RIKSDAGENS REVISORERS

Framställning / redogörelse 1942:SV

RIKSDAGENS REVISORERS

BERÄTTELSE

OM DEN ÅR 1941 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

AV

STATSVERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1940-30 JUNI 1941

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

STOCKHOLM 1942

CASLON PRESS BOKTRYCKER

r.H :■! H()S|! * f- /:■'' : / Or A i

3

fp*'' >

■ , t V I

jr~"äf r ? * * s *

il

«■

V

r 5

i... *

.»/;/. : : / / ,1 ) / :! i ! '' '' Aii\ - ■ '' Ti '' !■ No1? o

/ /-

>/V A A ;A • 1 V/V \

> i «s

I- ~ t !'' i . '' ) .

arv* . a

7 i

VTKV-i STKK-iriTH

tf . ;■

ii : J

o i ■ •

oir i

i *

/■ J! (f / /

TT

< I

Al

/ 1

il

W/».

- III —

Innehållsförteckning.

Sid.

Andra huvudtiteln .............................................. 3

Justitiedepartementet ........................................ 3

Vissa iakttagelser angående arvoden till övervakare över villkorligt
dömda ........................................ 3

Statsverkets kostnader för fri rättegång i vissa skadeståndsmål 11

Fjärde huvudtiteln.............................................. 15

Försvarsdepartementet ...................................... 15

Medelsanvändningen vid försvarsväsendet.................. 15

Försvarsväsendets barackläger ........................... 16

Vissa iakttagelser beträffande krigsfamiljebidrag............ 18

Utbetalning av sjukpenning m. m. till värnpliktiga.......... 24

Samordnandet av civila och militära intressen i fråga om sjukhus
på Gotland....................................... 26

Användning inom marinen av tullverkets kustbevakningsperso nal

m. m............................................. 28

Kontant ersättning för fri inkvartering till vissa värnpliktiga 33
Utbetalning av viss månadslön enligt krigsavlöningsreglementet 35

Avlöning till elever vid flygkrigshögskolan................. 37

Vissa militära förskott................................... 38

Femte huvudtiteln .............................................. 41

Socialdepartementet ......................................... 41

Långmora och Smedsbo förläggningar för utlänningar....... 41

Värnpliktslån .......................................... 51

Redovisning av vissa inkomster i statens byggnadslånebyrås

räkenskaper .......................................... 59

Pensionärshem ......................................... 62

Användning av personal vid tullverket till vissa bevakningsupp gifter

............................................... 65

Iakttagelser rörande semester för viss militär tjänstgöring under
år 1940 .......................................... 66

Sjätte huvudtiteln .............................................. 73

Kommunikationsdepartementet ............................... 73

Iakttagelser beträffande 1941 års statsbidrag till vägunderhåll 73

Motorfordonstrafiken å vissa allmänna vägar............... 80

Förvaltningen av viss kronans och därmed jämförbar mark . . 82

— IV —

Sid.

Central upphandling av byggnadsmaterial.................. 87

Förläggande av ämbetsverk utom Stockholm .............. 89

Sjunde huvudtiteln.............................................. 95

Finansdepartementet ........................................ 95

Länsstyrelsernas redovisning av landstingsmedel............ 95

Avdrag å skatt på grund av militär tjänstgöring under år 1940 98

Borttagande av öretalen från kronodebetsedlarna............ 101

Blanketter till tjänstematrikel ............................ 103

De statliga myndigheternas möbelanskaffning .............. 105

Kostnader för sjukhusvård av vissa befattningshavare i statens

tjänst ............................................... 108

Avlöningsförmåner för icke-ordinarie personal.............. 116

Åtgärder för utnyttjande av övertalig personal .............. 140

Åttonde huvudtiteln............................................. 151

Ecklesiastikdepartementet.................................... 151

Tryckeriernas leveranser till kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken
...................................... 151

Redovisning av medel, som tillförts rasbiologiska institutet av

enskilda forskare m. fl................................. 161

Tjänstgöringshinder vid vissa folkhögskolor m. m........... 165

Nionde huvudtiteln.............................................. 169

Jordbruksdepartementet ..................................... 169

Mejeribyggnaden i Alnarp................................ 169

Viss fråga angående egnahemsstyrelsens organisation........ 170

Egnahemslåneförmedling av kommuner, aktiebolag och ekonomiska
föreningar ..................................... 173

Statens lån och bidrag för egnahems- och bostadsförbättrings ändamål

............................................. 175

Aktiebolaget Träkolsbriketter............................. 180

Af för sdrivande verken .......................................... 193

Visst entreprenadärende vid telegrafverket ................... 193

Ekonomiska översikter .......................................... 196

Statsverkets inkomster och utgifter............................ 196

Vissa uppgifter angående statens tillgångar och skulder...... 198

Bilaga: Tabeller ................................................ 201

Riksdagens revisorer, vilka nedannämnda dag fullbordat den granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1940—30 juni 1941 samt, beträffande vissa verk, kalenderåret
1940, som jämlikt § 72 riksdagsordningen och § 2 av instruktionen för
riksdagens revisorer tagit sin början den 16 sistlidne september, få härmed
avgiva berättelse över den sålunda verkställda granskningen. 1

1 — Jtev. berättelse ang. statsverlcet år 1941. I.

! : •/ • ;• . >''i / i" i -''	• (Jv ^ •* >	ir-;''-t"- uriL1
''i v ! »ju-f.;	i * ? j*ki v, i u: i‘< ''	'' i! ■(:■< ’ S ''?*,i> ■	i J lö* .
"		. ‘''.i". ■ <"	oiof'' . fi
!rr	! *_ V: •''	l!?jl “•''} ■)''• : C :.i ,'')!■(
	i_, i 1 1 r (	, •• • ... (Tv. .	■ av;''

3 —

ANDRA HUVUDTITELN.

Justitiedepartementet.

§1.

Enligt lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom i dess år 1937 Vissa iakttaantagna
lydelse gäller, att då anstånd beviljas med fängelse eller straffarbete, end^arvoden
den dömde skall, där ej annorlunda bestämmes, under prövotiden stå under till övervakaövervakning
av därtill förordnad person, övervakare, som har att utöva tillsyn JJ’®ryV£r
över hans uppförande och söka befordra vad som kan lända till hans rättelse. °r ''8aa. °m
Meddelas villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff för böter, må, där det
av särskilda skäl finnes erforderligt, likaledes förordnas, att den dömde skall
stå under övervakning. Var den dömde vid åtalets anhängiggörande under 21
år, må i domen kunna åläggas honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet,
att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som övervakaren
finner erforderlig för hans rättelse.

övervakning skall stå under domstols vårdnad. Har allmän underrätt meddelat
den villkorliga domen, är denna domstol vårdnadsdomstol. I annat fall
skall domstol, som meddelar villkorlig dom, tillika utse vårdnadsdomstol.

Prövotiden varar intill dess 3 år eller, då den villkorliga domen avser förvandlingsstraff
för böter, intill dess 2 år förflutit från det domen vunnit laga
kraft i vad avser straff, anstånd, övervakning och skyldighet att lyda övervakaren.

Om den dömde begår brott eller eljest åsidosätter sina skyldigheter på grund
av den villkorliga domen, kan anståndet förklaras förverkat. Förverkande
skall alltid inträda, om han efter domen men före prövotidens slut förövar
nytt brott, för vilket han förskyller straffarbete eller fängelse. I fall av dåligt
uppförande kan varning meddelas honom.

Enligt instruktionen för övervakare över villkorligt dömda den 28 juni 1918
bör övervakaren bland annat göra vad på honom ankommer för att bereda
den dömde lämpligt arbetstillfälle, därest denne är utan arbete, övervakaren
bör jämväl i övrigt söka vägleda och stödja den dömde samt utöva noggrann
tillsyn över att han fullgör sina skyldigheter. Besök hos den dömde skola av
övervakaren göras så ofta sådant erfordras för övervakningens fullgörande.

Besöken, som under de 4 första veckorna, om särskilda förhållanden ej föranleda
undantag, böra äga rum minst en gång i veckan, kunna under den återstående
övervakningstiden i regel efter hand ske med längre mellantider.
Uppkommer på grund av att den dömde och övervakaren vistas på skilda
orter eller av annan anledning svårighet för den dömde att inställa sig hos

— 4 —

övervakaren eller för denne att göra besök hos den dömde, må övervakaren
kunna anlita lämplig person såsom biträde. I den till övervakaren lämnade
övervakningsboken skall denne göra anteckningar om allt av vikt, som rör
övervakningen. Minst var tredje månad skall övervakaren till vårdnadsdomstolen
avgiva skriftlig rapport angående den dömdes uppförande, antalet
hos denne avlagda besök och vad därvid iakttagits, den dömdes inställelser
hos övervakaren samt andra omständigheter av betydelse för vårdnaden och
övervakningen.

Enligt instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten åligger
det styrelsen att, så långt dess förvaltningsbefogenheter det medgiver, leda
och främja arbetet med tillsyn över villkorligt dömda. Nämnda ärenden
handläggas å den till fångvårdsstyrelsens kanslibvrå hörande sociala avdelningen.

Det arbete avdelningen utfört i fråga om villkorlig straffdom har i första
hand bestått i diarieföring av inkomna övervakningsböcker samt granskning
av anteckningarna i dessa, därvid uppgifter om anmärkningsvärda förhållanden
hava införts i diariet. Ofta har avdelningen i anledning av vad som
i särskilda övervakningsfall förekommit avlåtit skrivelse till vederbörande
domstol med anmärkningar och påpekanden. Understundom har avdelningen
även till domstolarna utsänt cirkulärskrivelser med råd och anvisningar
om vad de hava att iakttaga i egenskap av vårdnadsdomstolar över
villkorligt dömda. Resultatet av den sålunda företagna granskningen offentliggöres
årligen i »Meddelanden från fångvårdsstyrelsens sociala avdelning»,
vilken publikation innehåller dels statistiska uppgifter, byggda på anteckningarna
i övervakningsböckerna, dels erinringar och önskemål, till vilka
avdelningen föranletts av granskningen. Avdelningen tillhandagår övervakare
med råd och upplysningar angående övervakningen.

I lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom, vilken ännu ej satts i kraft,
föreskrives att det, jämte det förordnande meddelas om den dömdes övervakning,
må åläggas honom att underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt
eller annan anstalt.

I ett den 2 november 1937 avgivet betänkande med förslag till lag om
villkorlig dom m. m. anförde inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
i fråga om övervakning av den som intagits på anstalt följande.

Liksom intagande av villkorligt dömd i anstalt sker i enlighet med de regler
som gälla för denna, kommer den dömde under vistelsen i anstalten att
vara underkastad dess regler, övervakarens befattning med honom kommer
således att vara begränsad till vad som icke omfattas av anstaltsbehandlingen.
Stundom kan det med hänsyn därtill vara lämpligt att till övervakare
utse föreståndaren för anstalten eller någon tjänsteman vid denna. Icke sällan
torde det emellertid vara till gagn, att till övervakare förordnas en person
i den dömdes hemort som dels kan ombesörja hans angelägenheter utanför
anstalten och dels kan taga hand om honom vid permission och efter utskrivning
och därmed underlätta hans återkomst till livet utanför anstalten.

Enligt kungörelse den 19 maj 1933 (nr 218) är övervakare över villkorligt
dömd berättigad att av allmänna medel åtnjuta ersättning med 8 kro -

nor för den första månaden av övervakningstiden samt 2 kronor för var och
en av de följande. Därjämte erhåller övervakare gottgörelse för resekostnader
enligt rese- och traktamentsklass III E i gällande resereglemente. Ersättningen
utbetalas av överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

Kostnaderna för övervakning av villkorligt dömda under de senaste fem
budgetåren framgå av nedanstående sammanställning.

Med anledning av den väsentliga kostnadsstegringen under det budgetår
revisorernas granskning omfattat samt den omständigheten, att kostnaderna
för övervakning sannolikt komma att stiga, efter det 1939 års lag om villkorlig
dom trätt i kraft, hava revisorerna verkställt en undersökning rörande
omständigheterna i vissa fall, då övervakningsarvode utgått.

Vissa av de vid undersökningen framkomna uppgifterna hava sammanställts
i nedanstående tabell.

Budgetår

Nettoutgift

1936/37

1937/38

1938/39

1939/40

1940/41

79.518: —
84.974: —
79.392: —
73.942: —
90.573: —

Num- mer	Dömd den	Brott	Straff	Prövotid	Förhållanden under prövotiden	övervakn. upphört den
i	10/4 -35	Förfalskning	2 mån. straffarbete	10/4 -35— 10/4 -38	Den dömde avvek ganska snart efter do-mens meddelande. Efterspaningar resul-tatlösa.	10/4 -38
2	30/12 -35	Första resan stöld	4 mån. straffarbete	19/1 -36— 19/1 -39	Under hela övervakningstiden har den dömda ej varit anträffbar, övervakaren har aldrig varit i förbindelse med den dömda. Övervakningsboken förkommen.	19/1 -39
3	20/2 -36	Första resan delvis medelst inbrott för-övad stöld	4 mån. straffarbete	20/2 -36— 20/2 -39	Avreste till Mexiko 16/4 -36 och har ej sedan avhöris.	20/2 -39
4	4/12 -35	Första resan stöld	2 mån. straffarbete	7/6 -36— 7/6 -39	Intogs 24/11 -38 å alkoholistanstalten Venngarn 16/5 -39, då han rymde och se-dan ej anträffats.	7/6 -39
5	10/6 -36	Första resan i sam-råd med annan me-delst inbrott förö-vad stöld	3 mån. straffarbete	10/6 -36— 10/6 -39	Avreste till Spanien i juli -38 och har ej sedan avhörts.	10/6 -39
6	27/10 -36	Första resan stöld	3 mån. straffarbete	27/10 -36— 27/10 -39	Den dömde har haft sjöanställning och ej meddelat sig med övervakaren från 12/10 -37—prövotidens slut.	27/10 -39
7	7/10 -25	Förskingring	1 mån. fängelse	21/10 -25— 21/10 -28	På grund av den dömdes kringflackande levnadssätt har effektiv övervakning ej ägt rum under någon del av prövotiden.	21/10 -28
8	2/9 -36	Första resan stöld	3 mån. straffarbete	2/9 -36— 2/9 -39	Den dömde synes under hela prövotiden hava vistats å okänd ort. Ej någon som helst kontakt mellan övervakaren och den dömde.	2/9 -39
9	24/12 -34	Snatteri, försking-ring och olovligt brukande av annans egendom	2 mån. fäng-else, 15 dags-böter ål: —	24/12 -34— 24/12 -37	Intagen å Gräskärrs skyddshem under ti-den 24/12 -34—30/11 -37. Föreståndaren har varit övervakare.	24/12 -37

Num- mer	Dömd den	Brott	Straff	Prövotid	Förhållanden under prövotiden	övervakn. upphört den
10	23/9 -35	Andra resan snatte-ri och fylleri	1 mån. fäng-else, 25 kr. böter	12/10 -35— 12/10 -38	Har varit intagen på alkoholistanstalten Venngarn från övervakningens början —24/12 -36; 30/8 -37 straffriförklarad och intagen å sinnessjukhus varför övervak-ningen upphört den	22/10 -37
11	15/2 -35	Förskingring	2 mån. fängelse	15/2 -35— 15/2 -38	Intagen å alkoholistanstalten Älvgården 12/4 -35—30/8 -35; å arbetshemmet Olle-stad 11/3 -36—2/6 -36.	15/2 -38
12	13/11 -34	Stöld	3 mån. fängelse	3/12 -34— 3/12 -37	Intagen å Bona tvångsuppfostringsanstalt 31/7 -36—16/10 -37, därefter utskriven på prov från Bona.	3/12 -37
13	8/11 -29	Delvis medelst in-brott förövad stöld	3 mån. straffarbete	28/11 -29— 28/11 -32	Intogs å Backagårdens arbetshem för sin-nesslöa 30/12 -29 och vistades fortfarande där vid prövotidens utgång.	28/11 -32
14	17/6 -35	Stöld, bedrägeri, förskingring, billån m. m.	3 mån. straff-arbete + 145 dagsböter	7/7 -35— 7/7 -38	Intagen å Vrångsholmens skyddshem 29/4 -35—24/8 -35; å Bona 24/8 -35—9/12 -36, därefter utskriven på prov.	7/7 -38
15	2/9 -35	Första resan å sab-batstid begången stöld	2 mån. straffarbete	•« 2/9 -35— 2/9 -38	Straffriförklarad 15/3 -37 för nytt brott. 19/7 -37 överflyttad till sinnessjukavdel-ning vid kronohäktet i Ystad, 21/12 -37 in-tagen å S:ta Gertruds sjukhus i Västervik. 19/8 -38 villkorligt utskriven från S:ta Gertruds sjukhus.	2/9 -38
16	28/9 -34	Stöld	2 mån. straffarbete	18/10 -34— 18/10 -37	Under hela prövotiden har den dömde va-rit intagen på Skrubba skyddshem.	18/10 -37
17	20/3 -35	Första resan stöld	3 mån. fängelse	9/4 -35— 9/4 -38	Intogs å Källshagens sinnessjukhus 28/9 -36 och vistades där hela prövotiden.	9/4 -38
18	1/10 -35	Ett fortsatt bedrä-geribrott	3 mån. straffarbete	1/10 -35— 1/10 -38	Intagen 15/5 -37—8/4 -38 å Åby lanthem. övervakaren har stått i kontakt med den dömde under vistelsen å Åby lanthem.	1/10 -38

Num- mer	Dömd den	Brott	Straff	Prövotid	Förhållanden under prövotiden	Övcrvakn. upphört den
19	18/9 -35	Förslå resan stöld	3 mån. straffarbete	18/9 -35— 18/9 -38	Intagen å skyddshem 19/6 -36—övervak-ningstideus slut. övervakaren har per te-lefon stått i kontakt med den dömda un-der skyddshemsvistelsen.	18/9 -38
20	24/8 -35	Stöld	2 mån. fängelse	24/8 -35— 24/8 -38	Intagen å Åkerby skyddshem 22/12 -35; överflyttad till Hall 16/1 -36; till Bona 15/2 -36. Provutskriven från Bona 27/3 -37; slutligen utskriven 4/4 -38.	24/8 -38
21	11/12 -35	Stöld	2 mån. straffarbete	* 11/12 -35— 11/12 -38	Straffriförklarad för nytt brott i dec. -36; i januari -37 intagen å kronohäktet i Ny-köping i avbidan på plats å sinnessjuk-hus. I mars -37 intagen å Källshagens sjuk-hus; fortfarande där vid prövotidens ut-gång.	11/12 -38
22	19/12 -35	Första resan stöld	3 mån. straffarbete	19/12 -35— 19/12 -38	Intagen å Älvgårdens alkoholistanstalt eu kortare tid; 14/1 -37—20/8 -37 ånyo å Älvgården; 28/ 11 -38 intagen å Venngarn, där han vistades vid prövotidens utgång.	19/12 -38
23	10/2 -36	Snatteri	2 mån. fängelse	10/2 -36— 10/2 -39	5/4 -37—juli -37 inlagen å ålderdomshem enär plats ej fanns å sinnessjukhus; 20 /1 -38—prövotidens utgång intagen å Marie-bergs sjukhus.	10/2 -39
24	19/2 -36	Stöld	3 mån. straffarbete	10/3 -36— 10/3 -39	Intagen å skyddshem 6/10 -36—prövoti-dens utgång. Övervakaren har haft någon förbindelse med den dömde under skydds-hemstiden.	10/3 -39
25	6/4 -36	Första resan stöld	3 mån. straffarbete	6/4 -36— 6/4 -39	Intagen på Beckomberga 26/2 -37—7/6 -37 då han rymde; intagen å Ulleråker 16/2 -38—prövotidens utgång, övervakaren har under sjukhusvistelsen besökt den döm-de.	6/4 -39

Num- mer	Dömd den	Brott	Straff	Prövotid	Förhållanden under prövoliden	Övervakn. upphört den
26	13/2 -36	Första resan me-delst inbrott i sam-råd med annan för-övad stöld	6 mån. straffarbete	18/4 -36— 18/4 -39	Från övervakningens början—20/3 -37 intagen å Skrubba skyddshem.	18/4 -39
27	4/5 -36	Första resan stöld	4 mån. straffarbete	4/5 -36— 4/5 -39	Intagen på sinnessjukhus 19/11 -37—prö-votidens utgång.	4/5 -39
28	6/5 -36	Stöld	3 mån. straffarbete	6/5 -36— 6/5 -39	Intagen å Skrubba skyddshem från över-vakningens början—27/11 -37; då vill- korligt utskriven.	6/5 -39
29	11/3 -36	Två förfalsknings-brott	5 mån. straffarbete	31/3 -36— 31/3 -39	Intagen å sinnessjukhus i oktoher -37; kvarstannat där till prövotidens utgång.	31/3 -39
30	9/10 -36	Första resan stöld	4 mån. straffarbete	29/10 -36— 29/10 -39	Vid övervakningstidens början—27/4 -37 intagen på alkoholistanstalten Björknäs. Definitivt utskriven 28/8 -37; återintagen 4/1 -38—6/1 -39.	26/10 -39
31	30/12 -36	Olovligt tagande av annans fortskaff-ningsmedel	2 mån. fängelse	19/1 -37— 19/1 -40	Straffriförklarad och intagen å sinnessjuk-hus i Vänersborg 30/7 -38, där den dömde fortfarande vistades vid prövotidens ut-gång.	19/1 -40

10 —

Av tabellen framgår till en början, att övervakning i många fall ej kommit
till stand, emedan den dömde icke varit anträffbar för övervakaren.
Stundom har detta berott på att den dömde erhållit sådan anställning —
exempelvis till sjöss — att han icke rimligen kunnat besöka övervakaren;
i andra fall har den dömde rest utomlands samt därefter ej låtit sig avhöra,
slutligen har i vissa fall ingen som helst upplysning stått att vinna om
orsakerna till undanhållandet, övervakarna hava i vissa fall vidtagit åtgärder
för att uppnå förbindelse med den dömde men synas i andra fall
icke hava vidtagit någon åtgärd för att nå honom. Av tabellen framgår
vidare, att det ej sällan inträffar, att övervakningen efter att hava pågått
längre eller kortare tid avbrytes till följd av att den dömde intages å statlig
anstalt, skyddshem, alkoholistanstalt, tvångsarbetsanstalt eller sinnessjukhus
och kvarblir där under hela den återstående prövotiden. Vissa övervakare
hava i sådana fall fortsatt övervakningen, varvid de antingen sökt
kontakt med anstaltsledningen eller den dömdes anhöriga eller helt enkelt
utgått från att den dömde under anstaltsvistelsen erhåller behörig tillsyn
utan något övervakarens åtgörande. Andra övervakare åter hava ansett sig
böra hos vårdnadsdomstolen hemställa om entledigande, varvid det förekommit,
att domstolen förordnat befattningshavare vid anstalten till övervakare.
I de fall, då den dömde efter njTtt brott förklarats straffri samt intagits
å sinnessjukavdelning inom fångvården eller å sinnessjukhus, hava
vissa domstolar i samband med straffriförklarandet förordnat om övervakningens
upphörande medan andra låtit övervakningen fortgå.

Av den ovan nämnda publikationen »Meddelanden från fångvårdsstyrelsens
sociala avdelning» framgår, att övervakare ej sällan underlåtit att i
övervakningsboken göra noggranna anteckningar om allt av vikt, som rörer
övervakningen. I åtskilliga fall saknas anteckningar av övervakaren.

Ej sällan förekommer, att övervakningsböcker insändas först lång tid
efter övervakningens upphörande.

RuUaTandeaS Enligt revisorernas mening bör övervakningsarvode icke utgå för tid,
u a an e- varunder övervakning ej fullgjorts, antingen detta berott på att den dömde
undandragit sig övervakningen eller på att han intagits på sinnessjukhus eller
annan anstalt. Även om övervakningsarvodet utgår med blygsamt belopp,
kan det icke anses rimligt att som enda prestation av övervakaren kräva
att han verkställer föreskrivna anteckningar och insänder vederbörliga
rapporter, utan härför bör av denne fordras en personlig insats till den
dömdes stöd.

Det synes också revisorerna, som om den år 1939 antagna lagen om villkorlig
dom innan den träder i kraft borde fullständigas med en föreskrift att
domstol i de fall, då den dömde intages å sinnessjukhus eller anstalt, som
avses i den sociala vårdlagstiftningen, skall förordna om övervakningens
upphörande. Då vederbörande vid sinnessjukhuset eller anstalten hava att
under den dömdes anstaltsvistelse å tjänstens vägnar ansvara för hans
vård, saknas enligt revisorernas uppfattning skäl för att i dylika fall till
anstaltens föreståndare eller någon dess befattningshavare utbetala över -

— 11 —

vakningsarvode. Härtill kommer, att dessa anstalter i fråga om eftervård
hava sina egna regler, vilka kunna tänkas kollidera med den villkorliga
domens system för eftervård, därest den ursprungligen förordnade övervakaren
tillätes kvarstå. Om anstalten under förberedelserna till utskrivningen
finner, att övervakare i fortsättningen skulle erfordras, bör vederbörande
domstol äga på anmälan av anstalten förordna, att övervakningen
skall återupptagas.

Då insändandet av övervakningsboken måste anses utgöra en del av
övervakningsuppdraget och ett försenat insändande medför olägenheter ur
skilda synpunkter, anse revisorerna att särskilda bestämmelser om preskription
av fordran på övervakningsarvode böra införas för de fall, då
övervakaren ej avlämnat övervakningsboken inom skälig tid. Därvid torde
24 § allmänna resereglementet kunna tjäna som förebild.

För att öka möjligheterna till kontroll över att förutsättningarna för att
övervakningsarvodet skall utgå verkligen hava uppfyllts, synes det slutligen
som om utbetalningarna av övervakningsarvoden borde centraliseras till
fångvårdsstyrelsen, som ju har att leda övervakningsarbetet. En sådan anordning
torde vara önskvärd icke minst med hänsyn till behovet av att
minska länsstyrelsernas arbetsbörda.

§ 2.

Under § 4 i sin år 1939 avgivna berättelse lämnade revisorerna en redo- Statsverkets
görelse för statsverkets kostnader för fri rättegång. Revisorerna framhöllo, friSt"ättegång
att dessa kostnader utvisade en oavbruten stegring och att bestämmelser i vissa skasyntes
böra införas i lagen, som medgåve en strängare gallring av ansök- deståndsraåt.
ningar om fri rättegång. Ett annat medel för nedbringande av kostnaderna
för den fria rättegången vore enligt revisorernas mening införande av bestämmelser
om inskränkning i rätten att erhålla en dylik förmån i vissa
mål. De mål, i vilka fri rättegång beviljats, utgjordes enligt vad revisorernas
utredning utvisade, till stort antal av sådana, som rörde bland annat
åtal för förande av motorfordon under påverkan av starka drycker (rattfylleri).
Revisorerna ville med hänsyn till beskaffenheten av dessa mål
starkt ifrågasätta, huruvida det kunde finnas anledning att i dylika mål
bevilja svarandeparten förmånen av fri rättegång. Revisorerna hade vidare
fäst sig vid att i mål, där fri rättegång beviljats, avkortning i stor utsträckning
skett ifråga om rättegångskostnader, som den förlorande parten ålagts
att återgälda till statsverket. Då det ville förefalla revisorerna, att avkortningsförfarandet
föregåtts av en mindre noggrann prövning än då det
gällt avkortning av skatt, syntes det av stor vikt, att skärpt kontroll komme
till stånd på detta område.

Även innevarande års revisorer hava ansett sig höra något beröra frågan
om den fria rättegången.

Till belysande av i vilken utsträckning rättegångskostnader, som part
ålagts att återgälda statsverket, inflyta respektive avkortas, meddelas följande
uppgifter rörande i budgetredovisningen upptagna dylika medel under
budgetåren 1937/38—1940/41.

— 12 —

Budgetår	Uppdebiterade Kronor	Influtna Kronor	Avkortade Kronor	Utestående vid budgetårets utgång Kronor
1937/38	229.335: 71	55.959: 83	80.057:06	93.318:82
1938/39	203.734: 47	60.124: 05	125.668:74	111.260: 50
1939/40	173.292: 10	53.460: 99	119.779:20	111.312: 40
1940/41	151.985:02	44.702: 18	98.669:39	119.796:95

Vid en stickprovsgranskning av länsräkenskaperna hava revisorerna till
eu början uppmärksammat, att avkortning skett i ett antal mål angående
skadestånd i följd av motorfordonstrafik, i vilka svaranden förpliktats ersätta
statsverket kostnader i anledning av käranden beviljad fri rättegång.
I samtliga dessa mål har person, som skadats till följd av motorfordonstrafik,
beviljats fri rättegång och fört skadeståndstalan mot den, som vållat
skadan. Domstolen har ålagt den sistnämnde dels skadeståndsskvldighet
och dels att återgälda statsverket dess kostnader för den skadades fria rättegång.
Sammanlagda beloppet av i de nu granskade räkenskaperna verkställda
avkortningar uppgår till över 4.500 kronor.

Vidare hava revisorerna iakttagit, att kostnaderna för den fria rättegången
stannat å statsverket i ett antal mål, i vilka svaranden beviljats fri
rättgång. I samtliga dessa mål har person, som skadats till följd av motorfordonstrafik,
fört skadeståndstalan — både i civilmål och i åklagarmål
— mot den som vållat skadan och som av domstolen förklarats ersättningsskyldig
mot den skadade. Vid denna utgång av målet skola kostnaderna
för den fria rättegången enligt vad som följer av 8 § lagen om fri
rättegång stanna å statsverket.

Då revisorernas granskning såsom nämnts icke omfattat samtliga ifrågavarande
räkenskaper, får det icke anses osannolikt, att mål av förevarande
typer förekomma i väsentligt större omfattning än som framgått av undersökningen.
Denna har nämligen främst avsett att fastslå, att statsverket
i nämnvärd omfattning vidkännes kostnader för fri rättegång i dylika
mål.

Jämlikt lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon skall
å motorfordon, som är registrerat här i riket eller utan registrering här brukas
i trafik, finnas trafikförsäkring. Försäkringsplikten är, med ett fåtal
undantag, obligatorisk. Har den, som lidit skada, i rättegång mot fordonets
ägare, brukare eller förare fått sig tillerkänt skadestånd, och har han i
anledning av rättegången haft att vidkännas kostnad, som skäligen ej kunnat
undvikas, är försäkringsgivaren, där rättegången varit erforderlig för
bestämmande även av hans ersättningsskyldighet, pliktig att ersätta denna
kostnad, ändå att försäkringsbeloppet därigenom överskrides.

Enligt av trafikförsäkringsanstalterna antagna allmänna försäkringsvillkor
gäller i fråga om trafikförsäkring bland annat följande. Har den, som

— 13 —

lidit skada, mot försäkringstagaren anhängiggjort talan om utbekommande
av skadestånd, och har försäkringstagaren i anledning därav fått vidkännas
kostnad, som skäligen ej kunnat undvikas, ersätter försäkringsgivaren
med allenast få undantag kostnaden. Om dylik talan förts i mål anhängiggjort
av allmän åklagare, ersätter försäkringsgivaren endast den del av
försäkringstagarens rättegångskostnad, som skäligen kan anses betingad av
försäkringsgivarens intressen i rättegången.

Det förefaller revisorerna uppenbart, att den först beskrivna typen av
mål —. i vilka den skadade tillerkänts skadestånd — faller under ovan
återgivna stadgande i trafikförsäkringslagen, enligt vilket vederbörande försäkringsanstalt
varit pliktig att ersätta rättegångskostnaderna. Det har vidare
förefallit revisorerna som om försäkringsanstalten i den senare typen
av mål — i vilka motorfordonsföraren åtnjutit fri rättegång — bort bidraga
med det belopp, som skäligen kunnat anses betingat av försäkringsanstaltens
intressen i rättegången. Ett stöd för denna uppfattning hava revisorerna
funnit i den omständigheten, att inbetalningar av ifrågavarande slag av
kostnader gjorts av försäkringsanstalterna till vissa länsstyrelser, vilka därå
framställt krav.

För att erhålla kännedom om försäkringsanstalternas egen syn på förevarande
spörsmål hava revisorerna hemställt om ett uttalande av trafikförsäkringsföreningen
— i vilken samtliga trafikförsäkringsanstalter obligatoriskt
skola vara medlemmar —, i vad mån trafikförsäkringsanstalterna själva
kunde anse sig förpliktade eller villiga att betala kostnaderna i mål av
ifrågavarande slag. Trafikförsäkringsföreningen har till svar hära meddelat,
att rättegångskostnaderna i den förra typen av mål alltid ersättas av
trafikförsäkringsanstalterna, när krav därå framställes. I fråga om den senare
typen av mål har trafikförsäkringsföreningen meddelat, att försäkringsanstalterna
äro villiga att i sådana fall bortse från det speciella förhållande,
som den fria rättegången skapat, och att i vanlig ordning med beaktande
av bestämmelserna i de allmänna försäkringsvillkoren pröva, huruvida
anstalt helt eller delvis bör svara för statsverkets kostnader med anledning
av den motorfordonsföraren beviljade fria rättegången. Framställning
till anstalt om dylik prövning bör enligt trafikförsäkringsföreningens uppfattning
göras av vederbörande länsstyrelse.

Av den verkställda utredningen framgår, att fri rättegång ofta beviljas
motorfordonsförare i mål angående skadestånd till följd av motorfordonstrafik.
Enligt de allmänna försäkringsvillkoren för motorfordonsförsäkring
åligger det i dylika mål försäkringstagaren, i regel föraren, att utan uppskov
underrätta försäkringsgivaren och, om denne så påfordrar, överlåta
sakens rättsliga utförande åt försäkringsgivaren eller av denne anvisat rättegångsombud.
Kostnaderna för statsverket för fri rättegång i dessa mål
bortfalla, om det rättsliga utförandet av målen anförtros åt försäkringsanstalterna.
På grund härav vill det förefalla revisorerna, som om domstolarnas
uppmärksamhet hör fästas på, att innan motorförarens ansökan om
fri rättegång avgöres, rätten eller dess ordförande förvissar sig om, lniru -

Itevisorernas

utlåtande.

— 14

vida vederbörande trafikförsäkringsanstalt önskar biträda bilföraren i rättegången
eller icke.

Av utredningen framgår vidare, att avkortning av kostnader i anledning
av fri rättegång i ett avsevärt antal fall medgivits, trots att vederbörande
försäkringsanstalt varit villig att helt eller delvis gälda dessa kostnader,
blott krav därå framställts. Då avkortning i dylika fall givetvis ej bör ifrågakomma,
synes föreskrift böra meddelas om, att till avkortningsbeslut av
ifrågavarande slag skall fogas utredning, att ersättning ej kunnat erhållas
av vederbörande försäkringsanstalt.

— 15 —

FJÄRDE HUVUDTITELN.

Försvarsdepartementet.

§ 3.

Under § 4 i sin berättelse framhöllo 1940 års revisorer, att de av försvå- Medelsanrets
myndigheter vidtagna förvaltningsåtgärderna icke i alla hänseenden .J^förTvars
uppfyllt den fordran på ekonomisk omtanke, som skäligen borde uppställas väsendet,
för handhavandet av statens medel. Ehuru åtskilligt brustit härutinnan
särskilt vid krisens början och vid de inträffade skärpningarna i det politiska
läget, då de militära förvaltningsorganen ställts inför mycket krävande
uppgifter, hade enligt revisorernas iakttagelser en fortgående förbättring
i fråga om myndigheternas dispositioner av såväl organisatorisk som ekonomisk
natur kunnat konstateras, även om allt fortfarande vägande anmärkningar
enligt revisorernas uppfattning kunde göras mot förvaltningsmyndigheternas
handläggning av åtskilliga ärenden. Revisorerna framhöllo
även, att de med hänsyn till räkenskapsmaterialets omfattning icke kunnat
taga del av detta i den utsträckning, som varit önskvärd.

Under innevarande år hava revisorerna vid besök vid olika militära förläggningsplatser,
genom granskning av räkenskapsmaterialet och genom
inhämtande av upplysningar i särskilda fall erhållit en allmän överblick
över förhållandena inom förevarande område.

Vid sina besök hava revisorerna i vissa avseenden observerat enligt revisorernas
mening icke tillfredsställande förhållanden och hava funnit anledning
att i sin berättelse göra vissa påpekanden, därvid revisorerna även
behandlat vissa frågor rörande de inkallades sociala förmåner. Revisorerna
hava även konstaterat, att statens krisrevision genom snabba ingripanden
under senare tiden kunnat åstadkomma rättelse, där sådan befunnits påkallad,
och att genom att erforderlig inom det civila verksamhetsområdet
befintlig teknisk och ekonomisk sakkunskap ställts till de militära myndigheternas
förfogande en bättre planläggning i ekonomiskt hänseende kunnat
åstadkommas.

Ehuru sålunda åtskilliga organisatoriska förbättringar genom såväl militära
som andra myndigheters försorg vidtagits och genom ingripanden,
som i uppmärksammade särskilda fall ägt rum, tidigare förekommande
missförhållanden kunnat rättas, giva de militära myndigheternas dispositioner
och medelsförvaltning allt fortfarande anledning till erinringar i
vissa hänseenden. Revisorerna bortse härvid icke från de svårigheter, som

Försvarsväsendets
barackläger.

— 16 —

förelegat för de ifrågavarande myndigheterna, då dessa haft att snabbt avgöra
frågor av betydande ekonomisk räckvidd, men vilja likväl framhålla,
att bristande samarbete dem emellan och otillfredsställande planläggning
av de anbefallda arbetsuppgifterna i åtskilliga fall lett till, att anslag, som
ställts till förfogande, väsentligt överskridits utan att därför det ursprungligen
förutsatta resultatet kunnat uppnås. Det av föregående års revisorer
gjorda påpekandet om bristande samarbete mellan försvarsväsendets olika
grenar inbördes äger enligt revisorernas mening alltjämt berättigande, även
om numera, sedan förhållandena stabiliserats och erfarenhet vunnits, eu
fortgående förbättring härutinnan kunnat iakttagas.

Mot de militära myndigheterna kan sålunda i vissa hänseenden kritik
riktas beträffande den ekonomiska förvaltningen. Revisorerna vilja emellertid
framhålla, att det betydande och i många hänseenden framgångsrika
organisationsarbete, som nedlagts inom förevarande verksamhetsområde,
redan nu medfört väsentliga fördelar och åstadkommit ett bättre utnyttjande
av de medel, som ställts till förfogande, än som var fallet vid krisens
början. Med hänsyn till storleken av de medel, som under nuvarande förhållanden
tagas i anspråk för försvarsändamål, och på grund av den begränsning
av anslagen för andra ändamål som därför måste iakttagas, finna
revisorerna det emellertid angeläget, att även ifråga om försvarsmedlens
användning all den sparsamhet och ekonomiska beräkning tillämpas, som
är förenlig med de anbefallda uppgifternas behöriga lösande.

§ 4.

Revisorerna hava under sin resa i övre Norrland besökt ett flertal av
försvarsväsendets barackläger. Dessa läger, som hava uppförts av de militära
myndigheterna under den nu rådande förstärkta försvarsberedskapen,
äro förläggningsplatser för truppförband, avsedda för försvaret av
övre Norrland. Vid anordnandet av lägren har därjämte beaktats, att dessa
skulle kunna utnyttjas under andra förhållanden. I ett sådant läger ingå
de byggnader av olika slag, som erfordras för förläggning av förbanden.
Sålunda omfattar ett läger baracker för manskap, expeditions- och samlingslokaler
samt kokhus, stallar, garage, förrådshus och badstugor m. m.
Samtliga byggnader hava grund av betongplintar.

Lägren äro försedda med brunnar för dricksvatten, avlopp med slambrurinar
från kokhus, elektriskt ljus, elektriska värmeelement och eldsläckningsmateriel.
Därjämte hava vägar för olika ändamål anlagts i anslutning
till lägren. På grund av dessa anordningar, vilka representera betydande
värden, kunna baracklägren betraktas som fasta förläggningsområden
för truppförbanden. Enskilda baracker kunna icke utan organisatoriska
olägenheter borttagas från lägren. I barackerna finnes — liksom i kasern
— allt, som truppen behöver, såsom sängar, bord, stolar, kaminer,
elektriskt ljus, värmeelement och radioapparater m. m. Det må nämnas,
att de totala kostnaderna — frånsett markkostnad —- för anläggandet avett
läger kunna uppskattas till 500.000—600.000 kronor. Förflyttningen

— 17 —

av en enda manskaps- eller expeditionsbarack torde, järnvägsfrakt inberäknad,
medföra en genomsnittlig kostnad av omkring 1.500 kronor. Dessa förläggningar
synas därför böra betraktas som fast egendom, som icke utan
spolierandet av nedlagt kapital kan förflyttas.

För baracklägren hava huvudsakligen markområden i enskild ägo tagits

1 anspråk. Vid disponerandet av dessa områden har i varje särskilt fall
muntligt meddelande lämnats vederbörande markägare, att ersättningsfrågan
skulle framdeles upptagas till behandling. Värdet av den för ett barackläger
erforderliga marken lärer i genomsnitt kunna uppskattas till 3 å 4
procent av anläggningskostnaden.

Anläggandet av baracklägren handhaves numera av en tillfällig organisation
med tilldelade krigsbyggnads- och arbetsförband. Även vården och
underhållet av de färdigställda lägren ombesörjes för närvarande av samma
organisation genom tre barackförvaltningar. Varje förvaltning ansvarar
för samtliga läger inom ett visst område, handhaver vården av byggnader,
inventarier och förråd samt ombesörjer överlämnandet av lägren till truppförbanden
och mottagandet av desamma från förbanden. En barackförvaltning
i dess nuvarande utformning består av en chef med officers tjänsteställning,
två underofficerare, underbefäl och personal för reparationsarbeten.
När samtliga läger blivit anlagda, har ovannämnda organisation
fullgjort sin huvuduppgift och torde då komma att avvecklas.

Revisorerna hava inhämtat närmare upplysningar angående de ur olika
synpunkter svåra förhållanden, under vilka de först utbyggda baracklägren
tillkommit. De brister beträffande dessa, som tidigare må hava givit anledning
till erinran, hava numera av vederbörande militära myndighet blivit
avhjälpta.

Baracklägren representera, som förut framhållits, betydande värden.

Enligt revisorernas uppfattning synas dessa anläggningar även i framtiden
kunna utnyttjas för skilda ändamål. Sålunda kunna lägren komma
till användning vid militära skolors och truppförbands övningar, särskilt
under vintertid. Lägerområdenas skilda belägenhet synes härvid bereda
möjlighet till fältmässiga övningar i olikartad terräng. Förläggning i dessa
baracker torde jämväl medföra, att kostnaderna för inkvartering kunna betydligt
nedbringas. Det synes revisorerna icke heller uteslutet, att lägren
även skola kunna användas för icke militära ändamål.

Revisorerna anse på grund härav angeläget, att en fast organisation tillskapas
för vård och underhåll av barackerna. I samband härmed böra med
förläggningarna sammanhängande markfrågor slutligt ordnas.

Beträffande den framtida förvaltningen vilja revisorerna ifrågasätta, om
icke densamma lämpligen bör ordnas på så sätt, att varje militärområde
ansvarar för inom detsamma befintliga läger. Härvid synes den omedelbara
uppsikten över ett läger i många fall kunna anförtros någon i dess närhet
boende lämplig person. Vidare torde ett antal läger, förslagsvis 10—15,
kunna sammanföras till en särskild förvaltningsenhet under vederbörande
militärområdesbefälhavare. Slutligen synes eu i barackfrågor .sakkunnig 2

2 •— Ert. berättelse ang. statsverket är 1941. 1.

Revisorernas

uttalande.

Vissa iaktta
gelser beträffande
krigsfamiljebidrag.

— 18 —

person böra ingå i nämnda befälhavares stab. Inom staben bör föras ett
register över samtliga området tillhörande baracker.

Vad angår markfrågan må erinras, att åt arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
i maj månad innevarande år uppdragits att i samråd med chefen
för övre Norrlands trupper ordna ägoförhållandena, men att frågan enligt
vad revisorerna inhämtat ännu icke avgjorts. Revisorerna vilja som sin mening
uttala, att för baracklägren erforderlig mark i enskild ägo i allmänhet
bör av statsverket förvärvas med äganderätt. Härigenom skulle bland annat
tvister med enskilda jordägare angående markskador m. m. kunna undvikas.

Vad revisorerna här ovan —- närmast med tanke på förhållandena i övre
Norrland — hava framfört, torde äga tillämpning jämväl å motsvarande
förhållanden inom landet i övrigt.

§ 5-

Revisorerna hava ansett sig böra till behandling upptaga vissa frågor
som beröra tillämpningen av krigsfamiljebidragskungörelsen (nr 289/41).

I denna kungörelse finnas föreskrifter om skyldighet för militär befälhavare
att lämna vissa uppgifter m. m. Sålunda stadgas i 6 §, bland annat,
att vid militär hemortsorganisation eller, om sådan icke finnes, vid det
militära förbandet eller, beträffande flottan, vid örlogsstationen ansökan
om familjebidrag, som ingivits till den militära myndigheten, innan densamma
vidarebefordras, skall förses med anteckning om den i 1 § krigsfamiljebidragsförordningen
angivna inställelsedagen ävensom med bestyrkande
i fråga om uppgifterna angående den värnpliktiges tjänstgöringsförhållanden,
d. v. s. att den sökandes tjänstgöring berättigar honom till familjebidrag.
Därjämte stadgas i 16 §, att vid militärt förbands hemortsorganisation
skall föras alfabetiskt uppställt kortregister över värnpliktiga, vilka dit ingivit
ansökan om familjebidrag eller av familjebidragsnämnd beviljats dylikt
bidrag. Enligt 17 § samma kungörelse skall, för det fall att ansökan
om familjebidrag gjorts av annan än den värnpliktige, biträde från militär
myndighets sida lämnas för erhållande av uppgifter från värnpliktig.
I 18 § föreskrives, att hemförlovas, rymmer eller avlider värnpliktig, för
vilken familjebidrag beviljats eller sökts, eller beviljas sådan värnpliktig
ledighet, under vilken krigslön ej skall utgå, eller erhåller han anställning
vid krigsmakten, skall vederbörande militäre chef ofördröjligen enligt fastställt
formulär översända anmälan härom till familjebidragsnämnden. Motsvarande
skall gälla, då värnpliktig efter avbrott återinträder i tjänstgöring.
Beträffande underbefäl i reserven skall anmälan ske även vid befordran,
konstituering eller avsked eller vid uppflyttning till högre löneklass. I detta
sammanhang må erinras, att det jämlikt 22 § åligger jämväl den som uppbär
familjebidrag att ofördröjligen till familjebidragsnämnden anmäla inträffade
förändringar. Såsom sådana förändringar angives, bland annat,
hemförlovning.

— 19

Sedan erfarenheten givit vid handen, att de militära myndigheternas anmälningar
om upphörd tjänstgöring endast undantagsvis inkommit till familjebidragsnämnderna
inom sådan tid, att utbetalningar av familjebidrag
kunnat i rätt tid avbrytas, har efter framställning av tillsynsmyndigheten
genom generalorder den 24 augusti 1940 föreskrivits, att jämväl den värnpliktige
själv skall, om han beviljats familjebidrag, anmäla till familjebidragsnämnden,
då hans tjänstgöring upphör i anledning av hemförlovning
eller hempermittering eller han eljest beviljats ledighet, varunder krigslön
ej utgår. För att underlätta sådan anmälan har tillsynsmyndigheten fastställt
formulär till ett särskilt brevkort, som tillhandahålles de militära myndigheterna
och av militär befälhavare skall utdelas till värnpliktig, som
hemförlovas, hempermitteras eller beviljas ledighet ulan rätt till krigslön.
I samband därmed skall befälhavaren även erinra de värnpliktiga om vikten
av att dylik anmälan omedelbart insändes eller ingives till familjebidragsnämnd,
som beviljat bidraget. Åsidosättande av denna skyldighet medför
återbetalningsskyldighet i fråga om belopp, som felaktigt utbetalats,
samt kan för den värnpliktige även medföra bötes- eller fängelsestraff.

Enligt vad som uppmärksammats hava de militära hemortsmyndigheterna
ofta försummat att inom föreskriven tid underrätta familjebidragsnämnderna
om att den värnpliktiges tjänstgöring upphört. Detta har medfört,
att -—- därest icke den värnpliktige eller den som uppbär bidraget anmält
till nämnden, att detsamma skall upphöra att utgå — familjebidrag kommit
att utbetalas utöver föreskriven tid.

Såsom exempel på fall, då värnpliktig på grund av bristande eller felaktig
underrättelse från vederbörande militära myndighet till familjebidragsnämnd
kommit att åtnjuta familjebidrag utöver föreskriven tid, må anföras.

Vid sammanträde med familjebidragsnämnden i A den 24 april 1941 förelågo
av den militära hemortsmyndigheten gjorda anmälningar därom, att
två värnpliktiga åter inträtt i tjänstgöring från och med den 15 mars 1941.
Med anledning härav beslöts att ånyo utanordna familjebidrag, och att dessa
skulle utgå från och med inställelsedagen. Familjebidrag utbetalades, men
mottagarna återställde bidragen med förklaring, att de värnpliktiga icke
åter inryckt i militärtjänstgöring. Sedan nämnden anmält förhållandet för
tillsynsmyndigheten, införskaffade denna utredning från vederbörande militära
myndighet. Utredningen visade, att anmälan om återinträde i militärtjänstgöring
gjorts av chefen för det fältförband, där de två värnpliktiga tidigare
tjänstgjort. Personalen vid detta fältförband hade efter en tids hempermittering
åter inträtt i tjänstgöring. Nu avsedda värnpliktiga tillhörde emellertid
icke längre fältförbandet och voro icke inkallade i militärtjänstgöring.

Fältförbandets adjutant hade följt en äldre familjebidragsförteckning,
däri ifrågavarande värnpliktiga funnos upptagna. Dessa anmälningar hade
insänts till hemortsmyndigheter, som vidarebefordrat dem till nämnden.

Familjebidragsnämnden i B erhöll kännedom om, att en i kommunen bosatt
värnpliktig, som enligt uppgift från vederbörande militära myndighet

— 20 —

vore inkallad i militärtjänstgöring, en längre tid vistats hemma. En med anledning
härav gjord undersökning utvisade, att den värnpliktige hemförlovats
den 20 augusti 1941 men att ännu den 25 oktober samma år anmälan
härom ej ingått till nämnden. Till följd härav hade bidrag utbetalats utöver
föreskriven tid. I en av den militära myndigheten lämnad förklaring framhölls,
att anledningen till att anmälan om militärtjänstgöringens upphörande
icke lämnats, berodde därpå, att befälet å kompaniet utgjordes av värnpliktiga,
vilka saknade vana vid expeditionstjänst.

Familjebidragsnämnden i C hade mottagit ansökningar om familjebidrag
från två i kommunen bosatta värnpliktiga. Ansökningarna voro i behörig
ordning bestyrkta av vederbörande hemortsmyndighet. På grund härav hade
under åren 1940 och 1941 utanordnats familjebidrag till den ene med tillhopa
1.817 kronor 10 öre och till den andre med 2.862 kronor 34 öre. Sedermera
hade det kommit till nämndens kännedom, att ifrågavarande värnpliktiga
åtnjöto avlöning från regementet med större belopp än värnpliktiga i allmänhet.
Vid förfrågan hos den militära myndigheten visade det sig, att båda
värnpliktiga voro anställda vid regementet i fråga, den ene i reserven och
den andre på aktiv stat. Dessa fall äro ännu föremål för utredning av vederbörande
myndighet.

Från familjebidragsnämnden i D har inhämtats, att en värnpliktig hade
inkallats till tjänstgöring den 17 augusti 1940 och efter ansökan beviljats
familjebidrag, som utgick ännu under september 1941. Den värnpliktige
insände i sistnämnda månad en anmälan, att han hemförlovats den 22 utan
angivande av månad. Vid utredning har framkommit, att den värnpliktige
hemförlovats den 22 mars 1941 utan att anmälan därom översänts av den
militära myndigheten. På grund härav hade 818 kronor 19 öre blivit för
mycket utbetalat. Nämnden anser det osannolikt, att den värnpliktige kan
återbetala det felaktigt uppburna beloppet.

Familjebidragsnämnden i E hade i september 1941 erhållit kännedom om
att två värnpliktiga återvänt till hemorten utan att vederbörande militära
myndighet meddelat, att hempermittering ägt rum från och med den 15 respektive
den 27 juli. På grund härav hade för mycket familjebidrag utbetalats.
Nämnden har återkrävt de felaktigt utbetalade beloppen. De värnpliktiga
hava emellertid icke varit i stånd att återbetala desamma, och nämnden
anser möjligheterna till återbetalning synnerligen ovissa.

Familjebidragsnämnden i F mottog den 8 juni 1941 en den 6 juni 1941
dagtecknad anmälan, att en värnpliktig hemförlovats den 17 maj 1941. Sedan
den värnpliktige till nämnden anmält, att hans tjänstgöring upphört med
anledning av sjukdom, som han ådragit sig under militärtjänstgöringen,
anhöll nämnden omedelbart per telefon hos vederbörande militära hemortsmyndighet
om besked, huruvida den värnpliktige vore berättigad till ersättning
enligt militärersättningsförordningen. Med anledning härav fick nämnden
mottaga en den 12 juli 1941 dagtecknad skrivelse från regementsombudet,
som i huvudsak meddelade följande. Den värnpliktige vore berättigad
till krigsavlöning och sjukvård till och med den 8 juli 1941, varom anmälan
skulle sändas till nämnden. Denna kunde alltså utbetala familjebidrag till

— 21 —

och med sistnämnda dag och därefter för ytterligare 20 dagar. För tid därefter
kunde familjepenningens grundbelopp utgå intill dess riksförsäkringsanstalten
meddelade beslut i anledning av framställning om ersättning enligt
militärersättningsförordningen. Erhölle den värnpliktige livränta enligt
nämnda förordning, kunde familjepenning ej längre utgå. Efter ytterligare
någon tid mottog nämnden en den 18 juli 1941 dagtecknad anmälan från
hemortsmyndigheten, enligt vilken den värnpliktige på grund av sjukdom
blivit hemförlovad den 10 juni 1941 samt att han för tid därefter åtnjöte
sjukvård enligt bestämmelserna i krigssjukvårdsreglementet. Den värnpliktige
hade icke anmälts till erhållande av sjukpenning enligt militärersättningsförordningen.
Familjebidragsnämnden har ställt sig till efterrättelse de
uppgifter, som lämnats i den sist inkomna anmälningen.

Från familjebidragsnämnden i G har inhämtats, att en värnpliktig, som
inryckt till militärtjänstgöring den 8 januari 1941, från och med denna dag
beviljats familjebidrag. Den 31 juli 1941 inkom till nämnden anmälan därom,
att den värnpliktige den 29 juli samma år återinträtt i tjänstgöring. Då nämnden
icke, vare sig från den inkallade eller från vederbörande militärmyndighet
erhållit någon anmälan om att den i januari 1941 påbörjade tjänstgöringen
avslutats, anhölls hos hemortsmyndigheten om förklaring. Härvid
framkom, att den värnpliktige varit hempermitterad under tiden 21 april—28
juli 1941, ehuru anmälan härom icke översänts till nämnden. Den värnpliktige
har uppgivit, att han överlämnat sin till nämnden ställda anmälan till
vederbörligt befäl för vidare befordran.

Beträffande granskningen av familjebidragsnämndens verksamhet föreskrives
i 23 § krigsfamiljebidragskungörelsen att länsstyrelse skall utse en
eller, där så finnes erforderligt, två eller flera revisorer. Revisor skall vid
fullgörande av sitt uppdrag ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, tillsynsmyndigheten
och, i särskilda fall, länsstyrelse meddelar. Arvode till revisor
utgår av statsmedel och bestämmes av tillsynsmyndigheten efter förslag av
länsstyrelse. Genom vad sålunda föreskrives göres ej någon inskränkning i
vad som är stadgat om kommunal revision.

Statens arbetsmarknadskommission har, i egenskap av tillsynsmyndighet,
i en i juni 1940 utfärdad promemoria meddelat vissa föreskrifter rörande de
av länsstyrelserna utsedda revisorernas uppgifter m. m.

I denna promemoria framhålles betydelsen av fortlöpande granskning
beträffande familjebidragsnämnds verksamhet under hänvisning till att revisionsberättelse
för närmast förflutna månad skall åtfölja varje månads ansökan
till länsstyrelse om statsbidrag. Revisionen finge icke inskränkas till
enbart räkenskaps- och siffergranskning utan skulle även omfatta kontroll
av att bidrag beviljats i överensstämmelse med gällande författningar och
meddelade anvisningar. Vidare skulle uppmärksamhet ägnas åt av familjebidragsnämnd
företagen behovsprövning. Befunnes nämnd hava beviljat
högre bidrag än som av revisor kunde anses skäligt, skulle revisor hringa
detta till vederbörande länsstyrelses kännedom. Vissa särskilt angivna handlingar
skulle granskas, varjämte av familjebidragsnämnd från länsstyrelse

— 22 —

Revisorernas

uttalande.

uppburet förskott å statsbidrag skulle kontrolleras. Uppkomme hos revisor
tvekan beträffande granskningens utförande m. m., borde han inhämta
närmare upplysningar från tillsynsmyndigheten. Innan revisionsberättelse
underskreves, skulle beaktas, att samtliga i berättelsen angivna förhållanden,
vilkas riktighet revisor bestyrkte, faktiskt även vore för handen.

Vid förordnande av revisor för granskning av familjebidragsnämnds verksamhet
hava vissa länsstyrelser i regel utsett en särskild revisor för varje
familjebidragsnämnd, under det att andra länsstyrelser utsett samma person
att vara revisor för flera familjebidragsnämnder. Endast i undantagsfall
hava flera revisorer förordnats för en och samma nämnd, nämligen då det
gällt nämnder i större städer.

Enligt vad som framgår av uppgifter från statens arbetsmarknadskommission,
har kommissionen till de av länsstyrelserna för år 1940 förordnade
revisorerna utbetalat arvoden med ett sammanlagt belopp av omkring

183.500 kronor, samt i vissa fall rese- och traktamentsersättning med ett
sammanlagt belopp av omkring 41.800 kronor. De av länsstyrelserna utsedda
revisorerna började sin verksamhet omkring den 1 juni 1940, men skulle
deras granskningsskyldighet jämväl avse tiden från den 17 april samma år.

Enligt vad som inhämtats, hava de av länsstyrelserna utsedda revisorerna
för granskning av familjebidragsnämndernas verksamhet i stort sett fullgjort
dem åliggande uppgifter på ett tillfredsställande sätt. I vissa fall har
det dock visat sig, att de utsedda revisorerna icke varit lämpliga för sina
uppdrag, framför allt i fråga om att bedöma familjebidragsnämndernas
sätt att tillämpa gällande författningar och meddelade anvisningar rörande
familjebidrag. När länsstyrelse funnit, att revisor icke på ett tillfredsställande
sätt fullgjort sina uppgifter, har länsstyrelsen nödgats företaga en mera
ingående granskning av inkommande statsbidragsrekvisitioner än vad som
varit avsett. Härigenom har länsstyrelsens arbete med granskningen av rekvisitionerna
försvårats och medfört dröjsmål vid fastställandet av vederbörande
statsbidrag. Genom att utbetalning av statsbidrag försenats, hava svårigheter
uppkommit för nämnderna vid handläggningen av bidragsärendena.
Det må här framhållas, att länsstyrelsens beslut i fråga om statsbidrags
storlek ofta innebär en tolkning av krigsfamiljebidragsförfattningarna, som
kan bliva vägledande för familjebidragsnämnds fortsatta handläggning av
liknande ärenden. »

Under § 8 i sin berättelse framhöllo 1940 års revisorer, att det vore av
stor vikt för familjebidragsnämnderna att snabbare erhålla erforderliga uppgifter
och handlingar från de militära myndigheterna, särskilt beträffande
tjänstgöringstidens slut för de till beredskapstjänst inkallade värnpliktiga.
Detta vore icke blott av intresse för myndigheterna och det allmänna utan
i minst lika hög grad för de inkallade, som eljest riskerade få återbetala
mottagna belopp, som i de flesta fall redan torde hava förbrukats. Revisorerna
hade uppmärksammat, att i icke ringa utsträckning återbetalningskrav
också måst framställas.

23

De av innevarande års revisorer gjorda iakttagelserna visa, att familjebidragsnämnderna
icke alltid erhålla riktiga uppgifter eller uppgifter inom
föreskriven tid om sådana ändringar i de värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden,
som kunna påverka rätten till familjebidrag. En anledning härtill
synes vara att skyldigheten att översända uppgifter i vissa fall ålagts personal,
som saknat erforderlig rutin för sådant arbete. Förvärvandet av dylik
rutin har också ofta omöjliggjorts genom täta ombyten av personal. Ett
annat skäl synes vara, att den militära hemortsorganisationen understundom
utan vidare godtagit från vederbörande fältförband lämnade uppgifter.

Revisorerna anse det till att börja med påkallat, att föreskrifter om värnpliktigs
skyldighet att till familjebidragsnämnden anmäla inträffade förhållanden,
som påverka hans rätt till familjebidrag, intagas i själva familjebidragskungörelsen.
Vad beträffar den ovan påtalade bristen på rutin hos
viss militär expeditionspersonal förutsätta revisorerna, att förhållandet i
fråga kommer att beaktas av den pågående försvarsutredningen.

Det synes revisorerna vidare angeläget, att största möjliga likformighet
eftersträvas vid tillämpningen av bestämmelserna om familjebidrag. Enligt
vad revisorerna konstaterat lämna rådande förhållanden härvidlag åtskilligt
att önska. Revisorerna vilja likväl framhålla, att någon anmärkning icke
torde kunna framställas mot tillsynsmyndighetens sätt att fullgöra den skyldighet,
som enligt krigsfamiljebidragskungörelsen åvilar densamma, nämligen
att med uppmärksamhet följa länsstyrelsernas och familjebidragsnämndernas
handläggning av ärendena samt verka för enhetlig tillämpning av
gällande bestämmelser.

Revisorerna finna emellertid sannolikt, att den granskningsverksamliet,
som för närvarande utövas av de av länsstyrelserna utsedda revisorerna, kan
göras effektivare. Som förut framhållits, utses i regel en särskild revisor för
granskning av varje familjebidragsnämnds verksamhet. Det synes vid sådant
förhållande uppenbart, att en enhetlig tillämpning skilda nämnder emellan
icke kan ernås. I flera fall synes det hava berett svårigheter att finna för
uppdraget lämplig person. Givetvis bör icke förbises, att en person, som är
hemmahörande i den kommun, för vars familjebidragsnämnd han förordnats
vara revisor, kan hava särskilda förutsättningar att med hänsyn till sin
kännedom om förhållanden av olika slag i kommunen bedöma nämndens
sätt att verkställa behovsprövningen. Större likformighet torde kunna vinnas
på olika sätt. En utväg synes vara att de av länsstyrelsen utsedda revisorerna
erhålla i uppdrag att granska ett flertal familjebidragsnämnders verksamhet.
Vidare synes den möjligheten förefinnas, att särskilda befattningshavare
anställas, vilka helt ägna sig åt granskningen av familjebidragsnämndemas
verksamhet och därjämte tjänstgöra såsom rådgivare åt nämnderna. Dessa
befattningshavare torde böra direkt underställas tillsynsmyndigheten.

Med hänsyn till länsstyrelsernas stora arbetsbörda i övrigt torde den möjligheten
böra övervägas att befria länsstyrelserna från handläggningen av
ärenden rörande statsbidrag till kommunerna för utgivna familjebidrag och
förskott å dylika bidrag. Det synes revisorerna icke uteslutet, alt detta arbete
lämpligen kan överflyttas å tillsynsmyndigheten.

— 24 —

Då chefen för försvarsdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga för
att verkställa översyn av gällande krigsfamiljebidragsförfattningar, förutsätta
revisorerna, att nu berörda frågor komma att bliva föremål för övervägande
vid den fortsatta utredningen.

Slutligen vilja revisorerna erinra om de spörsmål angående ersättningsskyldighet,
som måste uppkomma, för det fall att en värnpliktig kommit
att åtnjuta familjebidrag obehörigen eller till för högt belopp. Hithörande
frågor synas revisorerna vara av den synnerliga vikt, att de böra upptagas
till prövning av nyssnämnda sakkunniga.

§ 6.

Utbetalning Värnpliktig, å vilken krigsavlöningsreglementet är tillämpligt, är enligt
ning^rn^m" gällande bestämmelser berättigad att -— förutom krigslön och i förekomtill
värn- mande fall familjebidrag — på statens bekostnad åtnjuta sjukvård för
pliktiga, kroppsskada, som inträffat under eller föranletts av krigstjänstgöring. Under
kroppsskada inbegripes varje slag av sjukdom eller skada. Har den värnpliktige
på grund av kroppsskada varit sjukskriven i tre månader skall han
omedelbart hemförlovas men må ej utan eget medgivande hemförlovas dessförinnan.
Sedan hemförlovning på grund av kroppsskada ägt rum, är den
värnpliktige berättigad att enligt bestämmelserna i militärersättningsförordningen
under sjukdomstiden åtnjuta erforderlig läkarvård jämte läkemedel
samt sjukpenning m. m. Härtill kommer i förekommande fall familjebidrag.

Har kroppsskada under militärtjänstgöring uppkommit, som medfört eller
skäligen kan antagas medföra påföljd som föranleder ersättning enligt gällande
bestämmelser, skall vederbörande militära befälhavare, personalchef
eller militärläkare om skadan ofördröjligen avgiva skriftlig anmälan till riksförsäkringsanstalten.
Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit kännedom om
skadan, skall anstalten, så snart ske kan, ändå att ansökan om ersättning
icke blivit gjord, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må
vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som skall utgivas.

Revisorerna hava uppmärksammat, att värnpliktiga, vilka på grund av
under militärtjänstgöring ådragna kroppsskador hemförlovats, i ett flertal
fall — på grund av att riksförsäkringsanstalten dröjt med meddelande av
beslut i ersättningsfrågan —- råkat i ekonomiska svårigheter.

Enligt vad familjebidragsnämnden i A framhållit har det visat sig vara
regel, att handläggning av ärenden om ersättning enligt militärersättningsförordningen
toge avsevärd tid, innan riksförsäkringsanstaltens beslut förelåge.
I flera fall hade förekommit, att anstaltens beslut meddelats först en
tid efter sjukdomsperiodens slut. Vad som kunde beviljas familjen i form av
familjebidrag vore avsett att jämte sjukpenning eller livränta enligt militärersältningsförordningen
tillförsäkra den värnpliktige och hans familj nödtorftig
bärgning under sjukdomstiden, men i avvaktan på att sjukpenning
beviljades eller rätten till sjukpenning, som bestämts att utgå för viss begränsad
tid, förlängdes, måste familjerna ofta vända sig till fattigvården.
Det syntes familjebidragsnämnden, att beslut om ersättning enligt militär -

— 25 —

ersättningsförordningen borde kunna av riksförsäkringsanstalten meddelas
inom den tid av tre månader, varunder den värnpliktige enligt krigssjukvårdsreglementets
bestämmelser åtnjöte sjukvård genom militär myndighets
försorg och samtidigt ägde uppbära krigslön och familjebidrag i likhet med
under tjänstgöring. I de flesta fall syntes de militära myndigheterna hava
anmält sjukdomsfallen redan vid ingången av den ifrågavarande tremånadersperioden.

Familjebidragsnämnden i B har upplyst, att viss värnpliktig i kommunen
den 8 september 1941 hemförlovats på grund av sjukdom (lungtuberkulos).
Han intogs då på sanatorium, och nämnden erhöll meddelande från militärmyndigheten
därom, att anmälan om sjukdomsfallet ingivits till riksförsäkringsanstalten.
Ännu den 14 november 1941 hade anstalten icke meddelat
något beslut i ersättningsfrågan. För familjens försörjning hade under mellanliggande
tid lån måst upptagas, enär familjebidrag, som kunnat beviljas,
varit otillräckligt.

Enligt vad familjebidragsnämnden i C uppgivit, har en värnpliktig hemförlovats
i vanlig ordning den 30 juni 1940 men insjuknat den 13 augusti
samma år i tuberkulos lungsäcksinflammation, som föranledde, att han intogs
å sanatorium. Samtidigt föranstaltades om att anmälan om sjukdomsfallet,
som ansågs vara orsakat av militärtjänstgöringen, insändes till riksförsäkringsanstalten.
Först den 15 maj 1941 erhöll den värnpliktige anstaltens
beslut, som innebar, att han tillerkänts sjukpenning med 3 kronor 50 öre
för dag för tiden den 14 augusti 1940—31 mars 1941; för erhållande av sjukpenning
för tid därefter infordrades samtidigt nytt läkarintyg. Under sjukdomstiden
intill den tidpunkt, då anstalten utbetalade ersättningen, hade den
värnpliktige ingen annan inkomst än familjepenning utgörande 1 krona 40
öre för dag för hustru och ett minderårigt barn enligt de då gällande bestämmelserna
om familjebidrag vid sjukdom. Kommunen hade på grund härav
nödgats utbetala förutom ersättning för sjukvårdskostnaderna bidrag till
familjens försörjning.

Familjebidragsnämnden i D har meddelat, att en värnpliktig under militärtjänstgöring
drabbats av olycksfall den 9 juni 1941 och på grund härav
enligt gällande bestämmelser erhållit sjukvård till och med den 9 september
1941. Till och med denna dag hade han åtnjutit jämväl krigslön samt familjepenning
för hustru och ett barn ävensom bostadsbidrag. Vid hemförlovningen
den 9 september hade den värnpliktige, som alltjämt var i behov av
sjukvård och oförmögen till arbete, meddelats att han skulle erhålla ersättning
enligt militärersättningsförordningen med anledning av en av vederbörlig
militär myndighet till riksförsäkringsanstalten gjord anmälan om olycksfallet.
Ännu den 21 november 1941 förelåge icke beslut i ärendet av riksförsäkringsanstalten,
och den värnpliktiges tillstånd hade då så försämrats, att
han måst intagas å lasarett. Förutom familjebidrag hade till den värnpliktige
och hans familj måst av kommunen utanordnas fattigvårdshjälp.

Genom de ifrågavarande ersättningsreglerna har man velat sörja för att den Revisorernas
som under militärtjänstgöring drabbats av kroppsskada — varmed såsom för- utlåtande.

Samordnandet
av civila
och militära
intressen i
fråga om
sjukhus på
Gotland.

— 26 —

ut nämnts förstås varje slag av sjukdom eller skada — erhåller såväl nödig
vård som erforderliga medel för nödtorftig försörjning för sig och sin familj.

Av vad ovan anförts framgår, att riksförsäkringsanstaltens handläggning
av dessa ärenden tagit lång tid i anspråk. Revisorerna, som väl äro medvetna
om att riksförsäkringsanstaltens arbetsbörda i fråga om militära ersättningsärenden
under nu rådande förhållanden mångdubblats, vilja emellertid framhålla,
att de värnpliktiga, såsom framgår av den förebragta utredningen i
ärendet, på grund av den långa tid som förflutit innan riksförsäkringsanstalten
meddelat beslut i ersättningsärendet, försatts i ekonomiska svårigheter.

Med hänsyn härtill vilja revisorerna framhålla betydelsen av att ifrågavarande
ärenden handläggas i sådan ordning, att de ersättningsberättigade
utan dröjsmål erhålla dem tillkommande ersättning.

§ 7.

Under § 6 i sin berättelse framlade 1933 års revisorer vissa synpunkter på
samarbetet mellan civila och militära sjukhus. Revisorerna anförde bland
annat följande.

Revisorerna finna den utveckling, som sålunda skett, vara ur olika synpunkter
lycklig och vilja uttrycka en förhoppning, att det samarbete mellan
de skilda slagen av sjukvårdsanstalter, som sålunda etablerats, måtte ytterligare
utvecklas. Att åtskilligt ännu återstår att i förevarande hänseende uträtta,
hava revisorerna haft tillfälle att under höstens resor övertyga sig om.
Revisorerna tänka därvid närmast på militärsjukhusen vid Norrlands trängkår
i Sollefteå och för Gotlands trupper å Visborgs slätt, vilka vid tidpunkten
för revisorernas besök endast voro i ringa utsträckning belagda.

Revisorerna, som med tillfredsställelse skulle se, att ett närmare samarbete
ordnades för bättre och rationellare utnyttjande av tillgängliga vårdplatser
å landets samtliga, för allmän sjukvård avsedda anstalter, såväl militära som
civila, hava ansett sig böra bringa ovanberörda erfarenheter till riksdagens
kännedom.

I sin berättelse under § 7 meddelade 1940 års revisorer sina iakttagelser
beträffande sjukvårdens ordnande under den rådande förstärkta försvarsberedskapen
och anförde bland annat.

Vad slutligen angår den centrala ledningen i allmänhet av sjnkvårdsberedskapen
i landet hava givetvis rådande förhållanden gjort, att vissa anordningar
måst från tid till annan vidtagas och att därför eljest skälig hänsyn
ofta icke kunnat tagas till kostnadsfrågan, men revisorerna utgå från, att
framdeles den osäkerhet och bristande stadga, som i flera hänseenden kommit
till synes, ersättes av genom vunnen erfarenhet lämpade åtgärder beträffande
såväl materielanskaffningarna som personalorganisationen samt att
allvarliga ansträngningar göras att skapa ett för hela landets sjukvårdsberedskap
önskvärt ytterligare utvidgat samarbete mellan statliga myndigheter,
landsting och kommuner samt frivilliga organisationer. Kraven på vårt
lands allmänna sjukvårdsberedskap och den tillgängliga sjukvårdspersonalens
mest ändamålsenliga utnyttjande ävensom nödvändigheten av kostnadernas
begränsning tillgodoses bäst härigenom.

Med hänsyn till dessa frågors betydelse för landets försvar och den civila

— 27

befolkningens sjukvård vid krigstillfälle samt de synnerligen betydande belopp,
som av riksdagen beviljats för sjukvårdsberedskapens ordnande, hava
revisorerna ansett sig böra delgiva riksdagen sina erfarenheter på området.

Sedan 1940 års militära byggnadsutredning anmodats avgiva yttrande i
anledning av medelsframställningar beträffande vissa sjukhusbyggnader på
Gotland, hemställde utredningen under hänvisning till att en allmän plan
borde uppläggas för ett slutligt ordnande av frågan om sjukvårdsplatser för
försvarsväsendets olika truppförband och formationer på Gotland, att Kungl.
Maj:t måtte uppdraga åt utredningen att i samråd med cheferna för armén,
marinen och flygvapnet snarast möjligt utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag jämte kostnadsberäkning å sjukhuslokaler utöver redan
befintliga för olika truppförband och formationer på Gotland. Denna framställning
bifölls av Kungl. Maj:t den 25 april 1940. Utredningen har genom
underdånig skrivelse den 21 juli 1941 framlagt plan för militära sjukhusbyggnader
på Gotland.

Representanter för utredningen jämte representanter för cheferna för
armén och marinen samt medicinalstyrelsen besökte den 20 och 21 maj innevarande
år de olika militära sjukhusinrättningarna på Gotland. Vid besöket
avhandlades hithörande frågor med dåvarande landshövdingen, vilken framförde
vissa önskemål sammanfallande med den civila befolkningens intressen
i samband med dessa frågor, och med militärbefälhavaren, vilken då
bereddes tillfälle att framföra sina synpunkter i ämnet och ävenledes sedermera
delgivits utredningens yttrande och förslag.

Enligt vad revisorerna inhämtat föreligga inom Gotlands läns landsting
planer på att, om den ekonomiska frågan kan ordnas på ett tillfredsställande
sätt, antingen kring det nuvarande lasarettet i Visby som kärna utbygga ett
centrallasarett för länet eller ock nybygga ett centrallasarett i närheten av
Visby. Om ett visst antal för den militära krigssjukvården erforderliga platser
utöver dem, som redan finnas i det nuvarande beredskapssjukhuset i
Visby, kunde beredas i anslutning till det planerade centrallasarettet, exempelvis
i baracker att användas för militär sjukvård under krig, kunde detta,
enligt vad som framhållits i 1940 års militära byggnadsutrednings ovanberörda
plan, vara till fördel för både de civila och de militära myndigheterna.
Jämväl denna fråga behandlades vid ovannämnda överläggning mellan utredningen
och dåvarande landshövdingen. Även landshövdingen framhöll
härvid de fördelar, som kunde vinnas för tillgodoseende av såväl den militära
som civila sjukvården på Gotland genom ett samarbete av antytt slag.
Landshövdingen påpekade de icke oväsentliga ekonomiska fördelarna härav.

Frågan är emellertid enligt 1940 års militära byggnadsutredning bland
annat beroende av de militära anvisningar, överbefälhavaren äger att lämna.
Utredningen har i sin plan framhållit, att ett närmare ingående härå skulle
föranleda betydande utredningsarbete i samarbete med representanter för
landstinget med flera. På grund härav har utredningen icke ansett sig böra
avgiva något förslag i frågan utan har endast framhållit, att en eventuell
prövning borde ske i annat sammanhang.

Revisorerna hava besökt länslasarettet och olika militära sjukvårdsinrätt -

28 —

fångar på Gotland och hava i samband härmed avhandlat ifrågavarande
spörsmål med landshövdingen, militärbefälhavaren och representanter för
landstingets förvaltningsutskott.

^uUalande38 Bevisorerna vilja framhålla betydelsen av att det samarbete mellan vederbörande
civila och militära myndigheter i fråga om planläggningen av sjukvården
på Gotland, som i viss mån inletts, fullföljes i samband med Gotlands
läns landstings blivande beslut om anordnande av ett centrallasarett för
länet. Med hänsyn till Gotlands isolerade läge sjmes det vara av stor betydelse,
att man vid planläggningen av detta lasarett tager hänsyn till behovet
av att i största möjliga utsträckning kunna meddela specialvård inom olika
sjukvårdsområden. Revisorerna förutsätta, att vid det åsyftade samarbetet
hänsyn tages jämväl till det ökade vårdbehov, vartill 1941 års försvarsutrednings
förslag till lagstiftning rörande de värnpliktigas tjänstgöringstid m. in.
kan föranleda.

I detta sammanhang bör jämväl beaktas möjligheten att för den civila
sjukvårdens behov i fredstid utnyttja förefintliga krigssjukhus på Gotland.

§ 8.

Användning j skrivelse den 12 november 1940 hemställde generaltullstyrelsen, att Kungl.
nen av full- Maj:t måtte förordna om verkställande av utredning rörande utvidgade
verkets kust- arbetsuppgifter för tullverkets kustbevakning vid krig eller krigsfara eller
personal5 elJest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Till stöd för
in. m. framställningen anförde styrelsen bland annat, att till följd av nedgången i
utrikes fartygstrafiken och i den yrkesmässigt bedrivna smugglingen de
arbetsuppgifter, som enligt tullförfattningarna ålåge kustbevakningen, under
senare tiden väsentligt minskats i omfattning. Å andra sidan hade nya av
krissituationen föranledda arbetsuppgifter för kustbevakningen tillkommit.
De nya arbetsuppgifterna hade emellertid å större delen av kusten visat sig
icke tillräckliga för att jämte de uppgifter, som kustbevakningen hade att
fullgöra för tillsyn över tullförfattningarnas efterlevnad, bereda personalen
full sysselsättning. Styrelsen hade därefter funnit det böra bliva föremål för
undersökning, huruvida icke kustbevakningspersonalen lämpligen skulle
kunna åläggas att biträda vid fullgörandet av vissa ytterligare uppgifter, som
ankomme på militära myndigheter eller på andra civila myndigheter än
tullmyndigheterna.

I anledning av generaltullstyrelsens framställning bemyndigade Kungl.
Maj:t den 22 november 1940 chefen för finansdepartementet att tillkalla
högst tre sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda med
utredning i berörda hänseende. De sakkunniga avgåvo den 22 mars 1941
utredning i ämnet.

Beträffande kustbevakningens uppgifter inom tullverket och krisförhållandenas
inverkan på dessa uppgifters omfattning framgår av sakkunnigutredningen
bland annat följande.

Kustbevakningens uppgift att söka förhindra och upptäcka olovlig införsel
av varor hade under 1920- och 1930-talen främst varit inriktad på bekäm -

29 —

pande av den yrkesmässigt bedrivna spritsmugglingen. Denna hade emellertid
under de sista åren varit stadd i avtagande och efter krigsutbrottet praktiskt
taget upphört. På grund härav kunde tullverkets utsjöbevakning indragas
under hösten 1939. Vidare hade det övriga bevaknings- och spaningsarbete!
kunnat successivt minskas och patrulleringen med motordrivna fortskaffningsmedel
avsevärt inskränkas. Härigenom hade göromålen för den
del av kustbevakningen, vars huvudsakliga arbetsuppgifter bestått i bekämpandet
av spritsmugglingen, undergått en betydande minskning. Vad anginge
den kustbevakningen tillkommande uppgiften att inom tullområdet
utöva uppsikt över fartygstrafiken för tillsyn av att i tullhänseende meddelade
bestämmelser efterlevdes, hade även behovet av dylik uppsikt påverkats av
den i följd av krisläget inträdda nedgången i fartygstrafikens omfattning,
om än denna nedgång i viss mån uppvägdes av att fartygen under nuvarande
förhållanden i större utsträckning än eljest framginge genom farleder inomskärs.
Framförallt hade emellertid den knappa tillgången på flytande bränsle
medfört, att patrulleringar med motordrivna fortskaffningsmedel måst begränsas
till vad som varit oundgängligen nödvändigt. På grund härav hade
kustbevakningen i mindre utsträckning än tidigare tagits i anspråk för ifrågavarande
allmänna uppsikt. Samtidigt hade emellertid kustbevakningen till
följd av krisläget fått vissa nya arbetsuppgifter. Sålunda anlitades kustbevakningen,
bland annat, för tillsyn å efterlevnaden av de numera talrika
exportförbuden, särskilt vid fartygs lastning å ort utom tullplats, samt för
kontroll med avseende å proviantering av fiskefartyg.

De för kustbevakningen inom dess egentliga verksamhetsområde inträdda
förändringarna med avseende å arbetets omfattning hade gjort sig i olika
grad gällande inom skilda delar av kusten. Beträffande kustbevakningen i
dess helhet kunde emellertid konstateras, att i fråga om det egentliga kustbevakningsarbetet
krisförhållandena medfört en så avsevärd nedgång i
arbetsmängden, att trots personalindragningar den kvarvarande personalen
icke hade full sysselsättning.

Kustbevakningen hade med tillämpning av tidigare meddelade föreskrifter
anlitats jämväl för vissa marina uppgifter samt för en del civila övervakningsuppgifter,
som ej inginge i den egentliga tulltjänsten. De sakkunniga
påvisade emellertid, att detta med hänsyn till närmare angivna förhållanden
kommit att ske endast i begränsad utsträckning. Kustbevakningspersonalen
hade dock, enligt vad de sakkunniga vidare framhållit, visat sig synnerligen
lämplig för dylika uppgifter, vilket mestadels även varit fallet beträffande
båtmaterielen vid kustbevakningen. De sakkunniga framhöllo, att vid krig
eller krigsfara liksom under förhållanden sådana som de nu rådande inom
marinen förelåge ett framträdande behov såväl av personal, lämplig för
övervakningsverksamhet inom kusttrakterna, som av fortskaffningsmateriel,
ägnad för sådan verksamhet. Enligt de sakkunnigas mening skulle kustbevakningen
med fördel kunna användas för tillgodoseende av detta behov i
större utsträckning än som hittills varit fallet. Med hänsyn till beskaffenheten
av den tjänstgöring, som inom tullverket tillkomme kustbevakningen,
ansågo de sakkunniga det vara lämpligt, att kustbevakningens verksamhet

— 30

inom marinen finge tyngdpunkten förlagd till sådana uppgifter, som vore
avsedda för den marina krigspolisen.

Kustbevakningens verksamhet under normala förhållanden karakteriserades
av de sakkunniga såsom ett slags sjöpolistjänstgöring, ehuru huvudsakligen
begränsad till övervakning av efterlevnaden av tullförfattningarna. Med
hänsyn till den svaga polisbevakningen i våra skärgårdsområden ansågs en
utvidgning av denna sjöpolistjänst till att omfatta även andra övervakningsuppgifter
inom kustbevakningens tjänstgöringsområde såsom en redan under
fredsförhållanden lämplig och ändamålsenlig åtgärd. Så mycket mer måste,
yttrade de sakkunniga, en sådan utvidgning av kustbevakningens arbetsuppgifter
vid inträdande krisförhållanden synas påkallad för att icke säga nödvändig.
Med hänsyn till erfarenheterna från den hittillsvarande användningen
av kustbevakningen för uppgifter av hithörande slag ansågo de sakkunniga,
att en anordning, enligt vilken marinen vid mobilisering eller förstärkt
försvarsberedskap kunde förfoga över kustbevakningen i dess helhet,
innefattade den bästa lösningen av frågan om kustbevakningens utnyttjande.
Från angivna utgångspunkter förordade de sakkunniga, dels att kustbevakningspersonalen
inordnades i marinens krigspolis, dels ock att dennas uppgifter
utvidgades att avse en allmän sjöpolistjänst. De sakkunniga tänkte sig.
att kustbevakningspersonalens verksamhet såsom krigspolis skulle kunna bedrivas
på sådant sätt, att kustbevakningens åligganden inom tullverket i allmänhet
blevo ombesörjda samtidigt med utövandet av krigspolistjänsten.
I den mån så ej kunde ske förutsattes det skola ankomma på vederbörande
marinorgan att i samråd med kustbevakningschefen och kustbevakningsdistriktscheferna
ordna tjänstgöringen inom krigspolisen så, att tullverkets
intressen bleve vederbörligen tillgodosedda. Den tjänstgöringsskyldighet i
marinen, som enligt förslaget skulle åläggas kustbevakningspersonalen, angavs
som nära jämförbar med den skyldighet att under motsvarande förhållanden
tjänstgöra vid marinen, som ålåge lots- och fyrpersonalen. De i sistnämnda
hänseende meddelade bestämmelserna hade tjänat till ledning vid
utformandet av de sakkunnigas förslag.

Skyldighet för kustbevakningspersonalen att vid mobilisering eller förstärkt
försvarsberedskap tjänstgöra vid marinen skulle enligt de sakkunnigas
förslag inträda, då så påfordrades. Därmed avsågs, att marinen skulle
äga bestämma, när och i vilken omfattning marinen önskade taga kustbevakningen
i anspråk. De sakkunniga hade nämligen ansett det vara lämpligt, att
marinen finge möjlighet att anpassa kravet på biträde av kustbevakningen
efter omständigheterna.

Generaltullstyrelsen föreslog i sitt i ärendet avgivna utlåtande, att det, för
vinnande av eu fastare ordning för kustbevakningens användning i marinens
tjänst, skulle förbehållas Kungl. Maj:t att bestämma den tid, då kustbevakningen
skulle ställas till marinens förfogande, och den omfattning, i vilken
detta skulle ske.

I proposition nr 236 till 1941 års riksdag förklarade föredragande departementschefen
sig anse, att de sakkunnigas organisationsförslag borde i princip
godtagas. Vad departementschefen anfört vid framläggandet av ovan

— 31 —

berörda organisationsspörsmål rörande tullverkets kustbevakning föranledde
icke någon erinran från riksdagens sida.

I anledning härav utfärdade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 20 juni
1941, nr 498, bestämmelser angående användning inom marinen av tullverkets
kustbevakning vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap.

Enligt nämnda kungörelse skall vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap
tullverkets kustbevakning från och med den dag och i den omfattning
Kungl. Maj:t bestämmer stå till marinens förfogande. Kustbevakningschefen
vid tullverket samt å dennes expedition och vid tullverkets kustbevakning
anställda manliga tjänstemän äro därvid skyldiga att tjänstgöra vid
marinen. Tjänsteman vid kustbevakningen skall under sådan tjänstgöring
ingå i marinens krigspolis, där ej chefen för marinen i särskilt fall annorlunda
bestämmer. Under tjänstgöringen vid marinen skall här avsedd tjänsteman
i regel fullgöra de åligganden, som ankomma på honom i egenskap
av tjänsteman vid tullverket, och skall därvid bibehållas vid den befogenhet,
som tillkommer honom såsom sådan tjänsteman. Jämlikt särskilt stadgande
skall vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap från och med den
dag och i den omfattning, som Kungl. Maj:t bestämmer, till marinens förfogande
ställas av tullverket ägd eller förhyrd eller tullverket mot lega tillhandahållen
fortskaffningsmateriel, avsedd för kustbevakningen. Kustbevakningstjänsteman
åliggande skyldighet att mot lega tillhandahålla för
tjänsten erforderlig fortskaffningsmateriel skall därvid gälla även beträffande
tjänstgöringen inom marinen. Närmare bestämmelser angående tilllämpningen
av kungörelsen skola enligt särskilt stadgande utfärdas av generaltullstyrelsen
efter samråd med chefen för marinen. Dylika bestämmelser
hava ännu icke utfärdats.

Bestämmelser angående marinens krigspolis äro utfärdade genom Kungl.
Maj:ts reglemente den 20 juni 1941, nr 497. Jämlikt detta reglemente omfattar
marinens krigspolis vid marindistrikten och vid kustartilleriförsvar, som ej
ingår i marindistrikt, uppsatta marinpolisgrupper. Marinpolisgrupp utgöres
bland annat av vid tullverkets kustbevakning anställd personal. Kustbevakningschefen
vid tullverket underställes chefen för marinen för biträde vid
handläggning av ärenden, som röra krigspolisen. Marinpolisgrupp underställes
vederbörande marindistriktschef (chef för kustartilleriförsvar), som
utser lämplig person till chef — marinpolischef -— för inom vederbörande
område uppsatt marinpolis. Krigspolistjänsten fullgöres såsom kriminaltjänst
eller ordningstjänst. Krigspolisens allmänna uppgift är att inom anvisat verksamhetsområde
upprätthålla ordningen, förhindra och uppdaga brott eller
mot rikets säkerhet riktade åtgärder samt bedriva härför erforderlig spaning,
allt i den mån detta icke företrädesvis tillkommer de militära förbanden
eller det civila polisväsendet. I denna sin verksamhet och .särskilt under spaningsarbetet
skall krigspolisen i erforderlig utsträckning samverka med det
civila polisväsendet. För befrämjande av sådan verksamhet skall marinpolischef,
så snart anledning därtill förekommer, samråda med landsfogden
i länet eller, beträffande stad som är undantagen från området för landsfogdens
polisverksamhet, med polischefen. Till krigspolisens särskilda ma -

— 32

rina uppgifter hör, utöver vad behörig chef anbefaller, bland annat att
biträda vid av marinen anordnad sjöfartskontroll och minbevakning, att
biträda vid kustsignalväsendet samt att efterspana och omhändertaga rymmare
och personer, som blivit skilda från sina förband.

Närmare bestämmelser med avseende å krigspolistjänsten hava av chefen
för marinen utfärdats den 8 oktober 1941. Enligt dessa bestämmelser skall
till marinpolischef om möjligt utses juridiskt utbildad person; denne skall
vara förtrogen med arbetsuppgifter av »polisiär» karaktär. Personalbehovet
inom marinpolisgrupperna skall i första hand tillgodoses genom personal
från tullverkets kustbevakning. Krigspolisen tilldelas för sin verksamhet
erforderliga fortskaffningsmedel såsom bilar eller båtar. Härvid disponeras
dels lämplig materiel, tillhörande marinen, dels ock tullverkets kustbevakning
tilldelad materiel, vilken jämlikt förutnämnda kungörelse skall ställas till
marinens förfogande.

Genom brev den 17 oktober 1941 har Kungl. Maj:t fastställt reglemente för
sjövärnskåren, vilket reglemente trätt i kraft den 1 november. Sjövärnskåren
har till uppgift att vid förstärkt försvarsberedskap (mobilisering) ävensom
eljest, då så finnes lämpligt, ställa särskilt utbildad personal till krigsmaktens
förfogande. Från kåren tillhandaliålles krigsmakten vidare för övningsändamål
lämpliga motorbåtar.

Revisorerna hava funnit det vara av intresse att undersöka, i vad mån
bestämmelserna i berörda kungörelse och reglemente för krigspolisen vid
marinen satts i tillämpning och sålunda medfört utvidgade arbetsuppgifter
för tullverkets kustbevakning.

Enligt vad som inhämtats har den i ifrågavarande författningar reglerade
organisationen ännu icke trätt i tillämpning. Organisationen i fråga är därjämte
icke fullständigt genomförd. Sålunda hava vederbörande marindistriktschefer
ännu icke utsett marinpolischefer. I anledning härav är frågan
om möjligheterna att bereda personalen vid tullverkets kustbevakning utvidgade
arbetsuppgifter alltjämt olöst. Vid vissa kustposteringar såsom t. ex. i
Nynäshamn och Visby har visserligen en mindre del av den därstädes förlagda
kustbevakningspersonalen anlitats för vissa polisuppgifter. Sålunda
har densamma i viss omfattning biträtt vid övervakningen av persontrafiken
på utländska fartyg. Personalen har emellertid till mycket stor del fått ligga
overksam långa tider, i flera fall över en månad i följd. Dessa otillfredsställande
förhållanden avse ett stort antal befattningshavare och båtar. Enbart
Stockholms kustdistrikt omfattar 23 kustposteringar med en personalstyrka
på omkring 80 befattningshavare. Antalet båtar uppgår här till ett 20-tal. I
detta sammanhang må erinras, att marinen i stor utsträckning mot särskild
ersättning tager i anspråk båtar, tillhörande sjövärnskåren, för uppgifter
inom sjöfartskontrollen. Sjöfartskontrollen är i flera fall baserad på platser,
som samtidigt äro kustposteringar. Ifrågavarande kontroll uppdrogs vid
inträdandet av den förstärkta försvarsberedskapen i september 1939 åt tullverkets
kustbevakning men upphörde under våren 1940, då den övertogs av
dåvarande frivilliga motorbåtskåren.

— 33 —

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har personalen vid tullverkets
kustbevakning hittills icke — såsom avsetts — tagits i anspråk för arbetsuppgifter
inom marinens krigspolis. En väsentlig orsak härtill synes vara, att
den avsedda organisationen icke blivit helt genomförd, närmast beroende
därpå, att det varit förenat med svårigheter att besätta befattningarna såsom
marinpolischefer. Med hänsyn därtill att såsom kompetensvillkor för erhållande
av sådan befattning uppställts juridisk utbildning, har det visat sig
omöjligt att på erbjudna villkor erhålla lämpliga personer till dessa befattningar.

Med beaktande av de arbetsuppgifter, som åligga marinpolischefer, vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida kravet på juridisk utbildning för innehavare
av ifrågavarande befattningar bör under alla förhållanden vidhållas.
Erinras må, att enligt nämnda av chefen för marinen utfärdade bestämmelser
för krigspolistjänsten vid marinen skall till marinpolischef om möjligt
utses juridiskt utbildad person. Ur effektivitetssynpunkt synes det revisorerna
önskvärt, att de med dessa befattningar förenade göromålen bestridas
av tjänstemän tillhörande tullverkets kustbevakning, förslagsvis av kustdistriktschefer.
Genom den nu ifrågasatta föreningen av befattningar kan givetvis
en besparing i statsverkets utgifter för ändamålet ernås.

Revisorerna vilja slutligen särskilt framhålla olämpligheten av att personal
och båtar tillhörande tullverkets kustbevakning i den omfattning som
varit fallet fått ligga overksamma, under det att personal och förhyrda båtar
tillhörande sjövärnskåren tagits i anspråk för sådana uppgifter — bland
annat sjöfartskontrollen — som enligt revisorernas mening lika väl kunnat
utföras av kustbevakningspersonalen.

Revisorerna anse, att åtgärder snarast böra vidtagas för vinnande av ändring
i nu berörda hänseende.

§ 9.

Avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 278) för personal vid försvarsväsendet
under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglementet) tillämpas för
närvarande å alla i tjänst varande värnpliktiga, vilka fullgöra tjänstgöring
vid krigsmakten. Enligt i reglementet intagen föreskrift skola i fredstid gällande
avlönings- och pensionsbestämmelser för militär och civilmilitär personal
tillämpas allenast i den utsträckning reglementet stadgar.

Vad beträffar rätt för personal, å vilken krigsavlöningsreglementet tillämpas,
att åtnjuta inkvartering, gälla härutinnan enligt reglementet de föreskrifter,
som meddelas i särskild ordning. Genom brev den 23 februari 1940
har Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter i angivet hänseende.

Jämlikt föreskrifterna i detta brev äger envar, å vilken krigsavlöningsreglementet
är tillämpligt, å tjänstgöringsorten (krigsförläggningsorten) eller
vid färd eller förrättning med trupp åtnjuta fri inkvartering eller förläggning
genom kronans försorg. Vad sålunda är stadgat skall dock ej äga tilllämpning
beträffande personal, som icke i fredstid åtnjuter fri inkvartering
å tjänstgöringsorten och som finnes kunna under tjänstgöringen bibehålla
sitt vanliga kvarter. Kan ovan angivna inkvartering eller förläggning icke

3 —- itev. berättelse ang. statsverket år 1041. 1.

Revisorernas

uttalande.

Kontant ersättning
för
fri inkvartering
till vissa
värnpliktiga.

— 34 —

lämpligen anordnas genom kronans försorg, eller anses personalen böra medgivas
att själv sörja härför, må personalen i stället för dylik förmån in natura
uppbära kontant ersättning. Sådan ersättning utgår under de första 15 dygnen
av tjänstgöringen å viss ort med hälften av de i 12 § 1 mom. krigsavlöningsreglementet
angivna ersättningsbeloppen för inkvartering och för tid
därefter med tre tiondelar av nämnda belopp. Till en värnpliktig, tillhörande
någon av krigslöneklasserna 1—6, utgår den kontanta ersättningen under de
första 15 dygnen med 2 kronor och diirefter med 1 krona 20 öre.

Revisorerna hava vid sin granskning uppmärksammat, att värnpliktiga,
tillhörande Stockholms örlogsstation, till ett antal av omkring 700 under september
månad 1941 på grund av lokalförhållanden icke kunnat beredas
inkvartering in natura. Dessa värnpliktiga hava på grund härav med uppbärande
av kontant ersättning enligt föreskrifterna i ovan berörda brev den
23 februari 1940 medgivits att nattetid vistas i sina hem i Stockholm. Enligt
vad revisorerna inhämtat hava av ifrågavarande värnpliktiga omkring 300
under samma månad jämväl tillerkänts bostadsbidrag enligt bestämmelserna
i förordningen den 17 april 1940 (nr 223) om familjebidrag åt värnpliktiga
under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordningen) sådan densamma
lyder enligt förordningen den 16 maj 1941 (nr 288). Liknande förhållanden
hava revisorerna funnit råda även å andra förläggningsorter.

Bostadsbidragets syfte är att trygga familjemedlemmarnas tillgång till
bostad under den värnpliktiges tjänstgöring eller, om det icke gäller familjebostad,
att för den värnpliktige undanröja de synnerliga olägenheter, som
skulle bliva en följd av att han på grund av tjänstgöringen skulle mista sin
före tjänstgöringens början innehavda bostad. Bidraget kan avse bostad, som
är förhyrd eller som före tjänstgöringen innehafts såsom en i löneförmånerna
ingående naturaförmån eller som innehaves med äganderätt. För den som
hyr bostad för familjemedlemmar må vid bestämmandet av bostadsbidragets
storlek följande kostnader tagas med i beräkningen, nämligen det hyresbelopp,
som enligt kontrakt skall betalas till hyresvärden, kostnader för
bostadens uppvärmning samt kostnader för bränsle till matlagning. I fråga
om den som har fri bostad såsom löneförmån beviljas bostadsbidrag, i den
mån han under tiden för tjänstgöringen blir skyldig att erlägga kontant
ersättning till arbetsgivaren för sin bostad. Vad slutligen beträffar den som
har bostad i egen fastighet räknas såsom bostadskostnader de å fastigheten
belöpande fasta utgifterna efter avdrag för de inkomster, som fastigheten
lämnar. För medgivande av bostadsbidrag är behovsprövning föreskriven.
Härvid skall hänsyn tagas till de inkomster, som under tiden för militärtjänstgöringen
åtnjutas av den värnpliktige — bortsett från krigslön jämte övriga
under tjänstgöringen utgående förmåner — samt av andra i bostaden inhysta
familjemedlemmar än husföreståndarinna. Enligt nämnda föreskrifter skall
vid behovsprövningen hänsyn alltså icke tagas till av statsmedel utgående
kontant ersättning för inkvartering in natura.

Det må i detta sammanhang erinras, att enligt krigsfamiljebidragsförordningen
i dess ursprungliga lydelse hänsyn vid behovsprövningen jämväl
skulle tagas till den värnpliktiges månadslön enligt krigsavlöningsregle -

— 35 —

mentet, för den händelse bostaden uppenbarligen överstege den värnpliktiges
behov. I yttrande den 13 februari 1941 över sociala försvarsberedskapskommitténs
förslag beträffande dyrtidstillägg och familjebidrag
förklarade arbetsmarknadskommissionen, att stadgandet borde utgå. För att
detta stadgande skulle kunna tillämpas fordrades enligt arbetsmarknadskommissionens
mening, att familjebidragsnämnderna underrättades av de militära
myndigheterna, då eu värnpliktig, efter det ansökan om familjebidrag
ingivits, konstituerades till högre grad. Erfarenheten hade emellertid givit
vid handen, att dylika uppgifter i mycket ringa utsträckning översändas till
familjebidragsnämnderna. Vid av kommissionen gjorda undersökningar hade
det visat sig, att det vid större förband vore praktiskt taget ogörligt att hålla
familjebidragsnämnderna underrättade om meddelade konstitueringar, och
man hade i åsyftade fall helt åsidosatt behovet hos familjebidragsnämnderna
att för ifrågavarande stadgandes tillämpning äga kännedom om de förändringar
i krigslönen, som följde av konstituering till högre grad.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hava värnpliktiga, som på
grund av bristande kasernutrymmen medgivits att nattetid vistas i sina hem,
samtidigt kommit i åtnjutande av dels kontant ersättning för inkvartering
in natura dels ock bostadsbidrag. Här synes sålunda en form av dubbelutbetalning
föreligga.

Beträffande möjligheten att undvika dubbelutbetalningar av detta slag må
erinras, att enligt krigsfamiljebidragsförordningen vid behovsprövningen i
fråga om bostadsbidrag hänsyn icke skall tagas till utgående kontant ersättning
för inkvartering in natura. Ett dylikt hänsynstagande synes medföra
svårigheter just av den art, som av arbetsmarknadskommissionen påtalats i
fråga om månadslön. , ,

Det lämpligaste sättet för vinnande av rättelse i berörda hänseende synes
revisorerna vara, att föreskrifterna i nämnda kungl. brev den 23 februari
1940 ändras därhän, att värnpliktiga, som äga uppbära bostadsbidrag, icke
må komma i åtnjutande av kontant ersättning för inkvartering in natura för
sådan tid, då de på grund av förläggningsförhållandena medgivas att nattetid
vistas i sina hem.

§ 10.

I sitt betänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente föreslog 1936
års lönekommitté, att avlöning, där ej annorlunda stadgades i reglementet,
skulle utgå från och med den dag tjänst enligt utnämningsliandling tillträddes
till och med den dag tjänstemannen frånträdde densamma.

Skedde avgång på grund av dödsfall föreslog lönekommittén, att utöver
begravningshjälp med ett för alla befattningshavare lika belopp av 400 kronor
skulle utgå lön jämte i förekommande fall rörligt tillägg till den avlidnes
stärbhus under eu månads tid efter frånfället, under förutsättning att han
efterlämnade familjepensionsberättigade efterlevande. Lönekommittén förutsatte
härvid, att familjepension för tjänsteman, som avlidit i tjänst, började
utgå först 1 månad efter dödsfallet. Mot lönekommitténs berörda förslag

Revisorernas

uttalande.

Utbetalning
av viss månadslön
enligt
krigsavlöningsreglementet.

— 36 —

framställdes vissa erinringar. Bland annat framhölls, att indragning av familjepensionen
under 1 månad och dess ersättande med avlöning skulle
betyda, att avlöningen icke bleve tillförsäkrad de familjepensionsberättigade
personligen, vilket däremot vore fallet beträffande familjepensionen. Med
hänsyn till de sålunda gjorda erinringarna fastställdes i civila avlöningsreglementet
2 § 3 mom. att avlöning, där ej annorlunda stadgas i reglementet,
utgår från och med den dag tjänst enligt utnämningshandling eller antagningsbevis
tillträdes till och med den dag tjänsteman frånträder densamma.
Jämlikt 40 § nämnda reglemente skall till avliden tjänstemans dödsbo såsom
begravningshjälp utbetalas ett belopp av 400 kronor. Efterlämnar tjänsteman
anhöriga, som äro berättigade till familjepension enligt allmänna familjepensionsreglementet,
skall dock — i syfte att bereda pensionsberättigade
efterlevande efter tjänsteman, som avlider medan han är i tjänst, ett något
större ekonomiskt stöd under den första tiden efter dödsfallet än vad familjepensionen
utgör — där tjänstemans lön för månad jämte därå belöpande
rörligt tillägg överstiger familjepensionen för månad, begravningshjälpen
ökas med ett belopp motsvarande skillnaden. Detta skillnadsbelopp utgör en
del av själva begravningshjälpen. I förekommande fall utgående familjepension
börjar löpa från och med dagen näst efter den, da tjänsteman avlidit.

Sedermera har i militära avlöningsreglementet bestämmelser av enahanda
innehåll meddelats.

Under nu rådande förstärkta försvarsberedskap tillämpas å militär och
civilmilitär personal bestämmelserna i avlöningsreglementet den 15 juni 1939
(nr 278) för personal vid försvarsväsendet under krigstjänstgöring (krigsavlöningsreglementet).
Enligt bestämmelserna i 9 § 6 mom. samma reglemente
är avliden löntagares dödsbo berättigat till månadslön till och med kalendermånaden
näst efter den, varunder dödsfallet inträffat. Sker begravningen
genom dödsboets försorg, skola förefintliga för fredstid gällande bestämmelser
om begravningshjälp äga tillämpning. Med stöd av nämnda bestämmelser
äger dödsboet efter en beställningshavare, som avlider exempelvis den
1 oktober, uppbära dels begravningshjälp med 400 kronor jämte eventuellt
skillnadsbelopp, dels familjepension från och med dagen näst efter den, då
beställningshavaren avlidit, dels ock månadslön för oktober och november
månader. Enligt i fredstid gällande bestämmelser hade avlöning endast utgått
till och med dagen för frånfället.

Beträffande tillkomsten av berörda i krigsavlöningsreglementet intagna
bestämmelser må följande erinras. I sitt den 7 december 1937 avgivna förslag
till krigsavlöningsreglemente intog försvarsväsendets lönenämnd under
9 § 5 mom. en bestämmelse att om någon anmäldes såsom saknad, vore han
icke berättigad till krigslön, som förfölle till betalning under den tid, då han
utan känd anledning vore frånvarande, i vidare mån än att månadslönen för
den månad, under vilken sådan anmälan skett, oavkortad insattes för hans
räkning. I yttranden över förenämnda förslag förordade chefen för armén
och arméförvaltningen en utsträckning av den tid, under vilken den saknades
månadslön skulle för hans räkning insättas, förslagsvis med 1 månad.
Föredragande departementschefen framhöll i proposition med förslag till

— 37

krigsavlöningsreglemente, att de personer, vilka anmälts såsom saknade, torde
såvitt anginge understöd åt deras anhöriga få behandlas på samma sätt som
de, vilka avlidit. Innan vederbörliga pensionsbestämmelser kunde träda i
tillämpning, måste emellertid med nödvändighet någon tid förflyta, och med
hänsyn härtill finge en förlängning av den av lönenämnden föreslagna tid,
varunder månadslön skulle få åtnjutas, få anses ofrånkomlig. Departementschefen
ansåge sig därför böra biträda de framställda yrkandena om förlängning
av nämnda tid med 1 månad. I propositionen framhölls vidare, att
det ovan anförda torde belysa behovet av en motsvarande bestämmelse om
rätt till månadslön under viss tid för en avliden löntagares efterlevande. För
att bespara de militära myndigheterna arbetet med att företaga utredning
om personalens familje- och försörjningsförhållanden torde rätten till viss
tids månadslön böra göras lika för alla dödsbon. Vidare erfordrades en bestämmelse
om rätt till begravningshjälp i sådana fall, där dylik skulle hava
utgått enligt vederbörligt fredsavlöningsreglemente och begravningen ombesörjdes
av dödsboet. De av departementschefen sålunda föreslagna ytterligare
bestämmelserna hava upptagits under 9 § 6 mom. krigsavlöningsreglementet.

Såsom av det ovan anförda framgår medför den nuvarande tillämpningen
av krigsavlöningsreglementet en förlängning — i visst fall uppgående ända
till 2 månader — av den tid, varunder avlöning jämlikt det i fredstid gällande
militära avlöningsreglementet må åtnjutas. Enligt revisorernas mening
föreligga icke tillräckliga skäl för att under förhållanden, då krigstillstånd
icke är rådande och då gällande pensionsbestämmelser i vanlig ordning
kunna träda i tillämpning, medgiva en dylik förmån.

§ 11.

Enligt 6 § andra stycket militära avlöningsreglementet den 15 juni 1939
(nr 275) bestämmes beställningshavare tillkommande lönebelopp inom löneklass
i förekommande fall efter den ortsgrupp, till vilken beställningshavarens
förläggningsort blivit hänförd. Fördelningen av förläggningsorter å de
olika ortsgrupperna har med hänsyn till levnadskostnaderna å de skilda
orterna fastställts genom kungörelse den 15 juni 1939 (nr 367). Jämlikt särskilt
stadgande i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 479) med tilläggsbestämmelser
till militära avlöningsreglementet skall Stockholm anses utgöra förläggningsort
bland annat för officer, som kommenderats såsom elev vid någon
av de militära högskolorna, under tiden till kommenderingens upphörande.
Sådan officer är enligt föreskrift i militära avlöningsreglementet jämväl
berättigad till ersättning för flyttningskostnad till och från Stockholm i
anledning av ifrågavarande kommendering.

Bestämmelser av bär angiven innebörd funnos jämväl meddelade i det före
nuvarande avlöningsreglementes tillkomst gällande officersavlöningsreglementet.

Syftet med ifrågavarande bestämmelser har varit att bereda möjlighet för
utom kommenderingsorten förlagd personal att utan ekonomiska uppoff -

Revisorernas

uttalande.

Avlöning till
elever vid
flygkrigshögskolan.

— 38 —

ringar mottaga här omförmälda kommenderingar, vilka i allmänhet förutsatts
äga en varaktighet av 2 år eller därutöver.

I och med att flygkrigshögskolan tillskapades, blevo ovan anförda bestämmelser
i militära avlöningsreglementet jämte tilläggsbestämmelser tillämpliga
å beställningshavare, som kommenderats såsom elev vid nämnda högskola.
''

Undervisningen vid flygkrigshögskolan är avsedd att bedrivas vid en allmän
kurs och en högre kurs (stabskurs eller teknisk kurs). Allmän kurs är
avsedd att anordnas varje år och stabskurs vartannat år. Teknisk kurs anordnas
enligt chefens för flygvapnet bestämmande. Den allmänna kursen, vid
vilken elevs lämplighet för kommendering till stabskurs eller teknisk kurs
prövas, är avsedd att börja under förra delen av oktober månad och omfattar
omkring 6 månaders utbildning. Efter därpå följande tjänstgöring vid
flygförband utom Stockholm beräknas uppstå, synas bärande skäl icke förekommenderats
till densamma. Ungefär 30 procent av de elever, som genomgått
den allmänna kursen, beräknas komma att fortsätta vid den högre kursen.
Sistnämnda kurs är avsedd att pågå från mitten av oktober månad till
utgången av därpå följande april månad.

Under nuvarande förhållanden, då krigsavlöningsreglementet är satt i tilllämpning,
äger beställningshavare, som kommenderas såsom elev vid flygkrigshögskolan,
åtnjuta lön (månadslön) beräknad efter den för Stockholm
gällande ortsgruppen. För den händelse beställningshavaren under vistelsen
i Stockholm icke kan bibehålla sitt vanliga kvarter äger han därjämte åtnjuta
fri inkvartering och förplägnad eller kontant ersättning därför samt terminslön.

Revisorernas

uttalande.

Med hänsyn till att flertalet av eleverna vid flygkrigshögskolan beräknas
komma att uppehålla sig i Stockholm endast under den omkring G månader
pågående allmänna kursen och då för dem, som komma att fortsätta vid
den högre kursen, ett avbrott om minst 6 månader med tjänstgöring vid
flygförband vidtager utbildningen vid den högre kursen för de elever, som
ligga, att här avsedda elever under vistelsen i Stockholm komma i åtnjutande
av lön efter Stockholms ortsgrupp samt ersättning för flyttningskostnader.
I sistnämnda hänseende må särskilt erinras om de merkostnader för
hyra, som kunna uppstå i samband med flyttningen.

I anslutning till den ovan lämnade redogörelsen vilja revisorerna ifrågasätta,
huruvida icke föreskriften i tilläggsbestämmelserna till militära avlöningsreglementet
om att Stockholm skall anses utgöra förläggningsort för
elev vid någon av de militära högskolorna bör ändras beträffande elever vid
flygkrigshögskolan.

Vissa militära
förskott.

§ 12.

Under § 36 i sin berättelse framställde 1938 års revisorer vissa erinringar
mot den dåvarande förskottsbokföringen. Revisorerna förklarade sig sålunda
hava uppmärksammat, att å vissa anslag utbetalats förskott, vilka bokförts å
förskottstitel och till vilka hänsyn icke tagits vid uppgörandet av budgetredo -

— 39 —

visningen. Såsom exempel å dylika förskott hade revisorerna •— vilka i förevarande
sammanhang även berört vissa förskottsutbetalningar för folkskoleväsendet,
som i budgetredovisningen redovisats såsom utgifter å vederbörande
anslag — nämnt förskott å anslag till statspolisorganisationen samt å
anslagen till anordnande av skolskjutsar för skolpliktiga barn och till centralisering
av fortsättningsskoleväsendet. Revisorerna hade i anledning av vad
sålunda förekommit uttalat, att det för ernående av en i möjligaste mån exakt
uppgift å budgetutjämningsfondens ställning erfordrades, att jämväl utbetalda
förskott påfördes vederbörande anslag i den utsträckning så kunde
anses påkallat för erhållande av en riktig anslagsbelastning.

I sitt den 3 juni 1939 till Kungl. Maj:t avgivna förslag till ändrade bestämmelser
rörande disposition av äldre reservationsanslag m. m. framhöll riksräkenskapsverket,
att det i fråga om ovannämnda skolförskott tillämpade
förfarandet syntes böra komma till användning även beträffande övriga förskottsutbetalningar
å riksstatsanslag, i den mån de utbetalda förskotten kunde
anses i mera nämnvärd grad påverka utgiftsbelastningen å vederbörande
anslag. För att möjliggöra en dylik anordning har enligt riksräkenskapsverkets
förslag i kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 695) med vissa bestämmelser
angående bokföring av utgifter å riksstatsanslag intagits föreskrift om att
förskottsutbetalningar å riksstatsanslag skola avföras å särskilt förskottskonto,
därvid förskotten skola bokföras specifikt för varje ifrågakommande
anslag samt med iakttagande av den uppdelning på undertitlar, som enligt
gällande föreskrifter skall äga rum vid anslagsredovisningen.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 oktober 1941 har riksräkenskapsverket
framhållit, att den föreskrivna specifikationen av förskottsredovisningen
under det första budgetår, den skolat äga rum, icke kommit att till alla delar
iakttagas av myndigheterna, och hade det givetvis icke varit möjligt att före
budgetredovisningens upprättande inom riksräkenskapsverket vidtaga rättelser
i alla ifrågakommande fall. Bristerna i fråga om myndigheternas specifikation
av utbetalda förskott hade medfört, att den överläggning av förskott
till riksstatsanslag, som i anslutning till grunderna för förenämnda
kungörelse ägt rum vid upprättandet av budgetredovisningen för budgetåret
1940/41, icke kunnat bliva fullständig. Dessutom framhölls, att sådana förskot
1, som skolat ersättas från riksstatsanslag av andra än de myndigheter,
vilka utbetalat förskotten, befunnits böra — oavsett om erforderlig specifikation
skett eller ej — uteslutas från överläggning, enär de myndigheter,
vilka verkställt dylika förskottsutbetalningar, ansetts knappast kunna åläggas
att specificera förskotten efter riksstatsanslag. Undantag hade dock
gjorts för vissa av länsstyrelserna för militära myndigheters räkning utbetalda
förskott.

I de medclsförvaltande myndigheternas räkenskaper för budgetåret 1940/41
har å statsregleringsfonden utbalanserats förskott å tillhopa 444,94 miljoner
kronor. Härav har vid budgetredovisningens upprättande ett sammanlagt
belopp av 331,86 miljoner kronor påförts anslag å riksstaten. Sistnämnda
summa utgöres till ett belopp av 120,16 miljoner kronor av sådana skolförskott,
som även tidigare brukat överläggas, samt till ett belopp av 204,22 mil -

— 40 —

Revisorernas

uttalande.

joner kronor av förskottsutbetalningar å anslag under försvarsdepartementets
huvudtitel. Bland de icke överlagda förskotten, uppgående till 113,08 miljoner
kronor, märkes ett belopp av 16,76 miljoner kronor, avseende av länsstyrelserna
utbetalade förskott för arméförvaltningen, marinförvaltningen,
regementsförvaltningar och flottans stationer.

Vid sin granskning av länsstyrelsernas (överståthållarämbetets) huvudböcker
för budgetåret 1940/41 hava revisorerna undersökt av dessa myndigheter
verkställda förskottsutbetalningar för ovannämnda militära myndigheters
räkning. I länsstyrelsernas huvudböcker redovisas per den 30 juni
1941 utestående förskott av hithörande slag till ett sammanlagt belopp av
omkring 32,5 miljoner kronor. Dessa förskott avse omkring 1.000 olika utanordningar,
varvid emellertid är att märka, att en utanordning ofta omfattar
ett stort antal skilda poster.

Revisorerna hava därjämte iakttagit, att ett avsevärt antal av här avsedda
förskottsutbetalningar skett i början av ifrågavarande budgetår, och sålunda
ännu efter förloppet av nära ett år icke täckts från vederbörligt riksstatsanslag.

Här avsedda förskottsutbetalningar avse, bland annat, ersättningar enligt
rekvisitionslagstiftningen ävensom ersättningar till ledamöter i lokala värderingsnämnder.
Det må sålunda erinras, att enligt rekvisitionsförordningen
länsstyrelse har att tillställa den ersättningsberättigade av värderingsnämnd
fastställd ersättning. Vederbörande förvaltningsmyndighet utbetalar på anfordran
medel härför till länsstyrelsen.

Med hänsyn till länsstyrelsernas alltmera ökade arbetsbelastning vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida icke här avsedda utbetalningar borde överflyttas
till vederbörande militära myndighet. Härigenom skulle därjämte
med sannolikhet snabbare utbetalning ernås.

— 41 —

FEMTE HUVUDTITELN.

Socialdepartementet.

§ 13.

Jämlikt 54 § lagen den 11 juni 1937 (nr 344) om utlännings rätt att här i Långmora^
riket vistas (utlänningslagen) äger Konungen att i händelse av krig eller fara f?rläg™€jnga°
för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda för utlänomständigheter
prövas erforderligt med avseende å utlännings rätt att in- nmgar.
komma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket meddela
de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga.

Med stöd av sagda föreskrift har Kungl. Maj:t i kungörelse den 1 september
1939 (nr 599) meddelat vissa särskilda bestämmelser rörande tillsyn över
utlänningar att, där ej i kungörelsen annorlunda stadgas, gälla vid sidan av
utlänningslagen eller med stöd av nämnda lag utfärdade föreskrifter. Genom
kungörelse den 16 februari 1940 (nr 92) hava vissa tillägg gjorts till nyssnämnda
kungörelse den 1 september 1940. I anslutning härtill har i kungörelse
den 16 februari 1940 (nr 94) givits vissa särskilda föreskrifter om tillsyn
över utlänningar vid krig eller krigsfara (särskild utlänningskungörelse).

De skärpta bestämmelserna i denna kungörelse äro avsedda att tillämpas
först, då Kungl. Maj:t därom förordnar.

I 11 § förenämnda kungörelse den 16 februari 1940 (nr 92) föreskrives,
att därest beslut om avvisning, förpassning eller utvisning av utlänning ej
kunnat verkställas eller eljest särskild anledning föreligger socialstyrelsen
må förordna, att vederbörande skall omhändertagas för att vistas i förläggning.
Det ankommer på socialstyrelsen att, när anledning därtill finnes, besluta,
att sådan vistelse i förläggning skall upphöra med eller utan villkor.

Då omständigheterna ej till annat föranleda, skall socialstyrelsen senast ett år
efter det förordnande meddelats om utlännings intagande å förläggning
pröva, huruvida vistelsen där skall upphöra eller fortfara. Befinnes vederbörande
böra kvarhållas, skall därefter frågan om vistelsens upphörande
minst en gång varje kalenderår upptagas till prövning.

Innan förordnande angående omhändertagande av utlänning i förläggning
eller om fortsatt vistelse där meddelas, skall i regel yttrande inhämtas från en
särskild nämnd, den s. k. utlänningsnämnden, som består av tre ledamöter
utsedda av Kungl. Maj:t för viss tid, högst 5 år. Av ledamöterna skall en

— 42

vara eller hava varit innehavare av domarämbete och en äga erfarenhet rörande
internationella rättsfrågor.

över socialstyrelsens beslut om utlännings omhändertagande i förläggning
eller om fortsatt vistelse där må klagan föras hos Konungen under de förutsättningar
och i den ordning, som närmare angivas i 47 § utlänningslagen.
Förordnande om omhändertagande skall dock gå i verkställighet utan hinder
av anförda besvär.

Socialstyrelsen äger, om styrelsen finner särskilda skäl därtill föreligga,
förordna, att utlänning, som omhändertagits i förläggning, i stället skall tagas
i förvar. Om behov föreligger att hålla vederbörande i förvar mer än två
månader, skall emellertid frågan därom inom sagda tid underställas Kungl.
Maj:t. Det ankommer på länsstyrelsen att verkställa socialstyrelsens förordnande
såväl om omhändertagande i förläggning som tagande i förvar.

I anslutning härtill har i kungörelse den 16 februari 1940 (nr 93) närmare
föreskrifter meddelats angående omhändertagande av utlänning i förläggning.

Enligt förevarande kungörelse ankommer det på socialstyrelsen att efter
Kungl. Maj ds bemyndigande anordna förläggningar för omhändertagna utlänningar
samt hava överinseendet däröver. Det åligger styrelsen att tid
efter annan låta inspektera förläggningarna samt meddela föreskrifter rörande
deras skötsel. Varje förläggning skall stå under ledning av en av socialstyrelsen
utsedd föreståndare. Omhändertagen utlänning må ej utan socialstyrelsens
tillstånd vistas utom förläggningens område. Dock må efter bemyndigande
av socialstyrelsen föreståndare meddela intagen tillstånd att högst 24
timmar vistas utanför förläggningen. Intagen har enligt kungörelsen att efterkomma
de ordningsföreskrifter, som meddelas av socialstyrelsen eller föreståndaren
och är pliktig att efter föreståndarens anvisningar deltaga i hushållsgöromål
samt att i övrigt sysselsätta sig med lämpligt arbete. Socialstyrelsen
har vidare att meddela erforderliga föreskrifter beträffande omhändertagna
utlänningars brevväxling, mottagande av besök och rätt att eljest
meddela sig med utomstående. Därest omhändertagen icke ställer sig till
efterrättelse vad sålunda enligt kungörelsen eller med stöd av densamma föreskrivits
eller visar han i övrigt tredska eller olämpligt uppförande, må föreståndaren
ådöma honom disciplinstraff, bestående i förlust av rätt till besök
eller annan förmån, som eljest skulle hava tillkommit honom i förläggningen,
eller ock hos socialstyrelsen hemställa om hans förflyttning till annan förläggning
eller om hans tagande i förvar.

En tid efter det nuvarande krigets utbrott fäste socialstyrelsen Kungl.
Maj ds uppmärksamhet på det önskvärda i att förläggningar inrättades, där
vissa utlänningar kunde omhändertagas och ställas under skärpt kontroll.
Med anledning härav uppdrog Kungl. Majd genom beslut den 6 februari 1940
åt socialstyrelsen att vidtaga vissa förberedande åtgärder för anordnande vid
Långmora och Smedsbo arbetshem av förläggningar för omhändertagna utlänningar.
Den 20 februari 1940 träffades avtal mellan socialstyrelsen och
direktionen för Mellersta Sveriges arbetshemsförbund om upplåtande för
tiden från och med den 1 mars 1940 tills vidare av platserna å arbetshem -

43 —

men Långmora och Smedsbo till socialstyrelsen att användas såsom förläggning
för vissa utlänningar. Kungl. Maj:t godkände genom beslut den 23
februari 1940 ifrågavarande avtal.

Vid utlänningsförläggningarnas tillkomst handlades samtliga ärenden rörande
förläggningarna å socialstyrelsens utlänningsbyrå. På därom av socialstyrelsen
i skrivelse den 9 maj 1941 gjord framställning förordnade emellertid
Kungl. Maj:t den 17 maj 1941, att å styrelsen ankommande ärenden
rörande planläggning, anordnande och drift av för utlänningars omhändertagande
avsedda förläggningar, rörande disciplinen och ordningen inom sådana
förläggningar samt rörande där omhändertagna utlänningars förflyttning
till andra förläggningar eller deras tagande i förvar skulle från och med
den 17 maj 1941 tills vidare handläggas å en särskild från utlänningsbyrån
skild avdelning inom styrelsen.

Kungl. Maj:t föreskrev därjämte, alt berörda avdelning skulle förestås av
en särskilt förordnad chef, benämnd överinspektör för utlänningsförläggningar,
med uppgift att i egenskap av adjungerad ledamot av socialstyrelsen
handlägga till avdelningen hörande ärenden ävensom utföra erforderlig
inspektion av utlänningsförläggningar.

I samband härmed förordnade Kungl. Maj:t byråchefen i socialstyrelsen
K. Bergström att under tjänstledighet från byråchefsbefattningen från och
med sagda dag tills vidare vara överinspektör för utlänningsförläggningar.

På grund av detta beslut inrättades inom socialstyrelsen en särskild avdelning
för utlänningsförläggningar med byråchefen Bergström som chef. En
decentralisering av interneringsärendena kom till stånd, i det att dessa ärenden
uppdelades på utlänningsbyrån och avdelningen för utlänningsförläggningar.
Sålunda handläggas numera ärenden angående omhändertagande av
utlänning i förläggning och utskrivning därifrån å utlänningsbyrån, under
det att frågor om driften av förläggningar och internernas behandling ankomma
på avdelningen.

För ifrågavarande båda förläggningar hava särskilda i vissa delar olika
ordningsföreskrifter upprättats och fastställts av socialstyrelsen. Jämlikt
dessa föreskrifter lyder föreståndare direkt under socialstyrelsen och är närmast
ansvarig för ordningen och förhållandena i övrigt inom förläggningen.
Det åligger föreståndaren att meddela nödiga instruktioner och andra föreskrifter
för de anställda ävensom att fastställa erforderliga ordningsregler
innefattande jämväl bestämmelser om klädsel för de omhändertagna samt
dagordning. Det ankommer vidare på föreståndaren att föra journal över de
omhändertagna med fortlöpande anteckningar bland annat rörande deras
förhållande i förläggningen, särskilt i vad rör omständigheter, som komma i
betraktande, då fråga om omhändertagens överflyttning till annan förläggning
eller utskrivning skall tagas under omprövning. I övrigt ankommer det
på föreståndaren att i den mån så prövas nödigt, efter arbetshemsdirektionens
beprövande fastställa spisordning, alt hålla de omhändertagna till lämplig
sysselsättning samt att i bokföring särskilja arbetshemmets och socialstyrelsens
inventarier ävensom att öva tillsyn över inventarier och andra tillgångar.

44 —

Enligt föreskrifterna skall omhändertagen under fritid vistas inom det
särskilda fritidsområde, som bestämmes av föreståndaren. Permission under
högst 24 timmar må beviljas av föreståndaren. Längre tids permission för
vistelse utom förläggningen meddelas efter särskild ansökan av socialstyrelsen.

Föreståndaren äger medgiva omhändertagen tillstånd att genom skriftväxling,
mottagande av besök eller annorledes träda i förbindelse med utomstående.
I tveksamma fall skall sådan fråga underställas socialstyrelsen för
avgörande.

In- och utgående brev skola censureras under föreståndarens inseende.
Därest skrift innehåller förtäckta upplysningar eller ur ordningssynpunkt
eller eljest anses olämplig, har föreståndaren att kvarhålla samt att med uppgift
om anledningen härtill omedelbart överlämna densamma till socialstyrelsen.

Vid besök, som omhändertagen medgives mottaga, skall föreståndaren eller
annan befattningshavare i allmänhet närvara.

Enligt föreskrifterna må slutligen omhändertagen ej i vidare mån än föreståndaren
prövar lämpligt förfoga över penningar eller värdeföremål, utan
skola sådana handhavas och redovisas av föreståndaren.

I anslutning till berörda föreskrifter har särskilda ordningsregler utarbetats
och fastställts för vederbörande förläggningar av respektive föreståndare. Av
dessa inhämtas, att omhändertagen under medgiven fritid skall uppehålla
sig i sitt rum, i dagrummet eller — intill mörkrets inbrott — inom fritidsområdet,
vilket är utmärkt på särskilt sätt. Tobaksrökning må ej förekomma
under arbete i ladugård, verkstad eller ekonomibyggnad eller eljest, där
brandfara är tänkbar. Vill omhändertagen företaga inköp av tobak, böcker,
tidningar eller dylikt har han att göra detta genom föreståndarens bemedling.
Omhändertagen, som ådagalägger god arbetsvilja och i övrigt uppträder
lojalt, erhåller flitpenning för utfört arbete.

Sedan åtgärder vidtagits för att å Långmora och Smedsbo arbetshem anordna
förläggningar för omhändertagna utlänningar, uppdrog socialstyrelsen
genom beslut den 1 mars 1940 åt föreståndaren vid arbetshemmet å Långmora
att från och med sagda dag tillsvidare fungera såsom föreståndare för
utlänningsförläggningen å Långmora, därvid hans avlöningsförmåner i enlighet
med förutnämnda avtal skulle bekostas av direktionen för arbetshemmet.

Enligt protokoll hållet hos socialstyrelsen den 3 juni 1940 beslöt styrelsen
att förutvarande arbetshemsföreståndaren med frånträdande av föreståndarskapet
vid Långmora skulle i egenskap av ekonomidirektör och med bibehållande
av hittillsvarande avlöningsförmåner odelat ägna sig åt förläggningens
ekonomiska frågor, skötseln av jordbruket däri inbegripet. I samband härmed
förordnades fil. lic. Bengt Söderberg att uppehålla föreståndaretjänsten vid
Långmora förläggning för utlänningar mot åtnjutande av en kontant lön av

8.500 kronor per år att utbetalas månadsvis i efterskott. Vidare skulle Söder -berg äga årligen åtnjuta en månads semester samt månatligen utan avdrag
å lönen vara frånvarande från anstalten intill tre dagar — söndagar eller var -

— 45 —

dagar —, vilka dagar må förläggas i en följd. Därutöver äger Söderberg utan
särskild gottgörelse åtnjuta möblerad bostad jämte värme och lyse ävensom
mot särskild gottgörelse tillgång till kost och tvätt å anstalten.

Enligt vad som inhämtats från socialstyrelsen föreslog t. f. generaldirektören
K. Höjer licentiaten Söderberg till befattningen under åberopande av
bland annat att Söderberg varit folkhögskollärare. Något ledigförklarande av
befattningen förekom ej. I övrigt kan nämnas, att socialstyrelsen vid förläggningarna
anställt en del övrig personal med avlöning av statsmedel.

Revisorerna hava vid av dem avlagda besök och på annat sätt inhämtat i
huvudsak följande.

De omhändertagna kunna uppdelas i tre grupper, nämligen dels sådana,
som på grund av föregående politisk verksamhet, som de bedrivit eller misstänkts
bedriva här i landet ansetts farliga för rikets säkerhet, dels sådana som
kunna utskrivas, därest de erhålla lämplig placering, exempelvis sjömän,
dels också sådana som av en eller annan anledning ansetts böra observeras
under längre eller kortare tid. Nämnas må, att inom klientelet lär förekomma
ett mindre antal individer, som gjort sig skyldiga till brott eller grövre förseelser,
såsom tjuvnad, förberedelse till sabotage o. dyl. En del av de omhändertagna
äro enligt vad som uppgivits att anse såsom psykopater eller sinnessjuka.

Vad först beträffar Smedsbo förläggning för utlänningar så finnes å nämnda
förläggning möjlighet att emottaga 48 omhändertagna. Under den tid anstalten
varit i verksamhet har antalet där intagna utlänningar enligt till socialstyrelsen
avgivna veckorapporter utgjort i juli 1940 22, i januari 1941 26, i
juli 1941 31 och i september 1941 32. Vid revisorernas besök å förläggningen
den 22 november 1941 uppgick antalet intagna till 39. En del av dessa hade
tillbringat 18 månader i förläggningen. Bland klientelet funnos ett flertal
olika nationaliteter representerade.

För att möjliggöra och hålla de omhändertagna till viss regelbundenhet
har av föreståndaren en särskild dagordning fastställts för förläggningen.
Enligt denna är arbete påbjudet vardagar mellan klockan 9 och 11.30 och
13 och 14.30, d. v. s. inalles 4 timmar. En del av de omhändertagna sysselsättas
med trädgårdsarbete samt köksgöromål eller andra småsysslor. Andra
återigen få utföra kuverttillverkning i enlighet med de principer som tillämpas
vid fångvårdsanstalterna. Sedan förläggningen av fångvårdsstyrelsen
fått hyra erforderliga maskiner, har särskild barack, rymmande 15 personer,
uppförts för ändamålet. Tiden mellan 1.30—18 är avsedd att disponeras av
internerna för idrottsövningar, kurser, läsning och dylikt eller för eget behov.
De omhändertagna erhålla flitpengar med 90 öre för dag. De som äro sysselsatta
med kuverttillverkning och arbeta på ackord erhålla härutöver en premie
uppgående till 6 å 7 kronor i månaden.

De omhändertagna utlänningarna äga att emottaga och avlåta brev ävensom
att i viss utsträckning emottaga besök av närstående. All avgående och
ankommande post censureras av assistenten. Av utrymmesskäl och icke
minst av hänsyn till de omhändertagna har i motsats till vad fallet är vid
Långmoraförläggningen de besökande icke tillåtits övernatta.

— 46 —

Rymningarna från Smedsbo förläggning, som ehuruväl omgiven av stängsel
dock är att anse såsom en öppen anstalt, har under tiden för dess verksamhet
trots den ringa bevakningspersonalen varit mycket få. Under tiden 1
januari—1 november 1941 avveko tre utlänningar, vilka dock samtliga gripits.
De rymningar, som inträffat, torde enligt föreståndarens mening vara
att tillskriva vederbörandes längtan efter omväxling. I vissa fall har vederbörande
efter rymningen självmant uppmanat utomstående att till anstalten
anmäla hans anträffande samt därefter inväntat polisens ankomst för vidarebefordran
till kronoliäktet i Falun, där han, såsom straff för att han avvikit,
hållits i förvar en kortare tid för att därefter återförpassas till en av förläggningarna.

Statsverkets kostnader för Smedsbo förläggning under budgetåret 1940/41
uppgå till omkring 143.000 kronor. Medelkostnaden för dag och intagen utgör
omkring 11 kronor.

Förläggningen å Långmora är avsedd att kunna emottaga 72 omhändertagna.
Enligt till socialstyrelsen avgivna veckorapporter har under år 1941
lägsta beläggningssiffran varit 39 och högsta 53. Antalet omhändertagna utgjorde
i juli 1940 65, i januari 1941 39, i juli 1941 42, i oktober 1941 44 samt
i november 1941 43.

Då endast ett fåtal enkelrum finnas å förläggningen dela två eller flera
interner samma rum. Fördelningen av de omhändertagna å de olika rummen
bestämmes av föreståndaren, därvid vederbörande äga framföra sina önskemål.
Förläggningens byggnader hava för undvikande av karaktär av fängelse
icke försetts med några särskilda säkerhetsanordningar såsom galler eller
dylikt.

Enligt den för förläggningen av föreståndaren fastställda dagordningen
sker uppstigning klockan 6.30 och läggning alla dagar utom lördagar efter
dagsnyheterna klockan 10. Mellan klockan 7.30—9.30 och 10—13, d. v. s.
tillhopa 5 timmar skola de omhändertagna hållas till å förläggningen förekommande
arbete. Tiderna mellan 9.30—10 och 13—14 äro reserverade för
intagande av frukost och middag. Tiden efter klockan 14 må vanligtvis de
omhändertagna förfoga över till deltagande i idrottsövningar, språkkurser och
dylikt eller för eget behov.

Såsom förut nämnts är omhändertagen pliktig att efter föreståndarens
anvisningar deltaga i hushållsgöromål samt att i övrigt sysselsätta sig med
lämpligt arbete. Å Långmoraförläggningen sysselsättes en del av klientelet
med jordbruks- och skogsarbete. Andra återigen ägna sig åt den skomakerieller
snickeriverksamhet, som om ock i mindre utsträckning förekommer vid
förläggningen. Ett litet antal omhändertagna slutligen utföra förekommande
hushålls- och därmed sammanhängande handräckningsgöromål.

För det arbete den omhändertagne utför tilldelas honom särskilda flitpenningar
eller arbetspremier. Till en början utgick en arbetspremie av 40
öre för dag och intagen, vilken premie enligt avtalet med Mellersta Sveriges
arbetshemsförbund erlades av arbetshemmet. Sedan de omhändertagna förklarat
sig icke vilja godtaga ett så ringa belopp, beslöt socialstyrelsen den 4

47 —

juni 1940 att arbetspremien skulle höjas med 50 öre för dag och intagen till
90 öre, vilken förhöjning skulle bestridas av statsmedel.

Enligt särskilt bemyndigande av socialstyrelsen har överinspektören för
utlänningsförläggningar den 11 juni 1941 beslutat att arbetstiden i speciella
fall av trängande arbetsuppgifter finge utsträckas till 7V4 timmar för
dag, därvid vid tydligt ådagalagd flit särskilda flitpengar finge beredas vederbörande
med vid jordbruksarbete högst 50 öre samt vid ladugårdsarbete och
i fall, då fackman anlitas i sitt yrke för förläggningens behov, med intill 90
öre för dag.

Trots den relativt förmånliga ersättning som de intagna åtnjuta för sitt
arbete — nämnas må att arbetshemmets ordinarie klientel, som har normalarbetsdag,
därför uppbär 40 öre för dag — har det, enligt vad föreståndaren
uppgiver, varit förenat med stora svårigheter att hålla dem till arbete. I flera
fall hava vederbörande helt enkelt utan något godtagbart skäl vägrat efterfölja
förmännens uppmaning att arbeta. En av anledningarna härtill vore,
att vederbörande ansåge sig orättvist behandlade och icke skyldiga att uträtta
något arbete. Svårigheterna härutinnan torde vidare böra ses mot bakgrunden
av vissa strävanden från internernas sida att uppluckra disciplinen. Vid
ett av revisorerna känt tillfälle inskränkte de omhändertagna självrådigt
arbetstiden till dess deras begäran om att arbetstiden för utearbete skulle
förkortas med 1/2 timme på morgonen och med samma tid på eftermiddagen
bifallits. Konflikter och motsättningar mellan föreståndaren och förmännen
torde ock, enligt vad revisorerna erfarit, tidvis hava bidragit till att försvåra
internernas hållande till effektivt arbete och samtidigt verkat i viss mån
disciplinupplösande.

Vid överinspektörens inspektion av Långmoraförläggningen den 9 september
1941 framförde förmännen vissa klagomål över att de omhändertagna
visat ohörsamhet mot deras anvisningar rörande arbetet. Överinspektören
som lovade att stödja förmännen i deras strävan att finna gehör hos
de intagna framhöll därvid på särskild fråga av förmännen, att varje omhändertagen
skulle under den relativt korta arbetstiden, som tillämpas vid
förläggningen, vara skyldig att utföra anvisat arbete; yrkesarbetare skulle
vara skyldiga att för förläggningens räkning utföra arbete inom sitt fack.

Intill den 1 februari 1941 omhänderhade utlänningsförläggningens föreståndare
förvaltningen av de penningmedel, som de omhändertagna vid ankomsten
till förläggningen medförde eller under vistelsen där förtjänade eller
fingo sig tillsända. Därefter har föreståndaren överlåtit åt de omhändertagna
att själva handhava och disponera sina medel. Vid övergången till detta
system fingo de omhändertagna av i förläggningens kassa innestående medel
ut vad som återstod, sedan avdrag gjorts för de skulder till tobaks- m. fl.
affärer i Långshyttan, varför vederbörande häftade. En del av dessa, bland
annat en skuld på 730 kronor 99 öre för tobaksvaror, betalades emellertid,
enligt vad föreståndaren medgivit, först den 7 maj 1941 och andra återigen
voro vid revisorernas besök å Långmoraförläggningen den 22 november 1941
fortfarande obetalda. Anledningen till att samtliga skulder ännu icke reglerats
vore enligt föreståndaren, att vissa omhändertagna tillåtits göra inköp eller

48 —

av föreståndaren härför kontant utfått medel utöver sina tillgångar. Det vore
emellertid meningen att, i den mån sådan omhändertagen erhölle medel, innehålla
så mycket därav att bristen täcktes och ännu ej reglerade skulder kunde
betalas.

Under fritiden äga de omhändertagna att fritt vistas inom ett särskilt bestämt
område, det s. k. fritidsområdet. Detta område, som omfattar den mellan
landsvägen Myckelbyån—Långshyttan och sjön Amungen belägna delen
av Långmora egendom, har på framställning av socialstyrelsen jämlikt länsstyrelsens
i Kopparbergs län beslut den 14 mars 1940 förklarats fridlyst.

Trots att fritidsområdet är mycket väl tilltaget har det, enligt vad revisorerna
kunnat konstatera, icke sällan förekommit att förbudet att överträda
detta område icke respekterats. Anmälan till föreståndaren rörande dylika
överträdelser hava, såvitt revisorerna kunnat finna, icke föranlett någon
åtgärd. Enligt vad som inhämtats av befattningshavare vid förläggningen
synas sålunda ända till för några månader sedan de omhändertagna ofta
hava vistats utanför fritidsområdet. Vid nyssnämnda inspektion den 9 september
1941 förklarade överinspektören på förfrågan av förmännen, att de
icke blott voro behöriga utan skyldiga att tillse att fritidsområdet iakttoges
av de omhändertagna. Om intern påträffades utanför fritidsområdet, skulle
han omedelbart återföras till förläggningen, såvitt han icke kunde förete en
av föreståndaren eller assistenten utfärdad skriftlig permissionssedel, enligt
vilken han medgivits rätt begiva sig till det område där han befann sig. Slutligen
förklarade överinspektören, att sålunda givna föreskrifter åsyftade en
stramare regim på förläggningen än hittills, en åtstramning som bland annat
visat sig nödvändig med hänsyn till de inträffade rymningarna och en viss
uppstudsig nonchalans från internernas sida. Åtstramningen borde ske med
varsamhet men dock så att internerna verkligen insåge, att ohörsamhet icke
vidare komme att tolereras. Såvitt revisorerna kunnat finna har efter ifrågavarande
inspektion en förbättring i nu förevarande hänseende ägt rum.

I detta sammanhang må framhållas, att enligt vad vissa befattningshavare
uppgivit, en representant för de omhändertagna varje vecka får medfölja
anstaltens postbud med bil till Långshyttan för uppköp och dylikt för internernas
räkning. Den omhändertagne skall härunder stå under tillsyn och
bevakning av ifrågavarande befattningshavare. Då emellertid befattningshavaren
under besöket i Långshyttan har ett stort antal uträttningar på olika
platser att ombesörja, varunder han av förståeliga skäl måste lämna den omhändertagne
ensam, ligger det i sakens natur att övervakningen av den omhändertagne
måste bliva mer eller mindre illusorisk. Härtill kommer, att
möjligheter till kommunikation med utomstående underlättas jämväl därav
att, enligt vad som uppgivits, någon visitation icke förekommer vare sig vid
avfärden eller hemkomsten.

De omhändertagna hava i relativt stor utsträckning fått åtnjuta förmånen
av permission under längre eller kortare tid. Permission intill 24 timmar
äger, såsom förut nämnts, föreståndare bevilja. Det förefaller som om föreståndaren
Söderberg under den första tiden av sin tjänstgöring å Långmoraförläggningen
i stor utsträckning skulle hava begagnat sig av denna rättig -

— 49 —

het. De permitterade hava härvid haft tillstånd att vistas bland annat i Långshyttan
eller andra platser i närheten av Långmoraförläggningen. Flera fall
synas hava förekommit, då omhändertagna beviljats permission enbart för
att i Långshyttan möta besökande anhörig eller för att där företaga inköp.
Enligt till revisorerna lämnad uppgift skulle antalet permissioner på senare
tid hava minskat betydligt.

Permission utöver 24 timmar beviljas av socialstyrelsen efter hörande av
föreståndaren. I fråga om permissionsanmälningar från omhändertagna av
mera misstänkt typ har jämväl särskild kontroll ansetts böra verkställas.
Permission har som regel beviljats av familjeskäl och i fall, då omhändertagen
velat personligen ordna för utresa ur landet, för konsulatsbesök. Då osedvanligt
lång permission beviljats, exempelvis för skötande av anställning, har
permittenten av socialstyrelsen ålagts, att å vissa bestämda tider anmäla sig
hos polismyndigheten i den ort, där han erhållit tillstånd att under permissionstiden
vistas.

De omhändertagna hava efter föreståndarens och, i tveksamma fall, efter
socialstyrelsens prövning i varje enskilt fall medgivits emottaga besök av
hustrur samt s. k. »Lebensgefährtinnen», med vilka man avser »sådana kvinnor,
som före mannens första ingående på utlänningsförläggning i Sverige
med honom stod i ett äktenskapsliknande förhållande av viss uppenbar varaktighet».
De besökande av denna kategori hava i regel tillåtits kvarstanna å
förläggningen 4 å 5 dygn, därvid de å förläggningen beretts sovplats och mot
särskild ersättning förplägnad. Det har emellertid enligt uppgift även förekommit
att besöken varat ända upp till 13 dygn i en följd.

Revisorerna erinra om, att besökande vid Smedsbo förläggning icke tilllåtits
övernatta.

Det må i detta sammanhang framhållas, att från förläggningen utskrivna
utlänningar, som tillåtits bosätta sig i trakten av Långmora, icke sällan medgivits
besöka omhändertagna.

Censuren å förläggningen å Långmora handhaves av assistenten under
överinseende av föreståndaren.

Antalet rymningar från förläggningen å Långmora har i jämförelse med
rymningsfrekvensen vid Smedsboförläggningen varit stort. Sålunda avveko
efter halvårsskiftet 1941 intill den 1 oktober 1941 enligt uppgift av socialstyrelsen
tretton utlänningar. Av dessa hava åtta efter relativt kort tid gripits
av polismyndigheterna och enligt socialstyrelsens beslut tagits i förvar, medan
de återstående ännu torde befinna sig på fri fot. Då rymningarna från förläggningen
å Långmora efter halvårsskiftet visade en viss tendens till stegring,
vidtogos i samarbete med polismyndigheten åtgärder för en förstärkt
bevakning därstädes samt för anskaffandet av bättre belysningsanordningar.
Förhållandena hava dock icke givit socialstyrelsen anledning till att förvandla
förläggningen till en mera fängelseliknande anstalt.

Enligt vad revisorerna vid sitt besök kunnat konstatera och för övrigt
inhämtat har vid förläggningen å Långmora i stort sett icke rått den ordning
och reda, som man kan förvänta vid en dylik statlig anstalt. Tid efter annan
har av skilda anledningar en orolig stämning varit rådande där. En del av de

4 — liev. berättelse ang. statsverket är 1041. 1.

— 50 —

Revisorernas

uttalande.

omhändertagna hava härvid visat ohörsamhet mot befattningshavare och
möjligen på grund av bristande kännedom nonchalerat och överträtt gällande
ordningsföreskrifter. Föreståndaren har vid dylika tillfällen icke alltid
visat sig kunna bemästra situationen och även i fall, då formlig anmälan
gjorts, underlåtit att ingripa för att återställa ordningen eller på något sätt
göra sin auktoritet gällande. Även vid fullgörandet av sina administrativa
plikter synes föreståndaren i viss mån hava brustit. Socialstyrelsen har sålunda
flerfaldiga gånger funnit sig föranlåten att påminna honom om avgivandet
av vissa rapporter, samtidigt som vissa felaktigheter i de till styrelsen
överlämnade påtalats och återsänts för rättelse. Vidare hava ett antal inventarier
och beklädnadspersedlar, vilka anskaffats för förläggningens räkning
och för vilka föreståndaren är redovisningsskyldig, på obekant sätt förkommit.
Enligt en av ekonomidirektören vid förläggningen till inspektören för
utlänningsförläggningen överlämnad uppgift skulle sålunda bland annat 5
par blåblusar, 35 par blåbyxor och 63 skjortor hava försvunnit ur förrådet.
Föreståndaren synes av vissa omständigheter att döma icke heller hysa
det intresse man kunnat fordra för skötseln av förläggningen och dess klientel.
Enligt i socialstyrelsen förda anteckningar skulle han sålunda av godtagbara
skäl under innevarande år intill den 1 december hava varit borta
från förläggningen under sammanlagt 76 dagar. Av dessa äro 30 dagar att
hänföra till semester, 29 dagar till ledighet i enlighet med gällande avtal, 2
dagar till ledighet för tjänsteresa samt 15 dagar till tjänstledighet för enskild
angelägenhet. Att döma av de utav Mellersta Sveriges arbetshemsförbund
utställda räkningarna för kost under tiden mars—november 1941 synes
han emellertid härutöver hava varit frånvarande från förläggningen ett
icke obetydligt antal dagar, därvid dock enligt vad som erfarits från socialstyrelsen
medgivande till ledighet vid vissa tillfällen erhållits av såväl generaldirektören
som överinspektören. För övrigt må i samband härmed framhållas,
att det vid flera tillfällen inträffat, att föreståndaren och assistenten
samtidigt varit frånvarande från förläggningen.

Revisorerna kunna i detta sammanhang icke underlåta att omnämna, att
en skarp admonition, som överinspektören av förekommen anledning i september
månad 1940 ansåg sig böra skriftligen rikta till föreståndaren, inhiberades
av generaldirektören Höjer.

Statens kostnader för utlänningsförläggningen å Långmora under budgetåret
1940/41 uppgingo till 217.462 kronor 17 öre.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att förhållandena vid ifrågavarande
förläggningar icke varit tillfredsställande. Det säger sig självt, att det måste
vara en ytterst vansklig sak att å ena sidan tillgodose de krav på humanitet,
som klientelets beskaffenhet ansetts motivera, men å andra sidan samtidigt
genomföra, att de omhändertagna berövas möjligheten att bedriva samhällsskadlig
verksamhet. Med de förhållanden, som hittills rått vid Långmoraförläggningen
i fråga om de intagnas möjligheter till förbindelse med utomstående,
synes det emellertid kunna starkt ifrågasättas, om förläggningen
över huvud taget har någon uppgift att fylla.

— 51 —

I viss mån torde sålunda de otillfredsställande förhållandena bero på att
författningarna rörande omhändertagande av utlänning i förläggning uppenbarligen
äro behäftade med bristfälligheter.

För att åstadkomma bättre ordning vid förläggningarna synes det till en
början vara nödvändigt att föreskrifter utfärdas, enligt vilka uppenbart kriminella
och asociala element samt psykopater kunna skiljas från förläggningarna
och överföras till andra för dessa kategorier mera lämpade anstalter,
förslagsvis inom fångvården. Då det strängaste nu föreskrivna disciplinstraffet,
tagande i förvar under en tid, som icke utan Kungl. Maj:ts medgivande
må överstiga 2 månader, i många fall visat sig icke hava åsyftad
verkan, bör enligt revisorernas uppfattning föreskrifter meddelas, som möjliggöra
en skärpning av detta straff. Även en sådan föreskrift synes öka möjligheterna
att vinna en önskvärd differentiering av klientelet. Slutligen synas
bestämmelser böra utfärdas, att föreståndare för förläggning i brådskande
fall själv skall äga vidtaga åtgärder för verkställighet av tagande i förvar
utan att som nu vara nödsakad avvakta beslut från socialstyrelsen eller länsstyrelse.

Missförhållandena vid förläggningarna synas även i viss mån kunna återföras
på socialstyrelsens sätt att handhava överinseendet över förläggningarna.
Att den nuvarande uppdelningen inom styrelsen av ärenden angående
omhändertagande av utlänning i förläggning på två avdelningar, av vilka den
ena handlägger ärenden angående omhändertagande och utskrivning samt
den andra angående drift av förläggningarna och de omhändertagnas skötsel,
icke är ändamålsenlig, ligger enligt revisorernas mening i öppen dag. En
ändring i organisationen, varigenom samtliga dessa ärenden läggas under
gemensam ledning, synes därför ofördröjligen böra genomföras.

Vid förläggningarnas inrättande avsågos de för i viss mån olikartat klientel.
Då denna åtskillnad såsom nämnts icke i praktiken kunnat uppehållas,
hade enligt revisorernas mening enhetliga regler för de omhändertagnas behandling
bort utfärdas. Att så ej skett vilja revisorerna beteckna såsom otillfredsställande.
Det vill även synas, som om socialstyrelsen bort ingripa med
större kraft, då missförhållanden vid förläggningarna anmälts till styrelsen.

Vad slutligen angår själva förläggningarna, beror det givetvis ytterst på
föreståndaren och den auktoritet, som han kan skapa åt sig inför såväl den
underordnade personalen som de omhändertagna, om en förläggning som de
ifrågavarande skall kunna fylla sin uppgift. Då av den lämnade redogörelsen
framgår, att Långmora förläggning icke kan anses hava fyllt denna uppgift,
synas åtgärder, som äro ägnade att åstadkomma en bättre ordning vid denna
förläggning, utan dröjsmål böra vidtagas.

§ 14.

Frågan i vad mån åtgärder böra av statsmakterna vidtagas i syfte att bereda
de inkallade ersättning för ekonomisk skada eller förlust, som framkallas
av värnpliktstjänstgöringen, har i olika sammanhang varit föremål för
uppmärksamhet inom riksdagen. Sålunda har i en vid 1940 års lagtima riks -

Värnplikts lån.

52 —

dag framställd interpellation framförts tanken på att inrätta en statlig stödlånefond,
varur de värnpliktiga under vissa förutsättningar kunde erhålla
bistånd för gäldande av fasta, periodiskt återkommande större utgifter, såsom
försäkringspremier, räntor och amorteringar m. m. Vid nämnda riksdag
framlades även förslag om inrättande av en statens lånefond till de värnpliktigas
stöd i likalydande motioner (I: 152, II: 206). I dessa, vilka tillkommit
med anledning av propositionen nr 93 angående krigsfamiljebidrag, hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära skyndsam
utredning, så att förslag till 1940 års riksdag kunde framläggas om åtgärder,
exempelvis genom en statlig stödlånefond, i syfte att möjliggöra för smärre
företagare och näringsidkare, vilka till följd av inkallelse för militärtjänstgöring
kommit i ekonomiska svårigheter, att gälda deras rörelse åvilande fasta
och ofrånkomliga utgifter, såsom räntor, amorteringar och försäkringsavgifter.

Efter verkställd utredning föreslog Kungl. Maj:t 1940 års urtima riksdag
att antaga förslag till förordning om värnpliktslån. Tredje särskilda utskottet
hemställde i sitt i ärendet avgivna utlåtande, mot vilket reservationer anfördes,
att vissa jämkningar måtte vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget. Sedan riksdagen antagit det förslag till förordning i
ämnet, som framlagts av utskottet i berörda utlåtande, utfärdades den 31
augusti 1940 förordning om värnpliktslån.

Enligt förordningen må den, som enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2
värnpliktslagen inkallats till värnpliktstjänstgöring, kunna erhålla lån av
statsmedel (värnpliktslån).

För beviljande av värnpliktslån gälla följande allmänna förutsättningar,
nämligen att sökanden till följd av värnpliktstjänstgöringen råkat i svårigheter
av ekonomisk art, vilka kunna befaras äventyra hans möjligheter att
efter slutad tjänstgöring vinna utkomst i det yrke eller den näring, varav han
före inkallelsen haft sin bärgning, eller vilka eljest innebära en avsevärd rubbning
av hans ekonomi, att sökanden gjort vad på honom skäligen ankommit
för att avvärja svårigheterna, samt att sökanden måste antagas vara ur stånd
att utan det allmännas hjälp inom skälig tid övervinna svårigheterna. Vämpliktslån,
som må beviljas för visst ändamål med lägst 200 och högst 4.000
kronor, äro räntefria och få utlämnas utan säkerhet. Den lånebeviljande
myndigheten äger dock, när omständigheterna därtill giva anledning, föreskriva,
att säkerhet för lånet skall lämnas. Värnpliktslån skall återbetalas
med en femtedel om året med början från och med kvartalet näst efter det
ett år förflutit från lånets utlämnande; dock må den lånebeviljande myndigheten,
där omständigheterna därtill föranleda, medgiva anstånd med amorteringens
påbörjande ävensom längre amorteringstid, högst 8 år, samt föreskriva
amorterings erläggande kvartals- eller halvårsvis.

Förvaltningen av värnpliktslånen handhaves under statskontorets överinseende
av länsstyrelserna. Låneverksamheten i övrigt handhaves å statens
vägnar av arbetsmarknadskommissionen och av särskilda värnpliktslånenämnder
med biträde av de i krigsfamiljebidragsförordningen avsedda famil -

— 53 —

jebidragsnämnderna. Arbetsmarknadskommissionen har att vaka över att låneverksamheten
bedrives i enlighet med förordningen och med stöd av de
föreskrifter kommissionen utfärdar samt att i sådant avseende till ledning för
vederbörande värnpliktslånenämnder och familjebidragsnämnder meddela
nödiga råd och anvisningar. Värnpliktslånenämnd finnes i varje län (Stockholms
stad) och består av tre ledamöter. Av dessa äro två, därav en tillika
ordförande, ävensom suppleanter för dessa, utsedda av Kungl. Maj:t. En ledamot,
tillika sekreterare jämte suppleant för denne, är utsedd av länsstyrelsen.
Ersättning till ledamöterna och suppleanterna i värnpliktslånenämnderna
är av Kungl. Maj:t fastställd genom brev den 14 februari och 21 mars
1941.

Ansökan om värnpliktslån skall göras hos familjebidragsnämnden i den
kommun, som enligt 17 § krigsfamiljebidragsförordningen har att pröva ansökan
om familjebidrag åt sökanden, senast 3 månader efter det sökanden avslutat
sin värnpliktstjänstgöring, dock att, där särskilda omständigheter därtill
föranleda, lån må beviljas på grund av senare gjord ansökan. Familjebidragsnämnden
skall införskaffa den ytterligare utredning, som må finnas erforderlig,
och med eget yttrande överlämna ansökan till vederbörande värnpliktslånenämnd.
På värnpliktslånenämnden ankommer det att besluta i låneärende.
Är nämnden ej enhällig, eller beviljar nämnden lån till högre belopp
än 1.000 kronor eller lån till värnpliktig, vars tjänstgöring under de senast
förflutna 12 månaderna understiger 60 dagar, eller medgiver nämnden anstånd
med amorteringens påbörjande eller längre amorteringstid än 5 år,
skall nämndens beslut för att bliva gällande underställas arbetsmarknadskommissionens
prövning. Är sökande missnöjd med värnpliktslånenämnds
beslut, äger han, ändå att beslutet skall underställas arbetsmarknadskommissionens
prövning, söka ändring i beslutet hos kommissionen genom besvär.
Arbetsmarknadskommissionens beslut må ej överklagas. Utbetalning av
lånebelopp verkställes av vederbörande länsstyrelse, vilken det jämväl åligger
att uppbära amorteringar, övervaka att låntagare fullgöra sina skyldigheter
samt i övrigt förvalta lånet.

Värnpliktslån må av länsstyrelse under vissa särskilt i förordningen angivna
förutsättningar uppsägas till omedelbar betalning. I sådant fall skall å
uppsagt belopp gäldas ränta efter 4 procent om året från och med uppsägningsdagen.
Finner länsstyrelsen, att med hänsyn till låntagares ekonomiska
förhållanden avskrivning av fordran på grund av utlämnat lån bör äga rum,
skall frågan därom hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning. Beslutas avskrivning
skall lånet anses efterskänkt till motsvarande belopp.

Beträffande anslagen till värnpliktslån må nämnas, att riksdagen dels å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 såsom kapitalinvestering
i fonden för låneunderstöd anvisat ett reservationsanslag å 5.000.000 kronor,
dels ock för budgetåret 1941/42 såsom kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd
anvisat ett reservationsanslag å 4.000.000 kronor. Det må i detta
sammanhang framhållas, att av länsstyrelserna under budgetåret 1940/41 utbetalda
värnpliktslån uppgå till 4.520.884 kronor. Enligt inhämtad uppgift

— 54 —

hava under månaderna juli—oktober innevarande år dylika lån beviljats till
ett belopp av 355.904 kronor.

Revisorerna hava funnit det vara av intresse att närmare taga del av den
för ifrågavarande hjälpform tillskapade organisationen.

Sociala försvarsberedskapskommittén anförde i ämnet följande.

Organisationen av den föreslagna hjälpverksamheten måste uppbyggas på
sådant sätt, att kostnaderna hållas inom så snäva gränser som möjligt utan
att kravet på nödig grundlighet och omsorg vid den säkerligen ofta grannlaga
prövningen av ärendena eftersättes. Det är ur kostnadssynpunkt önskvärt,
att för verksamhetens bedrivande om möjligt anlitas redan bestående
organ med närliggande uppgifter.

Verksamheten torde böra bedrivas under ledning av ett för hela riket gemensamt
centralorgan med biträde av lokala organ. En centralisering av
verksamheten i den meningen, att rätten att besluta i låneärendena helt anförtros
det centrala organet, torde med hänsyn till den relativt stora omfattning,
som Iåneverksamlieten kan väntas få, icke vara möjlig, ehuru givetvis
en sådan anordning av kostnadsskäl och med hänsyn till önskvärdheten av
ärendenas enhetliga behandling vore att föredraga. Det torde således vara
ofrånkomligt, att de lokala organ, som under alla förhållanden måste anlitas
för ärendenas handläggning, även anförtros viss beslutanderätt.

Det synes med hänsyn till vad nu anförts lämpligt, att den organisation,
som avses skola handhava administrationen av familjebidrag åt värnpliktiga
enligt den nya krigsfamiljebidragsförordningen, anlitas även för handläggning
av värnpliktslåneärenden. I enlighet härmed bör ledningen av verksamheten
anförtros åt statens arbetsmarknadskommission, som är tillsynsmyndighet
enligt nämnda förordning. Vad angår familjebidragsnämnderna böra
dessas sakkunskap och efter hand växande erfarenhet även tillgodoföras den
nu planerade Iåneverksamlieten. Familjebidragsnämndernas uppgifter härvidlag
torde emellertid böra begränsas till ärendenas utredning och förberedande
handläggning. Det synes däremot ej lämpligt att lägga den beslutanderätt,
som enligt vad ovan sagts till viss del måste anförtros lokala organ, på
de för varje kommun utsedda familjebidragsnämnderna. Detta skulle säkerligen
medföra en alltför stark splittring, och nödiga krav på enhetlighet vid
verksamhetens bedrivande kunde befaras komma att eftersättas. De lokala
beslutande organen böra därför anordnas med större distrikt, exempelvis ett
inom varje län. För att de statsfinansiella hänsynen skola vederbörligen beaktas
bör vidare tillses, att statsintresset blir representerat inom de beslutande
organen. Det låge nära till hands att såsom sådana lokala organ anlita
länsstyrelserna. Häremot talar dock, att länsstyrelserna till följd av krisförhållandena
redan pålagts en mycket betydande extra arbetsbörda. Vidare
synes det ur organisatorisk synpunkt vara mindre lämpligt att infoga länsstyrelserna
som mellanled mellan å ena sidan en kristidskommission och å
andra sidan kommunala nämnder. Såsom beslutande organ torde därför
böra tillsättas särskilda länsnämnder, vårnpliktslånenämnder, förslagsvis bestående
av tre ledamöter, av vilka ordföranden och ytterligare en ledamot utses
av Kungl. Maj:t och den tredje ledamoten, tillika sekreterare, tillsättes av
länsstyrelsen.

Arbetsuppgifternas fördelning mellan de olika organen torde i stort sett
böra ske efter följande principer.

— 55

Familjebidragnämnderna mottaga ansökningarna, sörja för ärendenas utredning
genom införskaffande av nödiga uppgifter in. m. samt avgiva yttrande
över inkomna ansökningar.

Värnpliktslånenämnderna äro primärt beslutande myndighet i alla förekommande
ärenden. Ärenden, vilka avse lån å större belopp eller giva anledning
till meningsskiljaktighet inom nämnden, skola dock underställas statens
arbetsmarknadskommissions prövning.

Statens arbetsmarknadskommission övervakar och leder verksamheten
samt sörjer för att erforderlig enhetlighet därvid vinnes. Denna myndighet
utgör tillika besvärsinstans och meddelar beslut i besvärsärenden samt rörandet
fastställande av länsnämndernas beslut i underställda låneärenden.

I avgivna yttranden över kommitténs förslag hava flera myndigheter framställt
erinringar i fråga om organisationen. Sålunda har socialstyrelsen —
under betonande av önskvärdheten av enhetlighet beträffande familjebidragsväsendet
och den nu föreslagna understödsverksamheten -— förordat,
att bestyret med låneansökningars beredning genom nödiga upplysningars
inhämtande lades på familjebidragsnämnderna, medan beslut i lånefrågan
skulle generellt meddelas av statens arbetsmarknadskommission, och att sålunda
de föreslagna värnpliktslånenämnderna helt slopades.

I propositionen framhöll föredragande departementschefen, att det, icke
minst med hänsyn till den redan då utomordentligt omfattande krisorganisationen,
varit lyckligast om man kunnat undvika att tillskapa värnpliktslånenämnderna
och i stället kunnat, såsom socialstyrelsen i sitt yttrande föreslagit,
överlämna beslutanderätten i samtliga värnpliktslåneärenden till arbetsmarknadskommissionen,
vilken ju även enligt förslaget skulle hava att besluta
i de viktigare låneärendena. Med hänsyn bland annat till den stora ökning
av kommissionens arbetsbörda, som en sådan anordning skulle medföra,
fann sig departementschefen emellertid icke böra förorda denna lösning utan
anslöt sig till kommittéförslaget i denna del.

