tomtindelningsförslaget godkänts
av berörda parter. Härom vill styrelsen i detta sammanhang endast
framhålla, att det förhållandet, att tomtindelningsförslag på sådant sätt upprättats,
godkänts och granskats, icke i och för sig innebär garantier för att
förslaget är lämpligt ur de synpunkter, som länsarkitekten vid granskning
skulle haft att anlägga. En utredning även i fråga om detta slags ärenden
synes emellertid önskvärd, och det torde enligt styrelsens mening måhända
icke vara uteslutet att viss tidsvinst här skulle vara att ernå genom exempelvis
ett förenklat remissförfarande eller på annat sätt.

I sin berättelse hava revisorerna även berört frågan om kontorens arbeten
med upprättande av vissa planer. Såsom revisorerna påvisat, bär byggnadsstyrelsen
i cirkulärskrivelse till länsarkitekterna den 1 november 1946 framhållit,
att det syntes bland annat nödvändigt, att länsarkitekterna avvisade
sådana erbjudna uppdrag, som kunde hindra att granskningsärendena handlades
inom rimlig tid. Styrelsen vill emellertid i detta sammanhang framhålla,
att en sådan inskränkning icke borde få gälla för någon längre tid
och att nämnda cirkulär av styrelsen utfärdats endast med hänsyn till det
nuvarande läget. Länsarkitekternas befattning med detta slag av uppdrag
och därvid bland annat uppgörande av byggnadsplaner har alltsedan organisationens
tillkomst motiverats av bland annat den ute i landet rådande
bristen på för sådana uppdrag kompetenta fackmän. Länsarkitekterna hava
genom utförandet av sådana planarbeten uträttat ett pionjärarbete av stor
betydelse, och byggnadsstyrelsen kan vitsorda, att detta medfört en allmän

— 155

förbättring av tillståndet inom vårt samhällsplanerande. De begränsade möjligheterna
att för närvarande medhinna sådana uppdrag äro förorsakade
huvudsakligast av personalbrist och därvid framför allt av svårigheterna att
kunna anskaffa medhjälpare med erforderliga kvalifikationer.

Revisorerna hava förutskickat, att i och med det väntade förstatligandet
av lantmäteriväsendet uppgörande av byggnadsplaner i viss utsträckning
skulle kunna avlastas på bland annat de statliga lantmäterikontoren. Att
organisera dessa kontor med tanke på att de i någon nämnvärd omfattning
skulle kunna åtaga sig dylika uppdrag förefaller dock styrelsen knappast
vara genomförbart. Med hänsyn till den brist på stadsplanetekniker, som
för närvarande är och i och med planläggningsuppgifternas väntade ökning
alltjämt kan förväntas bliva rådande, är styrelsen icke av den uppfattningen,
att tillgången på fackmän medgiver att även de blivande statliga lantmäterikontoren
kunna förses med den sakkunskap, som dessa sålunda skulle behöva
anskaffa för att kunna arbeta med plankompositioner. I stället borde
man inrikta sig på att söka förse länsarkitektkontoren, som redan äro organiserade
för dylika uppdrag, med erforderlig arbetskraft. Lantmäterikontoren
synas däremot i här förevarande hänseende framför allt böra inriktas på att
kunna bidraga till att förse stadsplaneväsendet med terrängkartor och annat
kartmaterial, som är behövligt för planförslags uppgörande, på vilket område
situationen nu är ohållbar. Sålunda måste i mycket stort antal fall
viktiga planuppdrag under lång tid anstå i avvaktan på erforderligt kartmaterial.
Styrelsen vill i detta sammanhang även framhålla, att mycket stora
anspråk komma att ställas på tillgång till såväl kartunderlag för planförslag
som områdeskartor m. m. för tätbebyggelsens reglering i övrigt för att den
väntade nya byggnadslagstiftningen skall kunna tillämpas på avsett sätt.

Enligt revisorernas uttalande i nämnda sammanhang skulle utvecklingen
visa, att planläggningen såsom utgörande integrerande del i fastighetsbildningen,
särskilt då fråga är om mindre uppgifter, med fördel kan och
bör utföras i samband härmed av fastighetsbildaren. En sådan utveckling
har byggnadsstyrelsen för sin del icke kunnat förmärka. Huruvida och i vad
mån planläggningen, vilken måste anses hava långt mera vittgående uppgifter
inom samhällsbyggandet än att enbart reglera fastighetsbildningen, skall
kunna utföras av fastighetsbildaren måste givetvis i varje särskilt fall bliva
beroende av i vad mån denne innehar kvalifikationer såsom planförfattare.

På grund av vad ovan anförts får byggnadsstyrelsen under åberopande
jämväl av vad styrelsen anfört i sitt underdåniga utlåtande den 31 december
1945 angående förslag till byggnadslag m. m. tillstyrka, att en allsidig utredning
företages angående länsarkitektkontorens arbetsorganisation, i vilket
sammanhang de förhållanden, för vilka revisorerna redogjort, synas böra
upptagas till särskild undersökning.

I handläggningen av detta ärende hava byggnadsrådet Quiding och byråchefen
Wirseen deltagit.

Stockholm den 20 januari 1947.

ERIC HENRIKSSON.

Underdånigst
HENNING LEO.

Gustaf Lindholm.

— 156 —

Lantmäteristyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 153, § 29.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har lantmäteristyrelsen anbefallts att
före den 20 januari 1947 avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1946 församlade
revisorer under § 29 i sin berättelse anfört angående länsarkitekternas
arbetsbalans. Till åtlydnad härav får lantmäteristyrelsen i underdånighet
anföra följande.

Den nya byggnadslagstiftning, varom förslag torde komma att föreläggas
1947 års riksdag, förutsätter att byggnadsverksamheten regleras på ett långt
mera ingående sätt än för närvarande är fallet. Bland de viktigaste nyheterna
i byggnadslagen kan nämnas, att det allmänna principiellt tillägges rätt att
bestämma var och när tätbebyggelse må äga rum. Tätbebyggelse utan föregående
planläggning blir generellt förbjuden, och för att leda tätbebyggelsen
till därför lämpliga^ platser erhålla myndigheterna vittgående maktmedel till
sitt förfogande. Två nya planformer av högre ordning inrättas, nämligen regionplan
och generalplan. Därjämte bibehållas de nuvarande instituten stadsplan,
byggnadsplan och utomplansbestämmelser. Byggnadsnämnd skall inrättas
i alla kommuner.

Länsstyrelsen kommer enligt den nya byggnadslagstiftningen alltjämt att
öva tillsyn över stadsplane- och byggnadsväsendet såväl på landet som i stad
och stadsliknande samhälle. Bland annat kommer det att åligga länsstyrelsen
att tillse att planer och andra byggnadsreglerande bestämmelser tillkomma
i mån av behov, att övervaka lagstiftningens efterlevnad och att tillse
att byggnadsnämnderna omsorgsfullt fullgöra sina åligganden.

o Såsom biträden åt länsstyrelserna i deras byggnadsreglerande och planvårdande
verksamhet tjänstgöra framför allt länsarkitekterna. På grund av
sambandet mellan byggnads- och fastighetsbildningsväsendet måste emellertid
ett nära samarbete äga rum mellan länsstyrelsen och länsarkitekten, å
ena sidan, samt lantmäterimyndigheterna, å den andra. Det är av stor betydelse,
att vid behandlingen av plan- och byggnadsärenden fastighetsbildningssynpunktema
icke försummas, lika väl som det måste tillses att fastiglietsbildningsärenden
bedömas även ur plansynpunkt. Den betydande ökning
av arbetsbördan, som genomförandet av den nya byggadslagstiftningen måste
medföra för planmyndigheten och framför allt för länsarkitektkontoren,
kommer på detta sätt att erhålla återverkningar även för lantmäteriets vidkommande.

Lantmäteristyrelsen anser det ofrånkomligt, att en utredning i en eller
annan form kommer till stånd angående frågan, huru länsarkitektkontoren
skola organiseras för att motsvara de fordringar, som komma att ställas på
dem vid byggnadslagens och den nya byggnadsstadgans genomförande. För
att länsarkitketerna skola kunna fullgöra sina vidgade uppgifter, vilkas
handhavande är av genomgripande betydelse både för kommunerna och de
enskilda markägarna, torde en utökning av länsarkitektkontorens arbetskrafter
bli nödvändig. Ej minst för att denna utökning skall kunna hållas
inom rimliga gränser är det av vikt, att arbetet på länsarkitektkontoren ordnas
på ett rationellt och praktiskt sätt. Det är även av betydelse, att det
nödvändiga samarbetet mellan länsarkitekt- och lantmäterikontoren i varje
län ordnas så smidigt och praktiskt som möjligt. Detta är av intresse jämväl
för lantmäteriets del. Styrelsen hemställer fördenskull, att representant för

157 —

fastighetsbildningsmyndigheterna måtte beredas tillfälle att deltaga i en dylik
utredning.

Styrelsen vill vitsorda att samarbetet mellan länsarkitekterna och överlantmätarna
redan för närvarande är gott. För att ytterligare befrämja och underlätta
detta samarbete kunna emellertid åtgärder övervägas av såväl rättslig
som praktisk natur. I sistnämnda hänseende kan det t. ex. vara lämpligt,
att sammanträden med korta tidsmellanrum anordnas mellan länsarkitekten
och överlantmätaren i varje län. Vid sådana sammanträden skulle överenskommelser
kunna träffas i aktuella frågor, vari någon av de deltagande
myndigheterna ägde beslutanderätt, samt beslut fattas om gemensamma
yttranden i till dem remitterade ärenden. Onödigt skrivarbete för båda parter
torde på sådant sätt kunna undvikas. Dubbelarbete synes även i övrigt
kunna undgås, t. ex. genom samordning av arbetet med upprättande och
förande av sammanställningskartor över planläggning och fastighetsbildning
inom länet. Vad åter angår den rättsliga regleringen av förfarandet vid behandlingen
av plan- och fastighetsbildningsärenden framföras i remissakten
åtskilliga synpunkter. Dessa giva styrelsen anledning till följande anmärkningar
och förslag.

Då det gäller upprättandet och fastställandet av planer och andra byggnadsreglerande
bestämmelser på landsbygden, torde efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande liksom hittills det huvudsakliga ansvaret komma att
vila på länsarkitektkontoren. Lantmäteriet torde emellertid komma att deltaga
i sådana arbeten på olika sätt. överlantmätaren eller annan lantmätare
synes sålunda komma att kallas till förberedande sammanträde för bestämmande
av planområdes omfattning. Åtskilliga planförslag torde vidare komma
att uppgöras av lantmätare, och därvid lära redan på ett förberedande
stadium överläggningar mellan planförfattaren och länsarkitekten ofta komma
till stånd. Därjämte torde lantmäterimyndigheterna, närmast överlantmätarna,
beredas tillfälle att yttra sig i uppkomna planärenden. En viktig
uppgift för lantmäteriet blir därvid att tillse, att bedrivandet av jordbruk,
skogsbruk och därmed likartad näring icke i onödan hindras eller försvåras
genom planläggningen. En granskning ur dylik jordpolitisk synpunkt kan
leda till att tätbebyggelse förlägges till annat område än som eljest varit
avsett. Styrelsen har i princip icke något att invända mot att samarbetet
mellan plan- och fastighetsbildningsmyndigheterna i planärenden anordnas
på sålunda antytt sätt.

Långt mera komplicerad är frågan om ordnande av samarbete mellan
plan- och fastighetsbildningsmyndigheter, då det gäller fastighetsbildningen.
Den jorddelning varom här är fråga sker huvudsakligen genom avstyckning
och tomtindelning. Dylika ärenden utgöra, enligt vad statsrevisorernas utredning
utvisar, en betydande del av de ärenden, som länsarkitekterna för
närvarande behandla. Vad särskilt angår avstyckning är att märka, att tätbebyggelsebegreppet
torde komma att erhålla en vidsträckt omfattning i den
nya byggnadslagen och att tätbebyggelse som förut nämnts i regel ej får ske
utan plan. Då avstyckning för bostadsändamål regelmässigt utgör förberedelse
till bebyggelse, torde på detta sätt antalet avstyckningsärenden, däri
planfrågan kan bli aktuell, i avsevärd mån komma att öka eller den nya
lagstiftningens ikraftträdande. Därest länsarkitektkontoren skulle behandla
alla dessa ärenden, måste detta medföra en väsentlig ökning av deras arbete.
Även om en sådan ökning måhände icke kan undvikas är det dock, såsom
också framgår av remissakten, av vikt att länsarkitekterna icke nödgas taga
befattning med avstyckningsärenden i vidare mån än detta befinnes erforderligt.

Eu radikal lösning skulle otvivelaktigt vinnas genom all man stadgade alt

— 158 —

en av lantmätare eller annan behörig förrättningsman verkställd avstyckning,
som ej överklagats, skulle vinna laga kraft. Frågan om en allmän omarbetning
av fastighetsbildningslagstiftningen är för närvarande under omprövning
av fastighetsbildningssakkunniga. Innan denna utredning avslutats,
lärer det vara för tidigt att yttra sig om lämpligheten av att på nyss antytt
sätt helt avskaffa fastställelseprövningen. Det må emellertid framhållas, att
hinder ej möter att förlägga tyngdpunkten i jorddelningsförfarandet till
själva förrättningen utan att den efterföljande prövningen försvinner. Fastställelseprövningen
bör nämligen kunna ordnas så att den icke nämnvärt
fördröjer avstyckningsförfarandet.

Åtminstone tills vidare lärer man sålunda böra utgå ifrån att förrättning
för avstyckning icke omedelbart bör vinna laga kraft utan att den skall efterföljas
av en särskild fastställelseprövning. Behörighet att meddela fastställelse
å avstyckning tillkommer för närvarande i regel fastighetsbildningsmyndigheterna,
d. v. s. överlantmätaren och i vissa fall ägodelningsdomaren
eller ägodelningsrätten. Inom sådana områden som angivas i 19 kap. 5 §
andra stycket jorddelningslagen är däremot länsstyrelsen fastställelsemyndighet.
De områden, varom i nämnda paragraf är fråga, äro främst sådana,
där municipalbildning skett — utan att fördenskull reglerna i fastighetsbildningslagen
blivit tillämpliga — samt där byggnadsplan, avstvckningsplan eller
utomplansbestämmelser fastställts. Vad avstvckningsplan beträffar skall
sådan ej vidare upprättas efter den nya lagstiftningens införande. Att länsstyrelsen
är fastställelsemyndighet kan i hög grad komplicera och fördröja
avstyckningsförfarandet, .särskilt i de fall då avstyckningen är kombinerad
med sammanläggning eller då gränshestämning sker vid avstyckningen. Varken
sammanläggningsfrågan eller gränsbestämningsfrågan kan nämligen
prövas av länsstyrelsen. En följd av att länsstyrelsen är fastställelsemyndighet
är även, alt länsarkitekten alltid höres i avstyckningsärendet. Anledningen
till att länsstyrelsen gjorts till fastställelsemyndighet i de angivna fallen
torde främst vara den, att planfrågan ansetts äga en sådan dominerande
betydelse i avstyckningsärendet att det icke ansetts lämpligt att anförtro 1''astställelsen
åt de vanliga jorddelningsmyndigheterna. Denna uppfattning synes
emellertid lantmäteristyrelsen knappast riktig. I vart fall lärer någon olägenhet
icke uppkomma, om befogenheten att fastställa avstyckningar generellt
anförtros åt överlantmätaren och övriga ägodelningsmyndigheter. Därvid bör
emellertid iakttagas att yttrande från länsarkitekten inhämtas samt att den
största hänsyn tages till vad denne i planhänseende yrkar och anser. Anser
länsarkitekten att en avstyckning icke kan godkännas ur plansynpunkt, torde
denna mening regelmässigt höra respekteras av fastställelsemyndigheten.
Länsarkitekten skulle sålunda i realiteten om än icke formellt erhålla vetorätt
i avstyckningsärenden. Den föreslagna ändringen innebär med hänsyn
härtill icke någon ändring i sak, men den torde undanröja de med den nuvarande
ordningen förenade väsentliga olägenheterna.

Oavsett huru fastställelsefrågan ordnas i andra fall är det efter den nya
byggnadslagstiftningens ikraftträdande olämpligt att bibehålla länsstyrelsen
som fastställelsemyndighet inom sådana områden, där utomplansbestämmelser
gälla. Begreppet utomplansbestämmelser erhåller genom den nya lagstiftningen
ett annat innehåll än tidigare. Medan enligt gällande lag utomplansbestämmelser
för sin tillkomst förutsätta att tätbebyggelse är att förvänta,
blir så icke förhållandet enligt byggnadslagen. Väntas tätbebyggelse skall enligt
denna lag byggnadsplan eller stadsplan upprättas. Utomplansbestämmelser
skola däremot användas för områden, diir tätbebyggelse ej finnes eller är
att förvänta men där viss reglering av bebyggelsen ändock anses erforderlig,
t. ex. i fråga om storleken av tomtplats, högsta tillåtna hushöjd, avstånd till

159 —

väg eller dylikt. Utomplansbestämmelser gälla redan för närvarande, oaktat
detta vid den nuvarande lagstiftningens tillkomst knappast torde ha varit
förutsett, för stora områden, stundom hela socknar. Genom den nya lagstiftningen
blir tillämpningsområdet för utomplansbestämmelser ytterligare utvidgat.
Utomplansområden torde därför komma att omfatta mycket stora
områden av ren landsbygdsnatur. Om de nuvarande fastställelsereglerna bibehållas,
skulle sålunda följden bli att fastställelsebefogenheten i än större
omfattning undandroges fastighetsbildningsmyndigheterna och lades på länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skulle inom dessa vidsträckta utomplansområden ha
att fastställa alla avstyckningar, sålunda även för jordbruksändamål, därvid
länsstyrelsen i fuli utsträckning måste tillämpa de villkor av jordpolitisk
natur som gälla för sådan avstyckning. Länsstyrelsen torde emellertid stå
ganska främmande för bedömanden av dylik natur. I vart fall är länsstyrelsen,
som ju är en planmyndighet, långt mindre än de vanliga fastighetsbildningsmyndigheterna
lämpad för prövning av jordpolitiska frågor. Den sakkunskap
i jordbruksfrågor, som bl. a. genom ägodelningsnämndemännen tillföres
ägodelningsrätten, saknar länsstyrelsen tillgång till. Vidare torde länsstyrelsen
knappast vara benägen att i samma utsträckning som tillämpas
hos ägodelningsrätterna pröva uppkommande frågor i samband med syn på
marken.

Lantmäteristyrelsen hemställer fördenskull, att länsstyrelsens befogenhet
att fastställa avstyckning inom utomplansområden måtte upphävas. Denna
ändring torde böra vidtagas såsom en följd av den nya byggnadslagstiftningen
även om länsstyrelsens fastställelsebefogenhet i övrigt skulle bibehållas.

Även då det gäller avstyckningar inom sådana vanliga landsbygdsområden,
där länsstyrelsen för närvarande icke är fastställelsemyndighet, bör enligt
lantmäteristyrelsens mening tillses, att förrättnings- och fastställelseförfarandet
i vad avser samarbetet mellan fastighetsbildnings- och planmyndigheterna
ordnas på tillfredsställande sätt. Enligt de bl. a. av stadsplaneutredningen
föreslagna ändringar i jorddelningslagen, som föranledas av den nya byggnadslagen,
har en principiell gränsdragning skett mellan länsstyrelsens och
fastighetsbildningsmyndighetcrnas befogenheter vid avstyckning. Länsstyrelsen
skall för sin del pröva avstycknings lämplighet ur plansynpunkt. Fastighetsbildningsmyndighetema
åler skola pröva, om avstyckningen eljest kan
godkännas, främst då med hänsyn till de jordpolitiska villkoren. Finner lantmätaren
vid avstyckningsförrättningen att plan erfordras, skall han hänskjuta
planfrågan till länsstyrelsen och förklara förrättningen vilande i avbidan
på länsstyrelsens beslut. Även i det fall då avstyckningsförbud råder torde
förutsättas, att därest besked från länsstyrelsen ej inhämtats redan före
förrättningens påbörjande, förrättningen skall avbrytas för inhämtande av
sådant besked.

Den dubbla prövningen hos länsstyrelsen och fastighetsbildningsmyndigheterna
kan bli synnerligen tidsödande och besvärlig. Detta iir särskilt olägligt
med hänsyn till att. såsom förut nämnts, planfrågan eller byggnadslagens
ikraftträdande torde bli aktuell i de flesta avstyckningsärenden. Skall avstyckningsförrättningen
i alla dessa fall avbrytas för inhämtande av planmyndighetens
förhandsgodkännande, kommer detta alt i hög grad tynga avstyckningsverksamheten.
Tidsutdräkten och merkostnaden drabba i första
band förrättningssökanden. Men även för lantmätaren uppkommer tidsförlust,
om förrättningen icke kan slutföras vid ett enda besök på platsen. Detta
iir siirskilt olägligt med hänsyn till den rådande bristen på arbetskrafter inom
lantmäteriet.

Fn viss förbättring skulle ernås om man, åtminstone i vissa fall, läte förrättningen
fortgå, fastän avstyckningsförbud vore gällande eller planfrågan

160 —

eljest vore aktuell. Tillstånd till avstyckningen skulle i så fall meddelas under
förbehåll att länsstyrelsen lämnade medgivande till densamma. I viss utsträckning
torde detta förfaringssätt tillämpas redan för närvarande, oaktat
stöd i lagen därför saknas. Länsstyrelsens prövning skulle alltså uppskjutas
och ingå som ett led i fastställelseprövningen. Även om en sådan förenkling
genomfördes, måste dock den dubbla prövningen hos länsstyrelsen och
fastighetsbildningsmyndigheterna ingiva betänkligheter. Eftersom länsstyrelsens
beslut i planfrågan bleve avgörande för förrättningens fortgång, torde
beslutet kunna överklagas. Besvär över länsstyrelsens beslut skulle prövas i
regeringsrätten. Innan avstyckningens fortsatta prövning finge ske måste då
avvaktas, att länssiyrelsens beslut vunnit laga kraft, och lagakraftbevis måste
anskaffas från Stockholm. Prövningen hos överlantmätaren, ägodelningsdomaren
eller ägodelningsrätten kunde, därest besvär anfördes, leda till en
förnyad prövning av flera instanser, i sista hand av högsta domstolen.

För att vinna eu snabbare handläggning av avstyckningsförrättningama
samt större enkelhet vid deras fastställande synes det lantmäteristyrelsen
vara önskvärt, att den formella prövningen av plansynpunkterna vid avstyckning
helt överlåtes åt fastighetsbildningsmyndighetema. Bedömandet av
avstyckningens lämplighet hör sålunda ingå som ett normalt led i avstyckningsförrättningens
handläggning. Lantmätaren bör efter vederbörlig utredning
lämna besked huruvida tillstånd till avstyckningen, bl. a. med hänsyn
till plansynpunkterna, medgives eller icke. I händelse av tvekan om avstyck -ningens tillåtlighet bör förhandsbesked dock kunna inhämtas genom underställning
i vanlig ordning till ägodelningsrätten. Vid fastställelseprövningen,
som alltså hör ske hos de vanliga jorddelningsmyndigheterna, närmast överlantmätaren,
bör tillses att plansynpunkterna blivit vederbörligen beaktade
vid förrättningen. I alla dessa fall måste emellertid iakttagas, att yttrande
från planmyndigheterna, närmast länsarkitekten, inhämtas i erforderlig omfattning
och att all rimlig hänsyn tages till den mening som dessa uttala. Anser
länsarkitekten att en avstyckning är olämplig ur plansynpunkt, bör denna
mening^ regelmässigt respekteras. Detta innebär i realiteten, att länsarkitekten
erhåller vetorätt i avstyckningsärenden av förevarande slag. Den föreslagna
förenklingen medför därför, oaktat ansvaret formellt övergår till fastighetsbildningsmyndigheterna,
icke någon saklig minskning av planmyndigheternas
inflytande i avstyckningsärenden. Men både för lantmäteriet och för
länsarkitekikontoren skulle en minskning i arbetsbördan vinnas.

Vad angår förfarande! vid tomtindelning vill lantmäteristyrelsen inskränka
sig till att framhålla, att vissa förenklingar torde kunna vidtagas beträffande
den granskning av länsarkitekt och överlantmätare, som regelmässigt
föregår länsstyrelsens fastställelsebeslut. Särskilt gäller detta tomtindelningsförslag
inom städer och större samhällen, där byggnadsnämnden till sitt biträde
har tjänstemän med fullgod kompetens och erfarenhet rörande byggande
och fastighetsbildning samt dessa tjänstemän medverkat vid förslagens
tillkomst. I dylika fall synes det kunna vara möjligt att inskränka granskningen
till stickprovsundersökning. Även i övrigt kan en minskning avgranskningen
av tomtindelningsförslag övervägas, t. ex. då det gäller att i en
situation av akut brist på arbetskrafter avarbeta uppkommen arbetsbalans.

I detta sammanhang får lantmäteristyrelsen slutligen erinra, att enligt kungörelsen
den 15 juni 1935 (nr 392) angående avgifter för av tjänsteman vid
länsarkitektorganisationen utförd granskning av vissa ärenden utgår avgift
med växlande belopp för granskning av förslag till planer av olika slag ävensom
av förslag till avstyckning, byggnadstillstånd m. in. För granskning, som
i dylika ärenden verkställes av överlantmätaren, utgår däremot ingen avgift.
Det synes lantmäteristyrelsen stötande att allmänheten skall nödgas betala

— 161

särskild avgift för länsarkitekternas berörda granskning, vilken ju är ett led
i det inom statsförvaltningen sedvanliga remissförfarandet. Stadsplaneutredningen
har i sitt betänkande III (stat. off. utr. 1945: 15 s. 267) ansett övervägande
skäl tala för att granskningsavgiften hos länsarkitekterna avskaffas.
Styrelsen vill uttala samma mening.

I handläggningen av detta ärende har, utom undertecknade, deltagit byråchefen
Wennerberg.

Stockholm den 20 januari 1947.

Underdånigst
HARALD MALMBERG.

ALLAN NORDENSTAM.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 161, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har statskontoret anbefallts att avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående anslagsformer vid anvisande av statsbidrag
till byggnadsändamål (§ 30). Till åtlydnad härav får statskontoret anföra
följande.

Revisorerna hava uppmärksammat, att någon bestämd princip beträffande
anslagsformen icke kommit till tillämpning vid anvisande av bidrag till kommuner
med flera till byggnadsändamål av skilda slag. Sålunda anvisades
dessa bidrag under vissa huvudtitlar såsom reservationsanslag, medan beträffande
andra huvudtitlar såväl förslagsanslag som reservationsanslag kommit
till användning. I likhet med revisorerna finner statskontoret önskvärt, att
en översyn av principerna för medelsanvisningen kommer till stånd, varvid
emellertid undersökningen icke torde böra begränsas till att omfatta allenast
de av riksdagens revisorer särskilt berörda byggnadsanslagen. Statskontoret
är icke helt övertygat om att ett förutsättningslöst vägande av skälen för och
emot användande av den ena eller andra anslagsformen kommer att leda till
en begränsning av reservationsanslagen, vilka mot de bokföringsmässiga olägenheterna
kunna uppvisa bestämda fördelar bland annat ur synpunkten av
bättre överblick över tillgängliga medel och befordran av en sparsam och
klok medelsdisposition på längre sikt. Statskontoret är sålunda icke berett att
i nuvarande läge taga ställning till frågan om speciellt byggnadsanslagens
framtida natur.

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit statskommissarien
Lindbergson och t. f. statskommissariema Löndahl och Brittli.

Stockholm den 9 januari 1947.

E. NORBERG.

Underdånigst
WILIIELM BJÖRCK.

Tore Boman.

It—4772/2. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1946. II.

162 —

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 161, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 30 i sin berättelse anfört rörande anslagsformer vid anvisande av
statsbidrag till byggnadsändamål. I anledning härav får riksräkenskapsverket
i underdånighet anföra följande.

Enligt revisorernas uttalande skulle någon bestämd princip beträffande
anslagsformen icke ha kommit till tillämpning vid anvisande av bidrag till
kommuner m. fl. till byggnadsändamål av skilda slag. Riksräkenskapsverket
kan icke helt dela denna uppfattning.

Enligt de princiner, som för närvarande tillämpas vid anvisande av anslag
till statsbidrag till kommunala och andra icke statliga organisationer, användes
som regel anslagsformen obetecknat anslag i de fall, då bidraget väntas
komma att utgå under ett bestämt budgetår, medan reservationsanslag kommer
till användning i de fall, då utbetalningen av bidragen kan väntas bliva
fördelad på ett flertal budgetår. Sistnämnda anslagsform har i regel använts
vid anvisande av bidrag till byggnadsändamål av skilda slag, vilket dock icke
uteslutit, att i vissa fall av praktiska skäl annan ordning tillämpats. De fall,
då förslagsanslag använts för anvisande av medel till sådana bidrag, måste
emellertid anses vara undantag från huvudregeln, som genomförts av särskilda
skäl och allenast i de fall, där en överblick över kostnader för statsbidragen
kunnat erhållas på andra vägar än genom den för reservationsanslag
gällande begränsningen av medelsanvisningen.

Att för samtliga bidragsanslag för byggnadsändamål m. m. använda förslagsanslag
kan medföra konsekvenser, som icke berörts i riksdagens revisorers
uttalande. En sådan generell övergång till förslagsanslag skulle nämligen
medföra, dels att de finansiella konsekvenserna av bidragsanvisningama för
ett mycket stort antal anslag icke skulle komma till klart uttryck vid tiden
för anslagsanvisningen, dels ock att någon ekonomisk begränsning av det
belopp, varmed statsbidrag skulle utgå, icke skulle erhållas.

Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang även erinra, att vid den undersökning
rörande användningen av reservationsanslag, för vilken en redogörelse
lämnades i 1939 års statsverksproposition, icke förutsattes någon ändring
av anslagsformen för anslag till statsbidrag till byggnadskostnader.

Riksräkenskapsverket anser, att, i den mån det kan befinnas önskvärt att
göra undantag från huvudregeln för anvisande av bidrag till byggnadsändamål
av skilda slag så att i stället för reservationsanslag förslagsanslag skola
användas, behovet av sådana undantag bör prövas från fall till fall i samband
med det årliga budgetarbetet under hänsynstagande till de synpunkter,
ämbetsverket här anfört.

Riksräkenskapsverket får alltså förorda, att vad revisorerna under denna
paragraf i sin berättelse anfört på detta sätt vinner beaktande.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråcheferna
Sjögren och Murray deltagit.

Stockholm den 14 januari 1947.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

K. GRENDIN.

— 163 —

Statens sakrevisions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 161, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt statens
sakrevision att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers berättelse i vad
avser anslagsformer vid anvisande av statsbidrag till byggnadsändamål.

I anledning härav får sakrevisionen anföra, att, då sakrevisionen icke har
att granska frågor av statsbidragsnatur, sakrevisionen saknar närmare erfarenhet
av att särskilda olägenheter i bokförings- och redovisningshänseende
äro förenade med den för närvarande gällande anslagsformen Med hänsyn
till frågans principiella betydelse är emellertid från sakrevisionens sida
intet att erinra mot att den av riksdagens revisorer begärda översynen av
anslagen för ifrågavarande ändamål vidtages.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Blomquist, Ljungdahl, Sällfors, Tömkvist och Åhlén.

Stockholm den 20 januari 1947.

Underdånigst
Statens sakrevision.

ERIK STRIDSBERG.

Elof Cardelius.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 164, § 31.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer under 8 31
i sin berättelse angående statsverket yttrat angående resultatet av kronouppföljande1
anlednmg härav far riksräkenskapsverket i underdånighet anföra

Revisorerna hava, bland annat, erinrat om att efter uppbördsreformens
genomtorande kommunalutskylderna komma att av länsstyrelserna utbetalas
kommunerna utan hänsyn till uppkommande restantier, vilka helt
drabba statsverket, och att kommunerna därigenom bliva oberoende av utfallet
av uppbörden. Revisorerna hava uttalat, att det vid sådant förhållande
icke syntes uteslutet^ att kommunernas intresse för restindrivningen komrne
att minska. De farhågor, åt vilka revisorerna i denna försiktiga form givit
uttryck, torde vara välgrundade. Fall hava förekommit, då kommun först
etter ingripande från länsstyrelsens sida anslagit medel för avlönande av
exekutionsbiträde under år 1947. Särskilt i sådana städer, som själva hava
att vidkännas kostnaderna för uppbörd och indrivning, kan uppenbarligen
befaras, att intresset för att vidmakthalla en effekliv indrivningsorganisation
kommer alt minskas. Det förefaller sannolikt, att eu starkare avmatt -

164 —

ning i kommunens intresse härvidlag kan komma att förmärkas, allt eftersom
de för närvarande utestående skatterestantierna — vilka ju redovisas
i gammal ordning — hinna avverkas. Det senast berörda förhållandet synes
riksräkenskapsverket så mycket betänkligare som resultatet av restindrivningen
som regel varit sämre för magistratsstädernas del än för landsbygdens.
Visserligen kan invändas, att restantierna på grund av det nya uppbördssystemet
kunna förväntas nedgå. A andra sidan bör erinras, att förhållandena
i fråga om andra skattskyldiga än löntagare bliva i stort sett
oförändrade och att restindrivningen beträffande löntagare kommer att i
viss mån kompliceras.

Revisorerna hava framhållit angelägenheten av att de myndigheter, som
övervaka restindrivningen, hava sin uppmärksamhet riktad på att denna
icke eltersättes. Riksräkenskapsverket vill framhålla, att den inom verket
förda uppbördsstatistiken utgör en god vägledare vid bedömandet av restindrivningens
handhavande på olika håll. Variationerna i resultatet böra
givetvis bedömas försiktigt och med beaktande av att förhållandena olika
orter emellan icke utan vidare äro jämförbara. Under de två senaste åren
har riksräkenskapsverket tillställt samtliga länsstyrelser tablåer över resultatet
av uppbörd och restindrivning inom olika magistratsstäder och landsfiskalsdistrikt
samt infordrat utlåtanden över de lokala variationerna ävensom
redogörelser för de åtgärder, som vidlagits i sylte att förbättra indrivningsresultatet
i sådana fall, då det måste bedömas såsom påtallande dåligt.

De till ämbetsverket senast inkomna redogörelserna över av länsstyrelserna
i sådant avseende vidtagna åtgärder giva vid banden, att dessa i allmänhet
varit av organisatorisk art. Sålunda har på t lera håll en erlorderlig
utökning av exekutions- och skrivbiträdenas antal åstadkommits. Vidare har
reglering av storleken av vissa indrivningsdistrikt verkställts för ernående
av jämnare arbetsfördelning. Vissa länsstyrelser hava företagit särskilda inspektioner
på sådana platser, där indrivningsresultatet varit mindre tillfredsställande,
och muntliga eller skriftliga erinringar hava även meddelats, då
det visat sig att detta berott på omständigheter, varöver vederbörande kunnat
antagas själv råda. En del länsstyrelser hava uppgivit, att de under de
senaste åren i större utsträckning än tidigare tillämpat konkursförfarande i
fall, då uppenbar tredska förelegat från den skattskyldiges sida och andra
möjligheter icke stått till buds. En länsstyrelse har genom annonser i ortspressen
erinrat arbetsgivare om föreliggande skyldighet att anmäla anställning.
En annan länsstyrelse har genom annonsering uppmanat de skattskyldiga
att fullgöra sin skattskyldighet. Samma länsstyrelse har påpekat det
betydligt förbättrade indrivningsresultat, som uppnåtts genom att i ett särskilt
arbetstyngt distrikt förordnats särskild utmätningsman, som icke befattade
sig med polisverksamheten. Denna länsstyrelse har tillika framhållit
att indrivningsverksamheten oftast får stå tillhaka för polisverksamheten
i fall, då arbetsbördan är stor, detta enär reaktionen vid försummelser
inom sistnämnda område inträder snabbare än inom förstnämnda.

Riksräkenskapsverket har med ledning av uppbördsstatistiken företagit elt
tiotal lokalinspektioner under närmast föregående år. Sådana inspektioner
hava i många fall visat sig starkt motiverade. Även om det på intet sätt behöver
vara regel, har det visat sig att särskilt dåligt indrivningsresultat kan
äga samband med missförhållanden av annat slag.

Beträffande den ordinarie uppbörden har uppbördsstatistiken tidigare inneburit
allenast ett registrerande av resultatet, vilket knappast kunnat påverkas
på denna väg. Annorlunda ställer det sig med den inom riksräkenskapsverket
planerade statistiken över preliminäruppbördens förlopp på olika
håll. Om arbetsgivare underlåter att verkställa löneavdrag för preliminär

— 165

A-skatt, kommer detta i regel att framgå av de särskilda s. k. restförteckningarna.
Mera betydande avvikelser från normalresultatet kunna bero på
bristande tillsyn från länsstyrelsers eller andra uppbördsmyndigheters sida
eller på andra omständigheter, varöver dessa kunna råda. Riksräkenskapsverket
har sålunda här möjlighet att aktivt ingripa för åstadkommande av
ett gott uppbördsresultat.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, tillförordnade
byråchefen Ehnbom deltagit.

Stockholm den 18 januari 1947.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

BO HULTSTRAND.

Överståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 164, § 31.

Till Konungen.

Genom nådigt beslut den 20 december 1946 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt
överståthållarämbetet att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående iakttagelser
angående kronouppbörden samt iakttagelser angående verkningarna av 1943
års skattestrafflag.

Till åtlydnad härav får överståthållarämbetet, med överlämnande av närslutna
av uppbördsintendenten och t. f. taxeringsintendenten i Stockholm
avgivna yttranden, för egen del anföra följande.

Det är obestridligen av stor vikt, att indrivningen av restförda utskylder
göres så effektiv som möjligt. Behovet av en övervakning härutinnan gör
sig med särskild styrka gällande beträffande sådana utskylder, vilka i magistratsstäder
restföras enligt nya uppbördsförordningen, enär dessa städer
icke längre hava något ekonomiskt intresse av indrivningens resultat. Med
hänsyn bl. a. härtill vill överståthållarämbetet ifrågasätta, huruvida icke
lämpligt vore att redan nu verkställa en översyn av indrivningsväsendet i
dessa städer samt att i samband därmed låta utreda behovet av särskilda
föreskrifter för vinnande av erforderlig övervakning och kontroll därå.

Stockholm den 16 januari 1947.

Underdånigst

G. SANDSTRÖM.

TORSTEN NOTIIIN.

— 166 —

Bilaga 1.

Till överståthållarämbetet.

Anmodad avgiva yttrande i anledning av riksdagens revisorers berättelse
rörande kronouppbörden får jag härmed anföra följande.

Revisorerna hava påtalat det i förhållande till landsbygden tämligen otillfredsställande
uppbördsresultatet i magistratsstäderna. Att kronouppbörden
i magistratsstäderna är väsentligt sämre än på landsbygden torde emellertid
ingalunda bero på att uppbörds- och indrivningsväsendet i dessa städer skulle
vara mindre effektivt och ändamålsenligt; andra faktorer äro nämligen härvidlag
av avgörande betydelse.

Landsbygdens befolkning företer sålunda en helt annan karaktär än stadsbefolkningen
i fråga om inkomstförhållanden, yrken och livsbetingelser.
Ehuruväl de skattskyldigas taxerade belopp merendels äro tämligen blygsamma
hava de i regel en väsentligt större skattekraft än vad deras taxerade
inkomster utvisa. Detta beror främst på att stora flertalet jämväl åtnjuta
naturaförmåner i någon form, oftast icke upptagna till sitt fulla värde, och
att levnadskostnaderna äro i stort sett lägre. Deras i stor utsträckning på
självhushållning baserade livsföring gör att stora delar av landsbygdens befolkning
kan få debet och kredit att gå ihop tämligen väl, även med förhållandevis
små kontanta inkomster. En omständighet, som måhända är en bidragande
orsak till den större betalningsförmågan, är också att möjligheterna
att göra av pengar på resor inom orten och på nöjen äro mera begränsade
än i storstaden. På grund av dessa omständigheter är det därför missvisande
att i betalningshänseende likställa exempelvis en industriarbetare
med cirka 100 kronor i veckan med en jordbrukare med motsvarande deklarerade
inkomst. Av skäl, som ovan omnämnts, har den senare en avsevärt
större skatteförmåga och kan utan svårighet fullgöra sin skattskyldighet.
Ganska belysande för situationen är hurusom det i många typiska jordbrukskommuner
icke torde vara en ovanlig företeelse att de största inkomsttagarna
äro »prästen, klockaren och lärarinnan». I dylika kommuner har på
grund av just dessa speciella förhållanden understundom kunnat inträffa, att
vid uppbörden influtit i det närmaste 100 procent av debiterat belopp.

Vidare företer samhällsgruppernas sammansättning en olika bild i städerna
mot på landsbygden. De kategorier medborgare, bland vilka de flesta
skatteskolkarna vanligtvis äro att finna, äro talrikast företrädda i städerna.
Såsom exempel på dessa kategorier må nämnas servitörer, sjömän, agenter
och provisionsförsäljare, mångsysslande »köpmän» och »direktörer» med
kontoret på fickan, teater- och filmfolk samt andra konstnärer och artister
av skilda slag. De allra största städerna hava dessutom såsom känt en särskilt
stark lockelse på de mera asociala elementen i samhället, vilket också
avspeglar sig i restlängderna.

En icke oväsentlig grund till det sämre resultatet av uppbörden i städerna
ligger jämväl i själva taxeringsförfarandet. Taxeringsnämnden i landskommunen
har i regel personlig kännedom om den skattskyldige och hans ekonomiska
förhållanden, vilket resulterar i att vederbörande mera sällan åsättes
för hög taxering. I städerna däremot — vad angår åtminstone de större —
kan taxeringsmyndigheterna av förklarliga skäl icke hava denna personliga
kännedom om de skattskyldiga, utan blir därför, i fall av underlåtenhet att
deklarera, taxeringen till »ansedd inkomst» med ledning av titlar eller annat
synnerligen godtycklig och oftast för hög; dylika skattskyldiga, som, oaktat
de varit arbetslösa, sjuka, bortovarande eller intagna på olika inrättningar,
taxerats till betydande belopp äro givetvis mycket dåliga skattebetalare.

167

Än vidare må, såsom en i hög grad bidragande orsak till den högre avkortningsprocenten
i städerna, nämnas att utmätningsmännen där i regel tilllämpa
eu avsevärt frikostigare bedömningsgrund vid fastställandet av det
s. k. existensminimum vid införsel än vad som är vanligt på landsbygden.
Såsom en bidragande omständighet kan ock nämnas stadsbefolkningens större
rörlighet med därav följande försvåring av efterspaningen.

Revisorerna hava i sin berättelse vidrört ett spörsmål av synnerlig vikt,
nämligen indrivningsväsendets ställning efter det den nya uppbördsförordningen
trätt i kraft. Enligt det nya systemet komma de debiterade kommunalutskylderna
att utbetalas till kommunerna utan hänsyn till blivande
restantier, vilka komma att övertagas av statsverket. Därigenom kommer följaktligen
kommunerna att bliva helt oberoende av utfallet av uppbörden. Revisorerna
förmoda, att vid sådant förhållande kommunernas intresse för restindrivningen
efter den nya uppbördsreformens genomförande kommer att
minska.

Att denna förmodan icke saknar all grund är uppenbart. På åtskilliga håll
har redan förmärkts en tendens hos de anslagsbeviljande myndigheterna att
vilja sätta exekutionsverken på svältkost. Flera uppmärksammade fall, som
givit genljud i dagspressen, hava förekommit där de kommunala organen
vägrat att ställa erforderlig personal till förfogande. I ett fall ansåg t. o. m.
vederbörande kommun, enligt vad som framgick av en notis i pressen, att
den helt kunde indraga exekutionsbiträdet eftersom staten numera skulle
övertaga restindrivningen. Att den nya ordningen innebure en allvarlig fara
för restindrivningen i framtiden, framhölls också i många av remissyttrandena
över uppbördssakkunnigas förslag.

