RIKSDAGENS REVISORERS
Framställning / redogörelse 1941:SV
RIKSDAGENS REVISORERS
B E RÄTTE LSE
OM DEN ÅR 1940 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING
AV
STATSVERKETS
JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING
FÖR TIDEN 1 JULI 1939-30 JUNI 1940
DEL I
REVISORERNAS UTTALANDEN
STOCKHOLM 1941
ISAAC MARCUS BOKTRYCK KRI-AKTIK RO LAG
409045
m
i
■
; f
V. •.
; H -V ; 4 V
» • ••
i: > i
.
— III —
Innehållsförteckning.
Sid.
Första huvudtiteln.................................................. 2
Kungl, hov- och slottsstaterna .................................. 2
Redovisning av anslagsmedel i Drottningholms slotts räkenskaper 2
Andra huvudtiteln .................................................. 3
Justitiedepartementet............................................ 3
Befrielse från skyldighet att till statsverket återgälda utdömt arvode
åt rättegångsbiträde .................................. 3
Ungdomsfängelsenämnden.................................... 5
Fjärde huvudtiteln.................................................. 10
Försvarsdepartementet .......................................... 10
Medelsanvändningen vid försvarsväsendet och kontrollen över
densamma................................................ 10
Avlöningsförmåner till vissa pensionerade befattningshavare under
mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap ................ 13
Tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets
behov .................................................... 14
Åtgärder för sjukvårdsberedskapens ordnande.................. 26
Krigsfamiljebidrag............................................ 39
Iakttagelser ifråga om militärtransporter på statens järnvägar.... 44
Iakttagelser beträffande redovisning av krigsmateriel vid fältförbanden
.................................................. 47
Iakttagelser rörande arméförvaltningens revision................ 48
Femte huvudtiteln .................................................. 52
Socialdepartementet ............................................ 52
Iakttagelser angående resekostnaderna för pensionsstyrelsens orts
ombud.
................................................... 52
Driftkostnaderna vid erkända och enskilda alkoholistanstalter . . 55
Ersättningar till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott ...... 57
Gemensam administration för vissa statliga laboratorier.......... 66
Vissa iakttagelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet 78
Vissa utbetalningar av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.. 84
Hos länsstyrelsen i Kopparbergs län för landsbygdens elektrifiering
avsatta medel.............................................. 87
Länskungörelserna .......................................... 88
Kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna.................... 92
IV
Sid.
Sjätte huvudtiteln .................................................. 101
Kommunikationsdepartementet .................................. 101
Vissa arvodestjänster i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen........ 101
Vissa vägdistrikts inköp av estnisk bensin...................... 102
Vissa länsstyrelsers förfarande att överföra enskilda utfartsvägar
till allmänt underhåll såsom ödebygdsvägar.................. 104
Sociala förmåner m. m. till vägdistriktens personal och arbetare.. 108
Statens väginstitut............................. 109
Svenska vägföreningen ...................................... 109
Sjunde huvudtiteln.................................................. 112
Finansdepartementet............................................ 112
Det statliga revisionsväsendet ................................ 112
Iakttagelser angående statsverkets expensutgifter................ 120
Statstjänstemans utredningsuppdrag i rättegång mot kronan .... 127
Vissa iakttagelser beträffande myndigheternas inventarieförteckningar
.................................................... 128
Åtgärder för nedbringande av vissa utgifter för tjänsteresor .... 129
Tiden för publicering av 1940 års folkräkning.................. 133
Ändrade grunder i fråga om ersättning för debitering av värnskatt 134
Krisförhållandenas inverkan på tullens och länsstyrelsernas arbetsbörda
.................................................... 137
Dröjsmål med insändande av besvär i taxeringsmål............ 155
Häradsskrivares provisioner å vägskatt........................ 157
Kontroll över allmänna insamlingar............................ 158
Åttonde huvudtiteln .................................. 159
Ecklesiastikdepartementet........................................ 159
Arbetsförhållandena vid riksarkivet............................ 159
Vissa utbetalningar vid Nationalmuseum........................ 161
Musikaliska akademins medelsförvaltning........... 163
Skyldighet för folkskollärare att mottaga vikariat................ 164
Nionde huvudtiteln ................................................ 167
Jordbruksdepartementet ........................................ 167
Iakttagelser beträffande viss förening av tjänster................ 167
Tionde huvudtiteln ................................................. 168
Handelsdepartementet .......................................... 168
Särskilda kostnader för handels- m. fl. register ................ 168
Elfte huvudtiteln ................................................... 173
Folkhushållningsdepartementet .................................. 173
Prisreglerande åtgärder ...................................... 173
V
Sid.
Statens affärsverksamhet............................................ 183
Förrådsverksamheten vid affärsverken ........................ 183
Telegrafverket.................................................. 183
Organisation ................................................ 183
Upphandling ................................................ 185
Formerna för förrådsverksamhetens bedrivande................ 185
Bokföring och redovisning av förråden........................ 186
Motorfordon ................................................ 188
Vattenfallsverket................................................ 189
Organisation ................................................ 189
Upphandling ................................................ 190
Formerna för förrådsverksamhetens bedrivande................ 190
Bokföring och redovisning av förråden........................ 190
Motorfordon ................................................ 192
Postverket...................................................... 193
Organisation ................................................ 193
Upphandling....................................... 194
Formerna för förrådsverksamhetens bedrivande................ 194
Bokföring och redovisning av förråden........................ 195
Värdet av de olika förrådslagren och av inköpt materiel under
år 1939................................................... 196
Motorfordon................................................ 197
Statens järnvägar............................................... 197
Organisation ................................................ 197
Upphandling ................................................ 199
Formerna för förrådsverksamhetens bedrivande................ 199
Värdet av de olika förrådslagren och av inköpt materiel under
år 1939 .................................................. 201
Motorfordon................................................ 201
Arvode till viss av järnvägsrådets arbetsutskott tillkallad sakkunnig 204
Vissa bokförings- och redovisningsfrågor ............................ 205
Iakttagelser i fråga om redovisningen av till riksgäldsfonden återbetalade
kapitalmedel m. m..................................... 205
Ekonomiska översikter.............................................. 210
Statsverkets inkomster och utgifter................................ 210
Vissa uppgifter angående statens tillgångar och skulder ........ 212
Vissa uppgifter beträffande de affärsdrivande verkens anläggningar
lii. m............................................... 214
Av revisorerna avlagda besök........................................ 217
Bilaga: Tabeller .................................................... 221
:T> V> Y.&y
■ v. ■ .4 '' :
■ ''V.
•>''*S . V
— 2 —
Redovisning
av anslagsmedel
i
Drottningholms
slotts
räkenskaper.
Revisorernas
nttalande.
FÖRSTA HUVUDTITELN.
Kungl, hov- och slottsstaterna.
§ i.
I de kungl, slottens räkenskaper redovisas i allmänhet i huvudboken anslagsmedlen
på så sätt, att sådana av mera ordinär karaktär sammanföras
under ett särskilt konto benämnt »Anslagsmedel», varemot årligen icke återkommande
anslag, d. v. s. anslag av mera extraordinär natur pläga bokföras
var för sig å särskilda konton. Från såväl kontot för anslagsmedel som
nämnda särskilda konton verkställes en överföring av inkomster och utgifter
till ett samlingskonto för inkomster och utgifter.
Vid granskning av Drottningholms slotts räkenskaper för budgetåret 1939/
40 har befunnits, att varken beträffande anslaget till ny- och ombyggnader
samt större reparationer vid Drottningholms m. fl. kungl, slott eller anslagen
för luftskyddsanordningar i vissa kungl, slott någon överföring skett
till kontot »Inkomster och Utgifter».
Då sålunda å sistnämnda konto ej redovisats samtliga inkomster och utgifter
för Drottningholms slott har översikten blivit ganska missvisande och
hava revisorerna därför ansett sig böra fästa uppmärksamheten på detta förhållande
under uttalande av önskemålet, att för framtiden samtliga inkomster
och utgifter böra komma till synes å samlingskontot för inkomster och utgifter,
varigenom likformighet i redovisningen för de särskilda slotten vinnes.
Riksdagens revisorer, vilka nedannämnda dag fullbordat den granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 samt, beträffande vissa verk, kalenderåret
1939, som jämlikt § 72 riksdagsordningen och § 2 av instruktionen
för riksdagens revisorer tagit sin början den 16 sistlidne september, få härmed
avgiva berättelse över den sålunda verkställda granskningen.
1—409045. Rev. berättelse ang. statsverket år 1940. I.
3 —
ANDRA HUVUDTITELN.
Justitiedepartementet.
§ 2.
Enligt kungörelsen den 28 november 1919 om ordningen för utbetalning Befrielse från
av ersättning av allmänna medel till rättegångsbiträde åt häktad skall ersättning,
som i enlighet med 4 § i lagen den 19 juni 1919 angående för- verket återordnande
av rättegångsbiträde åt häktad blivit rättegångsbiträde tillerkänd, ^^ode^åt^
utbetalas i Stockholm av Överståthållarämbetet och i övrigt av magistraten rätteglngseller
landsfiskalen i den ort, där rannsakningen ägt rum eller biträde eljest biträde,
lämnats häktad. Genom slutligt utslag bestämmes, huruvida ersättningen
skall återgäldas till statsverket. Då återbetalningsskyldighet blivit någon
ålagd, skall vederbörande exekutor hos denne uttaga förskottet, men i annat
fall, liksom då tillgång saknas hos den betalningsskyldige, skola verifierade
rekvisitioner avgivas å de utbetalade medlen i och för utbetalning och slutligt
avförande å anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.
Vid sin granskning av kostnaderna för rättegångsbiträde åt häktad hava
revisorerna uppmärksammat följande.
Enligt beslut den 31 december 1934 tillerkände A:s häradsrätt advokaten
H. ett belopp av 1,290 kronor att utgå av statsmedel såsom arvode för biträde
åt häktade kyrkoherden S., vilket belopp den 4 januari 1935 av landsfiskalen
i A. under förskottstitel utbetalades till H. I beslutet förpliktades S.
att återgälda statsverket nämnda ersättning. Sedan genom bevis den 7 december
1935 av vederbörande landsfiskal styrkts att S. saknade utmätningsbara
tillgångar till gäldande av beloppet helt eller delvis, avfördes detsamma
av länsstyrelsen i Norrbottens län den 21 februari 1936 från vederbörligt
riksstatsanslag.
Sedan genom revisorernas förmedling riksräkenskapsverkets uppmärksamhet
fästs på alt nämnda ersättningsbelopp icke ersatts statsverket, har ämbetsverket
i skrivelse till länsstyrelsen den 20 juni 1940 anhållit, att länsstyrelsen
måtte vidtaga åtgärder för verkställighet av häradsrättens beslut i fråga
örn skyldighet för S. att återgälda statsverket ovannämnda belopp av 1,290
kronor. Sedermera har riksräkenskapsverket i skrivelse den 23 augusti 1940
anhållit om upplysning, i vilket skick indrivningsärendet befunne sig.
Som svar härå meddelade länsstyrelsen den 5 september 1940, att ärendet
vore beroende på indrivningsåtgärd av landsfiskalen i Ars distrikt, som komme
alt redovisa beloppet i månadsräkenskapen. 1 samband härmed medde
-
— 4 —
Revisorernas
uttalande.
lade länsstyrelsen, att från S. inkommit en underdånig framställning om befrielse
från skyldighet att återbetala ifrågavarande belopp.
I nämnda framställning har S. uppgivit, att hans skulder den 30 juni 1940
uppginge till 32,258 kronor samt att han under tiden 1 juli 1939—30 juni
1940 avbetalat skulder till ett belopp av 3,398 kronor. Vidare har S. uppgivit,
att han äntligen fått sitt ekonomiska system att bliva drägligt, men
genom att statsverket nu fordrat åter nämnda belopp bleve det hopplöst igen.
I utlåtande över nämnda framställning framhöll länsstyrelsen bland annat,
att utsikterna att i framtiden utfå det belopp, statsverket guldit, med hänsyn
till sökandens ekonomiska ställning torde vara mycket små. Vid bedömandet
av ansökningen borde också tagas i betraktande de kostnader sökanden
— utöver den av statsverket förskjutna ersättningen — haft eller
hade att gälda för olika åtgärder, som vidtagits av sökandens rättegångsbiträde.
Dessa kostnader uppginge enligt en H:s skrivelse den 3 oktober
1940 till 2,700 kronor.
S:s underdåniga framställning har enligt beslut den 1 november 1940 icke
föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
S., som utnämndes till kyrkoherde i Ars församling år 1927, åtnjuter en
fast avlöning av 10,900 kronor för år jämte dyrtidstillägg, som under det
sist förflutna budgetåret uppgick till 1,623 kronor. Härtill kommer förmånen
av fri bostad och bränsle.
Såvitt av handlingarna i ärendet framgår, har den länsstyrelse, som i förevarande
fall haft att bevaka kronans rätt, icke vidtagit någon åtgärd i sådant
avseende under den tid av mer än fyra år, som förflutit från det beloppet
avförts från vederbörligt riksstatsanslag intill dess riksräkenskapsverket på
given anledning begärt att åtgärder måtte vidtagas för verkställighet av
häradsrättens beslut i fråga örn skyldighet för S. att återgälda statsverket beloppet
i fråga.
I sitt yttrande över S:s underdåniga framställning örn befrielse från återbetalningsskyldighet
har länsstyrelsen tillstyrkt bifall till denna. Såsom förut
nämnts har länsstyrelsen härvid framhållit, att vid bedömandet av ansökningen
hänsyn också borde tagas till de kostnader, som sökanden utöver den
av statsverket förskjutna ersättningen haft eller hade att gälda för olika åtgärder,
som vidtagits av sökandens rättegångsbiträde. Den synpunkten, att
S. borde försöka ersätta statsverket vad det förskjutit lika väl som han
enligt sin egen uppgift vill och förmår göra rätt för sig gentemot sina privata
fordringsägare, har däremot, såvitt av länsstyrelsens yttrande kan utläsas,
ej anlagts av länsstyrelsen i fråga. Av det utlåtande i ärendet, som
länsstyrelsen infordrat av landsfiskalen i A:s distrikt, inhämtas däremot, att
landsfiskalen, som i första hand tillstyrkt bifall till ansökningen, likväl ansett
sig alternativt böra förorda en nedsättning av kronans fordran till 650
kronor, ett förslag till uppgörelse alltså, som tyder på att nyssnämnda synpunkt
i varje fall icke varit landsfiskalen helt främmande.
Revisorerna hava under senare år som ett allvarligt missförhållande på -
talat fall, då ämbets- och tjänstemän och i allmänhet personer i förtroendeställning
icke på sätt som vederbort fullgjort sina förpliktelser mot det allmänna.
Härvid hava revisorerna framhållit den undergrävande känsla och
allmänna inverkan, som förekomsten av dylika missförhållanden måste utöva
på omgivningen. Ur samma synpunkt bör uppenbarligen ett fall som det
nu förevarande bedömas. Här tillkommer dessutom det förhållandet, som ej
får förbises, att av handlingarna i ärendet kan utläsas, att den goda viljan
att göra rätt för sig gentemot det allmänna i detta fall synes hava saknats.
Att detta, då det gäller en person i offentlig ställning, skall godtagas eller
rent av förordas av den för bevakandet av kronans rätt ansvariga myndigheten,
är enligt revisorernas uppfattning ett allvarligt missförhållande.
Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla.
§ 3.
Enligt 6 § i lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse skola
i vissa fall frågor enligt denna lag behandlas av en nämnd på fem ledamöter.
Denna nämnd, ungdomsfängelsenämnden, skall sålunda besluta örn utskrivning
av den, som undergår ungdomsfängelse och meddela föreskrifter
rörande den, som utskrivits på prov, ävensom besluta örn återintagning på
anstalt av provutskriven. Vidare har nämnden att på begäran av domstol eller
åklagare i vissa fall avgiva yttrande.
I kungl, stadgan den 8 april 1938 (nr 135) angående vård och behandling
av dem som ådömts ungdomsfängelse hava meddelats närmare föreskrifter
rörande ungdomsfängelsenämnden. Genom besök å ungdomsanstalt skall
nämnden förskaffa sig kännedom angående de intagna. Nämnden sammanträder
på kallelse av ordföranden, så ofta denne prövar nödigt eller minst
två av nämndens ledamöter det begära. Sammanträde hålles i Stockholm
eller, där så prövas lämpligt, utom Stockholm å anstalt för dem som dömts
till ungdomsfängelse. Där ej fråga är om ärende som i lagen örn ungdomsfängelse
sägs, är nämnden beslutför, om förutom ordföranden två ledamöter
äro tillstädes. Vid nämndens sammanträden skall föras protokoll, som justeras
av ordföranden. Ordföranden, som skall låta utfärda kallelse till sammanträde
och, där så erfordras, vid förfall för ledamot låta tillkalla hans
suppleant, har att tillse, alt nämndens arbete bedrives i stadgad ordning.
Ledamot av nämnden uppbär ersättning i form av dagarvode enligt kommittékungörelsen
den 29 augusti 1921 (nr 517).
På förslag av Kungl. Majit anvisade 1938 års riksdag för budgetåret 1938/
39 till ungdomsfängelsenämnden el t förslagsanslag av 3,000 kronor. Anslaget
överskreds under nämnda budgetår med 879 kronor 35 öre och höjdes
för budgetåret 1939/40 till 3,500 kronor. Under detta budgetår uppgingo utgifterna
enligt fångvårdsstyrelsens räkenskaper till 7,567 kronor 40 öre, vilket
innebär ett överskridande med 4,067 kronor 40 öre. I verkligheten torde
utgifterna emellertid hava varit något större. Revisorerna hava nämligen vid
granskning av justitiedepartementets räkenskaper iakttagit, att nämnda departement
i maj 1940 utbetalt och å förslagsanslaget lill justiliedepartcmen
-
Ungdomsfångel
senämnden.
— 6 —
tets omkostnader bokfört 790 kronor, vilka enligt anteckning å räkningen
utgöra likvid för två dokumentskåp till ungdomsfängelsenämnden.
Med anledning av det förhållandevis stora överskridandet — mer än 115
procent av anslaget — hava revisorerna ansett sig böra underkasta ungdomsfängelsenämndens
verksamhet en granskning. Av nämndens protokoll har
bland annat inhämtats följande.
Antalet sammanträden under budgetåret och antalet däri deltagande ledamöter
framgår av nedanstående sammanställning:
| Ledamöter som | |
Antal sammanträden | varit tillstädes | telefon- eller |
|
| besluten |
21 | 5 | — |
10 | 4 | 1 |
1 | 4 | — |
5 | 3 | 2 |
2 | 3 | — |
1 | 2 | — |
13 | 1 | 4 |
1 | 1 | 2 |
1 | 1 | — |
4 | — | 5 |
1 | — | 4 |
Summa 60 | — | — |
Vid sammanlagt 21 tillfällen, eller mer än en tredjedel av antalet sammanträden
under budgetåret, hava nämndens beslut alltså fattats utan att
föreskrivet antal ledamöter varit tillstädes. Vid tillhopa 5 sammanträden hava
nämndens beslut fattats utan att någon ledamot varit tillstädes.
Av sammanträdena hava 49 hållits i Stockholm, 4 å ungdomsanstalten i
Uppsala, 2 å ungdomsanstalten å Skenäs samt ett å var och en av ungdomsanstalterna
i Växjö, Viebäck, Långanäs, Håga och Mäshult.
Sammanlagda antalet paragrafer i nämndens protokoll utgör 479. Para
graf erna hänföra sig till ärenden av följande art:
1) Utskrivning av intagna .................................... 255 st.
2) Beslut angående tillsynsmän och upphörande av tillsyn ...... 53 »
3) Av åklagare eller domstol begärda yttranden ................ 41 »
4) Av annan anledning avgivna yttranden eller gjorda framställ
ningar
................................................ 18 »
5) Föreskrifter rörande provutskrivna ........................ 19 »
6) Företräde för eller skrifter av intagna ...................... 7 »
7) Expeditionsfrågor (anmälan av kungl, brev, utslag, rapporter från
tillsynsmän, läkare m. fl., meddelanden från åklagare, anteckningar
örn bordläggning av ärenden, anteckning om besök å
anstalt, förordnanden av biträden och ersättningsbeslut, protokollsjustering,
fastställande av formulär, åtgärd i besparingssyfte
m. m.) .......................................... 86 »
Summa 479 st.
Revisorerna liava vid sin granskning av protokollen fått det bestämda intrycket,
att nämndens reella arbete varit avsevärt mindre än man på grund
av paragrafernas antal skulle förmoda. Sålunda hava flertalet ärenden, som
ovan hänförts till expeditionsfrågor, såvitt protokollen utvisa icke varit föremål
för någon som helst handläggning eller föranlett något nämndens beslut.
Även åtskilliga paragrafer, som avse utskrivningsärenden, innefatta allenast
en redovisning av förberedande åtgärder men icke något slutligt avgörande.
Antalet under budgetåret på prov utskrivna utgjorde 144, varav 140 män
och 4 kvinnor. Anstaltsvistelsens längd var för de provutskrivna:
Män Kvinnor Summa
UnderO månader ............................. 11 — 11
9 månader—1 år ........................ 26 — 26
1 år—1 år 3 månader .................... 89 — 89
1 år 3 månader—1 år 6 månader .......... 13 2 15
1 år 6 månader—1 år 9 månader......... 1 2 3
Summa 140 4 144
För männen har anstaltsvistelsens längd alltså legat mellan 9 och 15 månader
beträffande mer än 82 procent av samtliga provutskrivna. Dessa siffror
synas giva vid handen, att utskrivning skett efter en enhetlig grund, varifrån
undantag förhållandevis sällan gjorts.
Revisorerna hava jämväl genomgått protokoll, hållet vid »sammanträden»
inför ordföranden i ungdomsfängelsenämnden. Detta protokoll, som påbörjats
den 25 maj 1940, innehåller väsentligen detaljerade anteckningar, försedda
med paragrafbeteckning, om vilka ärenden som av nämndens kansli
anmälts för dess tjänstförrättande ordförande utan att nämnden sammankallats.
Protokollet upptager för tiden 25 maj—den 30 juni 1940 eller 37
dagar 18 sådana sammanträden. Antalet paragrafer under nämnda tid är
68, och av dessa innefatta nedanstående antal anteckningar rörande följande
förhållanden:
1) Anmälan av inkomna handlingar .......................... 57 st.
2) Anteckning örn bordläggning av ärenden .................... 3 »
3) Anteckning örn besök av intagen ............................ 1 »
4) Anteckning örn förberedande av ärenden ................... 6 »
5) Anteckning örn av intagen gjord ansökan .................... 1 »
Summa 68 st.
Beslut örn åtgärd har enligt protokollet fattats i fyra av dessa ärenden.
Det måste enligt revisorernas mening anses opåkallat, att fingerade sammanträden
över huvud taget protokollföras och ersättas. Härtill kommer, att ifrågavarande
ärenden enligt vad ovan anförts varit av sådan art, att anteckning
om dem lämpligare bort ske i ett diarium än i ett protokoll.
— 8 —
Under hand hava revisorerna erhållit följande uppgifter angående ungdomsfängelsenämndens
arbetssätt. Det löpande arbetet utföres av en sekreterare,
som till sin hjälp har dels en biträdande sekreterare, dels ock tillfälligt
anställd kvinnlig personal, som verkställer utskrift. Dessa biträdens
arbete har övervakats av ordföranden, som också själv gått igenom det
mesta av det inkommande arbetsmaterialet. För varje å ungdomsanstalt
intagen upplägges en akt, i vilken samlas de handlingar som angå honom,
såsom avskrift av domstolsutslag, registerkort och besked från det hos fångvårdsstyrelsen
förda centrala fångi’egistret, promemorior angående de intagnas
uppförande och utredningar angående deras försörjningsmöjligheter
från vederbörande fängelseföreståndare samt utlåtande från fängelseläkare.
Vidare föres hos nämnden en journal, vari de viktigaste data beträffande
intagna införas efter hand som dessa ankomma till ungdomsanstalterna.
Ärenden, som icke angå å ungdomsanstalt intagna, redovisas i ett särskilt
diarium. Vissa ärenden införas endast i föredragningslistor, som uppläggas
särskilt för nämndens sammanträden och särskilt i s. k. presidialärenden.
Det ovan nämnda protokollet vid sammanträden inför nämndens ordförande,
vilket innehåller presidialärenden, har upplagts för att utgöra en
kontroll över att alla ärenden, som skola prövas av ordföranden, också bliva
honom förelagda. Sedan revisorerna framfört de ovan gjorda erinringarna
mot detta protokoll, har detsamma slopats från och med den 1 november
1940. Anledningen till att nämndens beslut i många fall fattats utan att beslutfört
antal ledamöter varit tillstädes är i första hand att framställningar
om nämndens yttrande ofta krävt svar inom så kort tid, att det icke varit
möjligt för nämndens ledamöter att sammankomma inom denna tid. Av förekommande
ärenden är det utskrivningsärenden, som tagit mest tid i anspråk
för ordföranden och nämndens kansli. De åtgärder, som i dylika
ärenden vidtagits av ordföranden eller kansliet, hava i regel icke redovisats
i protokollen.
Beträffande nämndens omkostnader må nämnas, att såsom dagarvoden
till ordförande och ledamöter utbetalats 2,820 kronor 39 öre. Av detta belopp
har 1,608 kronor 39 öre eller mer än 57 procent av sammanlagda beloppet
uppburits av ordföranden ensam och 1,212 kronor av de nio personer,
vilka tjänstgjort såsom övriga ledamöter och suppleanter. Nämndens
ordförande har under ifrågavarande budgetår uppburit ersättning såsom
ordförande i två kommittéer med 7,824 kronor 5 öre och i dessa kommittéer
fått ersättning jämväl för avstådd lön under ledighetsdagar, som synas hava
använts till arbete i ungdomsfängelsenämnden. Givetvis hade ersättningen
för avstådda löneförmåner under dessa ledighetsdagar bort utgå från ungdomsfängelsenämndens
anslag, och om så skett hade ordförandens andel av
ersättningarna i nämnden blivit väsentligt större. Revisorerna hava iakttagit,
att ordföranden debiterat ersättning för sammanträden med sekreteraren
stundom efter sex kronor för dag och stundom efter tolv kronor för dag,
medan ersättning i vissa fall ej alls debiterats. Sistnämnda förhållande kan
möjligen stå i samband med den omständigheten, att ordföranden i de båda
— 9 —
kommittéerna under budgetåret uppburit, förutom ersättning för avstådda
löneförmåner, ett fast månadsarvode på 500 kronor under tider, då riksdagen
ej varit samlad och 360 kronor under andra tider.
Av de gjorda iakttagelserna synes framgå, att nämndens arbete icke utförts
på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt. Uppmärksammas må även,
att kostnaderna visa en stark tendens till stegring. Det har också synts revisorerna
påfallande, att det arbetsmaterial, som tillhandahållits nämnden
av olika organ inom fångvården, till stor del innehållit förberedelse av åtgärder
eller vidtagna åtgärder. Då fulltalig nämnd varit tillstädes endast
vid drygt en tredjedel av nämndens sammanträden under den tid, revisorernas
granskning omfattat, och då under samma tid vid ett avsevärt antal
sammanträden icke ens beslutfört antal ledamöter varit tillstädes, torde det
enligt revisorernas uppfattning vara befogat med en utredning, om icke
nämndens betydelsefulla arbetsuppgifter skulle kunna utan eftergivande av
effektiviteten lösas med en rationellare och mindre kostsam arbetsform.
Revisorernas
uttalande.
10
FJÄRDE HUVUDTITELN.
F örsvarsdepartementet.
§ 4.
Mcdeisan- 1939 års riksdags revisorer hava under § 1 av sin berättelse anfört att
vid försvars- funnit anledning att i skrivelse till den då församlade urtima riksdagens
väsendet och första särskilda utskott framföra vissa önskemål rörande anordnande av en
över den- särskild kontroll över de kostnader, som föranleddes av försvarsberedskasamma.
pen och i övrigt vidtagna krisåtgärder. På grund härav framhöll riksdagen
i sin skrivelse till Konungen den 13 december 1939 (nr 88) lämpligheten av
att omedelbara åtgärder vidtoges för ernående av snabbt verkande kontroll
över de utgifter, som direkt föranleddes av de utav den rådande krisen framkallade
åtgärderna på olika områden, och uttalade även, att detta syfte bäst
skulle kunna tillgodoses genom ett särskilt revisions- och kontrollorgan. Den
ifrågasatta revisionsnämndens verksamhet borde enligt riksdagens mening
äga samma allmänna inriktning som statsrevisionen och i samarbete med
de statliga förvaltningsmyndigheterna verka för att de synnerligen betydande
belopp, som anvisats för särskilda krisåtgärder på olika områden, i
den praktiska tillämpningen bleve till bästa gagn. Härigenom skulle nämnden
kunna utgöra ett verksamt stöd för myndigheterna i deras strävan att
rationellt bedriva sin verksamhet.
I anledning av riksdagens ovannämnda uttalanden och i anslutning till
inom finansdepartementet under hösten 1939 gjorda överväganden och vidtagna
provisoriska åtgärder äskade Kungl. Maj:t i proposition nr 2 till 1940
års lagtima riksdag medel för anordnande av en krisrevision, avseende såväl
försvarsutgifter som andra av krisen föranledda kostnader, och med huvuduppgift
att granska ändamålsenligheten vid medelsanvändningen. Sedan
riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts sålunda framlagda förslag, har i Kungl.
Maj:ts instruktion den 16 februari 1940 (SFS nr lil) arbetsuppgifterna för
statens krisrevision närmare reglerats.
På grund av, bland annat, den ställning riksdagen sålunda intog till frågan
örn särskild revision av krisutgifterna ansågo sig 1939 års riksdags revisorer
icke böra närmare ingå på de speciella förvaltningsområden, som i revisorernas
ovannämnda skrivelse berörts.
Med hänsyn till storleken av de medel, vilka ställts till förfogande för
försvarsändamål, och de iakttagelser rörande förhållandena vid försvarsvä
-
— 11 —
sendet, som riksdagens nu församlade revisorer gjort såväl under sina resor
som vid det fortgående granskningsarbetet, spörsmål till vilka revisorerna
nedan återkomma, anse de sig vilja i detta sammanhang något beröra huru
kontrollen över medelsanvändningen vid försvarsväsendet för närvarande är
anordnad.
Vad därvid först beträffar den kontroll, som utövas genom statens krisrevision,
avser denna granskning, såsom ovan nämnts, de statsutgifter, vilka
äro föranledda av krisläget. Enligt den för krisrevisionen gällande instruktionen
faller sålunda, bland annat, de till försvarsväsendet hörande myndigheternas
ekonomiska förvaltning under krisrevisionens granskning. Krisrevisionens
kontroll är grundad på stickprovsundersökningar och avser väsentligen
tillsyn över att personal, medel och materiel utnyttjas på ett ekonomiskt
sätt. Förekommer anledning till erinran mot vidtagen åtgärd och
kan ej rättelse åvägabringas efter förhandling med vederbörande myndighet,
har krisrevisionen att örn förhållandet göra anmälan hos Kungl. Maj:!.
Någon fortlöpande räkenskapsgranskning sker sålunda icke inom krisrevisionen.
Denna granskning åvilar alltjämt vad angår de lokala förvaltningsorganen
de militära specialrevisionerna och vad angår centralförvaltningarna
riksräkenskapsverket. Emellertid sker mellan krisrevisionen å ena sidan
samt specialrevisionerna och riksräkenskapsverket å andra sidan visst
samarbete.
Förutom genom ovan angivna myndigheter, vilka i organisatoriskt hänseende
lyda under Kungl. Majit, utövas viss ekonomisk kontroll över medelsanvändningen
vid försvarsväsendet direkt av riksdagen genom dess revisorer.
Därvid har riksdagens revisorers verksamhet kommit att beröra samma områden
inom försvarsväsendet som statens krisrevisions. Att så skett är fullt
förklarligt med hänsyn till revisionsarbetets inriktning och de syften verksamheten
hos revisorerna och krisrevisionen avser alt tillgodose. Under sådana
omständigheter har det synts revisorerna naturligt alt ett samarbete äger rum
mellan dessa granskande organ. Detta har även varit tället under innevarande
års revisionsförrättning.
Vid sina resor hava revisorerna besökt åtskilliga försvarsanstalter samt
därvid gjort iakttagelser, vilka sedermera varit förmål för behandling inom
revisionen. I anslutning till sålunda och under det fortgående granskningsarbetet
gjorda iakttagelser hava revisorerna införskaffat kompletterande uppgifter
samt samrått med vissa sakkunniga på olika områden. Revisorerna hava
även funnit erforderligt att verkställa viss granskning av icke blott de centrala
förvaltningsmyndigheternas inom försvarsväsendet utan även vissa självständiga
förhands räkenskaper, varvid emellertid omfattningen av räkenskapsmaterialet
medfört, att revisorerna icke i den utsträckning, som varit
önskvärt, kunnat taga del därav. Vid sin granskning hava revisorerna även
eftersträvat att icke upptaga frågor, som varit föremål för krisrevisionens
granskning och bedömande. Revisorerna hava därför efter därom till krisrevisionen
gjord framställning erhållit en skriftlig redogörelse för dess arbete
under tiden fram lill millen av september månad 1940, och därefter genom
— 12
muntliga föredragningar av tjänstemän hos krisrevisionen erhållit kännedom
om krisrevisionens arbetsformer, de delar inom försvarsväsendets förvaltning,
som varit föremål för krisrevisionens uppmärksamhet och åtgärder, samt de
resultat krisrevisionens åtgöranden i olika hänseenden föranlett. Såsom exempel
på de spörsmål krisrevisionen föreliaft och i vissa delar allt fortfarande
behandlar vilja revisorerna omnämna frågor rörande krigsavlöning, förplägnad,
beklädnad, förläggningsförhållanden, barackanskaffning och -redovisning,
fortifikatoriska anläggningar, ammunitionsanskaffning, försvarsväsendets
verkstäder och varv, motorfordon, drivmedel, cykelanskaffning vid armén,
hästuttagning, upphandlingskontroll, sjukvårdsorganisationen, anskaffning av
hjälp- och spärrfartyg vid marinen, flottans oljeanskaffning, tvångsanskaffning
vid försvaret in. m. Vid det samarbete, som sålunda ägt rum mellan
revisorerna och krisrevisionen, hava revisorerna kunnat konstatera, att de
iakttagelser revisorerna gjort vid sina förrättningar och under den verkställda
räkenskapsgranskningen, som enligt den för revisorerna gällande instruktionen
i första hand avseit förhållandena under budgetåret 1939/40, i viss
utsträckning sammanfaller med vad krisrevisionen uppmärksammat under
sitt fortlöpande arbete. Dock hava revisorerna på vissa punkter iakttagit
förhållanden, vilka ännu icke blivit föremål för krisrevisionens åtgärder eller
beträffande vilka krisrevisionens åtgöranden vid tiden för revisorernas undersökning
ännu icke lett till åsyftat resultat. Revisorerna vilja i detta sammanhang
framhålla, att de av krisrevisionen framlagda förslagen och vidtagna
åtgärderna för att åvägabringa bättre organisation, där denna visat sig vara
mindre tillfredsställande, och åstadkomma besparingar och rationalisering
varit väl ägnade att tillgodose statsverkets nytta. Det torde även få erinras
därom, att krisrevisionen genom sin fortlöpande verksamhet och sina relativt
fria arbetsformer har möjlighet att snabbt ingripa och åstadkomma ändringar
i fall, då i olika avseenden icke ändamålsenliga förvaltningsåtgärder
vidtagas av myndigheterna.
Av den av revisorerna verkställda granskningen beträffande försvarsväsendets
medelsanvändning och av vad revisorerna härom i övrigt inhämtat
har framgått, att de av försvarets myndigheter vidtagna förvaltningsåtgärderna
icke i alla hänseenden uppfyllt den fordran på ekonomisk omtanke, som
skäligen bör uppställas för handhavandet av statens medel. Särskilt synes
detta hava varit förhållandet vid krisens början och vid de inträffade skärpningarna
i det politiska läget, då de militära förvaltningsorganen ställts inför
uppgifter, vilka i betraktande av de vidtagna försvarsåtgärdernas omfattning
ställt mycket stora krav på vederbörande tjänstemäns organisationsförmåga
och förutseende. Utan att kunna underlåta att påpeka, att åtskilligt brustit
i nu ifrågavarande hänseenden, vilja revisorerna framhålla, att de militära
förvaltningsmyndigheterna haft att fullgöra sina åligganden under synnerligen
pressande förhållanden och att en fortgående förbättring i fråga om
myndigheternas dispositioner av såväl organisatorisk som ekonomisk natur
kunnat iakttagas. Revisorerna hava emellertid fäst sig vid, att samarbetet
mellan försvarsväsendet och de civila myndigheterna samt mellan försvars
-
— 13 _
väsendets olika grenar inbördes icke alltid varit tillfredsställande och att de
centrala förvaltningsmyndigheterna och desamma underlydande organ vid
handläggningen av omfattande och ur såväl militära som ekonomiska synpunkter
synnerligen betydelsefulla arbetsuppgifter icke tillgodogjort sig den
tekniska och kommersiella sakkunskap, som kunnat stå till förfogande. Då
emellertid, enligt vad revisorerna inhämtat, chefen för försvarsdepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts den 29 sistlidne november givna bemyndigande
tillkallat särskilda sakkunniga att inom försvarsdepartementet biträda med utredning
angående organisationen av den centrala militära förvaltningstjänsten,
därvid de av revisorerna nu närmast omnämnda spörsmålen torde komma
att tagas under omprövning, finna revisorerna icke anledning till ytterligare
uttalande i berörda frågor.
Beträffande av revisorerna i övrigt iakttagna brister i den ekonomiska förvaltningen
hava, såsom ovan nämnts, rättelser och förbättringar i åtskilliga
hänseenden redan åstadkommits genom ingripanden av de fortlöpande fungerande
kontroll- och revisionsorganen. Andra av revisorerna uppmärksammade
fall hava befunnits ingå i sådana komplex av frågor, vilka äro föremål
för krisrevisionens närmare undersökningar och åtgärder, varför revisorerna
icke funnit lämpligt att utbryta dessa spörsmål ur deras sammanhang.
Revisorerna hava i stället ansett nu berörda frågor böra behandlas av krisrevisionen
och där närmare beaktas. Endast ett par spörsmål hava revisorerna
funnit sig böra upptaga till särskild behandling i sin nu avgivna berättelse.
I detta sammanhang vilja revisorerna omnämna att revisorerna tagit del
av vissa handlingar rörande inköp av jagare och annan materiel från Italien.
I frågans nuvarande läge hava emellertid revisorerna funnit sig icke
böra göra något uttalande i nu berörda spörsmål.
Med de angivna undantagen hava revisorerna alltså — i likhet med föregående
års riksdags revisorer -—- icke ansett sig böra närmare ingå på frågan
rörande medelsanvändningen vid försvarsväsendet.
Vad sålunda förekommit hava revisorerna härigenom velat bringa till riksdagens
kännedom.
§ 5.
Enligt bestämmelserna i krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr
278) skall reserven tillhörande, från aktiv stat pensionsavgångna officerare,
underofficerare och civilmilitära beställningshavare under krigstjänstgöring
äga uppbära månadslön efter den löneklass enligt gällande fredsavlöningsreglemente,
löntagaren omedelbart före inträdet i reserven tillhörde. För den
händelse beställningshavare av här angiven kategori under fredstid uppehåller
för pensionerad officer eller underofficer avsedd arvodesbefattning har
han att under sin krigstjänstgöring avstå såväl från sagda arvode som från
eljest utgående pension. Enligt särskild föreskrift i krigsavlöningsreglementet
är det dock sörjt för att dylik beställningshavare, för tid då månadslön
utgår, icke skall lida minskning i eljest utgående förmåner. Å andra sidan
Avlöningsförmåner
till
vissa pensionerade
befattningshavare
under mobilisering
eller
förstärkt försvarsberedskap.
— 14 —
kunna fall förekomma, då en sådan beställningshavare, t. ex. en pensionsavgången
överstelöjtnant eller kommendörkapten av lia graden, genom åtnjutande
av månadslön kommer att uppbära väsentligt högre avlöningsförmåner
än som före krigstjänstgöringen utgått i form av arvode och pension.
Nämnda förhållande synes innebära en icke påkallad ökning i avlöningskostnaderna
för det fall, att ifrågavarande beställningshavare under krigstjänstgöringstiden
fullgör huvudsakligen samma arbetsuppgifter, som ålegat
honom i hans arvodesbefattning. En ytterligare ökning i avlöningskostnaderna
har tillkommit sedan här omhandlade personalgrupp med tillämpning
av bestämmelserna i kungl, brev den 26 april 1940 jämväl kommit i åtnjutande
av terminslön. Erinras må, att enligt kungörelsen den 19 januari 1940
(nr 51) den som i fredstid uppehåller för pensionerad officer eller underofficer
avsedd arvodesbefattning och som vid icke mobiliserad del av krigsmakten
fullgör huvudsakligen samma tjänstgöring som, därest förstärkt försvarsberedskap
icke varit anbefalld, skulle hava ålegat honom i sagda befattning,
icke äger uppbära terminslön annat än vid tjänstgöring utanför den
vanliga tjänstgöringsorten.
Revisorernas Enligt revisorernas mening föreligger icke bärande skäl för att pensionerad
uttalande, beställningshavare i arvodesbefattning, som under förstärkt försvarsberedskap
eller mobilisering placeras med arbetsuppgifter av huvudsakligen samma
art som han under sin fredstjänstgöring haft att fullgöra, skall komma
i åtnjutande av högre avlöningsförmåner än dem, han eljest ägt uppbära.
Det påtalade förhållandet sammanhänger emellertid nied att pensionerade
beställningshavare med placering å arvodesbefattningar inkallats till krigstjänstgöring
i egenskap av beställningshavare i reserven, varigenom rätt till
krigslön automatiskt kommit dem till del. Enligt revisorernas uppfattning
kail det emellertid ifrågasättas lämpligheten av att på sätt nu skett till krigstjänstgöring
inkalla sådana pensionerade beställningshavare, vilka även under
krigstjänstgöring ansetts skola fortfarande bestrida de nied arvodesbefattningen
förenade göromålen.
§ 6.
Tvångs- Angelägenheten ur försvarsberedskapssynpunkt att på förhand ordna de
“vaster® former’ under vilka enskilda tillhöriga hästar och fordon må vid krigsutbrott
och fordon tågås i anspråk för krigsmaktens räkning, beaktades av statsmakterna i och
me(j utfärdandet den 24 maj 1895 av den första lagen till reglerande av hästT
behov*S och fordonsanskaffningen för krigsmaktens ställande på krigsfot. Jämlikt
lagen den 24 maj 1895 angående anskaffande av hästar och fordon för krigsmaktens
ställande på krigsfot skulle det åligga varje kommun inom riket att
å mönstringsställen och tider som av Kungl. Maj:ts befallningshavande, på
förslag av vederbörande militära myndighet ulsattes, halla tillhanda det antal
hästar (och fordon), som belöpte på kommunen enligt av Kungl. Majit fastställd
fördelning på rikets kommuner av det för krigsmaktens ställande på
krigsfot erforderliga antalet hästar. Inom värjo kommun hade en nämnd
15 —
att uttaga de hästar, som skulle å mönstringsställena tillhandahållas. Hästarnas
duglighet skulle prövas av en mönstringskommission, utsedd av militär
myndighet och bestående av tre medlemmar.
I nu nämnda lag vidtogos genom lagar den 21 maj 1897 och den 13 juni
1902 vissa ändringar i syfte att ändamålsenligare ordna anskaffningen.
Genom tillkomsten av hästutskrivningslagen den 2 juli 1915 skedde en betydande
utvidgning och en detaljerad reglering av hästanskaffningsförfarandet,
varjämte ordningen för anskaffande av motorfordon för krigsmaktens
ställande på krigsfot blev föremål för särskilda bestämmelser.
1915 års hästutskrivningslag stadgade, att varje kommun skulle vara ansvarig
för, att det för krigsmaktens ställande på krigsfot erforderliga, enligt
Kungl. Maj:ts fördelning på kommunen belöpande antalet hästar av vederbörande
ägare inställdes till mönstring vid mobilisering. Inom varje kommun
skulle finnas en nämnd, liästuttagningsnämnden, som hade att årligen
uttaga de hästar, som skulle inställas till mönstring för den händelse krigsmakten
under det följande året skulle behöva ställas på krigsfot. Sedan uttagning
av hästar ägt rum, skulle upprättas en s. k. hästrulla. Under det
att den förteckning, som enligt lag den 13 juni 1902 skulle upprättas till ledning
för uttagningen, endast upptog det antal hästar, varje hästägare hade att
inställa till mönstring, skulle i hästrullan bestämt angivas, vilka hästar vederbörande
hästägare skulle inställa. Det ålåg vidare nämnden att besiktiga
de uttagna hästarna. Riket indelades i hästutskrivningsområden, vart och
ett omfattande ett större eller mindre antal kommuner. För varje sådant område
skulle finnas en hästmönstringskommission, vilken hade till uppgift att
vid mobilisering pröva de uttagna hästarna med hänsyn till deras lämplighet
för krigsbruk samt bestämma vilka av dem som, till i fastställd mobiliseringsplan
angivet antal, skulle mot den ersättning, som fastställdes av kommissionen,
avstås för krigsmaktens behov.
De ifråga om anskaffande av anspannsfordon i 1915 års lag meddelade
bestämmelserna voro, bortsett från att något besiktningsförfarande beträffande
dessa fordon icke var föreskrivet, av motsvarande innebörd som dem.
vilka gällde angående anskaffandet av hästar.
Genom 1915 års lag, väsentligen ändrad genom lag den 13 juni 1930, blev.
såsom ovan nämnts, även anskaffningen av motorfordon lagligen reglerad.
Med avseende å anskaffningen av motorfordon och motorredskap gällde huvudsakligen
följande.
Det ålåg länsstyrelse, att redan under fredstid varje år uttaga det enligt av
Kungl. Majit fastställd fördelning på länet belöpande antal motorfordon och
motorredskap, som skulle inom länet inställas till mönstring, därest förordnande
meddelades, att krigsmakten skulle ställas på krigsfot. För uttagningen
skulle länsstyrelsen varje år låta upprätta en motorfordonsrulla och en
motorredskapsrulla, innehållande uppgift å de motorfordon och motorredskap,
som uttagits samt å deras ägare. Vid mobilisering skulle det åligga vederbörande
ägare all å mönstringsslälle och tid, som av Kungl. Majit bestämdes,
inställa sålunda ut tagel motorfordon och motorredskap. För varje län
— IG —
skulle finnas en mönstringskommission, bestående av tre av vissa angivna
myndigheter utsedda ledamöter, med åliggande att vid mobilisering pröva
de uttagna fordonens och redskapens lämplighet för krigsbruk, ävensom att
bestämma lösensummorna för desamma.
I skrivelse till chefen för försvarsdepartementet den 23 april 1931 hemställde
1930 års försvarskommission — med hänvisning till att kommissionen
enligt sitt uppdrag jämväl hade att ägna sin uppmärksamhet åt möjligheterna
att åstadkomma besparingar på försvarsväsendets olika områden — att
åtgärder måtte vidtagas för att nedbringa kostnaderna för uttagning i fredstid
av hästar och anspannsfordon för krigsmaktens behov vid dess ställande
på krigsfot. Sedan arméförvaltningens intendents- och civila departement,
efter samråd med chefen för generalstaben, den 8 april 1932 avgivit infordrat
utlåtande över denna framställning, uppdrog Kungl. Maj:t den 6 maj samma
år åt chefen för generalstaben att inkomma med förslag till åtgärder i syfte
att nedbringa kostnaderna för ifrågavarande uttagning. Med skrivelse till
Kungl. Maj:t den 8 december 1932 framlade härefter chefen för generalstaben
förslag till vissa ändringar i ovanberörda lag den 2 juli 1915, över vilket
förslag yttranden avgåvos av vederbörande myndigheter.
Vid anmälan av detta ärende inför Kungl. Maj:t den 8 december 1932 förklarade
sig departementschefen efter övervägande därav hava kommit till
den uppfattningen, att det borde undersökas, huruvida ej möjlighet förelåge,
att vidtaga en mera genomgripande revision av de i 1915 års hästutskrivningslag
meddelade bestämmelserna för anskaffande av hästar och fordon
för krigsmaktens ställande på krigsfot än som skett i det framlagda förslaget.
Sedan Kungl. Maj:t på grund härav den 7 april 1933 tillkallat tre utredningsmän,
avgåvo dessa den 31 oktober samma ar det förslag till lag örn anskaffning
av hästar och fordon för krigsmaktens första behov vid dess ställande
på krigsfot (häst- och fordonsanskaffningslag), varpå nu gällande lagstiftning
på förevarande område grundar sig.
Lagen den 27 april 1934 (nr 84) örn anskaffning av hästar och fordon för
krigsmaktens ställande på krigsfot (häst- och fordonsanskaffningslagen) avser
dels vidtagande av förberedande åtgärder under fredstid för anskaffning
av de hästar och fordon, som vid krigsmaktens ställande på krigsfot erfordras
för fälthärens linjeformationer, landstormen, krigsbesättningar och depåformationer,
dels fastställande av de former, under vilka hästarna och fordonen
må vid krigsutbrottet tagas i anspråk för kronans räkning. Lagstiftningen
har sålunda icke omedelbart avseende å behovet av hästar och fordon
för komplettering av den avgång i häst- och fordonsbeståndet, som äger ram
under pågående krig, ej heller å det då uppkommande behovet av hästar och
fordon för nyformationer. Formerna för krigsmaktens förseende med hästar
och fordon för fyllande av sagda efter krigsutbrottet uppkommande behov
regleras av särskild rekvisitionslagstiftning, varom mera nedan.
I avseende å anskaffningen av hästar och hästfordon innehåller häst- och
fordonsanskaffningslagen följande grundläggande bestämmelser.
Den geografiska enheten för såväl fredsanskaffningen som inmönstringen
— 17 —
vid krigstillfälle skall vara det s. k. hästmönstringsområdet omfattande ett
flertal kommuner. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta rörande rikets
indelning i hästmönstringsområden. Antalet dylika uttagningsoinråden utgör
för närvarande 318. Lagen tillerkänner vidare Kungl. Majit rätt att bestämma
dels inom vilka områden uttagning för fyllande av krigsmaktens
första behov av hästar och fordon skall äga rum under fredstid samt det
antal hästar och fordon, som skall uttagas inom respektive områden, dels
ock tidpunkten för dylika uttagningar. Bestyret med uttagningen inom hästmönstringsområde,
där fredsuttagning anbefallts, skall handhavas av en utav
vederbörande länsstyrelse förordnad hästuttagningsman samt i viss utsträckning,
enligt Kungl. Majits bestämmande, av militär myndighet.
För att erhålla en sådan översikt beträffande hästtillgången inom de olika
mönstringsområdena, som är nödvändig såsom grundval för uttagningen,
skall, då Konungen därom förordnar, inom varje kommun i enlighet med
meddelade anvisningar genom polismyndighets försorg upprättas en förteckning
över inom kommunen bosatta hästägare, hästägareförteckning, innehållande
för envar ägare uppgift å antalet honom tillhöriga hästar.
Uttagning samt till grund därför liggande besiktning skall regelmässigt
verkställas vart fjärde år. I vilken utsträckning besiktning får eftersättas är
beroende på Kungl. Majits prövning. Besiktningen har till syfte att åstadkomma
en sådan förberedande gallring av det uttagna hästbeståndet att å
respektive mönstringsställen och mönstringsdagar med säkerhet skall kunna
erhållas det bestämda antalet fältdugliga hästar för de viktigare truppförbandens
behov. Besiktning skall därför i regel förekomma beträffande de
hästar, som äro avsedda att fylla fälthärens linjeformationers behov. I fråga
örn hästfordon skall besiktning icke äga rum. Lagen förutsätter nämligen,
att förekomsten hos de olika hästägarna av dylika fordon står i någorlunda
proportion till antalet av i deras ägo varande hästar.
Det åligger uttagningsmyndighet att efter verkställd uttagning upprätta en
rulla över uttagna hästar och fordon samt deras ägare, s. k. häst- och fordonsrulla.
I rulla upptagen ägare skall erhålla skriftligt besked om uttagningen,
mönstringsbesked, angivande tillika vad han i anledning härav har
att iakttaga. I syfte att sätta uttagningsmyndigheten i tillfälle att vidtaga av
förhållandena föranledd konydetteringsuttagning eller dylikt föreskriver lagen
skyldighet för vederbörande ägare att lämna besked om sådan förändring
beträffande uttagen häst, som medför, att densamma ej längre kan tagas i
anspråk för det med uttagningen avsedda ändamålet.
För fredsanskaffning av motorfordon och motorredskap skall enligt gällande
lag länet utgöra enhet. Uttagningen skall ske utan besiktning och verkställas
genom vederbörande länsstyrelses försorg. Det ankommer även på
länsstyrelsen att bestämma giltighetstiden för verkställd uttagning. Över
uttagna fordon och redskap skall hos länsstyrelsen föras s. k. motorfordonsrulla
och motorredskapsrulla, och vederbörande ägare skall genom skriftligt
besked, mönstringsbesked, underrättas örn uttagningen. Därest uttaget
2—A000i5. Rev. berättelse äng. statsverket dr 1940. I.
— 18 —
motorfordon eller motorredskap avyttras eller på grund av annan anledning
ej längre kan tagas i anspråk för det avsedda ändamålet, skall anmälan
därom göras till uttagningsmyndigheten.
Ägare av uttagna hästar och fordon få icke utan medgivande av vederbörande
mönstringsnämnd avyttra denna egendom under tiden från och med
mobiliserings påbjudande och intill dess föreskriven mönstring försiggått.
Så snart förordnande enligt 74 § regeringsformen meddelats om krigsmaktens
eller del därav ställande på krigsfot är jämlikt lagen ägare (innehavare)
av i fredstid uttagna hästar, hästfordon, motorfordon och motorredskap
skyldig att inställa dessa å plats och tid, som angivas i mönstringsbeskeden.
Inom varje hästmönstringsområde skall i fredstid tillsättas en hästmönstringsnämnd,
som vid mönstring skall pröva inställda hästar och hästfordon
med hänsyn till deras lämplighet för krigsbruk samt bestämma, vilka som
skola avstås, ävensom fastställa inlösningspriset. Nämnden skall bestå av
ordförande och två andra ledamöter. Såsom ordförande inträder hästuttagningsmannen.
Där sådan icke finnes förordnad för hästmönstringsområdet,
skall länsstyrelsen utse lämplig person till ordförande. Av övriga ledamöter
utses en av militärmyndighet och en, representerande hästägarna, av länsstyrelse.
Inom varje län skall vidare i fredstid tillsättas en eller flera motormönstringsnämnder,
som i fråga om motorfordon och motorredskap hava motsvarande
uppgifter som hästmönstringsnämnderna beträffande hästar och hästfordon.
Motormönstringsnämnd skall bestå av ordförande och två andra ledamöter.
Ordföranden, vilken skall äga kännedom örn motorfordons konstruktion
och skötsel, utses av Konungens befallningshavande. Av de övriga
ledamöterna skall en utses av militär myndighet och en, representerande
motorfordonsägarna, av länsstyrelse.
Lösenbeloppet för inmönstrade hästar och fordon jämte vissa tillbehör
och förnödenheter, som enligt bestämmelser i lagen jämväl skola avlämnas
vid mönstringstillfället, skall av vederbörande mönstringsnämnd fastställas
till belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid
produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen
regelmässigt inverkande förhållanden. Ersättning för inställande
till mönstringsplatsen av hästar och fordon så ock för biträde med transport
av inmönstrade hästar och fordon från mönstringsplats till vederbörlig avdelning
av krigsmakten skall utgå enligt av Kungl. Majit fastställda grunder.
De närmare föreskrifterna för verkställigheten av häst- och fordonsanskaffningslagen
äro meddelade i häst- och fordonsanskaffningsförordningen
den 22 juni 1934 (nr 420). Häri föreskrives bland annat följande:
Beträffande hästar och fordon, som uttagas i fredstid, skall uttagningsmyndighet
iakttaga, att hästar skola under löpande giltighetstid för uttagningen
vara mellan fyra och sexton år gamla samt att motorfordon och motorredskap
skola vara av för avsedd militär användning fullt lämplig typ.
I första hand skall uttagas sådana fordon och redskap, som äro av senaste
tillverkning eller kunna antagas vara minst förslitna.
— 19 —
Uttagning, såvitt angår hästar, skall för varje hästmönstringsområde omfatta
det antal, som angives i mobiliseringsplan, inmönstringsbehovet, samt
därutöver en inmönstringsreserv, beräknad vid uttagning efter besiktning till
tio procent och vid uttagning utan besiktning lill femtio procent av inmönstringsbehovet.
Vid uttagning av hästar efter besiktning skall jämväl förtecknas
visst antal hästar, vilka avses skola ersätta under uttagningsperioden
uppkommande avgång. Dessa hästar betecknas såsom kompletteringsreserv.
Av hästfordon skall uttagas inmönstringsbehovet enligt mobiliseringsplan
samt därutöver såsom inmönstringsreserv tio procent av sagda behov.
I fråga om motorfordon och motorredskap gäller att länsstyrelsen skall för
var och en av länets motormönstringsnämnder uttaga det antal dylika fordon
och redskap, som angivas i mobiliseringsplan, inmönstringsbehovet, samt
därutöver såsom inmönstringsreserv tio procent av inmönstringsbehovet.
Enligt förordningen äro vidare i vederbörliga mobiliseringsplaner bestämmelser
meddelade dels i fråga om tillsättandet av de ledamöter av häst- och
motormönstringsnämnder, som militära myndigheter hava att utse, dels ifråga
om mönstringsställen samt tid för inställande till mönstring av hästar och
fordon, dels beträffande de inmönstrade kontingenternas tilldelning till vederbörliga
truppförband och beräknad tid för transporten från mönstringsstället
till bestämmelseorten, dels ifråga örn militär personal (militär hämtningskommenderingj,
som skall leda dylik transport, dels ock i vad mån
denna skall ske genom militär personal eller genom de avlämnandes försorg
(civil förarpersonal).
Det åligger länsstyrelse att ombesörja, att planer finnas uppgjorda bland
annat för beredande å mönstringsställe av lokal för mönstringsnämnd samt
uppställningsplats för hästar och fordon, för inkvartering och utspisning åt
militär hämtningskommendering samt för inkvartering åt civil förarpersonal
såväl å mönstringsplats som under färd därifrån till avdelning av krigsmakten.
Förordningen föreskriver vidare, att det ersättningsbelopp, som mönstringsnämnden
enligt 15 § 1 mom. första stycket häst- och fordonsanskaffningslagen
prövas tillkomma ägare för den avstådda egendomen ävensom
ersättning för vissa tjänstbarheter i samband med inmönstringen, såsom
framförande av hästar och fordon från uppställningsplats till mönstringsplats
m. m., skall utbetalas kontant eller medelst check å mönstringsplatsen.
Det åligger vederbörande länsstyrelse att tillhandahålla mönstringsnämnd
erforderliga medel för bestridande av förekommande utgifter.
Anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens behov kan dessutom
ske genom rekvisition enligt rekvisitionslagen den 31 mars 1938 (nr 87) och
genom anfordran enligt beredskapsförfogandelagen den 22 juni 1939 (nr
297). Rätt alt göra rekvisition eller anfordran tillkommer de militära myndigheter
åt vilka Konungen meddelar sådan rätt.
Med stöd av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. 11.
lagar har Kungl. Majit genom kungörelsen den 30 december 1939 förordnat
— 20 —
om insättning å särskilt konto i postgirorörelsen av ersättningsbelopp överstigande
1,000 kronor, som kronan Ilar att gälda för bland annat jämlikt
häst- och fordonsanskaffningslagen för kronans räkning anskaffade hästar
och hästfordon, motorfordon och motorredskap.
På grund av nådigt bemyndigande och i anslutning till bestämmelsen i 4 §
nyssnämnda kungörelse har arméförvaltningens civila departement efter
samråd med generalpoststyrelsen meddelat vissa bestämmelser rörande utbetalning
och redovisning av ersättningar vid inlösen jämlikt häst- och fordonsanskaffningsförordningen
av hästar och fordon för krigsmaktens ställande
på krigsfot att tillämpas från och med den 15 januari 1940. Enligt
dessa bestämmelser skall, då sammanlagda ersättningsbeloppet icke överstiger
1,000 kronor, hela beloppet utbetalas direkt till den ersättningsberättigade.
Överstiger ersättningsbeloppet 1,000 kronor skall beloppet på visst
angivet sätt insättas på »spärrkonto» hos postgirokontoret att innestå där,
intill dess sex månader förflutit efter insättningen. På särskild begäran kan
emellertid den ersättningsberättigade direkt utfå ett belopp av 1,000 kronor,
i vilket fall allenast den återstående delen insättes å nyssnämnda »spärrkonto».
Genom en kungörelse den 2 juli 1940 (nr 662) har Kungl. Majit numera
upphävt spärrkontoförfarandet beträffande ersättningsbelopp för tvångsanskaffade
hästar och hästfordon samt föreskrivit, att vid kungörelsens
ikraftträdande den 15 juli 1940 å spärrkonto innestående ersättningsbelopp
för dylik egendom på framställning av den ersättningsberättigade genast
skulle utbetalas.
I detta sammanhang ina framhållas, att statens krisrevision efter inspektion
vid ett flertal mönstringsförrättningar funnit sig föranlåten att för att
underlätta prissättningen av inmönstrade hästar utarbeta vissa värderingsnormer,
vilka genom arméstabens försorg delgivits hästmönstringsnämndernas
militära ledamöter.
I skrivelse den 3 juni 1940 har statens krisrevision hemställt, att Kungl.
Majit måtte föranstalta örn erforderliga åtgärder för att vid utbetalning av
ersättning för motorfordon, som tvångsvis anskaffats för krigsmaktens behov,
tillgodose den, som på grund av äganderättsförbehåll i fordonet kunde
vara berättigad uppbära ersättningen eller del därav. Sedan generalpoststyrelsen
och arméförvaltningens tyg- och civila departement avgivit utlåtande
i ärendet har Kungl. Majit genom beslut den 30 augusti 1940 anbefallt
generalpoststyrelsen att i huvudsaklig överensstämmelse med vad styrelsen
föreslagit låta verkställa en utredning i syfte att »trygghet såvitt möjligt
vinnes för att sådana jämlikt kungörelsen den 30 december 1939, nr 954, hos
postgirokontoret insatta medel, vilka utgöra ersättning för motorfordon och
motorredskap med tillhörande släpvagnar och redskap, må, då förfallotiden
är inne, komma att utbetalas till rätt borgenär».
I skrivelse till Kungl. Majit den 7 november 1940 har statens krisrevision,
under framhållande bland annat av att revisionen funnit det sakliga innehållet
i nu gällande lagstiftning om tvångsanskaffning för försvarsväsendets
— 21
behov vid förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering i olika avseenden
mindre lämpligt, hemställt, att Kungl. Majit ville föranstalta om utredning
angående nya bestämmelser i ämnet.
I skrivelse till Kungl. Majit den 14 november 1940 har chefen för armén
anmält, att, då mönstringsproceduren enligt häst- och fordonsanskaffningslagen
bland annat visat sig taga för lång tid i anspråk för att säkerställa förbandens
organisering på fastställda tider, nämnda lag syntes vara i behov av
omarbetning samt föreslagit, att särskilda utredningsmän tillkallas för att
inom försvarsdepartementet verkställa utredning örn en revision av densamma.
Med hänsyn till den kritik, som från olika håll riktats mot, under nuvarande
krissituation gjorda tvångsanskaffningar av hästar och fordon och
icke minst med hänsyn till de stora kostnaderna för detta ändamål under
budgetåret 1939/40, hava innevarande års revisorer funnit det angeläget, att
på grundval av protokoll, redovisningar och andra handlingar ävensom genom
inhämtande av upplysningar underhand undersöka en del av de enligt
häst- och fordonsanskaffningslagen gjorda anskaffningarna av hästar och
fordon. Av vad därvid framkommit må följande framhållas.
Ägare till uttagna hästar och fordon hava i relativt stor omfattning utan
laga skäl underlåtit att inställa hästar och fordon till anbefalld mönstring.
I vissa fall synes orsaken härtill hava varit, att det bland häst- och fordonsägare
i stor utsträckning rått ovisshet örn, huruvida vederbörandes hästar
eller fordon voro uttagna. I protokoll fört vid hästmönstringsnämndens nr
248 sammanträde den 8 december 1939 heter det sålunda bland annat. »Ordföranden
meddelade, att under dagen ävensom de föregående dagarna efter
mobiliseringsorderns utfärdande ett stort antal personer antingen genom
telefon eller genom personliga besök sökt göra sig underrättade, huruvida
deras hästar voro utmönstrade eller icke. Då det tydligen bland allmänheten
i stor utsträckning rådde okunnighet om, huruvida vederbörandes hästar och
fordon voro utmönstrade, beslöt hästmönstringsnämnden att omedelbart genom
telefon och bilbud i största möjliga utsträckning delgiva de hästägare,
som berördes av skyldigheten att inställa sig.» 1 andra fall återigen torde
den omständigheten, att i flertalet mönstringsbesked angivits, att inställelse
till mönstring skulle ske vid allmän mobilisering hava medfört, att vederbörande
ägare ej trott sig inställelseskyldiga vid de mönstringar, som på
grund av partiell mobilisering kommit att äga rum. I detta sammanhang
kan framhållas, alt häst- och fordonsägare, som erhållit särskilt meddelande
örn inställelse lill mönstring, blivit i vissa fall sammanblandade, så att
de, som i rudorna voro antecknade för inställelse andra mobiliseringsdagen,
blivit kallade till tredje mobiliseringsdagen och tvärtom.
Procenten förfall å uttagna hästar på grund av dräktighet,, sjukdom eller
annat laga skill verkar så långt kan bedömas ganska stor. Detsamma gäller
örn antalet vid mönstring kasserade hästar. Vid en mönstringsförrättning
i Skurup exempelvis kasserades på icke angivna skäl av 28 inställda
hästar 10. Dessa förhållanden samt underlåtenhet av ägare att inställa uttag
-
— 22 —
na hästar hava medfört, att vissa nämnder av de till inmönstring avsedda
hästarna icke kunnat inmönstra det antal, som enligt gällande mobiliseringsplan
skolat ankomma på dem. Sålunda skulle hästmönstringsnämnden nr
266 under den 9, den 10 och den 11 december 1939 planenligt inmönstra tillhopa
20 ridhästar och 270 draghästar. Enligt vad vid förrättningen fört protokoll
utvisar kunde emellertid nämnden inmönstra allenast 17 ridhästar
och 223 draghästar, av vilket antal 51 inköpts från icke mönstringsskyldiga
hästägare. En brist uppstod sålunda i det antal hästar, som nämnden skolat
inmönstra, uppgående till 3 ridhästar och 47 draghästar.
Aven ifråga örn motorfordon har kassation och icke minst underlåtenhet
att inställa uttagna fordon till mönstring medfört svårigheter för motormönslringsnämnder
att inmönstra det antal, som enligt mobiliseringsplanen
skolat ankomma på dem. Enligt protokoll fört vid motormönstringsnämndens
nr 22 a sammanträde den 8, den 9 och den 10 december 1939 skulle
under sagda dagar inmönstras sammanlagt 198 motorfordon. På grund av
ovan berörda omständigheter kunde nämnden inom föreskriven tid inmönstra
allenast 164 fordon, varför alltså en brist på 34 fordon uppkom.
Det förefaller vidare som örn samarbetet mellan de militära myndigheterna
och mönstringsnämnderna i vissa fall icke varit tillfredsställande. I § 2
av protokoll hållet vid sammanträde med hästmönstringsnämnden nr 245
den 21 december 1939 heter det. »Till militära ombudet hade från I 13 ingått
telefonmeddelande att 51 stycken av de inmönstrade hästarna skulle
återtagas. För att skyndsammast delgiva hästägarna denna order — de
flesta voro från Orsa och Ore — hade särskilda bud med bil måst utsändas.»
Än mer framträder detta missförhållande i följande skrivelse från ordföranden
i hästmönstringsnämnden nr 19 till länsstyrelsen i Malmöhus län. »Hästmönstringsnämnden
för hästmönstringsområdet nr 19 får härmed över inmönstring
av hästar söndagen den 14 och måndagen den 15 innevarande
april avgiva följande redogörelse.
Enligt en till undertecknad, lördagen den 13 april avlämnad kvarterlista,
skulle mönstringen söndagen den 14 omfatta 80 hästar. När mönstringen
började klockan 8 f. m. erhöll nämnden muntlig order att endast 30 hästar
skulle inköpas och att samtliga skulle vara ridhästar. Med anledning härav
och efter upprop hemsändes alla hästar som voro uttagna till draghästar
och som lämpligen ej kunde överflyttas till ridhästar. Under uppropet visade
sig även att ett mycket stort antal av hästägarna icke voro kallade till mönstringen
genom expressbrev på samma sätt som de närvarande. Härvid kunde
nämnden konstatera, att övervägande delen av de hästägare som icke voro
kallade voro sådana, som hade för ridbruk lämpliga hästar, uttagna härtill.
Det blev därför för nämnden omöjligt att kunna inmönstra det önskade
antalet ridhästar.
Sedan nämndens arbete pågått cirka 3 timmar ingick förnyad order att så
mångå ridhästar icke behövdes, men att i stället 30—40 draghästar skulle
inmönstras samt att dessa icke behövde vara försedda med sel- och fordon.
Denna order var nu för nämnden omöjlig att verkställa, då ett stort antal
23 —
draghästar, på grund av erhållet besked att draghästar icke komme att inmönstras,
redan voro bortförda. Senare på dagen erhöll nämnden besked
om att samtliga draghästar skulle vara försedda med seldon.
Då oklarhet beträffande inmönstringen förelåg, kunde endast 2 ridhästar
och 16 draghästar inmönstras. Denna oklarhet, beträffande vilka hästägare
som voro kallade eller ej, medförde en uppenbar omöjlighet för nämnden
att upprätta bötesförteckning.
Enligt kallelse inställde sig nämnden även måndagen den 15 april klockan
8 på inmönstringsstället. Någon häst eller hästägare kom under hela förmiddagens
lopp icke till mönstringsstället. Ej heller inställde sig någon hämtningskommenderingsbefälhavare.
Härvid bemärkte nämnden, efter gjord
undersökning, att någon hästägare, genom särskild kallelse, icke var anmodad
inställa sig. Sedan nämnden uppehållit sig på mönstringsstället till omkring
klockan 14 avslutades inmönstringen.»
Uttagningsrullorna synas understundom icke hava förts med erforderlig
noggrannhet. Bland annat har konstaterats att häst- och fordonsägare blivit
uppförda i rullorna för både andra och tredje mobiliseringsdagen.
Enligt vad revisorerna under hand inhämtat hava en del av jämlikt hästoch
fordonsanskaffningslagen tvångsanskaffade hästar och fordon icke varit
för avsett ändamål lämpliga. Sålunda hava inköpta hästar icke sällan
varit av sådan beskaffenhet att de icke kunnat komma till avsedd användning
vid det truppförband, som fått sig dem tilldelade. Anskaffade automobiler
och motorcyklar hava i åtskilliga fall varit föråldrade, starkt förslitna
eller av annan anledning icke för krigsbruk lämpliga. Revisorerna hava ock
i ett flertal fall kunnat konstatera, att tvångsanskaffade motorfordon redan
efter kort tids användning befunnit sig i sådant skick, att de måst repareras
för betydande belopp eller rent av nedskrotas.
Ifråga örn prissättningen å hästar hava nämnderna tydligen mestadels
sökt tillämpa principen, att inlösen skulle ske minst efter gällande dagsvärde.
I vissa fall har ett visst maximipris fastställts av nämnden. Ilästmönstringsnämnden
nr 276 exempelvis beslöt vid mönstringsförrättning den 9 december
1939 »att priset för förstklassiga hästar i ålder från fyra år till åtta år
ej får överstiga 1,800 kronor och sänkas i förhållande till ålder och beskaffenhet».
Då priserna variera väsentligt å olika platser, synes någon likformighet
vid värdering de olika mönstringsnämnderna emellan åtminstone vid de
tidigare mönstringsförrättningarna icke hava förefunnits. Av de tillämpade
priserna och de å redovisningarna talrikt förekommande ändringarna (överstrykningar
m. m.) torde man möjligen kunna sluta, att nämnderna väl
mycket sökt tillgodose säljarnas krav.
Vid bestämmande av lösenbelopp för inmönstrade motorfordon och motorredskap
synas närmast de av riksvärderingsnämnden utarbetade taxorna
hava bort komma lill användning. Då emellertid i åtskilliga fall de fastställda
inlösningsprisen av fordonens tillverkningsår att döma måste anses
såsom väl höga, torde prissättningen icke hava skett enligt nämnda taxor
utan efter andra i viss mån godtyckliga normer. Icke ens i de fall, då mönst
-
— 24 —
Revisorernas
nttalande.
ringsnämnderna ansett det erforderligt anlita särskilda värderingsman, synes
prissättningen alltid hava skett enligt inom motorbranschen eljest tilllämpade
principer.
De genom länsstyrelsernas försorg uppgjorda planerna för beredande å
mönstringsställe av lokaler för mönstringsnämnd, av uppställningsplats för
hästar och fordon, för inkvartering och utspisning åt militär hämtningskommendering,
för inkvartering åt civil förarpersonal såväl å mönstringsplats
som under färd därifrån till avdelning av krigsmakten m. m. hava såvitt
nu kan bedömas icke alltid varit ändamålsenliga och förorsakat statsverket
onödiga kostnader.
De av nämnderna avgivna ekonomiska redovisningarna lämna icke sällan
en hel del övrigt att önska ifråga örn reda och ordning. Utbetalningsförfarandet
medelst utbetalningskort och insättning å spärrkonto hos postgirokontoret
synes vidare hava berett nämnderna en del svårigheter och icke
oväsentligt bidragit till att fördröja deras arbete.
Slutligen må framhållas, att häst- och fordonsanskaffningsförordningens
bestämmelser beträffande ersättning för tjänstbarheter, transportersättning,
traktamentsersättning och resekostnadsersättning ävensom beträffande ersättning
till ledamot av mönstringsnämnd hava hos såväl länsstyrelser som
inmönstringsnämnder tolkats olikformigt, vilket förhållande medfört uppenbara
orättvisor i det att vederbörande ibland erhållit högre ibland lägre ersättning
än han författningsenligt varit berättigad till.
Såsom av det ovan anförda framgår hava revisorerna ansett det vara av
intresse att i sin berättelse närmare undersöka frågan om tillgodoseendet av
försvarsväsendets behov av hästar och fordon samt huru bestämmelserna i
nu gällande häst- och fordonsanskaffningslag under nuvarande krissituation
praktiskt tillämpats. De iakttagelser, som därvid gjorts, äro i flera avseenden
av sådan art, att det måste anses önskvärt att förändringar snarast möjligt
vidtagas i ifrågavarande lagstiftning. Revisorerna hava sålunda bland
annat kunnat konstatera, att inmönstrade hästar och fordon icke alltid varit
för krigsbruk lämpliga främst beroende på att uttagningen i fredstid varit
otillfredsställande. Vidare har mönstringsnämndernas arbete, när det gäller
prissättning, skett efter skilda normer och riksvärderingsnämndens taxor synas
icke, såsom sannolikt av statsmakterna avsetts, härvidlag hava kommit
till användning. Revisorerna hava även ifråga om prissättningen kunnat
iakttaga, att i enstaka fall ovidkommande synpunkter kunnat föranleda,
att statsverkets intressen icke blivit i vederbörlig ordning tillgodosedda.
Detta gäller prissättningen icke blott av inmönstrade fordon utan även sådana,
som uttagits enligt rekvisitionslagen.
I skrivelse till Kungl. Maj:t har, såsom revisorerna härovan omnämnt,
statens krisrevision hemställt örn utredning rörande nya bestämmelser örn
tvångslagstiftning för försvarsväsendets behov. En framställning med i stort
sett samma syfte har ungefär samtidigt även gjorts av chefen för armén,
vilken därvid ifrågasatt, att vid tvångsanskaffning av hästar och fordon
— 25
allenast rekvisitionslagen (i förekommande fall beredskapsförfogandelagen)
borde komma i tillämpning. Utan att vilja taga ståndpunkt till vad chefen
för armén gjort gällande i detta hänseende, anse sig dock revisorerna böra
understryka vikten av, att vid den utredning, som i anledning av de gjorda
framställningarna kan komma till stånd, största möjliga hänsyn tages till
den civila befolkningens intressen, ävensom och icke minst till möjligheterna
av att vid krigsutbrott nöjaktigt kunna ordna transport- och evakueringsfrågor,
vilkas lösning i stor utsträckning kräver en på förhand beräknelig
säker tillgång på transportmedel. Även örn detta i främsta rummet
gäller anskaffningen av motorfordon kunna dock i viss mån samma synpukter
göras gällande då det gäller avstående av hästar och fordon, som stå till
jordbrukets och transportväsendets förfogande. Erfarenheterna i fråga örn
det nu tillämpade tvångsförfarandet på förevarande område giva även, enligt
vad revisorerna trott sig hava funnit, vid handen att i många fall för
ägarens utkomst nödvändiga hästar och fordon inmönstrats eller rekvirerats
medan mera umbärliga icke tagits i anspråk.
Utan att vilja föregripa en eventuell utredning om tvångslagstiftningen
angående anskaffningen av hästar och fordon för försvarsväsendets behov,
vilja revisorerna först och främst ifrågasätta, örn nian icke för att ernå en
mera tillfredsställande uttagning av hästar och fordon i fredstid, bör utsträcka
besiktningsförfarandet till att omfatta ett större antal hästar än nu
är fallet och åtminstone ett visst antal motorfordon. Vidare bör undersökas,
örn det icke vore lämpligt att fastställa uttagningen i fredstid att avse viss
bestämd kortare tid, enär givetvis särskilt motorfordonen men även hästarna
under den relativt långa giltighetstiden för uttagningen kunna ifråga örn
sin brukbarhet undergå avsevärda förändringar. Det synes även lämpligt
att ett bättre samarbete etableras mellan uttagningsmyndigheterna och den
personal vid vederbörande truppförband, som vid eventuell mobilisering
skall hava att svara för anskaffningen av hästar och fordon. Det torde heller
icke vara ur vägen att vid uttagningen samarbete åstadkommes med de kommunala
myndigheterna.
Beträffande värderingen bör undersökas, huruvida icke redan vid uttagning
i fredstid en sådan preliminär värdering skulle kunna verkställas, som
åtminstone i någon mån kunde utgöra vägledning för prissättningen vid
eventuell inmönstring. Ävenledes bör säkerhet skapas för, att mönstringsnämnderna
förses med ifråga om handel med hästar och motorfordon sakkunnigt
folk.
De nuvarande föreskrifterna om utbetalning av ersättningar för tvångsanskaffade
hästar och fordon hava åtminstone i vissa fall visat sig mindre
lämpliga och medfört onödiga svårigheter både för säljare och köpare. Revisorerna
vilja därför för sin del ifrågasätta, huruvida icke den förändringen
i organisatoriskt hänseende bör vidtagas, att vid mobilisering hos samtliga
länsstyrelser inrättas en särskild avdelning med uppgift att handlägga samtliga
ersättningsfrågor samt verkställa utbetalning av ersättning för samtliga
inmönstrade, och då så av praktiska skäl kan anses lämpligt, även rekvire
-
— 26 —
rade hästar och fordon. Mönstringsnämnderna skulle vid en sådan anordning
endast hava att verkställa prissättningen och befrias från det tidsödande
utbetalningsarbetet. Härigenom skulle även den fördelen vinnas, att nämnda
avdelning kunde direkt till arméförvaltningen redovisa verkställda utbetalningar.
Det nuvarande förfaringssättet har bland annat medfört, att redovisning
för av länsstyrelserna förskjutna kostnader för mönstringsnämndernas
verksamhet ofta oskäligt fördröjes, varför länsstyrelserna under en ej
sällan avsevärd tid på särskilda förskottskonton få upptaga högst betydande
utgifter för försvarsändamål. De förvaltande myndigheterna inom försvarsväsendet
skulle också härigenom snabbare erhålla uppgift om verkställda
utbetalningar samt översikt över samtliga kostnader för försvarets räkning.
Under sina resor hava revisorerna hos ett par länsstyrelser upptagit detta
spörsmål till behandling och därvid funnit, att en dylik anordning även ur
länsstyrelsernas synpunkt skulle kunna anses ändamålsenlig.
Med hänsyn till nu behandlade frågas betydelse såväl ur militär som civil
synpunkt hava revisorerna velat fästa riksdagens uppmärksamhet på de ertarenheter,
som gjorts, samt beträffande behovet av reformer på detta område.
7.
Åtgärder för
sjukvärdsberedskapcns
ordnande.
Med hänsyn till de mycket betydande belopp, som ställts till förfogande
för ordnandet av vårt lands sjukvårdsförhållanden vid krigstillfälle, och
för de beredskapsåtgärder, som genomförts såväl beträffande den rent militära
sjukvården som ifråga örn landets sjukhusorganisation överhuvudtaget
samt även rörande luftskyddets särskilda sjukvårdsanstalter, hava revisorerna
ansett lämpligt att i sin berättelse något ingå på de spörsmål, vilka sammanhänga
med den genomförda sjukvårdsberedskapen. För att erhålla
närmare upplysningar i detta hänseende hava revisorerna hos statsministern
gjort framställning om att uppgifter skulle ställas till revisorernas förfogande
dels från medicinalstyrelsen beträffande beredskapsorganisationen, i
vad den avser genom styrelsens försorg vidtagna åtgärder, ävensom i fråga
örn kostnaderna för nämnda organisation beträffande närmast de s. k. beredskapssjukhusen,
dels ock från luftskyddsinspektionen rörande i samband
med luftskyddsorganisationens genomförande vidtagna anordningar i sjukvårdshänseende
samt beträffande kostnaderna för ordnandet av luftskyddets
hjälpplatser m. m. I anledning härav hava revisorerna mottagit redogörelser,
innefattande i huvudsak de uppgifter som framställningen avsett. Vidare hava
revisorerna från arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse inhämtat vissa upplysningar
rörande dess verksamhet i beredskapshänseende, varjämte revisorerna
från statens krisrevision fått del av vissa inom denna revision gjorda utredningar
beträffande beredskapssjukhusens organisation, vilka föranlett
åtgärder från krisrevisionens sida.
Redogörelser för de från sjukvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen och luftskyddsinspektionen
erhållna uppgifterna hava här nedan intagits i berättelsen.
— 27 -
Arniéjörvaltningens sjukvårdsstyrelses och sjukvårdsinspektionens särskilda
beredskapsåtgärder.
För vård av sjuka och sårade från armémyndighet underställda förband
äro enligt uppgjord krigssjukvårdsplan, fastställd av arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse den 10 april 1940, följande fasta krigssjukvårdsanstalter —
utöver av fördelnings- och kårförband upprättade sådana —■ avsedda, nämligen
civila sjukhus enligt lagen om sjukhusvård vid krig eller krigsfara (SFS
1939: 310), garnisons- och militärsjukhus, krigssjukhus, fästningssjukhuset
i Boden, konvalescentanstalter, krigssjukstugor samt sjukkvarter. Samtliga
nu uppräknade anstalter skola vid behov därjämte mottaga civila sjuka och
sårade.
Garnisonssjukhusen och militärsjukhusen fortsätta vid krig eller krigsfara
sin verksamhet enligt anvisningar, som utfärdas av generalfältläkaren, vilken
därvid, i den mån så erfordras, samråder med de civila myndigheter, som
beröras av förändringar i sjukhusens fredsverksamhet.
Krigssjukhusen utgöras dels av arméns krigssjukhus, vilka planläggas och
upprättas genom försorg av cheferna för högre truppförband, dels av Svenska
röda korsets krigssjukhus. Planläggningen av ifrågavarande sjukhus
sker i tillämpliga delar enligt föreskrifterna i ovannämnda lag 1939: 310 och
kungörelsen den 26 augusti 1939 (nr 581) angående förberedande åtgärder
för tillämpning av samma lag samt luftskyddsinspektionens allmänna anvisningar
nr 12. Krigssjukhusen förläggas i regel till platser, som sakna civila
sjukvårdsanstalter, och lämpliga lokaler äro skolor, samlingslokaler,
hotell, pensionat etc. Vårdavdelningarna böra i största möjliga utsträckning
sammanföras i byggnader med rymliga lokaler, då personalbehovet härigenom
minskas. Sjukhusen skola bland annat innehålla utrymmen för förråd
av läkemedel. Finnes luftskyddsmyndigliet å orten bör vid planläggningen
samarbete ske med denna. Beräkningar av personalbehov, inredning
samt utrustning med instrument och läkemedel verkställas efter samma normer,
som gälla för beredskapssjuktnäs av liknande karaktär.
För att möjliggöra ett tidigt frigörande av övriga sjukvårdsanstalter från
främst militära krigsskadade skola efter särskild order konvalescentanstalter
upprättas genom Svenska röda korsets försorg. Några dylika hava ännu
icke upprättats.
Enligt bestämmande av vederbörlig militär myndighet upprättas vid mobilisering
eller ock dessförinnan krigssjukstugor för tillgodoseende av sjukvårdsbehovet
vid främst sådana landstormsförband, från vilka sjuka och
sårade icke med fördel kunna avlämnas till närbelägen sjukvårdsanstalt.
Krigssjukstugor må enligt överenskommelse mellan den militäre chef, under
vilken de lyda, och'' vederbörande luftskyddsmyndighet samordnas med
hjälpplats.
För att under pågående transporter medgiva avpollettering av sjuka och
sårade, vilka icke utan fara kunna medfölja förbanden, upprättas sjukkvarter
vid vissa av de förbindelseleder, som därvid tågås i anspråk. Där sä
— 28 —
är möjligt träffas i stället avtal med befintliga sjukvårdsinrättningar angående
omhändertagande av ifrågavarande personal.
För säkerställande av sjukvårdstjänsten inom krigsskådeplatsen finnas
särskilda sjukvårdstrupper och sjukvårdsformationer, samtliga till större
delen motoriserade. Dessa äro de stridande truppförbandens egen sjukvårdstross,
som upprättar bataljons-(divisions-) förbandsplatser, sjukbärarkompanier,
som upprätta hållplatser, sjukvårdskompanier, som upprätta huvudförbandsplatser,
sjukhuskompanier, som upprätta fördelningssjukhus och
etappsjukhuskompanier, som upprätta etappsjukhus. Transporter till och från
samt mellan dessa platser ombesörjas dels av de nämnda förhanden själva,
dels av särskilda sjuktransportkompanier. Till sjukvårdsförbanden hänföras
även smittskyddskompanier, hälsovårdsplutoner, badplutoner samt sjukvårdsförrådsplutoner.
Samtliga här nämnda sjnkvårdsförband äro försedda
med sjukvårdsmateriel till den omfattning, som med hänsyn till vederbörligt
förbands uppgift i fält har ansetts erforderlig. Härvid har sjukvårdsmaterielen
sammanförts i 20 st. s. k. utrustningsenheter, vilka sammanställts
med hänsyn därtill, att vid vissa staber o. s. v. ett och samma utrustningsbehov
föreligger.
Ett annat slag av krigssjukvårdsanstalter äro de för transporter avsedda
sjukhustågen (arméns och Svenska röda korsets), sjuktågen och bilkolonnerna
för sjuktransport.
För tillgodoseende vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden av personalbehovet för bland annat
sjukvård hava genom lag den 8 december 1939 (nr 832) och kungörelse den
13 samma månad (nr 904; fr. o. m. den 1 juli 1940 ersatt av kungörelsen
1940: 637) meddelats bestämmelser örn tjänsteplikt för medicinalpersonal,
vartill hänföras läkare, tandläkare, apotekare, sjukgymnaster, barnmorskor,
sjuksköterskor m. fl. När — såsom genom kungörelse den 13 december 1939
(nr 903) skedde — Kungl. Majit utfärdat förordnande örn dylik tjänsteplikt,
verkställes av medicinalstyrelsen uttagning därtill samt anvisning av tjänst,
i vilken arbete skall utföras. Genom kungl, brev den 3 februari 1939 hava
vissa bestämmelser utfärdats angående värnpliktiga läkares m. fl. mobiliseringsplacering.
Jämlikt en med sjukvårdsstyrelsen, marinförvaltningen och Svenska röda
korset ingången överenskommelse har medicinalstyrelsen åtagit sig att vid
krig eller krigsfara (förstärkt försvarsberedskap) tillhandahålla sjuksköterskor
för alla till försvarsväsendets förfogande ställda sjukvårdsförband och
sjukvårdsanstalter ävensom för de av Svenska röda korset upprättade sjukvårdsanstalter,
som icke ställts till förfogande. Placeringen av läkarna m. fl.
omhänderhaves av sjukvårdsinspektionen.
Här må omnämnas, att viss chefläkare erhållit bemyndigande att, när så
erfordras och sjukvårdsläget vid truppförbanden det medgiver, beordra
läkare och annan medicinalpersonal vid sjukvårdsformation att tillfälligt
tjänstgöra vid civil sjukvårdsinrättning eller i den öppna vården utan hinder
för vederbörande i övrigt anbefalld tjänstgöring.
— 29
För att underlätta Svenska röda korsets rekrytering av den sjukvårdspersonal,
som erfordras vid upprättandet av de krigssjukvårdsanstalter, som
nämnda organisation ställer till försvarsväsendels förfogande vid mobilisering,
disponeras viss personal ur armén jämlikt vissa generalorder.
För armékrigssjukvården behövlig materiel och övriga förnödenheter skola
i regel upphandlas centralt genom sjukvårdsstyrelsens försorg. Denna
anskaffning sker efter i fredstid utarbetade noggranna planer, grundade på
behovsberäkningar. I förekommande fall, då marinförvaltningen och flygförvaltningen
gjort framställning härom, har sjukvårdsstyrelsen företagit upphandling
jämväl för sagda myndigheters räkning. Sjukvårdsstyrelsen har
av ekonomiska och praktiska skäl bemyndigat medicinalstyrelsens materielnämnd
att i samband nied upphandling för beredskapssjukhusen anskaffa
för krigssjukhusen avsedd materiel intill en viss kostnadssumma.
Vid planerade krigssjukhus finnes materielen upplagd i tillfälliga förråd.
Sjukvårdsstyrelsen har därför såsom uppbördsman mot kontant ersättning
tillfälligt anställt vissa civilpersoner. Inspektioner pågå för närvarande över
förrådslokalerna, som i allmänhet visat sig vara i tillfredsställande skick.
Truppförhandens fältdepåer hava däremot på många håll varit bristfälligt
anordnade. Utöver nu berörda förråd finnas vissa centrala sådana upprättade.
Materiel för utrustande av sjuktåg och bilkolonner för sjuktransport
upplägges av Svenska röda korset och sjukvårdsstyrelsen pa vissa bestämda
orter.
Svenska röda korsets fasta och rörliga sjukvårdsanstalter äro från och med
den dag, då de ställas till militär myndighets förfogande, i krigsförvaltningshänseende
likställda med arméns krigssjukvårdsanstalter.
I fråga om förfarandet för omsättning av sjukvårdsmaterielen, läkemedlen
m. m. föreligger ännu icke någon utarbetad plan, men är spörsmålet föremål
för uppmärksamhet från skilda myndigheters sida.
Till bestridande av kostnaderna för utrustning av arméns krigssjukhus,
materielanskaffning m. m. har Kungl. Majit under budgetåret 1939/40 genom
särskilda beslut till sjukvårdsstyrelsens förfogande ställt sammanlagt
13,290,000 kronor. Under budgetåret 1940/41 har ytterligare anvisats ett belopp
av 6,000,000 kronor. De till förfogande ställda medlen hava ännu icke
helt tagits i anspråk. Utöver vad som sålunda anvisats har för »löpande utgifter»
förskottsstaten i viss utsträckning anlitats. Härutöver hava för ifrågavarande
ändamål av de på förskottsstat anvisade medlen ytterligare betydande
belopp behövt tagas i anspråk.
Medicinalstyrelsens verksamhet för ordnandet av sjukvurdsberedskapen i krig.
I den verksamhet, som under den senaste tiden förekommit för organiserandet
av sjukvårdsberedskapen i krig, har självfallet medicinalstyrelsen
måst i stor utsträckning taga del. Genom beslut den 10 oktober 1937 uppdrog
Kungl. Majit åt styrelsen all i samråd med chefen för försvarsstaben,
generalfältläkaren, luftskydssinspektionen och överstyrelsen för Svenska rö
-
— 30 —
da korset utarbeta och till Kungl. Maj:t överlämna förslag till gemensam
plan för den militära och civila sjukvården i krig. Med skrivelse den 15 juli
1938 överlämnade styrelsen till Kungl. Maj:t särskilda förslag till författningar,
innefattande en dylik plan. Dessa förslag hava legat till grund för
ett flertal sedermera utfärdade författningar i ämnet.
För planläggning av sjukhusens krigsberedskap har medicinalstyrelsen efter
av Kungl. Majit den 24 mars 1939 lämnat bemyndigande i samråd med
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anlitat biträde av vissa sakkunniga, vilka
antagit benämningen »kommittén för sjukhusens krigsberedskap». De
sakkunniga avslutade sitt gemensamma arbete efter cirka fem månader och
hade då uppdragit preliminära riktlinjer för den organisation av beredskapen
på sjukvårdens område, som sedermera i huvudsak genomförts. Därefter
inrättades hösten 1939 inom styrelsen en beredskapsbyrå, formellt
lydande under lasarettsbyrån men med egen personal. Från och med den
1 januari 1940 intager denna byrå en mera självständig ställning med egen
chef. Kungl. Majit har sedermera uppdragit åt vissa personer att såsom
sakkunniga biträda vid handläggningen av en del till nämnda byrå hörande
ärenden.
Huvudprincipen vid sjukvårdsberedskapens ordnande är den att de civila
sjukhusen under krig skola kunna emottaga dels alla slag av krigsskadade
patienter, såväl militära som genom kriget skadade civila, dels en del av det
vanliga fredsklientelet. Samtidigt som denna princip kunnat genomföras,
har den tidigare under rent militär ledning stående sjukvårdsorganisationen
undergått en reducering, i det att ett stort antal krigssjukhus nedlagts.
Med stöd av kungörelsen den 26 augusti 1939 (nr 581) angående förberedande
åtgärder för tillämpning av lagen om sjukhusvård vid krig eller
krigsfara har Kungl. Majit fastställt en förteckning över de civila sjukhus,
vilka vid krig eller krigsfara skola fortsätta sin verksamhet, varjämte föreskrifter
meddelats rörande erforderliga förändringar av verksamhetens art
och omfattning vid dessa sjukhus (de s. k. beredskapssjukhusen).
För att sjukhusen skola kunna fullgöra den stora uppgift, nyorganisationen
innebär, har man bland annat räknat med ett öppnande av annexsjukhus
i omgivningen av ett kärnsjukhus. Såsom kärnsjukhus vore de flesta
av länslasaretten avsedda att fungera, vidare några sjukstugor, sanatorier
och enskilda sjukvårdsanstalter. Annexen skulle utgöras av framför allt skolor
och samlingslokaler samt i vissa fall epidemisjukhus, hem för kroniskt
sjuka etc. De flesta av beredskapssjukhusen skulle beslå av, förutom kärnan,
flera annex. Sedan en preliminär planläggning verkställts av lasarettens
styresmän och direktioner, har densamma granskats och fastställts av
medicinalstyrelsen, som dessförinnan, såvitt det varit möjligt, berett vederbörande
landstings förvaltningsutskott tillfälle till yttrande. Vid olika tidpunkter,
då det utrikespolitiska läget varit särskilt hotfullt, har arbetet med
beredskapssjukhusplanläggningen i olika detaljer måst särskilt forceras.
Vid sidan av beredskapssjukhusen iordningställdes vid senaste årsskifte
inom vissa delar av landet s. k. reservsjukhus, betående av ett flertal mind
-
— 31 —
re byggnader av olika slag och avsedda för vård i lörsta hand av akuta infektionsfall
bland de till beredskapst jänst inkallade. Reservsjukhusen upprättades
jämlikt beslut av Kungl. Majit den 30 december 1939 genom vederbörande
landstings försorg och trädde i verksamhet efter beslut av medicinalstyrelsen
i samråd med överbefälhavaren och förvaltningsutskottet. Medicinalstyrelsen
äger genom bemyndigande av Kungl. Majit möjlighet att
vid behov föranstalta om upprättande av dylika reservsjukhus även på andra
håll.
Med hänsyn till de ändrade betingelser, under vilka olika grenar av sjukvården
måste arbeta i händelse av krig, hava vissa beredskapsåtgärder
igångsatts för epidemi-, tuberkulos- och barnbörds vården.
Då det är önskvärt, att direktionerna för beredskapssjukhusen redan i
fredstid träffa avtal med vederbörande huvudmän om rätten att disponera
de olika annexlokalerna, har medicinalstyrelsen utarbetat ett normalkontrakt
till ledning för parterna. Kontrakt få dock avslutas först sedan förslag därtill
granskats och godkänts av medicinalstyrelsen.
Såsom i det föregående nämnts, ankommer det på medicinalstyrelsen att
vid vederbörligt förordnande örn tjänsteplikt för medicinalpersonal verkställa
uttagning därtilll. Såsom en förberedande åtgärd skall styrelsen företaga
registrering av sjukvårdspersonalen i den omfattning, styrelsen prövar
sådan erforderlig utöver den registrering, som enligt meddelade föreskrifter
i fråga om viss medicinalpersonal verkställes av sjukvårdsinspektionen.
Mobiliseringsplaceringen av läkare (såväl värnpliktiga som icke värnpliktiga)
verkställes av sjukvårdsinspektionen i samråd med medicinalstyrelsen.
De i sistnämnda avseende uppgjorda planerna upptaga tjänsteläkare, läkare
vid sinnessjukhus, läkare vid sanatorier, läkare vid beredskapssjukhus,
läkare vid lasarett och sjukstugor, läkare vid krigssjukhus och vissa andra
militära sjukvårdsanstalter. I ärende angående användning av sjukvårdspersonal
för krigsmaktens behov skall samråd äga rum med vederbörande militära
myndighet.
Materielanskaffningen för beredskapssjukhusen och reservsjukhusen har
handhafts av medicinalstyrelsens materielnämnd, som jämväl upphandlat
viss utrustning för luftskvddets läkareambulanser och hjälpplatser.
Bland de större ärenden, som materielnämnden handlagt i samband med
materielanskaffningen, märkas uppförandet och ombyggandet av vissa förrådslokaler,
åtgärder för tillgodoseende av behovet utav röntgenfilm vid såväl
statens som landstingens sjukvårdsinrättningar, tillverkning av röntgenfilm
inom landet, inventering av tillgången på röntgenapparater i privat ägo,
beredskapssjukhusens tilldelning av röntgenapparater genom tillämpning av
bestämmelserna i förfogandelagen, bränsleförsörjningen vid beredskapssjukhusen
under eldningsperioden 1940 —1941, beredskapssjukhusens reservbehov
av elektrisk energi, anskaffning av ambulansfordon för beredskapssjukhusens
räkning genom inredning av personbilar till sjuktransportbilar samt anskaffning
av ögonproteser och extremitetsproteser.
Genom materielnämndens medverkan har ett betydande antal förslag till
— 32 —
standardisering av sjukvårdsmateriel utarbetats och delvis redan fastställts.
Under den närmaste tiden har materielnämnden att till behandling upptaga
bland annat större organisatoriska frågor, som beröra den anskaffade materielens
framtida förvaring och omsättning, kontroll samt inventeringar.
Med avseende på rikets försörjning med läkemedel bar materielnämnden
genom tid efter annan företagna inventeringar skaffat sig överblick över tillgången
härpå samt vid konstaterad brist bidragit till densammas avhjälpande.
Medicinalstyrelsens utgifter (engångskostnader) under budgetåret 1939/40
samt innevarande budgetår till och med den 9 oktober för organisationen av
sjukvårdsberedskapen i krig uppgå enligt inhämtad uppgift till 8,279,736 kronor.
För arméförvaltningens räkning har därjämte förskotterats ett belopp
av 443,582 kronor. Härtill komma kostnader för vissa icke likviderade arbeten
med planläggning och byggnadstekniska förändringar av beredskapssjukhusen
samt med skyddsrums anordnande.
För beredskaps- och reservsjukhusens driftkostnader, i den mån de avse
militära patienter, hava särskilda medel ej anvisats. Frågor härom äro, vad
de förstnämnda sjukhusen angår, av beskaffenhet att skola prövas och avgöras
i enlighet med de bestämmelser, som gälla för rekvisition för krigsmaktens
behov (10 § lagen den 22 juni 1939, nr 310). Vederbörande krigskassaavdelningar
torde hava att bestrida dessa kostnader. Beträffande sättet för
bestridande av kostnaderna för reservsjukhusens drift har Kungl. Maj:t förklarat
sig framdeles komma att meddela närmare bestämmelser.
Till täckande av resekostnaderna under föregående och innevarande budgetår
för den till beredskapstjänst på grund av tjänsteplikt inbeordrade medicinalpersonalen
har medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 28
augusti 1940 anhållit om anvisande av anslag.
Luftskyddets beredskap i sjukvårds hänseende.
Under senare år hava i Sverige liksom i de flesta främmande länder vidtagits
vissa tämligen omfattande åtgärder till civilbefolkningens skydd mot
anfall från luften. Då en samhällsuppgift av sådan betydelse icke kunnat
helt eller ens huvudsakligen överlåtas åt det enskilda initiativet, har det för
staten varit ofrånkomligt att påtaga sig ledningen av luftskyddet och ansvaret
för dess genomförande. Enligt den av Kungl. Majit och riksdagen den
11 juni 1937 utfärdade luftskyddslagen (SFS 1937:504), vari föreskrifter
meddelats om luftskyddets organisation och förberedande m. m., utövas tillsynen
å luftskyddet inom riket av luftskyddsinspektionen. Varje stad och
landsfiskalsdistrikt utgör i regel ett luftskyddsområde, inom vilket den omedelbara
ledningen av luftskyddet handhaves av en luftskyddschef. Med stöd
av i luftskyddslagen intaget bemyndigande har Kungl. Majit genom särskilda
luftskyddskungörelser, av vilka den nu gällande är given den 13 april 1940
(SFS 1940: 239), utfärdat närmare bestämmelser med avseende å lagens tilllämpning.
Sålunda har, bland annat, föreskrivits, att vid luftskyddets förberedande
bör övervägas, i vad mån planläggningen skall omfatta anordnan
-
— 33 —
de av hjälpplatser och beredande av sjukhusutrymme för vård av skadade
samt organiserande av sjukvårdstjänst.
Vid behandlingen i det följande av de i samband med luftskyddsorganisalionens
genomförande vidtagna anordningarna i sjukvårdsliänseende kan för
revisorernas del en begränsning ske till de åtgärder, som avse ett samhälle i
dess helhet (allmänt luftskydd). Anordningar beträffande särskilda anläggningar
och företag (industriluftskydd) samt åtgärder i övrigt för beredande
av luftskydd (enskilt luftskydd) hava i detta samband mindre intresse, då
kostnaderna därför icke bestridas av allmänna medel.
Vad angår det allmänna luftskyddets sjukvårdstjänst, hava anvisningar
härom utarbetats av luftskyddsinspektionen i samråd med medicinalstyrelsen.
Enligt dessa anvisningar ingå i nämnda sjukvårdstjänst följande sjukvårdsenheter,
nämligen hjälpplatser (bestående av en större eller mindre förbandsplats
jämte vårdavdelning och en härifrån helt skild avgasningsplats),
sjuktransportavdelningar och rörliga läkarambulanser.
Sedan medicinalstyrelsen i överensstämmelse med tillämpningsbestämmelserna
(SFS 1939: 581) till lagen örn sjukhusvård vid krig eller krigsfara avgivit
förslag till sjukvårdsorganisation för det allmänna luftskyddet, har
Kungl. Maj:t den 26 april 1940 fastställt detsamma. Bestämmande för omfattningen
av ifrågavarande organisation, som för varje luftskyddsort upptagit
ett visst antal sjuktransportavdelningar samt en eller flera hjälpplatser,
har varit tillgången på inom vederbörande luftskyddsort befintliga civila eller
militära sjukvårdsinrättningar samt för krig eller krigsfara planlagda sådana,
såsom krigssjukhus och krigssjukstugor. Ett samarbete mellan olika myndigheter
och anstalter har därvid givetvis förutsatts skola äga rum. Vad angår
fastställandet av hjälpplatsernas belägenhet, har luftskyddsinspektionen
i en den 7 februari 1940 utsänd skrivelse framhållit, att dylika platser borde,
örn så i övrigt befunnes lämpligt, inrymmas i byggnader, avsedda som
annexlokaler till beredskapssjukhus. Med tanke på att ifrågavarande förbandsplatser,
vilka skulle kunna tagas i anspråk omedelbart vid luftskyddstillstånd,
eventuellt bomme att tagas i bruk tidigare än beredskapssjukhusen,
borde de planläggas och iordningställas i viss mån självständigt. Hänsyn
skulle dock därvid tagas till de förberedelser, som gjorts vid beredskapssjukhusen.
Enligt ovanberörda kungörelse 1939: 581 tillhandahålles för hjälpplatser
och övriga i allmänna luftskyddet ingående sjukvårdsenheter erforderlig materiel
och övriga förnödenheter enligt bestämmelser, som utfärdas av medicinalstyrelsen.
Sedan vid sammanträde inom medicinalstyrelsen den 15
februari 1940 riktlinjer uppdragits för den kommande anskaffningen av sjukvårdsmateriel,
hava den 13 mars 1940 kompletterande bestämmelser meddelats
av luftskyddsinspektionen efter samråd med medicinalstyrelsen. Sålunda
gäller, att luftskyddsinspektionen skall anskaffa bl. a. förbandsmateriel
och instrument lill sjuktransportavdelningarna, bårutrustning, bårsängar,
gasskyddsmateriel samt till transportmedel hänförlig materiel. Viss annan
sjukvårdsmateriel upphandlas genom den i medicinalstyrelsen inrättade ma
3—
-
— 34
terielnämndens försorg. Slutligen skall i samband med luftskyddstillstånd
anskaffning genom lokala inköp ske av medicin och sådan materiel, som icke
skall upphandlas av luftskyddsinspektionen eller materielnämnden. Viss del
av nu berörda lokala upphandling skall enligt särskilda föreskrifter under år
1940 verkställas av vederbörande luftskyddschef i den utsträckning som med
hänsyn till svårigheterna beträffande anskaffning och förvaring kan befinnas
lämplig. Räkning å sålunda inköpt materiel skall tillställas inspektionen för
likvidering.
I fråga örn sängutrustningspersedlar har inspektionen förutsatt, att dessa
i största möjliga utsträckning skall kunna erhållas genom gåvor eller såsom
lån, varvid främst lokalt samarbete tänkts äga rum med kretsstyrelserna av
Svenska röda korset.
Vissa avvikelser från ovan angivna plan för materielanskaffningen påkallades
utav Kungl. Majit i april 1940 meddelade förordnanden om luftskyddstillstånd.
Enligt en från luftskyddsinspektionen den 16 april 1940 utsänd
skrivelse skulle sålunda beträffande vissa förbandsplatser vederbörande luftskyddschef
söka att — i avvaktan på leverans av materiel genom central
myndighets försorg — i möjligaste mån säkerställa tillgången på erforderlig
utrustning. Därest detta icke kunde ske genom överenskommelse med inom
orten befintliga sjukvårdsinrättningar och apotek om lån eller tillhandahållande
på annat sätt, finge oundgängligen nödvändig upphandling verkställas
lokalt. — Luftskyddsinspektionen har uppskattat totalkostnaderna för den
lokalt anskaffade materielen till omkring 1,000,000 kronor.
För bestridande av kostnaderna för genomförande av det allmänna luftskyddets
sjukvårdsorganisation hava särskilda medel beräknats vid anvisandet
av de reservationsanslag till civilt luftskydd: gasskyddsutrustning å respektive
6,800,000 kronor och 9,320,000 kronor, vilka upptagits å tilläggsstaterna
I och II till riksstaten för budgetåret 1939/40. I den förra summan
har ingått, bland annat, en post å 250,000 kronor för inköp av 10,000 sjukbårar
och en å 1,150,000 kronor för anskaffande av sjukvårdsmateriel vid
hjälpplatserna, medan av den senare summan 200,000 kronor hava avsetts
för anskaffande av materiel för omkring 400 sjuktransportavdelningar. Genom
beslut den 21 april 1939 bar vidare Kungl. Majit ställt ett belopp av
370,000 kronor till förfogande för anskaffning av bårsängar. Över de för
ifrågavarande ändamål anvisade beloppen har luftskyddsinspektionen lämnat
följande redovisning, avseende tiden intill den 1 november 1940.
Materiel
A. Luftskyddsinspektionens upphandling.
Bårsängar .......................................... kronor
Sjukbårar .......................................... »
Bårgördlar .......................................... »
Bårselar ............................................ »
Cramerskenor ...................................... »
370,000: —
250,000: —
20,000: —
9,000: —
694: 35
— 35 —
Förbandsmateriel till läkarambulans, större ............ kronor 13,900: 80
» » » , mindre .......... » 10,845:80
Gaspuderburk, större ................................ » 1,102:50
Lådor till läkarambulanser, större ................. » 7,110:95
» » » , mindre.................... » 4,249:90
Operationsrockar (sylön).............................. » 2,151:30
Presenningar till sjuktransportbilar.................... » 146,278: 50
Rapportsedlar........................................ » 1,015: —
Rondskålar.......................................... » 1,783:20
Samaritväskor ...................................... » 161,130:50
Satser sjukvårdsmateriel till mindre förbandsplats...... » 37,386: 30
» » » större » ...... » 4,776:50
Sjukvårdsmateriel till avgasningsplatser ................ » 40,965:30
Spillkummar ........................................ » 797:52
Spottkopp utan lock.................................. » 4,522:05
Ställningar m. m. till sjuktransportbilar................ » 88,613: 14
Levererad men ej betald sjukvårdsmateriel ............ » 7,245:78
B. Kungl. Medicinalstyrelsens upphandling.
Levererad men ej betald materiel...._................. kronor 70,567:03
C. Lokalt upphandlad materiel.
Betald materiel till 46 luftskyddsorter ................ kronor 126,892:05
Summa disponerat belopp kronor 1,381,028: 47
Rest å till förfogande ställda anslag.................. » 588,971: 53
Summa kronor 1,970,000: —
Det odisponerade beloppet å 588,971 kronor 53 öre är enligt uppgift från
luftskyddsinspektionen främst avsett för inlösen av lokalt anskaffad sjukvårdsmateriel.
Spörsmålet om ordnande av vårt lands sjukvård i krig har under lång tid
varit föremål för omfattande undersökningar och ärendet har också förberetts
i form av olika slag av beredskapsåtgärder, vidtagna genom såväl statliga
myndigheter, vilka haft att ombesörja militär och frivillig sjukvård under
fredsförhållanden, som frivilliga hjälporganisationer, i huvudsak Röda
korset och dess olika distrikt. Till sistnämnda sammanslutning har också
under en följd av år för dess organisationsarbete utgått särskilt statsanslag.
De av revisorerna från arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsen
och luftskyddsinspektionen införskaffade, härovan refererade redogörelserna
utvisa också, att ett ganska omfattande förberedande arbete verkställts
på detta område. Trots detta har det icke kunnat undvikas, att vid ut
-
Revisorernas
uttalande.
— 36 —
brottet av det nu pågående världskriget beredskapsåtgärderna å sjukvårdens
område i flera hänseenden måste betraktas såsom mindre tillfredsställande.
Revisorerna hava icke kunnat undgå det intrycket, att ofta på grund av bristfällig
förberedelse — i vissa fall sannolikt förorsakad av alltför begränsade
anslagsmedel — ganska brådstörtat måst vidtagas anordningar, vilkas snabba
genomförande på skilda områden av sjukvårdsväsendet föranlett eljest onödiga
svårigheter och kommit att draga kostnader för det allmänna, som
blivit särskilt stora genom att vissa anordningar måst genomföras i forcerat
tempo och då knapphet å vissa förnödenheter redan inträtt. Ej heller har
samarbetet mellan de skilda statsmyndigheterna i allo varit av den art, att
revisorerna känt sig övertygade örn, att en förutseende och planmässig ledning
av sjukvårdsberedskapen funnits, något som i fråga om luftskyddets
beredskap i sjukvårdsavseende också framträtt på ett ofta ganska betänkligt
sätt. De anordningar, som härutinnan för sig vidtagits, hava även i åtskilliga
hänseenden kommit att genomföras utan det samarbete, som varit önskvärt.
Anskaffningarna av sjukvårdsmateriel för luftskyddet hava sålunda ofta
skett fristående genom skilda organ och hava därför icke kommit att utgöra
ett led i den allmänna sjukvårdsberedskapens ordnande i landet. Även örn
behoven kunnat i stort sett tillgodoses jämväl för luftskyddets del, måste nu
svårigheter framträda, när det gäller att ordna omsättningen av de anskaffade
ofta ganska olika sammansatta förråden. Då emellertid, såsom den lämnade
ekonomiska redogörelsen från luftskyddsinspektionen utvisar, ersättningar
till kommuner och särskilda organisationer ännu icke blivit i sin helhet utbetalade,
anse revisorerna det dock ännu vara för tidigt att vidare yttra sig
om de ekonomiska förhållandena beträffande luftskyddet och användningen
av anslagna medel till ordnandet av hjälpplatser och anskaffandet av sjukvårdsmateriel.
Beträffande den genomförda fördelningen av tillgänglig läkar- och annan
sjukvårdspersonal hava revisorerna gjort åtskilliga undersökningar och införskaffat
uppgifter utöver vad som framgår av den ovan lämnade redogörelsen.
I detta hänseende vilja revisorerna nu allenast framhålla nödvändigheten
av, att det på delta område redan ordnade samarbetet mellan
medicinalstyrelsen och sjukvårdsinspektionen utvecklas och genomföres på
sådant sätt, att vårt lands sjukvårdsberedskap blir den bästa möjliga och att
tillgängliga arbetskrafter disponeras för de uppgifter, för vilka de genom föregående
allmän och speciell utbildning bäst lämpa sig. Det må uppmärksammas,
att, även om vid uttagning av personal till olika befattningar åtskilligt
blivit mindre ändamålsenligt ordnat, revisorerna hava fått det intrycket, att
man sedermera sökt snabbt verkställa sådana förändringar, som erfarenheten
visat vara behövliga. Revisorerna hava också erfarit, att åtgärder numera
vidtagits för att läkare och sjukvårdspersonal vid militära förband skola
kunna vid behov i viss utsträckning utnyttjas för den civila befolkningen i
sjukvårdshänseende samt att särskilt vid mindre truppförband, som under
längre tid kvarstannat på viss ort, för den civila befolkningen avsedd läkare
tagits i anspråk. Genom åtgärder av denna art hava också kostnaderna kun
-
— 37 —
nät nedbringas, och revisorerna förutsätta, att uppmärksamheten i fortsättningen
ägnas åt detta samarbete i syfte att fullt rationellt utnyttja sjukvårdspersonalen
även då det gäller försvarsgrenarnas inbördes förhållanden.
Emellertid kunna revisorerna icke underlåta att framhålla, att ofta, då det
gällt i de särskilda kommunerna anställda läkare samt även statliga läkarkrafters
utnyttjande, den tillämpade organisationen icke funktionerat på ett
i allo smidigt och praktiskt sätt och att den civila sjukvården beretts onödiga
svårigheter genom att från ledningens sida icke alls eller i tid meddelande
lämnats örn läkares och annan sjukvårdspersonals förflyttning genom personalens
ianspråkstagande för särskilda beredskapsuppgifter. Det torde likväl
få anses önskvärt, att i detta hänseende personalens arbetsgivare, ofta en kommun
eller kommunal myndighet, direkt av vederbörande statliga myndighet
underrättas örn förflyttningar av denna art, så att lämpliga anordningar kunna
i förväg vidtagas.
I fråga örn medicinalstyrelsens handläggning av nyssberörda slag av ärenden
och överhuvudtaget av beredskapsåtgärder på sjukvårdens område hava
revisorerna även fått den uppfattningen, att hemligstämpeln här kommit till
användning i en utsträckning, som knappast kan anses hava varit av förhållandena
påkallad, då det här är fråga örn i beredskapshänseende ofta ganska
allmänt kända förhållanden inom sjukvården. I detta sammanhang bör uppmärksammas,
att inom medicinalstyrelsen ofta även ekonomiska sammanställningar,
i vilka hänvisning skett till hemliga kungliga brev, blivit hemligstämplade,
ehuru siffersammanställningarna utan svårighet kunnat ske med
stöd av offentligt tillgängliga räkenskaper. Revisorerna vilja understryka vikten
av att, då det gäller ordnandet av landets sjukvård och vidtagande av beredskapsåtgärder
på detta område, något som påkallar direkt samarbete med
landsting och kommunala myndigheter, vilka under normala förhållanden
svara för sjukvården i vårt land, hemligstämpeln mera sparsamt kommer till
användning.
Beträffande personalorganisationen i övrigt vilja revisorerna vidare framhålla,
att det är nödvändigt, att planerna fullföljas även i fråga örn tillgodoseendet
för den civila befolkningen av sjukvården under krig och att det ofta
icke låter sig göra att, såsom tydligen avsetts, i större utsträckning till vederbörande
kommuner hemsända å sjukhusen inneliggande patienter, i all synnerhet
örn samtidigt vederbörande tjänsteläkare och sjuksköterska, som normalt
hava sin verksamhet inom kommunen, förflyttas till annan tjänstgöring.
I sistnämnda hänseende måste uppmärksamheten särskilt riktas på luftskyddets
sjukvårdsberedskap på luftskyddsorter, vilken beredskap enligt gällande
bestämmelser genomförts av viss på orten verksam läkare såsom tjänstegrenschef
hos distriktsluftskyddschefen och i samverkan med sjukvårdspersonalen
därstädes. Omflyttningar här skulle i många fall kunna omöjliggöra beredskapens
utnyttjande. Även hemvärnets sjukvårdsorganisation, vilken planerats
skola omhändertagas av Röda koret, skapar i detta hänseende nya problem,
som i samarbete nied vederbörande kommuner böra snarast möjligt
praktiskt lösas.
— 38
I fråga om beredskapssjukhusens organisation och i detta hänseende vidtagna
åtgärder hava, såsom ovan omnämnts, undersökningar av krisrevisionen
verkställts, varvid vissa nya synpunkter framförts. Till denna fråga anse
sig revisorerna icke böra taga någon ståndpunkt men utgå från att frågan
underkastas vidare utredning.
Beträffande medicinalstyrelsens beredskapsbyrås och särskilt materielnämndens
verksamhet vilja revisorerna understryka vikten av, att denna
verksamhet utvecklas på sådant sätt, att i samarbete med militära sjukvårdsmyndigheter,
landstingen och de större städerna redan ifrågasatt omsättning
av anskaffad sjukvårdsmateriel ordnas på ett rationellt sätt och att ytterligare
åtgärder vidtagas för att framdeles i vidgad omfattning standardisera
sjukvårdsmaterielen och centralisera dess upphandling genom praktiska anordningar
på detta område. Det kan för övrigt konstateras, att materielnämndens
arbete redan varit av betydelse ej blott i allmänt beredskapsavseende
utan även som ett led i strävan att undgå onödiga kostnader vid upphandlingen.
I avseende å tillgodoseendet av luftskyddets materielbehov samt samarbetet
från statens sida med Röda korset och dess distriktsorganisationer, vilja
revisorerna betona behovet av att genom en central lednings försorg i största
möjliga utsträckning framdeles åstadkommas ensartade grunder för anskaffningen
av för krigsbruk avsedd sjukvårdsmateriel. För revisorerna tillgängliga
uppgifter giva nämligen vid handen, att därutinnan åtskilliga anordningar
kommit att vidtagas, vilka ofördelaktigt påverkat beredskapens effektivitet.
I avseende å luftskyddets och hemskyddets sjukvård vilja revisorerna
ytterligare understryka vikten av ett närmare samarbete med kommunala
myndigheter, särskilt när det gäller omsättningen och vidmakthållandet av
anskaffade förråd. I viss mån torde här Röda korsets distriktsorganisationer
med det intresse, som där visats för dessa speciella uppgifter, kunna tjäna
såsom förmedlande organ.
Vad slutligen angår den centrala ledningen i allmänhet av sjuk vårdsberedskapen
i landet hava givetvis rådande förhållanden gjort, att vissa anordningar
måst från tid till annan vidtagas och att därför eljest skälig hänsyn
ofta icke kunnat tagas till kostnadsfrågan, men revisorerna utgå från, att
framdeles den osäkerhet och bristande stadga, som i flera hänseenden kommit
till synes, ersättes av genom vunnen erfarenhet lämpade åtgärder beträffande
såväl materielanskaffningarna som personalorganisationen samt att
allvarliga ansträngningar göras att skapa ett för hela landets sjukvårdsberedskap
önskvärt ytterligare utvidgat samarbete mellan statliga myndigheter,
landsting och kommuner samt frivilliga organisationer. Kraven på vårt lands
allmänna sjukvårdsberedskap och den tillgängliga sjukvårdspersonalens mest
ändamålsenliga utnyttjande ävensom nödvändigheten av kostnadernas begränsning
tillgodoses bäst härigenom.
Med hänsyn till dessa frågors betydelse för landets försvar och den civila
befolkningens sjukvård vid krigstillfälle samt de synnerligen betydande belopp,
som av riksdagen beviljats för sjukvårdsberedskapens ordnande, hava
revisorerna ansett sig böra delgiva riksdagen sina erfarenheter på området.
_ 39 _
§ 8.
Krigsfamiljebidragsförordningen av den 17 april 1940 (nr 223) har i sin Krigsfamiljelielhet
trätt i tillämpning från och med den 15 maj 1940 enligt kungörelse
av den 3 maj 1940 (nr 323). Närmare bestämmelser om förordningens tilllämpning
hava meddelats i krigsfamiljebidragskungörelsen av den 3 maj
1940 (nr 322).
Enligt förordningen utgår krigsfamiljebidrag i form av familjepenning,
bostadsbidrag, sjukbidrag eller näringsbidrag. De tre först nämnda bidragen
kunna utgå samtidigt. Utgår näringsbidrag kan annat slag av bidrag ej samtidigt
förekomma. Bidragen utgå efter behovsprövning utom en del av familjepenningen,
det s. k. grundbeloppet, som utgives utan dylik prövning.
Grundbeloppet utgör 1 krona örn dagen till den värnpliktiges hustru, med
vilken han sammanlever, samt 40 öre örn dagen för varje hans barn och
adoptivbarn under 16 år, som är under hans vårdnad.
Familjebidrag utbetalas av den kommun, där den värnpliktige å inställelsedagen
till tjänstgöring var bosatt under förhållanden, att han, örn mantalsskrivning
då skolat förrättas, ägt där mantalsskrivas. Flyttar den värnpliktige
efter inställelsedagen till annan kommun, skall familjebidrag utbetalas
av inflyttningskommunen från och med kalendermånaden näst efter den, under
vilken flyttningen där anmäldes av utflyttningskommunen. Av familjebidraget
bekostar staten i sin helhet familjepenningens grundbelopp eller
motsvarande del av näringsbidraget samt 9/10 av därutöver utgående familjebidrag.
Den kommun, som utbetalar familjebidraget, får själv svara för den
återstående tiondelen.
Ärenden angående familjebidrag handläggas å kommunens vägnar av dess
familjebidragsnämnd, som verkställer behovsprövning och utbetalning.
Nämndens beslut skola i vissa fall underställas länsstyrelsens prövning. Klagan
över nämndens beslut föres hos länsstyrelsen utom beträffande frågor
örn skyldighet att söka arbete, där klagan föres hos tillsynsmyndigheten.
Tillsynsmyndighet är statens arbetsmarknadskommission.
Med hänsyn till förordningens stora praktiska betydelse under rådande
förhållanden hava revisorerna beslutat till behandling upptaga vissa frågor,
som beröra förordningens tillämpning i avsikt att pröva örn en förenkling
av förfarandet vid ärendenas handläggning vore möjlig.
Revisorerna hava i anledning härav begärt vissa upplysningar från statens
arbetsmarknadskommission, vilka kommissionen lämnat i ett yttrande av
den 31 oktober 1940.
Revisorerna hava till en början uppmärksammat, att de uppgifter, som de
militära myndigheterna hava alt lämna familjebidragsnämnderna, framför
allt tidpunkten för tjänstgöringens avslutande, i många fall kommit familjebidragsnämnderna
för sent till handa, vilket lett till felaktiga utbetalningar.
Arbetsmarknadskommissionen har i detta hänseende anfört följande.
Beträffande familjebidragsnämnds underrättande rörande militärtjänstgöringens
upphörande samt vissa andra förändringar i tjänstgöringsförhål
-
— 40 —
landelia stadgas i 18 § krigsfamiljebidragskungörelsen att vederbörande militäre
chef i angivna fall ofördröjligen skall enligt fastställt formulär översända
anmälan om förändringen till vederbörlig länsstyrelse, som har att
vidarebefordra anmälan till den rätta familjebidragsnämnden. Därjämte stadgas
i 22 § samma kungörelse skyldighet för den, som uppbär familjebidrag,
alt ofördröjligen underrätta familjebidragsnämnden om förändringar, vilka
kunna vara av betydelse för bidragets bestämmande, såsom att den värnpliktige
hemförlovats o. s. v.
För militär myndighets nyss nämnda anmälan har kommissionen fastställt
och tillhandahåller en särskild blankett (nr F 8). Det har emellertid
trots upprepade påminnelser visat sig, att dessa anmälningar i många fall
expedierats allt för sent för att familjebidragsnämnderna — exempelvis vid
tjänstledighet utan krigslön — i rätt tid skulle kunna upphöra med utbetalning
av bidrag. Kommissionen har i anledning härav övervägt olika anordningar
för att nämnderna i tid skulle få underrättelse om ifrågavarande förändringar.
Bland annat framställdes förslag örn att den värnpliktige själv
skvdle lämna en uppgift å särskilt formulär till närmaste militäre befälhavare,
och att denna uppgift skulle bestyrkas och expedieras av befälhavaren
till vederbörandes familjebidragsnämnd. Ett sådant system skulle emellertid
blivit bristfälligt i olika avseenden. Sker hempermittering från ett fältförband,
har befälhavaren icke uppgift örn, för vilka värnpliktiga familjebidrag utgår.
Sådana anteckningar skola nämligen förås vid depåförbanden. Någon kontroll
å den värnpliktiges uppgifter kan sålunda icke ske vid fältförbanden.
Fall förekomma också, då den värnpliktige icke vet, att familjebidrag beviljats,
exempelvis kan bidrag för ett utomäktenskapligt barn lia utverkats
av vederbörande barnavårdsman. Kravet på den militära hemortsorganisationens
anmälningsskyldighet måste därför vidhållas. Med hänsyn härtill
införde kommissionen i augusti detta år i samråd med lantförsvarets kommandoexpedition
en anmälningsblankett, vilken tillställts samtliga militära
hemortsmyndigheter och genom dessas försorg utlämnats till de militära
myndigheter, vilka lia att hemförlova och hempermittera värnpliktiga. Då
värnpliktigs tjänstgöring upphör under sådana förhållanden, att hans familjebidrag
skall indragas, skall ett exemplar av blanketten utlämnas till honom
nied anmaning alt nied användande av denna blankett fullgöra skyldigheten
att underrätta familjebidragsnämnden örn tjänstgöringens upphörande.
Denna påbyggnad på anmälningssystemet medför visserligen icke någon full
säkerhet för, att familjebidragsnämnderna omedelbart underrättas örn förändringar
i rätten till familjebidrag. I flertalet fall vinnes dock dea fördelen,
att familjebidragsnämnderna snabbare än eljest skulle vara fallet få notis
om inträffade förändringar och till följd därav upphöra med utbetalande av
bidrag. Definitivt beslut i fråga om bidrags upphörande fattas givetvis icke
förrän den officiella uppgiften från militärmyndigheten inkommer till nämnden,
men risken för att bidrag skall behöva återkrävas blir mindre.
I detta sammanhang må nämnas, att arméstaben under nu pågående arbete
med omläggning av systemet för de värnpliktigas redovisning m. m. inlett
samarbete med kommissionen i frågor, sorn gälla de militära myndigheternas
befattning med famil jebidragsärenden, därvid bland annat ifrågasatts
sådana anordningar, att uppgifter om upphörd tjänstgöring skulle kunna
tillställas familjebidragsnämnderna utan att passera länsstyrelserna. Då
förändringarna beräknats komma att genomföras under den närmaste tiden,
har kommissionen ansett sig icke nu böra framlägga förslag till ändringar
i de nuvarande författningsbestämmelserna rörande sättet för översändande
av uppgifter till familjebidragsnämnderna.
— 41 —
Revisorerna hava vidare anhållit om upplysningar huruvida de uppgifter
om familjebidrag, som skola lämnas till socialregistret, skulle kunna förenklas,
samt huruvida nämnda uppgifter vore att anse såsom allmänna handlingar,
ur vilka uppgifter kunde tillhandahållas allmänna myndigheter. Arbetsmarknadskommissionen
har i dessa hänseenden framhållit följande.
I krigsfamiljebidragskungörelsens 21 § stadgas, att då familjebidragsnämnd
bifallit ansökan örn familjebidrag eller beslutat ändring i utgående bidrag,
beslutet skall anmälas till socialregistret, så vida ej fråga är örn allenast
familjepennings grundbelopp.
Då avsikten med berörda stadgande enligt kommissionens uppfattning
torde vara, att socialregistret, när fråga uppkommer örn beviljande av vissa
bidrag eller understöd, skall kunna lämna uppgift örn familjebidrag, som
utgått eller utgår till viss person, har kommissionen ansett erforderligt att
socialregistret tillställes så fullständiga uppgifter som möjligt.
Kommissionen har funnit stöd för denna uppfattning i 3 g lagen örn socialregister
av den 20 mars 1936, som föreskriver, att anteckning, som införes i
socialregistret, skall innehålla uppgift örn hjälpens orsak och art, den tid
hjälpen avser, dess omfattning samt i korthet övriga omständigheter, vilka
kunna vara av betydelse vid bedömande av uppkommande fråga om ytterligare
hjälp åt person, som med anteckningen avses. Vidare är stadgat, att
det registerförande organet har att införskaffa så fullständiga upplysningar
.sorn möjligt för anteckning i registret. En blankett för anmälan till socialregistret,
av vilken allenast .skulle framgå, att familjebidrag beviljats för viss
person och vilken sålunda skulle tjänstgöra endast som hänvisning till familjebidragsnämndens
register, synes i regel icke fylla socialregisterlagens
ovan angivna krav.
I fall, då familjebidragsnämndens och socialregistrets anteckningar förvaras
inom samma eller näraliggande lokaler, har kommissionen dock funnit
tillräckligt alt i socialregistret antecknas, att familjebidrag beviljats med
belopp och för tid, som angives i familjebidragsnämndens handlingar nied
visst aktnummer. Vid en dylik anordning måste givetvis arkivering av familjebidragsnämndens
handlingar ske så, att anordningens användande på
längre sikt icke hindras därav.
För att i möjlig mån förenkla uppgiftslämnandet till socialregistret har
kommissionen ansett lämpligt tillhandahålla två blanketter. Den ena — nr
F 31 ■— :ir avsedd allenast för avgivande av namn och liknande uppgifter avseende
personer, vilka till följd av viss värnpliktigs ansökan beviljats familjebidrag.
Denna blankett behöver endast en gång ifyllas och översändas till
respektive socialregister. Den andra blanketten — nr F 32 — är avsedd för
lämnande av uppgift örn, för vilken tid och med vilket belopp familjebidrag
utgått. På eli och samma exemplar av sistnämnda blankett kunna lämnas
uppgifter, som hänföra sig till flera värnpliktiga.
Med anledning av revisorernas förfrågan, huruvida ovannämnda blanketter
med därå lämnade uppgifter enligt kommissionens mening vöre alt betrakta
såsom offentliga handlingar, ur vilka uppgifter kunde tillhandahållas
allmänna myndigheter, må nämnas följande. I 7 § lagen örn socialregister
angives vilka myndigheter lii. fl. som — utöver egna kommunala myndigheter
— liro berättigade alt erhålla uppgifter från socialregistret beträffande
viss angiven person. I 8 § samma lag stadgas alt lil. a. de lill socialregistret
hörande handlingarna skola så förvaras, att de icke åtkommas av obehöriga.
Vidare stadgas i 14 § i lagen den 28 maj 1937 örn inskränkningar i rätten
alt utbekomma allmänna handlingar, att »uppgifter och anteckningar, vilka
42
tillhöra det i kommunerna förda socialregistret må ej utlämnas i vidare mån
än som följer av lagen örn socialregister». Den ifyllda blanketten nr F 32
kan på grund av dessa stadganden enligt kommissionens mening icke betraktas
såsom offentlig handling, utan måste anses tillböra socialregistret. Med
hänsyn härtill har kommissionen å blanketten låtit trycka följande upplysning:
»Denna uppgift är icke offentlig handling och skall tillställas registerföraren
i sluten försändelse.» Denna påskrift utesluter givetvis icke, att i lagen
örn socialregistret angivna myndigheter äga taga del av uppgifternas
innehåll. Anledningen till att icke jämväl blanketten F 31 försetts med dylik
upplysning är, att ifylld sådan blankett icke lämnar några upplysningar om
storleken av uppburet bidrag utan allenast angiver, att familjebidrag beviljats
för vissa personer.
Slutligen hava revisorerna ifrågasatt huruvida icke inskränkningar och
sammanföringar skulle kunna ske i de av arbetsmarknadskommissionen utarbetade
blanketterna, vilka tillhandahållas familjebidragsnämnderna. I
denna del har kommissionen anfört följande.
I egenskap av tillsynsmyndighet i fråga örn krigsfamiljebidragsförfattningarnas
tillämpning har kommissionen utarbetat elt betydande antal formulär
och blanketter, vilka tillhandahållas familjebidragsnämnderna. Huvudsyftet
härmed har givetvis varit att underlätta nämndernas arbete med insamlande
och avgivande av uppgifter samt utformande av framställningar och redogörelser.
Detta syfte kan icke nås, om elt otillräckligt urval av blanketter tillhandahållas.
A andra sidan kunna särskilda blanketter icke lämnas för varje
tänkbart fall, och ett alltför stort antal olika blanketter medför icke blott onödiga
kostnader utan även onödigt besvär, sålunda helt motsatt verkan mot
vad som avsetts med blankettsystemet. Vid utarbetande av olika blanketter
och därmed sammanhängande avgöranden har kommissionen sökt gå den
lämpliga medelvägen sålunda, att ingen ny blankett utsläppts utan att nyttan
därav synts överväga olägenheterna av en utökning av antalet blanketter.
Beträffande hitintills av kommissionen till familjebidragsnämndernas
tjänst utarbetade blanketter gäller därutöver, att kommissionen — med nedan
angivna undantag — icke anbefallt deras användande. Varje familjebidragsnämnd
äger att självständigt organisera sitt arbete och får sålunda
efter eget val använda antingen kommissionens blanketter, vilka kostnadsfritt
tillhandahållas, eller av nämnden själv utformade och bekostade blanketter.
Att de av kommissionen tillhandahållna blanketterna i betydande omfattning
tagits i anspråk torde tala för att de ansetts fylla ett behov. Från
familjebidragsnämnder har till kommissionen framförts önskemål örn tillhandahållande
av ytterligare formulär utöver nuvarande, men dessa önskemål
har kommissionen ansett sig icke böra tillgodose. De enda för nämndernas
verksamhet föreskrivna blanketterna äro registerkort (i fråga härom
lia dock vissa nämnder medgivits att använda liknande kort, som de själva
utarbetat) och sammandrag över utbetalningslistor, vilka sammandrag skola
fogas till ansökningar örn statsbidrag å av nämnden utanordnade familjebidrag.
Enligt bestämmelse i krigsfamiljebidragskungörelsen skall registerkortet
föras, och sammandraget över utbetalningslistorna erfordras bl. a. för
bedömande av den omfattning, i vilken familjebidrag av olika slag utanordnats.
Kommissionen vill icke underlåta att här nämna, att den för närvarande
har en ny blankett under utarbetande. På grund av riksdagens beslut, att
familjebidrag skall beskattas, måste nämligen familjebidragsnämnderna upplägga
avräkningskonto för varje inkallad värnpliktig, vilken beviljats familjebidrag.
Enligt till kommissionen lämnat meddelande avser Kungl. Majit att
— 43 —
anbefalla familjebidragsnämnderna att till taxeringsmyndigheterna lämna
uppgift om, vad varje värnpliktig för respektive beskattningsår uppburit i
form av familjebidrag. Kommissionen avser att utforma denna nya blankett
så, att den samtidigt kan användas som registerkort. Det hittills använda särskilda
registerkortet skall därefter icke tillhandahållas och någon ökning
av det aktuella antalet blanketter avses sålunda icke.
Krigsfamiljebidragen hava under rådande förhållanden fått stor omfattning
och varaktighet. Handläggningen av dessa ärenden har också berett
därav berörda myndigheter, särskilt familjebidragsnämnderna, ett avsevärt
arbete. De erfarenheter, som vunnits av förordningens tillämpning, hava
emellertid enligt revisorernas mening visat, att ärendenas handläggning bör
kunna förenklas och effektiviseras utan att tillförlitligheten åsidosättes. Då
förordningen närmast är avsedd att gälla under krig, är det av särskild vikt,
att arbetet kan bedrivas under så enkla och effektiva former som möjligt.
Revisorerna hava inhämtat, att statens arbetsmarknadskommission i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 17 oktober 1940 framlagt förslag till vissa ändringar
och kompletteringar av bidragsbestämmelserna. Bland annat ifrågasättes
enligt detta förslag vidgade möjligheter att utgiva familjebidrag efter
tjänstgöringstidens slut. Enligt en den 22 november 1940 vidtagen författningsändring
hava också numera möjligheterna att utgiva familjebidrag för
tid efter militärtjänstgöringens slut utvidgats.