Tredje särskilda utskottet framhöll i sitt utlåtande, att det ej ville bestrida
att, såsom ock departementschefen uttalat, vissa invändningar kunde framställas
mot den valda formen för organisationen. Vid övervägande av de andra
organisationsformer, som i ärendet föreslagits, hade emellertid utskottet
funnit dessa förbundna med sådana olägenheter, att desamma icke borde
komma i fråga. Vad särskilt anginge det av vissa myndigheter framförda förslaget
att beslutanderätten i samtliga låneärenden skulle överlämnas till arbetsmarknadskommissionen,
varigenom några särskilda länsnämnder icke
skulle behöva inrättas, hade departementschefen framhållit den stora ökning
av arbetsmarknadskommissionens arbetsbörda, som detta skulle medföra. Enligt
utskottets mening måste ett sammanförande av beslutanderätten i alla
dessa ärenden till en och samma centrala myndighet befaras medföra en väsentlig
fördröjning av ärendenas behandling, i synnerhet under den närmaste
tiden efter förordningens sättande i tillämpning. Utskottet, som fäste synnerlig
vikt vid att de ifrågavarande ärendena erhölle eu så skyndsam behandling
som möjligt, hade därför funnit sig böra ansluta sig till propositionen
i denna del. Den fara för ojämnhet i behandlingen, som skulle kunna anses

56 —

vidlåda propositionsförslaget och vilken skulle undvikas med det nyssnämnda
förslaget, kunde enligt utskottets mening i väsentlig mån undanröjas med
en kraftig ledning från arbetsmarknadskommissionens sida. Utskottet framhöll
därjämte i annat sammanhang, att det vore avsett att, då utdelning av
värnpliktslån icke längre skulle äga rum, de nyinrättade värnpliktslånenämndema
skulle upphöra med sin verksamhet. Då emellertid den föreliggande
förordningen icke vore tidsbegränsad, syntes i ett sådant läge förordningen
böra upphävas, och i samband därmed finge bestämmelser givas om de beviljade
lånens fortsatta förvaltning.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation framhölls, att fördelarna av
en central prövning voro uppenbara. Med hänsyn till den ifrågavarande
hjälpverksamhetens natur och de allmänt hållna bestämmelserna om villkoren
för låns erhållande, ansågs det icke kunna undvikas, att en tillämpning,
som ägde rum hos ett flertal organ, komme att framvisa betydande skiljaktigheter.
En enhetlig tillämpning vore av stor betydelse såväl med hänsyn till
de stora statsfinansiella intressen, varom här vore fråga, som ock för åstadkommande
av inbördes rättvisa mellan lånesökande från landets olika delar.
Det nu antydda syftet kunde enligt reservanternas mening endast i begränsad
omfattning tillgodoses genom den tillsyn å låneverksamheten, som
enligt utskottet skulle åligga arbetsmarknadskommissionen. Särskilt kunde
under den första tiden av låneverksamheten, då antalet lånesökande kunde
väntas bliva mycket stort, avsevärda svårigheter möta att göra en sådan
tillsyn effektiv, därest icke dröjsmål skulle uppstå i låneärendenas avgörande
hos länsnämnderna. Mot en centralisering av låneprövningen hade invänts,
att den individuella behovsprövningen härigenom komme att skjutas åt sidan.
Vad denna behovsprövning anginge vore dock även länsnämnderna
i stort sett hänvisade till den utredning, som åvägabragts genom de lokala
familjebidragsnämnderna. Uppenbart vore, att överflyttningen å arbetsmarknadskommissionen
av hela låneprövningen innebure en avsevärd ökning
i kommissionens arbetsbörda. Emellertid finge framhållas, att även enligt
propositionen ett stort antal låneärenden skulle komma att hänskjutas till
kommissionen. Det vore tydligt, att en förstärkning av kommissionens arbetskrafter
vore oundgänglig, en förstärkning som dock torde draga väsentligt
mindre kostnader än den av Kungl. Maj:t föreslagna organisationen. Det
torde även ligga i Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna om en sådan fördelning
av kommissionens arbetsuppgifter, att låneverksamheten komme att
handhavas av en särskild avdelning inom kommissionen. Därest nu angivna
åtgärder vidtoges, kunde den av reservanterna föreslagna anordningen trygga
skyndsamheten i ärendenas avgörande i minst lika hög grad som den i
propositionen förordade organisationen. I detta hänseende finge tillika framhållas,
att kommissionens arbete kunde göras mera fortlöpande och i fråga
om antal sammanträden mera smidigt avpassas efter arbetsbördan. Att märka
vore även, att reservanternas förslag ur nu antydda synpunkt innebure en
fördel i förhållande till propositionen i samtliga fall, då besvär över länsnämndens
beslut anfördes eller underställning av sådant beslut enligt propositionen
skulle äga rum.

Vid behandlingen av utskottets ifrågavarande utlåtande stannade riksdagens
kamrar vid olika beslut, i det att första kammaren biföll berörda reservation,
varemot andra kammaren biföll utskottets hemställan. Enär sammanjämkning
mellan kamrarnas skiljaktiga beslut med hänsyn till de principiellt
olika utgångspunkterna icke kunde äga rum, biträdde första kammaren
det beslut, som i ärendet fattats av andra kammaren.

Vid ärendets behandling i första kammaren framhöll chefen för försvarsdepartementet,
att det låge i sakens natur, att svagheterna i den föreslagna
decentraliseringen till länsnämnder fölle i ögonen. Det vore ju självklart, att
om man valde denna väg, så betydde det för det första att administrationskostnaderna
komme att bliva större, för det andra att det antagligen komme
att visas större generositet och att statens utgifter för ändamålet följaktligen
också bleve större, och för det tredje vore det likaledes påtagligt, att det
komme att finnas åtminstone nyanser i behandlingssättet mellan de olika länen
och man kunde följaktligen säga, att det komme att bliva en viss
orättvisa de olika länen emellan. Vissa av ordföranden i arbetsmarknadskommissionen
framförda synpunkter ledde emellertid till att departementschefen
bestämde sig för att för riksdagen framlägga sociala försvarsberedskapskommitténs
förslag i fråga om organisationen. Från arbetsmarknadskommissionen
hade sålunda invänts, att en centralisering skulle medföra en
fullständig snedbelastning av kommissionens arbete. Denna verksamhet skulle
för en tidsperiod bliva av den oerhörda omfattning, att det behövdes en
sådan ansvällning av apparaten, att resten av kommissionen bleve den lilla
delen. Det skulle vidare vara omöjligt att skaffa tillräckligt kompetent folk
för att göra en sådan central utsvällning av kommissionen för denna korta
tid. Men huvudinvändningen vore denna: om arbetsmarknadskommissionen
skulle behandla dessa frågor, så finge det antingen gå så till, att kommissionen
behandlade dessa frågor mera schablonmässigt, enligt stela fastslagna
regler, och med hänsyn till den bristfälliga utredning, som kunde komma
från familjebidragsnämnderna, komme besluten att bliva ytterligt växlande
till sitt reella innehåll, och det komme att uppstå en verkligt materiell orättvisa,
därigenom att kommissionen icke kunde nyansera besluten efter de
verkliga behoven. Eller också måste kommissionen göra mycket omfattande
utredningar rörande de enskilda fallen, och det komme å andra sidan att
leda till en byråkratisering av handläggningen, varvid denna komme att
draga en mycket lång tid. Ville man komma till en effektiv prövning centralt
av dessa frågor, finge man räkna med en stor försening av ärendenas avgörande,
och det vore på denna punkt som departementschefen för sin del icke
ansåge sig kunna taga konsekvenserna.

Enligt från statens arbetsmarknadskommission inhämtade uppgifter hava
för tiden från och med ikraftträdandet av förordningen om värnpliktslån till
och med utgången av oktober månad innevarande år till värnpliktslånenämnderna
inkommit 19.290 ansökningar enligt vad som framgår av följande sam-/
manställning.

— 58 —

Revisorernas

uttalande.

Tid under vilken lå-neansökningar in-kommit	it; j. '' • Antal inkomna lå-neansökningar	'' . .. Antal helt eller del-vis bifallna lånean-sökningar	Antal låneansök-ningar som under-ställts arbetsmark-nadskommissionen jämte ingivna be-svär
15 september— tober	31 ok- 1940	5.698	1.046	77
november	»	6.000	1.782	727
december	»	3.097	1.531	1.004
januari	1941	1.144	850	8.18
februari	»	707	449	439
mars		490	251	303
april		377	161	123
maj	2>	376	188	72
juni		‘ 390	164	62
juli		335	162 >''	91
augusti	'' »	256	126	68
september		240	94	47
oktober	»	180	98	68
		19.290	6.902	3.899

l

Beträffande kostnaderna för värnpliktslånenämndema må nämnas att desamma
enligt från arbetsmarknadskommissionen lämnade uppgifter för budgetåret
1940/41 uppgått till 35.765 kronor i omkostnader och 45.864 kronor i
ersättning till ledamöter i nämnderna.

Såsom av de av revisorerna inhämtade uppgifterna framgår, har under
senare delen av år 1941 antalet inkomna ansökningar om värnpliktslån väsentligt
nedgått. Under månaderna september—december 1940 uppgingo ansökningarna
till omkring 4.500 för månad medan däremot antalet ansökningar
för tiden juli—oktober 1941 endast utgjort omkring 250 för månad.
Under sistnämnda månad hava ansökningarna uppgått till ett antal av 180.
Av sammanställningen framgår vidare, att flertalet av de inkomna ansökningarna
avgjorts enligt beslut av värnpliktslånenämndema, dock hava ungefär
20 procent av låneärendena varit föremål för arbetsmarknadskommissionens
prövning.

Med hänsyn till den tendens till nedgång, som sålunda gjort sig gällande
beträffande antalet hithörande ärenden under den tid förordningen varit i
kraft och särskilt starkt framträder under den senaste tiden, hava revisorerna
ansett sig böra taga under omprövning, huruvida icke åtgärder
nu böra vidtagas för att åstadkomma en förenklad organisation i fråga
om handläggningen av värnpliktslåneärenden. Visserligen kan det ju icke
med säkerhet förutses, hur förhållandena härutinnan framdeles kunna
utveckla sig, men på grund av det på senare tid relativt jämna antalet

59

inkommande ansökningar för månad lärer det kunna antagas, att någon
så kraftig ansvällning av antalet ansökningar, som förelåg under år 1940,
icke vidare skall ifrågakomma. Under sådana omständigheter synas icke
de skäl, som varit avgörande för utbyggandet av organisationen i den
omfattning som skett, längre kunna tillmätas samma betydelse. Ett förläggande
av avgörandet av värnpliktslåneansökningarna till arbetsmarknadskommissionen
finna revisorerna för sin del icke kunna medföra, att
ärendenas avgörande fördröjes eller att en mera schablonmässig behandling
av dessa frågor kommer till stånd. Revisorerna utgå därvid ifrån
att familjebidragsnämnderna genom sin numera förvärvade rutin i fråga
om behandlingen av värnpliktslåneärenden och genom sin särskilda kännedom
om de enskilda fallen kunna framlägga sådan utredning i ärendet,
att arbetsmarknadskommissionen kan grunda sitt beslut på den sålunda
förebragta utredningen. Även om härigenom en viss ökning av arbetsmarknadskommissionens
arbetsuppgifter uppkommer med därav följande ökade
kostnader för kommissionens verksamhet, torde likväl denna kostnadsökning
mer än väl uppvägas av den genom avvecklingen av värnpliktslånenämnderna
uppkommande besparingen. Det torde ligga i öppen dag, att en
centralisering av avgörandet av dessa ärenden till arbetsmarknadskommissionen
kommer att leda till en mera enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser.
De värnpliktigas berättigade intressen av en i möjligaste mån allsidig
och snabb prövning av deras gjorda ansökningar torde enligt revisorernas
mening bliva tillgodosedda även vid den nu ifrågasatta förenklade organisationen.

Då enligt revisorernas mening åtskilliga fördelar äro förenade med en förenklad
handläggning av värnpliktslåneärenden och då de skäl, som föranlett
riksdagens ställningstagande i ämnet, numera icke med samma styrka göra
sig gällande, vilja revisorerna ifrågasätta, att det föreliggande spörsmålet nu
tages under förnyad prövning.

Härvid torde jämväl böra tagas under övervägande — icke minst med
hänsyn till länsstyrelsernas arbetsbörda — om icke utbetalandet och redovisningen
av värnpliktslånen kan överflyttas till riksbanken och dess avdelningskontor.
I fråga härom vilja revisorerna erinra, att riksbanken redan nu
har att handhava bestyret med de statliga bosättningslånen.

§ 15.

Statens byggnadslånebyrå inrättades genom Kungl. Maj ds beslut den 7 Redovisning
juli 1933 för handhavande av den låneverksamhet till främjande av bostads- “^omstcr "i
byggande i städer och stadsliknande samhällen, till vilken medel första statens bygggången
anvisades för budgetåret 1933/34. Sedermera har byråns verksamhet nadslånepå
olika sätt utvidgats. Sålunda utvidgades från och med budgetåret 1935/36 ^^kaper ''
byråns uppgifter till alt omfatta jämväl den statliga verksamhet, som går ut
på beredande av billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer.
Det åligger på grund härav byrån att handhava dels beviljandet av lån

— 60 —

ur lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer,
dels ock fördelningen av familjebidrag från anslaget till främjande av
bostadsförsörjning för dylika familjer. Sedan för budgetåret 1937/38 av
statsmedel anvisats anslag för beredande av tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
har byrån blivit organ jämväl för sistnämnda verksamhet.
Från och med budgetåret 1938/39 beviljar byrån även lån och bidrag för
beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer.
Slutligen handhar byrån från och med budgetåret 1939/40 bidragsverksamheten
till anordnande av pensionärshem.

Byggnadslånebyrån, som har sitt säte i Stockholm, utgöres av en ordförande
och sex ledamöter, förordnade av Kungl. Maj:t. Bland ledamöterna
förordnar Kungl. Maj:t två föredragande, vilka hava att förbereda och föredraga
på byråns handläggning beroende ärenden enligt i instruktionen fastställd
fördelning. Byrån biträdes av en av Kungl. Maj:t utsedd ombudsman
samt äger anlita för verksamheten erforderliga sakkunniga och anställda
skrivbiträden ävensom, efter särskilt bemyndigande av Kungl. Maj.t, antaga
sekreterare. Kungl. Maj:t fastställer grunderna för arvode, reseersättning
samt ersättning för mistade löneförmåner till ordföranden, ledamöterna,
ombudsmannen och sekreteraren.

Lån och bidrag, som beviljas av byggnadslånebyrån, utbetalas av statskontoret
efter anmodan av byrån. Uppbörden å dylika lån och bidrag, som
verkställas av vederbörande kommunala förmedlingsorgan, redovisas likaledes
i statskontorets räkenskaper. Till bestridande av arvoden och övriga
utgifter för byråns egen verksamhet äger verkställande ledamoten efter
vederbörlig rekvisition uppbära förskott å av Kungl. Maj:t för ändamålet
anvisade medel. Verkställande ledamoten har att under ordförandens kontroll
handhava och månatligen redovisa ifrågavarande medel i den ordning
byrån föreskriver. Byråns räkenskaper och förvaltning skola granskas
av särskilda av Kungl. Maj:t utsedda revisorer.

Vid granskning av statens byggnadslånebyrås årsberättelse för budgetåret
1939/40 hava revisorerna uppmärksammat, att byrån å exekutiv auktion den
10 maj 1939 inropat viss fastighet för skyddande av intecknad fordran för
ett av byrån beviljat lån. Enligt uppgift i årsberättelsen försåldes samma
fastighet den 14 augusti 1939 till sådant pris att statsverket icke drabbas
av någon förlust.

Revisorerna hava tagit närmare del av omständigheterna vid denna affär.
Härvid har framkommit i huvudsak följande.

Sedan vid sammanträde med byggnadslånebyrån den 17 april 1939 anmälts
en skrivelse från länsstyrelsen i Stockholms län angående exekutiv
försäljning av ifrågavarande fastighet, uppdrog byrån samma dag åt särskild
sakkunnig att verkställa värdering av fastigheten samt åt byråns ombudsman,
en praktiserande advokat, att framlägga förslag till de åtgärder,
vilka från byråns sida borde vidtagas för skyddande av fordringen.

Vid sammanträde den 2 maj 1939 beslöt byggnadslånebyrån efter att hava
tagit del av värderingsinstrumentet och med godkännande av det av ombuds -

— 61 —

mannen framlagda förslaget uppdraga åt ombudsmannen att inropa fastigheten
för byråns räkning, om så skulle erfordras. Med stöd av kungl. brev
till statskontoret den 27 maj 1938, vari detta ämbetsverk anbefallts att av
tillgängliga medel i lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande
samhällen på rekvisition tillhandahålla byggnadslånebyrån erforderligt
belopp till bestridande av utgifter för skyddande av statsverkets fordran
på grund av lån ur fonden beslöt byrån vidare hemställa hos statskontoret,
att ett belopp av 175.000 kronor ställdes till byråns förfogande för bevakning
genom eventuellt inrop.

Den 15 maj 1939 anmäldes vid sammanträde att byrån vid exekutiv auktion
den 10 maj 1939 inropat fastigheten för ett belopp av 900.000 kronor.

Den 5 juni 1939 beslöt byrån bemyndiga sin verkställande ledamot att
jämte ytterligare en ledamot och ombudsmannen försälja ifrågavarande fastighet
på villkor, som de funne lämpliga, därest avyttring kunde ske utan förlust.
Vid sammanträde den 15 juni 1939 beslöt byrån bevilja ett tilläggslån —
utöver det tidigare beviljade lånet på 147.000 kronor — å 100.000 kronor i
den exekutivt inköpta fastigheten.

Vid sammanträde med byggnadslånebyrån den 14 augusti 1939 framlade
byråns ombudsman en P. M. över försäljning av ifrågavarande fastighet. Av
denna promemoria framgår, att byrån den 4 juli 1939 försålt fastigheten till
en enskild person för en köpeskilling av 920.000 kronor. Det av statskontoret
tillhandahållna beloppet, 175.000 kronor, hade använts på följande sätt,

100.000 kronor hade anslagits till fördjupning av det tidigare beviljade lånet
på samma villkor som gällde för sistnämnda lån. Återstoden, 75.000 kronor,
hade återbetalats till statskontoret jämte 43A procent årlig ränta. Enligt promemorian
kunde nettovinsten beräknas uppgå till lägst omkring 3.000 kronor
och högst omkring 6.500 kronor. En detaljerad redovisning över influtna
medel och utgifter skulle senare överlämnas till byrån.

Då revisorerna vid genomgång av byggnadslånebyråns protokoll fram till
den 1 november 1941 icke kunnat finna någon uppgift om den slutliga vinsten
å affären, granskades statskontorets räkenskaper rörande fonden. Av dessa
räkenskaper bekräftades uppgifterna rörande det ovan nämnda förskotterade
beloppet på 175.000 kronor. Däremot fanns någon vinst på affären icke
redovisad i statskontorets räkenskaper. Med anledning härav underkastades
byggnadslånebyråns egna räkenskaper en granskning. Av granskningen
framgick, att det från statskontoret erhållna beloppet på 175.000 kronor redovisats
såsom inkomst i byråns räkenskaper samt att de kostnader, som
bestritts av dessa medel, redovisats specifikt. I räkenskapen funnos däremot
inga anteckningar om övriga inkomster och utgifter i anledning av fastighetsaffären.

Med anledning av vad sålunda förekommit hava revisorerna hos byggnadslånebyråns
ombudsman förhört sig om fastighetsaffären i dess helhet.
Ombudsmannen meddelade därvid, att han den 27 augusti 1940 överlämnat
ett brev till byråns verkställande ledamot, vid vilket fogats specifik redovisning.
Detta brev, som diarieförts å byrån den 28 augusti 1940, hade av förbi -

— 62

seende icke kommit att underställas byråns prövning. Av ifrågavarande
handlingar bereddes revisorerna tillfälle taga del.

Redovisningen, som endast omfattar kassaposter men icke förändringar i
fastighetens värde, är uppdelad i två skilda handlingar, den ena upptagande
medel, tillhandahållna åt byggnadslånebyrån från statskontoret över checkräkning
med riksbanken, och den andra upptagande medel, söm inbetalats
till eller utbetalats från ombudsmannens advokatfirma. Av den senare handlingen
framgår, att ombudsmannen tillgodofört sig dels 74 kronor 60 öre för
resor, porton och renskrivning, dels ock 1.000 kronor såsom arvode för de
delar av uppdraget, som omfatta bestyr utöver sedvanliga ombudsmannagöromål.
Sistnämnda arvode har beräknats provisoriskt i avvaktan på byggnadslånebyråns
beslut i arvodesfrågan. Av redovisningen framgår vidare,
att byggnadslånebyråns vinst å affären uppgår till 6.638 kronor 53 öre. Detta
belopp har emellertid icke inlevererats till statskontoret, utan medlen hava,
då den nye fastighetsägaren råkat i dröjsmål med betalningen av en annuitet
per den 1 juli 1940, använts till avbetalningar till statskontoret å denna
annuitet. Till följd härav har byråns vinst förvandlats till en fordran på den
nye fastighetsägaren. Denna fordran anges i ombudsmannens förenämnda
brev vara »av i någon mån osäker natur».

Efter det ovan återgivna utredning verkställts, hava revisorerna erhållit
ett protokoll, fört vid sammanträde med byggnadslånebyrån den 17 november
1941. Enligt detta protokoll har byrån beslutat att, under uttalande att
det kunde vara tveksamt, huruvida byrån ägde befogenhet att i sista hand
avgöra frågan om särskilt arvode till ombudsmannen, hos Kungi. Maj:t
hemställa om bemyndigande att godkänna redovisningshandlingarna.

Revisorernas Enligt gängse principer för den statliga bokföringen hade samtliga inkomsuttalande.
ter och utgifter för ifrågavarande fastighetsaffär bort redovisas i byggnadslånebyråns
räkenskaper. Att så icke skett finna revisorerna anmärkningsvärt.
Underlåtenheten härutinnan har möjliggjort för ombudsmannen att tillerkänna
sig själv ett — låt vara i och för sig ej högt — arvode ävensom att
försträcka den nye fastighetsägaren statsmedel, utan att det därigenom uppkomna
fordringsanspråket för staten på något sätt kommit till synes i räkenskaperna.

Revisorerna vilja med anledning av vad i ärendet förekommit framhålla
nödvändigheten av att byggnadslånebyrån genomgående tillämpar fullt bokföringsmässiga
principer.

§ 16.

Pensionärs- I en i enlighet med beslut vid 1939 års riksdag utfärdad kungörelse (nr
462) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem stadgas bland annat
följande.

Pensionärshem skola avse att bereda billiga hyresbostäder huvudsakligen
åt mindre bemedlade åldringar och invalider. Dylikt hem skall anordnas i
särskild byggnad och, där så kan ordnas inom rimlig kostnadsram, förses

— 63 —

med vatten- och avloppsledningar, central uppvärmningsanordning och badrum.
Om möjligt bör hem inrättas så, att de i hemmet boende vid sjukdomseller
olycksfall kunna erhålla tillsyn och vård.

Till hyresgäst i pensionärshem må som regel antagas endast person, vilken
dels antingen uppnått 60 års ålder eller utan att hava uppnått nämnda ålder
åtnjuter folkpension eller invalidunderstöd, dels ock kan antagas vara ur
stånd att med egna medel förskaffa sig nöjaktig bostad. Företräde bör lämnas
person, som kan antagas efter erhållande av bostad i hemmet bliva i stånd
att försörja sig utan annat bidrag från det allmänna än pension eller invalidunderstöd.
Dock kan, där särskilda skäl därtill föranleda, även annan mindre
bemedlad person erhålla bostad i pensionärshem.

Hyresbeloppen, inberäknad avgift för vatten och uppvärmning, äro maxi -

merade för lägenhet för en person till i ortsgrupp	I	II	III
kronor	120	180	240
för lägenhet för två eller tre personer till i ortsgrupp	I	II	III
kronor	180	270	360
och för lägenhet för fyra eller flera personer till i ortsgrupp	I	II	III
kronor	210	315	420
Statsbidrag får ej utgå för kostnader för tomt eller anordnande av väg eller framdragande till tomtgränsen av vatten-, avlopps-, gas- eller kraftled-ningar. Statsbidrag till övriga kostnader må utgå med viss procent å det vid

bidragets bestämmande såsom skäligt uppskattade belopp, vartill kostnaderna
böra uppgå. Procentsatsen varierar efter den genomsnittliga uttaxering i
kommunen under de fem sistförflutna kalenderåren. Den uttaxering som
avses är kommunal-, landstings- och vägskatt med avdrag i förekommande
fall för erhållet skatteutjämningsbidrag. Då denna genomsnittliga uttaxering
understiger 10 kronor per inkomstskattekrona utgår statsbidraget med 15
procent av byggnadskostnaden, samt stiger till 50 procent, då uttaxeringen
uppgår till 17 kronor per inkomstskattekrona eller däröver. Då särskilda skäl
därtill föranleda, kan procentsatsen bestämmas efter andra grunder.

Den 3 oktober 1941 hade statsbidrag beviljats 19 städer och 9 landsbygdskommuner.
En del av de pensionärshem, vartill bidrag beviljats, befinna sig
under byggnad.

Revisorerna hava besökt pensionärshem i Stockholm och Göteborg.

Revisorerna hava vidare från respektive kommuner infordrat uppgifter
om de årliga kostnaderna. För att få någorlunda jämförbara siffror för de
olika hemmen, hava dessa kostnader omräknats efter en avskrivningsprocent
å det beräknade byggnadsvärdet av 2 procent. Dylik avskrivning har nämligen
skett efter varierande procentsatser och ibland ej alls. Efter avdrag av
inflytande hyror visar sig den årliga nettokostnaden i avrundade tal för
lägenhet uppgå till , i

Revisorernas

uttalande.

— 64 —

Kommun Kronor

Enköping ................. 250

Eskilstuna ................ 480

Falköping ................ 280

Göteborg ................. 600

Hälsingborg .............. 280

Landskrona .............. 430

Lidköping ................ 300

Linköping ................ 520

Lund .................... 470

Malmö ................... 270

Kommun* Kronor

Stockholm ................ 510

Trälleborg ................ 690

Västervik ................ 370

Västerås .................. 120

Ystad .................... 630

Grangärde ................ 250

Ljusnarsberg ............. 590

Smedjebacken ............ 400

Sura ..................... 380

östra Vingåker............ 0

Vid jämförelse av kostnadsbeloppen bör uppmärksammas, att hänsyn ej
kunnat tagas till lägenheternas olika storlek. Vidare äro i en del fall hemmen
uppförda före krigsutbrottet vid de då rådande lägre byggnadskostnaderna.
Beloppen äro därför ur jämförelsesynpunkt endast grovt approximativa.

Revisorerna hava vidare infordrat uppgift, om anslag till pensionärshem
är uppfört på fattigvårdsstyrelsens stat eller i annan kommunal stat samt om
förvaltningen är anförtrodd fattigvårdsstyrelsen eller annan styrelse eller
nämnd. Enligt de inkomna svaren skulle anslag i endast två fall vara uppfört
å fattigvårdsstyrelsens stat, nämligen i Stockholm och Stehag, medan frågan
ej synes avgjord i ett par fall. I Västerås avföres anslaget från och med nästa
år från fattigvårdsstyrelsens stat. Förvaltningen skall i Stehag och Sura
anförtros åt fattigvårdsstyrelsen. I Stockholm skall utväljandet av hyresgäster
handhavas av en delegation bestående av representanter för fastighetsnämnden
och fattigvårdsnämnden, och likartat synes förhållandet vara
på åtminstone någon annan ort.

Såvitt av inkomna uppgifter om kostnaderna för pensionärshem framgår,
ställa de sig ganska olika på olika orter och i några fall tämligen höga. Att
de kommunala myndigheterna i vissa fall ställt sig tveksamma, då det gällt
införande av denna nya, men enligt revisorernas uppfattning mycket värdefulla
sociala hjälpform, är därför helt naturligt. De totala kostnaderna för
pensionärshem, jämförda med vad som kan inbesparas i hyresbidrag torde
emellertid i åtskilliga fall snarast innebära att en besparing uppstår för kommunen.
Med hänsyn till den nämnda ojämnheten i fråga om kostnaderna vill
det synas revisorerna, som om en omarbetning av bidragsbestämmelserna
borde komma till stånd.

Angeläget är enligt revisorernas mening, att pensionärshemmens standard
hålles sådan, att bostäderna bli goda men ej få lyxkaraktär. Därigenom ernås
också, att tillgängliga medel förslå för anskaffande av ett större antal sådana
bostäder, vilket får anses som ett önskemål. I den mån revisorerna haft tillfälle
att bese bostäderna vill det också synas, som om man i regel strävade

*) Det bör observeras, att i Västervik 10 hyresgäster avses skola bo hyresfritt och att
i Ljusnarsberg hyra ej utgår.

— 65 —

mot detta mål. Revisorerna anse sig dock icke kunna underlåta att påpeka,
att i vissa detaljer en förenkling av byggnadssättet skulle kunna vara möjlig
utan att standarden därför behövde bli lägre.

Beträffande förvaltningen av pensionärshemmen anförde föredragande
departementschefen i propositionen nr 177 till 1939 års riksdag, att det icke
syntes erforderligt att i kungörelsen angiva vilket kommunalt organ, som
skulle omhänderhava pensionärshemsverksamheten. Revisorerna ansluta sig
till denna uppfattning. Revisorerna vilja dock ifrågasätta, om det icke lämpligen
borde stadgas, att handhavandet av pensionärshemsverksamheten icke
får överlämnas till nämnd eller styrelse, som även har att handlägga fattigvårdsärende.
Det synes nämligen revisorerna önskvärt, att om möjligt en
gräns dragés mellan å ena sidan fattigvård och å andra sidan folkpensionering
och de därtill anslutna, kompletterande åtgärder, till vilka pensionärshemsverksamheten
ostridigt måste anses höra.

§ 17.

Under § 34 i sin berättelse framlade 1940 års revisorer utredning angå- Användning

ende krisförhållandenas inverkan på, bland annat, tullverkets arbetsbörda, ay personal
_ . ’ . . . , „ vid tullverket

Revisorerna erinrade därvid, att omfattningen av goromalen vid flertalet till vissa be tullanstalter

avsevärt nedgått. På grund härav förelåge otvivelaktigt ett över- vakningsuppskott
å arbetskraft, vilket överskott, i den män krisförhållandena utvecklade gifter''
sig, komme att ökas. Enligt revisorernas mening hade man för åtskilliga av
de nya arbetsuppgifter, för vilka länsstyrelserna i stor utsträckning anställt
befattningshavare, vilka tidigare ej innehaft statsanställning, med fördel bort
kunna anlita den personal, vilken tullverket sålunda ej kunnat bereda full
sysselsättning. Att så icke blivit fallet syntes i viss mån hava berott på att
någon skyldighet för tullstatens befattningshavare att tjänstgöra vid annat
verk än det de tillhörde icke funnes föreskriven. I anledning härav ansågo
revisorerna, att man skyndsamt borde söka åstadkomma sådana föreskrifter,
som möjliggjorde överflyttning av ledig arbetskraft från en gren av statsförvaltningen
till en annan, där behov av ökad arbetskraft förelåge.

I cirkulär till statsmyndigheterna den 10 januari 1941 har Kungl. Maj:t
föreskrivit viss anmälningsskyldighet rörande personalöverskott m. m.

Under innevarande års revisionsförrättning hava revisorerna ansett sig
böra undersöka förhållandena inom ett verksamhetsområde, där viss tullverkets
personal enligt revisorernas mening med fördel synts kunna övertaga
vissa arbetsuppgifter.

För anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet
i riket stadgade ordningen hava envar av 1940 och 1941 års riksdagar
anvisat ett förslagsanslag å 100.000 kronor. Från detta anslag bestridas de
kostnader för polisväsendet, som anses böra gäldas av statsmedel men icke
lämpligen kunna hänföras till annat polisanslag. Av dessa medel ersättas
bland annat utgifterna för avspärrning och bevakning av vissa hamnområden.

För fullgörande av sådana bevakningsuppgifter hava städernas hamnstyrelser
efter godkännande i varje särskilt fall av vederbörande länsstyrelse

5 — Ber. berättelse ang. statsverket år 1D41. 1.

Revisorernas

uttalande.

Iakttagelser
rörande semester
för
viss militär
tjänstgöring
under år
1940.

— 66 —

(överståthållarämbetet) anställt personal mot särskild ersättning. Avlöningskostnaderna
för sålunda anlitad personal hava för rikets större hamnstäder,
såvitt revisorerna kunnat konstatera, uppgått till mer än 1.000.000 kronor.

Såsom av det ovan anförda framgår, anlitas särskilt anställd personal för
utförande av polisbevakningsuppgifter inom avspärrade områden vid vissa
hamnar. Enligt vad revisorerna inhämtat, har vid tullverket anställd personal
under det sistförflutna budgetåret entledigats på grund av arbetsbrist.
I vissa fall har dylik personal vunnit anställning såsom bevakningsmän vid
hamnområden.

Då emellertid enligt revisorernas mening de arbetsuppgifter, som ankomma
på dessa bevakningsmän, lämpligen kunna i större utsträckning utföras av
personal vid tullverket, hava revisorerna härigenom velat erinra om de möjligheter
till nedbringande av kostnaderna för ifrågavarande ändamål, som
torde stå att vinna genom att den ifrågakommande polisbevakningen överflyttas
å tullverket och dess personal.

Revisorerna vilja i detta sammanhang jämväl erinra, att från nämnda
anslag å 100.000 kronor för budgetåret 1940/41 bestritts utgifter med tillhopa
8.273.316 kronor. Visserligen har vid anslagets beviljande icke kunnat förutses,
i vilken omfattning detsamma kunde komma att tagas i anspråk. På
grund av detta överskridande av anslaget och med hänsyn jämväl till de
iakttagelser revisorerna gjort beträffande anslagets användning vilja revisorerna
emellertid ifrågasätta, om icke en utredning bör komma till stånd
angående den närmare dispositionen av ifrågavarande anslagsmedel.

§ 18.

I proposition nr 289 till 1941 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
bland annat att antaga följande förslag till lag om semester för viss militär
tjänstgöringstid m. m.

»1 §.

Har arbetstagare, å vilken lagen om semester äger tillämpning, under år
1940 varit inkallad till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2
värnpliktslagen, skall, med iakttagande i övrigt av vad i förstnämnda lag
stadgas, sådan tjänstgöring jämställas med militär tjänstgöring, varom i 4 §
andra stycket semesterlagen förmäles. I fråga om månad, för vilken arbetstagaren
äger åtnjuta semesterlön eller ersättning därför på den grund, att
tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 vämpliktslagen jämställes
med tid, då arbete utförts för arbetsgivarens räkning, skall dock sådan
lön eller ersättning utgå av statsmedel med 10 kronor samt utbetalas i den
ordning Konungen bestämmer.

2 §•

Äger person, som under år 1940 varit inkallad till tjänstgöring jämlikt
§ 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, icke enligt bestämmelserna

67 —

i 1 § denna lag utfå semesterlön eller ersättning därför för tjänstgöringstiden,
skall, där sammanlagda tjänstgöringstiden under året uppgått till
minst 90 dagar, i den ordning Konungen bestämmer till honom av statsmedel
utgå ersättning för semester med 10 kronor för varje tidrymd av 30 dagar
tjänstgöringen under året sammanlagt varat.

3 §•

Vad i denna lag stadgas skall beträffande värnpliktig, tillhörande årsklass
1939 eller 1940 eller årsgrupp 1940, äga tillämpning allenast i den mån av
honom fullgjord militär tjänstgöring överstiger 180 dagar.»

Andra lagutskottet anförde i sitt i ärendet avgivna utlåtande, mot vilket
emellertid vissa reservationer anfördes, bland annat följande.

Under nu rådande utrikespolitiska läge hava stora grupper av den manliga
befolkningen jämlikt § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen inkallats
till ofta långvarig tjänstgöring för rikets skydd. Enligt utskottets mening är
det en angelägenhet av synnerlig vikt, att åtgärder i största möjliga utsträckning
vidtagas för att förbättra förhållandena för dessa inkallade, vilka hava
att bära den tyngsta bördan av den av vårt land uppehållna försvarsberedskapen.
Att så sker måste bland annat ur psykologisk synpunkt tillmätas den
största betydelse för vidmakthållandet av de inkallades försvarsvilja.

Vid bedömandet av förevarande semesterspörsmål beträffande dem, som
jämlikt nyssnämnda båda lagrum inkallats till militärtjänstgöring, anser
utskottet åtskillnad böra göras mellan det fall, att semesterlagen är tillämplig
å de inkallade, eller så ej är förhållandet. Vad angår förstnämnda fall må
framhållas, att det måste anses obilligt, att en arbetstagare, vilken varit
inkallad till militärtjänstgöring och därigenom måhända tillfogats avsevärd
ekonomisk förlust, vid återgång till sitt civila arbete icke kan påräkna semester
med semesterlön för tjänstgöringstiden, medan däremot de, som av någon
anledning ej varit inkallade, komma i åtnjutande av ledighet med bibehållen
lön för motsvarande tid. De arbetstagare, som fullgjort en längre tids beredskapstjänst,
kunna givetvis komma i en svår ekonomisk situation i de mycket
vanliga fall, då verksamheten vid de företag där de äro anställda helt inställes
under semestertiden, varigenom de komina att sakna möjlighet till arbetsinkomst
för denna tid. Visserligen äga de inkallade jämlikt krigsledighetsbestämmelserna
rätt att under pågående militärtjänstgöring erhålla viss
ledighet för vila och rekreation, men denna ledighet anser utskottet icke vara
av den art, att den i allo motsvarar semester i vanlig mening. Med hänsyn till
det anförda finner utskottet, i likhet med departementschefen, att det måste
anses som en gärd av rättvisa mot de inkallade, vilka, om de icke fullgjort
militärtjänst, kunnat få tillgodoräkna sig arbetet i sin civila gärning såsom
grundande rätt till semester, att den militära tjänstgöringstiden skall få anses
utgöra arbetad tid i semesterlagens mening. Den ekonomiska bördan av de å
tjänstgöringstiden belöpande semesterförmånerna synes emellertid ej böra
åvila arbetsgivaren, utan staten torde i stället, såsom i propositionen föreslagits,
böra svara för densamma.

Vad åter angår frågan om viss mot semesterersättning svarande gottgörelse
till sådana inkallade, å vilka semesterlagen icke är tillämplig, har inom
utskottet ifrågasatts, huruvida hithörande spörsmål lämpligen borde lösas
elter samma riktlinjer som frågan om semester för inkallade arbetstagare.

— 68 —

Emellertid anser utskottet det vid genomförandet av eu lagstiftning, som
medför rätt för arbetstagare att av statsmedel erhålla ersättning för inkallelsetiden,
ur rättvisesynpunkt vara ofrånkomligt att tillerkänna även dem, å
vilka semesterlagen ej är tillämplig, motsvarande förmån. Utskottet finner
sig alltså böra tillstyrka Kungl. Maj ds förslag, att jämväl nu ifrågavarande
inkallade av statsmedel erhålla mot semesterersättningen svarande ekonomisk
gottgörelse för inkallelsetid under år 1940. Detsamma synes, sasom i
propositionen föreslagits, böra gälla även sadana inkallade, a vilka semesterlagen
väl är tillämplig men vilka på grund av dess bestämmelser icke skulle
komma i åtnjutande av semesterlön eller ersättning därför enligt 1 § i förevarande
lagförslag.

Genom den nu föreliggande propositionen bringas semesterfrågan för de
inkallade till en lösning allenast i vad avser tjänstgöringstid under år 1940.
Av departementschefens uttalanden i propositionen framgår emellertid, att
Kungl. Majd torde komma att taga under övervägande frågan om semesterersättning
åt inkallade jämväl för tjänstgöringstid efter år 1940. Utskottet
utgår från att det invecklade spörsmålet om semester för inkallade i hela
dess vidd härvid upptages till förutsättningslös omprövning. Departementschefen
har vidare framhållit önskvärdheten av att en utredning verkställes
rörande samordnande i möjligaste mån av de ekonomiska förmåner av
skilda slag, som ntgå till de inkallade. Utskottet, som delar denna departementschefens
åsikt, förutsätter, att en sådan utredning snarast kommer till
stånd. Skäl tala enligt utskottets mening även för vidtagandet av en mer
omfattande utredning angående åtgärder över huvud taget till lindrande av
de inkallades bördor. I avvaktan på resultatet av den i propositionen antydda
utredningen finner emellertid utskottet ej skäl föreligga för riksdagen att för
närvarande, på sätt i motionen 1:244 yrkats, i särskild skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning av hithörande spörsmål.

Enligt förslaget skall till arbetstagare, å vilken semesterlagen äger tillämpning,
utgå semesterlön eller ersättning därför för inkallelsetiden med tio kronor
för semesterdag; samma dagsbelopp har även förordats beträffande
övriga ersättningsberättigade. I likhet med departementschefen finner utskottet
avgörande vikt böra tillmätas de praktiska skäl, som tala för fastställandet
av ett enhetligt belopp för nyssnämnda arbetstagare, i stället för en regel
av innebörd, att semesterlön eller ersättning för sådan lön skulle för envar
arbetstagare uträknas individuellt efter semesterlagens regler. Beträffande
storleken av ett sådant enhetligt belopp finner utskottet skäl ej föreligga att
frångå vad Kungl. Maj:t härutinnan föreslagit. Av vad sålunda anförts framgår,
att utskottet icke kan biträda det genom motionerna I: 243 och II: 338
framlagda förslaget, att beloppet i viss utsträckning skulle bestämmas i förhållande
till försörjningsbördan.

I motionen II: 337 har framhållits, att enligt förslaget till lag om semester
för viss militär tjänstgöringstid m. in. även den, som oaktat han varit inkallad
till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen
komme i åtnjutande av fulla semesterförmåner från arbetsgivaren, av statsmedel
erhölle semesterersättning för tjänstgöringstiden. Med anledning härav
har i motionen yrkats införande i lagen av bestämmelser i syfte att förhindra
dylik dubbelersättning. Enligt utskottets mening tala starka skäl ur principiell
synpunkt för det i motionen framlagda förslaget. Emellertid skulle
bestämmelser av nu avsedd innebörd medföra avsevärda kontrollsvårigheter.
Vissa andra olägenheter torde även vara förenade med ett genomförande av

69 —

förslaget; härutinnan må särskilt erinras, att i de fall då semesterlönen eller
ersättningen därför från den enskilde arbetsgivaren understiger det av statsmedel
utgående beloppet om tio kronor, arbetstagaren skulle komma i en
missgynnad ställning. Med hänsyn härtill anser sig utskottet icke utan närmare
utredning av frågan kunna förorda bifall till det i motionen framställda
yrkandet. Utskottet förutsätter emellertid, att hithörande spörsmål uppmärksammas
i samband med utarbetandet av bestämmelser om semester för militär
tjänstgöringstid efter år 1940.

Sedan riksdagen antagit det framlagda lagförslaget, utfärdades den 28 juni
1941 lag om semester för viss militär tjänstgöringstid m. m. av enahanda
lydelse som det i förenämnda proposition intagna förslaget.

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag anvisade riksdagen för ändamålet
under femte huvudtiteln ett förslagsanslag å 20.000.000 kronor.

Revisorerna hava funnit det vara av intresse att inhämta upplysningar angående
storleken av de belopp som under juli—november 1941 utbetalats i
semesterersättning av länsstyrelserna (överståthållarämbetet). Beloppen framgå
av nedanstående sammanställning.

Kronor

överståthållarämbetet .............. 1.589.740: —

Stockholms län ............ 688.880: —

Uppsala » ............ 386.770: —

Södermanlands » ............ 516.340: —

Östergötlands » ............ 965.370: —

Jönköpings » ............ 666.710: —

Kronobergs » ............ 396.820: —

Kalmar » ............ 631.200: —

Gotlands » ............ 407.080: —

Blekinge » ............ 385.000: —

Kristianstads » ............ 671.160: —

Malmöhus » ............ 1.614.800: —

Hallands » ............ 467.800: —

Göteborgs och Bohus » ............ 1.413.480: —

Älvsborgs » ............ 845.590: —

Skaraborgs » ............ 566.450: —

Värmlands » ............ 706.730: —

Örebro » ............ 597.870:—

Västmanlands » ............ 444.300: —

Kopparbergs » ............ 749.920: —

Gävleborgs » ............ 770.930:25

Västernorrlands » ............ 828.410: —

Jämtlands » ............ 371.850: —

Västerbottens » ............ 605.920: —

Norrbottens » ............ 693.180: —

17.982.300: 25

— 70

Det må erinras, att någon sista tidpunkt för ingivande av ansökan om
semesterersättning icke fastställts, varför ytterligare utbetalningar av sådan
ersättning äro att förvänta.

I detta sammanhang vilja revisorerna i korthet redogöra för gällande regler
beträffande avlöningsförmåner å innehavd civil befattning under beredskapstjänstgöring
i fråga om statsanställda och vissa grupper av befattningshavare
i kommunal och enskild tjänst.

I fråga om statsanställd civil personal, som åtnjutit tjänstledighet under år
1940 för fullgörande av beredskapstjänstgöring, må framhållas, att densamma
förutom de militära avlöningsförmånerna regelmässigt uppburit avlöning
med B-avdrag i den civila befattningen. Jämlikt särskild från och med
den 1 juli 1940 gällande bestämmelse hava här avsedda tjänstemän jämväl
medgivits rätt att under högst 30 dagar av den tid, som motsvarade dem
tillkommande semester, å den civila befattningen uppbära så stor del av
lönen, att densamma jämte den militära lönen — förutom terminslön —
motsvarade de oavkortade avlöningsförmånerna för nämnda tid i den civila
befattningen. Såsom förutsättning för åtnjutande av sistnämnda förmån
gällde, att befattningshavare avstode från semester för år 1940 för ett motsvarande
antal dagar. Begagnade sig icke befattningshavare av sålunda medgiven
rätt att helt eller delvis uttaga semester under tid, då militärtjänstgöring
fullgjordes, vore han berättigad att vid återinträde i tjänstgöring i den
civila befattningen utbekomma honom författningsenligt tillkommande
.semester.

Vid sin granskning hava revisorerna uppmärksammat, att till militär tjänstgöring
under år 1940 inkallade statliga befattningshavare, som begagnat sig
av ovan angivna rätt att under tid motsvarande dem tillkommande semester
uppbära oavkortade avlöningsförmåner, innevarande år jämväl kommit i
åtnjutande av semesterersättning. Revisorerna hava därjämte iakttagit, att
sådan ersättning uppburits av statliga befattningshavare, som under år 1940
varit inkallade till beredskapstjänstgöring och som efter återinträde i civil
befattning samma år kommit i åtnjutande av full semester.

Beträffande kommunalanställd personal hava revisorerna inhämtat, att i
Stockholms stads tjänst anställda ordinarie befattningshavare under beredskapstjänstgöring
vid sidan av de militära avlöningsförmånerna åtnjutit fulla
avlöningsförmåner under tid motsvarande dem tillkommande semester och
därefter 70 procent av avlöningen.

Vad beträffar tjänstemän hos försäkringsbolag må nämnas att de som haft
försörjningsplikt regelmässigt — utan hänsynstagande till under militärtjänstgöringen
utgående terminslön och naturaförmåner — å den civila befattningen
åtnjutit fulla avlöningsförmåner under 2 månader och därefter
75 procent av lönen. Härtill har i förekommande fall kommit fulla avlöningsförmåner
under tid motsvarande tjänsteman tillkommande semester. För tid,
då fulla avlöningsförmåner å den civila befattningen icke uppburits, har vid
bestämmande av lönen hänsyn icke heller tagits till under militärtjänstgöringen
utgående familjebidrag. För det fall att tjänsteman icke haft försörj -

— 71 —

ningsplikt har han kommit i åtnjutande av full lön — förutom under tid
motsvarande semester — under en månad, 75 procent därav under andra
månaden samt 50 procent från och med tredje månaden.

Enligt vad revisorerna inhämtat hava försäkringsbolag tillämpat den regeln
att full semester lämnats, oavsett frånvaro på grund av militärtjänstgöring.
I anledning härav hava dessa försäkringsbolag ansett sig böra inträda i rätten
till den av statsmedel till den inkallade utgående semesterersättningen. Vid
sin granskning av utbetalda semesterersättningar hava revisorerna även uppmärksammat,
att försäkringsbolag dels anmodat till militärtjänstgöring inkallade
försäkringstjänstemän att till vederbörande civila och militära myndigheter
göra ansökan om här avsedd ersättning, dels överlämnat erforderliga
ansökningsblanketter, dels ock uppmanat tjänstemännen att till bolaget
inleverera av statsmedel utbetald ersättning.

Vad slutligen beträffar banktjänstemän, har den regeln tillämpats att
de som haft försörjningsplikt regelmässigt — utan hänsynstagande till under
militärtjänstgöring utgående terminslön och naturaförmåner — å den civila
befattningen åtnjutit full lön dels under 1 månad dels ock under tid, motsvarande
dem tillkommande semester, och därefter 75 procent av lönen. Här
avsedda tjänstemän, som icke haft försörjningsplikt, hava erhållit full lön
under ovan nämnd tid, och därefter 50 procent av lönen. Enligt vad revisorerna
inhämtat har till banktjänstemän av statsmedel utgående semesterersättning
i regel av dem inbetalats till arbetsgivaren.

Vid tillkomsten av bestämmelserna rörande semester för viss militär tjänstgöring
under år 1940 framhölls, bland annat, att det måste kännas hårt för
en arbetstagare, vilken varit inkallad till militärtjänst och därigenom måhända
orsakats svårt avbräck och avsevärda olägenheter i såväl ekonomiskt
som annat hänseende, att icke kunna påräkna semester med åtföljande semesterlön
för den tid, under vilken han varit inkallad, medan däremot andra
arbetstagare, som av en eller annan anledning icke tagits från sin dagliga
gärning till militärtjänst, ävensom de kvinnliga arbetstagarna komma i åtnjutande
av betalad ledighet för motsvarande tid.

Även revisorerna äro av den uppfattningen, att det är en angelägenhet av
synnerlig vikt att åtgärder i största möjliga utsträckning vidtagas för att förbättra
förhållandena för de inkallade, vilka hava att bära den tyngsta bördan
av den av vårt land uppehållna försvarsberedskapen.

Detta innebär dock icke, att semesterersättning bör utgå i de fall, då vederbörande
i sin civila anställning icke gått förlustig sin rätt till semester eller i
allt fall erhållit ersättning för den semester han på grund av militärtjänstgöring
icke kunnat komma i åtnjutande av.

Såsom av de gjorda iakttagelserna framgår, bibehåller vid inkallelse, varom
här är fråga, statsanställd personal i regel sin semesterrätt eller erhåller,
därest densamma icke kan uttagas, ersättning härför.

Samma synes förhållandet vara beträffande vissa grupper av kommunalanställda
och tjänstemän hos enskilda företag.

Revisorernas

uttalande.

— 72 —

Revisorerna, som utgå från att hithörande spörsmål uppmärksammas vid
den nu pågående utredningen angående semesterersättning åt inkallade jämväl
för tjänstetid efter år 1940, vilja fästa riksdagens uppmärksamhet på de
gjorda iakttagelserna.

— 73 —

SJÄTTE HUVUDTITELN.

Kommunikationsdepartementet.

§ 19.

Enligt 60 § i 1891 års väglag skulle av den uppskattade kostnaden för j^Hagelser
underhållet av allmän väg, bro och färja lämnas en tiondel av statsmedel. j9r41 ^rs
Uppskattningen gjordes av en särskild nämnd, bestående av fyra ledamöter, statsbidrag
Statsbidraget höjdes sedermera vid flera tillfällen och utgick slutligen med
tre tiondelar. Från år 1924 ändrades bidragsbestämmelserna på sådant sätt
att statsbidrag till vägdistrikt, vars samtliga vägar övertagits till underhåll
medelst vägkassan, utgick på distriktets verkliga kostnader för vägunderhållet
under nästföregående år, därest vägunderhållet då ålegat vägkassan.

Tidigare hade bidrag icke utgått till vinterväghållningen, men från och
med år 1928 skulle bidrag härtill utgå med tre tiondelar av väghållningsdistriktens
verkliga kostnader under näst föregående år.

I förordningen om fördelning av automobilskattemedel den 28 maj 1926
stadgades bland annat, att till väghållningsdistrikt, vars samtliga vägar övertagits
till underhåll medelst vägkassan, skulle direkt av automobilskattemedel
utgå statsbidrag med 10 procent av distrikts verkliga kostnad för vägunderhåll
och vinterväghållning under nästföregående kalenderår, dock
allenast därest vägunderhållet hela året ålegat vägkassan. År 1927 utbetalades
statsbidraget för första gången med 10 procent. År 1928 höjdes bidraget
till 20 procent, 1929 till 25, 1930 till 40, 1931 till 45 och 1936 till 50 procent.

Bestämmelserna om statsbidrag till vägunderhåll och vinterväghållning i
1891 års väglag samt vad i andra författningar stadgats om särskilda bidrag
upphörde att gälla med utgången av år 1936 och ersattes av bestämmelser i
förordningen den 30 juni 1936 angående statsbidrag till den allmänna väghållningen
i riket. Enligt denna skulle från och med år 1937 statsbidrag
årligen utgå med 85 procent av vägdistriktets verkliga kostnad för vägunderhåll
och vinterväghållning under nästföregående år. Till kostnaden för underhåll
av ödebygdsväg och vinterväghållning å sådan väg skulle av statsmedel,
utöver vad ovan sagts, utgå särskilt tilläggsbidrag med 10 procent. På
grund av den förmånliga bidragsprocenten till väghållningsdistrikt, som
övertagit vägunderhållet medelst vägkassan, övertogo så gott som alla vägkassor
vägunderhållet från och med 1930 års ingång, varför statsbidraget
under 1930-talet sålunda utgick på verklig kostnad.

I 1940 års statsverksproposition framhöll statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
att en tillämpning av gällande bidragsregler, enligt
vilka bidraget skulle beräknas på den verkliga kostnaden under år 1939,

— 74 —

skulle vid rådande trafikvolym medföra, att bidraget i flertalet fall komme
att överstiga 85 respektive 95 procent av den verkliga kostnaden under år
1940 eller i extrema fall till och med hela kostnaden. För att undvika detta
föreslogs, att bidraget skulle beräknas på det belopp, vartill 1940 års underhållskostnad
på våren 1940 skäligen kunde uppskattas. Propositionen avslogs
av riksdagen, som i stället beslöt, att 1940 års bidrag skulle utgå med 75 procent
å 1939 års verkliga underhållskostnad, dock att till kostnader för underhåll
av ödebygdsväg och vinterväghållning å sådan väg särskilt tilläggsbidrag
med 20 procent finge lämnas.

I 1941 års statsverksproposition föreslogs, att statsbidraget skulle utgå på
en för år 1941 beräknad kostnad för vägunderhåll och vinterväghållning.
Första kammaren biföll propositionen medan däremot andra kammaren
beslöt, att bidraget skulle utgå med 85 respektive 95 procent (ödebygdsväg)
av 1940 års verkliga kostnader för vägunderhåll och vinterväghållning.

Efter sammanjämkning beslöt riksdagen, att statsbidraget för år 1941
skulle utgå med 85 respektive 95 procent (ödebygdsväg) å en för år 1941
beräknad kostnad för vägunderhåll och för vinterväghållning med samma
procentsatser å 1940 års verkliga kostnad för vinterväghållning.

Revisorerna, som ansett det vara av intresse att jämföra å ena sidan under
år 1941 utbetalat statsbidrag för vägunderhållet med å andra sidan vad som
skolat utbetalas, om 1940 års verkliga underhållskostnader legat till grund
för statsbidraget, hava låtit verkställa en sammanställning beträffande dessa
kostnader, som framgår av efterföljande tablå.

Tablån upptager i första kolumnen 1940 års verkliga kostnader för vägunderhåll,
i andra kolumnen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens underhållsinspektion
beräknad kostnad för vägunderhåll år 1941, i tredje kolumnen
det statsbidrag, som skolat utgå om 1940 års verkliga kostnader för vägunderhållet
legat till grund för bidraget, i fjärde kolumnen det statsbidrag,
som utbetalats på grundval av de beräknade kostnaderna för vägunderhållet
år 1941.

Av kolumn fem framgå besparingar för statsverket, som uppkommit
genom den nya beräkningsgrunden för statsbidraget, samt av kolumn sex
uppkomna merutgifter.

Tablå,

Statsbi -

	1940 års	1941 års	drag om	Utbetalt	• t ( '' * v!''/ • •
	verkliga beräknade	1940 års	bidrag å	På grund av änd-
Län ocli	kostnader kostnader	verkliga 1	beräknad	rat beräkningssätt
vägdistrikt	för	för	kostnad	kostnad	länsvis uppkommen
	vägunder- vägunder-	legat till	för år
	håll	håll	grund för	1941
			bidraget		besparing merutgift
	1	2	3	4	5 6
Stockholms län.
Norra vdt	454.108: 71	506.800	385.992: 40	430.780
Östra vdt	697.999: 19	680.800	593.299:31	578.680
Västra vdt	718.972:80	712.800	611.126: 88	605.880
Södra vdt	765.073: 18	780.200	650.312:20	663.170
Summa	2.636.153: 88	2.680.600	2.240.730: 79	2.278.510	37.779: 21
Uppsala län.
Norra vdt	373.376: 67	367.400	317.370: 17	312.290
östra vdt	224.433: 15	212.500	190.768: 18	180.625
Västra vdt	308.915: 84	285.800	262.578:46	242.930
Södra vdt	299.305:47	327.500	254.409: 65	278.375
Summa	1.206.031: 13	1.193.200	1.025.126: 46	1.014.220	10.906: 46
Södermanlands län.
Norra vdt	347.462: 61	393.800	295.343:22	334.730
Västra vdt	299.710: 84	326.700	254.754: 21	277.695
Mellersta vdt	202.952: 60	249.200	172.509: 71	211.820
Södra vdt	365.846: 76	441.300	310.969: 75	375.105
Summa	1.215.972: 81	1.411.000	1.033.576:89	1.199.350	165.773: 11
Östergötlands län.
Göstrings vdt	308.146: 03	263.800	261.924: 13	224.230
Valkebo vdt	224.609: 28	229.500	190.917:89	195.075
Aska vdt	350.086: 90	322.800	297.573: 87	274.380
Finspånga läns vdt	240.279: 25	221.300	204.237: 36	188.105
Vikbolandets vdt	201.314: 56	171.400	171.117: 38	145.690
Hammarkinds vdt	191.865: 83	167.300	163.085: 96	142.205
Bankekinds vdt	237.015:87	203.200	201.463: 49	172.720
Kinda vdt	162.933:47	176.500	138.493: 45	150.025
Ydre vdt	69.721: 71	94.500	59.263: 45	80.325
Summa	1.985.972:90	1.850.300	1.688.076: 98	1.572.755	115.321: 98
Jönköpings län.
Tveta vdt	173.847: 77	206.300	147.770: 60	175.355
Norra Vedbo o. Vista vdt 196.670: 94	196.700	167.170:30	167.195
Visingsö vdt	9.420: 84	10.700	8.007: 71	9.095
Södra Vedbo vdt	156.109: 28	180.300	132.692:89	153.255
östra härads vdt	175.388: 81	195.900	149.080: 49	166.515
Västra härads vdt	197.736: 83	220.900	168.076: 31	187.765
östbo vdt	270.219: 69	303.900	229.686: 74	258.315
Västbo vdt	409.433: 98	400.700	348.018: 88	340.595
Mo vdt	118.332: 59	147.400	100.582: 70	125.290
Summa	1.707.160: 73	1.862.800	1.451.086: 62	1.583.380	132.293: 38

— 76 —

1

2

3

4

5

6

Kronobergs län. Konga vdt	225.139: 01	272.400	191.368:16	231.540
Uppvidinge vdt	249.311:22	279.700	211.914: 54	237.745
Norrvidinge vdt	103.341:38	112.200	87.840: 17	95.370
Kinnevalds vdt	159.515: 89	186.700	135.588: 51	158.695
Allbo vdt	282.807:38	295.400	240.386: 27	251.090
Sunnerbo vdt	362.702: 21	412.400	308.296:88	350.540
Summa	1.382.817:09	1.558.800	1.175.394: 53	1.324.980	149.585: 47

Kalmar lön.

Norra Tjusts vdt Södra Tjusts vdt Sevede-Aspelands vdt Handbörds m. fl. vdt Södra Möre vdt Ölands vdt	265.749: 80 149.309: 08 275.883: 22 291.350: 68 227.679:05 174.434:84	270.400 213.900 283.500 296.400 257.900 227.400	225.887:33 126.912: 72 234.500: 74 247.648: 08 193.527: 19 148.269:61	229.840 181.815 240.975 251.940 219.215 193.290
Summa Gotlands län. Norra vdt Södra vdt	1.384.406: 67 353.857: 79 263.720: 47	1.549.500 401.600 302.200	1.176.745:67 300.779: 12 224.162: 40	1.317.075 341.360 256.870	140.329:33
Summa	617.578: 26	703.800	524.941:52	598.230	73.288:48
Blekinge län.
östra härads vdt	163.395: 66	160.500	138.886: 31	136.425
Medelsta vdt	131.637:36	161.400	111.891:76	137.190
Bräkne vdt	117.607:83	123.000	99.966: 66	104.550
Listers vdt	212.123:02	196.900	180.304: 57	167.365
Summa	624.763: 87	641.800	531.049: 30	545.530	14.480: 70
Kristianstads län.
Södra Åsbo o. Bjäre vdt	455.973: 11	371.100	387.577: 14	315.435
Norra Åsbo vdt	304.172: 23	305.700	258.546: 40	259.845
Västra Göinge vdt	274.288: 22	375.500	233.144:99	319.175
Östra Göinge vdt	290.586: 30	330.400	246.998:36	280.840
Villands vdt	317.733: 82	333.000	270.073: 75	283.050
Gärds och Albo vdt	328.047:54	358.400	278.840:41	304.640
Ingelstads och Järn-stads vdt	442.658: 38	436.000	376.259:62	370.600
Summa	2.413.459: 60	2.510.100	2.051.440:67	2.133.585	82.144:33
Malmöhus län.
Oxie och Skytts vdt	307.488: 94	316.900	261.365:60	269.365
Vemmenhögs vdt	287.175: 62	308.000	244.099: 28	261.800
Ljunits o. Herrestads vdt 181.965: 32	218.400	154.670:52	185.640
Färs vdt	224.239: 42	233.700	190.603: 51	198.645
Frosta vdt	196.635:88	282.000	167.140: 50	239.700
Torna vdt	252.407: 49	338.400	214.546: 37	287.640
Bara vdt	182.097:88	234.100	154.783: 20	198.985
Rönnebergs och Harjagers vdt	178.372: 83	210.600	151.616:91	179.010
Onsjö vdt	155.901:89	228.800	132.516: 61	194.480
Luggude vdt	216.616: 76	312.100	184.124:25	265.285
Vens vdt	13.814: 79	9.800	11.742:57	8.330

Summa 2.196.716:82 2.692.800 1.867.209:32 2.288.880

421.670:68

77

1

2

3

4

5

6

Hallands län. Höks vdt Tönnersjö vdt Halmstads härads vdt Årstads vdt Faurås vdt Himle och Viske vdt Fjäre vdt	260.299: 56 124.047:43 278.186:20 117.004:38 149.453: 12 131.955: 59 249.499:95	270.200 145.500 244.700 117.900 190.900 159.300 244.900	221.254:63 105.440: 32 236.458: 27 99.453: 72 127.035: 15 112.162:25 212.074:96	229.670 123.675 207.995 100.215 162.265 135.405 208.165
Summa	1.310.446:23	1.373.400	1.113.879:30	1.167.390	53.510: 70
Göteborgs och Bohus län.
Göteborgsbygdens vdt	283.309: 96	289.600	240.813: 47	246.160
öckerö o. Styrsö vdt	24.600: 85	28.100	20.910: 72	23.885
Inlands vdt	287.984: 73	353.100	244.787:02	300.135
Orusts och Tjörns vdt	154.475:31	205.000	131.304: 01	174.250
Sunnervikens
och Bullarens vdt	381.703:46	381.800	324.447:94	324.530
Norrvikens vdt	219.994: 26	247.300	186.995: 12	210.205
Summa	1.352.068: 57	1.504.900	1.149.258: 28	1.279.165	129.906: 72
Älvsborgs län.
Kinds vdt	244.332: 33	300.900	207.682: 48	255.765
Marks vdt	187.587:68	280.100	159.449: 53	238.085
Ås och Redvägs vdt	128.477: 13	196.700	109.205:56	167.195
Boråsbygdens vdt	181.278: 36	215.600	154.086:61	183.260
Kullings och Vättle vdt	151.843: 53	211.400	129.067: —	179.690
Väne och Ale vdt	303.271:09	351.700	257.780: 43	298.945
Östra Dals vdt	293.298: 49	354.000	249.303: 72	300.900
Valbo vdt	87.200.93	109.800	74.120: 79	93.330
Vedbo vdt	171.697:19	216.000	145.942: 61	183.600
Summa	1.748.986: 73	2.236.200	1.486.638: 73	1.900.770	414.131:27

Skaraborgs län.

Södra vdt	266.978:	50	307.300	226.931:	73	261.205
Östra vdt	300.198:	44	338.800	255.168:	67	287.980
Norra vdt	331.521:	39	407.200	281.793:	18	346.120
Mellersta vdt	248.174:	61	256.800	210.948:	42	218.280
Nordvästra vdt	235.683:	85	276.000	200.331:	27	234.600
Västra vdt	239.204:	83	280.800	203.324:	11	238.680
Summa	1.621.761:	62	1.866.900	1.378.497:	38	1.586.865	208.367:	62
Värmlands län.
östersysslets vdt	167.528:	96	212.800	142.399:	62	180.880
Värmlandsbergs vdt	201.098:	51	218.600	170.933:	73	185.810
Mellansysslets vdt	358.144:	46	300.800	304.422:	79	255.680
Klarälvdalens vdt	233.750:	13	273.300	198.718:	: 51	232.465
Fryksdalens vdt	268.575:	: 14	264.700	228.414:	: —	225.195
Jösse vdt	342.534:	66	300.000	291.154:	46	255.000
Södersysslets vdt	279.523:	: 73	330.500	237.595:	: 17	280.925
Nordmarks vdt	257.671:	: 41	240.100	219.020:	: 70	204.085
Summa	2.108.827	: —	2.140.800	1.792.658:	: 98	1.820.040	27.381:	: 02

Örebro län.
Mellersta vdt
Sydöstra vdt
Södra vdt
Västra vdt

341.974:50 340.800

187.887: 06 202.800

355.812:52 394.500

203.191:07 215.200

290.678:33 289.680

159.704:— 172.380

302.440:64 335.325

172.712:41 182.920

1

— 78 —

3

4

9

5 6

Nordvästra vdt	308.163	: 47	282.300	261.938	: 95	239.955
Nordöstra vdt	257.145	: 04	237.000	218.573	: 28	201.450
Summa	1.654.173	: 66	1.672.600	1.406.047	: 61	1.421.710			15.662:39
Västmanlands län.
Västra vdt	200.300	: 71	252.700	170.255	: 60	214.795
Norra vdt	329.672	: 05	273.300	280.221	: 24	232.305
Östra vdt	213.475	: 06	265.900	181.453	: 80	226.015
Södra vdt	346.140	: 44	347.500	294.219	: 37	295.375
Summa	1.089.588	: 26	1.139.400	926.150	: 01	968.490			42.339: 99
Kopparbergs län.
Folkare vdt	392.492	: 67	342.600	333.618	: 77	291.210
Kopparbergs vdt	356.112	: 02	288.400	302.695	: 22	245.140
Tuna vdt	323.255:	: 81	297.100	274.767	: 44	252.535
Västerbergslags vdt	271.669	: 36	258.300	230.918	: 96	219.555
Nås vdt	161.842:	: 05	170.200	137.565:	: 74	144.670
Malungs vdt	203.826:	: 48	196.100	173.252:	: 51	166.685
Nedansiljans vdt	309.351:	: 06	307.800	262.948	: 40	261.630
Ovansiljans vdt	224.210:	: 13	247.000	190.605:	: 83	210.240
Älvdalens vdt	168.864:	53	195.500	143.868:	: 65	166.505
Summa	2.411.624	: 11	2.303.000	2.050.241	: 52	1.958.170	92.071	: 52
Gävleborgs län.
Gästriklands vdt	569.219:	: 02	551.300	483.836:	: 17	468.605
Hälsinglands sydöst, vdt	230.704:	: 94	248.600	196.099:	: 20	211.310
Hälsinglands sydv. vdt	306.235:	30	243.600	260.300:		207.060
Hälsinglands nordö. vdt	297.021:	67	318.500	252.468:	42	270.725
Hälsinglands nordv. vdt	259.926:	14	283.300	220.937:	22	240.805
Summa	1.663.107:	07	1.645.300	1.413.641:	: 01	1.398.505	15.136:	01
Västernorrlands län.
Medelpads östra vdt	700.851:	94	465.900	595.724:	15	396.015
Medelpads mell. vdt	236.714:	71	258.400	201.221:	21	219.750
Medelpads västra vdt	176.325:	61	201.100	149.968:	77	171.345
Ådalens nedre vdt	510.368:	42	551.400	433.813:	16	468.690
Ådalens övre vdt	364.341:	84	364.300	309.966:	02	310.375
Ramsele vdt	200.653:	91	212.800	170.779:	22	181.630
Nätra o. Nordingrå vdt	241.512:	03	320.700	205.706:	95	273.195
Själevads o. Arnäs vdt	258.955:	74	298.000	220.160:	21	253.400
Summa ''.	2.689.724:	20	2.672.600	2.287.339:	69	2.274.400	12.939:	69
Jämtlands län.
Ragunda vdt	167.537:	65	231.500	142.754:	59	197.405
Revsunds vdt	255.323:	68	359.300	217.025:	13	305.405
Bergs vdt	157.848:	18	229.900	134.243:	81	195.815
Svegs vdt	78.544:	74	136.000	67.112:	74	116.020
Hede vdt	107.790:	83	140.700	92.609:	18	121.335
Undersåkers vdt	135.133:	42	140.300	115.571:	91	120.125
Offerdals vdt	207.731:	96	261.600	176.638:	58	222.400
Lits vdt	166.851:	11	207.000	142.319:	90	176.750
Hammerdals vdt	309.828:	11	299.200	265.082:	52	256.920
Summa	1.586.589:	68	2.005.500	1.353.358:	36	1.712.175			358.816: 64
Västerbottens län.
Nordmalings vdt	172.102:	97	213.200	146.287:	52	181.220
Umebygdens vdt	242.236:	06	358.700	205.900:	65	304.895

— 79

1 2 3 4 5 6

Holmöns vdt	8.519:	56	7.500	7.241:	63	6.375
Degerfors vdt	158.171:	18	171.500	134.445:	50	145.775
Nysätra vdt	248.369:	07	312.200	211.113:	71	265.370
Skelleftebygdens vdt	290.140:	05	424.300	246.619:	04	360.655
Norsjö vdt	96.270:	48	159.100	82.083:	17	135.565
Lycksele vdt	178.966:	24	215.300	152.620:	96	184.155
Åsele vdt	137.505:	55	163.700	118.531:	11	141.705
Dorotea vdt	57.317:	83	78.000	49.115:	19	67.560
Vilhelmina vdt	174.514:	34	199.000	151.213:	26	172.770
Stensele vdt	67.015:	04	106.200	59.082:	94	93.370
Sorsele vdt	91.603:	71	116.000	79.840:	02	101.360
Tärna vdt	95.043:	15	87.400	90.290:	99	83.030

Summa	2.017.775:	23	2.612.100	1.734.385:	69	2.243.805
Norrbottens län.					51	195.925
Pitebygdens vdt	207.550:	01	230.500	176.417:
Älvsby vdt Nederluleå vdt	129.652:	02	133.800	110.259:	41	113.830
226.255:	20	238.300	192.316:	92	202.555
Överluleå vdt	233.437:	93	270.100	198.427:	55	229.845
Råneå vdt	128.703:	04	160.400	109.442:	51	136.670
Kalix vdt	426.422:	38	433.800	362.740:	17	369.280
Torneå vdt	255.967:	69	272.500	217.619:	31	232.265
Pajala vdt Jukkasjärvi vdt	196.106:	98	212.100	167.310:	42	181.765
185.116:	50	183.900	157.469:	43	156.625
Gällivare vdt	165.927:	69	161.500	142.560:	68	139.035
Jokkmokks vdt	120.623:	33	158.000	103.905:	65	136.560
Arvidsjaurs vdt	149.094:	53	193.600	127.645:	80	165.820
Arjeplogs vdt	85.463:	: 47	104.700	75.049:	18	91.965

Summa 2.510.320:77 2.753.200 2.141.164:54 2.352.140 210.975:46

Summa 41.136.026:89 44.580.600 34.998.639:85 37.940.120 246.375:66 3.187.855:81

Nettomerutgift

2.941.480:15

Av tablån framgår sålunda, att statsbidrag enligt den beslutade beräkningsmetoden
utbetalats med ett 2.941.480 kronor 15 öre högre belopp än om
bidrag utgått å 1940 års verkliga kostnader.

De verkliga kostnaderna för vägunderhållet under 1939 uppgingo sammanlagt
till 61.951.784 kronor, varå statsbidrag utgått med 52.729.391 kronor.

Som av ovanstående uppgifter framgår, var kostnaden för vägunderhållet
väsentligt lägre under år 1940 än under närmast föregående år. Anledningen
härtill torde främst vara, att under år 1940 biltrafiken var starkt förminskad,
beroende på bristen på flytande bränsle — gengasdriften hade då ännu
ej i större utsträckning kommit i gång — men även därpå, att vägstyrelserna
följt myndigheternas anmaning att i möjligaste mån nedskära kostnaderna.
Det utförda vägunderhållet kom därför att huvudsakligen avse vägbanan,
under det att övrigt underhåll (dikesrensning, rishuggning och utgrävningar
in. m.) eftersattes. Ett sålunda förminskat vägunderhåll kan uppenbarligen
icke fortgå någon längre tid, utan att vägstandarden starkt sjunker.

Revisorerna hava ansett sig böra bringa de gjorda iakttagelserna till riksdagens
kännedom.

Revisorernas

uttalande.

— 80 —

§ 20.

Motorfor- I 23 § 1 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) stadgas, att
å° vissa^all- autc)mobil ej må, då den tyngd, som uppbäres av det mest belastade hjulet,
männa vägar, överstiger 2.000 kilogram, framföras å allmän väg, gata eller annan allmän
plats, såframt icke annorlunda medgivits av länsstyrelsen i det län, där vägen
är belägen, eller, beträffande trafik inom viss stads område, av polismyndigheten
i staden. Bestämmelsen gäller det faktiska, ej det inregistrerade hjultrycket
för automobil.

Med hänsyn närmast till då rådande läge på bränslemarknaden förordnade
Kungl. Maj:t genom förordningen den 14 juni 1940 (nr 508) angående
tillfälligt upphävande i vissa delar av 37 och 41 §§ vägtrafikstadgan den 23
oktober 1936 (nr 562) att — utan hinder av föreskriften i 41 § tredje stycket
samma stadga om straff för överskridande av den för lastautomobil
eller släpfordon fastställda maximilasten — med sådant fordon må, i
den mån skälig hänsyn till trafiksäkerheten därigenom ej eftersättes, befordras
last, vars vikt överstiger den för fordonet fastställda maximilasten
med högst 20 procent. Förordningen, vars giltighetstid sedermera förlängts,
har genom förordning den 2 maj 1941 (nr 227) upphört att gälla från och
med den 15 maj 1941.

Under tjänsteresa innevarande höst genom stora delar av riket har vägunderhållsinspektören
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppmärksammat,
att vissa delar av landets vägnät, särskilt smärre allmänna vägar, såsom
ödebygdsvägar i Norrland, tagit skada. Ur en av vägunderhållsinspektören
i anledning av resan upprättad tjänstepromemoria må här anföras följande.

Jämtlands län.

Vägbanorna hade under den osedvanligt ihållande nederbörden i senare
delen av augusti och i september i icke obetydlig utsträckning varit illa åtgångna,
men hade genom intensivt underhåll numera återställts. Tung trafik
till följd av vedtransporter samt i viss mån till följd av militära transporter
anses hava varit en bidragande orsak till grusslitbanornas försvårade underhåll
samt till att trummor av trä i mer än vanlig utsträckning raserats.

Enligt uppgift av vågmästaren i Lits vägdistrikt hade vissa svaga, mindre
vägar varit illa åtgångna, särskilt under en tidigare regnperiod, på grund av,
bland annat, tunga vedtransporter.

Av konferenser med vägstyrelsen i Hammerdals vägdistrikt framgår, att
svaga vägar, bland annat ödebygdsvägar, i större eller mindre utsträckning
sönderkörts dels på grund av att bilarna överbelastats, varvid hjultryck upp
till 3.000 kilogram ej voro ovanliga, dels emedan transporterna fortgått även
då vägarna voro uppblötta och försvagade av regn. Som direkt exempel omnämnes
ödebygdsvägen väster om Ströms vattudal. Denna väg var enligt
uppgift byggd för 1.000 kilograms hjultryck. Under senare år hade tillåtits
ett hjultryck av 1.500 kilogram. Enligt kungörelse vore tillfälligtvis medgivet
en höjning av hjultrycket med ytterligare 500 kilogram eller till sammanlagt

2.000 kilogram. Vägen trafikerades emellertid enligt uppgift av lastbilar med
en last av ända upp till 13 kubikmeter halvtorr ved, vilket beräknades giva

— 81 —

ett hjultryck på 3.000—3.500 kilogram, således med ett hjultryck som mer
än tre gånger översteg det hjultryck, för vilket vägen ursprungligen byggts.
Vägen har besiktigats tillsammans med vägstyrelsens ordförande m. fl., varvid
konstaterats att det ur vägteknisk synpunkt var uppenbart, att vägen
ifråga icke kunde bära sådana hjultryck och icke heller kunde hållas i stånd
genom underhåll i vanlig ordning.

Det framhålles vidare, att transportpriset, som kalkyleras efter normallast,
genom lastbilarnas överbelastning avsevärt nedbringas, varigenom transportförtjänster
uppstå. Ur vägsynpunkt ifrågasättes, om icke trafikanterna kunde
göras ersättningsskyldiga till vederbörande vägdistrikt, då sönderkörning av
vägarna uppenbart orsakades av överbelastade bilar.

Västerbottens län.

Under inspektionsresan framhöll vägingenjören i länet, att vägarna under
året ofta överbelastats vid vedtransporter.

Norrbottens län.

Enligt uppgift av vägstyrelsens ordförande och vägmästaren i Arvidsjaurs
vägdistrikt hade i anledning av överbelastning av svagare mindre vägar vissa
svårigheter förelegat beträffande vägunderhållet.

Vid sammanträde med ordföranden i Torneå vägdistrikt upplystes, att
under året förekommit oväntat stor och tung trafik å vissa svaga mindre
vägar, vilket förorsakat oberäknat höga vägunderhållskostnader för dessa
vägar.

Vid konferens i Gällivare med vägstyrelsen m. fl. i Gällivare vägdistrikt
upplystes, att vissa vägar inom distriktet blivit avsevärt sönderkörda genom
tunga ved- och virkestransporter.

Västernorrlands län.

Vid sammanträde i Sollefteå med ordföranden och vägmästarna i Ådalens
övre vägdistrikt meddelades, att vedtransporter genom lastbilarnas överbelastning
i hög grad påfrestat mindre vägar, bland annat vissa ödebygdsvägar.
överbelastningen skedde i uppenbar strid mot gällande bestämmelser.
Vid flera tillfällen hade vedlastade bilar med upp till 15 kubikmeter rå ved
iakttagits och uppmätts. Härav förorsakat högsta hjultryck beräknades till
bortemot 4.000 kilogram. Effektiv avlysning av vägarna under svaghetsperioderna
ansågs påkallad.

Enligt vägmästarnas uppfattning skulle transporter å sönderkörda vägar
med till höga hjultryck överbelastade bilar skada gummiringarna mera än
den slitning, som uppstår vid för samma godsmängd erforderlig längre körsträcka
vid tillämpat normalt hjultryck samt vägbana av medelgod beskaffenhet.

Inspektion har företagits av den 30 kilometer långa vägen Backsjön—-Björkå bruk—Björksjön. Å denna smala, svaga och backiga väg, som enligt
upplysningstavla vid vägens ändpunkter var upplåten för fordon med upp
till 2 meters bredd och 1,5 tons hjultryck, hade tunga vedtransporter i stor
omfattning utförts och pågingo allt fortfarande. Tvenne svaga broar hade

0 — fiev. berättelse ang. statsverlcct år 1941. 1.

— 82 —

Revisorernas

uttalande.

Förvaltningen
av viss
kronans och
därmed jämförbar
mark.

med anledning härav måst förstärkas. Vägbanan var vid besiktningstillfället
ansträngd men väl framkomlig. På en punkt var vägbanan dock sönderkörd.

Av sammanträde i Sundsvall med ordföranden i Medelpads östra vägdistrikt
framgår, att »orimliga» förhållanden förekommo beträffande överbelastning
av bilar å de smärre vägarna. Ur vägväsendets synpunkt rådde i
fråga om lastbilstrafiken fullkomlig »terror». Om rådande förhållanden
finge fortsätta, skulle hela transportapparaten å vägarna kunna äventyras,
ty dels köra lastbilarna genom förekommande överbelastning sönder vägarna
och dels förstöras fordonen genom transport å de sålunda sönderkörda
vägarna. Särskilt betänkligt ansågs vara, att gummiringarnas bestånd äventyrades.

Gävleborgs län.

Vid sammanträde i Delsbo med ordföranden i Hälsinglands nordöstra vägdistrikt
upplystes, att överbelastning av bilar förekommit i stor omfattning
å småvägarna. Landsfiskalen hade gjort vissa ingripanden.

Revisorerna hava kunnat konstatera att missförhållanden av det slag som
berörts i vägunderhållsinspektörens promemoria äro rådande ifråga om ett
stort antal allmänna vägar.

I och för avhjälpande av den hotande bränslebristen medgav Kungl. Maj:t
tillfälligt vissa lättnader i bestämmelserna beträffande maximibelastning av
automobiler. Den sålunda medgivna merbelastningen begränsades emellertid
med hänsyn till det på många håll svaga vägnätet till 20 procent. Av de ovan
återgivna utdragen ur vägunderhållsinspektörens tjänstepromemoria liksom
av vad revisorerna själva konstaterat framgår, att alltför hög fordonsbelastning
ofta förekommit, och att vägarna därav tagit skada. I betydande omfattning
har detta förorsakat ett fördyrat vägunderhåll. Med tanke på den stora
betydelsen av ett väl underhållet vägnät samt med hänsyn till de betydande
kostnader, som det allmänna nedlägger på vägunderhållet, hava revisorerna
ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet å de gjorda iakttagelserna.

§ 21.

1 avsevärd omfattning är statlig och därmed jämförbar jord belägen inom
eller i omedelbar närhet av städer eller andra större samhällen inom landet.

Vad Stockholms stad beträffar, må sålunda hänvisas till exempelvis Norra
Djurgården, Johanneshov och Kvarnängen jämte kronan tillbytta delar av
Enskede- och Årstastadsdelarna, ävensom Marieberg och Konradsberg; de
båda sistnämnda disponeras alltjämt för militära, respektive sjukhusändamål,
vilken användning dock beräknas skola snart upphöra. Utanför Stockholms
administrativa gräns men inom det område, som kan hänföras till Storstockholm,
finnas åtskilliga betydande kronoegendomar, belägna i Danderyds,
Solna och Lovö socknar samt Stocksunds köping. Här ligga sålunda,
bortsett från Järvafältets fastigheter, Drottningholms, Haga och Ulriksdals
kungsgårdar, vilka förvaltas av riksmarskalksämbetet, Karlbergs kungsgård,
som lyder nnder arméförvaltningen till den del den ej upplåtits till och utgör

83 —

del av Karolinska sjukhusets tomtområde, och vidare flera medelstora eller
mindre fastigheter, t. ex. Bergshamra och Mörby samt f. d. landsfiskalsbostället
i Danderyds distrikt, Rinkeby nr 3 samt kronodomänerna Rinkeby
nr 1 och 3, vilka fastigheter i allmänhet förvaltas av domänstyrelsen såsom
kronopark eller äro utarrenderade genom styrelsens försorg. Den sammanlagda
arealen av kronans mark inom nämnda kommuner utgör över 3.000
hektar.

Kronoegendomarna i och omkring andra samhällen äro av olika slag. Eu
ganska betydande del utgöres av ägor tillhörande slott, kungsgårdar och
kungsladugårdar. Sådana förekomma exempelvis i Nyköping (Tyska och
Östra kungsladugården), Västerås (Johannisbergs kungsladugård), Kungsör
(Kungsörs kungsladugård), Mariefred (Gripsholms kungsgård) och Ängelholm
(Reddelberga kungsgård). Ägor av detta slag ligga i allmänhet icke
inom stadsbebyggelseområdet utan i dess utkanter.

En annan huvudgrupp av ifrågavarande jord består av sådana ägor, som
anvisats till understöd för offentliga institutioner eller ämbeten. Till dessa
höra akademiernas fastigheter i Uppsala och Lund samt landshövdingarnas
numera till statsverket indragna löningsjordar ävensom lärarlönehemman i
ett flertal städer t. ex. Strängnäs, Linköping, Växjö, Malmö och Skara. Sistnämnda
slag av hemman disponeras alltjämt av vederbörande befattningshavare,
men deras indragning till statsverket är ifrågasatt. Vidare kan nämnas
de vid avvittringen avsatta s. k. kyrkstäderna i Norrland och sådana på
kronans mark anlagda samhällen som t. ex. Dals-Ed och Strömsholm vid
Strömsholms kanal.

Slutligen omfattar kronans markinnehav i städerna sådana fastigheter,
som avsetts för vissa statliga ändamål. Hit höra residenstomterna och andra
ämbetsmyndigheters fastigheter, framförallt i residens- och stiftsstäderna.
Vidare kunna nämnas fängelseområden och statens järnvägars fastigheter i
ett flertal städer. I sistnämnda hänseende bör nämnas, att under järnvägsstyrelsen
i viss utsträckning förvaltas mark, som icke är erforderlig för respektive
järnvägsanläggning; särskilt gäller detta en del områden, som förvärvats
i samband med statens övertagande av enskilda järnvägar. Sådan
överloppsmark förekommer exempelvis i Borås och Malmö.

En särskild kategori allmänna hemman och jordar, som i stor utsträckning
är belägen i eller invid städer och stadsliknande samhällen, utgöres av
ecklesiastik jord. Denna kan vara av olika slag; biskopsjordar (särskilt i och
vid de äldre stiftsstäderna), allmänna kyrkoliemman, som indragits till kyrkofonden,
vanliga löneboställen samt slutligen jord tillhörande särskilda kyrkor
(framför allt de äldre domkyrkorna samt de skånska kyrkorna). Dessa
ecklesiastiska jordar förvaltas av stiftsnämnderna (biskopsjordar och allmänna
kyrkohemman), pastoraten (vanliga löneboställen) eller respektive
kyrkas förvaltare (domkyrkornas och andra kyrkors hemman).

Den ovan angivna kronans mark, som ej är av ecklesiastik natur och som
är belägen i eller invid samhällen utom Stockholm, förvaltas av skilda myndigheter,
t. ex. riksmarskalksämbetet, domänstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallstyrelsen. Akademijorden

— 84

förvaltas av Uppsala, respektive Lunds universitet. Lärarlönehemmanen äro
utarrenderade antingen genom indelningshavaren själv eller genom lokal
myndighet.

Ifrågavarande allmänna markområden torde ofta, helt eller delvis, vara
lämpade för bostadsbebyggelse. Detta spörsmål har ifråga om Stockholm
med omgivningar berörts i statens byggnadssakkunnigas betänkande år 1925
(S.O.U. 1925: 15), däri följande uttalande gjorts: »Av Kronans stora markområden
på Norra Djurgården och i Solna socken invid stadens norra gräns
torde stora delar så småningom komma att försäljas och bebyggas soin stad.
Detta gäller i första rummet Ladugårdsgärdet, Solnaskogen, västra delen av
Karlbergs kungsgård samt de väster om kungsgården belägna egendomarna
Ekelund — numera försåld till Solna kommun — och Västra Skogen.» Vidare
må erinras om att domänstyrelsen i en den 8 november 1941 avlåten skrivelse
till Kungl. Maj:t uppgjort preliminärt förslag till generalplan för kronans
jordbruksdomäner, därvid till särskilda grupper hänförts dels (grupp C)
områden, beträffande vilka värdestegring i en framtid kan förväntas (blivande
tomtmark etc.), och dels (grupp D) fastigheter, som kunna förväntas
bli erforderliga för allmänt lokalt behov (utvidgning av område för städer,
kommuner och andra samhällsbildningar). Av styrelsen hörda instanser hava
enhälligt under grupp C hänförts cirka 60 och under grupp D 20 egendomar.

Vad Stockholms stad beträffar, förekommer sedan åtskilliga år ur stadsbebyggelsesynpunkt
översyn över kronomarken genom särskild myndighet.
Enligt den nu gällande instruktionen för djurgårdskommissionen den 10
december 1937 åligger det nämligen kommissionen att handhava kronans
exploateringsverksamhet i Stockholm och därvid med uppmärksamhet följa
företeelserna och utvecklingen på dess verksamhetsområde, sålunda bland
annat bebyggelseutvecklingen i Stockholm, samt att taga initiativ till åtgärder,
som kommissionen finner ägnade att befrämja dess verksamhet. Detta
innebär, att de områden av kronans mark, som icke disponeras för särskilt
ändamål, allteftersom det ur stadsbyggnads- och kronans egen synpunkt finnes
lämpligt och erforderligt på initiativ av djurgårdskommissionen kunna
tillföras den allmänna bostadsmarknaden, intagas i stadsplan och exploateras.
Tillvägagångssättet är i korthet följande. Efter medgivande av Kungl. Maj:t
låter kommissionen upprätta förslag till stadsplan för det ifrågakomna området
samt inleder förhandlingar med staden om godkännande av visst stadsplaneförslag
och i samband därmed om träffande av avtal om grunderna för
fördelning av kostnaderna för stadsplanens genomförande, d. v. s. områdets
iordningsställande för exploatering. Träffas avtal, underställes detta statsmakternas
prövning. Samtidigt med godkännande av avtalet beslutar riksdagen
om försäljning av området, och kommissionen ombesörjer sedan efter
hand områdets iordningsställande och utbjudande till försäljning.

Beträffande mark utanför Stockholms stad, saknas motsvarande garanti
för att kronomarken vid lämplig tidpunkt tillföres stadsbebyggelsen.* Visserligen
har i enstaka fall kronojord överlåtits till vederbörande samhälle för

*) Vad nedan sägs om stadsplan och stadsplaneområde gäller i huvudsak även bvggnadsplan
och byggnadsplaneområde.

85

exploatering genom dettas försorg för bebyggelse, men i övrigt torde knappast,
bortsett från den inom Stocksunds köping belägna delen av kronoegendomen
Mörby, hava förekommit under statlig medverkan ordnad
bostadsbebyggelse i större skala inom sådana områden, som de här avsedda.

Detta sammanhänger säkerligen med att ingen myndighet finnes, som bär
till uppgift att ägna erforderlig översyn över möjligheten och lämpligheten
av att kronans nu ifrågavarande områden göras tillgängliga för exploatering
och bebyggelse.

I allmänhet har vederbörande samhälle icke kunnat räkna med kronomarken
vid planering av bebyggelsen inom samhället, utan kronans mark har
lämnats utanför stadsplanen och bebyggelsen. I viss utsträckning kan ett
sådant förhållande hava varit till fördel för samhället såtillvida, att kronomarken
fått tjäna som reservat. Det är emellertid uppenbart, att förhållandet
också kan förorsaka, och har förorsakat, allvarliga olägenheter. Kronojorden
är nämligen ej sällan så belägen och av den storleksordning, att den hindrar
stadsbebyggelsens naturliga utveckling. Stundom tvingas den växande bebyggelsen
att väja för det hinder, kronomarken utgör, och i stället taga i anspråk
jordområden i en riktning, som exempelvis med hänsyn till belägenhet, kommunikationsmöjligheter
eller beskaffenhet äro mindre lämpliga för bebyggelse,
åtminstone innan kronans ifrågavarande mark fått tillföras samhällets
bebyggelseområde. I vissa fall ligger kronans mark till och med som ett mer
eller mindre sammanhängande bälte omkring själva stadskärnan och framkallar
därigenom utanför belägna förstadsbildningar. Det är bland annat ur
lednings- och kommunikationssynpunkt olämpligt att låta bebyggelsen på
detta sätt »hoppa över» vissa mellanliggande områden, varjämte bör beaktas
de befogade anspråken inom större samhällen från de befolkningsgrupper
som hava sina arbetsplatser i stadens centrum, att vägen mellan arbetsplatsen
och bostaden icke onödigt förlänges. Nu angivna omständigheter torde utvisa
olägenheterna i olika hänseenden ur samhällssynpunkt utav, att kronans
ifrågavarande områden icke eller ej vid tillräckligt tidig tidpunkt intagas i
vederbörande samhälles bebyggelseområde.

Även ur synpunkten av kronans direkta ekonomiska intressen är det
nuvarande läget otillfredsställande. Utbytet av kronomarken ifråga skulle
bliva betydligt större, om den disponerades för bostadsbebyggelse än om
den som nu ofta är fallet utarrenderas för jordbruksändamål, disponeras
som skogsmark eller ligger oanvänd.

Det nu anförda visar enligt revisorernas mening önskvärdheten av att Revisorernas
garantier skapas för att kronojord av nu angivet slag vid rätt tidpunkt till- uttalande,
föres respektive samhälles bebyggelseområde. Detta torde icke kunna ernås
annat än genom att en statlig myndighet erhåller uppdrag att successivt inventera
beståndet av statlig och därmed jämförbar mark och följa bebyggelseutvecklingen
i och invid de särskilda samhällena, där sådana marker förefinnas,
samt i fall, då så finnes av omständigheterna påkallat, taga initiativ
till att dylik mark intages i vederbörande samhälles bebyggelseområde. Framhållas
må, att myndigheten ifråga för att kunna på ett tillfredsställande

86 —

sätt fullgöra dessa uppgifter tydligen måste stå i kontakt med de olika fastighetsförvaltande
ämbetsverken och de lokala myndigheterna.

Härvid uppkommer vidare fråga om sättet för områdenas intagande i respektive
samhälles bebyggelseområde. Olika möjligheter äro tänkbara. Antingen
kan marken i sin helhet överlåtas till vederbörande samhälle för att
sedan exploateras genom detta samhälles försorg, eller också kan exploateringen
handhavas av kronan direkt. Någon tredje möjlighet torde i regel icke
förefinnas. Vilket av de särskilt angivna båda alternativen, som är att föredraga,
torde icke kunna avgöras generellt utan bör bliva beroende på vad
omständigheterna i det särskilda fallet finnas föranleda. I allmänhet synes
emellertid exploatering i kronans hand icke höra komma i fråga annat än i
vissa av riksdagen medgivna fall — detta vad beträffar kronojord i egentlig
mening — under det att beträffande ecklesiastik och akademijord Kungl.
Maj:t äger bestämmanderätten enligt gällande lagstiftning. Möjligheten att
driva verksamheten i kronans egen regi skulle dock enligt revisorernas mening
kunna i vissa fall erbjuda fördelar ur allmän synpunkt. Sålunda skulle
det i tider, då statsmakterna på allt sätt söka stödja bostadsproduktionen,
vara av värde att kronan kunde genom utbud av tomter i viss omfattning
bidraga till att tomtprisnivån och därmed hyresnivån i samhället hölles nere.
Vidare skulle en ökad exploateringsverksamhet från kronans sida, enligt vad
erfarenheterna från Stockholm bestyrka, kunna få en viss konjunkturutjämnande
betydelse ur arbetsmarknadens synpunkt. Kronan har nämligen större
möjlighet än särskilt många mindre eller medelstora kommuner att i tid
av arbetslöshet igångsätta eller fortsätta arbeten med iordningsställandet av
gator och ledningar och därigenom bereda arbetstillfällen i produktivt arbete
utan att avvakta den tidpunkt, då själva tomtförsäljningen blir aktuell.

Såsom ovan angivits, borde åt viss myndighet uppdragas att utöva översyn
beträffande sådan mark, varom nu är fråga, samt att följa bebyggelseutvecklingen
inom de orter, där dylik jord är belägen.

Det torde böra uppdragas åt samma myndighet att, i fall då riksdagen beslutat
att marken skall exploateras i kronans egen regi, i samråd med den
myndighet, under vars vård och förvaltning marken står, förhandla respektive
biträda vid sagda myndighets förhandlingar med vederbörande samhälle
om markens intagande i stadsplan och de ekonomiska villkoren för dennas
genomförande, samt att därefter handhava respektive biträda vid exploateringens
genomförande. Åt samma myndighet bör också uppdragas att i
förekommande fall, i samråd med markens förvaltningsmyndighet, förhandla
om markens överlåtande till respektive samhälle samt om villkoren härför.

En verksamhet av nu angiven innebörd torde med hänsyn till sin art och
sannolikt även på grund av sin omfattning icke med fördel kunna uppdragas
åt något av de fastighetsförvaltande ämbetsverken. Att verksamheten
handhaves av ett centralt organ synes emellertid vara en nödvändig förutsättning
för att den skulle få avsedd effekt, bland annat, enär erforderlig
sakkunskap och erfarenhet i tekniska och ekonomiska frågor eljest icke kan
tillbörligen tillgodogöras från det ena till det andra fallet, ej heller torde verksamheten
därförutan kunna hållas inom rimlig kostnadsram. Ä andra sidan

— 87 —

förutsätter verksamheten en ingående kännedom om de lokala förhållandena
i olika samhällen, som tarvar medverkan i någon form av vederbörande lokala
myndighet och ortsorgan. Det synes ligga nära till hands, att den verksamhet
såsom centralt organ, vilket skulle hava att leda eller biträda vid ovan antydda
arbeten för införandet av viss kronans och därmed jämförbar mark
inom samhällets bebyggelseområde m. m., uppdrages åt kronans redan existerande
exploateringsorgan, djurgårdskommissionen. Härvid torde böra
övervägas, i vad mån en dylik utvidgning av djurgårdskommissionens verksamhet
föranleder ändring i kommissionens organisation.

Revisorerna hava med det anförda velat för riksdagen framhålla angelägenheten
av att en utredning kommer till stånd rörande förutsättningarna
för att åt ett särskilt organ uppdraga att — under medverkan i erforderlig
omfattning av myndighet, under vars vård och förvaltning marken står,
ävensom lämpliga ortsmyndigheter — dels genom periodiska inventeringar
eller eljest hålla översyn beträffande i eller invid samhälle belägen kronans
eller därmed jämförbar mark, som lämpar sig att taga i anspråk för planmässigt
ordnad bebyggelse, dels följa bebyggelseutvecklingen i de städer och
andra samhällen utom Stockholm samt i Stockholms omgivningar, där statlig
eller därmed jämförbar jord förefinnes, dels ock i förekommande fall taga
initiativ till att, om så befinnes lämpligt, dylik jord tillföres samhällets
bebyggelseområde genom att samhället förvärvar äganderätt till densamma
eller i mån av särskilt uppdrag själv omhänderhava eller biträda vid exploateringen
av marken ifråga.

§ 22.

Under § 28 hava revisorerna framlagt vissa synpunkter på de statliga myn- Central uppdigbeternas
möbelanskaffning samt påkallat en undersökning av möjlighe- handling av
terna att anordna en central upphandling av dylika inventarier. I betraktande material.
av det avsevärda materialbehov, som betingas av den statliga byggnadsverksamheten
inom skilda delar av landet, synes det revisorerna icke uteslutet,
att en på lämpligt sätt organiserad central upphandling av byggnadsmaterial
skulle kunna visa sig i flera avseenden fördelaktig för statsverket. Revisorerna
vilja med avseende härå framhålla följande.

Upphandling för statliga verk och inrättningar sker i huvudsak i enlighet
med gällande upphandlingsförordning, i regel genom infordrande av anbud.

Detta tillvägagångssätt har otvivelaktigt vissa fördelar. Ä andra sidan lärer
icke kunna förnekas, att anbudsförfarandet lider av en viss stelhet. Förfarandet
måste i regel upprepas vid varje särskild upphandling, vilket i synnerhet
beträffande materialgrupper med starkt pressade fasta rabattsatser förefaller
tämligen meningslöst. Såsom förhållandena nu äro, tillämpas anbudsförfarandet
icke blott av vederbörande centrala förvaltning, utan anbud å
samma slag av varor kunna understundom infordras jämväl av respektive
lokalförvaltningar. Olägenheterna härav torde vara uppenbara. Härtill kommer,
alt i den mån leverantörerna inbördes — såsom ofta synes vara fallet —
genom avtal eller dylikt äro sammanslutna i grupper (normalsammanslutningar,
karteller m. in.), någon fri konkurrens vid anbudsgivningen praktiskt

88 —

taget icke föreligger. Till följd härav kan materialanskaffningen betinga
högre kostnader än som i och för sig varit påkallat, varigenom syftet med
anbudsförfarande! förfelats.

Ett enklare och smidigare tillvägagångssätt kunde måhända ernås, därest
leveransavtal, avseende ej alltför kort tid, träffades mellan staten å ena och
vederbörande producenter eller med dem samarbetande detaljhandlarorganisationer
å andra sidan (prislisteförfarandet). Genom en dylik anordning
skulle med ledning av den i avtalet intagna prislistan inköp kunna göras i
fråga om större leveranser direkt från producenten och i övriga fall från den
närmast belägna detaljhandeln. Inom näringslivet finnas redan nu sammanslutningar
(konventioner, producentföreningar m. m.) för snart sagt varje
mera betydande producentgrupp liksom för detaljhandlarna. Såsom exempel
härå må nämnas den s. k. gjuterikonventionen, vilken omfattar praktiskt
taget alla de industrier, som tillverka spisar och vattenvärmare för fast
bränsle, kaminer, hall- och kökspannor m. m. Dessa artiklar säljas genom
järnhandlarna, och de senare äro sammanslutna i Centralstyrelsen för Sveriges
järnhandlareföreningar. Därest dylika centralstyrelser anlitades, skulle
medelst prislisteförfarandet kunna elimineras de svårberäknade, ofta lätt
förbisedda kostnaderna för lagerhållning och distribution, liksom även vissa
risker för skada å varor. Avtalspriserna kunde bestämmas så, att större rabatter
lämnades vid större engångsleveranser ävensom att — utöver vissa fastställda
rabattpriser — extra rabatt (bonus) komme att utgå i stegrad skala
allt efter inköpens omfattning under avtalstiden. Genom prislisteförfarandet
skulle framför allt vinnas större förutsättningar för att samtliga statens verk
och inrättningar erhölle samma förmånliga leveransvillkor, vilket nu ingalunda
synes vara fallet.

I detta sammanhang må påpekas, att producenterna i princip torde vara
inställda på att lämna staten betydande förmåner vid inköp. En orsak härtill
ligger redan däri, att staten är en stor kund och säker betalare. Produktionsoch
försäljningsverksamheten för leverans till staten kräver dessutom mindre
administrationskostnader, reklam- och representationskostnader och dylikt.
Statens förmånsställning såsom köpare återspeglar sig jämväl i det förhållandet,
att producentsammanslutningarna gentemot de med dem samarbetande
detaljhandelns försäljningssammanslutningar förbehållit sig viss egen
direktförsäljning till staten.

En förutsättning för ernående av ett gynnsamt resultat vid anlitandet
av ett sålunda antytt prislisteförfarande synes dock vara, att uppgörandet av
erforderliga avtal anförtros åt ett för ändamålet särskilt inrättat organ, förslagsvis
benämnt statens samköpsorganisation. En dylik organisation skulle
under skicklig och omdömesgill ledning kunna hava stora förutsättningar
för att samverka med såväl byggnadsmaterialindustrien och annan industri
som med den detaljhandel, som förmedlar försäljningen av dessa industriers
produkter. Det synes icke heller uteslutet, att genom samköpsorganisationens
försorg en ur kostnadssynpunkt fördelaktig standardisering av byggnadsoch
framför allt annan material skulle kunna åvägabringas. En ökad standardisering
kan sålunda icke blott medverka till en förenklad produktions -

— 89 —

apparat utan även till minskad varuåtgång och efterfrågan på i tekniskt och
ekonomiskt avseende viktiga råvaror.

Vad slutligen beträffar spörsmålet, vilka statsinstitutioner m. fl., som böra
helt eller delvis anslutas till en statlig samköpsorganisation, torde frågan
härom böra underkastas närmare prövning. Bland icke statliga institutioner
torde särskilt landstingen kunna förväntas hava intresse av att ansluta sig
till en dylik organisation med hänsyn till deras stora materialuppköp för
sjukhus m. m.

Förestående, av revisorerna anförda synpunkter synas böra tagas under
närmare övervägande.

§ 23.

I sin år 1939 avgivna berättelse omnämnde revisorerna under § 15 bland Förläggande
annat, att ifråga om den då planerade — numera under byggnad varande — verk^itom
marina nybyggnaden å Ladugårdsgärdet i Stockholm proportionen mellan Stockholm,
tomtvärde och byggnadsvärde var den, att tomtvärdet, beräknat med hänsyn
till bebyggelse för bostadsändamål, utgjorde 4.650.000 kronor, medan byggnadskostnaden
uppginge till 2.400.000 kronor. I anslutning härtill framhöllo
revisorerna, att hänsyn borde tagas till de ekonomiska konsekvenserna av en
statlig institutions förläggande till det ena eller andra området, varvid tomtkostnaderna
i de olika fallen borde fullständigt utredas. I första hand borde
tagas i anspråk sådan kronans mark, som vore billigare, medan den mark,
som i följd av sin belägenhet vore mera dyrbar icke utan vägande skäl borde
tagas i anspråk. Detta uttalande avsåg förläggandet av ämbetsverk inom
Stockholm och dess omgivningar.

Innevarande års revisorer hava med utgångspunkt från nämnda uttalande
verkställt en undersökning angående utvecklingen i fråga om värdet av
byggnader, som användas av statliga ämbetsverk och institutioner i Stockholm.

Fullt exakta uppgifter stå icke att erhålla inom detta område. Huvudparten
av statens till affärsverken icke upplåtna fasta egendom redovisades före
budgetåret 1935/36 icke bland de i rikshuvudboken uppförda kapitaltillgångarna.
I stället har alltsedan år 1868 vart nionde år upprättats tablåer
över ungefärliga värdet av statsverkets fasta och lösa egendom, vilka tablåer
publicerats genom att i tryck bifogas ett av statsutskottet avgivet memorial.

I fråga om principerna för värderingen i dessa tablåer av statsverkets fasta
egendom har gällt, att man med utgångspunkt från taxering, arrendebelopp
eller andra kända förhållanden sökt nå fram till det ungefärliga värde, som
kunde anses riktigt.

Från och med den 1 juli 1935 redovisas värdet å flertalet av ifrågavarande
institutionsbyggnader å statens allmänna fastiglietsfond. Då det gäller värdesättningen
av fondens fastigheter är att skilja mellan å ena sidan de fastigheter,
som ursprungligen upptogos till redovisning å fonden eller efter fondens
tillkomst överflyttats till fonden vid sidan av budgeten, och å andra
sidan fastigheter, för vilkas nybyggande eller förvärvande medel under

Revisorernas

uttalande.

— 90 —

tiden efter fondens inrättande anvisats å kapitalbudgeten. I sistnämnda
fall upptagas fastigheterna till värden motsvarande å kapitalbudgeten
redovisade anskaffningskostnader. I förstnämnda fall upptagas fastigheterna
med sina vid överflyttningen till fonden gällande värden, vilka beräknats
med ledning av taxeringsvärdena eller —- när sådant värde icke
funnits åsatt eller befunnits otillfredsställande avvägt — anskaffningsvärdet
och värdeminskningen efter byggnadstiden.

Med ledning av förenämnda tablåer samt bokslutet för statens allmänna
fastighetsfond hava revisorerna låtit upprätta nedanstående tablå, vari upptagits
värdet av flertalet ämbets- och institutionsbyggnader i Stockholm dels
vid 1901 års slut, dels den 30 juni 1928, dels ock den 30 juni 1941. Härvid
ha utelämnats byggnader, som disponeras av kommunikationsverken, ävensom
vissa andra byggnader, bland annat de som tillhöra riksdagen och
dess verk.

Såsom inledningsvis framhållits, kunna de i tablån upptagna siffrorna
icke anses angiva exakta värden. Då det i åtskilliga fall förekommit, att
ämbetsverk under tiden mellan 1901 och 1941 flyttat från en byggnad till
en annan, äro de för varje ämbetsverk upptagna siffrorna i de olika kolumnerna
icke i alla fall jämförliga. Icke heller inom varje kolumn för sig
kunna siffrorna i alla fall anses jämförliga, främst på grund av de ovan
återgivna principerna för värdering av fastigheter, som redovisas å statens
allmänna fastighetsfond. I fråga om markvärden föreligga i många fall betydande
undervärderingar, beroende på, att marken till byggnaderna i dessa
fall tagits av kronoegendom och att anskaffningskostnader för marken därför
icke ifrågakommit. Såsom exempel på alltför låga markvärden vilja revisorerna
anföra det för Karolinska sjukhuset upptagna beloppet 320.000
kronor samt det för statens bakteriologiska laboratorium upptagna beloppet
500.000 kronor. Karolinska sjukhusets markområde innehåller i areal

559.000 kvadratmeter med ett beräknat genomsnittligt råmarksvärde år 1926
av 16 kronor för kvadratmeter. Med denna försiktiga uppskattning av
markvärdet skulle detsamma rätteligen utgöra 8.944.000 kronor. Då statens
bakteriologiska laboratorium disponerar ett område av 60.000 kvadratmeter,
skulle markvärdet med samma låga uppskattning utgöra 960.000 kronor.

Den utvidgning av statens verksamhet till allt flera områden, som samhällsutvecklingen
under de senaste 40 åren medfört, har nödvändiggjort
uppförande av ett ständigt ökande antal byggnader för ämbetsverk och
andra statliga institutioner. Värdet av dylika byggnader i Stockholm uppgår
såsom den verkställda utredningen visar till högst betydande belopp.
Utredningen giver också vid handen, att värdet av de statliga byggnaderna
i Stockholm under ifrågavarande tidsperiod stigit med proportionsvis större
belopp än som motsvarar penningvärdets fall och de nytillkomna byggnadernas
storlek. Att så är fallet beror givetvis i väsentlig mån på att tomtpriser
och byggnadskostnader i de delar av Stockholm, som använts för
uppförande av institutionsbyggnader, äro högre än annorstädes i landet.

91 —

Myndighet	Fastighets- värde 1901	Fastighets- värde 1928	Fastighets- värde 1941	Därav markvärde
Svea hovrätt, Kam-
markollegium ....	460.000: —	3.000.000: —	1.800.000	—	700.000: —
Kammarrätten ....	187.000: —	1	750.000	—	225.000: —
Riksräkenskapsver-		} 1.200.000: —
ket .............	109.000: —	)	625.000	—	375.000: —
Riksarkivet ......	950.000: —	3.239.000: —	3.250.000	—:	2.123.000: —
Statskontoret .....	350.000: —	1.100.000: —	1.350.000	—	700.000: —
Kommerskollegium,
Domänstyrelsen ..	—	2.630.000: —	3.650.000	—	1.500.000: —
Socialstyrelsen ....	—	1.048.000: —	1.000.000	—	760.000: —
Statsdepartementen	480.000: —	4.250.000: —	6.393.844	50	1.550.000: —
Försvarsdeparte-
mentet ..........	--	2.000.000: —	1.770.000	—	1.100.000: —
Kontrollstyrelsen ..	—	316.000: —	350.000	—	150.000: —
Lotsstyrelsen .....	—	2.250.000: —	1.880.000	—	850.000: —
Generaltullstyrelsen	—	525.000: —	3.157.635	92	1.127.000: —
Utrikesdepartemen-
tet..............	1.300.000: —	4.000.000: —	4.807.677	76*	3.510.000: —
Musikaliska akade-
mien............	300.000: —	1.850.000: —1	1.300.000	--	770.000: —
Nationalmuseum ..	2.170.000: —	9.415.000: —	9.000.000	—	5.000.000: —
Lantmäteristyrelsen	180.000: —	500.000: —	660.000	—	430.000: —
Statens lönenämn-
der m. fl.........	—		1.490.400: —	404.000: —
Nedre justilierevi-
sionen m. fl.....	—	6.000.000: —	5.456.128	95	2.400.000: —
Länsstyrelsen i
Stockholms län . .	430.000: —	1.600.000: —	1.500.000	—	1.000.000: —
Gymnastiska cen-
tralinstitutet .....	650.000: —	2.000.000: —	2.000.000	—	1.600.000: —
Medicinalstyrelsen,
Fångvårdsstyrelsen
m. fl...........	96.000: —	5.940.000: —	3.600.000	—	2.460.000: —
Tekniska skolan ..	800.000: —	1.515.000: —	2.140.000	—	915.000: —
Karolinska institutet	1.000.000: —	2.000.000: —	4.284.560	33	3.000.000: —
Garnisonssjukhuset	1.500.000: —	2.200.000: —	2.805.000	—	1.785.000: —
Ryggnadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen
m. fl............	—	3.000.000: —	4.000.000	—	650.000: —
Kungl. Biblioteket .	915.000: —	3.250.000: —	2.900.000	—	500.000: —
Pensionsstyrelsen .	—	1.070.000: —	1.308.339	16	470.000: —
Högre lärarinnese-
minariet ........	60.605: 43	700.000: —	770.000	—	550.000: —
	/ —	11.625.000: —2	11.137.719	70	1.500.000: —
Tekniska högskolan	v 1.500.000: —	2.960.000: —3	3.600.000: —	2.460.000: —
Statens provnings-
anstalt .......-. . .	—	—	1.041.500	—	200.000: —
Statens väginstitut .	—	—	551.375	—	17.375: —
Tekniska laborato-
riet .............	—	—	167.062	916	—
Statens historiska
museum ........	2.427.600: —	8.650.000: —	9.534.581	34	5.140.000: —
Patentverket ......	—	2.250.000: —	2.250.000	—	1.000.000: —
Marinstaben in. fl. .	—	835.000: —	1.017.443	13	550.000: —
Folkskoleseminariet	100.000: —	1.000.000: —	1.450.000: —	750.000: —
Statens hantverksin-
stitut ...........	—	—	2.725.600	61	750.000: —

— 92 —

Myndighet	Fastighets- värde 1901	Fastighets- värde 1928	Fastighets- värde 1941	Därav markvärde
Dövstumläraresemi-nariet, Manilla .. .			720.000: —
Sjöhistoriska musé-et ..............			1.320.000: —	340.000: —
Etnografiska musé-et ..............			1.386.433: 56	750.000: —
V eterinärhögskolan	1.726.324: —	5.000.000: —	3.816.320: 56	1.150.000: —
Statens veterinär-bakteriologiska an-stalt ............			22.237: 406
Skogshögskolan med skogsförsöks-anstalten ........	100.000: —''‘	1.007.000: —	1.612.665: 69	600.000: —
Naturhistoriska riksmuséet ......		3.500.000: —	6.440.684: 53	690.000: —
Centrala frökon-trollanstalten ....		60.000: —	460.000: —	100.000: —
Statens växtskydds-anstalt ..........		685.160:—5	653.198:59
Institutet och för-skolan för blinda .	512.000: —	390.000: —	2.578.500: —	1.200.000: —
Statens sjuksköter-skeskola ........			19.315: 74«
Statens institut för folkhälsan ......			1.848.972:31	92.000: —
Statens bakteriolo-giska laboratorium	_		2.132.428: 23	500.000: —
Flygtekniska för-söksanstalten ....			1.226.973: 08	340.000: —
Riksförsäkringsan-stalten ..........		430.000: —	2.000.000: —	400.000: —
Lotsverkets huvud-förråd vid Rosen-vik .............		547.310: —	288.500: —
Karolinska sjukhu-set ..............	_	2.000.000: —	28.201.046: 79	320.000: —
Arméförvaltningen .	—	2.800.000: —	2.809.000: —	1.230.000: —
Militärstaberna ...	500.000: —	5.750.000: —	5.420.000: —	750.000: —
Militära högskolor-na ..............	_		249.505: 296
Stockholms tygsta-tion ............		5.888.180: —	7.862.708: 80	3.721.300: —
A mmunition sfabri-kens avd. å Marie-berg ............	970.000: —	1.717.850: —	4.848.750: —	3.300.000: —
Arméns centrala be-klädnadsverkstad .		567.000: —	1.179.350: —	300.000: —
F örsvarsväsendets kemiska anstalt ..			716.991: 78
Luftförsvarscentra-len .............			1.100.000: —
Fjärde arméfördel-ningens stab ....			2.927.338: 06	828.100: —
Svea livgarde.....	762.663: —	4.534.233: —	10.929.130: —	4.954.380: —
Göta livgarde.....	759.000: —	3.758.540: —	5.544.900: —	881.100: —
Livregementet till häst ............	1.200.000: —	9.784.164: —	8.656.432: 78	3.300.000: —

— 93

Myndighet	Fastighets- värde 1901	Fastighets- * värde 1928 TV	Fastighets- värde 1941	Därav markvärde
Svea artillerirege-mente ..........	1.200.000: —	10.163.436: —	13.137.423: 96	7.115.300: —
Svea ingenjörkår ..	500.000: —	2.849.200: —	5.024.522: 30	97.740: —
Signalregementet, Stockholm .....	466.527: —	2.484.000: —	4.450.550: —	1.784.000: —
Signalregementet, Frösunda .......		294.000: —	5.775.329: 13
Arméns intenden-turförråd........	1.850.000: —	2.024.000: —	3.415.950: —	2.245.400: —
Krigsskolan ......	270.000: —	2.775.600: —	7.460.700: —	4.300.000: —
Marinförvaltningen	—	—	447.434:44»	—
Stockholms örlogs-varv och örlogs-station ..........	29.832.900: —	40.413.515: —	61.480.643: 13	45.190.700: —
Flygförvaltningen .	—	—	189.635: 51»	—
Psykiatriska sjuk-huset ...........	1.389.616: —	6.448.000: —	8.394.000: —	7.400.000: —
Centralfängelset å Långholmen ....	1.000.000: —	4.225.000: —	6.389.000: —	4.333.000: —
Summa kronor	59.004.235: 43	214.014.188: —	330.610.440: 97	147.184.395: —

1 Inklusive utrikesministerhotellet.

2 » statens provningsanstalt.

3 Fastigheten vid Drottninggatan.

4 Dåvarande skogsinstitutet.

5 » centralanstalten för försöksväsendet å jordbruksområdet.

6 Under uppförande.

I skrivelse den 5 juni 1926 (nr 345) anförde riksdagen, att en i statsverkspropositionen
föreslagen tomt för en ny medicinsk högskola med hänsyn
till det höga försäljningsvärde marken betingade icke under några förhållanden
borde komma i betraktande såsom förläggningsplats. Den av
riksdagen sålunda uttalade uppfattningen, att det i och för sig icke är lämpligt
att taga i anspråk just den dyraste tomtmarken för statliga institutionsbyggnader,
måste anses alltjämt äga giltighet. Härtill kommer, att det
enligt revisorernas mening ur olika synpunkter måste väcka betänkligheter att
sammanföra ett stort antal ämbetsverk till en enda stad.

I åtskilliga fall, då för statsinstitutioner under innevarande sekel uppförts
byggnader i landsortsstäder, har staden upplåtit tomtmark utan kostnad
för staten samt därutöver i vissa fall även bidragit till byggnadskostnaderna
med avsevärda belopp. Med hänsyn till det intresse, en landsortsstad
oftast har av att få ett ämbetsverk förlagt inom sitt område, kan det
förutsättas, att förmåner av fri tomtmark även för framtiden kunna komma
att medgivas staten. Då flertalet städer tillhöra lägre dyrortsgrupp än Stockholm,
uppstår genom ett ämbetsverks förläggande utom Stockholm en årlig
besparing i fråga om avlöningskostnaderna. Om ett ämbetsverk förlägges

— 94 —

till ort hänförd till dyrortsgrupp F, vartill höra exempelvis Gävle, Hudiksvall,
Härnösand, Norrköping, Södertälje, Uppsala, Västerås och Örebro kan
denna besparing för ett ämbetsverk med ordinär sammansättning av tjänstemannakåren
med nu gällande avlöningsbestämmelser beräknas uppgå
till 8,5 procent av avlöningskostnaderna i Stockholm. Då det gäller orter,
hänförda till dyrortsgrupp E — hit höra exempelvis Eskilstuna, Jönköping,
Linköping och Nyköping — kan den årliga besparingen beräknas till omkring
11,5 procent. Även i fråga om omkostnadsanslag torde i regel besparingar
kunna ernås genom att ett ämbetsverk förlägges till landsorten.

Vid bestämmandet av plats för viss statlig institution böra enligt revisorernas
uppfattning alla förliandenvarande omständigheter tagas i betraktande.
Sålunda bör exempelvis beaktas arten av institutionens verksamhet,
lokaliseringen av dess underordnade, överordnade eller samhöriga förvaltningsgrenar
ävensom allmänhetens berättigade krav. Slutligen böra mot de
skäl, som ur nu angivna synpunkter med större eller mindre styrka i regel
torde tala för en institutions förläggande till huvudstaden, vägas de ekonomiska
fördelar, som nästan undantagslöst torde stå att vinna genom institutionens
förläggande till lämplig landsortsstad.

Skälen för ett förläggande utom Stockholm av ämbetsverk och institutioner,
vilkas lokalfråga icke vunnit sin definitiva lösning, öka uppenbarligen i
styrka i samma mån som den statsfinansiella situationen nödvändiggör särskilda
begränsningar av statens utgifter. På grund härav anse revisorerna,
att såsom ett led i nu pågående besparingsarbeten en utredning ofördröjligen
bör verkställas angående möjligheterna att förlägga olika ämbetsverk
och institutioner till lämpliga landsortsstäder. Därvid bör ej förbises, att
man genom att förlägga visst ämbetsverk, vilkets förläggning till Stockholm
icke befinnes nödvändig, till lämplig ort utom Stockholm, torde kunna få
lokaler disponibla för annan institution, vars placering i huvudstaden befinnes
ofrånkomlig. Undersökningen synes även böra omfatta frågan, om
icke vissa institutioner med hänsyn till sina arbetsuppgifter naturligast borde
ligga utom Stockholm. Revisorerna tänka därvid närmast på vissa praktiskt-vetenskapliga
institutioner för skoglig och skogsindustriell forskning.
I fråga om dem synes det i varje fall kunna ifrågasättas, om icke deras
rätta plats vore i Norrland.

Utan att vilja föregripa resultatet av den föreslagna utredningen anse sig
revisorerna böra uttala, att det vill förefalla, som om olägenheterna av ett
förläggande utom Stockholm för exempelvis de båda stora statliga försäkringsverken,
riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen, icke kunna anses
väga tyngre än de ekonomiska och andra skäl, som tala för ett sådant förläggande.
Båda dessa ämbetsverk hava för närvarande otillräckliga lokalutrymmen.
Till nybyggnad för vart och ett av dem har 1941 års riskdag anvisat
medel. Då emellertid nybyggnaderna enligt vad revisorerna inhämtat
ännu icke påbörjats och då desamma skulle förläggas å staten tillhörig,
särskilt värdefull tomtmark å Ladugårdsgärdet, synes den föreslagna utredningen
i första hand böra avse möjligheterna att förlägga dessa ämbetsverk
utom Stockholm.

— 95 —

SJUNDE HUVUDTITELN.

Finansdepartementet.

§ 24.

Enligt 48 § lagen om landsting den 20 juni 1924 ombesörjer länsstyrelsen Länsstyrelpå
landstingets därom framställda begäran, att de av landstinget till taxe-56™3* redo
ring beslutade medel under benämning landstingsmedel varda genom ve- iandsthigsV
derbörande, i sammanhang med kronoskatterna, debiterade och indrivna medel,
samt i riksbanken insatta inom den tid och med det ansvar, som är för kronans
uppbörd stadgat. Länsstyrelsen översänder därefter till vederbörande
landsting ifrågavarande medel och har att enligt 49 § samma lag senast den
15 februari till landstingets förvaltningsutskott överlämna av landskontoret
för nästföregående år upprättad fullständig redovisning över de i sammanhang
med kronoskatterna debiterade och uppburna landstingsmedel. Vidare
innehåller 51 § nyssnämnda lag föreskrift därom, att till länsstyrelsen inflytande
landstingsmedel ofördröjligen skola utanordnas till landstingets
förvaltningsutskott.

Under § 36 i sin år 1937 avgivna berättelse påtalade revisorerna, att endast
vissa länsstyrelser redovisade influtna landstingsmedel månadsvis till
landstingen, samt framhöllo att utbetalningen av ifrågavarande medel borde
ske månadsvis. Vidare ansågo revisorerna att, sedan kronouppbörden uppdelats
på två betalningsterminer, de i 49 § lagen om landsting meddelade
bestämmelserna att landskontoren senast den 15 februari skola till landstingens
förvaltningsutskott överlämna för nästföregående år upprättade
fullständiga redovisningar över de i samband med kronoskatterna debiterade
och uppburna landstingsmedlen borde kompletteras på så vis att landstingen
jämväl erhölle uppgift om beloppet av de landstingsmedel som influtit
under majuppbörden. Härigenom skulle landstingen få en fullständigare
överblick över uppbördsresultatet av föregående år debiterad landstingsskatt,
vilket torde vara av intresse för det i september sammanträdande landstinget.

Även innevarande års revisorer hava ansett det äga intresse att undersöka
länsstyrelsernas redovisning av landstingsmedel. Nedanstående sammanställning
utvisar länsstyrelsernas levereringar av skattemedel till landstingen
under tiden november 1939—oktober 1940.

Länsstyrelsernas utbetalningar av landstingsmedel till

Landstingsområde	År 1939	År 1940
November	December	Januari	Februari	Mars	April
Stockholms	län	2.067.221:82	1.079.251:40	782.865:49	38.198:87	49.218:64	47.660: 79
Uppsala	>	600.000: —	500.000: —	300.000: —	—	30.000: —	10.000: —
Södermanlands	>	800.000: —	900.000: —	—	564.243:92	—	—
Östergötlands	»	1.050.000: —	500.000: —	800.000: —	—	—	90.000: —
Jönköpings	»	—	2.000.000: —	300.000: —	—	30.000: —	—
Kronobergs	»	320.000: —	400.000: —	420.000: —	—	—	20.000: —
Kalmar norra		—	824.800: —	6.000: —	—	10.000: —	6.500: —
Kalmar södra	»	—	1.193.800: —	22.000: —	—	18.000: —	11.000: —
Gotlands	>	—	400.000: —	—	150.000: —	—	—
Blekinge	»	1.000.000: —	—	360.000: —	—	—	—
Kristianstads	»	18.000: —	1.500.000: —	695.000: —	10.000: —	—	—
Malmöhus	>	—	2.000.000: —	2.167.928:49	—	—	—
Hallands	>	—	1.100.000: —	350.000: —	—	—	—
Göteborgs o. Bohus »	—	1.000.000: —	650.000: —	—	—	—
Älvsborgs	>	1.500.000: —	1.400.000: —	200.000: —	—	30.000: —	130.000: —
Skaraborgs	»	33.000: —	1.775.000: —	225.000: —	10.000: —	—	25.000: —
Värmlands		1.000.000: —	950.000: —	785.000: —	—	—	90.000: —
Örebro		2.000.000: —	—	629.165: 14	—	30.000: —	—
Västmanlands	J>	—	1.538.000: —	450.000: —	—	—	35.000: —
Kopparbergs	>	2.400.000: —	—	770.000: —	30.000: —	—	30.000: —
Gävleborgs	>	—	1.000.000: —	1.010.000: —	254.838:32	27.700: —	21.000: —
Västernorrlands	»	3,000.000: —	—	739.828: 59	—	—	—
Jämtlands	>	500.000: —	30.000: —	750.000: —	45.000: —	—	40.000: —
Västerbottens		1.500.000: —	500.000: —	420.000: —	32.000: —	15.000: —	20.000: —
Norrbottens		—	1.000.000: —	3.500.000: —	270.000: —	—	—
Summa kr.	17.788.221:82	21.590.851:40	16.332.787:71	1.404.281: 11	239.918:64	576.160: 79

— 97 —

landstingen under tiden november 1939—oktober 1940.

År 1940	Summa kronor	Summa antal poster
Maj	Juni	Juli	Augusti	September	Oktober
49.559: 58	3.099.162:02	99.247:87	101.865:89	97.735:17	92.890: 04	7.604.877:58	12
12.000: —	1.064.000: —	—	—	58.000: —	18.000: —	2.592.000: —	9
—	1.770.000: —	—	—	—	100.000: —	4.134.243: 92	5
1.000.000: —	800.000: —	—	100.000: —	—	65.000: —	4.405.000: —	8
1.000.000: —	725.000: —	—	—	—	—	4.055.000: —	5
600.000: —	190.000: —	30.000: —	—	—	40.000: —	2.020.000: —	8
—	609.000: —	11.000: —	13.000: —	14.000: —	12.000: —	1.506.300: —	9
—	653.000: —	325.000: —	31.000: —	27.000: —	19.000: —	2.299.800: —	9
200.000: —	225.000: —	—	—	40.000: —	—	1.015.000: —	5
500.000: —	500.000: —	—	190.000: —	—	—	2.550.000: —	5
20.000: —	1.700.000: —	55.000: —	45.000: —	40.000: —	33.000: —	4.116.000: —	10
—	3.100.000: —	165.812: 93	—	—	—	7.433.741:42	4
—	1.065.000: —	—	—	—	—	2.515.000: —	3
—	1.320.000: —	—	—	150.000: —	—	3.120.000: —	4
1.200.000: —	1.040.000: —	80.000: —	—	165.000: —	—	5.745.000: —	9
1.000.000: —	500.000: —	—	75.000: —	40.000: —	20.000: —	3.703.000: —	10
1.000.000: —	1.100.000: —	—	—	245.000: —	—	5.170.000: —	7
1.500.000: —	500.000: —	—	230.000: —	25.000: —	45.000: —	4.959.165: 14	8
600.000: —	935.000: —	—	—	—	118.000: —	3.676.000: —	6
2.000.000: —	500.000: —	—	—	140.000: —	35.000: —	5.905.000: —	8
1.030.000: —	600.000: —	40.000: —	25.000: —	103.846: 62	47.000: —	4.159.384: 94	11
2.700.000: —	—	—	—	—	—	6.439.828:59	3
600.000: —	310.000: —	44.000: —	—	—	95.000: —	2.414.000: —	8
1.500.000: —	390.000: —	145.000: —	38.000: —	—	87.000: —	4.647.000: —	11
3.000.000: —	—	—	1.100.000: —	—	—	8.870.000: —	5
19.511.559:58	22.695.162: 02	995.060: 80	1.948.865: 89	1.145.581:79	826.890: 04	105.055.341:59

7 — Bev. berättelse ang. statsverlcet år 1941. I.

— 98

Av sammanställningen framgår, att olika grunder allt fortfarande tillämpas
för utbetalningen av landstingsmedel. Sålunda hava två länsstyrelser
verkställt utbetalningar endast under fyra månader, fem länsstyrelser under
fem månader och en länsstyrelse under sex månader av den tid av ett år,
som undersökningen omfattar. Endast en länsstyrelse har däremot verkställt
utbetalning varje månad.

Revisorernas Revisorerna vilja än en gång understryka önskvärdheten av att länsuttalande.
styrelserna regelbundet utbetala influtna landstingsmedel månadsvis. Betydelsen
av en sådan ordning har givetvis skärpts i samband med att en förskjutning
i skatteuppbörden under de två senaste åren inträtt i den riktningen,
att en relativt större del av uppbörden faller på restantieindrivningen.
I detta sammanhang behöver endast erinras om de särskilda regler för anstånd
med erläggande av utskylder, som enligt särskilda författningar gälla
för vissa värnpliktiga.

Enligt revisorernas mening skulle det vidare vara av värde för landstingen
att, utöver den föreskrivna avräkningen för kalenderår, erhålla dels
en redogörelse för utfallet av den ordinarie uppbörden vid båda uppbördstillfällena
i fråga om den senast debiterade landstingsskatten och dels en
fullständig redovisning för den tid, som motsvarar det före landstingets
sammanträde senast förflutna statliga budgetåret. För att landstingen skola
beredas möjlighet att fullt effektivt följa uppbörden av landstingsmedel,
erfordras emellertid enligt revisorernas mening härutöver, att sådan ändring
vidtages i landstingsmedlens redovisning, att uppbörden av varje särskilt
års utskylder fortlöpande kan följas för sig.

§ 25.

Avdrag å I proposition nr 263 till 1941 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag

skatt på till förordning om avdrag å skatt på grund av militär tjänstgöring under
grund av mi- . 194Q

litar tjänst- dr

göring under Föredragande departementschefen anförde i nämnda proposition bland
år 1940. annat följande.

De bördor som staten ålägger enskilda genom inkallelse till beredskapstjänstgöring
äro av den art, att de kunna motivera viss jämkning i statens
skatteanspråk. För den till beredskapstjänst inkallade ter det sig obilligt,
att hans skattskyldighet icke skall röna inflytande av hans arbetsinsats för
statens räkning i vidare mån än som följer av skatternas anpassning efter
den inkomstminskning som må ha drabbat honom. Häremot kan visserligen
invändas, att denna arbetsinsats ersättes genom de avlöningsförmåner som
tillerkännas den inkallade, men dessa innefatta icke en så utmätt kompensation
för beredskapstjänstgöringen, att anledning saknas för staten att såsom
arbetsgivare beakta denna tjänstgöring vid utformningen av sina skattekrav.
Icke minst i förhållandet mellan inkallade med växlande väntetid och
mellan inkallade och från beredskapstjänst helt befriade göra sig dessa synpunkter
gällande.

Med den angivna utgångspunkten för en skattelindring för inkallade ter

— 99

det sig naturligt att låta skattelättnaden variera med beredskapstjänstgöringens
längd men i övrigt göra den fullt enhetlig och alltså oberoende av
skatteförmågan. En utjämning av skattebördan med hänsyn till den växlande
grad i vilken beredskapstjänsten för de inkallade medfört ekonomiska
uppoffringar skulle i enlighet härmed ske blott i mycket begränsad omfattning.
Att inom skattesystemets ram bereda en fullständig kompensation för
dessa uppoffringar är icke möjligt och framstår icke heller såsom motiverat
av de skäl som kunna tala för en viss skatteanpassning med hänsyn till fullgjord
beredskapstjänst.

Den minskning i skatteinkomsterna för staten, som de medgivna skatteavdragen
för värnpliktiga skulle medföra, uppskattades i propositionen till
10 å 15 miljoner kronor.

Bevillningsutskottet anförde i sitt i ärendet avgivna betänkande bland annat
följande.

I likhet med departementschefen finner utskottet skäl tala för att staten
bereder de värnpliktiga, som genom inkallelse till beredskapstjänstgöring
pålagts särskilda bördor, viss lättnad i beskattningen. Utskottet anser, att en
sådan lättnad för de inkallade rätteligen bort anpassas efter det behov av
skattelindring som för dem uppstått genom sagda tjänstgöring. Då det emellertid
torde stöta på oöverstigliga svårigheter att på nyss antytt sätt lösa frågan
beträffande de statsskatter, som skola utgå på de skattskyldigas inkomster
under år 1940, finner utskottet den i propositionen föreslagna schablonmässiga
metoden böra godtagas. Utskottet får därför i huvudsak tillstyrka
förslaget.

Genom förordningen den 6 juni 1941 (nr 337) om avdrag å skatt på grund
av militär tjänstgöring under år 1940 hava vissa värnpliktiga beretts lättnad
i beskattningen.

Enligt berörda förordning äger nämligen värnpliktig, som under år 1940
tjänstgjort vid krigsmakten och därvid tillhört årsklass 1938 eller äldre årsklass,
årsgrupp 1940 eller äldre årsgrupp av klass A eller årsgrupp 1939
eller äldre årsgrupp av klass B, åtnjuta avdrag å honom på grund av taxering
år 1941 påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och värnskatt.
Skatteavdraget utgör 5 kronor för varje hel vecka, varmed den sammanlagda
tjänstgöringstiden under år 1940 överstigit 6 veckor, och verkställes i första
hand å den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och, i den mån avdraget
uppgår till högre belopp än denna, å värnskatten.

Revisorerna hava från vissa debiteringsförrättare inhämtat uppgifter angående
dels antalet inkomna ansökningar om avdrag å skatt på grund av
militär tjänstgöring under år 1940, dels antalet fall, där skatteavdrag medgivits
med 5 kronor (värnskatt), dels ock antalet ansökningar, som icke föranlett
skatteavdrag med hänsyn till att för vederbörande värnpliktig vid
taxering år 1941 till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke fastställts
något beskattningsbart belopp och icke beräknats ett taxerat belopp å minst

1.000 kronor. Debiteringsförrättarnas uppgifter framgå av nedanstående
sammanställning.

— 100 —

Stad eller fögderi	Antal ansök-ningar	Antal ansöknin-gar, som med-fört ett skatte-avdrag av 5 kro-nor (värnskatt)	Antal ansökningar från värnpliktiga, som icke påförts t någon statsskatt på ^ grund av 1941 års ^ taxering
Stockholms stad ............	27.815	1.446	1.784
Norrtälje » ............	209	30	28
Mellersta Roslags fögderi ....	692	109	26
Enköpings stad..............	355	37	113
Eskilstuna stad..............	2.082	204	187
Oppunda fögderi ............	1.433	286	220
Norrköpings stad............	4.097	520	464
» fögderi .........	1.371	297	326
Jönköpings stad .............	3.376	333	121
Växjö stad..................	855	235	76
Konga och Kinnevads fögderi	1.109	212	349
Sunnerbo ...................	1.565	224	408
Oskarshamns stad ...........	329	36	24
Södra Möre fögderi..........	1.895	486	423
Gotlands norra » ..........	1.618	616	460
Gotlands södra » ..........	1.625	577	544
Ronneby fögderi ............	996	262	241
Hässleholms » ............	205	54	19
Malmö stad .................	10.062	1.056	654
Landskrona stad.............	1.409	129	94
Eslövs fögderi ..............	2.368	321	351
Halmstads stad..............	1.988	246	179
Varbergs fögderi ............	1.382	219	434
Göteborgs stad ..............	16.198	1.337	1.339
Orust och Tjörns fögderi ....	784	158	313
Norrvikens fögderi...........	886	309	331
Åmåls stad..................	256	42	13
Borås fögderi ...............	3.151	504	303
Falköpings stad .............	515	148	45
Karlstads stad...............	1.698	262	144
Lindes fögderi ..............	1.261	199	247
Karlskoga fögderi............	1.751	218	181
Västerås stad ...............	2.122	106	109
Kungsörs fögderi ............	1.489	396	156
Nedansiljans fögderi.........	1.768	360	348
Falu fögderi ................	728	80	78
Gävle stad ..................	2.521	417	278
Bollnäs fögderi .............	1.845	448	408
Sundsvalls stad..............	1.298	197	100
Kramfors fögderi............	1.774	501	409
Östersunds stad .............	766	133	79
Jämtlands västra fögderi ....	1.438	292	427
Skellefteå stad...............	577	78	91
Lappmarks fögderi ..........	2.359	516	717
Luleå stad ..................	885	124	74
Gällivare fögderi ............	2.204	446	268
	117.010	15.206	13.983

— 101

Enligt från statistiska centralbyrån inhämtade uppgifter har jämlikt bestämmelserna
i förenämnda förordning i samband med debiteringen av 1941
års kronoutskylder avdrag å inkomst- och förmögenhetsskatten gjorts med
sammanlagt 6.493.661 kronor. Vidare har vid debiteringen av värnskatt för
innevarande budgetår i magistratsstäderna avdragits 1.032.654 kronor. Debiteringen
av värnskatt å landsbygden och i fögderistäderna har ännu icke
avslutats.

Redan vid förevarande frågas behandling i riksdagen framfördes starka Revisorernas
betänkligheter mot att bereda till militär tjänstgöring inkallade skattelind- uttalandering
i den föreslagna formen. Denna ansågs nämligen alltför schablonmässig.

Den av revisorerna verkställda utredningen av i vilken omfattning värnpliktiga
beretts lättnad i sin skattebörda visar även, att denna hjälpform
varit till sina verkningar synnerligen ojämn.

Med hänsyn till att bestämmelserna icke synas anpassade efter det verkliga
hjälpbehovet hos de till beredskapstjänstgöring inkallade och då de,
enligt vad revisorerna inhämtat, för myndigheterna medfört en synnerligen
ökad arbetsbelastning, vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida bestämmelser
om skattelättnad för värnpliktiga böra bibehållas.

§ 26.

I kronouppbörden ingå ett stort antal olika utskyldstitlar. Förutom stats- Borttagande
skatter omfattar kronouppbörden kommunala utskylder, såsom landstingsmedel,
vilka genomgående upptagas på kronodebetsedeln, och i stor ut- debetsedsträckning
vägskatt och tingshusmedel, vidare statliga försäkringsavgifter, larna.
vissa försäkringsavgifter till bolag, frivilliga ledamotsavgifter såsom riddarhusmedel
ävensom diverse andra titlar såsom annuiteter å vissa lån, skogsvårdsavgift
samt mera sporadiskt en hel del äldre utskyldstitlar till i allmänhet
mycket små belopp. Härtill kommer debetsedelslösen.

Ehuru en viss förenkling ernåddes i och med att mantalspenningarna och
sjukvårdsavgiften slopades från och med utgången av 1938, har det stora
antalet utskyldstitlar och kronouppbördens härav betingade brokiga sammansättning
visat sig innebära verkligt betydande nackdelar vid strävandena
efter en rationalisering av uppbörds- och redovisningsförfarandet.

Förslag att från kronouppbörden utrensa olika smärre titlar hava i allmänhet
mött starkt motstånd från vederbörande intressenters sida.

Det stora flertalet utskyldstitlar uträknas och påföras i öretal. Revisorerna
vilja i det följande något ingå på konsekvenserna härav och framlägga
vissa förslag till rationalisering.

Antalet kronodebetsedlar närmar sig numera 4 miljoner. De till postverket
inbetalade kronoskattepostanvisningarna inklusive värnskatteanvisningar
uppgingo för budgetåret 1940/41 till omkring 4.350.000.

Innan skattebeloppen blivit slutligt redovisade, hava de passerat ett stort
antal led i redovisningen. Det första uträknandet sker i fråga om inkomst -

— 102 —

och förmögenhetsskatten i inkomstlängden, i fråga om vissa andra utskyldstitlar
i särskilda förteckningar eller längder. De uträknade beloppen
å samtliga titlar införas i uppbördsboken och påföras debetsedlarna. De fördelas
därefter enligt särskilda regler på två betalningstillfällen. I den mån
inbetalning sker genom postverkets försorg, utskrivas därvid särskilda
journalkvitton. De inbetalda beloppen summeras, redovisas vidare till vederbörande
uppbördsmyndighet, avstämmas, underkastas revision m. m. I
fråga om belopp, som ej inbetalas i tid, sker restföring med specifikt angivande
av beloppet å varje särskild utskyldstitel. Nästa led blir i många fall
att restlängdsutdrag utskrivas. Belopp, som indrivas eller som avkortas och
avskrivas, redovisas av landsfiskal specifikt med angivande av exakta beloppet
för varje ifrågakommande utskyldstitel. Samma princip gäller i viss
utsträckning vid utskrivandet av balanslängder över utestående oredovisade
utskylder o. s. v.

Det förefaller revisorerna uppenbart, att en högst väsentlig rationalisering
skulle ernås, om utskyldstitlarna över huvud taget påfördes endast i
helt krontal. Revisorerna hava icke förbisett, att genomförandet av en sådan
ordning kan stöta på svårigheter, som ej enbart äro av teknisk art. I fråga
om flertalet egentliga skattetitlar torde emellertid syftet kunna — utan någon
minskning av inkomsterna — ernås genom lämplig omläggning av skatteskalorna.
Vad beträffar vissa utskylder och avgifter, som uppbäras vid
kronouppbörden torde det, som tidigare berörts, redan av andra skäl vara
önskvärt, att uppbörden sker annorledes än i sammanhang med kronouppbörden.
Ersättning för debiteringen torde kunna uttagas på annat sätt än
genom debetsedelslösen.

Därest det icke lämpligen låter sig göra att gå så långt i förenkling som ovan
ifrågasatts, återstår likväl att undersöka möjligheten av en sådan teknisk
förenkling, att debetsedelns slutsumma avjämnas till helt krontal. Härigenom
skulle i varje fall de direkta uppbördskostnaderna minskas.

Enligt en inom generalpoststyrelsen verkställd, till synes försiktigt hållen
beräkning torde redan i avseende på den genom postverkets försorg verkställda
kronouppbörden öresbeloppens slopande kunna beräknas medföra
en tidsvinst i kassatjänst, motsvarande omkring 2.000 arbetsdagar. Summeringsarbetet
beräknas minska med cirka 40 procent, vilket approximativt
räknat skulle motsvara sammanlagt cirka 1.400 arbetsdagar för år. En
uppskattning av den totala arbetsminskningen har lett till en beräknad kostnadsbesparing
av i runt tal 30.000 kronor per år. Detta är naturligt nog endast
en liten del av den besparing som ett slopande av öretalen å debetsedlarna
bör kunna förväntas medföra.

För den skattskyldige skulle det uppenbarligen medföra påtagliga fördelar,
om debetsedeln slutade på helt krontal, i varje fall skulle inbetalningen
underlättas.

Revisorerna inse väl, att även en sådan till synes blygsam reform, som
den nu senast föreslagna kan vara förknippad med vissa svårigheter, men
hålla för sannolikt, att dessa låta sig lösas.

Med hänsyn till det ovan anförda finna revisorerna synnerligen önskvärt,

— 103 —

att frågan om öretalens slopande från kronodebetsedlarna göres till föremål
för utredning.

§ 27.

Jämlikt 9 § civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442),
som trädde i kraft den 1 juli 1935, skall till ledning vid prövning av tjänstemans
pensionsrätt hos vederbörande myndigheter föras tjänstematrikel
enligt de närmare föreskrifter, som utfärdas av Kungl. Maj:t.

Enligt de av Kungl. Maj:t i 14 § kungörelsen den 23 maj 1935 (nr 246)
med föreskrifter rörande tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet
meddelade bestämmelserna skall tjänstematrikel så föras, att beträffande
envar hos vederbörande myndighet anställd tjänsteman, å vilken civila tjänstepensionsreglementet
är tillämpligt, uppgifter kunna inhämtas angaende,
förutom tjänstemannens namn, födelseort och födelsedag m. m. samtliga
de förhållanden i övrigt, som äro av betydelse för beräknande av pensionsbeloppet
vid avgången ur tjänst och för bestämmande av den tid, under vilken
tjänstemannen skall å lönen vidkännas pensionsavdrag. För tjänstårsberäkningen
enligt 3 § civila tjänstepensionsreglementet skall sålunda i matrikeln
angivas den tidpunkt, från vilken reglementet blivit å tjänstemannen
tillämpligt, samt de tidsperioder dessförinnan, varunder vederbörande
haft anställning i statens tjänst, anställningens art och tjänstgöringens omfattning,
ävensom den myndighet, där anställningen innehafts. På grund av
bestämmelserna i 4 § pensionsreglementet skall matrikeln vidare innehålla
uppgift angående de tider, under vilka tjänstemannen, innan reglementet
blivit å honom tillämpligt, haft att vidkännas pensionsavdrag
enligt bestämmelser i tjänstepensionsreglemente för tjänstemän eller arbetare
i statens tjänst eller erlagt avgift för tjänstepensionering till av staten
upprättad eller understödd pensionsanstalt, pensionsfond eller pensionskassa.
Av matrikeln skall slutligen framgå de tidsperioder, utöver semester eller
därmed jämförlig ledighet, under vilka tjänstemannen icke tjänstgjort, jämte
anledningen därtill ävensom samtliga de särskilda förhållanden i övrigt,
som äro av natur att enligt föreskrifterna i civila pensionsreglementet kunna
påverka tjänstemannens rätt till pension och dennas storlek.

Kungl. Maj:t har såsom framgår av 15 § förutnämnda tillämpningsbestämmelser
överlämnat åt vederbörande myndigheter att bestämma lämplig
form för tjänstematrikelns förande. Sedan dylik matrikel fastställts, skulle
däri snarast möjligt antecknas den sammanlagda tid före den 1 juli 1935,
som enligt tjänstepensionsreglementets bestämmelser eller särskilt beslut
må tillgodoräknas tjänstemannen såsom tjänstår å ena sidan för beräkning
av pensionsbeloppet, å andra sidan för fastställande av den tidpunkt, då pensionsavdrag
skall upphöra.

Revisorerna, som funnit det vara av intresse att granska de formulär till
tjänstematrikel, som olika statliga myndigheter fastställt, hava vid sin granskning
gjort följande iakttagelser.

Sådan tjänstematrikel, varom förmäles i 9 § civila tjänstepensionsreglementet
samt 14 och följande paragrafer i kungörelsen den 23 maj 1935 (nr

Blanketter
till tjänstematrikel.

— 104 —

246) med föreskrifter rörande tillämpning av sagda reglemente, har efter
den 1 juli 1935 upplagts hos övervägande flertalet statsmyndigheter. De
blanketter, som därvid kommit till användning, äro väsentligt olika såväl i
fråga om uppställning som format. Hos vissa myndigheter, däribland flera
departement, kammarrätten samt patent- och registreringsverket användes
för matrikeln en hos Hasse W. Tullbergs blankettförlag utarbetad och tryckt
blankett till tjänstematrikel, vilken visserligen innehåller samtliga de uppgifter,
som enligt vad ovan sagts skola förekomma i tjänstematrikel, men
dock är behäftad med den icke oväsentliga nackdelen, att den på grund av
formatets storlek — stort viket helark — är svåröverskådlig och mindre
lätthanterlig. Å en annan hos Tullbergs blankettförlag tryckt blankett med
i stort sett samma uppställning som den nyssnämnda har den förändringen
vidtagits, att samtliga uppgifter införts å ett halvark, vars format därjämte
i någon mån nedskurits. Denna blankett förekommer bland annat hos social-,
kommunikations-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen ävensom
hos arbetsrådet. Nu nämnda två blanketter synas vara de enda, som tryckts
gemensamt för flera centrala myndigheter. I övrigt synas verken i allmänhet
hava låtit verkställa tryckning för egen räkning, stundom i upplagor på
endast något hundratal exemplar. Att tryckningskostnaden för varje exemplar
därvid blivit förhållandevis hög är självfallet.

Hos vissa av de myndigheter, vilka var för sig verkställt tryckning, såsom
marinförvaltningen, medicinalstyrelsen, statistiska centralbyrån och
riksräkenskapsverket har för matrikeln kommit till användning kort av
viscards- eller liknande system av växlande storlek. Nu nämnda verks typer
av matriklar synas fullt ändamålsenliga.

En del myndigheter hava icke ansett erforderligt att vid civila tjänstepensionsreglementets
ikraftträdande den 1 juli 1935 eller därefter utarbeta
ny blankett till tjänstematrikel. Några av de hos dessa myndigheter förda
matriklarna, som äro upplagda i enlighet med förut gällande bestämmelser
i ämnet, innehålla emellertid icke samtliga de uppgifter, som föreskrivits i
14 § tillämpningsbestämmelserna till civila tjänstepensionsreglementet och
som ansetts erforderliga för bedömande av föreliggande pensionsfrågor. Så
är fallet i fråga om de hos handelsdepartementet, kammarkollegiet och generaltullstyrelsen
förda matriklarna. Av dessa matriklar framgår sålunda
icke utan vidare den tid före den 1 juli 1935, som tjänstemannen må tillgodoräkna
såsom tjänsteår och ej heller andra för bedömande av tjänstemannens
rätt till pension betydelsefulla uppgifter, t. ex. tid, varunder pensionsavgifter
erlagts. Det kan därför utan vidare fastslås, att dessa matriklar
icke fylla avsedda ändamål.

Revisorerna hava vidare uppmärksammat, att tjänstematriklarna hos vissa
myndigheter icke äro förda på föreskrivet sätt. Till följd härav är det hos
dessa myndigheter, liksom hos myndigheter med ofullständiga blanketter,
i vissa fall icke möjligt att med ledning av tjänstematrikeln erhålla kännedom
om befattningshavarnas tjänstgöringsförhållanden. Enligt vad revisorerna
inhämtat lär det hava förekommit, att förslag om utgallring ur myndighets
arkiv av avlöningslistor ansetts icke kunna genomföras, emedan

— 105 —

avlöningslistorna måst bevaras för framtida prövningar av tjänstemännens
pensionsrätt, då erforderliga uppgifter saknats i tjänstematrikeln.

Revisorerna hava under hand inhämtat, att postverkets tryckeri skulle
kunna ombesörja tryckning av det för samtliga statsmyndigheter erforderliga
antalet blanketter till tjänstematriklar.

Av den lämnade redogörelsen framgår att gällande föreskrifter, varige- Revisorernas
nom åt varje myndighet överlämnats att för sig fastställa formen för tjän- uttalande,
stematrikels förande, medfört onödiga kostnader och andra olägenheter. På
grund härav anse revisorerna att föreskrifter böra meddelas, varigenom
åt lämplig myndighet, förslagsvis generalpoststyrelsen, uppdrages att ombesörja
tryckning och tillhandahållande av tjänstematrikel enligt en för samtliga
myndigheter gemensam blankett.

§ 28.

Inom statsförvaltningen förekommer i viss omfattning centraliserad mö- De statliga
belanskaffning vid de affärsdrivande verken, vid försvarsväsendet och inom
vissa större verk med lokalförvaltning. Inom statsförvaltningen i övrigt till- anskaffning,
går möbelanskaffningen — med undantag i fråga om sådan anskaffning
som i större skala sker i samband med nyuppsättning — som regel så, att
varje särskild myndighet eller institution i allmänna marknaden själv anskaffar,
vad som erfordras.

Revisorerna hava funnit det uppenbart, att det senare förfaringssättet
måste ställa sig onödigt dyrbart för det allmänna. Med anledning härav
hava revisorerna något närmare undersökt ifrågavarande förhållanden. I
det följande vilja revisorerna i stora drag beröra vissa möjligheter till rationalisering,
som synts böra upptagas till närmare undersökning.

I detta sammanhang bör först erinras om befintligheten av ett statens
centrala möbelförråd. Enligt kungörelse den 23 mars 1917 (nr 147) skall
för tillgodoseende utav tillfälliga behov av möbler och andra inventarier
för statsändamål samt för fullständigare utnyttjande av staten tillhöriga
dylika inventarier bildas ett statens centrala möbelförråd. Förrådet handhaves
numera av byggnadsstyrelsen. Revisorerna hava konstaterat, att detta
förråd är av blygsam omfattning, att verksamheten är relativt obetydlig,
och att inventarierna i allmänhet äro av enklaste slag och stundom icke i
användbart skick. Förrådet synes mera vara en uppsamlingsplats för kasserade
inventarier än avsett att tillhandahålla möbler, användbara ens till
helt tillfälliga behov.

Revisorerna vilja även erinra om att fångvårdsstyrelsens arbetskontor
ombesörjer möbeltillverkning för statliga förvaltningsmyndigheters behov.

I Kungl. Maj:ts skrivelse den 28 maj 1926 till fångvårdsstyrelsen — varav
transumt intagits i svensk författningssamling för samma år (nr 200) —
meddelas bestämmelser angående fångvårdens persedeltillverkning. Enligt
dessa bestämmelser åligger det fångvårdsstyrelsen att årligen vid budgetårets
början eller eljest, när skäl därtill äro, lämna de förvaltningsmyndigheter,

— 106 —

som därav kunna antagas hava intresse, meddelande angående de artiklar,
som vid fångvårdsanstalterna äro eller lämpligen kunna bliva föremål för
tillverkning.

När för förvaltningsmyndighet uppstår behov av anskaffande av artiklar,
som avses i fångvårdsstyrelsens meddelande eller eljest kunna antagas
lämpa sig för utförande i fångvårdsanstalterna och som förvaltningsmyndigheten
ej själv eller enligt föreskrift genom annan statsinstitution tillverkar,
skali förvaltningsmyndigheten, innan anbud i enlighet med bestämmelserna
i förordningen den 16 januari 1920 (nr 10) angående upphandling och arbeten
för statens behov m. m. infordras, göra förfrågan hos fångvårdsstyrelsen,
huruvida styrelsen kan åtaga sig leveransen i fråga eller del därav,
samt, därest jakande svar härutinnan erhålles, med styrelsen under hand
söka träffa uppgörelse om leveransen.

I enlighet med föreskrifterna i förenämnda skrivelse utsänder fångvårdsstyrelsens
arbetskontor årligen till flertalet statliga institutioner ett meddelande
angående de artiklar, som vid fångvårdsanstalterna äro eller lämpligen
kunna bliva föremål för tillverkning. I detta meddelande framhålles
bland annat, att fångvårdsstyrelsens arbetskontor på begäran utarbetar förslag
till lämpligaste utförande av persedlar, som kunna bliva föremål för
tillverkning genom fångvården, samt avgiver kostnadsförslag och offerter.
Ritningar, skisser, modellpersedlar och varuprov tillhandahållas. För möbelritningar
anlitas särskild möbelarkitekt, påpekas det vidare i meddelandet,
vari även framhålles, att upphandlingen av de materialier, som av fångvården
anskaffas för arbetsdriftens behov, i regel sker centralt, varför
gynnsammaste pris alltid kan påräknas.

Under de senaste åren har i de missivskrivelser, varmed nyssnämnda
meddelande översänts till statsinstitutionerna, även hänvisats till Kungl.
Maj ds cirkulär den 1 december 1939 (nr 841) till statsmyndigheterna angående
vissa besparingsåtgärder, med åberopande av att i detsamma hänvisats
till de bestämmelser angående fångvårdens persedeltillverkning, som
meddelats i den tidigare nämnda skrivelsen till fångvårdsstyrelsen och för
vilkas innebörd här ovan redogjorts.

Av redogörelsen för verkstadsdriften vid fångvårdens snickeri under budgetåret
1940/41 framgår, att möbeltillverkningen under denna tid omfattat
bland annat omkring 2.000 bord av olika slag samt omkring 5.500 stolar,
varjämte reparationer utförts i mindre omfattning.

Fångvårdens snickeriarbetsdrift bedrives vid fyra centralfängelser och tre
ungdomsanstalter. I genomsnitt sysselsättas härvid 200 fångar. Totalvärdet
av tillverkningarna inom denna arbetsgren uppgår till omkring 400.000
kronor för varje budgetår. Det må framhållas, att snickeri anses vara särskilt
lämpligt som fångarbete, och att antalet härmed sysselsatta fångar
lär kunna icke oväsentligt ökas. Bland fångvårdens leveranser av möbler
må nämnas sådana till statens sinnessjukhus, Karolinska sjukhuset, postverket,
samtliga under senare år nyuppsatta flygflottiljer m. fl.

Revisorerna vilja i detta sammanhang vidare fästa uppmärksamheten på
att möbeltillverkning synes kunna bedrivas även vid andra statliga anstal -

— 107 —

ter än fångvårdsanstalterna. Utom vid dessa finnas nämligen vid ett flertal
anstalter ett klientel, som skall beredas sysselsättning.

Det torde emellertid vara uppenbart, att, även om den vid statliga anstalter
bedrivna yrkesverksamheten utökas och mera än för närvarande
inriktas på möbeltillverkning, behovet av möbler likväl icke helt eller ens
till större delen kan täckas på denna väg. Under sådana förhållanden synes
det påkallat, att möjligheten av en central upphandling undersökes.

En förutsättning för att central anskaffning av möbler och inventarier
— i detta sammanhang närmast för sådana lokaler, där specialinredning
icke erfordras — skall med fördel kunna äga rum, synes vara att de möbler
m. in., som vanligast förekomma, äro standardiserade. Detta skulle närmast
innebära, att bestämmelser fastställas om dimensioner, materialier,
färger, tillverkningssätt m. m. Anbudsgivarna komma då att vid sina kalkyler
utgå från samma utgångspunkt, och anbuden bliva härigenom direkt
jämförbara. Revisorerna vilja i detta sammanhang särskilt framhålla, att i
4 § förordningen den 16 januari 1920 (nr 10) angående upphandling och
arbeten för statens behov m. m. föreskrives, att i fråga om gods som upphandlas
tid efter annan, central förvaltningsmyndighet, där så lämpligen
kan ske, skall fastställa normalbestämmelser angående fordringar å godset,
standardmodeller eller standardritningar. Det säger sig emellertid självt, att
standardiseringen i fråga om möbelanskaffningen endast kan drivas till en
viss gräns.

Efter det att erforderliga standardbestämmelser kommit till stånd, torde
anskaffning böra ske genom central upphandling. Genom sammanförande
till större upphandlingar kan industrien beredas förutsättningar för en kalkyl,
som garanterar staten lägsta möjliga priser. Genom den centraliserade
anskaffningen kan erforderlig kontroll av de upphandlade varornas kvalitet
med större lätthet och större säkerhet utövas än om upphandlingarna äro
många och små.

Om en central möbelupphandling anses böra komma till stånd, inställer
sig frågan, åt vilket organ densamma lämpligast bör anförtros. Det bör
framhållas, att besparingsberedningen, som behandlat möjligheten av en
utsträckt centraliserad upphandling i allmänhet, ifrågasatt tillskapandet av
en central upphandlingsnämnd direkt under finansdepartementet. En av
uppgifterna för denna nämnd syntes beredningen böra bliva att framlägga
ett detaljerat förslag till upphandlingen av kontorsinventarier och vissa andra
kontorsförnödenheter. Nämnden borde vidare hålla kontakt med pågående
utredningar angående den militära upphandlingen.

Vad beträffar den här behandlade frågan om möbelanskaffningen, vilja
revisorerna erinra därom, att staten i det hos fångvårdsstyrelsen inrättade
arbetskontoret redan förfogar över ett organ, som är förtroget med uppliandlingsfrågor
av denna art och som på grund av den verksamhet det bedriver
synes skickat att centralt handhava möbelanskaffning i allmänhet för de
statliga myndigheterna.

I anslutning till vad tidigare nämnts om statens centrala möbelförråd vilja
revisorerna slutligen som sin åsikt uttala, att, därest förrådet skall kunna

— 108 —

Kostnader
för sjukhusvård
av vissa
befattningshavare
i statens
tjänst.

någorlunda effektivt fylla de krav som — särskilt med tanke på numera
ofta uppkommande behov av möbel- och inventarieutrustning för tillfälliga
statliga ändamål — böra ställas på detsamma, en rationalisering av verksamheten
synes påkallad. Sålunda bör å ena sidan utrymmet uppenbarligen
icke belastas med mängder av värdelösa inventarier, utan dylika böra utrangeras.
Å andra sidan bör tillses, att sådana inventarier, som kunna göras brukbara,
verkligen försättas i användbart skick. Tidigare har framhållits, att
reparationer av möbler ombesörjas i fångvårdsstyrelsens arbetsdrift. Det
synes revisorerna lämpligt, att fångvårdsstyrelsens arbetskontor övertager
befattningen med statens centrala möbelförråd.

§ 29.

I det förslag till civilt avlöningsreglemente, som genom proposition nr 263
förelädes 1938 års riksdag, föreslogs bland annat, att kostnaderna för vård å
allmänt sjukhus skulle ersättas av statsmedel, vid olycksfall i tjänsten samt
vid fall av tuberkulos helt och eljest till hälften. Såsom förutsättning härför
skulle gälla att verksläkaren eller annan behörig läkare förklarat sjukhusvård
nödvändig.

Vid bestämmande av ersättningens storlek i fråga om egentlig sjukhusvård
skulle kostnaderna beräknas enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats

å allmän sal beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 1—8;

i halvenskilt mm eller, om sådant ej funnes tillgängligt, enskilt mm beträffande
tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 9—23; samt

i enskilt mm beträffande tjänstemän, tillhörande lönegraderna A 24—34,
B 1—3 och C 1—17.

Där beträffande tjänsteman, tillhörande någon av lönegraderna A 1—8,
verksläkaren prövade den sjukes tillstånd kräva vård å halvenskilt rum,
skulle, utan hinder av ovannämnda stadgande, kostnaderna för sjukhusvård
kunna beräknas enligt fastställd legosängsavgift för plats i halvenskilt eller,
om sådant ej funnes tillgängligt, i enskilt rum.

Till kostnader för sjukhusvård, som skulle bestridas av statsmedel, hänfördes
ock sådant arvode, som å enskilt eller halvenskilt rum vårdad tjänsteman
erlagt till för vården ansvarig sjukhusläkare.

I två med anledning av propositionen väckta motioner ifrågasattes sådan
ändring i propositionsförslaget, att kostnaden för sjukhusvård skulle, oberoende
av befattningshavarens lönegrad, i regel beräknas efter avgift för plats
å allmän sal.

I skrivelse den 8 juni 1938 förklarade riksdagen sig icke vara beredd att
då fatta definitiv ståndpunkt till huru kostnaderna för vård å allmänt sjukhus
skulle ersättas och huru de i samband därmed framlagda detaljspörsmålen
borde slutligt regleras. Riksdagen hade i sak den uppfattningen, att

— 109 —

för de särskilda befattningshavarna dessa frågor borde lösas på ett likformigt
sätt, men hade funnit vissa svårigheter föreligga bland annat därutinnan,
att vid åtskilliga av landsting drivna sjukvårdsinrättningar vården å
enskilda och halvenskilda rum ersattes enligt av landstingen fastställda legosängsavgifter,
varvid särskild ersättning för läkarvård icke utginge. På
grund härav hade riksdagen ansett en omarbetning av 35 § i förslaget till
avlöningsreglemente böra ske, sedan ytterligare utredning i ärendet verkställts.

Vid anmälan den 10 mars 1939 av förslag till proposition om ändring av
ifrågavarande föreskrifter anförde föredragande departementschefen till
protokollet över finansärenden, att i särskilt yttrande till allmänna civilförvaltningens
och kommunikationsverkens lönenämnders gemensamma förslag
i ämnet två ledamöter förordat, att vid bestämmande av ersättningen för
sjukhusvård kostnaderna skulle beräknas enligt den för sjukhuset fastställda
legosängsavgiften för plats å allmän sal. För egen del ansåg departementschefen
goda skäl tala för den sålunda hävdade uppfattningen, att likställighet
olika lönegrader emellan borde åvägabringas vid regleringen av statens
bidrag till kostnaderna för sjukhusvård. Vid avvägningen av övriga avlöningsförmåner
för de olika lönegraderna hade emellertid i det för 1938 års
riksdag framlagda löneregleringsförslaget förutsatts, att ersättningsgrunderna
för sjukvård skulle differentieras efter lönegrad. Riksdagens uttalande rörande
sjukhusvården syntes icke innebära ett underkännande av den härutinnan
intagna ståndpunkten. I propositionen lämnades därför orubbad den
differentiering av ersättningsgrunderna efter lönegrader, som kännetecknat
det tidigare förslaget. Däremot föreslogs ändrade grunder beträffande bidraget
till sjukhusläkares arvode.

Statsutskottet anförde i ett den 28 april 1939 avgivet utlåtande, att enligt
utskottets mening den i Kungl. Maj:ts förslag bibehållna differentieringen
efter löneställning av förmånen av sjukhusvård på statens bekostnad borde
bortfalla. Utskottet ansåg att denna förmån vore av den art, att den borde
avvägas enhetligt och oberoende av tjänstemännens lönegradsplacering. Därvid
borde enligt utskottets mening vårdkostnaderna beräknas för vård å allmän
sal. Med den ståndpunkt till frågan om statens bidrag till sjukhusvårdkostnadernas
gäldande, som utskottet intagit, ansåg utskottet, att bestämmelserna
om att, där verksläkaren prövar den sjukes tillstånd kräva vård i
halvenskilt eller, om sådant ej funnes tillgängligt, i enskilt rum, ersättningen
borde avse, vid olycksfall i tjänsten och vid tuberkulos hela kostnaden för
vården och eljest den del av sagda kostnad, som överskjuter halva beloppet
av den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften för plats å allmän säl,
borde gälla de i civila avlöningsreglementet avsedda tjänstemännen i allmänhet,
oavsett deras löneställning. Därvid skulle i kostnaden jämväl få
inräknas arvode till den för vården ansvarige sjukhusläkaren.