Exekutionsverken arbeta redan nu över lag med otillräcklig personal och
kunna endast med största svårighet hålla restindrivningen s. a. s. flytande. I
samband med uppbördsreformen hava de dessutom från kronouppbördskontoren
fått övertaga betydande arbetsuppgifter, så att de för närvarande äro
till bristningsgränsen överhopade med göromål. Visserligen bör, såsom revisorerna
ock anmärkt, det nya uppbördssättet medföra en minskning av restantierna,
men å andra sidan kommer indrivningen i det enskilda fallet att
kräva avsevärt mer arbete än tidigare. Sålunda måste med största sannolikhet
en betydande indrivning komma att äga rum hos försumliga arbetsgivare,
vilket är en väsentligt mera omständlig och tidsödande procedur än den vanliga
indrivningen. Enligt uppbördsförordningen har vidare arbetsgivare rätt
att påkalla indrivning hos sådana arbetstagare, för vilka de nödgats erlägga
vad som rätteligen skulle hava innehållits genom löneavdrag. Detta är en helt
ny arbetsuppgift, som med visshet kommer att åsamka indrivningsmyndigheterna
mycket arbete.

Därest icke det ekonomiska resultatet av hela uppbördsreformen skall
komma att äventyras genom de kommunala organens ovisa och missriktade
njugghet mot indrivningsorganen torde det därför bliva nödvändigt att
statsmakterna i eu eller annan form beredes möjlighet att öva kontroll över
kommunernas förvaltning av denna arbetsuppgift. Vad angår de större exekutionssätena
torde lämpligen deras organisationer för fastställelse böra
underställas Kungl. Maj:ts prövning. Länsstyrelserna torde ock bemyndigas
att övervaka och granska vederbörande indrivningsorganisations effektivitet
och funktionsduglighet ävensom medgivas rätt alt i förekommande fall ingripa
och föreskriva de åtgärder, som befinnas nödvändiga för tillvaratagande
av det allmännas rätt.

Stockholm i skatteverket, uppbördsavdelningen den 30 december 1946.

Alnrilc Lundberg.

— 168 —

Bilaga 2.

Till överståthållarämbetet.

Anmodad inkomma med yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i sin berättelse år 1946 angående verkningarna av 1943 års skattestrafflag,
får jag vördsamt anföra följande.

Till en början må framhållas, att de år 1943 beslutade förändringarna i
vårt taxeringsväsende icke fingo samma genomgripande betydelse för Stockholms
stads vidkommande som för landet i övrigt. Vissa av de nämnda år
beslutade åtgärderna i syfte att åstadkomma en effektivare deklarationskontroll
hade nämligen redan tidigare vidtagits här i staden. Sålunda hade
deklarationsmaterialet sedan flera år tillbaka uppdelats så, att allenast enklare
deklarationer behandlats av lokala taxeringsnämnder, under det att
deklarationer av större svårighetsgrad handlagts, av »särskilda» taxeringsnämnder
med högt kvalificerade personer såsom ordförande samt revisorer,
kammarskrivare och amanuenser vid skatteverket såsom kronoombud. Från
och med taxeringsåret 1943 hade därjämte deklarationer, avgivna av vissa
yrkesgrupper, överförts till »speciella» taxeringsnämnder med likaledes högt
kvalificerade personer såsom ordförande och tjänstemän vid skatteverket såsom
kronoombud.

ökningen i åtalsfrekvensen under senare år torde därför för Stockholms
stads del icke så mycket hava sin grund i en ytterligare effektivisering av
deklarationskontrollen utan fastmera vara att tillskriva den år 1943 införda
skyldigheten för ordförande i taxeringsnämnd att i fall. där han finner anledning
antaga, att oriktig uppgift, om vilken han erhållit kännedom vid taxeringsarhetet,
kan medföra ansvar enligt skattestrafflagen, därom göra anmälan
till taxeringsintendenten. Tidigare förekom det nämligen mera sällan,
att taxeringsnämnderna togo initiativ till beivrande av deklarationsbrott,
ehuru det kan antagas, att de oriktiga deklarationerna icke voro färre på den
tiden. Oftast väcktes frågan om åtal först inom prövningsnämnden och kom
därför huvudsakligen att gälla allenast sådana skattskyldiga, vilkas taxeringar
blevo föremål för särskild prövning. Tillkomsten av skattestrafflagen
liksom den ökade propagandan för en bättre deklarationsmoral, varigenom
uppmärksamheten alltmera riktats på deklarationsförfarandet, torde väl även
i sin mån hava bidragit till ökningen av åtalsfrekvensen.

Att det övervägande antalet åtal gäller löntagare beror givetvis främst på
att dessa utgöra det stora flertalet skattskyldiga, men lättheten att i dylika
fall exakt konstatera de begångna felaktigheterna torde även bidraga därtill.
Oftast återfinnas härvidlag de mindre noggranna uppgiftslämnarna
bland personer med relativt små inkomster och föga insikt om nödvändigheten
eller betydelsen av att lämna korrekta upnsifter. Innebörden av skyldigheten
att på heder och samvete avgiva en riktig deklaration är för de
flesta av dem främmande, liksom fallet är med att straff kan följa på en
deklaralionsförseelse. Huruvida uppsåt eller blott oaktsamhet föreligger i
sådana fall är oftast omöjligt att avgöra. I regel torde deras brott av domstolarna
bedömas såsom begångna allenast av grov oaktsamhet, ehuru tendensen
måhända går i riktning mot en skärpning av straffreaktionen.

Beträffande andra kategorier av skattskyldiga — såsom rörelseidkare —
må framhållas, att bevissvårigheter ej sällan utgöra hinder för ett åtal.
Stundom äro nämligen räkenskaperna så bristfälliga, att de icke vare sig
kunna läggas till grund för en riktig taxering eller möjliggöra ett fastställande
av det eller de belopp, som undandragits från beskattning, och i dylika

— 169 —

fall torde de skattskyldiga i regel undgå en fällande dom, då ansvarstalan
icke kan fixeras till visst belopp.

En viss sovring av förseelserna sker givetvis även såtillvida, att felaktigheter,
som kunnat leda till ett undandragande av skatt med allenast bagatellartade
belopp, ej ifrågakomma till åtal. Vidare beaktas naturligtvis sådana
omständigheter som den felandes ålder, kunskaper, erfarenhet och personliga
förutsättningar att kunna lämna korrekta uppgifter samt hans förmåga
att överhuvud taget förstå vad saken gäller.

Med hänsyn till den korta tid, under vilken skattestrafflagen varit i kraft,
är det icke möjligt att göra något bestämt uttalande med avseende å lagens
verkan ur allmänpreventiv synpunkt. Att den på lång sikt kommer att verka
avskräckande särskilt i fråga om grövre brott mot skattelagarna torde emellertid
få anses för visst.

Slutligen må framhållas, att det hos skatteverket sedan flera år tillbaka
upprättats förteckningar över samtliga här i staden till åklagarmyndigheten
överlämnade ärenden, vilka förteckningar successivt kompletteras med anteckningar
i fall, där ansvarstalan icke anhängiggjorts enligt åklagarmyndighetens
beslut, om domstols utslag samt om dag för erhållen del av sådant
utslag m. m. Av vissa domstolsutslag har skatteverket emellertid icke erhållit
del. Särskilt synes så vara fallet då utslag avkunnats av överrätt. Önskvärdheten
av att erhålla del jämväl av ifrågakommande överrättsutslag ligger i
öppen dag.

Det bör tillika nämnas, att skatteverket på hemställan av åklagare lämnar
denne vägledning ■— oftast i form av promemorior — för målens bedömande
ur beskattningssynpunkt.

Stockholm i skatteverket den 8 januari 1947.

Bertil Lundquist.

Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 164, § 31.

Till Konungen.

I skrivelse av den 20 december 1946 har länsstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande med anledning av vissa iakttagelser angående kronouppbörden,
som gjorts av riksdagens revisorer.

Länsstyrelsen får med anledning härav anföra följande.

Den sammanställning, som gjorts, visar beträffande 1945 års kronoutskylder,
att i länets magistratsstäder endast 58,61 procent av de debiterade posterna
guldits. För värnskatteuppbörden är siffran 59,98 procent. Länsstyrelsen
har inhämtat, att motsvarande siffror för enbart Göteborgs stad äro
57,88 procent och 59,28 procent. För Uddevalla, den andra magistratsstaden
i länet, är resultatet avsevärt mycket bättre. Fn överslagsberäkning giver
vid banden, alt omkring 70 procent av beloppen guldits vid uppbördsstämmor,
vilket sålunda väl överensstämmer med genomsnittet för rikets magistratsstäder.

Med anledning av det anmärkningsvärt dåliga resultatet för Göteborgs stad
har länsstyrelsen införskaffat magistratens yttrande, vilket härmed bifogas

— 170

tillika med ett av magistraten åberopat, av förre t. f. kronouppbördskassören
Olof Ekström avgivet yttrande. Samtidigt får länsstyrelsen överlämna ett
exemplar av länets allmänna kungörelse avsende ifrågavarande uppbörder
i Göteborg och Uddevalla.

Med hänsyn till vad Ekström anfört i sitt yttrande synes anmärkning icke
kunna göras emot det sätt, på vilket uppbörden handhafts i Göteborg. Orsaken
till det dåliga resultatet torde därför få sökas i andra omständigheter.

I första hand torde kunna åberopas förhållanden, som sammanhänga med
att Göteborg är landets största sjöfartsstad. Det torde vara en vanlig företeelse,
att sjöfolk restföres, främst väl beroende på, att de på grund av sitt
arbete ofta vistas på främmande ort, då skatten skall betalas. Vid förfrågan
hos flera av stadens skatteexekutorer har också upplysts att sjöfolket i Göteborg
endast undantagsvis betalar sina utskylder vid uppbördsterminerna.
Någon uppgift om antalet restförda sjömän har länsstyrelsen ej införskaffat,
men då man på Göteborgs sjömanshus beräknar antalet i Göteborg hemmahörande
sjömän till åtminstone 5 000, torde antalet vara betydande.

Utöver sjöfolket finnas emellertid andra kategorier. I hamnen finnas sålunda
ett flertal olika arbetargrupper såsom stuveriarbetare, speditionsarbetare,
säckbärare, godsräknare, kolarbetare, lådarbetare m. fl., vilka också,
enligt vad det upplysts, i stor utsträckning restföras för oguldna utskylder.
Enligt uppgift uppgår arbetarnas antal till flera tusen. Motsvarande kategorier
finnas även på andra håll, men man torde kunna utgå från att de procentuellt
sett äro särskilt stora i Göteborg.

Det torde sålunda vara den stora förekomsten av sjöfolk och olika slags
hamnarbetare, som i första hand förklarar det dåliga uppbördsresultatet i
Göteborg. Staden är emellertid även en utpräglad industristad med flera
mycket stora industrier. Det vill synas, som om industriarbetare åtminstone
i vissa fall bleve restförda i anmärkningsvärt stor utsträckning. Någon närmare
utredning härom har länsstyrelsen icke haft tillfälle att göra. Belysande
kan emellertid vara, att det vid förfrågan hos Götaverken och Svenska
kullagerfabriken upplysts, att i genomsnitt 2 000 respektive 1 500 arbetare
finge vidkännas införselavdrag för oguldna utskylder.

Huruvida de nu anförda omständigheterna helt kunna förklara divergensen
mellan uppbördsresultatet för Göteborgs stad och genomsnittet för rikets
magistratsstäder i övrigt, torde icke utan en mycket omfattande utredning
kunna klargöras. Det synes emellertid länsstyrelsen sannolikt, att orsaken
till divergensen till mycket stor del är att söka i dessa omständigheter.

Vad så beträffar motsvarande sammanställning för länets landsbygd, framgår
att av antalet debetsedelsbelopp avseende 1945 års kronoutskylder 77,05
procent guldits vid uppbördsstämma. Genomsnittet för rikets landsbygd är
80,37 procent. Det något sämre resultatet för länet torde i första hand bero
på. att befolkningen i stor utsträckning består av sjöfolk, som enligt vad
redan tidigare framhållits mycket ofta restföres. I kustbandet finnes emellertid
även en annan kategori, som med hänsyn till sina arbetsförhållanden kan
tänkas försumma verkställa sin skattebetalning vid uppbördsstämma, nämligen
storsjöfiskare, vilka på grund av långa fisketurer kunna vara borta
från hemorten under hela uppbördstiden. En undersökning av restlängderna
avseende 1945 års kronoutskylder i Öckerö socken visar, afl tillhopa 368
personer restförts för ett sammanlagt belopp av 44 861 kronor 70 öre. Av
dessa äro 88 stycken fiskare, som restförts för ett sammanlagt belopp av
23 190 kronor 41 öre. Då inkomstförhållandena för fiskarena under senare
år varit goda, finnes knappast orsak till antagande, att dessa fiskare restförts
därför att de av ekonomiska skäl ej kunnat gälda skatt. Det genomsnittligt
för varje fiskare restförda beloppet — 263 kronor — tyder också

— 171

på, att det är fråga om personer med sådana inkomster, att de bort i vanlig
ordning kunna betala sina utskylder. Man torde under sådana förhållanden
kunna räkna med, att det är andra omständigheter, som gjort, att de blivit
restförda. I första hand är det då frånvaron från hemorten under uppbördsstämma.

Härutöver vill länsstyrelsen erinra om att stenhuggarbefolkn ingen i mellersta
och norra Bohuslän alltjämt lever under svåra ekonomiska förhållanden,
vilket även torde ha medverkat till ett försämrat uppbördsresultat.

I och med genomförandet av det nya uppbördssystemet bör väl för vissa
av de ovan angivna, restförda kategorierna en ändring komma till stånd.
Detta torde i första hand vara fallet med sjöfolket. Beträffande andra kategorier
åter, såsom t. ex. de ovan nämnda grupperna hamnarbetare, torde
källskatten med hänsyn till de speciella förhållandena åtminstone icke till
en början komma att medföra större förändringar. Länsstyrelsen utgår emellertid
ifrån, att förhållandena även beträffande dessa skola bliva sådana, att
genom en effektiv preliminärskatteuppbörd restföringen i avsevärd grad
skall kunna inskränkas.

Göteborg i landskontoret den 21 januari 1947.

På länsstyrelsens vägnar:

A. IHRFELT.

SVEN LIDBERG.

Bilaga.

Ärendet redovisas med tillkännagivande, att magistraten såsom eget yttrande
i ärendet åberopar innehållet i bilagda yttrande av t. f. kronouppbördskassören
O. Ekström.

Göteborgs rådhus den 7 januari 1947.

På magistratens vägnar:

G. Bäärnhielm.

Ragnar Bernlöf.

Bilaga till bilaga.

Till Göteborgs magistrat.

Sedan magistraten anmodat undertecknad att inkomma med yttrande med
anledning av riksdagens senast församlade revisorers berättelse angående
iakttagelser angående kronouppbörden får jag, med återställande av de till
mig remitterade handlingarna, härmed vördsamt anföra följande.

Kronouppbörden i Göteborgs stad har till och med 1946 under magistratens
överinseende och på dess ansvar omhänderhafts av en särskild tjänsteman,
kronouppbördskassören, med biträde av erforderlig personal. Uppbördsstämmoma
för kronoutskylder hava sedan 1936 ägt rum, l:a uppbördsstämman
i november under It dagar och 2:a uppbördsstämman i april—maj
under 7 dagar. Uppbördsstämman för värnskatt i februari har ägt rum under
8 dagar. Antalet uppbördsställen har under senare år utgjort sammanlagt

— 172 —

21 st., fördelade på olika stadsdelar, varjämte å kronouppbördskontoret funnits
dels ett centralt uppbördsställe för hela staden och dels en särskild avdelning
för behandling av debetsedlar, som före likviddagen inlämnats av arbetsgivare
med större antal anställda. Postgirot har under senare år i allt
större omfattning anlitats av de skattskyldiga för inbetalning av utskylder.
Som exempel härpå kan nämnas, att under l:a uppbördsstämman i november
1936 inbetalades över postgiro 5 136 debetsedlar, utgörande cirka 4,6 °/o av
hela antalet under uppbördsstämman betalta debetsedlar. Motsvarande tal
för uppbördsstämman i november 1946 utgjorde 24 214 debetsedlar respektive
cirka 19 %>. Även inbetalningen genom erkända skatteförmedlingskassor
har stadigt ökats. Den organisation för kronouppbördens genomförande, som
med åren vuxit fram här i staden, har synts tillfredsställande och fungerat i
det närmaste oklanderligt. Några mera vägande anmärkningar från allmänhetens
sida mot de yttre anordningarna för uppbörden hava icke framförts.
Uppbördsställena hava varit bestämda med hänsyn till allmänhetens bekvämlighet
och tillgängliga lokaler av för ändamålet lämplig beskaffenhet. Några
långvariga köbildningar av betydenhet hava som regel icke förekommit.
Expeditionen har omhänderhafts av kunnig och erfaren personal. All möjlig
hänsyn har tagits till framförda önskemål. Avbetalningar å i debetsedel upptaget
belopp ha tillåtits under uppbördsstämma, och förhöjning har uttagits
endast å återstående restfört belopp. Trots att sålunda alla tänkbara åtgärder
från uppbördsmyndighetens sida vidtagits för underlättande av skattebetalningen
måste det vidgås, att uppbördsresultatet, såvitt angår antalet
under uppbördsstämma betalta debetsedlar i procent av hela antalet utfärdade
debetsedlar, för Göteborgs vidkommande får anses ganska dåligt, vilket ju
också framgår av den riksdagsrevisorernas berättelse vidfogade tablån över
1945 års utskylder. Ifrågavarande procenttal utgör för magistratsstäderna i
Göteborgs och Bohus län blott 58,61 mot exempelvis 69,30 för Stockholms
stad. Enligt härstädes förd statistik utgör motsvarande tal för Göteborgs stad
i fråga om 1941 års kronoutskylder 56.6 °/o, i fråga om 1942 års kronoutskylder
58 %, i fråga om 1943 års kronoutskylder 55 °/o och i fråga om
1944 års kronoutskylder likaledes 55 %. Anledningen till dessa mindre goda
resultat torde vara att söka i för Göteborgs stad speciella förhållanden, särskilt
stadens egenskap av landets största sjöfartsstad. I detta sammanhang
torde förtjäna att anföras vad bevillningsutskottet yttrade i anledning av en
motion vid 1934 års riksdag om utredning för åvägabringande av särskilt skattesystem
för sjöfolk: »De särskilda förhållanden, under vilka sjöfolket arbetar,
hava otvivelaktigt medfört svårigheter för sjömän, framför allt de i utrikes
sjöfart sysselsatta, att fullgöra dem åliggande skyldigheter att avgiva
självdeklaration samt att erlägga påförda utskylder. Nu nämnda omständigheter
hava orsakat, att sjömännen i stor omfattning underlåtit att fullgöra sin
deklarationsplikt och utskyldsbetalning. I sin ordning har detta medfört att
sjömännen ofta obehörigen undgått taxering eller taxerats oriktigt samt att
avsevärda belopp, som påförts dem i utskylder, icke kommit att inflyta. Olägenheter
hava sålunda uppkommit såväl för de skattskyldiga själva som för
det allmänna.» Härtill torde komma att befolkningen i en utpräglad handelsoch
industristad som Göteborg är särskilt känslig för konjunkturväxlingar,
något som givetvis avspeglas även i fråga om uppbördsresultatet. Den av
riksdagsrevisorerna åberopade statistiken synes också giva vid handen, att
uppbördsresultatet rätt avsevärt växlar alltefter de olika landsändarnas sociala
struktur.

Tager man härefter sikte på vid uppbördsstämmorna influtna belopp i
procent av debiterat belopp utvisar nyssnämnda statistik, att resultatet för
magistratsstädernas i Göteborgs och Bohus län vidkommande får anses täm -

— 173 —

ligen normalt vid jämförelse med riket i övrigt. Den härstädes förda statistiken
utvisar, att Göteborgs stad i ifrågavarande avseende ligger betydligt bättre
till än övriga länet. Exempelvis kan nämnas, att av 1941 års kronoutskylder
inflöto vid uppbördsstämmor i Göteborgs stad 90,8 %> av debiterat
belopp, under det att procenttalet för landsbygden i länet inklusive fögderistäder
utgjorde 83,7 och för magistratsstäder utom Göteborg 85,9. I fråga om

1944 års kronoutskylder voro motsvarande procenttal respektive 90,6, 86,3
och 85,1.

Vidkommande restindrivningsförfarandet torde den allmänna uppfattningen
vara att detsamma varit behäftat med allvarliga brister, sammanhängande
med den hittillsvarande i många avseenden mindre tillfredsställande folkbokföringen.
Tidigare offentliggjord statistik har givit vid handen att, även
om antalet restförda i de största städerna Stockholm och Göteborg varit påfallande
stort i förhållande till andra städer och landsbygden, beträffande
antalet skattskyldiga, från vilka utskylder icke kunnat efter restindrivning
uttagas, någon större skillnad icke förelegat mellan å ena sidan Stockholm
och Göteborg och å andra sidan riket i övrigt. Senare uppgjord statistik lär
dessutom visa att Göteborg i fråga om restindrivningsresultatet intager en
synnerligen förmånlig ställning i förhållande till andra större städer inklusive
Stockholm, en iakttagelse, som vinner stöd av den härstädes förda statistiken,
som exempelvis visar, att av 1941 års kronoutskylder i Göteborgs stad
influtit till och med år 1945 98,2 %>, under det att motsvarande tal för landsbygden
i länet inklusive fögderistäder var 96,4 °/o och för magistratsstäderna
utom Göteborg 95,9 °/o. I fråga om 1944 års kronoutskylder utgjorde motsvarande
procenttal respektive 94,7, 92,0 och 91,3. Beträffande samma års kronoutskylder
utvisar indrivningsresultatet att av restfört belopp till och med

1945 influtit i Göteborgs stad 44 %, i länets landsbygd inklusive fögderistäder
42 % och i magistratsstäderna utom Göteborg likaledes 42 %.

I fråga om uppbördsresultaten i Göteborg kan sammanfattningsvis framhållas,
att, såvitt jag kan bedöma, uppbördsmvndigheten härstädes icke underlåtit
något, som inom ramen för gällande författningsbestämmelser varit
ägnat att befordra ett gott uppbördsresultat. Det torde emellertid icke kunna
undvikas, att, huru uppbörden än ordnas, restantier likväl måste uppkomma
och att, även med ett aldrig så effektivt indrivningsförfarande, debiterade
utskylder i viss utsträckning måste komma att bliva föremål för avkortning
och avskrivning.

Göteborgs uppbördsverk den 3 januari 1947.

O. Ekström.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 32.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har medicinalstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående översyn av vissa statliga läxor. I anledning
härav får medicinalstyrelsen anföra följande.

Vad angår statens bakteriologiska laboratorium utgår avgift för av labora -

— 174 —

toriet utförda diagnostiska undersökningar in. in. enligt en av medicinalstyrelsen
den 27 april 1942 fastställd taxa. Därest dessa taxor icke direkt
angiva den avgift, som skall uttagas, bestämmes storleken av avgiften i varje
särskilt fall med ledning av taxan och laboratoriets kostnader.

För bakteriologisk kontroll av vattenledningsvatten debiterar laboratoriet
ersättning enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa.

Enligt medicinalstyrelsens mening är höjning av de i ovannämnda taxor
fastställda ersättningarna för närvarande icke aktuell.

Däremot synes prissättningen å bakteriologiska preparat in. m. kräva en
översyn. Föreståndaren för laboratoriet har också förklarat sig ha för avsikt
att under våren 1947 tillställa medicinalstyrelsen förslag till ny prissättning
å dylika preparat.

Såsom angivits i revisorernas berättelse är taxa för vissa undersökningar,
som uttöras av statens rättskemiska laboratorium, fastställd av medicinalstyrelsen
år 1919. Frågan om en översyn av sagda taxa var, såsom påpekats
i revisorernas berättelse, senast aktuell år 1941. Med hänsyn till de obetydliga
belopp, som inflöto för de undersökningar taxan avsåg, ansågs emellertid
en revision av taxans bestämmelser för det dåvarande betydelselös. Numera
inflyta visserligen något större belopp, men en revision av taxan har
fortfarande mycket ringa betydelse ur statsfinansiell synpunkt.

I fråga om gällande ersättningar för bestämmande av alkoholhalten i blod
och för blodgrupp sundersökningar — de senare fastställda år 1945 — finnes
enligt medicinalstyrelsens mening icke för närvarande någon anledning att
vidtaga några ändringar.

Däremot torde föreligga skäl att överväga höjning av utgående avgifter för
blodundersökningar i faderskapsärenden. Såsom revisorerna framhållit framlades
år 1942 förslag om höjning av dessa avgifter.

Beträffande de undersökningar, som utföras vid statens farmacevtiska laboratorium,
giva, såsom framgår av revisorernas berättelse, förarbetena till
gällande bestämmelser i ämnet vid handen, att kontrollavgifterna ansetts böra
täcka statsverkets samtliga kostnader för specialitetskontrollen.

De i revisorernas berättelse omnämnda skrivelserna från medicinalstyrelsen
år 1941, 1942 och 1943 avsågo samtliga höjning av avgifterna för farmacevtiska
specialiteter i nivå med kostnaderna för specialitetskontrollen. I en inom
medicinalstyrelsen utarbetad promemoria rörande ny kungörelse angående
handel med farmacevtiska specialiteter, vilken av medicinalstyrelsen med
skrivelse den 15 juni 1944 överlämnats till Kungl. Maj:t att läggas till grund
för en utredning i ämnet, har denna fråga på nytt diskuterats. Medicinalstyrelsen
har städse hävdat, att kostnaden för specialitetskontrollen bör täckas
genom avgifter för farmacevtiska specialiteter.

Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om att 1946 års läkemedelsutredning,
som erhållit i uppdrag att verkställa utredning angående apoteksväsendet,
droghandeln och läkemedelsindustrien i syfte att åstadkomma en
mera rationell och ändamålsenlig organisation av landets försörjning med
läkemedel samt ett förbilligande av dessa, enligt givna direktiv jämväl skall
överse föreskrifterna angående handeln med farmacevtiska specialiteter. Av
nämnda utredning föranledda förslag kan möjligen komma att inverka på
bedömningsgrunderna° för fastställande av ifrågavarande avgifters storlek.

Vad avser priserna å de bakteriologiska preparat som framställas vid statens
veterinärmedicinska anstalt framlades, sasom angivits i revisorernas berättelse,
år 1944 förslag till höjning av dessa. Med hänsyn till gällande prisstopp
ansags emellertid da icke lämpligt att vidtaga någon förhöjning av
priserna.

Av vad revisorerna uttalat och av vad ovan anförts framgår, att av såväl

— 175 —

de medicinalstyrelsen underställda laboratorierna som styrelsen under senare
år i olika sammanhang väckts förslag om höjning av vissa av de avgifter,
som uttagas i samband med laboratoriernas verksamhet. Medicinalstyrelsen
bär således icke något att erinra mot att den av revisorerna åsyftade översynen
av avgiftsbeloppen kommer till stånd. Medicinalstyrelsen vill emellertid i anslutning
till vad revisorerna härom uttalat understryka vikten av att vid
fastställandet av nya avgifter av ifrågavarande slag beaktas de fall, då sociala
skäl eller den omständigheten att prestationerna avse allmännyttiga
ändamål kunna motivera att avgifterna sättas lägre än som borde ske med
hänsynstagande enbart till de rent ekonomiska intressena. Därest översynen
av de vid ifrågavarande laboratorier tillämpade taxorna anses böra ske för
sig, utan att behöva inkopplas i ett större sammanhang, är medicinalstyrelsen
beredd att i samråd med vederbörande föreståndare verkställa en dylik
översyn.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Höjer,
medicinalråden Byttner, Alegren och Bergman, byråchefen Wilund samt t. f.
byråchefen Elfving, föredragande.

Stockholm den 18 januari 1947.

IVAR ELFVING.

Underdånigst
J. AXEL HÖJEB.

Ewe Nilsson.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 32.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har statskontoret anbefallts avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående översyn av vissa statliga taxor (§ 32); och får
ämbetsverket anföra följande.

På sätt revisorerna framhålla, har i de fall, då statliga myndigheter eller
institutioner bedriva undersökningar, provningar m. m. under sådana former,
att myndigheterna kunna sägas gå allmänheten till handa, det vederlag,
som uttages för lämnade prestationer, i regel ansetts böra avpassas så,
att därav inflytande inkomster förslå till täckande av kostnaderna för myndigheternas
verksamhet eller åtminstone den del av nämnda kostnader, som
direkt belöper på den ifrågavarande prestationen. Av olika omständigheter
ha emellertid taxorna icke kommit att anpassas efter pris- och löneutveckling
under senare år, varvid särskilt det allmänna prisstoppet ansetts utgöra
hinder för genomförande av erforderlig taxerevision.

Statskontoret vill helt instämma i vad revisorerna anföra angående angelägenheten
av att den revision av det statliga taxeväsendet, som inleddes år
1942, nu måtte återupptagas. Därvid bör enligt statskontorets mening revisionen
taga sikte på att avväga taxorna på sådant sätt, att principen om beredande
av täckning för statens självkostnader kommer till klarare uttryck
än hittills. I överensstämmelse härmed bör taxerevisionen även avse sänk -

— 176 —

ning av taxan i sådana fall, då inkomsterna lämna ett mer betydande, sakligt
omotiverat överskott å verksamheten. Taxorna böra nämligen icke utnyttjas
som instrument för en extra beskattning. Statskontoret vill i detta
sammanhang erinra om sitt den 2 januari 1947 avgivna utlåtande angående
1945 års bilbesiktningsutrednings förslag till omorganisation av bilbesiktningsväsendet
för motorfordon, där motsvarande spörsmål beröras vid behandling
av frågan om besiktningsavgifternas avvägning.

För att skapa ett bättre underlag för avgiftsberäkningen och samtidigt
åstadkomma en rättvisande bild av inkomsternas och kostnadernas inbördes
förhållande förtjänar det att närmare övervägas, om icke även statliga myndigheter,
som för närvarande åtnjuta avgiftsbefrielse, böra debiteras avgift
enligt fastställd taxa, vilken kostnad får ersättas den utbetalande myndigheten
i vanlig ordning, d. v. s. från vederbörliga anslag å riksstaten. Det
exempel, som revisorerna lämna från statens veterinärmedicinska anstalt,
där anstaltens för medicinalstyrelsen kostnadsfritt utförda undersökningar
beräknas representera ett inkomstbortfall av 390 000 kronor, är mycket belysande
för den nuvarande ordningen. Likaledes synes vid taxerevisionen
böra tagas under omprövning, huruvida den subvention, som nu lämnas vissa
grupper av näringsidkare i form av 50 % rabatt å fastställda avgifter, lämpligen
bör bibehållas i denna form och hittillsvarande omfattning.

Protokollsutdrag, utvisande vid ärendets handläggning uttalad särskild mening,
bifogas.

Stockholm den 9 januari 1947.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

E. NORBERG.

Tore Boman.

Bilaga.

Utdrag av protokoll, hållet hos kungl. statskontoret
vid sammanträde in pteno den 9 januari 1947.

Närvarande:

Generaldirektören Björck,
statskommissarien Norberg, föredragande.

» Lindbergson,

t. f. » Löndahl,

> s> Britth.

Föredrogs Kungl. Maj:ts remiss den 20 december 1946 angående översyn
av vissa statliga taxor, och beslöts utlåtande enligt registraturet.

Från beslutet uttalade statskommissarien Lindbergson avvikande mening
och framhöll följande:

»I likhet med revisorerna och statskontoret anser jag en allmän revision
av gällande taxebestämmelser önskvärd. I stort torde man vid denna böra
eftersträva att förenkla taxebestämmelserna samt revidera taxorna med hänsyn
till förskjutningarna i prisnivån. Däremot synes det mig icke utan vidare
klart, att man vid taxeavvägningen principiellt bör utgå från att de av staten

— 177 —

uttagna avgifterna skola täcka statens självkostnader för prestationerna.
Dessa äro nämligen av så vittskiftande karaktär och av så olika värde för
den enskilde, att enligt mitt förmenande någon generalisering icke är möjlig.
Medan det i ena fallet skulle te sig orimligt för den enskilde, om taxan
så avväges, att statens självkostnader därigenom täckas, framstår det i andra
fall som ganska naturligt, att taxan i realiteten medför en nettoinkomst för
statsverket.»

Mynt- och justeringsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 32.

Till Konungen.

I anledning av nådig remiss den 20 december 1946 rörande överlämnad
transumt av riksdagens senast församlade revisorers yttrande angående översyn
av vissa statliga taxor får mynt- och justeringsverket i underdånighet
anföra följande, varvid verksamheten behandlas särskilt för verkets olika
avdelningar.

Avdelning för mått och vikt.

Följande taxor äro utfärdade:

Justeringstaxan den 5 juni 1936 (nr 279).

Kungörelse den 22 juni 1934 (nr 365) angående bestämning av längd, yta,
rymd och vikt m. m.

Kungörelse den 22 juni 1934 (nr 366) angående gottgörelse till mynt- och
justeringsverket för prövning av mätnings- och vägningsredskaps konstruktion.

Justeringstaxan är gällande för justering verkställd såväl av mynt- och
justeringsverket som av justerarna. De senare hava emellertid enligt instruktionen
den 25 oktober 1935 (nr 549) för justerare av mått och vikt att inleverera
vissa överskottsmedel, vilka i verkets stat upptagas såsom inkomst
av justering. Vid tiden för taxans fastställande voro avgifterna så beräknade,
att desamma dels utgjorde ersättning för verkets samtliga kostnader för justeringsverksamheten
och dels lämnade justerarna skäligt arvode för deras
arbete. Då levnadskostnaderna ökades, och bland annat även statens tjänstemän
erhållit vissa dyrtidstillägg, medan justeringstaxan var oförändrad, innebar
detta, att justerarnas arvoden relativt minskats, varjämte nedgången
under krigstiden i justeringens omfattning jämväl minskade inlevereringarna
till verket. Mynt- och justeringsverket hemställde därför hos Eders Kungl.
Maj:t åren 1941 och 1942 om en höjning av de i taxan fastställda avgifterna
med 20 °/o, vilken framställning hittills icke föranlett någon åtgärd. Emellertid
hava justerarna erhållit en provisorisk förbättring, som genomfördes
efter anmälan i 1944 års statsverksproposition och som innebär, att de till
verket inlevererade medlen restitueras till justerarna i viss proportion till
deras behållna nettoinkomst, varvid dock denna icke härigenom fick överstiga
10 000 kronor. I årets statsverksproposition har i avbidan på resultatet
av en kommande utredning rörande justerarnas avlöningsförhållanden föreslagits
en viss höjning av do restituerade medlen, varvid dock den behållna
nettoinkomsten icke får överstiga 12 000 kronor för år. För att möjliggöra

12—477212. Rev. berättelse ang. statsverket år 1946. It.

— 178

detta torde även de av verket uppburna justeringsavgiftema till viss del få
användas för arvodesförbättringen.

De av verket under år 1946 uppburna justeringsavgiftema, de av justejama
inlevererade medlen samt restitution och avlöningen till verkets personal
å avdelningen för mått och vikt framgår av nedanstående uppställning:

Inkomster.		Utgifter.
Justeringsavgifter.......	75 318: 84	Avlöningar............	. 81 693: 17
Inlevereringar..........	34 516: 44	Restitution............	. 22 710:02
	109 835: 28		104 403: 19

Vid ökning av restitutionerna och ävenledes av avlöningarna på grund av
tillsättning av vakanta platser och lönereglering komma sålunda utgifterna
att överstiga inkomsterna, varför en revidering av justeringstaxan i samband
med utredning rörande justerarnas avlöningsförhållanden enligt verkets
mening synes böra komma till stånd. I samband härmed synes även en
översyn av bestämmelserna i kungörelserna nr 365/1934 och nr 366/1934 böra
verkställas.

Avdelning för kontroll av ädelmetaller.

Avgifterna uppbäras enligt följande taxor:

Förordning den 18 oktober 1912 angående kontroll å guld- och silverarbeten
(nr 366, ändrad genom nr 326/1922 och nr 343/1937)

Förordning den 2 mars 1923 angående kontroll å platinaarbeten (nr 49).
Kungörelse den 18 juli 1942 angående probering av platina (nr 720).
Instruktion den 18 oktober 1918 för mynt- och justeringsverket (nr 897,
ändrad nr 719/1942).

Under år 1946 hade avdelningen följande inkomster och utgifter:

Inkomster.

Kontrollstämplingsavgift vid mynt- och justeringsverket för inhem -

ska arbeten................................................. 442 607: 43

Kontrollstämplingsavgift vid mynt- och justeringsverket för utländska
arbeten................................................. 101 290: 49

Kontrollstämplingsavgift i landsorten för 1945 ................... 266 552: 86

Extra proberingsavgift för inhemska arbeten.................... 391: —

» » » utländska » .................... 25 164: —

Proberingsavgift å oarbetade ädelmetaller....................... 5 680: —

Proberings- och värderingsavgift å guldplansar.................. 3 360: —

Summa Kr. 845 045: 78

Utgifter.

Avlöningar till avdelningens personal........................... 87 470: —

Arvode till kontrollstämplingsförrättare.......................... 29 010: 69

Ersättning för postavgifter till kontrollstämplingsförrättare........ 846: 50

Diverse material ca ........................................... 5 000: —

Diverse övriga utgifter ca ..................................... 2 000: —

Summa Kr. 124 327:19

Till sin karaktär utgöra kontrollstämplingsavgiftema i motsats till justeringsavgiftema
en ^beskattning, varför inkomsterna betydligt överstiga utgifterna.
Även med de ökade omkostnader, som löneregleringen förorsakar,

— 179 —

kommer sålunda avkastningen av avdelningens verksamhet att fortfarande
bliva betydande. Å andra sidan komma statens inkomster av kontrollstämplingsmedlen
på grund av den allmänna stegringen av prisnivån att relativt
minskas, varför en omprövning av avgifternas storlek och i samband därmed
av grunderna för deras beräkning ur denna synpunkt kan synas motiverad.

T illverkningsavdelningen.

Ifrågavarande utredning omfattar icke mynttillverkningen.

Avgifter för prägling av metaljer uppbäras enligt kungörelsen den 18 juni
1926 med taxa för lösen av medaljer vid mynt- och justeringsverket (nr 237,
ändrad nr 368/1931 och nr 644/1946).

Under år 1946 präglades 33 740 stycken medal jer med en präglingsavgift
av 30 226 kronor under det att utgifterna till avlöningar utgjorde 31 285 kronor,
varvid är att märka, att den reducerade avgiften för belöningsmedaljer,
som anbefallas av Kungl. Maj:t, orsakat en minskning i inkomsterna av
1 592 kronor. Präglingsavgiftemas belopp motsvarar sålunda i stort sett
arbetskostnaderna. Genom kungörelsen den 18 oktober 1946 har metallpriset
för silvermedaljer bragts att motsvara verkets genomsnittliga inköpspris
å silver.

En höjning av medaljtaxan kan diskuteras för att bereda staten skälig
vinst, men härvid synes böra beaktas, att medaljtillverkningen motsvarar ett
statligt behov samt att myntverkets medaljverkstad har en viktig uppgift
att fylla såsom en härd för svensk medaljgravyr och i detta hänseende icke
enbart bör bedömas efter rent affärsmässiga principer.

I detta ärendes slutliga handläggning hava förutom undertecknade deltagit
förste ingenjören Kurt Segerlind och t. f. förste ingenjören Josef Lindberg.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst
TORSTEN SWENSSON.

Ernst Löwenhielm.

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 32.

Till Konungen.

Genom remiss har lanlbruksstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer uti § 32 av sin berättelse anfört rörande
översyn av vissa statliga taxor.

Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen med remissaktens återställande
anföra följande.

Förändringar i den allmänna prisnivån synas generellt böra medföra, att
frågan om taxor och avgifter för anlitande av statliga provnings- och kontrollinstilutioner
ägnas särskild uppmärksamhet. Då de förhållanden, som
föranledde, att den i början av 1940-talet pågående revisionen av nämnda
taxor avbröts, nu icke längre synas tillmätas samma betydelse som vid

— 180 —

nämnda tidpunkt, finner lantbruksstyrelsen icke anledning till erinran mot
det av riksdagens revisorer framförda förslaget om ett återupptagande av
den allmänna revisionen av det statliga taxeväsendet.

Med avseende å statliga kontrollanstalter å jordbrukets område ha revisorerna
särskilt uppehållit sig vid de av statens centrala frökontrollanstait
och statens lantbrukskemiska kontrollanstalt tillämpade taxorna. Vid sistnämnda
anstalt ha enligt de av revisorerna anförda uppgifterna utgifterna i
genomsnitt för de tre senast förflutna budgetåren i det närmaste helt täckts
genom taxeinkomster, medan vid statens centrala frökontrollanstait under
samma tid så varit fallet med omkring två tredjedelar av utgifterna. För
frökontrollanstaltens del innebär detta förhållande, att en proportionellt
större del av utgifterna under senare år täckts genom taxeinkomster än under
anstaltens tidigare verksamhetsår, då inkomsterna i regel motsvarade
allenast ungefär hälften av utgifterna. Anstaltens inkomster ha sålunda relativt
sett ökats mera än dess utgifter. Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
har endast varit i verksamhet sedan budgetåret 1939/40, varför någon
motsvarande jämförelse beträffande relationen mellan inkomster och utgifter
under tidigare år icke kan göras i fråga om denna anstalt.

Någon anledning att nu ifrågasätta en allmän revision av den för statens
lantbrukskemiska kontrollanstalt gällande taxan synes lantbruksstyrelsen
icke föreligga.

De utav statens centrala frökontrollanstait tillämpade taxorna ha däremot
varit föremål för vissa överväganden inom lantbruksstyrelsen i samband
med den av styrelsen nyligen verkställda utredningen rörande organisationen
av den statliga och statsunderstödda frökontrollverksamheten. Berörda
spörsmål har i anslutning härtill jämväl upptagits till behandling inom styrelsen
för statens centrala frökontrollanstait, och förslag om viss revision
av nämnda taxor torde, såsom ävenledes framgår av revisorernas berättelse,
vara att motse under innevarande halvår. Även om en kommande revision
av för statens centrala frökontrollanstait gällande taxor kan väntas komma
att medföra att framdeles en relativt större del av anstaltens utgifter än
hittills kunna täckas genom taxeinkomster, torde det dock icke vara möjligt
att på så sätt nå full jämvikt mellan anstaltens inkomster och utgifter.
Vid anstalten utföras nämligen förutom analyser av mera rutinbetonad karaktär
även i viss omfattning specialundersökningar för en fortlöpande förbättring
av de tillämpade undersökningsförfarandena m. m. Om det sålunda
kan synas skäligt, att de, som anlita anstalten, få bestrida anstaltens kostnader,
då fråga är om nyssnämnda rutinbetonade analyser, torde det däremot
icke böra ifrågasättas att överflytta jämväl kostnaderna för den vid anstalten
bedrivna forskningsverksamheten å anstaltens uppdragsgivare. Lantbruksstyrelsen
vill härjämte erinra om anstaltens skyldighet att övervaka
efterlevnaden av lagen angående handel med utsädesvaror. Rabatter å taxeavgifter
synas vidare jämväl framdeles böra medgivas vissa kategorier av
anstaltens uppdragsgivare.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirektören Sylvan,
byråchefen Granström och t. f. byråchefen Lindström.

Stockholm den 15 januari 1947.

Underdånigst
H. SYLVAN.

ADOLF GRANSTRÖM.

— 181 —

Statens priskontrollnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 169, § 39.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt .statens
priskontrollnämnd att avgiva utlåtande över vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående översyn av vissa statliga taxor
(§ 32). Med anledning härav får nämnden anföra följande.

Revisorerna framhålla till en början, att under år 1942 upptagits frågan
om en allmän översyn av de taxor, som olika statliga myndigheter tillämpa
vid utförandet av provningar, undersökningar och andra arbeten, ävensom
vid registreringar. Syftet hade därvid i första hand varit att tillse i vilken
utsträckning avgifterna beredde skälig ersättning för institutionernas kostnader.
Vidare hade avsetts en prövning av frågan, om institutionerna, i den
mån deras verksamhet uteslutande eller huvudsakligen bestode i att gå allmänheten
till banda, kunde genom anpassning av taxorna bli självförsörjande
i större utsträckning än vad som vore fallet. Den sålunda inledda taxerevisionen
avbröts emellertid redan samma år i anledning av vidtagna åtgärder
för stabilisering av pris- och lönenivån.