För familjebidragsnämnderna är det emellertid alltjämt av stor vikt att
snabbare än som nu sker erhålla erforderliga uppgifter och handlingar från
de militära myndigheterna, särskilt beträffande tjänstgöringstidens slut för
de till beredskapstjänst inkallade värnpliktiga. Detta är icke blott av intresse
för myndigheterna och det allmänna utan i minst lika hög grad för de inkallade,
som eljest riskera få återbetala mottagna belopp, som de i de flesta
fall redan torde hava förbrukat. Revisorerna hava uppmärksammat, att i
icke ringa utsträckning återbetalningskrav också måst framställas.
Beträffande försändandet av meddelanden lill nämnder rörande tjänstgörings
avslutande för de värnpliktiga hava revisorerna funnit, att de i vissa
fall ej befordrats med allmänna posten utan delgivits dem genom anlitande
av ortens landsfiskal. Det olämpliga i ett dylikt tillvägagångssätt torde utan
vidare vara klart, och detta bör ej få förekomma, när det gäller meddelanden
av detta slag.
Revisorerna anse sig kunna förutsätta, att den omläggning av den militära
personalredovisningen, som nu håller på att genomföras, skall få till följd
alt uppgifterna från de militära myndigheterna snabbare komma nämnderna
tillhanda. Revisorerna vilja dock ifrågasätta, huruvida icke, lills en dylik
omläggning skett och visat sig fungera tillfredsställande, vederbörande kompani-
eller motsvarande expeditioner böra kunna vidarebefordra till nämnderna
av de värnpliktiga lämnade tjänstgöringsuppgifter, då de inkallades
tjänstgöring upphör, varvid deras riktighet samtidigt skulle kunna bestyrkas,
något som enligt vad revisorerna vid sina besök erfarit, ansetts leda till
mindre omgång och en förenkling av kontrollen bos nämnderna.
Revisorernas
uttalande.
— 44 —
Takttagelsor
ifriga om
militärtransporter
pä
statens järnvägar.
Vad angår uppgifterna till socialregistret hava revisorerna funnit, att de
av statens arbetsmarknadskommission utarbetade blanketterna böra kunna
förenklas. Blanketterna böra upprättas med tanke på normalfallet alltså
hustru, med vilken den värnpliktige sammanlever, och barn, som stå under
hans vårdnad. För övriga fall bör ett utrymme för särskilda anmärkningar
vara tillfyllest. Även övriga av arbetsmarknadskommissionen utarbetade
blanketter synas kunna förenklas genom minskning av utrymmet och uppgifternas
sammanförande under hänsynstagande till vad som må befinnas
verkligen vara erforderligt. Det må här erinras om, att inom kommunerna
de myndigheter, som hava att ombestyra arbetet med blanketternas ifyllande
m. m. ofta äro synnerligen betungade och att dessa anordningar också
kräva utgifter för såväl staten som kommunerna.
Enligt revisorernas mening föreligga emellertid icke tillräckliga sakliga skäl
för att anmälningsplikten till socialregistret gjorts så omfattande, som skett, i
synnerhet som uppgifterna först ganska lång tid efter verkställd utbetalning
kommer den kommunala registerföraren tillhanda, och alltså ej kan tjäna
till ledning vid bedömandet av det omedelbara understödsbehovet, något som
vid socialregistrets införande ansetts vara av särskild betydelse. Överhuvudtaget
har genom här ifrågavarande bestämmelser och i anslutning därtill vidtagna
åtgärder socialregistret kommit att svälla ut på ett sätt som ursprungligen
ej varit avsett. För kommunala och andra myndigheter torde det
vara tillfyllest med uppgift i registret att familjebidrag utgår samt hänvisning
till familjebidragsnämndens aktnummer. Erfordras i något fall ytterligare
upplysningar, torde dessa utan omgång kunna erhållas hos nämnden.
Genom den lättnad i arbetet en sådan förenkling skulle medföra både för
nämnderna och socialregisterförarna, torde större möjligheter skapas att hålla
registret aktuellt, vilket såsom nyss omnämnts för närvarande ofta icke är
fallet. Dessutom skulle å registerkorten utrymmet bättre kunna tillvaratagas.
Därest lagen om socialregister och krigsfamiljebidragskungörelsen skulle lägga
hinder i vägen för en dylik förenklad anmälningsplikt, torde det böra
tagas under övervägande, om ej nämnda författningar behöva i detta hänseende
underkastas viss jämkning i förenklingssyfte.
Dessa frågors allmänna art och betydelse för de till beredskapstjänst inkallade
samt för de kommunala myndigheterna hava föranlett revisorerna att
verkställa denna undersökning och för riksdagen tillkännagiva sin uppfattning
i saken.
§ 9.
Bestämmelser angående militärtransporter på järnväg finnas meddelade
i ett av Kungl. Majit den 3 maj 1935 fastställt militärt järnvägsreglemente
(SFS 1935:260) med därtill hörande av järnvägsstyrelsen och chefen för
generalstaben fastställda tilläggsföreskrifter. Enligt sagda reglemente, vilket
har avseende å förhållandena i såväl fred som krig samt å militärtransporter
på ej mindre statens än även enskilda för allmän trafik upplåtna järnvägar,
äga vissa angivna militära myndigheter rätt att utfärda transport
-
— 45 —
beställningar och — då fråga är om persontransporter — därmed sammanhängande
biljetter. Vid företagandet av en resa skall beställningssedeln jämte
den vidhängande biljetten inlämnas till avresestationens biljettexpedition,
som gör militärbiljetten giltig genom att förse densamma med stationens
datumstämpel. Beställningssedeln frånskiljes och behålles av stationen för
att läggas till grund för debiteringen av de avgifter, som skola utgå för
transporten. Sedan nu nämnd debitering blivit verkställd i enlighet med bestämmelserna
i militärtaxan (SFS 1935: 261) och uppförts å beställningssedeln,
översändes denna från stationen till vederbörande järnvägs kontrollkontor.
Efter därstädes verkställd granskning vidarebefordras inkomna beställningssedlar
jämte därå grundade räkningar till de militära myndigheter,
som å beställningssedlarna uppgivits skola betala de för transporterna utgående
ersättningsbeloppen.
Ifrågavarande biljettsystem synes, ehuru det — såsom ovan nämnts
— skall äga tillämpning i såväl fred som krig, närmast vara avpassat för
fredliga förhållanden. Vid tillämpandet i praktiken av detsamma har det
visat sig icke vara ovanligt, att beställningssedlarna varit behäftade med
felaktigheter och ofullständigheter, som uppkommit vid utskrivningen eller
taxeringen. Under fredstid hava de granskande organen med hänsyn till det
förhållandevis ringa antalet transporter och militära kassaförvaltningar utan
alltför stor möda kunnat genomgå beställningssedlarna samt därpå, efter
vidtagande av erforderliga rättelser och kompletteringar, utfärda vederbörliga
räkningar. Annorlunda har det emellertid ställt sig under den krigsberedskap,
vari riket sedan mer än ett år tillbaka befunnit sig.
Revisorerna hava sålunda, vad angår statens järnvägar, iakttagit, att det
på grund av beredskapstillståndet starkt stegrade antalet militära tjänsteresor
medfört en högst betydande ökning av arbetet för taxering av resorna samt
för räkningsföringen av de avgifter, som skola uttagas av de skilda betalande
myndigheterna. Detta arbete har i väsentliga drag hittills försiggått såsom
under fredstid, varför det sålunda gällt att få en noggrann avstämning
av avgifterna mellan järnvägsförvaltningen och vederbörande militära förhand.
Strävan att kunna medhinna det vidgade arbetet har haft till följd, att
personalkostnaderna inom såväl järnvägsstyrelsen som stationerna avsevärt
ökats. Vid statens järnvägars kontrollkontor har det varit nödvändigt att
anlita personal dels på ordinarie arbetstid, dels på övertid i en utsträckning,
motsvarande en ökning av antalet befattningshavare på militäravdelningen
i rån under normala förhållanden med ifrågavarande göromål sysselsatta fyra
a fem befattningshavare till omkring sextio under november månad 1940.
Icke desto mindre har en arbetsbalans uppstått, som vid början av oktober
1940 omfattade cirka 400,000 stycken ej bearbetade rekvisitioner för perioden
juli—september innevarande år. Även för militärmyndigheterna torde
vid deras kontroll av järnvägsräkningarna behov av personalförstärkning
hava visat sig föreligga.
De av det nuvarande systemet föranledda gransknings- och redovisningsåtgärderna
torde få anses vara fullt motiverade, då fråga är örn resor på
— 46 —
Allmänt
uttalande.
enskilda järnvägar eller busslinjer. För varje affärsföretag framstår det givetvis
såsom angeläget att erhålla den ersättning för utförda tjänster, vartill
företaget kan vara berättigat. Vad angår de å statens järnvägar företagna
militärresorna, synes emellertid under nu rådande förhållanden proceduren
för ersättningens bestämmande vara alltför obekväm och kostsam. Att märka
är nämligen, att det i sistnämnda fall huvudsakligen gäller en omföring av
medel från en statlig myndighet till en annan. Genom ett förenklat förfarande
skulle arbetet kunna minskas och det allmännas utgifter i väsentlig
mån nedbringas.
Järnvägsstyrelsen har även på grund av den starka stegringen av personalkostnaderna
för utförandet av ifrågavarande arbete å stationerna och
inom styrelsen haft sin uppmärksamhet riktad på att söka åstadkomma en
enklare form för detta arbete. Sålunda har inom styrelsen uppkommit den
tanken, att ersättningen för sådana i statens järnvägars egen trafik företagna
militära resor, som skola betalas av statsmedel, under nuvarande beredskapsläge
borde kunna utgå efter ett visst beräknat medelpris för varje
enskild resa. Fastställandet av ett antagligt sådant pris skulle kunna ske
med ledning av det omfattande material, som stöde till kontrollkontorets
förfogande. Vid förskjutningar av truppförläggningsplatserna och inträffandet
av andra på den genomsnittliga reselängden inverkande omständigheter
skulle en omräkning ske. Enligt styrelsens förmenande skulle nu berörda
medelprisberäkning allenast hava avseende å såsom enskild färd företagna
resor i statens järnvägars lokala trafik, däremot icke å vare sig resor i samtrafik
mellan statens järnvägar och enskilda banor eller truppförbandstransporter,
i vilka sistnämnda fall hittills tillämpade grunder åtminstone tillsvidare
borde bestå. Medelpriset borde innefatta färdpriset med persontåg,
medan tilläggsavgift för snälltåg borde debiteras särskilt.
Den försvarsberedskap, riket på grund av de under sistförflutna åt utspelade
krigshändelserna har måst intaga, har nödvändiggjort militärtransporter
inom landet i en utsträckning, som tidigare icke förekommit. De bestämmelser,
vilka reglera förhållandena på området och vilka dessförinnan endast
tillämpats i fredstid, hava därvid enligt revisorernas mening i vissa
ekonomiska hänseenden visat sig olämpliga. Revisorerna syfta härvid närmast
på den ordning, som är gällande för redovisning av de på statens järnvägar
företagna enskilda färderna. Såsom av ovanstående redogörelse framgår,
har den stora ökningen av militärresornas antal krävt en avsevärd förstärkning
av den personal, som handhar debiteringen, granskningen och
bokföringen av de för ifrågavarande resor utgående ersättningsbeloppen.
Enär sagda belopp i nu avsedda fall huvudsakligen guldits av statsmedel
har statens ökade utgifter för nyssnämnda personal icke kommit att uppvägas
av en motsvarande vinst i den statliga verksamheten. Med hänsyn
härtill hade på ett tidigt stadium åtgärder enligt revisorernas uppfattning
bort vidtagas för åstadkommande av en förenkling i tillvägagångssättet med
åtföljande minskning av personalbehovet. De inom järnvägsstyrelsen för
— 47 -
lösning av ifrågavarande spörsmål uppdragna linjerna synas revisorerna
hava varit godtagbara.
Med anledning av de för statsverket ogynnsamma förhållanden, som ovan
berörts, vilja revisorerna i anslutning till det anförda framhålla vikten av att
anordningar utan dröjsmål vidtagas i syfte att nedbringa statsverkets kostnader
i de hänseenden, varom här är fråga, och ifrågasätta revisorerna i vad
mån icke förenkling skulle kunna vidtagas i så måtto, att en medelprisberäkning
kommer till stånd även i fråga om resor i samtrafik mellan statens
järnvägar och enskilda banor. Ifrågasättas kan även, huruvida icke en ytterligare
fördel skulle vinnas, om räkningsföringen av biljettavgifterna kunde
begränsas till ett mindre antal militära myndigheter än vad för närvarande
är fallet.
§ 10.
Jämlikt § 6 i gällande krigsmaterielbestämmelser av den 15 april 1932
(SFS 98: 1932) skall krigsmateriel, som överlämnats till eller ock anskaffats
eller tillvaratagits vid kompani, stab eller därmed likställd militär organisation
av kompanichefen (motsvarande chef), disponeras till redovisning på
särskild befattningshavare, materielredogörare, vilken mottager och överräknar
materielen. I samband härmed förordnar chefen örn materielens förvaring
eller utlämning till bruk inom förbandet.
Såsom materielredogörare förordnar kompanichefen (motsvarande chef)
en eller flera befattningshavare av i allmänhet underofficers tjänsteställning.
Materielredogöraren åligger att mottaga och kvittera den krigsmateriel,
som på honom disponeras till redovisning,
att i behörig ordning, såvitt möjligt emot kvitto, utlämna mottagen krigsmateriel
inom förbandet dels till vederbörande underavdelningschefer eller
andra befattningshavare för förvaring eller gemensamt bruk, dels även till
enskilda för eget bruk,
att i föreskriven ordning ombesör ja redovisning av mottagen krigsmateriel,
såväl den materiel, som står under hans eget förvar, som den, vilken utlämnats
till bruk eller förvaring av annan inom förbandet, samt
att, efter därom erhållen befallning, till annat truppförband (organisation)
emot kvitto överlämna under hans redovisning stående krigsmateriel, vilken
därmed utgår ur nämnda redovisning.
Materielredogöraren är i första hand ansvarig för av honom mottagen och
kvitterad krigsmateriel, dock endast i den mån densamma icke behörigen utlämnats
för bruk eller förvaring av annan.
Å kompanichef (motsvarande chef) ankommer att utöva kontroll över och
i andra hand bära ansvar för all vid kompaniet (organisationen) mottagen
krigsmateriel.
Förutom vid truppbefälets vanliga persedelvisitationer och besiktningar
skola krigsmaterielens befintlighet och vård kontrolleras genom särskilda
persedelmönstringar i regel en gång i månaden å tider, som bestämmas av
vederbörande arméfördelningschef eller likställd befälhavare. Vid förrättning
-
iakttagelser
beträffande
redovisning
av krigsmateriel
vid
fältförbanden.
— 48 —
Revisorernas
uttalande.
Iakttagelser
rörande arméförvaltningens
revision.
en skall all vid förbandet befintlig krigsmateriel utom ammunition och förbrukningsartiklar
uppräknas och resultatet av materielredogöraren införas i
härför avsedd redovisningshandling, kompaniets (organisationens) krigsmateriellista.
Materielredogöraren åligger därjämte att tillvarataga och såsom
redovisningshandlingar förvara alla reversal, kvitton, order och anteckningar
m. m., vilka utvisa tillkomst och avgång av krigsmateriel samt materielens
utlämnande och fördelning inom förbandet.
Revisorerna hava ansett det vara av intresse att göra jämförelser mellan
olika krigskassors verifikationer över verkställda inköp samt vederbörande
krigsmateriellistor och materielliggare och därvid uppmärksammat, att i ett
flertal fall i dessa redovisningshandlingar icke införts den av förbandet efter
mobiliseringen inköpta materielen. Vidare liava revisorerna uppmärksammat,
att i en del fall uppbördsbevis fullständigt saknats. I andra fall åter
vill det synas revisorerna, som om vederbörande ej haft klart för sig bevisets
reella innebörd.
Revisorerna hava gjort en sammanställning över en viss krigskassa inrättad
vid ett förband örn cirka 700 man, där på något över två månader inköpts
krigsmateriel, som bort tagas till uppbörd och redovisas, till ett belopp
av 7,185 kronor 2 öre. I denna summa ingår då icke förbrukningsmateriel.
Av sagda materiel har densamma till ett belopp av 4,659 kronor 95 öre kvitterats
till uppbörd och redovisning av tio olika materielredogörare, av vilka en
varit menig och två av underbefälsgrad. Vidare hava, såvitt revisorerna kunnat
konstatera, bland annat 728 par idrottsbyxor till ett belopp av 1,100
kronor 54 öre, 20 par skodon till ett belopp av 321 kronor 50 öre, 1 godsvåg
till ett belopp av 132 kronor 97 öre, 1 Addo additionsmaskin till ett belopp
av 580 kronor, 6 presenningar till ett belopp av 405 kronor, icke tagits till
uppbörd i någon redovisningshandling.
Revisorerna, som tagit del av räkenskaperna vid några av fältförbandens
krigskassaavdelningar, hava funnit denna brist i redovisningen synnerligen
anmärkningsvärd. Enligt vad revisorerna inhämtat under hand från intendenturdepartementets
tekniska revisionskontor sker kontroll över verkställd
uppbörd endast i fråga örn depåförband. Revisorerna, som icke kunna undgå
att finna det i hög grad angeläget, att för statsverket betryggande kontroll
å sagda område kommer till stånd, hava med hänsyn till de betydande
kostnader, som varit förenade med dessa materielinköp, velat fästa riksdagens
uppmärksamhet på detta förhållande.
§ 11.
Med anledning av den oerhörda ökning av räkenskapsmaterialet, som blivit
en följd av förstärkta försvarsberedskapen, hava revisorerna funnit anledning
sysselsätta sig med den kamerala revisionen i arméförvaltningen samt
den förstärkning av arbetskraften å revisionen, som ägt rum under budgetåret
1939/40. Den direkta ökningen av antalet befattningshavare framgår
av nedanstående tabell:
— 49 —
Uppgift över den kamerala revisionens personal.
| Den | 1 augusti | 1939 | Den 30 juni 1940 | ||
|
| Löne- |
| Löne- | ||
| Antal |
|
| Antal |
|
|
| grad | klass | grad | klass | ||
Revisionskommissarie................ | 1 | A 26 | 29 | 1 | A 26 | 29 |
> ................ | 1 | A 26 | 26 | 1 | A 26 | 27 |
Extra revisionskommissarie.......... | — | — | — | 1 | — | 1 26 |
Revisorer........................... | 5 | A 21 | 24 | 4 | A 21 | 24 |
> ........................... | 1 | A 21 | 23 | 2 | A 21 | 23 |
> ........................... | 3 | A 21 | 22 | 4 | A 21 | 22 |
E.o. revisor......................... | — | — | — | 1 | Eo 22 | 21 |
| _ | _ | _ | 5 | _ | 1 21 |
Första amanuens.................... | 1 | Eo 18 | 20 |
| — |
|
Amanuenser ........................ | 1 | Eo 15 | 14 | 1 | Eo 15 | 14 |
Revisionsassistent.................... |
| — | — | 1 | A 18 | 18 |
Extra tjänstemän ................... | 1 | Ex 15 | 12 | 1 | Ex 19 | 16 |
> > ................... | — | — | — | 1 | Ex 18 | 15 |
} > ................... | — | — | — | 2 | Ex 16 | 13 |
> > ................... | — | — | — | 9 | Ex 15 | 12 |
Kanslibiträden...................... | 5 | A 7 | 11 | 5 | A 7 | 11 |
S ...................... | 1 | A 7 | 10 | 1 | A 7 | 10 |
Kontorsbiträden..................... | G | A 4 | 8 | 6 | A 4 | 8 |
E.o. skrivbiträden................... | 1 | Eo 2 | 1 | 1 | Eo 2 | 1 |
Extra skrivbiträden................. | 1 | Ex 2 | b | 17 | Ex 2 | b |
Expeditionsvakt..................... | (1 | A 5 | 9) |
|
|
|
E.o. expeditionsvakt................. | — | — | — | 1 | Eo 5 | 7 |
Extra expeditionsvakt............... |
| — | — | 1 | Ex 5 | 2 |
J > ............... |
| — | — | 1 | Ex 1 | C |
Revisorerna hava verkställt en undersökning rörande rekryteringen av
den manliga personalen och därvid uppmärksammat, att exempelvis under
maj månad tjänstgjorde sju befattningshavare från riksräkenskapsverket, en
befattningshavare från statskontoret samt en från annan statlig institution.
Dessutom tjänstgjorde fjorton extra tjänstemän från privata revisionsbyråer,
till övervägande del dock från en och samma revisionsbyrå. Samtliga hava
tagits i anspråk med stöd av beredskapscirkuläret den 10 februari 1939. Beträffande
ersättningen till dessa senare tjänstemän hava revisorerna uppmärksammat,
att dessa placerats i olika lönegrader, exempelvis 15:e, 16:e,
18 :e och 19 :e. Härtill kommer rörligt tillägg. Några av dessa tjänstemän
från de privata revisionsbyråerna hava dessutom konstituerats till revisorer,
uppbärande ersättning efter 21 :a löneklassen. Enligt vad revisorerna under
hand inhämtat, uppgår i många fall ersättningen hos revisionsbyrån till de
tjänstemän, vilka i arméförvaltningen placerats i 15:e lönegraden, till mellan
225—300 kronor per månad. Placeringen i arméförvaltningens revision
innebär alltså en mycket avsevärd löneförbättring för vederbörande. Revisorerna
hava vidare uppmärksammat, att i ett visst fall vederbörande tjäns
1
Lön jämlikt kungl, brev den 10/s 1940.
4—409045. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1940. I.
— 50 —
teman från revisionsbyrån varit tjänstledig på grund av sjukdom under
största delen av sin tjänstgöring hos revisionen och med B-avdrag uppburit
ersättning, som enligt vad under hand inhämtats, praktiskt taget uppgår till
den, vederbörande under normala förhållanden uppbär från revisionsbyrån.
För att taga närmare del av de lokaler den kamerala revisionen disponerar
i Medborgarhuset, Stockholm, samt omfattningen av granskningsmaterialet,
infann sig måndagen den 4 november klockan 9.30 f. m. en avdelning av
revisorerna i Medborgarhuset. Revisorerna uppmärksammade då, att klockan
9.30 endast ett fåtal befattningshavare infunnit sig till tjänstgöring. Med
anledning härav ansågo revisorerna det vara av intresse att närmare studera
de olika befattningshavarnas tjänstgöringstider. Ankomsttiderna voro synnerligen
varierande, och då revisorerna lämnade Medborgarhuset klockan
10.30, hade ännu ej alla befattningshavare infunnit sig till tjänstgöring. Beträffande
revisionskommissarierna var en på tjänsteresa. Någon vikarie var
enligt uppgift ej förordnad. En var enligt en uppgift på resa lill anhöriga på
ort utom Stockholm och enligt en annan i arméförvaltningens lokaler vid
Rödbodtorget. Den tredje revisionskommissarien träffade revisorerna klockan
10.17. Vid förfrågan meddelade en yngre tjänsteman, »att de, som varit
längre i tjänst, brukade komma litet senare» Enligt uppgift till revisorerna
lämnar flertalet tjänstemän, vilka samtliga uttaga måltidsrast, revisionen omkring
klockan 17.00 Enligt arbetsordningen för arméförvaltningen, fastställd
enligt beslut av plenum den 11 januari 1935, vilken även gäller för den kamerala
revisionen, är den dagliga arbetstiden å tjänsterummet förlagd mellan
klockan 9.30 och 17.30, i den mån icke vederbörande departementschef
för viss befattningshavare annorlunda bestämmer. I arbetstiden må icke inräknas
måltidsrast. Den, som önskar begagna sig av dylik rast inom eller
utom ämbetsverket, må uttaga denna med högst en timme under tiden mellan
klockan 12.00 och 14.00.
Vid granskningen av arméförvaltningens huvudkassas räkenskaper för
budgetåret 1939/40 hava revisorerna även observerat, att övertidsersättning
utbetalats till tjänstemän på revisionen.
Vidare hava revisorerna uppmärksammat, att ett t. f. kanslibiträde under
en följd av år haft semester och tjänstledighet för sjukdom — med eller utan
avdrag —- i omedelbar följd på ett sätt, som synes förvånansvärt regelbundet.
Sålunda har vederbörande år 1932 åtnjutit sjukledighet under tiden 15 juli—
20 augusti samt semester under tiden 21 augusti—31 augusti, år 1933 semester
under tiden 2 augusti—14 augusti samt sjukledighet under tiden 15 augusti—31
augusti, år 1934 semester under tiden 6 augusti—15 augusti samt sjukledighet
under tiden 16 augusti—1 september, år 1936 semester under tiden
27 juli—8 augusti samt sjukledighet under tiden 9 augusti—29 augusti, och
år 1937 semester under tiden 2 augusti—11 augusti samt sjukledighet under
tiden 12 augusti—31 augusti.
Under åren 1938 och 1939 har emellertid vederbörandes under omkring tre
veckor regelbundet återkommande sjukdom icke gått i en följd med semestern.
— 51 —
Av vad sålunda förekommit hava revisorerna fått den bestämda uppfattningen,
att vid arméförvaltningens revision arbetet och kontrollen däröver
visar mycket betänkliga brister.
Revisorerna anse sig böra särskilt påtala den omständigheten, att de befattningshavare,
som med stöd av cirkuläret den 10 februari 1939 inbeordrats
till beredskapstjänstgöring, medgivits ersättning efter så förmånliga grunder
som här varit fallet. Gottgörelsen har i detta fall utgått efter helt andra
grunder än som tillkommer i statens tjänst anställd revisionspersonal, inkallad
i beredskapstjänst.
De allvarliga missförhållanden i avseende å arbetssättet, som revisorerna
här konstaterat, äro av den art, att ett snabbt ingripande måste anses vara
nödvändigt, och revisorerna hava därför ansett sig böra bringa förhållandena
till riksdagens kännedom.
Allmänt
uttalande.
Iakttagelser
angående
resekostnaderna
för
pensionsstyrelsens
ortsombud.
— 52 —
FEMTE HUVUDTITELN.
Socialdepartementet.
§ 12.
Enligt 27 § lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering skall för varje pensionsdistrikt
finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat ombud. Dock må samma
person kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt. Ombudet
äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden och deltaga
i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt har ombudet att ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av pensionsstyrelsen meddelas.
Pensionsstyrelsen har den 30 mars 1938 fastställt instruktion för dessa
ortsombud. Enligt denna instruktion har ombud till huvudsaklig uppgift att
övervaka och verka för en likformig lagtillämpning vid behandlingen av
ärenden rörande folkpension inom de till ombudets område hörande pensionsnämnderna
samt att i denna sin verksamhet iakttaga det allmännas rätt. Det
tillkommer vidare ombud bland annat att verka för åtgärders vidtagande i
syfte att förebygga och häva invaliditet, att sprida kännedom om folkpensioneringslagens
bestämmelser samt att jämväl i övrigt tillhandagå allmänheten
med upplysningar rörande folkpensioneringen.
Ombud skall, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, bevista
varje pensionsnämndssammanträde, som hålles inom hans område. Genom
samverkan mellan ombudet och vederbörande ordförande böra dessa
sammanträden utsättas till sådana tider, att ombudets tjänsteresor draga
minsta möjliga kostnad för staten. För resor av annan anledning än bevistande
av pensionsnämndssammanträde äger ombud icke åtnjuta resekostnads-
och traktamentsersättning, såvida icke pensionsstyrelsen för särskilt
fall sådant medgivit.
För budgetåret 1939/40 var till pensionsstyrelsens ortsombud anvisat ett
förslagsanslag av 245,000 kronor. Enligt av Kungl. Maj:t fastställd stat skulle
av anslaget disponeras, till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Majit, förslagsvis 125,000 kronor samt till reseersättningar förslagsvis
120,000 kronor. Arvoden till pensionsstyrelsens 80 ortsombud voro för ifrågavarande
budgetår fastställda till belopp, varierande efter varje ombudsområdes
storlek och ombudens arbetsbörda från 70 till 3,600 kronor. Ombuden
åtnjöto för av uppdraget föranledda resor ersättning enligt allmänna rese
-
— 53 —
reglementet. Enligt pensionsstyrelsens räkenskaper utbetalades under budgetåret
såsom arvoden 123,970 kronor samt såsom reseersättningar 125,172 kronor
95 öre.
Vid granskning av anslagets användning hava revisorerna uppmärksammat,
att till ombudet i Vilhelminaområdet komministern T. H. G. Möllerberg
i Risbäck utbetalts reseersättning med ej mindre än 3,440 kronor 45 öre. En
närmare undersökning örn orsakerna lill att en så påfallande hög ersättning
utgått har givit vid handen följande.
Vilhelmina pensionsombudsområde omfattar följande pensionsdistrikt,
nämligen: Sorsele, Stensele, Tärna, Vilhelmina, Åsele och Dorotea, alla inom
Västerbottens län, Ströms, Alanäs och Frostvikens inom Jämtlands län, samt
Fjällsjö, Bodums och Tåsjö inom Västernorrlands län. De tolv socknarna i
ombudsområdet äro glest befolkade men vidsträckta — många av dem omfatta
stora ödemarksområden mot gränsen till Norge — varför avstånden
mellan pensionsnämndernas sammanträdeslokaler äro långa. Kommunikationerna,
som tidigare icke varit goda, måste efter inlandsbanans tillkomst
anses tillfredsställande. Hela traktens kommunikationssystem vilar på inlandsbanan.
Sålunda sammanträda sju av distriktets tolv pensionsnämnder
i samhällen, som ligga vid denna bana eller bibanor till densamma. Till sammanträdesorten
för övriga pensionsnämnder, nämligen i Alanäs, Frostviken,
Tåsjö, Åsele och Tärna, går buss å olika postverkets diligenslinjer, vilka anknyta
till inlandsbanan och å vilka daglig trafik uppehälles.
Redan vid en hastig blick på kommunikationsförhållandena i ombudsområdet
framstår det såsom ur ekonomisk synpunkt självfallet, att till ombud
bör utses en person med bostadsort vid eller i allt fall i närheten av basen
för kommunikationerna i orten, inlandsbanan. Så har emellertid icke skett.
Komminister Möllerberg är såsom nämnts bosatt i Risbäck. Denna ort ligger
nordväst örn närmaste station på inlandsbanan, Dorotea, på ett avstånd
av ej mindre än 73 kilometer eller samma avstånd som mellan Stockholm
och Enköping. Mellan Dorotea och Risbäck går visserligen en av postverkets
busslinjer, örn också ej med daglig trafik. Möjligheten att för billigt pris nå
en station på inlandsbanan har emellertid ej utnyttjats av Möllerberg utan i
stället har han — i och för sig fullt författningsenligt — debiterat ersättning
för färd å denna sträcka med egen bil efter 30 öre för kilometer med 43 kronor
80 öre för varje resa fram och åter. Härtill kommer traktamentsersättning,
emedan Möllerberg i regel varken nått sammanträdesorten samma dag
som sammanträde med pensionsnämnden hållits eller nått hemorten denna
dag, utan anlitat en dag för resa från Risbäck till vederbörande sammanträdesort,
en dag för själva sammanträdet samt en dag för återresan från sammanträdesorten
lill Risbäck. Traktamentsersättning har i regel utgått med
tio kronor för framresan och sexton kronor för återresan eller sålunda med
tillhopa 26 kronor för varje resa. I förbigående må nämnas, att Möllerberg
för flera olika resor mellan Dorotea och Risbäck erhållit fullt dagtraktamente,
oaktat för resan ej tagits i anspråk tid över 6 timmar. Detta förbiseende
— 54 —
Revisorernas
uttalande.
av föreskrifterna i 17 § 2 mom. allmänna resereglemente! får antagas komma
att i sinom tid göras till föremål för anmärkning från riksräkenskapsverkets
sida. På grund av att på ifrågavarande kommunikationslinjer i allmänhet
endast ett tåg eller en buss om dagen framföres i vardera riktningen, torde
ombudet, därest han varit mera centralt bosatt, i regel hava varit nödsakad
att för varje enstaka sammanträde disponera förutom sammanträdesdagen,
en dag för resa till eller från sammanträdesorten. Vid en uppskattning av
den merkostnad, som uppkommit genom att ombudets bostadsort legat i en
avkrok av ombudsområdet, torde man alltså böra räkna med allenast ett
dagtraktamente å tio kronor såsom merkostnad.
Möllerberg har under budgetåret 1939/1940 närvarit vid 61 sammanträden
med pensionsnämnderna inom ombudsområdet. Planen för sammanträdena
synes hava varit klokt upplagd, då flera sammanträden i många fall förlagts
i följd under samma resa och det antal resor, för vilka ersättning under budgetåret
utbetalts, därigenom begränsats till 22. Av dessa resor hava fyra avsett
sammanträden endast med pensionsnämnden i Dorotea. Merkostnaden
för dessa resor på grund av bostadsortens belägenhet i Risbäck har enligt den
ovan framställda beräkningsgrunden uppgått till 4 X 43 kronor 80 öre i resekostnadsersättning
samt 4 X 10 kronor i traktamentsersättning eller sålunda
tillhopa 215 kronor 20 öre. För de återstående aderton resorna, vilka avsett
antingen sammanträde med endast en pensionsnämnd eller ock sammanträden
med flera pensionsnämnder i en följd, bar merkostnaden efter samma
beräkningsgrund utgjort 18X43 kronor 80 öre i resekostnadsersättning
samt 18 X 10 kronor i traktamentsersättning eller sålunda tillhopa 968 kronor
40 öre. Den sammanlagda merkostnaden för under budgetåret ersatta
resor uppgår alltså till 1,183 kronor 60 öre eller mer än en tredjedel av den
utav Möllerberg under samma tid uppburna reseersättningen.
Vid resor till sammanträden med pensionsnämnderna i Tärna, Åsele, Frostviken,
Alanäs och Tåsjö bar Möllerberg genomgående debiterat ersättning
för resa med egen bil från närmaste station på inlandsbanan, fastän färden
på samtliga dessa sträckor kunnat företagas med postbuss.
Revisorerna, som icke förbise, att det kan vara förenat med svårigheter att
i ifrågavarande glest befolkade bygd finna för uppdraget såsom pensionsstyrelsens
ortsombud fullt kvalificerad person, vilken samtidigt är bosatt på
centralt belägen ort inom området, anse likväl, att pensionsstyrelsens val av
ombud i förevarande fall förorsakar statsverket oskäligt höga kostnader. På
grund härav synas åtgärder omedelbart böra vidtagas för nedbringande av
resekostnaderna inom ombudsområdet.
Med anledning av sina iakttagelser angående ombudets underlåtenhet att
utnyttja befintliga möjligheter att färdas nied buss vilja revisorerna uttala
önskvärdheten av att pensionsstyrelsen täger under övervägande frågan, om
icke skyldighet för styrelsens ortsombud att färdas med buss nied stöd av
4 § 3 stycket allmänna resereglementet borde föreskrivas.
— 55 —
§ 13.
Enligt bestämmelserna i kungörelsen den 27 maj 1932 (nr 218) om statsbidrag
till driftkostnader vid vissa alkoholistanstalter m. m., i dess lydelse
enligt kungörelsen den 5 maj 1939 (nr 210) utgår statsbidrag
a) till erkänd alkoholistanstalt med högst 2 kronor för dag och vårdplats
samt därutöver med högst 2 kronor 25 öre för dag och vårdad person ävensom
b)
till enskild alkoholistanstalt med högst 2 kronor för dag och vårdplats
samt därutöver med högst 1 krona 75 öre för dag och vårdad person.
Det för dag och vårdplats beräknade bidraget utgår för det antal platser
vid anstalten, som godkänts av socialstyrelsen.
Kungl. Majit fastställer för varje budgetår de belopp, med vilka statsbidraget
skall utgå dels för dag och vårdplats, dels ock för dag och vårdad
person.
Alkoholistanstalt, som tillerkänts statsbidrag, har att efter utgången av varje
kvartal till socialstyrelsen insända behörigen styrkt uppgift örn det antal
vårddagar under kvartalet, för vilket anspråk göres på statsbidrag, samt den
vårdavgift, som för varje vårddag utgått.
Sedan vederbörliga handlingar till socialstyrelsen inkommit, har styrelsen
att så snart ske kan fastställa beloppet av det statsbidrag, som bör utgå,
samt utbetala beloppet till anstalten.
Alkoholistanstalt, som åtnjuter statsbidrag, åligger att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter i fråga om anstaltens bokföring, vilka riksräkenskapsverket
efter samråd med socialstyrelsen må finna skäligt meddela. Denna
bestämmelse återfanns redan i kungörelsen den 29 augusti 1921 (nr 535)
angående statsbidrag till driftkostnaderna vid alkoholistanstalter för åren
1921 och 1922.
För budgetåret 1939/40 anvisade riksdagen ett förslagsanslag av 850,000
kronor till bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters driftkostnader
m. m.
Den verkliga belastningen av anslaget för budgetåret utgjorde 929,276
kronor, varför ett överskridande med 79,276 kronor sålunda förekommit.
Med anledning av detta anslagsöverskridande hava revisorerna granskat
sammandrag av anstalternas räkenskaper för sistförflutna budgetår för att
söka utröna, huruvida och i vilken mån skillnader förekomme mellan de
olika anstalternas driftutgifter, som kunde föranleda vidtagande av åtgärder
i besparingsavseende.
Med ledning av inhämtade uppgifter hava revisorerna låtit upprätta nedanstående
sammanställning.
Driftkostnaderna
vid
erkända och
enskilda
alkoholistanstalter.
— 56 —
Anstaltens namn | Antal godkända vård- platser | Antal | De för tiden ‘/j | Drift-utgifter | Vård- kostnad per vårddag |
Hemmet Älvgården........ | 68 | 21,545 | 92,030 | 108,498 | 5:04 |
Arbetshemmet Björknäs .... | 77 | 27,557 | 118,367 | 153,530 | 5: 57 |
Västkusthemmet .......... | 52 | 17,022 | 76,364 | 75,327 | 4:43 |
Holmahemmet ............ | 58 | 18,816 | 80,088 | 1 93,267 | 1 4:86 |
Åsbrohemmet.............. | 136—162 | 53,190 | 230,568 | 229,590 | 4:32 |
Holmforshemmet .......... | 46—48 | 12,247 | 62,384 | 66,703 | 5: 45 |
Hemmet Mälargården...... | 45—50 | 15,992 | 67,433 | 78,414 | 4:90 |
Dagöholm ................ | 12-40 | 6,161 | 32,208 | 38,067 | 6: 18 |
Hemmet Ribbingebäck...... | 30 | 6,657 | 36,938 | 45,078 | 6:77 |
Hagbyhemmet ............ | 21 | 4,584 | 23,394 | 2 25,964 | 2 6:18 |
Alkoholisthemmet å Härnö.. | 15 | 4,933 | 19,613 | 3 31,080 | 3 5: 61 |
Alkoholistanstalten å Kurön | 65 | 21,860 | 84,742 | 115,399 | 5: 28 |
| 625-68G | 210,564 | 924,129 | 1,060,917 | 5:02 |
Anm.
1 Avser år 1939, då antalet vårddagar var 19,187.
2 » » > , » j > » 4,199.
3 » > > , > j > » 5,544.
Kol. 2. Åsbrohemmet, Holmforshemmet, Hemmet Mälargården och Dagöholm hava under
budgetåret 1939/40 erhållit ökat antal vårdplatser. För dessa anstalter angives vårdplatsantalet
i början och slutet av budgetåret.
Kol. 4. Enär statsbidraget utbetalas kvartalsvis 1 efterskott kommer andra kvartalets bidrag
att belasta efterföljande budgetårs anslag. Från anslaget utgår förutom statsbidrag till driftkostnaderna
även ersättning för anstalternas kostnader för farliga med flera kategorier alkoholister.
Vårdkostnaden per vårddag utgör ett summariskt uttryck för den relativa
höjden av driftkostnaderna å en anstalt. För att de olika anstalternas uppgifter
skola vara jämförbara erfordras att anstalternas bokföring är något
så när enhetlig. Så är emellertid icke fallet. Som framgår av ovanstående
sammanställning hava en del anstalter lämnat uppgifter för kalenderår och
en del för budgetår. En anstalt synes hava sitt räkenskapsår från den 18
januari.
Räkenskaperna för de olika anstalterna äro uppställda efter så skilda
grunder att en överskådlig jämförelse ej låter sig göra. Exempelvis har det
visat sig omöjligt att jämföra utspisningskostnaderna, då det som regel ej
framgår, huruvida utgifterna för personalens kost redovisats under hushållets
konto eller under kontot avlöningar.
Revisorerna hava under hand inhämtat, att socialstyrelsen uppmärksammat
behovet av enhetlig räkenskapsföring beträffande alkoholistanstalterna
och i sådant syfte vidtagit vissa förberedande åtgärder. Sålunda har i samråd
med styrelsen för Åsbrohemmet uppgjorts ett system för lämplig bokföring,
som från och med med den 1 januari 1941 kommer att försöksvis
tillämpas vid denna anstalt. Sedan erfarenhet vunnits, vore det meningen
att införa samma bokföringssystem vid samtliga anstalter.
Revisorernas Revisorerna, som funnit det anmärkningsvärt, att föreskrifter i fråga om
uttalande. anstaiternas bokföring icke tidigare meddelats, trots att möjlighet därtill före
-
— 57 —
legat i iner än aderton år, förutsätta att åtgärderna för en lämpligare och
enhetligare bokföring utan dröjsmål fullföljas i den utsträckning, som kan
visa sig möjlig.
§ 14.
Enligt lagen den 18 juni 1937 (nr 383) om förskottering av underhållsbidrag
till barn, vilken trädde i kraft den 1 januari 1938, äger barn, vars
fader enligt rättens beslut eller skriftligt avtal är pliktig att till fullgörande
av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barnet, av
allmänna medel erhålla förskott å bidraget. Denna rätt tillkommer dock icke
barn, vars moder sammanbor med barnets fader.
Rätt till bidragsförskott tillkommer i regel endast barn, som är svensk
medborgare och stadigvarande vistas här i riket. Bidragsförskott utgår icke
för längre tid än till och med den månad, under vilken barnet fyller sexton
år.
Bidragsförskott beviljas av barnavårdsnämnden i den kommun, där barnets
moder senast blivit mantalsskriven eller, örn sådan mantalsskrivningsort ej
finnes, den kommun, där barnet stadgivarande vistas.
Bidragsförskott utgår efter den i lagen örn folkpensionering avsedda ortsgrupperingen
med ett årligt belopp av 240 kronor i ortsgrupp 1, 300 kronor
i ortsgrupp 2 och 360 kronor i ortsgrupp 3. Örn moder bär vårdnaden om
två eller flera till bidragsförskott berättigade barn är beloppet för varje barn
satt något lägre. För tiden till och med den månad, under vilken barn fyller
två år, ökas bidragsförskottet med ett årligt belopp av 60 kronor. Om moderns
eller, därest hon är gift, makarnas sammanlagda inkomst överstiger
vissa fastställda belopp, skall bidragsförskottet minskas med sju tiondelar av
årsinkomsten, i vad den överstiger samma belopp. Bidragsförskott må icke
utgå med högre belopp än barnets fader enligt rättens beslut eller enligt avtal
är skyldig att utgiva till barnets underhåll.
Bidragsförskott må ej beviljas, där den underliållsskyldige betalar förfallet
belopp och ställer säkerhet för eller visar sannolika skäl att han skall
fullgöra sin underhållsskyldighet. Under samma förutsättningar skall redan
beviljat underhållsbidrag upphöra att utgå.
Bidragsförskott utgår icke för tid, under vilken barn är intaget å allmän
uppfostringsanstalt eller straffanstalt. Bidragsförskott, som belöper på tid,
under vilken barn är omhändertaget för skyddsuppfostran eller samhällsvård
eller på allmän bekostnad vårdas å annan anstalt än nyss nämnts, utbetalas
till det kommunala organ, som svarar för vårdkostnaden. Av vad
sålunda utbetalas må vårdkostnaden täckas.
Bidragsförskott utbetalas månadsvis, i regel till barnets moder eller förmyndare.
Ansökning om bidragsförskott skall avslås och redan beviljat förskott
indragas, bland annat om i fråga om moderns eller barnets inkomst
eller egendom eller eljest åberopats oriktig uppgift av beskaffenhet att påverka
rätten till bidragsförskott.
För lämnat bidragsförskott inträder den barnavårdsnämnd, som utgivit
förskottet, å vederbörande kommuns vägnar i barnets ridt lili underhållsbi
-
Ersättningar
till barnavårdsnämnderna
för
bidragsförskott.
58
drag gentemot fadern. Rätten att återkräva bidragsförskott må av barnavårdsnämnden
eftergivas, där den underhållsskyldige genom att återbetala
förskottet eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga medel
till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot återkrävande
av förskottet.
Utgift för bidragsförskott bestrides, i den mån ersättning ej kunnat uttagas
av den underhållsskyldige, till tre fjärdedelar av statsverket och till en
fjärdedel av den kommun, vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet.
Gottgörelse av statsverket för utgivna bidragsförskott sökes av barnavårdsnämnden
hos länsstyrelsen. Ansökning skall göras inom viss tid, så att
exempelvis nämndens kostnader för 1938 skola anmälas till ersättande före
utgången av 1939, om ej länsstyrelsen dessförinnan medgivit, att i fråga om
förskott för visst barn ansökning må göras senare. Vid ansökningen skola
fogas handlingar, som möjliggöra för länsstyrelsen att granska densamma,
ävensom redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för bidragsförskottens
återkrävande, samt i fall där tvångsmedel mot den underhållsskyldige icke
anlitats, uppgift örn anledningen härtill. Sedan länsstyrelsen granskat ansökningen
samt införskaffat den ytterligare utredning, som må vara behövlig,
har länsstyrelsen att meddela beslut i ärendet samt att utanordna beviljat
belopp.
Om barnavårdsnämnden, efter det nämnden mottagit gottgörelse av statsverket
för bidragsförskott, av den underhållsskyldige uppburit ersättning för
förskottet, åligger det nämnden att i samband med den ansökning om sådan
gottgörelse, som näst därefter göres, till statsverket redovisa tre fjärdedelar
av den uppburna ersättningen.
Besvär över barnavårdsnämnds beslut om beviljande eller indragning av
bidragsförskott eller eftergivande av rätten att återkräva sådant förskott
anföras hos länsstyrelsen.
Kungl. Maj:t har vidare i tvenne särskilda kungörelser av den 5 november
1937 fastställt särskilda formulär för sökande av bidragsförskott. Den
ena kungörelsen angiver sålunda de formulär, som skola användas av barnets
moder, när hon vänder sig till vederbörande barnavårdsnämnd för att
begära bidragsförskott, och den andra innefattar formulär till blanketter,
avsedda att användas av barnavårdsnämnden, när denna hos länsstyrelsen
skall av statsverket återsöka, vad under året utgivits ävensom för att redovisa,
vad som nämnden lyckats indriva av barnafäderna.
På förslag av Kungl. Maj:t anvisade 1938 års riksdag för budgetåret
1938/39 ett förslagsanslag av 2,500,000 kronor till ersättning till barnavårdsnämnderna
för bidragsförskott. Beloppet höjdes för budgetåret 1939/40 till
4,800,000 kronor och har i innevarande års riksstat upptagits till 4,500,000
kronor.
Då bidragsförskott utgör en hittills oprövad social hjälpform, hava revisorerna
ansett sig böra underkasta användningen av ifrågavarande anslag
en granskning.
Revisorernas material har utgjorts av länsstyrelsernas redovisningar i de
— 59 —
till riksräkenskapsverket insända räkenskaperna. Dessa redovisningar hava
emellertid i vissa fall upprättats på sådant sätt, att en närmare undersökning
rörande bidragsförskotten icke kunnat utföras med ledning av dem.
Vissa länsstyrelser hava nämligen till anordningarna fogat protokoll, som
utvisat allenast det belopp, som till varje barnavårdsnämnd utanordnats.
Andra länsstyrelser åter hava bilagt protokoll, i vilka redovisats det till
varje barn utbetalda beloppet. Båda dessa slag av redovisningar giva endast
formella upplysningar om bidragsförskotten. Slutligen hava vissa länsstyrelser
vid anordningarna fogat samtliga av barnavårdsnämnderna insända ansökningshandlingar,
vilket möjliggjort för revisorerna att beträffande dessa
länsstyrelser verkställa en noggrannare undersökning.
Vid den sålunda verkställda granskningen hava revisorerna kommit till
den uppfattningen, att de genom förenämnda kungörelser fastställda formulären
för sökande av statsbidrag ej äro fullt ändamålsenliga. Sålunda förekomma
i desamma en del upprepningar, varjämte de i vissa fall ej äro tillräckligt
överskådliga, vilket måste försvåra länsstyrelsernas granskningsarbete.
Revisorerna hava därvid särskilt fäst sig vid den vid formulär 1 fogade
förteckningen å barn, till vilka bidragsförskott utgått, samt formulär 3, som
innefattar redovisning för ersättningar, som uppburits av underhållsskyldiga.
Revisorerna hava emellertid inhämtat att numera genom enskilt intiativ
mera ändamålsenligt sammanställda blanketter tillkommit.
Belastningen å anslaget under budgetåren 1938/39 och 1939/40, fördelad
på de olika länen, framgår av nedanstående tablå:
Län | 1938/39 | 1939/40 | ||
| Inkomster | Utgifter | Inkomster | Utgifter |
Överståthållarämbetet .............. |
|
|
| 329,386: 73 |
Stockholms län.............. | — | — | 56: 25 | 120,167:49 |
Uppsala > .............. | — | 1,108:12 | — | 36.347: 55 |
Södermanlands > .............. | — | 7,435: 67 | 11:25 | 47,762:97 |
Östergötlands > .............. | 590: — | — | 5,328: 95 | 136,456: 84 |
Jönköpings > .............. | — | 2,283: 41 | 112: 75 | 53,512:71 |
Kronobergs > .............. | — | — | 75: — | 34,039: 62 |
Kalmar » .............. | — | 7,974: 23 | — | 86,842: 78 |
Gotlands > .............. | — | 5,935:12 | 45: — | 19,571: 43 |
Blekinge > .............. | — | 11,037: 02 | — | 75,191:86 |
Kristianstads > .............. | — | — | — | 77.047:71 |
Malmöhus > .............. | — | 23,287: 70 | 41: 25 | 196,524: 33 |
Hallands > .............. | — | 10,143: 97 | 60: — | 40,434: 51 |
Göteborgs och Bohus > .............. | — | 186: — | 270,157: 65 | |
Älvsborgs » .............. | — | — | 27:05 | 22,740:12 |
Skaraborgs » .............. | — | 1,540: 88 | — | 48,246:41 |
Värmlands > .............. | — | — | 86: 25 | 130,557: 58 |
örebro > .............. | — | — | — | 63,077:72 |
Västmanlands » .............. | — | 2,202: 37 | 142: 50 | 49,082: 44 |
Kopparbergs > .............. | — | — | 1,399:50 | 94,106:11 |
Gävleborgs > .............. | — | 10,003; 33 | 30: — | 183,581:17 |
Västernorrlands » .............. | — | — | 135: — | 209,276:17 |
Jämtlands » .............. | — | 10,060: 79 | 273: 75 | 97,444: 87 |
Västerbottens > .............. | — | — | — | 62,793: 35 |
Norrbottens » .............. Summa | 590:- | 93,012: 61 | 8,010: 50 | 13,822:13 |
— 60 —
Skilda omständigheter, såsom dröjsmål från barnavårdsnämndernas sida
att ingiva ansökan om ersättning för utgivna bidragsförskott samt snabbare
eller långsammare handläggning från olika länsstyrelsers sida av de inkomna
ansökningarna, kunna givetvis föranleda, att de i tablån intagna utgiftssiffrorna
icke motsvara vad som i verkligheten utgått såsom bidragsförskott.
I stort sett torde de emellertid få antagas giva en riktig bild av omfattningen
av bidragsförskottsverksamheten. Detta är däremot icke fallet med
siffrorna för inkomster å anslaget, d. v. s. av underhållsskyldiga inbetalda
belopp å utgivna bidragsförskott. Dylika inbetalningar bokföras nämligen
endast av ett par länsstyrelser i sin helhet såsom inkomst å anslaget, medan
de övriga antingen genomgående eller ock i vissa fall behandla dem såsom
avdragsposter vid utbetalningar, varigenom de komma till synes endast såsom
en minskning av utgiftssumman.
Såsom av tablån framgår uppvisar Överståthållarämbetet de ojämförligt
största sammanlagda kostnaderna för bidragsförskott under ifrågavarande båda
budgetår, eller 329,386 kronor 73 öre. Därnäst högsta beloppet för bidragsförskott
hava utbetalts av länsstyrelsena i Göteborgs och Bohus län med
270,157 kronor 65 öre samt i Malmöhus län med 219,812 kronor 3 öre. I det
närmaste en tredjedel av sammanlagda kostnaderna i landet för bidragsförskott
har alltså utbetalts av länsstyrelserna i de län, som verkställa utbetalningar
till landets tre största städer. Lägsta utbetalningssummorna förekomma
vid länsstyrelserna i Norrbottens län med 13,822 kronor 13 öre samt
i Älvsborgs län med 22,740 kronor 12 öre.
Det hade givetvis varit av intresse att få utrönt, huru stor del av samtliga
till bidragsförskott berättigade barn, som beviljats dylikt förskott. Av förklarliga
skäl har en sådan utredning icke kunnat verkställas. Revisorerna
hava emellertid beträffande de län, där en räkning varit möjlig av antalet
barn, för vilka gottgörelser för bidragsförskott för år 1938 utbetalts, låtit
verkställa en sådan räkning. Resultatet innefattas i följande sammanställning,
vari för jämförelses skull införts jämväl medeltalet utom äktenskapet
födda barn under åren 1931—1935.
Överståthållarämbetet. .
Stockholms län
Uppsala »
Södermanlands »
Östergötlands »
Jönköpings »
Kronobergs »
Kalmar »
Gotlands »
Blekinge »
Antal barn | Medeltal utom äktenskapet |
. . 2,322 | 1,082 |
916 | 502 |
332 | 338 |
402 | 325 |
. . 1,109 | 686 |
408 | 296 |
281 | 205 |
812 | 393 |
181 | 147 |
735 | 350 |
— 61 —
Kristianstads län
Malmöhus »
Hallands
Göteborgs och Bohus »
Älvsborgs »
Skaraborgs »
Värmlands »
Örebro »
Västmanlands »
Kopparbergs »
Gävleborgs »
Västernorrlands »
Jämtlands »
Västerbottens »
Norrbottens »
itai barn | Medeltal utom äktenskapet |
i | 619 |
1,902 | 1,225 |
363 | 196 |
1,789 | 782 |
175 | 448 |
355 | 397 |
1,044 | 623 |
i | 405 |
428 | 362 |
i | 541 |
i | 1,035 |
1,694 | 975 |
i | 539 |
213 | 426 |
i | 475 |
Summa för 19 län 15,461 Summa 13,372.
Gottgörelse för bidragsförskott har, såsom sammanställningen utvisar, vid
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge samt Göteborgs
och Bohus län utgått för mer än dubbla årsmedeltalet utom äktenskapet
födda barn. För lägre antal barn än årsmedeltalet har bidragsförskott
utgått vid de fyra länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs, Skaraborgs och
Västerbottens län.
Orsakerna till att ersättning för bidragsförskott inom skilda län utgått i
så olika omfattning, både absolut och relativt, äro givetvis många. Det torde
exempelvis av allt att döma få anses sannolikt, att kännedomen om möjligheten
att erhålla bidragsförskott icke överallt trängt in i det allmänna medvetandet.
En av anledningarna till denna ojämnhet är givetvis det sätt, på
vilket vederbörande barnavårdsnämnd söker förmå fadern att fullgöra sin
underhållsskyldighet. För att få klarhet i denna fråga hava revisorerna till
en början undersökt vilka yrken, som utövats av fäder, för vilka bidragsförskott
ersatts under ifrågavarande båda budgetår. Dessa yrken framgå
av nedanstående tabell. I densamma hava redovisats samtliga barnafäder,
för vilka bidragsförskott under budgetåren 1938/39 och 1939/40 utgivits,
vilket förklarar att antalet fäder i vissa fall är större än det i ovan intagna
tablå redovisade antalet barn, vilket hänför sig endast till kalenderåret
1938.
Uppgift saknas.
62 -
| sr ? | C ^"3 | — C/3 P O: 3 a | O o | s _ a> | K — F°- | _ < | C/3 p k- *-i | O* ro | C73 C |
| O* C3 n, p | p:TJ 3 c/i | “3 | 3 3 | p: 3 3 | a » 3 3 | 3 O | 3''§" | S ff | 3 3 |
| «T 7 »• | ST | p: P 3 *? | 3. Vi | CP o | cl Vi | era Vi | cp Vi | p: ‘ 3 | P |
Agent ........................... | 25 | 5 | 7 | 3 | 10 | 5 | 4 | 4 | 4 | 67 |
Arbetare (diverse)................ | 362 | 55 | 83 | 24 | 94 | 54 | 42 | 56 | 71 | 841 |
Byggnadsarbetare ................ | 100 | 14 | 13 | 4 | 12 | 7 | 2 | 6 | — | 158 |
Chaufför......................... | 79 | 14 | 18 | 6 | 27 | 22 | 7 | 18 | 6 | 197 |
Dräng........................... | 10 | 1 | cT | 4 | 10 | 10 | 2 | 2 | — | 44 |
Fabriksarbetare.................. | 56 | 3 | 4 | 5 | 9 | 6 | 9 | 9 | 1 | 102 |
Fastighetsägare................... | — | — | 2 |
| 5 | — | 1 | 1 | — | 9 |
Fiskare.......................... | 6 | 2 | 2 | 3 | 6 | 3 | — | 1 | 1 | 24 |
Grovarbetare..................... | 42 | 11 | 14 | 2 | 35 | 19 | 7 | 16 | 5 | 151 |
Hantverkare och dylika.......... | 254 | 43 | 34 | 4 | 40 | 37 | 17 | 24 | 17 | 470 |
Hemmansägare................... | — | 1 | — | 7 | 1 | — | — | 1 | — | 10 |
Jordbruksarbetare................ | 62 | 27 | 47 | 44 | 55 | 35 | 14 | 24 | 11 | 319 |
Kommunalarbetare............... | 7 | 2 | — | — | 9 | 2 | 1 | 1 | 1 | 23 |
Kontorsanställda och dylika...... | 34 | 2 | 1 | 3 | 8 | 2 | — | 3 | 1 | 54 |
Köpman och dylika.............. | 82 | 5 | 11 | 5 | 11 | 6 | 1 | 3 | 8 | 132 |
Ladugårdskarl.................... | 10 | 13 | 7 | — | 3 | 1 | 5 | 7 | — | 46 |
Lantbrukare..................... | 17 | 5 | 7 | 1 | 10 | 8 | 9 | 11 | — | 68 |
Lärare........................... | — | — | — | 1 | 1 | — | — | 2 | 1 | 5 |
Maskinist........................ | 3 | 1 | — | 2 | 1 | — | — | 1 | — | 8 |
Pensionär........................ | 11 | 2 | — | — | 9 | 1 | 2 | 5 | 4 | 34 |
Reparatör........................ | 8 | — | 4 | 1 | 5 | — | — | 2 | — | 20 |
Servitör.......................... | 18 | 1 | — | 2 | 2 | 1 | — | — | — | 24 |
| 35 | 3 | 2 | 1 | 35 | 7 | — | 6 | 3 | 92 |
Skogsarbetare.................... | 22 | 7 | 9 |
| 5 | 5 | 2 | 2 | 11 | 63 |
Stamanställda.................... | 3 | — | — | — | 6 | — | — | — | 4 | 13 |
Stenarbetare..................... | 6 | 2 | 2 | 1 | 19 | 3 | 1 | — | — | 34 |
| 2 | 1 | 8 | _ | 2 | 2 | _ | 5 | 4 | 24 |
Trädgårdsarbetare................ | 21 | 5 | 4 | 1 | 7 | 6 | 3 | 2 | — | 49 |
Trädgårdsmästare................ | 6 | — | 2 | — | — | — | — | 1 | 4 | 13 |
Vaktmästare..................... | 26 | 2 | 3 | 2 | 2 | 3 | 1 | 3 | — | 42 |
Vägarbetare...................... | 8 | 4 | 6 | 2 | 15 | 2 | 1 | 6 | — | 44 |
Diverse yrken och arbetsgrenar ... | 444 | 44 | 30 | 7 | 70 | 38 | 9 | 41 | 18 | 701 |
Ej angivet yrke.................. | 564 | 59 | 77 | 46 | 201 | 76 | 34 | 92 | 56 | 1,205 |
Tillhopa | 2,823 | 334 | 402 | 181 | 725 | 361 | 174 | 355 | 231 | 5,086 |
Beträffande rubriceringen av de i tablån angivna yrkena vilja revisorerna
meddela, att för överskådlighetens skull ej alla uppgivna sysselsättningar
redovisats, utan vissa av dem hava sammanförts under en gemensam rubrik.
Sålunda har exempelvis till rubriken arbetare (diverse) hänförts jämväl
packhusarbetare, rörarbetare, järnarbetare, buteljarbetare, lagerarbetare,
åkeriarbetare, filare, slipare, hamnarbetare, sågverksarbetare och svarvare. Till
rubriken hantverkare hava hänförts målare, murare, glasmästare, snickare,
plåtslagare, skomakai-e, skräddare, sadelmakare och konstsmeder m. fl. Med
pensionärer avses icke personer, vilka åtnjutit folkpension, utan som att
döma av handlingarna uppburit pension från tjänst i allmän eller enskild
institution. Under rubriken diverse yrken och arbetsgrenar innefattas ett
stort antal yrkesutövare såsom fotögrafer, frisörer, elektriker, skrothandlare,
poliskonstaplar, musiker, montörer, vägmästare, affärsanställda och studerande
m. fl.
Av sammanställningen att döma skulle det för barnavårdsnämnderna i
många fall bort föreligga stora möjligheter att bevaka återkravsrätten mot
— 63 —
barnafäderna. Det måste emellertid i ett stort antal fall ställa sig synnerligen
svårt för att ej säga omöjligt för barnavårdsnämnderna att hos vederbörande
utfå något av de förskotterade beloppen. Revisorerna hava såsom
belysande för vissa svårigheter i sådant avseende låtit verkställa den sammanställning
som återfinnes i nedanstående tabell.
| 2‘sr? |
| nT ST « 7 »r c+ 7 |
| 33 |
Invalider och arbetsoförmögna (även | |
ej arbetsföra, förbjudna att arbeta | 95 |
Sinnessjuka (även psykiskt sjuka och |
|
personer för vilka tidigare vård | 64 |
Själsligt undermåliga (även psyko-pater, efterblivna m. fl.)........ Intagna å ålderdomshem (även värd- | 8 |
hem).......................... | 27 |
Straffade och tvångsarbete ådömda | 77 |
Fattigvårdsfall (ej intagna å anstalt) | 124 |
holistanstalt intagna) .......... | 41 |
Bettlare och vagabonder.......... Tuberkulösa (även lungsjuka samt | 8 |
å sanatorium vårdade).......... | 59 |
Utländska undersåtar ............ | 10 |
Befriade från faderskapet......... | 3 |
Uppsala län | Söderman- lands län | Gotlands län | Blekinge län | Hallands län | Älvsborgs län | Skaraborgs län | Väster-bottens län | Summa |
3 | 4 | 1 | 11 | 2 | 4 | 2 | 2 | 62 |
14 | 13 | 6 | 16 | 19 | 9 | 13 | 14 | 199 |
8 | 5 | 1 | 4 | 5 | 5 | 2 | 5 | 99 |
2 | 1 | — | 4 | — | — | — | 1 | 16 |
1 | 5 | _ | 1 | _ | 2 | _ | 3 | 39 |
7 | 7 | — | 4 | 16 | 2 | 12 | 8 | 133 |
8 | 10 | 6 | 14 | 6 | 4 | 8 | 11 | 191 |
_ | 3 | 1 | 4 | 2 | 4 | 1 | _ | 56 |
— | 2 | — | — | — | 2 | — | 1 | 13 |
4 | _ | _ | 2 | 6 | 5 | 5 | 4 | 85 |
2 | — | 2 | — | — | — | — | — | 14 |
— | 1 | — | — | — | — | — | 1 | 5 |
Beträffande de många sinnessjuka, själsligt undermåliga och å ålderdomshem
intagna fäderna måste det uppenbarligen anses uteslutet att utfå underhållsbidrag.
Även då det gäller övriga i tabellen upptagna kategorier äro
möjligheterna att uttaga bidragsförskott givetvis mycket små.
I förbigående kunna revisorerna i detta sammanhang icke underlåta att
framhålla, att de anförda siffrorna beträffande uppenbart asociala grupper
barnafäder synas ägnade att understryka vikten av en snar lösning av den
på dagordningen stående frågan om skärpta bestämmelser angående sterilisering.
Även om revisorerna sålunda väl förstå de i många fall föreliggande svårigheterna
för barnavårdsnämnderna att utfå något av de underhållsskyldiga,
synes det dock som örn barnavårdsnämnderna i en del kommuner vore
allt för släppliänta mot försumliga barnafäder. Vid en närmare granskning
av handlingarna hava revisorerna funnit det uppenbart, att i många fall ett
mera energiskt indrivningsförfarande skulle lett till ett bättre resultat. Särskilt
anmärkningsvärt måste det framstå, alt lill exempel i en av våra storstäder
bidragsförskott utgått för 2 barn till advokater, 6 barn till arkitekter,
7 barn till ingenjörer, 1 barn till en kapten i armén och 1 barn till en präst
Med eli fastare uppträdande från vederbörande barnavårdsman skulle sä
-
— 64
kerligen i dessa och därmed jämförliga fall vederbörande fader kunnat förmås
att betala utan att bidragsförskott hade måst tillgripas.
Stora skiljaktigheter föreligga även mellan olika barnavårdsnämnder beträffande
den intensitet, med vilken de försörjningsskyldiga efterspanas. I
många fall synas sålunda barnavårdsnämnderna ej begagna sig av den möjlighet
att genom socialstyrelsens försorg efterlysa vederbörande, som står
till buds. Medan efterlysning i Stockholm skett i 292 fall har i Skaraborgs
län efterlysning verkställts endast i 9 fall och i Västerbottens län endast i 12
fall. Såsom oanträffbara har i Slockholm angivits 85 fäder eller endast en
mindre del av antalet efterlysta medan 21 barnafäder i Västerbottens län
eller närmare dubbelt så många som de efterlysta uppgivits vara oanträffbara.
En del barnavårdsnämnder bedriva själva ingående och mången gång
framgångsrika efterforskningar efter vederbörande. Andra åter begagna sig
enbart av polismyndigheterna. Dessa senares utredningar synas ofta bliva
mera en pro forma åtgärd och bedrivas måhända ej heller med samma intresse
som i de fall, då vederbörande barnavårdsnämnd själv verkställer erforderliga
efterforskningar.
Överhuvud måste man frapperas av den påfallande olikheten i omfattningen
av de åtgärder, som av vederbörande barnavårdsnämnder vidtagas
för att indriva utgivna bidragsförskott. Såsom exempel må nämnas att i
Blekinge län en barnavårdsnämnd utan att först — i varje fall framgår
detta ej av handlingarna i statsbidragsansökningen — begära efterlysning
genom socialstyrelsen beträffande en barnafader utan uppgivet yrke antecknat,
att han överförts till »obefintlighetsregister», varefter bidragsförskott beviljats
och ärendet ansetts avslutat. Inom samma län har vidare uppmärksammats
att införsel ägt rum hos en sjöman, mot vilken sedan utan motivering
den del av bidragsförskottet, som vid tidpunkten för statsbidragsansökningen
ej hunnit uttagas, eftergivits.
En påfallande ojämnhet i tillämpningen av reglerna om barnavårdsnämnds
möjlighet att eftergiva utgivna bidragsförskott hava revisorerna vidare iakttagit.
Medan i en del kommuner något eftergivande överhuvud ej förekommit,
hava några kommuner särskilt i Västerbottens län eftergivit återkravsrätten
i samtliga fall, då bidragsförskott utgått. Även om en del av de åsyftade
fallen äro av beskaffenhet att ett eftergivande av återkravsrätten synes
välmotiverat och riktigt, torde i de flesta fallen ett eftergivande ej hava varit
motiverat. Sålunda har eftergivande skett beträffande en f. d. folkskollärare,
en skogsarbetare, en arbetare, en agent m. fl. utan alt några som helst
andra orsaker därtill angivits än att vederbörande ej kunnat betala. Såsom
anmärkningsvärt måste ock noteras, att en barnavårdsnämnd i Älvsborgs län
beträffande en slaktare med egen rörelse antecknat, att landsfiskalsutredning
verkställts samt att därefter inga åtgärder vidtagits för indrivning av
det förskotterade beloppet. Därefter har nämnden slutligen beslutat att eftergiva
beloppet. Inom samma län hava revisorerna uppmärksammat en barnavårdsnämnd,
som eftergivit återkravsrätten mot en frisör med egen rörelse
endast under motivering, att han ägde försörjningsskyldighet mot ytterligare
— 65 —
två barn. Det synes vidare revisorerna som örn man måste ställa sig mycket
frågande, då man konfronteras med en statsbidragsansökan från en barnavårdsnämnd
i Hallands län, som beträffande en joixlbruksarbetare upplyser,
att denne betalar självmant samt sedan, då nämnden söker statsbidrag för
hela det under året 1’örskolterade beloppet, meddelar, att återkravsrätten eftergivits.
Ä andra sidan synas ett pär barnavårdsnämnder tillämpa eftergiftsbestämmelserna
allt för restriktivt. En del torde för övrigt ej hava tillämpat
desamma alls, ehuru inom vederbörande kommun förelegat fall, då ett eftergivande
uppenbarligen varit berättigat. Emellertid torde såvitt av det förebragta
materialet framgår dessa barnavårdsnämnder höra till undantagen.
I nu förevarande sammanhang hava revisorerna ej velat underlåta att
något beröra barnavårdsnämndernas tillämpning av bestämmelsen, att barnavårdsnämnd
har att noga vaka över att bidragsförskott kommer barnet
tillgodo. Revisorerna vilja på intet sätt förringa de svårigheter, som härvid
möta barnavårdsnämnderna och vilka jämväl framhöllos av departementschefen
vid författningens tillkomst. I många fall har det emellertid förefallit
revisorerna som om bidragsförskotten förfelat sin verkan beträffande särskilt
de utackorderade barnen. Beträffande dessa barn synas bidragsförskotten
ofta endast medföra att vederbörande kommun erhåller större delen av
sina kostnader täckta av statsmedel. Någon förbättring i vederbörande barns
ställning torde, såvitt revisorerna kunnat finna, ej hava inträtt.
Slutligen hava revisorerna sökt upptaga länsstyrelsernas handhavande av
bidragsförskottsärenden till granskning. Med hänsyn till den korta tid, som
ifrågavarande bestämmelser för länsstyrelsernas del hittills haft aktualitet,
synes det emellertid revisorerna svårt att draga några allmänna slutsatser
om de olika länsstyrelsernas sätt att handlägga dessa ärenden och att utöva
den kontroll av barnavårdsnämnderna, som från länsstyrelsernas sida bör
förekomma. Av det material, som stått revisorerna till buds, synes dock såsom
redan inledningsvis berörts kunna slutas, att en mycket stor olikhet
föreligger mellan olika länsstyrelser. Medan vissa länsstyrelser synas hava
nedlagt ett omorgsfullt ax-bete på bidragsförskottsäi-enden, vill det förefalla
som örn andra länsstyrelser varit väl släpphänta i sina krav på att vederbörande
barnavårdsnämnd verkligen försökt att av den försumlige barnafadern
återkräva förskotterade belopp. I viss mån torde olikheten kunna
förklaras med att formföreskrifter för denna handläggning alldeles saknas.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att bidragsförskott hittills utgått Revisorernas
i betydligt mindre omfattning än vad som beräknats vid tillskapandet av u L''
denna hjälpform. Detta torde emellertid vara ett övergående förhållande,
vilket till stor del har sin grund i alt en viss tid måste förflyta, innan en ny
hjälpform kunnat ingå i det allmänna medvetandet. En starkt bidragande
orsak till att bidragsförskotten utgått i så relativt obetydlig omfattning torde
även vara att söka i den omständigheten, att en typisk högkonjunktur varit
rådande under den tid, som revisorernas granskning omfattat. Det torde
därför enligt revisorernas uppfattning kunna antagas, alt statsverkets kost
5—409045.
Kcv. berättelse ann. statsverket dr 1940. I
— 66
nader för bidragsförskott under numera rådande ekonomiska och sociala
förhållanden komma att stiga. På grund härav finna revisorerna det vara
särskilt önskvärt att regler utformas, vilka åstadkomma en riktig och ändamålsenlig
användning av denna värdefulla sociala h.jälpform.
Av redogörelsen framgår vidare att brister vidlåda handläggningen från
både länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas sida av ärenden angående
bidragsförskott. Att så är fallet torde i första hand bero därpå, att närmare
föreskrifter angående ifrågavarande myndigheters skyldigheter och befogenheter
i förevarande avseende saknas.
Vad länsstyrelserna beträffar torde till en början föreskrifter angående
redovisningen av bidragsförskotten vara erforderliga. Viktigare är emellertid
att en närmare reglering av länsstyrelsernas befogenheter och skyldigheter
beträffande övervakandet av barnavårdsnämndernas verksamhet inom
detta område kommer till stånd. Med den nuvarande bristen på föreskrifter
synes nämligen länsstyrelsernas befattning med bidragsförskott i många
fall inskränka sig till en rent formell granskning av inkomna ansökningar.
Vad därefter angår barnavårdsnämndernas befattning med bidragsförskotten,
så visar den av revisorerna förebragta utredningen att allvarliga brister
härutinnan på många håll föreligga. Särskilt då det gäller åtgärder för återkrävande
av utgivna bidragsförskott samt i fråga örn barnavårdsnämndernas
befogenhet att eftergiva återkravsrätten måste det betecknas såsom ofrånkomligt
att föreskrifter utfärdas för att åstadkomma en bättre ordning.
§ 15.
Gemensam Med anledning av en utav Kungl. Majit i den till 1907 års riksdag avlåtna
tion för vissa statsverkspropositionen gjord framställning beslöt riksdagen att en statsmestatiiga
labo-dicinsk anstalt bestående av två avdelningar, en medicinskt-bakteriologisk
ratorier. en rättskemist skulle med ingången av år 1909 inrättas. Härvid skulle
de i statsrådsprotokollet över civilärenden den 12 januari 1907 angivna grunderna
för nämnda avdelningar av den av Kungl. Majit föreslagna anstalten
i huvudsak följas.
Beträffande den tidigare behandlingen av frågan örn inrättande av en statsmedicinsk
anstalt erinrade departementschefen i nyssnämnda proposition att
Kungl. Majit den 28 oktober 1897 på därom av medicinalstyrelsen gjord
framställning uppdragit åt en kommitté att ej mindre utreda huruvida det
kunde anses behövligt eller lämpligt att i Sverige inrättades en statsanstalt
dels för diagnostiskt bakteriologiska samt medicinskt statistiska ävensom
rättsmedicinska undersökningar, dels ock för tillverkning av terapevtiskt bakteriologiska
medel och vacciner, än jämväl avgiva det förslag beträffande en
sådan anstalts anordning och omfattning, vartill utredningen kunde föranleda.
Denna kommitté hade den 30 november 1899 avgivit betänkande om förslag
till inrättande av en statsmedicinsk anstalt. Efter en redogörelse över
de i Sverige befintliga anstalterna för medicinskt-bakteriologiska, hygieniska,
rättsmedicinska och medicinskt statistiska arbeten samt en översikt av stats
-
67 —
medicinska anstalter i utlandet hade kommittén framhållit ali det vöre ett
oumbärligt behov att en anstalt, sådan medicinalstyrelsen i sin framställning
ifrågasatt, inrättades, och alt denna anstalt uppenbarligen måste vara
en statsinstitution. Beträffande en sådan anstalts omfång hade kommittén
ansett att de för anstalten angivna uppgifterna icke kunde tillbörligen tillgodoses
med mindre än att tre laboratorier inrättades med sinsemellan skilda
arbetslokaler, nämligen:
a) ett laboratorium för bakteriologiska arbeten;
b) ett laboratorium för kemiska och fysikaliska undersökningar, hörande
till hygienens och farmaciens områden; samt
c) ett laboratorium för rättsmedicinska undersökningar.
Hela anstalten skulle enligt kommitténs förslag stå under överinseende av
medicinalstyrelsen, som ägde att utse en bland sina ledamöter att leda det
hela, föra ordet vid sammanträde med de tre laboratoriernas föreståndare
samt utgöra föreningslänken mellan medicinalstyrelsen och anstalten, vars
angelägenheter skulle av honom föredragas inom styrelsen.
Över detta av kommittén avgivna betänkande och förslag till inrättande
av en statsmedicinsk anstalt hade yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, direktionen över veterinärinstitutet och institutets lärarkollegium,
kanslern för rikets universitet, karolinska institutets lärarkollegium
samt medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund.
Beträffande den nya anstaltens ställning i administrationen framhöll departementschefen
att skiljaktiga meningar gjort sig gällande, i det kommittén
och medicinalstyrelsen ansett den böra stå under nämnda styrelses ledning,
medan fakulteterna i Uppsala och Lund tillstyrkt, att densamma skulle lyda
direkt under vederbörande statsdepartement. Fakulteten i Uppsala hade .sålunda
framhållit att ett subordinationsförhållande under medicinalstyrelsen
ej syntes vara rätt väl förenligt med den auktoritet, som vore för anstalten
nödvändig i anseende till dess viktiga funktioner såväl inom landet som i
förhållande till utlandet. Denna auktoritet skulle fordra självständighet och
oberoende av medicinalstyrelsen, inom vilken ej med fog kunde begäras, att
den erforderliga kompetensen för att bära ansvaret för anstaltens utlåtanden
slädse skulle vara till finnandes. Fakulteten tillstyrkte därför, att anstalten
skulle lyda direkt under vederbörande statsdepartement och ledas av ett ulav
föreståndarna sammansatt kollegium. Dess skyldighet att gå medicinalstyrelsen
tillhanda skulle regleras medelst en nådig instruktion för anstalten.
Fakulteten i Lund hade kommit till samma uppfattning på den grund, r.tt
anstaltsföreståndarna skulle vara å sina respektive områden så framstående
vetenskapsmän, att det icke kunde anses lämpligt att helt och hållet göra
dem endast till medicinalstyrelsens specialbiträden.
Departementschefen anförde härom:
»Med hänsyn till alt anstaltens huvudsakligaste uppgift åtminstone till en
början skulle bliva att på medicinalstyrelsens begäran verkställa undersökningar
och avgiva utlåtanden i frågor, som hörde till anstaltens verksamhetsområde,
synes mig lämpligast vara, att den tillsvidare kommer att, på sätt
— 68 —
medicinalstyrelsen föreslagit, stå under dess ledning. Därest vederbörande
laboratorieföreståndare medgives rätt att inom styrelsen deltaga i överläggningar
och beslut rörande ärenden, som inom anstalten varit föremål för
hans handläggning, torde den självständighet och auktoritet, som bör tillkomma
honom, ändock kunna upprätthållas. Den av medicinalstyrelsen föreslagna
benämningen, medicinalstyrelsens laboratorier, synes mig emellertid
mindre lämpligt vald. Ty, skall anstalten förverkliga de mål, som föresättas
densamma, bör ett vidsträckt rum lämnas öppet för självständig vetenskaplig
forskning, och i denna del av anstaltens verksamhet lärer den icke böra
subordinera under medicinalstyrelsen annat än lill namnet. Jag anser anstalten
kunna helt kort benämnas statsmedicinska anstalten.»
I sitt ovan omförmälda beslut angående inrättande av en statsmedicinsk
anstalt avslog riksdagen förslaget om inrättande av en hygienisk-teknisk avdelning
med den motiveringen att den ej kunnat finna att de till stöd för
denna avdelnings inrättande i statsrådsprotokollet anförda skälen givit vid
handen, att behovet av en sådan avdelning kunde anses synnerligen trängande.
I underdånig skrivelse den 26 februari 1914 förnyade medicinalstyrelsen
sin framställning om anordnande av en hygieniskt-teknisk avdelning inom
den befintliga anstalten samt påkallade därjämte åtgärder för den rättskemiska
avdelningens utvidgning med ett farmaceutiskt laboratorium. I sistnämnda
avseende vann denna framställning Kungl. Maj:ts och riksdagens
bifall, varigenom den statsmedicinska anstalten från och med år 1915 erhöll
den gestaltning, som sedermera i huvudsak behållits. Det farmaceutiska laboratoriet
ställdes under tillsyn och vård av föreståndaren för den rättskemiska
avdelningen. Detta förhållande varade till ingången av budgetåret
1926/27, då laboratoriet definitivt ställdes under ledning av en självständig
föreståndare. Beträffande förslaget örn inrättande av en hygieniskt-teknisk
avdelning vid anstalten anförde departementschefen, att han visserligen funnit
ett kännbart behov av en dylik ådagalagt, men att denna fråga icke syntes
vara så trängande, att den icke kunde anstå till följande riksdag.
I den av Kungl. Maj:t till 1917 års riksdag avlåtna statsverkspropositionen
framhölls att gemensam stat för den statsmedicinska anstaltens två avdelningar,
den medicinskt-bakteriologiska och den rättskemiska, alltsedan anstaltens
tillkomst tillämpats. Emellertid förelåge det förhållandet att enligt
den för medicinalstyrelsen gällande instruktionen ärenden rörande statsmedicinska
anstaltens verksamhet och förvaltning skulle föredragas av hälsovårdsbyrån.
Anledningen till denna bestämmelse vore närmast att söka däri,
att anstaltens största avdelning, den medicinskt-bakteriologiska arbetade
med frågor, som tillhörde sagda byrås handläggning. Den rättskemiska avdelningens
verksamhet omfattade däremot uteslutande ärenden, som handlades
av medicinalbyrån, under det att det farmaceutiska laboratoriet verkställde
undersökningar i ärenden, vilkas handläggning tillkommo allmänna byrån.
Denna statsmedicinska anstaltens subordination under enbart en av medicinalstyrelsens
byråer hade emellertid visat sig mindre lämplig och ägnad
att försvåra den kontroll över de olika avdelningarnas verksamhet och det
— 69 —
samarbete med dessa, soln borde äga rum. En uppdelning av anstalten på
sådant sätt, att varje avdelning av densamma även i administrativt och ekonomiskt
hänseende bundes till den byrå inom styrelsen, genom vilken det övervägande
antalet av avdelningen tillkommande ärenden skulle handläggas,
skulle säkerligen så väl skärpa kontrollen som befordra samarbetet. I skrivelse
den 30 oktober 1916, däri medicinalstyrelsen anmält statsmedicinska
anstaltens anslagsbehov för år 1918, hade styrelsen också föreslagit en uppdelning
av den för medicinskt-bakteriologiska och rättskemiska avdelningarna
hittills gemensamma staten. 1 samband med nu nämnda ändringsförslag hade
medicinalstyrelsen därjämte föreslagit att enär kortare och lämpligare namn
synts styrelsen önskvärda, den för alla avdelningarna gemensamma benämningen
statsmedicinska anstalten icke längre skulle bibehållas, utan att de
enskilda avdelningarna hädanefter måtte benämnas statens bakteriologiska,
rättskemiska och farmaceutiska laboratorium. De ändringar i förordningar,
instruktioner, cirkulär med mera, som vid bifall till medicinalstyrelsens föreliggande
förslag skulle bliva nödvändiga, hade styrelsen icke funnit mera
omfattande, än att de utan olägenhet kunde genomföras.
Mot medicinalstyrelsens förslag om uppdelning av den för anstalten fastställda
staten i och för underlättande av en önskvärd uppdelning mellan
medicinalstyrelsens vederbörande byråer av ärenden rörande anstalten förklarade
sig departementschefen icke hava något att erinra. Ej heller de av
styrelsen föreslagna benämningarna å de olika avdelningarna gåve departementschefen
anledning till anmärkning. Den gemensamma benämningen,
statsmedicinska anstalten, skulle i enlighet härmed hädanefter komma att
bortfalla. Vid bifall till den ifrågasatta uppdelningen av anstaltens stat borde
det hittillsvarande ordinarie anslaget till statsmedicinska anstalten uppdelas
i två anslag, ett till vardera av de bakteriologiska och rättskemiska laboratorierna.
Sådan uppdelning av statsmedicinska anstaltens ordinarie stat, att vardera
av anstaltens båda underavdelningar erhöll sin särskilda utgiftsstat med därav
möjliggjord fördelning av föredragningen på medicinalstyrelsens vederbörande
byråer av ärenden rörande anstalten, vann riksdagens godkännande. Däremot
fann riksdagen sig icke övertygad om lämpligheten av att borttaga den för
avdelningarna gemensamma benämningen, statsmedicinska anstalten, och
beslöt förty, att såväl de båda för förändringens genomförande erforderliga
nya ordinarie anslagen som och extra anslaget till farmaceutiska laboratoriet
skulle i riksstaten uppföras under en gemensam överrubrik »statsmedicinska
anstalten».
I samband med den från och med budgetåret 1935/36 genomförda förändrade
uppställningen av riksstaten borttogs emellertid överrubriken »siatsmedicinska
anstalten», varefter sålunda allt samband i administrativt hänseende
mellan den förutvarande statsmedicinska anstaltens olika avdelningar
kan sägas hava upphört.
Såsom ovan anförts hade frågan örn inrättande av en hygieniskt-teknisk
avdelning av föredragande departementschefen 5 1914 års proposition ansetts
— 70 —
kunna anstå till följande riksdag. Någon proposition härom blev emellertid ej
avlåten till riksdagen under de följande åren. I skrivelse den 4 december 1935
upptog medicinalstyrelsen frågan från delvis nya utgångspunkter samt hemställde
om utredning rörande inrättandet av ett statens socialhygieniska institut.
Med anledning härav tillkallade departementschefen, med stöd av
vederbörligt bemyndigande, fem sakkunniga att verkställa utredning rörande
inrättande av ett statens socialhygieniska institut jämte andra i samband
därmed stående frågor. Nämnda sakkunniga avlämnade den 24 september
1937 betänkande med förslag angående inrättande av ett statens institut för
folkhälsan (Stat. off. utredn. 1937:31). Över de sakkunnigas förslag avgåvos
yttranden av medicinalstyrelsen samt ett flertal andra myndigheter och institutioner.
Beträffande frågan örn institutets administration erinrade de sakkunniga,
att institutet anförtrotts upgifter av sådan art, att även andra myndigheter än
medicinalstyrelsen skäligen borde tillerkännas inflytande på verksamhetens
ledning. Den administrativa ställning, som hittills tillkommit den tidigare
statsmedicinska anstaltens olika laboratorier kunde därför enligt de sakkunnigas
uppfattning icke lämpligen vinna tillämpning beträffande institutet för
folkhälsan. Med beaktande härav hade de sakkunniga först övervägt frågan
om en gemensam styrelse för sistnämnda laboratorier och institutet för folkhälsan.
De sakkunniga anförde sålunda bland annat:
»Det torde i längden bliva vanskligt för ett ämbetsverk med medicinalstyrelsens
omfattande arbetsuppgifter att såsom hittills på ett tillfredsställande sätt
sörja för ledningen av en rad praktiskt-vetenskapliga institutioner. Det synes
visserligen icke osannolikt, att förutsättningarna härför äro större beträffande
de rättskemiska och farmaceutiska laboratorierna, enär dessa fortfarande i
utpräglad grad fungera såsom organ för styrelsens förvaltningsuppgifter och
endast i mindre utsträckning anlitas direkt av allmänheten eller lokala institutioner.
Ifrågavarande laboratoriers uppgifter äro jämväl relativt väl fixerade
och avgjort mera begränsade, än vad förhållandet skulle bliva med institutet
för folkhälsan. Å andra sidan föreligga även beträffande det farmaceutiska
laboratoriet vissa gränsområden, där svårigheter möta att åvägabringa en
bestämd arbetsfördelning i förhållande till institutet för folkhälsan och där
ett kontinuerligt samarbete på den grund torde bliva ofrånkomligt.
De sålunda anförda synpunkterna äro otvivelaktigt ägnade alt aktualisera
frågan örn en gemensam styrelse för ifrågavarande institutioner. Med hänsyn
till de analoga funktionerna kunna härvid vissa skäl anföras för att låta
styrelsen omfatta samtliga hithörande institutioner. En sådan styrelse måste
emellertid till sin numerär bliva rätt mångtalig, då åtskilliga intressen kunna
framställa legitima anspråk på att där bliva representerade. Vid det samråd,
som jämlikt direktiven ägt rum med medicinalstyrelsen angående institutets
organisation och arbetsuppgifter, hava dock från styrelsens sida uttalats
starka betänkligheter mot en sådan anordning, enär den befarades medföra
allvarliga olägenheter vid fullgörandet av medicinalstyrelsens åligganden. De
sakkunniga hava under sådana förhållanden ansett sig böra avstå från att
föreslå inrättandet av en gemensam styrelse för samtliga eller några av ifrågavarande
institutioner och hava med det anförda endast velat erinra om, att
spörsmålet varit föremål för ingående övervägande.»
— 71
De sakkunniga föreslogo i stället, att för institutets administration måtte
tillsättas en särskild styrelse, där de intressen, som berördes av verksamheten,
kunde erhålla tillbörligt inflytande.
Beträffande spörsmålet örn institutets administrativa ställning yttrade departementschefen
i huvudsak följande:
»Jag kommer så slutligen till det betydelsefulla spörsmålet örn institutets
administrativa ställning. Även på denna punkt föreligga vissa divergenser
mellan å ena sidan de sakkunniga och det stora flertalet hörda myndigheter
samt å andra sidan medicinalstyrelsen jämte ett par förste provinsialläkare.
Redan inledningsvis har jag betonat, att uppgifterna för det föreslagna institutet
i våra dagar te sig vida mera omfattande, än då tanken på ett hygieniskt
undersökningsorgan i medicinalförvaltningens tjänst först framkom. Av
vad jag ytterligare anfört framgår, att, även örn en betydande intressegemenskap
föreligger mellan medicinalstyrelsen och institutet, dess uppgifter dock
måste erhålla en sådan omfattning och dess inriktning en sådan mångsidighet,
att det icke längre framträder såsom uteslutande ett medicinalförvaltningens
organ. Jag vill i detta avseende erinra, att enligt den plan, jag nyss framlagt,
institutet för folkhälsan, skulle innesluta karolinska institutets hygieniska
institution. Vidare gäller, att dess avdelning för yrkeshygien får nära praktisk
anknytning till yrkesinspektionens chefsmyndighet. Slutligen kan icke
bortses därifrån, att det med hänsyn till institutets funktioner inom yrkeshygien
och livsmedelskontroll, på sätt kommerskollegium betonat, är angeläget
att formerna för administrationen bestämmas så, att institutet i sin
verksamhet mötes med förtroende från industriens och andra företagares sida.
Detsamma gäller i fråga om jordbruksnäringen.
Under dessa omständigheter synas mig de sakkunniga hava riktigt bedömt
läget, då de förordat, att institutet för folkhälsan organisatoriskt inordnas
direkt under socialdepartementet och att dess administrativa angelägenheter
handläggas av en styrelse, i vilken de olika samhällsintressen, som äro direkt
knutna till institutet, bliva företrädda. Denna ordning har för övrigt ansetts
naturlig av det övervägande antalet myndigheter, som yttrat sig i ämnet, och
ansluter sig till vad som gäller i fråga om ett stort antal institutioner med
likarad karaktär. Självfallet bör medicinalstyrelsen företrädas genom sin chef.
Likaledes bör representation tillförsäkras karolinska institutets lärarkollegium
och riksförsäkringsanstalten. Jag finner det ock välbetänkt, att industri och
jordbruk bliva företrädda. Krav hava ytterligare anmält sig på dels starkare
vetenskapligt inslag, dels representation för andra intressen än de nu särskilt
uppmärksammade. Vid utformandet av erforderliga författningsföreskrifter
torde dessa synpunkter böra tagas linder övervägande, därvid givetvis tillika
måste beaktas, att styrelsen icke blir så mångtalig, att den riskerar att förlora
i arbetsförhet.»
Mot Kungl. Maj:ts förslag till inrättande av statens institut för folkhälsan
hade riksdagen ingen erinran att göra, och institutet kom sålunda lill stånd
från och med ingången av budgetåret 1938/39 i överensstämmelse med Kungl.
Maj:ts förslag. Institutet inordnades alltså organiskt direkt under socialdepartementet
med en styrelse, som hade att handlägga dess administrativa angelägenheter.
Till belysande av den utveckling, som de ovannämnda statliga laboratorierna
undergått, hava revisorerna låtit verkställa en sammanställning av de stater,
som av riksdagen fastställts för dessa laboratorier dels för det första budget
-
— 72
året för respektive laboratorium, dels oek för innevarande budgetår. Därjämte
återgivas de i riksstaten beräknade uppbördsmedlen vid laboratorierna för
innevarande budgetår samt beträffande statens institut för folkhälsan jämväl
för det första budgetåret av dess verksamhet.
Statens bakteriologiska och rättskemiska laboratorier.
Budgetåret 1909.
Stat för den statsmedicinska anstalten (innefattande de medicinskt-bakteriologiska
och rättskemiska laboratorierna).
Kronor
| - Lön | Tjänst- görings- penningar | Orts- tillägg | Arvoden | Summa |
1 föreståndare............................ | 5,000 | 2,500 |
|
| 7,500 |
1 föreståndare............................ | 5,000 | 2,500 | — | — | 7,500 |
1 assistent å rättskemiska laboratoriet...... | — | — | 3,000 | 3,000 | |
1 assistent................................ | — | — | — | 2,000 | 2,000 |
1 veterinärbiträde ........................ | — | — | — | 1,000 | 1,000 |
Till tillfälliga biträden, vikariatsersättning |
|
|
| 5,000 | 5,000 |
och renskrivning........................ | — | — | — | ||
1 vaktmästare............................ | 700 | 400 | 150 | — | 1,250 |
1 vaktmästare............................ | 700 | 400 | 150 | — | 1.250 |
Betjäning i övrigt ........................ | — | — | — | 2,000 | 2,000 |
Hyra av erforderliga lokaler .............. | — | — | — | — | 8,500 |
Till belysning, bränsle, gas, vatten m. m. .. | — | — | — | — | 1,760 |
För beredning av animal vaccin, tillverk-ning och kontroll av serum, inköp av djur |
|
|
|
|
|
tier m. m............................... | — | — | — | — | 13,440 |
Summa | 11,400 | 5,800 | 300 | 13,000 | 54,200 |
Statens bakteriologiska laboratorium.
Budgetåret 1940/41.
Beräknade uppbördsmedel ............................kronor 400,000
Utgiftsstater:
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis .. kronor 108,000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Maj:t .......................................... > 53,100
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis . . » 196,000
4. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................... » 22,900
Summa kronor 380,000
Omkostnader, förslagsvis.............................. kronor 440,000.
73 —
Statens rättskemist» laboratorium.
Budget&ret 1940/41.
Beräknade uppbördsmedel.............................. kronor 30,000
Utgiftsstater:
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis . . kronor 15,500
2. Arvode, bestämt av Kungl. Maj :t...................... » 6,500
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:
a. Grundavlöningar m. m............. kronor 30,000
b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis
......................... » 2,000 » 32,000
4. Rörligt tillägg, förslagsvis ..................... » 4,200
Summa kronor 58,200
Omkostnader, förslagsvis .............................. kronor 21,000.
Statens farmaceutiska laboratorium.
Budgetåret 1915.
|
| K r o | n o r |
|
|
| Tjänst- |
|
|
| Lön | görin gs- | Arvoden | Summa |
|
| penningar |
|
|
1 föreståndare .............................. |
|
| 500 | 500 |
1 laborator ................................ | 3,600 | 2,000 | — | 5,600 |
1 assistent.................................. | — | — | 3,000 | 3,000 |
För tillfälliga biträden (däri inräknade semester- |
|
|
|
|
pengar å 250 kronor för laborator och assi- |
|
|
|
|
stent) och renskrivning.................... | — | — | — | 1,500 |
Hyra för lokal.............................. | — | — | — | 1,000 |
Till instrument, apparater, reagens, böcker, tid- |
|
|
|
|
skrifter, skrivmaterialier och diverse........ | — | — | — | 2,000 |
Elektricitet, gas, vatten...................... | — | — | — | 300 |
Förbrukningsartiklar och diverse ............ | — | — | — | 1,700 |
Summa | 3,600 | 2,000 | 3,500 | 15,600 |
Budget&ret 1940/41.
Beräknade uppbördsmedel ............................ kronor 100,000
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis . . kronor 47,500
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Majit ..........................................
25,000
74 —
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:
a. Grundavlöningar m. m............. kronor 14,800
b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis
........................ .» __1,500 kronor 16,300
4. Rörligt tillägg, förslagsvis................TT. . . ....... » 6,000
Summa kronor 94,800
Omkostnader förslagsvis .............................. kronor 30.000.
Statens institut för folkhälsan.
Budgetåret 1938 39.
Beräknade uppbördsmedel ............................ kronor 10,000
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis. . kronor 58,000
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Majit .......................................... » 18,000
3. Avlöningar till speciallärare, experter och tillfälliga biträ
den,
förslagsvis .................................. » 28,000
4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:
a. Grundavlöningar m. m.............kronor 12,500
b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis
........................__ 500 » 13000
5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie
tjänstemän, förslagsvis............................ » 3,000
Summa kronor 120,000
Omkostnader förslagsvis .............................. kronor 60,000.
Budgetåret 1910/41.
Beräknade uppbördsmedel .................
kronor 50,000
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis . . kronor
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Maj :t .......................................... »
3. Avlöningar till speciallärare, experter och tillfälliga biträ
den,
förslagsvis ................................. »
4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:
a. Grundavlöningar m. m...........kronor 30,000
b. Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis
........................ » 3,500 >
5. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................... »
84.500
36,300
35,000
33.500
10,700
Omkostnader, förslagsvis
Summa kronor 200,000
....... kronor 80,000.
— 75 —
Att märka är att staterna i vad de avse omkostnader äro i viss mån missvisande,
såtillvida som influtna uppbördsmedel fingo användas för bestridande
av utgifter till ingången av budgetåret 1935/36.
Till ytterligare belysning av den omfattning, som verksamheten vid dessa
laboratorier numera bar, må följande uppgifter återgivas rörande det nuvarande
antalet befattningshavare vid dessa institutioner.
Statens bakteriologiska laboratorium:
Över ett 70-tal befattningshavare, varav 21 å ordinarie stat, 11 med arvoden,
bestämda av Kungl. Majit samt återstoden extra ordinarie och extra befattningshavare.
Av de extra ordinarie tjänstemännen tillhöra 3 högre lönegrad
än 20.
Statens rättskemiska laboratorium:
Ett 10-tal befattningshavare, varav 2 å ordinarie stat, 1 med arvode, bestämt
av Kungl. Majit, samt återstoden extra ordinarie och extra befattningshavare.
Av de extra ordinarie tjänstemännen tillhör 1 högre lönegrad
än 20.
Statens farmaceutiska laboratorium:
Närmare ett 20-tal befattningshavare, varav 8 å ordinarie stat, 4 med
arvoden, bestämda av Kungl. Majit, samt återstoden extra ordinarie och
extra befattningshavare.
Statens institut för folkhälsan:
Närmare ett 30-tal befattningshavare, varav 9 å ordinarie stat, 7 med arvoden,
bestämda av Kungl. Majit, samt återstoden extra ordinarie och extra
befattningshavare.
Såsom av ovanstående framgår hava de här ifrågavarande statliga laboratorierna
varit föremål för en högst betydande utveckling. De tre äldsta, som
från början varit helt små institutioner, hava nu uppnått en ansenlig storleksordning.
Då det sålunda är avsevärda belopp, som årligen beviljas för
upprätthållande av dessa laboratoriers verksamhet, hava revisorerna sökt
bilda sig en uppfattning, örn den nuvarande administrativa organisationen
för laboratorierna kan anses tillfredsställande ur ekonomiska synpunkter.
Ett ytterligare skäl för en sådan undersökning hava revisorerna funnit i den
omständigheten, att vid laboratorierna under senare år ofta förekommit betydande
anslagsöverskridanden. Vid en undersökning av de orsaker, som
legat till grund för dessa anslagsöverskridanden, hava revisorerna uppmärksammat
att statskontoret och riksräkenskapsverket i olika sammanhang
framfört allvarliga erinringar mot organisationen och sättet för handhavandet
av laboratoriernas ekonomiska förvaltning. Sålunda har statskontoret i
ett underdånigt utlåtande den 13 mars 1939 angående en av föreståndaren för
statens bakteriologiska laboratorium gjord framställning anfört följande:
— 76
»Statskontoret linner det synnerligen anmärkningsvärt, att föreståndaren,
på sätt som skett, ansett sig beträffande personalanställning och materielinköp
kunna utan medgivande av Kungl. Majit vidtaga dispositioner, vilka
ofrånkomligt måst spränga fastställda stater. Av den för laboratoriet gällande
instruktionen framgår dock tydligt, att vid anställandet av icke-ordinarie
befattningshavare de av Kungl. Majit fastställa staterna skola lända
till efterrättelse. Därjämte stadgas uttryckligen, att det åligger föreståndaren
att vid anskaffandet av för laboratoriet behövliga förnödenheter iakttaga
nödig sparsamhet och hålla sig inom ramen av tillgängliga medel. Föreståndarens
handlingssätt står i uppenbar strid med vad sålunda stadgats.
Statskontoret vill tillika erinra, alt jämlikt sagda instruktion laboratoriet
ställts under medicinalstyrelsens överinseende och ledning, vadan det givetvis
bör ankomma på sagda ämbetsverk att tillse, att utgifterna hållas inom
föreskrivna gränser, och att, därest oförutsedda medelsbehov yppas, vidtaga
erforderliga åtgärder. Därest på grund av medicinalstyrelsens omfatttande
arbetsuppgifter berörda tillsyn icke skulle i behövlig utsträckning
kunna utövas — något som givetvis undandrager sig statskontorets bedömande
— synes det statskontoret, med hänsyn till att även vid tidigare tillfällen
laboratoriet med betydande belopp överskridit sina anslag, böra övervägas,
huruvida icke åtgärder böra vidtagas i syfte att för framtiden göra
tillsynen över laboratoriet i förevarande avseende mera effektiv. Statskontoret
vill i detta hänseende erinra, att de jämlikt bemyndigande av Kungl.
Majit den 6 juni 1936 tillkallade sakkunniga för utredning av frågan örn inrättande
av ett statens socialhygieniska institut ingående överlagt örn, bland
annat, införandet av en gemensam styrelse för det föreslagna institutet för
folkhälsan och en eller flera av de tidigare upprättade praktiskt-vetenskapliga
institutioner, som ställts under medicinalstyrelsens omedelbara överinseende,
ehuru de sakkunniga av vissa skäl avstått från att därutinnan
framställa förslag. Vid undersökning av möjligheterna till förbättrad kontroll
över laboratoriet synes den av de sakkunniga diskuterade anordningen
förtjänt att komma under förnyat övervägande.»
I ett annat av statskontoret avgivet underdånigt utlåtande den 17 februari
1940 angående en från medicinalstyrelsen gjord framställning om förstärkning
av vissa anslagsposter för statens farmaceutiska laboratorium har bland
annat följande framhållits:
»Statskontoret finner det synnerligen anmärkningsvärt, att laboratoriets
föreståndare, på sätt som skett, ansett sig kunna vidtaga medelsdispositioner
i sådan omfattning, att omkostnadsstaten för löpande budgetår måste
komma att i så betydande utsträckning överskridas. I den för laboratoriet
gällande instruktionen stadgas dock uttryckligen, att det åligger föreståndaren
att vid rekvisition av för laboratoriets verksamhet behövliga förnödenheter
iakttaga sparsamhet och nödig hänsyn till tillgången på medel. Föreståndaren
har därjämte att hos medicinalstyrelsen anmäla, då behov uppstår
av dyrbarare apparater och leveranser. Anmälan örn dylikt behov har —
enligt vad medicinalstyrelsen under hand uppgivit — till styrelsen inkommit
endast vid ett tillfälle, därvid fråga var om anskaffandet av en handsåg och
en rikthyvel. Statskontoret anser sig vidare icke kunna underlåta alt såsom
sin uppfattning uttala, att föreståndarens dispositioner synas vittna örn en
betänklig brist på ekonomiskt förutseende.
Statskontoret vill tillika erinra, att jämlikt sagda instruktion laboratoriet
ställts under medicinalstyrelsens överinseende och ledning, vadan det givetvis
bör ankomma på nämnda ämbetsverk att tillse, att utgifterna hållas inom
77 —
föreskrivna gränser. Då laboratoriets räkningar — efter att hava granskats
och attesterats av föreståndaren — skola översändas lill medicinalstyrelsen,
som har att ombesörja utbetalningarna, föreligger möjlighet för styrelsen
att vid varje tidpunkt överblicka medelsställningen. Därest på grund av
medicinalstyrelsens omfattande arbetsuppgifter berörda tillsyn icke skulle i
behövlig utsträckning kunna utövas — något som givetvis undandrager sig
statskontorets bedömande — synes det statskontoret böra övervägas, huruvida
icke åtgärder böra vidtagas i syfte att för framtiden göra tillsynen över
laboratoriet i förevarande avseende mera effektiv. I sitt utlåtande den 13
mars 1939 angående framställning från föreståndaren för statens bakteriologiska
laboratorium örn förstärkning av vissa i laboratoriets avlönings- och
omkostnadsstater för budgetåret 1938/39 ingående poster bragte statskontoret
i erinran, att förutnämnda sakkunniga för utredning av frågan om inrättande
av ett statens socialhygieniska institut ingående överlagt örn, bland
annat, införandet av en gemensam styrelse för det föreslagna institutet för
folkhälsan och en eller flera av de tidigare upprättade praktiskt-vetenskapliga
institutioner, som ställts under medicinalstyrelsens omedelbara överinseende
ehuru de sakkunniga av vissa skäl avstått från att därutinnan framställa
förslag. Statskontoret uttalade vidare, att vid undersökning av möjligheterna
till förbättrad kontroll över statens bakteriologiska laboratorium
den av de sakkunniga diskuterade anordningen syntes förtjänt att komma
under förnyat övervägande. Ämbetsverket får nu ånyo — med anledning av
vad som i förevarande ärende förekommit rörande medelsförvaltningen vid
statens farmaceutiska laboratorium — ifrågasätta, huruvida icke de sakkunnigas
förslag bör upptagas till omedelbar prövning.»
I anledning av sistnämnda framställning har underdånigt utlåtande den
16 maj 1940 avgivits även av riksräkenskapsverket, som bland annat anfört
följande:
»Riksräkenskapsverket får i anledning av de avsevärda överskridanden,
vilka kunna förväntas uppstå under anslaget till omkostnader vid statens
farmaceutiska laboratorium, under innevarande budgetår i likhet med statskontoret
understryka det anmärkningsvärda sätt på vilket laboratoriets föreståndare
omhänderhaft laboratoriets ekonomiska förvaltning.»
Riksräkenskapsverket anförde vidare bland annat:
»Med anledning av vad som i förevarande ärende förekommit rörande medelsförvaltningen
vid statens farmaceutiska laboratorium, har statskontoret
ifrågasatt, att till omedelbar prövning borde upptagas frågan om införandet
av en gemensam styrelse för institutet för folkhälsan och en eller flera av de
tidigare upprättade praktiskt-vetenskapliga institutioner, som ställts under
medicinalstyrelsens omedelbara överinseende. En dylik anordning hade
varit föremål för ingående övervägande av sakkunniga flir utredning av frågan
örn inrättande av ett statens socialhygieniska institut, vilka emellertid
av vissa skäl avstodo från att därutinnan framställa förslag. Med de erfarenheter
riksräkenskapsverket förvärvat vid granskningen av de institutioners
räkenskaper, varom här är fråga, har riksräkenskapsverket kommit till
den uppfattningen, att en förstärkning i administrativt kameralt hänseende
av dessa institutioners ledning är synnerligen påkallad.»
Enligt vad som framgår av ovan lämnade redogörelse hava de statliga la-Revisorernaa
boratorierna undergått en högst avsevärd utveckling, som även ur ekonomisk u aan( e
och administrativ synpunkt är av stor betydelse. På grund härav vilja revi
-
— 78 —
Vissa
iakttagelser
angående
länsnykterketsniimii
lierna*
yerSsamhet.
sorenia ifrågasätta, huruvida de förutsättningar, vilka läge till grund för den
organisation, som tillskapades vid inrättandet av den statsmedicinska anstalten
1909 och statens farmaceutiska laboratorium 1915 och som innebar att
de ställdes under medicinalstyrelsens överinseende, numera äro tillfinnandes.
De betydande anslagsöverskridanden och övriga missförhållanden som
ovan omnämnts synas enligt revisorernas mening tala för att i varje fall en
omprövning nu kommer till stånd, örn en ändring av laboratoriernas administrativa
organisation icke bör verkställas. Revisorerna vilja därvid erinra
örn, att olika myndigheter i samband med erinringar mot sättet för handhavandet
av laboratoriernas ekonomiska förvaltning framhållit önskvärdheten
av att en utredning nu komme till stånd örn införandet av en gemensam .styrelse
för vissa av dessa laboratorier.
Då det under nu rådande förhållanden är av särskild vikt, att varje statligt
verksamhetsområde erhåller den organisation som är ägnad åstadkomma den
bästa tänkbara ekonomiska förvaltning, anse revisorerna, att ifrågavarande
spörsmål ofördröjligen bör upptagas till behandling. Därvid synes i första
hand böra övervägas, huruvida icke ifrågavarande institutioner böra erhålla
en gemensam styrelse, direkt underställd vederbörande statsdepartement,
detta så mycket mer, som även andra än ekonomiska och administrativa
synpunkter från flera håll anförts för en sådan organisation. De kostnader,
som en dylik omorganisation skulle komma att medföra, torde mer än väl
kompenseras av de besparingar, som skulle kunna uppnås genom inrättandet
av en förbättrad ekonomisk administration.
§ 16.
Genom lag den 3 juni 1938 (nr 215), som trädde i kraft den 1 januari
1939, vidtogs sådan ändring av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling
av alkoholister (alkoholistlagen) att utöver den tidigare i varje kommun
befintliga kommunala nykterhetsnämnden i varje län inrättades en länsnykterhetsnämnd.
Såväl kommunal nykterhetsnämnd som länsnykterhetsnämnd
har till uppgift att övervaka nykterhetstillståndet samt att i enlighet
med vad i alkoholistlagen sägs eller eljest finnes stadgat vidtaga för dess
höjande erforderliga åtgärder. Det åligger därvid nykterhetsnämnd särskilt
att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar,
råd och anvisningar till systembolag och andra försäljare av alkoholhaltiga
drycker eller ersättningsmedel därför samt genom åtgärder
mot olaglig försäljning av sådana drycker eller ersättningsmedel, att verka
för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och yttranden lill
vederbörande myndigheter samt att tillhandagå enskilda personer med de
råd och upplysningar, som äga samband med nämndens uppgifter.
Därjämte åligger det länsnykterhetsnämnd att hålla sig noggrant underrättad
om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet, att öva tillsyn
över att dessa fullgöra dem tillkommande uppgifter samt att lämna
dem vägledning och bistånd. Kommunal nykterhetsnämnd har att följa de
råd och anvisningar, som meddelas av länsnykterhetsnämnden. Det åligger
— 79 —
kommunal nykterhetsniimnd att avgiva årlig berättelse över nykterhetstillståndet
inom nämndens område samt angående nämndens verksamhet till
länsnykterhetsnämnden, som i sin tur har att avgiva motsvarade berättelse
beträffande länet i dess helhet till länsstyrelsen och socialstyrelsen.
I kommunal nykterhetsnämnd, vare sig denna är särskilt tillsatt eller utgöres
av fattigvårdsstyrelsen, skall länsnykterhetsnämnden utse ett ombud,
vartill må utses en av de av kommunen valda ledamöterna eller annan lämplig
person. Länsnykterhetsnämndens ombud äger i sådan egenskap deltaga
i den kommunala nykterhetsnämndens överläggningar. Då ombud utsetts
skall uppgift å den utseddes namn och adress ofördröjligen insändas till
länsstyrelsen, som låter meddela underrättelse därom i länskungörelserna.
Därest länsnykterhetsnämnd finner att hjälpåtgärder i fall, som i alkohoiistlagen
avses, ej handlagts av kommunal nykterhetsnämnd på nöjaktigt
sätt, skall länsnykterhetsnämnden genom råd och anvisningar söka åvägabringa
rättelse. Vinnes ej rättelse härigenom, äger länsnykterhetsnämnden
vidtaga de åtgärder i ärendet, som eljest skolat tillkomma den kommunala
nämnden. Länsnykterhetsnämnden äger därvid samma befogenheter, som
tillkomma kommunal nykterhetsnämnd. Länsnykterhetsnämnd äger förordna
örn förbud under viss tid att utminutera rusdrycker till den som brukar
alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan. Likaså
må länsnykterhetsnämnd hos länsstyrelse ansöka örn förordnande örn intagning
av person å allmän alkoholistanstalt, därest kommunal nämnd underlåtit
att vidtaga sådan åtgärd.
I instruktionen för länsnykterhetsnämnderna den 18 november 1938 hava
närmare föreskrifter beträffande länsnykterhetsnämndernas organisation och
verksamhet meddelats. Hos länsnykterhetsnämnd skall sålunda i och för
fullgörande av den i alkoholistlagen föreskrivna tillsynen över de kommunala
nämnderna föras förteckning över de kommunala nykterhetsnämnderna,
innefattande uppgifter i fråga örn varje nämnd å ordförande, övriga
ledamöter, särskilt utsedd föredragande, länsnykterhetsnämndens ombud
samt personer, som anställts för att biträda den kommunala nykterhetsnämnden.
Därest länsnykterhetsnämnd finner, att kommunal nykterhetsnämnd
på grund av olämplig sammansättning eller av brist på erforderligt
kommunalt anslag till verksamheten eller av annan orsak, som beror på
kommunen, är ur stånd att nöjaktigt fullgöra sina uppgifter, skall länsnykterhetsnämnden
genom hänvändelse till vederbörande kommunala myndigheter
söka åvägabringa ändring i sådant förhållande. Är ej särskild nykterhetsnämnd
tillsatt i kommun, där på grund av folkmängdens storlek
oller andra omständigheter de på nykterhetsnämnd ankommande arbetsuppgifterna
äga sådan omfattning, alt fattigvårdsstyrelsen icke skäligen benvara
betungad med dessa, bör länsnykterhetsnämnden verka för tillsättande
av särskild nykterhetsnämnd. Enligt alkoholistlagen äger Konungen på
1 ramställning av länsnykterhetsnämnden föreskriva, att kommun skall tillsätta
särskild nykterhetsnämnd.
Länsnykterhetsnämnds räkenskaper skola föras för tiden den 1 juli—-30
— 80 —
juni samt vara avslutade senast den 1 september. Senast sistnämnda dag
skall till socialstyrelsen avgivas särskild berättelse över nämndens ekonomiska
förvaltning under det sistförflutna räkenskapsåret. Nämndens räkenskaper
och förvaltning skola granskas av två revisorer, vilka före den 1 oktober
till länsstyrelsen och socialstyrelsen skola avgiva berättelse över sin
granskning. Avskrift av revisionsberättelsen skall insändas till riksräkenskapsverket.
Före den 1 maj skall länsnykterhetsnämnden till länsstyrelsen och socialstyrelsen
avgiva i alkoholistlagen föreskriven berättelse över nykterhetstillslåndet
inom nämndens område samt angående nämndens verksamhet under
det sistförflutna kalenderåret. Är länsnykterhetsnämnd för verksamhetens
behöriga fullgörande i behov av särskild arbetskraft, skall framställning örn
tillstånd att anställa sådan göras hos socialstyrelsen.
Till fullgörande av sitt åliggande enligt alkoholistlagen att tillhandagå enskilda
personer med de råd och upplysningar, som äga samband med dess
uppgifter, skall länsnykterhetsnämnd hava mottagning för allmänheten å
tid och plats, som på lämpligt sätt skall bringas till allmän kännedom.
Länsnykterhetsnämnd äger att hos vederbörande myndigheter påkalla erforderliga
upplysningar samt laga biträde och handräckning.
Kostnaderna för länsnykterhetsnämnderna under budgetåret 1939/40 framgå
av nedanstående sammanställning.
Med hänsyn till de avsevärda kostnaderna hava revisorerna verkställt en
undersökning angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet under år 1939.
Materialet har utgjorts av länsnykterhetsnämndernas årsberättelse för nämnda
år. Årsberättelserna, vilka såsom nämnts skolat avgivas till socialstyrelsen före
den 1 maj, hava såvitt av socialstyrelsens registrering framgår av ej mindre
än tretton länsnyklerhetsnämnder insänts för sent. Förseningen har i regel
ej överstigit en månad, men i några fall har den överstigit nämnda tid
och i ett fall har årsberättelsen inkommit först den 28 oktober eller sålunda
nära sex månader efter föreskriven tid.
Samtliga länsnykter hetsnämnder utom en hava i årsberättelserna meddelat,
att de utsett ombud i de kommunala nykterhetsnämnderna. Ombuden
hava i många fall utsetts i början av år 1939, men i andra fall först mot årets
slut. En länsnykterhetsnämnd uppgiver sig icke hava kunnat färdigställa
ombudsförteckningen förrän i början av år 1940. Principerna för valet av
ombud synas hava växlat betydligt. Medan en del länsnykterhetsnämnder
genomgående utsett den kommunala nykterhetsnämndens ordförande till sitt
ombud, hava andra länsnämnder utgått från, att ordförande i lokal nämnd
icke borde ifrågakomma såsom länsnämndens ombud.
Beträffande den i instruktionen för länsnykterhetsnämnderna föreskrivna
förteckningen över de kommunala nykterhetsnämnderna meddelar omkring
hälften av länsnämndernas årsberättelser, att sådan förteckning
upplagts, medan de övriga årsberättelserna icke innehålla någon uppgift örn
sådan förteckning. Under hand har för revisorerna uppgivits att föreskriven
förteckning numera så gott som Undantagslöst torde hava upplagts hos
409045. Hav. berättelse anq. statsverket dr 1940.
Oi
Länsnykterhetsnämnden | Avlöning | Arvode till ordfö- rande | Arvode till vice ordfö- rande | Dagarvo-den till | Revisions- kostnader | Resekost-nader och | Diverse omkost- nader | Summa utgifter | |||
Stockholms | län | 2,799: 96 | 1,000 |
|
| 345 |
| 50: — | 478:10 | 1,935:24 | 6,608: 30 |
Uppsala | > | 13,000: — | 800 | — | 200:- | 345 | — | 50:- | 415: 65 | 1,406: 11 | 6,216: 76 |
Södermanlands | > | 3,000: - | 1,000 | — | — | 300 | — | 143: 35 | 1,160: 95 | 1,032: 23 | 6,636: 53 |
Östergötlands | > | 3,000: — | 1,000 | — | — | 345 | — | 50:- | 1,444: 10 | 1,432: 21 | 7,271:31 |
Jönköpings | » | 2 3,000: — | 1,000 | — | — | 315 | — | 100: — | 1,150: 10 | 817: 06 | 6,382:16 |
Kronobergs | » | 1,800: — | 800 | — | »505: — |
| — | 1,451:50 | 663: 77 | 5,220: 27 | |
Kalmar |
| 3,000: — | 1,000 | — | — | 330 | — | 100: — | 1,530: 20 | 1,093: 10 | 7,053: 30 |
Gotlands | > | 2,400- — | 800 | — | — | 330 | — | 100:- | 100: 60 | 591: 63 | 4,322: 23 |
Blekinge | » | 1,725: — | 600 | — | — | 300 | — | 50: — | 338: 40 | 306: 25 | 3,319: 65 |
Kristianstads | » | 3,000: — | 1,000 | — | — | 435 | — | 100: — | 762: 07 | 2,655: 93 | 7,953: - |
Malmöhus | > | 12,159: 94 | 999 | 98 | — | 405 | — | 50: - | 1,299: 70 | 2,829: 64 | 7,744: 26 |
Hallands | > | 2,000: — | 800 | — | 200: — | 315 | — | 52: 25 | 707: 90 | 1,283: 92 | 5,359: 07 |
Göteborgs och Bohus | > | 3,000: — | 1,000 | — | — | 330 | — | 50: — | 772:35 | 2,765: 49 | 7,917: 84 |
Älvsborgs | > | 2,650: - | 61,000: — | 360 | — | 50:- | 1,380: 45 | 2,619: 75 | 8,060: 20 | ||
Skaraborgs |
| 3,000: — | 1,000 | — | — | 300 | — | 100: — | 644: — | 535: 50 | 5,579:50 |
Värmlands | > | 2,725: — | 800 | _ | 200: — | 360 | — | 100: — | 1,081:45 | 889:11 | 6,155:56 |
Örebro | , | 6 2,762: 50 | 1,000 | — | — | 360 | — | 100:- | 623: 30 | 1,279:80 | 6,125: 60 |
Västmanlands | > | 3,000: — | 1,000 | — | — | 300 | — | 50:- | 869: 27 | 1,032:27 | 6,251:54 |
Kopparbergs | ) | 3,000: — | 1,000 | — | — | 285 | — | 50:- | 792: 15 | 605: 97 | 5,733:12 |
Gävleborgs | , | 3,350: - | 1,000 | — | — | 330 | — | 100: - | 1,124: 10 | 848: 77 | 6,752:87 |
V ästernorrlands | > | 7 3,000: — | 1,000 | — | — | 255 | — | 100: — | 1,109: 81 | 1,266: 39 | 6,731: 20 |
Jämlands | » | 3,000: — | 1,000 | — | — |
| >460: — | 397: 92 | 861:11 | 5,719:03 | |
Västerbottens | > | 3,000:- | »1,000: — | 420 | — | 50: — | 1,019:90 | 1,787: 65 | 7,277:55 | ||
Norrbottens |
| 10 3,000: - | 800 | — | — | 380 | — | 87:- | 1,259:30 | 374: 65 | 5,900:95 |
Anmärkningar
Summa 06,372:40
2,000: — 505: — 460: —
20,399:98j600:—| 7,445:1,682:60
21,913: 27
30,913: 55
152,291: 80
1 Ombudsman kronor
1,980: — och biträdande
ombudsman kronor
1,020:
2 »Avlöning till personal»
kronor 3,000: —.
3 »Övriga arvoden» kronor
505: —.
1 »Avlöningar» kronor
2,159: 94.
5 »Ordförande och vice ordförande»
kronor 1,000:—.
6 Lön till ombudsmannen
kronor 2,425: —, t. f. ombudsmannen
för tiden *6/4
—s0/ö 1940 kronor 312: 50,
extra sekreterarearvode
för ett sammanträde kronor
25: —.
7 »Personalkostnader» kronor
3,000: —.
8 »Arvoden» kronor460: —.
9 »Årsarvoden» kronor
1,000:-.
10 »Avlöning till personal»
kronor 3,000: —.
82
länsnämnderna. Revisorerna av en länsnykterlietsnämnd hava emellertid påtalat
att någon uppgift om vilka kommunala nämnder, som underlåtit att
inkomma med förteckning å ledamöter och suppleanter, icke funnits hos
länsnvkterhetsnämnden.
Flertalet länsnykterhetsnämnder har redogjort för, huru många av kommunerna
i länet, som tillsatt särskild nykterhetsnämnd och i huru många,
som nykterhetsnämnden utgjorts av fattigvårdsstyrelsen. Flera av dessa länsnykterhetsnämnder
hava också verkat för tillsättande av särskilda kommunala
nykterhetsnämnder. Av de lämnade uppgifterna synes framgå, att under
år 1939 ej fullt hälften av landets kommuner utsett särskild nykterhetsnämnd.
Ej mindre än åtta av länsnykterhetsnämnderna hava i sina årsberättelser
alldeles förbigått ifrågavarande spörsmål.
Tolv länsnykterhetsnämnder hava i sina årsberättelser behandlat frågan,
om de kommunala nämnderna inom länet haft i alkoholistlagen föreskriven
sammansättning eller ej. I de flesta fall, där brister i sådant avseende förekommit,
har dessa länsnykterhetsnämnder vidtagit åtminstone förberedande
åtgärder för bristernas avhjälpande, men en länsnämnd inskränker sig till
ett löfte, att felaktigheterna genom nämndens försorg skola komma att rättas.
Jämnt halva antalet länsnykterhetsnämnder har ej omnämnt, huru förhållandena
på ifrågavarande område gestaltat sig. Revisorerna hos en av
dessa länsnykterhetsnämnder hava i sin berättelse omnämnt, att det syntes
hava undgått länsnykterhetsnämnden att i tio kommuner nykterhetsnämnden
icke ägde laglig sammansättning.
Såsom inledningsvis nämnts skall kommunal nykterhetsnämnd till länsnykterhetsnämnden
avgiva årsberättelse, vilken enligt utfärdade föreskrifter
skall insändas senast den 1 mars. Atta länsnykterhetsnämnder hava ej omnämnt,
huru de kommunala nykterhetsnämnderna fullgjort detta åliggande.
Av de återstående länsnykterhetsnämnderna hava ett tiotal meddelat, att de
lokala nämndernas årsberättelser inkommit i stort sett inom föreskriven tid.
En länsnämnd konstaterar, att berättelserna i elt stort antal fall inkommit
för sent samt att de med få undantag varit mycket ofullständiga, otydliga
och i vissa fall sannolikt felaktiga. Till en annan länsnykterhetsnämnd hade
den 1 mars 1940 endast 51 nämnder av 93 inkommit med årsberättelse. Under
budgetårets tre sista månader ingåvo ytterligare 25 nämnder årsredogörelse.
Då länsnämnden den 30 juni 1940 avgav sin egen årsberättelse till
socialstyrelsen saknades alltså årsredogörelse från 17 nykterhetsnämnder.
Ytterligare en annan länsnykterhetsnämnd meddelar, att av 94 kommunala
nämnder endast 50 inkommit med årsberättelse den 29 april, då länsnämnden
avgav sin egen berättelse. De inkomna årsberättelserna voro i regel intetsägande.
Då tillgången till årsberättelser lorde få anses utgöra det grundläggande
momentet för länsnykterhetsnämndemas verksamhet i avseende å
de kommunala nämnderna, synes länsnämndemas i många fall ådagalagda
passivitet inför det faktum, att årsberättelser uteblivit, anmärkningsvärd.
Detta så mycket mer, som länsnämnderna enligt sin instruktion kunnat på
-
— 83 —
kalla biträde och handräckning hos vederbörande myndigheter gentemot försumliga
kommunala organ.
Beträffande länsnykterhelsnämndernas egen verksamhet framgår av årsberättelserna,
att samtliga nämnder erhållit socialstyrelsens medgivande att
anställa särskild arbetskraft, vilken i regel givits titeln ombudsman. Så gott
som samtliga ombudsmän hava företagit inspektionsresor — dock i mycket
växlande omfattning — samt lämnat de kommunala nämnderna råd och bistånd.
Den kontakt med allmänheten, som länsnykterhetsnämnderna vunnit
genom ombudsmännens mottagningar, synes hava varierat mycket. Medan
en ombudsman haft mottagning dagligen, hava mottagningarna i regel omfattat
3 till 4 timmar i veckan och i många fall kortare tid. Flera nämnder
hava ej redogjort för hur mottagningarna varit anordnade. På grund av
stundom stor knapphändighet, stundom alltför allmänt ordande i redogörelserna
för ombudsmännens arbete hava revisorerna icke kunnat få en bestämd
uppfattning om värdet av detta arbete.
De flesta länsnykterhetsnämnderna redovisa ett eller flera yttranden, som
avgivits på begäran, åtskilliga hava tillställt de kommunala nämnderna cirkulär
och liknande skrivelser, några hava genom representanter deltagit i
konferenser och ett par hava genom besök å festplatser sökt få en uppfattning
örn nykterhetstillståndet. Tolv länsnykterhetsnämnder hava själva
handlagt ärenden enligt alkoholistlagen, de flesta dock i mindre utsträckning.
Högsta antalet av länsnykterhetsnämnd direkt behandlade sådana ärenden
är 58. I något enstaka fall har ledamot av kommunal nykterhetsnämnd
genom länsnykterhetsnämndens medverkan entledigats på grund av olämpliga
alkoholvanor, övriga länsnykterhetsnämnder synas icke hava handlagt
ärenden enligt alkoholistlagen. Av de sistnämnda har en nämnd, sannolikt
såsom förklaring till att intet ärende upptagits, meddelat att intet av nämndens
ombud rapporterat något anmärkningsvärt förhållande.
Den verkställda utredningen har givit revisorerna ett allmänt intryck av
att länsnykterhetsnämndernas arbete under deras första verksamhetsår i
många fall ej fyllt skäliga krav på praktisk uppläggning och eget initiativ.
Redan den omständigheten, att det förberedande arbetet med att skaffa sig
grepp örn de kommunala nämnderna genom att utse ombud, upplägga vederbörlig
förteckning, inventera förekomsten av särskilda nykterhetsnämnder,
kontrollera den lagenliga sammansättningen och införskaffa årsberättelser,
av många länsnykterhetsnämnder antingen ej utförts eller ock utförts långsamt
och utan kraft, synes revisorerna betänklig. Allvarligt förefaller det
även, att länsnykterhetsnämndernas egen insats för nykterhetstillståndets
höjande av allt att döma i många fall varit rent formell och i övriga fall av
obetydlig saklig omfattning. Med hänsyn till att det positiva arbetet inom
länsnykterhetsnämnderna till övervägande del utförts av ombudsmännen
och då det utförda arbetet icke synes stå i proportion lill kostnaderna, anse
revisorerna det ofrånkomligt, att åtgärder ofördröjligen vidtagas för åstad
-
Allmäut
uttalande.
— 84
Vissa utbetalningar
av länsstyrelsen
i Göteborgs
och
Bohns län.
kommande av bättre ordning på förevarande område, så att de av riksdagen
till länsnykterhetsnämnderna anvisade medlen bliva nykterhetsarbetet inom
landet till effektivare stöd.
§ 17.
Revisionen har vid sin granskning iakttagit följande.
I skrivelse den 5 juni 1925, nr 335, i anledning av proposition, nr 164,
angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande vissa oriktigt
utbetalta dyrtidstillägg uttalade riksdagen bland annat, att det syntes
riksdagen uppenbart, att en av vederbörande revision framställd anmärkning
-— även örn densammas riktighet kunde anses vara tvivelaktig —
måste för vederbörande redogörare utgöra anledning till att särskilt uppmärksamma
utbetalningar av liknande art som de i anmärkningen påtalade
och föranleda ett i överensstämmelse med anmärkningens innebörd ändrat
förfaringssätt i fråga örn förestående utbetalningar. Vidare har 1931 års
riksdag i anledning av proposition, nr 168, angående efterskänkande av
återbetalningsskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalda avlöningsmedel
ansett sig böra erinra örn berörda uttalande, vilket synts riksdagen hava
principiell giltighet även för de i sistnämnda proposition avsedda fallen.
Slutligen har Kungl. Majit i cirkulär den 29 maj 1931 (nr 200) med hänsyn
till möjligen uppkommande frågor örn eftergivande av ersättningsskyldighet
på grund av felaktigt gjorda medelsutbetalningar fäst vederbörande
statsmyndigheters uppmärksamhet å vad riksdagen sålunda uttalat.
Enligt vad revisorerna uppmärksammat synas emellertid myndigheterna
icke alltid hava ställt sig föreskrifterna i nämnda, cirkulär till efterrättelse.
Sålunda framställde riksräkenskapsverkets revision vid granskning av Göteborgs
och Bohus läns räkenskaper anmärkningar mot att till styrelsen för
kommunala mellanskolan i Göteborg utanordnats statsbidrag för åren 1930,
1931 och 1932 med — utöver vad rätteligen bort utbetalas — 15,578 kronor
95 öre. Statsbidrag hade nämligen av länsstyrelsen utanordnats för flera
avdelningar vid skolan än det antal, till vilka skolan enligt gällande statsbidragsbestämmelser
varit berättigad erhålla bidrag. Sedan riksräkenskapsverket
genom utslag den 7 juni 1934 gillat anmärkningarna, fullföljdes talan
i kammarrätten och regeringsrätten. Kammarrätten fann emellertid ej
skäl att göra ändring i riksräkenskapsverkets utslag, och regeringsrätten
fastställde den 22 mars 1938 kammarrättens dom. Sedan skolans styrelse
hos Kungl. Majit anhållit om befrielse från skyldighet att återbetala ifrågavarande
belopp, underställdes frågan riksdagens prövning, som efterskänkte
åierbelalningsskyldigheten beträffande nämnda oriktigt utbetalta statsbidrag.
Riksdagen anförde dock därvid bland annat, att riksdagen icke kunnat undgå
att finna det tveksamt, huruvida i det föreliggande fallet sådana särskilda
omständigheter kunde anses vara för handen, som borde utgöra förutsättning
för efterskänkande av ådömd betalningsskyldighet. De åberopade
stalsbidragsbestämmelserna hade nämligen enligt riksdagens förmenande icke
i och för sig bort lämna rum för tvekan angående tolkningen av desamma.
— 85 —
Ehuru riksräkenskapsverkets revision i enlighet med vad nyss anförts
tidigare framställt ett flertal anmärkningar mot oriktigt utbetalta statsbidrag
till kommunala mellanskolan i Göteborg, har länsstyrelsen för efterföljande
budgetår fortsatt att utanordna sådant bidrag enligt de felaktiga
principer, som tidigare av ämbetsverket påtalats. Till följd härav har riksräkenskapsverket
framställt nya anmärkningar för redovisningsåren 1934/
35, 1935/36 och 1936/37 på sammanlagt 14,000 kronor. Enligt särskilda
utslag den 6 juni 1940 förpliktade riksräkenskapsverket nied gillande av
anmärkningarna vederbörande för utbetalningarna ansvariga tjänstemän
hos länsstyrelsen att ersätta statsverket ovannämnda belopp 14,000 kronor.
Skolans styrelse har emellertid hos kammarrätten ånyo anfört besvär över
riksräkenskapsverkets utslag. Då målet sålunda för närvarande är beroende
på kammarrättens prövning, hava de anmärkta beloppen ännu ej blivit ersatta.
Vidare hade riksräkenskapsverkets revision framställt ett flertal anmärkningar
mot samma länsstyrelses beslut angående utbetalning till skoldistrikt
av byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler. Emellertid
har iakttagits, att länsstyrelsen även efter delfåendet av anmärkningarna
fortsatt att för efterföljande redovisningsår utbetala byggnadsbidrag för ett
betydande antal av de lokaler, som tidigare varit föremål för anmärkning
från riksräkenskapsverkets sida. Ytterligare må omnämnas att länsstyrelsen
den 19 februari 1937 utanordna! underhålls- och materielbidrag för
redovisningsåret 1936/37 för biblioteksrum i Göteborgs stads folkskolor med
tillhopa 600 kronor. Den 25 februari 1938 framställde riksräkenskapsverkets
revision anmärkning mot sagda statsbidrag, enär bidrag jämlikt gällande
bestämmelser icke kunde utgå för biblioteksrum. Länsstyrelsen har
sedermera genom anordningar den 17 oktober och den 9 december 1938
samt den 4 januari 1940 utbetalt underhålls- och materielbidrag för nyssnämnda
lokaler jämväl för redovisningsåren 1937/38, 1938/39 och 1939/40
med tillhopa 1,750 kronor, varför riksräkenskapsverkets revision framställt
likartade anmärkningar för dessa redovisningsår. Riksräkenskapsverkets
ovanberörda anmärkning den 25 februari 1938 har numera blivit fastställd
genom utslag i regeringsrätten den 3 september 1940.
Till grund för utbetalningar av statsbidrag till folkskoleväsendet skola
ligga skoldistriktens rekvisitioner. Innan rekvisitionerna bliva föremål för
behandling hos länsstyrelserna skola de granskas av statens vederbörande
folkskolinspektör, som i rekvisitionen antecknar de erinringar, vartill granskningen
kan hava givit anledning. Emellertid har länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län vid upprepade tillfällen utbetalt statsbidrag, oaktat folkskolinspektören
med stöd av gällande föreskrifter uttryckligen avstyrkt skoldistriktets
framställning örn statsbidrag.
Några exempel å dylika utbetalningar må här anföras. Enligt anordning
den 9 december 1938 har länsstyrelsen till Västerlanda skoldistrikt ulanordnat
byggnadsbidrag för redovisningsåret 1938/39 för sju klassrum med
tillhopa 1,050 kronor. Av statsbidragsrekvisitionen framgår emellertid, att
— 86 —
Revisorernas
uttalande.
samtliga klassrum tagits i bruk före den 1 juli 1912. Enär på grund härav
skoldistriktet icke var berättigat till statsbidrag för nämnda lokaler, avstyrkte
folkskolinspektören i sitt yttrande över rekvisitionen statsbidraget i fråga.
I ett annat fall har länsstyrelsen i strid mot folkskolinspektörens avstyrkande
utbetalat byggnadsbidrag till ett skoldistrikt för ett bostadsrum med
150 kronor, ehuru enligt gällande bestämmelser bidrag utginge för allenast
klassrum och gymnastikrum. I ytterligare ett fall har länsstyrelsen utbetala!
provisorisk avlöningsförbättring åt slöjdlärare vid folkskola, oaktat um
dervisningen icke uppgått till 20 timmar i veckan. Jämlikt gällande bestämmelser
utgick icke provisorisk avlöningsförbättring i dylika fall. Folkskolinspektören
hade också i sitt yttrande över rekvisitionen påtalat förhållandet.
Efter anmärkningar från riksräkenskapsverket hava ifrågavarande
belopp återbetalats till statsverket.
Jämväl i andra fall har vederbörande tjänsteman hos länsstyrelsen icke
iakttagit nödig uppmärksamhet vid granskning av statsbidragsrekvisitioner.