Ersättning av statsmedel för vård i halvenskilt eller, där sådant ej finnes
tillgängligt, i enskilt rum borde enligt utskottets mening kunna, efter prövning
av vederbörande myndighet, medgivas även i andra fall än då verksläkaren
eller den för vården ansvarige sjukhusläkaren funne nödigt, att

— no —

tjänstemannen bereddes vårdplats i sådant rum. Utskottet syftade härvid
närmast på sådana fall, då tjänstemannen under sjukhusvistelsen kunde
ägna sig åt sina tjänstegöromål och han av sådan anledning vore i behov av
plats i halvenskilt eller enskilt rum. Att försiktighet skulle iakttagas vid medgivande
av ersättning i sådana fall förutsatte utskottet såsom självfallet.

Sedan första kammaren bifallit Kungl. Maj:ts framställning oförändrad,
men andra kammaren bifallit vad utskottet hemställt, beslöt riksdagen efter
gemensam omröstning anmäla, att riksdagen godkänt den lydelse av kungörelsen,
som statsutskottet föreslagit.

Genom kungörelse den 15 juni 1939 (nr 272) meddelade Kungl. Maj:t
bland annat de av riksdagen beslutade föreskrifterna om sjukhusvård, vilka
trädde i kraft den 1 juli 1939. Dessa bestämmelser innehålla i huvudsak följande.

Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas i regel, vid olycksfall i
tjänsten samt vid fall av tuberkulos helt och eljest till hälften av statsmedel,
under förutsättning att verksläkaren eller annan behörig läkare förklarat
sjukhusvård nödvändig.

Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:

i fråga om egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats å allmän sal samt

i fråga om vård å sinnessjukhus enligt den för sjukhuset fastställda avgiften
för vård å allmän avdelning.

Prövar verksläkaren eller den för vården ansvarige sjukhusläkaren den
sjukes tillstånd kräva vård i halvenskilt rum eller, om sådant ej finnes tillgängligt,
i enskilt rum, eller finner vederbörande myndighet med hänsyn till
andra särskilda förhållanden dylik vård erforderlig, må, utan hinder av ovan
återgivna stadgande, av statsmedel bestridas, vid olycksfall i tjänsten samt
vid fall av tuberkulos hela kostnaden för vården och eljest den del av kostnaden,
som överskjuter halva beloppet av den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats å allmän sal.

Till kostnader för sjukhusvård hänföres även sådant arvode, som den i
enskilt eller halvenskilt rum vårdade tjänstemannen erlagt till den för vården
ansvarige sjukhusläkaren. Bidrag av statsmedel till dylikt arvode må icke,
utom vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos, överstiga lägsta
tillämpliga beloppet enligt den av medicinalstyrelsen för sjukhuset utfärdade
rådgivande taxan.

Ersättning för vård å allmänt sjukhus må i intet fall beräknas efter
dyrare plats än den, som kommit till användning.

Med allmänt sjukhus förstås sjukhus, som tillhör eller åtnjuter bidrag av
staten, landsting eller kommun, Konung Oscar II :s jubileumsfond tillhörigt
sanatorium ävensom kuranstalt, som disponeras för pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet.

Kostnader för vård å enskild sjukvårdsanstalt må, under enahanda förutsättning
och villkor, som gäller i fråga om vård å allmänt sjukhus, bestridas
av statsmedel intill det belopp, som skulle hava utgått i ersättning vid vård

— in —

å allmänt sjukhus. Där fråga är om olycksfall i tjänsten må på vederbörande
myndighets prövning bero, huruvida vårdkostnaderna må ersättas med
högre belopp.

Enligt civila icke-ordinariereglementet den 15 juni 1939 (nr 273) gälla
motsvarande föreskrifter även för extra ordinarie och extra tjänstemän.

Med anledning av det intresse, riksdagen tidigare visat frågan om ersättning
för sjukhusvårdkostnader åt befattningshavare, som äro underkastade
bestämmelserna i civila avlöningsreglementet, hava revisorerna verkställt en
utredning rörande ifrågavarande kostnader under budgetåret 1940/41. För
att begränsa materialet hava revisorerna därvid bortsett från kommunikationsverken.
Vidare hava ett fåtal andra verk och myndigheter av olika anledningar
uteslutits.

De sammanlagda kostnaderna för statsverket för sjukhusvård vid ifrågavarande
verk och myndigheter — utom allmänna läroverken — uppgå till
100.013 kronor. Till jämförelse må nämnas, att kostnaderna under budgetåret
1939/40 för sjukhusvård vid ett något mindre antal verk enligt en av
besparingsberedningen verkställd undersökning uppgått till 42.702 kronor.

Resultatet av undersökningen innefattas i nedanstående två tablåer, av
vilka den förra avser befattningshavare i lönegrad A 21 och däröver samt
befattningshavare i därmed jämförlig löneställning och den senare övriga
befattningshavare.

I tablåerna angives till en början sammanlagda antalet sjukhusvistelser
för varje myndighet. I de fall, då av handlingarna framgått att en befattningshavare
efter utskrivning från sjukhuset från viss sjukdom inom kortare tid
åter intagits för samma sjukdom, hava sjukhusvistelserna ansetts hava
sådant sammanhang att de räknats såsom en.

I en andra avdelning av tablåerna inhämtas, huruvida vederbörande vårdats
å allmän sal, vartill i förekommande fall hänförts jämväl allmän avdelning
å sinnessjukhus, eller i halvenskilt eller enskilt rum. Den tredje avdelningen
innehåller uppgift om för vilken vårdform ersättning av statsmedel
utgått.

De fall, i vilka vården meddelats å såväl allmän sal som i halvenskilt eller
enskilt rum, hava hänförts till den rumsklass, där vård meddelats under
längre tid.

— 112 —

Tablå I.

Befattningshavare i lönegrad A 21 och däröver:

Myndighet	(a gr 3 < £L g 5* » g	Därav på	Ersättning av statsme-del har utgått för vård-kostnad å
fp. CA p. a ''c- p 5 p	allm. sal	halvensk. rum	ensk. rum	allm. sal	halvensk. rum	ensk. rum
Justitiedepartementet .........	1	1	_	_	1	_	_
Svea Hovrätt ................	4	—	3	1	1	3	—
Göta Hovrätt .................	1	1	—	—	1	—	—
Västerbygdens vattendomstol ..	1	1	—	—	1	—	—
Fångvårdsstyrelsen ...........	1	—	1	—	1	—	—
Försvarsdepartementet ........	6	2	4	—	5	1	—
Arméförvaltningen ............	2	1	1	—	1	1	—
Marinförvaltningen ...........	1	—	—	1	—	—	1
Socialdepartementet ..........	—	—	—	—	—	—	—
Riksförsäkringsanstalten ......	4	2	2	—	2	2	—
Försäkringsrådet .............	1	—	1	—		1	—
Pensionsstyrelsen .............	1	—	1	—	1	—	—
Medicinalstyrelsen (omfattar jämväl vissa tjänstemän i un-derlydande stater) ..........	9	4	3	2	6	2	1
Statens sinnessjukhus ........	4	2	1	1	2	1	1
Landsstaten ..................	28	3	16	9	13	11	4
Kommunikationsdepartementet .	4	2	2	—	3	1	—
Väg- o. vattenbyggnadsstyrelsen	5	—	4	1	4	1	—
Byggnadsstyrelsen ............	2	—	2	—	2	—	—
Finansdepartementet ..........	3	—	3	—	1	2	—
Kammarkollegium ............	1	—	—	1	—	—	1
Statskontoret ................	1	1	—	—	1	—	—
Kammarrätten ................	2	2	—	—	2	—	—
Statistiska Centralbyrån ......	1	1	—	—	1	—	—
Riksräkenskapsverket .........	5	4	1	—	4	1	—
Tullstaten ....................	16	8	6	2	14	1	1
Bank- och Fondinspektionen ..	1	—	—	1		—	1
Sparbanksinspektionen ........	1	1	—	—	1	—	—
Ecklesiastikdepartementet......	2	—	1	1	1	1	—
Livrustkammaren .............	1	—	1	—	—	1	—
Domkapitlen..................	5	1	3	1	1	3	1
Universitetskanslersämbetet ....	1	—	1	—	1	—	—
Uppsala universitet............	1	—	1	—	—	1	—
Lunds universitet..............	2	—	2	—	i	1	—
Tekniska högskolan ..........	1	—	—	1	—	—	1
Skolöverstyrelsen .............	4	1	2	1	4	—	—
Högre allmänna läroverken ....	96	31	42	23	62	19	15
Samrealskolorna ..............	23	7	15	1	15	7	1
Folkskoleseminarierna ........	3	1	2	—	2	1	—
Tekniska Gymnasiet i Härnösand	1	—	1	—	—	1	—
Statens biografbyrå ..........	1	—	1	—	—	1	—
Gymnastiska centralinstitutet ...	1	—	1	—	1	—	—

— 113 —

Myndighet	pr p y? c a g l Eg	Därav på	Ersättning av statsme-del har utgått för vård-kostnad å
C« *5* P '' P	allm. sal	halvensk. rum	ensk. rum	allm. sal	halvensk. rum	ensk. rum
Jordbruksdepartementet .......	3	_	i	2	_	i	2
Lantbruksstyrelsen ............	2	1	i	—	2	—	—
Veterinärhögskolan ........... Statens lantbrukskemiska kon-	1	1			1
trollanstalt .................	1	—	i	—	1	—	—
Skogshögskolan...............	1	—	i	—	—	i	—
Egnahemsstyrelsen ............	2	1	i	—	1	i	—
Skogsförsöksanstalten .........	3	—	2	1	2	—	1
Lantmäteristyrelsen .......... Statens meteorologisk-hydrogra-	1	—	1			i
fiska anstalt ................	3	2	1	—	2	i	—
Rikets allmänna kartverk......	4	1	3	—	2	2	—
Handelsdepartementet .........	2	—	—	2	—	2	—
Kommerskollegium............	2	—	2	—	1	1	—
Navigationsskolan i Malmö ....	1	1	—	—	1	—	—
Statens provningsanstalt.......	2	1	—	1	1	—	1
Patent- o. registreringsverket ..	4	2	2	—	3	1	—
Försäkringsinspektionen .......	1	—	1	—	1	—	—
Summa	281	87	141	53	174	75	32

Tablå II.

Befattningshavare i lönegrad under A 21:

Myndighet	Sammanlagda antalet sjuk-husvistelser	Därav på	Ersättning av statsme-del har utgått för vård-kostnad å
allm. sal	halvensk. rum	ensk. rum	allm. sal	halvensk. rum	ensk. rum
Justitiedepartementet..........	3	3	—	—	3	—	—
Justitiekanslersämbetet ........	t	1	—	—	1	—	—
Nedre justitierevisionen .......	1	—	i	—	—	i	—
Svea Hovrätt..................	2	2	—	—	2	—	—
Fångvårdsstyrelsen............	1	1	—	—	1	—	—
Fångvårdsstaten ..............	35	34	i	—	34	i
Försvarsdepartementet ........	5	2	3	—	5	—	—
Arméförvaltningen ............	8	3	5	—	7	i	—
Marinförvaltningen............	1	1	—	—	1	—	—
Socialdepartementet ...........	5	5	—	—	5	—	—
Arbetsdomstolen ..............	1	1	—	—	l	—	—
Riksförsäkringsanstalten .......	12	8	3	1	12	—	—
Pensionsstyrelsen .............	19	16	3	—	19	—	—
Statens tvångsarbetsanstalt å
Svartsjö....................	2	2	—	—	2	—	—

8 — Hav. berättelse ang. statsverket är 1941. I.

— 114 —

Myndighet	Er P p? g £3 " » 3	Därav på	Ersättning av statsme-del har utgått för vård-kostnad å
<-*■ <-«■ a ro V ZL 5T•5*® ro EL tf? *1 K CL '' to	allm. sal	halvensk. rum	jensk. rum	allm. sal	halvensk. rum	ensk. rum
Vissa statens skyddshem ......	3	1	2	_	2	i	_
Medicinalstyrelsen (omfattar jämväl vissa tjänstemän i un-derlydande stater) ...........	24	24			24
Statens sinnessjukhus .........	382	371	ii	—	376	6	~
Statens anstalt för fallandesjuka	4	4	—	—	4	__	—
Statens Bakteriologiska laborato-rium ......................	5	5	_	_	5	—	—
Statens Veterinärbakteriologiska anstalt .....................	6	5	i		6	—
Uppfostringsanstalten å Salbohed	1	1	—	—	1	—	'' '' —
Landsstaten ..................	46	26	17	3	38	7	l
Luftskyddsinspektionen........	1	1	—	—	1	—	—
Kommunikationsdepartementet .	—	—	—	—	—	—	—
Väg- o. Vattenbyggnadsstyrelsen	It	9	2	—	11	—	—
Byggnadsstyrelsen.............	3	1	2	—	3	—	—
Finansdepartementet ..........	3	2	1	—	3	—	—
Statskontoret .................	2	—	2	—	1	1	—
Kammarrätten ................	1	1	—	—	1	—	—
Statistiska Centralbyrån........	6	3	3	—	5	1	—
Riksräkenskapsverket ..........	1	1	—	—	1	—	—
Generaltullstyrelsen ...........	5	4	1	—	5	—	—
Tullstaten ....................	189	175	14	—	186	3	—
Kontrollstyrelsen .............	4	2	2	—	3	1	—
Bank- och Fondinspektionen ..	1	1	—	—	1	—	—
Ecklesiastikdepartementet .....	2	2	—	—	2	—	—
Landsarkivet i Östersund ......	t	i	—	—	1	—	—
Kungl. Biblioteket ............	3	2	—	1	3	—	—
Skara stifts landsbibliotek .....	2	2	—	—	2	—	—
Nationalmuseum ..............	3	2	—	1	2	—	1
Naturhistoriska museet ........	2	2	—	—	2	—	—
Domkapitlen .................	4	4	—	■ —	4	—	—
Vitterhetsakademien...........	3	1	1	1	3	—	—
Uppsala universitet............	1	—	1	—	—	1	—
Lunds universitet .............	2	2	—	—	2	—	—
Karolinska institutet ..........	3	3	—	—	3	—
Karolinska sjukhuset .........	47	47	—	- ’	47	—	—
Serafimerlasarettet ............	32	32	—	—	32	—
Tekniska högskolan ..........	10	8	2	—	10	—	—■
Skolöverstyrelsen .............	4	2	2	—	3	1	—
Högre allmänna läroverken....	11	5	4	2	9	2	—
Samrealskolorna ..............	7	3	4	—	3	4	-1
Folkskoleseminarierna ........	3	2	1	—	3	—	—
Vårdanstalten i Lund för blinda	2	2	—	—	2	—	—
Dövstumskolorna ............	12	2	8	2	12	—	—
Tomteboda blindinstitut .......	1	—	—	1	1	—	—
Jordbruksdepartementet .......	2	i	1	—	2	—
Lantbruksstyrelsen ...........	4	i	3	—	4	—	1 -
Statens Växtskyddsanslalt......	2	i	1	—	2	“S i	—

— 115 —

Myndighet	er tf C/5 c 3 g ss Eg	Därav på	Ersättning av statsme-del har utgått för vård-kostnad å
IA B & c’ ET 3 prcrQ 1 Q-ca	allm. sal	halvensk. rum	ensk. rum	allm. sal	halvensk. rum	ensk. rum
Lantbrukshögskolan...........	i	1	—	—	1	—	—
Veterinärhögskolan ...........	6	6	—	—	6	—	—
Statens centrala frökontrollan-stalt .......................	10	10	_		10	_	_
Skogshögskolan ..............	2	2	—	—	2		—
Egnahemsstyrelsen ............	1	—	—	1	—	i	—
Lantmäteristyrelsen ...........	2	1	i	—	2	—	—
Lantmäterikontoren ...........	12	8	4	—	11	i	—
Statens Meteorologisk-hydrogra-fiska anstalt................	3	3			3
Rikets allmänna kartverk......	1	1	—	—	1	—	—
Sveriges Geologiska undersökning	1	1	—	—	1	—	—
Handelsdepartementet .........	1	—	—	1	—	i	—
Kommerskollegium............	4	2	2	—	2	2	—
Statens provningsanstalt.......	2	2	—	—	2	—	—
Lotsstyrelsen .................	6	6	—	—	6	—	—
Lots- och fyrstaten............	35	35	—	• -■	35	—	—
Patent- och registreringsverket .	12	11	1	—	12	, -	—
Folkhushdllningsdepartementet .	1	1	—	—	1	—	—
Summa	1.057	933	no	14	1.019	36	2

Såsom av tablå I framgår, hava av 281 sjukdomsfall bland befattnings- Revisorernas
havare i 21 och högre lönegrader sammanlagt 194 vårdats i halvenskilt eller uttalande,
enskilt rum. Då av de i denna tablå upptagna sjukdomsfallen 107 ersatts
efter högre rumsklass än allmän sal, följer därav att 87 av ifrågavarande
befattningshavare själva erlagt merkostnaden för den dyrare vården. Tablå
II utvisar, att av 1.057 sjukdomsfall bland befattningshavare i lägre lönegrader
sammanlagt 124 vårdats i halvenskilt eller enskilt rum. Då av de i
denna tablå upptagna sjukdomsfallen endast 38 ersatts efter högre rumsklass
än allmän sal, hava av här ifrågavarande befattningshavare 86 själva erlagt
merkostnaden.

En jämförelse mellan de båda tablåernas sifferuppgifter ger vidare vid
handen, att vård i halvenskilt eller enskilt rum relativt sett meddelats ojämförligt
mycket oftare åt högre än åt lägre befattningshavare. I fråga om
ersättning av statsmedel för vårdkostnaden utvisa tablåerna, att ersättning för
vård i halvenskilt eller enskilt rum beträffande högre befattningshavare utgivits
i 107 fall, eller 39 procent av hela antalet fall, medan ersättning för vård
i sådant rum då det gäller lägre befattningshavare utgivits i 38 fall eller i 4
procent av hela antalet fall.

Enligt revisorernas uppfattning samverka ett flertal orsaker till den ojämnhet,
som sålunda är för handen. Huruvida sjukdomarna varit av den art, att

116 —

Avlöningsförmåner
för
icke-ordinarie
personal.

de i och för sig nödvändiggjort vård i halvenskilt eller enskilt rum, utgör en
medicinsk fråga som givetvis undandrager sig revisorernas bedömande.
Tjänstens krav såsom skäl för vård i halvenskilt eller enskilt rum har emellertid
endast i ett fåtal fall åberopats. Vid sitt ställningstagande till frågan
om den lämpligaste vårdformen kan läkaren komma att påverkas av patientens
egna önskemål. Patientens psykiska välbefinnande är givetvis en förutsättning
för ett gott resultat av sjukhusvistelsen. Att patientens sociala ställning
därvid indirekt kan komma att påverka valet av vårdform torde ligga i
öppen dag. Anordningarna inom visst sjukhus, exempelvis med stora eller
små salar, torde ofta kunna bestämma verksläkarens val av allmän sal, å ena
sidan, och halvenskilt eller enskilt rum, å den andra.

Såsom av det anförda framgår hava gällande föreskrifter i fråga om ersättning
av statsmedel för sjukhusvård åt befattningshavare, lydande under
civila avlöningsreglementet, icke medfört den av tjänstemännens lönegradsplacering
oberoende enhetlighet som av riksdagen vid bestämmelsernas tillkomst
åsyftades. Revisorernas iakttagelser giva vid handen, att för åstadkommande
av den likformighet på förevarande område, som riksdagen
ansett böra komma till stånd, annan möjlighet knappast står till buds än att
föreskrifter meddelas, enligt vilka kostnaden för sjukhusvård ersättes efter
den beräknade avgiften för vård å allmän sal enligt nu gällande grunder. För
en sådan lösning talar jämväl önskvärdheten av att statsverkets utgifter för
sjukhusvård, vilka beträffande de nu undersökta verken under sistförflutna
budgetår ökats med omkring 40 procent, såvitt möjligt begränsas.

Med hänsyn till den behandlade frågans principiella betydelse hava revisorerna
velat fästa riksdagens uppmärksamhet på de nu vunna erfarenheterna.

§ 30.

De första allmänna, mera detaljerade anställnings- och avlöningsbestämmelserna
för icke-ordinarie personal i statens tjänst utfärdades år 1920 för
sådan personal vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk, de s. k. kommunikationsverken, samt året därefter för ickeordinarie
personal inom den allmänna civilförvaltningen. Dessförinnan hade
de knapphändiga föreskrifterna i ämnet lämnat tämligen fritt rum för en
växlande och i viss mån godtycklig praxis, olika inom skilda verk och förvaltningsområden.

Redan 1902 års löneregleringskommitté hade uppmärksamheten riktad på
ifrågavarande förhållanden. I sitt den 18 november 1903 avgivna betänkande
angående allmänna förutsättningar och grunder för en reglering av löneförhållanden
m. m. inom de centrala ämbetsverken behandlade kommittén
sålunda ingående grunderna för den extra personalens anställning och avlöning.
Kommittén påpekade därvid de ganska betydande skiljaktigheter, som
förefunnos beträffande arvoden, tjänstgöringstid samt förfaringssätten i avseende
å antagandet beträffande extra ordinarie tjänstemän samt framhöll
lämpligheten av att den unga tjänstemannen, innan han bleve ordinarie och
därigenom droges in i den vanliga befordringsordningen, under någon, icke
alltför kort tilltagen tid, bleve i tillfälle att visa sin duglighet. Under förut -

— 117 —

sättning att antalet ordinarie tjänstemän inom ett verk vore riktigt avmätt,
så att tillräckliga krafter funnes för att i allmänhet utföra det arbete, som
borde tillhöra dessa tjänstemän, syntes därutöver i verken förefinnas en hel
del enklare arbete, vilket kunde och borde av extra ordinarie tjänstemän
såsom lärospån utföras.

Kommittén berörde även frågan om den kompetens, som fordrades för att
vinna inträde hos de centrala statsmyndigheterna. Av verkställd statistisk
utredning avseende tjänstemännens examensförhållanden drog kommittén
den slutsatsen, att såsom regel, där av tvenne examina den högre medförde
samma kompetens som den lägre, denna högre examen även inom de områden,
där den lägre medförde tillräcklig kompetens, hade benägenhet att undantränga
den sistnämnda. Till frågan om villkoren för antagande av extra
ordinarie tjänstemän hörde ock, huruvida och i vilken omfattning för vinnande
av anställning i ämbetsverken krävdes, utöver examen, en föregående
praktisk utbildning. I allmänhet skulle det utan tvivel lända förvaltningsmaskineriet
till gagn, uttalade kommittén, om vid rekryteringen av tjänstemannakåren
hos de centrala myndigheterna samverkan kunde, i större grad
än då ägde rum, komma till stånd med de förvaltande myndigheterna i
orterna, liksom till äventyrs i viss mån även omvänt.

Det bör påpekas, att kvinnlig skriv- och kontorsbiträdespersonal med anställnings-
och avlöningsförhållanden motsvarande nutidens icke förefanns
vid tiden för ovannämnda betänkandes avgivande. Begreppet extra ordinarie
tjänstemän torde med hänsyn till de olika grader av anställningens fasthet
in. m., som då förekom, motsvara jämväl de nuvarande extra tjänstemännen
samt tillfälligt anställd personal.

Den år 1920 inrättade kommunikationsverkens lönenämnd utarbetade förslag
till avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie personal vid de olika kommunikationsverken.
På grundval av förslaget utfärdade Kungl. Maj:t den 31
december 1920 bestämmelser i ämnet. Genom kungörelse den 31 december
1921 utfärdade Kungl. Maj:t därefter bestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare
vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen, av i stort sett samma innehåll. Härigenom åvägabragtes
sålunda ordnade avlöningsförhållanden för stora grupper av icke-ordinarie
personal.

Extra ordinarie tjänsteman hänfördes enligt dessa bestämmelser till lönegrad
med ordningsnummer motsvarande det, som i löneplanen för ordinarie
tjänstemän angav lönegraden för en ordinarie befattningshavare med närmast
jämförliga arbetsuppgifter. För aspirant ställdes lönegraden på liknande
sätt i relation till lönegraderna för extra ordinarie tjänstemän. Till extra
befattningshavare, som antagits för tillgodoseende av ett mera stadigvarande
behov av arbetskraft, utgick avlöning i form av arvode, vilket till beloppet
fastställdes av Kungl. Maj:t, där ej verkets styrelse i särskilda fall erhållit
bemyndigande att själv bestämma detsamma. Till övriga extra befattningshavare
ägde verkets styrelse bestämma avlöning, vilken emellertid icke finge
överstiga begynnelselönen för jämförlig extra ordinarie tjänsteman.

Förenämnda avlöningsreglemente reviderades på förslag av allmänna civil -

— 118 —

förvaltningens lönenämnd och den 1 juli 1925 trädde nya avlöningsbestämmelser
för icke-ordinarie personal vid statsdepartementen och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, i kraft. Förändringarna bestodo
huvudsakligen i att begreppet aspiranter utgick samt att extra befattningshavare
placerades i deras ställe. För andre amanuens skulle lönen utgå
högst enligt 16 samt för förste amanuens högst enligt 18 lönegraden. Avlöning
till extra befattningshavare skulle bestämmas av verkets styrelse, för såvitt ej
Kungl. Maj:t för visst fall bestämt densamma.

Även avlöningsbestämmelserna för extra ordinarie tjänstemän och aspiranter
vid kommunikationsverken underkastades år 1925 omarbetning, varvid
i stort sett samma principer följdes, som vid revisionen av civilförvaltningens
icke-ordinariebestämmelser. Dock bibehöllos vid kommunikationsverken
bestämmelserna angående aspiranter.

Frågan om verkens befogenhet att anställa extra ordinarie personal berördes
därefter av 1928 års lönekommitté. För att inom den egentliga civilförvaltningen
ernå enhetlig lönegradsplacering av extra ordinarie tjänstemän i
samma tjänsteställning och med likartade göromål borde enligt kommitténs
mening Kungl. Maj:t i regel pröva och fastställa antalet extra ordinarie
befattningar vid vederbörande verk med angivande tillika av befattningarnas
placering i lönegrad.

1934 års avlöningsrevision för icke-ordinarie personal erinrade om chefens
för finansdepartementet uttalande i proposition nr 220 till 1934 års riksdag
angående uppställningen av riksstatens utgiftssida, vari framhållits, att ämbetsverken
inom ramen av anvisade medel och gällande avlöningsföreskrifter
skulle få bestämma antal och lönesättning för andra icke-ordinarie befattningshavare
än tjänstemän å extra stat. Med hänsyn härtill fann avlöningsrevisionen
skäl icke föreligga att föreslå någon utvidgning av då tillämpad
praxis beträffande fastställandet från Kungl. Maj:ts sida av antalet ickeordinarie
tjänstemän. Utöver föreskrifter för de enligt avlöningsrevisionens
förmenande erforderliga kategorierna extra ordinarie och extra tjänstemän
samt tjänstemän avlönade med av Kungl. Maj:t fastställt arvode föreslogos
bestämmelser för övriga icke-ordinarie befattningshavare, varmed avsågos
tillfälligt anställda sjuk- och semestervikarier och annan förstärkningspersonal
för utförande av arbete av mer eller mindre tillfällig karaktär. Vederbörande
verk skulle självt äga bestämma grunderna för ersättning till sistnämnda
personal, för såvitt ej Kungl. Maj:t för visst fall meddelat beslut i
sådant hänseende. Avlöningsrevisionen förutsatte såsom självfallet att ersättningen
icke i något fall finge bestämmas till högre belopp, än som i förhållande
till arbetstiden motsvarar avlöningsförmånerna för jämförlig extra
tjänsteman.

Efter överarbetning av de av 1934 års avlöningsrevision föreslagna bestämmelserna
för icke-ordinarie befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen,
kommunikationsverken, domänverket samt lots- och fyrstaten, trädde
nytt avlöningsreglemente för berörda personal i kraft den 1 juli 1935.

1936 års lönekommitté övervägde jämväl frågan, huruvida de extra ordinarie
befattningarna skulle upptagas i en av Kungl. Maj:t eller, såvitt angår

— 119 —

kommunikationsverken, av vederbörande verks styrelse fastställd personalförteckning,
vilken jämväl skulle angiva befattningarnas antal ävensom deras
placering i lönegrad. En dylik anordning skulle enligt kommitténs mening
vara ägnad att åvägabringa större reda och fasthet i den icke-ordinarie personalens
anställningsförhållanden ävensom ett mera enhetligt och rättvist
avvägande av löneförmånerna för sagda tjänstemän i samma eller motsvarande
tjänsteställning och med likartade göromål. Genom en sådan bestämmelse
skulle därjämte sannolikt skapas större förutsättningar för åvägabringande
av en lämplig proportion mellan ordinarie och icke-ordinarie personal
vid de olika verken. Med hänsyn främst till de erinringar, som från
ämbetsverkens sida framställts mot förslaget ansåg kommittén emellertid att
den ifrågasatta anordningen icke borde genomföras. Det borde alltså enligt
kommitténs mening även i fortsättningen läggas i vederbörande myndighets
hand att inom ramen av anvisade medel och gällande avlöningsföreskrifter
bestämma de olika slag av extra ordinarie tjänster, som skola finnas vid
vederbörande verk, ävensom antalet dylika tjänster. Ifrågavarande ställningstagande
gällde emellertid närmast extra ordinarie befattningar inom 1—20
lönegraderna. Extra ordinarie tjänster i högre lönegrad än den 20 borde
däremot med hänsyn till deras betydelse för förvaltningsarbetet formellt
beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt. Beträffande kommunikationsverken
borde dessa liksom hittills av praktiska skäl äga befogenhet
att själva inrätta extra ordinarie befattningar inom 1—27 lönegraderna.

Sistnämnda lönekommittés förslag ligger i stort sett till grund för nu gällande
avlöningsreglemente för icke-ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen
(civila icke-ordinariereglementet), vilket återfinnes i kungörelse
den 15 juni 1939 (nr 273). Reglementet trädde i kraft den 1 juli 1939
samt är i likhet med civila avlöningsreglementet gemensamt för verk och
myndigheter tillhörande den allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken.

I civila icke-ordinariereglementet meddelas detaljerade avlönings- och anställningsföreskrifter
för följande kategorier icke-ordinarie tjänstemän, nämligen
extra ordinarie tjänstemän, extra tjänstemän, aspiranter samt övriga
icke-ordinarie tjänstemän, vilka sistnämnda utgöras dels av tjänstemän med
arvode bestämt av Kungl. Maj:t dels ock av tillfälligt anställd personal. Bestämmelserna
angående extra tjänstemän må tillämpas allenast vid annat
verk än kommunikationsverken under det bestämmelserna angående aspiranter
må tillämpas allenast vid sistnämnda verk.

Avlöningsförmåner till extra ordinarie tjänstemän utgå enligt i reglementet
intagen löneplan med beteckningen Eo omfattande 30 lönegrader. De olika
slag av extra ordinarie befattningar, som skola finnas vid varje verk ävensom
antalet dylika befattningar bestämmas av vederbörande myndighet, där
ej Kungl. Maj:t meddelat beslut i sådant hänseende. Vid behov av extra ordinarie
befattning inom högre lönegrad än den 20 eller, såvitt angår kommunikationsverken
och domänverket inom högre lönegrad än den 27, skall dock
fråga om sådan befattnings inrättande underställas Kungl. Ma j ds prövning.
Kungl. Majd bestämmer vidare, till vilka lönegrader olika slag av extra

— 120 —

ordinarie befattningar äro att hänföra, för såvitt icke Kungl. Maj:t bemyndigat
vederbörande verk att besluta härutinnan. I anledning av sistnämnda stadgande
har i cirkulär den 15 juni 1939 (nr 517) meddelats föreskrifter för de
till allmänna civilförvaltningen hörande statsmyndigheterna i fråga om placering
i lönegrad av vissa extra ordinarie tjänstemän m. m. Sålunda har
bland annat bestämts att extra ordinarie skrivbiträde och extra ordinarie
kontorsbiträde må hänföras högst till lönegrad Eo 2 respektive Eo 4 samt
amanuens och förste amanuens till högst lönegrad Eo 16 respektive Eo 18.
Extra tjänstemän och aspiranter åter må hänföras högst till lönegrad med
samma ordningsnummer som den, vilken blivit fastställd för extra ordinarie
tjänstemän med närmast jämförliga arbetsuppgifter. Anställning såsom extra
ordinarie tjänsteman kan vinnas endast av den, som uppnått 20 års ålder.

Beträffande tillfälligt anställd personal ävensom andra icke-ordinarie
tjänstemän än de ovan nämnda äger vederbörande myndighet fastställa
avlöningsförmånerna, där ej Kungl. Maj:t meddelat beslut i sådant hänseende.

Från huvudregeln, att antalet extra ordinarie befattningar i 1—20 lönegraderna
fastställes av vederbörande myndighet, har i praxis förekommit
vissa undantag. Exempelvis har sålunda Kungl. Maj:t i regleringsbrev årligen
fastställt antalet dylika befattningar vid fångvårdsstaten och domkapitlen.
Härutöver har beträffande lönesättningen in. m. för icke-ordinarie befattningshavare
vid länsstyrelserna, som icke förordnas av Kungl. Maj:t och till
vilka lön utgår ur anslagsposter i av Kungl. Maj:t fastställd avlöningsstat, i
särskilt kungl. brev bestämts bland annat följande. Till befattningshavare,
som antagits till extra länsnotarie eller extra länsbokhållare, må lön utgå under
första tjänsteåret högst enligt lönegrad Ex 14 och under påföljande två år
högst enligt lönegrad Ex 19. Därefter må befattningshavaren antagas till
extra ordinarie länsnotarie eller extra ordinarie länsbokhållare med placering
högst i lönegrad Eo 19. Befattningshavare, som antagits till extra kontorsbiträde,
må under första tjänsteåret åtnjuta lön högst enligt lönegrad Ex 2
och under påföljande tre år högst enligt lönegrad Ex 4. Därefter må befattningshavaren
av länsstyrelsen antagas till extra ordinarie kontorsbiträde med
placering högst i lönegrad Eo 4. Till extra eller extra ordinarie telefonist må
lön utgå högst enligt 2 lönegraden. För åstadkommande av prövning av
extra tjänstemans vid länsstyrelse lämplighet bör vid utfärdande av antagningsbevis
vederbörande anställas tills vidare dock högst intill en tidpunkt,
som infaller 6 månader efter den dag från vilken antagningen skett, och bör
vid en tidpunkt, som infaller omkring 14 dagar före utgången av nämnda tid
tagas under övervägande, huruvida anställningstiden må förlängas.

Genom kungl. brev den 15 juni 1939 hava post- och telegrafverket, statens
järnvägar, statens vattenfallsverk och domänverket erhållit bemyndigande
att besluta rörande lönegradsplacering för extra ordinarie tjänstemän inom
1—27 lönegraderna, dock med iakttagande, att tjänsteman icke må hänföras
till lönegrad med högre ordningsnummer än den, som är fastställd för ordinarie
tjänstemän med närmast jämförliga arbetsuppgifter.

Antalet icke-ordinarie befattningshavare, som kunna anställas av de olika

— 121

myndigheterna inom allmänna civilförvaltningen, begränsas därigenom, att
den i avlöningsstaterna upptagna anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie
personal är maximerad. På därom gjord framställning har emellertid
riksdagen bemyndigat Kungl. Maj:t att under vissa förutsättningar medgiva
överskridande av anslagsposten ifråga.

För försvarsväsendets icke-ordinarie personal gällande avlönings- och anstäliningsföreskrifter
återfinnas i avlöningsreglementet för icke-ordinarie
tjänstemän vid försvarsväsendet (militära icke-ordinariereglementet) av den
15 juni 1939 (nr 276). I sagda reglemente meddelade föreskrifter överensstämma
i huvudsak med motsvarande föreskrifter för den civila icke-ordinarie
personalen. Löneplanerna benämnas MEo och MEx. De extra ordinarie
befattningar, å vilka reglementet äger tillämpning, upptagas dock i en av
Kungl. Maj:t fastställd tjänsteförteckning, vari angives till vilken lönegrad
varje särskild befattning är att hänföra. Antalet extra ordinarie befattningar
bestämmes genom stater eller personalförteckningar, vilka fastställas av
Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av vederbörande centrala
förvaltningsmyndighet. Antalet extra tjänstemän i lönegraderna 1—20
bestämmes av vederbörande centrala förvaltningsmyndighet med iakttagande
i förekommande fall att sådan tjänsteman må hänföras högst till lönegrad
med samma ordningsnummer som den, vilken blivit fastställd för extra
ordinarie tjänsteman med närmast jämförliga arbetsuppgifter. Anställande
av extra tjänsteman i högre lönegrad än den 20 må icke ske utan Kungl.
Maj:ts bemyndigande. För tillfälligt anställd personal äger vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet fastställa avlöningsförmånerna, där ej Kungl.
Maj:t meddelat beslut i sådant hänseende.

För att vinna anställning såsom icke-ordinarie tjänsteman inom den civila
statsförvaltningen ha i vissa fall uppställts kompetensfordringar beträffande
akademisk eller annan examen m. m. Närmare föreskrifter härom finnas i
regel intagna i vederbörande verks och myndigheters instruktioner. I de fall,
där kompetensvillkor uppsatts för erhållande av vissa ordinarie befattningar
antingen genom bestämmelser i instruktionen för vederbörande myndighet
eller i särskilt utfärdade föreskrifter, torde med hänsyn till den icke-ordinarie
personalens ställning såsom rekryteringspersonal kompetensvillkoren få anses
gälla jämväl för denna personal. I de fall åter där bestämmelser angående
behörighet för vinnande av anställning saknas, äger vederbörande verk självt
uppställa de kompetensvillkor, som äro erforderliga i varje särskilt fall.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse att närmare undersöka den
icke-ordinarie personalens anställnings- och avlöningsförhållanden samt därmed
sammanhängande spörsmål inom skilda delar av den civila statsförvaltningen.
Undersökningen har emellertid begränsats till att omfatta huvudsakligen
de två stora personalgrupper, som utgöras av administrativa amanuenser
och diirmed jämställd personal inom den allmänna civilförvaltningen
-—- som regel rekryteringspersonal till befallningar i 18 och högre
lönegrad — samt skriv- och kontorsbiträden inom civilförvaltningen i sin
helhet. Revisorerna hava dock ansett sig böra utsträcka undersökningen att

— 122 —

omfatta motsvarande befattningshavare vid vissa militära förvaltningsmyndigheter.

Revisorerna hava för den skull med ledning dels av infordrade uppgifter
angående ifrågavarande personals arvode eller lön vid anställningens början,
de tider, under vilka begynnelselönen eller arvodet utgått, samt tidpunkten
för vederbörandes antagande till extra och extra ordinarie befattningshavare
ävensom placeringen i lönegrad därvid, dels ock av vederbörande myndigheters
tjänstematriklar eller avlöningsliggare uppgjort nedanstående sammanställning.
Beträffande kommunikationsverken samt vissa större centrala
ämbetsverk hava allenast summariska uppgifter infordrats. Undersökningen
har företrädesvis avsett under femårsperioden den 1 juli 1936—den
30 juni 1941 nyanställd personal, som sistnämnda dag kvarstått i tjänst.

En redogörelse för de iakttagelser revisorerna gjort vid granskningen av
uppgifterna för de olika verken och myndigheterna lämnas här nedan. Till
en början behandlas de administrativa amanuenserna och därmed jämställd
personal.

Statsdepartementen.

De nyanställda befattningshavarna vid statsdepartementen med undantag
för utrikesdepartementet, vilket på grund av speciella antagnings- och anställningsvillkor
här lämnas åsido, hava undantagslöst avlagt juris kandidatexamen
samt tjänstgjort å domsaga, i ett flertal fall jämväl vid hovrätt. I några
fall hava vederbörande därjämte avlagt filosofie kandidatexamen (i ett fall
filosofie licentiatexamen) eller ekonomisk examen vid handelshögskolan.
Tjänstgöring vid annan statlig myndighet har föregått anställning vid departementet
i viss utsträckning. Genomsnittliga antagningsåldern utgör ej fullt
30 år. Beträffande lön vid anställningens början synes en enhetlig praxis
hava utbildats inom departementen i det vederbörande i regel placeras såsom
extra tjänsteman ill lönegraden. Efter i allmänhet ett års tjänstgöring såsom
amanuensaspirant i sagda lönegrad har antagning skett såsom extra ordinarie
tjänsteman. Därvid har vederbörande inom social- och jordbruksdepartementen
placerats i lönegrad Eo 16 medan inom justitie-, kommunikations-,
finans-, ecklesiastik-, handels- och folkhushållningsdepartementen vederbörande
placerats i lönegrad Eo 15. Inom försvarsdepartementet synas amanuenserna
tidigare hava placerats i 16 lönegraden. Från och med den 1 juli 1941
har emellertid 15 lönegraden kommit till användning. Genom att en amanuens
år 1938 övergått från socialdepartementet till handelsdepartementet
med bibehållen lönegradsplacering har av två i sistnämnda departement
tjänstgörande till tjänsteåldern jämnåriga amanuenser en varit placerad i 15
lönegraden samt en i 16 lönegraden. Inom samtliga departement har efter
ytterligare 2 år befordran skett till förste amanuens i 18 lönegraden. Av de
till ungefär ett fyrtiotal uppgående amanuensaspiranter, vilka antagits
inom statsdepartementen under den förevarande femårsperioden, har ingen
erhållit andre kanslisekreteraretjänst före periodens utgång, medan tre erhållit
stadigvarande förordnande å eller antagits till e. o. andre kanslisekreteraretjänst.

— 123 —

Fångvårdsstyrelsen.

Av under undersökningsperioden anställd personal kvarstodo den 1 juli
1941 fem befattningshavare, av vilka tre avlagt ekonomisk examen vid handelshögskolan
och två juris kandidatexamen. Vederbörande hava till en början
tjänstgjort såsom tillfälliga befattningshavare med begynnelsearvode å
lägst 247 kronor och högst 393 kronor. I två fall har förhöjning av arvodet
skett efter 5 respektive 6 månader. Efter en sammanlagd anställningstid
såsom tillfälliga befattningshavare av respektive 5, 9, 19 och 22 månader
hava fyra antagits till extra tjänstemän i 16 lönegraden. Befordran till extra
ordinarie tjänsteman i 16 lönegraden sker i regel efter 2 år såsom extra
tjänsteman. I två fall hava vederbörande efter ytterligare Vs år vunnit anställning
i lönegrad Eo 18.

Arméförvaltningen.

Under tidigare delen av undersökningsperioden hava inga amanuenser
nyanställts med avlöning enligt civila icke-ordinariereglementet. Under senare
delen av perioden hava emellertid dylika anställts till ett antal av 55. I regel
hava dessa omedelbart antagits till extra tjänstemän i 15 lönegraden oavsett
ålder och avlagda examina, vilka vanligen utgjorts av juris kandidatexamen
eller ekonomisk examen. Av berörda befattningshavare hava fjorton efter
omkring 5—9 månader antagits till extra ordinarie tjänstemän. Fem av dessa
hava sedermera befordrats till lönegrad Eo 18. I ett fall har observerats, att
en såsom extra tjänsteman i 15 lönegraden å civila departementet anställd
befattningshavare överflyttats till annat departement samt där erhållit arvode
med 700 kronor i månaden. Efter V2 år har vederbörande återflyttats till
civila departementet såsom extra befattningshavare i 15 lönegraden.

Marinförvaltningen.

Anställnings- och avlöningsförhållandena för nyanställd personal å civilavdelningen
och kameralbyrån hava växlat högst betydligt, varjämte befordringsgången
uppvisar åtskilliga variationer. Av cirka 20 nyanställda befattningshavare
hava två år 1937 och en år 1939 omedelbart anställts såsom
extra ordinarie tjänstemän i 15 lönegraden. I övriga fall hava vederbörande
antingen anställts såsom tillfälliga befattningshavare med begynnelsearvode
varierande mellan 250—425 kronor för månad samt efter kort tid —- V2 till
5 månader — antagits till extra tjänstemän i 13 eller 15 lönegraden eller
också omedelbart antagits till extra tjänstemän i 11, 13 eller 15 lönegraden.
I ett enstaka fall har vederbörande antagits till extra ordinarie tjänsteman i
15 lönegraden efter att helt kort tid hava uppburit arvode såsom tillfällig
befattningshavare. Efter varierande tidrymd såsom extra i lönegraderna 11,
13 och 15 har befordran skett i vissa fall till extra ordinarie tjänsteman i 15
lönegraden, i åter andra fall till extra tjänsteman i 18 lönegraden samt därefter
slutligen till extra ordinarie i 18 lönegraden. Fyra befattningshavare
hade sålunda den 1 juli 1941 uppnått lönegrad Eo 18 efter att respektive 18,
21, 29 och 34 månader hava varit placerade i lönegrad Eo 15, samt en lönegrad
Eo 18 efter att 6 månader hava tillhört lönegrad Ex 18. Sedan marinför -

— 124 —

vattningen genom kungl.brev den 5 april 1940 bemyndigats att tillsvidare dock
högst intill utgången av budgetåret 1941/42 bland annat anställa extra tjänstemän
i högre lönegrad än den 20 i löneplan MEx har en av förste amanuenserna
å civilavdelningen vid ingången av år 1941 överflyttats till verkets
ingenjöravdelning såsom extra befattningshavare i lönegrad MEx 24. Vederbörande
har emellertid efter kort tid övergått till annan statlig myndighet.

Vidare har iakttagits, att å en av marinförvaltningens avdelningar anställts
en befattningshavare utan examina såsom bokförare, till en början tillfälligt
med arvode å 400 kronor per månad men senare såsom extra i lönegrad MEx
16. Ungefär samtidigt anställdes å en annan avdelning likaledes en bokförare,
vilken avlagt ekonomisk examen samt placerades såsom extra tjänsteman i
MEx 14. Samtidigt å olika avdelningar för notariegöromål anställda befattningshavare
med juris kandidatexamen hava i allmänhet placerats i lönegrad
MEx 13 samt senare uppflyttats till lönegrad MEx 15.

Fly g förval t ning en.

Av tidigare under perioden nyanställda befattningshavare har en, vilken
tidigare innehaft anställning i annat verk, antagits såsom extra ordinarie
tjänsteman i 15 lönegraden samt tre såsom extra tjänstemän i 15 lönegraden.
De sistnämnda hava efter kort tid antagits till extra ordinarie tjänstemän i 15
lönegraden. Två av dem hava sedermera efter flerårig tjänstgöring vunnit
befordran till 17 lönegraden. Under 1939—1941 anställda hava vid anställningens
början åtnjutit arvode motsvarande lön enligt 12 löneklassen samt
hava efter en tjänstgöringstid, varierande mellan 2 och 13 månader, antagits
till extra tjänstemän i 15 lönegraden. Två av de sistnämnda befattningshavarna
hava före den 1 juli 1941 befordrats till extra tjänstemän i 17 lönegraden.

Länsstyrelserna.

Beträffande avlöning för icke-ordinarie länsnotarier och länsbokhållare,
vilka närmast motsvara de centrala ämbetsverkens amanuenser, hava bestämmelser
meddelats i det ovan omnämnda kungl. brevet den 12 november 1937.

Medicinalstyrelsen.

Samtliga av undersökningen berörda befattningshavare, vilka uppgått till
sex, hava avlagt juris kandidatexamen. Åldern vid anställningens början utgjorde
för fyra befattningshavare cirka 27 år eller därunder samt för de återstående
två 35 respektive 40 år. Under förra delen av undersökningsperioden
har begynnelsearvode utgått efter 11 eller 12 löneklassen jämte dyrtidstilllägg.
Efter en tidrymd av 4—18 månader hava vederbörande antagits till
extra tjänstemän i 15 lönegraden. Till de senast antagna befattningshavarna
har utgått begynnelsearvode med 350 kronor per månad. Efter 8 månaders
tjänstgöring har arvodet för den ene höjts till 375 kronor per månad, innan
han antagits till extra tjänsteman. För den andre har arvodet efter 12 månader
höjts till 400 kronor per månad. Efter tjänstgöring såsom extra tjänste -

— 125 —

män under 6—18 månader hava vederbörande antagits till extra ordinarie
tjänstemän i 15 lönegraden. Två amanuenser hava efter 7 respektive 12 månader
befordrats till förste amanuenser i 17 lönegraden. Den ene av dessa har
sedermera placerats i 18 lönegraden.

Rik af ÖTsäkringsanstalten.

De nyanställda befattningshavarna hava i regel avlagt akademisk eller därmed
jämförlig examen. Sålunda finnas såväl juris och filosofie kandidater
som filosofie och politices magistrar. Ett förhållandevis stort antal hava valagt
kansliexamen eller ekonomisk examen vid handelshögskolan. Några
civilingenjörer synas omedelbart vid anställningens början hava placerats
såsom extra tjänstemän i 15 lönegraden. Begynnelselönen för övriga nyanställda
utgjorde under periodens tidigare del 211—235 kronor per månad.
Under periodens senare del åter har begynnelselönen i allmänhet icke understigit
250 kronor men har i övrigt varit synnerligen växlande, vilket framgår
av nedanstående tablå.

Nr	Examina	Född år	Anställd i	Begynnelselön per mån.
1	pol. mag.	1914	okt. 1939	250	-—
2	pol. mag.	1913	okt. 1939	250	—
3	jur. kand.	1913	febr. 1940	350	—
4	jur. kand.	1908	april 1940	375	■—
5	kansliex.	1910	april 1940	300	■—
6	—	1911	maj 1940	275	—
7	—	1918	juni 1940	300	•—-
8	pol. mag.	1916	jan. 1941	250	—
9	teol. och fil. kand.	1907	jan. 1941	275	—
10	D. H. S.	1914	april 1941	329	75
11	jur. kand.	1912	april 1941	375	—
12	pol. mag.	1916	maj 1941	300	—
13	fil. kand.	1915	maj 1941	300	—
14	fil. kand., pol. mag.	1912	maj 1941	300	—
15	D. H. S.	1915	juni 1941	300	—
16	—	1913	juni 1941	250	—
17	fil. mag.	1916	juni 1941	300	—

Efter cirka 4—12 månader hava vederbörande i regel antagits till extra
tjänstemän i 12 lönegraden. I ett fåtal fall har förhöjning av arvodet dessförinnan
skett. Antagning till extra ordinarie tjänsteman har skett efter
ytterligare omkring 9—12 månader. Härvid har till en början placering skett
i 14 och 15 lönegraden men under år 1940 jämväl i 12 lönegraden. Befordran
har ägt rum i vissa fall från 15 lönegraden till 16 eller 18; i vissa fall från 14
till 15 lönegraden. På grund härav finnes för närvarande vid anstalten amanuenspersonal
i lönegraderna Eo 12, 14, 15, 16 och 18.

— 126 —

Socialstyrelsen.

Vid styrelsen anställda amanuenser hava med få undantag avlagt akademisk
examen, företrädesvis juris eller filosofie kandidatexamen. I några fall
ha vederbörande avlagt båda dessa examina. Vid anställningens början har
vederbörande i allmänhet antagits till tillfällig befattningshavare med månadsarvode,
vilket tidigare utgjorde 360 kronor, senare 400 kronor. Eu befattningshavare
utan akademisk examen har erhållit 300 kronor i begynnelsearvode.
Efter varierande tjänstgöringstid, V2—1 år, hava vederbörande antagits
till extra tjänstemän i 15 lönegraden samt efter ytterligare 1/a—-1 år till
extra ordinarie i samma lönegrad. I regel minst 1 år därefter har uppflyttning
skett till 16 lönegraden, samt efter 1 års tjänstgöring i sagda lönegrad
till 17 lönegraden. I ett fall har iakttagits, att vederbörande nyanställts såsom
extra i 16 lönegraden, efter V2 år antagits till extra ordinarie i 16 lönegraden,
efter ytterligare 1 år uppflyttats i 17 lönegraden samt 2 år senare till 18
lönegraden.

Pensionsstyrelsen.

Amanuenserna äro i regel juris kandidater, politices magistrar eller filosofie
kandidater. Av de sistnämnda innehava några s. k. aktuariekompetens. Befordringsgången
har varit synnerligen olika beroende dels på vederbörandes
utbildning, dels på tillgången på kvalificerade sökande, dels på att behovet av
stadigvarande arbetskraft icke kunnat överblickas. Under åren 1936 och 1937
nyanställdes ett stort antal juris kandidater såsom extra ordinarie tjänstemän
i 15 lönegraden. Efter omkring IV2 års tjänstgöring har befordran ägt rum
till lönegrad Eo 18. En år 1938 anställd juris kandidat antogs till extra
tjänsteman i 15 lönegraden och befordrades efter 4 månader till extra ordinarie
tjänsteman i samma lönegrad samt efter ytterligare 2V2 år till extra ordinarie
i 18 lönegraden. 1939 anställdes en juris kandidat såsom tillfällig befattningshavare
med ett arvode av 400 kronor för månad. Vederbörande blev
extra tjänsteman i 15 lönegraden efter 2 månader samt extra ordinarie i
samma lönegrad efter ytterligare 18 månader. En filosofie licentiat nyanställdes
1937 såsom extra tjänsteman i lönegrad 15, befordrades efter 3 månader
till extra ordinarie i samma lönegrad samt efter ytterligare 11 månader
till lönegrad Eo 18. En filosofie kandidat nyanställdes 1938 såsom extra
tjänsteman i 15 lönegraden och antogs efter 4 månader till extra ordinarie i
samma lönegrad. I början av år 1939 anställdes vidare ett antal politices
magistrar såsom tillfälliga befattningshavare mot ett arvode av 340 kronor
för månad jämte dyrtidstillägg. Den 1 juli samma år fastställdes arvodet till
400 kronor för månad i ett för allt. Den 1 januari 1941 hava sistnämnda
befattningshavare antagits till extra och den 1 juli 1941 till extra ordinarie
tjänstemän i 15 lönegraden.

Luftsky ddsinspektionen.

I slutet av år 1938 antogs en juris kandidat till extra tjänsteman i 18 lönegraden.
Efter 1 månads tjänstgöring såsom extra tjänsteman antogs vederbörande
till extra ordinarie tjänsteman i 18 lönegraden. Sedan den 1 juli

— 127 —

innevarande år är denne tjänsteman förordnad till sekreterare. En juris kandidat,
vilken tidigare tjänstgjort i överståthållarämbetet något mer än 1 år,
antogs i slutet av 1939 till extra ordinarie tjänsteman i 18 lönegraden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Elva befattningshavare hava nyanställts under tiden 1/4 1936—30/6 1941.
Ett antal av dessa hava omedelbart antagits till extra tjänstemän i 18 lönegraden
samt efter ungefär 1 års anställning till extra ordinarie tjänstemän i
samma lönegrad. I ett fall har vederbörande nyanställts såsom extra tjänsteman
i 17 lönegraden, efter 4 månader befordrats till lönegrad Ex 18 samt
efter ytterligare 8 månader till lönegrad Eo 18. I åter andra fall hava vederbörande
anställts såsom tillfälliga befattningshavare med arvode om 400—425
kronor samt därefter antagits till extra tjänsteman i 15 lönegraden och slutligen
till extra ordinarie tjänsteman i 18 lönegraden.

Byggnadsstyrelsen.

Under den tid undersökningen omfattat hava tre befattningshavare anställts.
Två av dessa, anställda den 1 januari 1938 och den 1 juli 1939, hava
omedelbart antagits till extra ordinarie tjänstemän i 18 lönegraden. Den
tredje anställdes 1940 till en början såsom tillfällig befattningshavare men
antogs efter 2 månaders tjänstgöring till extra ordinarie tjänsteman i 18
lönegraden. Den år 1938 anställde amanuensen förordnades den 1 oktober
1939 till extra ordinarie notarie i 21 lönegraden.

Kammarkollegiet.

Under åren 1937 och 1938 nyanställdes tre juris kandidater, av vilka en
tillika avlagt filosofie kandidatexamen, såsom extra tjänstemän i 12 lönegraden.
Samtliga hava den 1 september 1938 efter respektive 6V2, 8V2 och 10
månaders tjänstgöring befordrats till extra ordinarie tjänstemän i 15 lönegraden.
Den 1 juli 1941 hade ingen av dem erhållit ytterligare befordran.

Statskontoret.

Före år 1939 antagen personal — i regel juris kandidater — synes hava
anställts såsom tillfälliga befattningshavare med arvode av 250 kronor per
månad jämte dyrtidstillägg. Vederbörande hava efter 4—6 månader antagits
till extra tjänstemän i 12 lönegraden samt efter ytterligare 2—10 månader
till extra ordinarie tjänstemän i 15 lönegraden. Av ifrågavarande befattningshavare
hava 4 efter respektive 6, 13, 13 och 23 månaders tjänstgöring i sistnämnda
lönegrad befordrats till extra ordinarie i 18 lönegraden. Från och
med år 1939 synes befordringsgången för nyanställd personal hava varit i
stort sett densamma, ehuru begynnelsearvode i allmänhet ulgått med 290 å
300 kronor.

Kontrollstyrelsen.

Endast ett fåtal befattningshavare synas hava anställts för amanuensgöromål.
Enhetlig praxis ifråga om vederbörandes avlöningsförhållanden
synes icke hava tillämpats. I ett fall har extra ordinarie anställning i 16 löne -

— 128 —

graden vunnits omedelbart samt 9 månader därefter anställning såsom extra
ordinarie i 18 lönegraden. En nyanställd har antagits till extra tjänsteman i
14 lönegraden omedelbart, därefter befordrats till extra i 15 lönegraden och
till extra ordinarie i samma lönegrad samt slutligen erhållit förordnande som
byråinspektör. Två nyanställda hava kort tid tjänstgjort såsom tillfälliga
befattningshavare med arvode samt därefter antagits den ene till extra tjänsteman
i 15 lönegraden, den andre till extra ordinarie tjänsteman i 16 lönegraden.

Riksräkenskapsverket.

I stort sett hava enhetliga principer tillämpats såväl beträffande begynnelselön
som tidpunkt för placering i lönegrad. Vederbörande hava till en
början anställts såsom tillfälliga befattningshavare med arvode om 250 kronor
för månad jämte belopp motsvarande dyrtidstillägg, i undantagsfall
något lägre eller högre, beroende på kvalifikationer. Efter 2—5 månader har
antagning skett såsom extra tjänsteman i 14 lönegraden. Den under åren
1936 och 1937 anställda personalen har i allmänhet 6 månader därefter antagits
till extra ordinarie tjänstemän i 14 lönegraden samt efter ytterligare
någon tid till extra ordinarie i 16 lönegraden. Efter i regel 1 års tjänstgöring
i sistnämnda lönegrad har befordran vunnits till lönegrad Eo 18. Under år
1938 och 1939 anställd personal har efter tjänstgöring såsom extra tjänstemän
i 14 lönegraden antagits till extra ordinarie i 15 lönegraden samt först
efter 20 månader befordrats till extra ordinarie i 18 lönegraden.

Skolöverstyrelsen.

För tillfälligt anställd personal, som utför amanuensgöromål, har månadsarvode
utgått beräknat efter 7 löneklassen. I den mån ett stadigvarande behov
av den tillfälligt anställda personalen gjort sig gällande har vederbörande
efter 1 å 2 års tjänstgöring antagits till extra tjänstemän i 11 lönegraden.
Efter ytterligare 1 å 2 års tjänstgöring har befordran till extra ordinarie
tjänsteman i 15 lönegraden ägt rum. Lön efter lönegrad Eo 18 har i allmänhet
kunnat påräknas tidigast 3 år efter det vederbörande antagits till extra
ordinarie tjänsteman.

Lantbruksstyrelsen.

Vid nyanställning av amanuenspersonal hava vederbörande omedelbart
antagits till extra tjänstemän i 14 lönegraden samt sedermera efter varierande
tjänstgöringstid till extra ordinarie i samma lönegrad. En år 1937 antagen
amanuens har från och med april 1939 placerats i lönegrad Eo 16. För den
händelse anställningen i förväg kunnat bedömas allenast bliva av tillfällig
natur bär månadsarvode å 330 å 340 kronor utgått vid heltidstjänstgöring.

Kommerskollegium.

Första delen av anställningen är tillfällig med arvode motsvarande lön
enligt 10 eller 11 löneklassen utan tillägg. Stundom har arvodet till en början
utgått efter 10 löneklassen och har efter viss tid höjts till 11 löneklassen.

— 129

Efter tjänstgöring såsom tillfällig befattningshavare under i allmänhet V2 till
1 år har anställning vunnits såsom extra tjänsteman i 14 lönegraden, i enstaka
fall i allenast 13 lönegraden. I sistnämnda fall har vederbörande emellertid
efter relativt kort tid uppflyttats till lönegrad Ex 14. Befordran till
extra ordinarie i 14 lönegraden synes ske cirka 1 år efter antagandet till
extra tjänsteman. Av de under tiden den 1 juli 1936—den 30 juni 1941 anställda
amanuenserna har ingen sistnämnda dag befordrats till förste amanuens
i 17 eller 18 lönegraden.

Lotsstyrelsen.

I början av år 1938 anställdes en juris kandidat, vilken dessförinnan längre
tid innehaft anställning såsom tillfällig befattningshavare hos styrelsen, såsom
extra tjänsteman i 11 lönegraden. I det närmaste 2 år därefter antogs
vederbörande till extra ordinarie tjänsteman i 14 lönegraden, där han alltjämt
kvarstår. Därutöver har för amanuensgöromål allenast antagits två
juris kandidater med halvtidstjänstgöring, av vilka den ene anställts såsom
tillfällig befattningshavare med lön efter 11 löneklassen och den andre såsom
extra tjänsteman i 14 lönegraden.

Patent- och registreringsverket.

Under tiden den 1 juli 1936—den 30 juni 1941 anställda amanuenser,
samtliga juris kandidater, hava omedelbart antagits till extra ordinarie tjänstemän
i 16 lönegraden med undantag för en kvinnlig befattningshavare,
som placerats i lönegrad Eo 12. IV2 å 2 år efter antagandet har befordran
skett för de förstnämnda befattningshavarna till förste amanuenser i 18
lönegraden. Den vid verket anställda tekniska personalen, civilingenjörer och
därmed jämställda, placerades tidigare vid anställningens början såsom extra
tjänstemän i 16 lönegraden, antogs efter cirka 1 år till extra ordinarie i samma
lönegrad samt efter i regel ytterligare 3/i ä 1 år till extra ordinarie i 18 lönegraden.
Under senaste åren hava förhållandena i viss mån ändrats, i det att
vederbörande efter en tids anställning i lönegrad Ex 16 uppflyttats till lönegrad
Ex 17 samt därefter antagits till extra ordinarie tjänstemän i 18 lönegraden.

Revisorerna övergå därefter till att redogöra för sina iakttagelser beträffande
den kvinnliga skriv- och kontorsbiträdespersonalen.

Statsdepartementen.

Förhållandena variera i allmänhet ganska mycket. Inom justitiedepartementet
synes nyanställning hava skett uteslutande såsom tillfällig tjänsteman
med arvode å 180 å 200 kronor för månad. Efter V2 eller 1 år har någon förhöjning
av arvodet ägt rum. En i oktober 1937 med månadsarvode å 180
kronor anställd befattningshavare har efter cirka 2V2 års anställning, under
vilken arvodet successivt höjts till 248 kronor jämte dyrtidstillägg, antagits
till extra ordinarie kontorsbiträde i 4 lönegraden. Senare antagna skrivbiträden
synas alltjämt vara anställda såsom tillfälliga befattningshavare. Försvars-
och socialdepartementen hava i regel antagit vederbörande efter 1 års 9

9 — Bev. berättelse ang. statsverket år 1941. I.

— 130 —

eller kortare tjänstgöring såsom tillfälliga befattningshavare till extra ordinarie
kontorsbiträden med placering i det förra departementet i 4 och i det
senare i 3 lönegraden. Vid kommunikations-, finans- och jordbruksdepartementen
åter har första anställningen såsom extra tjänsteman skett i 4 lönegraden.
Ett år 1937 vid kommunikationsdepartementet anställt kontorsbiträde
har efter cirka IV2 års tjänstgöring befordrats till extra ordinarie i sistnämnda
lönegrad. Liknande befordringsgång har iakttagits för ett kontorsbiträde i
jordbruksdepartementet. Vid finansdepartementet har befordran till extra
ordinarie skett först efter mer än 2 års tjänstgöring såsom extra. Av fyra vid
ecklesiastikdepartementet under åren 1936—1938 antagna tillfälliga skrivbiträden
— begynnelsearvode har utgått med något över 200 kronor för
månad — hava två efter cirka 1 års anställning antagits till extra ordinarie
kontorsbiträden i 4 lönegraden under det två först efter mer än 3 års anställning
antagits till extra kontorsbiträden i samma lönegrad. Beträffande slutligen
folkhushållningsdepartementet har nyanställning skett såsom extra i 4
lönegraden samt efter kort tid befordran ägt rum till extra ordinarie i samma
lönegrad.

Nedre justitierevisionen.

Under åren 1938 och 1939 antagna skrivbiträden hava anställts såsom extra
befattningshavare i 2 lönegraden. Vidare befordran av ifrågavarande personal
har icke skett före den 1 juli 1941. En år 1940 nyanställd befattningshavare
har placerats såsom extra i 1 lönegraden samt efter cirka 3 månader
uppflyttats till lönegrad Ex 2.

Fångvårdsstyrelsen.

Skrivbiträdespersonalen har till en början anställts såsom tillfälliga befattningshavare.
Begynnelsearvodet har tidigare utgått med 140 kronor för månad
jämte dyrtidstillägg men har senare höjts till 190 å 195 kronor utan tilllägg.
I förra fallet har arvodet för två befattningshavare höjts till 190 kronor i
ett för allt efter cirka 1 års sammanlagd tjänstgöring samt för en befattningshavare
till 158 kronor jämte dyrtidstillägg, innan vederbörande antagits till
extra tjänstemän i 2 lönegraden. Ett extra skrivbiträde har vunnit extra ordinarie
anställning i 2 lönegraden.

Armé förvaltningen.

Den kvinnliga biträdespersonalen synes undantagslöst omedelbart hava
anställts såsom extra tjänstemän i 2 lönegraden. Tidigare hava vederbörande
efter V2 å 1 år befordrats till extra ordinarie i 2 lönegraden samt efter ytterligare
V2 å 1 år till extra ordinarie kontorsbiträden i 4 lönegraden. Av 82
under tiden den 1 juli 1936 till den 30 juni 1941 antagna extra skrivbiträden
hava emellertid endast nio uppnått lönegrad Eo 4.

Bland den biträdespersonal, som antagits enligt militära icke-ordinariereglementet
har iakttagits, att en befattningshavare å arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
under år 1941 anställts såsom tillfällig med ett arvode av
225 kronor för månad.

— 131 —

Marinförvaltningen.

Anställning har vunnits först såsom tillfälligt skrivbiträde. Begynnelsearvodet
har tidigare utgjort 150 kronor för månad jämte rörligt tillägg men
har senare utgått med 200 kronor utan tillägg. Efter tjänstgöring såsom tillfällig
befattningshavare i 3—11 månader hava vederbörande antagits till
extra kontorsbiträde i 4 lönegraden. I några fall har dessförinnan tjänstgöring
ägt rum även såsom extra skrivbiträde. Av ett tjugotal under åren 1938—
1941 å verkets civilavdelning och kameralbyrå anställda kvinnliga biträden
hava den 1 juli 1941 fem erhållit befordran till extra ordinarie kontorsbiträden
i 4 lönegraden samt ett till extra kanslibiträde i 7 lönegraden.

Beträffande den kvinnliga biträdespersonal, som anställts enligt militära
icke-ordinariereglementet, hava i stort sett gällt samma anställnings- och
löneförhållanden som för den å civilavdelningen och kameralbyrån anställda.

Flygförvaltningen.

Under de första åren av undersökningsperioden synes anställning såsom
extra skrivbiträde hava erhållits vid befattningens tillträdande. Efter 2 å 2V2
års anställning hava vederbörande antagits till extra ordinarie kontorsbiträden.
Två kvinnliga biträden hava 1938 anställts såsom tillfälliga befattningshavare
med månadsarvode å respektive 170 och 175 kronor. Efter respektive
9 och 12 månader har arvodet höjts till 200 kronor för båda. Den ena av
sistnämnda befattningshavare har 3 månader därefter antagits till extra ordinarie
skrivbiträde i 2 lönegraden samt efter ytterligare ett år till extra ordinarie
kontorsbiträde i 4 lönegraden. Den andra åter har tjänstgjort såsom
extra skrivbiträde omkring 20 månader samt därefter antagits till extra ordinarie
kontorsbiträde. Under 1939—1940 anställd personal synes i regel hava
antagits till tillfälliga befattningshavare med avlöning enligt löneklass b. I ett
antal fall hava vederbörande efter cirka U/2 års anställning befordrats till
extra kontorsbiträden i 4 lönegraden.

För den kvinnliga biträdespersonal, som anställts jämlikt föreskrifterna i
militära icke-ordinariereglementet, har i stort sett förekommit enahanda
befcrdringsgång som för de befattningshavare, vilka anställts enligt civila
icke-ordinariereglementet.

M ilitärstaberna.

Samtliga kvinnliga befattningshavare med vanliga skriv- och kontorsbiträdesgöromål
hava anställts såsom tillfälliga med arvode motsvarande lön enligt
löneklass b jämte rörligt tillägg och kristillägg. Vid arméstaben har enligt
Kungl. Maj:ts medgivande numera antagits tio befattningshavare såsom extra
skrivbiträden i lönegrad MEx 2.

Medicinalstyrelsen.

Begynnelsearvode för nyanställda kvinnliga biträden utgick tidigare i regel
med belopp motsvarande löneklass c jämte dyrtidstillägg. Efter omkring V2
års anställning antogos vederbörande till extra skrivbiträden i 1 löneklassen

— 132 —

samt efter ytterligare cirka 1 års tjänstgöring till extra ordinarie kontorsbiträden.
I vissa fall synes vederbörande dessförinnan hava tjänstgjort såsom
extra kontorsbiträde under V2 år. I de fall anställning tidigare innehafts i
statens verk, synes befordran hava ägt rum något snabbare. Under senare år
har till tillfälligt anställd personal utgått månadsarvode med 170—185 kronor
i ett för allt. Efter något år har arvodet höjts till 215 kronor.

Riksförsäkringsanstalten.

För den stora kvinnliga biträdespersonalen har tillämpats synnerligen
enhetliga principer vid befordringsgången. Nyanställning har skett såsom
tillfällig befattningshavare med månadsarvode om tidigare cirka 150 kronor,
senare upp till 200 kronor. Efter en sammanlagd anställningstid såsom tillfällig
befattningshavare av i allmänhet icke över 1 år har vederbörande antagits
till extra skrivbiträde i 2 lönegraden samt efter ytterligare V2—1 år till
extra ordinarie skrivbiträde i samma lönegrad. Befordran till extra ordinarie
kontorsbiträdestjänst torde kunna påräknas allenast i den mån dylika befattningar
bliva lediga. Av under tiden den 1 juli 1936—den 30 juni 1941 nyanställd
biträdespersonal kvarstodo sistnämnda dag cirka 115 i tjänst. Allenast
två av dessa hade erhållit befordran till lönegrad Eo 4.

Socialstyrelsen.

Även vid detta verk förekommer en synnerligen enhetlig praxis för bestämmande
av begynnelselön och befordringsgång. Anställningen har till en
början varit tillfällig, varvid arvode utgått tidigare med cirka 150 å 175
kronor samt från och med 1940 med 190 kronor. Efter en sammanlagd anställningstid
av tidigare cirka V2—1 år men senare i allmänhet mer än 1 år
hava vederbörande antagits till extra skrivbiträden i 2 lönegraden. För befattningshavare
med det lägre begynnelsearvodet synes detta dessförinnan hava
höjts till 190 kronor. Efter i regel minst 1 år i lönegrad Ex 2 har befordran
skett till extra ordinarie skrivbiträde eller sålunda lönegrad Eo 2. Av cirka
125 efter den 1 juli 1936 antagna biträden hava två före den 1 juli 1941 samt
fyra från och med sistnämnda dag antagits till extra ordinarie kontorsbiträden
i 4 lönegraden. Beträffande ett mindre antal vid särskilda utredningar
anställda befattningshavare har begynnelselönen utgjort 200 kronor för månad,
vilket belopp efter något års anställning höjts till 220 kronor, varefter
vederbörande slutligen antagits till extra skrivbiträden i 2 lönegraden.

Pensionsstyrelsen.

Biträdespersonalen har nyanställts såsom tillfälliga befattningshavare. Före
den 1 juli 1939 utgick därvid arvode å 150 kronor jämte dyrtidstillägg. Efter
sagda dag har nyanställning av ifrågavarande personal förekommit allenast
i mycket begränsad omfattning och därvid mot ett arvode av 180 kronor utan
tillägg. Sedan ungefär V2 års tjänstgöring fullgjorts såsom tillfällig befattningshavare,
har befordran till extra tjänsteman i 2 lönegraden ägt rum. Efter
ytterligare ungefär V2 års tjänstgöring har befordran till extra ordinarie skrivbiträde
skett. Vidare befordran är helt beroende av antalet ordinarie kontors -

— 133 —

biträdesbefattningar samt storleken av de medel, som stå till styrelsens förfogande
för avlöning av icke-ordinarie personal. Befordran från extra ordinarie
skrivbiträde till extra ordinarie kontorsbiträde har under tiden den 1
juli 1936—den 1 juli 1941 vunnits först efter 8V2—I7V2 års statsanställning.

Luftskyddsinspektionen.

Nyanställning har skett såsom tillfällig befattningshavare med månadsarvode
av i regel 200 kronor för personal avsedd för skriv- och kontorsbiträdesgöromål
samt 250 kronor för personal avsedd för kanslibiträdesgöromål.
Efter i allmänhet 3—6 månader, i ett fall 12 månader har skrivbiträdespersonalen
antagits till extra skrivbiträden i 2 lönegraden, av vilka ett sedermera
antagits till extra ordinarie i 2 lönegraden. Flertalet synes emellertid efter
ytterligare V2 år hava erhållit befordran till extra kontorsbiträden i 4 lönegraden.
I ett enstaka fall synes vederbörande omedelbart vunnit anställning
såsom extra tjänsteman i 2 lönegraden. Tre befattningshavare med kanslibiträdesgöromål
hava efter viss tid erhållit förhöjning av begynnelsearvodet
samt efter respektive cirka IV2, 2V2 och 2V2 år antagits till extra tjänstemän,
två i 7 och ett i 8 lönegraden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vid nyanställning av biträdespersonal hava vederbörande i egenskap av
tillfälliga befattningshavare erhållit månadsarvode med varierande belopp,
vanligen omkring 200 kronor. Relativt kort tid därefter har antagning skett
såsom extra kontorsbiträden i 4 lönegraden. Befordran till extra ordinarie
kontorsbiträde har, i den mån sådan förekommit, skett efter V2 till 2 års
tjänstgöring såsom extra tjänsteman. Anställning av kvinnliga biträden såsom
extra eller extra ordinarie i 2 lönegraden synes överhuvudtaget icke hava
förekommit.

Byggnadsstyrelsen.

I ett antal fall har iakttagits att biträdespersonal antagits till extra ordinarie
kontorsbiträden i 4 lönegraden eller extra ordinarie skrivbiträden i 2
lönegraden omedelbart vid anställningens början. I åter andra fall har vederbörande
efter att kort tid hava åtnjutit arvode med omkring 200 kronor för
månad såsom tillfällig tjänsteman antagits till extra ordinarie i 2 eller 4 lönegraden.
En den 1 juli 1938 såsom extra ordinarie skrivbiträde nyanställd befattningshavare
har den 1 juni 1939 erhållit ordinarie skrivbiträdestjänst samt
från och med april 1941 förordnande å ordinarie kontorsbiträdestjänst.

Kammarkollegiet.

Under tiden den 1 juli 1936—den 30 juni 1941 hava två kvinnliga biträden
anställts såsom tillfälliga befattninghavare. Den ena antogs 1937 och
den andra 1941. Begynnelsearvodet utgjorde 150 respektive 210 kronor för
månad. Den tidigast anställda av ifrågavarande biträden antogs efter icke
fullt U/2 år till extra kontorsbiträde i 4 lönegraden.

— 134 —

Statskontoret.

Nyanställning har uteslutande skett såsom tillfällig befattningshavare. Arvode
har därvid utgått med 150 kronor för månad jämte dyrtidstillägg för
personal anställd 1938 och tidigare. Efter minst ett års tillfällig anställning
har antagning skett såsom extra tjänsteman i 4 lönegraden samt sedermera
efter 2 år såsom extra ordinarie skrivbiträde i 2 lönegraden. Under år 1940
anställd biträdespersonal har erhållit månadsarvode med 175 kronor i ett
för allt och under 1941 anställd dylik personal 190 kronor, likaledes i ett
för allt. Höjning av arvodet till sistnämnda belopp har vidtagits för de under
1940 antagna biträdena efter omkring 1 år.

Kammarrätten.

Fyra under tiden 1937—1941 såsom tillfälliga tjänstemän anställda biträden
hava erhållit arvode motsvarande lön enligt löneklass b. Två av dessa
hava efter respektive 3V2 och 1 år antagits till extra skrivbiträden i 2 lönegraden
samt ett efter icke fullt 2Va år till extra skrivbiträde i 1 lönegraden.

Generaltullstyrelsen.

Kvinnlig biträdespersonal har vid anställningens början antagits såsom
extra befattningshavare i lönegrad Ex 2. Anställningstiden har emellertid
begränsats till 6 månader. För den händelse vederbörande vid anställningstidens
utgång visat sig lämplig för fortsatt anställning, har denna förlängts
tillsvidare. Efter minst 2 års tjänstgöring såsom extra har vederbörande befordrats
till extra ordinarie skrivbiträde i 2 lönegraden samt vidare i mån av
ledigblivna tjänster till ordinarie skrivbiträde. Befordran till extra ordinarie
kontorsbiträde i 4 lönegraden har icke förekommit.

Statistiska centralbyrån.

Första anställning inom verket har vunnits såsom tillfällig tjänsteman med
ett begynnelsearvode av 175 kronor, vilket efter i regel 6 månaders sammanlagd
tjänstgöring höjts till 200 kronor samt efter ytterligare cirka 1 år
till 225 kronor. Befordran till extra skrivbiträde i 2 lönegraden har tidigare
kunnat påräknas efter 2 års tjänstgöring såsom tillfällig befattningshavare,
men tiden härför har sedermera förlängts. Vidare befordran till extra ordinarie
skrivbiträde har skett, ehuru stundom först efter 10 års sammanlagd
tjänstgöring inom verket.

Kontrollstyrelsen.

Den kvinnliga biträdespersonalen har nyanställts såsom tillfälliga befattningshavare.
Begynnelsearvode synes i regel hava utgått i form av dagersättning.
Efter en kortare tids anställning har månadsarvode erhållits med belopp
varierande mellan 175 och 200 kronor eller belopp motsvarande löneklass
b jämte dyrtidstillägg, senare rörligt tillägg och kristillägg. I ett antal fall
har någon höjning av månadsarvodet skett, innan vederbörande efter i allmänhet
Va års tjänstgöring såsom tillfällig befattningshavare antagits till
extra skrivbiträde antingen i 1 eller 2 lönegraden. I ett enstaka fall har iakt -

— 135 —

tagits befordran till extra kontorsbiträde i 4 lönegraden. Ett den 1 juni 1938
anställt skrivbiträde har efter sammanlagt något mer än 3 års anställning
såsom tillfällig och extra befattningshavare antagits till extra ordinarie skrivbiträde
i 2 lönegraden.

Riksräkenskapsverket.

Begynnelsearvodet har utgått med 143 kronor per månad jämte dyrtidstillägg
för under år 1936 nyanställd personal samt med 161 kronor per månad
jämte dyrtidstillägg för under 1938—1939 nyanställd personal. Efter den 1
juli 1939 synes begynnelsearvodet hava utgått med i regel 190 kronor utan
tillägg. Efter tjänstgöring såsom tillfällig befattningshavare i cirka 3-—6 månader
har antagning till extra skrivbiträde i 2 lönegraden ägt rum. 1 å 2 år
senare hava vederbörande befordrats till extra ordinarie skrivbiträden i 2
lönegraden. Tre under tiden den 1 juli 1936—den 30 juni 1941 nyanställda
biträden hava erhållit vidare befordran till extra ordinarie kontorsbiträden i
4 lönegraden.

Skolöverstyrelsen.

Tillfälligt anställda befattningshavare hava vid tjänstgöring såsom kontorsbiträden
erhållit löneförmåner enligt löneklass a och vid tjänstgöring såsom
kanslibiträden enligt 3 löneklassen. Efter 1 å 2 år hava vederbörande antagits
till respektive extra kontorsbiträden i 4 lönegraden och extra kanslibiträden
i 7 lönegraden. Ytterligare något år eller mer har därefter befordran ägt
rum till respektive extra ordinarie kontorsbiträde i 4 lönegraden och extra
ordinarie kanslibiträde i 7 lönegraden.

Lantmäteristyrelsen.

Ett år 1937 antaget tillfälligt biträde, som erhållit begynnelsearvode å 150
kronor per månad, har efter 7 månader antagits till extra tjänsteman i 3 lönegraden
och efter ytterligare 6 månader till extra tjänsteman i 4 lönegraden.
Efter 6 månaders tjänstgöring i sistnämnda lönegrad har hon befordrats till
extra ordinarie tjänsteman i 4 lönegraden. Ett år 1938 anställt biträde, som
tidigare tjänstgjort å lantmäterikontor, har efter 1 månads tillfällig anställning
med arvode å 150 kronor antagits till extra biträde i 4 lönegraden samt
Va år därefter befordrats till extra ordinarie i samma lönegrad.

Lantbruksstyrelsen.

Begynnelsearvode vid anställning såsom tillfällig befattningshavare liar
utgått med 166—200 kronor per månad. Efter tjänstgöring såsom tillfällig
under 6—12 månader har vederbörande antagits till extra skrivbiträde i 2
lönegraden. Befordran till extra ordinarie skrivbiträde i 2 lönegraden har i
förekommande fall skett efter 3 års tjänstgöring såsom extra. Ett biträde
har efter 2 års tjänstgöring såsom tillfällig befattningshavare anställts såsom
extra ordinarie i 2 lönegraden. Befordran till extra ordinarie kontorsbiträde
har icke skett för under tiden 1936—1941 nyanställd personal.

— 136 —

Kommerskollegium.

Vid nyantagning av kvinnliga biträden hava dessa anställts såsom tillfälliga
befattningshavare. Begynnelsearvode har i vissa fall utgått med belopp
motsvarande lön enligt löneklass a utan tillägg samt i andra fall med belopp
motsvarande lön enligt löneklass c utan tillägg, i undantagsfall även löneklass
b. Enhetliga principer för arvodets bestämmande synas icke hava förekommit.
I vissa fall har arvode till en början utgått efter löneklass a men
efter några månader sänkts till löneklass c. Höjning av arvodet antingen till
belopp motsvarande högre löneklass eller till 210 kronor har ägt rum efter
varierande tid. Efter tillfällig anställning under i regel mer än 2 år hava
vederbörande antagits till extra tjänstemän i 4 lönegraden. Ingen under tiden
efter den 1 juli 1937 nyanställd kvinnlig befattningshavare har antagits till
extra ordinarie tjänsteman.

Lotsstyrelsen.

Två under perioden antagna kvinnliga biträden hava vid nyanställning
erhållit arvode motsvarande lön för extra tjänstemän i 2 lönegraden samt
efter respektive 3A och 1 år antagits till extra tjänstemän i sagda lönegrad.
Vidare befordran för ifrågavarande biträden har ännu icke förekommit.

Patent- och registreringsverket.

Under år 1936 nyanställd biträdespersonal har erhållit arvode med 160
kronor för månad. Efter 10 månader hava vederbörande antagits till extra
skrivbiträden i 2 lönegraden samt efter 1 års tjänstgöring såsom extra befordrats
till extra ordinarie i 2 lönegraden. Under åren 1938—1939 nyanställda
tillfälliga befattningshavare hava i regel erhållit begynnelsearvode å 175 kronor,
vilket efter 3 å 4 månader höjts till 200 kronor. Efter tjänstgöring såsom
tillfällig befattningshavare i sammanlagt minst V2 år har antagning skett till
extra skrivbiträde i 2 lönegraden samt 1 år senare till extra ordinarie skrivbiträde
i samma lönegrad. I ett enstaka fall har förekommit befordran av
extra skrivbiträde till extra ordinarie kontorsbiträde i 4 lönegraden.

Kommunikationsverken.

För rekrytering av kontorsbiträdespersonalen antagas årligen inom generalpoststyrelsen
ett antal kvinnliga tillfälliga befattningshavare s. k. postbiträden,
vilka uppbära arvode enligt av styrelsen fastställd dyrortsgrupperad
löneplan. De senast fastställda lönebeloppen, vilka gälla från och med den 1
juli 1941, utgöra för Stockholm 6 kronor 95 öre—9 kronor 30 öre per dag
eller 1 krona 10 öre—1 krona 35 öre per timme beroende på befattningshavarens
ålder. Efter i regel IV2 års tjänstgöring såsom postbiträde antages vederbörande
till kontorsbiträdesaspirant i lönegrad Ex 4 samt sedermera i den
mån stadigvarande arbete kan beredas till extra ordinarie kontorsbiträde i 4
lönegraden. Anställningstiden såsom kontorsbiträdesaspirant uppgår i regel
till U/4 år. Ordinarie kontorsbiträdesanställning avses i regel beredas efter 5
års anställningstid.

— 137 —

Vid telegrafverket provanställd tillfällig personal för biträde vid skriv-,
kontors- och ritgöromål har erhållit månadsarvode under det första anställningsåret
med 135—175 kronor beroende å ortsgrupp samt från och med
andra året med 145—185 kronor. Å lönebeloppen ifråga hava icke utgått rörligt
tillägg eller kristillägg. Efter vederbörlig utbildnings- och prövningstid,
vilken omfattat högst 2 år, har befordran skett, sedan vederbörande prövats
lämplig för fortsatt anställning vid verket, till extra eller extra ordinarie befattningshavare
i olika lönegrader allt efter kvalifikationer i varje särskilt fall.

Beträffande antagnings- och befordringsförhållandena för kvinnlig skrivoch
kontorsbiträdespersonal vid järnvägsstyrelsen har i stort sett gällt följande.
Första anställning har skett såsom tillfällig befattningshavare med
avlöning per tjänstgöringsdag, för närvarande i Stockholm 8 kronor 10 öre—
6 kronor 90 öre beroende å vederbörandes ålder. Efter 1 års anställning
såsom tillfällig befattningshavare har vederbörande antagits till kontorsbiträdesaspirant
i lönegrad Ex 4 eller, därest hon uppnått 20 års ålder, såsom
extra ordinarie kontorsbiträde.

Vid vattenfallsstyrelsen hava de kvinnliga biträdena till en början erhållit
tillfällig anställning med dagavlöning, vilken på senare tid alltefter vederbörandes
kvalifikationer utgått med 8—10 kronor per arbetsdag. I den mån
dessa biträden befunnits lämpliga för fortsatt anställning och behövliga för
tillgodoseende av ett stadigvarande behov av arbetskraft, hava de i allmänhet
efter 6 å 9 månaders tillfällig tjänstgöring antagits såsom kontorsbiträdesaspiranter
med lön enligt lönegrad Ex 4. Efter minst 1 års sammanlagd
anställning inom styrelsen hava aspiranterna, i den mån de uppnått 20 års
ålder, antagits till extra ordinarie kontorsbiträden. Befattningshavare hava
icke funnits anställda i skrivbiträdesgraden, enligt uppgift beroende på att
de arbetsuppgifter, som åvila den kvinnliga biträdespersonalen hos vattenfallsstyrelsen
anses vara av den kvalificerade natur, att det icke varit möjligt
att anställa fullgoda sådana biträden på de lönevillkor, som tillkomma
tjänstemän inom skrivbiträdesgraden.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår, att behovet av reglerande
föreskrifter i fråga om anställningsformer och avlöning till ickeordinarie
personal redan tidigt uppmärksammats och att frågan härom därefter
vid ett flertal tillfällen varit föremål för behandling. Hittills utfärdade
föreskrifter synas emellertid icke reglera förhållandena inom ifrågavarande
område på ett tillfredsställande sätt.

Revisorernas utredning visar, att såväl anställningsformerna som avlöningsförhållandena
för den icke-ordinarie personalen inom olika verk förete mycket
stora ojämnheter. Personal med amanuensgöromål finnes sålunda placerad
i alla lönegrader från 10 till 18 och kvinnlig biträdespersonal i alla lönegrader
från 1 till 4 samt i vissa fall även i högre lönegrader. Medan befattningshavare
i vissa verk anställas såsom tillfälligt anställd personal och kvarstår
i denna anställningsform under lång tid, antages redan från början personalen
i andra verk till extra tjänstemän och i ytterligare andra verk till
extra ordinarie tjänstemän. Att dessa förhållanden i och för sig äro otill -

Revisorernas

uttalande.

— 138 —

fredsställande ligger i öppen dag. Personalen vid vissa verk kan under sådana
omständigheter anse sig mindre väl tillgodosedd, medan vid andra verk personalen
synes alltför väl tillgodosedd. I vissa fall, som kommit till revisorernas
kännedom, hava ifrågavarande ojämnheter medfört, att personal, som
under en tids tjänstgöring i visst verk inhämtat någon förtrogenhet och vana
vid göromålen inom detta, därefter övergått till befattning med i stort sett
enahanda arbetsuppgifter vid annat verk, men med bättre avlöningsvillkor
och förmånligare befordringsmöjligheter.

Visserligen föreligga åtskilliga svårigheter att i detalj reglera den ickeordinarie
personalens anställningsformer och avlöningsförhållanden gemensamt
för samtliga verk med deras skiftande arbetsuppgifter och organisation.
En sådan reglering kan givetvis mötas av gensagor från olika verk —- framför
allt från dem som nu utmäta de största förmånerna — under uppgift att
det arbete, som av de nyanställda kräves, både till omfattning och kvalitet
ligger över genomsnittet och därför motiverar större förmåner än de genomsnittliga.
Revisorerna, som icke bortse från att sådana förhållanden kunna
föreligga och ej heller förbise den betydelse tjänstemannens individuella egenskaper
har för hans arbete, anse emellertid att dylika omständigheter icke böra
utgöra hinder för att större likformighet åstadkommes de olika verken emellan
i fråga om förmånerna till nyanställd personal. Med hänsyn härtill och
till de av revisorerna gjorda iakttagelserna anse revisorerna behov av reglerande
föreskrifter på förevarande område föreligga.

Vid utformandet av de föreskrifter, som enligt revisorernas mening sålunda
äro erforderliga, torde till en början böra beaktas spörsmålet om kompetensföreskrifter
för icke-ordinarie personal. Redan 1902 års löneregleringskominitté
ansåg sig såsom nämnts kunna fastslå, att av tvenne examina, av vilka
den lägre icke för sig medför tillräcklig kompetens för viss befattning, den
högre bär benägenhet att undantränga den lägre. Revisorerna vilja på grund
av sina iakttagelser icke blott vitsorda, att denna tendens alltjämt äger bestånd,
utan hava även konstaterat, att tendensen i många fall förorsakat, att
högre kvalifikationer krävas än som motiveras av göromålens art. En följd
härav blir ofta, att sedan den högre kompetensen blivit regel befattningshavarna
under åberopande av just sin högre kompetens kräva en högre löneställning.
I detta sammanhang vilja revisorerna omnämna en uppgift, som
lämnats av Stockholms stads arbetsförmedling. Enligt denna uppgift har vid
förfrågningar från de statliga verken angående vikarierande skriv- och kontorsbiträden
så gott som undantagslöst uttryckts önskemål, att vederbörande
skulle hava avlagt studentexamen eller innehava normalskolekompetens. I
och för sig är härom ingenting att säga. Det bör emellertid nämnas, att
arbetsförmedlingen upplyser, att ersättningen till personer med den önskade
kompetensen under sommaren 1941 i allmänhet utgick med omkring 200
kronor för månad, medan ersättningen till skrivbiträden med folkskoleutbildning,
skrivmaskinskurs och någon praktik vid samma tid ej sällan stannade
vid 150 kronor för månad.

Det torde icke få anses uteslutet, att nu berörda förhållanden i någon mån
påverka tillströmningen till högre undervisningsanstalter. Är det känt, att

— 139 —

högre examensmeriter giva ökade möjligheter att vinna anställning i de statliga
verken, kan det nämligen för den enskilde medborgaren ofta te sig
förmånligare att förlänga studietiden med några år för att med större utsikter
till framgång därefter kunna söka sådan anställning. Nu berörda förhållanden
och den tidigare nämnda omständigheten att högre kompetens framkallar
krav på högre lön torde ofta samverka till att i det långa loppet skruva
upp lönerna till högre belopp än som med hänsyn till arbetets art vore påkallat.
Härtill kommer, att arbetsglädjen hos en befattningshavare, som nödgas
syssla med enklare göromål än som motsvarar hans kompetens, ofta torde
menligt påverkas av känslan härav.

Med de anförda synpunkterna på frågan om kompetensföreskrifter hava
revisorerna endast velat understryka angelägenheten av att spörsmålet om
lönens anpassande efter arbetets art och därför erforderlig kompetens ägnas
den största uppmärksamhet.

Vad härefter angår den form, som bör väljas vid en befattningshavares
första anställning i verket, anse revisorerna, att vederbörande icke i andra
fall än då särskilda omständigheter därtill föranleda omedelbart bör antagas
till extra ordinarie tjänstemän.

Då anställning sker av rekryteringspersonal eller eljest för tillgodoseende
av ett för längre tid förefintligt om ock ej bestående behov av arbetskraft,
vill det förefalla revisorerna, som om enklaste möjligheten att vinna ett
enhetligt lönesystem skulle vara, att vederbörande — åtminstone vid civilförvaltningen
—- antages till extra tjänsteman. Endast då fråga är om sjukeller
semestervikariat eller annat tillfälligt behov av arbetskraft, bör vederbörande
anställas såsom tillfällig tjänsteman, därvid ersättningen självfallet
icke bör bestämmas till högre belopp, än som motsvarar lönen för jämförlig
extra tjänsteman. Med hänsyn till att tjänstemannens första anställning i
flertalet fall utgör en utbildnings- och prövotid bör vid anställning såsom
extra tjänsteman den för jämförlig extra ordinarie tjänsteman ifrågakommande
lönegraden i allmänhet icke omedelbart komma till användning. I
stället torde för den nyanställda personalen böra användas en lönegrad, som
ligger lägre på löneskalan. Ifråga om manlig personal synes den praxis, som
utbildats exempelvis inom statsdepartementen och som innebär, att den nyanställda
personalen placeras fyra till fem lönegrader under den för jämförlig
extra ordinarie personal använda, innefatta en godtagbar lösning. Vid nyanställning
av kvinnlig personal torde i möjligaste mån böra eftersträvas anslutning
till det för sådan personal i allmänna arbetsmarknaden gällande löneläget.
Framhållas må, att anställning såsom extra tjänsteman icke är av fastare
natur än anställning såsom tillfällig befattningshavare och att svårigheter
därför icke behöva befaras, för den händelse vederbörande icke befinnes
lämplig eller behovet av hans arbetskraft framdeles skulle bortfalla.

Utan att närmare ingå på frågan om vilken tid, som normalt bör förflyta
mellan första anställningsdag och tidpunkten för antagandet till extra ordinarie
tjänsteman — under denna tidsperiod kan givetvis den extra tjänstemannen
hava befordrats till högre lönegrad än som vid anställningens början
tillkommit honom — vilja revisorerna likväl framhålla, att denna tid

140 —

Åtgärder för
utnyttjande
av övertalig
personal.

icke bör sättas alltför kort. Med hänsyn till de förmåner i skilda avseenden,
som numera tillkomma extra ordinarie tjänstemän, främst tjänste- och familjepensionsrätten,
synes en tjänstgöring på 3 år — vari i förekommande fall
borde få inräknas tingstjänstgöring eller annan jämförbar utbildningstid
eller anställning -— före antagandet till extra ordinarie tjänsteman icke kunna
anses innefatta någon obillighet.

Vad slutligen angår befattningarnas inplacering inom löneplanerna, som
enligt revisorernas iakttagelser icke sker efter något enhetligt system, vilja
revisorerna föreslå, att det av 1928 års lönekommitté framförda förslaget,
enligt vilket det i regel skall ankomma på Kungl. Maj:t att pröva och fastställa
antalet extra ordinarie befattningar vid varje verk med angivande tilllika
av befattningarnas placering i lönegrad, tages under förnyat övervägande.
En dylik anordning utgör enligt revisorernas mening en oundgänglig förutsättning
för åstadkommande av reda och ordning på förevarande område.
Erfarenheterna från de förvaltningsområden, där en sådan ordning redan
tillämpas, hava enligt vad som uppgivits för revisorerna icke talat mot ett
utsträckande härav. Sålunda hava några särskilda svårigheter i fråga om
rekryteringen icke kunnat förmärkas.

Med hänsyn till denna frågas betydelse ur såväl statsverkets som befattningshavarnas
synpunkt hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet
på densamma.

§ 31.

I sin år 1940 avgivna berättelse fäste revisorerna uppmärksamheten vid
behovet av föreskrifter om överflyttning av arbetskraft från en gren av statsförvaltningen
till annan, där större behov av arbetskraft förelåge. Revisorerna
hade då närmast det förhållandet för ögonen, att på grund av krisen arbetsbördan
inom tullverket hade minskats i avsevärd omfattning, varigenom
arbetskraft frigjorts, medan å andra sidan exempelvis länsstyrelserna ålagts
betydande nya arbetsuppgifter och till följd därav hade behov av ökad
arbetskraft.

I det följande skall frågan om utnyttjande av personalöverskott upptagas
till behandling med utgångspunkt närmast från förhållandena i ett fall, då i
samband med ändrad lagstiftning viss statsanställd personal blivit övertalig.

År 1932 genomfördes ett flertal betydelsefulla förändringar på skogslagstiftningens
område, varigenom åtskilliga arbetsuppgifter, vilka dessförinnan
åvilat domänverket, överflyttades på skogsvårdsstyrelser, stiftsnämnder och
andra organ. Sålunda utfärdades den 13 maj 1932 lag om häradsallmänningar
(nr 170), den 10 juni 1932 lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (nr 180) samt
den 30 augusti 1932 ecklesiastik boställsordning (nr 400). Förstnämnda två
lagar trädde i kraft den 1 januari 1934 och den ecklesiastika boställsordningen
den 1 maj 1933. Till följd av nämnda förändringar måste en betydende del
av domänverkets personal lämna verkets tjänst. Spörsmålet om reglering av
detta personalöverskott m. m. underställdes 1933 års riksdag genom proposition
nr 233.

— 141 —

Beträffande beräkningen av övertalig personal samt förfarandet vid avskiljandet
av samma personal må bär erinras om följande.

Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt domänstyrelsen att skyndsammast utarbeta
och till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag rörande domänverkets
organisation och vad därmed sammanhängde, som kunde föranledas därav,
att förvaltningen av vissa skogar enligt nyssnämnda 1932 års riksdagsbeslut
skulle överflyttas från domänstyrelsen framlade styrelsen i skrivelse den 14
december 1932 dels uppgift angående den personal, som beräknades bliva
övertalig på grund av nämnda minskning av verkets arbetsuppgifter, dels
förslag beträffande förfarandet vid avskiljandet av övertalig personal samt
ersättning åt sådan personal.

Den övertaliga personalen inom skogsstaten skulle enligt domänstyrelsens
beräkningar utgöra sammanlagt 165 personer.

Mot de av domänstyrelsen verkställda beräkningarna av övertalig personal
hade chefen för jordbruksdepartementet intet att erinra.

I avseende på frågan om överförande av personal till andra förvaltningsorgan
hänvisade domänstyrelsen till sitt yttrande den 30 september 1931 över
1927 års skogsvårdssakkunnigas för lappmarken betänkande, vari styrelsen
beträffande möjligheten att till skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län överföra den personal inom domänverket, som bleve övertalig
på grund av den ändrade skogslagstiftningen för länets lappmarker,
bestämt hävdat, att de övertaliga tjänstemännen borde överflyttas till indragningsstat,
bekostad av särskilt anslag, enär det vore synnerligen ovisst, huruvida
sådan överföring av personal kunde ske i erforderlig utsträckning. Samma
yrkande hade styrelsen beträffande de ecklesiastika skogarnas förvaltning
framställt i ett den 19 november 1931 avgivet utlåtande i frågan. Domänstyrelsen
uttalade vidare, att den övertaliga personalen måste avföras från verkets
personalstat. Styrelsen funne det naturligt och ur allmän kostnadssynpunkt
synnerligen önskvärt, att detta skedde i första hand genom överförande
så långt ske kunde av den övertaliga personalen till de organisationer,
som skulle övertaga de ifrågavarande arbetsuppgifterna.

I sitt yttrande över domänstyrelsens förslag framhöll statskontoret med
skärpa, att det måste anses nödvändigt att energiska åtgärder vidtoges för
att bereda annat arbete åt den personal vid domänverket, som icke ansåges
längre behövlig för verket, varvid i första hand syntes böra ifrågakomma
stiftsnämnderna och skogsvårdsstyrelserna.

Jämväl departementschefen fann erforderligt, att åtgärder vidtoges för
befrämjande av anställning hos stiftsnämnder, pastorat och skogvårdsstyrelser
av övertaliga befattningshavare hos domänverket, i den mån så med
hänsyn till gällande lagstiftning eller eljest kunde ske. I detta sammanhang
framhöll departementschefen, att det antal icke-ordinarie jägmästare inom
domänverket, som bleve övertaliga till följd av de förändrade grunderna för
förvaltning av prästskogarna, kunde minskas från tolv till två, enär tio av
dessa befattningshavare redan vunnit anställning hos stiftsnämnderna. Det
syntes icke heller uteslutet, att ytterligare en stiftsjägmästaretjänst kunde
besättas med en övertalig jägmästare från domänverket. I syfte att personal -

— 142 —

överskottet inom domänverket utnyttjades vid besättande av nyinrättade
eller ledigblivande befattningar hos skogsvårdsstyrelserna, hade departementschefen
vidare för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att såsom villkor för
skogsvårdsstyrelses rätt till statsbidrag från anslaget till skogsvårdens befrämjande
föreskriva den ordningen, att skogsvårdsstyrelse i första hand
skulle kungöra dylika befattningar till ansökan för domänverkets tjänstemän
samt för personal med mera fast anställning Ros skogsvårdsstyrelse. Först
därest lämplig sökande därvid icke anmält sig, skulle befattningen efter
Kungl. Maj ds beprövande få förklaras till allmän ansökan ledig. Även då
fråga vore om mera tillfällig anställning hos skogsvårdsstyrelse förutsatte
departementschefen, att skogsvårdsstyrelserna i första hand skulle anställa
övertalig personal vid domänverket. Kungl. Majd borde jämväl ägna uppmärksamhet
åt pastoratens anställning av skogliga biträden för prästskogarnas
vård för tillgodoseende av här angivna syfte.

Rörande själva övergångsförfarandet framhöll domänstyrelsen, att styrelsen
från sitt eget verksamhetsområde hade erfarenheter av hur ett successivt
genomförande av personalindragning, föranledd av minskning av arbetsuppgifter,
verkade. Styrelsen erinrade om att vid införandet från år 1925 av ny
skogslagstiftning för Västerbottens och Norrbottens läns kustland inga åtgärder
vidtogos för avskiljande av den personal, som varit sysselsatt med de arbetsuppgifter,
verket då överlämnade. Den övertagna personalen överflyttades
i stället huvudsakligen till annan tjänstgöring inom verket.

Då anställningsförhållandena vid verket härigenom ytterligare försämrat
de redan förut otillfredsställande befordrings- och rekryteringsförhållandena
hävdade domänstyrelsen den uppfattningen, att lika många ordinarie tjänstemän
inom domänverket, som komme att bliva obehövliga på grund av de
förestående organisationsförändringarna, skulle överflyttas till indragningsstat
utan tjänstgöringsskyldighet ävensom att befattningar, som överfördes
å indragningsstat, skulle beräknas med ledning av den personal, som bleve
övertalig genom organisationsändringen, utan avseende å förekommande vakanser.
Indragningen borde vidare ske på det sätt, att till indragningsstat
överflyttades erforderligt antal tjänstemän, såvitt möjligt i sådana åldrar, där
överskott å personal förefunnes.

Gentemot domänstyrelsens förslag framhöll statskontoret, att den personal,
som icke kunde beredas annat arbete, endast i undantagsfall borde uppföras
å indragningsstat utan tjänstgöringsskyldighet. Ämbetsverket ifrågasatte i
stället, om icke en stor del av personalen borde kunna bibehållas vid domänverket
för att i förekommande fall, vid vakanser, förordnanden m. m., inträda
i tjänstgöring och alltså i stället för å indragningsstat uppföras å övergångsstat.
Visserligen komme härigenom rekryteringsförhållandena vid domänverket
att försämras, men det syntes å andra sidan vara ett statsintresse,
att det allmänna icke belastades med kostnader i större utsträckning, än som
måste anses vara oundvikligt med hänsyn till förefintliga möjligheter att
inom och utom domänverket bereda den övertaliga personalen arbete. Statskontoret
anförde vidare härom.

— 143 —

Statskontoret, som icke kunde dela den allmänna uppfattning, som låge till
grund för domänstyrelsens förslag, ansåge alltså, att av den ordinarie personal,
som icke kunde beredas sysselsättning hos stiftsnämnder och skogsvårdsstyrelser,
allenast så stor del borde uppföras å indragningsstat utan tjänstgöringsskyldighet,
som icke under några förhållanden kunde beräknas nu eller
framdeles bliva behövlig för domänverket, medan återstoden av den ordinarie
personalen borde uppföras å övergångsstat. Innan definitivt beslut fattades
om personalens framtida fördelning, syntes emellertid en övergångstid
böra förflyta, under vilken alla möjligheter, som stode till buds för den övertaliga
personalens utnyttjande, undersöktes. De allmänna synpunkter, som
sålunda anförts, torde till en del kunna tillämpas även i fråga om den övertaliga
icke-ordinarie personalen vid domänverket, men statskontoret hade i
detta fall ansett hinder icke böra möta mot att åtgärder omedelbart vidtoges
för beredande av förtidspension och avskedsersättning åt de icke-ordinarie
befattningshavare, varom här vore fråga. Dock syntes åtgärder icke böra
omedelbart få vidtagas för entledigande av samtliga ifrågavarande befattningshavare,
utan torde även detta lämpligen kunna göras under loppet av en
fastställd övergångstid.

Jämväl kommunikationsverkens lönenämnd uttalade betänkligheter mot
den av domänstyrelsen föreslagna ordningen.

Departementschefen åter fann de motiv, domänstyrelsen anfört för överflyttande
av övertalig ordinarie personal å indragningsstat utan tjänstgöringsskyldighet
bärande. Det vore enligt departementschefens förmenande
icke möjligt att — såsom statskontoret förordat -— behålla den övertaliga personalen
vid tjänstgöring inom verket, utan att allvarliga rubbningar i verkets
arbetsförhållanden uppstode, vilka måste menligt påverka driftresultatet. Departementschefen
anförde vidare.

Visserligen medför den av mig förordade åtgärden rätt väsentliga direkta
kostnader för det allmänna, men det torde vara ett betydelsefullt allmänt intresse,
att domänverket icke beredes ökade svårigheter. Därför torde statsmakterna
böra inrikta sig på att genom lämpliga åtgärder nedbringa de kostnader,
som genom lagändringarna uppstå för det allmänna. De av mig i det
föregående omförmälda åtgärderna för överförande av personal från domänverket
till andra organisationer tjäna detta syfte. 1 det följande kommer jag
därjämte att föreslå vissa åtgärder, avsedda att uppmuntra befattningshavare
å indragningsstat att söka förvärva annan anställning, varigenom statens
kostnader för befattningshavarnas avlöning skulle ytterligare minskas.

Vad därefter beträffade frågan om avlöning och ersättning åt entledigad
personal biträdde departementschefen med vissa jämkningar det av domänstyrelsen
härutinnan framförda förslaget.

Vad beträffar storleken av de genom ifrågavarande organisationsändringar
föranledda kostnaderna räknade domänstyrelsen med, att verkets årliga personalkonto
skulle såsom följd av överlämnandet av de angivna arbetsuppgifterna
kunna minskas med omkring 1.049.000 kronor. Enligt de av departementschefen
framlagda kostnadsberäkningarna skulle de totala kostnaderna
i kronor bliva följande.

— 144 —

	För lapp-marks-skogarna	För de eckle-siastika skogarna	För härads- allmän- ningarna	Tillhopa
Årlig kostnad, som från början utgör ........ Engångskostnad ......	275.900 9.850	511.200 12.700	21.400 450	807.600 23.000

Propositionen behandlades av sammansatt banko- och jordbruksutskott,
som i sitt utlåtande (nr 1) framhöll, bland annat, följande.

Självfallet är det angeläget, att kostnaderna för avskiljande av övertalig
personal, i den mån så är möjligt, nedbringas genom överförande av personal
till andra skogsvårdande organisationer. 1 detta syfte har departementschefen,
bland annat, för befrämjande av personalöverskottets utnyttjande vid
tillsättande av befattningar hos skogsvårdsstyrelserna ansett det böra såsom
villkor för statsunderstöd till dessa styrelser föreskrivas, att nyinrättade eller
ledigblivande dylika befattningar i första hand kungöras till ansökan för domänverkets
tjänstemän samt för personal med mera fast anställning hos
skogsvårdsstyrelse. För egen del ställer sig utskottet tveksamt till förslaget
om en dylik föreskrift av generell giltighet. I fråga om de skogsvårdsstyrelser,
vilka på grund av 1932 års lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden komma att inom ifrågavarande
områden övertaga arbetsuppgifter från domänverket, synes visserligen
påkallat, att företräde vid nyanställning gives åt domänverkets personal,
och enligt utskottets mening bör det kunna förutsättas, att rekrytering från
domänverket där äger rum i samma utsträckning som utökning sker av antalet
nu befintliga befattningar. Att de i propositionen uttalade önskemålen i
förevarande hänseende beaktas av skogsvårdsstyrelserna i nu ifrågavarande
områden framgår av att, enligt vad till utskottet överlämnade handlingar utvisa,
skogsvårdsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Kopparbergs län
i skrivelser till Kungl. Maj:t anmält sina beslut att vid nyanställning av personal
i anledning av de ökade uppgifterna lämna företräde för domänverkets
tjänstemän samt för personal med mera fast anställning hos skogsvårdsstyrelse.
Vad däremot angår skogsvårdsstyrelserna inom övriga delar av riket,
synes efter utskottets mening hinder icke böra möta för ett omedelbart kungörande
av ledigblivande befattningar till allmän ansökning.

Kungl. Maj:ts förslag med avseende å grunderna och villkoren för ersättning
till övertalig personal godkännes — med vissa smärre jämkningar — av
utskottet liksom det i propositionen förordade sättet för beredande av ersättning
åt domänfonden för dess härav föranledda kostnader.

Sedan riksdagen (skr. nr 269) godkänt vad utskottet sålunda föreslagit,
meddelade Kungl. Maj:t i brev den 14 juni 1933 erforderliga bestämmelser
i ämnet. Dessa bestämmelser innehålla i huvudsak följande.

Befattningshavare å indragningsstat äger åtnjuta avlöning med belopp, som
skulle hava vid överflyttningen till indragningsstat tillkommit honom med
tillämpning av den före den 1 januari 1921 gällande lönestaten för domän -

— 145

verket, samt pensionsrätt enligt för domänverket före nämnda dag gällande
pensionsbestämmelser.

Därest befattningshavare, som överflyttats till indragningsstat mot åtnjutande
av avlöning enligt dessa bestämmelser erhåller annan ordinarie befattning
å rikets, riksdagens eller kommuns stat, skall han vara skyldig att helt
frånträda avlöningsförmånerna å indragningsstaten, såvida de understiga
eller äro lika med de nya avlöningsförmånerna, samt, därest avlöningsförmånerna
å indragningsstaten överstiga berörda nya avlöningsförmåner, vidkännas
mot de senare svarande avdrag.

Befattningshavare, som omedelbart före överflyttningen till indragningsstat
åtnjutit lön enligt det provisoriskt gällande avlöningsreglementet den 22
juni 1920 för tjänstemän vid domänverket, må, därest han före den 1 december
1933 anmält sig villig att, med avstående av nyssnämnda avlöningsförmåner,
underkasta sig vissa närmare angivna föreskrifter, åtnjuta lön enligt
nämnda provisoriska avlöningsreglemente samt pension enligt kungörelsen
den 15 juni 1922 (nr 323), dock att befattningshavare, som vid överflyttningen
till indragningsstat åtnjutit lön enligt någon av lönegrupperna A, B eller
C, skall uppbära lön enligt lönegrupp A, samt att befattningshavare, som vid
nämnda överflyttning åtnjutit lön enligt någon av lönegrupperna D, E, F eller
G, enligt lönegrupp B. Enligt berörda föreskrifter skall befattningshavare,
som erhåller allmän eller enskild tjänst, stadigvarande uppdrag eller annan
fast eller tillfällig arbetsanställning, vara skyldig att, såvida summan av avlöningsförmånerna
å indragningsstaten och inkomsten av den nya anställningen
för visst kalenderår överstiger den avlöning befattningshavaren omedelbart
före överflyttning till indragningsstat åtnjutit, för nämnda år avstå två
tredjedelar av det överskjutande beloppet, dock liögst avlöningsförmånerna
å indragningsstaten. Sådan befattningshavare är skyldig att omedelbart vid
anställningens början till domänstyrelsen anmäla förhållandet. I fråga om
enskild arbetsanställning skall dock dylik skyldighet föreligga endast för det
fall, att inkomsten av sådan anställning, jämte inkomst av annan arbetsanställning
ävensom avlöningsförmånerna å indragningsstaten, för visst kalenderår
kan beräknas uppgå till sådant belopp, att avdrag enligt nyssberörda
bestämmelser skall äga rum.

För icke-ordinarie personal fastställdes följande ersättningsgrunder.

För befattningshavare, som uppnått 40 levnadsår samt tjänstgjort inom domänverket
sammanlagt minst 12 år, utgår ersättning i form av förtidspension.

Pensionen skall för befattningshavare med 12 tjänstgöringsår utgå med belopp,
som motsvarar fyra niondelar av lönen enligt A-grupp och högsta löneklass
för man samt näst högsta löneklass för kvinna i den tjänstegrupp eller
lönegrad, som befattningshavaren vid avskedet tillhör. För varje ytterligare
tjänstgöringsår intill 25 år ökas pensionen med 20 kronor, dock att tilläggsbeloppet
skall utgöra 45 kronor för extra ordinarie och extra befattningshavare
i tjänstegrupp 7 samt 60 kronor för befattningshavare å extra stat i någon
av lönegraderna 9—15.

Övriga ersättningsberättigade befattningshavare beredas avskedsersättning
med belopp, som för varje påbörjat tjänstgöringsår till och med sex utgör
en sjättedel av årsinkomsten av den förlorade anställningen. För varje ytterligare
tjänstgöringsår till och med nio utgår ersättning med eu fjärdedel av 10

10 — Rev. herättelsc anp. statsverket år 1941.. I.

146 —

årsinkomsten, för varje därpå följande tjänstgöringsår till och med tolv med
en tredjedel av årsinkomsten samt för varje ytterligare tjänstgöringsär till
och med femton påbörjade år med två femtedelar av samma årsinkomst. Avskedsersättning
till befattningshavare, som innehar mer än nio tjänstgöringsår,
skall utgå i form av livränta, därvid ersättningsbeloppet ökas med 10
procent. Därest tjänstgöringstiden icke överstiger nio år skall ersättningen
i den mån den icke överstiger en årslön utbetalas vid avgången. Om ersättningsberättigad
så önskar, må avskedsersättning, ökad med 10 procent, tillgodokomma
honom i form av livränta. I fråga om anmälningsplikt och reducering
av pension, respektive livränta fastställdes i huvudsak samma regler
som bestämts för å indragningsstat överförd personal.

I brev den 11 augusti 1933 angående fördelningen av anslaget till skogsvårdens
befrämjande för budgetåret 1933/34 och de hos statskontoret vid
1932 års utgång redovisade skogsvårdsavgifterna erinrade Kungl. Maj:t vidare,
att utskottet i dess förberörda utlåtande nr 1/1933 förutsatt, att rekrytering
från domänverket komme att äga rum i samma utsträckning, som
utökning skedde av antalet då befintliga befattningar hos skogsvårdsstyrelserna
i Norrbottens, Västerbottens och Kopparbergs län, varjämte Kungl.
Maj:t i anslutning härtill uttalade, att vid tillsättande i övrigt av befattning
inom dessa skogsvårdsstyrelser i tävlan med övertalig personal inom domänverket
endast borde ifrågakomma hos skogsvårdsstyrelse årsanställd personal.

Utöver den personal vid domänverket, som på grund av de år 1932 vidtagna
ändringarna på skogslagstiftningens område, blivit övertalig, har med
anledning av under åren 1934 och 1937 genomförda organisatoriska ändringar
ytterligare skogsstatspersonal överförts på indragningsstat. I detta sammanhang
må erinras om de särskilda villkor för beviljandet av statsbidrag
från anslag till skogsvårdens befrämjande, som i anslutning till 1937 års
riksdagsbeslut rörande indragning av viss personal vid domänverket angivits
i Kungl. Maj:ts brev den 11 juni 1937 angående riksdagens skrivelse nr 9
rörande regleringen för budgetåret 1937/38 av utgifterna under riksstatens
nionde huvudtitel. Enligt dessa villkor skulle skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs
och Jämtlands län vid tillsättandet av sådana befattningar, som
bleve erforderliga i anledning av skogsvårdsstyrelsernas övertagande av tillsynen
över skyddsskogarna, i första hand kungöra ifrågavarande befattningar
lediga till ansökan för domänverkets tjänstemän eller personal med mera
fast anställning hos skogsvårdsstyrelserna samt, därest lämpliga sökande
därvid icke anmälde sig, allenast efter Kungl. Maj:ts medgivande ledigförklara
sagda befattningar även för andra sökande.

Närmare uppgifter beträffande ifrågavarande personal m. m. återfinnas
i nedanstående tablå.

I samband med framläggandet av förslagen till ändrad lagstiftning rörande
dels husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,
dels ock allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, räknades jämväl med
att viss icke-ordinarie personal vid domänverket skulle bliva övertalig. Berörda
lagändringar föranledde emellertid icke någon indragning av domänverkets
personal.

Enl. prop. 233/1933 be-räknad övertalig personal den 1/1 1934:	Beräknat antal	Antagna till tj. män hos stiftsnämnder	överflyttade till indragn. stat	Entledigade med >-*» EU (t Öl < ö -1 Cfl 2*. »1 o‘ o- g. ö ? to	återtagna * i DV- £ tjänst c ''o överförda till SVS	S:a	Avgår döda 1/1 1934— 30/11 1941	S:a	I verkligheten indragen personal	Avgår senare döda	Antal indragen personal den 30/11 1941
Ordinarie personal
Överjägmästare ........	2	—	2	—	—	—	—	2	1	1	2	1	1
Jägmästare ............	26	—	26	—	—	—	—	26	3	23	26	3	23
Skogstaxatorer .........	3	1	2	—	--	—	—	3	—	3	2	—	2
överjägmästarass......	2	—	2	—	—	—	—	2	—	2	2	—	2
Kontorsbiträden ........	2	—	2	—	—	—	—	2	—	2	2	—	2
Kronojägare ...........	122	—	122	—	—	—	—	122	14	108	122	14	108
S:a	157	1	156	—	—	—	—	157	18	139	156	18	138
/cke-ordinarie kronojägare
Extra ord. jägmästare . .	26	8	—	12	1	1	4	26	2	24	13	2	11
Extra »	12	3	—	1	—	2	6	12	—	12	1	—	1
S:a	38	11	—	13	1	3	10	38	2	36	14	2	12
Icke-ordinarie kronojägare Extra ord. kronojägare ..	död 35—1			21	2	1	10	34	5	29	23	4	19
Extra »	6 + 1	—	—	2	1	—	4	7	—	7	3	—	3
S:a	41	—	—	23	3	1	14	41	5	36	26	4	22
Enl. prop. 148/1934 beräk-nad övertalig personal den Hl 1935: Ordinarie personal Skogsskoleförest........	1	k. br. 5/10 34 — i _				1		1	1		1
Skogsrättare ...........	1	—	1	—	—	—	—	1	—	1	1	—	1
S:a	2	—	2	—	—	—	—	2	—	2	2	—	2
Icke-ordinarie kronojägare Extra ord. kronojägare ..	2		k. br.	14/6 33 15/6 34 2	och			2		2	2		2
Extra >	5	—	—	2	3	—	—	5	—	5	5	—	5
S:a	7	—	—	4	3	—	—	7	—	7	7	—	7
Enl. prop. 204/1937 beräk-nad övertalig personal den 1/1 1938: Ordinarie kronojägare . .	4	k. br. 11/6 37 — 4 —				4		4	4		4
Extra ord. »	1	—	—	1	—	—	—	1	—	1	1	—	1
S:a sum.	250	12	162	41	7	4	24	250	25	225	210	24	186

Anm. SVS = skogsvårdsslyrclse
DV = domänverket

Kostnaderna
utgått från

riksstatsanslag
och kyrkofonden

d:o

riksstatsanslag

domänfonden

riksstatsanslag

Tablå A,

— 148 —

Revisorernas

uttalande.

Av nedanstående sammanställning framgår storleken av den ersättning,
som under åren 1935—1940 utbetalats till den övertaliga personalen, från
dels riksstatsanslag under nionde huvudtiteln, dels kyrkofonden.

För år	Riksstatsanslag	Kyrkofonden	Summa
1934	299.394:36	462.117: 14	761.511:50
1935	289.036: 79	450.239: 84	739.276: 63
1936	289.397:85	444.114:40	733.512: 25
1937	279.862: 77	426.125:09	705.987:86
1938	287.530: 47	415.042:98	702.573:45
1939	284.107: 12	407.829:16	691.936: 28
1940	286.965:70	409.755:90	696.721: 60
Summa	2.016.295: 06	3.015.224: 51	5.031.519:57

Domänfondens utgifter i form av förtidspension, livränta och avskedsersättning
till personal, som indragits till följd av den år 1934 beslutade omorganisationen
av domänverket hava under åren 1935—-1940 uppgått till
sammanlagt 40.000 kronor.

Här nedan intagas vidare vissa uppgifter å antalet årsanställda befattningshavare
hos skogsvårdsstyrelserna under åren 1933—1940.

Å domänverkets personalstat funnos den 1 januari 1933 uppförda sammanlagt
1.185 tjänster. På sätt framgår av det föregående blevo på grund
av de under åren 1932, 1934 och 1937 beslutade organisationsändringarna
250 befattningshavare vid verket övertaliga eller således något mera än en
femtedel av hela personalbeståndet. Av denna övertaliga personal hava endast
sexton befattningshavare kunnat beredas anställning hos stiftsnämnder
och skogsvårdsstyrelser. Under årens lopp hava 24 tjänstemän åter anställts

Tablå

Skogsvårds- styrelsen	1933	1934	1935
länsjägmästare	bitr. länsjägm. distriktjägm. assistenter	länsskog- vaktare	S:a	S:a	S:a
I Kopparbergs	län	1	3	17	21	23	23
I Västerbottens	»	1	8	14	23	40	42
I Norrbottens	»	1	10	19	30	35	35
Övriga	>	21	38	192	251	257	259
Summa	24	59	242	325	355	359

— 149

hos domänverket, medan 24 befattningshavare avlidit. På indragningsstat
kvarstå alltså fortfarande icke mindre än 186 tjänstemän.

Såsom av det föregående framgår hava kostnaderna för domänverkets
övertaliga personal under åren 1934—1940 uppgått till sammanlagt 5.031.519
kronor, av vilket belopp 2.016.295 kronor bestritts från anslag under nionde
huvudtiteln och 3.015.224 kronor utgått av kyrkofonden. Härtill kommer
ytterligare det belopp å sammanlagt 40.000 kronor, som domänfonden hittills
fått vidkännas i utgifter för förtidspension, livränta m. m. till den personal,
som entledigats till följd av den år 1934 beslutade omorganisationen av
domänverket.

Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att den genom domänverkets omorganisation
övertaliga personalen icke utnyttjats i större utsträckning än
som varit fallet. Såsom framgår av tablå B har nämligen antalet årsanställda
befattningshavare hos skogsvårdsstyrelserna under åren 1934—1940 ökat
med 80 i förhållande till antalet år 1933. Av dessa nytillkomna befattningar
hava endast fyra blivit tillsatta med övertaliga tjänstemän från domänverket.
Två av dem hava vunnit anställning hos skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs
län och två hos skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län. I detta sammanhang
må erinras om att skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens
och Norrbottens län — såsom tidigare berörts — i samband med
1933 års indragningar av personal vid domänverket i skrivelser till Kungl.
Maj:t anmält sina beslut att vid nyanställning av personal i anledning
av de ökade arbetsuppgifterna lämna företräde för domänverkets tjänstemän.
Då personalen hos skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län ökat från 23
befattningshavare år 1933 till 55 befattningshavare år 1940 eller med 32
tjänstemän, synes det revisorerna anmärkningsvärt, att av det betydande personalöverskottet
vid domänverket endast två befattningshavare kunnat beredas
anställning hos sagda skogsvårdsstyrelse.

Enligt vad revisorerna inhämtat har övertalig personal vid domänverket
endast i ringa omfattning sökt anställning hos skogsvårdsstyrelse. Anled -

B.

1936	1937	1938	1939		1940
S:a	S:a	S:a	S:a	länsjägmästare	bitr. länsjägm. distriktjägm. assistenter	länsskog- vaktare	S:a
23	23	23	23	1	3	19	23
42	45	49	54	1	14	40	55
34	33	34	34	1	8	25	34
261	268	284	285	21	36	236	293
360	369	390	396	24	61 1	320	405

— 150 —

ningen härtill toi-de åtminstone delvis vara att söka i det förhållandet, att
de av riksdagen fastställda förmånerna för denna personal varit så fördelaktiga,
att befattningshavarna i fråga icke haft något större intresse av att
övergå till anställning hos skogsvårdsstyrelse.

Det må framhållas, att 1932 års revisorer under § 51 i sin berättelse uttalade
sig rörande avlöningsförmåner åt befattningshavare å indragningsstat
m. m., varvid revisorerna underströko den synnerliga vikten av att genom
indragning överflödig personal i möjligaste mån bereddes annan lämplig
sysselsättning i statens tjänst.

De av revisorerna nu gjorda iakttagelserna visa angelägenheten av att
genom indragning övertalig personal i möjligaste mån beredes annan lämplig
sysselsättning. Härvid bör enligt revisorernas åsikt i första hand tillses,
att vid överflyttning av arbetsuppgifter den övertaliga personalen så långt
ske kan överföras till den organisation, som skall övertaga arbetsuppgifterna,
detta oavsett om överflyttningen sker från en statlig myndighet till en annan
sådan, från statsunderstödd verksamhet till rent statlig eller från statlig
verksamhet till statsunderstödd. Vidare kan ifrågasättas om icke, innan definitivt
beslut fattas om personals överförande på indragningsstat, en viss
övergångstid bör förflyta, under vilken alla till buds stående möjligheter för
personalens utnyttjande böra undersökas. Under alla förhållanden bör för
å indragningsstat uppförd tjänsteman stadgas skyldighet att godtaga sådan
anställning, som med hänsyn till hans kvalifikationer eller lämplighet i övrigt
kan varda honom anvisad. Här må erinras om de åtgärder i sådan riktning,
som under senare år vidtagits beträffande övertalig lärarpersonal vid folkskoleväsendet.
Icke minst med hänsyn till nu ur besparingssynpunkt aktuella
personalindragningar finna revisorerna det påkallat, att ett för övervakande
av fördelningen av övertaliga arbetskrafter, vilkas avlöning helt eller
delvis bestrides av statsmedel, lämpligt förmedlingsorgan kommer till stånd.

Revisorerna vilja i detta sammanhang — såsom inledningsvis framhållits
— fästa uppmärksamheten vid att frågan i viss utsträckning, närmast med
hänsyn till de av krisförhållandena föranledda växlingarna i behovet av arbetskraft
inom olika statliga förvaltningsområden, upptagits till behandling
under § 34 i den år 1940 avgivna berättelsen, ävensom att Kungl. Maj:t den
10 januari 1941 utfärdat ett cirkulär (nr 20) angående vissa anmälningar
rörande personalöverskott och antagning av personal m. m.

Den nu lämnade redogörelsen visar, att åtskilligt brustit i fråga om utnyttjandet
av den till följd av domänverkets omorganisation övertaliga personalen.
Härigenom har statsverket åsamkats betydande merutgifter.

Då det torde vara av största vikt, att vid framtida organisationsförändringar
inom statsförvaltningen liknande missförhållanden undvikas, hava
revisorerna velat för riksdagen omförmäla vad sålunda förekommit.

— 151

ÅTTONDE HUVUDTITELN.

Ecklesiastikdepartementet.

§ 32.

Bestämmelser om skyldighet att utan betalning avlämna tryck till vissa Tryckerieroffentliga
bibliotek hava sedan gammalt funnits i Sverige. Redan i kansliordningen
den 22 september 1661 stadgades, att kungl. biblioteket skulle iiga bibliote
erhålla ett exemplar av allt, som i riket trycktes. Genom kungl. brev den 17
juni 1698 tillerkändes universitetsbiblioteket i Lund motsvarande rättighet. bibUoteken.
Uppsala universitetsbibliotek har sedan 1707 rätt att erhålla ett exemplar av
allt som tryckes i riket.

Tryckfrihetsförordningen den 16 juli 1812 innehöll följande stadgande:

»Av allt vad som tryckes vare boktryckaren pliktig att från upplagan avtaga
och utan betalning avlämna så många exemplar, att hovkanslern (vid 1840—

41 års riksdag ändrat till justitiestatsministern), de under riket lydande universitet,
kungl. biblioteket, riksarkivet och vetenskapsakademien erhålla ett
vardera. Är något verk åtföljt av kostsammare planscher, må sådana dock
endast för kungl. biblioteket ovillkorligen avlämnas.»

Vid 1865—66 års riksdag antogs ett grundlagsenligt vilande ändringsförslag,
som huvudsakligen avsåg att förtydliga vad som menas med tryckt
arbete, att bestämma tid för avlämnandet, fastställa böter för uraktlåtet avlämnande
och inskränka friexemplarens antal genom att befria boktryckare
från skyldigheten att avlämna exemplar till riksarkivet och vetenskapsakademien.

Efter denna ändring innehöll tryckfrihetsförordningen i förevarande avseende
huvudsakligen följande.

Av allt vad som tryckes var boktryckaren pliktig att från upplagan avtaga
och utan betalning avlämna ett fullständigt och felfritt exemplar jämte
därtill hörande planscher till kungl. biblioteket samt till vartdera av rikets
universitet. Denna föreskrift ansågs gälla även s. k. accidenstryck, »notifikationer
och sorgbrev, formulärer, betingningssedlar med mera av dylik
beskaffenhet». Avlämnandet verkställdes tidigare så, att vad som utgivits
under ett kalenderår skulle vara levererat före juni månads utgång följande
år, men från och med 1937 så, att vad som under varje halvt kalenderår ut -

— 152 —

givits skulle vara levererat inom 3 månader från halvårets utgång. Underlät
någon att i rätt tid leverera biblioteksexemplar, var han förfallen till böter
från och med 25 till och med 500 riksdaler banko, och han var ändock pliktig
att vid vite av högst 1.000 riksdaler banko avlämna behöriga exemplar
inom ny förelagd tid.

I ett den 6 november 1939 överlämnat betänkande angående revision av
tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler och därmed sammanhängande
förhållanden anförde av chefen för justitiedepartementet tillkallade sakkunniga,
såvitt angår nu förevarande fråga, bland annat följande.

Liksom nu bör i vissa hänseenden en skillnad uppdragas mellan accidenstryck
och annat tryck. Enligt tryckfrihetsförordningen behöver boktryckarens
namn samt tryckningsorten ej utsättas å »notifikationer och sorgbrev,
formulärer, betingningssedlar med mera av dylik beskaffenhet». Undantag
från skyldigheten att utsätta boktryckare, tryckningsort och tryckningsår
bör gälla i fråga om sådant tryck som på grund av sin natur utesluter möjligheten
av tryckfrihetsmissbruk. Detta tryck synes lämpligen böra benämnas
tillfällighetstryck och dit torde böra hänföras adresskort, notifikationer,
blankett- och reklamtryck, visitkort, stadgar, styrelse- och revisionsberättelser,
affischer (vartill icke räknas löpsedlar till periodiska skrifter), program
för föreställningar ävensom därmed jämförliga tryckalster, allt under förutsättning
att de på grund av sitt innehåll kunna anses utesluta möjligheten av
tryckfrihetsmissbruk. Av tillfällighetstryck torde ej heller gransknings- eller
biblioteksexemplar behöva avlämnas. Uppenbarligen måste stundom tvekan
kunna uppstå, om t. ex. ett program eller en affisch utesluter möjligheten
av tryckfrihetsmissbruk. Ej sällan förekomma i program uppsatser och texter
av olika slag. I tveksamma fall bör boktryckaren behandla tryckalstret
såsom icke hänförligt till tillfällighetstryck. För kontroll av från vilket tryckeri
ett tryckalster utgått föreslås, att föreskrift meddelas om att boktryckare
skall vara skyldig att under ett år efter leveransen förvara ett exemplar av
allt som levererats från hans tryckeri.

De sakkunniga ansågo alltså, att från leveransplikten skulle uteslutas tillfällighetstryck.
Med hänsyn till definitionen härå torde allt tryck med värde
för biblioteken ändock komma att avlämnas dit.

Vid anmälan av frågan om revision av tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler
m. m. den 17 maj 1940 anförde departementschefen till protokollet
över justitiedepartementsärenden bland annat följande.

Mot de sakkunnigas förslag om uteslutande från leveransplikten av tillfällighetstryck
hade invändningar gjorts av samtliga chefer för de tre stora
statsbiblioteken. överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Uppsala hade
sålunda anfört.

Av ingripande betydelse för de offentliga bibliotekens möjligheter att tillgodose
forskningen vore de förslag i betänkandet, som innebure ändringar i
hittills gällande bestämmelser rörande boktryckarnas leveransplikt till biblioteken.
Nu gällande tryckfrihetsförordning stadgade, att arkivexemplar »av
allt vad som tryckes» skulle insändas till Kungl. biblioteket och vartdera av

— 153 —

rikets universiteter, ett stadgande, som ju stödde sig på flerlnindraårig tradition.
I enlighet därmed hade hittills skyldigheten att avlämna arkivexemplar
omfattat allt som utgått från tryckpress, om än till synes av obetydligt slag,
såsom stadgar, styrelse- och revisionsberättelser, affischer, program, affärstryck
o. d., dock med den inskränkningen i praktiken, att för biblioteksändamål
umbärligt tryck såsom stämpel- och blankettryck, påstryck, visit- och
adresskort o. d. ej behövt insändas. 1 nu föreliggande förslag hade från leverans
till biblioteken undantagits tillfällighetstryck, varmed skulle förstås icke
endast adresskort, notifikationer, blankett- och reklamtryck, visitkort och
dylikt för biblioteksändamål oanvändbart tryck utan även stadgar, styrelseoch
revisionsberättelser, affischer, program för föreställningar och därmed
jämförliga tryckalster. De sakkunnigas i motiven uttalade förmodan att ändock
»allt tryck med värde för biblioteken» torde komma att avlämnas dit,
kunde överbibliotekarien på intet vis dela. Förslaget skulle tvärtom komma
att lända till synnerlig skada för de berörda biblioteken och den där bedrivna
vetenskapliga forskningen. Då stadgandena om boktryckarnas leveransskyldighet
ginge tillbaka ända till 1600-talet, hade universitetsbiblioteket under
tidernas lopp anlagt en så vitt möjligt fullständig samling även av stadgar,
styrelse-, revisions- och årsberättelser och därmed jämförliga publikationer.
Erfarenheten inom biblioteket gåve också vid handen, att fullständiga serier
av exempelvis stadgar och berättelser för bolag och banker, årsberättelser för
skolor, sjukhus och för olika sammanslutningar är ett mycket anlitat källmaterial
för vetenskaplig forskning. Bibliotekens serier av dylikt tryck vore
av särskilt värde i de ej sällsynta fall, då det visat sig, att de i biblioteken
förefintliga exemplaren vore de enda bevarade, i det att ifrågavarande tryck
saknades i respektive institutioners arkiv. Värdet av universitetsbibliotekets
samlingar av dylika smärre tryck berodde i väsentlig grad av dessa samlingars
fullständighet, och det vore därför synnerligen beklagligt, om denna genom
ändring av hittills tillämpade bestämmelser i fråga om leveransskyldigheten
för boktryckerierna komme att brytas.

Den avlämningsplikt, som för närvarande gällde i fråga om de svenska
tryckerierna, avsåge bl. a. att tillgodose det intresse, som otvivelaktigt förelåge
för det allmänna, att den nationella litteraturen — i detta ords vidaste
bemärkelse —- funnes i största möjliga fullständighet samlad och bevarad i
de tre stora statsbiblioteken. Det torde då ej med fog kunna göras gällande,
att detta allmänintresse skulle vara mindre eller helt saknas i fråga om den
svenska litteratur, som trycktes i utlandet. Ej heller syntes det faktum att
denna litteraturs framställning undandroges den inhemska tryckerirörelsen
— även om detta möjliggjorde lägre prissättning — i och för sig kunna motivera
en inskränkning i leveransplikten, när viss sådan nu omsider vore avsedd
att komma till stånd. Det kunde visserligen invändas, att den nuvarande
avlämningsplikten vore helt knuten till tryckerierna, men med kännedom om
rådande tryckeripraxis torde man kunna påstå, att kostnaden för framställningen
av de fyra avlämningsexemplaren, vilka »avtagas från upplagan»,
som regel de facto fölle på beställarens, alltså oftast förläggarens, konto,
under det att tryckeriet finge vidkännas lagrings- och förpackningskostnader
och liknande. Leveransplikten för de utom riket tryckta skrifterna skulle givetvis
-— så som föreslagits beträffande granskningsexemplaren — påvila huvuddistributören
d. v. s. i de flesta fall även här en förläggare eller kommissionär.
Och man hade svårt att tro —- särskilt med kännedom om det stora
tillmötesgående, som de flesta bokförlag hitintills visat statsbiblioteken i

— 154

fråga om här berörda litteratur — att en bestämmelse om utsträckning av
leveransplikten på detta område till fyra exemplar (i stället för ett) skulle
kunna räknas som alltför betungande i betraktande av de fördelar för det
allmänna som därmed skulle stå att vinna. För biblioteken skulle en icke
oväsentlig fördel ligga redan i den ökade tryggheten, att intet värdefullt
ginge desamma förbi, och i en inbesparing i det betydande arbete, som nu
måste nedläggas på förvärvet av denna litteratur.

Med stöd av det anförda hemställdes, att biblioteksexemplar måtte avlämnas
av allt tryck som levererades från tryckeri inom riket samt att beträffande
utom riket på svenska språket tryckt skrift, som hit infördes för spridning
och för vilken huvuddistributör skulle finnas, denne skulle avlämna
sådant exemplar av skriften.

För egen del anförde departementschefen på denna punkt i huvudsak
följande.

Vid bestämmandet av vad som skall anses såsom tillfällighetstryck borde
beaktas, att definitionen göres i möjligaste mån enkel, samtidigt som den begränsas
så, att icke något uteslutes, som bör bliva föremål för tryckfrihetsrättslig
granskning. Reklamtryck, stadgar, styrelse- och revisionsberättelser,
affischer samt program för föreställningar syntes med hänsyn härtill icke
böra inbegripas under beteckningen tillfällighetstryck.

Med den ändrade definition på tillfällighetstryck som departementsförslaget
innehölle torde bibliotekens önskemål bliva i stort sett tillgodosedda
såvitt gällde inom riket tryckta skrifter. Undantaget från skyldigheten att
inleverera biblioteksexemplar komme härigenom att i fråga om dylika skrifter
gälla endast adresskort, etiketter, blankettryck, emballagetryck, visitkort,
notifikationer ävensom därmed jämförliga tryckalster, allt under förutsättning
att de på grund av sitt innehåll kunde anses utesluta möjligheten av
tryckfrihetsmissbruk.

De av departementschefen föreslagna föreskrifterna angående leveranstryck
antogos efter grundlagsenlig behandling av 1941 års riksdag och äga
tillämpning från och med den 1 juni 1941.

Ändamålet med avlämnandet av biblioteksexemplar är att i biblioteken
bilda fullständiga samlingar av landets litteratur — i vidsträcktaste mening.
Däremot hava biblioteken numera ingen befattning med övervakandet av
tryckfrihetsförordningens efterlevnad.

Enligt föreskrifter i instruktionen för kungl. biblioteket samt vederbörande
reglementen för universitetsbiblioteken åligger det föreståndarna för
bibliotekens svenska tryckavdelningar att övervaka fullgörandet av boktryckarnas
skyldighet att avlämna exemplar av allt, som i riket tryckes.

För övervakningens fullgörande föras, enligt vad revisorerna inhämtat,
vid vart och ett av de tre biblioteken liggare över samtliga leveranspliktiga
tryckerier. Dessa liggare uppgöras med anlitande av Svensk handelskalender,
adresskalendrar och liknande handböcker, telefonkataloger samt stundom
med anlitande av den i justitiedepartementet befintliga förteckningen över
boktryckerier. Med ledning av liggarna avsändas erforderliga kravbrev samt

— 155 —

förfrågningar rörande tryck, varav leverans ifrågasättes. Antalet dylika kravbrev
och förfrågningar från kungl. biblioteket utgjorde för vart och ett av
åren 1935—1939 i medeltal 489, respektive 3.590. Från universitetsbiblioteket
i Uppsala avsändes för vart och ett av budgetåren 1934/35—1939/40
i medeltal 563 reklamationer och från universitetsbiblioteket i Lund under
samma budgetår i medeltal 786 reklamationer. I det tryckta formuläret till
kungl. bibliotekets kravbrev framhålles, att skyldigheten att avlämna biblioteksexemplar
omfattar allt, som utgår från tryckpress, således icke blott
bok-, broschyr- och tidningstryck, utan även kartor, plansch- och nottryck.
Från leveranserna må intet uteslutas, som har karaktären av sammanhängande
skrift eller meddelande, om än av obetydligt slag, såsom bröllops- och
begravningskort, matsedlar vid fester, anslags-, affisch- och programtryck,
kontrakts- och andra formulär med påtryckta bestämmelser eller meddelanden,
affärscirkulär, revisionsberättelser, stadgar etc., enär värdet av kungl.
bibliotekets samlingar av dylika mindre tryckslag, vilka flitigt anlitas av forskare,
i väsentlig grad beror av dessa samlingars fullständighet. Oanvändbart
för biblioteksändamål och följaktligen onödigt att insända är endast
blankettryck (räkningar, fakturor, växelblanketter, fraktsedlar m. m.), stämpeltryck
å brevpapper, kuvert, påsar m. m., adresslappar, etikett- och skylttryck,
visitkort samt liknande.

De tre bibliotek, som hava att mottaga leveranser av biblioteksexemplar
från boktryckerier, hava haft ett ständigt växande behov av utrymme för
samlingarna.

Kungl. bibliotekets huvudbyggnad i Humlegården uppfördes åren 1871—
1877 för en kostnad av 900.000 kronor. Redan 1912 förelåg behov av att vinna
ökat utrymme, varför samma års riksdag anvisade 61.000 kronor för vidtagande
av vissa ändringar i byggnadens inre. De sålunda vidtagna ändringsarbetena
kunde emellertid endast provisoriskt och för en kort tid avhjälpa
de olägenheter inom biblioteket, som hade sin grund i utrymmesbristen. På
grund härav verkställdes en fullständig utredning av bibliotekets om- och tillbyggnadsfråga.
Enligt det förslag, som efter fullgjort utredningsuppdrag
överlämnades av byggnadsstyrelsen, beräknades kostnaderna för fullständig
om- och tillbyggnad av bibliotekslokalerna år 1921 till 7.350.000 kronor.
Det är klart, att ett så betydande byggnadsföretag måste uppdelas på flera
perioder. På förslag av Kungl. Maj:t anvisade 1922 års riksdag till vissa ändringsarbeten
i kungl. bibliotekets byggnad såsom ett första led i det större
byggnadsprogrammet 189.000 kronor. Sedermera beslöt 1925 ars riksdag
med bifall till Kungl. Maj:ts därom framställda förslag att för uppförande i
samband med kungl. bibliotekets huvudbyggnad av två flygelbyggnader
bevilja ett belopp av 740.000 kronor. Sedan Kungl. Maj:t föreslagit 1926 års
riksdag medgiva, att de sålunda beslutade tillbyggnaderna finge utföras efter
ändrade ritningar, varigenom skulle erhållas betydande ökade utrymmen,
beräknade att motsvara behovet under eu tid av minst 50 år framåt, samt
riksdagen bifallit detta förslag, anvisade 1927 års riksdag ytterligare 136.000

— 156 —

kronor för tillbyggnadsarbeten. Sammanlagt anvisades alltså under åren
1922—1927 1.065.000 kronor för byggnadsarbeten vid kungl. biblioteket.

Trots dessa kostnadskrävande utvidgningar föreligger alltjämt så stor
utrymmesbrist vid kungl. biblioteket, att för dess räkning måst förhyras två
lokaler i staden. Dessa lokaler, omfattande tillhopa 246 kvadratmeter, äro
avsedda som bok- och tidningsmagasin.

Universitetsbiblioteket i Uppsala är sedan början av 1840-talet inrymt i den
s. k. Carolina rediviva. Denna byggnad, som då arbetet å densamma år 1841
provisoriskt avslutades kostat 473.725 kronor, uppfördes med universitetets
egna medel utan annat understöd från statsverkets sida än ett amorteringslån
å 75.000 kronor, varjämte konung Karl XIV Johan personligen bidrog
med en gåva av 45.000 kronor. 1876 års riksdag anvisade för anbringande av
värmeledning i biblioteket 50.000 kronor. Till förändring av Carolina rediviva-byggnaden
beviljade 1887 års riksdag 200.000 kronor under villkor att
universitetet av egna medel bekostade vissa arbeten. De genom denna förändring
vunna utrymmena visade sig snart otillräckliga. Redan 26 år senare,
år 1913, beviljade riksdagen för tillbyggnad till och ändrad inredning i universitetsbiblioteket
599.000 kronor. De sålunda beslutade arbetena utfördes
under åren 1913—1917. År 1934 igångsattes nya om- och tillbyggnadsarbeten
vid universitetsbiblioteket, vilka indelats i tre etapper. Den första etappen
avsåg förlängning av läsesalsflygeln i syfte att utöka de för allmänheten avsedda
lokalerna. För detta ändamål anvisade 1933 och 1934 års riksdagar
tillhopa 450.000 kronor. För inredningsarbeten av de genom läsesalsflygeln
tillkomna lokalerna anvisades sedermera tillhopa 53.000 kronor. Den andra
etappen innebar en ombyggnad av huvudbyggnaden och hade främst till
syfte att genom ingripande ändringar i bokmagasinen skapa ökade utrymmen
för boksamlingarna. Till dessa arbeten anvisade 1936 och 1937 års riksdagar
sammanlagt 325.000 kronor. För inredning av och inventarier till de
genom denna byggnadsetapp omändrade lokalerna i huvudbyggnaden anvisades
tillhopa 26.500 kronor. Nämnda två byggnadsetapper hava i huvudsak
slutförts. Däremot anvisades medel till den tredje etappen, som ursprungligen
åsyftade att bereda bättre lokaler för låneexpeditionen och det inre tjänstearbetet
genom sammanförande av spridda tjänstelokaler till bibliotekshusets
mittparti men som senare utvidgades till att omfatta jämväl en ombyggnad
av vindsvåningen, först av 1938 och 1941 års riksdagar. Densamma har
beräknats kosta tillhopa 691.000 kronor. Sammanlagt hava alltså under åren
1913—1941 anvisats 2.144.500 kronor för byggnadsarbeten vid Uppsala
universitetsbibliotek.

Det oaktat förslår icke biblioteksbyggnaden för samlingarna, utan biblioteket
disponerar vissa utrymmen i Uppsala slott för tidningssamlingarna.

Universitetsbiblioteket i Lund inflyttade år 1907 i en ny byggnad. Denna
beräknades kosta 457.814 kronor, varav 50.000 kronor anslagits av stadsfullmäktige
i Lund, 30.000 kronor utlanades till universitetet av sparbanken i
Lund, 14.500 kronor utgick av universitetets reservfond samt återstoden, i

— 157 —

runt tal 363.000 kronor, avsågs skola utgå av statsmedel. Riksdagen fann
emellertid de föreslagna utrymmena onödigt stora och föreslog vissa inskränkningar
i byggnadsplanen, varigenom byggnadskostnaderna kunde nedbringas
med omkring 68.000 kronor. Till följd härav nedsattes statsanslagens
sammanlagda belopp till 295.000 kronor. 1933 års riksdag anvisade för omoch
tillbyggnadsarbeten vid biblioteket ett belopp av 400.000 kronor. Å baksidan
av den äldre byggnaden uppfördes en magasinsbyggnad, varjämte vissa
omändringsarbeten vidtogos. Därigenom erhölls dels ökat magasinsutrymme
med 8.500 hyllmeter och dels avsevärt utökade forsknings- och studielokaler
m. m. Sedermera anvisade 1935—-1937 års riksdagar sammanlagt 35.000 kronor
till inredningsarbeten för universitetsbiblioteket.

Trots denna väsentliga utökning av lokalerna hava bibliotekets utrymmen
visat sig så knappa, att universitetet måst ställa till bibliotekets förfogande
ett antal lokaler i den gamla kemiska institutionen. Till denna byggnad hava
överförts bland annat 9.000 tidningsvolymer och en del mindre efterfrågat
tryck, såsom 80 hyllmeter länskungörelser och 45 hyllmeter patentbeskrivningar.

Av riksbibliotekariens årsberättelser för åren 1935—1939 framgår att boktryckerileveranserna
till kungl. biblioteket under dessa år ägt följande omfattning.

År	Antal tryckerier	Antal leve- ranser	Antal hyllmeter	Antal tryck- alster		D ä	r a v
Telefon- kata- loger	Mat- sedlar	Tryck bolag	rörande spar- banker
1935	951	1.172	109,05	68.953	118	236	4.722	495
1936	965	1.203	114,58	69.167	133	304	4.611	425
1937	965	1.749	118,66	108.9851	121	287	4.669	589
1938	983	1.745	128,94	66.996	141	268	4.620	476
1939	981	1.732	132,86	69.917	160	280	4.870	511

*) Denna höga siffra har föranletts av den ovan omnämnda omläggningen av leveransterminerna.

Det bör anmärkas att i ovanstående antal hyllmeter ej medräknats de
skrymmande tidningsleveranserna, omfattande mer än 400 fullständiga årgångar
varje år, ej heller affischtrycket. Självfallet har ej heller medräknats
vad som omedelbart makuleras, exempelvis tidningarnas löpsedlar, affischer
utan konstnärligt värde och en del reklamtryck.

Icke heller hava i antalet tryckalster medräknats följande under åren
1935—1939 levererade tryckalster nämligen 51.442 affärstryck, 6.010 tidtabeller,
11.396 bröllops-, bjudnings- och begravningskort, 26.646 program,
108 adresser eller 98.553 affischer av olika slag. Större delen av dessa slag
av tryck uppsamlas i pappkartonger, s. k. kapslar.

— 158

Inom svenska tryckavdelningen vid kungl. biblioteket beräknas normalt
vara verksamma en förste bibliotekarie, tre andra bibliotekarier, två amanuenser
samt tio biträden. Ehuru dessa arbetskrafter delvis tagas i anspråk för
andra göromål, framförallt expeditionen, är deras huvuduppgift likväl att
hänföra till befattning med leveranstryck. På grund av den ständigt stigande
produktionen av tryckalster anses personalen å ifrågavarande avdelning
otillräcklig.

Till Uppsala universitetsbibliotek inkommo enligt bibliotekets årsberättelser
under budgetåren 1934/35—1939/40 följande boktryckerileveranser:

Budget- år	Antal tryckerier	Antal leveranser	Vanligt tryck; antal hyllmeter	Därjämte s. k. småtryck	Samman- lagda antalet hyllmeter
Antal kaps- lar	Antal hyll- meter
1934/35	860	1.143	96,28	191	11,04	107,32
1935/36	882	1.167	97,60	210	12,55	110,15
1936/37	862	1.168	102,26	402	24,10	126,36
1937/38	960	1.864	118,14	617	40,94	159,08
1938/39	968	1.887	107,15	622	35,83	142,98
1939/40	962	1.602	92,84	614	35,50	128,34

För att en riktig bild av boktryckerileveransernas omfattning skall erhållas
böra till ovanstående tal för hyllmeter läggas tidningsleveranserna, i medeltal
för ifrågavarande budgetår överstigande 80 hyllmeter för år.

Å svenska tryckavdelningen hava enligt bibliotekets årsberättelser för
ifrågavarande tid i allmänhet tjänstgjort en förste bibliotekarie, två andre
bibliotekarier, två amanuenser och tre biträden. Kontrollen över boktryckeriernas
leveranser har handhafts av en andre bibliotekarie.

Enligt årsberättelserna från Lunds universitetsbibliotek hade boktryckeriernas
leveranser under budgetåren 1934/35—1939/40 följande omfattning. I

Budgetår	Antal tryckerier	Antal leveranser	Antal paket
1934/35	806	1.093	1.277
1935/36	826	1.209	1.402
1936/37	857	1.270	1.457
1937/38	951	1.950	2.162
1938/39	902	1.714	1.893
1939/40	929	1.748	1.924

I anslutning till ett av revisorerna avlagt besök vid biblioteket har utöver
ovanstående uppgifter inhämtats i huvudsak följande.

— 159

Bibliotekets totala årliga tillväxt uppgår till 500 å 600 hyllmeter. Den årliga
acccssionen av s. k. småtryck uppgår till 30 å 35 hyllmeter; kalenderåret
1940 var den 32 hyllmeter.

Å svenska tryckavdelningen hava i allmänhet tjänstgjort en förste bibliotekarie,
två andre bibliotekarier, en amanuens och ett biträde. Arbetet med
mottagandet och uppordnandet av småtrycket har varit fördelat på en amanuens,
ett biträde och en vaktmästare, vilka emellertid alla därjämte haft
andra arbetsuppgifter, varför sammanlagt icke fullt en halv arbetskraft
varit sysselsatt härmed.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att tryckerierna till vart och ett av
ifrågavarande tre bibliotek årligen leverera omkring 90 hyllmeter vanligt
tryck, över 80 hyllmeter tidningar och 30 å 35 hyllmeter småtryck. För bevarande
av leveranstrycket kräves alltså sammanlagt mer än 600 hyllmeter
om året. Med den ständigt stigande produktionen av tryckalster måste antagas,
att behovet av utrymme för leveranstrycket successivt kommer att ökas.

Revisorerna inse till fullo värdet av att den nationella litteraturen — i ordets
vidsträcktaste mening — i största möjliga fullständighet sammanföres
och bevaras. Då de mycket betydande belopp, som under senare år anvisats
för beredande av ökade utrymmen åt biblioteken enligt vad ovan anförts
visat sig otillräckliga och då nya anspråk på ytterligare medel för ändamålet
följaktligen äro att emotse, finna revisorerna det emellertid nödvändigt
att åtgärder nu vidtagas för nedbringande av utrymmesbehovet för leveranstryck.

Svårigheterna att komma till rätta med detta spörsmål skola villigt erkännas.
I första hand vilja revisorerna dock sätta ifråga, huruvida det verkligen
kan anses nödvändigt att all litteratur samlas och bevaras på tre håll.
Uppenbarligen kan all litteratur i en framtid tänkas bliva av värde för den
vetenskapliga forskningen. Lika uppenbart torde emellertid vara, att värdet
för framtida vetenskaplig forskning i allmänhet av utkommen litteratur kan
i viss mån graderas. Nödvändigheten att på något sätt begränsa bibliotekens
utrymmesbehov gör det enligt revisorernas mening påkallat med en utredning,
om det icke vore tillräckligt att litteratur av mindre värde för forskningen
i allmänhet bevarades på endast ett av biblioteken. De olägenheter,
som skulle kunna uppstå för en eller annan forskare till följd av en sådan
anordning, liksom de kostnader, som sovringen av materialet skulle förorsaka,
torde mer än väl uppvägas av de besparingar i form av minskade
byggnadskostnader, som skulle vinnas. Risken för att material av allmänt
värde, som i det enskilda fallet skulle visa sig icke kunna ersättas, kunde
genom olyckshändelser gå till spillo skulle givetvis ökas, men den torde
få tagas på samma sätt som risken för .statens arkivbestånd samt dess konstskatter
och byggnadsminnesmärken.

En ställning för sig inom litteraturen intar det s. k. småtrycket. Detta till
synes efemära tryck, som vållar mycket arbete vid kontroll och uppordning,
rymmer en mångfald typer och kategorier och sträcker sig från fullkom -

Revisorernas

uttalande.

160 —

ligt likgiltigt accidenstryck till för forskningen obestridligen värdefullt primärmaterial.
Genom de år 1941 beslutade ändringarna i tryckfrihetsförordningen
har visserligen såsom »tillfällighetstryck» från leveransplikten undantagits
en del småtryck, som utan tvekan icke förtjänar att bevaras. Men alltjämt
levereras såsom av revisorernas redogörelse framgår åtskilligt, som
regelmässigt utgallras av biblioteken utan att dessa äro därtill formellt förpliktade.
Redan denna omständighet talar enligt revisorernas mening för
att småtrycket göres till föremål för en ingående undersökning, åsyftande
att fastslå vad som omedelbart må kunna undangallras, vad som summariskt
ordnat bör förvaras på endast ett håll och vad som är av sådan förstarangsvikt
för forskningen, att det bör liksom hittills i väl ordnat och förtecknat
skick förvaras vid samtliga tre bibliotek.

Vid denna utredning bör särskilt uppmärksammas, att innehållet i åtskilligt
småtryck brukar återfinnas på annat håll. Så är exempelvis fallet
med flertalet av statliga myndigheter utfärdade cirkulär och andra tryckalster,
vilka förvaras i vederbörande myndighets — i vissa fall till riksarkivet
eller landsarkiven överlämnade — arkiv. Samma är förhållandet med
tidtabeller för busslinjer och mindre järnvägar, vilka så gott som undantagslöst
annonseras i ortspressen och av vilka åtskilliga intagas i den av statens
järnvägar utgivna tidtabellen, samt med en stor del bröllopskort och flertalet
program, vilkas innehåll likaledes som regel i en eller annan form
inflyter i ortspressen. I den mån innehållet kan återfinnas på annat håll
anse revisorerna det vara av vikt att nu ifrågavarande tryck utgallras ur
bibliotekens samlingar.

Slutligen vill det förefalla revisorerna, som om en särskild utväg borde
undersökas i fråga om bibliotekens samlingar av tidningar. Dessa anlitas
i stor utsträckning och äro av största värde för forskningen inom vitt skilda
fack. Tidningarnas format gör dem emellertid ganska ohanterliga, vartill
kommer att materialet numera ofta är av sådan beskaffenhet, att de efter
relativt kort tid komma att bli oanvändbara. Redan nu äro de båda universitetsbiblioteken
försedda med viss fotografisk utrustning, som möjliggör
reproduktion av materialet i form av fotostatiska kopior och smalfilmsbilder.
Erfarenheterna av den under det pågående kriget utförda arkivfotograferingen
inom olika statsinstitutioner hava givit vid handen, att det
numera är möjligt att för rimliga kostnader medelst fotografering reproducera
även mycket stora arkivmassor. Det synes på grund härav ligga nära till
hands att en utredning verkställes, om det icke skulle vara tekniskt möjligt
att för överkomlig kostnad medelst fotografering överföra större eller mindre
del av tidningssamlingarna på ett beständigare material än tidningspapper
i ett format, som utgjorde blott en bråkdel av det ursprungliga.

Med hänsyn till vad nu anförts hava revisorerna velat fästa riksdagens särskilda
uppmärksamhet på frågan om tryckeriernas leveranser till kungl.
biblioteket och universitetsbiblioteken.

161 —

§ 33.

Enligt förnyade stadgan för rasbiologiska institutet den 10 maj 1935 (nr Redovisning
153) har institutet till uppgift att idka vetenskaplig forskning på rasbiolo-soa^ ™ilfgr’ts
giens område med särskild hänsyn till det svenska folket och till förhållan- rasbiologiska

dena inom Sverige. ..... . Sda fo«-

I den mån sådant kan ske utan intrång i institutets vetenskapliga torsk- kare m. fl.
ningsarbete, bör institutet emottaga forskare, företrädesvis inländska, vilka
vilja utbilda sig i rasbiologiska arbetsmetoder eller utföra forskningar, som

falla inom ramen för institutets uppgift.

Institutet står under överinseende av en särskild styrelse, vilken det tillkommer,
bland annat, att för omhänderhavda medel årligen inom föreskriven
tid avgiva redovisning till riksräkenskapsverket.

Den närmaste ledningen utövas av en chef, vilken tillika är professor i
rasbiologi inom medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala. Chefen
tillkommer att med biträde av underlydande personal utföra den vetenskapliga
forskning, som är institutets uppgift, samt ombesörja undersökningar,
bearbetningar och publikationer. Det tillkommer honom vidare, bland annat,
att årligen i god tid till styrelsen avgiva förslag dels till inkomst- och utgiftsstat,
dels till arbetsplan och anslagna medels användande, dels ock till
anslagsäskanden, som han finner böra göras hos nästföljande års riksdag.
Han har slutligen att ansvara för behöriga räkenskapers förande samt att
i enlighet med styrelsens föreskrifter närmast handhava den ekonomiska

förvaltningen.

I fråga om rasbiologiska institutets skyldighet att emottaga enskilda personer,
vilka vilja utföra forskningar, som falla inom ramen för institutets
uppgift, anförde av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga
för utredning av frågan om institutets organisation och arbetsförhållanden
i övrigt i ett den 29 oktober 1937 överlämnat betänkande följande.

Ehuru de sakkunniga icke ansett sig inom materielanslagets ram kunna
upptaga något belopp med hänsyn till vid institutet arbetande enskilda forskare,
vilka därstädes för utförande av egna undersökningar bereddes arbetsplats,
ville de sakkunniga dock uttala den förhoppningen, att ett efter de
sakkunnigas förslag avvägt materielanslag visade sig så tillräckligt, att dessa
forskare kunde beredas ej blott arbetsplats vid institutet och tillgång till där
befintlig sakkunskap utan ock teknisk hjälp av personalen och bidrag till
materielinsamling, allt i den utsträckning, som styrelsen prövade skäligt
med hänsyn till institutets egna arbetsuppgifter och det värde för rasbiologin
i stort, som vederbörande forskares arbete kunde innebära. De sakkunniga
ansåge sig böra framhålla betydelsen av att institutet utvecklades till en
forskningsanstalt, där även enskilda forskare inom rasbiologins stora fält
kunde känna sig hava hemortsrätt, och där sakkunskap och annan hjälp
för detta enskilda forskningsarbete i lämplig grad kunde vara att påräkna.

I anledning av vad sålunda och i övrigt anförts hade de sakkunniga funnit,
att institutet för sin vetenskapliga verksamhet behövde ett årligt matericlanslag
av 27.700 kronor. I detta anslag hade inräknats 5.000 kronor till till -

11 — Jlev. berättelse ang. statsverket år 1941. I.

— 162 —

fälliga vetenskapliga medarbetare och 7.500 kronor till tillfälligt anställd
personal vid institutet.

Mot de av de sakkunniga verkställda beräkningarna hade varken föredragande
departementschefen eller 1938 års riksdag någon erinran att göra,
varför anslag beviljades i enlighet med deras förslag. För budgetåret 1939/40
anvisades ett oförändrat materielanslag till institutet, medan anslaget för
budgetåret 1940/41 med hänsyn till tidsförhållandena sänktes till 19.700
kronor.

Vid genomgång av en till ecklesiastikdepartementet överlämnad, den 22
april 1941 dagtecknad redogörelse över rasbiologiska institutets verksamhet
under budgetåret 1939/40 hava revisorerna uppmärksammat, att institutet
beviljats ett understöd på 10.000 kronor av The Rockefeller Foundation i
New York. Vidare omnämnes i samma berättelse, att vid institutet utförts
några undersökningar, som bekostats av vederbörande forskare själva, eventuellt
med hjälp av anslag från fonder. Då varken donationsmedlen eller
bidragen från vederbörande forskare av revisorerna kunnat återfinnas i rasbiologiska
institutets till riksräkenskapsverket överlämnade räkenskaper,
hava revisorerna avlagt besök vid institutet.

Vid besöket genomgingos till en början lokalerna, varvid redogörelser lämnades
för arbeten, som bedrevos vid institutet. På given anledning meddelade
institutets chef, professor Gunnar Dahlberg, under denna visning, att
övertidsarbete visserligen förekomme för befattningshavarna vid institutet,
men icke i större utsträckning.

I fråga om medlen från Rockefellerstiftelsen har vid besöket samt av
handlingar, som därefter tillställts revisorerna från institutet, inhämtats i
huvudsak följande.

Understödet tillställdes institutet i fyra särskilda poster under tiden den
5 juli 1940—den 18 mars 1941. Av understödet användes under budgetåret
1940/41 100 kronor 50 öre till likviderandet av en räkning för registerkort
samt 5.616 kronor 28 öre för ersättningar till medarbetare utom institutet
samt tillfälligt anställd personal vid institutet. Till budgetåret 1941/42 redovisades
såsom behållning 4.312 kronor 40 öre.

över ifrågavarande medel hade under professor Dahlbergs inseende förts
särskild räkenskap, skild från institutets till riksräkenskapsverket ingående
räkenskaper. Behållningen den 30 juni 1941 innestod å checkräkning samt
sparkasseräkningar i enskild bank. Enligt beslut av institutets styrelse den 27
juni 1941 skola ifrågavarande medel från och med den 1 juli 1941 uppföras i
institutets ordinarie räkenskaper.

Beträffande de medel, som inbetalats till institutet av enskilda forskare, har
professor Dahlberg tillställt revisorerna nedanstående redogörelse.

Som framgår av institutets årsberättelse ha ett stort antal vetenskapsmän,
som haft sin huvudsakliga verksamhet förlagd till andra institutioner, erhållit
hjälp av institutet för slutförandet av avhandlingar. Orsaken därtill är, att
man alltmera börjat utföra statistiska beräkningar för att säkerställa de vetenskapliga
resultaten. Dessa forskare ha ej resurser för sådana beräkningar,

— 163 —

varför man vänt sig till institutet. Större delen av det arbete, som utförts åt
dem, har utförts på övertid. Emellertid har också den utvägen använts, att
biträden anställts, som delvis arbetat åt institutet men också delvis utfört arbeten
på avhandlingar. I vilken utsträckning arbetstiden använts för andra
undersökningar än institutets har bokförts i en särskild arbetsbok. Vid arbetets
avslutande har vederbörande inbetalat den summa, som motsvarar denna
arbetstid. Beroende på olika kvalifikationer hos biträdena har timkostnaden
ställt sig något olika. De så erhållna medlen ha använts till anställande av
biträden, inköp av maskiner etc. För närvarande finnes en behållning av
kronor 4.571: 36.