Revisorerna framhålla nu såsom angeläget, att ovannämnda revision av
det statliga taxeväsendet återupptages, helst i så god tid att förhöjda taxor
i förekommande fall kunna tillämpas från och med ingången av nästa budgetår.
Det understrykes därvid vikten av att den principen upprätthålles, att
myndigheter, som kunna sägas gå allmänheten till handa vid undersökningar,
provningar in. m., böra ha vederlaget härför avpassat så, att därav inflytande
inkomster förslå till täckande av kostnaderna för myndigheternas verksamhet
eller åtminstone den del av nämnda kostnader, som direkt belöper på
den ifrågavarande prestationen. Revisorerna anföra, att taxorna i åtskilliga
fall icke äro så avpassade, att staten kan sägas erhålla skälig ersättning för
de kostnader, som äro förenade med åt allmänheten tillhandahållna prestationer,
utan de kvarstå oförändrade allt sedan en lång följd av år. Därvid
torde i första hand den synpunkten ha tillmätts betydelse, att avgifter för
prestationer av hithörande slag såvitt möjligt icke borde undergå höjning
samtidigt med att statsmakterna inriktade sina ansträngningar på att genom
allmänt prisstopp söka bibehålla rådande prisnivå. Enligt revisorernas mening
kan emellertid i prisstoppet rimligtvis icke inläggas den innebörden, att staten
skall lämna sina ifrågavarande prestationer till underpris. I den mån det
kan påvisas, att avgiften för tillhandahållande av en viss prestation numera
icke förslår till täckande av kostnaden för densamma, måste därför enligt
revisorernas förmenande en prishöjning i princip få anses motiverad. Det
framhålles därvid, alt ifrågavarande taxor från början genomgående torde
ha fastsliillts med jämförelsevis låga belopp sammanhängande med att vid
priskalkyleringen i allmänhet torde ha bortsetts från sådana utgiftsposter
som hyresvärde av disponerade lokaler, löner till administrationspersonal,
gemensamma omkostnader in. in. Vidare pekas på redan inträdda och kommande
lönestegringar. Revisorerna understryka emellertid alt hänsyn måste
tagas till de vid varje institution rådande förhållandena, såsom vid densamma
bedriven vetenskaplig forskning, i vad mån prestationer utföras kostnadsfritt
för andra statliga myndigheter, omsättningens variation under olika år
in. in. Därvid torde även böra beaktas i vad mån sociala skäl eller hänsyn
till viss näringsgren eller dylikt kunna motivera, att avgifterna hållas låga
eller att rabatter medgivas. Revisorerna framhålla emellertid, att enbart den
omständigheten, att sociala eller näringspolitiska faktorer äro för banden i

— 182 —

samband med viss undersökningsverksamhet, icke i och för sig behöver utesluta
en höjning av ersättningsbelopp, som fastställts exempelvis redan före
kriget. Ett fasthållande vid äldre taxebelopp måste nämligen med hänsyn
till den inträdda allmänna stegringen av prisnivån i realiteten innebära en
relativ sänkning av ifrågavarande avgifter.

Revisorerna framföra som exempel avgifterna vid vissa institutioner, nämligen
sjökarteverket, statens bakteriologiska laboratorium, statens rättskemiska
laboratorium, statens farmacevtiska laboratorium, mynt- och justeringsverket,
statens veterinärmedicinska anstalt, statens centrala frökontrollanstalt
och statens lantbrukskemiska kontrollanstalt. I flertalet av dessa fält
påpekas, att inkomsterna ej täcka utgifterna.

Nämnden vill till en början understryka, att de av revisorerna framförda
synpunkterna i princip synas vara riktiga. Det torde emellertid starkt kunna
ifrågasättas, huruvida en fortsatt taxerevision i nuvarande läge bör förekomma.
Nämnden har —- såsom framgår av revisorernas berättelse ■— vid
ett flertal tillfällen avgivit yttrande över ifrågasatta taxehöjningar. I utlåtande
den 15 januari 1944 till Kungl. Maj:t tog nämnden sålunda ställning till
frågan om en höjning av avgifterna för specialitetskontrollen vid farmacevtiska
laboratoriet, varvid nämnden avstyrkte höjningen. I skrivelse den 30
juli 1943 till mynt- och justeringsverket förklarade sig nämnden ej ha något
att erinra mot en av verket föreslagen 10-procentig ökning av vissa tillägg
till justeringstaxan, då justerare — vilka synas tillföras avgifterna helt eller
delvis — enligt verkets bestämmande företoge resa inom sitt distrikt för ombesörjande
av justeringsgöromål. Ökningen motiverades med att rörligt tillägg
och kristillägg icke förekommit för justerare, varjämte minskning i inkomsterna
uppstått genom minskad justeringsverksamhet, medan å andra sidan
justerarna fått ökade omkostnader. I skrivelse den 8 mars 1946 till mvntoch
justeringsverket avstyrkte nämnden åter en höjning av priserna å s. k.
guldsmedsstampar. I skrivelse den 13 februari 1945 till medicinalstyrelsen
avstyrkte nämnden likaledes en höjnin" av avgifterna för vid veterinärmedicinska
anstalten tillverkade preparat. Däremot godkände nämnden samtidigt
för sin del en prishöjning å importerade preparat. I de fall nämnden sålunda
avstyrkt begäran om prishöjningar har den bärande tanken varit, att
desamma, även om de äro av ringa omfattning, i en tidpunkt som den nuvarande
äro mindre lämpliga med hänsyn till gällande prisstopp. Nämnden
har därvid jämväl understrukit, att enligt nämndens erfarenhet prishöjningar
av institutioner, som äro knutna till det allmänna, verka särskilt irriterande.
Den av nämnden sålunda intagna ståndpunkten omfattas fortfarande
av nämnden. Därest fortsatt taxerevision anses erforderlig, torde densamma
enligt nämndens förmenande böra anstå tills det ekonomiska läget stabiliserats.

På grund av det anförda får nämnden — under erinran tillika att det
av revisorerna omnämnda cirkuläret den 4 juni 1943 (nr 311) ersatts av
nya cirkulär, varav det nu gällande är av den 25 maj 1945 (nr 210) — avstyrka
fortsatt revision i prishöjande syfte av de av revisorerna omnämnda
taxorna.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit — förutom undertecknad ordförande
•— ledamöterna Lind och Matts.

Stockholm den 21 januari 1947.

Underdånigst

Statens priskontrollnämnd.

H. ÄLMEBY.

E. H. Dahlin.

183 —

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 184, § 33.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 33 i sin berättelse anfört angående det statliga revisionsväsendet.
Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket i underdånighet anföra
följande.

Riksräkenskapsverket, som anser, att utredning av frågorna om anmärkningsprocessen,
det statliga redogöraransvaret och en statlig lönedomstol bör
verkställas så snart förhållandena det medgiva, vill framhålla, att ämbetsverket
tidigare vid skilda tillfällen tillstyrkt utredning av dessa spörsmål.

Revisorerna hava vidare funnit det böra undersökas, huruvida dubbelarbete
förekommer inom den statliga revisionsverksamheten. Det ligger närmast
till hands att antaga, att med dubbelarbete i förevarande sammanhang åsyftas,
att revision av en och samma räkenskap helt eller delvis utövas mera
än en gåpg. Riksräkenskapsverket vill i anledning härav framhålla, att något
sådant dubbelarbete knappast torde förekomma inom området för den av
riksräkenskapsverket utövade kamerala revisionsverksamheten. En annan
sak är, att riksräkenskapsverket äger befogenhet att granska räkenskaperna
även för sådana lokalförvaltningar, vilka i revisionshänseende äro underställda
de inom vissa centrala förvaltningsmyndigheter upprättade specialrevisionerna.
Jämlikt instruktionen må riksräkenskapsverket, förutom hos de myndigheter,
tjänstemän och institutioner, vilkas räkenskaper skola granskas
inom verket, ävensom hos dem underlydande redogörare låta verkställa inventeringar
av kassor, värdehandlingar och förråd samt undersökningar rörande
revisionsväsendet så ock inhämta de underrättelser i övrigt rörande
förvaltningen och kontrollen därå, som erfordras för utförande av verkets
åligganden. Dessa befogenheter sammanhänga direkt med verkets uppgift
att utöva den centrala kontrollen å statens inkomster och utgifter samt å
förvaltningen av statsförmögenheten ävensom att utöva ständig tillsyn därå,
att statens räkenskapsväsen fungerar ändamålsenligt och att erforderliga förbättringar
vidtagas inom detsamma. Möjligheten till kontrollgranskning av
räkenskaper, som tidigare granskats eller bort granskas inom en specialrevision,
är ett värdefullt instrument vid tillsynen över revisionens effektivitet.
Sådan kontrollgranskning förekommer emellertid endast undantagsvis och
stickprovsmässigt. Då den förekommer, sker det när så anses påkallat av
effektivitetshänsyn.

Med dubbelarbete inom den statliga revisionsverksamheten skulle emellertid
även kunna avses, att onödig revision förekommer, nämligen i fall då
räkenskaperna redan före avlämnandet till riksräkenskapsverket underkastas
effektiv, av redogöraren oberoende intern kontroll. I det sammanhanget bör
framhållas, att de sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj ris bemyndigande den
21 december 1945 tillkallats för utredning angående riksräkenskapsverkets
organisation, verkställt undersökningar angående värdet av den kontroll, som
räkenskaperna varit underkastade innan de ingå bil riksräkenskapsverket,
allt i sylte att riksräkenskapsverkets verksamhet skall kunna planläggas så
att onödig revision icke utföres utan att verksamheten såvitt möjligt koncentreras
till de områden, där granskningsbehovet är störst.

Beträffande frågan om de statliga revisionsorganens ställning i förhållan -

— 184 —

de till riksdagens revisorer må framhållas, att ett visst samarbete förekommer
mellan revisorerna och riksräkenskapsverket. Riksräkenskapsverket vill
erinra om exempelvis den inom verket förda uppbördsstatistiken, för vilken
ämbetsverket numera instruktionsenligt har att varje år avlämna en för riksdagens
revisorer avsedd redogörelse. Vid utredningen om riksräkenskapsverkets
organisation har uppmärksamhet ägnats det av riksdagen uttalade
önskemålet, att riksräkenskapsverket årligen skulle till Kungl. Maj:t överlämna
en inom verket utarbetad sammanfattande redogörelse för det statliga
revisionsarbetet att ställas till statsrevisorernas förfogande, såtillvida
som de för detta ändamål erforderliga organisatoriska betingelserna beaktats,
Slutligen må även nämnas, att revisorernas kansli under senare år i
huvudsak rekryterats från riksräkenskapsverket samt att utredningar åt revisorerna
i betydande utsträckning utförts av personal inom riksräkenskapsverket.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Andersson deltagit.

Stockholm den 15 januari 1947.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

O. BACKLUND.

Statens sakrevisions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 184, § 33.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har statens sakrevision anbefallts att
avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse i vad
avser det statliga revisionsväsendet. I anledning härav får sakrevisionen anföra
följande.

Efter att ha lämnat en redogörelse för de under senare år framlagda förslagen
och vidtagna åtgärderna för revisionsväsendets effektivisering ha revisorerna
framhållit, att flera av riksdagen begärda utredningar, vilka kunde
betraktas såsom led i en allmän översyn av den statliga revisionsverksamheten,
ännu icke lett till resultat. I anslutning härtill ha revisorerna uttalat
angelägenheten av att nämnda frågor snarast bringades till sin lösning, i samband
varmed jämväl borde undersökas, dels huruvida inom den statliga
revisionsverksamheten dubbelarbete förekomme, dels ock de statliga revisionsorganens
ställning i förhållande till riksdagens revisorer.

I likhet med riksdagens revisorer anser sakrevisionen, att de av revisorerna
särskilt omnämnda spörsmålen angående anmärkningsprocessen, det statliga
redogöraransvaret och inrättandet av en statlig lönedomstol böra bringas
till sin lösning.

Vad därefter angår de ytterligare undersökningar, revisorerna föreslagit
skola vidtagas på revisionsväsendets område, vill sakrevisionen framhålla, att
— ehuru väsentligt olika arbetsuppgifter inom revisionsverksamheten åligga
de särskilda revisionsorganen — dessa från olika utgångspunkter kunna
komma att tangera samma spörsmål, då revisionsverksamhetens objekt är

— 185 —

statsmyndigheternas verksamhet i olika former. Sett från sakrevisionens utgångspunkter
har emellertid något egentligt dubbelarbete härvid icke ifrågakommit.
Däremot har ett visst samarbete med andra revisionsorgan i förekommande
fall etablerats, och utbyte av erfarenheter har ägt rum såväl
muntligen som genom översändande av utredningshandlingar, årsberättelser
m. m. Med hänsyn härtill synes det sakrevisionen kunna ifrågasättas, om
tillräcklig anledning föreligger att nu till särskild utredning upptaga frågan
om förefintligheten av dubbelarbete inom revisionsverksamheten.

Beträffande den av revisorerna upptagna frågan om de statliga revisionsorganens
ställning i förhållande till riksdagens revisorer vill sakrevisionen
erinra, att detta spörsmål berördes av 1941 års revisionsutredning i betänkandet
angående inrättande av statens sakrevision. Revisionsutredningen anförde
därvid, att, ehuru sakrevisionens granskningsområde komme att i stort
sett sammanfalla med statsrevisorernas, olikheterna i fråga om den konstitutionella
ställningen samt verksamhetsformerna medförde vissa skiljaktigheter
i fråga om de båda revisionsorganens verkningssätt. Revisionsutredningens
uttalande torde vara tillämpligt jämväl i vad angår förhållandet
mellan statsrevisorerna och övriga statliga revisionsorgan. Enligt sakrevisionens
mening kan någon mera preciserad gränsdragning än den förenämnda
knappast åvägabringas och synes icke heller vara erforderlig, helst som statsrevisionen
äger befogenhet att granska verksamheten vid de Kungl. Maj:t
underställda revisionsorganen.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Blomquist, Ljungdahl, Sällfors, Törnkvist och
Åhlén.

Stockholm den 20 januari 1947.

Underdånigst
Statens sakrevision.

ERIK STRIDSBERG.

Elof Cardelius.

Överståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 191, § 34.

Till Konungen.

Vidkommande vad revisorerna anfört angående skattestrafflagens verkningar
vill överståthållarämbetet biträda revisorernas uppfattning därom, att
vederbörande taxeringsintendenter höra fortlöpande föra förteckningar över
till åtal överlämnade ärenden samt över däri meddelade utslag. Avskrift av
dessa förteckningar borde jämväl årligen överlämnas till lämplig myndighet,
förslagsvis justitiekanslern eller en blivande riksåklagare, för granskning och
översyn.

Stockholm den 16 januari 1947.

Underdånigst
TORSTEN NOTIIIN.

G. SANDSTRÖM.

— 186 —

Länsstyrelsens i Kristianstads
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 191, § 34.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1946 har länsstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande över vad riksdagens revisorer under § 34 i sin berättelse för
år 1946 yttrat beträffande av dem gjorda iakttagelser angående verkningarna
av 1943 års skattestrafflag, och får länsstyrelsen i anledning härav i underdånighet
anföra följande.

För att ernå en utvidgad och effektivare deklarationskontroll genomfördes
genom beslut av 1943 års riksdag åtskilliga, delvis genomgripande förändringar
i vårt taxeringsväsende. Ett viktigt led i detta reformarbete utgjorde
även den väsentliga skärpning av straffbestämmelserna för falskdeklarationsbrott
och liknande brott som utfärdandet av den nya skattestrafflagen
innebar. Krigsåren hava medfört en skärpt beskattning, som alltjämt består.
Hos mindre nogräknade skattskyldiga kan man befara en viss benägenhet
att åstadkomma lindring i detta skattetryck. Det är därför av betydelse, att
samhället har möjlighet att på ett verksamt sätt ingripa emot dylika tendenser
från de skattskyldigas sida, och enligt länsstyrelsens förmenande utgör
den nya skattestrafflagen i detta hänseende ett utomordentligt viktigt instrument.
Lika viktigt som det är att denna lag finnes, lika nödvändigt är det
emellertid att densamma handliaves med omdöme och urskillning. Sålunda
skulle det enligt länsstyrelsens uppfattning vara till mera skada än gagn om
skattestrafflagen använts på ett sådant sätt, att man kunde tala om massåtal
under den närmaste tiden efter lagens ikraftträdande. Därest så skedde
kunde i viss mån befaras att den naturliga känsla för lag och rätt, som väl
får antagas finnas förborgad hos varje samhällsmedlem, skulle avtrubbas.

Vid tillämpningen av ifrågavarande lag synes det länsstyrelsen vidare angeläget,
att enhetlighet kommer till stånd. Inom detta län har man sökt förverkliga
denna princip bl. a. genom att lämna taxeringsnämndsordförandena
allmänna direktiv beträffande beskaffenheten av de fall, som av dem böra
anmälas till taxeringsintendenten för eventuella åtal, varjämte man, såvitt
möjligt, underkastat dessa anmälningar en samtidig prövning. Emellertid
synes det länsstyrelsen av vikt att icke endast inom länet ett enhetligt bedömande
kommer till stånd utan bör enhetlighet förefinnas även länen sinsemellan.
Att för närvarande skiljaktigheter härutinnan föreligga framgår av
den utredning, som statsrevisorerna låtit företaga. Omnämnas kan att bl. a.
sistberörda fråga varit föremål för behandling på det möte, som under år
1946 hölls mellan taxeringsintendenterna i riket. Å detta möte enades man
om att ägna frågan särskild uppmärksamhet i syfte att söka uppnå större
enhetlighet i tillämpningen av skattestrafflagen de olika länen emellan.

Statsrevisorerna hava framhållit, att det syntes dem av vikt att utvecklingen
på detta område följdes med uppmärksamhet. För detta ändamål erfordrades
emellertid vissa statistiska uppgifter, och ifrågasättes av statsrevisorerna
om icke genom taxeringsintendenternas försorg erforderligt material
härutinnan skulle kunna erhållas. I anledning härav vill länsstyrelsen framhålla
följande. Redan nu föres på taxeringsavdelningen en särskild liggare över
skattskyldiga, vilka blivit av taxeringsintendenten anmälda till åtal, och
framgår vidare av denna liggare, huruvida vederbörande blivit fälld till ansvar
ävensom det straff, som ådömts, varjämte utdrag ur domboken, som

— 187

alltid infordras från åklagaren, bilägges. Därest, såsom statsrevisorerna synas
hava avsett, ett sammanställande för hela riket av dylika uppgifter i
fortsättningen vore önskvärt, torde desamma, vad angår detta län, utan större
olägenhet kunna avlämnas.

Kristianstad i landskontoret den 20 januari 1947.

Underdånigst
A. E. RODHE.

E. G. LEKSELL. E. HASSELHUHN.

Riksdagens revisorers uttalande under § 35 har av finansdepartementet ej
utsänts på remiss.

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 203—218,
§§ 36-38.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har Kungl. Majit anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående flygtullavdelningen vid
Bromma flygfält (§ 36), tullavdelningen i Stockholms frihamn (§ 37) samt
tullbehandling av spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen (§ 38).

Till fullgörande härav får styrelsen, med återställande av remissakten, anföra
följande.

Vad först angår flygtullavdelningen vid Bromma (§ 36) kan styrelsen vitsorda
revisorernas uttalande, att lokalerna äro otidsenliga och framför allt
av otillräcklig storlek. De äro avpassade för den trafik, som rådde vid flygplatsen
under tiden närmast efter dennas öppnande år 1936, då exempelvis
antalet tullklarerade kolli utgjorde omkring 30 stycken i genomsnitt per
dag. Numera tullklareras dagligen i medeltal omkring 300 kolli. För att möta
trafikutvecklingen har tullverket måst öka sin personal vid flygfältet från
ursprungligen omkring 5 man till för närvarande omkring 55 man, men de
till tullverkets förfogande ställda lokalerna hava — frånsett ett år 1944 erhållet
tillskott av omkring 66 m2 i godsförvaringsutrymme — intill utgången
av år 1946 endast obetydligt utvidgats.

Styrelsen vill även ytterligare understryka vad revisorerna framhållit om
de påfrestningar för tullpersonalen, som det nuvarande tillståndet i fråga
om flygtullavdelningens lokaler innebär. Det måste betecknas såsom ohållbart
att såsom för närvarande är fallet för en bevakningsstyrka om 35 man
tillhandahålla ett vaktrum med en golvyta av omkring 20 m\ att till tulltaxeringslokal,
där intill 6 personer samtidigt skola utföra sitt arbete och där
gods skall uppackas och sorteras samt varuhavare skola kunna upphålla

— 188 -

sig, anslå ett utrymme av cirka 33 nr samt att till omkring 14 nr begränsa
golvytan för en kameralexpedition med tidvis ända till 6 tjänstemän.

Såsom framgår av revisorernas berättelse har tullverket tid efter annan
vidtagit åtgärder i syfte att få lokalsvårighetema avhjälpta. Sålunda liava
underhandlingar förts med vederbörande kommunala myndigheter dels om
uppförande av en ny stationsbyggnad vid flygfältet, dels om verkställande
enligt olika alternativ av provisoriska utvidgningar av den nuvarande stationsbyggnaden,
dels ock slutligen om utförande av vissa andra provisoriska
anordningar till undanröjande av de rådande olägenheterna. Frånsett det
ovan nämnda tillskottet år 1944 av ett godsförvaringsutrymme samt erhållandet
år 1946 av två överliggningsrum har emellertid icke någon förbättring
av lokalförhållandena kunnat för tullverkets del utverkas hos de kommunala
myndigheterna.

Enligt vedertagen ordning hava nämnda underhandlingar från tullverkets
sida i första hand ombesörjts av tulldirektionen i Stockholm på sätt framgår
av tulldirektionens härjämte bilagda yttrande (bil. 1) med därtill fogad bilaga
1 och 2. Emellertid har jämväl generaltullstyrelsen, i skrivelse den 3
december 1946 till Stockholms stads flyghanmsstyrelse, vilken skrivelse här
i avskrift närslutes (bil. 2), sökt ernå en snabb om ock allenast provisorisk
förbättring av tullverkets lokaler vid Bromma. I skrivelsen förklarade styrelsen
sig kunna såsom ett provisorium godtaga, att en barackbyggnad av
monteringsfärdigt material uppfördes för att tillgodose främst behovet av
tulltaxeringslokal samt utrymmen för tulltaxerings- och tullbevakningspersonal
vid flygtullavdelningen. Styrelsen framhöll tillika, att styrelsen, om
lokalökningen ej skedde oförtövat, vore nödsakad överväga att låta överflytta
en väsentlig del av tulltaxeringen vid flygtullavdelningen till annan avdelning
av centraltullkammaren i Stockholm.

De härvarande flyghamnsmyndighetemas obenägenhet att tillgodose tullverkets
behov av ökade lokaler vid flygplatsen torde, särskilt på senare tiden,
hava hänfört sig till att staden velat avvakta resultatet av vissa underhandlingar
mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholms stad. Dessa
hava numera lett till att Bromma flygplats upplåtits till kronan och staden
befriats från sin skyldighet att därstädes tillhandahålla lokaler för tullverket,
allt räknat från och med den 1 januari 1947. Under hänvisning till överenskommelsen
härom har stadens flvghamnsstvrelse till svar å generaltullstyrelsens
ovanberörda skrivelse av den 3 december 1946 meddelat, att skrivelsen
överlämnats till luftfartsstyrelsen. Generaltullstyrelsen har därefter
omedelbart i skrivelse till luftfartsstyrelsen den 14 januari 1947 anhållit,
att luftfartsstyrelsen ville ägna största uppmärksamhet åt frågan om skyndsamt
avhjälpande av flygtullavdelningens lokalsvårigheter.

Med luftfartsstyrelsen har tulldirektionen i Stockholm redan förut varit
i kontakt för att söka ernå en snabb förbättring av tullverkets lokaler vid
Bromma flygfält. Till följd därav har tullverket numera erhållit ett provisoriskt
tillskott av lokaler i den nuvarande stationsbyggnaden, i det att södra
visitationshallen tillfälligtvis ställts till tullverkets förfogande för varuuppläggning
och tulltaxering m. m. Samtidigt har utlovats, att i april månad
detta år, då nämnda visitationshall beräknas ej längre vara disponibel för
tullverkets räkning, en barackbyggnad kommer att i stället tillhandahållas
för tulltaxeringsarbetet samt tulltaxerings- och tullbevakningspersonalen. Generaltullstyrelsen
har anledning utgå från att luftfartsstyrelsen även i fortsättningen
skall verka för att flygtullavdelningen vid Bromma blir försedd
med tillräckliga lokaler för åstadkommande av ett nöjaktigt betjänande av
trafikanterna och tillgodoseende av tullpersonalens skäliga anspråk på bekvämlighet.

— 189 —

Vidkommande härefter frihamnstullavdelningens i Stockholm lokalfråga
(§ 37) kan styrelsen vitsorda vad revisorerna framhållit om de olägenheter
för trafiken och personalen, som t.jänstelokalernas hristfällighet medför. I
avsende å tullverkets åtgöranden för ernående av en förbättring av lokalerna
1 illåter styrelsen sig hänvisa till tulldirektionens i Stockholm ovannämnda
yttrande med därtill hörande bilaga.1 Även till revisorernas uttalande om
önskvärdheten av att tullverkets göromål i frihamnen centraliseras ansluter
styrelsen sig helt. Eu sådan centralisering skulle måhända kunna åstadkommas
i samband med uppförande i frihamnen av den förvaltningsbyggnad,
för vars planerande Stockholms stad enligt uppgift anvisat ett anslag å 40 000
kronor. Frågan kommer att upptagas och övervägas vid omedelbart förestående
överläggningar med representanter för Stockholms stad rörande tullverkets
lokalförhållanden i frihamnen. Vid dessa överläggningar kommer givetvis
från tullverkets sida jämväl att understrykas angelägenheten av att utökade
lokaler för frihamnstullavdelningen omedelbart ställas till förfogande.

De missförhållanden, som riksdagens revisorer nu påtalat och som till väsentlig
del föranletts av Stockholms stads underlåtenhet att inom skälig tid
uppfylla statsverkets berättigade fordringar beträffande tullhusbyggnadsskyldighetens
fullgörande, aktualisera det av styrelsen vid tidigare tillfällen
framlagda förslaget om utrustande av styrelsen med befogenhet att i vissa
fall innehålla tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet.

Beträffande slutligen revisorernas uttalande rörande tullbehandling av
spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen
(§ 38) får styrelsen, med överlämnande av de yttranden i ämnet, som
inhämtats från tulldirektionerna i Stockholm och Göteborg, tullkammaren i
Hälsingborg samt Svenska stadsförbundet, till en början lämna en översikt
av samma frågas tidigare behandling.

Såsom framgår av den nu föreliggande berättelsen blev frågan om tullbehandling
av spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget Vin- och
spritcentralen föremål för ett uttalande av riksdagens revisorer år 1942 (Biliang
till 1943 års lagtima riksdags protokoll, andra samlingen, första bandet;
riksdagens revisorers berättelse, del I, s. 120, § 26). Därvid framhölls,
bland annat, att det torde vara uppenbart, att tullbehandlingen av nämnda
varor, som infördes i avsevärda kvantiteter, med gällande system måste bliva
synnerligen omfattande och tidsödande samt medföra stora kostnader för
såväl tullverket som bolaget. Revisorerna funno därför en omläggning av
systemet vara påkallad och föreslogo,

att tullavgifterna för varorna i fråga överfördes till omsättningsskatten å
samma varor,

att, då en sådan omläggning icke torde kunna komma till stånd utan vidtagande
av jämförelsevis omfattande ändringar i författningarna på området,
frågan gjordes lill föremål för särskild utredning samt

att i avvaktan på resultatet av denna utredning Aktiebolaget Vin- och spritcentralen
erhölle vissa lättnader i förfarandet vid förtullningen av lill riket
inkommande spritdrycker och viner.

Generaltullstyrelsen avgav den 22 januari 1943 infordrat underdånigt utlåtande
i anledning av revisorernas förslag (Bihang till 1943 års lagtima riksdags
protokoll, andra samlingen, första handel; riksdagens revisorers berättelse,
del II, s. 60) och framhöll därvid i huvudsak:

Tulltaxeringen av vin och spritdrycker finge anses höra till det mera kvalificerade
arbetet på ifrågavarande område, och tullmyndigheterna hade också
funnit det vara nödvändigt, alt den verkställdes under noggrann kontroll.

1 Den senare här ej avtryckt.

- 190

Det hade emellertid visat sig vara möjligt att i stor utsträckning ordna tulltaxeringen
så, att den kunde utföras av tullverkets tjänstemän i samarbete
med representanter lör vin- och spritcentralen, vilken anordning vore iignad
att avsevärt underlätta arbetet för båda parterna. En omläggning av beskattningen,
varigenom nämnda varor bleve fria från tull, skulle visserligen medföra
någon minskning av tulltaxeringsarbetet, men denna minskning komrne
dock icke att i nämnvärd grad inverka på personalbehovet. För vin- och
spritcentralen torde en omläggning enligt revisorernas förslag komma att
medföra en minskning i vissa utgifter, men det vore uppenbart, att ändringen
jämväl komme att leda till en ökning av bolagets arbete i flera avseenden.

Styrelsen förklarade sig vidare icke kunna ansluta sig till den av revisorerna
uttalade uppfattningen, att ur handelspolitisk synpunkt hinder icke
borde möta mot ett genomförande av den föreslagna reformen. Tullarna för
vin och spritdrycker hade sedan gammalt nyttjats såsom bytesmedel vid förhandlingar
med främmande länder. Att upphäva dessa tullar skulle innebära,
att man antingen avhände sig värdefulla bytesmedel eller ock överginge
till ett system, som skulle göra det möjligt för främmande makter att erhålla
inflytande på inre svenska förhållanden, vilka man såvitt möjligt torde böra
hålla utanför ett sådant inflytande.

Såvitt styrelsen kunde bedöma skulle de besparingar av verklig betydelse
för statsverket, som kunde vara att vinna genom en omläggning av beskattningen,
huvudsakligen komma att avse den städerna tillkommande tolagsersättningen.
Den av revisorerna ifrågasatta anordningen skulle följaktligen
kunna sägas innebära en teknisk ändring i beskattningen, som gjorde det
möjligt för staten att indraga en del av den för vissa städer nu utgående tolagsersättningen.
För tullverkets del skulle en sådan indragning vara ägnad
att öka de svårigheter, som gjorde sig gällande vid förhandlingar med städernas
myndigheter i frågor rörande tullokaler m. m.

Vad slutligen beträffade revisorernas förslag, att vin- och spritcentralen i
avvaktan nå resultatet av den ifrågasatta särskilda utredningen skulle erhålla
vissa lättnader i tulltaxeringen, motsvarande dem som år 1921 beviljades tobaksmonopolet,
funne styrelsen, att detta i stort sett endast skulle innebära,
att vissa göromål överflyttades från tullverket till vin- och spritcentralen.

Då enligt styrelsens mening skäl icke förelåge att vidtaga en sådan omläggning
av beskattningen, som ifragasatts, funne styrelsen ytterligare utredning
icke påkallad.

Två av styrelsens ledamöter förklarade sig anse, att styrelsen icke bort
motsätta sig närmare utredning av frågan.

över revisorernas förslag avgåvos underdåniga utlåtanden jämväl av kontrollstyrelsen
samt Aktiebolaget Vin- och spritcentralen.

Kontrollstyrelsen lämnade i sitt utlåtande en redogörelse för de bestämmelser.
som gällde med avseende å beskattningen av rusdrycker, och förklarade,
att den nuvarande anordningen framstode såsom föga rationell och vore ägnad
att medföra visst dubbelarbete. Anledning ansågs föreligga att överväga
en omläggning av spritdrycksbeskattningen, och styrelsen hade icke något
att erinra mot att den av revisorerna föreslagna utredningen igångsattes, vid
vilken den nuvarande rusdryck sbeskattningen i sin helhet kunde komma under
omprövning. Styrelsen uttalade emellertid den uppfattningen, att frågan
lämpligen icke borde upptagas, förrän förhållandena efter den då rådande
krisens upphörande kommit att någorlunda stabilisera sig, och framhöll, att
ett borttagande av spritdrycks- och vintullarna torde komma att innebära
vanskligheter i olika hänseenden. Härvid berördes särskilt de handelspolitiska
hindren. Styrelsen ansåg sig emellertid böra förorda, att frågan om överförandet
av spritdrycks- och vintullarna till rusdrycksbeskattningen framde -

— 191 _

les vid lämplig tidpunkt gjordes till föremål för utredning, i vilken frågan
om en revision av sagda beskattning i sin helhet borde inbegripas, samt att,
i avvaktan på den blivande utredningens resultat, tullbehandlingsförfarandet
beträffande spritdrycker och vin, som importerades av spritcentralen, förenklades
på motsvarande sätt, som enligt beslut av 1921 års riksdag medgivits
beträffande tobaksmonopolets import av vissa varuslag.

Aktiebolaget Vin- och spritcentralen framförde i sitt utlåtande väsentligen
de synpunkter, som härefter angivas.

Bolaget hade funnit det ostridigt, att förenklingar i arbetet och besparing
av kostnader för sprilcentralens vidkommande skulle vinnas genom medgivande
åt bolaget av sådana lättnader, som år 1921 beviljats tobaksmonopolet.
Dessa fördelar skulle ytterligare ökas, om tullarna på spritdrycker och vin
icke uttoges i samband med importen, utan motsvarande belopp överfördes
till omsättningsskatten för dessa varor. Bolaget hade icke någon erinran mot
ett genomförande snarast möjligt av det förstnämnda förslaget. En olägenhet
vore dock, att bolaget skulle få en ömtålig ställning i fall, där olika meningar
gjorde sig gällande angående den tullsats, som borde tillämpas för
viss vara. Vad beträffade det längre gående förslaget att överföra tullarna till
skatt, hade en dylik åtgärd dittills för bolaget framstått som en vansklig sak.
Tullsatserna på spritdrycker och vin hade nämligen spelat en framträdande
roll vid traktatförhandlingar. Skulle tullavgifterna utgå ur tulltaxan och förvandlas
till omsättningsskatt, syntes det icke vara uteslutet, att hela omsättningskattesystemet
i vad anginge spritdrycker och vin komme att indragas
i överläggningar med främmande makter. För den händelse en sådan utveckling
icke behövde befaras eller ur allmän synpunkt kunde anses vara av underordnad
betydelse, ansåge bolaget sig böra tillstyrka även detta förslag såsom
innebärande avsevärda kostnadsbesparingar för företaget.

I statsutskottets utlåtande över revisorernas berättelse blev frågan om ändring
i tullbehandlingen av spritdrycker och vin icke närmare berörd, och revisorernas
förslag i ämnet föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Vad härefter angår den ställning, som riksdagens år 1946 församlade revisorer
intagit till frågan om tullbehandling av spritdrycker och viner vid införsel
genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen, hava revisorerna funnit
sig i första hand böra föreslå en utredning av frågan om inarbetande av
sprit- och vintullarna i alkoholbeskattningen. Därest emellertid en sådan mera
vittgående reform skulle anses icke böra genomföras, har det synts revisorerna,
alt bolaget vid förtullning av spritdrycker och viner borde medgivas
motsvarande lättnader, som genom 1921 års riksdagsbeslut beviljades Aktiebolaget^
Svenska tobaksmonopolet. Revisorerna hava ansett det vara motiverat
att ånya upptaga nämnda fråga till behandling främst med hänsyn till de
rationaliseringssträvanden, som under de senaste åren gjort sig gällande på
olika områden inom statsförvaltningen och som nu särskilt aktualiserats av
rådande personalbrist. Tidpunkten har vidare synts revisorerna vara inne för
genomförande av en reform på området, då efter krigets slut nya handelsavtal
torde komma att avslutas och äldre sådana kunde förväntas bliva reviderade.
Den av revisorerna lämnade motiveringen för vidtagandet av de ändringar,
som ifrågasatts, är eljest i huvudsak densamma, som av riksdagens
revisorer år 1942 förebragls.

General tull styrelsen I inner för sin del, att sedan år 194.4 ej några omständigheter
inträffat, som kunna föranleda ett annat ställningstagande i princip
från styrelsens sida till det föreliggande spörsmålet, än som kom till uttryck
i styrelsens då avgivna utlåtande i ämnet. Styrelsen tillåter sig därför alt i
första hand hänvisa till berörda utlåtande. Därutöver vin styrelsen göra följande
uttalande.

— 192 —

Den minskning i tulltaxeringsarbetet, som cn fullständig eller partiell omläggning
enligt revisorernas förslag skulle kunna medföra, komme av allt att
döma icke att nämnvärt inverka på tullverkets personalbehov. I följd av den
ökning i trafiken, som inträtt efter krigets slut, råder inom tullverket visserligen
för närvarande, liksom hos åtskilliga andra institutioner och många företag
inom näringslivet, en viss personalknapphet. Av denna anledning hava
tulldirektionen i Göteborg och tullkammaren i Hälsingborg, vilka år 1943
avstyrkte den då föreslagna omläggningen, numera funnit sig böra tillstyrka
revisorernas förslag. Till skillnad från dem har emellertid tulldirektionen i
Stockholm, över vilken ort den ojämförligt största införseln av rusdrycker
äger rum, ansett sig icke heller denna gång kunna tillstyrka genomförandet
av en omläggning i ena eller andra hänseendet. För egen del får styrelsen
förklara, att styrelsen finner föreliggande spörsmål vara en fråga av den vikt,
att en sådan omständighet som den för tillfället begränsade personaltillgången
inom tullverket icke skäligen bör tillmätas avgörande betydelse vid frågans
behandling, I varje fad torde de fördelar ur rationaliseringssynpunkt,
som möjligen skulle kunna vinnas genom en omläggning, enligt styrelsens
mening uppvägas av de ofördelaktiga följder därav, som kunna befaras.

Med avseende å frågans handelspolitiska betydelse hava revisorerna, såsom
förut nämnts, uttalat den åsikten, att, med hänsyn till att efter krigets
slut nya handelsavtal torde komma att avslutas och äldre sådana revideras,
tidpunkten nu vore inne för genomförande av en reform på området. Styrelsen
har härutinnan en annan åsikt. De av revisorerna i detta ämne åberopade
omständigheterna synas enligt styrelsens mening i stället giva anledning
till att särskilt beakta de olägenheter i handelspolitiskt avseende, som styrelsen
tidigare framhållit och som jämväl kontrollstyrelsen samt Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen på sin tid berört i sina utlåtanden.

Beträffande slutligen frågan om minskningen av den städerna tillkommande
tolagsersättningen, i vilken fråga revisorerna år 1946 icke gjort något uttalande,
vill styrelsen erinra om den utredning rörande städernas särskilda
rättigheter och skyldigheter, som ifrågasatts dels av 1945 års riksdag (riksdagens
skrivelse nr 605) dels ock av Svenska stadsförbundet i underdånig
skrivelse den 29 juni 1946. En dylik utredning måste, såsom stadsförbundet
framhåller i sitt yttrande i nu förevarande ärende, avse bland annat just tolagsersättningen
och städernas däremot svarande förpliktelser. Generaltullstyrelsen
finner det därför naturligt, om verkningarna av en omläggning av
beskattningen av importvaror på sätt revisorerna föreslagit i fråga om spritdrycker
och viner därvid göras till föremål för undersökning. Att nu genomföra
en omläggning kan vid sadant förhållande anses innebära ett föregripande
av denna utredning. Till belysande av frågan om tolagsersättningens
betydelse och till komplettering av de uppgifter, som lämnats i styrelsens tidigare
utlåtande, har styrelsen i en härjämte bilagd tablå låtit sammanställa
uppgifter, angivande tulluppbörden i riket för vin och spritdrycker under
åren 1942—1946 samt den tolagsersättning, som kan beräknas motsvara tulluppbörden
å de orter, över vilka importen av sådana drycker företrädesvis
äger rum.

Av vad ovan anförts framgår, att generaltullstyrelsen alltjämt hyser den
uppfattningen, att övervägande skäl tala mot vidtagande av någon ändring
i den nuvarande ordningen för behandlingen från tullverkets sida av spritdrycker
och viner vid införsel genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen.
Skulle emellertid av skäl, som kontrollstyrelsen i sitt förenämnda utlåtande
antytt, en allmän omprövning av gällande bestämmelser för beskattningen
av rusdrycker befinnas vara påkallad, vill styrelsen icke göra erinran mot att
i samband därmed och med beaktande jämväl av det resultat, till vilket en

— 193 —

utredning om städernas allmänna rättigheter och skyldigheter må kunna leda,
den nu föreliggande frågan blir föremål för ytterligare utredning.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad tillförordnad
general tulldirektör, jämväl byråcheferna Hilding, Lindberg och
Nordqvist, föredragande beträffande frågan under § 38, samt tillförordnade
byråcheferna Norlander, föredragande beträffande frågorna under §§ 36 och
37, och Åberg.

Protokollsutdrag, upptagande särskilt uttalande av en av styrelsens ledamöter
beträffande frågan under § 38 (bilaga 8), bifogas.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst
TUWE JANSSON.

Jacob Håkanson.

Bilaga 1.

Till kungl. generaltullstyrelsen.

Med anledning av remiss får tulldirektionen med remisshandlingarnas återställande
vördsamt anföra följande.

Beträffande flygtullavdelningen vid Bromma flygfält hava riksdagens revisorer
i sin berättelse (§ 36) anfört, att lokalförhållandena vid sagda tullavdelning
för närvarande äro i högsta grad otillfredsställande, och ansett det
högeligen angeläget, att åtgärder utan uppskov vidtagas för ordnande av
erforderligt lokalutrymme. Därest definitivt avgörande i frågan icke kunde
förväntas inom den närmaste tiden, hava revisorerna funnit, att i avvaktan
härpå provisoriska anordningar omedelbart måste vidtagas för att tullavdelningen
på ett tillfredsställande sätt skall kunna betjäna den alltmer växande
flygtrafiken.

I fråga om de åtgärder, som under år 1945 och t. o. m. utgången av november
månad 1946 vidtagits av tulldirektionen och flygtullavdelningen för
erhållande av förbättrade lokaler för berörda tullavdelning och vilka åtgärder
delvis omnämnts i revisorernas berättelse, får direktionen hänvisa till
bilagda uppgift.1 Anledningen till att Stockholms stads myndigheter trots
direktionens upprepade såväl muntliga som skriftliga framställningar undanskjutit
lösningen av flygtullavdelningens lokalfråga torde hava varit den,
att underhandlingar under tiden förts mellan staden och kronan angående
bland annat upplåtelse av Bromma flygplats till kronan. Enligt den överenskommelse,
som träffats och som numera godkänts av stadsfullmäktige i
Stockholm och riksdagen, har staden, enligt vad direktionen erfarit, fr. o. m.
den 1 januari 1947 befriats från sin skyldighet att vid flygplatsen hålla lokaler
åt tullverket. Sedan tulldirektionen erhållit kännedom om att underhandlingar
om den ifrågavarande överenskommelsen pågingo, har direktionen,
såsom av förenämnda uppgift framgår, haft överläggningar med kungl. luftfartsstyrelsen
för dryftande av flygtullavdelningens lokalfråga.

Utöver de åtgärder, som angivits bil. 1, kan nämnas, att överläggning rörande
flygtullavdelningens lokalbehov hållits den 30 december 1946 under
närvaro av representanter för flygplatsförvaltningen, ABA, tulldirektionen

1 Här cj avtryckt.

13—477212. Rev. berättelse anq. statsverket dr 1046. It.

— 194 —

och flygtullavdelningen. Vid denna överläggning diskuterades bl. a. frågan
om eventuell transport av flyggodset till tullokaler inne i staden för tulltaxering
därstädes. Från ABA:s sida framhölls, att sådan transport för bolagets
vidkommande vore förenad med avsevärda nackdelar. Sålunda hade
ABA för närvarande speditionsverksamheten koncentrerad till Bromma, där
även under senare tiden nya lokaler färdigställts för ändamålet. Transport
av godset till staden skulle medföra splittring av arbetet, varjämte särskilda
lokaler för speditionspersonalen skulle behöva anskaffas inne i staden, vilket
säkerligen under nuvarande förhållanden skulle ställa sig synnerligen svårt.
Det framhölls även, att beträffande sådant till Bromma anlänt gods, som
skulle sändas vidare med flyg till annan ort, onödiga transporter från och
till staden icke skulle kunna undvikas, enär det blott i vissa fall vore möjligt
att i förväg skilja ifrågavarande gods från det gods, som skulle förtullas
i Stockholm. Vidare anfördes, att i fråga om exportgods, som vore avsett att,
utföras med flyg, dröjsmål skulle komma att uppstå, därest kontrollbehandlingen
av detta skulle behöva äga rum inne i staden. För tullverkets
vidkommande skulle transport av flyggodset in till staden vara till nackdel
bland annat på grund av att anordningen i fråga skulle kräva en icke obetydlig
utökning av tullverkets personal.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ansågs det lämpligast, att i avvaktan
på tillkomsten av en planerad ny stationsbyggnad, i vilken lokaler vore
avsedda att beredas tullverket, flygtullavdelningens lokalfråga provisoriskt
ordnades genom uppförande av eu baiack i anslutning till de nuvarande tulllokalerna.