Sålunda skulle på grund av att nya avlönings- och statsbidragsbestämmelser
vid de högre kommunala skolorna trätt i kraft från och med den 1 januari
1939 särskild rekvisition av statsbidrag avgivas för senare halvåret
1938. Härvid rekvirerade kommunala flickskolan i Uddevalla statsbidrag
för ifrågavarande tid med å helt redovisningsår belöpande belopp, 20,400
kronor, ehuru bidraget för ett halvår skolat rekvireras med allenast hälften
av nyssnämnda belopp. Länsstyrelsen granskade rekvisitionen i berörda avseende
utan anmärkning och utanordnade därefter ett belopp av 10,200 kronor
mer än vederbort. Vidare har länsstyrelsen till samma skola enligt anordning
den 20 februari 1939 utbetalt övergångslön för januari månad 1939
för lärarpersonalen med 2,447 kronor 39 öre. Sedermera har länsstyrelsen
genom anordning den 31 maj 1939 ånyo utbetalt samma belopp. Då felaktiga
utbetalningar alltså förelågo i nämnda fall, anmärktes beloppen av
riksräkenskapsverket till ersättande. De oriktigt utanordnade medlen hava
också på grund härav blivit återbetalda till statsverket.
Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län vid flera tillfällen i strid mot bestämmelserna i kungl, cirkuläret
den 29 maj 1931 utbetalt statsmedel i sådana fall, där vederbörande
revisionsverk förut framställt anmärkning mot utbetalningar av liknande
art. Vidare synes länsstyrelsen vid utbetalande av statsbidrag till skolväsendet
icke alltid hava tagit hänsyn till de erinringar, som framställts av
vederbörande folkskolinspektör vid granskningen av statsbidragsrekvisitioner.
Även dubbelutbetalningar hava såsom av den lämnade redogörelsen
framgår förekommit vid länsstyrelsen.
Att svårigheter ofta kunna föreligga för den utanordnande myndigheten
ali rätt tolka i vad mån enligt gällande författningar ^anordning av statsmedel
må äga runi, vilja revisorerna ingalunda förneka. I de fall, för vilka här
ovan redogjorts, torde emellertid någon tvekan angående frågan, huruvida
utanordning av statsmedel borde få äga rum eller ej, icke hava förelegat
— 87 —
för deli utanordnande myndigheten, enär såväl prejudikat som i övrigt fullt
klara direktiv måste få anses hava varit tillgängliga för vederbörande tjänstemän
vid utanordningens verkställande. Enligt revisorernas uppfattning
måste de felaktiga utbetalningarna av statsmedel, som sålunda förekommit,
hava förorsakats av oförstånd eller vårdslöshet från de befattningshavares
sida, vilka haft att handlägga dessa ärenden. Under alla omständigheter synas
ärendena icke hava handlagts med den omsorg, som måste anses påkallad.
§ 18.
Till landsbygdens elektrifiering anvisade riksdagen under nionde huvudtiteln
dels å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag av högst 100,000 kronor,
dels ock å extra stat för vart och ett av åren 1919 och 1920 ett förslagsanslag
av högst 100,000 kronor. Genom särskilda brev den 22 november 1918, den
27 juni 1919 och den 14 augusti 1920 ställde Kungl. Majit till länsstyrelsens
i Kopparbergs län förfogande respektive 7,500, 6,000 och 6,000 kronor eller
sammanlagt 19,500 kronor för främjande av vad på länsstyrelsen kunde ankomma
av en planmässig organisation och utveckling av landsbygdens
elektrifiering.
I en underdånig framställning till Kungl. Majit har länsstyrelsen den 8
oktober 1940 anhållit att få disponera vissa för »Länselektrifieringen» avsatta
medel. Landssekreteraren i länet E. Lindström lämnar i en skrivelse av
samma dag en redogörelse för uppkomsten av de avsatta medlen och anför
därvid följande:
»Någon tid efter mitt tillträde av landssekreterarämbetet i Kopparbergs
län erhöll jag från Aktiebolaget Svenska Handelsbankens kontor i Falun räkningsbesked,
utvisande att »Länselektrifieringen, adress Länsstyrelsen, Falun»,
ägde tillgodohavande av två checkräkningar hos banken med tillhopa
omkring 8,000 kronor. Efterforskningar rörande naturen av dessa medel
ledde icke för det dåvarande till något resultat. A landskontoret kunde upplysning
icke lämnas om medlen, vilka icke funnos balanserade i räkenskaperna.
Vid numera företagna ytterligare undersökningar har framkommit, att
medlen torde utgöras av icke disponerade rester av äldre statsanslag till länet
för undersökningar rörande landsbygdens elektrifiering. Från landskontoret
har härom upplysts följande: Den 22 oktober 1919 har från förskottstitel
utanordnats till landshövdingen F. Holmqvist »medel till landsbygdens elektrifiering»
kronor 6,000 + 7,500. Förskottstiteln ersattes den 28 juni 1924
genom omföring från kontot Utgiftsrester dessa belopp, vilka befunnits utgöra
1918 års anslag 7,500 kronor och 1919 års anslag 6,000 kronor till undersökningar
inom länet. 1920 års anslag å 6,000 kronor överfördes den 23
december 1920 till kontot Utgiftsrester och utbetalades därifrån den 29 december
1921 till »Länselektrifieringen».
Två från Handelsbanken till låns erhållna inlösta checker av den 30 juni
1921 hava utfärdats av landshövdingen Holmqvist med kontrasignation av
Hos länsstyrelsen
i
Kopparbergs
län för landsbygdens
elektrifiering
avsatta medel.
— 88 —
landssekreteraren J. Fahlroth. Såvitt å banken kunnat utrönas öppnades
checkräkning för »Länselektrifieringen» den 23 oktober 1919, då 12,000 kronor
insattes. Uttag från checkräkningarna hava icke skett efter den 1 juli
1921 å räkning nr 1 och efter den 16 mars 1922 å räkning nr 2.
Tillgodohavandet å checkräkningarna utgjorde den 31 december 1939
6,090 kronor 52 öre å räkning nr 1 och 2,301 kronor 95 öre å räkning nr 2.
Några handlingar eller räkenskaper för »Länselektrifieringen» hava icke
kunnat anträffas. Alla omständigheter tala emellertid för antagandet, att behållningarna
å checkräkningarna utgöras av delar av de å landskontoret
lyftade statsanslagen för åren 1918—1920, vilka insatts å checkräkningarna
för att vara tillgängliga i den mån igångsatta utredningar behövde betalas.»
Revisorernas Revisorerna, som sålunda tagit del av länsstyrelsens i Kopparbergs län
u a an e. framställning rörande dispositionen av vissa besparade medel, finna det anmärkningsvärt
dels att ifrågavarande medel icke balanserats i länsstyrelsens
räkenskaper, och därigenom undandragits såväl statsverkets disposition som
kontroll, dels att icke på ett tidigare stadium visshet införskaffats rörande
ovannämnda medels karaktär, och att icke åtgärder vidtagits för att få dessa
medel överflyttade till statsverkets checkräkning i stället för att under närmare
tjugo år innestå å checkräkning i enskild bank.
Länskun
gSrelserua.
§ 19-
Enligt 1 § i kungörelsen den 23 oktober 1915 (nr 421) angående länskungörelser
skola i varje län genom länsstyrelsens försorg utgivas länskungörel
ser. I samma kungörelse hava meddelats närmare bestämmelser beträffande
länskungörelsernas innehåll, tryckningskostnader, distribution m. m. Länskungörelserna
skola sålunda omfatta tillkännagivanden, som enligt gällande
författningar eller särskilda Kungl. Maj:ts beslut böra i länskungörelserna
införas, meddelanden av länsstyrelsen, vilka äro av den allmänna betydelse,
att de anses böra genom länskungörelserna bringas till vederbörandes kännedom.
Vidare må efter länsstyrelsens prövning i varje särskilt fall införas
tillkännagivanden, som blivit av myndigheter, tjänstemän eller enskilda för
allmänhetens kännedom till intagande överlämnade. 1 3 § stadgas, att beträffande
vissa närmare angivna meddelanden vederbörande, som föranlett
desammas införande eller vars angelägenhet meddelande avser, själva skola
bekosta införandet av kungörelse där ej annorlunda i allmän författning är
bestämt. Därjämte angivas i samma kungörelse närmare länskungörelsernas
uppställning, förseende med register, format, avgift för tillkännagivanden,
vilkas tryckning icke gäldas av statsmedel, samt personer och myndigheter,
vilka äga undfå kungörelserna. För lättare särskiljande av de kungörelser,
vilkas tryckningskostnader skola gäldas av statsmedel, skola dessa,
tryckas i en serie för sig med fortlöpande nummerföljd och övriga kungörelser
i annan sådan serie. På grund av sistnämnda stadgande uppdelas samtliga
länskungörelser i serie A, omfattande av statsverket bekostade meddelanden,
samt serie R, avseende av enskilda bekostade dylika.
— 89 —
Till nedbringande av kostnaderna för länskungörelserna har Kungl. Majit
i brev den 23 oktober 1915 föreskrivit, att meddelanden av vissa närmare
angivna slag icke skola införas i länskungörelserna, såvida icke särskilda förhållanden
göra detta nödvändigt.
Från och med budgetåret 1935/36 uppfördes i riksstaten ett särskilt förslagsanslag
för bestridande av kostnaderna för länsstyrelsernas publikationstryck,
vilka huvudsakligen utgöras av utgifter för tryckning av länskungörelserna.
Utgifterna å detta anslag under de senaste budgetåren framgå av
följande sammanställning:
Budgetår Anslag
1935/36 ......................... 85,000
1936/37 ......................... 85,000
1937/38 ......................... 85,000
1938/39 ......................... 85,000
1939/40 ......................... 100,000
Revisorerna hava ansett det vara av intresse att något närmare undersöka
tryckningskostnadernas fördelning mellan statsverket och den enskilde, länskungörelsernas
innehåll samt deras distribution.
Såsom förut framhållits har i nämnda bestämmelser angående länskungörelserna
stadgats skyldighet för vederbörande, som föranlett kungörelses införande,
att i vissa fall själv bekosta kungörelsen. Enligt vad revisorerna uppmärksammat
tillämpas härvid i fråga om flera grupper av tillkännagivanden
olika principer beträffande kostnadernas fördelning å statsverket och den
enskilde. Såsom belysande härför må anföras följande.
Kungörelser, vilka angå landstings, härads, väghållningsdistrikts, lands-,
stads- eller köpings-, kommuns- eller menighetsstyrelses angelägenheter,
byggnads-, brand- och hälsovårdsordningar samt reglementen, instruktioner,
taxor med mera för kommunala myndigheter, skola, där ej annorlunda i allmän
författning bestämts, bekostas av den, som föranlett kungörelsens införande
eller vilkens angelägenhet kungörelsen eller meddelandet avser.
I 1938 års samlingar av länskungörelserna hava utfärdats 316 kungörelser
angående ledigförklarade polis- och fjärdingsmansbefattningar. Dessa hava
tryckts på statsverkets bekostnad i 7 län och på enskild bekostnad i 15 län.
I 2 län hava kungörelser angående ledigförklarad fjärdingsmanstjänst tryckts
på statsverkets bekostnad, medan däremot liknande kungörelser beträffande
polismanstjänst tryckts å enskild bekostnad.
I samma års samlingar hava utfärdats 508 kungörelser rörande tillämpningen
av ordnings-, byggnads-, brand- och hälsovårdsstadgor. Av dessa hava
348 kungörelser tryckts på statsverkets bekostnad samt 160 å enskild bekostnad.
Ansökan örn tillstånd att hålla upplag av eldfarliga oljor eller explosiva
varor samt länsstyrelsens beslut i anledning av sådan ansökan meddelas i
regel i länskungörelserna. Under år 1938 hava intagits tillhopa 333 sådana
Netto
utgifter
76,
912
83,721
99,881
137,217
144,426
— 90
kungörelser, varav 30 på statsverkets bekostnad. På grund av länsstyrelsernas
olika uppfattning angående ifrågavarande kostnaders bestridande har sålunda
en större oljefirma i vissa län själv fått vidkännas kostnaden för sådana
kungörelser, medan däremot i andra län liknande kungörelser beträffande
samma firma bekostats av statsverket.
Trafiktaxor och därtill hörande ordningsföreskrifter samt tillstånd till idkande
av gårdfarihandel m. m. skola jämväl bekostas av den, som föranlett
kungörelsens intagande. Det oaktat hava i 1938 års länskungörelser på statsverkets
bekostnad intagits såväl reglemente för droskväsendet i stad samt i
ett län förteckningar över beviljade tillstånd till idkande av gårdfarihandel.
Vidare kungöres ansökan om tillstånd för anläggande av elektriska ledningar
samt länsstyrelsens beslut i anledning av sådan ansökan samt fridlysning
av dylika anläggningar i länskungörelserna. Revisorerna hava iakttagit,
att beslut angående fridlysning samt infordrande av yttranden över ansökningar
örn anläggande av elektriska ledningar vanligen införas på statsverkets
bekostnad, medan övriga kungörelser angående elektriska ledningar
i ungefär hälften av antalet förekommande fall bekostas av enskilda och i
övrigt av statsverket.
Såsom exempel må vidare nämnas att på statsverkets bekostnad tryckts
länsstyrelsens beslut om taxor för stadsingenjörskontor, för mätningsarbeten,
sotning, färjavgifter och hamnavgifter. Likaså hava å statsverkets bekostnad
tryckts kungörelser angående fastställandet av kommunalfullmäktiges beslut
om tid för öppethållande av handelsbod och mjölkbutik, ordningsstadga för
»yrkesmässig rakning och hårbehandling» m. m. Fastställandet av val av
brandchef och vice brandchef samt meddelande om val av brandfogde och
vice brandfogde hava även tryckts på statsverkets bekostnad.
Enligt ovannämnda brev den 23 oktober 1915 böra underrättelser om tillsättning,
förordnanden och avsked för tjänstemän införas endast då desammas
bringande till allmänhetens kännedom är av särskild betydelse. Om kännedom
härom kan anses komma allmänheten på annat sätt till del, bör införande
icke äga rum. Revisorerna hava uppmärksammat, att beslut om beviljat avsked
för landsfiskal, förordnande av biträdande landsfiskaler, konstituerande
av landskanslist, fiskeriintendents, lantmätares och landsfiskals mottagningstider,
landsfiskals postadress och telefon samt landsfogdes och förste provinsialläkares
tjänstledighet och semester införts i länskungörelserna på statsverkets
bekostnad.
Utöver nu nämnda exempel må anföras att på statsverkets bekostnad i två
län införts förteckning över samtliga gällande tillstånd till yrkesmässig trafik
i länen. I ett län omfattade förteckningen icke mindre än 44 sidor. Vidare
hava observerats meddelanden angående tilldelade apoteksprivilegier, främmande
länders konsuler i Sverige, avsked för indelt manskap, uppgifter å
rekryteringsombud samt cirkulär till landsfiskaler angående iakttagande av
vissa bestämmelser.
Ovannämnda kungörelse den 23 oktober 1915 angående länskungörelser
stadgar, såsom förut nämnts, att kungörelser tryckta på statsverkets bekost
-
— 91 —
nåd skola sammanföras i en serie för sig samt att av enskilda bekostade kungörelser
skola sammanföras i en annan serie. Till varje årgång skall därjämte
upprättas alfabetiskt register, innefattande bägge serierna. En granskning av
registren över länskungörelserna för år 1938 ger emellertid vid handen, att
inom 4 län förutom alfabetiska register även kronologiska register hava
tryckts. Vad först beträffar de alfabetiska registren har iakttagits, att dessa
i 11 län uppdelats i två skilda register. Uppdelningsgrunden har härvid varit
olika. I vissa fall hava skilda register förts för de olika serierna (A- och Isserierna)
, i andra åter hava skilda register förts över landskansliets respektive
landskontorets kungörelser. Även de kronologiska register, som enligt vad
nyss nämnts förts inom vissa län, hava uppdelats efter olika grunder. I ett
län har uppdelningen härvidlag drivits så långt, att kungörelserna i varje
särskild serie å landskansliet respektive landskontoret redovisats för sig.
Den inom några län företagna uppdelningen av kungörelserna på skilda
serier för landskontoret och landskansliet, torde i viss utsträckning hava
medfört en fördyring. Fall hava nämligen iakttagits, där exempelvis smärre
meddelanden från länsstyrelsernas olika avdelningar utgivits samma dag i
skilda kungörelser om vardera en halv sida eller mindre. Därest ifrågavarande
båda meddelanden sammanförts å en sida, hade tryckningskostnaden tydligen
kunnat nedbringas.
Distribueringen av länskungörelserna torde i allmänhet ombesörjas av länsstyrelserna.
I några län hava i entreprenadkontrakten angående kungörelsernas
tryckning intagits bestämmelser örn att distribueringen fullgöres av
entreprenören mot viss ersättning för varje försändelse. 1 ett län utgick sådan
ersättning för år 1940 med 3 öre, i ett annat län med 4 öre för varje försändelse.
Ersättningen för distribueringen under år 1939 för vart och ett av
dessa län uppgick till närmare 2,000 kronor. En länsstyrelse har för de olika
kommunala m. fl. myndigheternas räkning prenumererat på länskungörelserna
och från förskottstitel utbetalat den fastställda prenumerationsavgiften.
Sedermera har postkontoret till länsstyrelsen åter betalat prenumerationsavgiften
efter avdrag av debiterade postavgifter, som för år 1939 belöpte
sig till omkring 900 kronor. I ett annat län har länsstyrelsen till entreprenören
utbetalat förskotterad ersättning för postavgifter för samma år med
något över 400 kronor.
I regel torde länskungörelserna utsändas en gång i veckan. Ett län har
emellertid i entreprenadkontraktet intagit bestämmelse örn utsändning två
gånger i veckan genom entreprenörens försorg.
Enligt 13 § i förutnämnda kungörelse den 23 oktober 1915 skola de i densamma
givna stadgandena i tillämpliga delar gälla för de kungörelser, som
utfärdas av Överståthållarämbetet. I överståthållarämbetets kungörelser, som
icke äro uppdelade å A- och B-serie, utfärdas tillkännagivanden på statsverkets
bekostnad huvudsakligen beträffande militära efterlysningar samt av
värnpliktslagen föranledda tillkännagivanden. Under senare år hava emellertid
på statsverkets bekostnad införts meddelanden rörande adressnummer
å tomter och områden, namn å kvarter, gator och allmän plats i Stockholm.
Kevisoreruas
uttalande.
Sömm issionärsväsendet
hos länsstyrelserna.
— 92 —
För publikationstryck disponerar Överståthållarämbetet i sin omkostnadsstat
ett belopp av 1,000 kronor.
I det föregående har påvisats, hurusom mindre enhetliga principer tilllämpas
hos skilda länsstyrelser, när det gäller att avgöra, örn kostnaderna för
vissa meddelandens införande i länskungörelserna skola bestridas av enskilda
eller stanna å statsverket. Revisorerna hava uppmärksammat, att det i vissa
fall även inom en och samma länsstyrelse brustit i enhetlig tillämpning härvidlag.
I många fall hava meddelanden införts på statsverkets bekostnad,
ehuru det enligt bestämmelserna i 1915 års kungörelse ålegat enskilda att gälda
kostnaden för införandet. Revisorerna hava vidare funnit det uppenbart, att
meddelanden på statsverkets bekostnad, i strid mot de i förenämnda kungl,
brev anbefallda sparsamhetsreglerna, införts i länskungörelserna i sådana
fall, då införande icke bort ske. Det vill även förefalla revisorerna, som örn
nödig sparsamhet med statens medel icke alltid iakttagits i det att skilda
kungörelser icke sammanförts i en följd, där detta likväl bort låta sig göra.
Granskningen av länskungörelsernas redigering har givit vid handen, att
även i andra avseenden visst .slöseri med utrymme föreligger. Det sagda gäller
även i fråga örn registren till kungörelserna.
Revisorerna vilja ifrågasätta, örn icke den nuvarande uppdelningen av
länskungörelserna i skilda serier av sparsamhetsskäl borde slopas. Det i och
för sig önskvärda särskiljandet av de kungörelser, som skola bekostas av
enskilda och de kungörelser, för vilka kostnaderna skola stanna å statsverket,
torde lika väl kunna ernås genom att å kungörelser av det förra
slaget utsättes, att de skola bekostas av sökanden. Under alla förhållanden
synes en förenkling av registren böra vidtagas.
Ersättning för kungörelsernas postbefordran torde icke böra av länsstyrelserna
utbetalas.
Slutligen må framhållas, att möjligheterna till en begränsning av upplagans
storlek ej minst i nuvarande läge synas böra undersökas.
Det sagda torde giva vid handen, att statsverket av olika anledningar får
vidkännas onödiga kostnader för länskungörelserna. Till en del får detta
emellertid enligt revisorernas mening ses mot bakgrunden av att gällande
föreskrifter på ifrågavarande område äro oklara och föråldrade. En omedelbar
översyn av hithörande bestämmelser synes revisorerna därför vara av behovet
påkallad.
§ 20.
Revisorerna hava verkställt en undersökning rörande kommissionärsväsendet
vid Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
Enligt kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 477) angående kommissionärer
hos statens förvaltningsmyndigheter skall hos länsstyrelse samt hos ett antal
uppräknade andra myndigheter vara anställd kommissionär med åliggande
att under tjänstemannaansvar tillhandagå den, som anlitar honom, i de av
-
— 93
seenden, denna kungörelse bestämmer. Örn annan än någon av de uppräknade
förvaltningsmyndigheterna finner, att kommissionär bör anställas, skall
myndigheten därom göra framställning hos Kungl. Ma,j:t.
Förordnande för kommissionär meddelas av vederbörande myndighet.
Till kommissionär må förordnas hos myndigheten anställd tjänsteman, flock
allenast där denne utan eftersättande av sina göromål i tjänsten kan fullgöra
verksamheten såsom kommissionär. För kommissionär meddelat förordnande
kan när som helst återkallas.
Kommissionärs verksamhetsområde må begränsas att omfatta viss avdelning
av myndigheten eller vissa grupper ärenden hos densamma. Befinnas
två eller flera kommissionärer böra anställas hos myndigheten, skall framställning
därom göras till Kungl. Majit. Bifalles framställningen, skall myndighet
i regel bestämma visst verksamhetsområde för varje kommissionär
eller på annat sätt fördela uppdragen mellan kommissionärerna.
Mottagningstid för kommissionär skall bestämmas av myndigheten.
Kommissionär är enligt 4 § 1 mom. kommissionärskungörelsen skyldig
att åtaga sig uppdrag att till den myndighet, där han är anställd, ingiva ansökningar
och andra handlingar, att hos myndigheten uttaga och översända
expeditioner och ingiva handlingar, att till myndigheten inbetala medel saint
att hos myndigheten utkvittera och översända medel. Vidare har kommissionär
enligt 2 mom. i samma paragraf att hos myndigheten anskaffa och
översända avskrifter, bevis och andra handlingar samt enligt 3 mom. att
ombesörja sådan komplettering av handlingar i mål eller ärende, som ej är
av beskaffenhet att påkalla särskild utredning och ej heller eljest är av tidsödande
art. Ytterligare åligger det kommissionär enligt 4 mom. i sagda
paragraf att föranstalta örn delgivning och därmed jämförlig åtgärd i mål
eller ärende, som är anhängig! hos myndigheten ävensom enligt 5 mom. att
underrätta om innehållet i av myndigheten utfärdat föreläggande, om dag,
då beslut meddelas, och om fortgången i övrigt av mål eller ärende, som är
anhängig! hos myndigheten samt att eljest från diarier, koncept eller andra
hos myndigheten förvarade, för allmänheten tillgängliga handlingar lämna
uppgift, som det icke enligt lag eller författning tillkommer myndigheten
eller där anställd tjänsteman att expediera.
Bland mera kvalificerade uppdrag, som det åligger kommissionär att åtaga
sig, märkas uppsättande av anmälningar, ansökningar och andra handlingar,
som skola ingivas till myndigheten eller komma till användning i där anhängigt
mål eller ärende. Likaså är kommissionär skyldig att verkställa utredningar
på grundval av hos myndigheten förvarade, för allmänheten tillgängliga
handlingar samt att eljest med råd och anvisningar eller på annat
sätt biträda i frågor, som beröra myndighetens verksamhetsområde. Örn nu
ifrågavarande uppdrag för sitt utförande skulle kräva särskild sakkunskap
eller vara av vidlyftig beskaffenhet, iir kommissionär dock ej skyldig åtaga
sig dem.
Har någon direkt hos myndighet, där kommissionär är anställd, gjort
framställning örn vidtagande av åtgärd, som kommissionär äger ombesörja.
— 94 —
eller uppkommer eljest hos myndigheten fråga örn vidtagande av dylik åtgärd,
må ärendet överlämnas till kommissionären.
Kommissionär är berättigad till arvode samt till ersättning för utgifter,
vartill han haft fog. Dock är den, som med behörigt bevis styrker sin fattigdom,
befriad från skyldighet att erlägga arvode. Arvode för enklare uppdrag
skall utgå med en krona. Arvode utgår ej för lämnande av muntlig underrättelse
eller uppgift, där uppdragets utförande endast tagit ringa tid i anspråk,
och ej heller för vissa andra bagatelluppdrag.
Det åligger vederbörande myndighet att i den omfattning, som prövas
lämplig, fastställa särskild taxa för mera kvalificerade uppdrag. Hava flera
uppdrag utförts åt samina person i ett sammanhang, såsom då olika åtgärder
vidtagits i samma ärende, skall arvodet för utförandet av varje sådant
uppdrag utom ett av dem i regel nedsättas till hälften.
Genom ämbetsskrivelse den 30 juni 1933 hava länsstyrelserna anbefallts att
i möjligaste mån tillse, att hos länsstyrelse anställd tjänsteman, som ej innehar
förordnande såsom kommissionär, icke yrkesmässigt eller eljest i större
omfattning utövar kommissionärsverksamhet hos länsstyrelsen.
Av uppgifter, som revisorerna infordrat från Överståthållarämbetet och
länsstyrelserna framgår, att under år 1939 förordnande av dessa myndigheter
meddelats å 69 kommissionärsbefattningar. Innehavarna av dessa befattningar
voro i 59 fall landskanslister och landskontorister eller med dem jämnställda
befattningshavare, i 6 fall högre tjänstemän (skattekamrerare, länsnotarien
o. dyl.), i 2 fall kvinnliga biträden och i 1 fall en pensionerad lägre
befattningshavare. Endast en av kommissionärerna var icke knuten till länsstyrelserna
genom tjänstemannaanställning.
Sju myndigheter hava meddelat, att kommissionärsverksamhet ej utövats
av andra personer än de till kommissionärer förordnade. I sex fall har anmälts
att kommissionärsverksamhet utövats jämväl av andra än de till kommissionärer
förordnade, utan att det angivits i vilken omfattning de icke förordnade
kommissionärerna bedrivit sin verksamhet. I tio fall hava de icke
förordnade kommissionärerna uppgivits bedriva sin verksamhet »i mindre
utsträckning», »i synnerligt begränsad omfattning» eller med uttryck av lik^
ilande innebörd. En länsstyrelse har meddelat att endast en tjänsteman, som
icke innehaft kommissionärsförordnande, bedrivit kommissionärsverksamhet
i större omfattning och slutligen har en länsstyrelse uppgivit, att den under
hösten 1939 utfärdat förbud för andra tjänstemän än de förordnade kommissionärerna
att utöva kommissionärsverksamhet.
Uppgifterna angående för kommissionärerna fastställda taxor utvisa, att
fem länsstyrelser icke ansett erforderligt att fastställa sådan taxa. Två länsstyrelser
hava fastställt taxa för kommissionärerna å landskansliet, men icke
för dem å landskontoret. Taxorna vid övriga länsstyrelser äro av två huvudtyper,
nämligen dels en med arvodet utsatt för de flesta ärenden, som kunna
tänkas förekomma, vilken alltså innehåller ett stort antal specificerade arvodesbelopp,
dels ock en med endast ett fåtal arvodesbelopp, angivna efter uppdragens
enklare eller mera tidskrävande beskaffenhet. Båda huvudtyperna
— 95
utvisa delvis mycket olika belopp för samma slags uppdrag vid skilda länsstyrelser.
Såsom exempel må anföras att ersättning för uppdrag att uppsätta
ansökan om godkännande av automobil i yrkesmässig trafik vid länsstyrelsen
i Södermanlands län må uttagas med 1 krona, vid länsstyrelsen i Kopparbergs
län med 1 krona 25 öre, vid Överståthållarämbetet med 1 krona 50
öre, vid länsstyrelsen i Malmöhus län med 2 kronor samt vid länsstyrelsen i
Kronobergs län med 2 till 3 kronor. Ersättning för uppdrag att upprätta
taxa eller ändring av taxa och turlista vid linjetrafik utgår vid länsstyrelsen
i Stockholms län med 1 krona 50 öre men vid länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län med 5 kronor.
Revisorerna hava vidare genom vederbörande länsstyrelse anmodat samtliga
förordnade kommissionärer att tillställa revisorerna uppgift på antalet
uppdrag under år 1939, specificerade på visst sätt, vad som influtit av kommissionärsverksamheten
under samma år samt huru stor del av denna inkomst
som utgjort kostnadsersättning och som utgjort kommissionärsarvode.
En landskanslist och en landskontorist vid länsstyrelsen i Malmöhus län
samt två landskanslister vid länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hava
emellertid icke inkommit med uppgifter inom sådan tid, att de kunnat granskas
av revisorerna.
De inkomna uppgifterna, som sammanställts i nedanstående tabell, hava i
vissa avseenden sinsemellan företett sådana olikheter, att tabellen icke kunnat
göras fullt enhetlig. Med bruttoinkomst har i tabellen förståtts samman ■
lagda inkomsten av kommissionärsarvoden och med nettoinkomst denna inkomst,
minskad med de utgifter, som kommissionären fått vidkännas för
porto, papper, skrivbiträdeshjälp o. dyl.
Trots att uppgifter örn influtna belopp av flera kommissionärer ej lämnats,
utvisar tablån en penningförmedling genom kommissionärema på
närmare 1,500,000 kronor. Kommissionärsarvodenas biuttobelopp har såsom
sammanställningen utvisar uppgått till mer än 320,000 kronor.
Såsom av sammanställningen vidare framgår, utgör sammanlagda antalet
kommissionärsuppdrag 219,336. Av de 67 kommissionärer, som inkommit
med uppgifter, hava 28 under året utfört mindre än 900 kommissionärsuppdrag
eller 3 varje arbetsdag. En har utfört mellan 900 och 1,500 sådana
uppdrag, 7 mellan 1,500 och 3,000 uppdrag, 15 mellan 3,000 och 6,000 uppJ
drag samt 16 mer än 6,000 uppdrag.
En undersökning angående kommissionärsuppdragens art har visat att det
övervägande antalet uppdrag varit av enklaste beskaffenhet. Sålunda hava
87.2 procent av samtliga uppdrag avsett ärenden, som innefattas i 4 § 1—3
mom. kommissionärskungörelsen, d. v. s. ingivande och uttagande av handlingar
samt inbetalning och översändande av medel, anskaffande av avskrifter
och bevis samt icke tidskrävande komplettering av ärenden. 1.3 procent
av samtliga uppdrag hava avsett ärenden, som innefattas i 4 och 5 mom.
samma paragraf eller delgivning och därmed jämförlig åtgärd samt underrättelse
örn fortgången av mål eller ärende ävensom lämnande av uppgift;
från hos myndigheten förvarade handlingar. 9.1 procent har avsett ärenden
— 96 —
| Influtet belopp | Kommissionärsarvode | Antal | |
| kostnads- ersättningar) | Brutto kronor | Netto kronor | ärenden |
Överståthållarämbetet. 1 kommissionär .................... | 2,741: 75 | 826: — |
| 225 |
1 » .................... | 1,608: 29 | 685: — | — | 273 |
1 > .................... | 451: — | lil: — | — | lil |
1 > .................... | 9,586: 31 | 6,194: 32 | — | 5,069 |
1 > .................... Summa | 2,893:80 | 2,340: - 10,156: 32 | 2,230: — | 2,457 8,135 |
Stockholms län. 1 kommissionär .................... | 33,842: — | 12,493: - |
| 7,613 |
1 » .................... | 338: 55 | 136: 60 | _ | 100 |
1 . .................... | 26,621:84 | 5,285: — | — | 4,899 |
Summa | 60,802: 39 | 17,914: 60 | — | 12,612 |
Uppsala län. 1 kommissionär .................... | 28,093: — | 6,708: — | 5,393: — | 4,402 |
1 » .................... | 197: 13 | 74- — |
| 29 |
1 » .................... | 525: 55 | 316: 25 | — | 175 |
Summa | 28,815: 68 | 7,098: 25 | — | 4,606 |
Södermanlands län. 1 kommissionär .................... | 917:51 | 210: 90 |
| 216 |
1 » .................... | 47,349:31 | 7,800:- | — | 6,965 |
Summa | 48,266: 82 | 8,010: 90 |
| 7,181 |
Östergötlands län. 1 kommissionär .................... | 40,902 — | 8,501: — | 7,045: - | 6,343 |
1 » .................... | 10,369: — | 1,925: — | 1,685: — | 1,535 |
1 > .................... | 802: 83 | 330: 25 | 170 | |
Summa | 52,073: 83 | 10,756: 25 | — | 8,048 |
Jönköpings län. 1 kommissionär .................... | 123,369: 73 | 14,662: 73 |
| 10,315 |
1 » ................... | 773: 50 | 181: — | — | 156 |
Summa | 124,143: 23 | 14,843: 73 | — | 10,471 |
Kronobergs län. 1 kommissionär .................... | 37,050: — | 7,230: — |
| 5,061 |
1 > .................... | 2,120: 49 | 310: 50 | — | 262 |
1 » .................. | 8,193: 25 | — | 5,336 | |
Summa | 87,127: 01 | 15,733: 75 | — | 10,659 |
Kalmar län. 1 kommissionär .................... | 29,768: 70 | 5,994: 55 |
| 4,757 |
1 » .............. | 92,967: 48 | 11,843: 50 | 9,462: 70 | 6,550 |
1 > .................... | 779: 25 | 330:15 | 330:15 | 314 |
Summa | 123,515: 43 | 18,168: 20 | — | 11,621 |
Gotlands län. 1 kommissionär .................... | 3,831:80 | 1,535: — |
| 1,475 |
1 > | 4,125: 36 | 964: 48 | — | 480 |
Summa | 7,957:16 | 2,499: 48 | — | 1,956 |
— 97 —
| Influtet belopp | Kommissionärsarvode | Antal | |
| kostnads- ersättningar) | Brutto kronor | Netto kronor | ärenden |
Blekinge län. 1 kommissionär .................... 1 > .................... | 61,403: 35 | 9,555: 50 | — | 6,478 165 |
Summa | 62,210:25 | 9,893:35 | — | 6,643 |
Kristianstads län. |
|
|
|
|
1 kommissionär .................... 1 > .................... | — | 3,891: — | — | 3,220 3,693 |
1 > .................... |
| 10,909: — |
| 6,514 156 |
1 » .................... | 205: — |
| ||
Summa | 205: — | 20,507: - | — | 13,583 |
Malmöhus län. |
|
|
|
|
1 kommissionär .................... 1 » .................... | 15,990: — | 5,100: — | 2,580: -4,858:50 | 3,381 3,353 9,168 15,902 |
1 > .................... | 103,547: 38 | 14,006: — | ||
Summa | — | |||
Hallands län. |
|
|
|
|
1 kommissionär .................... 1 > Vi—''B/s 1939........ | 8,023: — | 3,450: -255: — | 3,062: — | 2,096 273 1,604 155 |
1 > .................... | ''405: 25 | 380: 25 | ||
Summa | 8,023: — | 5,810: 25 |
| 4,128 |
Göteborgs och Bohus län. |
|
|
|
|
1 kommissionär .................... | — ■ | — | 192: — | 115 |
Älvsborgs län. |
|
|
|
|
1 kommissionär .................... 1 > .................... | 637:40 | 15,307: 20 | 112,707: 30 | 9,029 266 |
Summa | 637:40 | 15,788: 20 | — | 9,295 |
Skaraborgs län. |
|
|
|
|
1 kommissionär .................... 1 . .................... | 135,669: 60 | 18,867: — | — | 11,523 206 |
Summa | 136,632: 45 | 19,151: 90 | — | 11,729 |
Värmlands län. |
|
|
|
|
1 kommissionär .................... 1 » .................... | 1 •- | 15,661: - | 14,551: — | 12,214 |
1 » .................... | | | |||
1 » .................... |
| 1,495: 41 | 642:83 | 149 |
Summa | — | 15,193: 83 | 12,363 | |
Örebro län. |
|
|
|
|
1 kommissionär .................... | 403: 75 67,333: 75 | 109: — 10,669: — | — | 91 6,321 (i,412 |
Summa | — |
1 Enligt kommissionärens uppfattning bör detta belopp minskas med 3,000 kronor, utgörande
värdet av hans hustrus arbete.
J Dessa tre kommissionärer hava delat omkostnader och nettoarvoden.
7—-109045. Rev. berättelse ani/, statsverket är 1940. I.
98
| Influtet belopp | Kommissionärsarvode | Antal | |
| kostnads- ersättningar) | Brutto kionor | Netto kronor | ärenden |
Västmanlands län. |
|
|
|
|
1 kommissionär .................... | 28,786: 62 | 6.902: — | 5,549: — | 4,206 |
1 » .................... | 14,879: — | 2,693: — | 2,236: — | 1,984 |
1 » .................... | 985: 70 | 559:15 | 286: 57 | 76 |
Summa Kopparbergs län. | 44,601:32 | 10,154:15 | 8,071: 57 | 6,266 |
1 kommissionär .................... | 120,000: — | 15,600: - | 8,590: — | 9,300 |
1 » */i—9 Vs ............ | 572:80 | 163: 50 | Ilo | |
i » y.-si/u............ | 187:30 | 49: 50 | — | 37 |
Summa | 120,760:10 | 15,813: — | — | 9,452 |
Gävleborgs län. |
|
|
|
|
1 kommissionär .................... | 780:05 | 402: 25 | 252: 25 | 156 j |
1 » .................... | 73,544:48 | 9,416:05 | — | 6,485 ! |
1 » .................... | 26,847: — | 5,138: — |
| 3,111 |
Summa | 101,171:53 | 14,956: 30 | — | 9,752 |
Västernorrlands län. |
|
|
|
|
1 kommissionär .................... | 1.505: 08 | 321: — | — | 260 1 |
1 » .................... | 109,094: — | 14,849: — | — | 9,975 |
Summa | 110,599:08 | 15,170: — | — | 10,235 |
Jämtlands län. |
|
|
|
|
1 kommissionär .................... | 16,223: — | 3,626: - | 2,426: — | 2,775 |
X > .................... | 2o7:30 | 79:05 | ?U: — | 66 |
Summa Västerbottens län. | 16,430: 30 | 3,705: 05 | 2,496: - | 2,841 |
1 kommissionär .................... | 1,121:48 | 253 — | _ | 159 i |
1 » .................... | 20,406: 75 | 3,804:85 | — | 2,871 |
1 » .................... | 24,669: 70 | 16,185:50 | — | 11,993 I |
Summa Norrbottens län. | 46,197: 93 | 19,743:35 | — | 15,028 j i |
1 kommissionär .................... | 61,521: 50 | 12,042:50 | 10,415: 50 | 10,309 |
Tillhopa | 1,482,121: 89 | 320,337: 44 | — | 219,336 | |
enligt 6—8 mom. i densamma, d. v. s. upprättande av anmälningar o. dyl.,
verkställande av utredningar och biträde med råd och anvisningar. 2.4 procent
av ärendena hava uppgivits innefatta åtgärder enligt flera olika moment
av paragrafen. Att märka är, att åtskilliga av de inkomna uppgifterna
icke innehålla exakta siffror i förevarande avseende utan endast uppskattade
tal. Ett flertal uppgiftslämnare hava sålunda meddelat, att de hänfört ärenden,
som innefattat åtgärder enligt flera moment, till endast ett av dem. De
siffror, som revisorerna ovan anfört, få därför icke anses fullt exakta, utan
de avse endast att giva en allmän bild av förhållandena på området.
i&evUorernas
stillande.
Av den verkställda utredningen framgår, att kommissionärerna vid länsstyrelserna
anlitats i betydande omfattning och att allmänheten för anli
-
tandet av dessa kommissionärer mäst utgiva ersättning med belopp, som i ett
stort antal fall varit högre än vad kommissionären i sin egenskap av tjänsteman
hos länsstyrelsen ägt uppbära av statsmedel. Vid en närmare undersökning
av kommissionärsuppdragens beskaffenhet hava revisorerna kunnat
konstatera, att övervägande flertalet ärenden eller inemot 90 procent av dem
varit av synnerligen enkel beskaffenhet och väsentligen avsett ingivande och
uttagande av ansökningar och andra handlingar, inbetalande av medel, vilka
av enskilda insänts till länsstyrelsen, ävensom enklare kompletteringar av
ärenden. De återstående ärendena, uppgående till omkring 10 procent, hava
varit av mera komplicerad natur och förutsatt visst utredningsarbete från
kommissionärens sida.
Vad först angår de ärenden, vilka avse ingivandet av enkla ansökningar,
t. ex. örn tillstånd att inköpa bensin, örn avregistrering av bil och dylikt, så
anse revisorerna det onödigt och olämpligt att dylika ansökningar över
huvud taget överlämnas till kommissionär för handläggning. Det måste nämligen
enligt revisorernas uppfattning anses innebära ett obehövligt påläggande
av kostnader å den enskilde medborgaren, därest en till länsstyrelsen
ställd ansökan, som insändes med post eller avlämnas direkt, omhändertages
av kommissionär för att ingivas till länsstyrelsen. En dylik ansökan bör enligt
revisorernas uppfattning utan förmedling av kommissionär direkt införas
i diariet samt i behörig ordning behandlas och avgöras av länsstyrelsen,
som därefter å tjänstens vägnar och utan förmedling av kommissionär
bör underrätta sökanden om det beslut, vartill länsstyrelsen kommit. Vad nu
sagts örn ingivande av ansökningar till länsstyrelse gäller även örn inbetalning
av medel, vilka skola uppbäras av länsstyrelsen, t. ex. automobilskatt.
Såsom av utredningen framgår inbetalas nu genom förmedling av kommissioniirerna
högst betydande belopp. Revisorerna vilja i anledning härav uttala,
att inbetalning över huvud taget icke synes böra ske till tjänsteman
hos länsstyrelsen, utan genom insättning direkt å länsstyrelsens postgirokonto
eller det postgirokonto, som kan finnas öppnat för visst slag av inbetalningar.
Ur kontrollsynpunkt måste det nämligen anses oriktigt, att allmänheten
i större omfattning tillätes att verkställa inbetalningar kontant till
någon länsstyrelsens tjänsteman. Mottagandet av penningar måste enligt
revisorernas uppfattning under alla omständigheter anses såsom tjänsteåliggande
för den tjänsteman, vilken i övrigt anförtrotts redogörargöromålen
hos länsstyrelsen.
Av det anförda framgår, att enligt revisorernas uppfattning en omarbetning
av kommissionärskungörelsen ofördröjligen bör verkställas, varigenom
handläggningen av de i fjärde paragrafens fem första moment avsedda slag
av ärenden, eller de som innebära ingivande och uttagande av handlingar, inbetalning
och översändande av medel, anskaffande av avskrifter och bevis,
smärre kompletteringar, delgivning och därmed jämförlig åtgärd samt underrättelse
örn fortgången av mål eller ärende ävensom lämnande av uppgift
från hos myndigheten förvarade handlingar, undantagas från kommissionärs
befogenhet och direkt läggas på vederbörande befattningshavare såsom
ett tjänsteåliggande.
— 100 —
Vad åter angår de ärenden, som avses i fjärde paragrafens sjätte till och
med åttonde moment, nämligen uppsättande av anmälningar o. dyl., verkställande
av utredningar och biträde med råd och anvisningar, synes det
revisorerna, som om kommissionärsinstitutionen i dessa fall fyller ett förefintligt
behov. Revisorerna vilja emellertid ifrågasätta, örn det icke också
då det gäller dem borde tagas under övervägande en omläggning av det nuvarande
systemet, så att allmänheten utan kostnad ägde hänvända sig till
länsstyrelsens tjänstemän eller vissa av dem, vilka därtill särskilt förordnats.
Med hänsyn till den relativt sett obetydliga förekomsten av nu ifrågavarande
slag av ärenden torde en sådan omläggning under alla förhållanden icke
medföra några avsevärda kostnader för statsverket.
Ehuru revisorernas undersökning innevarande år avsett kommissionärsväsendet
endast hos länsstyrelserna, torde motsvarande förhållanden i viss
mån råda även hos en del andra verk och myndigheter. De av revisorerna
uttalade önskemålen torde alltså böra beaktas även då det gäller sådana verk
och myndigheter.
_ 101
SJÄTTE HUVUDTITELN.
Kommunikationsdepartementet.
§ 21.
Vid granskningen av de centrala förvaltningsmyndigheternas räkenskaper
för budgetåret 1939/40 hava revisorerna uppmärksammat det stora antalet
arvodestjänster vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sålunda utgjorde den
1 juni 1940 antalet dylika tjänster mer än hälften av sammanlagda antalet
befattningar inom nämnda styrelse. En del av dessa tjänster äro inrättade
genom beslut av Kungl. Majit, men flertalet av dessa hava inrättats av styrelsen,
sedan Kungl. Majit vid anvisande av medel för vissa byggnadsändamål
givit styrelsen generellt tillstånd att för genomförande av dessa byggnadsföretag
anställa erforderlig personal. Arvodet till dessa tjänstemän utgår
som regel med belopp motsvarande viss löneklass i civila avlöningsreglementet
jämte rörligt tillägg i enlighet med gällande bestämmelser samt bestrides
från vederbörliga byggnadsanslag. Till innehavare av vissa av dessa genom
styrelsens beslut inrättade arvodestjänster hava utsetts inom styrelsen anställda
ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän, vilka på grund härav beviljats
tjänstledighet från innehavande befattningar. Följande förteckning
angiver ett antal på dylikt sätt uppehållna arvodesbefattningar, ävensom
vederbörandes löneförmåner såsom arvodist och såsom innehavare av ordinarie
eller extra ordinarie befattning.
Befattning | Arvode | Annan befattning, vari-från tjänstemannen åt-njuter tjänstledighet |
Hamnbyrån. |
|
|
Ingenjör .................. | löneklass 29 | förste byråingenjör |
Ingenjör .................. | löneklass 26 | byråingenjör |
Revisor .................. | löneklass 24 | revisor (lönegrad E. o. 20:19) |
Brobyrån. |
|
|
Ingenjör .................. | löneklass 28 | förste byråingenjör |
Revisor .................. | löneklass 25 | revisor (lönegrad A 21: 23) |
Ingenjör .................. | löneklass 22 | bitr. ingenjör |
Slenavdelningen. |
|
|
Revisor .................. | löneklass 24 | revisor (lönegrad A 21:23) |
Vissa
arvodestjänster
i
väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
Revisorernas
uttalande.
Vissa
vägdistrikts
inköp av
estnisk
bensin.
— 102 —
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har Kungl. Majit bemyndigat
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att anställa den personal, som
kunde erfordras för genomförande av vissa byggnadsföretag. Med stöd av
detta bemyndigande har styrelsen utsett, bland andra, vissa av styrelsens
egna tjänstemän i ordinarie och extra ordinarie tjänsteställning att mot ersättning,
som i många fall väsentligt överstigit de avlöningsförmåner, som
eljest tillkomma dem inom ämbetsverket, utföra med vissa byggnadsföretag
sammanhängande arbetsuppgifter samt för detta ändamål beviljat dem erforderlig
tjänstledighet. Under den tid ifrågavarande befattningshavare fullgöra
nämnda uppdrag erhålla de sålunda betydande lönetillägg. Utan att
ingå på frågan, huruvida i förevarande fall de åligganden, som nu nämnda
tjänstemän fått sig anförtrodda, kunna motivera de högre löneförmåner,
som sålunda tillerkänts dem, vilja revisorerna framhålla, att ordinarie och
extra ordinarie befattningar äro förenade med så betydande förmåner utöver
den kontanta avlöningen, såsom pensionsrätt m. m., att särskild ersättning
till tjänsteman, som fullgör andra arbetsuppgifter än som eljest åvilar honom,
såsom regel bör kunna hållas inom en mycket begränsad ram. I förevarande
sammanhang vilja revisorerna erinra om att tjänsteman, å vilken
civila avlöningsreglementet är tillämpligt vid förordnande att bestrida göromål,
som eljest ankomma på tjänsteman tillhörande högre lönegrad, härför
endast äger uppbära en viss lägre, till beloppet i avlöningsreglementet
fixerad, ersättning per dag. Det torde enligt revisorernas mening med hänsyn
härtill kunna ifrågasättas, huruvida icke föreskrifter av liknande art
borde meddelas för att närmare reglera avlöningsvillkoren för ordinarie och
extra ordinarie tjänstemän, vilka erhålla sådana arbetsuppgifter, varom nu
är fråga. Vederbörande myndighet bör dock i så fall äga möjlighet att, då
så av särskilda förhållanden kan anses påkallat, efter Kungl. Maj:ts medgivande
besluta högre ersättning än enligt de sålunda utfärdade föreskrifterna.
§ 22.
I en till statens industrikommission den 11 juni 1940 avgiven skrivelse
hegärde vägstyrelserna i Stockholms läns östra och västra vägdistrikt, vilka
båda hade stort intresse av att under sommaren få utföra beläggningar och
ytbehandlingar å vissa starkt trafikerade vägar, att få införa drivmedel.
Båda vägstyrelserna hade under föregående år från A/B Oljecentralen,
Stockholm, inköpt och likviderat för beläggningarna avsedd vägolja, för
östra vägdistriktet 500 ton och för västra vägdistriktet 250 ton, vilken olja
i viss omfattning fortfarande var lagrad i bolagets cisterner. Då dessa emellertid
behövde disponeras av reservförrådsnämnden för viss lagring, meddelades
vägdistrikten, att de måste hämta den lagrade vägoljan. Då detta
icke kunde ske med mindre vägdistrikten erhöllo bensin som drivmedel vid
utläggning av oljan, hade vägstyrelserna efter förhandlingar med A/B Oljecentralen
från detta bolag erhållit en den 8 juni 1940 daterad offert å tillhopa
210 ton estnisk autobensin till ett pris av 370 kronor per ton fritt
Nynäshamn exklusive tull och skatt med omgående leverans under förut
-
— 103 —
sättning, att den av bolaget offererade bensinen uteslutande användes som
drivmedel till transporter och utläggning av den inköpta vägoljan. I skrivelse
till industrikommissionen anliöllo därför vägstyrelserna om rätt att
utan hinder av gällande bestämmelse örn statsbeslag å bensin få till landet
införa ovannämnda kvantitet 210 ton estnisk autobensin att fördelas mellan
båda vägdistrikten, eventuellt jämväl med norra distriktet efter överenskommelse
mellan distrikten. Skrivelsen remitterades den 13 juni 1940 av statens
industrikommission till väg- och vattenhyggnadsstyrelsen med anhållan
örn utlåtande i ärendet. I sitt remissvar av den 2 juli 1940 anförde vägört!
vattenbyggnadsstyrelsen bland annat, att med hänsyn till förevarande
rådande särskilda förhållanden och då det ur ekonomisk synpunkt vore
önskvärt, att ifrågavarande oljebehandlingar finge avslutas med ytbehandling,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen saknade anledning motsätta sig framställningen
under uttryckligt villkor, att den importerade kvantiteten redovisades
särskilt, och alt för avsedda arbeten ej oundgängligen erforderlig
del av densamma disponerades att avräknas den bensintilldelning för vägunderhåll
i allmänhet, som respektive vägdistrikt erhöll genom vederbörande
länsstyrelse.
I skrivelse den 9 juli 1940 till Stockholms läns västra vägdistrikt meddelade
bränslekommissionens bensin- och oljeavdelning, att vägdistriktet vore
oförhindrat att tillsammans med Stockholms läns östra vägdistrikt införa
ovannämnda kvantitet under villkor, att den importerade kvantiteten särskilt
redovisades till statens bränslekommission, bensin- och oljeavdelningen.
Vägdistriktet kunde därefter i vanlig ordning beviljas tillstånd att förbruka
varan. I anledning av bränslekommissionens nämnda skrivelse meddelade
Stockholms läns västra vägdistrikt i skrivelse den 12 juli 1940, att, ehuru
tillståndet meddelats så sent, att under avvaktan på beslutet beslag i Estland
gjorts på den svenska oljefabriken, som skulle leverera bensinen, vägstyrelserna
dock måhända hade en möjlighet att införa varan. Innan vägstyrelsen
sökte få bensinen införd, hemställde den om tillstånd att få förbruka
densamma enligt de villkor, som angivas i vägstyrelsernas skrivelse
av den 11 juni 1940, nämligen att bensinen uteslutande fick användas som
drivmedel till transporter och utläggning av den av vägdistrikten tidigare
inköpta vägoljan och därtill hörande ytbehandling. Vägstyrelsen erinrade i
detta sammanhang om, att vägstyrelserna förbundit sig, att sedan varan införts,
överlämna densamma till staten, därest sådana förhållanden inträdde,
ali staten nödgades taga densamma i anspråk för försvarsändamål.
1 skrivelse den 25 juli 1940 till Stockholms läns västra vägdistrikt meddelade
bränslekommissionen, att någon ändring i kommissionens beslut, att
den importerade kvantiteten skulle särskilt redovisas till kommissionen, icke
lagligen kunde göras, men att i realiteten den importerade bensinen ändock
stod till distriktens förfogande, varför import snarast borde ske, såvida icke
övergång till gengasdrift kunde ordnas inom kort.
Sedan vägstyrelserna i östra och västra vägdistrikten erhållit underrättelsen,
att någon ändring icke var att vänt:! i bränslekommissionens medde
-
104 —
lande, underrättade vägdistrikten i skrivelse den 26 juli 1940 kommissionen,
att, ehuru vägstyrelsema saknade möjlighet förstå kommissionens inställning
till importfrågan, på grund av den långt framskridna årstiden bensinen
icke längre kunde användas för beläggningar, varför vägstyrelsema hos
A/B Oljecentralen förklarat sig icke längre reflektera på den av bolaget angivna
offerten.
^ttalandT8 Utan att taga stallnin§ til] den sakliga behandlingen av ärendet eller de
villkor, som angivas i vägstyrelsernas framställning, finna revisorerna industrikommissionens
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens långsamma
handläggning av ärendet anmärkningsvärd, vilken handläggning i väsentlig
mån torde hava förhindrat införskaffandet till landet av omskrivna bensinkvantitet.
§ 23.
Vissa På framställning av byamännen inom Svarllidens by lörordnade länsäförfaraDdfcr3
styre^sen i Västerbottens län den 17 oktober 1925 länsschaktmästaren Axel
att överföra Marklund att såsom förrättningsman jämlikt lagen den 5 juli 1907 örn enntfartsvägar
skllda vägar på landet verkställa delning för byggande och underhåll av
utfartsväg fran Svartliden lill Vormsele i Lycksele socken av nämnda län.
såsom öde- sammanträde den 18 juli 1926 uppdrogo intressenterna åt förrättningshvgdsvägar.
mannen att upprätta plan och kostnadsförslag för vägens utförande för att
därefter kunna ansöka hos länsstyrelsen örn bidrag av stats- och landstingsmedel.
Enligt förrättningsmannens betänkande skulle vägen få en längd av
5,730 meter och beräknades kostnaden för densammas anläggning uppgå
till 25,200 kronor vid en vägbredd av minst 3.3 meter och anläggningen utförd
enligt särskild arbetsbeskrivning samt i tillämpliga delar efter väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens allmänna bestämmelser för anläggning av enklare
vägar.
Sedan bidrag av stats- och landstingsmedel beviljats, igångsattes arbetet
och avsynades detsamma den 23 oktober 1937.
Med anledning av inkommen framställning, att vägen måtte övertagas till
allmänt underhåll, uppdrog styrelsen för Lycksele vägdistrikt åt tre utredningsmän
att verkställa utredning härom. Med överlämnande av utredningsmännens
rapport över syneförrättning den 25 september 1938 förordade
vägstyrelsen, att vägen ifråga måtte övertagas till allmänt underhåll
från och med den 1 januari 1939 och beslöt vägstämman den 30 oktober
1938 enhälligt bifalla vägstyrelsens förslag.
I skrivelse den 28 januari 1939 anhöll vägstyrelsen hos länsstyrelsen, att
vägen måtte av vägdistriktet övertagas till allmänt underhåll från och med
den 1 januari 1939. Vägingenjören, som av länsstyrelsen anmodats avgiva
yttrande, tillstyrkte den 31 januari 1939, att vägen måtte övertagas till allmänt
underhåll såsom ödebygdsväg samt uttalade, att det vore att förvänta,
att vägen framdeles komme att framdragas från Svartliden över Björkliden
till Svanaberg i Malå socken, varifrån ödebygdsväg genom statens för
-
105
sorg vore bygd över Rökå m. fl. byar till allmänna vägen vid Lövberg, varigenom
en genomgående vägförbindelse skulle erhållas mellan Lycksele och
Malå socknar.
Den 11 februari 1939 förordnade länsstyrelsen jämlikt lagen om allmänna
vägar, att ifrågavarande enskilda väg skulle av vägdistriktet övertagas till
allmänt underhåll såsom ödebygdsväg. Jämlikt föreskrift i kommunikationsdepartementets
cirkulär den 20 januari 1939 överlämnade länsstyrelsen avskrift
av förenämnda utslag jämte karta och uppgifter i övrigt till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
Av vägtrafikbyråns inom nämnda styrelse yttrande framgår, att, med hänsyn
till lämnade uppgifter och till vad som framginge av tillgängliga kartor,
ifrågavarande väg för det dåvarande icke syntes kunna anses vara nödig
för den allmänna samfärdseln. Det av länsstyrelsen anförda förhållandet,
att genom ett framtida byggande av väg mellan Svartliden och Svanaberg
en genomgående vägförbindelse mellan Lycksele och Malå socknar erhölles,
syntes icke kunna anföras såsom skäl för att redan nu intaga ifrågavarande
enskilda väg till allmänt underhåll. Några omständigheter av sådan
beskaffenhet, som i enlighet med gällande väglag kunde motivera vägens
förklarande som ödebygdsväg, hade icke framkommit av de av länsstyrelsen
lämnade uppgifterna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen överlämnade genom skrivelse den 23
mars 1939 ärendet till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
som den 1 april 1939 anmodade länsstyrelsen i Västerbottens län inkomma
med yttrande. Med anledning härav inkom länsstyrelsen den 12 maj
1939 med följande yttrande.
»Såsom av bilagda avskrift1 av undersökningsförrättarens betänkande den
12 mars 1927 framgår, sträcker sig vägen Vormsele—Svartliden genom skogar
och kommer att främja landets uppodlande och bebyggande. Härav
framgår, att vägen är hänförlig till ödebygdsväg. Därtill kommer emellertid,
alt vägen även tillgodoser ett trängande trafikbehov för många familjer,
som förut saknat vägförbindelse.
Vägen borde hava byggts som ödebygdsväg. Länsstyrelsen finner det uppenbart
att så också blivit fallet örn statsmakterna anvisat medel, som gjort
det möjligt att inom någorlunda rimlig tid bygga allmänna vägar, som dömts
till utförande inom Västerbottens län. Men då medelsbristen alltid varit stor,
har befolkningen i vissa orter, som funnit den vanliga väntetiden alltför
lång, sökt på annat sätt lösa vägfrågan. Det har skett genom byggande av
en enskild utfartsväg. Nu ifrågavarande väg kostnadsberäknades till 25,200
kronor eller 4 kronor 40 öre per meter. Då även beträffande vägbyggnader
av detta slag anslagen tidigare tillmätts synnerligen njuggt i förhållande
till det stora vägbehovet har länsstyrelsen varit hänvisad att ådagalägga
ytterlig sparsamhet vid anslagsfördelningen. Stats- och landstingsbidraget
har därför i förevarande fall bestämts till 10,000 kronor eller blott omkring
40 procent av kostnaden, ehuru befolkningens ekonomiska ställning motiverat
högsta möjliga bidrag.Den långa byggnadstiden, nio år, synes bero på att
bördan varit tung, oell det är naturligt att intressenterna saknat förmåga att
i nämnvärd mån förskottera stats- och landstingsbidraget, vilket utgick i
'' Ej här tryckt.
— 106
blygsamma poster under en följd av år. Örn vägen byggts som ödebygdsväg,
hade landstinget besparats en utgift av 1,500 kronor, befolkningen hade fått
skälig lön för sitt arbete, vägdistriktet hade åsamkats någon utgift och statens
utgift torde hava ökats från 8,500 kronor till omkring 50,000 kronor.
Staten bar sålunda njutit största fördelen av att vägen byggts som enskild
utfartsväg, och den fattiga ortsbefolkningen har drabbats hårt därav.
Sedan avsyningsbevis ingått och sista anslagsposten utbetalts i oktober
1937, gjorde intressenterna framställning örn vägens övertagande till allmänt
underhåll, varför vägstyrelsen lät besiktiga vägen. Såväl vägstyrelsen som
vägstämman tillstyrkte därefter övertagandet, varpå även vägingenjören
verkställde besiktning och föreslog, att vägen skulle övertagas lill allmänt
underhåll såsom ödebygdsväg. Länsstyrelsen fattade sitt beslut i enlighet
med sistnämnda förslag.
På förekommen anledning vill länsstyrelsen framhålla, att inga vägar i
Västerbotten övertagits till allmänt underhåll utan att anmärkta brister varit
avhjälpta. Man har här ej förfarit så, att vägar övertagits till allmänt underhåll
för att intressenterna skulle undgå att sätta dem i stånd, ett förfarande
som länsstyrelsen skulle hava funnit oriktigt.
Vad vägingenjören i sitt yttrande anfört att vägen framdeles kan komma
att bliva en genomgående förbindelse mellan Lycksele och Malå socknar är
visserligen riktigt, men yttrandet i denna del har icke kunnat inverka på
länsstyrelsens beslut. De ovan anförda skälen hava varit avgörande och äro
fullt tillräckliga som motivering för det fattade beslutet.
Det har emellertid icke varit länsstyrelsen obekant, att vägen ifråga har
betydelse även för statligt behov. Såsom framgår av bilagda yttrande1 av
vederbörande revirförvaltare äger staten i ifrågavarande trakt 3,700 hektar
produktiv skogsmark, som hittills till avsevärd del saknat vägar men nu
fått god nytta av den utfartsväg, som ortens befolkning anlagt. Att staten
redan haft stor nytta av vägen framgår av överjägmästarens yttrande.1 Det
bör nämnas att kronoparken i omfattning motsvarar s/4 av hela Sala revir.
Även örn ett statens verk skulle finna det lämpligt att för transport av tjänstemän,
arbetare, förnödenheter och virke utnyttja en väg, som med ringa
bidrag anlagts av några mindre bemedlade jordbrukare, kan länsstyrelsen
dock icke finna det försvarligt, att staten skulle kräva att de, som genom att
bygga vägen besparat staten stora utgifter, också skulle bekosta underhållet
av denna väg, som blivit staten lill stort gagn.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar att med hänsyn till lämnade uppgifter
och till vad som framgår av tillgängliga kartor ifrågavarande väg icke
för närvarande synes kunna anses nödig för den allmänna samfärdseln. Såsom
länsstyrelsen tidigare framhållit är vägen en typisk ödebygdsväg, och
redan härav följer att för dem, som haft att besluta i detta ärende och som
kunna anses äga kännedom örn förhållandena, någon tvekan örn betingelserna
för vägens övertagande till allmänt underhåll icke rått och icke heller
kunnat råda.
Länsstyrelsen anser att ett avslag å framställningen örn vägens övertagande
till allmänt underhåll som ödebygdsväg inneburit ett åsidosättande av
gällande bestämmelser. Länsstyrelsen har fördenskull ansett sig förhindrad
att förfara på sådant sätt.»
Den 1 december 1939 anbefallde Kungl. Maj:t justitiekanslersämbetet att
i detta ärende avgiva utlåtande.
1 Ej här tryckt.
107
Sedan ämbetet den 1 april 1940 anmodat landshövdingen G. Rosén och
landssekreteraren E. Almgren att inkomma med yttrande i ärendet och detta
den 3 april 1940 avgivits, har ämbetet den 24 juli 1940 såsom sin mening
uttalal, att länsstyrelsens ifrågavarande förfarande icke stått i överensstämmelse
med gällande bestämmelser.
Genom beslut den 9 augusti 1940 har Kungl. Maj:t, som funnit, att länsstyrelsen
icke ägt att jämlikt gällande bestämmelser förändra enskild väg
till ödebygdsväg, anbefallt länsstyrelsen att till förnyad prövning upptaga
frågan, till vilket slag av väg ovanberörda väg Vormsele—Svartliden skall
hänföras.
Detta brev har till kännedom i avskrift delgivits bland andra även länsstyrelserna
i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands
och Norrbottens län jämte avskrift av justi tiekanslersämbetets uttalande.
Genom cirkulärskrivelser till de län, som erhållit avskrift av kungl, brevet Revisorernas
av den 9 augusti 1940, hava revisorerna införskaffat uppgifter, huruvida ut,alaade''
samma förfaringssätt ägt rum i andra än ovan relaterade fall. Härvid har
konstaterats, att detta endast skett i Västerbottens och Norrbottens län, i det
förstnämnda under åren 1936—1940 i icke mindre än 29 fall, omfattande
vägar med en sammanlagd längd av 166,531 meter, och i det sistnämnda
under åren 1937—1940 i 11 fall, omfattande vägar med en sammanlagd
längd av 139,869 meter.
I väglagens 21—23 §§ beröras vissa frågor, som i tillämpliga delar skola
behandlas på samma sätt som frågor angående byggande av allmän väg.
Bland annat nämnes förändring av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg,
medan däremot förändring av landsväg eller enskild väg till ödebygdsväg
icke är omnämnd i väglagen.
Statsbidraget till vägunderhåll och vinterväghållning av ödebygdsväg utgår
med 95 procent och till landsvägar med 85 procent (för år 1940 med 75
procent). Enskild vägs förändring till allmän väg får sålunda olika ekonomiska
verkningar beroende av örn vägen förändras till landsväg eller till
ödebygdsväg.
Revisorerna finna det anmärkningsvärt, alt ovan relaterat förfaringssätt
kunnat förekomma såsom varande i sirid med bestämmelserna i gällande
väglag. Såsom av justiliekanslersämbetets utlalande som ock av Kungl. Maj:ts
slutliga ställningstagande framgår, äger länsstyrelse icke att jämlikt gällande
bestämmelser förändra enskild väg till ödebygdsväg. Revisorerna ifrågasätta
därför örn icke samtliga övriga fall, där enskild väg övertagits såsom
ödebygdsväg, böra i den mån detta är möjligt upptagas av vederbörande
länsstyrelse för förnyad prövning.
Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra örn sitt uttalande i berättelsen
till 1935 års riksdag samt därav föranlett förslag från 1935 års vägsakkunniga
angående grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhåll
-
108
och vilja framhålla önskvärdheten av att sådana grunder med det snaraste
fastställas för vinnande av enhetlig och likformig behandling av ärenden
rörande förändring av enskild väg till allmän väg.
§ 24.
Social Från samtliga vägdistrikt hava revisorerna införskaffat uppgifter om, vilka
m. m. till tormaner utöver den kontanta lonen, som tillförsäkrats hos vägdistriklen anvagdistrik-
ständ teknisk personal och arbetare. Av de inkomna uppgifterna framgår,
och arbetare. att torhallandena mom de olika vagdistrikten äro mycket skiftande, varför
revisorerna vilja i det följande lämna en redogörelse över den verkställda
granskningen.
Beträffande pensionsförmånerna har i vissa distrikt den tekniska personalen
tillförsäkrats både egen och familjepension, i andra endast egen pension
och i andra åter icke tillerkänts någon pension. I vissa fall har endast
någon eller några tillerkänts pension. Pensionsfrågorna hava ordnats dels
genom särskilda pensionskassor dels ock av distrikten själva. Nedanstående
sammanställning giver en belysande bild av denna fråga beträffande den tek
-
niska personalen:
Personalen har tillerkänts
både egen och familjepension............................ i 91 distrikt,
endast egen pension .................................... i 20 » ,
endast familjepension.................................... i 1 » ,
både egen och familjepension till endast viss personal ...... i 22 » ,
endast egen pension till viss personal...................... i 2 »
ingen pension .......................................... i 34 »
Dyrtidstillägg har, där det överhuvudtaget beviljats, utgått efter mycket
skiftande grunder. Sålunda har i vissa fall detsamma beräknats efter samma
grunder såsom för statens tjänstemän, i andra fall efter det s. k. ramavtalet,
i andra åter med respektive 9, 12 och 15 procent för respektive första,
andra och tredje kvartalet, m. fl. olika bestämmelser.
Ersättning vid sjukdom eller olycksfall är endast reglerad i några få fall och
även här med olikartade bestämmelser och synes denna fråga icke tagits
upp i hela sin vidd utan ordnats för varje aktuellt fall.
Vad slutligen ersättningen under beredskapstjänst beträffar har dylik i
vissa distrikt ej lämnats, under det att i andra distrikt densamma lämnats i
enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens cirkulärskrivelser eller med
halv avlöning till gifta och en fjärdedels avlöning till ogifta eller med halv
avlöning till alla arbetare oavsett civilstånd eller med 2/3 av lönen till teknisk
personal och så vidare. För erhållande av ersättningen har också stadgats i
vissa fall 1 års anställning eller längre, i andra kortare tids anställning, varjämte
dessutom har gjorts vissa restriktioner beträffande längden av beredskapstjänstgöringen.
109 —
Såsom av det anförda framgår, hava mycket olikartade normer följts vid Revisorernas
de skilda vägdistrikten, varigenom personalen beträffande sociala förmåner Qttalaniieblivit
mycket olika tillgodosedd. Revisorerna anse därför med hänsyn till
de stora statsbidrag, som utgå till vägdistrikten, att särskilda anvisningar
böra meddelas, så att i fråga om fast anställd personal åtminstone beträffande
pensionsfrågan en viss likformighet kunde erhållas på detta område.
Revisorerna hava därför velat bringa den gjorda utredningen till riksdagens
kännedom.
§ 25.
Revisorerna, som granskat statens väginstituts räkenskaper och årsberät- Statens
telse samt direktionens protokoll för budgetåret 1939/40, hava därvid bland vag''n8titatannat
uppmärksammat följande.
Enligt § 6 i Kungl. Maj:ts instruktion för statens väginstitut den 5 maj
1939 åligger det direktionen att i särskild arbetsordning fastställa föreskrifter
för arbetet inom institutet och för dess personal. Efter vad revisorerna kunnat
finna har dylik arbetsordning ännu icke blivit fastställd.
Vad räkenskaperna angår, finnes av verifikationerna för juli och augusti
månader 1939 intet, som utvisar, att betalda räkningar varit underkastade
granskning, innan utbetalning skett. Från och med september månad är på
en del räkningar påstämplat »Granskad, Litt. Kr. ». På
en del räkningar har i stämpeln antecknats signatur av den granskande. Av
påtecknade signaturer att döma synes den granskande kunna vara nästan
vilken som helst av de hos institutet anställda. Det förekommer till och med,
att en av institutets chef den 10 maj 1940 utfärdad reseräkning enligt påstämplingen
ej blott granskats av honom själv utan även utanordnats av honom
jämte institutets kansliskrivare.
Enligt 1939 års statsverksproposition skulle vid institutet vara anställd såsom
kassakontrollant en utbildad revisor att övervaka kassarörelsen, granska
verifikationer, reseräkningar m. m. samt upprätta bokslut och synes det
närmast tillkomma denne att granska räkningar och därom göra vederbörlig
anteckning å dessa.
Det förhållandet, att ännu ett och ett halvt år efter det instruktionen för Revisorernas
statens väginstitut blivit fastställd, i denna föreskriven arbetsordning icke “Malande,
blivit antagen, vilket torde hava förorsakat de ovan anförda bristerna beträffande
granskningen av räkenskaperna, hava revisorerna funnit anmärkningsvärt.
varför revisorerna velat bringa detsamma till riksdagens kännedom.
g 26.
Sedan år 1928 har till Svenska vägföreningen utgått bidrag av varierande Svensk» värstorlek
av de automobilskattemedel som anvisats till vissa forsknings- och fBroninsenundersökningsarbeten.
Bidraget skulle användas till bestridande av kostnaderna
för av föreningen anordnade vägdagar, utbildningskurser i vägunderhåll,
föredrag rörande vägväsendet samt studieresor. Med utbildningskurser
— Ilo
i vägunderhåll avses kurs för utbildning av fackmän i vägunderhåll, de s. k.
vägmästarkurserna. Dessa kurser voro avsedda att möjliggöra för sådana
inom vägfacket anställda, vilka icke från ungdomen fått speciell skolbildning,
att skaffa sig även tillräckligt boklig underbyggnad för att kunna vinna anställning
som vägmästare. Dylika kurser hava anordnats sedan år 1916 till
och med år 1936. Anledningen till att dylik utbildningskurs icke anordnats
efter sistnämnda år har varit den, att många befäl vid vägväsendet av just
det slag, som vägföreningen avsåg att utbilda vid sina kurser hade blivit arbetslösa,
varför föreningen ansett det lämpligt att icke utbilda nya vägmästare.
Denna utbildning av vägmästare torde hava varit föreningens mest betydelsefulla
uppgift. Under år 1937 har endast hållits en kortare kurs för utbildning
av kontrollanter för halvpermanenta beläggningar. Är 1938 höllö*
tvenne kurser varav en i tjälskadeskydd och grusvägsunderhåll och en för
utbildning av kontrollanter samt under år 1939 en kurs i tjälskadeskydd och
grusvägsunderhåll. 1937 års kurs varade 3 veckor, de tvenne kurserna 1938
sammanlagt 4 veckor och 1939 års kurs 2 veckor.
Jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 22 juni 1939 har till föreningen anvisats
20,000 kronor för vars åtnjutande det åligger föreningen att under år 1939
anordna en allmän vägdag med överläggning i något aktuellt vägtekniskt
ämne jämte studieresa, en kurs i tjälskadeskydd och grusvägsunderhåll ävensom
föredrag vid lantbruks-, lantmanna- och skogsskolor i härför lämpade
frågor angående vägväsendet. Dessutom skall vägföreningen under år 1939
utgiva sin tidskrift »Svenska vägföreningens tidskrift» med minst 10 ordinarie
häften samt kostnadsfritt ställa 30 inbundna exemplar av tidskriften,
årgång 1939, till förfogande för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Allmän vägdag hölls i samband med föreningens 25-årsjubileum i januari
1939 och en kurs i tjälskadeskydd och grusvägsunderhåll har hållits i Uppsala
under tiden 17—28 april, dessutom hava en del föredrag i lämpliga vägfrågor
hållits i en del av ovannämnda slag av skolor.
Av föreningens räkenskaper framgår icke tydligt till vilka ändamål statsbidraget
använts. Emellertid finnes i huvudboken ett konto benämnt Kursers
och vägdagars konto med direkta utgifter å sammanlagt 19,256 kronor
70 öre samt överföringar å sammanlagt 435 kronor 50 öre från Pensionsförsäkrings-
samt Porto- och Telefonkonto.
Revisorerna, som antaga, att Kursers och vägdagars konto skall giva en
bild av statsbidragets användning har vid analys av detta konto funnit, att
till kursen i Uppsala för tjälskadeskydd och grusunderhåll åtgått i runt tal
4,200 kronor och till föredrag vid olika skolor cirka 3,100 kronor. För dessa
ändamål hava sålunda sammanlagt utbetalats 7,300 kronor samt vidare 300
kronor för gemensamt möte med Svenska Teknologföreningen i vägtekniska
frågor. Kontot har dessutom belastats med löner till hos föreningen anställd
personal med 6,180 kronor. Då den sammanlagda avlöningen lill personalen
uppgår till 16,761 kronor har sålunda Kursers och vägdagars konto belastats
med 37 procent av samtliga utgående löner. Halva kostnaden för kontorshyra,
975 kronor, bär även påförts detta konto. Viss del av kassaförvaltarens
Ill —
samt sifferrevisorns arvode belasta även kontot. För högtidlighållandet av
föreningens 25-åriga tillvaro har kontot debiterats omkring 1,500 kronor,
varav 163 kronor 30 öre utgör resekostnads- och traktamentsersättning för
tvenne i landsorten bosatta styrelseledamöters närvaro vid högtidligheten,
305 kronor 25 öre för supé i samband med jubileet till 33 särskilt inbjudna
gäster samt 405 kronor 80 öre arvoden m. m. för föredrag vid samma tillfälle.
Som jämförelse kan nämnas, att under första halvåret 1940 har här omnämnda
konto påförts utgifter å sammanlagt 5,252 kronor 55 öre, varav
3,030 kronor avse löner, 487 kronor 50 öre hyra för kontorslokaler, 153 kronor
90 öre för förberedande arbete å en sedermera inställd kurs i Uppsala
och sammanlagt 726 kronor 90 öre för föredrag.
Revisorerna hava i skrivelse till statsministern gjort framställning om att
vägföreningen måtte till revisorerna överlämna redovisning för statsmedlens
användning, och Ilar Kungl. Maj:t den 22 november 1940 bifallit denna revisorernas
framställning.
Granskningen har föranlett följande iakttagelser och uttalanden.
Revisorerna förutsätta, som tidigare angivits, att »Kursers och vägdagars»
konto skall avspegla det belopp, till vilket föreningen anser sig vara statsbidragsberättigad,
och hava revisorerna vid granskningen av detta konto uppmärksammat,
att kontot belastats med utgifter, vilka enligt revisorernas uppfattning
ej bort bestridas med statsmedel.
Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla, att kostnaderna för kurser
och föredrag med hänsyn till omfattningen av desamma varit alltför
höga.
Under första halvåret 1940 har ingen kursverksamhet ägt rum; en planerad
kurs i Uppsala har, som förut nämnts, på grund av kriget måst inställas.
Föreningens föreläsningsverksamhet har även inskränkts så, att under första
halvåret 1940 endast fem föredrag hållits, varav tre i lantmanna- och skogsskole
och två vid vintervägdagar. Ändock har kontot »Kurser och vägdagar»
under första halvåret 1940 påförts kostnader till ett belopp av 5,252 kronor
55 öre.
De iakttagelser, revisorerna gjort vid sin nu företagna granskning av föreningens
förvaltning, hava de ansett sig böra bringa till riksdagens kännedom.
Rovisorernas
uttalande.
— 112 —
Det statliga
revisionsväsendet.
SJUNDE HUVUDTITELN.
Finansdepartementet.
§ 27.
Till belysande av den omfattning, i vilken statsverkets inkomster och utgifter
ökats sedan början av 1900-talet, må anföras följande.
Riksstaten, som för år 1900 slutade på 137 miljoner kronor och för år
1910 på 228 miljoner kronor, höll sig ännu år 1915 vid 385 miljoner kronor.
För budgetåret 1924/25 slutade den på 674 miljoner kronor och för budgetåret
1929/30 på 779 miljoner kronor. Budgetåret 1934/35 uppgick riksstatens
slutsumma till 1,106 miljoner kronor och budgetåret 1938/39 till 1,529 miljoner
kronor.
Orsakerna till denna utveckling äro att söka bland annat i den rent statliga
verksamhetens utvidgning till nya områden, den ökade omfattning, i vilken
staten påtagit sig bördor, som förut åvilat kommuner och enskilda, och
den utsträckning, i vilken staten i samband med utvecklingen inom socialvård
och undervisningsväsende samt till näringslivets befrämjande påtagit
sig bidrags- och understödsverksamhet av olika slag. Under de senaste budgetåren
har utvecklingen väsentligen påverkats av de ökade försvarsutgifterna.
Det bör emellertid inte förbises, att den ovan avspeglade siffermässiga
ökningen av statsutgifterna även får ses mot bakgrunden av inträdda förändringar
i prisnivån.
Givet är, att den oerhörda ökningen av statsverkets utgifter och inkomster
åstadkommit en stark ansvällning av det räkenskapsmaterial, som skall
granskas av de statliga revisionsmyndigheterna.
Dessa myndigheter hava uppenbarligen icke kunnat utökas i en omfattning,
som svarar mot granskningsmaterialets starka tillväxt. Att balansen
av ogranskade räkenskaper understundom kommit att tillväxa är under sådana
förhållanden naturligt. För att råda bot härför hava nämnda myndigheter
varit nödgade att tillgripa sådana utvägar som att i större eller mindre
utsträckning avskriva vissa räkenskaper från eftergranskning eller ersätta
den genomgående granskningen med en stickprovsvis företagen granskning.
Dylika utvägar måste ofrånkomligt vara förenade med vissa risker. Det kan
ej heller komma i fråga att tillgripa dem i annat än en begränsad omfattning.
Den balans av ogranskade räkenskaper, som sålunda måste uppkomma,
medför att granskning ofta sker först sedan lång tid förflutit efter det
— 113 —
eli räkenskap avgivits till den granskande myndigheten. Det säger sig självt,
att granskningen härigenom förlorar i värde och att betydande praktiska
olägenheter måste uppkomma. I sistnämnda avseende må särskilt framhållas
det betänkliga i alt felaktiga utbetalningar, som bero på oriktig tolkning
av gällande författningsbestämmelser eller särskilda föreskrifter, ostört kunna
under lång tid fortgå. Verkningarna av begångna fel bliva då mångdubblade.
Olägenheterna härav bliva kännbara för såväl befattningshavare,
vilka bära ansvar för felaktiga utbetalningsbeslut, som för dem, vilka
till följd av regressrättsanspråk i sista hand kunna bliva återbetalningsskyldiga.
Särskilt må påpekas, alt möjligheterna att verkställa återbetalning
kunna minskas eller upphöra. Gäller det felaktigt utbetalda statsbidrag till
kommuner, exempelvis för skolväsendet, kunna även allvarliga rubbningar i
kommunernas ekonomi uppkomma. För statsverkets del är att märka, att
möjligheterna att ernå rättelse i fråga örn redan begångna fel uppenbarligen
i dylika fall bliva mindre, ju längre tid som hinner förflyta. Vad slutligen
den reviderande myndigheten beträffar, uppkommer för denna ett onödigt
merarbete.
Då det under nuvarande förhållanden ej gärna kan tänkas, att revisionsmyndigheterna
skulle utökas i en omfattning, som svarar mot ansvällningen
av räkenskapsmaterialet, måste den frågan inställa sig, huruvida man genom
en rationalisering av själva granskningsförfarandet kan komma till
rätta med de nyss påtalade olägenheterna.
Innan denna fråga upptages till närmare behandling, torde i korthet böra
redogöras för huvuddragen av det nuvarande statliga revisionsförfarandet.
Till en början må erinras örn att den statliga revisionsverksamheten i
egentlig mening utföres dels av det centrala revisionsverket, riksräkenskapsverket,
och dels av specialrevisioner hos vissa andra ämbetsverk, vilkas räkenskaper
äro av stor omfattning och delvis hava en teknisk prägel. Specialrevisioner
finnas hos försvarsväsendets centrala förvaltningar samt hos generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och domänstyrelsen. Dessa revisioner granska väsentligen underlydande förvaltningars
räkenskaper. Flertalet andra statliga verks och myndigheters
räkenskaper granskas hos riksräkenskapsverket, som för övrigt underkastar
även de nyssnämnda centrala verkens egna räkenskaper en viss granskning.
Även räkenskaper för icke-statliga verk och inrättningar, vilkas offentliga
karaktär betonas av att de erhålla statsunderstöd, bliva i mindre utsträckning
föremål för granskning i riksräkenskapsverket.
Gemensamt för den revisionsverksamhet, som utövas av ovannämnda i
egentlig mening reviderande verk, är det anmärkningsförfarande, som utmynnar
i den s. k. anmärkningsprocessen. Den följande framställningen
ansluter närmast lill den av det centrala revisionsverket utövade räkenskapsgranskningen
men torde äga tillämpning på granskningsförfarandet även
inom specialrevisionerna.
Sedan räkenskaperna blivit föremål för en förberedande undersökning,
avseende kontroll av balanser m. m., förgranskas de av kvinnliga biträden.
8—iO!)Oi!>. Hev. berättelse ang. statsverket dr 19i0. I.
114
Förgranskningen sker i form av kontrollsnmmeringar, kontrollräkning med
ledning av å-priser å verifikationer, kontroll över att verifikationer finnas,
avstämning av påföringar mellan olika myndigheter m. m. Över förgranskningen
upprättas i fall, då anledning därtill förekommer, en promemoria
som för eventuell vidare åtgärd överlämnas lill den tjänsteman, som har att
företaga eftergranskning av samma räkenskap.
Vid eftergranskningen kontrolleras, att utanordningarna skett i överensstämmelse
med gällande författningar och föreskrifter, att upprättade stater
hava följts och att redovisningen skett i behörig ordning m. m.
Då anledning till anmärkning ur nyssberörda synpunkter föreligger, utstäiles
en anmärkning, som kommuniceras vederbörande redogörare. Ehuru
det förekommer, att anmärkning utställes endast för inhämtande av vederbörandes
förklaring över visst förhållande, är det normala, att anmärkningen
avser återbetalning av visst obehörigen utanordna! belopp. Anmärkningen
riktar sig mot den eller dem, som formellt bära ansvaret för utbetalningen
i fråga. Om anmärkningens riktighet medgives, inbetalas i regel det anmärkta
beloppet, varefter ytterligare åtgärd ej är påkallad. Örn anmärkningens
riktighet bestrides, sker däremot ytterligare skriftväxling, varefter
riksräkenskapsverket meddelar utslag med besvärshänvisning till kammarrätten.
Det anförda, som givetvis ej gäller den av riksräkenskapsverkets budgetbyrå
i samband med dess verksamhet utövade räkenskapsgranskningen, är
däremot i stort sett tillämpligt även på den av ämbetsverkets skattekontor
utövade kontrollen över skattepåföringen, ehuru granskningen här närmast
tar sikte på att för litet belopp kan hava avkrävts vederbörande skattskyldige.
Genom en av vederbörande revisor framställd anmärkning mot en offentlig
räkenskap anhängiggöres ett anmärkningsmål, närmast riktat mot den
befattningshavare, som är ansvarig för räkenskapen eller redovisningshandlingen,
den s. k. redogöraren. Anmärkningen utmynnar nästan alltid i ett
ersättningsanspråk gentemot denne. Då redogöraransvaret är delat på flera
personer, utdömes ansvaret solidariskt. Redogörare, som ådömts återbetalningsskyldighet,
har regressrätt gentemot den som gynnats genom den anmärkta
utbetalningen. Ehuru revisionens talan med undantag för granskningen
av skattepåföringen icke direkt riktar sig mot denne, har han alltså
starkt intresse i saken.
Anmärkningsprocessen i dess hävdvunna former innebär uppenbarligen
fördelar i form av garantier för grundlig utredning och en noggrann prövning
av det enskilda fallet. Men nackdelarna av densamma träda staldet i
dagen vid en granskning av revisionsväsendet ur synpunkten av det önskvärda
i att granskningsförfarandet verkställes och leder till resultat så snabbt
som möjligt. Det är att märka, att det med gällande ordning för anmärkningsprocessen
— uppbyggd som den är efter i huvudsak samma schema
som det allmänna domstolsförfarandet — uppkommer ett ovisshetstillstånd
under tiden från det en anmärkning utställts, intill dess det slutliga avgö
-
115
randet kommer genom ett utslag av den högsta instansen. Detta kan ofta
dröja högst avsevärd tid. Enligt vad revisorerna inhämtat är det sålunda ej
ovanligt, att flera år förgår från det en anmärkning framställes, till dess
målet blivit slutligen avdömt. Då det här stundom gäller frågor av stor
principiell räckvidd, kommer den granskande myndighetens verksamhet härigenom
med nödvändighet att till en del bliva bunden. För redogörare, som
under tiden hava att upprepade gånger, ofta månadsvis, fatta beslut av samma
art som det påtalade, uppkommer ett betänkligt osäkerhetstillstånd.
Med hänsyn till vad förut nämnts örn regressrätten drabbar detta givetvis
även dem, till vilka utbetalningar ske.
Såsom nyss framhållits, kan den prövning, som sker i anmärkningsprocessens
tungrodda former, vara motiverad ur synpunkten av att garantier
vinnas för noggrann utredning och grundlig prövning i fall, då utgångsläget
är att bedöma väsentligen ur principiella synpunkter. Ett förhållande,
som revisorerna hava uppmärksammat, är emellertid att, sedan genom ett
utslag av principiell räckvidd hållpunkterna för viss frågas bedömande hava
fastslagits, konsekvenserna härav ej utnyttjas på ett mera rationellt och tidsbesparande
sätt än som för närvarande sker. Förhållandet synes snarast vara
det, att sedan en anmärkning av principiell innebörd framställts och klarhet
i det ifrågavarande spörsmålet vunnits genom tillgripande av den för
anmärkningsprocessen fastslagna gången, rättelse i alla de konkreta fall,
sorn genom det principavgörande utslaget i fråga så att säga automatiskt avgjorts,
ej ernås med mindre i varje enskilt fall utställes en särskild anmärkning.
En undersökning av beskaffenheten av de revisionsanmärkningar, som
under de senaste åren hava utställts av riksräkenskapsverkets revision, har
stärkt revisorernas uppfattning av att det formella anmärkningsförfarandet
numerärt sett i övervägande grad tillämpas i fall, då den till grund för anmärkningens
oomtvistlighet liggande principfrågan redan blivit löst. Detta
torde sammanhänga med, att med nuvarande ordning skyldighet att återbetala
ett anmärkt belopp ej föreligger med mindre ett lagakraftvunnet utslag
finnes. Ett tillgripande av det omständiga skriftliga anmärkningsförfarandet
i dessa fall synes revisorerna vara mindre rationellt. Ett frigörande
av arbetskraft för angripande av nya, olösta spörsmål skulle med största
sannolikhet kunna ernås, örn samtliga så att säga sekundära anmärkningsanledningar
kunde behandlas i betydligt enklare former än för närvarande.
Det synes härvidlag ligga nära till hands att tillvarataga möjligheten av att
genom utsändande av cirkulär eller dylikt fästa uppmärksamheten på att
ett visst principspörsmål blivit löst och anmoda vederbörande förvaltningsmyndigheter
att med beaktande av detta förhållande själva föranstalta örn
att erforderlig rättelse vidtages i samtliga av det principiella avgörandet påverkade
fall. Kontrollen över att så verkligen sker, borde sedan kunna överantvardas
åt mindre kvalificerade arbetskrafter.
Som av det föregående framgått är det revisorernas uppfattning, att det nu
tillämpade anmärkningsförfarandet i ett förhållandevis mycket stort antal
lall borde kunna inbesparas och ersättas med ett mindre omständigt förfarande.
— 116
Ett spörsmål, som i och för sig synes vara värt en undersökning, är enligt
revisorernas mening frågan, i vilken utsträckning mindre kvalificerad arbetskraft
över huvud taget skall kunna utnyttjas för tillgodoseende av uppgifter,
som enligt vad nyss berörts för närvarande handhavas av mera kvalificerad
revisionspersonal.
Vissa förhandsundersökningar, som revisorerna ur denna synpunkt hava
verkslällt, synas giva vid handen, alt mindre kvalificerad arbetskraft sannolikt
skulle kunna utnyttjas för granskningsarbetet i en större utsträckning
än som i det föregående direkt har åsyftats. Sålunda vill det förefalla revisorerna,
att mycket av det granskningsarbete, som nu förehaves av personal
i revisors ställning, är av den art, att detsamma, behörigen systematiserat
skulle kunna lika väl och till mindre kostnader för det allmänna under
lämplig handledning utföras av mindre kvalificerad arbetskraft. Detta torde
i all synnerhet gälla i fråga örn granskningen av exempelvis befattningshavares
avlöningsförmåner. Det synes revisorerna i detta sammanhang kunna
ifrågasättas om icke granskningen i detta avseende skulle kunna rationaliseras
genom införandet av effektivare arbetsmetoder såsom uppställande av
systematiska översiktsregister och andra liknande anordningar.
I detta sammanhang må framhållas, att det ur revisionens synpunkt
ytterst värdefulla material, som är att söka i själva bokföringen, torde kunna
vid eftergranskningen å revisionsbyråerna utnyttjas effektivare än för
närvarande. Att erforderliga kunskaper i fråga örn statsbokföringens grunder
såväl som ett uppmärksamt följande av förändringarna i densamma
måste vara en förutsättning härför, torde vara uppenbart. Ett intimare samarbete
mellan den med bokföringsgranskningen närmast förtrogna budgetbyrån
och revisionsbyråerna skulle därför med all sannolikhet vara av
värde. Vad beträffar den nyss avsedda rationaliseringen av själva granskningsarbetets
bedrivande, hava revisorerna inhämtat, att till följd av den
genom militärinkallelser föranledda bristen på manliga tjänstemän under
senaste året prövats ett system, varigenom kvinnlig arbetskraft med fördel
under lämplig handledning utnyttjats för utredningar m. m. av teknisk och
mera rutinmässig karaktär.
Med det hittills anförda hava revisorerna i någon mån velat belysa frågan,
huruvida formerna för gransknings- och anmärkningsförfarandet böra kunna
något uppmjukas och rationaliseras.
Revisorerna vilja härefter övergå till att något närmare skärskåda frågan,
i vad mån de nuvarande tungrodda formerna för anmärkningsprocessen
kommit att sätta sin prägel på granskningsförfarandets allmänna inriktning.
Härvid torde det till en början böra fasthållas, att enligt gällande instruktioner
den rent kamerala granskningen, d. v. s. granskningen av att samtliga
utanordningar skett i behörig ordning och med iakttagandet av gällande
författningsföreskrifter, framstår såsom den för revisionen väsentliga
uppgiften. Från det i och för sig värdefulla i en räkenskapsgranskning ur
denna synpunkt vilja revisorerna givetvis ej bortse. Emellertid framgår av
gällande instruktioner, att granskningen även skall medgiva plats åt ett kon
-
— 117 —
trollerande av ali statens bästa i allmänhet har iakttagits och att framställningar
göras örn att erforderliga författningsändringar bliva vidtagna, i
den mån gällande författningsföreskrifter visa sig vara mindre ägnade att
tillgodose erforderliga krav på ändamålsenlighet och överskådlighet ur ekonomisk
synpunkt.
En undersökning av i vilken utsträckning revisionsanmärkningar i hävdvunna
former förekomma i förhållande till exempelvis antalet vidtagna
framställningar om ernående av rättelse i författningsföreskrifter, som visat
sig vara otydliga eller svårtillämpade, synes emellertid giva vid handen, att
anmärkningsförfarandet i gängse former dominerar hela revisionsverksamheten
i en icke önskvärd omfattning. Någon granskning ur mera allmänna
ekonomiska synpunkter torde, som i det följande skall närmare belysas,
överhuvud taget icke förekomma. Revisorerna kunna ej undgå att fästa uppmärksamheten
på det faktum, att granskningen av utgifterna — vilken synes
vara mera tillrättalagd för det vedertagna anmärkningsförfarandet — kommit
att spela en helt dominerande roll jämfört med den enligt revisorernas
mening minst lika betydelsefulla kontrollen över att statsverkets inkomster,
varmed då avses ej enbart skatter och andra egentliga statsinkomster utan
även de inkomster, som i form av särskilda uppbördsmedel upptagas till
redovisning under olika riksstatsanslag, i behörig ordning inflyta och redovisas.
I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla de påpekanden, som
riksdagens revisorer under senare år vid ett flertal tillfällen gjort angående
vikten av att övervakandet av skatteuppbördens behöriga bedrivande ej
eftersättes och angående betydelsen av en i allmänhet skärpt inkomstkontroll.
Särskilt må påpekas, att vad riksdagens föregående år församlade revisorer i
sådant avseende påpekat föranlett Kungl. Majit att vidtaga åtgärder för en
modernisering och effektivisering av skattekontrollen.
Tidigare har, delvis ur andra synpunkter, framhållits önskvärdheten av
att granskningen sker i nära anslutning till räkenskapernas avlämnande.
Därest genom de ifrågasatta rationaliseringsåtgärderna kunde så ordnas, att
granskningen inom de reviderande verken bleve mera fortlöpande än för
närvarande, skulle sannolikt utsikterna till ett mera positivt utnyttjande
av de iakttagelser, som göras vid räkenskapsgranskningen, betydligt ökas.
Att detta skulle vara av största värde för det allmänna torde vara uppenbart.
Till en början må framhållas de påtagliga fördelarna av att begångna misstag
på grund av feltolkningar av gällande författningar bliva påpekade och
rättade redan från början. Värdet härav framträder särskilt tydligt under
nu rådande förhållanden, då författningar på det administrativa och ekonomiska
området av ofta svårtolkad art med nödvändighet måste träda i kraft
i nära anslutning till att de utkommit av trycket. Betydelsen av en från början
såvitt möjligt enhetlig och riktig tillämpning härvidlag är påtaglig. Ju
mera möjligheterna ökas för de granskande myndigheterna att på ett tidigt
stadium följa verkningarna i de avseenden, varom nu är fråga, av nytillskapade
bestämmelser, desto större värde böra samma myndigheter kunna få,
— 118 —
då det gäller att lämna medverkan vid utarbetandet av nya författningsbestämmelser,
som beröra deras verksamhetsområden.
Det ligger nära till hands att här något beröra frågan, huruvida icke revisionsverken
borde i betydligt större utsträckning än för närvarande är fallet,
bedriva en förebyggande verksamhet, inriktad på åtgärder till förhindrande
av att felaktigheter uppkomma. Av intresse är, att genom en nyligen företagen
ändring i riksräkenskapsverkets instruktion nämnda ämbetsverk erhållit
befogenhet att på förfrågan meddela erforderliga upplysningar beträffande
tolkning av författningsföreskrifter m. m. Enligt vad revisorerna inhämtat
har den härmed avsedda frågeverksamheten numera kommit i gång
och direkt kontakt mellan ämbetsverket och redogörarna härigenom i många
fall vunnits. Revisorerna vilja understryka önskvärdheten av att den direkta
kontakten mellan redogörarna och revisionsmyndigheterna vidgas och ytterligare
fördjupas. Härigenom måste anmärkningsanledningarna komma att
minskas. Särskilt betydelsefullt synes det emellertid revisorerna vara att en
effektiv övervakning kommer lill stånd däröver att nya författningar och erforderliga
tillämpningsföreskrifter omedelbart komma till vederbörandes
kännedom och från början efterlevas. Revisorerna vilja ifrågasätta, örn icke
de reviderande verken genom periodiska meddelanden i lämplig publikationsform
borde sörja härför.
Av särskilt stort värde skulle det enligt revisorernas åsikt vara, om genom
en rationalisering av revisionsverksamheten ökat utrymme kunde beredas
för en granskning även ur allmänt ekonomiska synpunkter.
Enligt gällande instruktion för riksräkenskapsverket skall granskningen inom
nämnda verk avse att kontrollera, förutom redogörelsernas överensstämmelse
med fastställda formulär samt deras riktighet till siffran, att inkomsterna
uppbäras och redovisas samt att utgifterna verkställas och bokföras i enlighet
med riksstat, specialstater, utfärdade författningar och eljest givna
stadganden ävensom att i övrigt vid förvaltningen av kronans medel och
andra tillgångar gällande föreskrifter följas samt nödig sparsamhet och
statens bästa iakttages. Sistnämnda tämligen vagt avfattade föreskrift skulle
sålunda medgiva en mera allmän granskning ur den synpunkten att nödig
sparsamhet och statens bästa iakttagits, ehuru denna synpunkt satts i andra
hand. Att den egentliga räkenskapsgranskningen leder till åtgärder på grundval
härav, torde också enligt vad revisorerna inhämtat höra till sällsvntheterpa.
Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att den granskning
ur ekonomisk synpunkt av olika myndigheters medelsförvaltning, vartill
instruktionen såsom nämnts medger viss möjlighet, kommit att ställas i
skymundan för den rent kamerala kontrollen av gällande författningars efterlevnad.
Detta förhållande synes emellertid icke kunna läggas ämbetsverket
till last. Det torde få betraktas som en konsekvens av gällande regler för
anmärkningsprocessen. Helt naturligt kan det betraktelsesättet hava uppkommit,
att den ur revisionssynpunkt >■ idealiska» anmärkningen är den, som
är så utformad och byggd på sådana grunder, att dess riktighet erkännes och
119 —
det anmärkta beloppet inlevereras eller att den med utsikt att stå sig kan
genomgå anmärkningsprocessens olika stadier. Revisionsamnärkningen i
denna form kan sägas vara revisionens av ålder vedertagna uttrycksmedel.
För de kritiska iakttagelser av mera allmän ekonomisk natur, som borde
kunna utvinnas ur granskningen, saknas däremot en vedertagen uttrycksform
lika väl som erforderliga medel att åvägabringa rättelse. I detta sammanhang
må nämnas, att i fall, då riksräkenskapsverkets revision i anmärkningsform
påtalat slöseri eller mindre ändamålsenliga anordningar inom ramen av gällande
författningsföreskrifter, kammarrätten regelmässigt avslagit anmärkningarna
med hänvisning till att vederbörande redogörare ej överskridit sin
befogenhet.
Mot bakgrunden av det nu anförda, ter sig revisionsverksamhetens formella
karaktär förklarlig. Icke desto mindre skulle det enligt revisorernas
uppfattning med all sannolikhet medföra betydande fördelar för det allmänna,
örn revisionsverksamheten erhölle en mera allsidig inriktning än vad för
närvarande synes vara fallet. Genom en dylik utvidgning av revisionsverksamheten
till en granskning även ur allmänna ekonomiska synpunkter •—
varvid möjlighet givetvis bör beredas att i särskilda fall av betydelse anlita
även speciell expertis — skulle revisionsmyndigheten efter hand erhålla allt
större erfarenhet och därigenom ökad möjlighet att bedöma olika myndigheters
ekonomiska förvaltning. I förevarande sammanhang är det av betydelse
att påpeka, att statsförvaltningens skiftande organisationsformer medföra,
att redogörarna inom förvaltningen kunna hava mycket olika kvalifikationer.
I många fall skulle sannolikt betydande besparingar för det allmänna
kunna göras, därest vederbörande redogörare hade möjlighet att inhämta
stöd av en kunnig, rådgivande revisionsmyndighet.
Örn granskningen på sätt förut antytts skulle utvidgas till sin innebörd,
uppkommer frågan på vilket sätt rättelse lämpligen skall åvägabringas i
uppmärksammade fall av slöseri, mindre ändamålsenliga anordningar m. m.
Uppenbarligen bör i många fall rättelse kunna ernås genom en direkt hänvändelse
från den granskande myndighetens sida. I fall, då det påtalade förhållandets
felaktighet bestrides, synes det få ankomma på vederbörande ämbetsverk
att efter verkställd utredning i någon form anmäla förhållandet för
Kungl. Maj:t.
Revisorerna vilja understryka önskvärdheten av att de iakttagelser, som
göras vid granskningen inom samtliga de reviderande verken, systematiseras
och sammanföras i revisionsberättelser, som upprättas för varje år och överlämnas
även till riksdagens revisorer. För revisorernas arbete och allmänna
veksamhct måste det nämligen vara av stor betydelse att få del av de erfarenheter
och iakttagelser, som gjorts av de statliga revisionsmyndigheterna,
vartill kommer att dubbelarbete härigenom kan undvikas. Härjämte må
uppmärksammas, att en av riksdagens revisorers viktigaste uppgifter torde
vara att tillse, att de statliga granskningsmvndigheternas verksamhet bedrives
på ett effektivt och i övrigt ändamålsenligt sätt. Örn de granskande myndigheterna
årligen lämnade riksdagens revisorer en utförlig redogörelse för
Iakttagelser
angående
statsverkets
expons
utgifter.
— 120 —
sitt arbete under året och för de iakttagelser, som därvid gjorts, skulle revisorernas
uppgift i nvssberörda hänseende betydligt underlättas. I detta
sammanhang vilja revisorerna framhålla, att den redogörelse för revisionsverksamheten,
som ingår i riksräkenskapsverkets årsbok, med åren synes
hava blivit alltmera knapphändig. För närvarande är huvudvikten helt lagd
på en uppgift örn antalet på de olika revisionskontoren framställda anmärkningar.
De uppgifter, som skulle lämnas riksdagens revisorer, synas böra
innehålla, förutom en systematiskt ordnad sammanställning över verkställda
anmärkningar och av vederbörande ämbetsverk vidtagna åtgärder i fråga
örn förslag till ändringar i författningar och föreskrifter, även en framställning
av de iakttagelser, som vid granskningen gjorts i avseende på eventuella
brister i organisatoriskt avseende eller i allmänhet i fråga örn handhavandet
av den ekonomiska förvaltningen. En sådan redogörelse borde enligt
revisorernas mening, därest särskilt avseende fästades vid förhållanden
av principiell innebörd, kunna bliva högst instruktiv även för myndigheter
och redogörare. Den skulle dessutom erbjuda den naturliga form, i vilken
sådana vid granskningen iakttagna förhållanden bringades till statsrevisorernas
kännedom, som företrädesvis syntes böra av dessa göras till föremål för
utredning rörande av riksdagen beviljade anslagsmedels disponerande av förvaltningsmyndigheterna
och eventuella därav påkallade åtgärder. Sålunda
skulle vägen öppnas för ett ur många synpunkter önskvärt och för det allmänna
med all sannolikhet värdefullt vidgat samarbete mellan de reviderande
verken och riksdagens revisorer.
De önskemål beträffande den statliga revisionsverksamheten m. m., åt vilka
revisorerna i det föregående hava givit uttryck, äro av den allmänna vikt
och betydelse, att revisorerna anse, att omedelbara åtgärder för ernående av
en reform efter i huvudsak ovan angivna grunder böra vidtagas.
§ 28.
Under § 37 i sin berättelse framlade 1927 års revisorer en ingående undersökning
rörande statsverkets expensutgifter. Ifrågavarande undersökning avsåg
dels att fastställa omfattningen av statsverkets expensutgifter under
budgetåren 1924—1927 dels ock, beträffande utgifter särskilt för skrivmaterialier,
bränsle och belysningsmateriel, en närmare granskning av de
särskilda statsinstitutionernas sätt att gå till väga vid inköpens verkställande,
prisförhållandena och varornas förbrukning inom ämbetsverken. Vad
genom den sålunda företagna utredningen framkommit rörande expensutgifternas
betydande omfattning utgjorde enligt revisorernas förmenande
en allvarlig maning för statsmakterna att på denna punkt insätta kraftiga
och effektiva besparingsåtgärder. En av revisorerna i samband med utredningen
framlagd översikt över de åtgärder, som från Kungl. Maj:ts och riksdagens
sida vidtagits under de senaste 50 åren, visade också att frågan örn
expensutgifternas nedbringande gång efter annan varit föremål för uppmärksamhet.
Åtskilliga anordningar befunnos hava vidtagits till nedbringan
-
— 121 —
de av nämnda utgifter, av vilka de viktigaste torde hava varit anordnandet
år 1921 av kontroll över bränsleförbrukningen samt 1924 års cirkulär angående
standardpapper, övriga åtgärder hade emellertid enligt revisorernas
åsikt inskränkt sig till detaljer och torde knappast hava haft nämnvärd effekt.
För att i första hand åstadkomma besparingar med avseende å expensutgiflema
förordade revisorerna inköpsmetodernas omläggning genom
en centralisering av upphandlingen.
Ett steg i sådan riktning togs i och med att år 1931 åt generalpoststyrelsen
uppdrogs att handhava upphandlingen av normalpapper samt vissa slag
av papper, kuvert och läskpapper för statens behov.
1931 års revisorer hava under § 35 i sin årsberättelse verkställt en undersökning
rörande inköp av skrivmaskiner för statsförvaltningens behov. Revisorerna
konstaterade därvid, att de priser myndigheterna fått erlägga för
skrivmaskiner av samma typ varit synnerligen växlande. Förklaringen härtill
syntes vara de tillämpade uppliandlingssätten och omfattningen av de
verkställda upphandlingarna. De myndigheter, som efter infordrande av
anbud verkställt upphandling av flera maskiner på en gång, hade sålunda
kunnat betinga sig de förmånligaste priserna. Såsom ett beklagligt förhållande
framhöllo revisorerna den omständigheten, att den fullständiga centralisering
av statens inköp av skrivmaskiner, vilken såväl 1926 som 1927
års statsrevisorer förordat, icke kommit till stånd. Under erinran örn de
vidtagna åtgärderna till centralisering av upphandlingen av papper genom
generalpoststyrelsens försorg, ifrågasatte revisorerna, huruvida ej ett liknande
upphandlingssätt kunde åvägabringas även beträffande statsverkets
behov av skriv- och räknemaskiner.
Med anledning av förenämnda uttalande avläts påföljande år en riksdagsskrivelse
nied begäran, att Kungl. Majit måtte taga under övervägande, på
vad sätt upphandlingen för statsverkets behov av skriv- och räknemaskiner
borde ordnas. Sedan generalpoststyrelsen avgivit yttrande i frågan, blev
ärendet föremål för prövning jämväl av statens organisationsnämnd, som
ansåg sig böra tillstyrka, att generalpoststyrelsen erhölle i uppdrag att upprätta
förslag rörande dels de expensföremål, som borde omfattas av en utökad
centralupphandling, dels de föreskrifter, som kunde föranledas därav.
Då något resultat i form av ytterligare centraliserad upphandling av kontorsutensilier
utöver centralupphandlingen av skrivpapper, kuvert och läskpapper
icke uppnåtts, ansågo sig jämväl föregående års revisorer böra upptaga
ifrågavarande spörsmål till behandling. Revisorerna påpekade sålunda i
sitt uttalande, alt den centrala upphandlingen av papper genom postverkets
försorg medfört, att betydande belopp årligen inbesparats. Uppköp av skrivoch
räknemaskiner med tillbehör, pennor, bläck m. m. gjordes däremot
alltjämt i regel av varje ämbetsverk eller myndighet för sig. Då statens utgifter
för sådana ändamål uppgingo till högst betydande belopp, som visade
tendens att år från år ökas, funno revisorerna angeläget, att åtgärder utan
dröjsmål vidtoges för åstadkommande av en centraliserad upphandling av
berörda förbrukningsartiklar.
— 122
I cirkulär den 1 december 1939 har Kungl. Majit anbefallt vissa besparingsåtgärder
även med avseende å utgifter för expensändamål. Genom kungörelse
den 2 juli 1940 har vidare förordnats, att upphandling av skrivmaskiner
för statsverkets behov skall verkställas genom generalpoststyrelsen.
Av förevarande redogörelse framgår, att frågan om vidtagande av åtgärder
till expensutgifternas nedbringande vid skilda tillfällen varit föremål
för behandling samt att vissa åtgärder i besparingssyfte vidtagits. En
mera ingående behandling har dock endast ägnats statsverkets utgifter för
skrivpapper, läskpapper, kuvert, skrivmaterialier i övrigt såsom bläck, pennor,
skriv- och räknemaskiner, bränsle och glödlampor samt frågan örn
ceniraliserad upphandling av förenämnda artiklar. Med hänsyn till de avsevärda
belopp, till vilka expensutgifterna numera uppgå hava även innevarande
års revisorer ansett det vara av intresse att närmare undersöka de
möjligheter till besparingar, som kunna förefinnas beträffande utgifter även
för andra expensändamål än de ovan angivna. Undersökningen har inskränkts
till att omfatta kostnader för tvätt, elektrisk energi och bokbindning
vid ett flertal statliga verk och myndigheter i huvudstaden. I det följande
skall redogöras för de iakttagelser revisorerna härvid gjort. Även frågan
örn möjligheten att åstadkomma besparingar genom en minskning av
skrivpappersförbrukningen kommer i samband härmed att behandlas.
T vätt.
Den ojämförligt största delen av tvättkostnadema utgöres av kostnader
för handdukstvätt. Kostnaden härför utgår vanligen pr handduk eller pr
kilogram. Vid 18 verk och myndigheter, vid vilka priset för tvätt enligt likviderade
räkningar utgått pr handduk, har kostnaden utgjort
vid | 4 myndighet(er)........ | ........ 20 | öre | pr | handduk | |
» | 8 | ■h ........ | ........ 15 | » |
| » |
| 1 | » ........ | ........ 13 | » | » |
|
» | 1 | » ........ | ........ 12 | » | » | » |
3> | 3 | » ........ | ........ 10 | » | » |
|
| 1 | » ........ | ........ 5 | » |
| » |
Genomsnittspriset pr handduk torde sålunda hava utgjort något under 15
öre.
Vid 20 myndigheter har priset för handdukstvätt utgått pr kilogram. Lägsta
priset synes hava utgjort 40 öre och högsta 80 öre pr kilogram. Genomsnittspriset
torde kunna beräknas till omkring 60 öre pr kilogram. Örn man
räknar med att 5 handdukar väga 1 kilogram, skulle sålunda genomsnittspriset
pr handduk hava utgjort cirka 12 öre. Undersökningen har givit vid
handen, att en bestämd tendens till stegring av priset föreligger under första
halvåret 1940, vilket till en del torde förklara de jämförelsevis stora prisvariationerna.
— 123 —
Beträffande två myndigheter har kostnaden debiterats pr dussin, varvid
priset utgjort respektive 1 krona 75 öre eller 14.5 öre pr handduk och 1
krona eller cirka 8 öre pr handduk.
I två fall har iakttagits, att ersättning för handdukstvätt utgått med ett
fixerat belopp per månad, vilket i ena fallet utgjort 50 kronor och i andra 11
kronor. Med hänsyn till antalet befattningshavare vid de myndigheter som
här avses, omkring 60 respektive 30, och normal omsättning av handdukar
torde tvättkostnaderna i sistnämnda fall pr handduk kunna beräknas
till cirka 20 respektive 8 öre.
Kostnad för elektrisk energi.
Enligt Stockholms elektricitetsverks taxor för affärs- och yrkeslägenheter
kan vid leverans av elektrisk energi ifrågakomma antingen uppmätning av
uttagningen för belysningsändamål och för övriga ändamål var för sig med
tillämpning av allmän belysningstaxa respektive motorströmstaxa eller uppmätning
av strömuttagningen för olika ändamål å samma mätare.
Vid allmän belysningstaxa utgår förbrukningsavgiften nied 25 öre pr kilowattimme.
Om konsument inom samma egendom förbrukar mera än 3,000
kilowattimmar per år utgår avgift för överskottet med 20 öre pr kilowattimme
intill 6,000 kilowattimmar samt för förbrukning därutöver med 15 öre
pr kilowattimme. Vid motorströmstaxa utgår en fast avgift av 12 kronor
pr mätare och år samt förbrukningsavgift med 12 öre pr kilowattimme. Vid
uppmätning av strömuttagningen för olika ändamål å samma mätare utgår
grundavgift med visst belopp i förhållande till lokalens golvyta samt förbrukningsavgift
med 10 öre eller, vid erläggande av dubbel grundavgift, 6
öre pr kilovattimme. Därutöver tillkommer för närvarande vid samtliga
taxor ett procentuellt kristillägg.
Vid de verk och myndigheter, som varit föremål för revisorernas undersökning
i sådant avseende, har kostnaden för elektrisk energi utgått efter allmän
belysningstaxa. Vid två institutioner av vetenskaplig karaktär har använts
gemensam mätare för strömuttagningen, vilket befunnits vara billigast.
Vid en myndighet med industriell drift har kostnaden för elektrisk energi
erlagts efter särskild industritaxa. Motorströmstaxa har vid större verk i regel
kommit till användning för elektrisk energi till räknemaskiner, dammsugare
och golvbonare.
I de fall, där allmänna belysningstaxan kommit till användning, hava revisorerna
iakttagit, att möjligheten till nedbringande av kostnaderna genom
sammanförande av förbrukningen över gemensam mätare för myndigheter,
som äro inrymda inom samma egendom, endast synes hava beaktats av de
statsdepartement, som äro belägna i kanslihuset. Däremot hava exempelvis
byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
rikets allmänna kartverk, oaktat de samtliga äro belägna i fastigheten Ilantverkaregatan
29, var för sig haft skilda mätare för energiförbrukningen.
Strömförbrukningen för var och en av sistnämnda myndigheter uppgår till
— 124 —
över 6,000 kilowattimmar. För vardera har sålunda betalats 3,000 kilowatttimmar
å 25 öre och 3,000 kilowattimmar å 20 öre eller tillhopa 12,000 kilowattimmar
å 25 öre och 12,000 kilowattimmar å 20 öre, samt därutöver
15 öre pr kilowattimme. Därest gemensam mätare kommit till användning
hade energikostnaden kunnat nedbringas med 1,350 kronor såsom närmare
framgår av nedanstående jämförelse.
4 mätare:
4 x 3,000 å 25 = 3,000
4 x 3,000 å 20 = 2,400
5,400
Gemensam mätare
3,000 å 25 = 750
3,000 å 20 = 600
18,000 å 15 = 2,700
4,050
Likartade förhållanden torde föreligga exempelvis beträffande medicinalstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen och tandläkarinstilutet, vilka äro inrymda i
fastigheten Vallingatan 2—Holländaregatan 17, Svea hovrätt och kammarkollegium,
Birger Jarlstorg 16, nedre justitierevisionen och universitetskanslersexpeditionen,
Rosenbad 2 samt statistiska centralbyrån, kommerskollegium,
domänstyrelsen och socialstyrelsens utlänningsbyrå, Birger Jarlstorg 5.
Enligt vad revisorerna under hand inhämtat torde gemensam mätare kunna
medgivas även för riksräkenskapsverket och kammarrätten, Birger Jarlstorg
11—13.
Bokbindning.
Kostnaderna för bindning av handlingar uppgå i allmänhet till betydande
belopp. På grund av handlingarnas mångskiftande art och de olika fordringar,
som ur arkiveringssynpunkt ställas på desammas bindning, torde det
emellertid vara svårt att utan en synnerligen ingående undersökning av hithörande
förhållanden verkställa en jämförelse av bindningskostnaderna vid
olika verk och myndigheter.
Beträffande bindning av verifikationer torde kostnaderna härför vid de
större medelsförvaltande myndigheterna uppgå till jämförelsevis ringa belopp.
De inskränka sig i allmänhet till kostnader för kartongpärmar och
bomullsband, vilka materialkostnader under normala förhållanden icke torde
överstiga 75 öre per verifikationsband. Själva bindningsarbetet utföres
sedermera av expeditionsvaktpersonalen. Revisorerna hava emellertid iakttagit,
att exempelvis tekniska högskolans verifikationer för budgetåret 1939/
40 bundits i band med skinnrygg till en kostnad av 22 kronor per räkenskapsband.
Vidare har uppmärksammats, att arméförvaltningen verkställt
inbindning av underlydande myndigheters räkenskapsverifikationer i band
med skinnrygg. Kostnaden härför har utgjort 3 kronor per band vid ett
folioantal av 100 och 12 kronor 75 öre per band vid ett folioantal av 2,200.
Sammanlagda kostnaden under budgetåret 1938/39 uppgick för bindning av
räkenskapsverifikationer till mellan 4,000 och 5,000 kronor. I ett antal andra
fall synas verifikationer hava bundits till kostnader varierande mellan 10
— 125 —
och 30 kronor per band. Även de till riksräkenskapsverket årligen överlämnade
huvudböckerna uppvisa nied avseende på bindningen stora skiljaktigheter
i kostnadshänseende. De synas i flera fall vara onödigt påkostade.
I fråga om övriga handlingar, som äro föremål för bindning, har iakttagits,
att kostnaderna för bindning av protokoll och koncept till utgående
skrivelser variera ganska avsevärt. Revisorerna hava uppmärksammat att
bindningskostnader för protokoll i vissa fall uppgått till 65 kronor per band.
Vid en del myndigheter har kostnaden utgjort 40 å 50 kronor. En myndighet
har vidare låtit inbinda omkring ett hundratal konceptband årligen till
en kostnad av 8 kronor för band örn 5 cm tjocklek och 15 kronor för band
om 10 å 12 cm tjocklek. Banden hava utförts med skinnrygg och skinnhörn.
I ett annat fall har observerats, att konceptband lill ungefär samma antal
årligen betingat högst 10 kronor för band om 12 cm. I senare fallet har klotrygg
kommit till användning.
Vidkommande statsverkets kostnader för papper har en väsentlig besparing
kunnat åstadkommas genom den centralisering av upphandlingen, som tidigare
berörts. För tiden den 1 januari 1931—den 30 juni 1932 har ifrågavarande
besparing av generalpoststyrelsen beräknats till 262,800 kronor.
Siffran torde vara ägnad att giva ett begrepp örn de belopp, till vilka statsverkets
kostnader för papper årligen uppgå.
I detta sammanhang må erinras örn att frågan örn minskning av pappersförbrukningen
genom införande av de internationella normalformaten eller
metriska formaten, de s. k. Dinformaten, i stället för folioformaten sedan
flera år varit aktuell. Generalpoststyrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj:!
den 23 januari 1940 framlagt förslag, att rätt att använda de metriska pappersformaten
skulle lämnas samtliga verk och myndigheter, för vilka styrelsen
hade att verkställa upphandling av papper. Förevarande framställning
har emellertid hittills allenast medfört att folkhushållningsdepartementet
underlydande organ medgivits sådan rätt. Sedan Stockholms stad för sin
del beslutat införa de metriska formaten, har Överståthållarämbetet hemställt
örn medgivande att få begagna desamma, vilken framställning för närvarande
är beroende på Kungl. Majits prövning. Vidare må nämnas, att Kungl.
Majit lidigare har medgivit, att vid armén linge anställas försök med skrivpapper
och blanketter enligt de metriska formaten.
Då det gällt att pröva möjligheterna för nedbringande av statsmvndig- Revisorernas
heternas expenskostnader, hava revisorerna i första hand velat undersöka. nttalan,le''
huruvida Kungl. Majlis ovanberörda cirkulär till statsmyndigheterna den 1
december 1939 varit av åsyftad verkan. I nämnda cirkulär angåvos vissa
allmänna riktlinjer lill ledning för besparingsarbetet, varjämte myndigheterna
anbefalldes all noggrant undersöka möjligheterna all nedbringa utgifterna
för omkostnader samt skyndsamt vidtaga de besparingsåtgärder, vartill
undersökningen kunde föranleda. Revisorerna hava i många fall konstate
-
— 126
rat, alf cirkulärets anvisningar vunnit beaktande. Eli flertal myndigheter
hava sålunda snabbt vidtagit undersökning för åstadkommande av besparingar
samt utfärdat föreskrifter och vidtagit i övrigt erforderliga åtgärder i
sådant hänseende.
De iakttagelser beträffande vissa myndigheters kostnader för tvätt, elektrisk
energi och bokbindning, för vilka revisorerna ovan redogjort, giva
emellertid vid handen, att ytterligare besparingar kunna göras.
I det föregående har påvisats, att kostnaderna för tvätt variera högst väsentligt.
Revisorerna hava med hänsyn härtill under hand från fångvårdsstyrelsens
arbetskontor inhämtat, att genom dess förmedling utan större svårighet
skulle kunna uppbyggas en organisation, avseende en centralisering av
tvätten för de statliga institutionerna i Stockholm. Eventuellt kunde centraliseringen
ske i sådan form, att arbetskontoret övertoge förefintliga handduksföråd
samt förbunde sig att tillhandahålla rena handdukar i mån av
behov. En dylik anordning skulle sannolikt kunna medföra väsentliga besparingar.
Vidkommande kostnaderna för elektrisk energi vilja revisorerna ifrågasätta,
huruvida icke ett nedbringande av dessa skulle kunna åstadkommas
genom att gemensam mätare över lag införes för myndigheter, som äro
inrymda i en och samma fastighet. De svårigheter, som därvid skulle uppstå
i fråga om fördelningen av kostnaderna på de skilda myndigheterna, torde
kunna undanröjas genom att utöver den gemensamma huvudmätaren låta
uppsätta s. k. sekundärmätare.
Kostnaderna för bokbindning torde kunna avsevärt nedbringas. Beträffande
inbindningen av verifikationer må ifrågasättas, huruvida icke bestämmelser
böra utfärdas till åstadkommande av likformig bindning i kartongpärmar.
Revisorerna vilja framhålla, att möjligheterna till önskvärd gallring
av verifikationerna helt åsidosättas genom handlingarnas inbindning i
fasta band. Förutom den betydligt högre kostnaden för bindningen har man
i sistnämnda fall att räkna med kostnader för ökat arkivutrymme. Bindning
av huvudböcker, protokoll, koncept och övriga handlingar bör enligt
revisorernas mening ske i ett så enkelt utförande som möjligt. Endast då
särskilda omständigheter kunna föranleda därtill böra skinnband, guldtryck
och dylikt få komma till användning. Revisorerna vilja ifrågasätta, huruvida
icke åt riksräkenskapsverket bör uppdragas att utöva kontroll över hithörande
förhållanden och kostnader.
Vidare synes det revisorerna angeläget, att undersökning utan dröjsmål
verkställes angående obligatoriskt införande inom statsförvaltningen av det
s. k. internationella normalformatet å papper. Det torde få anses uppenbart,
att pappersförbrukningen härigenom skulle väsentligt nedbringas.
Ett spörsmål, som revisorerna slutligen vilja något ingå på, är frågan huruvida
det allmänt kända användandet inom den statliga förvaltningen av ett
mycket stort antal olika blanketter skfille kunna på något sätt motverkas genom
åtgärder i standardiserande riktning. Enligt vad revisorerna under
hand erfarit hava vissa åtgärder av sådant slag med framgång kunnat ge
-
127 —
nomföras i fråga om Stockholms stads förvaltning. Revisorerna hava kommit
till den uppfattningen att liknande åtgärder inom statsförvaltningen förutom
en besparing av papper ävensom fördelar ur arkiveringssynpunkt i
många fall skulle komma att medföra en för såväl de statliga befattningshavarna
som för enskilda önskvärd förenkling.
§ 29.
Enligt kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 211) angående villkor och bestäm- Statstjänstemelser
beträffande avlöningsförhållandena för professorer m. fl. vid univer- n"ngSsUpprtrag
siteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet må i rättegång
med ordinarie professorsbefattning — utom i medicin — icke förenas an- mot kronannan
tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat. Ej heller må med sådan
befattning förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse
för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit
registrerat som aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk
eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, så framt ej
universitetskanslern medgiver att uppdraget eller befattningen får mottagas.
I fråga örn akademiska lärares rätt till privat verksamhet finnes intet särskilt
stadgande.
Av handlingarna i ett för närvarande hos Svea Hovrätt anhängigt mål
angående bättre rätt till Älvdalens kronopark hava revisorerna inhämtat följande.
Den 14 januari 1923 beslöt kommunalstämman i Älvdalens socken att låta
ombesörja utredning av frågan angående socknemännens rätt lill överloppsmarkerna
inom socknen. Utredningen påbörjades av en professor vid Uppsala
universitet och fortsattes efter hans frånfälle år 1926 av hans efterträdare.
Sedan utredningens resultat år 1934 utgivits av trycket, instämde socknemännen
Kungl. Maj:t och kronan till Älvdalens tingslags häradsrätt med
påstående örn bättre rätt till Älvdalens kronopark. Värdet av kronoparken
överstiger 3,300,000 kronor. I processen åberopade socknemännen dels förenämnda
utredning, dels ock en promemoria av professorn, vari denne bemöter
vissa av kronan gjorda invändningar. Av socknemännens räkning å
rättegångskostnaderna framgår, att de utgivit dels arvode för utredningen
med tillhopa 27,500 kronor, dels ersättning för av utredningsmannen gjorda
utlägg med 4,257 kronor 50 öre, dels ock ersättning för tryckningskostnader
för utredningen med 3,843 kronor 20 öre eller sålunda tillhopa 35,600 kronor
70 öre.
Genom dom den 1 juli 1938 fann häradsrätten socknemännen äga bättre
rätt än Kungl. Majit och kronan till kronoparken. Kungl. Majit och kronan
förpliktades utgiva ersättning till socknemännen för rättegångskostnaderna
med 67,000 kronor.
För revisorerna ter det sig såsom en betänklig sak, att en statstjänsteman Rerism urnan
åtager sig betalda uppdrag av nu ifrågavarande art. Med hänsyn till den utta)anileställning,
en statstjänsteman i sin egenskap av anställd intager gentemot sta
-
— 128
ten, mäste det framstå såsom principiellt oriktigt afl tjänstemannen, med
utnyttjande av den inom hans statliga verksamhetsområde förvärvade speciella
sakkunskapen och den auktoritet, som är förenad med innehavet av
viss statlig befattning, åtager sig uppdrag i syfte att direkt eller indirekt
verka mot statens intressen. Särskilt synes det revisorerna som örn statstjänstemannen
genom att åtaga sig dylika uppdrag mot betalning kan utsätta sig
för misstanken att icke iakttaga den objektivitet och frihet från obehöriga
hänsyn, som med rätta fordras av honom. Denna möjlighet synes under alla
förhållanden böra undvikas, då det gäller de främsta utövarna av statens
rättsvetenskapliga verksamhet. Härtill kommer, att det arbete, som en statstjänsteman
utför för enskild uppdragsgivare, mången gång kan i väsentliga
delar sammanfalla med sådant arbete, som tillhör hans rent statliga uppgifter,
varigenom staten i själva verket kommer alt få vidkännas kostnader
för det arbete, tjänstemannen utför för den enskilde uppdragsgivarens räkning,
måhända ofta i direkt strid med statens intressen. På grund härav hava
revisorerna velat ifrågasätta, om icke generellt förbud bör utfärdas för statstjänstemän
att åtaga sig betalda uppdrag, vilka åsyfta förberedelser till eller
biträde under rättegång mot kronan.
§ 30.
Vi88a I en den 20 maj 1881 av Kungl. Majit utfärdad kungörelse (nr 28) angåbeträffande
en^e upprättande av förteckningar över statsverket tillhöriga möbler och därmyndig-
med jämförliga värdefullare inventarier är föreskrivet: »att sedan riksdagens
heventarie-n" 1878 församlade revisorer i sin till 1879 års riksdag avgivna berättelse,
förtei liningar. med avseende därå, att under revisionsåret vid åtskilliga ämbetsverk inköpts
inventarier av icke obetydligt värde, framhållit önskvärdheten därav, att
statens ämbetsverk läte räkenskaperna biläggas förteckningar över de i deras
ämbetslokaler befintliga möbler och andra värdefullare inventarier, med
angivande för sådana, som därefter anskaffades, av inköpspris ävensom tiden,
då inköpet ägt rum, varjämte, vid skeende kasseringar av obrukbara
eller obehövliga inventarier, desamma borde ur förteckningen avföras med
uppgift örn det pris, vartill de vid möjligen verkställd försäljning blivit avyttrade;
samt riksdagen, som förklarat sig dela den av revisorerna uttalade
åsikten om lämpligheten därav, att förteckningar över de i ämbetsverkens
lokaler befintliga möbler och andra inventarier upprättades och räkenskaperna
bifogades, ävensom jämväl fästat uppmärksamheten därpå, att dylika
staten tillhöriga inventarier kunde förekomma även inom andra lokaler än
dem, som voro till ämbetsverken upplåtna såsom i bostadslägenheter, förrådsrum
m. m., i underdånig skrivelse den 20 maj 1879 anhållit, att Oss
täcktes meddela föreskrifter därom, att förteckningar å de i statens ämbetsverk
eller annorstädes befintliga, staten tillhöriga möbler och andra värdefullare
inventarier skulle, på sätt revisorerna föreslagit, upprättas och räkenskaperna
biläggas; så och efter det Vår och Rikets Kammarrätt avgivit infordrat
underdånigt utlåtande i ämnet, hava Vi härmed velat i nåder anbefalla
samtliga statens ämbetsverk, styrelser och inrättningar att gå i författning
— 129 —
därom, att förteckningar å de i ämbetsverkens, styrelsernas eller inrättningarnas
lokaler eller annorstädes befintliga, för statsmedel inköpta möbler och
andra därmed jämförliga värdefullare inventarier på lämpligaste sätt varda
i enlighet med bifogat formulär upprättade samt bilagda 1882 och följande
årens räkenskaper, då dessa från ämbetsverken, styrelserna eller inrättningarna
till vederbörlig myndighet för granskning överlämnas; skolande dock
böcker eller kartor icke i förteckningarna upptagas.»
Revisorerna, som ansett det vara av intresse att se, huru kungörelsen tilllämpats
i praktiken, hava med anledning därav undersökt ett flertal myndigheters
räkenskaper. Det har därvid visat sig, alt i åtskilliga fall inventarieförteckningar
icke bilagts räkenskaperna. Beträffande de myndigheter,
som varit föremål för granskning, har i intet fall kunnat konstateras, att i
inventarieförteckningen intagits uppgift om det pris, vartill kasserade eller
obehövliga inventarier möjligen blivit försålda. Vid nyanskaffning av materiel
har vidare iakttagits, att i inventarieförteckningarna ofta ej införts
uppgift örn tid för inköpet samt inköpspriset i överensstämmelse med kungörelsen
bifogat formulär. Vidare hava revisorerna konstaterat, att i många
fall uppförts materiel, som ej kunnat räknas till värdefullare inventarier, varjämte
även medtagits förbrukningsartiklar samt böcker, oaktat kungörelsen
beträffande dessa senare föreskrivit, att de ej skola uppföras i förteckningen.
Revisorerna hava därjämte uppmärksammat, att inköp av inventarier verkställts,
utan att desamma upptagits i inventarieförteckningen.
Såsom av ovan lämnade redogörelse framgår, är tillämpningen av kungörelsens
bestämmelser synnerligen skiftande, vilket torde kunna förklaras av
att kungörelsen, som givetvis var avsedd att ordna de vid tiden för dess tillkomst
rådande förhållandena, sedermera ej reviderats.
Då kungörelsen ifråga måste anses föråldrad och numera icke utan stora
olägenheter kan praktiskt tillämpas särskilt med hänsyn till de vidlyftiga
utredningar beträffande inköps- och försäljningspris, som vad angår de affärsdrivande
verken med deras stora årliga omsättning av inventarier måste
åtfölja inventarieförteckningen, samt till de skiftande begrepp, som råda örn
vad som bör hänföras till inventarier och medtagas i förteckningen, finna
revisorerna det angeläget, att nya bestämmelser å detta område utfärdas.
§ 31.
Enligt gällande resereglemente utgår vid resa nied taxeautomobil resekostnadsersättning
efter den lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat ifrågakomma.
Vid resa med annan automobil än taxeautomobil utgår ersättning
efter 30 öre per kilometer.
Därjämte utgår vid resa med taxeautomobil kilometerpenningar med 5 öre
per kilometer. Dylik ersättning utgår även vid resa med omnibus.
Enligt 8 § 1 mom. resereglementet utgår vid gemensam färd av två eller
flera förrättningsmän i taxeautomobil resekostnadsersättning med vad som
verkligen utgivits, däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning, beställnings
9—409045.
Rev. bera!telse ani), statsverket dr i94(). I.
Revisorernas
uttalande.
Åtgärder för
nedbringando
av vissa
utgifter för
tjänsteresor.
— 130
penningar och väntpenningar. Ersättningen förskjutes för samtliga förrättningsmän
av främste förrättningsmannen. Vid samåkning i automobil, som
tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen, gäller däremot att
denne äger åtnjuta gottgörelse enligt för taxeautomobil gällande taxa. I såväl
det ena som det andra fallet utgår dessutom till envar av förrättningsmännen
kilometerpenningar med 5 öre per kilometer.
Efter alt med några exempel hava påvisat, vilka avsevärda utgifter som
dylik samåkning medfört för statsverket, erinrade riksdagens år 1937 församlade
revisorer om de begränsningar, som härutinnan vore stadgade för
befattningshavare hos hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser samt att
beträffande statens befattningshavare motsvarande besparingsbestämmelser
endast förekomme i ett fåtal fall. I anslutning härtill anförde revisorerna följande.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, torde åtskilliga invändningar
även kunna göras mot de nuvarande föreskrifterna om ersättning vid samåkning.
Vad först angår den extra ersättning, som innehavare av automobil
vid sådan resa beredes genom rätten till gottgörelse enligt för taxeautomobil
gällande taxa jämte kilometerpenningar, torde den vara väl högt tilltagen.
Revisorerna vilja erinra därom, att i de i anledning av riksdagens beslut utfärdade
bestämmelserna om ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdsstyrelserna
och hushållningssällskapen rätten till dylik extra ersättning reducerats
så, att ägaren endast erhåller 5 öre per kilometer för varje medresande.
Enligt revisorernas uppfattning föreligger icke något skäl att i detta hänseende
ställa statens befattningshavare i en gynnsammare ställning.
Vad beträffar kilometerpenningar till medresande förrättningsmän vid samåkning,
har denna ersättning motiverats med att förrättningsmännen därigenom
skulle bliva mera benägna att använda sig av detta färdsätt. Då emellertid
staten vid samåkning i själva verket avgiftsfritt tillhandahåller förrättningsmännen
fortskaffningsmedel — vid resa med taxeautomobil genom ersättning
till den främste av förrättningsmännen för vad han verkligen utgivit
jämte kilometerpenningar och vid resa med annan automobil genom ersättning
till den, som äger eller disponerar bilen — lärer i överensstämmelse
med vad som gäller, då förrättningsmän använder kronan tillhörigt fordon,
några kilometerpenningar till de medresande överhuvud taget icke böra utgå.
I anledning av revisorernas nämnda uttalande anförde 1938 års riksdag i
skrivelse nr 308, punkt 4, följande.
Revisorernas iakttagelser hava givit riksdagen den uppfattningen, att med
hänsyn till automobilväsendets snabba utveckling och statsverkets under senare
år avsevärt ökade utgifter för reseersättningar vissa kompletteringar i
allmänna resereglementets bestämmelser äro påkallade. Vad särskilt beträffar
de delar av resereglementet, varom revisorerna ovan uttalat sig, synes en
ändring vara av förhållandena motiverad. I likhet med de i ärendet hörda
myndigheterna finner riksdagen det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,
att detsamma bör av Kungl. Majit i lämpligt sammanhang upptagas
till närmare övervägande i syfte att på ifrågavarande område åstadkomma
tydligare och mera tidsenliga bestämmelser.