Räkenskaperna rörande denna kassa ha förts av en tjänsteman vid institutet
under chefens överinseende. Räkenskaperna ha granskats av institutets
kassaförvaltare, major Ingelman, varvid kontrollerats överensstämmelse med
arbetsboken, som förts på den statistiska avdelningen. I den tidigare bokföringen
har datum för inbetalningarna ej införts utan tidpunkten för arbetets
utförande för att underlätta jämförelse med arbetsboken, vilken tjänstgjort
som verifikation för inkomsterna. För utgifterna finnas i vanlig ordning
verifikationer i form av kvitton på utbetalda avlöningar m. m.

Från den 1 juli 1941 har i enlighet med styrelsebeslut institutets vetenskapliga
konsultationsverksamhet ändrats så, att efter denna dato intet arbete av
ovannämnda karaktär längre utföres på tjänstetid av vid institutet anställd
personal. Däremot utföres arbete på övertid i den utsträckning personalen
är villig till sådant.

När institutet lämnat hjälp till undersökningar, som mer eller mindre utpräglat
haft karaktär av arvsbiologiska undersökningar, har i viss utsträckning
hjälp lämnats utan ersättning. Antalet timmar har emellertid bokförts.
I ett fall har kvittning skett mot arbete, som utförts åt institutet av annan
institution.

De forskare, som fått hjälp vid institutet, ha som regel kunnat bekosta
bearbetningarna med hjälp av anslag från vetenskapliga fonder av olika slag.
Då emellertid dessa anslag utgått till vederbörande personligen, finnas inga
uppgifter härom.

Uppsala den 20 oktober 1941.

Gunnar Dahlberg.

I en skrift till revisorerna den 17 november 1941 har professor Dahlberg
framfört vissa synpunkter på de i redogörelsen berörda förhållandena.

Av de över ifrågavarande medel förda räkenskaperna, vilka infordrats av
revisorerna, inhämtas att av ett stort antal forskare under tiden 1937—den
14 augusti 1941 erlagts sammanlagt 15.357 kronor 95 öre. Några egentliga
verifikationer till räkenskapens inkomstsida synas icke hava förekommit.
Enligt professor Dahlbergs ovanstående redogörelse skulle »arbetsboken»
hava tjänat som verifikation. Av densamma framgår, att för vissa forskare,
företrädesvis professorer, arbete utförts utan ersättning. Av andra forskare
har uttagits ersättning efter ett pris av 1 krona eller 1 krona 25 öre för timme.
Vissa av dem hava emellertid erhållit en större eller mindre arbetsmängd
gratis. Den sammanlagda ersättning, som av varje forskare uttagits, utgör
lägst 8 kronor och högst 2.945 kronor. Den 14 augusti 1941 har inbetalats ett

164 —

Revisorernas

uttalande.

bidrag på 2.000 kronor från institutets förutvarande rasbiolog, heltidsanställd
vid institutet samt chefens närmaste man och ställföreträdare.

De ifrågavarande medlen hava i första hand använts till avlönande av
tillfällig personal samt till övertidsersättningar åt den till anstalten mera fast
knutna personalen. I flertalet kvitton har angivits att professor Gunnar Dahlberg
— och icke institutet — lämnat betalningen. Av medlen hava vidare
3.025 kronor 32 öre använts till inköp av räknemaskiner och vetenskaplig
litteratur, blanketter, fraktkostnader och telegramavgifter. Efter den 1 juli
1941 har till ett biträde utbetalats månadsarvode med för juli 225 kronor, för
augusti 72 kronor och för september 112 kronor 50 öre, till ett annat biträde
med 200 kronor för var och en av dessa månader, till ett tredje biträde med
100 kronor för var och en av dessa månader samt till ett fjärde biträde med
220 kronor för envar av juli och augusti månader samt 230 kronor för september.

Av räkenskaperna framgår icke, på vad sätt ifrågavarande medel tidigare
eller vid budgetårsskiftet den 30 juni 1941 varit placerade. Däremot inhämtas
att den behållning, som den 18 oktober 1941 återstod, 4.571 kronor 36 öre,
då innestod i Uppsala sparbank.

Enligt till revisorerna överlämnat utdrag av protokoll vid styrelsens för
rasbiologiska institutet sammanträde den 27 juni 1941 beslöt styrelsen därvid
enhälligt, att donationen från Rockefellerstiftelsen samt kassan för vid institutet
utförda arbeten skulle uppföras i institutets räkenskaper. Vidare beslöts,
att särskild ersättning ej skulle utgå från enskilda forskare för arbete, som
för deras forskningar utförts å institutet. Om dylik ersättning komme ifråga,
skulle arbetsutskottet besluta, med vilket belopp ersättning skulle utgå.

Revisorerna hava under hand inhämtat, att styrelsen för rasbiologiska
institutet icke erhållit kännedom om att ifrågavarande medel funnits till
förrän under våren 1941.

Det är revisorerna angeläget att betona, att någon anmärkning mot institutets
styrelse icke torde kunna göras i förevarande fall.

Då det enligt uttrycklig föreskrift i gällande stadgar för institutet åligger
chefen att i enlighet med styrelsens föreskrifter närmast handhava den ekonomiska
förvaltningen samt att ansvara för behöriga räkenskapers förande,
har styrelsen enligt revisorernas mening haft fullgod anledning utgå från att
samtliga till institutet inflytande inkomster av chefen upptoges i för styrelsen
företedda räkenskaper samt att frågan om dispositionen av dessa inkomster
underställdes styrelsens prövning. Sedan styrelsen erhållit kännedom om att
så ej skett, har den vid första därpå följande sammanträde lämnat tillrättaläggande
föreskrifter.

Desto mera anmärkningsvärt finna revisorerna chefens för institutet förfarande.
Denne har självfallet saknat befogenhet att på sätt som skett uttaga
särskilda avgifter av enskilda forskare för arbete, som utförts vid institutet.
Han har vidare åsidosatt tydliga föreskrifter i stadgan för institutet genom
sin underlåtenhet att för styrelsen framhålla förekomsten av dessa medel.
Slutligen synes han, att döma av den till revisorerna avgivna redogörelsen,

— 165 —

hava misstolkat styrelsens beslut »att särskild ersättning från och med den 1
juli 1941 ej skulle utgå från enskilda forskare för arbete, som för deras forskningar
utförts å institutet», alldenstund han medgiver att personalen av
enskilda forskare alltjämt uppbär ersättning för arbete vid institutet, blott
detsamma utföres på övertid.

§ 34.

Genom kungörelse den 7 juni 1940 (nr 461) hava bestämmelser meddelats
i fråga om avlöning till lärare vid statsunderstödda folkhögskolor vid
tjänstgöringshinder på grund av undervisningens inställande eller inskränkning
i anledning av vid krig eller krigsfara vidtagna anordningar m. in.

Enligt nämnda bestämmelser skall föreståndare och ämneslärare med fast
anställning vid statsunderstödd folkhögskola för tid, då han hindrats att
tjänstgöra eller hans tjänstgöring minskats till följd av undervisningens inställande
eller inskränkning i anledning av vid krig eller krigsfara vidtagna anordningar,
äga uppbära de kontanta avlöningsförmåner, provisorisk avlöningsförbättring
och dyrtidstillägg däri inbegripna, som enligt vad därom är
särskilt stadgat skulle tillkommit honom, därest sådant tjänstgöringshinder
icke förelegat. Har lärare erhållit tjänstledighet, vilken helt eller delvis innefattar
tid, varunder tjänstgöringshinder av ifrågavarande slag förelegat, skall
avdrag å avlöningsförmånerna ske enligt de för tjänstledigheten gällande
bestämmelserna. Lärare, som under tid, då tjänstgöringshindret förelegat,
varit inkallad till militär tjänstgöring, skall, ändå att tjänstledighet icke sökts,
vidkännas tjänstledighetsavdrag enligt de med avseende å ledighet för sådant
ändamål gällande bestämmelserna. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga
delar äga motsvarande giltighet beträffande extra ordinarie eller vikarierande
ämneslärare, lärarinna i hushållsgöromål ävensom timlärare; dock under
förutsättning beträffande timlärare, att en undervisningsskyldighet av minst
20 veckotimmar åligger honom eller att hans anställning såsom timlärare
enligt skolöverstyrelsens beprövande är att betrakta såsom hans huvudsakliga
sysselsättning eller förvärvskälla eller att eljest enligt överstyrelsens beprövande
särskilda skäl föreligga. Här avsedd lärare skall vara skyldig att utan
särskild ersättning fullgöra den återläsning, som i vederbörlig ordning må
hava bestämts, samt att under den tid, tjänstgöringshindret föreligger, enligt
skolöverstyrelsens beprövande och mot den ersättning, som av Kungl. Maj:t
kan varda bestämd, åtaga sig undervisning vid annan läroanstalt eller annan
tjänstgöring av med lärarverksamhet vid folkhögskola jämförligt slag. Beträffande
statsbidrag till folkhögskola, vars verksamhet på grund av vid krig
eller krigsfara vidtagna anordningar inställes, beskäres eller omlägges, skola
bestämmelserna i § It punkten 3) kungörelsen den 31 december 1919 (nr
864) angående avlöning åt lärare vid folkhögskola samt statsbidrag till sådan
skola äga motsvarande tillämpning; dock att, därest verksamheten av sådan
anledning varit för någon längre tid inställd eller i mer avsevärd omfattning
beskuren eller omlagd eller därest skolöverstyrelsen eljest finner skäl därtill
föreligga, det skall åligga överstyrelsen att med eget utlåtande underställa
ärendet Kungl. Maj:t för prövning och avgörande.

Tjänstgöringshinder

vid vissa
folkhögskolor
m. m.

166 —

Det må här erinras, att 1940 års lagtima riksdag i skrivelse nr 337 i anledning
av en av Kungl. Maj:t framlagd proposition angående avlönings- och
statsbidragsbestämmelser på grund av undervisningens inställande till följd
av bränslebrist m. m. ansett det böra övervägas, huruvida icke lärare, som
finge sin undervisning för viss tid helt inställd av anledning, som i skrivelsen
omhandlades, och vilken under sådan tid ansetts böra erhålla oavkortad lön,
kunde tagas i anspråk för annan tjänstgöring inom sådana arbetsområden,
där förstärkning av arbetskrafterna kunde befinnas önskvärd, exempelvis
inom krisförvaltningen.

Revisorerna hava ansett det vara av intresse att undersöka dels i vilken
utsträckning undervisningen vid de statsunderstödda folkhögskolorna måst
inställas på grund av att skollokalerna tagits i anspråk för militära ändamål
dels ock i vad mån lärarpersonalen vid dessa skolor under ifrågavarande
tjänstgöringshinder åtagit sig undervisning vid annan läroanstalt eller annan
tjänstgöring av med lärarverksamhet vid folkhögskola jämförligt slag eller
eventuellt annan tjänstgöring inom statsförvaltningen.

Enligt från skolöverstyrelsen inhämtade uppgifter har i ett flertal fall, då
folkhögskolor tagits i anspråk för militära ändamål, undervisningen det oaktat
kunnat fullföljas i full utsträckning antingen genom anpassning från den
militära myndighetens sida eller genom undervisningens förläggande till
hyrda lokaler. I andra fall åter har endast undervisningen i visst ämne måst
nedläggas eller meddelas i lokal utom folkhögskolan. I några fall har ianspråktagandet
av skollokalerna emellertid medfört, att undervisningen måst
helt inställas. Detta har varit förhållandet beträffande vissa i det följande
omnämnda folkhögskolor.

Vid folkhögskolan i A bär under år 1940 den fristående kvinnliga kursen
måst inställas. De till nämnda kurs anmälda eleverna hänvisades i samråd
med folkhögskolinspektören till andra folkhögskolor. Kungl. Maj:t har emellertid
medgivit folkhögskolan understöd å sammanlagt 6.294 kronor motsvarande
utgifter för avlöning till föreståndare och lärare under den tid, kursen
skulle hava pågått. Den för ifrågavarande kurs avsedda lärarpersonalen,
för vilken statsbidrag sålunda beviljats, utgjordes av föreståndare jämte sju
lärare. Under tiden för nämnda tjänstgöringshinder har icke någon av lärarpersonalen
åtagit sig annan undervisning eller tjänstgöring. Det bör emellertid
framhållas, att tre av nämnda lärare varit inkallade till militärtjänstgöring
under ifrågavarande tid.

Undervisningen vid den fristående kvinnliga andra årskursen år 1940 vid
folkhögskolan i B bär varit inställd. Kungl. Maj:t har tilldelat folkhögskolan
understöd med 2.060 kronor motsvarande skolans utgifter för avlöning till
lärare under den tid, den inställda kursen skulle hava pågått. Under nämnda
tid har icke någon av lärarpersonalen åtagit sig annan undervisning eller
tjänstgöring.

Vid folkhögskolan i G har undervisningen måst inställas helt under den
fristående kvinnliga kursen sommaren 1940 och delvis under vinterkursen
1940/41. Kungl. Maj:t har tilldelat denna folkhögskola ett understöd av
4.012 kronor 50 öre såsom bidrag till skolans utgifter för avlöning till före -

— 167

ståndare och lärare under den tid, den helt inställda kursen skulle hava
pågått. Under samma tid har föreståndaren för folkhögskolan tjänstgjort som
kretsbefälhavare vid hemvärn.

Undervisningen vid folkhögskolan i D har mast helt inställas under tiden
10 september 1939—31 oktober 1941. De kurser som på grund härav icke
kunnat hållas hava varit huvudkursen 1939/40, fristående kvinnliga kursen
1940, huvudkursen 1940/41 och fristående kvinnliga kursen 1941. Denna
folkhögskola har tilldelats understöd om tillhopa 18.414 kronor 72 öre, såsom
bidrag till bestridande av skolans utgifter för avlöning åt föreståndare och
lärare under de tider ifrågavarande kurser skulle hava pågått. I yttrande
över av styrelsen för folkhögskolan gjord framställning om statsunderstöd
har statskontoret under erinran om stadgandet i § 1 andra stycket kungörelsen
nr 461/1940 framhållit angelägenheten av att varje möjlighet tillvaratages
att utnyttja lärarpersonalens arbetskraft för annan verksamhet. Under
tiden för tjänstgöringshindret har en ordinarie ämneslärare vid skolan tjänstgjort
såsom vikarierande lärare vid andra folkhögskolor under tillhopa 119
dagar. Skolans föreståndare har enligt redogörelsen för läsåret 1939/40 endast
»sysselsatts med expeditionsarbete och utredningsarbete för skolans planerade
nybyggnader». I motsvarande redogörelse för läsåret 1940/41 har någon
uppgift om sysselsättning icke lämnats.

Vid folkhögskolan i E har undervisningen vid 1940 års vårkurser måst avbrytas.
Folkhögskolan har tilldelats ett understöd av 5.775 kronor, utgörande
bidrag till bestridande av skolans utgifter för avlöning till föreståndare och
lärare under den tid, kursen skulle hava pågått. Under viss tid av ifrågavarande
tjänstgöringshinder har en ordinarie ämneslärare vid skolan tjänstgjort
såsom timlärare vid läroverk.

Vid folkhögskolan i F har undervisningen vid den fristående kvinnliga
kursen 1940 måst inställas. Styrelsen för folkhögskolan har gjort underdånig
framställning om vissa statsbidrag. Under tjänstgöringshindret har cn
lärarinna vid skolan tjänstgjort 20 dagar såsom vikarie vid folkskola.

Siutligen har undervisningen vid folkhögskolan i G vid 1939/40 års huvudkurs
måst avbrytas. I detta fall har folkhögskolan tilldelats ett understöd av
9.037 kronor 50 öre, såsom bidrag till bestridande av skolans utgifter för
avlöning till föreståndare och lärare under den tid kursen skulle hava pågått.
Skolans föreståndare har under en månad tjänstgjort som vikarierande kursledare
vid de med folkhögskolan förenade bygdekurserna. En ordinarie
lärare vid skolan har under viss tid av ifrågavarande tjänstgöringshinder
uppehållit vikariat vid annan folkhögskola.

Gällande bestämmelser om avlöning till lärare vid statsunderstödda folkhögskolor
vid tjänstgöringshinder på grund av undervisningens inställande
eller inskränkning i anledning av vid krig eller krigsfara vidtagna anordningar
föreskriva skyldighet för lärare att åtaga sig undervisning vid annan
läroanstalt eller annan tjänstgöring av med lärarverksamhct vid folkhögskola
jämförligt slag.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att dylik tjänstgöring endast

Revisorernas

uttalande.

— 168 —

i begränsad utsträckning har beretts ifrågavarande lärare. Särskilt anmärkningsvärt
förefaller det revisorerna, att en folkhögskoleföreståndare under
en tid av 2 år icke fullgjort någon egentlig tjänstgöring.

Med hänsyn till det anförda vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke
berörda tjänstgöringsskyldighet bör utsträckas att avse tjänstgöring jämväl
inom andra arbetsområden, där förstärkning av arbetskrafterna erfordras.

- 189 —

NIONDE HUVUDTITELN.

Jordbruksdepartementet.

§ 35.

Riksdagens år 1936 församlade revisorer, som avlagt besök vid det då under
byggnad varande mejeriet i Alnarp, uttalade under § 55 i sin berättelse rörande
statsverkets förvaltning, att det enligt revisorernas mening i många avseenden
otillfredsställande sätt, på vilket den nya mejeribyggnaden uppförts, berodde
på den förenkling och inknappning, som vidtagits för att hålla byggnadskostnaden
inom anslagets ram och som i åtskilliga fall medfört ett utförande,
vilket betydligt avvek från det 1934 års riksdag förelagda förslaget.
Vid uppförandet och inredandet av ifrågavarande byggnad hade vidtagits
sådana förenklingar och besparingar, att de ursprungliga kraven på hållbarhet
i åtskilliga avseenden hade måst eftersättas. Anledningen härtill torde
hava varit, att tillräckligt omsorgsfulla kostnadsberäkningar icke varit möjliga
att erhålla, innan ärendet förelagts riksdagen.

Även innevarande års revisorer hava besökt mejeribyggnaden.

Beträffande ifrågavarande byggnad torde böra omnämnas, att Kungl.
Maj:t genom beslut den 24 augusti 1934 uppdrog åt byggnadsstyrelsen att i
samråd med styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
och i enlighet med fastställda ritningar låta uppföra en nybyggnad för drifts-,
skol-, provnings- och försöksmejeri vid Alnarp för en kostnad ej överstigande

615.000 kronor. Efter det byggnaden färdigställts i början av år 1937 i enlighet
med ritningar, vilka såsom förut antytts överarbetats för att möjliggöra
byggnadskostnadernas rymmande inom det anvisade beloppet, tillkallade
institutets styrelse vissa sakkunniga för att besiktiga byggnaden. Nämnda
sakkunniga framställde i avgivet utlåtande erinringar beträffande åtskilliga
brister hos byggnaden. I skrivelse den 5 augusti 1938 anhöll institutets styrelse
om anslag för utredning angående avhjälpandet av dessa brister. I remissutlåtande
den 6 september 1938 över nämnda framställning förklarade sig
byggnadsstyrelsen ämna, sedan garantibesiktning å byggnadsentreprenörens
arbeten verkställts och dennes skyldigheter att avhjälpa uppkommande bristfälligheter
fastställts, med institutets styrelse överenskomma om gemensam
utredning rörande de kompletteringsarbeten, vilka enligt då vunnen erfarenhet
erfordrades för att byggnaden skulle bli fullt lämplig för sitt ändamål.

Mejeribyggnaden
i
Alnarp.

— 170 —

Revisorernas

uttalande.

Viss fråga
angående egnahemsstyrelsens
organisation.

Byggnadsstyrelsen hemställde därför, att institutsstyrelsens framställning icke
måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Genom beslut den 30
september 1938 förklarade Kungl. Maj:t den gjorda framställningen icke
föranleda annan åtgärd än att institutsstyrelsen skulle tillställas avskrift av
byggnadsstyrelsens utlåtande i ärendet.

I skrivelse den 15 juli 1940 har byggnadsstyrelsen — med förmälan att
besiktning före garantitidens utgång numera verkställts å byggnadsentreprenörens
arbeten samt att denne avhjälpt vissa brister å arbetena, vilka vid
garantibesiktningen ansåges föreligga och som tillkomme honom att avlägsna
— hemställt, att 37.000 kronor måtte anvisas för vissa närmare angivna ändrings-
och kompletteringsarbeten å det nya mejeriet vid Alnarp. Styrelsen
har emellertid därjämte uttalat, att, därest Kungl. Maj:t icke skulle finna skäl
föreslå anvisandet av medel till samtliga ifrågavarande arbeten, styrelsen
ansåge att vissa arbeten för en sammanlagd kostnad av 17.000 kronor i
första hand borde utföras. Nämnas må, att styrelsens förutvarande arbetschef
i Lund i två vid styrelsens skrivelse fogade kostnadsberäkningar beräknat
kostnaderna för de kompletteringar, som av mejeriavdelningens föreståndare
ansetts behövliga, till 115.000 kronor men att institutets styrelse i
skrivelse till byggnadsstyrelsen förklarat sig icke vilja motsätta sig vissa
begränsningar i nämnda kompletteringsarbeten.

Av vad i detta ärende förekommit synes revisorerna framgå, att de förberedande
utredningarna och planläggningarna för ifrågavarande byggnadsföretag
icke bedrivits nöjaktigt. Tydligt är, att den av byggnadsstyrelsen
anställda kontrollanten utfört sina åligganden på ett icke tillfredsställande
sätt. Vid besiktning före garantitidens utgång å byggnadsentreprenörens arbeten
har det nämligen visat sig, att väsentliga brister vidlåda byggnaden. Sedan
entreprenören avlägsnat de brister, vilka det på grund av garantibesiktningen
ansågs åligga honom att avhjälpa, hava ytterligare kompletterings- och reparationsarbeten
visat sig behövliga. För dessa arbetens utförande har innevarande
års riksdag anvisat ett belopp av 17.000 kronor.

Revisorerna fingo emellertid vid sitt besök det intrycket, att byggnaden är
behäftad med så väsentliga brister att statsverket har att emotse avsevärda
ytterligare utgifter för byggnadens försättande i sådant skick att den blir
fullt lämplig för sitt ändamål.

§ 36.

Jämlikt 8 § i den för egnahemsstyrelsen med underlydande lokalförvaltningar
gällande instruktioner av den 7 juni 1940 (nr 593) skall hos egnahemsstyrelsen
finnas ett kamrerarekontor med åliggande främst att i enlighet
med särskilda föreskrifter handhava egnahemsstyrelsens kassarörelse
och bokföring samt utöva överinseende över egnahemsnämndernas kassaoch
redovisningsväsende ävensom att ombesörja uträkning av löner åt befattningshavare
hos egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna och granskning
av reseräkningar för sådana befattningshavare.

Egnahemsstyrelsen har från och med den 1 juli 1940 erhålbt dragnings -

— 171 —

rätt å statsverkets checkräkning i riksbanken. I samband härmed har från
statskontoret till egnahemsstyrelsen överflyttats förvaltningen av lånefonden
för främjande av bostadsbyggande på landsbygden, egnahemslånefonden,
jordförmedlingsfonden, arrendelånefonden, arbetarsmåbrukslånefonden, lånefonden
för lantarbetarbostäder, arrendeegnahemsfonden, lån för bostadsförbättringsverksamhet,
lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
samt fonden för premielån till egnahemslåntagare. Behållningen å
de utav egnahemsstyrelsen sålunda förvaltade fonderna uppgick den 30 juni
1941 till 329.393.703 kronor. För budgetåret 1941/42 har till egnahemsstyrelsens
förfogande dessutom ställts anslagsmedel, vilka tillsammans med från
föregående budgetår överförda reserverade medel uppgå till sammanlagt
93.078.239 kronor.

Enligt vad revisorerna inhämtat handhaves ledningen av egnahemsstyrelsens
kamrerarekontor tämligen självständigt av kamreraren, vilken till sin
hjälp har en revisor, en e. o. tjänsteman i 14 lönegraden, samt viss kvinnlig
biträdespersonal.

Vad angår arbetet å kamrerarekontoret hava revisorerna inhämtat följande.
Omfattningen av kassarörelsen hos egnahemsstyrelsen under det tilländalupna
budgetåret har varit betydande. Inbetalningarna uppgingo således till
sammanlagt 17.479.441 kronor, fördelande sig på 390 inkomstreversal
— bakom vilka i många fall ligga ett stort antal postgiroinsättningar —
och utbetalningarna till 14.270.692 kronor, vartill komma omföringar till ett
sammanlagt belopp av 1.249.525.936 kronor. Enligt inhämtade uppgifter
grunda sig utbetalningarna på 4.100 anordningsbeslut.

Egnahemsnämndernas räkenskaper bestå av månadsredovisningar, omfattande
inkomstlistor med tillhörande inkomstverifikationer, utgiftslistor med
tillhörande utgifts- och omföringsverifikationer, avräkningslistor med postgirokontot
samt kassarapporter med föreskrivna bilagor. Dessutom föres
titelräkenskap, som insändes halvårsvis, kontrollbok m. m. Enligt lämnade
uppgifter har styrelsens kamrerarekontor verkställt en provisorisk granskning
av räkenskapsmaterialet för tiden juli—december 1940. För månaderna
januari—juni 1941 äro räkenskaperna helt ogranskade. Utbetalningarna i
samband med beviljandet av krislån äro sålunda icke granskade. Räkenskapsmaterialet
för dessa senare månader är dessutom betydligt mera omfattande
än för första hälften av budgetåret, alldenstund egnahemsnämndernas
verksamhet icke fullt kom i gång förrän efter viss tid in på budgetåret.
Nämndernas inkomst- och utgiftsverifikationer under budgetåret 1940/41
uppgingo till sammanlagt omkring 162.000. Revisorerna vilja i detta sammanhang
erinra om att eu avsevärd utökning av räkenskapsmaterialet för
innevarande budgetår torde vara att emotse, enär anslagen för bostadsförbättringsverksamheten
i hög grad ökats och dessutom avsevärda belopp av
för budgetåret 1940/41 anvisade medel icke hunnit utbetalas under nämnda
budgetår. Ilos egnahemsnämnderna inflytande amorteringar och räntor torde
kunna beräknas uppgå till ungefär samma belopp som för budgetåret 1940/41
eller till sammanlagt 12.7 miljoner kronor. Härtill komma inlösta lån och
extra inbetalningar, även de till betydande belopp.

Revisorernas

uttalande.

— 172 —

Beträffande de ökade anslagen till bostadsförbättringsverksamheten hava
revisorerna inhämtat, att styrelsen har sig bekant, att hos vissa egnahemsnämnder
utbetalningarna av bostadsförbättringsmedel jämlikt 27 § kungörelsen
om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag
på landsbygden av den 22 juni 1939 (nr 464) verkställas till
hälsovårdsnämnderna i vederbörande kommuner, under det att andra nämnder
ansett det lämpligare att göra utbetalningarna direkt till bidrags- eller
låntagarna själva. På visst håll har utlämnats belopp till betydande storlek
(20.000—30.000 kronor) såsom förskott till hälsovårdsnämnd emot redovisningsskyldighet.
Enligt vad som uppgivits för revisorerna har dröjsmål förekommit
vid redovisningen av sålunda förskottsvis utbetalade medel.

Enligt till revisorerna lämnade upplysningar har egnahemsstyrelsen ännu
icke företagit några kassainventeringar hos egnahemsnämnderna.

Revisorerna vilja till en början erinra därom, att av kamrerarekontorets
åligganden bestyret med kassarörelsen måste komma i första hand. Med
hänsyn till denna rörelses omfattning hava kontorets arbetskrafter måst
tagas i anspråk för denna uppgift i sådan utsträckning, att kontoret icke
kunnat i den omfattning som är nödvändigt fullgöra sin andra huvuduppgift,
nämligen att utöva överinseendet över de till ett antal av 26 uppgående egnahemsnämndernas
kassa- och redovisningsväsende och att verkställa revision
av sagda myndigheters räkenskaper. Såsom ovan nämnts hava dessa förhållanden
medfört, att nämndernas betydande räkenskapsmaterial i stor utsträckning
måst lämnas ogranskat och det överinseende över nämndernas
kassor, som utövas genom inventeringar, måst eftersättas. I detta sammanhang
vilja revisorerna påpeka, att något enhetligt system för utbetalning och
verificering av bostadsförbättringsbidrag liksom även av andra lån och bidrag
icke är genomfört. Erforderliga föreskrifter härutinnan synas böra utfärdas.
Av nämnderna förskottsvis medgivna utbetalningar och verkställda uträkningar
av räntor och amorteringsbelopp samt kontrollen över utestående
restantier synas böra ägnas särskild uppmärksamhet.

Enligt revisorernas mening är kamrerarkontoret hos egnahemsstyrelsen
med dess nuvarande arbetskrafter icke i stånd att på ett fullt betryggande
sätt utöva den kontroll över egnahemsnämndernas ekonomiska verksamhet,
som är erforderlig. Att denna kontroll utövas på ett snabbt verkande och
effektivt sätt, framstår såsom särskilt nödvändigt med hänsyn såväl till storleken
av de medel, vilka ställts till egnahemsverksamhetens förfogande,
som till de avsevärda belopp, vilka inflyta hos egnahemsnämnderna — därav
en stor del i form av kontanta inbetalningar i nämndernas kassor. Härtill
kommer, att egnahemsnämnderna först nyligen trätt i verksamhet såsom statliga
organ.

Under åberopande av vad sålunda anförts och med hänvisning till den
emotsedda ökningen av räkenskapsmaterialet för budgetåret 1941/42 vilja
revisorerna framhålla angelägenheten av att frågan om behovet av arbetskrafter
å egnahemsstyrelsens kamrerarkontor tages under omprövning.

— 173 —

§ 37.

Enligt 8 kap. i kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga Egnahemslåegnahemsverksamheten
handhaves egnahemslångivning för bostadsändamål
— förutom av egnahemsnämnderna —- av kommuner samt vissa aktiebolag ner, aktiebooch
ekonomiska föreningar. Sedan dessa av egnahemsstyrelsen antagits till efk°‘

låneförmedlare, tilldelas de av styrelsen egnahemsstatslån för utlämnande n°™njngar. r’
av bostadslån i enlighet med bestämmelserna i nämnda kungörelse.

Såsom förutsättning för att bolag eller förening skall kunna antagas till
låneförmedlare gäller bland annat, att bolaget eller föreningen, där ej egnahemsstyrelsen
av särskilda skäl medgiver undantag därifrån, har till uteslutande
uppgift att befrämja förvärvandet av egnahem medelst statslån samt
att styrelsen finner bolaget eller föreningen vara lämplig såsom egnahemslåneförmedlare
och bereda tillräcklig trygghet för att syftet med den statliga
egnahemsverksamheten befrämjas på ett oegennyttigt och ändamålsenligt
sätt. En å statens vägnar av egnahemsstyrelsen utsedd ledamot i bolagets
eller föreningens styrelse skall äga deltaga i dennas överläggningar men ej i
besluten. Vidare skall ett av egnahemsstyrelsen tillsatt ombud äga å statens
vägnar deltaga i granskningen av bolagets eller föreningens räkenskaper och
förvaltning.

För låneförmedlande kommun, bolag eller förening skall av egnahemsstyrelsen
fastställas instruktion med reglementariska föreskrifter rörande
verksamheten. Låneförmedlare är skyldig att beträffande av låneförmedlaren
bedriven egnahemsverksamhet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och
anvisningar, som egnahemsstyrelsen må meddela, samt att lämna styrelsen
omedelbar tillgång till samtliga verksamheten berörande räkenskaper och
handlingar ävensom att till styrelsen avgiva de redogörelser över verksamheten,
som skola lämnas enligt instruktion eller av styrelsen meddelade särskilda
föreskrifter.

Till bestridande av låneförmedlares med egnahemsverksamhet förenade
förvaltningskostnader och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster
åtnjuter en var låneförmedlare ett årligt statsbidrag motsvarande 0,5 procent
av sammanlagda beloppet av de av låneförmedlaren utlämnade och vid nästföregående
års utgång utestående egnahemslån.

Vid utgången av år 1940 funnos 50 låneförmedlare, därav 8 kommuner.

Det totala utlånade beloppet utgjorde hos dessa omkring 25,8 miljoner kronor.
Förvaltningsbidragen för år 1941 hava uppgått till sammanlagt omkring

129.000 kronor (för år 1940 omkring 128.000 kronor).

Det stora flertalet av ifrågavarande 50 kommuner, bolag och föreningar
har numera upphört att utlämna nya lån och inskränkt sig till att sörja för
förvaltningen av äldre lån. Ofta är den kvarstående lånestockcn ganska liten,
vilket belyses av att ej mindre än sjutton av låneförmedlarna för år 1941
åtnjutit lägre förvaltningsbidrag än 500 kronor, d. v. s. förvaltat egnahemslån
till lägre belopp än 100.000 kronor.

I jämförelse med de bestämmelser, som gällde innan 1940 års kungörelse
angående den statliga egnahemsverksamheten trädde i kraft, innebära de

Revisorernas

uttalande.

— 174 —

nya bestämmelserna bland annat, att låneförmedlarna icke längre skola
handhava egnahemslångivning för jordbruksändamål utan endast för bostadsändamål.
Nämnas må, att 1936 års egnahemsutredning i sitt den 20 oktober
1938 avgivna betänkande uttalat sig för att, om låneförmedlare icke önskade
göra ändring i sin befattning med tidigare utlämnade egnahemslån, detta
icke syntes kunna påfordras från statens sida. Låneförmedlaren borde alltjämt
äga att — underkastad meddelade kontrollföreskrifter — erhålla stadgat
förvaltningsbidrag. Nya statslån borde emellertid icke beviljas ifrågavarande
låneförmedlare för utlämnande av jordbrukslån men däremot för utlämnande
av bostadslån.

Enligt vad egnahemsstyrelsen upplyst, har styrelsen åtminstone i några
fall under övervägande att underhandla med vederbörande låneförmedlare
om överlåtelse av egnahemslånestocken på den statliga egnahemsorganisationen.
Då emellertid styrelsen ansett upporganisationen av de nya statliga
egnahemsnämnderna böra gå i första hand, hava några åtgärder ännu icke
vidtagits för inledande av underhandlingar med låneförmedlarna.

I fråga om de föreningar och bolag, som med hjälp av statslån utlämna
egnahemslån för bostadsändamål, synes egnahemsstyrelsens tillsyn över verksamheten
i stort sett inskränka sig till att styrelsen författningsenligt fastställer
instruktion för låneförmedlaren samt utser en ledamot i föreningens
eller bolagets styrelse och ett granskningsombud för deltagande i revisionen.
Det må framhållas, att den av styrelsen använda normalinstruktionen är
ganska allmänt avfattad. De från låneförmedlarna inkommande redogörelserna
för verksamheten synas huvudsakligen bliva föremål för granskning
ur statistisk synpunkt. Enligt revisorernas mening är det önskvärt, att egnahemsstyrelsen
mera ingående övervakar det sätt, på vilket låneförmedlarna
handhava sin verksamhet, och tager del av deras interna administration. Om
det exempelvis förekommer, att en förening eller ett bolag har onödigt stor
personal eller att en funktionär åtnjuter en avlöning, som ej står i rimlig
proportion till hans arbete, bör egnahemsstyrelsen hava anledning att ingripa,
så mycket hellre som möjligheterna till fondavsättning minskas genom
sådana förhållanden som nyss åsyftats.

Förutsättningarna för en effektiv övervakning av ifrågavarande låneförmedlare
skulle självfallet ökas, om bland dessa icke kvarstode åtskilliga
föreningar och bolag — och även kommuner — vilka upphört att vidare
utlämna egnahemslån och vilkas befattning med sådana lån därför inskränker
sig till förvaltandet av äldre lån. Det förekommer, att dylika låneförmedlare
allenast hava ett fåtal lån att förvalta. Det naturliga synes vara, att dessa
låneförmedlare överlåta sina lån på staten och därefter upplösas. Härigenom
vinnes även, att de statliga förvaltningsbidragen kunna inbesparas. Det synes
önskvärt, att egnahemsstyrelsen ägnar uppmärksamhet åt nu berörda förhållanden.

— 175

§ 38.

De statsmedel, som anvisats för främjande av egnahemsverksamheten och
därmed likartade ändamål, i vad gäller landsbygden, utgå i huvudsak enligt
följande bestämmelser.

Enligt kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga egnahemsverksamheten
må egnahemslån utlämnas i form av jordbrukslån och
skogslån till underlättande för låntagaren att förvärva äganderätt till jordbruksfastighet.
Sådana lån beviljas ej till förvärv av jordbruksegnahem, vars
värde överstiger 30.000 eller i särskilda fall 35.000 kronor. Jordbrukslån kan
beviljas intill ett belopp högst motsvarande 90 procent av fastighetens värde.
Om å fastigheten finnes växande skog till ett värde av minst 1.000 kronor,
får vid bestämmandet av jordbrukslånets belopp hänsyn icke tagas till värdet
å den växande skogen. I sådant fall kan i stället, utöver jordbrukslånet,
skogslån beviljas till ett belopp högst motsvarande 90 procent av den del av
fastighetens värde, som beräknas belöpa på den växande skogen.

Där det med hänsyn till arten och omfattningen av de åtgärder, som
erfordras för fastighetens iordningsställande, befinnes skäligt, att lånesökanden
erhåller bistånd till täckande av kostnaderna för dessa åtgärder, kan
utöver jordbruks- och skogslån beviljas premielån. Det utmärkande för
sådana lån är att de, om låntagarna fullgöra sina förpliktelser, under loppet
av viss tidsperiod avskrivas samt att de äro räntefria. Premielån kan utgå
med högst 3.000 kronor eller i undantagsfall 4.500 kronor.

Jordbrukslån och skogslån delas vart för sig med avseende å återbetalningen
i en stående del, motsvarande 60 procent av det värde, som legat till
grund för lånets beräknande, samt en amorteringsdel, utgörande återstoden
av lånet. Stående delen behöver icke, om låntagaren fullgör sina åligganden,
återbetalas förrän amorteringsdelen guldits. Amorteringsdelen å jordbrukslån
är amorteringsfri till och med femte kalenderåret efter det, då lånet beviljats,
men skall därefter bli föremål för amortering. Amorteringsdelen å skogslån
skall avbetalas enligt grunder, som bestämmas med hänsyn till låntagarens
möjligheter att med tillämpning av överenskommen hushållningsplan
tillgodogöra sig skogen.

Enligt ovannämnda kungörelse kunna lån vidare lämnas för underlättande
av förstärkning av ofullständiga jordbruk genom förvärv och i förekommande
fall förbättring av lämpligt område, avsett att tilläggas den ursprungliga
fastigheten (tillskottsjord) eller genom ny-, om- eller tillbyggnad å dylikt
jordbruk. Lån till sistnämnda ändamål beviljas ej i andra fall än då den
ifrågavarande fastigheten tidigare är egnahemsbelånad. Beträffande lån till
förstärkning av ofullständigt jordbruk gälla i tillämpliga delar motsvarande
regler som för egnahemslån till jordbruksfastigheter i allmänhet. Egnahemslån
till förstärkning av ofullständigt jordbruk är dock icke till någon del
stående utan skall i sin helhet amorteras.

Egnahemslån må även utlämnas i form av bostadslån till underlättande
för låntagaren att förvärva äganderätt till bostadsegnahem. Bostadslån beviljas
ej till förvärv av fastighet, vars värde överstiger 12.000 kronor. Även det
procenttal, intill vilket egnahemslån får uppgå i förhållande till fastighets -

Statens lån
och bidrag
i''ör egnahems-
och
bostadsförbättringsändamål.

— 176 —

värdet, är lägre för bostadslån än för jordbrukslån. Bostadslån får sålunda
icke beviljas till högre belopp än 75 procent av egnahemsfastighetens värde.
Någon motsvarighet till premielån finnes icke, då det gäller bostadsegnahem.
Bostadslån delas med avseende å återbetalningen i en stående del, som motsvarar
50 procent av fastighetsvärdet, samt en amorteringsdel, utgörande
återstoden av lånet. Amorteringsskyldighet inträder ifråga om bostadslån
från och med fjärde kalenderåret efter det, då lånet beviljats.

Utöver bostadslån, som beviljats till förvärv av bostadsegnahem, kan sedermera
ytterligare lån beviljas till erforderlig om- eller tillbyggnad å detta.
Sådant lån får icke uppgå till högre belopp än att lånet och återstående del
av tidigare lån sammanlagt motsvara 75 procent av värdet å fastigheten
efter om- eller tillbyggnaden. Tilläggslånet skall amorteras till hela sitt belopp
men är i övrigt underkastat samma regler som det ursprungliga bostadslånet.

Jämlikt kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 590) angående statsunderstödd
arbetarsmåbruksverksamhet må arbetarsmåbrukslån utlämnas till skogsarbetare
eller därmed likställd arbetare för att giva honom tillfälle att förvärva
mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk,
drivet vid sidan av annan verksamhet. Högsta beloppet för arbetarsmåbrukslån
utgör 7.000 kronor.

Arbetarsmåbrukslånet delas med avseende å återbetalningen i en stående
del och en amorteringsdel. Den stående delen skall motsvara kostnaden för
jordförvärvet jämte 60 procent av beräknad kostnad för erforderliga jordförbättringsåtgärder.
Amorteringsdelen skall från och med sjätte kalenderåret
efter det då lånet beviljats återbetalas med en trettiondel årligen. Låntagaren
får dock göra större inbetalningar, om han så önskar.

På arbetarsmåbrukslånets amorteringsdel erlägges ej ränta. På den stående
delen skall efter amorteringstidens utgång gäldas ränta eller den räntefot,
som Kungl. Maj:t bestämmer med hänsyn tagen till räntesatsen å egnahemslån
för jordbruksfastigheter.

Utöver lån kunna särskilda statsbidrag till belopp av högst 1.000 kronor
beviljas arbetarsmåbrukslåntagare med barnrika familjer. För sådant bidrag
förutsättes, att lånesökanden har tre eller flera barn under 16 års ålder.

Enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag samt
nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden
må förbättringsbidrag lämnas för reparation av och annat förbättringsarbete
å bostadslägenheter ävensom för uppförande av nya bostadslägenheter i
stället för förut befintliga. Sådant bidrag bör i regel icke överstiga 80 procent
av de uppskattade kostnaderna för byggnadsföretaget men kan utgå med
högre procent, därest ömmande omständigheter föreligga samt återstående
del av kostnaderna, i den mån densamma icke täckes genom sökandens eget
arbete eller annorledes, gäldas av vederbörande kommun eller tillskjutes från
annat håll. Bidraget får för varje särskild bostadslägenhet uppgå till högst

2.000 kronor. (Ett något högre maximibelopp är dock medgivet beträffande
vissa kronolägenheter.)

Nybyggnadslån och förbättringslån må lämnas för uppförande av nya

— 177 —

bostadslägenheter i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt,
så ock för ombyggnad av samt annat mera omfattande förbättringsarbete
å bostadslägenheter. Nybyggnadslån får ej beviljas för byggnadsföretag,
för vilket förbättringslån utgår.

Nybyggnadslån får ej överstiga 80 procent av de för byggnadsföretaget
uppskattade kostnaderna. Skall för samma byggnadsföretag utgå såväl nybyggnadslån
som förbättringsbidrag, få dessas sammanlagda belopp ej överstiga
80 procent av nämnda kostnader. Nybyggnadslån skall återbetalas genom
årlig amortering med fast annuitet under en tid av 20 år med början
året näst efter det, då byggnadsföretaget fullbordats.

Där varken förbättringsbidrag eller nybyggnadslån utgå, kan i stället förbättringslån
beviljas. Om sådant lån gäller huvudsakligen vad nyss sagts i
fråga om nybyggnadslån. Dock är förbättringslån räntefritt intill dess 10 år
förflutit från det att byggnadsföretaget fullbordats. Sådant lån skall årligen
amorteras under de 10 första kalenderåren efter det, då byggnadsföretaget
fullbordats, med en tjugondei av lånebeloppet och under återstående 10 år
av lånetiden med fast annuitet.

För att åt mindre bemedlade, barnrika familjer bereda billiga bostäder i
egnahem hava särskilda medel anvisats för såväl lån som bidrag. Bestämmelser
härom återfinnas i kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) om lån och
bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade,
barnrika familjer. Bostadsanskaffningslån beviljas för nybyggnad eller
förbättring av bostadshus och utgår med högst 90 procent av det belopp, vartill
kostnaderna för byggnadsföretaget, anskaffning av tomtmark inbegripen,
eller för förbättringsarbetet kunna beräknas uppgå. Sådant lån skall
bortsett från särskilda fall utgöra till två niondelar en räntefri stående del,
till likaledes två niondelar en stående del, varå ränta utgår, och till återstoden
en amorteringsdel. A lånets amorteringsdel skall amortering ske med fast
annuitet. Annuiteten skall i fråga om lån för nybyggnad bestämmas så, att
amorteringsdelen därmed blir slutamorterad inom 20 år. Beträffande äldre
byggnad bestämmes amorteringstiden med hänsyn till byggnadens ålder och
tillstånd. Familjebidrag kan beviljas i form av avdrag å de årliga ränte- och
annuitetsbeloppen å nyssnämnda lån. Bidragens storlek är beroende av antalet
barn i familjerna.

Jämlikt kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 636) angående tertiärlån till viss
bostadsbyggnadsverksamhet må dylika lån utlämnas för främjande av sådana
med hänsyn till läget på bostadsmarknaden önskvärda byggnadsföretag, som
hava till ändamål uppförande eller ombyggnad av byggnader, avsedda att
innehålla huvudsakligen mindre men rymliga bostadslägenheter eller att utgöra
enfamiljshus. Lån få beträffande enfamiljshus — flerfamiljshusen
torde här kunna lämnas å sido — ej överstiga 35 procent eller i särskilda fall
45 procent av värdet å fastigheten. Ej heller får, då fråga är om ombyggnadsföretag,
lån överstiga halva kostnaden för ombyggnaden. För lån till enfamiljshus
skall ställas säkerhet av inteckning inom 85 procent av fastighetsvärdet.
Sådant lån skall amorteras under en tidrymd av 20 år. Om låntagaren

12 — Rev. berättelse ang. statsverket år 1041. I.

— 178 —

för lån, lämnade mot säkerhet av inteckningar mot bättre förmånsrätt än
säkerheten för tertiärlånet, nödgas under de 10 första åren efter lånens upptagande
erlägga högre än vissa angivna räntesatser, kan under vissa förutsättningar
av statslånets ränte- och annuitetsbelopp årligen eftergivas högst
ett belopp, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan låntagarens årliga
räntekostnad för primär- och sekundärkrediten samt å andra sidan det
belopp, vartill nämnda kostnad skulle hava uppgått, för den händelse den
årliga räntan stannat vid nyss åsyftade räntesatser. Eftergiften får icke bestämmas
till högre belopp än som erfordras, för att den eller de genom
byggnadsföretaget tillkomna eller ombyggda lägenheterna skola kunna tillföras
bostadsmarknaden mot en hyra, icke överstigande den år 1939 på orten
gällande hyresnivån för lägenheter av jämförlig beskaffenhet och belägenhet.

Utöver de här nämnda slagen av lån och bidrag finnas för liknande ändamål
mera speciella former. Hit höra exempelvis bidrag till inlösen av byggnad
vid komplettering av ofullständigt jordbruk, lantarbetarbostadslån och
lantarbetarbostadsbidrag m. m.

De verksamhetsgrenar, som hava avseende å beviljandet av jordbrukslån,
skogslån, premielån, lån till förstärkning av ofullständigt jordbruk, bostadslån
och tilläggslån därtill, arbetarsmåbrukslån och bidrag till barnrika arbetarsmåbrukslåntagare,
förbättringsbidrag, nybyggnadslån och förbättringslån
handhavas av egnahemsnämnderna under ledning av egnahemsstyrelsen.
Däremot beviljas bostadsanskaffningslån och därtill anslutna familjebidrag
ävensom tertiärlån av statens byggnadslånebyrå.

Också kommunerna medverka — mer eller mindre aktivt — i här avsedda
verksamhetsgrenar. Kommunernas uppgifter i fråga om den statsunderstödda
bostadsförbättringsverksamheten handhavas av hälsovårdsnämnderna. Deras
medverkan vid egnahemsverksamheten och särskilt vid arbetarsmåbruksverksamheten
sker antingen genom särskilda egnahemskommittéer eller genom
kommunalnämnderna. Dessa senare fungera i allmänhet också som förmedlingsorgan
vid de av statens byggnadslånebyrå handhavda verksamhetsgrenarna,
såvitt gäller landsbygden.

I detta sammanhang må slutligen nämnas, att kungörelserna den 26 juni
1925 (nr 291) angående allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker
i Norrland och Dalarna, den 14 juni 1929 (nr 170) angående upplåtande
av kronotorp å vissa kronoparker m. m. samt den 6 juni 1941 (nr 484)
angående upplåtelse åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. innehålla
särskilda bestämmelser om lån eller bidrag för innehavare av sådana lägenheter,
som avsetts med nämnda författningar. Utan att det finnes anledning
att här lämna någon närmare redogörelse för ifrågavarande bestämmelser,
må endast nämnas, att upplåtelsen av kolonat ankommer på kolonisationsnämnderna
i Norrbottens och Västerbottens län samt, beträffande övriga
norrländska län och Kopparbergs län, på domänstyrelsen. Upplåtelsen av
kronotorp ankommer likaledes på domänstyrelsen, medan upplåtelsen av
lapplägenheter är ålagd egnahemsnämnderna.

— 179

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen finnes för närvarande Revisorernas
en mångfald Iåne- och bidragsformer, som alla hava till syfte att underlätta ul,aIandeför
mindre bemedlade och obemedlade att förvärva egnahem eller att vidtaga
förbättringar å dessa. Visserligen kan med ett visst fog göras gällande,
att dessa skilda hjälpformer tillkommit med tanke på förutsättningarna hos
olika kategorier av samhällsmedlemmar och att dessa förutsättningar beaktats
vid fastställandet av villkoren för lånen och bidragen. Det skulle ur
denna synpunkt kunna anses vara en styrka, att hjälpsystemet är mångsidigt
utbyggt.

Emellertid kan förhandenvaron av flera olika typer av lån och bidrag för
samma eller närbesläktade ändamål å andra sidan vara förenad med olägenheter.
Överblicken över systemet försvåras onekligen, och icke minst för allmänheten
blir det ogörligt att på förhand bedöma innebörden av de skilda
låne- och bidragsformerna. Risk finnes vidare för en icke önskvärd kombination
av olika hjälpformer. Som exempel kan nämnas, att tendenser visat
sig att jämsides med egnahemslån och premielån bevilja bostadsförbättringsbidrag
för förbättring av byggnadsbeståndet å den egnahemsbelånade fastigheten.
Ett sådant förfaringsätt synes stå i strid med den tanke, som ligger
till grund för egnahemsverksamheten, nämligen att egnahems- och premielånen
skola vara tillräckliga för att jämte vad låntagaren själv kan tillskjuta
genom egna tillgångar och i form av eget arbete täcka kostnaderna för förvärv
och iordningsställande av ett egnahem. Till försvar för en kombination
av egnahemslån och eventuellt premielån med förbättringsbidrag har emellertid
hänvisats till, att det under nionde huvudtiteln anvisade anslaget till
premielån är mycket knappt tillmätt, medan det under femte huvudtiteln
uppförda anslaget till förbättringsbidrag för närvarande är tämligen betydande.

Särskilt anmärkningsvärt ter sig tillämpningen jämsides av flera olika
låne- och bidragsformer i sådana fall, när den resulterar i en oenhetlig behandling
av olika hjälpsökande, utan att tillräckliga motiv kunna påvisas
härför. Det kan exempelvis förekomma, att en av tre grannar har erhållit ett
bostadsanskaffningslån, förenat med familjebidrag, för byggande av en
bostadsbyggnad med en standard som, då någon maximikostnad ej är bestämd
i föreskrifterna för denna långivning, kanske höjer sig över den i
orten vanliga standarden. En granne med lika stor familj har måhända
erhållit ett arbetarsmåbrukslån, eventuellt kombinerat med ett mindre byggnadsbidrag,
till ett sammanlagt belopp av högst 8.000 kronor till förvärv av
såväl jord som bostads- och ekonomibyggnader. Låt vara att denne låntagare
själv kan lämna något tillskott i form av eget arbete och möjligen även erhåller
något mindre bidrag från kommunen, är det givet, att byggnadsstandarden
å ett sådant arbetarsmåbruk måste hållas ytterligt låg. Slutligen kan den
tredje grannen hava erhållit ett vanligt egnahemslån enligt de villkor, som
gälla för dessa lån. Det kan också hända, att eu person har fått ett egnahemslån
till förvärv av ett bostadsegnahem, vars värde enligt gällande bestämmelser
icke får överstiga 12.000 kronor, medan en granne erhållit ett
statligt tertiärlån för uppförande av eu bostad utan fastställt maximivärde.

— 180 —

Aktiebolaget

Träkolsbri ketter.

Vidare kan den ene hava tillerkänts ett tilläggslån för om- eller tillbyggnad
av ett bostadsegnahem, den andre ett förbättringsbidrag, eventuellt i förening
med nybyggnadslån, och den tredje ett förbättringslån för samma ändamål.
Stundom är det ej lätt att bedöma, vilken form som är den fördelaktigaste
för lån- eller bidragstagaren. Detta är bland annat förhållandet, då en hjälpform,
som benämnes lån, innesluter en betydande subvention, såsom fallet
är med de under 10 år räntefria förbättringslånen.

De olägenheter, som äro förenade med en tillämpning jämsides av flera
olika låne- och bidragstyper, kunna bliva särskilt iögonenfallande, när lånen
eller bidragen handhavas av olika såväl statliga som kommunala organ.

Revisorerna finna det angeläget, att mera enhetliga grunder införas för
låne- och bidragsgivningen för här avsedda ändamål. Utan att vilja framlägga
något utformat förslag, vilja revisorerna ifrågasätta, om icke en för de
flesta fall gemensam låneform kunde tillämpas, vilken, där så erfordrades, i
förekommande fall kunde kompletteras med lämpligt tillmätta bidrag dels
för att täcka ej omedelbart räntabla kostnader för sanering av byggnader,
uppodling m. in., dels till sådan utvidgning av bostadsbyggnad, som sammanhänger
med att bostaden är avsedd för en barnrik familj, och dels till nedbringande
av de årliga bostadskostnaderna för barnrika familjer. Att de olika
låne- och bidragsformerna för närvarande finansieras genom anslag under
skilda huvudtitlar å budgeten samt att kommunerna äro mera aktivt inkopplade
i det ena fallet än i det andra, synes icke böra stå i vägen för en rationalisering
på förevarande område.

På grund av vad här anförts finna revisorerna det önskvärt, att den statliga
låne- och bidragsverksamheten för egnahems- och bostadsförbättringsändamål
göres till föremål för utredning i syfte att ernå en rationalisering.
Härvid bör även särskilt uppmärksammas möjligheterna att göra verksamhetsgrenarnas
organisation mera likformig.

§ 39.

Den 19 januari 1940 ingav bergsingenjören E. Rothelius, Stockholm, till
handelsdepartementet en framställning om att för uppförande av en anläggning
för tillverkning av s. k. licalitbriketter erhålla dels en statlig avsättningsgaranti
under tio år, dels ett räntefritt lån å 265.000 kronor, dels ock ett
understöd utan återbetalningsskyldighet å 20.000 kronor.

Framställningen remitterades för utlåtande till kommerskollegium, som
införskaffade yttrande i ärendet från statens vednämnd. I skrivelse den 22
februari 1940 förklarade vednämnden, att den icke ansåg sig kunna tillstyrka
vare sig statlig avsättningsgaranti eller statsanslag utan återbetalningsskyldighet.
Däremot motsatte sig nämnden icke att ett statligt lån under vissa
förutsättningar beviljades ifrågavarande anläggning och anförde nämnden
härom bland annat böljande.

Nämnden anser sig icke kunna avgöra, huruvida vid gengasdrift briketter
av i framställningen avsedd typ äro att föredraga framför lämpligt behandlade
träkol.

— 181 —

De av sökanden lämnade uppgifterna beträffande briketterna synas i eu
del fall avse briketter av bokkol, i andra fall briketter av barrvedkol, varför
uppgifterna icke äro jämförbara och i vissa fall rent missvisande. Sålunda
synas enligt de uppgifter om vedpris och kolutbyte, som lämnas i driftkalkylen
i bilaga 2 till framställningen, den av sökanden planerade tillverkningen
avse briketter av barrvedkol, medan det som bilaga 4 till framställningen
fogade utlåtandet rörande briketternas användbarhet vid gengasdrift hänför
sig till briketter av bokkol.

Sökanden har i en jämförelse mellan pris på licalitbriketter och »normalt
gengaskol» konstaterat en mindre skillnad till briketternas favör, vilken dock
är så obetydlig, att den vid en till synes behövlig korrigering av uppgifterna
om hektolitervikter och framställningskostnader lätt kan komma att utjämnas
eller förbytas i en skillnad till gengaskolens favör.

Nämnden saknar möjlighet att bedöma anläggningens tekniska utformning
samt i framställningen angivna anläggningskostnader. Sådant bedömande
synes böra hänskjutas till på området sakkunnig person.

Nämnden inser till fullo betydelsen av att i nu rådande krisläge olika möjligheter
till utnyttjande av landets inhemska bränsletillgångar prövas, varvid
även statlig medverkan i vissa fall synes böra övervägas. Nämnden anser
dock icke de skäl, som ligga till grund för föreliggande framställning, liksom
ej heller de kalkyler, som framlagts i denna, motivera en så avsevärd
statssubvention, som i framställningen avses.

Skulle genom sakkunnigt utlåtande påvisas, att anläggningen är tekniskt
och ekonomiskt lämplig samt att den produkt, som med tillgängligt råvarumaterial
erhålles vid fabrikationen, har för sitt ändamål god användbarhet
och kan framställas till i förhållande till andra jämförbara produkter skäliga
kostnader, har nämnden intet att erinra mot ett statligt lån till ifrågavarande
anläggning intill hälften av den i framställningen begärda lånesumman under
förutsättning, att anläggningen förlägges till plats, där råvaruförsörjningen
uthålligt och till rimliga priser kan tryggas utan att andra viktiga användningsområden
för råvaran ogynnsamt påverkas.

Rothelius återkallade sedermera i en den 18 mars 1940 ingiven skrivelse
ifrågavarande framställning.

Dtn 22 maj 1940 ingav Rothelius till jordbruksdepartementet ånyo en
framställning av statsunderstöd till en anläggning för tillverkning av briketter
enligt den s. k. licalitmetoden, vari anfördes bland annat följande.

Specifikation å kostnaderna för en anläggning, avsedd för framställning av

5.000 ton träkolsbriketter per år vid Igelsta, östertälje, bifogas (bilaga 2).
Kontrakt på hela denna kvantitet erhålles omedelbart med Kungl. arméförvaltningens
intendenturdepartement, som påyrkar, att leveransen skall börja
snarast möjligt.

För att kunna uppföra anläggningen och sätta den i drift erfordras ett
kapital av kronor 500.000 och anhåller undertecknad, att Kungl. Maj:t täcktes
bevilja dels ett statsbidrag å kronor 100.000 och dels ett lån å kronor
200.000. Resterande medel kronor 200.000 kunna då anskaffas genom bankföretag,
under förutsättning alt som säkerhet ställas bottenförlagsinteckningar
i anläggningen till samma belopp. Vid sådant förhållande anhålles, att såsom
säkerhet för statslånet godtagas förlagsinteckningar liggande mellan 200.000
och 400.000 kronor.

182 —

Den 31 maj 1940 avgav statens industrikommission remissutlåtande i ärendet,
varvid, bland annat, anfördes följande.

Kommissionen, som tagit del av de försöksresultat, som erhållits vid bussdrift
med ifrågavarande briketter vid Stockholms spårvägar, har funnit, att
briketterna utgöra ett utmärkt bränsle för koleldade gasgeneratorer. Då försörjningen
med bilkol visat sig vara en under nuvarande förhållanden svårlöst
fråga, finner kommissionen det vara synnerligen önskvärt, att den planerade
tillverkningen av träkolsbriketter kommer till stånd. Anläggningens
produktion under det första året är avsedd att disponeras av Kungl. arméförvaltningen,
varjämte statens järnvägar och Stockholms spårvägar anmält
sig som köpare av de kvantiteter, som arméförvaltningen eventuellt icke behöver
taga i anspråk. Det synes därför vara ett statsintresse, att den vid
Igelsta ångsåg påbörjade anläggningen utan dröjsmål fullbordas.

Årsproduktionen skulle komma att uppgå till 5.000 ton, och det med köparna
avtalade försäljningspriset till 250 kronor per ton, medan framställningskostnaden
beräknats till 176 kronor per ton. Tillverkningen skulle alltså
enligt förslagsställarens kalkyler giva ett överskott första året av omkring

375.000 kronor. Med hänsyn härtill synes statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
ej böra ifrågakomma.

Med stöd av det anförda får kommissionen i underdånighet tillstyrka, att
i den mån anläggningarna vid Igelsta fullbordas, statsmedel ställas till bolagets
förfogande intill ett belopp av tvåhundratusen kronor i form av lån mot
säkerhet med bästa rätt i förlagsinteckningar.

Den 7 juni 1940 beslöt Kungl. Maj:t tilldela Rothelius dels statsbidrag å

100.000 kronor och dels statslån å likaledes 100.000 kronor under villkor att
statsunderstöden omedelbart överfördes på ett på föranstaltande av Rothelius
bildat aktiebolag med ändamål att tillverka och försälja träkol samt
enligt den s. k. licalitmetoden framställa träkolsbriketter och bedriva annan
därmed sammanhängande verksamhet.

För understödens tillgodonjutande föreskrev Kungl. Maj:t bland annat att
under den tid bolaget åtnjöte statsunderstöd halva antalet ledamöter och
suppleanter i styrelsen för bolaget skulle vara utsedda av statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet, som jämväl skulle utse en av de sålunda
utsedda ordinarie ledamöterna att vara styrelsens ordförande, samt att intill
dess statsunderstöden återbetalats statens vednämnd skulle äga överinseendet
över bolagets anläggningar. Härvid skulle det åligga vednämnden, att, därest
bolagets rörelse icke dreves på ett tillfredsställande sätt eller sådana förhållanden
inträffade, att bolaget med hänsyn till det med statsunderstödet avsedda
ändamålet uppenbarligen icke längre borde få åtnjuta detsamma,
härom göra anmälan till Kungl. Maj:t med förslag, huruvida och i vad mån
understöden genast skulle återbetalas. Statslånet finge utanordnas, sedan
bolaget till säkerhet för lånet till statskontoret avlämnat dels förlagsinteckningar
i bolagets lösa egendom liggande mellan 200.000—300.000 kronor, dels
ock vederbörlig skuldförbindelse innefattande jämväl åtaganden i enlighet
med vissa i Kungl. Maj ds beslut givna bestämmelser. Under tiden bolaget
åtnjöte statsunderstöd skulle av bolagets produktion av träkolsbriketter intill
2/3 hembjudas statsverket. Därest enighet om prissättningen icke kunde ernås

— 183 —

mellan bolaget och vederbörande uppköpande statsmyndighet, skulle frågan
underställas Kungl. Maj ds prövning och avgörande. Av köpeskillingen för av
statsverket inköpta briketter skulle viss av Kungl. Majd efter förslag av bolagets
styrelse fastställd procent gå i avräkning å det bolaget tilldelade statsbidraget.

I till jordbruksdepartementet ingiven ansökan den 27 september 1940 anhöll
aktiebolaget Träkolsbriketter om ytterligare statsunderstöd till ett belopp
av 150.000 kronor, varav hälften såsom bidrag med återbetalningsskyldighet
och hälften som lån mot förlagsinteckningar i bolagets lösa egendom liggande
mellan 300.000—400.000 kronor.

I framställningen framhölls, bland annat, följande: Vid tiden för bergsingenjören
Rothelius ursprungliga begäran om statsbidrag hade bolagets anläggningskostnader
för en fabrik med en årsproduktion av 5.000 ton träkolsbriketter
beräknats till 500.000 kronor. För fyllande av detta kapitalbehov
hade Rothelius beräknat att kunna uppbringa 200.000 kronor genom lån i
bankinrättning och 300.000 kronor genom lån av statsmedel. Han hade emellertid
endast beviljats 200.000 kronor av statsmedel.

Sedan bolaget numera verkställt en noggrannare kalkyl över anläggningskostnaderna,
hade styrelsen kommit till det resultatet, att anläggningskostnaden
komme att belöpa på 550.000 kronor, varför ytterligare statsbidrag erfordrades
med 150.000 kronor.

Som grund för att anläggningskostnaderna blivit så höga åberopade bolaget,
att priset på bolagets maskiner, vilka skulle inköpas i utlandet, blivit
betydligt högre än vad ursprungligen beräknats. Prisstegringen på denna
post utgjorde ej mindre än 63.700 kronor. Byggnadskostnaderna för fabriken
låge vidare 36.300 kronor högre än vad som beräknats vid den ursprungliga
kalkylen. Vidare hade i kalkylen ej upptagits något belopp för försäkringar
och administrationskostnader. Härför beräknades av styrelsen åtgå
lägst 15.000 kronor. Slutligen hade i den ursprungliga kostnadsberäkningen
räknats med att den mark inom östertälje socken, varå bolagets fabrik skulle
byggas, skulle arrenderas. Styrelsen hade emellertid funnit det vara lämpligare
— icke minst för att säkerställa statens intressen i företaget -—• att det
erforderliga markområdet förvärvades med äganderätt, vilket emellertid
skulle medföra en kostnadsökning av 35.000 kronor. De angivna merkostnaderna
uppginge sålunda till sammanlagt 150.000 kronor. På grund av bolagets
karaktär av kristidsföreteelse saknade bolaget möjlighet att uppbringa
det erforderliga kapitalet på bank- eller privathåll.

I anledning av den gjorda framställningen fördes vissa underhandlingar
mellan aktieägarna i bolaget och staten, vilket ledde till ett den 4 december
1940 dagtecknat avtal. Detta avtal innebar, bland annat, att bolagets aktiekapital
skulle ökas från 50.000 kronor till 150.000 kronor genom att staten
tecknade aktier i bolaget för 100.000 kronor till parikurs. Vidare skulle staten
lämna bolaget ytterligare understöd med 50.000 kronor på samma villkor,
som gällde för det den 7 juni 1940 beviljade statsbidraget å 100.000 kronor.
Det nya statsbidraget skulle dock ej börja amorteras förrän det tidigare statsbidraget
till fullo återbetalats. Vidare träffades vissa bestämmelser om en

— 184

viss royalty till två av bolagets enskilda aktieägare. Slutligen förbehöll sig
staten rätt att före den 1 januari 1942 av bolagets enskilda aktieägare övertaga
deras aktier till parikurs.

Den 6 december 1940 beslöt Kungl. Maj:t i proposition (nr 82) till riksdagen
äska ett belopp av 100.000 kronor för tecknande av aktier i Aktiebolaget
Träkolsbriketter. I propositionen redogjordes för det av Kungl. Maj:t den 7
juni 1940 avgjorda ärendet samt gavs en resumé av ovannämnda avtalsförslag.
Vidare anförde vederbörande departementschef följande.

1 nuvarande krissituation är det uppenbarligen av största betydelse att
möjligheterna att inom landet framställa bränslen, som kunna ersätta bensin,
omsorgsfullt tillvaratagas. De briketter, som skola tillverkas av här ifrågavarande
bolag, äro avsedda för detta ändamål. Innan Kungl. Maj:t beviljade de
förut omnämnda understöden till bolaget å tillhopa 200.000 kronor inhämtades
yttrande i ärendet från statens industrikommission. I sitt yttrande anförde
kommissionen att denna, som tagit del av de försöksresultat, som erhållits
vid bussdrift med ifrågavarande briketter vid Stockholms spårvägar, hade
funnit att briketterna utgjorde ett utmärkt bränsle för koleldade gasgeneratorer
samt att kommissionen funne det synnerligen önskvärt att den planerade
tillverkningen komme till stånd. Enligt kommissionens uppfattning vore
det ett statsintresse att den påbörjade anläggningen utan dröjsmål fullbordades.
Såsom framgår av vad bolaget anfört är det emellertid för att verksamheten
skall kunna igångsättas erforderligt att statsmakterna tillskjuta ytterligare
kapital. Enligt bolagets uppgift erfordras ett belopp av 150.000 kronor,
vilket bolaget hemställt skulle tilldelas bolaget dels såsom bidrag och dels
såsom lån. Vid övervägande av bolagets framställning har jag kommit till
den uppfattningen att statsintressena i föreliggande fall bäst tillgodoses, därest
statens bistånd till bolaget får den formen, att staten ingår såsom delägare i
bolaget genom tecknande av aktier i detsamma. Det är nämligen önskvärt,
att staten i de fall, där den inträder såsom riskbärare, också tillförsäkras
rätt till viss andel i uppkommande vinst. Staten skulle vidare få större möjligheter
att kontrollera bolagets verksamhet samt utöva det inflytande över
densamma som må påkallas av statens intresse såsom långivare och avnämare
av bolagets produktion. Ett belopp av 100.000 kronor torde böra insättas
i bolaget av staten genom aktieteckning. De närmare villkoren för aktieteckningen
torde få bestämmas av Kungl. Maj:t. Återstoden av bolagets behov
av kapital torde kunna täckas genom att bolaget erhåller ytterligare bidrag
eller lån. Denna fråga torde jag framdeles få underställa Kungl. Maj ds prövning.
För teckning av aktier torde erforderligt belopp böra utgå från det å
riksstaten för innevarande budgetår uppförda reservationsanslaget till Åtgärder
för ökad användning av inhemskt motorbränsle m. m. Det tecknade beloppet
torde få bokföras å fonden för statens aktier såsom helt avskrivet.

Andra särskilda utskottet yttrar i sitt utlåtande (nr 74) i anledning av propositionen,
att det enligt utskottets mening hade varit önskvärt, om Kungl.
Maj ds ifrågavarande förslag varit utrett på ett mera uttömmande och klargörande
sätt, men att utskottet likväl icke velat motsätta sig bifall till förslaget.

Sex utskottsledamöter avgåvo emellertid reservation och yrkade avslag å
propositionen under framhållande av bland annat, att den i propositionen

— 185 —

förebragta utredningen icke syntes vara så uttömmande och klargörande, att
Kungl. Maj:ts förslag på grund av densamma bort tillstyrkas.

I skrivelse den 19 december 1940 (nr 93) förklarade riksdagen, att riksdagen
funnit, att det skulle varit önskvärt, om Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag varit utrett på ett mera uttömmande och klargörande sätt. Riksdagen
hade likväl ej velat motsätta sig bifall till förslaget, men förutsatte, att Kungl.
Maj:t innan medlen disponerades för det avsedda ändamålet verkställde den
ytterligare utredning i ärendet, som syntes vara av omständigheterna påkallad.
Under åberopande härav medgav riksdagen, att det äskade beloppet
finge tagas i anspråk för angivet ändamål.

Genom beslut den 14 februari 1941 tilldelade Kungl. Maj:t bolaget dels

100.000 kronor mot aktier å enahanda belopp, dels ock 50.000 kronor såsom
ytterligare statsbidrag. I samband härmed gjordes vissa ändringar i det avtal,
som träffats mellan aktieägarna i bolaget och staten.

Den 15 februari 1941 höll Aktiebolaget Träkolsbriketter extra bolagsstämma,
varvid beslöts att aktiekapitalet skulle ökas från 50.000 kronor till

150.000 kronor. Vidare beslöts vid samma tillfälle, att då bolaget under år
1940 icke bedrivit någon rörelse och följaktligen icke haft någon inkomst av
dylik, bolagets handelsböcker först per den 31 december 1941 skulle sammandrages
till bokslut, omfattande tiden från bolagets tillkomst — den 31
december 1941. Något bokslut skulle sålunda icke verkställas för den tid
bolaget varit verksamt under år 1940.

Sedermera har statsverket utlöst de aktier å tillhopa 100.000 kronor, vilka
sålunda tecknats.

Vid konstituerande bolagsstämma den 11 juli 1940 utsågos till ordinarie
styrelseledamöter advokaten O. C. Schultz, jägmästaren E. A. Lindh samt
ingenjören N. H. Berglund; dessa tre anvisade av statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet, samt advokaten K. I. Fredriksson, grosshandlaren
R. V. Nilsson och disponenten C. A. Åslund. Till suppleanter utsågos jägmästaren
K. M. Enander — anvisad av nämnda statsråd — samt bankdirektören
E. H. H. Ahlenius. Till bolagets tekniska chef utsågs vid samma tillfälle
ingenjören E. Rothelius samt till verkställande ledamot advokaten I. Fredriksson.
Sedermera har enligt beslut den 6 december 1940 Fredriksson avgått
från posten som verkställande ledamot samt Rothelius från posten som teknisk
chef. Vidare beslöts vid nämnda sammanträde, att de löpande ärendena
tills vidare skulle handläggas av bankdirektören Ahlenius såsom jourhavande
styrelseledamot under ordförandens överinseende. Bankdirektören
Ahlenius avled den 25 juli 1941. Ingenjör Berglund har avgått som styrelseledamot
och ersatts av jägmästare Enander. Rothelius skulle kvarstå såsom
konsulterande ingenjör i bolaget. I mars 1941 anställdes civilingenjören B.
Brisman såsom teknisk chef. Den G december 1940 beslöt styrelsen vidare,
att auktoriserade revisorn O. Lindahl skulle av bolaget anlitas för fortlöpande
kontroll av bokföringen.

Revisorerna hava i skrivelse den 29 november 1941 under åberopande av
förordningen den 4 juni 1937 (nr 304) angående skyldighet att till riksdagens
revisorer avgiva redogörelse för användningen av statsunderstöd hos styrel -

— 186 —

sen för Aktiebolaget Träkolsbriketter anhållit om en detaljerad och av verifikationer
bestyrkt redogörelse för, hur de till bolaget utlämnade understöden
använts.

I anledning av revisorernas begäran har bolaget — under erinran om att
bolagets hela bokföring jämte styrelseprotokoll redan tidigare med vissa förbehåll
ställts till revisorernas förfogande på grund av en under hand framställd
begäran om redovisning — meddelat bland annat följande.

»Eftersom Aktiebolaget Träkolsbriketter jämlikt bokföringslagen är bokföringsskyldigt,
har givetvis fullständig laglig bokföring, såsom herrar statsrevisorer
själva haft tillfälle övertyga sig om, förts. — 1 detta fall omfattar
bokföringen laglikmätigt de löpande utgifterna utan att skillnad gjorts eller
kunnat göras, om de täckts av medel, som härröra från statsunderstöd eller
aktiekapital eller andra inkomster.»

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har statsverket i företaget
i form av statsbidrag och likvid för tecknade aktier investerat sammanlagt
250.000 kronor. Dessutom har bolaget under vissa villkor medgivits ett
statslån å 100.000 kronor, vilket lån emellertid icke utbetalats, enär de föreskrivna
villkoren av bolaget icke kunnat uppfyllas.

Revisorerna hava från styrelsen införskaffat en summarisk sammanställning
över bolagets utgifter till och med den 31 augusti 1941. Denna sammanställning
utvisa följande.

Hyra och diverse kostnader...........

Löner .............................

Styrelsearvoden .....................

Siffergranskning och kassakontroll ....

Bolagsbildningen ....................

Kontorsinventarier...................

Planeringskostnader (Utredningar) ....

Förskott å maskiner.................

Ugn i Tullgarn jämte vissa konstruktions

handlingar .......................

Kolugn i Sjuenda ...................

Kolugn i österåker..................

Ekonomugn ........................

Kr. 7.480:07
» 27.583: —

» 15.000: —

» 800: —

» 1.931:75 Kr. 52.794:82

Kr. 2.652: 17
» 36.805: 11

» 31.585:88

» 2.933: 65 + 49.600: — aktier

» 6.103:63

» 20.450: 17

» 790:25 Kr. 101.320:86

Kronor 154.115:68

Bolagets »netto»-inkomster hava, utöver de statsmedel, som ställts till förfogande,
utgjort 2.822 kronor 99 öre.

Vid en närmare granskning av de olika posterna i sammanställningen hava
revisorerna iakttagit följande.

— 187

Styrelsearvoden hava utbetalats till fem ledamöter med 2.000 kronor till
var och en, till en ledamot med 1.000 kronor samt till styrelsens ordförande
med 3.000 kronor. Enligt uppgift har emellertid vid justeringen av det bolagsstänimoprotokoll,
varigenom sagda arvoden fastställdes, statens representanter
i styrelsen förklarat, att de ämnade underställa chefen för jordbruksdepartementet
de fem tillerkända arvodena, och hade de endast lyftat dem
»å konto», d. v. s. i avräkning å de belopp, som vid bokslutsperiodens utgång
skulle lyftas.

Beträffande lönekontot har inhämtats, att enligt överenskommelse mellan
bolagsstyrelsens ordförande och jourhavande styrelseledamoten hade bestämts,
att den sistnämnde för sitt arbete såsom verkställande direktör från
och med december 1940 skulle tillsvidare »endast å konto» uttaga 500 kronor
per månad. Efter verkställande direktörens frånfälle i juli 1941 har styrelsen
för utjämnande av hans mellanhavanden med bolaget beslutat, att hans löneförmåner
för tiden december 1940—juli 1941 skulle utgå med sammanlagt

8.000 kronor.

I planeringskostnadema ingå löner och arvoden till ett sammanlagt belopp
av omkring 15.000 kronor. I nämnda arvoden ingår bland annat ett till styrelsens
ordförande utbetalat »arvode för extra utfört arbete» å 2.500 kronor
jämte arvoden till vissa övriga styrelseledamöter till ett sammanlagt belopp
av 3.650 kronor ävensom ett belopp av 1.000 kronor till förste kanslisekreteraren
R. Thygesen, vilken vid bolagets konstituerande sammanträde den 11
juni 1940 valts till revisor med uppgift enligt åtagande »att kontinuerligt
följa bolagets verksamhet». Planeringskostnadema avse vidare till betydande
belopp reseersättningar samt anlitande av utländsk sakkunskap.

Inom bolaget har innevarande höst verkställts en utredning rörande dess
nuvarande ställning, vilken verkställts av styrelsens ordförande, bolagets
nuvarande tekniska chef, civilingenjören B. Brisman samt kassakontrollanten,
auktoriserade revisorn O. Lindahl.

Av denna utredning framgår bland annat följande: Den utländska firma,
vilken åtagit sig att till bolaget leverera den för verksamheten nödvändiga
brikettpressen, har förklarat sig »icke ens tillnärmelsevis» kunna säga, när
densamma kunde färdigställas. Utredningsmännen hava i anledning härav
konstaterat, att det »åtminstone för överskådlig tid framåt», finge anses omöjligt
att i Sverige uppföra en s. k. licalitfabrik. För att det överhuvudtaget
skulle vara möjligt för bolaget att kunna uppföra någon fabrik för tillverkning
av träkolsbriketter erfordrades enligt särskild, av utredningsmännen
verkställd beräkning ett större kapital, minst 400.000 kronor utöver bolagets
nuvarande tillgångar.

Utredningsmännen erinra om att de uppgifter, som vid bolagets bildande
förelåge rörande licalitmetoden, vore synnerligen ofullständiga och att bolagets
ledning under större delen av bolagets tillvaro måst fungera som ett
utrednings- och undersökningsorgan beträffande berörda metod. Nu skulle
emellertid bolaget stå rustat att igångsätta fabrikationen, om nödig apparatur
erhölles, om nödiga medel ställdes till förfogande och om fortsatt samarbete
med utländsk licalitexpertis kunde säkras.

— 188 —

Frågan om placeringen av den tilltänkta fabriken har in i det sista varit
föremål för mycken diskussion inom bolaget. Av nyssnämnda utredning
framgår, att bolaget med Södertälje pastorat den 1 november 1940 tecknat
arrendekontrakt på 10 år rörande det område, där fabriken tidigare avsetts
att förläggas, vid Igelsta på Karleby mark i östertälje socken. Sedermera har
emellertid bolaget anhållit att få detta arrendekontrakt annullerat. Den kontrakterade
arrendeavgiften utgjorde 2.500 kronor per år. Enligt vad som konstaterats,
har bolaget inbetalat avgiften för 2 år eller fram till den 1 november
1942. Kyrkofullmäktige i Södertälje pastorat hava bifallit bolagets anhållan
om annullering av arrrendekontraktet under »förutsättning att holagets
likvidering -— som uppgivits — äger rum».

Beträffande lämpligheten av ortvalet för den planerade fabriken har, som
nyss antytts, vid upprepade tillfällen uppstått tvivelsmål hos bolagets styrelse.
I denna fråga anför vice ordföranden jägmästaren M. Enander, numera
chef för bränslekommissionens vedanskaffningsbyrå, i ett den 9 september
1941 avgivet utlåtande, bland annat, följande. Förutsättningarna för anskaffning
av råvara för framställning av träkol, avsedda att förbrukas vid den
planerade brikettfabriken i Södertälje hade, sedan frågan om fabrikens placering
för första gången uppkom i juli månad 1940, avsevärt förändrats.
Genom den alltmer minskade importen av stenkol och oljor hade ersättning
härför i allt större utsträckning måst anskaffas genom upphuggning och
framställning av vedbränsle och av ved framställda produkter. Särskilt i
underskottsområdena för vedbränsle, dit Stockholms län räknades, vore redan
nu vedskogen hårt anlitad. Vid sådana förhållanden syntes det vara nödvändigt
att förlägga den planerade brikettfabriken närmare råvarutillgångarna
i något av de fyra nordligaste länen. Fabriken måste dessutom som råvara
för framställning av briketter räkna med huvudsakligen kolstybb, varför
placeringen helst borde göras i närheten av redan befintliga kolugnar eller
anläggningar för krossning av gengaskol. För den skull ansåge Enander, att
fabriken under nuvarande förhållanden icke borde förläggas i Södertälje.

I fråga om bolagets ekonomiska ställning har av utredningsmännen verkställts
en särskild undersökning, varvid ett förslag till likvidationsbalans
uppgjorts för bolaget per den 31 augusti 1941 efter de värderingsgrunder,
som enligt 98 § aktiebolagslagen skola tillämpas vid likvidation. Utredningsmännen
uttala: »Av bokslutet torde framgå, att bolaget är skyldigt träda i
likvidation.» Bristen utgör enligt utredningen cirka 300.000 kronor. Den
motsvaras alltså helt av aktiekapitalet och de direkta statsbidragen.

Enligt utredningsmännens uppfattning har en bidragande orsak till bolagets
ekonomiska svårigheter varit att det lån å 200.000 kronor i allmänna
marknaden, vilket ingått i Rothelius kalkyl, ej stått att uppbringa.

Enligt vad som meddelats revisorerna av bolagets styrelse hade redan i
juli 1940 förhandlingar förts med Aktiebolaget Stockholms spårvägar angående
försäljning av bolagets »fria» kvantitet briketter samt möjligheten av
att spårvägsbolaget skulle på det sättet bidraga till bolagets finansiering, att
under vissa förutsättningar en förskottslikvid å 200.000 kronor lämnades.
Det bör här erinras, att Kungl. Maj:t som villkor för statsunderstöds åtnju -

189

tande i brev den 7 juni 1940 föreskrivit, att av produktionen viss kvantitet
skulle hembjudas staten. Såsom säkerhet för förskottslikviden skulle bolaget
till spårvägsbolaget överlämna förlagsinteckningar å tillhopa 200.000 kronor
i den blivande anläggningen. Vid förhandlingar i december 1940 bekräftade
spårvägsbolaget, att det vore synnerligen intresserat av licalitbriketterna i
anledning av anställda prov och skulle vara villigt ställa berörda 200.000
kronor till förfogande. Revisorerna hava beretts tillfälle att taga^del av följande
skrivelse från Aktiebolaget Stockholms spårvägar.

»Herr Bergsingenjören Ernst Rothelius,

Malmtorgsgatan 6,

Stockholm.

Ang. licalitbriketter för gengasdrift.

Under hänvisning till tidigare lämnade muntliga meddelanden få vi bekräfta,
att, därest på sätt av Eder planerats, tillverkning av licalitbriketter
kommer till stånd i Sverige, spårvägsbolaget för sin del är köpare av 1.000—

1.500 ton dylika briketter.

Följande villkor må härför gälla:

1. Avtalstid ett år;

2. Leverans successivt under ett år med början senast instundande oktober

månad;

3. Samma pris och betalningsvillkor som för leveranser till staten;

4. Leverans fritt bolagets upplag i Stockholm;

5. Kvalitet och bränsleeffekt m. m. skall minst motsvara de briketter, som

användes vid våra provkörningar den 14 mars 1940 och

6. Kontraktet må av Eder överlåtas å det under bildning varande Aktie bolaget

Träkolsbriketter.

Vi äro villiga att å leveransen lämna förskottslikvid intill kr. 150.000: —
mot bankgaranti, inteckningar eller annan av oss godkänd säkerhet och i
övrigt på villkor i avseende å beloppets utbetalande, varom särskild överenskommelse
skall träffas.

Stockholm den 10 juli 1940.

AKTIEBOLAGET STOCKHOLMS SPÅRVÄGAR
Wilh. Augustinsson

E. Tengblad.»

Vidare har från spårvägsbolaget under hand meddelats, att några ytterligare
ekonomiska utfästelser ej lämnats till Aktiebolaget Träkolsbriketter av
spårvägsbolaget.

Beträffande de verkställda proven hava revisorerna inhämtat, att de briketter,
som användes vid dessa prov, anskaffades från eu fabrik i Belisce,
Jugoslavien, där licalit-metoden tillämpas. För att få klart belägg för att
briketterna voro användbara även vid utnyttjande av svenskt material, hade
ingenjör Rothelius skickat svenska barrvedskol över till Belisce för framställning
av briketter. Vid närmare undersökning visade det sig emellertid, att
ifrågavarande barrträkolparti med största säkerhet aldrig kommit fram till

190 —

Belisce, utan att med all sannolikhet de licalitbriketter, som provades vid
Stockholms spårvägar, måste hava varit tillverkade av den råvara, som användes
i Belisce.

Beträffande leveransen till spårvägsbolaget hava revisorerna inhämtat, att
spårvägsbolaget icke erhållit något meddelande av innebörd, att de vid spårvägen
utförda proven i verkligheten icke avsett briketter av det slag som uppgivits.
»Innan klarhet vunnits, om fabrikationen skulle komma att igångsättas,
hade nämligen styrelsen ej ansett nödigt att väcka denna fråga, helst
som ovisshet fortfarande rådde om briketterna tillverkats av barrträkol och
sakkunniga som sitt omdöme angåvo, att barrträkol borde bliva lika goda
som briketter av lövträkol.»

Ej heller till arméförvaltningen, med vilken på grundval av förenämnda
prov preliminärt avtal tecknats, har något motsvarande meddelande lämnats.

Sedermera har spårvägsbolaget i brev till bolaget den 9 juni 1941 meddelat
att spårvägsbolaget »icke längre anser sig kunna medverka till finansieringen
av Aktiebolaget Träkolsbriketter. Huvudorsaken härtill är, att sagda
bolag, under det år som förflutit sedan förhandlingar om denna sak upptogos,
icke vare sig påbörjat sitt fabriksbygge eller erhållit den för fabrikationen
nödvändiga brikettmaskinen». Spårvägsbolaget fortsätter: »Vi äro emellertid
fortfarande intresserade av att för vår bussrörelse köpa licalitbriketter
och upptaga gärna förhandlingar härom vid den tidpunkt, då man kan bättre
överblicka, när leveranser härav kunna påbörjas».

Av utredningen framgår att de svårigheter, vari bolaget råkat, bland annat
förorsakats av att den plan för bolagets verksamhet, som legat till grund vid
bidragets beviljande, varit missvisande. Därjämte har bolagets kapital varit
otillräckligt. En stor del av de anvisade medlen hava sålunda måst användas
för utredningsändamål framförallt för att förvärva kännedom om den utländska
tillverkningsmetod, som åberopats vid initiativtagarens anhållan om statsbidrag.
En annan bidragande orsak till att de uppgjorda planerna ej kunnat
genomföras synes, såvitt av utredningen framgår, hava varit den omständigheten,
att initiativtagaren till bolaget ej haft förmågan att realisera de planer,
som av honom framlagts inför Kungl. Maj:t. Detta har, enligt vad revisorerna
inhämtat, lett till att han lämnat sin befattning som bolagets tekniska
chef. Det hade visat sig, att »han inte behärskade eller var i stånd att sätta
sig in i den praktiska tillämpningen och det praktiska utförandet av licalittillverkningen».
Bolagets styrelse hade nämligen efter hand konstaterat, att
han endast haft »andrahandskunskap om metoden».

Med hänsyn till nu nämnda omständigheter beträffande bolagets verksamhet
hava revisorerna funnit anledning närmare ingå på frågan, hur kontrollen
av bolagets verksamhet fungerat.

I kungl. brev den 7 juni 1940 samt den 14 februari 1941 har beträffande
kontrollen bland annat föreskrivits, att statens vednämnd (numera statens
bränslekommission) skulle hava överinseendet över bolagets anläggningar.
Enligt nämnda kungl. brev åligger det vidare bränslekommissionen, att, därest
bolagets rörelse icke drives på tillfredsställande sätt eller sådana förhållanden
inträffat, att bolaget med hänsyn till det med statsunderstöden av -

191 —

sedda ändamålet uppenbarligen icke bör tillgodonjuta desamma, härom göra
anmälan till Kungl. Maj:t med förslag, huruvida och i vad mån understöden
genast skola återbetalas.

I skrivelse till statens bränslekommission den 11 november 1941 hava revisorerna
anhållit om uppgift angående

a) i vilken omfattning statens vednämnd ägt överinseende över Aktiebolaget
Träkolsbriketters anläggningar;

b) därest bolagets rörelse icke drivits på ett tillfredsställande sätt eller sådana
förhållanden inträffat, att bolaget med hänsyn till det med statsunderstöden
avsedda ändamålet uppenbarligen icke längre borde få tillgodonjuta
desamma, i vad mån statens vednämnd härom gjort anmälan till Kungl. Maj:t
med förslag, huruvida och i vad mån understöden genast skulle återbetalas.

Bränslekommissionen har med anledning härav i skrivelse den 14 november
1941 anfört bland annat följande.

»Bolaget har som bekant icke kunnat uppföra några anläggningar, enär de
erforderliga maskinerna, som tillverkas i utlandet, ej kunnat anskaffas. Vad
under punkt 2 i brevet föreskrivits om överinseendet över anläggningarna
har sålunda hittills saknat betydelse. Det framgår härav ävenledes att bolagets
rörelse hittills inskränkt sig till vidtagandet av vissa åtgärder av förberedande
karaktär, vilka innefatta ingående av avtal om dispositionsrätt till
mark, övertagande av vissa obetydliga kolugnsanläggningar m. m. Svårigheter
av skilda slag — förutom anskaffningssvårigheter även behovet av ytterligare
kapital -—- hava fördröjt det vidare realiserandet av anläggningsplanerna.

Vad sålunda åtgjorts har i allt väsentligt varit att betrakta som led i planläggningen
av driften. Genom företagets styrelse har vederbörande departement
hållits informerat om dessa förberedande åtgärder. Vid sådant förhållande
har bränslekommissionen för sin del icke funnit anledning att på detta
stadium av verksamheten vidtaga åtgärder enligt åberopade nådiga brev.»

Enligt vad styrelsens ordförande meddelat, har styrelsen ansett, att den i
fråga om bolagets ekonomiska förhållanden, icke bort underkasta sig någon
kontroll från bränslekommissionens sida, då detta varken vore formellt berättigat
genom de villkor som föreskrivits av Kungl. Maj:t vid beviljandet av
statsunderstödet eller förenligt med de rättigheter eller skyldigheter, som
ålåge styrelsen enligt aktiebolagslagen.

Utöver de föreskrifter angående bränslekommissionens tillsynsskyldighet
som meddelats i de tidigare berörda kungl. breven den 7 juni 1940 och den
14 februari 1941 har beträffande kontrollen inhämtats, att vid bolagsstämman
den 11 juli 1940 förste kanslisekreterare R. Thygesen och bergsingenjör
E. Hylander valts till revisorer, den förstnämnde mot åtagande att jämväl
kontinuerligt följa bolagets verksamhet. I ersättning härför tillerkändes Thygesen
ett årsarvode å 1.500 kronor och Hylander ett arvode å 500 kronor.

Beträffande Thygesens verksamhet hava revisorerna inhämtat, att Thygesen
— som i jordbruksdepartementet föredragit frågan om beviljande av
statsunderstöd för den ifrågavarande verksamheten — för bolagets räkning
fört vissa underhandlingar m. in. Bolagsstyrelsens ordförande har meddelat,

— 192

Revisorernas

uttalande.

att Thygesen till en början visat ett synnerligen intensivt intresse och bland
annat deltagit i styrelsens sammanträden. Av viss anledning hade det emellertid
sedermera icke ansetts lämpligt, att han vidare deltoge i styrelsesammanträdena.
Vidare har styrelsens ordförande uppgivit, att han icke ägde
kännedom om att Thygesen — i varje fall efter den 6 december 1940 —
granskat bolagets förvaltning eller bokföring eller i annan form än genom
telefonpåringningar »då och då» vidtagit andra motsvarande åtgärder. Bolagets
kassakontrollant har på förfrågan meddelat, att Thygesen aldrig satt sig
i förbindelse med honom i och för någon kontroll.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett sig böra bringa till riksdagens
kännedom.

— 193

Affärsdrivande verken.

§ 40.

Enligt 17 § i förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling och Visst entrearbeten
för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom ^ vid teleskall
infordrande av anbud å gods för upphandling och å arbete ske genom grafverket.
offentlig kungörelse. I 18 § av samma förordning föreskrives, att anbud må
i stället för genom offentlig kungörelse infordras genom särskilda skrivelser
under bland annat den förutsättningen, att endast ett begränsat antal leverantörer
eller entreprenörer anses förfoga över den insikt eller yrkesskicklighet
eller de hjälpmedel, som erfordras för avtalets behöriga fullgörande,
eller finnes äga den pålitlighet, som lämnar garanti för ett sådant fullgörande.

Beträffande slutlig prövning av anbud meddelas bestämmelser i 30 § av
förordningen. Den omständigheten, att ett anbud innefattar det lägsta priset,
må i och för sig icke vara avgörande för anbudets antagande. Av de anbud,
som ifrågakomma vid den slutliga prövningen, skall, med beaktande av vissa
i 29 § givna föreskrifter beträffande svensk varas företräde m. m., det anbud
antagas, som med hänsyn till såväl godsets eller arbetets beskaffenhet och
pris som ock övriga på frågan inverkande omständigheter är att anse såsom
det förmånligaste för staten. Vidare föreskrives bland annat att om i sista
hand skall skiljas mellan anbud, som myndigheten med avseende å samtliga
på frågan inverkande omständigheter finner vara likvärdiga, leveransen eller
arbetet må efter myndighetens beprövande fördelas på lämpligt sätt mellan
de anbudsgivare, vilka avgivit anbuden och samtycka därtill, eller ock hänvändelse
ske till dem, vilkas anbud befunnits likvärdiga, att avgiva nya lägre
anbud.

Det är som synes en ganska vid marginal, som sålunda medgives den anbudsprövande
myndigheten. Samtidigt är det påtagligt, att tillvaratagandet
av statens bästa ställer betydande krav på en grundlig prövning från fall till
fall.

Revisorerna hava funnit det vara av intresse att något närmare granska
telegrafverkets entreprenaduppgörelser beträffande schaktnings- och betongarbeten
inom Stockholms stadssektion under de senaste åren.

Utbjudandet av sådana arbeten brukar avse ett innerområde, omfattande i
huvudsak staden inom tullarna, och ett ytterområde, omfattande sektionen
i övrigt. Arbeten inom innerområdet hava sedan många år utförts av en
grundläggare J. och inom ytterområdet sedan år 1934, då sektionen erhöll
nuvarande omfattning, av en grundläggare K.

13 — Bev. berättelse ang. statsverket år 1941. I.

— 194

Vid granskningen hava revisorerna särskilt uppmärksammat vissa omständigheter
kring ett under innevarande år träffat entreprenadavtal, varmed synes
förhålla sig sålunda.

Å vissa projekterade, till storleken ungefärligen angivna, schaktnings- och
betongarbeten för kabelnedläggning under år 1941 infordrades genom en den
27 februari 1941 dagtecknad skrivelse anbud från de båda förenämnda J. och
K. samt från Svenska Vägaktiebolaget och A.-B. Vägförbättringar. Anbuden,
som skulle avse antingen samtliga ifrågakommande arbeten eller arbetena
inom endera innerområdet eller ytterområdet, kunde lämpligen avgivas genom
ifyllande och insändande av vissa skrivelsen bifogade prislistor. Vid anbudstidens
utgång den 17 mars 1941 hade anbud inkommit från samtliga sålunda
anmodade entreprenörer. A.-B. Vägförbättringar hade dock endast avgivit
anbud beträffande arbeten inom sektionens ytterområde.

Sedan anbuden öppnats, visade det sig att K. avgivit de lägsta anbuden å
arbetena inom båda områdena och J. de högsta. Enligt en på grundval av
1940 års schaktmassor inom telegrafverket verkställd beräkning skulle kostnaderna
enligt K:s anbud belöpa sig till 60.791 kronor för innerområdet och
177.012 kronor för ytterområdet, medan de enligt J:s anbud skulle uppgå till
73.270 kronor respektive 232.105 kronor.

I skrivelse den 28 mars 1941 till ovannämnda anbudsgivare infordrade verket
vidare anbud å utförande av timtidsarbeten inom stadssektionens båda
områden ävensom å leverans av diverse material, allt att specificeras enligt
en särskild av anbudsgivaren ifylld prislista. I skrivelsen angavs tillika, att
dessa arbeten sammanhörde med de arbeten för kabelnedläggning, varå anbud
tidigare inlämnats.

Vid anbudstidens utgång den 5 april 1941 hade samtliga de tidigare anbudsgivarna
inkommit med anbud. Upprättade tablåer gåvo därefter vid handen,
att K:s anbud även denna gång voro lägst såväl beträffande inner- som
ytterområdet.

Beslut angående antagande av något av anbuden fattades emellertid icke
förrän den 30 april 1941, därvid ett omräknat anbud från J. beträffande arbetena
å innerområdet och K:s anbud beträffande arbetena å ytterområdet
antogos.

Av en till linjedirektören ställd skrivelse samma dag från den förste linjeingenjör,
som berett ärendet, kan emellertid inhämtas följande. Av de fyra
inkomna anbuden vore K:s lägst för såväl Stockholms inre som yttre område.
Därnäst komme J:s anbud, som för inre området vore något högre än
K:s. Då J. härigenom rätteligen ej skulle komma i fråga för arbeten åt verket
under 1941, hade linjeingenjören på linjedirektörens önskan uppvaktat en
byråchef i telegrafstyrelsen och meddelat förhållandet. På byråchefens anmodan
hade linjeingenjören därefter tillfrågat J., om denne vore villig inkomma
med nya lägre priser för arbetena inom sektionens inre område. Den
26 april 1941 hade J. inkommit med ett nytt anbud, som med 2.688 kronor
understeg hans ursprungliga anbud. Anbudet låge dock fortfarande cirka

6.000 kronor över K:s anbud.

I förenämnda skrivelse till linjedirektören redogöres även för ärendets fort -

— 195 —

satta handläggning. Linjeingenjören hade meddelat vederbörande byråchef,
att J. även med sitt nya anbud låge högre än K. Byråchefen hade ansett, att
generaldirektören borde få besluta, hur det skulle förfaras i detta fall. Såväl
byråchefen som linjeingenjören hade varit av den åsikten, att »det vore synd
att mista J:s värdefulla erfarenhet beträffande schaktningsarbetena inom
Sthlm och hans vana att samarbeta med Stadens olika verk». De 6.000 kronorna
och mera till skulle verket lätt kunna förlora, om en ny entreprenör
finge hand om detta ansvarsfulla arbete.

Vid sammanträde hos generaldirektören den 29 april 1941, hade denne enligt
linjeingenjörens skrivelse förklarat, att han helst skulle sett, att en del av
arbetena på sektionens innerområde lämnats till J. och en del på försök till
K., men då arbetet under 1941 vore av så ringa omfattning kunde detta ej
lämpligen komma i fråga detta år. Generaldirektören beslöt därför, att J:s
anbud skulle antagas under förutsättning att grundläggare K. intet hade att
erinra häremot.

Vid samtal med K. samma dag hade denne sagt sig icke hava något emot
att J. finge arbetena inom sektionens innerområde. K. hade därefter i skrivelse
den 30 april 1941 återkallat sitt anbud beträffande arbetena inom detta
område.

I skrivelsen hemställer förste linjeingenjören med anledning av det här
ovan relaterade, att linjedirektören måtte antaga K:s anbud beträffande ytterområdet
och J :s omräknade anbud beträffande innerområdet.

Även om den ifrågavarande entreprenaduppgörelsen icke innebär, att telegrafverket
handlat i strid med upphandlingsförordningens bokstavliga föreskrifter,
kan det enligt revisorernas mening likväl ifrågasättas, om den handlagts
på fullt tillfredsställande sätt från telegrafverkets sida. Det har synts
revisorerna anmärkningsvärt, att den anbudsgivare som avgivit det högre anbudet
anmodats omräkna sitt anbud och, då jämväl detta omräknade anbud
visat sig vara för högt för att kunna antagas, den anbudsgivare som avgivit
det lägsta anbudet vidtalats att återkalla detsamma. En väsentlig orsak till
förfarandet synes hava varit det värde telegrafverket tillmätt det förhållandet
att en person, som haft entreprenad på telegrafverkets arbete inom Stockholms
stadssektion under en följd av år, förvärvat vana att underhandla med
Stockholms stads myndigheter. Om ett dylikt skäl får bliva utslagsgivande
vid val av entreprenör, synes detta kunna leda till att entreprenör, vilken en
gång skaffat sig önskvärd förhandlingsvana, erhåller ett slags monopolställning,
vilken kan komma att inverka menligt på telegrafverkets möjlighet att
hålla ned kostnaderna för sina arbeten.

Revisorernas

uttalande.

— 196 —

Statsverkets inkomster

§ 41. I enlighet med gällande instruktion § 16 få revisorerna för budgetåret upprättade budgetredovisningen Inkomsterna å
Egentliga statsinkomster ........................ Inkomster av statens kapitalfonder ..............	Beräknat för budgetåret 1940/41
A riksstaten	A tilläggsstaten (Tilläggsstat I)	Summa
1.663.626.300: — 198.124.100: —	100.000.000: —	1.763.626.300:- 198.124.100:-
Summa	1.861.750.400: —	100.000.000: —	1.961.750.400: —

Utgifterna å

Egentliga

statsut gifter -

Utgifter för
statens kapitalfonder -

Ä

riksstaten

Anvisat för budgetåret 1940/41

Å A

tilläggsstat I tilläggsstat II

Summa

1.555.871.700:— 158.603.100:— 1.673.541.100:— 3.388.015.900:-

167.468.400: — 40.546.250:
Summa 1.723.340.100:— 199.149.350:-

41.394.100:— 249.408.750:-

Reservation
från föregående
budget -

393.602.741:51

46.816.929: 49

Utgifter

5.228.610.292: 53

202.338.123: 71

1.714.935.200:— 3.637.424.650:— 440.419.671:— 5.430.948.416.24

Utfallet

I riksstat och tilläggsstat upptagna
belopp
Riksstaten | Tilläggsstaten	Summa

Redovisad

belopp

Inkomster.......................

Reservationer från föregående budgetår
..........................

Underskott att avföras å statens
budgetutjämningsfond ........

Summa

1.861.750.400:— 100.000.000: —

138.410.300:

1.723.340.100:

1.814.084.550: —
1.914.084.550: —

1.961.750.400:-

1.675.674.250:-3.637.424.650: -

2.036.633.436 97
440.419.671 —
1.608.777.992
4.085.831.100 33

— 197 —

h utgifter.

1940/41 avlämna följande tablåer, grundade på den av riksräkenskapsverket
för ifrågavarande budgetår.

driftbudgeten.

			Brist	Merinkomst
Inkomster	Utgifter	Nettoinkomst	som ersättes av budget-utjämnings-fonden	som regleras över special-budget	som tillföres budgetutjäm-ningsfonden	som regleras över special-budget
1.791.141.224:23	30.834.132: 10	1.760.307.092: 13	39.730.697:56	80.513.469: 37	116.581.877:63	343.081:43
278.651.717:99	2.325.373: 15	276.326.344: 84	8.271.799: 84	—	86.474.044:68	—
2.069.792.942: 22	33.159.505: 25	2.036.633.436: 97	48.002.497:40	80.513.469: 37	203.055.922:31	343.081:43

riftbudgeten.

			Merutgift	Besparing
		Reservation
Inkomster	Nettoutgift	till följande budgetår	som ersättes av budget-utjämnings-fonden	som regleras	m tillföres som regleras
		över special-	dgetutjäm-	över special-
			budget	ningsfonden	budget
2.015.671.443:52	3.212.938.849: 01	571.391.097:37	176.649.178:56	2.117.212:69	.767.485: 75	82.287.600:63
1.228.807:94	201.109.315:77	100.391.838: 18	6.003.169: 12	—	727.694: 66	—
2. 16.900.251:46	3.414.048.164: 78	671.782.935: 55	182.652.347: 68	2.117.212:69	94.495.180: 41	82.287.600:63

budgeten.

tgifter .......t...............

servation till följande budgetår

I riksstat och tilläggsstat upptagna belopp	Redovisade belopp
Riksstaten	Tilläggsstaten	Summa
1.723.340.100: —	1.914.084.550: —	3.637.424.650: —	3.414.048.164: 78 671.782.935:55
1.723.340.100: —	1.914.084.550:— 3.637.424.650: —	4.085.831.100: 33

Summa

— 198 —

Vissa uppgifter
angående
statens tillgångar
och
skulder.

§ 42.

Revisorerna hava liksom föregående år låtit upprätta en sammanställning
av statens tillgångar och skulder, vilken sammanställning beträffande statsverket
är grundad på det tryckta utdraget ur rikshuvudboken för budgetåret
1940/41 samt vad angår riksbanken på den tryckta översikten, utvisande
Sveriges riksbanks tillgångar och skulder den 30 juni 1941.

Statsverket:

Tillgångar:

Fast egendom ..................

Rullande jämvägsmateriel och fartyg
........................

Inventarier och förråd ..........

Aktier ........................

Riksbankens kapital ............

Utlånta medel .................

Förskott ......................

Myndigheters fordringar hos andra

myndigheter ................

Övriga fordringar ..............

Kontant behållning och i bank innestående
medel .............

Skulder:

Diverse medel
Myndigheters skulder till andra
myndigheter
Övriga skulder

3.728.826.487: 33

380.304.460: 15
151.692.530: 63
239.734.115:02
100.000.000: —

2.681.044.135: 22
853.322.249: 65

2.421.235.372:98
491.409.530: 59

370.370.676:83 11.417.939.558:40

2.728.439.630: 61
2.421.235.372: 98

6.198.916.580: 73 11.348.591.584: 32

Säger statsverkets tillgångar utöver skulder kronor 69.347.974:08

Riksbankens tillgångar och skulder den 30 juni 1941:

Tillgångar:

Guldbehållning ................

Skiljemynt ....................

Checker och växlar m. m., betalbara
vid anfordran, samt utländska

bankers sedlar ...............

Svenska statspapper, andra svenska
obligationer, inrikes växlar, utestående
lån och krediter i checkräkning
....................

423.623.571: 31
1.639.430: 31

20.250.108: 10

678.395.618: 74

Utländska statspapper, utrikes växlar
och nettofordringar hos utländsk
bank eller bankir .....

Hos riksgäldskontoret innestående

Utestående avbetalningslån ......

På indrivning beroende fordringar
Andra räkningar ...............

Skulder:

803.030.303: 30
6.767.843: 18
46.272.113: —

30.982: 19

872.119.867:78 2.852.129.837:91

Utelöpande sedlar .......... 1.448.702.051:04

» postremissväxlar ... 2.172.002:88

Innestående å checkräkning ..... 603.439.645:70

Innestående å andra räkningar . . 669.979.140: 22 2.724.292.839: 84

Säger riksbankens tillgångar utöver skulder kronor 127.836.998: 07

Avgår riksbankens kapital, vilket redovisats bland statsverkets
tillgångar ................................ 100.000.000: —

Återstår kronor 27.836.998: 07

Summa statsverkets och riksbankens tillgångar utöver

skulder kronor .................................. 97.184.972: 15

Statsverkets tillgångar utöver skulder, vilka föregående budgetår uppgingo
till 496,72 miljoner kronor, hava sålunda nedgått med ej mindre än 427,37
miljoner kronor. Denna minskning av nettoförmögenheten är resultatet av
skillnaden mellan ökningen av bristen å statsregleringsfonden 1.347,96 miljoner
kronor och ökningen av den totala behållningen av statens kapitalfonder
920,59 miljoner kronor. Bristen å förstnämnda fond uppgick nämligen vid
budgetårets början till 245,20 miljoner kronor men vid budgetårets slut utvisade
fonden en brist av 1.593,16 miljoner kronor. Den ökade brist, som redovisats
inom statsregleringsfonden, motsvaras av skillnaden mellan statsregleringens
underskott, 1.608,78 miljoner kronor, vilket belopp debiterats budgetutjämningsfonden,
samt ökningen av utbalanserade reservationer å anslag
under driftbudgeten 231,36 miljoner kronor tillika med ökningen av utestående
debiterade riksstatsmedel (restantier) 29,46 miljoner kronor.

ökningen av behållningen å statens kapitalfonder är huvudsakligen betingad
av tvenne faktorer. För det första har folkpensioneringsfondens tillgångar
och skulder upptagits till redovisning såsom en statlig kapitalfond med
(netto) 787 miljoner kronor, utgörande fondens behållning den 30 juni 1941.
För det andra har inrättats en ny kapitalfond, försvarsväsendets fastighetsfond,
vilkens tillgångar bokförts med ett nettovärde av sammanlagt 114,98
miljoner kronor. I övrigt är ökningen till största delen att finna i den inträd -

200 —

da nettoökningen 16,32 miljoner kronor av balanseiade överskottsmedel
inom kapitalfonderna.

VSS!

Stockholm den 15 december 1941.

CARL BENGTSSON
EWALD LINDMARK
NILS HOLMSTRÖM
O. W. LÖVGREN

L. A. BJÖRKLUND
MARTIN ANDERSSON

C. P. WAHLMARK
TH. GARDELL

P. GRANATH
CARL ERIKSSON
OSCAR CARLSTRÖM
PER ANDERSSON

/ V. Arvidsson.

Bilaga.

TABELLER.

— 202 —

Debet.

Balans den 1 juli 1940:
Tillgångar .............................

Inkomster:

Första huvudtiteln:

B. X. Reparationer å
för de kungl. hoven upplåtna byggnader
..........................

2. Förstärkning av anslaget till repara tioner

å Stockholms slott m. fl. för
de kungl. hoven upplåtna byggnader 3.

Polis-, lys- och renhållning samt

brandväsendet vid Stockholms slott

4. Förstärkning av anslaget till polis-,

lys- och renhållning samt brandväsendet
vid Stockholms slott .....

5. Förstärkt brandskydd vid Drottning holms

slott*) ...................

Enl. kungl. brev den 7/6 1940:

Från Ulriksdals slotts försäljningsme delsfond

................ 85.000:—

Från Djurgårdskassan ..... 125.000:—

Arrenden, hyror och tomtören .........

Jordbruket och skogen .................

Parken och trädgården .................

Inkomster av vatten, elektrisk energi och

värme ..............................

Tillskott från Ulriksdals slotts försälj ningsmedels

fond ...................

Anslag för skyddsrum från Lovö kommun

Överföring från Haga slottskassa .......

Intressemedel .........................

Diverse inkomstmedel ..................

Säger

Från hovförvaltningen

Balans den 30 juni 1941:

Skulder:

Övriga skulder ......................

63.000:—

50.000:-

33.750:-

34.750:—

Summa

Stockholms slott

Enligt

anslag

Enligt

räken skap -

2.005:06

63.000:—

50.000:—

33.750:-

34.750:-

11:07

2:84

181.513:91

15.000:—

— 198.518:97

Drottningholms

slott

Enligt

stat

77.500

81.500
8.000

12.000

179.000:-

Enligt

räken skap -

13.890:88

15.500:—

77.500:—

89.187:—

46.256:10

17.380:55

3.816:07

5.949:46

255.589:18

32.000:—

301.480:06

Gripsholms slott

Enligt

stat

34.800
9.400

21.000

12.800

500:—
78.500:—

Enligt

räken skap -

7.339:85

34.800:

10.972:81

60.191:71!

57.699:64)

430

24

164.118

24

50

171.458:3!;

*) Anvisat å tilläggsstat I.

— 203 —

Slotten.

Ulriksdals slott	Haga slott	Strömsholms slott	Rosersbergs slott	Tullgarns slott	Total-
Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	enligt räken- skap
—	2.259:87	—	91.335:41	—	979:	—	17.566:07	—	6.382:77	141.759:76
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	63.000:—
_	_	_	—	—	_	—	—	—	—	50.000:—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	33.750:—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	34.750:—
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	15.500:—
	28.500:— 39.733:26			5.600:— 3.500:—	5.600:— 2.400:— 3.052:50 13.260:—	2 4(HV	61.200:—	.200:— 165:—	210.000:— 219.545:57
.450:—	63.125:—	63.125:—	13.310:—
_	2.375:83	—	—	—	—	5.940:—	10.653:10	—	—	119.476:79
—	—	—	—	—	—	—	—	10.000:—	17.300:15	92.380:39
.000:—	5.526:18	2.995:	5.271:98	—	—	—	—	—	—	14.614:23
.000:—	4.000:—	_	_	_	_	_	__	_	_	4.000:—
_	—	—	—	_	—	—	—	—	—	5.949:46
.000:—	5.000:—	—	—	_	—	—	—	—	—	5.000:—
—	—	8.500:—	11.831:53	80:—	—	—	—	—	—	12.272:84
500:—	2.966:93	—	1.013:92	20:—	5:01	—	—	—	—	4.012:70
77.450:—	88.102:20 74.620:—	81.242:43	9.200:—	8.657:51 21.600:—	26.363:10	71.200:—	78.665:15	884.251:98 15.000:—
			83.736:—				380:—			116.116:—
_	90.362:07	—	256.313:84	—	9.637:36	—	44.309:17	—	85.047:92	1.157.127:74

— 204 —

Kungl.

	Stockholms slott	Drottningholms slott	Gripsholms slott
Kredit.	Enligt anslag	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap
Balans den 1 juli 19iO:
				76.000:—
Utgifter:
Avlöningar och pensioner m. m.........	—	67.338:14	39.500:—	37.894:56	15.200:—	15.411:—
Värme, lyse, vatten och renhållning in. m. Byggnaders underhåll m. m............	—	14.763:39 102.757:43	25.000:— 50.500:—	22.398:02 32.655:22	5.000:— 15.500:— 10.000:—	12.695:1|3 18.735:1g 16.579:6)5
Jordbruket och skogen .................					13.000:—	43.345:03
Parkens, trädgårdens och vägars under-
håll m. m...........................		3.767:—	45.500:— 2.500:—	47.499:02 1.126:39	15.000:— 1.800:—	34.780:814 4.478:03
Nyanskaffning och underhåll av inventa-	—
rier ................................
		7.876:88	16.000:—	14.608:51	3.000:—	1.995:56
Överföring till Ulriksdals slottskassa ....	—	—	—	—	—	—
Säger	—	196.502:84	179.000:—	156.181:72	78.500:—	148.020:47
Luftskyddsanordningar .................	—	—	—	14.179:24	_	—
Brandskyddsanordningar ...............	—	—	—	15.135:02	—	—
Balans den 30 juni 1941:
Tillgångar:
Kassabehållning .....................	—	—	—	3.447:87	—	5.237:8$
Förskott ............................	—	—	—	3.309:55	—
Innestående i bank ..................	—	2.016:13	_	33.226:66	_	18.200:4
Obligationer .........................	—	—	—	—	—
Säger	—	2.016:13	—	39.984:08	—	23.437:86
Summa	—	198.518:97	—	301.480:06	—	171.458:36

— 205 —

slotten.

Ulriksdals slott	Haga slott	Strömsholms slott	• '' \ ■ Rosersbergs slott	Tullgarns slott	Total- summa enligt räken- skap
Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap	Enligt stat	Enligt räken- skap
	—	—	—	86.062:—	—	—	—	—	—	—	162.062:—
23.231:—	23.652:85	23.188:—	23.962:04	4.390:—	4.658:30	8.300:—	8.439:98	10.500:—	9.554:52	190511:39
6.000:—	9.555:84	6.000:—	12.833:95	400:—	1.187:09	—	—	1.500:—	1.000:53	52.035:93
16.719:—	22.843:78	18.686:—	16.650:37	2.810:—	2.561:52	6.600:—	6.827:68	22.600:—	29.004:43	119.020:98
	_	_	_	_	_	—	—	—	—	—	151.992:30
21.000:—	21.769:37	—	—	—	—	—	—	3.000:—	3.000:—	68.114:45
	_	_	10.000:—	11.296:51	400:—	309:40	4.000:—	2.473:34	30.000:—	35.775:60	135.901:71
	1.500:—	2.108:63	2.500:—	2.174:87	600:—	—	400:—	3.449:—	—	—	13.336:?2
	il.000:—	8.137:25	8.920:—	7.682:08	600:—	638:40	2.300:—	1.672:93	3.600:—	1.868:94	44.480:55
	_	_	3.000:—	5.000:—	__	—	_	—	—	—	5.000:—
T	1450:—	88.067:72	74.620:—	79.599:82	9.200:—	9.354:71	21.600:—	22.862:93	71.200:—	80.204:02	780.794:23
	_	2.000:—	_	2.680:93	_	_		_	_	_	18.860:17
											15.135:02
		11:44		1:40		273:50		286:12		2.743:90	12.002:11
	_	—	—	—	—	—	—	500:—	—	—	3.809:55
	—	282:91	—	502:19	—	9:15	—	20.660:12	—	2100:—	76.997:16
	—	—	—	87.467:50	-w	—	—	—	—	—	87.467:50
	—	294:35	—	87.971:09	—	282:65	—	21.446:24	—	4.843:90	180.276:32
	—	90.362:07	—	256.313:84	—	9.637:36	—	44.309:17	—	85.047:92	1.157.127:74

— 206 —

Djurgårdskassan.

DEBET.

Balans den 1 juli 1940.

Tillgångar

1.410.768:69

INKOMSTER:

Tomt-, hyres- och arrendeavgifter

Tillfälliga avgifter .............

Räntor ........................

Försäljning av virke och ved ...
Parkskötsel och försäljning av hö

Rosendals trädgård ............

Djurgårdens ladugård ..........

Diverse inkomster .............

Ersättning från Stockholms stad

för vägars underhåll .........

» renhållning ..............

> hållande av ångvält........

Av tillgängliga överskottsmedel .

Enligt

stat

289.200: —
23.600: —
65.500: —
14.000: —
2.700: —
13.000: —
3.900: —
2.000: —

59.000: —
28.200: —
14.800: —
65.300: —

Enligt

räkenskap

289.087: 70
30.757:50
66.281:67
22.670:19
2.020: —
18.372: 55
5.864:13
3.672: 38

63.472:98

502.199:10

Summa 1.912.967: 79

KREDIT.

UTGIFTER:

Avlöningar och pensioner .........

Expenser ........................

Vägarna .........................

Renhållning .....................

Skogen och sågen ................

Byggnader ......................

Inventarier .....................

Vatten- och avloppsledningar .....

Vattenavgifter ...................

Brandförsäkringar ...............

Strandskoning ..................

Parken och jordbruk .............

Stallet ..........................

Djurgårdens ladugård ............

Rosendals trädgård ..............

Elektriska ledningar .............

Kungl. begravningsplatsen vid Haga.

Skatter ..........................

Diverse och oförutsedda utgifter ... *)

Enligt	Enligt
stat	räkenskap
70.200: —	70.822: 86
11.400: —	10.030: 24
61.200: —	17.186:40
51.600: —	40.247: —
12.400: —	12.693: 03
35.000: —	28.020: 43
8.000: —‘)	—
9.000: —	7.520:44
4.500: —	4.867:08
3.000: —	2.282:20
1.000: —	—
52.000: —	37.272:26
9.500: —	7.976: 99
3.900: —	3.268: 62
14.800: —	14.419: 70
5.000: —	3.427:30
2.700: —	2.497: 70
26.000: —	25.057:80
30.000: —	28.719:90

*) För inventarier hava utgivits 4.926 kronor 89 öre. Efter avdrag av verkställda avskrivningar
5.837 kronor 77 öre, uppgår inventariebehållningen till 7.831 kronor 89 öre.

— 207 —

Till förräntning och amortering av Djurgårdskassan
ävilande lån ur Djurgårdsfonden enligt

kungl. brev den 30/5 1924 .................... 45.000: —

Inlevererat till statskontoret.................... 125.000: —

Avskrivning å inventarier...................... —

» » fordringar ...................... —

45.000: —
125.000: —
5.837: 77
327:16

Balans den 30 juni 1941.

Tillgångar:

Kassabehållning ........................................ 27:96

Innestående i bank ...................................... 146.914:26

Byggnader .............................................. 1.208.120: —

Inventarier .............................................. 7.831: 89

Förråd ................................................. 24.647:45

Fordringar .............................................. 32.951:35

Summa

Statsverkets inkomster av totalisatormedel

under budgetåret 1940/41.

Stockholms län:

Stockholms travsällskap .................................. 734.528: —

» kapplöpningssällskap ......................... 90.078: —

Kalmar län:

Färjestadens travsällskap

Gotlands län:

Gotlands travsällskap ................................................

Malmöhus län:

Skånska travsällskapet ................................... 198.728: 15

» fältrittklubben ................................... 22.674:63

Göteborgs- och Bohus län:

Västsvenska trav- och galoppsällskapet ................................

Värmlands län:

Värmlands travsällskap .................................... 17,250:60

Nordmarkens » ................................... 4.961: —

A. B Värmlands travbana ................................ 1.317: —

Gillbergaortens travsällskap ................................259: 92

Kopparbergs län:

Siljans travsällskap . . .
Gävleborgs län:

Gävle-Dala travsällskap
Västemorrlands län:

Norrlands travsällskap ................................... 34.085: —

Boteåortens hästavelsförening ............................. 1.198: 74

Norra Ångermanlands travklubb ........................... 536: 97

Jämtlands län:

Jämtlands travsällskap

492.474:88

1.420.492:91
1.912.967: 79

824.606: —
12.711: —
666: —

221.402: 78
140.948:82

23.788:52
432:27
36.565: —

35.820: 71
24.576: —

Summa kronor 1.321.517:10

— 208 —

Jaktvårdsfondens inkomster

	1938/39
Jaktkort	Jaktpass	Övr. medel	Summa
överstå thållarämbetet		6.893	—	250	—	—	7.143: —
Stockholms	län ............	9.525	—	525	—	1.011: 70	11.061: 70
Uppsala	} ............	5.219	—	20	—	711:38	5.950: 38
Södermanlands	» ............ ,	8.559	—	220	—	987:37	9.766: 37
Östergötlands	» ............	11.923	—	430	—	1.187:05	13.540: 05
Jönköpings	» ............	10.538	—	590	—	530: 85	11.658:85
Kronobergs	» ............	7.336	—	3.205	—	1.422: 50	11.963:50
Kalmar	» ............	9.517	—	390	—	1.507:74	11.414: 74
Gotlands	» ............	6.050	—	—		266:25	6.316: 25
Blekinge	» ............	3.282	—	50	—	162:88	3.494:88
Kristianstads	» ............	10.741	—	3.185	—	328: 85	14.254: 85
Malmöhus	» ............	13.153	—	2.485	—	778:55	16.416: 55
Hallands	} ............	5.616	—	675	—	226:45	6.517:45
Göteborgs och Bohus	» ............	7.012	—	—		158:67	7.170:67
Älvsborgs	» ............	14.470	—	260	—	809:06	15.539: 06
Skaraborgs	> ............	9.626	—	230	—	893:12	10.749: 12
Värmlands	» ............	6.194	—	290	—	977:69	7.461:69
Örebro	) ............	9.467	—	330	—	757:95	10.554:95
Västmanlands	» ............	6.786	—	260	—	1.041:31	8.087:31
Kopparbergs	> ............	5.672	—	100	—	1.794:03	7.566: 03
Gävleborgs	) ............	4.663	—	100	—	1.346: 44	6.109: 44
Västernorrlands	» ............	1.155	—	—		200:59	1.355: 59
Jämtlands	» ............	992	—	870	—	1.117:90	2.979: 90
Västerbottens	» ............	1.078	—	280: —	886: 85	2.244: 85
Norrbottens	> ............	346	—	—		370:90	716:90
Summa	175.813		14.745: —	19.476: 08	210.034: 08

under budgetåren 1938/39—1940/41

1939/40	1940/41
Jaktkort	Jaktpass	övr.medel	Summa	Jaktkort	Jaktpass	Övr.medel	Summa

7.872: —

7.802: -—
16.421: —
11.605: —
15.021: —
23.427: —
17.759: —
15.621: —
18.976: —
3.837: —
6.038: —
19.150: —
29.188: —
13.736: —
13.130: —
22.549: —
17.202: —
28.884: —
18.362: —
12.130: —
31.579: —
17.188: —
16.935: —
20.547: —
17.376: —
15.950: —

430.413: —

30: —
20: —

20: —
330: —

1.950: —
1.880: —
150: —
600: —
250: —
50: —

30: —
30: —

450: —

5.790: —

40: —
1.383: 32
1.620: 04
1.949: 72
1.331:92
1.377: 72
952: 61
1.969: 38
66:87
376:54
741:90
766:20
554:57
572:44
897:83
1.111:02
1.576: 75
1.469: 91
1.167:98
2.178: 74
1.168:06
612:57
1.908: 35
793: 06
1.105: 63

27.693: 12

17.824:32
13.225:04
16.970: 72
24.758:92
19.156: 72
16.903:61
20.945:38
3.903: 87
6.414:54
21.841:90
31.834:20
14.440:57
14.302: 44
23.696: 83
18.363: 02
30.460: 75
19.861:91
13.327:98
33.757: 74
18.356: 06
17.547:57
22.905:35
18.169: 05
17.055: 63

463:896- 12

10.109: —
21.488: —
14.270:05
18.328: —
28.661: —
22.133: —
17.612: —
23.749: —
8.058: —
6.602: —
22.229: —
32.900: —
15.901: —
16.139: —
31.861: —
21.347: —
29.395: —
21.540: —
15.663: —
34.523: —
19.175: —
13.862: —
18.907: —
14.108: —
14.275: —

492.835: 05

210: —

10: —
430: —

440: —
610: -—
80: —

140: —

10: —

130: —

2.060: —

289: 33
1.929: —
1.774: 38
1.677:69
1.610:83
1.942: 72
1.579: 06
1.656: 77
359:38
548:90
1.220: 70
645:92
1.265:91
499:95
949:32
1.405: 84
2.313:91
1.723: 75
997:45
3.144:46
2.339: 10
1.171:13
832:52
1.972:19
1.816:29

35.666: 50

10.398: 33
23.627: —
16.044: 43
20.005: 69
30.271:83
24.085: 72
19.621:06
25.405: 77
8.417: 38
7.150:90
23.889: 70
34.155:92
17.246: 91
16.638:95
32.810: 32
22.892: 84
31.708:91
23.273: 75
16.660: 45
37.667:46
21.514:10
15.033: 13
19.869: 62
16.080:19
16.091:29

530.561: 55

14 — Rev. berättelse ang. statsverket år 1941. I.

Uppgift å influtna älgavgifter samt antal fällda älgar under budgetåren 1938/39—1940/41.

r''	1938/39	1939/40		1940/41
Antal fällda älgar	Influtna älgavgifter	Antal fällda älgar	Influtna älgavgifter	Antal fällda älgar	Influtna älgavgifter
Under all-män jakt-tid	Under särskild jakttid	Under all-män jakt-tid	Under särskild jakttid	Under all-män jakt-tid	Under särskild jakttid
Stockholms län	429	47	7.905		377	88	8.550		343	135	9.390
Uppsala »	612	30	12.000	—	424	153	12.585	—	346	216	12.015	—
Södermanlands >	398	131	9.990	—	460	162	11.895	—	394	155	10.425	—
Östergötlands »	404	199	12.060	—	413	261	13.865	—	373	193	11.070	—
Jönköpings >	242	24	4.545	—	337	19	5.850	—	297	32	5.730	—
Kronobergs »	356	138	10.096	—	422	92	9.360	—	284	127	8.430	—
Kalmar »	352	129	9.600	—	451	116	10.410	—	414	174	11.460	—
Gotlands »	—	—	—		—	—	—		—	—	—
Blekinge »	56	39	2.010	—	53	27	1.635	—	60	41	2.010	—
Kristianstads »	159	29	3.285	—	148	45	3.555	—	147	42	3.510	—
Malmöhus »	29	6	630	—	15	9	495	—	15	12	600	—
Hallands »	162	8	2.715	—	150	9	2.550	—	119	15	2.340	—
Göteborgs o. Bohus »	47	1	750	—	50	—	750	—	48	—	720	—
Älvsborgs »	287	19	4.965	—	359	18	6.105	—	394	29	7.065	—
Skaraborgs >	187	77	5.205	—	256	76	6.090	—	274	63	5.970	—
Värmlands *	429	179	11.850	—	446	186	12.630	—	355	211	11.595	—
Örebro »	509	347	18.330	—	573	391	20.506	—	551	359	19.185	—
Västmanlands >	453	69	9.465	—	483	95	10.350	—	465	95	10.065	—
Kopparbergs »	725	158	19.575	—	741	199	17.205	—	820	150	16.695	—
Gävleborgs »	247	22	4.095	—	226	34	4.545	—	263	33	5.040	—
Västernorrlands »	94	—	1.455	—	62	2	1.050	—	104	5	1.680	—
Jämtlands >	412	19	6.810	—	283	41	5.595	—	331	71	7.095	- (
Västerbottens »	106	1	1.320	—	99	—	1.635	—	121	—	1.710	- [
Norrbottens »	90	4	1.465	—	59	6	1.180	—	52	2	1.050	-1
Summa	6785	1676	160.120: —	6887	2029	168.390	—	6570	2160	164.850	—

— 211

Uppgift *)

å lån till främjande av enskild företagsamhet under
budgetåren 1933/34—1940/41.

Budgetår	Utlämnade lån	Avskrivna lån	överfört till osäkra fordr.	Inbet. ränta o. amortering
	>		>		>
	P ST	Belopp	P 5"	Belopp	Sf	Belopp	Ränta	Amortering
1933—1934	130	7.176.512:84						15.000: —
1934—1935	98	5.124.299:88	—	—	—	—	52.784:60	749.949: 58
1935—1936	32	1.160.382: 27	—	—	—	—	129.083:19	855.385:13
1936—1937	15	561.000: —	2	69.675: —	2	49.208: 26	234.293:80	4.008.721: 84
1937—1938	16	467.000: —	1	135.725: Öl	—	—	358.979: 87	1.805.391: —
1938—1939	4	1.668.000: —	5	80.345: —	5	87.604: 09	284.607: 24	1.679.781: 74
1939—1940	7	143.000: —	9	100.784:36	2	38.168: 36	269.149: 27	683.602- 75
1940—1941	1	3.600: —	8	163.728: 43	—	—	175.503: 54	975.970:36
Summa	303	16.303.794:99	25	550.257: 80	9	174.980: 71	1.504.401:51	10.773.802: 40

) Uppgiften lämnad av statskontoret.

RIKSDAGENS REVISORERS

BERÄTTELSE

OM DEN ÅR 1941 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

AV

STA TSVERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1940—30 JUNI 1941

DEL II

FÖRKLARINGAR

STOCKHOLM 1942

CASLON PRESS BOKTRYCKER

r! Hd il Ur i f A if h/ ,1 i) / (icl /I ! il

T T /

t/ivPV''/ -!r» / vt.i.i/ t>;

I I i U:\> ■ ii
>1

\ A AWÅ ‘ W > ry

j(J./ AT^ J.llT -i, i h\VJ ilOII .1.1

0/ :/ i i/7 i< - 5 ii h •

■ '' i '' v it- -tfrf i i i» l / iu;

Lin

it t n / i il / A

X

A

V 1 Jr i Oii ä!»'' 1 t <

: t ;Vi vn//’t.

i i * A

I (> I

— III —

Innehållsförteckning.

Sid.

Andra huvudtiteln ................................................. 1

Justitiedepartementet ........................................... 1

Vissa iakttagelser angående arvoden till övervakare över villkorligt
dömda............................................... 1

Fjärde huvudtiteln................................................. 7

Försvarsdepartementet .......................................... 7

Försvarsväsendets barackläger ............................... ^

Vissa iakttagelser beträffande krigsfamiljebidrag .............. 9

Utbetalning av sjukpenning m. m. till värnpliktiga............ 11

Samordnandet av civila och militära intressen i fråga om sjukhus
på Gotland ................................. 13

Användning inom marinen av tullverkets kustbevakningsperso nal

m. .......................................... 15

Kontant ersättning för fri inkvartering till vissa värnpliktiga .. 18

Utbetalning av viss månadslön enligt krigsavlöningsreglementet 22

Avlöning till elever vid flygkrigshögskolan .................. 29

Vissa militära förskott...................................... 30

Femte huvudtiteln.................................................. 34

Socialdepartementet ............................................ 34

Långmora och Smedsbo förläggningar för utlänningar.......... 34

Värnpliktslån .............................................. 74

Redovisning av vissa inkomster i statens byggnadslånebyrås

räkenskaper.............................................. 80

Pensionärshem ..................................... 85

Användning av personal vid tullverket till vissa bevakningsuppgifter
................................................... 86

Sjätte huvudtiteln.................................................. 87

Kommunikationsdepartementet ................................... 87

Motorfordonstrafiken å vissa allmänna vägar.................. 87

Förvaltningen av viss kronans och därmed jämförbar mark...... 89

Central upphandling av byggnadsmaterial..................... 100

Förläggande av ämbetsverk utom Stockholm .................. 112

— IV —

Sid.

Sjunde huvudtiteln ................................................. 128

Finansdepartementet............ ............................... 128

Länsstyrelsernas redovisning av landstingsmedel .............. 128

Borttagande av öretalen från kronodebetsedlarna .............. 129

Blanketter till tjänstematrikel .................. 136

De statliga myndigheternas möbelanskaffning ............ 137

Kostnader för sjukhusvård av vissa befattningshavare i statens

tjänst ........... 140

Avlöningsförmåner för icke-ordinarie personal ................ 142

Åttonde huvudtiteln ................................................ 145

Ecklesiastikdepartementet ..................................... 145

Tryckeriernas leveranser till kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken
..........................:.................. 145

Redovisning av medel, som tillförts rasbiologiska institutet av

enskilda forskare m. fl. ................................... 156

Tjänstgöringshinder vid vissa folkhögskolor m. m............. 163

''r''. ’ <il/| >, /: * '' rA\ ’.* •- j _• ti''‘ V.i* rv i{ • • J '' • ;

Nionde huvudtiteln........ 165

Jordbruksdepartementet.................................... 4. ... 165

Mejeribyggnaden i Alnarp .................................. 165

Viss fråga angående egnahemsstyrelsens organisation .......... 169

Egnahemslåneförmedling av kommuner, aktiebolag och ekonomiska
föreningar............................^. 173

Statens lån och bidrag för egnahems- och bostadsförbättringsän damål

.................................______.... 173

Aktiebolaget Träkolsbriketter ......... 175

%

Affärsdrivande verken............................................ 202

Visst entreprenadärende vid telegrafverket.................... 202

— 1 —

Fångvårdsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 3, § 1.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1941 har Kungl. Maj :t anbefallt fångvårdsstyrelsen
att, i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse
under § 1, före den 20 januari 1942 till finansdepartementet avgiva underdånigt
utlåtande samt tillställa justitiedepartementet en avskrift av utlåtandet. I anledning
härav får fångvårdsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Det bör först uppmärksammas, att de villkorligt dömdas övervakare ej uppbära
ersättning för sina uppdrag i hela den utsträckning som medgives enligt
kungörelse den 23 december 1918 angående bestridande av kostnader för övervakning
av villkorligt dömda. Detta beror dels på att många övervakare underlåta
att utkräva ersättning, dels även på att ordförande i vårdnadsdomstol kan
anse sig böra vägra attest å arvodesräkning, då övervakaren icke utfört sitt uppdrag
till full belåtenhet. Det är i själva verket avsevärda belopp som på detta
sätt inbesparas åt statsverket. Styrelsen har för kalenderåren 1938/1940 låtit
göra en beräkning angående denna inbesparings storlek. För uppskattningen av
de belopp som författningsenligt kunnat utgå har styrelsen använt de uppgifter
rörande avslutade övervakningsuppdrag och övervakningstidernas längd som
finnas tillgängliga i de från styrelsens sociala avdelning årligen utgående tryckta
meddelandena rörande övervakningen av villkorligt dömda. Beträffande de
dömda som haft treårig övervakningstid (sammanlagt övervakararvode 78 kronor)
ha de författningsenliga totala ersättningsbeloppen kunnat exakt uträknas.
För övriga dömda ha låga genomsnittsersättningar beräknats efter olika
grunder, beroende på anledningen till övervakningens upphörande. De uppgivna
beloppen äro alltså tagna i underkant. Beträffande statens verkliga utgifter för
övervakningsuppdragen har, under antagande att utgifterna fördelat sig relativt
jämnt över hela budgetåret, kalenderårsbeloppet satts lika med två halva
budgetårsbelopp. Beräkningarna sammanställas nedan.

År	Förf. enl.	Verkliga	Övervakarens
	belopp	utgifter	restfordran
1938	95.846: —	82.183: —	13.663: —
1939	93.228: —	76.667: —	16.561: —
1940	99.200: —	82.257: —	16.943: —
Summa	288.274: —	241.107: —	47.167: —

Med hänsyn till den icke obetydliga vinst — 15 å 16 tusen kronor per år —
som statsverket gör med nu tillämpade system, förefaller det rimligt, att ingrepp
häri, som kunna verka fördyrande, icke göras, med mindre avsevärda fördelar ur
effektivitetssynpunkt därigenom stå att vinna.

Ur effektivitetssynpunkt är den på övervakningsböckema byggda kontrollen

1 — Kev. berättelse ang. statsverlcet dr 1941. 11.

— 2 —

av övervakarens arbete av obetydligt värde. Missgrepp och bristande intresse
kunna icke upptäckas av den centrala övervakande myndigheten, fångvårdsstyrelsens
sociala avdelning, förrän prövotiden gått till ända. Den fortlöpande
tillsynen av huru övervakarna utföra sina uppdrag åvilar därför i realiteten
uteslutande vårdnadsdomstolarna. I och med att 1939 års lag om villkorlig dom
träder i kraft kommer situationen att bli eu annan. Som komplement till vårdnadsdomstolarna
tillkomma därmed övervakningsnämnderna och skyddskonsulenterna.
Då det emellertid icke kan förutses, när 1939 års lag kan träda i kraft,
och det är angeläget, att de villkorligt dömda bli eftersedda på betryggande
sätt, har fångvårdsstyrelsen föregående år låtit undersöka möjligheterna att
förbättra den nuvarande tillsynen.

En sådan förbättring kan åstadkommas på så sätt, att den av fångvårdsstyrelsens
sociala avdelning utövade tillsynen kan börja samtidigt som
övervakaren erhåller sitt. uppdrag. I korta drag skisserad skulle verksamheten
kunna anordnas efter följande linjer: När en domstol förordnar om övervakning
av en villkorligt dömd person, bör domstolen samtidigt underrätta fångvårdsstyrelsens
sociala avdelning, som omedelbart tillskriver övervakaren med begäran
om upplysningar rörande den dömdes brott och personliga förhållanden.
Härigenom tvingas övervakaren att genast sätta sig in i fallets enskildheter.
Framgår av övervakarens svarsuppgifter, att lian saknar vilja eller förmåga
att göra sig fullt förtrogen med sin uppgift, kan sociala avdelningen underrätta
domstolen om denna sin uppfattning. Härigenom torde för uppdragen
olämpliga personer genast kunna avskiljas.

Övervakningsuppdragen kunna indelas i tre stora grupper: lättskötta fall,
problematiska fall och svårskötta fall. Med ledning av övervakarens svarsuppgifter
torde i regel genast kunna avgöras, till vilken grupp individen hör. Styrelsen
anser,, att övervakningstiden för de lättskötta fallen generellt bör nedskäras
till högst ett år. Härigenom skulle ett avsevärt antal övervakningsuppdrag,
som nu fortfara de tre åren ut, komma att kräva lägre utgifter än för
närvarande. Det måste givetvis förbli vårdnadsdomstolens sak att avgöra, huruvida
övervakning skall upphöra, men genom sin korrespondens med övervakaren
blir sociala avdelningen i stånd att i de enskilda fallen delge vårdnadsdomstolen
sin uppfattning i frågan. För de fall vilka betecknas som problematiska
eller svårskötta blir det för sociala avdelningen en angelägen uppgift att stå
övervakaren till råds särskilt i arbetsanskaffnings- och miljöomplaceringsfrågor.
Det är styrelsens uppfattning, att många övervakare ge tappt alldeles för lätt
inför de svårskötta uppgifterna. Kan övervakaren inte entusiasmeras till ihärdigare,
grepp om uppgiften, bör han i dylika fall bytas ut. Man torde kunna
förutsätta, att en rådgivande verksamhet från sociala avdelningen även beträffande
de problematiska och de svårskötta fallen skall ge goda resultat.

. Det är styrelsens avsikt att, för den händelse det genom 1939 års lag om
villkorlig dom förutsatta skyddskonsulentsystemet icke kan inom den närmaste
framtiden träda i tillämpning i den ursprungligen avsedda utsträckningen, hos
Kungl. Maj:t föreslå en organisatorisk omläggning av ovan skisserade typ. Även
om 1939 års lag kan sättas i kraft, synes det styrelsen riktigast att avskaffa den
nuvarande på övervakningsböckerna byggda eftergranskningen på grund av
dess tidsödande och praktiskt föga givande natur. I samband härmed torde
kunna upptagas det av revisorerna framkastade förslaget om att till fångvårdsstyrelsen
centralisera utbetalningen av övervakningsarvoden och om bestämmande
av preskriptionstid för fordran på dylikt arvode.

Revisorerna uttala, att övervakningsarvode icke bör utgå för tid, varunder
övervakning ej fullgjorts, antingen detta berott på att den dömde undandragit
sig övervakningen eller på att han intagits på sinnessjukhus eller annan anstalt.
Uttalandet belyses av en tabell, vari sammanställts av revisorerna inhämtade
uppgifter rörande vissa övervakningsfall för vilka — enligt revisorerna —

— 3 —

övervakningsarvode utgått. I den till styrelsen remitterade delen av berättelsen
upptagas fyra fall, betecknade med nr 1, 2, 3 och 31.

I första fallet avvek den dömde ganska snart efter domens meddelande, och
efterspaningar voro resultatlösa. Styrelsen har hos övervakaren inhämtat, att
han icke uppburit något arvode.

I andra fallet hade den dömde ej varit anträffbar under hela övervakningstiden,
och övervakaren hade aldrig varit i förbindelse med henne. Ej heller i
detta fall har, enligt vad övervakaren uppgivit, arvode utgått.

Beträffande det tredje fallet uppgives, att vederbörande, som dömts den
20 februari 1936, den 16 april samma år avrest till Mexiko och sedan ej avhörts.
Övervakare har varit en tjänsteman hos Skyddsvärnet i Göteborg, och arvodet
har, jämlikt 3 § i kungörelsen den 23 december 1918 angående bestridande av
kostnader för övervakning av villkorligt dömda, uppburits av Skyddsvärnet.
I detta särskilda fall synes det ej ha varit klart, huruvida den dömde skulle
stanna borta för längre eller kortare tid. Skyddsvärnet har under prövotiden
stått i ständig kontakt med den dömdes anförvanter. Från Skyddsvärnets synpunkt
har det icke förefallit oriktigt att uppbära ersättning för uppdraget,
bland annat, emedan en hel del besvär åsamkats föreningen genom kontakten
med anförvanterna.

I det med nr 31 betecknade fallet har den dömde stått under övervakning
på sedvanligt sätt under halva prövotiden, varefter han på grund av nytt brott
straffriförklarats och intagits pa sinnessjukhus. Övervakare har varit en tjänsteman
hos barnavårdsnämnden i Stockholm, och arvode har utgått med fullt
belopp, övervakaren har meddelat, att hans arbete med fallet ej blev mindre
efter straffriförklaringen, utan att lian ända till övervakningstidens utgång
och även därefter vid upprepade tillfällen fick stå den dömde och dennes familj
till råds i olika anglägenlieter.

. Generellt vill styrelsen här uttala, att det förhållandet att en övervakad person
intages på en anstalt ofta icke medför någon minskning i övervakarens arbetsbörda,
eftersom han i dylika fall kan nödgas ta hand om den dömdes ekonomiska.
och andra personliga angelägenheter eller bistå hans familj. En allmän
föreskrift om att övervakning ej skall fortgå, medan den dömde är intagen
pa anstalt,^ synes vara olämplig. Överflyttas övervakningsuppdraget på anstaltens
föreståndare eller annan anstaltens tjänsteman torde väl i regel övervak ''?f’arvodc

icke utkrävas. Under alla förhållanden förefaller det med hänsyn
till de låga ersättningsbelopp (2 kronor per månad) ocli det förhållandevis
sparsamma antalet fall, det här rör sig om, näppeligen vara något ekonomiskt
intresse av betydelse för staten, som här trädes för nära.

.. * de ffn> där d?n dömde utskrives från anstalten, innan prövotiden gått till
anda, och han enligt de regler som gälla för den anstaltsvård, han varit underkastad,
även skall stå under anstaltens tillsyn genom särskild övervakning,
torde det i allmänhet ordnas så, att den av vårdnadsdomstolen utsedda övervakaren
även — åtminstone i verkligheten •— fungerar som anstaltens överVn
öftast torde också en sådan anordning vara den lämpligaste, framför
. * den av vårdnadsdomstolen förordnade övervakaren genom sin tidigare
förbindelse med den dömde har god kännedom om hans personliga förhållanden.

Sammanfattningsvis vill styrelsen uttala,

att de villkorligt dömdas övervakare i betydande utsträckning underlåta
att begära övervakningsarvoden, varigenom 15 å 16 tusen kronor årligen inbesparas,

att det kan förekomma, att arvode utgår, ehuru övervakaren ej nedlagt
något egentligt arbete för den dömdes räkning, men att dessa fall äro mycket
sparsamt företrädda,

att övervakningen kan ha eu viktig funktion att fylla, även om den dömde

— 4 —

intagits på anstalt, och att därför en allmän regel om övervaknings avbrytande
i dylika fall icke är att tillråda, samt

att frågan om preskription av övervakningsfordran och om centralt anordnad
utbetalning av övervakningsarvoden bör upptagas i samband med en eventuell
förestående omläggning av det nuvarande på övervakningsböckerna byggda

kontrollsystemet. , , . „.. val.

I ärendets handläggning hava deltagit överdirektoren Goransson, byråcheferna
Wijkmark och Wennerholm samt byrådirektören Lindberg, föredragande.

Stockholm den 14 januari 1942.

Underdånigst
HARDY GÖRANSSON.

K. Wallén.

Överståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 3, § 1.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 23 december 1941 har överståthållarämbetet fått sig
anbefallt att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i sin berättelse under § 1 rörande arvoden till övervakare over
villkorligt dömda.

Till åtlydnad härav får överståthållarämbetet anföra följande.

Då det gäller en uppgift, som skall enligt uppdrag utföras kontinuerligt
under en tidsperiod, bör i det fall, att uppgiften icke kunnat fullföljas annat
än till en viss tid, ersättning rimligtvis ej utgå för tiden därefter. Vad sålunda
gäller i allmänhet, har ej mindre sin tillämpning på uppdrag att vara övervakare
över villkorligt dömda. Vad som må vara ägnat att effektivt genomföra
principen, är att anbefalla. Det synes ämbetet, som om revisorernas förslag
att åt fångvårdsstyrelsen anförtro uppgiften att utbetala arvoden för övervakning
skulle vara en åtgärd väl ägnad för syftet. Fångvårdsstyrelsen leder
ju övervakningsarbetet och har därför bästa möjligheten till kontroll över att
förutsättningarna för att övervakningsarvodet skall utgå, verkligen uppfyllas,
överflyttningen kommer väl att åsamka fångvårdsstyrelsen en viss ytterligare
arbetsbelastning. Ökningen blir dock icke så avsevärd och i varje fall icke så
stor, att densamma i och för sig kan påkalla förstärkning av arbetskrafterna.

Ämbetet har ej heller något att erinra i anledning av revisorernas förslag
om bestämmelse, att övervakarna skola hava att göra framställning om ersättning
för sitt uppdrag inom en avsevärt mer begränsad tid än den, som nu star
dem öppen. En tidsfrist av ett år från dagen för uppdragets slutförande i anslutning
till stadgandet under 24 § allmänna resereglementet, såsom forslaget
innebär, synes värd övervägande.

Stockholm i överståtliållarämbetets kansli den 8 januari 1942.

Underdånigst
TORSTEN NOTHIN.

KNUT EKMAN.

— 5 —

Länsstyrelsens
i Göteborgs och Bohus län

« . ■ • •

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 3, § 1.

Till Konungen.

I anledning av det uttalande, som riksdagens revisorer gjort i sin berättelse
angående arvoden till övervakare över villkorligt dömda, får lansstyrelsen såsom
infordrat yttrande i underdånighet anföra följande.

Den sammanställning revisorerna låtit göra ger vid handen, att enligt nu
gällande bestämmelser arvode till övervakare kan utga aven i de iall, da något
direkt övervakningsarbete icke förekommit. De synpunkter, som framlagts av
revisorerna, anser länsstyrelsen därför förtjäna beaktande. Därest önskemålet
om arvodets anknytning till utfört arbete skall kunna förverkligas, ar det naturligt
att låta utbetalningen ske i samband med eller i nära anslutning till den
efterföljande granskningen av nämnda arbete. Då fångvårdsstyrelsen mottager
övervakningsböckerna samt jämväl i övrigt har att leda och framja arbetet med
tillsyn över villkorligt dömda, synes utbetalning av övervakmngsaryodena lämpligen
kunna centraliseras dit. Genom denna omläggning av utbetalningssattet
är dock icke att förvänta någon märkbar lättnad i länsstyrelsens arbetsborda,
då ifrågavarande anordningsärenden äro av enklare beskaffenhet.

Göteborg i landskontoret den 12 januari 1942.

Underdånigst
MALTE JACOBSSON.

A. IHBFELT.

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 3, § 1.

Till Konungen.

Sedan länsstyrelsen genom remiss den 23 december 1941 anbefallts avgiva
underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin
berättelse under § 1, får länsstyrelsen till åtlydnad härav i underdånighet

Länsstyrelsen delar helt den av revisorerna uttalade uppfattningen, att
arvode åt övervakare över villkorligt dömd bör utgå allenast för tid, varunder
övervakning verkligen fullgjorts. Då en personlig insats till stöd för den domde
sålunda bör göras till förutsättning för utbetalning av arvode, synes framställning
om utbekommande av sådant lämpligast böra göras till fångvårdsstyrelsen,
som ju enligt gällande bestämmelser bär att leda övervakningsarbetet. Länsstyrelsen,
som även i övrigt instämmer i de av revisorerna framförda synpunkterna
i denna fråga, vill alltså förorda en överflyttning till fångvårdsstyrelsen av
bestyret med utbetalning av de åt övervakare utgående arvoden och rescersatt -

— 6 —

ningar. Den härigenom uppkommande minskningen av länsstyrelsens arbetsbörda
är emellertid ytterligt obetydlig.

Malmö i landskontoret den 17 januari 1942.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

S. DAHLEUP. HJ. KJÄLL.

Länsstyrelsens i Örebro län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 3, § 1.

Till Konungen.

I nådig remiss den 23 december 1941 bar Eders Kungl. Maj :t anbefallt länsstyrelsen
att, i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse
under § 1 angående arvoden till övervakare över villkorligt dömda, före den
20 januari 1942 avgiva underdånigt utlåtande samt tillställa justitiedepartementet
en avskrift av utlåtandet.

I anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsen, som enligt gällande bestämmelser har att utbetala arvode till
övervakare, saknar praktiskt taget varje möjlighet till kontroll över att förutsättningarna
för rätten till övervakningsarvode verkligen uppfyllts. Till grund
för länsstyrelsens anordningsbeslut ligga endast övervakarnas räkningar, upptagande
den tid, för vilken arvode begäres. Den kontroll, som kan av länsstyrelsen
utövas blir sålunda av rent siffermässig natur.

Då övervakningsbok skall insändas till fångvårdsstyrelsen och det är denna
myndighet, som har att leda övervakningsarbetet, synes revisorernas förslag
att överflytta utbetalningen av övervakningsarvodena till fångvårdsstyrelsen
vara att förorda såsom innebärande en åtgärd för beredande av möjlighet till
såväl ökad kontroll som besparing av kostnader.

Emot revisorernas förslag om införande av särskilda bestämmelser om preskription
av fordran på övervakningsarvode finner länsstyrelsen icke heller
något att erinra.

Revisorerna hava funnit den föreslagna överflyttningen önskvärd icke minst
med hänsyn till behovet av att minska länsstyrelsernas arbetsbörda. Med anledning
härav må meddelas, att antalet utbetalningar utgjorde under budgetåret
1939/1940 12 stycken och under budgetåret 1940/1941 18 stycken. Huru
många särskilda överyakningsfall dessa utbetalningar omfatta framgår icke
av anteckningarna i böckerna, men uppgift därom kan inhämtas av anordningshandlingama.
, som av länsstyrelsen överlämnats till riksräkenskapsverket i
samband med kassaredovisningarna.

Det ringa antal utbetalningar, varom här är fråga, kan väl i och för sig icke
sägas i någon avsevärd grad inverka på landskontorets arbetsbörda, men då
denna under de senare åren måst över hövan utökas genom tillförande av ofrånkomliga
arbetsuppgifter, är det en välbetänkt åtgärd att från landskontoren
överflytta sådana uppgifter, som på grund av sin natur lämpligare böra handläggas
av annan myndighet.

7 —

En avskrift av detta utlåtande översändes denna dag till justitiedepartementet.

Örebro slott i landskontoret den 13 januari 1942.

Underdånigst
BROR C. HASSELROT

OSKAR RUNDQVIST.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 16, § 4.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss av 19/12 1941 angående av riksdagens revisorer
verkställd granskning av vissa förhållanden i samband med barackläger
i Övre Norrland får jag härmed i underdånighet anföra följande.

Synpunkten att en fast organisation bör skapas för tillsyn och vård av barackläger
inom såväl övre Norrland som övriga militärområden har redan varit under
utredning inom arméstaben. Detta spörsmål har på grund härav av arméns
representanter tagits upp till behandling inom försvarsutredningen och där
inarbetats i utredningens utlåtande. Därvid skulle de föreslagna försvarsområdesstabema
ansvara för bl. a. tillsynen över inom vederbörliga områden befintliga
barackläger. Inom Morjärvs försvarsområde, där som revisorerna framhålla
barackläger till betydande värden finnas, har föreslagits viss personal
med enda uppgift att inom försvarsområdesstaben handhava tillsynen och vården
av där befintliga barackläger. För den omedelbara bevakningen av samtliga
barackläger inom hela landet har föreslagits tillsättande av vissa »vakter».
Dessa skola utses bland ortsbefolkningen. De avses erhålla ett årligt mindre
arvode.

Beträffande markfrågan har fortifikationsstyrelsen anmodat chefen för Övre
Norrlands trupper att verkställa utredning och till styrelsen inkomma med
förslag i ärendet. Utredningen har emellertid blivit av större omfattning än
väntat. Den föreligger därför ej ännu i slutgiltigt skick. De av revisorerna uttalade
åsikterna hava redan beaktats vid utredningen.

Med anledning av vad som ovan anförts synes här berörda frågor för närvarande
icke kräva någon åtgärd.

Stockholm den 17 januari 1942.

Underdånigst

Enligt bemyndigande

IVAR HOLMQUIST.

Folke Högberg.

— 8 —

Arméförvaltningens

fortifikationsstyrelses

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 16, § 4.

I anledning av förevarande nådiga remiss får arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
i underdånighet anföra följande:

Jämlikt 3 § 10 mom. i Kungl. Maj:ts reglemente angående förvaltningen
av lantförsvaret tillhörande och till lantförsvaret upplåtna fastigheter stå lantförsvarets
barackläger under förvaltning av den arméfördelningschef, inom vilkens
befälsområde de äro belägna. På grund härav samt för att erhålla en fullständig
överblick över tillståndet hos samtliga barackläger inom landet har
fortifikationsstyrelsen genom cirkulärskrivelse den 22 oktober 1940 till arméfördelningschefer
och likställda anbefallt, att särskild byggnadsredogörelse för
inom respektive befälsområde befintliga baracker årligen i december månad
skall insändas till styrelsen i samband med den ordinarie byggnadsredogörelsen.
Genom dessa särskilda byggnadsredogörelser har styrelsen erhållit ett register
över samtliga lantförsvaret tillhöriga barackläger. Detta register kommer,
sedan av Kungl. Maj :t genom nådigt brev av den 7 november 1941 anbefalld
utredning slutförts, att kompletteras med vissa uppgifter beträffande befintliga
sanitära och övriga anordningar i barackerna samt deras nuvarande placering
och utnyttjande. Nu nämnda uopgifter hava av styrelsen infordrats genom
skrivelser till arméfördelningsehefer och likställda den 22 november 1941.

För att avhjälpa den allt mer ökade arbetsbörda, som kommit att åvila
arméfördelnings- och motsvarande stabers byggnadsavdelningar genom den
stora byggnadsverksamhet, som uppstått beträffande befästningar, kasernbyggnader
och baracker, har i arméförvaltningens underdåniga framställning rörande
lantförsvarets medelsbehov för budgetåret 1942/43 hemställts om personalförstärkning
å nämnda avdelningar genom inrättande av nya officersbefattningar
och ingenjörstjänster. Därest nu nämnda personalförstärkning kommer
till stånd, synas arméfördelnings- och motsvarande staber bliva bättre rustade att
handhava ledningen över baracklägrens förvaltning än militärområdesstaberna.

Vad beträffar frågan om att sammanföra ett antal barackläger till en särskild
förvaltningsenhet, har fortifikationsstyrelsen i skrivelser till arméfördelningschefer
och likställda redan infordrat förslag till regional förvaltning av lägren
efter dessas färdigställande och ämnar styrelsen på grund av härvid inkomna
uppgifter, om så erfordras, ingå till Kungl. Maj :t med underdånig framställning
om medel till arvoden åt förvaltningspersonal. Det synes styrelsen vara
synnerligen lämpligt, om den omedelbara uppsikten över ett barackläger kunde
anförtros någon i lägrets närhet boende person.

Vad slutligen angår frågan om att förvärva den mark, varå baracklägren äro
uppförda, pågår för närvarande kartläggning, kostnadsberäkning ocli övrig
utredning för utrönande av vilka markområden, som erfordras för baracklägren
i Övre Norrland. Fortifikationsstyrelsen har för avsikt att efter slutad utredning
till Kungl. Maj:t ingiva underdånig framställning om medel för nu
nämnda markförvärv. Beträffande mark för de baracker med permanent uppställning,
som i övrigt finnas inom landet, har styrelsen utfärdat föreskrifter
för arméfördelningsehefer och likställda om anskaffande av mark med nyttjanderätt
på 50 år.

Stockholm den 15 januari 1942.

Underdånigst
NILS CARLQUIST.

S. NORDENSTAM.

V. Dryselius.

9 —

Tjf ställföreträdarens för
Chefen för försvarsstaben

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.

Enligt vad som är mig bekant har 1941 års krigsfamiljebidragskomrnitté
sin uppmärksamhet riktad på det förhållandet, att den nuvarande ordningen
för anmälningar till familjebidragsnämndema icke i allo fungerat väl. Jag
har anledning antaga, att kommittén kommer att framlägga förslag till nya
bestämmelser, varvid bland annat det nya systemet för värnpliktsregistreringen
torde komma att utnyttjas. _ .. .

Kommittén hyser, enligt vad som meddelats mig, den förhoppningen, att
dess förslag kan framläggas i så god tid att proposition kan framläggas till
riksdagen i vår samt att nya författningar kunna utfärdas med verkan från
den 1 juli 1942. Vid sådant förhållande synes det ej lämpligt att nu införa
nya bestämmelser, vilka ändock finge ändras inom ett halvår. Däremot avser
jag att omedelbart utfärda en erinran om iakttagande av truppförbandschefer
åliggande anmälningsskyldighet.

Frågan om den militära expeditionspersonalen lärer komma att upptagas i
annat sammanhang.

Jag instämmer i revisorernas uttalande, att det är angeläget, att största
möjliga likformighet eftersträvas vid tillämpningen av bestämmelserna om
familjebidrag. Det förefaller doek, som om en större likformighet undan för
undan har åstadkommits. Fullständig likformighet står väl aldrig att vinna.
Kommittén torde komma att pröva de uppslag, statsrevisorerna framfört i syfte
att åstadkomma största möjliga likformighet.

Frågan om värnpliktigs ersättningsskyldighet för det fall, att familjebidrag
utgått obehörigen eller till för högt belopp, torde komma att göras till föremål
för särskild utredning.

Stockholm den 19 januari 1942.

Underdånigst
C. ADLERCREUTZ.

Gottfr. Björck.

Statens arbetsmarknadskommissions yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 18, § 5.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har Kungl. Maj :t anbefallt statens
arbetsmarknadskommission att avgiva utlåtande i anledning av vad 1941 års
riksdags revisorer under § 5 anfört angående vissa iakttagelser beträffande
krigsiämiljebidrag. __ .

Revisorerna hava, efter lämnad redogörelse för vissa av dem gjorda lakttagel -

— 10

ser beträffande krigsfamiljebidrag, uttalat, dels att de finna påkallat, att föreskrifter
om värnpliktigs skyldighet att till familjebidragsnämnden anmäla inträffade
förhållanden som påverka hans rätt till familjebidrag, intagas i krigsfamiljebidragskungörelsen,
dels att av revisorerna påtalad brist på rutin hos
viss militär expeditionspersonal bör beaktas av den pågående försvarsutredningen,
dels ock att 1941 års krigsfamiljebidragskommitté torde böra överväga
möjligheterna såväl att enligt vissa av revisorerna anvisade riktlinjer effektivisera
revisionen av familjebidragsnämndernas verksamhet som att överflytta
handläggningen av ärenden rörande statsbidrag till kommunerna för utgivna
familjebidrag och förskott å dylika bidrag från länsstyrelserna till tillsynsmyndigheten
å krigsfamiljebidragsförfattningama. Slutligen hava revisorerna erinrat
om de spörsmål angående ersättningsskyldighet, som måste uppkomma för
det fall att en värnpliktig kommit att åtnjuta familjebidrag obehörigen eller
till för högt belopp, och uttalat, att hithörande frågor synts revisorerna vara av
den synnerliga vikt, att de böra upptagas till prövning av 1941 års krigsfamiljebidragskommitté.

Vad riksdagens revisorer anfört om brist på rutin hos viss militär expeditionspersonal
torde icke påkalla något kommissionens uttalande. Då revisorerna emellertid
i samband härmed berört de militära myndigheternas anmälningsskyldigheter
in. m. i familjebidragsärenden till familjebidragsnämndema, får kommissionen
uttala, att kommissionen i likhet med revisorerna finner åtgärder
till åstadkommande av förbättring erforderliga. Kommissionen har sig bekant,
att inom försvarsdepartementet den 25 april 1941 tillkallade särskilda sakkum
niga för verkställande av utredning rörande åtgärder för snabbare behandling
av ansökningar om familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen i sammed
utförandet av det dem givna uppdraget hade under övervägande att
föreslå vissa ändringar i sättet för bland annat, berörda anmälningsskyldighets
fullgörande, men att de sakkunniga med hänsyn till redan då påbörjad utredning
rörande omläggning av systemet för de värnpliktigas inskrivning och
redovisning funno sig böra avstå från att föreslå ändring i det tillämpade
systemet. Sedermera har, såsom revisorerna erinrat, chefen för försvarsdepartementet
tillkallat särskilda sakkunniga — 1941 års krigsfamiljebidragskommitté
— för att verkställa översyn av gällande krigsfamiljebidragsförfattningar. Det
åligger dessa sakkunniga att i samråd med försvarsväsendets rullföringsnämnd
jämväl överväga möjligheterna att utnyttja det blivande nya redovisningssystemet
för de värnpliktiga för fullgörandet av de militära myndigheternas
skyldigheter ifråga om att underrätta familjebidragsnämndema om förhållanden,
som paverka de värnpliktigas rätt till familjebidrag. Kommissionen
bär inhämtat, att kommittén har under övervägande vissa förslag till ändringar
i gällande bestämmelser på området.

1941 års krigsfamiljebidragskommitté har jämväl till behandling upptagit
Övriga av revisorerna berörda frågor, nämligen rörande stadgande i krigsfamiljebidragsförfattningama
om vissa anmälningsskyldigheter för värnpliktiga, vilka
beviljats familjebidrag, om revision av familjebidragsnämndema i annan ordning
än den nu tillämpade och om handläggningen av ärenden rörande statsbidrag
till kommunerna.

Vad särskilt angår frågan om ersättningsskyldigheten i fall, då familjebidrag
obehörigen utbetalats, så är jämväl denna fråga föremål för övervägande inom
1941 års krigsfamiljebidragskommitté, men samma fråga har också upptagits
till behandling med anledning av en av chefen för generalpoststyrelsens postgiroavdelning
till chefen för försvarsdepartementet ingiven V. P. M. rörande
eventuell avskrivning av vissa för mycket utbetalade bidrag enligt äldre familjebidragsbestämmelser.

Då sålunda de av riksdagens revisorer berörda frågorna äro föremål för
prövning av särskilda sakkunniga finner kommissionen icke anledning att nu

11

närmare ingå på desamma. Med ställningstagande till frågorna torde böra
anstå, tills dess 1941 års krigsfamiljebidragskommitté avslutat sitt arbete. Detta
beräknas, enligt vad kommissionen inhämtat, kunna slutföras inom sådan tid,
att på kommitténs blivande förslag grundad proposition kan antagas bliva
förelagd 1942 års riksdag.

I den slutliga handläggningen av detta ärende, som förberetts av en delegation
bestående av kommissionens ordförande, landshövdingen Thomson, samt ledamoten
av riksdagens andra kammare fru Elsa Johansson och byråchefen Curtman,
hava deltagit — förutom kommissionens ordförande — ledamöterna Andersson
och Västberg samt ersättarna Adamsson, Larsson, Styrman och Thornander.

Stockholm den 15 januari 1942.

Underdånigst

Statens arbetsmarknadskommission
RYNO LUNDQUIST.

O. W. CURTMAN.

Riksförsäkringsanstaltens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 24, § 6.

Till Konungen.

_ Genom remiss den 19 december 1941 har Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten
att före den 20 januari 1942 avgiva utlåtande i anledning av
riksdagens revisorers berättelse om verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940
—30 juni 1941 samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1940, fjärde huvudtiteln
§ 6.

I anledning härav får riksförsäkringsanstalten med remissaktens återställande
anföra följande.