Emellertid framhölls från direktionens sida, att förhållandena vid flygtullavdelningen
för närvarande voro så olidliga, att åtgärder erfordrades för
ernående av en förbättring med omedelbar verkan. I sådant syfte föreslogs,
att en del av den södra visitationslokalen skulle disponeras för tulltaxering
under den tid den föreslagna baracken uppfördes. Möjlighet ansågs nämligen
föreligga att under de närmaste månaderna på grund av passagerartrafikens
nedgång under vintern avdela utrymme för ändamålet i nämnda
visitationslokal. Förslaget innebar vidare, att den nuvarande tulltaxeringslokalen
skulle avses för utökning av kameralexpeditionen. Representanterna
för flygplatsförvaltningen och ABA förklarade sig biträda det framlagda förslaget.

Överdirektören i luftfartsstyrelsen har vid förfrågan uppgivit, att han funnit
ovannämnda förslag angående tillfälligt användande av en del av visitationslokalen
för tulltaxering godtagbart. Vidare har direktionen erfarit,
att flygplatschefen Florman av luftfartsstyrelsen erhållit i uppdrag att verkställa
eu beräkning av kostnaderna för genomförandet av förslaget, vilken
beräkning f. n. pågår.

Med anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse (§ 37) uttalat
rörande härvarande frihamnstullavdelning får direktionen anföra följande.

Trafiken på Stockholms frihamn har, såsom revisorerna anfört, nått sådan
omfattning, att trafikvolymen för närvarande överstiger 1938—1939 års
toppsiffror. Orsaken till denna trafikstegring är den starka ökning av varuinförseln
från transoceana och andra avlägset liggande länder, vilken torde
hava inträtt på grund av upphörandet av varuutbytet med Tyskland. Importen
från förstnämnda länder skedde nämligen redan före kriget till
övervägande delen över frihamnen. Anledningen härtill är den, att förhållandena
i fråga om lossning m. m. äro mera fördelaktiga i frihamnen än i
tullhamnen för de stora fartyg, som användas för transporterna från ifrågavarande
länder. Även efter kriget har av samma anledning berörda import
kommit att koncentreras till frihamnen. Dock hava under senare tiden vid

— 195 —

tillfällen, då godsförvaringsutrymmena i frihamnen icke medgivit ytterligare
godsintagning, fartyg, vilka eljest skulle hava lossat därstädes, i enstaka fall
dirigerats till tullavdelning i tullhamnen, där för tillfället utrymmen funnits
disponibla för godset.

Importen sjöledes till tullhamnen har ännu icke nått samma nivå som före
kriget. Till följd därav äro av tullavdelningarna för sjötrafik därstädes följande
fortfarande stängda, nämligen tullavdelningen Blasieholmen och tullavdelningen
Stadsgården I. Det har på grund av berörda omständighet vid
diskussion av frihamnens lokalförhållanden ifrågasatts, huruvida icke en utjämning
av trafiken borde åstadkommas genom dirigering av fartygen till
tullhamnen i större utsträckning än hittills skett. Emellertid kan eu dylik
utjämning av större betydelse för frihamnen icke ernås. Lokalerna i tullhamnen
äro nämligen f. n. tämligen väl utnyttjade för därvarande trafik. Sålunda
kan nämnas, att flertalet av de godsförvaringsutrymmen, som höra till ovannämnda
stängda tullavdelningar, under senare tiden i stor utsträckning
måst tagas i bruk för förvaring av gods, som anlänt med bl. a. järnväg och
vars tullklarering ombesörjts av närliggande tullavdelning. Det torde f. ö.
kunna förväntas, att godsmängden i tullhamnen snart kommer att öka i sådan
omfattning, att någon överflyttning dit av till frihamnen destinerat gods
icke alls blir möjlig. På grund av den ökade importen från transoceana och
vissa andra länder lär någon nedgång av frihamns trafiken knappast vara
att emotse, utan snarare torde, såvitt nu kan bedömas, ytterligare ökning av
berörda trafik komma att inträda. Anledning föreligger således icke att på
grund av den nuvarande omfattningen av trafiken i tullhamnen uppskjuta
behandlingen av frihamnstullavdelningens lokalfrågor.

De i frihamnen av tullverket nu disponerade lokalerna äro, såsom revisorerna
i sin berättelse anfört, till bristningsgränsen utnyttjade. I betraktande
härav är det enligt tulldirektionens åsikt oundgängligen nödvändigt, att erforderlig
utvidgning av lokalerna med det snaraste kommer till stånd. Under
de senaste åren har tulldirektionen, bl. a. med överlämnande av från
frihamnstullavdelningen inkomna framställningar, upprepade gånger hos
hamnmyndigheterna hemställt om förbättring av lokalförhållandena. De viktigare
av de av direktionen vidtagna åtgärderna hava sammanfattats i bilagda
uppgift.1 Såsom därav framgår, har Stockholms hamnstyrelse numera erhållit
begärt anslag av kronor 40 000:— för verkställande av förhandsundersökningar
beträffande förläggningen och storleken m. m. av en planerad förvaltningsbyggnad.
Då det, enligt vad som upplysts, skulle taga en tid av upp
till 3 år, innan en dylik förvaltningsbyggnad kan bliva färdigställd, har
direktionen, såsom i förenämnda uppgift angivits, föreslagit, att tills vidare
provisoriska åtgärder skola vidtagas för utökning av tullokalerna.

Revisorerna hava i sin berättelse framhållit, all del nuvarande starkt decentraliserade
systemet för tullverkets arbete i frihamnen synes åsamka statsverket
större kostnader än om tulltaxerings- och därmed även större delen
av bevakningsarbetet kunde koncentreras till så få arbetsställen som möjligt.

Vid tidigare diskussioner av frågan om en dylik koncentration av arbetet
har bl. a. den tanken framförts, att hela förtullningsrörelsen skulle förläggas
till frihamnsgränsen. En sådan ordning skulle givetvis vara till fördel för tullverket
ur personalbesparingssynpunkt. För trafikens vidkommande däremot
har densamma ansetts bliva mindre fördelaktig än nu tillämpad ordning, beroende
på bl. a. all extra kostnader komme alt uppstå för framforslandet av
godset till frihamnsgränsen. Beträffande större partier och svårtransportabelt
gods kan möjligen eu koncentration av tulltaxeringen till frihamnsgränsen
medföra svårigheter. Det kan därför bliva nödvändigt, alt tulltaxcringen av

1 Ilär c] avtryckt.

— 196 —

dylikt gods, såsom f. n. är fallet, verkställes i de magasin eller å de kajområden,
där godset finnes upplagt. Koncentration av tulltaxeringen skulle
i så fall huvudsakligen komma att avse sådant s. k. sorteringsgods, som
f. n. tulltaxeras i tulltaxeringslokalema i magasin 1, 3 och 5. Tulldirektionen
får i detta sammanhang framhålla, att de förslag till förbättring av tullokalerna
i frihamnen, som av frihamnstullavdelningen och direktionen tidigare
framlagts, avsett utökning av de nuvarande expeditionsmöjligheterna
för trafiken. Genomförandet av förslagen i fråga skulle således icke hava
medfört någon besparing för tullverket av kostnader för avlöningar in. m.
De betydande besparingar, som revisorerna ansett möjliga, kunna åstadkommas
endast genom en långt gående centralisering av förtullningsarbetet.

En centralisering i större eller mindre utsträckning av förtullningsarbetet i
frihamnen är enligt direktionens åsikt synnerligen önskvärd. Med hänsyn till
frågans stora betydelse anser direktionen, att en grundlig utredning bör
verkställas, varvid bl. a. uppgifter böra sammanställas angående proportionen
mellan i frihamnen förekommande gods av olika slag. Sådan utredning
synes lämpligen böra ske i samband med de förestående förhandsundersökningarna
rörande den planerade förvaltningsbyggnaden.

Över vad riksdagens revisorer yttrat angående tullbehandling av spritdi
g eker och viner vid införsel genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen
(§ 38) avgiver direktionen särskilt utlåtande denna dag.

Stockholm den 9 januari 1947.

Tulldirektionen.

F. Rasmusson.

Bilaga 2.

Till Stockholms stads flygliamnsstyrelse.

De till tullverket upplåtna tjänstelokalema vid Bromma flygfält hava länge
visat sig vara otillräckliga. Den betydande omfattning, som flygtrafiken på
Bromma numera fått, har föranlett, att tullverkets betjänande av allmänheten
icke längre kan med enbart den nuvarande lokaltillgången försiggå på ett
tillfredsställande sätt. Den starka begränsningen i de utrymmen, som stå
tullverket till buds för kameral-, tulltaxerings- och bevakningsexpeditionema
samt godsförvaringen, medför icke blott hinder för tullverket att vederbörligen
tillgodose trafikens behov av snabb tullklarering utan även ett försvårande
av arbetet för tullpersonalen. Det förhållande, att ett mycket stort
antal tjänstemän måste sammanföras inom utrymmen, som icke ens tillnärmelsevis
kunna anses vara ur hälsosynpunkt tillräckliga, har för övrigt till
följd, att personalen utsättes för ökad sjukdomsrisk. Härtill kommer, att
tjänstemännen genom bristen på tillräckliga arbetslokaler tvingas att såsom
expeditionsutrymmen utnyttja även rum, som egentligen avsetts såsom personalrum.
De allmänna normer för statliga tjänsterums dimensioner, som
Kungl. Maj:t på förslag av 1940 års civila byggnadsutredning fastställt, giva
vid handen, att flygtullavdelningens lokalutrymmen numera icke på långt
när äro anpassade efter det antal tjänstemän, som nödgas däri fullgöra sin
tjänst. Såsom exempel på ohållbarheten i det nuvarande tillståndet må anföras,
att det vaktrum, som vid flygtullavdelningen står till förfogande för
den vid avdelningen tjänstgörande tullbevakningsstyrkan, uppgående till 35

— 197 —

man, har en golvyta av endast omkring 20 m2, att tulltaxeringsutrymmet, vari
intill 6 personer samtidigt utföra sitt arbete, gods skall uppackas och sorteras
samt varuhavare skola kunna uppehålla sig, har en golvyta av allenast
omkring 33 in2 och att kameralexpeditionslokalen, i vilken tidvis ända till
6 tjänstemän hava att arbeta, icke har större golvyta än 14 m2.

Kungl. generaltullstyrelsen har sig bekant, att överläggningar rörande flygtullavdelningens
behov av utökade lokaler tidigare förts mellan tulldirektionen
i Stockholm och representanter för stadens vederbörande myndigheter
samt att vid dessa överläggningar på senare tiden deltagit även representanter
för kungl. luftfartsstyrelsen. Styrelsen äger även kännedom om att fråga,
huruvida förvaltningen av Bromma flygplats skall framdeles övergå från
Stockholms stad till kronan, är under behandling. Oberoende av vilka förslag
till definitiv lösning av flygplatsens byggnadsfråga, som härvid må ifrågakomma
till genomförande i sinom tid, är det enligt styrelsens mening ofrånkomligt,
att Stockholms stad utan uppskov vidtager provisoriska anordningar
för tillgodoseende av tullverkets behov av att omedelbart erhålla tillräckliga
utrymmen för fullgörandet av sin verksamhet vid flygplatsen. Styrelsen tror
sig hava så mycket större skäl att räkna med förståelse härutinnan från
Stockholms stads sida, som den tolagsersättning, vilken staden har att uppbära
av den nuvarande importen över flygplatsen, uppgår till betydande belopp.
Det må i detta avseende påvisas, att den vid flygtullavdelningen under
tiden 1 juli 1945—31 oktober 1946 debiterade tullen belöpt sig till i runt tal
2 miljoner kronor och att tolagsersättningen till staden å avdelningens tulluppbörd
således kan enbart för nämnda tid uppskattas till 100 000 kronor.
Därest sådana tillfälliga åtgärder, som ovan avses, icke inom allra närmaste
tiden bliva vidtagna, ser styrelsen sig nödsakad taga under övervägande frågan
om överflyttning av en väsentlig del av tulltaxeringen vid flygtullavdelningen
till annan lullavdelning av centraltullkammaren i Stockholm. Det vore
emellertid önskligt, om en dylik anordning, som tydligen måste medföra tidsutdräkt
och särskilda kostnader för flygföretagen och importörerna samt
olägenheter även för staden, kunde förebyggas på sätt styrelsen ifrågasatt.

Ett snabbt provisoriskt avhjälpande av lokalsvårigheterna för tullverket
synes möjligen kunna åstadkommas genom uppförande av en barackbyggnad
av monteringsfärdigt material, helst i omedelbar anslutning till flygplatsbyggnaden
och försedd med uppvärmningsanordningar. I barackbyggnaden
skulle i första hand inrymmas tulltaxeringslokal med avdelat godsutrymme
samt tjänsterum för tulltaxeringspersonalen ävensom rum för en del av tullbevakningspersonalen.
I betraktande av att lokalökningen behöver ske oförtövat,
vid Styrelsen ej göra erinran mot att ett dylikt enkelt byggnadssätt
kommer till användning såsom ett provisorium.

Stockholm den 3 december 1946.

Kungl. generaltullstyrelsen.

Tuwc Jansson.

Johan Rydström.

— 198 —

Bilaga 3.

Till kungl. generaltullstgrelsen.

Sedan generaltullstyrelsen anhållit att Svenska stadsförbundet ville inkomma
med yttrande i anledning av riksdagens senast församlade revisorers förslag
till vissa ändringar i det förfarande, som nu tillämpas i fråga om tulltaxeringen
av vin och spritdrycker vid införsel genom Aktiebolaget Vin- och
spritcentralen, får förbundets styrelse anföra följande.

Vid det tidigare tillfälle, år 1942, då riksdagens revisorer framställt förslag
om överförande av ifrågavarande tullavgifter på vin och spritdrycker till
skatten å samma varor, beredde generaltullstyrelsen förbundet tillfälle att
avgiva yttrande i ämnet. I detta yttrande, varav avskrift här bifogas, uttalade
sig förbundets styrelse mot förslaget, enär dettas realiserande skulle medföra
en otillbörlig minskning av den till vissa städer utgående tolagsersattningen.
Sedan dess har ingenting inträffat,''som kan ge förbundsstyrelsen
anledning att erkänna det berättigade i att städerna skola behöva vidkannas
minskning av tolagsersättningen till följd av en förändring i den administrativa
metoden för uttagande av statens inkomster av vin och spritdrycker. De
förpliktelser, som åligga ifrågavarande städer såsom motprestation mot tolagsersättningen,
kvarstå alltjämt, och man torde icke kunna rakna med att
den åsyftade förändringen skulle komma att i någon man minska storleken
av de kostnader, som dessa förpliktelser medföra för städerna. Att marka ar
också, att frågan alltjämt gäller en ingalunda obetydlig utan tvärtom ganska
kännbar inkomstminskning för vissa städer. o . .

Styrelsen vill emellertid nämna, att den i en underdånig framställning den
29 juni 1946 (återgiven i förbundets tidskrift 1946 s. 282) hemställt om en
allsidig utredning rörande magistratsinstitutionen och därmed sammanhängande
spörsmål vari även åsyftats en slutlig reglering beträffande de förhållanden
som bruka sammanfattas under benämningen städernas särskilda rättigheter
och skyldigheter. Såsom i denna framställning påpekats har också
riksdagen år 1945 uttalat, att en utredning rörande dessa rättigheter och skyldigheter
snarast bör komma till stånd. En dylik utredning maste avse bl. a.
just tolagsersättningen och städernas däremot svarande förpliktelser. Styrelsen
anser sig för sin del icke böra ingå på frågan, i vad män det nu omformarna
förslaget beträffande tulltaxeringen pa vin och spritdrycker skulle
betyda ekonomisk fördel för statsverket bortsett från minskningen av tolagsersättningen.
Men det intresse, som staten kan hava att få den med förslaget
åsyftade rationaliseringen genomförd, synes utgöra ett ytterligare skäl att
gripa sig an med den nyssnämnda utredningsfrågan.

Rörande det av riksdagens revisorer alternativt framställda förslaget om
motsvarande lättnader vid ifragavarande förtullning, som genom 1921 ars
riksdagsbeslut beviljades Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, torde styrelsen
sakna anledning att yttra sig.

Stockholm den 10 januari 1947.

För Svenska stadsförbundets styrelse.

Enligt uppdrag
Sixten Humble. 1

1 Här ej avtryckt.

— 199 —

Bilaga 4.

Tablå utvisande influten tull för vin och spritdrycker (statistiska nummer 327—351)
under åren 1942—1946 samt häremot svarande tolagsersättning till nedan

angivna städer.

År	Hela riket	Stockholm	Göteborg	Hälsingborg	Södertälje	Karlshamn
influten tull kr.	influten tull kr.	tolags- ersätt- ning kr.	influten tull kr.	tolags- ersätt- ning kr.	. „ . jtolags-influten'' = tull 1 ning kr. 1 kr.	influten tull kr.	tolags- ersätt- ning kr.	influten tull kr.	tolags- ersätt- ning kr.
1942	4 300 000	3 131 000	156 600	169 000	8 400	254 000	12 700	716 000	35 800	29 000	1200
1943	5 409 000	4 215 000	210 800	283 000	14 200	274 000	13 700	553 000	27 600	83 000	4 100
1944	4 061000	3182 000	159100	205 0O0	10 200	228 000	11 400	352 000	17 600	101 000	5 300
1945	6 184 000	5 051 OOo	252 600	335 000	16 800	314 000	15 700	330 000	16 500	144 000	7 900
‘1946	10 763 000	7 490 000	374 500	777 000	38 800	761 000 i 38 100	1567 000	78 300	137000	6 800

Bilaga 5.

T ill kungl. generaltullstyrelsen.

Med anledning av remiss får tulldirektionen beträffande den av riksdagens
revisorer väckta frågan om tulltaxering av spritdrycker och viner vid
införsel genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen vördsamt anföra följande.

I sin berättelse av år 1942 upptogo riksdagens revisorer under § 26 frågan
om tullbehandlingen av spritdrycker och viner och framhöllo därvid bland
annat, att nämnda tullbehandlingar med hittills gällande system medförde
stora kostnader för såväl tullverket som Aktiebolaget Vin- och spritcentralen,
samt framlade förslag om utredning ävensom preliminär förenkling av
tullbehandlingsförfarandet under tiden för utredningens bedrivande. I anledning
av den av revisorerna sålunda upptagna frågan avgav dåvarande
tullkameralkontor och tullbehandlingsinspektion i Stockholm här i avskrift
bilagda promemorior1 2 av den 8 januari 1943, vilka av tulldirektören i skri\else

i förenämnda promemoria från tullkameralkontoret upptagna frågan om
minskning av tullageravdelningens arbete vid genomförandet av något av de
av revisorerna framlagda förslagen får direktionen hänvisa till vad tullbehandlingsinspektionen
i sin promemoria anförde rörande Aktiebolaget Vinoch
spritcentralens användande av nederlagsinstitutionen.

De i berättelsen av år 1942 upptagna förslagen voro i allt väsentligt av
samma innebörd som de nu ifrågavarande.

Då några nya för denna frågas bedömande inverkande synpunkter icke
synas hava framkommit i föreliggande remiss, får direktionen såsom eget
utlåtande åberopa vad i förberörda promemorior anförts, och finner tulldirektionen
på anförda skäl sig icke heller nu kunna tillstyrka genomförandet
av de framförda förslagen.

Stockholm den 9 januari 1947.

Tulldirektionen.

F. Rasmusson.

1 Siffrorna för år 1946 äro preliminära.

2 Här ej avtryckta.

200 —

Bilaga 6.

Vördsamt utlåtande.

Med återställande av remissen får tulldirektionen anföra följande.

Genom remiss den 29 december 1942 anbefalldes dåvarande tulldirektören
i Göteborg att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer nämnda år i
sin berättelse (§ 26) yttrat angående tullbehandling av spritdrycker och viner
vid införsel genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen.

Revisorerna framhöllo, att tullbehandlingen av nämnda varor med gällande
system måste bliva synnerligen omfattande och tidsödande samt att
densamma medförde stora kostnader för såväl tullverket som bolaget, varför
en omläggning av detta system vore i hög grad påkallad. Revisorernas
berättelse utmynnade i förslag till upphävande av de för nämnda varor
utgående tullarna samt överförande av dessa till den å samma varor utgående
skatten. Då emellertid denna fråga icke kunde lösas utan vidtagande av
jämförelsevis ingripande författningsändringar, föreslogo revisorerna, att
frågan måtte göras till föremål för särskild utredning samt att, i avvaktan
på resultatet av denna, Aktiebolaget Vin- och spritcentralen beträffande förtullning
av spritdrycker och viner borde medgivas motsvarande lättnader,
som genom 1921 års riksdagsbeslut beviljats Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

Häröver anförde tulldirektören bland annat att, därest förslaget genomfördes,
den undersökning av varorna i fråga, som för närvarande verkställdes
av tullverkets tjänstemän, i stället skulle övertagas av bolagets personal,
vilket torde förorsaka detta ökat arbete och kostnader. Därjämte framhölls,
att ett genomförande av revisorernas förslag, enligt vad verkställd undersökning,
baserad på införseln under år 1938, utvisade, varken skulle komma
att medföra avsevärd ekonomisk besparing för tullverket eller föranleda någon
minskning av den tullpersonal, som sysselsattes med förtullning m. m.
av omhandlade varor.

Slutligen berördes den nedgång i städernas tolagsersättning, som bleve
följden av tullarnas borttagande å spritdrycker och viner.

Av ovannämnda skäl ansåg sig tulldirektören icke kunna biträda revisorernas
förslag, vilket icke heller föranledde någon riksdagens åtgärd.

Som framgår av nu föreliggande transumt av riksdagens senast församlade
revisorers berättelse, § 38, har ovanberörda fråga om tullbehandling av
spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen
ånyo upptagits, varvid såsom skäl för en ändring främst framhävas de
rationaliseringssträvanden, som under de senaste åren gjort sig gällande inom
statsförvaltningen och som nu särskilt aktualiserats av rådande personalbrist.
Revisorerna göra vidare gällande, att de handelspolitiska skäl, som vid
det tidigare framförandet av förslaget ansetts utgöra hinder för en omläggning
av nuvarande tullbehandlingssystem, nu icke längre torde vara för
handen.

Av tulldirektörens förberörda yttrande torde framgå, att i synnerhet tullbehandlingen
med fastställandet av de importerade varornas tullpliktiga
kvantiteter fordrar stor grundlighet och noggranhet samt att undersökningen
på grund av varupartiernas storlek ofta blir tidsödande. Direktionen vill
dock understryka, att borttagandet av tullarna ej heller numera skulle kunna
föranleda en minskning av den personalstyrka, som för närvarande sysselsättes
med tullbehandlingen av eller med tullnederlagsrörelsen beträffande
omhandlade varor.

Under de senaste åren ha tullverkets åligganden i avsevärd grad utökats

— 201 —

bland annat genom skyldigheten att uppdebitera den varuskatt, som numera
utgår för en mångfald artiklar. Vidare har importen kraftigt ökats, utan att
det därigenom ökade behovet av kvalificerad personal kunnat i tillräcklig
grad tillgodoses. För Göteborgs vidkommande har detta förhållande föranlett
en konstant personalbrist, i synnerhet beträffande de tulltaxerande tjänstemännen.

Det synes fördenskull direktionen angeläget, att varje förslag till förenkling
och lättnader i tullarbetet, som icke äventyrar statens rätt och säkerhet,
ägnas allvarligt beaktande.

Därest spritdrycker och viner, som införas av Aktiebolaget Vin- och spritcentralen,
gjordes fria från tull, skulle detta för tullverkets del innebära
ovedersägliga lättnader med avseende å tullbehandlingen, ^ vilken enligt direktionens
åsikt då måste bli av mera formell natur. Vid sådant förhållande
kunde varornas attestering ske med stöd av fakturor eller andra handlingar
samt med ledning av bolagets uppgifter å varuanmälningama. Undersökningen
av godset skulle kunna ske genom stickprov för fastställande av att
detsamma utgjorde spritdrycker eller viner, för såvitt icke även denna kontroll
på grund av företedda handlingar befunnes obehövlig.

På grund av de skäl, direktionen ovan anfört, och med hänsyn till att
Aktiebolaget Vin- och spritcentralen är ett av Kungl. Maj:t koncessionerat
och statligt kontrollerat företag, till vilket omhandlade, på tullverket f. n.
ankommande åligganden utan risk för statsverket torde kunna anförtros,
anser direktionen för sin del, att starka skäl numera tala för ett genomförande
av de av riksdagens revisorer föreslagna lättnaderna.

Göteborg den 4 januari 1947.

T ulldirektionen.

Folke Röing.

Bilaga 7.

Till kungl. generaltullstyrelsen.

Anmodad avgiva utlåtande över en i avskrift hit överlämnad, av kungl.
finansdepartementet till generaltullstyrelsen avlåten skrivelse i anledning av
riksdagens revisorers yttrande angående tullklarering av spritdrycker och
vin vid införsel genom Aktiebolaget Vin- och spritcentralen, får tullkammaren
vördsamt anföra följande.

I revisorernas yttrande föreslås en utredning rörande frågan om inarbetning
av sprit- och vintullarna i alkoholbeskattningen pa sätt, som redan
skett beträffande tobaksvaror. Det synes tullkammaren, att ett borttagande
av sprit- och vintullarna huvudsakligen skulle medföra fördelar för tullverkets
del. Det komnre att förenkla tullkontrollarbetet vid import av vin och
spritvaror och skulle därigenom innebära en under nuvarande förhållanden
välbehövlig besparing av arbetskraft. Då ett ändrat beskattningssystem på
intet sätt torde kunna minska statsverkets möjligheter till kontroll över att
fastställda avgifter å importerade viner och spritdrycker rätt komma att uttagas,
och då enligt revisorernas uttalande inga svårigheter anses föreligga

— 202 —

ur handelspolitisk synpunkt, bör det för utredning föreslagna beskattningssystemet
å viner och spritvaror vara att föredraga framför det nu gällande.

Tullkammaren i Hälsingborg den 30 december 1946.

N. G. Göransson.

Bilaga 8.

Utdrag av protokollet, hållet hos kungl. generaltullstyrelsen
den 17 januari 1947.

Närvarande: Tillförordnade generaltulldirektören Jansson, byråcheferna
Hilding, Lindberg och Nordqvist, föredragande beträffande frågan under
§ 38, samt tillförordnade byråcheferna Norlander, föredragande beträffande
frågorna under §§ 36 och 37, och Åberg.

Anmäldes Kungl, Maj:ts remiss den 20 december 1946 i anledning av vad i
riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående flygtullavdelningen
vid Bromma flygfält (§ 36), tullavdelningen i Stockholms frihamn
(§37) samt tullbehandling av spritdrycker och viner vid införsel ge11
om Aktiebolaget Vin- och spritcentralen (§ 38); och beslöts underdånigt
utlåtande av innehåll registraturet utvisar.

Byråchefen Hilding anförde vid behandlingen av den under § 38 i revisorernas
berättelse upptagna frågan:

»Beträffande den av riksdagens revisorer på nytt upptagna frågan om utredning
rörande tullbeskattningen av spritdrycker och vin åberopar jag de
synpunkter, som jag framlade i den i ärendet omförmälda reservationen till
styrelsens utlåtande den 22 januari 1943; och anser jag, att den ifrågasatta
utredningen i ämnet snarast möjligt bör komma till stånd.»

Luftfartsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 203, § 36.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1946 har Kungl Maj:t anbefallt
luftfartsstyrelsen att avgiva och senast den 20 januari 1947 till finansdepartementet
inkomma med utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående flygtullavdelningen vid
Bromma flygfält (§ 36).

Med anledning härav får luftfartsstyrelsen, med remisshandlingarnas återställande,
i underdånighet anföra följande.

Sedan 1946 års riksdag godkänt det i propositionen nr 1946: 378 framlagda
förslaget till avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande upplåtelse
av Bromma flygplats till kronan och av Ladugårdsgärde till staden
m. m., ankommer det från och med den 1 januari 1947 på kronan att vid
flygplatsen hålla lokaler för tull och andra offentliga myndigheter.

Såsom av revisorernas berättelse framgår, äro flygtullavdelningens lokaler
vid Bromma flygplats otillräckliga. Luftfartsstyrelsen har med anledning

203 —

därav omedelbart efter övertagandet av flygplatsen undersökt möjligheterna
att åstadkomma förbättrade lokalförhållanden för tullavdelningen. Undersökningen
har givit vid handen, att definitiva anordningar icke torde kunna
vidtagas, förrän den nya stationsbyggnad som avses skola uppföras vid flygplatsen
kommer till stånd. Projektering av en dylik byggnad pågår för närvarande
inom byggnadsstyrelsen.

För att bereda tullavdelningen omedelbar lättnad har förvaltningen vid
flygplatsen tillfälligt upplåtit båda passagerarutrymmena i den äldre stationsbyggnadens
vänthall för godsmagasinering och tulltaxering, varigenom
en oundgängligen nödvändig inventering i de nuvarande tullmagasinutrymmena
möjliggöres. Avsikten är, att efter verkställd inventering det ena passagerarutrymmet
skall återlämnas, medan det andra skall bibehållas såsom
tulltaxeringslokal under en tid av omkring tre månader. Luftfartsstyrelsen
räknar med att efter utgången av nämnda tid ha medhunnit att iordningställa
provisoriska lokaler med tillfredsställande ytinnehåll för tullavdelningen.
Styrelsen avser nämligen — under förutsättning att erforderliga
byggnadstillstånd erhållas — att invid den äldre stationsbyggnaden låta uppföra
en provisorisk träbyggnad för tillgodoseende av bland andra flygtullavdelningens
lokalbehov.

Stockholm den 18 januari 1947.

Underdånigst
C. LJUNGBERG.

JOHAN TRESCHOW.

Stockholms stadskollegiums

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 207, § 37.

Till kungl. finansdepartementet.

Sedan staden genom remiss den 20 december 1946 beretts tillfälle att avgiva
yttrande i anledning av vad i riksdagens senast samlade revisorers berättelse
anförts angående tullavdelningen i Stockholms frihamn, får stadskollegiet
efter inhämtande av yttrande från hamnstyrelsen anföra följande.

Kollegiet anser sig till en början böra framhålla, att vissa av de utav revisorerna
angivna arealuppgifterna beträffande nuvarande tullokaler i frihamnen
icke äro riktiga. Sålunda förfogar tullkammaren över ett sammanlagt
lokalutrymme av runt 180 in2 mot 98 enligt revisorernas uppgift. Av förstnämnda
areal ha utrymmen om sammanlagt cirka 72 in2 tillkommit genom
en under år 1935 utförd utvidgning av lokalerna. Beträffande tulltaxeringslokalerna
i magasin 1 och 3 ha revisorerna angivit, att den fria golvytan
innanför disk i båda fallen skulle uppgå till 18 in2. I magasin 3 är emellertid
utrymmet innanför disk 40 m2 stort. Enligt vad hamnstyrelsen påpekat
torde det dock vara riktigare att i dessa fall angiva arealen på det utrymme,
som står till tullverkets förfogande, d. v. s. i dessa fall 66 resp. 138 m2.

Det är riktigt, att frågan om ökade lokaler för tullavdelningen i frihamnen
redan före kriget var föremål för överläggningar mellan hamnförvaltningen
och lokal tullförvaltningen i Stockholm. Som resultat härav utarbetades vid
årsskiftet 1938—39 inom hamnförvaltningen ett förslag till påbyggnad av

— 204 —

den intill magasin 3 gränsande tullbyggnaden samt till vissa förändringar inom
den i samma magasin belägna tullkammaren. På grund av de då rådande
utrikespolitiska förhållandena ville man emellertid ställa sig avvaktande till
förslagets realiserande, enär de ifrågasatta byggnadsarbetena beräknades
bliva relativt kostsamma. Mot denna avvaktande hållning anmäldes från
tullverkets sida icke någon erinran. Alt frågan om ökade lokaler för tullens
behov därefter under kriget varit vilande har med hänsyn till situationen för
sjöfarten varit naturligt och har icke heller föranlett någon erinran från
tullverkets sida.

1 krigets slutskede upptogos därefter åter förhandlingarna i ärendet mcllan
hamnförvaltningen och lokaltullförvaltningen. Sedan därvid konstaterats,
att frågan knappast effektivt kunde lösas på annat sätt än genom uppförande
av en för tull- och frihamnsförvaltningarna gemensam förvaltningsbyggnad,
överlämnade tulldirektionen den 12 februari 1945 till hamnstyrelsen
ett av frihamnstullavdelningen upprättat förslag till lokaler för kameraloch
bevakningsexpeditionen i en tillämnad förvaltningsbyggnad. Kort tid
därefter eller den 11 april 1945 överlämnade tulldirektionen till hamnstyrelsen
en framställning från frihamnstullavdelningen angående ny tulltaxeringslokal
i påbyggnad till magasin 3 i enlighet med det vid årsskiftet 1938—39
diskuterade förslaget därom. Vid en närmare undersökning av grundförhållandena
för magasin 3 befanns det emellertid, att en påbyggnad av magasinet
på sätt, som ifrågasatts, icke var möjlig utan mycket betydande kostnader
och avsevärda olägenheter under byggnadstiden. Härom underrättades
tulldirektionen i skrivelse den 2 maj 1945. Direktionen har icke till hamnstyrelsen
framfört några erinringar mot styrelsens ställningstagande i ärendet.

På grund av framställningar från tulldirektionen ha därefter upprepade
överläggningar ägt rum i fråga om dels utformningen av den ifrågasatta förvaltningsbyggnaden,
dels ock anordnandet av ytterligare tuiltaxeringslokaler i
frihamnen. Då samtidigt med denna fråga jämväl spörsmålet om den framtida
infarten till frihamnen måste åtminstone i princip lösas, begärde hamnstyrelsen
i skrivelse till drätselnämnden den 13 maj 1946 anslag av förlagsmedel
till bestridande av kostnaderna för de undersökningar, som erfordrades
i ärendet. Denna framställning har av drätselnämnden bifallits den 3 december
samma år, varefter utredningar i ärendet omedelbart igångsatts. Innan
dess ha överläggningar emellertid också måst äga rum med representanter
för 1945 års markkommission, enär den flyttning av tillfarten till frihamnen,
som utgör en nödvändig förutsättning för en rationell planläggning
inom frihamnsområdet, synes nödvändiggöra en ändring av stadsplanen för de
utanför frihamnen liggande delarna av Gärdet.

Att betydande svårigheter uppstått i frihamnen vill kollegiet icke bestrida.
Dessa bero såsom revisorerna framhållit på den ökade trafiken därstädes.
Kollegiet vill emellertid påpeka, att denna ökning svårligen kunnat förutses.
Den sammanhänger nämligen till viss, icke oväsentlig del med den för närvarande
rådande snedbelastningen i trafiken på Stockholms hamn. Genom
att den tyska marknaden icke längre existerar har vårt varuutbyte med främmande
länder fått en delvis annan prägel än före kriget. Sålunda ha våra
förbindelser med de transoceana länderna kraftigt utvidgats. Detta har medfört,
att de fartyg, som nu besöka Stockholms hamn, i genomsnitt äro större
än före kriget. Hamnstyrelsen framhåller, att styrelsen låtit sig angeläget
vara att i möjligaste mån söka åstadkomma sådan fördelning av trafiken i
hamnen att den nuvarande överbelastningen i frihamnen skulle komma att
lätta. Detta har tyvärr endast till en del lyckats. Den sammanlagda trafiken
i Stockholms hamn har, mätt i godston, ännu icke kommit upp i förkrigsnivå.
För hela år 1946 motsvarar den sålunda endast cirka 84 °/o av 1938

— 205 —

års trafik. Med hänsyn härtill och till de jämväl i övrigt föreliggande icke
normala förhållandena, har hamnstyrelsen, som i denna fråga trott sig vara
överens med tulldirektionen, icke ansett sig kunna i hastigare takt än som
skett forcera ärendet om den stora förvaltningsbyggnad, som enligt tulldirektionens
och hamnstyrelsens mening är den enda rationella lösningen av
spörsmålet om ändamålsenliga lokaler i frihamnen för tullens behov. Innan
denna byggnad blir färdigställd, är staden beredd att efter samråd med tulldirektionen
vidtaga alla de provisoriska åtgärder, som kunna befinnas möjliga
för att inom en ekonomiskt försvarbar ram åstadkomma förbättringar i
avseende å lokalförhållandena i frihamnen.

Statsrevisorerna ha framhållit, att den brist på tullokaler, som för närvarande
är rådande i frihamnen, skulle ha på ett mycket menligt sätt inverkat
på tullens arbete därstädes. Revisorerna anse sålunda, att ett direkt samband
föreligger mellan denna lokalbrist och den omständigheten, att trafikanterna
för närvarande tvingas i regel vänta 9—10 dagar på tulltaxering av till
förtullning anmält gods. Stadskollegiet vill icke bestrida, att lokalsvårigheterna
kommit att i viss mån medverka till denna försening. En mycket väsentlig
orsak torde emellertid vara den för närvarande rådande personalbristen
vid tullverket, som omöjliggjort insättande av erforderlig arbetsstyrka
även i de fall, då utrymmesbristen ej skulle lagt hinder i vägen. Lång
väntetid förekommer icke endast i frihamnen utan även i Stockholms tullhamn,
där den utrikes ankommande trafiken för närvarande uppgår till endast
cirka 67 °/o av förkrigstrafiken. Denna eftersläpning i tulltaxeringen i
tullhamnen har medfört, att trafikanterna till hamnstyrelsen framfört krav
på att bliva befriade från upplagshyror för den tid, som motsvarar dröjsmålet
med tulltaxeringen. Med hänsyn härtill och till svårigheterna att i
hamnens lagerlokaler kunna magasinera allt det gods, som sålunda eljest
skulle ha borttransporterats från hamnen, ämnar hamnstyrelsen enligt vad
kollegiet erfarit hos kungl. generaltullstyrelsen anmäla förhållandet för de
åtgärder, som kunna anses påkallade från tullverkets sida.

Beträffande revisorernas uttalande rörande lokaler för personalens behov
och trevnad vill styrelsen erinra därom, att samtliga nu befintliga tullokaler
i frihamnen hava tillkommit i fullt samförstånd med tullmyndigheterna i
Stockholm. Därest från tullverkets sida önskemål uttalas rörande lokalernas
beskaffenhet, är staden villig att undersöka i vad män det är möjligt att
tillmötesgå dem.

Slutligen vill stadskollegiet med anledning av revisorernas uttalande angående
de avsevärda belopp, staden erhåller i tolagsersättning, framhålla,
att dessa medel endast täcka en mindre del av de stadens kostnader, för vilka
tolagsmedel anvisats enligt kungl. brev den 10/3 1636, 21/o 1715, 20/n 1816 och
12/ä 1858. Till belysning härav hänvisas till bilagda sammanställning.

Stockholm den 30 januari 1947.

H. GÖRANSSON.

Å stadskollegiets vägnar:
ERIK JOHANSSON.

Anders Nordbcry.

— 206 —

Bilaga.

Redovisning lör Stockholms stad tillkommande tolagsersättning för år 1945 motsvarande
tulluppbörden lör tiden * 1/i 1944—3% 1945.

Inkomster.

Tolagsersättning jämlikt kungl. brev den 18/12 1857 och den 2/6 1939
avseende tulluppbörden för tiden 1/7 1944-—30/6 1945 uppgår till 1 713 446: 87
Fördelning enligt kungl. brev den 6/6 1826.

Drätselnämnden

143/150:delar............................... 1 633 486: 02

Fattigvårdsnämnden

7/600:delar................................. 19 990: 21

Danviks hospital

7/600: delar................................. 19 990: 21

Allmänna barnhusets Stockholms fond

7/300:delar................................. 39 980: 43

1 713 446: 87

Av stadens övriga medel förskjutna......................... 12 667 729: 55

Under tioårsperioden 1936—1945
utgjorde stadens tillskott:

1936 ...................... 4 424 289: 37

1937 ...................... 4 693 569: 46

1938 ...................... 5 875 516: 57

1939 ...................... 5 572 670: 38

1940 ...................... 7 435 441:61

1941 ...................... 9 717 469: 50

1942 ...................... 10 823 565: 75

1943 ...................... 10 816 341:39

1944 ...................... 10 745 925: 41

1945 ...................... 12 667 729: 55

Summa kronor 14 381 176: 42

Utgifter.

Utgifterna avse tiden 1/1 1945—31/i2 1945.
Löner m. m.

Enligt kungl. brev den 10/3 1636 och den 20/u 1816.

Drätselnämndens expedition................ 1 384 753: 521

Överståthållaren och underståthållaren....... 23 039:49

Magistraten och rådhusrätten............... 1 872 494: 46

Stadsingenjörskontoret..................... 400 524: 47

Byggnadsarbeten.......................... 1 104 289: 62

Hamnarna................................ 1 590 097: 98

Enligt kungl. brev den 21/„ 1715.

Fångvård................................. 55 173: 69

Skatteverket.............................. 2 340 029: 51

Transport

8 660 055: 36
8 660 055: 36

1 Därav kr. 534 670:13, utgörande löner å revisionskontoret, som enl. stadsfullmäktiges beslut
numera sorterar under revisionsutskottet.

— 207 —

Transport

Pensioner

Enligt kungl. brev den 10/3 1636 och den 20/u 1816.

Drätselnämndens expedition................ 142 089: 841

Magistraten och rådhusrätten............... 147 325: 51

Stadsingenjörskontoret..................... 82 998: 78

Byggnadsarbeten.......................... 1 902 309: 75

Hamnarna................................ 72 252: 35

Enligt kungl. brev den 21/9 1715.

Fångvård................................. 33 532: 82

Skatteverket.............................. 270 456: 33

Inventarier och materialier, inköp och underhåll.

Enligt kungl. brev den 21/9 1715.

Drätselnämndens expedition................ 25 315: 971 2

Magistraten och rådhusrätten............... 5 452: 55

Stadsingenjörskontoret..................... 14 977:71

Fångvård................................. 7 706: 81

Skatteverket.............................. 152 489: 21

Enligt kungl. brev den 12/5 1858.

Tullbyggnader............................. 19 496: 65

Enligt kungl. brev den 10/3 1636 och den 20/u 1816.
Byggnadsarbeten.......................... 12 229: 48

Ljus och ved, skriv- och tryckkostnader, hyror,
onera, forselkostnader, kosthåll, renhållning, kostnader
av flera slag.

Enligt kungl. brev den 21/9 1715.

Drätselnämndens expedition................ 281 419: 983

Magistraten och rådhusrätten............... 319 936: 51

Stadsingenjörskontoret..................... 148 556: 65

Byggnadsarbeten.......................... 31 815: 92

Fångvård................................. 189 926: 29

Skatteverket.............................. 1 237 343: 39

Enligt kungl. brev den 12/6 1858.

Tullbyggnader............................. 94 119: 75

Till underhåll av tull- och packhus, samt andra
nödvändiga byggnader.

Bergstrahlska huset........................ 10 115: 46

Börshuset................................. 3 766: 37

Polishuset och cellfängelset................. 82 928: —

Rådhuset................................. 16 071:59

Överståthållarhuset........................ 11 995:06

Slottsbacken 6 ............................ 10 288: 16

Gamla rådhuset........................... 1 650: 47

Stadshuset................................ 128 119: 40

Broar m. m............................... 85 629: 88

Tull- och packhus......................... 71 062: 47

Stödmurar och strandskoningar............. 3 781: 10

Transport

1 Därav kr. 53 921:41, utgörande pensioner å revisionskontoret.

2 Därav kr. 496: 49, utgörande inventarier å revisionskontoret.

3 Därav revisionskontoret 28 207: 08.

8 660 055:36

2 650 965: 38

237 668: 38

2 303 118: 49

425 407: 96
14 277 215: 57

— 208 —

Transport

Bidrag enligt kungl. brev den 20/u 1816.