Jämväl 1939 års revisorer upptogo ifrågavarande spörsmål till behandling
under § 39 i sin berättelse och anförde därvid bland annat, att förskjutningen
— 131 —
i resekostnaderna mången gång torde vara att hänföra till förändringar i fråga
om antalet befattningshavare, ändrad tjänstgöringsskyldighet m. m. Frånsett
dessa omständigheter utvisade dock statsverkets kostnader för tjänsteresor
en allmän tendens till ökning. Det syntes därför revisorerna angeläget, att
åtgärder vidtogos för hållande av dessa kostnader inom rimliga gränser. Såsom
förut framhållits hade 1937 års revisorer föreslagit vissa åtgärder i dylikt
syfte. I likhet med de myndigheter, som yttrade sig över de av revisorerna
föreslagna åtgärderna, hade 1938 års riksdag ansett det föreliggande spörsmålet
vara av den betydelse, att detsamma borde av Kungl. Maj:t i lämpligt
sammanhang upptagas till närmare övervägande i syfte att på ifrågavarande
område åstadkomma tydligare och mera tidsenliga bestämmelser. Enligt vad
revisorerna hade inhämtat vore frågan om ändring av vissa bestämmelser
i allmänna resereglementet för det dåvarande föremål för särskild utredning,
varför revisorerna endast hade velat understryka nödvändigheten av att åtgärder
i angivet syfte snarast möjligt vidtogos.
Någon sådan revision av allmänna resereglementets ersättningsbestämmelser
har emellertid icke kommit till stånd.
I cirkulär den 26 februari 1931 till länsstyrelserna utfärdade Kungl. Majit
bestämmelser angående en normaltaxa för länstrafik med vanlig personautomobil.
Enligt normaltaxan skulle — vid användandet av väglängdmätare —
avgiften för befordran vid enkel resa av 1—2 personer utgöra 40 öre, av 3—4
personer 50 öre och av 5—6 personer 60 öre per kilometer. Vid tur- och returresa
eller rundresa tillbaka till utgångspunkten skulle ersättning utgå med
70 procent av avgiften vid enkel resa för sammanlagda våglängden. Tillika
föreskrevs att, därest länsstyrelse vid utfärdande av sådana taxebestämmelser,
som i cirkuläret avsåges, funne sig böra bestämma högre ersättning än som i
normaltaxan angåves, länsstyrelsen samtidigt med taxans utfärdande skulle
till Kungl. Maj :t insända meddelande därom, innefattande för varje avvikelse,
som sålunda kunde hava skett, fullständig utredning rörande de förhållanden,
vilka varit anledning därtill.
Länstaxorna hava numera på grund av krisförhållandena höjts i samtliga
län med i regel 20—40 procent av normaltaxan.
Förrättningsmans resekostnadsersättning före och efter länstaxornas höjning
för egen bil, dels vid färd utan medresande, dels vid färd med en medresande
framgår av nedanstående sammanställning:
Våglängd | Vid färd utan | Vid färd med före taxehöjningen | en medresande efter taxehöjning med |
1 mil........ | 3: - | 4: 50 | 5: 70 |
5 > ........ | 15: - | 22: 50 | 2H: 50 |
10 ........ | 30: — | 45:- | 57:- |
20 » ........ | 60:- | 90: — | 114: — |
132 —
Revisorernas
uttalande.
I proposition nr 79 till 1939 års urtima riksdag angående åtgärder för begränsning
av statsutgifterna under budgetåret 1939/40 m. m. anförde departementschefen
beträffande resekostnaderna med anslutning till en inom finansdepartementet
verkställd utredning, att vissa besparingsmöjligheter förefunnos,
vilka kunde genomföras dels såsom särskilda maximeringar av vissa
större anslag och anslagsposter, dels ock såsom mera generella nedskärningar
av anslagsposter av mindre storleksordning.
Såsom förut nämnts har för nedbringande av statsverkets utgifter för reseersättningar
en viss begränsning skett av de medel, som för ändamålet ställas
till myndigheternas förfogande. Med hänsyn icke minst till de under senaste
tid tillkomna höjningarna i taxorna för länstrafik med vanlig personautomobil
synes dock böra tagas under övervägande, huruvida icke ytterligare
åtgärder kunna vidtagas i besparande syfte.
Härvid anse revisorerna i likhet med 1937 års revisorer, att en begränsning
av ersättningen vid samåkning i automobil, som tillhör eller disponeras
av någon av förrättningsmännen, bör komma lill stånd. Såsom den förut återgivna
sammanställningen utvisar var den extra ersättning, som innehavare av
automobil vid sådan resa bereddes genom rätten till gottgörelse enligt för taxeautomobil
gällande taxa jämte kilometerpenningar redan före höjningen av
automobiltaxorna väl högt tilltagen. Efter taxehöjningarna har denna extra
ersättning ytterligare ökats i en omfattning, som knappast kan anses stå i
rimlig proportion till de kostnader, som automobilägaren får vidkännas. Framhållas
må, att befattningshavare vid skogsvårdsstyrelse eller hushållningssällskap
vid tjänsteresa i egen automobil erhåller en ersättning av 5 öre per kilometer
för varje medresande förrättningsman samt att enligt resereglementet
för kartverket 5 öre per kilometer utgår i de fall, då mer än en medresande
hantlangare åtföljer i automobilen.
Vad beträffar kilometerpenningar till medresande förrättningsmän vid samåkning
vilja revisorerna i likhet med 1937 års revisorer framhålla, att denna
ersättning motiverats med att förrättningsmännen därigenom skulle bliva mera
benägna alt använda sig av detta färdsätt. Då emellertid staten vid samåkning
i själva verket avgiftsfritt tillhandahåller förrättningsmännen fortskaffningsmedel
-—- vid resa med taxeautomobil genom ersättning lill den främste
bland förrättningsmännen för vad han verkligen utgivit jämte kilometerpenningar
och vid resa med annan automobil genom ersättning till den, som äger
eller disponerar bilen — lärer i överensstämmelse med vad som gäller, då
förrättningsman använder kronan tillhörigt fordon, några kilometerpenningar
till de medresande överhuvud taget icke böra utgå.
Vad slutligen angår ersättningen vid färd i taxeautomobil och omnibus vilja
revisorerna ifrågasätta, huruvida icke tidpunkten nu är inne för en övergång
till självkostnadsprincipen vid bestämmandet av dylik ersättning i likhet med
vad som gäller i fråga om gottgörelse vid resa med järnväg eller fartyg. Revisorerna
vilja i detta sammanhang erinra om ali vid tjänsteresa, där gottgörelse
utgår enligt 12 § i krigsavlöningsreglementet, resekostnad utgår med
de verkliga utgifternas belopp.
— 133 —
§ 32.
Enligt kungörelse den 4 november 1859 angående meddelande av uppgifter
till rikets officiella statistik skola uppgifter örn rikets folkmängd vart
femte år, räknat från den 31 december 1860, från varje församling insändas
till statistiska centralbyrån. Allmän folkräkning har emellertid hållits
endast vart tionde år.
Den senast avslutade folkräkningen, av år 1930, var av betydande omfattning
vid jämförelse med tidigare folkräkningar. Dels hade förutvarande
ämnesområden utvidgats och dels hade ett flertal nya sådana tillkommit.
Till följd därav måste redogörelsen för densamma väsentligt utökas, vilket
framgår därav, att den i allt omfattar omkring 2,650 trycksidor mot omkring
1,450 vid 1920 års folkräkning.
I statsverkspropositionen till 1940 års riksdag lämnades en redogörelse för
uppläggningen av 1940 års folkräkning. Enligt den uppgjorda planen skulle
1940 års folkräkning omfatta nedan angivna grenar, nämligen:
1) areal och folkmängd inom förvaltningsområden,
2) areal och folkmängd inom naturliga områden, inklusive summarisk
förteckning över tätortsbebyggelser,
3) fördelning efter kön, ålder och civilstånd,
4) fördelning efter yrke och socialklass, samt
5) obefintliga.
Denna plan innebär en väsentlig nedskärning av folkräkningens omfattning
i förhållande till 1930 års folkräkning.
Departementschefen underströk önskvärdheten av att resultatet av folkräkningen
bleve tillgängligt på ett så tidigt stadium som omstädigheterna
medgåve och framhöll angelägenheten att all möjlig sparsamhet iakttoges
vid arbetets utförande.
Riksdagen anvisade till avlöningar till personal vid 1940 års allmänna
folkräkning för budgetåret 1940/41 ett reservationsanslag av 80,000 kronor,
varjämte för omkostnader i anledning av denna folkräkning under anslaget
till statistiska centralbyråns omkostnader beräknades vissa belopp.
Revisorerna hava iakttagit att offentliggörandet av redogörelsen för 1930
års folkräkning krävt synnerligen lång tid. Sålunda dröjde det ända till år
1935 innan första delen av densamma utkom. Under år 1936 utgåvos andra
till och med fjärde delarna och under år 1937 femte till och med sjunde
delarna. Den åttonde delen av redogörelsen utgavs under år 1938 och först
under år 1939 utkom den nionde och sista delen.
För alt statsmakterna skola kunna bemästra den mångfald problem av
olika slag, som det skärpta tidsläget medför och torde komma att medföra,
är det uppenbarligen av största vikt, att myndigheterna äga tillgång till aktuella
och preciserade statistiska uppgifter i de avseenden, som en folkräkning
innefattar. Med anledning av revisorernas iakttagelser angående den
tid som åtgått för offentliggörandet av redogörelsen för 1930 års folkräkning
vilja revisorerna förorda, ali det läges under övervägande, vilka åtgärder
som kunna vidtagas för all påskynda utgivandet av redogörelsen för 1940
Tiden för
publicering
av 1940 års
folkräkning.
Revisorernas
uttalande.
— 134 —
års folkräkning. Det synes därvid även böra övervägas, huruvida icke erforderliga
sammanställningar av betydelse för exempelvis krisarbetsfrågors
och skattefrågors bedömande borde kunna i förväg i summarisk form utgivas.
§ 33.
grundord * skrivelse den 9 juni 1932, nr 213, punkt 2, hemställde riksdagen, att Kungl.
fråga om Majit ville för 1933 års riksdag framlägga förslag örn en allmän sänkning
erd«*UerfngÖr av utgående provisioner för häradsskrivare och kronouppbördsmän i stäav
värnskatt, der. Riksdagens hemställan bade närmast föranletts av att riksdagens år
1931 församlade revisorer i sin berättelse (§ 20) upptagit frågan angående
vissa häradsskrivare tillkommande extra inkomster i tjänsten.
Uti proposition m 254 till 1933 års riksdag framlades bland annat förslag
till reduktion av häradsskrivarnas provision å landstingsskatt. Riksdagen, som
ansåg att häradsskrivarnas provision för debiteringen av sagda medel borde
reduceras i större omfattning än Kungl. Majit föreslagit, beslöt att ersättning
för debitering av landstingmedel skulle tills vidare utgå såväl tili
häradsskrivare som till kronouppbördstjänsteman i stad med en procent å
den del av det debiterade beloppet, som ej överstege etthundratusen kronor,
sex tiondels procent å den del av debiterade beloppt, som överstege etthundratusen
men ej tvåhundratusen kronor, två tiondels procent å den del av
debiterade beloppet, som överstege tvåhundratusen men ej fyrahundratusen
kronor, och en tiondels procent å den del av debiterade beloppet, som överstege
fyrahundratusen kronor.
Ersättningen för debitering enligt de nya grunderna skulle första gången
utgå beträffande landstingsmedel, som debiterades år 1933.
Enligt 59 § lagen den 7 juni 1934 om vägdistrikt skall vad om debitering,
uppbörd, indrivning och redovisning av landstingsmedel är stadgat, äga motsvarande
tillämpning beträffande vägskatt. Vägdistrikten givas alltså härigenom
samma möjlighet som landstingen att låta sin uppbörd ske genom
de statliga organen i sammanhang med kronouppbörden. Att så sker är
också det vanliga. Det förekommer emellertid, att vägdistrikt uttaga sin skatt
i den ordning, som brukar tillämpas för kommunala utskylders uttagande.
Nedanstående sammanställning utvisar beloppen av debiterad landstingsskatt
och vägskatt under vissa år samt storleken av till debiteringsförrättare
utbetalade provisionel.
Debite- ringsår | Land | stingsskatt | V ä g s 1 | tätt | |
Debiterat belopp | Provision till | Debiterat belopp | Provision | ||
härads- skrivare | kronoupp-bördstjänste-man i stad | ||||
1930 | 61,821,226 | 367,227 | 162,457 | 32,155,918 | 258,189 |
1933 | 62,606,943 | 219,084 | 108,538 | 29.321,850 | 170,186 |
1937 | 85,267,336 | 242,140 | 119,960 | 31,825,224 | 199.529 |
1938 | 100,259,973 | 257,515 | 123213 | 36,547,566 | 215,496 |
1939 | 112,315,130 | 267,755 | 127,677 | 36,193,753 | 209,891 |
— 135 —
Även tingshusmedel debiteras i stor utsträckning i samband med kronouppbörden.
Ersättning till debiteringsförrättaren utgår härvid med 3 procent
å det debiterade beloppet. Sådan ersättning till häradsskrivare för under
år 1939 debiterade tingshusmedel utgick med 32,577 kronor.
För vissa i samband med kronouppbörden debiterade avgifter uppbära
debiteringsförrättarna provision. Sålunda utgingo till häradsskrivare för försäkringsavgifter
till bolag, debiterade under nämnda år, 79,388 kronor och
för vissa ledamotsavgifter (riddarhusmedel och ledamotsavgifter till hushållningssällskap)
11,331 kronor.
Enligt kungörelsen den 3 december 1897 angående ersättning till vederbörande
tjänsteman för utfärdande av debetsedlar är den, som utfärdar
debetsedel å de inom varje fögderi eller stad förekommande årliga utskylder
och avgifter till kronan ävensom å utskylder och avgifter eller sammanskott
av menigheter, som enligt givna stadganden skola uppbäras och redovisas
av dem, som uppbörden av utskylderna åligga, berättigad att såsom
ersättning för detta bestyr åtnjuta och å debetsedeln upptaga för varje sådan
sedel, vars slutsumma icke överstiger 7 kronor, 3 öre, däröver till och
med 75 kronor, 12 öre, samt för debetsedel å ännu högre belopp 50 öre.
Antalet utfärdade debetsedlar å landsbygden utvisar en oavbruten stegring
från 2.26 miljoner stycken ifråga om 1930 års kronoutskylder till 2.65
miljoner stycken i fråga örn 1938 års kronoutskylder. För 1939 års kronoutskylder
utfärdades — sedan mantalspenningarna efter utgången av år
1938 avskaffats — 2.56 miljoner debetsedlar. Att medelbeloppet av de utfärdade
debetsedlarnas storlek samtidigt ökats högst väsentligt framgår därav,
att medelsbeloppet av de under uppbördsterminerna inbetalade skattepostanvisningarna,
som år 1930 före kronouppbördens delning på 2 uppbördsterminer
utgjorde 71.54 miljoner kronor, i fråga om 1939 års utskylder
uppgick till 67.29 miljoner kronor för första uppbördsterminen och 93.68
miljoner kronor gör andra uppbördsterminen.
Storleken av debetsedelslösen för vissa års utskylder framgår av följande
sammanställning:
År | Härads- skrivare | Kronoupp börds-tjänsteman i stad: |
1930 | 334,186 | 129,278 |
1933 | 337.282 | 143,389 |
1934 | 3*19,885 | 151,578 |
1937 | 437,099 | 184,557 |
1938 | 487,432 | 208,734 |
1939 | 502,133 | 215,293 |
Utöver nu nämnda ersättningar för debitering äger häradsskrivare av
statsmedel uppbära särskild ersättning för upprättande av bland annat röstlängder,
pcnsionsavgiftsförteckningar, arbetsgivarförteckningar samt avskrifter
av taxeringslängder.
— 136 —
Av kommunerna åtnjuta häradsskrivarna obligatorisk ersättning för upprättande
av röstlängder och röstlängder för val av vägstämmoombud samt
förteckningar över vägskattekronor.
För debiteringen av värnskatt för budgetåret 1939/40 åtnjöto debiteringsförrättama
särskild ersättning av statsmedel med 10 öre för varje debiterad
skattepost. I uttalande till statsrådsprotokollet i samband med framläggandet
av proposition nr 78 till 1939 års riksdag med förslag till förordning örn
värnskatt lii. m. framhöll chefen för finansdepartementet, att debetsedelslösen
redan av tekniska skäl ej kunde uttagas vid värnskatten. I uppbördsboken
för år 1939, i vilken debiteringen av värnskatten förutsattes skola äga
runi, funnes nämligen endast en kolumn disponibel för debiteringen, medan,
om debetsedelslösen skulle uttagas, tre kolumner skulle erfordras. Debetsedelsiösen
skulle dessutom tynga debiteringen, till vilken endast ringa tid
kunde anslås. Ur saklig synpunkt syntes det för övrigt vid en tilläggsbeskattning
av förevarande art vara mindre motiverat än eljest att låta de skattskyldiga
betala lösen. Därest debetsedelslösen ej skulle utgå vid värnskatten,
krävde billigheten, att åt debiteringsförrättama av statsmedel bereddes ersättning
för arbetet med debiteringen, i vilket hänseende en gottgörelse med
10 öre för varje debiterad skattepost finge anses skälig. Vad departementschefen
sålunda anfört, lämnades av riksdagen utan erinran.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag i proposition nr 204 till 1940 års lagtima riksdag
angående anslag till särskild ersättning för debitering av värnskatt skulle
debetsedelslösen ej heller uttagas vid värnskatten för budgetåret 1940/41,
utan i stället liksom år 1940 viss ersättning av statsmedel beredas debiteringsförrättarna.
I fråga örn grunderna för ifrågavarande ersättning anförde departementschefen
följande.
Vid bestämmande av grunderna för ersättningen bör hänsyn tagas till att
debiteringen av den nya värnskatten blir något mera tidsödande än vad fallet
var med den förra dels emedan den skall debiteras efter skala (tabell) och
dels därför att den av kontrollhänsyn måste debiteras även i inkomstlängden.
Å andra sidan kan debiteringen utsträckas över en betydligt längre tid än
som kunde ske vid den föregående värnskatten, varigenom behovet av extra
arbetskraft kan nedbringas. Det bör i detta sammanhang erinras därom, att
ersättningen icke avser att täcka annat än de direkta merkostnader, som debiteringsförrättarna
åsamkas därigenom att värnskatten icke — såsom fallet
på sin tid var med extra inkomst- och förmögenhetsskatten — debiteras å
den vanliga kronodebetsedeln utan å särskild debetsedel. Det torde icke kunna
bestridas, att med denna utgångspunkt ersättningen sådan den bestämdes
för budgetåret 1939/40 — 10 öre för varje debiterad skattepost -— visat sig
vara väl rikligt tillmätt. Ersättningen till häradsskrivarna varierade mellan
327 och 2,411 kronor och var i medeltal något över 900 kronor för varje
fögderi. Vid bedömande av frågan örn ersättningens storlek bör därjämte
uppmärksammas att örn debetsedelslösen skulle påföras de skattskyldiga enligt
eljest gällande grunder (se kungörelsen den 3 december 1897, nr 112, angående
ersättning till vederbörande tjänstemän för utfärdande av debetsedlar),
lösen för det stora antalet debetsedlar å 5 kronor skulle utgöra endast
3 öre.
— 137
Erler övervägande av de synpunkter, som sålunda kunna läggas på frågan,
har jag funnit mig böra förorda, att ersättningen bestämmes att utgå med
7 öre för varje debiterad skattepost. Liksom vid värnskatten för innevarande
budgetår torde — oavsett städernas principiella skyldighet att bekosta debitering
och uppbörd av kronoutskylder — i stad, där debiteringsförrättarens
sportler indragits till staden, ersättning för debiteringen böra utgå till denna.
Då såsom förut nämnts antalet skatteposter för bela landet kan beräknas
till 2,500,000, torde för ändamålet ett belopp å 175,000 kronor böra anvisas
såsom förslagsanslag under sjunde huvudtiteln.
Från riksdagens sida framställdes häremot icke någon erinran.
Av det ovan anförda framgår, att till häradsskrivare och kronouppbördstjänstemän
i stad utgående provisioner och debetsedelslösen under senare år
väsentligt ökats. I fråga örn provisionsinkomsterna är det påfallande, att den
minskning av dessa, som de av 1933 års riksdag beslutade nya grunderna för
ersättning för debitering av landstingsskatt avsågo alt medföra, till stor del
återvunnits. Detta torde hava sin grund i det ökade skatteunderlaget och de
böjda uttaxeringarna. Vad beträffar debetsedelslösen synes stegringen närmast
äga samband med ökningen av de utfärdade debetsedlarnas genomsnittliga
belopp. Med hänsyn till nämnda ökning synes det sannolikt, att bestämmelsen
i kungörelsen den 3 december 1897 om bestämmandet av debetsedelslösens
storlek är föråldrad, varför en omarbetning av denna bestämmelse
kan ifrågasättas.
Mot bakgrunden av den utredning, som ovan förebragts, ställer sig enligt
revisorernas mening frågan örn ersättningen till debiteringsförrättare för debitering
av värnskatt i ny dager. Enligt revisorernas uppfattning bör vid bedömandet
av frågan örn dylik ersättning i fortsättningen ej bortses från
ökningen av debiteringsförrättarens extra inkomster i tjänsten.
§ 34.
Revisorerna liava verkställt en jämförande undersökning rörande den inverkan,
som nu rådande krisförhållanden utöva pa arbetsbördan för personalen
vid tullstaten och länsstyrelserna.
Beträffande lullstaten hava revisorerna från generaltullstyrelsen erhållit
uppgifter till belysande av det arbete, som personalen vid tullkamrarna haft
alt utföra dels under tiden maj—september 1939, dels ock under motsvarande
tid 1940.
Omfattningen av den utrikes fartygstrafiken framgår av omstående tablå.
De i tablån intagna procentsiffrorna hava i denna, liksom i vissa av de
följande tablåerna, införts genom revisorernas försorg. Den utrikes fartygstrafiken
under nämnda del av 1940 bar sorn synes varit mindre än en tredjedel
av samma trafik under motsvarande del av 1939. Vid centraltullkammaren
i Stockholm bar antalet inklarerade och utklarerade fartyg nedgått till
37, respektive 40 procent. Vid cenlraltullkammaren i Göteborg föreligger för
såväl inldarerade som utklarerade fartyg en nedgång till 44 procent och vid
centraltullkammaren i Malmö lill 18 procent. Vid tullkamrarna i Hälsingborg
Revisorernas
uttalande.
Krisförhållandenas
inverkan på
tullens och
länsstyrelsernas
arbetsbörda.
Utrikes fartygstrafiken vid centraltullkamrarna (ej frihamnarna) och tullkamrarna under tiden 1 maj—30 september 1939.
|
|
| Inklarerade fartyg |
|
|
| Utklarerade fartyg | Summa | |||||
|
| Lastförande |
|
| Utan last | Lastförande | Utan last |
|
| ||||
Tullanstalt | Första inklarerings- hamn | Förut | Första inklarerings- hamn | Förut | Första utklare- rings- hamn | Förut | Första utklare- rings- hamn | Förut | In- klare- rade | Ut- klare- rade | |||
| Antal | Tusen- tal netto- ton | Antal | Tusen- tal netto- ton | Antal | Tusen- tal netto- ton | Antal |
|
| A n | t a 1 |
|
|
Centrallullkamrar. | 1,646 | 997 | 302 | 281 | 228 | 144 | 18 | 773 | 163 | 1,282 | 110 | 2,094 | 2,328 |
Göteborg .............. | 1,934 | 1,268 | 270 | 151 | 289 | 413 | 9 | 963 | 176 | 1,364 | 190 | 2,502 | 2,693 |
Malmö ................ | 2,462 | 1,085 | 95 | 134 | 239 | lil | 5 | 1,972 | 169 | 409 | 99 | 2,801 | 2,649 |
Tullkamrar av klass 1 A. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Gävle................. | 172 | 170 | 93 | 81 | 81 | 154 | i | 148 | 198 | 149 | 16 | 347 | 511 |
Halmstad ............. | 170 | 54 | 95 | 41 | 144 | 19 | 2 | 252 | 96 | 60 | 3 | 41 i | 411 |
Hälsingborg............ | 7,593 | 1,906 | 190 | 152 | 246 | 82 | 3 | 7,434 | 157 | 280 | 25 | 8,032 | 7,896 |
Norrköping............ | 189 | 183 | 156 | 116 | 26 | 18 | 1 | 107 | 137 | 147 | 18 | 372 | 409 |
Trelleborg............. | 1,069 | 1,283 | 6 | 3 | 127 | 32 | — | 1,010 | 2 | 51 | 11 | 1,202 | 1,074 |
Tullkamrar av klass 1 B. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kalmar ............... | 144 | 56 | 35 | 30 | 67 | 17 | — | 134 | 97 | 78 | 6 | 246 | 315 |
Landskrona............ | 385 | 88 | 54 | 36 | 63 | 24 | — | 257 | 42 | 109 | 13 | 502 | 421 |
Sundsvall.............. | 123 | 116 | 45 | 35 | 52 | 38 | 1 | 138 | 293 | 78 | 21 | 221 | 530 |
Örebro................ | — | — | — | — | — | — | — | 1 | — | — | — | 1 | |
Tullkamrar av klass 2. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Haparanda ............ | 11 | 0 | 5 | 0 | 9 | 4 | — | 6 | 22 | 11 | 4 | 25 | 43 |
Härnösand............. | 62 | 47 | 14 | 9 i | 70 | 63 | — | 172 | 299 | 41 | 4 | 146 | 516 |
Jönköping............. | 11 | 1 | 6 | 1 | — | — | — | 6 | 1 | 5 ! |
| 17 ! | 12 |
Karlshamn............. | 113 | 77 | 45 | 30 | 124 | 22 | 3 | 161 | 78 | 66 | 5 I | 285 ! | 310 1 |
Karlskrona.........
Karlstad ..........
Linköping.........
Luleå .............
Lysekil............
Nyköping..........
Strömstad.........
Södertälje..........
Uppsala...........
Varberg...........
Västerås...........
Ystad .............
Åhus..............
Tullkamrar au klass 3.
Eskilstuna.........
Falkenberg........
Hudiksvall ........
Kristinehamn......
Oskarshamn.......
. Ronneby..........
Skellefteå..........
Söderhamn........
Sölvesborg .........
Uddevalla.........
Umeå.............
Visby .............
Västervik..........
Örnsköldsvik.......
Tullkamrar av klass 4.
Köping............
Lidköping.........
Motala............
Piteå..............
Simrishamn........
51 | 24 | 25 | 12 | 42 |
172 | 86 | 37 | 14 | 12 |
2 | 0 | — | — | — |
41 | 59 | 15 | 9 | 271 |
55 | 6 | 19 | 4 | 95 |
67 | 90 | 49 | 51 | 142 |
369 | 16 | 20 | 2 | 1,701 |
41 | 22 | 7 | 12 | 1 |
3 | 0 | 4 | 0 | — |
57 | 32 | 33 | 11 | 3 |
72 | 66 | 31 | 18 | 14 |
124 | 68 | 26 | 15 | 19 |
77 | 33 | 29 | 19 | 23 |
5 34 | 0 3 | 17 | 5 | 15 |
40 | 19 | 20 | 10 | 11 |
113 | 42 | 19 | 9 | 4 |
26 | 17 | 34 | 22 | 16 |
28 | 11 | 25 | 15 | 24 |
57 | 61 | 6 | 5 | 37 |
30 | 26 | 22 | 11 | 23 |
103 | 23 | 19 | 8 | 23 |
57 | 38 | 4 | 1 | 6 |
64 | 23 | 14 | 10 | 29 |
69 | 50 | 4 | 2 | 9 |
65 | 19 | 54 | 30 | 26 |
51 | 42 | 21 | 36 | 40 |
21 | 20 | 13 | 9 | 5 |
102 | 40 | 4 | 0 | — |
9 | 0 | 1 | 0 | — |
5 | 1 | 4 | 2 | 28 |
103 | 20 | 8 | 5 | 31 |
18,097 | 8,288 | 1,995 | 1,447 | 4,415 |
Summa
10 | — | 45 | 20 ; |
3 | — | 180 | 104 |
970 | 2 | 294 | 90 |
10 | — | 52 | 43 |
356 | — | 177 | 93 |
10 | — | 191 | 34 |
0 | — | 6 1 | 4 |
2 | ___ | i 3 | 34 |
19 | — | 42 | 37 |
3 | — | 55 | 12 |
2 | — | 43 | 19 |
1 | — | 16 | 1 9 |
9 | 1 | 30 | 126 |
2 | _ | 52 | 42 |
6 | — | 62 | 90 |
5 | — | 40 | 52 |
25 | — | 70 | 116 |
48 | 1 | 47 | 121 |
7 | 4 | 18 | 11 |
2 | — | 22 | 24 |
15 | — | 86 | 94 |
66 | — | 22 | 2 |
16 | 1 | 63 | 104 |
41 | — | 58 | 146 |
3 | 5 | 24 | 81 |
— | — | 6 | 8 |
— | — | 14 | — |
27 | — | 50 | 110 |
3 | — | 86 | 6 |
2,S02 | 57 | 15,3S9 | 8,568 |
5 | 118 | 116 |
1 | 221 | 365 |
_ | 2 | _ |
3 | 329 | 422 |
10 | 169 | 218 |
10 | 258 | 331 |
2 | 2,090 | 2,116 |
3 | 49 | 45 |
— | 7 | 5 |
— | 93 | 69 |
12 | 117 | 127 |
1 | 169 | 129 |
2 | 129 | 123 |
| 5 | 3 |
— | 66 | 40 |
6 | 72 | 196 |
2 | 136 | 172 |
29 | 76 | 219 |
— | 77 | 114 |
9 | 100 | 250 |
3 | 76 | 196 |
9 | 149 | 113 |
1 | 67 | 91 |
3 | 107 | 224 |
9 | 82 | 66 |
9 | 146 | 229 |
8 | 112 | 268 |
4 | 44 | 121 |
— | 106 | 74 |
— | 10 | 14 |
3 | 37 | 169 |
2 | 142 | lil |
671 | 24,564 | 26,855 |
46
80
35
113
51
1,889
32
4
32
36
61
59
2
15
34
76
38
22
55
25
75
44
41
33
53
56
12
60
6
17
7,232
Utrikes fartygstrafiken vid centraltullkamrarna (ej frihamnarna) och tulikamrarna under tiden 1 maj—30 september 1940.
; |
|
| Inldarerade fartyg |
| Utklarerade fartyg |
| Summa |
| |||||||
|
| Lastförande |
|
| Utan last | Lastförande | Utan last |
| 1940 års |
| 1940 års | ||||
Tullanstalt | Första inklarerings- hamn | Förut | Första inklarerings- hamn | Förut hamn | Första utklare- rings- hamn | Förut | Förslå utklare- rings- hamn | Förut | In- klare- rade | Ut- klare- rade | |||||
| Antal | Tusen- tal netto- ton | Antal | Tusen- tal netto- ton | Antal | Tusen- tal netto- ton | Antal |
|
|
| A n | t a | 1 |
|
|
Centralt ullkamrar. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm........ | 611 | 480 | 63 | 67 | 105 | 65 | 3 | 313 | 89 | 493 | 40 | 782 | 37 | 935 | 40 |
Göteborg ............ | 943 | 309 | 92 | 47 | 61 | 56 | 4 | 210 | 36 | 848 | 94 | 1,100 | 44 | 1,188 | 44 |
Malmö .............. | 404 | 170 | 36 | 36 | 51 | 12 | 2 | 200 | 51 | 209 | 21 | 493 | 18 | 481 | 18 |
Tullkamrar av klass 1 A. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Gävle ............... | 104 | 154 | 28 | 22 | 78 | 95 | 1 | 117 | lis | 88 | 6 | 211 | 61 | 329 | 64 |
Halmstad............ | 89 | 34 | 29 | 10 | 49 | 11 | — | 102 | 35 | 52 | o | 167 | 41 | 191 | 46 |
Hälsingborg.......... | 929 | 349 | 37 | 19 | 80 | 21 | — | 780 | 40 | 182 | 22 | 1,046 | 13 | 1,024 | 13 |
Norrköping.......... | 126 | 101 | 50 | 39 | 21 | 7 | — | 63 | 44 | 94 | 4 | 197 | 53 | 205 | 50 |
Trelleborg........... | 822 | 940 | — | — | 65 | 17 | — | 780 | 3 | 58 | 2 | 887 | 74 | 843 | 78 |
Tullkamrar av klass 1 B. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kalmar.............. | 87 | 36 | 26 | 14 | 14 | 5 | — | 50 | 27 | 79 | 43 | 127 | 52 | 199 | 63 |
Landskrona.......... | 71 | 31 | 17 | 6 | 30 | 11 | — | 15 | 12 | 61 | 4 | 118 | 24 | 92 | 22 |
Sundsvall............ | 83 | 77 | 12 | 10 | 59 | 35 | — | 115 | 108 | 53 | 5 | 154 | 70 | 281 | 53 |
örebro.............. | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
|
Tullkamrar av klass 2. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Haparanda.......... | 1 | 0 | 1 | 1 | 3 | 4 | — | 6 | — | 2 | — | 5 | 20 | 8 | 19 |
Härnösand........... | 39 | 24 | 4 | 4 | 61 | 47 | — | 93 | 89 | 30 | 5 | 104 | 71 | 217 | 42 |
Jönköping........... | 1 | 0 |
| — | — | __ | — | 6 | 1 | — | — | 1 | 6 | 7 | 58 |
Karlshamn .......... | 44 | 11 | 10 | 6 | 20 | 7 | — | 15 | 23 | 45 | 6 | 74 | 26 | 89 | 29 |
140
Karlskrona........... | 41 | 16 | 13 | 5 | 15 | 1 |
Karlstad............. | 59 | 35 | 13 | 4 | 5 | 2 |
Linköping........... | — | — | — | — | — | — |
Luleå................ | 19 | 32 | 6 | 3 | 409 | 1,467 |
Lysekil.............. | 15 | 2 | 2 | 0 | 7 | 5 |
Nyköping............ | 38 | 50 | 13 | 10 | 94 | 259 |
Strömstad........... | 84 | 1 | 1 | 0 | 20 | 1 |
Södertälje............ | 16 | 17 | 1 | 1 | 4 | 2 |
Uppsala............. | 1 | 0 | — | — | 1 | 0 |
Varberg............. | 26 | 16 | 16 | 5 | 8 | 1 |
Västerås............. | 59 | 58 | 5 | 2 | 23 | 32 |
Ystad............... | 85 | 44 | 8 | 5 | 6 | 1 |
Åhus................ | 58 | 24 | 15 | 8 | 9 | 2 |
Tullkamrar aD klass 3. |
|
|
|
|
|
|
Eskilstuna........... | 3 | 0 | — | — | 1 | 0 |
Falkenberg.......... | 17 | 3 | 7 | 3 | 9 | 2 |
Hudiksvall .......... | 23 | 10 | 4 | 2 | 19 | 8 |
Kristinehamn........ | 35 | 18 | 9 | 6 | 1 | 0 |
Oskarshamn......... | 47 | 25 | 13 | 5 | 30 | 24 |
Ronneby ............ | 24 | 7 | 8 | 4 | 6 | 1 |
Skellefteå............ | 22 | 19 | 9 | 4 | 18 | 5 |
Söderhamn .......... | 16 | 10 | 5 | 2 | 11 | 7 |
Sölvesborg........... | 65 | 16 | 4 | 2 | 6 | 3 |
Uddevalla........... | 38 | 28 | 2 | 2 | 1 | 0 |
Umeå............... | 19 | 13 | 5 | 4 | 30 | 16 |
Visby............... | 20 | 8 | 2 | 2 | — | — |
Västervik............ | 54 | 17 | 18 | 10 | 12 | 3 |
Örnsköldsvik ........ | 29 | 21 | 7 | 6 | 15 | 11 |
Tullkamrar av klass 4. |
|
|
|
|
|
|
Köping.............. | 18 | 12 | 5 | 5 | 18 | 16 |
Lidköping........... | 28 | 14 | 3 | 1 | — | — |
Motala.............. | 6 | 0 | — | — | — | — |
Piteå................ | 8 | 4 | 3 | 2 | 16 | 12 |
Simrishamn........ ; | 21 | 4 | 3 | 2 | 21 | 2 |
Summa | 5,34S | 3,240 | 605 | 38G | 1,512 | ! 2,276 |
28 | 18 | 37 | — |
27 | 33 | 48 | 1 |
2 | — | 2 | — |
427 | 203 | 8 | 3 |
18 | 13 | 43 | 4 |
112 | 96 | 23 | 16 |
3 | 2 | 123 | — |
6 | 7 | 12 | — |
1 | 3 | 1 | — |
11 | 7 | 20 | 1 |
60 | 36 | 39 | — |
8 | 3 | 72 | — |
21 | 29 | 41 |
|
1 7 | 2 | 9 | 2 |
31 | 46 | 15 | 3 |
7 | 12 | 26 | 2 |
53 | 57 | 34 | 13 |
16 | 14 | 22 | — |
29 | 33 | 19 | 3 |
13 | 38 | 14 | 1 |
8 | 11 | 54 | 9 |
1 | 5 | 28 | 1 |
40 | 30 | 20 | 2 |
— | — | 17 | 1 |
33 | 58 | 44 | 1 |
33 | 32 | 29 | 3 |
25 | 69 | 9 | _ |
— | 2 | 16 | — |
4 | 1 | — | — |
31 | 37 | 1 | — |
2 | — | 13 | — |
3,923 | 1,573 | 3,133 | 320 |
58 | 83 | 72 |
35 | 109 | 30 |
— | 4 | — |
133 | 641 | 152 |
15 | 78 | 36 |
56 | 247 | 75 |
5 | 128 | 6 |
43 | 25 | 56 |
29 | 5 | 100 |
54 | 39 | 57 |
74 | 135 | 106 |
59 | 83 | 64 |
64 | 91 | 74 |
80 | 1 | 33 |
50 | 20 | 50 |
64 | 95 | 48 |
33 | 47 | 27 |
118 | 157 | 72 |
50 | 52 | 46 |
49 | 84 | 34 |
43 | 66 | 34 |
51 | 82 | 73 |
63 | 35 | 38 |
50 | 92 | 41 |
27 | 18 | 27 |
58 | 136 | 59 |
46 | 97 | 36 |
93 | 103 | 85 |
29 | 18 | 24 |
60 | 5 | 36 |
73 | 69 | 41 |
32 | 15 | 14 |
30 | 8,949 | 83 |
69;
77;
437!
96
145
105
21
2
50
87
99
82 j
4
33
46
45
90 i
38
49
33]
76
42
54
22
84
51
41
31
6
27
46
7,484
— 142
och Landskrona har trafiken nedgått till 13, respektive 23 procent. Vid det
stora flertalet övriga tullkammare har nedgången varit omkring hälften eller
mera i jämförelse med 1939 års trafik.
Även den inrikes fartygstrafiken har, såsom av vidstående tablå framgår,
nedgått, om ock av förklarliga skäl ej i samma omfattning som utrikestrafiken.
I sin helhet har minskningen likväl uppgått till omkring en tredjedel.
Antalet vid tulltaxeringen rubricerade varuposter har vid samtliga centraltullkamrar
och tullkammare nedgått i den omfattning, som nedanstående tabell
utvisar. På två undantag när har antalet varuposter icke vid någon
tullkammare överstigit hälften av motsvarande antal 1939. Centraltullkamrarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö utvisa en nedgång i förevarande avseende
med respektive 57, 67 och 70 procent. Den totala nedgången vid centraltullkammare
och tullkamrar har utgjort mer än 60 procent.
De debiterade tullmedlen hava vid de flesta tullkamrarna minskats, i vissa
fall i avsevärd omfattning. De få fall av ökning, som förekomma, hava sin
grund i speciella förhållanden, orsakade av krisläget. I Stockholm, Göteborg
och Malmö kan påvisas en nedgång till i stort sett hälften. Av övriga tullkammare
har ungefär halva antalet en minskning med mera än 50 procent.
En sammanställning av siffrorna på förevarande område följer här nedan
(sid. 144—149).
Av de anförda siffrorna framgår, att arbetsbördan för personalen vid rikets
tullkammare i hög grad minskats. Delta har också vitsordats vid revisorernas
besök å olika tullanstalter.
Beträffande den vid tullkamrarna tjänstgörande personalen den 30 september
1939 och motsvarande dag 1940 hava revisorerna från generaltullstyrelsen
erhållit de uppgifter, som innefattas i nedanstående tablå (sid. 150
—151).
Personalbeståndet har, såsom av tablån framgår, ej minskats i nämnvärd
omfattning. Vid centraltullkamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö utgör
minskningen sålunda allenast respektive 10, 15 och 14 procent. Vid
övriga tullkammare har i flertalet fall minskningen ej uppgått till 10 procent
och i intet fall till mera än 25 procent. Att märka är, att minskning med
mer än 15 procent i regel förekommit endast vid de mindre tullkamrarna,
där en sänkning av antalet tjänstemän med en eller två inneburit en relativt
betydande procentuell minskning. I sin helhet har personalminskningen vid
samtliga tullkammare utgjort 11 procent.
Revisorerna hava vidare från samtliga länsstyrelser infordrat uppgifter,
huruvida den av krisförhållandena orsakade arbetsbelastningen föranlett
mera regelbundet övertidsarbete å någon avdelning inom länsstyrelsen under
budgetåret 1939/40 samt, örn så varit fallet, den genomsnittliga arbetstiden
per befattningshavare å sådan avdelning. De lämnade uppgifterna äro i huvudsak
av följande innehåll.
Å Stockholms länsstyrelse hava på olika avdelningar sammanlagt 66 befattningshavare
fullgjort övertidsarbete 11,790 timmar. Härjämte har fler
-
143 _
Inrikes fartygstrafiken vid centraltullkamrarna och tulikamrarna under tiden
maj—september 1939 och maj—september 1940.
| År 1939 (Maj—september) | År 1940 (Maj—september) | ||||||||
|
| A | n t a 1 |
|
| A | n t a 1 |
| ||
Tu llanstalt |
| Årspass | Fiskepass |
| Årspass | Fiskepass | ||||
| Ut- fär- dade | Påtecknade | Ut- | | På- | Ut- | Påtecknade | Ut- | På- | ||
| An kom-mande | Avgå- ende | fär- dade | teck- nade | fär- dade | Ankom- mande | Avgå- ende | fär- dade | teck- nade | |
Centraltullkamrar. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm.......... | 99 | 2,507 | 2,310 | 1 | 38 | 95 | 1,552 | 1,348 |
| 11 |
Göteborg........... | 268 | 3,150 | 2,876 | 22 | 7,157 | 154 | 1,976 | 1,851 | 33 | 4,672 |
Malmö............. | 24 | 891 | 1,029 | 13 | 306 | 33 | 599 | ''602 | 42 | ''438 |
Tullkamrar av klass 1 A. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Gävle.............. | 9 | 191 | 182 | _ | _ | 2 | 379 | 331 |
|
|
Halmstad........... | 9 | 315 | 313 | 3 | 202 | 10 | 155 | 148 | 2 | 61 |
Hälsingborg ........ | 16 | 1,005 | 7e3 | 33 | 126 | 14 | 617 | 597 | 101 | 204 |
Norrköping......... | 11 | 535 | 520 | — | — | 34 | 422 | 453 |
|
|
Trelleborg.......... | 7 | 166 | 196 | 4 | 83 | 6 | 161 | 187 | 17 | 30 |
| Tullkamrar av klass 1 B. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kalmar............. | 14 | 516 | 503 | 1 | 1 | 23 | 415 | 429 | 2 | 2 |
Landskrona ........ | 9 | 42* | 501 | 1 | 1 | 6 | 531 | 541 | 15 | 15 |
Sundsvall........... | 20 | 591 | 561 | — | _ | 19 | 347 | 326 |
| |
i Örebro............. | 15 | 38 | 43 | — | — | 23 | 10 | 18 | _ | _ |
Tullkamrar av klass 2. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Haparanda......... | 1 | 37 | 39 | _ | _ | 1 | 38 | 38 |
|
|
Härnösand.......... | 37 | 408 | 408 | — | _ | 36 | 238 | 254 |
|
|
Jönköping .......... | 2 | 30 | 33 | — | _ | 4 | 25 | 27 |
|
|
Karlshamn.......... | 7 | 329 | 327 | — | _ | 25 | 343 | 360 | 4 | 6 |
Karlskrona.......... | 8 | 188 | 186 | — | 216 | 12 | 182 | 180 | 6 | 18 |
Karlstad............ | 8 | 50 | 55 | — | — | 5 | 33 | 35 |
|
|
Linköping.......... | 5 | 71 | 78 | — | _ | 7 | 27 | 33 |
|
|
Luleå .............. | 14 | 285 | 293 | — | _ | 14 | 199 | 204 |
|
|
Ly-ekil............. | 71 | 420 | 485 | 42 | 146 | 77 | 269 | 290 | 17 | 65 |
Nyköping........... | 10 | 149 | 153 | — | _ | 4 | 142 | 141 |
|
|
Strömstad.......... | 18 | 318 | 292 | 15 | 547 | 20 | 202 | 177 | 18 | 389 |
Södertälje........... | 11 | 72 | 83 | — | _ | 29 | 144 | 153 |
|
|
Uppsala............ | — | 187 | 187 | — | — | 1 | 115 | 115 | _ |
|
Varberg............ | 25 | 184 | 192 | — | 107 | 9 | 74 | 83 |
| 86 |
Västerås............ | 6 | 230 | 241 | — | _ | 28 | 132 | 12* |
|
|
Ystad.............. | 3 | 152 | 182 | 6 | 33 | 5 | 154 | 159 | 9 | 1 |
Åhus............... | 8 | 260 | 259 | 2 | 34 | 10 | 176 | 180 | 1 | 20 |
Tullkamrar av klass 3. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Eskilstuna.......... | — | 42 | 42 |
| _ | 1 | 22 | 22 |
|
|
Falkenberg......... | 4 | 212 | 231 | — | 155 | 4 | lil | 119 |
| 546 |
Hudiksvall.......... | 5 | 180 | 170 | — | _ | 12 | 122 | 123 | 3 |
|
Kristinehamn....... | 1 | 28 | 27 | — | _ | 1 | 50 | 50 |
|
|
Oskarshamn........ | 6 | 421 | 371 | — | — | 33 | 355 | 370 | 5 | 5 |
Ronneby ........... | 1 | 167 | 165 | 1 | 8 | 3 | lil | 109 |
| 2 |
Skellefteå........... | 17 | 331 | 332 | — | _ | 16 | 213 | 211 |
|
|
Söderhamn.......... | 4 | 172 | 168 | — | _ | 8 | 113 | 118 |
|
|
Sölvesborg.......... | 7 | 143 | 175 | 1 | 3 | 10 | 97 | 105 | 1 | 1 |
Uddevalla.......... | 47 | 756 | 767 | 3 | 23 | 36 | 485 | 494 | 6 | 12 |
Umeå.............. | 12 | 281 | 289 | — | _ | 7 | 165 | 158 |
|
|
Visby.............. | 8 | 353 | 358 | — | 5 | 5 | 269 | 272 |
|
|
Västervik........... | 11 | 590 | 5*3 | 1 | _ | 25 | 494 | 496 | 21 |
|
Örnsköldsvik........ | 20 | 294 | 304 | — | — | 22 | 177 | 195 |
| _ |
Tullkamrar av klass 4. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
i Köping............. | 4 | 229 | 225 | — |
| 1 | 143 | 146 |
|
|
Lidköping.......... | 14 | 89 | ion | — |
| 29 | 90 | 112 |
|
|
Motala............. | 3 | 95 | 94 | — | _ | 12 | 3* | 53 |
|
|
Piteå............... | 17 | 227 | 207 | — | _ | 9 | 151 | 148 |
|
|
Simrishamn......... | 2 | 128 | 140 | — | 378 | 6 | 86 | 100 | i | 238 |
Summa | 918 | 18,441 | 18,061 | 149 | 9,569 | 946 | 12,949 | 12,790 | 304 | 0,822 |
— 144
Antal vid tulltaxeringen rubricerade varuposter vid centraltullkamrarna och tullkamrarna
under tiden maj—september 1939 och maj—september 1940.
Tullanstalt | Maj -sept. | Maj—sept. | I procent |
antal | antal | ||
Cenlraltullkamrar. |
|
|
|
Stockholm................................ | 314,751 | 133,994 | 43 |
tullbehandlingsinsp................dir.fört. | 97 | 17 |
|
avd. i Stadsgårdshamnen: |
|
|
|
Lilla Tullhuset.............dir.fört. | 44,115 | 18,144 |
|
Stora tullhuset............. » | 34,125 | 9,111 |
|
» vid Ersta................... » | 39.573 | 17,426 |
|
> > Blasieholmen............ » | 6,741 | 937 |
|
» » Skeppsbron.............. > | 9,166 | 3,234 |
|
> > Riddarholmen........... » | 889 | 62 |
|
» för järnvägsgods............. » | 80,727 | 40,711 |
|
> vid Barnängskajen........... » |
| 1,710 |
|
> > flygplatsen Bromma..... * | 4,584 | 1,762 |
|
> för postpaket....................... | 94,734 | 40,880 |
|
Göteborg................................. | 148,239 | 49,440 | 33 |
tullbehandlingsinsp...............dir.fört. | 68,578 | 27,504 |
|
avd. vid Masthuggskajen.......... » | 42,319 | 10,509 |
|
» för postpaket....................... | 37,342 | 11,427 |
|
Malmö.................................... | 105,281 | 31534 | 30 |
tullbehandlingsinsp................dir.fört. | 41,305 | 15,595 |
|
avd. vid Nyhamnen.............. » | 32,148 | H,168 |
|
» i Bulltofta.................. » | 1,703 | 244 |
|
> för postpaket....................... | 30,125 | 9,527 |
|
Tullkamrar kl. 1 A. |
|
|
|
Gävle.................................... | 7,629 | 2,941 | 39 |
dir.fört. | 5,914 | 2,269 |
|
postfört. | 1,715 | 672 |
|
Halmstad................................. | 7,447 | 2,530 | 34 |
dir.fört. | 5,469 | 1,987 |
|
postfört. | 1,978 | 543 |
|
Hälsingborg............................... | 33,510 | 15,189 | 45 |
dir.fört. | 24,139 | 13,212 • |
|
postfört. | 9,371 | 1,977 |
|
Norrköping............................... | 20,887 | 7,174 | 34 |
dir.fört. | 16,841 | 5,745 |
|
postfört | 4,046 | 1,429 |
|
Trelleborg................................ | 45,417 | 24,541 | 54 |
dir.fört. | 28,179 | 17,626 |
|
postfört. | 17,238 | 6,915 |
|
Tullkamrar kl. 1 B. |
|
|
|
Borås..................................... | 15,590 | 5,916 | 38 |
dir.fört. | 10,632 | 4,126 |
|
postfört. | 4,958 | 1,790 |
|
Kalmar................................... | 4,597 | 1,703 | 37 |
dir.fört. | 3,745 | 1,427 |
|
postfört. | 852 | 276 |
|
Landskrona............................... | 5,899 | 2,460 | 42 |
dir fört. | 4.540 | 1,999 |
|
postfört- | 1,359 | 461 |
|
— 145 —
Tullanstalt | Maj—sept. | Maj—sept. | I procent 1939 |
antal | antal | ||
Sundsvall................................. | 5,208 | 1,904 | 37 |
dir.fört. | 4,132 | 1,415 |
|
postfört. | 1,076 | 489 |
|
Örebro................................... | 13,483 | 4,986 | 37 |
dir.fört. | 8,897 | 3,425 |
|
postfört. | 4,586 | 1,561 |
|
Tullkamrar kl. 2. |
|
|
|
Haparanda............................... | 6,926 | 2,949 | 43 |
dir.fört. | 1,970 | 1,098 |
|
postfört. | 4,956 | 1,851 |
|
Härnösand................................ | 1,946 | 659 | 34 |
dir.fört. | 1,393 | 459 |
|
postfört. | 553 | 200 |
|
Jönköping................................ | 5,933 | 2,631 | 44 |
dir.fört. | 3,896 | 1,811 |
|
postfört- | 2,037 | 820 |
|
Karlshamn................................ | 1,283 | 643 | 50 |
dir.fört. | 913 | 536 |
|
postfört. | 370 | 107 |
|
Karlskrona................................ | 2,986 | 1,276 | 43 |
dir.fört. | 1,753 | 853 |
|
postfört. | 1,233 | 423 |
|
Karlstad.................................. | 6,171 | 2,237 | 36 |
dir.fört. | 3,738 | 1,591 |
|
postfört. | 2,433 | 646 |
|
j Linköping ................................ | 6,005 | 2,645 | 44 |
dir.fört | 3,415 | 1,954 |
|
postfört. | 2,590 | 691 |
|
Luleå..................................... | 1,680 | 612 | 36 |
dir.fört. | 1,417 | 470 |
|
postfört. | 263 | 142 |
|
Lysekil................................... | 818 | 220 | 27 |
dir.fört. | 728 | 195 |
|
postfört. | 90 | 25 |
|
Nyköping ................................ | 3,019 | 785 | 26 |
dir.fört. | 2,421 | 614 |
|
postfört. | 598 | 171 |
|
Strömstad................................. | 1,658 | 176 | 11 |
dir.fört. | 800 | 165 |
|
postfört | 858 | 11 |
|
Södertälje................................. | 2,028 | 974 | 48 |
dir.fört. | 1,394 | 6sl |
|
postfört. | 634 | 293 |
|
Uppsala.................................. | 6,334 | 3,067 | 48 |
dir.fört. | 3,399 | 1,828 |
|
postfört | 2,935 | 1,239 |
|
Varberg................................... | 2,350 | 1,077 | 46 |
dir.fört. | 1,881 | 903 |
|
postlört. | 469 | 174 |
|
10— 409045. Rev. berättelse ang. statsverket är 1940. I.
— 146 —
Tullanstalt | Maj—sept. | Maj—sept. | I procent |
antal | antal | ||
Västerås.................................. | 4,456 | 3,032 | 68 |
dir.fört. | 9,425 | 2,223 |
|
postfört. | 2,031 | 809 |
|
Ystad..................................... | 1,730 | 673 | 39 |
dir.fört. | 1,203 | 465 |
|
postfört. | 527 | 208 |
|
Åhus................................ | 782 | 234 | 30 |
dir.fört. | 749 | 227 |
|
postfört. | 33 | 7 | '' |
avd. 1 Kristianstad...................... | 3,517 | 1,231 | 35 |
dir.fört. | 2,241 | 878 | 1 |
postfört. | 1,276 | 353 | I |
Tullkamrar kl. 3. |
|
|
|
Charlottenberg............................ | 4,196 | 942 | 22 |
dir.fört. | 3,031 | 873 | 1 |
postfört. | 1,165 | 69 |
|
Eskilstuna................................ | 3,181 | 1,145 | 36 |
dir.fört. | 1,769 | 727 |
|
postfört. | 1,412 | 418 |
|
Falkenberg................................ | 574 | 183 | 32 |
dir.fört. | 384 | 136 |
|
postfört. | 190 | 47 |
|
Falun.................................... | 2,072 | 990 | 48 |
dir.fört. | 1,347 | 715 | |
postfört. | 725 | 275 |
|
Hudiksvall................................ | 844 | 213 | 25 |
dir.fört. | 644 | 119 |
|
postfört. | 200 | 94 |
|
Kristinehamn............................. | 1,312 | 653 | 50 |
dir.fört. | 1,015 | 503 |
|
postfört | 297 | 150 |
|
Lund..................................... | 3,754 | 1,377 | 37 |
dir.fört. | 1,714 | 686 |
|
postfört. | 2,040 | 691 |
|
Mon...................................... | 1,745 | 589 | 34 |
dir.fört. | 1,315 | 573 |
|
postfört. | 430 | 16 |
|
Oskarshamn .............................. | 1,098 | 532 | 48 |
dir.fört. | 770 | 460 |
|
postfört. | 328 | 72 |
|
Ronneby.................................. | 395 | 96 | 24 |
dir.fört. | 395 | 96 |
|
postfört. | — | — |
|
Skellefteå................................. | 1,442 | 406 | 28 |
dir.fört. | 1,060 | 251 |
|
postfört. | 382 | 155 |
|
Storlien................................... | 9,246 | 2,905 | 31 |
dir fört. | 8,927 | 2,886 |
|
postfört. | 319 | 19 |
|
— 147 —
Tullanstalt | Maj—sept. | Maj—sept. | I procent |
antal | antal | ||
Söderhamn................................ | 624 | 191 | 31 |
dir.fört. | 503 | 164 |
|
postfört. | 121 | 27 |
|
Sölvesborg................................ | 704 | 250 | 36 |
dir.fört. | 503 | 190 |
|
postfört. | 201 | 60 |
|
Uddevalla................................. | 1,695 | 544 | 32 |
dir.fört. | 1,039 | 382 |
|
postfört. | 656 | 162 |
|
Umeå..................................... | 1,699 | 543 | 32 |
dir.fört. | 1,259 | 350 |
|
postfört. | 440 | 193 |
|
Visby..................................... | 738 | 262 | 36 |
dir fört. | 486 | 228 |
|
postfört. | 252 | 34 |
|
Västervik................................. | 1,282 | 412 | 32 |
dir.fört. | 1,058 | 346 |
|
postfört. | 224 | 66 |
|
Örnsköldsvik.............................. | 1,467 | 576 | • 39 |
dir.fört. | 1,096 | 475 |
|
postfört. | 371 | 101 |
|
Östersund................................. | 1,713 | 722 | 42 |
dir.fört. | 1,148 | 503 |
|
postfört. | 565 | 219 |
|
Tullkamrar kl. 4. |
|
|
|
Kiruna.................................. | 1,671 | 121 | 7 |
dir.fört. | 737 | 70 |
|
postfört. | 934 | 51 |
|
Köping................................... | 351 | 172 | 49 |
dir.fört. | 241 | 91 |
|
postfört. | 110 | 81 |
|
Lidköping................................. | 1,231 | 385 | 31 |
dir.fört. | 771 | 221 |
|
postfört. | 460 | 164 |
|
Motala.................................... | 2,689 | 1,046 | 39 |
dir.fört. | 1,732 | 669 |
|
postfört. | 957 | 377 |
|
Piteå..................................... | 251 | 46 | 18 |
dir.fört. | 212 | 41 |
|
postfört. | 39 | 5 |
|
Simrishamn............................... | 421 | 150 | 36 |
dir.fört. | 318 | 138 |
|
postfört. | 103 | 12 |
|
Frihamnslullförvaltningar. |
|
|
|
Kl. 1 A Stockholm................dir.fört. | 63,139 | 19,703 | 31 |
Kl. 1 B Göteborg.................. > | 17,812 | 6,303 | 35 |
Kl. 1 B Malmö.................... > | 27,163 | 12,680 | 47 |
Summa | 942,069 | 363,570 | 39 |
dir.fört. | 695,882 | 273,895 |
|
postfört. | 246,187 | 89,675 |
|
Anm. I för centraltullkamrama och tullkamrariia redovisade varuposter ingå även varuposterna
för underlydande tullstationer och tullexpeditioner.
— 148 —
Vid central tullkamrarna och tullkamrarna debiterade tullmedel under tiden maj—
september 1939 och maj—september 1940.
(Debiterade tullmedel vid underlydande tullanstalter ej medräknade.)
Tullanstalt | Maj—sept. | Maj—sept. | I procent av |
| kronor | kronor | maj—sept. |
Borås................. | 2,800,441 | 1,693,031 | 60 |
Charlottenberg........... | 112,337 | 62,333 | 55 |
Eskilstuna................ | 262,407 | 180,185 | 69 |
Falkenberg .......... | 39,336 | 5,594 | 14 |
Falun............. | 376,572 | 197,740 | 53 |
Gävle.............. | 1,881.489 | 1,235,171 | 66 |
Göteborg, tulldirektörsexpeditionens kassakontor | 8,384 |
| 55 |
» , tullkameralkontoret................ | 16,146,385 | 7,717.372 | 48 |
* , tullbehandlingsinspektionen ........ | 14,433 | 7.644 | 53 |
* . tullbevakningsinspektionen ........ | 50,559 | 16,902 | 33 |
> , frihamnen ................. | 3,745,183 | 2,034,271 | 54 |
Halmstad .......... | 681,363 | ''276,973 | 41 |
Haparanda ........... | 86,052 | 134,952 | 157 |
Hudiksvall.............. | 155,417 | 31,072 | 20 |
Hälsingborg ................ | 3,204,813 | 1,530,897 | 48 |
Härnösand.............. | 170,504 | 57,511 | 34 |
Jönköping ................. | 404,638 | 271,229 | 67 |
Kalmar .................... | 468,743 | 172,226 | 37 |
Karlshamn" ................ | 176,330 | 63,621 | 36 |
Karlskrona ................... | 190,767 | 110,189 | 58 |
Karlstad, tullkammaren ............ * , gränstullkammaren ................ | 749,249 | 314,166 | 42 |
998 | '' 99 | 10 | |
Kiruna .......................... | 62,248 | 78,059 | 125 |
Kristinehamn ...................... | 151,738 | 139,680 | 92 |
Köping ...................... | 41,105 | 74.751 | 182 |
Landskrona ...................... | 891.129 | 400’588 | 45 |
Lidköping..................... | 123,910 | 45,186 |
|
Linköping.............................. | 419.113 | 4,211,879 | 1,005 |
Luleå .............................. | 172,209 | 276,184 | 160 |
Lund ......................... | 78,046 | 34,483 | 44 |
Lysekil .................................... | 27,562 | 13.883 | 50 |
Malmö, tulldirektörsexpeditionens kassakontor | 7,067 | 1.928 | 27 |
> , tullkameralkontoret.................. | 7,238,300 | 3,639,159 | 50 |
» , tullbehandlingsinspektionen .......... | 6,990 | 1,917 | 27 |
> , tullbevakningsinspektionen .......... | 15,980 | 8,838 | 55 |
» , frihamnen ....................... | 3,505,140 | 1,526926 | 44 |
Mon............................ | 11.588 | 16,729 | 144 |
Motala ............................ | 276,845 | 105,952 | 38 |
Norrköping .................. | 3,006,566 | 1,719,029 | 57 |
Nyköping ...................... | 658,232 | 100,513 | 15 |
Oskarshamn......................... | 119,342 | 147.102 | 123 |
Piteå ............................ | 9.433 | 1,975 | 21 |
Ronneby ............................ | 83.106 | 17,282 | 21 |
Simrishamn ...................... | 7,957 | 8,668 | 1( 19 |
Skellefteå ........................ Stockholm, tulldirektörsexpeditionens kassa- | 79,305 | 30,878 | 39 |
kontor ...................... | 40,184 | 41,308 | 103 |
> , tullkameralkontoret.............. | 31,714.984 | 17,652^473 | 56 |
» , tullbehandlingsinspektionen ...... | 23,828 | 14,526 | 61 |
» , tullbevakningsinspektionen........ | 38,826 | 18,464 | 48 |
» , frihamnen.............. •........ | 11,320,558 | 5,523,120 | 49 |
Storlien ...................... | 9,256 | 17,407 | 188 |
Strömstad .............. | 20,877 | 2^ 392 | 11 |
Sundsvall ................ | 887.870 | 508,168 | 57 |
Söderhamn.............. | 55,616 | 2.r>;561 | 46 |
Södertälje ................ | 1,201,771 | 677,875 | 56 |
— 149 —
Tullanstalt | Maj —sept. | Maj—sept. | I procent av 1939 |
kronor | kronor | ||
Sölvesborg.................. | 42,958 | 17,869 | 42 |
Trelleborg................... | 5,468,212 | 5,607,722 | 103 |
Uddevalla.................... | 139,949 | 88,081 | 63 |
Umeå................... | 120,598 | 50,213 | 42 |
Uppsala.................. | 555,605 | 402,734 | 72 |
Varberg............... | 380,035 | 289,058 | 76 |
Visby.................. | 29,042 | 122,027 | 420 |
Västervik .............. | 192,657 | 83,990 | 44 |
Västerås.................. | 717,663 | 646,021 | 90 |
Ystad.................... | 90,093 | 31,562 | 35 |
Åhus ................... | 4''*0,0-’3 | 232,565 | 58 |
Örebro ............... | 1,196,288 | 625,416 | 52 |
Örnsköldsvik............ | 173,473 | 52,000 | 30 |
Östersund .................... | 185,131 | 82’308 | 44 |
talet av länsstyrelsens befattningshavare utfört telefonvakthållning under
tillhopa 3,561 timmar. Ersättning har utgått för 4,984 av dessa övertidstimmar.
Arbetskraft utom länsstyrelsen har måst anlitas å bensinavdelningen.
Länsstyrelsen i Uppsala har på skilda avdelningar haft övertidsarbete för
sexton olika befattningshavare, vilka i genomsnitt från och med den 1 september
1939 arbetat på övertid mellan en och två timmar örn dagen. Därjämte
har extra personal fullgjort arbete vid länsstyrelsen under sammanlagt
13,694 timmar. Slutligen har för telefonvakttjänstgöring anlitats extra
personal under tillhopa 4,221 timmar.
Vid länsstyrelsen i Södermanlands län hava inalles 22 befattningshavare
fullgjort övertidsarbete, som, fördelat på hela budgetåret, varierat mellan
0.17 och 2.92 timmar örn dagen. Vidare hava tolv extra befattningshavare
måst anställas vid länsstyrelsen under sammanlagt 38 månader och under
denna tid även de i viss utsträckning utfört övertidsarbete.
Hos länsstyrelsen i Östergötlands län har för 24 befattningshavare förekommit
övertidsarbete, som för olika tjänstemän växlat mellan 19 timmar
för hela budgetåret och 30 timmar för varje månad. Den tillfälligt anställda
personalens antal har varierat högst betydligt och tidvis uppgått till
ett tjugutal, men i genomsnitt för tiden oktober 1939—maj 1940 utgjort sju.
Även denna personal har utfört arbete på övertid.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har haft regelbundet övertidsarbete endast
på bensinavdelningen, men på denna avdelning i stor omfattning. Av svaret
framgår ej klart, örn personal utom länsstyrelsen anlitats.
Å länsstyrelsen i Kronobergs län hava sammanlagt aderton befattningshavare
fullgjort övertidsarbete i genomsnitt en till tre timmar dagligen, under
längre och kortare tidsperioder. Därjämte hava tillhopa elva personer varit
anställda vid länsstyrelsen under tillhopa 857 dagar, varjämte dessa personer
arbetat på övertid 1,682 timmar.
Tjugu befattningshavare vid länsstyrelsen i Kalmar hava under varierande
tider, lägst 10 dagar och högst 9 månader, fullgjort övertidsarbete från en
Uppgift angående vid tullstaten tjänstgörande personal den 30 september 1939 och den 30 september 1940.
(I uppgiften äro icke inräknade tjänstemän, som sagda dagar åtnjöto tjänstledighet för militärtjänstgöring, sjukdom eller av annan anledning.
Däremot äro i uppgiften inräknade samma dagar semesterlediga tjänstemän.)
Tullanstalt |
|
|
|
| Ant | al be | fatt | n i n | g s h | a v a r e |
|
|
| Antalet befattn.li. so/» | 1940 i procent av anta- i let bef.h. ao/t 1939 | |
| den 30 | september | 1939 |
|
| den 30 | september | 1940 |
| ||||||
Högre tj.-män än kammar- skriv. | Kammar- skrivare | Tulluppb.män och tullkonto- rister | Tullmästare samt tull-, kust- od! gräns-överupps.m. | Övrig bev. pers. och kon- torsvakter | Kansliskriv. och pers. 1 biträdes- graderna | Summa | Högre tj.-män än kammar- skriv. | Kammar- skrivare | Tulluppb.män och tullkonto- rister | Tullmästare samt tull-, kust- od! gräns-överupps.m. | Övrig bev. | Kansliskriv. | Summa | ||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 18 | 14 | 15 | 16 |
Centraltullkammare. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Stockholm............ | 69 | 144 | 69 | 33 | 496 | 102 | 913 | 69 | 125 | 70 | 31 | 433 | 96 | 824 | 90 |
Göteborg ............ | 47 | 75 | 40 | 32 | 534 | 69 | 797 | 45 | 70 | 37 | 32 | 436 | 58 | 678 | 85 |
Malmö .............. | 32 | 56 | 32 | 12 | 236 | 41 | 409 | 30 | 49 | 32 | 14 | 193 | 32 | 350 | 86 |
Tullkammare ao kl. 1 A. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Gävle................ | 3 | 4 | 3 | 3 | 54 | 2 | 69 | 3 | 4 | 4 | 3 | 49 | 2 | 65 | 94 |
Halmstad ............ | 4 | 4 | 3 | 1 | 27 | 2 | 41 | 3 | 3 | 3 | 2 | 23 | 2 | 36 | 88 |
Hälsingborg .......... | 11 | 16 | 9 | 10 | 157 | 10 | 213 | 8 | 15 | 9 | 10 | 136 | 9 | 187 | 88 |
Norrköping .......... | 6 | 7 | 5 | 4 | 55 | 7 | 84 | 5 | 4 | 5 | 4 | 48 | 4 | 70 | 83 |
Trelleborg............ | 7 | 18 | 9 | 4 | 65 | 12 | 115 | 6 | 19 | 8 | 4 | 66 | 14 | 117 | 102 |
Tullkammare av kl. 1 B. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Borås ................ | 2 | 4 | 3 | _ | 4 | 2 | 15 | 2 | 4 | 3 | — | 4 | 2 | 15 | 100 |
Kalmar .............. | 3 | 2 | 2 | 2 | 32 | 1 | 42 | 3 | 2 | 2 | 2 | 31 | 1 | 41 | 98 |
Landskrona .......... | 3 | 3 | 3 | 2 | 21 | 2 | 34 | 3 | 3 | 2 | 2 | 20 | 2 | 32 | 94 |
Sundsvall ............ | 3 | 3 | 3 | 3 | 20 | 1 | 33 | 3 | 4 | 3 | 2 | 15 | 1 | 28 | 85 |
Örebro .............. | 2 | 3 | 3 | — | 4 | 1 | 13 | 2 | 3 | 3 | — | 3 | 1 | 12 | 92 |
Tullkammare''ao kl. 2. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Haparanda .......... | 1 | 2 | 1 | 1 | 17 | 1 | 23 | 1 | 1 | 1 | 1 | 17 | 1 | 22 | 96 |
Härnösand............ | 2 | 1 | 1 | 1 | 15 | 1 | 21 | 2 | — | 1 | 1 | 12 | 1 | 17 | 81 |
Jönköping............ | 1 | 2 | 1 | — | 3 | 1 | 8 | 1 | 2 | 1 | — | 3 | 1 | 8 | 100 |
Karlshamn............ | 1 | 1 | 1 | 1 | 11 | 1 | 16 | 1 | 1 | 1 | 1 | 11 | 1 | 16 | 100 |
Karlskrona............ | 2 | 1 | 1 | 1 | 10 | — | 15 | 2 | 1 | 1 | 1 | 10 | — | 15 | 100 |
Karlstad.............. | 2 | 4] | 21 | 1 |
Linköping............ | 2 | 2 | 1 | — |
Luleå................ | — | 2 | 1 | 1 |
Lysekil .............. | 1 | i | — | 1 |
Nyköping ............ | 1 | 2 | 2 | — |
Strömstad............ | 1 | 1 | i | 1 |
Södertälje ............ | 1 | i | 1 | |
Uppsala.............. | 1 | 2 | — | 1 |
Varberg.............. | 1 | 2 | 1 | |
Västerås.............. | 1 | 2 | 2 | 1 |
Ystad ................ | 1 | 1 | 1 | 1 |
Åhus med avd. i Kri- |
|
|
|
|
svanstad .......... | 2 | 1 | 1 | 1 |
Tullkammare~av klass 3. |
|
|
|
|
Charlottenberg........ | 1 | 3 | 1 | — |
Eskilstuna............ | 1 | 1 | — | — |
Falkenberg .......... | 1 | — | 1 | — |
Falun................ | 1 | 1 | — | — |
Hudiksvall............ | 1 | 1 | — | — |
Kristinehamn ........ | 1 | 1 | 1 | — |
Lund ................ | 1 | 1 | 1 | — |
Mon.................. | 1 | — | — | — |
Oskarshamn.......... | 1 | 1 | — | 1 |
Ronneby ............ | 1 | — | — | — |
Skellefteå ............ | 1 | 1 | — | 1 |
Storlien .............. | 1 | 1 | — | — |
Söderhamn .......... | 1 | 1 | — | 1 |
Sölvesborg ............ | 1 | — | 1 | — |
Uddevalla............ | 1 | 1 | — | 1 |
Umeå................ | 1 | 1 | — | 1 |
Visby................ | 1 | — | 1 | 1 |
Västervik ............ | 1 | 1 | — | 1 |
Örnsköldsvik.......... | 1 | 1 | 1 | 1 |
Östersund............ | 1 | 1 | 1 | — |
Tullkammare av kl. i. |
|
|
|
|
Kiruna .............. | 1 | — | — | — |
Köping .............. | 1 | — | — | — |
Lidköping............ | 1 | 1 | — | — |
Motala .............. | 1 | 1 | — | — |
Piteå ................ | 1 | — | — | 1 |
Simrishamn .......... | 1 | — | — | 1 |
‘ Summa | 239 | 386 | 209 | 129 |
12
3
16
6
4
8
9
3
9
14
10
11
8
3
7
1
9
5
2
6
13
7
8
4
8
6
7
9
6
8
7
1
5
2
3
2
5
3
2,011
21 | 2 | 3 | 2 | 1 |
8 | 2 | 1 | 1 | — |
21 | 1 | 2 | 1 | 1 |
9 | 1 | 1 | — | — |
9 | 1 | 2 | 2 | — |
11 | 1 | 1 | — | 1 |
13 | 1 | 1 | 1 | 1 |
7 | 1 | 2 | 1 | — |
14 | 1 | 2 | 1 | 1 |
21 | 1 | 3 | 2 | 1 |
15 | 1 | 1 | 1 | 1 |
18 | 2 | — | 1 | 1 |
13 | 1 | 2 |
| _ |
6 | 1 | 1 | — | — |
9 | 1 | — | 1 | — |
4 | 1 | — | — | — |
11 | 1 | 1 | — | 1 |
8 | 1 | 1 | 1 | — |
5 | 1 | — | 1 | — |
7 | 1 | 1 | — | — |
16 | 1 | 1 | — | 1 |
8 | 1 | — | — | — |
11 | — | 1 | — | 1 |
6 | 1 | 1 | — | — |
11 | 1 | 1 | — | 1 |
8 | 1 | — | 1 | — |
11 | 1 | 1 | 1 | — |
12 | 1 | 1 | — | 1 |
9 | 1 | — | 1 | 1 |
11 | 1 | 1 | — | 1 |
11 | 1 | — | 1 | 1 |
4 | 1 | 1 | — | — |
6 | 1 | 1 |
|
|
3 | 1 | — | — | — |
5 | 1 | 1 | — | — |
4 | 1 | —- | 1 | — |
7 | 1 | — | — | 1 |
5 | 1 | — | — | 1 |
3,289 | 229 | 345 | 207 | 128 |
1 | 18 | 86 |
— | 6 | 75 |
1 | 23 | 110 |
— | 7 | 78 |
— | 7 | 78 |
— | 10 | 92 |
— | 13 | 100 |
1 | 8 | 114 |
— | 13 | 93 |
1 | 20 | 95 |
1 | 16 | 107 |
2 | 15 | 83 |
| 9 | 69 |
1 | 6 | 100 |
— | 9 | 100 |
1 | 4 | 100 |
— | 13 | 118 |
— | 7 | 88 |
— | 4 | 80 |
_ | 7 | 100 |
_ | 14 | 88 |
— | 6 | 75 |
_ | 9 | 82 |
_ | 7 | 117 |
— | 10 | 91 |
— | 7 | 88 |
1 | 9 | 82 |
_ | 11 | 92 |
— | 8 | 89 |
_ | 11 | 100 |
_ | 11 | 100 |
— | 3 | 75 |
| 6 | 100 |
_ | 7 | 233 |
_ | 4 | 80 |
_ | 3 | 75 |
— | 6 | 86 |
— | 6 | 120 |
288 | 2,886 | 89 |
9
2
17
5
2
7
9
3
8
12
11
9
6
3
7
2
10
4
2
5
11
5
7
5
7
5
5
8
5
8
8
1
4
6
2
1
4
4
1,739
152 —
till över fem timmar örn dagen. Vidare har utomstående personal måst anlitas
under tider, som växlat från tretton dagar till nio månader.
Å länsstyrelsen i Gotlands län hava befattningshavarna ålagts övertidsarbete
under sammanlagt 2,700 timmar, varjämte personalen gjort 290 nattvakter
mellan klockan 21.00 och 8.30.
Länsstyrelsen i Blekinge län har på olika avdelningar haft övertidsarbete
dels med cirka sju timmar per dag för sammanlagt nio befattningshavare
under en beräknad tid av nio månader, dels ock med genomsnittligt en timme
per dag för envar av tre befattningshavare under tre månader.
Å landskansliet vid länsstyrelsen i Kristianstads län har en befattningshavare
haft regelbundet övertidsarbete två till tre timmar dagligen och fem
befattningshavare tre till femton timmar i veckan. Jämväl å landskontoret
har övertidsarbete förekommit under skilda tider, ofta i mycket stor utsträckning.
Nyanställning av extra personal har förekommit.
Hos länsstyrelsen i Malmöhus län har under nio månader tjänstgjort drygt
aderton tillfälligt anställda tjänstemän, vilka också utfört övertidsarbete,
sammanlagt mer än 2,000 timmar. Vidare hava fast anställda befattningshavare
fullgjort övertidsarbete, varierande mellan 70 timmar under hela
budgetåret och en till två timmar dagligen under hela budgetåret.
Å landskontoret vid länsstyrelsen i Hallands län hava krisförhållandena
icke föranlett mera regelbundet övertidsarbete. Däremot beräknas flertalet
befattningshavare å landskansliet hava fullgjort övertidsarbete en till två timmar
dagligen under september och oktober 1939 samt april och maj 1940.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har haft övertidsarbete å en avdelning
med i genomsnitt 4 befattningshavare under nio månader med två
timmar för dag och befattningshavare, å en annan avdelning med i genomsnitt
3 befattningshavare under sju veckor med 3.9 timmar för dag och befattningshavare
samt å en tredje avdelning med två befattningshavare under
en månad en timme för dag och befattningshavare. Ytterligare övertidsarbete
har förekommit men icke till sin omfattning kunnat preciseras.
Nitton fast anställda befattningshavare hos länsstyrelsen i Älvsborgs län
hava under olika tider och i olika omfattning -— mellan en och fem timmar
för arbetsdag under två månader samt tre timmar för arbetsdag under 972
månad — fullgjort övertidsarbete. Extra personal har anställts på grund av
krisförhållandena.
Hos länsstyrelsen i Skaraborgs län har en befattningshavare å landskontoret
under en stor del av budgetåret nödgats utföra övertidsarbete i medeltal
21/2 timmar dagligen. Å landskansliet hava samtliga befattningshavare
å två skilda avdelningar ålagts övertidsarbete mellan en halv och två timmar
dagligen under tider av växlande längd.
Krisförhållandena hava för länsstyrelsen i Värmlands län föranlett en icke
obetydlig, dock övervägande periodisk arbetsbelastning, men mera regelbundet
övertidsarbete kan icke anses hava förekommit.
Vid länsstyrelsen i örebro län har övertidsarbete i betydande omfattning
utförts av befattningshavare i landskamrerares, länsassessors, länsnotaries
och länsbokhållares tjänsteställning. En ungefärlig uppskattning av sådana
— 153 —
befattningshavares övertidsarbete ger summan 4,680 timmar. Av övriga fast
anställda befattningshavare hava sjutton erhållit övertidsersättning för 3,298
timmar. Vidare har mera varaktigt anställts fem extra befattningshavare,
varjämte tillfällig personal måst anställas i större eller mindre utsträckning
under längre eller kortare perioder (tidvis ett tjugutal personer). övertidsersättning
har utgått även till sistnämnda personal.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har icke haft möjlighet att lämna exakta
uppgifter angående utfört övertidsarbete, men av svaret framgår att sådant
arbete förekommit för åtskilliga fast anställda befattningshavare, delvis i
betydande omfattning. Kvinnliga biträden hava anställts såsom tillfälliga
tjänstemän och även dessa hava utfört övertidsarbete.
Å länsstyrelsen i Kopparbergs län har extra personal anställts för utförande
av enklare göromål å tre olika avdelningar. Denna personal har utfört
övertidsarbete sammanlagt 1,820 timmar. Av den högre ordinarie personalen
har en befattningshavare haft övertidsarbete tre till fyra timmar örn dagen
under fyra månader och en annan befattningshavare i medeltal fyra timmar
för dag under nio månader. Fast anställda befattningshavare i lägre lönegrader
än den adertonde hava utfört övertidsarbete i sammanlagt 1,513.5
timmar.
Vid länsstyrelsen i Gävleborgs län hava sammanlagt 31 fast anställda befattningshavare
utfört övertidsarbete en till fyra timmar dagligen under perioder,
som växlat från en månad till hela budgetåret.
Å fyra olika avdelningar vid länsstyrelsen i Västernorrlands län har övertidsarbete
under vissa regelbundet återkommande perioder förekommit för
såväl föredragande som biträdespersonalen. Då ersättning för detta övertidsarbete
i regel icke utgått, hava närmare uppgifter angående omfattningen
av övertidsarbetet icke kunnat lämnas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har haft övertidsarbete för tillhopa tretton
befattningshavare under tider mellan sex och HF/a månader. Övertidsarbetet
för befattningshavare och månad har legat mellan 20 och 35 timmar.
Hos länsstyrelsen i Västerbottens län hava fyra befattningshavare utfört
övertidsarbete två till fyra timmar dagligen under större delen av budgetåret,
varjämte sju befattningshavare under kortare tider, mellan en och 3 /2 manad,
utfört övertidsarbete i växlande omfattning. Atta å nio tillfälliga biträden
hava varit anställda under skilda perioder av budgetåret från och med
den 1 september 1939.
Vid länsstyrelsen i Norrbottens län hava biträden tillfälligt anställts å en
avdelning, diir regelbundet övertidsarbete utkrävts av dem. Sex av länsstyrelsens
ordinarie befattningshavare hava regelbundet lullgjort övertidsarbete
under hela budgetåret mellan l’/2 och tre timmar dagligen.
Av statens utgifter åtgå avsevärda belopp till bestridande av avlöningar och
omkostnader vid olika statliga verk och myndigheter. Med hänsyn till den
stora betydelse administrationskostnaderna hava ur slatsfinansiell synpunkt
är det givetvis redan under normala tider av vikt alt tillse alt dessa kostnader
hållas inom en jämförelsevis begränsad ram och ali statens utgifter för ad
-
Revisorernas
uttalando.
— 154 —
ministrationen avpassas i enlighet med de behov, som vid varje tillfälle kunna
föreligga inom statsförvaltningens olika grenar. Under de exceptionella förhållanden,
vilka betingas av nu rådande krisläge, har det emellertid visat sig,
att vissa förskjutningar inträtt i fråga örn behov av arbetskrafter för olika
grenar av statsförvaltningen. Till följd av krisläget har staten å ena sidan varit
nödsakad att ingripa å flera samhällsområden i reglerande och kontrollerande
syfte, under det att å andra sidan en betydande minskning av arbetsuppgifternas
omfattning inträtt inom andra statliga förvaltningsområden. En
följd av denna förskjutning av arbetsuppgifterna inom det statliga verksamhetsområdet
har blivit, att för vissa verk och myndigheter uppstått ökat
behov av arbetskraft av olika slag, under det att inom andra förvaltningsområden
arbetsuppgifternas minskning medfört eller bort kunna medföra en
betydande reducering av antalet där anställda befattningshavare.
Av den av revisorerna verkställda utredningen framgår, att omfattningen
av göromålen vid flertalet tullanstalter avsevärt nedgått. Att nedgången av
göromålen också medfört en betydande lättnad i arbetsbördan säger sig självt
och har också vitsordats av personalen vid åtskilliga tullanstalter, som revisorerna
besökt. Om förhållandena vid tullstaten sålunda må anses utgöra ett
exempel på huru genom krisen arbetsbördan inom en statlig förvaltningsgren
i avsevärd omfattning minskats, torde länsstyrelserna, vilka i mycket stor utsträckning
ålagts nya arbetsuppgifter i anledning av krisförhållandena, å
andra sidan kunna tjäna som exempel på en statlig förvaltningsgren, vilken
i nuvarande krisläge har att fullgöra en alltmera växande och tyngande arbetsbörda.
Att länsstyrelserna vid sådant förhållande icke varit i stånd att
utan avsevärd personalförstärkning fullgöra sina arbetsuppgifter torde icke
få anses anmärkningsvärt. Emellertid synas de arbetsuppgifter, vilka till följd
av krisen lagts på länsstyrelserna, i mycket stor utsträckning vara av jämförelsevis
enkel beskaffenhet. Sålunda torde ärenden angående både värnskatt,
familjebidrag, bensin och motorfordon till stor del vara blankettärenden,
och arbetet därmed torde i regel ej kunna anses kräva mera kvalificerad
personal. De flesta av de efter krisens början i jämförelsevis stort antal anställda
nya befattningshavare hava också anställts i biträdesgrad. Vid så
gott som samtliga länsstyrelser har utbetalats ersättning för övertidsarbete —
likaså övervägande till personal i de lägsta lönegraderna — med belopp, som
sammanlagt måste beräknas uppgå till hundratusental kronor.
Av den nu gjorda jämförelsen mellan tullstaten och länsstyrelserna framgår,
att vid tullstaten otvivelaktigt föreligger ett överskott å arbetskraft, vilket
överskott, i den mån krisförhållandena utveckla sig, torde få antagas komma
att ökas. För länsstyrelsernas vidkommande åter torde krisen medföra alltjämt
stigande behov av arbetskraft för fullgörande av nytillkomna arbetsuppgifter.
Revisorerna förbise ingalunda de svårigheter, som onekligen måste förefinnas
för en minskning av personalbeståndet vid tullstaten, framförallt av hänsyn
till befattningshavarnas personliga intressen. Trots dessa svårigheter hade
enligt revisorernas bestämda uppfattning tullstatens personalbestånd bort
kunna minskas i långt större utsträckning än som hittills skett.
— 155 —
Enligt revisorernas mening hade man för åtskilliga av de nya arbetsuppgifter,
för vilka länsstyrelserna nu i stor utsträckning anställt befattningshavare,
vilka tidigare ej innehaft statsanställning, med fördel bort kunna anlita
den personal, vilken tullstaten under nuvarande förhållanden ej kunnat
bereda full sysselsättning. Att så icke blivit fallet torde i viss mån bero på att
någon skyldighet för tullstatens befattningshavare att tjänstgöra vid annat än
det verk de tillhöra icke finnes föreskriven. Motsvarande brist på föreskrift
synes föreligga i samtliga statliga avlöningsreglementen.
Med förevarande exempel för ögonen måste man, anse revisorerna, skyndsamt
söka åstadkomma sådana föreskrifter, att överflyttning av ledig arbetskraft
från en gren av statsförvaltningen till en annan, där behov av ökad arbetskraft
föreligger, möjliggöres. Om också kontrasten mellan arbetsförhållandena
vid tullen å ena sidan och länsstyrelserna å den andra framstår särskilt
skarpt, torde dessa förhållanden, såsom revisorerna redan framhållit, äga
sin motsvarighet, mer eller mindre utpräglat, även på andra områden inom
statsförvaltningen. Att det under sådana omständigheter ur statsnyttans
synpunkt är önskvärt, att statlig arbetskraft smidigt skall kunna överflyttas
till det område, där den bäst behövs, torde icke av någon kunna förnekas.
För att åstadkomma en ur alla synpunkter önskvärd överflyttning av arbetskraft
olika statsorgan emellan synes man emellertid icke kunna stanna vid
att utfärda föreskrifter om tjänstgöringsskyldighet vid annat än eget verk. Det
synes ock böra tagas under övervägande, att ett för övervakande av fördelningen
av arbetskrafter lämpligt förmedlingsorgan kommer till stånd, utrustat
med befogenhet att i den mån så befinnes nödvändigt och påkallat hänvisa
personal till tjänstgöring inom annan statlig verksamhet än den vederbörande
tillhör.
Med hänsyn till dessa spörsmåls stora betydelse i besparingshänseende under
rådande krisförhållanden hava revisorerna ansett sig böra å dem fästa
riksdagens uppmärksamhet.
8 35.
I sin år 1938 avgivna berättelse, § 40, fäste revisorerna uppmärksamheten
vid att besvär till kammarrätten över ordinarie prövningsnämnds beslut ofta
inkommo till kammarrätten efter avsevärda dröjsmål. Besvärstiden utgår klockan
12 sista helgfria dagen i december månad laxeringsåret. Enligt gällande
bestämmelser i taxeringsförordningen § 122 moni. 2 hava länsstyrelserna efter
att hava infordrat förklaringar, att »skyndsamligen» överlämna handlingarna
till kammarrätten med erforderliga upplysningar och erinringar.
Revisorerna påpekade att den 17 november 1938 samtliga besvär ännu ej
inkommit till kammarrätten från alla länsstyrelser rörande 1935 års taxering
och att över 300 besvär rörande 1936 års taxering alltjämt voro att lörvänta
från vissa länsstyrelser. Revisorerna ifrågasatte att bestämmelser örn att besvären
skulle ».skyndsamligen» överlämnas skulle utbytas mot mera preciserad
tidsangivelse exempelvis »senast den 30 juni året efter taxeringsåret».
Dröjsmål
med insändande
av
besvär i
taxeringsmål.
— 156 —
Det av revisorerna påpekade förhållandet betecknades av statsutskottet i
dess utlåtande, nr 117, punkt 15, till 1939 års lagtima riksdag såsom en avsevärd
olägenhet och utskottet förväntade, att länsstyrelserna skulle inom ramen
av gällande föreskrifter genom lämpliga åtgärder avhjälpa missförhållandena.
Riksdagen lämnade utskottets uttalande utan erinran.
Även 1939 års revisorer ansågo sig böra inhämta uppgift om antalet hos
länsstyrelserna kvarliggande besvär över taxeringarna för år 1936 och år 1937,
§ 33. Det befanns då, att den 5 december alltjämt 6 besvär över 1935 års taxering
ej inkommit till kammarrätten och att från elva länsstyrelser samtliga
besvär över taxeringarna år 1937 voro kvarliggande hos länsstyrelserna. Endast
från Överståthållarämbetet samt fem länsstyrelser hade samtliga besvär
över taxeringarna åren 1935—1937 inkommit. Revisorerna förklarade, efter
att hava konstaterat förhållandena, att de funno det synnerligen anmärkningsvärt,
att trots påpekandet år 1938 någon nämnvärd förbättring ej inträtt och
ifrågasatte ånyo örn icke åtgärder för en snabbare handläggning borde vidtagas.
I förklaring med anledning bland annat av nyss nämnda anmärkning anförde
kammarrätten, att föreskrift lämpligen borde kunna stadgas, att besvären
av länsstyrelsen skulle insändas till kammarrätten inom sex månader efter
besvärstidens utgång, d. v. s. senast den 30 juni året efter taxeringsåret eller
just den tidpunkt 1938 års revisorer föreslagit.
I anledning av föregående års revisorers uttalande angående kammarrättens
arbetsbalans m. m. hemställde statsutskottet vid innevarande års lagtima
riksdag, utlåtande nr 196, punkt 14, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte framhålla vikten av att tidigare ifrågasatt utredning rörande
kammarrättens organisation och formen för dess arbete komme till stånd och
att den måtte omfatta även länsstyrelserna i den män förhållandena inom
dessa kunde verka fördröjande på processen i kammarrätten.
Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets hemställan.
Innevarande års revisorer hava ansett sig böra införskaffa uppgift om antalet
hos länsstyrelserna kvarliggande besvär över 1938 och tidigare års taxering.
Undersökningen har visat att den 26 november alltjämt hos länsstyrelserna
kvarlågo 7 besvär över 1936 års taxering, 66 besvär över 1937 års taxering
och ej mindre än 596 besvär över 1938 års taxering. Hela antalet besvär
år 1938 uppgick till 5,310 stycken. Endast från Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Gotlands, Hallands, Kristianstads, Stockholms, örebro
och Östergötlands län hade samtliga besvär för åren 1936—1938 inkommit,
varjämte endast något enstaka besvär kvarlåg hos länsstyrelserna i Gävleborgs,
Kopparbergs, Norrbottens, Skaraborgs, Södermanlands och Värmlands
län. Däremot hade från länsstyrelsen i Västerbottens län ännu ej insänts
129 besvär, därav ett för år 1936, från Kronobergs län 117, därav ej mindre
än 31 avseende taxering år 1937, från Malmöhus län 116, från Kalmar län
71, därav 6 avseende taxering år 1936 och 17 år 1937, från Älvsborgs län 59
o. s. v.
— 157 —
Revisorerna hava i sina uttalanden 1938 och 1939 framhållit, att det vore
ett rimligt krav från de skattskyldigas sida, alt taxeringarna prövades så
snabbt som möjligt och hava ifrågasatt, om icke åtgärder i en eller annan
form, exempelvis genom fastställandet av bestämd tidsfrist, inom vilken
länsstyrelserna skulle hava till kammarrätten insänt inkomna besvär, borde
vidtagas. Revisorerna finna det synnerligen anmärkningsvärt, att, trots dessa
upprepade påpekanden, ingen som helst förändring till det bättre synes
hava inträtt. Att besvär ännu mer än fyra år efter prövningsnämnds beslut
ej inkommit till kammarrätten måste anses högst klandervärt. Revisorerna
vilja därför ånyo, med anledning av den genom årets utredning vunna erfarenheten
om de långa dröjsmålen, uttala, att de finna införandet av en bestämd
tidsfrist påkallat, exempelvis att besvär skola vara till kammarrätten
överlämnade senast den 30 juni året efter taxeringsåret, såsom 1938 års revisorer
och kammarrätten i sin förklaring med anledning av 1939 års revisorers
uttalande föreslagit.
§ 36.
Jämlikt 59 § i lagen den 7 juni 1934 om vägdistrikt gäller, att vad om
debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av landstingsmedel är stadgat
skall äga motsvarande tillämpning beträffande vägskatt. Beträffande
landstingsmedlen återfinnas i nämnda hänseenden bestämmelser i § 48 lag
örn landsting den 20 juni 1924, enligt vilka bestämmelser länsstyrelsen, på
landstingets därom framställda begäran, ombesörjer, att av landstinget till
uttaxering beslutade medel skola genom vederbörande i sammanhang med
kronoskatterna varda debiterade och indrivna samt i riksbanken insatta
inom den tid och med det ansvar, som är för kronans uppbörd stadgat.
Ersättning för härmed förbundna kostnader och arbete skall gäldas enligt
bestämmelserna i kungl, förordningen den 30 juni 1933 om ersättning för
debitering och uppbörd av landstingsmedel. Enligt denna förordning utgår
ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel till häradsskrivare
med en procent å den del av det debiterade beloppet, som ej överstiger
ellhundratusen kronor, sex tiondels procent å den del av debiterade beloppet,
som överstiger etthundratusen men ej tvåhundratusen kronor, två tiom
dels procent å den del av debiterade beloppet, som överstiger tvåhundratusen
men ej fyrahundratusen kronor, och en tiondels procent å den del
av debiterade beloppet, som överstiger fyrahundratusen kronor.
Vid granskningen av länsstyrelsernas räkenskaper för budgetåret 1939/40
hava revisorerna funnit, att länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs och
Bohus, örebro och Norrbottens län vid uträkningen av häradsskrivarnas ersättning
för bestyret med debitering och uppbörd av vägskatt tolkat ovanstående
bestämmelser sålunda, att ersättningen beräknats å den inom vederbörande
vägdistrikt debiterade vägskatten och ej såsom rätteligen bort
ske å den sammanlagda debiteringen inom varje fögderi. Såvitt revisorerna
kunnat konstatera, bär Jämtlands län tillämpat de enligt revisorernas mc
-
Revisoreruaa
uttalande.
Häradsskrivare»
provisioner
å vägskatt.
Revisorernas
uttalande.
— 158
Kontroll
över allmänna
insamlingar.
ning riktiga grunderna beträffande ersättningen för 1939 års debitering, men
för de båda förgående åren ett mindre riktigt förfaringssätt. Det oaktat har
ej rättelse av de begångna felen kunnat observeras. De felaktigt utbetalda
ersättningarna för samtliga ovannämnda län uppgå för år 1939 till omkring
6,200 kronor.
I sammanhang med granskningen hava revisorerna även uppmärksammat,
att verifieringen av ifrågavarande utbetalningar i flera fall visat sig
synnerligen bristfällig. I tvenne fall hava inga som helst verifikationer bifogats
räkenskaperna.
Då statsverket är ansvarigt för redovisningen av medel, som inflyta i
samband med kronouppbörden, och sålunda i förevarande fall kan bliva
ersättningsskyldigt för felaktigt gjorda utbetalningar av ersättningar till
häradsskrivare, anse revisorerna det angeläget, att sådant förtydligande göres
i författningsbestämmelserna att feltolkningar ej behöva förekomma.
I likhet nied 1935 års revisorer finna innevarande års revisorer dessutom
angeläget, att åtgärder vidtagas för åstadkommande av en fullt tillfredsställande
verifiering av här omförmälda utbetalningar.
§ 37.
Revisorerna hava icke kunnat undgå kostatera, att den fullständiga frånvaron
av reglerande bestämmelser rörande såväl igångsättandet av insamlingar
för olika humanitära och välgörande ändamål samt för i ordets vidsträckta
bemärkelse samhällsgagnande åtgärder som även kontrollen på de
insamlade medlens användning måste framstå såsom en betänklig brist.
Det gäller här ofta att skydda synnerligen stora icke blott ekonomiska utan
även rent samhälleliga värden, vilka måste anses förknippade med dessa
frivilliga insamlingar. I syfte att råda bot för de missbruk av den fria insamlingsrätten,
som onekligen emellanåt torde hava förekommit i vårt land
— måhända främst genom stora avbränningar till följd av mindre välbetänkt
förvaltning av de insamlade medlen — anse sig revisorerna böra ifrågasätta,
om icke, då fråga är örn penninginsamlingar, vilka rikta sig till
en större allmänhet och avse ändamål av mera allmän samhällelig betydelse,
ingångsättandet av sådan penninginsamling först borde få ske efter
anmälan till statlig myndighet, vilken på grund av sådan anmälan skulle
hava att pröva, huruvida kontroll över sådan insamling i det särskilda fallet
vöre påkallad och, om så ansåges erforderligt, skulle hava att utse kompetenta
representanter för det allmänna till kontrollanter. På myndighetens
prövning borde bero örn, och i så fall i vilken form, redovisning för insamlingen
skulle göras tillgänglig för allmänheten. Utan att vilja lämna några
mera detaljerade anvisningar hur en dylik kontroll av större penninginsamlingar
borde anordnas — ett spörsmål som otvivelaktigt förutsätter en omfattande
och allsidig utredning -—- hava revisorerna likväl med hänsyn till
denna frågas ur samhällelig synpunkt stora vikt velat därå fästa riksdagens
uppmärksamhet.
— 159 —
ÅTTONDE HUVUDTITELN.
Ecklesiastikdepartementet.
§ 38.
Revisorerna hava den 9 december 1940 avlagt besök å riksarkivet.
Enligt riksarkivets instruktion, § 37, sådan denna lyder enligt kungörelsen
den 14 juni 1940 (nr 518 ) skall för ordinarie befattningshavare, i den mån
ej eljest i paragrafen annorlunda föreskrives, arbetstiden å tjänsterummet
utgöra 42 timmar i veckan eller, där veckan innehåller mindre än sex arbetsdagar,
ett i förhållande till antalet arbetsdagar minskat antal timmar
samt förläggas till tider, som bestämmas i arbetsordning eller eljest av
riksarkivarien med iakttagande av att arbetstiden icke någon arbetsdag må
understiga 4V2 timmar. I arbetstiden må icke inräknas måltidsrast. Vidare
stadgas i sagda paragraf, att, därest i särskilda fall arbete finnes med större
fördel kunna utföras utom tjänsterummet, må medgivande till därav föranledd
inskränkning i arbetstiden lämnas av riksarkivarien.
Vikten av att föreskrivna tjänstetider iakttagas inskärpes i cirkuläret den
4 januari 1940 (nr 37), däri Kungl. Majit bland annat anbefaller statsmyndigheterna
att tillse, att stadgad arbetstid i full utsträckning utnyttjas.
Vid revisorernas besök efterfrågades med hänsyn härtill vilka åtgärder,
som vidtagits för tillsynen av efterlevnaden av föreskrifterna i nämnda cirkulär.
Av de upplysningar, som härvid lämnades, framgick, att ämbetsverkets
chef, riksarkivarien, för sin del under den del av dagen, då övriga befattningshavare
fullgöra sina sysslor, tillbringar en så begränsad tid inom
ämbetsverket, att han svårligen är i stånd att medverka till en sådan eftersyn.
Revisorerna kunde nämligen konstatera, att riksarkivarien regelmässigt
infinner sig på sitt ämbetsrum först omkring klockan 11.30, således
omkring två timmar efter det att befattningshavarna enligt normal ordning
senast böra infinna sig. Efter lunchrasten, som regelmässigt torde omfatta
minst en timme, brukar han efter klockan 16 lika regelmässigt avstänga
sig från förbindelsen med såväl övriga befattningshavare som allmänheten.
Det är därför uppenbart, att han icke kan vara i tillfälle att kontrollera vare
sig arbetets igångsättande i behörig tid på morgonen eller dess fortsättande i
stadgad utsträckning på eftermiddagen. Då riksarkivets tjänstemän som bekant
äro fördelade på flera lokaler i staden, synes det ävenledes vara sannolikt,
att hans möjligheter att deltaga i kontrollen över verksamheten därstädes
med en så begränsad arbetstid inom ämbetsverket äro mycket små.
Arbetsförhållandena
vid riksarkivet.
— 160 —
Vid förfrågan, huru det med anledning av riksarkivarie^ ankomsttid till
ämbetsverket förhölle sig t. ex. med handläggandet av den dagliga ankommande
posten, upplystes, att riksarkivarien förbehölle sig att själv öppna
densamma. Det förefaller vara ofrånkomligt, att en följd härav måste bliva,
att bearbetningen av detta material, som i andra ämbetsverk igångsättes
omedelbart efter tjänstgöringstidens början, i riksarkivet måste uppskjutas
till långt fram på förmiddagen. Då riksarkivarien på ovan omnämnt sätt,
förutom sin lunchrast, regelmässigt från och med klockan 16 avstänger sig
från förbindelsen med befattningshavarna, är det också tydligt, att möjligheten
att erhålla riksarkivariens godkännande av färdigställda koncept i
hög grad beskäres.
Vid revisorernas besök efterfrågades också, huru, vid ovan anmärkta förhållande,
samarbetet mellan riksarkivarien och de föredragande ledamöterna
ordnades. Det upplystes därvid av äldsta arkivrådet, att före den nuvarande
riksarkivariens tid sammanträde mellan verkschefen och arkivråden
regelmässigt förekommit minst en gång i veckan, varvid diarierna genomgingos
och samråd då kunde ske örn alla de ärenden, som enligt instruktionen
skola behandlas av riksarkivarien och bägge ledamöterna. Den nuvarande
chefen hade emellertid avskaffat denna ordning. Vid en genomgång
av föredragningslistor och protokoll hava revisorerna konstaterat fall, då
behandling av ärenden, som enligt instruktionen bort ske i bägge arkivrådens
närvaro, skett i närvaro av blott ett arkivråd. Detta gäller företrädesvis
första byråns ärenden. Revisorerna hava särskilt uppmärksammat
ett fall, då beslut rörande ett av en forskare skriftligen framställt klagomål
mot en tjänsteman för fel i tjänsten fattats i närvaro av allenast föredraganden
för första byrån, trots att § 28 i instruktionen uttryckligen föreskriver
behandling i närvaro av två arkivråd och ärendets avgörande genom omröstning.
I samband därmed konstaterades också en påtaglig egenmäktighet
ifråga om diarieföringen av i detta ärende inkomna skrivelser. Sålunda
hade två av nämnda forskare till riksarkivarien ställda skrivelser icke blivit
diarieförda. Riksarkivarien motiverade detta förhållande med att han icke
haft anledning att betrakta dessa skrivelser såsom till riksarkivet ställda
formliga anmälningar, varför han också hade behandlat saken mer konfidentiellt.
På den grund hade han ej heller ansett det vara nödvändigt att
ärendet föredroges i plenum.
Med anledning av vad 1938 års revisorer i § 43 i sin berättelse uttalat örn
arkiveringen av statsmyndigheternas handlingar, anförde riksarkivet i skrivelse
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet bland annat, att,
om det av revisorerna framlagda gallringsprogrammet skulle kunna genomföras
utan för stor tidsutdräkt, torde de arbetskrafter, som riksarkivet för det
dåvarande kunde disponera för sådana uppgifter, icke visa sig tillräckliga.
Även örn någon andre arkivarie eller amanuens tidvis kunde förordnas att
biträda i gallringsärenden å andra byrån, måste riksarkivet förbehålla sig att
närmare pröva, örn det icke måste göra framställning hos Kungl. Majit örn
en så motiverad förstärkning av dess arbetskrafter.
— 161 —
Revisorerna hava även under innevarande års revisionsförrättning gjort
iakttagelser, som tyda på nödvändigheten av att ökad gallring i arkivmaterialet
ofördröjligen kommer till stånd.
Vid revisorernas besök dryftades också dessa förhållanden, varvid riksarkivarien
vitsordade att behov av personal för gallringsärenden alltjämt förelåge.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår föreligga allvarliga missför- Revisorernas
hållanden inom riksarkivet. Sålunda finna revisorerna det anmärkningsvärt, ntta,andeatt
riksarkivarien kunnat fullgöra sina ämbetsåligganden under så kort vistelse
å ämbetsrummet, som förekommit, detta så mycket mer som olägenheter
av skilda slag därigenom uppkommit. Med anledning av riksarkivariens
korta arbetstid och med hänsyn till nödvändigheten av att åstadkomma besparingar
för statsverket vilja revisorerna ifrågasätta, om icke vid arkivrådets
å första byrån förestående avgång med ålderspension dennes befattning
kan vakanssättas och till befattningen hörande åligganden överföras å riksarkivarien.
Revisorerna finna det vidare anmärkningsvärt att vissa till riksarkivet
ställda skrivelser icke blivit i vederbörlig ordning diarieförda och föremål för
den handläggning, som i instruktionen för arkivet fastställts.
§ 39.
Enligt Kungl. Maj:ts förnyade stadgar för nationalmuseum den 31 decem- Vissa
ber 1921 (nr 867) förestås museets avdelningar av fyra intendenter med en vld^nattofat^
överintendent såsom chef. Dessa hava till åliggande, bland annat, att i den museum,
ordning överintendenten bestämmer hålla föreläsningar och förevisningar rörande
museets samlingar, pågående utställningar eller andra lämpliga ämnen.
De till museets disposition ställda medlen, som enligt berörda stadgar icke
må användas för andra ändamål än dem, för vilka de äro avsedda, utgöras
av statsanslag, donationsmedel, förevisningsmedel, katalogmedel och garderobmedel.
Härjämte upptagas i museets räkenskaper sedan ett flertal år
tilbaka s. k. fotografimedel.
Å riksstaten för budgetåret 1939/40 funnos till nationalmuseets förfogande
upptagna anslag till avlöningar, omkostnader, underhåll och ökande av samlingarna
samt vandringsutställningar.
Förevisningsmedlen inflyta genom inträdesavgifter och må enligt stadgarna
användas till samlingarnas bästa och, där så erfordras, även till täckande
av möjligen uppkommande brister i de särskilda för museet anvisade anslagen.
Till förevisningsmedlen läggas även eventuella överskott å garderobmedlen.
Fotograf imedlen inflyta genom försäljning av fotografier och uthyrning av
skioptikonbilder m. m.
Vid genomgång av nationalmuseets räkenskaper för budgetåret 1939/40
hava revisorerna uppmärksammat, alt från titeln fotografimedel utbetalts
11—M9045. Rev. berättelse ang. statsverket dr 19i0. I.
— 162 —
Revisorernas
uttalande.
ersättningar till vissa av museets intendenter för av dem hållna föreläsningar
med tillhopa 650 kronor.
Revisorerna hava därjämte iakttagit, att till expeditionsvakter vid nationalmuseet
samt till en amanuens, en extra befattningshavare och en »kandidat»
utbetalts kilometerpengar med tillhopa 649 kronor 90 öre, varav 166 kronor
20 öre utgått av den under omkostnadsanslaget upptagna anslagsposten till
reseersättningar och återstoden från förskottsmedel till luftskydd. Nämnda
kilometerpengar hänföra sig enligt vederbörliga reseräkningar huvudsakligen
lill de resor med express- och lastbilar, som särskilt i september och december
månader 1939 företagits för transport av museets konstföremål från
Stockholm till annan ort, och vid vilka transporter museets här avsedda befattningshavare
medföljt bilarna. Sålunda må nämnas, att till en och samma
befattningshavare, som vid en resa under tiden den 17—den 21 december
1939 medföljt transportbil från Stockholm till annan å reseräkningen icke
angiven ort, utbetalts kilometerpengar med tillhopa 77 kronor 40 öre. Vidare
må nämnas, att till befattningshavare, som medföljt en transport till Gripsholms
slott, utbetalts kilometerpengar med 7 kronor 20 öre. Vid samma tid
var kostnaden för järnvägsresa Stockholm—Mariefred III klass tur och retur
4 kronor. Enligt från nationalmuseets kassakontor inhämtad uppgift, vilken
även bestyrkes av räkenskaperna, hava här omhandlade transporter verkställts
med av museet förhyrda bilar.
Slutligen hava revisorerna uppmärksammat, att från förevisningsmedlen
bestritts kostnader för inköp av blommor och kransar med tillhopa 263 kronor
20 öre. Ifrågavarande blommor hava i några fall förärats solister och
dirigent vid midnatts- och promenadkonserter, i ett fall en föreläsare och
ett fall en arkitekt. Det förtjänar framhållas, att ifrågavarande konstnärer
och föreläsare i vanlig ordning erhållit ersättning för sina uppträdanden.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att nationalmuseet vid verkställandet
av utbetalningar i olika avseenden förfarit oriktigt. Sålunda hade de till
vissa intendenter utbetalda ersättningarna för föreläsningar icke bort utgå,
enär hållande av föreläsningar enligt museets stadgar ingår bland intendenternas
åligganden. Ej heller hade till museets expeditionsvakter och andra
befattningshavare bort utbetalas kilometerpengar för de ovan berörda resorna,
då transportmedel i dessa fall kostnadsfritt tillhandahållits vederbörande
befattningshavare och reseersättning enligt 15 § allmänna resereglemente!
icke utgår i dylika fall.
Med anledning av revisorernas iakttagelser synes det böra tagas under
övervägande, örn icke för åstadkommande av bättre överensstämmelse med
eljest tillämpade redovisningsprinciper i statsförvaltningen för nationalmuseets
förevisningsmedel, katalogmedel, garderobmedel och fotografimedel borde
fastställas specialstat, enligt vilken utgiftsändamålen fixerades och överskottet
redovisades å särskild inkomsttitel.
— 163 —
§ 40.
Revisorerna hava uppmärksammat alt det i dagspressen och annorstädes
under senare år förekommit åtskilliga angrepp mot musikaliska akademins
sätt att i olika avseenden fullgöra sina åligganden.
Det har sålunda som en allmän anmärkning anförts, att akademin skulle
visat för liten kraft och för svagt initiativ inom sitt verksamhetsområde.
Med särskild styrka har denna anmärkning framförts då det gäller ledningen
av den med lotterimedel understödda orkesterföreningsverksamheten.
Beträffande befattningshavarna vid akademin har det anförts såsom
olämpligt, att sekreteraren, vilken i akademin är föredragande i samtliga
ärenden, jämte sin sekreterarbefattning innehar ordförandeposten i såväl
Föreningen .svenska tonsättare som Föreningen svenska tonsättares internationella
musikbyrå u. p. a. (Stim). Det har nämligen ansetts, att sekreteraren
i egenskap av föredragande i akademin skulle kunna få handlägga
ärenden, vilka lian tidigare haft att taga befattning med i egenskap av ordförande
i någon av nämnda båda föreningar.
Revisorerna, som icke ansett sig böra ingå på dessa spörsmål, hava granskat
akademins till riksräkenskapsverket avlämnade räkenskaper.
Enligt stadgarna för musikaliska akademin den 19 maj 1911 (nr 46), vilka
i dagarna ersatts med nya stadgar, handläggas förvaltningsärenden vid
akademin av förvaltningsutskottet, som består av preses, sekreterare och
kamrerare jämte tre ledamöter av akademin. Förvaltningsutskottets viktigaste
uppgift är att förvalta den akademin tillhöriga eller till akademin
upplåtna egendomen och i övrigt handhava dess ekonomiska angelägenheter.
De kamerala göromålen vid akademin ankomma på kamreraren, som har
skyldighet att uppbära akademins inkomster, att enligt gällande bestämmelser
och förvaltningsutskottets särskilda föreskrifter ombesörja dess utgifter
samt att föra akademins räkenskaper.
Vid akademins ordinarie sammankomst i mars, då räkenskaperna för det
föregående kalenderåret böra framläggas, väljas bland akademins ledamöter
eller associéer två revisorer att granska räkenskaperna över akademins
enskilda förvaltning och förvaltningsutskottets verksamhet. Revisorerna skola
före september månads utgång till förvaltningsutskottet avlämna en till
akademin ställd revisionsberättelse, vilken senast vid ordinarie sammankomsten
i oktober föredrages inför akademin. För de till akademin anslagna
statsmedlen skola räkenskaperna enligt föreskrift i kungörelsen den 14
augusti 1937 (nr 756) örn ändrad lydelse av i 1 § kungörelsen den 23 maj
1924 (nr 178) angående avlämnande till riksräkenskapsverket av årsräkenskaper
m. m. .senast den 15 september näst efter räkenskapsårets utgång avlämnas
till nämnda verk.
På grund av dessa föreskrifter har musikaliska akademin i sina till riksräkenskapsverket
avlämnade räkenskaper icke upptagit till redovisning sina
enskilda medel. Dessa underkastas i stället granskning av revisorer, utsedda
av akademin själv.
Musikaliska
akademins
medels
förvaltning.
— 164
Revisorernas
uttalande.
Skyldighet
för folkskollarare
att mottaga
vikariat.
Akademins enskilda medel liava bildats genom elev- och examensavgifter,
genom överlämnande av lotterimedel oell framförallt genom donationer.
Fondernas antal uppgår till ett sjuttiotal med en sammanlagd kapitalbehållning
å omkring 2,150,000 kronor. Avkastningen av de enskilda medlen disponeras
huvudsakligen för stipendier och bidrag samt i mindre omfattning
för vissa löpande utgifter.
Enligt revisorernas mening måste det anses principiellt oriktigt, att medel
till så avsevärda belopp, som ovan angivits, av offentlig myndighet förvaltas,
utan att berörda förvaltning underkastas den granskning och kontroll,
som eljest utövas med avseende å allmänna verks och myndigheters
medelsförvaltning och räkenskapsväsende. Härtill kommer, att uppdelningen
av en myndighets medelsförvaltning på två olika räkenskaper, vilka avslutas
vid sinsemellan skilda tidpunkter, i hög grad minskar överskådligheten
och försvårar kontroll och inventeringar. Olägenheterna av den bristande
överskådligheten framträda särskilt starkt, när, såsom fallet är beträffande
musikaliska akademin, de enskilda medlen i viss omfattning användas till
ändamål, för vilkas tillgodoseende statsmakterna anvisat särskilda medel.
Givet är, att den revision, som verkställes av granskningsmän, vilka utses
av den förvaltande myndigheten själv, icke kan giva samma trygghet i fråga
om granskningens effektivitet och tillförlitlighet, som en av statens revisionsverk
utförd granskning. Ej heller kan det gärna tänkas, att av den förvaltande
myndigheten utsedda granskningsmän skola besitta samma självständighet
och obundenhet som ett statens organ, då det gäller bedömandet av
myndighetens organisation och de allmänna principerna för dess verksamhet.
På grund av det anförda och då det ej torde få anses uteslutet, att en
med tillbörlig auktoritet utrustad och mera energiskt driven revision skulle
kunna förebygga uppkomsten av grundade anmärkningsanledningar mot
akademins verksamhet i allmänhet, synes det revisorerna önskvärt, att åtgärder
vidtagas för att samtliga akademins medel sammanföras i en räkenskap,
underkastad den för statsmyndigheter i allmänhet föreskrivna granskningen.
§ 41.
Enligt 12 § avlöningsreglementet den 30 september 1937 (nr 868) för lärare
vid folk- och småskolor skall ordinarie lärare vara skyldig att, då sådant
erfordras för indragning av övertalig lärartjänst eller då eljest med
hänsyn till undervisningsväsendets bästa synnerliga skäl därtill finnas, med
bibehållande av den lönegrad, han innehar, enligt Kungl. Majits bestämmande
låta sig förflyttas till annan lärarbefattning inom undervisningsväsendet,
jämväl med förändring av bostadsorten och övergång till annat skoldistrikt.
Därvid skall dock tillses, att läraren såvitt möjligt erhåller en tjänst, som
kan anses likvärdig med den tjänst läraren lämnar.
Någon skyldighet att bestrida vikariat å befattning vid annan skola inom
eller utom det egna distriktet föreligger däremot enligt avlöningsreglementet
icke.
165
I folkskolestadgan den 26 september 1921 (nr 604) § 25 föreskrives, att,
då lärarbefattning är ledig eller lärare åtnjuter tjänstledighet, skolrådet skall,
därest icke skolöverstyrelsen på gjord framställning funnit skäl att därifrån
medgiva befrielse, för undervisningens uppehållande anställa vikarie. Örn
icke särskilda förhållanden därifrån föranleda undantag, bör därvid icke
någon därtill förordnas, som ej äger den i stadgan föreskrivna behörigheten
att innehava den ifrågavarande Ijänsten.
Enligt folkskolestadgan § 10 skall för varje skoldistrikt finnas ett reglemente,
som bland annat skall innehålla bestämmelser angående lärares åligganden
och tjänstledighet. Av skolöverstyrelsen fastställda normalreglemenlen
sakna emellertid föreskrifter angående skyldighet för lärare att bestrida
vikariat å befattning vid annan skola.
Enligt kungörelsen den 26 april 1940 (nr 324) med bestämmelser ifråga
om avlöning till vissa befattningshavare i statens och kommuns tjänst vid
tjänstgöringshinder på grund av undervisningens inställande eller inskränkning
i anledning av vid krig eller krigsfara vidtagna anordningar skall innehavare
av ordinarie folk- eller småskollärartjänst för tid, .då han av sådan
anledning hindrats alt tjänstgöra eller hans tjänstgöring minskats, äga uppbära
sina sedvanliga avlöningsförmåner. Har läraren beviljats tjänstledighet,
vilken helt eller delvis innefattar tid varunder tjänstgöringshinder av
ifrågavarande slag förelegat, skall avdrag å avlöningen ske enligt de för
tjänstledighet gällande bestämmelserna. Lärare är skyldig att utan särskild
ersättning fullgöra den återläsning, som i vederbörlig ordning kan varda
bestämd. Dessa föreskrifter skola i tillämpliga delar gälla jämväl extra ordinarie
folk- eller småskollärare.
Under våren 1940 förekom tämligen allmänt, att skollokaler logos i bruk
för militära ändamål och att den vid skolorna anställda lärarpersonalen
till följd härav hindrades att tjänstgöra. Revisorerna hava under sina resor
på åtskilliga håll gjort förfrågan, om icke den lediga lärarpersonalen —
vilken såsom nämnts uppbär i stort sett oavkortade avlöningsförmåner -—
kunnat beredas arbete på annat håll inom undervisningsväsendet. Svaren
hava genomgående blivit nekande, och i många fall har man hänvisat till att
skyldighet att bestrida vikariat vid annan undervisningsanstalt icke föreligger.
Belysande för förhållandena på förevarande område är följande exempel,
hämtat från ett folkskolinspektionsområde i västra Sverige. Inom ett enda
skoldistrikt i berörda inspektionsområde hindrades under våren 1940, på
grund av att försvarsmakten disponerade skollokalerna, 21 folk- och småskollärare
under sammanlagt 380 läsdagar att tjänstgöra. Undervisningen
var för de olika lärarna inställd under lid av växlande längd, dock i intet
fall understigande sex läsdagar. I fjorton fall varade hindret längre än tretton
läsdagar — eller alltså två läsveckor —, i åtta fall längre än 21 läsdagar
och i två fall 42 läsdagar.
Under samma tid tjänstgjorde vid skolorna inom inspektionsområdet 44
vikarier för tjänstlediga folkskollärare och 8 vikarier för tjänstlediga små
-
— 166 —
Bovist) rernas
uttalande.
skollärarinnor samt en vikare för en tjänstledig lärarinna vid mindre folkskola.
Av vikarierna för folkskollärare voro 37 anställda som vikarier för
lärare, som inkallats till värnpliktstjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt
försvarsberedskap. 16 av dem voro obehöriga, d. v. s. de hade icke
avlagt folkskollärarexamen. Av de 8 vikarierande småskollärarinnorna voro 2
icke examinerade.
1 skrivelse den 5 juni 1940 uttalade riksdagen, att det enligt riksdagens
mening borde övervägas, huruvida icke lärare, som finge sin undervisning
för viss tid helt inställd och vilken under sådan tid erhölle oavkortad lön,
kunde tagas i anspråk för annan tjänstgöring inom sådana arbetsområden,
där förstärkning av arbetskrafterna kunde befinnas önskvärd, exempelvis
inom krisförvaltningen. De iakttagelser, för vilka revisorerna här ovan redogjort,
synas ägnade att understryka vikten av att det av riksdagen sålunda
berörda spörsmålet utan dröjsmål utredes. Det må väl erkännas, att det icke
är en lätt sak att komma till rätta med denna fråga, men revisorerna vilja
dock ifrågasätta, örn icke en lösning av det omfattande spörsmålet åtminstone
till en del skulle kunna vinnas därigenom, att skyldighet tillsvidare föreskrives
för lärare, som bliva förhindrade att tjänstgöra vid sin egen skola,
att, där så prövas lämpligen kunna ske, efter folkskolinspektörens bestämmande
uppehålla vikariat vid annan skola inom eller utom det egna skoldistriktet,
givetvis mot ersättning för uppkommande merkostnader antingen
i form av txaktamente eller efter annan lämplig grund. En sådan lösning
torde kunna genomföras utan tidsödande utredningar, och den skulle enligt
revisorernas mening innebära en i varje fall bättre ordning än den som nu
gäller på detta område.
— 167 —
NIONDE HUVUDTITELN.
Jordbruksdepartementet.
§ 42.
I riksdagens revisorers berättelse för budgetåret 1938/39 påtalade reviso- iakttagelser
renia det förhållandet, att vissa tjänstemän hos vattenfallsstyrelsen och patent- vibsegtr^fe“fncg
och registreringsverket jämväl voro sysselsatta med undervisning vid olika av tjänster,
tekniska undervisningsanstalter i en omfattning, som sträckte sig utöver, vad
som vore förenligt med statens intressen.
Jämväl innevarande års revisorer hava gjort vissa undersökningar i nu
nämnt hänseende och bland annat uppmärksammat, att chefen för statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt innehar anställning såsom speciallärare
vid en teknisk läroanstalt, och att detta arbete under höstterminen 1939 föranlett,
att han nära nog en hel veckodag måst vara frånvarande från arbetet
i sitt ämbetsverk, samt att under vårterminen 1940 tjänstgöringen som lärare
varit av samma omfattning men då fördelats på tre veckodagar.
Revisorerna måste finna detta otillfredsställande med hänsyn till ämbetsverkets
intressen och utövandet av uppsikten över arbetet därstädes. Såsom
komplettering av sina tidigare gjorda iakttagelser på nämnda område hava
revisorerna velat omförmäla detta förhållande.
— 168 —
TIONDE HUVUDTITELN.
Handelsdepartementet.
§ 43.
Särskilda Enligt lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura
fa^handei^- för Stockholm hos Överståthållarämbetet, för annan stad hos magistraten
m. fl. register, eller, där sådan ej finnes, hos vederbörande stadsstyrelse, och för landsbygden
hos länsstyrelsen föras handelsregister för inskrivning av de anmälanden,
om vilka i nämnda lag förmäles eller vilkas intagande i registret kan varda
annorledes föreskrivet. Anmälan till handelsregistret skall göras skriftligen
och vara åtföljd av stadgade avgifter för registreringen och dess kungörande.
Vidare skall den myndighet, hos vilken handelsregistret föres, ofördröjligen
låta kungöra innehållet av anmälan, som i registret intages, såväl i allmänna
tidningarna, som ock i den stads tidning, där myndigheten har sitt säte eller,
om flera tidningar där utgivas i den av dessa, där allmänna påbud för staden
vanligen meddelas. Utgives ej tidning i staden, skall kungörelsen införas i
den tidning i länets residensstad, där allmänna påbud för denna stad vanligen
meddelas. En samling för hela riket av de i allmänna tidningarna kungjorda
anmälanden skall genom det allmännas försorg efter hand befordras till
trycket samt förses med register. Såsom avgifter för registrering och dess
kungörande skulle följande avgifter erläggas, nämligen
a) då firma första gången anmäles av enskild näringsidkare .... kronor 4
b) då firma första gången anmäles av handelsbolag............ * 6
c) då anmälan eljest sker .................................. » ,3.
Avgift skall ej erläggas i vissa fall, exempelvis då det förklarats, att anmälan
icke bort intagas i registret och då konkurs inträffat. Ej heller utgår
avgift för registrering och kungörande av anmälan om rörelses upphörande,
eller då något förhållande, varom inskrivning skett på begäran av part, ändrats
eller upphört.
I lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar stadgas, att hos länsstyrelsen
skall föras föreningsregister för inskrivning av de uppgifter, vilka
enligt lagen skola för registrering anmälas, eller vilkas intagande i registret
— 169 —
eljest är eller varder föreskrivet. Anmälan till registret skall göras skriftligen
och vara åtföljd av stadgade avgifter för registreringen och dess kungörande.
Vad i registret införes med undantag av underrättelse om konkurs, varom
omförmäles i 63 § samma lag, skall genom länsstyrelsens försorg ofördröjligen
kungöras såväl i allmänna tidningarna som ock i den stads tidning,
där länsstyrelsen har sitt säte, eller om flera tidningar där utgivas, i den av
dessa, där allmänna påbud för staden vanligen meddelas. En samling för
hela riket av vad sålunda i allmänna tidningarna kungjorts skall genom det
allmännas försorg efter hand befordras till trycket samt förses med register.
Såsom avgifter för registrering och dess kungörande skulle erläggas:
a) då ansökan om förenings registrering göres, så ock då flyttning
av styrelsens säte till annat län eller ändring av firman för ny
fullständig inskrivning anmäles .......................... kronor 8
b) då anmälan eljest sker .................................. » 2.
Avgift skall ej erläggas i vissa fall, som i huvudsak motsvara vad i sådant
hänseende gäller beträffande anmälan till handelsregistret.
Sedan det visats att utgående avgifter voro otillräckliga för täckande av
registreringsmyndigheternas kostnader för registrering och kungörande av
anmälningar till handelsregistret, höjdes dessa avgifter genom kungörelsen
den 11 oktober 1920 (nr 802) och utgå för närvarande med följande belopp:
a) då firma första gången till registret anmäles: av enskild nä -
ringsidkare ........................................... kronor 8
av handelsbolag........................................ » 12
b) då anmälan eljest sker.................................. » 6.
Genom kungörelse samma dag höjdes även utgående avgifter för anmälningar
till föreningsregistret och utgå för närvarande med följande
belopp:
a) då ansökan örn förenings registrering göres, så ock då flyttning
av styrelsens säte till annat län eller ändring av firman
för ny fullständig inskrivning anmäles .................. kronor 16
b) då anmälan eljest sker ................................ » 4.
Enligt kungörelsen den 21 december 1917 skola slutligen av försäkringsbolag,
som registrerats hos länsstyrelse, erläggas 10 kronor, då ansökning
örn försäkringsbolags registrering göres, så ock då ändring i firman anmäles
för ny, fullständig inskrivning i registret samt 3 kronor, då anmälan eljest
sker.
Avgift skall ej erläggas för vissa underrättelser, som genom rättens eller
domarens försorg avsändas för registrering, såsom beträffande konkurs,
likvidation, förordnande av syssloman m. m. Även vissa andra undantag
från avgiftsplikten äro stadgade.
170 —
Enligt patent- och registreringsverkets instruktion åligger det ämbetsverket
att ombesörja utgivningen av samlingar, omfattande bland andra de i
del hos försäkringsinspektionen förda försäkringsregistret, föreningsregistren
och handelsregistren kungjorda uppgifter. Ämbetsverkets tryckningskostnader
för utgivningen av nämnda samlingar skola enligt kungl, brev den 2
november 1915 utgå från anslaget till särskilda kostnader för föreningsm.
fl. register.
Till bestridande av kostnaderna för den Överståthållarämbetet och länsstyrelserna
åliggande befattningen med registreringar och anmälningar till
förenings-, försäkrings- och handelsregistren anvisade 1911 års riksdag ett
förslagsanslag å 4,000 kronor, varjämte medgavs, att de till nämnda myndigheter
inflytande avgifterna för sådana registreringar och anmälningar
finge uppföras å detta anslag såsom särskilda uppbördsmedel. Från och
med budgetåret 1935/36 redovisas avgifterna å riksstatens inkomstsida såsom
»avgifter för registering i förenings- m. fl. register». I riksstaten för budgetåret
1939/40 hade dessa avgifter beräknats till 120,000 kronor. I samband
härmed höjdes X:e huvudtitelns anslag till »särskilda kostnader för
förenings- m. fl. register» och upptogs för nämnda budgetår till 140,000
kronor.
Jämlikt kungörelsen den 24 november 1911 angående användningen och
redovisningen av avgifter för registreringen i handelsregistren skulle de hos
magistraterna i städerna, utom Stockholm, eller, där magistrater ej finnas,
hos vederbörande stadsstyrelse inflytande avgifterna uppbäras av stadsmyndigheterna
utan redovisningsskyldighet till statsverket mot skyldighet för städerna
att vidkännas alla de nied registreringen och dess kungörande förenade
utgifterna.
Av nedanstående sammanställning framgår närmare dels uppbörden av
ifrågavarande avgifter, dels ock utgifterna för berörda registreringsbestyr
under vissa räkenskapsår enligt budgetlredovisningen.
Brist, som
Räkenskapsår | Uppbörd | Utgifter | täckts av |
1912............. | ....... 21,984:80 | 24,581: 30 | 2,596: 50 |
1927/1928 ....... | ....... 71,077: — | 83,685: 75 | 12,608: 75 |
1932/1933 ....... | ....... 102,589:90 | 119,602: 57 | 17,012: 67 |
1937/1938 ....... | ....... 119,858:68 | 139,955: 53 | 20,096: 85 |
1938/1939 ....... | ....... 125,527:85 | 144,352: 37 | 18,824: 52 |
1939/1940 ....... | ....... 80,705:50 | 137,098: 58 | 56,393: 08 |
Av följande framställning framgår vidare uppbördens och utgifternas fördelning
mellan registreringsmyndighetema under vissa räkenskapsår.
— 171 —
Räkenskapsår
län
Ö.Ä:s kansli.....
K. B. Stockholms
» Uppsala >
» Södermanlands »
> Östergötlands >
> Jönköpings >
> Kronobergs >
> Kalmar *
> Gotlands >
» Blekinge >
> Kristianstads >
» Malmöhus >
> Hallands >
> Göteb. o. Bohus >
> Älvsborgs *
> Skaraborgs >
> Värmlands >
> örebro >
> Västmanlands >
> Kopparbergs >
> Gävleborgs >
> Västernorrlands >
> Jämtlands >
> Västerbottens >
> Norrbottens >
Summa kronor
Tillkommer patent- och
registreringsverkets
| kostnader för samling|
arnäs utgivande
1937/38 |
| 1938/39 |
| 1939/40 | ||||
Uppbörd | Utgifter | Uppbörd | Utgifter | Uppbörd | Utgifter | |||
28,150 |
| | 15,334:56 | 30,544 |
| 15,842: 54 | 21,422 |
| 19,573: 55 |
5,404 |
| 5,973: 04 | 5,774 | — | 5,897: 71 | 3,440 | — | 5,198:34 |
i''844 | 06 | 2,202: 94 | 1,876 | -- | 2,162: 07 | 1,413 | 50 | 1,892: 64 |
1,956 | 3,033: 46 | 2,084 | — | 2,970: 58 | 1,806 | — | 3,347:85 | |
3,473 |
| 2,688: 58 | 3,275 | — | 3,168:10 | 2,354 | — | 2,936:73 |
4*318 |
| 5,323: 06 | 4,115 | — | 6,332:14 | 2,656 | 50 | 5,473:03 |
3’032 |
| 3,567:49 | 2,783 | — | 3,211:99 | 2,128 | — | 3,518:10 |
3’559 | _ | 5,116: 20 | 3,685 | — | 6,470:14 | 2,429 | — | 6,924:54 |
''831 |
| 1,008:85 | 890 |
| 1,033: 51 | 372 | — | 730:53 |
1,507 |
| 2,026:34 | 1,835 | — | 2,545: 29 | 1,231 | — | 2,171: 90 |
5,747 | 61 | 6,176:54 | 4,724 | 50 | 5,388: 93 | 2,839 | 50 | 3,917:48 |
6,437 |
| 9,444: 31 | 6,376 | 30 | 9,623: 81 | 4,196 | — | 6,763:07 |
2*054 | _ | 3,108:79 | 2,138 | — | 2,450: 32 | 1,696 | — | 2,721: 62 |
10*579 | 01 | 8.478: 40 | 13,130 | — | 11,019: 65 | 7,142 | — | 12,655: 60 |
ö|821 |
| 5,841: 91 | 6,186 | — | 6,900: 41 | 3,525 | — | 4,647: 60 |
3*337 |
| 3,813: 10 | 3.557 | 50 | 3,701:66 | 2,538 | — | 3.661: 65 |
4,155 |
| 7,249: 32 | 4,375 | — | 5,417:39 | 2,606 | 50 | 3,559:63 |
3*012 |
| 3,472: 04 | 3,464 | — | 4,090: 81 | 2,239 | — | 3.478:14 |
1*831 | _ | 2,865: 75 | 2,148 | — | 3,110: 55 | 1,407 | — | 2,662: 86 |
4*140 |
| 6,304: 99 | 4,607 | _ | 6,268: 93 | 2,896 | — | 6,485: 85 |
3,894 | _ | 5i304:76 | 4.338 | — | 5,587: 10 | i 2,634 | 50 | 5.077:05 |
4,630 |
| 6,835: 11 | 4,36b | 55 | 6,157: 59 | 2,757 | — | 5,375: 65 |
i 2^428 | _ | 3,357: 79 | 2,208 | — | 3,018: 44 | 1,352 | — | 3,312:79 |
4,581 | _ | 4.807: 27 | 4,109 | — | 5,497: 34 | 1 2,134 | — | 4,126: 60 |
2,818 | — | 2,653: 23 | 2,939 | — | 2,603:32 | 1 1,491 | — | 2,071: 93 |
119.858 1 | G8 | 125,987: 83 | 125,527 | 85 | 130,470. 32 | 180,705 | 50 | 122,284: 73 |
|
| 13,967: 70 | 1 | _ | 13,882:05 | i | — | 14,813: 85 |
Ovannämnda registreringsmyndigheters särskilda utgifter för bestyret med
handels-, förenings- och försäkringsregistren utgöras av kostnader för annonsering.
Vid sin granskning hava revisorerna uppmärksammat, att innehållet
av den anmälan, som skall intagas i registren, ofta av vederbörande registreringsmyndighet
kungjorts — förutom i post- och inrikes tidningar
i ett flertal ortstidningar, ehuru enligt gällande bestämmelser beträffande
registrens förande annonsering skall ske i endast en ortstidning.
Ifrågavarande registreringsavgitter hava varit avsedda att täcka legistieringsmyndigheternas
utgifter för annonsering av anmälningar till registien.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgar, hava emellertid annonseringskostnaderna
väsentligt överstigit de erlagda avgifterna, på grund varav statsverkets
nettoutgifter för de statliga registreringsmyndiglieternas annonskostnader
ökats år från år. Detta lärer i huvudsak hero på, att, sedan avgifternas
belopp för tjugo år sedan fastställdes, priserna för annonsering avsevärt
stigit. Då .statsverket icke hör åsamkas några kostnader för ifrågavarande
annonsering, synes det angeläget, att en sådan höjning av nu gällande av
-
Re visor enias
nttala-nd-e.
— 172
giller kommer till stånd att dessa täcka annonskostnaderna. Därjämte bör
tagas under övervägande, huruvida icke gällande bestämmelser angående
anmälans kungörande i tidningarna böra ändras på sätt att i de särskilda
fall, då det av en eller annan orsak kan befinnas nödvändigt att kungöra
anmälan till registren i mer än en ortstidning, detta även må äga rum. Givetvis
bör dock icke härigenom någon särskild kostnad förorsakas statsverket.
— 173
ELFTE HUVUDTITELN.
F olkhushållningsdepartementet.
§ 44.
Revisorerna liava ansett sig böra något närmare sysselsätta sig med de
åtgärder för vinnande av kontroll över prisutvecklingen inom landet, som
i anslutning till beslut av 1939 års urtima riksdag rörande beviljande av
anslag till priskontroll ansetts böra vidtagas från statens sida samt rörande
resultatet av åtgärderna i detta avseende.