I sin berättelse hava revisorerna framhållit, att värnpliktiga på grund av
under militärtjänstgöring ådragna kroppsskador hemförlovats samt att i ett
flertal fall dessa skadade råkat i ekonomiska svårigheter till följd av riksförsäkringsanstaltens
dröjsmål med meddelande av beslut i ersättningsfrågan.

Som belägg härför hava revisorerna återgivit klagomål från vissa familjebidragsnämnder,
vilka emellertid endast betecknats med bokstäverna A, B, C
och D. På grund härav möter det för riksförsäkringsanstalten stora svårigheter
att beträffande omförmälda klagomål ingå i ett bemötande av vad dessa familjebidragsnämnder
anfört. Riksförsäkringsanstalten torde därför endast helt allmänt
kunna avgiva förklaring över orsakerna till det dröjsmål, som tyvärr i
en del ersättningsärenden förekommit.

Såsom riksförsäkringsanstalten i annat sammanhang framhållit, har handläggningen
inom anstalten av dessa ärenden, som äger rum å anstaltens tredje
skaderegleringsbyrå, i en del fall kommit att kräva jämförelsevis lång tid.
Orsakerna härtill hava varit flera. Såsom revisorerna själva angivit, har riksförsäkringsanstaltens
arbetsbörda vad angår militärersättningsärendena numera
mångdubblats. Den förstärkta försvarsberedskapen har medfört en avsevärd

— 12 —

ökning av till riksförsäkringsanstalten inkomna ärenden av nämnd art. Riksförsäkringsanstalten
vill som bevis härpå omnämna, att antalet inkomna ärenden
enligt miiitärersättningsförordningama under nedan angivna kalenderår uppgått

1938 till 1.268 ärenden

1939 „ 1.825 „

1940 „ 6.213

1941 „ 6.606

Antalet remisser från statsdepartemént, försäkringsrådet och andra ämbetsmyndigheter
hava också i betydande grad ökats. Sålunda uppgingo dessa

1938 till 249

1939 „ 260

1940 „ 534

1941 „ 1.347

I övrigt får riksförsäkringsanstalten hänvisa till en detta utlåtande bifogad
tablå,1 utvisande arbetsbördan å byrån i skilda hänseenden under åren 1938/
1941. Härutöver må nämnas, att arbetet å byrån ökats jämväl därigenom,
att prövningen av ersättningar enligt de nytillkomna förordningarna om ersättning
för skador under hemvärns- och luftskyddstjänstgöring handläggas
å byrån.

För fullgörande av det så väsentligt ökade arbetet har personalen å byrån
högst avsevärt förstärkts, varjämte arbete å övertid i stor omfattning måst
föreskrivas. Det har ändock icke kunnat undvikas att handläggningen av de
oavlåtligt ökade militärersättningsärendena kommit att erfordra ej obetydligt
längre tid än normalt. I många fall har handläggningen fördröjts även därigenom,
att svårigheter mött för erhållande av sådana uppgifter, som äro nödvändiga
för ersättningsfrågornas bedömande. De militära myndigheterna hava
sålunda ofta först efter flera anmaningar lämnat de av riksförsäkringsanstalten
infordrade uppgifterna. Riksförsäkringsanstalten vill också framhålla, att dessa
ersättningsfrågor ofta äro svårbedömliga, särskilt då skada yppats efter tjänstgöringens
upphörande, varför icke sällan utöver vid anmälan fogade handlingar
och uppgifter från de militära myndigheterna ytterligare upplysningar måst
införskaffas från läkare, som haft den skadade under behandling, från polismyndigheter
och anstaltens ortsombud med flera.

Riksförsäkringsanstalten skall icke underlåta att vidtaga de ytterligare åtgärder,
som kunna vara erforderliga för att handläggningen av här ifrågavarande
ärenden må kunna ske så snabbt som möjligt.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade, byråchefen
von Schulzenheim.

Stockholm den 7 januari 1942.

Underdånigst
SAM LARSSON.

NILS KÄLLSTRÖM.

1 Ej här avtryckt.

— 13 —

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses yttrande

i anledning av riksdagens
rovisorers uttalande del I, sid. 20, § 7.

Till Konungen.

I anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 19 december 1941 å riksdagens revisorers
berättelse i vad rör samordnandet av civila och militära intressen ifråga.
om sjukhus på Gotland får arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse härmed i
underdånighet avgiva följande utlåtande.

På grund av den å Gotland rådande bristen på lokaler, lämpliga att inreda
till krigssjukhus vid krigsutbrott, har det visat sig ofrånkomligt att iordningställa
ett antal fasta sjukvårdsplatser på olika delar av ön. I enlighet härmed
har förberetts ett beredskapssjukhus i Visby samt på tvenne andra orter uppförts
baracker, avsedda för krigssjukhus. Enligt gällande krigssjukvårdsplan
skulle emellertid även ett tredje krigssjukhus upprättas på sydvästra delen av on.

Det har sedermera ifrågasatts att förlägga detta krigssjukhus till närheten
av Visby och i anslutning till det planerade centrallasarettet, varigenom såväl
militära som civila intressen ansetts skola främjas. Emellertid har från försvarsstabens
sida av militära skäl uttryckts betänkligheter mot att sjukhuset
skulle förläggas dit. Med hänsyn såväl härtill som till kostnadsfrågan, och da
det synts synnerligen ovisst, när frågan om centrallasarettet kan komma a.tt
få sin lösning, har sjukvårdsstyrelsen i skrivelse till överbefälhavaren den 17
oktober 1941 föreslagit, att i stället för ifrågavarande krigssjukhus skulle på
Gotland uppsättas ett etappsjukhuskompani, i stånd att bereda sängplatser
för 400—500 patienter. I saknad av fasta lokaler skulle kompaniet lämpligen
förses med tält för förslagsvis 200 platser samt ett antal enkla, lätt flyttbara
baracker för ytterligare 200—300 platser. .......

Löses frågan om ytterligare vårdplatser for militärt bruk på föreslaget satt,
erfordras för arméns räkning inga ytterligare nybyggnader för krigssjukhus.

Sjukvårdsstyrelsens nämnda skrivelse torde av överbefälhavaren hava overlämnats
till försvarsutredningen. 1

Att de redan befintliga baracksjukhusbyggnadema under fredstid tagas i anspråk
för civil sjukvård är även ett militärt önskemål, enär byggnaderna härigenom
kunna förväntas bättre hållas i stånd. Underhandlingar härom hava redan
inletts med Gotlands läns landsting. .. .

Beträffande sjukvården vid lasarettet i Visby är det aven från militär sjukvårds,
synpunkt en angelägenhet av vikt, att specialvård inom vissa sjukvårdsområden
kan meddelas vid lasarettet. Mycket talar för att önskemålen i denna
riktning skulle kunna realiseras genom ett samarbete mellan kronan och Lotlands
läns landsting. I visst fall har samarbete redan inletts nämligen ifråga
om ögonsjukvården. På av sjukvårdsstyrelsen efter samrad med landstingets förvaltningsutskott
gjord underdånig framställning bär Kungl. Maj :t medgivit,
att för kompetens till bataljonsläkartjänsten vid Gotlands artillenkår erfordras,
att innehavaren skall uppfylla förutom de enligt gällande bestämmelser stadgade
kompctensvillkoren jämväl villkoren för behörighet att innehava lasarettsläkarbefattning
inom specialfacket ögonsjukdomar. Avsikten ar att, sedan vissa
närmare överenskommelser om arvode och lokaler träffats mellan sjukvårdsstyrelsen
och landstinget, bataljonsläkaren vid Gotlands artillenkår skulle bestrida
den öppna ögonsjukvården vid lasarettet samt få ratt att därstädes lagga
in ögonpatienter. Ett fortsatt samarbete i denna riktning genom anhållande av
specialister såsom militärläkare vid Gotlands trupper är tänkbart och ur militär
synpunkt önskvärt. Utredning rörande vilka specialområden, som därvid bora

— 14 —

ifrågakomma, är emellertid erforderlig, och har av sjukvårdsstyrelsen igångss.
tts.

Beträffande de i förevarande ärende åberopade av 1933 års revisorer gjorda
erinringarna rörande beläggningen av vissa militära sjukhus får sjukvårdsstyrelsen
framhålla, att sjukhusens kapacitet på sätt brukar ske vid såväl militära
som civila sjukhus beräknats efter ett visst normalbehov. Man kan emellertid
icke därför i varje tidsmoment räkna med full beläggning på sjukhusinrättnmgar,
lika litet som man vid vissa tillfällen kan undvika att överbelägga desamma.
Om emellertid behov föreligger att på Gotlands infanteriregementes
sjukhusimlågga civila sjuka, och plats tillfälligt kan beredas utan förfång för
den militära sjukvården, torde intet hinder möta från de militära myndigheternas
sida.

Stockholm den 20 januari 1942.

Underdånigst

D. LINDSJÖ.

GUNNAB SMEDMARK.

Karl Eriksson.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 26, § 7.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt medicinalstyrelsen
att, i anledning av riksdagens revisorers berättelse om verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning för tiden 1 juli 1940—30 juni 1941 samt beträffande vissa verk
för kalenderåret 1940, fjärde huvudtiteln, § 7, avgiva och till försvarsdepartementet
insända underdånigt utlåtande före den 20 januari 1942.

Enligt nämnda paragraf hava revisorerna framhållit betydelsen av, att det
samarbete mellan vederbörande civila och militära myndigheter i fråga om
planläggningen av sjukvården på Gotland, som i viss mån inletts, fullföljdes
i samband med Gotlands läns landstings blivande beslut om anordnande av
ett centrallasarett för länet. Med hänsyn till Gotlands isolerade läge syntes det
vara av stor betydelse, att man vid planläggningen av detta lasarett toge hänS^11j
• behovet av att i största möjliga utsträckning kunna meddela specialvård
inom olika sjukvårdsområden. Revisorerna förutsatte, att vid det åsyftade
samarbetet hänsyn toges jämväl till det ökade vårdbehov, vartill 1941 års
forsvarsutrednings förslag till lagstiftning rörande de värnpliktigas tjänstgörmgstid
m. m. kunde föranleda. I detta sammanhang borde jämväl beaktas
möjligheten att för den civila sjukvårdens behov i fredstid utnyttja förefintliga
krigssjukhus på Gotland.

I anledning härav får medicinalstyrelsen under hänvisning till styrelsens
här i avskrift fogade skrivelse! till Eders Kungl. Maj:t den 23 mars 1939 angående
statsbidrag till viss utbyggnad av lasarettet i Visby m. m. härmed
anföra följande.

1 Ej här avtryckt.

— 15 —

Av nämnda skrivelse framgår, att medicinalstyrelsen föreslagit, att ett samgående
i stor utsträckning mellan civil och militär sjukvård skuile anordnas
på Gotland. Detta styrelsens förslag har emellertid icke vunnit anslutning från
varken landstinget därstädes eller de militära myndigheterna, varför styrelsen
för närvarande icke ser någon möjlighet till frågans lösning i enlighet med
de av statsrevisorerna angivna riktlinjerna.

Stockholm den 7 januari 1942.

Underdånigst
J. AXEL HÖJER.

EINAE EDÉN.

Einar Hedberg.

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 28, § 8.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss den 19 sistlidne december med vissa erinringar
från riksdagens revisorer beträffande användningen inom marinen av
tullverkets kustbevakningspersonal m. m. får jag i underdånighet anföra följande.

Såsom av revisorernas redogörelse framgår har den genom Kungl. Maj :ts
reglemente för krigspolisen vid marinen anbefallda organisationen ännu ej trätt
i kraft.

I här bifogade bestämmelser för krigspolistjänsten,1 som chefen för marinen
i anslutning till föreskrift i nyssnämnda kungörelsen, 10 §, med överbefälhavarens
bemyndigande har utfärdat, uppställes det kravet, att marinpolischef skall
vara förtrogen med arbetsuppgifter av polisiär karaktär och därjämte att sådan
chef om möjligt bör vara juridiskt bildad. Med hänsyn till de avsedda arbetsuppgifterna
har det nämligen ansetts oundgängligt, att för ifrågavarande befattningshavare
uppställa kravet på förtrogenhet med uppgifter av polisiär
karaktär. Då dylik personal emellertid icke har kunnat anskaffas bland krigsmaktens
personal, har underdånig framställning gjorts i fråga om fastställande
av lön för marinpolischefer. Avsikten är att sedan lönefrågan lösts, utlysa
befattningarna för ansökan lediga. Grundade skäl föreligga att förmoda, att
befattningarna, därest lönefrågan blir löst på föreslaget sätt, inom kort tid
kunna tillsättas. I avvaktan på beslut i detta ärende har marinpolisorganisationen,
som i övrigt är förberedd, icke kunnat igångsättas. Detta är också orsaken
till att kustbevakningspersonalen ännu icke i avsedd utsträckning tagits i
anspråk för tjänst vid marinen.

Det har synts revisorerna önskvärt, att de med polischefsbefattningama förenade
göromålen skulle bestridas av tjänstemän tillhörande tullverkets kustbevakning,
förslagsvis av kustdistriktschefema, eftersom därigenom en besparing
i statsverkets utgifter skulle ernås. Enär kustdistriktschefema emellertid
icke äga den för polistjänsten erforderliga utbildningen och enär det därjämte
måste tillses, att kustbevakningen tillkommande uppgifter inom tullverket jämväl
bliva vederbörligen beaktade, kan det icke, vare sig för marinens polistjänst

1 Ej här avtryckt.

— 16 —

eller för tullverkets egen bevakningstjänst, vara ändamålsenligt, att organisatoriskt
avse kustdistriktschefema för befattningar såsom marinpolischefer.

Mot förslaget att ersätta juridiskt och polisiärt bildade marinpolischefer med
befattningshavare vid kustbevakningen talar även det förhållandet att polischef,
vid sidan av de rent polisiära uppgifterna, bör vara kompetent att handlägga
ärenden av mera juridiskt betonad art och överhuvud taget bör kunna vara
juridisk rådgivare i frågor som beröra polis- och säkerhetstjänsten.

Revisorerna framhålla olämpligheten av att personal och båtar tillhörande
tullverkets kustbevakning i viss omfattning fått ligga overksamma under det
att personal och förhyrda båtar tillhörande sjövärnskåren tagits i anspråk för
sådana uppgifter — bland annat sjöfartskontrollen — som enligt revisorernas
mening lika väl kunnat utföras av kustbevakningspersonalen.

Vid bedömandet av denna fråga torde föratom av vad ovan redan anförts
böra beaktas, att kustbevakningens personal icke utan vidare kan användas
för alla uppgifter vid sjöfartskontrollen. Härför erfordras viss speciell utbildning
m. m., som denna personal icke äger, men som i enlighet med utfärdade
föreskrifter ingår i utbildningsplanen för sjövärnskårens personal.

Att viss del av sjöfartskontrollen under beredskapens början uppdrogs åt
tullverkets kustbevakning var beroende dels av att dåvarande frivilliga motorbåtskårens
personal icke förrän i april 1940 kunde disponeras för uppgifter i
försvarsberedskapen och dels av att sjöfartskontrollen vid beredskapens början
icke var organiserad i den utsträckning som sedermera blivit erforderlig.

Olägenhet att utnyttja tullverkets båtar har framstått på grand av den stora
konsumtion av drivmedel, som dessa båtar kräva. Inför nödvändigheten av
att begränsa konsumtionen av brännoljor har jag den 2 december 1940 meddelat
det direktivet, att bränslekonsumtionsfrågan i nuvarande läge måste tillmätas
större betydelse än kostnadsfrågan. I samband med sagda direktiv framhöll
jag följande. »Enär det av ett flertal skäl är lämpligt att kustbevakningens
materiel och personal i största möjliga utsträckning utnyttjas för tjänst
inom marinen, vill jag i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att
kustbevakningens båtmateriel ändras till gengasdrift, varigenom nämnda utnyttjande
i avsevärd grad skulle underlättas.» Jag har i skrivelse till generaltullstyrelsen
den 26 febr. 1941 uttalat önskvärdheten av att kustbevakningens
båtar bleve försedda med gengasaggregat. Åtgärder härför hava också inletts,
men endast ett mycket ringa antal båtar äro ännu utrustade med dylika aggregat.

Ytterligare begränsning föreligger emellertid i användandet av tullverkets
mindre båtar, därigenom att dessa till följd av byggnadssättet äro oandvändbara
för gång i is även av ringa tjocklek. Dessa båtar äro vidare så till _vida_ olämpliga
att användas i sjöfartskontroll, att de icke äro tillräckligt kraftiga för gang
i och för bordande av fartyg i öppen sjö annat än under mycket gynnsamma
väderleksförhållanden. .

Om bestämmelserna i reglementet för krigspolisen vid marinen (bkb 4.57/4U
5 §) icke alltför formellt följas finnes emellertid andra betydelsefulla verksamhetsområden
för kustbevakningens båtar med besättningar. De lämpa sig val
för tjänst vid inomskärs belägna sjöfartskontrollstationer samt särdeles vål
för underhållstjänst. Härvid förutsattes emellertid att krigspolisorgamsationen
icke medför krav på båtarna; om så blir förhållandet böra de avses och hallas
i beredskap för den senare organisationen.

Stockholm den 20 januari 1942.

Underdånigst
F. TAMM.

Y. Ekstrand.

17 —

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid 28, § 8.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 liar Kungl. Maj :t anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin
senast avgivna berättelse anfört rörande användning inom marinen av tullverkets
kustbevakningspersonal.

I anledning härav får styrelsen anföra följande.

Såsom i revisorernas berättelse erinrats anmälde generaltullstyrelsen i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 12 november 1940, att de davarande arbetsuppgifterna
för tullverkets kustbevakningspersonal icke vore tillräckliga för att bereda
personalen full sysselsättning, och hemställde styrelsen om vidtagande av åtgärder
för utvidgande av arbetsuppgifterna för sagda personal. Enligt av
Kungl. Maj:t sedermera den 20 juni 1941 utfärdade kungörelser (nr 497 och
498) skall vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap tullverkets kustbevakning
från och med den dag och i den omfattning Kungl. Maj :t bestämmer
stå till marinens förfogande och ingå i marinens krigspolis.

1 revisorernas berättelse liar anförts, att bestämmelser, som enligt nämnda
kungörelse den 20 juni 1941 (nr 498) generaltullstyrelsen hade att efter samråd
med chefen för marinen utfärda, angående tillämpning av kungörelsen,
ännu icke blivit utfärdade. Med anledning härav får styrelsen framhålla, att
bestämmelser i nämnda avseende, i den mån sådana erfordras, icke böra utfärdas
förrän Kungl. Maj :t meddelat förordnande om kustbevakningens ställande
till marinens förfogande.

Omfattningen av göromålen vid tullverkets kustbevakning äro fortfarande och
måste, så länge nuvarande utomordentliga förhållanden bestå, antagas bliva
jämförelsevis ringa. Det är därför enligt styrelsens mening angeläget, att nämnda
bevakning så snart ske kan tages i anspråk för de avsedda arbetsuppgifterna
inom marinens krigspolis.

Enligt vad revisorerna anfört, synes anledningen till att förordnande om
kustbevakningens ställande till marinens förfogande ännu icke kunnat meddelas
vara, att "det för vederbörande marinmyndigheter varit förenat med svårigheter
att besätta befattningarna såsom marinpolischefer. I anslutning härtill
hava revisorerna uttalat önskvärdheten av att de göromål, som skulle ankomma
på innehavarna av nämnda befattningar, bestredes av tjänstemän tillhörande
tullverkets kustbevakning, förslagsvis av kustdistriktcheferna. Enligt generaltullstyrelsens
mening torde det emellertid icke vara lämpligt att ledningen av
marinpolisen, vars uppgift bland annat är att förhindra eller uppdaga brott
mot rikets säkerhet, anförtros åt kustdistriktcheferna, vilka i likhet med övriga
tjänstemän vid kustbevakningen sakna juridisk utbildning och utbildning i
allmänna polisgöromål. Därest det emellertid även i fortsättningen skulle vara
förenat med svårigheter att besätta marinpolischefsbefattningarna, synes det
kunna tagas under övervägande, huruvida icke åt kustdistriktcheferna skulle,
utan att de förordnades till marinpolischefer, kunna tills vidare uppdragas att
utöva befäl över krigspolispersonalen inom vederbörande distrikt med rättighet
och skyldighet att till civila polismyndigheter överlämna, ärenden, i vilka polisutredning
erfordras.

Med anledning av revisorernas uttalanden om att marinens sjöfartskontroll,
för vilken kontroll personal och båtar tillhörande sjövärnskåren tagits i anspråk,
borde kunna utföras av tullverkets kustbevakningspersonal vill styrelsen
framhålla, att sistnämnda personal på grund av sin utbildning och erfarenhet

2 — Hcv. berättelse ang. statsverket är 1941. II.

— 18 —

torde vara val skickad att medverka vid ifrågavarande kontroll. Enligt förutnämnda
kungörelse den 20 juni 1941 (nr 497) tillhör det även marinpolisens
särskilda uppgifter att biträda vid sjöfartskontrollen. Beträffande frågan om
fördelningen av arbetet för sjöfartskontrollen mellan tullverkets kustbevakningspersonal,
sedan densamma ställts till marinens förfogande, och personal
vid sjövärnskåren, torde generaltullstyrelsen icke hava att yttra sig.

Remissakten återställes härjämte.

I behandlingen av detta ärende hava, förutom undertecknad generaltulldirektör,
deltagit byråcheferna Jansson samt Linders, föredragande, ävensom kustbevakningschefen
Bergmark.

Stockholm den 13 januari 1942.

Underdånigst
NILS WOHLIN.

Anders Appeltofft.

Tjf ställförträdarens för
Chefen för försvarsstaben

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 33, § 9.

Till Konungen.

Jag har i princip intet att erinra mot statsrevisorernas förslag.

Det må dock framhållas, att vissa värnpliktiga kunna vara bosatta så långt
ifrån tjänstgöringsplatsen, att de åsamkas utgifter för de dagliga färderna
mellan hemmet och tjänstgöringsplatsen. I dylika fall bör ersättning för dessa
utgifter kunna beredas de värnpliktiga.

De obetydliga extra kostnader för lyse, tvätt m. m., som uppkomma genom att
den värnpliktige bor hemma, synes man kunna och böra bortse ifrån. Det bör
vara tillräcklig kompensation för den värnpliktige att oftare än eljest få vistas
i hemmet.

Av försvarsgrenscheferna infordrade yttranden bifogas.

Stockholm den 19 januari 1942.

WL

Underdånigst
G. ADLERCREUTZ.

Gott fr■ Björck.

19 —

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 33, § 9.

Till chefen för försvarsstaben.

Med anledning av chefens för försvarsstaben skrivelse 9/1 nr 1: 4/1942, angående
ett av riksdagens revisorer framlagt förslag till reglering av inkvarteringsersättningen
för vissa värnpliktiga får jag äran meddela, att förslaget synes
rimligt och ändamålsenligt.

Stockholm den 13 januari 1942.

IVAR HOLMQUIST.

Folke Högberg.

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 33, § 9.

Till chefen för försvarsstaben.

I anledning av Eder skrivelse av den 9 januari 1942, dnr 1: 4 avd. E, ang.
riksdagens revisorers berättelse om verkställd granskning, har jag äran meddela,
att jag icke har något att erinra mot den åtgärd för vinnande av rättelse
i det aktuella spörsmålet, som revisorerna föreslagit, d. v. s. en ändring av
föreskrifterna i kbr av den 23 febr. 1940 därhän, att värnpliktiga, som äga
uppbära bostadsbidrag, icke må komma i åtnjutande av kontant ersättning för
inkvartering in natura för sådan tid, då de på grund av förläggningsförhållandena
medgivas att nattetid vistas i sina hem.

Förutsättning härför är emellertid, att vederbörande familjebidragsnämnd
håller de militära myndigheterna underrättade om vilka vpl., som tillerkänts
bostadsbidrag.

Stockholm den 15 januari 1942.

F. TAMM.

y. Ekstrand.

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 33, § 9.

Till chefen för försvarsstaben.

Med anledning av skrivelsen den 9 dennes, avd. E, nr 1:4, får jag vördsamt
anföra följande.

Såsom av riksdagens revisorer i deras ifrågavarande anmärkning framhål -

— 20 —

lits föreligger otvivelaktigt en form av dubbelutbetalning, då en värnpliktig
samtidigt kommer i åtnjutande dels av bostadsbidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen,
dels oek av kontant ersättning för fri inkvartering enligt föreskrifterna
i kungl. brevet den 23 februari 1940. I de handlingar som ligga till
grund för nämnda kungl. brev, har det föreliggande spörsmålet icke behandlats,
varför ett förbiseende synes föreligga.

Det lämpligaste sättet för vinnande av rättelse synes vara, att Kungl. Maj :t
föreskriver ett tillägg till bei’örda kungl. brev med av riksdagens revisorer
förordat innehåll.

Stockholm den 16 januari 1942.

T. FRIIS.

B. G. Nordenskiöld.

Förs vars väsendets lönenämnds yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande dol I, sid. 33, § 9.

Till Konungen.

Genom remiss den 7 januari 1942 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarsväsendets
lönenämnd att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1941
församlade revisorer i sin berättelse under § 9 anfört i fråga om kontant ersättning
för fri inkvartering till vissa värnpliktiga. På grund härav får lönenämnden
anföra följande.

Av den utav revisorerna verkställda utredningen framgår, att värnpliktiga,
som på grund av bristande kasernutrymmen medgivits att nattetid vistas i sina
hem, samtidigt kommit i åtnjutande av dels kontant ersättning för inkvartering
in natura, dels ock bostadsbidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen. Under
framhållande att en form av dubbelutbetalning i dylika fall syntes föreligga
hava revisorerna undersökt möjligheterna att undvika dubbelutbetalningar
av detta slag. Revisorerna hava därvid erinrat, att enligt krigsfamiljebidragsförordningen
vid behovsprövningen i fråga om bostadsbidrag hänsyn icke skall
tagas till utgående kontant ersättning för inkvartering in natura. Ett dylikt
hänsynstagande syntes medföra svårigheter just av den art, som av arbetsmarknadskommissionen
påtalats i fråga om månadslön. Det lämpligaste sättet
för vinnande av rättelse i berörda hänseende syntes revisorerna vara, att föreskrifterna
i kungl. brevet den 23 februari 1940 angående rätt till fri inkvartering
under krigstjänstgöring ändrades därhän, att vänpliktiga, som äga uppbära
bostadsbidrag, icke må komma i åtnjutande av kontant ersättning för
inkvartering in natura för sådan tid, då de på grund av förläggningsförhållandena
medgivits att nattetid vistas i sina hem.

Enligt lönenämndens mening kan det icke anses riktigt att värnpliktiga, vilka
på grund av bristande kasemutrymmen medgivits att bo i sina hem, härför äga
uppbära icke blott ersättning jämlikt kungl. brevet den 23 februari 1940 utan
även bostadsbidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen. Lönenämnden anser
fördenskull i likhet med riksdagens revisorer, att åtgärd bör vidtagas för för -

21 —

hindrandet av nu förekommande dubbelutbetalningar av ersättning för värnpliktigas
hyreskostnader. Olika utvägar äro därvid givetvis möjliga för vinnande
av rättelse i nu angivna hänseende. För undvikande av den omfattande skriftväxling
mellan de militära myndigheterna och familjebidragsnämndema, som
skulle följa, därest sistnämnda organ skulle åläggas att vid bestämmandet av
hyresbidrag beakta av de militära myndigheterna utbetalda inkvarteringsersättningar
jämlikt kungl. brevet den 23 februari 1940, torde emellertid den av
revisorerna anvisade utvägen att genom intagande i nyssnämnda kungl. brev
av en föreskrift av innehåll, revisorerna föreslagit, vara den ur praktisk synpunkt
lämpligaste utvägen.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad Stridsberg, ordförande,
samt ledamöterna Almroos, Curtman, Giron, Magnusson, Nilsson och Törnkvist.

Stockholm den 16 januari 1942.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

S. v. Porat.

Statens

arbetsmarknadskommissions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 33, § 9.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har Kungl. Maj :t anbefallt statens
arbetsmarknadskommission att avgiva utlåtande i anledning av vad 1941 års
riksdags revisorer under § 9 anfört i fråga om kontant ersättning för fri inkvartering
till vissa värnpliktiga. Med anledning härav får kommissionen anföra
följande.

I likhet med riksdagens revisorer finner statens arbetsmarknadskommission,
att åtgärder böra vidtagas i syfte att undvika, att värnpliktig samtidigt kommer
i åtnjutande av såväl bostadsbidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen som
ock kontant ersättning för inkvartering in natura enligt föreskrifterna i kungl.
brevet den 23 februari 1940, enär detta innebär att den värnpliktige erhåller
dubbelersättning för sina bostadskostnader.

Då inkvarteringsersättning är att anse såsom löneförmån, medan bostadsbidraget
utgår efter behovsprövning, kan det ligga närmast till hands att i första
hand låta inkvarteringsersättning utgå. På sätt revisorerna framhållit, skulle
dock ett hänsynstagande vid behovsprövningen till dylik ersättning vålla svårigheter
likartade dem, vilka på sin tid föranledde borttagande av bestämmelsen
i krigsfamiljebidragsförordningen om hänsynstagande i visst fall till den värnpliktiges
i krigslönen ingående månadslön. Av praktiska skäl synes sålunda,
för att undvika dubbelutbetalning av ersättning för bostadskostnader, lämpligast
att i bestämmelserna (kungl. brevet den 23 februari 1940) angående rätt
till fri inkvartering under krigstjänstgöring intaga en föreskrift av innehåll,
att, då bostadsbidrag beviljats, inkvarteringsersättning endast må utgå i det
fall att utnyttjandet av den egna bostaden för den värnpliktige medför särskilda
kostnader, t. ex. för resor, och då endast med belopp som svarar mot ifrågavarande
kostnader. Kommissionen vill i detta sammanhang erinra därom, att i

22 —

krigsfamiljebidragsförordningens 7 § finnes stadgat, att såsom villkor för erhållande
av bostadsbidrag må, där så prövas skäligt föreskrivas, att viss del av
bostaden skall utan ersättning upplåtas för krigsmaktens eller luftskyddets
behov eller för annat ändamål. Med stöd av detta stadgande i förordningen
torde på framställning av vederbörande militär myndighet föreskrift kunna
meddelas därom, att värnpliktig, som enligt krigsfamiljebidragsförordningen
beviljas bostadsbidrag för bestridande av kostnader för sin bostad, skall vara
skyldig att under tjänstgöringen begagna samma bostad i stället för att erhålla
inkvartering in natura genom den militära myndighetens försorg.

I den slutliga handläggningen av detta ärende, som förberetts av en delegation
bestående av kommissionens ordförande, landshövding Thomson, samt
ledamoten av riksdagens andra kammare fru Elsa Johansson och byråchefen
Curtman hava deltagit — förutom kommissionens ordförande — ledamöterna
Andersson och Västberg samt ersättarna Adamsson, Larsson, Styrman och
Thomander.

Stockholm den 15 januari 1942.

Underdånigst

Statens arbetsmarknadskommission
RYNO LUNDQYIST.

C. W. CURTMAN.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 35, § 10.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss 19/12 1941 angående av riksdagens revisorer
gjorda erinringar beträffande utbetalning av viss månadslön jämlikt krigsavlöningsreglementet
§ 9 mom. 6 får jag i underdånighet anföra följande.

Krigsavlöningsreglementets ifrågavarande bestämmelser äro närmast avpassade
med hänsyn till förhållandena, då krigstillstånd råder och böra under
därvid föreliggande omständigheter bibehållas. I nuvarande beredskapsläge kan,
såsom revisorerna framhålla, icke anses erforderligt att i vissa fall vid dödsfall,
förutom månadslön enligt krigsavlöningsreglementet § 9 mom. 6, utgå de i_ militära
avlöningsreglementet upptagna förmånerna. Undantag från tillämpningen
av förenämnda moment i krigsavlöningsreglementet synes därför böra föreskrivas
för sådant fall.

Stockholm den 16 januari 1942.

Underdånigst
Enligt bemyndigande

IVAR HOLMQUIST.

Folke Högberg.

— 23

Arméförvaltningens civila
departements

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 35, § 10.

Till Konungen.

Arméförvaltningens civila departement får till en början erinra därom, att
krigsavlöningsreglementets bestämmelser äro utformade för verkliga krigsförhållanden,
såsom också antytts i revisorernas uttalande. De anmärkningar, som
här framställts, torde sålunda äga giltighet allenast under nu anbefalld krigsberedskap.

Civila departementet har sedan länge haft uppmärksamheten riktad på lämpligheten
av att vissa modifikationer med avseende å bestämmelsernas tillämpning
i ett beredskapsläge komma till stånd. Sålunda har departementet redan
i skrivelse den 11 september 1940 till försvarsväsendets lönenämnd angående
översyn av bestämmelserna i krigsavlöningsreglementet — efter att hava redogjort
för de förhållanden, som föranlett att krigsavlöningsreglementet förklarats
tillämpligt på hela krigsmakten — uttalat sig sålunda:

Anförda förhållanden ha också numera lett till att krigsavlöningsreglementet
förklarats tillämpligt på hela krigsmakten. Härigenom har åter följden
blivit, att samtliga i krigsavlöningsreglementet medgivna förmåner kommit att
utgå icke blott till den vid fältförbanden tjänstgörande personalen utan även
till beställningshavare, som under rådande försvarsberedskap kunnat fullgöra
sin tjänstgöring å vederbörlig förläggningsort. Det är uppenbart, att förmåner,
vilka kunna anses fullt befogade för de vid fältförbanden, långt från hemorten
tjänstgörande beställningshavama, knappast kunna anses sakligt berättigade
för den fast anställda personal, som arbetar under i huvudsak rent fredsmässiga
förhållanden, låt vara att arbetsbördan för flertalet väsentligt ökats.

Med hänsyn till det anförda förefaller det önskvärt, att klara bestämmelser
komma till stånd, i vilka hänseenden krigsavlöningsreglementet skall tillämpas
under förstärkt försvarsberedskap. Ett införande av dylika bestämmelser i krigsavlöningsreglementet
skulle emellertid verka tyngande på författningstexten
och kunna föranleda osäkerhet i tillämpningen under rena krigsförhållanden.
Härigenom undanröjas icke heller de oformligheter i avlöningshänseende, som
enligt vad den hittills vunna erfarenheten giver vid handen, föranledas av de
växlande uttryckssätt, som må komma att användas vid ordergivningen i kommandoväg
i fråga om olika försvarsberedskapsåtgärder.

Det kan därför ifrågasättas, om icke krigsavlöningsreglementet bör avse allenast
mobiliserad del av försvarsväsendet och i reglementet bör intagas bestämmelse
om att reglementet må tillämpas först efter därom av Kungl. Maj:t i
statsrådet meddelat beslut. Även vid mobilisering torde nämligen lägen kunna
förekomma, då skäl förefinnas att begränsa förmånerna till vad som bör gälla vid
förstärkt försvarsberedskap. Vid sidan om krigsavlöningsreglementet bör då för
reglering av avlöningsförhållandena under försvarsberedskap utfärdas en särskild
författning att gälla under dylik beredskap och eventuellt även vid mobilisering,
intill dess Kungl. Maj:t må komma att förordna om krigsavlöningsreglementets
tillämpning. Vid utformandet av en dylik författning kan måhända
kungörelsen den 3 september 1939, nr 628, med ändringar enligt kungörelsen
nr 753/1939 tjäna till ledning.

— 24 —

I fråga om bestämmelserna i 9 § 6 mom. krigsavlöningsreglementet yttrade
departementet:

Enligt bär meddelad föreskrift är avliden löntagares dödsbo berättigat till
månadslön till och med kalendermånaden näst efter den, varunder dödsfallet
inträffat. Sker begravningen genom dödsboets försorg, skola förefintliga för
fredstid gällande bestämmelser om begravningshjälp äga tillämpning.

Arméförvaltningen förutsätter, att de angivna förmånerna av månadslön och
begravningshjälp skola utgå jämsides. Emellertid torde med den nuvarande
formuleringen viss tvekan härutinnan kunna tänkas uppstå, enär enligt gällande
fredsavlöningsbestämmelser utöver den till visst belopp angivna begravningshjälpen
under vissa förutsättningar kan utgå förhöjning därav till belopp motsvarande
skillnaden mellan den avlidnes lön för eu månad räknat från dödsfallet
och de efterlevande tillkommande familjepensionen.

Ett förtydligande i av arméförvaltningen angiven riktning är måhända påkallat.

Vidare synas regler rörande begravningshjälp böra meddelas även beträffande
sådana personalkategorier, för vilkas efterlevande dylik förmån enligt
fredsbestämmelserna icke är medgiven.

Revisorernas anmärkning riktar sig mot det förhållandet, att enligt krigsavlöningsreglementet
månadslön efter avliden löntagare utgår för tid, varunder
hans familjepensionsberättigade efterlevande äga uppbära sådan förhöjning i
begravningshjälpen, som avses i militära avlöningsreglementet. Ehuru under
rådande försvarsberedskap de fall, då åberopade bestämmelser i krigsavlöningsreglementet
bliva tillämpliga, icke lära komma att uppgå till något mera avsevärt
antal, torde likväl åtgärd av den innebörd revisorerna åsyfta få anses befogad.
Härvid torde man dock knappast kunna stanna vid att, på sätt revisorerna
lära avse, begränsa månadslöneförmånerna enbart för de fall, då den
avlidne varit underkastad militära avlöningsreglementet. Samma regler som
där finnas meddelade om förhöjd begravningshjälp, då den avlidne efterlämnar
familjepensionsberättigade anhöriga, gälla nämligen även enligt civila
avlöningsreglementet och andra motsvarande reglementen för annan statsanställd
personal och bestämmelserna härom torde äga tillämpning jämväl i det
fall att civil tjänsteman avlider under tjänstledighet för fullgörande av krigstjänstgöring.
En begränsning av den tid månadslönen må utgå efter en avliden
beställningshavare på aktiv stat synes då följdriktigt kräva ett motsvarande
förfarande även beträffande dylika civila tjänstemän. I den mån de senare
åtnjuta månadslön allenast såsom värnpliktiga spelar väl det av revisorerna
påtalade förhållandet mindre roll med hänsyn till de jämförelsevis blygsamma
belopp, varmed månadslön kan utgå till värnpliktig. Annorlunda ställer det sig
däremot om en civil tjänsteman är officer i reserven, i vilken senare egenskap
han för krigstjänstgöringstid äger åtnjuta månadslön såsom fast anställd militär
personal i motsvarande tjänsteställning. Därest man vill åvägabringa enhetlighet
mellan olika kategorier statsanställd personal, torde alltså i samtliga de
fall, då familjepensionsberättigade anhöriga till avliden beställnings- eller befattningshavare
äga åtnjuta i vederbörliga avlöningsreglementen medgiven förhöjning
i begravningshjälp, månadslön enligt krigsavlöningsreglementet böra
under nu rådande försvarsberedskap utgå allenast till och med dagen för dödsfallet.

Att gå än längre och exempelvis begränsa tiden för månadslönens utgående
även om löntagaren avlider under sådana förhållanden, att ersättning kan
tillkomma de efterlevande enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1927 års
militärersättningsförordning eller Kungl. Maj ds brev den 23 juli 1940 (T. L.
A. 189), synes däremot icke påkallat. Härvid är nämligen icke fråga om ett

25 —

samtidigt utgående av mot varandra svarande förmåner, såsom fallet är beträffande
den i avlöningsreglementena medgivna förhöjda begravningshjälpen.

Stockholm den 19 januari 1942.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

EDVIK STBÖM.

Karl G. Redin.

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 35, § 10.

Till Konungen.

I anledning av Kungl. Maj:ts nådiga remiss den 19 december 1941, dnr 6449,
ang. riksdagens revisorers berättelse om verkställd granskning beträffande utbetalning
av viss månadslön enligt krigsavlöningsreglementet, får jag i underdånighet
anföra, att den mening, som revisorerna i sitt uttalande företräda,
kan synas riktig. Erfarenheten har emellertid visat att under förstärkt försvarsberedskap
och över huvud taget under tid, då krigsavlöningsreglementet har
ansetts böra träda i kraft händelser hava inträffat och kunna inträffa, som
medföra dödsfall under sådana omständigheter, att den motivering under vilken
gällande bestämmelser tillkommit, visat sig fullt bärkraftig.

Jag vill sålunda erinra om jagarolyckans offer, vilka omkommo den 17 sept.
1941.

Av de pensionsberättigade erhöllo bland andra de anhöriga till nedanstående
officer och underofficerare dem tillkommande familjepension för första gången
å nedan angivna tidpunkter.

Löjtnant Horwitz	den	7	nov.	1941
Flaggskeppsmask. H. L. Ohlsson	»	1	dec.	1941
Flaggart. styrm. Dannhed	»	3	nov.	1941
» Bergström		18	»	1941
Flaggmask. Bergström	»	21		1941
Skeppsmask. av 2. gr. Kristoffersson	»	18	»	1941
Förrådskonst. Redholm	»	1	dec.	1941

Av dessa data framgår, att man även under innevarande beredskapstillstånd
i de flesta fall måste förutsätta att med nödvändighet någon tid kommer att
förflyta, innan vederbörliga pensionsbelopp komma de anhöriga tillhanda.

Jag kan därför icke utan vidare ansluta mig till revisorernas mening, utan
hävdar att ingen ändring i förevarande avseende bör vidtagas i nu gällande
krigsavlöningsreglemente med mindre garantier på annat sätt kunna skapas
för att de efterlevande under viss tid icke bliva utan pensions- eller löneförmåner.

Stockholm den 17 januari 1942.

Underdånigst
F. TAMM.

Y. Ekstrand.

— 26 —

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 35, § 10.

Med överlämnande av chefens för marinen särskilda underdåniga utlåtande
över förevarande remiss får marinförvaltningen för sin del anföra följande.

Enligt nådiga brevet den 24 januari 1941 (TS A: 1 nr 2/41) angående vissa
bestämmelser i fråga om hemförlovning av sjukskriven personal m. m. skall
beställningshavare, som avses i 5 § 1 mom. a), c) eller d) eller 17 § 1 mom.
krigsavlöningsreglementet och varit sjukskriven under trettio dagar i följd,
omedelbart överföras till vederbörande militära organisations fredsstat i följd
varav å honom beträffande avlöning, rätt till sjukvård och övriga förmåner
skola intill dess han beordras att återinträda i krigstjänsgöring (tjänstgöring
vid neutralitetsvakten) tillämpas för fredstid gällande bestämmelser.

Avlider vederbörande efter det han överförts till fredsstat komma sålunda
för fredstid gällande avlöningsreglementes bestämmelser angående avlöning och
begravningshjälp till avliden beställningshavares dödsbo att vara tillämpliga.

. I ovannämnda nådiga brev stadgas vidare att, därest någon, som är berättigad
till sjukvård enligt 1 § 1 mom. första stycket a) krigssjukvårdsreglementet
(SFS nr 757/1939) och som ej avses i ovan uppräknade rum av krigsavlöningsreglementet,
varit utan avbrott sjukskriven i tre månader, skall han
omedelbart hemförlovas. Avlider vederbörande efter hemförlovningen, kunna
sålunda ej heller å denne krigsavlöningsreglementets i remissakten avsedda bestämmelser
tillämpas.

Sistnämnda bestämmelsers tillämplighetsområde synes sålunda för närvarande
genom ovannämnda nådiga brevs föreskrifter blivit begränsat att gälla
allenast den, som under tjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap inom
relativt kort tid avlidit på grund av sjukdom eller skada. Av vad i Eders
Kungl. Maj :ts proposition nr 246 till 1939 års riksdag med förslag till krigsavlöningsreglemente
anföres i fråga om förevarande bestämmelser framgår, att
dessa otvivelaktigt äro avsedda för krigsförhållanden i egentlig mening. Med
hänsyn till vad ovan anförts och enär dessa bestämmelser i likhet med krigsavlöningsreglementets
övriga föreskrifter sålunda endast tillämpas under de
förhållanden som för närvarande äro närmast jämförbara med krigsförhållanden,
synas emellertid skäl förefinnas för att de fortfarande må tillämpas. Härutöver
får marinförvaltningen framhålla, att uträkning av vederbörandes månadsavlöning
så länge nu ifrågavarande bestämmelser äro gällande kan göras
på ett tidigare stadium och utan forcering till de sista dagarna före utbetalningen,
enär denna lön så länge vederbörande beställningshavare kvarstår å
krigsstat skall utgå oavsett om beställningshavare är i livet eller icke.

T ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, st. f. chef, Wirström,
föredragande, och Grefberg.

Stockholm den 20 januari 1942.

Underdånigst

G. GRANSTRÖM.

Carl-Otto Krook.

— 27 —

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 35, § 10.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har Kungl. Maj :t anbefallt flygförvaltningen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens, senast församlade
revisorers berättelse under § 10 yttrats rörande utbetalning av viss
månadslön enligt krigsavlöningsreglementet.

Sedan chefen för flygvapnet den 22 januari 1942 i ärendet avgivit utlåtande
får flygförvaltningen i underdånighet anföra, att flygförvaltningen icke har
något att tillägga utöver vad i nämnda utlåtande anförts.

I ärendets handläggning har, förutom undertecknad souschef, deltagit Norrman,
föredragande.

Stockholm den 3 februari 1942.

Underdånigst
ARTHUR ÖRNBERG.

Åke Gyllenram.

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 35, § 10.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss den 19/12 1941, dnr 6449, får jag i underdånighet
anföra följande. .

En jämförelse mellan krigs- och fredsavlöningsreglementena giver vid handen,
att tillämpningen av det ena eller andra medför såväl för- som nackdelar
för personalen. .

Sålunda utgår enligt krigsavlöningsreglementet men ej enligt fredsavlönmgsreglementet
terminslön och fri förplägnad ävensom rätt att efter dödsfall uppbära
månadslön till och med månaden näst efter den, dödsfallet ägt rum. Av
dessa förmåner hava emellertid terminslön och fri förplägnad indragits för
stor del av den militära personalen under nu rådande förhållanden.

Enligt fredsavlöningsreglementet utgår å andra sidan vikariatsersättning och
ansvarsarvode samt flygtraktamente. Vidare är semesterrätten ovillkorlig. Dessa
förmåner utgå icke, då krigsavlöningsreglementet tillämpas.

Ovan angivna förhållanden innebära., att den militära personalens förmåner
i flera fall blivit mindre gynnsamma vid tillämpningen av krigsavlöningsreglementet
än vid tillämpningen av fredsavlöningsreglementet. Enär det synes rätt
och billigt att personalens förmåner under den fortsatta försvarsberedskapstiden
icke bliva sämre än under normala fredsförhållanden, böra sådana åtgärder
vidtagas, att så ej blir fallet. På grund härav tillstyrkes den av riksdagens
revisorer föreslagna ändringen endast under förutsättning att de förmåner,

28 —

som åtnjutas enligt freds- men ej krigsavlöningsreglementet, samtidigt komma
den militära personalen till del.

Stockholm den 22 januari 1942.

Underdånigst
Enligt bemyndigande

T. FRIIS.

B. G. Nordenskiöld.

Förs vars väsendets lönenämnds yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 35, § 10.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarsväsendets
lönenämnd att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1941 församlade revisorer i sin berättelse anfört under § 10 i fråga om utbetalning
av viss månadslön enligt krigsavlöningsreglementet. I anledning härav
får lönenämnden anföra följande.

Såsom riksdagens revisorer framhållit medför den nuvarande tillämpningen
av krigsavlöningsreglementet en förlängning — i visst fall uppgående ända
till 2 månader — av den tid, varunder avlöning jämlikt det i fredstid gällande
militära avlöningsreglementet må åtnjutas. Enligt revisorernas mening föreligga
icke tillräckliga skäl för att under förhållanden, då krigstillstånd icke
är rådande och då gällande pensionsbestämmelser i vanlig ordning kunna träda
i tillämpning, medgiva en dylik förmån.

Försvarsväsendets lönenämnd finner lika med riksdagens revisorer, att den
i krigsavlöningsreglementets 9 § 6 mom. medgivna förmånen för avliden löntagares
dödsbo att uppbära månadslön till och med kalendermånaden näst
efter den, varunder dödsfallet inträffar, principiellt icke bör utgå under nu
rådande förhållanden. Med hänsyn till vissa kategorier icke-aktiv personal synes
emellertid närmare utredning erfordras, innan nya bestämmelser i ämnet
kunna meddelas.

I ärendets handläggning hava deltagit, förutom undertecknad Stridsberg,
ordförande, ledamöterna Almroos, Curtman, Giron, Magnusson, Nilsson och
Tömkvist.

Stockholm den 16 januari 1942.

Underdånigst

ERIK STRIDSBERG.

S. v. Por ad.

— 29

Förs vars väsendets lönenämnds yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 37, § 11.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarsväsendets
lönenämnd att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1941 församlade revisorer i sin berättelse under § 11 anfört i fråga om avlöning
till elever vid flygkrigshögskolan. I anledning härav får lönenämnden
anföra följande.

Revisorerna hava bland annat erinrat, att flertalet av eleverna vid flygkrigshögskolan
beräknades komma att uppehålla sig i Stockholm endast under
den omkring sex månader pågående allmänna kursen och att för dem, som
komme att fortsätta vid den högre kursen, ett avbrott om minst sex månader
med tjänstgöring vid flygförband utom Stockholm beräknades uppstå. Vid
sådant förhållande syntes revisorerna bärande skäl icke föreligga, att dessa
elever under vistelsen i Stockholm komme i åtnjutande av lön efter Stockholms
ortsgrupp samt ersättning för flyttningskostnader. I sistnämnda hänseende
finge särskilt erinras om de merkostnader för hyra, som kunde uppstå i samband
med flyttningen. Revisorerna hava fördenskull ifrågasatt, huruvida icke
föreskriften i tilläggsbestämmelserna till militära avlöningsreglementet,. att
Stockholm skall anses utgöra förläggningsort för elev vid någon av de militära
högskolorna, borde ändras beträffande elever vid flygkrigshögskolan.

Lönenämnden får för sin del framhålla, att den tid, under vilken utbildningen
för eleverna vid flygkrigshögskolan förlagts till Stockholm, icke är av
samma varaktighet som för eleverna vid de övriga försvarsgrenarnas militära
högskolor. Vid sådant förhållande anser lönenämnden det icke motiverat, att
eleverna vid flygkrigshögskolan under sin tjänstgöring i Stockholm komma i
åtnjutande av lön efter Stockholms ortsgrupp samt ersättning för flyttning,
utan synas dessa elever böra erhålla lön efter förläggningsorten jämte i förekommande
fall tjänstgöringstraktamente.

Lönenämnden vill emellertid erinra, att beträffande eleverna vid den allmänna
kursen å kustartillerilinjen vid sjökrigshögskolan gälla likartade förhållanden
som de, vilka äro förhanden i fråga om eleverna vid flygkrigshögskolan.
Med hänsyn härtill synas bestämmelserna angående ortsgruppsplaceringen
för eleverna vid de militära högskolorna böra tagas under förnyad omprövning.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad Stridsberg, ordförande,
samt ledamöterna Almroos, Curtman, Giron, Magnusson, Nilsson och Törnkvist.

Stockholm den 17 januari 1942.

Underdånigst

ERIK STRIDSBERG.

S. v. Porat.

30 —

Arméförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I. sid. .''18, § 12.

Till Konungc n.

Genom remiss den 19 december 1941 har Kungl. Maj :t anbefallt arméförvaltningen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1941 församlade
revisorer under § 12 av sin berättelse anfört angående vissa militära förskott.

Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

De ersättningar, som det för närvarande författningsenligt åligger länsstyrelserna
att förskottsvis utgiva för arméns räkning utgöras huvudsakligen av
esättningar enligt häst- och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934 (nr
84), rekvisitionslagen den 31 mars 1938 (nr 87) samt beredskapsförfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 297) jämte till dessa lagar hörande tillämpningsförfattningar,
vartill, på grund av föreskrifter i särskilda nådiga brev, komma
vissa ersättningar till ledamöter i lokala värderingsnämnder, kronans ombud
och sakkunniga hos dylika nämnder samt de uti gällande rekvisitionsförordning
omförmälda gode män. Vad beträffar ersättningar enligt häst- och fordonsanskaffningslagen
är dock att märka, att ersättningsbeloppen för inmönstrade
hästar och fordon utbetalas av respektive mönstringsnämnder och att
länsstyrelsernas befattning därmed i stort sett inskränker sig till att tillhandahålla
nämnderna erforderliga medel.

Innan de av riksdagens revisorer påtalade olägenheterna med ifrågavarande
förskottsutbetalningar närmare beröras, vill ämbetsverket erinra om att de av
chefen för försvarsdepartementet genom beslut den 3 februari 1941 tillkallade
sakkunniga för revision av gällande rekvisitionslagstiftning den 19 december
1941 avgivit betänkande med förslag till ny lagstiftning i ämnet, vilken lagstiftning
är avsedd att reglera samtliga de frågor, som för närvarande behandlas
i såväl rekvisitionslagen som häst- och fordonsanskaffningslagen samt
fartygsuttagningslagen. Enligt de sakkunnigas förslag till rekvisitionslag skola
ersättningar gäldas i den ordning, Konungen bestämmer. Av det förslag till
förordning med närmare bestämmelser angående tillämpning av rekvisitionslagen
(rekvisitionsförordning), som ingår i betänkandet, framgår, att det skall
ankomma på länsstyrelse att utbetala av värderingsnämnd fastställda rekvisitionsersättningar.
Då arméförvaltningen sålunda inom en nära tid ånyo har
att taga ställning till frågan om förskottsvis utbetalande av vissa ersättningar
för försvarsväsendets räkning i hela dess vidd, anser sig ämbetsverket icke för
närvarande kunna taga slutgiltig ståndpunkt till förevarande spörsmål.

Det hittills tillämpade förfaringssättet för utbetalning av de ersättningar,
varom här är fråga, har givetvis medfört, att länsstyrelsernas redan under
fredstid stora arbetsbelastning kommit att icke oväsentligt ökas. En annan
olägenhet med det nuvarande utbetalningsförfarandet har varit, att i vissa fall
dubbelutbetalning av rekvisitionsersättningar kommit att äga rum, i det att
av lokal värderingsnämnd beslutade ersättningar, som författningsenligt utbetalats
av länsstyrelse, på grund av bristande kännedom om rekvisitionslagstiftningen
gäldats jämväl av militär myndighet. Nu nämnda nackdelar torde
emellertid uppvägas av de fördelar, som äro förbundna bland annat med att
länsstyrelserna i allmänhet förfoga över en i såväl administrativa som rent juridiska
frågor så erfaren och kunnig personal, att rekvisitionsersättningsfrågor
bliva både formellt och sakligt sett väl handlagda. Vid bedömandet av lämpligheten
att överflytta ifrågavarande utbetalningar från länsstyrelse till militär
myndighet bör vidare ihågkommas, att fullföljd är medgiven beträffande samt -

— 31 —

liga på lokal värderingsnämnds avgörande ankommande ersättningsfrågor, vadan
ersättning ej kan utbetalas omedelbart utan först sedan nämndens beslut
vunnit laga kraft. Innan utbetalning sker måste därför den utbetalande myndigheten
på något sätt förvissa sig om, att det beslut, som föreligger, icke överklagats
hos riksvärderingsnämnden. Det torde av flera skäl vara uppenbart, att
det ställer sig lättare för en länsstyrelse än en militär myndighet att förskaffa
sig upplysning i sådant hänseende. Även i övrigt har länsstyrelse på grund
av sin kännedom om såväl personliga, lokala och andra förhållanden inom länet
samt icke minst sin ställning som högsta polismyndighet väsentligt större förutsättningar
att bemästra de svårigheter, som i övrigt kunna tänkas förekomma
vid utbetalning av här ifrågavarande ersättningar, vartill även kommer det
organisatoriska samband, som förefinnes mellan länsstyrelserna och respektive
värderingsnämnder.

I anslutning till det ovan sagda må vidare här framhållas, att en överflyttning
av utbetalningar av ersättningar för tvångsanskaffad egendom m. m. till
militära myndigheter torde, då det gäller fältförbanden, kunna medföra, att
utbetalningar på grund av omgrupperingar, avlösningar och dylikt försenas och
i vissa fall rent av äventyras.

Skulle dessutom såsom i ovanberörda förslag till reviderad rekvisitionslagstiftning
föreslagits vid ersättnings utbetalande hänsyn tagas till tredje mans
rätt beträffande ianspråktagen förnödenhet, torde det av lätt insedda skäl vara
än mindre lämpligt att överflytta utbetalning av dylika ersättningar till militär
myndighet.

Vad i det föregående anförts beträffande militära myndigheter har närmast
avseende å truppförband och depåer. Tänkbart vore emellertid att till arméförvaltningen
såsom den centrala förvaltningsmyndigheten överflytta de utbetalningar,
som för närvarande förskjutas av länsstyrelserna. Bortsett från
att länsstyrelserna även vid en dylik centralisering av utbetalningsärendena
skulle behöva anlitas för vissa utredande uppgifter i sådan utsträckning, att
med centraliseringen avsedd verkan ifråga om avlastning av länsstyrelsernas
arbetsbörda icke ernåddes, skulle denna anordning, därest utbetalningarna skulle
kunna verkställas inom rimlig tid, nödvändiggöra en så stark utökning av arméförvaltningens
personal, att detta alternativ ej kan förordas ur statsekonomisk
synpunkt.

I detta sammanhang bör måhända framhållas, att trupp förbanden för närvarande
i regel icke behöva taga befattning med ifrågavarande ersättningsfrågor,
då det övervägande antalet länsstyrelser pläga rekvirera ersättning för
av dem för arméns räkning förskjutna kostnader hos arméförvaltningens civila
departement. Denna anordning — ehuru vad rekvisitioner beträffar icke direkt
föreskriven i gällande författningar — torde få anses ändamålsenlig och arbetsbesparandc
för samtliga parter. Det arméförvaltningen härigenom förorsakade
arbetet, ehuru i och för sig omfattande, uppgår givetvis endast till en bråkdel
av vad fallet skulle vara, därest ämbetsverket i enlighet med ovan angivna
alternativ ålades att så att säga i första instans handlägga ifrågavarande ärenden.

Vad slutligen angår de av revisorerna påtalade olägenheterna ifråga om
anslagsredovisningen skulle desamma enligt arméförvaltningens mening kunna
elimineras och en i stort sett tillförlitlig anslagsbelastning vinnas, därest länsstyrelserna
ålades att vid utgången av varje budgetår inkomma till riksräkenskapsverket
eller central försvarsförvaltningsmyndighet med en så specificerad
uppgift å vid budget årsskiftet utestående förskott för försvarets räkning, att
man med ledning därav kunde företaga erforderliga överläggningar av förskott
till riksstatsanslag.

På grund av vad sålunda anförts anser arméförvaltningen utan att därför,
såsom förut nämnts, taga eu definitiv ställning till frågan, övervägande skäl

— 32

tala för att länsstyrelserna bibehållas vid sin skyldighet att förskottsvis utgiva
de ersättningar, varom här är fråga, därvid dock så långt möjligt åtgärder böra
vidtagas till avhjälpande av hittills konstaterade olägenheter.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad Wijnbladh, ordförande,
Söderbom, Gustafsson, Lindsjö, Carlquist samt undertecknad Brunskog,
föredragande.

Stockholm den 16 januari 1942.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

UNO BRUNSKOG.

Nils Hult man.

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 38, § 12.

De av länsstyrelserna verkställda förskottsutbetalningarna för marinens räkning
avse huvudsakligen ersättningar för rekvirerade fartyg och båtar samt
uppgå till högst betydande belopp. Ur såväl statsverkets som den enskildes
synpunkt medför ifrågavarande utbetalningssystem stora nackdelar. Mot den
av riksdagens revisorer ifrågasatta omläggningen av sättet för ersättningars
utbetalning i syfte att gottgörelse skall tillhandahållas vederbörande direkt av
militär myndighet har marinförvaltningen för marinens vidkommande intet att
erinra. Den föreslagna ändringen skulle medföra, att ersättningar omedelbart
vid utbetalningen komma att belasta vederbörligt anslag. Härjämte skulle säkerligen
— såsom revisorerna jämväl antagit — för den enskilde kunna påräknas
fördelen av en snabbare utbetalning.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Jehander, föredragande,
och Grefberg.

Stockholm den 16 januari 1942.

Underdånigst
G. BJURNER.

C.-II. Norinder.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 38, § 12.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1941 anbefalld att avgiva utlåtande i
anledning av riksdagens revisorers berättelse om verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för
tiden 1 juli 1940—30 juni 1941 samt beträffande vissa verk för kalenderåret

— 33 —

1940, fjärde huvudtiteln, § 12, får flygförvaltningen i underdånighet anföra

följande. . .. .. ,

Rekvisitionsför farandet har vid flygvapnets förband icke kommit till användning
i större utsträckning, varför den ifrågasatta omläggningen av likvidforfarandet
ej torde förorsaka någon mera avsevärd ökning av arbetsbelastningen
å förbanden.

En direkt utbetalning från förbanden synes vara att föredraga iramtor
det nu tillämpade förfarandet särskilt på grund av möjligheten av snabbare
likvid. Härigenom komma räkenskaperna även att noggrannare avspegla verkligheten,
vilket givetvis även innebär en fördel.

För flygförvaltningens eget vidkommande har rekvisitionsförfarande endast
i undantagsfall förekommit. Likvidförfarandet genom länsstyrelserna har härvid
inneburit en onödig omväg, som i vissa fall kunnat undvikas genom dnekt
uppgörelse med vederbörande sakägare. . .

Från flygförvaltningens sida finnes således intet att erinra emot det remit terade

förslaget. ^ „

I ärendets handläggning hava, förutom undertecknad chei, deltagit Lalimer,

Norlin och Norrman, föredragande.

Stockholm den 2 januari 1942.

Underdånigst
T. FRIIS.

Åke Gyllenram.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 38, § 12.

Riksräkenskapsverket finner det önskvärt och lämpligt, att ifrågavai ande utbetalningar
verkställas av försvarsväsendets myndigheter. Härigenom undvikas
tidsödande regleringar mellan myndigheterna samt ernås en snabbare redovisning.
Den av revisorerna ifrågasatta omläggningen kommer aven att medföra
viss förenkling av arbetet inom riksräkenskapsverket med den centrala

riksbokföringen. .

Riksräkenskapsverket har med vad nu anförts icke tagit ståndpunkt till huruvida
och i vilken utsträckning länsstyrelserna i samband med överflyttningen
av utbetalningarna även böra befrias från de uppgifter i övrigt, som ankomma
på länsstyrelserna i avseende å handläggningen av hithörande förvaltningsärenden.
Bedömandet av denna fråga torde — liksom avgörandet av frågan till
vilka militära förvaltningsorgan utbetalningarna böra överflyttas — ia anses
delvis beroende av huru den militära förvaltningsorganisationen efter slutförandet
av nu pågående utredningar kommer att utformas.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, tilliorordnade
byråchefen Sjögren deltagit.

Stockholm den 20 januari 1942.

Underdånigst
V. ARVIDSSON.

ANDERS FAXELIUS.

3 — Kcv. berättelse ang. statsverket är 1941. II.

— 34 —

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 41, § 13.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 bär Kungl. Maj :t anbefallt socialstyrelsen
att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin
berättelse § 13 angående Långmora och Smedsbo förläggningar för utlänningar.
Berättelsen innefattar dels erinringar mot skötseln av långmoraförläggningen
och mot socialstyrelsens tillsyn över förläggningen, dels vissa förslag till organisatoriska
förändringar i socialstyrelsen m. m. Styrelsen har med hänsyn
till släktskapen mellan styrelsens chef, t. f. generaldirektören K. J. Höjer, och
föreståndaren för anstalten, fil. lic. B. Söderberg, funnit sig böra avgiva två
särskilda utlåtanden i ärendet. I detta utlåtande behandlas revisorernas anmärkningar
mot anstaltens skötsel och socialstyrelsens tillsyn liärå.

Remissakten återgår härjämte.

Styrelsen har funnit sig böra inhämta yttrande över revisorernas berättelse
från Söderberg och landsfogden i Kopparbergs län. De inkomna yttrandena
bifogas i avskrift.

Till en början vill styrelsen redogöra för vissa omständigheter i samband
med anstalternas tillkomst och skötseln av långmoraförläggningen för att därefter
med denna redogörelse som bakgrund närmare ingå på de olika av revisorerna
framställda anmärkningarna.

När författningarna angående omhändertagande av vissa utlänningar i
förläggning i början av 1940 kommo till, erhöll socialstyrelsen i uppdrag att
upprätta dylika förläggningar. Vid de överläggningar, som i anledning
därav ägde rum inom styrelsen, framkom tanken, att man borde söka utnyttja
de svagt belagda anstalter, vilka tjänstgjorde som arbetshem enligt 33 § fattigvårdslagen
för ålderdomshemmens störande klientel och för försumliga
försörjare. Både ekonomiska synpunkter och angelägenheten av att snabbt
få förläggningar klara talade för ett dylikt projekt. Överläggningarna resulterade
i att förhandlingar upptogos med direktionen för Mellersta Sveriges
arbetshemsförbund m. fl. angående överlåtelse till socialstyrelsen av Långmora
och Smedsbo arbetshem för att disponeras som utlänningsförläggningar, varvid
arbetsliemmens förutvarande klientel skulle överföras till vissa andra arbetshem.

_ Vid dessa förhandlingar, för vilka mycket kort tid kunde disponeras, ställde
sig arbetshemsdirektionen tillmötesgående mot tanken, att hemmen skulle utnyttjas
för det nya ändamålet. Ur både socialstyrelsens — som räknade med
ett allenast mera tillfälligt behov — och direktionens synpunkter eftersträvades
en såvitt möjligt enkel lösning av frågan. Tanken uppkom då, att låta anstalterna
i ekonomiskt avseende kvarstå i förbundets regi. Platserna å hemmen
skulle ställas till socialstyrelsens förfogande mot vissa avgifter, varjämte alla
omkostnader, som erfordrades enbart på grund av hemmens nya ändamål, skulle
bestridas av socialstyrelsen. Den gamla personalen (samt ersättare för denna)
skulle alltjämt vara anställd hos vederbörande arbetshems styrelse, under det
att den personal som eljest kunde erfordras t. ex. för ökad bevakning skulle
anställas av socialstyrelsen.

Denna ordning innebar visserligen fröet till en dualism i ledningen, som
styrelsen från första början beaktade. Emellertid framstodo då fördelarna
av anordningen med hänsyn till dess provisoriska karaktär och omsorgen om
anstaltspersonalen såsom övervägande. Socialstyrelsen räknade vidare med ett
gott samarbete med respektive styrelser och ansåg sig därför kunna förorda

— 35

ett avtal med direktionen av nämnda innebörd. Ett sådant avtal blev även
godkänt av Kungl. Maj:t. Som av det följande framgår, gav ifrågavarande
dualism emellertid upphov till olägenheter.

Det må i detta sammanhang erinras, att omhändertagande av utlänning för
vistelse i förläggning icke sker på grund av brottslig handling — utlänning
som begår sådan handling straffas enligt strafflagen — utan på grund av att
det av annan anledning visat sig vara önskvärt att icke låta honom vistas på
fri fot i landet. Omhändertagandet innebär alltså, att man med hänsyn till
rådande förhållanden sett sig nödsakad att gent emot utlänningar tillämpa ett
förfaringssätt, som visserligen innebär ett frihetsberövande under kanske lång
tid men dock icke har karaktär av straff och ej heller syftar till uppfostran.
Det är en av förhållandena betingad säkerhetsåtgärd utan annat syfte än att
genom inskränkning i vederbörandes rörelsefrihet förekomma, att han vidtager
åtgärder, som kunna skada Sveriges intressen.

I överensstämmelse härmed utgå gällande författningar från att förläggningarna
icke skola hava karaktären av fängelse eller över huvud taget av sluten
anstalt. Det är härvidlag karakteristiskt, att de av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelserna
medgiva möjlighet att bevilja en internerad utlänning permission,
som kan utsträckas över flera dagar. Rätten att bevilja permission är icke
blott en bestämmelse på papperet utan socialstyrelsen har fortlöpande begagnat
sig av denna rätt, exempelvis för att möjliggöra för en internerad att sammanträffa
med sina familjemedlemmar eller att -— särskilt innan vägen österut blev
spärrad — vidtaga förberedelser för att lämna landet. Även föreståndare för
förläggning äger rätt att bevilja permission, dock icke för vistelse utom förläggningen
över 24 timmar. Förläggningarna äro sålunda öppna anstalter men
hava markerade fritidsområden, som icke utan särskilt tillstånd få överskridas
av de internerade. Det stängsel, som sedan gammalt finnes runt smedsboförläggningen,
ändrar ej denna karaktär av öppen förläggning.

Statsrevisorerna hava på åtskilliga punkter mot varandra ställt förläggningarna
vid Långmora och Smedsbo. De framställda anmärkningarna avse dock
nära nog uteslutande långmoraförläggningen. Däremot hava revisorerna icke
berört vissa väsentliga skiljaktigheter i fråga om de förutsättningar, på vilka
verksamheten vid var och en av de båda förläggningarna vilar. Dessa av revisorerna
ej berörda skiljaktigheter äro emellertid av stor betydelse för en rättvis
jämförelse mellan de båda förläggningarna.

Smedsbo arbetshem var avsett för kvinnor. Anstalten var i fråga om såväl
personal som tekniska resurser organiserad för sin speciella verksamhet för
kvinnligt arbetshemsklientel. Arbetshemmet var förenat med trädgård men icke
med jordbruk. De intagna kvinnorna sysselsattes i huvudsak med inomhusarbetc.
Personalen bestod av en föreståndarinna och viss biträdande kvinnlig
personal. Såsom förläggning för utlänningar skulle emellertid detta hem liksom
Långmora mottaga manliga interner. Föreståndare och annan erforderlig manlig
personal måste därför nyanställas, under det att arbetshemmets föreståndarinna
fick fungera som husmoder och den övriga arbetshemspersonalen fick deltaga
i den inre skötseln av förläggningen. När det efter hand blev nödvändigt
att skapa bättre arbetstillfällen för de internerade, anställdes lämpliga arbetsledare
av socialstyrelsen. Med avseende på personalen blev denna förläggning
därför väsentligen eu nyskapelse.

Annorlunda lågo förhållandena till vid Långmora. Detta arbetshem var avsett
för manliga interner och förenat med skogs- och jordbruk. Hemmet stod under
ledning av eu manlig föreståndare, som under sig hade ett antal förmän och
arbetsledare. Här fanns alltså en personal, som sysslat med arbetsledning m. m.
i fråga om arbetshemsinternerna, vilka i stor utsträckning voro lösdrivarc o. d.

Då denna arbetshemspersonal nu skulle iivertaga tillsynen av de omhändertagna
utlänningarna, ställdes den alltså inför väsentligen nya riktlinjer i av -

— SÖ -

st-endc på haudhavandet av de på anstalten internerade, vilka riktlinjer inneburo
en omläggning av en invand och för arbetshemmets ändamål lämplig
rutin. Utlänningsklientelet kan visserligen i fråga om enstaka individer förete
vissa likheter med arbetshemsklientelet men är dock på grund av både sin
art och sin nationalitet så väsentligen skilt från detta som gärna kan tänkas.
Därtill är att märka, att de omhändertagna utlänningarna med få undantag
voro mindre väl lämpade för jordbruksarbete eller annat manuellt arbete. I
stor utsträckning voro de intellektuellt betonade.

Utsikterna till ett gott resultat vid långmoraförläggningen måste därför i
hög grad bli beroende på valet av föreståndare. Enligt författningen tillkommer
det socialstyrelsen att utse sådan. I motsats till vad fallet var vid Smedsbo
hade styrelsen därvid att välja mellan att utse en helt ny person eller att
göra arbetshemmets föreståndare S. Svensson till föreståndare för utlänningsf
örläggningen.. Svensson, som senare antagit namnet Hörvallius, skulle i varje
fall liksom tidigare under arbetshemmets styrelse leda den ekonomiska driften
av hemmet, och kostnaderna för hans lön voro beräknade att täckas av de avgifter,
som skulle betalas av socialstyrelsen. Ekonomiska skäl talade sålunda
för att göra honom till föreståndare för utlänningsförläggningen. Mot en sådan
åtgärd talade hans brist på språkkunskaper liksom också det förhållandet, att
tjänstgöring såsom arbetshemsledare icke i och för sig kunde anses utgöra någon
merit för ett uppdrag av just nu ifrågavarande slag. Emellertid erhöll föreståndaren
de bästa vitsord av ordföranden i direktionen för arbetshemsförbundet,
tillika ordförande i styrelsen för Långmora arbetshem, riksdagsmannen
major N. Holmström. På grund härav beslöt socialstyrelsen att förordna Hörvallius
till föreståndare. Hörvallius’ bristande språkkunskaper kunde någorlunda
avhjälpas genom att socialstyrelsen på förläggningen anställde språkkunniga
yngre biträden.

Det visade sig snart nog, att beslutet att behålla den gamla anstaltspersonalen
vid sina arbetsuppgifter och förordna Hörvallius till föreståndare varit mindre
lyckligt ur synpunkten av eu ändamålsenlig behandling av de intagna. Det stod
klart, att den gamla arbetshemspersonalen inklusive föreståndaren Hörvallius
hade svårt att förstå, att det nya klientelet var av Helt annat slag än det gamla
och därför erfordrade en annan behandling. Personalen syntes betrakta den
nya verksamheten med en litet avog inställning. Socialstyrelsen har härmed
icke velat på något sätt uttala sig nedsättande om arbetshemspersonalens förtjänster
och plikttrohet i det ansvarsfulla och påfrestande arbete, som åvilar
dem. Det är i stället fråga om en lättförklarlig psykologisk inställning och
icke om försummelser eller andra missförhållanden.

I avsikt att i förläggningen få in den nya anda, som var nödvändig, om förläggningen
skulle utan större friktioner kunna fylla sitt syfte, förordnade socialstyrelsen
en erfaren kvinnlig amanuens hos styrelsen, vilken besatt goda språkkunskaper
och dessutom var i hög grad skickad att på ett förstående sätt behandla
internerna, att för en tid på förläggningen tjänstgöra som ett slags
assistent och språkkunnigt biträde åt föreståndaren. Åtgärden visade sig vara
lycklig, främst ur den synpunkten att hon tillvann sig allmänt förtroende och
härigenom kunde dämpa oron och tala internerna till förnuft. Dessa visade
henne respekt. Hon förklarade sig dock vara förhindrad att kvarstå å förläggningen
efter utgången av juni 1940.

Trots den lugnande inverkan, som anordningen medförde på förläggningen,
utlöste sig det allmänt spända förhållandet mellan personalen och internerna
emellertid efter ett par månader i en ganska elakartad konflikt, som visserligen
närmast föranleddes av ett speciellt beslut om tagande i fängsligt förvar. Beträffande
förhistorien till denna konflikt och närmare detaljer om densamma
vill socialstyrelsen hänvisa till följande utdrag av en P. M., som den kvinnliga
amanuensen upprättat:

— 37 —

»Att en viss arbetsovillighct och bristande arbetsglädje bos de internerade
kunde konstateras var ej särskilt anmärkningsvärt, i synnerhet som det i allmänhet
gällde arbeten, som voro för dem mer eller mindre främmande. De
som kunde beredas arbete inom sitt ordinarie yrke, funno sig bäst till rätta.

Tilldelningen av arbete — som ej var oviktig och fordrade en viss psykologisk
insikt — skedde, tycktes det mig, av föreståndaren eller förmännen alltför
slumpartat, utan plan och eftertanke. En viss förbättring härutinnan förmärktes
dock efter ett av byråchefen Bergströms inspektionsbesök, då han väckt personalens
ambition att visa sig som psykologer. Även om de i de enskilda fallen
ibland höggo alldeles i sten, var mycket vunnet, när de börjat fundera över
olikheterna i folkkaraktärerna och över vilka inflytelser skiftande världshändelser
haft på individen.

Jämförelser gjordes ofta av de internerade med förhållandena på Smedsbo,
där arbetet var av annan art, mindre tungt, och arbetstiden kortare. Denna
olikhet, som de internerade snart fingo kännedom om, utgjorde ofta anledning
till en irritation, som ej var alldeles oförklarlig.

De närmare omständigheterna rörande arbetsnedläggelsen i maj 1940 voro
i korthet följande.

B., en egocentrisk typ med divalater, hade flera dagar uppenbart försummat
arbetet och nonchalerat föreståndarens och förmännens order. Sedan lians
ohörsamhet och drummelaktighet tagit sig starka uttryck och han utan anledning
skolkat från arbetet, begärde föreståndaren hos socialstyrelsen hans tagande i
förvar.

Han hämtades av falupolisen den 29 april. Hans bortförande orsakade uppståndelse
bland de internerade, som förklarade, att de ämnade nedlägga arbetet
som protest mot det sätt på vilket B. straffats. De fingo en varning, att sådana
påtryckningsförsök voro värst för dem själva.

Sedan de internerade under två vardagar vägrat arbeta, kom den 3 maj
socialstyrelsens beslut om tagande i förvar av K. och V. (de två förtroendemännen)
samt K. och W., vilka två sistnämnda med visshet kunde antagas vara
de mest aktiva tillskyndarna till arbetsnedläggelsen.

Någon av dagarna höll jag ett allvarligt tal till samtliga de internerade och
påpekade hur de felbedömde sin egen belägenhet och betydelse. Socialstyrelsen
och svenska staten hade i dessa dagar andra, viktigare saker att tänka på än
att lyssna till kverulanter, vilka nu än mer än annars kunde vara glada att ha
en fristad i Sverige, etc. samt att deras uppträdande ej gjorde minsta intryck
på de svenska myndigheterna.

Byråchefen Bergström kallade den 6 maj föreståndaren och undertecknad
till överläggning i Hedemora och den 7 maj företog han, åtföljd av sekreteraren
Granath, inspektion av förläggningen.

Vid detta besök, då de internerade på skarpen fingo höra socialstyrelsens uppfattning
om deras handlingssätt, fingo de framlägga sina synpunkter men fingo
också mycket kraftigt besked bl. a. om att varje försök att inverka på socialstyrelsens
beslut genom strejker komme att vara utan minsta resultat. De
fyra senaste till Falun överförda hade tagits i förvar som följd av arbetsnedläggelsen
och första villkoret för att, de överhuvudtaget skulle få, återkomma till
Långmora vore att strejken omedelbart avblåstes. Även i övrigt tillhöllos de
internerade vid inspektionen mycket allvarligt att för framtiden iakttaga ett
annat uppträdande och att taga sig i akt.

Morgonen därpå återupptogs allt arbete.»

Fortfarande kvarstodo emellertid väsentliga svårigheter, och socialstyrelsen
fann efter noggranna överväganden ingen annan utväg än att tillsätta en ny
föreståndare. Genom överinspektören diskuterade styrelsen ingående denna fråga
med ordföranden i arbetshemmets styrelse major Holmström. Från socialstyrelsens
sida underströks därvid, att Hörvallius icke begått något tjänstefel utan

— 38

att han pa sitt sätt vinnlagt sig om sin arbetsuppgift, såsom han själv fattade
den, varför han borde få en möjligast likvärdig placering, men att han visat
olamplighet som föreståndare för en förläggning av denna typ. llörvallius entledigades
därefter från detta uppdrag. Han kvarstod emellertid vid sin gamla
anställning hos arbctshemmets styrelse och hade i fortsättningen såsom ekonomichef
att under denna styrelse svara för den ekonomiska förvaltningen. Socialstyrelsen
fann det tveksamt, huruvida detta var lämpligt. Emellertid ställde
Hörvallius i utsikt ett gott samarbete med sin efterträdare, vartill kom att
arbetshemmets styrelse med bestämdhet önskade bibehålla Hörvallius vid den
ekonomiska ledningen.

Beträffande de närmare omständigheterna vid utseendet av fil. lic. Söderberg
till föreståndare på Långmora får styrelsen hänvisa till det yttrande, som
i ärendet denna dag avgives av t. f. generaldirektören Höjer, samt till det särskilda
uttalande till protokollet, som gjorts av herrar Bexelius, Bergström och
Ringenson.

id sitt tillträdande av tjänsten som föreståndare för långmoraförläggningen
erhöll Söderberg genom överinspektören bestämda direktiv i fråga om behandlingen
av internerna. Socialstyrelsens avsikt med dessa direktiv var att ernå en
genomgripande regimförändring på anstalten i detta avseende, överinspektören
utvecklade sålunda för Söderberg nödvändigheten av att förläggningen icke
finge glida över till någon form av koncentrationsläger utan att socialstyrelsen
åsyftade en human behandling av internerna. Föreståndaren måste städse betänka,
att avsikten ej vore att straffa eller uppfostra dem som intoges på förläggningen.
Överhuvud borde livet göras så drägligt som möjligt för internerna.

.Under september månad 1940 kom det till socialstyrelsens kännedom, att
vissa rykten voro i omlopp i trakten av Långmora om att internerna finge för
stora friheter och att skötseln av anstalten lämnade en del övrigt att önska. Vid
den med anledning härav av överinspektören företagna undersökningen befanns
det, att Söderberg med anlitande av sin författningsenliga rätt i viss utsträckning
permitterade interner till Långshyttan. Socialstyrelsen fann detta förfaringssätt
vara mindre lämpligt och Söderberg erhöll därför direktiv, att dylika
permissioner i möjligaste mån borde undvikas i fortsättningen. Ungefär samtidigt
hade landsfogden i Kopparbergs län, såsom framgår av dennes yttrande,
framhållit samma sak för Söderberg.

Då denna fråga om permissioner för internerna väckt stort uppseende och
intagit en framskjuten plats i den allmänna diskussionen i ärendet, vill socialstyrelsen
redan i samband med omnämnandet av de faktiska omständigheterna
i frågan som sin egen uppfattning meddela, att styrelsen visserligen fann Söderbergs
praxis på denna punkt vara mindre lämplig och därför vidtog åtgärder
för att rätta densamma, man att styrelsen likväl måste beteckna Söderbergs
förfaringssätt såsom förklarligt mot bakgrunden av de bestämda direktiv, som
Söderberg vid sitt tillträde av föreståndartjänsten några månader förut erhållit
om en regimförändring och en mera personlig behandling av internerna.

Senare under hösten 1940 meddelade ordföranden i anstaltsstyrelsen, major
Holmström, vid ett personligt besök hos t. f. generaldirektören Höjer, att förhållandena
på Långmora enligt hans uppfattning icke vore tillfredsställande. Såsom
framgår av Höjers yttrande i ärendet anmodade han Holmström att framföra
sin kritik dels till generaldirektörens ställföreträdare och dels till överinspektören.
Holmström upprepade sedermera sina klagomål vid ett förnyat
besök hos Höjer, vid vilket även undertecknad Bexelius var närvarande.

Holmström besökte den 8 november 1940 överinspektören. Han åtföljdes
därvid av ytterligare två representanter för Långmora arbetshem, nämligen
herrar Tlellstenius och Hörvallius. Holmström genomgick punkt för punkt de
klagomål, som han ansåg sig ha att anföra mot förläggningens skötsel. Han
anmärkte bland annat på permissionerna till Långhyttan och erhöll då besked,

— 39 —

att föreståndaren för förläggningen redan fått direktiv att icke längre bevilja
dylik permission. Vidare anmärkte Holmström på en del interna förhållanden
på anstalten av större eller mindre räckvidd; bland annat ansåg lian, att den
inre ordningen i logementen icke var tillfredsställande. Han förklarade, att
hans anmärkningar i stor utsträckning byggde på anteckningar av Höryallius.

Vid besökets slut hemställde överinspektören, att Holmström aven i fortsättningen
skulle låta honom veta, om han rörande Långmora erfore något, som
kunde anses tarva rättelse. Holmström har emellertid icke sedermera sökt kontakt
med överinspektören i någon sådan angelägenhet.

De framställda anmärkningarna blevo därefter föremål för utredning av
överinspektören. I en del avseenden befanns det, att tillrättalägganden av vissa
förhållanden vid förläggningen borde ske. Åtgärder härför vidtogos ocksa.
överinspektören fann emellertid, att allvarliga anmärkningar mot förhållandena
på Långmora ej med fog kunde framställas.

Den 17 december 1940 företogo generaldirektörens ställföreträdare Bexelius
och överinspektören Bergström inspektion på Langmora. T. f. generaldirektöi en
Höjer medföljde på tjänsteresan.

Inspektionen avsåg att — på ort och ställe — ingående prova, huruvida framförda
klagomål mot Söderberg och allehanda bland vissa personer i bygden
cirkulerande rykten ägde sådan grund och voro av sådan halt, att Söderbergs
lämplighet såsom föreståndare kunde ifrågasättas och att åtgärder mot honom

__till äventyrs hans skiljande från befattningen — borde övervägas. Höjer

meddelade, att han gärna närvore vid förrättningen men att han med hänsyn
till sin släktskap med Söderberg ej komme att deltaga i densamma.

De förhör och inspektionsronder, som anordnades, gjordes i allo så noggranna

som möjligt. , .. .... .

Flera förhållanden påtalades och Söderberg förstandigades vidtaga rättelse.
Särskilt gällde det vissa brister i fråga om ordentlighet i förläggningen

Någon grund för mera allvarliga anmärkningar kunde ej konstateras. Bexelius
och Bergström förklarade sig vid inspektionen — oberoende av varandra
— hava kommit till den uppfattningen, att vad Söderberg brustit i fråga om
ordningssinne och dylikt påkallade rättelse men att man borde stanna v ld
därutinnan givna förständiganden.

Denna uppfattning meddelades sedermera till Höjer.

Genom de undersökningar och utredningar, som sålunda ägde rum under
hösten 1940, ansåg sig socialstyrelsen ha fått full klarhet i de avseenden, van
anmärkning framställts mot förhållandena på långmoraförläggningen. I de
hänseenden så funnits påkallat hade rättelse vidtagits.

Styrelsen har därefter icke funnit anledning till ingripande och har icke
heller från annat håll erhållit några uppgifter om påstådda missförhållanden
förrän i samband med tidningskampanjen på hösten 1941.

Socialstyrelsen anser sig böra i detta sammanhang yttra några ord om det
sätt, på vilket den styrelsen åvilande inspektionen av de båda utlänningsförläggningarna
ägt rum. ......

Inspektionsskyldigheten har som naturligt ar huvudsakligen vilat pa överinspektören.
Hän har fullgjort denna sin uppgift dels genom inspektionsresor
till anstalterna och dels genom en ständig kontakt per telefon med anstalternas
föreståndare eller assistenter. Vid upprepade tillfällen hava direktiv lämnats
muntligen, ofta konfirmerade av tjänsteskrivelser eller tjänsteanteckningar som
delgivits föreståndarna. Styrelsen har ansett sig böra i detta utlåtande redovisa
de tjänsteresor, som företagits av överinspektören och den befattningshavare,
som vid ledighet för honom uppehållit befattningen. Anstalterna hava emellertid
vid vissa tillfällen inspekterats även av ämbetsverkets chef och hans
ställföreträdare. Vidare hava vissa andra tjänstemän hos styrelsen av skilda
anledningar besökt anstalterna vid olika tidpunkter. Det är givet, att dessa

— 40 —

tjänstemän icke ägt någon inspektionsrätt och därför ej kunnat eller bort direkt
till föreståndaren anmärka på förhållanden, som de kunde hava iakttagit, men
lika givet är, att deras besök ändock varit värdefulla för styrelsen till underlättande
av dess inspektionsuppgift. Tjänstemännen hava nämligen städse meddelat
sina intryck från förläggningen till ämbetsverkets ledning. En förteckning
över dessa tjänsteresor har intagits här nedan.

Tjänsteresor till Långmora och Smedsbo.

Tf. generaldirektören

K. J. Höjer:	1940 16—17 sept.	till Långmora och Smedsbo.
	17—18 dec.	»	» » »
Generaldirektörens ställföre-trädare, byråchefen
E. Bexelius:	1940 17—18 dec.	»	» » »
	1941 23—25 febr.	»	» » »
	2—3 dec.	»	Långmora.
Överinspektören
K. Bergström:	1940 17—18 mars	»	Långmora,
	30—31 »	»	Smedsbo.
	6—7 maj	»	Långmora.
	16—17 sept.	»	Långmora och Smedsbo.
	25—26 »	»	» » »
	17—18 dec.	»	» » »
	1941 14 jan.	»	Smedsbo.
	18—19 mars	»	Långmora och Smedsbo.
	10—11 juli	»	Långmora.
	9—10 sept.	»	Långmora och Smedsbo.
	2—3 dec.	»	Långmora.
	14—15 dec.	»	»
Tf. överinspektören, e. o.
sekreteraren M. Perslow:	1940 13—14 juli	»	Smedsbo.
	2—3 aug.	»	Långmora och Smedsbo.
	7—8 dec.	»	Smedsbo.
Tf. byråchefen E. Drougge:	1941 27—29 mars	»	Långmora och Smedsbo.
	16 maj	»	» » »
Tf. notarien B. Åman:	1940 7—8 dec.	»	Smedsbo.
	1941 23—25 febr.	»	Långmora och Smedsbo.
	27—29 mars	»	» » »
	3—4 april	»	» » »
	9—10 maj	»	» » »
Sekreteraren 0. Wiman:	1941 14—15 dec.		Långmora.
Kamreraren W. Frank:	1941 10—11 nov.	»	Långmora,
Tf. notarien S. Larson:	1940 2—3 aug.	»	Långmora och Smedsbo.
Socialstyrelsen övergår nu	till att behandla de	särskilda av statsrevisorerna

framställda anmärkningarna mot olika förhållanden på långmoraförläggningen
och skötseln av densamma.

1) Statsrevisorerna framhålla, att det enligt vad föreståndaren uppgivit varit
förenat med stora svårigheter att hålla de intagna till arbete. I flera fall hade
vederbörande helt enkelt utan något godtagbart skäl vägrat efterfölja förmännens
uppmaning att arbeta. Revisorerna anse, att svårigheterna härutinnan
bland annat borde ses mot bakgrunden av vissa strävanden från internernas

— 41 —

sida att uppluckra disciplinen. Revisorerna peka sålunda på ett tillfälle, då
de omhändertagna självrådigt inskränkt arbetstiden till dess deras begäran
om att arbetstiden för utearbete skulle förkortas med en halv timme på morgonen
och med samma tid på eftermiddagen bifallits. Revisorerna framhålla
ock, att konflikter och motsättningar mellan föreståndaren och förmännen
tidvis hade bidragit till att försvåra internernas hållande till effektivt arbete
och samtidigt verkat i viss mån disciplinupplösande. Medan revisorerna ifråga
om de utgående flitpengarna beträffande förhållandena på Smedsbo endast
konstatera, att de omhändertagna erhålla flitpengar med 90 öre per dag, anföra
revisorerna beträffande Långmora, att styrelsen den 4 juni 1940, sedan de omhändertagna
förklarat sig icke vilja godtaga ett så ringa belopp som dittills utgått,
eller 40 öre för dag, beslutat att arbetspremien skulle höjas med 50 öre
för dag och intagen till 90 öre, vilken förhöjning skulle bestridas av statsmedel.

Socialstyrelsen vill till en början erinra om de i kungörelsen den 16 februari
1940 med vissa föreskrifter angående omhändertagande av utlänning i förläggning
intagna bestämmelserna om skyldighet för omhändertagen utlänning
att utföra arbete. I 4 § nämnda kungörelse stadgas, att utlänning, som vistas
i förläggning, är pliktig att efter föreståndarens anvisningar deltaga i hushållsgöromål
samt att i övrigt sysselsätta sig med lämpligt arbete. Dessa bestämmelser
äro onekligen vaga. Det har också vid upprepade tillfällen framkommit,
att internerna fattat bestämmelserna så att skyldighet att utföra arbete
endast förelegat beträffande hushållsarbete, medan det i övrigt blott kunde vara
fråga om skyldighet för internerna att sysselsätta sig med arbete, oavsett prestationens
storlek. De intagna anse sig på grund av interneringens karaktär icke
behöva utföra något mera krävande arbete. Socialstyrelsen vill vitsorda, att
arbetsintensiteten varit och fortfarande är låg på Långmora och Smedsbo.

Även om sålunda internerna ej presterat något större mått av arbete, har
det likväl icke varit några större svårigheter att hålla dem till arbete under
den föreskrivna tiden, om man bortser från att sådana förseelser understundom
förekommit som att en eller annan intern icke kommit i rätt tid till arbetet eller
utan särskilt tillstånd tagit sig en kortare rökpaus. I vart fall är revisorernas
uttalande om att svårigheterna att hålla dem till arbete borde ses mot bakgrunden
av vissa strävanden från internernas sida att uppluckra disciplinen i grunden
felaktigt. Någon fortlöpande tendens att steg för steg söka upplösa disciplinen
genom arbetsvägran har på intet sätt förekommit. Internernas bristande
intresse för arbetet har sålunda ej varit disciplinupplösande eller såvitt kan
bedömas ens varit avsett att verka i sådan riktning. Av revisorernas uttalanden
kan man nästan få den uppfattningen, att det varit fråga om en ihållande
myteristämning på anstalten. Detta är så långt från verkliga förhållandet som
möjligt. Tvärtom har det — i varje fall under Söderbergs tjänstetid — i det
stora hela varit en lugn och sansad stämning på anstalten. Efter konflikten i
maj 1940 under Hörvallius’ föreståndarskap har intet fall av direkt arbetsvägran
förekommit. Vid två tillfällen har emellertid en allmän reagens från
internernas sida förekommit mot gällande bestämmelser om arbetstiden. Det
första tillfället var i december 1940, då internerna självrådigt inskränkte arbetstiden,
medan frågan om förkortad arbetstid under vintern behandlades
av socialstyrelsen. Åtgärden beivrades genom inköps-, brev- och besöksspärr.
Efter ett par dagar återgingo internerna till den vanliga ordningen. Det hela
hade emellertid ett lugnt förlopp. Det andra tillfället var i maj 1941, då internerna
först genom ett demonstrationståg hos föreståndaren framförde vissa
önskemål, bland annat om kortare arbetsdag, och senare sökte ge eftertryck
åt sina önskningar genom att arbeta i ett långsammare tempo. Ingen verklig
arbetsvägran förelåg dock. Stämningen var eu tid något irriterad, men inga
intermezzon förekommo.

— 42 —

Socialstyrelsen vill ånyo framhålla, att endast ett fåtal av internerna äro
kroppsarbetare. I varje fall har det för de flesta förlupit ett eller annat decennium,
sedan de utfört regelbundet kroppsarbete. Detta är otvivelaktigt en av
anledningarna till att de ej varit hågade att utföra kroppsarbete i en takt,
som kan kallas effektiv. Några lämpliga remedier mot eu allmänt låg arbetstakt
finnas knappast härvidlag. Det är sålunda uteslutet, att socialstyrelsen
skulle kunna förordna om att utlänning skall tagas i förvar å fängelset i Falun
endast därför att hans arbetstakt är lag, om det i övrigt icke kunnat anföras
några anmärkningar mot honom. Skulle man söka differentiera flitpengarna
— vilka i verkligheten ha karaktären av fickpengar — med hänsyn till arbetsintensiteten,
komme eu sådan åtgärd, som för övrigt säkerligen vore praktiskt
ogenomförbar, att med visshet uppröra internerna och i verklig mening bliva
disciplinupplösande.

Socialstyrelsen är här angelägen att framhålla, att även enligt styrelsens egen
uppfattning det icke bör vara fråga om att effektivt utnyttja internernas arbetskraft
utan blott att sysselsätta dem under den långa interneringstiden;
givetvis med det undantaget att nödvändiga inre sysslor och uppgifter inom
jordbruket måste skötas. Denna uppfattning har, anser styrelsen, direkt stöd i
gällande författning. Erforderliga sysslor och uppgifter ha alltid skötts, om
än ofta i långsam takt. Styrelsen vill i detta sammanhang upprepa, att interneringen
av utlänningarna icke avser att fostra dem till arbete utan författningsenligt
har till ändamål blott att hålla dem avskilda från samhället i övrigt.

Revisorernas redogörelse för flitpengarnas belopp och de omständigheter,
under vilka dessa höjdes från 40 till nuvarande 90 öre för dag, nödgas socialstyrelsen
beteckna såsom felaktig. Flitpengarna höjdes genom beslut av socialstyrelsen
utan påverkan från internerna. Rörande anledningen till höjningen
vill socialstyrelsen hänvisa till följande utdrag av skrivelse den 12 juni 1940
från t. f. generaldirektören Höjer till statsrådet och chefen för socialdeparmentet.

»Vad beträffar arbetspremierna på Långmora har det belopp, som av direktionen
utgivits till arbetshemmets tidigare interner, nämligen 40 öre per dag,
och som enligt avtalet skulle av direktionen utgivas även till utlänningarna,
befunnits vara för lågt. De intagna utföra numera ett arbete som — även om
det ur produktionssynpunkt icke kan värderas så högt — likväl för deras del
representerar en aktningsvärd insats. De känna sig själva undervärderade, när
premien står så lågt som 40 öre om dagen. Härtill kommer att de ha svårt att
få detta belopp att räcka till för de personliga behov av olika slag, som var
och en dock har utöver de förmåner de på förläggningen erhålla in natura.
Framför allt för att främja arbetsglädjen och därmed hela .andan i förläggningen
har socialstyrelsen därför funnit det angeläget att väsentligt höja arbetspremierna.
Denna höjning måste emellertid bekostas av statsmedel och
har den som protokollet utvisar satts till 50 öre per dag. De intagna erhålla
sålunda numera arbetspremie med 90 öre per dag.»

Revisorernas uttalande överensstämmer alltså endast i så måtto med verkligheten,
att socialstyrelsen givetvis avsåg, att höjningen av flitpengarna skulle
verka som en uppmuntran för internerna, i synnerhet som dessa vid tidpunkten
för beslutets fattande åter utförde arbete med samma relativa villighet
som före majkonflikten. Slutligen vill styrelsen framhålla, att höjningen av
flitpengarna skedde före den tidpunkt, då Söderberg blev föreståndare för
Långmora. Enahanda höjning för Smedsbo skedde samtidigt.

21 Till statsrevisorernas redogörelse för de omhändertagnas rätt att under
vistelsen på anstalten själva omhänderhava och disponera sina medel vill
socialstyrelsen anföra följande.

Intill den 1 februari 1941 omhänderhade föreståndaren på Långmora i enlighet
med socialstyrelsens direktiv de intagnas penningmedel. Föreståndaren

— 43 —

på Smedsbo hade redan tidigare utan att till en början inhämta socialstyrelsens
medgivande överlåtit på internerna att själva handhava sina medel intill
ett belopp av 50 kronor. Då detta system befanns fungera väl, medgav socialstyrelsen
— samtidigt som anordningen vid Smedsbo godtogs — att ett likadant
system finge tillämpas även på Långmora.

De på grund av Söderbergs kreditgivning till internerna kvarstående skulderna
till olika affärer i Långshyttan äro, enligt vad Söderberg meddelat socialstyrelsen,
numera gäldade.

3) Statsrevisorerna anmärka, att det enligt vad revisorerna kunnat konstatera
icke sällan förekommit att förbudet att gå utanför fritidsområdet icke
respekterats. Anmälan till föreståndaren rörande dylika överträdelser hade såvitt
revisorerna kunnat finna icke föranlett någon åtgärd. Enligt vad som
inhämtats av befattningshavare vid förläggningen syntes sålunda ända till för
några månader sedan de omhändertagna ofta ha vistats utanför fritidsområdet.
Revisorerna lämna vidare eu redogörelse för vad som förekommit vid överinspektörens
inspektion av anstalten den 9 september 1941.

Socialstyrelsen vill till en början hänvisa till vad landsfogden i Kopparbergs
län anfört i sitt yttrande, nämligen att vederbörande landsfiskal förklarat,
att han icke kände till något fall efter den 28 september 1940, då
internerade besökt Långshyttan eller trakten däromkring utan bevakning, samt
att internerade varit utan bevakning endast i omedelbar närhet av förläggningen.
Särskilt denna sista förklaring av landsfiskalen torde böra observeras;
det kan alltså icke ha varit fråga om några grövre förseelser mot det med
interneringen åsyftade ändamålet. Socialstyrelsen vill upplysa, att det alldeles
intill förläggningen ligger en skogsbacke, som ej ingår i fritidsområdet men
som är rik på svamp och bär.

De av revisorerna lämnade uppgifterna innebära, att det ända till för några
månader sedan varit en vanlig företeelse, att internerna överskrede fritidsområdet
och att Söderberg icke vidtagit några åtgärder till beivrande härav. Mot
dessa uppgifter har man att ställa Söderbergs yttrande, vari gives det bestämda
beskedet, att överskridande av fritidsområdet som anmälts till honom alltid
utan undantag föranlett beivran i en eller annan form, om än icke alltid genom
det strängaste straffet, nämligen tagande i förvar i fängelse. Påstående står
sålunda på denna punkt mot påstående. Såvitt socialstyrelsen kunnat finna, har
Söderberg riktigt återgivit de faktiska förhållandena. Sålunda må nämnas, att
styrelsen i fem fall på förslag av Söderberg beslutat taga intern i förvar för
upprepade överskridanden av fritidsområdet.

Revisorernas skildring av vad som förekom vid överinspektörens inspektion
den 9 september 1941 ger ett starkt intryck av, att förhållandena på anstalten
i nu förevarande avseende dessförinnan skulle hava varit närmast ohållbara.
Vad som då förekom var, att överinspektören på förfrågan av förmännen, om
de fingo taga hand om en internerad, som de påträffade utanför fritidsområdet,
svarade, att de givetvis skulle göra detta, såframt han ej innehade skriftligt
tillstånd. Vad som yttrades om en viss uppstudsig nonchalans från internernas
sida syftade på bristande ordning i arbetet, såsom att en internerad lämnat
arbetet tidigare än han ägt göra eller att han gått ifrån arbetet några minuter
för att röka, vilket givetvis förargat arbetsbefälet. Då detta framförts till
överinspektören, förklarade denne för förmännen, att de i dylika fall borde
tillrättavisa internerna eller över huvud säga till dem skarpare än vad som
kanske dittills gjorts. Ingen av förmännen hade enligt överinspektörens uppfattning,
med vad de meddelat om internernas uppträdande, velat på något
sätt göra den uppfattningen gällande, att det varit fråga om en bristande
allmän disciplin, som skulle kunna närma sig myteristämning eller något liknande.

4) Statsrevisorernas uppgift om, att en av de omhändertagna varje vecka fått

44 —

medfölja anstaltens postbud med bil till Långshyttan är riktig. Detta bär
emellertid ej som revisorerna yttra skett endast för att verkställa uppköp och
dylikt för internernas räkning utan även och framför allt för att den medföljande
internen skulle kunna utföra handräckningsarbeten åt chauffören. Anordningen
har varit av behovet påkallad med hänsyn till den förhållandevis
ringa personalen på anstalten. Föreståndaren har vid varje tillfälle utvalt eu
bland de pålitligaste av de intagna att medfölja postbilen, och internen har
alltid stått under chaufförens omedelbara tillsyn. De ha sålunda enligt vad som
meddelats överinspektören icke skilts åt i Långshyttan. Ingen olägenhet har
konstaterats genom anordningen. Efter revisorernas anmärkning, som ur säkerhetssynpunkt
äger visst berättigande, har densamma likväl avskaffats.

5) Såsom framgår av den i detta utlåtande tidigare lämnade redogörelsen
medgav Söderberg under sina första månader som föreståndare i viss utsträckning
permission för interner att utan bevakning begiva sig till Långshyttan.
Söderberg har nu uppgivit, att detta i huvudsak avsåg läkarbesök. Ändringav
detta förhållande skedde, icke som revisorerna yttra »på senare tid», utan
redan i september 1940, d. v. s. under tredje månaden av Söderbergs föreståndarskap.

6) Eätten för internerna på Långmora att mottaga besök under några dygn
av hustru eller »sådan kvinna, som före mannens ingående på utlänningsförläggning
med honom stod i ett äktenskapsliknande förhållande av viss uppenbar
varaktighet», infördes av socialstyrelsen efter noggranna överväganden.
Med anledning av vad som anförts i den offentliga diskussionen anser sig
socialstyrelsen böra nämna, att en ingående prövning alltid verkställes, innan
besöksrätt medgives för annan kvinna än hustru. Rätten att mottaga dylika
besök lämnades redan under Hörvallius’ föreståndarskap. Styrelsen anser humanitära
skäl tala för åtgärden och ämnar vidhålla densamma. Dessa besök
äro uppenbarligen till fördel även ur den synpunkten, att de underlätta handhavandet
av internerna och sålunda bidraga till en pacificering av förläggningen.
Såsom framgår av landsfogdens yttrande anser denne visserligen, att dessa
besök innebära en viss risk ur polissynpunkt, men han har likväl ej velat motsätta
sig anordningen. Styrelsen vill tillfoga, att en noggrann visitation av de
besökande givetvis äger rum såväl vid ankomsten som vid avresan. Den ombesörjes
av fru Hörvallius mot särskilt arvode.

Om styrelsen icke medgivit sådana besök, hade permission i större utsträckning
knappast kunnat undvikas, även där stora risker förelegat. Ur säkerhetssynpunkt
hade detta ej varit att föredraga.

Att besöken i en del fall kommit att bli förhållandevis långa har, såsom
Söderberg anfört, varit beroende på sjukdomsfall. Landsfogden har för övrigt
förklarat, att det ur övervakningssynpunkt är likgiltigt, om besöket utsträckes
några dagar.

Beträffande den omständigheten att sådana besök ej medgivas på Smedsbo
vill styrelsen hänvisa till vad som härom anföres i det av styrelsen avgivna
andra utlåtandet över revisorernas berättelse.

7) Statsrevisorerna framhålla vidare, att från förläggningen utskrivna utlänningar,
som tillåtits bosätta sig i trakten av Långmora, icke sällan medgivas
besöka omhändertagna.

Besöksrätt har medgivits beträffande sammanlagt fem utskrivna utlänningar,
vilka erhållit arbete i trakten och därför bosatt sig därstädes. Dessa besök
ha behandlats på exakt samma sätt som andra besök, visitation har sålunda
ägt rum såväl vid ankomsten som vid avresan. De fem utlänningar, som medgivits
rätt att vid något tillfälle efter utskrivningen besöka Långmora, hava
utgjorts av en polack, som visserligen var kommunist men dock ansågs vara
av ofarlig läggning och just därför utskrivits, tre yngre norrmän av beskedlig
typ, vilka avreste från trakten efter en månads tid, samt ytterligare en norr -

45 —

man, vilken emellertid nekades vidare besök, sedan lämpligheten härav befanns
kunna ifrågasättas.

8) Beträffande rymningarna från Långmora och Smedsbo vill socialstyrelsen
lämna följande redogörelse.

Från båda förläggningarna avveko under år 1940 fyra omhändertagna, därav
tre från Långmora och en från Smedsbo. Den från Smedsbo rymde försvann
i samband med permission i och för konsulatbesök. Socialstyrelsen tror sig
med visshet kunna säga, att vederbörande numera vistas i sitt hemland. Av
de tre från Långmora avvikna uppspårades två efter kort tid, och trots rymningen
har styrelsen sedermera kunnat utskriva och placera dem i arbete, vilket
torde karakterisera deras typ. Även den tredje rymlingen omhändertogs efter
någon tid. Senare har han efter egen önskan förpassats till sitt hemland.

Under första halvåret 1941 rymde endast en utlänning från förläggningarna.
Denne, som var omhändertagen å Smedsbo, hade erhållit permission för konsulatbesök
och inställde sig icke efter permissionstidens utgång. Han greps så gott
som omedelbart och blev, sedan det konstaterats, att han hitkommit under falskt
namn, förpassad till sitt hemland, där han vid ett flertal tillfällen tidigare efterlysts
och straffats.

Siffran å antalet rymlingar från förläggningarna steg märkbart under det
senare halvåret 1941. Sålunda avveko från Långmora under denna tid sammanlagt
fjorton interner, meclan motsvarande antalet rymningar från Smedsbo
utgjorde sex.

Beträffande rymningarna från Långmora må framhållas, att ej mindre än
elva av dessa ägde rum inom loppet av två veckor vid månadsskiftet augusti
—september. Om man från dessa rymningar särskiljer en grupp om tre personer
av mera utpräglad politisk typ, torde i fråga om rymningarna kunna
sägas, att de närmast hade en epidemisk karaktär, som icke torde kunna återföras
å förhållandena vid anstalten utan snarare få anses ha sin grand i en
viss uppkommen situation. Sex av rymlingarna (norrmän) hade nämligen kort
dessförinnan överförts till anstalten på grund av svårigheter för dem att anpassa
sig i det uppsamlingsläger för flyktingar, där de tidigare vistats. När
dessa rymlingar med några dagars mellanrum avveko i smärre grupper, medföljde
jämväl två personer av förläggningens mera stadigvarande kliental. Utav
de från förläggningen under andra halvåret 1941 förrymda utlänningarna hava
samtliga påträffats med undantag av tre. Det finns anledning antaga, att dessa
återvänt till hemlandet.

Utav de från Smedsbo under halvåret förrymda internerna hava två ännu
icke kunnat anträffas.

Under år 1942 hava tills dato två utlänningar avvikit, båda från Smedsbo.

Socialstyrelsen vill i likhet med landsfogden i Kopparbergs län betona, att
rymningarna icke torde ha något större samband med skötseln av anstalten
och i varje fall icke kunna hänföras till att regimen varit för slapp. Snarare
borde det ha varit så, att flera rymningar kunnat förväntas äga ram från en
öppen anstalt vid sträng regim. Då revisorerna tydligen velat anföra Smedsbo
såsom bevis för att rymningar i någon större utsträckning icke skulle behöva
förekomma från eu öppen anstalt, anser sig socialstyrelsen böra framhålla
följande. Om man jämför totalantalet rymningar från Långmora med dem
från Smedsbo finner man, att antalet rymningar från Smedsbo är större än
från Långmora, om man nämligen bortser från de epidemiska rymningarna
från Långmora i september 1941. Efter denna tid har blott en rymning ägt
ram från Långmora medan sju rymt från Smedsbo.

Det är tydligt, att det vid en öppen förläggning alltid är omöjligt att effektivt
hindra rymningar även om man, som numera på Långmora har vakt,
som dygnet om patrullerar runt anstalten, och stark belysning nattetid. Denna
synpunkt betonades kraftigt från socialstyrelsens sida i samband med förlägg -

46

ningarnas inrättande. Socialstyrelsen håller före, att man får taga en normal
rymningsrisk vid anstalter som dessa. De erfarenheter som här gjorts avvika
på intet sätt från erfarenheterna på andra öppna anstalter, vilka stå under
socialstyrelsens tillsyn, exempelvis alkoholistanstalterna. Även här är det framträdande,
att rymningar emellanåt kunna få epidemisk karaktär. Man har
emellertid ej anledning att på sådan grund övergiva systemet med öppna
anstalter. En helt annan sak är att det skulle vara lyckligt, om man vid sidan
av de öppna utlänningsförläggningarna kunde inrätta en sluten anstalt för
det särskilt svårbehandlade klientelet. Denna fråga beröres i socialstyrelsens
andra utlåtande över revisorernas berättelse.

Som slutligt omdöme i fråga om förekomsten av rymningar från Långmora
och Smedsbo vill socialstyrelsen beteckna förhållandena som i huvudsak goda
för öppna anstalter, om man nämligen undantar de gruppvisa rymningarna
under september 1941 från Långmora.

9) Statsrevisorerna förklara, att de vid sitt besök kunnat konstatera och för
övrigt inhämtat, att det vid förläggningen å Långmora i stort sett icke rått
den ordning och reda, som man kunnat förvänta vid en dylik anstalt.

Beträffande frågan om den inre ordningen på anstalten vill socialstyrelsen
hänvisa till vad som i det föregående anföres härom i samband med redogörelsen
för styrelsens inspektion den 17 december 1940. Efter denna tid synas
förhållandena i detta hänseende ha varit bättre ehuru dock icke helt tillfredsställande.

10) Härefter anföra statsrevisorerna, att det tid efter annan av skilda anledningar
hade varit rådande en orolig stämning på förläggningen. En del av
de omhändertagna hade härvid visat ohörsamhet mot befattningshavare och
möjligen på grund av bristande kännedom nonchalerat och överträtt gällande
ordningsföreskrifter.

De upplysningar, på vilka revisorerna grunda uttalandet om en orolig stämning
på anstalten, måste ha varit missvisande, såvida omdömet avser mera än
enstaka situationer. I stort sett har det nämligen rått lugna förhållanden på
anstalten. Minst av allt har det förekommit någon myteristämning. En annan
sak är att stämningen bland internerna vid några få tillfällen varit något upprörd.
Detta var främst fallet i maj 1940 under Hörvallius’ föreståndarskap.
Därefter har det egentligen förekommit endast vid ett tillfälle, nämligen då
några kommunistiska interner hotade eu som nazist ansedd intern. Dessutom
har vid ett tillfälle övergrepp förekommit mot en anställd, vilket dock måste
betecknas närmast som ett pojkstreck. Alla interner beklagade efteråt det
passerade och ursäkter framfördes. Allt detta är emellertid rena undantagsfall.
Socialstyrelsen har på olika sätt, ej minst genom de talrika besöken på
anstalten av särskilda tjänstemän hos styrelsen, kunnat övertyga sig om att
denna uppfattning är riktig.

Den allmänna disciplinen på anstalten har sålunda varit fullt nöjaktig.

Såsom förut påpekats har emellertid arbetsdisciplinen ofta kunnat ge anledning
till erinran. Att arbetsvilligheten varit dålig och att internerna ibland
ej hörsammat förmännens order utan kommit för sent till arbetet, utan tillstånd
tagit rökpaus, över huvud taget arbetat långsamt, lämnat arbetsplatsen
något för tidigt och vid ett tillfälle i kompanjonskap rent av självrådigt avkortat
arbetstiden, får under inga förhållanden tolkas så, att den allmänna
disciplinen varit dålig och att en orolig stämning varit rådande på anstalten.
Det är emellertid förklarligt, att den del av personalen, som kvarstått från det
gamla arbetsliemmet och som levt sig in i en uppfattning om att arbetsdisciplinen
är A och O på en anstalt, ansett förhållandena på Långmora i allmänhet
vara mindre tillfredsställande.

11) Sedan statsrevisorerna förklarat, att en orolig stämning varit rådande
bland internerna, nttala de att föreståndaren vid dylika tillfällen icke alltid

— 47

visat sig kunna bemästra situationen och även i fall då formlig anmälan gjorts
underlåtit att ingripa för att återställa ordningen eller på något sätt göra sin
auktoritet gällande.

Innan socialstyrelsen närmare ingår på denna viktiga punkt, vill styrelsen
lämna följande redogörelse för de åtgärder, som stå en föreståndare till buds
vid ett indisciplinärt uppträdande av en intern.

Gentemot intem, som visar olämpligt uppförande eller icke iakttager för
förläggningen gällande bestämmelser, bar förläggningsledningen möjlighet att
vidtaga vissa disciplinära åtgärder såsom att betaga vederbörande rätten att
mottaga besök eller indraga hans flitpengar eller annan förmån, som eljest
skulle ha tillkommit honom. Under förläggningarnas hittillsvarande existens har
emellertid denna form för ordningens upprätthållande kommit till användning
endast vid ett fåtal tillfällen.

I regel har i stället en efter förhållandena avvägd, mer eller mindre skarp
varning ansetts tillräcklig för att åtminstone för en tid få den omhändertagne
att iakttaga ett lämpligare uppförande.

Då varningar icke varit tillfyllest, har föreståndaren begagnat sig av sin rätt
att hos socialstyrelsen hemställa om vederbörandes tagande i förvar, vilken
anordning innebär att han intages på kronohäktet i Falun. Under år 1940 fattades
av styrelsen beslut om tagande i förvar beträffande tre fall från Smedsbo
och sjutton från Långmora. Motsvarande siffror för år 1941 voro nio respektive
åtta. 1942 hava hittills inga sådana beslut förekommit.

Härefter må lämnas en redogörelse för de fall, då socialstyrelsen på förslag
av föreståndaren vid Långmora beslutat taga intern i förvar (se sid. 48).

Socialstyrelsen vill särskilt understryka, att den yttersta disciplinåtgärden,
nämligen tagande i förvar, förlorar sin karaktär och effektivitet, om den icke
användes med stor urskiljning och varsam återhållsamhet. Den bör därför endast
tillgripas vid svårare förseelser eller vid upprepad ohörsamhet eller överträdelser
av givna bestämmelser. Det är därför tydligt, att den allmänna disciplinen
på en anstalt av Långmoras och Smedsbos typ i hög grad är beroende
på föreståndarens personliga egenskaper.

Socialstyrelsen måste bestrida revisorernas påstående, att Söderberg icke
ingripit i de fall, då detta varit av behovet påkallat, och att han alltså ej sladle
ha gjort sin auktoritet gällande. Detta är tvärtom Söderbergs starka sida, att
lian visat sig ha gott handlag med internerna. Han har med sina utmärkta
språkkunskaper kunnat samtala med dem som människa med människa och
alltid uppträtt naturligt och lugnt mot dem. Vid behov har han emellertid
visat sig kunna ingripa med kraft mot internerna genom eu psykologiskt välberäknad
reprimand eller genom att tillgripa starkare disciplinära medel. Styrelsen
kan exempelvis till fullo vitsorda Söderbergs egen redogörelse för hans
åtgärder i det fall då internerna självrådigt inskränkte arbetstiden liksom då
kommunistiska interner hotade en som nazist betraktad intern. Man behöver
för övrigt ej mer än studera den förut återgivna förteckningen över de fall, då
socialstyrelsen på Söderbergs förslag beslutat taga intern i förvar för att förstå,
att Söderberg ej dragit sig för ett kraftigt ingripande, då detta varit
behövligt. Socialstyrelsen vill vidare uttala, att styrelsen till fullo gillar Söderbergs
uppfattning om att man ej skall tillgripa det stränga förvaringsinstitutet
vid exempelvis ett, enstaka överskridande av fritidsområdet av en intern, mot
vilken eljest ej föreligger anledning till anmärkning. Det är för övrigt givet,
att frågor om det lämpligaste handlingssättet gentemot indisciplinärt uppträdande
av intern ofta varit föremål för diskussion mellan föreståndarna för de
båda förläggningarna och socialstyrelsen.

12) Statsrevisorerna förklara vidare, att föreståndaren äveii vid fullgörandet
av sina administrativa plikter i viss mån syntes hava brustit. Socialstyrelsen hade
sålunda flerfaldiga gånger funnit sig föranlåten att påminna honom om av -

48

givandet av vissa rapporter samtidigt som vissa felaktigheter i de till styrelsen
överlämnade påtalades och de återsändes för rättelse.

Socialstyrelsen vill vitsorda, att Söderberg i rent administrativa angelägenheter
icke har visat det ordningssinne, som bör krävas av en föreståndare på
anstalt. Han har sålunda haft svårt att hålla ordning på sina papper och att
inom behörig tid avgiva rapporter. Socialstyrelsen har också funnit anledning
att ingripa med förmaningar såväl vid inspektioner som genom telefonsamtal.

Förteckning

över de fall vid Långmora beträffande vilka socialstyrelsen fattat beslut om
tagande i förvar efter anmälan från förläggningsledningen om att vederbörande
»icke ställt sig givna föreskrifter till efterrättelse».

	Enligt med-delande den	Anledning-
1)	12/3	hungerstrejk.
2)	23/3	hotfullt uppträdande.
3)	27/3	hungerstrejk.
4)	25/4	indisciplinärt uppträdande.
5)	3/5	arbetsnedläggelse.
6)	3/5	»
7)	3/5	»
8)	3/5	»
9)	28/10	påträffats utanför fritidsområdet.
10)	15/11	olämpligt uppförande.
11)	15/11	» »
12)	18/11	påträffats utanför fritidsområdet.
13)	23/11	arbetsvägran.
14)	5/12	påträffats utanför fritidsområdet.
15)	5/12	» » »
16)	5/12	uppträde i matsalen.
17)	27/12	olämpligt uppträdande.	intem som nr
1)	5/2	vägrat bo i anvisat rum (samma
2)	14/1940). vägrat bo i anvisat rum (samma	intem som nr
5/2
15/1940).
3)	31/3	slagsmål i matsalen.
4)	31/3	» » »
5)	5/6	påträffats utanför fritidsområdet.
6)	25/6	indisciplinärt uppträdande.
7)	22/8	sedlighetssårande uppträdande.
8)	4/10	hotfullt uppträdande, patologisk (samma intern som
	nr 2/1940).

13) Statsrevisorerna anföra, att ett antal inventarier och klädespersedlar, vilka
anskaffats för förläggningens räkning och för vilka föreståndaren varit redovisningsskyldig,
på obekant sätt förkommit.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för avtalet mellan direktionen
för de båda arbetshemmen och socialstyrelsen har styrelsen aldrig övertagit
den ekonomiska förvaltningen av anstalterna. Revisorernas uttalande
gäller bland annat förråden, vilka på Långmora omhänderhafts av ekonomichefen
Hörvallius. Då de av anstalten disponerade förråden varit otillräckliga
i vissa avseenden, har socialstyrelsen låtit inköpa en del klädespersedlar och
överlämnat dem till Hörvallius mot redovisning vid avtalets upphörande. Re -

— 49

visorernas uttalande om att föreståndaren är redovisningsskyldig för de förkomna
klädespersedlarna är därför felaktigt. Det är icke socialstyrelsens utan
anstaltsstyrelsens sak, om klädespersedlar försvinna under den tid anstalterna
nyttjas till utlänningsförläggningar. Slutligen är det icke styrkt, att vad som
uppgivits saknas i förråden förkommit under den tid socialstyrelsen haft med
förläggningen att skaffa. Någon inventering skedde ej vid anstaltens övergång
till utlänningsförläggning, då anledning till inventering saknades såsom avtalet
var upprättat.

14) Statsrevisorerna ingå härefter på frågan om Söderbergs ledigheter och
annan frånvaro från förläggningen. Under hänvisning till vissa erhållna uppgifter
om Söderbergs under år 1941 uttagna ledighet av olika slag, sammanlagt 76
dagar intill den 1 december 1941, varav 15 dagar tjänstledighet för enskilda
angelägenheter, göra revisorerna därvid det uttalandet, att han icke förefallit
att hysa det intresse man kunnat fordra för förläggningen och dess klientel.

Socialstyrelsen vill till en början härtill foga den anmärkningen, att en
tjänstledighetstid av 15 dagar under inemot ett år för vårdande av enskilda
angelägenheter (i detta fall akademiska studier) ingalunda är något anmärkningsvärt
eller uppseendeväckande och på intet sätt strider mot vedertagen
administrativ praxis. Det bör även erinras, att Söderberg under denna tid
ålagts avstå hela lönen. För övrigt synes det styrelsen uppenbart, att omfattningen
av föreståndarens bortovaro näppeligen kan läggas till grund för ett
mera allmänt omdöme rörande graden av det intresse, som han ägnat åt förläggningen
och dess skötsel. Såsom framgår av vad styrelsen i annat sammanhang
framhållit, är verkliga förhållandet tvärtom det, att Söderberg vid utövningen
av sin befattning som förläggningens chef ådagalagt ett stort intresse
för sina uppgifter. Detta har bland annat tagit sig uttryck i en oavlåtlig strävan
att såvitt möjligt utan tvångsmedel vidmakthålla erforderlig disciplin genom
att söka på ett personligt sätt behandla internerna. Detta är värt allt erkännande.

Utöver nu berörd godtagbar bortovaro uppgives emellertid Söderberg enligt
statsrevisorerna under ett icke obetydligt antal dagar under fjolåret hava varit
frånvarande från förläggningen. Till stöd för anmärkningen i detta avseende
hänvisa revisorerna till de av Mellersta Sveriges arbetshemsförbund
utställda räkningarna för kost under tiden mars—november 1941.

Frågan härom är av den allvarliga natur, att socialstyrelsen funnit nödvändigt
att genom undersökningar även av annat tillgängligt uppgiftsmaterial
söka såvitt möjligt bringa klarhet på denna punkt.

Först må framhållas, att frågan om förekommen olovlig bortovaro för särskilt
en chefstjänsteman vid en anstalt eller förläggning, där personalens dagliga
tjänstgöringstider med nödvändighet måste bliva ganska flytande, enligt sakens
natur bör bedömas annorlunda än den till timmen fastställda tjänstetiden exempelvis
vid ett centralt ämbetsverk. Det synes självklart, att en sådan tjänsteman
som föreståndaren för långmoraförläggningen vid sin tjänsteutövning
måste äga en jämförelsevis stor frihet i nämnda avseende.

Även med utgångspunkt härifrån måste dock styrelsen konstatera, att Söderberg
i berörda avseende icke sällan ådagalagt bristande sinne för god ordning,
exempelvis genom att han för bortovaro av privata skäl i anmärkningsvärd grad,
låt vara efter vederbörlig anmälan, sökt utnyttja söndagar eller andra dagar i
omedelbart samband med tjänsteresor eller månatliga tredagarslcdighetcr. överinspektören
har vid upprepade tillfällen funnit sig höra inskrida häremot och
genom muntliga föreställningar sökt åvägabringa rättelse. Något absolut otvetydigt
fall av missbruk i sådant hänseende har dock icke kunnat konstateras
förrän vid ett tilllfällc i början av december 1941. Söderberg hade då dröjt
sig kvar i Stockholm efter utgången av en tredagarsledighct. Han meddelade
visserligen per telefon till styrelsens avdelning för utlänningsförläggningar, att

4 — liev. birrättclse ang. statsverket år 1941. II.

— 50 —

han icke kunde avresa i rätt tid. Något tillstånd att kvarstanna liade han doek
icke erhållit, då telefonsamtalet ägde rum med ett kvinnligt biträde hos styrelsen.
På förfrågan har Söderberg sedermera meddelat, att han behövde stanna i
Stockholm för att efterforska några böcker till kommande föreläsningsserier
på förläggningen. Då denna orsak till uteblivandet under en dag från förläggningen
icke kunde godkännas, tilldelades Söderberg skriftligen en allvarlig varning
av överinspektören.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att socialstyrelsen i oktober 1941
i anledning av presskampanjen rörande vissa förhållanden vid långmoraförläggningen
införskaffade personliga uppgifter från Söderberg och assistenten
på förläggningen Jansson angående deras totala antal frånvarodagar under
anställningstiden vid förläggningen. Dessa uppgifter föranledde, efter sammanställning
med de hos styrelsen förda anteckningarna härom, i allt väsentligt
icke någon anledning till anmärkning. Att det därutöver kunnat föreligga
ytterligare ett antal utan tillstånd uttagna ledighetsdagar har socialstyrelsen
under verksamhetens gång icke haft skäl att förutsätta. Styrelsens avdelning
för utlänningsförläggningar, som telefonledes uppehåller eu i vanliga fall oavbruten
kontakt med förläggningen, har sålunda på den vägen icke erhållit något
stöd för misstanke om dylik bortovaro. Ej heller i övrigt har styrelsen erhållit
några uppgifter i sådant hänseende. Vad som härom förekom i tidningsartiklarna
lät sig till fullo förklara genom lovlig frånvaro. Det är slutligen givet,
att styrelsen under alla förhållanden, så länge Söderberg kvarstod i sin ioreståndarbefattning,
skulle ha ansett det olämpligt att i sådana angelägenheter
utan särskilda skäl höra någon av den underordnade personalen vid förläggningen.

Med hänsyn till den särskilda anmärkning mot Söderberg i förevarande avseende,
_ som framförts i statsrevisorernas berättelse, har socialstyrelsen emellertid
låtit sig angeläget vara att i samband med det lämnade remissuppdraget
företaga eu ingående granskning av allt förefintligt material rörande Söderbergs
bortovaro från förläggningen, kompletterat med vissa från ekonomichefen
Hörvallius införskaffade skriftliga uppgifter därom jämte de av förläggningen
utfärdade kostbeskeden för Söderberg under tiden mars—november 1941. Därvid
har en styrelsens ledamot särskilt hört Söderberg, Hörvallius och Jansson.
Den sålunda företagna utredningen, som i viss mån försvårats av att de från
ömse sidor lämnade uppgifterna delvis varit motstridiga, måste emellertid anses
giva stöd för revisorernas anmärkning, att Söderberg utan vederbörligt tillstånd
eller eljest inhämtat medgivande vid spridda tillfällen varit frånvarande från
förläggningen under ett sammanlagt icke obetydligt antal dagar, som dock icke
kunnat närmare fastställas. Detta förhållande utgör, särskilt med hänsyn till
tjänstens natur, en allvarlig försummelse av Söderberg. Frånvaron har varit av
den art, att Söderberg bort förstå, att särskilt medgivande efordrades. Enär
han numera enligt egen ansökan entledigats från föreståndarebefattningen, har
socialstyrelsen emellertid för sin del ansett sig böra låta vid den verkställda
utredningen bero.

Enligt revisorernas berättelse skulle det också vid flera tillfällen hava inträffat,
att föreståndaren och assistenten samtidigt varit frånvarande från förläggningen.
Socialstyrelsen är på denna punkt angelägen att framhålla, att
påståendet härom icke är med verkligheten överensstämmande. Yäl har det
förekommit, att de båda tjänstemännen, enligt uttryckligt medgivande av överinspektören,
vid en del tillfällen företagit gemensamma smärre resor, bland annat
till Hedemora för fullgörande av vissa inköp eller andra ärenden. Dylika
resor hava endast sträckt sig över några få timmar av dagen, och annan tjänsteman
vid förläggningen har därunder alltid satts att fungera i någon av de frånvarandes
ställe. Därutöver har den verkställda utredningen icke givit stöd för
revisorernas anmärkning på denna punkt.

— 51 —

15) Det lärer icke ankomma på socialstyrelsen att yttra sig om revisorernas
uppgift, att t. f. generaldirektören Höjer i september 1940 skulle ha inhiberat
en skarp admonition från överinspektören till Söderberg.

I statsrevisorernas allmänna uttalande anföres, att det av den lämnade redogörelsen
framginge, att förhållandena vid ifrågavarande förläggning icke varit
tillfredsställande. Det sade sig självt, fortsätta revisorerna, att det måste vara
en ytterst vansklig sak att å ena sidan tillgodose de krav på humanitet, som
klientelets beskaffenhet ansetts motivera, men å andra sidan samtidigt genomföra
att de omhändertagna berövades möjlighet att bedriva samhällsskadlig
verksamhet. Med de förhållanden, som hittills rått vid långmoraförläggningen
i fråga om internerades möjlighet till förbindelse med de utomstående, syntes
det emellertid kunna starkt ifrågasättas, om förläggningen över huvud taget
hade någon uppgift att fylla. Slutligen förklara revisorerna, att det givetvis
ytterst berodde på föreståndaren och den auktoritet, som han kunde skapa åt
sig inför såväl den underordnade personalen som de omhändertagna, om en
förläggning som den ifrågavarande skulle kunna fylla sin uppgift. Då av den
lämnade redogörelsen framginge, att Långmora förläggning icke kunde anses
hava fyllt denna uppgift, syntes åtgärder, som vore ägnade att åstadkomma en
bättre ordning vid denna förläggning, utan dröjsmål böra vidtagas. Revisorerna
uttala vidare, att det ville synas, som om socialstyrelsen bort ingripa med större
kraft, då missförhållanden vid förläggningarna anmälts till styrelsen.

Detta revisorernas uttalande innebär ett mycket kraftigt underbetyg för både
Söderberg som föreståndare och socialstyrelsen som inspektionsmyndighet.

Socialstyrelsen förmenar, att styrelsen genom vad som anföres i detta utlåtande
klart påvisat, att detta revisorernas samlade omdöme om långmoraförläggningen,
om Söderbergs sätt att handhava denna förläggning och om socialstyrelsens
inspektionsverksamhet icke är berättigat. Styrelsen har sålunda uppvisat,
att revisorernas uppgifter om en orolig stämning bland internerna och
en strävan från dem att uppluckra den allmänna disciplinen icke äro riktiga.
Vidare understryker styrelsen — och styrelsens ståndpunkt sammanfaller härmed
landsfogdens i Kopparbergs län — att rymningarna icke kunna hänföras
till en slapp skötsel av anstalten. Vad socialstyrelsens egen inspektionsverksamhet
beträffar, har styrelsen verkställt undersökningar av allt som kommit
till styrelsens kännedom om påstådda missförhållanden vid förläggningen. Styrelsen
har även ingripit, då detta befunnits vara av behovet påkallat.^ Styrelsen
är emellertid i huvudsak fortfarande av samma uppfattning som på hösten
1940, nämligen att anledning icke förefunnits till ytterligare inskridanden från
styrelsens sida. Förläggningen har arbetat lugnt och på ett med hänsyn till
omständigheterna tillfredsställande sätt.

Beträffande revisorernas uttalande om att det kunde ifrågasättas, om förläggningen
över huvud taget haft någon uppgift att fylla under de förhållanden,
som hittills rått ifråga om de intagnas möjlighet till förbindelse med utomstående,
vill socialstyrelsen hänvisa till att landsfogden i Kopparbergs län förklarat
sig icke dela revisorernas mening i denna punkt. Den polismyndighet i
länet, som närmast representerar säkerhetssynpunkterna, anser sålunda ej att
besöken på Långmora eller permissionsinstitutet, sådant detta handhaves efter^
september 1940, kan giva anledning till revisorernas skarpa omdöme.

Socialstyrelsen vill till sist sammanfatta sin uppfattning om det sätt, på
vilket Söderberg handhaft sin befattning som föreståndare för långmoraförläggningen.

Först må då nämnas följande. När socialstyrelsen fick sig ålagt att — inom
allra kortaste tid — åstadkomma de intcrneringsförläggningar, som ur säkerhetssynpunkt
prövades vara av överhängande natur, låg svårigheten kanske
icke främst i det yttre förhållandet, att man beträdde ett område, som var nytt
och oprövat. De största svårigheterna lågo inneslutna i själva saken. Å ena sidan

— 52 —

hade man att beakta de starkt accentuerade polisiära skyddssynpunkterna, som
krävde en obetingad förtursrätt. Å andra sidan hade man att beakta de humanitära
synpunkterna. Dessa kommo också att ligga i den allmänna opinionens
oavlåtliga strålkastarljus; ur synpunkten av landets värdighet ställdes den bestämda
fordran, att de humanitära synpunkterna icke finge eftersättas.

Här stodo sålunda redan från början två olikartade krav mot varandra och
dessa krav ha sedan ständigt stått i dissonans mot varandra utan att kunna
bringas att harmoniera. Det ligger enligt styrelsens mening synnerlig vikt
på att vid bedömande av de föreliggande ytterst vanskliga problemen icke förväxla
dylika i saken inneboende dissonanser med det lättillgripna ordet »missförhållanden».

När Söderberg kallades att, sedan verksamheten hade pågått några få månader,
lösa de föreliggande uppgifterna vid långmoraförläggningen, ställdes
han alltså inför vanskliga problem. Personligen saknade han också vissa egenskaper.
Han ägde ej administrativ erfarenhet och icke något utpräglat ordningssinne.
Såsom en man, vilken i övervägande mån varit inställd på humaniora,
hade han kanske icke tillräcklig respekt för det praktiska livets detaljer
och krav på precision.

Däremot ägde Söderberg i utpräglad grad sinne och intresse för människor
och mänskliga ting, han var en klarsynt psykolog och ägde den för dylika människor
ofta vanliga vänliga och förstående inställningen till medmänniskor, även
till förkomna eller vilsekomna sådana. Han rörde sig naturligt och otvunget
bland internerna och hans goda språkkunskaper bidrog till kontakten. När
situationen så krävde, visade Söderberg en impulsiv oräddhet att ingripa med
kraft, likvisst alltid parad med betänksamhet och klokhet och med en viss mänsklig
förståelse. Styrelsen har sig bekant intermezzon, som med Söderbergs kloka
begivande till sina verkningar reducerats till harmlösa upptåg men som vid en
annan handläggning kunnat bliva av mycket allvarlig natur.

Under hela sin verksamhet stod Söderberg under oavlåtlig och knappast vänlig
observans från personer, som syntes förbise viktiga psykologiska realiteter
men som ägde både sinne för och rutin i ordningssaker in i minsta detalj. Denna
kritik, som sålunda var ovanligt skarpögd för Söderbergs brister, saknade uppfattning
om hans förtjänster. Det är icke underligt om de omdömen, som då
framfördes till socialsty relsen, gingo i övervägande negativ riktning och kunde
röra sig om inköp av ett raggmunkjärn och liknande petitesser.

Denna kritik har oförtydbart utgjort eu av grundpelarna i statsrevisorernas
kritik. Styrelsen tror sig också härmed kunna ge stöd för sin uppfattning, att
statsrevisorernas kritik verkat överhövan negativ och målat i alltför mörka
färger.

Efter den ihållande, nära halvtannatåriga kritiknötning, för vilken Söderberg
var utsatt på Långmora, och efter de kraftiga angreppen mot honom sviktade
hans nervsystem. Med företeende av läkarintyg frånträdde han utövningen av
sin befattning i medio av december 1941. Från och med den 1 februari 1942
har han på egen begäran entledigats från befattningen. Frågan om Söderbergs
kvalifikationer torde därmed förlora vidare intresse i förevarande sammanhang.

Såsom flerstädes i detta utlåtande kommit till synes har det avtal, som reglerar
förhållandena å Långmora, icke varit lyckligt ur synpunkten av förläggningens
drift. Styrelsen vill härmed anmäla, att styrelsen finner påkallat, att
den erhåller friare händer rörande det framtida ordnandet av hithörande förhållanden.
Till detta spörsmål har styrelsen emellertid ännu icke varit i tillfälle
att taga definitiv ståndpunkt.

T detta ärendes handläggning hava deltagit t. f. generaldirektören Bexelius,
överinspektören byråchefen Bergström, byråcheferna Nyström och Berggren,
t. f. byråcheferna Drougge, Jerneman och Twengström samt tjf. byråchefen
Ringenson.

53 -

Mot styrelsens utlåtande har herr Nyström anfört skiljaktig mening i visst
avseende. Särskilda uttalanden till styrelsens protokoll ha vidare gjorts dels
av herrar Bexelius, Bergström och Ringenson, dels av herrar Nyström, Berggren,
Jerneman, Twengström och Ringenson, dels av herr Bergström och dels
av herr Berggren. Utdrag av detta protokoll bifogas.

Stockholm den 15 januari 1942.

Underdånigst
ERNST BEXELIUS.

KURT BERGSTRÖM.

Utdrag

ur protokoll hållet hos kungl. socialstyrelsen den 15 januari 1942.

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 19 december 1941 anbefallt socialstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
i sin berättelse § 13 angående Långmora och Smedsbo förläggningar för utlänningar,
föredrogs nu detta ärende, i vad det avsåg revisorernas anmärkningar
angående långmoraförläggningens skötsel och socialstyrelsens tillsyn härå, och
beslöts utlåtande av lydelse, som registraturet utvisar.

Mot styrelsens utlåtande anförde herr Nyström skiljaktig mening i visst avseende,
varjämte vissa av styrelsens ledamöter anhöllo att få göra särskilda uttalanden
till protokollet.

Herr Nyström anförde:

»Statsrevisorerna ha bl. a. fäst uppmäi’ksamheten på, att i Långmora — men
icke i Smedsbo — internerades hustrur och ’Lebensgefährtinnen’ icke blott
medgivits göra besök i utlänningsförläggningen utan även att där kvarstanna
över natten, varigenom vistelsetiden i åtskilliga fall kunnat utsträckas att omfatta
flera dygn eller t. o. m. flera veckor. Socialstyrelsens majoritet har funnit
detta vara fullt i sin ordning och t. o. m. föreslagit åtgärder ägnade att
underlätta dylika övernattningar å Långmora (medan sådana fortfarande icke
skulle förekomma å Smedsbo). För min del anser jag dylika besök över natt
vara ur olika synpunkter olämpliga. Överhuvud synes gällande bestämmelse]''
om besök och permissioner böra ändras i restriktiv riktning, därest icke lättheten
att erhålla och vidare sprida muntliga uppgifter skall äventyra resultaten
av den minutiösa kontroll, som genom brevcensur, visitering o. d. utövas
beträffande skriftliga meddelanden från internerna, allt i syfte att förebygga
samhällsvådlig verksamhet från deras sida.»

Herrar Bexelius, Bergström, och Ringenson yttrade:

»I frågan om utseende av Söderberg till föreståndare på långmor aförläggningen
ha vi önskat göra följande uttalande till protokollet.

Vi vilja vitsorda riktigheten av den redogörelse för de faktiska omständigheterna
vid Söderbergs tillsättande, som lämnats av generaldirektören Höjer i

— 54 —

hans personliga yttrande i anledning av revisorernas berättelse. Redan vid tillsättandet
av föreståndarebefattningen på Smedsbo, i vilket ärende jag Ringenson
visserligen ej deltog, fingo vi en stark känsla av den utpräglade brist på
lämpliga kandidater, som förelåg. Av de namn, som då voro på tal — förutom
fil. mag. Uhr, som erhöll tjänsten — ansågo vi intet vara av den valör, att
han kunde föreslås till föreståndare på Långmora. När vi därför togo del av
Söderbergs ansökningshandlingar och studerade de mycket vackra tjänstgöringsbetyg,
1 av vilka vi bedja få lägga en avskrift till styrelsens protokoll, från en
mångårig tjänstgöring vid folkhögskola, ansågo vi, att vi funnit den man, som
vi sökte. Särskilt avseende fästes därvid vid Söderbergs mycket goda språkkunskaper,
vilka kvalifikationer vid en befattning av ifrågavarande slag äro
nödvändiga. Ingen av oss fann sig därför böra föreslå, att styrelsen skulle vidtaga
ytterligare åtgärder för att få fram kandidater till tjänsten. Söderberg
utsågs därför till föreståndare. Mot detta förfaringssätt hade ingen som helst
anmäkning kunnat riktas, om ej den omständigheten förelegat, att Söderberg
var svåger till ämbetsverkets chef. Vi ansågo då som nu, att detta förhållande
icke bort diskvalificera Söderberg till befattning som föreståndare på en anstalt,
som lyder under socialstyrelsen. Med tanke på vad som senare inträffat
hade det emellertid givetvis varit lämpligare, om befattningen ledigförklarats
och Söderbergs ansökningshandlingar sålunda fått prövas under omständigheter,
som närmat sig det öppna ansökningsförfarandet.»

Herrar Nyström, Berggren, Jememan, Twengström och Ringenson anförde:

»Med undantag för Ringenson, vilken vid ett enda tillfälle deltagit i socialstyrelsens
handläggning av ärende rörande långmoraförläggningen, hava vi
icke före behandlingen av statsrevisorernas anmärkningar deltagit i något beslut,
som haft med långmoraförläggningen och dess skötsel att skaffa. Vi hava
därför vid prövningen av statsrevisorernas erinringar nödgats röra oss med
omständigheter, vilka för oss varit främmande och i vissa avseenden svåra att
utreda under den knappt tillmätta remisstiden. Vi hava därför icke heller kunnat
taga närmare ställning till vissa av de spörsmål, som beröras i socialstyrelsens
utlåtande över riksdagens revisorers berättelse § 13.»

Herr Bergström anförde:

»I statsrevisorernas berättelse meddelas följande:

''Revisorerna kunna i detta sammanhang icke underlåta att omnämna, att en
skarp admonition, som överinspektören av förekommen anledning i september
månad 1940 ansåg sig böra skriftligen rikta till föreståndaren, inliiberades av
generaldirektören Höjer.’

Härmed åsyftas uppenbarligen en beramad skrivelse till föreståndaren Söderberg,
dagtecknad den 28 september 1940 och undertecknad av mig.

Skrivelsen överlämnades till t. f. generaldirektören Höjer med en å ett bifogat
löst blad gjord anteckning med mitt signum K. Bm. Den återställdes samma
dag till mig, varvid å bladet fanns en med blyerts gjord anteckning, försedd
med Höjers signum K. J. II. Jag får här i avskrift framlägga skrivelsen och
de båda anteckningarna.

1 Ej här avtryckta.

— 55 —

’Kungl. socialstyrelsen

Ej exp. G. dir. Höjer motsatt sig
skrivelsen 28/9 40 KBm.

Till

Föreståndaren för Långmora förläggning för utlänningar
Herr Doktor B. Söderberg,

Långshyttan.

Med skrivelse den 27 ds har Ni överlämnat räkning å vissa resor. Med anledning
härav får jag anmoda Eder inkomma med närmare redogörelse, på vilkens
uppdrag samt i vilket syfte eller under vilka omständigheter resan företagits,
ävensom efter vilka grunder reseersättningen beräknats.

Jag vill vidare meddela, att föreståndare eller annan befattningshavare å
utlänningsförläggning icke äger företaga tjänsteresa, att gäldas av statsmedel,
annat än på beslut av socialstyrelsen eller efter särskilt tillstånd av överinspektören
för utlänningsförläggningar. Där anträdandet av resa ej tål uppskov,
må föreståndare eller på hans uppdrag annan befattningshavare å utlänningsförläggning
företaga resan, men skall i sådant fall anmälan om resans syfte
omedelbart göras till överinspektören.

Enligt inkommen räkning har Ni för anstaltens räkning inköpt cykel, som
debiterats socialstyrelsens under händer varande anslag. Ehuru val inköpet av
cykel i och för sig ej giver anledning till anmärkning, eftersom inköpet varit
behövligt och ägnat medföra besparingar, vill jag emellertid bringa i erinran,
att inköp av inventarier, vilka inköp äro avsedda att debiteras nämnda anslag,
ej få ske utan överinspektörens tillstånd. I förevarande fall hade sådant tillstånd
uppenbarligen utan olägenhet kunnat avvaktas.

Vid min inspektion den 25 ds lämnade förhållandena i lägerbaraekerna rum
för erinran. Krav på snygghet och ordning voro icke behörigen tillgodosedda.
Såsom jag vid inspektionen anmärkte, böra icke behövliga sängkläder uppläggas
i förråd. I övrigt bör större snygghet iakttagas. Vidare synes det önskvärt, att
byggnadsarbetena nu bringas till definitiv fullbordan och att den prägei av
provisorium, som liärutinnan råder, bringas under stabilare förhållanden.

Jag vill i sammanhanget erinra, att jag vid den näst senaste inspektionen å
Långmora (den 16 augusti) föreskrev, att anordningar skulle träffas att genom
brädfodring runt långbarackens fot söka minska risken för golvdrag under den
kalla årstiden. Jag anhåller om yttrande, när denna anordning kan genomföras.
Kostnaderna för inköp av nödig materiel torde debiteras socialstyrelsen.

I lokaler, där de intagna kunna vistas under fritid, synas krav på elementär
trevnad knappast vara tillräckligt tillgodosedda, särskilt i betraktande av den
mörkare årstidens förlängda vistelse inomhus under fritid. Med anledning härav
får jag anmoda Eder att söka utreda vad som i sådant hänseende kan åtgöras
å förläggningen, givetvis inom en begränsad kostnadsram. Därest Ni skulle
finna, att ett sådant förslag icke kan uppgöras utan sakkunnig medverkan, så
bemyndigas Ni härigenom att för ändamålet disponera ett belopp ej överstigande
75 kronor. Det lärer näppeligen behöva påpekas, att de anordningar för
trevnad, som kunna ifrågakomma, i intet avseende få präglas av lyx.

Det har för mig uppgivits, att Ni vid olika tillfällen meddelat föreskrifter
rörande utspisningen. Under erinran att spisordningens fastställande väsentligen
ankommer på Långmora-anstaltens styrelse, får jag slutligen anmoda Eder
härom avgiva förklaring.

Stockholm den 28 september 1940.

KURT BERGSTRÖM.

Avdelningen för utlänningsförläggningar.

— 56 —

’K. socialstyrelsen.

Härmed ett officiellt »skällebrev» till Söderberg. Det är ju hållet i rätt
amper ton, men uppenbart är att Söderberg knappast har tillräcklig förtrogenhet
med statsförvaltningens strama ordning.

Brevet expedieras i allt fall inte med mindre Du med »vidi» på bilagda koncept
givit Din sanktion.

KBm. ’

’Är synnerligen angelägen att icke detta efter min mening mycket olyckligt
formulerade brev avsändes. Önskar ett samtal.

28/9 40

KJH. ’»

Herr Berggren yttrade:

»Enligt § 44 i fattigvårdslagen ankommer det på socialstyrelsen att med biträde
av statens inspektör för fattigvård och barnavård öva uppsikt över arbetshemmen.
I egenskap av statens inspektör vill jag här konstatera, att socialstyrelsen.
under behandlingen av statsrevisorernas anmärkningar rörande de
förläggningar, vilka inrättats å Smedsbo och Långmora arbetshem, icke velat
på något sätt uttala sig nedsättande om arbetshemspersonalens förtjänster och
plikttrohet i det ansvarsfulla och påfrestande arbete, som åvilar denna personal.
Jag är angelägen att framhålla detta och att därtill foga den förklaringen, att
jag äger välgrundad anledning att helt allmänt betyga mitt av socialstyrelsens
övriga ledamöter delade förtroende för personalen i alla ställningar å våra
arbetshem och uppskattning av deras samhällsviktiga arbete.»

Ur protokollet:

Olof Zachrisson.

Fil. lic. Bengt Söderbergs

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 41, § 13.

Till Kungl. Socialstyrelsen.

Härmed får jag vördsamt inkomma med begärt yttrande över till mig remitterat
utdrag ur riksdagens revisorers berättelse för innevarande år.

I en förklaring över de av revisorerna påtalade förhållandena vid Långmora
förläggning är ett klarläggande av min personliga uppfattning av min uppgift
och av de principer, som varit ledande för mig vid behandlingen av internerna,
av grundläggande betydelse. Grunddragen i dessa principer meddelades mig
vid mitt tillträde av befattningen genom överinspektör K. Bergström. Vid
tillämpningen därav stötte jag omedelbart på den föga lyckliga dualism som
rådde: å ena sidan arbetshemmets personal med dess oförmåga att sätta sig in
i den nya situationen och att fatta att man här hade att göra med ett klientel
av helt annat slag än arbetshemmets; å andra sidan socialstyrelsen med dess
önskan om en humanitär och förståelsefull behandling av de internerade.

Det tedde sig som en betydelsefull uppgift för mig att genom ett vänligt
bemötande och tillmötesgående av rimliga önskningar från de internerades sida
skapa en lugnare stämning bland dom och i möjligaste mån eu trivsel, som
kunde försona dem med deras öde. Jag utgick ifrån att interneringslägret vore
en tillfällig, av vidriga tidsförhållanden skapad, icke normal företeelse, vilken
det vore en demokratisk plikt att handhava så att den odiösa benämningen
koncentrationsläger skulle bli så föga tillämplig som möjligt. Därför skulle
yttrandefrihet råda inom lägret, därför skulle behandlingen icke få präglas
av någon ledningens politiska inställning, icke ha politiskt uppfostrande tendenser.
Vidare har jag ansett det vara min uppgift att genom ett hyggligt
bemötande och genom tillmötesgående i småsaker, vilka för den internerade
ofta spela eu för den utomstående obegripligt stor roll, såsom t. ex. ifråga om
bestämmelser rörande tobaksrökning, sysselsättning på lediga stunder, anordnande
av samkväm, underhållning och dylikt, bereda den internerade lättnad
i hans enformiga liv.

Klientelet är skiftande men huvudparten består av intellektuellt betonade
människor med icke blott politiska utan också kulturella och vetenskapliga intressen.
Deras energiskt bedrivna studier i olika ämnen, deras beläsenhet och
läslust kunde jag icke undgå att skänka min beundran, och jag har diirutinnan
stött och underlättat deras i eu förläggning av detta slag så värdefulla arbete,
delvis genom egna föreläsningar.

Jag ansåg det felaktigt att skära alla dessa människor över en kam och på
dem tillämpa kadaverdisciplinens principer; de måste behandlas individuellt,
och jag har låtit mig angeläget vara att försöka förstå var och en för att
finna den psykologiskt lämpligaste behandlingsformen. Jag har umgåtts med
de internerade som människa med människa och har därigenom vunnit allas
förtroende och har verkligen haft klientelet i min hand. Att beteckna sådant
som bristande intresse för skötseln av förläggningen och dess klientel förefaller
minst sagt egendomligt.

Det har lagts mig till last, att jag icke tillräckligt kraftigt beivrat internernas
förseelser. Det straff som framför allt kunnat tillgripas är tagande i förvar
under eu tid av högst två månader och det bör stå klart för varje människa
med något sinne för proportioner att fängelsestraff icke kunnat tillämpas
i alla fall, icke minst därför att det under sådana förhållanden snart skulle ha
förlorat sin verkan. Oftast ha förseelserna rört sig om rena bagateller, vilka
man mången gång måste se mot bakgrunden av förläggningspsykosens överretning.
Det har synts mig omöjligt att tillmötesgå arbetshemspersonalens upprepade
krav på strängaste bestraffning genom att hos socialstyrelsen föreslå
sådant, detta redan i förläggningens eget intresse. Ett alltför flitigt brukande
av fängelsestraffet har nämligen en menlig inverkan på klientelet i dess helhet
och skapar eu missnöjd och irriterad stämning. I denna min differentiering
av förseelsernas art och anpassning av bestraffningen därefter har jag haft
socialstyrelsens fulla stöd och ofta i det enskilda fallet, ehuru jag icke velat
påkalla interns tagande i förvar, inhämtat dess mening. Vid upprepade förseelser,
sedan varning meddelats vederbörande, och vid svåra brott mot ordningsföreskrifterna
har jag icke tvekat att förorda tagande i förvar.

Med denna behandling av internerna, vilken bottnar i min egen övertygelse
och som jag icke kunnat frångå utan svår konflikt med mitt eget tänkesätt,
tror jag mig ha nått längre än om jag låtit arbetshemsandan bli rådande. Under
min föreståndaretid ha inga så svåra och omfattande oroligheter inträffat
som under den gamla regimens tid.

Jag måste också här säga att min största svårighet varit den psykiska press,
som den fullständiga oförståelsen från arbetshemspersonalens sida utövat och
som skapat åtminstone för min natur mycket svåra arbetsförhållanden. Jag har
särskilt under ett tidigare skede ständigt haft att medla i de konflikter, som

— 58 —

uppstått minst lika mycket på grund av personalens opsykologiska uppträdande
som på grund av internernas ohörsamhet.

Jag vill alltså här fortfarande fasthålla vid att min behandling av internerna
varit lämplig och att jag däri gjort en positiv insats. Det har lyckats mig att
pacificera dem och de voro, då jag lämnade förläggningen, lugnare och lätthanterligare
än någonsin. Jag har uppnått detta genom en personligt betonad
regim, och jag har kunnat lösa många konflikter genom saklig diskussion med
internernas förtroendemän.

„I det följande vill jag taga upp till behandling några särskilda punkter,
pa vilka förklaring och bemötande synas mig påkallade.

.. 1) ^d. 11 i den till mig remitterade utskriften av revisorernas berättelse
sages, »Sedan de omhändertagna förklarat sig icke vilja godtaga ett så ringa
belopp (som 40 öre i flitpengar) beslöt socialstyrelsen den 4 juni 1940 att
arbetspremien skulle höjas med 50 öre för dag och intagen till 90 öre.» Jag
påpekar blott att jag tillträdde befattningen den 1 juli 1940 och således icke
kan ha medverkat vid ifrågavarande tillfälle.

2) Sid. 11 uppgives, att internerna visa ovilja mot arbete. Någon verklig
lust till effektivt arbete kan man rimligen icke vänta sig. Det har, såsom av
övei inspektören framhållits för internerna, icke heller varit meningen med
arbetet att effektivt utnyttja deras arbetskraft, utan deras arbete vore huvudsakligen
att betrakta sasom en sysselsättning för att lätta isoleringens tryck.
I kungl. kungörelse den 16 februari 1940 med vissa föreskrifter angående omhändertagande
av utlänning i förläggning står också, att utlänningen är pliktig
att efter föreståndarens anvisningar deltaga i hushållsgöromål samt »i övrigt
sysselsätta sig med lämpligt arbete».

„ Vidare nämnes ett av revisorerna känt tillfälle, då de omhändertagna självrådigt
inskränkt arbetstiden. Detta skedde i december 1940 medan frågan om
inskränkt arbetstid låg under behandling hos socialstyrelsen. Internernas åtgärd
föranledde genast beivran i form av besöksförbud, indragen post och
inköpsförbud. I skrivelse har socialstyrelsen godkänt de åtgärder jag därvid
vidtagit och ledde dessa snabbt till att internerna ställde sig gällande föreskrifter
till efterrättelse. Först senare infördes av socialstyrelsen begränsad
arbetstid.

3) Sid. 12 anmärkes, att föreståndaren den 1 februari 1941 överlåtit åt
internerna att själva handhava sina penningmedel. Detta skedde efter föreskrift
av socialstyrelsen för att åstadkomma likhet med förhållandet på
Smedsbo, där detta system sedan länge tillämpats. I samband härmed påtalas,
att vissa skulder för tobaksvaror m. m. först senare betalats och delvis ännu
i november 1941 voro obetalda. Jag har inför revisorerna förklarat, att detta
berodde på att jag medgivit internerna kredit på deras inköpskonto, ett förfaringssätt
som jag nu beklagar, och att sålunda utestående medel ännu icke
influtit. Jag vill härtill nu endast foga den upplysningen, att återstående räkningar,
oavsett sagda förhållande, nu av mig blivit likviderade.

4) Sid. 13 påtalas, att förbudet att överträda gränserna för fritidsområdet
icke respekterats. Anmälan om sådan överträdelse till föreståndaren har, i
motsats till vad som framhållits av revisorerna, alltid föranlett åtgärd, men
givetvis icke det strängaste straff. Vanligen har varning meddelats vederbörande
och i fall av upprepade överträdelser har tagande i förvar påkallats
hos socialstyrelsen. I åtskilliga fall har intern haft min tillåtelse att kortare
stund vistas utanför men i närheten av fritidsområdet för svampplockning
eller dylikt. Sådana tillåtelser ha dock under senare tid icke meddelats. Enligt
revisorernas berättelse ha befattningshavare för dem uppgivit, att internerna
ofta vistats utanför fritidsområdet. Jag kan på grund härav endast understryka,
att sådan vistelse utan tillstånd som anmälts till mig alltid av mig i
någon form beivrats.

59 —

Vidare påtalas att eu representant för internerna varje vecka fått medfölja
postbudet till Långshyttan för uppköp och dylikt. Därtill har utvalts en av de
mest pålitliga av de internerade. Postbudet har haft instruktion, att internen
därvid icke skulle lämnas utan uppsikt utan medfölja postbudet även i dennes
olika ärenden. Postbudet är befattningshavare under tjänsteansvar och jag
har ingen anledning antaga att han försummat sin uppgift.

Under sommaren 1940 beviljades stundom permissioner för vistelse i Långshyttan
under några timmar, huvudsakligen dock för läkarbesök. Då detta
förhållande från visst håll påtalats, framställde landsfogden till mig, sedan
han konstaterat föreståndarens rätt att bevilja sadana permissioner, som ett
önskemål att denna rättighet i fortsättningen icke skulle nyttjas i denna utsträckning.
Så har heller icke skett.

5) Sid. 15 påtalas det förhållandet, att interner tillåtas taga emot besök av
hustrur och Lebensgefährtinnen. Därvid anmärkes, att sadana besök icke äro
tillåtna i Smedsbo. Jag måste bär bestämt framhålla, att jag icke infört denna
ordning. Den tog nämligen sin början redan före mitt tillträde av befattningen.
Under min tid infördes kroppsvisitering av de besökande vid ankomsten
och före avresan. I enlighet med mina befogenheter har jag bestämt längden
för dessa besök och därvid tagit hänsyn till de besökandes möjligheter till tätare
eller färre besök och för långväga resande, t. ex. från Hälsingborg och
Göteborg, beviljat utsträckt besökstid. Det bör betänkas, att det bär gäller
personer vilka icke utan mycket kännbara ekonomiska uppoffringar kunna göra
en sådan resa. Många av de internerades familjer leva under verkligt torftiga
förhållanden. Ett par gånger ha sjukdomsfall inträffat, vilka _ tvingat till
ett längre vistande på förläggningen än vanligt. Jag vill emellertid här framhålla,
att enligt min uppfattning besökssystemet är till avgjord fördel för förläggningens
skötsel, även om det kan vara förenat med vissa praktiska olägenheter.

Alla besökande ha, såvida sammanträffandet med intern icke skett i befattningshavarens
närvaro, visiterats vid ankomsten och före avfärden.

G) Antalet rymningar från förläggningen har ända till september 1941 varit
utomordentligt ringa, om man tar hänsyn till att vid dylika öppna förläggningar
rymningar icke kunna förhindras. Under september inträffade i en följd
ett flertal rymningar, vilka uppenbarligen voro av epidemisk natur, en företeelse
som icke är ovanlig vid anstalter av detta slag. Först rymde tre tyska
kommunister, därefter ett antal normän, vilka sannolikt ämnade söka sig tillbaka
till Norge, samt en polsk lösdrivare och notorisk rymmare. Det må anmärkas,
att en av rymningarna inträffade sedan vederbörande överlämnats
i statspolisens händer. Sedan dess ha inga rymningar förekommit. Jag vill bestämt
tillbakavisa revisorernas underförstådda påstående att rymningarna skulle
antyda bristande ordning och fasthet i förläggningens skötsel.

7) Sid. 15 säges att vid skilda tillfällen en orolig stämning varit rådande. Så
var förhållandet i långt högre grad innan jag tillträdde befattningen. Då det
säges att jag därvid icke förmått bemästra situationen, måste jag på det bestämdaste''bemöta
detta. Smärre misshälligheter har jag bilagt i godo. därmed
tjänande förläggningen i dess helhet och bidragande till att bibehålla den i
stort sett goda stämning som varit rådande under min tid. I allvarliga situationer
har jag uppträtt med all den fasthet jag funnit påkallad. Vid det svåraste
intermezzot, då kommunistiska interner allvarligt hotade en såsom nazist betraktad
intern, ingrep jag själv, såsom kan utläsas ur rapporten om händelsen
till socialstyrelsen, och skyddade den angripne, avlägsnade honom och återställde
omedelbart ordningen, varvid de mest aggressiva togos i förvar. De
åtgärder jag sedan vidtog för den botades skydd hade socialstyrelsens fulla stöd.

8) Vad beträffar försening av rapporter till socialstyrelsen har sådan före -

— 60 —

kommit ett par gånger och eu eller annan felaktighet har måst rättas. Dessa
brister ha dock icke varit av någon större omfattning.

. 9) Beträffande förlusten av vissa klädespersedlar må framhållas, att jag,
i motsats till förhållandet på Smedsbo, icke haft något att göra med anstaltens
ekonomiska drift, att jag icke inköpt några klädespersedlar, att intet inventarium
överlämnats till mig vid mitt tillträde och att skötseln av förråd och
inventarium helt åvilar ekonomichefen.

. 10) Jag citerar: »Föreståndaren synes av vissa omständigheter att döma
icke heller hysa det intresse man kunnat fordra för skötseln av förläggningen
och dess klientel. Enligt i socialstyrelsen förda anteckningar skulle han sålunda
av godtagbara skäl under innevarande år intill den 1 december hava varit borta
från förläggningen under sammanlagt 76 dagar.» Med anledning härav kan
jag endast framhålla, att jag aldrig förstått och fortfarande icke förstår att
en befattningshavare ådagalägger brist på intresse för sin tjänst genom att
uttaga avtalsenliga ledigheter. Emellertid tillfogar revisorerna att jag skulle
varit borta ytterligare »ett icke obetydligt antal dagar», varvid de stödja sig
på vissa räkningar för kost. På grund härav vill jag meddela, att jag stundom
i samband med besök i Långshyttan och andra närbelägna platser icke intagit
måltider på anstalten, liksom även eljest ordnat måltid på egen hand i min
bostad. I själva verket har jag utöver den av revisorerna angivna tiden, 76
dagar, varit i verklig mening borta från förläggningen endast ett fåtal dagar.

Till sist önskar jag, då orsakerna till min avskedsansökan ha misstolkats
i pressen, endast nämna, att mitt nervsystem icke hållit under det starka tryck
det hela den gångna hösten varit utsatt för. Jag har i varje fall avsett att
under första, hälften av år 1942 avgå för att ägna mig åt vetenskapliga uppgifter.
När jag nu blev nödsakad att söka tjänstledighet för sjukdom ansåg
jag mig böra ge socialstyrelsen tillfälle att snarast tillsätta ny ordinarie innehavare
av befattningen.

Stockholm den 30 december 1941.

Vördsamt

BENGT SÖDERBERG.

Landsfogde Axel Blomérs

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 41, § 13.

Till Kungl. socialstyrelsen.

Sedan jag genom kungl. socialstyrelsens remiss den 22 december 1941 beretts
tillfälle avgiva yttrande i anledning av statsrevisorernas utredning angående
förhållandena å Långmora förläggning för utlänningar får jag anföra
följande.

I. Beträffande brevkontrollen.

Det må nämnas, att jag den 28/9 1940, 24/3, 19/5—20/5, 1/7 och 16/9 1941
besökte Långmora och instruerade licentiaten Söderberg angående vissä polisiära
metoder oeh synpunkter angående kontrollen av de internerades brev.

Tillsammans med Söderberg har jag därvid gått igenom en del korrespondens.
Söderberg har vidare i samband med sitt kontrollarbete flera gånger per

— 61

telefon eller vid besök i Falun sökt kontakt med mig för erhållande av råd.
I något fall har Söderberg även till mig insänt uppgift på personer med vilka
de internerade korresponderat.

Jag anser sålunda, att beträffande den å Långmora verkställda brevkontrollen
icke finnes ur polissynpunkt någon som helst anledning till anmärkning.

II. Beträffande internernas vistelse utanför förläggningen.

I september månad 1940 kom till min kännedom, att man vid flera tillfällen
sett, att internerade från Långmora uppehållit sig i Långshyttan utan bevakning.
I sällskap med vederbörande landsfiskal besökte jag den 28 september
1940 Långmora, där jag sammanträffade med Söderberg och för honom framhöll,
att det ur polissynpunkt var otillfredsställande, att internerade beviljades
sådan permission, att de utan bevakning kunde uppehålla sig i Långshyttan
eller närliggande orter. Vid sammanträffandet blev det bestämt, att
i fortsättningen inga permissioner skulle beviljas till Långshyttan eller närliggande
platser utan att vakt vid varje tillfälle medföljde. Dock skulle internerade
kunna erhålla permission utan bevakning för bär- eller svampplockning
och dylikt i förläggningens omedelbara närhet.

Vederbörande landsfiskal har på förfrågan meddelat mig, att han icke känner
till något fall efter den 28/9 1940 då internerade besökt Långshyttan eller
trakten däromkring utan bevakning. Internerad hade endast varit utan bevakning
i omedelbar närhet av förläggningen. De av statsrevisorerna påtalade fallen,
då internerad beviljats permission för att i Långshyttan möta besökande
anhörig eller att där göra uppköp, torde hänföra sig till tiden före den 28
september 1940, för såvitt det är fråga om permission utan bevakning. Detta
mitt antagande har verifierats av assistenten Jansson i Långmora, med vilken
jag haft ett samtal.

Statsrevisorerna ha påtalat ett fall, där en internerad medföljt postbudet
till Långshyttan och av denna icke ordentligt övervakats. I detta fall har det
förelegat stor risk för brevsmuggling och man har i detta hänseende ur polissynpunkt
skäl till anmärkning. 1 övrigt anser jag att beträffande de permissioner
som härovan berörts man icke efter september månad 1940 har anledning
till anmärkning.