Bidrag till läroverkslärarnas avlöning........ 15 000: —

Bidrag till kur-sjukhus..................... 7 500: —

Bidrag till Prins Carls inrättning:

stadens bidrag 4 000: — därav tolag...... 1 500: —

Drätselnämnden icke tillkommande medel, vilka
enligt kungl. brevet den 6/5 1826 utbetalats till:

Fattigvårdsnämnden....................... 19 990: 21

Danviks hospital.......................... 19 990: 21

Allmänna barnhusets stockholmsfond........ 39 980: 43

Summa kronor

14 277 215: 57

24 000: —

79 960:85
14 381 176: 42

Stockholm 17 juni 1946.

Stockholms stads kammarkontor

Räkenskapsavdelningen

Nils Grundström.

Carl E. Lindberg.

Kontrollstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 213, § 38.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt kontrollstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i ett remissakten bifogat
transumt av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse yttrats angående
tullbehandlingen av spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget
Vin- & spritcentralen.

Med anledning härav får kontrollstyrelsen anföra följande.

Revisorerna ha i första hand föreslagit en utredning av frågan om inarbetande
av sprit- och vintullarna i alkoholbeskattningen. Därest emellertid en
sådan mera vittgående reform icke anses böra genomföras, ha revisorerna
ansett, att Aktiebolaget Vin- & spritcentralen vid förtullningen av spritdrycker
och viner i varje fall bör erhålla vissa lättnader, motsvarande dem, som
genom beslut av 1921 års riksdag beviljades Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

Såsom av revisorerna erinrats, framlades förslag i enahanda syfte redan av
1942 års revisorer. Framställningen härutinnan föranledde emellertid icke
någon riksdagens åtgärd. I ett den 19 januari 1943 avgivet yttrande över
berörda förslag förordade kontrollstyrelsen för sin del, att den av revisorerna
föreslagna åtgärden att överföra de gällande spritdrycks- och vintullarna
till rusdrycksbeskattningen framdeles vid lämplig tidpunkt gjordes till
föremål för utredning, i vilken jämväl syntes böra inbegripas frågan om en
revision av sagda beskattning i dess helhet. Styrelsen hyste emellertid den
uppfattningen, att frågan lämpligen icke borde upptagas, förrän förhållandena
efter den då rådande krisens upphörande kommit att någorlunda stabilisera
sig. Styrelsen ansåg likväl, att i avvaktan på den blivande utredningens

— 209 —

resultat åtgärd omedelbart borde vidtagas i syfte att på sätt revisorerna föreslagit
förenkla tullbehandlingsförfarandet beträffande spritdrycker och vin,
som importerades av spritcentralen.

Den ståndpunkt, som kontrollstyrelsen i nyssnämnda yttrande intagit, finner
sig styrelsen alltjämt böra vidhålla. Kontrollstyrelsen anser sålunda, att
frågan om sprit- och vintullarnas inarbetande i alkoholbeskattningen nu bör
göras till föremål för utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga. I
avvaktan på resultatet av denna utredning, som kan tänkas bli i viss mån beroende
av det förslag rörande den svenska rusdryckslagstiftningen, vilket
1944 års nykterhetskommitté har att framlägga, och som därför icke kan
slutföras förrän efter längre tids förlopp, kunna, om så anses påkallat och
lämpligt, provisoriska åtgärder vidtagas för en förenkling av tullbehandlingsförfarandet
beträffande spritdrycker och vin, som importeras av Aktiebolaget
Vin- & spritcentralen, på motsvarande sätt som enligt beslut av 1921
års riksdag medgavs beträffande tobaksmonopolets import av vissa varuslag.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknad överdirektör,
deltagit byråchefen Wistrand, föredragande, och tillförordnade byråchefen
von Wachenfeldt.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst
SVEN ALMGREN.

Lars Gräslund.

AB Vin- och spritcentralens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 213, § 38.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har Eders Kungl. Maj:t berett styrelsen
för Aktiebolaget Vin- & spritcentralen tillfälle att avgiva utlåtande
med anledning av en av riksdagens senast samlade revisorer gjord framställning
angående tullbehandling av spritdrycker och viner vid införsel genom
bolaget.

Med anledning härav tillåter sig bolagets styrelse anföra följande.

I ett den 16 januari 1943 avgivet utlåtande över en liknande framställning
från 1942 års revisorer vitsordade bolaget, att såväl förenklingar i arbetet som
besparing av kostnader för spritcentralens vidkommande skulle vinnas genom
de föreslagna anordningarna. Samtidigt framhölls, att det vore av vikt,
att spritcentralen ej bleve sista instans i tulltaxeringsfrågor, utan att besvärsmöjlighet
hölles öppen, samt att de handelspolitiska synpunkterna särskilt
beaktades, i vad förslaget avsåge tullens överförande till omsättningsskatten.
Under dessa förutsättningar tillstyrkte spritcentralen förslaget.

Vid förnyad prövning får styrelsen hänvisa till de synpunkter, som anlagts i
nämnda utlåtande och vilka alltjämt torde äga giltighet. Den i utlåtandet omlörmälda
kostnadsbesparingen för bolaget torde på grund av inträdda löneökningar
nu få beräknas till ett omkring 10 000 kr. högre belopp än 1943.

Styrelsen får således tillstyrka, att den av riksdagens revisorer väckta frå 1

—477212. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1946. It.

210 —

gan inom inarbetande av importtullen på spritdrycker och viner i alkoholbeskattningen
eller, alternativt, förenkling av nu tillämpat tullbehandlingssystem
vid införsel av dessa varor göres till föremål för utredning, varvid de
handelspolitiska synpunkterna och behovet av besvärsinstans torde särskilt
beaktas.

Stockholm den 13 januari 1947.

Underdånigst
för styrelsen för

Aktiebolaget Vin- & spritcentralen.

STIG SAHLIN.

Harald Flodin.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 219, § 39.

Underdånigt utlåtande.

Riksräkenskapsverket, som ansluter sig till vad riksdagens revisorer under
§ 39 i sin senaste berättelse uttalat i fråga om rektorsgöromålen vid rikets
allmänna läroverk, anser i likhet med revisorerna det vara påkallat, att en
undersökning i syfte att vinna lättnad i arbetsbördan för rektorerna vid de
allmänna läroverken snarast vidtages. Undersökningen bör emellertid enligt
riksräkenskapsverkets mening utsträckas att omfatta rektorsgöromålen jämväl
vid vissa andra statliga undervisningsanstalter. Riksräkenskapsverket tillstyrker
alltså, att en utredning av ifrågavarande spörsmål kommer till stånd.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, byråchefen
Murray deltagit.

Stockholm den 14 januari 1947.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

HELMER ANDERSSON.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 219, § 39.

Till kungl. ecklesiastikdepartementet.

Sedan skolöverstyrelsen anbefallts att avgiva utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer i sin berättelse yttrat rörande rektorsgöromålen
vid rikets allmänna läroverk, får överstyrelsen härmed anföra följande.

överstyrelsen har i sina anslagsäskanden för budgetåret 1947/48 hemställt,
att en utredning angående ordnandet av arbetet på läroverkens rektorsexpe -

— 211 -

ditioner måtte komma till stånd, och får därför nu tillstyrka den av revisorerna
föreslagna undersökningen, vars syfte är att åstadkomma dels en
lättnad i rektorernas arbetsbörda, dels en rationalisering av arbetet på rektorsexpeditionema.
Därvid bör enligt överstyrelsens mening förutom de av
revisorerna nämnda utvägarna också frågan om eu förbättring i anställningsvillkoren
för rektorernas sekreterare beaktas. En sekreterare, som samtidigt
är lärare, kan, genom sin kännedom om medlärarna, eleverna och skolförhållandena
i allmänhet, göra en synnerligen värdefull insats på ett flertal av
rektors verksamhetsområden. Under nuvarande förhållanden torde rektor
med hänsyn till sekreterarens bristande tid och jämförelsevis knappt tilltagna
arvode icke i önskvärd utsträckning kunna utnyttja hans arbetskraft.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit t. f. generaldirektören
undervisningsrådet Kärre, t. f. avdelningschefen undervisningsrådet
Lundblad samt t. f. undervisningsrådet Thorén, föredragande.

Stockholm den 2 januari 1947.

BIRGER THORÉN.

KARL KÄRRE.

Eva Hammar.

Riksdagens revisorers uttalande under § 40 har av jordbruksdepartementet
ej utsänts på remiss.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 229, § 41.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1946 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
byggnadsstyrelsen att senast den 20 januari 1947 inkomma med utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande vissa underhållsarbeten
å Bogesunds slott.

Revisorerna anföra att de avlagt besök å Bogesund och därvid ägnat särskild
uppmärksamhet åt slottsbyggnaden. Vid sitt besök konstaterade revisorerna,
att slottsbyggnaden befann sig i förfallet skick.

Revisorerna erinrade vidare om alt Eders Kungl. Maj:t på framställning av
domänstyrelsen den 27 september 1946 bemyndigat domänstyrelsen att för
vidtagande av skyddsåtgärder tills vidare lorskottera ett belopp av högst
50 000 kronor från statens domäners fond. Av handlingarna i ärendet anse
revisorerna framgått, att huvuddelen av de avsedda skyddsåtgärderna skulle
gälla de på 1860-talet tillkomna delarna av slottet.

Revisorerna uttala, att det råder olika meningar om, i vilken omfattning
Bogesunds slott bör bibehållas och bur detsamma i framtiden skall disponeras,
och att det därför vore önskvärt, att dessa frågor bleve avgjorda, innan
nämnda skyddsåtgärder vidtoges.

Med anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

212 —

Bogesunds slott uppfördes av Per Brahe d. y. under 1640-talet och ombyggdes
på 1860-talet, varvid slottet kraftigt förändrades bland annat genom
att fyra höga, krenelerade hörntorn uppfördes och andra tillbyggnader vidtogos.

Byggnadsstyrelsen anser i likhet med revisorerna, att det skulle varit önskvärt
att frågan om slottets framtida gestaltning och användning kunnat avgöras
innan några skyddsåtgärder behövt vidtagas. Byggnadens förfall hade
emellertid redan på sommaren 1946, då styrelsen på anmodan av domänstyrelsen
lät besiktiga densamma, framskridit så långt, att det var uppenbart
att åtgärder måste vidtagas innan vinterns inbrott.

Mest påtagligt illa åtgångna voro de vid ombyggnaden på 1860-talet tillkomna
lägre partierna på byggnadens gavlar mellan tornen. Här voro yttertaken
delvis borta, bjälklagen delvis nedfallna och i övrigt ytterst riskfyllda
att beträda. Utöver dessa även för icke fackmannen iögonenfallande brister
funnos emellertid sådana, som för byggnadens bestånd kunde visa sig väl så
allvarliga. På grund av otätheter i yttertaket över byggnadens äldre del hade
vatten trängt in i flera av bjälklagen. Härigenom hade uppkommit dels ökad
belastning å dessa genom vattnets tyngd, dels risk för bärbjälkarnas försvagande
genom röta. Fukt hade inträngt på vissa ställen i murverket, delvis avorsaker,
som vid okulärbesiktning icke kunde utrönas. Utvändigt hade murpartier
rasat och delar av taklisten nedfallit, påtaglig risk för ytterligare ras
syntes föreligga. Genom sådana ras skulle icke blott byggnadens bestånd ytterligare
hotas, utan även fara för olyckshändelser uppkomma. Det torde
vara uppenbart att det icke var styrelsen möjligt att på förhand med full
säkerhet avgöra vilka åtgärder, som oundgängligen krävdes för att hejda
slottsbyggnadens förfall. Styrelsen ansåg sig därför böra beräkna det för
skyddsåtgärders genomförande erforderliga beloppet med en stor säkerhetsmarginal
då under arbetets gång vid konstruktionernas blottläggande kunde
uppenbaras mer eller mindre omfattande skador, som krävde omedelbart ingripande.
Riksantikvarieämbetet hade i yttrande den 31 augusti 1916 förklarat
sig anse, att en kommande restaurering borde avse slottets bibehållande
i den form det erhållit vid ombyggnaden på 1860-talet, en uppfattning som
ämbetet för övrigt i utlåtande den 7 januari 1947 till styrelsen bekräftat att
det alltjämt företrädde. Byggnadsstyrelsen ansåg att skyddsåtgärderna borde
så utföras, att eu restaurering i enlighet med de principer riksantikvarieämbetet
förordat icke försvårades. Därest arbeten icke kommit till stånd i syfte
att skydda de nyare byggnadsdelarna, hade omedelbar rivning av dem måst
vidtagas, något som — bortsett från att en kommande restaurering därigenom
föregrepes — även skulle medfört väsentligt högre kostnad för denna
restaurering.

Sedan domänstyrelsen bemyndigats förskottera det av byggnadsstyrelsen
beräknade beloppet hemställde den hos byggnadsstyrelsen, att styrelsen
måtte ombesörja arbetenas utförande, vilket styrelsen också ätagit sig. Styrelsen
har med oavlåtlig uppmärksamhet följt arbetenas fortskridande och
ledaren för dem har haft sig förelagt att noga vinnlägga sig om att tillvarataga
varje möjlighet som kunde yppa sig att begränsa åtgärdernas omfattning.
Styrelsens bemödanden att nedbringa kostnaderna hava också varit så
framgångsrika, att hittills utfört arbete endast dragit en kostnad av icke fullt
14 000 kronor mot för motsvarande del av skyddsåtgärderna ursprungligen
beräknade ca 30 000 kronor. Revisorernas förmodan att skyddsåtgärderna i
huvudsak skulle avse de nyare byggnadsdelarna torde bero på missuppfattning.
vilket framgår av det förhållandet, att beloppet 14 000 kronor fördelas
med omkring 8 700 kronor för arbeten på den äldre delen av slottet, omkring
1 000 kronor för hörntornen samt omkring 4 300 kronor för de båda lägre
partierna vid slottets gavelsidor.

— 213 —

Arbetena hava nu måst avbrytas för att avvakta gynnsammare årstid. Vid
deras återupptagande avses att nedhacka lös fasadputs, avlägsna sådana ytterligare
listpartier m. m. som efter vinterns påfrestningar icke kunna anses
äga betryggande hållbarhet, samt eventuellt att omlägga taket över slottets
äldre del. Det sistnämnda arbetet vill dock styrelsen om möjligt undvika att
utföra innan restaureringsplanema åtminstone i det väsentliga fastslagits.
Omläggning av taket kan hava nära samband med utformningen av planen
för en blivande restaurering samt kommer att draga en avsevärd kostnad, då
därvid konservering av takstolarna måste vidtagas. Hittills har yttertaket endast
provisoriskt tätats, men dessa tätningar kunna icke någon längre tid
vara till fyllest. I lyckligaste fall kunna tätningarna, efter tillsyn under nästkommande
sommar, väntas fylla sitt ändamål ytterligare en vinter.

Åberopande här lämnad redogörelse för skyddsarbetena vid Bogesund får
byggnadsstyrelsen framhålla angelägenheten av att fullständig plan för
restaurering av slottet snarast uppgöres samt hemställa om uppdrag att utarbeta
sådan. De härmed förbundna kostnaderna beräknar styrelsen till 5 000
kronor.

Stockholm den 14 januari 1947.

Underdånigst

ÅKE TENGELIN.

DAVID DAHL.

H. öhman.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 229, § 41.

Till Konungen.

Den 20 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt domänstyrelsen att till
jordbruksdepartementet inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer (§ 41) anfört angående vissa underhållsarbeten å Bogesunds
slott. Till åtlydnad härav får styrelsen anföra följande.

Uti nådig proposition nr 111/1946 med förslag till lag om tvångsinlösen av
vanhävdad jordbruksegendom m. m. har intagits en såsom bilaga A betecknad
redogörelse för vissa fideikommissegendomen Bogesund berörande förhållanden,
upprättad av särskilda jämlikt nådigt bemyndigande den 12 maj
1944 tillkallade utredningsmän. Enligt denna redogörelse ha utredningsmännen
beträffande Bogesunds slott (s. 62) uttalat bland annat, att det syntes
ofrånkomligt, att skyndsamma åtgärder i en eller annan form vidtoges för
att icke det förnämliga byggnadsverk, delvis från 1600-talet, som slottet utgjorde,
alldeles skulle falla i ruiner.

I anledning av detta uttalande samt egna iakttagelser beslöt styrelsen, som
den 1 april 1946 för kronans räkning tagit egendomen i besittning, att fästa
byggnadsstyrelsens uppmärksamhet på det skick i vilket slottet befann sig.
Styrelsen förutsatte härvid, att slottet, så snart äganderätten till egendomen
övergått å kronan och utredning verkställts angående egendomens framtida
disposition, komme att överflyttas till byggnadsstyrelsens vård och förvaltning.
För ändamålet avlade representanter för domänstyrelsen och byggnads -

— 214 —

styrelsen den 19 juni 1946 ett besök å Bogesund. Efter besiktning av slottsbyggnaden
ansågs, att vissa skyddsåtgärder snarast borde vidtagas för att
hindra en fortsatt förstörelse av byggnaden. Styrelsen anhöll därefter i skrivelse
den 21 samma månad, att byggnadsstyrelsen snarast möjligt måtte uppgöra
förslag till de reparationsarbeten å slottet, som enligt byggnadsstyrelsens
mening vore nödvändiga för att hindra den fortsatta förstörelsen.

Med skrivelse den 23 juli 1946 överlämnade byggnadsstyrelsen till domänstyrelsen
ett av arkitekten Erik Fant den 16 samma månad avgivet tjänstememorial
med förslag till de skvdddsåtgärder, som — oberoende av hur en
framtida restaurering skulle utföras — omedelbart måste vidtagas å slottet.
Enligt detta förslag har arkitekten Fant bland annat övervägt alternativet
att genom rivning av 1860-talets tillbyggnader frilägga den på 1640-talet uppförda
byggnaden. Av anförda skäl ansåg emellertid Fant det vara mera tilltalande
att i huvudsak bibehålla det nuvarande utseendet å slottet. Fant meddelade
vidare, att slottets tillstånd vore sådant, att nya ras kunde inträffa när
som helst.

Byggnadsstyrelsen lämnade det uppgjorda byggnadsprogrammet utan erinran
samt tillstyrkte, att de föreslagna arbetena måtte komma till utförande.
Byggnadsstyrelsen, som ansett, att kostnaderna för ifrågavarande arbetens
utförande kunde beräknas uppgå till omkring 50 000 kronor, förklarade sig
vidare under hand icke kunna utverka något anslag för ändamålet med hänsyn
till att slottet icke överflyttats till dess förvaltning.

I ett den 31 augusti 1946 avgivet yttrande över förslaget meddelade riksanikvarieämbetet,
att det syntes ur kulturhistorisk synpunkt vara önskvärt,
att slottet till det yttre bevarades i sitt 1860-talsskick, i vilket hänseende ämbetet
förklarat sig helt dela Fants åsikt. Ämbetet tillstyrkte, att de föreslagna
reparationsarbetena måtte utföras, samt framhöll såsom angeläget, att
skyddsarbetena med hänsyn till det allt snabbare fortskridande förfallet påbörjades
redan under hösten 1946.

Éfter underdånig framställning av styrelsen den 6 september 1946, därvid
ovan berörda tjänstememorial och yttranden bifogades, fann Kungl. Maj:t
— sedan riksräkenskapsverket förordat framställningen — den 27 september
1946 gott bemyndiga domänstyrelsen att till bestridande av kostnaderna
för ifrågavarande underhållsarbeten tills vidare förskottera ett belopp av
högst 50 000 kronor från statens domäners fond. Kungl. Maj:t förklarade
Sig vilja framdeles, på framställning av domänstyrelsen, meddela beslut rörande
det slutliga gäldandet av nämnda kostnader.

Den 20 september 1946 meddelade Kungl. Maj:t för arbetenas utförande
byggnadstillstånd enligt 2 § lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete.

I anslutning till vad sålunda förekommit anhöll domänstyrelsen i skrivelse
till byggnadsstyrelsen den 10 oktober 1946, att arbetena måtte utföras i dess
regi snarast möjligt och i samråd med riksantikvarieämbetet.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, närvarit byråchechefen
Holmström och e. o. förste byråsekreteraren Holmstedt, den sistnämnde
föredragande.

Stockholm den 11 januari 1947.

Underdånigst
B. v. STOCKENSTRÖM.

S. Holmstedt.

— 215 —

Bogesundsutredningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 229, § 41.

Till Konungen.

Den 20 december 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt bogesundsutredningen
att senast den 20 januari 1947 till jordbruksdepartementet inkomma med
utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört angående vissa underhållsarbeten
å Bogesunds slott. I anledning härav får utredningen åberopa innehållet
uti domänstyrelsens underdåniga utlåtande den 11 januari 1947, som
bifogas i avskrift, samt därutöver anföra följande.

Utredningen är för närvarande icke beredd att framlägga något förslag till
den framtida dispositionen av slottet, men söker utfinna någon användning,
som ur allmän synpunkt kan befinnas lämplig. I avvaktan å beslut rörande
användningen får det enligt utredningens mening anses vara välbetänkt, att
ifrågavarande underhållsarbeten, som redan påbörjats, bliva genomförda.
Enligt vad byggnadsstyrelsen under hand meddelat ha de hittills utförda
arbetena å slottsbyggnaden i huvudsak avsett åtgärder dels till förhindrande
av ras och vattens inträngande och dels till uttorkning av byggnaden.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst

Bogesundsutredningen.

B. v. STOCKENSTRÖM.

S. Holmstedt.

Lotsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 231, § 42.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1946 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
lotsstyrelsen att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers år 1946
avgivna berättelse i vad densamma avser iakttagelser beträffande lotspenningar
m. m. (§ 42).

Till åtlydnad härav får lotsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

I sin under § 32 lämnade redogörelse för granskningen av vissa statliga
taxor ha revisorerna framhållit vikten av att taxor eller avgifter, som statliga
myndigheter tillämpa vid utförandet av undersökningar, provningar och
andra arbeten, äro så avvägda, att inkomsterna därav bereda skälig ersättning
för verksamheten. I samband härmed ha revisorerna framhållit såsom
angeläget att den allmänna revision av vissa statliga taxor, som avbröts under
krigsåren i anslutning till då vidtagna åtgärder för stabilisering av prisoch
lönenivån, måtte återupptagas.

De synpunkter, som sålunda framhållits, anse revisorerna i princip tilllämpliga
även beträffande den ersättning, som statsverket betingar sig för
utförd lotsning. Även om lotspenningama under flertalet av de senaste åren

216 —

på grund av med krigsförhållandena sammanhängande omständigheter uppgått
till jämförelsevis höga belopp, torde man nämligen, framhålla revisorerna
vidare, ha att räkna med att dessa avgifter under normala förhållanden
icke skola i skälig omfattning täcka de kostnader, som statsverket har
att vidkännas för lotsverket. På grund härav föreslå revisorerna, att den
av dem förordade, i det föregående berörda allmänna taxerevisionen kommer
alt omfatta även lotsväsendet. Därvid anse revisorerna jämväl kunna
beaktas i vad mån en höjning av lotspenningarna må anses skälig med hänsyn
till andra avgifter som belasta sjöfarten.

Frågan om sjöfartens bidrag till kostnaderna för lots- och fyrväsendet
har varit föremål för behandling i olika sammanhang. Sålunda gåva sjöfartsavgiftssakkunniga
av 1924 i sitt den 23 mars 1927 avsivna betänkande
(SOU 1927: 7) uttryck åt den uppfattningen, att staten i fyr- och båkavgifter
borde uttaga endast en del, förslagsvis hälften, av det belopp, som erfordrades
till täckande av kostnaderna för fyr- och båkväsendet. I anslutning
härtill ha 1928 års lotsförfattningssakkunniga i ett den 31 januari 1930
avgivet betänkande (SOU 1930: 7) med förslag till lotsförordning in. m.
ansett en dylik princip böra för framtiden fastslås jämväl beträffande sjöfartens
bidrag till kostnaderna för lotsinrättningen. Staten finge nämligen
anses ha en allmän förpliktelse att till skydd för fartygsbesättningar och
passagerare inrätta sjöfartssäkerhetsanstalter vid rikets kuster. Härtill komme,
att lotsarna hade en viktig funktion direkt i .statens tjänst genom den av
försvars- och tullbevakningsintressen betingade allmänna övervakningen av
rikets kustfarvatten. Då vidare avgifter till lotsinrättningen lämpligen kunde
uttagas endast av en del av sjöfarten, vore det enligt lotsförfattningssakkunniga
obilligt, om dessa fartyg skulle få bestrida samtliga kostnader för
lotsinrättningen, vilkens andra fördelar än lotsningstjänsten, exempelvis den
av lotsarna omhänderhavda utprickningen, utnyttjades av sjöfarten i dess
helhet. I fråga om det lämpliga förhållandet mellan statens och sjöfartens
bidrag till lotsinrättningen kunde råda olika meningar, men lotsförfattningssakkunniga
hade stannat för att på detta område liksom sjöfartsavgiftssakkunniga
beträffande fyrväsendets kostnader förorda en hälftendelning. I ett
den 8 mars 1935 till Kungl. Maj:t avgivet utlåtande angående sjöfartsavgiftssakkunnigas
och lotsförfattningssakkunnigas förslag i vad anginge vissa
principfrågor framhöll kommerskollegium, bland annat, att avgiftsnivån i
Sverige låge väsentligt över avgiftsnivån i åtskilliga andra europeiska länder
samt att från sjöfartshåll allmänt understrukits behovet av en nedskärning
av fyr- och båk- samt lotsavgifterna. Kollegium anslöt sig till sjölartsavgiftssakkunnigas
och lotsförfattningssakkunnigas nyss berörda förslag rörande
dessa avgifters beräkning. Icke heller statskontoret hade något att i
och för sig erinra däremot.

Jämväl 1935 års lotsverkssakkunniga ha i betänkande I, avgivet den 20
mars 1936, berört ifrågavarande spörsmål. Sistnämnda sakkunniga ansågo,
att vad lotsförfattningssakkunniga anfört till stöd för sin mening om skäligheten
av att från sjöfarten uttaga avgifter till lotsinrättningen till belopp,
motsvarande endast en del av kostnaderna för denna senare, icke kunde frånkännas
visst fog. Lotsverkssakkunniga konstaterade, att ett sådant förhållande
också dittills bestått såtillvida, att det i lotspenningar influtna sammanlagda
beloppet avsevärt understigit nämnda kostnader. Vad som felats
hade emellertid kunnat anses till väsentlig del ersatt av det genom fyr- och
båkavgiften uttagna, kostnaderna för fyr- och båkväsendet överskjutande
beloppet. Ett genomförande av sjöfartsavgiftssakkunnigas och lotsförfattningssakkunnigas
förslag om storleken av fyr- och båkavgiften samt till lotsinrättningen
utgående avgifter skulle, framhöllo lotsverkssakkunniga vidare,

217 —

lör statsverket medföra en jämförelsevis betydande inkomstminskning. Emellertid
ansågo sig icke lotsverkssakkunniga lämpligen kunna ingå på en behandling
av den uppkomna frågan om ett mera definitivt fastställande av
storleken av sjöfartens bidrag till lotsinrättningen, så länge motsvarande
spörsmål rörande sjöfartens bidrag till fyr- och båkväsendet vore olöst.

I fråga om lättnader i sjöfartens avgiftsbörda i vad lotsväsendet angår
inskränkte sig 1935 års lotsverkssakkunniga till att föreslå — förutom viss
uppmjukning av lotsplikten — slopandet av den s. k. hemvägsersättningen.
Detta förslag genomfördes genom ikraftträdandet av 1937 års lotsförordning.
Såsom revisorerna framhållit beräknades den lättnad, som befrielsen från
att utgiva hemvägsersättning innebar, på grundval av beloppen av då inflytande
hemvägsersättningar vara likvärdig med eu nedsättning till 30 procent
av den år 1921 införda förhöjningen med 50 procent av lotstaxornas belopp.
Grunden för sistnämnda förhöjning hade utgjort den allmänna prisstegringen.
och närmast med hänsyn till den prissänkning, som ägt rum sedan förhöjningen
vidtogs, ansågs det befogat med någon nedsättning av lotsavgifterna.
Härtill kom, att från sjöfartens sida vid skilda tillfällen framhållits
eless behov av en avgiftslindring.

Beträffande det läge. vari frågan om fyr- och båkavgiften befinner sig,
må erinras, att Kungl. Maj:t den 4 juni 1937 utfärdat förordning angående
fyr- och båkavgift, som trädde i kraft den 1 juli samma år. Att en ny förordning
angående sådan avgift utfärdades vid sagda tidpunkt, föranleddes
av att den dittills gällande lotsförordningen. som jämväl innehöll bestämmelser
om fyr- och båkavgift, från och med den 1 juli 1937 ersattes av en ny
lotsförordning, vari reglerna rörande fyr- och båkavgiften uteslutits. Den år
1937 utfärdade förordningen angående fyr- och båkavgifter grundar sig på ett
av kommerskollegium i underdånig skrivelse den 25 februari 1936 avgivet
förslag. I likhet med nämnda förslag innehåller förordningen samma taxesatser,
som gällde före den 1 juli 1937. Därjämte utgår emellertid enligt särskild
kungörelse likaledes av den 4 juni 1937 eu tillfällig höjning av fyroch
båkavgiften med fem procent till täckande av de med statens isbrytningsverksamhet
förenade kostnaderna. Kommerskollegium hemställde i sin förenämnda
underdåniga skrivelse, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt efter
förordningens utfärdande vidtaga åtgärder för sänkning av fyr- och båkavgiftens
belopp i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av kollegium förordade
grunder, som syftade till att genom fyr- och båkavgiften uttaga allenast
ungefär hälften av kostnaderna för fyr- och båkväsendet inklusive isbrvtningsverksamheten.
Kollegium uttalade emellertid tillika att definitiva
förslag "rörande sjöfartsavgiftsväsendets gestaltning först efter ytterligare utredning
kunde framläggas. Kommerskollegium har sedermera i skilda etapper
avgivit betänkande]! dels om organisationen av sjömanshusen i riket innefattande
tillika förslag om tonavgift, dels om hamnordning innefattande
tillika förslag om hamnavgift, dels ock angående grundpenningväsendet,
innefattande tillika förslag om grundpenningar. Dessa förslag ha
emellertid byggt på hittills gällande regler i fråga om de grunder eller vilka
sagda avgifter böra utgå. d. v. s. tarlygs netlodräktighet bar lagts till grund
för avgift sberäkningen. Huruvida denna regel för framtiden bör bestå är
emellertid ovisst. Frågan om reglerna för skeppsmät-ningsväsendet väntas
inom kort upptagas till behandling vid en internationell konferens. Frågan
om avvägningen av fyr- och båkavgiften får ock alltjämt anses olöst.

Definitivt ställningstagande från statsmakternas sida i fråga om storleken
av det belopp, varmed sjöfarten bör bidraga till kostnaderna för lotsväsendet.
har ej heller ägt rum. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har
emellertid vid ärendets handläggning hittills icke ifrågasatts mera än att alle -

— 218 —

nast en del av sagda kostnader skulle uttagas av sjöfarten. Man har därvid
närmast tänkt sig en hälftendelning mellan staten och sjöfarten.

Revisorerna ha lämnat en överslagsberäkning rörande kostnaderna för
lotsväsendet under budgetåren 1944/45 och 1945/46. Till komplettering härav
får styrelsen i följande sammanställning lämna uppgift avseende budgetåren
1937/38—1945/46 dels å inkomsterna av såväl lotspenningar som fyroch
båkmedel dels ock nettoutgifterna för lotsverket i dess helhet, alltså både
lots- och fyrinrättningen samt det statliga livräddningsväsendet.

	Inkomster
Budgetår		Fyr- och båk-medel	Summa	Utgifter
Lotspenningar
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1937/38 ......................	3 228 070	3 612 710	6 840 780	7 412 749
1938/39 ......................	3 167 003	3 811345	6 978 348	7 605 788
1939/40 ......................	6 905 969	3 865 302	10 771 271	10 318 953
1940/41 ......................	4 977 148	2 348 878	7 326 026	9 839 253
1941/42 ......................	8 657 680	1 951 678	10 609 358	11279 706
1942/43 ......................	9114 316	1 922 252	11036 568	12 690 102
1943/44 ......................	5 080 247	1 345 120	6 425 367	10 307 385
1944/45 ......................	2 593 165	688 966	3 282 131	9 062 298
1945/46 ......................	5 333 351	2 560 830	7 894 181	10 525 176

Av sammanställningen framgår, att inkomsten av lotspenningar samt fyroch
båkmedel under samtliga de år, sammanställningen omfattar med undantag
för året 1944/45, täckt större delen av utgifterna för lotsverket samt
ett år, 1939/40, till och med överstigit sagda utgifter. Det må vara sant, att
lotspenninginkomsten under krigsåren och tiden därefter i allmänhet varit
osedvanligt hög, ett förhållande, som dock i viss utsträckning motvägts av
de under samma tid exceptionellt låga inkomsterna av fyr- och båkmedel.
Då sjöfartsavgifterna utgå efter oförändrade grunder, är det emellertid uppenbart,
att det i fråga om fördelningen av kostnaderna mellan staten och
sjöfarten sedan förkrigsåren inträtt en av den allmänna prisstegringen förorsakad
förskjutning till statens nackdel, om man utgår ifrån de avgifter,
som kunna beräknas inflyta under ett år, då sjöfarten är av normal omfattning.

Revisorerna rikta vidare en kritik mot det nuvarande lotsavgiftssystemet,
vilket betecknas såsom otidsenligt. Sagda system har, såsom revisorerna
framhålla, bibehållits i stort sett oförändrat sedan 1896; det tillkom alltså
\id eu tidpunkt, då lotspersonalen ännu icke kommit i åtnjutande av någon
fast lön å stat utan ägde såsom gottgörelse för sin tjänst behålla av fartygen
erlagda lotspenningar i deras helhet.

Efter det nuvarande lotsavgiftssystemets tillkomst ha stora förändringar
inträffat med avseende å flera av de faktorer, som varit bestämmande vid
systemets utformning. Bland annat har tonnaget fått en helt annan sammansättning
än det hade i slutet av 1800-talet. Utvecklingen har gått mot allt
större fartygstyper. Segelfartygen ha ersatts av fartygstypen segelfartyg med
hjälpmotor. Denna fartygstyps andel i det totala tonnaget är emellertid betydligt
mindre än den som segelfartygen på 1890-talet utgjorde. Visserligen
ha taxorna, såsom revisorerna framhållit, vid två olika tillfällen, åren 1914
och 1937, utbyggts att omfatta högre tontalsgrupper, men därvid har icke
någon omprövning företagits av taxornas uppbyggnad. Revisorerna ha i detta
sammanhang anmärkt på det förhållandet att —• medan intervallerna mellan
tontalsgruppema växla från 100 ton till 2 000 ton — avgiftsstegringen

— 219 —

inom varje taxa och distansgrupp från en tontalsgrupp till närmast högre
grupp i stort sett är konstant.

Styrelsen vill i anledning härav framhålla, att det i princip torde vara
fullt riktigt, att avgifterna starkare differentierats i fråga om det mindre
tonnaget än i fråga om det större. Detta utesluter emellertid icke, att med
hänsyn till den förändring i fartygsbeståndets sammansättning, som ägt rum
sedan de nu gällande taxorna fastställdes, dessa kunna vara i behov av
översyn och närmare anpassning till nu bestående förhållanden.

Vad härefter lotsledsförteckningen angår, så har densamma sedan år 1896 i
stort sett endast undergått förhållandevis små förändringar. Lotsledsförteckningen
angiver för varje lotsplats platsens olika lotsleder ävensom längden av
dessa och den lotstaxa, som skall tillämpas för varje led. Därjämte finnes i
lotsledsförteckningen angiven taxa för lotsning, s. k. distanslotsning, i fall
då avgiften skall regleras efter annan sträcka än sådan som i förteckningen
finnes upptagen som lotsled. Lotsledsförteckningen är bland annat avsedd
att tjäna som instrument för åstadkommande av en lämplig avvägning av
den ersättning sjöfarten bör utgiva för lotsning i olika leder. Vid fastställandet
av de taxor, som skola tillämpas i de skilda lotslederna, bär, såsom
revisorerna erinrat, hänsyn tagits till följande omständigheter, nämligen vederbörande
lotsplats läge, lotsningarnas antal och inkomst av lotspenningarna
vid platsen, lotsledens längd, lotsledens befintlighet med hela sin längd
inom skärgårdsområde eller med början eller slutet i öppen sjö. Att förteckningen
numera på grund av ändrade förhållanden i åtskilliga fält får
anses föråldrad och därför kan vara i behov av en allmän översyn vill styrelsen
vitsorda. Styrelsen vill emellertid framhålla, att en dylik översyn är,
även om förenklingar kunna vidtagas, en omfattande och grannlaga uppgift.

Frågan om den framtida utformningen av lotsavgiftssystemet har varit
föremål för övervägande av flera sakkunnigutredningar. I de för 1935 års
lotsverkssakkunniga gällande direktiven framhölls, under hänvisning till
förslag som tidigare framkommit i ämnet, såsom önskvärt, att denna fråga
i sin helhet bringades till sin lösning. De sakkunnigas utredning syntes därför
böra avse bland annat detta spörsmål. I sitt i det föregående omförmälda,
den 20 mars 1936 avgivna betänkande I framhöllo de sakkunniga, att
ovissheten om fyr- och båkavgiftens framtida storlek dock vore ägnad att
utgöra hinder för de sakkunniga att framlägga slutliga förslag i viktiga, lotsavgiftssystemets
gestaltning rörande hänseenden. De sakkunniga tilläde, att
med hänsyn till vissa förhållanden beträffande lotsinrättningen skäl syntes
förefinnas för att under alla omständigheter låta någon tid anstå med en
mera definitiv lösning av frågan. Bland annat syftade lotsverkssakkunniga
härvid på lämpligheten av att först samla erfarenheter om den inverkan
på lotspenninginkomsten, som den av de sakkunniga föreslagna och sedermera
jämväl i huvudsak genomförda uppmjukningen av lotsplikten kunde
komma att medföra. Ett till synes starkare skäl för uppskov låge enligt lotsverkssakkunniga
däri, att den uppkomna frågan om en eventuell reglering
av loispersonalens arbetstid väntade på sin lösning. Såsom ägande ett nära
samband med spörsmålet om formen för lotspersonalens avlöning ansåges
en sådan reglering i väsentlig grad beröra lotsavgiftssystemet. Av sålunda
angivna skäl ansågo sig lotsverkssakkunniga böra framlägga endast vissa
begränsade förslag till förändringar, vilkas genomförande icke vore ägnade
alt föregripa eu slutlig lösning av lotsavgiftssystemet i hela dess vidd. Dessa
förslag innefattade hemvägsersättningens slopande, nedsättning av det procenttal,
eller vilket lotspersonalens andel i lotspenningar beräknas, samt viss
påbyggnad av lolslaxoriia.

I fråga om det första av de av lotsverkssakkunniga åberopade skälen till

— 220

att sakkunniga icke vore i tillfälle att framlägga slutliga förslag rörande lotsavgiftssystemets
gestaltning, att ovisshet rådde i fråga om fyr- och båkavgiftens
storlek, kvarstår detta alltjämt. Vid upptagande till behandling av frågan
om lotsavgiftssystemet bör enligt lotsstyrelsens uppfattning jämväl prövas
frågan om fyr- och båkavgiftens lämpliga utformning och avvägning.

Beträffande den av lotsverkssakkunniga berörda frågan om reglering av
lotspersonalens arbetstid får styrelsen omförmäla, att efter det Kungl. Maj:t
den 4 oktober 1935 på förslag av lotsverkssakkunniga uppdragit åt lotsstyrelsen
att verkställa utredning om arbetstidsförhållanden för de olika befattningshavarna
vid rikets lotsplatser, styrelsen låtit insamla detaljerade uppgifter
rörande arbetstiden under år 1936. Dylika uppgifter ansågos erforderliga
för bedömande av personalbehovet vid de olika lotsplatserna liksom av
frågan om reglering av lotspersonalens arbetstid. Detta vidlyftiga arbetstidsmaterial
gjordes på sin tid till föremål för statistisk bearbetning. De framkomna
resultaten visade sig emellertid föga ägnade att läggas till grund för
någon hållbar beräkning av genomsnittlig normal arbetstid vid lotsplatserna.
Förhållandena äro i sagda avseende starkt växlande mellan skilda platser,
under olika årstider och väderleksförhållanden samt vid skiftande sjöfartskonjunkturer.
Härtill kom att kort tid efter det bearbetningen färdigställts
inträffade det nu avslutade kriget. Under krigsåren har som bekant sjöfarten
i stor omfattning varit hänvisad att framgå utefter våra kuster i särskilda
leder. I dessa bär lots regelmässigt anlitats. Lotspersonalen har till följd härav
tagits i anspråk för att betjäna sjöfarten i vida större omfattning än under
normala förhållanden. En ganska åskådlig mätare härå finner man i beloppet
av intjänade lotspenningar; dessa ha vissa av krigsåren två- till tredubblats
jämfört med förhållandena under ett gott fredsår. De ökade arbetsuppgifter,
som sålunda fallit på lotspersonalen, har denna måst fullgöra utan att
personalstyrkan tagen som helhet kunnat ökas. Tillgång bär icke funnits till
nyanställning av personal kompetent för dylika uppgifter och tillika fri från
militärtjänst. Någon reglering av personalens arbetstid har sålunda under
dessa år icke kunnat ifrågakomma. Såsom allmänt omdöme kan sägas att
personalen haft att, i den mån betjäning av lots påfordrats, lämna sitt biträde
i den omfattning personalens krafter överhuvud stått bi.

Det tredje skälet till att lotsverkssakkunniga ansågo sig icke böra framlägga
förslag till slutlig lösning av spörsmålet om lotsavgiftssystemet var, att
erfarenhet borde vinnas om verkningarna på loispenninginkomsten av den
av de sakkunniga föreslagna uppmjukningen i fråga om lotsplikten. I detta
avseende föreligga emellertid ej heller nu tillräckliga erfarenheter på vilka
kan byggas vid upprättandet av förslag till nytt avlöningssystem, överhuvud
ha sjöfartsförhållandena vid betydelsefulla avsnitt av rikets kuster ännu icke
antagit sådan normal fredskaraktär, att på grundval av nu rådande läge slutsatser
kunna dragas om hur personaluppsättning och löneförmåner böra för
framtiden avpassas.

Revisorerna ha anmärkt, att till följd av de speciella förhållandena inom
sjöfarten under de gångna krigsåren stora rubbningar skett i lotsplatsernas
lotslotter dels i så måtto, att lotslotterna under vissa perioder väsentligt överstigit
eller understigit den normala inkomsten och dels så, alt en högst avsevärd
förskjutning inträtt i avseende å lotslottsinkomstens storlek de olika
platserna emellan. Alt så blivit fallet innefattar emellertid, med hänsyn till
de förhållanden på sjöfartens område, som rätt under krigsåren, och de begränsade
möjligheter, som förelegat att anpassa tillgången på kompetent lotspersonal
efter på olika avsnitt av kusten förefintliga behov av lotsbiträde,
icke något anmärkningsvärt.

^ id bedömande av dessa förhållanden måste beaktas, att sjöfarten under

221

krigsåren i stor omfattning måst dirigeras utefter särskilda leder, att detta
föranlett starkt ökat behov av biträde av lots, samt att, då lotspersonalen i
regel endast är utbildad för visst begränsat lotsningsområde, personalen vid
de lotsplatser, genom vars lotsningsområden de under kriget företrädesvis
nyttjade farlederna framgått, måst i första hand tagas i anspråk för fartygens
vägledning. Supplementärt och i den omfattning detta lämpligen och
med behörigt iakttagande av skäliga krav på säkerhet i fråga om fartygens
vägledning kunnat ske, har personal från sådana lotsplatser, som icke direkt
berörts av lotsningen i de under krigsåren företrädesvis nyttjade farlederna,
utbildats för och tagits i anspråk vid lotsning inom annat än den egna lotsplatsens
lotsningsområde. Till följd härav har ett betydande antal av personalen
vid sådana lotsplatser, som på grund av krigsförhållandena fått förhållandevis
lag lotspenninginkomst vid egen lotsplats, beretts tillfälle att komma
i åtnjutande av sådan högre lotspenninginkomst. som uppkommit vid av
krigsfarledslotsningen berörda lotsplatser. Med anlitande av nu beskriven
ordning har eu viss utjämning av lotspenninginkomsterna kunnat åstadkommas.