I sådant syfte hava revisorerna hos statsministern gjort framställning örn
alt en redogörelse över statens priskontrollnämnds arbete måtte tillhandahållas
revisorerna. Med anledning av denna framställning hava de från
priskontrollnämnden erhållit vissa redogörelser för konjunkturutvecklingen
inom landet åren 1939 och 1940 samt följande promemoria rörande priskontrollnämndens
verksamhet.
P. M. rörande statens priskontrollnämnds verksamhet.
Målet för den priskontrollerande verksamhet, som sedan krigets början
utövats av prissakkunniga och den 12 april övertagits av statens priskontrollnämnd,
har varit ernåendet av en så stabil prisnivå, som försörjningspolitiska
och övriga ekonomiska förhållanden överhuvud taget medgiva. Någon
absolut prisstabilitet har under rådande förhållanden icke varit möjlig,
då vissa utanför nämndens kontroll liggande faktorer orsakat och bestämt
en allmän prisstegringsprocess inom näringslivet. Till dessa faktorer hör i
främsta rummet prisstegringen på jordbrukets produkter, på importvaror
samt arbetslönernas höjning. För en närmare redogörelse av hur särskilt
prisstegringen på importvaror och jordbruksprodukter påverkat den allmänna
prisutvecklingen hänvisas till konjunkturinstitutets två senare rapporter,1
som bifogas till denna promemoria.
Den fram till april 1940 fortgående starka prisstegringen på importerade
varor, som i väsentlig mån bestämdes av hastigt uppgående frakt- och försäkringskostnader
men också av prisstegring i utlandet, måste i huvudsak
accepteras som oundviklig. För att importen skulle kunna fortgå i önskvärd
omfattning, måste importörerna täcka de ökade importkostnaderna
genom höjda pris på den svenska marknaden. Vissa åtgärder hava dock vidtagits
för att på viktiga punkter begränsa den direkta importprisstegringen.
1 Ej här avtryckta.
Pris
reglerande
åtgärdar.
— 174 —
Genom olika lonner av clearing mellan till varierande kostnader inkommande
partier har för kol och koks, olika typer av handelsjärn, rör, gödnings-
och fodermedel en utjämning och reglering av priserna kommit till
stånd. Eftersom vid fri import de dyraste partierna, som under ett tidsavsnitt
inkommit lill landet, hade tenderat att bestämma det inom landet
gällande priset, har clearinganordningarna betytt en begränsning av de stegrade
ämportkostnadernas verkningar på prisnivån inom landet.
Priskontrollnämnden (respektive prissakkunniga) har för övriga områden
av importen i huvudsak måst acceptera de höjda importkostnaderna och
begränsat verksamheten till att övervaka att prishöjningarna för viktigare
importvaror icke överstigit redovisade importkostnader. Denna övervakning
har till stor del haft en rent statistisk karaktär i det att nämnden noga följt
de prisuppgifter för importvaror, som fortlöpande insamlas av kommerskollegium,
kompletterade med uppgifter, som nämnden själv infordrat från importörer
respektive deras föreningar, samt där detta varit möjligt jämfört
dessa med de enhetsvärden för importen, som kunna framdeduceras ur importstatistiken.
Därjämte har nämnden för viktigare importerade råvaror
vid olika tillfällen infordrat mer specificerade uppgifter över hur importkostnaderna
fördela sig på olika poster (inköpspris i utlandet, frakt- och
försäkringskostnader m. m.).
Under tiden efter avspärrningen den 9 april har en starkt utpräglad ojämnhet
i importkostnaderna för samma vara, införd från olika länder och på
olika vägar, nödvändiggjort en skärpt övervakning av prissättningen på importerade
varor. Priskontrollnämnden har sålunda med samtliga förefintliga
importföreningar träffat överenskommelse örn anmälning till nämnden
av sådan import över Petsamo, sorn kommer att nödvändiggöra en allmän
prishöjning inom landet. För den i många fall i förhållande till landets förbrukning
ringa import, som för närvarande kan komma till stånd från transoceana
länder över Petsamo, över Ryssland eller på andra vägar, kan enligt
nämndens uppfattning återanskaffningspriset som regel icke bliva normgivande
för prissättningen. Nämnden eftersträvar i sådana fall en clearing av importkostnaderna
med priserna på inom landet förefintliga lager av samma
varor. I enstaka fall, då importkostnaderna varit alltför höga i förhållande till
prisläget inom landet och den ifrågasatta importen varit betydelselös ur försörjningssynpunkt,
har handelskommissionen genom att förvägra importlicens
efter samråd med priskontrollnämnden förhindrat, att sådan import kommit
till stånd. Denna form av direkt selektiv priskontroll av importvarorna
är möjlig endast vid införseln över Petsamo och i fråga om varor, för vilka
importförbud utfärdats. Till dominerande del är importen dock fri (utfärdandet
av valutatillstånd har endast i rena undantagsfall gjorts beroende av
importpriset), och priskontrollen har på flertalet områden liksom förut måst
begränsas till en mer statistiskt orienterad övervakning av importprisutvecklingen.
Det är uppenbart, att den synnerligen kraftiga stegringen i prisen på viktiga
råvaror och halvfabrikat, som till alldeles övervägande del bestämdes
— 175 —
av faktorer, som lågo utanför området för priskontroll, måste medföra en
avsevärd prishöjning på inom landet omsatta och producerade varor. Priskontrollen
har i själva verket till väsentlig del varit inriktad på att övervaka
importprisstegringens spridning lill inhemska produkter. Risk förelåg
särskilt under den snabba importprisstegringen hösten 1939, att en prishöjningsprocess
av mer eller mindre spekulativt betonad art skulle uppstå. Men
även på andra områden ägde pris- och kostnadsstegringar rum, som folio
utanför ramen för priskontrollnämndens verksamhet, och som bidrogo till den
allmänna prisstegringstendensen. Till dessa hörde i främsta rummet jordbruksprodukternas
pris och arbetslönerna. Över prisen på jordbruksprodukter
har nämnden endast i mycket begränsad omfattning varit i tillfälle att
utöva kontroll. Prisen på huvudprodukterna hava reglerats och bestämts
av annan instans, varigenom nämndens verksamhet begränsats till kontroll
av prisen på mer sekundära produkter (såsom ost och hudar) samt en övervakning
av prisbildningen inom handeln.
Den av nämnden och tidigare av prissakkunniga utövade priskontrollen
blev på detta vis till väsentlig del en övervakning av att den primära och
så att säga utifrån givna prishöjningen på importvaror och jordbruksprodukter
jämte den delvis därav följande lönestegringen icke medförde oskäliga
prishöjningar inom industrien och handeln. Prisövervakningen fick härmed
från början karaktären av en kontroll över själva prishöjningen. Detta
betyder å ena sidan ett accepterande av prisläget sådant det gestaltade sig
under tiden närmast före krigsutbrottet och å andra sidan att kontrollen
av prissättningen under krigstiden begränsas till en bedömning av skäligheten
i prishöjningen med hänsyn till inträffade kostnadsökningar. Denna
metod för prisövervakning, som i regel kunnat tillämpas men givetvis för
särskilda fall måste läggas om med hänsyn till speciella omständigheter, har
möjliggjort en väsentligt enklare och på samma gång smidigare kontroll av
prisutvecklingen än om prissättningen i varje fall skulle granskas med utgångspunkt
från ett företags totala omkostnader och under hänsynstagande
till dess aktuella vinstläge. Å andra sidan är det givet, att denna form av
priskontroll icke kan och icke avser, att på varje punkt garantera en prissättning,
som medgiver produktion och handel en till ett minimum beskuren
vinst, lika litet som den avser att garantera ett företag en, oberoende av förskjutningar
i läget, konstant vinst. Som prisövervakningen i huvudsak hittills
funktionerat har avsikten i stället främst varit att i så smidiga former
som möjligt och utan stor byråkratisk apparat tillse, att prissättningen inom
industri, handel m. m. icke giver upphov till inflatoriskt verkande vinstökningar.
Detta krav bör uppenbarligen i huvudsak fyllas, örn de prishöjningar,
som företagas inom olika områden av näringslivet, icke överstiga
de kostnadsökningar, som påvisas hava ägt rum.
Prisregleringslagen ger som bekant möjlighet att fixera normalpris och på
olika vis reglera handeln. Det har dock ansetts vara i högsta grad önskvärt
att stela bindningar av prissättningen så långt möjligt undvikas och endast
tillgripas, när frivilliga överenskommelser icke visa sig möjliga. Prisregle
-
— 176
ringslagen har hittills endast tillämpats på ett område, nämligen i fråga örn
ved. Därjämte har vid beslag i allmänhet bestämda pris fixerats att gälla
vid försäljning av beslagtagen vara. I övrigt har nämnden genom frivilliga
överenskommelser om prissättningen med enskilda företag likaväl som med
organisationer inom industri och handel sökt etablera en mer smidig form
av prisövervakning. Sådana överenskommelse pris, som sättas efter underhandling
mellan berörda företag och priskontrollnämnden, få icke utan förhandsanmälan
överskridas. Då denna form av prisreglering saknar rättsligt
bindande kraft, förutsätter funktionsdugligheten hos ett system med frivilliga
prisöverenskommelser ett betydande mått av förståelse och lojalitet från näringslivets
sida. Av särskild betydelse har härvid varit den vilja till lojalt
samarbete med de priskontrollerande myndigheterna, som industriens och
handelns branschsammanslutningar och organisationer visat. Priskontrollnämnden
(liksom förut prissakkunniga) står i intimt samarbete med de
prisbyråer, som upprättats inom Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund
och Sveriges köpmannaförbund. Genom dessa prisbyråer mottagas
anmälningar av fall av oskälig prishöjning, insamlas kostnadsuppgifter och
andra informationer samt förmedlas i vissa fall nämndens direktiv och beslut
till industriens och handelns företag.
Till grund för de frivilliga prisöverenskommelserna med industriens före
tag och branschorganisationer ligga som ovan framhållits i allmänhet kostnadskalkyler,
som angiva den sedan tiden före krigsutbrottet inträffade kostnadsökningen.
Enär denna nästan undantagslöst till dominerande del hänfört
sig till de rörliga kostnaderna, bränsle- och material- samt lönekostnader,
har en bedömning från dessa utgångspunkter av skäligheten i en
föreslagen prishöjning utan alltför stora felmarginaler varit möjlig. Företagen
redovisa åtgång och förbrukning av ifrågakommande råmaterial,
bränsle m. m. per enhet framställd produkt samt faktiska inköpspris under
tiden omedelbart före kriget (i allmänhet augusti 1939) samt för det tillfälle
kalkylen avser. I kalkylen ingående pris på material och bränsle skola avse
faktiskt på marknaden normalt betalda pris och icke inkludera eventuellt
förväntade prishöjningar. I den kostnadsökning per tillverkad produktenhet,
som den framlagda kalkylen leder fram till och som alltså skall motivera
en föreslagen prishöjning, skall som regel icke ingå procentuella tilllägg
hänförande sig till allmänna och fasta kostnader eller vinst. Hänsyn
skall i princip endast tagas till de kostnadsökningar, som kunna redovisas
och specificeras. I praktiken hava givetvis vissa jämkningar i dessa principer
förekommit (t. ex. då en fullständig verifiering av samtliga poster i
kostnadsökningen icke varit möjlig, och grund förelegat för antagandet att
övriga kostnader undergått en stegring, som motiverar ett procentuellt tilllägg).
Vidare har prisjämförelsen med förkrigstiden i enstaka fall måst modifieras
med hänsyn till ett mer onormalt pris- och kostnadsläge under tiden
närmast före krigsutbrottet. I vissa fall har vikten av en tillräcklig stimulans
åt produktionen och gardering av uppenbara tillverkningsrisker även föranlett
godkännande av en prisberäkning, som inkluderar sådana framtida
— 177 —
kostnadselement, som man med visshet kunnat förutse. Som exempel må
nämnas den i maj 1940 med järnbruken träffade överenskommelsen örn
prissättningen på träkolstackjärn och liandelsjärn. Det höjda priset på träkol,
varav nya kvantiteter till största delen skulle framkomma först under
loppet av nästa år, fick omedelbart ingå i kostnadsökningskalkylen för de
nya järnprisen.
Genom denna utsträckta tillämpning av principen om återanskaffningspriset
ansåg sig järnbruken kunna taga risken av långtidskontrakt örn kolning.
Anförda modifikationer hava dock icke betytt avsteg från den antagna
principen vid fastställande av ett överenskommelsepris nämligen att till förkrigspriset
skall läggas ett pristillägg motsvarande en redovisad ökning i löpande
produktionsomkostnader. Det är av särskild betydelse, att ifrågavarande
princip icke medgiver täckning för den ökning i fasta kostnader
per produktenhet, som uppkommer, då dessa slås ut på minskad produktion
eller försäljning. Vare sig omsättningen nedgått till följd av försämrad
tillgång på råvaror och bränslen eller genom minskad efterfrågan har priskontrollnämnden
ansett en sådan kompensation för de fasta omkostnadernas
stegring icke vara förenlig med de uppställda målen för pris- och penningpolitiken.
Aven på denna punkt har utan reellt avsteg från den fastställda
principen i undantagsfall modifikationer förekommit. Sålunda skulle
den onormalt högt uppdrivna produktionen av cement under augusti 1939
giva en i viss mån oriktig jämförelsebasis vid fastställandet av cementpriset
för 1940 års synnerligen starkt beskurna tillverkning. De fasta kostnaderna
per produktenhet hava i stället fixerats med utgångspunkt från en
genomsnittsproduktion för åren 1933, 1936 och 1938, och höjningen av cementpriset
har, sedan en av kriget framkallad stark omsättningsminskning
inträtt, på vanligt vis bestämts med ledning endast av ökningen i de rörliga
kostnaderna. På liknande sätt har nämnden vid överenskommelse örn priset
på vissa halvfabrikat av metaller låtit de fasta kostnaderna bestämmas
efter ett antal maskintimmar, som motsvarar fabrikernas normala gång i
två skift, och icke efter antalet timmar vid den höga och tillfälliga belastning
med tre skift, som gällde vid tiden före krigsutbrottet.
Även vid prissättningen av varorna inom handelns olika stadier har
nämnden i princip hävdat den ståndpunkten, att en stegring i handelns
marginaler endast skall utgå, i den mån en ökning i de löpande kostnaderna
kunna påvisas. I fråga om varor, för vilka en betydande prisstegring ägt
rum vid försäljning från producent eller importör, kan ett bibehållande av
handelns marginaler vid oförändrade procentsatser betyda en oskälig ökning
i handelns absoluta tillägg. Priskontrollnämnden har i ett flertal sådana
fall träffat överenskommelse med handelns organisationer örn en viss
beskärning i de procentuella förtjänstmarginalerna. Det har dock av uppenbara
skäl icke varit möjligt att från handelns företag infordra kostnadskalkyler
av samma art som från industrien. Priskontrollen har därför till
12 -409045. It ev. berättelse ami. statsverket är 1940. I
— 178 —
övervägande del fått ingå frivilliga överenskommelser om prissättningen inom
gross- och detaljhandeln utan att bestyrkande kostnadskalkyler för
den av överenskommelsen beförda varan kunnat förebringas. Sådana överenskommelser
liava dock givetvis endast kunnat täcka en relativt liten del
av handelns vidsträckta och ytterst differentierade område. Kontrollen av
handelns prissättning har i betydande mån fått utövas med hjälp av
en statistisk prisövervakning. Löpande statistik över prissättningen inom
alla viktigare områden av parti- och detaljhandeln införskaffas dels genom
förmedling av grossist- och köpmannaförbundets prisbyråer och
genom Kooperativa förbundet, dels genom nämndens egna prisombud.
Dessa senare insända varje månad prisuppgifter avseende detaljhandeln på
viktigare livsmedel och bränslen från omkring 400 orter i landet. -— Genom
det nära samarbete, som etablerats med gross- och detaljhandelns organisationer
och de överenskommelser om handelsmarginalernas storlek, som
träffats på olika punkter, har kontrollen av handelns prissättning kompletterad
med en omfattande statistisk prisövervakning i huvudsak visat sig vara
tillfredsställande.
En översikt av de områden och ett urval av de viktigare varor, för vilka
överenskommelsepriser för industrien respektive handeln träffats, lämnas
i en vid denna promemoria fogad bilaga.1 Det är givet, att ifrågavarande
form av prisövervakning icke kan och icke avser att omfatta samtliga varor,
som omsättas inom landet. Priskontrollen gäller i första rummet varor
av större betydelse för konsumtion och produktion. I andra hand har
kontrollen utsträckts till varor, som utan att utgöra mer väsenlig del av
omsättningen, utsatts för uppenbarligen omotivei''ade prishöjningar, eller för
vilka risk för en spekulativ prisutveckling ansetts föreligga. Genom anmälningar
av mer anmärkningsvärda prishöjningar från allmänheten, prisombuden
eller köpare inom handel och industri, befinner sig fältet för nämndens
prisreglerande verksamhet i ständig utvidgning.
Det nuvarande systemet med frivilliga prisöverenskommelser har väsentliga
fördelar över en legal reglering med stöd av maximipris- eller prisregleringslagarna.
Prissättningen blir smidigare och hänsyn kan tagas till individuella
omständigheter. Företagen och deras organisationer inom olika
näringsgrenar hava själva insett fördelen med en prisövervakning byggande
på ett frivilligt och lojalt samarbete med den priskontrollerande myndigheten.
I det stora hela torde också denna form av priskontroll hava funktionerat
tillfredsställande under den gångna delen av krigsperioden.
Det står emellertid fullt klart för nämnden, att med tiden nu tillämpade
metoder för priskontrollen måste undergå förändring och på vissa punkter
även radikalt läggas örn. Det är sålunda uppenbart, att redan det allt större
tidsavståndet från jämförelseperioden före krigsutbrottet måste medföra
växande svårigheter att erhålla tillfredsställande kalkyler över inträffade
kostnadsökningar. Sådana omständigheter som omläggningar i produktionen,
nya tillverkningsmetoder och nya produkter tendera att i hög grad
1 Ej här avtryckt.
— 179 —
försvåra jämförelser med pris och kostnader linder förkrigstiden. Nämnden
har i fall, där pris- och kostnadsjämförelse med förkrigstiden icke varit
möjlig, byggt prisbedömningen på en total kostnadskalkyl. Även i andra
fall, då skäligheten i en prishöjning varit svårbedömbar, har det visat sig
nödvändigt att komplettera och verifiera kalkyler över kostnadsökning med
en mer fullständig kostnadsanalys. Av detta skäl har nämnden låtit företaga
revision av ett antal företag inom skilda branscher. En mer ingående
kostnadsanalys har också varit erforderlig inom branscher, där staten i samband
med fullständig reglering av försörjningen dikterat prissättningen.
Allteftersom försörjningsläget försämras, ökar givetvis pressen på priserna,
och kravet på effektiv prisövervakning skärpes. Avsteg från de ovan
angivna principerna för den frivilliga prisövervakningen tendera härmed
att uppstå närmast för de områden, där knappheten blir särskilt framträdande.
Om spänningen mellan tillgång och efterfrågan inom ett område är
avsevärd, så att utbudet icke täcker löpande efterfrågan och lagren äro
otillräckliga, måste en fixering av prisbildningen uppenbarligen framstå
som sekundär i förhållande till en oundviklig reglering av tillverkning och
förbrukning. En frivillig överenskommelse om prissättningen med företagen
inom en sådan bransch kan i längden icke bliva någon garanti mot
inflationsartad prisutveckling. Priskontrollnämnden står i intimt samarbete
med livsmedels-, industri- och bränslekommissionerna vid behandlingen av
prisfrågor inom alla de områden, där en eller annan form av reglering av
försörjningen visar sig nödvändig. För de varor, som lagts under beslag
eller för vilka en effektiv handelsreglering genomförts, har tillstånd till försäljning
genomgående bundits vid villkor om hållandet av fixerat försäljningspris.
För andra varor, t. ex. för de viktigaste metallerna, har man nöjt
sig med en övervakning och reglering av försäljningen i mer frivillig form.
vilken reglering dock är en förutsättning för att en frivillig överenskommelse
om prissättningen på de knappa metallerna skall bliva effektiv. Inom
textilområdet har prisöverenskommelser för bomullsvävnader och trikåvaror
delvis bundits vid en mellan industrikommissionen och företagen avtalad
tillverkning av standardartiklar. Vid växande försörjningssvårigheter
kommer priskonlrollnämndens verksamhet på detta vis att alltmer utvecklas
i riktning mot ett system av en hårdare bunden priskontroll, kombinerad
med olika former av tillverknings- och förbrukningsregleringar Denna
uppfattning örn den sannolika utvecklingen behöver och bör dock icke medföra
en omedelbar omläggning av hela prispolitiken i denna riktning. Del
är av ovan anförda skäl önskvärt, att systemet med frivilliga prisöverenskommelser
bibehålies inom de betydande områden, där detta ännu är
möjligt.
Stockholm den 18 november 1940.
Erik Lundberg.
— 180
Revisorerna hava i samband med andra undersökningar inhämtat vissa
uppgifter, som synas i viss mån ägnade att giva belysning åt denna fråga.
Sålunda hava revisorerna i samband med en verkställd undersökning av
de statliga myndigheternas anskaffning av gengasaggregat införskaffat uppgifter
örn den hittillsvarande prissättningen å dylika aggregat. Från sakkunnig
person hava revisorerna sålunda erhållit en promemoria, vilken i
huvudsak innehåller följande.
Kostnaden för ett gott gengasaggregat betingas av följande moment: 1)
administrationsarbete, 2) uppfinningsarbete, 3) konstruktionsarbete, 4) experimentarbete,
5) verkstadsarbete inklusive materialkostnader, 6) monteringsarbetej
7) försäljningsarbete samt 8) finansierings-, riskkostnader och
vinst. För varje aggregat, som kommer till, kunna dessa åtta poster mer
eller mindre exakt representeras i kronor och ören. Då det gäller de fyra
första momenten bero kostnaderna i så hög grad på företagarens önskningar
och dispositioner, att man för att få en någorlunda exakt bild av dem i
det särskilda fallet måste underkasta företaget en granskning.
Verkstadsarbetets kostnad inklusive materialkostnaden är ganska enkelt
att framkonstruera.
Det slag av arbete, inklusive material, som förekommer i gengasaggregat
av gängse typer, tillhör den klass, som moderna verkstäder gärna med nuvarande
kronvärde leverera för 2: 50 å 3 kronor per kg. Detta gäller likvisst
ej när väsentliga delar av arbetsstycket utgöras av »ädlare» material
till högre pris än vanligt smides- eller gjutjärn. I gengasaggregat förekomma
dylika delar dock endast till högst cirka 10 procent av aggregatvikten. Priset
för dessa dyrare delar kan sättas till i genomsnitt 5 kronor per kg.
De delar av ett aggregat, som alls icke kunna inkluderas i denna grupp,
äro: fläkt, blandningsrör, skarvstycken av gummi, filtermaterial och reglagedelar.
Örn ett aggregat, exklusive montagedetaljer, väger 250 kg, är dess framställningskostnad
inklusive verkstadspålägg maximalt kronor 750. Härtill
kommer ytterligare 2 kronor för 25 kg -= 50 kronor. Aggregatet kan sålunda
maximalt betinga 800 kronor, varlin kommer maximalt 100 kronor för
fläkt, 20 kronor för blandningsrör, 10 kronor för skarvstycken, maximalt 5
kronor för filtermaterial och 15 kronor för reglage, vilket innebär en drygt
räknad aggregatkostnad av 800 + 150 kronor = 950 kronor.
Lägges härtill uppfinningskostnader och konstruktionskostnader maximalt
10 procent = 95 kronor och experimentkostnader maximalt 10 procent — 95
kronor erhålles en aggregatkostnad av kronor 1,140 för ett aggregat som
väger cirka 250 kg, allt drygt räknat.
Monteringsarbetet ingår ej i aggregatkostnaden, medan givetvis aggregatdetaljernas
inbördes montering är inräknad i priset 3 kronor per kg.
Man kan sålunda med bestämdhet påstå, att ett 250 kg gengasaggregat i
självkostnad inklusive verkstadsvinst m. m. ej bör kosta mer än 1,150 kronor.
Försäljningskostnaden, som under vanliga förhållanden skulle vara åtminstone
25 procent, kan under nu rådande nödläge för automobilägarna, då
allt som överhuvudtaget kunnat hjälpa dem ur deras trångmål »sålt sig
självt», motiveras med maximalt 10 procent pålägg.
Man erhåller då ett aggregatpris av 1,150 + 10 procent = 1,265 kronor.
Finansierings- och andra riskkostnader äro utomordentligt svårbedömbara.
Finansieringen bör särskilt under statens medverkan kunna erhållas till 5
procent, vilket ökar aggregatpriset till 1,297 kronor, om i runt tal 6 månaders
ränta beräknas på aggregatpriset enligt ovan och efter 5 procent. Risken
— 181 —
att bliva liggande nied ett stort antal osäljbara aggregat, därest bensinen åter
plötsligt skulle bliva tillgänglig till gott pris, är omöjligt att taxera i penningar.
När det gäller ett statligt företag kan denna risk givetvis bedömas och
regleras, men den ligger utanför den enskildes möjligheter för en någorlunda
exakt uppskattning, helst örn den reglerande myndigheten är så förtegen örn
utvecklingsplaner och regleringsåtgärder som fallet varit med statens bränslekommission.
Däremot kunna givetvis kreditriskerna bedömas. Dessa böra vid en sunt
driven affär hålla sig inom 3 procent, vartill kommer önskemålet om åtminstone
8 procent nettovinst på affären, vilket bör förutsätta cirka 12 procent
bruttovinst. (4 procent antages då åtgå för administration.) Detta ger ett pris,
fortfarande för ett 250 kg aggregat, enligt angivna premisser av:
1,297 + 3/100 X 1,297 + 12/100 X 1,297 = 1,492 kronor, d. v. s. i runt tal
1,500 kronor.
Det bör påpekas, alt ingen tvingande anledning föreligger för val av en
så hög aggregatvikt som 250 kg och att detta speciellt gäller om kolgasaggregat,
som på grund av sin konstruktion böra hava mindre materialvikt än vedgasaggregat.
Som bekant har försäljningspriset för dylika aggregat väsentligt överstigit
det ovan angivna priset.
Revisorerna hava vidare från priskontrollnämnden erhållit uppgift å att
priset för helt bottenläder av svenska kohudar, angivet i kronor per kg fritt
garveri, som den 1 september 1939 utgjorde 2: 75, den 20 oktober 1939 stigit
till 3: 50 samt den 16 februari 1940 till 3: 75 och den 1 oktober 1940 till 4: 35.
Enligt från Sveriges lantbruksförbunds marknadsbyrå lämnad uppgift utgjorde
priset på svenska kohudar den 7 september 1939 i Stockholm och
Mellansverige 0: 87 — en siffra som ej nämnvärt påverkats av krigsutbrottet
— den 16 februari 1940 0: 90 och den 1 oktober 1940 0: 95, allt i kronor per
kg färska varor. Medan priset på råvaran alltså stigit med 9.2 procent, har
priset på den färdiga produkten ökat med ej mindre än 58.2 procent.
Beträffande valsjärn har priset enligt uppgift från priskontrollnämnden
stigit från 23 kronor 50 öre sedan före kriget till 39 kronor från och med
maj och beträffande armeringsjärn från 18 kronor 50 öre till 36 kronor under
samma tider. Talrika exempel på liknande starka prisökningar, som icke
kunna motiveras av den inträdda handelsspärren, äro för revisorerna kända.
Revisorerna hava tagit del av de synpunkter, som anförts i ovan intagna
promemoria, samt införskaffat upplysningar rörande vissa åtgärder beträffande
prisutvecklingen. Utöver vad som i promemorian anförts rörande de
former, under vilka prisutvecklingen ägt rum på jordbruksområdet, och den
prissättning, som här under statsmakternas medverkan genomförts, är att
märka, att i priskontrollerande syfte överenskommelser i relalivt stor utsträckning
träffats med på olika områden av näringslivet verksamma organ. Det
vill förefalla, som örn dessa överenskommelser i regel lett till att prisutvecklingen
kunnat i flera avseenden hållas inom relativt snäva gränser. Revisorerna
hava dock icke kunnat undgå alt få del intrycket, alt åtskilliga undersökningar
rörande prisutvecklingen haft i huvudsak statistiskt värde och
Revisorer iias
uttal aade.
182 —
inskränkts till ett konstaterande av att viss prisbildning redan uppstått eller
att en förskjutning uppåt av prisnivån på visst område redan verkställts. Att
i efterhand under sådana förhållanden vidtaga åtgärder i positiv riktning
möter givetvis betydande svårigheter och har heller icke varit möjligt att
genomföra. Huruvida detta dock kan anses vara ur allmän synpunkt tillfredsställande
är emellertid enligt revisorernas uppfattning ganska tvivelaktigt,
och de hava icke kunnat värja sig för den uppfattningen, att de statliga
kontrollorganen på dessa områden i sin verksamhet ofta kommit i efterhand
med sin granskning och därför, såsom tidigare även antytts, ofta måst stanna
vid ett konstaterande av ett redan inträtt faktiskt prisläge. Revisorerna måste
också finna, att allmänna översikter av konjunkturutvecklingen knappast
motsvara vad riksdagen avsett, när anslag till prisövervakning lämnades. Den
kortfattade motivering, som givils vid anslagsäskandet till 1939 års urtima
riksdag, synes också tyda på att mera ingripande åtgärder avsetts. Under
det år, som sedan dess gått, hava betydande prisökningar på ett flertal för
landets medborgare betydelsefulla områden kommit till stånd och det förefaller
knappast som örn överallt denna prisförskjutning uppåt varit nödvändig.
I detta sammanhang kunna revisorerna icke underlåta att framhålla,
att beträffande tillverkningen av gengasaggregat sådana anordningar bort
kunna träffas, att icke, såsom av revisorerna verkställda undersökningar
giva vid handen, priserna å dessa aggregat kommit att så pass avsevärt skilja
sig från de verkliga kostnaderna för tillverkning och försäljning, som faktiskt
blivit fallet. Den prissänkning på vissa dylika aggregat, som numera genomförts,
synes också tala för att prissättningen från början icke varit tillfredsställande
och att kontrollen bort kunna lända till åtgärder i prisreglerande
hänseende. De stora anslag i form av lån eller statsbidrag, som staten lämnat
till vissa grupper äv inköpare av gengasaggregat, skulle därför kunnat avsevärt
begränsas, därest en kontroll över prispolitiken på detta område ägt
rum.
Då revisorerna ansett den ovan lämnade redogörelsen och sina i anslutning
därtill anförda synpunkter vara av betydelse vid prövningen av kommande
anslagsfrågor beträffande åtgärder för priskontroll, hava de velat vad sålunda
förekommit för riksdagen omförmäla.
— 183 —
Statens affärsverksamhet.
§ 45.
Riksdagens revisorer hava ansett det äga intresse att vid årets revisions- Förråds
verksamheten
förrättning
närmare undersöka förrådsverksamheten vid affärsverken och vid affärshava
i detta hänseende med ledning av från verken införskaffade upplys- verken,
ningar gjort följande sammanställning beträffande denna verksamhets organisation
samt formerna för förrådens handhavande ävensom deras redovisning
vid de särskilda affärsverken. Särskild uppmärksamhet har ägnats motorfordonen,
kontrollen över dem samt deras redovisning i skilda avseenden.
T elegraf verket.
Förrådsväsendet vid telegrafverket står under överinseende och kontroll Organisation,
av förrådsbyrån inom telegrafstyrelsen.
Förrådsbyråns arbetsuppgifter äro uppdelade på fem avdelningar, vilka
samtliga lyda under byråchefen, nämligen:
Expeditions- och förvaltningsavdelningen,
Inköpsavdelningen I,
Inköpsavdelningen II med blankett- och trycksaksexpeditionen,
Kansliavdelningen och
Tekniska avdelningen.
Å förrådsbyrån handläggas ärenden angående
inköp, underhåll och redovisning av materiel och inventarier av alla slag,
trycksaker, skrivmaterialier och beklädnadseffekter,
försäljning av kasserad materiel,
materiel- och förrådsförteckningarna,
rikstelefonkatalogens redigering, tryckning, bindning och distribution,
förhyrande av förrådslokaler,
inköp, bebyggande och underhåll av förrådsfastigheter,
förrådspersonal och
styrelsens arkiv.
Upphandlingen av förnödenheter för driften och underhållet samt för
nyanläggningar är i största möjliga utsträckning centraliserad till förrådsbyrån.
Linjebyråns tekniska avdelningar handlägga dock ärenden rörande
anskaffning av automatiska telefonstationer, överdragsstationsutrustning och
hithörande specialmateriel o. d. och på samma sätt ombesörjer radiobyrån
— 184 —
inköp av utrustning för radiostationer. Dessutom sker viss materielanskaffning
direkt av linjedirektörerna.
Telegrafverkets virkesimpregnering organiseras och övervakas av förrådsbyrån
med biträde av distriktens förrådsavdelningar.
Skötseln av telegrafverkets stora motorfordonspark står närmast under
förrådsavdelningens överinseeende och kontrolleras driftkostnaderna genom
kvartalsrapporter till förrådsbyrån, som dessutom övervakar, att vagnparken
befinner sig i gott stånd.
Erforderliga förnödenheter utsändas antingen direkt, då så med fördel
låter sig göra, till viss plats för omedelbar användning (behovsplatsen) eller
lagras i på skilda platser befintliga förråd.
Såsom centralförråd för telegrafverket tjänstgöra dels huvudförrådet i
Älvsjö, vilket sorterar direkt under förrådsbyrån och förestås av en materialförvaltare
med biträde av 1 kansliskrivare, 3 förrådsförmän och erforderligt
antal förrådsarbetare, dels verkstadens förråd i Nynäshamn för de vid verkstaden
tillverkade effekterna, vilket sorterar under verkstadsdirektören och
förestås av en förste bokhållare. Från dessa förråd distribueras förnödenheterna
dels till de nedan angivna distriktsförråden och sektionsförråden, dels
i viss utsträckning direkt till större arbeten, företrädesvis i hela vagnslaster.
Inom vart och ett av telegrafverkets sex distrikt finnes ett distriktsförråd.
Dessa äro belägna i Hässleholm, Göteborg, Norrköping, Stockholm,
Gävle och Östavall (i närheten av Ånge). Till dessa förråd expedieras materiel
i större poster förutom från huvudförådet och verkstadsförrådet även
från privata leverantörer. Lagren i dessa förråd hållas inom sådana gränser,
som motsvara 1—6 månaders materielförbrukning allt efter materielens
värde och storleksordning. Från distriktsförrådet distribueras materiel dels
till de nedan angivna olika sektions- och stationsförråden, dels till sådana
större arbeten inom distriktet, till vilka materiel av olika slag kan samlastas
till större sändningar. Distriktsförrådet, som sorterar under linjedirektören,
står under överinseende av en förrådsförvaltare, i allmänhet med 1 kontorsskrivare
som närmaste man, och förrådet skötes av en förrådsmästare och
erforderlig förrådspersonal.
Förutom distriktsförrådet finnas inom varje distrikt dels ett eller flera
sektionsförråd inom varje linjesektion, dels ett stationsförråd i varje sådant
underhållsområde, för vilket telegrafkommissarie är föreståndare.
Sektionsförråden sortera under vederbörande sektionsföreståndare och stå
under dennes överinseende i de fall, då förrådet är beläget å sektionens huvudort.
Eljest står det under överinseende av linjemästaren på platsen, i vilket
fall det ofta benämnes linjemästarförråd. Förrådet skötes av en förrådsförman
eller en förrådsarbetare. Sektionsförråden tillgodose materielbehovet
huvudsakligen för underhållsarbeten och komplettering av materielbehovet
för andra pågående arbeten inom sektionen, och här uppsamlas från arbetena
överbliven materiel eller nedtagen sådan, som åter kan komma till
användning inom sektionen. Antalet sektionsförråd uppgår för hela landet
lill 33.
— 185 —
Stationsförrdden, som liro av ringa omfattning, innehålla ett mindre antal
apparater samt smärre kvantiteter av sådan materiel i övrigt, som erfordras
för installation och underhåll av abonnentanläggningar. Å ort, där linjeingenjör
eller eventuellt linjemästare är underhållsområdesföreståndare,
tjänstgör sektionsförrådet jämväl som stationsförråd.
Dessutom finnas även ett par andra förrådstyper, nämligen linjeförmansförråd,
vilka emellertid ej äro förråd i samma mening som de förut nämnda
utan huvudsakligen äro uppsamlingsplatser för materiel och verktyg för
linjelagens pågående arbeten, samt specialförråd vid de större telegraf- och
telefonstationerna, innehållande erforderlig materiel för stationens underhåll.
Lager av stolpar finnas dessutom på olika platser i landet, de största på de
platser, där impregnering av stolpar äger rum.
Skilt från distrikten finnas några särskilda förråd: Kabelkontorets ambulatoriska
förråd, innehållande materiel för pågående rikskabelanläggningar.
Förråd vid transmissionsavdelningen å linjebyråns tekniska avdelningar, innehållande
viss specialmateriel för underhållet av och snabba inkopplingar
av rikskablarna. Förråd vid radioexpeditionerna i Stockholm och Göteborg,
innehållande materiel för installations- och underhållsarbeten för radiostationer
ombord å handelsfartygen.
över det beräknade behovet av förnödenheter för nästpåföljande kalenderår
insändas före den 25 oktober från distriktsförråden årsuppgifter till
förrådsbyrån. Korrigering av årsuppgifterna, som av olika anledningar behöver
vidtagas under det löpande året, sker i kompletterande uppgifter, vilka
insändas före den 1 mars och den 1 september, örn ett mera betydande tillskott
i materielbehovet uppstår, sedan årsuppgift eller kompletterande årsuppgift
avlämnats, skall förrådsbyrån skyndsamt underrättas härom. Till
grund för årsuppgiften skall ligga dels tidigare års förbrukning, dels enligt
uppgjord arbetsplan för året beräknat behov.
Med ledning av dessa behovsuppgifter företager förrådsbyrån anskaffning
av förnödenheterna antingen genom inköp av desamma för leverans till
huvudförrådet i Älvsjö, till distriktsförråden eller, i den mån så kan ske och
det med hänsyn till fraktkostnaderna ställer sig ekonomiskt, direkt till behovsplatsen,
eller genom tillverkning vid verkstaden i Nynäshamn.
Från distriktsförråden insändas rekvisitioner till förrådsbyrån å förnödenheter,
som tillhandahållas av huvudförrådet eller verkstadens förråd
ävensom anskaffas från privat leverantör för direkt utsändning till distriktsförråden
eller till viss anläggning eller arbete. Å rekvisitionen skall angivas,
huruvida den rekvirerade kvantiteten är inkluderad i årsuppgiften eller ej.
Vid mottagandet av varor å distrikten skall sändningens överensstämmelse
med för densamma utfärdad handling (förpassning eller annan försändningshandling)
noga kontrolleras och i de fall, då de erhållits direkt från privat
leverantör, omedelbart vid mottagandet underkastas besiktning, och böra fel,
sorn därvid upptäckas, för rättelses vinnande genast inrapporteras till förrådsbyrån.
Upphandling,
Formerna
för förrådsverksamhetens
bed rivande.
— 186 —
Bokföring
och redoyisning
av
förråden.
Vid insändande av varor från distrikten till huvudförrådet, verkstadens förråd
eller annat distrikt insändes förpassning förutom till mottagaren även
till förrådsbyrån.
Vid avsändning av varor från ett till ett annat tjänsteställe inom ett distrikt
eller till distriktsförrådet insändes förpassning förutom till mottagaren även
till linjedistriktsbyrån.
Inköp av sådana varor, som instruktionsenligt kunna ske genom distriktsförvaltningens
försorg, ombesörjas av förrådsförvaltare!!, men skall han underställa
ärendena linjedirektörens prövning i den utsträckning, denne föreskriver.
Försäljning av skrotade varor sker i regel genom förrådsbyråns försorg på
grundval av periodvis inlämnade skrotrapporter, dock får försäljning av
smärre skrotpartier ske genom distriktets försorg efter samråd med förrådsbyrån.
Vid försäljning utfärdas försäljningsorder, för vilka blanketterna äro
numrerade i löpande nummerföljd. Har beordrad försäljning ej kommit till
stånd, angives detta på ordern, som insändes till styrelsen med nästföljande
redovisning.
Distriktsförråden tjänstgöra som distriktens centralförråd och föra ett
sorterat lager av den materiel, som användes inom distriktet, väl avvägt efter
distriktets behov. Härifrån expedieras materiel dels direkt till arbetsplatserna,
dels till övriga förråd inom distriktet.
All inkommande materiel upptages å en materialrapport, som dagligen insändes
till förrådsförvaltaren.
Expedition av materiel från distriktsförrådet verkställes efter inkomna
godkända rekvisitioner eller efter order av förrådsförvaltaren. Packsedel
och förpassningar utskrivas samtidigt medelst genomslag efter å rekvisitionen
gjorda expeditionsnoteringar. Packsedeln expedieras med godset eller
separat med post till adressaten. Av förpassningarna kvarstannar ett exemplar
i distriktsförrådet som underlag för lagerbokföringen, övriga exemplar
insändas till förrådsförvaltaren för registrering och redovisningskontroll
respektive vidarebefordran till vederbörande rekvirent.
Av distriktsförrådet expedierade rekvisitioner återgå omedelbart till förrådsförvaltaren.
Över all lagerförd materiel i distriktsförråden föres lagerkonto. Inkommen
materiel föres efter materialrapportema, utsänd materiel efter de utgående
förpassningarna. Lagerbehållning utföres successivt.
Bokföring och redovisning av materielen sker på följande sätt.
För att hålla förrådsförvaltaren å jour med distriktets materiel tillgångar
och expeditioner samt alt tjäna som avräkningskonto för årsuppgiften och
rekvisitioner till huvudförrådet respektive verkstaden föres å linjedistriktsbyrås
förrådsavdelning en liggare över rekvisitioner.
Denna föres i form av kortsystem med ett konto för varje varuslag. I
kontot noteras rekvisitioner till huvudförrådet och/eller verkstaden samt
deras effektueringsdata enligt packsedlar eller förpassningar. I en annan
187 —
avdelning av kontot införas rekvisitioner, som äro avsedda att expedieras
från distriktsförrådet ävensom deras effektueringsdata. Lagerbehållning utföres
successivt i mån av expedition.
Dessutom föres en liggare över linjemateriel, vilken skall angiva ställningen
beträffande dylik materiel av varje slag inom distriktet och ligga som
grund för uppgörande av distriktets årsredovisning över materielen. Denna
föres i regel i form av kortsystem och införas här successivt alla förpassningar
beträffande till distriktet inkommen respektive från distriktet avsänd
linjemateriel samt kvartalsvis övriga uppgifter enligt kvartalsredovisningarna.
Beträffande vissa smärre artiklar, kallade förbrukningsartiklar,
föres endast ett summariskt konto, i vilket av distriktet erhållna dylika noteras
med angivande av förpassningsnummer och värde.
Vidare föres liggare dels för kontorsinventarier, dels för verktygsinventarier
angivande ställningen beträffande dessa inventarier av varje slag dels
för distriktet i sin helhet, dels för varje tjänsteställe och liggande som grund
för uppgörandet av distriktets årsredovisning över dessa inventarier.
Slutligen föras liggare över inköpt respektive försåld materiel, och lämna
dessa kännedom om den materiel, som genom linjedistriktsbyråns försorg
inköpts respektive försålts under året.
Redovisningen från linjesektionerna av linjematerielen sker kvartalsvis till
linjedistriktsbyrån. Som verifikationer av nedtagen och uppsatt linjemateriel
insändas successivt under kvartalet materialuppgifter.
Sedan de insända rapporterna kollationerats å linjedistriktsbyråns förrådsavdelning
sker värdesättning av uppsatt och nedtagen materiel.
Beträffande nedtagen materiel upptagas apparatinventarier till fullt dagsvärde
vid tiden för nedtagningen samt fullt användbar annan materiel till
fulla värdet enligt av huvudförrådet respektive verkstaden angivna å-pris.
Annan materiel upptages till det värde, den heräknas hava vid användning
respektive försäljning. Uppsatt materiel värdesättes med ledning av
linjedistriktets å-pris för ingående behållningen och huvudförrådets respektive
verkstadens å-pris.
Slutsummorna för antal och värde för varje varuslag införas i liggaren
över linjemateriel under rubriken nedtagen och uppsatt materiel.
Stationernas redovisning sker i stort sett på samma sätt till linjedistriktsbyrån
kvartalsvis.
Årsredovisning av materielen uppgöres och insändes till förrådsbyrån före
den 25 februari efter varje kalenderår. A särskilt formulär införas från
liggaren över linjemateriel slutsummorna i vederbörliga kolumner. Vidare
företagas omföringar av arbetskostnader och materielförbrukning vid impregnering
av stolpar m. m. (t. ex. oimpregnerade stolpar, impregneringsmedel
och impregneringskostnader till impregnerade stolpar) samt övriga
överföringar, som under redovisningsåret uppkomna oriktigheter i bokföringen
kunna föranleda.
Beträffande värdet av s. k. förbrukningsartiklar, som under kvartalet erhållits
av distriktet enligt förpassningar från huvudförrådet och verkstaden
— 188 —
Motorfordon.
samt genom inköp, redovisas detsamma som uppsatt i samband med kvartalsredovisningen
och fördelas på olika kostnadslittera enligt av linjedirektören
givna direktiv. Antalet bokföres i de olika förråden på vanligt sätt i
lagerkontot.
Kontors- och verktyg sinventarier redovisas årsvis till linjedistriktsbyrån av
de olika tjänsteställena. Distriktets redovisning över dessa inventarier uppgöres
enligt särskilt formulär och insändes till förrådsbyrån samtidigt med
årsredovisningen av linjematerielen. I formuläret införas slutsummorna
från kontona i liggaren över kontors- och verktygsinventarier. I redovisningshäftet
verkställas erforderliga överföringar. Under året företagna avskrivningar
skola verifieras av vederbörliga inspektionsinstrument.
Värdet av de olika förrådslagren och av inköpt materiel under är 1939.
Vid 1939 års slut uppgick värdet av de olika förrådslagren till i runt
tal 32.9 miljoner kronor fördelade på de olika förråden sålunda:
Huvudförrådet i Älvsjö.................................. kronor 5,755,000
Verkstadens förråd i Nynäshamn ........................ » 1,183,000
I distriktets förråd (Hässleholm m. 11.).................... » 4,014,000
II » » (Göteborg m. fl.) .................... » 5,962,000
lil » » (Norrköping m. fl.)................... » 3,752,000
IV » » (Stockholm m. fl.).................... » 2,577,000
V » » (Gävle m. fl.) ........................ » 4,151,000
VI » » (Östavall m. fl.)...................... » 3,525,000
Kabelkontorets förråd................................... » 1,099,000
Radiodistriktets förråd................................... » 282,000.
Värdet av under år 1939 inköpt materiel uppgick till 55.72 miljoner
kronor.
Å linjedistriktsbyråns förrådsavdelning föres även register över distriktets
motorfordon. Dessutom föres en journal för varje motorfordon, i vilken
samtliga kostnader införas å vederbörligt konto (t. ex. reparationskostnader,
gummikostnader etc.). Redogörarna insända månadsvis rapport till linjedistriktsbyrån
för varje motorfordon, innehållande uppgift över antalet körmil,
bränsle- och oljeförbrukning, kostnad för smärre reparationer utförda
av telegrafverkets egen personal samt vägmätare^ ställning vid rapporttillfället.
Dessutom skola som bilagor talongerna till under månaden utlämnade
bensincheckar medfölja rapporten. Räkningar å reparationskostnader
m. m. skola, innan betalning sker, insändas till linjedistriktsbyråns förrådsavdelning
för priskontroll. I samband härmed införas å förrådsavdelningen
alla godkända kostnader i ovannämnda journal. På grundval av i journalen
införda kostnader och redogörarnas månadsrapporter uppgöras av
linjedistriktsbyrån kvartalsvis rapporter över distriktets motorfordon, vilka
insändas till förrådsbyrån senast den sista i månaden efter kvartal.
— 189
Vattenf allsverlcet.
Före den 1 juli 1939 handhade inom vattenfallsstyrelsen kraftverksbyråns Organisation
förrådskontor huvudsakligen förrådsrörelsen för vattenfallsverket. Genom
beslut vid 1939 års lagtima riksdag utbröts nämnda förrådskontor från kraftverksbyrån
och omändrades till ett särskilt förrådskontor med uppgift att
handhava skötseln av vattenfallsverkets upphandlings- och förrådsväsende
med undantag av vissa speciella upphandlingar, vilka fortfarande skulle
handhavas av vissa tekniska organ.
Såsom chef för förrådsväsendet, till vilket i det följande även hänföres
upphandlingsväsendet i den mån detsamma lyder under förrådskontoret,
står förrådsdirektören. Denne har såsom närmaste män under sig en byråingenjör
i 26:e lönegraden, en sekreterare i 24:e lönegraden och en kontrollör
i 21 :a lönegraden. Upphandlingsärendenas beredning tillkommer i regel
sekreteraren. Till byråingenjörens uppgifter hör främst handläggningen av
ärenden rörande materialbestämmelser samt viss leveranskontroll. Kontrollören
handhaver närmast förrådskontrollen och inspektionen av förråden.
Förrådskontoret är i anslutning härtill uppdelat på tre avdelningar, nämligen
en teknisk avdelning med byråingenjören som chef, en inköps- och kameralavdelning
med sekreteraren som chef och en avdelning för förrådsinspektion
ined kontrollören som chef.
Upphandlingen av förnödenheter för driften och underhållet samt för nyanläggningar
är centraliserad till förrådskontoret. Vissa specialkonstruktioner,
arbetsmaskiner och andra större mera speciella arbetsredskap och dylikt
upphandlas dock genom vattenbyggnadstekniska byrån och elektrobvggnadsbvrån.
Under förrådsdirektörens direkta befäl och ledning stå de skilda huvudförråden,
vilka därvid under honom förestås av förrådsförvaltare och bokhållare.
Huvudförråden äro två, nämligen i Västerås under ledning av en
förrådsförvaltare samt i Trollhättan under ledning av en bokhållare. Dessutom
finnas särskilda lokala förråd vid de olika verken, nämligen vid Älvkarleby,
Motala och Norrländska kraftverken samt vid Trollhätte och Södertälje
kanalverk. Förråd hava även ordnats vid de olika pågående byggnadsavdelningarna.
De lokala förråden lyda ej direkt under förrådsdirektören,
utan handhaves där skötseln och den löpande tillsynen av befälet vid
verken eller byggnadsavdelningarna. Inspektion och kontroll verkställes
dock av förrådskontoret genom förrådskonlrollören.
Under utredning är i vad mån byggnadsmaskinförrådet även skall läggas
under förrådsdirektören. Detta förråd omfattar det för byggnadsavdelningama
erforderliga beståndet av större arbetsmaskiner och andra större arbetsredskap.
I den mån dylika inventarier behöva tagas i anspråk för visst
byggnadsföretag, uthyras de till byggnadsföretaget. Inventarier, som för tillfället
ej användas, förvaras i depåer. Vattenbyggnadstekniska byrån sköter
— 190 —
Upphandling.
Formerna
för förrådsverksamhetens
bedrivande.
Bokföring
och redovisning
av
förråden.
för närvarande förvaltningen med tillhörande bokföring saint ombesörjer inköpen
för byggnadsmaskinförrådet.
Huvudförråden och de lokala förråden vid de olika verken insända till
förrådskontoret i regel årligen behovsuppgifter i fråga örn erforderliga förnödenheter
för ett år framåt. Dessa uppgifter sammanställas och granskas
å förrådskontoret, som vid lämpliga tidpunkter verkställer upphandling av
dessa förnödenheter. Beträffande vissa varor avslutas löpande kontrakt, å
vilka de skilda förråden därefter äga att vid behov rekvirera erforderliga
kvantiteter. Å andra varor uppgöras köpeavtal med leverans direkt lill visst
eller vissa förråd inom i avtalet bestämd tid. De tekniska byråerna i styrelsen
anmäla även till förrådskontoret vissa behov av förnödenheter.
Huvudförråden distribuera förnödenheterna efter mottagna rekvisitioner
dels till förbrukare å samma plats som förrådet, dels till de lokala förråden,
i den mån dessa icke direkt mottaga varorna från privat leverantör. Vid
mottagandet av varor å de olika förråden kontrolleras noga, att sändningarna
överensstämma med för desamma utfärdad handling (godsrapport, forsedel
o. d.). Vid leverans direkt från privat leverantör verkställes även besiktning,
i den mån sådan ej förut blivit verkställd å tillverkningsplatsen.
Vid alla sändningar mellan förråden användas forsedlar. De lokala förråden
tillhandahålla erforderliga förnödenheter till förbrukare inom var sitt
område. Försäljning av skrot sker genom förrådskontorets försorg i regel
genom löpande avtal för viss tid med skrothandlare.
För redovisning av förbrukningsmateriel och såsom specifikation till huvudräkenskapens
materialiekonto föres vid varje kraftverk detaljerad förrådsräkenskap
bestående av följande räkenskapshandlingar, nämligen varukort
för förbrukningsmateriel, förrådsverifikationer, bestående av kvitterade
rekvisitioner och forsedlar, konsumtions- och returlista, litterakort samt
årssammandrag av förrådsräkenskap. Inkomna — även från driftverksamheten
återlämnade — kvantiteter av förbrukningsmateriel införas på varukonton
från vederbörligen kontrollerade godsrapporter. Värdena införas på
varukonton efter motsvarande från bokföringskontoret erhållna kassa- eller
journalverifikationer. Kvantiteterna utföras samtidigt, som de införas i varukortets
kolumn för »inkommet», även i behållningskolumnen med tillägg
av i denna kolumn befintlig behållning. Uppdebitering av värdena för inkommen
förbrukningsmateriel, som ej likviderats före årsskifte, sker genom
utskrivande av bokföringsorder.
Bokföring av utlämnad (konsumerad) förbrukningsmateriel ävensom av
returnerad dylik tillgår på följande sätt. De prissatta och littererade förrådsverifikationcrna
numreras i en obruten nummerföljd för varje år (boktöringsnummer)
samt uppföras i nummerföljd på konsumtions- och returlistan,
varvid varje förådsverifikations bokföringsnummer och värdesumma
— 191 —
angives. Därefter sker notering dels på varukorten av förrådsverifikationernas
bokföringsnummer och kvantiteter, dels på litterakorten av bokföringsnummer
och värdebelopp. För den egna lokalförvaltningen uppläggas litterakort
för varje förekommande littera under det att för styrelsen och annan
lokalförvaltning endast ett litterakort upplägges för vardera.
Utlämnade (konsumerade) kvantiteter av förbrukningsmateriel införas på
sätt som ovan berörts i varukortens kolumn för »utgånget» och avdragas för
varje post från behållningen i behållningskolumnen. För varje år (eventuellt
varje månad) nedsummeras varukortens kvantitetskolumner för inkommen
respektive utlämnad materiel.
Vid varje månads utgång nedsummeras konsumtions- och returlistan och
uppföras de olika kolumnernas slutsummor på en bokföringsorder. Efter
vederbörligt godkännande överlämnas bokföringsordern till bokföringskontoret.
Innan bokföringsordern överlämnas till bokföringskontoret littereras
densamma, varvid detaljlittera angivas för de poster, som avse den egna
lokalförvaltningen och huvudlittera för de poster, som beröra styrelsen och
andra lokalförvaltningar. Avskrivning eller nedskrivning av kvantitet och
värde på förbrukningsmaterielen verkställes genom utskrivande av bokföringsorder
och sker således ej genom upprättande av förrådsverifikationer,
som uppföras i konsumtions- och returlistan.
Sedan alla poster för december månad blivit införda på varukorten uppföras
varubenämningar, kvantiteter och enhetspris i ett årssammandrag.
Enhetsprisen skola vara lika med de vid slutet av december gällande konsumtionsprisen.
1 årssammandragets kolumn för »Behållning till---»
införas på varukorten eventuellt bokförda förskott på varor, som vid årsskiftet
ännu ej levererats, och för vilka uppgift om kvantitet således ej införts
på varukorten. 1 årssammandraget införas även för varje varuslag
summan av inkommen respektive utgången materiel, dock endast kvantiteter.
Någon uträkning av årssammandragets slutsumma för erhållande av
överensstämmelse med materialiers konto i huvudboken vidtages ej vid vederbörande
förråd. Stommen till årssammandraget översändes till förrådskontoret
hos styrelsen senast den 1 mars efter det år, som sammandraget
avser. Uträkning av varuslagens värdebehållningar jämte eventuellt erforderliga
prisjusteringar skei- sedermera genom förrådskontorets försorg.
Bokföringen och redovisningen av inventarier sker på samma sätt som
av förbrukningsmaterielen, dock med den skillnaden att för normala avskrivningar
å inventarier, vilka avse endast värden men icke kvantiteter,
upprättas beträffande driftverkens och stamlinjebyggnadernas inventarier
samt byggnadsavdelningens kontorsinventarier en avskrivningslista, som före
den 15 februari nästföljande år insändes till styrelsen för godkännande. För
byggnadsavdelningens arbetsinventarier upprättas avskrivningslista för varje
kvartal, vilken godkännes av arbetschefen. Sedan avskrivningslistan blivit
fastställd, uppföres dess slutsumma å en bokföringsorder, vilken efter litterering
och förvaltningschefens respektive arbetschefens godkännande överlämnas
lill bokföringskontoret, varjämte motsvarande noteringar verkstiil
-
— 192 —
Motorfordon.
las å varukorten. Beträffande byggnadsmaskinförrådets inventarier gälla
dock särskilda bestämmelser. Årssammandrag beträffande inventarier upprättas
på samma sätt som beträffande förbrukningsmaterialier.
Värdet av de olika förrådslagren och av inköpt materiel under dr 1939.
Vid 1939 års slut uppgick värdet av vattenfallsverkets olika förrådslager
till i runt tal 3.8 miljoner kronor för inventarier och 9.4 miljoner kronor
för materiel, fördelade på de olika förråden och verken sålunda:
Inventarier Materiel
milj. kronor milj. kronor
Vattenfallsstyrelsen .................................. 0.284 —
Bgggnadsavdelningar:
Byggnadsmaskinförrådet.............................. 0.490 —
Gimoarbetena........................................ 0.067 0.109
Götaälvsarbetena .................................... 0.028 0.127
Stadsforsens kraftstationsbyggnad...................... 0.015 0.169
Stamlinjebyggnaderna................................ 0.240 0.017
Driftverk:
Trollhätte kraftverk .................................. 0.785 0.850
Älvkarleby » 0.396 0.066
Motala » 0.187 0.082
Västerås » 0.751 7.620
Norrländska kraftverken.............................. 0.360 0.180
Trollhätte kanalverk.................................. 0.148 0.163
Södertälje » .................................. 0.007 0.017
Fastighetsförvaltningen :
Diverse fastigheter.................................... 0.025
Fastighet vid Göta älv................................ 0.017
Summa 3.800 9.400.
Värdet av under år 1939 genom förrådskontoret inköpt materiel och inventarier
uppgick till 16.4 miljoner kronor.
Genom elektrobyggnadsbyrån hava under samma tid inköpts isolatorer och
trästolpar för 1.3 miljoner kronor.
Förrådskontoret handhaver även kontrollen över verkets automobiler.
Kontrollen sker på så sätt, att för varje automobil föres en journal, i vilken
antecknas varje resa, resans ändamål, passagerare, körd våglängd, bränsleoch
oljeförbrukning. Vidare antecknas i journalen ringutbyten, reparationer
o. d. Journalen insändes månatligen för granskning till kraftverkens
respektive byggnadsavdelningarnas kontor, vilka i sin ordning göra vederbörliga
anteckningar i en därstädes förd journal, vilken insändes till för
-
— 193 —
rädskontoret för kontroll. Här sammanföras de olika rapporterna till en
årsredogörelse, upptagande samtliga fordon med angivande för varje av inköpsår,
körlängd, bränsleåtgång per mil, driftkostnader m. m. I denna årsredogörelse
ingå dock ej kanalverkens och byggnadsavdelningarnas automobiler,
vilka emellertid kontrolleras på samma sätt som kraftverkens och
stamlinjebyggnadernas automobiler.
Postverket.
Upphandlings- och förrådsväsendet vid postverket är praktiskt taget helt Organisation,
och hållet centraliserat till generalpoststyrelsen.
För poströrelsen i allmänhet erforderliga inventarier, förbrukningsartiklar,
beklädnadspersedlar och blanketter m. m. upphandlas genom generalpoststyrelsens
förrådsavdelning och lagerföras i persedelförrådet och blankcttförrådet,
vilka sortera under förrådsavdelningen. Den åt generalpoststyrelsen
anförtrodda centralupphandlingen för andra statsmyndigheters räkning
av papper, kuvert och läskpapper m. m. samt skrivmaskiner handhaves
av en underavdelning av förrådsavdelningen, benämnd centralupphandlingen.
De varor — med undantag för skrivmaskiner — som äro föremål
för denna centralupphandling, lagerföras i ett särskilt förråd benämnt centralupphandlingens
papperslager.
För driften vid postverkets industriella företag erforderliga materialier
m. m. upphandlas av och lagerföras i särskilda förråd vid de olika företagen.
Dessa äro postverkets verkstad, postverkets garageverkstad, postverkets
tryckeri med bokbinderi och postverkets frimärkstryckeri.
I organisatoriskt hänseende äro såväl förrådsavdelningen med därunder
lydande förråd som de olika industriföretagen inordnade i generalpoststyrelsens
II byrå och lyda under byråchefen å nämnda byrå. Såsom tekniskt
biträde är på byrån anställd en förste byråingenjör i lönegraden A 27, vilken
befattningshavare har att utöva den omedelbara ledningen av och tillsynen
över garageverkstaden och biträda byråchefen med överinseendet över
postverkets industriella verksamhet i övrigt. Förrådsavdelningen förestås av
en intendent (förrådsintendenten, lönegrad A 26). Personalen i övrigt utgöres
av en notarie i lönegraden A 21, en förste postassistent på centralupphandlingen
(lönegrad A 17) samt erforderlig personal å byrån samt å
de olika förråden. Närmast ansvarig för persedelförrådet (i nya postgirohuset
vid Klara Norra Kyrkogata 14) är en materialförvaltare i lönegraden
A 15. Blankettförrådet (i Centralposthuset vid Vasagatan 34—38) förestås
av en förrådsmästare i lönegraden A 12. Den niirmast ansvarige föreståndaren
för centralupphandlingens papperslager, som förvaras i förhyrda lokaler
vid Luntmakaregatan 59, är en postiljon i lönegraden A 6.
Den omedelbara ledningen av garageverkstaden (i Centralposthuset vid
Vasagatan 34—38) utövas av garagemästaren i lönegraden A 15 med biträde
vad angår upphandlings- och förrådsärenden av en reparatör i löne
13—409045.
Rev. berättelse arty. statsverket år 1940. I.
— 194
Upphandling.
Formerna
för förrådsverksamhetena
bedrivande.
graden A 7 och ett förrådsbiträde. Postverkets verkstad i postverkets fastighet
vid Ragvaldsgatan 14 har till föreståndare en civilingenjör (lönegrad
Eo 24). Närmast under honom handläggas upphandlings- och förrådsärenden
av en extra ordinarie kontorist (lönegrad Eo 8) med ett biträde. Postverkets
tryckeri och postverkets frimärkstryckeri, båda inrymda i Centralposthuset
vid Vasagatan, hava till föreståndare, tryckeriet en intendent
(tryckeriintendenten, lönegrad A 24) och frimärkstryckeriet en aktuarie i
lönegraden A 21. Lokaler för de industriella företagens förråd finnas i viss,
ehuru otillräcklig, utsträckning i omedelbar anslutning till företagens lokaler
i övrigt. Till följd av rådande lokalbrist för postverkets förrådsväsende
och industriella rörelse i Stockholm har det emellertid varit nödvändigt att
ytterligare taga i anspråk, huvudsakligen för förrådsändamål, ett 10-tal, merendels
förhyrda lokaler örn sammanlagt 3,300 kvm på olika ställen i staden.
Ärenden angående upphandling av varor för de olika förråden förberedas
å förrådsavdelningen respektive vid de olika industriella företagen. Beträffande
förrådsavdelningen sker upphandlingen av byråchefen eller förrådsintendenten
och beträffande industrierna av respektive föreståndare, förste
byråingenjören eller byråchefen, dock föredragas alla upphandlingar, som
avse kostnadsbelopp över 3,000 kronor, i styrelsen av i regel förrådsintendenten
och eljest av byråchefen.
Till persedelförrådet levereras genom förrådsavdelningen upphandlade inventarier,
förbrukningsartiklar, tyger och beklädnadspersedlar, i den mån
leverans icke sker direkt till förbruknings- eller användningsplatserna. De
levererade varorna besiktigas och avprickas mot kopior av beställningsskrivelser,
som tillställas förrådet från förrådsavdelningen. Expediering av varor
från persedelförrådet till postanstalterna m. fl. sker enligt expeditionslistor,
på vilka inkomna rekvisitioner uppföras å förrådsavdelningen. I blankettförrådet
förvaras postverkets cirka 700 olika slag av blanketter. Dessa
tillverkas å postverkets tryckeri och levereras på rekvisition av förrådsavdelningen
i lämpliga poster till blankettförrådet. Därifrån expedieras blanketterna
i mån av inkommande rekvisitioner till postanstalterna. I centralupphandlingens
papperslager förvaras normalpapper av olika klasser, olika
slag av standardpapper, kuvert och läskpapper. Beträffande leveranser till
papperslagret och expedition från lagret till rekvirerande statsmyndigheter
tillämpas i stort sett samma ordning som beträffande persedelförrådet. De
för de olika industriella företagen inköpta materialierna levereras till företagens
förråd och utlämnas därifrån, i mån de erfordras för arbeten inom
företagen eller, vad angår garageverkstaden, i mån av rekvisitioner från postanstalterna.
I garageverkstadens förråd lagras förutom de för verkstadsdriften
erforderliga materialierna även förbrukningsartiklar och reservdelar
till postverkets motorfordon, däribland även däck och slangar för dessa.
I anledning av rådande kritiska förhållanden har utspridning av persedelförrådet
och blankettförrådet genomförts genom uppläggning vid de olika
— 195 —
postanstalterna av reservförråd av sådana varuslag, vilka regelmässigt lagras
i persedelförrådet och blankettförrådet. Reservförråden förvaltas av vederbörande
postmästare och få icke disponeras, förrän särskild order därtill
givits.
Bokföringen över inköp och förråd sker å olika kortsystem. På förrådsavdelningen
föras dels inköpskort, dels lagerkort, dels även beträffande sådana
varuslag, som äro föremål för redovisning eller bokföring i postanstalternas
inventarieräkenskaper (inventarier och vissa förbrukningsartiklar),
s. k. postanstaltskort. Inköpskort föres särskilt för varje varuslag och finnes
å detsamma anteckningar rörande tillverkningsbestämmelser, årsåtgång
m. m. Å kortet verkställas för varje inköp anteckningar beträffande leverantör,
inköpsbeslut, upphandlat parti, kvalitet eller liknande, å-pris m. m. Inköpskorten
löpa år för år, så att i inköpskortssystemet finnas för varje varuslag
de ovan angivna uppgifterna för alla tidigare inköp. Lagerkorten föras
för år och finnas tre olika typer för lagerkort, nämligen ett för inventarier,
vilka äro föremål för redovisning vid postanstalterna, ett för sådana förbrukningsartiklar,
som bokföras vid postanstalterna, och ett för övriga förbrukningsartiklar
m. m. Å lagerkortet antecknas varje omsättning i förrådet
av den å kortet bokförda varan samt behållning efter varje sådan omsättning.
Lagerkortssystemet utvisar sålunda vid varje tidpunkt förefintlig behållning
i vederbörande förråd. Av postanstaltskorten finnas upplagda fyra
kort för varje postanstalt, nämligen två kort för inventarier, ett för debet
och ett för kredit, och på samma sätt två kort för de förbrukningsartiklar,
över vilka postanstaltskort äro upplagda. På postanstaltskorten antecknas
särskilt för varje postanstalt omsättningarna mellan förrådet och postanstalten
beträffande samtliga inventarier och viktigare förbrukningsartiklar. De
nu omnämnda kortsystemen avse persedelförrådet. För centralupphandlingens
papperslager föras särskilt för varje varuslag inköpskort och lagerkort
efter i stort sett samma principer som beträffande persedelförrådet.
Å blankettförrådet föres ett kortsystem, däri anteckningar för varje blankett
göras om inkomna leveranser från postverkets tryckeri och verkställda
expeditioner till postanstalterna. Beträffande vissa blanketter, vilka äro av
särskild betydelse för medelsredovisningen vid postverket, föras särskilt noggranna
kontrollanteckningar.
över de industriella företagens förråd föras lagerkort efter i stort sett
samma principer som vid de övriga förråden. Dessutom föras vid de industriella
företagen arbetskort (materiallista, arbetsbijesedel eller liknande),
på vilka afgången av materialierna för varje arbets-, tillverknings- eller ordernummer
antecknas.
Inventering av förråden sker vid varje årsskifte och dessemellan med obestämda
mellanrum och verkställes densamma av tjänstemän i styrelsen.
Likvidering av inköpta varor verkställes genom postverkets huvudkassa
pa räkningar, som försetts med attest pa de olika förråden. Kostnaden för
förbrukningsartiklar avföres på en gång direkt på driftkonto, under det alt
Bokföring
och redovisning
av
förråden.
196 —
Värdet av
de olika
förrådslagren
och av inköpt
materiel
under år
1939.
kostnaden för inventarier påföres ett s. k. samlingskonlo och vid årets slut
fördelas på inventariekontot eller förnyelsefondens konto för inventarier. De
inneliggande förråden av förbrukningsartiklar äro sålunda ej bokförda till
något värde i postverkets räkenskaper.
Huvudkassan redovisar även inflytande belopp för varor, som försålts
till de statliga myndigheterna m. fl. Kontrollen över belopp, som skola inflyta
för försålda varor, utövas av generalpoststyrelsens medelsbokhållarkontor.
Till grund för denna kontroll lägges avskrift av vederbörliga fakturor,
rekvisitioner eller försäljningsbeslut.
Anskaffningsvärdet av inneliggande lager i de olika förråden vid 1939 års
utgång framgår av följande sammanställning:
Persedelförrådet:
inventarier (nya ej tagna i bruk) .................. kronor 306,000
förbrukningsartiklar ...........................* - » 598,000
tyg och beklädnadspersedlar ...................... » 101,000
Blankettförrådet .................................. » 125,000
Centralupphandlingens papperslager ................. » 85,000
Postverkets verkstad:
materialier, halvfabrikat av förråd och påbörjade arbeten
........................................ * 115,000
Garageverkstaden .................................. » 104,000
Postverkets tryckeri:
blanketter, färdiga och i halvfabrikat .............. » 85,000
Papperslagret ..................................... * 209,000
Frimärkstryckeriet:
papper och övriga materialier .................... » 64,000
Summa kronor 1,792,000.
Inköpsvärdet av centralt upphandlade varor under år 1939 utgjorde:
Förrådsavdelningen:
inventarier ...................................... kronor 1,549,000
förbrukningsartiklar ............................. » 1,120,000
kuvert .......................................... * 200,000
beklädnadsvaror ................................ * 288,000
centralupphandlingen ............................ * 520,000
Postverkets verkstad:
materialier ...................................... * 253,600
Garageverkstaden:
materialier ...................................... * 373,400
— 197 —
Postverkets tryckeri:
tillverkningsvärde för blanketter och andra trycksaker kronor 1,320,000
(häri ingår värdet även av tillverkningar för vissa icke
rent postala ändamål såsom kronodebetsedlar med
skattepostanvisningar, kvittensblanketter för folkpensionsutbetalningar,
radiolicenskort och -märken
m. m.)
Frimärkstryckeriet:
materialier ...................................... » 125,200
Summa kronor 5,749,200.
Å postverkets garageverkstad föres ett särskilt kontrollkortsystem över Motorfordon,
postverkets motorfordon. Ett dylikt kort är upplagt för varje postverkets motorfordon
med undantag för postdiligenserna, beträffande vilka motsvarande
kontrollanordningar handhavas av I byråns diligensavdelning. Å garageverlcstadens
kontrollkort införas anteckningar rörande åtgång av materialier,
reservdelar och förbrukningsartiklar för varje automobil. Dessa anteckningar
föras dels efter arbetskort i garageverkstaden, dels efter månadsrapporter,
som varje postkontor har att insända för de motorfordon, som äro
tilldelade postkontoret. Månadsrapporterna innehålla uppgifter rörande de
på rekvisition från garageverkstaden erhållna materialierna m. m., som använts
till varje motorfordon. Ä kontrollkortet antecknas vidare körd väglängd
och bränsleförbrukning. Vid årsskifte sluträknas kontrollkorten, varigenom
årskostnaden i öre per km för varje motorfordon kan fastställas.
Kostnaden för diligenserna, avseende de å garageverkstaden utförda arbetena
liksom även till olika postkontor från garageverk staden översända förbrukningsartiklar
och materialier m. m., sammanföres i särskilda förteckningar,
som i regel månadsvis översändas från garageverkstaden till I byråns diligensavdelning
och där uppdelas på de olika diligensbilarna. Kontrollen över
motorfordons användning utövas beträffande diligenserna av I byråns diligensavdelning
och beträffande motorfordonen i övrigt av II byrån.
Statens järnvägar.
Vid den år 1932 beslutade omorganisationen av förrådsverksamheten vid Organisation,
statens järnvägar utbröts denna från verksamheten i övrigt och utgör nu en
fristående rörelsegren, som själv får bära sina omkostnader.
Ledningen av förrådsavdelningen, som organisatoriskt sett är uppdelad
på förrådsbyrån och linjeförråden, utövas närmast under generaldirektören
av förrådsdirektören, som tillika är chef för förrådsbyrån. Förrådsdirektörens
närmaste man är förste sekreteraren. Den å byrån placerade personalen
är uppdelad på skilda avdelningar, vilka tilldelats sina bestämda göromål
enligt fastställd arbetsplan.
— 198 —
Salunda finnas fem inköpsavdelningar, nämligen avdelningarna för kol,
oljor, järn, Täler m. m., för textilier, färger, glas och porslin, gummivaror
m. m., för lok- och vagnsdetaljer, elektriska effekter, signaleffekter, metaller
m. m., för sliprar och trävirke, samt för arbetsmaskiner, arbetsredskap
m. m.
Härtill kommer en försäljningsavdelning, vars huvudsakliga uppgift är
handläggning av skrotförsäljningar samt dessutom utbeordring av effekter
till privata verkstäder, som tillverka rullande materiel,
ett kemiskt laboratorium samt
en besiktningsavdelning.
För statens järnvägar behövliga effekter och materiel med undantag för
rullande materiel, motorvagnar samt broöverbyggnader upphandlas av förrådsavdelningen
och upphandlingen är i stort sett centraliserad till förrådsbyrån,
dock äga förrådsintendenterna befogenhet att i vissa fall anskaffa för
distrikten behövliga effekter. De undantagna effekterna anskaffas av vissa
tekniska byråer inom styrelsen.
Linjeförråden utgöras av dels fem större depåförråd, placerade i örebro,
Göteborg, Malmö, Östersund och Boden, samt dels av mindre s. k. A- och
B-förråd, utspridda å de många skilda förbrukningsplatserna inom hela
statsbanenätet. Förutom dessa förråd, vari effekterna ligga till redovisning
på sätt nedan beskrives, finnas en hel del smärre förråd av verktyg, redskap,
m. m., exempelvis hos signal- och elektriska reparatörer, vagnförmän
m. fl. Dessa effekter äro redovisade genom motbok med respektive befattningshavare.
Därjämte finnas stenkolsförråd i de olika importhamnarna
samt vid lokstationer.
Depåförråden benämnas huvudförråd utom förrådet i örebro, som, till
följd av sin betydligt större lagertillgång och beträffande vissa varor utgör
depå även för huvudförråden, kallas för centralförråd. Dessa förråd stå under
ledning av förrådsintendenter. Under förvaltningarna för huvudförråden
i Östersund och Boden lyda dessutom de s. k. annexförråden i Bollnäs
och Notviken. Samtliga huvud- och annexförråd skötas av personal tillhörande
förrådsavdelningen, under det att övriga förråd stå under ledning av
tjänstemän tillhörande de olika linjeavdelningarna.
A-förråd finnas som regel i större lokstationer samt å alla banmästareavdelningar,
där i förrådet ingå mera betydande effekter såsom sliprar, Täler,
växlar, virke m. m. B-förråden äro inrättade å medelstora och mindre lokstationer,
vagnmästareavdelningar m. fl. ställen.
Varje huvudförråd inbegripet centralförrådet består av tvenne avdelningar,
nämligen en kameral avdelning eller intendentkontoret samt själva lageravdelningen.
Under sig som närmaste män har intendenten på kontoret en
förste bokhållare samt på lagret en lagerbokhållare, vartill kommer erforderlig
övrig personal.
Dessutom lyder under förrådsavdelningen även det s. k. bgggnadscentralförrådet,
som är förlagt till centralförrådet i örebro, men är detta förråd i
kontroll- och redovisningshänseende direkt underställt förrådsbyrån. Detta
— 199
förråd omfattar det för byggnadsarbeten erforderliga beståndet av större arbetsmaskiner
såsom byggnadslokomotiv och -vagnar, grävmaskiner och
andra större arbetsredskap. Hit höra även de för impregnering av virke erforderliga
större transportabla impregneringsverken. I den mån byggnadscentralförrådet
tillhöriga inventarier erfordras för visst byggnadsarbete eller
för impregnering av virke uthyras de till respektive arbetsplats.
Upphandling av erforderliga förnödenheter sker, såsom ovan meddelats,
i regel genom förrådsbyrån mestadels genom skriftliga anbudsförfrågningar.
De av förrådsbyrån ingångna avtalen kunna med hänsyn till innebörden
uppdelas i dels kvantitetsavtal, avseende fast köp av en bestämd myckenhet
att på en gång eller successivt levereras antingen till förråden eller direkt till
förbrukningsplatserna samt dels tidsavtal, avseende behovet under viss fixerad
tid. Ä leveransavtalen äga förrådsintendenlerna att efter hand uttaga och
likvidera för lagerhållningen erforderliga kvantiteter.
Alla i central-, huvud- och A-förråd upplagrade effekter samt jämväl sten- Formerna
kol och i B-förråd förvarade oljor äro till mängd antecknade å särskilda f“rer^J^.s
lagerkort (lagerboken), vilka föras å intendentkontoren. För varje effekt- hotens
slag finnes ett lagerkort, varå annoteras medelst bokföringsmaskin alla kvän- bedrivandttitativa
förändringar. Som lagerkorten innehålla uppgifter över leveranser,
förbrukning jämte övriga förändringar såsom återlämning, försäljning, försändning
till annat förråd etc., skola de ständigt utvisa lagerställningen. Alla
sålunda bokförda effekter benämnas med ett gemensamt nanm förlagseffekter
och kräves för att utfå en dylik effekt inlämnande av en rekvisition utskriven
å särskilt fastställt formulär.
Å vissa platser å linjen, huvudsakligen mindre lokstationer, varest behovet
är relativt ringa och där driftskonton, som skola belastas, äro på förhand
kända, hava inrättats s. k. B-förråd, vari effekterna förvaras utrekvirerade,
d. v. s. ej lagerbokförda, men dock under viss kontroll. För alla i dylikt förråd
förvarade effekter finnes ett i 2 eller 3 exemplar upprättat kortregister,
som innehåller förutom effekternas benämning och materialnummer även
uppgifter å den största respektive minsta mängd, till vilken varje effekt får
förekomma i förrådet. Av kortregistren finnes ett exemplar å rekvisitionsstället,
exempelvis maskiningenjörsexpeditionen, samt ett exemplar å intendentskontoret.
I samråd mellan intendenten och vederbörande linjebefäl
hava registren upprättats samt verkställas efter hand erforderliga justeringar.
Å hylletiketterna i förrådet äro likaledes antecknade maximi- och minimigränsen
för varje effekt. När det undre gränsläget uppnåtts, rekvireras
den kvantitet, som erfordras för att på nytt få den maximala lagertillgången.
På angivna sätt är det möjligt att kunna följa med förbrukningen samt städse
utöva en viss kontroll över lagerlillgången.
Sektionsföreståndarne vid de olika avdelningarna, signal-, telegraf- och
elektroingenjörer, verkstadsföreståndare samt hilinspektörcr äga att från
närmaste huvudförråd (häri inbegripet centralförrådet) utrekvirera för drift
— 200 —
och underhåll erforderliga effekter. Samma befogenhet tillkommer ock
arbetschefen för elektrifieringsarbetena.
Rekvisition sker å särskilda blanketter och utskrives genom kopiesystem
i tre exemplar, nämligen original, dubblett och stamkopia. De förstnämnda
tvenne exemplaren tillställas förrådet, som samtidigt med varan återsänder
dubbletten. Sedan den expedierade kvantiteten av lagerpersonalen åsatts
originalet, översändes denna blankett till intendentskontoret för prissättning
m. m. samt för kvantitetens införande å lagerkorten. Originalrekvisitionerna
insändas successivt till styrelsens centrala bokföringsställe för vidare bearbetning.
Månatligen debiteras å materialutlämningslista respektive mottagare
för erhållna effekter och samtidigt krediteras förråden för utlämningen. För
att underlätta rekvisitionsförfarandet och möjliggöra bokföringsslällets
debiteringar och krediteringar, vilka utföras med »Hollerith»-maskiner, finnes
en nummercode, vari varje förlagseffekt har sitt materialnummer.
Samtliga förrådsomkostnader påföras effekter och materiel med undantag
av en mindre del av förrådsbyråns kostnad, vilken debiteras styrelsen.
I förrådsomkostnaderna inkluderas även avsättningar till förnyelsefond för
inventariestocken, husbyggnaders och anläggningars vid förrådsavdelningen
vidmakthållande. I de fall då personalen avdelats för visst arbete såsom
lossning och lastning av kol, virke, skrot jämte sortering m. m. påföras arbetskostnaderna
direkt respektive materiel. De huvudsakliga förrådsomkostnaderna
utdebiteras emellertid på effekterna respektive materielen efter vissa
procentsatser. Med stöd av dessa procentuella tillägg samt respektive inköpspris
fastställas förbrukningsprisen, vilka regleras efter hand som inköpsprisen
ändras. För effekter, som återlämnas till förråden, finnas särskilda
inreverseringspris fastställda. Dessa pris hållas avsiktligt något lägre än
förbrukningsprisen, då en vara ofta förlorar i värde genom lagring och vissa
kostnader äro förknippade med återtagandet.
Å förrådsintendentkontoret föres utom den förut nämnda lagerboken även
en värdebok upptagande effekterna gruppvis. Denna värdebok påföres värdet
av mottagna effekter samt avföres värdet av utlämnade effekter och utvisar
densamma sålunda det bokförda värdet av respektive förrådslager, fördelat
på vissa grupper. Från kontoren insändas månatligen till förrådsbyrån
uppgifter från denna värdebok, vilka sammanföras å byrån till en tablå
utvisande värdeställningen. Härigenom är det möjligt att i stort följa lagermängdens
variationer samt vid behov ingripa för reglerande åtgärder. Månatligen
upprättas vidare förlagsrapport utvisande lagermängderna av sådana
effekter, som äro av större betydelse för driften.
Dessutom föres å intendentkontoren liggare över alla å inventariekontot
bokförda inventarier fördelade på de olika tjänsteställena och annoteras i
desamma alla förändringar beträffande inventariestocken. Å tjänsteställena
finnas de inom desamma befintliga inventarierna antecknade i s. k. inventariebok,
vilken skall överensstämma med inventarieliggaren å intendentkontoret.
Genom förrådsintendenternas försorg förrättas inventering dels av tjänste -
- 201 —
ställenas inventarier vart femte år, dels av lagret vid huvud- och filialförråd.
Filialförråden inventeras i regel en gång årligen. Inventeringen av huvudförråden
pågår kontinuerligt och verkställes, i mån som effekts lagervolym
nedgår till minimikvantitet. Såsom resultat av inventeringarna insända förrådsintendenterna
årligen till förrådsbyrån uppgift å konstaterade överskott
och brister samt förteckning över inkuranta effekter. Reglering och avskrivning
sker därefter efter direktiv från förrådsbyrån.
Vid årsskifte upprättas å förrådsintendentskontoren en förteckning, s. k.
inventarium, över inneliggande lager, specificerad per effekt och beräknat
värde och gruppvis beträffande bokfört värde. Förteckningen insändes till
förrådsbyrån. De samlade förteckningarna angiva sålunda lagerbehållningen
vid statens järnvägar av lagereffekter vid varje årsskifte samt beräknat
och bokfört värde.
Intendentskontoren insända även årligen till förrådsbyrån en inventarieredogörelse
upptagande samtliga i inventarieliggarna antecknade effekter till
mängd vid respektive års början samt under året inträffade förändringar.
Genom förrådskontollören företagas kontrollinventeringar vid förråden.
Till grund för dessa inventeringar ligga från ekonomibyråns bokföringsavdelning
månatligen inkommande kontrolljournaler, med vilka lagerkorten
avstämmas vid inventeringstillfälle. Vidare tillser förrådskontrollören att
av styrelsen beslutade försäljningar bliva likviderade.
Det beräknade och det bokförda värdet av de olika förrådslagren utgjorde
vid 1939 års slut vid
Förrådsavdelningen i | Beräknat värde kronor | Bokfört värde kronor | Bokfört |
Örebro ........................................ | 8,144,885 | 852,075 | 10.46 |
Göteborg ...................................... | 9,143,185 | — | — |
| 2,765,990 | 1,244,695 | 45.00 |
Östersund ...................................... | 2,4sy,065 | 1,008.625 | 64.81 |
Luleå .......................................... | 2,773,060 | 1,085,150 | 39.13 |
Summa | 18,809,185 | 4,790,545 |
|
i Avgår för förrådsavdelningen i Göteborg.......... | — | 31,705 | — |
Samtliga avdelningar | 18,309,185 | 4,758,840 | 25.99 |
Värdet av
de olika
förrådslagren
ock av inköpt
materiel
under år
1939.
Det bokförda värdet av den 31 december 1939 inneliggande lager av lokstenkol
utgjorde 1,188,475 kronor. Värdet av under år 1939 levererade effekter,
upphandlade av förrådsavdelningen, utgjorde cirka 46,000,000 kronor.
Skötseln och kontrollen av statens järnvägars motorfordonspark hand- Motorfordon,
haves huvudsakligen av den nyligen inom styrelsen organiserade särskilda
bilavdelningen.
Beträffande billinjerna föres för varje fordon en vagnrapport upptagande
förutom fordonets nummer uppgift å tur, körd väglängd, bränsle- och olje
-
— 202 —
Revisorernas
uttalande.
påfyllning m. m. Vagnrapporterna insändas till driftledaren, som gör sammandrag
av desamma, vilket månadsvis översändes till bilassistenten. Denne
i sin tur upprättar månatligen med ledning av sammandragen över vagnrapporterna
en bränsle- och oljerapport, vilken medelst kopiesystem utskrives
i 3 exemplar, av vilka 2 exemplar sändas bilinspektören, som efter granskning
insänder det ena exemplaret till styrelsens bilavdelning.
Dessutom uppsattes månatligen av driftledarna för billinjerna och beträffande
tjänstebilar av vederbörande sektions-, förråds- respektive verkstadsföreståndare
en inventeringsuppgift omfattande samtliga sista dagen i
månaden vid billinjen eller tjänstestället befintliga statens järnvägar med
dess dotterbolag tillhöriga landsvägsfordon med uppgift om förutom fordonets
nummer även alla under månaden inträffade förändringar samt huru
fordonen disponeras.
Vid de undersökningar, som gjorts beträffande förrådsverksamheten vid
de olika affärsverken, hava revisorerna iakttagit, att ofta stora förråd finnas
samlade på ett ställe, varvid risk för eldsvåda och därmed sammanhängande
förstörelse av förråden kan vara för handen. Då en fördelning av förråden
på flera platser givetvis skulle åsamka vederbörande verk utöver
stora engångsutgifter jämväl ökade driftkostnader, synes det emellertid ej
lämpligt att påkalla någon förändring i dessa förhållanden, så mycket mer
som vid fall av krigsfara möjligheter förefinnas att snabbt kunna vidtaga
en viss fördelning av de olika varorna till de mindre förråden och skilda
förbrukningsplatserna. Detta har för övrigt i vissa fall redan skett såsom
en allmän beredskapsåtgärd. Revisorerna anse sig kunna utgå från att myndigheterna
dock tillse, att fara för brandrisk i största mån bortelimineras.
De eldsvådor, som under det senaste året inträffat, böra också utgöra en
särskild anledning att ägna denna fråga även i fortsättningen speciell uppmärksamhet.
Beträffande redovisning av förråden har iakttagits, att vid skilda affärsverk
olika principer tillämpats särskilt beträffande prissättningen vid debitering
av de utlämnade effekterna till de olika förbrukningsställena. Inom
telegrafverket och vattenfallsverket tages vid fastställande av förbrukningsprisen
hänsyn icke blott till inköpspris utan även till bokfört värde av inneliggande
lagerbehållning utan tillägg av kostnader för förrådsrörelsen, vilka
här föras såsom rena driftsutgifter. Vid statens järnvägar åter, varest
förrådsrörelsen utgör en fristående gren skild från verksamheten i övrigt,
förås kostnaderna för denna specialgren på förrådsavdelningens materialkonto
och måste sålunda påföras de utlämnade effekterna. Prissättningen
sker här sålunda, att vid uppgörande av förbrukningslistorna senaste inköpspris
lägges till grund för prissättningen med tillägg av viss procentsats
för täckande av förrådsomkostnaderna utan hänsyn till värdet av inneliggande
lager av varan. Då nämnda procentsats för att alltid vara på säkra
sidan tages i överkant, blir följden, att bokförda värdet av det kvarliggande
lagret kommer att sjunka. Postverket åter påför kostnaderna för effekterna
— 203 —
redan vid leveransen som driftsutgift, varför någon debitering vid utlämningen
ej sker och inneliggande lager är bokfört utan värde. Detta tillvägagånssätt
kan beträffande postverket hava ett visst fog för sig med hänsyn
till, att förrådsrörelsen inom detta verk är av relativ ringa omfattning.
Resultatet av de olika bokföringsprincipernas tillämpning har blivit, att
vid telegrafverket och vattenfallsverket de inneliggande förrådslagren vid
årsskiftena under normala tider stå bokförda till i stort sett inköpsvärde,
men vid fall av större prisfluktuationer stå antingen i ett för högt eller för
lågt värde beroende på genomgående prisstegring eller prisfall.
Meningarna angående det lämpliga bokföringsvärdet kunna givetvis vara
delade, men revisorerna anse, att enligt sund affärskutym en viss marginal
mellan det bokförda värdet och värdet efter vid bokslutet rådande prissituation
alltid bör finnas. Revisorerna vilja dock icke uttala sig om storleken
av denna marginal, då denna bär avgöras av de olika verksledningarna med
hänsyn till vid verken rådande speciella förhållanden. Revisorerna kunna
dock icke underlåta att framhålla, att det bokförda värdet av förrådslagren
vid statens järnvägar synes vara väl lågt samt driften bör genom särskilda
regleringsåtgärder gottskrivas för mycket debiterade kostnader så att ej visst
förråd står bokfört till minusvärde, såsom fallet är med huvudförrådets i
Göteborg lager. Vad som här anförts om statens järnvägars förråd i allmänhet,
bör givetvis även gälla detta verks betydande kollager, som bokföres
skilt från övriga effekter.
För övrigt vilja revisorerna hänvisa till vad föregående års revisorer yttrat
beträffande förrådsbokföringen vid statens järnvägar (§ 61, sid. 195—
197). Dock ifrågasätta årets revisorer, huruvida icke regleringen av bokföringsvärdena
måhända lämpligen skulle kunna ske successivt genom anpassning
av förbrukningspriserna i stället för överförande av visst belopp till
statsregleringen.
Vad slutligen kontrollen och redovisningen av motorfordonen beträffar,
hava revisorerna funnit denna i stort sett tillfredsställande. Revisorerna anse
sig dock böra framhålla önskvärdheten av att samma förfaringssätt, som äger
rum vid vattenfallsstyrelsen, tillämpas även vid övriga affärsverk, så att
årligen i en särskild redogörelse resultatet av redovisningen meddelas för
varje motorfordon beträffande körlängd, underhållskostnad samt kostnad
per mil, varigenom underlydande myndigheter, som handhava skötseln och
driften av motorfordonen, få uppmärksamheten fäst på det ekonomiska utbytet
av varje motorfordon och möjligheterna att nedbringa kostnaderna
för driften m. m.
De ovan angivna synpunkterna å förrådsverksamheten vid affärsverken
hava revisorerna såsom resultat av den verkställda undersökningen velat
bringa till riksdagens kännedom.
Arvode
till vigs
av järn vägsrådets
arbets
utskott
tillkallad
sakkunnig.
— 204 —
§ 46.
Sedan Kungl. Majit den 10 februari 1939 förordnat, att järnvägsrådet
skulle kallas att sammanträda för att avgiva yttrande i anledning av 1938
-års järnvägstaxekommittés betänkande och förslag till taxa för befordring
av gods m. m. å statens järnvägar, hade järnvägsrådet sammanträtt den 17
mars 1939, varvid bland annat beslöts att tillsätta ett arbetsutskott och åt
detta uppdraga att med ledning av vid rådets nämnda sammanträde framkomna
synpunkter upprätta förslag till yttranden av rådet i de av Kungl.
Majit föreslagna frågorna. Vid arbetsutskottets sammanträde den 18 mars
1939 beslöt utskottet att tillkalla en sakkunnig person med uppgift att biträda
utskottet med granskning av järnvägsstyrelsens och taxekommitténs
driftkostnadsanalyser till förberedande av de förslag till yttranden, som utskottet
fått i uppdrag att upprätta, och uppdrog åt ordföranden och en ledamot
att anställa härför lämplig person. Kommitterade utsågo därefter utredningsman.
På grund av detta sitt uppdrag avlämnade utredningsmannen en den 14
september 1939 dagtecknad skrift med titeln »Självkostnadsberäkningarna
vid statens järnvägar». Denna skrift överlämnades till järnvägsstyrelsen,
som i sin ordning den 31 maj 1940 till järn vägsrådets arbetsutskott överlämnade
en av två av styrelsens tjänstemän utarbetad promemoria över verkställd
granskning av den förutnämnda av utredningsmannen utarbetade
skriften. Slutsatsen i denna promemoria har av författarna sammanfattats
sålunda:
»Det är icke möjligt att med stöd av rapportens sifferuppgifter draga någon
slutsats beträffande verkningarna i kostnadshänseende av en ifrågasatt
höjning av taxan för styckegodstransporter, vilket innebär, att järnvägsrådets
syfte med utredningen är att betrakta som förfelat.»
Denna promemoria har uppkallat utredningsmannen till bemötande i vissa
delar genom en längre skrift, dagtecknad den 29 oktober 1940, vilken skrift
i sin ordning avses att bemötas av järnvägsstyrelsens experter.
Som ersättning för det givna uppdraget har utredningsmannen beräknat
ett arvode av kronor 10,200 för tiden 15/3—14A> 1939 inklusive kostnader för
assistentingenjör, som ägnat en del tid åt detta uppdrag samt kostnader för
stenograf! och maskinskrivning samt övriga kontorsarbeten. Av järnvägsrådets
skrivelse den 2 juni 1939 till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framgår, att utredningsmannen under två månader av denna
tidrymd av sjukdom hindrats att utföra arbetet.
Jämlikt Kungl. Majits instruktion för järnvägsrådets verksamhet skola de
med järnvägsrådet och dess verksamhet förenade kostnaderna gäldas genom
järnvägsstyrelsens försorg av trafikmedel.
Efter attest av järnvägsrådets ordförande och godkännande av järnvägsstyrelsen
har beloppet blivit utbetalat till utredningsmannen.
Revisorernas Vid granskningen hava revisorerna funnit kostnaderna för utredningen
synnerligen höga. Enligt instruktionen äger såväl järnvägsrådet som dess
— 205 —
arbetsutskott antaga sekreterare ävensom annat erforderligt biträde. Fråga
om ersättning till sekreterare hos utskottet skall dock underställas Kungl.
Maj:ts prövning.
Revisorerna vilja med hänsyn till förevarande fall ifrågasätta, huruvida
icke frågan om igångsättandet av utredningar, som kräva större kostnader,
jämväl borde underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Vissa bokförings- och redovisningsfrågor.
§ 47.
Riksräkenskapsverket har vid överlämnande till Kungl. Maj:t av utdrag Iakttagelser
ur rikshuvudboken för budgetåret 1939/40 i skrivelse den 15 november 1940rg(]Oyi|ningeu
påpekat, hurusom återbetalningarna till riksgäldsfonden av kapitalmedel från av till rikaolika
kapitalfonder endast till en mindre del redovisas över kapitalbud- återbetalade
(tefen. kapitalmedel
I anslutning härtill framhåller ämbetsverket, att det vid upprättandet av m- m
budgetredovisningen — vilken för kapitalbudgetens del grundas å av riksgäldskontoret
till riksräkenskapsverket överlämnade sammanställningar över
utgifter och inkomster för kapitalbudgetens anslag — icke föreligger någon
möjlighet för riksräkenskapsverket att vidtaga några jämkningar i förevarande
avseende, eftersom riksräkenskapsverket först vid en senare tidpunkt
erhåller tillgång till de utdrag ur riksgäldskontorets bokslut, på grundval av
vilka riksgäldskontorets konto i rikshuvudboken upprättas. Ämbetsverket
förklarar sig därför finna det angeläget, att det tages under övervägande,
huruvida icke alla återbetalningar av kapitalmedel böra redovisas såsom inkomster
för vederbörliga anslag å kapitalbudgeten. Härigenom skulle, enligt
vad ämbetsverket till sist framhåller, bland annat vinnas, att prövningen av
huruvida återbetalade kapitalmedel enligt givna föreskrifter skola kvarstå
såsom anslagsreservationer eller redovisas såsom besparingar å riksgäldsfonden,
genomgående komme att verkställas av riksräkenskapsverket i samband
med upprättandet av budgetredovisningen.
Den av riksräkenskapsverket berörda frågan har synts revisorerna vara
av sådan vikt, att de ansett frågan böra underkastas närmare granskning
från revisorernas sida. I samband med denna granskning hava revisorerna
även funnit sig böra till behandling upptaga vissa spörsmål, som avse uppställningen
i riksstaten och redovisningen i budgetredovisningen av kapitalbudgetens
inkomstsida.
I det senare avseendet torde först böra erinras örn följande.
Enligt av särskilda sakkunniga (budgetsakkunniga) framlagt, av 1937 års
riksdag godkänt förslag till ny budgetordning skulle å kapitalbudgetens inkomstsida
under rubriken »Kapitalmedel» uppföras en titel för vart och ett
av de tre huvudslag av medel, som efter omläggningen av riksstatens upp
-
— 206 —
ställning skulle komma alt bliva disponibla för nya kapitalinvesteringar,
nämligen från driftbudgeten överförda avskrivningsmedel, från statens kapitalfonder
återbetalade kapitalmedel samt lånemedel. I samband med övergången
till den nya budgetordningen beslöt emellertid riksdagen sedermera,
efter förslag av Kungl. Majit i 1938 års statsverksproposition, att å kapitalbudgetens
inkomstsida skulle upptagas en enda post, benämnd »Kapitalmedel»
samt beräknad till belopp, som motsvarade summan av de å kapitalbudgeten
uppförda anslagen. Härvid förutsattes, att till ersättning för specifikationen
i riksstaten lämpligen varje år i samband med framställningen
om uppförande å kapitalbudgetens inkomstsida av nämnda belopp skulle
kunna angivas, huln stor del av beloppet, som kunde föranleda ny upplåning.
Till motivering av den av 1938 års riksdag sålunda beslutade ändringen i
avseende å uppställningen av kapitalbudgetens inkomstsida hade chefen för
finansdepartementet — i anslutning lill en sammanfattande redogörelse för
de av 1937 års riksdag godkända principerna för riksstatens uppställning —
anfört bland annat följande.
Vid de sålunda ändrade grunderna för redovisningen å riksstaten av anslagen
till kapitalinvestering i statens kapitalfonder och de häremot svarande
täckningsmedlen kommer själva beslutet om medelsanvisning å kapitalbudgelen
att innefatta beviljandet av motsvarande disposition av kapitalmedel.
Om anslagen budgettekniskt sett täckas genom uppförande i riksstaten av
en mot utgiftssumman svarande balanspost av kapitalmedel, har detta karaktären
av en rent formell åtgärd; på samma sätt förhåller det sig nu med
inkomsttiteln lånemedel.
Enligt budgetsakkunnigas förslag skulle kapitalmedlen i normala fall fördelas
på tre titlar, avskrivningsmedel, äldre kapitalmedel samt lånemedel.
Kapitalbudgetens inkomstsida skulle härigenom erhålla karaktären närmast
av en specifikation av de finansoperationer, som måste vidtagas vid de beslutade
investeringarnas genomförande. Särskilt tydligt framträder denna uppdelningens
karaktär däri, att ett belopp, motsvarande summan av de å driftbudgeten
under avskrivningshuvudtitlarna uppförda anslagen, vilkas disposition
tillför riksgäldskontoret motsvarande belopp i likvida medel, enligt
grunderna för den föreslagna riksstatsuppställningen skulle upptagas å kapitalbudgeten,
för att man skulle å riksstaten erhålla ett —- låt vara ej fullt
adekvat -—- uttryck för behovet av upplåning för täckning av beviljade kapitalin
vesteringsanslag.
Med hänsyn till inkomstsidans rent formella och i princip sekundära karaktär
framstår kapitalbudgeten som en från den egentliga riksstaten helt
skild plan för ny kapitalinvestering och för reinvestering i statens kapitalfonder.
Denna dess innebörd skulle otvivelaktigt framträda ännu klarare,
därest den begränsades till att avse redovisning endast av de för ändamålet
beviljade anslagen och alltså icke alls upptoge något belopp för de häremot
svarande täckningsmedlen. En dylik anordning skulle också vara att föredraga
med hänsyn därtill, att den verkliga upplåningen liksom för närvarande
— på grund av omständigheter, som jag här icke behöver närmare beröra
— städse måste komma att avvika såväl från den upplåning, som beräknas
å riksstaten, som från den upplåning, vilken i anslutning till det i
riksstaten tillämpade beräkningssättet redovisas i budgetredovisningen. Den
föreslagna uppdelningen å kapitalbudgetens inkomstsida kan därför komma
— 207
att verka vilseledande, när det gäller att bedöma de för investeringarna erforderliga
finansoperationerna, vilka det dock är dess egentliga enda funktion
att belysa.
Det torde emellertid icke vara erforderligt att i den av budgetsakkunniga
föreslagna uppställningen vidtaga en så långt gående ändring som nu antytts.
Jag viii inskränka mig lill att förorda den ändringen, att å kapitalbudgetens
inkomstsida upptages blott en enda post, benämnd Kapitalmedel samt beräknad
lill belopp, som motsvarar summan av de å kapitalbudgeten uppförda
anslagen.
Revisorerna vilja för sin del understryka angelägenheten av att alla återbetalningar
till riksgäldsfonden av kapitalmedel redovisas såsom inkomster
för vederbörliga anslag å kapitalbudgeten. Härigenom vinnes, såsom riksräkenskapsverket
framhållit, att prövningen av huruvida återbetalade kapitalmedel
enligt givna föreskrifter skola kvarstå såsom anslagsreservationer
eller redovisas såsom besparingar å riksgäldsfonden, genomgående kommer
att verkställas av riksräkenskapsverket i samband med upprättandet av
budgetredovisningen. Nämnda prövning torde böra ankomma på riksräkenskapsverket
och resultatet av prövningen bör framgå av budgetredovisningen.
Sedan riksgäldskonlorets bokföring fullständigats i nu angivna hänseende,
kommer av budgetredovisningen att kunna inhämtas dels genom summering
av nettobelastningen å avskrivningstitlarna under driftbudgeten uppgift om
sammanlagda beloppet av riksgäldsfonden tillgodoförda avskrivningsmedel,
dels ock direkt från kapitalbudgetens utgiftssida summan av de till riksgäldsfonden
återbetalade kapitalmedlen. Det synes emellertid revisorerna
önskvärt, att en sammanställning av dessa uppgifter lämnas i budgetredovisningen.
Detta bör lämpligen kunna ske sålunda, att kapitalbudgetens inkomsttitel
i anslutning till vad budgetsakkunniga föreslagit i budgetredovisningen
uppdelas på tre undertitlar avseende den första avskrivningsmedel,
den andra till riksgäldsfonden återbetalade kapilalmedel och den tredje
övriga kapitalmedel (lånemedel).
Det torde böra närmare övervägas, huruvida en sådan uppdelning bör äga
rum utan att motsvarande uppdelning sker i riksstaten. Revisorerna hava
emellertid med hänsyn till vad som anförts i det ovan återgivna uttalandet
av chefen för finansdepartementet ävensom i betraktande av svårigheterna
att på förhand beräkna såväl lyftningarna av avskrivningsmedel som återbetalningarna
av kapitalmedel funnit sig i första band böra stanna för att icke
föreslå någon ändring av den nuvarande uppställningen i riksstaten av kapitalbudgetens
inkomstsida. För den händelse den av revisorerna förordade
uppdelningen av kapitalbudgetens inkomsttitel i budgetredovisningen skulle
befinnas lämpligen icke böra äga rum utan att titeln även uppdelas i riksstaten,
vilja revisorerna emellertid förorda en sådan uppdelning. Vid denna
uppdelning torde titeln för avskrivningsmedel lämpligen böra upptagas till
belopp motsvarande summan av de under avskrivningstitlarna anvisade anslagen,
medan titeln för återbetalade kapitalmedel synes kunna uppföras i
riksstaten med ett formellt belopp av 100 kronor.
208 —
Vad revisorerna ovan förordat i fråga om redovisningen av kapitalbudgetens
inkomsttitel torde böra föranleda viss ändring även beträffande redovisningen
av å kapitalbudgetens anslag uppkommande besparingar. I sistnämnda
avseende gäller för närvarande, att för kapitalbudgetens inkomsttitel
— för vilken redovisning lämnas i den i budgetredovisningen intagna sammanställningen
över utfallet av kapitalbudgeten — såsom redovisat belopp
upptages samma belopp, som det i riksstaten uppförda. För ernående av balans
mellan sammanställningens båda sidor tillägges å sammanställningens
utgiftssida summan av de å kapitalbudgetens anslag redovisade besparingarna.
Revisorerna vilja emellertid erinra om, att riksräkenskapsverket vid
överlämnande till Kungl. Majit av budgetredovisning för budgetåret 1938/39
i skrivelse den 30 september 1939 framhöll, att för kapitalbudgetens inkomsttitel
också såsom redovisat belopp skulle kunna upptagas skillnaden
mellan å ena sidan det i riksstaten uppförda beloppet och å andra sidan summan
av de å kapitalbudgetens anslag redovisade besparingarna. Någon balanspost
skulle, enligt vad ämbetsverket vidare anförde, då icke bliva erforderlig
och besparingarna skulle — i överensstämmelse med i budgetredovisningen
tidigare tillämpad terminologi — kunna angivas såsom reglerade
Inkomsterna å kapitalbudgeten
| Beräknat för budgetåret 1939/40 | |||
| A riksstaten | Å tilläggsstat I | Å tilläggsstat | Summa |
Inkomster. I. Kapitalmedel: 1. Avskrivningsmedel .... 2. Återbetalade kapitalme-del .................... | ^.296,212,300: - | 153,312,000: — | 76,039,100: - | 525,563,400: - |
3. Övriga kapitalmedel.... Summa | 1 296,212,800: — | 153,312,000: - | 76,039,100: - | 525,563,400: - |
— 209 —
över inkomsttitel. Till stöd för en sådan lösning kunde enligt ämbetsverkets
mening anföras, att den mot de uppkommande besparingarna å kapitalbudgetens
anslag svarande minskningen i den av riksdagen medgivna kapitalmedelsdispositionen
vid en dylik utformning av redovisningen skulle komma
att återspeglas i budgetredovisningen.
Det av riksräkenskapsverket sålunda angivna alternativet för redovisningen
av uppkommande besparingar å kapitalbudgetens anslag bör enligt revisorernas
mening komma lill användning i och med att den av revisorerna
förordade uppdelningen i fråga om kapitalbudgetens inkomsttitel träder i
tillämpning. Därest så sker, komma alla faktorer, som inverka ändrande på
den upplåning, som medgives av riksdagen i samband med anvisningen av
medel å kapitalbudgeten, att klart framgå av budgetredovisningen. Härigenom
kommer riksdagen att erhålla fortlöpande uppgifter rörande de faktiska
förändringarna i fråga örn upplåningsrätten.
Till belysning av huru budgetredovisningen för budgetåret 1939/40 skulle
hava tett sig vid tillämpning av de av revisorerna i första hand förordade
ändringarna i avseende å redovisningen av kapitalbudgeten hava revisorerna
låtit upprätta härefter följande sammanställning.
under budgetåret 1939/40.
Inkomster | Utgifter | Nettoinkomst | Brist, som regleras |
f 43.448,461:48 | 1,169,023; 17 | 42,279,438:31 | | |
1 42,454,427:51 | _ | 42,454,427:51 | | 45,501,239:72 |
I 395,328,294:46 | — | 395,328,294:46 | 1 |
481,231,183:45 | 1,169,023:17 | 480,062,160:28 | 45,501,239:72 |
14—409045. Rev. berättelse anq. statsverket dr 1940. 1.
— 210 —
Ekonomiska
Statsverkets inkomster
§ 48.
I enlighet med gällande instruktion § 16 få revisorerna för budgetåret 1939/40 avlämna
för ifrågavarande
Inkomsterna å
| Beräknat för budgetåret 1939/40 |
| ||
| Å riksstaten | Å tilläggsstaten | Summa | Inkomster |
Egentliga statsinkomster............. Inkomster av statens kapitalfonder... Summa | 1,283,314,000: -181,596,200: — 1,464,910,200: — | 290,300,000: — 298,300,000: — | 1,573,614,000: — 1,763,210,200: — | 1,637,230,553: 63 1,888,993,016:62 |
Utgifterna å
| Anvisat för budgetåret 1939/40 | Reservation |
| |||
|
|
|
|
| från före-gående |
|
| Å riksstaten | Å tilläggs-stat I | Å tilläggs-stat II | Summa | Utgifter | |
Egentliga stats-utgifter ...... | 1,340,467,900: — | 235,572,900: - | 1,034,289,600: — | 2,610,330,400: — | 151,832 986:42 | 2,919,362,786:65 |
Utgifter för sta-tens kapital-fonder ...... | 124,365,700: - | 22,495,000: — | 9,959,200: — | 156,819,900: — | 28,508,368:74 | 143,091,995:15 |
Summa | 1,464,833,600: - | 258,067,900:- | 1,044,248,800: - | 2,767,150,300: — | 180,341,355:16 | 3,062,454,781:80 |
Utfallet av
| I riksstat och tilläggsstat upptagna belopp | Redovisade | ||
| — | — |
| belopp |
| Riksstaten | Tilläggsstaten | Summa |
|
Inkomster ........................ | 1,464,910,200: — | 298,300,000: — | 1,763,210,200: — | 1,849,329,096:10 |
Reservationer från föregående bud- |
|
|
|
|
getår ............................ | — | — | — | 180,341,355:16 |
Underskott att avföras å statens bud- |
|
|
|
|
getu tjämningsf ond................ | - 76,600: — | 1,004,016,700: — | 1,003,940,100: — | 924,392,200:07 |
Summa | 1,464,833,600: - | 1,302,316,700: — | 2,767,150,300: — | 2,954,062,651: 33 |
— 211 —
översikter,
och utgifter.
följande tablåer, grundade på den av riksräkenskapsverket upprättade budgetredovisningen
budgetår.
driftbudgeten.
|
| Brist | Merinkomst | ||
Utgifter | Nettoinkomst | som ersättes av | som regleras | som tillföres | som regleras |
37,033,420:34 | 1,600,197,133:29 | 26,543,624: 76 | 24,069,918:14 | 71,853,815: 34 | 5,342,860:85 |
39,003,!)20:52 | 1,849,329,096:10 | 34,042,056: 65 | 24,069,918:14 | 138,888,010: 04 | 5,342,860:85 |
driftbudgeten.
|
| Reservation | Merutgift | Besparing | ||
Inkomster | Nettoutgift | till följande | som ersättes av | som regleras | som tillföres | som regleras |
547,642,778:30 | 2,371,720,008: 35 | 393,602,741:51 | 70,648,781:25 | 4,140,760: 03 | 48,834,072: 48 | 22,796,105: 36 |
1,169,023:17 | 141,922,971: 98 | 46,816,929: 49 440,419,671: — | 5,046,033: 67 | 4,140,760:03 | 1,562,688: 98 50,396,761: 46 | 71,711:96 |
driftbudgeten.
| I riksstat och tilläggsstat upptagna belopp | Redovisade belopp | ||
| Riksstaten | Tilläggsstaten | Summa | |
Utgifter............................ Reservationer till följande budgetår.. | 1,464,833,600: — | 1,302,316,700: — | 2,767,150,300: - | 2,513,642,980:33 |
Summa | 1,464,838,600: — | 1,802,816,700: - | 2,767,150,300: — | 2,954,062,651:33 |
— 212 —
Vissa
uppgifter
angående
statens tillgångar
och
skulder.
Utgifterna å
| Anvisat för budgetåret 1939/40 | ||
| Å riksstaten | Å tilläggsstat [ Å tilläggsstat 1 11 | Summa |
Kapitalinvestering ........ | 296,212,300: — | 153,312,000: — 76,039,100: — | 525,563,400: — |
Utfallet av
| I riksstat och tilläggsstat upptagna belopp | Redovisade belopp | ||
| Riksstaten | Tilläggsstaten | Summa | |
Inkomster: | 296,212,300: — | 229,351,100: — | 525,563,400: — | 525,563,400: — 143,661,024:47 |
Reservation från föregående | ||||
Summa | 296,212,300: — | 229,351,100: — | 525,563,400: — |
§ 49.
Revisorerna hava i likhet med föregående år låtit upprätta följande sammanställning
av statens tillgångar och skulder. Denna sammanställning är
beträffande statsverket grundad på det tryckta utdraget ur rikshuvudboken
för budgetåret 1939/40 samt vad angår riksbanken på den tryckta översikten
utvisande Sveriges riksbanks tillgångar och skulder den 29 juni 1940.
Statsverket:
Tillgångar:
Fast egendom........................ 2,928,913,572:72
Rullande järnvägsmateriel och fartyg .. 325,338,008: 70
Inventarier och förråd................ 142,329,108:61
Aktier .............................. 230,757,376:62
Riksbankens kapital.................. 100,000,000: —
Utlånta medel........................ 2,526,574,345: 70
Förskott ............................ 611,768,315:15
Myndigheters fordringar hos andra
myndigheter....................... 969,930,167: 28
övriga fordringar.................... 490,547,604: 69
Kontant behållning och i bank innestående
medel .................... 528,319,238: 56 8,854,477,738: 03
Skulder:
Diverse medel ...................... 2,928,297,207: 77
Myndigheters skulder till andra myndigheter
.......................... 969,930,167:28
Övriga skulder ...................... 4,459,527,230: 20 8,357,754,605: 25
Säger statsverkets tillgångar utöver skulder kronor 496,723,132: 78
— 213
kapitalbudgeten.
Reservation | Utgifter | Inkomster | Nettoutgift | Reservation | Resparing, |
143,661,024: 47 | 368,604,747:52 | 2,486,876:88 | 366,117,870: 64 | 297,572,864: 74 | 5,533,689: 09 |
kapitalbudgeten.
| I riksstat och tilläggsstat upptagna belopp | Redovisade | ||
|
|
|
| belopp |
| Riksstaten | Tilläggsstaten | Summa |
|
Kapitalinvestering ............ | 296,212,300: — | 229,351,100: — | 525,563,400: — | 366,117,870:64 |
Reservation till följande budgetår | — | — | — | 297,572,864: 74 |
Besparingar, som regleras inom |
| * |
|
|
riksgäldsfonden.............. | — | — | — | 5,533,689; 09 |
Summa | 296,212,300: — | 229,351,100: — | 525,563,400: — | 669,224,424:47 |
Riksbankens tillgångar och skulder den 29 juni 1940:
Tillgångar:
Guldbehållning ......................
Skiljemynt ..........................
Checkar och växlar m. m., betalbara vid
anfordran samt utländska bankers
sedlar ............................
Svenska statspapper, andra svenska obligationer,
inrikes växlar, utestående lån
och krediter i checkräkning ........
Utländska statspapper, utrikes växlar och
nettofordringar hos utländsk bank eller
bankir............................
Hos riksgäldskontoret innestående ....
Utestående avbetalningslån............
På indrivning beroende fordringar ....
Andra räkningar ....................
Skulder:
Utelöpande sedlar.................... 1,478,038,966: 29
» postremissväxlar .......... 1,537,222:49
Innestående å checkräkning .......... 139,989,913: 71
Innestående å andra räkningar........ 862,418,708:46 2,481,984,810:95
Säger riksbankens tillgångar utöver skulder kronor 127,747,960:94
437,752,845: 07
330,463: 32
23,494,615: 74
895,231,110:33
436,640,284: 36
6,767,843: 18
46,762,832: —
23,848: 45
762,728,929: 44 2,609,732,771: 89
— 214 —
Avgår riksbankens kapital, vilket redovisats bland statsverkets
tillgångar ........................................ 100,000,000: —
Återstå kronor 27,747,960: 94
Summa statsverkets och riksbankens tillgångar utöver
skulder kronor........................................ 524,471,093: 72.
Föregående budgetår uppgingo statsverkets tillgångar utöver skulder till
1,154.15 miljoner kronor. Under det gångna budgetåret har sålunda statsverkets
nettoförmögenhet minskats med ej mindre än 657.43 miljoner kronor.
Denna minskning är huvudsakligast eller till ett belopp av 653.13 miljoner
kronor att finna hos statsregleringsfonden. Vid budgetårets början uppgick
nämligen behållningen å förevarande fond till 407.93 miljoner kronor
men vid budgetårets slut utvisade fonden en brist av 245.20 miljoner kronor.
Den redovisade minskningen inom statsregleringsfonden av statens nettoförmögenhet
motsvaras av skillnaden mellan statsregleringens underskott 924.39
miljoner kronor, vilket belopp debiterats budgetutjämningsfonden, samt ökningen
av kvarstående reservationer å driftbudgeten 260.08 miljoner kronor
tillsammans med ökningen av utestående debiterade riksstatsmedel (restantier)
11.18 miljoner kronor.
Den återstående minskningen av statsverkets nettotillgångar hänför sig till
statens olika kapitalfonder. Inom dessa fonder hava de balanserade vinstmedlen
nedbringats med netto 10.33 miljoner kronor. Å andra sidan har emellertid
å kapitalfonderna upptagits till redovisning i rikshuvudboken nya tillgångar,
å statens allmänna fastighetsfond 2.93 miljoner kronor, utgörande
vissa invärderade fastigheter, samt å allmänna familjepensionsfonden 3.34
miljoner kronor, utgörande vissa från universitetens pensionsinrättningar
övertagna tillgångar. Beträffande statens kapitalfonder har jämte förut relaterade
minskning redovisats en nettoökning av 283.87 miljoner kronor i de
bokförda tillgångarna, vilken ökning uppkommit genom under budgetåret
gjorda investeringar efter avdrag av avskrivningar och återbetalda kapitalmedel.
Sistnämnda kapitalökning motsvaras emellertid av en ökning av
nettoskulden å riksgäldsfonden.
§ 50.
Vissa Med stöd av uppgifter, införskaffade från statens affärsdrivande verk, har
beträffande upprättats följande tablå över av riksdagen för affärsverken beslutade ande
affärs- läggningar, företag och anordningar, för vilka erforderliga anslag icke den
''verkens6 * oktober 1940 i sin helhet beviljas av riksdagen, anvisats av Kungl. Maj:t
anläggningar eller disponerats av vederbörande verk.
m'' För fullföljande av i tablån upptagna anläggningar, företag och anord
ningar
i överensstämmelse med före den 1 oktober 1940 uppgjorda planer och
kostnadsberäkningar skulle erfordras, att riksdagen beviljade ytterligare
44,435,000 kronor.
— 215 —
Postverket.
Posthusbyggnad i Kalmar ......
Om- och tillbyggnad av posthuset
i Umeå ......................
Inköp för postverkets räkning av
fastigheter....................
Säger
Telegrafverket.
Telefonstationsbyggnad i Sölvesborg.
.........................
Telefonstationsbyggnad i Karlskoga
........................
Telefonstationsbyggnad i Borlänge
Inköp för telegrafverkets räkning
av tomt i Nynäshamn ........
Inköp och bebyggande för telegrafverkets
räkning av fastigheter..
Fortsatt utveckling av statens telefon-
oeh telegrafväsende......
Radioanläggningar för luftfarten..
Luftskyddsanordningar..........
Statens järnvägar.
Utvidgning av spårsystemet vid
Stockholms södra station ......
Fortsatt anläggning av dubbelspår
Fortlöpande förstärkning av spår
överbyggnaden
................
Telefonledningar och kabelarbeten
Elektriska belysningsanläggningar
Elektrifiering av banan Långsele—
Boden........................
Dispositionsanslag för oförutsedda
och mindre arbeten............
Elektriska lokomotiv............
Person- och resgodsvagnar........ 1 2 * 4 * 6 7 8
Beräknad kostnad kronor | B | e v i 1 j a | t | Återstod att bevilja kronor |
Beviljat | Därav an-visat av kronor | Därav dis-ponerat kronor | ||
775,000 | 775,000 | 1 775,000 | '' 20,000 | — |
412,500 | 327,500 | 327,500 | 114,000 | 85,000 |
— | 2197,000 | — | — | — |
|
|
|
| 85,000 |
230,000 | 230,000 | 230,000 | — | — |
284,000 | 284,000 | 284,000 | — | — |
400,000 | 400,000 | 400,000 | .- | — |
31,000 | 31,000 | 31,000 | — | — |
300,000 | 300,000 | 300,000 | 1,000 | — |
_ | *25,000.000 | *25,000,000 | — | — |
99,000 | 4 99,000 | 99,000 | — | — |
2,430,000 | 5 2,430,000 | 2,430,000 |
|
|
185,000 | 185,000 | 185,000 |
| _ |
— | 6 2,450,000 | 2,450,000 | — | — |
_ | 6 5,100,000 | 5,100,000 | — | — |
— | 6 520,000 | 520,000 | — | — |
— | 8 50,000 | 50,000 | — | — |
''39,000,000 | 24,000,000 | 24,000,000 | — | 15,000,000 |
_ | 6 1,200,000 | 1,200,000 | — | — |
— | 8 1,700,000 | 1.700,000 | — | — |
— | 8 2,900,000 | 2,900,000 | 1 - | — |
1 Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1939 får av anvisat anslag medel endast
tagas i anspråk för bestridande av kostnader för byggnadsritningar och entreprenadhandlingar.
2 Med hänsyn till anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp, som
den 1 oktober 1940 kvarstod olyftat.
8 I detta belopp är inräknat kr. 10,000,000, vilka ingingo i det belopp av kr. 32,200,000, som
av riksdagen beviljades för budgetåret 1939/40, men vilka medel enligt Kungl. Maj:ts beslut den
30 december 1939 icke fingo tagas i anspråk utan särskilt medgivande.
4 Härav kr. 92,000 beviljade å riksstaten för budgetåret 1937/38.
6 Härav skall av driftmedel disponeras kr. 1,060,000 samt av till telegrafstyrelsens förfogande
stående likvida medel, som uppkommit genom avsättningar till telegrafverkets förnyelsefond kr.
1,370,000. . , )lt .
6 Enär ifrågavarande anslag är avsett för ett flertal anläggningar, vilka successivt fullbordas,
har detsamma i denna tablå upptagits med allenast det belopp, som den 1 oktober 1940 kvarstod
olyftat.
7 Kostnaden ursprungligen beräknad till kronor 33,610,000.
8 Med hänsyn till anslagets natur har detsamma upptagits med allenast det belopp, som den
1 oktober 1940 kvarstod olyftat.
— 216 — 1
|
| B | evilia | t |
|
|
| Beviljat |
| Därav dis- | Återstod att bevilja |
| Beräknad | av riks- | Därav an- | ponerat | |
| kostnad | dagen till | visat av | genom be- | |
|
| och med | Kungl. | slut av ve- | |
|
| den s% | Maj:t | derböran- |
|
|
| 1941 | de verk |
| |
| kronor | kronor | kronor | kronor | kronor |
Godsvagnar .................... Anläggningar och förlag för auto- | — | 1 6,750,000 | 6,750,000 | — | — |
|
| 12,650,000 | 11,649,715 | 10,595,825 |
|
Anordningar för lastning och loss- |
|
| |||
ning av sockerbetor vid statens | 1,000,000 | 1,000,000 | 1,000,000 |
|
|
Försvarsberedskap vid statens järn- |
|
| |||
|
| 2 5,850,000 | 5,850,000 |
|
|
Vändskivor samt kol- och vatten- |
|
|
| ||
givningsanordningar .......... | 500.000 200.000 | 500.000 200.000 | 500.000 200.000 | — | — |
Anordnande av skyddsrum i sta- |
|
| |||
tens järnvägar tillhöriga fastig-heter ........................ |
| 2 2,950,000 | 2,950,000 |
|
|
Åtgärder för fullständigande av |
|
|
| ||
järn vägstruppernas utrustning | 575.000 600.000 | 575.000 600.000 | 575.000 600.000 |
|
|
|
|
| |||
Förbättrings- och förstärkningsar- |
|
| |||
beten vid f. d. Skåne—Smålands | 830,000 1,700,000 | 830,000 1,700,000 | 830,000 1,700,000 | 375,000 |
|
Vissa banförstärkningsarbeten.... | _ | ||||
Tankvagnar .................... Anläggningsarbeten å viss järn- | 1,375,000 | 1,375,000 | 1,375,000 | — | — |
vägslinje...................... Gengasaggregat för statens järn- | 500,000 | 500,000 | 500,000 | — | — |
vägar ........................ | 1,050,000 | 1,050,000 | 1,050,000 |
|
|
Utvidgning av spårsystemet vid |
|
| |||
Hagalund övre................ Utvidgning av spårsystemet vid | 325,000 | 325,000 | 325,000 | 250,000 | — |
Göteborgs centralstation........ | 125,000 | 125,000 | 125,000 | _ | __ |
Gångbanor och gångtunnlar...... | — | 2 200,000 | 200,000 | _ | _ |
Skenfria vägkorsningar.......... Utvidgning av tvättinrättningen | — | 2 550,000 | 550,000 | — | — |
vid Hagalund övre............ Tillbyggnad till stationshuset i | 130,000 | 130,000 | 130,000 | — | — |
| 100,000 180,000 | 100,000 180,000 | 100,000 180,000 |
|
|
Stationshus i Malung............ |
|
| |||
Anläggningar för elektrisk tågdrift | — | 2 800,000 | 800,000 | — | — |
ningar ........................ |
| 2 2,500,000 | 2,500,000 |
|
|
Anordnande av cisterner för fly- |
|
|
| ||
tande bränsle vid statens järn-vägar ........................ | 3,000,000 | 3,000,000 | 3,000,000 | 2,000,000 |
|
Elektrifiering av banorna Ånge— |
| ||||
Bräcke—Långsele, Bräcke— |
|
|
|
|
|
valla ........................ | 20,900,000 | 20,900,000 | 20,900,000 | 17,700,000 | - |
Säger |
|
|
|
| 15,000,000 |
1 Med hänsyn till anslagets natur har detsamma upptagits med allenast det belopp, som den
1 oktober 1940 kvarstod olyftat.
2 Enär ifrågavarande anslag är avsett för ett flertal anläggningar, vilka successivt fullbordas,
har detsamma i denna tablå upptagits med allenast det belopp, som den 1 oktober 1940 kvarstod
olyftat.
— 217
|
| B | e v i 1 j a | t |
|
| Beräknad | Beviljat | Därav an- | Därav dis-ponerat | Återstod |
| kostnad | dagen till | visat av | genom be- | bevilja kronor |
| kronor | och med | Kungl. Majit kronor | slut av ve-derböran-de verk kronor | |
Statens valtenfallsverk. Ny kraftstation i Trollhättan .... | 117,800,000 | 10,000,000 | 10,000,000 | 8,500,000 | 7,800,000 |
Kraftstation vid Stadsforsen i In-dalsälven .................... | 2 22,800,000 | 22,800,000 | 22,800,000 | 21,300,000 | _ |
Påbyggnad av regleringsdammen | 4,200,000 | 4.200,000 | 4,200,000 | 3,950,000 | — |
Ett åttonde maskinaggregat vid | 3 3,450,000 | 3,050,000 | 3,050,000 | 1.150.000 3.300.000 | 400,000 |
Kraftstation vid Torpshammar .. | 4 24,600,000 | 7,800,000 | 7,800,000 | 16,800,000 | |
Reglering av sjöar inom Indals-älvens flodområde ............ | 6 1,625,000 | 1,175,000 | 1,175,000 | 1,175,000 | 450,000 |
Reglering av Holmsjön och sjön | 5,000,000 | 1,100,000 | 1,100,000 | 600,000 | 3,900,000 |
Mindre utvidgningar av förefintliga | _ | 6 700,000 | 700,000 | — | — |
Distributionsanläggningar och där-med sammanhängande arbeten |
| »11,000,000 | 11,000,000 |
|
|
Inköp av vattenfall och fastigheter |
| 6 1,042,214 | 1,042,214 |
| __ |
Säger Domänverket. Förberedande arbeten å vissa sta-ten tillhöriga torvmossar ...... |
| 6 1,000,000 | 1,000,000 |
| 29,350,000 |
Summa |
|
|
|
| 44,485,000 |
Av revisorerna avlagda besök.
§ 51.
Efterföljande sammanställning utvisar vilka institutioner m. m., som besökts
av revisorerna, utan att besöken föranlett särskilt uttalande från revisorernas
sida.
Skellefteå stad: skyddsrumsanläggningar.
Skellefteå landskommun: egnahem för barnrika familjer.
Lejonström: fiskodlingsanstalten.
Boliden: gruvförvaltningen.
1 Kostnader! ursprungligen beräknad till kronor 14,000,000.
2 Kostnaden ursprungligen beräknad till kronor 15,000,000.
3 Kostnaden ursprungligen beräknad till kronor 3,050,000.
4 Kostnaden ursprungligen beräknad till kronor 20,U0(),000.
6 Kostnaden ursprungligen beräknad till kronor 900,000.
6 Med hänsyn tili anslagets ändamål har detsamma upptagits med allenast det belopp, som
den 1 oktober 1940 kvarstod olyltat.
218 —
Rönnskär: kopparverket.
Jörn: kolonisationsområdet.
Norsjö: Sveriges geologiska undersöknings avdelningskontor.
Raggsjö (Norsjö): skolhusbyggnaden.
Rusksele: kronotorp i Bergnäs.
Lycksele: järnvägsstationen, skyddsrumsanläggningar vid järnvägen, telegraf-
och centraltelefonslationen, postkontoret, statens småskoleseminarium,
kommunala mellanskolan.
Stensele: sjukstugans tuberkulosavdelning, arbetsstugan.
Skarvsjö: nomadskolan.
Umnäs: skolhemmet.
Tärna: Skytteanska skolan, kyrkoherdebostaden, sjukstugan.
Tärnaby: ålderdomshemmet för lappar.
Slussfors: hushållningssällskapets fiskodlingsanstalt.
Vilhelmina kyrkby: telegraf- och centraltelefonstationen, skolhemmet, arbetsstugan,
komministerbostaden.
Malgovik: lantmanna- och lanthushållsskolan.
Viihelmina: kronotorpet Bränna 1., arbetarsmåbruk i Råsele, arbetarsmåbruk
i Torsnäs.
Dorotea: skolhemmet, sjukstugan, arbetarsmåbruk i Lajksjö, kronotorpet
Livhem, Fågelsta.
Åsele: skolhemsbyggnaden.
Tallsjö: samvetsömförläggningen.
Pengland: folkskolan.
Vännäs: flygfältet.
Umeå: kronohäktet, Västerbottens läns sinnesslöanstalt, telegraf- och centraltelefonstationen,
länsstyrelsen, egnahemsnämnden, arbetsförmedlingen.
Oskarshamn: varvet, hamnen (Norra Kajen), hamnen (Kopparverkskajen),
Södra Kalmar läns Fiskförsäljningsförenings avdelningskontor.
Kalmar: straffängelset, länsstyrelsen, Norrgårds skolhem, högre allmänna
läroverket, folkskoleseminariet, Kalmar stads skolor för yrkesundervisning,
Kalmar läns södra hushållningssällskap, slottet, egnahemsnämnden, sjömanshuset,
länsarbetsnämnden, arbetsförmedlingen.
Nybro: telefonstationen, kommunala mellanskolan.
Emmaboda: kommunala mellanskolan.
Borgholm: postkontoret, telegraf- och centraltelefonstationen, slottsruinen,
småbåtshamnen.
Grankullavik: sågen.
Byxelkrok: hamnen.
Böda: kronoparken.
Karlshamn: sinnesslösanstalten Ekhagen, telegraf- och cenlraltelefonstationen,
sjömanshuset, lotskontoret.
Mörrum: fiskodlingsanstalten.
Kristianstad: första arméfördelningens expedition, länsstyrelsen, postkontoret,
telegraf- och centraltelefonstationen, familjebidragsnämnden.
— 219 —
Ugerup: försöksgården.
Tollarp: lanthushållsskolan.
Hässleholm: Röingegårdens epileptikerhem.
Sösdala: A.-B. Svensk Torvförädling.
Hammenhög: lantmanna- och lanthushållsskolan.
Bollerup: lantbruksskolan.
Glimmingehus: Glimmingehus.
Tomelilla: statens spannmålslagerhus.
Ystad: arbetsförmedlingen, kronohäktet, gråmunkeklostret, sjömanshuset,
spannmålslagerhuset (Skånska lantmännens centralförening).
Trelleborg: järnvägsstationen, passkontrollen, luftskyddsanläggningar, ångfärjestationen.
Falsterbo: arbeten vid Falsterboleden.
Malmö: centralfängelset, länsstyrelsen, famil jebidragsnämnden, telegrafoch
centraltelefonstationen.
Bulltofta: flygplatsen.
Lund: skolhemmet i Råby, Råbyholmshemmet, domkapitlet, stiftsnämnden,
domkyrkan, geologisk-mineralogiska institutionen, kemiska institutionen.
Svalöv: Sveriges utsädesförening, lantmannaskolan i Fridhem.
Landskrona: slottet, växtförädlingsanstalten i Weibullsholm.
Hälsingborg: arbetsförmedlingen, Ebba Lundbergs högre läroverk för flickor,
sjömansförmedlingen, spannmålslagerhuset (Skånska lantmännens centralförening)
.
Humleborg i Ausås socken: arrendeegnahem.
Höja socken: folkskolebyggnaden.
Ästorp: samrealskolan, statens spannmålslagerhus.
Hall: vårdanstalten.
Vagnhärad: Lövsta skyddshem.
Uppsala: domkyrkan, domkyrkans tomter, tullkammaren, institutet för
högspänningsforskning.
Gävle: tullkammaren, dövstumskolan, slottet, länsstyrelsen, museet, kommunala
flickskolan.
Stockholm: historiska museet, arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, statens
polisskola, statens utrymningskommission, Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien,
A.-B. Radiotjänst.
Stockholm den 15 december 1940.
HARALD HALLÉN.
A. DANIELSSON.
EWALD LINDMARK.
CARL ERIKSSON. V.
CARL BENGTSSON.
P. GRANATH.
JONES ERIK ANDERSSON.
NILS HOLMSTRÖM.
CARL LOVÉN.
GUNNAR BODIN.
MARTIN ANDERSSON.
C. P. WAHLMARK.
V. Arvidsson.
■ -i-''''
Bilaga.
TABELLER.