Vad avser de av socialstyrelsen beviljade permissionerna för konsulatsbesök
och besök hos anhöriga exempelvis i Stockholm föreligger givetvis en viss fara
ur polissynpunkt. Under dessa permissioner kan givetvis en internerad vidarebefordra
vissa muntliga eller skriftliga meddelanden men i de flesta fall torde
väl dessa meddelanden knappast kunna avse några upplysningar av större
vikt, då upplysningarna på grund av att interneringen varat en tid torde sakna
aktualitet. Tiden för permissionerna är vidare i allmänhet icke så lång att den
internerade kan hinna organisera sabotage eller någon illegal politisk verksamhet
i övrigt.

III. Beträffande de internerades rätt att mottaga besök.

Det är självklart, att dessa besök innebära viss risk ur polissynpunkt.
Muntliga meddelanden kunna lämnas av en besökande och dessa meddelanden
kunna vidarebefordras exempelvis genom en annan besökande. Men man måste
givetvis bär väga de humanitära synpunkterna mot de polisiära. Det är allt
för motbjudande att tänka sig att dessa människor, som sitta internerade i
åratal och vilka icke äro överbevisade om brott, skola berövas rätten att mottaga
besök av sina hustrur eller »Lebensgefährtinnen». Om de besökande sedan
stanna på anstalten eu dag eller tio dagar, anser jag ur polissynpunkt vara
ganska likgiltigt.

I sammanhanget må framhållas, att övernattning förekom å Långmora även
innan Söderberg tillträdde tjänsten.

— 62

IV. Beträffande rymningarna.

Jag är av den bestämda meningen, att rymningarna icke ha något som helst
samband med själva skötseln av anstalten. Med ett sådant klientel som det å
Långmora måste man alltid räkna med en del rymningar och rymningsrisken
torde icke kunna elimineras såvida man icke ersätter anstalten med ett fängelse,
vilket väl knappast kan vara i överensstämmelse med den av oss erkända
asylrätten.

På grund av vad jag ovan anfört kan jag sålunda icke dela statsrevisorernas
mening, då de ifrågasätta om långmoraförläggningen över huvud taget har
någon uppgift att fylla.

Även om de internerade vid mottagna besök eller under permissioner kunna
hava en viss kommunikation med utomstående, måste det dock anses, att de
internerades frihet är så pass beskuren, att man knappast kan räkna med,
att de få tillfälle till sådan samhällsfarlig verksamhet som spionage eller sabotage.

Beträffande de inre förhållandena å Långmora så saknar jag i stort sett
kännedom därom och kan därför icke närmare yttra mig i detta hänseende.
Följande synpunkt anser jag mig dock kunna framhålla.

De tillsyningsmän, som finnas å Långmora anstalt och som tillhöra arbetshemmet,
anser jag olämpliga för sin uppgift. Tillsyningsmännen ha den inställningen,
att de internerade skola behandlas ungefär på samma sätt som
arbetshemmets tidigare klientel. För dessa tillsyningsmän ha säkert i många
fall Söderbergs handhavande av tjänsten tett sig som utslag av synnerlig slapphet.
De ha icke alltid förstått, att förläggningen icke längre varit en korrektionsanstalt.
Tillsyningsmännen ha då tytt sig till arbetshemmets chef, som
före Söderberg även varit föreståndare för förläggningen. Då det är känt, att
alltsedan Söderbergs tillträde av tjänsten en allvarlig schism förelegat mellan
Söderberg och den förutvarande föreståndaren, är det ganska naturligt,
att Söderbergs auktoritet utsatts för stora påfrestningar. Till Söderbergs försvar
anser jag mig sålunda böra framhålla, att han på grund av den dualism,
som rått å anstalten, haft att arbeta under mycket svåra förhållanden.

Falun i landsfogdeexpeditonen den 3 januari 1942.

AXEL BLOMÉR.

T. f. generaldirektören
K. J. Höjers

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 41, § 13.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1941 har Kungl. Maj :t anbefallt socialstyrelsen
att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i sin berättelse § 13 angående Långmora och Smedsbo förläggningar för
utlänningar. Berättelsen innefattar vissa förslag till åtgärder. I detta avseende
avgiver socialstyrelsen ett utlåtande, i vilket jag tager del. Därjämte innefattar
berättelsen skarpa erinringar mot föreståndaren för långmoraförläggningen
och mot socialstyrelsens och föreståndarens skötsel av denna förlägg -

— 63

ning. På grund av släktskapsförhållande till föreståndaren kan jag icke taga
del i det utlåtande, som socialstyrelsen i anledning av dessa anmärkningar avgiver.

Emellertid är det givet, att jag trots sagda släktskapsförhållande varken haft
rätt att ställa mig vid sidan av eller i praktiken ställt mig vid sidan av verksamheten
vid långmoraförläggningen. Jag har sålunda å tjänstens vägnar besökt
densamma och ofta med överinspektören K. Bergström ingående diskuterat
frågor rörande förläggningen, ehuru jag av hänsyn till nämnda släktskapsförhållande
alltid har varit angelägen att hålla min ställföreträdare byråchefen

E. Bexelius väl insatt i hithörande ärenden och i stor utsträckning handlagt dem
gemensamt med honom. Med hänsyn till den del, jag sålunda tagit i långmoraförläggningens
skötsel, och då vidare i revisorernas berättelse återfinnas punkter,
som avse vissa åtgärder från min sida, anser jag mig personligen böra avgiva
följande utlåtande.

Ett rätt bedömande av föreliggande frågor kräver kännedom om det tidigare
händelseförloppet och om de omständigheter, under vilka Långmora och Smedsbo
arbetshem förvandlades till utlänningsförläggningar, båda för manligt klientel.
Av särskild betydelse är härvid att beakta den stora skillnad i förutsättningarna
för arbetet på de båda förläggningarna, som låg redan däri, att Smedsbo
var ett arbetshem för kvinnor men Långmora ett arbetshem för män. På
Långmora fick socialstyrelsen därför överta en icke obetydlig manlig personal,
inställd på ett arbetshems specifika klientel, under det att på Smedsbo personalen
kunde nyuppsättas. Emellertid lämnas i socialstyrelsens utlåtande eu
utförlig redogörelse för dessa förhållanden. Jag kan därför här inskränka mig
till att erinra om att socialstyrelsen från början till föreståndare för Långmora
utlänningsförläggning utsåg föreståndaren för Långmora arbetshem S. Svensson
(denne har senare antagit namnet Hörvallius) men att detta icke utföll
lyckligt. En irriterad stämning blev rådande i förläggningen och tog sig oroande
uttryck, varför socialstyrelsen såg sig nödsakad att entlediga Hörvallius
och tillsätta en ny föreståndare. Hörvallius kvarstod dock i sin anställning hos
arbetshemmets styrelse, som enligt det av Kungl. Maj :t godkända avtalet alltjämt
skulle omhänderhava den ekonomiska driften, och skulle tjänstgöra som
förläggningens ekonomichef.

På den nya föreståndaren måste ställas stora krav särskilt i fråga om förmåga
att åstadkomma avspänning vid förläggningen, att överhuvud taget få
in livet på förläggningen i lugna former. Beträffande det utseende av ny föreståndare,
som ägde rum och som avsåg tiden från och med den 1 juli 1940,
uttalas i revisorernas berättelse följande:

»Enligt vad som inhämtats från socialstyrelsen föreslog t. f. generaldirektören
K. Höjer licentiaten Söderberg till befattningen under åberopande av bland
annat, att Söderberg varit folldiögskollärare. Något ledigförklarande av befattningen
förekom ej.»

Detta påpekande från revisorernas sida är uppenbarligen avsett att läsas i
belysning av det redan vid berättelsens avgivande genom pressen allmänt kända
men av revisorerna icke omnämnda förhållandet, att fil. lic. B. Söderberg är
min svåger. Därigenom kommer revisorernas framställning att innebära eu
mot mig riktad anklagelse att ha missbrukat min tjänsteställning till förmån
för en släkting, vare sig nu revisorerna avsett att framställa eu dylik anklagelse
eller icke. Angående utseendet av Söderberg till föreståndare må följande framhållas.

Ingen av de föreståndare- och assistentbefattningar, vilka tillsatts vid socialstyrelsens
förläggningar för utlänningar inklusive för flyktingar anordnade läger,
har ledigförklarats. Tiden har i regel icke medgivit detta, och det har därjämte
med hänsyn till att befattningarna aldrig kunnat beräknas få någon längre
varaktighet ansetts vara ett onödigt tungt och omständligt förfarande. Nämnas

64 —

må, att nu ifrågavarande befattning var förenad med endast en månads uppsägningstid.
Att ledigförklaring ej ägt rum innebär intet som avviker från vad
som tillämpas inom andra av krigsförhållandena skapade och därför mera tillfälliga
arbetsområden. I stället för ledigförklarande ha styrelsens tjänstemän
genom förfrågningar åt olika håll sökt få fram lämpliga kandidater. Det är
fullt riktigt, att det i detta fall var jag, som därvid nämnde B. Söderbergs namn.
Enligt de ansvariga tjänstemännens inom styrelsen samfällda mening borde
föreståndare för förläggningar av ifrågavarande slag främst sökas bland folkbögskollärare.
Den redan tidigare anställde föreståndaren för smedsboförläggningen
var lärare vid folkhögskola, och Söderberg innehade denna kvalifikation.
Söderberg hade vidare flera år under sommarhalvåret varit arbetsledare för
samvetsömma värnpliktiga vid arkeologiska arbeten och borde därför ha en viss
vana att handskas med folk samt hade därjämte mycket goda språkkunskaper.
Jag ansåg honom i övrigt besitta personliga egenskaper, vilka just med hänsyn
till vad ovan framhållits rörande vikten av att åvägabringa en avspänning vid
förläggningen borde göra honom särskilt lämplig som föreståndare i detta fall.
Sedan Söderberg till socialstyrelsen ingivit ansökan, att han måtte ifrågakomma
till befattningen, och därvid fogat de handlingar, han ville åberopa, blev frågan
om hans anställande föremål för prövning och beslut från styrelsens sida. Självfallet
deltog jag icke i detta beslut, vilket fattades av generaldirektörens ställföreträdare
byråchefen E. Bexelius, överinspektören K. Bergström samt fungerande
lagbyråchefen S. Ringenson. Söderberg tillträdde befattningen den 1
juli 1940.

Beträffande den fortsatta utvecklingen får jag ånyo hänvisa till socialstyrelsens
redogörelse men vill dock nämna, att jag under hösten 1940 mottog besök
av majoren N. Holmström. Denne är ordförande i direktionen för Mellersta
Sveriges arbetshemsförbund och i styrelsen för Långmora arbetshem. Han är
även ledamot av riksdagens första kammare och har för år 1941 varit en av
riksdagens revisorer samt har deltagit i avgivandet av revisorernas berättelse
även i den här ifrågavarande delen angående Långmora och Smedsbo. Herr
Holmström framförde vissa klagomål mot skötseln av långmoraförläggningen.
Dessa gällde bl. a., att de internerade behandlades alltför släpphänt samt att
det icke rådde den strama ordning i förläggningen, som han ansåg önskvärd.
Delvis gällde klagomålen mera betydelsefulla förhållanden, delvis rena oväsentligheter.
Jag erinrar mig, att han bl. a. uttryckte missnöje med att de internerade
tillåtits att över sina sängar uppsätta av dem själva förfärdigade små
hyllor för fotografier o. d. Det framkom, att herr Holmström visserligen varit
i tillfälle att vid sina besök i förläggningen göra vissa iakttagelser men att hans
uppgifter dock i huvudsak grundade sig på uppgifter från den entledigade
föreståndaren Hörvallius. Till denne hyste herr Holmström stor tillit såväl
ifråga om hans uppgifters vederhäftighet som ifråga om pålitligheten i hans
omdöme och ansåg uppenbarligen, att Hörvallius blivit orättvist bedömd och i
själva verket varit lämplig som föreståndare. Jag hemställde, att herr Holmström
med hänsyn till min släktskap till föreståndaren ville framföra sina erinringar
även till min ställföreträdare byråchefen Bexelius samt till överinspektören
Iv. Bergström. Vid ett förnyat besök av herr Holmström hos mig var byråchefen
Bexelius näi’varande.

Herr Holmström preciserade vid besök hos överinspektören K. Bergström den
8 november 1940 sina anmärkningar, och dessa blevo föremål för utredning. I
en del avseenden befunnos tillrättalägganden beträffande vissa förhållanden vid
förläggningen böra ske, vilka också företogos. Därmed avslutades en övergångsperiod,
som tagit sin början med ombytet av föreståndare och genomförandet
av den i samband därmed av socialstyrelsen åsyftade regimförändringen, och
förhållandena vid förläggningen stabiliserades.

När jag nu blickar tillbaka på den tid av mer än ett år som sedan förflutit,

— 65 —

måste jag som helhetsomdöme säga mig, att förhållandena vid båda förläggningarna
varit i stort sett gynnsamma. Självfallet har det icke saknats svårigheter.
Det bör dock betänkas, att det här gällt en helt ny verksamhet utan
någon tidigare motsvarighet. Erfarenheter att bygga på ha alltså saknats. Härtill
kommer, att uppgiften i och för sig är svår, särskilt med hänsyn till att
klientelet är heterogent och av lättrörlig art -— differentieringsmöjiigheter ha
så gott som saknats — och även på grund av de internerades i och för sig förståeliga
inställning till hela det förfaringssätt, för vilket de blivit föremål.
Dessa svårigheter ha dock kunnat övervinnas, även om i sådant syfte emellanåt
interner såväl från Smedsbo som från Långmora måst tagas i förvar i kronohäktet
i Falun.

I ytterligare ett par punkter lämna revisorerna vissa uppgifter, som gälla
åtgärder av mig personligen.

Med ledning av vissa räkningar för kost uttala revisorerna, att föreståndaren
under en viss period skulle, utöver semester, tjänstledighet och därmed jämförlig
ledighet, ha varit frånvarande från förläggningen »ett icke obetydligt
antal dagar, därvid dock enligt vad som erfarits från socialstyrelsen medgivande
till ledighet vid vissa tillfällen erhållits av såväl generaldirektören som överinspektören».
Frågan om dylik frånvaro från förläggningen har gjorts till
föremål för särskild utredning från socialstyrelsens sida. För min del vill jag
i detta sammanhang till rättelse av den missuppfattning, som revisorernas uppgift
annars lätt kan skapa, endast meddela, att jag under Söderbergs hela anställningstid
personligen blott vid två tillfällen beviljat honom en tillfällig ledighet.
Båda gångerna har det varit fråga om rätt att på grund av särskilda
omständigheter få återvända till förläggningen först dagen efter den, då annan
ledighet avslutats. Härtill kommer, att jag vid ett tillfälle (en söndag) på
grund av eu per telefon av Söderberg gjord hemställan beviljat honom rätt att
företaga eu dags tjänsteresa till Stockholm för ett brådskande samråd med
överinspektören Bergström, vilket Söderberg ansåg synnerligen angeläget. Han
vände sig vid detta tillfälle till mig, enär han misslyckats i sina försök att per
telefon komma i förbindelse med överinspektören för att hos denne göra sin
hemställan. Som synes rör det sig här om åtgärder, vilka helt falla inom ramen
för mina befogenheter och därjämte måste betecknas som rena oväsentligheter.

I anslutning till vad som uttalats om föreståndarens ledigheter o. d. ha revisorerna
vidare gjort följande omnämnande:

»Revisorerna kunna i detta sammanhang icke underlåta att omnämna, att en
skarp admonition, som överinspektören av förekommen anledning i september
månad 1940 ansåg sig böra skriftligen rikta till föreståndaren, inhiberades av
generaldirektör Höjer.»

För att erhålla visshet om vilken händelse som revisorerna med denna punkt
åsyftat, har jag hänvänt mig till revisorernas ordförande riksdagsmannen godsägare
C. Bengtsson. Denne har därvid meddelat, att överinspektören K. Bergström
överlämnat koncept till ett brev, som Bergström avsett att avsända till
Söderberg och innehållande vissa erinringar, och härjämte ett vidsittande papper
med några beledsagande rader av överinspektören samt av mig såsom svar
gjorda anteckningar, vilka ansetts utvisa, att jag motsatt mig brevets avsändande.
På herr Bengtssons önskan har jag sedermera hos revisorernas sekreterare
byråchefen Arvidsson sökt och erhållit bekräftelse på att det varit dessa
handlingar som legat till grund för det gjorda omnämnandet.

Vad som vid ifrågavarande tillfälle passerade var följande.

Överinspektören översände med bud till mig ovannämnda brev. Detsamma
var avfattat i jag-form och avsåg således att utgöra eu skrivelse till föreståndaren
från överinspektören (alltså icke eu verkskrivclse). Det innehöll en erinran
om dels att föreståndaren icke ägde företaga tjänsteresa eller göra inköp
för förläggningens räkning utan överinspektörens tillstånd, dels att vissa åt 5

— Jicv. berättelse ang. statsverket år 1041. II.

— 66 —

gärder för åstadkommande av större snygghet i lägerbarackerna in. in. d. borde
vidtagas (därjämte lämnades visst uppdrag och infordrades förklaring i ett
särskilt avseende). Det synes mig tveksamt, huruvida brevet överhuvud taget
kan betecknas som en »admonition». Närmast utgjorde det som nämnts en erinran
om vikten av att iakttaga en viss ordning i berörda angelägenheter. Det
förtjänar även särskilt understrykas, att det ej alls var fråga om sådana för
verksamheten vid förläggningen väsentliga saker som beviljandet av permission,
disciplinen i förläggningen m. m. d. Då det tilltänkta brevet enligt vad jag
har mig bekant kommer att framläggas av överinspektören, kan jag i övrigt
hänvisa till detsamma.

Jag hade på förhand icke reda på att överinspektören då alls övervägde, att
han skulle giva föreståndaren någon form av erinran. Det må till att börja med
därför slås fast, att jag icke begärt att få del av överinspektörens åtgöranden.
Att denne hade full både befogenhet och skyldighet att efter eget övervägande
och beslut rikta de erinringar, som han kunde finna påkallade, till en föreståndare
utan att dessförinnan inhämta godkännande av generaldirektören eller
i detta fall generaldirektörens ställföreträdare, därom har å min sida aldrig
och alltså ej heller vid tillfället ifråga rått minsta tvekan. När överinspektören
tillställde mig brevet, uppfattade jag därför detta så att han, innan han avsände
detsamma, önskade inhämta min personliga mening erm den tilltänkta
formen för erinran och förvissa sig om att jag icke fann denna olämplig. Av
de omtalade av mig med blyerts nedkastade anteckningarna framgår, att jag
ansett brevets formulering »mycket olycklig» och därför fann angeläget, att det
icke avsändes samt att jag önskade ett samtal i saken med överinspektören. Det
citerade omdömet om formuleringen har jag sedermera funnit överdrivet; det
måste emellertid beaktas, att det utgjorde en i all hast nedkastad anteckning
om en sak, som avsågs att bli föremål för ett samtal. Yad som sedan vid detta
samtal förekom är icke möjligt för mig att efter en tid av ett år och tre månader
i detalj erinra mig. Med bestämdhet erinrar jag mig dock, att jag aldrig ens
satte ifråga det berättigade i en erinran i de berörda punkterna, och detta så
mycket mindre som jag själv funnit, att Söderberg i vissa ordningsfrågor —
doek efter vad som observerats ej av någon väsentlig betydelse — icke krävt
vad som vid en förläggning av detta slag borde krävas. Jag vågar vidare med
hänsyn till den ståndpunkt, jag hela tiden varit angelägen i här ifrågavarande
avseende intaga, bestämt hävda, att jag icke heller vid detta samtal med överinspektören
diskuterat annat än formen för den av honom avsedda erinran.
Överinspektören har emellertid uppenbarligen bestämt sig för att icke överhuvud
taget giva någon skriftlig erinran; de avsedda erinringarna torde av
honom ha delgivits föreståndaren muntligen.

Revisorernas uttalande, att jag skulle ha inhiberat en skarp admonition, som
överinspektören ansett sig böra skriftligen rikta till föreståndaren, kan ej gärna
innebära annat än att jag skulle ha förhindrat överinspektören att tillställa
föreståndaren en av honom beslutad skriftlig admonition. Under hänvisning
till vad jag ovan framhållit nödgas jag konstatera, att detta uttalande är
oriktigt.

I den del av revisorernas berättelse, som rubricerats »Revisorernas uttalande»,
framhålla revisorerna, att »det vill även synas, som om socialstyrelsen bort ingripa
med större kraft, då missförhållanden vid förläggningarna anmälts till
styrelsen». Detta uttalande har förmodligen varit avsett att läsas och har i
varje fall blivit läst i samband med det förut citerade omnämnandet av ett
föregivet ingripande från min sida. Därav torde ha dragits den felaktiga slutsatsen,
att överinspektören Bergström beträffande Långmora överhuvud taget
ansett skäl föreligga för socialstyrelsen att ingripa i större utsträckning än
som skett men att detta förhindrats av mig. Därest så hade varit fallet, skulle
ju givetvis överinspektören hos min ställföreträdare ha föreslagit åtgärder från

— 67

socialstyrelsens sida. Så har emellertid icke skett. I övrigt vill jag här hänvisa
till den redogörelse för en i december 1940 verkställd inspektion av långmoraförläggningen,
som lämnats i socialstyrelsens utlåtande. För min del har jag
ständigt varit angelägen, att överinspektören skulle genom täta inspektioner
noga följa förhållandena vid såväl Smedsbo som Långmora utlänningsförläggning.
Jag har därför vid ett flertal tillfällen, bl. a. i närvaro av min ställföreträdare
byråchefen Bexelius, enträget uppmanat överinspektören att företaga
täta inspektioner, självfallet i syfte att möjliggöra snabba åtgärder för
den händelse att befogade erinringar skulle kunna göras mot förläggningarnas
skötsel.

Av den omförmälda episoden med brevet har möjligen vållats den uppfattningen,
att det mellan mig, min ställföreträdare och överinspektören rått skiljaktig
mening beträffande metoderna för förläggningarnas skötsel. En sådan
uppfattning överensstämmer emellertid icke alls med verkliga förhållandet, i
det att full enighet i sagda avseende rått oss emellan.

De påståenden angående misskötsel av långmoraförläggningen, som framställts
av riksdagens revisorer, vila efter min uppfattning på ett ensidigt och
missvisande material. Jag Vill här nämna, att varken jag eller min ställföreträdare
av revisorerna beretts tillfälle att inför dem lämna upplysning om de
verkliga förhållandena eller överhuvud taget åtsports i samband med deras
granskning av socialstyrelsens här ifrågavarande verksamhet. Detta har varit
så mycket mer beklagligt som revisorerna synbarligen icke lyckats på andra
vägar förskaffa sig tillgängligt underlag för ett objektivt bedömande av den
speciella och ömtåliga interneringsfråga, som av dem behandlats. Med den form,
revisorernas uttalanden erhållit, är det icke ägnat att förvåna, att deras berättelse
i ett stort antal pressorgan uppfattats som en allsidig utredning av den
i pressen tidigare debatterade frågan.

Mina åtgärder i denna fråga har jag anledning att beklaga i ett avseende.
Även om Söderberg synts mig särskilt kvalificerad för det ifrågavarande uppdraget
var det oförsiktigt av mig att i någon form medverka till att han vann
anställning hos verket, eftersom anställning av en släkting alltid kan missförstås
och göras till föremål för utläggningar, som kunna lända själva saken till ogagn,
hur välmotiverad och ändamålsenlig anordningen i övrigt än må synas vara.

Revisorerna ha i sitt uttalande fällt skarpa omdömen om långmoraförläggningen
och därvid gått så långt, att de med hänsyn till de intagnas möjligheter
till förbindelse med utomstående starkt ifrågasatt, om förläggningen överhuvud
taget har någon uppgift att fylla. Det är för mig oförståeligt, att de brister
i skötseln av förläggningen, vilka revisorerna trott sig kunna konstatera, kunnat
giva anledning till ett sådant omdöme. De uppgifter i revisorernas berättelse,
vilka synas vara avsedda att motivera nämnda slutomdöme om förläggningen,
bemötas emellertid utförligt i socialstyrelsens utlåtande, varför jag saknar anledning
upptaga dem till särskild granskning. Jag önskar här till sist endast
giva uttryck för min personliga övertygelse, att långmoraförläggningen såväl
som förläggningen vid Smedsbo på ett gott sätt fyllt sin svåra och ömtåliga
uppgift.

Stockholm den 15 januari 1942.

Underdånigst
KARL J. HÖJER.

— 68 —

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 41, § 13.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i
sin berättelse § 13 angående Långmora och Smedsbo förläggningar för utlänningar.
Revisorerna framlägga därvid vissa förslag till åtgärder. Angående
dessa förslag får socialstyrelsen avgiva följande utlåtande.

Beträffande socialstyrelsens inre organisation i här ifrågavarande avseende
göra revisorerna följande uttalande:

»Missförhållandena vid förläggningarna synas även i viss mån kunna återföras
på socialstyrelsens sätt att handhava överinseendet över förläggningarna.
Att den nuvarande uppdelningen inom styrelsen av ärenden angående omhändertagande
av utlänning i förläggning på två avdelningar, av vilka den ena
handlägger ärenden angående omhändertagande och utskrivning samt den andra
angående drift av förläggningarna och de omhändertagnas skötsel, icke är
ändamålsenlig, ligger enligt revisorernas mening i öppen dag. En ändring i
organisationen, varigenom samtliga dessa ärenden läggas under gemensam ledning,
synes därför ofördröjligen böra genomföras.»

Någon motivering för detta förslag ha revisorerna icke anfört. Icke heller
ha de lämnat närmare upplysningar om förslagets innebörd. Närmast till hands
ligger kanske att antaga, att de avsett, att ärenden angående omhändertagande
i förläggning skulle överflyttas från utlänningsbyrån till avdelningen för utlänningsförläggningar.
Detta kan emellertid i praktiken icke ske på den grund,
att då anledning uppkommer att överväga ett omhändertagande först den slutliga
prövningen giver vid handen, om ett dylikt beslut skall fattas eller ej, i
vilket senare fall beslut om annan åtgärd för det mesta måste fattas. Det
förekommer ofta — före eller efter utlänningsnämndens hörande — att ärendet
i stället utmynnar i antingen ett _ förpassningsbeslut eller ock i ett beslut om
uppehållsrätt för utlänningen. Likaledes är det vanligt att ett förpassningsärende
eller ett avvisningsärende på liknande sätt omvandlas till ett ärende om
omhändertagande. Över huvud taget kan sägas, att ofta först den slutliga föredragningen
inför verkets chef giver ärendet dess karaktär i berörda hänseenden.
En verklig uppdelning å olika avdelningar av ärendena angående omhändertagande
å ena sidan och förpassning, avvisning samt uppehållstillstånd å den
andra kan därför icke tänkas. Revisorerna kunna följaktligen knappast ha
avsett något dylikt. Rimligare är då att antaga, att revisorerna avsett att
under »gemensam ledning» sammanföra avdelningen å ena sidan och utlänningsbyrån
i dess helhet å andra sidan. De ha icke angivit vad de avse med
»gemensam ledning», men styrelsen utgår tillsvidare från att revisorerna syftat
till att avdelningen för utlänningsförläggningar skulle upphöra, varvid de
ärenden, som nu tillhöra densamma, skulle överföras till utlänningsbyrån. Den
gemensamma ledningen skulle alltså utövas av chefen för denna byrå. Enligt
socialstyrelsens mening var emellertid den av Kungl. Maj:t beslutade uppdelningen,
när den i maj 1940 genomfördes, en nödvändighet, och styrelsen anser
så alltjämt vara förhållandet. Härom må följande anföras.

Vad beträffar arbetsuppgifterna på utlänningsbyrån, vilka uppgifter icke
beröras i revisorernas berättelse, vill styrelsen hänvisa till styrelsens den 12
januari 1942 till Konungen avlåtna skrivelse angående behovet av viss förstärkning
av de kvalificerade arbetskrafterna å byrån, avsedd att göra det möjligt
för chefen för byrån att tillgodose vissa viktiga arbetsuppgifter, vilka för när -

— 69 —

varande av brist på tid måste skjutas åt sidan; avskrift av denna skrivelse
bifogas.1 Av den där lämnade redogörelsen torde det klart framgå, att chefen
för utlänningsbyrån redan nu är så starkt arbetsbelastad, att lättnad måste
beredas honom samt att detta visserligen låter sig göra men endast med vissa
svårigheter.

Vad beträffar de på avdelningen för utlänningsförläggningar ankommande
ärendena ha dessa växlat i omfång. Revisorerna ha endast berört en grupp
av dessa ärenden, nämligen angående anordnande och drift m. m. av förläggningar
för utlänningar, vilka omhändertagits enligt 11 § kungörelsen med vissa
särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar (internering). Därjämte erhöll
emellertid avdelningen ett betydelsefullt och tidskrävande uppdrag av hemlig
natur. Detta senare uppdrag blev efter hand i det väsentliga slutfört. I
stället ha nya och omfattande uppgifter tillkommit. Genom kungörelsen den 12
september 1941 (nr 753) överlämnades det åt socialstyrelsen att fr. o. m. den
1 oktober 1941 handhava sådan flyktingslijälp, som lämnas i form av vistelse
i läger. Denna uppgift fullgöres genom avdelningen för utlänningsförläggningar.
Samtidigt fick avdelningen i uppdrag att tjänstgöra såsom kansli och
verkställande organ åt statens flyktingsnämnd. I samband härmed var det
nödvändigt att förstärka avdelningens arbetskrafter och genom beslut av Kungl.
Maj :t inrättades på avdelningen en sekreterare- och en kamreraretjänst. Styrelsen
överväger för närvarande frågan om anställandet av en amanuens å avdelningen.

De uppgifter, som vila på avdelningen för utlänningsförläggningar, äro såväl
arbetskrävande som betydelsefulla. Chefen för avdelningen, som benämnes
överinspektör för utlänningsförläggningar, har att leda och ansvara för skötseln
av såväl interneringsförläggningarna som flyktingslägren och svarar därjämte
inför flyktingsnämnden för dess understödsverksamhet. Denna, ledaruppgift
kan icke överlåtas åt en tjänsteman i t. ex. byrådirektörs ställning.

Ett överförande av de ärenden, som tillhöra avdelningen för utlänningsförläggningar,
till utlänningsbyrån skulle innebära, att överinspektörens och chefens
för utlänningsbyrån arbetsirppgifter samlades hos en enda person. Av
det ovan anförda torde framgå, att detta icke är möjligt, ej ens om byrån
utrustades med två byrådirektörer. Då det vidare icke heller kan ifrågakomma
att i nämnvärd utsträckning ytterligare överflytta dessa uppgifter till tjänstemän
i lägre ställning å byrån, måste socialstyrelsen bestämt motsätta sig en
sammanslagning av avdelningen och byrån.

Emellertid är det tydligt, att en uppdelning av ärenden angående omhändertagande
av utlänningar och dessas vistelse i förläggning m. m. alltid måste
vara förenad med vissa olägenheter, vilka skärpts genom att avdelningens och
byråns lokaler äro belägna i skilda fastigheter. Styrelsen har övervägt, huruvida
uppdelningen skulle kunna göras efter andra grunder än de nu gällande men
stannat för att nuvarande uppdelning, som fastställts av Kungl. Maj :t, död:
är den bästa. För övervinnande av olägenheterna med uppdelningen ha vissa
åtgärder vidtagits. Sålunda kallas numera överinspektören till föredragningar
av ärenden, som antagas kunna utmynna i beslut om omhändertagande av utlänning
eller upphörande av dylikt omhändertagande. Vidare överlämnas vid
omhändertagande av utlänning från byrån till avdelningen en promemoria,
som innefattar en redogörelse för alla viktigare omständigheter i fallet... I den
mån i något fall denna promemoria vid avdelningens handläggning av ärendet
befinncs otillräcklig, har avdelningen givetvis tillfälle att från byrån låna själva
akten angående vederbörande. När fråga är om permission för omhändertagen
utlänning, plägar avdelningen inhämta yttrande från utlänningsbyrån.

Genom de här berörda åtgärderna samt genom ett personligt samarbete i

1 Ej här avtryckt.

70

övrigt mellan respektive tjänstemän från avdelningen och byrån anser styrelsen
olägenheterna av uppdelningen vara i det väsentliga eliminerade.

Emellertid har styrelsen icke kunnat anse det helt uteslutet, att revisorerna,
när de tala om att ifrågavarande ärenden borde läggas under gemensam ledning,
icke syftat till en sammanslagning av avdelningen och byrån utan till en samordning
under en gemensam chef med t. ex. överdirektörs ställning. Detta
skulle innebära, att generaldirektören delvis befriades från den ledning, han
nu har att utöva. Överdirektören skulle helt disponeras för utlänningsärenden
av alla slag. I detta avseende samt ifråga om utlänningsärendenas anknytning
till socialstyrelsen överhuvud taget vill styrelsen anföra följande.

Här berörda problem ha vid upprepade tillfällen diskuterats inom styrelsen.
Utgångspunkten har därvid understundom varit att utlänningsärendena för
verkets chef äro mycket tidskrävande, till förfång för verkets huvuduppgifter,
nämligen de socialpolitiska och socialvårdande. Särskilt under de förhållanden,
som varit rådande under de senaste fyra å fem åren och allra mest under de
två sista åren har verkets chef varit nödsakad ägna en oproportionerligt stor
del av sin tid åt utlänningsärenden.

Inrättandet av en överdirektörstjänst för utlänningsärenden skulle självfallet
innebära en väsentlig lättnad för generaldirektören ocli möjliggöra för
honom att mera odelat få ägna sig åt verkets övriga uppgifter.

Emellertid har organisationsfrågan även diskuterats från andra utgångspunkter.
När utlänningsärendena förlädes till socialstyrelsen, motiverades detta
med att styrelsen omhänderhade arbetsmarknadsfrågor, med vilka sagda ärenden
under då rådande mera normala förhållanden hade ett nära samband. Efter
hand och i synnerhet efter krigsutbrottet ha emellertid polisiära och säkerhetssynpunkter
kommit att spela en allt större roll vid handläggning av utlänningsärenden,
och det organiska sambandet mellan dessa och socialstyrelsens övriga
arbetsuppgifter har därigenom försvagats. Vidare är det att märka, att utlänningsärendena
äro av en ömtålig natur, och att de beslut som måste fattas, i
vilken riktning de än gå, lätt väcka missnöje och skapa en irriterad stämning
mot den beslutande myndigheten. Ur dessa synpunkter vore det till fördel för
verkets huvuduppgifter, om utlänningsärendena kunde avskiljas från detsamma.
Här ifrågavarande organisationsfråga har även varit föremål för uppmärksamhet
i större sammanhang. Det är socialstyrelsen bekant, att 1939 års utlänningssakkunniga
haft densamma under övervägande. Vidare har saken uppmärksammats
inom socialvårdskommittén i samband med dess prövning av frågan om
organisationen av socialvårdens centrala ledning. Då härtill kommer, att arbetsuppgifterna
för närvarande äro starkt påverkade av krigsförhållandena och
hela frågan därför svår att bedöma, har styrelsen icke ansett sig böra framlägga
något förslag till dess lösning på längre sikt.

En provisorisk lösning kunde tänkas komma till stånd genom att överföra utlänningsärendena
till ett krisorgan såsom skett ifråga om arbetsförmedlingsärendena.
Emellertid torde det icke finnas något dylikt organ med uppgifter,
som lämpligen kunna sammanslås med utlänningsärendena. Dessas avskiljande
från socialstyrelsen torde därför icke kunna ske, därest det icke för ändamålet
skapades eu ny central krismyndighet, till vilken i så fall från andra håll
borde överföras vissa närliggande grupper av ärenden. Vid ett bibehållande av
utlänningsärendena inom styrelsen kan den förut berörda utvägen att samla
dessa ärendens handläggning under en överdirektör anlitas såsom en provisorisk
och av krigsförhållandena betingad åtgärd.

När socialstyrelsen efter dessa överväganden icke funnit anledning föreslå
ens provisoriska åtgärder efter endera av de berörda linjerna, beror detta främst
på att styrelsen ansett statsfinansiella skäl lägga hinder i vägen för ett dylikt
utbyggande av organisationen, iled anledning av vad riksdagens revisorer nu

71 —

anfört, hav styrelsen emellertid här velat i korthet redovisa de förda diskussionerna.

Revisorerna uttala vidare, att författningarna rörande omhändertagande av
utlänning i förläggning uppenbarligen äro behäftade med bristfälligheter och
föreslå föreskrifter, enligt vilka uppenbart kriminella och asociala element samt
psykopater skulle kunna »skiljas från förläggningarna och överföras till andra,
för dessa kategorier mera lämpade anstalter, förslagsvis inom fångvården». På
grund härav vill styrelsen understryka, att styrelsen alltid varit angelägen att
utnyttja de möjligheter till vård å specialanstalt, som kunnat erbjuda sig.
Sålunda ha i några fall interner beretts vård å sinnessjukhus, och i flera fall
har styrelsen föranstaltat om sinnesundersökning. I ett fall har vård beretts
å alkoholistanstalt.

Beträffande vården av de psykopater, som finnas bland klientelet, är det
av vikt att uppmärksamma, att vårdmöjligheterna för psykopater överhuvud
taget äro synnerligen begränsade i vårt land. Våra socialvårdsanstalter av olika
slag äro nödsakade att taga en del psykopater om hand, till stöld förfång för
det övriga anstaltsklientelet. Att icke särskilda vårdmöjligheter kunnat skapas
för de psykopater, som finnas bland nu ifrågavarande utlänningsklientel, är
självfallet, och att man nödgas hysa dylika fall även på förläggningar för utlänningar
är i och för sig icke märkligt ehuru beklagligt.

De överhuvud taget mera svårhanterliga elementen har styrelsen vid upprepade
tillfallen haft anledning söka få placerade på anstalter, som utan att
vara fängelser av vanlig typ dock ha möjlighet till en kraftigare disciplinär
ordning. Styrelsen har därvid haft sin uppmärksamhet riktad på fångvårdsstyrelsens
jordbruksfängelse i Mariestad. En under hand gjord förfrågan hos
överdirektören och chefen för fångvårdsstyrelsen angående placering av utlänningar
vid detta fängelse har emellertid mötts med ett bestämt avböjande
med den motiveringen, att detta fängelse vore absolut behövligt för sin huvuduppgift.
Styrelsen har även haft under övervägande, huruvida möjligheter
borde beredas att intaga vissa interner på Svartsjö tvångsarbetsanstalt men med
hänsyn till anstaltens art avvisat tanken. Då styrelsen icke kunnat finna någon
annan möjlighet till placering av de svårhanterliga elementen, har styrelsen
nödgats stanna för att behålla dom på förläggningarna, i den män icke deras
uppförande nödvändiggjort deras tagande i förvar, vilket innebär att de överförts
till kronohäktet i Falun.

När revisorerna sålunda föreslå vissa elements överförande till anstalter inom
fångvården, måste styrelsen med hänvisning till ovanstående uttala, att styrelsen
prövat de möjligheter, som därvidlag kunnat tänkas stå till buds, men funnit
dylika möjligheter icke föreligga.

Uppenbart är, att en differentiering av klientelet vore synnerligen önskvärt.
Styrelsen har från början sökt hålla en viss åtskillnad i detta avseende mellan
Långmora och Smedsbo, i det att på Smedsbo ursprungligen placerades mera
intellektuellt betonat klientel. Då en person efter att ha varit tagen i förvar
skulle återföras till förläggning, har styrelsen emellertid funnit olämpligt att
placera honom på den förläggning, från vilken han kommit, oeli han har därför
förts till den andra förläggningen. Härigenom har efter hand den avsedda
skillnaden mellan de båda förläggningarnas klientel försvagats, även om Långmora
i högre grad än Smedsbo fått mottaga interner, lämpade för grovarbete.

Av vad ovan anförts angående möjligheter att för här ifrågavarande utlänningar
bereda plats på redan befintliga anstalter framgår, att en differentiering
icke kan ernås på den av revisorerna anvisade vägen utan endast genom
uppförandet av flera förläggningar. Då denna fråga befinner sig under utredning
av särskilda sakkunniga, anser sig styrelsen icke bär böra gå in på
densamma. Styrelsen vill endast framhålla, att, när styrelsen icke själv tagit
initiativet till eu prövning av denna fråga, detta uteslutande berott på att in -

72 —

rättandet av nya förläggningar måste komma att draga stora kostnader, varför
styrelsen ansett att en dylik åtgärd bort i det längsta undvikas.

Även bestämmelserna om disciplinstraff böra enligt revisorernas uttalande
ändras. Det strängaste straffet, tagande i förvar (i fängelse) under en tid,
som icke utan Kungl. Maj :ts medgivande må överstiga 2 månader, bör enligt
revisorerna skärpas. Förmodligen avse revisorerna här, att den tid, vilken en
intern genom beslut av socialstyrelsen bör kunna tagas i förvar, skall utsträckas
över 2 månader.

Styrelsen vill på grund härav framhålla, att fängelsestraffet har en mycket
olika verkan på olika individer. För många är dylikt straff med en längd av
2 månader ett strängt straff, som kan allvarligt påverka deras inställning. Andra
åter äro skäligen likgiltiga för fängelsestraff. Styrelsen har funnit en maximitid
av 2 månader motsvara det praktiska behovet. För oefterrättliga fall, t. ex.
notoriska rymmare, har styrelsen icke tvekat att hos Kungl. Maj :t begära rätt
att kvarhålla vederbörande i förvar under längre tid än 2 månader. Dylika
av styrelsen gjorda framställningar ha alltid av Kungl. Maj :t bifallits.

För de personer, som äro likgiltiga för fängelsestraff, tjänar detta egentligen
endast syftet att för en begränsad tid befria förläggningarna ifrån dem. Vad
som här är önskvärt är i själva verket icke ökade straff möjligheter utan möjlighet
att mera definitivt placera svårhanterliga element på en med hänsyn till
deras art inrättad särskild förläggning, vilken bör äga sluten karaktär. I den
mån en dylik specialförläggning kan komma till stånd, något som torde bli föremål
för övervägande av de förut berörda sakkunniga, kan det, ifrågasättas, huruvida
icke de gällande bestämmelserna om arbetsskyldighet med hänsyn till den
disciplinära ordningen på denna förläggning borde skärpas.

Revisorerna ifrågasätta, att föreståndare för förläggning bör äga befogenhet
att i brådskande fall själv besluta om interns tagande i förvar. Styrelsen har
icke funnit behov av dylik befogenhet föreligga. Per telefon eller telegram kan
beslut i dylikt fall snabbt erhållas från socialstyrelsen. Styrelsen har numera
vidtagit anordningar, syftande till att föreståndaren även under helger m. m.
skall kunna anträffa vederbörande ledamot i socialstyrelsen. Tagande i förvar
är^en så pass allvarlig åtgärd, att den knappast bör kunna vidtagas utan beslut
från styrelsens sida.

Till sist uttala revisorerna som sin mening, att enhetliga regler för de omhändertagnas
behandling bort utfärdas, eftersom någon åtskillnad mellan de
båda förläggningarna icke kunnat upprätthållas. Styrelsen vill på grund härav
understryka, att styrelsen alltid eftersträvat enhetlig behandling "av de internerade
på alla de punkter, där icke lokala eller andra förhållanden motiverat eu
annan ordning på den ena förläggningen än på den andra. I övrigt har styrelsen
sökt främja enhetlighet i verksamheten genom att skapa kontakt mellan
föreståndarna på de båda förläggningarna. I detta syfte har det bl. a. föreskrivits,
att föreståndaren för den ena förläggningen månatligen skall besöka den
andra i hans förläggning och tvärtom.

o Enligt sakens natur har det förekommit i den allra största utsträckning, att
råd, anvisningar och föreskrifter lämnats föreståndarna per telefon, detta ofta
redan av det skälet, att saken föranletts av en direkt förfrågan och varit av
brådskande natur. Ett fullt genomfört skriftligt förfarande skulle blivit omständligt
och vållat tidsutdräkt. I stället har man efter att samråd ägt rum
och föreskrifter meddelats •—- allt per telefon — omedelbart nedskrivit en tjänsteanteckning
och översänt den till konfirmation och kontroll av telefonsamtalet.
Den saken gällt, vanligen föreståndaren för en förläggning, har därvid städse
haft att inkomma med erinran, därest han funnit någon brist i överensstämmelsen
mellan den muntliga ordern och kontrollanteckningen. När sådan tjänsteanteckning
varit av beskaffenhet, att den överhuvud taget kunnat beröra förhållandena
på annan förläggning, har den i genomslagskopia översänts till för -

— 73 —

läggningsföreståndaren »för kännedom och efterrättelse i tillämpliga delar».
Anordningen har härvid fungerat som ett smidigt och praktiskt redskap för
främjande av en enhetlig praxis även i detaljer.

Vissa olikheter mellan de båda förläggningarna ha emellertid såsom nämnts
förekommit. Delvis bottna dessa däri, att Långmora är förenat med jordbruk,
Smedsbo icke. Härav följer ofrånkomligen vissa olikheter ifråga om arbetets
bedrivande m. m. I övrigt förefinnes olikhet endast på en nämnvärd punkt,
nämligen ifråga om rättighet för hustru eller med hustru jämförlig kvinna att
i samband med besök övernatta i förläggningen.

Beträffande införandet av denna ordning på Långmora och erfarenheterna
av dess tillämpning därstädes hänvisas till det andra utlåtande, som styrelsen
avgiver över revisorernas berättelse. Vid övervägande av frågan, huruvida här
ifrågavarande ordning borde införas även vid Smedsbo, mötte vissa rent lokala
svårigheter. Vidare visade det sig att antalet interner, som skulle kunna ifrågakomma
att mottaga besök, var mycket ringa, ett förhållande som fortfarande
gäller. Styrelsen stannade därför för att icke införa denna ordning på Smedsbo.
För likställdhet mellan internerna har sörjts genom att de interner, som kunnat
få mottaga besök, erbjudits att överflytta till Långmora. Ifrågavarande
olikhet i behandlingen av internerna på de båda förläggningarna är sålunda endast
skenbar, och styrelsen finner ingen anledning till ändring i gällande ordning.
.....

I detta ärendes handläggning ha deltagit t. f. generaldirektören Höjer, överinspektören
Bergström, byråcheferna Bexelius, Nyström och Berggren samt
t. f. byråcheferna Drougge, Jememan och Twengström. I ett särskilt avseende
har reservation antecknats av Bergström såsom bilagda utdrag av protokoll
utvisar.

Stockholm den 15 januari 1942.

Underdånigst
KARL J. HÖJER.

KURT BERGSTRÖM.

Utdrag

ur protokoll, hållet hos kungl. socialstyrelsen den 15 januari 1942.

Sedan Kungl. Maj :t genom remiss den 19 december 1941 anbefallt socialstyrelsen
att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers berättelse § 13 föredrogs
nu detta ärende och beslöts utlåtande av lydelse, som registraturet utvisar.

Från beslutet var överinspektören, byråchefen Bergström, av skiljaktig mening
samt anförde:

»I styrelsens utlåtande denna dag beröres bl. a. vissa erinringar, som riksdagens
revisorer riktat mot socialstyrelsens organisation, i vad rör. utlänningskontrollen.
Vad styrelsens majoritet härutinnan anfört kan jag icke biträda
och hänvisar härvid till mitt reservationsvis framförda yrkande om en utredning
rörande denna organisation, vilket är fogat till socialstyrelsens underdåniga
skrivelse den 12 januari 1942 med förslag om inrättandet av en byrådirektörstjänst.
»

Ur protokollet:
Olof Zachrisson.

— 74 —

Statens

arbetsmarknadskommissions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 14.

i

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1941 har Kungl. Maj:t anbefallt statens
arbetsmarknadskommission att inkomma med utlåtande i anledning av vad
1941 års riksdags revisorer under § 14 anfört i fråga om värnpliktslån.

Med anledning härav har kommissionen i ärendet infordrat yttranden från
vämpliktslånenämnderna i Stockholms stad, Stockholms län, Malmöhus län
samt Göteborgs och Bohus län, vilka yttranden här bifogas.1 Med hänsyn till
den förhållandevis korta remisstid, som stått till kommissionens förfogande,
har kommissionen måst inskränka sig till att införskaffa yttranden i ärendet
från nyssnämnda vämpliktslånenämnder, vilka av samtliga nämnder haft att
behandla de flesta ansökningarna. För egen del får kommissionen anföra följande.

Såsom revisorerna framhållit rådde redan vid vämpliktslåneförordningens
tillkomst delade meningar beträffande organisationen. Frågan gällde, huruvida
beslutanderätten rörande värnpliktslån skulle läggas hos kommissionen eller,
i princip, hos särskilda vämpliktslånenämnder, ep för vai’je län och en för
Stockholms stad. Statsmakterna stannade emellertid på av revisorerna angivna
skäl för det senare alternativet.

Erfarenheterna hava enligt kommissionens mening numera bekräftat, att
värnpliktslåneverksamheten icke skulle hava kunnat fylla sitt ändamål, därest
icke särskilda vämpliktslånenämnder inrättats. Antalet ansökningar, som inkom
under de första månaderna efter vämpliktslåneförordningens ikraftträdande,
var så stort, att det i icke ringa utsträckning förekom klagomål över dröjsmål,
innan beslut meddelades i ärendena. Skulle kommissionen hava avgjort alla
låneansökningar, skulle detta hava medfört än längre dröjsmål; t. o. m. oktober
månad 1941 prövades, såsom revisorerna meddelat, 19.290 låneansökningar,
och av dessa ärenden hava allenast omkring 4.000 i anledning av underställning
eller besvär efterprövats av kommissionen. Över 15.000 ärenden hava sålunda
intill nämnda tidpunkt slutligt avgjorts av vämpliktslånenämnderna.

Med hänvisning till att antalet ansökningar om värnpliktslån numera väsentligen
minskats hava riksdagens revisorer ifrågasatt, om icke vämpliktslånenämndema
kunde avskaffas och avgörandet av vämpliktslåneansökningarna
förläggas till arbetsmarknadskommissionen, vilket borde medföra, förutom
vissa andra fördelar, någon minskning i kostnaderna för verksamheten.

Arbetsmarknadskommissionen kan icke dela den av revisorerna uttalade
uppfattningen. Visserligen har antalet vämpliktslåneansökningar under senare
tid avsevärt nedgått — under de tre sista månaderna av år 1941 utgjorde
antalet avgivna ansökningar respektive 180, 212 och 208 — och väl kunde detta
antal ärenden, om hänsyn blott tages till kommissionens arbetsbörda och då
närmast den kvantitativa sidan därav, avgöras av kommissionen utan någon
föregående prövning av värnpliktslånenämnd, men det är icke möjligt att
förutse, huru förhållandena beträffande antalet låneansökningar framdeles
kunna utveckla sig. Det är i varje fall sannolikt, att antalet ansökningar kommer
att högst väsentligt ökas, då den förstärkta försvarsberedskapen i sinom
tid kommer att upphöra. Skola lånebehövande värnpliktiga då inom skälig tid
kunna erhålla den hjälp, som avsetts genom införande av värnpliktslån, är

1 Ej här avtryckta.

— 75 —

det av vikt, att organisationen ur sådan, att den liar möjlighet att utan allt
för stor tidsutdräkt pröva och avgöra inkommande ansökningar. Redan detta
förhållande talar, enligt kommissionens uppfattning, mot att avskaffa värnpliktslånenämndema.

För värnpliktslånenämndernas bibehållande tala också, enligt kommissionens
bestämda uppfattning, av de hörda vämpliktslånenämnderna anförda
skäl, såsom dessa nämnders förutsättningar att på annat sätt än kommissionen
stå i erforderlig kontakt såväl med familj ebidragsnämnderna som också med
de lånesökande, dessa nämnders stöi-rc möjligheter att taga del av de lånesökandes
självdeklarationer samt av inkomst- och fastighetslängder, varav nämnderna
kunna inhämta upplysningar om anhörigas, borgensmäns och privata
borgenärers inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Vidare bör icke förbises, att, därest avgörandet av värnpliktslåneärendena
skall förläggas till arbetsmarknadskommissionen, fråga uppkommer om icke
någon besvärsinstans bör finnas, hos vilken kommissionens beslut skulle kunna
överklagas. Det torde med hänsyn till ärendets natur icke vara lämpligt föreskriva
att kommissionens beslut i värnpliktslåneärenden icke må överklagas,
och det synes knappast kunna ifrågakomma, att Kungl. Maj :t skall behöva
till prövning upptaga besvär i dylika ärenden.

Vad angår den kostnadsbesparing, som revisorerna antagit skola kunna uppkomma,
om vämpliktslånenämnderna avskaffades, så synes denna, om en sadan
överhuvud taget kommer till stånd, icke böra tillmätas avgörande betydelse.
Det är ofrånkomligt, att arbetskrafterna ökas inom kommissionens kansli,
därest kommissionen får sig ålagt att pröva samtliga värnpliktslåneansökningar,
och av skäl som ovan och av de hörda vämpliktslånenämnderna. anförts
måste kommissionen till sitt förfogande i stället för nämnder få ett vänpliktslåneombud
i varje län. De härav följande kostnaderna torde icke komma att
i någon avsevärdare mån minska de nu för värnpliktslånenämndernas verksamhet
uppkommande kostnaderna. För de fem första månaderna av innevarande
budgetår hava kostnaderna för värnpliktslånenämndernas verksamhet uppgått
till i runt tal 7.900 kronor, varav omkring 3.000 kronor utgöra kostnader för
expenser, porton m. in. och 4.900 kronor ersättningar till värnpliktslånenämndernas
ledamöter. Under samma tid hava nämnderna haft att pröva 1.223 ansökningar
om värnpliktslån samt att avgiva yttranden i besyärsärenden och
över framställningar om anstånd med avbetalning å eller ändring i fastställda
villkor för tidigare beviljade lån. I detta sammanhang får kommissionen upplysa,
att omkring 30 % av de till kommissionen under tiden den 1 december
1941—15 januari 1942 inkomna ärendena rörande vämpliktslån utgjort framställningar
om ändring i lånevillkoren för redan beviljade lån. Ifrågavarande
framställningar, som i flertalet fall motiveras av förnyad inkallelse till värnpliktstjänstgöring
men i åtskilliga fall av andra inträffade omständigheter,
belasta sålunda redan nu kommissionen, och det torde kunna antagas, att antalet
ärenden av förevarande art kommer att öka allt efter som amorteringstidpunkten
inträder för ytterligare lån. Icke minst för prövning av dylika
ärenden är det av betydelse att äga tillgång till vämpliktslånenämnderna,
som hava större förutsättningar än kommissionen att utreda med uppgivna
behov av ändring i fastställda lånevillkor sammanhängande förhållanden.

Med åberopande av det anförda och då kommissionen finner det av principiella
skäl olämpligt att centralisera en verksamhet av den art, varom här
är fråga, finner sig kommissionen böra uttala, att de skäl, som legat till grand
för statsmakternas beslut i fråga om organisationen för värnpliktslåneverksamheten,
alltjämt äga giltighet. Kommissionen får alltså avstyrka riksdagens
revisorers förslag att avskaffa vämpliktslånenämnderna.

Vad revisorerna uttalat därom, att det jämväl bör tagas under övervägande,
om icke utbetalandet och redovisningen av värn pliktslånen kunde överflyttas

— 76

till riksbanken och dess avdelningskontor, torde icke påkalla något kommissionens
yttrande.

Kommissionen får slutligen erinra därom, att i 1941 års krigsfamiljebidragskommitté
uppdrag ingår att verkställa en översyn av vämpliktslåneförordningen,
och vid fullgörandet av detta uppdrag torde nämnda kommitté till prövning
upptaga jämväl frågan om organisationen av värnpliktslåneverksamheten.
Med hänsyn härtill torde någon ändring i nämnda organisation i varje fall
icke böra vidtagas, förrän kommittén avslutat sitt arbete och framlagt förslag
i, bland annat, detta ämne.

I den slutliga handläggningen av detta ärende, som förberetts av en delegation
bestående av kommissionens ordförande, landshövdingen Thomson, samt
ledamoten av riksdagens andra kammare fru Elsa Johansson och byråchefen
Curtman, hava deltagit — förutom kommissionens ordförande — ledamöterna
Andersson och Västberg samt ersättarna Adamsson, Larsson, Styrman och
Thornander.

Stockholm den 15 januari 1942.

Underdånigst

Statens arbetsmarknadskommission
RYNO LUNDQUIST.

C. W. CURTMAN.

Av länsstyrelsernas yttrande i anledning av riksdagens revisorers uttalande
del I, sid. 51, § 14 ha följande här intagits.

Overståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 23 december 1941 har överståthållarämbetet fått
sig anbefallt att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
under § 14 i sin berättelse rörande värnpliktslån.

Till åtlydnad härav får överståthållarämbetet i underdånighet anföra följande.

Revisorerna hava uppmärksammat, att antalet inkomna ansökningar om
värnpliktslån månad för månad minskat efter november 1940, frånsett eu
viss oväsentlig avvikelse i utvecklingsförloppet under senaste juni månad. De
medge, att det visserligen icke kan med säkerhet förutses, huru förhållandena
härutinnan framdeles kunna utveckla sig, men på grund av det på senare tid
relativt jämna antalet inkommande ansökningar per månad anse de till ätligt
antaga,^ att någon så kraftig ansvällning av antalet ansökningar, som förelåg
under år 1940, icke vidare skall ifrågakomma. Det är möjligt, att deras uppfattning
skall visa sig riktig. I varje fall kan det vara värt att allvarligt överväga
deras förslag till förenkling av förfarandet vid behandlingen av ifrågavarande
slags låneärenden, varigenom värnpliktslånenämndernas verksamhet
skulle avvecklas och arbetsmarknadskommissionen anförtros dessa nämnders
åligganden. Det gäller ett verksamhetsområde, som ej är främmande för kommissionen.
Denna har ju enligt gällande bestämmelser att efter underställning
pröva beslut av värnpliktslånenämnd, då nämnden ej är enhällig eller nämnden
beviljar lån till högre belopp än 1.000 kronor eller lån till värnpliktig, vars

— 77

tjänstgöring under de senast förflutna tolv månaderna understiger sextio dagar,
eller då nämnden medger anstånd med amorteringens påbörjande eller
längre amorteringstid än fem år. Det ligger givetvis vikt uppå att ärenden
av förevarande slag behandlas ej blott säkert utan även snabbt och i en
ordning, som bereder de sökande tillfälle att utan för stor omständlighet och
tidsutdräkt komma i åtnjutande av sina lån. Låter sig detta genomföra med den
av revisorerna föreslagna omläggningen, vilket må vara att uppnå med en efter
behovet avpassad organisationsanordning, kan intet vara att erinra mot förslaget.
Anordningen skulle uppenbarligen leda till besparing för det allmänna.
Centraliseringen garanterar en mer enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser.
Och de värnpliktigas berättigade intressen av en i möjligaste mån allsidig
prövning av deras ansökningar kunna förvisso förväntas bliva väl tillgodosedda.

Beträffande överflyttning till riksbanken och dess avdelningskontor av utbetalningen
och redovisningen av värnpliktslånen ansluter sig överståthållarämbetet
jämväl till revisorernas förslag om att frågan bör tas under övervägande.

Stockholm i överståthållarämbetets kansli den 8 januari 1942.

TORSTEN NOTHIN.

KNUT EKMAN.

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 23 december 1941 har länsstyrelsen anbefallts inkomma
med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
värnpliktslåneverksamheten. Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i
underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsen, som tagit del av värnpliktslånenämndens i länet till statens
arbetsmarknadskommission avgivna, i avskrift bifogade yttrande1 i frågan,
ansluter sig till vad däri uttalats och vill beträffande sin egen erfarenhet om
familjebidragsnämndernas verksamhet anföra följande.

Vid å länsstyrelsen verkställd granskning av familjebidragsnämndernas redovisningar
över utbetalta familjebidrag har kunnat. konstateras, att.familjebidragsnämnderna
ofta varit alltför generösa med beviljandet av familjebidrag.
Sålunda kan omnämnas, att under år 1940 av familjebidragsnämndema utbetalts
familjebidrag med över 100.000 kronor, vartill statsbidrag icke kunnat
beviljas.

Länsstyrelsen anser det lyckligast om den nuvarande organisationen i fråga
om handläggningen av värnpliktslåneärenden bibehölles oförändrad. Densamma
synes nämligen på ett tillfredsställande sätt tillgodose kraven på en samtidigt
saklig och erforderligt skyndsam behandling av ärendena.

Malmö i landskontoret den 20 januari 1942.

Underdånigst
ERIC SVERNE.

GUNNAR ANDERSSON.

1 Ej här avtryckta.

78

Länsstyrelsens i Örebro län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 14.

Till Konungen.

I nådig remiss den 23 december 1941 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt
länsstyrelsen att före den 20 januari 1942 inkomma med utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer i sin berättelse under § 14 anfört i fråga om värnpliktslån.

Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

På sätt revisorerna framhålla synes det länsstyrelsen ligga i öppen dag, att
en centralisering av vämpliktslåneärenden skulle medföra betydande såväl organisatoriska
som ekonomiska fördelar. På grund härav och även med hänsyn
till den stora nedgången av antalet av dylika ansökningar, som påvisats av
revisorerna, synas starka skäl tala för att en centralisering av värnpliktslåneärendena
kommer till stånd.

En avgörande betydelse för frågan om en sådan centralisering skall kunna
äga rum synes vara att nödig person- och ortskännedom kan tillföras den centrala
myndigheten. Av bilagda P. M.1 av ordföranden i värnpliktslånenämnden
för Örebro län, f. d. landssekreteraren Alb. Nisser, framgår, att familjebidragsnämnderna
ofta icke förmått åstadkomma den förberedande utredning, som
man ansett sig hava haft rätt vänta utan att kompletterande uppgifter i många
fall måst inhämtas från andra håll, såsom fattigvårdsstyrelser, bankinrättningar,
landsfiskaler och arbetsgivare. Nisser uttalar som sin mening att vid en
centralisering lokal medverkan och sakkunskap vid sidan av familjebidragsnämnderna
icke kan undvaras och att det är nödvändigt att den centrala myndigheten
till sin hjälp får lokala ombud i länen. Länsstyrelsen delar denna
mening och föreslår sådan anordning, att ansökningarna såsom hittills inlämnas
till vederbörande familjebidragsnämnd, som efter vederbörlig utredning
överlämnar handlingarna till vederbörande ombud för granskning och fullständigande,
där så behöves, samt handlingarnas insändande till den centrala myndigheten.
Genom en dylik anordning torde goda förutsättningar vara för handen
för en skyndsam och riktig handläggning av ansökningarna även vid eu
centralisering av dessa ärenden.

Länsstyrelsen handhar enligt gällande bestämmelser bestyret med utbetalning
och redovisning av värnpliktslånen. Härutinnan ifrågasätta nu revisorerna
den ändringen att utbetalning och redovisning av lånen icke minst med
hänsyn till länsstyrelsernas arbetsbörda överflyttas till riksbanken och dess
avdelningskontor. Detta förslag finner länsstyrelsen vara i allra högsta grad
beaktansvärt. Det förhåller sig ju så, att landskontoret, på vilken avdelning
inom länsstyrelsen ifrågavarande ärenden handläggas, under kristiden måst
tilldelas så många och tidsödande uppgifter av allehanda slag — krigskonjunkturskatt,
omsättningsskatt m. in. — att trots betydande förstärkningar av
arbetskraften stora svårigheter tidvis uppstå att på ett tillfredsställande sätt
fullgöra alla uppgifter.

Men härtill kommer att en sådan till bankverksamhet närmast hörande förvaltning,
som nu avses, icke kan sägas falla inom ramen för landskontorets arbetsuppgifter
i allmänhet. Det lärer vara uppenbart att värnpliktslånen i
fråga om förvaltningen böra jämställas med de statliga bosättningslånen, vilka,
såsom revisorerna också framhålla, handhavas av riksbanken. Häremot kan
måhända erinras att bestyret med stödlån åt jordbrukare handhafts av landskontoren.
Orsaken härtill har emellertid uppenbarligen varit den, att stödlånen

1 Ej här avtryckt.

— 79

till allra största delen avsetts att återbetalas icke kontant utan genom förbättringsarbete
och att tillsynen över den utredning, som härutinnan påkallats,
lämpligast bort åläggas länsstyrelse.

Örebro slott i landskontoret den 17 januari 1942.

Underdånigst
BROR C. HASSELROT.

OSKAR RUNDQVIST.

Länsstyrelsens
i Västerbottens län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 51, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 23 december 1941 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över ett av riksdagens revisorer framlagt förslag till åtgärder
för åstadkommande av en förenklad organisation i fråga om handläggningen av
värnpliktslåneärenden.

I anledning härav får länsstyrelsen med överlämnande av infordrat yttrande1
från värnpliktslånenämnden i länet i underdånighet anföra följande.

Med den tendens till nedgång i antalet inkomna låneansökningar, som gjort
sig gällande särskilt under senare delen av år 1941, förfaller givetvis ett viktigt
skäl för bibehållande av den nuvarande organisationen. Då någon större
ansvällning av antalet ansökningar icke vidare torde vara att befara, synes
ett övertagande av värnpliktslånenämndens göromål icke behöva innebära någon
mera allvarlig arbetsbelastning för arbetsmarknadskommissionen. Däremot
torde den av chefen för försvarsdepartementet vid värnpliktslåneorganisationens
behandling i första kammaren framförda huvudinvändningen mot en
centralisering av låneverksamheten alltjämt kunna göras gällande med oförminskad
styrka. Värnpliktslånenämndens i Västerbottens län erfarenhet av
samarbetet med familj ebidragsnämnderna, som bekräftas av länsstyrelsens egna
erfarenheter, giver vid handen, att ett mycket stort antal nämnder icke framlägger
sådan utredning i ärendena, att arbetsmarknadskommissionen kan
grunda sitt beslut därpå. Kommissionen torde därför bliva nödsakad göra mycket
omfattande kompletteringar av utredningen i de enskilda fallen, vilket kommer
att leda till den byråkratiserade och tidsödande handläggning, som man
velat undvika genom den nuvarande organisationen. Värnpliktslånenämnden
har dessutom i sitt yttrande pekat på andra olägenheter, som icke utan vidare
kunna förbigås. Den av statsrevisorerna påvisade fördelen, att en centralisering
av avgörandet av låneärendena till arbetsmarknadskommissionen komme
att leda till en mera enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser, synes icke
kunna uppväga nackdelarna.

Avgörande för statsrevisorernas föreliggande förslag torde emellertid hava
varit de statsfinansiella synpunkterna. Det torde också få anses obestridligt,
att ett bibehållande av de lokala nämnderna icke är försvarligt ur kostnadssynpunkt.
De nuvarande vämpliktslånenämnderna böra därför enligt länsstyrelsens
åsikt upphöra. För att såvitt möjligt eliminera de olägenheter, som,
enligt vad ovan framhållits, därvid kunna antagas uppkomma, synes emellertid

1 Ej här avtryckt.

— 80 —

arbetsmarknadskommissionen böra beredas tillfälle att i förekommande fall träda
i kontakt med lokala ombud med nära anknytning till länsstyrelserna. Därest
den av revisorerna föreslagna centraliseringen av låneverksamlieten kommer
att genomföras, vill länsstyrelsen alltså föreslå tillsättande av särskilda låneombud,
ett för varje län, med uppgift att tillhandagå kommissionen med utredning
i olika avseenden beträffande låneansökningar, som befinnas ofullständiga,
och lämna de upplysningar i övrigt, vartill ombudets förtrogenhet
med länets förhållanden kan giva anledning. Låneombuden torde jämväl hava
möjligheter att upptaga värnpliktslånenämndernas samarbete med landshövdingarna
vid fördelning av de medel, som ställts till dessas förfogande för
utdelning bland de inkallades familjer.

Förslaget om överflyttning till riksbanken av utbetalandet och redovisningen
av värnpliktslånen vill länsstyrelsen för sin del tillstyrka. Med anledning
av värnpliktslånenämndens uttalande i denna del torde förtjäna att nämnas,
att nämndens ordförande är direktör vid riksbankens härvarande avdelningskontor.

Umeå i landskontoret den 19 januari 1942.

Underdånigst

DAVID WILÉN. S. A. SWEDBEKG.

Statens

byggnadslånebyrås

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 59, § 15.

Till Konungen.

I anledning av Kungl. Maj :ts remiss den 20 december 1941, angående riksdagens
revisorers yttrande under § 15 beträffande redovisning av vissa inkomster
i statens byggnadslånebyrås räkenskaper får byggnadslånebyrån i underdånighet
anföra följande.

Inledningsvis får byrån erinra, att byrån i en av tolv bilagor åtföljd, den
17 november 1941 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om bemyndigande
för byrån att godkänna de i ärendet rörande inrop och avyttring av
fastigheten nr 1 i kv. Pressen i Sundbyberg förekommande redovisningshandlingarna,
enkannerligen i vad de avsågo advokatarvode åt byråns ombudsman.
Byrån begagnade härvid tillfället att i detalj redogöra för händelseförloppet
i denna digra affär. För grundligt studium av vad sig tilldragit tillåter sig
byrån att åberopa denna berättelse. Byrån anser sig emellertid böra nämna,
att byrån — såsom av skrivelsen framgår — kommit att åsidosätta vissa formaliteter,
vilket dock icke medfört förfång för staten. Sedan rättelse skett,
har förhållandet påtagligen icke ansetts motivera anmärkning från statsrevisorernas
sida.

Statsrevisorernas första skriftliga anmärkning är den, att affären Pressen
icke redovisats i byråns räkenskaper, såsom bort ske enligt »gängse principer»
för den statliga bokföringen. Med hänsyn till vad statsrevisorerna i fortsättningen
anfört om att ombudsmannen haft tillfälle att »tillerkänna sig» ett
arvode — varom mera nedan — måste anmärkningen innebära att affärerna
dag för dag och post för post bort återgivas i räkenskapsböckerna hos byrån,
som jämväl borde haft hand om samtliga in- och utgående medel och den kassabehållning,
som slutligen uppkommit.

— 81 —

Härtill må anmärkas, att den mångfald dagliga bestyr, som vållades av
byråns inrop, innehav och försäljning av fastigheten, anförtroddes åt ombudsmannen
och av honom omhänderhades såsom ett advokatuppdrag, vid vars
utförande ombudsmannens enskilda kontor fick stå till tjänst. Denna anordning
var icke blott lämplig; den erbjöd helt enkelt den enda lösningen pa ett
besvärligt problem. Byrån själv saknade nämligen kontorspersonal, som var
förtrogen med en dylik uppgift, ja, till och med det lokalutrymme, som fordrades
till exempel vid de segslitna försäljningsförhandlingarna. I sin egenskap
av advokat har ombudsmannen naturligtvis i sin advokatbyrås räkenskaper
bokfört samtliga belopp, som passerat hans kontor, och har i god tid avgivit
slutlig och korrekt redovisning till byrån över samtliga medel, som han omhänderliaft
för byråns räkning. Att samma poster samtidigt skulle redovisas i
byråns böcker har icke fallit någon inom byrån in, och ombudsmannen skulle
över huvud taget icke varit i stånd att från byråns dåvarande kansli skota
uppdraget på ett ur advokat synpunkt lika oklanderligt sätt, som nu blivit fallet.

Byrån tror sig förstå av statsrevisorernas resonemang att »gängse principer»
icke skulle tillåta, att en affär av detta slag ligger såsom ett uppdrag
på en advokatbyrå. Detta är beklagligt, enär byrån därigenom mister tillgången
till den speciella affärserfarenliet, den personliga behandling av en ganska
heterogen skara gäldenärer och den slagkraft som eu advokat kan utveckla i
sin verksamhet med ett välordnat advokatkontor som operationsbas. Byran
driver ju en utlåningsverksamhet av mycket riskfylld natur, och betydande
statstillgångar stå på spel. Att byrån hittills icke drabbats av någon kapitalförlust,
''beror i ej ringa mån på de särskilda omsorger, som ombudsmannen i
sin egenskap av advokat haft möjlighet att utöva. Om statsmakterna dela det
betraktelsesätt, som får anses ha kommit till uttryck i revisorernas berättelse,
ser sig byrån föranlåten att ändra formerna för dessa frågors handläggning,
men perspektivet ter sig i så fall onekligen oroande, i det att en mera bjiakiatisk
ordning sannolikt kommer att visa sig oändamålsenlig för att skydda mot

förlust. ..

Statsrevisorerna ha vidare anmärkt, att sättet för byråns handläggning av
ärendet möjliggjort för ombudsmannen att »tillerkänna sig själv» ett låt vara
i och för sig ej högt arvode.

Av handlingarna framgår, att ombudsmannen — efter samrad med verkställande
ledamoten — i sin slutredovisning gottskrivit sig ett arvode i ärendet.
Härvid har ombudsmannen följt gängse praxis inom advokatkåren. Aldrig
brukar en dylik åtgärd, förestavad av praktiska skäl, fattas sasom att advokaten
»tillerkänner sig» ett arvode till exempel i den meningen, att diskussionen huruvida
eller i vad mån arvode bör utgå skulle vara avklippt. I det aktuella
fallet har ombudsmannen till yttermera visso såväl i reÖovisningsräkningen
som i brevet av den 27 augusti 1940 uttryckligen infört i texten, att arvodesfrågan
skulle liänskjutas till byråns prövning. Anmärkningen är därför obegriplig.

Statsrevisorerna ha slutligen anmärkt, att handläggningsförfarandet möjliggjort
för ombudsmannen att »försträcka» den nye fastighetsägaren statsmedel.

Det kunde so ut som om formuleringen åsyftade, att ombudsmannen skulle
ha överlämnat penningmedel såsom lån åt köparen. Så är dock icke meningen,
ty köparen har — naturligtvis — icke fått ett öre i sin hand, utan alla överskottsmedel
ha inlevererats till statskontoret. Vad som skett är följande.

Köparen häftade i skuld för annuiteten per den 1 juli 1940. Hyresinkomsterna
hade nämligen varit otillräckliga första året. Byrån kunde då kräva ut
annuiteten, i detta fall genom att återtaga fastigheten på exekutivauktion.
Detta ansågs emellertid olämpligt med hänsyn till att en bättre lösning låg
inom räckhåll. Byrån hade ju vinstmedel till sin disposition: 4.583:87 kr. hos
ombudsmannen och 2.054:60 kr. på byråns checkräkning bos riksbanken, över

6 —■ Rev. berättelse ang. statsverket är 1041. II.

— 82 —

vilket senare belopp ombudsmannen inom parentes sagt icke kunde förfoga.
Ombudsmannen meddelade nu köparen, att det fanns en möjlighet för denne
att bliva hjälpt med juliannuiteten. Efter samråd med åtminstone verkställande
ledamoten — såsom framgår av brevet av den 27 augusti — betalades härpå
vinstmedlen in till statskontoret i avräkning å sagda annuitet. Köparen utfärdade
en räntelöpande skuldförbindelse å beloppet, ställd att amorteras på
10 år. Denna förbindelse betraktades av köparen, som icke fick veta att det
var vinstmedel som kommo till användning, såsom ett slags hedersskuld, som
till varje pris måste infrias. Och vad innebar transaktionen ur statens synpunkt ?
Jo, att denna särskilda reversfordran »av i någon mån osäker natur» trädde i
stället för byråns motsvarande låneförbindelsefordran på annuitet per 1 juli,
också den av precis samma osäkra natur, eftersom realsäkerheten var exakt,
densamma. _ Byrån, som icke förstår, att transaktionen bör rubriceras såsom
»försträckning» för byråns räkning vare sig från verkställande ledamoten och
ombudsmannen i förening eller från den senare ensam, har gillat åtgärden och
kan fortfarande icke finna annat än att statens intressen också i detta avseende
tillvaratagits med klok psykologisk planmässighet.

Tilläggas må blott, att den första amorteringen å den särskilda reversen med
ett par veckors dröjsmål blivit erlagd under oktober månad 1941 jämte upplupen
ränta och omedelbart inlevererades av ombudsmannen till statskontoret
såsom vinstmedel. Tillbörlig försiktighet syntes ombudsmannen bjuda att icke
räkna vinsten såsom en realitet i vidare mån än den inflöt.

Såsom helhet har affären, såvitt byrån förstår, handlagts med förutseende,
smidighet och energi, och arbetet för att skydda statens rätt har krönts med
framgång.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit, förutom undertecknade,
byråns samtliga övriga ledamöter.

Stockholm den 5 januari 1942.

Underdånigst
KURT BERGSTRÖM.

C.-E. CBAMÉR.

Sten Södermark.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 59, § 15.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1941 har Kungl. Maj :t anbefallt riksräkenskapsverket
att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1941
församlade revisorer anfört angående redovisning av vissa inkomster i statens
byggnadslånebyrås räkenskaper. Till åtlydnad av det sålunda meddelade uppdraget
får riksräkenskapsverket i underdånighet anföra följande.

Byggnadslånebyråns kassarörelse är mycket obetydlig och inskränker sig i
huvudsak till utbetalning av avlöningar och omkostnader. Kassarörelsen omhänderhaves
av kassören i bostadskreditkassan.

Av byggnadslånebyrån beslutade lån och bidrag utbetalas av statskontoret,
som disponerar de härför anvisade anslagen och förvaltar de för denna lånerörelse
avsedda utlåningsfondema. Räntor och amorteringar inbetalas till stats -

— 83 —

kontoret, som även bokför de för de olika lånen upplagda lånekontona. Säkerheterna
för utlämnade lån förvaras det oaktat hos byggnadslånebyrån.

Byggnadslånebyråns räkenskaper och förvaltning granskas av särskilda av
Kungl. Maj :t utsedda revisorer, medan statskontorets motsvarande fondräkenskaper
i vanlig ordning granskas av riksräkenskapsverket. Granskningen av
byggnadslånebyråns egna räkenskaper är att anse som ett relativt obetydligt
arbete, vilket i och för sig icke kan motivera tillsättandet av särskilda revisorer.
Tyngdpunkten i revisionen vilar på granskningen av byråns förvaltning, det
vill säga själva besluten angående utlämning av lån och förvaltningen av de
för dessa lån lämnade säkerheterna. Revisionen är därför främst att anse såsom
en med inventering av låne- och säkerhetshandlingarna kombinerad särskild sakrevision.

En given följd av att den ifrågavarande låneverksamheten på angivet sätt
omhänderhaves av två myndigheter — statskontoret och byggnadslånebyrån —
är vidare, att betryggande kontroll över de med låneverksamheten förenade ekonomiska
transaktionerna icke kan erhållas med mindre samtliga dylika transaktioner
passera statskontorets bokföring. Följaktligen borde exempelvis de inrop,
som ske till skyddande av utestående fordringar, betalas av och redovisas
hos statskontoret. Likaså borde vid försäljning av sålunda förvärvade fastigheter
köpeskillingen redovisas till statskontoret och bokföras i fondräkenskapen.
Att så sker är även nödvändigt med hänsyn till att man eljest icke kan erhålla
en korrekt redovisning i de hos statskontoret förda fondräkenskaperna.

I det av statsrevisorerna berörda fallet hade fullständig redovisning icke lämnats
till statskontoret, förrän lång tid förflutit efter det fastighetsaffären i
fråga blivit avslutad, vilket haft till följd, att de vid den berörda fastighetsaffären
verkställda transaktionerna icke blivit korrekt redovisade i statskontorets
fondräkenskaper. Den av statsrevisorerna särskilt omnämnda lånetransaktionen
innebär, att byggnadslånebyrån använt den vid ifrågavarande fastiglietsförsäljning
uppkommande nettovinsten till att lindra köparens betalningsvillkor,
synbarligen i avsikt att om möjligt undvika ett förlustbringande nytt
övertagande av fastigheten. Samma resultat hade, fast på ett formellt lämpligare
sätt, kunnat åstadkommas genom en ändring av den fastställda amorteringsplanen.
Riksräkenskapsverket finner för sin del den formella handläggningen
av detta ärende föga tillfredsställande. Då emellertid såväl statskontoret
som revisorerna i byggnadslånebyrån hava sin uppmärksamhet riktad på
dessa spörsmål, anser sig riksräkenskapsverket kunna förutsätta, att mera bokföringsmässiga
principer i fortsättningen komma att tillämpas vid reglering
mellan byggnadslånebyrån och statskontoret av liknande låneärenden.

Med anledning av vad sålunda förekommit, har riksräkenskapsverket i detta
sammanhang även ansett sig böra beröra frågan om revisionen av den ifrågavarande
låneverksamheten.

Enligt vad riksräkenskapsverket erfarit, hava revisorerna i byggnadslånebyrån
samtidigt med avgivandet av sin senaste revisionsberättelse i eu särskild
promemoria gjort framställning om viss förstärkning av revisionen, bland annat
i avsikt att möjliggöra en kontroll över att byggnadslånebyråns redovisning av
säkerhetshandlingar och beslut i låneärenden stå i överensstämmelse med statskontorets
fondräkenskaper. Samtidigt hava revisorerna framhållit, »att den
nuvarande anordningen, enligt vilken utbetalning och bokföring av lånekonton
sker hos eu annan myndighet än don som beslutar utbetalning och förvarar
lånehandlingarna och säkerheterna för lånen, icke är fullt rationell. Vid eu
eventuell ändring av denna organisation, vilket vid olika tillfällen har ifrågasatts,
skulle även frågan om revisionens ordnande självfallet komma i ett annat
läge».

Riksräkenskapsverket anser sig böra särskilt framhålla, att de av riksdagens
revisorer berörda transaktionerna — oberoende av hur frågan om deras formella

— 84 —

berättigande bedömes — ådagalägga nödvändigheten av att revisionen av byggnadslånebyråns
räkenskaper och förvaltning omlägges. Med anledning av vad
i ärendet förekommit får riksräkenskapsverket för sin del förorda följande:

1) Byggnadslånebyråns kassaräkenskaper böra liksom alla andra underförvaltningars
räkenskaper insändas till riksräkenskapsverket för granskning i vanlig
ordning. Detta är särskilt motiverat redan med hänsyn till att riksräkenskapsverket
granskar statskontorets fondräkenskaper och dess utbetalningar till
byggnadslånebyrån. Någon som helst anledning att låta byggnadslånebyråns
räkenskap granskas av särskilda revisorer finnes icke. Då räkenskapen är av
obetydlig omfattning — granskningen torde kräva mindre än en arbetsdag -—
kan granskningen utan olägenhet övertagas av riksräkenskapsverket.

2) För en så stor fondförvaltning som den här ifrågavarande bör förvaltningen
av låne- och säkerhetshandlingama samt redovisningen av lånekontona
omhänderhavas av en och samma myndighet samt revisionen härav verkställas
i ett sammanhang. Om en organisatorisk ändring icke nu anses möjlig att genomföra,
bör dock i stället inventeringen av låne- och säkerhetshandlingama
ske genom den myndighets försorg, som handhar redovisningen av lånekontona.
Riksräkenskapsverket får alltså för sin del förorda att — om nuvarande organisation
skall bibehållas — inventeringen av byggnadslånebyråns låne- och
säkerhetshandlingar för framtiden verkställes genom statskontorets försorg i
samband med den sedvanliga inventeringen av statskontorets egna värdehandlingar.

3) Ärenden angående åtgärder för säkerställande av utlämnade lån, inklusive
inrop vid exekutiv försäljning av fastigheter, böra, i den mån de icke kunna
direkt handhavas av byggnadslånebyråns befattningshavare, handläggas av statskontorets
ombudsmannaexpedition. En dylik anordning är fullt naturlig så
länge statskontoret omhänderhar fondredovisningen.

4) Därest särskilda revisorer för saklig granskning av byggnadslånebyråns
förvaltning anses fortfarande böra utses, torde vid bifall till vad här förordats
denna revision kunna inskränkas till att avse den sakliga handläggningen inom
byrån av låneärenden, medan den kamerala revisionen övertages av riksräkenskapsverket
och inventeringsskyldigheten av statskontoret.

Riksräkenskapsverket anser sig härjämte böra erinra, att en effektiv revision
givetvis även kan erhållas genom förstärkning av den nuvarande revisionen, men
att eu sådan anordning dock blir mindre rationell och för statsverket avsevärt
dyrbarare än de här föreslagna åtgärderna.

Riksräkenskapsverket vill slutligen framhålla, att de här förordade åtgärderna
endast äro att anse såsom provisoriska i avvaktan på en slutlig lösning av byggnadslånebyråns
framtida organisation. Enligt riksräkenskapsverkets bestämda
uppfattning kan nämligen en rationell skötsel av denna lånerörelse icke åstadkommas
med mindre än att lånerörelsen i sin helhet koncentreras till en myndighet
med självständig medelsförvaltning. Detta förutsätter emellertid antingen
att byggnadslånebyrån erhåller självständig medelsförvaltning eller ock
att den av byggnadslånebyrån och statskontoret handhavda lånerörelsen överflyttas
till egnahemsstyrelsen, varigenom även en enhetlig handläggning av
samtliga egnaliemslåneärenden kan åstadkommas.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråcheferna
Arvidsson och Andersson deltagit.

Stockholm den 9 januari 1942.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

CARL MUBRAY.

— 85 —

Statens byggnadslånebyrås

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 62, § 16.

Till Konungen.

I anledning av Kungl. Maj :ts remiss den 20 december 1941 angående riksdagens
revisorers yttrande under § 16 beträffande pensionärshem får statens
byggnadslånebyrå i underdånighet anföra följande.

Statsrevisorerna ha uttalat att det syntes dem, som om en omarbetning av
bestämmelserna angående statsbidrag till pensionärshem borde komma till stånd.
På grund av vad som förekommit vid överläggningar i ämnet tror sig byggnadslånebyrån
förstå, att härmed åsyftas en höjning av statsbidraget.

Redan i sitt utlåtande den 10 januari 1939 över 1938 års pensionärsbostadssakkunnigas
betänkande framhöll byrån vikten av att statsbidraget icke tillmättes
alltför snävt utan innebure en verksam stimulans särskilt för de mera
skattetyngda kommunerna. Byrån föreslog därför viss höjning av statsbidraget
utöver vad de sakkunniga föreslagit, och bidragsskalan borde enligt byråns åsikt
göras progressiv. Yad byrån sålunda hemställt, vann statsmakternas bifall. Därest
de statsfinansiella förhållandena det medge, vill emellertid byrån tillstyrka, att
nu ytterligare ett steg tages för att bereda ökad lättnad för dessa kommuner.

Statsrevisorernas uttalanden om pensionärshemmens standard föranleder ingen
erinran från byråns sida. Byrån bär, såsom statsrevisorerna själva framhålla,
strävat efter en god standard utan lyxkaraktär. Då statsrevisorerna i detta
sammanhang uttalat, att »i vissa detaljer» en förenkling av byggnadssättet
är möjlig utan att standarden behöver bliva lägre, kommer det att vara byrån
angeläget att söka utröna vilka detaljer statsrevisorerna åsyfta.

Slutligen ha statsrevisorerna på anförda skäl sagt sig vilja ifrågasätta, om det
icke borde stadgas att handhavandet av pensionärshemsverksamheten icke får
överlämnas till nämnd eller styrelse, som även har att handlägga fattigvårdsärende.

Såsom statsrevisorerna i sin berättelse framhålla, fastslår författningen uttryckligen,
att vid upplåtelse av pensionärsbostäderna företräde bör lämnas
person, som kan antagas efter erhållande av bostad i hemmet bliva i stånd att
försörja sig utan annat bidrag från det allmänna än pension eller invaliditetsunderstöd.
Denna bestämmelse avser påtagligen att avskilja dem, som varaktigt
äro beroende av fattigvård, från pensionärshemsverksamheten. För att hålla
tydliga gränser mellan de skilda formerna av socialvård kunde det då synas
naturligt att införa en sådan bestämmelse som statsrevisorerna föreslagit. Emellertid
anser byrån, att ett dylikt stadgande kunde medföra vissa administrativa
olägenheter, särskilt i mindre kommuner med få eller föga utvecklade kommunala
organ, utan att däremot svarande fördelar erhölles.

Vad byrån nu anfört hindrar icke, att byrån finner det lämpligt, att pensionärshemsverksamheten
i regel anförtros åt annan nämnd eller styrelse än
sådan som jämväl har att handlägga fattigvårdsärende. Byrån är ock beredd
— utan att förorda författningsändring — att vid sin inspektionsverksamhet
tillse, att verksamheten kommer enbart dem tillgodo för vilka den är avsedd.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit, förutom undertecknade,
byråns samtliga övriga ledamöter.

Stockholm den 5 januari 1942.

Underdånigst
KURT BERGSTRÖM.

C.-R. CRAMÉR.

Sten Södermark.

— 86 —

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 65, § 17.

Till K o nu n g c n.

Genom remiss den 20 december 1941 har Kungl. Maj :t anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
rörande användning av personal vid tullverket till vissa bevakningsuppgifter.

I anledning härav får styrelsen, med remissaktens återställande, anföra följande.

Den av riksdagens revisorer väckta frågan om användning av personal vid
tullverket till vissa polisbevakningsuppgifter berördes av styrelsen i underdånigt
utlåtande den 13 januari 1941 i anledning av vad i 1940 års revisionsberättelse
anförts angående krisförhållandenas inverkan på tullverkets och länsstyrelsernas
arbetsbörda. Styrelsen framhöll därvid bl. a., att frågan om överflyttning av
övertalig arbetskraft vid tullverket till länsstyrelserna hade större praktisk betydelse
endast för så vitt även annan tullpcrsonal än biträdespersonal kunde
anlitas för länsstyrelsernas nytillkomna arbetsuppgifter. I den mån användning
för övertalig tullpersonal funnes hos länsstyrelserna, vore styrelsen beredd
att medverka till överflyttning av sådan personal. I samband därmed borde
även uppmärksammas frågan om utsträckt användning av tullpersonal för vissa
av krisläget föranledda övervakningsuppgifter, som ankomme på länsstyrelserna.

Vid den tid under vintern 1939/1940, då hamnarna inhägnades och fridlystes,
anställdes av polis- och hamnmyndigheter ett jämförelsevis stort antal personer
såsom extra polismän för bevakning av de inhägnade områdena samt kontroll
av trafiken till och från dessa områden. Enär vid denna tid knapphet
förelåg å tullbevakningspersonal, kunde sådan personal då icke avstås för ifrågavarande
bevakningsuppgifter. Sedan emellertid under sommaren 1940 omfattningen
av tullverkets arbete minskats till följd av den handelspolitiska avspärrningen,
förefanns ej längre något hinder att i viss utsträckning ställa tullbevakningspersonal
till förfogande för nämnda ändamål. Ett antal extra tullvakter,
som under juli och augusti 1940 permitterats från tullverket, blevo ock
därefter av polismyndigheterna anställda såsom extra polismän. När sedermera
under hösten 1940 fråga uppstått om utnyttjande i annan statlig verksamhet
jämväl av övertalig ordinarie och extra ordinarie tullpersonal, företogs genom
styrelsens försorg under januari 1941 undersökning för att utröna förutsättningarna
för användning av sådan personal för ifrågavarande övervakningsuppgifter.
Av denna undersökning framgick, att den för utförande av dessa övervakningsuppgifter
avsedda polispersonalen dåmera vore färdigorganiserad och
att ytterligare användning av tullpersonal för dylika uppgifter förutsatte avskedande
i viss omfattning av den för ändamålet anställda extra polispersonalen.
Då anlitande av ordinarie och extra ordinarie tullpersonal för ifrågavarande
uppgifter sålunda komme att medföra vissa sysselsättningsproblem och dessutom
syntes förutsätta vissa föreskrifter av Kungl. Maj:t, bänsköt styrelsen i
skrivelse den 8 februari 1941 frågan till Kungl. Maj :ts prövning med hemställan,
att Kungl. Maj :t måtte vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att övertalig
tullbevakningspersonal bleve i den utsträckning, som kunde befinnas lämplig,
anlitad för berörda övervakningsuppgifter. Sedan styrelsen vidare på grund
av föreskrift i Kungl. Maj:ts cirkulär den 10 januari 1941 (nr 20) anmält förefintligt
personalöverskott i tullverket, anhöll statsrådet och chefen för socialdepartementet
i skrivelser till samtliga länsstyrelser den 21 februari 1941, att
då fråga uppkomme om anställande av statsavlönade extra polismän länsstyrelsen
i samråd med vederbörande tullmyndigheter beaktade möjligheten att för

87 —

ändamålet anlita ledig tullpersonal samt att detta ägde rum även i de fall, då
fråga vore om sådan kortvarig polisanställning, för vilken anmälningsskyldighet
enligt förenämnda cirkulär icke förelåge.

Såsom av förestående redogörelse framgår, har styrelsen strävat efter att få
tullbevakningspersonal använd för sådana arbetsuppgifter, som av revisorerna
åsyftas. De åtgärder, som för nämnda ändamål vidtagits, hava hittills icke lett
till några mera påtagliga resultat, enligt uppgift främst beroende därpå att,
sedan bevakningstjänsten vid hamnarna organiserats, behov av nyanställning i
allmänhet icke uppkommit. Någon förändring härutinnan synes icke heller i
fortsättningen vara att påräkna med nuvarande organisation av bevakningstjänsten.
Styrelsen finner emellertid alltjämt starka skäl föreligga för att
bevakningspersonal från tullverket fullgör ifrågavarande övervakningstjänst
antingen genom att tulltjänstemän anställas av länsstyrelserna eller ock genom
att, på sätt revisorerna nu ifrågasatt, övervakningstjänsten överflyttas på tullverket
och dess personal. Därest sistnämnda anordning vidtoges, skulle den
dubbelbevakning, som f. n. i betydande omfattning förekommer, bortfalla och
en minskning av statsverkets kostnader för samfärdselkontrollen i hamnarna
inträda. Vid fullgörande av här avsedda bevakningstjänstgöring torde emellertid
tulltjänstemännen böra innehava förordnanden såsom extra polismän. Dylika
förordnanden hava sedan ett flertal år meddelats vissa tulltjänstemän för fullgörande
av särskilda övervakningsuppgifter.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknad generaltulldirektör,
deltagit byråcheferna Jansson samt Linders, föredragande, ävensom
t. f. byråchefen Kristiansson.

Stockholm den 8 januari 1942.

Underdånigst
NILS WOHLIN.

Anders Appeltofft.

Länsstyrelsernas egna jämte av dem infordrade yttranden i anledning av
riksdagens revisorers uttalande del I, sid. 65, § 17, här ej tryckta.

Statspolisintendentens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 80, § 20.

Till Konungen.

Anmodad avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens år 1941 församlade
revisorer under 20 § i sin berättelse anfört angående motorfordonstrafiken
å vissa allmänna vägar får jag härmed i underdånighet anföra följande.

Statspolisavdelningar finnas förlagda i samtliga de län, som finnas omnämnda
i riksdagens revisorers berättelse. Samtliga avdelningar äro utrustade med vågar
för vägning av bilar. I samband med den av krisläget förorsakade nedgången

— 88

i trafikintensiteten har jämväl ur besparingssynpunkt statspolisens verksamhet
anpassats härefter.

Det framgår av remisshandlingarna, att skador i många fall kunnat konstateras
å ödebygdsvägar. Med hänsyn till den å dessa vägar vanligen förekommande
ringa trafiken torde dessa vägar ej så ofta avpatrulleras av statspolisens
patruller. Därest mera påtagliga missförhållanden beträffande vägarna uppkomma,
bruka dessa vanligen av vederbörande intresserad part anmälas till
polismyndigheten i orten eller till statspolisen. Jag har undersökt, huruvida
dylika missförhållanden påtalats hos statspolisens avdelningar. Det har framgått,
att så i åtskilliga fall skett, samt att statspolisen alltid då verkställt erforderliga
undersökningar.

Jag har till föreståndarna för de statspolisavdelningar, som äro förlagda i
de län, som finnas angivna i berättelsen, överlämnat avskrifter av berättelsen.

Stockholm i statspolisintendentens expedition den 9 januari 1942.

Underdånigst
GEORG THULIN.

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 80, § 20.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 23 december 1941 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1941 församlade
revisorer under § 20 av sin berättelse anfört angående motorfordonstrafiken
å vissa allmänna vägar och får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med
anledning härav i underdånighet anföra följande.

Revisorerna beröra i sin berättelse vissa missförhållanden, som äro rådande i
fråga om fordonstrafiken å ett stort antal allmänna vägar. Sålunda påtalas att
alltför hög fordonsbelastning ofta förekommit, att vägarna därav tagit skada
samt att detta i betydande omfattning förorsakat ett fördyrat vägunderhåll.

Av den i revisorernas berättelse återgivna rapporten från en tjänsteresa genom
stora delar av riket, som styrelsens vägunderhållsinspektör företagit hösten
1941, framgår närmare hurusom icke endast bilarna utan jämväl vägarna blivit
överbelastade, varvid hjultryck avsevärt över tillåtna förekommit. Detta har
givetvis icke kunnat försiggå, utan att vägar och däri ingående broar och trummor
blivit utsatta för icke förutsedda påkänningar, vilket i sin tur påkallat
ett ökat underhåll och särskilt ifråga om nämnda konstarbeten i flera fall framtvingat
eljest icke erforderliara förstärknings- och ombyggnadsarbeten.

Styrelsen har vidare anledning framhålla att överbelastning av bilar Er till
skada även ur annan än här berörd synpunkt. Styrelsen syftar härvid närmast
på frågan om förslitningen av bilgummiringarna.

En avskrift av revisorernas berättelse i förevarande del torde böra överlämnas
till samtliga länsstyrelser samt till statspolisintendenten i syfte att länsstyrelserna
och polismyndigheterna i hela landet måtte ägna noggrann uppmärksamhet
åt ifrågavarande förhållanden.

— 89 —

I detta ärendes slutliga handläggning hava förutom undertecknade deltagit
byråcheferna Valsinger, Braune, Kolm och von Segebaden.

Stockholm den 12 januari 1942.

EINAR G. ALMQUIST.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

Av länsstyrelser och underordnade myndigheter avgivna yttranden i anledning
av riksdagens revisorers uttalande del I, sid. 80, § 20, här ej tryckta.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 82, § 21.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 27 december 1941 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt
byggnadsstyrelsen att senast den 18 januari 1942 avgiva yttrande i anledning
av vad riksdagens år 1941 församlade revisorer under § 21 i sin berättelse anfört
angående förvaltningen av viss kronans och därmed jämförbar mark.

I anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

Statsrevisorerna erinra om att staten tillhörig mark förefinnes inom eller
invid städer och stadsliknande samhällen i betydande utsträckning och hålla
före, att dessa områden säkerligen i många fall skulle med fördel för staten
och till respektive samhällens båtnad kunna upplåtas för bebyggelse. Vidare
påpekas, att förvaltningen av dessa områden är uppdelad på ett flertal myndigheter,
vilket enligt revisorernas mening omöjliggör en överblick av förhållandena
och ett anpassande av områdenas exploaterande efter de olika kommunernas
behov och statens ekonomiska intressen. Revisorerna hava därför framhållit
angelägenheten av en utredning rörande förutsättningarna för att åt ett särskilt
organ dels genom periodiska inventeringar hålla översyn beträffande dylik
mark, som lämpar sig att taga i anspråk för planmässigt ordnad bebyggelse,
dels följa bebyggelseutvecklingen i de städer och andra samhällen utom Stockholm
samt i Stockholms omgivningar, där statlig eller därmed jämförbar jord
finnes, dels ock i förekommande fall taga initiativ till att, om så befinnes lämpligt,
dylik jord tillföres samhällets bebyggelseområde genom att samhället förvärvar
äganderätt till densamma eller i mån av särskilt uppdrag själv omhänderhar
eller biträder vid exploateringen av marken i fråga.

Det förutsättes, att det föreslagna centrala organet därvid skulle i erforderlig
omfattning få medverkan av den myndighet, under vars förvaltning marken
är ställd ävensom av lämpliga ortsmyndigheter. Det synes icke vara ifrågasatt,
att någon ändring beträffande den nuvarande förvaltningsorganisationen i
övrigt skulle äga rum. ... .

Motiveringen för markexploateringens övertagande av. särskild myndighet
sammanfattas i uttalande att det av revisorerna påtalade missförhållandet säker -

— 90 —

ligen sammanhänger med att ingen myndighet finnes, som har till uppgift att
ägna erforderlig översyn över möjligheten och lämpligheten av att kronans nu
ifrågavarande områden göras tillgängliga för exploatering och bebyggelse.

De områden, som förvaltas av byggnadsstyrelsen, äro huvudsakligen belägna
i residensstäderna, där länsarkitekt finnes stationerad. Denne har givetvis de
bästa möjligheter att följa såväl samhällets som statsverkets intressen på respektive
orter, varför styrelsen anser sig för egen del väl försedd med sakkunskap
på hithörande område. Den kronomark, som står under styrelsens förvaltning,
är ej heller av så stor omfattning, att den kan förorsaka de allvarliga olägenheter
för samhällets utveckling, varom statsrevisorerna tala, så mycket mindre
som något hinder för kronomarkens intagande i stadsplan icke föreligger enligt
stadsplanelagen. Det är i stället så, att där sådan mark förekommer, är densamma
av största betydelse som tomtmark för projekterade nybyggnader för
statliga ändamål eller som bytesobjekt vid förvärvandet av ur kronans synpunkt
fördelaktigare belägen tomtmark, som måhända eljest skulle vara synnerligen
dyrbar och svåråtkomlig. I kronans hand äro dessa områden således av stort
värde och böra ej onödigtvis exploateras för bostadsändamål.

Det är intet tvivel underkastat, att den nuvarande splittringen i förvaltningen
av kronans egendom försvårar en samlad överblick av statens markinnehav i
och invid städer och större samhällen. En centralisering av förvaltningen skulle
emellertid säkerligen medföra så stora olägenheter och framtvinga en så omfattande
förvaltningsapparat, att det helt visst är välbetänkt att, i likhet med
statsrevisorerna, utgå från att någon genomgripande förändring icke bör ske.
Det kan måhända betecknas såsom önskvärt, att hos ett centralt organ föres
en av ett fullständigt kartmaterial samt erforderliga äganderättshandlingar
kompletterad förteckning över kronans här avsedda fastigheter, ordnad på ett
enhetligt och överskådligt sätt, och att detta material ständigt hålles i överensstämmelse
med de verkliga förhållandena. Ett sådant centralregister är emellertid
ganska omständligt att upplägga och anskaffandet av det erforderliga
kartmaterialet liksom ock av övriga fastigheterna berörande handlingar skulle
draga icke obetydliga kostnader.

Byggnadsstyrelsen har jämlikt instruktion på sin tid uppgjort en förteckning
över staten tillhörig mark i och invid städer och stadsliknande samhällen. Trots
att denna endast utgöres av en förteckning rörande förekomsten av sådan mark
och, beträffande mark inom städer, dennas angivande till läge och ungefärlig
omfattning å översiktskartor, visade sig arbetet med densammas uppläggande
vara mycket tidsödande och kräva besiktningar å respektive orter, konferenser
med kommunalförvaltningar m. m. Anskaffandet av kartor och äganderättshandlingar
skulle varit förenat med så stora kostnader och svårigheter att det
icke kunde ifrågakomma. Det har ej heller varit styrelsen möjligt att med de
arbetskrafter, som stå till styrelsens förfogande, revidera det upplagda registret.
T betraktande av dessa erfarenheter måste styrelsen starkt ifrågasätta, om
de fördelar ett fullständisrt och fortlöpande reviderat register kunde innebära,
skulle stå i rimligt förhållande till de därmed förenade kostnaderna. Ett dylikt
centralregister torde emellertid vara en ofrånkomlig nödvändighet för att en
sådan verksamhet som den. vilken föreslås anförtrodd åt det ifrågasatta statsorganet,
skall kunna bedrivas, och dess upprättande torde vara innebörden av
första punkten i revisorernas förslag.

Anordnandet av ett särskilt organ med uppgift att följa bebyggelseutvecklingen
inom rikets samhällen torde knappast vara påkallat, då i själva verket
redan nu ett sådant statligt övervakande oavlåtligt utövas genom ett flertal
statsorgan. Dänsarkitektsorganisationen har genom sin verksamhet full överblick
över samhällsbildningen, vart och ett länsarkitektkontor inom sitt distrikt.
Samhällsbildandct och samhällenas utveckling torde också uppmärksamt följas
av länsstyrelserna. Beträffande utvecklingen i de särskilda samhällena och denna

91

utvecklings inverkan på frågan om och när viss kronan tillhörig mark lämpligen
kan eller bör exploateras, måste ihågkommas att angivandet av den plats, som
bör ställas till förfogande för en framtida utbyggnad av ett samhälle, och utformningen
av en ändamålsenlig bebyggelse därinom ovillkorligen kräver en
ingående kännedom om samhällets expansionsmöjligheter, dess egenart i byggnadshänscende
och därinom brukligt byggnadsskick samt därjämte en på personlig
erfarenhet grundad uppfattning om samhällsinnevånarnas mening angående
var och hur man bör bygga och bo. Sådan kännedom kan givetvis förväntas
endast hos myndighet eller person, som sedan lång tid tillbaka varit val
insatt i ortsförhållandena. Kronomarksförvaltarna eller dessas representanter a
respektive orter synas därför besitta väsentligt större föutsättningar för att
kunna följa bebyggelseutvecklingen inom de särskilda samhällena än ett centralt
exploateringsorgan.

Det synes ej fullt klart vad tredje punkten i revisorernas förslag, nämligen
att centralorganet i förekommande fall skulle taga initiativet till att staten
tillhörig mark tillföres ett samhälles bebyggelseområde, i verkligheten skulle
komma att innebära. Anledning till sådant initiativ skulle, såsom förslaget
är motiverat i revisorernas uttalande, knappast kunna tänkas förekomma annat
än i samband med behov av utvidgad stadsplan. Med den kontroll stadsplaneförslag
underkastas, torde det vara uteslutet, att förekomsten av ett statens
markinnehav skulle kunna få framtvinga en osund samhällsutveckling. Samhällena
kunna med nu gällande lagstiftning själva förhindra sådant, samtidigt som
de statliga förvaltningsmyndigheterna äga möjlighet att tillse, att statens berättigade
intressen icke trädas för nära vid planernas upprättande. Inom stader
och stadsliknande samhällen på landet, varinom vad i stadsplanelagen är stadgat
för stad äger tillämpning, är beslutanderätten ifråga om planläggning förbehållen
samhällets egna myndigheter. Enligt 1 § i nämnda lag skall i män av
stadens utveckling stadsplan upprättas för område, som ej ingår i redan befmtlig
stadsplan. Sådan planutvidgning kan även tillkomma på föranstaltande av
Kungl. Maj:t för den händelse samliällsmyndigheterna underlåta att vidtaga
härför erforderliga åtgärder (4 § stadsplanelagen). Något hinder finnes ej
för att i en sådan utvidgad stadsplan intaga kronomark även utan kronans
initiativ eller medverkan. Ej heller kan kronan efter stadsplanens faststallelse
förhindra stadsplanens genomförande (21 § stadsplanelagen) eller bebyggandet
av de inom kronomarken anordnade byggnadskvarteren (25 § i samma lag).

Vid granskningen av nådig prövning underställda stadsplaneförslag har byggnadsstyrelsen
jämväl funnit, att samhällena synas vara fullt medvetna om att
förekomsten av kronomark icke kan förhindra en för samhällets ändamålsenliga
utveckling erforderlig stadsplancutvidgning. I de fall där kronoomradena icke
intagits i stadsplanen, hava dessa i regel redan tagits i bruk eller reserverats
för betydelsefull verksamhet i det allmännas tjänst, varigenom helt uteslutits
ett användande av områdena för enskild bebyggelse. Samhällsmyndigheterna
kunna således och pläga redan i allmänhet även utan kronans initiativ och
medverkan räkna med kronomarken vid planering av bebyggelsen inom samhället
liksom med varje annan mark. Frågan synes därför snarast bliva den,
om det möjligen kan i visst fall vara förenligt med statens ekonomiska intresse
att vid eu viss tidpunkt verkställa exploatering. Detta synes vederbörande förvaltande
myndighet, kunna åläggas att övervaka och att, då skäl synes föreligga,
anmäla sådant förhållande för Kungl. Maj :t.

Ett bedömande av frågan om det lönar sig att för nytt ändamål exploatera
kronomarken, kan icke äga rum utan ingående kännedom om förhållandena i
det särskilda fallet. Bland annat bör icke blott den till exploatering avsedda
markens avkastningsvärde tagas i betraktande utan bör även klarläggas, hur
den i frågakomna exploateringen kan tänkas förändra avkastningsmöjligheterna
ifråga om eventuellt angränsande delar av samma kronodomän. En riktig upp -

— 92 —

fattning angående sistberörda förhållande kan givetvis grundas endast på eu
fullständig kännedom om de rådande brukningsförhållandena inom kronoegendomen
i dess helhet och en uppskattning av den begränsning i egendomens användning,
som föranledes av att viss del av området eventuellt avskiljes för
annat ändamål. Markinventeringar av denna art kunna svårligen utföras annat
än genom de statsmyndigheter, som direkt förvalta kronomarken eller åt
dessas ortsrepresentanter.

Det ifrågasatta exploaterinsgorganets uppgift skulle, såvitt byggnadsstyrelsen
kan finna, huvudsakligen bliva att, då så är påkallat, omhänderhava eller
biträda vid eventuell exploatering.

. Av revisorernas uttalande framgår ej klart, huruvida åt exploateringsorganct
jämväl skulle anförtros uppgörandet av de förslag till stadsplan eller byggnadsplan,
som i samband med exploatering avses att underställas vederbörande myndigheters
prövning. Skulle så avses, vill styrelsen framhålla, att de planförslag,
som i sådant syfte framläggas, böra i möjligaste mån ansluta sig till de ofta
mycket olikartade plan- och byggnadsförhållandena inom respektive samhällen.
Uppgörandet av dylika planer synes därför böra anförtros åt länsarkitektkontoren,
vilka genom sin verksamhet besitta en ingående kännedom om samhällenas
plan- och byggnadsförhållanden. Enligt instruktionen för länsarkitektsorganisationen
åligger det länsarkitektkontoren bland annat att för statsverkets räkning
åtaga sig uppdrag av såväl statliga myndigheter som andra att uppgöra förslag
till planer för skilda slag av samhällelig bebyggelse. De planer, som upprättas
för exploatering av kronojord, äro givetvis att hänföra till nämnda slag avplaner.

Såsom ovan framhållits kräver ett riktigt bedrivande av en exploateringsverksamhet
av förevarande art och omfattning ingående kännedom ifråga om
såväl den mark, som avses för exploatering, som det samhälle, till vars bebyggda
område marken skall läggas. En dylik fullständig kännedom torde näppeligen
kunna besittas eller inom rimlig kostnadsram förvärvas av det av revisorerna
föreslagna centrala exploateringsorganet. På grund härav torde de särskilda
jord förvaltande myndigheterna även framdeles, jämväl om nämnda centrala
myndighet inrättas, komma att bliva de i verkligheten avgörande i fråga om
när och i vilken omfattning samt för vilket ändamål exploatering av kronojorden
sker. Det centrala organet skulle således endast kunna utöva en viss allmän tillsyn
över den statliga exploateringsverksamheten. Då ej heller ifråga om exploatering
av kronojord konflikter gärna kunna uppkomma mellan de särskilda
jordförvaltarna — även om å en ort markområden under olika statsmyndigheters
förvaltning skola exploateras — och således vid en exploatering icke kan
vara fråga om ett samordnande av olika statsintressen, torde behovet av det av
revisorerna föreslagna centrala organet kunna starkt ifrågasättas. Det syfte,
som avses i revisorernas förslag, torde på ett fullt tillfyllestgörande sätt kunna
tillgodoses genom kompletterande föreskrifter till kronans jordförvaltande myndigheter.

I ärendets slutliga handläggning hava byggnadsrådet Dahl och t. f. byggnadsrådet
Gripe deltagit.

Stockholm den 13 januari 1942.

Underdånigst
RAGNAR HJORTH.

SVEN MARKELIUS.

Sten Zethelius.

— 93 —

Djurgårdskommissionens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 82, § 21.

Till Konungen.

Sedan Kungl. Maj:t den 27 december 1941 anbefallt djurgårdskommissionen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1941 församlade revisorer
anfört under § 21 av sin berättelse angående förvaltningen av viss kronans och
därmed jämförbar mark, får djurgårdskommissionen härmed anföra följande.

Kommissionen finner goda skäl tala för att en utredning, på sätt revisorerna
förordat, kommer till stånd rörande förutsättningar och möjligheter för att till
ett särskilt organ sammanföra sådana uppgifter, som angå införandet av viss
kronans och därmed jämförbar mark inom städers och andra samhällens bebyggelseområden.

Kommissionen har icke heller något att erinra mot att denna utredning
planlägges efter i huvudsak de linjer, som finnas uppdragna i revisorernas
uttalanden. Det förefaller lämpligast, att utredningen uppdrages åt därför särskilt
tillkallade sakkunniga. Med anledning av vad revisorerna anfört rörande
eventuellt uppdrag åt djurgårdskommissionen såsom centralt organ för handläggning
av frågor angående exploatering m. m. av kronans och därmed likställd
mark anser sig kommissionen för närvarande icke böra göra något annat uttalande,
än att kommissionen förutsätter att kommissionen beredes tillfälle att
deltaga vid utredningens behandling av detta spörsmål.

I handläggningen av detta ärende hava djurgårdskommissionens samtliga
ledamöter deltagit.

Stockholm den 15 januari 1942.

På djurgårdskommissionens vägnar:

Underdånigst

NILS EDÉN.

X.ARS SCHÖNMEYE.

Sten Grönvall.

Kammarkollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 82, § 21.

Av den kronojord, som står under kollegiets vård och inseende, exploateras
städernas donationsjord enligt sakens natur undantagslöst i vederbörande städers
egen regi.

Av de jordar och hemman, som alltjämt äro anslagna till läroverkslärares
avlöning, torde en del på grund av sin belägenhet i eller invid stad kunna
lämpa sig för planläggning och tomtförsäljning. Vissa områden hava ock försålts
till respektive städer för sådant ändamål. Denna utväg torde även för
framtiden kunna anlitas med fördel, varför exploatering i kronans egen regi
endast i undantagsfall kan komma i fråga.

Beträffande övrig under kollegiets inseende stående kronojord torde gälla
att den antingen genom sin belägenhet, är undandragen alla former av exploa -

— 94

tering eller också är till disposition och formen för avyttring så bunden, att
några åtgärder från kronans sida för dess utnyttjande för planmässig exploatering
icke synas möjliga. Som exempel på den förstnämnda gruppen må nämnas
områden upplåtna till lapparnas uteslutande begagnande samt å den senare
kronojord under enskild disposition av beskaffenhet att kunna till skatte lösas.

Den kyrkliga jord, med vilken kollegiet har att taga befattning, kan uppdelas
i följande grupper. Till den första kan hänföras prästboställen, vilka utgöra
avlöningstillgångar inom de särskilda pastoraten och enligt kyrkofondskommitténs
huvudbetänkande den 31 maj 1923 tablå XI omfattade cirka 3.200
jordbruksfastigheter med en sammanlagd jordbruksareal av omkring 113.000
hektar. Trots talrika försäljningar under tiden därefter har fastighetsbeståndet
icke undergått någon mera avsevärd minskning. Nästa grupp utgöres av
de hemman av olika slag, vilkas avkastning ingår till kyrkofonden. Hit höra
allmänna kyrkohemman, vilkas antal numera torde vara ringa, biskopshemman,
uppgående till inemot 65 hemman, och eventuellt ett fåtal klockarhemman.
Hemman och jordar tillhöriga lokalkyrkor och domkyrkor utgöra ytterligare
en grupp. Den största betydelsen hava dessa fastigheter inom Lunds stift, där
ett stort antal kyrkor äga fastigheter, vilkas antal enligt en av kammarkollegiet
1926 gjord preliminär undersökning i Malmöhus och Kristianstads län uppgick
till sammanlagt 152 hemman och 1214 jordlägenheter, varav ett 60-tal
hemman med en areal av över 3.000 hektar tillhörde Lunds domkyrka. Avvecklingen
av klockarbo.ställena pågår för närvarande och dessa komma att, med
undantag möjligen för några få, vilka torde indragas till kyrkofonden såsom
klockarhemman, antingen försäljas eller överföras till församlingsegendom.
Slutligen finnas fyra stycken domkyrkosysslomansboställen.

Av de yttranden, som avgivits i ärendet av vederbörande stiftsnämnder, framgår
att den kyrkliga jorden inom så gott som alla delar av riket till avsevärd
del har ett sådant läge i och vid samhällen och samhällsbildningar på landsbygden
att dess utnyttjande för bebyggelse utgör en förutsättning för samhällenas
naturliga utveckling. Detta bekräftas också av kollegiets egen erfarenhet
från försäljningsärenden. Tomt- och lägenhetsförsäljningen är trots rådande
vanskliga förhållanden fortfarande livlig.

Samtliga stiftsnämnder hava med växlande motiveringar avvisat tanken
att en eventuellt blivande statlig exploateringsmyndighet skulle omliänderhava
jämväl exploateringen av den kyrkliga jorden. De anförda skälen gå på huvudsakligen
två linjer, den ena att den nuvarande organisationen är tillfyllest
för lösande av uppgiften, för vilken visas allt vederbörligt intresse, och den
andra att eu viss återhållsamhet är befogad i fråga om exploateringen av den
kyrkliga jorden, som icke bör påskyndas.

Även kollegiet är av den uppfattningen, att den nuvarande organisationen
med sina såväl lokala organ i pastoratens boställsförvaltningar och boställsnämnderna
samt övervakande och kontrollerande organ i stiftsnämndema är tillräcklig
för den kyrkliga jordens exploatering och att ett särskilt statligt exploateringsorgan
endast i undantagsfall kan med fördel omliänderhava även
exploatering av kyrklig jord, till exempel om kronojord och kyrklig jord på
grund av sin belägenhet i visst fall finnes böra exploateras gemensamt.

Stiftsnämndema i Uppsala, Lund och Luleå hava emellertid ansett ett sakkunnigt
statligt exploateringsorgan, som kunde tillhandagå stiftsnämnder och
pastorat med råd och upplysningar, skulle vara värdefullt för dessas verksamhet.
Övriga stiftsnämnder hava ej funnit anledning att ingå på frågan, om
något sådant behov kunde föreligga.

Spörsmålet om de lämpligaste formerna för den ecklesiastika jordens exploatering
synes ingalunda lätt besvarat. I vissa stiftsnämnders yttranden i ärendet
skymtar den uppfattningen fram, att de sociala synpunkterna och behovet av
utrymme för samhällenas utveckling få sättas i efterhand för den ecklesiastika

95 —

jordens huvudsakliga uppgift att utgöra en säker placering av kyrkliga tillgångar.
Denna uppfattning överensstämmer icke med grunderna för den kyrkliga
försäljningslagen, vars syfte är att möjliggöra försäljning av kyrklig jord,
då samhällelig nytta därigenom främjas, ej heller med nutida jordpolitiska synpunkter.
Kollegiet utgår följaktligen ifrån att en exploatering av den kyrkliga
jorden bör komma till stånd, när påtagliga samhällsintressen kräva detta,
eu synpunkt, som kollegiet sökt tillgodose vid handläggningen av kyrkliga försäljningsärenden.
I städerna torde exploateringsfrågans lösning vara relativt
enkel. De områden, som skola exploateras, kunna lämpligen såsom råmark överlåtas
till vederbörande stad. Denna åtgärd ter sig självfallen, då staden har
det största intresset av frågans lösning och i regel den organisation och övriga
resurser, som erfordras för exploateringens genomförande. Vid dylika försäljningar
hava dock yppat sig svårigheter att erhålla en tillförlitlig värdering,
då denna förutsätter särskild sakkunskap, som i allmänhet icke ingår i boställsnämnders
och stiftsnämnders kompetens. Opartisk sakkunskap är åter icke lätt
att erhålla och ställer sig i varje fall relativt dyr. Om statlig expertis kunde
tillhandahållas för deltagande i värderingar i dylika fall, vore det onekligen
av värde.

I fråga om övriga samhällen — från köpingar ned till begynnande samhällsbildningar
vid en järnvägs- eller busstation eller kring en industri —- synes en
viss förändring i formerna för jordexploateringen hava inträtt efter 1932 års
ecklesiastika boställsreform. Tidigare torde gången i allmänhet hava varit, att
lägenheter utan någon planläggning upplätos på fyrtionio år mot årlig avgäld.
När en samhällsbildning av dylik art nått sådan omfattning att åtgärder för
planläggning och anordnande av vattenledning och avlopp icke längre kunde
undanskjutas, fick vederbörande kommun ingripa och söka förvärva området.
Dylika kommunala förvärv, som även brukade innefatta icke fullbyggda områden,
voro icke sällsynta före 1933 men synas för tiden därefter hava upphört.
I stället uppträda pastoraten under stiftsnämndernas medverkan såsom
tomtexploatörer. Arealen av kyrklig jord, som är under exploatering genom
pastoratens försorg, är betydande. Planläggningen av försäljningsområdena
och värderingen av de olika tomterna torde få anses i allmänhet vara tillfredsställande.
Ordnande av vägar kommer i allmänhet att åvila vederbörande tomtköpare.
Vatten- och avloppsfrågor förbli i regel olösta till dess samhället erhållit
en sådan utveckling att eu municipalbildning kommer till stånd eller förhållandena
föranleda hälsovårdsmyndigheternas ingripande och vederbörande
kommun får träda emellan. Denna händelsernas gång är icke riktigt tillfredsställande
och det vore rimligt att pastoraten, liksom en enskild markexploatör,
svarade för vägar och erforderliga ledningar, brunnar och avlopp. Svårigheter
av olika art möta dock härvidlag. De medel, som härflyta från den kyrkliga
jorden, torde icke lämpligen kunna investeras i företag, som icke lämna omedelbar
avkastning och för övrigt kunna medföra kapitalförlust. För närvarande
medgives förskott ur uppsamlade kyrkliga försäljningsmedel eller därmed jämförliga
medel för täckande av kostnaderna för upprättande av byggnadsplan
eller anläggning av vägar, men detta är ofta en oundgänglig förutsättning för
att vidare försäljningar skola komma till stånd. Bidrag till längre gående åtgärder,
såsom till byggande av en avloppsledning, torde ej vara att påräkna
för närvarande. Pastoratens organisation och förvaltningsföreskrifterna i ecklesiastik
boställsordning äro icke avpassade för lösningen av sådana arbetsuppgifter.
På grund härav torde det, när det gäller mera omfattande exploateringsföretag
på landsbygden, med nu gällande lagstiftning vara lyckligare,
även om därigenom någon företagarvinst skulle gå pastoratet förbi, att exploateringsområdet
försåldes till den borgerliga kommunen, som därefter kunde
med större frihet ombesörja områdets iordningställande och tomtförsäljning.
Dylika försäljningar torde dock endast komma till stånd i undantagsfall. Om

96 —

därför, såsom sannolikt är, pastoratens tomtförsäljningsverksamhet kommer
att fortgå i minst samma omfattning som för närvarande, lärer vid många
tillfällen behov av särskilt fackkunskap i hithörande frågor inträda. Om råd
och anvisningar samt biträde i särskilda fall kunde erhållas från en sakkunnig
statlig myndighet, skulle detta givetvis vara till stor fördel för pastoratens
bostadsförvaltning, som eljest kunde bliva betungad med betydande utgifter
för erforderlig expertis.

Beträffande behovet av sakkunnig ledning av kronans exploateringsverksamhet
har kollegiet tidigare uttalat sig i utlåtande den 3 juli 1940 angående
förvaltningen av köpeskillingsmedel för försåld ecklesiastik jord m. m. Kollegiet
konstaterade i utlåtandet att svårigheter mött vid exploatering av kronans
markområden i landsorten, i det kronan saknade lämpligt exploateringsorgan,
som kunde planlägga och genomföra en exploatering i egen regi. Svårigheten
härvidlag låge givetvis däri, att behovet av sakkunnig ledning yppade sig på
vitt skilda orter och att särskild sakkunnig ledning för varje olika exploateringsobjekt
knappast kunde komma ifråga. Ville man erhålla sakkunnig ledning,
som jämväl samlade erfarenheterna från ett fall till ett annat, kunde man knappast
undgå att ordna denna fråga genom en viss centralisering. En lösning
vore måhända, att en därtill utsedd central myndighet finge till sitt förfogande
ett anslag för sakkunnigt biträde i exploateringsfrågor. Ingen exploateringsfråga
torde kunna på lämpligt sätt lösas utan medverkan av lokala organ och
de myndigheter, som hade att förvalta eller övervaka förvaltningen av respektive
marktillgång. Skulle en tillfredsställande exploatering i egen regi kunna
ernås, måste densamma ske genom samverkan mellan berörda myndigheter och
till dennes förfogande stående sakkunnig å området.

De sakkunniges uppgifter angavs i utlåtandet på följande sätt. Den sakkunnige
måste å ort och ställe sätta sig in i de föreliggande frågorna, giva uppslag
rörande exploateringsverksamhetens organisering och härför erforderliga åtgärder
m. m. ävensom biträda vid utseende av arbetskrafter för uppgörande
av stadsplan och exploateringens genomförande i praktiken, eventuellt jämväl
i vad avser träffande av s. k. stadsplaneavtal med vederbörande samhälle.

Även för kronans del torde det i regel vara lämpligt att försälja den mark,
som skall exploateras, till vederbörande städer eller andra samhällen, som därefter
ombesörjer exploateringen. Fall kunna emellertid inträffa, då vederbörande
samhälle icke lämpar sig för uppgiften eller icke önskar åtaga sig densamma,
medan samtidigt ett statens intresse kräver att byggnadsverksamheten
kommer i gång t. ex. för att tillgodose bostadsbehovet för personalen vid ett
sjukhus eller en militärförläggning. Då torde exploatering i kronans egen regi
vara nödvändig. Tänkbara äro också fall, då ett samhälle för eu ur sociala synpunkter
mindre önskvärd tomtpolitik och en konkurrens från kronans sida
kunde vara av värde för att åvägabringa erforderlig rättelse eller tillgodose
de mest trängande behoven. Inom kollegiets erfarenhet hava kommit fall av
konkurrens om samma exploateringsområde mellan olika samhällen och då det
till synes skulle vållat minst olägenhet, om kronan kunnat ombestyra exploateringen
i egen regi.

Att i vissa fall behov kan föreligga av en statens egen fastighetsexploatering
även utanför Stockholm synes därför obestridligt. Vilken omfattning denna
verksamhet bör omfatta och huru den bör organiseras, torde endast erfarenheten
kunna utvisa. Mot en utredning i syfte att undersöka om i något fall
en statlig exploatering bör igångsättas omedelbart eller inom överskådlig framtid
och den lämpliga organisationsformen, som givetvis blir beroende på omfattningen
och arten av de aktuella arbetsuppgifterna, har kollegiet icke något
att erinra. En sådan utredning lärer kunna anordnas så, att av densamma
framgår, huruvida behov föreligger av ett särskilt statsorgan med de av statsrevisorerna
angivna övervakande och förhandlande uppgifterna.

97 —

Av vad ovan anförts framgår emellertid, att kollegiet icke anser att en sådan
utredning behöver utsträckas till den kronojord, som står under kollegiets
vård och inseende med undantag möjligen för den till läroverksläramas
löner anslagna jorden.

Vidkommande den kyrkliga egendomen anser kollegiet, att erforderlig exploateringsverksamhet
kan — utom måhända i något undantagsfall — omhänderhavas
av vederbörande myndigheter och att ett särskilt exploateringsorgan
icke behöver inrättas för den. Skulle emellertid ett statligt organ i form av
sakkunnig eller expert, anställd hos viss förvaltning, eller som fristående kommission,
eller dylikt komma till stånd, synes det vara av värde, att dess erfarenhet
finge anlitas även för den kyrkliga fastighetsförvaltningen genom inhämtandet
av råd och anvisningar eller såsom biträde vid vissa förhandlingar
och uppgörelser.

Från stiftsnämnderna inkomna yttranden bifogas.1

I beslutet av detta utlåtande hava förutom undertecknade deltagit kammarråden
Schalling och Skoglund.

Stockholm den 17 januari 1942.

Underdånigst
LENNART BERGLÖF.

PEB GAVELIUS.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 82, § 21.

Till Konungen.

Riksdagens år 1941 församlade revisorer ha under § 21 av sin berättelse
ifråga om handhavandet av sådan statlig och därmed jämförbar jord, som är
belägen inom städer eller i omedelbar närhet av städer eller andra större samhällen,
framhållit angelägenheten av en utredning, huruvida förutsättningar
föreligga att åt ett centralt organ uppdraga att, under medverkan av respektive
förvaltande myndighet, dels genom periodiska inventeringar eller eljest
hålla översyn beträffande mark av nyss angivet slag, som lämpar sig för planmässigt
ordnad bebyggelse, dels följa bebyggelseutvecklingen i de städer och
andra samhällen utom Stockholm samt i Stockholms omgivningar, där statlig
eller därmed jämförbar jord finnes, dels ock i förekommande fall taga initiativ
till att, om så befinnes lämpligt, dylik jord tillföres samhällets bebyggelseområde.

Sedan Kungl. Maj :t genom remiss den 27 december 1941 anbefallt domänstyrelsen
avgiva utlåtande häröver, får styrelsen till åtlydnad av remissen i
underdånighet anföra följande.

Domänstyrelsens fasta egendom förvaltas enligt av riksdagen antagna grunder.
För skogarna äro bestämmelser meddelade i förordningen den 10 maj
1935 (nr 157) angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar. I
fråga om de egentliga jordbruken (jordbruksdomäner och skogsjordbruk) föreligga
bestämmelser i kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder
för förvaltningen av viss kronoegendom. Enligt sistnämnda kungörelse skall,
då utarrendering av jordbruksegendom förestår, företagas arrendeuppskattning.

1 Ej bär avtryckta.

7 — Hev. berättelse ang. statsverlcet är 1041. 11.

— 98

Därvid skall uppgöras förslag till sättet för dess utarrendering samt till de
villkor, varunder egendomen bör upplåtas. Uppskattningen verkställes vid jordbruksdomänerna
och i vissa fall vid skogsjordbruken av en nämnd bestående av
domänintendenten respektive jägmästaren samt två uppskattningsmän. Med
stöd av arrendeuppskattningen jämte övriga tillgängliga upplysningar fastställer
styrelsen respektive över jägmästaren de villkor, under vilka utarrendering
bör ske. Arrendetiden skall enligt kungörelsen i allmänhet omfatta minst
femton och högst tjugo år. Vad beträffar försäljningen av den under styrelsens
förvaltning stående egendomen förefinnas jämväl särskilda bestämmelser. Ät
Kungl. Maj :t har sålunda riksdagen lämnat vissa bemyndiganden att försälja
sådan egendom. Det huvudsakliga bemyndigandet har erhållit sin nuvarande
utformning vid 1929 års riksdag. Bemyndigandet avser sådan egendom, som
icke är anslagen för visst ändamål och ej heller på grund av befintlig skogstillgång
eller annan särskild anledning bör behållas åt kronan. De närmare
föreskrifterna för dessa försäljningar återfinnas i förordningen den 6 juni
1929 angående försäljning i vissa fall av kronoegendom med mera med därtill
fogade tillämpningsföreskrifter (nr 176 och 179). Jämlikt försäljningsförordningen
äger domänstyrelsen, när styrelsen finner lämpligt, väcka fråga om
försäljning av jord, som är underställd styrelsen. Enligt tillämpningsföreskrifterna
skall värdering av jordbruksegendom till försäljning verkställas i enahanda
ordning som härovan angivits beträffande arrendeuppskattning.

Som skäl för verkställandet av den ifrågasatta utredningen, ha statsrevisorerna
anfört bland annat, att garantier för närvarande saknades för att kronomark
eller ecklesiastik mark belägen inom eller invid städer eller andra större
samhällen vid lämplig tidpunkt tillfördes respektive samhälles bebyggelseområde.
I enstaka fall hade visserligen enligt revisorerna sådan jord överlåtits
till vederbörande samhälle för exploatering genom dettas försorg för bebyggelse
men i allmänhet hade samhället icke kunnat räkna med kronomarken vid
planering av bebyggelsen inom samhället utan kronans mark hade lämnats utanför
stadsplanen och bebyggelsen. Kronojorden vore cj sällan så belägen och av
den storleksordning, att den hindrade stadsbebyggelsens naturliga utveckling.
Stundom hade den växande bebyggelsen tvingats att väja för det hinder, kronomarken
utgjorde, och i stället taga i anspråk jordområden i en riktning, som
exempelvis med hänsyn till belägenhet, kommunikationsmöjligheter eller beskaffenhet
vore mindre lämpliga för bebyggelse, åtminstone innan kronans
ifrågavarande mark fått tillföras samhällets bebyggelseområde.

Till den del uttalandet avser mark under domänstyrelsens förvaltning är
uttalandet icke överensstämmande med verkliga förhållandet. Vad angår jordbruksegendomar
belägna inom städer eller invid städer och stadsliknande samhällen
tillhöra de den kategori av fastigheter, vilka styrelsen jämlikt 7 § i förordningen
den 22 juni 1934 äger upplåta på viss kortare tid. Ifrågavarande
egendomar bli sålunda föremål för uppskattning och allmän översyn oftare
än vad som är fallet med övriga jordbruksegendomar, vilka utarrenderas under
den normala tiden 15 respektive 20 år. Genom föreskriften i andra stycket
1 § i tillämpningsföreskrifterna till försäljningsförordningen av den 6 juni
1929 har det vidare sörjts för att vederbörande kommun hålles underrättad
om utgången av löpande arrendetider. Det torde sålunda med fog kimna påstås
att för städer och andra samhällen stora möjligheter förefinnas att vid
uppskattningsförrättning framföra sina synpunkter och önskemål med avseende
på dispositionen av kronans genom domänstyrelsen utarrenderade jordbruksfastigheter.
Samma möjligheter föreligga jämväl beträffande skogsmarkerna.
Även utan samband med uppskattningsförättningars hållande torde
möjligheter vara för handen för ifrågavarande samhällen att tillvarataga sina
intressen beträffande domänstyrelsens jord. Dessa möjligheter ha ock av samhällena
utnyttjats. Omfattande kronomarker ha genom styrelsens försorg årli -

— 99 —

gen försålts till städer, landskommuner och andra samhällen. Vidare ha vissa
områden invid järnvägsstationer och andra tätare bebyggda orter på landsbygden,
när förutsättningar för en sådan upplåtelse varit för handen, i styrelsens
regi exploaterats tomt för tomt. 1 detta sammanhang må även erinras om det
av styrelsen den 8 november 1941 till Kungl. Maj :t överlämnade förslaget till
generalplan för kronans jordbruksdomäner, i vilket styrelsen under särskilda
grupper upptagit dels områden, beträffande vilka värdestegring i eu framtid
kan förväntas (blivande tomtmark och dylikt) (grupp C) och dels områden som
kunna förväntas bli erforderliga för allmänt lokalt behov (utvidgning av område
för städer, kommuner och andra samhällsbildningar) (grupp D).

Det skulle kunna invändas, att styrelsen och dess underlydande organ icke
alltid kunna anses i hithörande frågor besitta erforderlig sakkunskap. I mera
invecklade fall har också styrelsen som sakkunnigt biträde anlitat någon lämplig
stadsingenjör. Oftast ha emellertid nödiga utredningar verkställts av länsarkitekten
It. Lundgren, numera bosatt i Stockholm. Någon ytterligare expertis
har icke varit behövlig.

Skulle förhållandena emellertid på något håll verkligen visa sig hava vant
sådana som revisorerna velat göra gällande, torde främjandet av de av dem
framförda syftemålen kunna ske genom vida enklare medel än dem som av
revisorerna föreslagits.

Vederbörande samhällen kunna exempelvis erinras om lämpligheten av att
befintlig kronojord — i den mån denna kan tänkas såsom icke erforderlig för
tillgodoseende av andra allmänna intressen av större betydelse — blir föremål
för undersökning, huruvida den kan tagas i anspråk vid planläggningen för
samhällsutvidgningar och att samhällena, därest vederbörande förvaltande
myndighet skulle vägra sin medverkan till en upplåtelse av mark för sadant
ändamål, böra hänvända sig till närmast överordnad myndighet. Ett sammhälles
utveckling torde nämligen i första hand vara en angelägenhet för den där bosatta
befolkningen, och det torde därför kunna förutsättas, att samhallet självt
tager de nödiga initiativen. Vidare torde vederbörande förvaltande myndighet
kunna informeras om nödvändigheten av att med uppmärksamhet följa förhållandena
av förberörd art och att i görligaste män so till att kronomarken
får den ur allmän och ekonomisk synpunkt lämpligaste användningen.

Enligt styrelsens erfarenhet har också från samhällenas sida nedlagts ett betydande
arbete på ordnandet av deras framtida utvidgning och detta även
på lång sikt. Det händer sålunda icke sällan, att samhällen förvärva avsevarda
kronomarksarealer, vilkas ytterligare exploatering först kan ske efter manga ar.
Ett dylikt förfaringssätt torde väl också vara det mest ändamålsenliga. Samhällena
äga de bästa förutsättningar för att kunna bedöma på vad satt och i
vilken riktning och takt planerna för deras utvidgning hora laggas. Samhallena
få även anses vara bäst skickade att omhänderha arbeten för anordnande
av gator och vägar, parkanläggningar, vatten- och avloppsledningar.

Till slut må erinras om bestämmelserna i gällande byggnadsstadga och stads PlEnligt''

2 kap. 4 § byggnadsstadgan åligger vederbörande byggnadsnämnd
bland annat att med uppmärksamhet följa byggnadsverksamheten och den allmänna
utvecklingen i staden och dess omgivning; att, då anledning därtill
förekommer på grund av framställning från markägare eller eljest, till prövning
upptaga fråga om antagande eller ändring av stadsplan, stomplan cllci
utomplansbestämmelser eller ändring i byggnadsordningen; så ock att i allmänhet
söka främja eu för staden gagnelig utveckling av dess bebyggande och
för detta ändamål hos vederbörande myndigheter väcka de förslag och gora
de framställningar, som finnas nödiga.

Enligt 124 § i samma stadga åligger det länsstyrelse att tillse, att stad eller
samhälle i mån av behov förses med stadsplan, stomplan, utomplansbestämmcl -

— 100 —

ser och byggnadsordning av för samhället lämplig beskaffenhet, att besörja,
att område på landet, som därav är i behov, erhåller byggnadsplan, utomplansbestämmelser
och byggnadsordning av för området lämplig beskaffenhet, att
tillse, att byggnadsnämnder och andra lokala myndigheter, som ha befattning
med stadsplane- och byggnadsväsendet, med nit och omsorg fullgöra sina åligganden,
samt att göra de framställningar och förslag till föreskrifter eller åtgärder,
vartill förhållandena giva anledning.

_ I 4 § stadsplanelagen föreskrives, att om för stads ändamålsenliga utveckling
eller till främjande av betydande allmänt intresse finnes nödigt, att stadsplan
upprättas för visst område, men stadsfullmäktige underlåta att vidtaga
härför erforderliga åtgärder, Konungen må förelägga stadsfullmäktige viss tid,
inom vilken sådan plan skall vara underställd Konungens prövning. Skulle
stadsfullmäktige icke ställa sig föreläggandet till efterrättelse, äger Konungen
på stadens bekostnad låta upprätta och, efter hörande av stadsfullmäktige och
dem frågan eljest rörer, fastställa stadsplan för området.

25 § stadsplanelagen lyder: Kan mark, som ingår i byggnadskvarter, icke på
skäliga villkor förvärvas för bebyggande och är detta förhållande till avsevärt
hinder för stadens utveckling, må Konungen medgiva staden rätt att lösa
marken.

Sistnämnda bestämmelse gäller även kronans mark.

Under åberopande av vad sålunda anförts får styrelsen som sin mening
framhålla, att styrelsen anser skäl icke föreligga för verkställande av den av
statsrevisorerna förordade utredningen.

Vid detta ärendes avgörande ha närvarit, förutom undertecknad, t. f. överdirektören
Aminoff, byråcheferna Wahlestedt, Holmström och Alm samt t. f.
byråcheferna Lindner och Wennmark. Föredragande har varit byråchefen
Holmström.

Stockholm den 16 januari 1942.

Underdånigst

G. KUYLENSTIERNA.

Stig Holmstedt.

Av riksmarskalksämbetet, fångvårdsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, kanslern för
rikets universitet och vattenfallsstyrelsen avgivna yttranden i anledning av
riksdagens revisorers uttalande del I, sid. 82, § 21, ha här ej tryckts.

Arméförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 87, § 22.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1941 har Kungl. Maj:t anbefallt arméförvaltningen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1941 församlade
revisorer under § 22 av sin berättelse anfört angående central upphandling
av byggnadsmaterial.

— 101 —

Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

Till en början må erinras om att arméförvaltningens fortifikationsstyrelse,
som omhänderhar förvaltningen av arméns byggnader och befästningar, i fredstid
i regel icke bedriver byggnadsverksamhet i egen regi. Nybyggnader såväl som
den övervägande delen av förekommande underhållsarbeten ombesörjas av entreprenörer.
Under försvarsberedskapen däremot hava vissa större byggnadsoch
befästningsarbeten utförts i egen regi. Dessa hava emellertid med hänsyn
till rådande förhållanden i regel varit så brådskande, att erforderlig tid för
ingående förhandlingar om priser ej förefunnits. En organisation av det slag,
riksdagens revisorer ifrågasatt, skulle beträffande sistnämnda arbeten hava
kunnat visa sig synnerligen värdefull. Även om arméns direkta konsumtion
av byggnadsmaterial under normala tider i anslutning till vad ovan anförts ej
är av större omfattning, torde dock den föreslagna anskaffningsformen även
då kunna vara till avsevärt gagn. Ämbetsverket vill emellertid i detta sammanhang
framhålla vådan av att alltför mycket anknyta prisöverenskommelsema
mellan en statlig samköpsorganisation och vederbörande producent (organisation)
till prislistor. Särskilt i tider av fluktuerande priser torde nämligen upprättandet
och tillämpningen av dylika prislistor ifråga om produktionsvaror
medföra betydande risker för en icke önskvärd stelhet och schablonmässighet.

Arméförvaltningen anser sig i detta sammanhang böra erinra om att det
torde ingå i den av Kungl. Maj :t tillsatta militära byggnadsutredningens åligganden
att till behandling upptaga frågan om standardisering av byggnadsmaterial
samt dess ändamålsenliga anskaffning.

Beträffande den ifrågasatta samköpsorganisationens sammansättning bör måhända
framhållas, att frågan om inrättande av ett försvarsväsendets industriverk,
innefattande bland annat anskaffningsavdelning och prisbyrå, måhända
kan komma under övervägande i samband med pågående utredning angående
omorganisation av den militära förvaltningen. Skulle en sådan organisation komma
till stånd, kan det ifrågasättas, huruvida icke sagda verk helt eller delvis
skulle kunna fullgöra de uppgifter, som enligt revisorernas förslag skulle ankomma
på samköpsorganisationen, en anordning, som kunde visa sig förmånlig,
bland annat ur arbetssynpunkt med hänsyn till växlingar i den militära anskaffningsverksamheten.

Arméförvaltningen ifrågasätter slutligen, huruvida den föreslagna organisationen
bör begränsas till att avse endast byggnadsmaterial. Även andra materialslag
kunna vara lämpade för en liknande reglering ifråga om anskaffningen.
Såsom exempel härå kan nämnas sjukvårdsmateriel, beträffande vilken organiserade
samköp för försvarsväsendet samt statliga och kommunala sjukvårdsinrättningar
kunna tänkas medföra betydande fördelar såväl ur prissynpunkt som
för ernående av standardisering. Även med hänsyn till försvarsberedskapen
skulle en sådan åtgärd få betydelse, i det att de stora svårigheter, som numera,
föreligga beträffande omsättning av viss sjukvårdsmateriel i fred, därigenom
torde kunna väsentligt underlättas.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad Wijnbladh,
ordförande, Söderbom, Gustafsson, Lindsjö, Carlquist samt undertecknad Brunskog,
föredragande.

Stockholm den 16 januari 1942.

Underdånigst
TII. WIJNBLADH.

UNO BRUNSKOG.

Nils Hultman.

— 102 —

Marinförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 87, § 22.

Till Konungen.

Sedan Kungl. Maj :t genom nådig remiss den 23 december 1941 infordrat utlåtande
i anledning av vad riksdagens år 1941 församlade revisorer anfört angående
central upphandling av byggnadsmaterial får marinförvaltningen i underdånighet
anföra följande.

Statsrevisorerna framhålla bland annat att upphandlingsförordningen lider
av en viss stelhet. Någon fri konkurrens vid anbudsavgivning föreligger praktiskt
taget icke i den mån, som stundom är fallet, leverantörerna äro sammanslutna
i grupper (normalsammanslutningar, karteller m. m.). Statsrevisorerna
framföra vissa skäl, som tala för användandet av det s. k. prislisteförfarandet
jämsides med eller i stället för upphandlingsförordningen. I samband härmed
skulle en statens samköpsorganisation inrättas, som skulle uppgöra härför erforderliga
avtal.

Marinförvaltningen delar revisorernas uppfattning att tillämpandet av upphandlingsförordningen
i vissa fall icke ger avsett resultat. Förordningens stelhet
har ju också medfört att förordningen under nu rådande förhållanden i vissa
hänseenden satts ur funktion (se militärt försvarsberedskapsformulär den 10
februari 1939). Prislisteförfarandet förefaller ägnat att beträffande vissa varuslag
möjliggöra fördelaktiga inköp och ett smidigt förfarande. Beträffande
åter andra varuslag synes risk föreligga att prisnivån på platser med lägre priser
skulle komma att höjas genom inrättande av en samköpsorganisation. Så torde
fallet bliva till exempel beträffande trävaror, då dessa kunna köpas från i
närheten av arbetsplatsen befintlig mindre såg, som för samköpsorganisationen
kan vara obekant. Även beträffande andra varor kan det vid behov av mindre
partier understundom visa sig att en finna i närheten av arbetsplatsen säljer
billigare än producenten eller de firmor, som samköpsorganisationen står i förbindelse
med, enär firman i närheten av arbetsplatsen, exempelvis genom att
befrakta hel järnvägsvagn, kan räkna med lägre fraktkostnad. Vid en närmare
prövning av frågan i sin helhet, som av statsrevisorerna förordas, bör därför
det förslagna förfarandets tillämplighet för olika varuslag undersökas, varvid
dock från förfarandet under alla förhållanden böra undantagas inköp av mindre
omfattning eller värde.

Om ett stort centraliserat upphandlingsorgan under någon period ej erhöllc
den skickliga och omdömesgilla ledning, som är ett villkor för att systemet
skall fungera val, bleve skadeverkningarna mycket omfattande. Som följd av
att övriga myndigheter befriats från ansvaret för upphandling vore det möjligt
att en kritik från detta håll, som kunde lända till förbättring, skulle kunna utebliva.
För att förhindra en sådan tendens borde det stå de olika myndigheterna
fritt att åtminstone beträffande flertalet varuslag direkt upphandla, ona detta
skulle visa sig för staten fördelaktigare. Härigenom erhölles kontroll på samköpsorganisationens
effekt ivitet.

I händelse inrättande av en samköpsorganisation innebär, att lokalmyndigheterna
måste upphandla byggnadsmaterialier för längre tids förbrukning, bör
icke förglömmas, att detta i många fall skulle innebära kostnader för nya förrådsbyggnader,
transporter och stegrade förrådskostnader. Det må även observeras,
att de militära myndigheterna ofta icke hava möjlighet att bedöma behovet
av byggnadsmaterial för någon längre tid framåt, då detta behov är beroende
av blivande medelsanvisningar. En centralisering av inköpen av byggnads -

— 103 —

materialier torde knappast heller komma att befrämja byggnadsarbetenas snabba
utförande.

Det kan icke frånses att statens byggnadsverksamhet i de flesta fall sker genom
entreprenörer. Marinförvaltningen utgår ifrån, att det icke är meningen,
att staten som regel skall tillhandahålla entreprenör erforderliga byggnadsmaterialier.
Detta skulle bliva mycket arbetskrävande och giva anledning till
onödiga konflikter mellan byggherre och entreprenör genom den ansvarsfördelning,
som bleve följden.

Till slut vill marinförvaltningen icke underlåta att framhålla, att varje
centralisering till huvudstaden av statens ekonomiska verksamhet försvagar det
lokala näringslivet. Att en sådan utveckling icke är enbart fördelaktig är uppenbart.
. .

Det kan ifrågasättas, om icke den nuvarande prisbyrån inom statens industrikommission
— i händelse statliga verk i större utsträckning använda sig av denna
byrås priskontroll — är tillfyllest för nedbringande av kostnaderna för byggnadsmaterial.
I sådant fall bör den i lämplig form bibehållas även sedan de
nuvarande krisförhållandena upphört.

Om en utredning av lämpligheten av en central samköpsorganisation av byggnadsvaror
anses böra komma till stånd, anser marinförvaltningen, att ovan anförda
synpunkter böra beaktas. Utredningen bör i så fall även omfatta, dels
frågan, huruvida icke ökad effektivitet och smidighet vid statens upphandlingar
skulle ernås genom revidering av upphandlingsförordningen, dels lämpliga åtgärder
för en ytterligare standardisering av byggnadsmaterial.

I beslutet hava deltagit Bjurner, chef, undertecknad, föredragande, Wirström
och Lindberg.

Stockholm den 15 januari 1942.

Underdånigst

M. E. PERSSON.

Carl-Otto Krook.

Flygförvaltningens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 87, § 22.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 23 december 1941 anbefalld att senast den 18 januari
1942 avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1941 församlade revisorer
under § 22 av sin berättelse anfört angående central upphandling av byggnadsmaterial,
får flygförvaltningen i underdånighet anföra följande.

Ämbetsverket upphandlar endast i ringa utsträckning byggnadsmaterial, enär
så gott som samtliga byggnadsarbeten uppdragas åt entreprenörer, vilka tillhandahålla
sagda material. Ett genomförande av revisorernas förslag synes förutsätta,
att entreprenadsystemet väsentligen frångås och ersättes av arbetenas
utförande i egen regi med direkt upphandling av materialiema genom samköpsorganisationen.
Detta skulle medföra behov av ny personal för kostnadsberäkningar,
inköp, arbetsledningen med mera, varjämte ämbetsverket såsom arbetsgivare
skulle kunna utsättas för större risker genom arbetskonflikter än vad
med nuvarande system är förhållandet. Då flygvapnets nybyggnadsverksamhet

— 104 —

avses att avslutas i samband med vapnets fullständiga utbyggnad, vilken torde
erfordra viss forcering, kan det knappast vara lämpligt att för den relativt
korta byggnadsperiod, varom här är fråga, genomföra en sådan omorganisation
av vapnets byggnadsverksamhet, som ovan berörts.

Ur mera allmänna synpunkter kan förslaget även ingiva vissa betänkligheter.
Ett alltför långt drivet standardiseringsförfarande är ägnat att eliminera konkurrensen
och därmed stimulansen till tekniska förbättringar inom byggnadsväsendet.
Fastmera får det anses önskvärt, att möjligheterna för producenter
av skiftande byggnadsmaterial till fri konkurrens bibehållas och, där så kan
ske, förbättras. Ett genomförande av det remitterade förslaget kan befaras
medföra en stagnation av den tekniska utvecklingen på ifrågavarande område,
såvitt angår statens byggnadsverksamhet.

Den ifrågasatta centrala upphandlingsorganisationen torde vidare bliva en
relativt stor och dyrbar förvaltningsinstitution, åtminstone om densamma, såsom
för flygvapnets del är fråga, skulle verkställa upphandling av material inom
praktiskt taget alla delar av landet.

Flygförvaltningen får på anförda skäl hemställa, att, därest ur flygvapnet
ovidkommande synpunkter den ifrågakomna centrala upphandlingen anses böra
genomföras, anlitande av densamma icke måtte göras obligatorisk, såvitt avser
flygvapnets byggnadsverksamhet.

I ärendets handläggning hava, förutom undertecknad souschef, deltagit Nilson
och Fogman, föredragande.

Stockholm den 13 januari 1942.

Underdånigst
ARTHUR ÖRNBERG.

Ernst Fogman.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 87, § 22.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1941 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt medicinalstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1941 församlade
revisorer, på sätt framginge av en remissen bifogad handling, under
§ 22 av sin berättelse anfört angående central upphandling av byggnadsmaterial.

Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen överlämna och såsom eget utlåtande
åberopa bilagda, av arkitekten Hakon Ahlberg till styrelsen avgivna, den
19 januari 1942 dagtecknade yttrande i ärendet.

Stockholm den 20 januari 1942.

Underdånigst
EINAR EDÉN.

PEDEE BJÖRCK.

Sven Hedborg.

— 105 —

Till K u n g 1. Medicinalstyrelsen.

Angående förslag av 1941 års riksdags revisorer om central upphandling av
byggnadsmaterial för statens verk och inrättningar.

Då den byggnadsverksamhet, som bedrives av medicinalstyrelsen, numera är
av relativt obetydlig omfattning och huvudsakligen omfattar smärre objekt,
har frågan om en central upphandling ur denna synpunkt för medicinalstyrelsens
vidkommande ej så stor betydelse. I princip synes emellertid förslaget väl
värt beaktande, och om medicinalstyrelsens byggnadsverksamhet i framtiden
skulle ökas, torde från medicinalstyrelsens sida intet vara att invända mot en
lämpligt ordnad central statlig upphandling av sådana byggnadsmaterial, som
med fördel kunna göras till föremål för dylik upphandling.

För det betydande bestånd av byggnader, som är underställt medicinalstyrelsens
förvaltning, erfordras årligen reparationer, vilka tillsammans uppgå till
avsevärda belopp. I vissa fall torde en central statlig upphandling av material
för sådana reparationsarbeten kunna innebära en ekonomisk fördel även för
medicinalstyrelsens vidkommande. Detta gäller särskilt om material för målningsarbeten,
vilka arbeten draga en stor del av reparationskostnaderna. Det
är möjligt, att en viss besparing här skulle kunna erhållas och även en säkrare
garanti för jämn kvalité av materialet, om central upphandling av dessa material
kunde företagas och de därefter vid rekvisition kunde fördelas på de olika
anstalterna. Möjligen kan en central upphandling även vara till fördel, då
det gäller sanitetsgods och förbrukningsgods för värmeledningar och elektriska
installationer.

Stockholm den 19 januari 1942.

HAKON AHLBEEG.

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 87, § 22.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1941 har Kungl. Maj:t anmodat järnvägsstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1941 församlade revisorer
under § 22 av sin berättelse anfört angående central upphandling av byggnadsmaterial
och får styrelsen i anledning härav anföra följande.

Det har synts revisorerna icke uteslutet att en på lämpligt sätt organiserad
centralupphandling skulle bliva till fördel för statsverket och ha revisorerna
motiverat denna sin förmodan under framhållande av huru upphandlingsförordningens
bestämmelser nu tillämpas. De synpunkter, som revisorerna framfört,
ha emellertid redan sedan lång tid tillbaka beaktats av styrelsen, vilket
torde framgå av det följande. ,

Enligt revisorernas uppfattning lider anbudsförfarandet enligt upphandlingsförordningen
av en viss stelhet. Att så är förhållandet kan icke förnekas, men
tordo denna olägenhet svårligen kunna undvikas med en förordning, som om -

— 106 —

spänner så många ekonomiska intressen. Fastställd av Kungl. Maj :t att lända
till efterrättelse för samtliga de statliga myndigheter, som äga befogenhet att
verkställa inköp för statens räkning, har förordningen, strikt tillämpad, bland
andra den fördelen att infordrade och protokollförda anbud bliva i sammanförd
form tillgängliga för anbudsgivarna, som sålunda kunna förvissa sig om att
ingen orättvisa eller mannamån blivit begången vid anbudens slutliga avgörande.
På detta sätt skapas ett förtroende av stort värde för den upphandlande myndigheten
och av betydelse vid fortsatta affärstransaktioner.

Den stelhet, som anses vidlåda upphandlingsförordningen, förmena revisorerna
bestå uti att »förfarandet måste i regel upprepas vid varje särskild upphandling,
vilket i synnerhet beträffande materialgrupper med starkt pressade fasta rabattsatser
förefaller tämligen meningslöst». Denna uppfattning kan styrelsen för
sin del icke helt biträda. Det är riktigt att staten av flera skäl kommer i åtnjutande
av pressade priser, men det torde icke kunna påstås att rabattsatserna
nu äro fasta. Alltifrån krigsutbrottet ha de oavbrutet sjunkit och förefaller det
som om de ännu icke på långt när blivit stabiliserade. Under sådana förhållanden
är det förklarligt att en anbudsgivare iakttager största försiktighet och i
sina kalkyler medberäknat alla eventualiteter. Om sålunda en leverans skall
fullgöras först efter flera månader, som ofta nu är fallet, eller successivt under
en längre tid, erhållas mestadels icke några fasta priser utan göres vanligen
förbehåll om prisökning i samband med stegrade arbets- och materialkostnader.
I händelse verkligen fasta priser någon gång avgivas äro dessa med största sannolikhet
beräknade med en sådan marginal att däri inrymts motsebar prisstegring
under leveranstiden. Vilket av de alternativa anbuden som bör godtagas,
prövas för varje fall. Godkännes ett anbud med glidande rabattsatser göres alltid
förbehåll att få tillgodoräkna sig en reduktion av priserna i händelse av
vikande konjunkturer.

Vid statens järnvägar är upphandlingen till huvudsaklig del centraliserad till
förrådsbyrån. Endast effekter, som förekomma i mycket begränsad omfattning
eller äro speciellt erforderliga för ett visst distrikt upphandlas av föreståndarna
för linjeförråden. Härigenom kan samma slags varor endast i obetydlig omfattning
komma att inköpas av olika upphandlande organ.

Att leverantörerna inbördes äro genom avtal eller dylikt sammanslutna i
grupper (normalsammanslutningar, karteller m. m.) är ett känt faktum och förmärkes
väl av inkomna anbud. Det oaktat anser sig styrelsen icke berättigad att
frångå upphandlingsförordningen, utan infordras alltjämt anbud i vanlig ordning
även från de till en kartell anslutna firmorna. Om samma priser här
erhållas kunna likväl andra faktorer differera såsom leveranstid, leveransplats
m. m. Förmärkes att priserna äro oförmånliga bruka anbuden förkastas och
antingen infordras nya reviderade anbud eller ock upptagas förhandlingar i
avsikt att få do många olika prisökande faktorerna analyserade. Ofta resultera
dessa förhandlingar i att reducerade priser erhållas. I de fall det är lämpligt
träffas avtal om glidande rabattsatser sålunda att dessa höjas i viss proportion
till uttagna kvantiteters storlek (bonus).

Under normala förhållanden äro många fördelar förknippade med löpande
avtal, vilket styrelsen väl insett och har därför sedan många år tillbaka begagnat
sig av dylik form för upphandling, vilken användning ytterligare intensifierats
efter den år 1932 genomförda omorganisationen av statens järnvägars förrådsväsende.
Dylika avtal har därför tidigare träffats för praktiskt taget alla sådana
effekter, som icke behöva på en gång uttagas utan kunna successivt levereras.
Även i nuvarande krisläge upprättas, då så är görligt, löpande avtal,
ehuru, som ovan framhållits, fasta priser, mera sällan kunna erhållas. Någon
direkt ekonomisk vinst med dessa löpande avtal torde icke vara att påräkna
utan fördelarna ligga bl. a. däri att de medföra en väsentlig lättnad i upphandlingsförfarandet
och lagerhållningen samt i expeditionsarbetet, då linje -

— 107 —

myndigheterna kunna göra direkta avrop å avtalen utan att först behöva hänvända
sig till förrådsbyrån.

I avsikt att statsverk, som äro mindre förbrukare av viss vara ändock skola
komma i åtnjutande av den rabatt, som tillkommer statens järnvägar i egenskap
av större konsument, har styrelsen vid uppgörande av leveransavtal rörande
dylika effekter, exempelvis glödlampor, innehållit rätt även för andra statsinstitutioner
att göra uttag på för statens järnvägar gällande villkor. Sådana
avrop ske direkt hos vederbörande leverantör för vilket ändamål avskrift av avtalen
tillställts ifrågakommande statsverk och leverantören debiterar rekvirenten
direkt varigenom vinnes att fördröjande och fördyrande instanser undvikes. Den
omständigheten att rekvirenten kan vända sig direkt till leverantören med sina
order anser styrelsen vara i avsevärd grad arbets- och tidsbesparande och denna
anordning synes styrelsen kunna med fördel i besparingssyfte användas även
av andra upphandlande centrala verk.

Det ovan sagda gäller upphandlingar i allmänhet således även byggnadsmaterial.
De varor som centralt kunna upphandlas såsom cement, virke, glas m. m.
upphandlas av styrelsen för successiv leverans å olika platser varigenom lagerhållningen
kan nedbringas till den minsta möjliga. Övrigt byggnadsmaterial,
varav förbrukningen är ringa, upphandlas av föreståndarna för linjeförråden
och tillämpas även härvid löpande avtal. Som byggnadsarbetena i regel utföras
på entreprenad, blir åtgången av övrigt byggnadsmaterial relativt obetydlig
och avser huvudsakligen komplettering av beslag m. m.

Då, såsom framgår av vad ovan anförts, de synpunkter, som statsrevisorerna
framfört redan sedan länge beaktats av järnvägsstyrelsen och tillämpats vid
styrelsens och de lokala myndigheternas upphandlingar, får styrelsen såsom sin
mening uttala att den av statsrevisorerna ifrågasatta samköpsorganisationen i
betraktande av omslutningens storleksordning för statens järnvägars vidkommande
icke skulle medföra några mera beaktansvärda fördelar.

För att emellertid få frågan ytterligare belyst har underhandlingar inletts
mellan järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och telegrafstyrelsen i syfte att
få utrett huruvida ett samarbete mellan kommunikationsverken i vissa mkopsfrågor
skulle kunna tänkas medföra ekonomiska fördelar för nämnda statsverk
tillsammantagna.

Stockholm den 17 januari 1942.

Underdånigst
G. DAHLBECK.

R. SCHÅLTZ.

Vattenfallsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 87, § 22.

Till Konungen.

Genom remiss den 23/12 1941 liar vattenfallsstyrelsen anmodats att avgiva
utlåtande med anledning av vad riksdagens år 1941 församlade revisorer under
§ 22 i sin berättelse anfört angående centralupphandling av byggnadsmatenel.
Efter redogörelse för det nu i allmänhet tillämpade decentraliserade upphand -

— 108 —

lingsförfarandet föreslå statsrevisorerna, att för vissa varuslag ett för de skilda
statsverken gemensamt inköpsförfarande skulle tillämpas, varvid de olika verken
skulle göra sina inköp efter med producenterna överenskomna prislistor. För
uppgörandet av erforderliga avtal skulle insättas ett särskilt organ, förslagsvis
benämnt statens samköpsorganisation.

I anslutning till det av statsrevisorerna framförda förslaget synes det vattenfallsstyrelsen
påkallat att redogöra för det upphandlingsförfarande, som styrelsen
i regel tillämpar.

Vattenfallsstyrelsens inköp av materialier äro uppdelade på tre grupper, nämligen: A-inköp,

avseende individuella större inköp för särskilda ändamål.

B-inköp, avseende större generella köp för leverans i mån av behov enligt
prislisteavtal, som berättiga samtliga styrelsens lokalförvaltningar
till inköp.

C-inköp, som avse medelstora och mindre inköp gällande för viss lokalförvaltning.
Sådana inköp hava i regel karaktären av individuella
köp men kunna även avse leverans i mån av behov enligt prislisteprincipen.

För år 1940 uppgingo A-köpen till ca 7.505.000 kronor, B-köpen till ca

5.172.000 kronor och C-köpen till ca 150.000 kronor.

Som bekant ske gemensamma inköp för statsverken av skriv- och räknemaskiner,
skriv- och karbonpapper, stenciler och skri vunderlägg redan genom generalpoststyrelsen.

Vattenfallsstyrelsens B-inköp motsvara i allt väsentligt det förfaringssätt, som
statsrevisorerna åsyfta. De omfatta cirka 40 % av de totala inköpen och avse
ett 50-tal varuslag, av vilka de viktigaste äro: valsat stål, cement, elektrisk installationsmateriel,
bult, skruv, nit, spik, bensin och bentyl, järnrör med tillbehör,
tillverkning av kopparfabrikat, automobilförnödenheter, elektriska kablar,
skriv- och ritmateriel, kätting, glödlampor och aducergods.

Mellan vissa av statens affärsdrivande verk råder det redan nu en samverkan
i vissa inköpsfrågor. Förhandlingar pågå rörande en utvidgning och systematisering
av detta samarbete. Det är väl föga troligt att nämnda verk, som tillsammans
representera en mycket stor del av de statliga inköpen, kunna få nämnvärt
lägre priser genom bildandet av en större samköpsorganisation. Tänkbart
är att en sådan kan på ett mindre lyckligt sätt försena och försvåra vissa inköpsfrågor.
Det är väl närmast de mindre statliga uppköparna, som skulle ernå
lägre kostnader. I vad mån dessa inköp äro av sådan omfattning, att det med
hänsyn till dessa bör bildas den föreslagna samköpsorganisationen undandrager
sig vattenfallsstyrelsens bedömande.

..Styrelsen vill betona önskvärdheten av att de affärsdrivande verken, som
själva ha välorganiserade inköpsorgan och som själva kunna åstadkomma erforderlig
samverkan icke onödigt hindras i sitt arbete genom en mellanhand
mellan leverantörerna och sig.

Frågan synes emellertid förtjänt av en undersökning.

Stockholm den 17 januari 1942.

Underdånigst
W. BERGQUIST.

Harald Edholm.

— 109 —

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 87, § 22.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 23 december 1941 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt
byggnadsstyrelsen att senast den 18 januari 1942 avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1941 församlade revisorer under § 22 i sin berättelse anfört
angående central upphandling av byggnadsmaterial.

Till åtlydnad härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

Vid bedömande av denna eentraliseringsfråga synes för det första vara att
beakta, att en direkt upphandling av byggnadsmaterial genom statlig myndighets
försorg endast kan med fördel ifrågakomma, när myndigheten bedriver
byggnadsarbeten i egen regi. Om dylika arbeten utföras med tillämpning av
entreprenadsystem, torde detta system för arbetenas bedrivande till väsentliga
delar förryckas, om entreprenörerna skulle tillhandahållas byggnadsmaterialier
i större utsträckning genom den statliga myndighetens ingripande. I så fall
återstode för entreprenörerna endast att tävla om lägsta kostnad för arbetsledning
och arbetskrafter. Det kan otvivelaktigt ifrågasättas, om icke entreprenadsystemet
under sådana förhållanden vore förfelat, då en byggande myndighet
med fördel torde kunna direkt anställa kompetenta arbetsledare och dessa i
sin tur arbetare utan att en byggnadsentreprenör anlitas. Entreprenörerna torde
i regel till stor del grunda sina entreprenadanbud, åtminstone de lägst bjudande,
på förefintliga möjligheter att till relativt lågt pris inköpa materialier eller
att utnyttja dem tillhöriga materialmängder från tidigare gjorda inköp. I
all synnerhet torde detta gälla rörledningsfirmor, vilka vanligen disponera
jämförelsevis stor lagerbehållning. Det torde följaktligen vara mindre lämpligt
att vid entreprenadförfarande centralt upphandla byggnadsmaterial annat
än möjligen i vissa speciella fall, exemnelvis vid massuppförande av likartade
byggnader med användning av specifikt material, då det kan vara till statsverkets
fördel att verkställa centralt inköp av materialet genom överenskommelse
med leverantören om särskilt lågt pris vid massinköp och tillhandahålla vederbörande
entreprenörer materialet efter specificerad rekvisition beträffande åtgången
av detsamma.