Enligt det avlöningssystem, som tillämpas för lotspersonalen, uppbär denna
viss andel, för närvarande 35 procent, av de vid egen lotsplats intjänade
lotspenningarna. Denna avlöningsform reglerar personalens inkomster av
tjänsten efter arbetets omfattning. Vid hög sjöfartsfrekvens bli inkomsterna
jämförelsevis höga, vid låg sjöfartsfrekvens blir förhållandet det motsatta.
Systemet har internationell karaktär och har i vårt land, vad själva principen
angår, bestått alltsedan lotsningsbestyret år 1696 första gången blev föremål
för statens reglering. Det är betingat av de särpräglade förhållanden,
under vilka transportväsendet till sjöss fungerar. Dessa speciella förhållanden
innebära i sina konsekvenser bland annat, att inom de områden av vår
kust, där lots erfordras, sådan städse måste finnas tillgänglig. På grund härav
föreligger ock i princip skyldighet för lotspersonalen vid en lotsplats att
svara för att inom platsens lotsningsområde förekommande behov av lotsbiträde
blir tillgodosett. Man kan emellertid näppeligen avkräva en personalgrupp
en så omfattande tjänstgöringsskyldighet utan att den härför beredes
skäligt ekonomiskt vederlag.

Det innefattar intet märkligt att ett sådant avlöningssystem vid de oregelmässigheter
i fråga om sjöfarts- och lotsningsfrekvens, som måste uppkomma
under krigstid, leder till vissa ojämnheter i fråga om personalens inkomstförhållanden.
Systemets lämplighet och användbarhet bör emellertid bedömas
icke efter dess resultat under krigstid utan efter hur det verkar under normala
fredsförhållanden.

Vad systemets verkningar under krigsåren beträffar anser sig styrelsen,
med stöd av de erfarenheter styrelsen har, kunna giva det omdömet, att med
den begränsade personal, som statt till buds. det icke skulle varit görligt att
i erforderlig omfattning betjäna sjöfarten vid den exceptionella ökning av
antalet lotssökande fartyg, som under krigsåren förekommit under långa perioder
och på skilda och vitt omfattande kustavsnitt, därest icke lotspersonalen
inom dessa områden kommit i åtnjutande av den kompensation i ekonomiskt
hänseende, som de i följd av den ökade lolsningslrekvensen uppkommande
högre lotslotterna innefattat.

I sin kritik av det gällande lotsavgiftssyslemet har revisorerna bland annat
framhållit, att till följd av bestämmelserna om lotslott lotspersonalen åtnjuter
vanlig andel jämväl av loispenningar, som erlagts lör fartyg, vilka
icke varit skyldiga att anlita lots och icke heller anlitat lots men däremot
haft lotsavgiftspiikl. Förhållandet har varit föremål för överväganden av
tidigare verksamma utredningar rörande lotsavgiftssyslemet. Statens organisalionsnämnd
föreslog i sitt den 23 november 1934 avgivna betänkande ro -

— 222 —

rande lotsverkets personalfråga och därmed sammanhängande förhållanden
(SOU 1934:46), att lotspersonalens andel i lotspenningar i förevarande fall
skulle beräknas efter ett väsentligt lägre procenttal än det för beräkningen
av personalens lotspenninginkomst i övrigt gällande. 1935 års lotsverkssakkunniga
funno organisationsnämndens förslag vara principiellt riktigt, men
ansågo att med ett bestämt ståndpunktstagande till frågan om införande av en
dylik ordning lämpligen borde anstå, till dess erfarenhet vunnits om verkningarna
av de övriga förändrade föreskrifter i fråga om lotspenningarna
ävensom de förändringar i fråga om lotsplikten, som kunde bliva en följd av
de sakkunnigas förslag. De av de sakkunniga åsyftade föreskrifterna och förändringarna
infördes år 1937, och någon längre tids erfarenhet rörande verkningarna
av desamma under normala förhållanden kan sålunda icke anses
föreligga.

Revisorerna ha vidare såsom en inadvertens hos det gällande lotsavgiftssystemet
framhållit, att lotspersonalen i fall, då av särskilda skäl nedsättning
(i regel halvering) äger rum av lotspenningarna — exempelvis då fartyg
ingår till svensk hamn för reparation, utrustning eller proviantering — får
vidkännas däremot svarande inkomstminskning, trots att lotsningsarbetet varit
lika eller i vissa dylika fall mera betungande och tidsödande än då fulla
lotspenningar debiteras. I anslutning härtill må erinras, att vad beträffar
fartyg, som ingå till svensk hamn för reparation eller utrustning, nedsättningen
nyinfördes i 1937 års lotsförordning efter förslag av 1935 års lotsverkssakkunniga.
Avsikten var, att svenska varv och industriföretag skulle
i större utsträckning komma att beredas sysselsättning, i det att flera fartyg
än tidigare förväntades komma att till följd av nedsättningen uppsöka svenska
hamnar för berörda ändamål. I den mån vederbörande varv- och industriföretag
anses icke längre vara i behov av stöd i angivna hänseenden, synes
bestämmelsen om ifrågavarande nedsättning böra upphävas.

Lotsstyrelsen har med det nu anförda ansett sig böra närmare belysa de
lotsverket berörande spörsmål, som revisorerna upptagit till behandling. Av
den lämnade redogörelsen framgår, att det nu gällande lotsavgiftssystemet
får anses närmast ha karaktären av provisorium och att frågan om en slutlig
reglering av detta system, när spörsmålen om lotsverkets organisation,
lotsavgiftssystemet och lotspersonalens avlöningsförhållanden åren 1936—
1937 senast voro föremål för statsmakternas övervägande, sköts på framtiden.
Lotsstyrelsen har för sin del i princip intet att invända mot att dessa
frågor upptagas till förnyad behandling. Lotsstyrelsen vill allenast erinra, att
i fråga om de tre skilda omständigheter, som föranledde, att sagda spörsmål
år 1937 icke gåvos en slutgiltig lösning, för närvarande knappast föreligger
större klarhet än vid sist angivna tidpunkt. Mest angeläget är enligt styrelsens
uppfattning att vid återinträdande normala fredsförhållanden beträffande
sjöfarten en bättre balans åstadkommes mellan statens inkomster av
fyr- och båkavgift och lotspenningar, å ena sidan, samt .statens utgifter för
lots- och fyrväsendet, å andra sidan, än som vid tillämpning av för närvarande
gällande taxor kan förväntas inträda.

Protokoll innefattande ett av byråchefen Ericsson avgivet särskilt yttrande
bilägges.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit överfvringenjören Frost,
byråcheferna Ericsson och Nyman samt t. f. byråchefen Bergstedt, den sistnämnde
föredragande.

Stockholm den 15 januari 1947.

Underdånigst
TORSTEN PETERSSON.

Ingvar Welander.

— 223 —

Bilaga.

Utdrag av protokoll, hållet hos kungl. lotsstyrelsen
den 15 januari 1947.

Kungl. Maj:t hade genom remiss den 20 december 1946 anbefallt lotsstyrelsen
att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers år 1946 avgivna berättelse
i vad densamma avsåge iakttagelser beträffande lotspenningar m. m.
Ärendet företogs nu till handläggning med t. f. byråchefen Bergstedt som
föredragande; och beslöt lotsstyrelsen att avgiva utlåtande av den lydelse,
registraturet utvisar. Vid utlåtandet skulle fogas ett av byråchefen Ericsson
avgivet särskilt yttrande av följande innehåll:

»Enär någon ändring av grunderna för beräkning av lotspenningar samt
fyr- och båkavgift icke ägt rum sedan förkrigsåren, har — såsom i lotsstyrelsens
utlåtande erinrats — en av den allmänna prisstegringen förorsakad
förskjutning till statens nackdel inträffat i fråga om fördelningen mellan
staten och sjöfarten av kostnaderna för lots- och fyrväsendet, därest man
utgår från de avgifter, som kunna beräknas inflyta under år, då sjöfarten är
av normal omfattning. Vidare vitsordar styrelsen, att med hänsyn till den
förändring i fartygsbeståndets sammansättning, som ägt rum sedan de nu
gällande lotstaxorna utformades, dessa kunna vara i behov av översyn och
närmare anpassning till nu bestående förhållanden ävensom att den av Kungl.
Maj:t fastställda lotsledsförteckningen, som för varje lotsplats angiver bland
annat den lotstaxa, som skall tillämpas för varje lotsled, på grund av ändrade
förhållanden numera i åtskilliga fall får anses föråldrad och därför kan
vara i behov av en allmän översyn.

Sålunda föreliggande av lotsstyrelsen vitsordade förhållanden synas mig
påkalla, att, i anslutning till vad riksdagens revisorer ifrågasatt, följande
spörsmål bliva föremål för utredning, nämligen

1) frågan om storleken av sjöfartens bidrag till lots- och fyrväsendet,

2) frågan om upphävande av lotspersonalens nuvarande rätt till andel i
lotspenningar (lotslottssystemet), samt

3) frågan om revision av lotstaxesystemet.

På sätt lotsstyrelsen erinrat får frågan om storleken av sjöfartens bidrag
till lots- och fyrväsendet i form av lotspenningar samt fyr- och båkavgift
anses alltjämt olöst, ehuru densamma varit föremål för behandling i olika
sammanhang. Självfallet är det önskvärt, att sagda fråga snarast möjligt
bringas till sin definitiva lösning. På grund av att förevarande spörsmål äger
samband med frågan om avvägningen av andra sjöfartsavgifter och då,
såsom i lotsstyrelsens utlåtande synes förutsatt, det möjligen kan befinnas
lämpligt att avvakta återinträdet av normala fredsförhållanden, innan spörsmålet
i fråga företages till slutligt avgörande, torde det kunna befaras, att
dylikt avgörande icke kommer till stånd inom en snar framtid. På grund
härav anser jag det förtjänt av övervägande, huruvida icke en provisorisk
höjning av sjöfartens bidrag till lotsinrättningen bör vidtagas för utjämnande
i viss mån av den avsevärda förskjutning till statens nackdel, som
ägt rum i avseende å förhållandet mellan sjöfartens bidrag till lots- och fyrväsendet
samt de statliga utgifterna för ändamålet (utgifterna torde kunna
beräknas överstiga inflytande avgifter med minst 3 å 4 miljoner kronor för
år). Det synes kunna ifrågasättas att för ändamålet vidlaga förhöjning av
det sedan den 1 juli 1921 med 50 procent utgående tillägget å de lotspcnningbelopp,
som finnas upptagna i de vid loisförordningen fogade lotstaxorna
och vilka belopp, såvitt angår fartyg av intill 2 500 tons nettodräktighet,

— 224 —

äro desamma som gällt alltsedan den 1 januari 1897. I anledning av vad i
lotsstvrelsens utlåtande anförts rörande tidigare framkomna förslag i fråga
om fördelningen av utgifterna mellan staten och sjöfarten — vilka förslag
på intet sätt stå i överensstämmelse med den faktiska kostnadsfördelningen
— anser jag det böra erinras därom, att, enär sagda förslag icke blivit i någon
form av statsmakterna sanktionerade, frågan om lämplig fördelning bör
göras till föremål för förutsättningslöst övervägande med hänsyn till numera
föreliggande förhållanden. I anslutning härtill vill jag fästa uppmärksamheten
därå, att förhållandena numera i olika hänseenden äro helt annorlunda
än vid den tidpunkt, våren 1935, då kommerskollegium gjorde sitt i lotsstyrelsens
utlåtande återgivna uttalande av innehåll att avgiftsnivån i Sverige
låge väsentligt över avgiftsnivån i åtskilliga andra europeiska länder».

I nu förevarande sammanhang bör erinras om den nedsättning av sjöfartens
bidrag till lotsinrättningen, som från och med den 1 juli 1937 bereddes
sjöfarten i form av befrielse från utgivande av s. k. hemvägsersättning och
vilken i realiteten innebar en sänkning av det procentuella tillägget å lotspenningama
från 50 till 30 procent. I analogi med denna nedsättning, som
motiverades av inträdd allmän prissänkning, synes en höjning av tillägget
numera vara befogad.

Därest en höjning av lotspenningarna kommer till stånd, uppställer sig
spörsmålet, huruvida denna höjning bör komma även lotspersonalen till
godo i form av höjd lotslott.

Nuvarande bestämmelser om rätt för lotspersonalen till andel i lotspenningar
böra enligt mitt förmenande upptagas till omprövning. Detta synes
mig i hög grad angeläget dels därför att lotslottssystemet skapar hundenhet
vid avvägningen av lotspenningarnas storlek, dels därför att lottslottssystemet
förhindrar en synnerligen önskvärd rationalisering och förenkling i avseende
å grunderna för den taxesättning, som kommer till uttryck genom angivande
i lotsledsförteckning av den särskilda lotstaxa, som skall tillämpas å viss
lotsled, och dels därför att bestämmelserna om lotsarnas avlöning i och för
sig äro i behov av revision för ernående av större rättvisa olika befattningshavare
emellan —- befattningshavarna å mindre iotsplatser äro under normala
förhållanden enligt mitt förmenande relativt sämre ställda än befattningshavare
å större platser — ävensom för erhållande av ett avlöningssystem,
som bättre än det nuvarande i övrigt svarar mot moderna krav.
Lotsstyrelsen har i sitt utlåtande beträffande gällande avlöningssystem för
lotsarna erinrat, att inom de områden av kusten, där lots erfordrades, sådan
städse måste finnas tillgänglig och att i princip skyldighet förelåge för personalen
vid en lotsplats att svara för att inom platsens lotsningsområde förekommande
behov av lotsbiträde bleve tillgodosett. I anslutning härtill har
styrelsen anfört, att man näppeligen kan avkräva en personalgrupp en så
omfattande tjänstgöringsskyldighet »utan att den härför beredes skäligt ekonomiskt
vederlag». Beträffande avlöningssystemets verkningar under krigsåren
har i styrelsens utlåtande anförts, att styrelsen ansåge sig. med stöd
av de erfarenheter styrelsen hade, kunna avgiva det omdömet, att med den
begränsade personal, som stått till buds, det icke skulle varit görligt att i
erforderlig omfattning betjäna sjöfarten vid den exceptionella ökning av antalet
lotssökande fartyg, som under krigsåren förekommit under långa perioder
och på skilda och vitt omfattande kustavsnitt, därest icke lotspersonalen
inom dessa områden kommit i åtnjutande av den kompensation i ekonomiskt
hänseende, som de i följd av den ökade lotsningsfrekvensen uppkommande
högre lotslottema innefattat. Med anledning av vad styrelsen sålunda
uttalat i avseende å avlöningssystemet vill jag framhålla, att väl från intet
håll föreslagits, att personalen skulle få åtnöjas med vederlag, som icke vore

— 225 —

»skäligt», ävensom att kompensation för ökat arbete vid stigande lotsningsfrekvens
säkerligen kan givas i annan form än de högre lotslotter, som styrelsen
vill tillskriva äran av att sjöfarten kunnat behörigen betjänas under
krigsåren. Någon form av rörlig ersättning torde även i fortsättningen bliva
nödvändig, men denna bör konstrueras så, att den — i motsats till vad fallet
är beträffande lotsarnas nuvarande andel i lotspenningarna — icke binder utformningen
av lotsavgiftssystemet och icke heller i sin tur bindes av anknytningen
till lotspenningarna. Lotslottssystemet är förmånligast för personalen
vid de större lotsplatserna men är ägnat att i åtskilliga fall missgynna personalen
vid de mindre platserna. I samband härmed må meddelas följande
uppgifter, utvisande dels lägsta och dels högsta lotslott under vart och ett av
åren 1936—1945:

	Lägsta	Högsta
	lotslott	lotslott
1936.........	....... 38	5 784
1937.........	....... 41	5 904
1938.........	....... 36	5 624
1939.........	....... 119	9 236
1940.........	....... 25	16 003
1941.........	....... 70	18 447
1942.........	....... 123	16 612
1943.........	....... 14	12 516
1944.........	....... 26	8 780
1945.........	....... 40	10 432

En eventuellt blivande utredning om lotsarnas avlöningssystem bör avse
utformningen av en ersättning för lotsningsarbetet, som — samtidigt med att
den giver skälig kompensation åt befattningshavarna vid olika platser och
under växlande förhållanden — skänker fria händer vid fastställandet av
lotsavgiftssystemet och sålunda även möjliggör utmönstring av de närmast
taxesättningen avseende inadvertenser, som riksdagens revisorer åsyftat, ävensom
vidtagande av en synnerligen önskvärd förenkling av taxesättningen.

Bortsett från nyss omförmäld rationalisering och förenkling av taxesättningen,
som kan bliva möjliggjord genom lotslottssystemets upphävande, föreligger
behov av överväganden av vissa ytterligare spörsmål rörande lotstaxesvstemet,
nämligen i fråga om grunder för indelning i tontals- och distansgrupper,
lotsavgiftens beräkning efter nettodräktighet eller bruttodräktighet
m. m. Dessa frågor torde emellertid vara av beskaffenhet att möjligen böra
avgöras först vid en slutlig utformning av lotsavgiftssystemet i dess helhet
i samband med mera definitivt fastställande av storleken av sjöfartens bidrag
till lots- och fyrväsendet ävensom lotsavgifternas samt fyr- och båkavgiftens
samordning med andra sjöfartsavgifter.

Lotsstyrelsen har i sitt utlåtande förklarat sig för sin del i princip intet
hava att invända mot att frågorna om lotsavgiftssystemet och lotspersonalens
avlöningsförhållanden upptoges till förnyad behandling men i samband därmed
framhållit, att beträffande vissa angivna omständigheter, som av 1935
års lotsverkssakkunniga ansågos utgöra hinder för en slutgiltig lösning av
sagda spörsmål, för närvarande knappast förelåge större klarhet än vid tidpunkten
för Kungl. Maj ds och riksdagens behandling av de sakkunnigas betänkande
år 1937. I anledning härav vill jag erinra, att, såvitt lotsavgiftssystemet
angår, i tte för de sakkunniga gällande direktiven framhållits önskvärdheten
av att frågan om lotsavgiftssystemet i sin helhet bragtes till sin
lösning samt att, då de av de sakkunniga angivna, av lotsstyrelsen åberopade
omständigheterna ansågos utgöra hinder för eu dylik lösning vid ifrågava 15—4772/2.

Rev. berättelse ang. statsverket dr 1946. II.

— 226

rande tidpunkt, de sakkunniga dock inriktade sig på sådana förändringar
i lotsavgiftssystemet, vilkas genomförande icke vore ägnade att föregripa
en slutlig lösning av lotsavgiftssystemet i hela dess vidd. Den nu väckta frågan
om lotslottssystemets ersättande med annan form av gottgörelse var mig
veterligt icke* aktuell vid tidpunkten för 1935 års lotsverkssakkunnigas verksamhet
(önskemål om en radikal omläggning av lotsarnas avlöningssystem
framkommo dock under riksdagsdebatten år 1937). Icke heller har jag kunnat
finna, att de med lotslottssystemets upphävande sammanhängande, närmast
taxestittningen avseende synpunkter i fråga om lotstaxesystemet, som
framförts av riksdagens revisorer, voro aktuella vid nyssnämnda tidpunkt.

Givetvis vore mest önskvärt, om samtliga frågor rörande sjöfartens bidrag
till lots- och fyrväsendet, lotsavgiftssystemet i övrigt ävensom lotspersonalens
avlöningsförhållanden kunde lösas i ett sammanhang i direkt anslutning
till varandra. Därest detta — såsom kan befaras — icke kan ske bland annat
med hänsyn till storleksordningen av de frågor, som inrymmas i sagda
komplex av spörsmål, och dessas samband även med andra sjöfarten berörande
förhållanden, anser jag emellertid angeläget — och icke heller stående
i strid mot den av 1935 års lotsverkssakkunniga intagna ståndpunkten — att
fristående åtgärder i anslutning till riksdagens revisorers påpekanden vidtagas
i avseende å lotslottssystemet och taxestittningen. För egen del är jag
av den uppfattningen, att en slutgiltig och rationell utformning av lotsavgiftssystemet
måste föregås av ett avskaffande av lotslottssystemet samt en
förenkling och överarbetning av taxesystemet. Åtgärder i anslutning till vad
riksdagens revisorer anfört kunna endast vara ägnade att öka utsikterna att
inom rimlig tid åstadkomma eu definitiv utformning av lotsavgiftssystemet
och att skapa ett tekniskt bättre utformat, mera smidigt och mera rationellt
instrument för avvägningen av lotspenningarna, som med fördel kan användas
vid lotsavgifternas samordnande med andra former av sjöfartsavgifter.

På grund av den nyckelposition, som lotslottssystemet enligt vad förut påvisats
intager även för lösandet av frågan om lotsavgiftssystemet, är det enligt
min uppfattning särskilt angeläget, att spörsmålet om lotsarnas avlöningsförhållanden
snarast möjligt upptages till övervägande. Lotsstyrelsen
synes hysa betänkligheter härutinnan på grund av att »sjöfartsförhållandena
vid betydelsefulla avsnitt av rikets kuster ännu ej antagit sådan normal
fredskaraktär att på grundval av nu rådande läge slutsatser kunna dragas
om hur personaluppsättning och löneförmåner böra för framtiden avpassas».
I anslutning härtill vill jag framhålla, att ett reviderat avlöningssystem
givetvis bör konstrueras så, att detsamma med rättvist resultat låter
sig tillämpas oavsett de stora skiljaktigheter i avseende å arbetsbörda, som
föreligga vid olika platser, och skiftningarna i arbetsbördan vid växling i
konjunkturerna. På grund härav torde det — såsom redan förut antytts —
få förutsättas, att ett system med helt fasta löner icke kan nyttjas utan att
ett nytt avlöningssystem måste bliva så anordnat, att avlöningslörmånema
komma att innefatta en rörlig del, avsedd att möjliggöra, att inkomsterna
liksom nu — ehuru på ett rättvisare sätt — bliva anpassade efter arbetsbördans
storlek. Det är min övertygelse, att det vid en eventuell utredning skall
bliva möjligt att finna en godtagbar norm för avvägningen av en dylik rörlig
inkomstdel. Vid övervägandena rörande en dylik norm bör självfallet även
utrönas, huru vid växlande konjunkturer och lotsningslrekvens avlöningen
med tillämpning av densamma ställer sig i förhållande till lotspersonalens inkomster
under motsvarande omständigheter vid tillämpning av nuvarande
avlöningsgrunder. Ehuru eu dylik jämförelse bör bliva eu god ledtråd vid
övervägandena i samband med utformningen av nya grunder, bör dock fasthållas,
att huvudönskemålet måste vara att erhålla en sakligt rättvis avväg -

— 227 —

ning av inkomsterna för olika befattningshavare. Härvid torde böra ifrågakomma
såväl att fastställa ett minimibelopp för år för den för lotsning utgående
särskilda ersättningen som ock att genom maximering i lämplig form
tillse, att icke summan av sistnämnda ersättning och den fasta lönen under
vissa omständigheter kommer att överstiga vad som kan anses skäligt med
hänsyn till vederbörandes totala arbete med lotsning och arbetsuppgifter av
annat slag. En lönerevision torde innefatta möjligheter till värdefulla förbättringar
i vissa avseenden för personalen i gemen. Jag åsyftar härvid
önskemålen om beredande åt personalen av en inkomst, som icke i lika hög
grad som den nuvarande lotslotten är föremål för växlingar vid längre sjukdomsfall,
säsongvariationer och konjunkturförskjutningar.

I anledning av vad i lotsstyrelsens utlåtande anförts i anslutning till riksdagens
revisorers påpekande i fråga om lotspersonalens rätt till vanlig andel
av lotspenningar, som erlagts för fartyg, vilka icke varit skyldiga att anlita
lots och icke heller anlitat lots men däremot haft lotsavgiftsplikt, vill jag
nämna, att en var ordinarie befattningshavare vid Söderarms lotsplats under
budgetåret 1937/38 uppbar 3 097 kronor i lotslott, belöpande på fartyg,
vilka ej anlitat lots. Åtgärder för undanröjande av ett dylikt missförhållande
böra snarast möjligt vidtagas. Enligt mitt förmenande föreligga i varje fall
icke några sakliga skäl att längre uppskjuta avgörandet av denna fråga. Att
märka är dock, att — så länge nuvarande system med rätt för lotsarna till
andel i de inflytande lotspenningarna förblir gällande — en rättelse av de
påtalade förhållandena är förknippad med icke oväsentliga svårigheter av
teknisk art.

Med anledning av lotsstyrelsens utförliga framhållande av sådana omständigheter,
som enligt styrelsens åsikt kunde innefatta hinder för eller tala
emot mera omedelbara åtgärder i anledning av riksdagens revisorers påpekanden,
har jag ansett mig böra understryka det sakliga behovet av reformer på
här förevarande områden. Till ytterligare belysning av de föreliggande spörsmålen
tillåter jag mig bifoga utdrag av en av mig enligt uppdrag av 1945 års
lönekommitté utarbetad promemoria rörande lotspersonalens avlöningsförhållanden.
De i promemorian gjorda uttalandena få självfallet betraktas allenast
såsom uttryck för min personliga uppfattning. Lönekommitténs ståndpunkt
i frågan torde komma att framgå av betänkande, som kan förväntas
inom snar framtid.»

Bilaga till bilaga.

PM angående lotspersonalens avlöningsförhållanden.

Brister hos nuvarande fotslottssystem.

Nu gällande lotstaxesystem tillkom på en tid, då lotsarna ännu icke kommit
i åtnjutande av någon fast lön å stat. Sistnämnda förhållande har givit
sin tydliga prägel åt utformningen av sagda system, som vid sin tillkomst
i väsentlig mån måste tjäna syftet att bereda lotsarna eu skälig ersättning
lör deras arbete. Ilär är sålunda förklaringen att söka bl. a. till det förhållandet,
att hög taxa i regel — dock ingalunda konsekvent — tillämpas för
lotsplatser med liten lotsningsfrekvens. Omvänt fastställdes eu låg taxa tämligen
genomgående att gälla för de största lotsplatserna (eu del av dessa

— 228 —

hava likväl sedermera vunnit gehör för krav på tillämpning av förmånligare
taxor). Den olika taxesättningen visade sig emellertid — — — icke vara
till fyllest för åstadkommande av eu skälig och rättvis inkomstfördelning de

olika platserna emellan, utan har man---sökt att genom kombination

av fast lön och lotslott ävensom viss differentiering av den fasta lönen erhålla
önskad anpassning av löneförmånerna. Resultatet har emellertid blivit ett
> lappverk», som icke kan anses motsvara nutida krav på avlöningsnormer.
Helt allmänt torde kunna sägas, att lotstaxesystemet icke lämpar sig såsom
direkt grund för avvägningen av lotsarnas ersättning för sitt arbete. Nackdelarna
med den direkta sammankoppling av sistnämnda system med frågan
om inkomstavvägningen för lotsarna, som lotslottssystemet innebär, kunna
— med bortseende från frågan om lämpligaste utformningen av avgiftsskalorna
inom de olika lotstaxorna — i huvudsak angivas sålunda:

1) Lotstaxesystemet måste i varje fall numera betraktas såsom en »halvmesvr»
såväl i vad det avser att möjliggöra hänsynstagande till lotsningens
svårighetsgrad som i vad det avser att utgöra ett instrument för beredande
av skälig avlöning åt personalen. Redan detta dubbla ändamål, som systemet
med olika taxor bär att tillgodose, innebär, att taxesättningen blir eu kompromiss
mellan olika faktorer, som ofta peka åt olika håll. Även bortsett
från inkomstsynpunkten och dess inverkan på taxesättningen torde det emellertid
vara synnerligen svårt att finna adekvata normer för en fördelning
av lederna å olika taxor efter svårighetsgrad. Beträffande de av lotsstyrelsen
i____uttalande av den 10 augusti 1020 omnämnda normerna kan exem pelvis

anföras, att lotsning, som till hela sin längd fullgöres inom skärgårdsområde,
många gånger kan på grund av farledens beskaffenhet vara betydligt
svårare och även mer tidsödande än lotsning, som börjar eller slutar i
öppen sjö, även om hänsyn tages till den i regel besvärligare embarkering
eller debarkering, som är förknippad med lotsning som sist nämnts. Även
om — vilket dock icke är fallet — klara normer kunde åstadkommas för
ledernas inplacering i olika taxor och man härvid vore obunden av inkomstsynpunkter,
måste det med hänsyn till antalet taxor, mångfalden av
leder — dessa uppgå för närvarande till ett par tusen — och de skiftande
förhållandena vid olika kuststräckor vara praktiskt taget ogörligt att åstadkomma
rättvisa de särskilda platserna emellan. Med nuvarande system måste
inadvertenser uppstå och hava också uppstått. I förevarande sammanhang
må även erinras därom, att på grund av att vid beräkning av lotspenningarna
hänsyn icke tages till tidsfaktorn i och för sig lotsarnas inkomst för en
tidsödande och kanske samtidigt besvärlig lotsning kan bliva mindre än för
en på betydligt kortare tid utförd och kanske lättare lotsning. Den tid en
lotsning tagit i anspråk synes regelmässigt utgöra en påtagligare och niera
hållbar utgångspunkt för avvägningen av den ersättning, som bör utgå för
en lotsning, än de normer, som för närvarande avses skola konstituera svårighetsgraden.

På grund av lotstaxesystemets bristfällighet såsom instrument for åstadkommande
av skälig inkomstfördelning mellan befattningshavare vid olika
platser har såsom förut framhållits lotspersonalen måst beredas fast lön vid
sidan om lotslottsinkomsten, vilken i samband därmed begränsats till viss
andel av lotspenningarna. Ett fullföljande på ett effektivt sätt av strävandena
att rationalisera lönesystemet för lotspersonalen förutsätter emellertid
brytande av det återstående direkta sambandet mellan lotspersonalens inkomster
och lotspenningarna, vilka senare måste avvägas efter grunder som
icke sammanfalla med de faktorer, som böra ligga till grund för lönesättningen.
Det må dock redan här framhållas, att för säkerställande av en fullgod
betjäning åt sjöfarten det synes lämpligt, att även ett nytt lönesystem,

— 229 —

som ersätter det nuvarande lotslottssystemet, så anordnas, att lotspersonalen
för sina tjänster gentemot sjöfarten erhåller en ekonomisk vinning, stående i
relation till det utförda arbetet.

2) Nyttjandet av lotsavgiftssystemet såsom grund tillika för avvägningen
av lotspersonalens inkomster har föranlett införande av betydligt större antal
taxor än som eljest varit påkallat och tillika medfört åtskilliga stötande
inadverlenser i avseende å beräkningen av de avgifter, sjöfarten har att vidkännas
vid anlitande av lots å olika kuststräckor. Förut omnämnda förhållande,
att sjöfarten på platser, där lotsningsfrekvensen är liten, i regel har
att erlägga högre avgifter och omvänt har att vidkännas lägre avgifter vid
angörandet av en plats med livligare sjöfart — allt i syfte att åstadkomma
lämplig lönenivå för lotsarna — synes sålunda icke tilltalande vare sig ur
det allmännas eller sjöfartens synpunkt. Om åtskillnad skall göras med hänsyn
till lotsningsfrekvensen vid de olika platserna — vilket i regel icke synes
påkallat — vore det på ett sätt naturligare, att förhållandet mellan lotsavgiften
och lotsningsfrekvensen vore omkastat i jämförelse med vad nu är
fallet. Den omständigheten, att taxesättningen icke är enhetlig vid de olika
platserna, har även medfört det otillfredsställande förhållandet, att i fall
då en lotsplats handhar lotsningen i den ena riktningen av en farled och
en annan, närbelägen plats med annan taxesättning svarar för lotsningen i
farledens motsatta riktning, olika taxor kunna bliva tillämpliga allt eftersom
lotsningen sker i den ena eller andra riktningen och detta även då lotsningen
sker under i övrigt likartade betingelser. Även mot den i lotsstyrelsens
uttalande av den 10 augusti 1920 angivna normen för taxesättningen, innebärande
tillämpning i allmänhet av högre taxa vid platser med korta lotsleder,
kunna befogade anmärkningar framställas. Även nu anförda omständigheter
tala för att den nuvarande direkta sammankopplingen mellan lotspenningarna
och lotspersonalens inkomst upphäves. Därest så sker, öppnas
möjlighet till eu välbehövlig och grundlig revision av taxesystemet, därvid
en begränsning av antalet taxor till 1 å 2 torde böra eftersträvas.

3} Lotslottssystemet har medfört det oegentliga förhållandet, att personalen
åtnjuter vanlig andel även av lotspenningar, som erlagts för fartyg, vilka
icke varit skyldiga att anlita lots och icke heller anlitat lois men däremot
haft lotsavgiftsplikt. Enligt en utredning, som verkställts i samband med
en av statens organisationsnämnd år 1942 företagen översyn av lotsverkets
kontorsorganisation, utgjorde år 1938 dylika fall 8 procent av samtliga lotsningar.
Under de närmast föregående fem åren 1933—1937 voro enligt sagda
utredning procenttalen ännu högre. Genom nu angivna förhållande tillföres
personalen vid några lotsplatser betydande lotslotter utan att däremot
svarande lotsningsarbete fullgjorts. Sålunda kan nämnas, att en var ordinarie
befattningshavare vid Söderarms lotsplats under budgetåret 1937/38 uppbar
3 097 kronor i lotslott, belöpande på fartyg vilka ej anlitat lots. För Furusunds
lotsplats var under samma budgetår motsvarande siffra 1 071
kronor.

Ä andra sidan får lotspersonalen i fall, då av särskilda skäl nedsättning
(i regel halvering) äger rum av lotspenningarna — exempelvis då fartyg ingår
till svensk hamn för reparation, utrustning eller proviantering — vidkännas
däremot svarande inkomstminskning trots att lotsningsarbetet varit
lika betungande — i vissa dylika fall mera betungande och tidsödande —
än då fulla lotspenningar debiteras. Skäligheten härav synes med fog kunna
irrågasättas. Nu berörda förhållande har f. ö. legat till grund för framställningar
från personalhåll åsyftande begränsning antingen mera generellt eller
i visst fall av tillämpningen av reglerna om dylik nedsättning av lotspenningarna.
Det är självfallet, att personalens intresse av att komma i åt -

— 230 —

njutande av ersättning för sitt arbete kan komma i kollision med de synpunkter
av helt annat slag, som utgöra grunden för nedsättningen av lotspenningarna.
Eu sådan intressekollision kan icke vara till gagn för eu objektiv
prövning av frågor av hithörande slag, och det kan icke vara riktigt,
att en dylik intressekonflikt föreligger vid den praktiska tillämpningen från
fotspersonalens sida av lotsförordningens bestämmelser.

Även de under denna punkt framhållna omständigheterna måste anses
bestämt tala för upphörandet av nuvarande direkta sammankoppling mellan
grunderna för debitering av loispenningarna och loispersonalens inkomster.

4) Av nuvarande system följer, att lotsarnas inkomst av andel i lotspenningar,
vilken inkomst å vissa platser är nästan lika stor som den fasta lönen,
kommer att säsongmässigt växla högst väsentligt från den ena månaden
till den andra. En viss utjämning synes böra eftersträvas. Vidare är att märka,
att lots äger uppbära hel lotslott såsom om han varit i tjänst — förutom
under semester och tjänstledighet på grund av olycksfall i tjänsten — jämväl
under sjukledighet, så länge han iiger rätt till oavkortad lön, men att
han däremot har att under sjukledighet efter sistnämnda tid avstå hela lotslotten
(i vissa fall torde dock lotsarna privat sinsemellan träffa överenskommelse
om avstående av lotslott till förmån för sjuk kamrat). Även sist
omförmäld ojämnhet i lotslottsinliomster måste anses otillfredsställande. I
nu angivna förhållanden, vilka direkt sammanhänga med nuvarande lotslottssystem,
skulle ändring till det bättre kunna vinnas genom en löskoppling
av lotsarnas inkomst från lotspenningarna.

5) Förekomsten av taxor till det antal, som för närvarande förefinnes,
medför självfallet praktiska olägenheter även vid debiteringen av lotsavgifter
och granskningen å olika händer av de skedda debiteringarna. I sistnämnda
hänseende bör särskilt framhållas, att den granskning av lotssedlarna, som
verkställes först av vederbörande lotsförman och därefter på lotsdistriktsexpeditionen,
i fråga om de större platserna är mycket betungande, och den
lättnad i arbetet, som införandet av ett enhetligare taxesystem skulle medföra,
vore av stort värde. Även för fartygsbefälhavare, redare och mäklare
skulle eu dylik reform innebära en betydande lättnad.

6) Systemet med rätt för lotspersonalen till andel i lotspenningar och den
därmed sammanhängande anordningen med s. k. lotslottsersättning åt extra
ordinarie eller extra lots, som uppehåller ordinarie lotsbefattning, är förenat
med även andra nackdelar av praktisk natur än de som framgå av det föregående.
Härutinnan må nämnas, att uträkningen av lotslottsersättningen ofta
är synnerligen invecklad samt att ej sällan ärenden om förordnanden och
ledigheter m. m. kompliceras av lotslottssystemet, som därvid giver upphov
till många gånger svårlösta tolkningsfrågor.

I anslutning till vad nu anförts rörande nackdelarna med det för närvarande
tillämpade lotslottssystemet må sammanfattningsvis framhållas, att,
enär lotstaxornas konstruktion ävensom tillämpning å olika leder direkt påverka
lotsarnas inkomster, en ur statens och sjöfartens synpunkt rättvis avvägning
av avgiftsbördan samtidigt med en rättvis avvägning av lotsarnas
inkomster omöjligen kan erhållas under annan förutsättning än att de synpunkter,
som höra beaktas vid avgiftsbestämningen, och de, vartill är att
taga hänsyn vid lönesättningen, sammanfalla. Så är dock givetvis icke förhållandet,
och riktigheten härav torde bestyrkas av det förut sagda. Med
hänsyn härtill hör ånyo understrykas, att den nuvarande hopkopplingen av
lotsarnas inkomster och lotstaxoma icke innefattar eu rationell grund för
en rättvis lönesättning och tillika utgör hinder för en obunden behandling
av avgiftssystemet. Det är i detta sammanhang intressant att konstatera, att
lotsverkets löneregleringskommission i ett år 1913 avgivet betänkande, in -

— 231

nefattande förslag till beredande åt lotspersonalen av fast avlöning jämte
provision för utförda lotsningar — lotspenningarna hade dittills helt tillfallit
personalen — uppmärksammade olämpligheten av att låta provisionen utgå
såsom andel i lotspenningarna. Kommissionen anförde härutinnan följande:

Det skulle hava varit önskligt, att provisionen kunnat utgå efter annan
grund än de inflytande lotspenningarna, varigenom lotspersonalens avlöning
blivit oberoende av möjligen skeende ändringar i taxorna. Kommissionen
hade gjort vissa undersökningar för att finna eu sådan grund, men arbetet
krävde en ingående undersökning av förhållandena vid varje lotsplats samt
hade ej av kommissionen medhunnits under den korta tid, som för ändamålet
stått till kommissionens förfogande. Kommissionen hade alltså måst stanna
vid att lägga de inflytande lotspenningarna till grund för provisionens
utgående.

Det system, som enligt kommissionens uppfattning sålunda var en nödfallsutväg,
har sedan bestått utan att något mera allvarligt försök synes hava
gjorts att ersätta detsamma med annan lämpligare anordning. Bortsett från
att det enligt moderna avlöningsprinciper icke är tilltalande att låta en tjänstemans
avlöning utgå i direkt förhållande till statens taxor på visst verksamhetsområde
hava i allt fall förhållandena förändrat sig så avsevärt sedan
tillkomsten av lotslottssystemet och Iotstaxorna, att nuvarande föreskrifter
redan på denna grund äro i behov av en genomgripande översyn. De ännu i
huvudsak gällande taxorna från år 1896 byggde — såsom framgår av 1928
års lotsförfattningssakkunnigas betänkande — i väsentlig mån på förhållanden
under tiden före år 1896. Efter denna tid har sjöfarten fått en helt annan
prägel. Från att tonnaget tidigare väsentligen utgjordes av segelfartyg av relativt
ringa storlek har nu övergång skett till större maskindrivet tonnage.
Detta har givetvis påverkat såväl loisarnas arbete som deras inkomst. Jämsides
hava de av lotsverket omhänderhavda säkerhetsanstalterna till sjöss
utvecklats och förbättrats. Det torde vara självfallet, att det »puzzle», som
platsernas och ledernas fördelning å olika lotstaxor redan från början utgjort
och som redan i och för sig innefattade åtskilliga svagheter, under årens
lopp blivit alltmer missvisande. Även sedan lotsarna förvandlats från anställningshavare,
vilkas inkomst av lotsningen praktiskt taget helt bestod av vad
sjöfarten erlade i lotspenningar, till .statliga befattningshavare med av staten
garanterad fast lön, som numera regelmässigt utgör lejonparten av inkomsterna,
har genom lotsarnas rätt till viss procentuell andel i lotspenningarna
i beskuret skick bibehållits anknytningen mellan lotsarnas inkomst och lotspenningarna,
därvid det under andra, långt tillbaka i tiden liggande förhållanden
uppbyggda lotstaxesystemet lämnades i princip orubbat. Det är tydligt,
att en på sådana grunder åstadkommen kombination av last lön och
provision för utfört arbete icke kan giva till resultat ett tillfredsställande avlöningssystem.
I det följande skall påvisas, alt icke heller försöken att genom
klassificering av den fasta lönen komma fram till rättvis inkomstavvägning
givit önskat resultat.

Vissa med det nuvarande lotslottssystemet sammanhängande olägenheter
hava även gjort sig gällande under de gångna krigsåren. Genom de kraftiga
växlingarna i sjöfartens omfattning från tid till annan och de betydande förskjutningarna
i de vägar, a vilka sjöfarten haft alt söka sig fram, allt beroende
på krigshändelsernas utveckling, hava väldiga rubbningar skett i Iotsplatsernas
Iolslotler dels sä att mera generellt för ett flertal platser lolslotterna
under vissa perioder väsentligt (iverstigit eller understigit den normala
inkomsten och dels så, att de olika platserna emellan eu högst avsevärd förskjutning
inträtt i avseende å lotslottsinkomstens storlek. Till belysande av
nu angivna förhållande hava---sammanställts uppgifter rörande lots -

232 —

lotternas storlek vid de olika lotsplatserna under åren 1927—1945. Såsom av
sammanställningen framgår voro loislotterna i allmänhet relativt konstanta
under tiden innan av kriget förorsakade rubbningar gjorde sig gällande. Å
andra sidan äro. på sätt av sammanställningen jämväl framgår, de av krigsförhållandena
föranledda förskjutningarna högst avsevärda. Genom nödvändig
omflyttning — i den mån så med hänsyn till befattningshavarnas kompetens
för lotsning i olika leder varit möjligt — av personal från plats med
minskad lotsningsfrekvens till plats med ökad lotsningsfrekvens hava dock
åtskilliga enskilda befattningshavare kunnat undgå eljest inträdande betydande
minskning av lotsinkomst och i många fall i stället kommit att få åtnjuta
en väsentlig inkomstökning. Även om principen såsom sådan godtages,
att inkomsterna för lotsarna skola utgå i förhållande till det arbete, de utföra
för sjöfartens betjäning, kunna väl dock delade meningar knappast råda därom
att så tvära växlingar i befattningshavarnas inkomstnivå, som förekommit
under krigsåren, i och för sig icke äro av godo. Härtill kommer, att även
om synnerligen krävande och riskfyllt arbete ligger bakom de under krigsåren
redovisade toppinkomsterna, det dock näppeligen torde kunna sägas, att
inkomstsiffrorna för de olika platserna innebära en skälig inkomstfördelning
mellan befattningshavarna vid lotsstaten. Bortsett från det stötande däri att
en befattningshavare, som under fredsförhållanden åtnjuter en tämligen jämn
inkomst för år räknat i form av lotslott, utgörande den kanske väsentligaste
delen av hans sammanlagda inkomst, genom extra ordinära förhållanden
plötsligt skall få denna inkomst i högsta grad beskuren, komma nämligen genom
det nuvarande lotslottssystemets utformning inkomstförskjutningarna
icke alltid att på ett adekvat sätt svara mot den uppkomna minskningen eller
ökningen i arbetsbördan. Härutinnan kan exempelvis framhållas, att när vid
vissa lotsplatser lotsningsfrekvensen under krigsåren var som störst särskild
icke lotsande personal måste anställas för vakthållning och båttjänst i långt
större utsträckning än under normala förhållanden. Härigenom frikopplades
den ordinarie personalen praktiskt taget från all dylik tjänstgöring och kunde
helt ägna sig åt den lönande lotsningstjänsten. Med hänsyn till de svåra
och riskfyllda förhållanden, varunder lotsningstjänsten fullgjordes, är intet
att säga därom att denna varit förknippad med en god inkomst, men så stora
inkomstdifferenser, som uppstått under krigsåren, kunna näppeligen vara
vare sig motiverade eller önskvärda. Önskligt synes hava varit, att i lönesystemet
ingått en faktor av natur att i någon mån verka utjämnande å växlingarna
i inkomstnivån. I fredstid äro skiftningarna i lotslotten från det
ena året till det andra för en och samma lotsplats på sätt nyss omnämnts i
regel mindre betydande. Däremot äro även då variationerna i lotslottens storlek
de olika platserna emellan högst betydande, och det kan med fog ifrågasättas,
huruvida icke ur rättvisesynpunkt en viss utjämning är motiverad.
Vidare förekomma — i enlighet med vad förut framhållits — såväl säsongmässigt
som vid vissa ledigheter betydligt större inkomstvariationer än för
tjänstemän i allmänhet. Med hänsyn till vad nu anförts måste en åtgärd i
inkomstutjämnande syfte vara påkallad även för normala förhållanden.