— 222 —
Kungl.
| Stockholms slott | Drottningholms slott | Gripsholms slott | |||
Debet. | Enligt anslag | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap |
Balans den 1 juli 1939: |
|
|
|
|
|
|
Tillgångar................................ | — | — | — | 23: 27 | — | 9,916: 91 |
Inkomster: |
|
|
|
|
| '' |
Första huvudtiteln: B.l. Reparationer å Stockholms slott m. fl. |
|
|
|
|
|
|
för de kungl, hoven upplåtna bygg-nader ............................ | 63,000: — | 63,000: — | _ | _ | — | — |
2. Förstärkning av anslaget till repara- |
|
|
|
|
|
|
tioner å Stockholms slott m. fl. för | 50,000: — | 50,000: — | — | — | — | — |
3. Polis-, lys- och renhållning samt brand- |
|
|
|
|
|
|
väsendet vid Stockholms slott...... | 33,750: — | 33,750: - | — | — | — | — |
4. Förstärkning av anslaget till polis-, lys- |
|
|
|
|
|
|
och renhållning samt brandväsendet | 34,750: - | 34,750: — | _ | _ | _ | _ |
5. Underhåll m. m. av Drottningholms |
|
|
|
| 40,000: — | 40,000: — |
m. fl. kungl, slott................. | — | — | 82,500: — | 82,500: — | ||
6. Ny- och ombyggnader samt större repa- |
|
|
|
|
|
|
rationer vid Drottningholms m. fl. | _ | _ | _ | 8,000: - | — | — |
7. Konservering av arkivalier tillhörande |
|
|
|
|
|
|
Stockholms slottsarkiv............. | 2,000: — | 2,000: — | — | — | — | — |
Arrenden, hyror och tomtören............. | — | — | 80,000: — | 83,708:50 | 8,400: — | 9,198:75 |
Jordbruket och skogen.................... | — | — | 8,000: — | 20,649: 66 | 20,600: — | 31,752: — |
Parken och trädgården .................... Inkomster av vatten, elektrisk energi och | — | — | 12,000: — | 13,462:30 | 15,500: — | |
| ||||||
värme.................................. Tillskott från Ulriksdals slotts försäljnings- | — | — | — | 1,604: 58 |
|
|
medelsfond.............................. | — | — | — | — | — | — |
Intressemedel............................. | — | — | — | — | | 500: — | / 458:34 |
Diverse inkomstmedel..................... | — | 485:37 | — | — | \ - | |
Säger | 183,500: — | 183,985: 37 | 182,500: - | 209,925:04 | 85,000: — | 110,218: 08 |
Tilläggsstat II: |
|
|
|
|
| |
Första huvudtiteln: |
|
|
|
|
|
|
9. Luftskyddsanordningar i vissa kungl. | I |
|
|
|
|
|
slott.............................. |
| 10,000: - |
| 38,500: — |
|
|
10. Ytterligare medel till luftskyddsanord- | ( ~ | — |
|
| ||
ningar i vissa kungl, slott......... |
| 19,000: — |
|
|
|
|
Från hovförvaltningen .................. | — | — | — |
|
| |
Balans den 30 juni 1940: |
|
|
|
|
|
|
Skulder: |
|
|
|
|
|
|
Övriga skulder.......................... | — | —■ | — | 76,000: — | — | — |
Summa | — | 212,985: 37 | — | 324,448: 31 | — | 120,134:99 |
slotten,
Ulriksdals slott | Haga slott | , Strömsholms | Rosersbergs slott | Tullgarns slott | Total- | |||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| summa |
Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | enligt räken- skap |
— | 12,592:43 | — | 87,713:86 | — | 435: 48 | — | 11,414:93 | — | 3,265: 99 | 125,362: 87 |
— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 63,000: - |
— | — | — | — | — | — | — |
| — | — | 50,000: — 33,750: - |
31,500: - | 31,500: — | 9,500: — | 9,500: - | 6,000: — | 6,000: - | 3,000: — | 3,000: — | 63,200: - | 63,200: - | 34,750: - 235,700: — |
— | — | — | — | — | 8,000: — | — | — | — | — | 16,000: - |
_ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | 2,000: — |
38,180: — | 37,900: — | 45,625: - | 63,025: — | 3,500: — | 2,682:50 | 13.260: — | 13,310: — | 900: — | 1,110: — | 210,934: 75 |
— | 3,928:48 | — | — | — | — | 5,040: — | 7,927: 72 | — | — | 64,257: 86 |
| — | — | — | — | — | 10,000: - | 16,539: 67 | 58,810: 96 | ||
3,000:- | 3,246:72 | 2,500: — | 2,434:14 | — | — | — | — | — | 232:88 | 7,518: 32 |
4,000: - | 4,000: — | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | 4,000: — |
— | — | 11,786: — | 12,535: 67 | 80: — | 10: 76 | — | — | — | — | 13,004: 77 |
500:- | 6,943: 42 | — | 1,553: 52 | 20: — | 10: — | — | — | — | — | 8,992: 31 |
77,180: — | 87,518:62 | 69,411: — | 89,048:33 | 9,600: — | 16,703: 26 | 21,300: — | 24,237: 72 | 74,100: - | 81,082: 55 | 802,718: 97 |
— | 10,300: - | — | 22,700: - | — | — | — | — | — | — | 81,500: — 19,000: — |
|
|
| 86,062: — |
|
|
|
|
|
| 162,062: — |
— | 110,411:05 | — | 285,524:19 | — | 17,138: 74 | — | 35,652: 65 | — | 84,348: 54 | 1,lito,643: 84 |
— 224 -
| Stockholms slott | Drottningholms slott | Gripsholms slott | |||
Kredit. | Enligt anslag | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap |
Balans den 1 juli 1939: |
|
|
|
|
|
|
Skulder .................................. | — | — | — | 91,200: — | — | — |
Utgifter: |
|
|
|
|
|
|
Avlöningar och pensioner m. m............ | — | 68,522:42 | 40,000: - | 37,402:68 | 15,200: — | 15,200: - |
Värme, lyse, vatten och renhållning........ Ny- och ombyggnader samt större repara- |
| 13,092: 89 | ~ | 8,000: — | 5,000: — | 9,670:79 |
tioner.................................. | — | — | — | — | — | |
Byggnaders underhåll m. m............... | — | 109,086:23 | 11,000: — | 15,412: 46 | 20,000: — | 15,002:10 |
Fastighetsförvaltningen.................... | — | — | 62,000: — | 64,817:19 | 14,000: — | 14,414: 18 |
Jordbruket och skogen.................... Parkens, trädgårdens och vägars underhåll |
| ~ |
|
| 12,000: — 13,000: — | 26,269: 30 29,425:43 |
| _ | 2,116: - | 50,500: — | 48,203: 98 | ||
Nyanskaffning och underhåll av inventarier | — | 3,000: — | 1,603:28 | 2,800: — | 810: 04 | |
Konservering av arkivalier................ | — | 4,000: — | — | — | — | — |
Diverse omkostnader...................... | — | 4,162: 77 | 16,000: — | 13,647:62 | 3,000: — | 1,003:30 |
Amortering å lån......................... | — | — | — | — | — | — |
Säger | — | 200,980:31 | 182,500: - | 189,087:21 | 85,000:- | 111,795:14 |
Mörkläggnings- och luftskyddsanordningar .. | — | 10,000: — | — | 30,270: 22 | — | — |
Till hovförvaltningen...................... | — | — | — | — | — | 1,000:- |
Balans den 30 juni 1940: |
|
|
|
|
|
|
Tillgångar: |
|
|
| 2,588:93 |
| 389:85 |
Kassabehållning......................... | — | — | — | — | ||
| — | — | — | — | — | 3,450: — |
Innestående i bank...................... | — | 2,005:06 | — | 11,301: 95 | — | 3,500: — |
Obligationer............................ | — | — | — | — | — | — |
Säger | — | 2,005:06 | — | 13,890:88 | — | 7,339:85 |
Summa | — | 212,985: 37 | — | 324,448:31 | — | 120,134: 99 |
— 225
Ulriksdals slott | Haga slott | Strömsholms slott | Rosersbergs slott | Tullgarns slott | Total summa enligt räken- skap | ||||||
Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | Enligt stat | Enligt räken- skap | ||
— | 5,146: 01 | — | 88,388: - | — | — | — | — | — | — | 184,734:01 | |
22,666: — | 23,066: - | 23,188: — | 23,188: — | 4,390: - | 4,390: — | 8,600: — | 8,000: — | 10,400: — | 9,420: 47 | 189,189:57 | |
5,000: — | 5,918:24 | 5,700: - | 5,911:30 | 600: — | 617: 50 | — | — | 1,500: - | 1,711: 70 | 36,922:42 | |
— | — | — | — | — | 7,452:15 | _ | _ |
|
| 15,452 | 15 |
18,014: — | 33,461:05 | 17,697:- | 29,382:35 | 2,800: — | 2,210: 60 | 6,200: - | 6,347:74 | 23,600: - | 26,426:47 | 237,329 |
|
— | — | — | — | — | — | — | — | _ | _ | 79,231 | 37 |
1,000: — | 1,000: — | — | — | — | — |
| — | 3,000: — | 3,000: — | 30;269 | 30 |
20,000: — | 19,905:32 | 10,000: — | 10,458:54 | 400:- | 618: 28 | 3,800: — | 2,425: 08 | 30,000: - | 35,000: 94 | 148,153 | 57 |
1,500: — | 2,403:89 | 2,500: — | 1,815:37 | 600: — | 39:50 | 400: — | 216: 35 | 2,000: — | 335:16 | 7^223 | 59 |
— | — | — | — | — | — | — | ,- | _ | _ | 4 000 | _ |
9,000: — | 6,950:67 | 8,000: — | 15,026:15 | 810: — | 830: 86 | 2,300: — | 1,097:41 | 3,600: — | 2,071:03 | 44J89 | 81 |
— | — | 2,326: — | — | — | — | — | — | — |
|
|
|
77,180: - | 92,705:17 | 69,411: - | 85,781: 71 | 9,600:- | 16,158:89 | 21,300: - | 18,086:58 | 74,100: - | 77,965:77 | 792,560:78 | |
— | 10,300: - | — | 20,019:07 | — | — | — | — | — | — | 70,589:29 | |
|
|
|
|
|
|
|
| — | — | 1,000 | — |
_ | 33:63 |
| 119:99 |
| 798: 69 |
| 627:19 |
| 1,982:77 | 6,541:05 | |
— | — | — | — | — | — | — | — | _ | _ | 3 4Ö0 |
|
— | 2,226: 24 | — | 3,747: 92 | — | 181: 16 | — | 16,938: 88 | _ | 4,400: - | 44,301: 21 | |
— | — | — | 87,467: 50 | — | — | — | — | — | — | 87,467:50 | |
— | 2,259:87 | — | 91,335:41 | — | 979: 85 | — | 17,566:07 | — | 6,382:77 | 141,759:76 | |
— | 110,411:05 | — | 285,524:19 | — | 17,138: 74 | — | 35,652:65 | — | 84,348:54 | 1,190,643:84 |
15 M9045. Rev. berättelse äng. statsverket år 19i0. I.
— 226 -
Djurgårdskassan.
Debet.
Balans den 1 juli 1939:
Tillgångar.
1,389,072: 34
Inkomster:
Tomt-, hyres- och arrendeavgifter.................
Tillfälliga avgifter................................
Räntor.........................................
Försäljning av virke och ved.....................
Parkskötsel och försäljning av hö.................
Rosendals trädgård...............................
Djurgårdens ladugård ............................
Diverse inkomster................................
Ersättning från Stockholms stad för viss väghållning
å Kungl. Djurgården............................
Av tillgängliga överskottsmedel...................
Enligt | Enligt | |
stat |
| räkenskap |
283,000 | — | 288,004: 45 |
23,000 | — | 24,171: 71 |
65,200 | — | 74,540: 93 |
12,400 | — | 26,599: 24 |
2,700 | — | 3,582: 53 |
13,000 | — | 14,743: 10 |
4,000 | — | 4,370: 95 |
3,000 | — | 5,376: 83 |
105,000 | — | 79,763:40 |
66,500 | — | —: — |
Summa 1,910,225: 48
Kredit.
Utgifter:
Avlöningar och pensioner.........................
Expenser........................................
Vägarna.........................................
Renhållning.....................................
Skogen och sågen................................
Byggnader......................................
Inventarier......................................
Vatten- och avloppsledningar.....................
Vattenavgifter...................................
Brandförsäkringar................................
Strandskoning...................................
Parken och jordbruk.............................
Stallet..........................................
Djurgårdens ladugård ............................
Rosendals trädgård..............................
Elektriska ledningar..............................
Kungl, begravningsplatsen vid Haga...............
Skatter.........................................
Diverse och oförutsedda utgifter..................
Till förräntning och amortering av Djurgårdskassan
åvilande lån ur Djurgårdsfonden enligt kungl, brev
den “/, 1924....................................
^leverering till statskontoret.....................
Avskrivning å inventarier.........................
Enligt
stat
68,000: —
10,800: —
62,800: —
52,000: —
11,300: —
40,000: —
7,000: —1
9,000: —
4,500: —
3,000: —
2,000: —
53,000: —
9,300: —
3,900: —
14,600: —
3,300: —
2,300: —
24,000: —
27,000: —
45,000: —
125,000: —
Enligt
räkenskap
65,564: 43
9,429: 42
36,543: 95
41,180: 29
17,810: 81
27,878: 46
4,814: 03
4,567: 82
2,287: 28
107: 30
32,946: 68
9,294: 22
4,174: 99
15,208: 32
1,408: 42
2,459: 96
21,657: 14
26,984: 20
45,000: —
125,000: —
5,139: 07
499,456: 79
1 För inventarier hava utgivits 4,706 kronor 77 öre. Efter avdrag av verkställda avs k
ningar 5,139 kronor 7 öre, uppgår inventariebehållningen till 8,742 kronor 77 öre.
— 227 —
Balans den 30 juni 1940:
Tillgångar:
Kassabehållning............................................ 57: 02
Innestående i bank........................................ 141,033: 17
Byggnader................................................ 1,208,120: —
Inventarier............................................ 8,742: 77
Förråd.................................................... 14,800: —
Fordringar................................................ 38,015: 73 1,410,768: 69
Summa 1,910,225: 48
Av riksförsäkringsanstalten förvaltade fonder.1
A. Olycksfallsförsäkringsfonden.
Kassasammandrag för år 1939:
Inkomster:
Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1939.............. 1,283,896:61
Försäkringsavgifter enligt 15 och 35 §§ i olycksfallsförsäkringslagen»......... 21,158,973: 50
Tilläggsavgifter enligt 16 § i samma lag».................................. 1,142,640: 11
Engångspremier för inköpta livräntor..................................... 12,848: —
Statsbidrag för förhöjning av livräntor åt i statens tjänst skadade arbetare,
jämlikt kungl, brev 10/s 1921 ............................................. 1,887: 61
Statsbidrag för livräntetillägg åt vissa livräntetagare enligt 1901 års olycks
fallsersättningslag,
jämlikt kungl, förordningen »/„ 1938..................... 367,109: 43
Skadestånd enligt 12 § i olycksfallsförsäkringslagen........................ 257,369: 17
Bötesmedel enligt 34 § 1 samma lag...................................... 5,065: —
Räntor................................................................. 4,305,510: 32
Inlösta och försålda obligationer samt återbetalda lån..................... 4,164,537: 60
Av ombud redovisade förskott........................................... 1,116,444:21
Summa 33,816,281: 61
Utgifter:
Utbetalda ersättningar................................................... 17,787,291: 39
Återreglerade försäkringsavgifter»......................................... 205,289: 63
Till statsverket inlevererade tilläggsavgifter................................ 1,094,614: 39
Återreglerade tilläggsavgifter5............:............................... 10,272:14
Återförsäkringspremier..................................................... 11,812:35
Fasta placeringar....................................................... 10,264,862:50
Vid obligationsköp utgivna räntor m. m................................... 35,752: 70
Courtage m. m.......................................................... 4,750: 79
Olycksfallsförsäkringsfondens förvaltningskostnader................... 22,000: —
Till ombud utlämnade förskott........................................... 1,114,644: 26
Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1939........... 3,264,991: 46
Summa 33,816,281: 61
Fondens ställning den 31 december 1939:
Tillgångar:
Innestående å postgiroräkning......................................... 543,709: 64
* i bank................................................... 2,721,281:82
Förskott............................................................. 31,000: —
Obligationer.......................................................... 79,370,293: 23
Utlånta medel........................................................ 38,798,883: 53
Fordringar.................................................... 13,323,652: 13
Summa 134,788,820: 35
1 Tabellerna upprättade inom riksförsäkringsanstalten.
* Häri ingå av statsverket förskjutna medel enligt 19 § med kr. 1,255,665: 40
* * * * * * » * » » » * * 62,792: 85
1 Häri ingå till statsverket återbetalda, förskjutna medel enligt 19 § med kr. 22,638: 11
»>►* » ► » * *>>»» 1,133: 29
— 228 —
Skulder:
Till statsverket ej inlevererade tilläggsavgifter
Livräntereserv .............................
Ersättningsreserv..........................
Kursregleringskonto........................
Premieutjämnings- och säkerhetsfond........
120,485: 65
117,639,371: —
12,500,000: —
700,000: —
3,828,963: 70
Summa 134,788,820: 35
B. Fonden för olycksfallsförsäkring för fiskare.
Kassasammandrag för år 1939:
Inkomster:
Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1939................ 24,595:76
Försäkringsavgifter........................................................ 107,128: 40
Skadestånd............................................................... 631: 20
Räntor................................................................... 41,433: 66
Inlösta obligationer........................................................ 10,000: —
Statsbidrag....................................................... 62,285: 64
Summa 246,074: 66
Utgifter:
Utbetalda ersättningar..................................................... 161,933: 83
Återreglerade försäkringsavgifter............................................ 13:50
Fasta placeringar......................................................... 36,940: —
Vid obligationsköp utgivna räntor.......................................... 78: 36
Courtage m. ............................................................. 36: 94
Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1939 ..... 47,072: 03
Summa 246,074: 66
Fondens ställning den 31 december 1939:
Tillgångar:
Innestående å postgiroräkning............................................ 1,234: 18
» i bank..................................................... 45,837: 85
Obligationer............................................................ 1,169,644: 87
Fordringar............................................................. 17,841:76
Brist att täckas av statsmedel........................................... 18,043: 66
Summa 1,252,602: 32
Skulder:
I förskott inbetalda försäkringsavgifter.................................... 1,964: 75
Premiereserv............................................................ 48,200: —
Livräntereserv.......................................................... 1,049,224: —
Ersättningsreserv........................................................ 105,000: —
Säkerhetsfond................................................... 48,213: 57
Summa 1,252,602: 32
C. Fonden för livräntor till barn utom äktenskap.
Kassasammandrag för år 1939:
Inkomster:
Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1939
Engångspremier för inköpta livräntor.......................
Räntor...................................................
Inlösta obligationer och återbetalda lån.....................
35,961: 54
63,676: 30
26,983: 97
13,414: 28
Summa 140,036: 09
— 229 —
Utgifter:
Utbetalda livräntebelopp................................................... 97,409: 64
Återköpt livränta............................................................ 5,323: —
Fasta placeringar......................................................... 20,600: —
Vid obligationsköp utgiven ränta........................................... 206: 67
Courtage m. ............................................................. 20: 60
Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1939..... 16,476: 18
Summa 140,036: 09
Fondens stallning'' den 31 december 1939:
Tillgångar:
Innestående å postgiroräkning............................................ 4,299: 06
> i bank..................................................... 12,177:12
Obligationer............................................................ 648,368: 10
Utlånta medel.............................................................. 110,071:49
Fordringar..................................................... 7,785: 87
Summa 782,701: 64
Skulder:
Upplupna, ej förfallna livräntebelopp..................................... 259: 91
Livräntereserv.......................................................... 577,369: —
Säkerhetsfond................................................... 205,072: 73
Summa 782,701: 64
D. Fonden för livförsäkring i samband med egnahemslån.
Kassasammandrag för år 1939:
Inkomster:
Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1939 ................ 16,780: 38
Försäkringsavgifter....................................................... 29,205: 50
Räntor.................................................................. 6,672: 57
Inlösta obligationer................................................. 1,000: —
Summa 53,658:45
Utgifter:
Utbetalda dödsfallsersättningar............................................ 12,139: 29
Återbetalda försäkringsavgifter............................................. 153: 28
Fasta placeringar............................................................ 36,056: 25
Vid obligationsköp utgivna räntor............................................ 268: 34
Courtage m. m............................................................... 36: 06
Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1939 ..... 5,005: 23
Summa 53,658: 45
Fondens ställning den 31 december 1989:
Tillgångar:
Innestående å postgiroräkning........................................... 473: 37
* i bank..................................................... 4,531: 86
Obligationer............................................................ 194,474: 15
Fordringar..................................................... 31,742: —
Summa 231,221: 38
Skulder:
Ersättningsreserv....................................................... 4,159: 94
Premiereserv ........................................................... 43,978: —
Säkerhetsfond .................................................. 183,083: 44
Summa 231,221: 38
— 230 —
E. Fonden för livräntor enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon.
Kassasammandrag för år 1939:
Inkomster:
Innestående i bank och å postgiroräkning den 1 januari 1939 ................ 21,056: 89
Engångspremier för inköpta livräntor....................................... 380,817: —
Räntor................................................................... 26,859: 61
Inlösta obligationer och återbetalda lån....................................... 16,148: 19
Summa 344,881: 69
Utgifter :
Utbetalda livräntebelopp.................................................. 66,749: 87
Återköpt livränta........................................................... 13,144: —
Förvaltningskostnader..................................................... 2,315: 48
Fasta placeringar......................................................... 213,812:50
Vid obligationsköp utgivna räntor.......................................... 1,493: 95
Courtage m. m............................................................ 213: 82
Innestående i bank och å postgiroräkning den 31 december 1939 ..... 47,152: 07
Summa 344,881: 69
Fondens ställning den 31 december 1939:
Tillgångar:
Innestående å postgiroräkning........................................... 7,229: 06
» i bank..................................................... 39,923: 01
Obligationer............................................................ 736,255: —
Utlånta medel.......................................................... 154,217: 39
Fordringar..................................................... 8,252: 28
Summa 945,876: 74
Skulder:
Upplupna, oguldna livräntebelopp........................................ 187: 47
» » förvaltningskostnader.................................. 1,038: 24
Livräntereserv.......................................................... 926,696: —
Reserv för förstärkning av livräntereserven......................... 17,955: 03
Summa 945,876: 74
Folkpensioneringsfonden.1
(Jämte gemensamt med denna förvaltade fonder.)
Kassasammandrag för budgetåret 1939/40:
Inkomster:
Innestående å statsverkets checkräkning, i bank samt å postgiroräkning den
1 juli 1939 .......................................................... 13,738,303: 97
Obligatoriska pensionsavgifter........................................... 47,553,497: 34
Frivilliga pensionsavgifter, 2.75 % fonden................................ 3,329,901: —
Statsbidrag till den frivilliga försäkringen................................ 4,506: 71
Räntor och utdelningar ................................................ 29,900,920: 65
Amorteringar m. m.............................................. 23,727,500: 68
Summa 118,254,630: 35
Utgifter:
Fasta placeringar......................................................... 33,839,377:15
Bidrag till staten för budgetåret 1939/40.................................. 77,773,514: 14
1 Tabellen upprättad inom pensionsstyrelsen.
231 —
Utbetalda frivilliga pensioner:
från 4.3 % fonden................................................... 836,000: 65
» 3.25 » » .................................................... 241,536:81
> 2.75 > > ...................................................... 94,003:70
Restituerade obligatoriska pensionsavgifter................................ 16,950: 61
Restituerade frivilliga pensionsavgifter:
4.3 % fonden......................................................... 55,452: 63
3.25 * » .......................................................... 46,005: 67
2.75 * * .......................................................... 29,174: —
Bidrag ur Nils Jönssons donationsfond................................... 800: —
Inlevererat till statsverket:
Inkomsttitel A. II. 6. »Bidrag till pensionsstyrelsen»................... 34,150: —
Ersättning till postverket för verkets kostnader för den frivilliga försäkringen 12,321: 50
Innestående å statsverkets checkräkning, i bankaktiebolag samt å postgirokonto
den 30 juni 1940 ................................................ 5,225,343: 49
Summa 118,254,630: 35
Fondernas ställning den 30 juni 1940:
Tillgångar:
Svenska statens obligationer............................................
Sveriges Allmänna Hypoteksbanks och Konungariket Sveriges Stadshypoteks
kassas
obligationer...................................................
Obligationer, utfärdade eller garanterade av landsting eller kommuner.....
Övriga obligationer....................................................
Innestående i riksgäldskontoret:
fast placering på lång sikt...........................................
mot statsskuldförbindelser............................................
Statsgaranterade lån...................................................
Lån till landsting, kommuner o. dyl. eller mot kommunal garanti.........
Lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom.........................
Lån till Svenska Jordbrukskreditkassan.................................
Övriga lån............................................................
Aktier, därav preferensaktier i Aktiebolaget Vin- och Spritcentralen å nominellt
14,600,000: — kronor samt aktier i Aktiebolaget Kurortsverksamhet å nominellt
500,000: -— kronor (nedskrivna till kr. 217,505: 50)..................
Fastigheter:
Nynäs kuranstalt..................''..................... 1,793,500: —
Åre fjällkuranstalt....................................... 524,500: —
Innestående å statsverkets checkräkning.................... 1,341,506: 30
» » postgiroräkning............................. 2,171,905: 22
» i enskilda banker............................. 1,711,931: 97
Upplupna, oguldna räntor
Summa
210,723,993: 39
58,936,360: 50
10,296,000: —
16,301,000: —
44,000,000: —
26,500,000: —
2,535,618: 52
387,865,350: 93
32,730,869: 74
8,500,000: —
11,658,499: 25
14,817,505: 50
2,318,000: —
5,225,343: 49
11,222,653: 98
843,631,195: 30
Fonder:
Frivilliga försäkringens 4.3 % fond..................................... 35,208,502: 38
» » 3.25» » ..................................... 13,087,165:50
> > 2.75 » » ..................................... 8,303,154:94
Särskilda till förvaltning överlämnade fonder............................. 32,372: 48
Folkpensioneringsfonden................................................ 787,000,000: —
Summa 843,631,195: 30
Statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter.
| j | Svartsjö | Landskrona | Venngarn | Total summa enligt | |||
| Enligt | Enligt | Enligt | Enligt | Enligt | Enligt | ||
Inkomster: | stat |
| räkenskap | stat | räkenskap | stat | räkenskap | räkenskap |
|
|
|
|
|
|
|
| |
Hyra av tjänstebostäder .................... | 21,000 | _ | 21,886: 30 | 6,000: — | 6,058: 50 | 11 000: — | 11,246: 07 | 39,200:87 |
Ersättning för kostförbättring................ | 12,500 | — | 10,661:51 | 4,100: — | 1,444:81 | 8,000: — | 8,889: 96 | 20,996: 28 |
För bränsle, elektrisk energi m. ni........... | 10,800 | — | 14.376: 58 | 500: — | 818: 51 | 2,200: — | 2,379: 72 | 17,574: 81 |
Vårdavgifter för intagna alkoholister m. m. .. | 18,500 | — | 9,278: 55 | 2,700: — | 2,601: — | 15,000: — | 12,357:11 | 24,236: 66 |
Från jordbruks-, trädgårds- och verkstadsdrift |
| |||||||
samt tvättinrättning ...................... | 45,200 | — | 69,035: 52 | 1,600: - | 243: 57 | 15,900: — | 15,521:85 | 84,800: 94 |
Säger | 108,000 | — | 125,238: 46 | 14,900: — | 11,176: 39 | 52,100: - | 50,394: 71 | 186,809: 56 |
! Statsverkets kostnader .................. | 423,000 | — | 1 398,858: 95 | 206,600: — | 192,087: 74 | 233,400: — | * 248,800:13 | 839,746: 82 |
Summa | 531,000 | — | 524,097: 41 | 221,500: - | 203,264:13 | 285,500: — | 299,194: 84 | 1,026,556: 38 |
Utgifter: |
|
|
|
|
|
|
|
|
Avlöningar ...................... | 321,000 | — | 320,136:80 | 123,500: - | 115,460:26 | 139,000: — | 134,073:14 | 569,670: 20 |
Barntillägg...................... | — |
| 7,636: 84 | — | 135: — | — | 3,447: — | 11,218:84 |
Reseersättningar ........................ | 3,000 | — | 1,887:17 | 1,200: — | 996: 70 | 3,200: - | 2,950: — | 5,833: 87 |
Expenser: |
|
| ||||||
Värme, lyse och vatten.................... | 34,000 | — | 34,438: 27 | 21,300: — | 25,857: 31 | 28,000: — | 33,477: 49 | 93,773:07 |
övriga expenser .......................... | 6,000 | — | 5,268: 08 | 5,000: — | 3,935: 05 | 4,300: — | 4,907:71 | 14,110: 84 |
Publikationstryck ................... | 200: | — | — | 200: — | 150: — | _ | _ | 150: — |
övriga utgifter: |
|
|
|
|
|
|
| |
Underhåll av byggnader .................. | 20,000: | — | 22,736:16 | 15,000: — | 14,901: 04 | 13,000: — | 10,242:94 | 47,880:14 |
Inventarier ...................... | 5,000: | — | 6,782:03 | 1,700: — | 1,437: 58 | 7,000: — | 7,979: 63 | 16,199:24 |
Tvätt och renhållning .................... | 7,000: | — | 6,657: 39 | 4,100: — | 4,726:06 | 4,000: — | 3,540:76 | 14,924:21 |
Utspisning.......................... | 68,900: | — | 58,816: 64 | 19,500: — | 13,679: 74 | 49,700: — | 57,313: 22 | 129,809: 60 |
Beklädnad och sängkläder .............. | 15,000: | — | 15,473: 54 | 1,000: — | 1,541:18 | 12,300: — | 11,886:14 | 28,900: 86 |
Hälso- och sjukvård .................... | 14,000: | — | 14,403: 06 | 6,500: - | 3,371: 63 | 8,000: — | 12,694: 53 | 30,469: 22 |
Undervisning.......................... | 2,000: | — | 1,719: 05 | 1,000: — | 521: 95 | — | 2,241: — | |
Omkostnader för utskrivna och permitterade | 10,000: | — | 10,762: 43 | 11,000: — | 7,938:11 | 6,000: — | 7,223: 31 | 25,923:85 |
Arbetspremier, flitpengar och handräckning.. | 22,000: | — | 15,112:05 | 2,500: — | 2,159: 84 | 7,000: - | 5,421: 30 | 22,693: 19 |
Kostnad för transport av intagna.......... | 2,000: | — | 1,368: 70 | 300:- | 82: 70 | 2,400: - | 2,438: 65 | 3,890: 05 |
Ertappningspenningar m. m............... | 500: | — | 499: 20 | _ | _ | _ | ''499: 20 | |
Underhåll och driftkostnad av bilar........ | — |
| _ | 5,000: — | 2,506: 31 | _ | _ | 2,506: 31 |
Direktörens representation ................ | 400: | — | 400: — | 300: — | 300: — | 400: — | 400:- | ljlOO: - |
Diverse utgifter ..................... | — |
| — | 2,400: - | 3,563: 67 | 1,200: - | 1,199: 02 | 4,762: 69 |
Summa | 531,000: | — | 524,097:41 | 221,500: — | 203,264:13 | 285,500: - | 299,194: 84 | 1,026,556:38 |
1 Häri ingår icke utgifter för vissa byggnadsarbeten kr. 70,404: 87 för vilka särskilt anslag beviljats.
5 > > > » » > > 123,175:01 ...» >
Statens skyddshem.
Budgetåret 1939/40.
Skyddshem | Elevantal | Inkomster | Utgifter | Ekonomiska uppgifter | |||||
Be- räknat | Antal den Vi 1940 | Skyddshems- avgifter | Avlöningar | Om- kostnader | Summa | Vård | Kosthåll | ||
Antal dagar | Dag- kostnad per elev | ||||||||
För gossar: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Hammargården, skolhem .............. | 30 | 23 | 14,194: 22 | 18,680: 67 | 46,501: 91 | 65,182: 58 | 6:80 | 9,580 | 1: 13 |
Lövsta,1 för själsligt abnorma manliga |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
skyddshemselever .................... | — | — | — | 5,098:84 | 11,871: 24 | 16,970: 08 | — | — | — |
Folåsa, skolhem........................ | 28 | 29 | 14,208: 77 | 27,110: 96 | 32,634: 36 | 59,745:32 | 5: 59 | 10,689 | 0: 95 |
Långanäs, ungdomshem ................ | 20 | 23 | 6,300: 48 | 26,178: 02 | 35,854: 06 | 62,032: 08 | 7: 32 | 8,475 | 0: 98 |
Östra Spång, skolhem.................. | 25 | 21 | 12,021:21 | 29,645: 33 | 25,003: 47 | 54,648: 80 | 6:75 | 8,099 | 0: 82 |
Ljungaskog, yrkeshem.................. | 50 | 38 | 16,654:83 | 43,354: 46 | 49,742: 23 | 93,096: 69 | 7:13 | 13,055 | 0:90 |
Gräskärr, skolhem...................... | 30 | 32 | 17,183: 42 | 32,693: 39 | 27,249: 75 | 59,943:14 | 5:82 | 10,291 | 0: 82 |
Forsane, yrkeshem .................... | 50 | 47 | 21,397: 71 | 39,429:37 | 46,864:03 | 86,293: 40 | 5: 86 | 14,720 | 0:78 |
Åkerby, skolhem ...................... | 30 | 26 | 14,990: 41 | 27,003: 04 | 37,742: 36 | 64,745: 40 | 6: 55 | 9,881 | 1: — |
Sundbo, yrkeshem...................... | 50 | 54 | 17,255: 02 | 46,695: 50 | 60,886: 79 | 107,582: 29 | 5: 79 | 18,575 | 1:21 |
Engesberg, skolhem .................... | 15 | 13 | 8,447: 72 | 20,201: 20 | 16,715: 22 | 36,916: 42 | 8: 05 | 4,588 | 0:80 |
Vemyra,* skol- och yrkeshem .......... | 50 | 24 | 2,558:83 | 28,451: 39 | 35,508:15 | 63,959:54 | 7: 98 | 8,012 | 1:55 |
Stenfors,3 skolhem...................... | 10 | — | 1,466: 55 | 6,213:55 | 10,963: 20 | 17,176: 75 | — | — | — |
Johannisberg, skol- och yrkeshem ...... | 25 | 37 | 4,982:33 | 30,213:38 | 36,943: 64 | 67,157:02 | 5: 19 | 12,934 | 1:18 |
För flickor: |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Husby,3 skolhem ...................... | 17 | — | 1,639:12 | 6,883: 25 | 4,451:35 | 11,334:60 | — | — | — |
Broby, skolhem........................ | 36 | 28 | 15,996: 05 | 29,434:11 | 35,694: 18 | 65,128: 29 | 5: 92 | 10,997 | 0:65 |
Allarp, skolhem........................ | 24 | 19 | 5,057: 62 | 19,729:10 | 18.283: 09 | 38,012: 19 | 6: 62 | 5,740 | 0:91 |
Sonestorp, hemskola.................... | 37 | 23 | 15,674: 71 | 26,647: 74 | 39,926: 73 | 66,574: 47 | 8: 22 | 8,104 | 0: 85 |
Brättegården, skolhem.................. | 25 | 22 | 12,743: 52 | 32,417: 71 | 29,327: 25 | 61,744: 96 | 8: 38 | 7,372 | 0:88 |
Summa | 552 | 459 | 202,772: 52 | 496,081:01 | 602,163:01 | 1,098,244:02 | — | 161,112 | — |
Taget i bruk d. l/i 1940.
Endast skolhemmet färdigt.
Nedlagt d. 31/u 1939.
233
Statens sinnes.
|
|
|
| Driftbudgeten Utgifter | Driftbudgeten Inkomster | ||
| Sjukhus | Fast- ställt plats- antal | Personal- utgifter | Omkost- nader | Summa | Patient- avgifter | Vinst å |
| l | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
1 | Psykiatriska sjukhuset i Stock-holm ...................... | 265 | 573,454: 98 | 178,160:13 | 751,615:11 | 194,693: 75 | 33,495:10 |
2 | Ulleråkers sjukhus vid Uppsala | 1,282 | 1,670,646:57 | 733,474: 50 | 2,404,121: 07 | 848,693: 25 | 57,788:57 |
3 | S:ta Annas sjukhus i Nyköping | 206 | 326,052:58 | 136,669: 32 | 462,721:90 | 150,780: 90 | 7,084: 89 |
4 | Sundby sjukhus vid Strängnäs.. | 850 | 1,047,127: 67 | 433,749: 41 | 1,480,877: 08 | 520;720:95 | 36,492:87 |
5 | Birgittas sjukhus i Vadstena .. | 800 | 861,907: 26 | 376,558: 48 | 1,238,465:74 | 495,780:95 | 31,010:67 |
6 | Ryhovs sjukhus i Jönköping .. | 1,220 | 1,378,193: 54 | 605,148:80 | 1,983,342: 34 | 691^956:65 | 26,608: 69 |
7 | S:t Sigfrids sjukhus vid Växjö.. | 910 | 582,686:31 | 1,776,504:85 | 587,934:95 | 31,765: 72 | |
8 | S:ta Gertruds sjukhus i Västervik | 986 | 1,369,916: 58 | 497,418: 79 | 1,867,335:37 | 632,256:60 | 36,487: 69 |
9 | S:t Olofs sjukhus i Visby...... | 216 | 305,905: 63 | 159,815: 99 | 465,721: 62 | 149,223: 45 | 5j540:11 |
10 | S:t Lars sjukhus i Lund ...... | 1,306 | 1,502,060: 67 | 667,558: 68 | 2,169,619: 35 | 789,207:55 | 37,000:86 |
11 | Vipeholms sjukhus............ | 750 | 705,911:48 | 330,309:73 | 1,036,221: 21 | 398,993: 40 | 3,207: 62 |
12 | S:ta Marias sjukhus i Hälsingborg | 1,200 | 1,349,807: 19 | 583,184: 68 | 1,932,991: 87 | 771496: 30 | 38411:02 |
13 | S:t Jörgens sjukhus vid Göteborg | 365 | 766,918: 07 | 276,033:18 | 1,042,951:25 | 351,494: 65 | 12,599:19 |
14 | Restads sjukhus vid Vänersborg | 1,080 | 1,269,647: 93 | 470,351: 58 | 1,739,999: 51 | 635408:80 | 35,759: 27 |
15 | Källhagens sjukhus vid Väners-borg........................ | 870 | 784,601: 39 | 367,155:39 | 1,151,756: 78 | 486,404: 10 | 34,462: 36 |
16 | Mariebergs sjukhus vid Kristine-hamn ....................... | 800 | 1,118,212: — | 494,229:58 | 1,612,441:58 | 548,725: 20 | 35,558:32 |
17 | Västra Marks sjukhus i Örebro.. | 350 | 353,665: 50 | 150,893: 09 | 504,558:59 | 170j624:75 | 8j027: 67 |
18 | Salberga sjukhus i Sala........ | 374 | 426,147: 86 | 242,734: 76 | 668,882: 62 | 214,357: 60 | 4,928:14 |
19 | Säters sjukhus................ | 984 | 1,343,127: 58 | 621,629: 23 | 1,964,756: 81 | 640,840: 25 | 30,210: 50 |
20 | Gådeå sjukhus i Härnösand.... | 279 | 463,514:45 | 162,727: 07 | 626,241:52 | 172,740: 20 | 3,974: 29 |
21 | Frösö sjukhus vid Östersund .. | 700 | 1,060,516: 08 | 428,557: 23 | 1,489,073:31 | 446,326: 69 | 24|328: 61 |
22 | Umedalens sjukhus vid Umeå.. | 918 | 1,049,222: 72 | 521,150: 39 | 1,570,373:11 | 570,875: 65 | 7,834: 80 |
23 | Furunäsets sjukhus vid Piteå .. | 540 | 858,656: 91 | 407,746: 06 | 1,266,402:97 | 397,722: 40 | 23,008: 30 |
| Summa | 17,251 | 21,779,033:18 | 9,427,942:38 | 31,206,975:56 | 10,866,958: 99 | 565,285: 26 |
sjukhus år 1939.
Fastighetsfonden |
| Ekonom | iska uppgifter i | övrigt |
|
| |||||
Utgifter | Inkom- ster | Netto-utgif-ter — | Medeltal | Underhålls- dagar | Totalkostnad | Por-tions-kostnad | Total- kostnad för hjälp- verk- sam- heten | ||||
å sjuk-husen | i fa-milje-vård | vid sjuk-husen | i fa-milje-vård | för sjuk- hus- vården | för fa-milje-vården | ||||||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
|
18,635: 63 | 49,294: 46 | + 30,658:83 | 268 |
| 97,786 |
| 7:34 |
| 78.7 | 5,148:92 | 1 |
86,599:34 | 89,679: 79 | + 3,080:45 | 1,499 | 86 | 547,122 | 31,257 | 4:16 | 2:04 | 65.4 | 7,670:89 | 2 |
43,213:87 | 12,285:09 | - 30,928: 78 | 276 | 14 | 100,835 | 5,224 | 4:41 | 1:80 | 63.8 | 2,092: 29 | 3 |
44,709: 14 | 54,451:32 | + 9,742:18 | 1007 | — | 367,426 | — | 3: 93 | — | 65.9 | 7,391:23 | 4 |
75,642: 93 | 31,617:23 | - 44,025: 70 | 904 | 51 | 329,775 | 18,725 | 3: 53 | 1:81 | 58.0 | 7,653: 97 | 5 |
85,917: 87 | 69,399: 07 | - 16,518: 80 | 1,342 | — | 489,998 | — | 3: 98 | — | 69.8 | 6,232: 78 | 6 |
108,504:50 | 50,566: 29 | - 57,938: 21 | 972 | 185 | 354,623 | 67,705 | 4: 62 | 1:62 | 66.0 | 7,000: 63 | 7 |
101,279: 89 | 67,754:96 | - 33,524: 93 | 1,234 | 3 | 450,473 | 1,097 | 4:05 | 1:57 | 60.0 | 5,954:56 | 8 |
26,650:35 | 15,452:14 | - 11,198: 21 | 247 | 42 | 90,095 | 15,472 | 4:70 | 2:13 | 64.9 | 4,020: 36 | 9 |
141,587: 90 | 46,564: 59 | - 95,023,31 | 1,403 | 28 | 512,035 | 10,144 | 4:11 | 1:82 | 61.0 | 7,734:50 | 10 |
48,841: 96 | 30,927:05 | - 17,914: 91 | 804 | — | 293,582 | — | 3:52 | — | 58.0 | — | 11 |
73,414:38 | 57,858: 69 | - 15,555:69 | 1,477 | — | 538,960 | — | 3:50 | — | 53.7 | 9,129:51 | 12 |
57,282: 31 | 32,744: 58 | - 24,537: 73 | 491 | — | 179,119 | — | 5: 72 | — | 68.0 | 4,905: 67 | IS |
88,599:97 | 49,728: 20 | - 38,871: 77 | 1,274 | — | 465,065 | — | 3: 65 | — | 53.9 | 6,564:38 | 14 |
40,858:20 | 39,195: 04 | - 1,663:16 | 912 | 71 | 332,980 | 25,830 | 3:24 | 1:50 | 53.7 | — | 16 |
64,470: 69 | 47,246:01 | - 17,224: 68 | 998 | 58 | 364,369 | 21,205 | 4:20 | 1:83 | 65.0 | 7,878: 20 | 16 |
15,925:23 | 21,514: 78 | + 5,589:55 | 351 | — | 128,022 | — | 3: 88 | — | 63.0 | — | 17 |
28,540:51 | 20,473: 84 | - 8,066:67 | 383 | 55 | 139,746 | 20,061 | 4: 47 | 1:99 | 74.0 | — | 18 |
77,272: 67 | 41,159:38 | - 36,113: 29 | 1,240 | 30 | 452,579 | 11,02: | 4: 20 | 2:15 | 73.0 | 7,341: 09 | 19 |
18,848: 47 | 16,812:94 | - 2,035:5: | 341 | — | 124,331 | — | 5: — | — | 70.8 | 6,621:23 | 20 |
63,819:07 | 39,717: 97 | - 24,101:10 | 820 | 37 | 299,253 | 13,671 | 4:78 | 2: — | 63.0 | 6,916:12 | 21 |
52,838: 12 | 49,422: 08 | - 3,416:01 | 1,107 | 26 | 404,121 | 9,551 | 3:80 | 1:72 | 73.0 | 9,129:41 | 22 |
73,922:37 | 37,886: 72 | - 36,035: 65 | 684 | 114 | 249,658 | 41,769 | 4:66 | 1:74 | 74.4 | 7,361:89 | 23 |
1,437,375:37 | 971,752:22 | - 465,623:15 | — | — | 7,311,956 | 292,737 | 1 4:32 | 1:84 | I 65.1 | 126,747:631 |
— 236
Svenska akademien.
Debet.
Tillgångar
Balans den 1 juli 1939:
1,587,796: 58
Inkomster:
Åttonde huvudtiteln:
D. 1. Bidrag till svenska akademien....................... 8,300: —
Arrendemedel för Post- och inrikes tidningar.................. 285,447: 63
Intressemedel............................................... 65,329: 58
Försäljningsmedel för svenska akademiens ordbok.............. 3,456: 33
Diverse inkomstmedel......................................... 141:60
362,675: 14
Skulder:
I allmänhet
Balans den 30 juni 1940:
....... 24,795: 89
Summa 1,975,267: 61
Skulder
Kredit.
Balans den 1 juli 1939:
34,725: 62
Utgifter:
För ordboksarbetet.......................................... 215,587: 82
* Post- och inrikes tidningar.............................. 4,800: —
Pensioner, understöd m. m................................... 46,025:_
Omkostnader för högtidsdagen m. m.......................... 6,494: 51
Räntekostnader vid obligationsköp............................. 1,010: 42
Nedskrivning av bokförda värdet å aktier...................... 19,170: —
Tillgångar:
Innestående i bank
Obligationer.......
Utlånta medel.....
Aktier............
Fordringar .......
Balans den 30 juni 1940:
51,714: 36
1,211,095: 90
60,000: —
313,560: —
11,083: 98
1,647,454: 24
Summa 1,975,267: 61
Arrendemedel för almanacksprivilegiet in. m.; under vetenskapsakademiens
omedelbara förvaltning.
Debet.
Tillgångar
Balans frän dr 1938:
11,929,617: 10
Inkomster:
Almanacksarrendet...............................
Intressemedel....................................
Hyresmedel m. m................................
Gåvomedel.......................................
Bidrag till föreläsningar från Stockholms högskola..
Diverse inkomstmedel............................
ökade värden å inventarier m. m.................
336,575 | 97 |
195,469 | — |
1,550 | — |
20,000 | — |
9,200 | — |
4,007 | 69 |
34,109 | 58 |
600,912: 24
237 —
Balans till dr 1940:
Skulder:
Fonder.............................................
Övriga skulder.....................................
Kredit.
Balans från dr 1938:
Skulder...............................................
Utgifter:
Förvaltningskostnader..................................
Akademiens publikationer...............................
» sammankomster............................
Observatorium.........................................
Fysiska kabinettet.....................................
Biblioteket............................................
Zoologiska stationen Kristineberg........................
Fastigheterna..........................................
Utgifter å diverse fonder...............................
Diverse omkostnader...................................
Avsättning till jubileums-, pensions- och grundfond........
Oförutsedda utgifter....................................
Avskrivningar...........................................
Balans till dr 1940:
Tillgångar:
Innestående i bank.................................
Fastigheter.........................................
Inventarier.........................................
Obligationer och förlagsbevis.........................
Utlånta medel......................................
Aktier.............................................
Fordringar.........................................
. 5,020,213:57 | 5,834,920: 37 |
Summa | 18,365,449: 71 |
|
| 5,645,484: 25 |
55,613: | 12 |
|
62,050: | — |
|
4,100: | — |
|
63,750: | 53 |
|
14,000: | — |
|
79,394: | 26 |
|
23,262: | — |
|
23,793: | 01 |
|
173,962: | 75 |
|
650: | ; — |
|
35,000: | — |
|
5,526: | 49 |
|
7,392: | 38 | 548,494: 54 |
641,837: | 85 |
|
. 3,721,742: | 84 |
|
. 3,064,807: | 71 |
|
. 3,254,454: | 58 |
|
690,945: | 80 |
|
760,890: | 50 |
|
36,791: | 64 | 12,171,470: 92 |
Summa 18,365,449: 71
Karolinska sjukhuset.
Budgetåret 1939/40.
Inkomster:
Vårdavgifter för å klinikerna intagna patienter:
a. för enskilt betalande..........................................
b. från Stockholms stad enligt avtal ............................
c. > > län > > ............................
Vårdavgifter för poliklinikpatienter:
a. för olycksfall i arbete ........................................
b. i övrigt......................................................
Ersättningsmedel:
Gottgörelse för naturaförmåner för personalen, privatpatienter m. m.
Övriga inkomster...................................................
Ersättning från serafimerlasarettet för vid karolinska sjukhuset utförd
tvätt............................................................
Av gymnastiska centralinstitutet erhållen ersättning för utbetalda löner,
återlevererade löner, av personalen inbetalda ersättningar för bränsle,
lyse och vatten samt diverse inkomster............................
Statsverkets kostnader för sjukhuset................................. 1
433,704: 20
270,466: 60
155,013: 26 859,184: 06
1,777; 90
101,608:89 103,386: 79
.......... 186,323:75
.......... 1,602:56
.......... 47,118:67
........ 49,585:60
.......*1,484,102: 57
Summa 2,731,304: —
1 Häri ingår icke ersättning till statens allmänna fastighetsfond kr. 384,330:79 samt kostnader
för utrustning kr. 1,705,281:55 och inköp av radium 411,000 kr., för vilka utgifter särskilda
anslag beviljats.
— 238 —
Utgifter:
Avlöningar (inklusive dyrtidstillägg och barntillägg)............................. 1,576,696:42
Resekostnader ................................................................ 861:25
Expenser: Bränsle, lyse och vatten ................................ 343,667:76
I övrigt................................................ 71,253:74 414.921:50
Övriga utgifter:
Inventariers underhåll och komplettering.......................... 54,380:13
Tvätt och renhållning .......................................... 28,831:16
Kosthåll........................................................ 314,842: 62
Läkemedel...................................................... 85,301: 61
Förbrukningsartiklar m. m. för sjukvården........................ 239,319:62
Diverse ........................................................ 12,140! 70 734,815:84
Utgifter å vissa inkomsttitlar.................................................. 4,008:99
Summa 2,731,304: —
Ekonomiska uppgifter i övrigt för budgetåret 1939/40.
Medeltal vårdade per dag.................................................... 303
Totala antalet underhållsdagär .............................................. 110,805
Totalkostnad per underhållsdag beräknad enligt medicinalstyrelsens formulär .. 1 2,241,43 öre
Utgifter för kosthållet per dag och patient (häri inbegripes personalens kost).. 283,64 >
Örn utgifterna för kosthållet fördelas på antalet kostdagar, patienter (110,805) och
personal (89,505) blir utgiften per kostdag.................................. 1 2 * * 156,90 >
Karolinska sjukhusets delfond av statens allmänna fastighetsfond.
Debet.
Balans den 1 juli 1939:
Tillgångar.............................................................. 22,213,859: 68
Inkomster:
Ersättning för till statsmyndigheter upplåtna lokaler........ 384,330: 79
Hyror och arrenden för till enskilda upplåtna lokaler och markområden
............................................... 70,706: 93
Diverse inkomster........................................ 470: 80
Från budgetåret 1938/39 reserverade medel för reparations- och
underhållskostnader m. m.................................. 4,659: 68 450 168: 20
Från riksgäldskontoret erhållna medel:
För kapitalinvesteringar:
Uppförande av byggnader för karolinska sjukhuset i Stockholm m. m....... 4,931,000: —
Skulder:
Diverse medel:
V ärdeminskningskonto
Övriga diverse medel
Balans den 30 juni 1940:
8,868,600: —
9,844,367: 46
18,712,967: 46
Summa 46,317,995: 34
1 Kostnaderna äro onormalt höga emedan underhål Isdagarnas antal är ringa, beroende på
att av sjukhuset endast jubileumskliniken varit öppen hela budgetåret, övriga kliniker började
öppnas Vs 1940 och iordningställdes dessförinnan med hjälp av anställd personal. I beloppet
ingår vidare administrationskostnader för hela budgetåret. Maskinavdelningen har likaledes
drivits under hela budgetåret
2 Intill den l0/i 1940 levererades maten från serafimerlasarettet. Det angivna beloppet inne
fattar
transportkostnader. Under den del av budgetåret karolinska sjukhusets eget kök varit i
drift (10/''i—30/a) hava utgifterna per kostdag utgjort kr. 1: 47.
— 239 —
Kredit.
Balans den 1 juli 1939:
Skulder.................................................................. 15,398,759: 68
Utgifter:
Reparations- och underhållskostnader m. m.:
Karolinska sjukhuset............ 37,825:19
Serafimerlasarettet............................ 40,280: 14
Hyres- och arrendeutgifter m. m. för av fonden förhyrda lokaler
och arrenderade markområden...........................
Till budgetåret 1940/41 reserverade medel för reparations- och
underhållskostnader m. m.:
Karolinska sjukhuset......................... 13,080: 15
Serafimerlasarettet............................ 46,474: 20
Kapitalminskning:
Avskrivning av nya kapitalinvesteringar:
Avsättning till värdeminskningskonto motsvarande 50 procents grundav -
skrivning ...........................................................
Omföringar:
överskott att tillföras riksstatens driftbudget............. 272,604: —
Till byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond
överförd fast egendom......................... 92,000: —
78,105: 33
49,904: 52
59,554: 35
187,564: 20
2,465,500: —
364,604: —
Balans den 30 juni 1940:
Tillgångar:
Fast egendom.......................................... 27,461,213: 73
Förskott................................................. 366,486: 27
Fordringar i övrigt..................................... 73,867: 46
27,901,567: 46
Summa 46,317,995: 34
Serafimerlasarettet.
Budgetåret 1939/40.
Inkomster:
Vårdavgifter för å kliniken intagna patienter:
a) för enskilda betalande........................................ 573,701:50
b) från Stockholms stad enligt avtal ............................ 432,542:63
c) > > län > > ............................ 352,533:50
d) förut icke redovisade medel .................................. 470:50 i 359 948-13
Vårdavgifter för poliklinikpatienter:
a) för olycksfall i arbete ........................................ 71,946: 50
b) * övrigt...................................................... 243,548: - 315,494:50
Ersättningsmedel:
Gottgörelse för naturaförmåner för personalen samt anslag från andra myndigheter.
.................................................................... 240,572:46
Räntemedel samt ersättning frän stiftelsen serafimerlasarettet.................... 36,510: 66
övriga inkomster.............................................................. 6,032:60
Av gymnastiska centralinstitutet erhållen ersättning för utbetalda löner och av
karolinska sjukhuset för utbetalda löner, levererad kost till radiumhemmet och
för till utbyte lämnad tvättmaskin samt återlevererade löner m. m............. 146,341:88
Statsverkets kostnader för lasarettet............................................ 861,258:44
Summa 2,965,458:67
— 240
Utgifter:
Avlöningar (inkl. dyrtidstillägg och avlöningsförstärkning) ...................... 1,458,121:26
Resekostnader ................................................................ 142; 20
Expenser: Bränsle, lyse och vatten ................................ 160,707:78
> I övrigt................................................ 39,688:21 200,395:94
Övriga utgifter:
Inventariers underhåll och komplettering:
Löpande utgifter.............................................. 180,569:16
Utgifter av engångskaraktär .................................. 44,410: —
Tvätt och renhållning .......................................... 59,423: 54
Kosthåll........................................................ 422,779: 27
Läkemedel...................................................... 117,624:46
Förbrukningsartiklar m. m. för sjukvården........................ 245,017:92
Sjukgymnastikutbildning ........................................ 460:15
Ränta och amortering å lån hos pensionsstyrelsen ................ 198,770: 50
Diverse ........................................................ 7>20Q: 05 1,276,255:05
Utgifter å vissa inkomsttitlar.................................................. 30,544:22
Summa 2,965,458: 67
Ekonomiska uppgifter i övrigt för budgetåret 1939j40.
Medeltal vårdade per dag.................................................... 414.5
Totala antalet underhållsdagar .............................................. 151,299
Totalkostnad per underhållsdag beräknad enligt medicinalstyrelsens formulär,
dock med inräknande av hyresutgifter...................................... 1 1,648.657 öre
Utgifter för kosthållet per dag och patient (häri inbegripen personalens kost) .. 234.141 >
Om utgifterna för kosthållet fördelas på antalet kostdagar för patienter (151,299)
och personal (114,652) blir utgiften per kostdag ............................ 133.203 >
Allmänna barnbördshuset med asylen för fattiga barnaföderskor
och deras barn i Stockholm.
Antalet av de å allmänna barnbördshuset och asylen under räkenskapsåret vårdade patienter
har utgjort 4,696.
Debet.
Balans den 1 juli 1939:
Asylen för
Allmänna fattiga bamabarnbörds-
föderskor och
huset deras barn
i Stockholm
1 2
Summa
3
Tillgångar
2,269,285: 47 1,024,923: 55 3,294,209: 02
Inkomster:
Åttonde huvudtiteln:
E. 30. Bidrag till allmänna barnbördshuset i
Stockholm.......................... 355,000: —
Bidrag från Stockholms stad.................... 90,795: 72
» * * län..................... 106,851:76
Intressemedel................................. 13,449: 70
Ersättning för kost, städning m. m.............. 147,161: 59
— 355,000: —
— 90,795:72
— 106,851:76
34,772: 16 48,221: 86
— 147,161:59
1 Häri ingår kostnaden för den stora polikliniken. Örn inkomsterna från polikliniken kr.
333,414: 80 fördelas på underhållsdagarna (151,299) blir det 220.368 öre per underhållsdag.
— 241 —
1 2 3
Legosängsavgifter.............................. 69,543:— — 69,543: —
Diverse inkomstmedel.......................... — 1,000: — 1,000: —
Från fonderna överförda....................... — 4,933: 11 4,933: 11
Säger 782,801:77 40,705:27 823,507:04
Balans den 30 juni 1940:
Skulder:
Utgiftsrester................................. 119,234:72 5,109:96 124,344:68
Fonder m. m................................ 2,211,673: 34 1,014,874: 53 3,226,547: 87
Säger 2,330,908: 06 1,019,984: 49 3,350,892:55
Summa 5,382,995:30 2,085,613:31 7,468,608:61
Kredit.
Balans den 1 juli 1939:
Skulder..............................
2,309,333: 61 1,024,923: 55 3,334,257: 16
Utgifter:
Avlöningar............................... | ..... 328,926:06 | 9,938: 45 | 338,864: | 51 |
Förplägning.............................. | ..... 172,199: 16 | 17,991:21 | 190,190: | 37 |
Tvätt och renhållning..................... | ..... 20,148: 16 | 3,882: 03 | 24,030: | 19 |
Inventarier och instrument m. m........... | ..... 35,368: 75 | 1,397: 33 | 36,766: | 08 |
Omkostnader för fastigheten............... | ..... 34,626:22 | 187: 39 | 34,813: | 61 |
Värme och lyse........................... | ..... 72,944:45 | 1,896: 42 | 74,840: | 87 |
Medikamenter och förbandsartiklar......... | ..... 86,457: 27 | 659: 53 | 87,116: | 80 |
Hyreskostnad............................. | ..... . | 2,500: — | 2,500: | — |
Skrivmaterialier och expenser m. m......... | ..... 20,150: 74 | 1,952: 91 | 22,103: | 65 |
Fonderna tillgodoförda.................... | ..... 12,023: 08 | 300: — | 12,323: | 08 |
| Säger 782,843: 89 | 40,705: 27 | 823,549: 16 |
Balans den 30 juni 1940:
Tillgångar:
Innestående i bank.......................... 50,994:72 2,906:29 53,901:01
Förskott.................................... 1,500:— 1,000:— 2,500: —
Fastigheter.................................. 1,769,222:94 103,448:44 1,872,671:38
Inventarier.................................. 7,500:— — 7,500: —
Obligationer................................. 361,677:80 722,430:— 1,084,107:80
Utlånta medel................................. — 180,000: — 180,000: —
Fordringar............................ 99,922:34 10,199:76 110,122:10
Säger 2,290,817: 80 1,019,984: 49 3,310,802:29
Summa 5,382,995: 30 2,085,613: 31 7,468,608:61 16
16— 409045. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1940. I.
— 242 —
Lantbruksakademien.
Debet.
Balans den 1 juli 1939:
Tillgångar...............................................
Inkomster:
Enligt Enligt
Sjunde huvudtiteln: stat räkenskap
E. 13. Ersättningar åt verksläkare................ — 4: —
Nionde huvudtiteln:
Lantbruksakademien:
C. 1. Avlöningar ........................... 16,500: — 22,261:88
2. Bidrag till museum, bibliotek m. m..... 15,400: — 15,400: —
M. 3. Bidrag till internationella lantbruksinstitutet
i Rom.......................... — 800: —
13. Barntillägg åt vissa befattningshavare i
statens tjänst........................ — 324: —
Räntor........................................... 36,500: — 42,936: 35
Hyresmedel....................................... 22,400: — 22,065: 93
Balans den 30 juni 1940:
Skulder:
Utgiftsrester............................................... 33,136:73
Diverse medel............................................. 800,660:18
övriga skulder............................................ 7,238: 12
Summa
Kredit.
Skulder
Balans den 1 juli 1939:
Utgifter:
Enligt Enligt
stat räkenskap
Avlöningar....................................... 40,500: — 39,997: 33
Reseersättningar................................... 1,000: — —
Museet........................................... 6,000: — 2,979: 13
Tidskriften....................................... 12,000: — 10,359: 28
Biblioteket....................................... 6,000: — 5,775:21
Omkostnader för fastigheter....................... 6,000: — 15,462: 65
Expenser......................................... 7,000: — 6,225: 17
Silverjetonger..................................... 1,000: — 672:14
Inventarier....................................... 1,000:— 569: —
Diverse omkostnader................................ 1,800:— 526:75
Av akademien eller dess förvaltningskommitté beslutade
utredningar................................ 4,000: — 4,000: —
Avsättning till kapitalfonden....................... 1,000:— 1,000: —
» enligt donationsförbehåll................ 3,500: — 3,600: —
Internationella lantbruksinstitutet i Rom............ — 15: 75
Barntillägg........................................ — 324: —
Ersättning till verksläkare.......................... — 4: —
Byggnadsritningar m. m.‘........................... —■ 4,997:50
^leverering till statskontoret av akademiens bidrag
till sekreterarens, kamrerarens och notariens avlöningar
......................................... — 6,500: —
Till statskontoret återlevererade anslagsmedel........ —__784:25
2,002,737: 56
103,792: 16
841,035: 03
2,947,564: 75
820,473: 59
103,792: 16
— 243 —
Balans den 30 juni 1940:
Tillgångar:
Innestående i bank....................................
Förskott.................................................
Fastigheter............................................
Inventarier och samlingar m. m.........................
Förråd (jetonger)......................................
Obligationer...........................................
Utlånta medel.........................................
Aktier...................................................
Fordringar.............................................
332,448: 16
584: 33
599,610: —
154,083: 96
202: —
778,856: 22
35,000: —
99; 100: —
23,414: 33
Summa
2,023,299: —
2,947,564: 75
244 —
Lantbrukshögskolans
|
| Lanna | Offers | ||
|
| Enligt | Enligt | Enligt | Enligt |
|
| stat | räkenskap | stat | räkenskap |
Inkomster: |
|
|
|
|
|
Av växtodling......''.................. |
| 5,600: — | 12,371:28 | 4,000:- | 7,863:18 |
Av husdjursskötsel.................... |
| 7,000: - | 12,841:33 | 9,000: — | 14,112: 06 |
Hyror och diverse inkomster .......... |
| 1,400: — | 1,559: — | 1,800: - | 3,202: 88 |
| Säger | 14,000: — | 26,771: 61 | 14,800: — | 25,178:12 |
Statsverkets kostnader ................ |
| 11,600: — | 4,157: 69 | 15,500: — | 15,145: 55 |
| Summa | 25,600: — | 30,929: 30 | 30,300:- | 40,323: 67 |
Utgifter: |
|
|
|
|
|
Expenser ............................ |
| 2,400: — | 2,220:85 | 2,600: — | 2,513:83 |
Avlöningar .......................... |
| 14,000: - | 13,552:83 | 15,400: - | 17,760: 80 |
Underhåll av byggnader .............. |
| 1,000: — | 2,542:78 | 900: — | 2,041: 87 |
Inköp och underhåll av inventarier .... |
| 1,500: — | 3,280: 75 | 5,500: — | 9,705: 44 |
Skatter, försäkringar, onera............ |
| 500:- | 395:42 | 800:- | 891: 31 |
Arrenden ............................ |
| —: — | —: — | —: — | —: — |
Inköp av kraftfoder, konstgödsel, utsäde | m. m... | 4,000: — | 6,135: 91 | 2,300: — | 3,448: 90 |
Laboratorie- och analyskostnader ...... |
| 500:- | 177:09 | 800:- | 909: 31 |
Diverse utgifter för växtodling ........ |
| 300: — | 967: 53 | 400: — | 1,372: 06 |
Diverse utgifter för husdjur............ |
| 400: — | 588:66 | 600: — | 813:64 |
Diverse omkostnader och oförutsedda utgifter .. | 1,000: — | 1,067:48 | 1,000: - | 866:51 | |
| Summa | 25,600: — | 80,929: 30 | 30,300: — | 40,323:67 |
Statliga och statsunder -
i Lärarinnornas pensionsanstalt1.......
| Pensionsinrättningen för lärarinnor vid
Sveriges högre skolor för kvinnlig
ungdom, understödsförening1 2.......
| Svenska lärarinnornas pensionsför
ening,
understödsförening2.........
I Statens pensionsanstalt1.............
Prästerskapets änke- och pupillkassa2
! Läroverkets enskilda pensionskassa2..
| Handelsflottans pensionsanstalt1.....
Nettobehållning vid | I n- | ||
ingång | utgång | Statsbidrag | Delägarnas tillskott |
10,363,202: 90 | 10,669,621:10 | 807,172: 54 | 64,611:07 |
2,655,709:09 | 2,598,487:70 | 7,408: 25 | 1,230: — |
4,529,601: 75 | 4,453,563: 23 | 4,613:30 | 20,578: -10,412,712: 42 |
1 Räkenskaperna omfatta tiden 1 juli—30 juni.
2 > » kalenderåret 1939.
245 —
försöksgårdar.
Flahult | Gisselås | Alträsk | Sunderbyn | Total summa | ||||
Enligt stat | Enligt räkenskap | Enligt stat | Enligt räkenskap | Enligt stat | Enligt räkenskap | Enligt stat | Enligt räkenskap | enligt räkenskap |
3,000: — | 6.594: 42 | 10,500! — | 13,914! 35 | 2,850: — | 4,632:72 | 700:-4,100: — | 5,140:32 | 36,601:92 |
19,600: - | 35,884: 35 | 10,500: — | 13,914:35 | 4,400:- | 7,661:08 | 4,800:- | 11,472:40 | 120,881: 91 |
j 12,600: — | 14,967:09 | 13,000: — | 12,958:61 | 10,750: — | 10,658: 42 | 10,950: — | 10,926:05 | 68,813: 41 |
i 32,200: — | 50,851: 44 | 23,500: — | 26,872:96 | 15,150: - | 18,319: 50 | 15,750: - | 22,398: 45 | 189,695: 32 |
| 2,000
15,500
2,000
4.000
400
600
6.000
500
600
600
32,200
1,998: 91
19,662: 34
3,183:44
10,858:57
334:83
600: —
7,668: 22
l,59ö! 17
2,189:11
2,760: 85
50,851: 44
1,600
12,000
600
800
1,200
5,500
250
500
1,050
23,500
1,585:45
15,098:41
801: 89
1,673: 22
545: 85
5,792! 74
118! 18
668: 87
588: 35
26,872:96
400
8,400
500
500
750
3,100
500
200
400
400
15,150
308: 42
9,028:09
516:17
3,399:30
490:72
2,031: 91
1,337: 65
647: 77
329:84
229: 63
18,319: 50
400
8,800
600
800
550
2,600
450
250
900
400
15,750
376:05
10,350: 54
586:53
4,092:06
584:89
3,718! 49
349:14
545: 72
1,393:31
401: 72
22,398: 45
9,003:51
85,453:01
9,672: 68
33,009: 34
3,243:02
600: — !
28,796:17
2,773:19 |
5,246:43
5,983:43
5,914:54
189,695: 32
stödda pensionsanstalter.
i 0 m s t e r |
| U t g i | f t e r | I | |
Intresse-medel, av- Andra kastning av inkomster | Summa | Förvalt- nings- kostnader | Pensioner | Andra utgifter | Summa |
399,642: 31
108,789: 64
176,701: 52
6,177,146: 44
985,626: 21
104,449: 96
95,399:52
31:80
1,121:97
1,112:57
10: 50
7,347: 92
1,271,425:92
117,459:69
203,014: 79
26,575,042:40
2,834,540: 31
205,629: 79
1,657,132: 74
8,138:90 956,668:82 j
200: —
5,059: 88
10,166:96
164,836:12
76,562:03
19,311: 33
30,738: 66
169,621: 20
257,127: 31
26,410,041: 28
1,406,762: 83
146,095:41
833,240: 36
965,007:72
11,759
165
7,300
: —j 174,681: 08
04 279,053:31
26,575,042:40l
1,483,324:86
165,406: 74
71 871,279:73
RIKSDAGENS REVISORERS
B E RÄTTE LSE
OM DEN ÅR 1940 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING
AV
STÅTSVERKETS
JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING
FÖR TIDEN 1 JULI 1939-30 JUNI 1940
DEL II
FÖRKLARINGAR
STOCKHOLM 1941
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
417458
1
£
* 7 ■:!
f
1 '' 1
I
'' ’ t
t ■
-4.;*
— III —
Innehållsförteckning.
Sid.
Första huvudtiteln.
Redovisning av anslagsmedel i Drottningholms slotts räkenskaper 1
Andra huvudtiteln.
Justitiedepartementet.
Befrielse från skyldighet att till statsverket återgälda utdömt arvode
åt rättegångsbiträde .................................. 2
Ungdomsfängelsenämnden.................................... 4
Fjärde huvudtiteln.
Försvarsdepartementet.
Avlöningsförmåner till vissa pensionerade befattningshavare under
mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap ................ 14
Tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets
behov .................................... 19
Åtgärder för sjukvårdsberedskapens ordnande.................. 68
Krigsfamiljebidrag............................................ 77
Iakttagelser ifråga örn militärtransporter på statens järnvägar____ 81
Iakttagelser beträffande redovisning av krigsmateriel vid fältförbanden
.................................................. 84
Iakttagelser rörande arméförvaltningens revision................ 89
Femte huvudtiteln.
Socialdepartementet.
Iakttagelser angående resekostnaderna för pensionsstyrelsens orts
ombud.
................................................... 96
Driftkostnaderna vid erkända och enskilda alkoholistanstalter .. 98
Ersättningar till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott ...... 99
Gemensam administration för vissa statliga laboratorier.......... 149
Vissa iakttagelser angående länsnykterhetsnämndernas verksamhet 159
Vissa utbetalningar av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.. 164
Hos länsstyrelsen i Kopparbergs län för landsbygdens elektrifiering
avsatta medel.............................................. 167
Länskungörelserna .......................................... 168
Kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna.................... 194
— IV —
Sid.
Sjätte huvudtiteln.
Kommunikationsdepartementet.
Vissa arvodestjänster i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen........239
Vissa vägdistrikts inköp av estnisk bensin...................... 240
Vissa länsstyrelsers förfarande att överföra enskilda utfartsvägar
till allmänt underhåll såsom ödebygdsvägar.................. 243
Sociala förmåner m. m. till vägdistriktens personal och arbetare.. 247
Statens väginstitut............................................ 248
Svenska vägföreningen ...................................... 249
Sjunde huvudtiteln.
Finansdepartementet.
Det statliga revisionsväsendet ................................ 252
Iakttagelser angående statsverkets expensutgifter................ 263
Vissa iakttagelser beträffande myndigheternas inventarieförteckningar
.................................................... 266
Krisförhållandenas inverkan på tullens och länsstyrelsernas arbetsbörda
.................................................... 267
Häradsskrivares provisioner å vägskatt ........................ 278
Åttonde huvudtiteln.
Ecklesiastikdepartementet.
Arbetsförhållandena vid riksarkivet............. 279
Vissa utbetalningar vid nationalmuseum........................ 295
Musikaliska akademins medelsförvaltning...................... 299
Skyldighet för folkskollärare att mottaga vikariat................ 302
Nionde huvudtiteln.
Jordbruksdepartementet.
Iakttagelser beträffande viss förening av tjänster................ 306
Tionde huvudtiteln.
Handelsdepartementet.
Särskilda kostnader för handels- m. fl. register ................ 308
Elfte huvudtiteln.
Folkhusliållningsdepartementet.
Prisreglerande åtgärder ................... 312
Statens affärsverksamhet.
Förrådsverksamheten vid affärsverken
317
V
Sid.
Telegrafverket.
Formerna för förrådsverksamhetens bedrivande................ 317
Motorfordon................................................ 317
Vattenfallsverket.
Formerna för förrådsverksamhetens bedrivande................ 318
Bokföring och redovisning av förråden........................ 318
Motorfordon................................................ 318
Postverket.
Motorfordon................................................ 319
Statens järnvägar.
Formerna för förrådsverksamhetens bedrivande................ 322
Värdet av de olika förrådslagren och av inköpt materiel under
år 1939 .................................................. 322
Motorfordon................................................ 322
Arvode till viss av järnvägsrådets arbetsutskott tillkallad sakkunnig 325
I—417493. Rev. berättelse äng. statsverket dr 1940. II.
— 1 —
Slottslörvaltarens på
Drottningholms slott
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.
Till ståthållarämbetet på Drottningholms slott.
I anledning av riksdagens revisorers yttrande angående redovisningen av
anslagsmedel i Drottningholms slotts räkenskaper för budgetåret 1939/40, får
jag anföra följande.
De av revisorerna omnämnda anslagen hava såsom av mera tillfällig natur
av mig ansetts icke böra ingå i slottets så att säga »ordinära» inkomst och
utgiftsstat utan förts å konton utanför denna. En jämförelse mellan de olika
årens stater har därigenom synts mig bliva mera rättvisande i fråga om belastningen
å de ordinära anslagstitlarna, i konsekvens varmed någon överföring
till »Inkomster och Utgifters Konto» icke skett. Inkomster och utgifter
å de förstnämnda anslagen hava dock i varje fall vederbörligen redovisats i
huvudboken.
Helt naturligt är jag beredd att efterkomma revisorernas önskemål i fråga
om bokföringen.
Drottningholm den 17 januari 1941.
ERNST BJÖRKMAN.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 2, § 1.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940 har Kungl. Majit anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940 församlade
revisorer under § 1 i sin berättelse anfört rörande redovisning av anslagsmedel
i Drottningholms slotts räkenskaper.
I anledning härav får riksräkenskapsverket i underdånighet meddela, att
ämbetsverket uppdragit åt sin revision att vid granskningen av ifrågavarande
räkenskaper ägna uppmärksamhet åt att bokföringen verkställes så, att önskvärd
översiktlighet och likformighet i redovisningen vinnes.
1—J/7J5S. Rev. berättelse ang. statsverket dr 19i0. II.
— 2 —
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråchefen
Andersson samt tillförordnade byråchefen Faxelius deltagit.
Stockholm den 8 januari 1941.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
S. v. PORAT.
Länsstyrelsens i Norrbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 3, § 2.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 28 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört i sin berättelse under § 2.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Revisorerna hava till en början anmärkt, att den länsstyrelse, som i förevarande
fall haft att bevaka kronans rätt, icke vidtagit någon åtgärd i sådant
avseende under den tid av mer än fyra år, som förflutit från det beloppet avförts
från vederbörligt riksstatsanslag intill dess riksräkenskapsverket på given
anledning begärt att åtgärder måtte vidtagas för verkställighet av häradsrättens
beslut i fråga om skyldighet för S. att återgälda statsverket beloppet
ifråga.
Härtill får länsstyrelsen erinra att vid den av landsfiskalen i A:s distrikt
gjorda rekvisitionen av ersättning för det av honom utbetalda arvodet till H.
funnos fogade bevis av såväl landsfiskalen i A:s som 0:s distrikt, utvisande
att S. saknade utmätningsbara tillgångar till gäldande av beloppet eller någon
del därav. I enlighet med föreskrifterna i nådiga kungörelsen den 28 november
1919 om ordningen för utbetalning av ersättning av allmänna medel till
rättegångsbiträde åt häktad avfördes genom anordningsbeslut den 21 februari
1936 beloppet från vederbörligt riksstatsanslag.
Bestämmelserna om ersättning för rättegångsbiträde åt häktad visa icke, att
det åligger länsstyrelsen att, sedan hindersbevis lämnats och beloppet avförts
från riksstatsanslaget, vidtaga åtgärder för indrivning av den ersättning, som
guldits av statsverket. Icke heller kan länsstyrelsen finna att i landshövdingeinstruktionen
eller annorstädes givits sådana bestämmelser, att länsstyrelsen
kan anses skyldig föranstalta om åtgärd, som här avses.
Skulle skyldighet i det av revisorerna påtalade avseendet likväl anses åvila
länsstyrelsen, bör påpekas att fullgörandet av densamma torde förutsätta,
att i samband med anordningsbeslutet order gives till vederbörande landsfiskal
att uppdebitera beloppet i månadsräkningen eller ock annan åtgärd
vidtages, som medför att uppmärksamheten alltjämt hålles riktad på ärendet
ifråga. Sedan beloppet en gång avförts i räkenskaperna såsom en utbetalning
till landsfiskalen och verifikationerna av länsstyrelsen överlämnats till
riksräkenskapsverket, föreligger eljest icke någon möjlighet för länsstyrelsen
att hålla reda på vem, som skall inbetala beloppet och hur stort belopp, som
3 —
skall gäldas. Länsstyrelsen linner föreliggande ärende hava i rätt ordning från
den myndighet — riksräkenskapsverket —, som innehar fordringsbevisen,
bragts till förnyat indrivningsförfarande. Huru som helst finner sig länsstyrelsen
kunna fastslå att intet hittills från länsstyrelsens sida försummats i
fråga örn indrivningen av denna fordran. För länsstyrelsen har det varit bekant
att S., sedan han den 29 juli 1936 återinträdde i tjänstgöring, icke genom
indrivningsförfarande kunnat avtvingas likvid. Riktigheten härav har numera
också bestyrkts genom de upplysningar, landsfiskalen lämnat i sitt den 14
september 1940 avgivna yttrande över S:s ansökan. Landsfiskalen har där
meddelat bland annat följande:
»Sökanden försattes år 1934 i konkurs, som enligt uppgift avslutades den
1 juni 1936 med en utdelning av 8.77 procent. Skulderna uppgingo till cirka
50,000 kronor. All S:s egendom försåldes å auktion. Den 29 juli 1936 återinträdde
S. i tjänst. Efter denna tid har S. erlagt omkring 2,100 kronor i restförda
skatter, vilka icke influtit genom konkursen. Dessutom har S. varit
tvungen att anskaffa helt nytt bohag. Enligt uppgift hava möblerna inköpts
på avbetalningskontrakt och ännu ej blivit till fullo betalda.»
Beträffande utskylderna kan tilläggas att S. vid ordinarie uppbördsstämma
för 1936, 1937, 1938, 1939 och 1940 års kronoutskylder erlagt tillhopa 4,197
kronor 12 öre och i fråga örn tillgångarna kan påpekas att jämväl automobilen
köpts på avbetalningskontrakt.
I fortsättningen av sin berättelse hava revisorerna ingått på kritik av den
uppfattning, länsstyrelsen uttalat i sitt underdåniga utlåtande över S:s ansökan
om befrielse från återbetalningsskyldighet för det av statsverket utgivna
beloppet. Det anföres att, såvitt av länsstyrelsens yttrande kunde utläsas, den
synpunkten icke anlagts av länsstyrelsen, att S. borde försöka ersätta statsverket
vad det förskjutit likaväl som han enligt sin egen uppgift ville och
förmådde göra rätt för sig gentemot privata fordringsägare. Länsstyrelsen har
i sitt underdåniga utlåtande icke gjort något uttalande i denna sak. Detta
beror givetvis ej på att länsstyrelsen skulle hava en annan mening om riktigheten
av en sådan uppfattning, utan därpå att densamma —- enligt länsstyrelsens
åsikt — är så självklar, att den knappast behöver poängteras i ett till
Eders Kungl. Maj:t avgivet underdånigt utlåtande.
Vid avgivandet av sitt yttrande har länsstyrelsen genom en granskning av
de tillgångar, sökanden uppgivit, sökt vinna klarhet i om en tvångsrealisation
av tillgångarna skulle kunna medföra någon utdelning å statsverkets
fordran. Då revisorerna icke alls berört detta avsnitt i utlåtandet, tillåter sig
länsstyrelsen att här nedan ordagrant återgiva detsamma:
»Enligt en av sökanden upprättad förteckning över tillgångar och skulder
per den 23 september 1940 hava tillgångarna upptagits till ett värde av 4,110
kronor och skulderna till ett belopp av 33,770 kronor.
Av specifikationen av tillgångarna framgår att desamma utgöras dels av
en automobil till ett angivet värde av 2,500 kronor, å vilken automobil sökanden
är skyldig 2,000 kronor, dels av möbler och husgeråd till ett sammanlagt
belopp av 1,610 kronor. Att döma av det slag av tillgångsposter, varom här
är fråga, och med hänsyn till den stora skuld, sökanden har att gälda, torde
det icke kunna väntas, att en tvångsrealisation av tillgångarna skulle kunna
medföra någon utdelning å statsverkets fordran.»
Länsstyrelsens inställning lill den nu föreliggande frågan Ilar alltså grundats
på följande skäl.
Den framställning, S. gjorde, avsåg befrielse från betalningsskyldigheten.
Detta kunde innebära att S. antingen ej ville eller också ej kunde betala liksom
ock att lian varken ville eller kunde göra rätt för sig. Länsstyrelsen gjorde sig
då den frågan, hur kronan skulle kunna få ut sin rätt, och då ett tvångsförfa
-
— 4 —
rande föreföll utsiktslöst, måste enligt länsstyrelsens mening kronans fordran
betraktas som värdelös och till följd härav lämpligen bli föremål för avkortning.
Länsstyrelsens tillstyrkan av S:s underdåniga ansökan att av nåd få skulden
efterskänkt, vilade på den konstaterade reella sidan av saken, att tillgångar
saknades för beloppets gäldande men också på den ingående kännedom om
övriga för bedömandet av frågan inverkande omständigheter, som av naturliga
skäl en lokal myndighet äger.
Revisorerna hava vidare uttalat, att av handlingarna i ärendet kunde utläsas,
att den goda viljan att göra rätt för sig gentemot det allmänna i detta
fall syntes hava saknats och att det vore ett allvarligt missförhållande att
detta, då det gällde en person i offentlig ställning, skulle godtagas eller rent
av förordas av den för bevakande av kronans rätt ansvariga myndigheten.
Detta uttalande, i den mån det kan anses vara riktat mot länsstyrelsen,
måste från dess sida framkalla en bestämd gensaga. Länsstyrelsen har icke av
sin befattning med ärendet fått anledning antaga, att S. letts av den uppfattningen,
att han hade mindre skyldigheter att göra rätt för sig mot det allmänna
än mot de enskilda borgenärerna. Ett sådant antagande behöver alls
icke göras för att finna den naturliga förklaringen till det skedda. De enskilda
borgenärerna, som till stor del äro medlemmar av S:s församling och måhända
själva i beroende ställning, hava snart sagt dagligen kunnat göra sig
påminta om sin fordran. Länsstyrelsen har sålunda icke godtagit, ej heller
förordat att — såsom man torde få läsa revisorernas uttalande — frånvaron
av den goda viljan att göra rätt för sig gentemot det allmänna skulle medföra
särskilda förmåner. Icke någonstädes i utlåtandet har länsstyrelsen kunnat
finna, att den givit uttryck åt en dylik uppfattning. Vid sådant förhållande
är det också för länsstyrelsen oförklarligt vad som givit revisorerna anledning
att fälla ett sådant omdöme.
Till slut vill länsstyrelsen endast framhålla, att länsstyrelsen ansett det
vara sin rätt och plikt att vid överlämnandet av ansökan uttala sin mening
örn saken, grundad på de skäl, som ovan anförts.
Luleå i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
D. HANSÉN.
BROR ALVIN.
Ungdomsfängelsenämndens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 5, § 3.
Utdrag av protokoll hållet vid sammanträde med ungdomsfängelsenämnden
den 20 januari 1941 i Stockholm.
31 §.
Genom remiss den 28 december 1940 hade Kungl. Majit anbefallt ungdomsfängelsenämnden
att, i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i
sin berättelse under § 3, före den 20 januari 1941 till finansdepartementet
avgiva underdånigt utlåtande samt tillställa justitiedepartementet en avskrift
av utlåtandet.
— 5 —
Sedan nämnden med anledning härav berett presidenten K. Schlyter, vilken
varit nämndens ordförande under budgetåret 1939/40, tillfälle att avgiva
yttrande över statsrevisorernas uttalande, hade presidenten Schlyter till
nämnden inkommit med en så lydande skrivelse:
»Till ungdomsfängelsenämnden.
Sedan ungdomsfängelsenämnden berett mig tillfälle att avgiva yttrande
över statsrevisorernas uttalande efter verkställd granskning av nämndens
under budgetåret 1939/40 förda protokoll, får jag — som under sagda budgetår
fungerade såsom nämndens ordförande, från vilken post jag med anledning
av avflyttning till Malmö avgick i oktober 1940 — vördsamt anföra
följande.
Statsrevisorerna hava av de gjorda iakttagelserna funnit framgå, att nämndens
arbete icke utförts på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt. I vilka avseenden
revisorerna funnit nämndens arbetssätt anmärkningsvärt belyses
dels i den föregående reciten, dels i revisorernas eget uttalande.
1. I revisorernas uttalande säges att fulltalig nämnd varit tillstädes endast
vid drygt en tredjedel av nämndens sammanträden under den tid revisorernas
granskning omfattat samt att under samma tid vid ett avsevärt
antal sammanträden icke ens beslutfört antal ledamöter varit tillstädes.
Härmed förhåller sig på följande sätt. I flertalet ärendens handläggning
måste enligt ungdomsfängelselagen bela nämnden, alltså fem ledamöter, deltaga.
I övriga ärenden är nämnden enligt sin stadga beslutför med 3 ledamöter.
Ibland ha mycket brådskande fall inträffat, då det varit omöjligt
samla nämnden omedelbart (t. ex beslut i åtalsfråga beträffande på prov
utskriven som suttit anhållen och måste släppas örn han inte häktas; återintagande
i anstalt av på prov utskriven i vissa klara fall; utskrivning av förut
principutskriven sedan en anställning yppats som genast måste accepteras;
ändring av dag för förut beslutad utskrivning sedan förändrade förhållanden
inträtt). Ofta ha omständigheterna varit sådana att beslut måst fattas samma
dag som de påkallats. När ordföranden varit fullt på det klara med dessa
fall, hava de lösts genom s. k. telefonsammanträden, därvid icke närvarande
ledamöter noggrant orienterats i dem samt ordföranden alltid mycket noga
kontrollerat att nämnden varit ense örn åtgärden. Om någon enda ledamot
hyst någon tvekan, har han kunnat begära formellt sammanträde. — Vid
några tillfällen har ordföranden ensam eller tillsammans med ytterligare någon
ledamot, eventuellt sekreteraren, besökt en anstalt å nämndens vägnar
för att bereda de intagna tillfälle till muntliga framställningar och för att
samråda med anstaltsledningen örn utskrivningar. Härvid lia icke några beslut
kunnat fattas, men nämnden har därefter vid sammanträde i Stockholm
kunnat tillgodogöra sig ordförandens rapporter. För sparande av resekostnader
har bl. a. på detta sätt Ystad besökts, när jag ändå varit i Skåne, liksom
Mäshult 1939 besöktes, när några av nämndens ledamöter i annat uppdrag
voro i Varberg. — Slutligen har det inträffat, att ordinarie ledamot i
sista stund fått förhinder och suppleant före honom ej hunnit tillkallas eller
suppleants tillkallande, av skäl som nedan anföras, ej funnits lämpligt. —
Såvitt jag förstår, har nämndens arbete i de fiirst anförda fallen utförts på
det enda sätt sorn varit möjligt och även i iivriga fall på ett praktiskt och
ändamålsenligt sätt. Såväl praktiska som ekonomiska skäl lala för att någon
ändring härutinnan icke bör komma till stånd.
Emellertid fann jag redan tidigt behov föreligga av att nämnden borde
kunna åt ordförande delegera vissa enklare beslut, t. ex. utseende av tillsynsman
sedan utskrivning beslutats; bestämmande av dag teir utskrivning
in. m. sedan nämnden beslutat principutskrivning; utseende av ny tillsynsman
för provutskriven; tagande i förvar av utskriven, beträffande vilken
— 6 —
fråga uppstått om hans återtagande å anstalt etc. Då dessa förenklingar
kräva lagändring, bär nämnden ansett bättre samla på litet mera erfarenhet,
innan nämnden gjorde någon framställning härom och i stället sökt reda sig
med telefonsammanträdena, i den mån ärendena av ovan anförda skäl icke
kunnat behandlas å de ordinarie sammanträdena. Det må påpekas ait ledamot
som allenast hörts i telefon aldrig debiterat ersättning för sammanträde.
En svårighet att göra nämnden fulltalig har legat däri att varje ledamot
haft sin specielle suppleant, vilken icke varit kompetent att ersätta någon av
de övriga ledamöterna. Jag har gång efter annan bragt denna fråga på tal i
nämnden och därvid ifrågasatt, huruvida icke nämnden borde hos Kungl.
Majit föreslå, antingen att alla suppleanterna måtte bli kompetenta ersättare
för alla ledamöterna eller ock att fler suppleanter måtte tillsättas. Vid överläggningar
härom stannade nämnden beträffande det förra alternativet vid
att konstatera vikten av att vid sådana sammanträden, då det förekommer
ärenden som kräva fulltalig nämnd, samtliga de olika sakkunskaper äro företrädda,
vilka representeras av de olika ledamöterna, nämligen domarens,
fångvårdsmannens, läkarens, pedagogens och den i socialvård erfarnes. Och
i fråga örn tillsättandet av fler suppleanter fann nämnden det mindre tilltalande
att för närvarande föreslå en utvidgning av organisationen. En särskild
anledning till svårigheten alt — särskilt under sommartiden, då ledamöterna
ofta varit spridda åt olika håll — samla fulltalig nämnd har legat däri, att
ett flertal av suppleanterna varit bosatta å andra orter, ett par nere i Östergötland.
varför det skulle varit förenat med särskilda kostnader att låta dem
resa till Stockholm. Att ett flertal ledamöter eller suppleanter tagits från
Östergötland torde lia skett av hänsyn till sammanträdena på lmvudanstalten
Skenäs, och det torde icke lia varit avsett att de mera regelbundet skulle
göra resor till stockholmssammanträdena. Det bör även observeras att sedan
en ledamot förberett sig på ett sammanträde genom studium av de utsända
promemoriorna, det vanligen skulle varit mindre praktiskt och ändamålsenligt
att i sista stund, då han fått förhinder att komma, utbyta honom mot
en suppleant, som kommit oförberedd till sammanträdet. Att den uteblivne
efteråt, per telefon eller personligen tillstädeskommen, med ordföranden
eller sekreteraren genomgått ärendena och tagit ställning till de fattade besluten
är naturligtvis en mindre tillfredsställande arbetsform än en samtidig
överläggning av beslutfört antal ledamöter. Men då intet ärende betraktats
såsom avgjort vid sammanträden av ifrågavarande art utan att den uteblivne
ledamoten funnit sig kunna giva sin anslutning till det fattade beslutet,
har någon annan verklig olägenhet av anordningen än att den dubbla
genomgången av ärendena varit något tidsödande icke uppstått. Ur ekonomisk
synpunkt har anordningen tydligen varit att föredraga framför tillkallandet
av suppleant från annan ort. För min del bär jag undantagslöst förvissat
mig örn att icke något beslut expedierats utan att det vunnit tillslutning
av beslutfört antal ledamöter. I åtskilliga andra beslutande organ lärer
det icke vara ovanligt, att någon ledamot låter ''anteckna sig såsom närvarande’,
sedan hans mening inhämtats per telefon eller på annat sätt. I riksdagsutskott
torde sålunda ofta förekomma att frånvarande ledamot, som efteråt
godkänner elt justerat utlåtande, låter stryka den stjärna som markerar
att han ej varit närvarande vid justeringen. Detta är naturligtvis alldeles i sin
ordning. Och på samma sålt torde det kunna anförtros åt en ledamot av en
nämnd att i undantagsfall, då verkligt förhinder föreligger, efteråt ansluta
sig till ett fattat beslut. För att nedbringa dessa fall till lägsta möjliga antal
har försök gjorls att hålla sammanträdena på regelbundna, förutbestämda
tider, men undantag härifrån har gång efter annan måst göras på grund av
7
ärendenas beskaffenhet. Vill man helt komma ifrån olägenheten av den
dubbla genomgången av ärendena med utebliven ledamot, torde lösningen
vara att finna framför allt i en ökning av antalet i Stockholm bosatta suppleanter,
och möjligen också i fixerandet på förhand av regelbundna sammanträdestider.
Med hänsyn till den stora vikten av de frågor varom nämnden
har att fatta beslut anser jag det däremot vara av stor betydelse att ledamotsantalet
icke minskas i andra fall än de ovan särskilt angivna, i vilka
det efter lagändring kunde uppdragas åt ordföranden ensam att latta beslut
å nämndens vägnar. Beträffande en reducering av nämnden ''under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden’ kan hänvisas till nämndens utlåtande
den 22 maj 1940 angående förslag till lagstiftning härom, vilket utlåtande
beaktats vid den under 1940 års urtima riksdag genomförda lagstiftningen
i ämnet.
2. En andra erinran, vilken göres i reciten till statsrevisorernas yttrande,
är att revisorerna vid sin granskning av protokollen fått det intrycket, att
nämndens reella arbete varit avsevärt mindre än man på grund av paragrafernas
antal skulle förmoda.
Det är mycket lätt att fastslå den samlade nämndens ungefärliga arbetsbörda.
Varje sammanträde — bortsett från telefonsammanträdena och de
mycket långa sammanträdena ute på anstalterna, då de intagna fått företräda
inför nämnden — torde i genomsnitt lia varat omkring två timmar,
vartill kan läggas någon timmes hemarbete för genomläsning av de på förhand
utsända promemoriorna i utskrivningsärendena. Den mera tyngande
arbetsbördan har åvilat ordföranden och sekreterarna mellan sammanträdena
och har endast i mycket begränsad utsträckning avspeglat sig i något
protokoll. Det har helt enkelt icke varit tid att formligen protokollföra det
tidsödande dagliga arbetet. Om statsrevisorerna däremot haft tillfälle att
granska de personakter, som varit föremål för handläggning under de olika
paragraferna, skulle de hava erhållit material till ett mera exakt bedömande
av detta arbete. Åtskilliga arbetsuppgifter kunna på grund av ärendenas beskaffenhet
icke redovisas i nämndens protokoll. Så är t. ex. fallet med det
mycket tidskrävande arbete som består i anskaffande av anställning åt sådana
provutskrivna, vilka förlorat sin plats eller som återvända från värnpliktstjänstgöring.
-— Det i statsrevisorernas recit omförmälda protokollet i
presidialärenden har icke varit avsett att lämna redogörelse för beslutade
åtgärder. Detta protokoll, vilket förts från den 25 maj 1940 till oktober månads
utgång, då det av den nytillträdande ordföranden ersaftes med ett diarium,
tillkom närmast som följd av en utrensning från nämndens protokoll
av sådana ärenden, som icke krävde kollegial handläggning, och avsåg framför
allt att utgöra en kontroll över att alla ärenden som skulle prövas av
ordföranden också blevo honom förelagda, en så mycket viktigare kontroll
som det vid den tidpunkt då protokollet började föras stod klart, att ordförandearbetet
någon tid framåt måste komma att uppdelas mellan ordföranden
och vice ordföranden. I reciten fästes en viss vikt vid detta protokoll;
det göres en statistik över ärendenas beskaffenhet och antecknas, att beslut
örn åtgärd enligt protokollet fattats i fyra av dessa ärenden. Vid uppläggandet
av detta protokoll — i verkligheten endast en av ordföranden justerad
förteckning, vars förande tog några minuter dagligen av den biträdande sekreterarens
tid — var avsikten den, alt i protokollet skulle stanna allenast
sådana ärenden sorn ordföranden icke fann behövligt hänskjuta till nämnden
men sorn det ur kontrollsynpunkt ansågs angeläget att få .särskilt förtecknade.
Alla (ivriga av sekreteraren teir ordföranden föredragna ärenden brukade
i protokollet under en ernla paragraf avfärdas med de två orden ''Löpande
ärenden’. Ordförandens beslut eller åtgärder i dessa ärenden fram
-
- 8 —
gingo av korta blyertsanteckningar i handlingarna eller särskilda blockblad,
sorn insattes i vederbörande personakt, vilken alltså utgjorde den verkliga
kunskapskällan rörande ordförandens och sekreterarens åtgärder i det dagliga
arbetet. Den viktigaste ingrediensen i det nämnda ''protokollet’ utgjorde
dels läkarutlåtanden och promemorior från mottagningsavdelningen i Nyköping
rörande varje nyintagen, dels rapporterna från tillsynsmannen för
de på prov utskrivna. Dessa ärenden återgivas i statsrevisorernas statistik i
överensstämmelse med den summariska protokollsanteckningen såsom ''Anmälan
av inkomna handlingar’. För min del betraktade jag det som en
mycket viktig uppgift för ordföranden att i samråd med sekreteraren taga
del av de nämnda aktstyckena och jag hade på ett tidigare stadium av
nämndens arbete funnit det vara en brist i min tjänsteutövning att icke alltid
omedelbart själv hava underkastat dessa läkarutlåtanden och rapporter
erforderlig granskning. Den förra gruppen ärenden — läkarutlåtandena och
nyköpingsdirektörens promemorior — innebar nämndens första mera reella
kontakt med en nyintagen. Samtidigt med läkarutlåtandet och promemorian
inkommo protokollen i målet. Från dessa handlingar hade sekreteraren att
göra erforderliga koncentrerade anteckningar i ett formulär, kallat kartolin.
sorn insattes törst i varje personakt. Jag ansåg det vara ordförandens plikt
att taga noggrann kännedom örn utlåtanden och promemorior för att pröva,
huruvida de innehölle något som kunde inverka på tidpunkten för upptagandet
av frågan om den intagnes utskrivning eller som eljest borde anmälas
lör nämnden, samt tillse att relevanta anteckningar gjorts å kartolinen och
eventuellt komplettera dessa. I varje fall var denna mera aktiva medverkan
från ordförandens sida enligt min mening erforderlig till dess en fastare
rutin skapats i nämndens arbete, så att ordförande och sekreterare vörö fullt
överens örn hur det skulle utföras, vad som borde antecknas och vad som
borde anmälas för nämnden. De inkomna handlingarnas antecknande i det
ifrågavarande protokollet innebar nu, att ordföranden underkastat ifrågavarande
ärende den på honom ankommande genomgången, granskat sekreterarens
anteckningar å kartolinen samt funnit någon ytterligare åtgärd för
närvarande ej erforderlig. Tydligen kan en dylik granskning lika bra anknytas
till ett särskilt diarium över ifrågavarande ärenden, och vissa företräden
kunna måhända anföras för diarieformen. Skillnaden mellan denna och den
av mig mellan maj och oktober använda protokollsformen, vilken ej var
vidlyftigare än ett diarium, ligger egentligen allenast däri, att diariet upptager
ärenden kronologiskt såsom de inkomma, medan protokollet upptager
deni under de dagar då de handläggas. Då protokollet icke var avsett för
någon utomstående utan endast utgjorde en kontrollanordning mellan ordförande
och sekreterare, var det för protokollets syfte tillräckligt att det inkomna
ärendet antecknades såsom för ordföranden ''anmält''. Vi visste —
sekreteraren och jag — att delta innebar att ovan beskrivna arbete och granskning
behörigen utförts av honom och mig. Motsvarande gällde även den
andra huvudgruppen ay ''inkomna handlingar’, nämligen tillsynsmännens
rapporter. I det dagliga jäktet med ärenden, vilkas handläggning trängde
sig på ordförande och sekretariatet genom direkta framställningar, skriftliga
eller per telefon, låg — såsom tidigare erfarenhet bekräftat — frestelsen
nära att samla tillsynsmännens rapporter på hög för genomgång i ett sammanhang
till nästa sammanträde i nämnden, varigenom granskningen tenderade
att bliva av uteslutande formell natur och åtgärd som bort omedelbart
vidtagas kunde bli fördröjd. För att vinna en bättre kontroll vidtogs
nu den enkla åtgärden alt anteckna rapporten i ordförandeprotokollet den
dag den av sekreteraren för ordföranden anmälts och av honom granskats.
Låg rapporten över en dag, skedde anteckningen i protokollet också först
— 9
den senare dagen. Denna anteckning tog ej längre tid än om den gjorts i
ett diarium, där ordförandens granskning noterats å dag då den verkställts.
Jag föreslog emellertid min efterträdare att övergå till granskningens antecknande
i ett särskilt diarium över presidialärenden. Ifrågavarande protokollsanteckning
innebar icke, så länge den gjordes, någon som helst fiktion
utan en viktig realitet; att ordförandens och sekreterarens eller biträdande
sekreterarens gemensamma handläggning av dessa ärenden, vilken ofta ägde
rum vid särskilt besök å tjänsterummet på kvällarna, i protokollets rubrik
kallats för sammanträden har icke haft någon som helst inverkan på den
debitering av ersättning för arbetsdagar å tjänsterummet som förekommit
och har alltså ur kostnadssynpunkt varit utan betydelse.
Som en sammanfattning av vad jag under denna punkt anfört vill jag —
i motsättning mot det anförda citatet ur reciten — såsom min uppfattning
uttala att nämndens reella arbete varit avsevärt större än man på grund av
paragrafernas antal skulle förmoda.
3. I revisorernas uttalande anföres, att det synts revisorerna påfallande
att det arbetsmaterial, som tillhandahållits nämnden av olika organ inom
fångvården, till stor del innehållit förberedelse av åtgärder eller vidtagna
åtgärder.
Det är mig ett nöje att vitsorda det utomordentliga intresse som från samtliga
anstaltsföreståndares sida visats för att bereda de elever, som skulle utskrivas,
arbetsanställning i det fria. Det är också uppenbart att det är den
rationella anordningen, att tyngdpunkten i fråga örn arbetsanskaffningen
ligger hos dem, som haft att svara för elevernas utbildning, som känna deras
fallenhet liksom deras fel och förtjänster, och som under daglig samvaro
med dem få tillfälle att dryfta de arbetsmöjligheter varpå de själva kunna
lämna anvisning. Den viktigaste hjälp, som skulle kunna beredas anstaltsledningen,
vore givetvis att söka hos de skyddskonsulenter, vilkas tillsättande
tyvärr fått anstå på grund av kristiden. Det kan ju aldrig bli möjligt för en
central nämnd nied dess mycket begränsade arbetskrafter att spela en mera
betydande roll i fråga om den direkta platsförmedlingen. Det synnerligen
goda samarbete som ägt rum mellan nämnden och fångvårdens representanter
på detta område har emellertid varit fruktbärande, och nämndens
sekretariat har förvärvat en icke ringa rutin uti att stå anstaltsledningarna
bi i fråga örn platsanskaffningen. Att detta varit en synnerligen tidsödande
uppgift säger sig självt. 1 längden och i den mån nämndens arbetsbörda
ytterligare tillväxer är det emellertid uteslutet, att i varje fall ordföranden
skall hava möjlighet att göra en mera positiv insats på detta område. Någon
ändring i det arbetssätt som utbildats inom nämnden i fråga örn samarbetet
mellan nämnd och fångvårdsfunktionärer synes icke böra komma i fråga.
Anskaffandet av tillsynsmän ute i orterna lär alltjämt väsentligen böra ankomma
på nämnden. Vad angår nämndens eftervårdande verksamhet i övrigt
hänvisas till nästa punkt.
A. 1 reciten lill statsrevisorernas uttalande anföres, att en upprättad statistik
angående anstaltsvistelsens längd synes giva vid handen, att utskrivning
skett efter en enhetlig grund, varifrån undantag förhållandevis sällan
gjorts.
Av sammanhanget framgår icke örn eller i vad mån man ansett delta
förhållande hava inverkat eller böra inverka på nämndens arbetssätt. Jag
kan därför härutinnan inskränka mig till att påpeka, att det måste anses
helt naturligt att nämnden, som ju enligt lag äger fri prövningsrätt inom en
mycket vid marginal, vid avgörandet av utskrivningsfrågor handlar efter i
möjligaste mån enhetliga principer. Skulle återigen i det citerade påpekandet
— eller i statsrevisorernas under punkt 3 anförda uttalande — ligga någon
— 10
antydan om att nämndens arbetsuppgifter skulle kunna överflyttas på funktionärer
inom fångvården, och skulle sålunda meningen vara att sätta i fråga
nämndens existens över huvud såsom självständigt beslutande organ, ber
jag att härom få anföra följande.
Enligt förarbetena till ungdomsfängelselagen utgör en från fångvårdsförvaltningen
fristående utskrivningsnämnd under ordförandeskap av en domare
en ofrånkomlig förutsättning för bela ungdomsfängelseinstitutets användbarhet.
Det vore principiellt otänkbart att åt fångvårdens egna funktionärer
överlämna bestämmandet av den tid under vilken en för brott dömd
person skall vara underkastad fångvård. Intet kulturland känner någon dylik
ordning. Den straffdom på obestämd tid, som ligger såväl i internering
och förvaring av vissa förbrytare som i ungdomsfängelsestraffet, innebär en
stark principiell avvikelse från tidigare strängt vidhållen uppfattning, att
domstolen skall utöva det avgörande bestämmandet i fråga örn strafftidens
längd, låt vara att denna i vissa fall kan i administrativ ordning förkortas
genom villkorlig frigivning. Det undanskjutande av domstolens beslutanderätt,
som de nämnda obestämda straffdomarna innebära, uppväges av att ett
domstolselement inskjutes på straffverkställighetsstadiet såsom ett kontrollerande
oell i fråga örn strafftidens längd beslutande organ. Denna anordning
utgör frukten av en inom den internationella kriminalpolitiken sedan länge
förd, mycket livlig diskussion om medverkan av domare inom straffverkställigheten
och får anses utgöra en oersättlig vinning för rättssäkerhelskravet
inom straffrättsskipningen. Domarelementets betydelse har ansetts vara
så stor, att medan i interneringsnämnden från början fångvårdsstyrelsens
chef kunde sitta och jämväl satt såsom ordförande, det genom den nya lagstiftningen
i ämnet bestämts, att ordföranden skall vara domare. Ungdomslangelselagen
hade redan dessförinnan visat vägen genom motsvarande bestämmelse
beträffande ungdomsfängelsenämnden. 1 själva verket kunna
både internerings- och ungdomsfängelsenämnderna betraktas som ett slags
specialdomstolar, som övertagit de allmänna domstolarnas funktioner att på
sina arbetsområden bestämma frihetsberövandets längd. Deras sakkunskap
i fråga örn straffverkställighet garanteras därigenom att fångvårdschefen är
självskriven ledamot av båda nämnderna, men ledningen av nämndens arbete
ligger och bör ligga hos domaren. Som bekant har här i landet rättssäkerhetskravet
i fråga örn frihetsberövande åtgärder sträckt sig ända därhän,
att medicinalstyrelsen ej utgör högsta instans i fråga örn sinnessjukas
kvarhållande på hospital, utan denna funktion är anförtrodd åt sinnessjuknämnden
under ordförandeskap av en domare. På grund av vad sålunda anförts
får jag på det bestämdaste avstyrka varje principiell förändring i ungdomsfängelsenämndens
ställning och uppgift.
Under förarbetena till ungdomsfängelselagen har någon gång berörts möjligheten
av de olika utskrivningsnämndernas sammanslående till en gemensam
organisation, en fängelsenämnd eller fångvårdsdomstol. Den vunna erfarenheten
från såväl interneringsnämnden som ungdomsfängelsenämnden
torde emellertid tala för att tills vidare behålla skilda utskrivningsorgan. Vartdera
arbetsområdet är så stort, att det efter en sammanslagning svårligen
skulle låta sig göra att behålla den nuvarande ordningen att ordförandeskapet
utövas av en domare med sin huvudsakliga verksamhet på annat håll. Ur
kostnadssynpunkt skulle en dylik sammanslagning säkerligen bliva mindre
fördelaktig än den nuvarande ordningen. Den önskvärda kontakten mellan
de olika nämnderna kan upprätthållas därigenom att även någon annan ledamot
än fångvårdschefen och hans suppleant blir gemensam för dem båda.
Så är redan fallet beträffande representanten för den psykiatriska sakkun
-
— 11 -
skapen. Förläggningen av båda nämndernas lokaler till fångvårdsstyrelsen
utgör också en lämplig sammanhållande faktor.
I årets statsverksproposition göres det uttalandet, att till den del nämndens
verksamhet består i platsanskaffning åt och tillsyn över från ungdomsanstalt
på prov utskrivna, det synes böra ankomma på fångvårdsstyrelsen att ombesörja
att verksamheten på lämpligt sätt bedrives, därvid i viss utsträckning
de till Svenska skyddsförbundet anslutna skyddsföreningarna torde kunna
anlitas. Åtgärder för att möjliggöra en sådan överflyttning av nämndens eftervårdande
verksamhet ha redan vidtagits. Detta innebär ett beaktansvärt
försök att under kristiden på redan existerande frivilliga organ överflytta de
arbetsuppgifter som annars skulle tillkommit de planerade skyddskonsulenterna.
Varje decentralisering av rena vårdåtgärder måste också hälsas välkommen.
Nämnden kan emellertid aldrig komma ifrån sin skyldighet att
ägna kontinuerlig kontroll över hur eftervården utövas, så alt nämnden må
kunna ingripa i rätta ögonblicket med de åtgärder, som enligt lag ankomma
på densamma. Att överflytta någon del av ansvaret härför på andra organ
kan icke vara lämpligt. Till närmare belysning av erfarenheterna från ungdomsfängelsenämndens
eftervårdande verksamhet kan hänvisas till en artikel
av nämndens dåvarande sekreterare, hovrättsassessorn Sven Larsson, i Tidskrift
för barnavård och ungdomsskydd 1940 nr 6 sid. 222. Jfr även ungdomsfängelsenämndens
utlåtande till första lagutskottet den 29 mars 1940,
intagen som Bilaga B till utskottets utlåtande 1940 nr 50 sid. 14.
5. Statsrevisorerna fästa vidare i sitt uttalande uppmärksamheten på att
nämndens kostnader visa en stark tendens till stegring.
Det torde ligga i sakens natur att, när en nämnd tillskapas för att fylla
vissa uppgifter i fråga örn utskrivning av och tillsyn över ett visst klientel
som omfattas av en ny lagstiftning, det som regel är omöjligt att på förhand
ens tillnärmelsevis riktigt beräkna, hur omfattande nämndens arbetsbörda
kan komma att bliva. När interneringsnämnden beslöts vid 1927 års riksdag,
anförde sålunda justitieministern härom (II huvudtiteln sid. 51):
’Att åstadkomma en tillförlitlig uppskattning av de kostnader, som komma
att föranledas av nämndens inrättande, torde svårligen låta sig göra innan
densamma någon tid varit i verksamhet. Tillsvidare synes ersättning åt
nämndens ledamöter böra utgå efter i huvudsak enahanda grunder, som gälla
för ersättning åt kommittéledamöter och andra sakkunniga. Ärendenas föredragning
i nämnden och sekreterargöromålen torde, enligt vad jag inhämtat
från fångvårdsstyrelsen, kunna utgöras av någon hos styrelsen anställd befattningshavare.
Särskilt anslag för ifrågavarande ändamål anser jag ej behövligt,
utan torde erforderliga medel kunna bestridas av förslagsanslaget till
fångvården.’
Generella bestämmelser angående nämndens kostnader meddelades av
Kungl. Maj:t genom brev 2B/11 1927 — med vissa tillägg 27/0 1929 och 30/12 1 930
—• utan någon maximering annat än beträffande arvodet till sekreteraren och
hans vikarie. Först i statsverkspropositionen till 1935 års riksdag uppfördes
utgifterna för interneringsnämnden fr. o. m. budgetåret 1935/1936 under ett
särskilt förslagsanslag, uppdelat på tre poster, samtliga förslagsvis, nämligen
Arvoden ur särskilda ersättningar bestämda av Kungl. Majit kronor 8,400
Avlöningar lill icke ordinarie personal .................. » 1,200
Omkostnader ..................................... • ■ • 8__3,900
Summa kronor 13,500.
Detta anslag återkom oförändrat 1936 och 1937. I statsverkspropositionen
1938 föreslogs en höjning av anslaget till 14,000 kronor, och 1939 höjdes an
-
— 12 —
slaget ytterligare, med hänsyn till det väntade ikraftträdandet av 1937 års lag
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, till 15,200 kronor. I årets
statsverksproposition har det sänkts till 12,600 kronor.
I motsats till vad som sålunda ägt rum beträffande interneringsnämnden,
meddelades från början ett särskilt förslagsanslag för ungdomsfängelsenämnden,
vars blivande arbetsbörda givetvis var lika svår att beräkna som interneringsnämndens.
Förslagsanslagets storlek och de verkliga utgifterna å anslaget
framgå av denna uppställning:
1938/39 1939/40 1940/41 1941/42
kronor kronor kronor kronor
Förslagsanslag.................... 3,000 3,500 6,000 7,400
Utgifter........................... 3,877 7,565 (förslag i stats
verksprop.
)
Betecknande för hur man kunnat missräkna sig är, att för det budgetår
som nu är i fråga, 1939/40, den av Kungl. Maj:t fastställda staten upptog en
post för expenser å 200 kronor, vilken sedermera med Kungl. Maj:ts medgivande
måst höjas till 1,294 kronor, till väsentlig del avseende telefonkostnader
för utövande av nämndens befattning med anskaffning av arbetsanställning
och tillsynsmän och övrig eftervårdande verksamhet. Dessa telefonkostnader
lära icke äga någon motsvarighet i interneringsnämndens utgiftstak
På samma sätt var renskrivningskostnaden under budgetåret beräknad
till 400 kronor men uppgick till 1,866 kronor. Den enda post på vilken någon
besparing kunnat göras avser reseersättning: av anslagna 1,600 kronor togos
blott 985 kronor 60 öre i anspråk. Såsom nämnden anfört i sin skrivelse till
departementschefen den 28 augusti 1940 angående anslagsäskanden till 1941
års riksdag, står den sålunda gjorda inskränkningen i nämndens resor icke i
god överensstämmelse med det vid lagstiftningens tillkomst hävdade önskemålet,
att nämnden skulle komma i personlig kontakt med alla dem, angående
vilka nämnden hade att fatta beslut. Nämnden ansåg också angeläget
att resor till anstalterna utanför Stockholm företoges i den omfattning, som
sålunda varit åsyftad.
Sekreterarens arvode utgick under budgetåret med 50 kronor i månaden,
och en biträdande sekreterare uppbar tidvis ersättning med samma belopp
och tidvis med 25 kronor. I själva verket finnes numera behov av en hellidstjänsteman
på sekreterarposten. Då denna fråga reglerats sedan jag lämnade
nämnden, kan densamma här förbigås.
Beträffande dagarvodena till ordförande och ledamöter hava dessa enligt
Kungl. Maj :ts föreskrift i den för nämnden gällande stadgan utgått i enlighet
med gällande kommittékungörelse. För alt i görligaste mån hålla kostnaderna
nere har jag emellertid såsom ordförande under början av budgetåret
(fyra månader) tillämpat samma debiteringsprincip som under föregående
budgetår, i det jag för arbetsdag å tjänsterummet mellan sammanträdena
debiterat allenast vanlig ledamotsersättning (6 kronor) i stället för ordförandeersättning
(12 kronor). Under en tid av budgetåret motsvarande urtima
riksdagens längd, fyra månader, upphörde jag emellertid (liksom under 1940
års urtima riksdag från den 1 augusti till min avgång i oktober månad) med
hänsyn till de uppburna riksdagsarvodena alldeles att debitera någon ersättning
för dylika arbetsdagar. Först efter ingången av mars 1940 fram till och
med juli månad eller till största delen under tid, då jag åtnjutit antingen hel
tjänstledighet från hovrätten med avdrag å lönen för riksdagsarbetet eller ock
semester, och då arbetet i nämnden var alldeles särskilt betungande, bar jag
debiterat ersättning i enlighet med 40 § i stadgan för ungdomsfängelsenämnden.
På denna punkt kan, sedan sekretariatets arbetsmetoder vunnit sin
— 13 —
utformning under ordförandens aktiva ledning och medverkan, numera tydligen
någon besparing göras därigenom, att ordföranden, i samband med anställande
av heltidstjänsteman såsom sekreterare och etablerandet av ett intimare
samarbete mellan sekreteraren och fångvårdsstyrelsen, begränsar sitt
deltagande i de löpande göromålen och allenast sammanträder med sekreteraren
vissa dagar i veckan. Ytterligare någon besparing lärer bliva följden
av att kommitténs lokaler förlagts till fångvårdsstyrelsen, nämligen en minskning
dels av den dryga posten för telefoneringskostnad, dels ock av renskrivningskostnaden,
i det att fångvårdsstyrelsens arbetskrafter i viss utsträckning
kunna användas för detta ändamål.
I övrigt torde det vara ofrånkomligt att räkna med att utgifterna för nämnden
i stället för att sjunka måste komma att ökas, i mån som antalet å ungdomsanstalterna
intagna och från dessa på prov utskrivna växer. I årets
statsverksproposition har anslaget också, trots överflyttning av vissa kostnader
till annat håll, ökats till ett belopp ungefär motsvarande utgifterna
under budgetåret 1939/40.
Att kostnaderna under det budgetår, som varit föremål för statsrevisorernas
granskning, kunnat hållas vid det låga beloppet av omkring 7,500 kronor
kan endast förklaras därigenom, alt sekreteraren och biträdande sekreteraren
och i sin mån även ordföranden utfört arbete i nämnden i vida större
utsträckning än som svarat mot den ersättning de uppburit.
6. Statsrevisorerna uttala till slut, att det enligt deras uppfattning torde
vara befogat med en utredning, örn icke nämndens betydelsefulla arbetsuppgifter
skulle kunna utan eftergivande av effektiviteten lösas med en rationellare
och mindre kostsam arbetsform.
Jag vågar vördsamt ifrågasätta, huruvida icke denna utredning må anses
verkställd genom vad här ovan anförts. Att någon utomstående skulle kunna
finna en rationellare arbetsform än den, som nämnden nu under ett par
års verksamhet utexperimenterat, är föga sannolikt. Statsrevisorerna ha icke
heller lämnat någon anvisning i detta hänseende. Nämndens ordförande och
vice ordförande — överdirektören Göransson — ägnade under augusti 1940,
närmast med anledning av finansdepartementets besparingsdirektiv av den
21 juni 1940, ett par arbetsdagar åt en noggrann genomgång i arbetsbesparande
syfte av nämndens, ordförandens och sekretariatets arbetsmetoder i
minsta detalj. Härvid gjordes en del förkortningar i nämndens protokollsformulär,
och ett av ordföranden tidigare uppgjort utkast till instruktion för
nämndens sekreterare med avseende å diarieföring m. m. reviderades. Sannolikt
kan även nämndens nye ordförande, när han med friska ögon nu
mött sekretariatets inarbetade metoder, finna uppslag till förbättringar. Såsom
redan nämnts, utgöra icke nämndens protokoll utan de intagnas personakter
— vid min avgång över 400 — den verkliga källan till kännedom
örn nämndens arbete. Dessa personakter hava icke varit föremål för statsrevisorernas
granskning. Jag vågar hålla före, att de äro frukten av ett både
praktiskt och ändamålsenligt arbetssätt. Vid jämförelse med andra nämnder
med liknande arbetsuppgifter lärer det också framgå att nämndens arbetsform
varit förvånansvärt billig.
Stockholm den 12 januari 1941.
K. Schlyter.»
— 14 —
Ungdomsfängelsenämnden beslöt att hänvisa till vad presidenten Schlyter
sålunda anfört och därutöver erinra örn vad statsrådet och chefen för justitiedepartementet
yttrat angående ungdomsfängelsenämnden i årets statsverksproposition.
Som ovan.
På ungdomsfängelsenämndens vägnar:
R. PETRÉ.
T. Lindberg.
Arméförvaltningens civila
departements
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 5.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940 har Kungl. Majit anbefallt arméförvaltningens
civila departement att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer i sin berättelse för tiden den 1 juli 1939—den 30 juni 1940
rörande IV huvudtiteln under § 5 anfört angående avlöningsförmåner till
vissa pensionerade befattningshavare under mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap.
Efter en redogörelse för de å nämnda personalkategori tillämpliga avlöningsbestämmelsema
hava revisorerna såsom sin mening framhållit, att bärande
skäl icke förelåge för att pensionerad beställningshavare i arvodesbefattning,
som under förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering fullgjorde
huvudsakligen samma arbetsuppgifter, som ålåge honom under fredstjänstgöring,
skulle komma i åtnjutande av högre avlöningsförmåner än
dem han eljest ägde uppbära. Det påtalade förhållandet ansågo revisorerna
sammanhänga med att pensionerade beställningshavare med placering i arvodesbefattningar
inkallats till krigstjänstgöring i egenskap av beställningshavare
i reserven, varigenom de automatiskt erhöllo krigslön. Revisorerna
ifrågasatte lämpligheten av att till krigstjänstgöring inkallades sådana pensionerade
beställingshavare, vilka även under krigstjänstgöring avsåges fortfarande
skola fullgöra de med arvodesbefattningen förenade göromålen.
I anledning härav får arméförvaltningens civila departement i underdånighet
anföra följande.
Pensionerade beställningshavare i arvodesbefattning äro i gällande stater
och sammansättningsplaner upptagna såsom militär personal.
Härav följer, att med den avfattning krigsavlöningsreglementet erhållit
dessa beställningshavare äga åtnjuta avlöning enligt reglementets bestämmelser
vid tjänstgöring under sådana förhållanden, att reglementet är tilllämpligt.
Vederbörande är alltså berättigad att uppbära månadslön enligt
den beställning, han innehar i reserven, och terminslön, där sådan utgår,
efter innehavande tjänsteställning. Detta gäller ej endast den, som i fredstid
tjänstgör i arvodesbefattning eller vid förstärkt försvarsberedskap eller
mobilisering inkallats för sådan tjänstgöring, utan pensionerad personal i
allmänhet.
— 15 —
De i gällande fredsavlöningsstater upptagna arvodesbeloppen äro för det
stora flertalet fall i princip så avpassade, att de jämte pension för förutvarande
innehavare av kaptens- och fanjunkarbeställningar skola åtminstone
å medeldyrort giva en behållen inkomst ungefärligen motsvarande kaptens
respektive fanjunkares avlöning.
Då arvodena emellertid icke äro dyrortsgrupperade utan utgå nied enhetliga
belopp oberoende av vederbörandes stationeringsort, kommer en arvodestagares
sammanlagda inkomst av pension oell arvode att på de högre
dyrorterna understiga kaptens respektive fanjunkares avlöning, medan förhållandet
är det motsatta på de billigare dyrorterna. I syfte att för de å
sistnämnda orter tjänstgörande arvodestagarna förebygga löneminskning vid
övergång till krigsavlöningsreglementet, har i 5 § 5 morn. c) samma reglemente
införts en bestämmelse om att till pensionsavgången beställningshavare
i reserven utgående arvode skall för tid vederbörande fullgör tjänstgöring
eller innehar befattning, för vilken ifrågavarande förmån är avsedd såsom
ersättning, inräknas i månadslönen, i den måll summan av arvodet och
pensionen jämte dyrtids- eller därmed jämförligt tillägg överstiger den månadslön,
som enligt övriga bestämmelser i reglementet skall utgå.
Revisorerna hava framhållit, att till exempel en överstelöjtnant, som i
fredstid uppehölle för pensionerad officer avsedd arvodesbefattning, genom
åtnjutande av månadslön enligt krigsavlöningsreglementet komme att uppbära
väsentligt högre avlöningsförmåner än som före krigstjänstgöringen utgått
i form av arvode och pension. Detta sammanhänger med att enligt krigsavlöningsreglementet
avlöningen — vare sig fråga är om pensionerad personal
eller personal å aktiv stat —- utmätes icke efter göromålens art utan
efter den militära beställning (tjänsteställning), vederbörande innehar. Samma
är förhållandet för övrigt beträffande det militära avlöningsväsendet
överhuvudtaget, i det alt avlöning regelmässigt utgår efter innehavande beställning
och icke, såsom fallet är inom den civila statsförvaltningen, efter
vederbörandes befattning.
Vad särskilt angår den pensionerade arvodespersonalens avlöningsförhållanden
vid tillämpning av krigsavlöningsreglementet, har det av revisorerna
påtalade förhållandet redan beaktats av arméförvaltningen i dess yttrande
till försvarsväsendets lönenämnd den 11 september 1940 angående revision
av krigsavlöningsreglementet. Där anförde arméförvaltningen i denna fråga,
bland annat, följande.
Det synes tveksamt örn pensionerad personal i arvodesbefattning, som
för krigstjänstgöringstid bibehålies i dylik befattning, bör åtnjuta månadslön
enligt högre lönegrad än beställningshavare av den kategori, som företrädesvis
lärer avses för dylika arvodesbefattningar, dock givetvis minst det
belopp, som för tjänstgöring i fredstid tillkommer vederbörande i form av
pension och arvode jämte därå belöpande dyrtidstillägg eller därmed jämförligt
tillägg. Det kan således knappast anses befogat alt, medan flertalet
arvodesbefattningar bestridas av kaptener i reserven — vilka alltså vid tilllämpning
av krigsavlöningsreglementet erhålla månadslön enligt för dylika
beställningshavare gällande föreskrifter — i arvodesbefattningar förordnade
regementsofficerare vid fortsatt bestridande av dylika befattningar enligt
krigsavlöningsreglementet erhålla månadslön efter avsevärt gynnsammare
grunder.
Med nu gällande bestämmelser kommer till exempel en kapten förordnad
såsom rullföringsbefälhavare att åtnjuta månadslön såsom kapten, under
det en i enahanda befattning förordnad överstelöjtnant eller major erhåller
lön såsom sådan, ehuru någon skillnad i arbetsförhållandena knappast torde
föreligga.
— 16 —
Utöver vad sålunda anförts får departementet framhålla, att enligt numera
från och med den 1 januari 1941 gällande föreskrifter (SFS 985/1940)
terminslön till personal, som avlönas annorledes än såsom värnpliktiga, utgår
allenast vid tjänstgöring under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret
icke kan bibehållas. Den pensionerade arvodespersonalen, som fullgör
sin tjänstgöring å egen bostadsort kommer alltså i fortsättningen icke i åtnjutande
av terminslön. Härigenom kommer dels vederbörandes sammanlagda
avlöning att minskas i förhållande till tiden före den 1 januari 1941,
dels ock den ojämnhet, som föranledes av att terminslön utgår efter innehavande
tjänsteställning, att åtminstone i viss mån elimineras.
Stockholm den 10 januari 1941.
EDVIN STRÖM.
Underdånigst
TH. WIJNBLADH.
G. Erik Hallin.
Marinförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 5.
Vidkommande inkallelse av pensionsavgången personal i arvodestjänst ligger
sådan åtgärd, såsom ankommande på mobiliseringsmyndighet, utom
marinförvaltningens ämbetsområde. Beträffande åter dylik personals avlöningsförhållanden
torde följande förtjäna att framhållas.
Genom nådig remiss den 5 mars 1940 har Eders Kungl. Majit anbefallt
marinförvaltningen att avgiva underdånigt utlåtande över Svenska Underofficersförbundets
framställning den 29 februari 1940 angående vissa löneförmåner.
Ifrågavarande framställning åsyftade, bland annat, vidtagande av
sådan ändring i nådiga kungörelsen den 19 januari 1940 (nr 51) med särskilda
bestämmelser angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet, att
den punkt i 1 §, som stadgade, att gällande fredsbestämmelser alltjämt skulle
tillämpas beträffande den, som i fredstid uppehölle för pensionerad officer
eller underofficer avsedd arvodesbefattning och som under förstärkt försvarsberedskap
vid icke mobiliserad del av krigsmakten fullgjorde huvudsakligen
samma tjänstgöring som förut, måtte få utgå.
Uti marinförvaltningens till Eders Kungl. Majit i anledning härav den 4
maj 1940 avlåtna underdåniga skrivelse angående ekiperingsbidrag till personal
å övergångsstat samt krigsavlöning till personal på övergångsstat och
pensionerad personal i arvodesbefattning har ämbetsverket i hithörande delar
anfört följande:
»1. Beträffande frågan om borttagande av undantagsbestämmelsen i SFS
51/1940 1 § får marinförvaltningen anföra följande.
Formuleringen av ifrågavarande paragraf torde avse att medgiva en anpassning
av löneställningen efter de reella arbetsförhållandena i varje särskilt
fall. Denna anpassning har dock i realiteten icke kommit att ske efter ensartade
grunder, beroende på olika myndigheters mer eller mindre objektiva
uppfattning om innebörden av begreppet ''huvudsakligen’ i berörda paragraf.
Ämbetsverket vågar påstå, att stora orättvisor härigenom uppstått.
17 —
Arvodespersonalens tjänstgöringsförhållanden, skyldighet att bära uniform
lii. m. (se Reglemente för marinen prov. del 1 A § 164 moni. 5) äro i princip
desamma som den aktiva personalens. Nu ifrågavarande arvodestjänster
hava också tidigare i regel bestritts av personal på aktiv stat samt bestridas
alltjämt i allmänhet av sådan personal, i de fall de icke kunna besättas med
arvodister. Det förekommer också, att av de i vissa expeditioner tjänstgörande
officerarna och underofficerarna nied fullständigt lika tjänstgöringsförhållanden
en är pensionerad arvodist (eventuellt underofficer på övergångsstat)
medan övriga äro anställda på aktiv stat. Det synes därför endast rimligt, att
avlöningsförhållandena i huvudsak ordnas enligt de principer, som tillämpas
i fråga örn personalen på aktiv stat. x\tt så icke är förhållandet beträffande
de pensionärer, som i fredstid uppehålla befattningarna, synes ej böra föranleda
att vid försvarsberedskap de befattningshavare, som bestrida dessa
befattningar, skola erhålla sämre avlöningsförhållanden än de kommit i åtnjutande
av, örn de icke tidigare hörsammat statens kallelse att söka befattningarna
ifråga. Det torde även böra erinras att för innehavarna av ifrågavarande
arvodestjänster det måste framstå såsom en orättvisa att många av
dem, som sökt ifrågavarande arvodestjänster men icke erhållit dessa, nu vid
inkallelse uppbära högre lön än de, som förordnats å samma arvodestjänster.
För övrigt torde det förhålla sig så, att arvodesinstitutionen helt och hållet är
en fredsanordning, vilken gör det möjligt för staten att för en jämförelsevis
ringa utgift i fredstid anskaffa nödvändig och kompetent arbetskraft till sådana
speciella befattningar, vilka, såsom ovan nämnts, eljest måste besättas
av personal på aktiv stat. Marinförvaltningen får med avseende härå även
hänvisa till vad 1936 års lönekommitté uttalat angående arvodespersonalen
i sitt betänkande med förslag till militärt icke-ordinariereglemente (sid. 8),
nämligen att ifrågavarande personal intager en särställning och att dess tjänstgöringsförhållanden
i princip äro likartade med för den aktiva ordinarie personalen
gällande. Det synes förty icke vara riktigt att i nu ifrågavarande avseende
jämföra innehavarna av i vederbörliga stater uppförda arvodesbefattningarna
för pensionerad militär personal med den civila personalen i motsvarande
ställning.
Vad särskilt beträffar den personal på övergångsstat, som inkallats till
tjänstgöring för uppehållande av arvodesbefattningar, har densamma i många
fall icke förordnats att uppehålla dessa tjänster utan kommenderats därtill
genom tidigare beslut. Flera av de sålunda inkallade hava också efter överföringen
till övergångsstat direkt fortsatt tjänstgöringen i samma befattning,
som de dessförinnan innehaft såsom beställningshavare på aktiv stat. Under
fredstid har denna personal i befordrings-, tjänstgörings- och avlöningshänseenden
ävensom i fråga örn skyldighet att bära uniform m. m. också varit
fullt jämnställd med motsvarande personal å aktiv stat. Någon anledning att
frångå denna princip under försvarsberedskap torde näppeligen kunna anses
motiverad.
Under åberopande av vad sålunda anförts får marinförvaltningen tillstyrka,
att undantagsbestämmelsen i SFS 51/1940 1 § sättes ur kraft och att detta
beslut gives retroaktiv verkan fr. o. m. den 1 februari 1940.»
Genom Eders Kungl. Majlis kungörelse den 6 december 1940 (nr 985) örn
ändrad lydelse av kungörelsen den 19 januari 1940 (nr 51) med särskilda
bestämmelser angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet den 15 juni
1939 (nr 278) har jämväl berörda undantagsbestämmelse bortfallit.
Emellertid har sedan dess erfarenheten i viss mån givit vid handen, att åtminstone
i vissa fall arbetsbördan för inkallade arvodister icke varit så tyngande,
atl den bort i och för sig medföra större ersättning än under fredsförhållanden.
Vad angår civila ämbets- och tjänstemän lia de ju i allmänhet
2 H7i53. Hav. berättelse timi. stut sverket dr 19M. II.
— 18 —
fått vidkännas i följd av rådande förhållanden ökad arbetsbörda utan särskild
kompensation därför. Det vill alltså synas marinförvaltningen, som örn
pensionsavgångna beställningshavare i arvodestjänst icke obetingat böra vid
förstärkt i försvarsberedskap eller mobilisering inkallas till tjänstgöring å sina
befattningar i reserven.
På grund av vad sålunda anförts får marinförvaltningen i underdånighet
framhålla möjligheten av revision i förevarande avseende av gällande mobiliseringsplaner.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad chef, Wirström,
föredragande, och Grefberg.
Stockholm den 16 januari 1941.
Underdånigst
G. BJURNER.
Carl-Otto Krook.
Flygförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 13, § 5.
Det av riksdagens revisorer uppmärksammade förhållandet hänger samman
med den grad av försvarsberedskap, som det för närvarande anses nödvändigt
att bibehålla. De olika militära förbanden, anstalterna o. s. v. vid flygvapnet
skola nämligen enligt nådiga brevet den 26 april 1940 anses vara mobiliserade.
I vederbörliga krigstjänstgöringslistor finnas för markpersonal avsedda befattningar
upptagna, vilka skola bestridas av pensionerad personal. Vissa av
dessa befattningar tillkomma vid mobilisering; andra åter hava större eller
mindre motsvarighet i fredsbefattning med arvode. Den senare kategorin befattningshavare
har tillförsäkrats att icke behöva lida minskning i de förmåner,
som tillkomma dem i fred. Härför synas billighetshänsyn tala, men
det vore å andra sidan enligt flygförvaltningens mening icke rättvist att i sådana
förekommande fall, då krigslönen överskjuter förmånerna i fred, tilldela
dem lägre avlöning än som utgår till annan pensionerad personal, vilken inkallats
till krigstjänstgöring utan att i fred bestrida arvodesbefattning. Det
synes dessutom att det skulle vara oegentligt att fastställa en sådan ordning
att det för arvodestagaren skulle vara till ekonomisk fördel att söka entledigande
från befattningen och i stället mottaga inkallelse. Härtill kommer slutligen
att det icke utan vidare låter sig avgöra huruvida en befattningshavare
i krigsorganisation fullgör huvudsakligen samma tjänstgöring som i fred.
Avgörandet i dessa fall bleve beroende av olika chefers bedömande och kunde,
efter vad erfarenheten vid tillämpning av kungörelsen nr 51/1940 utvisat,
utfalla synnerligen ojämnt, skapande irritationsmoment.
Av anförda skäl får flygförvaltningen avstyrka en återgång till den reglering
av arvodestagames förmåner, som kom till stånd i nyssnämnda kungörelse.
Huruvida framställningens syfte på annan väg kan vinnas torde
lämpligen böra undersökas vid den pågående revisionen av krigsavlöningsreglementet.
— 19 —
I ärendets handläggning hava, förutom undertecknad souschef deltagit
Lychnell, Söderberg och Nilson, föredragande.
Stockholm den 3 januari 1941.
Underdånigst
ARTHUR ÖRNBERG.
Åke Gyllenram.
Chefens för Armén
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del. I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss 20/12 1940 angående riksdagens revisorers
berättelse i vad avser tvångsanskaffning av hästar och fordon får jag med
remisshandlingens återställande i underdånighet anföra följande.
Riksdagens revisorer göra till en början det uttalandet, att det, av skäl som
närmare angivas, måste anses önskvärt, att förändringar snarast möjligt vidtagas
i häst- och fordonsanskaffningslagen. I uttalandet omnämnes vidare
min underdåniga skrivelse 14/n 1940, nr 47: 10, i vilken ävenledes anmälts,
att ifrågavarande lag är i behov av omarbetning, varvid ifrågasättes, att bestämmelserna
i rekvisitionslagen (beredskapsförfogandelagen) borde tillämpas
vid avstående av hästar och fordon. Av skrivelsen framgår emellertid
jämväl, att sättet för planläggningen i fredstid av tvångsanskaffning av hästar
och fordon vid mobilisering fortfarande föreslås regleras genom en häst- och
fordonsanskaffningslag. Den planläggning, som grundas på denna lag bör
gå ut på — förutom att säkerställa, att hästar och fordon vid inträffad mobilisering
i erforderligt antal tillföras de militära förbanden — jämväl att tillgodose
i möjligaste mån den civila befolkningens intressen och kravet på
transportmedel för livsmedels- och evakueringstransporter m. m. Jag har
sålunda intet att erinra mot vad riksdagens revisorer i dessa avseenden anfört.
Riksdagens revisorer omnämna vidare, att statens krisrevision hemställt
örn utredning rörande nya bestämmelser i fråga om hela tvångslagstiftningen
för försvarsväsendets behov.
Jag har intet alt erinra mot att en sådan utredning kommer till stånd. Av
skäl som anförts i min ovannämnda skrivelse nr 47: 10 bör emellertid en omarbetning
av häst- och fordonsanskaffningslagen icke onödigtvis uppskjutas.
Av detta och av andra skäl synes det lämpligt att särskild utredning rörande
omarbetning av häst- och fordonsanskaffningslagen kommer till stånd oberoende
av den av krisrevisionen ifrågasatta utredningen.
Stockholm den 18 januari 1941.
Underdånigst
Enligt bemyndigande
IVAR HOLMQUIST.
Chef för armén.
Folke Högberg.
- 20 —
Arméförvaltningens tyg- och
intendenturdepartements
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Med anledning av förevarande nådiga remiss å transund av riksdagens revisorers
berättelse beträffande tvångsanskaffning av hästar och fordon för
försvarsväsendets behov får arméförvaltningens tyg- och intendenturdeparlemont
i underdånighet anföra följande.
Såsom i revisorernas berättelse framhålles, har tvångsuttagningen av såväl
motorfordon och motorredskap som hästfordon och hästar för krigsmaktens
behov under nuvarande krissituation i många avseenden icke handhafts
på ändamålsenligt sätt, varjämte i dessa ämnen gällande författningar visat
sig vara i behov av revidering.