Vidare torde vara att uppmärksamma, att för ett byggnadsföretag erfordras
icke endast byggnadsmaterialier utan även till betydande omfattning halv- och
helfabrikat, såsom färdighuggen natursten, snickerier till fönster och dörrar,
inredningsarbeten av olika slag, värmepannor, maskinella anordningar och
dylikt. Om det sålunda under vissa förhållanden kan vara lämpligt med centraliserat
inköp av byggnadsmaterialier, torde det vara förenat med betydande
svårigheter och sannolikt med icke oväsentliga extra kostnader, om dylika halvoch
helfabrikat skulle inköpas genom ett centralt organ. Därtill kommer, att
det ofta beträffande de senare icke är uteslutet, att väsentliga justeringar av
beställningarna måste förekomma under leveransernas fortgång.

Än vidare torde vara att beakta, att under det att viss byggnadsmaterial,
såsom cement och även möjligen armeringsjäm och trävaror, under vissa förhållanden
måhända med någon fördel kunna bliva föremål för centraliserat statligt
inköp, andra byggnadsmaterial, såsom mur- och fasadtegel, grus, sand, makadam,
kalk, mellan väggssten, kakelplattor, golvmaterial oeli dvlikt ävensom ledningsgods,
knappast lämpa sig för dylikt centralt inköp, då med dessa leveranser
vanligen äro förenade vissa speciella, ofta skiftande krav å materialet
och dess formgivning m. m. samt inköpsmöjligheterna begränsas på grund av
olikartade, ortligt orienterade avsättnings- och försäljningskarteller och dylikt.

no —

Slutligen må erinras, att de fördelar beträffande prissättning, vilka en dylik
statlig samköpsorganisation, som statsrevisorerna tänkt sig, skulle bliva väsentligt
beroende av tidsförhållandena. Samköpen skulle enligt revisorernas mening
bygga på leveransavtal, avseende ej alltför kort tid, träffade mellan staten å ena
och vederbörande producenter eller med dem samarbetande detaljhandlarorganisationer
å andra sidan, ett s. k. prislisteförfarande. Under nuvarande kristid
med ständigt ökade material- och arbetspriser samt begränsade materialtillgångar
torde för längre tidsperiod fixerade prislistor icke kunna ifrågakomma.
Under åtskilliga år framåt torde växlande materialpriser komma att gälla, under
nu fallande penningvärde stigande och sedermera, då penningvärdet möjligen
åter kommer att öka, fallande priser.

Vid övervägandet av de av statsrevisorerna anförda synpunkter rörande en
statens samköpsorganisation har man sålunda enligt byggnadsstyrelsens mening
att uppmärksamma,

dels att organisationen endast torde kunna fungera i de fall, då statliga byggnadsföretag
utföras i egen regi, sålunda vad eäller byggnadsstyrelsen vid allenast
omkring hälften av dess byggnadsverksamhet och med avseende på flertalet
av övriga myndigheter till synnerligen ringa omfattning,

dels att till gemensamma inköp kan ifrågakomma uteslutande byggnadsmaterialier
men lämpligen icke för byggnadsföretagen erforderliga halv- och helfabrikat,
varför vid sidan av den statliga samköpsorganisationen måste finnas
en inköpsorganisation inom myndigheten för anskaffning av dessa varor,

dels att beträffande byggnadsmaterialier endast ett fåtal torde med någon
ekonomisk fördel kunna anskaffas av den gemensamma inköpscentralen, under
det att en mångfald materialier lämpligare inköpas genom myndighetens egen
inköpsorganisation, och

dels att nuvarande kristid, vilken förefaller att fortvara under relativt lång
tid framåt, helt förrycker möjligheten att grunda inköpen på av statsrevisorerna
förutsatta enhetspriser.

Enligt styrelsens mening torde följaktligen gemensamt statligt inköp med
ekonomisk fördel kunna ske endast beträffande cement i fall s. k. bonus lämnas
av leverantören vid gemensamhetsinköp, armerings järn, varmed handeln dock är
i viss mån reglerad, järnbalkar, beträffande vilka dock priskartell torde råda,
och i viss mån trävaror, såsom sparrar, furuvirke och plank.

Vad beträffar ökade möjligheter till standardisering av byggnadsmaterial genom
samköpsorganisationen vill styrelsen framhålla, att standardisering innebär
rent tekniska åtgärder och icke sammanhör med de merkantila. Standardiseringen
sker främst genom insatsen från materialleverantören själv i samarbete
med härför anpassade statsorgan, såsom statens provningsanstalt m. fl., eller
också genom speciella statliga utredningsarbeten. De viktigaste standardiseringsåtgärderna
gälla dock främst halv- och helfabrikat samt byggnadskonstruktioner
av olika slag.

Då en dylik samköpsorganisation, i all synnerhet under nuvarande förhållanden,
icke torde vara av bevisligt ekonomisk fördel för statsverket utan torde i
åtskilliga fall åstadkomma viss omgång och medföra ökade administrationskostnader,
anser sig byggnadsstyrelsen icke kunna tillstyrka den föreslagna åtgärden.

Stockholm den 17 januari 1942.

Underdånigst

RAGNAR HJORTH.

ERNST LINDH.

Sten Zethelius.

in —

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 87, § 22.

Domänstyrelsen har intet att erinra mot att frågan om en gemensam statlig
samköpsorganisation underkastas en närmare prövning. Härvid torde böra tagas
i beaktande vad styrelsens inköpskontor anfört i bifogade P. M. beträffande
upphandlingar för domänverkets räkning.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, närvarit t. f. överdirektören
Aminoff och byråchefen Wahlestedt, föredragande.

Stockholm den 16 januari 1942.

Underdånigst
G. KUYLENSTIERNA.

L. Carlquist.

Bilaga.

Intendentens yttrande i ärende K: 2377/1941 (nåd. remiss angående riksdagens
år 1941 församlade revisorers uttalande angående central upphandling av
byggnadsmaterial).

Det kan icke förnekas, att anbudsförfarandet, såsom revisorerna framhållit,
lider av en viss stelhet. Denna olägenhet förminskas dock för domänverkets
vidkommande därav, att styrelsen i största möjliga utsträckning söker samla
materialinköpen i större årsupphandlingar. På grund av svårigheten att överblicka
ett helt års behov måste dock kompletteringsköp ske under året, vilket
särskilt beträffande byggnadsmaterial icke så sällan förekommer. Det synes då
förmånligt att i än större utsträckning än vad redan sker vid verkets upphandling
använda sig av det av revisorerna förordade s. k. prislisteförfarandet med
bonus utgående i stegrad skala allt efter inköpens omfattning under avtalstiden.

Att den av revisorerna förordade samköpsorganisationen skulle beträffande
s. k. konventionsvaror kunna åstadkomma högre rabattsatser och den större
bonus, som skulle följa med större, samlade leveranser till statsverket, är troligt.
Särskilt gäller detta sådana institutioner, som icke hava tillgång till tekniskt
erfaren och affärstränad personal. Fråga är dock, huruvida den vinst,
som härigenom kunde uppkomma, skulle motsvara de med organisationen förenade
kostnaderna och även uppväga den tidsförlust, som nödvändigtvis måste
uppstå genom anordnande av ytterligare en instans för upphandlingsärendena.
För domänverkets vidkommande erfordras största möjliga smidighet och snabbhet
vid upphandlingen. En viss tröghet ligger redan däri, att rekvisitionerna
från förmännen på skogarna (kronojägare, byggmästare) måste insändas till,
granskas och överarbetas av vederbörande jägmästare, därefter vidarebefordras
till domänstyrelsen — i vissa fall genom resp. överjägmästare — och på styrelsens
inköpskontor sammanställas till årsförslag, efter vilket anbud infordras.
Det är att befara, att inrättandet av ännu en upphandlingsinstans skulle för
domänverkets vidkommande orsaka för arbetenas behöriga gång tyngande tidsutdräkt,
särskilt med hänsyn till att arbetena på skogarna och därmed materialbehoven
äro starkt säsongbetonade och med hänsyn till de klimatiska förhållandena
i olika delar av landet dels icke sammanfalla i tid, dels måste slutföras
inom mycket begränsad tid. Därest utredningen skulle visa, att förutsättningar

— 112 —

för inrättandet av en statens inköpsorganisation äro för handen och att dessa
äro ekonomiskt bäriga, synes anslutning från domänverkets sida således böra
ske endast beträffande sådana varuslag, vid vilkas anskaffning kraven på snabbhet
kunna i viss mån eftersättas.

Behovet av rörlighet i upphandlingsfrågor har för domänverkets vidkommande
givits uttryck i Kungl. Maj :ts instruktion för domänverket den 1 mars 1935,
enligt vilken vid verkställande av upphandling eller utförande av arbete för
domänverkets räkning utan hinder av gällande förordning angående upphandling
och arbeten för statens behov m. m. domänstyrelsen och jämväl underlydande
myndighet må infordra anbud på sätt i varje fall befinnes lämpligt ävensom,
så ofta så anses fördelaktigt, träffa uppgörelse under hand.

För att utnyttja de möjligheter till förmånliga inköp, som ortshandlare och
småfabrikanter ute i landet kunna erbjuda, ha lokalförvaltningarna (reviren,
t. o. m. 1941 även industriförvaltningar) ålagts att vid avgivande av årsrekvisitioner
å erforderlig material lämna uppgift å de priser, särskilt å tunga varuslag,
som vid inköp i orten kunna betingas. Dessa priser hava icke sällan visat
sig förmånligare än vad styrelsen efter infordrande av anbud kunnat betinga sig,
beroende därpå, att ortshandlare baserat sina offerter på basis av vagnslastinköp
med därav orsakade lägre fraktkostnader. Upphandling genom lokalförvaltning
har stundom visat sig förmånligare för statsverket även om ortspriserna
varit något högre än vad till styrelsen avgivna offerter utvisat, vilket förklaras
därav, att säljaren genom utnyttjande av s. k. bakforor kunnat till betydligt
reducerad kostnad ordna befraktningen av materialen till resp. arbetsplatser ute
på ofta rätt avlägsna skogar. Av nu nämnda och även andra orsaker har det
stundom visat sig för statsverket förmånligt att anbud infordrats såväl av domänstyrelsen
som av lokalförvaltning.

Såsom revisorerna framhållit, vore det ur kostnadssynpunkt fördelaktigt att
åstadkomma en standardisering av viss material. Genomförandet av en dylik
standardisering torde dock förutsätta tillgång på personal med erforderliga
tekniska insikter beträffande konstruktions- och tillverkningsdetaljer för ett
stort antal varuslag. Det torde kunna förväntas att den sedan år 1924 arbetande
Sveriges standardiseringskommission härvid skulle kunna lämna värdefullt bistånd.

Stockholm och domänstyrelsen den 14 januari 1942.

GUNNAE WISTEÖM.

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 89, § 23.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1941 har socialstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1941 församlade revisorer under
§ 23 av sin berättelse anfört angående förläggande av ämbetsverk utom Stockholm.
Med anledning därav får styrelsen anföra följande.

Inför det behov av nybyggnader för ämbetsverk och statliga institutioner,
som sedan länge förelegat, hava revisorerna fäst uppmärksamheten såväl på de
höga byggnadskostnaderna i Stockholm som på disproportionen mellan byggnads-
och markkostnaderna vid några närmare angivna statliga nybyggnader

— 113 —

samt mot bakgrunden av de begränsningar av statens utgi fter, som den statsfinansiella
situationen nödvändiggör, ifrågasatt möjligheten att förlägga olika
ämbetsverk och institutioner till landsorten. Revisorerna hava därför ansett,
att såsom ett led i nu pågående bcsparingsarbete en utredning därutinnan ofördröjligen
bör verkställas.

Socialstyrelsen vill icke motsätta sig, att en utredning i berörda hänseende
företages. Emellertid håller styrelsen icke för troligt, att det finnes verk eller
institutioner, som i sin verksamhet i så ringa grad äro beroende av samarbete
med över- ocli samordnad myndighet med placering i huvudstaden, att en förflyttning
till landsorten kan ske utan allvarliga olägenheter för verksamheten.
Redan av detta skäl finner styrelsen det tveksamt, huruvida utredningen kan
giva något resultat.

Statsrevisorerna anföra, att löne- och i viss mån även expenskostnaderna
komme att nedbringas i avsevärd omfattning genom en förflyttning till ort
med lägre levnadskostnader än Stockholm. Det torde icke kunna bestridas, att
tomt- och byggnadskostnaderna för nya lokaler i landsorten skulle kunna hållas
på en låg nivå i förhållande till motsvarande kostnader i huvudstaden. Vid
den ifrågasatta utredningen måste dock mot dessa ekonomiska fördelar vägas
de nackdelar av olika slag, som äro förknippade med en förflyttning. Främst
torde härvid, såsom revisorerna framhållit, böra beaktas arten av institutionens
verksamhet, lokaliseringen av dess underordnade, överordnade eller samhöriga
förvaltningsgrenar samt allmänhetens berättigade krav. Ur nu nämnda
synpunkter torde näppeligen eu förflyttning av något centralt ämbetsverk från
Stockholm vara möjlig. Den omedelbara kontakten med departementen, övriga
statsinstitutioner och till huvudstaden förlagda rikscentrala organisationer av
olika slag är en av de väsentligaste betingelserna för ämbetsverkens verksamhet.
En förläggning till landsorten skulle vidare föranleda en för ärendenas handläggning
och expedition hindersam omgång. Härjämte må erinras om att eu
förflyttning till landsorten sannolikt skulle medföra, att verkscheferna och de
högre tjänstemännen i viss omfattning bleve nödsakade att företaga tjänsteresor
till Stockholm för att därstädes personligen samråda och samarbeta med cheferna
för och tjänstemännen i respektive departement ävensom med representanter
för i huvudstaden förlagda verk och myndigheter. De förflyttade verkens
och institutionernas resekostnader skulle därigenom komma att öka. och de ekonomiska
fördelarna av förflyttningen att i motsvarande grad förringas. Slutligen
må anföras en omständighet, som visserligen saknar betydelse ur statsfinansiell
synpunkt, men som ändock bör vinna beaktande i detta sammanhang.
Här avses de olägenheter, som en förflyttning skulle medföra för tjänstemännen.
Dessa hava i regel inrättat sig för ett arbete, som stadigvarande är förlagt
till Stockholm. De hava sålunda i viss utsträckning på lång sikt ordnat sina
bostadsförhållanden genom inköp av villor och lägenheter. Många av tjänstemännens
kontrahenter i äktenskapet äro anställda i statlig eller enskild verksamhet
i Stockholm och dess omedelbara närhet. En förflyttning skulle alltså
för tjänstemännen i många fall medföra såväl ekonomiska som andra personliga
olägenheter.

På grund av skäl, som närmare utvecklats i det föregående, är en förläggningav
socialstyrelsen till landsorten ur alla synpunkter olämplig. För styrelsens
del torde särskild utredning i frågan vara helt obehövlig. Ämbetsverkets verksamhetsområde
omfattar arbetsuppgifter, vilkas handläggning icke kan ske isolerat
utan måste äga rum i intimt samarbete med andra verk och myndigheter.
En ständig kontakt med justitie- och socialdepartementen är sålunda nödvändig
för lag-, fattigvårds- och utlänningsbyråcrna. De statistiska byråernas arbetsuppgifter
bestå till stor del av utredningsuppdrag, som styrelsen erhållit genom
social- och finansdepartementen. Även de fortlönande undersökningarna, till
exempel löne- och levnadskostnadsstatistiken med tillhörande indexberäkningar,

8 — Rev. berättelse an//, statsverket dr 1941. II.

— 114 —

nödvändiggöra oavbruten kontakt bland annat med arbetsgivarnas och arbetarnas
centralorganisationer. Utlänningsbyrån och utlänningsförläggningsavdelningen
måste stå i ständig förbindelse med justitie-, utrikes- och socialdepartementen,
försvarsstaben och centrala polismyndigheter, och arbetsmarknadsbyrån
konfererar i stor utsträckning med arbetsmarknadskommissionen och arbetsmarknadens
partsrepresentationer samt samarbetar dagligen med de erkända arbetslöshetskassorna,
vars flesta huvudkontor finnas i Stockholm. Förlikningsmannaexpeditionen
kan icke fylla sin uppgift utan ett intimt samarbete med arbetsgivar-
och arbetarorganisationerna, vilka till övervägande del hava sina förenings-
eller förbundsexpeditioner förlagda till Stockholm, där också flertalet
större förlikningsförhandlingar bruka äga rum.

Givetvis böra av statsfinansiella hänsyn alla möjligheter till besparingar tillvaratagas
i nu rådande krissituation. Frågan angående en lokal decentralisering
av organen för den statliga verksamheten å olika områden är dock av en
sådan betydelse, att de ekonomiska fördelar, som möjligen i vissa fall därigenom
kunna vinnas, ej böra få spela en avgörande roll vid den avvägning, som skall
äga rum vid den föreslagna utredningen. I annat fall är fara för handen att
på grund av nuvarande betryckta statsfinansiella läge åtgärder vidtagas, som
för framtiden kunna medföra betydande men för statsförvaltningen och i det
långa loppet komma att visa sig ofördelaktiga även ur ekonomiska synpunkter.

I detta ärendes handläggning hava deltagit t. f. generaldirektören Höjer,
byråcheferna Bexelius, Nyström och Berggren, t. f. byråcheferna Jerneman,
Drougge och Twengström samt sekreteraren Schmidt.

Stockholm den 17 januari 1942.

Underdånigst
KARL J. HÖJER.

ERNST BEXELIUS.

Riksförsäkringsanstaltens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 89, § 23.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1941 har Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1941 församlade
revisorer under § 23 av sin berättelse anfört angående förläggande av
ämbetsverk utom Stockholm. Med anledning härav får anstalten anföra följande.

Riksförsäkringsanstaltens främsta arbetsuppgift är att bedriva försäkringsverksamhet
i enlighet med lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete och den därmed sammanhängande lagen den 14 juni 1929 om försäkring
för vissa yrkessjukdomar. Därjämte har anstalten emellertid ett flertal
andra arbetsuppgifter. Sålunda är riksförsäkringsanstalten yrkesinspektionens
chefsmyndighet och har i denna egenskap att utöva ledningen av yrkesinspektionens
verksamhet, utfärda anvisningar till skydd mot olycksfall och ohälsa
i arbetet, meddela eftergifter från arbetarskyddsbestämmelser m. m. Vidare har

— 115 —

anstalten att bestämma och utgiva ersättning av statsmedel i vissa fall. Hit liör
— bortsett från att statens arbetare jämlikt särskild kungörelse den 30 november
1917 efter anstaltens bestämmande erhålla ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
av statsmedel — i främsta rummet ersättning jämlikt 1909 och
1927 års förordningar om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring. Dessutom meddelar riksförsäkringsanstalten försäkring
för fiskare för skada till följd av olycksfall jämlikt förordning 11 juni 1918
samt beviljar inköp av livräntor till barn utom äktenskap och av livräntor enligt
lagen om trafikförsäkring å motorfordon den 10 maj 1929.

Till belysning av omfattningen av riksförsäkringsanstaltens verksamhet må
anföras att antalet i riksförsäkringsanstaltens arbetsgivarförteckningar för år
1940 upptagna arbetsgivare utgjorde omkring 728.000 samt att antalet anmälda
olycksfall, som drabbat i anstalten försäkrade arbetare, samma år uppgick till
i runt tal 115.000 och år 1941 till omkring 120.000.

Statsrevisorerna framhålla, att en ej obetydlig ekonomisk besparing skulle
uppkomma genom förläggning av riksförsäkringsanstalten till landsorten, och
det såväl i avseende å kostnader för tomt med byggnader, som även i årliga
avlöningskostnader. Mot de skäl, som i regel torde tala för att ett centralt verk
är förlagt i huvudstaden, borde därför, anföra statsrevisorerna vidare, vägas de
ekonomiska fördelar, som nästan undantagslöst torde stå att vinna genom verkets
förläggande till lämplig landsortsstad. ......

Från dessa utgångspunkter torde det ankomma på riksförsäkringsanstalten
att framlägga de omständigheter, som särskilt för anstaltens del böra komma i
betraktande för nämnda bedömande.

Fördelarna för ett verk med riksförsäkringsanstaltens arbetsuppgifter av att
vara förlagt i huvudstaden äro ej blott de vanliga förvaltningsmässiga, som
bestå i möjlighet till vanlig direkt kontakt med statsdepartement och vissa
ämbetsverk. Anstaltens verksamhet har nämligen i många avseenden närmare
beröringspunkter med övriga centrala organ på närliggande område än ofta
eljest är förhållandet inom förvaltningen.

Såsom centralt ämbetsverk har riksförsäkringsanstalten sålunda vid fullgörandet
av sina arbetsuppgifter att i avsevärd omfattning samverka med ett
flertal andra verk och institutioner i Stockholm. I fråga om åtgärder av mer
allmän betydelse, som ha avseende på olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringens
förhållande till läkare och sjukhus, läkarintyg m. m. kunna i allmänhet
icke av anstalten träffas erforderliga avgöranden utan nära samråd eller samverkan
med medicinalstyrelsen. Stundom erfordras också helt naturligt närmare
samverkan med centralt organ för annan socialförsäkring, nämligen med
pensionsstyrelsen, särskilt i dess egenskap av tillsynsmyndighet, över sjukkassorna,
samt med företrädare för de bolag, som vid sidan om riksförsäkringsanstalten
omhänderhava olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen. På grund
av åliggandet att handhava ersättningarna enligt militärersättningsförordnmgarna
har anstalten nära förbindelse med den centrala försvarsförvaltningen.
I egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet har anstalten att på yrkeshygienens
område samverka med statens institut för folkhälsan, bland annat
vid utfärdande av råd och anvisningar till arbetsgivare och arbetare. Vidare
har anstalten i samma egenskap intimt samarbete med bland annat kommerskollegium
— där bergmästare, statens elektriska inspektörer, sprängämnesinspektören
och specialinspektören för stuveriarbete äro yrkesinspektionens specialinspektörer
— med arbetsrådet, statens provningsanstalt, arbetsgivare- och
arbetareorganisationer in. fl. Fyra expeditioner för underordnade organ finnas
i Stockholm, nämligen yrkesinspektörernas i första och andra distrikten, yrkesinspektrisens
samt skogs- och flottledsinspektörens.

— 116 —

Vid bedrivandet av den för säkring sverksamhet av olika slag, som enligt ovanstående
utgör riksförsäkringsanstaltens mest omfattande arbetsuppgift, är anstalten
i mycket stor omfattning nödsakad verkställa utredning bland annat
rörande arbetskraft, som sysselsattes hos anstaltens försäkringstagare, samt
angående olycksfall, som drabbat i anstalten försäkrade personer. Dylika utredningar
kunna i allmänhet utföras både snabbare och effektivare samt föranleda
mindre arbete, därest anstaltens tjänstemän kunna träda i personlig
förbindelse med vederbörande. På grund av sin storlek och industriella betydelse
och då en mycket betydande del av anstaltens försäkringsklientel är lokaliserat
till Stockholm och dess närmaste omnejd måste Stockholm ur nu anförda
synpunkt otvivelaktigt betecknas såsom lämpligaste säte • för anstalten.
Bland i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare med arbete i huvudstaden
och trakten närmast däromkring inträffa årligen inemot en sjättedel av samtliga
de olycksfall i arbete, som skola regleras av anstalten. Härtill komma
yrkessjukdomar samt ersättningar enligt militärersättningsförordningen. De i
huvudstaden eller dess närmaste omgivning skadade eller sjuka göra på kallelse
av anstalten eller självmant i stor utsträckning personliga besök bos anstalten
för undersökningar av någon av dess läkare och för erhållande av upplysningar.
Den för skador till följd av olycksfall, som inträffat i Stockholm och dess närmaste
omgivning, särskilt organiserade avdelningen av anstaltens första skaderegleringsbyrå,
varest'' skadade även få kontant uppbära sina ersättningar,
fungerar alltså för dessa skadade på liknande sätt som en lokal sjukkassa, varest
daglig kommunikation uppehälles även med arbetsgivare och läkare.

Olyeksfallsskadade och av yrkessjukdom drabbade personer emottagas vid
behov till undersökning av någon av anstaltens läkare å deras mottagningstider
inom anstalten, ofta i samband med av dessa läkare handlagda frågor om den
skadades vård eller behandling å Serafimerlasarettet eller Karolinska sjukhuset,
dit skadade under sjukdoms- eller invaliditetstiden i ganska stor utsträckning
av anstalten hänvisas för undersökning eller behandling av speciell natur
eller för observation. Lasaretten och de allmänna sjukhusen i övrigt i landet
hava i regel icke skyldighet att för ändamål, varom här är fråga, mottaga utomläns-
eller utomortspatienter. Vårdkostnaden är där också avsevärt högre för
sådana patienter. De hava i allmänhet icke i samma utsträckning som nyssnämnda
båda sjukvårdsanstalter den erforderliga specialutrustningen. I detta
sammanhang må även understrykas fördelen för riksförsäkringsanstalten att
för utredning rörande vissa skadefall hava tillgång till vanföreanstalt i orten.

För att riksförsäkringsanstalten skall kunna fullgöra sin skadereglerande
verksamhet är det oundgängligen nödvändigt att anstalten har tillgång till läkare,
som skola tillhandagå anstalten med sakkunskap inom olika medicinska
fack. Företrädesvis skola dessa läkare i tveksamma fall dels, såsom nämnts,
verkställa erforderliga undersökningar av skadade, dels och med stöd av läkarbetyg
och andra handlingar i allmänhet yttra sig rörande samband mellan
olycksfall och vanlig sjukdom och rörande nedsättning av skadades arbetsförmåga,
samt giva anvisningar och råd rörande skadades vård och behandling,
rörande ersättningar till läkare m. m. Antalet skadeärenden, som på angivet sätt
underställdes anstaltens läkare, utgjorde år 1941 i runt tal 24.000. Hos riksförsäkringsanstalten
ii ro f. n. anställda sju läkare, av vilka fyra äro praktiserande
kirurger med befunnen särskild lämplighet för sin uppgift, två praktiserande
specialister på lungsjukdomarnas område och en specialist i fråga om arbetarskydd
och yrkessjukdomar överhuvud. Tillgång till motsvarande för anstaltens
verksamhet oundgängliga specialister, vilka merendels under praktisk verksamhet
för övrigt följa och även för sin tjänst hos riksförsäkringsanstalten behöva
följa utvecklingen var på sitt område, lär svårligen kunna beredas anstalten
annat än på ett fåtal orter i landet och kunna på fullt tillfredsställande sätt
ernås endast i Stockholm. Det må även framhållas att anstalten för sin verk -

— 117 —

samhet är i hög grad beroende av ett gott samarbete med läkarkåren, varför
det är nödvändigt att hos anstalten finnas läkare med obestridlig medicinsk
auktoritet.

Bortsett från skaderegleringsarbetet äro även för försäkringsverksamheten i
övrigt nuvarande möjligheter till omedelbar kontakt med vissa institutioner
och myndigheter i Stockholm av synnerligen stor betydelse. Sålunda införskaffar
exempelvis riksförsäkringsanstaltens försäkringsbyrå så gott som dagligen
per telefon en mängd för avgiftsdebiteringen erforderliga uppgifter från olika
myndigheter och verk, varibland må nämnas patent- och registreringsverket,
kommcrskollegium, skolöverstyrelsen och överståthållarämbetet. Vidare uppehåller
anstaltens rättsavdelning, som har att handlägga ett stort antal skadeståndsärenden,
daglig telefonkontakt med trafikförsäkringsanstalterna, av vilka flertalet
har sina kontor i Stockholm. Därest anstalten förlädes till landsorten,
måste dessa arbetsuppgifter utföras genom skriftväxling, vilket skulle föranleda
avsevärt ökad arbetsbörda och administrationskostnad för anstalten ävensom en
förlängning av ärendenas handläggningstid.

I sin försäkringsverksamhet är riksförsäkringsanstalten i viss omfattning underställd
försäkringsrådet, där ersättningstagare och arbetsgivare äga anföra
besvär över anstaltens beslut. I omkring 3.000 fall årligen anföras sådana besvär.
Handlingarna i de ersättningsärenden, i vilka besvär över något anstaltens
beslut anförts hos rådet, överlämnas av anstalten efter remiss till rådet för
prövning. Ersättningen till de skadade är emellertid i dessa fall i regel icke
slutreglerad, utan anstalten har att taga ställning till frågor om fortsatt ersättning
på grund av alltjämt inkommande nya läkarintyg eller andra handlingar.
Beslut om sådan fortsatt ersättning och utbetalning därav är alltid av
brådskande natur, och anstalten måste därför ofta vid upprepade tillfällen och
med minsta möjliga tidsutdräkt återhämta de till rådet insända handlingarna
samt efter handläggningen återställa dem till rådet. Motsvarande gäller också
i de fall, då i anledning av inträffat olycksfall besvär anförts i fråga om vem
som skall anses som arbetsgivare eller arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Hos riksförsäkringsanstalten äro för närvarande anställda något mer än 500
befattningshavare. Därest anstalten förflyttades till annan ort, skulle det bliva
nödvändigt att å ifrågavarande ort bereda lämpliga bostäder åt dessa och deras
familjer — omkring hälften av befattningshavarna äro gifta — eller uppskattningsvis
åt omkring 1.500 personer. Bostadsfrågans lösning vid anstaltens förläggning
skulle alltså kunna komma att möta särskilda svårigheter och eventuellt
påkalla särskilda ekonomiska åtgärder från statens sida.

Av ovanstående framgår att allvarliga olägenheter av bestående art för anstaltens
verksamhet skulle uppstå av den ifrågaställda förflyttningen. De till
sin storlek osäkra besparingar i nuvarande kostnader, som därigenom skulle
kunna ernås, lära icke kunna uppväga dessa olägenheter.

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
von Schulzenheim, Puke och Gabrielson samt byrådirektörerna Sidvall,
Källström och Wolff.

• Stockholm den 16 januari 1942.

Underdånigst
DAVID ÖSTRAND.

ALBERT EISEN.

— 118

Pensionsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 89, § 23.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1941 har Kungl- Maj :t anmodat pensionsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1941 församlade
revisorer under § 23 i sin berättelse anfört angående förläggande av ämbetsverk
utom Stockholm.

I anledning härav får pensionsstyrelsen anföra följande.

Pensionsstyrelsen handlägger ärenden angående folkpension, pension på grund
av frivilliga avgifter, invalidunderstöd, barnbidrag och blindhetsersättning samt
ärenden angående åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet. Vidare
ärenden som ankomma på styrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet dels
över erkända sjukkassor och andra understödsföreningar med undantag av
arbetslöshetskassor, dels ock över aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser.
Slutligen handlägger styrelsen ärenden, som enligt reglemente angående
förvaltningen av folkpensioneringsfonden och andra särskilda bestämmelser
tillhöra styrelsens ämbetsbefattning.

Styrelsen är organiserad på sex byråer, nämligen kanslibyrån, fond- och
kameralbyrån, granskningsbyrån, försäkringsbyrån, sjukvårdsbyrån och sjukkassebyrån.

Styrelsens personal uppgår för närvarande till 394 personer, varav 94 manliga
och 300 kvinnliga. Till personalen har därvid icke räknats sådana personer,
som endast uppbära arvode, såsom styrelsens läkare m. fl. De av styrelsen disponerade
tjänstelokalerna i fastigheterna nr 5 och 7 vid Engelbrektsgatan i Stockholm
förslå icke för styrelsens behov, varför härutöver förhyrts dels i huset
nr 9 Biblioteksgatan 34 rum dels ock i huset nr 8 Rimbogatan 18 rum. Den
nuvarande splittringen av styrelsens arbetslokaler utgör givetvis en olägenhet
vid handhavandet av styrelsens verksamhet, varför en nybyggnad för styrelsens
del är ifrågasatt. Enligt byggnadsstyrelsens förslag skulle byggnaden förläggas
till Ladugårdsgärdet.

Till belysande av det spörsmål, varom nu är fråga, vill styrelsen i korthet
framhålla följande mera allmänna synpunkter, vilka torde ha sin tillämpning
på huvuddelen av statens centrala verk och myndigheter.

Det torde få betraktas såsom en fullt naturlig utveckling att statens centrala
ämbetsverk sammanförts till en och samma stad. De mångahanda ämbetsuppgifter,
som i regel åligga dessa ämbetsverk, göra det erforderligt att kommunikation
med departement samt ämbetsverk och andra myndigheter kan ske så
snabbt och enkelt som möjligt. Man behöver bara tänka på det betydande antal
fall, där ett telefonsamtal mellan myndigheter i samma stad är tillräckligt för
att på ett lika snabbt som enkelt men dock fullständigt sätt reda upp ett ärende.
Vid skriftväxling skulle utredningen av ärendet ta avsevärt längre tid och bli
onödigt omständlig men ändock kanske ofullständig. Väl skulle, även om ett
ämbetsverk förlägges utanför Stockholm, många ärenden, kunna utredas genom
telefonsamtal, men kostnaden skulle bli avsevärt större. Ökat arbete, med skriftväxling
skulle även medföra större behov av personal. Den särskilt i dessa tider
eftersträvade rationaliseringen skulle motverkas och hela förvaltningsapparaten
bli mera tungrodd.

Genom den lättare kommunikationen med andra myndigheter och verk förmedlas
ej sällan fruktbärande uppslag i månghanda hänseenden till fromma

— 119 —

för såväl ett bättre arbetsresultat som även ett mera ekonomiskt handhavande
av ämbetsåliggandena.

I detta sammanhang spelar givetvis allmänhetens intresse eu stor roll. Man
kan icke förbise, att det för allmänheten måste anses som ett berättigat intresse
att ämbetsverken äro förlagda till en i landet centralt belägen plats. Synnerligen
ofta nödvändiggör ett ärende besök hos mer än en myndighet... Fördelen
att dessa äro samlade på ett ställe framstå härvid i öppen dager. Särskilt må
understrykas, att Stockholm torde vara en av de ur kommunikationssynpunkt
lättast tillgängliga städerna i riket och att staden rymmer ungefär en tiondel
av hela landets befolkning.

Slutligen vill styrelsen framhålla, att vid bedömande av frågan om ämbetsverks
förflyttning hänsyn även måste tagas till verkens befattningshavare, en
hänsyn som dessa befattningshavare utan tvivel kunna med rätt påfordra. Då
de tillhöra verk, som sedan lång tid haft sin verksamhet förlagd till huvudstaden,
och dessutom saknat varje anledning antaga att verket skulle förflyttas
därifrån, ha de helt naturligt inrättat sitt liv därefter. Såsom utvecklingen
på senare år gestaltat sig, synes åtminstone beträffande lägre befattningshavare
familjebildning ofta ha skett med tanke på att båda makarna genom arbetsinkomst
skulle bidraga till familjens uppehälle. Vid en förflyttning skulle många
befattningshavare bliva ställda inför valet att antingen — för att kvarstanna
i Stockholm — begära avsked i förtid med åtföljande försämrade ekonomiska
förhållanden eller att medfölja vid förflyttningen och eventuellt lämna familjen.

En del befattningshavare ha också skaffat sig egna bostäder. En förflyttning
av ett ämbetsverk skulle säkerligen medföra stora svårigheter och bekymmer
för många befattningshavare.

Statsrevisorerna ha — utan att vilja föregripa resultatet av den av dem
föreslagna utredningen om förläggande av ämbetsverk utom Stockholm ansett
sig böra uttala, att det ville förefalla, som om olägenheterna av ett forlaggande
utom Stockholm för exempelvis de båda stora statliga försäkringsverken, nksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen, icke kunde anses väga tyngre an de
ekonomiska och andra skäl, som talade för ett sådant förläggande. Båda dessa
ämbetsverk hade för närvarande otillräckliga lokalutrymmen. Till nybyggnader
för vart och ett av dem hade 1941 års riksdag anvisat medel. Då''emellertid
nybyggnaderna, enligt vad revisorerna inhämtat, ännu icke påbörjats, och da
desamma skulle förläggas å staten tillhörig, särskilt värdefull tomtmark a
Ladugårdsgärdet, syntes den föreslagna utredningen i första hand bora avse
möjligheterna att förlägga dessa ämbetsverk utom Stockholm.

Ett av huvudmotiven för statsrevisorernas förslag i denna del synes vara
att de nya byggnaderna för nämnda båda ämbetsverk skulle förläggas till Ladugårdsgärdet
och därigenom ta i anspråk särskilt värdefull tomtmark. I anledning
härav vill pensionsstyrelsen för sin del förklara, att det för dess del.mgalunda
är en nödvändighet, att dess ämbetsbyggnad uppföres å Ladugårdsgärdet.
Styrelsen har intet att erinra mot att byggnaden förlägges till annan plats inom
Stockholm, där billigare tomtmark kan ställas till förfogande..

Vad särskilt angår pensionsstyrelsen och dess ämbetsförvaltning så aga givetvis
de allmänna synpunkter som härförut framhållits sin tillämpning även pa
styrelsen. Styrelsen måste sålunda med nödvändighet stå i livlig kontakt med
ett flertal olika myndigheter, ämbetsverk och penninginrättningar. Härutöver
må ytterligare framhållas följande. .

Bland styrelsens ämbetsuppgifter ingår även förvaltningen av folkpcnsioncringsfonden
och i samband därmed förvaltade fonder. Sammanlagt omiattar
denna förvaltning för närvarande omkring 850 miljoner kronor. Enligt det för
fondförvaltningen gällande reglementet handhas frågor om placering av fondmedel
av särskilda fullmäktige under det verkställandet av fullmäktiges beslut
och förvaltningen i övrigt åvila styrelsen. Av dessa fullmäktige utses fyra av

— 120 —

Kungl. Maj:t, av vilka tre för närvarande hava sin verksamhet i Stockholm.
Det är visserligen icke föreskrivet, att fullmäktige skola vara bosatta på sammn
ort som styrelsen, men det torde bereda stora svårigheter att erhålla sakkunniga
med tillräcklig kompetens, som äro villiga att åtaga sig fullmäktigeuppdrag om
detta är förenat med resor. Flertalet fullmäktige måste vara lätt anträffbara,
då placeringsfrågor ofta äro av brådskande natur. Det synes styrelsen uppenbart,
att förvaltningen av fonder av den storlek det här är fråga om måste vara
förlagd till Stockholm såsom centrum för landets ekonomiska liv. Fondbyrån
står i daglig förbindelse med riksbanken, postsparbanken, privatbanker och
andra ekonomiska institutioner.

Den myndighet, med vilken styrelsen har det ojämförligt livligaste samarbetet,
är generalpoststyrelsen. Som bekant utbetalas folkpensionerna för närvarande
genom postverkets försorg, vilket medfört att generalpoststyrelsen måst
inom sig upprätta en särskild folkpensionsavdelning, vilken i regel omfattar
ett 50-tal befattningshavare men vid vissa tillfällen måste väsentligt utökas.
Dagligen förekomma från ömse sidor ett stort antal telefonsamtal och minst en
gång om dagen förekommer skickning av handlingar med bud. Samarbetet med
generalpoststyrelsens folkpensionsavdelning, vilket är av såväl juridiskt-administrativ
som tryckeriteknisk art, är därför enligt pensionsstyrelsens mening av
den omfattning, att en förflyttning av pensionsstyrelsen skulle nödvändiggöra
en förflyttning jämväl av nämnda avdelning till samma plats.

^Vid handläggningen av pensionsärenden och frågor, som röra styrelsens sjukvårdande
verksamhet, stå till styrelsens förfogande en överläkare och två biträdande
läkare, vilka alla tre sedan länge bistått styrelsen i dessa hänseenden. Att
det är av utomordentlig betydelse för styrelsens verksamhet att i dessa delar äga
tillgång till framstående medicinsk sakkunskap torde knappast behöva framhållas.
Det torde säkerligen vara tveksamt huruvida sådan sakkunskap kan stå
styrelsen till buds i en landsortsstad.

Såsom förut nämnts utgör antalet befattningshavare inom styrelsen för närvarande
394. Av de manliga befattningshavarna, 94, äro icke fullt 2/3 eller 59
gifta. Av den kvinnliga personalen, 300, är något mer än 1/3 eller 110 befattningshavare
gifta. Det sammanlagda antalet befattningshavare jämte äkta
makar och hemmavarande barn uppgår till 712 personer. Av hustrur till manliga
befattningshavare ha ett tiotal arbetsanställning utom hemmet. Styrelsen
hänvisar i övrigt till vad i det föregående framhållits angående nackdelarna för
ett ämbetsverks personal i händelse av förflyttning till plats utanför Stockholm.

Slutligen vill styrelsen erinra, att för närvarande pågår inom socialvårdskommittén
utarbetande av förslag till ny sjukkasselagstiftning. Sannolikt torde
vara att kommittén därefter kommer att upptaga till behandling frågor om förändringar
jämväl på folkpensioneringens område. Lösningen av hithörande
spörsmål kan komma att i hög grad inverka på styrelsens organisation. Vidare
är besparingsberedmngen för närvarande sysselsatt med en granskning av arbetsförhållandena
inom styrelsen. Dessa omständigheter torde i hög grad inverka
saväl då det gäller att ta slutlig ståndpunkt till frågan om nybyggnad
som till frågan om en eventuell förläggning av stvrelsen å ort utanför Stockholm.

. Styrelsen finner i detta sammanhang icke anledning ingå på de förutsättningar,
som torde vara oundgängliga för den plats, till vilken en eventuell förflyttning
skulle kunna tänkas, såsom — förutom ämbetslokaler — platsens
belägenhet, kommunikationer, möjlighet att bereda bostäder, skolförhållanden
m. m.

Till sammanfattning av vad ovan framhållits vill styrelsen uttala, att högst
avsevarda olägenheter enligt styrelsens förmenande skulle bli följden av styrelsens
forläggning till plats utom Stockholm.

— 121 —

I ärendets handläggning hava förutom undertecknade deltagit byråcheferna
Broberg, Telander, Östlind, Smedmark och Tegendal.

Stockholm den 16 januari 1942.

Underdånigst
K. PERSSON.

EDWABD HENNING.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 89, § 23.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 23 december 1941 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt
byggnadsstyrelsen att senast den 18 januari 1942 avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1941 församlade revisorer under § 23 i sin berättelse
anfört angående förläggande av ämbetsverk utom Stockholm.

Med anledning härav får byggnadsstyrelsen, som för närvarande icke har
möjlighet taga ståndpunkt till detta spörsmål i vidare mån än vad angår de
ekonomiska konsekvenser, som sammanhänga med anskaffande av lokaler utom
Stockholm vid dylika förflyttningar, anföra följande.

Att fastighetsvärdena i landsortsstäderna i allmänhet äro väsentligt lägre än
i Stockholm, beror huvudsakligen på lägre markvärden men även på att byggnadskostnaderna
ofta ställa sig lägre i landsorten.

Direkt kapitalutlägg för anskaffande av tomt för statliga nybyggnader i
Stockholm förekommer endast i undantagsfall. Givetvis skulle emellertid vinst
för statsverket kunna uppstå genom förläggning av vissa ämbetsverk till landsorten
i sådana fall, då stadsplane- och andra förhållanden medgiva, att i Stockholm
förefintliga tomtreservat kunna exploateras i stället för att tagas i anspråk
för statens egen räkning.

Beträffande själva byggnadskostnaderna torde det icke vara möjligt att angiva
den relativa prisnivån mellan Stockholm och andra orter, då denna nivå
icke är konstant. Därest ett större statligt byggnadsföretag igångsättes på en
mindre ort, kan det visa sig, att kostnaderna ökas över det för orten normala
såväl på grund av ökade kostnader för materialtransport som till följd av att
arbetarstammen på orten är otillräcklig för både den normala byggnadsverksamheten
och den extra belastning, som ett betydande offentligt byggnadsarbete
innebär, varför arbetare måste anskaffas från annat håll och utöver lönen givas
dagtraktamente. Rent generellt giva erfarenheterna vid handen, att, såsom ovan
nämnts, byggnadskostnaderna i landsorten äro lägre än i Stockholm. Skillnaden
är i regel större beträffande orter belägna i södra Sverige än beträffande
orter i Norrland, ehuru variationer uppträda för olika platser. Skillnaden synes
vid större byggnadsföretag sällan överstiga 10 % av prisnivån i Stockholm.
För att i någon mån belysa denna fluktuering har inom styrelsen verkställts
en överslagsberäkning beträffande kostnaderna för uppförande av den ifrågasatta
nybyggnaden för riksförsäkringsanstalten enligt förefintliga ritningar i
Göteborg, Malmö, Norrköping och Sundsvall. Det har därvid visat sig, att
därest byggnaden uppföres i Malmö eller Norrköping skulle detta medföra en
besparing av kostnaderna med omkring 300.000 kronor eller 7 %, och att vid

— 122 —

byggnadens uppförande i Göteborg eller Sundsvall en besparing av omkring

200.000 kronor eller 5 % skulle uppkomma, allt i förhållande till de beräknade
kostnaderna, omkring 4.000.000 kronor, för ämbetsbyggnadens uppförande i
Stockholm.

Byggnadsstyrelsen vill emellertid erinra om att förläggandet av ett större
ämbetsverk till en landsortsstad — i synnerhet till en mindre sådan — kan tänkas
medföra svårigheter vid anskaffandet av bostäder åt ämbetsverkets personal,
och torde därvid kunna inträffa, att staten måste ikläda sig kostnader för
anskaffande av tillräckligt antal bostäder i den mån sådana icke eljest finnas
att tillgå.

Slutligen vill byggnadsstyrelsen framhålla, att därest förflyttning av något
eller några ämbetsverk till annan ort än huvudstaden skulle komma att ifrågasättas,
det lämpligen synes böra uppdragas åt byggnadsstyrelsen att i varje
särskilt fall undersöka de i samband med lokalanskaffningen följande ekonomiska
konsekvenserna.

Stockholm den 13 januari 1942.

Underdånigst
RAGNAR HJORT.

SVEN MAKKELIUS.

Sten Zethelius.

Kammarrättens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 89, § 23.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 23 december 1941 har kammarrätten anbefallts att
senast den 18 januari 1942 avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1941 församlade revisorer i sin berättelse anfört angående förläggande av ämbetsverk
utom Stockholm; och får kammarrätten i anledning härav anföra följande.

Statsrevisorerna hava i sin berättelse riktat uppmärksamheten på en hittills
outnyttjad besparingsmöjlighet, som skulle vinnas genom förläggande av vissa
ämbetsverk och statliga institutioner till lämpliga landsortsstäder. Statsrevisorerna
hava sålunda erinrat om att tomtpriserna i huvudstaden äro avsevärt
högre än i flertalet landsortsstäder, där staten i gynnsammaste fall till och med
skulle kunna påräkna kostnadsfritt upplåten tomtmark. Med hänsyn till rikets
dyrortsgruppering skulle genom förläggande av ämbetsverk till landsorten därjämte
säkerligen vinnas en icke obetydande besparing på lång sikt i avlöningskostnader,
varjämte en årlig besparing beträffande övriga omkostnader även
kunde förväntas uppkomma. Enligt statsrevisorernas uppfattning skulle sålunda
icke oväsentliga fördelar kunna vinnas genom en dylik decentralisering.
Härtill komme lämplighetsfrågan eller de för- och nackdelar av olika slag, som
vid en ingående prövning kunde befinnas förknippade med en dylik förflyttning.
. Statsrevisorerna synas därvid förutsätta, att allenast sådana ämbetsverk
och institutioner borde ifrågakomma, vilka utan olägenhet kunde fylla sina
funktioner på annan ort än Stockholm. Till sist förordas att en utredning måtte
med det snaraste verkställas angående möjligheterna att förlägga olika ämbetsverk
till lämpliga landsortsstäder.

Den av statsrevisorerna uttalade uppfattningen att tomtpriserna i huvud -

— 123 —

staden äro avsevärt liögre än i flertalet landsortsstäder är enligt kammarrättens
mening såtillvida riktig, om såsom jämförelsematerial för huvudstadens vidkommande
tagas välbelägna tomter eller markområden, som ur tomtexploateringssynpunkt
äro särskilt begärliga och därför betinga höga tomtpriser.^ Om
däremot jämförelsen begränsas till i Stockholms förorter belägna markområden,
som kunna befinnas lämpliga såsom förläggningsplats för statliga institutioner,
förefalla de i nämnda trakter rådande markvärdena icke vara högre än i landsortsstäder
i allmänhet.

Till belysande av de värderingsgrunder, som vid den senaste allmänna fastighetstaxeringen
kommit till användning vid taxering av tomtmark inom vissa
stadsdelar av Bromma, Brännkyrka och Enskede församlingar av Stockholms
stad, tillåter sig kammarrätten hänvisa till en vid detta utlåtande fogad sammanställning,
1 som under hand införskaffats från överståthållarämbetet för

skatteärenden. , .. , .. ,

I den mån sålunda i huvudstadens centrala delar rådande hoga markvärden
kunna anses motivera, att statliga institutioner icke böra vara förlagda därstädes,
synas de av statsrevisorerna eftersträvade besparingsmöjligheterna kunna
tillgodoses genom att förläggning sker till huvudstadens ytterområden. En dylik
åtgärd vore även ur den synpunkten fördelaktig, att en förläggning till dessa
områden sannolikt icke skulle påkalla uppförande av nybyggnader för verkspersonalens
bostadsbehov, vilket merendels skulle bliva fallet vid förläggning

till en landsortsstad. .

Kammarätten, som icke anser sig hava anledning att mga pa ett overvagande
av de olika skäl, som kunna tala för och emot den av statsrevisorerna förordade
decentraliseringen i vidare mån än vad frågan kan beröra ämbetsverket självt,
får därutinnan anföra följande.

Ämbetsverket anser sig härvid böra såsom en viktig omständighet framhålla
de svårigheter, som vid ett förläggande av ämbetsverket till landsorten utan
tvivel skulle uppkomma för kammarrätten att på ett tillfredsställande sätt tillgodose
sitt behov av kvalificerad arbetskraft och särskilt av sådana aspiranter
vilka efter nödig gallring kunna befinnas skickade att med tiden förordnas till
föredragande eller adjungerade ledamöter av kammarrätten. Ur denna synpunkt
lärer huvudstaden obestridligen erbjuda rikare möjligheter till lämpligt
urval än en landsortsstad. Härtill kommer, att enär kammarrätten som regel
icke äger möjlighet att under de första åren av en aspirants utbildning och
tjänstgöring i kammarrätten erbjuda honom full försörjning, aspiranten esomoftast
bliver hänvisad till att söka sin utkomst genom anställning jämväl inom
annat ämbetsverk. Denna möjlighet till samtidig tjänstgöring inom mer an ett
ämbetsverk, som huvudstaden i motsats till landsorten erbjuder, är uppenbarligen
genom den mångsidiga utbildning och erfarenhet, som härigenom vinnes,
även till fördel för staten.

Ett förläggande av ämbetsverket till landsorten skulle även ur andra synpunkter
vålla olägenheter. Kammarrätten syftar härvid på den lokala samhörighet
och den personliga kontakt, som ständigt föreligger med Kungl. Maj :ts
kansli, regeringsrätten, andra i huvudstaden lokaliserade ämbetsverk samt riksdagen!
Ämbetsverket vill även i detta sammanhang erinra om det samarbete,
som under den senaste tiden ifrågasatts skola komma till stånd mellan kammarrätten
och den centrala omsättningsskattenämnden, vilket samarbete, därest
av kammarrätten härutinnan framfört förslag genomföres, bland annat förutsätter
inrättande inom kammarrätten av en särskild avdelning, sammansatt av
såväl ledamöter av kammarrätten som medlemmar av den centrala omsättningsskattenämnden.
Såväl den nu föreslagna särskilda avdelningen för omskttnmgsskatteärenden
som kammarrättens fastighetstaxeringsavdelmng kräver for sitt

1 Ej här avtryckt.

— 124 —

arbete tillgång till särskild sakkunskap, vilket beträffande den sistnämnda avdelningen
redan fått erkännande genom utfärdande av särskilda föreskrifter om
att vid avgörande av hithörande mål såsom ledamöter skola deltaga av Kungl.
Maj:t utsedda sakkunniga. Genom ämbetsverkets förläggande till landsorten
skulle det med den centrala omsättningsskattenämnden ifrågasatta samarbetet
uppenbarligen i hög grad försvåras, men även svårigheter uppkomma att erhålla
nödig expertis för den särskilda avdelningen för omsättningsskatteärenden
och kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning.

\ idare anser sig kammarrätten böra tillägga, att ämbetsverkets lokalfråga är
i huvudsak ordnad och kan förväntas bliva inom den närmaste framtiden fullt
tillfredsställande löst (se 1942 års statsverksproposition, Kapitalbudgeten, Kapitalinvesteringar,
p. 47).

Enligt den av statsrevisorerna uttalade uppfattningen böra vid övervägandet
av frågan om lämpligheten av att förlägga vissa statsinstitutioner till landsorten
alla^ förhandenvarande omständigheter tagas i betraktande. Kammarrätten
har härvid allenast berört en del av de olägenheter, som genom ett förläggande
av ämbetsverket till landsorten skulle uppkomma. Dessa olägenheter äro
emellertid av sådan art och betydenhet, att de enligt kammarrättens mening
måste utesluta tanken på en sådan förflyttning.

Kammarrätten tillåter sig slutligen fästa uppmärksamheten på att vissa av
de i den av statsrevisorerna upprättade tablån uppräknade ämbets- och institutionsbyggnaderna
icke äro, såsom angivits, belägna i Stockholms stad utan
i Stockholms län.

I handläggningen av detta ärende, därvid skiljaktig mening icke förekommit,
hava deltagit undertecknad president, kammarrättsråden Hallberg, Ljungberg,
Franzén, Stern och Hedelius samt assessorn Sivertsson, föredragande.

Stockholm den 16 januari 1942.

Underdånigst

N. QUENSEL.

John Hanson -

Riksarkivets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 89, § 23.

Till Konungen.

Eders Kungl. Maj :t har begärt riksarkivets utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer andragit under § 23 av sin berättelse för år 1941 angående
förläggande av ämbetsverk utom Stockholm.

Remissen torde närmast avse att utröna om ett planerat nybygge för riksarkivet
kan, icke minst med hänsyn till den för närvarande svåra statsfinansiella
situationen, som på ett särskilt sätt aktualiserat besparingsfrågoma, förläggas
till plats och ort, som erbjuder billigare anläggnings- och levnadskostnader
än Stockholm.

Redan den omständigheten att riksarkivet alltfort väsentligen är Kungl.
Maj :ts kanslis arkiv, med de mångahanda dagliga relationer till departementen
detta innebär, torde medföra, att annan förläggning än till rikets huvudstad
icke kan ifrågakomma. Att riksarkivet därjämte under senare tid emottagit i
sin vård många av de centrala verkens äldre arkivaliebestånd ändrar icke förhållandet,
även om det nu skulle planeras en förflyttning av ett eller annat

— 125 —

av dessa ämbetsverk till orter ute i landet. Självklart är också forskningen bäst
betjänt av att äga tillgång till samlingar av den betydelse riksarkivet förvarar
i en stad med de resurser i olika avseenden som Stockholm kan erbjuda.

För här ifrågavarande ämne synes riksarkivets sedan lång tid tillbaka aktuella
byggnadsfråga icke ha intresse annat än i så måtto att på sistone tankar framkommit
om en magasinering av vissa delar av riksarkivets samlingar i byggnader
av enklare beskaffenhet och på billigare mark i Stockholms omgivningar eller i
anknytning till de olika landsarkiven. Det skulle gälla särskilt skrymmande och
för närvarande mycket sällan använda handlingar, enkannerligen räkenskaper.
Några mera ingående kalkyler rörande omfattningen av de arkivaliebestånd,
som på detta sätt tänkas avsöndrade från den centrala huvudförläggningen i
staden, föreligga dock icke. Frågan i vad mån en dylik decentralisering skulle
innebära en besparing i jämförelse med tidigare avsedd centralförläggning måste
därför lämnas öppen, tills utredning föreligger.

En sådan utredning torde ock i sinom tid vara att förvänta från de i februari
1940 tillsatta arkivsakkunniga. Enligt av Eders Kungl. Maj :t givna direktiv
skulle bland deras uppgifter jämväl ingå att upptaga till behandling riksarkivets
byggnadsfråga, som förmenats böra lösas i samband med de gallringsfrågor för
statens verk, som utgöra en annan huvuduppgift för nämnda sakkunniga.

I ärendets behandling hava deltagit riksarkivarien, arkivrådet Forssell samt
arkivrådet Wendt (föredragande).

Stockholm den 12 januari 1942.

Underdånigst
HELGE ALMQUIST.

EINAR WENDT.

C. Arne Munthe.

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 89, § 23.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 23 december 1941 har skolöverstyrelsen anbefallts
inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1941 församlade revisorer
under § 23 av sin berättelse anfört angående förläggande av ämbetsverk
utom Stockholm. Överstyrelsen får i anledning därav i underdånighet anföra
följande.

Den ifrågasatta förflyttningen av ämbetsverk från Stockholm till annan ort
torde för en del av personalen komma att medföra allvarliga svårigheter åtminstone
under en övergångsperiod. Inom alla ämbetsverk torde ett antal anställda
i sina familjer räkna medlemmar, vilka till följd av anställning i huvudstaden
icke kunna medfölja till den nya stationeringsorten, Andra hava genom
inköp av fast egendom eller på annat sätt bundit sig vid huvudstaden och
kunna måhända icke utan förluster ändra bosättningsort. Överstyrelsen saknar
likväl anledning att närmare ingå på sådana personliga förhållanden, helst som
de därav föranledda svårigheterna torde vara gemensamma för alla de avsedda
ämbetsverken.

Däremot vill överstyrelsen framhålla, att de till landsorten förlagda ämbets -

— 126 —

verken ur rekryteringssynpunkt måste bliva ogynnsammare ställda än de till
Stockholm förlagda. För befattningshavarna i skolöverstyrelsens kansli äro
befordringsutsikterna i det hela ogynnsamma. Tjänsterna i byråchefsgraden
rekryteras uteslutande bland aktiva lärare eller skolledare; slutposterna för verkets
administrativa personal äro tre sekreterareposter, för närvarande i lönegrad
A 24. För ett ämbetsverk, som ej kan erbjuda sina tjänstemän gynnsammare
framtidsutsikter, bleve konkurrensen om de dugliga arbetskrafterna alltför
ojämn, om personalen därtill måste gå miste om de fördelar ur den enskildes
och familjernas synpunkt, som en bosättning i Stockholm i många fall äger.

Ämbetsverkets arbete skulle givetvis i och för sig i vissa delar lika väl
kunna bedrivas i annan stad än Stockholm, särskilt om ett icke alltför litet
antal läroanstalter vore förlagt dit, så att tillräcklig anknytning till det praktiska
arbete på överstyrelsens verksamhetsområde kunde erhållas. Överstyrelsen
har emellertid även ett visst, tidvis ganska stort behov av omedelbar kommunikation
med depaidementen och med andra ämbetsverk.

Särskilt är det för skolöverstyrelsen angeläget, att dess chef vid behov kan
träda i personliga överläggningar med statsdepartementen. Ofta deltaga i
sådana konferenser ett flertal personer, stundom demonstreras även handlingar,
och överläggningarna kunna därför icke lämpligen ersättas med telefonsamtal.
I mindre utsträckning hava liknande behov framträtt även för avdelningscheferna.
Regelbundet förekommer samråd med byggnadsstyrelsen genom olika
personer. Överläggningar i byggnadsfrågor förutsätta i regel personliga sammanträffanden
mellan representanter för de båda ämbetsverken, enär ritningar
i regel icke kunna med framgång diskuteras utan att man har dem för ögonen.
En och annan gång hava även konferenser med medicinalstyrelsen i skolhygieniska
frågor befunnits påkallade.

Yad speciellt beträffar skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning har denna av
gammalt arbetat i mycket nära kontakt med yrkesutövarna och deras organisationer.
Dessa organisationer hava sitt säte i Stockholm, överläggningarna skulle
föranleda ett mycket avsevärt antal resor till huvudstaden. Troligen skulle de
dock icke kunna företagas i tillräcklig utsträckning. Man torde tryggt kunna
påstå, att yrkesskolavdelningen icke kunde fylla sin uppgift på samma sätt som
hittills om verket vore förlagt till en landsortsstad. Jämväl skolöverstyrelsens
gymnastikkonsulenter stå under arhetet i nära kontakt med olika gymnastik- och
idrottsorganisationer, vilka hava sin centrala ledning i huvudstaden.

För utredningar av olika slag och för fastställandet av examensuppgifter hav
överstyrelsen vidare funnit tillgång till välförsedda bibliotek oundgänglig. Därest
en förflyttning av skolöverstyrelsen i en framtid bleve aktuell, torde andra
städer än de ur bibliotekssynpunkt välutrustade universitetsstäderna knappast
kunna komma i fråga.

Överstyrelsen vill slutligen ifrågasätta, huruvida icke en spridning av den
centrala statliga förvaltningen måste vålla avsevärda svårigheter för kommunala
myndigheter och för enskilda personer, vilka för handläggningen av en
fråga behöva träda i kontakt med statliga representanter. T. ex. ett läroverksbygge,
som delvis måste finansieras med lån eller bidrag av arbetslöshetsmedel,
kan göra det önskvärt för kommunen att under utredningsstadiet söka kontakt
med skolöverstyrelsen, byggnadsstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen, industrikommissionen,
1940 års civila byggnadsutredning samt måhända ett eller ett
par departement. Dessa besök kunna för närvarande kombineras. Om ämbetsverk
och kommissioner däremot vore fördelade på ett större antal städer, skulle
kostnaderna och tidspillan i samband med resorna säkerligen leda till klagomål
över en opraktisk statsorganisation. Överstyrelsen har svårt att föreställa sig,
att en mera avsevärd splittring av den statliga verksamheten vid noggrant övervägande
skall befinnas rationell. Troligen måste de av statsrevisorerna ifrågasatta
åtgärderna inskränkas till vissa isolerade grenar av statsförvaltningen.

— 127 —

Bland de i statsrevisorernas berättelse angivna institutionerna befinna sig
även högre lärarinneseminariet och de med detsamma förenade läroanstalterna
samt folkskoleseminariet i Stockholm.

Högre lärarinneseminariet omfattar utom den egentliga lärarutbildningsanstalten
en övningsskola med en sjuårig flickskolelinje, en fyraårig realskolelinje
och en sexårig folkskolelinje. Till läroanstalten anslutes vidare under gemensam
rektor statens skolköksseminarium och hushållsskola med lärarinne-, husmoders-,
hemföreståndarinne- och ekonomiföreståndarinnekurser. Inom 1940 års skolutredning
pågår för närvarande utredning rörande läroanstaltens ställning inom
undervisningsväsendet. Enligt uppgift i statsverkspropositionen, åttonde huvudtiteln,
punkt 117, väntas förslag i ämnet föreligga i så god tid, att frågan skall
kunna underställas 1942 års riksdag.

Då utredningen har att behandla så fundamentala frågor som spörsmålen om
lärarinneseminariets fortsatta bestånd, om övningsskolans organisation och om
skolköksseminariets fortsatta anslutning till lärarinneseminariet, är det för
närvarande mycket svårt att bestämt taga ställning till anstaltens blivande förläggning.
Under alla förhållanden torde dock en läroanstalt av ett eller annat
slag bliva erforderlig för att upptaga övningsskolans nuvarande 373 lärjungar,
vilka till största delen hava sina hem i de i trakten av seminariet liggande stadsdelarna.

Vad särskilt beträffar skolköksseminariet vill överstyrelsen framhålla, att
en förflyttning till annan ort skulle medföra svårigheter att erhålla kompetenta
timlärare i psykologi, fysiologi och hälsolära, försvåra elevernas hospitering
i skolor, anstalter ocli fabriker och troligen försvaga lärarinnornas kontakt
med vad som rör sig i tiden inom deras undervisningsområde.

Spörsmålet om folkskoleseminariernas förläggning och fördelning har vid
upprepade tillfällen varit föremål för överväganden, men man har hittills alltid
stannat för att bibehålla ett seminarium i Stockholm. Det kan i själva verket
utan tvekan sägas, att Stockholm såsom seminariestad har ett fördelaktigare
läge än varje annan stad. Här må särskilt framhållas, att Stockholm har bildningsmöjligheter
för seminarieeleverna av helt annan omfattning än övriga
städer. Vidare är antalet läraraspiranter från Stockholm så stort, att det ur
ekonomisk synpunkt måste anses mycket ändamålsenligt, att ett seminarium är
beläget i staden. _ _ .

Överstyrelsen har givetvis icke redan nu kunnat allsidigt taga ställning till
det av statsrevisorerna berörda problemet. Att en ändrad förläggning måste
medföra åtskilliga ■— delvis allvarliga — olägenheter för ämbetsverkets arbete,
torde av det anförda vara uppenbart. Några fördelar för överstyrelsens verksamhet
av en eventuell förflyttning har överstyrelsen däremot icke kunnat påvisa.
Avvägningen mellan de från verk till verk skiftande svårigheterna å ena
sidan och de av statsrevisorerna åsyftade vinsterna å den andra torde kunna
ske först efter den mera ingående utredning, som revisorerna ifrågasatt.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall, t. f. avdelningscheferna
undervisningsråden Sehenke och Lundblad, föredragande, undervisningsråden
Falck och Qucnsel samt konsulenten Drake.

Stockholm den 15 januari 1942.

Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.

RAGNAR LUNDBLAD.

Hjalmar Werner.

— 128 —

Yttranden i anledning av riksdagens revisorers uttalande del I, sid. 89, § 23,
från Svea Hovrätt, fångvårdsstyrelsen, sjökort ev erket, medicinalstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegium, mynt- och
justering sv erket, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, kontrollstyrelsen,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens meteorologiskhydrografiska
anstalt, kommerskollegium, lotsstyrelsen, patent- och registreringsverket
samt länsstyrelsen i Stockholms län, vilka samtliga avstyrka det egna
verkets förläggande utom Stockholm, hava ej avtryckts.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 95, § 24.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har riksräkenskapsverket anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer under
§ 24 i sin berättelse angående statsverket yttrat angående länsstyrelsernas redovisning
av landstingsmedel. I anledning härav får riksräkenskapsverket anföra
följande.

Under erinran att riksdagens revisorer redan 1937 påtalat det förhållandet,
att endast vissa länsstyrelser redovisade influtna landstingsmedel månadsvis till
landstingen, hava revisorerna nu understrukit önskvärdheten av att redovisning
sker regelbundet varje månad. Betydelsen av en sådan ordning har enligt revisorernas
mening skärpts i samband med att skatteuppbörden under de båda
senaste åren av olika skäl kommit att i ökad utsträckning falla på restindrivningen.

I yttrande den 25 januari 1938 över nyssberörda tidigare uttalande från
riksdagens revisorers sida framhöll riksräkenskapsverket, att verket beträffande
redovisningen av landstingsmedel, som influtit efter restindrivning, i likhet med
revisorerna ansåge gällande bestämmelser innebära, att leverering skall ske
månatligen. En av revisorerna nu framlagd utredning har emellertid givit vid
handen, att endast en länsstyrelse, nämligen länsstyrelsen i Stockholms län,
levererat landstingsmedel varje månad under den tidsperiod av ett år, som
imdersökningen omfattat. Enligt vad riksräkenskapsverket under hand inhämtat
tillämpar nämnda länsstyrelse förfaringssättet att under varje månad leverera
exakta beloppet av under nästföregående månad influten skatt med avdrag
för under månaden verkställda restitutioner. Då en sådan ordning synes riksräkenskapsverket
ändamålsenlig, har ämbetsverket för avsikt att vidtaga åtgärder
för att detta förfaringssätt genomgående skall komma att tillämpas.

Enligt revisorernas mening skulle det vara av värde för landstingen att,
utöver den föreskrivna avräkningen för kalenderår, erhålla dels en redogörelse
för utfallet av den ordinarie uppbörden vid båda uppbördstillfällena i fråga
om den senast debiterade landstingsskatten och dels en fullständig redovisning
för den tid, som motsvarar det före landstingets sammanträde senast förflutna
statliga budgetåret. Att lämna den åsyftade redogörelsen för utfallet av den
ordinarie uppbörden torde lätt låta sig göra. Den föreslagna anordningen med
två fullständiga avräkningar om året skulle sannolikt vara av värde för landstingen,
samtidigt som den för länsstyrelserna skulle kunna hava viss betydelse

— 129

ur kontrollsynpunkt. Dessa fördelar böra dock vägas mot det merarbete, som
genom en sådan anordning skulle påläggas de med skatteuppbörd redan förut
starkt betungade länsstyrelserna. Emellertid vill riksräkenskapsverket ifrågasätta,
huruvida icke för landstingen i det närmaste samma fördelar skulle vinnas,
om länsstyrelserna utöver kalenderårsredovisningen lämnade en uppgift
allenast om beloppen av debiterade respektive influtna landstingsmedel under
tiden för varje särskilt statligt budgetår med angivande särskilt av de belopp,
som influtit vid de ordinarie uppbördstillfällena.

Revisorerna hava slutligen framhållit, att landstingsmedel borde redovisas på
sådant sätt, att uppbörden av varje särskilt års utskylder fortlöpande kunde
följas för sig, varigenom landstingen bereddes möjlighet att fullt effektivt
följa uppbörden av landstingsmedlen. Enligt riksräkenskapsverkets åsikt skulle
det över huvud taget innebära stora fördelar för uppbördskontroll och budgetberäkning,
om vid redovisningen varje särskilt års utskylder kunde följas för
sig. Frågan om åtgärder till ernående av en dylik ordning beträffande de på
taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt grundade statliga skattetitlarna
har också varit föremål för övervägande inom riksräkenskapsverket. Därest
en sådan ordning kan komma att genomföras beträffande de berörda statsskatterna,
synas motsvarande regler även kunna komma i fråga beträffande landstingsmedlen.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråchefen
Arvidsson och tillförordnade byråchefen Sjögren deltagit.

Stockholm den 14 februari 1942.

Underdånigst
P. S. RUNEMÄRK.

BERTIL EHNBOM.

Ur Statskontorets yttrande i anledning av ett flertal paragrafer av riksdagens
revisorers uttalande del I.

Beträffande § 26, sid. 101:

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har statskontoret anbefallts avgiva utlåtande
i anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
yttrats angående borttagande av öretalen från kronodebetsedlarna (§ 26), blanketter
till tjänstematrikel (§ 27), kostnader för sjukhusvård av vissa befattningshavare
i statens tjänst (§ 29) och avlöningsförmåner för icke-ordinarie
personal (§ 30).

I anledning härav får statskontoret anföra följande.

Då det icke synes uteslutet, att en granskning av debiterings- och uppbördsförfarandet
med beaktande av det uppslag, revisorerna givit under denna paragraf,
kan leda till vissa rationaliseringsåtgärder på förevarande område, delar
statskontoret revisorernas uppfattning, att en undersökning bör komma till
stånd, lämpligen i samband med pågående övervägande rörande en uppbördsreform.

9 — Rev. berättelse ang. statsverket är 1941. II.

— 130 —

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 101, § 26.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har riksräkenskapsverket anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående borttagande av öretalen från kronodebetsedlarna
(§ 26); och får riksräkenskapsverket i anledning härav anföra följande.

Riksräkenskapsverket delar den av revisorerna framförda uppfattningen, att
en högst väsentlig rationalisering skulle ernås, om utskyldstitlarna över huvud
taget påfördes endast i helt krontal. En sådan reform måste emellertid förutsätta
ganska vittgående omläggningar i flera avseenden. Revisorerna hava också
med hänsyn härtill uttalat, att, därest det icke lämpligen läte sig göra att gå
så långt i förenkling, likväl återstode att undersöka möjligheten av en sådan
teknisk förenkling, att debetsedelns slutsumma avjämnades till helt krontal. Härigenom
skulle i varje fall de direkta uppbördskostnaderna minskas.

En förenkling av det senast antydda slaget skulle onekligen underlätta själva
skatteinbetalningen och redovisningen av de i rätt tid erlagda skattebeloppen.
I fråga om debiteringen liksom beträffande redovisningen å de olika utskyldstitlarna
skulle däremot någon fördel ej vinnas. I betraktande av att kronouppbörden
är sammansatt av ett stort antal utskyldstitlar, som var för sig påföras
i öretal, skulle förfaringssättet väl snarast leda till att såväl debiteringen som
redovisningen av restförda belopp ytterligare komplicerades. En sålunda begränsad
reform synes därför i realiteten bliva av tvivelaktigt värde, i varje fall
om de till indrivning överlämnade restlängderna allt fortfarande skola av utmätningsmännen
redovisas med fullständig fördelning på de olika utskyldstitlarna.
Om en sådan förenkling av restantieredovisningen kunde genomföras,
att de exemplar av restlängderna, som överlämnas till utmätningsmännen för
indrivning, endast upptoge det för varje skattskyldig restförda beloppets slutsumma,
skulle frågan däremot komma i ett annat läge.

Därest man vill nå fram till eu verklig rationalisering, bör man sålunda inrikta
sig på en reform av det slag revisorerna i första hand ifrågasatt, av den
innebörd alltså att de utskyldstitlar, som ingå i kronouppbörden, redan vid debiteringen
påföras endast i helt krontal. Med hänsyn till att kronouppbörden
är sammansatt av ett stort antal olika titlar av sinsemellan artskild natur, kan
detta omvänt uttryckas så, att man måste eftersträva, att i uppbörden skola
ingå allenast sådana utskyldstitlar, som lämpligen låta sig påföras uteslutande
i helt krontal.

I kronouppbörden ingå för närvarande förutom egentliga statsskatter vissa
kommunala skatter, vidare statliga försäkringsavgifter, skogsvårdsavgift, försäkringsavgifter
till bolag, vissa frivilliga ledamotsavgifter, annuiteter av olika
slag samt vissa sporadiskt förekommande utskyldstitlar till mycket obetydliga
belopp, vartill med undantag för Stockholms stad genomgående kommer debetsedelslösen.

De olika utskyldstitlarna skola i det följande av riksräkenskapsverket göras
till föremål för en granskning i syfte att utröna, i vad mån gällande bestämmelser
lägga hinder i vägen för reformens genomförande.

Inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt debiteras på det till inkomstoch
förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet, bortsett från den s. k. vämskattefemman.
Då det beskattningsbara beloppet skall utföras i hela tiotal kronor,
och skatteskalorna för inkomst- och förmögenhetsskattens bottenskatt
(grundbelopp) och tilläggsskatt samt för värnskatten innehålla hela procenttal,

— 131 —

komina dessa skatter regelmässigt att debiteras med öretal. Den särskilda
skatten å förmögenhet debiteras på den beskattningsbara förmögenheten, vilken
skall utföras i fulla hundratal kronor, och då skatteskalan här innehåller hela
promilletal, uppstå även i fråga om den särskilda förmögenhetsskatten brutna
krontal. Ett dylikt förhållande föreligger däremot icke för närvarande beträffande
ut skiftning sskatt en ocli ersättningsskatten. Dessa skatters underlag skola
nämligen utföras i hela hundratal kronor, och skatterna utgå för närvarande
efter helt procenttal.

Här må även beröras krigskonjunkturskatten. I fråga om sådan skatt för
år 1941 uträknas underlaget, d. v. s. den beskattningsbara merinkomsten, i fulla
hundratal kronor. På detta underlag uträknas skatten enligt en skala, som innehåller
hela tiotal procent, och skattens grundbelopp kommer sålunda att utföras
i hela kronor. Krigskonjunkturskatten skall emellertid utgöra det sålunda fastställda
grundbeloppet efter avdrag av de belopp, med vilka statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet för den skattskyldige
skulle hava minskats, om krigskonjunkturskattens grundbelopp avdragits
från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Ilärav
följer, att även krigskonjunkturskatten i regel kommit att påföras i öretal.

Det kunde nu te sig såsom en lösning av spörsmålet om öretalets bortarbetande
vid inkomst- och förmögenhetsskatten, värnskatten och den särskilda förmögenhetsskatten
att bygga debiteringen på ett till helt hundratal kronor uträknat beskattningsbart
belopp respektive en till helt tusental kronor uträknad beskattningsbar
förmögenhet. Med nuvarande skatteskala för den särskilda förmögenhetsskatten
vore frågan därmed löst för den skattens vidkommande. Beträffande
inkomst- och förmögenhetsskatten skulle så också vara fallet, så vitt angår
tilläggsskatten, vars skatteskala innehåller endast heltalsprocent, och som alltså
komme att automatiskt debiteras i hela krontal, därest det beskattningsbara beloppet
utfördes i Helt hundratal kronor. Men så länge den nuvarande skatteskalan
för bottenskattens grundbelopp består •— i vilken skala ingå halva procenttal
— och denna del av skatten dessutom är rörlig, komme allt fortfarande inkomstoch
förmögenhetsskatten att i regel debiteras med öretal. Så vitt angår värnskatten
torde man böra räkna med att utformandet av blivande skatteskala kräver
anlitandet av halva procenttal. Med hänsyn härtill och då en enhetlig metod
för frågans lösning bör sökas, lärer den antydda utvägen icke böra beträdas för
någon av de nu nämnda skatteformerna. Den vore för övrigt förenad med en
viss skatteförlust.

I stället får riksräkenskapsverket förorda den utvägen, att utan rubbning av
gällande regler för fastställande av beskattningsbar;) belopp och beskattningsbar
förmögenhet samt utan ingrepp i skatteskalorna öretalet borttages på det sättet,
att, om det uträknade skattebeloppet skulle sluta på öretal som uppgår till eller
överstiger 50, skattebeloppet skall jämkas till närmast högre hela krontal men i
motsatt fall till närmast lägre hela krontal, dock att lägsta skatt skall vara en
krona. Genom eu avjämning enligt anförda grunder undgår man den skatteförlust,
som skulle uppkomma, därest avjämningen skedde till närmast lägre
hela krontal, och vilken skatteförlust med ifrågavarande skatters nuvarande omfattning
torde hava en storleksordning av 2 miljoner kronor. Riksräkenskapsverket
finner en sådan reform under alla förhållanden önskvärd och får föreslå,
att densamma genomföres redan i avseende på de skatter, som komma att grunda
sig på 1942 års taxering.

En bestämmelse av nyss angivna innebörd torde böra infogas dels i förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, dels i förordningen av särskild
skatt å förmögenhet och dels i den förordning om värnskatt för budgetåret
1942/43, som torde komma att föreläggas nu pågående riksdag. I den praktiska
tillämpningen torde böra så förfaras, att den förordade avjämningen
verkställes redan i de tabeller, som Kungl. Maj :t plägar utfärda till led -

— 132

ning för uträkning av skatterna i fråga, så att debiteringsförrättaren endast
har att ur dessa tabeller direkt hämta de vederbörligen avrundade beloppen.
I fråga om äkta makar, för vilka enligt 19 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt skatten skall beräknas efter ett för makarna gemensamt
beskattningsbart belopp och fördelas å makarna efter förhållandet mellan
deras taxerade belopp, torde en supplerande bestämmelse vara erforderlig av
innebörd, att efter den avjämnade debiteringen av deras gemensamma skatt,
och sedan denna skatt fördelats mellan makarna i nyssnämnda proportion, en
ytterligare avjämning skall göras för att uppträdande öretal må försvinna, exempelvis
så att skatten jämkas till helt krontal uppåt för den ena maken och nedåt
för den andra.

Av de kommunala skatterna landstingsmedel, vägskatt och tingshusmedel uppbäras
landstingsmedlen genomgående vid kronouppbörden, medan vägskatt i
viss utsträckning uppbäres i samband med kommunalskatten. Tingshusmedel
uttogos år 1939 i samband med kronouppbörden allenast i 56 av rikets 183 tingslag,
medan däremot i övriga tingslag tillämpades den metoden, att det till uttaxering
beslutade beloppet fördelades på de i tingslaget ingående kommunerna,
vilka i första hand inlevererade var sin lott och därefter uttogo beloppet av kommunmedlemmarna.

I fråga om landsting sm edlen, vilka uttagas på grundval av de skattekronor
och skatteören, som påföras enligt kommunalskattelagen, och efter en av vederbörande
landsting årligen beslutad skatteprocent, synes det riksräkenskapsverket
sannolikt, att eu avjämning av skattebeloppen till helt krontal bör kunna äga
rum. Möjligheten härav bör emellertid göras till föremål för särskild utredning.

Vägskatten uppbäres som nyss nämnts i regel i samband med kronoutskylderna
men i viss utsträckning vid kommunaluppbörden. I fråga om möjligheterna
till en avrundning av slutbeloppet böra här beaktas de särskilda grunder,
efter vilka vägskatt utgår. Vägskattens bibehållande eller i varje fall dess
fortsatta utformning sammanhänger med frågan om vägväsendets förstatligande,
varom förslag framlagts, till vilket statsmakterna ännu ej tagit ståndpunkt.
Vägskattens upphörande såsom särskild utskyldstitel skulle ur uppbörds- och
redovisningssynpunkt under alla förhållanden medföra en önskvärd förenkling.

Beträffande tingshusmedlen må erinras, att bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten
år 1936 varit föremål för utredning av särskilda inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga, vilka framlagt förslag till lag om tingshusbyggnadsskyldighet
och till lag om tingshusbyggnadsdistrikt. Förslagen hava
emellertid hittills icke lett till någon lagstiftningsåtgärd. Med hänsyn till de
skilda uppbördssätten och till de i och för sig i allmänhet ringa belopp, varmed
tingshusmedel utgå, synes det icke genomförbart att i fråga om denna utskyldstitel
företaga någon avrundning av det belopp, som skall debiteras, på så sätt
som nyss förordats i fråga om statsskatterna. Riksräkenskapsverket har emellertid
tidigare i annat sammanhang förordat, att tingshusmedlen utrensas från
kronouppbörden. Därest detta icke skulle kunna äga rum annat än efter genomförandet
av ändrade och mera fullständiga bestämmelser angående bidragsskyldighetens
fullgöi''ande, bör frågan härom snarast bringas till en lösning.

Skogsvårdsavgiften debiteras och uppbäres i samband med kronoutskylderna
enligt 3 § förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift och kungörelsen
den 8 februari 1918 angående uppbörd av skogsvårdsavgift^1 m. m. Sådan
avgift erlägges av den som är skyldig erlägga skogsaccis för avverkat virke och
utgör 1,3 procent av virkets taxerade rotvärde. Den påföres vanligen i öretal.
En avrundning av avgiftsbeloppen till hela krontal synes här tänkbar. Med
hänsyn till denna skattetitels nära samband med den kommunala skogsaccisen
torde emellertid uppbörden av densamma kunna överföras till kommunalskatteuppbörden.
Riksräkenskapsverket får härom hänvisa till vad tillförordnade
underståthållare K. G. A. Sandström anfört i sitt den 15 februari 1941 avgivna

— 133 —

betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning
av utskylder.

De statliga försäkringsavgifter, som för närvarande ingå i kronouppbörden,
äro pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering samt olyeksfallsförsäkringsavgift.
Beträffande pensionsavgiften gäller redan den regeln, att avgift, som
enligt de fastställda grunderna ej skulle uppgå till helt antal kronor, skall med
uteslutande av öretalet utgå efter närmaste lägre hela krontal. Olycksfallsförsäkringsavgift
debiteras i samband med kronouppbörden enligt förordningen den
31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Om försäkring
omfattar arbetare, som användes i rörelse, företag eller annan verksamhet, vari
i regel minst fem arbetare äro anställda, skola dock avgifterna där ej Konungen
annorlunda förordnar uttagas direkt av riksförsäkringsanstalten genom postförskott
eller, om riksförsäkringsanstalten anser detta påkallat, erläggas genom inbetalning
å riksförsäkringsanstaltens postgirokonto eller genom insändande av
postremissväxel eller check eller på annat sätt, som anstalten finner lämpligt
föreskriva. Även i fråga om försäkring av mindre omfattning må, på ansökan
av arbetsgivare eller där omständigheterna eljest därtill föranleda, riksförsäkringsanstalten
föreskriva, att avgifterna skola uppbäras på detta sätt. De mindre
arbetsgivarna, i fråga om vilka uppbörden av avgifterna verkställes i samband
med kronouppbörden, torde utgöra mellan 650.000 och 700.000. Frågan
om möjligheten att genomföra eu avjämning av avgiftsbeloppen torde här vara
beroende av försäkringstekniska kalkyler, som det ligger utom riksräkenskapsverkets
möjligheter att bedöma. Det förtjänar emellertid anmärkas, att den
lägsta avgiften, vilken utgör 1 krona 5 öre, erlägges av omkring 250.000 arbetsgivare.
En särskild utredning bör enligt riksräkenskapsverkets åsikt komma till
stånd för utrönande av huruvida sådana ändringar i grunderna för avgiftspåföringen
eller uppbördsförfarandet beträffande olycksfallsförsäkringsavgifterna
kunna genomföras, att desamma icke komma att utgöra hinder för den nu
ifrågavarande rationaliseringen.

De privata försäkringsavgifter, som uppbäras i sammanhang med kronouppbörden,
utgöras av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade brand-, hagelskade-
och kreatursförsäkringsbolag. Såväl 1924 års uppbördssakkunniga som
1936 års uppbördskommitté ansågo, att dessa avgifter borde uteslutas från kronouppbörden
och att det borde överlämnas åt vederbörande bolag att själva
ombesörja avgifternas inkasserande. Samma uppfattning framfördes i den förut
berörda utredningen om möjligheten av tidigare inbetalning av utskylder. Riksräkenskapsverket
liar för sin del genomgående tillstyrkt, att dylika avgifter
bortrensas från kronouppbörden, då desamma i hög grad belasta uppbördsredovisningen
och försvåra reformer på området. Från desamma anser sig riksräkenskapsverket
med hänvisning härtill kunna i förevarande sammanhang bortse.

De frivilliga ledamotsavgifter, som uppbäras i sammanhang med kronouppbörden,
äro riddarhusmedel och ledamotsavgifter till hushållningssällskap. Riddarhuskapitationsavgiften
utgår med 10 kronor och avgifterna till hushållningssällskapen,
som enligt kungörelsen den 8 juni 1923 med allmänna grunder för
hushållningssällskaps organisation få uttagas med högst 3 kronor, torde uttagas
med jämna belopp. Även om nämnda slag av frivilliga avgifter för närvarande
icke skulle utgöra hinder för den föreslagna reformens genomförande,
böra de enligt riksräkenskapsverkets mening icke uttagas vid kronouppbörden.

De annuiteter av olika slag, företrädesvis å avdikningslån, som uttagas vid
kronouppbörden och som regelmässigt påföras i öretal, böra bliva föremål för
uppbörd i annan ordning. 1-Iärlor talar icke minst det förhållandet, att dessa
medel till sin natur äro helt skilda från utskylder i egentlig mening. Sålunda
föranleder exempelvis den olika preskriptionstiden, att dylika medel ofta stå
oredovisade i rostlängderna långt efter det preskriptionstiden för de egentliga

— 134

kronoutskylderna utgått. Beträffande vissa slag av annuiteter synas skäl tala
för att länsstyrelserna alltjämt ombesörja uppbörden, men detta torde kunna ske
genom ett särskilt uppbördsför farande.

Förutom nu nämnda jämförelsevis mera allmänt utgående utskylder och avgifter
ingå i kronouppbörden ett flertal endast i obetydlig omfattning debiterade
titlar, avseende bland annat kvarstående rester av äldre skatteformer, vissa rent
lokalt utgående avgifter och vissa kommunala medel m. m. Bland dessa märkes
prästerskapets till statsverket indragna tionde, en under avskrivning ställd skatt
å fast egendom. Det belopp som skall erläggas minskas årligen enligt grunder,
som fastställts i lagen den 9 december 1910 om indragning till statsverket och
avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning därför. Vad som icke
förfallit till betalning den 30 april 1944 skall helt avskrivas. Skattetiteln kommer
sålunda att utgå. Övriga hithörande skattetitlar utgöra ett ganska betydande
antal, medan de debiterade beloppen däremot enligt uppgifter, som lämnats
av 193G års uppbördskommitté, år 1935 tillhopa utgjorde allenast omkring

84.000 kronor. Dessa titlar torde i allmänhet påföras i belopp, som sluta på
öretal. Uppbörds- och redovisningskostnaderna för desamma bliva i förhållande
till de uttagna beloppen betydande. Ur systematisk synpunkt skulle det även
vara en stor fördel, att kronouppbörden icke belastades med desamma. Frågan
om deras avskrivande eller uppbärande i annan ordning synes därför under alla
förhållanden värd att snarast utreda.

Slutligen återstår frågan om debetsedelslösen. Enligt kungörelse den 3 december
1897 angående ersättning till vederbörande tjänstemän för utfärdande av
debetsedlar äger den, som utfärdar debetsedel, att såsom ersättning för detta
bestyr åtnjuta och å debetsedeln upptaga för varje sådan sedel, vars slutsumma
icke överstiger 7 kronor, 3 öre, och däröver till och med 75 kronor, 12 öre samt
för debetsedel å högre belopp 50 öre. I Stockholm upptages debetsedelslösen å
kommunaldebetsedeln, då sådan utfärdas, men eljest å kronodebetsedel. Ersättning
för debitering av värnskatt och krigskonjunkturskatt utgår ej i form av
debetsedelslösen utan av statsmedel efter särskilda grunder.

Bestämmelserna om debetsedelslösen äro i flera avseenden föråldrade och till
sina verkningar ojämna. Frågan om debetsedelslösens avskaffande äger nära
samband med den alltjämt vilande frågan om en lönereglering för häradsskrivarna.
Emellertid torde den form för ersättning för debiteringsarbetet, som
debetsedelslösen utgör, kunna avskaffas och kostnaderna för debiteringen —
i varje fall som ett provisorium — uppföras på riksstaten. En utredning härom
torde under alla förhållanden vara önskvärd.

Inledningsvis har framhållits, att en reform, varigenom samtliga de utskyldstitlar,
som må ingå i kronouppbörden, skulle komma att påföras i hela krontal,
enligt riksräkenskapsverkets åsikt skulle innebära eu högst betydande rationalisering
av kronouppbördens debitering, förrättande och redovisning. Den ovan
företagna undersökningen beträffande möjligheterna att genomföra en sådan
bär givit följande vid handen. De på taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt
grundade statliga skattetitlarna torde kunna debiteras i till hela krontal
avjämnade belopp. Denna ordning kan tillämpas redan i fråga om de på
1942 års taxering grundade skatterna. I fråga om landstingsmedlen synes möjligheten
av en motsvarande förenkling sannolik, men har frågan härom ansetts
böra särskilt utredas. Tingshusmedlen böra uppbäras i annan ordning, dock
torde möjligen frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten först behöva lösas.
Vägskattens fortsatta utformning och bibehållande som särskild utskyldstitel
sammanhänger med frågan om vägväsendets förstatligande, varför riksräkenskapsverket
ej funnit anledning närmare ingå på densamma i detta sammanhang.
Skogsvårdsavgift^ bör kunna avjämnas till helt krontal eller uttagas vid
kommunalskatteuppbörden. Pensionsavgifterna vålla ej hinder. Genomförbarheten
av erforderliga ändringar i olycksfallsförsäkringsavgifterna eventuellt i

— 135 —

kombination med utvidgad direkt uppbörd av sådana avgifter måste särskilt utredas.
Privata försäkringsavgifter och frivilliga ledamotsavgifter böra över
huvud taget ej få uppbäras i sammanhang med kronouppbörden. Annuiteter å
avdikningslån m. m. torde kunna uppbäras i särskild ordning — exempelvis
över postgiro — genom länsstyrelsernas försorg. Diverse äldre utskyldstitlar,
som utgå med ringa belopp, torde böra bliva föremål för avskrivning. Debetsedelslösen
bör upphöra att utgå och ersättning för debiteringen som ett provisorium
lämnas från ett anslag å riksstaten.

Till närmare belysande av innebörden av de fördelar, som skulle vinnas genom
den ifrågasatta reformen, vill riksräkenskapsverket framhålla följande.

Debiteringen skulle väsentligt förenklas. Fördelarna härav framträda särskilt
starkt mot bakgrunden av det merarbete, som genom krisförhållandena pålagts
debiteringsförrättarna. Ett bättre utgångsläge skulle ernås för en reform
av häradsskrivarorganisationen.

Skatteinbetalningen skulle underlättas. Beträffande de besparingar enbart
för postverkets vidkommande, som härigenom beräknats uppkomma, .må hänvisas
till de av revisorerna anförda uppgifterna. Den fördel, som vinnes för
den skattskyldige, bör ej undervärderas. Uppbördsmyndighetens arbete med
avstämning och kontroll skulle förenklas.

De största fördelarna skulle emellertid vinnas i fråga om restindrivningen
och dess redovisning. För att bättre klargöra innebörden av de verkningar,
som en reform av angivet slag skulle medföra på detta område, synes det lämpligt
att i korthet redogöra för förfaringssättet vid restlängdernas utskrivande
och redovisning.

Till en början må erinras, att inemot 30 procent av hela antalet debetsedlar
å 1940 års kronoutskylder uppfördes å restlängd. Vidare må framhållas, att
restlängderna upptaga de restförda beloppen med specifik fördelning å samtliga
utskyldstitlar. Utskrivandet, som sker för hand och med kopior, är mycket
arbetskrävande. Innan själva indrivningen vidtager, hava vidare exekutionsbiträdena
verkställt avskrifter eller utdrag. Under indrivningens gång återkomma
skattebeloppen å indrivningskvitton, i exekutionsbiträdenas kassaböcker,
dagböcker och redovisningsräkningar till utmätningsmännen, i utmätningsmännens
handräckningsdagböcker och handräckningsskrivelser, kassajournaler och
bilagor till månadsräkningar av olika slag. I nämnda bilagor återfinnas sådana
belopp, som föreslås till avkortning och avskrivning, städse fördelade på de
olika utskyldstitlarna. I bilagorna till landsfiskalernas månadsräkningar bliva
även alla de influtna beloppen föremål för sådan fördelning. Detsamma är
genomgående fallet beträffande äldre års utestående oredovisade utskylder, som
upptagas i den ena av de två balanslängder, som varje år avgivas av landsfiskaler
och magistrater. Jämsides med bokföringen går den kassamässiga redovisningen,
som föranleder att öretalen återkomma å postgirokuponger, girobesked
och levereringsreversal. På länsstyrelsernas uppbördsavdelningar kontrolleras
och avstämmas utmätningsmännens redovisningar, varefter länsstyrelsens bokföringsåtgärder
beträffande de redovisade beloppen vidtaga. Man torde kunna
våga det påståendet, att en restförd debetsedel, innan den blivit slutligt redovisad,
i genomsnitt föranlett, att ett 40-tal belopp — i vilka öretal normalt ingå —
utskrivits och blivit föremål för summeringsåtgärder.

Av den lämnade redogörelsen för redovisningsförfarandet vid restindrivningen
torde framgå, att detta för närvarande är mycket omständligt och tidskrävande.
Varje möjlighet till förenkling av den art, som eu beskärning av antalet
utskyldstitlar eller ett slopande av öretalen skulle medföra, bör därför tillvaratagas.
Vidare må framhållas, att det av vederbörande allmänt torde kunna vitsordas,
att de ofrånkomliga fall av felskrivningar och felräkningar, vilka ofta
föranleda ett tidsödande kontrollarbete, som regel äro att hänföra till öretalen.

— 136 —

En orsak härtill kan vara den, att siffrorna i öretalskolumnerna i allmänhet
måste skrivas mindre och mera hopträngda.

Ett genomförande av omhandlade reform skulle som ovan påvisats möjliggöra
arbetsbesparingar för de berörda myndigheterna. Tillsammantagna bliva dessa
enligt riksräkenskapsverkets mening av mycket betydande storlek. Den härigenom
frigjorda arbetskraften bör i fråga om utmätningsmän och exekutionsbiträden
i stället kunna användas till det mera fruktbara arbetet med själva
skatteindrivningen.

Vid den närmare utredning angående möjligheterna till reformens genomförande,
som riksräkenskapsverket ovan förordat och som torde böra komma
till stånd snarast möjligt, böra dess ekonomiska verkningar självfallet ställas i
siffermässig belysning.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråchefen
Arvidsson och tillförordnade byråchefen Sjögren deltagit.

Stockholm den 14 februari 1942.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

BEETIL EHNBOM.

Ur Statskontorets yttrande i anledning av ett flertal paragrafer av riksdagens
revisorers uttalande del I.

Beträffande § 27, sid. 103:

Såsom revisorerna framhållit hade det givetvis inneburit kostnadsbesparingar
för statsverket om blanketter till tjänstematnkel efter ett för samtliga myndigheter
fastställt formulär tryckts och tillhandahållits av central myndighet.

Statskontoret vill i anledning härav meddela, att den av revisorerna här berörda
frågan övervägts av statskontoret i samråd med riksräkenskapsverket i
anslutning till utfärdandet av de nya statliga pensionsbestämmelserna men att
frågan förföll, sedan under hand inhämtats att de statliga myndigheterna i
allmänhet uppställde krav på att den i nämnda bestämmelser föreskrivna tjänstematrikeln
även skulle inrymma hos myndigheterna eljest förekommande registreringar
av olika slag beträffande befattningshavares tjänsteförhållanden
m. m.

Sedan myndigheterna numera upprättat sina tjänstematriklar i olika format
och efter skilda system samt säkerligen i de flesta fall försett sig med blanketter
för lång tid framåt, har visserligen förevarande spörsmål förlorat i aktualitet,
men synas det oaktat åtgärder i det av revisorerna angivna syftet
böra komma till stånd.

I detta sammanhang vill statskontoret emellertid framhålla, att även eljest
inom förvaltningen förekommer en mångfald blanketter av skilda slag, beträffande
vilka statsverkets kostnader skulle icke obetydligt kunna nedbringas
genom standardisering och centralt tillhandahållande.

Det vill förefalla statskontoret som om ett övervägande om lämpliga åtgärder
för vinnande av en rationalisering på förevarande område i hela dess vidd
kunde vara påkallat. Erinras må att riksdagens revisorer i sin år 1940 avgivna
berättelse (§ 28) berört detta spörsmål.

— 137 —

Fångvårdsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 105, § 28.

Till Konungen.

Med anledning av Kungl. Maj :ts remiss den 19 december 1941 angående riksdagens
senast församlade revisorers yttrande angående de statliga myndigheternas
möbelanskaffning (§ 28) får fångvårdsstyrelsen anföra följande.

Det torde vara ställt utom tvivel att en centraliserad anskaffning av möbler
för de statliga myndigheterna itr olika synpunkter skulle innebära avsevärda
såväl ekonomiska som praktiska fördelar för statsverket. Om varje särskild
myndighet skall i den allmänna marknaden anskaffa möbler, måste detta ställa
sig onödigt dyrbart, varjämte risk finnes för att möbler av mindre lämplig
beskaffenhet inköpas, något som icke torde behöva förekomma vid en centraliserad
anskaffning.

En förutsättning för att central anskaffning av möbler och inventarier skall
med fördel kunna äga rum torde, såsom revisorerna framhållit, vara, att de möbler
som vanligast förekomma äro standardiserade. Förberedelser för en standardisering
på detta område pågå bl. a. genom Sveriges standardiseringskommission,
som efter överenskommelse med besparingsberedningen upptagit denna
fråga till behandling. I detta arbete hos standardiseringskommissionen deltager
en representant för fångvårdsstyrelsens arbetskontor. Vid den omfattande möbeltillverkning,
som fångvården sedan länge bedrivit för skilda statliga myndigheter,
har fångvårdsstyrelsens arbetskontor verkat för en standardisering
av möbler m. m. och under denna verksamhet samlat en icke ringa erfarenhet.

Om lämpligt statligt organ för en sådan central anskaffning redan finnes, torde
det vara ändamålsenligast att anlita detta i stället för att skapa nya. Revisorerna
ha erinrat om att staten i fångvårdsstyrelsens arbetskontor förfogar över ett
organ som är förtroget med upphandlingsfrågor av denna art och som på grund
av den verksamhet det bedriver synes skickat att centralt handha möbelanskaffning
i allmänhet för de statliga myndigheterna. Fångvårdsstyrelsen tillstyrker
att en sådan uppgift anförtros åt fångvårdsstyrelsen och dess arbetskontor.
En sådan anordning bleve fullt jämförlig med den organisation, som redan nu
finnes för anskaffning av papper, kuvert, skriv- och räknemaskiner m. m. och
som handhaves av generalpoststyrelsen. Om en sådan uppgift skulle påläggas
arbetskontoret, bleve givetvis en utökning av arbetskontorets personal och övriga
resurser erforderlig.

Det har synts revisorerna lämpligt, att fångvårdsstyrelsens arbetskontor övertager
befattningen med statens centrala möbelförråd. För att detta förråd
skall på ett ändamålsenligt sätt fylla sin uppgift, torde det vara önskvärt, att
möbler, som efter användning återkomma till förrådet, bliva, innan de ånyo utlämnas,
översedda och i erforderlig utsträckning iståndsatta. Sådana arbeten
kunna med fördel utföras vid fångvårdens verkstäder. Fångvårdsstyrelsen tillstyrker
alltså revisorernas förslag i detta avseende.

Förutom den fördel med centraliserad möbelanskaffning för statsförvaltningen,
som ligger däri att anskaffningskostnaderna skulle nedbringas, är att
märka, att den verksamhet med tillverkning av möbler för statliga institutioner,
som bedrives vid fångvårdens verkstäder, genom en sådan centralisering torde
kunna tillförsäkras en jämn arbetstillgång. Enligt gällande bestämmelser skola
de å fångvårdsanstalterna intagna av olika kategorier beredas sysselsättning,
och erfarenheten har hittills visat att det under vissa tider kan vara svårt att
skaffa arbete åt alla. Detta är bl. a. fallet för närvarande, då antalet å fångvårdsanstalterna
intagna befinner sig i stigande.

— 138 —

Såsom statsrevisorerna framhållit, synes möbeltillverkningen kunna bedrivas
även vid andra statliga anstalter än fångvårdsanstalter. Styrelsen får i sådant
hänseende peka på tvångsarbetsanstalter, tvångsuppfostringsanstalter och alkoholistanstalter,
som genom fångvårdens förmedling skulle kunna erhålla arbete.

I anledning av statsrevisorernas förslag och i anslutning till vad sålunda anförts
får fångvårdsstyrelsen tillstyrka, att det uppdrages åt fångvårdsstyrelsens
arbetskontor att ombesörja central anskaffning av möbler m. m. för de statliga
myndigheterna ävensom att handhava statens centrala möbelförråd. Den tid
som stått till buds för utlåtande över revisorernas uttalande har icke medgivit
att ett fullständigt förslag i frågan utarbetats. Det synes därför erforderligt att
ytterligare utredning vidtages, vilket icke torde behöva medföra allt för stora
kostnader. En sådan utredning bör avse en beräkning rörande omfattningen av
möbelbehovet för statliga förvaltningar, standardiseringens fullföljande, lokalbehov
och driftskostnader för det centrala möbelförrådet, den erforderliga lagerhållningen
av möbler hos enskilda tillverkare, samarbete med andra statliga
anstalter, personalbehov på fångvårdsstyrelsens arbetskontor, administrationskostnader
m. m. Fångvårdsstyrelsen är beredd att om så befinnes lämpligt verkställa
en sådan utredning.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Göransson samt
byråcheferna Wijkmark och Wennerholm, den sistnämnde föredragande, ävensom
tillförordnade byrådirektören Blomquist.

Stockholm den 19 januari 1942.

Underdånigst
HARDY GÖRANSSON.

Einar Ruda.

Byggnadsstyrelsen s

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del X, sid. 105, § 28.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1941 har byggnadsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående de statliga myndigheternas möbelanskaffning
(§ 28), och får byggnadsstyrelsen till åtlydnad härav anföra följande.

Revisorerna hava uttalat sig för en rationalisering av ifrågavarande möbelanskaffning
samt i sådant syfte förordat, att möjligheten av en central upphandling
av möbler för statsverkets behov närmare undersökes och att en standardisering
genomföres beträffande de möbler m. m., som vanligast förekomma.

En utredning i sistberörda fråga har redan under hösten 1941 igångsatts
av byggnadsstyrelsen, som sedermera sökt samråd i frågan med besparingsberedningen.
I anslutning till denna utredning har styrelsen för avsikt att upprätta
förslag till standardiseringsbestämmelser beträffande de för statsändamål
erforderliga, vanligast förekommande möblerna, och lärer på grund av att
staten är en av möbelindustriens största kunder utsikt förefinnas att ett dylikt
förslag till standardisering kan komma att av möbelindustrien hänskjutas till
Sveriges standardiseringskommission för fastställande av de i förslaget angivna

— 139

typerna såsom svensk standard. Härigenom skulle vinnas, att dessa möbeltyper
bliva lagervaror inom möbelhandeln och att staten sålunda icke behöver hålla
några möbellager för tillgodoseende av behovet av möbler för statsmyndigheter.
Under nämnda förutsättning kan också genom fri konkurrens lägsta möjliga
priser erhållas vid större leveranser samtidigt som överenskommelse om vissa
cnhetspriser skulle kunna ernås på standardiserade möbler vid leverans från
lager efter order styckevis. Även fångvårdsstyrelsens leveransförmåga kan härvidlag
utnyttjas i lämplig utsträckning. Själva upphandlingen behöver icke heller
nödvändigtvis ske genom ett centralt organ.

Emellertid är det uppenbart att besparingar liksom även andra fördelar
skulle kunna ernås genom att frågor om möbelanskaffning för statsförvaltningen
komme att handläggas av ett gemensamt organ, vilket bland annat skulle möjliggöra
en behovsprövning efter enhetliga linjer. Dessa uppgifter torde givetvis
böra anförtros någon myndighet, som har erfarenhet beträffande inredningsfrågor.
I olikhet mot statsrevisorerna finner byggnadsstyrelsen fångvårdsstyrelsen
mindre väl skickad för denna uppgift. Byggnadsstyrelsen vill särskilt
påpeka skillnaden mellan att tillverka möbler och att handlägga frågor om
inredning av tjänstelokaler jämte därmed sammanhängande behovsprövning,
möbleringsplaner, typval och val av gardiner och mattor, vilket allt torde komma
att åvila den bestämmande myndigheten. Byggnadsstyrelsen torde hava större
förutsättningar att handhava dessa uppgifter. Med hänsyn till den inom besparingsberedningen
pågående utredningen rörande central upphandling finner
sig byggnadsstyrelsen emellertid icke för närvarande böra göra något definitivt
uttalände i frågan rörande vilket organ, som lämpligen bör anförtros nu avsedda
uppgifter, men förutsätter byggnadsstyrelsen, att styrelsen blir i tillfälle
att yttra sig över det förslag, besparingsberedningen kan komma att framlägga
i frågan.

Vad slutligen beträffar revisorernas uttalande rörande statens centrala mobelförråd
får styrelsen framhålla, att detta icke är av den blygsamma omfattning,
som revisorerna med hänsyn till det inneliggande möbellagret gjort gällande.
Styrelsen tillåter sig att i detta avseende hänvisa till bifogade P. M.1

Det ligger ju i sakens natur, att då efterfrågan är stor, brukbara möbler,
som inkomma till möbelförrådet, omedelbart sändas till andra myndigheter eller
krisorgan. På så sätt återstår i lagret endast mindre eftersökta möbler eller skadade
sådana. I den mån dessa inventarier icke böra repareras, komma de givetvis
att utrangeras. För sin del har byggnadsstyrelsen på de av revisorerna
anförda skälen icke något att erinra mot att centrala möbelförrådet övertages
av fångvårdsstyrelsen.

Stockholm den 19 januari 1942.

Underdånigst
RAGNAR HJORTH.

DAVID DAHL.

Sten Zethelius.

1 Ej här avtryckt.

— 140 —

Ur Statskontorets yttrande i anledning av ett flertal paragrafer av riksdagens
revisorers uttalande del I.

Beträffande § 29, sid. 108:

Även om icke alltför bestämda slutsatser kunna dragas av den av revisorerna
framlagda utredningen, vill statskontoret för sin del icke motsätta sig en skärpning
av gällande bestämmelser rörande kostnaderna för sjukhusvård på sätt
revisorerna förordat.

Allmänna lönenämndens

(civilförvaltningen och kommunikationsverken) yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 108, § 29.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har allmänna lönenämnden anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i remissen bifogat transumt av riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående kostnader för
sjukhusvård av vissa befattningshavare i statens tjänst (§ 29). I anledning
härav får lönenämnden anföra följande.

Statsrevisorerna hava uttalat, att den verkställda undersökningen angående
sjukhusvård och kostnaderna för dylik vård under budgetåret 1940/41 åt befattningshavare
vid vissa verk vid den civila statsförvaltningen, med undantag
för de affärsdrivande verken, givit vid handen, att vid de verk undersökningen
omfattat vård i halvenskilt eller enskilt rum relativt sett meddelats ojämförligt
mycket oftare åt högre befattningshavare — till vilken kategori hänförts tjänstemän
i 21 och högre lönegrader — än åt lägre befattningshavare. Beträffande
den av statsmedel utgivna ersättningen för vårdkostnaderna hava revisorerna
sålunda funnit, att ersättning för vård i halvenskilt eller enskilt rum
i fråga om högre befattningshavare utgivits i 39 procent av hela antalet å
sjukhus vårdade sjukdomsfall, medan för lägre befattningshavare motsvarande
siffra utgjort 4 procent. Av den sålunda verkställda utredningen hava revisorerna
funnit framgå, att de i 35 § 1 mom. civila avlöningsreglementet meddelade
bestämmelserna om ersättning för sjukhusvård icke medfört den av tjänstemännens
lönegradsplacering oberoende enhetlighet, som av riksdagen vid
bestämmelsernas tillkomst åsyftats, och hava revisorerna uttalat, att för åstadkommande
av sådan likformighet annan möjlighet knappast står till buds än
att föreskrifter meddelas, enligt vilka kostnader för sjukhusvård ersättas efter
den beräknade avgiften för vård å allmän sal enligt nu gällande grunder.

Lönenämnden vill till en början framhålla, att enligt ovannämnda stadgande
ersättning av statsmedel för sjukhusvård i princip utgår till befattningshavare
med vid olycksfall i tjänsten och vid fall av tuberkulos hela samt vid övriga
fall halva legosängsavgiften för plats å allmän sal, oberoende av befattningshavarens
lönegradsplacering. Endast under två förutsättningar kan gottgörelse
utgå efter högre ersättningsnorm, nämligen dels om verksläkaren eller den för

— 141

vården ansvarige sjukhusläkaren prövat den sjukes tillstånd kräva vård i halvenskilt
rum eller, om sådant ej finnes tillgängligt, i enskilt rum, dels ock om
vederbörande myndighet med hänsyn till andra särskilda förhållanden funnit
dylik vård erforderlig. Med sistnämnda bestämmelse har — såsom framgår av
motiven till densamma (statsutskottets utlåtande 1939: 147) — åsyftats att
bereda möjlighet för tjänsteman att under sjukhusvistelse kunna ägna sig åt
sina tjänstegöromål. Av statsrevisorernas utredning framgår emellertid att tjänstens
krav såsom skäl för vård i halvenskilt eller enskilt i*um åberopats endast
i ett fåtal fall.

Att ersättning för vård i halvenskilt eller enskilt rum utgivits i procentuellt
flera fall för befattningshavare i lönegrad A 21 och högre lönegrader än för
befattningshavare i lägre lönegrader finner lönenämndcn i och för sig ej vara
överraskande. Lönenämndcn vill i fråga härom erinra, dels att undantagsstadgandet
om myndighets rätt att av hänsyn till tjänstens krav medgiva ersättning
för vård i annat rum än å allmän sal på grund av de förutsättningar, som gälla
för tillämpning av detta stadgande, knappast kan bliva tillämpligt annat än å
befattningshavare i de högre lönegraderna, dels oek att sjukdomsfallen bland
sistnämnda befattningshavare med hänsyn till den för dem gällande högre pensionsåldern
och därav följande högre levnadsålder under tjänstetiden torde
bliva relativt flera och i större omfattning fordra vård i halvenskilt eller enskilt
rum än i fråga om de befattningshavare, vilka avgå ur tjänst vid lägre levnadsålder.
Den av revisorerna verkställda utredningen tyder likväl på, att förhållandena
icke äro fullt tillfredsställande och att eu viss ojämnhet gjort sig
gällande vid tillämpningen av nu ifrågavarande föreskrifter. För att åvägabringa
eu enhetlig tillämpning av de ifrågavarande bestämmelserna synas särskilda
tillämpningsföreskrifter vara påkallade. Med hänsyn härtill och då lönenämnden
på grund av hittills vunna erfarenheter rörande tillämpningen av
de i 5 kap. civila avlöningsreglementet meddelade sjukvårdsbestämmelserna
kommit till den uppfattningen, att dylika föreskrifter äro erforderliga för att
reglera tillämpningen av även andra av de i nämnda kapitel intagna bestämmelserna,
vill lönenämndcn förorda, att sådana tillämpningsföreskrifter, vilka
enligt 32 § 3 mom. nämnda avlöningsreglemente kunna utfärdas av Kungl.
Maj :t, måtte meddelas. Vad särskilt beträffar eventuella tillämpningsföreskrifter
till 35 §, torde böra föreskrivas, att framställning om ersättning för sjukhusvård,
som på grund av den sjukes tillstånd meddelats i annat ram än å
allmän sal, må bifallas endast om verksläkaren eller den för vården ansvarige
sjukhusläkaren intygat, att den sjukes tillstånd krävt vård i halvenskilt eller,
därest sådant ej funnits tillgängligt, i enskilt ram. Ett uttalande av vederbörande
läkare att befattningshavaren är i behov av eller rekommenderas till nu
avsedd vård, bör sålunda icke godtagas. Det torde därjämte uttryckligen böra
utsägas, att vid avgörande av nu ifrågavarande ärenden hänsyn icke må tagas
till befattningshavarens lönegradsplacering eller till andra ovidkommande omständigheter.

Vad därefter angår revisorernas uttalande, att statsverkets kostnader för
sjukhusvården för budgetåret 1940/41 ökats med 40 procent i jämförelse med
kostnaderna för budgetåret 1939/40, vill lönenämndcn allenast erinra, dels att
denna kostnadsökning i viss mån torde hava föranletts av den höjning av legosängsavgifterna,
som vidtagits vid flera sjukhus under förstnämnda budgetår,
dels ock att rätten till ersättning för läkarvård — utom vid olycksfall i tjänsten
— införts vid allmänna civilförvaltningen först med budgetåret 1939/40
och att. denna rätt helt naturligt under detta första budgetår ej torde hava
tagits i anspråk i den omfattning, som varit medgiven.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då den verkställda utredningen
enligt lönenämndens mening icke är tillräckligt omfattande och ingående
för bedömande av det berörda, relativt nyligen införda stadgandets verknings -

— 142 —

sätt, finner sig lönenämnden icke kunna tillstyrka, att den av revisorerna ifrågasatta
ändringen vidtages.

Vid behandlingen av förevarande ärende hava närvarit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Broström, Englund, Eriksson, Magnusson,
Wahlmark och Wold. Ledamoten Wahlmark har dock icke deltagit i
ärendets avgörande. Ledamoten Eriksson har ej varit närvarande vid justeringen
av detta ärende.

Stockholm den 20 januari 1942.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

Bemt Nilsson.

Ur Statskontorets yttrande i anledning av ett flertal paragrafer av riksdagens
revisorers uttalande del I.

Beträffande § 30, sid. 116:

Av den av revisorerna lämnade redogörelsen framgår, att behovet av reglerande
föreskrifter ifråga om anställningsformer och avlöning till icke-ordinarie
personal redan tidigt uppmärksammats och att frågan härom därefter vid ett
flertal tillfällen varit föremål för behandling utan att tillfredsställande förhållanden
inom ifrågavarande område ändock uppnåtts.

Anledningen härtill är givetvis de svårigheter, som möta för att finna en
lösning, vilken, samtidigt som den giver önskvärd enhetlighet och stadga åt rekryteringssystemet,
för ämbetsverken innebär tillräcklig frihet att på ett ändamålsenligt
sätt anpassa rekryteringen efter de olikartade arbets- och tjänstgöringsförhållanden,
som dock föreligga inom skilda förvaltningsområden.

Det är givetvis ur sistnämnda synpunkt, som det av 1928 års lönekommitté
ursprungligen framlagda och av revisorerna nu upptagna förslaget, att det
bör ankomma på Kungl. Maj:t att pröva och fastställa antalet extra ordinarie
befattningar vid varje verk med angivande tillika av befattningarnas placering
i lönegrad, icke ansetts böra komma till genomförande. De erinringar, som från
skilda håll framförts mot detta förslag, böra såvitt statskontoret kan finna alltjämt
vara lika vägande.

Ostridigt är emellertid, att de oregelbundenheter med avseende å anställningsformer
och löneklassplaceringar, vilka framgå av den av revisorerna verkställda
utredningen, icke alltid kunna vara sakligt motiverade. Större enhetlighet i
dessa avseenden bör utan olägenheter för ämbetsverken kunna vinnas och enligt
statskontorets mening också eftersträvas.

En lämplig åtgärd i detta syfte synes — såsom revisorerna förordat — vara,
att närmare föreskrifter utfärdas rörande det sätt och den ordning, som i allmänhet
bör iakttagas i fråga om anställande och avlönande av rekryterings- och
annan icke-ordinarie personal. Ehuru sådana bestämmelser icke lära kunna göras
för ämbetsverken bindande, torde dock förekomsten av normerande regler på
förevarande område bliva av icke ringa betydelse.

De normer i förevarande avseenden, som revisorerna skisserat, synas statskontoret
i huvudsak kunna vara godtagbara, även om tvekan kan råda ifråga
om lämpligheten av att omedelbart bereda nyanställd befattningshavare de sär -

— 143 —

skilda förmåner, såsom avlöning under sjukdom och rätt till kostnadsfri sjukvård,
som äro förbundna med anställning såsom extra tjänsteman. Statskontoret
kan dock icke tillstyrka, att de bestämmelser, som kunna bliva utfärdade, givas
sådant innehåll, att exempelvis juris kandidat med tre års tingstjänstgöring
omedelbart skulle givas anställning såsom extra ordinarie befattningshavare.
Även i sådana fall är enligt statskontorets erfarenhet en viss prövotid påkallad,
innan beslut fattas om sådan anställning.

I detta sammanhang vill statskontoret slutligen erinra om att ämbetsverket
vid flera tillfällen, senast i utlåtande den 1 november 1941 angående anvisande
av medel åt direktionen över gymnastiska centralinstitutet för bestridande av
kostnaderna för avlöning åt vissa tillfälliga vikarier, funnit anledning framhålla
angelägenheten av att närmare föreskrifter bliva utfärdade beträffande avlöningsförmånerna
åt tillfällig personal i statens tjänst. Avskrift av nämnda utlåtande
bilägges.1

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit statskommissarierna
Nissen, Björn och Örtengren samt t. f. statskommissarien Britth.

Stockholm den 8 januari 1942.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

E. JOHNSSON.

Lennart Rydback.

Allmänna lönenämndens

(civilförvaltningen och kommunikationsverken) yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 116, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har allmänna lönenämnden anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i remissen bifogat transumt av riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående avlöningsförmåner
för icke-ordinarie personal (§ 30). I anledning härav får lönenämnden
anföra följande.

Statsrevisorerna hava verkställt undersökning av den icke-ordinarie personalens
anställnings- och avlöningsförhållanden beträffande dels administrativa
amanuenser och därmed jämställd personal inom den allmänna civilförvaltningen,
dels skriv- och kontorsbiträden inom civilförvaltningen, dels ock motsvarande
befattningshavare vid vissa militära förvaltningsmyndigheter. I anslutning
till utredningen hava revisorerna uttalat, att såväl anställningsformerna
som avlöningsförhållandena för den icke-ordinarie personalen inom olika verk
förete mycket stora ojämnheter, och hava särskilt framhållit, att personal med
amanuensgöromål finnes placerad i alla lönegrader från 10 till 18 och kvinnlig
biträdespersonal i alla lönegrader från 1 till 4 samt i vissa fall även i högre
lönegrader. Revisorerna, som även påpekat, att första anställning vid verken
vinnes under olika former, hava funnit behov föreligga av reglerande föreskrif -

1 Ej här avtryckt.

144 —

ter för åstadkommande av större likformighet. Revisorerna hava därvid — med
framhållande av angelägenheten av att snörsmålet om lönens anpassande efter
arbetets art och därför erforderlig kompetens ägnas den största uppmärksamhet
— uppdragit vissa riktlinjer, efter vilka den icke-ordinarie personalens anställnings-
och avlöningsförhållanden enligt revisorernas mening böra ordnas.

Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att betydande ojämnheter
äro förhanden i fråga om amanuens- och biträdespersonals anställningsoch
avlöningsförhållanden och att denna personals befordringsgång inom verken
icke sker efter ens någorlunda enhetliga principer. Liknande förhållanden
föreligga emellertid även beträffande annan icke-ordinarie personal än som omfattas
av den förevarande utredningen. Lönenämnden avser härvid bl. a. med
amanuenspersonal jämförbara icke-ordinarie befattningshavare vid de s. k. lärda
verken.

Lönenämnden vill vidare erinra, att frågan om skrivbiträdespersonalens löneförhållanden
och befordringsgång varit föremål för övervägande i samband
med behandlingen av ett av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga i betänkande
den 21 maj 1941 (S. O. U. 1941: 17) framlagt förslag om allmänt inrättande
vid verken av ordinarie skrivbiträdesbefattningar samt om begränsning
av extra ordinarie befattningar för biträdespersonalen till att avse allenast
skrivbiträdesgraden. Såsom framgår av chefens för finansdepartementet uttalande
till statsrådsprotokollet den 3 januari 1942 beträffande för flera huvudtitlar
gemensamma frågor har emellertid spörsmålet om biträdespersonalens
lönegradsställning och i samband därmed frågan om denna personals befordringsgång
inom de olika verken förutsatts bliva föremål för ytterligare utredning,
innan slutlig ståndpunkt tages till tjänsteförteckningssakkunnigas förslag.

Med hänsyn härtill har lönenämnden icke ansett sig böra i frågans nuvarande
läge till närmare behandling upptaga de omfattande och svårbemästrade spörsmål,
som av statsrevisorerna berörts i det föreliggande ärendet. Lönenämnden
finner emellertid angeläget, att reglerande föreskrifter meddelas för att, i den
mån så är möjligt, åvägabringa enhetlighet i anställnings- och avlöningshänseende
för den icke-ordinarie personalen inom de olika verken vid den civila statsförvaltningen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får lönenämnden uttala sig för,
att den nu omhandlade frågan göres till föremål för närmare utredning.

Vid behandlingen av förevarande ärende hava närvarit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Broström, Englund, Eriksson, Magnusson,
Wahlmark och Wold. Ledamoten Wahlmark har dock icke deltagit i
ärendets avgörande. Ledamoten Eriksson har ej varit närvarande vid justeringen
av detta ärende.

Stockholm den 20 januari 1942.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

Bernt Nilsson.

145 —

Riksbibliotekariens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 151, § 32.

Till Konungen.

Anbefalld att inkomma med underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer i sin berättelse yttrat angående tryckeriernas leveranser till
kungl. biblioteket och universitetsbiblioteken får jag härmed anföra följande.

Det problem, som beröres i riksdagens revisorers berättelse, d. v. s. problemet
om kungl. bibliotekets möjlighet att ordna och för framtiden bevara det tryck,
som på grund av leveransplikten årligen till dem överlämnas, har länge inom
biblioteket varit föremål för övervägande. Ur forskningssynpunkt måste det
anses som ett intresse att så mycket som möjligt av vår tids tryckproduktion
bevaras till framtiden, men att bevara allt, som i tryck utkommer, kan givetvis
aldrig komma i fråga. Någon inskränkning i bevarandet av den egentliga bokproduktionen
lärer emellertid icke lämpligen kunna förutsättas, utan torde
eventuella begränsningsåtgärder komma att beröra dels tidningarna, dels det
s. k. småtrycket, d. v. s. det tryck, som icke faller inom bokhandelns område
utan har karaktär av tillfällighetstryck (program, affischer, smärre års- och
revisionsberättelser, mindre reklam- och af färstryck m. m.). Då frågan om helt
eller delvis bevarande av dessa båda kategorier av tryck har väsentligen olika
karaktär, skall jag i det följande behandla dem var och en för sig.

1) Tidningarna.

Länge till sitt källvärde underskattade ha tidningarna numera allmänt erkänts
vara synnerligen betydelsefulla historiska dokument, och flerstädes har
man upprättat särskilda institut till deras studium (så bl. a. i Amerika och
Tyskland). Också i vårt land har sedan åtskilliga år förmärkts en tydlig tendens
att i allt större omfattning använda tidningarna som källa för den både
politiska och kulturella historien. Vid sådant förhållande måste det anses ytterst
betänkligt att släppa kraven på fullständigast möjliga bevarande av tidningarna.
För närvarande bevaras exemplar av alla landets tidningar i samtliga
de tre stora statsbiblioteken, kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken i
Uppsala och Lund. Vid en eventuell förändring av detta förhållande lärer man
dock under alla omständigheter få utgå ifrån att ett exemplar av landets hela
tidningspress måste bevaras i rikets nationalbibliotek, kungl. biblioteket. Att
släppa efter på detta krav kan med hänsyn till forskningens berättigade intresse
ingalunda anses tillrådligt. Däremot kan diskuteras huruvida det är av
behovet påkallat att även i bägge universitetsbiblioteken bevara samtliga i vårt
land utkommande tidningar. Måhända kunde tänkas, att man genomförde ett
regionalsystem med sådan verkan, att respektive bibliotek samlade allenast sådan
tidningslitteratur som lokalt sett närmast sammanhänger med bibliotekets
arbetsområde. Möjligt vore härvidlag kanske även att åstadkomma ett samarbete
med Göteborgs stadsbibliotek, vilket numera i organisation och arbetsuppgifter
i väsentliga delar är att jämställa med de tre stora statsbiblioteken.
Sannolikt synes att härigenom en icke obetydlig lättnad skulle beredas biblioteken,
varjämte även givetvis en minskning i utrymmesbehovet skulle uppstå.

Beträffande möjligheten av att fotografera tidningar och i stället för originalen
bevara endast de fotografiska kopiorna (filmerna) så har detta problem
länge varit föremål för stor uppmärksamhet framför allt i Amerika. Det utgjorde
även ett av de förnämsta diskussionsämnena på den kongress, som Federation
internationale de documentation avhöll i Ziirich i augusti 1939 och där
jag som ombud företrädde Sverige. Enligt där lämnade uppgifter har man i

10 — llcv. berättelse ang. statsverket år 1941. II.

— 146

Amerika fotograferat en mycket avsevärd del av de blott i ett relativt ringa
antal bevarade tidningarna från tiden före år 1850 och distribuerat dessa till
sådana bibliotek, som varit därför intresserade. De framställda filmerna kunna
studeras genom att insättas i specialkonstruerade läsapparater, vilka enligt uppgift
numera finnas i de flesta större amerikanska bibliotek. Även moderna tidningar
fotograferas ofta i Amerika dels i bibliotekens egna ateljéer, dels av
särskilda företag, som inriktat sig just på detta slag av arbeten. Sålunda har
ett företag av denna art, Recordak Co., fotograferat hela Times från 1785 till
1940. Kopian omfattar 850 filmrullar och betingar komplett ett pris av 6.750
dollars. Även vissa svenska tidningar ha på detta sätt fotograferats, så enligt
tillgängliga upplysningar Socialdemokraten och Aftonbladet för åren 1938-40;
den förra kopian upptar 24 rullar, den senare 13, och prisen äro respektive 224
och 148 dollars. Bägge dessa kopior ha utförts på Harvarduniversitetets fotografiska
institution, där ävenledes norska, italienska, polska, belgiska, japanska
m. fl. tidningar fotograferats. Tekniskt sett kan således problemet om tidningsfotografering
sägas vara på ett tillfredsställande sätt löst. Om kostnaderna för
arbeten av detta slag föreligger emellertid tills vidare icke någon fullständig
utredning. Att dessa komma att ställa sig tämligen höga kan dock tagas för
givet liksom även att den både för filmernas framställande och för deras läsning
erforderliga apparaturen kommer att visa sig tämligen dyrbar. Full visshet om
filmkopiornas förmåga att bevara sin läslighet vid mera betydande användning
föreligger ej heller, ehuru man gjort gällande, att deras motståndskraft numera
på grund av förbättringar i materialet är väsentligen större än vad man tidigare
antagit.

2) Småtryeket.

Det s. k. småtryeket är till sin beskaffenhet och sitt innehåll synnerligen
varierande. Delvis är det av otvivelaktig betydelse, exempelvis så till vida
som det omfattar en mängd tryck av ekonomiskt innehåll (bolagsberättelser,
institutioners arbetsredogörelser o. s. v.), delvis åter äger det ringa eller intet
värde. Inom biblioteken har man också iakttagit att med största möjliga omsorgutskilja
det värdelösa och makulera detta. Inom kungl. biblioteket tillämpas
således numera vid genomgången av småtryeket följande grundsatser:

Affischer utrangeras i allmänhet. Undantag göres allenast för teater- och
konsertaffischer samt andra affischer av speciellt intresse.

Affärstryck. Smärre tryckalster av ren reklamkaraktär utrangeras. Bevarade
bliva blott verkliga kataloger, som innehålla uppgifter av betydelse för kännedom
om prisläget o. s. v.

Bjudningskort, sorgkort m. m. av samma beskaffenhet utrangeras fullständigt.

Blockadlappar utrangeras.

Blankettryek utrangeras.

Matsedlar och vinlistor utrangeras med enskilda undantag.

Program utrangeras i stor omfattning. Endast teater- och musikprogram
samt vissa andra, huvudsakligen program omfattande längre tidsperioder (årsoch
terminsprogram) bevaras.

Tidtabeller utrangeras till största delen. Undantag göras allenast för sådana
tidtabeller, som ej återfinnas i »Sveriges kommunikationer».

Som allmän grundsats gäller, att tryck innehållande sådana uppgifter som
lättare och snabbare återfinnas i allmänt kända sammanfattande publikationer
som t. ex. Sveriges officiella statistik, länskungörelserna o. s. v., i regel icke
bevaras.

Utan tvivel är en icke obetydlig del av småtryeket av den beskaffenhet, att
dess bevarande i allenast ett av rikets bibliotek vore tillfyllest. I praktiken torde
det dock vara förenat med vissa svårigheter att bestämma, var gränserna för

— 147

detta urval skulle dragas liksom det ock torde få anses tvivelaktigt, om någon
mera väsentlig fördel skulle dragas av en dylik åtgärd. Erfarenheten har även
visat, att flera under senare år företagna större undersökningar, såväl offentliga
som enskilda, i viss utsträckning kunnat möjliggöras endast genom det
material, som stått att finna bland småtrycket. För kungl. bibliotekets vidkommande
lärer i varje fall någon utrangering av dylikt tryck utöver vad som
redan sker ej böra ifrågasättas, då institutionen i sin egenskap av nationalbibliotek
jämlikt § 1 i Kungl. Maj:ts nådiga instruktion av den 30 december 1910
har till uppgift att »samla, förvara samt för begagnande tillhandahålla den
svenska litteraturen i största möjliga fullständighet».

Med hänsyn slutligen till den utgångspunkt, från vilken riksdagens revisorer
tagit upp denna fråga till granskning, nämligen kungl. bibliotekets och universitetsbibliotekens
lokalbehov och därmed sammanhängande byggnadsfrågor
får jag framhålla, att även om längre gående utgallringsprinciper genomföras
och även om det redan befintliga »småtrycket» gallrades efter dessa strängare
principer, skulle vinsten i utrymme icke vara av den storleksordning, att dessa
åtgärder påverkade kungl. bibliotekets lokalbehov. Dessa lokalbehov påverkas
i närvarande stund väsentligen av andra faktorer, framför allt därav att de
växande samlingarna av såväl svensk som utländsk vetenskaplig litteratur kräva
ökat utrymme. Inom dessa samlingar är ingen utrangering möjlig för så vitt
biblioteket skall kunna fortsätta att fylla sina uppgifter i forskningens tjänst.
Men även andra omständigheter ha inflytande på bibliotekets byggnadsfråga,
så t. ex. forskarnas och den övriga biblioteksbesökande allmänhetens allt intensivare
utnyttjande av biblioteket, vilket från deras sida medför berättigade
krav på större och modernare referensbibliotek, bättre arbetsförhållanden m. m.
Slutligen måste påpekas att lämpliga arbetsrum saknas för en stor del av personalen,
för vilken arbetsplatser f. n. måste beredas i de för bokmagasin avsedda
lokalerna.

Vad beträffar påpekandet, att kungl. byggnadsstyrelsen för kungl. bibliotekets
räkning förhyr lokaler utanför biblioteket för förvaring av tidningar
m. m. anser jag mig böra framhålla, att denna åtgärd måste vidtagas, emedan
vissa lokaler inom kungl. biblioteket ej längre kunde disponeras som bokmagasin
i den utsträckning som dittills skett. På grund av de i samband med krigsutbrottet
1939 utfärdade bestämmelserna om vindsröjning måste nämligen
kungl. biblioteket utrymma största delen av vinden såväl i mittpartiet som i
flyglarna. När sedan en tidningskällare togs i anspråk för inredande av luftskyddsrum
med sjukvårdscentral för det civila luftskyddet, förlorade kungl.
biblioteket ytterligare dyrbart utrymme. Det blev då nödvändigt att skaffa lokaler
för de tidningar, vilka varit magasinerade i denna källare och då förhyrdes
ännu en lokal för magasineringsändamål.

Stockholm den 14 januari 1942.

Underdånigst

O. WIESELGREN.

148 —

Kanslerns

för rikets universitet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 151, § 32.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1941 har jag fått mig anbefallt att,
efter hörande av vederbörande universitetsmyndigheter, avgiva utlåtande med
anledning av vad riksdagens år 1941 församlade revisorer under § 32 av sin
berättelse anfört angående tryckeriernas leveranser till kungl. biblioteket och
universitetsbiblioteken m. m.

I ärendet har jag inhämtat yttranden av överbibliotekarierna och de mindre
konsistorierna vid universiteten i Uppsala och Lund.

Med överlämnande av de inkomna yttrandena (Bil. A-D) får jag för egen
del förorda, att den av revisorerna ifrågasatta utredningen kommer till stånd.
Vad angår formen för en sådan utredning, instämmer jag med vad överbibliotekarien
i Lund och mindre akademiska konsistoriet därstädes anfört.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på en annan tänkbar
besparingsmöjlighet. De centrala statsbiblioteken måste, för att kunna mottaga
de växande bokmassorna, tid efter annan utbyggas. Då biblioteken äro förvarade
i stora monumentalbyggnader, faller det av sig självt, att till- och ombyggnader
draga oproportionerliga kostnader. Den större delen av byggnadsvolymen
i ett bibliotek är dock avsedd till bokmagasin, och det vore i och för
sig rimligt, att lokaler av sådan typ finge en mer anspråkslös karaktär. Någon
biblioteksteknisk nödvändighet att ha alla böcker samlade på ett ställe torde
icke vara för handen. Om administrationslokalerna, läsrummen, katalogen och
vissa bokmagasin inrymmas i den centrala biblioteksbyggnaden, synes det icke
möta alltför stora svårigheter med hänsyn till administrationen av biblioteket
att förvara stora delar av bokbeståndet i särskilda bokmagasin, som sannolikt
kunde byggas för avsevärt billigare kostnader och förläggas i utkanterna av
staden.

När framdeles fråga uppkommer om tillbyggnad av något av de stora statsbiblioteken,
torde det alltså förtjäna undersökas, under samverkan av biblioteksexperter
och arkitekter, huruvida icke den ovan antydda utvägen innebär avsevärda
besparingsmöjligheter.

Stockholm den 20 januari 1942.

Underdånigst
ÖSTEN UNDÉN.

H. Nordström.

Bil. A.

Till herr Kanslern för rikets universitet.

Genom remiss från kanslersämbetet har det mindre akademiska konsistoriet
anmodats att efter hörande av överbibliotekarien till herr kanslern inkomma
med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande tryckeriernas
leveranser till kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken.

I anledning härav får konsistoriet, med överlämnande av från överbiblioteka -

— 149 —

rien infordrat yttrande, för egen del under åberopande av vad överbibliotekarien
i ärendet anfört uttala, att, ehuru konsistoriet icke kan biträda vissa av
de synpunkter, som riksdagens revisorer anlagt på frågan om biblioteken och
leveranstrycket, konsistoriet dock icke finner anledning att motsätta sig att
hithörande frågor, särskilt spörsmålet om tidningstrycket, göras till föremål
för en utredning, vilken lämpligen synes böra uppdragas åt cheferna för de
berörda biblioteken.

Utdrag av konsistoriets vid ärendets behandling förda protokoll bifogas.1

Uppsala den 16 januari 1942.

På mindre akademiska konsistoriets vägnar:

THOEE ENGSTRÖMER.

Carl Häggquist.

Bil. B.

Till Mindre akademiska konsistoriet.

Genom remiss den 29 dec. 1941 har jag anmodats att avgiva utlåtande med
anledning av vad i riksdagens revisorers senaste berättelse yttrats rörande tryckeriernas
leveranser till kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken.

Till fullgörande härav får jag med remissaktens återställande vördsamt anföra
följande.

Av revisorernas uttalande framgår, att de ansett det nödvändigt att åtgärder
nu vidtagas för nedbringandet av utrymmesbehovet vid de tre stora statsbiblioteken
för leveranstrycket, enär de mycket betydande belopp som under senare
år anvisats för beredande av ökade utrymmen åt biblioteken visat sig otillräckliga
och då nya anspråk på ytterligare medel vore att emotse. Med erkännande
av svårigheten att komma till rätta med detta spörsmål ville revisorerna sätta
ifråga, huruvida det verkligen kunde anses nödvändigt att all litteratur samlades
och bevarades på tre håll och om det icke vore tillräckligt att litteratur,
som för forskningen i allmänhet vore av mindre värde, bevarades på endast ett
håll. Enligt revisorernas mening borde därvid särskilt det s. k. småtrycket göras
till föremål för en ingående undersökning, åsyftande att fastslå vad som omedelbart
kunde utgallras, vad som summariskt ordnat borde förvaras endast på
ett håll och vad som vore av sådan 1''örstarangsvikt för forskningen, att det
borde liksom hittills i väl ordnat och förtecknat skick förvaras vid samtliga tre
bibliotek. Därvid borde särskilt uppmärksammas, att innehållet i åtskilliga småtryck
brukar återfinnas på annat håll, såsom i statliga myndigheters arkiv, i
ortspressen in. m. I den mån så vore fallet ansåge revisorerna det vara av vikt,
att ifrågavarande tryck utgallrades ur bibliotekens samlingar. Slutligen ville
det förefalla revisorerna, som om en särskild utväg borde undersökas i fråga
om bibliotekens samlingar av tidningar, vilka i stor utsträckning anlitas och äro
av största värde för forskningen inom vitt skilda fack. Erfarenheterna av den
under det pågående kriget utförda arkivfotograferingen inom olika statsinstitutioner
gåve vid handen, att det numera vore möjligt att för rimliga kostnader
medelst fotografering reproducera även mycket stora arkivmassor. Det syntes
revisorerna på grund härav ligga nära till hands, att en utredning verkställdes,
om det icke skulle kunna vara tekniskt möjligt att för överkomlig kostnad medelst
fotografering överföra större eller mindre del av tidningssamlingarna på
ett beständigare material än tidningspapper i ett format, som utgjorde blott en
bråkdel av det ursprungliga.

1 Hur cj avtryckt.

— 150

Om den fråga revisorerna sålunda först berört gäller att den givetvis är ett
inom biblioteksväsendet välbekant och många gånger dryftat problem. Att
detta just nu upptagits till behandling och därtill i den formen, att riksdagens
uppmärksamhet därför påkallats, är såtillvida ägnat att förvåna, som frågan
om tryckeriernas leveranser till statsbiblioteken som bekant så sent som 1941
efter ingående utredning varit föremål för riksdagens behandling och reglerats
genom nu gällande lag, vilken har grundlags karaktär, och trätt i kraft den
1 juni 1941. Då statsbihliotekens chefer i samband härmed haft tillfälle att
uttala sig i ärendet och därvid jämväl — såsom i revisorernas berättelse anförts
— bestämt motsatt sig ett ifrågasatt utökat undantagande av vissa slag av tryckalster
från boktryckarnas leveransplikt, lärer väl på denna punkt från deras sida
näppeligen kunna förväntas någon mera radikalt ändrad uppfattning. För min
del vill jag också bestämt hävda den övertygelsen, att en ändring av nu gällande
bestämmelser, som innebure att urvalet av vad som till biblioteken skall levereras
i vissa hänseenden överflyttades på tryckeri rena, vore i hög grad olycklig
såsom ägnad att skapa oreda och förvirring — en sådan uppgift, skulle nämligen
helt visst på många håll överstiga vederbörandes kompetens. Utöver spörsmålet
»gallringsrätt resp. gallringsplikt för biblioteken» torde diskussionen sålunda
under inga förhållanden böra föras, och såvitt jag kan finna, ges det heller
icke i revisorernas uttalande något, som direkt skulle kunna antas taga sikte
på en ny lagändring.

Innan jag närmare ingår på frågan om leveranstrycket, anser jag mig emellertid
böra säga några ord om det som utgör utgångspunkten för det av revisorerna
förda resonemanget, nämligen hänsynen till de byggnadskostnader staten
måst vidkännas och i fortsättningen komme att få vidkännas för att tillgodose
bibliotekens utrymmesbehov. I resonemanget framträda sålunda följande
tre grundläggande moment: 1) Staten har under senare tid anslagit mycket betydande
belopp för de tre statsbihliotekens byggnadsbehov; 2) dessa anslag ha
visat sig otillräckliga, varför nya anspråk på ytterligare medel äro att emotse;

3) sistnämnda faktum nödvändiggör i sin tur eu begränsning av utrymmesbeliovet
för leveranstrycket. Till belysning av den första tesen — om statens byggnadsanslag
— meddelas en översikt över de ifrågavarande bibliotekens byggnadshistoria,
som visserligen till viss grad bestyrker vad man därmed velat ådagalägga,
men också visar åtskilligt därutöver. Bortsett från det välbekanta faktum,
att den första monumentala biblioteksbyggnaden i vårt land uppförts redan för
mer än hundra år sedan av Uppsala universitet utan bidrag av statsmedel, framgår
nämligen därav med all tydlighet, att sedan kungl. bibliotekets byggnad
tillkom åren 1871—77, har icke på detta område någon nybyggnad av verkligt
omfattande struktur blivit uppförd för statsmedel. Ty som sådan kan näppeligen
Lunds universitets biblioteksbyggnad av år 1907 betecknas efter den betydande
beskärning av byggnadsplanen, som riksdagen satte som villkor för
statens partiella medverkan för dess genomförande. I övrigt har man under
hela den tid som sedermera förflutit sedan de nuvarande byggnadernas tillkomst,
alltså för Uppsalas del sedan 1841, för Stockholms sedan 1877, man torde få
säga märkligt nog, kunnat reda siar med till- och ombyggnadsföretag av olika
omfattning och i skilda repriser. Att dessa i vissa fall ställt sig relativt kostsamma
skall villigt erkännas — det blir som bekant i regel fallet, när det gäller
att omändra äldre byggnader. Men även om dessa företag får det nog sägas
att biblioteksledningarnas och universitetsmyndigheternas förslag icke sällan
präglats av en åtskilligt större framsynthet än de program, som framgått som
slutresultat av den därpå följande behandlingen. Och man lär icke kunna fördölja
för sig, att den taktik, som härvid följts med mången gång vittgående
reduktioner o. s. v. ingalunda alltid varit tillräckligt förutseende och därmed
ej heller i längden för staten ekonomisk. På den grund måste man också fråga
sig, om ej i varje fall en av orsakerna — och säkerligen icke den minst viktiga

151 —

— just här är att söka till det i revisorernas tes nr 2 påtalade faktum om åtgärdernas
otillräcklighet och de ständigt återkommande kraven på ökade utrymmen.
Om jag för min del härvid i första hand tänker på förhållandena i Lund,
vill jag dock också erinra därom, att det även om den vida mera påkostade
Carolina-hyggnaden gäller, att just frågan om vidgade utrymmen för samlingarna
ingalunda blivit löst i enlighet med universitetsmyndiglieternas förslag, vilket
icke ens fick bli föremål för närmare utredning och utformning.

Om man sålunda givetvis har anledning att tacksamt uppskatta allt vad staten
åstadkommit till de stora vetenskapliga statsbibliotekens fromma, så ges det
å andra sidan ej något skäl att överskatta de uppoffringar, som på detta område
gjorts från det allmännas sida. Både med hänsyn till dessa institutioners
utomordentliga betydelse och vid en jämförelse med vad staten nödgats påkosta
byggnadsföretag inom andra mer och mindre analoga områden, torde det snarast
få erkännas, att kostnaderna för här förevarande ändamål på intet sätt
kunna anses som oproportionerligt stora utan tvärtom torde få betecknas som
förhållandevis måttliga. Det säger sig vidare självt, att de måste ses mot den
allmänna kulturutvecklingen, mot det vetenskapliga forskningsarbetets intensifiering
och vidgning till nya ämnesområden, mot universitetens och de vetenskapliga
institutionernas tillväxt, studentantalets fördubbling o. s. v. Ty detta
allt måste ju med nödvändighet direkt återverka på de centrala forskningsanstalter,
som biblioteken utgöra, — dessa måste ovillkorligen i görlig män hålla
jämna steg med utvecklingen för att kunna fylla sin uppgift. För bibliotek på
det vetenskapliga området och framförallt då för universalbibliotek, som ju våra
universitetsbibliotek utgöra, är det ett livsvillkor att ständigt befinna sig i snabb
tillväxt, varmed nödvändigtvis följer ett ständigt ökat utrymmesbehov. När
i revisorernas framställning en redogörelse för de gällande leveransbestämmelsema
för tryckerierna tämligen oförmedlat följes av de förutnämnda byggnadshistorikerna
för — som det heter — »de tre bibliotek, som hava att mottaga
leveranser av biblioteksexemplar från tryckerierna» och som sägas »hava haft
ett ständigt växande behov av utrymme för samlingarna», så måste det sägas,
att denna sammanställning ger ett skevt och missvisande intryck och lätt kan
föranleda oriktiga slutsatser. För det första är det ju flera andra behov an
utrymmen för samlingarna, som måst tillgodoses genom de relaterade byggnadsföretagen;
i .särskilt hög grad har detta varit fallet för vårt universitetsbiblioteks
vidkommande, enär det vid båda de byggnadsföretag, som genomförts sedan
1913, i stor utsträckning gällt att skapa lokaler av skilda slag för forskarpubliken
ävensom för det inre tjänstearbetet. Och den av statsrevisorerna jämväl
omförmälda ombyggnaden av vindsvåningen har som bekant haft till syfte att
undanröja ett ytterst allvarligt riskmoment ifråga om brandfara. Vidare är det
att märka att''den starka tillväxt bibliotekens samlingar undergått under de
senare decennierna — och här kan man med full rätt tala om eu mycket betydande
expansion — den är för ingen del enbart eller ens i första rummet att
tillskriva tryckleveranserna. Den härrör delvis från ökade inköpsanslag men
för universitetsbibliotekens del därjämte och framför allt från de mycket omfattande
oeli rikt givande bytesförbindelser med utländska institutioner, som
dessa institutioner av egen drift upparbetat, därtill på ett sätt som torde ha
mycket få motstycken åtminstone inom vår världsdel. Även de stora donationer
och depositioner, som kommit dessa bibliotek till del, icke alltid utan åtgöranden
från deras sida, böra härvid i viss mån komma i betraktande. Det torde av det
anförda framgå, att jag icke anser revisorernas slutsats om byggnadskostnaderna
såsom ägnade att nödvändigtvis påfordra en beskäring av tryckleveranserna, såsom
oanfäktbar och ställd utom diskussion.

Av de reservationer jag sålunda funnit mig böra anmäla mot den uppläggning
denna fråga erhållit i revisorernas yttrande, får emellertid ingalunda dragas
den slutsatsen, att jag ej skulle anse vad i övrigt i saken anförts vara värt allt

— 152

beaktande. Förutom tidningsfragan, som givetvis innesluter flera viktiga oeli
svårlösta problem och till vilken jag återkommer i det följande, anser jag även
spörsmålet om tryckleveranserna och enkannerligen om småtrycket med allt skäl
kunna förtjäna att göras till föremål för en närmare undersökning. Jag vill
dock erkänna, att jag åtminstone på sakens nuvarande ståndpunkt icke — fortfarande
bortsett från tidningsfrågan -— anser mig kunna dela statsrevisorernas
optimistiska tro pa att just ur utrymmessynpunkt några märkligare resultat
skulle stå att vinna, vilket naturligtvis beror därpå att jag även beträffande eu
eventuell gallring anser den största varsamhet vara av nöden. Jag vill visst
medge, att det i leveranserna ingår varjehanda, som utan diskussion kan betecknas
såsom för biblioteken och för vetenskapen värdelöst, men jag vill också
nämna, att åtskilligt av vad som inflyter redan nu makuleras, så t. ex. lokala
tidtabeller, aktiebrev utan åtryckta stadgar, motböcker med banker, varjehanda
formulär och blankettryck o. s. v. Däremot har det visat sig att vissa tidigare
företagna utgallringar befunnits medföra påtagliga olägenheter och måst inliiberas
så t. ex. rörande teateraffischer, som utgöra eu värdefull källa för teaterliistorisk
forskning. Att problemet om en eventuell sovring erbjuder stora svårigheter
erkännes oförbehållsamt av revisorerna. Och går man verkligen så långt
att man, som revisorerna göra, medger, att »uppenbarligen kan all litteratur i
en framtid tänkas bliva av värde för den vetenskapliga forskningen», då kan
det väl rent av ifrågasättas, om något sovringsproblem överhuvud kan uppställas.
Ty högst diskutabel är väl den tanke, som sedermera framlägges, att litteraturen
skulle graderas efter sitt värde för »framtida vetenskaplig forskning i
allmänhet», ty härmed avses av allt att döma sådan litteratur, som har betydelse
för en större krets av forskare; den ställes nämligen i motsättning till
»litteratur av mindre värde för forskningen i allmänhet», för vilken det vore
tillräckligt att den bevarades på ett ställe. Då ju emellertid all verklig vetenskap
grundar sig på detalj- och specialforskning — bortsett från populärvetenskapen
—■ lärer väl knappast eu dylik differentiering till nackdel för specialforskaren
kunna godtagas, i varje fall ej vid universitetens bibliotek. Måhända borde väl
gränsen — om så vore möjligt — snarare dragas efter sannoliklietsgraden av
värde, resp. värdelöshet för framtidens forskning, men även detta torde bli eu
mäkta vansklig uppgift, vid vars genomförande väl i varje fall också satsen
»in dubio non est agendum» måste tillämpas. Att en sovring också måste ta
mycket högre kvalificerade arbetskrafter i anspråk än den ordinära behandlingen
påfordrar, är också att förutse.

Statsrevisorerna förbise icke, att ett genomförande av de av dem ifrågasatta
åtgärderna givetvis skulle öka risken för att ett värdefullt material, »som i det
enskilda fallet skulle visa sig icke kunna ersättas, kunde genom olyckshändelser
gå till spillo», men de anse att »den torde få tagas på samma sätt som risken
för statens arkivbestånd samt dess konstskatter och byggnadsminnesmärken».
Man torde dock här med skäl kunna fråga: är icke detta att ta något för lätt
på en mycket allvarlig sak? Har man i tider som de nuvarande endast anledning
att räkna med »olyckshändelser» av den art, att de förstöra ting, som allenast
»i det enskilda fallet» visa sig oersättliga. Och visst är det sant att risker föreligga
för förstöring av mångahanda ting av unik natur, men i dessa fall är det
fråga om en beklaglig nödvändighet, som man därtill söker i görligaste mån
avhjälpa eller lindra genom fotografering av arkivmaterial, konstskatter och
byggnadsminnesmärken, uppmätning av de sistnämnda och liknande — kan det
då vara rimligt att ifråga om den svenska litteraturen slå in på en rakt motsatt
väg och tillskapa nya risker genom att avhända statssamlingarna befintliga
reservexemplar? Svaret lär icke kunna bli mer än ett.

Förklarligt nog ha revisorerna fästat särskilt avseende vid småtrycket, som
onekligen erbjuder vissa problem — dock kanske mera ur arbets- än ur utrymmessynpunkt
— och därför nog kan vara förtjänt av en speciell undersökning. I

— 153 —

härvarande bibliotek företas som nämnt redan nu vissa gallringar, och det låter
väl tänka sig att dessa kunna i viss mån utökas, dock under strängt beaktande av
att dessa tryckalster innehålla ofantligt mycket av stor betydelse för forskningen.
Visst är också att gallringen ingalunda kan drivas därhän, att den, som revisorerna
förmena, skulle komma att gälla allt som kan återfinnas på andra håll.
Att en forskare t. ex. skulle nödgas hänvända sig till statliga myndigheters arkiv
för att erhålla tillgång till myndighetens cirkulär otc., emedan biblioteken avhänt
sig dylika serier, måste utan vidare avfärdas som en fullkomligt orimlig
tanke. Ej heller kan den gjorda hänvisningen till ortspressen utan vidare godtagas.
Ty för forskaren är det av vikt ej blott att en uppgift överhuvud kan
uppdrivas, utan också att detta kan ske snabbt och utan onödig omgång. Och
arkivforskning, liksom tidningsforskning kan i varje händelse i dylika fall för
ingen del räknas som rationella och tidsbesparande arbetsmetoder. Även hänsyn
till att den interurbana lånerörelsen skulle åsamkas mångdubbelt arbete bör i
detta sammanhang ihågkommas.

Mot tanken att en gallring av småtrycket skulle få någon större betydelse för
utrymmesfrågan, måste jag, som redan antytts, ställa mig tveksam. Detta slag
av tryck utgör ju dock en ganska ringa del av bibliotekets samlade årsaceession.
Denna uppgick nämligen (oavsett tidningarna) under åren närmast före krigsutbrottet
till ca 580 hyllmeter, därav 380 meter belöpte på utländska och 200
meter på svenska avdelningen. För förvaring av småtrycket har gemenligen ett
hyllutrymme av omkr. 35 meter tagits i anspråk, alltså endast omkr. 6 procent
av den totala accessionen. Då ju under alla förhållanden endast en mindre del
härav kan ifrågakomma till utgallring, är det ju ganska påtagligt, att man svårligen
på denna väg kan ernå några väsentliga besparingar ifråga om byggnadskostnaderna.

Därest den ifrågasatta utredningen kommer till stånd, torde slutligen ytterligare
en synpunkt av vikt förtjäna beaktande. De tre statsbiblioteken ha numera
icke blott att sörja för den lokala forskningens behov, de ha också att i
görligaste mån tillgodose det vetenskapliga arbete som bedrives i landsorten.
På den grund ha de oekså funnit nödigt att uppdela landet i tre rayoner och
fungera alltså var och en som ett slags centraldepå för en dylik rayon och effektuera
de lånerekvisitioner som i ständigt stigande antal ingå från läroverks-,
central- och folkbibliotek o. s. v. Skulle nu varjehanda delar av det svenska
trycket för framtiden komma att bevaras endast i ett av statsbiblioteken, så
skulle lånemöjligheterna för landsorten starkt försämras, så mycket mer som
dels de båda andra statsbiblioteken i förevarande fall måste sälla sig till rekvirenterna,
dels omsorgen att för framtiden bevara det enda exemplaret i offentlig
ägo av ifrågavarande tryck ju komme att påfordra starka restriktioner ifråga
om utlåningen.

Vad slutligen tidningssamlingarna beträffar är det ofrånkomligt att här föreligger
ett problem, som hör till de svårare, som de ifrågavarande biblioteken ha
att bemästra. Den årliga accessionen utgör för Uppsala universitets biblioteks
del f. n. ungefär 60 meter hyllängd. Då man betänker att tidningsläggen i sina
övriga dimensioner äro av betydligt större format än andra tryckalster, är det
klart att denna samling kräver förhållandevis mer av utrymmen än kanske
någon annan del av beståndet, även om dessa äro av sekunda natur. Det säger
sig självt att man måste hälsa med tillfredsställelse varje försök, som utan att
skada den nutida och framtida forskningens möjlighet av tillgång till detta synnerligen
viktiga källmaterial, kan göras för att nedbringa det utrymme som
tidningssamlingen kräver. Lösningen av problemet synes komma att ligga i
den smalfilmsfotografering, varom revisorerna erinra och som ifråga om handskriftligt
arkivmaterial redan kommit till utförande i vårt land och jämväl praktiseras
i vårt bibliotek. Ännu torde emellertid framför allt den ekonomiska
sidan av problemet icke vara löst; det får ihågkommas, att fotografering av

154

de stora format, som våra tidningar gemenligen förete, erbjuder helt andra svårigheter
än reproduktionen av vanliga arkivalier och liknande. Antagligen krävas
specialbyggda kameror, och kraven på tjänliga läsapparater, på läsrum med särskilda
belysningsanordningar m. m. måste draga betydande kostnader. Även
ur teknisk synpunkt är frågan om smalfilmsfotografering ännu alltför otillräckligt
utredd, så t. ex. i fråga om filmens hållbarhet — av särskild betydelse, då
originalen skola makuleras. Medan man väntar på den lösning av detta problem,
som dock ser ut att ligga inom räckhåll, torde det icke finnas någon möjlighet
att inskränka på det utrymme, som måste komma tidningssamlingen till del.
Dessa samlingar äro i hög grad utnyttjade. I första hand torde detta gälla om
de större och politiskt mera betydande tidningarna. Det säger sig självt att
i fråga om dessa tidningar liksom i fråga om tidningar överhuvud taget en inskränkning
av antalet arkiverande bibliotek skulle vara om möjligt förenad
med större svårigheter än i fråga om andra tryckalster med hänsyn till tidningarnas
format, som omöjliggöra lån biblioteken emellan. Icke heller är det
möjligt att ur samlingarna gallra ut en del till synes mindre betydelsefulla tidningsalster,
t. ex. vissa landsortstidningar. Alldeles frånsett att dessa tidningar
taga betydligt mindre utrymme i anspråk än de större, komma särskilt landsortstidningarna
att för framtidens forskning bli av mycket stor betydelse med
hänsyn till det avsevärda topografiska och personhistoriska källmaterial, som de
innehålla. För Uppsala universitets biblioteks vidkommande torde för övrigt
utrymmesfrågan för tidningssamlingen icke inom den närmaste tiden bli aktuell,
då nya stora källarutrymmen under de nybyggda läsesalarna snart nog torde
kunna tas i anspråk.

Med stöd av vad jag sålunda anfört får jag vördsamt hemställa, att konsistoriet
behagade uttala

att, ehuru konsistoriet icke kan biträda vissa av de synpunkter, som riksdagens
revisorer anlagt på frågan om biblioteken och leveranstrycket, konsistoriet
icke finner anledning att motsätta sig att hithörande frågor, särskilt spörsmålet
om tidningstrycket, göras till föremål för en utredning, vilken lämpligen synes
böra uppdragas åt cheferna för de berörda biblioteken.

Uppsala den 12 januari 1942.

AND. GEAPE.

Bil. C.

Till Kanslern för rikets universitet.

Sedan det mindre akademiska konsistoriet anmodats att efter hörande av
överbibliotekarien vid universitetsbiblioteket inkomma med yttrande i anledning
av riksdagens senast församlade revisorers uttalande rörande tryckeriernas leveranser
till kungl. biblioteket och universitetsbiblioteken, får konsistoriet härmed
vördsamt överlämna närslutna skrivelse från överbibliotekarien Gunnar Carlquist
samt meddela, att konsistoriet instämmer i det av överbibliotekarien avgivna
yttrandet.

Lund den 14 januari 1942.

På det mindre akademiska konsistoriets vägnar:

EINAR LöFSTEDT.

Per örtengren.

— 155

Bil. D.

Till Mindre akademiska konsistoriet.

Anmodad att avgiva yttrande över riksdagens revisorers yrkande rörande
tryckeriernas leveranser till kungl. biblioteket och universitetsbiblioteken får jag
vördsamt anföra följande.

Revisorerna fästa uppmärksamheten vid att leveranstrycket från de svenska
boktryckerierna årligen kräver vid vartdera av de nämnda biblioteken c:a 200
hyllmeters utrymme och att med den ständigt stigande produktionen av tryckalster
utrymmesbehovet antagligen kommer att successivt ökas. De finna det
nödvändigt, att åtgärder vidtagas för nedbringande av detta utrymmesbehov
för leveranstrycket och ifrågasätta om verkligen detta leveranstryck i sin helhet
behöver bevaras vid tre olika bibliotek. Vidare anse de, att det s. k. småtrycket
bör göras till föremål för en ingående undersökning ur synpunkten av gallringsmöjiighet
samt att en utredning bör göras angående de tekniska möjligheterna
för att medelst mikrofotografering överföra större eller mindre del av tidningssamlingarna
på ett beständigare material än tidningspapper och av ett
väsentligen mindre skrymmande format.

De synpunkter revisorerna här framfört äro utan tvivel värda det största beaktande
och beröra i själva verket just några av de viktigaste av de problem,
varmed biblioteksledningarna f. n. brottas. Utrymmesfrågoma äro alltid aktuella
inom ett bibliotek, och en ansvarskännande bibliotekschef kan icke slå sig
till ro med att blott begära anslag till ökade utrymmen utan måste också tillse,
om berättigade forskningsbehov kräva dessa vidgade utrymmen, eller med andra
ord tillse, att icke utrymmet upptages av umbärliga ting. Det ligger härvid
nära till hands att ifrågasätta, just som revisorerna göra, nödvändigheten av
att tre olika bibliotek, som det heter i Lunds universitetsbiblioteks reglemente
§ 1, skola »samla och förvara all inhemsk litteratur», och undertecknad har själv
många gånger varit inne på den tankegången, att tidpunkten snart torde vara
inne för eu modifiering av denna reglementsparagraf. I realiteten ha också
redan vissa avsteg gjorts från huvudprincipen i dess strängaste tolkning. Det
s. k. småtrycket underkastas sålunda numera i härvarande bibliotek en stark
utgallring ur kvalitetssynpunkt, och av det som anses förtjänt att bevaras blir
huvudmassan endast summariskt grovordnad efter fack och därefter halvårseller
kvartalsvis paketerad. Så vitt jag har mig bekant nedlägger man däremot
i kungl. biblioteket på grund av dess särskilda ställning som nationalbibliotek
av naturliga skäl vida större arbete på detta småtryeks behandling. Jag håller
för sannolikt, att man, utan att berättigade forskningskrav trädas för nära, nu
skulle kunna taga steget fullt ut på den väg som här beträtts och att det vore
tillräckligt, att småtryck motsvarande det som f. n. här paketeras bevarades endast
på ett ställe i riket, nämligen kungl. biblioteket. Härvid måste emellertid
göras ett mycket viktigt förbehåll: småtrycket bör i samma ordning, som tryckfrihetsförordningen
efter 1941 gjorda ändringar föreskriver, av boktryckerierna
även till Lunds universitetsbibliotek inlevereras och utgallringen ske här. Dels
är det nämligen uppenbart, att det omdöme som kräves för denna gallring endast
kan påräknas inom biblioteket, där erfarenhet finnes av vad forskningsbehoven
kunna gälla, dels måste i Lunds universitetsbibliotek såsom centralt huvudbibliotek
för sydsverige vid avvägandet av vad som bör bevaras tagas särskilda
hänsyn i fråga om sydsvenskt tryck, iiven om detta är av småtryckskaraktär.

Ur utrymmessynpunkt vida betydelsefullare är emellertid frågan om tidningarna,
och jag kan lugnt försäkra, att det är med oro och nästan förtvivlan,
som biblioteksledningen ser dessa årligen allt starkare växande tryckmassor.
Från Lunds universitetsbiblioteks sida ha också gång efter annan undersökningar
gjorts angående de tekniska möjligheterna för utrymmesbehovets nedbringande
genom mikrofotografering, men det förefaller tyvärr, som om ut -

— 156 —

vecklingen på detta område ännu icke hunnit därhän, att frågan ekonomiskt
kan lösas på denna väg. Så länge mikrofotografering av en vanlig boksida betingar
som nu ett pris av bortemot 20 öre, är det uppenbart, att mikrofotografering
av tidningsårgångar skulle komma att kosta avsevärda belopp. Jag är
dock fullständigt ense med revisorerna om att så snart det teknisk-ekonomiska
problemet härvidlag lösts, biblioteken måste ta upp denna fråga till behandling,
varvid måhända även andra lösningar av tidningsproblemet kunna diskuteras.

De frågor det här gäller äro emellertid av den art, att det synes nödvändigt,
att de tre stora biblioteken träffa sina principiella avgöranden därom i det
närmaste samråd med varandra. Överläggningar härom kunna visserligen ske
privat och under hand, men det vore utan tvivel önskvärt, att de kunde äga
rum under fasta former, då de anordningar som beslutas för ettdera biblioteket
självfallet kunna komma att starkt ingripa i de andra bibliotekens arbete. Det
synes mig sålunda önskvärt att de av statens revisorer framförda frågorna remitteras
antingen till en särskilt för deras behandling tillsatt kommitté, innefattande
i första hand och som självskrivna medlemmar cheferna för nämnda
tre bibliotek, eller helst till ett på liknande sätt sammansatt permanent centralråd
för statsbiblioteken, till vilket frågor som de föreliggande kunde remitteras
för yttrande. Samtidigt med att jag förklarar mig fullt beredd till ett närmare
dryftande av de av statens revisorer uppkastade frågorna, vill jag sålunda vördsamt
hemställa att detta måtte få ske av cheferna för de stora statsbiblioteken
gemensamt, på något av de sätt som ovan föreslagits.

Lund den 9 januari 1942.

GUNNAR CARLQUIST.

Ri ksräke n skaps verkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. i61, § 33.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har Kungl. Maj:t anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1941 församlade revisorer
under § 33 i sin berättelse anfört i fråga om redovisning av medel, som
tillförts rasbiologiska institutet av enskilda forskare m. fl.

I anledning härav får riksräkenskapsverket i underdånighet meddela, att
ämbetsverket uppdragit åt sin revision att vid granskningen av rasbiologiska
institutets räkenskaper ägna särskild uppmärksamhet åt bokföringen av inkomster
av ifrågavarande art samt för ämbetsverket framlägga förelag till den inkomstkontroll
vid institutet, som kan anses erforderlig.

Stockholm den 19 januari 1942.

,, Underdånigst
V. ARVIDSSON.

HELMER ANDERSSON.

— 157 —

Kanslerns

för rikets universitet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 161, § 33.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1941 har jag fått mig anbefallt att, efter
hörande av styrelsen för rasbiologiska institutet, avgiva utlåtande med anledning
av vad riksdagens år 1941 församlade revisorer under § 33 av sin berättelse
anfört angående redovisning av medel, som tillförts rasbiologiska institutet av
enskilda forskare m. fl.

Med överlämnande av det av nämnda styrelse avgivna yttrandet (Bilaga A)
får jag för egen del anföra följande.

Vad angår de medel, som mottagits från The Rockefeller Foundation i New
York, hänvisar jag till vad institutets styrelse anfört i sitt yttrande.

De anmärkningar, som av statsrevisorerna i andra hänseenden framställts,
gälla flera skilda frågor. Att institutets chef bort till styrelsen meddela, att
avgifter utgått för arbeten, utförda vid institutet för enskilda forskares räkning,
finner jag, i likhet med revisorerna, uppenbart. Styrelsen hade i sådant
fall otvivelaktigt långt tidigare än vad skett meddelat särskilda föreskrifter i
ämnet.

Spörsmålet om rätt för en vetenskaplig institution att överhuvud debitera enskilda
forskare eller andra utomstående ersättning för arbeten, utförda av institutionens
personal, har en mera allmän räckvidd och skall i detta sammanhang
något beröras.