Det bör i detta sammanhang även erinras, att fråga om maximering eller
begränsning i annan form av lotsningsersättningen utöver den begränsning,
som ligger i fastställandet av viss enhetlig procentsats för lotspenningandelens
utgående, varit under övervägande vid flera tidigare tillfällen, men att övervägandena
härom icke länt till resultat. Sålunda ifrågasatte lotsverkets löneregleringsko
mmission i sitt år 1913 avgivna betänkande en gradvis inträdande
nedsättning av lotspenningandelen (30 procent till och med en årsuppbörd
av 3 000 kronor per lots, 20 procent å överskjutande belopp till och
med 5 000 kronors uppbörd per lots och 10 procent å det återstående belop -

233 —

pet). Detta förslag avstyrktes bl. a. av lotsstyrelsen, som därvid framhöll, att
förslaget säkerligen skulle i tillämpningen vålla svårigheter, som lämpligen
horde undvikas. — Vidare kan nämnas, att, då lotsstyrelsen år 1920 framlade
förslag till höjning av lotsavgifterna i syfte att bereda lotspersonalen
bättre inkomster, vilket förslag resulterade i alltjämt gällande 50 procents
förhöjning, två ledamöter av styrelsen voro skiljaktiga i fråga om förhöjningens
tillämpning å sex angivna platser under åberopande av att något behov
icke kunde anses föreligga att förbättra lotsarnas inkomster vid dessa
platser, där lotslotterna ändock uppginge till stora belopp. I sitt yttrande
över lotsstyrelsens förslag ifiågasatte kommerskollegium införandet av ett
visst, allmänt gällande och lämpligt avvägt maximum för lotslott av det
procentuella tillägget i samband med åtgärder för beredande av viss minimiinkomst
åt de sämst ställda befattningshavarna. Statskontoret anförde
härom, att även om ett sådant förfarande skulle vara ägnat att utjämna den
skillnad i lotsarnas avlöningsförmåner, som uppstode därigenom, att lotslottens
storlek växlade på olika platser, det dock ville synas statskontoret,
som om vid ett omsättande i praktiken av ett dylikt förslag dels svårigheter
skulle yppa sig att finna de rätta maximi- och minimitalen, dels ock själva
proceduren vid förslagets realiserande bleve alltför omständig. Föredragande
departementschefen fann kommerskollegii förslag på de av statskontoret anförda
skälen icke för det dåvarande böra föranleda någon åtgärd. Departementschefen
framhöll därvid även, att av kommerskollegium föreslagna anordning
så djupt ingrepe i hela det för lotspersonalens avlönande tillämpade
systemet, att en ändring i den av kollegium förordade riktningen svårligen
syntes kunna genomföras annorledes än i samband med en fullständig omreglering
av lotspersonalens avlöningsförhållanden. — Frågan om beskärning
av de högsta lotslotterna togs åter upp av statens organisationsnämnd
i dess 1934 avgivna betänkande rörande lotsverket, och förordade nämnden
en dylik beskärning genom gradering av den procentsats, som reglerar andelen
i lotspenningar (40, 30 och 20 procent). Lotsstyrelsen anförde i utlåtande
över organisationsnämndens betänkande bl. a., att lotslotterna på sina
håll nått en sådan höjd, att överlotsar och även lotsar i stor utsträckning
åtnjöte betydligt bättre löneförmåner än vad som tillkomme sådana tjänstemän
som lotslöjlnanter (20:e lönegraden) samt revisorer, aktuarier och kassörer
(21 :a lönegraden). Fall förekomme till och med, där inkomsten i det
närmaste motsvarade löneställningen för sekreterare och ombudsman, fyringenjörer
och vissa lotskaptener. Man kunde svårligen värja sig för den
tanken, att lotspersonalens inkomster nått sådan höjd, att man vid eu jämförelse
med andra statliga personalgrupper såväl i avseende å utbildning
som ställning i lönehänseende och arbetsuppgifter måste komma till den uppfattningen,
att någon begränsning borde ske. Lotsstyrelsen kunde emellertid
icke tillstyrka, att spörsmålet härom löstes efter den linje, som angivits
av organisationsnämnden, utan syntes eu generell beskärning av lotslotterna
i första band böra ske genom sänkning av lotspenningarna. Den av organisationsnämnden
föreslagna lösningen vore enligt lotsstyrelsens uppfattning
mycket svår att tillämpa vid de ej sällan förekommande rubbningarna
i personalstyrkan på platsen; särskilt gällde detta om icke mindre än tre
olika procentsatser skulle användas. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd
tillstyrkte däremot i utlåtande den 24 januari 1935 organisationsnämndens
förslag och anförde därvid, att i betraktande av det förhållandet, att någon
ändring i grunderna för beräknandet av personalens andel i lotspenningarna
icke gjordes vid genomförande av 1922 års lönereglering, alt vidare personalens
andel i lotspenningarna under årens lopp i hög grad (iverskridit
det belopp, varmed man räknade vid nämnda lönereglering, samt slutligen

— 234 —

att levnadskostnaderna sedan år 1923 avsevärt nedgått, det enligt lönenämndens
mening väl kunde med fog ifrågasättas, huruvida icke tiden vore inne
att efter en mera allsidig undersökning vidtaga en genomgående beskärning
i lotspersonalens inkomst av lotspenningarna. Denna fråga sammanhängde
emellertid även med spörsmålet, huruvida lotstaxorna genom den ännu bestående
provisoriska höjningen av år 1921 kunde anses lämpligt avvägda.
Lönenämnden hade i förevarande sammanhang ansett sig icke kunna ingå
på något bedömande av dessa invecklade spörsmål och övriga därmed sammanhängande
frågor. Med hänsyn därtill och då ett omedelbart genomförande
av organisationsnämndens förslag skulle i varje fall medföra en begränsning
uppåt av lotslotten å de lotsplatser, där denna under de tilländalupna
åren utgått med avsevärt större belopp än som från början varit avsett
och för övrigt kunde anses skäligt, ansåg sig lönenämnden höra förorda
organisationsnämndens förslag till genomförande. — Slutligen hava, i viss
anslutning till kommerskollegii nyssnämnda förslag i fråga om maximering
av de större lotslotterna och beredande i samband härmed av höjda lotslotter
för de sämre ställda platserna, förslag framkommit om fördelning i
en eller annan form å befattningshavarna vid sistnämnda platser av viss
del av lotslotterna vid de gynnsamt ställda platserna.

Det torde med fog kunna göras gällande, att förklaringen till att någon beskärning
av lotslotterna resp. fastställande av minimibelopp för dessa icke
kommit till stånd, trots att behovet därav flera gånger påvisats, är att söka
i konstruktionen av det hittills gällande lotslottssystemet, som icke möjliggjort
en rättvis och på samma gång praktiskt någorlunda lätthanterlig anordning
i berörda syfte.

Överväganden rörande nytt avlöningssystem för lotspersonalen.

Med hänsyn till de brister, som — i enlighet med vad av det förut anförda
torde framgå — i olika hänseenden vidlåda nuvarande avlöningssystem för
lotspersonalen, synes en revision av detta system böra komma till stånd.

Vid den lönereglering, som sålunda bör ske, uppställer sig till en början
det grundläggande spörsmålet, huruvida särskild rörlig ersättning för själva
lotsningsarbetet alltjämt bör utgå eller om lotsarna, liksom det alldeles övervägande
antalet övriga statst jänstemän, böra åtnjuta avlöning allenast i form
av fast lön. På grund av de speciella förhållanden, under vilka lotspersonalen
har att fullgöra sitt arbete, och i enlighet med resultatet vid tidigare
diskussioner beträffande denna fråga synas övervägande skäl få anses tala
för att — icke minst i syfte att säkerställa eu fullgod betjäning åt sjöfarten
— ett system med särskild ersättning för utfört lotsningsarbete bibehålies.
På grund av förut åberopade med nu gällande lotslottssystem förknippade
olägenheter bör dock denna särskilda ersättning anordnas i annan form än
den nuvarande. Frågan härom behandlas närmare i det följande.

Särskild ersättning för lotsningsarbetet.

Vad härefter beträffar den särskilda ersättningen för utfört lotsningsarbete,
så bör med hänsyn till de förut åberopade nackdelar, som äro förenade
med den direkta sammankopplingen mellan lotspenningarna och lotsarnas
inkomst, denna ersättning icke vidare utgå enligt det nuvarande lotslottssystemet.

Vid övervägandena rörande beräkningen av en dylik ersättning----

bör självfallet beaktas den kvalificerade och ansvarsfulla samt riskfyllda
arten av lotsningsarbetet ävensom de nackdelar för befattningshavarna, som

— 235 —

äro förbundna med dessas regelmässiga skyldighet att å veckans alla dagar
vid vilken tid på dygnet som helst och praktiskt taget oberoende av väderleksförhållandena
stå sjöfarten till tjänst. Icke heller bör det bortses från
att lotsningsarbetet även är förenat med vissa risker av ekonomisk natur för
befattningshavaren. Av nu angivna skäl och för säkerställande av en fullgod
betjäning åt sjöfarten hör omförmälda gottgörelse fastställas någorlunda
frikostigt. Å andra sidan bör härvid icke förbises det förut påpekade förhållandet,
att beträffande lotsar med mera omfattande lotsningstjänstgöring
även en viss del av den enligt lönegrad utgående lönen får anses belöpa å
lotsningsarbetet, detta på grund av att dylika lotsar i regel i mindre utsträckning
tagas i anspråk för vakthållning och båttjänst än lotsar vid platser med
obetydlig lotsningsfrekvens. Därest — såsom här förutsättes skola ske —
den allmänna nivån av lotspersonalens löneförmåner och således även av nu
närmast ifrågavarande ersättning för lotsning fastställes med beaktande av
de stora krav, som i enlighet med vad nyss sagts måste ställas på denna
personalgrupp, föreligger icke behov att mera i detalj efter omständigheterna
i det särskilda fallet differentiera berörda ersättning — något som för övrigt
regelmässigt icke förekommer inom övriga grenar av statsförvaltningen
—■ utan synes omförmälda ersättning väsentligen kunna utmätas i förhållande
till omfattningen av det utförda lotsningsarbetet. I anslutning härtill synes
det närmast böra övervägas att låta lotsningsersättningen i huvudsak
utgå i förhållande till den tid, som tillsatts för lotsningsarbetet. Härigenom
skulle i kombination med en enhetlig fast lön ernås klarare linjer för avvägningen
av lotsningsinkomsten än de som innefattas i det komplex av
varandra delvis motverkande synpunkter, som ligga till grund för nuvarande
system.-------—-----—---------

Stockholm den 18 juni 1946.

Svante Ericsson.
Byråchef.

Statens arbetsmarknadskommissions yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 238, § 43.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har statens arbetsmarknadskommission
anbefallts avgiva utlåtande över vad av riksdagens revisorer i avgiven
berättelse yttrats angående utnyttjande av äldre arbetskraft inom förvaltningen.
Med anledning härav får kommissionen anföra följande.

Revisorerna ha anfört, att eu höjning av pensionsåldern för vissa grupper
av statsanställda bör kunna ske men ansett en närmare utredning vara erforderlig.
Vidare ha revisorerna uttalat, att även efter en höjning av pensionsåldern
pensionsreglementets bestämmelser om anstånd med avsked efter pensionsålderns
inträde böra i erforderlig och lämplig utsträckning tillämpas. I
detta sammanhang framhålla revisorerna, alt myndigheterna hittills icke tillfullo
synas ha beaktat möjligheterna att genom beviljande av dylikt anstånd
med avsked utnyttja äldre befattningshavares arbetskraft.

— 236 —

Arbetsmarknadskommissionen anser, i likhet med revisorerna, att i nuvarande
arbetsmarknadsläge den äldre arbetskraften bör utnyttjas i största
möjliga utsträckning. Däremot är kommissionen icke övertygad om att tidpunkten
för en höjning av pensionsåldrarna nu är inne. Kommissionen förbiser
ingalunda, att prognoserna rörande befolkningsutvecklingen tyda på att
arbetskraftsbristen och särskilt bristen på ung arbetskraft kan bli långvarig
och att en omprövning av frågan om pensionsåldrarna av denna anledning
förr eller senare kan bli nödvändig. Kommissionen håller det dock icke för
uteslutet, att arbetsmarknadsläget snabbt kan förändras inom den närmaste
framtiden och att arbetslöshet kan uppstå. Försiktighet är av denna anledning
motiverad. Kommissionen vill också betona, att icke alla befattningshavare
vid uppnådd pensionsålder med hänsyn till hälsotillstånd och på dem
ankommande göromål lämpligen böra behållas i tjänst. Man kan i detta
sammanhang icke bortse från att det nu på många områden inom statstjänsten
ställas större krav på de anställda än tidigare i fråga om arbetseffektivitet.

Bättre än att genomföra en höjning av pensionsåldrarna synes vara att i
större omfattning än hittills utnyttja de möjligheter, som redan ges, att viss
tid över pensionsåldern i tjänst behålla sådana pensionsberättigade befattningshavare,
som befinnas alltjämt kunna på ett tillfredsställande sätt uppehålla
viss befattning. Denna utväg är att föredraga därför att den ej tvingar
vederbörande förvaltning att i tjänst behålla även sådana anställda, som ej
längre äro effektiva och vilkas behållande i tjänst skulle menligt inverka på
arbetets rationella bedrivande. Skulle det visa sig behövligt att ytterligare vidga
dessa möjligheter, torde en sådan lösning böra övervägas framför en generell
höjning av pensionsåldern.

Av det sålunda anförda framgår, att kommissionen icke finner den av revisorerna
föreslagna utredningen om höjning av pensionsåldrarna nu vara
erforderlig. Skulle likväl en utredning befinnas önskvärd, torde den i första
hand böra inriktas på ett bättre tillvaratagande av redan föreliggande möjligheter
att behålla pensionsberättigade befattningshavare i tjänst över den för
pensions inträdande bestämda tiden. Denna utredning borde då också söka
klarlägga, varför föreliggande möjligheter i den vägen hittills ej utnyttjats i
större utsträckning än som framgår av revisorernas berättelse.

Revisorerna ha vidare uttalat, att frågan om de till pensionerade befattningshavare
under tillfällig anställning i statens tjänst utgående avlöningsförmånerna
bör tagas till omprövning. En orsak till att pensionerade befattningshavare
ej utnyttjas i större utsträckning än som varit fallet, kan nämligen
enligt revisorernas mening vara att dessa förmåner ej varit tillräckligt
lockande för pensionsberättigade befattningshavare. Mot vad revisorerna i
detta hänseende anfört har kommissionen intet att invända utan får tillstyrka,
att denna fråga tas under omprövning.

I detta ärendes slutliga avgörande hava deltagit förutom undertecknad,
ordförande, ledamöterna Curtman, Falk, Lundquist och Samiund samt ersättaren
Nordenskiöld.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst

Statens arbetsmarknadskommission.

K. J. OLSSON.

SVEN SKOGH.

Åke L:son Aulin.

237 —

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 5138, § 43.

Till Ko n unge n.

Genom remiss den 20 december 1946 har statskontoret anbefallts att avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse (§ 43) yttrats angående utnyttjande av äldre arbetskraft
inom förvaltningen.

Av revisorernas uttalande i ämnet — grundat på en inom revisionen verkställd
utredning — framgår, att de åtgärder, som blivit av statsmakterna vidtagna
till avhjälpande av den nu rådande bristen på arbetskraft inom förvaltningen
icke lett till avsett resultat. För att råda bot härpå ha revisorerna
i första hand ifrågasatt eu höjning av pensionsåldern för såväl tjänstemän
som arbetare i statens tjänst. Revisorerna ha emellertid icke ansett sig
böra föreslå någon generell höjning av gällande pensionsåldrar. Någon höjning
av den nu gällande högsta pensionsåldern, 65 år, har icke ansetts lämplig
eller påkallad. För stora flertalet av de befattningshavargrupper, tillhörande
lönegx-aderna 1—12, där pensionsåldern som regel är 60 år, borde däremot
en måttlig höjning av pensionsåldern kunna genomföras utan åsidosättande
av statsnyttans krav. Vidare nämnas särskilt vissa grupper med en
pensionsålder av 63 eller 65 år, för vilka en jämkning av pensionsåldern synes
böra komma i fråga.

I likhet med revisorerna håller statskontoret före, att förhållandena på arbetsmarknaden
icke motivera en allmän höjning av gällande pensionsåldrar.
Statskontoret kan emellertid icke dela revisorernas uppfattning att ändring
av pensionsåldrarna bör utan åsidosättande av statsnyttans krav kunna genomföras
för flertalet av de befattningshavargrupper, soin hava lägre pensionsålder
än 65 år. I stort sett förefalla de nu gällande pensionsåldrarna väl
avvägda och det synes statskontoret som de syften revisorerna velat vinna
med en »mindre» höjning av pensionsåldern, väl kunna tillgodoses genom ett
utnyttjande av äldre arbetskraft genom en tillämpning i större omfattning av
gällande bestämmelser om anstånd med avsked. Det bör nämligen beaktas,
att dessa bestämmelser möjliggöra kvarstående i tjänst ända till tre år efter
pensionsålderns inträde.

Statskontoret vill emellertid icke bestrida, att erfarenheten gett vid handen
att en viss jämkning uppåt av pensionsåldern för vissa enstaka befattningshavargrupper,
exempelvis de av revisorerna omnämnda expeditionsvakterna,
kan vara befogad och vill för den skull icke motsätta sig den av revisorerna
förordade utredningen i ämnet.

Statskontoret vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid det av
1946 års pensionssakkunniga i sitt betänkande med förslag till pensionsreglering
i anslutning till 1946 års lönereglering för statstjänstemän m. fl. gjorda
uttalandet, att med hänsyn till det sätt, varpå de föreslagna tjänstepensionsunderlagen
beräknats, en mera allmän eller omfattande ändring av pensionsåldrarna
böra föranleda omräkning av tjänstepensionsunderlagsbeloppen.

Det av revisorerna väckta förslaget om höjning av de till pensionerade befattningshavare
under tillfällig anställning i statens tjänst utgående avlöningsförmånerna
genom beredande av viss tilläggsersättning —- innebärande
att dylik befattningshavare skulle försättas i bättre läge än en i tjänst
kvarstående befattningshavare — kan statskontoret av principiella skäl icke
tillstyrka.

— 238 —

Med anledning av revisorernas förslag att myndighet skulle äga rätt att
medgiva anstånd med avsked efter pensionsåldern längre tid än ett år finner
statskontoret det av praktiska skäl motiverat, att myndighets anståndsmedgivande
generellt får avse högst två år.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Johnsson och t. f. statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 31 januari 1947.

Underdånigst
EVERT BJÖRN.

STURE DYBERG.

Sune Westrin.

Statstjänarkartellens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 238, § 43.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har statstjänarkartellen beretts tillfälle
avgiva yttrande över riksdagens revisorers uttalande angående utnyttjande
av äldre arbetskraft inom statsförvaltningen. Statstjänarkartellen får
i anledning härav anföra följande.

Såsom riksdagens revisorer anfört har frågan om utnyttjande av äldre arbetskraft
inom statsförvaltningen under senare år vid olika tillfällen varit
föremål för riksdagens behandling. Riksdagen har vid dessa tillfällen icke
funnit anledning att föreslå åtgärder för pensionsåldrarnas höjning. Då frågan
härom jämte en utvidgning av gällande anståndsförfarande nu på nytt
upptagits ha, såvitt statstjänarkartellen kan finna, några nya synpunkter,
som skulle ha en avgörande inverkan vid bedömning av frågan om åtgärder
av här avsett slag, icke framförts. Riksdagens revisorer ha i sitt uttalande
i huvudsak uppehållit sig vid den fördelaktiga inverkan en höjning av pensionsåldrarna
skulle komma att få på arbetskraftstillgången. Statstjänarkartellen
får i anledning av denna till synes något ensidiga bedömning framhålla,
att arbetskraftstillgången icke kan få tillmätas den avgörande betydelsen
för pensionsåldrarnas fastställande. Hänsyn måste i lika hög grad tagas
till vad som ur andra synpunkter kan vara för statsförvaltningen fördelaktigt
och till de verkningar en förändring av pensionsåldrarna får för de anställda.

Beträffande den del av frågan som rör tillgången på arbetskraft, så kan
det nu visserligen konstateras att det alltjämt råder en starkt markerad högkonjunktur,
som jämte befolkningsutvecklingen för tillfället medfört icke
endast full sysselsättning utan också en viss brist på arbetskraft. Om också
vissa skäl tala för att någon mera avsevärd förändring i sysselsättningsgraden
icke kommer att inträffa under den allra närmaste tiden, kan det dock
icke med visshet sägas huru länge den nuvarande onormala högkonjunkturen
och höga sysselsättningen blir bestående. Skulle av den nuvarande situationen
dragas den slutsatsen, att åtgärder syftande till högre pensionsåldrar
för de statsanställda borde vidtagas, kunde konsekvensen måhända om kort
tid kräva åtgärder i motsatt riktning. Enligt statstjänarkartellens uppfatt -

— 239 —

ning kan det icke vara riktigt att använda de statsanställdas pensionsåldrar
såsom en regulator vid förändringar i arbetskraftstillgången. Så torde heller
icke ha avsetls, då pensionsåldrarna 1934 av flera samverkande orsaker ansågos
höra sänkas. Det förhållandet, att en av dessa orsaker då var arbetskraftsöverskottet
motiverar icke eu höjning, när överskottet för längre eller
kortare tid hytes i hrist, om de övriga orsakerna alltjämt kvarstå och kräva
hänsyn i ökad utsträckning.

Då pensionsåldrarna sänktes, skedde detta, såsom riksdagens revisorer
även framhållit, med hänsynstagande till statsförvaltningens effektivitet. De
skäl, som vid det tillfället gällde ur den synpunkten, torde alltjämt äga giltighet.
Därtill kommer emellertid, att verksamheten inom statsförvaltningen
sedan 1934 undergått avsevärda förändringar. Statsförvaltningens ökade arbetsuppgifter,
som följts av effektiviserings- och rationaliseringsåtgärder, ha
medfört, att kraven på de anställdas tjänstduglighet ökats. Då någon eftersättning
av denna icke gärna torde kunna ifrågasättas, får pensionsåldrarna
icke sättas så högt, att därmed av sig själv skulle följa en sådan eftersättning.
Detta skulle enligt statstjänarkartellens mening ske, om de nuvarande
pensionsåldrarna höjdes. Den effektivisering, som skett inom statsförvaltningen,
har också medfört en starkare press på de anställda och en ökad
intensitet i tjänstens fullgörande, som medverkar till eu snabbare förslitning
av arbetskraften och som, därest de anställda skola få avsedd nytta av pensionsförmånen,
talar för ett bibehållande av nuvarande pensionsåldrar. Det
hör i detta sammanhang även erinras om att tjänstgöringen till sin art för
stora grupper statsanställda är synnerligen krävande och att arbetstiden ofta
måste förläggas till lider, som göra att detta förhållande än mera markeras.

Del kan sägas, att vad som här anförts icke hindrar att det inom statsförvaltningen
kan finnas enskilda grupper, för vilka man även med hänsyn
iill vad som anförts skulle kunna höja pensionsåldrarna. Att så kan vara
fallet vill statstjänarkartellen icke bestrida. Det torde emellertid röra sig om
sa obetydliga grupper att en förskjutning uppåt av pensionsåldrarna icke
skulle ha någon egentlig betydelse för tillgången på arbetskraft. Det kan därför
icke finnas anledning att rycka dem ur ett i övrigt i stort sett enhetligt
system. Att exempelvis inom ett arbetsområde klassificera arbetarna så, att
vissa av dem skulle ha en pensionsålder och andra eu annan skulle praktiskt
och psykologiskt verka otillfredsställande.

Det förefaller, som om riksdagens revisorer rent allmänt övervärderat betydelsen
av höjda pensionsåldrars inverkan på tillgången på arbetskraft.
Bortsett härifrån är det emellertid tydligt att en sådan höjning i viss utsträckning
komine att medföra ökad förtidsavgång på grund därav, att de
anställda icke skulle orka fortsätta en krävande tjänstgöring under längre
tid än nu och att den inom en del områden skulle komma att få även en
annan motverkande effekt i form av ökade rekryteringssvårigheter. Så synes
exempelvis förhållandena kunna väntas bli inom sjukvårdsområdet. Vad i
övrigt angår delta särskilda område, som anförts såsom exempel på sådana,
där höjning av pensionsåldrarna enligt riksdagens revisorers uppfattning borde
ske, vill statstjänarkartellen framhålla, att arbetstids- och tjänstgöringsförhållandena
i övrigt för dessa grupper äro såväl fvsiskt som också psykiskt
så påfrestande att den pensionsålder, som nu gäller, icke kan anses vara
för låg. Det torde för övrigt förhålla sig så. att pensionsåldern för sjukvårdspersonalen
avvägts av dessa hänsyn och med utgångspunkt från vad
som för statsnyttan varit bäst och utan större hänsynstagande till arbetskraflsfi
ägan.

Det andra av riksdagens revisorer anförda exemplet, expeditionsvaklerna,
ger genom att denna grupp utgör ett försvinnande fåtal av hela antalet stals -

— 240 —

anställda belägg för att den inverkan på arbetskraftstillgången, som en höjning
av pensionsåldrarna för enskilda grupper skulle få, övervärderats. Då
expeditionsvakternas pensionsålder redan nu är 63 år och då arbetsuppgifternas
art fordra bibehållen rörlighet och vitalitet, om de skola kunna skötas
på rätt sätt, synes någon anledning att höja pensionsåldern för denna grupp
icke finnas. Från personalhåll har vid olika tillfällen uttalats, att det ofta
använda anståndsförfarandet bl. a. ur dessa synpunkter verkat otillfredsställande.

Vad riksdagens revisorer anfört om ökad användning av anståndsförfarandet
kan statstjänarkartellen icke ansluta sig till. Det som talar emot högre
pensionsåldrar talar i stort sett också emot kvarstående i tjänst efter pensionsålderns
inträde. Till vad härom i det föregående sagts kan ytterligare
anföras, att ett bibehållande av äldre personal i innehavda tjänster medför,
att statsförvaltningen icke kan ianspråktaga den yngre och tjänstdugligare
personalen i den utsträckning, som skulle vara för statsnyttan fördelaktigast.
Härtill kommer, att anståndsförfarandet medför betydande olägenheter på
grund av att den yngre personalen hindras i befordran, som den normalt
skulle ha erhållit. Den irritation, som härigenom uppstår, bör såväl i statsförvaltningens
som personalens intressen såvitt möjligt förhindras.

Statstjänarkartellen får sålunda, dels därför att det i princip måste anses
oriktigt att reglera arbetskraftstillgången med de statsanställdas pensionsåldrar,
dels därför att en höjning av pensionsåldrarna, även om det sker genom
ökad användning av anståndsförfarandet, måste innebära minskad effektivitet
inom statsförvaltningen och dels med hänsyn till de olägenheter,
som skulle följa för personalen, bestämt avstyrka av riksdagens revisorer
föreslagna åtgärder i dessa avseenden.

I de fall äldre arbetskraft lämpligen kan och bör utnyttjas inom statsförvaltningen
förefaller den lämpligaste formen härför vara, att personalen såsom
skett bl. a. vid statens järnvägar och vid postverket avgår med pension
i vanlig ordning och därefter i mån av behov anställes såsom tillfällig personal.
Med användande av detta förfaringssätt kommer man ifrån de ovan
angivna olägenheterna om befordran av yngre personal samtidigt som den
äldre personal, om så är erforderligt, kan utnyttjas.

Ersättningsfrågorna för så anlitade pensionärer torde kunna lösas mellan
vederbörande verk och personalorganisation genom förhandlingar i vanlig
ordning. Så har inom vissa områden redan skett, varvid lön plus pension
också kunnat överstiga den före avgången gällande lönen. Emot det av riksdagens
revisorer i denna punkt gjorda uttalandet har statstjänarkartellen
alltså icke något att erinra.

Stockholm den 20 januari 1947.

Underdånigst

Statstjänarkartellen.

G. JÖNSSON.

Sture Henriksson.

— 241 —

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 247, § 44.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har Kungl. Maj.t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1946 församlade revisorer under § 44 av sin berättelse anfört angående inträde
i reserven i förening med befordran till officer eller underofficer.

Till åtlydnad härav får försvarets civilförvaltning med överlämnande av
försvarsgrenschefernas i ärendet inhämtade yttranden anföra följande.

Revisorerna synas med sitt uttalande närmast hava åsyftat reservanställd
personal. Vad dylik personal beträffar delar civilförvaltningen helt revisorernas
uppfattning, att inträde i reserven icke bör medgivas vid så hög levnadsålder
att vederbörande icke hinner fullgöra tjänstgöring i en omfattning, som
rimligen kan anses svara mot utgående reservpension. Civilförvaltningen
vill i detta sammanhang erinra, att ämbetsverket under beredskapstiden i yttranden
till Kungl. Maj:t över ett flertal underdåniga ansökningar från C d.
reservanställda befattningshavare om återinträde i reserven uttalat att såsom
villkor för återinträde borde föreskrivas en viss minsta tids tjänstgöring samt
att, därest vederbörande uppnått så hög levnadsålder att dylik tjänstgöring
icke skulle hinna fullgöras, vederbörande borde förklaras icke äga rätt till
reservpension.

De bestämmelser rörande antagning och utbildning av reservofficerare vid
de olika försvarsgrenarna, som gällde vid tidpunkten för inträffandet av det
av revisorerna anmärkta fallet vid armén, voro så avfattade att kravet på
skälig tjänstgöring i normala fall får anses hava varit tillgodosett. Förenämnda
bestämmelser överensstämde i detta avseende i huvudsak med nu
gällande motsvarande bestämmelser. Enligt sistnämnda bestämmelser fordras
för närvarande för att kunna antagas till reservofficersaspirant beträffande
armén alt vederbörande under det kalenderår, då kadettskola beräknas
komma att avslutas, uppnår högst 25 års ålder samt beträffande marinen
och flygvapnet att vederbörande under antagningsåret uppnår högst 29 respektive
27 års ålder.

Det ovannämnda av revisorerna påtalade fallet vid armén torde få ses mot
bakgrunden av de extraordinära förhållanden, som rådde under beredskapstiden.
Med hänsyn härtill synas några särskilda åtgärder i av revisorerna angivet
syfte knappast erforderliga beträffande anställning av reservofficerare.

Vad åter gäller anställning av reservunderofficerare stadgades i äldre reservbefälskungörelser
att anställning i reserven kunde vinnas vid eller efter
avgång från manskapsbeställning på aktiv stat. På grund härav torde således
något formellt hinder för anställande i flygvapnets reserv av den av revisorerna
omnämnde f. d. furiren icke hava förelegat, därest denne i övrigt
uppfyllde villkoren för reservanställning, något som civilförvaltningen med
ledning av handlingarna i ärendet icke kan bedöma. Enligt nu gällande bestämmelser
kan inträde i reserv såsom underofficer blott vinnas vid avgång
från manskapsbeställning på aktiv stat eller civilanställningsstat. Härav följer
att fall, likartade med det av revisorerna vid flygvapnet påtalade, icke
längre kunna uppstå. Visserligen kunna, såsom arméchefen framhållit, fall
inträffa, där inträde i reserven äger rum vid så hög levnadsålder att vederbörande
i reserviinderofficersanställningen endast hinner fullgöra eu Ijänst 16—4772/2.

Itcv. berättelse anrj. statsverket år 19iG. It.

— 242 —

göringsomgång före uppnåendet av minimiåldern för reservpension. Det må
emellertid förtjäna beaktande, att den ringa reservtjänstgöring, som i dylika
fall fullgöres, väl torde uppvägas av den tjänstgöring vederbörande fullgjort
i manskapsbeställning. Civilförvaltningen kan därför för sin del icke
finna att några åtgärder i av revisorerna angivet syfte äro erforderliga beträffande
de reservanställda underofficerarna.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst

EDVIN STRÖM.

TH. WIJXBLADH.

S. G. Stenborg.

Bilaga 1.

Till försvarets civilförvaltning.

Med anledning av skrivelse 28/i2 1946 får chefen för armén med remisshandlingens
återställande äran anföra följande.

För att fylla den brist å reservofficerare, som inom armén förefanns vid
den förstärkta försvarsberedskapens intagande och vid övergången till 1942
års försvarsordning, bemyndigades chefen för armén genom kbr för vart och
ett av åren 1941, 1942 och 1943 att antaga åren 1941 och 1942 vardera 800,
år 1943 500 fänrikar i reserven och frångingos samtidigt i 1927 års reservbefälsförordning
för sådana antagning stadgade fordringar. Så erhöll chefen
för armén genom kbr 27/s 1942 (TLA 51) bemyndigande att, från och med
den tidpunkt då eleverna vid 1940—1942 års officerskurs vid krigsskolan antogos
till extra ordinarie fänrikar på aktiv stat, till ett antal av högst 800
såsom extra ordinarie fänrikar i reserven antaga reservofficersaspiranter av
1939—1940 års aspirantskolekurser, vilka med godkännande vitsord genomgått
reservofficersutbildning, ävensom, efter vederbörandes medgivande, för
sådan anställning lämpliga värnpliktiga — tillhörande klass B av äldre årsgrupp
än årsgrupp 1940 eller ock tillhörande äldre arsklass än arsklass 1939
— vilka fullgjort sammanlagt minst 600 dagars militär tjänstgöring samt med
godkännande vitsord genomgått reservofficers- (motsvarande) skola. Med stöd
av ovanstående kbr antog chefen för armén fr. o. m. 1/i0 1942 721 fänrikar i
reserven.

Det av riksdagens revisorer vid armén berörda fallet synes avse nuvarande
löjtnanten i trängens reserv P. E. G. Floderus. Denne ingav i februari
1943 en till chefen för armén ställd ansökan angående antagning såsom fänrik
i trängens reserv, vilken ansökan av chefen för trängens personalkår
tillstyrktes, enär F. dels av Kungl. Maj:t erhållit särskilt medgivande att genomgå
reservofficerskurs, dels uppfyllde i kbr 27/3 1942 för antagning såsom
fänrik i reserven stadgade fordringar. Då F. därjämte icke var reservofficersaspirant
utan tillhörde värnpliktiga klass B. för vilka ingen åldersbegränsning
var angiven, samt med hänsyn till att det i ovanstående kbr medgivna
högsta antalet fänrikar i reserven icke kunnat fyllas, blev F. av chefen for
armén genom ao nr 71/1943 antagen såsom fänrik i trängens reserv fr. o. m
den Ve 1943. Det kunde jämväl på grund av bestämmelserna i har omtormalt
kbr sista stycket förutsättas, att varje med stöd av detta kbr i reserven anta -

— 243 —

gen fänrik skulle bliva skyldig att övergå till den då under utarbetande varande
nya reservbefälskungörelsen och härigenom bliva ålagd tjänstgöringsskyldighet
längre än i 1927 års reseivbefälsföroledning var föreskrivet. Så
blev emellertid icke fallet.

Den antagning av ett relativt stort antal fänrikar i reserven, som ägde rum
under åren 1941—1943, hade såsom ovan framhållits sin grund i den brist
pa reservpersonal, som då förefanns. Det gällde härvid att utvälja de för
sådan antagning mest lämpliga utan större hänsyn till deras levnadsålder.
Detta synes hava varit orsaken till det av riksdagens revisorer påtalade förhållandet,
att i några fall inträde i reserven medgivits vid så framskriden levnadsålder,
att reservpersonalen icke hunnit fullgöra tjänstgöring i den omfattning,
som kan anses svara mot den utgående pensionen.

Principiellt bör så sent inträde i reserven icke få äga rum. För att kunna
antagas till reservofficersaspirant stadgas i kbr 23/2 1945 angående reservofficersaspiranters
antagning m. m. inom. 2 bl. a. att vederbörande under det
kalenderår, då kadettskola beräknas komma att avslutas, uppnår högst 25
års ålder. Då genom denna bestämmelse antagning till fänrik i reserven kommer
att ske vid högst 26 års ålder, synes säkerhet förefinnas för att inträde
såsom officer i reserven icke sker vid för sen tidpunkt. I vad avser anställning
av underofficerare i reserven synes däremot så icke vara fallet. Enligt
1943 års reservbefälskungörelse §5: 2 sker inträde i reserven i förening med
befordran till sergeant för furir, som i övrigt uppfyller härför stadgade fordringar
i samband med avgång från beställning på aktiv stat eller civilanställningsstat.
Enligt Kungl. Maj ds kungörelse angående manskaps och musikelevers
anställning vid krigsmakten (SF nr 923/1944) § 13 behöver avsked icke
meddelas förrän under det kalenderår, varunder vederbörande fyller 34 år.
Formellt hinder synes därför icke förefinnas att vid så sen ålder medgiva inträde
såsom sergeant i reserv för därtill berättigad furir. Då anställning i reserven
för reservanställd underofficer kan upphöra redan med utgången av
det kalenderår, varunder 38 års ålder uppnåtts, och vederbörande underofficer
da är pensionsberättigad, synas kompletterande bestämmelser böra utfärdas
i syfte att förhindra anställning av furir sasom sergeant i reserven
vid för sen tidpunkt, antingen genom tillägg till reservbefälskungörelsen eller
pa annat lämpligt sätt. Förslagsvis bör anställning icke kunna vinnas senare
än att vederbörande bliver tjänstgöringsskyldig under minst två hela treårsperioder.

För CA

Ivar Backlund.

Chef för arméstaben.

Gösta A. Trana.

Bilaga 2.

Till försvarets civilförvaltning.

Med anledning av skrivelse Dnr 16359: 319 den 28 dec. 1946 med transumt
av vad riksdagen senast församlade revisorer vttrat i sin berättelse får
jag anföra följande.

De i berättelsen anmärkta fallen synas vara grundade på föreskrifter i fråga
om anställning i reserv, tjänstgöring m. in., som gällde vid tiden för res -

— 244 —

pektive besluts fattande. Det förhållandet att statskontoret utbetalat kapitaliserade
värden av vederbörande tillkommande pensioner synes mig vidare
tala för att de omförmälda fallen dessförinnan ingående prövats och befunnits
vara författningsenligt grundade.

Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att det under försvarsberedskapen,
från vilken tid de i erinringarna relaterade fallen datera sig, i
många fall blev erforderligt att frångå vissa fredsmässiga föreskrifter, då
det gällde att tillgodose framträdande personalbehov. Det bör vidare uppmärksammas
att »F» efter genomgången utbildning fullgjort beredskapstjänst
under 203 dagar och »N» under omkring 310/i2 år. Båda hava sålunda
fullgjort tjänst under längre tid än de enligt vederbörliga reservbefälsföreskrifter
varit skyldiga att fullgöra under fredsförhållanden.

I de föreskrifter, som för marinens del reglera antagning av reservkadetter,
stadgas för olika personalkategorier en efter erfarenhet anpassad högsta
åldersgräns så beräknad, att vederbörande i normalt fall skall hinna fullgöra
den för pensions erhållande föreskrivna tjänstgöringen.

Revisorernas uttalade önskemål om att inträde i reserv bör äga rum vid
så tidig ålder, »att reservpersonalen hinner fullgöra tjänstgöring i en omfattning
som rimligen kan anses svara mot den utgående pensionen», har sålunda
för marinens del beaktats såväl i de äldre bestämmelserna angående
personal i marinens reserver som i de numera gällande. I fall då dispensansökningar
förekommit har vad marinen beträffar den princip följts, som
åsyftas i revisorernas ovan återgivna uttalande.

Som redan nämnts ha under beredskapen vissa avsteg från de fredsmässiga
föreskrifterna varit oundgängliga. De utgifter, som därigenom åsamkats
statsverket för utbildning av reservbefäl, äro därför att hänföra till
engångskostnader och kunna knappast motivera att särskilda åtgärder vidtagas.
Genom tillkomsten fr. o. m. 1 jan. 1944 av nya föreskrifter angående
reservpersonalen ha kraven i fråga om tjänstgöring genomgående skärpts
samtidigt som förmånerna bl. a. i fråga om pension i viss mån ökats.

Sammanfattningsvis anser jag att några särskilda åtgärder med anledning
av vad statsrevisorerna uttalat i här berört hänsende icke äro erforderliga
för marinens vidkommande.

Stockholm den 8 januari 1947.

H. Strömbäck.

E. Anderberg.

Bilaga 3.

Den i riksdagens revisorers skrivelse omförmälde sergeanten i FV res N.
var vid tidpunkten för konstitueringen till sergeant i FV res anställd vid F 1
såsom stabsunderofficer vid divisionen (underofficersersättare) i MEx-befattning.
Han konstituerades då till sergeant i FV res med hänsyn till lämpligheten
av att under dåvarande beredskapsförhållanden ha en underofficer
på den befattning N. uppehöll. Härtill kommer att FV annars icke hade kunnat
räkna med att få behålla honom i tjänst, enär han såsom f. d. fast anställd
vid armén med säkerhet hade inkallats dit för fullgörande av beredskapst
jänstgöring, vilket givetvis hade varit en mycket stor olägenhet för F 1.

Chefen för flygvapnet är principiellt av samma uppfattning, som revisorerna
framföra i sitt uttalande, nämligen att reservpersonalen skall inträda

— 245 —

i reserven vid så tidig ålder, att den hinner fullgöra tjänstgöring i sådan omfattning,
som kan avses rimligen svara mot utgående pension. Vissa enstaka
undantag böra dock kunna förekomma vid extra ordinära förhållanden.
Stockholm den 9 januari 1947.

För chefen för flygvapnet.

A. Ljungdahl.

Chef för flygstaben.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 247, § 44.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1946 har statskontoret anbefallts att avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse (§ 44) yttrats angående inträde i reserven i förening med befordran
till officer eller underofficer. I anledning härav får statskontoret anföra
följande.

Enligt de flesta nu gällande reservpensionsförfattningar föreligger rätt för
reservofficer eller reservunderofficer att vid uppnåendet av viss ålder utbekomma
ett mot rservpensionens kapitaliserade värde svarande belopp.
Denna ålder bar i äldre författningar i allmänhet fastställts till 42 år, medan
enligt de nyare reservbefälskungörelserna för armén, marinen och flygvapnet
(SFS nr 815-817/1943) rätten till engångsbelopp kan inträda redan
vid utgången av det kalenderår, under vilket vederbörande uppnår 38 års
ålder. Förutsättning för rätten till reservpension är att anställningshavaren i
vederbörlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet. Då härvid
endast avses sådan tjänstgöring, som fullgjorts i reserven, blir alltså tjänstgöringsskyldighetens
omfattning regelmässigt beroende på den vid inträdet i
reserven uppnådda levnadsåldern. Såsom revisorerna genom särskilda exempel
påvisat har det förekommit, att anställningshavare medgivits inträda i
reserven vid så framskriden levnadsålder, att den för rätt till reservpension
föreskrivna tjänstgöringen icke stått i rimlig proportion till pensionsförmånens
storlek. Statskontoret har vid sin handläggning av reservpensionsärenden
kunnat konstatera att flera liknande fall förekommit.