Tyg- och inlendenturdepartemcnten anse sig icke här kunna ingå på närmare
granskning av hithörande frågor, men få i underdånighet framhålla
angelägenheten av, att den av såväl .statens krisrevision som riksdagens revisorer
föreslagna utredningen inom ifrågavarande område snarast kommer
till stånd, och att representanter för departementen måtte om möjligt beredas
tillfälle att deltaga i utredningsarbetet.
I detta ärendes handläggning hava deltagit, för tygdeparlementet undertecknade
Gustafsson och Höglund, den senare föredragande samt för intendenturdepartementet
generalintendenten Söderbom samt byråchefen, överfältveterinär
A. Morén.
Stockholm den 17 januari 1941.
Underdånigst
H. GUSTAFSSON.
H. HÖGLUND.
Gösta Lindström.
Överståthållarämbetets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har Överståthållarämbetet anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
i sin senast avgivna berättelse anfört rörande tvångsanskaffning av
hästar och fordon för försvarsväsendets behov.
Till åtlydnad härav får Överståthållarämbetet i underdånighet anföra följande:
Revisorerna
uttala, att de iakttagelser, som revisorerna gjort rörande den
praktiska tillämpningen av gällande häst- och fordonsanskaffningslag, i flera
avseenden varit av sådan art, att det måste anses önskvärt, att förändringar
snarast möjligt vidtoges i ifrågavarande lagstiftning. I sådant hänseende
framhålles, att inmönstrade hästar och fordon icke alltid varit för krigsbruk
— 21 —
lämpliga, främst beroende på att uttagningen i fredstid varit otillfredsställande.
Med avseende å fordonsuttagningen hava revisorerna härvid påpekat,
att denna sker utan föregående besiktning. Vidare anmärkes, att mönstringsnämndernas
arbete, när det gäller prissättningen, skett efter skilda normer
och att riksvärderingsnämndernas taxor icke, såsom sannolikt av statsmakterna
avsetts, synas hava kommit till användning härvidlag.
Överståthållarämbetet har för egen del endast erfarenheter av inmönstringen
av motorfordon. Ämbetets iakttagelser härvidlag giva vid handen, att den
nuvarande formen för aftagning av motorfordon, utan någon som helst föregående
besiktning, leder till otillfredsställande resultat. Även örn uttagningen
helt verkställes bland fordon av de senaste tillverkningsåren, kan under
sådana förhållanden icke undvikas, att en hel del för krigsbruk mindre lämpliga
fordon bliva uppförda i motorfordonsrullorna. Inmönstringarna inom
Stockholm hava dock i stort sett kunnat fullbordas på utsatt tid och med gott
resultat. Visserligen blev kassationen betydande men på grund av den rikliga
tillgången på fordon inom Stockholm och de korta avstånden var det
för ämbetet möjligt att under pågående mönstringsförrättning anskaffa ersättningsfordon
i tillräcklig mängd. Därest en sådan komplettering under
hand icke kunnat ske, hade det givetvis blivit nödvändigt för täckande av
fordonsbehovet att uttaga jämväl fordon, som under andra förhållanden bort
kasseras. Provisoriskt torde olägenheten av den bristfälliga uttagningen kunna
avhjälpas inom den nuvarande lagstiftningens ram genom att framdeles
en betydligt större inmönstringsreserv uttages. En sådan lösning är dock
mindre tillfredsställande, då man vid mobilisering av flera skäl bör undvika
att å mönstringsplatsema samla större mängder fordon än vad som är oundgängligen
nödvändigt. Vid en slutlig reglering torde böra övervägas, huruvida
icke, på sätt revisorerna föreslagit, uttagningen bör föregås av besiktning.
Ämbetet vill emellertid härvidlag framhålla, att en aftagning efter besiktning
torde komma att medföra betydande kostnader, helst som man för
att ernå det avsedda syftet synes vara nödsakad att med icke alltför stora
tidsmellanrum anordna revisionsbesiktningar.
Vad därefter angår mönstringsnämndernas arbete, så synes det nödvändigt,
för att nämnderna skola vara i stånd att tillfredsställande fullgöra sina åligganden,
att varje nämnd har åtminstone en ledamot, som är sakkunnig, när
det gäller handel med fordon respektive hästar. I Stockholm var detta önskemål
uppfyllt på det sättet, att ämbetet till ordförande i mönstringsnämnderna
endast utsett personer med sakkunskap på nu berörda områden. Då det
vid mönstringen befanns, att motormönstringsnämnderna icke kunde medhinna
sitt arbete nied endast en dylik sakkunnig, utsåg Överståthållarämbetet
ett extra biträde åt varje nämnd, vilka biträden valdes bland personer, sysselsatta
inom bilhandeln.
Vad som särskilt torde hava bidragit till mönstringsnämndernas mindre
goda arbetsresultat synes hava varit, att nämndernas ledamöter på förhand
icke varit tillräckligt informerade örn arten av sina arbetsuppgifter. De författningar
och anvisningar, som i sådant hänseende tillställdes ledamöterna,
voro i regel icke avfattade på sådant sätt, alt dessa kunde få någon klar bild
av de olika åliggandena. För att råda bot på detta förhållande lät Överståthållarämbetet
för sin del under hösten 1938 kalla samtliga ledamöter inom
huvudstadens mönstringsnämnder till ett särskilt sammanträde inför ämbetet,
varvid nämndernas ledamöter i mera lättfattlig form muntligen erböllo redogörelse
för, huru mönstringsnämndernas arbete skulle bedrivas. Det muntliga
föredrag, som hölls i ämnet, blev sedermera tillställt samtliga ledamöter i
skriftlig form. Vid nämndens sammanträde dryftades liven frågan örn prissättningen
och utarbetades därefter av länsbesiktningsmannen för Stockholms
— 22 —
stad och län en promemoria, angivande vissa normer för värderingen av motorfordon.
Även denna promemoria tillställdes ledamöterna av motormönstringsnämnderna.
Därest på nu angivet sätt nämnderna utrustas med sakkunniga
ledamöter och i förväg erhålla tillräckliga informationer angående
sina åligganden, böra de enligt ämbetets mening vara väl lämpade att fylla
sina maktpåliggande uppgifter.
Revisorerna understryka vikten av alt vid uttagningen största möjliga hänsyn
tages till den civila befolkningens intressen. I detta sammanhang framhålla
revisorerna, att erfarenheterna giva vid handen, att i många fall för
ägarens utkomst nödvändiga hästar och fordon inmönstras eller rekvireras,
medan mera umbärliga icke tagas i anspråk. Överståthållarämbetet har för
egen del viss erfarenhet av de olägenheter, som tvångsanskaffningen i nu
berörda hänseenden medfört. I viss utsträckning lyckades Överståthållarämbetet
i dylika fall att efter förhandlingar med vederbörande militära förband
få fordonen återställda till vederbörande ägare, mot att andra mera umbärliga
fordon ställdes till förfogande. En sådan jämkning i efterhand kan
dock knappast ske, därest de mobiliserade förbanden omedelbart efter tvångsanskaffningen
lämna orten. Vill man tillgodose civilbefolkningens intressen
i förevarande hänseende, torde vara nödvändigt att redan vid uttagningen
åtminstone summariskt undersöka de olika häst- och fordonsägarnas förhållanden.
Att härvid de kommunala myndigheterna kunna lämna en värdefull
hjälp, framför allt på mindre orter, är givet. Det måste emellertid framhållas,
att en dylik prövning av hästarnas och fordonens umbärlighet för
olika personer kommer att bliva mycket betungande och är ägnad att giva
upphov till många tvistigheter. Det bör även beaktas, att särskilt motorfordonen
i stor utsträckning äro föremål för överlåtelse och att därför de beslut,
som meddelats angående ett visst fordons undantagande från uttagning ingalunda
med säkerhet kan bliva bestående under hela uttagningstiden.
Till slut hava revisorerna förordat, att uppgiften att utbetala ersättningar
för tvångsanskaffade hästar och fordon skulle överlämnas åt en särskild avdelning
hos varje länsstyrelse, vilken avdelning skulle hava i uppdrag att
handlägga samtliga ersättningsfrågor samt verkställa utbetalning och ersättning
för alla inmönstrade och eventuellt även rekvirerade hästar och fordon.
Genom en dylik centralisation av alla ersättningsfrågor synas betydande fördelar
kunna vinnas, framför allt ur arbetsbesparingssynpunkt. Överståthållarämbetet
anser sig därför kunna förorda ifrågavarande anordning, givetvis
under förutsättning att anslag tillhandahållas för beredande av erforderlig
förstärkning av arbetskraften.
Stockholm den 20 januari 1941.
Underdånigst
TORSTEN NOTHIN.
N. G. VALENTIN.
— 23 —
Länsstyrelsens i Stockholms
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 6 av sin berättelse anfört rörande tvångsanskaffning av hästar
och fordon för försvarsväsendets behov.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen, med överlämnande av ett av försvarsassistenten
avgivet yttrande, för egen del anföra följande.
Av riksdagsrevisorernas berättelse framgår, att gällande bestämmelser rörande
uttagning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot
enligt de erfarenheter, som vunnits under den rådande krissituationen,
äro i behov av en grundlig översyn. Sålunda synes själva uttagningsförfarandet
i olika hänseenden lämna rum för allvarliga anmärkningar. Vidare
hava brister framträtt beträffande såväl fastställandet som utbetalningen av
ersättningar för inmönstrade hästar och fordon. I sistnämnda avseende kan
länsstyrelsen vitsorda att samtliga mönstringsnämnder inom länet framfört
den åsikten, att det nu praktiserade utbetalningssättet i avsevärd grad fördröjt
mönstringsförrättningen. Beträffande frågan vilken myndighet som bör
utbetala den bestämda ersättningen torde böra övervägas, huruvida detta
bestyr bör ankomma på vederbörande militära förvaltningsmyndighet eller
länsstyrelse. I varje fall torde en sådan anordning böra genomföras, att risken
för dubbelbetalning i största möjliga utsträckning undvikes. I detta sammanhang
böra därför bestämmelserna om utbetalning av ersättningar för
rekvirerade förnödenheter beaktas, så att största möjliga enhetlighet vinnes i
fråga om utbetalningsförfarandet.
Bestämmelserna örn ersättning för tjänstbarheter, transport-, traktamentsoch
resekostnadsersättningar samt ersättning till ledamot av mönstringsnämnd
synas vidlådas av vissa oklarheter, som enligt länsstyrelsens mening
vid den ifrågasatta översynen böra undanröjas.
Stockholm å landskansliet den 20 januari 1941.
Underdånigst
KARL LEVINSON.
ERIK ÅMAN.
Bilaga.
P. M.
med avseende d riksdagens revisorers berättelse i vad angår tvångsanskaffning
av hästar och fordon för krigsmaktens behov.
A. Revisorernas iakttagelser.
Beträffande inom Stockholms län uttagna hästars och fordons inställande
till anbefalld mönstring erhöllo vederbörande häst- och fordonsägare kort
före mönstringsdagen per post eller genom kronobetjäningens försorg per
-
— 24 —
sonligt meddelande om inställelse. Misstag med avseende på dag för inställelse
bär här sålunda icke behövt förekomma. Något klagomål över att
mönstringsnämnd icke kunnat inmönstra erforderligt antal hästar och hästfordon
har icke förekommit. I allmänhet hava till inmönstring inkallats hästar,
som vid verkställd förmönstring visat sig lämpliga, varför någon större
kassationsprocent på grund av dräktighet, sjukdom eller annat laga skäl icke
torde hava förelegat.
Vad angår motorfordonsinmönstringen har länet endast en motormönstringsnämnd
(nr 15) vilken var i verksamhet en tredagarsperiod i april 1940
i Sigtuna. Vid förrättningen inmönstrades 47 lastbilar och 22 skåpbilar.
Samtliga i motorfordonsrullan upptagna fordon inställdes med undantag för
två, vilka voro under reparation. Av 78 mönstrade fordon kasserades emellertid
26 på grund av förslitning eller andra orsaker. Samtliga kasserade
bilar voro av 1937 års fabrikat. Trots den stora kassationen fylldes behovet
utan svårighet och 6 godkända bilar kunde återvända. Samarbetet mellan
militärmyndigheterna och mönstringsnämnderna inom länet synes hava
försiggått utan större friktioner.
Med avseende på prissättningen å hästar och hästfordon har jag mig icke
bekant, efter vilka grunder densamma skett. I fråga örn prissättningen å
motorfordon hänvisades ordföranden i motormönstringsnämnd nr 15 till
riksvärderingsnämndens taxa.
De av länsstyrelsen anordnade mönstringsställena samt inkvarteringen och
utspisningen av hämtningskommenderingarna och den civila förarpersonalen
hava icke föranlett några klagomål. Lokala värderingsnämnden har i
ett stort antal fall reglerat ersättningarna för kvarter och utspisning, varigenom
onödiga kostnader för statsverket undvikits. Den enda olägenhet,
som varit förknippad med denna gren av verksamheten, har varit, att landsfiskalerna
icke alltid kunde förutse när inkvartering skulle bliva erforderlig
i de fall då hästmönstring verkställts i något av grannlänen. Vid alla
dessa tillfällen har dock efter telefonsamtal med mig landsfiskalerna ordnat
erforderliga kvarter.
De ekonomiska redovisningarna hava även här i länet vållat en del nämnder
besvär. I detta sammanhang bör måhända framhållas olämpligheten av
att anordna besiktning av rekvirerade hästar på samma dag och plats, som
är bestämd för hästmönstringsförrättning. Så hade skett inom hästmönstringsområdet
nr 203. Mönstringsnämnden förleddes härigenom till att inmönstra
och betala samtliga hästar, således även de rekvirerade. Dessa
sistnämnda blevo på grund härav dubbelbetalta, då även regementet — fullt
riktigt — sände betalning för hästarna. Ordföranden i mönstringsnämnden
blev nödsakad att personligen återkräva de av honom för de rekvirerade
hästarna utbetalta ersättningarna.
Beträffande för tjänstbarheter m. m. utbetalt ersättning kan jag ej uttala
mig, då redovisningarna gått direkt till landskontoret.
B. Revisorernas uttalande.
Revisorerna konstatera, att, på grund av otillfredsställande ultagning i
fredstid, inmönstrade hästar och fordon icke alltid varit för krigsbruk lämpliga.
Något annat torde icke heller vara att vänta, så länge uttagningen
måste ske med ledning av vart fjärde år upprättade häst- och fordonsförteckningar
och i flertaiet fall utan föregående besiktning. Under en fyraårsperiod
kunna ju gårdar hinna helt eller delvis förnya sitt hästbestånd. Tiden
mellan förteckningarnas upprättande synes därför böra avsevärt förkortas.
Förteckningarna innehålla upplysningar om namn, kön, färg, tecken
och ålder, men ej örn ras eller typ. Det kan sålunda hända, att hästar
— 25 —
av ardennertyp bliva uttagna för med kärror utrustade truppförband. Intagning
utan besiktning bör ej få förekomma.
Inom länets samtliga hästmönstringsområden äro numera de i lagen föreskrivna
hästuttagningsmännen ersatta med militärmyndighet.
Ifrågasättas kan, örn åldersgränserna på hästar, som få uttagas (4—16
år), äro väl valda. All krigserfarenhet visar, att hästar på 7—8 år ännu icke
vunnit den stadga, att de förmå uthärda ett fälttågs ansträngningar mer än
ett par veckor. Nedre gränsen bör sålunda sättas vid lägst 7 år. En häst,
som gått i jordbruket tills den nått den respektabla åldern av 16 år, torde i
allmänhet vara i det närmaste försliten. Övre gränsen torde snarare böra
ligga vid omkring 14 år.
Chefens för armén framställning att tvångsanskaffning av hästar och fordon
skulle ske allenast enligt rekvisitionslagen (beredskapsförfogandelagen)
är ur många synpunkter tilltalande. Förfaringssättet är betydligt snabbare
än mönstringsförfarandet. Besparingar för statsverket skulle kunna göras,
då själva mönstringsapparaten ej kräver så stor personal. Misstag beträffande
inställandet av hästar och fordon skulle i viss mån undvikas. Ett
oavvisligt villkor vore dock att minst en av länsstyrelsen förordnad godeman
är närvarande vid varje besiktningsförrättning för att tillvarataga hästoch
fordonsägarnas intressen.
För att säkerställa jordbrukets och transportväsendets behov synes samarbete
böra etableras mellan hästuttagningsmyndigheten och lämpligt kommunalt
organ i likhet med vad som skett vid under de senaste månaderna
gjorda uttagningar, vid vilka samråd ägt rum med vederbörande kristidsnämnd.
Att i många fall för ägarens utkomst nödvändiga hästar och fordon
inmönstrats eller rekvirerats medan mera umbärliga icke tagits i anspråk,
torde i ett flertal fall icke hava haft sin grund i bristande intresse för
civilbefolkningens behov, utan i att de »mera umbärliga» icke varit för militärt
bruk lämpliga.
Att, såsom revisorerna ifrågasatt, företaga en preliminär värdering vid
uttagningen i fredstid synes icke vara att rekommendera. Priset på hästar
fluktuerar mycket, och värdet kan dessutom ändras på grund av under tiden
mellan uttagning och inmönstring åsamkade skador. Det sistnämnda
gäller även med avseende på motorfordon.
Synpunkten att nämnderna skola förses med i fråga om handel med hästar
och motorfordon sakkunnigt folk är riktig. För att tillgodose detta krav
hava i länet förordnats lantbrukare såsom ledamöter i hästmönstringsnämnderna
samt en bilbesiktningsman och en bilreparatör i motormönstringsnämnden.
Stockholm den 15 januari 1941.
T. Gussing.
Länsstyrelsens i Uppsala län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande
anbefallts avgiva utlåtande över riksdagens revisorers uttalande
angående tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsen
-
— 26 —
dets behov, och får, i anledning härav, befallningshavanden i underdånighet
anföra följande.
Vad revisorerna framhållit angående ojämnhet vid prissättningen av uttagna
hästar och fordon torde enligt vad länsstyrelsen kunnat iakttaga vara
riktigt. Länsstyrelsen får sålunda för sin del understryka behovet av bestämmelser,
ägnade att åstadkomma en mera rättvis prissättning.
Uttagningen av hästar och fordon i fredstid synes böra ske så, att den förmönstring,
som äger rum genom de militära myndigheterna, gäller för kortare
tid än hittills varit fallet, och att ett större antal hästar och fordon förmönstras
än som finnes angivet i häst- och fordonsanskaffningsförordningen
5 §. Beträffande uttagning av motorfordon synes en större inmönstringsreserv
än 10 procent utöver i mobiliseringsplanerna angivna antal höra uttagas.
Av stor praktisk betydelse skulle det också vara om en förmönstring även
av motorfordon kunde åstadkommas. En åtgärd som likaledes skulle enligt
befallningshavandens mening kunna bidraga till en riktigare prissättning
vore att redan i fredstid en preliminär värdering kunde verkställas.
De nuvarande föreskrifterna om utbetalning av ersättning för tvångsanskaffade
hästar och fordon hava enligt revisorerna åtminstone i vissa fall
visat sig mindre lämpliga och medfört onödiga svårigheter både för säljare
och köpare. I detta sammanhang tår länsstyrelsen anföra att det visat sig att
vissa mönstringsnämnder icke kunnat på ett fullt tillfredsställande sätt sköta
föreskrivna räkenskaper över av dem gjorda utbetalningar. Detta har för
landskontorets tjänstemän vid kontrollen av mönstringsnämndernas redovisningar
över till dem utbetalda förskott vållat ett icke ringa, eljest överflödigt
arbete. Med hänsyn bland annat härtill har länsstyrelsen icke något
att erinra mot revisorernas förslag att vid mobilisering hos samtliga länsstyrelser
inrättas en särskild avdelning med uppgift att handlägga samtliga ersättningsfrågor
samt verkställa utbetalning av ersättning för samtliga inmönstrade
och, då så av praktiska skäl kan anses lämpligt, även rekvirerade
hästar och fordon.
Uppsala slott i landskansliet och landskontoret den 20 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
ELIAS STENIUS. PAUL CARLSTRÖM.
Länsstyrelsens i Södermanlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i avgiven
berättelse örn verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940
samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1939, fjärde huvudtiteln, § 6,
— 27
anfört angående tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets
behov. Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra.
Länsstyrelsen delar revisorernas uppfattning, att vissa brister vidlåda den
nuvarande lagstiftningen på området, något som även framkommit vid de
under sistförflutet år företagna inmönstringarna av hästar och fordon. Härvid
vunna erfarenheter synas motivera en fullständig utredning i syfte att
erhålla bestämmelser, som bättre tillgodose försvarsväsendets behov men
samtidigt taga tillräcklig hänsyn till de civila intressen, som kunna beröras
av en tvångsvis genomförd upphandling av ifrågavarande slag. Då emellertid
en eventuell utredning torde böra omfatta samtliga hithörande frågor,
anser sig länsstyrelsen icke nu böra ingå på någon detaljgranskning av de
framförda förslagen, utan vill för egen del endast anföra, att de av revisorerna
framförda synpunkterna synas böra vid en sådan utredning vinna
beaktande.
Nyköping i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
A. WIJKMAN.
C. M. FLEETWOOD.
Länsstyrelsens i Östergötlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
I nådig remiss av den 20 december 1940 har det blivit länsstyrelsen anbefallt
att avgiva utlåtande i anledning av riksdagens revisorers berättelse i vad rör
tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets behov.
Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra, att länsstyrelsen
beträffande detta län icke har erfarenhet av att tillämpningen av
nu gällande föreskrifter i ämnet föranlett så svåra olägenheter, som i statsrevisorernas
berättelse angivits. Länsstyrelsen har dock funnit nuvarande
förfaringssätt förenat med stor omgång och tidsutdräkt. På grund härav och
med hänsyn till vad i övrigt av berättelsen framgår anser länsstyrelsen starka
skäl för ändrad lagstiftning föreligga och tillstyrker förty att utredning i
ärendet företages.
Ett på sistone tillämpat smidigare förfaringssätt med förmönstring av hästar,
därvid representanter för kristidsnämnd och lantbruk närvarit vid förrättningen,
synes vara ägnat att i hög grad öka säkerheten för att uttagna hästar
och fordon äro lämpliga för sitt ändamål samt bättre tillvarataga häst- och
fordonsägarnas ävensom näringslivets oundgängliga behov av dragare. Ett
förfarande jämlikt gällande rekvisitionslag, vilket förordats av arméchefen,
torde i hög grad bidraga till att göra anskaffningssättet mindre tidsödande.
Beträffande statsrevisorernas förslag om inrättande av en särskild avdelning
vid länsstyrelsen för handläggning av hithörande slag av ersättningsfrågor
vid mobilisering anser sig länsstyrelsen, därest utredningen utmynnar
i att sådan handläggning skall tillkomma länsstyrelsen, på så sätt kunna för
-
— 28 —
orda, att särskild föredragande och biträdande personal förordnas vid de tillfällen,
då så kan anses erforderligt för dessa ärendens handläggning.
Linköpings slott i landskansliet den 17 januari 1941.
ALGOT PEHARDT.
Underdånigst
KARL TISELIUS.
C/i. Wennergren.
Länsstyrelsens i Jönköpings
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom remissresolution den 20 december har länsstyrelsen fått sig anbefallt
att avgiva utlåtande över en vid remissen fogad transumt av riksdagens
revisorers berättelse örn verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli—30 juni
1940 samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1939, fjärde huvudtiteln
§ e.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen anföra följande.
Åtgärderna för beredande å mönstringsställe av lokaler för mönstringsnämnd,
av uppställningsplats för hästar och fordon m. m. torde för länets
vidkommande hava varit ändamålsenliga och icke förorsakat statsverket
onödiga kostnader.
Revisorernas uttalande, att mönstringsnämndernas redovisningar icke varit
i god ordning, bestyrkes av länsstyrelsens erfarenheter från granskningen
av redovisningarna från uttagningsförrättningarna i januari 1940. Med hänsyn
till vad som framkommit vid nämnda granskning lät länsstyrelsen före
de förrättningar, som skulle hållas i april samma år, kalla ordförandena i
de båda till Jönköping förlagda motormönstringsnämnderna till rådplägning,
därvid försvarsassistenten och vederbörande länsbokhållare lämnade
anvisningar bland annat angående redovisningarnas avfattande. Vidare beordrade
länsstyrelsen en länsbokhållare att besöka de hästmönstringsnämnder,
som i samma månad skulle sammanträda, med uppdrag åt länsbokhållaren
att å förrättningsställena lämna nämnderna erforderliga anvisningar.
De redovisningar, som inkommo från ifrågavarande nämnder, måste anses
vara fullt godtagbara med hänsyn till de för nämnderna rådande arbetsförhållandena.
Det är nämligen att märka, att gällande föreskrifter angående
redovisning även bortsett från av revisorerna framhållna med spärrkonto
förknippade extra arbete lida av en viss tungroddhet till följd av föga
ändamålsenliga blanketter.
Såsom revisorerna framhållit hava nämndernas besiktnings- och värderingsbestyr
i viss utsträckning ofördelaktigt påverkats av att nämndernas redovisningsbestyr
varit alltför arbetskrävande. Iakttagelserna hos de av länsbokhållaren
besökta hästmönstringsnämnderna, av vilka den ena på grund
— 29 —
av särskild brådska nied uttagningen hade förstärkts med en för angränsande
hästmönstringsområde utsedd nämnd och alltså arbetade i två grupper,
gav vid handen, att arbetet såväl med värdering och besiktning som
med redovisning planlagts väsentligt olika av ordförandena i respektive
nämnder. Härutinnan synes kunna framhållas, hurusom olägenheterna för
arbetet av en mönstringsnämnd väsentligt nedbringats därigenom, att nämndens
protokollförare å anvisad kontorslokal fått tillfälle att med anlitande
av bland annat skrivmaskin, varigenom de redovisningshandlingar som skolat
upprättas i mer än ett exemplar kunnat samtidigt iordningställas, relativt
ostört uppsätta redovisningshandlingar och utskriva utbetalningskort samtidigt
som nämndens båda värderingsgrupper å fältet besiktigat och värderat
hästar.
Revisorerna uttala, att en överflyttning till länsstyrelsen av uthetalningsbestyren
i samband med mönstringsförrättningarna skulle låta sig anordna
utan större olägenhet. Emellertid torde man icke kunna bortse från att vederbörande
avlämnare på något sätt omedelbart bör beredas ersättning för
den direkta inställelsekostnaden och därjämte redan å förrättningsstället
torde böra erhålla besked angående storleken av bestämda ersättningsbelopp.
Därest icke likvid av nämnderna omedelbart tillhandahålles i form
av utbetalningskort eller på annat sätt, torde ersättningsbesked lämnas skriftligt.
Härtill kommer, att i de utbetalningsförteckningar, som skulle insändas
till länsstyrelsen, större krav måste ställas på noggrannhet i fråga örn
uppgiften örn ersättningstagamas namn och adresser. Det kan därför ifrågasättas
örn nämndernas expeditionsbestyr väsentligt skulle nedbringas genom
den föreslagna anordningen. Ett nedbringande härav genom rationalisering
och förenkling av de för förrättningarna avsedda blanketterna synes
kunna leda till större lättnad i arbetet. I detta sammanhang har anförts, att
genom utbetalningsförfarandets överflyttning till länsstyrelserna vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet lättare skulle kunna överblicka kostnaderna
för uttagningarna. Härtill torde emellertid vara att erinra, att det
för närvarande icke torde möta någon svårighet för den centrala förvaltningsmyndigheten
att snabbt erhålla besked örn kostnaderna, i det att postgirokontoret
säkerligen på framställning är berett att lämna kontobesked
rörande konton för de mönstringsnämnder, vid vilka uttagning påbjudits.
Liknande uppgifter rörande länsstyrelsernas utbetalningar skulle icke kunna
erhållas, eftersom länsstyrelsens medelsförvaltning är på annat sätt
organiserad.
Uttagningen av hästar och hästfordon har inom samtliga hästutskrivningsområden
skett genom militär myndighet och efter besiktning.
Beträffande uttagningen av motorfordon, som sker genom länsstyrelsens
försorg, har denna från och med år 1937 för samtliga fordon endast avsett
ett kalenderår. Uttagningen har jämlikt gällande bestämmelser skett utan
besiktning, vilket vid inmönstringarna år 1940 medfört en i vissa avseenden
ganska hög kassationsprocent. Antalet fordon — särskilt lastbilar och vissa
motorredskap — av därför anbefallda märken och årgångar, som genom
länsstyrelsens försorg skulle uttagas, var emellertid större än tillgången, varför
något urval vid uttagningen icke låtit sig göra, utan alla fordon, sorn
teoretiskt uppfyllde fastställda fordringar, måst medtagas för att så långt
ske kunde fylla antalet, även örn skäl förelegat att misstänka att vissa fordon
vore mindre lämpade för krigsbruk. Detta förhållande har jämväl i viss
mån bidragit till den höga kassationsprocenten.
Pin allmän uttagning av motorfordon efter årlig besiktning torde av kostnadsskäl
knappast vara tänkbar, utom beträffande vissa motorredskap (tråk
-
30 —
torer), varvid besiktning lämpligen borde verkställas av vederbörande militära
myndigheter.
Jönköping i landskansliet den 7 februari 1941.
Underdånigst
O. EKBLOM.
ERIC LILIEQUIST.
Länsstyrelsens i Kronobergs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 nästlidne december har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av transumt av riksdagens revisorers berättelse
örn verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940
m. m. såvitt angår tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets
behov.
Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.
Erfarenheterna från verkställd tvångsanskaffning av hästar och fordon
för krigsmaktens behov synas hava givit vid handen, att nu gällande föreskrifter
i ämnet böra bliva föremål för omarbetning.
Det torde därvid böra övervägas huruvida ej på sätt chefen för armén
ifrågasatt all dylik anskaffning bör ske med tillämpning av rekvisitionslagen
(i förekommande fall beredskapsförfogandelagen).
Uttagningen i fredstid, som uppenbarligen i första hand bör omfatta för
ägaren mera umbärliga hästar och fordon, torde icke böra avse längre tid
än ett år för mortorfordon samt två år för hästar och hästfordon. Uttagning
av hästar bör därvid alltid ske efter besiktning under det att föregående besiktning
av motorfordon måhända ej kan anses erforderlig beträffande de
senaste årsmodellerna. I den mån uttagningen icke verkställes av militär
uttagningsmyndighet, bör samarbete äga rum med representant för vederbörande
truppförband, som i fall av mobilisering är ansvarig för anskaffningen
av hästar och fordon. För att uttagningen skall kunna ske på tillfredsställande
sätt bör till ledning för densamma föreligga i fredstid utarbetade och
fastställda planer.
I samband med uttagningen i fredstid av motorfordon torde en preliminär
värdering lämpligen kunna företagas av förslagsvis automobilbesiktningsman
jämte sakkunnig militär. Med avseende å hästar och hästfordon torde dylik
värdering knappast kunna anses erforderlig.
Utbetalning av de fastställda ersättningsbeloppen synes lämpligen böra
ske genom länsstyrelsen eller militär kassaförvaltning.
— 31
En närmare utredning om författningsändringar i nu ifrågavarande avseenden
synes länsstyrelsen påkallad.
Växjö i landskansliet den 20 januari 1941.
Underdånigst
A. BESKOW.
BROR SANDMARK.
Länsstyrelsens i Kalmar län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över vissa av riksdagens revisorer gjorda uttalanden i fråga
örn tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets behov. I
anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.
Erfarenheterna av den tvångsanskaffning av hästar och fordon, som förekommit
inom länet, ha givit vid handen, att nu gällande bestämmelser med
därtill hörande anvisningar icke ärd tillfyllest för att säkerställa ett i allo
tillfredsställande resultat.
Med avseende å anskaffning av hästar och hästfordon enligt häst- och fordonsanskaffningslagen
har anmärkts följande: Uttagningen, som inom lännet
verkställts uteslutande genom militär myndighets försorg, har icke fördelats
tillfredsställande på befintliga hästägare. Sålunda har uttagning
huvudsakligast skett hos hästägare, som bott invid eller i närheten av
bilvägar under det att andra mer avsides boende gått helt fria. Detta
har verkat orättvist och givit anledning till klagomål vid inmönstringen.
Vidare har kassationen bland de inställda hästarna varit så stor, att
bestämmelserna örn inmönstringsreserv icke varit tillfyllest för att säkerställa
tillgången av erforderligt antal hästar. I visst fall blev hästmönstringsnämnden
tvungen att vända sig till hästhandlare i orten för att snabbt
kunna fylla uppkommen brist. Inställda hästfordon, vilka uttagits utan besiktning,
lia i mycket stor utsträckning måst kasseras. Detta hade till stor del
kunnat undvikas, om fordonen besiktigats i samband med uttagningen. För
snabb handläggning av det expeditionella arbetet under mönstringsförrättningarna
är det, såvida icke mönstringen blott är av ringa omfattning, ej
tillräckligt, att mönstringsnämnden biträdes av protokollförare utan jämväl
skrivbiträde är erforderligt.
För åstadkommande av en jämnare fördelning av liästuttagningen bär en
ordförande i liästmönstringsnämnd till länsstyrelsen framfört tanken, att
uttagningen borde ske i samråd med ett för varje socken tillsatt sockenombud.
Jämväl statsrevisorerna lia varit inne på en liknande tankegång, då de
framhållit, att vid uttagningen samarbete bör åstadkommas med de kommunala
myndigheterna. De sålunda framförda förslagen innehålla enligt länsstyrelsens
mening något att taga fasta på. Lämpligt måste vara, att uttagningen
verkställes i samråd med en eller flera personer, som äro väl förtrogna
med förhållandena i den ort uttagningen berör. Huruvida för ända
-
— 32 —
målet ett särskilt sockenombud bör tillsättas eller uttagningen bör verkställas
i samråd med redan förefintlig kommunal myndighet anser sig länsstyrelsen
för närvarande icke böra taga slutgiltig ståndpunkt till.
Såsom framgår av det ovan anförda tala de gjorda erfarenheterna för att
hästfordon icke böra uttagas utan föregående besiktning.
Även uttagningen av motorfordon enligt häst- och fordonsanskaffningslagen
bar icke varit tillfredsställande. Uttagningen har grundats huvudsakligen
på de uppgifter, som kunnat erhållas i automobilregistret. Dessa uppgifter
äro emellertid icke tillräckliga för att säkerställa, att de lämpligaste motorfordonen
uttagas. Sagda förhållande har föranlett mycket stor kassation vid
mönstringsförrättningarna, varvid bristen icke kunnat täckas ur inmönstrings-
och kompletteringsreserverna. Det bär därför förekommit, att länsstyrelsen
under pågående inmönstringsförrättning måst verkställa ytterligare
uttagning och telegrafiskt beordra vederbörande till omedelbar inställelse
inför mönstringsnämnden, vilket medfört stora olägenheter för fordonsägarna
och fördröjt mönstringsförrättningen.
Med avseende å prissättningen å motorfordonen visade sig redan vid de
första mönstringsförrättningarna stor tveksamhet. I anledning härav har
länsstyrelsen ansett sig böra lämna mönstringsnämnderna vissa kompletterande
anvisningar. Enligt dessa bör vid värderingen hänsyn tagas till försäljarnas
katalogpriser, fordonens ålder, antalet körda mil samt fordonens
beskaffenhet i övrigt. Som vägledning bör tjäna riksvärderingsnämndens
taxa, vilken länsstyrelsen ansett sig böra tillhandahålla mönstringsnämnderna.
Trots dessa anvisningar ha dock många klagomål över prissättningen
förekommit.
Vid större mönstringsförrättningar har behov gjort sig gällande att till
nämndens förfogande ställa flera sakkunniga personer — enligt 14 § sista
stycket häst- och fordonsanskaffningslagen torde blott en sådan sakkunnig
person kunna förordnas — ävensom, utöver protokollföraren, ett eller flera
skrivbiträden.
För åstadkommande av bättre uttagning av motorfordon böra närmare föreskrifter
meddelas angående länsstyrelsernas arbete härmed. Enligt länsstyrelsens
mening böra alla motorfordon, som fylla vissa militära fordringar,
införas — förutom i det nuvarande automobilregistret — i ett särskilt
för ändamålet upplagt register, och uttagningen sedermera verkställas
med ledning av detta. Uttagningen bör blott omfatta en relativt kort tidsperiod
och verkställas efter det att fordonen besiktigats av bilbesiktningsman
eller annan av länsstyrelsen förordnad sakkunnig person. Statsrevisorerna
lia framfört tanken på att i samband med en dylik besiktning en preliminär
värdering av fordonen borde ske. Länsstyrelsen anser detta förslag
värt beaktande.
I sin berättelse lia statsrevisorerna ifrågasatt, huruvida icke den förändringen
i organisatoriskt hänseende borde vidtagas, att vid mobilisering bos
samtliga länsstyrelser inrättades en särskild avdelning med uppgift att handlägga
samtliga ersättningsfrågor samt verkställa utbetalning av ersättning
för samtliga inmönstrade, och då så av praktiska skäl kan anses lämpligt,
även rekvirerade hästar och fordon. Länsstyrelsen ställer sig mycket tveksam
mot sagda förslag. Det torde näppeligen vara möjligt att vid länsstyrelserna
inrätta en särskild avdelning för nyssnämnda ändamål, enär, såvitt
länsstyrelsen förstår, utbetalandet av ifrågakommande ersättningar av angiven
art, måste sammanföras och bokföras i samma ordning, som gäller
för andra länsstyrelsernas utbetalningar. Skola länsstyrelserna övertaga
ifrågavarande bestyr, torde frågan organisatoriskt böra lösas genom en
förstärkning av arbetskrafterna å länsstyrelsernas avdelningar för kassa
-
— 33 -
bokföring. Oavsett hur frågan organisatoriskt löses, måste emellertid vederbörande
länsstyrelses lokalförhållanden medgiva den utökning av länsstyrelsens
personal, som under alla förhållanden blir nödvändig. Då länsstyrelsens
lokaler för närvarande äro synnerligen hårt utnyttjade, vilket givetvis
i än högre grad skulle bliva fallet vid ett tillfälle, som det av statsrevisorerna
förutsatta, torde åtminstone för länsstyrelsens del mycket stora
svårigheter möta för en lösning av frågan efter de av statsrevisorerna tänkta
linjerna. En sådan lösning skulle också medföra, att de ersättningsberättigade
komme att erhålla likvid betydligt senare än enligt nu gällande bestämmelser,
vilket förvisso komme att framkalla åtskilligt missnöje. Framhållas
bör därjämte, att landet under pågående mobilisering kan råka i
krigiska förvecklingar av sådan art, att det kan bli omöjligt eller i varje
fall förenat med stora svårigheter för länsstyrelsen att tillställa de ersättningsberättigade
den ersättning, som de eljest skulle ha erhållit vid inmönstringen.
Av statsrevisorernas berättelse framgår att framställningar ingivits till
Kungl. Majit dels av statens krisrevision örn utredning angående nya bestämmelser
om tvångsanskaffning för försvarsväsendets behov vid förstärkt
försvarsberedskap eller mobilisering och dels av chefen för armén örn utredning
angående revision av häst- och fordonsanskaffningslagen. De sålunda
gjorda framställningarna anser länsstyrelsen snarast möjligt böra
vinna beaktande, såvitt angår tvångsanskaffning av hästar och fordon.
Till detta utlåtande har länsstyrelsen ansett sig böra foga avskrift av
inom länsstyrelsen utarbetade formulär1 till skrivelser till ordförande i
mönstringsnämnder angående, verkställande av mönstringsförrättningar
samt promemorior angående vissa omständigheter vid mönstringsförrättningarna.
Kalmar i landskansliet den 7 januari 1941.
Underdånigst
ARVID LIDÉN.
ERNST UDDENBERG.
Länsstyrelsens i Blekinge län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
I nådig remiss den 20 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande i anledning av riksdagens revisorers berättelse om verkställd
granskning av statsverkets förvaltning för bl. a. budgetåret 1939/40 i vad
angår tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets behov.
Med anledning härav får länsstyrelsen med överlämnande av ett av hästuttagningsmannen
i hästmönstringsområdet nr 48 avgivet yttrande2 i underdånighet
anföra följande.
Revisionsberättelsen innehåller dels redogörelse för vissa i frågan gällande
bestämmelser, dels redogörelse för vissa av revisorerna gjorda iakttagelser,
dels vissa uttalanden.
1 Ej här avtryckta. — 2 Ej här avtryckt.
3—417453. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1940. II.
34 —
A.
Vad först angår redogörelsen för gällande bestämmelser synes densamma
allenast i två avseenden påkalla länsstyrelsens yttrande.
Den ena bestämmelsen är det under 16 § häst- och fordonsanskaffningsförordningen
införda stadgandet, att ersättningsbelopp skall utbetalas kontant
eller medelst check. Det visade sig efter förordningens ikraftträdande,
att utbetalning icke, såsom statens penningförvaltning för närvarande är
ordnad, lämpligen kunde ske medelst check. Genom särskild föreskrift stadgades
därför, att utbetalning skulle ske över postgiro. Stadgandet i förordningen,
att utbetalning skall ske kontant eller medelst check, bör därför
ändras på lämpligt sätt.
Den andra bestämmelsen rör det beträffande hästar och fordon numera
upphävda spärrkontoförfarandet. Ett dylikt förfarande synes länsstyrelsen
böra tillgripas allenast då så med hänsyn till statens finanser eller på annan
grund kan finnas oundgängligen nödvändigt, och synas de gällande bestämmelserna
böra kompletteras med lämpliga dispensföreskrifter.
B.
De av revisorerna gjorda iakttagelserna avse bl. a.:
1. att mönstringsproceduren visat sig taga för lång tid i anspråk för att
säkerställa förbandens organisering på fastställda tider,
2 att hästar och fordon icke inställts till mönstring på bestämd tid, beroende
bl. a. på ovisshet huruvida desamma vore uttagna eller på felaktigheter
i kallelseförfarandet,
3. att, på grund av oväntat stor kassation vid inmönstringen, i vissa fall
brist uppstått i det antal hästar och fordon, som skolat inmönstras,
4. alt vid prissättning av hästar nämnderna väl mycket sökt tillgodose säljarnas
krav,
5. att vid inmönstring av motorfordon eller motorredskap i åtskilliga fall
de av riksvärderingsnämnden utarbetade taxorna icke, ehuru så bort ske,
kommit till användning, eller att prissättningen icke skett enligt inom motorbranschen
eljest tillämpade principer,
6. att de uppgjorda planerna för beredande av lokaler för inmönstringsnämnder
m. m. understundom varit oändamålsenliga och förorsakat statsverket
onödiga kostnader,
7. att de av mönstringsnämnderna avgivna redovisningarna icke sällan
lämnat åtskilligt att önska i fråga örn reda och ordning, samt
8. att utbetalningsförfarandet över postgiro synes hava berett nämnderna
en del svårigheter och icke oväsentligt bidragit till att fördröja deras arbete.
Yttrande beträffande iakttagelserna.
1. Här torde avses, att mönstringsproceduren tagit längre tid än som beräknats.
En mycket försinkande del av mönstringsnämndernas åliggande utgöres
av uträknande och utbetalande av transportersättningar för framförande av
hästar och fordon till mönstringsplatserna, traktamentsersättningar samt resekostnadsersättningar
för civil förarpersonals resor från avlämningsplatsen
till hemorten.
Ett sätt att lätta nämndernas arbete är helt naturligt att inrätta flera
mönstringsnämnder, men den enklaste och billigaste utvägen för frågans lösning
torde vara att bekosta erforderlig biträdeshjälp för utförande av ovannämnda
bestyr med transport-, traktaments- och resekostnadsersättningar
samt utskrivande, i den mån det medhinnes, av utbetalningskorten för inmönstrade
hästar och fordon.
— 35 —
2. Torde kunna avhjälpas genom riktiga och tydliga meddelanden från
vederbörande militära myndigheter.
3. I fråga örn hästar hänvisas till länsstyrelsens yttrande nedan beträffande
C 1, 3 och 4.
I fråga om motorfordon och motorredskap är att märka, att inmönstring
därav ej förekommit inom Blekinge län. De fordon eller redskap, som efter
anvisningar av länsstyrelsen uttagits i annan ordning än genom inmönstring,
hava i regel — med undantag för bussar — varit av förevarande års eller
dess fjolårs modell.
4. Länsstyrelsen har icke kunnat finna, att priserna inom Blekinge län
varit oskäliga. Lämpligt synes vara, att det skall åligga den biträdande veterinären
att i samband med besiktning av hästarna i alla fall även avgiva
yttrande angående deras värde, samt att anteckning därom skall göras i vederbörlig
längd.
5. Som ovan under 3 nämnts har mönstring av motorfordon och motorredskap
icke ägt rum här i länet. Länsstyrelsen kan därför icke yttra sig i
förevarande punkt.
6. Länsstyrelsen har icke förnummit något missnöje här i länet i förevarande
avseende.
7. Länsstyrelsen har för sin del icke någon anmärkning att framställa
mot de av mönstringsnämnderna i länet avgivna redovisningarna.
8. Svårigheterna med utbetalning över postgiro torde nog hava överdrivits.
Nämndernas arbete torde i varje fall till stor del bliva avhjälpt, om till
nämndernas förfogande ställas biträden, som under 1 sägs.
C.
Vad slutligen angår statsrevisorernas uttalande går detta i det stora hela
ut på följande:
1. Utsträckning av besiktningsförfarandet att avse ett större antal hästar
än för närvarande och åtminstone ett visst antal motorfordon.
2. Avkortande av den tid, för vilken uttagning i fredstid skall äga rum.
3. Etablerande av bättre samarbete mellan uttagningsmyndigheterna och
personalen vid vederbörande truppförband.
4. Samarbete vid uttagningen med de kommunala myndigheterna.
5. Preliminär värdering av hästar och fordon redan i fredstid.
6. Skapande av säkerhet för att mönstringsnämnderna förses med i fråga
örn handel med hästar och motorfordon sakkunnigt folk.
7. Inrättande vid länsstyrelserna av en särskild avdelning med uppgift att
handlägga samtliga ersättningsfrågor samt att verkställa utbetalning av ersättning
för samtliga inmönstrade, och, då så av praktiska skäl kan anses
lämpligt, även rekvirerade hästar och fordon, samt
8. Inskränkning av mönslringsnämndernas arbete till att omfatta allenast
prissättning och sålunda befrielse för dem från utbetalningsarbetet.
Yttrande beträffande uttalandena.
1. Intet att erinra. Samtidigt med att besiktningsförfarandet under vanliga
förhållanden utsträckes synes emellertid dels i fredstid ett större antal hästar
och fordon böra uttagas såsom reserv än vad för närvarande är fallet, dels
att samtliga uttagna hästar och motorfordon böra besiktigas, så snart tidsläget
anses det påkalla.
I detta sammanhang vill länsstyrelsen med hänsyn till den stora betydelsen
av en tillförlitlig uttagning framhålla vikten av att de av länsstyrelserna
utsedda uttagningsmännen erhålla full ersättning för sina kostnader och
besvär för besiktningarna.
— 36 —
2. Synes icke påkallad, därest, på sätt ovan sägs, större reserv uttages än
för närvarande.
3. Torde lämpligast ske genom att en representant för vederbörande militära
förband i egenskap av hästuttagningsmyndighet eller på särskilt uppdrag
i erforderlig utsträckning besiktigar uttagna hästar.
4. Samarbetet i fråga synes lämpligast ordnas genom att arbetet med uppgörande
av hästägareförteckningar överflyttas från polismyndigheterna på
kommunalnämnderna eller motsvarande myndigheter eller på särskilda
nämnder samt att det ålägges sådan myndighet att själv eller genom särskild,
sakkunnig person gradera hästarna efter deras användbarhet för olika ändamål
för krigsmaktens behov.
Länsstyrelsen föreslår en författningsändring i ovan angiven riktning.
5. Synes med hänsyn till de starka växlingarna i priserna icke bliva av
någon större betydelse. För att värderingen skulle bliva till någon egentlig
nytta torde den böra verkställas av vederbörande mönstringsnämnd. Förslaget
avstyrkes.
6. Länsstyrelsen har för sin del hittills icke till ledamöter i mönstringsnämnderna
utsett några häst- eller bilhandlare utan har trott sig kunna åstadkomma
en tillförlitlig och rättvis värdering genom att därtill välja andra pålitliga
samt beträffande hästars och bilars skötsel sakkunniga personer.
Därest, på sätt av länsstyrelsen ovan under B 4 beträffande veterinär sägs,
föreskrift skulle stadgas dels örn skyldighet för veterinär resp. bilbesiktningsman
att, i samband med och omedelbart efter företagen besiktning av häst
resp. bil samt före vederbörande nämnds värdering, i samtliga fall avgiva
yttrande angående hästarnas resp. bilarnas värde, dels att anteckning därom
omedelbart göres i vederbörande längd, torde åtskilligt vara vunnet för åstadkommande
av objektivitet vid prissättningen.
Länsstyrelsen föreslår därför, att uttalandet i denna punkt icke föranleder
annan åtgärd än stadgande av föreskrift, som ovan sägs.
7 och 8. I fråga om utbetalningarna för inmönstrade hästar och fordon
samt transport-, traktaments- och resekostnadsersättningar har, som ovan
under B 7 sagts, hos länsstyrelsen icke förekommit någon anledning till
anmärkning. Länsstyrelsen anser därjämte på nedan angivna grunder det
icke heller påkallat eller lämpligt att överflytta arbetet därmed å länsstyrelserna.
Vad först angår besväret med utbetalande av ersättningar för inmönstrade
hästar och fordon så torde detta, som förut sagts, icke vara vidare tidskrävande,
särskilt därest nämnderna erhålla av länsstyrelsen under B 1 föreslagen
biträdeshjälp vid postgirokortens utskrivande.
Beträffande åter arbetet med uträknande och utbetalande av transport-,
traktaments-, och resekostnadsersättningarna torde detta för närvarande vara
mycket betungande för nämnderna. Å andra sidan torde det, åtminstone i
vissa fall, vara nödvändigt att ersättningarna utbetalas till vederbörande redan
vid mönstringsförrättningarna. Därest nämnderna erhålla ovannämnda
biträdeshjälp vid utförande av nu förevarande åligganden, torde dock icke
någon olägenhet komma att uppstå genom nämndernas fortsatta handhavande
därav.
Länsstyrelsen hemställer sålunda, att revisorernas uttalande i denna punkt
icke föranleder annan åtgärd än att nämnderna i lämplig form beredas för
ovan omförmälda göromål erforderlig biträdeshjälp.
I samband med förestående får länsstyrelsen anföra följande.
Enligt gällande bestämmelser utgår icke arvode till ordförande i mönstringsnämnd.
— 37 —
Länsstyrelsen vill emellertid nu för sin del ifrågasätta huruvida icke ordförandena
skäligen böra tillerkännas någon ersättning såväl för sammanträdesdagar
som för erforderligt antal expeditionsdagar.
Karlskrona å landskansliet den 16 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
GUSTAF GYLLENKROK. J. G. RUNDQVIST.
Länsstyrelsens i Kristianstads
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Sedan länsstyrelsen genom nådig remissresolution den 20 december 1940
anbefallts att avgiva utlåtande över av riksdagens revisorer under deras sistförflutna
granskningsarbete gjorda uttalande i fråga örn bestämmelserna rörande
tillgodoseendet av försvarsväsendets behov av hästar och fordon och
dessas tillämpning, får länsstyrelsen i underdånighet anföra.
Revisorernas påpekanden av vissa missförhållanden på hithörande område
torde vara riktiga. De erfarenheter länsstyrelsen gjort om tillämpningen av
bestämmelserna i författningarna om häst- och motorfordonsanskaffning,
tala också för att dessa göras till föremål för en grundlig revision.
De flesta av de riktlinjer statsrevisorerna uppdragit för att tagas under
övervägande vid en blivande utredning synas länsstyrelsen jämväl vara riktiga.
Länsstyrelsen är sålunda för sin del fullt ense med statsrevisorerna i deras
uppfattning om att, för erhållande av en mera tillfredsställande uttagning av
hästar och vanliga hästfordon i fredstid samt för undvikande av onödiga
orättvisor i samband med uttagningen, besiktningsförfarandet inom varje särskilt
hästmönstringsområde bör utsträckas att omfatta ett betydligt större antal
hästar och fordon än som nu är fallet ävensom att för undvikande av
alltför stor kassation i samband med uttagningen av hästar giltighetstiden för
denna bliver avsevärt kortare än som nu föreskrivits. Däremot ställer sig
länsstyrelsen tveksam till frågan, huruvida jämväl beträffande tvångsvis anskaffade
motorfordon en besiktning i fredstid av dessa före uttagningen skulle
vara till gagn.
Länsstyrelsen anser i likhet med revisorerna, att vid en utredning i fråga
örn tvångsanskaffning av hästar och fordon största möjliga hänsyn bör tagas
till den civila befolkningens intressen, att för sådant ändamål bestämmelser
böra utfärdas, som möjliggöra vid mobilisering ett bättre samarbete mellan
uttagningsmyndigheterna, å ena, samt övriga av uttagningen berörda myndigheter,
däribland jämväl de kommunala myndigheterna, å andra sidan.
Den av revisorerna ifrågasatta preliminära värderingen redan i fredstid av
uttagna hästar och fordon anser länsstyrelsen skulle bliva av föga betydelse
för det ändamål, den vore avsedd att tjäna. Däremot finner länsstyrelsen
det vara i hög grad påkallat, att sådana bestämmelser utfärdas, att vederbö
-
— 38 —
rande myndigheter bliva förpliktade att i görligaste mån tillämpa samma
normer vid prissättningen av dylika föremål.
Vad beträffar frågan om ändring av de nuvarande föreskrifterna om utbetalning
av ersättning för tvångsvis anskaffade hästar och fordon, har länsstyrelsen,
som jämväl funnit dessa bestämmelser mindre lämpliga, icke något
att erinra emot, att utredning företages i den av revisorerna antydda riktningen.
I detta sammanhang vill länsstyrelsen framföra de många klagomål
som förekommit i anledning av föreskriften i kungörelsen den 30 december
1939, att ersättningsbelopp, överstigande 1,000 kronor, skall innestå å postgiro
intill sex månader. Länsstyrelsen finner dessa klagomål befogade. Ägaren
till en häst eller ett motorfordon, som inlöses av kronan, synes böra äga
full rätt att snarast utfå det belopp, som kronan har att erlägga. Jämväl denna
fråga bör beaktas vid en blivande utredning.
Kristianstad i landskansliet och landskontoret den 17 januari 1941.
Underdånigst
A. E. RODHE.
CARL JEPSSON.
Otto Nordenfors.
Länsstyrelsens i Malmöhus
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av riksdagens revisorers berättelse i vad anginge
tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets behov och får
länsstyrelsen i anledning härav i underdånighet anföra följande.
Vad först angår det av revisorerna anmärkta förhållandet att ägare till uttagna
hästar och fordon i relativt stor omfattning utan laga skäl underlåtit
att inställa hästar och fordon till anbefalld mönstring torde enligt vad länsstyrelsen
under hand inhämtat orsaken till uteblivandet i ett flertal fall hava
varit den, att av militära myndigheter utsända personliga kallelser kommit
vederbörande häst- och fordonsägare för sent tillhanda eller ock varit avfattade
så, att dessa haft svårt att tolka desamma.
Beträffande kassationen av hästar vid inmönstringsförrättningen i Skurup
har hästmönstringsnämndens ordförande meddelat, att enligt uttagningsplanema
skulle den 14 april 1940 i Skurup inmönstras 100 hästar. Vid förrättningen
inställde sig ledaren för den av chefen för K 2 utsedda hämtningskommenderingen
och meddelade, att endast 40 hästar skulle inmönstras. Enär
till förrättningen hade kallats ett avsevärt större antal hästar (ordföranden
kunde icke erinra sig antalet), hade givetvis en gallring måst ske av de närvarande
hästarna. Av de hästar, som måst hemsändas på grund av att de
militära myndigheternas behov fyllts, hade många varit fullt lämpliga för
krigsbruk.
Underlåtenhet att inställa motorfordon till mönstring har för detta läns
vidkommande, enligt vad som inhämtats från ordförandena i motormönst
-
39 —
ringsnämnderna, endast förekommit i två fall och i båda fallen har det efter
undersökning visat sig att laga förfall förefunnits. Behovet av motorfordon
har också fyllts med de enligt planerna i fredstid uttagna.
Revisorerna anmärka (sid. 13), att det förefallit som om samarbetet mellan
de militära myndigheterna och mönstringsnämnderna i vissa fall icke varit
tillfredsställande. Eftersom länsstyrelsen är den förmedlande myndigheten
mellan de militära myndigheterna och mönstringsnämnderna, borde anmärkningen
egentligen i stället avse samarbetet mellan de militära myndigheterna
och länsstyrelsen. Det åligger länsstyrelsen att på grundval av de från militära
myndigheter inkomna planerna örn inmönstring av hästar och fordon
ombesörja upprättandet av dels planer för anordnande av uppställningsplats
för hästar och fordon vid mönstringsställena och dels kvarterlistor för inkvartering
och underhåll av mönstringsnämnderna samt för civil förarpersonal,
hästar och fordon, som skola föras från mönstringsställe till bestämmelseort.
Det är sålunda av vikt, att länsstyrelsen i tid erhåller underrättelse om de inskränkningar
i inmönstringen, som av de militära myndigheterna anbefallas.
Detta bestyrkes av det av revisorerna relaterade förhållandet vid inmönstringen
inom hästmönstringsområdet nr 19. Enligt planerna skulle inmönstring
av hästar och hästfordon äga rum inom nämnda hästmönstringsområde såväl
2 som 3 mobiliseringsdagen, resp. den 14 och den 15 april. Länsstyrelsen hade
följaktligen kallat nämnden till tjänstgöring nämnda dagar. Däremot hade
något meddelande örn att de militära myndigheterna icke kallat någon
häst- eller fordonsägare till mönstring den 15 april icke ingått till länsstyrelsen.
Att motorfordonsägare uppförts i ultagningsrullorna för mer än en mobiliseringsdag
(sid. 15) har icke förekommit härstädes. Huruvida ett dylikt uppförande
skett i hästrullorna kan länsstyrelsen icke uttala sig om. Den granskning
av dessa milor, som verkställts härstädes, har endast bestått i en kontroll
av uttagningen av antalet hästar och fordon mot planerna.
Beträffande anmärkningen örn intagning av åldriga och olämpliga motorfordon
må framhållas, ett det efter förfrågningar hos ordförandena i länets
motormönstringsnämnder utrönts, att motorfordonen på ett fåtal undantag
när varit i gott skick. Fall har emellertid förekommit, då lastbilar av senaste
årsmodell varit så dåligt underhållna att de måst kasseras vid inmönstringen.
Revisorerna hava vidare framhållit vikten av att vid uttagning av hästar
och fordon största möjliga hänsyn tages till den civila befolkningens intressen
ävensom till möjligheterna att vid krigsutbrott nöjaktigt kunna ordna
transport- och evakueringsfrågor, vilkas lösning i stor utsträckning kräver en
på förhand beräknelig säker tillgång på transportmedel. Därjämte hava de
anfört, att erfarenheterna i fråga örn det nu tillämpade tvångsförfarandet på
förevarande område givit vid handen, att i många fall för ägarens utkomst
nödvändiga hästar och fordon inmönstrats eller rekvirerats medan mera umbärliga
icke tagits i anspråk. Härvidlag ina i vad angår uttagningen av motorfordon
anföras följande. Enligt av chefen för armén meddelade anvisningar
rörande uttagning av motorfordon skola dessa vara av vissa angivna
fabrikat och av de senaste årens modeller. För alt kunna fullgöra bestämmelserna
i dessa anvisningar och för fyllande av krigsmaktens behov av lastbilar
enligt gällande uttagningsplaner har det varit nödvändigt att uttaga
samtliga inom länet registrerade sådana bilar av 1936 och senare års modeller.
Det inses lätt, att statsmakternas och den enskildes intressen därför icke
samtidigt kunna tillgodoses. En följd av att icke uttaga en lastbil t. ex. för en
åkeriägare med endast en sådan bil .skulle bli att hundratals nya lastbilar
skulle undantagas från uttagning. Det medges alt vid den inmönstring, som
— 40
ägde rum i april månad 1940, orättvisor förekommit av det slag, revisorerna
påpekat, sålunda att en oumbärlig lastbil uttagits i stället för en, som varit
mera umbärlig men detta har sin grund i helt andra förhållanden, och det
torde vara felaktigt att vid en uttagning av motorfordon utgå från sådana
extraordinära förhållanden, som uppkommit genom den partiella mobiliseringen.
Enligt uttagningsplanerna skall varje militärförband tilldelas ett
visst antal fordon av angivna slag och av länsstyrelsen i fredstid erhålla underrättelse
örn vilka fordon, som reserverats för förbandet. Vid den partiella
mobilisering, som anbefalldes i april månad 1940, mobiliserades endast en
del av de militärförband, vilka av länsstyrelsen tilldelats fordon, och vissa
av dessa förband togo icke i anspråk mer än en del av dem tilldelade fordon.
Det skulle bliva ett fullständigt kaos att mitt under mobiliseringen giva sig
in på spörsmålet om vilka av de uttagna fordonen, som kunde under rådande
förhållanden vara mest oumbärliga och därför komma ifråga i sista hand vid
inmönstringen.
Vidkommande anmärkningen att de genom länsstyrelsernas försorg utarbetade
planerna för beredande av lokaler för mönstringsnämnder, inkvarteringar
m. m. icke alltid varit ändamålsenliga må endast framhållas, att länsstyrelserna
härvidlag äro bundna av den militära planläggningen.
Att det brustit ifråga örn ekonomiska redovisningarna torde vara utom allt
tvivel, och anser länsstyrelsen bilagda uttalande1 av ordföranden i hästmönstringsnämnden
för området nr 19 vara ganska belysande.
Beträffande revisorernas uttalande må följande anföras.
Påståendet att inmönstrade hästar icke alltid varit för krigsbruk lämpliga
på grund därav att uttagningen i fredstid varit otillfredsställande torde vara
riktigt. Den främsta orsaken härtill måste tillskrivas det sätt, varpå uttagningssystemet
ordnats enligt nu gällande bestämmelser. De liästägarförteckningar,
som legat till grund för uttagningen våren 1940, voro nära tre år gamla.
Med den stora omsättning av hästar, som är rådande — åtminstone i detta
län — och senaste årens övergång på jordbrukets område från häst- till motordrift
har givetvis medfört att stora förändringar inträtt i hästbeståndet.
Därtill kommer att ägare av uttagna hästar ofta underlåta att göra anmälan
därom att de ej längre innehava hästarna. Det av sparsamhetsskäl införda
inskränkta besiktningsförfarandet måste anses vara en i hög grad bidragande
orsak till missförhållandet. En årlig besiktning eller rättare undersökning
av hästbeståndet måste, trots härmed förbundna kostnader, anses erforderlig
örn en tillfredsställande ordning skall uppnås. Örn årlig besiktning äger rum,
kunna också hästägarnas krav på att få behålla för deras utkomst nödvändiga
hästar tillgodoses. Svårare torde det emellertid vara att vid uttagningen
av motorfordon tillgodose alla olika intressen. Härvidlag torde knappast annan
utväg finnas än att tillämpa det här praktiserade förfaringssättet att uttaga
motorfordon endast för en tid av två år och successivt utbyta äldre fordon
mot nyregistrerade sådana.
Revisorernas uttalande örn att riksvärderingsnämndens taxor bort komma
i tillämpning vid inlösen av motorfordon måste anses riktigt. Beträffande
hästar framgår det ej fullt tydligt vad revisorna avsett — dels upptar ej riksvärderingsnämndens
taxor hästar och dels måste det anses orimligt att på
förhand fastställa rättvisa priser på hästar. Visserligen förekommer vid inköp
av remonter en förhandsprissättning men bör då också bemärkas att
försäljningen är frivillig. Förslaget om preliminär värdering vid uttagning i
fredstid torde vara utan praktisk betydelse. Uttalandet örn lämpligheten av
att ett bättre samarbete etablerades mellan uttagningsmyndigheterna och den
personal vid vederbörande truppförband, som vid eventuell mobilisering skul
1
Ej här avtryckt.
— il -
le hava att svara för anskaffningen av hästar och fordon, saknar för detta
läns vidkommande — örn med fordon avses endast hästfordon — varje betydelse,
då uttagningsmyndigheten utan undantag är vederbörande chef för
det militära förband, för vilket hästar och fordon uttagas.
Den av revisorerna föreslagna förändringen av sättet för utbetalning av ersättningar
för tvångsanskaffade hästar och fordon m. m. förordas, dock synes
mönstringsnämnderna böra tilldelas vissa kontanta belopp att användas för
avlöning åt civil förarpersonal.
Malmö i landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
ERIC SVERNE.
OSKAR RUD-OLSON.
Länsstyrelsens i Hallands län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Med anledning av Eders Kungl. Majrts nådiga remiss den 20 december 1940
med anmodan att avgiva underdånigt utlåtande över riksdagens revisorers
berättelse i vad avser tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets
behov får länsstyrelsen härmed i underdånighet anföra följande.
Inom samtliga hästmönstringsområden, som tagits i anspråk, äro militära
myndigheter numera uttagningsmän. Dessa hava haft möjligheter att jämlikt
SFS nr 84/1934, § 3 mom. 2, verkställa erforderliga kompletteringar för
att hålla det uttagna hästbeståndet fulltaligt. Dessa möjligheter synas de
militära uttagningsmyndigheterna även hava utnyttjat, då till länsstyrelsens
kännedom ej kommit några anmärkningar på de uttagna hästarnas användbarhet
av den art, att man därav kan få den uppfattningen, att uttagningsförfarandet
i detta avseende varit olämpligt.
Det från chefen för armén ifrågasatta tillvägagångssättet för tvångsuttagningen
av hästar och fordon allenast genom rekvisitionslagen (beredskapsförfogandelagen)
torde vara ägnat att möjliggöra anskaffandet av hästar på ett
snabbare sätt, särskilt örn uttagningen huvudsakligen verkställes inom de
områden, som ligga närmast intill de militära förband, som skola förses med
hästar. En långt driven uttagning av hästar inom vissa områden äventyrar
emellertid livsmedelsproduktionen inom dessa, vilket förhållande måste anses
menligt inverka på försvarsberedskapen. De för tvångsanskaffning avsedda
hästarna böra sålunda —■ även örn rekvisitionsförfarande avses tillämpas —
vara någorlunda jämnt fördelade inom länet, varvid samarbete bör ske mellan
de militära och kommunala myndigheterna. Redan nu förekommer vid
den fortsatta hästuttagningen dylikt samarbete mellan militära myndigheter
och kristidsnämnder.
Det torde vara lämpligt, alt i samband med hästuttagning en preliminär
värdering äger runi. En förutsättning härför är emellertid att den militäre
uttagningsmannen till sitt förfogande har en sakkunnig person. Genom att
denna värdering företages, bliva hästarna noggrannare granskade, varigenom
även större förutsättningar torde förefinnas för att de uttagna hästarna bliva
lämpliga för militärt ändamål
— 42 —
Revisorerna hava i sitt uttalande ifrågasatt, därest ej besiktningsförfarandet
bör utsträckas till att omfatta ett större antal hästar än nu är fallet. Därest
härmed avses, att större antal än förut varit fallet skola uttagas som reserv,
delar ej länsstyrelsen denna uppfattning. Något som tytt på, att vid mönstringsförrättningarna
inom länet antalet inställda hästar ej varit tillräckligt
stort, har ej kommit till länsstyrelsens kännedom. Det må därjämte framhållas
dels att det ej torde vara ett militärt önskemål att under de kritiska
tillfällen, då hästmönstringsförrättningar äga rum, samla onödigt stort antal
hästar, dels att ojämn fördelning lätt kan uppstå örn alltför många reservhästar
inställas vid mönstringsförrättning, då exempelvis en hästägare med
en ordinarie och två reservhästar vid förrättningen kan tänkas få samtliga
uttagna.
Länsstyrelsen anser sålunda för den uttagning, som redan i fredstid skall
verkställas, antingen rekvisitionslagen eller häst- och fordonsanskaffningslagen
tillämpas för tvångsanskaffningen, dels att bestämmelser skola förefinnas
örn hästarnas jämna fördelande inom länets hästmönstringsområden,
varvid samarbete bör äga rum mellan militära och kommunala myndigheter,
dels att preliminär värdering i samband med uttagningen skall verkställas,
samt dels även att nu gällande bestämmelser rörande ersättningsreserv och
kompletteringsreserv äro tillfyllest.
Beträffande uttagning av motorfordon får länsstyrelsen anföra. Vid de
mönstringsförrättningar, som motormönstringsnämnderna verkställt, hava så
många motorfordon under knappt tillmätt tid måst inmönstras, att trots sakkunskap
och god vilja hos nämndens ledamöter, den besiktning, som härunder
skett, ej varit tillfyllest för att förhindra att flera för militärt bruk
mindre lämpliga motorfordon blivit inmönstrade. En förbättring i här anförda
förhållande torde kunna åstadkommas genom att motorfordonen i samband
med uttagningen besiktigas. Det undandrar sig emellertid länsstyrelsens
bedömande, huruvida olägenheterna av uttagning utan besiktning varit
så stora, att de motivera införande av årligt besikiningstvång med alla de
olägenheter för bilägarna, kostnader m. m., som detta kommer att innebära.
Vad beträffar den ekonomiska sidan av mönstringsnämndernas verksamhet
är länsstyrelsen liksom revisorerna av den uppfattningen, att prissättningen
skett efter varierande normer inom de olika områdena, vilket åtminstone
i fråga om hästar och hästfordon enligt länsstyrelsens förmenande torde
förklaras av att närmare bestämmelser om värderingsförfarandet tidigare
saknats.
I häst- och fordonsanskaffningsförordningen intagna bestämmelser om ersättning
för tjänstbarheter, transportersättning, rese- och traktamentsersättning
samt ersättning till ledamöter i mönstringsnämnd äro ej fullt tydliga
samt reglera ej alla därvidlag uppkommande frågor. Detta torde vara förklaringen
till den olikformiga tolkningen i dessa hänseenden.
Då mönstringsförrättningarna synas hava avsevärt fördröjts till följd av
att nämnderna haft att utbetala ersättningsbeloppen och då redovisningarna
från nämnderna ej alltid varit tillfyllest, biträder länsstyrelsen revisorernas
mening, att verkställandet av utbetalningarna bör ske genom länsstyrelsens
försorg.
Halmstads slott i landskansliet och landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
HILDING KJELLMAN.
BIRGER KARLBERG.
Axel Magnusson.
— 43 —
Lfinsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer i sin för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 avgivna berättelse, fjärde
huvudtiteln, § 6, uttalat i fråga om tvångsanskaffning av hästar och fordon
för försvarsväsendets behov.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Att uttagning och inmönstring av hästar och fordon i praktiken visat sig
icke fungera fullt tillfredsställande, lärer vara ovedersägligt.
I viss mån torde emellertid den mindre goda erfarenhet, som framkommit
vid 1940 års inmönstringar, hänföra sig till det förhållandet att gällande bestämmelser
tillkommit med tanke på mobilisering och därför icke ägde direkt
tillämplighet vid sådan försvarsberedskap och »organisation» av krigsmakten,
som påbjöds i april månad 1940. Ett bestämt önskemål är därför, att
för mobilisering avsedda bestämmelser tillerkännes giltighet även för dylika
förhållanden, så att icke till sina verkningar svårberäkneliga underhandsåtgärder
måste tillgripas.
Länsstyrelsen delar revisorernas uppfattning, att man för att ernå en mera
tillfredsställande uttagning i fredstid, bör utsträcka besiktningsförfarandet.
En sakkunnig förmönstring av hästar torde sålunda böra äga rum minst vart
tredje år. I fråga örn motorfordon lärer behovet av förhandsbesiktning vara
avsevärt mindre än beträffande hästarna. Svårigheten att praktiskt lösa
besiktningsfrågan utan oskäligt betungande av bilbesiktningsmännen ger också
anledning till tveksamhet rörande lämpligheten att anordna besiktning
av motorfordon i sammanhang med uttagningen. Skall sådan komma till
stånd, synes detta i varje fall icke böra ske i vidsträcktare omfattning, än att
bilbesiktningsman bemyndigas att där särskilt skäl föreligger stickprovsvis
besiktiga ett mindre anta) uttagna motorfordon.
Angeläget är, att uttagningsmyndigheten beträffande hästuttagningen nära
samarbetar med vederbörande läns hushållningssällskap till underlättande av
en rättvis och lämplig uttagning.
Att en preliminär värdering får ske redan i samband med uttagningen i
fredstid må ju i och för sig anses önskvärt. Av skäl. som framgå av det
ovanstående, förmenar dock länsstyrelsen, att en dylik förvärdering icke
lämpligen kan anordnas beträffande motorfordon. Då hästuttagningsmyndigheterna
mera sällan torde äga tillräckligt ingående kännedom i prissättningsfrågor,
skulle sannolikt särskilda värderingsnämnder bliva erforderliga
för att åstadkomma en preliminär hästvärdering av sådan beskaffenhet, att
den kunde äga betydelse såsom verklig vägledning för prissättningen vid
eventuell inmönstring. Huruvida sådana särskilda värderingsnämnder skulle
i nyttohänseende motsvara därmed förenade kostnader, må anses tvivelaktigt.
Vid dessa förhållanden anser sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka
anordnande av den ifrågasatta preliminära värderingen redan vid uttagning i
fredstid.
Däremot har länsstyrelsen intet att erinra mot förslaget, att hos samtliga
länsstyrelser vid mobilisering inrättas en särskild avdelning med uppgift att
handlägga ersättningsfrågor samt verkställa utbetalning av ersättning för in
-
44 _
mönstrade eller rekvirerade hästar och fordon. Att på detta sätt befria
mönstringsnämnderna från det tidsödande utbetalningsarbetet, är obestridligen
fördelaktigt genom att öka snabbheten i mönstringsförrättningarnas
fortgång, och för länsstyrelserna, som i varje fall måste omhänderhava ett
betydande antal med den förevarande likartade arbetsuppgifter, torde ingen
större svårighet föreligga att omhändertaga jämväl här avsedda ersättningsfrågor.
Att denna organisation bör tillkomma icke blott vid mobilisering i
egentlig mening utan överhuvud då hästar och fordon tagas i bruk för militära
ändamål under med mobilisering likartade förhållanden, torde få anses
påtagligt.
Göteborg i landskansliet den 17 januari 1941.
Underdånigst
MALTE JACOBSSON.
NILS BJÖRKMAN.
Länsstyrelsens i Älvsborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts att
före den 19 januari 1941 avgiva utlåtande i anledning av bifogad transund
av riksdagens revisorers berättelse, § 6, angående tvångsanskaffning av hästar
och fordon för försvarsväsendets behov.
Med anledning härav får länsstyrelsen, med överlämnande av ett utav försvarsassistenten
i länet upprättat tjänstememorial,1 i underdånighet anföra
följande.
Såvitt länsstyrelsen kunnat finna, bero de flesta av de i transumtet anmärkta,
på olika håll i landet yppade olägenheterna och missförhållandena
icke på brister i lag och författning utan fast mera på brister i tillämpningen
till följd av otillräckliga mobiliseringsförberedelser, bristande militär organisation,
oklara inkallelseorder, ovana hos den militära och civila personalen
och därav följande misstag och ofullkomligheter.
Vid den revision av författningarna, som emellertid kan anses böra ske
samtidigt som åtgärder i övrigt vidtagas för en bättre allmän fredstidsberedskap
på förevarande område, synes följande synpunkter böra beaktas.
För att möjliggöra nödigt hänsynstagande till civilbefolkningens intressen
bör i princip all tvångsuttagning av hästar och motorfordon alltjämt ske
enligt häst- och fordonsanskaffningslagen. Rekvisition bör få förekomma
endast för. sådana oförutsedda behov, vilka icke kunna på annat sätt tillgodoses
med tillräcklig skyndsamhet. Större antal hästar och fordon än som
av Kungl. Majit medgivits, må icke uttagas inom respektive områden. Rekvisition
direkt hos de enskilda ägarna av hästar och fordon, som icke äro
uttagna enligt häst- och fordonsanskaffningslagen, bör icke få ske annat än i
klart nödfall och för tillfälligt nyttjande.
1 Ej Ilar avtryckt.
— 45 —
Sådana ofullkomligheter och missförhållanden, som vid de skedda mobiliseringarna
förekommit, kunna förebyggas endast genom noggrannare och
mera omfattande mobiliseringsförberedelser i fredstid. De förberedande åtgärderna
böra avse icke endast krigsmaktens första behov utan även ev. behov
för kompletteringar och för nyformationer.
Förbättrade förberedelser giva möjlighet till större snabbhet och precision
vid inmönstringarna. Örn mönstringsnämnderna befrias från de tidsödande
utbetalningarna, kan nämnden med större säkerhet ägna sig åt besiktning
och värdering, vilka torde vara nämndernas viktigaste uppgifter.
Vad beträffar hästuttagningen, torde uttagning utan besiktning vara en
förberedelseåtgärd av relativt litet värde. Besiktning bör därför göras till
regel. Vid uttagning genom militär uttagningsmyndighet bör närvara —- förutom
veterinär — även en i hithörande förhållanden väl insatt kommunal
representant, som skall hava att tillse, att uttagningen blir jämnt fördelad
och jämväl i övrigt sker med tillbörlig hänsyn till civila behov.
Vid hästuttagningen bör en preliminär värdering ske, därvid framför allt
det relativa värdet i förhållande till övriga uttagna hästar bör uppskattas.
Värdet bör antecknas i rullorna. Tablå över de uppskattade medelvärdena
inom de olika mönstringsområdena bör insändas till en central myndighet
för kontroll att värderingen sker efter något så när enhetliga grunder. Det
centrala organet bör delge uttagningsmyndigheterna granskningsresultaten
och vid förstärkt försvarsberedskap utfärda direktiv till mönstringsnämnderna
angående värderingen.
Obligatorisk revision av rullorna med ombesiktning oell nybesiktning i erforderlig
utsträckning bör ske vid sammanträden i kommunerna nied kortare
intervaller än fyra år, helst varje år. Vid krissituation bör total ombesiktning
ske. Med lämplig propaganda torde den tunga, som genom besiktningarna
behöver åläggas hästägarna, icke komma att vålla någon anmärkning.
Tvärtom böra besiktningarna kunna bidraga till att vidmakthålla försvarsviljan
och till att öka intresset för en förbättrad hästavel.
Uttagning av motorfordon bör ske successivt och revideras minst två gånger
årligen. Ägare eller innehavare av fordon, som ifrågasättes för uttagning, bör
avfordras uppgifter på särskild blankett rörande alla omständigheter, som
kunna vara av betydelse vid fordonets uttagning, värdering och betalning.
Så bör t. ex. uppgift införskaffas angående fordonets huvudsakliga användning
för bedömande av, om fordonets inlösen kan medföra avsevärda olägenheter
för nödvändiga civila transportbehov, angående fordonets inköpspris
(katalogpris), särskilda fördyrande anordningar (tipp e. d.), huruvida fordonet
på grund av äganderättsförbehåll tillhör annan. Uppgifter av betydelse
för värderingen och utbetalningen böra införas i rullan eller biläggas
denna för att vara tillgängliga för mönstringsnämnden. Vid förstärkt försvarsberedskap
bör om möjligt besiktning och preliminär värdering av alla
uttagna fordon ske.
Vid partiell mobilisering bör för större snabbhets vinnande inmönstra^ av
enligt särskilda mobplaner förmönstrade hästar och fordon kunna få ske
direkt vid vederbörande truppförbands utrustningsplats och — örn inmönstringen
rör endast ett mindre antal hästar eller fordon — inför en lör flera
berörda mönstringsområden gemensam mönstringsnämnd.
För att underlätta uträkningen av transport-, traktaments- och resekostnadsersättningar
bör vid uttagningen i häst- och fordonsrullorna antecknas
erforderliga uppgifter angående avstånd till mönstringsplatser, närmaste järnvägsstation
eller busshållplats o. d.
Utbetalningen av de av mönstringsnämnderna bestämda ersättningsbeloppen
för inlösta hästar och fordon samt av transportersättningar o. d. bör ske
— 46
per postgiro genom länsstyrelsens försorg inom åtta dagar efter inmönstringen.
Ev. kunde mönstringsnämnderna utan större tidsförlust för varje inlöst
häst eller motorfordon i avbetalning å fastställt ersättningsbelopp utbetala
visst kontant belopp t. ex. 100 kronor för att underlätta vederbörandes hemresa.
Något behov av omedelbar reseersättning torde emellertid i regel ej föreligga,
i varje fall icke om framförda hästar eller motorfordon ej inlösas.
Vänersborg i landskansliet den 15 januari 1941.
Underdånigst
AXEL VON SNEIDERN.
S. J. NILSSON.
Länsstyrelsens i Skaraborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
I anledning av kungl, remiss den 20 december 1940 får länsstyrelsen härmed
avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin berättelse 1940 anfört
beträffande tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets
behov.
Trots den obestridliga förenkling i organisationen, som genomfördes i och
med 1934 års lagstiftning angående häst- och fordonsanskaffning, lider denna
organisation alltjämt av en viss tungroddhet och osmidighet, något som belyses
av de av revisorerna anförda exemplen å konstaterade brister i tillämpningen.
Av vikt torde vara, att den i fredstid verkställda uttagningen kan på
ett snabbt och praktiskt sätt genomföras vid inmönstringen. Värderingen har
icke heller skett nå ett fullt enhetligt sätt utan varit skiftande, varförutom
icke tillräckligt smidig kontakt synes hava uppnåtts mellan inmönstringsnämnderna
och de militära myndigheterna. Härförutom hava, såsom revisorerna
påpeka, formerna för utbetalning av ersättning samt kontroll därav
berett vissa svårigheter i praktiken. Länsstyrelsen är därför ense med revisorerna
uti att förfarandet bör förenklas och göras mera praktiskt i syfte jämväl
att möjliggöra ett snabbare tillgodoseende av försvarsmaktens behov av hästar
och fordon.
Med uttalande härav vill länsstyrelsen förorda att på basis av gjorda erfarenheter
utredning verkställes rörande omarbetning av gällande häst- och
fordonsanskaffningsförfattningar till bättre överensstämmelse med tidens krav
och rådande förhållanden.
Av försvarsassistenten avgivet yttrande ävensom å härvarande länsbokhållarexpedition
avgiven p. m. bifogas.1
Mariestad i länsstyrelsen den 11 januari 1941.
Underdånigst
CARL MANNERFELT.
J. SUNNERHOLM.
E] här avtryckta.
R. Dahlström.
— 47 —
Länsstyrelsens i Värmlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
underdånigt utlåtande över nådiga remissen bifogad transumt av riksdagens
revisorers berättelse om verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939
—30 juni 1940 m. m., § 6.
I anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet härmed överlämna
och såsom svar i ärendet hänvisa till bifogade av försvarsassistenten här å
länsstyrelsen upprättade, den 18 januari 1941 dagtecknade promemoria.
Karlstad i landskansliet den 20 januari 1941.
Underdånigst
IVAR VENNERSTRÖM.
ERNST STRIDSBERG.
Bilaga.
V. P. M.
i anledning av nådiga remissen den 19 december 1940, varigenom länsstyrelsen
i Värmlands län anbefallts avgiva utlåtande över nådiga remissen bifogat
transumt av riksdagens revisorers berättelse örn verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 m. m., § 6.
Jämlikt 12 § Kungl. Maj:ts förordning den 22 juni 1934 med bestämmelser
för verkställighet av lagen den 27 april 1934 om anskaffning av hästar
och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot åligger det länsstyrelsen
bl. a. att ombesörja, att planer finnas uppgjorda till kungörande för hästoch
fordonsägare, vid inträffande mobilisering, att de vid laga påföljd skola
inställa uttagna hästar och fordon jämte tillbehör och förnödenheter å
mönstringsstället. I länsstyrelsens mobiliseringsverk hava i enlighet härmed
planer för kungörelseförfarandet blivit intagna.
I ett till länsstyrelsen den 10 april 1940 inkommet telegram har chefen
för III arméfördelningen meddelat bl. a., dels att häst- och motormönstringsnämnder
.skulle träda i verksamhet, dels att endast personliga order
fingo användas för inkallelse och dels att första dag för organisering bestämts
till den 12 samma april.
Genom lantförsvarets kommandoexpeditions den 11 april 1940 dagtecknade
skrivelse, som inkom till länsstyrelsen den 12 samma april, föreskrevs
att enskilt meddelande örn inställelse för hästar samt häst- och motorfordon
skulle utsändas till alla av denna order berörda häst- och fordonsägare samt
att kungörelser ej fingo förekomma. I skrivelsen angavs första dag för organisering
till lördagen den 13 april. Vidare föreskrevs att hästar och hästfor
-
— 48 —
don samt motorfordon skulle anskaffas enligt arméfördelningschefs (motsvarandes)
bestämmande.
Av ovanstående framgår bl. a. att i och med mottagandet den 12 april av
lantförsvarets kommandoexpeditions ovannämnda skrivelse olika uppgifter
om första dag för organisering förelågo. Länsstyrelsen hade emellertid redan
vid mottagandet av chefens för III arméfördelningen telegram gått i
författning örn samråd med de militära myndigheter, som berördes av inmönstringen,
och kunde därigenom precisera mönstringsdagarna och på så
sätt undanröja de missförstånd, som självfallet måst uppstå, därest civila
och militära myndigheter eventuellt meddelats olika första dag för organisering.
Detta förhållande med tvenne data kan möjligen hava bidragit till
att vissa missförhållanden annorstädes uppstått vid inmönstringarna.
Det kan vidare ifrågasättas huruvida icke tiden mellan den dag, då länsstyrelserna
erhöllo meddelande örn att endast enskilda order lingö användas
för inkallelserna och första organiseringsdagen var för kort för vinnande
av säkerhet att samtliga ägare av motorfordon och hästar skulle erhålla
ordern i så god tid att inställelse till föreskriven dag och klockslag överhuvud
taget skulle kunna äga rum. Länsstyrelsen gjorde för sin del den
erfarenheten, att ett icke ringa antal automobilägare voro dels oanträffbara
och dels ur stånd att inställa uttagen automobil till mönstringsdagen av det
skälet att fordonet undergick reparation i ett eller annat avseende. Att detta
förhållande menligt inverkat på inmönstringen trots förekomsten av inmönstringsreserv,
som på grund av knapp tillgång måst fyllas med äldre
årsmodeller, torde ytterligare belysas av nedanstående.
Genom generalorder den 27 november 1939 fastställdes nya mobiliseringsplaner,
som tillställdes länsstyrelsen den 12 december 1940. Till länsstyrelsens
förfogande för uttagning av motorfordon, utskrivande och utsändande
av mönstringsbesked samt upprättande och översändande till vederbörande
truppförband av milor ävensom återkallande av tidigare gällande mönstringsbesked
m. m. kom alltså att stå en tid av fyra månader. Vid beaktande
av att länsstyrelserna under denna tid hade att taga hänsyn till luftskyddets,
viktiga industriers, utrymningsorters och civila myndigheters behov av motorfordon
anser länsstyrelsen den vunna erfarenheten utvisa, att tidsperioden
mellan dagen för emottagande! av de nya mobiliseringsplanerna och
första dag för organisering varit för kort. Därutöver må påpekas innehållet
i Kungl. Folkhushållningsdepartementets cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser
den 8 mars 1940, vari länsstyrelserna anbefallts att, sedan jämlikt
ovannämnda generalorder avsedd uttagning av motorfordon för krigsmakten
verkställts, säkerställa behovet av lastautomobiler för livsmedels- och
andra samhällsviktiga varutransporter. Länsstyrelsen i Värmlands län hade
för sin del tidigare tagit hänsyn till dessa vid krig eller krigsfara synnerligen
viktiga faktorer genom upprättande av en s. k. revideringskalender för motorfordon,
vari verkställts noggranna anteckningar om automobiler, som
fylla ett för försörjningen inom länet nödvändigt ändamål. Med hänsyn
till att länsstyrelserna vid uttagningen till krigsbruk av automobiler icke haft
laglig befogenhet att undantaga andra motorfordon än dem, som i enlighet
med Kungl. Maj:ts förordning den 22 juni 1934 angående undantag från
tillämpningen av häst- och fordonsanskaffningslagen erhållit befrielse, anser
länsstyrelsen att föreskrifterna i Kungl. Folkhushållningsdepartementets
cirkulärskrivelse den 8 mars 1940 ingripit i och ej oväsentligt fördröjt nyuttagningen
av automobiler till krigsbruk. En utredning angående behovet
av för livsmedels- och andra samhällsviktiga varutransporter erforderliga
automobiler måste, för att ej förvanskas, hava krävt avsevärd tid och i viss
— 49 —
utsträckning inverkat på den då pågående uttagningen till krigsbruk i enlighet
med de nya mobiliseringsplanerna.
Det torde därför kunna ifrågasättas huruvida icke länsstyrelserna i regel
under tiden omedelbart före första organiseringsdagen ställts inför större
svårigheter än som utåt varit synliga.
Det förefaller som örn fastställandet av nya mobiliseringsplaner vid en
tidpunkt som den ifrågavarande med hänsyn till då rådande politiska spänning
och faran av kris innan anbefallda åtgärder hunnit tränga igenom
måst innebära ansenliga risker. Trots att nu 12 dagar förflöto mellan dagen
för de nya planernas ikraftträdande och första organiseringsdagen rådde
bland bilägarna, särskilt sådana som relativt sent erhållit mönstringsbesked
enligt förut gällande ordning, mycken ovisshet och tvekan angående plats
för mönstringen, som i många fall icke var densamma å de båda beskeden.
Sådana missförhållanden beträffande uttagna hästars och automobilers
lämplighet till krigsbruk, som i revisorernas berättelse omnämnas, torde icke
kunna undvikas med mindre en viss förmönstring kommer till stånd.
Förmönstringen av hästar torde kunna tillgå så, att för varje kommun
inom hästmönstringsområde, där uttagning skall äga rum, utses en hästbesiktningsman,
vilken det åligger dels att föra förteckning i 3 exemplar
över inom kommunen befintliga för krigsbruk lämpliga hästar och anspannsfordon
och dels alt i enlighet med av chefen för det förband, som
skall tillgodoses med hästar från socknen, meddelade föreskrifter, besiktiga
det antal hästar, som sålunda bestämts. Ovannämnda förteckning torde kunna
grunda sig å av hästägarna avlämnade uppgifter, som avgivas i enlighet
med vad nedan föreslås. Den upprättade förteckningen underställes vederbörande
kristidsnämnd, sorn i särskild kolumn i vart och ett av förteckningens
3 exemplar verkställer anteckning om huruvida hästen med hänsyn till
verkställd blockbildning är oundgängligen erforderlig för jordbruket. Samtliga
exemplar överlämnas därefter till chefen för det förband, som skall
tillgodoses med hästar och anspannsfordon från kommunen. Med ledning
av de insända förteckningarna bestämmer förbandschefen i enlighet med
mobiliseringsplanerna det antal hästar och anspannsfordon, som med rättvis
fördelning skall uttagas från varje kommun, förser varje förteckning
med anteckning härom jämte uppgift å mönstringsplats, inställelsedag (mobiliseringsdag)
och klockslag. Ett exemplar översändes till länsstyrelsen och
ett återställes till besiktningsmannen. Denne verkställer nu besiktning av
ett så stort antal hästar, som av förbandschefen angivits skola inmönstras
från kommunen jämte 10 procent inmönstringsreserv. Efter det besiktningen
verkställts och anteckning därom gjorts i särskild kolumn i förteckningen,
översänder besiktningsmannen ånyo densamma till förbandschefen, som
upprättar rulla i två exemplar (en tillställes länsstyrelsen och en behålles
av förbandschefen för att vid inträffande mobilisering medföras till inmönstringen
av nämndens militära ledamot) och utsänder mönstringsbeskeden.
Härefter återställes förteckningen till besiktningsmannen, som å vissa
fastställda tider reviderar och insänder densamma till förbandschefen för
rättelse i rudorna samt utfärdande och återkallande av mönstringsbesked
för nytillkomna och avgångna hästar. Innan förteckningen insändes till förbandschefen
efter revideringen skall emellertid besiktningsmannen hava
verkställt besiktning av de nytillkomna hästarna och underställt densamma
kristidsniim uden.
Av det ovan anförda framgår alt sedan det antal hästar, som för varje
uttagningsperiod skall finnas besiktigade inom vederbörande kommun av
förbandschefen fastställts, det dubbla försändandet mellan besiktningsman
4—417453.
lin’. berättelse urul. statsverket är 1!)40. 11.
— 50
nen och förbandschefen bortfaller vid revideringarna. Efter revideringarna
tillställes länsstyrelsen de utbytta rudorna. Förteckningarna behöva dock
ej vidare insändas till länsstyrelsen i annat fall än mobiliseringsplanema
ändras.
Omläggningen till ett sådant system skulle kunna ske i samband med
upprättandet av nya hästägareförteckningar, då föreskrift kunde meddelas,
att uppgifterna till förteckningarna i stället skulle insändas till besiktningsmännen
inom kommunerna eller att polismyndigheterna efter slutfört avlämnande
överlämnade desamma till besiktningsmännen, som därefter med
ledning av uppgifterna upprättade ovannämnda förteckningar över lämpliga
hästar i tre exemplar och förfore med dem som ovan nämnts. Lämpligt
vore att samtliga hästägare ålades skyldighet att vid visst bötesansvar
till besiktningsmännen meddela de förändringar, som förekomma i hästbeståndet.
Blanketter till såväl uppgift till hästförteckningen som till anmälan
om förändring i hästbeståndet kunde med fördel tillhandahållas hos
landsfiskaler samt fjärdings- och polismän.
Den kommunala besiktningsmannen tillsättes av länsstyrelsen genom förordnande,
vari berättigande att för bestyret med upprättande av förteckningar
och besiktningar uppbära viss ersättning intages. Instruktion för besiktningsmannen
skulle utfärdas av chefen för försvarsstaben.
Då i de flesta fall vederbörande förbandschefer numera äro hästuttagningsmyndighet
(inom länet i samtliga fall) skulle den avsevärda lättnad i
arbetet med uttagningen, som härigenom bleve följden, vara av stort värde
vid mobilisering. Inkallandet till mönstring borde dock vid kungörelseförfarande
fortfarande åvila länsstyrelsen och vid inkallelse med order hästuttagningsmyndigheten
(förbandschefen).
Genom en dylik organisation skulle dels de nuvarande civila hästuttagningsmännen
bliva överflödiga och dels upprättande av hästägareförteckningar
periodvis bortfalla. Därjämte kan ifrågasättas huruvida icke kostnaderna
för resor m. m. vid besiktning skulle bliva avsevärt lägre vid en
dylik decentralisering.
Genom uppläggande av överskådliga blanketter torde en organisation av
detta slag komma att medföra ett maximum av effektivitet till en skälig
kostnad.
Fördelen av förmönstring av uttagna motorfordon kan dragas i tvivelsmål.
Det torde här icke vara möjligt att decentralisera besiktningen på samma
sätt som i fråga om hästar, enär tillräckligt antal på detta område sakkunniga
personer icke torde stå att uppbringa och då t. ex. en årlig besiktning
antingen genom resor av besiktningsmännen eller inställelse inför dem
å deras stationsorter av samtliga uttagna automobiler skulle medföra oskälig
kostnad för staten eller avsevärd olägenhet eller kostnad för automobilägaren.
Eventuellt kunde dock ägare av till krigsbruk uttagna automobiler
åläggas lagstadgad skyldighet, med visst bötesansvar för underlåtenhet, att
före viss tidpunkt årligen till länsstyrelsen insända en på heder och samvete
avgiven deklaration enligt fastställd blankett över bilens beskaffenhet,
antal körda mil, gummits beskaffenhet, verkställda reparationer m. m. Ett
sådant förfarande borde vara tillfyllest, enär en regelrätt besiktning i varje
fall icke skulle äga bestående värde under särdeles lång tid.
För avlämnande av oriktiga uppgifter enligt ovan kunde därjämte visst
bötesansvar föreskrivas.
Ingen erinran synes kunna resas mot att åliggandet att utbetala de av
mönstringsnämnderna fastställda inlösenbeloppen överflyttas på länsstyrelsen.
Härigenom skulle ej oväsentliga fördelar vid redovisning av medlen
vinnas. Ersättningar till häst- och fordonsägare för själva inställelsen till
— 51 —
inmönstringen samt traktamenten åt dessa och den civila förarpersonalen
m. m. måste dock alltjämt utbetalas vid mönstringstillfället, varför nämnden
för detta ändamål i varje fall måste förses med erforderligt belopp i
kontanter.
Karlstad i landskansliet den 18 januari 1941.
Stig Säl. Sundelius.
Försvarsassistent.
Länsstyrelsens i örebro län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande över 1940 års statsrevisorers uttalande beträffande
tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets behov.
Med anledning därav har länsstyrelsen begärt yttranden från ordförandena
i de hästmönstrings- och motormönstringsnämnder, som varit i verksamhet
under år 1940 ävensom besiktningsmannen i örebro Eman. Barton, som
visserligen icke deltagit i någon mönstringsnämnd enligt häst- och fordonsanskaffningslagen
men vid skilda tillfällen biträtt de militära myndigheterna
vid uttagning genom anfordran enligt beredskapsförfogandelagen och rekvisition
enligt rekvisitionslagen. Yttranden hava inkommit från ordförandena
i nämnderna för hästmönstringsområdena 174 och 175 samt ordförandena
i motormönstringsnämndema nr 13 och 13 b ävensom ovannämnde Barton.
Samtliga inkomna yttranden bifogas.1
För egen del får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Vad först den i fredstid verkställda uttagningen beträffar må framhållas,
att inom örebro län all uttagning av hästar och hästfordon skett genom militär
myndighets försorg. Föreskriven uttagning av motorfordon har enligt
gällande bestämmelser skett med stöd av de uppgifter, som kunna erhållas
från automobilregistret och därtill hörande handlingar. Besiktning för utrönande
av fordonens beskaffenhet vid tiden för uttagningen har icke kunnat
ske. Det har sålunda endast i undantagsfall varit möjligt att redan vid
uttagningen erhålla kännedom örn ett fordon varit i förhållande till dess
tillverkningsår mer eller mindre förslitet.
Inmönstring har under år 1940 förekommit vid fyra hästmönstringsnämnder
och två motormönstringsnämnder. Vid samtliga nämnder inmönstrades
föreskrivet antal hästar, hästfordon och motorfordon. Då i vissa fall anledning
fanns att antaga att häst- eller hästfordonsägare icke nåtts av eller
missuppfattat utfärdad inställelseorder vände sig nämnden till länsstyrelsen
eller vederbörande polismyndighet, som omedelbart ombesörjde att hästen
eller fordonet inställdes. Så snart telegram inkommit att inmönstring av
motorfordon skulle ske, utsändes från länsstyrelsen till samtliga ägare av
uttagna motorfordon telegram med uppgift örn tid och plats för inställelsen.
Under mönstringsförrättningens fortgång hade närvarande polismän order
att anteckna och till länsstyrelsen meddela vilka fordon, som inställt sig.
1 Här ej avtryckta.
52 —
Länsstyrelsen fick därigenom, utan att nämndens arbete stördes, vetskap
örn vilka fordon som icke inställts å inställelsedagens förmiddag. Dessa
fordonsägare anmodades telefonledes att omedelbart låta inställa fordonet.
Därest ofrånkomligt hinder uppgavs, uttogs omedelbart annat fordon, vars
ägare telefonledes underrättades. De åtgärder, som sålunda vidtogos, medförde
att erforderligt antal hästar, hästfordon och motorfordon inmönstrades
samt att icke i något fall häst- eller fordonsägare behövde uppföras å bötesförteckning.
Även i övrigt synes mönstringsnämndernas arbete lia fortgått
utan större svårigheter. Härtill bidrog sannolikt den omständigheten, att
mönstringsnämndernas ordförande och en del ledamöter före förrättningarna
voro inkallade till länsstyrelsen för att hos försvarsassistenten genomgå
gällande föreskrifter och i övrigt rådgöra angående mönstringsarbetet. För
motormönstringsnämnderna funnos till stöd för värderingen tillgängliga —
förutom riksvärderingsnämndens taxor — förteckningar över gällande katalogpriser
å motorfordon.
De erinringar, som kunna framföras mot nämndernas i länet arbete hänföra
sig till prissättningen och till redovisningen. Prissättningen blev icke
alltid så enhetlig som önskvärt varit. Detta hade dock sin huvudsakliga
orsak i de föreskrifter nämnderna hade att tillämpa och omöjligheten att på
den korta tid som stod till buds med tillräcklig noggrannhet konstatera de
förhållanden, förslitning o. dyl., som måste ligga till grund för värderingen.
Då möjlighet icke förelåg att överklaga mönstringsnämnds beslut, kunde
rättelse icke erhållas. Beträffande redovisningen brast det i vissa fall i erforderlig
reda och fullständighet, vilket försvårade granskningsarbetet.
Länsstyrelsens erfarenhet av de inkallelser av motorfordon, som skett genom
rekvisition, begränsar sig till utsändandet av order örn inställelse. Orderna
lia sänts skriftligen till envar ägare av uttaget fordon eller genom
telegram, då tiden icke medgivit vanlig försändelse. Å inställelsedagarna har
länsstyrelsen stått i telefonförbindelse med vederbörande militära myndighet
och örn så erfordrats omedelbart uttagit nya fordon. I första hand har
länsstyrelsen därvid vänt sig till bilfirmor. Icke i något fall har brist förelegat
i det antal fordon, som begärts av vederbörande militära myndighet.
Beträffande ifrågasatta förändringar i lagstiftningen må framhållas följande.
Vid uttagningen av motorfordon måste å ena sidan tillses att för militära
behov erhållas fordon, som lämpa sig för de skilda militära ändamål, vartill
de äro avsedda, och å andra sidan beaktas behovet av fordon för oundgängligen
nödvändiga civila transporter, t. ex. för luftskydd, livsmedelstransporter,
transporter för viktigare industrier och evakueringstransporter. För
att dessa intressen skola bli tillgodosedda vore det av värde örn redan vid
uttagningen motorsakkunnigt militärt biträde ställdes till förfogande för länsstyrelsen.
För ovan nämnda civila transporter erforderligt antal fordon böra
vara undantagna från uttagningen med stöd av särskild planläggning angående
behovet av fordon för dessa ändamål. Resultatet av uttagningen för militära
ändamål synes därefter böra sammanföras centralt på sätt för närvarande
sker beträffande de fordon, som kunna ställas till förfogande för
eventuella ytterligare uttagningar. Vid dessa uttagningar medtagas icke fordon,
som kunna anses utgöra ägarens enda förvärvskälla.
De uttagna och undantagna motorfordonen böra därefter vara föremål
för en fortlöpande granskning och förekommande ändringar föranleda eventuellt
erforderliga nyuttagningar. Vidare böra de uttagna fordonen exempelvis
en gång örn året underkastas en av militära skäl föranledd besiktning
avseende framförallt att konstatera fordonets beskaffenhet. Samtidigt erhålles
uppgifter för att bedöma fordonets ungefärliga värde. Sådana uppgifter
— 53
skulle avsevärt underlätta den värdering, som erfordras om fordonet skulle
bli inkallat. Denna besiktning skulle för övrigt bli av betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt
som komplement till den kontroll, som eljest sker av
fordons beskaffenhet. Här föreslagna besiktning blir givetvis förenad med
kostnader. Anledning föreligger dock att antaga att dessa kompenseras av
att för de skilda militära behoven lämpligare fordon erhållas och av de besparingar,
som säkerligen skulle uppkomma genom tillförlitligare värdering
vid eventuellt förvärv för kronans räkning.
Det synes länsstyrelsen föreligga anledning att för tvångsanskaffning anlita
rekvisitionslagens (resp. beredskapsförfogandelagens) förfarande och sålunda
avskaffa den särskilda uttagning, som skall ske enligt häst- och fordonsanskaffningslagen.
Att uttagning förekommit enligt skilda författningar
med olika föreskrifter har föranlett olägenheter utan att däremot svarande
fördelar kunna påvisas. Ibland har det för fordonsägama framstått som
mycket egendomligt, att besvärsrätt funnits vid uttagning enligt rekvisitionslagen
men ej enligt häst- och fordonsanskaffningslagen. Tillämpning av
rekvisitionslagen i stället för häst- och fordonsanskaffningslagen öppnar även
en möjlighet att i första hand tillgodose krigsmaktens behov av motorfordon
genom förvärv från automobilfirmor, vilket länsstyrelsen anser vara av
största betydelse. Därigenom kunna erhållas nya fordon och det civila
transportväsendet störes icke mer än nödvändigt, varjämte prissättningen
icke behöver vålla några svårigheter. Automobilfirmornas nya och oregistrerade
fordon kunna däremot icke bli medtagna vid den förhandsuttagning,
som grundar sig på automobilregistret.
Inrättande av en särskild avdelning vid länsstyrelsen för handläggning
av samtliga ersättningsfrågor beträffande tvångsuttagning av hästar och
fordon tillstyrkes av länsstyrelsen, därest mönstringsnämnderna bibehållas.
En sådan anordning skulle medföra betydande tidsvinst för mönstringsnämnderna,
vilket vore av värde för nämndernas arbete i övrigt. Den ökning
av arbetet vid länsstyrelsen, som därigenom uppkomme, vore väsentlig
men torde bli kortvarig. Om däremot endast rekvisitionslagen, såsom
ovan ifrågasatts, skulle tillämpas, synes ersättningen, i likhet med vad för
närvarande sker, böra utbetalas direkt av vederbörande militära kassamyndigheter.
örebro slott i landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
BROR C. HASSELROT.
A. VERNER WADELL.
Länsstyrelsens i Västmanlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 (Försvarsdepartementets dnr
5920) anmodad att inkomma med utlåtande över riksdagens revisorers berättelse,
i vad den berör tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets
behov, får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
— 54 —
Ehuruväl inom Västmanlands län inmönstringen av hästar och fordon för
krigsmaktens behov i stort sett kan sägas hava förlöpt utan sådana missförhållanden,
som av revisorerna påtalas å sidorna 12—16 i den till remissen
fogade transumtavskriften, har länsstyrelsen dock på grund av de erfarenheter,
som gjorts under den nu avslutade inmönstringen av hästar och fordon
för tillgodoseendet av första behovet för krigsmakten, kommit till den uppfattningen,
att nu gällande författningar i stort sett äro ändamålsenliga och
tillämpliga, men att i kommandoväg utfärdade anvisningar och bestämmelser
för uttagning och inmönstring av hästar och fordon ävensom för likvids
erläggande för i anspråk tagna hästar och fordon äro i behov av revidering.
Vad först beträffar uttagning av motorfordon och motorredskap torde det
alltjämt på grund av det system, som tillämpas för motorfordons och motorredskaps
redovisning, vara nödvändigt, att uttagningen verkställes genom
länsstyrelsens försorg. Länsstyrelsen, som därvid givetvis samråder med
vederbörande kommunala organ och luftskyddsmyndigheter, torde nämligen
vara den enda myndighet, sorn kan överblicka även det civila behovet av
motorfordon. De nu gällande bestämmelserna, att endast senaste årsmodeller
skola uttagas, nödvändiggör att mönstringsbesked utfärdas med giltighetstid
av högst 2 år. Det kan ifrågasättas, huruvida under sådana förhållanden
besiktning skall anses erforderlig. Länsstyrelsen anser för sin del, att detta
icke är nödvändigt. Bilbeståndet inom länet undergår så oerhört snabba
förändringar, att en fortlöpande besiktning i samband med uttagning icke
utan synnerligen stora kostnader kan genomföras.
Motormönstringsnämnderna böra biträdas av flera »sakkunniga», särskilt
då det gäller inmönstring av ett stort antal bilar på kort tid.
Vad uttagningen av hästar och hästfordon beträffar synas hittills gällande
bestämmelser örn fyra års giltighetstid icke vara lämpliga.
Det torde vara nödvändigt, att uttagningsperiodernas giltighetstid avsevärt
minskas och vidare att uttagningen sker efter besiktning.
För att det civila behovet av dragare må bliva tillgodosett bör uttagningen
ske i intimt samarbete mellan truppförbandens representanter och kommunala
myndigheter eller kristidsorgan, då sådana äro tillfinnandes. Uttagningen
bör därför icke, såsom hittills varit fallet, verkställas av en militär
eller civil hästuttagningsman utan av en kommission, i vilken såväl de militära
som de civila intressena äro representerade.
Indelningen av landet i hästmönstringsområden torde böra revideras. Ln
större decentralisering torde vara nödvändig för att de civila intressena skola
bliva i tillbörlig mån beaktade. Tilldelningen av hästmönstringsområden till
de olika truppförbanden bör bättre anslutas till truppförbandens utrustnmgs
orter
(depåer). .... 0 . ..
Inmönstringen av hästar och fordon har i allmänhet skett pa en mmonstringsplats
inom varje hästmönstringsområde. Härigenom har avsevärt besvär
och onödiga förflyttningar förorsakats hästägarna och onödiga kostnader
tillskyndats statsverket. Lämpligheten av att lill en plats under eventuell
fara för bombanfall sammanföra en stor mängd hästar och fordon kan aven
ifrågasättas. Det synes länsstyrelsen därför lämpligare, att inmönstringen
verkställes på flera olika platser inom värjo hästmönstringsområde.
För ernående av en rättvis och enhetlig prissättning böra av länsstyrelsen
tillsatta nämnder eller godemän verkställa besiktning och värdering av hastar
och fordon, även då rekvisitionsförfarandet tillämpas. Att redan vid uttagningen
prissätta hästar och fordon synes länsstyrelsen näppeligen vara
ändamålsenligt, enär såväl hästar som fordon hastigt kunna undergå värdeförändringar.
För att i görligaste mån undvika alltför stora orättvisor synes
det länsstyrelsen nödigt, att fullt sakkunniga såväl civila som militära repre
-
55 —
sentanter ingå i nämnderna. Besvär över nämndernas (godemännens) prissättning
bör icke få förekomma, enär det torde vara omöjligt att tillfredsställande
pröva besvären, sedan hästarna väl omhändertagits av militära myndigheter.
I detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla önskvärdheten av
att rullföringen av inmönstrade hästar vid truppförbanden omhänderhaves
så, att ett återställande av hästarna kan vid demobilisering med säkerhet ske
till förutvarande ägare.
Vad utbetalandet av ersättning för inmönstrade hästar och fordon beträffar,
ävensom av ersättning för av ägare, kvartervärdar och mönstringsnämnders
medlemmar utförda tjänstbarheter torde en omfattande revidering
av nu gällande bestämmelser vara erforderlig. Länsstyrelsen anser för
sin del att en avsevärd förenkling och större reda skulle vinnas om mönstringsnämnderna
utfärdade anvisningar, som likviderades av länsstyrelsen.
Västerås slott i landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
H. SUNDSTRÖM. AXEL RUDBERG.
Länsstyrelsens i Kopparbergs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Länsstyrelsen tillstyrker utredning rörande nya bestämmelser om tvångslagstiftning
för tillgodoseende av försvarsväsendets behov av hästar och fordon.
Därvid bör uppmärksammas jämväl de civila behoven av hästar och
fordon. Åtgärder synas redan hava vidtagits för en mera tillfredsställande
ordning i fråga örn anskaffande av hästar och fordon för de militära behoven,
nämligen i fråga örn hästar och hästfordon genom förmönstring av hästuttagningsofficer
i samarbete med kristidsnämnd och blockledare samt i fråga
örn motorfordon genom uppläggande av ett centralt register (militärregistret)
å motorfordon, som anses lämpliga för krigsbruk. De sålunda vidtagna åtgärderna,
vilka möjliggöra en viss preliminär värdering, torde dock icke vara
tillfyllest för tillgodoseende vid krigsutbrott av krigsmaktens behov av hästar
och fordon, på grund varav vid utredningen särskild uppmärksamhet bör
ägnas frågan örn tillfredsställandet av detta behov. Jämväl frågan om handläggningen
av ersättningsfrågorna böra bliva föremål för behandling vid utredningen.
Av praktiska skäl synes emellertid ersättning för rekvirerade
hästar och fordon icke böra läggas å civil myndighet. Däremot skulle den
av revisorerna ifrågasatta anordningen att befria mönstringsnämnderna frän
utbetalningsarbetet, vilket skulle koncentreras till länsstyrelserna, innebära
en rationalisering, som snarast bör genomföras.
Falun i landskansliet den 16 januari 1941.
Underdånigst
BERNIL ERIKSSON.
N. ROSENIUS.
— 56
Länsstyrelsens i Gävleborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom remissresolution den 20 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över den granskning, som av riksdagens revisorer verkställts
beträffande tvångsuttagning för krigsmaktens behov av hästar och fordon.
I anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.
De anmärkningar, som av riksdagens revisorer framställts beträffande förfaringssättet
vid uttagning av hästar och fordon för krigsmaktens behov, synas
länsstyrelsen i stort sett riktiga. Gällande bestämmelser på hithörande område
torde i väsentliga delar icke vara ändamålsenliga, varigenom krigsmaktens mobilisering
inom i vederbörande mobiliseringsplaner beräknade tider i hög grad
äventyras. En revision av häst- och fordonsanskaffningslagen jämte -förordningen
torde därför, såsom av revisorerna föreslås, vara av behovet påkallad.
Med hänsyn till den stora skillnaden beträffande förfaringssättet vid anskaffning
av å ena sidan hästar och hästfordon och å andra sidan motorfordon
behandlas nedan dessa grupper var för sig.
I. Beträffande hästar och hästfordon.
Av riksdagens revisorer påtalade missförhållanden beträffande uttagningen
av hästar och hästfordon torde enligt länsstyrelsens förmenande bero
huvudsakligen på att uttagningen sker inom alltför stora områden. Enär dessa
i regel omfatta ett flertal kommuner, sakna hästtuttagningsmännen den person-
och sakkännedom, som torde vara nödvändig för ett rätt tillvaratagande
av såväl kronans som övriga intressen av såväl allmän som enskild natur.
Ännu mera framträder detta, då, såsom fallet är inom Gävleborgs län, samtliga
hästuttagningsmän ersatts med militära hästuttagningsmyndigheter. Uttagningen
måste fördenskull ske uteslutande efter hästägareförteckningarna.
Dessa torde emellertid icke utgöra en tillräckligt säker grund härför, i all
synnerhet som, enligt vad erfarenheten visar, en hästägareförteckning redan
något år efter upprättandet är mer eller mindre otillförlitlig.
Länsstyrelsen anser sig därför böra förorda en återgång i viss omfattning
till före ikraftträdande av lagen den 27 april 1934 (häst- och fordonsanskaffningslagen)
gällande bestämmelser. Sålunda synes varje kommun (endast
undantagsvis flera kommuner) böra bilda särskilt uttagningsområde och svara
för uttagningen av det antal hästar och hästfordon, vederbörande myndigheter
må hava bestämt, ävensom för deras inställande vid mobilisering till
den plats, där övertagande sker av de militära myndigheterna, antingen detta
sker genom inmönstring eller genom rekvisition. Inställelseplatsen kan givetvis
vara gemensam för ett flertal kommuner. Uttagningen torde lämpligen ombesörjas
av en särskild hästuttagningsnämnd, så sammansatt, att åtminstone
de större byarna bliva representerade i nämnden. Genom den person- och sakkännedom,
som en sålunda sammansatt nämnd måste anses besitta, torde garanti
skapas för uttagning av för krigsbruk lämpliga hästar och hästfordon
ävensom för hänsynstagande till andra av revisorerna påvisade intressen, såsom
jordbrukets behov av dragare, en hästägares beroende av sin häst för sin utkomst
m. m. Länsstyrelsens här anförda uppfattning delas av ett flertal ordförande
i länets hästmönstringsnämnder, vilka varit i tillfälle att tillämpa
före nuvarande häst- och fordonsanskaffningslag gällande bestämmelser.
— 57
Beträffande hästägareförteckningar anser länsstyrelsen, att dessa allt fortfarande
böra bibehållas men upprättas efter andra grunder. Införandet av begreppet
»värnpliktig häst» kan här ifrågasättas. Därmed skulle avses häst,
som beträffande ålder m. m. uppfyller av de militära myndigheterna uppställda
krav. Ägare till sådan häst skulle vara skyldig att årligen till vederbörande
polischef (eventuellt länsstyrelsen) insända mönstringsanmälan, som
jämväl skulle upptaga innehav av för militärt bruk lämpliga fordon. Dessa
anmälningar skulle sedermera kommunvis sammanföras och överlämnas till
vederbörande hästuttagningsnämnder. Giltighetstiden för uttagningen av hästar
och hästfordon (för närvarande fyra år) fastställes lämpligen att gälla
endast ett år.
Huruvida besiktning i samband med uttagningen av hästar och hästfordon
enligt ovan föreslaget förfaringssätt är nödvändig, torde kunna ifrågasättas.
II. Beträffande motorfordon.
Beträffande motorfordon ligger i sakens natur, att uttagningen måste ske
genom länsstyrelsen med ledning av automobilregistret. Detta ger emellertid
icke tillförlitlig ledning för bedömandet av ett fordons kvalitet. Kännedom
om fordonets tillverkningsår är härvid icke alltid tillräckligt. Till belysning
härav kan nämnas, att vid inmönstringen i Gävle under hösten 1939 nämnden
i ett par fall på grund av förslitning kasserade endast ett år använda fordon,
medan åter fem å sex år gamla, väl skötta och underhållna fordon godkändes.
Att i många fall, såsom av revisorerna påpekats, till kvaliteten mindervärdiga
fordon inmönstrats torde bero på att fordonsbeståndet i fråga om lastbilar
och motorcyklar icke räcker till för att förse krigsmakten med förstklassiga
fordon. Härtill kommer, att enligt av chefen för armén utfärdade direktiv
gengasdrivna motorfordon icke få uttagas. Huruvida av revisorerna föreslagen
besiktning av åtminstone ett visst antal motorfordon skulle medföra en kvalitetshöjning
är tvivelaktigt. III.
III. För båda grupperna gemensamt.
Beträffande mönstringsnämndernas prissättning framhålla revisorerna, att
riksvärderingsnämndens taxor icke »såsom sannolikt av statsmakterna avsetts»,
härvidlag kommit till användning. Enligt länsstyrelsens förmenande
torde vid inmönstring denna avsikt från statsmakternas sida icke hava förelegat.
Enligt § 15, mom. 1, första stycket, i häst- och fordonsanskaffningslagen
skola hästar och fordon, som varda inmönstrade, inlösas av staten mot ersättning,
vilken av vederbörande mönstringsnämnd fastställes till belopp, som
prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller
åter försälj ning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt
inverkande förhållanden. Av riksvärderingsnämnden upprättade taxor
omnämnas överhuvudtaget icke i berörda lag, vilket däremot är fallet i rekvisitionslagarna.
Hästar äro för övrigt icke prissatta i dessa taxor.
Nytlan av att verkställa en preliminär värdering vid uttagning i fredstid,
såsom av revisorerna ifrågasatts, synes vara tvivelaktig. Någon vägledning
vid senare inträffande inmönstring eller rekvisition torde näppeligen härigenom
vinnas, vartill kommer, att åtgärden givetvis skulle föranleda kostnadsökning,
särskilt beträffande motorfordon.
Vid behov bör hästmönstringsnämnd kunna påkalla biträde av i fråga örn
handel med hästar sakkunnig person. Beträffande motorfordon är detta redan
beaktat i gällande lagstiftning.
Mot revisorernas förslag att på länsstyrelsen överflytta utbetalningen av
häst- oell fordonsägare tillkommande inlösensbelopp synes intet vara alt erinra.
Ersättning för tjänstbarheter enligt häst- och lordonsanskaffningsför
-
— 58 —
ordningen, § 16, inom. 2, torde dock allt fortfarande huvudsakligen böra
utbetalas av mönstringsnämnden respektive den rekvirerande myndigheten.
För åvägabringande av större reda och ordning i nämndernas ekonomiska
redovisningar torde nämnderna böra inspekteras av lämplig tjänsteman inom
länsstyrelsen.
Av revisorerna påtalade missförhållanden i fråga om tid för inställelse
m. m., vilka uppenbarligen bero på felaktigt expeditionsförfarande, torde
efter påpekande kunna lätt tillrättaläggas.
Gävle i landskansliet den 16 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
GÖSTA FINNGÅRD. ERIK NORMAN.
Länsstyrelsens i Västernorrlands
län
yttrande I anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940, Försvarsdepartementet dnr 5920,
har Eders Kungl. Majit anbefallt länsstyrelsen att i anledning av remissen
bilagt transund av riksdagens revisorers berättelse örn verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 samt beträffande vissa verk för
kalenderåret 1939, fjärde huvudtiteln, § 6, avgiva underdånigt utlåtande.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Beträffande hästar oell anspannsfordon.
Länsstyrelsen finner i likhet med riksdagens revisorer att den nu gällande
uttagningsperioden — 4 år — är för lång, ty under en så lång uttagningsperiod
kunna stora förändringar i hästbeståndet uppkomma exempelvis genom
försäljning, nedslaktning, olyckshändelser m. m. Man kan ej heller räkna med
att dylika förändringar i alla fall komma till uttagningsmyndigheternas kännedom,
enär erfarenheten visat att hästägarna i stor utsträckning underlåta
att göra anmälan om de inträffade förändringarna. Anledningarna härtill
äro fyrfaldiga och bero ofta på att hästägaren efter emottagandet av mönstringsbeskedet
förlägger detta och sedan ej kan återfinna det. Ren glömska
kan även föreligga. Härigenom uppkommer en brist, som icke blir uppenbar
förrän vid mönstringstillfället och som blir svår att snabbt fylla, trots
uttagning av såväl inmönstrings- som kompletteringsreserv.
intagning av hästar och hästfordon inom länets 13 hästmönstringsområden
åligger endast i ett fall civil hästuttagningsman, i övrigt militär myndighet.
Härigenom torde tillräcklig garanti förefinnas att samarbete etableras
emellan uttagningsmyndigheterna och den personal vid vederbörande
truppförband, som vid eventuell mobilisering skall svara för anskaffning av
hästar och fordon. Emellertid är samarbete mellan uttagningsmyndigtieten
och olika kommunala myndigheter synnerligen önskvärt med tanke på tillvaratagandet
av den civila befolkningens intressen, så att för ägarens ut
-
— 59 —
komst nödvändiga hästar och fordon icke bliva uttagna. Ett steg i denna
riktning har för övrigt redan tagits då det gällt uttagning av hästar till de
senast uppsatta nyformationerna, i det att de militära uttagningsmyndigheterna
därvid samarbetat med kristidsnämnderna.
Riksdagens revisorer ifrågasätta först och främst att besiktningsförfarandet
bör utsträckas att omfatta ett större antal hästar än som nu är fallet,
det vill säga en ökning av kompletteringsreserven. Häremot har länsstyrelsen
icke något att erinra. Under hänvisning till vad som ovan sagts beträffande
hästägarnas underlåtenhet att anmäla inträffade förändringar
i hästbeståndet, vill emellertid länsstyrelsen därjämte som sin åsikt uttala,
att uttagningen i fredstid icke kan bliva fullt tillfredsställande med mindre
uttagningsmyndigheten företager årlig besiktning av de till uttagning föreslagna
hästarna.
Vidare förutsättes en preliminär värdering vid den i fredstid skeende uttagningen
av hästar, vilken värdering i någon mån skulle utgöra en vägledning
för prissättningen vid eventuell inmönstring. Då emellertid uttagningen
verkställes antingen av en av den militära uttagningsmyndigheten utsedd
för uppdraget lämplig officer, eller av hästuttagningsmannen, synes det med
fog kunna ifrågasättas, huruvida det är lämpligt och tillfyllest, att han ensam
skall verkställa den preliminära värderingen. Länsstyrelsen anser i stället,
att hästmönstringsnämnden, vars medlemmar efter förslag av polismyndigheten
förordnas av länsstyrelsen, före inmönstringen uppgöra en norm
för prissättningen. Genom en sådan anordning skulle otvivelaktigt betydelsen
och värdet av en preliminär värdering väsentligt ökas.
Beträffande motorfordon och motorredskap.
Länsstyrelsen, som härvidlag är uttagningsmyndighet, har angivit uttagningsperiodens
längd till 2 år, enär de av chefen tor armén utfärdade anvisningarna
föreskriva att de uttagna motorfordonen örn möjligt böra vara
av fjolårets eller årets modell. Genom denna relativt korta uttagningsperiod
har länsstyrelsen sökt skapa åtminstone relativ säkerhet för alt arméns behov
bliva på bästa sätt fyllda. Beträffande motorcyklar, vilkas antal för
länets del nedgått högst väsentligt, har emellertid länsstyrelsen sett sig nödsakad
att i vissa fall uttaga ända till 10 å 15 år gamla motorcyklar för fyllandet
av det föreskrivna antalet.
Enligt länsstyrelsens förmenande bör hos länsstyrelsen uppläggas ett militärt
motorfordons(kort-)register i huvudsaklig överensstämmelse med de
riktlinjer, som av chefen för armén i samråd med statens industrikommission
föreslagits i skrivelse den 19 mars 1940, nr H 21:6. Ett dylikt kortregister
medför dels att uttagningen för arméns räkning blir bättre tillgodosedd,
dels alt det önskemål örn anskaffande av en fordonsreserv för transport-
och evakueringsändamål, som av transportkommissionen framställts,
bliver tillvarataget. Eör att ett dylikt kortregister skall i alla avseenden fylla
det avsedda syftet, synes det länsstyrelsen nödvändigt, att industrier, livsmedelsföretag
o. dyl., som önska befrielse fran skyldigheten att under nästföljande
år ställa innehavda motorfordon lill krigsmaktens förfogande, böra
åläggas att senast under november månad året förut göra vederbörlig framställning
därom. Endast på detta sätt kunna både militära och civila intressen
behörigen tillvaratagas.
Motormönstringsinimnderna synas under alla förhallanden höra kompletteras
med besiktningsman för motorfordon eller annan lämplig sakkunnig
person, som icke är yrkesmässig automobilförsäljare. Riksvärderingsnämndcns
taxa bör ligga till grund för prissättningen.
Det av riksdagens revisorer föreslagna — lör både hästar och motorfordon
— 60 —
— förfaringssättet för utbetalandet av ersättning, att vid länsstyrelserna inrättas
en särskild avdelning nied uppgift att vid mobilisering handlägga ersättningsfrågor
och verkställa utbetalning av ersättning för inmönstrade hästar
och fordon synes länsstyrelsen välbetänkt. Det nuvarande utbetalningsförfarandet
medelst utbetalningskort och insättning å spärrkonto hos postgirokontoret
har vållat mönstringsnämnderna svårigheter och har dessutom
bidragit till att fördröja deras arbete.
Härnösand i landskansliet den 10 februari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
RAGNAR STATTIN. GUNNAR INGEMARSSON.
Länsstyrelsens i Jämtlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av översänd transumt av riksdagens revisorers
berättelse om verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940
samt för vissa verk för kalenderåret 1939, och rörde denna transumt fjärde
huvudtiteln samt tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets
behov. Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra
följande.
Revisorerna hava undersökt huru bestämmelserna i gällande häst- och fordonsanskaffningslag
under nuvarande krissituation praktiskt tillämpats. De
iakttagelser, som därvid gjorts, hava i flera avseenden varit av sådan art att
revisorerna ansett önskvärt att förändringar snarast möjligt vidtoges i ifrågavarande
lagstiftning. I detta syfte hava statens krisrevision samt chefen
för armén gjort framställning hos Eders Kungl. Maj:t om nya bestämmelser
angående tvångslagstiftning för försvarsväsendets behov. Revisorerna hava
konstaterat att inmönstrade hästar och fordon icke alltid varit för krigsbruk
lämpliga främst beroende på att uttagningen i fredstid varit otillfredsställande.
Prissättningen hos mönstringsnämnderna har skett efter skilda normer
och riksvärderingsnämndens taxor synas härvidlag icke hava kommit till användning.
I enstaka fall hava även ovidkommande synpunkter kunnat föranleda
att statsverkets intressen icke blivit i vederbörlig ordning tillgodosedda.
Beträffande förhållandena inom detta län hava revisorerna observerat att
inom hästmönstringsområdet nr 266 under mönstring den 9, 10 och 11 december
1939 kunnat inmönstras allenast 17 ridhästar och 223 draghästar i
stället för enligt planerna 20 ridhästar och 270 draghästar. Såsom skäl härtill
har angivits, förutom den stora procenten laga förfall, underlåtenhet av hästägare
att inställa uttagna hästar. Länsstyrelsen vill i anledning härav påpeka
att enligt fastställd planläggning skulle mönstringen äga rum i Östersund
samt att mönstringsområdet omfattar Lit, Föllinge och Frostvikens landsfiskalsdistrikt.
Huvudorten inom Frostvikens socken, Gäddede, är belägen
— 61
på 24 mils avstånd från Östersund. Vid tiden för mönstringen rådde osedvanligt
hård kyla och möjligheterna alt kunna med motorfordon frakta hästar
till Östersund vore mycket ringa, beroende på bensinbrist, samtidig inmönstring
av bilar samt stort behov av transporter från försvarsmaktens sida. Härtill
kommer det stora antal hästar, som skulle inmönstras inom detta område.
Många samverkande omständigheter hava enligt länsstyrelsens uppfattning
bidragit till att brist av hästar uppstått inom detta mönstringsområde.
En av orsakerna till de missförhållanden, som uppstått vid tillämpningen
av de nu gällande bestämmelserna för hästanskaffningen, har givetvis varit bestämmelsen
örn att uttagning samt besiktning endast skall ske för vart fjärde
år. Härjämte har även funnits möjlighet att efter Eders Kungl. Maj:ts prövning
ytterligare längre tid eftersätta sådan besiktning. Därest uttagning och
besiktning skett årligen hade säkerligen mer tillfredsställande resultat vunnits.
En ändring av dessa bestämmelser bör enligt länsstyrelsens uppfattning
komma till stånd.
Beträffande motorfordonsanskaffningen sker densamma utan besiktning
genom vederbörande länsstyrelses försorg och ankommer det på länsstyrelsen
att bestämma giltighetstiden för uttagningen. Vid denna uttagning angives i
de militära planer, enligt vilka uttagning skall ske, såväl typ som årsmodell
å vederbörande bilar. Inom detta län med dess relativt ringa bilbestånd har
det ej varit möjligt att alltid uttaga bilar av de senaste årsmodellerna, då
brist å sådana förelegat. Den kraftiga kyla, som rådde vid mönstringen har
även bidragit till att åtskilliga bilar ej kunnat inställas i tillfredsställande
skick.
I fråga örn ersättningarna för tvångsanskaffade hästar och fordon hava revisorerna
ifrågasatt sådan ändring av nuvarande föreskrifter, att länsstyrelsen
i stället för mönstringsnämnderna skulle handhava bestyret med likviderna
för inmönstrade, eventuellt även rekvirerade hästar och fordon, medan prissättningen
fortfarande skulle ske i hittills gällande ordning. Otvivelaktigt
skulle därigenom mönstringsnämndernas arbete vinna avsevärt såväl i tid
som effekt. Å andra sidan skulle de ersättningsberättigade icke under dessa
omständigheter kunna erhålla omgående betalning för avstådda hästar och
fordon. En förutsättning för att en överflyttning av dessa ärenden till länsstyrelserna
skall kunna ske utan att oskäligt dröjsmål med utbetalningen av
likviderna kommer att äga rum är att landskontorets nuvarande personal,
som är i hög grad ansträngd genom de nya uppgifter kristiden redan pålagt,
åtminstone icke beskäres genom värnpliktsinkallelser vid mobilisering. Den
tillfälliga arbetskraft, som i dylikt fall kan påräknas, är givetvis orutinerad
och fordrar sakkunnig handledning och instruktion. Ersättningar för vissa
tjänstbarheter i samband med inmönstringen torde som hittills böra utbetalas
av mönstringsnämnd.
Under åberopande av vad sålunda anförts får länsstyrelsen för sin del tillstyrka
att utredning veijkställes i syfte att åstadkomma mera effektiva bestämmelser
för tvångsanskaffning av hästar och motorfordon för försvarsmaktens
behov, därvid de erfarenheter, som vunnits vid de skedda mönstringsförrättningarna,
i möjligaste mån böra tjäna till ledning. Även de erinringar, som
statsrevisorerna i sin nu angivna berättelse rörande dessa förhållanden framfört,
böra härvid beaktas.
Östersund i landskansliet den 14 januari 15)41.
Underdånigst
TORSTEN LÖFGREN.
E. GUNNA!! HELLSTRÖM.
— 62 —
Länsstyrelsens i Västerbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga örn
tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets behov.
I anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.
I anslutning till vad revisorerna anfört beträffande under nuvarande krissituation
skedda prissättningar av inmönstrade hästar och motorfordon vill
länsstyrelsen framhålla, att till synes berättigade klagomål över för låga värderingar
hava gjorts inom länet samt att någon rättelse härutinnan icke kunnat
vinnas av den enskilde på grund av att besvär smöjligheter saknats. Framställningar
att av nåd bliva tillerkänd högre ersättning hava av Eders Kungl.
Majit lämnats utan beaktande.
De av revisorerna föreslagna ändringarna beträffande besiktningsförfarandet,
värderingen och föreskrifterna örn utbetalning av ersättningar förefalla
länsstyrelsen ändamålsenliga och ägnade att undanröja de brister i tvångsanskaffningssystemet,
som gjort sig mest märkbara. De ifrågasatta ändringarna
synas icke heller föregripa den utredning beträffande tvångslagstiftningen
i fråga om hästar och fordon, som påyrkats av bland andra statens krisrevision
och som enligt länsstyrelsens förmenande är oundviklig.
Umeå i landskansliet den 17 januari 1941.
Underdånigst
G. ROSÉN.
E. NORDLANDER.
Länsstyrelsens i Norrbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 14, § 6.
Till Konungen.
*
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin år 1940 avlämnade
berättelse anfört örn gällande bestämmelser angående tvångsanskaffning
av hästar och fordon för försvarsväsendets behov ävensom om den
under vintern 1939—1940 enligt häst- och fordonsanskaffningslagen verkställda
anskaffningen av hästar och fordon.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
I likhet med revisorerna anser länsstyrelsen önskvärt, att ändringar vidtagas
i nu ifrågavarande lagstiftning med anledning av de erfarenheter, som
vunnits sedan hösten 1939.
Såsom av revisorernas berättelse framgår har chefen för armén ifråga -
— 63 —
satt, att vid tvångsanskaffning av hästar och fordon endast rekvisitionslagen
eller i förekommande fall beredskapsförfogandelagen borde tillämpas.
Länsstyrelsen kan emellertid med den nu gällande lagstiftningen som utgångspunkt
icke undgå att finna, att en dylik anordning, därest den icke tilllämpas
med synnerligen stor urskiljning och smidighet, medför större risker
för att civilbefolkningens berättigade intressen trädas för när än den nu gällande
ordningen för häst- och fordonsanskaffningen. Av berättelsen synes
framgå, att revisorerna också hyst liknande farhågor. Då lagstiftaren i 3 §
av häst- och fordonsanskaffningslagen föreskrivit, att indelningen i hästmönstringsområden
skall ske med hänsyn tagen till de särskilda landsdelarnas
tillgång på hästar och hästfordon samt överlämnat åt Eders Kungl. Majit
att därjämte bestämma, bland annat, det antal hästar och dylika fordon,
som skall uttagas inom varje område, synes avsikten ha varit att — så långt
detta är möjligt utan eftersättande av försvarsberedskapens krav — tillgodose
civilbefolkningens och näringslivets berättigade intressen, vilka i sista hand
sammanfalla med landets. Dessa garantier böra enligt länsstyrelsens sätt att
se på förevarande spörsmål icke utan tvingande skäl borttagas. Länsstyrelsen
vill dock icke förneka, att för rekvisitionslagens och beredskapsförfogandelagens
utvidgade tillämpning kunna skapas garantier av liknande slag som
de nyss nämnda. Även med beaktande därav kan det emellertid icke bestridas,
att uttagningen i fredstid för häst- och hästfordons- ävensom för motorfordonsägarna
innebär avsevärda fördelar framför rekvisitionsförfarandet.
I förra fallet är ägaren i förväg beredd på att vid mobilisering avstå ifrågavarande
egendom, medan han i det senare har att med kort varsel avstå densamma.
Sett ur försvarets synpunkt medför häst- och fordonsanskaffningslagens
tillämpning, därest det i tillämpningsförfattningen avsedda kungörelseförfarandet
kompletterat med tillkännagivande i radio kommer till användning,
åtminstone i de delar av landet, där avstånden äro störst och kommunikationerna
sämst, den fördelen att de fortskaffningsmedel, som erfordras, kunna
inställas avsevärt tidigare än örn rekvisitionspåbud först skola av de militära
myndigheterna med hjälp av polispersonalen eller på annat sätt tillställas
ägarna. Om anskaffningen — såsom i regel är fallet —- skall ske omedelbart,
synes det nämligen icke kunna komma i fråga, att utsända påbuden
med post vare sig som lösbrev eller i rekommenderad försändelse. Det sistnämnda
förfaringssättet medför ju visserligen, att bevis erhålles om försändelsens
mottagande, men kan icke förhindra, att rekvisitionspåhudet av en
eller annan orsak icke blir bekant för adressaten förrän kanske åtskilliga
dagar efter det rekvisitionen skulle varit fullgjord. Vid uttagningen av motorfordon
har det icke .sällan visat sig, att länsstyrelsens rekommenderade
försändelser med mönstringsbesked icke blivit utlösta, ehuru ägarna befunnit
sig i hemorten under de å försändelserna angivna adresserna. Utan tvivel
har underlåtenheten att uttaga försändelserna i många fall berott på att
adressaterna riktigt antagit, att försändelserna innehållit mönstringsbesked,
och — i hopp att kunna undgå att få sina fordon uttagna — avsiktligt låtit
försändelserna ligga kvar på postkontoren eller poststationerna. Lika lätt
som det är vid den vanliga uttagningen i fredstid att genom delgivning med
vederbörande komma till rätta med dylika tendenser, lika omöjligt är det
självfallet alt åstadkomma nödig rättelse, när tiden för egendomens avlämnande
utgår flera dagar innan liggetiden på posten utgått.