Det är en allmän regel, att en vetenskaplig institution, i mån av utrymme
och resurser, kostnadsfritt bereder forskare, som där önska bedriva vetenskaplig
forskning, arbetsplats och arbetsmöjligheter. Men då institutionernas tillgångar
till materiel och personal äro begränsade, är det icke ovanligt, att personer, som
där arbeta, måste från annat håll — framför allt från privata donationsfonder
— skaffa medel för sina speciella forskningsuppgifters bedrivande. Det kan
därvid bli fråga om inköp av särskild apparatur och av försöksdjur eller annat,
om anställande av biträden i arbetet, om utförande av räknearbete etc. Ofta
brukar den enskilde forskaren själv ombesörja anskaffandet av hjälpmedel och
anställandet av biträden, under det att institutionen som sådan endast tillhandahåller
arbetsplatser. I dessa fall blir institutionen ej inblandad i kostnaderna
för arbetet. I den mån institutionen som sådan eller dess föreståndare
tillhandahåller materiel eller personal mot ersättning för extra kostnader, skola
däremot sådana inkomster givetvis redovisas i institutionens räkenskaper. Om
institutionschefen med hänsyn till forskningsuppgiftens art och övriga omständigheter
anser, att institutionens personal kan biträda den enskilde forskaren
å tjänstetid, bör för sådan arbetshjälp ei någon ersättning utgå. Institutionen
bör ej bereda sig någon vinst å verksamhet av nu angiven art.

Emellertid förekommer också, att institutionen får mottaga uppdrag från
utomstående om utförande av vissa undersökningar eller utredningar eller om
kontroll av apparater e. d. eller om tillverkning: av specialinstrument. Framför
allt komma sådana uppdrag från andra vetenskapliga institutioner. Det ligger
i det vetenskapliga arbetets natur, att det stundom kräves samarbete olika institutioner
emellan. Såvitt möjligt böra institutionerna i dylika fall bistå varandra.
Men det är i sin ordning, att uppdragsgivaren lämnar ersättning för de
kostnader, som uppdragets utförande kräver, om dessa kostnader icke utan
olägenhet kunna bestridas av den institution, som mottagit uppdraget. Även
statliga verk och myndigheter lämna stundom uppdrag åt vetenskapliga institu -

158 —

tioner. Under senare år ha sålunda vissa naturvetenskapliga institutioner utfört
undersökningar för försvarsväsendets räkning. De ökade kostnader, sonx
därvid åsamkats institutionen, torde i allmänhet icke ansetts böra drabba institutionens
knappt tillmätta anslag. Inkomster från sålunda uförda arbeten böra
uppenbarligen ingå i institutionens räkenskaper.

Undersökningar eller utredningar för enskildas räkning böra icke, även om de
utföras mot ersättning för extra kostnader, mottagas i sådan utsträckning att
institutionens egentliga verksamhet därav förryckes. I det fall, som föranlett
statsrevisorernas anmärkning, har det varit fråga om bl. a. utförande å rasbiologiska
institutionen av medicinsk-statistiska undersökningar, som enligt vad institutets
föreståndare själv framhållit delvis legat vid sidan om institutionens
egentliga område. Orsaken härtill är att föreståndaren, professorn Dahlberg, är
en av de få medicinska vetenskapsmän i landet, som tillika är statistiker av
facket. Statistiska undersökningar ha blivit alltmer oumbärliga vid bearbetning
av medicinska problem. Det har därför legat nära till hands, att medicinska
forskare vänt sig till professorn Dahlberg för bistånd vid utförande av
statistiska undersökningar. Rasbiologiska institutionens personal har därvid,
såsom Dahlberg meddelat, medverkat vid sådana arbetens utförande å institutionen
även under tjänstetid. Häri har rättelse numera skett.

Vad ovan anförts torde ge vid handen, att helt ensartade normer för utförande
av begärda undersökningar, utredningar eller andra arbeten å vetenskapliga
institutioner svårligen kunna uppställas. I det fall, som föranlett statsrevisorernas
anmärkning, hade styrelsen för institutet redan ingripit för vinnande
av en mera tillfredsställande ordning och för redovisning i institutets räkenskaper
av inkomster, som tillflyta institutet från enskilt håll. I sitt beslut den
27 juni 1941 har styrelsen bl. a. föreskrivit »att särskild ersättning ej skulle
utgå från enskilda forskare för arbete, som för deras forskningar utförts å
institutet». Därjämte tillägges, att, därest dylik ersättning komme i fråga,
arbetsutskottet skulle besluta till vilket belopp ersättning skulle utgå. Detta
styrelsens beslut synes vara välbetänkt. Det har emellertid provisorisk karaktär.
Önskvärt synes vara, att de för institutet gällande stadgarna kompletteras med
särskilda bestämmelser i den riktning, styrelsens nyssnämnda beslut angiver.

Stockholm den 20 januari 1942.

Underdånigst
ÖSTEN UNDÉN.

II. Nordström.

Bil. A.

Till Kanslern för rikets universitet.

Med anledning av skrivelse från kanslern för rikets universitet med anmodan
att inkomma med yttrande rörande riksdagens revisorers berättelse får styrelsen
vördsamt anföra följande:

Vad först angår de från The Rockefeller Foundation i New York lämnade
medlen vill styrelsen framhålla, att det knappast torde ha varit formellt oriktigt,
att dessa medel icke tidigare redovisats i institutets räkenskaper. Det i
motsvarande fall vid andra vetenskapliga institutioner tillämpade förfarandet
torde i allmänhet vara, att dylika medel ej redovisas till riksräkenskapsverket,
sannolikt beroende därpå, att de bruka av givarna ställas till förfogande av de
särskilda institutionscheferna personligen. Detta har också varit förhållandet
här. Styrelsen har emellertid ansett det vara sakligt lämpligt, att också dessa
medel införas i de officiella räkenskaperna, och har beslutat i frågan i överensstämmelse
härmed.

— 159 —

Beträffande därefter frågan om ersättning från enskilda forskare för arbete
utfört för deras räkning vid institutet vill styrelsen i själva sakfrågan hänvisa
till sitt beslut den 27 juni 1941 (Bilaga B). Styrelsen finner det alltjämt uppenbart,
att sådan ersättning icke bör ifrågakomma, i varje fall för arbete utfört
å tjänstetid. Emellertid bör ej förbises, att från enskilda forskares sida kan
föreligga ett starkt och berättigat intresse av att kunna anlita personer tillhörande
institutets personal för utförande av särskilda arbetsuppgifter inom det forskningsarbete,
varmed forskaren är sysselsatt. Om detta skulle förhindras, skulle
säkerligen stort förfång för den medicinska forskningen uppstå. Det bör ej
finnas något hinder från institutets sida mot att sådana personer stå enskilda
forskare till tjänst på övertid för dylikt arbete. Ersättningen därför bör då bli
föremål för uppgörelse helt och hållet dem emellan, utan att institutet eller dess
ledning har något därmed att skaffa. Endast frågan om arbetet får utföras på
institutets lokaler och med dess skriv- och räknemaskiner bör då höra till institutets
prövning. Styrelsen har inhämtat, att liknande anordningar träffats vid
andra vetenskapliga statsinstitutioner utan att därav olägenheter uppstått.

Institutets chef har avfattat särskild skrivelse med anledning av remissen,
vilken skrivelse härmed bifogas (Bilaga C). Universitetskanslerns skrivelse och
skrivelsen från riksdagens revisorer återgå.

Uppsala den 12 januari 1942.

Vördsamt

På styrelsens för Rasbiologiska institutets vägnar:
THOEE ENGSTRÖMER.

Bil. B.

Utdrag ur protokoll fört vid styrelsens för Rasbiologiska institutet sammanträde
i Uppsala fredagen den 27 juni 1941.

§ 2.

Professor Dahlberg meddelade, att »The Race Biology of the Swedish Lapps»
Part II, nu blivit tryckt och överlämnade exemplar av boken till styrelsen samt
redogjorde i anslutning härtill för vilka arbeten, som utgivits av institutet. Han
påpekade, att från institutet utarått en del avhandlingar, berörande olika medicinska
problem, utgivna av enskilda läkare. För arbete på dessa hade ersättning
lämnats till institutet, och behållningen, sedan vissa räkningar blivit betalda,
bland annat två räknemaskiner samt del av tryckningskostnaderna för
»The Race Biology of the Swedish Lapps» Part II, torde komma att uppgå
till omkring 7.000 kronor. Vidare hade institutet under året mottagit understöd
från Rockefellerstiftelsen, på vilket också viss behållning förefanns.

Professor Engströmer meddelade, att donationen från Rockefellerstiftelsen
uppgick till 10.000 kronor samt att behållningen i kassan för vid institutet utförda
arbeten för ögonblicket uppgick till nära 8.000 kronor. Ur denna kassa
hade dessutom bestritts vissa kostnader för förskott till personal för vid institutet
redan utfört övertidsarbete.

Ordföranden föreslog, att omnämnda tillgångar, rockefellermedlen och nyssnämnda
kassa, skulle fr. o. m. den 1 juli 1941 införas i institutets ordinarie
räkenskaper. Därjämte föreslog ordföranden, att särskild betalning i framtiden
ej skulle få tagas för arbete utfört av institutets personal på tjänstetid.

Efter diskussion av dessa frågor beslöt styrelsen enhälligt, att fr. o. m. den
1 juli 1941 nyssnämnda extra tillgångar skulle uppföras i institutets räken -

160 —

skaper samt att särskild ersättning ej skulle utgå från enskilda forskare för
arbete, som för deras forskningar utförts å institutet. Om dylik ersättning kom
ifråga, skulle arbetsutskottet besluta om till vilket belopp ersättning skulle utgå.

Rätt avskrivet intygar i tjänsten

Gunnar Dahlberg.

Bil. C.

Till Styrelsen för Statens rasbiologiska institut.

Med anledning av en skrivelse från riksdagens revisorer, som remitterats till
styrelsen för yttrande, ber jag att få anföra följande:

Undertecknad har i en särskild skrivelse till riksdagens revisorer bland annat
framfört nedanstående allmänna synpunkter.

»Man har på senare tid upprepade gånger framhållit önskvärdheten av samarbete
mellan vetenskapsmän tillhörande olika fack. Nya resultat och nya forskningsriktningar
uppstå ju ofta därigenom, att metoder från ett område börja
tillämpas inom ett annat. Härvidlag måste ett visst samarbete äga rum. Man
har framhållit, att i andra länder och speciellt i Amerika sådant samarbete
bedrives i mycket stor utsträckning och man har skapat en särskild term för
samarbete av detta slag. Man talar om ’team work’.

Statistiska metoder ha på senare tid i mycket stor utsträckning kommit till
användning vid vetenskapliga arbeten inom olika medicinska discipliner. Det
material en medicinare kan erhålla rörande exempelvis en viss sjukdom är i
regel ganska begränsat. Man behöver matematisk-statistiska metoder för att
avgöra, om eventuella skillnader kunna tänkas bero på en slump eller kunna
anses statistiskt säkerställda. Man behöver med andra ord hjälp för att avgöra,
om det material man disponerar är tillräckligt stort. De medicinska undersökningarna
ha vidare alltmera orienterats i social-medicinsk riktning, varvid
också ett ökat behov av statistisk bearbetning av materialen framträtt. Undertecknad
har som statistisk expert sedan många år lämnat råd och anvisningar
vid utförandet av medicinska undersökningar. Sammanlagt ha hittills 48 doktorsavhandlingar
ventilerats, vid vilka undertecknad i större eller mindre utsträckning
lämnat viss handledning. Härtill kommer ett minst lika stort antal
arbeten, som ej haft karaktär av doktorsavhandlingar. Denna verksamhet har
fortsatts sedan jag blivit chef för statens rasbiologiska institut. Av ovannämnda
48 doktorsavhandlingar falla 28 inom den tid jag varit chef för institutet. Vid
en del av dessa arbeten har hjälp lämnats med räknearbete.

Vederbörande behöver nämligen ej blott råd och anvisningar utan också tillgång
till tränad arbetskraft för utförandet av statistiska beräkningar. Sådan
hjälp har också lämnats vid rasbiologiska institutet.»

Riksdagens revisorer citera nu stadgan för rasbiologiska institutet samt uttalanden
av sakkunniga tillkallade av chefen för ecklesiastikdepartementet för
utredande av frågan om institutets organisation och arbetsförhållanden i övrigt
och synas vilja göra gällande, att institutet i enlighet med dessa uttalanden utan
ersättning borde lämna hjälp. Jag vill därför framhålla, att de citerade uttalandena
uttryckligen avse arbeten, som falla inom rasbiologiens område och
att, som framgår av den redogörelse jag lämnat riksdagens revisorer, i sådana
fall hjälp också lämnats utan ersättning. Det framhålles av riksdagens revisorer,
att av räkenskaperna framgår, »att för vissa forskare, företrädesvis professorer,
arbete utförts utan ersättning». Man har här gjort ett förbiseende. Utan ersättning
har hjälp lämnats åt fem forskare, därav två professorer. För professorerna
representerar detta 69 timmar, för de övriga 882 timmar. Det må
för övrigt framhållas, att det i och för sig ej torde vara oriktigt att lämna

— 161 —

hjälp till professorer. Riksdagens revisorers uppfattning att hjälp genomgående
bort lämnas gratis kan ej vara riktig, eftersom det i övriga fall varit fråga
om hjälp till undersökningar, som ej falla inom arvsbiologiens område. Så vitt
jag kan se, har jag på denna punkt handlat i överensstämmelse med institutets
stadgar, och de uttalanden, som gjorts av de av chefen för ecklesiastikdepartementet
tillkallade sakkunniga.

Statsrevisorernas mening tycks nu vara, att om hjälp ej kan lämnas utan
ersättning, får man ej lämna hjälp. Det framhålles, att jag »saknat befogenhet
att på sätt som skett uttaga särskilda avgifter av enskilda forskare för
arbete, som utförts vid institutet» samt att jag »misstolkat styrelsens beslut,
att särskild ersättning från och med den 1 juli 1941 ej skulle utgå från enskilda
forskare för arbete, som för deras forskningar utförts å institutet, alldenstund
jag medgivet, att personalen alltjämt av enskilda forskare uppbär ersättning
för arbete vid institutet, blott detsamma utföres på övertid.» Uttrycket »medgivit»
är så till vida missvisande, att jag utan att vara tillfrågad uppgivit detta
i skrivelse till riksdagens revisorer. Så vitt jag kan se föreligger intet hinder
för att institutets personal frivilligt åtar sig arbete på övertid åt personer som
behöva hjälp med vetenskapliga utredningar samt att personal direkt anställes
av vederbörande för att utföra arbete åt dem på institutet.

Den ståndpunkt riksdagens revisorer intaga strider mot allmän praxis vid de
vetenskapliga institutionerna och skulle medföra mycket väsentliga konsekvenser.
De medel, som av vetenskapliga fonder utdelas för understödjande av
vetenskaplig forskning, få enligt för de flesta fonder gällande bestämmelser ej
användas till översättning och tryckning. Medlen skola användas för inköp av
apparater, försöksdjur och dylikt, samt för avlönande av assistans. Den assistans,
som skall avlönas, behöver i regel ha viss träning, varför man dels betalar
övertidsarbete av personer, anställda vid institutioner, dels direkt avlönar biträden,
som arbeta vid institutioner. Det är detta system, som tillämpats vid
statens rasbiologiska institut efter den 1 juli 1941. Om man skulle förbjuda
hjälpverksamhet i denna form, skulle detta innebära, att anmärkningar skulle
kunna framställas mot så gott som varje institutionschef, att medel från fonder
i större utsträckning ej skulle komma till användning och att det vetenskapliga
arbetet skulle lida väsentligt avbräck. Det torde ej heller finnas några bestämmelser,
som förbjuda verksamhet efter dessa linjer, och riksdagens revisorer
citera ej heller några sådana bestämmelser. Jag bestrider vidare, att jag missuppfattat
styrelsens beslut av den 27 juni 1941. Tvärtom förelåg muntlig överenskommelse
om att verksamheten skulle bedrivas efter ovan angivna linjer.
Att detta var tillåtet ansågs emellertid självklart, varför beslut härom ej formulerades
till protokollet.

I detta sammanhang tillåter jag mig att framhålla, att riksdagens revisorer
tydligen såsom anmärkningsvärt anföra, att förutvarande rasbiologen inbetalat
ett bidrag på 2.000 kronor till institutet. Denna inbetalning utgjorde ett anslag
från Anderssonska fonden, som beviljats för statistisk bearbetning av institutet
av materialet för rasbiologens doktorsavhandling. Det kunde alltså ej användas
för annat ändamål. Om anslaget ej inbetalats, skulle det ha återgått till fonden.
Det må vidare framhållas, att den undersökning det då var fråga om till
mycket väsentlig del hade social-medieinsk karaktär och ej föll inom arvsbiologiens
område, varför jag i särskild skrivelse till Anderssonska fonden, fogad
till ansökan om bidrag, framhållit, att institutet ej kunde väntas bekosta hela
undersökningen. Även på denna punkt anser jag mig ha följt gällande bestämmelser.

Riksdagens revisorer göra vidare anmärkningar mot bokföringen av medlen.
Någon reell anmärkning mot själva bokföringen göres emellertid ej. Man
anmärker, att verifikationer för räkenskapernas inkomstsida icke synas ha förekommit.
»Arbetsboken skulle ha tjänat som verifikation.» Så vitt jag kan so
It — Rev. berättelse ang. statsverket, år 1941. II.

— 162

har arbetsboken verkligen tjänat som verifikation och är en fullt tillräcklig
sådan. Genom uppgifterna i arbetsboken kontrolleras den tid, som åtgått, och
någon annan kontroll på att institutet erhåller ersättning för förlorad tid
torde knappast kunna utföras.

En mera betydelsefull anmärkning är, att räkenskaperna för den statistiska
hjälpverksamheten ej insänts till riksräkenskapsverket. Med hänsyn härtill ber
jag att få framhålla, att det härvidlag är fråga om en mindre väsentlig bokföringsfråga.
Det bär förefallit mig redigast att bokföra arbetstiden och att
låta vederbörande, när arbetet avslutats, inbetala den summa, som beräknats
motsvara sammanlagda arbetstiden. Härvid har hänsyn tagits till de olika löner,
som utbetalats till de biträden, som varit verksamma. Det hade naturligtvis
varit lika lätt att låta vederbörande betala extra biräden varje månad, innan
lönerna vid''institutet utbetalades. Den utväg, som använts, har för mig framstått
som den mest praktiska, och jag har ej tänkt på möjligheten av att den
skulle kunna anses otillåten eller medföra skyldighet att lämna redovisning till
riksräkenskapsverket.

Riksdagens revisorer anmärka också på att rockefellermedlen ej redovisats
till riksräkenskapsverket. Anslag, som erhållas för särskilda undersökningar,
torde i regel ej av institutionschefer redovisas till riksräkenskapsverket. Det
må framhållas, att anslaget från The Roekefeller Foundation i New York erhölls
efter direkta underhandlingar mellan mig och en representant för The
Rockefeller Foundation. Det telegram, genom vilket jag erhöll meddelande om
anslaget, har följande lydelse:

»ten thousand swedish crowns granted for your

research letter follows — 0’Brien.»

Avskrift av det brev,1 som sedermera erhölls, lämnas som bilaga. Jag har
ej ansett att skyldighet förelåg att redovisa dessa medel till riksräkenskapsverket.
Då frågan diskuterades vid styrelsens för rasbiologiska institutet sammanträde
den 27 juni 1941, framhöll jag detta men framhöll samtidigt, att
jag ej kunde se någon olägenhet av att insända redogörelse till riksräkenskapsverket,
varför jag biträdde beslutet, att så skulle ske. Detta är en sak. En
annan sak är frågan om anmärkning kan göras mot mitt handlingssätt. Så
vitt jag kan se, föreligger ej skäl härtill. Däremot förefaller det mig nu otvivelaktigt,
att redogörelse bort insändas till riksräkenskapsverket för den hjälpverksamhet,
som bedrivits vid institutet, när bokföring för denna skett på sätt
som gjorts. Något egentligt skäl till anmärkning föreligger dock ej så till vida,
att före utgången av budgetåret 1940/41 styrelsen beslutat, att sådan redogörelse
skall lämnas vid utgången av budgetåret 1941/42, ett beslut, som jag
biträtt. Då man bortsett från det formella ej funnit anledning till anmärkning,
har ju ingen skada skett.

Av den framställning riksdagens revisorer lämnat, får man den uppfattningen,
att jag för styrelsen hemlighållit erhållandet av rockefellermedlen och
den hjälpverksamhet, som bedrivits. Detta är inte fallet. Rockefellermedlen
erhöllos under budgetåret 1940/41, vilket meddelades medlemmar av styrelsen.
Jag ansåg det vara en heder att ha fått ett sådant anslag. Att jag bedrivit
hjälpverksamhet för vetenskapliga undersökningar framgår av de årsredogörelser,
som under en följd av år lämnats. Denna verksamhet har för övrigt
i den medicinska vetenskapliga världen varit väl känd och uppskattad, vilket
också framhållits av en av de medicinskt sakkunniga medlemmarna av styrelsen.
Verksamheten har för övrigt haft alltför stor omfattning för att kunna
bedrivas på det anslag institutet åtnjuter. Vidare har den hänfört sig till arbeten
utanför institutets arbetsområde, varför det också torde ha framstått som

1 Ej här avtryckt.

— 163

självklart, att den enligt gällande bestämmelser ej kunnat bekostas från det
anslag institutet disponerar. Jag har aldrig på något sätt sökt hemlighålla denna
verksamhet. Det är däremot riktigt, att den speciella bokföring, som förts över
denna verksamhet, ej underställts styrelsen, vilket betingas av att jag ansett
det vara fråga om ett likgiltigt formellt arrangemang.

Om man bortser från anmärkningar av mera formell natur, torde man kunna
konstatera, att staten ej haft någon olägenhet av den verksamhet som bedrivits,
att några reella anmärkningar ej framställts mot bokföringen, att den verksamhet,
som bedrivits, varit till väsentlig fördel för det vetenskapliga arbetet
samt att det också varit till väsentlig fördel för institutet, att jag lyckats erhålla
anslag från The Rockefeller Foundation i New York.

Uppsala den 12 januari 1942.

GUNNAB DAHLBERG.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorera uttalande del I, sid. 165, § 34.

Statskontoret vill fästa uppmärksamheten vid att ämbetsverket redan i sitt
utlåtande den 5 oktober 1939 angående åtgärder för uppehållande av verksamheten
vid statsunderstödda folkhögskolor vid krig eller krigsfara förordade,
att bestämmelser skulle meddelas, att lärare i händelse av undervisningens inställande
skulle vara skyldig att utan särskild ersättning fullgöra de arbetsuppgifter,
som lämpligen kunde åläggas honom. Sedan i anslutning härtill i
kungörelsen nr 461/1940 föreskrivits, att lärare enligt skolöverstyrelsens beprövande
och mot den ersättning, som av Kungl. Maj:t kunde varda bestämd,
skulle vara skyldig åtaga sig undervisning vid annan läroanstalt eller annan
tjänstgöring av med lärarverksamhet vid folkhögskola jämförligt slag, har
statskontoret — såsom revisorerna framhållit — i ett senare utlåtande ytterligare
understrukit angelägenheten av att varje möjlighet tillvaratoges att utnyttja
lärarpersonalens arbetskraft för annan verksamhet.

Av revisorernas berättelse framgår emellertid, att ifrågavarande lärare endast
i begränsad utsträckning beretts annan sysselsättning. Om anledningen
härtill har statskontoret svårt att bilda sig någon uppfattning. Under anmärkta
omständigheter synes likväl välbetänkt, att bestämmelsen om tjänstgöringsskyldighet
för lärarna gives en vidsträcktare innebörd än för närvarande. Det bör
i så fall kunna förutsättas, att överstyrelsen i samverkan med folkhögskolinspektören
i väsentligt större omfattning än hittills skall kunna bereda annan
sysselsättning åt lärare vid inställda folkhögskolekurser.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit t. f.
statskommmissarien Britth.

Stockholm den 3 januari 1942.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

BÖBJE KULL.

Sven Litzén.

— 164 —

Skolöverstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 165, § 34.

Till kungl. ecklesiastikdepartementet.

I remisskrivelse den 19 december 1941 har statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
anbefallt skolöverstyrelsen att avgiva utlåtande med anledning
av vad av riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats
rörande tjänstgöringshinder vid vissa folkhögskolor m. m.

Med återsändande av remissen och med överlämnande av yttrande av folkhögskolinspektören
får överstyrelsen som eget utlåtande åberopa vad denne i
sitt yttrande anfört.

I det slutliga handläggandet av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall och undervisningsrådet
Wagnsson, föredragande.

Stockholm den 20 januari 1942.

OTTO HOLMDAHL.

KUBEN WAGNSSON.

Astrid Borelius.

Bilaga.

Till kungl. skolöverstyrelsen, folkskolavdelningen.

Med anledning av härmed återgående remiss (K. R. 602) får jag vördsamt
anföra följande.

Till en början vill jag påpeka, att de av revisorerna citerade bestämmelserna
angående avlöning till lärare vid statsunderstödda folkhögskolor vid vissa tjänstgöringshinder
m. m. (K. k. 1940:461) är daterad den 7 juni 1940 och utkom
av trycket den 12 juni 1940, alltså först sedan samtliga huvudkurser 1939/
40 voro avslutade och ungefär halva sommarkurserna 1940 voro gångna. Det
säger sig också självt, att det knappast låter sig göra att under sommaren,
då skolorna ha lov och folkbildningsarbetet i allmänhet ligger nere, bereda
lärare »tjänstgöring av med lärarverksamhet vid folkhögskola jämförligt slag».
Om detta betraktas, förlora de anförda exemplen från skolorna A, B, E, F och G
sin betydelse. Kvar står endast en del av vinterkursen 1940/41 vid folkhögskolan
i C samt huvudkursen 1940/41 vid folkhögskolan i D, där speciella förhållanden
rått, vilka gjort det mindre lämpligt att taga föreståndaren i bruk
för annat arbete. Frågan har sålunda hittills vid närmare påseende haft långt
mindre betydelse, än som kan tyckas framgå av de i revisorernas framställning
anförda exemplen. Jag vill vidare framhålla, att det är förenat med betydande
svårigheter att bereda de ifrågavarande lärarna annan lärarverksamhet, då
man i regel icke vet, om tjänstgöringshindret kan komma att kvarstå under
någon längre tid.

Emellertid har undertecknad såväl i egenskap av ledamot i centralrådet för
andlig och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet som i egenskap av
folkhögskolinspektör gjort betydande ansträngningar att få dessa lärares arbetskraft
utnyttjad, framför allt inom bildningsverksamheten bland de inkallade.
I åtskilliga fall har också denna strävan krönts med framgång, även om
detta bildningsarbete icke särskilt redovisats av skolorna.

— 165 —

Statsrevisorerna ifrågasätta, huruvida icke här berörda tjänstgöringsskyldighet
för folkhögskolornas lärare borde utsträckas att avse tjänstgöring jämväl
inom andra arbetsområden, där förstärkning av arbetskraften erfordras.

Någon särlagstiftning i detta avseende för folkhögskolorna synes mig icke
böra förekomma, men om bestämmelser i sådant syfte anses påkallade även
för andra lärare, synes mig intet vara att erinra emot att motsvarande skyldighet
stadgas för folkhögskolornas lärare.

Stockholm den 17 januari 1942.

AUGUST ISAACSSON.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid 169, § 35.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1942 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt
byggnadsstyrelsen att senast den 20 januari 1942 avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1941 församlade revisorer under § 35 i sin berättelse
anfört rörande vissa anmärkningar i fråga om mejeribyggnaden vid
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.

Med anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

Vad till en början anmärkningen rörande de förberedande utredningarna
och planläggningarna för ifrågavarande byggnadsföretag beträffar, vill styrelsen
framhålla, att dessa utredningsarbeten verkställts av särskilt tillkallad sakkunnig
i samråd med mejeriteknisk expert, vilka upprättat ritningar och arbetsbeskrivning
för byggnadsarbetets utförande. Sedan de sakkunnigas förslag
— efter Eders Kungl. Maj:ts godkännande av ritningarna — kommit byggnadsstyrelsen
tillhanda, underkastades detsamma en ingående granskning inom
styrelsen, innan arbetet utbjöds på entreprenad. Härvid utfördes givetvis icke
någon speciell granskning av planläggningen och de mejeritekniska anordningarna.
Vad däremot det byggnadstekniska utförandet angår kunde visserligen
erinringar göras mot åtskilliga byggnadsdetaljer såsom förekomsten av träbjälklag
till betydande omfattning inom byggnaden, användning av tegelväggar i
särskilt fuktiga lokaler samt träkonstruktioner och masonittrummor i ostlagret
m. m. Då emellertid de anvisade medlen, 615.000 kronor, icke ansåges förslå
till uppförande av byggnaden enligt ritningsförslaget, kunde någon förbättring
av konstruktionerna i och för sig icke ifrågakomma, utan måste granskningsarbetet
inriktas på att såvitt möjligt begränsa byggnadskostnaderna.

Sedan anbud inkommit till byggnadsstyrelsen i januari 1935, blev det vid
närmare undersökning uppenbart, att byggnadsarbetet icke ens med det dåmera
planlagda enkla utförandet kunde företagas inom ramen av det anslagna beloppet.
I samråd med mejeriets föreståndare åstadkommos därför vissa förenklingar
i byggnadskonstruktionerna, vilka dock icke inneburo någon väsentlig
försämring av dessa, möjligen med undantag av att vissa järndörrar ersattes
med dörrar av trä samt att golvklinker av enklare kvalitet än ursprungligen
avsetts ansågos böra användas. Till belysning av de anvisade medlens otillräcklighet
vill styrelsen framhålla, att tre särskilda anbudsinfordringar med ständigt
sänkta fordringar måste ske, innan antagbart anbud kunde erhållas.

Kontrollen vid arbetsplatsen utövades av en platskontrollant och en överkontrollant,
vilken sistnämnde tillika var arbetschef för styrelsens arbeten i

— 166 —

Lund. Vid den sistnämndes besiktning av byggnadsarbetena i september 1937
liksom aven vid den efterbesiktning, som företogs av förste byråingenjören hos
styrelsen Gustaf Malm, visade sig de brister, som antecknades ifråga om byggnadsentreprenörens
arbete, icke vara särskilt graverande. Bristerna voro till
största delen av den art, som pläga framkomma vid besiktning av byggen av
denna storleksordning. Dessa felaktigheter äro emellertid numera avhjälpta. Den
enda anmärkning, som vid Malms besiktning befanns kunna riktas mot kontrollanten,
var dennes åtgärd att utan förfrågan hos byggnadsstyrelsen godkänna
dörrar, utförda med teakfanér i stället för massiva teakdörrar.

. I underdånig skrivelse den 15 juli 1940 har byggnadsstyrelsen ingivit förslag
till avhjälpande av vissa av de brister, som påtalats av de under år 1938 särskilt
tillkallade sakkunniga. Av de upptagna fyrtiofem anmärkningspostema har
styrelsen avstyrkt sju, institutet frånträtt tre och byggnadsstyrelsen tillstyrkt
avhjälpande av tio poster för en kostnad av 17.000 kronor. De övriga posterna
avse kompletteringar och förbättringar av det ursprungliga programmet för
byggnadens uppförande.

Av vad som utrönts, sedan byggnaden tagits i bruk, äro de påtalade bristerna
i mindre grad orsakade av ett bristfälligt utförande av entreprenadarbetena.
Bristerna synas hava sin grund däruti att den för utredningsarbetet anlitade
expertisen redan från början uppskattat byggnadskostnaderna alltför lågt.

Stockholm den 17 januari 1942.

Underdånigst
RAGNAR HJORTH.

ERNST LINDH.

Sten Zethelius.

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid 169, § 35.

Till Konungen.

Genom remiss har lantbruksstyrelsen anbefallts att efter hörande av styrelsen
för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut avgiva utlåtande med
anledning av vad riksdagens revisorer enligt bifogad transumt anfört rörande
mejeribyggnaden vid Alnarp.

Med återställande av remissakten och överlämnande av från styrelsen för
institutet infordrat yttrande i ärendet får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Riksdagens revisorer framhålla, bland annat, att de förberedande utredningarna
och planläggningarna för mejeribyggnaden icke bedrivits nöjaktigt.

Beträffande de förberedande utredningarna rörande den planerade mejeribyggnaden,
innan ärendet förelädes Kungl. Maj :t och riksdagen för prövning,
torde enligt lantbruksstyrelsens mening kunna göras den erinran, att de byggnadskostnader,
vilka lågo till grund för Kungl. Maj:ts proposition och riksdagens
beslut i ärendet, voro för lågt beräknade.

Då härtill kom att — såsom institutsstyrelsen i sitt yttrande framhållit —
materialpriser och arbetslöner stego under tiden från förslagets uppgörande
till dess anbud å de olika arbetena infordrades, kunde byggnaden enligt det
riksdagen underställda förslaget icke uppföras för det av riksdagen anvisade
anslagsbeloppet, 615.000 kronor. Då ytterligare anslag av statsmedel icke kunde

— 167 —

påräknas för byggnadsföretaget, måste — trots det att vissa arbeten beräknades
bliva utförda med tillhjälp av eljest för institutet tillgängliga medel, vilka uppgingo
till sammanlagt 51.000 kronor — väsentliga förenklingar och inskränkningar
i byggnadsplanen genomföras. Det torde doek kunna ifrågasättas, om
det slutgiltiga byggnadsförslaget icke bort underställas Kungl. Maj :t för godkännande,
innan byggnadsarbetet igångsattes.

Riksdagens revisorer hava vidare framhållit, att den av byggnadsstyrelsen
anställde kontrollanten utfört sina åligganden på ett icke tillfredsställande sätt
samt att, även sedan entreprenören avhjälpt de brister, vilka det på grund av
garantibesiktningen ansågs åligga honom att avhjälpa och vissa ytterligare nödvändiga
kompletterings- och reparationsarbeten blivit med tillhjälp av ett utav
riksdagen år 1941 anvisat anslag å 17.000 kronor utförda, byggnaden likväl är
behäftad med så väsentliga brister, att statsverket har att emotse avsevärda ytterligare
utgifter för byggnadens försättande i sådant skick att den blir fullt
lämplig för sitt ändamål.

Redan efter det mejeribyggnaden varit i bruk endast ett år, framförde såväl
föreståndaren för mejeriavdelningen, professorn E. Samuelsson, som institutets
styrelse vissa anmärkningar, vilka grundade sig på av särskilt tillkallade sakkunniga
gjorda undersökningar av byggnaden. Anmärkningarna gingo bland
annat ut på att byggnadsarbetet ej utförts på ett fullt tillfredsställande sätt
och att kontrollen över arbetet ej varit fullt effektiv.

Då mejeribyggnaden uppförts genom byggnadsstyrelsens försorg, torde det
närmast ankomma på nämnda styrelse att avgiva förklaring på dessa punkter,
varför lantbruksstyrelsen icke anser sig böra ingå härpå.

Avhjälpandet av de påtalade, fortfarande förefintliga bristerna torde enligt
lantbruksstyrelsens mening icke böra ske omedelbart utan efter hand, i den mån
så befinnes vara oundgängligen nödvändigt och medel för ifrågavarande arbeten
finnas tillgängliga.

Kostnaderna för dessa arbeten torde i första hand lämpligen bora bestridas
från den i mejeriets utgiftsstat upptagna posten till byggnaders underhåll. Vid
beräkning av ifrågavarande post torde i så fall hänsyn böra tagas härtill. Därest
mejeriets inkomster icke skulle förslå till täckande av den merutgift, som ett
avhjälpande av bristerna å mejeribyggnaden kommer att förorsaka, måste möjligen
vissa år av riksdagen anvisas särskilt anslag för ändamålet.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Sylvan
samt byråcheferna Bjurstedt och P :son Arnegren.

Stockholm den 19 januari 1942.

Underdånigst
H. SYLVAN.

ARNE P:SON ARNEGREN.

Bilaga.

Till kungl. lantbruksstyrelsen.

Sedan kungl. lantbruksstyrelsen i brev av den 29 dec. 1941 anmodat styrelsen
för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut att inkomma med yttrande
över riksdagens revisorers uttalande rörande mejeribyggnaden vid Alnarp får
styrelsen härmed anföra följande.

Då den av 1934 års riksdag beslutade mejerinybyggnaden vid Alnarp skulle
uppföras befunnos kostnaderna härför större än det av riksdagen anslagna beloppet.
Detta förhållande torde hava föranletts därav att dels kostnaderna i det

— 168 —

riksdagen förelagda förslaget beräknats väl lågt, dels materialpriser och arbetslöner
icke, oväsentligt stigit under tiden från det beräkningarna gjordes till dess
anbuden å de olika arbetena infordrades.

Då byggnaden sålunda icke kunde uppföras för de anslagna medlen gjorde
byggnadsstyrelsen, enligt vad dess byggnadschef meddelat, en förfrågan under
hand hos dåvarande jordbruksministern, huruvida ytterligare medel till byggnadskostnaderna
kunde begäras hos riksdagen. Jordbruksministern förklarade
att detta icke torde vara möjligt och att byggnaden förty finge uppföras för
högst det belopp riksdagen redan beviljat. För att byggnadskostnaderna skulle
kunna rymmas inom det anvisade anslaget vidtog byggnadsstyrelsen då ganska
omfattande förenklingar och inskränkningar såväl beträffande själva byggnaden
som utrustningen. Institutets styrelse fann sig nödsakad att gå med på en
hel del av dessa, varigenom byggnaden visserligen komme att få ett mycket enkelt
och anspråkslöst utförande men dock bli fullt duglig för sitt ändamål.
Styrelsen förutsatte givetvis att det av byggnadsstyrelsen föreslagna materialet
var lämpligt liksom att arbetets utförande skulle bli fullgott. Vi hänvisa i detta
sammanhang till styrelsens skrivelse den 8 februari 1937 till Kungl. Maj :t och
fästa särskilt uppmärksamheten på den vid skrivelsen fogade promemoria, som
professor Samuelsson utarbetat redan den 19 oktober 1935.

Sedan mejeriet i mitten av juni månad 1937 tagits i bruk efter det byggnadsstyrelsens
byggnadsbyrå förklarat sig icke hava något att däremot erinra, iakttogos
under sommaren ocli följande höst och vinter åtskilliga bristfälligheter
beträffande såväl material som utförande. Förande dessa får styrelsen hänvisa
till de besiktningar av byggnaden, som styrelsen i maj månad 1938 låtit
ombesörja.

Med anledning av resultatet av dessa anhöll styrelsen i skrivelse den 5 aug.
1938 hos Kungl. Maj :t om anslag för ytterligare utredning rörande avhjälpandet
av de påvisade bristerna. (Vid denna skrivelse voro utlåtandena över de
nyssnämnda besiktningarna fogade som bilagor.) Genom beslut den 30 september
1938 förklarade Kungl. Maj :t framställningen icke föranleda annan åtgärd
än att institutsstyrelsen skulle tillställas avskrift av byggnadsstyrelsens utlåtande
i ärendet. I detta framhöll byggnadstyrelsen att de påtalade bristerna
omfattade huvudsakligen sådana skador, som det tillkomme vederbörande byggnadsentreprenör
att avhjälpa före garantitidens utgång den 25 februari 1939,
vilket byggnadsstyrelsen givetvis komme att påfordra. Byggnadsstyrelsen förklarade
sig slutligen ämna, sedan garantibesiktningen å byggnadsentreprenörens
arbeten verkställts och dennas skyldigheter att avhjälpa uppkomna bristfälligheter
fastställts, med institutets styrelse överenskomma om gemensam utredning
rörande de kompletteringsarbeten, vilka enligt dåmera vunnen erfarenhet
kunde erfordras för att byggnaden skulle bliva för sitt ändamål fullt
lämplig.

Sedan entreprenören avhjälpt sådana brister, som vid garantibesiktningen
av byggnadsstyrelsen ansågos föreligga och tillkommo honom att avlägsna,
och dessa kompletteringsarbeten blivit av byggnadsstyrelsen godkända i skrivelse
av den 26/7 1939 kvarstodo emellertid dock åtskilliga och kanske de svåraste
av de i utlåtandena över de ovannämnda besiktningarna upptagna bristfälligheterna.
Andra allvarliga brister hava senare yppat sig. På grund av
bristande fackmässighet vid utförandet av väggbeklädnaden har fuktighet flerstädes
kunnat tränga in i väggarna och skada dessa. Praktiskt taget alla ytterdörrar
och ett flertal innerdörrar ha visat sig vara av så olämplig beskaffenhet,
att de redan efter det mejeriet varit i bruk endast cirka 4 år få utbytas mot nya.

Det får sålunda anses vara riktigt, vad statsrevisorerna anfört därom, att byggnaden
alltjämt är behäftad med så väsentliga brister att statsverket har att
emotse avsevärda ytterligare utgifter för byggnadens försättande i sådant skick
att den blir fullt lämplig för sitt ändamål.

- 189 —

Styrelsen vill emellertid understryka att styrelsen icke kan påtaga sig något
ansvar härför. Statsrevisorerna ha ju ej heller gentemot Alnarpsstyrelsen
framställt någon anmärkning i detta hänseende.

Vad därefter slutligen angår de förberedande utredningarna för mejeriets
planläggning vill styrelsen framhålla att densamma ingalunda anser sig ha bedrivit
dessa förberedelser med bristande noggrannhet. Styrelsen erinrar om att
de förberedande arbetena börjat redan 1932 och inlämnades till Kungl. Maj:t
i februari 1933. De då föreliggande planerna föranledde emellertid dåvarande
jordbruksministern, statsrådet Sköld, att personligen avlägga ett besök vid Alnarp
för att granska desamma. Granskningen resulterade däruti att statsrådet
enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t uppdrog åt godsägaren Bo von Stockenström
att i enlighet med i statsrådsprotokollet i ämnet angivna riktlinjer verkställa
utredning och avgiva förslag angående de Alnarpsinstitutets mejeriavdelning
berörande byggnadsfrågorna. Den tillkallade utredningsmannen avlämnade
i januari 1934 ett helt omarbetat byggnadsförslag, efter vilket den nuvarande
byggnaden i huvudsak uppförts.

Då således Kungl. Maj :t själv tillsatt sakkunniga för frågans utredning torde
det knappast kunna läggas styrelsen till last att ej hava nöjaktigt utfört de förberedande
utredningarna och planläggningarna. Några anmärkningar rörande
byggnadens planläggning och disposition hava styrelsen veterligt icke heller förekommit.

Alnarp den 9 januari 1942.

Å styrelsens vägnar:

TURE ANDERSON.

Hjälmar Nilsson -

Riksräken skaps verkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 170, § 36.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har Kungl. Maj :t anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1941 församlade
revisorer under § 36 i sin berättelse anfört beträffande viss fråga angående
egnahemsstyrelsens organisation. Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket
i underdånighet anföra följande.

Revisorerna hava på anförda skäl bland annat framhållit, att enligt revisorernas
mening kamrerarekontoret hos egnahemsstyrelsen med dess nuvarande
arbetskrafter icke vore i stånd att på ett fullt betryggande sätt utöva den kontroll
över egnahemsnämndernas ekonomiska verksamhet, som vore erforderlig.
Att denna kontroll utövades på ett snabbt verkande och effektivt sätt, framstode
såsom särskilt nödvändigt med hänsyn såväl till storleken av de medel,
vilka ställts till cgnahemsverksamhetens förfogande, som till de avsevärda belopp,
vilka inflöte hos egnahemsnämnderna — därav en stor del i form av kontanta
inbetalningar i nämndernas kassor. Därtill komme, att egnahemsnämnderna
först nyligen trätt i verksamhet såsom statliga organ. Med anledning
härav och under hänvisning till den emotsedda ökningen av räkenskapsmaterialet
för budgetåret 1941/42 ville revisorerna framhålla angelägenheten av,

— 170 —

att frågan om behovet av arbetskrafter å egnahemsstyrelsens kamrerarekontor
tages under omprövning.

Riksräkenskapsverket får i anledning härav erinra, att ämbetsverket i ett
den 14 oktober 1941 avgivet underdånigt utlåtande över egnahemsstyrelsens
beräkningar rörande anslagsbehovet till avlöningar åt befattningshavare hos
styrelsen under budgetåret 1942/43 framhållit nödvändigheten av att styrelsen
erhölle förstärkning av arbetskrafterna å styrelsens kamrerarekontor. Riksräkenskapsverket
framhöll därvid bland annat, att egnahemsstyrelsens kamerala
arbetsuppgifter otvivelaktigt vore av sådan omfattning och beskaffenhet, att
det vore nödvändigt, att styrelsen erhölle ytterligare personal för att kunna
tillfredsställande fullgöra sina uppgifter i detta hänseende. Beträffande frågan
om granskningen av egnahemsnämndernas räkenskaper framhöll riksräkenskapsverket,
att med hänsyn till kontrollen över inflytande medel styrelsens kamrerarekontor
måste åläggas en omfattande granskningsskyldighet i fråga om de
underlydande myndigheternas räkenskaper. Med hänsyn till de särskilda förhållanden,
vilka kännetecknade sambandet mellan å ena sidan egnahemsstyrelsen
ocli å andra sidan de styrelsen i ekonomiskt hänseende underställda egnahemsnämnderna,
ansåg riksräkenskapsverket det oundgängligen nödvändigt, att egnahemsstyrelsens
kamrerarekontor erhölle möjlighet att ingående följa och granska
de underlydande myndigheternas redovisningar. Emellertid ville riksräkenskapsverket
därvid understryka, att även om genom egnahemsstyrelsens
kamrerarekontors försorg egnahemsnämndernas räkenskaper underkastades särskild
granskning, vilken granskning dock närmast skulle erhålla karaktär av
en kontroll över gjorda utbetalningar och tillsyn över att inkomsterna i vederbörlig
ordning uppdebiterats, denna granskning likväl icke borde utesluta, att
jämväl dessa räkenskaper skulle göras till föremål för revision i vanlig ordning
från riksräkenskapsverkets sida. Genom en förstärkning av den centrala kamerala
organisationen inom egnahemsstyrelsen skulle ökade förutsättningar skapas
för att de lokala förvaltningarnas räkenskaper bleve riktiga, vilket i sin tur
skulle medföra, att riksräkenskapsverkets slutliga revision av dessa räkenskaper
icke behövde ske så ingående och omständligt som eljest skulle hava varit fallet.
Om riksräkenskapsverket sålunda förutsatte, att egnahemsnämndernas räkenskaper
allt fortfarande borde underkastas slutlig kameral revision inom riksräkenskapsverket,
funne ämbetsverket sig likväl böra tillstyrka egnahemsstyrelsens
förslag i vad det avsåge förstärkning av den kamerala organisationen
inom egnahemsstyrelsen. Sålunda funne riksräkenskapsverket en höjning av
kamrerarebefattningen från lönegrad A 24 till lönegrad A 26 väl motiverad
med hänsyn till såväl medelsförvaltningens storleksordning som ock de arbetsuppgifter
i övrigt, vilka åvilade denne befattningshavare. Vad därefter anginge
den föreslagna personalutökningen —• vilken avsåg utökning av personalen å
kamrerarekontoret med två förste amanuenser i lönegrad Eo 18, ett kanslibiträde
i lönegrad Eo 7 samt två skrivbiträden i lönegrad Eo 2 — syntes denna, därest
egnahemsstyrelsen skulle kunna medhinna att tillfredsställande övervaka de
underställda myndigheternas räkenskaper, ej heller vara för högt tillmätt.

Av det ovan anförda framgår, att enligt riksräkenskapsverkets mening behov
föreligger att förstärka personalen för egnahemsstyrelsens kamrararekontor.
Vad riksdagens revisorer i detta hänseende anfört, finner riksräkenskapsverket
ytterligare bestyrka nödvändigheten av att en dylik personalförstärkning snarast
genomföres. Med hänsyn till den utveckling, som egnahemsstyrelsens medelsförvaltning
kan förväntas komma att undergå under såväl nu löpande som
nästkommande budgetår, torde den av egnahemsstyrelsen föreslagna utökningen
av personalen å dess kamrerarekontor sannolikt innebära ett minimum, som icke
kan underskridas, därest kamrerarekontoret skall bliva i stånd att tillfredsställande
fullgöra sina omfattande och krävande arbetsuppgifter. Riksräkenskapsverket
anser sig fördenskull böra understryka angelägenheten av att vad riks -

171 —

dagens revisorer anfört rörande behovet av personalförstärkning å ifrågavarande
kamrerarekontor verkligen vinner beaktande.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit byråchefen
Andersson.

Stockholm den 10 januari 1942.

Underdånigst
V. ARVIDSSON.

B. ▼. POEAT.

Egnahemsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 170, § 36.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har egnahemsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i § 36 anfört rörande
arbetskrafterna å styrelsens kamrerarkontor.

Vad revisorerna uttalat i fråga om de åligganden, som böra anses falla på
kamrerarkontoret, och beträffande angelägenheten av att dessa åligganden
kunna fullgöras i en mera tillfredsställande omfattning än hittills varit möjligt
överensstämmer i alla delar med styrelsens egen uppfattning.

Styrelsen har i sin skrivelse den 28 augusti 1941 angående anslagsberäkning
för egnahemsverksamheten m. m. för budgetåret 1942/43 meddelat en översikt
över det arbete, son ankommer på kamrerarekontoret. Styrelsen hänvisar till
denna översikt som komplettering av de utav revisorerna lämnade uppgifterna.

Enligt vad styrelsen anfört i nämnda skrivelse måste hänsynen till den arbetsbörda
och det ansvar, som åvilade kamreraren, och till kamrerarkontorets
omfattande arbetsuppgifter med avseende å såväl styrelsens egen kassarörelse
som revisionen av egnahemsnämndernas räkenskaper föranleda vissa åtgärder
beträffande personaltillgången å kamrerarkontoret samt kamrerarens löneställning.
I sistnämnda hänseende hade styrelsen i utlåtande till Konungen den 14
juli 1941 över ett av särskilda sakkunniga framlagt betänkande angående revision
av tjänsteförteckningen i vad avsåge allmänna civilförvaltningen uttalat
sig för att styrelsens kamrerare borde uppflyttas från lönegrad A 24 till lönegrad
A 26. Styrelsen hänvisade till utdrag ur nämnda utlåtande jämte därtill
fogad promemoria rörande kamrerarens arbetsuppgifter. Enligt styrelsens mening
borde den ifrågasatta uppflyttningen ske redan från och med ingången av
nästkommande budgetår. Styrelsen förklarade sig ha för avsikt att söka placera
någon av sina ordinarie tjänstemän på allmänna byrån att taga befattning med
revisionen av egnahemsnämndernas räkenskaper. För dessa arbetsuppgifter
erfordrades emellertid därutöver en avsevärd utökning av arbetskrafterna på
kamrerarkontoret. Det torde böra räknas med att där ytterligare behövde anställas
två första amanuenser i lönegrad Eo 18, ett extra ordinarie kanslibiträde
i lönegrad Eo 7 samt två extra ordinarie skrivbiträden i lönegad Eo 2. För
avlönande av dessa befattningshavare torde böra beräknas ett ökat anslagsbehov
av i runt tal 20.000 kronor. Det torde emellertid få förutsättas, att egnahemsstyrelsen
icke vore bunden att vid anställning av personal placera denna i de
lönegrader, som nytt angivits, utan hade någon frihet att anpassa lönesättningen
efter vederbörandes kvalifikationer. Vidare utginge styrelsen från att det var -

172 —

ken bleve lämpligt eller möjligt att hålla ifrågavarande personal enbart sysselsatt
med revisionsgöromål, utan att densamma, i den mån så befunnes lämpligt,
överhuvud taget finge anlitas för uppgifter på kamrerarkontoret, liksom
den nuvarande personalen kunde komma att utnyttjas för revisionsarbete. Det
kunde även tänkas, att nyanställningen av nu avsedd personal kunde komma att
möjliggöra någon avlastning av arbete från allmänna byrån i övrigt.

Av statsverkspropositionen till 1942 års riksdag (IX h.-t. punkt 131) har styrelsen
funnit framgå, att för utökning av arbetskrafterna på egnahemsstyrelsens
kamrerarkontor allenast föreslagits en anslagshöjning av 10.000 kronor.

Denna anslagshöjning är enligt styrelsens mening icke tillräcklig för att
sätta kamrerarkontoret i stånd att, såsom riksdagens revisorer funnit angeläget,
på ett fullt betryggande sätt utöva kontroll över egnahemsnämndernas
ekonomiska verksamhet. Huru stor utökning av arbetskrafterna å kamrerarkontoret,
som skulle erfordras härför, är naturligtvis vanskligt att bedöma. Ehuru
den anslagshöjning, varom styrelsen gjort framställning i förenämnda skrivelse
den 28 augusti 1941, icke torde vara så stor som skulle vara önskvärt, anser sig
styrelsen med hänsyn till angelägenheten av all möjlig begränsning av statsutgifterna
och till den förhållandevis korta erfarenhet, som hittills vunnits av arbetet
på kamrerarkontoret, icke bör taga de av riksdagens revisorer nu gjorda uttalandena
till intäkt för anslagskrav, som sträcka sig längre än styrelsens tidigare
anslagsberäkningar. I ett hänseende nödgas styrelsen likväl föreslå jämkning
härutinnan. Då styrelsens avsikt att söka placera någon av sina ordinarie tjänstemän
på allmänna byrån att taga befattning med revisionen av egnahemsnämndernas
räkenskaper visat sig icke kunna realiseras och då arbetet med räkenskapsgranskning
efter styrelsens förenämnda framställning visat en påtaglig
tendens att ökas, finner styrelsen i stället erforderligt, att utöver nuvarande
befattning som revisor i lönegrad A 21 inrättas ytterligare en sådan befattning
i samma löneställning, likaledes underställd kamreraren. Det skulle även väl
kunna ifrågasättas, om icke någon del av den lägre icke-ordinarie personalen
på kamrerarkontoret borde utbytas mot ordinarie befattningshavare. Styrelsen
anser sig emellertid för närvarande icke böra framlägga förslag härutinnan.

Även om arbetskrafterna på kamrerarkontoret utökas i enlighet med vad ovan
förordats, är det nödvändigt att, så länge bostadsförbättringsverksamheten bedrives
i större omfattning än normalt, medel ställas till förfogande för täckande
av härav föranledda merkostnader, bland annat för räkenskapsgranskning och
kameralt arbete i övrigt.

Egnahemsstyrelsen hemställer att, med anledning av vad riksdagens revisorer
uttalat samt vad styrelsen ovan och i tidigare skrivelser anfört, åtgärder måtte
vidtagas i syfte att, räknat från och med budgetåret 1942/43,

dels kamrerarbefattningen hos egnahemsstyrelsen placeras i lönegrad A 26,
dels en ny revisorsbefattning i lönegrad A 21 uppföres å personalförteckningen
för styrelsen,

dels anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän, i anslutning till
vad sålunda föreslagits, höjes till 111.600 kronor,

dels anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal höjes till

88.000 kronor samt

dels anslagsposten till rörligt tillägg höjes till 28.300 kronor.

I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknad överdirektör och
styrelsens samtliga ledamöter.

Stockholm den 20 januari 1942.

Underdånigst
ERIK LINDEBERG.

YNGVE ERICSSON.

— 173

Egnahemsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande, del I, sid. 173, § 37.

Till Konungen.

i

Genom remiss den 19 december 1941 har egnahemsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i § 37 anfört rörande
egnahemslåneförmedling av kommuner, aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Till åtlydnad härav får egnahemsstyrelsen meddela, att styrelsen i likhet med
revisorerna finner önskvärt, att här åsyftade låneförmedlares verksamhet underkastas
en mera ingående övervakning från styrelsens sida än hittills, samt att
styrelsen likaledes delar revisorernas uppfattning i fråga om lämpligheten av
att låneförmedlare, som icke längre utlämnar nya lån, överlåter sin lånestock
på staten och därefter upplöses. Styrelsen har emellertid med hänsyn till de
trängande arbetsuppgifter, som varit förenade med egnahemsverksamhetens omläggning,
och till för närvarande tillgängliga arbetskrafter hos styrelsen ännu
icke kunnat ägna sådan uppmärksamhet åt de av revisorerna åsyftade frågorna,
som skulle ha varit önskvärd. Det är emellertid styrelsens förhoppning att
snart nog kunna gripa sig an med dessa spörsmål. Härvid torde styrelsen få
tillfälle att i den män statens övertagande av en låneförmedlares verksamhet
kan påfordra särskild uppgörelse med låneförmedlaren, underställa frågan härom
Kungl. Maj:ts prövning.

I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknad överdirektör och
styrelsens samtliga ledamöter.

Stockholm den 20 januari 1942.

Underdånigst
ERIK LINDEBERG.

YNGVE ERICSSON.

Egnahemsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 175, § 38.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1941 har egnahemsstyrelsen anbefallts att
efter hörande av statens byggnadslånebyrå avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer i § 38 anfört rörande statens lån och bidrag för egnahems-
och bostadsförbättringsändamål.

Med överlämnande av ett yttrande från statens byggnadslånebyrå får styrelsen
anföra följande.

Styrelsen har i sin verksamhet uppmärksammat de olägenheter, som kunna
vara förbundna med nuvarande mångfald av låne- och bidragsformer för
egnahems- och bostadsförbättringsändamål. Emellertid har styrelsen, bland annat
även med hänsyn till att vissa av hjälpformema handhavas av annan organisation
ävensom till att hela verksamheten pågått så pass kort tid, tills vidare
dröjt med att underställa Kungl. Maj:t frågan om en reform på förevarande
område.

— 174

Då denna fråga nu upptagits av riksdagens revisorer, kan styrelsen såväl vitsorda
riktigheten av de erinringar, vilka av revisorerna framställts mot nuvarande
låne- och bidragssystem, som ock tillstyrka att detta i enlighet med revisorernas
förslag göres till föremål för översyn i rationaliserande syfte. Härvid
bör givetvis också uppmärksammas frågan om den lämpliga organisationen av
låne- och bidragsverksamheten.

Av yttrandet från statens byggnadslånebyrå framgår, att bostadssociala utredningen
inom ramen för sitt uppdrag bland annat ägnar intresse åt frågor
sammanhängande med nu berörda spörsmål. Styrelsen utgår emellertid från att
nämnda utredning, som med hänsyn till sin sammansättning närmast kan antagas
vara inriktad på städernas förhållanden, allenast i ringa grad kan vara
förtrogen med egnahems- och bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden,
särskilt i vad gäller jordbruksfastigheter.

I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknad överdirektör och
styrelsens samtliga ledamöter.

Stockholm den 20 januari 1942.

Underdånigst
ERIK LINDEBERG.

YNGVE ERICSSON.

Bilaga.

Till kungl. egnahemsstyrelsen.

I anledning av kungl. egnahemsstyrelsens skrivelse den 22 december 1941 angående
riksdagens revisorers uttalande uti § 38 om statens lån och bidrag för
egnahems- och bostadsförbättringsändamål får statens byggnadslånebyrå med
återställande av remissakten anföra följande.

Byggnadslånebyrån är icke främmande för att en bättre samordning av den
mångfald låne- och bidragsformer, som är föremål för statsrevisorernas uttalande,
är av behovet påkallad. Hur denna samordning i organisatoriskt och
legislativt hänseende bäst skulle vinnas, kan emellertid icke angivas utan en
grundlig, allmän översyn över författningsbestämmelser och organisationsformer.
Härvid får man samtidigt tillfälle att företaga vissa sakliga förändringar
i syfte att låta de olika låne- och bidragstyperna bättre än nu organiskt komplettera
varandra.

Enligt vad byrån har sig bekant ägnar sig bostadssociala utredningen inom
ramen för sitt uppdrag bland annat åt en dylik allmän översyn och kan förväntas
framlägga förslag i ämnet inom en tämligen nära framtid. Byrån anser
därför, att detta förslag bör avvaktas, innan några genomgripande förändringar
företagas.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit, förutom undertecknade,
byråns övriga samtliga ledamöter.

Stockholm den 5 januari 1942.

KURT BERGSTRÖM.

ADOLV OLSSON.

Sten Södermark.

175 —

Styrelsens

för A. B. Träkolsbriketter

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 180, § 39.

Till Konungen.

Kungl. Maj :t har i resolution den 19 dec. 1941 infordrat yttrande från styrelsen
för A. B. Träkolsbriketter i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
uti § 39 av till A/B Träkolsbriketters styrelse översänd transumt. Bolagets
styrelse får i anledning härav i underdånighet anföra:

De fakta, som statsrevisorerna i sin berörda berättelse anfört, torde redan
vara för Eders Kungl. Maj:t välbekanta dels i den mån de härröra från skrivelser
till remissvar ställda till Eders Kungl. Maj:t och dels därför att bolagets statsutsedda
styrelseledamöter såväl muntligen som i ett flertal P. M. och utredningar
kontinuerligt hållit vederbörande statsråd underrättat om sakens utveckling
och därvid även haft anledning omtala här vidrörda fakta, dock ofta i
betydligt fullständigare och riktigare form.

Första delen av statsrevisorernas yttrande innebär referat av ingenjören
Rothelius’ ansökningar och Kungl. Maj:ts beslut i anledning härav. Å sidan 183
refereras bolagets framställning av den 27 september 1940 om ytterligare
statsunderstöd å 150.000 kronor. I anledning av den av statsrevisorerna där
omförmälda kalkylen över anläggningskostnaderna önskar styrelsen understryka,
att detta var den första kalkyl över anläggningskostnader etc., som styrelsen
såsom sådan haft tillfälle utföra. Statsrevisorerna skriva: »De angivna merkostnaderna
uppginge således till sammanlagt 150.000 kronor.» Men detta bör
suppleras med det åtskilliga gånger av styrelsen påpekade förhållandet, att eftersom
Rothelius’ kostnadsberäkning slutade å 500.000 kronor och bolagets då på

550.000 kronor den verkliga merkostnaden allenast utgjorde 50.000 kronor, mer
än väl motsvarad allenast av prisstegringen. Vidare bör påpekas, att Rothelius’
kalkyl förutsatte lån i bank, vartill botteninteckningar å 200.000 kronor reserverats.

I anledning av vad å sidorna 185—186 anföres, vill styrelsen understryka, att
bolagets hela bokföring jämte styrelseprotokoll ställts till statsrevisorernas förfogande.

Å sidan 187 omtala statsrevisorerna styrelsearvoden med tillägg: »Enligt uppgift
har emellertid vid justeringen av det bolagsstämmoprotokoll, varigenom
sagda arvoden fastställdes, statens representanter i styrelsen förklarat, att de
ämnade underställa chefen för jordbruksdepartementet de dem tillerkända arvodena,
och hade de endast lyftat dem å konto d. v. s. i avräkning å det belopp,
som vid bokslutsperiodens utgång skulle lyftas». Statsrevisorernas här citerade
yttrande är i så måtto felaktigt, att de statsutsedda styrelseledamöterna, som
icke äro aktieägare i bolaget, icke deltagit i den extra bolagsstämma den 22
november 1940, där ifrågavarande arvoden beslötos, och följaktligen ej heller
justerat detta protokoll. Däremot lämnade de statsutsedda styrelseledamöterna,
när beslutet blev dem bekant, aktieägarna i bolaget i statsrevisorernas berättelse
återgivet meddelande, och det antecknades jämväl såsom en särskild paragraf, § 4,
vid styrelseprotokollet den 3 januari 1941, vilket jämte övriga protokoll överlämnats
till statsrevisorerna och varav transumt bifogas.1

Vad revisorerna härefter å sidan 187 anföra rörande jourhavande styrelseledamotens
avlöning har, möjligen på grund av den knappa formuleringen, blivit
fullkomligt missvisande. När Ahlenius den 6 december 1940 antogs till jour -

1 Donna och i det följande omnämnda bilagor här ej avtryckta.

— 176 —

havande styrelseledamot, d. v. s. i realiteten verkställande direktör, fixerades
såsom av nämnda dag fört styrelseprotokoll framgår icke något arvode för
honom. Styrelsen ansåg det nämligen lämpligast att så skulle ske i efterhand
och helst i sammanhang med bokslutsårets utgång. Däremot berättigades han
av styrelsens ordförande att tills vidare lyfta å konto, d. v. s. i avräkning å sitt
arvode, 500 kronor pr månad. Härom voro styrelsens övriga statsutsedda ledamöter
underrättade. Det är också ett faktum, att Ahlenius å alla sina kvitton
å av honom efter den 6 december 1940 lyftade belopp uttryckligen angivit att
det avsåg »å konto lön» »å konto arvode» ete. I denna fråga överlämnade styrelseledamöterna
Schultz och Enander till statsrevisorerna bilagda berättelse,
som dock statsrevisorerna icke i sin berättelse ens omnämnt. Såsom av
denna berättelse framgår, hade Ahlenius upprepade gånger liänvänt sig till styrelsens
ordförande med begäran, att hans arvode skulle fixeras till 1.000 kronor
pr månad jämte 300 kronor i månaden för ombesörjande av bokföring, vilken
jämväl efter den G december 1940 fullgjorts genom Ahlenius’ försorg. I anledning
härav rådförde sig ordföranden med de övriga statsutsedda styrelseledamöterna,
herrar Enander och Lindh, ävensom den av bolagets styrelse för kontroll
av bolagets bokföring och kassa anlitade auktoriserade revisorn Oscar
Lindahl. Sammanträde härom hölls mellan de nämnda fyra herrarna den 3 juni
1941 och i den debiteringsbok, advokaten Schultz för rörande alla sammanträden
och arbete, finnes nämnda dag antecknat »sammanträde med Enander,
Lindh, Lindahl, konf. om bokföring, kontroll och Ahl. arvode m. m. iy2 tim.»
Man ansåg vid överläggningen allmänt, att 1.000 kronor pr månad var för mycket,
under det att 7 å 800 kronor ansågs vara mera i överensstämmelse med
det onekligen mycket betydelsefulla och påfrestande arbete, Ahlenius nedlagt
under den gångna tiden och kunde förväntas i framtiden nedlägga. Ahlenius
hade då icke underrättat någon av styrelseledamöterna om att han led av kräfta.
Även det av Ahlenius begärda arvodet för utförande av bokföringen ansågs för
högt. Emellertid enades de statsutsedda styrelseledamöterna om att, därest
inga särskilda skäl tillkomme, det vore bäst att vidhålla den ursprungliga planen
att låta med fastställande av Ahlenius’ arvode anstå, varom Ahlenius underrättades.

Strax före midsommar avreste ordföranden på semester. Ahlenius avled den
25 juli 1941. Vid styrelsesammanträde den 7 augusti 1941 hade styrelsen att
taga ställning till fixerandet av hans arvode. Härvid beslöt styrelsen efter
diskussion enhälligt, att Ahlenius’ arvode skulle fixeras till 800 kronor pr månad
såsom jourhavande styrelseledamot samt 200 kronor i månaden såsom ersättning
för bokföringen. Det belopp, för vilket han resterade i redovisning, 855 kronor
9 öre, inbetalades därefter av hans stärbhus. Statsrevisorernas uttryck, att styrelsen
»för utjämnande av hans (Ahlenius’) mellanhavanden med bolaget beslutat,
att hans löneförmåner för tiden december 1940—juli 1941 skulle utgå
med sammanlagt 8.000 kronor» är alltså felaktigt, då statsrevisorerna här såsom
skäl för styrelsens arvodesbeslut angivit »för utjämnande av Ahlenius’ mellanhavande
med bolaget». Såsom vi ovan sett, blev för övrigt genom detta styrelsens
beslut Ahlenius’ mellanhavande med bolaget icke utjämnat, eftersom därav efter
arvodets fastställande återstod en fordran på 855 kronor 9 öre, vilken sedermera
av Ahlenius ’ stärbhus inbetalades till bolaget, något som statsrevisorerna kunnat
inhämta såväl av styrelseprotokollet för den 25 september 1941 § 157 som av
bolagets bokföring. Styrelsens enda bevekelsegrund för det påtalade beslutet
var att fastställa ett skäligt arvode för det arbete den avlidne Ahlenius utfört.
Styrelsen önskar sålunda kraftigt understryka, att dess beslut om Ahlenius’
löneförmåner endast innebär ett fullgörande av styrelsens skyldighet att vid
Ahlenius’ dödsfall avslutningsvis fixera hans löneförmåner, då ju Ahlenius’
stärbhus hade berättigad fordran att få veta, hur dess mellanvarande med bolaget
stode, och något skäl för vidare uppskjutande av detta avgörande, helst

— 177 —

med den förberedande behandling frågan, såsom vi ovan hava sett, förut under
hand fått av styrelsen, icke fanns. Därvid ansåg sig styrelsen, som vi sett, icke
kunna bifalla de av Ahlenius i livstiden yrkade beloppen. 1 statsrevisorernas
berättelse torde få anses ligga den insinuationen, som av vissa tidningar livligt
understrukits, att Ahlenius genom detta beslut skulle fått högre lön än vad
styrelsen eljest skulle hava tillerkänt honom. En sådan insinuation är fullständigt
oberättigad. Vi hänvisa till fakta.

Å sidan 187 redogöra statsrevisorerna för den utredning av den 9 september
1941, som styrelsens ordförande, advokaten Otto Schultz, auktoriserade
revisorn Oscar Lindahl och bolagets tekniske chef, civilingenjören Brynolf
Brisman, verkställt, och som i omedelbar anslutning till utredningens fullbordande
till statsrådet Domö överlämnats, varför densamma är Eders Kungl. Maj :t
välbekant, och några kommentarer icke torde erfordras. Beträffande bolagets
skyldighet att träda i likvidation vill emellertid styrelsen påpeka, att densamma
givetvis endast föreligger under den förutsättning, att bolagets fabriksanläggning
icke kommer till stånd, då ju anläggningskostnader och alla övriga utgifter
i likvidationsbalansen icke ansetts motsvara någon tillgång, medan däremot,
därest fabrikationen skulle komma igång, sådana utgifter finge anses motsvara
en tillgång, som genom inkommande vinst inom en förhållandevis snar framtid
skulle kunna avskrivas. Emellertid önska de statsutsedda styrelseledamöterna
i detta sammanhang framhålla att förutom nämnda utredning en hel rad P. M.,
tablåer etc. under bolagets tillvaro överlämnats från de statsutsedda styrelseledamöterna
till vederbörande statsråd för belysning av bolagets ställning, de
problem, som då voro aktuella, och för underlättande av de direktiv från statsmakterna,
som de statsutsedda styrelseledamöterna voro angelägna om att i
största möjliga utsträckning allt efter sakens utveckling införskaffa.

Å sidorna 188—189 upptaga statsrevisorerna till granskning bolagets mellanhavande
med A/B Stockholms spårvägar. Förhandlingarna med A/B Stockholms
spårvägar överskådas bäst genom styrelseprotokollen för juli 1940, se avskrifter,
varav statsrevisorerna tagit del, ehuru de icke i detta sammanhang omförmäla
vare sig protokollen, de upplysningar de lämna, eller därvid fogat kontraktsförslag,
varför också deras framställning blir alldeles missvisande. Statsrevisorerna
citera in extenso ett brev från spårvägsbolaget av den 10 juli 1940 till
ingenjören Rothelius, varefter statsrevisorerna tillägga: »Vidare har från spårvägsbolaget
under band meddelats, att några ytterligare ekonomiska utfästelser
ej lämnats till A/B Träkolsbriketter av spårvägsbolaget». Eftersom i nämnda
brev omtalas en förskottslikvid av intill 150.000 kronor, medan A/B Träkolsbriketter
räknat med en förskottslikvid från spårvägsbolaget av 200.000 kronor,
kan läsaren härigenom bibringas den uppfattningen, att styrelsens uppgifter
om den beräknade förskottslikviden å 200.000 kronor från spårvägsbolaget
skulle vara felaktig. Så är visst icke förhållandet. Brevet av den 10 juli 1940
är ställt icke till bolaget, som då icke ens hade haft konstituerande bolagsstämma,
utan till ingenjören Rothelius. Dess enda roll blev att vara utgångspunkt, för
de förhandlingar, som advokaten Schultz i närvaro av advokaten Fredriksson
för det nybildade bolagets räkning förde med direktören Augustinsson för spårvägsbolagets
räkning. Såsom bilaga till bolagets första styrelseprotokoll den 11
juli 1940 finnes fotrad bl. a. just originalet till brevet av den 10 juli, försett
med blyertsanteckningar av advokaten Schultz vid dennes sammanträffande med
direktören Augustinsson, varvid siffran 150.000 kronor är överstruken och
ändrad till 200.000 kronor med angivande av de olika terminer i vilka 200.000
kronor skulle erläggas. Vid överläggningen mellan direktören Augustinsson
och advokaten Schultz å det nystartade bolagets vägnar framhöll nämligen advokaten
Schultz, som dessförinnan haft tillfälle att sätta sig in i ärendet, att ingenjören
Bothclius i sin statsmakterna underställda kalkyl räknat med en kredit
på 200.000 kronor varför eu förskottslikvid på denna summa vore ett ofrån12
—■ 1liv. berättelse ang. statsverket är 1011. II.

— 178 —

komligt villkor från bolagets sida, för att förhandlingarna skulle kunna fortsättas.
Direktören Augustinsson svarade ungefär, sedan han relaterat skälen,
varför spårvägsbolaget utfäst en kredit av 150.000 kronor, och sedan advokaten
Schultz ingående motiverat behovet av en kredit på 200.000 kronor, att spårvägsbolagets
styrelse ju icke medgivit mer än 150.000 kronor, men att, om förutsättningarna
i övrigt för ett kontrakt ansågos föreligga och godtagbar säkerhet
kunde ställas, Augustinsson för sin del ville framlägga förslaget om kreditens
höjning till 200.000 kronor. Augustinsson fogade därtill den reservationen, att
han ju givetvis icke kunde veta hur spårvägsbolagets styrelse komme att besluta
men ansåg att saken vore genomförbar om blott säkerhetsfrågan ordnades och
parterna i övrigt blevo ense. (Se brev från dir. Augustinsson 15/1 1942). JJnder
denna förutsättning fortsatte underhandlingarna, och advokaten Schultz meddelade
bolagets styrelse resultatet av förhandlingarna. Detta finnes återgivet
i styrelseprotokollet för den 18 juli 1940 § 4, varav transumt bifogas. Såsom
härav framgår hade spårvägen vid detta styrelsesammanträde för överläggning
om kontraktet låtit sig representeras av sin t. f. ombudsman, advokaten Åkerstedt.
Såsom av protokollet vidare framgår genomgicks de tänkta villkoren, vari
ju ingick krediten å 200.000 kronor, och ett förslag till avtal, som finnes bifogat
berörda protokoll, och varav statsrevisorerna måste hava tagit del, dagtecknat
den 18 juli 1940, överlämnades till advokaten Åkerstedt. Häri Kar förskottslikviden,
i enlighet med samtalen med Augustinsson och Åkerstedt, uttryckligen
fixerats till 200.000 kronor med noggrant fastställda data för detta belopps
erläggande i tre olika poster. Underhandlarna å ömse sidor voro alltså principiellt
ense om villkoren i kontraktsförslaget av den 18 juli alltså bl. a. 200.000
kronor krediten, som innefattar resultatet av förhandlingarna mellan bolaget
och spårvägen. Något som helst besked från spårvägsbolaget att någon kredit
på 200.000 kronor icke kunde lämnas har icke givits. Däremot meddelade spårvägsbolaget
sedermera, att spårvägsbolaget icke önskade underteckna avtal, förrän
kontraktet med arméförvaltningen vore fullt klart. Denna omständighet
förhindrade undertecknandet av avtal, eftersom Kungl. Maj :ts godkännande
av avtalet med arméförvaltningen ännu icke lämnats.

Såsom av styrelseprotokollen kan inhämtas har styrelsen gjort allt vad
på den ankom för att få underskrivet avtal till stånd och därjämte vid ett
flertal styrelsesammanträden haft saken till behandling. (11/7, 18/7, 15/8,
30/8, 2/9, 18/10, 6/11, 17/1, 11/2, 19/2 etc.) Spårvägen vidblev emellertid sitt
sistberörda besked. I arbetsplanen, som antogs vid styrelsesammanträdet den
6/12 1940 finnes i p. 1 upptaget att överenskommelse med Stockholms stads spårvägar
snarast erfordras »varigenom kredit å 200.000 kronor erhölles», samt
att om detta ej går att genomföra »på grund av dröjsmålet med arméförvaltningskontraktet
eller av annan orsak» staten »måste tillhandahålla denna kredit,
vilket framförts »till statsråden Bramstorp och Rosander».

Uppgiften i statsrevisorernas berättelse, att förhandlingar »i december 1940»
skulle hava förts, torde bero på något missförstånd, då, såvitt styrelsen nu vid
rekonstruktion av förhandlingarna kan finna, det nämnda månad icke varit
några särskilda överläggningar. De förhandlingar, på grund av vilka styrelsen
ansåg sig kunna räkna på de 200.000 kronor från spårvägsbolaget, fördes, som
vi ovan sett, redan i juli månad. Den 29 april och 9 maj 1941 upptog advokaten
Schultz frågan med direktören Augustinsson och tillskrev honom i två brev,
varav avskrifter bifogas. I båda dessa brev ha bl. a. redogörelser intagits för krediten
från spårvägsbolaget på 200.000 kronor, utan att detta föranlett någon
erinran från spårvägsbolagets sida, givetvis därför att detta sedan juli 1940
var ett av villkoren för det ifrågasatta avtalet.

Å sidan 189 omtala statsrevisorerna de vid Stockholms spårvägar, verkställda
proven av licalitbriketter, som lämnat synnerligen gynnsamma resultat, och som
gjort Stockholms spårvägar icke blott villiga utan även angelägna att på sin

— 179 —

tid träffa avtal med bolaget. Vad revisorerna här säga sig hava »inhämtat»,
har styrelsen för bolaget långt före detta inhämtat, och det antagliga är att
revisorerna inhämtat sina upplysningar från bolagets styrelseprotokoll den
12 juni 1941. Transumt av detta protokoll, § 113 bifogas. Såsom härav framgår,
är det styrelsens ordförande, som väckt denna fråga, och som vid ingenjörerna
Tetmajers och Umlaufs besök i Stockholm i samråd med Ahlenius uppdragit
åt ingenjören Brisman att bl. a. söka nå klarhet i frågan om råvaran till
de i Stockholm provkörda briketterna. Resultatet av denna utredning framgår
av protokollsutdraget, som talar för sig självt. Om denna sak äro statsmakterna
likaledes genom ett av de många P. M. från de statsutsedda styrelseledamöterna
underrättade strax efter berörda styrelsesammanträde. (P. M. till statsrådet
Domö).

Man bör särskilt lägga märke till att § 113 i berörda styrelseprotokoll slutar
med följande ord: »Ordföranden erinrade om att i avtalsförslaget med kungl.
arméförvaltningen intagits en bestämmelse, enligt vilken bolaget förbinder sig
att leverera briketter i enlighet med de prov, varå spårvägen provkört. Det
torde icke, efter vad som nu framkommit, längre vara möjligt alt bibehålla
denna bestämmelse». (Understruket nu av styrelsen.) »Ernst Rothelius avträdde.
Ärendet bordlädes.» (Understruket nu av styrelsen).

Sedan sålunda statsrevisorerna från bolagets styrelseprotokoll för den 12 juni
1941 måste antagas hava inhämtat berörda uppgifter rörande de provkörda
licalitbriketterna, ha statsrevisorerna å sidan 190 uppgivit, att de »inhämtat
att spårvägsbolaget icke erhållit något meddelande av innebörd, att de vid spårvägen
utförda proven i verkligheten icke avsett briketter av det slag som uppgivits».
Statsrevisorerna fortsätta: »Ej heller till arméförvaltningen, med vilken
på grundval av förenämnda prov preliminärt avtal tecknats, har något motsvarande
meddelande lämnats».

Statsrevisorernas nämnda konstateranden äro i och för sig alldeles riktiga. Av
statsrevisorernas uttalande, som helt förtiger de citerade slutorden i styrelseprotokollet
§ 113, torde en läsare emellertid få det intrycket, att styrelsen avsiktligt
förtigit denna upptäckt för spårvägsbolaget och arméförvaltningen. I den mån
statsrevisorernas skrivsätt innebär en sådan insinuation räcker det med att hänvisa
till styrelseprotokollet. Eftersom där finnes uttryckligen protokollfört,
att styrelsens ordförande konstaterat, att det icke längre vore möjligt att bibehålla
bestämmelsen att förbinda sig att leverera briketter i enlighet med de
prov, varå spårvägen provkört, samt därvid fogats styrelsens beslut, att ärendet
bordlagts, bör det stå klart för var och en, som är något hemma i aktiebolagsteknik,
att detta ärendes riktlinjer genom ordförandens uttalande angivits, och
att verkställandet av den av ordföranden utan gensaga från någon annan styrelseledamot
angivna ändringen i kontrakten, vilket givetvis förutsatte underrättelse
till och förhandlingar med spårvägsbolaget och arméförvaltningen, allenast
måste vara en tidsfråga, eftersom ärendet bordlädes. Men som statsrevisorerna
citerat, hava de informerats om att styrelsen icke önskade giva sig in
på förhandlingar om ändringar av kontrakten i berört avseende med alla de
komplikationer, som därav kunde följa, förrän klarhet uppnåtts, om fabrikationen
överhuvud skulle komma att igångsättas, vilket i början av juni 1941,
bl. a. på grund av leveransförseningarna ifråga om maskinerna och spårvägsbolagets
avböjande besked ifråga om krediten var ovisst. När denna fråga skulle
upptagas till diskussion med vederbörande leverantörer, måste givetvis också
utförligare omdömen från sakkunniga hava införskaffats ifråga om barrträkolsbriketters
bränslevärde i förhållande till lövträkolsbriketters bränslevärde samt
övriga omständigheter, som därmed kunde hava sammanhang. Hela denna fråga
är emellertid som sagt bordlagd, och styrelsen har alltså icke haft och kan icke
av någon förnuftig människa anklagas för att hava haft någon avsikt att fortiga
densamma. Tvärtom innebär styrelsens ordförandes uttalande samt bord -

— 180 —

läggningsbeslutet just, att underrättelse skulle ske vid tidpunkt, då detta kunde
bliva aktuellt.

Angående platsen för fabriken anser styrelsen, såsom framgår av till statsrådet
Domö överlämnade P. M. nr 3 av den 6 sept. 1941 och därvid fogat
skriftligt utlåtande av jägmästare Enander, numera, att södertäljeorten ej är
lämplig. Men detta beror förnämligast på de numera i jämförelse med 1940
och början av 1941 fullständigt ändrade förhållandena i fråga om råvarufrågan.
Det hänvisas till jägmästare Enanders yttrande. Ändrade förutsättningar
hava alltså föranlett ändrade slutsatser.

Å sidan 190 lämna statsrevisorerna vissa uppgifter rörande några av orsakerna
till de svårigheter, »vari bolaget råkat».

Härtill må den reflektionen knytas, att för att en riktig bild av läget skulle
kunna erhållas, statsrevisorerna dels borde angivit åtminstone huvudorsakerna
till svårigheterna och icke som nu med tystnad förbigå ytterst avgörande sådana,
exempelvis leveransförseningen av brikettpressen, och dels borde hava
gjort en inventering av de resultat, som av bolaget uppnåtts, och i fråga om
vilka bolagets styrelse låtit sin tekniske chef, ingenjören Brisman, utarbeta en

P. M., som till statsrevisorerna överlämnats. Denna P. M., som statsrevisorerna
uppenbarligen icke ansett förtjänt av någon uppmärksamhet, eftersom den icke
återgivits eller ens omnämnts av dem, anser däremot styrelsen vara av största
betydelse för den, som objektivt vill sätta sig in i denna fråga. Oaktat de många
och stora svårigheter som mött från många sidor, och ofta de mest oväntade,
har bolagets styrelse likväl kunnat föra fram undersökningar och förberedande
arbeten därhän, att dess tekniske chef, civilingenjör Brisman, som är sakkunnig
just på brikettillverkningsområdet, nu anser sig kunna konstatera, »att en för
svenska förhållanden avpassad fabriksplanering genomförts, och att bolaget nu
står rustat att på egen hand uppsätta fabrik för tillverkning av briketter enligt
licalitmetoden», allt under förutsättning likvisst, att maskiner levereras och
nödigt kapital ställes till förfogande.

De förhållanden, som nu av statsrevisorerna omtalas, borde av statsrevisorerna
hava angivits vara hämtade ur styrelseprotokoll och berättelser av de
statsutsedda styrelseledamöterna till vederbörande statsråd. Det rör sig här
ingalunda om någon undersökning från statsrevisorernas sida, som bringat i
dagen hittills för statsmakterna eller dess representanter okända förhållanden.

Efter alla upplysningar såväl muntligen som skriftligen, vilka lämnats statsrevisorerna
av styrelsen genom dess ordförande eller eljest, hade man haft anledning
antaga, att en fullständigare och riktigare bild med åtminstone angivande
av de undersökningar, som verkställts, skulle hava kunnat av statsrevisorerna
lämnas.

Styrelsen kan för sin del icke inse, att ett klart och vederhäftigt omdöme om
A/B Träko Isbriketter kan avgivas, utan att följande punkter beaktas:

1) Vad var ur statssynpunkt ändamålet med bolagets tillkomst?

2) Vilka äro resultaten av bolagets verksamhet hittills?

3) Vilka svårigheter har bolagets ledning mött?

Betr. 1) Främst hänvisas till ingenjören Brismans berörda P. M. och därvid
fogat intyg av teknologie dr Gustafsson, chef för bränslekommissionens gengasbyrå.

Genom den vid Stockholms spårvägar företagna provkörningen av licalitbriketter,
tillverkade vid fabriken i Belisce samt genom andra undersökningar,
har konstaterats, att dessa briketter ur huvudsakligen två synpunkter äro mycket
överlägsna träkol som gengasbränsle.

a) Licalitbrikettema hava nära 3 ggr så stark bränsleeffekt som motsvarande
volym träkol, d. v. s. en bil kan färdas c :a 3 ggr så lång sträcka, om dess bränslelast
är licalitbriketter, som om den är träkol.

— 181 —

b) Licalitbriketterna äro homogena till sin kvalitet, medan däremot träkol
kan vara ytterligt skiftande med därav följande besvärligheter för bilföraren.

Enligt sakkunniga skulle licalitbriketter kunna anses som det gengasbränsle,
som i effektivitet mest närmar sig bensinen.

Industrikommissionen tillstyrkte uppförandet av en licalitfabrik, och detta
önskades också av kungl. arméförvaltningen.

Den planerade fabriken var avsedd för en årsproduktion av 5.000 ton. Från
olika håll, bl. a. arméförvaltningen, förelåg önskemål om betydligt större årsproduktion.
Den 1940 planerade falariken var emellertid avsedd att delvis vara
den första av de fabriker av samma slag, som, om allt gick efter beräkning,
skulle uppföras, varvid man kunde tillgodogöra sig den planläggning och anpassning
efter svenska förhållanden av licalitmetoden, som måste ske vid A/B
Träkolsbriketters fabrik.

Framställning av träkolsbriketter enligt här avsedd metod innebär det rationellaste
tillgodogörandet av de stora mängder kolstybb, som faller vid tillverkningen
av gengaskol. Denna stybb kan f. n. blott användas som pannbränsle.
Genom brikettering enligt licalitmetoden förvandlas den till det förnämligaste
av fasta bilbränslen, och fabrikation enligt denna metod skulle därigenom bli
ett synnerligen värdefullt tillskott till vår folkhushållning.

Tillverkning enligt denna metod skulle även bliva av stor betydelse för vår
försörjning vid en eventuellt inträdande koksbrist. Briketter av detta _ slag
kunna nämligen med fördel användas för vissa kvalificerade uppvärmningsändamål
såsom i moderna spisar av exempelvis Aga-spisens typ..

Fortsatta undersökningar av bolagets styrelse hava bekräftat licalitmetodens
tillförlitlighet och lämpligheten av de vid Beliseefabriken använda maskinerna.
Så sent som vid statsrådsberedning i september 1941 underströks av då närvarande
ombud för bränslekommissionens gengasbyrå önskvärdheten av att tillverkning
av licalitbriketter komme till stånd.

Synnerligen starka skäl föreligga alltså ur statsnyttans synpunkt för att genom
tillverkning av licalitbriketter skapa ett inhemskt gengasbränsle av hög
kvalitet.

Betr. 2) I fråga om resultaten av bolagets verksamhet hittills vill styrelsen
hänvisa till civilingenjören Brismans berättelse härom till statsrevisorerna.
Härav framgår bl. a. att »en för svenska förhållanden avpassad fabriksplanering
genomförts, och bolaget står nu rustat att på egen hand uppföra fabrik för tillverkning
av briketter enligt licalitmetoden. Vid själva igångsättandet av driften
är viss utländsk sakkunskp önskvärd. Byggandet av fabriken kan påbörjas, så
snart erforderligt kapitalbehov säkrats, och visshet att den beställda maskinen
kommer att levereras, och så snart frågan om fabrikens placering blivit avgjord.»

Överhuvud taget hänvisar styrelsen till ett uppmärksamt studium av civilingenjören
Brismans berörda P. M., som lämnar en klart sakkunnig och vederhäftig
samt koncentrerad framställning av hithörande frågor.

Styrelsen tillåter sig hävda, att allt, som rimligen av styrelsen kan begäras,
blivit gjort, eftersom ingenting vidare kan göras, förrän upplysning vunnits i
två avseenden:

a) om och när brikettpressen kan levereras,

b) om nödiga medel ställas till bolagets förfogande. (I detta avseende hänvisa
de statsutsedda styrelseledamöterna till sina skriftliga rapporter till statsrådet
Domö av den 20 juni 1941, 21 augusti och 9 september samma år jämte
bilagor.)

Betr. 3) Vad de svårigheter angår, som bolagets ledning mött, torde de huvudsakligen
kunna hänföras till:

a) Svårigheter, som alltid åtfölja överflyttningen av en helt ny fabrikationsmetod
till ett land, och härför nödiga undersökningar, och varför närmare redogjorts
senare i denna skrift. (Se bl. a. ingenjören Brismans rapport.)

— 182 —

b) Svårigheter genom försening av den beställda maskinpressen. Den viktigaste
maskinell för fabrikationen av licalitbriketter är brikettpressen. Frågan
om anskaffning av maskiner behandlades redan vid det andra styrelsesammanträdet
den 18 juli 1940 (det första hade hållits den 11 juli 1940). Härvid överlämnade
ingenjören Rothelius bl. a. uppställning över den erforderliga maskinutrustningen,
och det beslöts att snarast möjligt sådana maskiner, som måste
inköpas från Tyskland, skulle därstädes beställas, varjämte det uppdrogs åt
ingenjören Rothelius och direktören Åslund att snarast möjligt avresa till Tyskland
härför. Denna resa ägde rum i slutet av augusti. I styrelseprotokollet för
den 30 augusti redogjorde ingenjören Rothelius för resan och ingav därvid anbud
från firma Carl Gasch, Chodau, angående brikettpressen. Denna maskinfirma
är densamma, som levererat brikettpressen till licalitfabriken i Belisce,
vilken brikettpress visat sig fungera på ett synnerligen tillfredsställande sätt.
Rothelius erinrade därvid styrelsen enligt protokollet om att denna till köp
föreslagna press vore den enda press, varigenom licalitbriketter kunde tillverkas.
Efter ytterligare undersökningar beslöt styrelsen den 5 september (då
fört protokoll § 7) att antaga anbudet å pressen. Leveranstiden, som firma
Gasch först velat sätta till 2 år, var »6 å 8 månader» dock med klausulen
»unverbindlich», som man icke kunde förmå firma Gasch att avstå ifrån. Sedermera
har firma Gasch anmält försening på försening, varefter de slutligen
i sitt brev av den 28 juli 1941 meddela: Att det vore firma Gasch omöjligt att
ens tillnärmelsevis uppgiva, när pressen kunde färdigställas.

Leveransförseningen har medfört menliga påföljder i bl. a. följande avseenden
:

1) Fabrikation av licalitbriketter har fördröjts och följaktligen har bolagets
finansplan rubbats, eftersom inkomsterna i stället för att beräknas börja inflyta
vid fabrikationens igångsättande på våren eller sommaren 1941 nu framflyttats
åtminstone ett år.

2) Vidare har bolagets organisation och administration genom detta dröjsmål
måst fungera betydligt längre tid, än ursprungligen tänkt varit, utan att kunna
uppvägas av några inkomster. En stor del av de administrationskostnader etc.,
som belöpa sig på bolagets hittillsvarande tillvaro, måste alltså tillskrivas berörda
leveransförsening.

3) En annan nackdel, som genom leveransförseningen uppstått, är den, att,
därest fabriken nu skall uppföras, kostnaden för densamma och övriga maskiner,
som höra till, måste på grund av den pågående prisfördyringen bliva avsevärt
mycket högre än vad ursprungligen tänkts.

4) Ökade finansieringssvårigheter hava uppstått genom att A/B Stockholms
spårvägar i brev den 9 juni 1941 under åberopande av att någon fabrikation av
briketter icke kommit i gång förklarat sig icke längre vilja vidbliva sitt erbjudande
om kontrakt om brikettköp därvid bl. a. enligt avtalsförslag 18 juli
1940, spårvägsbolaget beräknats skola lämna en kredit till träkolsbolaget å

200.000 kronor.

Utan brikettpressen — den viktigaste maskinen -— kunde tydligen någon licalitfabrik
icke komma till stånd, och bolagets styrelse anser sig hava handlat
förtänksamt, som, i avvaktan på definitivt besked när pressen kunde erhållas,
väl i detalj förberett beställning av annan nödig maskinell utrustning men icke
verkställt några beställningar och alltså undvikit att ålägga bolaget ekonomiska
förpliktelser för andra beställningar.

I förseningen av brikettpressen ligger den största orsaken till förseningen av
bolagets arbete överhuvud. Denna omständighet synes icke hava skänkts tillbörligt
beaktande i statsrevisorernas berättelse. I de mångfaldiga tidningsuttalandena
letar man förgäves efter ens ett omnämnande på ett vederhäftigt sätt
av detta fundamentala faktum. Där skjuts skulden på styrelsen.

c) Svårigheter förorsakade genom åtgärder av utomstående.

— 183 —

I sådant avseende vill styrelsen framför allt erinra om den målmedvetna tidningskampanj
mot bolaget, som satts i gång på hösten 1940, till tiden liggande
efter det bolaget avböjt samarbete med A/B Igelsta Ångsåg på grund av att
de villkor, detta bolag ställde, ansågos alltför ogynnsamma ur flera synpunkter,
och som kulminerat i tidningsartiklarna i anledning av statsrevisorernas berättelse.
Dessa tidningsartiklar giva icke någon riktig eller objektiv bild av
bolaget, dess ändamål eller skötsel utan stämpla från början slagordet: »Skandalen
A/B Träkolsbriketter» (tidningen »Sunt Förnuft»),

I detta sammanhang må bl. a. erinras om den aktivitet disponenten vid Igelstabolaget
och hans medhjälpare ådagalade i riksdagens korridorer före och under
behandlingen i december 1940 av tilläggsanslaget till träkolsbolaget. Igelstabolaget
önskade, dels att träkolsbolaget skulle förlägga en fabrik å en omedelbart
intill Igelstabolaget belägen tomt, som delvis skulle förhyras från Igelstabolaget
men av sakkunniga förklarades för liten, och dels att träkolsbolaget
skulle teckna kontrakt, att träkolsbolaget skulle i 15 år förbinda sig att till visst
pris emottaga sämre delen av Igelstabolagets ribbved. (Träavfall vid sågningen.)
Sakkunniga förklarade, att, eftersom Igelstabolaget förbehållit sig den kvalitativt
bättre delen av ribbveden, skulle återstoden bliva föga lämpad till råvara
för träkolning (till stor del vattenindränkta barkstrimlor).

Enligt vad sakkunniga uppgiva, är det sannolikt att i synnerhet för den s. k.
långtradare-trafiken, d. v. s. lastbilar, som gå på längre sträckor, gengasdrift
med briketter skulle även i fredstid mycket väl kunna upptaga konkurrensen
med bensin.

Kommer ingen licalitfabrik till stånd, så blir det heller ingen konkurrens i
det avseendet.

I vilket fall som helst har styrelsen måst konstatera, att en tidningskampanj,
där statsnyttan och det landsgagneliga ändamålet med bolaget helt lämnas åsido,
har förts med mycket stor intensitet. Dess början sammanfaller i tiden tämligen
nära med att bolaget avböjde samarbete med Igelsta Trävaru A/B, sedan
detta bolag uppställt enligt sakkunnigas mening icke antagbara villkor.

d) Svårigheter ifråga om anskaffande av nödiga medel.

Ingenjören Rothelius hade i sin kalkyl beräknat 500.000 kronor såsom erforderliga.
Eftei’som statsmakterna i stället för begärda 300.000 kronor ställt

200.000 kronor till förfogande, förelåg redan från bolagets början en brist å

100.000 kronor. Den kredit å 200.000 kronor, som man tänkt sig, att spårvägsbolaget
skulle lämna enligt förda underhandlingar, kontramanderades enligt
brevet den 9 juni 1941 från spårvägsbolaget med besked att spårvägsbolaget
icke önskade sluta avtal.

Genom leveransförseningen av brikettpressen hava vissa merutgifter för bolaget
uppstått, ävensom andra ekonomiska nackdelar, såsom prisfördyring ifråga
om övriga maskiner etc.

e) Svårigheter ifråga om åstadkommande av en ur praktisk och ingenjörsmässig
synpunkt fullt arbetsduglig tjänstemannastab bl. a. innefattande praktisk
sakkunskap på träkolsbrikettillverkningens område och genomarbetande av
frågan om licalitmetodens applicering till speciellt svenska förhållanden.

f) En mångfald andra svårigheter av skiftande slag, som utrymmet ej tilllåter
att bär uppräkna. De viktigaste av dessa hava bringats till vederbörande
statsråds kännedom, och styrelseprotokollen lämna också upplysning härom.

Ett kapitel för sig innebär återgivandet i tidningspressen av statsrevisorernas
anteckningar rörande bolaget. Styrelsen bifogar urklipp från några representativa
buvudstadsorgan härom och anhåller, att Kungl. Maj :t, i den mån då ej
redan skett, tager del därav.

Dessa tidningsartiklar äro betydelsefulla ur två synpunkter, dels såsom indicerande
vad pressen anser statsrevisorernas uttalande om bolaget i själva ver -

— 184 —

ket innebära, och dels emedan därav framgår pressens och därför allmänhetens
bedömande av bolaget och dess styrelse. Det senare är av stor betydelse, bl. a.
ur den synpunkt,^ att frågan om bolagets eventuella fortsättande ju till stor
del ar beroende på om den goodwill i form av förtroende, som en bolagsledning
behover hos leverantörer, och över huvud alla affärsförbindelser, existerar, eller
om bolagsledningen måste räkna med allmän misstro för att icke använda värre
substantiv.

Vad hava då dessa tidningsurklipp att berätta?

Svenska Dagbladet: Rubrik över två spalter: »Brikettbolaget i Södertälje är
redan bankruttmässigt.» »Nedgörande kritik i statsrevisorernas berättelse.»

Social: Demokrat en: Fetstilsrubrik över två spalter: »A/B Träkolsbriketter
en bedrövlig historia. Statsrevisorerna funno betänkliga saker». — »Statsrevisorerna
konstatera att missvisande anbud lämnats.»

Dagens Nyheter: Främsta sidan: »Långmora och brikettbolaget statsrevisorernas
sorgebarn». »Bokföringen har bl. a. övervakats per telefon.»

Sidan 11: »Brikettbolaget bör likvidera.» (Rubrik över fyra spalter.) Underrubrik:
»Dålig statskontixdl vid brikettbolaget.»

Stockholms-Tidmngen: »Träkolsbriketter måste likvidera med stor förlust.»
(Rubrik över två spalter.) Underrubrik: »Styrelsen undanbad sig kontroll».
(Sistnämnda rubrik är särskilt värd att annotera i betraktande av att styrelsen
tvärtom latit underkasta sig strängare kontroll, än vad bolagsstämman från början
ansett erforderligt, nämligen genom auktoriserade revisorn Oscar Lindahls
tillsättande enligt arbetsplanen av den 6 december 1940.

I landsortspressen varieras temat på samma sätt, dock i ännu högre grad utan
hamnmgar och där också jämväl i ett stort antal fall i ledare förekomma angrepp
på såväl styrelsens ledamöter som på jordbruksministern. För att taga
ett exempel ur högen skriver Sölvesborgsbladet under rubriken »Brikettskan dalen

-— --. JTrots att det av jordbruksministern synnerligen omhuldade

företaget ägt bestånd i c :a 2 år har ännu icke eu enda träkolsbrikett fabricerats.
— '' Trots att det sålunda gick klent med brikettframställningen, nekade

sig styrelsen ingenting--—.» Härefter uppräknas noggrant de styrelsear voden,

varför i annat sammanhang här redogjorts. Givetvis utan något som
helst omnämnande av de statsutsedda styrelseledamöternas reservation i frågan
om vederbörande statsråds prövning av arvodena. »Den famösa brikettpressen

är fortfarande oanträffbar.---Mycket mer skulle kunna sägas om denna

sorglustiga historia. —--Det vilar eu prägel av hafsighet och okunnighet

över hela historien».

Mångfaldiga provbitar av samma slag skulle kunna anföras. Det må endast
konstateras, att ett flertal av Sveriges tidningar återgiva saken så, att svenska
allmänheten nu anser A/B Träkolsbriketter vara ett i högsta grad suspekt företag,
vars styrelse grundligt vanskött detsamma och blott lyft arvoden, medan
nu statsrevisorerna avslöjat skandalen. I de flesta tidningar äro samtliga styrelseledamöter
även de statliga omsorgsfullt namngivna.

A/B Träkolsbriketter är efter detta i hög grad vanryktat.

De enskilda styrelseledamöternas anseende är mycket svårt skadat, vilket av
ett flertal omdömesgilla och vederhäftiga personer bekräftats.

Sådant är alltså resultatet av statsrevisorernas pressmeddelande angående
granskningen av A/B Träkolsbriketter.

Huruvida statsrevisorernas sätt att lämna tidningspressen upplysning överensstämmer
med statsnyttan är icke styrelsens sak att bedöma.

Statsrevisorerna hava i sin berättelse allenast behandlat vissa frågor rörande
bolaget men lämnat andra åsido.

Statsrevisorerna avgiva formellt sett icke något omdöme om A/B TräkoLsbriketter.
Icke heller rikta de formellt några anmärkningar mot styrelsens handhavande
av bolagets angelägenheter eller framställa yrkande eller förslag om

185 —

några åtgärder. Deras berättelse innefattar i själva verket endast en ofullständig
och delvis missvisande berättelse om bolaget, som emellertid blivit så
avfattad, att en läsare måste draga för bolagets ledning ofördelaktiga slutsatser.

Härom hade i och för sig icke så mycket varit att säga, enär genom remisssvaret
bolaget måste komma i tillfälle att fullständigt och riktigt belysa saken.
Men det sätt, varpå statsrevisorernas anteckningar delgivits pressen, har varit
sådant, att dessa ofullständiga och delvis missvisande anteckningar av pressen
enstämmigt uppfattats som lika många anmärkningar. Och eftersom statsrevisorerna
utelämnat för bedömande av bolagets verksamhet alldeles nödvändiga
faktorer, har pressens bedömning av fallet blivit därefter. Pressen synes ha
tagit för avgjort, att statsrevisorernas berättelse innefattade ett fullständigt bedömande,
likvärdigt med eu revisionsberättelse för bolaget. Detta är ju emellertid
alldeles icke fallet, och statsrevisorerna ha icke heller angivit, att deras
anteckningar skulle vara så att förstå.

Det förefinnes alltså — i varje fall formellt — en gapande klyfta mellan
statsrevisorernas yttrande och tidningsartiklarna i anledning därav.

I väsentlig mån måste dock tidningarna anses ursäktade. I instruktionen
för riksdagens revisorer, § 14, stadgas nämligen, att dessa böra »utan att såvitt
omständigheterna medgiva, förbigå detaljerna, huvudsakligen granska dispositionerna,
förvaltningar och resultaten på det hela.» Tidningarna måste givetvis
hava antagit, att det var en sådan f ullständig granskning, som statsrevisorerna
företagit beträffande A/B Träkolsbriketter. I stället är det, som vi sett, allenast
vissa detaljer, som av statsrevisorerna upptagits i deras berättelser.

I tidningarnas förkastelsedomar över A/B Träkolsbriketter är det i synnerhet
två punkter, som äro föremål för kritik:

1) Att inga briketter ännu fabricerats, och att fabriken icke ens påbörjats samt

2) det slöseri med statens medel, som här påstås hava ägt ram.

Dessa båda punkter vilja vi därför upptaga till närmare granskning.

Vad då först beträffar 1) så beror den omständighet, att inga briketter fabricerats,
helt enkelt på att den för sådan fabrikation nödvändiga brikettpressen
ännu icke kunnat erhållas. Utan brikettpress blir det givetvis inga briketter,
och detta i sin tur beror på omständigheter, varöver styrelsen alldeles icke råder
eller på minsta sätt kan göras ansvarig för. Det beror allenast på leveransförsening
hos den utländska maskinfabrik, som åtagit sig att tillverka och leverera
brikettpressen.

Skall någon som helst kritik i detta avseende kunna riktas mot styrelsen, kan
det icke ske, emedan brikettpressen icke ankommit, och följaktligen briketter icke
kunnat tillverkas, utan om det kunde påvisas, att styrelsen förfarit olämpligt
vid beställandet av brikettpressen eller icke gjort, vad på styrelsen ankommit
för att söka erhålla densamma. Styrelseprotokollen uppvisa emellertid till full
evidens, att styrelsen, såsom förut i annat sammanhang i denna skrift påpekats,
redan vid andra styrelsesammanträdet den 18 juli 1940 fattat beslut, att inköp
av brikettpress, vilken är nyckelmaskinen för hela produktionen, snarast skulle
verkställas. Handlingarna utvisa vidare, att styrelsen efter undersökningar beslöt
beställa pressen hos samma maskinfabrik, som tillverkat den brikettpress,
vilken i en följd av år med synnerligen tillfredsställande resultat använts i
licalitfabriken i Belisce. Att beställa pressen på annat håll var praktiskt taget
ogörligt och skulle ha inneburit mycket stora nackdelar. Endast maskinfabriken
Carl Gasell innehade nämligen fullständiga ritningar till brikettpressens invecklade
konstruktion. Skulle man hava beställt pressen annorstädes, måste först
tidsödande och besvärliga underhandlingar med tvivelaktigt resultat hava förts
rörande att söka erhålla ritningar uti ifrågavarande avseende. Genom att beställa
pressen hos firma Gasch vanns vidare, att denna firmas ingenjörskunnande
beträffande tillverkning av pressar av nämnda typ ställdes till bolagets
förfogande. Eftersom nämnda maskinfirma förut tillverkat pressar av detta

— 186 —

slag, som varit i gång ett flertal år, hade man bästa möjliga garanti för att
erhålla en väl fungerande brikettpress, vilket enligt vad erfarenheten visat är
mycket svåruppnåeligt. Alla skäl talade sålunda för att beställa brikettpressen
hos firma Gaseh.

Pressen beställdes också skyndsammast möjligt (se redogörelse härför å sid
184 i denna skrift.)

Styrelsen vill understryka, att styrelsen både handlagt ärendet så skyndsamt
som möjligt samt att den firma, där maskinbeställningen skedde, varit den absolut
lämpligaste för ändamålet. Ännu i december 1941 var det emellertid på
grund av från firma Gasch anmälda leveransförseningar alldeles ovisst om och
när pressen överhuvudtaget skulle kunna levereras. Styrelsen önskar med skärpa
framhålla, att dessa leveransförseningar givetvis icke kunna läggas styrelsen
till last. Hela den kampanj, som uttalat eller underförstått kritiserar styrelsen
för att brikettpressen icke kommer och för att inga briketter kunnat tillverkas,
är ytterligt osaklig.

Styrelsen har genom ett flertal påminnelser brevledes samt påtryckningar
genom kungl. utrikesdepartementets handelsavdelning på vederbörande tyska
myndigheter ävensom genom utsändande av sin tekniske chef på besök hos
firma Gasch i maj 1941 samt december samma år gjort allt vad på styrelsen
ankommer för att söka påskynda leveransen. Att styrelsen icke kunnat undanröja
de orsaker, som på grund av pågående världskrig och därmed sammanhängande
svårigheter förhindrat firma Gasch att hittills fullfölja leveransen,
kan icke framföras som någon anmärkning mot styrelsen. Här föreligger force
majeure.

Tidningarna i gemen hava emellertid icke haft tillfälle sätta sig in i detta
saksammanhang utan byggt på statsrevisorernas meddelande till pressen. Hur
pass riktiga föreställningar om bolaget detta pressmeddelande giver torde ställas
i bjärt belysning av det ovan sagda.

Vad åter beträffar 2), frågan om utgifterna, är det lämpligt att utgå ifrån
ställningen den 31 augusti 1941, som varit föremål för bedömande i den av statsrevisorerna
åberopade utredningen av den 9 september 1941, som bl. a. överlämnades
till statsrådet Domö. Bolagets utgifter per den 31/8 1941 uppgå enligt
bilagda uppställning som på begäran översändes till statssekreteraren Näsgård
som komplement till utredningen och som av statsrevisorerna intagits å sid 186,

tm .................................................... 154.115 : 68 kr.

Såsom tillgång kontant eller likvärdigt återstod alltså då____ 95.884:32 »

Därav å bolagets checkräkning i bank .................... 83.942:03 »

Och å postgiro.......................................... 4A01 i 60 »

Återstoden kassa, säkra fordringar etc.

Vid denna tidpunkt återstod alltså närmare 100.000 kronor av bolagets tillgångar,
och sedan dess har icke några större utgifter förekommit.

Vi skola nu närmare skärskåda, vartill dessa utgifter använts.

Utgifterna torde kunna uppdelas i tre huvudgrupper:

a) Utgifter för maskiner, ugnar etc.,

b) administrations- och avlöningskostnader samt

c) planeringskostnader för anläggande av fabrik och tillämpning av licalitmetoden
i Sverige med hänsyn tagen till speciella svenska förhållanden.

Vad då först angår a) faller därunder följande poster:

Kontorsinventarier.......... Kr. 2.652:17

Förskott å maskiner........ » 31.585: 88

Ugn i Tullgam ............ » 2.933:65

Kolugn i Sjuenda .......... » 6.103: 63

Kolugn i Österåker......... » 20.450: 17 samt

Ekonomugn ............... » 790:25

Summa kronor 64.515: 75

— 187

Härtill vill styrelsen anmärka, att, därest styrelsen icke iakttagit försiktigheten,
att icke, förrän definitiv visshet kunnat vinnas om brikettpressens leverans,
beställa övriga maskiner, denna utgiftspost givetvis blivit mycket högre.
Ovan upptagna utgifter hava under förhandenvarande omständigheter varit
för bolaget nödiga och nyttiga och hålla sig i underkant av vad som varit
möjligt.

Beträffande b): Administrations- och avlöningskostnader.

En viss svårighet förefinnes att avgränsa de utgifter, som böra höra till b)
från de utgifter, som böra höra till c). Bolagets tjänstemän, liksom bolagets
styrelseledamöter hava nämligen i stor utsträckning använt sin arbetstid till
just planeringsarbete, och i vad mån löner och arvoden skola föras på planeringskontot
eller på administrationskontot är givetvis omöjligt att exakt angiva.
Större delen av såväl ingenjören Brismans lön som ingenjören Rothelius’ lön
ävensom stora delar av Ahlenius’ arvode kunna anses tillhöra planeringskostnaderna.

Om man antager, att av de anställdas löner minst nedan angivna delar1 hänföra
sig till planeringskostnaderna, skulle administrationskostnaderna te sig på
följande sätt:

Hyra och driftskostnader................................. Kr. 7.480:07

Löner .................................................. » 14.296: —

Styrelsearvoden ......................................... » 15.000: —

Siffergranskning och kassakontroll ........................ » 800: —

Bolagsbildningen (varav stämpelkostnaden 1.500 kronor etc.).. » 1.931:75

Summa kronor 39.507: 82

Ifråga om styrelsearvodena vill styrelsen påpeka, att de skola fastställas å
ordinarie bolagsstämman 1942, där staten har majoritet, varför man icke har
anledning antaga annat än att fullt skäliga arvoden skola bestämmas.

Beträffande c): Planeringskostnaderna.

I dessa kostnader ingå dels givetvis posten planeringskostnader Kr. 36.805:11
som mera direkt hänföra sig härtill och dels de delar av Ahlenius’,
Brismans, Sunnerts och Rothelius’ arvoden, som icke, enligt
vad ovan under b) sagts, kunna anses böra hänföras till
administrationskostnader, nämligen ......................... » 13.287: —

Summa kronor 50.092: 11

I fråga om planeringsarbetena tillåter sig styrelsen anföra: För att i ett
land införa en där ej förut använd industriell metod fordras oundgängligen
ganska vidlyftiga undersökningar och förarbeten, vilka måste draga ibland högst
betydande kostnader. Detta är eller borde vara för varje industriman välkänt
och innebär intet anmärkningsvärt.

Tidningsartiklarna synas utgå från som en självklar förutsättning — och så
synes också delvis vara fallet med statsrevisorerna — att Rothelius skulle förbundit
sig att leverera metoden fix och färdig för svenskt bruk, med alla de
vidlyftiga undersökningar undangjorda, som erfordras för dess anpassning efter
speciellt svenska förhållanden ifråga om råvaror, bindemedel, fabriksanläggningen
etc., för att nu blott nämna tre av de besvärligaste frågorna i denna

1 Rothelius .....	75 %	Kr.	5.200: —	— Kr.	3.900: —
Ahlenius ......	50 %	»	8.000: —	— »	4.000: —
Ing. Sunnert .	100 %	X*	700: —	— »	700: —
Ing. Brisinan .	75 %	»	6.250: —	— X	4.687: —
			Summa	kronor	13.287: —

— 188

tekniskt sett invecklade metod. Detta har Rothelius icke förbundit sig till så
vitt av för styrelsen tillgängliga handlingar giva vid handen.

Däremot visade sig småningom att för en vederhäftig planering måste erfordras
en i brikettering praktiskt erfaren fackman. Detta påpekades av de statliga
styrelseledamöterna. De enskilda styrelseledamöterna samt ingenjören
Rothelius instämde häri, vilket i sin tur föranledde omorganisationen av den
6 december 1940 (i då antagna arbetsplan).

För den, som objektivt och med någon sakkunnighet bedömer denna sak, bör
det stå klart, att någon berättigad anmärkning mot dessa utgifter icke bör
kunna framställas. Statsrevisorerna hava heller icke i sin berättelse framställt
någon sådan anmärkning. Det har varit tidningarna förbehållet, som icke känna
till fakta, men däremot byggt på statsrevisorernas pressmeddelande. Skulle
överhuvud taget bolagets ändamål kunna förverkligas, är det givet att nödiga
utgifter härför måste ske. Varje utgift måste givetvis bedömas utifrån de förutsättningar,
som förelågo vid den tiden, då styrelsen hade att fatta beslut
härom. Utgifterna hava varit för bolaget nödiga och äro på intet sätt till sin
storlek anmärkningsvärda.

Detta med hänsyn dels till den avsedda tillverkningens stora betydelse för
landet, dels till de goda möjligheterna att vid fabrikationens igångsättande
snabbt få utgiften betald, dels till den omfattning av och omsorg med arbetet,
som krävts med hänsyn till de komplicerade tekniska problem, som en sådan
tillverkning innebär. Att dessa svårigheter icke få underskattas visas av det
mindre goda resultatet av samtliga försök att framställa bilbriketter i vårt land.
Vid flera av dessa företag ha dock summor, som äro mycket större än A/B Träkolsbriketters
planeringskostnader, samt flerårigt arbete och ansträngningar nedlagts.
I flera fall ha i dessa försök avsevärda tillskott av statsmedel ägt rum.

Arten av de angrepp, som riktats mot A/B Träkolsbriketter kan belysas av
det förhållande, att staten lämnat betydande understöd till andra brikettföretag,
vilka icke lämnat nämnvärda resultat, utan att vare sig statsrevisorer eller
press haft något därom att förmäla.

Skulle bolagets styrelse icke hava vidtagit de åtgärder, som medfört dessa
utgifter, skulle däremot styrelsen utsatt sig för anmärkningen att icke med tillbörlig
energi hava sökt förverkliga bolagets ändamål.

Stockholm den 17 januari 1942.

Underdånigst

Styrelsen för Aktiebolaget Träkolsbriketter.

M. ENANDEB. OTTO SCHULTZ. EEIC A. LINDH.

EICHAED NILSSON. C. ÅSLUND. IVAR FREDRIKSSON.

De statsutsedda styrelseledamöterna (advokaten Otto Schultz samt jägmästarna
Martin Enander och Eric A. Lindh) önska särskilt framhålla följande:

De statsutsedda styrelseledamöterna hava i detta bolag allenast utgjort verkställare
av statsmakternas vilja, varvid utgångspunkten var kungl. brev av
den 7 juni 1940, som föreskrev bolagets bildande, samt att detsamma skulle
»enligt den s. k. licalitmetoden framställa träkolsbriketter». För den skull hava

— 189 —

de också såvitt möjligt dels hållit vederbörande statsråd underrättade om de
viktigaste frågor, som förekommit till handläggning, dels inhämtat direktiv
huru statsmakterna önskade bolagets ärenden handlagda och dels framlagt förslag
till behövliga åtgärder, varvid i alla viktigare fall vederbörande statsråds
direktiv inhämtats. Under hela första delen av bolagets tillvaro, intill t. o. m.
den 6 november 1940, var kanslisekreteraren Thygesen närvarande vid styrelsens
sammanträden, varför de statliga styrelseledamöterna i början ansågo sig
ha skyldighet följa de direktiv, som av honom i olika avseenden meddelades.
Från september 1940 har statsrådet Bramstorp hållits kontinuerligt underrättad
om bolagets utveckling och fr. o. in. juni månad 1941, sedan statsrådet Domö
övertog handläggningen av alla ärenden rörande bränsleförsörjningen, har samma
kontakt uppehållits med honom, varvid bl. a. i stor utsträckning skriftliga
promemorior lämnats och direktiv inhämtats ifråga om viktigare beslut. Den
organisation, som vid bolagets tillkomst genom beslut å första bolagsstämman,
där de statliga styrelseledamöterna ej voro närvarande, skapades, var förut
överenskommen mellan de enskilda intressenterna och vederbörande representant
för jordbruksdepartementet. Under sådana omständigheter var det givetvis de
statsutsedda styrelseledamöternas skyldighet att låta denna organisation fungera,
och det var först när det under arbetets gång visade sig önskvärt att erhålla
vissa kompletteringar för att vederhäftigt och effektivt arbetsresultat samt praktisk
och ingenjörstekniskt sakkunnig utformning av planläggningen skulle erhållas,
som de statsutsedda styrelseledamöterna efter överläggning sinsemellan
togo upp saken vid styrelsesammanträde den 2 oktober 1940. Kritiken härvid
finnes återgiven i då fört protokoll, § 8, varav transumt bifogas. Efter
konferens med statsrådet Bramstorp och i samband med de underhandlingar,
som förts rörande nytt avtal mellan staten och de enskilda intressenterna, kunde
därefter den omorganisation av bolaget genomföras, som skedde genom antagande
av arbetsplanen den 6 december 1940, vilken uppgjordes av ordföranden
i samråd med övriga statliga styrelseledamöter. Denna arbetsplan bifogas i
avskrift. Motivet för denna arbetsplan var bl. a. det, att de statsutsedda
styrelseledamöterna kommit till det resultatet, att en i träkolsbrikettillverkning
praktiskt erfaren ingenjör borde anställas som teknisk chef samt att såsom
verkställande direktör borde anställas en i affärs- och industrilivet erfaren person.
Den sålunda framlagda arbetsplanen antogs enhälligt av styrelsen, och de
statsutsedda styrelseledamöterna önska i detta sammanhang konstatera, att
de av de enskilda intressenterna utsedda styrelseledamöterna lojalt samarbetat
med de statsutsedda styrelseledamöterna och städse biträtt de förslag de statsutsedda
styrelseledamöterna kommit med i fråga om förändringar i den ursprungliga
organisationen etc. samt överhuvud taget allt som syftade till större
effektivitet och snabbare realisering av bolagets mål. De privata intressenterna
hade givetvis även positivt eget intresse, för att fabriken snarast möjligt skulle
komma i drift, då ju deras aktier endast därigenom kunde bliva värda någonting,
och den royalty, de skulle erhålla, likaledes endast kunde utgå under förutsättning
av att tillverkningen komme i gång. Vad slutligen ingenjören Rothelius
beträffar, så medverkade även lian till beslutet av den G december 1940.

I korta drag kan bolagets utvecklingslinje så angivas, att dess första organisation
utsågs av de privata intressenterna i samråd med jordbruksdepartementet
och utgjordes av ingenjören Rothelius, initiativtagaren till bolaget, som teknisk
chef, samt advokaten Fredriksson som verkställande direktör. Sedan denna organisation
verkat i några månader, började de statsutsedda styrelseledamöterna
mer och mer anse, att densamma tarvade komplettering och utbyte. I samråd
såväl med statsrådet Bramstorp som med de enskilda intressenterna verkställdes
därefter ombyte på såväl posten som teknisk chef som posten som verkställande
direktör, varvid den senare visserligen formellt icke tillsattes, men göromålen
t. v. skulle bestridas av f. bankdirektören Ahlenius, som hade rik erfarenhet

— 190

såväl beträffande penningförhållanden som merkantila förhållanden och affärsdrift.
Ahlenius tillsattes likväl endast tillsvidare och skulle under ordförandens
omedelbara överinseende handlägga ärendena. Först då praktiskt erfaren tekniker
kunnat anskaffas, vilket skett till den 1 april 1941, då ingenjören Brynolf
Brisman tillträdde platsen, kunde vederbörliga undersökningar och arbeten å
planläggningen av fabriksanläggning och fabrikation äga rum, varvid ingenjören
Brisman bl. a. hade att till fullo sätta sig in i licalitmetoden. Först efter Brismans
ingående konferenser med de utländska experterna på licalitmetoden, de
ytterligare undersökningar han i anledning härav gjorde beträffande licalitmetodens
applicering till svenska förhållanden samt av honom härom upprättade
P. M. kunde styrelsen anse sig ha fått en tillförlitlig bild av frågans läge i
Sverige.

De statsutsedda styrelseledamöterna hava alltså tagit initiativet till en omorganisation
av bolaget, som medfört, att alla nödvändiga förarbeten för licalitmetodens
användning i Sverige kunnat verkställas.

Vidare önska de statsutsedda styrelseledamöterna understryka, att någon
maximering i fråga om planeringskostnaderna icke av statsmakterna meddelats.
Styrelsens värv var därför att med iakttagande av nödig sparsamhet söka få de
nödvändiga förberedande arbetena undangjorda, för att en vederhäftig planläggning
av såväl fabriksanläggningen som fabrikationen skulle kunna åstadkommas.
Detta har oekså numera skett, bl. a. till stor del genom civilingenjören
Brisman i hans samarbete med ingenjören Rothelius och utländska experter på
licalitmetoden. I fråga om infordrande av detaljanbud samt maskiner, maskindelar
och andra fabrikstillbehör hava bl. a. bankdirektör Ahlenius samt ingenjörerna
Rothelius och Brisman nedlagt avsevärt arbete.

Vad särskilt angår sparsamheten med bolagets medel har vikten därav från
början inskärpts, vilket jämväl finnes antecknat i protokollen för ett flertal
styrelsesammanträden. Ett flertal beslut hava av styrelsen fattats, varigenom
minskade utgifter möjliggjorts. Om så önskas kunna givetvis dessa exemplifieras.
Här må endast nämnas att de statsutsedda styrelseledamöterna biträdda
av övriga styrelseledamöter icke lämnat några beställningar utöver vad som varit
absolut nödvändigt. På så sätt ha många utgifter undvikits, och bolaget står
i en helt annan ställning, än vad som kunde hava varit fallet.

Om icke denna av de statsutsedda styrelseledamöterna utstakade väg hade
följts, är det nämligen synnerligen sannolikt, att bindande beställningar lämnats
utom på brikettpressen jämväl på en mängd andra maskiner och annat,
som var nödvändigt för fabriken, och varå anbud infordrats. I så fall skulle
dels bolagets kontanta tillgångar, som pr den 31 augusti 1941 utgjorde c:a

100.000 kronor med all säkerhet varit till största delen förbrukade och dels
bolaget haft skulder uppgående till flera hundratusentals kronor. Vidare vilja
de statsutsedda styrelseledamöterna påpeka, att, därest icke omorganisationen
av den 6 december 1940 skett, skulle mänskligt att döma arbetet hava fortsatt
med den organisation, som bolaget ditintills haft, varvid med allra största säkerhet
de effektiva resultat ifråga om den praktiska planläggningen av licalitmetodens
tillämpning i Sverige, som ingenjören Brisman uppnått, icke hade
förelegat, och följaktligen bolaget stått långt avlägset från sitt mål.

De statsutsedda styrelseledamöterna tillåta sig konstatera

att den viktigaste maskinen, brikettpressen, efter föregående underhandlingar
med resa till Tyskland och införskaffande av anbud beställts redan i
september 1940,

att på grund av dröjsmål med leveransen av denna brikettpress, bolagets hela
anläggning blivit försenad,

att detta dröjsmål på intet sätt kan läggas styrelsen till last,

att emellertid, på grund av styrelsens förtänksamhet att icke med bindande
verkan beställa ytterligare maskiner, utrustning etc., detta dröjsmål med

— 191

maskinleveransen blivit för bolagets ekonomi alls icke så fördärvbringande,
som skulle blivit följden eljest,

att på initiativ av de statsutsedda styrelseledamöterna en fackman i briketteringsbranschen
kunnat av bolaget anställas,

att denne fackman efter att hava fått verkställa nödiga undersökningar och
samarbetat med licalitexperter konstaterat, att bolaget nu står rustat att
upptaga produktionen av licalitbriketter under förutsättning, att nödiga
maskiner och penningmedel erhållas,

att sålunda alla de förarbeten, som hittills varit möjliga, av bolaget verkställts,

att de statsutsedda styrelseledamöterna hela tiden hållit kontakt med först
jordbruksdepartementet och sedermera vederbörande statsråd samt inhämtat
deras mening och direktiv i viktigare angelägenheter,

att de statsutsedda styrelseledamöterna i skriftliga P. M. eller eljest för vederbörande
statsråd framlagt viktigare frågor rörande bolaget

samt att sparsamhet i görligaste män med statens medel iakttagits.

De statsutsedda styrelseledamöternas anseende har blivit mycket svårt skadat
genom den tidningskampani som blivit följden av statsrevisorernas ofullständiga
och missvisande berättelse om bolaget. Stora personliga obehag hava härav
förorsakats oss. Dessutom medfölja ekonomiska nackdelar av ännu oöverskådlig
art.

Vi veta emellertid med oss, att vi under ofta svåra och påfrestande förhållanden
gjort vår plikt och när vi våga påstå, att vi åstadkommit sådana resultat,
som under förhandenvarande omständigheter varit möjliga, är det icke minst
därför, att vi hela tiden i viktigare frågor inhämtat direktiv från kungl. jordbruksdepartementet
eller vederbörande statsråd och låtit våra åtgärder bestämmas
därav.

Stockholm den 17 januari 1942.

Underdånigst

M. Enander. Otto Schultz. Eric A. Lindh.

Ingenjör B. Brismans

för styrelsen i A. B. Träkolsbriketter •

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 180, § 39.

Till Konungen.

För närmare utveckling av de på sid. 190—191 i yttrandet till Konungen av
den 17 januari 1942 omnämnda åtgärderna av styrelsen för A/B Träkolsbriketter
för iakttagande av största möjliga sparsamhet med bolagets medel, har
nedanstående kortfattade sammanställning uppgjorts.

Redan vid andra styrelsesammanträdet den 18 juli 1940 antecknades till § 7
angående eventuell studieresa till Tyskland: »framhölls nödvändigheten av att
största sparsamhet därvid iakttages». Vid upprepade tillfällen har styrelsen
senare inskärpt nödvändigheten härav. Samma mening uttryckes också i protokollen
av den 3 januari 1941 § 11, den 1 februari s. å. § 26, den 12 juni s. å.
§ 114, den 15 augusti s. å. § 136 och den 25 september s. å. § 144.

Förutom dessa allmänna ståndpunktstaganden har styrelsen vidtagit ett flertal
åtgärder i direkt sparsamhetssyfte. Från den 1 oktober 1940 förhyrdes kon -

— 192 —

torslokal med ritrum åt bolaget, bestående av inalles två rum för en'' årshyra
2.100 kronor. Enligt arbetsplanen i februari 1941 var det avsett, att ett större
kontor med ritkontor skulle förhyras. Förberörda kontorslokal om två rum uppsades
till den 1 oktober 1941 (19/2 1941 § 46). Då det emellertid visade sig
allt ovissare, dels om brikettpressen skulle kunna levereras, och dels om bolagets
finansiering kunde säkerställas, förhyrdes emellertid av sparsamhetsskäl icke
någon ny lokal (17/3 1941 § 62). Rörande arvode till ingenjören Gustaf Larson
för utförda ritningsarbeten för den planerade fabriken igångsattes en utredning
rörande skäligheten av begärda belopp, och då dessa av sakkunniga förklarats
vara för höga, sökte styrelsen erhålla nedsättning därav (8/5 1941 § 99).
Månadslönen till bergsingenjören E. Rothelius, vilken av bolagsstämman den
11/7 1940 bestämts till 800 kronor i månaden, nedsattes från den 1 juli 1941 till
400 kronor (12/6 1941 § 110) och indrogs tills vidare helt och hållet från den
1 september 1941 (15/8 1941 § 137).

Vad beträffar bolagets personal kan först antecknas, att någon nybesättning
av den genom bankdirektören Ahlenius’ frånfälle den 25/7 1941 lediga platsen
som verkställande direktör av sparsamhetsskäl icke ägt rum. Bolagets tekniske
chef, civilingenjören Brismans anställning, som började 1/4 1941, har genom
antagande av arbetsplanen den 9 september 1941 uppsagts till kontraktstidens
utgång den 1/4 1942. Bolagets kamrer Ax. Lindström (månadslön 300 kronor)
uppsades vid samma tillfälle till den 1 november 1941. Någon annan personal
har bolaget icke haft anställd — frånsett kolugnarna och tillfällig hjälp vid
planeringsarbetenas olika faser.

Den 1 oktober 1941 inflyttade bolaget av sparsamhetsskäl i ett rum inom en
av revisorn O. Lindahl förhyrd lägenhet (25/9 1941 § 153).

Inga ansträngningar ha från styrelsens sida sparats att söka nå gynnsammast
möjliga överenskommelse med vissa förbindelser. Sålunda har efter ingående
utredningar alla anspråk från dr ing. B. von Tetmajer, härrörande sig
från underhandlingar med ingenjören Rothelius, kunnat tillbakavisas. Till Ignis
Hiittenbau A/G torde med största sannolikhet någon betalning ej behöva erläggas.
Med ingenjören G. Larson pågår rättegång och med kyrkorådet i Södertälje
synas möjligheter föreligga till relativt fördelaktig uppgörelse.

Till slut önskar styrelsen påpeka, att styrelsen i avvaktan på en vederhäftig
planering av fabrikationen och tillförlitligt besked om brikettpressens ankomst
samt säkerställande av bolagets kapitalbehov undvikit att lämna bindande beställningar
samt igångsätta fabriksbygge. Denna återhållsamhet har för bolaget
medfört, att stora summor kunnat sparas, i det att en mängd utgifter undvikits.

Sam man fat t ning.

Styrelsen höll sig försiktigt avvaktande och undvek i görligaste mån utgifter
i avbidan på att

a) tillförlitlig planering skulle äga rum. (Slutfört först genom ingenjören
Brisman och bl. a. hans konferenser med utländska licalitexperter april
1941.),

b) bolagets finansiering skulle säkerställas och

c) visshet skulle erhållas, om när den beställda brikettpressen kom.

Sedan beskedet av den 28/7 1941 från firma Gasch ankommit, att firman ej
ens tillnärmelsevis kunde säga, när pressen kunde färdigställas, vidtogs i samråd
med statsrådet Domö åtgärder att i görligaste mån ytterligare inskränka
bolagets utgifter (se ovan):

a) verkställande direktör efter Ahlenius tillsattes icke,

b) någon ny kontorslokal förhyrdes icke, utan bolaget inflyttade, som ovan
sagts, i ett rum hos revisorn Lindahl,

c) ingenjören Brismans anställning uppsades och

— 193 —

d) den ende anställde å bolagets kontor, herr Lindström, tjänstgjorde endast
halvtid i november 1941 och slutade helt sin tjänst den 15 november 1941.

Stockholm den 27 januari 1942.

Underdånigst

För styrelsen i Aktiebolaget Träkolsbriketter enligt uppdrag
BRYNOLF BRISMAN.

Ingenjör Ernst Rothelius’

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 180, § 39.

Till Konungen.

I anledning av vad riksdagens år 1941 församlade revisorer under § 9 i sin
berättelse anfört angående A/B Träkolsbriketter får jag i underdånighet överlämna
bifogade P. M. med anhållan att densamma måtte ingå bland de tryckta
förklaringarna till revisorernas berättelse.

Stockholm den 14 mars 1942.

Underdånigst
ERNST ROTHELIUS.

Bilaga.

P. M.

Sedan 1928 har jag mycket noggrant följt frågan om gengasdrift av bilar
bär i Sverige och snart stod det klart för mig, att skulle möjligheter skapas för
■en dylik drift här i landet under normala tider, var det viktigaste av allt framskaffandet
av ett högvärdigt fast generatorbränsle. Att en homogen och hållfast
brikett av träkol med en volymvikt två eller tre gånger så hög som volymvikten
hos vanligt träkol var det bästa bränslet för gasgeneratorer avsedda för
drift med träkol var en självklar slutsats, insåg jag också mycket tidigt. Mitt
intresse beträffande framställningen av fast gengasbränsle av hög kvalitet inom
vårt land kom därför att inriktas på möjligheten att tillverka goda träkolsbriketter.

Ingenjör Svedlund hade på ett tidigt stadium försökt åstadkomma tillverkning
av träkolsbriketter inom landet men ej lyckats vinna något intresse för
saken. Hösten 1935 såg jag i en schweizisk tidskrift för första gången några
uppgifter om licalitbriketten och under år 1936 lyckades jag komma i förbindelse
med tillverkarna av densamma. Med ett parti importerade briketter utfördes
1937 under sakkunnig kontroll diverse provkörningar här i Sverige, vilka

fåvo goda resultat (se bif. prot. Bil. I)1 och jämväl i Finland (se prot. Bil. 2).
.ven från andra länder erhöllos goda utlåtanden om denna briketts lämplighet

1 Denna och i det följande omnämnda bilagor ej här avtryckta.
13 — Rev. berättelse ang. statsverket är 1941. II.

— 194 —

som bränsle till bilgasgeneratorer. Icke blott var kvaliteten jämn och god utan
aktionsradien var på grand av den stora volymvikten 2 å 3 ggr större än fölvanligt
träkol.

För att erhålla en opartisk bedömning av tillverkningen och dess svårigheter
sändes, sedan överenskommelse träffats med tillverkaren, två personer ned till
brikettverket i Jugoslavien för att inhämta erforderliga uppgifter till bedömande
av möjligheterna för en tillverkning här i landet. Den ene av dessa
båda personer torde kunna räknas som en av våra förnämsta ingenjörer inom
det område, som just gäller de maskiner, som förekomma i detta brikettverk.
Vid återkomsten voro dessa personer övertygade om, att en anläggning utan
svårigheter genast skulle kunna utföras här i landet. Till den rapport, som
avlämnades (se Bil. 3), begärde jag av tillverkaren ytterligare förklaringar, som
även kommo mig tillhanda (se Bil. 4).

Då privat kapital vid den tidpunkten stod till förfogande för en första anläggning
här i landet, ville jag emellertid att finansiärerna först även skulle
låta saken bedömas av någon annan opartisk ingenjör eller teknisk myndighet
innan företaget startades. Det gjordes då en hänvändelse till landets högsta
tekniska instans, ingenjörsvetenskapsakademien (I. V. A.), som hänvisade direkt
till sin expert på området, civilingenjör II. Bergström. Denne förklarade
emellertid omedelbart, att man här i landet när som helst kunde framställa fullgoda
träkolsbriketter för gengasdrift och att det var onödigt att inköpa utländska
metoder härför. Detta påstående stod ju i rak strid mot vad som internationellt
var känt och erkänt beträffande svårigheterna att göra träkolsbriketter
lämpliga för gengasdrift. Hade i stället för detta rent negativa uttalande
ett sakligt utlåtande vid detta tillfälle kunnat erhållas, skulle den första brikettanläggningen
av detta slag kunnat vara klar här i landet redan under 1938 eller
början av 1939. Kommunikationerna med utlandet voro då goda och utländska
maskinbeställningar effektuerades raskt. Maskinkostnader voro då avsevärt lägre
än senare. Finansiärerna blevo emellertid, såsom var att förutse, avskräckta
och vågade ej göra någonting. Saken måste alltså t. v. förfalla och den plats
utefter inlandsbanan, där anläggningen planerats, släpptes.

Den utredning, jag sommaren 1937 låtit genomföra, för att få reda på det
lämpligaste råvaruområdet för dylika brikettindustrier visade, att detta vore
det stora norrländska skogsområdet, som sträcker sig närmast fjällkedjan och
som på grund av för stora fraktkostnader hittills ej kunnat utnyttjas av nuvarande
industrier. Anläggningar för framställning av högvärdiga träkolsbriketter
inom detta område skulle ha medfört, att denna stora skogszon skulle
kunnat läggas under skogsvård, och här skulle ha kunnat skapas icke blott
arbetstillfällen för svenska arbetare utan även inkomster för staten. I stället
lämnas nu alla dessa betydelsefulla råvaror att ruttna bort till ingen nytta och
staten har endast utgifter för vissa nödvändiga gallringsarbeten.

Då tanken på nödvändigheten av åtminstone en liten anläggning för framställning
av träkolsbriketter av detta slag inom landet ej lämnade mig, lät jag i
december 1937 utföra en undersökning, om det ej fanns möjligheter att förlägga
en försöksanläggning mera centralt. Vid den under 1937 utförda utredningen
beträffande lämplig råvara till träkolsbriketter hade jag funnit att s. k. ribbved
under normala förhållanden kunde erhållas i stora mängder från sågverk
vid Mälaren och utefter östersjökusten till billiga priser. Den största på ett
ställe tillgängliga mängden av ribbved erhölls vid Igelsta sågverk, Östertälje.
För att erhålla lägsta fraktkostnader borde således ett brikettverk
förläggas hit. Sedan kontrakt uppgjorts med Igelsta Trävara AB. lyckades
jag med hjälp av ett par intresserade här få till stånd en anläggning med 2
enheter för retortkolning i full driftskala. Avsikten var i första hand att få
fram data för fastställandet av kolningstiden för ribbveden samt tjärutbytet.
Sommaren 1939 voro dessa försök klara. Den totala kolningstiden per beskick -

— 195 —

ning lufttorr ribbved fastställdes till 18 timmar och tjärutbytet till 5 % av
den erhållna kolvikten, resultat, på vilka ett brikettverk väl kunde baseras.
Jämför den förut citerade rapporten (Bil. 3).

Sommaren 1939 voro de tekniska förutsättningarna för uppförandet av ett
försöksbrikettverk i industriell skala vid Igelsta fullt klarställda. Skriftliga
bekräftelser förelågo på rätt att utnyttja den jugoslaviska metoden och kopiera
brikettverket i Belisce. Både konstruktören för detta verk och driftchefen hade
i brev bejakat, att de voro villiga att komma hit och hjälpa till såväl vid uppförandet
av anläggningen som vid driftens igångsättning vid ett verk i Igelsta.
För alla i verket ingående maskiner funnos bindande offerter liksom för alla
nödvändiga råvaror. Fri tomt med tillgång till brygga fanns jämte en del andra
fördelar. Anläggningen var avsedd för drift vid normala förhållanden och icke
något kristidsprojekt. Om ej kriget kommit emellan, skulle eu privat finansiering
av detta företag med säkerhet ej erbjudit några svårigheter. Den ytterligt
försiktiga och avvaktande inställning, som överallt gjorde sig gällande här i
Sverige under krigshösten 1939 och långt in på våren 1940, torde vara väl bekant.
Av flera inom gengasindustrien arbetande mycket framstående personer
blev jag emellertid redan hösten 1939 uppmanad att begära statsunderstöd för
uppförandet av försöksanläggningen. Under hösten 1939 framställde jag då
om ett blygsamt statsbidrag för att få kolugnsanläggningen fördubblad. Ansökningen
remitterades för yttrande till vednämnden, där samme ingenjör Bergström
som år 1937 avrått från exploatering av utländska metoder och hävdat
att den svenska industrien utan hjälp av privata företag kunde lösa brikettfrågan,
nu avstyrkte statsanslag till en privat anläggning med motivering att
det nu borde vara lätt att erhålla privat finansiering för ett sådant företag.
Någon saklig motivering gavs icke heller denna gång. Resultatet blev emellertid
att Kungl. Maj:t avslog min ansökning.

Vid fortsatta underhandlingar fick jag i början av år 1940 anledning att
hos Kungl. Maj :t först i handelsdepartementet och sedan överfört till jordbruksdepartementet
låta ingiva kompletta handlingar rörande kostnaden för ett helt
brikettverk jämte ansökan om statsanslag. Min finansplan visade, att det för
uppförandet av anläggningen fordrades 500.000 kronor. Härav hade hos Kungl.
Maj:t begärts 300.000 kronor, varefter resten skulle skaffas på privat väg.
Enligt muntligt meddelande från den tillstyrkande tekniska myndigheten skulle

300.000 kronor beviljas. En av anledningarna, varför staten ansågs böra ekonomiskt
stödja företaget, var det ovissa läget, och ansåg en av de ledande männen
inom en av de tekniska myndigheterna, att det vore statens sak att under
förhanden varande omständigheter ensam genomföra dylika projekt. Emellertid
sänktes beloppet till 200.000 kronor efter vad det uppgavs av den anledningen,
att vissa svenska företag uppgivit sig kunna bygga hela brikettverk för något
över 100.000 kronor. Enligt min finansplan felades sålunda 100.000 kronor,
varför det nybildade företaget ej kunde företaga några mått och steg, förrän
det erforderliga kapitalet stod till förfogande. Sedan företaget i september
1940 av regeringen utlovats de felande medlen, beställdes de utländska maskinerna.

I statsrevisorernas berättelse böter det:

»Av utredningen framgår att de svårigheter, vari bolaget råkat, bland annat
förorsakats av att den plan för bolagets verksamhet, som legat till grund vid
bidragets beviljande, varit missvisande. Därjämte har bolagets kapital varit
otillräckligt. En stor del av de anvisade medlen hava sålunda måst användas
för utredningsändamål, framför allt för att förvärva kännedom om den utländska
tillverkningsmetod, som åberopats vid initiativtagarens anhållan om statsbidrag.
En annan bidragande orsak till att de uppgjorda planerna ej kunnat
genomföras synes såvitt av utredningen framgår hava varit den omständigheten,
att initiativtagaren till bolaget ej haft förmågan att realisera de planer

— 196 —

som av honom framlagts inför Kungl. Maj :t. Detta har, enligt vad revisorerna
inhämtat från styrelsens ordförande, sedermera lett till att han lämnat sin
befattning som bolagets tekniske chef. Det hade visat sig, att ’han inte behärskade
eller var i stånd att sätta sig in i den praktiska tillämpningen och det,
praktiska utförandet av licalittillverkningen’. Bolagets styrelse hade nämligen
efter hand konstaterat, att han endast haft ''andrahandskunskap om metoden’.»

Den utredning, till vilken revisorerna hänvisat, har tillkommit på föranstaltande
av AB. Träkolsbriketter hösten 1941 och utarbetats av dess styrelseordförande,
advokat Schultz, samt revisor Oscar Lindahl och civilingenjör Brynolf
Brisman.

På dessa anklagelser har jag att svara:

Vilken plan för bolagets verksamhet, som enligt den av revisorerna åberopade
utredningen »legat till grund vid bidragets beviljande» framgår icke av revisorernas
utlåtande. Lika litet som man i detta utlåtande får veta i vilket avseende
denna plan varit missvisande.

Den plan för bolagets verksamhet, som jag framlagt vid min ansökan om
statsbidrag, återfinnes dokumenterad i följande handlingar: 1) Min den 19
januari 1940 dagtecknade ansökan till Konungen, vilken ansökan, ingiven till
folkhushållningsdcpartementet, överfördes till handelsdepartementet och där på
sin tid av mig återkallades. 2) Min till kungl. komerskollegium ingivna den
1 februari 1940 dagtecknade skrivelse med därvid fogade tvenne bilagor, den
ena en reseberättelse över besök vid Träkolsbrikettverket i Belisce i Jugoslavien,
(Bil. 3), den andra en P. M. angående anläggningen för framställning och
briketteringen av träkol enligt den s. k. licalitmetoden. 3) Min till jordbruksdepartementet
den 22 maj 1940 ingivna ansökan, vid vilken ansökan var fogad
samma båda bilagor, som voro fogade vid skrivelsen till kommerskollegium.
(Bil. 2), dock med ett visst tillägg rörande ändringarna i förutsättningarna för
beräkning av anläggningskostnaderna.

Därjämte var vid denna ansökan, såsom framgår av härvid fogade intyg av
kapten Carl Axel Nybleus, (bil. 5), fogat samtliga de handlingar, som hade ingivits
i det tidigare av handelsdepartementet handlagda ansökningsärendet.

Av dessa handlingar torde framgå att planen varit följande:

Vid Igelsta, Östertälje, skulle uppföras en anläggning för framställning av

5.000 ton träkolsbriketter per år. Härför beräknades ett kapital av kr.
500.000, varav kr. 300.000 i statsbidrag och statslån och kr. 200.000 i form av
banklån. Som hypotek för bankkrediten tänktes förlagsinteckningar med bästa
rätt, under det att överliggande förlagsinteckningar skulle läggas som säkerhet
för statslånet. Det förutsattes att för ändamålet skulle bildas ett särskilt aktiebolag,
till vilket statsbidraget skulle överföras. Det förutsattes också att detta
aktiebolag skulle ej blott framställa träkolsbriketter enligt den s. k. licalitmetoden
utan börja sin tillvaro med att tillverka och försälja träkol, för att ha driften
i gång även under den tid då brikettverket skulle uppföras. Det förutsattes
slutligen också, att staten skulle antingen garantera en viss avsättning av briketterna
eller att statsverk och myndigheter skulle kontraktsenligt binda sig som
avnämare av briketterna.

Det angavs att disponenten Hilmer Bergström, som var en av dem, som besökt
träkolsbrikettverket Belisce i Jugoslavien och däröver tillsammans med
kapten Edvard Brehmer upprättat den vid handlingarna fogade ingående berättelsen,
belagd med ritningar och fotografier, skulle leda ritnings- och konstruktionsarbetet
vid uppförandet av anläggningen, varvid samtidigt en av de
båda fackmännen i Belisce, Tetmajer eller Umlauf under hela byggnads- och
igångsättningsperioden skulle vara här anställd, för att man skulle kunna vara
säker på att anläggningen skulle funktionera klanderfritt alltifrån igångsättningen.

Beträffande anläggningskostnaderna hade jag på basis av infordrade anbud

— 197 —

och under samråd med experter uppgjort en detaljerad kostnadskalkyl, ursprungligen
slutande å kr. 300.000, men korrigerad för kostnadsstegringar fram
till den 21 maj 1940. Jag fäster särskilt uppmärksamheten på att i denna kalkyl
ingick en post, avseende »montage av maskiner och andra omkostnader» och
beräknad till 62.198 kronor. Inom denna kostnadsram låg all den tekniska assistans
som kunde tänkas behövlig vid anläggningens utförande och vid driftens
igångsättande. Jag vill i det sammanhanget också erinra om att jag i min ursprungliga
ansökan till folkhushållningsdepartementet särskilt upptagit för
»täckande av utgifter för teknisk hjälp vid metodens införande i Sverige och
oförutsedda utgifter» kr. 20.000. Jag vill här också understryka, att jag i samma
skrivelse särskilt framhållit: »Då priserna f. n. äro osäkra med stigande tendens
erliålles ej fasta offerter annat än just vid köpets verkställande och reservation
måste därför göras beträffande kostnadsberäkningens tillförlitlighet.» Beträffande
själva metodens utformning, dess tekniska detaljer, de rön som gjorts vid
dess utarbetande i Jugoslavien, har jag endast haft att hänvisa till den av herrar
Bergström och Brehmer upprättade detaljerade reserapporten.

Detta är alltså vad handlingarna innehålla rörande den av mig framlagda
planen för anläggningen och bolagets verksamhet. Jag bestrider bestämt, att
häri finnes någonting som kan betecknas som »missvisande». Då jag icke^ vet
vad man velat beteckna som missvisande, kan jag icke vidare bemöta påståendet.

Anläggningskapitalet.

Statsrevisorerna utgå ifrån uppgifterna i den tidigare nämnda utredningen
att detta varit otillräckligt, resp. blivit otillräckligt då en stor del av de anvisade
medlen måste tagas i anspråk för utredningsändamål framför allt för att
förvärva kännedom om den utländska tillverkningsmetoden.

Jag hade som framgår av det förut sagda på sin tid kalkylerat bolagets kapitalbehov
till maximum 500.000 kronor. Jag påstår bestämt, att denna kalkyl
var uppgjord med tillräckliga marginaler. Till styrkande härav kan jag åberopa
här närlagda (Bil. 6) av mig uppgjorda och av bergsingenjören, disponenten
vid Norbergs mekaniska verkstad H. Bergström vidimerade kalkyl över
anläggningskostnaderna. Jag hade på begäran av styrelsen i juli 1940 tillkallat
disponent Bergström, som tillsammans med sin kalkylator biträdde mig vid
uppgörandet av dessa mina tidigare siffror kontrollerande kostnadsberäkningar.
Denna kalkyl slutade som framgår på ett belopp av 400.000 kronor och upptog
då bl. a. för ritningar, konstruktioner, konsultationer, kontroll m. m. samt oförutsedda
utgifter tillsammans kr. 19.000.

Att några större kostnader för att »förvärva kännedom om den utländska
tillverkningsmetoden» skulle ha nedlagts, är mig icke veterligt. I styrelsens tabla
till statsrevisorerna finns under rubriken planeringskostnaderna upptaget en
klumpsumma på kr. 36.805. Under denna rubrik har emellertid förts de icke
obetydliga kostnader, som uppkommit för planering av fabriksanläggningen i
Östertälje. Såvitt jag vet har för vinnande av ökad kännedom om tillverkningsmetoden
icke vidtagits andra åtgärder än en resa till Berlin, som i november
1940 företogs av mig och disponent Bergström och avsåg att, utreda vissa tillverkningsdetaljer,
maskinkonstruktioner m. m., samt en visit härstädes av doktor
''Fetmajer och diplomingenjör Umlauf våren 1941, ungefär en veckas tid för
envar av dessa båda herrar. Slutligen har i december 1940 och på våren 1941
vissa briketteringsförsök utförts vid kungl. tekniska högskolans laboratorium
härstädes, vilka försök utförts dels av undertecknad, dels av civilingenjören
Jernberg. Den sammanlagda kostnaden för samtliga dessa åtgärder stannar med
visshet inom ramen för vad som vid kostnadskalkylernas beräknande från början
uppgjorts.

Vad bolagets styrelse avser med sitt påstående att den »efter hand konstate -

— 198 —

rat, att jag endast,haft andrahandskunskap om metoden», är mig obegripligt.
Jag har ju icke vid något tillfälle ens försökt göra gällande, att jag hade annan
kunskap om metoden än den som framgick av de av mig ingivna handlingarna.
Redan vid det första sammanträdet med styrelsen i aktiebolaget Träkolsbriketter
(se styrelsens protokoll av den 11 juni 1940 § 9) anhöll jag genom
verkställande direktören, advokat Ivar Fredriksson, om styrelsens uppdrag att
jämte annan person göra en resa till den tyska fabriken. Denna framställning
avslog styrelsen, enär man enligt protokollet först ville avvakta huruvida bolaget.
kunde anskaffa de för bolagets verksamhet erforderliga penningarna.

Även om man mot formuleringen av styrelseprotokollet skulle kunna rikta
vissa erinringar, så visar det ju i alla fall, att jag redan då var beredd att söka
skaffa mig någonting mera än en »andrahandskunskap om metoden».

Vid styrelsens andra sammanträde, se protokollet den 18 juni 1940 § 7,
förnyade jag min framställning om uppdrag att företaga en resa till Tyskland
för underhandlingar om inköp av maskiner, som icke kunde inköpas i Sverige.
Styrelsen beslöt också att uppdraga åt mig och ledamoten av styrelsen, disponent
Åslund, att snarast möjligt anträda eu sådan resa till Tyskland. På mitt
förslag fick jag och min meddelegerade även uppdraget att så snart maskinköpet
vore i ordning anställa doktor Tetmajer, då man här behövde en med
anläggningen och tillverkningen av licalitbriketter erfaren person. Telegrafiskt
skulle man söka nå kontakt med doktor Tetmajer för att få ett sammanträffande
till stånd. Av protokollet från fjärde styrelsesammanträdet (so protokoll den 1
augusti 1940 § 5) framgår för övrigt, att styrelsen genom mig låtit underrätta
bränslekommissionens ordförande därom att utländsk sakkunnig blivit vidtalad
och att man utgick ifrån att denne sakkunnige, doktor Tetmajer, skulle åtminstone
i sex månader vara anställd hos bolaget.

Hur bolagets styrelse med, som jag förmodar, tillgång till sina egna protokoll,
kunnat påstå att de först efter hand kommit under fund med att jag endast
haft andrahandskunskap om metoden, förstår jag icke. Var går för övrigt
gränsen mellan vad som skall betecknas som förstahandskunskap i motsats till
andrahandskunskap? Kan över huvud taget någon annan än uppfinnare, konstruktörer
och driftsledare ha förstahandskunskaper i ett tekniskt fall av denna
art ?

Förmåga att realisera de framlagda planerna.

Bristande förmåga hos undertecknad i detta avseende skulle enligt vad styrelsens
ordförande uppgivit ha lett till att jag fått lämna min befattning som
bolagets tekniske chef.

Jag antar att utgångspunkten för detta påstående är vad som antecknats i
styrelsens protokoll av den 2 oktober 1940, där det i § 8 bl. a. heter:

»att planritningen och kostnadsberäkningen för fabriksbyggnaden ännu ej
förelåg;

att anbud infordrats från maskinleverantörer härstädes men ännu icke inkommit; att

disponent Bergströms namn ännu icke funnes under den uppgjorda maskin-
och inventarieförteckningen;

att offerten från Norbergs mekaniska verkstad, avseende den maskinuppsättning,
som kunde tillverkas i Sverige, ännu icke förelåg;

att ordföranden efterlyste svar på frågan: ’Vad är licalitmetoden?’

att ordföranden ville veta huruvida de kolugnar och de inventarier, som vore
bolagets egendom och befunnos vid Igelsta, vore i det skick att de kunde användas
till kolning.»

Jag anmärker härtill:

Enligt anteckning i styrelsens protokoll från första styrelsesammanträdet den
11 juni 1940 hade jag, se § 5, lämnat en redogörelse för bolagets planerade fabriks -

— 199

anläggning ocli tekniska utrustning och framlagt vissa kostnadsberäkningar.
Den redogörelse och de kostnadsberäkningar, som framlades, voro desamma
som av mig lagts till grund för min framställning till Kungl. Maj :t. Preliminärt
var det redan då överenskommet med Norbergs mekaniska verkstad, vars
chef var bergsingenjör Bergström, att verkstaden skulle tillverka de svenska
maskiner, som kunde framställas vid deras verkstad, och att Bergström skulle
taga hand om uppmonteringen av anläggningen. Bergström hade emellertid som
förutsättning för sitt åtagande ställt att teknisk sakkunskap skulle tillhandahållas
honom från den tyska fabriken.

Redan vid detta första styrelsesammanträde framförde jag genom advokat
Fredriksson förslag att jag och annan person skulle resa till den tyske fabrikanten
för förhandlingar om maskininköp och till Belisce för att erhålla informationer
om tillverkningsmetoden (se § 9). Styrelsen avslog emellertid detta
föi-slag. Jag tog då upp frågan på följande styrelsesammanträde den 18 juni
och lyckades då få uppdraget att tillsammans med disponent Åslund gå i kontakt
med doktor Tetmajer för att få hit honom.

Min önskan att få tillfälle personligen besöka fabriken i Belisce och där
rådgöra med fackmännen avvisade styrelsen. I stället skulle doktor Tetmajer
och ingenjör Umlauf kallas till Karlsbad för förhandlingar. Då jag och Åslund
besökte Tyskland hade visserligen telegram avgått till fabriken om önskvärdheten
av ett sammanträffande med doktor Tetmajer i Karlsbad, dit jag och
Åslund måste begiva oss för att beställa maskinerna. Dit kom emellertid icke
doktor Tetmajer. Konstruktören ingenjör Umlauf, som också var eftertelegraferad,
lät icke heller avhöra sig.

Så länge Bergström icke fått den tekniska assistans ifrån Tyskland, som han
hade begärt, varken ville eller kunde han åtaga sig konstruktionsarbetet eller
utföra några ritningar för anläggningen. Sådan kontakt erhölls först i november
1940, då Tetmajer, som tillfälligtvis var i Berlin, besöktes av mig och Bergström.
Den planering, som där uppgjordes, sökte jag efter återkomsten till
Sverige lägga till grund för konstruktioner och ritningar för svenska anläggningen.
Dessa planer granskades och godkändes med några smärre ändringar
då doktor Tetmajer på våren 1941 visiterade Stockholm. Ingenjör Umlauf däremot
kom med delvis nya konstruktioner byggda på senare vunna erfarenheter.

Detta var alltså förloppet och de dröjsmål, som här förekommit, kunna icke
rimligen läggas vare sig mig eller ingenjör Bergström till last. De bottnade helt
och hållet i styrelsens ovilja att omedelbart låta mig söka kontakt med de utländska
fackmännen, vars biträde jag hela tiden framhållit som absolut nödvändigt.

Att styrelsens ordförande ännu så sent som den 2 oktober 1940, sedan styrelsen
varit i arbete under tre månaders tid icke visste vad licalitmetoden var
för något, kan så mycket mindre läggas mig till last, som jag redan vid styrelsens
första sammanträde den 11 juni 1940 och på nytt vid sammanträdet den
18 juni 1940 ingående redogjort för alla de tekniska detaljer, jag över huvud
taget kunde framlägga. Vad beträffar kolugnarna och inventarierna vid Igelsta,
så visade de sig ju vid provning på hösten 1940 vara i fullt användbart skick.

Att den framlagda planen på eu försöksanläggning vid Igelsta icke kunnat
fullföljas må vara riktigt, men någon skuld härtill kan icke läggas på mig.

Huru jag, innan staten beviljade sina anslag och innan bolaget bildades, förberett
denna sak framgår av vad jag ovan haft att anföra. Huru jag efter bolagets
bildande tänkt mig att saken skulle vidare bedrivas framgår av vad jag
tidigare citerat ur styrelsens protokoll. Att hela saken hängde på i första hand,
tillgången till den. speciella sakkunskap, som här behövdes och som måste
hämtas ifrån utlandet och i andra hand på tillgången av de speciella maskiner,
som också måste anskaffas från utlandet, vill jag åter ha understrukit. Av anledningar,
som under inga förhållanden kunna läggas mig till last, liar på dessa

200 —

båda punkter förskjutningar i arbetsprogrammet inträtt. Härtill kom att under
hösten 1940 bolagets styrelse upptog planer på anskaffande av större utrymme
för att bereda plats för eventuellt framtida utvidgningar av anläggningen, vilket
ledde dels till konflikter med ägaren av det planerade ursprungliga området,
Igelsta Trävaruakticbolag, dels till att min ursprungliga plan, den för vars realiserande
statsanslaget av mig begärts, slopades. Det sätt, på vilket förhandlingarna
med Igelsta trävaruaktiebolag fördes, resulterade för övrigt i att jag
kom i en ytterst pinsam mellanhand och hotades av betydande skadeståndskrav.
Jag reserverade mig visserligen icke mot dessa styrelsens planer på omläggning
av hela programmet, men detta hade sin grund allenast däri att jag fann det
meningslöst att opponera emot den eminenta sakkunskap, som inom styrelsen
var representerad ifråga om råvarutillgångarna och vad därmed sammanhängde.

Inom bolaget har jag betecknats som dess »tekniske chef» från juli 1940 och
fram till den 6 december samma år, efter vilket datum jag en tid framåt kvarstått
som »teknisk konsult». Det har emellertid aldrig varit meningen, att jag
skulle sköta de löpande tekniska göromålen eller svara för driften i det blivande
verket. Det var ju styrelsen väl bekant, att min egentliga verksamhet alltid
varit inriktad på andra tekniska områden. Jag har aldrig påstått mig vara konstruktör
eller driftledare utan städse hänvisat till sakkunskapen, den utländska
i den mån svensk sådan icke fanns tillgänglig. Min befattning som tekniker med
denna sak syftade till de åtgärder, som kunde behövas för att anläggningen
skulle komma till stånd. Hade icke förhållandena i världen stoppat möjligheterna
att inom rimlig tid få en anläggning i gång är det min övertygelse att
saken skulle ha befunnits i ett helt annat läge och att vårt land skulle ha tillförts
en för dess självförsörjning mycket värdefull uppfinning. Licalitmetoden och
dess produkter representera nämligen alltjämt det bästa, som kan på detta
område åstadkommas. Åratals arbete och betydande utgifter har jag nedlagt
på genomförande av denna sak. Jag vågar med lugnt samvete påstå både att
jag från början rätt bedömt värdet av denna uppfinning och att jag ärligt bemödat
mig om att tillföra landet densamma.

Stockholm i februari 1942.

ERNST BOTHELIUS.

Förste kanslisekreteraren
R. Thygesens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, sid. 180, § 39.

Till Konungen.

I vad statsrevisorernas påpekanden rörande Aktiebolaget Träkolsbriketter
beröra mig får jag anföra följande:

Revisorerna erinra om att jag — som i jordbruksdepartementet föredragit
frågan om beviljande av statsunderstöd för den ifrågavarande verksamheten —
vid bolagsstämman den 11 juli 1940 jämte annan person valdes till revisor i
bolaget, med åtagande tillika för mig att kontinuerligt följa bolagets verksamhet.
Som ersättning härför hade bolagsstämman tillerkänt mig ett arvode av

1.500 kronor.

Vad revisorsuppdraget angår vill jag framhålla, att valet av mig till detta
uppdrag skedde efter konferens med jordbruksdepartementet. Departementet

— 201 —

höll före, att då statsmedel blivit investerade i bolaget det vore av betydelse
att kontrollen över medlens användning utövades genom person, som genom
sin verksamhet vore inriktad på att tillgodose statsintresset, främst genom ett
varsamt medelshandhavande.

I vad revisorernas redogörelse innefattar påpekande av att jag, som vore revisor
i bolaget, deltagit i styrelsens sammanträden vill jag framhålla, att mitt
deltagande i sammanträdena skedde dels på grund av bolagsstämmans uppdrag
åt mig »att kontinuerligt följa bolagets verksamhet» och dels av skäl att bolagets
styrelse anmodat mig att deltaga i sammanträdena.

De styrelsesammanträden, vid vilka jag närvar, avhöllos under tiden den
11 juli—6 november 1940. I revisorernas berättelse har intagits ett uttalande
av bolagsstyrelsens ordförande, enligt vilket jag »till en början visat ett synnerligt
intensivt intresse». Uttrycket »till en början» torde avse förberörda tid,
under vilken jag deltog i styrelsesammanträdena. Att jag för tiden efter den 6
november 1940 icke vidare ägnade mig åt bolaget har sin grund i, att vid denna
tid inom jordbruksdepartementet uttalades förväntan om att jag icke vidare
skulle deltaga i styrelsesammanträdena. Som skäl härför angavs, att objektivitet
kunde ifrågasättas hos en revisor, som deltagit i sammanträdena med den styrelse,
vars förvaltning han hade att granska. Med full förståelse härför underrättade
jag telefonledes bolagsstyrelsens ordförande om att jag av nämnda
anledning vore förhindrad att vidare ägna mig åt bolaget. Jag avsåg med detta
mitt yttrande avsägelse såväl av närvaro vid styrelsesammanträdena som oek
revisorsuppdraget. Att min avsägelse skulle omfatta även revisorsuppdraget
syntes mig följdriktigt, då jag ju under fyra månader biträtt en styrelse, vars
förvaltning det eljest ålåge mig att granska. Av vad sedermera framgått uppfattade
styrelsens ordförande min avsägelse såsom allenast berörande närvaron
vid styrelsesammanträdena, till vilka jag därefter icke vidare kallades.
Min avsägelse avsåg emellertid som sagt jämväl revisorsuppdraget. Jag har heller
icke för tiden efter den 6 november 1940 tagit någon som helst befattning
med bolaget. Jag beklagar, att min avsägelse av uppdragen i fråga icke skedde
skriftligen, då missförstånd undvikits.

Vad slutligen angår den »å conto»-anvisning å 1.000 kronor, bolagsstyrelsen
den 27 september 1940 tilldelade mig, avsåg densamma icke ett förskott å arvodet
som revisor utan gottgörelse för mitt deltagande vid styrelsens många och
mycket tidskrävande sammanträden samt de arbeten (underhandlingar, resor
m. m.) styrelsen uppdragit åt mig. Beloppet synes mig fullt skäligt för det arbete,
varför detsamma utgjorde ersättning.

Stockholm den 19 januari 1942.

Underdånigst
RUNE THYGESEN.

14 — Rev. berättelse ang. statsverlcet är 1041. 11.

— 202 —

Telegrafstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 193, § 40.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1941 har telegrafstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1941 församlade revisorer under
§ 40 i sin berättelse anfört angående visst entreprenadärende vid telegrafverket.

Med anledning härav får telegrafstyrelsen med remissaktens återställande
anföra följande.

Riksdagens revisorer uttala, att en väsentlig orsak till förfarandet vid ifrågavarande
entreprenaduppgörelse synes hava varit det värde telegrafverket
tillmätt det förhållandet att en person, som haft entreprenad på telegrafverkets
arbeten inom Stockholms stads sektion under en följd av år, förvärvat vana
att underhandla med Stockholms stads myndigheter.

Från telegrafverkets sida har icke vid något tillfälle ifrågasatts att entreprenören
skall underhandla med nämnda myndigheter. Det har däremot ansetts
vara till stor fördel, att entreprenören för verkets schaktnings- och betongarbeten
i Stockholms stads gator och andra öppna platser har vana att samarbeta
med stadens olika verk. Härtill kommer att en person, som under ett
flertal år handhaft arbeten av det slag det här gäller, får en värdefull kännedom
om stadens underjordiska ledningsnät. Utgifter för provgrävningar och
andra förundersökningar för utrönande av framkomstmöjlighetema kunna
bland annat härigenom ofta undvikas.

På grund av dessa omständigheter ansåg telegrafstyrelsen fördelaktigt för
telegrafverket att, då prisskillnaden icke var större, antaga det högre anbudet.

Då telegrafstyrelsen varje år kommer att granska inkomna anbud å ifrågavarande
arbeten och ur såväl ekonomisk som praktisk synpunkt väga de olika
erbjudandena mot varandra innan entreprenör antages, är någon monopolställning
för viss entreprenör icke att befara.

Vid detta ärendes avgörande hava närvarit generaldirektören Ericson, överdirektören
Lundgren, överingenjören Ljungqvist, t. f. överingenjören Thunell
samt byråcheferna Wold, Svensson och Heimbiirger.

Stockholm den 17 januari 1942.

Underdånigst

För generaldirektören.

SETH LJUNGQVIST.

J. ALFE. LUNDGREN.

Karl Karlsson.