Det torde utan vidare vara uppenbart, att statsverket genom angivna förfarande
kommit att åsamkas onödiga utgifter. Statskontoret vill emellertid
det oaktat ifrågasätta, huruvida tillräckliga skäl föreligga att till förhindrande
av dylika missförhållanden vidtaga ändring i gällande författningsbestämmelser.
Det finnes nämligen grundad anledning att antaga, att de
lämnade medgivandena till inträde i reserven vid sen ålder föranletts av den
under försvarsberedskapen rådande bristen på reservbefäl och att det här
är fråga om rena undantagsfall.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
l. f. statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 21 januari 1947.

Underdånigst
EVERT BJÖRN.

STURE DYBERG.

G. Svenson.

— 246 —

Vattenfallsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 250, § 45.

Ti 11 Konung e n.

Sedan vattenfallsstyrelsen genom nådig remiss den 20 december 1946 anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1946 församlade revisorer
under § 45 i sin berättelse anfört angående vissa kraftstationsbyggen och
sjöregleringar i Ångermanälvens flodområde, får vattenfallsstyrelsen härmed
i underdånighet anföra.

Enligt den av statsrevisorerna lämnade redogörelsen har regleringen av
vissa av Ångermanälvens källsjöar hos ortsbefolkningen uppväckt känslor
av oro och misstämning. Statsrevisorerna hava också ansett sig kunna konstatera,
att kommuner och enskilda genom företagen i fråga utsättas för
olägenheter av åtminstone i vissa fall allvarlig beskaffenhet, samt funnit det
böra övervägas, huruvida icke vissa särskilda åtgärder för olägenheternas
kompenserande borde företagas. Uppmärksamheten har därvid först riktats
på möjligheten till omfördelning av det skatteunderlag, som en kraftanläggning
lämnar, mellan de kommuner, som av företaget beröras. Även
om farhågorna för minskat skatteunderlag inom vissa kommuner enligt
vattenfallsstyrelsens mening rätt ofta överskattas, synes det vattenfallsstyrelsen
önskvärt, att de fördelar i skattehänseende, som ett kraftföretags genomförande
otvivelaktigt medför för en bygd, på lämpligt sätt fördelas mellan
de av företaget berörda kommunerna. Därvid kunna tänkas olika grunder för
fördelningen, men i vilket fall som helst blir en ändring i nuvarande skattelagstiftning
nödvändig. En sådan ändring kan genomföras antingen separat
eller i sammanhang med lösandet av andra aktuella frågor om interkommunala
beskattningsobjekt. För sin del vill vattenfallsstyrelsen i likhet med
statsrevisorerna förorda, att en utredning i denna sak kommer till stånd.

Vad härefter angår statsrevisorernas uppfattning, att olägenheter för
den en regleringssjö omgivande bygden skulle kunna bättre gottgöras genom
utgående regleringsavgifter, därest utbetalningsförfarandet så ändrades, att
lämplig del av avgifterna kapitaliserades och utbetalades redan vid ingången
av den 20-årsperiod, för vilken avgiften fastställes, vill vattenfallsstyrelsen
framhålla följande. Lagstiftarens avsikt med de årliga regleringsavgifterna
har varit, att företagaren, under den tid han begagnar sig av regleringen,
skall till bygden avstå en del av den vunna kraftökningens värde. Principiellt
förefaller det vattenfallsstyrelsen icke riktigt, att sådan andel i en kraftvinst,
som ännu icke uppkommit, skall förskotteras av företagarna. För en enskild
företagare, som i regel är hänvisad att upplåna de för regleringsföretagets
genomförande behövliga medlen, måste ett sådant förskotterande medföra
en ökad ekonomisk belastning, som kan verka avhållande på genomförande
av ett samhällsnyttigt företag. Det av statsrevisorerna eftersträvade målet
att möjliggöra ett snabbare genomförande av önskvärda vägbvggnadeM av
regleringar berörda bygder synes kunna tillbörligen tillgodoses, om, såsom
statsrevisorerna ock förordat, vid bedömandet av vägbyggnadens angelägenhetsgrad
skälig hänsyn tages till särskilt omfattande ingrepp i bygdens livtill
följd av regleringar.

Statsrevisorerna hava understrukit betydelsen av att olika myndigheter så
samordnade sin verksamhet, att det undvikes, att kostnader, som nedläggas
på grundförbättringar och dylikt, bliva gagnlösa till följd av regleringarna.
Den hänvändelse, som vattenfallsstyrelsen i denna sak gjort till lantbruks -

247 —

styrelsen, har, såsom framgår av berättelsen, endast föranlett, att detta ämbetsverk
förklarat sig vilja medverka till att förbättringsföretag av ifrågavarande
slag icke upptages till planläggning eller får statsunderstöd under
den tid, fråga om uppdämning, som skulle skada eller omintetgöra förbättringsföretaget,
vore föremål för vattendomstols prövning. Det sålunda lämnade
medgivandet har i sak varit ganska betydelselöst. Under den förhållandevis
korta tidrymd, som ligger mellan ett regleringsmåls anhängiggörande
och avdömande, är det icke att förvänta, att förbättringsföretag hinna genomföras
i nämnvärd omfattning. Vattenlagen medgiver nämligen ersättningsrätt
för å egendom efter vattenmåls anhängiggörande nedlagd kostnad allenast
såvitt kostnaden varit nödig eller nyttig samt icke blivit gjord i uppenbar
avsikt att höja ersättningen. Härigenom och då icke såsom eljest en ovillkorlig
ersättningsrätt föreligger, är risken för förbättringsföretag, som genom
regleringen bliva omintetgjorda, under denna tid icke stor. Vad vattenfallsstyrelsen
genom hänvändelsen till lantbruksstyrelsen åsyftat var givetvis,
att hänsyn av de bidragsgivande myndigheterna även skulle tagas
till andra planerade företag, i varje fall till sådana, som relativt snabbt kunde
beräknas bliva genomförda. Vattenfallsstyrelsen anser det vara i hög grad
önskvärt, att ett intimt samarbete i dessa frågor och utan de av lantbruksstyrelsen
föreslagna inskränkningarna kommer till stånd mellan berörda
myndigheter. Vattenfallsstyrelsen anhåller, att Eders Kungl. Maj:t -— eventuellt
efter behövliga författningsändringar i fråga om statsunderstöd till förbättringsföretag
inom regleringssjöars dämningsområden — ville meddela
direktiv om ett sådant samarbete.

Beträffande statsrevisorernas uttalanden om önskvärdheten av ökad upplysningsverksamhet
och sakkunnig rådgivning i regleringsmålen, vilken fråga
redan är föremål för prövning, vill vattenfallsstyrelsen hänvisa till vad
vattenfallsstyrelsen anfört i sitt underdåniga yttrande över den av e. vattenrättsdomaren
vid Norrbygdens vattendomstol i ämnet gjorda framställningen
till kammarkollegium.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade överingenjören
Westerberg deltagit.

Stockholm den 17 januari 1947.

Underdånigst
W. BORGQUIST.

I. BERGSTRÖM.

Länsstyrelsens i Jämtlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 250, § 45.

Till Konungen.

Genom nådig remissresolution den 20 december 1946 anbefalld att avgiva
utlåtande över vad riksdagens år 1946 församlade revisorer under § 45 i sin
berättelse anfört angående vissa kraftstationsbyggen och sjöregleringar i
Ångermanälvens flodområde får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

— 248 —

Hittills torde Jämtlands län mer än något annat län i riket haft känning
av de omfattande åtgärder, som sedan början av 1930-talet vidtagits för
nyttiggörande av landets vattenkraft. Oro och missnöje av det slag, som
revisorerna erfarit vid sitt i berättelsen omförmälda besök inom Ångermanälvens
flodområde, kommo här till uttryck på ett mycket tidigt stadium. Tid
efter annan — i synnerhet efter det 1939 års lag med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering trätt i kraft och börjat tillämpas — framkommo
upprepade klagomål i ortspressen och annorledes över regleringsföretagens
skadegörande verkningar för bygd och befolkning etc. inom Jämtlands
län. Länsstyrelsen, som i mångt och mycket fann klagomålen befogade,
framförde i början av år 1942 till Eders Kungl. Maj:t vissa förslag
till åtgärder i syfte att motverka de ogynnsamma följderna av vattenregleringarna
enligt då gällande vattenlagstiftning. I skrivelse den 19 januari 1942
föreslog länsstyrelsen sålunda vissa ändringar i vattenlagen av år 1918. avsedda
att åstadkomma en riktig och rättvis reglering av ersättningsfrågorna
vid sjöregleringar samt en rimlig kompensation till de av regleringarna direkt
berörda bygderna för de olägenheter, som genom regleringarna uppkommo,
särskilt med hänsyn till att de stora värden, som genom dessa utvunnos,
huvudsakligen kommo andra, bättre lottade delar av landet till godo.
Länsstyrelsen uttalade därvid, att kompensationen lämpligen kunde åstadkommas
genom ändrade bestämmelser i fråga om dels tillhandahållande av
bvgdekraft och dels utdömande av regleringsavgifter i större utsträckning
och till högre belopp samt med friare dispositionsmöjligheter för tillgodoseende
av respektive bygders behov, främst då elektrifiering, än vad för det
dåvarande vore fallet. I eu särskild framställning föreslog länsstyrelsen ändringar
i 1939 års lag i syfte dels att vinna större garantier mot spolierandet
genom regleringarna av oersättliga natur- och skönhetsvärden och dels bi. a.
att vinna större möjligheter än tidigare för tillgodoseende av behovet av åtgärder
till bygdens gagn.

Länets riksdagsmän framförde på grundval av länsstyrelsens framställningar
en motion till 1942 års riksdag, vari påyrkades genomförandet av
ändringar i angivna syften av de båda vattenlagarna. Riksdagen beslöt också
enhälligt skrivelse till Eders Kungl. Maj:t dels om skyndsam översyn av 1939
års lag och dels om verkställande snarast möjligt av utredning'' i frågan, huruvida
de i 1918 års lag intagna bestämmelserna om bvgdekraft och regleringsavgifter
kunde anses till fyllest för det med dem avsedda syftet. I båda
fallen skulle för riksdagen framläggas de förslag, vartill utredningarna kunde
föranleda. Det initiativ, som sålunda togs av länsstyrelsen och länets riksdagsmän.
erhöll ett kraftigt stöd i en stark opinion inom detta län.

Frågan om ändring av 1939 års lag, vilken ansågs mest brådskande, upptogs
omedelbart av Eders Kungl. Maj:t, och i oktober månad 1942 företogo
dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet K. G. Westman och
konsultativa statsrådet Thorwald Bergquist en resa till länet för att vid
sammanträden med befolkningen skaffa sig närmare kännedom om med
sjöregleringarna förenade förhållanden och befolkningens meningar och önskemål
i fråga om den för dessa gällande lagstiftningen.

Efter av Eders Kungl. Maj:t sedermera i ämnet framlagda propositioner
antog riksdagen är 1943 lag om ändring i vissa delar av lagen den 20
oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering
och år 1944 lag om ändrad lydelse av 4 kap. 14, 15 och 16 §§ vattenlagen
av år 1918.

Vid den grundliga utredning, som föregick lagändringarna av åren 1943
och 1944, torde, jämte andra, även de synpunkter och problem som framförts
vid revisorernas besök inom Ångermanälvens flodområde ha varit uppmärksammade
och föremål för överväganden. Inom justitiedepartementet

— 249 —

utarbetade promemorior i ämnet innehöllo långt gående ändringsförslag, som
säkerligen skulle i väsentligt större utsträckning än de sedermera genomförda
lagändringarna tillgodosett berättigade krav bl. a. i de hänseenden, som
av revisorerna berörts. I detta sammanhang tillåter sig länsstyrelsen erinra
att i en av dessa promemorior (se prop. 109/1944 s. 29) framlades förslag
om skyldighet för den som erhållit tillstånd till en kraftanläggning, som är
förenad med profilreglering, att under viss förutsättning erlägga en mot regleringsavgift
svarande avgift. Om detta förslag upphöjts till lag, hade säkerligen
åtminstone en av revisorerna framförd fråga ej blivit aktuell, nämligen
frågan rörande omfördelning av skatteunderlaget kommuner emellan, där
kraftstationen är belägen i ena kommunen och uppdämningsområdet jämte
regleringsmagasinet i den andra.

Lagändringarna åren 1943 och 1044 medförde emellertid betydande förbättringar
i de tidigare rådande förhållandena, även om det ur länsstyrelsens
synpunkt varit önskvärt att de förslag, som framfördes i berörda promemorior,
blivit genomförda i större utsträckning än vad som skedde. Sålunda
öppnade dessa lagändringar beträffande regleringsavgifterna och deras användning
nya möjligheter att kompensera sådana olägenheter för den regleringssjöarna
omgivande bygden och dess befolkning, vilka icke kunna direkt
uppskattas i penningar men som på olika sätt påverka villkoren för individernas
livsföring. För att dessa möjligheter skola kunna fullt utnyttjas är
det emellertid angeläget att i vattenregleringsmålen regleringsavgifter utdömas
till belopp, som ur berörda synpunkter äro tillräckliga.

Med anledning av vad revisorerna anfört beträffande kännedomen om möjligheterna
att använda regleringsavgifter för kompensation av olägenheter
av ovan angiven art ma nämnas, att frågan om dessa avgifter och deras användning
för olika ändamål inom detta län givits ofta upprepad publicitet i
ortspressen och dessutom upptagits och gjorts till föremål för allmänna överläggningar
vid vattendomstolarnas av befolkningen i regel talrikt besökta
sammanträden.

Länsstyrelsen har jämväl, såvitt på den ankommit, sökt medverka till utnyttjandet
av dessa möjligheter. I detta hänseende kan erinras atl med Eders
Kungl. Maj:ts medgivande regleringsavgifter tagits eller komma att tagas i
anspråk för elektrifiering inom Kalls socken, för förbättrad elektrifiering i
bygden väster om Storsjön samt för regelbunden båttrafik ä fjällsjön Torrön
i Kalls socken. Utredning pågår vidare om disposition av dylika avgifter för
möjliggörande av vissa andra elektrifieringsföretag.

Vad sålunda anförts minskar emellertid ej angelägenheten av att från det
allmännas sida vidtagas ytterligare åtgärder för upplysning i de särskilda
fallen rörande verkningarna av ifrägakommande regleringslöretag för den
därav berörda bygden samt möjligheterna till gottgörelse för uppkomna skador
och därmed sammanhängande frågor. Länsstyrelsen tillåter sig därför i
likhet med revisorerna framhålla vikten av att denna fråga bringas till sin
lösning. I sammanhang härmed vill länsstyrelsen jämväl betona angelägenheten
av all kammarkollegiet, som bar alt bevaka det allmännas och vederbörande
bygders intressen i fråga om bygdekrafl, reglerings- och fiskeavgifter,
i dessa .spörsmål samråda med vederbörande länsstyrelser innan yrkanden
framställas hos vattendomstolen.

Revisorerna ha bland åtgärder, som kunna tänkas i mer avsevärd män
uppväga vattenregleringarnas ogynnsamma verkningar, framhållit elektrifiering
och utbyggnad av vägnätet som de mest betydelsefulla. Av vad tidigare
anförts torde framgå att siirskilt behovet av regleringsavgifter till sådana
elektrifieringsföretag, vilka ej kunde i vanlig ordning genom statsbidrag finansieras.
vård eu av de främsta orsakerna till länsstyrelsens framställningar
om ändrade bestämmelser beträffande regleringsavgifterna och deras

— 250 —

disposition. Det torde jämväl vara uppenbart att regleringsavgifter böra få
användas för väganläggningar avsedda att förbättra genom vattenregleringar
försämrade kommunikationer för bygdebefolkningen. I första hand böra
emellertid regleringssökandena direkt såsom kompensation för förstörda kommunikationer
kring och över reglerade sjöar åläggas att utföra vägförbindelser
på land. I regel synas emellertid avgiftsmedel icke böra tagas i anspråk
för sådana vägföretag, som äro dömda till utförande såsom allmänna vägar,
i annan form än som förskott, som sedermera finge ersättas av statsmedel. I
likhet med revisorerna anser emellertid länsstyrelsen rimligt att vid prövning
av angelägenhetsgrad, när det gäller vägbyggnader, som skola utföras med
bidrag av statsmedel, skälig hänsyn tages till särskilt omfattande ingrepp i
bygdens liv på grund av vattenregleringar.

Utöver nu berörda åtgärder, elektrifiering och vägbyggnader, böra emellertid
ett flertal andra åtgärder ihågkommas, då det gäller behovet av regleringsmedel.
Exempelvis må nämnas kompensation för skador, som tillskyndas
turistväsendet genom utplånande av för detta betydelsefulla vattenfall
och forsar samt andra skönhetsvärden, ordnande av vatten och avlopp
på respektive orter, jords torrläggning etc. Samtliga dylika ändamål torde
enligt grunderna för nuvarande lagstiftning kunna tillgodoses i förevarande
ordning.

Revisorerna hava i sin berättelse ifrågasatt om icke de med regleringsavgifterna
avsedda ändamål skulle kunna bättre än för närvarande tillgodoses
genom ett delvis ändrat utbetalningsförfarande. Genom kapitalisering av en
med hänsyn till avgifternas syfte lämplig del av avgifterna och utbetalning
av det sålunda kapitaliserade delbeloppet redan vid ingången av den 20-årsperiod, för vilken avgifterna fastställas, torde nämligen åstadkommande
av mera kapitalkrävande allmännyttiga företag såsom anläggningar för ortens
elektrifiering och dylikt i viss mån kunna underlättas.

Med anledning härav må erinras att kapitaliseringsfrågan vid ovan berörda
elektrifiering inom Kalls socken lösts på det sätt, att ett lån till helopp,
motsvarande viss del av de kostnader, som ansetts skola bestridas av
regleringsavgifter, upptagits mot kommunens borgen, därvid avsetts att detta
lån skulle amorteras och förräntas av framdeles utfallande regleringsavgifter.
Ett motsvarande förfarande har tänkts vid vissa andra inom länet planerade
elektrifieringsföretag, dock att vederbörande regleringsföretag här ställt i
utsikt att räntefritt tillhandahålla det erforderliga lånet, vilket skulle amorteras
genom inflytande regleringsavgifter.

Ett genomförande av revisorernas förslag skulle givetvis underlätta finansieringen
av större företag, som böra komma till utförande med anlitande av
regleringsavgifter. Länsstyrelsen får därför i underdånighet hemställa, att revisorernas
förslag i denna del göres till föremål för utredning.

Länsstyrelsen hälsar med stor tillfredsställelse att riksdagens revisorer
upptagit till behandling frågor rörande vattenkraftsanläggningamas och
vattenregleringarnas inverkan för befolkningen i därav berörda trakter och
tillåter sig för egen del i underdånighet hemställa att dessa frågor göras till
föremål för ytterligare överväganden. Därvid böra även bestämmelserna om
fiskeavgifter enligt vattenlagen göras till föremål för översyn. De avgifter,
som nu utdömas enligt 2 kap. 10 § vattenlagen, synas i alltför ringa utsträckning
komma vederbörande bygder till godo. En ändring härutinnan synes
önskvärd.

Östersund i landskansliet den 13 januari 1947.

Underdånigst
TORSTEN LÖFGREN.

N. ROSEXIUS,

— 251 —

Länsstyrelsens i Västernorrlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 250, § 45.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1946 har länsstyrelsen anbefallts att
senast denna dag avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1946 församlade
revisorer under paragraf 45 i sin berättelse anfört angående vissa kraftstationsbyggen
och sjöregleringar i Ångermanälvens flodområde.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Vad riksdagens revisorer anfört har varit föremål för länsstyrelsens uppmärksamhet
sedan relativt lång tid tillbaka. I början av år 1946 avhöll
länsstyrelsen sammanträden inom kommuner i länet, som beröras av pågående
eller planerade regleringar för vattenkraftsändamål av vissa älvar och
sjöar. Vad vid berörda sammanträden förekom bragte länsstyrelsen till Eders
Kungl. Majits kännedom i underdånig skrivelse den 1 juni 1946 — avskrifter
av protokoll, förda vid sammanträdena i fråga, ävensom av länsstyrelsens
underdåniga skrivelse bifogas.1 Länsstyrelsen tillåter sig vidare erinra
om att representanter för av de ifrågakomna vattenreglerings- och kraftverksföretagen
berörda kommunerna i länet hade tillfälle att i början av juni
1946 för ett flertal departementschefer framlägga sina bekymmer i ämnet.

Länsstyrelsen hyser den uppfattningen, att vad riksdagens revisorer påtalat
i sin berättelse, vilket synes helt överensstämma med vad länsstyrelsen
och vederbörande kommuner tidigare framhållit, är av sådan vikt och betydelse
att detsamma utan dröjsmål bör bliva föremål för närmare undersökning
och utredning för minskande i görligaste mån av de betydande
skadeverkningar, som den i snabbt tempo pågående vattenkraftsexploateringen
i de norrländska flodsystemen medför för de norrländska bygderna.

Med anledning av vad revisorerna anfört om fördelningen av det skatteunderlag,
som härrör från vattenfall och kraftverk, vill länsstyrelsen uttala
sin anslutning till revisorernas förslag om utredning av frågan. Emellertid
bör denna utredning icke inskränkas till att avse endast den av revisorerna
närmast åsyftade detaljen. Såsom av revisorerna påpekats, vålla vattenkraftsanläggningar
och i samband därmed vidtagna regleringsåtgärder
stundom avsevärd skada å jord, skog, fiske och andra tillgångar, som utgöra
underlag för förvärvslivet i vederbörande kommuner. Även om ersättning
lämnas enskilda sakägare för sådan materielskada, som direkt kan påvisas,
så uppkomma ju ofta menliga inverkningar för bygden, stundom svåra att
påvisa och värdera i penningar men av icke ringa betydelse för kommunernas
framtida skatteunderlag. Med hänsyn härtill är det givetvis i första hand
av synnerlig vikt, att icke de kommuner, som drabbas av skadorna, undandragas
det skatteunderlag, som rätteligen bör komma från vattenfall och
kraftverk. Såsom taxeringsintendenten i länet framhållit i bifogade promemoria,
1 2 som upprättats för att åberopas i vissa taxeringsmål, synes taxeringen
av vattenfall och kraftverk stundom ha skett till alltför låga värden.
Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta, om icke den av revisorerna föreslagna
utredningen bör vidgas att omfatta hela frågan om taxering av vattenfall

1 Protokollen här ej avtryckta.

2 Här e] avtryckt.

252 —

och kraftverk, eventuellt även frågan av taxeringen av inkomsten från dessa
anläggningar.

Härnösand i landskansliet den 20 januari 1947.

Underdånigst
RAGNAR STATTIN.

SVEN EKBOM.

Bilaga.

Till Konungen.

För närvarande pågår inom Västernorrlands län en betydande byggnadsverksamhet
för utnyttjande av vattenkraften. Sålunda utbyggas Hjältaforsen
i Faxälven samt Forsmoforsen och Nämforsen i Ångermanälven. Därjämte
föreligga planer på tillskapandet av ytterligare kraftverksbyggnader, bland
vilka må nämnas ett kraftverk vid Bergeforsen, varmed vattenkraften i
nedre loppet av Indalsälven skulle tillvaratagas. I samband med dessa företag
skola i vissa fall mycket betydande uppdämningar äga rum. Dessa uppdämningar
komma flerstädes att förorsaka synnerligen stora skador på de
invid vattendragen belägna fastigheterna. Särskilt påtagliga bliva skadorna
dels i Resele socken till följd av kraftverksdammen vid Forsmo, dels i Tåsjö
socken till följd av en regleringsdamm vid södra ändan av Tåsjön och dels
i Indals och Lidens socknar till följd av den projekterade kraftverksdammen
vid Bergeforsen.

Från ortsbefolkningen i de mest utsatta kommunerna bar vid olika tillfällen
givits uttryck för missnöje med sättet för regleringen av skadorna till
följd av företagen och oro för de framtida verkningarna av dämningarna för
respektive kommuner och dess innevånare. I syfte att lämna vederbörande
kommuner tillfälle att närmare framlägga sina synpunkter i föreliggande frågor
har länsstyrelsen hållit sammanträden med representanter för de berörda
kommunerna i Indal den 27 februari och i Backe den 27 mars 1946.
Protokoll från dessa sammanträden bifogas.

Av vad som förekommit vid nämnda sammanträden eller eljest kommit till
länsstyrelsens kännedom synes framgå, att ifrågavarande regleringsföretag i
olika hänseenden medföra skadeverkningar och olägenheter, som icke alls
eller ej helt beaktats av nuvarande lagstiftning.

Av de påtalade olägenheterna ha särskilt framhållits de allvarliga verkningarna
av att inägojorden flerstädes i betydande omfattning spolieras. Det
är synnerligen vanligt att de jordbruk, vilka sålunda få sin inägoareal
minskad, äro knappt tillgodosedda med brukbar jord, och de torde i många
fall vara hänförliga till ofullständiga jordbruk. Genom dämningen bliva i
sådana fall möjligheterna att bedriva ett någorlunda bärkraftigt jordbruk på
återstoden av fastigheterna ofta starkt minskade, och möjligheterna för jordbrukaren
att ersätta den minskade försörjningen på jordbruket genom annan
förvärvsverksamhet torde i regel vara ganska små. Det må i detta sammanhang
framhållas att tillgången på odlingsbar mark i de trakter, som beröras
av uppdämningarna, ofta är begränsad till ett tämligen smalt område i den
dalgång, som uppkommit, där älven går fram.

Förutom de minskade försörjningsmöjligheterna å jordbruket komma dämningama
säkerligen att starkt inverka på fiskerinäringen. Huru stora ska -

— 253 —

dor fisket i verkligheten kommer att åsamkas, synes vara mycket svårt att
på förhand beräknat, men åtskilligt talar för att de kunna bliva högst betydande.

För den enskilde som direkt drabbas av ifrågavarande skadeverkningar
skall ju ersättning enligt gällande lagstiftning utgå. Även om denna ersättning
innefattar full gottgörelse enligt gängse pris för förlorad mark eller
annat, bereder den dock ej alltid vederbörande full kompensation, enär i de
fall då väsentligt minskade försörjningsmöjligheter uppstått, faktiska svårigheter
för den enskilde att komplettera sin försörjning genom annan verksamhet
plägar föreligga. Men skadeverkningarna komma ofta att sträcka sig
längre än till den, vars mark skadas. När såsom nu synes bliva fallet på
några håll i länet ett stort antal fastigheter och värdefulla fisken inom en
kommun skadas, medför detta för kommunen ett ej oväsentligt minskat
skatteunderlag med avseende å såväl fastighetsskatt som inkomstskatt. De till
fastighetsägarna utbetalade ersättningarna utgå i form av engångsbelopp och
torde ofta tämligen isnabbt konsumeras eller ock undandragas från kommunen
genom att ersättningstagaren söker sin bärgning på annan ort. På detta
sätt drabbas hela kommunens befolkning indirekt av skadeverkningarna.
Detta har måhända ej så mycket att betyda, om kommunen i stället tillföres
det stora skatteobjekt, som ett kraftverk utgör. Så blir emellertid långt ifrån
alltid fallet. Särskilt påtagligt blir detta vid utbyggnaden av Forsmoforsen,
där kraftverket kommer att ligga i Eds socken under det att skadorna till
huvudsaklig del drabba Resele socken. Liknande förhållande uppkommer
beträffande det planerade kraftverket vid Bergeforsen i Timrå socken, varvid
skadeverkningarna till väsentlig del vållas fastigheter i Indals och Lidens
socknar.

Bland de olägenheter, som uppstå i samband med vattenkraftens tillgodogörande,
torde även böra nämnas det allt tätare nätet med kraftledningar. I
de mera tätbebyggda trakterna hindra ledningarna ofta en lämplig utveckling
av bebyggelsen, och i de skogbevuxna områdena bliva skogsskiftena
skadade och uppdelade på ett mindre önskvärt sätt.

Vid de av länsstyrelsen hållna sammanträdena ha framställts olika önskemål
för att i någon mån råda bot på de påtalade olägenheterna. Sålunda har
framkommit tanken på att söka ersätta förlorad mark med annan mark
samt att den kontanta ersättningen icke skulle utgå på en gång ntan betalas
av kraftverket såsom en årlig avgäld. Vidare har det framhållits att den
samlade skattekraft, som uppstår genom tillkomsten av ett kraftverk, borde
i en eller annan form komma den eller de kommuner till godo, som drabbas
av skadorna till följd av regleringsföretaget. Det har även uttalats krav på
en bättre samordning och planering med hänsyn till ortsintressena vid framdragning
av olika kraftledningar i syfte att minska de hinder och olägenheter,
som därvid uppkomma.

Under hänvisning till vad sålunda förekommit och då frågan om åtgärder
till motverkande av de påtalade olägenheterna synes böra bliva föremål för
en närmare utredning, har länsstyrelsen härigenom i underdånighet velat
bringa ifrågavarande förhållande till Eders Kungl. Maj ds kännedom.

Härnösand i landskansliet den 1 juni 1946.

Underdånigst
Ragnar Statlin.

Sven Ekbom.

— 254 —

Länsstyrelsens i Västerbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 250, § 45.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1946 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över vad riksdagens år 1946 församlade revisorer under § 45
i sin berättelse anfört angående vissa kraftstationsbyggen och sjöregleringar i
Ångermanälvens flodområde.

Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Det är uppenbart att dessa regleringar komma att få mycket vittomfattande
verkningar i olika hänseenden. Såvitt nu kan bedömas komma de att
beröra hela bygder i Västerbottens län, och de skadliga verkningarna komma
att sträcka sig ej blott till enskild egendom samt betingelserna för invånarnas
näringsutövning och livsföring i övrigt utan även till kommunerna, som
indirekt få känning därav. För de direkt hotade bygderna, som äro avlägset
belägna och ingalunda av naturen rikt utrustade, kommer följden att bliva
en tilltagande isolering och att livsföringen får läggas på ett blygsammare
plan. De sociala skadorna bliva närmast jämförbara med dem som följde
på den s. k. sågverksdöden. Storleksgraden blir mindre men svårigheten att
bemästra dem relativt stor då förutsättningarna för en omflyttning av befolkningen
eller eu omställning av näringslivet här äro sämre än i andra trakter
av Norrland. Länsstyrelsen får i detta sammanhang erinra om att större
delen av berörda bygder ligger ovan odlingsgränsen, där tillgången på jord
i enskild ägo är ringa och i allmänhet belägen just vid de sjöar som omfattas
av regleringsplanerna.

Länsstyrelsen har tidigare hos Eders Kungl. Maj:t framhållit behovet av
ökad rättshjälp åt sakägarna, av vilka de flesta äga ringa förmåga att tillvarataga
sin rätt, när det gäller större företag, ävensom önskvärdheten av att
den sociala sidan av vattenregleringarnas verkningar skänkes större beaktande.

Bland åtgärder, som kunna tänkas i mera avsevärd grad uppväga vattenregleringarnas
ogynnsamma verkningar, omnämna revisorerna elektrifiering
och utbyggnad av vägnätet såsom de mest betydelsefulla. Vidare framhålles
vikten av att vid bestämmandet av vägföretagens angelägenhetsgrad i samband
med flerårsplaners upprättande skälig hänsyn tages till särskilt omfattande
ingrepp i bygdens liv på grund av vattenregleringar. Länsstyrelsen
delar helt revisorernas uppfattning i denna del. Länsstyrelsen förutsätter
emellertid härvid att medel, som erfordras för dessa vägar, tillföras länet
utöver de anslagsbelopp som regelmässigt skulle utgå till väganläggningar.

Likaså får länsstyrelsen tillstyrka revisorernas förslag om särskild utredning
angående den lämpliga formen för en omfördelning av skatteunderlaget
kommunerna emellan, som kan uppkomma på grund av de långa avstånden
mellan kraftstationer och tillhörande uppdämningsområden jämte
regleringsmagasin.

Med hänsyn till de säregna förhållanden, som äro rådande inom de delar
av Västerbottens län som beröras av planerade vattenregleringar, anser sig
länsstyrelsen böra gå ett steg längre och föreslår därför, att en särskild utredningsman
tillsättes med uppdrag att undersöka de ekonomiska och sociala

— 255

verkningarna av sjöregleringarna och avgiva de förslag, vartill utredningen
kan giva anledning.

Umeå i landskansliet den 22 januari 1947.

Underdånigst
ELOF LINDBERG.

S. A. SWEDBERG.

Svenska vattenkraftföreningens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 250, § 45.

Till Konungen.

Svenska vattenkraftföreningen har beretts tillfälle att avgiva yttrande över
framställning i riksdagens revisorers berättelse år 1946 45 § angående vissa
kraftstationsbyggen och sjöregleringar i Ångermanälvens flodområde. Föreningen
får med anledning härav beträffande de rent principiella delarna
av nämnda paragraf i underdånighet anföra följande.

Den första frågan gäller omfördelning av skatteunderlaget på grund av vattenregleringsåtgårder.
Frågan har tidigare berörts av föreningen i ett till
herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet ställt yttrande av
den 27 februari 1937 rörande vissa ändringar i kommunalskattelagen, (SVKF
publ. 1937: 2, meddelande 45, varav ett exemplar bifogas).1 Föreningen framhöll
därvid följande. Kommuner som beröras av dämningsskador förlora genom
skadan visst garantiskatteunderlag. Som regel kunna dessa kommuner
samtidigt påräkna viss kompensation i skattehänseende huvudsakligen genom
skatt på ökade inkomster av kapital, motsvarande erhållna ersättningar,
vilka bl. a. i fråga om dämningsskador utgå med 50 % förhöjning utöver
den beräknade skadan. Den kommun, på vilkens område regleringsdammen
blir förlagd, torde på grund av att dammen blir fastighetstaxerad erhålla
full kompensation i skattehänseende. Vid de under år 1937 rådande förhållandena
beträffande ränteläge m. m. var det däremot icke alltid säkert att
andra berörda kommuner annat än i gynnsamma fall bleve fullt kompenserade.
Föreningen ansåg detta förhållande mindre tilltalande, men med hänsyn
till frågans komplicerade natur var föreningen då icke beredd att lämna
något förslag till förbättring.

Föreningen anser fortfarande, att kommunalskattelagens regler för fördelning
av garantiskatteunderlaget på olika berörda kommuner vid regleringsoch
uppdämningsföretag icke alltid äro tillfredsställande. En utredning härom
synes därför motiverad. Frågan, som förutom i vattenkraftföreningens
förutnämnda yttrande behandlats bl. a. i Svensk Skattetidning, 1938, s. 250
och 366, är emellertid otvivelaktigt av invecklad natur. Om vid en utredning
någon bättre lösning icke skulle framkomma, kunde en framkomlig väg måhända
vara, alt den del av nyttan av ett vattenföretag, som motsvaras av
utbetalade skadeersättningar, finge fastighetstaxeras som en särskild post
vid ifrågavarande reglerings- eller kraftverksdamm, samt alt denna post uppdelades
till beskattning i de skadelidande kommunerna i proportion till ska1
Här ej avtryckt.

— 256 —

dorna inom dessa. Härvid borde i överensstämmelse med kommunalskattelagens
bestämmelser (anvisningarna till 9 §, p. 3 slutet) tillses, att värdet av
de vattenfallsfastigheter, som bidragit till regleringsdammen, minskas med
motsvarande belopp samt att även i övrigt någon dubbelbeskattning ej uppkommer
i samband med skatteunderlagets fördelning på olika kommuner.

Uen andra frågan gäller utbetalning av viss kapitaliserad del av regleringsavgifterna
redan i början av den 20-årsperiod, för vilken årlig avgift bestämts
av vattendomstolen. Enligt föreningens uppfattning borde några bestämmelser
härom ej vara erforderliga. Så snart Eders Kungl. Maj:ts beslut om användning
av regleringsmedel föreligger — framställning härom göres genom
vederbörande länsstyrelse som har att yttra sig över framställningen — borde
rätten till regleringsmedlens lyftande kunna användas som säkerhet för lån
mot lägsta låneränta. Härigenom bör det företag inom bygden, som åtnjuter
regleringsavgifter, komma i samma läge som om ett kapitaliserat belopp
ställts till förfogande.

Den tredje frågan avser att bereda en förmånsställning i fråga om vägväsendets
flerårsplaner åt bygder, som berörts av ingripande regleringar. Föreningen
kan icke bedöma, om det kan vara lämpligt, att vattendomstolarna
eller vattenrättsdomarna åläggas att meddela väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vilka administrativa områden eller bygder som under viss tidsperiod
berörts av regleringsföretag av ingripande omfattning. En gradering skulle
därvid måhända också bli nödvändig olika regleringsbygder emellan. Det
synes principiellt kunna ifrågasättas, om regleringsbygderna utöver den kompensation
som ligger i förhöjningen av skadeersättningen med 50 °/o samt
regleringsavgifterna och härav möjliggjorda förbättrade vägförhållanden böra
beredas eu formellt fastslagen förmånsställning i fråga om vägväsendet. Det
synes däremot riktigt, att vägförvaltningen, när skyldighet föreligger för ett
regleringsföretag att utgiva ersättning för skada på eu väg, som av andra
skäl framdeles skall omläggas, låter utföra denna omläggning tidigare och
använder ersättningen som bidrag härtill. Ett dylikt förfarande har tillämpats
i ett par fall, varvid sålunda en vägomläggning på grund av regleringen
ägt rum tidigare än eljest skulle hava skett, och den utdömda ersättningen
kommit till bättre användning.

Den fjärde frågan berör samarbetet mellan olika myndigheter särskilt i
vad avser utbetalandet av anslag för förbättring av mark inom områden som
inom kort kunna beräknas bli berörda av regleringsåtgärder. Föreningen
finner självfallet, att det ur allmän ekonomisk synpunkt är mindre lämpligt,
att statsmedel användas för förbättringar, vilka kort tid därefter, innan
de hunnit giva nämnvärd nytta, bli onyttiga till följd av regleringsåtgärder.
Härtill kommer den oformligheten, att det är markägaren och
icke staten, som blir berättigad till ersättning med 50 % förhöjning för den
med statsmedel åstadkomna delen av förbättringen. Särskilt påfallande bli
missförhållandena, om det är statens eget kraftföretag, som verkställer uppdämningen.
Det synes emellertid föreningen icke vara så lätt atl finna eu sådan
ordning, att dessa olägenheter kunna övervinnas samtidigt som strandägarna
beredas skydd mot att enbart planerna på en framtida reglering av en
sjö förhindra jordförbättringsåtgärder under den nivå som skulle beröras av
en sådan reglering. Det synes föreningen önskvärt, att lantbruksstyrelsen
vid prövningen av sökta statsbidrag och lån redan innan en regleringsansökan
göres tager hänsyn till en planerad reglering som med säkerhet kan väntas
bliva utförd inom viss tid. Detsamma synes i tillämpliga delar böra gälla
domänstyrelsens och egnahemsstyrelsens verksamhetsområden.

Beträffande slutligen statsrevisorernas önskemål om ökad upplysningsverksamhet
och sakkunnig rådgivning i regleringsmål vill föreningen hän -

257 —

visa till sitt bifogade underdåniga yttrande av 30 september 1046'' rörande
almänt ombud i vattenmål.

Stockholm den 20 januari 1047.

ERIK URMARK.

Underdånigst

Svenska vattenkraftföreningen.
CARL KLEMAN.

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 250, § 45.

Till Konu n g e n.

Genom remiss har lantbruksstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1046 församlade revisorer uti § 45 av sin berättelse
anfört rörande vissa kraftstationsbyggen och sjöregleringar i Ångermanälvens
flodområde.

Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen med remissaktens återställande
anföra följande.

Revisorerna ha i sin berättelse, bland annat, erinrat om önskvärdheten av
att olika myndigheter samordna sin verksamhet för att undvika att kostnader,
som nedläggas på grundförbättringar och dylikt, inom kort bliva gagnlösa
till följd av sjöregleringar. Såsom framgår av vad revisorerna därvid
anfört, har lantbruksstyrelsen i skrivelse den 15 mars 1046 till vattenfallsstyrelsen
framfört sina synpunkter på förevarande spörsmål och samtidigt
förklarat sig villig medverka till att förbättringsföretag av ovannämnda slag
icke upptoges till planläggning eller beviljades statsunderstöd under den tid,
fråga om uppdämning, som skulle skada eller omintetgöra förbättringsförelagel,
vore föremål för vattendomstols prövning.

Däremot har lantbruksstyrelsen icke ansett sig böra lämna motsvarande
medverkan under den tid, den förberedande planläggningen av regleringsf
öre lag pågår. Innan ett regleringsärende underställes vattendomstols prövning,
synes ofta sådan oklarhet råda rörande såväl vilka vattenområden, som
avses skola göras till föremål för reglering, som jämväl dennas omfattning,
att det synes uppenbart oskäligt att endast på grundval av ett mer eller
mindre preliminärt utkast till regleringsplan förvägra innehavaren av eu
jordbruksfastighet, som eventuellt komme att beröras av den ifrågasatta regleringen,
att komma i åtnjutande av det statliga stöd för genomförande av
en förbättringsåtgärd, vartill han eljest vore berättigad. En jordbrukare
skulle i sådant fall kunna komma att under en längre tid vara förhindrad
att med statligt stöd vidtaga en angelägen grundförbättringsåtgärd, ehuru
vid regleringsärendets slutliga avgörande måhända visar sig, att hans fastighet
icke alis eller blott obetydligt kommer att beröras av regleringen.

Möjligen skulle kunna tänkas, att större återhållsamhet kunde även före
regleringsfrågans anhängiggörande vid vattendomstol iakttagas i fråga om
utförande av statsunderstödda förbättringsföretag, därest regleringsintres 1

Tryckt i Svenska vattenkraftföreningens publikationer 1946: 11.

17—4772/2. Hcu. berättelse ang. statsverket dr 1946’. II.

— 258 —

sen terna på ett tidigare stadium än vad soin hittills vanligen varit fallet preciserade
och delgåve de statsunderstödsbeviljande myndigheterna omfattningen
av de planerade regleringsåtgärderna. En ytterligare förutsättning
skulle därvid vara, att regleringsintressenterna i någon form garanterade ersättning
för ekonomisk förlust, som kunde komma att asamkas jordbrukare
genom att han på grund av uteblivandet av eljest påräkneligt statsunderstöd
hindrats att vidtaga erforderlig grundförbättringsåtgärd, som dock, enligt vad
regleringsfrågans slutliga lösning gåve vid handen, kunnat oberoende av regleringsföretaget
med fördel genomföras och bliva till framtida nytta. Huruvida
en sådan anordning som nu skisserats är möjlig att genomföra, undandrager
sig lantbruksstyrelsens bedömande, men måhända förtjänar saken att
upptagas till närmare undersökning.

Revisorerna ha i sin berättelse jämväl framhållit värdet av att från det
allmännas sida i större utsträckning lämnades såväl upplysningar rörande
verkningarna av ett regleringsföretag som ock sakkunniga rad angaende gottgörelse
för uppkomna skador och därmed sammanhängande frågor. Lantbruksstyrelsen
vill med avseende härå allenast erinra, att styrelsen i undeidånigt
utlåtande den 27 september 1946 över den i berättelsen omförmälda
framställningen av kammarkollegiet i fråga om allmänt ombuds skyldighet
att tillhandagå allmänheten med kostnadsfria råd för utförande av talan
i vattenmål tillstyrkt bifall till kollegiets hemställan. Kammarkollegiets omförmälda
förslag synes kunna medföra en godtagbar lösning av förevarande

spörsmål. . .

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirektören bylvan,
byråcheferna Alm, Granström och Hägglund samt t. f. byråchefen Lindström.

Stockholm den 15 januari 1947.

Underdånigst
H. SYLVAN.

ADOLF GRANSTRÖM.