Under den här ovan angivna förutsättningen att mobilisering sker öppet
och tillkännagives för allmänheten medför sålunda inom detta län mönstlingsförfarandet
enligt länsstyrelsens uppfattning icke ett fördröjande av
truppförbandens ställande på krigsfot utan tvärt örn en tidsvinst i förliållan
-
64 —
de till rekvisitionsförfarandet. För vad sålunda anförts anser sig länsstyrelsen
ha ytterligare stöd i de erfarenheter, som vunnos vid den partiella mobiliseringen
i dessa trakter under förra hälften av december månad år 1939,
ehuru den därvid företagna inmönstringen av hästar och fordon skedde under
förhållanden, som för såväl länsstyrelsen som vederbörande högre militärbefäl
voro synnerligen påfrestande. De svårigheter, som förelågo, botinade
emellertid icke i bristande planläggning från länsstyrelsens sida och kunde
genom samverkan med militärbefälet övervinnas.
Sedan länsstyrelsen erhållit uppgifter örn den inskränkning, som skulle
ske i fråga örn den för allmän mobilisering planlagda inmönstringen, utfärdades
beträffande mönstringen av såväl hästar och hästfordon som motorfordon
och motorredskap särskilda kungörelser, vilka på grund av sagda
inskränkningar med flera omständigheter icke kunde givas samma lydelse,
som de i anvisningarna till häst- och fordonsanskaffningslagen och häst- och
fordonsanskaffningsförordningen intagna formulären. I hästmönstringskungörelsen
uppräknades de mönstringsområden, där inmönstring skulle ske,
med angivande av de landsfiskalsdistrikt eller städer, varje område omfattade,
ävensom mönstringsställen och tid för mönstringen. Vidare angavs, att
inom övriga mönstringsområden inmönstring av hästar och hästfordon icke
skulle ske. I fråga om de uppräknade områdena tillkännagavs, att alla hästar
och hästfordon, vilkas ägare tidigare erhållit mönstringsbesked, skulle inställas
enligt föreskrifterna i beskeden, men att detta dock icke gällde de
fall, där å beskeden utsagts, att inställelse skulle ske vid landstormsmobilisering.
— Beträffande motorfordonen och motorredskapen blev det nödvändigt
att — genom icke rekommenderade brev — utsända särskilda besked
örn mönstringen, varför i kungörelsen tillkännagavs, att endast de ägare, som
från länsstyrelsen finge dylikt besked, dagtecknat samma dag som kungörelsen,
vore skyldiga att inställa sina motorfordon och motorredskap. Det
säger sig självt att häst- och fordonsägarna skulle lia blivit tidigare underrättade
örn mönstringen, därest de kungörelseblanketter, som länsstyrelsen förut
tillställt länets polismyndigheter, kunnat av dessa ifyllas och anslås omedelbart.
Det råder likväl intet tvivel om att — trots det särskilda av förhållandena
betingade kungörelseförfarandet och utsändandet av nyssnämnda
särskilda besked — inställelseskyldigheten på ett snabbare sätt delgavs vederbörande
ägare än örn rekvisitionsförfarandet tillämpats.
Ehuru i den av riksdagens revisorer lämnade redogörelsen icke anförts
något fall från Norrbottens län, vill länsstyrelsen likväl icke bestrida att det
även här i något fall kan lia brustit i mönstringsnämndernas sätt att sköta
sina uppgifter, vilket väl överhuvud taget icke under några förhållanden torde
kunna undvikas.
De erfarenheter, länsstyrelsen haft av såväl mönstringsförfarandet som —
ehuru mera indirekt — rekvisitionsförfarandet lia bibragt länsstyrelsen den
bestämda uppfattningen, att det förstnämnda ingalunda är underlägset rekvisitionsförfarandet
i fråga örn effektivitet och snabbhet utan snarare tvärtom.
Möjligen har chefen för armén, när han förordat rekvisitionsförfarandet,
närmast tagit sikte på det fall att en omfattande partiell mobilisering eller
rent av en allmän mobilisering företages utan att kungörelse därom och om
därmed förbunden mönstring av ett mycket stort antal såväl hästar och hästfordon
som motorfordon och motorredskap sker. Då mobilisering under
dessa förutsättningar icke förekommit i denna del av landet, saknar länsstyrelsen
egen erfarenhet att hygga på. Det vill dock synas som om i dylikt
fall rekvisitionsförfarandet blir svårt att undvika. För att förebygga åtminstone
vissa av de olägenheter, som — enligt vad länsstyrelsen tror sig ha
påvisat här ovan — äro förknippade med rekvisitionslagens tillämpning i
— 65 —
fråga om anskaffningen av hästar oell fordon, vill länsstyrelsen för det nu behandlade
fallet förorda sådan lagändring, att rekvisitionerna anknyta till uttagningen
i fredstid enligt häst- och fordonsanskaffningslagen på ungefär
samma sätt som skett i f § första stycket b) beredskapsförfogandelagen.
Såsom av det ovan sagda torde framgå blir det enligt länsstyrelsens mening
nödvändigt att lia delvis andra regler för anskaffningen av hästar och fordon,
för det fall att mobiliseringen skall hemlighållas, än för en mobiliseling,
som sker fullt öppet.
För att återgå till vad riksdagens revisorer anfört vill länsstyrelsen först
i korthet beröra frågan om de uttagna hästarnas och fordonens lämplighet
för krigsbruk. Därvid synes böra omnämnas, att den uttagning av motorfordon,
som bildade grunden för inmönstringen i december månad 1939,
skedde endast drygt ett halvt år därförut samt utfördes så långt detta med
hänsyn till den begränsade tillgången var möjligt i enlighet med utfärdade
föreskrifter om beskaffenhet och tillverkningsår m. m. Om de uttagna fordonen
likväl icke alltid varit fullgoda, beror detta sålunda på att — såvitt av
automobilregistret kunnat utläsas — andra lämpligare bilar icke funnits.
För alt råda bot för de brister, som vidlåda den nuvarande ordningen för
uttagning av hästar och fordon torde knappast andra möjligheter stå till
buds än att såsom revisorerna ifrågasatt låta uttagningen avse en kortare
tidrymd än hittills samt att låta besiktningen i fredstid omfatta flera hästar
än nu är fallet och — trots de avsevärda kostnaderna — även en del av motorfordonen
och motorredskapen.
Då inom Norrbottens län hästuttagningen numera helt ombesörjes av militären,
vilken anordning synes böra bibehållas, anser sig länsstyrelsen icke
böra i vad avser denna uttagning närmare ingå på den av revisorerna behandlade
frågan örn bättre samarbete mellan uttagningsmyndigheterna och
den militärpersonal, som vid mobilisering skall svara för anskaffningen av
hästar och hästfordon. Emellertid synes det uppenbart, att mönstringsnämndemas
militära ledamöter — i den mån de ej till äventyrs själva verkställt
uttagningen — i fredstid noga sätta sig in i sina åligganden. Av detta skäl
synes endast i nödfall reservbefäl böra utses till dylik ledamot.
I fråga örn uttagningen av motorfordon oell motorredskap, där det sistnämnda
jämväl äger tillämpning, vore det ulan tvivel lämpligt med ett mera
intimt samarbete mellan länsstyrelserna och de militära myndigheterna vid
själva uttagningen.
Vad revisorerna anfört örn bristande noggrannhet vid förandet av uttagningsrullorna
torde väl endast avse häst- och hästfordonsrullorna. I den
mån dessa — såsom inom detta län genomgående är fallet — upprättas av
militär uttagningsmyndighet, ankommer det dock icke på länsstyrelsen att
företaga granskning av rullorna. Länsstyrelsen vill emellertid ifrågasätta,
huruvida icke vederbörande arméfördelningschef borde åläggas att låta
granska de av hans underlydande upprättade rullorna.
Hästuttagningen skulle otvivelaktigt bliva mera tillfredsställande, örn däri
deltoge förutom den militära uttagningsmyndigheten eller hästuttagningsmannen
även veterinären i orten. Därjämte synes böra föreskrivas, att denne
veterinär skall biträda vederbörande hästmönstringsnämnd, såvida icke tvingande
skäl göra detta omöjligt. Skulle preliminär värdering ske i samband
med uttagningen, til! vilken fråga länsstyrelsen återkommer bär nedan, synes
i uttagningen böra deltaga tre personer, nämligen en representant för kronan
och en för hästägarna ävensom veterinären.
Vid de mönstringsförrättningar, som skedde under vintern 1939—1940,
lia — såsom framgår av revisorernas berättelse — häst- och fordonsägare i
jämförelsevis stor utsträckning utan laga skäl underlåtit att inställa uttagna
é —4/7453. Hcu. berättelse ann. statsverket dr 19i<). II.
— 66
hästar och fordon, vilket i vissa fall berott på att ägarna icke haft klart för
sig, att deras egendom varit uttagen. Även inom Norrbottens län lia dylika
fall förekommit ehuru av allt att döma icke i samma omfattning som på
vissa andra håll i landet. Därest uttagningen verkställes för kortare tid än
för närvarande, komma väl dessa fall att nedgå, men torde aldrig helt försvinna,
huru väl genomtänkt uttagningsförfarandet än blir och hur väl uttagningen
än skötes. Mycket kunde emellertid vinnas genom att göra mönstringsbeskeden
enklare och tydligare. Detta synes kunna ske i samband med
den omarbetning av formulären till mönstringsbesked, vilken på grund av
omläggningen i själva mobiliseringssystemet under alla förhållanden torde
bliva ofrånkomlig.
Riksdagens revisorer framhålla, att mönstringsnämndernas prissättning
skett efter skilda normer och att riksvärderingsnämndens taxa å förnödenheter
och tjänstbarheter att tillämpas vid utgivande av ersättning enligt beredskapsförfogandelagen,
rekvisitionslagen, allmänna förfogandelagen, lagen
om förfoganderätt för luftskyddets behov samt fartygsuttagningslagen
icke »såsom sannolikt av statsmakterna avsetts» synes lia kommit till användning
vid värdering av motorfordon och motorredskap. Såvitt länsstyrelsen
kan finna är det icke ägnat att förvåna, att ersättningsregeln i 15 § hästoch
fordonsanskaffningslagen, vars innebörd kanske icke sällan för vederbörande
förefallit oklar, icke alltid kommit att tillämpas fullt likformigt.
Om riksvärderingsnämndens nyssnämnda taxa verkligen varit avsedd att
tillämpas vid mönstringen av motorfordon och motorredskap, borde detta
enligt länsstyrelsens mening på något sätt ha bringats till mönstringsnämndernas
och övriga vederbörandes kännedom.
Emellertid synes denna taxa icke vara avsedd att tillämpas vid mönstring.
Enligt länsstyrelsens mening är nämligen skillnaden mellan mönstringsförfarandet
och rekvisitionsförfarandet så djupgående, att en dylik tillämpning
icke är möjlig. Länsstyrelsen syftar därvid främst på möjligheten
enligt 14 § rekvisitionslagen att, örn tillämpning av taxan på grund av särskilda
omständigheter förmenas innefatta synnerlig obillighet i fråga om
tillerkänd ersättning, genom framställning till riksvärderingsnämnden få
ersättningen bestämd till högre belopp än enligt taxan. Då motsvarande
möjlighet icke finnes i vad avser mönstring, skulle vid tillämpning av taxan
ägare av motorfordon och motorredskap bliva sämre ställda vid anskaffning
jämlikt häst- och fordonsanskaffningslagen än om rekvisition skett.
Anskaffas för en köpesumma av 10,000 kronor en lastautomobil och nödgas
ägaren kanske endast någon månad efter förvärvet avstå bilen, vilken
kanske efter att ha blivit omsorgsfullt inkörd i verkligheten är lika mycket
värd som vid inköpet, gör ägaren vid tillämpning av taxan en förlust på
minst 20 procent av katalogpriset eller sålunda 2,000 kronor, vartill kommer
olägenheten för ägaren att nödgas undvara bilen. Förlusten blir självfallet
än större, om ägaren driver yrkesmässig trafik och saknar annat fordon.
Enligt vad länsstyrelsen har sig bekant har det inom länet inträffat, att bilägare,
vars bil rekvirerats, skaffat sig en ny bil, som sedan i sin tur rekvirerats,
i vilket fall förlusten kan bli ruinerande. De förluster av ovan antytt
slag, vilka genom rekvisitioner drabbat bilägare, som icke känt till möjligheten
att göra ansökan hos riksvärderingsnämnden, lia i åtskilliga fall
uppgått till betydande belopp.
Det ovan valda exemplet och vad länsstyrelsen i anslutning därtill anfört
torde visa, att riksvärderingsnämndens taxa icke bör givas tillämpning å
mönstringsförfarandet — i vart fall icke förrän lagändring gjort det möjligt
att vinna rättelse i värdering, som sker jämlikt taxan.
I likhet med riksdagens revisorer anser länsstyrelsen, att en utredning
— 67 —
bör företagas om möjligheterna att — till ledning vid den slutliga prissättningen
— anordna en preliminär värdering i samband med uttagningen i
fredstid. En dylik värdering skulle möjligen kunna bliva till nytta vid den
slutliga prissättningen, därest värderingen verkställdes av verkligt sakkunniga
— lämpligen en nämnd på tre personer. Kostnaderna härför måste
dock antagas bliva ganska betydande.
I sin berättelse ha revisorerna anfört, att de genom länsstyrelsernas försorg
uppgjorda planerna för beredande av lokaler för mönstringsnämnd och
av uppställningsplats för hästar och fordon samt för inkvartering och utspisning
m. m., såvitt vid berättelsens avgivande kunnat bedömas, icke alltid
varit ändamålsenliga och förorsakat statsverket onödiga kostnader. De
av mönstringsnämnderna avlämnade redovisningarna giva dock enligt länsstyrelsens
uppfattning icke stöd för en dylik anmärkning i vad avser Norrbottens
län.
Revisorerna ha vidare påtalat den brist på likformighet, som förekommit
hos såväl länsstyrelser som mönstringsnämnder vid tolkningen av häst- och
fordonsanskaffningsförordningens bestämmelser om ersättning för tjänstbarheter,
transportersättning, traktaments- och resekostnadsersättningar samt
ersättning till ledamot av mönstringsnämnd. Dessa författningsbestämmelser
äro otvivelaktigt i vissa hänseenden icke fullt tydliga, vilket föranledde
länsstyrelsen att i samband med granskningen av mönstringsnämndernas medelsförvaltning
och till landskontoret inkomna räkningar avseende mönstringsförrättningarna,
— på sätt framgår av länsstyrelsens i avskrift bilagda
skrivelse den 26 januari 19401 — samråda med arméförvaltningens civila
departement angående vissa vid granskningen uppkomna spörsmål. Då emellertid
dessa icke torde vara av den vikt, att de böra här närmare behandlas,
tillåter sig länsstyrelsen endast hemställa, att, därest Eders Kungl. Majit
skulle finna skäl att föranstalta örn utx-edning angående nya bestämmelser
i fråga om tvångsanskaffning av hästar och fordon för försvarsväsendets
behov, nämnda skrivelse måtte överlämnas till utredningsmännen för att i
vad avser särskilt de under punkterna 2 och 3 behandlade frågorna tagas
i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget.
Ur åtskilliga synpunkter torde det vara ändamålsenligt att vid länsstyrelserna
inrätta en särskild avdelning med uppgift att handlägga samtliga utbetalningsärenden
i samband med häst- och fordonsmönstring. I den mån
ersättningsbelopp för anskaffad egendom enligt vid tiden för mönstringen
gällande föreskrifter skall spärras, bliva icke heller ägarna lidande på en
dylik ordning för utbetalningsärendenas handläggning. Vad däremot angår
rese- och transportersättningar m. m. förefaller det emellertid i hög grad
obilligt att låta de ersättningsberättigade, som kanske äro i oundgängligt
behov av kontanter för hemresa, vänta på likvid en eller annan vecka. Även
om en särskild utbetalningsavdelning skulle inrättas vid länsstyrelserna, böra
de sist berörda ersättningsbeloppen i häst- och fordonsägarnas intresse utbetalas
redan vid mönstringsförrättningarna.
I fråga örn revisorernas förslag alt låta den särskilda utbetalningsavdelningen,
»då så av praktiska skäl kan anses lämpligt», sköta jämväl samtliga
utbetalningsärenden, som avse rekvirerade hästar och fordon, ställer sig
länsstyrelsen tveksam. De redan nu tämligen invecklade bestämmelserna
örn rekvisition skulle bliva än mera komplicerade, örn motorfordon och motorredskap
skulle behandlas på annat sätt än andra rekvirerade förnödenheter,
som skola ersättas enligt taxa. I vart fall skulle det bliva nödvändigt
alt i författningstexten klart angiva de fall, där utbetalning skall ske av länsstyrelsen
och de fall, där utbetalningen skall ombesörjas av den som mottagit
det rekvirerade.
1 Kj Ilar avi ryckt.
— 68 -
Länsstyrelsen, som finner den av statens krisrevision och chefen för armén
begärda utredningen önskvärd, tillåter sig slutligen framhålla angelägenheten
av att i samband med en dylik utredning övervägas möjligheterna
att förenkla samtliga författningar om rekvisition och annan tvångsanskaffning
och göra dem mera likformiga.
Luleå i landskansliet och landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
D. HANSÉN.
THORSTEN AURÉN.
E. Huss.
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 26, § 7.
Riksdagens revisorer hava under § 7 i sin berättelse örn verkställd granskning
av statsverkets förvaltning m. m. för tiden den 1 juli 1939—30 juni
1940 — efter meddelande av redogörelse över de åtgärder, vilka av olika
myndigheter vidtagits för sjukvårdsberedskapens ordnande — bl. a. gjort
vissa uttalanden och erinringar rörande de sålunda vidtagna åtgärderna såväl
avseende inköp av sjukvårdsmateriel som den personella beredskapen.
Beträffande materielfrågan framhålla revisorerna, att, oaktat ett ganska
omfattande förberedande arbete verkställts, beredskapsåtgärderna, vid utbrottet
av det nu pågående världskriget, å sjukvårdens område »i flep avseenden
måste betraktas såsom mindre tillfredsställande», och att på grund
av bristfällig förberedelse anordningar ganska brådstörtat måst vidtagas,
»vilkas snabba genomförande på skilda områden av sjukvårdsväsendet föranlett
eljest onödiga svårigheter och kommit att draga kostnader för det
allmänna, som blivit särskilt stora genom att vissa anordningar måst genomföras
i forcerat tempo och då knapphet å vissa förnödenheter redan
inträtt».
I den mån dessa erinringar avse sjukvårdsstyrelsens inköpsverksamhet
av armésjukvårdsmateriel, får styrelsen i underdånighet anföra följande.
Riksdagsrevisorerna hava själva uttalat, att den bristfälliga förberedelsen
»i vissa fall sannolikt förorsakats av alltför begränsade anslagsmedel». Sjukvårdsstyrelsen
får för sin del understryka denna förklaringsgrund och ytterligare
framhålla, att denna medelsbrist — på samma sätt som även inom
andra försvarsväsendets förvaltningsområden torde hava varit förhållandet
— i hög grad inverkat hämmande på möjligheterna att i tid så förbereda
försvarsberedskapen, att ökade kostnader för statsverket kunnat undvikas,
när man kom därhän, att försvarsberedskapen skulle till alla delar snabbt
genomföras. Sjukvårdsstyrelsen har under senare år vid upprepade tillfällen
framhållit de olägenheter av ekonomisk och organisatorisk innebörd,
som bomme att uppstå därigenom, att vissa delar av utrustningsbehovet
av sjukvårdsmateriel avsåges att täckas genom forcerade inköp först vid
tidpunkt, »då knapphet å vissa förnödenheter redan inträtt» (d. v. s. i realiteten
vid mobilisering).
Det torde i frågans nuvarande läge icke vara erforderligt att närmare
ingå på sjukvårdsstyrelsens här berörda verksamhet under senare år, då
— 69
densamma redan varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet och
granskning. Sjukvårdsstyrelsen inskränker sig därför till att härom hänvisa
till, vad som innehålles under § 3 i riksdagens protokoll 1939, andra
kammaren nr 11 den 15 febr. 1939, därvid statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
avgav svar på av riksdagsman Hagberg i Malmö framställd
fråga angående förhållandena inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,
avseende bl. a. det sjukvårdsmateriella läget.
Statsrådet anförde bl. a.:
—• — —»Ansvaret för eventuella försummelser inom hithörande område
torde ligga på flera håll; icke ens statsmakterna själva kunna fritaga sig
därifrån. — —- —
Vad beträffar den nuvarande tillgången på sjukvårdsmateriel är det otvivelaktigt,
att på detta område liksom på åtskilliga andra vissa brister äro
tillfinnandes, särskilt om man som jämförelsetal uppställer vissa såsom
önskvärda angivna behovssiffror för en fullständig utrustning av hela vår
armé omedelbart vid ett krigsutbrott.»
Härpå yttrade herr Hagberg i Malmö:
»Jag vill dock fästa kammarledamöternas uppmärksamhet därpå, att den
forcerade anskaffning, som, enligt vad herr statsrådet omtalade, nu är igångsatt,
naturligtvis kommer att ställa sig väsentligt dyrare, än örn man varit
i tillfälle att handlägga dessa ärenden under något så att säga mera normala
marknadsförhållanden. Härtill kommer ytterligare en omständighet, nämligen
den, att med hänsyn till den mycket sammanpressade tid allt delta
måste ordnas på, en väsentlig del av denna upphandling måste ske i utlandet,
något som, såvitt jag förstår, annars inte behövt vara nödvändigt.»
Dessa uttalanden torde vara klargörande beträffade förhållanden eller
missförhållanden i beredskapshänseende, som revisorerna påtalat. Sjukvårdsstyrelsen
vill emellertid framhålla, att den befarade forcerade anskaffningsverksamheten
med ty åtföljande stora kostnader för statsverket blev
än större på grund av det skyndsamma genomförandet av den av statsmakterna
beslutade utökningen av försvarsorganisationen. Sjukvårdsstyrelsen
vill härutöver framhålla, att den på grund av detta statsmakternas beslut
icke hade något val, vilket förhållande ytterligare accentueras av det tillspetsade
utrikespolitiska läget i slutet av år 1939 och första hälften av 1940.
Antingen måste sjukvårdsmateriel anskaffas till de lägsta priser, som vid
den tiden kunde erhållas, eller ock måste utbyggandet av försvarsberedskapen
på armésjukvårdens område eftersättas eller fördröjas. De av sjukvårdsstyrelsen
vidtagna förberedelserna för materielanskaffning inom ramen
för den tidigare försvarsorganisationen liksom även andra åtgärder för
åstadkommande av fördelaktiga upphandlingspriser hava dock möjliggjort,
att, oaktat inköp i forcerat tempo och knapp tillgång på råvaror, priserna
kunnat hållas inom rimliga gränser. I vissa fall har dock kostnadsökning
varit ofrånkomlig.
Vad beträffar riksdagens revisorers erinringar rörande åtgärder, avseende
den personella försvarsberedskapens organiserande (medicinalpersonalen),
hänvisas till bilagda underdåniga utlåtande från generalfältläkaren.
Stockholm den 18 januari 1941.
Underdånigst
D. LINDSJÖ.
O. NORDLANDER.
lime mor Hilleson.
— 70 —
Generalfältläkarens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 26, § 7.
Till Konungen.
I anslutning till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses underdåniga utlåtande
angående de av riksdagens revisorer gjorda erinringarna mot det sätt,
på vilket armésjukvårdens ledning utövat sin verksamhet under det gångna
beredskapsåret, får jag beträffande motsvarande erinringar rörande den personella
beredskapen i underdånighet anföra följande.
Riksdagens revisorer hava i detta avseende bl. a. framhållit »nödvändigheten
av, att det på detta område redan ordnade samarbetet mellan medicinalstyrelsen
och sjukvårdsstyrelsen utvecklas---»
»att vid uttagning av personal till olika befattningar åtskilligt blivit mindre
ändamålsenligt ordnat» men »att man sedermera sökt snabbt verkställa behövliga
förändringar»
»att den civila sjukvården bereus onödiga svårigheter genom att från ledningens
sida icke alls eller i tid meddelande lämnats om medicinalpersonalens
ianspråktagande för beredskapsuppgifter».
Revisorerna föreslå i detta sistnämnda sammanhang att kommun eller kommunal
myndighet underrättas om förflyttningar av denna art.
Gällande sjukvårdsorganisation vid krig eller krigsfara förutsätter organisation
dels av försvarsväsendets sjukvårdsorgan, dels av civilsjukvårdens anpassande
efter rådande förhållanden bl. a. genom upprättande av s. k. beredskapssjukhus
jämlikt SFS nr 310/1939 angående lag om sjukhusvård vid krig
eller krigsfara. Detta innebär, att försvarsväsendets behov av läkare m. fl.
tillgodoses, varvid militärläkare och värnpliktiga läkare disponeras. Ett stort
antal läkare, som i fredstid hava betydelsefulla uppgifter inom samhällets
civilsjukvård att fylla, tages sålunda från denna oell inordnas i den militära
organisationen. Härigenom uppståndna vakanser inom civilsjukvården avsågs
enligt uppgjorda planer att jämlikt tjänstepliktslagen fyllas med icke krigstjänstskyldig
personal. Vid organisationen i april 1940 sattes försvarsväsendets
sjukvårdsanstalter på krigsfot men icke samhällets i övrigt. Det är då
naturligt, att det eftersträvade jämviktsläget mellan den militära och civila
sjukvården icke kunde upprätthållas. Härav föranledda olägenheter för den
civila sjukvården under organisationstiden och närmast följande veckor hava
därigenom icke kunnat undvikas, ehuru åtgärder från min sida omedelbart
vidtogos, varigenom i militärtjänst inkallade läkare utan hinder härav ställdes
till civilsjukvårdens förfogande. Så snart förhållandena stabiliserats, vidtogos
från min sida åtgärder för att återställa det rubbade jämviktsläget mellan
civil- och militärsjukvården främst genom hempermitteringar.
Vid tidpunkten för den organisation av rikets försvarskrafter, som av överbefälhavaren
beordrades i april 1940, pågick inom armén arbeten avseende
en övergång från 1937 års till 1940 års krigsorganisation (alt. Ö). Denna övergång
skulle enligt order hava varit genomförd den 1 april 1940. Vid denna
tidpunkt var emellertid fortfarande en fördelning (dåvarande VI fördelningen)
samt delar av V fördelningen organiserade enligt 1937 års mobiliseringsverk.
Nämnda fördelningar avsågos att i början av april hemtransporteras
för att övergå i 1940 års Ö-organisation. Den dåvarande tillgången på läkare
medgav icke krigsplacering enligt 1940 års planer utan att tidigare vid V
och VI fördelningarna placerad personal måste tagas i anspråk även utanför
dessa fördelningar. Med anledning härav avlät tjf generalfältläkaren den 19
— Il -
mars 1940 i skrivelse dnr II 290: 3, som i avskrift bifogas (Bilaga l),1 framställning
till överbefälhavaren örn medgivande att utan hinder av gällande
bestämmelser icke utsända personaluppgifterna för 1940 års krigsplacering
intill dess demobiliseringen av 2 armékåren genomförts. Genom skrivelse
den 29 mars 1940 nr H 44: 3 lämnade chefen för armén det begärda tillståndet.
Då utökningen av arméns försvarsberedskap successivt anbefalldes
den 9—10 april stod jag därför inför nödvändigheten att utan tidsutdräkt
ställa i 1940 års planer angivet antal läkare till förfogande utan att fritt kunna
disponera de läkare, vilka ingingo i V och VI fördelningarna enligt 1937 års
planer. I detta sammanhang må anföras, att antalet läkare m. fl. enligt 1940
års planer väsentligen översteg antalet enligt 1937 års planer. Under trycket
av de händelser, som utspelades omkring den 9 april 1940 kompletterades förberedda
personaluppgifter och order om inställelse utsändes. Så vitt det är
mig bekant, har med anledning av dessa åtgärder ingen erinran riktats mot
sjukvårdsinspektionen. Bortsett från vissa vakanser i läkarhänseende vid
sjukvårdsförbanden — betingade av brist på läkare -— erhöllo förbanden
planenligt och i tid den erforderliga medicinalpersonalen.
Det är naturligt, att under sådana förhållanden en noggrann prövning av
den enes eller andres större eller mindre lämplighet för olika befattningar
icke i detalj kunnat prövas. Detta förhållande gäller dock ett ringa fåtal,
enligt vad senare revision av krigsplaceringarna givit vid handen.
Det är mot bakgrunden av ovan anförda förhållanden, som riksdagsrevisorernas
anmärkningar böra bedömas. Med avseende på de detaljerinringar,
som riktats mot armésjukvårdens personella beredskap, får jag därutöver i
underdånighet anföra nedanstående.
Vid mobiliseringsplaccring av läkarna prövas vars och ens lämplighet för
ifrågakommande befattning med hänsyn till föregående allmän och speciell
utbildning. Inom vissa specialiteter är emellertid tillgången större än behovet,
andra sakna direkt motsvarighet inom försvarsmakten. Behovet av militärt
användbar läkarpersonal särskilt vid vissa fältförband har emellertid varit
och framför allt blivit så stort, att den militära användbarheten ofta måst
fälla utslaget, även där den medicinska utbildningen kunnat motivera en annan
mobiliseringsplacering.
Av de vid den mobiliserade krigsmakten ianspråktagna läkarkrafterna äro
i runt tal 85 procent värnpliktiga läkare.
På grund av de stora anspråk, som den omfattande och med kort varsel
genomförda försvarsberedskapen ställde jämfört med den relativt sett ringa
tillgången på läkare, kunde det därför icke undvikas, att icke obetydliga svårigheter
på vissa håll måste vållas den civila sjukvården.
En ytterligare bidragande orsak är den »rörlighet», som kännetecknar läkarna
ännu i en, jämfört med andra yrkesgrupper, hög levnadsålder. Denna
rörlighet med täta ombyten av förordnanden försvårar en ständigt aktuell överblick
över vederbörandes civila arbetsförhållanden, vilken överblick är nödvändig
för att kunna undvika, att den civila sjukvården blottställes på
läkare, då försvaret sättes på krigsfot.
På grund av den långa yrkesutbildningen, varigenom de medicine studerandena
först vid en i jämförelse med andra yrkesgrupper hög ålder kunna
tagas i anspråk som läkare, bliva årsklasserna av läkare, användbara vid
militära förband, relativt få. Ytterligare minskas tillgången på läkare, dugliga
till tjänst vid fältförband, därav, atl vid denna högre ålder ett stort antal
icke besitter erforderlig fältduglighet. Detta uppenbaras emellertid ofta icke
förrän elter påbörjad tjänstgöring. I ett icke ringa antal fall hava därför
ombyten måst vidtagas, och ersättare måst inkallas med mycket kort varsel.
1 lij här avtryckt.
- 72 —
Det spända läget medgav i många fall icke något längre uppskov för den sålunda
nyinkallade.
Slutligen har behovet av läkare vid de nyuppsatta fördelninyarna icke kunnat
tillgodoses med mindre än att läkare för vissa befattningar måst tagas
från redan uppsatta fördelningar. Härigenom har, örn än i undantagsfall, läkare,
som tidigare fullgjort beredskapstjänst, ånyo måst inkallas.
Så snart läget medgav, eftersträvades ett avlösningssystem, vilket utan att
eftersätta kraven på erforderlig beredskap skulle möjliggöra ett fördelande
av beredskapens bördor på medicinalpersonalen så jämnt som möjligt. Till
högre myndigheter har jag i detta syfte gjort åtskilliga framställningar, vilka
vunnit beaktande. Avskrifter av dessa framställningar bifogas (Bilaga 2) -1
Härigenom har liempermitteringar av medicinalpersonal i stor utsträckning
kunnat genomföras. Redan i juni 1940 infördes ett avlösningssystem inom
förbanden på Gotland, där läget tidigast stabiliserades. Sedan på hösten 1940
så blivit förhållandet även inom övriga förband, har där från och med den
15 november 1940 enahanda system införts. Detta uppgöres för 6 månader i
sänder. Vid i neutralitetsvakten ingående undan för undan nyuppsatta fördelningar
tillämpas likaledes ett för dessa avpassat liknande system.
I syfte att ytterligare minska behovet av värnpliktiga läkare har jag redan
i oktober 1940 gjort underdånig framställning örn och erhållit rätt att bemyndiga
militära chefer att träffa avtal med läkare i orten att, där så prövas
lämpligt, bestrida läkarvården vid truppförband (Bilaga 3).2
De inkallade erhålla numera -— när så kan ske — i god tid meddelande örn
tjänstgöringstid och -ort. Givetvis kunna plötsliga sjukdomsfall bland inkallade
läkare, ökad sjuklighet vid truppen och liknande aldrig undgås, varav
följer att vissa avsteg måste göras beträffande förvarningarna vid inkallelse
till militärtjänst.
Vid planläggning av mobiliseringsarbetet 1939 tjänstgjorde en representant
för medicinalstyrelsen i sjukvårdsinspektionen. Denne frånträdde emellertid
sin befattning vid tidpunkten för beredskapens ikraftträdande. Därefter uppehölls
muntlig kontakt nied medicinalstyrelsens beredskapsbyrå till den 1
december 1940, då en lälcarrepresentant därifrån återigen inträdde i tjänstgöring,
allt i avsikt att ytterligare minska de svårigheter, som alltid måste
följa av att personalärenden skola handläggas av flera myndigheter.
Beträffande medicinalpersonalens användning inom det civila luftskyddet
har redan på ett tidigt stadium samarbete med luftskyddsinspektionen ägt
rum för lämplig fördelning av uppgifterna.
Riksdagens revisorer hava framhållit önskvärdheten av att vederbörande
arbetsgivare underrättas om läkarnas krigsplacering och ianspråktagande. Där
så kunnat ske, hava underhandlingar förts med vederbörande överläkare. I
regel är emellertid ett sådant förfaringssätt så tids- och arbetskrävande, att
det icke kan genomföras utan en betydande personalförstärkning inom sjukvårdsinspektionen.
De förhållanden, som rådde i april 1940 och vilka ovan
antytts, hava också bidragit till svårigheterna att underrätta berörda myndigheter
om ianspråktagandet av tjänsteläkare m. fl. Det bör därför ankomma
på den enskilde läkaren att till vederbörande arbetsgivare anmäla krigsplacering
och inkallelseorder. Så torde genomgående vara förhållandet för andra
yrkesgrupper inom samhället, vilka inkallas till krigsmakten vid mobilisering
och beredskap. Med nu genomförda åtgärder kan sådant underrättande i
regel ske i god tid.
De åtgärder, vilka av riksdagens revisorer framhållits såsom önskvärda,
hava sålunda i stort sett genomförts i vad på sjukvårdsinspektionen ankommer.
1 Ej här avtryckta. — * Ej här avtryckt.
— 73 —
En ytterligare lättnad skulle vinnas, om viss för närvarande icke värnpliktig
medicinalpersonal finge tagas i anspråk för beredskapstjänst. En underdånig
framställning härom är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning
(Bilaga 4) ,x Tvenne särtryck av läkartidningen berörande dels principerna för
medicinalpersonalens krigsplacering, dels synpunkter på medicinalpersonalens
beredskapstjänst bifogas (Bilaga 5 och 6).1
Stockholm den 18 januari 1941.
Underdånigst
D. LINDSJÖ
tf. generalfältläkare.
Bengt Brusewitz.
Medicinalstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 26, § 7.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940 har Eders Kungl. Majit anbefallt medicinalstyrelsen
att före den 19 januari 1941 insända underdånigt utlåtande
över de av riksdagens revisorer i § 7 av deras berättelse, avseende tiden 1
juli 1939—30 juni 1940, framställda anmärkningarna i anledning av vidtagna
åtgärder till ordnande av sjukvårdsberedskapen vid krig eller krigsfara.
På grund härav får medicinalstyrelsen anföra följande.
Revisorerna inleda sitt uttalande i nämnda § 7 i sin berättelse med en anmärkning
om, att beredskapsåtgärderna på sjukvårdens område vid utbrottet
av det nu pågående kriget i flera hänseenden måste betraktas som mindre
tillfredsställande. Då anmärkningen är hållen i mera allmänna ordalag och
i viss mån synes gälla av Kungl. Maj :t vidtagna åtgärder, anser sig styrelsen
icke böra gå närmare in på frågan. Styrelsen vill dock framhålla, dels att
den för sin del handlat med all tänkbar skyndsamhet, sedan den fått behövlig
befogenhet, dels att den ofta tagit initiativ av stor betydelse för krigssjukvårdens
olika former och alltid sökt samarbeta med andra myndigheter, som
lia att handlägga frågor rörande sjukvården. Särskilt vill styrelsen framhålla
den stora nytta den haft av särskilda förbindelselänkar till sjukvårdsstyrelsen,
det allmänna luftskyddet och militärstaberna. I detta sammanhang
vill medicinalstyrelsen dock beklaga, att landstingsförbundets förslag i dess
yttrande över förslaget till lag örn sjukhusvård i krig, att förbundet skulle
få en särskild representant för att hålla nära kontakt med medicinalstyrelsen
i dessa frågor, icke kom att beaktas vid ärendets fortsatta behandling.
För att elt ännu närmare samarbete skulle kunna etableras mellan medicinalstyrelsen
och sjukvårdsstyrelsen, vore det synnerligen önskvärt, att de
finge sina lokaler förlagda under samma tak. Medicinalstyrelsen vill därför
upprepa sitt tidigare framförda förslag, att sjukvårdsstyrelsen tilldelas de
lokaler som nu användas av fångvårdsstyrelsen.
Mot ett ökat samarbete med luftskyddsinspektionen särskilt i fråga örn
dess sjukvårdsberedskap har medicinalstyrelsen intet att erinra.
1 E] här avtryckta.
— 74 —
Revisorerna säga sig icke kunna underlåta framhålla, att organisationen
för placering av läkare i beredskapstjänst icke i allo fungerat praktiskt och
smidigt. Då inga konkreta exempel på missförhållandena lämnas, är det
omöjligt att ingå på närmare förklaring. Men då revisorerna uttala det önskemålet
att arbetsgivarna till den medicinalpersonal, som beordras göra beredskapstjänst,
direkt och i tid underrättas örn eventuella förflyttningar, vill
styrelsen framhålla, att detta givetvis är möjligt att ordna. Styrelsen vill dock
påpeka, att det utrikespolitiska läget vid vissa tillfällen varit så oroande, att
order örn tjänstgöring många gånger måste expedieras telegrafiskt. Under
lugnare förhållanden och särskilt nu, då ett avlösningssystem på längre sikt
prövas och utarbetas, kan ett dylikt meddelande till huvudmännen övervägas
och olika sätt för detsamma kunna tänkas. Det kommer dock att innebära
en ökad arbetsbörda för den avdelning inom sjukvårdsstyrelsen, där ärenden
av detta slag handläggas.
Hemligstämpeln har enligt revisorernas åsikt kommit till alltför flitig användning
inom medicinalstyrelsen. Sålunda skola »ofta även ekonomiska
sammanställningar» i onödan hemligstämplats. Då medicinalstyrelsen i den
från försvarsdepartementet översända transumten ej beredes möjlighet till
närmare informering, vilka handlingar anmärkningen gäller, är det också
omöjligt att ange motiveringen till hemligstämplandet. Dock vill medicinalstyrelsen
påpeka, att den vid hemligstämplandet av ett ärende icke därmed
avser, att endast adressaten skall äga rätt taga kännedom därom. Det är givet,
att alla de enskilda personer och sammanslutningar (direktioner, förvaltningsutskott
med flera), som beröras av ett ärende eller som behöva
medverka vid en frågas lösning, även skola äga rätt att taga del av den hemligstämplade
handlingen, under det att pressen eller allmänheten i övrigt
icke bör äga denna rätt. Att talrika gränsfall kunna förekomma, då tvekan
råder om en handling skall hemligstämplas, är självklart. Enligt medicinalstyrelsens
åsikt bör i dylika fall man hellre gå in för ett hemligstämplande,
då intresserade men icke önskvärda personer med ledning av de dispositioner,
som träffas för sjukvården, lätt kunna dra slutsatser angående militära
spörsmål, som böra hemlighållas.
Revisorerna framhålla att det under krig »ofta icke låter sig göra att, såsom
tydligen avsetts, i större utsträckning till vederbörande kommuner hemsända
å sjukhusen inneliggande patienter». Angående denna fråga vill medicinalstyrelsen
säga, att när den beräknat att en utskrivning till hemmen av
40 å 50 procent av patienterna skulle kunna äga rum, detta skett med stöd av
de detaljundersökningar, som styrelsen införskaffat från olika lasarett. Styrelsen
vill vidare framhålla, att den därvid även byggt på erfarenheterna från
Finland, där dock sjukhusen många gånger intill 90 procent måste beläggas
med krigsskadade. Det är självklart, att de civila i största möjliga utsträckning
skola få vård vid sjukhusen även under krig, men styrelsen anser sig
icke kunna frångå den uppställda normen och måste vidhålla sin åsikt, att
den för de civila tillmätta marginalen icke är otillräcklig. Styrelsen vill också
påminna om, att krigsskadade civila äro likaberättigade med militära patienter
i enlighet med de i lagen angivna riktlinjerna.
Riskerna av en omflyttning av den personal, som anlitats för ordnande av
luftskyddets sjukvårdsberedskap på luftskyddsorter, påtalas av revisorerna.
Vid den placering av olika slags sjukvårdspersonal, som ombesörjts i samarbete
mellan medicinalstyrelsen, sjukvårdsstyrelsen och luftskyddsinspektionen,
har såvitt möjligt hänsyn tagits till dessa risker och vid den överarbetning
av hela organisationen, som sedan några veckor pågår, ägnas än
mera uppmärksamhet åt denna fråga.
Med tillfredsställelse har styrelsen läst örn de önskemål, revisorerna utta -
— 75 —
lat angående materielnämndens fortsatta verksamhet, då de till fullo sammanfalla
med de åsikter, för vilka styrelsen gjort sig till tolk vid olika tillfällen,
bland annat i skrivelse till Konungen den 23 oktober 1940. I denna
skrivelse omnämnes även den viktiga frågan om planmässig omsättning av
förråd och materiel, som ej tåla längre tids förvaring.
Revisorerna ägna särskild uppmärksamhet åt omsättningen och vidmakthållandet
av de förråd, som luftskyddet och hemvärnet anskaffat för sin
sjukvård, och tänka sig möjligheten av, att Röda korsets distriktsorganisationer
därvid skulle kunna tjäna som förmedlande organ. Då dessa organisationer
icke driva någon direkt sjukvård, anser medicinalstyrelsen det tvivelaktigt
örn en omsättning lämpligen skulle kunna ske genom deras medverkan.
Enligt styrelsens åsikt bör kontakt i stället sökas med landstingen
och deras olika sjukvårdande organ.
I de önskemål örn ett utvidgat samarbete mellan statliga myndigheter,
landsting och kommuner samt frivilliga organisationer, som revisorerna återkomma
till i slutet av det översända transumtet, vill medicinalstyrelsen gärna
instämma. Dessa önskemål äro emellertid så allmänt hållna, att styrelsen
icke därur kan utläsa några särskilda riktlinjer för sitt fortsatta arbete utöver
de redan av styrelsen tillämpade.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Höjer,
t. f. byråchefen Bastman samt extra byråchefen Bager, föredragande.
Stockholm den 18 januari 1941.
Underdånigst
J. AXEL HÖJER.
B. BAGER.
Luftskyddsinspektionens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 26, § 7.
Till Konungen.
Anbefalld avgiva underdånigt utlåtande i anledning av en från kungl, försvarsdepartementet
översänd transumt av riksdagens revisorers berättelse
örn verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 samt beträffande
vissa verk för kalenderåret 1939, fjärde huvudtiteln, § 7, får
luftskyddsinspektionen härmed i underdånighet avgiva följande utlåtande,
i vad sagda berättelse berör inspektionens verksamhetsområde, därvid inspektionen,
utöver vad nedan sägs, helt ansluter sig till de av revisorerna
framförda synpunkterna.
Revisorerna hava framhållit att ifråga örn förfarandet för omsättning av
sjukvårdsmaterielen. läkemedlen m. m. någon utarbetad plan ännu icke
föreligger, ehuru spörsmålet är föremål för uppmärksamhet från skilda
myndigheters sida. Svårigheterna härutinnan få enligt revisorerna delvis tillskrivas
den omständigheten, att de anskaffade förråden på grund av bristande
standardisering av materielen icke äro enhetligt sammansatta.
En omsättning av den sjukvårdsmateriel, som anskaffats för det allmän -
— 76 —
na luftskyddets räkning, synes böra äga lann inom vederbörande län, dels
å där befintliga sjukvårdsinrättningar, dels även om möjligt inom svenska
röda korsets olika distriktsorganisationer. Reglerande bestämmelser härutinnan
synas böra utarbetas centralt och i samband med enahanda bestämmelser
rörande omsättning av sjukvårdsmateriel anskaffad för övriga civila
och militära sjukvårdsinrättningar. Bestämmelser saknas även rörande nyanskaffning
under krig av sjukvårdsmateriel för det allmänna luftskyddets
behov. Inspektionen vill i underdånighet framhålla önskvärdheten av att
åtgärder vidtagas för åstadkommande av en central upphandling av sjukvårdsmateriel,
som i krigstid icke kan anskaffas genom vanligt upphandlingsförfarande,
ävensom att standardisering av sjukvårdsmateriel genomföres
i större utsträckning än vad hittills skett.
Vidare vill inspektionen understryka revisorernas uttalande angående vikten
av att luftskyddsorterna icke berövas oundgängligen nödvändig sjukvårdspersonal
genom att läkare och sjuksköterskor förflyttas till annan
tjänstgöring.
Revisorerna hava slutligen i sin berättelse påpekat, att samarbetet mellan
de skilda statsmyndigheterna icke alltid varit av den art, att revisorerna känt
sig övertygade om, att en förutseende och planmässig ledning av sjukvårdens
beredskap funnits, något som ifråga om luftskyddets beredskap
i sjukvårdshänseende också framträtt på ett ofta ganska betänkligt
sätt. De anordningar, som härutinnan för sig vidtagits, hava, framhålla
revisorerna, även i åtskilliga hänseenden kommit att genomföras utan
det samarbete, som varit önskvärt. Inspektionen vill härtill anföra, att tillgodoseendet
av luftskyddets sjukvårdsberedskap och anskaffning av härför
erforderlig personal och materiel ägt rum först sedan sjukvårdsberedskapen
i övrigt i stort sett tillgodosetts. Luftskyddsinspektionen har sålunda till en
början kommit i efterhand, vilket till en del får tillskrivas den omständigheten,
att inspektionen först hösten 1939 förfogat över en sakkunnig i sjukvårdsfrågor.
Inspektionen vill i detta sammanhang framhålla, att den nya
indelningen i provinsialläkaredistrikt vid krig genomförts utan att inspektionen
beretts tillfälle göra sina synpunkter gällande. Sagda indelning är
dock enligt inspektionens mening av den största betydelse för luftskyddets
sjukvårdsberedskap.
Slutligen vill inspektionen påpeka, att å sid. 9V2 rad 13 nedifrån i den
till inspektionen översända transumten en felaktighet synes hava insmugit
sig sålunda, att där talas om »luftskyddets och hemskyddets sjukvård».
Hemskyddet eller det enskilda luftskyddet utgör ju en del av luftskyddet i
likhet med det allmänna luftskyddet och industriluftskyddet. Hemskyddets
sjukvård torde dock vara av tämligen underordnad betydelse i detta sammanhang.
Måhända är »hemskyddets» ett skrivfel för »hemvärnets».
Stockholm den 18 januari 1941.
Underdånigst
GUNNAR JONSSON.
T. M. Schmidt
77
Chetens för försvarsstaben
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 39, § 8.
Till Konungen.
Genom nådig remiss av den 20 sistlidna december anmodad inkomma
med underdånigt utlåtande över riksdagens revisorers berättelse, i den mån
denna berör frågan om uppgifter för utbetalning av familjebidrag, får jag
härmed i underdånighet anföra följande.
Av de i skrivelsen upptagna spörsmålen faller frågan örn familjebidragsnämndernas
anmälan till socialregistret utanför de militära myndigheternas
område.
Frågan om förenkling (sammanförande) av arbetsmarknadskommissionens
blanketter berör de militära myndigheterna endast i den mån som blanketterna
böra fastställas för användning av nämnda myndigheter, vilket
närmare behandlas nedan.
Huvudspörsmålet i ifrågavarande remisshandling är de åtgärder, som
kunna vidtagas för att åstadkomma ett snabbare rapporteringssystem mellan
de militära myndigheterna och familjebidragsnämnderna vid inträffande
förändringar.
Med denna fråga sammanhänger dels det av revisorerna påtalade förhållandet,
att fall förekommit, när meddelande överbringats genom landsfiskal,
dels revisorernas förfrågan om möjligheten att med förbigående av länsstyrelserna
korrespondera direkt mellan truppförband och familjebidragsnämnd.
Det är givet, att meddelandes befordran bör ske på snabbast möjliga sätt
och att posten bör begagnas för ändamålet. Det påtalade missförhållandet att
begagna landsfiskalsvägen synes böra tillrättas genom särskilt meddelande
härom till och inom samtliga försvarsgrenar.
De åtgärder i övrigt, som synas kunna vidtagas och som delvis föreslagits
av revisionen, äro dels av rent intern militär natur, dels berörande civila myndigheter.
Försöksvis har tillämpats att de värnpliktiga själva på en särskild blankett
SAK nr 45 direkt underrättar familjebidragsnämnden örn inträffande förändring.
Detta är dock f. n. intet tvång, blanketten är icke fastställd såsom militär
blankett och de värnpliktiga få själva bekosta porto. De militära myndigheterna
utöva ingen kontroll över att de värnpliktiga avsända detta meddelande
till familjebidragsnämnden.
Det är givet, att denna personliga direkta anmälan är en snabb och bra
metod, men för att bli effektiv måste den övervakas och kunna användas
utan kostnad för de värnpliktiga. Detta skulle lämpligen kunna ordnas genom
att den begagnade blanketten fastställes såsom ett slags portofritt militärbrevkort,
som den värnpliktige har att avlämna vid sin kompani-(motsvarande)
expedition, innan han erhåller permissionssedel, biljett e. d. före avresa
vid sådant avbrott i tjänstgöringen, som inverkar på utbetalning av familjebidrag.
Expediering (postande) av brevkort verkställes genom vederbörlig expedition.
Vid återinträde i tjänstgöring sändes liknande och av expeditionen bestyrkt
brevkort till familjebidragsnämnden.
Denna personliga anmälan utesluter icke, alt den officiella anmälan även
bör påskyndas. Detta skulle kunna ordnas på följande sätt. Efter förbandets
organisation insändes personaluppgift och familjebidragsansökningar omgå
-
— 78 —
ende och utan att avvakta konstitueringar. Uppgift om de sistnämnda får lämnas
såsom en fortlöpande och regelbundet återkommande rapportering av
dessa och andra inträffande förändringar. Personaluppgift (uppgift om förändringar)
synas böra insändas till depån en gång i veckan. Uppgifterna häri
böra genom depåns försorg vidarebefordras till familjebidragsnämndema antingen
via länsstyrelserna, som nu, eller direkt, som av revisorerna föreslagits.
Rapporteringen synes alltjämt böra åvila hemortsförbandet (depån). Fältförbanden
böra icke betungas med detta expeditionsarbete. Dessutom sakna de
f. n. erforderliga uppgifter på familjebidragsnämnder utan måste lita på av
de värnpliktiga lämnade uppgifter.
Förutsättningen för att depåerna skola kunna direkt meddela familjebidragsnämnderna
är att i depåns register finnes uppgift på från vilka familjebidragsnämnder
de värnpliktiga erhålla familjebidrag.
F. n. har depån reda på vilka värnpliktiga som sökt familjebidrag -—- vilket
även bör meddelas fältförbandet för införande i fältstamrulla. Fältförbandet
bör ha uppgift härom för att kunna övervaka de värnpliktigas personliga anmälan
till familjebidragsnämnd. Däremot saknas uppgift på vilka värnpliktiga
som verkligen erhålla familjebidrag och från vilken familjebidragsnämnd.
I depån finnes på registerkortet upptaget den värnpliktiges hemortskommun
eller -församling. Detta är icke alltid detsamma som benämningen
på familjebidragsnämnden. Dessutom förekommer det att värnpliktig, som
sökt bidrag vid viss familjebidragsnämnd, överföres till annan.
Varken den värnpliktige själv eller depån erhåller uppgift om dylik förändring
utan detta kommer till synes i samband med utbetalningarna. Det
synes därför lämpligt dels att depå har uppgift på från vilka familjebidragsnämnder
de värnpliktiga sökt familjebidrag, dels att familjebidragsnämnd,
från vilken utbetalning överflyttas till annan, meddelar depån härom.
En direkt korrespondens mellan depå och familjebidragsnämnd kommer
vid det föreslagna nya redovisningssystemet att utan olägenhet låta sig göra.
F. n. utgör depåns avsaknad av uppgift på familjebidragsnämnd (vilket, som
ovan anförts, icke med säkerhet ersättes av uppgiften på hemortskommunen)
en olägenhet. Då emellertid avsevärda fördelar skulle vinnas genom att meddelandena
befordras direkt från depå till familjebidragsnämnd, synes detta
redan nu böra prövas. Därvid bör familjebidragsnämnd, som mottager feladresserat
meddelande, ha skyldighet att vidarebefordra detsamma till rätt
familjebidragsnämnd, därest denna är känd, eller eljest att återsända detsamma
till depån för befordran via länsstyrelsen.
I fråga om ansökan örn familjebidrag synes denna alltjämt böra sändas via
länsstyrelse (OÄ).
Stockholm den 21 januari 1941.
Underdånigst
AXEL RAPPE.
Ställföreträdare för chefen för försvarsstaben.
B. Furtenbach.
— 79 —
Statens arbetsmarknadskommissions
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 39, § 8.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940 har Kungl. Majit anbefallt statens
arbetsmarknadskommission att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående krigsfamiljebidrag
(§ 8). Till åtlydnad härav får kommissionen i underdånighet anföra
följande.
Statens arbetsmarknadskommission delar givetvis statsrevisorernas uppfattning,
att handläggningen av krigsfamiljebidragsärenden bör så ordnas, att arbetet
kan bedrivas under så enkla och effektiva former som möjligt. De erfarenheter,
som hittills vunnits och som alltjämt komma att vinnas av krigsfamiljebidragsbestämmelsernas
tillämpning under nu rådande förhållanden,
böra därför enligt kommissionens uppfattning läggas till grund för sådana
ändringar i gällande bestämmelser i ämnet, som kunna medföra förenkling
och effektivisering i arbetet. I sådant syfte har kommissionen, såsom av revisorerna
omförmäles, i skrivelse till Kungl. Majit den 16 oktober 1940 framlagt
förslag till vissa ändringar och kompletteringar av bidragsbestämmelserna.
Med anledning härav har Kungl. Majit genom kungörelse den 22 november
1940 utvidgat möjligheterna att utgiva familjebidrag för tid efter
militärtjänstgöringens slut. Kommissionens övriga i ovannämnda skrivelse
framlagda förslag äro alltjämt föremål för Kungl. Majits prövning.
Vad särskilt angår statsrevisorernas uttalande därom, att det är av stor
vikt, att familjebidragsnämnderna snabbare än som nu sker erhålla erforderliga
uppgifter och handlingar från de militära myndigheterna, särskilt beträffande
tjänstgöringstidens upphörande, så har detta uppmärksammats även
av kommissionen. På framställning av kommissionen hava sålunda cheferna
för respektive kommandoexpeditioner i försvarsdepartementet genom utfärdade
expeditionschefsskrivelser framhållit för de militära myndigheterna
vikten av att familjebidragsärendena handläggas snabbt och tillförlitligt.
Viss förbättring har också kunnat konstateras, men alltjämt brister det i vissa
fall i fråga örn översändandet av uppgifter till familjebidragsnämnderna. Det
bör emellertid beaktas, att de militära myndigheterna hava vissa svårigheter;
uppgifterna från fältförbanden befordras till hemortsförbanden genom fältpostkontoren,
och detta måste i vissa fall försena uppgifterna. Översändandet
av uppgifter, varom nu är fråga, till familjebidragsnämnderna genom anlitande
av landsfiskalerna, är givetvis icke lämpligt. Kommissionen har icke
förut ägt kännedom örn, att så varit fallet. Där så skett, torde det lia gällt
försändandet från vederbörande länsstyrelse till familjebidragsnämnderna.
Kommissionen håller före, att åtgärder böra vidtagas i syfte att familjebidragsnämnderna
snabbare än hittills skola erhålla de handlingar och uppgifter,
som äro erforderliga för handläggning av familjebidragsärendena, och
förutsätter liksom riksdagens revisorer, att detta kommer att beaktas i samband
med planerad omläggning av den militära personalredovisningen. Däremot
kan kommissionen icke dela revisorernas uppfattning, att den värnpliktige
möjligen skulle kunna lämna tjänstgöringsuppgift till vederbörande kompani-
eller motsvarande expedition för att uppgiften .skulle bestyrkas av expeditionen
och vidarebefordras till familjebidragsnämnden. I samband med
att kommissionen i augusti månad 1940 lät framställa en blankett, som ut
-
— 80 —
lämnas av de militära myndigheterna till de värnpliktiga vid tjänstgöringens
upphörande, för att de värnpliktiga genom att ifylla och insända denna till
respektive familjebidragsnämnder skulle fullgöra dem enligt krigsfamiljebidragskungörelsen
åliggande anmälningsskyldighet, övervägdes huruvida denna
anmälan skulle kunna bestyrkas och insändas genom vederbörligt truppbefäls
försorg. Det befanns emellertid att en dylik ordning skulle medföra väsentligt
merarbete vid fältförbandens expeditioner utan att bliva effektiv. De värnpliktiga
veta nämligen icke alltid själva, huruvida de åtnjuta familjebidrag
eller icke. enär sådant bidrag kan lia sökts för den värnpliktiges räkning av
vissa andra personer, och det är icke förutsatt, att fältförbanden skola hava
tillgång till uppgifter örn de värnpliktigas familjebidragsförhållanden. I åtskilliga
fall skulle detta förhållande medföra, att den värnpliktige ansåge sig
sakna anledning lämna uppgift om sin avslutade tjänstgöring, och bidrag
skulle till följd därav komma att utbetalas för tid efter tjänstgöringens slut.
Uppgiftsskyldigheten beträffande upphörd tjänstgöring måste, enligt kommissionens
uppfattning, liksom hittills helt och hållet åligga den militära hemortsmyndigheten,
som har att föra fältförbandets personalregister. A den värnpliktiges
personalkort bör anteckning finnas om sökt eller beviljat familjebidrag.
Då till personalregistret anmäles, att värnpliktigs tjänstgöring upphör,
skall detta, om han sökt eller beviljats familjebidrag, av den militära hemortsmyndigheten
anmälas till familjebidragsnämnden. Det bör i detta sammanhang
beaktas, att anmälan också skall göras till familjebidragsnämnden,
örn den värnpliktige konstitueras till högre grad, om han avlider, hemförlovas
på grund av sjukdom eller vinner anställning på eller över stat eller i reserven.
Beträffande sättet för översändande av uppgifter till familjebidragsnämnderna
har till övervägande upptagits frågan, huruvida icke uppgifterna skulle
kunna sändas direkt till familjebidragsnämnderna i stället för, såsom för
närvarande är föreskrivet, genom vederbörande länsstyrelse. Örn uppgiften
kunde sändas direkt till nämnden, medförde detta, att densamma snabbare
nådde denna, och det skulle också medföra en minskning i arbetet å länsstyrelserna.
Denna fråga har emellertid av kommissionen ansetts böra lösas i
samband med omläggningen av den militära personalredovisningen.
Vad därefter angår de uppgifter, som av familjebidragsnämnderna skola
lämnas till socialregistret, vill kommissionen icke förneka, att dessa uppgifter
äro omfattande. Detta äger samband med innehållet i gällande föreskrifter
på området. Det kan givetvis finnas skäl överväga att göra anteckningarna
mindre omfattande. I sådant fall böra också de för ändamålet tillhandahållna
blanketterna förenklas. Kommissionen anser sig emellertid böra framhålla,
att en inskränkning i uppgiftslämnandet skulle komma att innebära, att socialregistret
icke kommer att innehålla de fullständiga uppgifter, som vid
detsammas införande avsetts. Därest mindre uppgifter i fråga om familjebidrag
skola antecknas i socialregistret än för närvarande, äro under alla
förhållanden ändringar erforderliga i nu gällande författningsbestämmelser.
Riksdagens revisorer hava slutligen ultalat, att jämväl övriga av arbetsmarknadskommissionen
utarbetade blanketter kunna förenklas genom minskning
av utrymmet och uppgifternas sammanförande under hänsynstagande
till vad som må befinnas verkligen vara erforderligt. Revisorerna hava icke
angivit, vilka blanketter som närmast åsyftats. För egen del har kommissionen
icke från familjebidragsnämnderna fått emottaga några erinringar mot
att för deras del utarbetade blanketter skulle vara för många eller mindre
användbara. Tvärtom hava åtskilliga nämnder framställt anspråk på ytterligare
blanketter för vissa ändamål. Andra nämnder hava framhållit, att
deras arbete väsentligen underlättats genom tillgången på blanketter för de
vanligast förekommande ärendenas expediering. Vad särskilt angår blänket
-
— 81 —
terna för sökande av familjebidrag, så kunna dessa möjligen anses väl omfattande.
Erfarenheterna hava emellertid givit vid handen, att ärenden av
nu ifrågavarande karaktär kunna avgöras snabbare, därest upplysningarna
örn vederbörandes förhållanden från början äro så fullständiga, att behovet
av bidrag kan med säkerhet bedömas. I den mån erfarenheter utvinnas rörande
lämpligheten att vidtaga ändringar i de nu använda blanketterna skall
kommissionen dock låta samtliga blanketter bliva föremål för översyn i syfte
att tillgodose de av riksdagens revisorer uttalade önskemålen.
I det slutliga avgörandet av detta ärende, som förberetts av en delegation,
bestående av kommissionens ordförande samt ledamöterna av riksdagen P.
Gustafsson i Benestad och fru Elsa Johansson i Norrköping, hava deltagit
förutom delegationens medlemmar, ledamöterna av kommissionen Hagman,
Strindlund, Carell, Falk, Vahlberg och Västberg samt ersättaren Adamsson.
Stockholm den 16 januari 1941.
Underdånigst
Statens arbetsmarknadskommission
RYNO LUNDQUIST.
C. W. Curt man.
Arméförvaltningens civila
departements
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 44, § 9.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940 har Kungl. Maj:t anbefallt arméförvaltningens
civila departement att avgiva utlåtande i anledning av vad nästlidet
års statsrevisorer under fjärde huvudtiteln, § 9 uti sin berättelse anfört
i fråga om militärtransporter på statens järnvägar.
Till åtlydnad härav får civila departementet i underdånighet anföra följande.
Med anledning av revisorernas uttalande om behovet av åtgärder till nedbringande
av statsverkets kostnader för granskning och redovisning av militärtransporterna
och den i anslutning till detta uttalande lämnade redogörelsen
för av järnvägsstyrelsen i sådant avseende planerade åtgärder får departementet
erinra därom, att genom kungl, brev den 29 november 1940 en medelprisberäkning
att gälla från och med den 1 juli 1940 medgivits i fråga om
såsom enskild färd företagna militära resor i statens järnvägars egen trafik
ävensom för samtidigt med resorna befordrat resgods jämte cyklar. Därutöver
hava revisorerna ifrågasatt en medelprisberäkning även ifråga om resor
i samtrafik mellan statens järnvägar och enskilda banor. Civila departementet
har intet att erinra mot en sådan utsträckning av medelprisberäkningen. En
förutsättning härför torde emellertid vara, att de enskilda företagens intressen
icke trädas för nära.
Till sist ifrågasätta revisorerna huruvida icke en ytterligare fördel skulle
vinnas genom en begränsning av räkningsföringen till ett mindre antal militära
myndigheter än vad för närvarande är fallet. Civila departementet vill då
fr -4/7453. Rev. berättelse rulf/, statsverket dr 19M. II.
— 82
erinra om, att en viss centralisering beträffande räkningsföringen redan genomförts
med ingången av löpande budgetår. Vid beställning av militärtransport,
vilken icke lämpligen kan likvideras genom militär myndighet, som har fast
(geografisk) adressort och som finnes eller har motsvarighet enligt fredsorganisationen
(mobiliseringsdepåer m. fl.), skall nämligen såsom betalande myndighet
angivas vederbörande departement (styrelse) inom arméförvaltningen.
En ytterligare centralisering av räkningsföringen skulle givetvis vara till fördel
för statens järnvägar men komme att medföra väsentliga olägenheter ur
granskningssynpunkt.
Stockholm den 14 januari 1941.
Underdånigst
TH. WIJNBLADH.
UNO BRUNSKOG.
Arvid liane.
Järnvägsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 44, § 9.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940 har järnvägsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av översänt transumt av riksdagens revisorers
berättelse, i vad gäller granskningsarbetet och räkningsföringen i fråga om
militära tjänsteresor. Med anledning härav får styrelsen, med remisshandlingamas
återställande, anföra följande.
De framförda erinringarna synas avse tre olika punkter.
1) De åtgärder, som vidtagits till förenkling av granskningsarbetet m. m.,
borde ha vidtagits på ett tidigare stadium.
2) Prisberäkning enligt enhetspris borde tillämpas även i samtrafik.
3) Räkningsföringen borde begränsas till ett mindre antal militära myndigheter
än för närvarande.
I fråga örn punkt 1) vill styrelsen framhålla följande.
Efter krigsutbrottet 1939 inträdde givetvis en stegring av antalet militära
tjänsteresor. Stegringen var dock ej så stor, att några svårigheter då uppstodo
för att på sedvanligt sätt avveckla granskningen m. m. Ej heller vid
den ytterligare ökning av militärresoma, som inträdde efter utbrottet av det
finsk-ryska kriget, blevo svårigheterna alltför omfattande. Det var först
då beredskapstransporterna, sedan Danmark och Norge besatts, ringö en ytterligare
ökad omfattning, som svårigheterna blevo av allvarligare art. En
bidragande orsak till dessa svårigheter var också den taxeförhöjning, som
den 1 juli 1940 vidtogs, samt inkorporeringen vid samma tidpunkt av ett
antal enskilda järnvägar. Inom styrelsen upptogs redan då tanken att genom
införande av enhetspris å tjänsteresorna åstadkomma en nedskärning av
granskningsarbetet. Det var emellertid för att kunna komma fram till ett
antagligt sådant pris nödvändigt att först ha tillgång till ett material, omfattande
en ej alltför kort tidsperiod och med ej alltför ensartade förhållanden
i fråga örn transporternas längd m. m. Först under andra kvartalet av år
— 83 —
1940, då stora truppstyrkor förlagts till vitt skilda delar av landet, vanns nödigt
sådant underlag för beräkning av medelpriset. Det är i detta sammanhang
att märka, att redovisnings- och granskningsperioden å styrelsens kontrollkontor
ligger cirka sex veckor längre fram i tiden än den period, då
transporterna ägt rum. Det var således först i början av september som fullt
användbara siffror för hela andra kvartalet förelågo. Sedan nödvändig bearbetning
av det sålunda vunna materialet ägt rum, tillskrev styrelsen redan
den 3 oktober 1940 armé-, marin- och flygförvaltningarna med begäran om
uttalande över ett av styrelsen framlagt förslag rörande debitering av enhetspris
för militära tjänsteresor. Sedan yttranden från de militära förvaltningarna
inkommit till styrelsen, avläts den 21 november 1940 skrivelse till Kungl.
Majit, vari styrelsen anhöll örn Kungl. Maj:ts bemyndigande att låta avgifterna
för av statsverket bekostade militära resor i statens järnvägars egen
trafik ävensom för samtidigt befordrat resgods och cyklar från och med
den 1 juli tills vidare utgå efter för viss period fastställt medelpris. Den 29
november 1940 erhöll styrelsen det begärda bemyndigandet, som skulle tilllämpas
retroaktivt från och med den 1 juli 1940.
Beträffande punkt 2) framgår av statsrevisorernas uttalande icke klart,
huruvida de avsett, att medelprisberäkning bör äga rum i samtrafik å hela
befordringssträckan eller endast å den del av densamma, som berör statens
järnvägar. Man torde emellertid kunna utgå från att endast medelprisberäkning
för ifrågakonunande statsbanesträckor avsetts. En åtgärd, innebärande
medelprisberäkning å statens järnvägar men debitering av taxeenliga avgifter
å de enskilda banorna, skulle emellertid icke medföra någon nämnvärd
besparing i arbetet eller kostnader. Omfattningen av personaltransporterna
i samtrafik är betydligt mindre än i statens järnvägars egen trafik. Taxeenlig
prissättning är vidare under alla förhållanden nödvändig i den icke
obetydliga del av samtrafiken, där endast enskilda järnvägar beröras och
måste dessutom beträffande alla enskilda järnvägar ske även i den del av
samtrafiken, vari statens järnvägar ingå. Det skulle således endast bli prissättningen
å de statens järnvägar tillhörande delsträckorna, som kunde bliva
förenklad. Denna prissättning är emellertid förhållandevis lätt, då man här
har att röra sig med ett jämförelsevis litet antal stationsrelationer — i stort
sett från förläggningsorterna till vederbörande övergångsstationer och omvänt.
I fråga slutligen örn punkt 3), vari revisorerna framhållit önskvärdheten
av att räkningsföringen måtte begränsas till ett mindre antal militära myndigheter,
vill styrelsen framhålla, att det för järnvägens vidkommande givetvis
är önskvärt, att räkningsföringen av biljettavgifterna för här ifrågavarande
omfattande militära resor begränsas till så få myndigheter som möjligt.
På framställning av styrelsen har också genom överenskommelse med de
militära myndigheterna en väsentlig inskränkning kunnat genomföras till avsevärd
lättnad för kontrollkontorets arbete. Emellertid vore det helt naturligt
för järnvägens vidkommande fördelaktigt, örn begränsningen kunde drivas
än längre. I sin förut omnämnda skrivelse lill armé-, marin- och flygförvaltningarna
angående enhetsprisets införande gjorde styrelsen därför i
sådant syfte även följande framställning:
»Helt naturligt skulle det innebära en mycket stor fördel oell arbctsliittnad,
örn räkningsföringen av biljettavgifterna kunde ske till endast en betalande''
militär myndighet för försvarsväsendet i dess helhet eller eventuellt till
de tre centrala förvaltningarna. Styrelsen vöre tacksam om teir beredande
av önskvärd arbetslättnad något i detta avseende kunde göras utöver vad styrelsen
i sin skrivelse den IS september 1940 föreslagit.»
De militära myndigheterna förklarade emellertid, att ytterligare åtgärder i
— 84
nu berört avseende skulle å militärt håll medföra sådana allvarliga olägenheter,
att de icke ansågo sig kunna tillmötesgå detta järnvägsstyrelsens önskemål.
Av det anförda framgår
att järnvägsstyrelsen så snart tillräckligt material varit tillgängligt för att
möjliggöra genomförandet av lättnader i granskningsarbetet m. m. tagit initiativ
till åtgärder i sådan riktning genom att hos Kungl. Maj:t begära tillfälliga
ändringar i gällande bestämmelser,
att någon utvidgning av det nu tillämpade förenklade förfaringssättet i
fråga om prisberäkningen till att omfatta jämväl resor i samtrafik icke lämpligen
bör ifrågakomma,
att de militära myndigheterna på framställning av styrelsen gått med på en
icke oväsentlig begränsning av räkningsföringen genom att förlägga betalningen
av sina beställningar till ett färre antal tjänsteställen men att styrelsen
å sin sida gjort försök att få begränsningen ännu längre gående samt
att således någon befogad erinran icke torde kunna göras mot järnvägsstyrelsens
åtgärder i de avseenden, som av statsrevisorerna berörts.
I behandlingen av detta ärende ha förutom undertecknade även deltagit
byråcheferna Wrede och Lundqvist samt överkontrollören Stolpe.
Stockholm den 20 januari 1941.
Underdånigst
G. DAHLBECK.
A. THORSELL.
Arméförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 47, § 10.
Till Konungen.
Genom nådigt beslut den 20 december 1940 har Eders Kungl. Majit anbefallt
arméförvaltningen att före den 19 januari 1941 avgiva utlåtande i anledning
av, vad riksdagens revisorer i sin berättelse om verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 anfört under fjärde huvudtiteln,
§ 10, iakttagelser beträffande redovisning av krigsmateriel vid fält förbanden.
Till åtlydande härav får arméförvaltningen i underdånighet anföra följande.
Arméförvaltningen anser sig till en början böra något omnämna principerna
beträffande ansvar, kontroll och redovisning av krigsmateriel vid
fältförbanden (de lägre truppförbanden) enligt § 6 i 1932 års krigsmaterielbestämmelser.
Uppbörds(kontroll-)ansvar m. m.
En direkt föreskrift har införts om, att all materiel (utom förbrukningsmateriel),
som överlämnas till eller anskaffas vid kompani, skall där disponeras
på och mottagas till redovisning av särskild befattningshavare, materielredogörare,
vilken i samband därmed även kvitterar materielen. Genom
en enhetlig, klar och bestämd ordning för materielens mottagande har man
— 85 —
härigenom skapat möjlighet att vinna erforderlig överblick och kontroll över
densamma.
Vad beträffar uppbörds (kontroll-) ansvar över till redovisning mottagen
materiel innebära bestämmelserna (§ 6, mom. 1—4) i stort sett, att kompanichef,
i motsats till vad enligt tidigare gällande bestämmelser var fallet,
icke är uppbördsman för krigsmateriel utan bär ansvar i andra hand för
materielen. Ilan skall sålunda efter materielens disponerande till redovisning
på materielredogöraren, koncentrera sin verksamhet på att utöva kontroll,
på sätt närmare framgår nedan under rubriken »Redovisning och kontroll».
Till sitt biträde har kompanichef en eller flera för sin redovisning
ansvariga materielredogörare. Materielredogörarens ansvarsställning är så
reglerad, att han är helt fri från ansvar för den till annan personal utlämnade
materielens befintlighet, men däremot själv ansvarar för den materiel,
som av honom mottagits men icke utlämnats. Det kommer därför att ligga
i materielredogörarens intresse att omsorgsfullt förvara kvitton eller andra
intyg rörande materielens behöriga utlämnande under det att i övrigt ansvaret
blir föga betungande för honom, ity att praktiskt taget all materiel
vid ett kompani i fält är utlämnad till underavdelningschefer och enskilda.
Dessa äro i första hand ansvariga för mottagen materiel.
Genom ovanberörda ansvarsfördelning har det ekonomiska ansvaret för
materielen sålunda utskiftats på ett rimligt sätt på de olika befattningshavarna.
Kompanichef — vars ansvarsbörda icke direkt är bunden vid redovisningen
— har såsom redovisningsdisponerande och kontrollerande myndighet
med ansvar i andra hand givits en klar, fri och stark ställning i materielförvaltningen,
vilken syftat till att vid det förband — kompaniet —
där materielen i fält måste redovisas, även erhålles en kontrollerande instans.
Härigenom har ökad trygghet från statsverkets sida ernåtts samtidigt
som kompanichef fått ökade möjligheter att mera odelat ägna sina krafter
till de rent militära uppgifterna.
Redovisning och kontroll.
Genom 1932 års krigsmaterielbestämmelser hava väsentligt ändrade principer
lagts till grund för redovisningen och kontrollen av materiel vid fältförbanden
än som härutinnan förut varit gällande. Principerna för samt
avsikten med nuvarande redovisnings- och kontrollsystem framgår närmare
av arméförvaltningens motivering till förslaget till 1932 års krigsmaterielbestämmelser,
varvid härutinnan bland annat anfördes följande.
Arméförvaltningen höll före, att ifråga om materielredovisning i krig man
borde utgå från den grundsatsen, att när krigsmateriel utlämnades till trupp,
så vore materielen utlämnad till bruk, d. v. s. till småningom skeende förbrukning.
Huvudintresset finge härmed icke längre inriktas på att söka bokföringsmässigt
redovisa, på papperet summera och subtrahera, alla smärre
förändringar i uppbörden utan måste i stället koncentreras därpå, att materielen
bleve riktigt fördelad på truppen samt på bästa sätt vårdad och använd.
Detta kunde icke vinnas på bokföringens väg, utan endast och allenast
genom inspektion.
Den kontroll, vartill all redovisning ytterst syftade, borde ifråga örn den
till trupp utlämnade materielen därför huvudsakligen åstadkommas genom
stadganden örn regelbundna, tid efter annan återkommande persedelinventeringar
vid truppförbanden. Vid dessa förrättningar borde i regel allt befäl
närvara och inventeringsresultaten införas uti kompaniernas härför avsedda
»krigsmateriellistor». Genom bestämmelser i dylik riktning skulle man
vinna, att truppbefälet tvingades skärpa uppmärksamheten för truppens behöriga
utrustning, att försummelser på området ifråga komme alt bliva
— 86 —
föremål för undersökning och beivran, samt att truppförbandens stridsberedskap
i materiellt hänseende bleve med vissa tidsmellanrum verkligen effektivt
kontrollerad. Härtill komme såsom en extra vinst den gynnsamma
inverkan i disciplinärt hänseende, som upprepade, noggranna persedelvisitationer
enligt erfarenheterna från världskriget visat sig äga.
Om truppbefälets övervakande verksamhet ifråga örn materielen bleve på
nu antytt sätt systematiserad, så borde härmed kunna vinnas sådan trygghet
ifråga om materielens rätta förvaring och vård, att man ur kontrollsynpunkt
knappast skulle behöva mer än vissa föreskrifter angående ett ordnat
samlande och förvarande av de handlingar, som avsåge tillkomst och avgång
av materiel samt materielens fördelning inom truppförbandet. Man
skulle med andra ord kunna nöja sig med att endast förskaffa sig det erforderliga
underlaget för eventuellt kommande undersökningar rörande materielbeståndet,
vare sig dessa undersökningar företoges vid nästa inventeringsförrättning
eller längre fram i tiden, örn så skulle ur fiskalisk synpunkt
påkallas.
Principen ifråga örn materielredovisningen vid truppförbanden i krig
borde alltså vara den, att man helt avstode från det tidsödande persedelbokhålleri,
som 1914 års krigsmaterielreglemente föreskreve och som, enligt
erfarenheterna från hösten 1914, visade sig kräva oskäligt omfattande
arbete på praktiskt och ekonomiskt betydelselösa detaljer. I stället borde
huvudvikten läggas på det praktiska kontrollerandet av persedelbeståndet
vid truppförbanden, med arbetet koncentrerat till de ovanberörda, periodiskt
återkommande inventeringarna eller »persedelmönstringarna», såsom
de benämndes i det då föreliggande förslaget.
Dessa förrättningar borde äga rum i regel en gång i månaden, såvida
icke hinder härför uppstode på grund av krigsrörelserna. Givet vöre, att
särskilt inom krigsskådeplats tidsmellanrummen ofta kunde bliva avsevärt
längre, men understundom även kortare. Arméfördelningschef syntes
böra vara den, som bestämde de tider, då vid underlydande truppförband
de ifrågavarande mönstringarna skulle verkställas.
Grundprinciperna för kontroll och redovisning borde intagas i krigsmaterielförordningen
men föreskrifterna i övrigt beträffande persedelmönstringarnas
anordnande utfärdas i kommandoväg och ifråga örn redovisningen
utfärdas av armeförvaltningen.
I enlighet med vad ovan föreslagits finnas grundprinciperna för redovisning
och kontroll intagna i 1932 års krigsmaterielbestämmelser.
Bestämmelser rörande persedelmönstringars m. m. anordnande finnas utfärdade
i Fältreglemente för armén (FR), mom. 1320, där bland annat föreskrives,
att materielens befintlighet och vård skall — förutom vid truppbefälets
materielvisitationer — kontrolleras genom inspektioner, anordnade
på order av fördelningschef. Vid sådan inspektion skall all vid förbandet
befintlig materiel, utom förbrukningsmateriel, räknas och resultatet införas
i förbandets krigsmateriellista.
Slutligen har arméförvaltningen år 1932 i enlighet med föreskrifterna i
krigsmaterielbestämmelserna fastställt formulär till krigsmateriellista, uppställd
enligt grundprinciperna för här ifrågavarande redovisning. Av krigsmateriellistan
kan man sålunda icke utläsa en dag för dag fortlöpande förändring
av materieluppbörden vid förbandet utan endast ställningen vid
varje persedelinspektion. Varje enskild förändring i materieluppbörden (genom
köp, tilldelning genom etappväsendet, avgång på grund av personalöverflyttningar,
kassation o. s. v.) skall nämligen icke göras till föremål för
bokföring i krigsmateriellistan. För att emellan persedelinspektioner kunna
fastställa materieluppbörden måste man därför — förutom krigsmateriel
-
— 87
listan —■ kontrollera samtliga handlingar såsom reversal, kvitton, order och
anteckningar m m, vilka utvisa tillkomst och avgång av krigsmateriel samt
malerielens utlämnande och fördelning inom förbandet. Dessa handlingar
skola enligt gällande bestämmelser av materielredogöraren registreras och
förvaras såsom redovisningshandlingar.
Arméförvaltningen övergår nu att mot bakgrunden av ovanberörda grundprinciper
närmare gå in på av riksdagens revisorer gjorda iakttagelser och
uttalanden.
Revisorerna hava vid jämförelser mellan olika krigskassors verifikationer
över verkställda inköp samt vederbörliga krigsmateriellistor och materielliggare
uppmärksammat, att i ett flertal fall i dessa redovisningshandlingar
icke införts den av förbandet efter mobiliseringen inköpta materielen, att
i en del fall uppbördsbevis fullständigt saknats samt att i andra fall det
synts revisorerna, som örn vederbörande icke haft klart för sig bevisets reella
innebörd. Revisorerna framlägga även ett exempel på ovan angivna
förhållanden vid en viss krigskassa. Slutligen göra revisorerna det uttalandet,
att de hava funnit denna brist i redovisningen synnerligen anmärkningsvärd
och anmäla att enligt vad under hand från intendenturdepartementets
tekniska revisionskontor inhämtats kontroll över verkställd materieluppbörd
endast äger rum i fråga örn depåförband.
Arméförvaltningen anser sig redan här böra framhålla, att av revisorernas
uttalanden icke framgår, huruvida verifikationer för tillkomsten ay
vederbörliga materielredogörare förvarats såsom redovisningshandlingar, ej
heller huruvida persedelinspektion vid granskningstillfället ägt rum efter
de ifrågavarande inköpen, varigenom materielen kommit att ingå i den vid
inspektionstillfället befintliga materieluppbörden vid förbandet, som införts
i krigsmateriellistan. I de fall där emottagningsbevis icke åtecknats verifikation,
kan materielen i varje fall i annan form (särskild order) av kompanichef
varit disponerad till redovisning på materielredogöraren, vilken
handling sålunda skolat förvaras såsom redovisningshandling. Man kan
med andra ord av revisorernas granskningsuppgifter icke få en fullt tillförlitlig
bild rörande redovisningsförfarandet vid de ifrågavarande fältlörbanden.
Detta utesluter emellertid icke, att felaktigheter föreligga men å
andra sidan är det troligt, att materielen ifråga kommit till militär nytta
och verkligen finnes vid förbanden samt därmed även kommer att bliva angiven
i krigsmateriellistan.
De nu gällande redovisnings- och kontrollföreskrifterna hava helt naturligt
kommit till praktisk tillämpning vid fältförbanden först i samband med
neutralitetstjänstgöringen från och med september 1939, varför några ingående
erfarenheter rörande systemets lämplighet först därunder vunnits.
Helt naturligt har därför även från arméförvaltningens sida särskild uppmärksamhet
ägnats detta redovisningssystem. Inspektioner, stickprov och
studier hava företagits såväl av de centrala som lokala förvaltningsmyndigheterna,
vilka föranlett till särskilda successiva anvisningar och påpekanden
även beträffande de detaljer, som uppmärksammats av revisorerna.
Denna fråga bär därjämte varit föremål för ett ingående belysande genom
föredrag och diskussioner vid intendenturkårens tjänstegrenschefssammanträde
hösten 1940 (go. nr 4370/1940). De erfarenheter rörande systemet,
som därunder framkommit, hava givit vid handen, att de gällande
grundprinciperna beträffande ansvar, kontroll och redovisning vid fältförbanden
äro lämpliga, men att elt flertal chefer och materielredogörare icke
från början varit insatta i och därför icke kunnat rätt tillämpa bestämmelserna.
Vad själva redovisningsförfarandet beträffar har det framkommit,
— 88 —
att materielredogörare vid sidan av fastställda redovisningshandlingar fört
ett flertal hjälphandlingar av olika tvper för att på så sätt åstadkomma
en fortlöpande redovisning. Vidare hava vederbörande chefer och materielredogörare
icke haft klart för sig, att uppbörden vid förbandet vid (efter)
varje persedelinspektion bör klarläggas (fastslås) och utredning verkställas
rörande förluster m. m. (Krigsmaterielbestämmelserna § 6, mom. 6,
andra stycket).
I detta sammanhang anser sig arméförvaltningen vidare böra framhålla,
hurusom det ovissa militärpolitska läget under beredskapstiden nödvändiggjort
att materieltillförseln av intendenturmateriel till fältförbanden måst
organiseras enligt under krig gällande grunder. Tillförseln ifråga har därför
skett från arméförvaltningen underställda centralförråd genom etappförråd
direkt till kompanierna vid fältförbanden med förbigående av mobiliseringsdepåer
och regementsmyndigheter såsom mellaninstanser. En given
följd därav bliver, att under krig fastställt system rörande redovisning
och kontroll av materiel måst tillämpas vid fältförbanden. Ur utbildningsoch
beredskapssynpunkt har detta varit av allra största betydelse.
Vid övervägande av olika sätt för att åstadkomma mera reda i och förståelse
för redovisningssystemet har ämbetsverkets intendenturdepartement
för sin del stannat viel att under nu pågående neutralitetsvaktstjänstgöring
för komplettering av krigsmateriellistan fastställa en särskild hjälphandling
jämte anvisningar för dess förande, vilket närmare framgår av bilagda TL
A nr 99/1940.1 Hjälphandlingen ifråga har givits formen av ett sammandrag
och är så uppställd, att tillkomst och avgång successivt kan införas.
Sammandraget fullständigas och avslutas i samband med varje persedelinspektion
och förvaras med tillhörande verifikationer av materielredogöraren
såsom redogörelse för och verifikationer över tillkomst och avgång av
intendenturmateriel emellan verkställda persedelinspektioner. Dessutom föreskrives,
att verifikationer skola folieras med löpande nummer och för sådan
materiel, som anskaffas vid förbandet, utgöras av avskrift av (utdrag
ur) vederbörlig räkning. Avskrift av sammandraget insändes till arméfördelningschef
(motsvarande myndighet) efter varje persedelinspektion. Förutom
att handlingen möjliggör en fortlöpande kontrollredovisning bör varje
chef (materielredogörare) därigenom få ökad känsla för att materieltillgången
vid förbandet måste klarläggas i samband med (vid) varje persedelinspektion.
Arméfördelningschef, vilken enligt gällande bestämmelser
har att anbefalla persedelinspektioner, beredes även möjlighet till kontroll
rörande verkställda inspektioner m m. Dessutom kan stickprov rörande
redovisningsförfarandet å vid förbanden inköpt materiel äga rum vid vederbörlig
expedition för krigskassaärenden vid arméfördelningsstaben. Sålunda
vidtagna kompletteringar och utfärdade anvisningar rörande redovisningen
torde komma att underlätta densamma samt möjliggöra ökad kontroll
rörande materielbeståndet m m. De särskilda kurser i förvaltningstjänst
för såsom kompanichefer (motsvarande) krigsplacerade befattningshavare,
som pågå och påbörjats så snart möjligheter därför yppade sig under
hösten 1940, ävensom beredskapstjänstgöringen torde dessutom komma
att resultera i truppbefälets ökade förtrogenhet med systemet och därmed
även större trygghet rörande ansvar och kontroll.
Beträffande redovisning och kontroll av tygmateriel, som i stor omfattning
har en annan karaktär än övriga krigsmaterielgrupper, har ämbetsverkets
tygdepartement för sin del stannat för, att redovisning av dylik
materiel under beredskapstiden i möjligaste mån skall ske enligt i fredstid
gällande bestämmelser, innebärande att materielen redovisas över respek
-
1 Ej här avtryckt.
89 —
tive depåer inför tygdepartementet. Tygmateriel — tilldelad^ eller av förbanden
inköpt — utlämnas därför från depå till fältförband såsom lån emot
interimskvitto. Materielen förbliver sålunda (respektive tages) till uppbörd
och redovisning vid depå, men redovisas dessutom i fältförbandets krigsmateriellista.
Förändringar i materieluppbörden vid depåerna anmälas till
tygdepartementet genom månatliga materielredogörelser med tillhörande verifikationer
för tillkomst och avgång. Genom jämförelse mellan å ena sidan
dessa materielredogörelser och å andra sidan bland annat krigskassornas
räkenskaper (inköpt materiel) erhålles kontroll på att inköpt materiel
tages till uppbörd.
Arméförvaltningen får slutligen framhålla, att ämbetsverket efter ytterligare
övervägande funnit, att någon ändring i nu gällande principer för
ansvar, kontroll och redovisning av krigsmateriel vid de lägre fältförbanden
för närvarande icke bör komma ifråga. Arméförvaltningen kommer
emellertid att under nu pågående beredskapstjänstgöring ägna härmed sammanhängande
frågor fortsatt uppmärksamhet och efter befogenhet vidtaga
eller föreslå de ändringar i gällande föreskrifter, som kunna komma att
visa sig nödvändiga och möjliga att genomföra med hänsyn till rådande
militära förhållanden. Förändringar i gällande förvaltningsföreskrifter för
fältförbanden måste nämligen alltid vidtagas under strängt beaktande av
att de uppgifter, som i berörda hänseenden måste åläggas olika befattningshavare,
äro förenliga med dessa befattningshavares rent militära uppgifter.
I överensstämmelse härmed kommer kontroll rörande den vid fältförband
enligt krigsmaterielbestämmelserna förda materielredovisningen att
alltjämt äga rum — förutom av förbandschefer — av centrala och lokala
förvaltningsmyndigheter genom inspektion och stickprov. Vid avveckling
av fältförband kommer dessutom i samband med materielinlämningarna
en ingående granskning och därav betingade utredningar att äga rum beträffande
materieluppbörden och -redovisningen. Vid de fältförband, som
förlagts till fältdepåer, har så redan skett.
I detta ärendes handläggning hava deltagit undertecknad Wijnbladh, ordförande,
Sylwan, Söderbom, Gustafsson, Lindsjö samt undertecknad Gewert,
föredragande.
Stockholm den 17 januari 1941.
Underdånigst
IVAR GEWERT.
TH. WIJNBLADH.
Wilh. Zätterström.
Arméförvaltningens civila
departements
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 48, § 11.
Till Konunge n.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har arméförvaltningens civila
departement anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1940 församlade revisorer i sin berättelse anfört angående iakttagelser rörande
arméförvaltningens revision.
— 90 —
De av riksdagens revisorer gjorda iakttagelserna kunna sammanfattas i
följande anmärkningspunkter nämligen:
1) revisionspersonalens avlöningsförhållanden,
2) personalens tjänstgöringstider,
3) utbetald övertidsersättning till tjänstemän å revisionen samt
4) beviljad tjänstledighet för sjukdom för ett t. f. kanslibiträde.
Därjämte hava revisorerna fällt det allmänna omdömet att revisionsarbetet
och kontrollen däröver visat mycket betänkliga brister.
Vad först beträffar revisionspersonalens avlöningsförhållanden hava revisorerna
särskilt påtalat, »att de befattningshavare, som med stöd av cirkuläret
den 10 februari 1939 inbeordrats till beredskapstjänstgöring, medgivits
ersättning efter så förmånliga grunder som här varit fallet». Revisorerna
göra detta uttalande med anledning av att de å revisionen tjänstgörande
befattningshavare, som utgjordes av tjänstemän från privata revisionsbyråer
— företrädesvis från en och samma byrå — uppburit ersättning såsom extra
tjänstemän placerade i lönegraderna 15, 16, 18 och 19 alltså enligt 12:e, 13:e,
löre och löre löneklasserna, att några av tjänstemännen från de privata
revisionsbyråerna konstituerats till revisorer, uppbärande ersättning efter
21 ra löneklassen, samt att ersättningen hos revisionsbyrån till de tjänstemän,
vilka i arméförvaltningen uppburit lön enligt 12 re löneklassen, uppgått till
mellan 225—300 kronor för månad. Vidare omnämnes, att en tjänsteman
från revisionsbyrån varit tjänstledig på grund av sjukdom under största
delen av sin tjänstgöring hos revisionen och med B-avdrag uppburit ersättning,
som praktiskt taget uppgått till den, vederbörande under normala förhållanden
uppbure från revisionsbyrån.
I anledning av vad revisorerna sålunda framhållit får departementet anföra
följande.
Under en lång följd av år placerades de tjänstemän, i regel juris kandidater,
ofta med tingsmeriter — som nyanställts inom arméförvaltningen, i 7 re
löneklassen. Denna låga placering medförde emellertid, att tillfredsställande
rekrytering icke kunde erhållas. Snart nog och ofta redan efter några månaders
tjänstgöring, då den första skolningen för tjänst i statsförvaltningen
erhållits, övergingo nämligen önskvärda befattningshavare till andra verk.
Olägenheterna härav torde vara uppenbara. Icke minst för den kamerala
revisionen var denna företeelse olycklig, särskilt i betraktande av att en befattningshavare
med anlag för yrket endast i sällsynta fall kan anses fullt
utbildad förrän efter flera års tjänst å revisionen.
Angivna omständigheter föranledde att på hösten 1935 inleddes en successiv
höjning av begynnelselönen till 12 re löneklassen. Härigenom skapades
också möjligheter till väsentligt mycket större urval bland de sökande redan
före antagningen till extra befattningshavare. Sedan denna ändring av principerna
för lönesättningen numera genomförts, har ämbetsverket också erhållit
en god rekryteringspersonal, även då det gäller högre befattningar.
När nu departementet med stöd av beredskapscirkuläret inkallade personer,
som enligt upprättade avtal skulle fullgöra tjänstgöring å departementet,
uppställde sig genast frågan om en lämplig lönesättning för dem.
Alla de å revisionen tjänstgörande auktoriserade revisorerna och revisionsassistenterna
tillhöra en och samma privata revisionsbyrå. Orsaken härtill
är att departementet redan år 1938 — alltså långt före inträdet av det nuvarande
läget — träffade avtal med ett antal av departementet utvalda tjänstemän
hos den största revisionsbyrån i landet om sådan tjänstgöring, varom
här är fråga. Då företaget, förutom att det är störst i sin bransch, åtnjuter
stort anseende inom facket, syntes det departementet, att dessa omständigheter
borde utgöra de bästa garantier för alt departementet skulle erhålla per
-
91
-solnt, sorn vöre lämpade för revisionsarbete inom departementet under eventuella
krigsförhållanden. Dessutom var en dylik lösning fördelaktig, därest
det gällde att redan under fredstid kunna samla och bibringa denna reserv
kännedom om för krigstid gällande föreskrifter.
Vid urvalet togs hänsyn ej blott till tjänstemännens duglighet för de uppgifter,
som ankomma på departementets revision, utan även till längden av
deras tjänstgöring hos revisionsbyrån m. m. Att under angivna förhållanden
placera ifrågavarande tjänstemän med högskoleexamen och flerårig tjänstgöring
inom revisionsfacket i lägre löneställning än vilken som helst annan
nyantagen tjänsteman, ansåg departementet icke riktigt.
Riksdagens revisorer torde felbedöma läget, när de jämföra avlöningsförhållandena
inom statsförvaltningen nied de löneförmåner, som åtnjutas av
assistenterna hos en auktoriserad revisor. Såvitt departementet känner förhåller
det sig på följande sätt. Assistenterna genomgå såsom sådana i själva
verkat en utbildning. Löneförmånerna röna inverkan förutom härav även
av de svårigheter som föreligga för erhållande av anställning hos en väl
känd auktoriserad revisor. Med hänsyn till de förmånliga inkomstförhållanden,
som en assistent i fortsättningen kan påräkna, föredrager han merendels
en assistentplats med lägre lön under ett fåtal år, än att under lång tid
tjänstgöra i statsförvaltningen i förhoppning att en gång erhålla fullmakt
såsom revisor i 21 :a lönegraden.
De tjänstemän från revisionsbyrån, som av departementet placerats i 21 :a
löneklassen, åtnjöto på ett undantag när en inkomst från byrån som vida
översteg löneförmånerna enligt 21 :a löneklassen. I undantagsfallet sammanföllo
ungefärligen inkomsterna från revisionsbyrån med den senare erhållna
lönen från departementet. Det tillämpade förfaringssättet står enligt departementets
mening i god överensstämmelse med de bestämmelser, som Kungl.
Majit givit i hemliga brevet den 10 maj 1940 angående viss tillfällig personalförstärkning
inom arméförvaltningens civila departement. I detta sammanhang
torde jämväl böra framhållas, att en kontraktsanställd auktoriserad
revisor, tjänstgörande å arméförvaltningens intendenturdepartement, åtnjuter
väsentligt högre lön än som tillkommer ifrågavarande i 21 :a löneklassen
placerade tjänstemän, vilka senare med det ovan omtalade undantaget
lära hava högre inkomster i sin ordinarie, enskilda verksamhet än den
förstnämnde.
Vidkommande härefter de tjänstemän, som av departementet placerats i
13:e, 15:e och 16:e löneklasserna, hava deras avlöningsförmåner utmätts
med hänsyn till den tid, varunder de tjänstgjort hos revisionsbyrån och den
allmänna erfarenhet på revisionsväsendets område de därunder förvärvat,
varvid vidtagits den gradering mellan de tjänstemän som placerats i 12:eoch
21 :a löneklasserna, som ansetts lämplig och rättvis.
Det torde måhända också böra framhållas, att departementet vid skilda
tillfällen till statens krisrevisions förfogande ställt tjänstemän, placerade i
21 :a löneklassen, med bibehållen avlöning från civila departementet, samt
att krisrevisionen till sig knutit assistenter anställda vid samma revisionsbyrå.
Dessa assistenter torde hos krisrevisionen åtnjuta löner, vilka stå i
ungefär samma förhållande till avlöningsförmånerna hos revisionsbyrån som
fallet är beträffande de tjänstemän, vilka tagits i anspråk av departementet.
Det torde även förhålla sig så, alt en assistent hos revisionsbyrån, tjänstgörande
hos statens krigsförsäkringsnämnd — ursprungligen mobiliseringsplaccrad
hos departementet — åtnjuter löneförmåner hos nämnden, som
vida överskjuta, vad han skulle hava erhållit vid tjänstgöring hos departementet.
Riksdagens revisorer hava vidare framhållit alt i eli fall en tjänsteman
92
från revisionsbyrån varit tjänstledig på grund av sjukdom under största delen
av sin tjänstgöring hos revisionen och med B-avdrag uppburit ersättning,
som praktiskt taget uppgått till den, vederbörande under normala förhållanden
uppbure från revisionsfirman.
Förhållandena hava varit följande.
Tjänstemannen ifråga, som av departementet placerats i’ 12 :e löneklassen
och som, enligt vad departementet under hand hade erfarit, åtnjöt en lön
från revisionsbyrån av cirka 385 kronor, tjänstgjorde icke å revisionen under
det budgetår, vars förhållanden varit föremål för revisorernas granskning,
utan å departementets kamrerarkontor. Han tjänstgjorde där från och
med den 13 februari 1940 intill den 28 maj samma år, då han erhöll tjänstledighet
för sjukdom (lunginflammation) och inlades på sjukhus. Då sjukdomen
fick ett elakartat förlopp, kom tjänstledigheten att sträcka sig ett
gott stycke in på det nya budgetåret.
Departementet har ansett sig böra inplacera tjänstemännen i Ex-löneplanen
av civila avlöningsreglementet i stället för att kontraktsanställa personalen.
Härigenom befordras enkelhet och reda i avlöningsförhållandena.
Och enligt gällande avlöningsbestämmelser äger extra tjänsteman att vid
sjukledighet under viss begränsad tid åtnjuta B-avdrag. Något undantag härifrån
har departementet icke ansett sig befogat att göra. Det torde få erinras
att tjänstemannen ifråga varken under den tid sjukdomen varade eller
dessförinnan under sin tjänstgöring hos departementet åtnjöt avlöning från
revisionsbyrån.
Riksdagens revisorer hava i sitt uttalande framhållit att de ersättningar,
som utgivits till ifrågavarande tjänstemän »utgått efter helt andra grunder
än som tillkommer i statens tjänst anställd revisionspersonal, inkallad i
beredskapstjänst». Härmed torde riksdagens revisorer åsyfta militärtjänstgöring.
Uttalandet är riktigt, men omförmälda förhållande hänför sig till
att krigsavlöningsreglementet härvidlag icke är tillämpligt. Departementet
har, såsom redan i det föregående framhållits, åsyftat att bereda dessa tjänstemän
en ersättning, som under hänsynstagande till både statens och den
enskildes intresse kan anses utgöra skälig lön för det arbete, de satts att
utföra. En auktoriserad revisor med sina assistenter är en enskild företagare,
och icke anställd i statens tjänst. Revisionsbyrån, som är en sammanslutning
av auktoriserade revisorer med i deras tjänst varande assistenter,
lärer icke kunna kräva av de enskilda företagen, som äro deras klienter, att
betala revisionsarvoden, om tjänstemännen på grund av tjänstgöring i arméförvaltningen
icke kunna fullgöra sina revisionsuppdrag. En annan sak är
att Kungl. Majit skulle kunna reglerande ingripa på avlöningsförmånernas
storlek när det gäller att för tjänstgöring, varom här är fråga, taga i anspråk
en person, som redan är i statstjänst. Därutinnan har departementet
förfarit på det sättet, att ersättningen regelmässigt bestämts så, att den
motsvarar vad vederbörande åtnjöt eller under den ifrågakomna tiden skulle
fått åtnjuta i det egna verket. Ett sådant förfarande synes stå i god överensstämmelse
såväl med stadgandet i 3 § 1 mom. KAR som med innehållet
i omförmälda kungl, brev den 10 maj 1940.
Vid bedömande av lönesättningen för särskilt de från ifrågavarande revisionsbyrå
inkallade tjänstemännen torde även böra tagas i betraktande de
möjligheter som varit för handen för bevarande av den för fullgörande av
kameralbyråns arbetsuppgifter under rådande förhållanden erforderliga personalen.
I början av december 1939, då arbetsmängden redan kraftigt ökats, disponerades
endast kameralbyråns egen personal. Sedermera inkallades suc
-
— 93 —
cessivt till tjänstgöring följande tjänstemän, med vilka frivilliga avtal träffats
enligt bestämmelserna i mobiliseringsinstruktionen för armén, nämligen
8 tjänstemän från riksräkenskapsverket,
1 tjänsteman från statskontoret,
1 tjänsteman från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
1 tjänsteman från Chalmers tekniska högskola samt
16 auktoriserade revisorer och revisionsassistenter.
Av de från riksräkenskapsverket inkallade befattningshavarna togs en
omedelbart i anspråk av statens krisrevision, en utbyttes efter en kort tids
tjänstgöring mot annan befattningshavare i nämnda verk, tre återgingo, sedan
chefen för finansdepartementet framhållit behovet av en sådan åtgärd,
och därutöver har en fått återgå. Av riksräkenskapsverkets tjänstemän kvarstå
följaktligen endast tre till departementets förfogande, varav en är placerad
till tjänstgöring å revisionen.
Den ursprungligen från statskontoret erhållna tjänstemannen är allt fortfarande
i tjänst hos departementet. Från statskontoret har till civila departementet
efter underliandsframställning från nämnda verk överförts ytterligare
två tjänstemän, varav den ena efter en kortare tids tjänstgöring övergått
till statens bränslekommission.
Den tjänsteman från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som skulle tjänstgöra
å departementet, togs omedelbart i anspråk av statens krigsförsäkringsnämnd.
Tjänstemannen vid Chalmers tekniska högskola har återgått till högskolan
och står icke längre till civila departementets förfogande.
Av de från riksräkenskapsverket inkallade befattningshavarna togs en
toriserad revisor först sjukledig utan ersättning. Vid hans tillfrisknande hävdes
avtalet på grund av att han erhöll ett allmänt uppdrag. En av assistenterna
har överförts till enskilt företag på grund av leveranser till marinen
och en annan assistent har i betydande omfattning måst beviljas tjänstledighet
(utan ersättning) för fullgörande av särskilt uppdrag i statens tjänst.
Av arméförvaltningens civila personal har en överförts till statens krisrevision,
en till statens industrikommission, en inkallats till tjänstgöring såsom
marinintendent vid Karlskrona örlogsstation och en till militärtjänstgöring
vid truppförband.
Alla dessa omflyttningar och återgångar kunna icke annat än verka förryckande
på arbetet. Att ur de värnpliktigas lod få ersättningar för den
frångångna personalen har visat sig synnerligen svårt.
Vad här anförts torde visa, hur ytterligt svårt det åtminstone hittills varit
att trots förutseende och trots bästa möjliga planläggning kunna under förhållanden
som de rådande erhålla behövlig personal med något så när tillräckliga
förutsättningar att omedelbart kunna nyttiggöras.
Tillgång till utbildade, dugande arbetskrafter i erforderlig omfattning är
dock en ofrånkomlig förutsättning för att det stora, långt över vad som kunnat
beräknas ökade arbetsmaterialet skall kunna bemästras. Därvid spelar
också lönespörsmålet en stor roll. Departementet har, såsom redan sagts,
därvidlag företagit en avvägning, som den för sin del ansett vara riktig och
väl förenlig icke blott med meddelade föreskrifter utan även med vad som
förekommer hos andra statsorgan, vars arbetsmängd undergått en krisbelonad
ökning.
Vad härefter beträffar revisorernas anmärkningar mot personalens tjänstgöringstider
får departementet framhålla följande.
Sedan dels den kamerala revisionens lokaler i ämbetshuset vid Rödbodtorgel
disponerats för andra ändamål, dels de båda i fred förefintliga revisionskontoren
utökats i enlighet med fastställda sammansättningsplaner,
— 94 —
dels ock ett tredje revisionskontor programenligt organiserats, förlädes revisionens
lokaler till Medborgarhuset på Söder, den enda lokal av tillräcklig
storleksordning, som för rimligt pris då kunde uppbringas.
På grund av den stora arbetsanhopningen under det senaste året och revisionens
avskilda läge har det icke varit möjligt för vare sig ämbetsverkets
chef eller krigsrådet å kameralbyrån, vilken bibehållit ledningen av revisionsarbetet,
att kontrollera att personalen hållit föreskrivna tjänstgöringstider.
Enligt den för arméförvallningens departement och styrelser gemensamma
arbetsordningen skall den dagliga arbetstiden om 7 timmar förläggas
mellan klockan 9.30 och 17.30, d. v. s. under en tidrymd av 8 timmar;
måltidsrast får icke inrymmas i tjänstgöringstiden örn 7 timmar. Å andra
sidan är uttagande av måltidsrast icke föreskrivet. Upprepade gånger har
för revisionskommissarierna framhållits vikten av att revisionens personal
noggrant efterlevde de härutinnan meddelade bestämmelserna. Revisionskommissariema
hava också städse framhållit, att intet funnes att erinra i
detta hänseende och att de ansvarade för att tjänstgöringsföreskriftema
följdes.
Med anledning av statsrevisorernas förevarande anmärkningar hava infordrats
bifogade yttranden från revisionskommissarierna (bil. 1—3) -1 Av
dessa framgår det, att det icke i något fall konstaterats att personalen icke
fullgjort sju timmars tjänstgöring å arbetsrummet, såvida icke laga förhinder
däremot förelegat, samt att de befattningshavare som, enligt vad riksdagens
revisorer konstaterade vid sitt besök, icke anlänt till tjänstgöringsställena
klockan 10.30, antingen fullgjorde uppdrag på annat håll eller voro
tjänstlediga av skilda anledningar.
I anslutning härtill anser departementet, att några befogade anmärkningar
mot ifrågavarande personals tjänstgöringsförhållanden icke äro att göra.
Till belysning av revisorernas erinran rörande utbetald övertidsersättning
till tjänstemän å revisionen har departementet låtit verkställa en utredning
rörande all den ersättning, som utbetalts för övertidsarbete inom arméförvaltningen
under budgetåret 1939/40. Resultatet härav framgår av bilagda
sammanställning (bil. 4).1
Denna utvisar, att hela beloppet av utbetald övertidsersättning uppgått
till 24,888 kronor 41 öre fördelande sig å
tygdepartementet .......................... med kronor 5,868: 23
intendenturdepartentet ...................... » » 3,039:02
civila departementet.......................... » » 3,206: 52
fortifikationsstyrelsen ........................ » » 4,215:67
sjukvårdsstyrelsen ....................... » » 8,558:97
Summa kronor 24,888:41.
Av de på civila departementet fallande övertidsersättningarna hänförde sig
endast 304 kronor 60 öre till revisionen under det att återstående 2,901 kronor
92 öre avsåg departementet i övrigt.
Mot bakgrunden av dessa siffror är det svårt att finna något anmärkningsvärt
i storleken av revisionens övertidsersättningar. Med det ringa belopp de
utgöra hava de endast uppgått till 1.2 procent av de övertidsersättningar, som
för budgetåret 1939/40 utbetalts till inom arméförvaltningen tjänstgörande
personal.
Såsom framgår av revisionskommissariernas förklaringar (bil. 1—3) har
övertid därjämte förekommit vid revisionen i betydande utsträckning utan
att ersättning härför beretts tjänstemännen. Den övertidsersättning som ut
-
Ej här avtryckta.
— 95 —
gått hänför sig —- förutom till två kvinnliga befattningshavare i november
1939 och januari 1940 — lill en extra tjänsteman i maj och juni 1940. Utöver
vad revisionskommissarien för tredje revisionskontoret härom anfört i
bil. 3 får departementet lämna följande upplysningar.
Alltsedan tjänstemannen i fråga anställdes i arméförvaltningen i december
år 1939 har han konstant arbetat på övertid. Med räkenskapsmaterialets allt
kraftigare ökning tog hans övertid sådana proportioner, att kameralbyråchefen
slutligen måste tillse att nattarbetet icke blev alltför omfattande. I samband
härmed beslöt departementet att övertidsersättning i begränsad omfattning
skulle utgå till honom. Med hänsyn till de sällsport goda anlag för revision
han besitter, den energi han utvecklat vid fullgörande av sitt arbete,
och den omdömesgillhet han lagt i dagen i såväl granskningsarbetet som vid
verkställandet av olika specialundersökningar, är det arbete denne befattningshavare
utför synnerligen värdefullt.
Revisorerna hava till behandling även upptagit en fråga rörande beviljad
sjukledighet för ett t. f. kanslibiträde och därvid framhållit, att t. f. kanslibiträdet
i fråga under åren 1932—1934 samt 1936—1937 haft semester och
tjänstledighet för sjukdom »i omedelbar följd på ett sätt, som synes förvånansvärt
regelbundet».
Av bifogade tjänstledighetsansökningar med därtill hörande läkarintyg
(bil. 5—9)1 framgår att -— med undantag för år 1932 då särskilt intyg för
enbart sjukledighetstiden ingivits — läkarintygen omfatta hela den tid, varunder
såväl semester som sjukledighet beviljats. Departementet lärer icke
äga befogenhet att avslå sjukledighetsansökan, som stvrkes med läkarintyg
att vederbörande befattningshavare är oförmögen till tjänstgöring. Av intygen
framgår, att de sjukdomstillstånd, som föranlett ledighetema, i samtliga
fall varit hänförliga till nervsystemet. Befattningshavaren i fråga vårdas
alltsedan år 1939 å sinnessjukhus.
Såsom departementet inledningsvis framhållit hava, såvitt anmärkningspunktema
utvisa, statsrevisorernas iakttagelser omfattat revisionspersonalens
avlöningsförhållanden, tjänstgöringstider och övertidsersättning samt
sjukledighet för ett t. f. kanslibiträde. På grund av dessa iakttagelser, beträffande
vilka departementet här yttrat sig, »hava revisorerna fått den bestämda
uppfattningen, att vid arméförvaltningens revision arbetet och kontrollen
däröver visar mycket betänkliga brister». Revisorerna hava tillagt, att »de
allvarliga missförhållanden i avseende å arbetssättet, som revisorerna här
konstaterat, äro av den art, att ett snabbt ingripande måste anses vara nödvändigt».
Slutsatsen förefaller onekligen omfattande i förhållande till de iakttagelser,
vilka angivas som underlag för densamma. Departementet måste inlägga
en bestämd gensaga mot det totalomdöme riksdagens revisorer sålunda
fällt örn arméförvaltningens kamerala revision, ett uttalande som efter ordalagen
inbegriper bela dess tjänstegäming. Enligt departementets mening
hade det varit önskvärt, att ämbetsverkets ledning beretts tillfälle att lämna
riksdagens revisorer fullständiga och belysande uppgifter, bland annat örn
de principer efter vilka revisionsarbetet bedrives och hur kontrollen över
arbetet är anordnad samt örn resultatet av verksamheten. Såvitt departementet
kunnat förstå, har ingen tjänsteman i ansvarig ställning härom blivit tillspord.
Revisionsarbetet bedrives efter moderna och rationella principer, vilka i
påfallande grad ansluta till vad riksdagens revisorer i sin berättelse under §
27, angående det statliga revisionsväsendet, förordat. I viss mån avspeglar
1 Ej bitr avtryckta.
— 96
sig detta i revisionskommissariernas förklaringar (se särskilt senare delen
av bilaga 3). Departementet har den uppfattningen att dess revisionspersonal
utför ett gott och gediget arbete. När nu allt detta satts ifråga, måste det
självfallet verka starkt deprimerande på personalen, och departementet kan
icke finna annat än att såväl resultatet av det arbete, som under de senaste
åren nedlagts på höjande av revisionens effektivitet, som även den för revisionsuppgifternas
genomförande nödvändiga auktoriteten löper fara att
äventyras.
Stockholm den 14 januari 1941.
Underdånigst
TH. WIJNBLADH.
UNO BRUNSKOG.
Arvid Hane.
Pensionsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 52, § 12.
Till Konungen.
Genom remiss den 28 december 1940 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt pensionsstyrelsen
att till socialdepartementet inkomma med utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer i sin berättelse anfört rörande vissa iakttagelser
angående resekostnaderna för pensionsstyrelsens ortsombud.
Med anledning härav får pensionsstyrelsen anföra följande.
Vid granskning av användningen av det för budgetåret 1939/40 till pensionsstyrelsens
ortsombud anvisade förslagsanslaget ha revisorerna uppmärksammat
att till pensionsstyrelsens ombud inom Vilhelminaområdet komministern
i Risbäck T. H. G. Möllerberg utbetalts en reseersättning, som synts
revisorerna påfallande hög. Efter att hava konstaterat att den plan, efter
vilken ombudet verkställt 61 förrättningar, synts revisorerna hava varit klokt
upplagd, då flera pensionsnämndssammanträden i många fall förlagts i följd
under samma resa och det antal resor för vilka ersättning under budgetåret
utbetalts därigenom begränsats till 22, lia revisorerna beräknat att mer än en
tredjedel av den av Möllerberg under budgetåret uppburna reseersättningen
uppkommit genom belägenheten av ombudets bostadsort, Risbäck, varifrån
ersättning för resor till Dorotea järnvägsstation debiterats — i och för sig fullt
författningsenligt — för färd med egen automobil. Vidare har påpekats att
ombudet vid resor till sammanträden med pensionsnämnderna i vissa avlägset
belägna pensionsdistrikt genomgående debiterat ersättning för färd med egen
automobil från närmaste järnvägsstation, fastän dessa resor kunnat företagas
med postbuss. Slutligen ha revisorerna uttalat att revisorerna, som icke förbisåge
att det kunde vara förenat med svårighet att i ifrågavarande glest
befolkade bygd finna för uppdraget såsom pensionsstyrelsens ombud fullt
kvalificerad person, vilken samtidigt vore bosatt på centralt belägen ort inom
området, likväl ansett att pensionsstyrelsens val av ombud i förevarande fall
förorsakade statsverket oskäligt höga kostnader. På grund härav syntes åtgärder
omedelbart böra vidtagas för nedbringande av resekostnaderna inom
— 97
ombudsområdet. Med anledning av sina iakttagelser angående ombudets underlåtenhet
att utnyttja befintliga möjligheter att färdas med buss ha revisorerna
velat uttala önskvärdheten av att pensionsstyrelsen toge under övervägande
frågan, örn icke med stöd av 4 § 3 stycket allmänna resereglementet
skyldighet borde föreskrivas för styrelsens ortsombud att färdas med buss.
Vad först angår pensionsstyrelsens val av ortsombud inom Vilhelminaområdet
vill styrelsen allenast framhålla att vid utredning i samband med ombudsförordnandets
meddelande ingen annan för uppdraget fullt kvalificerad
och enligt styrelsens åsikt lämplig person stått styrelsen till buds än den förordnade.
Ifråga örn anslagsposten till reseersättningar för styrelsens ortsombud har
styrelsen i skrivelse till Eders Kungl. Majit den 31 augusti 1940 angående anslag
till styrelsen för budgetåret 1941/42 anfört, att styrelsen i särskilt meddelande
till ombuden anmodat dem att med största omsorg planlägga tjänsteresorna,
så att dessa skulle draga minsta möjliga kostnad för staten, samt att
vidtaga alla åtgärder i övrigt för nedbringande av kostnaderna för resorna.
I den fördelningsplan, avseende pensionsnämndssammanträden under första
halvåret 1941, som därefter insänts till styrelsen från ombudet inom Vilhelminaområdet
har antalet resor från Risbäck till Dorotea och åter för halvåret
beräknats till allenast 8. Då en liknande begränsning av antalet erforderliga
tjänsteresor å ifrågavarande sträcka genom koncentration i stor utsträckning
av förrättningarna i följd för detta ombud torde vara möjlig även för
framtiden, kommer härigenom dels antalet sådana resor att nedgå från 22
under budgetåret 1939/40 till omkring 16 för helt år, dels ock kostnaderna
jämväl för ombudets övriga resor sannolikt att sjunka. Av det nu anförda
framgår att åtgärder vidtagits såväl av styrelsen som av ombudet i syfte att
väsentligt nedbringa resekostnaderna inom ifrågavarande ombudsområde
redan innan revisorernas iakttagelser rörande dessa kostnader ägt rum. Därutöver
kommer styrelsen att söka vidtaga ytterligare åtgärder i samma syfte.
Det av revisorerna uttalade önskemålet att styrelsen måtte taga under övervägande
frågan, örn icke (jämlikt 4 § 4 stycket allmänna resereglementet)
.skyldighet borde föreskrivas för ortsombuden att färdas med buss, skall styrelsen
efterkomma. I detta sammanhang kan styrelsen redan nu meddela,
att ortsombuden i besparingssyfte i stor utsträckning färdas med buss och
cykel, då så kan ske och sådant färdsätt befinnes vara ägnat att nedbringa
den sammanlagda kostnaden för rese- och traktamentsersättning, samt att
ombuden likaledes i besparingssyfte i många fall underlåta debitera dem
författningsenligt tillkommande rese- och traktamentsersättning.
De remitterade handlingarna återgå.
I ärendets handläggning hava förutom undertecknade deltagit byråchefen
Carl Broberg samt t. f. byråcheferna Dahl och Rolf Broberg.
Stockholm den 17 januari 1941.
Underdånigst
K. PERSSON.
HANS SMEDMARK.
^ —4/7453. Kev. berättelse ang. statsverket är KIM. II.
— 98 —
Socialstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 55, § IB.
Till Konungen.
Genom beslut den 28 december 1940 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer i sin
berättelse anfört under punkten Driftkostnaderna vid erkända och enskilda
alkoholistanstalter. Med anledning härav får styrelsen, med remissaktens
återställande, anföra följande.
Beträffande utgångspunkten för revisorernas förevarande uttalande, nämligen
att förslagsanslaget å 850,000 kronor till bidrag till erkända och enskilda
alkoholistanstalternas driftkostnader m. m. å riksstaten för budgetåret
1939/40 överskridits med 79,276 kronor, må erinras att socialstyrelsen på
grundval av beräkningar rörande den sannolika beläggningen å anstalterna
hade föreslagit, att anslaget skulle höjas från 725,000 kronor för budgetåret
1938/39 till 900,000 kronor för budgetåret 1939/40. Även departementschefen
ansåg en betydande höjning av anslaget motiverad men inskränkte sig till
att förorda en höjning till 850,000 kronor, vilket blev riksdagens beslut.
Någon ändring i restriktiv riktning av grunderna för statens bidrag företogs
likväl icke.
De av revisorerna lämnade uppgifterna örn anstalternas dagkostnader äro
hämtade ur socialstyrelsens skrivelse till Kungl. Majit den 5 oktober 1940,
med överlämnande av ansökningar örn statsbidrag till driftkostnaderna vid
vissa alkoholistanstalter för budgetåret 1940/41. I denna skrivelse ingick styrelsen
på frågan örn orsakerna till att driftkostnaderna äro högre på vissa
anstalter än på andra och anförde härom följande:
»Vårdkostnaden per vårddag utgör ett summariskt uttryck för den relativa
höjden av driftkostnaderna å en anstalt. För att de olika anstalternas
uppgifter skola vara fullt jämförbara erfordras att anstalternas bokföring
är enhetlig. Så är emellertid icke fallet. Andra än bokföringsmässiga orsaker
till olikheter i fråga örn vårdkostnaden per vårddag äro anstalternas
växlande storlek samt olikheter i beläggningsförhållandena och i fråga örn
klientelets beskaffenhet. Under i övrigt lika omständigheter torde vårdkostnaden
å en större anstalt kunna hållas lägre än å en mindre anstalt. Jämnhet
i beläggningen ger också större möjlighet att hålla vårdkostnaden nere, medan
starka växlingar i fråga örn antalet intagna å anstalten medföra ökning
av kostnaderna. En svag beläggning tenderar att höja vårdkostnaden per
vårddag på grund av att vissa fasta kostnader äro oberoende av antalet intagna.
Vidare ligger det i sakens natur, att en sådan specialanstalt som
Ribbingebäck, vars klientel består av mindre arbetsföra eller rent av helt
arbetsoförmögna individer, måste visa en relativt hög vårdkostnad.»
Revisorerna ha särskilt uppmärksammat den först angivna orsaken till
skiljaktigheter i fråga om olika anstalters redovisade driftkostnader, nämligen
den att anstalterna icke ha en likformig bokföring, och framföra anmärkning
mot att föreskrifter härom icke meddelats tidigare, trots att möjlighet
härtill förelegat i mer än aderton år.
Med avseende härå får socialstyrelsen framhålla, att det varit en medveten
strävan hos styrelsen att i möjligaste mån undvika att regelbinda och normalisera
de styrelsen underställda allmänna och enskilda alkoholistanstaltemas
verksamhet. Styrelsen har nämligen den uppfattningen, att det i stort sett
är till fördel för denna verksamhet, att så stor del som möjligt av ansvaret
— 99 —
för densamma ligger kvar lios anstalterna själva, en uppfattning, som är
grundad därpå, att anstaltsledningamas ansvarskänsla, initiativkraft och
intresse för sina uppgifter äro av största betydelse för denna verksamhet och
därför icke må äventyras genom en stark centralisering. Att den sålunda rådande
ordningen även har en del nackdelar och bland annat medför en viss
svårighet att anställa säkra jämförelser i olika avseenden mellan anstalterna
på grund av bristen på likformighet, bör icke få bortskymma de stora företrädena
hos densamma.
f ekonomiskt avseende innebär gällande ordning ett incitament för anstalterna
till god hushållning med sina tillgångar. Det är nämligen anstalterna
själva, som få bära förlusten av ett dåligt ekonomiskt driftresultat men som
å andra sidan ha den ideella förmånen att se sina vårdmöjligheter förbättrade
vid ett gott driftresultat. Socialstyrelsen håller före, att denna fria ordning
i det långa loppet har varit fördelaktigare även från statsverkets synpunkt
än en ordning, enligt vilken de statliga driftsbidragen till de olika anstalterna
skulle avvägas efter det ekonomiska utfallet av driften å dessa och
varigenom anstalternas intresse för egen del av en sträng hushållning bleve
starkt avtrubbat.
Med hänsyn till dessa allmänna grundsatser och då bristen på enhetlighet
i bokföringen icke berett några egentliga svårigheter har socialstyrelsen icke
tidigare ansett erforderligt att hos riksräkenskapsverket ifrågasätta åtgärder
för en uniformering av de statsunderstödda alkoholistanstalternas bokföring.
Under hösten 1940 har styrelsen emellertid, såsom riksdagens revisorer omnämnt
i sitt uttalande, gatt i författning härom. Denna åtgärd har emellertid
varit föranledd av de nuvarande extra ordinära förhållandena.
I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit t. f. generaldirektören
Höjer, t. f. byråcheferna Berggren och Ringenson, experten för alkoholistvårdsärenden,
professor Kinberg, samt sekreteraren Åman, föredragande.
Stockholm den 15 januari 1941.
Underdånigst
KARL J. HÖJER.
A. ÅMAN.
Socialstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 11.
Till Konungen.
Enligt remiss den 30 december 1940 får socialstyrelsen avgiva följande
utlåtande i anledning av riksdagens revisorers uttalande år 1940 under § 14
rörande ersättningar till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott.
Revisorernas uttalande innefattar dels ett allmänt önskemål rörande regler
för främjande av bidragsförskotteringens riktiga och ändamålsenliga användning
och dels särskilda påpekanden med avseende å behovet av närmare
föreskrifter rörande länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas skyldigheter
och befogenheter vid handläggningen av ärenden rörande bidragsförskott.
— 100 —
Innan socialstyrelsen går att yttra sig i anledning av revisorernas nämnda
uttalande, vill styrelsen helt kort erinra om förskotteringsverksamhetens
huvudsakliga innebörd och syfte.
Chefen för socialdepartementet framhöll i propositionen nr 276 år 1937.
att verksamheten innebar att samhället lill förmån för barnen ställer sig
såsom garant för de underhållsbidrag, vartill barnen civilrättsligt sett äro
berättigade. Fördelen med denna sociala hjälpform är framför allt, att den
icke framträder såsom en understödsvcrksamliet utan endast såsom ett
medel att förhindra, att barnen bli lidande på grund av den bidragspliktige
faderns försummelse eller oförmåga att bidraga.
Huvudsyftet med verksamheten är alltså att skapa ökad trygghet för de
harn, vilkas vård och fostran vila på ensamstående mödrar i små ekonomiska
förhållanden.
Med hänsyn till detta betydelsefulla barnavärnande syfte och då bidragsförskotten
under den närmaste framtidens ekonomiska och sociala förhållanden
av allt att döma komma att få ökad betydelse, finner socialstyrelsen
i likhet med revisorerna, att en riktig och ändamålsenlig användning
av den här ifrågavarande lijälpformen är särskilt önskvärd.
Emellertid är socialstyrelsen icke böjd för att biträda det av revisorerna
ultalade allmänna önskemålet, att »regler utformas, vilka åstadkomma en
riktig och ändamålsenlig användning av denna värdefulla sociala hjälpform».
Regler finnas nämligen enligt styrelsens mening tillfyllest.
Sålunda må erinras örn att det här till övervägande delen är fråga örn
harn, för vilka barnavårdsman förordnats. Barnavårdsmannen har till huvuduppgift
att tillse, att barnets rätt och bästa behörigen tillvaratages. Hit
höra särskilt åtgärder för tillförsäkrande av underhåll åt barnet samt effektiv
kontroll över att avtalat underhållsbidrag verkligen erlägges. Örn
barnafadern brister härutinnan, kan som bekant barnavårdsmannen anlita
indrivning samt efterforskning genom polismyndighet eller efterlysning genom
socialstyrelsen. Vidare kan han, då omständigheterna så påkalla, till
gripa arbetsföreläggande eller avflvttningsförbud. Barnavårdsmannen kan
och bör också ansöka örn bidragsförskott, då underhållsbidrag uteblir.
Att märka är därjämte, att kommunens barnavårdsnämnd bär ansvaret
för att barnavårdsmannauppdrag rätt och effektivt fullgöras. Det åligger
också barnavårdsnämnd att noga övervaka, att av nämnden beviljat bidragsförskott
kommer barnet tillgodo.
Än vidare vill socialstyrelsen erinra örn att det enligt gällande instruklion
för statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter bland annat åligger
konsulent att med upplysningar och råd tillhandagå barnavårdsnämnderna
inom konsulentdistriktet beträffande de förpliktelser, vilka åligga
nämnderna enligt bland annat lagen örn barn utom äktenskap samt lagen
örn förskottering av underhållsbidrag till barn. Vid utövande av den sålunda
föreskrivna upplysande och rådgivande verksamheten har konsulent
att följa de anvisningar och föreskrifter, som meddelas av socialstyrelsen
eller av statens inspektör för fattigvård och barnavård. Sådana föreskrifter
rörande såväl barnavårdsmannainstitutionen som bidragsförskottsverksamheten
hava bland annat lämnats i tryckta meddelanden.
Några ytterligare regler rörande den riktiga användningen av förevarande
hjälpform äro enligt socialstyrelsens åsikt alltså icke erforderliga.
Vad som däremot kräves är i själva verket enligt socialstyrelsens mening,
att en effektivisering av strävandena på det hithörande barnavårdsområdet
genomföres hela linjen utefter, i synnerhet med avseende å barnavårdsmannaskapet.
Styrelsen vill bringa i erinran, att statens inspektör för fattigvård
och barnavård i samband med sitt yttrande över förslaget till bidrags
-
— 101 —
förskottering föreslagit åtgärder just för effekt i visering av barnavårdsmannainstitutionen.
Socialstyrelsen vill i detta sammanhang betona, att varken styrelsen eller
statens inspektör för fattigvård och barnavård har att taga någon befallning
med själva handläggningen av ärenden, som röra bidragsförskott, och
att styrelsen överhuvud taget icke har några instruktionsenliga befogenheter
beträffande denna verksamhet.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård, tillika byråchef i socialstyrelsen,
söker likväl att med tillgängliga arbetskrafter i görligaste mån
följa, huru gällande föreskrifter iakttagas och till buds ställda hjälpmedel
utnyttjas i bidragsförskotteringsverksamheten. Styrelsen vill emellertid i
nu förevarande sammanhang — liksom skett under de senaste åren i åtskilliga
andra sammanhang — ånyo fästa uppmärksamheten på nödvändigheten
av att den sociala konsulentorganisationen effektivt utbygges. Konsulenternas
distrikt äro så vidsträckta och deras arbetsupgpifter så omfattande,
att de icke kunna medhinna att ägna behövlig uppmärksamhet åt de
talrika kommunernas alla skiftande sociala uppgifter och problem.
Med vad som nu anförts har socialstyrelsen allmänt yttrat sig även rörande
revisorernas särskilda påpekande med avseende å behovet av föreskrifter
örn barnavårdsnämndernas skyldigheter och befogenheter vid handläggningen
av ärenden rörande bidragsförskott.
Beträffande vissa av revisorerna särskilt anmärkta förhållanden vill socialstyrelsen
emellertid ytterligare anföra följande.
De särskilda anmärkningar, som nu avses, beröra det sätt, på vilket vederbörande
barnavårdsnämnd söker förmå barnfadern att fullgöra sin underhållsskyldighet.
Revisorerna framhålla sålunda, att ett fastare uppträdande
från barnavårdsmannens sida i en del fall skulle hava förebyggt bidragsförskott
samt att ett mindre släpphänd mera energiskt indrivningsförfarande
från en del barnavårdsnämnders sida skulle hava lett till bättre
resultat, än det som revisorerna anse sig hava konstaterat. Revisorerna anmärka
vidare, att efterspaning och efterlysning av försumliga försörjningsskyldiga
icke utnyttjas med tillräcklig intensitet från en del barnavårdsnämnders
sida. Även en på sina håll påfallande eftergivenhet vid avskrivning
av enskilda underhållspliktigas skuld teir bidragsförskott påtalas.
Socialstyrelsen vill i anslutning härtill kraftigt betona, att en systematisk
prövning och ett effektivt ianspråktagande av de underhållsskyldigas bidragsförmåga
är icke minst ur familjesociala synpunkter betydelsefullt. Del
är därför icke blott ett finansiellt utan även ett socialt intresse att övervakningen
av den enskilda underhållsplikten icke eftersättes.
Styrelsen finner sig dock icke heller i dessa särskilda avseenden böra tillstyrka,
att några speciella regler utarbetas. Såsom styrelsen i det föregående
framhållit, är orsaken till de på sina håll utan tvivel förefintliga missförhållandena
icke att söka i ofullständiga föreskrifter utan i bristfällig tilllämpning
av redan givna regler. För övrigt böra, enligt styrelsens åsikt,
särskilda åtgärder icke övervägas, förrän det verkställts en mera ingående
utredning jin den, som statsrevisorerna utför. Av särskild betydelse vore därvid
att få klarlagt, i vad mån länsstyrelser och barnavårdsnämnder i .samband
med bidragsförskotteringsverksamheten åstadkomma ett effektivt ian
språktagande av de underhållsskyldigas bidragsförmåga.
Socialstyrelsen har alltså i dessa särskilda frågor att hänvisa till vad sorn
i det föregående anförts, nämligen att styrelsen för sin del söker att med
till huds ställda organisatoriska resurser i görligaste mån verka för råd och
upplysningar. En rationalisering av organisationen är däremot ett vidlyftigt
kapitel, som torde ankomma på socialvårdskommittén. Ytterst betydelsefullt
— 102 —
är, att kommittén ägnar synnerlig uppmärksamhet åt spörsmålet om en effektivisering
av socialförvaltningen.
Beträffande slutligen behovet av formföreskrifter rörande länsstyrelsernas
handläggning och kontroll av förskottsärenden vill socialstyrelsen begränsa
sig till att på grund av vad som visats i revisorernas redogörelse förorda
föreskrifter för länsstyrelsernas redovisning av bidragsförskotten. I synnerhet
önskar socialstyrelsen framhäva vikten av en klar, tidsbestämd redovisning
av bruttoutgifter och inkomster i form av inbetalningar från underhållsskyldiga
å utgivna bidragsförskott, så att utgifter och inkomster kunna
jämföras länsvis.
I övrigt, beträffande länsstyrelsernas övervakande av barnavårdsnämndernas
verksamhet inom det förevarande området, vill socialstyrelsen erinra
örn att statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter även hava att biträda
länsstyrelserna.
I handläggningen av detta ärende hava förutom undertecknade deltagit
byråchefen Bexelius och t. f. byråchefen Ringenson.
Stockholm den 17 januari 1941.
Underdånigst
KARL J. HÖJER.
A. BERGGREN.
Överståthållarämbetets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har Överståthållarämbetet anbefallts
att efter hörande av Stockholms stads barnavårdsnämnd avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer i remissen bilagd handling
anfört angående vissa frågor i samband med utanordnandet av ersättningar
till barnavårdsnämnderna av statsmedel för utgivna bidragsförskott.
Med överlämnande av yttrande av Stockholms stads barnavårdsnämnd,1
får Överståthållarämbetet för egen del i underdånighet anföra följande.
Storleken av de kostnader för ifrågavarande hjälpform, som komma att
åvila statsverket, är givetvis i hög grad beroende på i vad mån utgivna förskott
kunna återkrävas av barnafädema. Det är därför av vikt alt genom
en effektiv kontroll över barnavårdsnämndernas verksamhet i detta avseende
tillses, att, därest betalning icke frivilligt erlägges, de tvångsmedel, som stå
till buds för ersättningsskyldighetens utkrävande, även komma lill användning.
Samtidigt bör emellertid också tillses, att nämndernas arbete härvidlag
i möjligaste mån underlättas, framför allt genom att nämnderna tillerkännas
rätt att utan kostnad erhålla erforderligt biträde av andra myndigheter.
Då, såsom av Stockholms stads barnavårdsnämnds yttrande framgår, tveksamhet
föreligger beträffande nämndernas rätt att kostnadsfritt erhålla biträde
av polismyndighet för underhållsskyldigs efterforskning och hörande,
får Överståthållarämbetet i enlighet med barnavårdsnämndens förslag för
1 Ej här avtryckt.
— 103 —
sin del hemställa, att uttrycklig föreskrift måtte meddelas rörande barnavårdsnämndernas
befogenhet att påkalla biträde av angivet slag.
Kontrollen över barnavårdsnämndernas åtgärder för bidragsförskottens
återkrävande av vederbörande barnafader skall enligt bidragsförskottslagen
ankomma å länsstyrelserna, vilka utöva densamma i samband med prövningen
av barnavårdsnämndernas ansökningar örn statsbidrag. Närmare
föreskrifter angående kontrollen saknas, men av lagens förarbeten framgår,
att avsikten varit, att länsstyrelserna vid sin granskning av ansökningarna
skola tillse, att nämnderna använt alla till bilds stående medel för bidragsförskottens
återkrävande av de underbållsskyldiga samt att länsstyrelserna,
i händelse av försummelse från barnavårdsnämndernas sida, skola i förekommande
fall vägra desamma statsbidrag.
Revisorerna, som ansett sig kunna konstatera, att brister vidlåda handläggningen
av dessa ärenden från både länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas
sida, har som sin mening uttalat, att närmare föreskrifter äro
erforderliga angående ifrågavarande myndigheters skyldigheter och befogenheter
i förevarande avseende.
Vad barnavårdsnämnderna beträffar skulle dessa föreskrifter i första hand
avse nämndernas åtgärder för återkrävande av utgivna bidragsförskott samt
deras befogenhet att i vissa fall eftergiva återkravsrätten. Överståthållarämbetet
ifrågasätter emellertid för sin del, huruvida det kan vara lämpligt
att genom särskilda föreskrifter reglera barnavårdsnämndernas verksamhet
i fråga om bidragsförskottens återkrävande, enär frågan örn vilka tvångsmedel,
som böra komma till användning, givetvis måste avgöras från fall
till fall efter föregånget individuellt och diskretionärt beprövande. Den i
17 § bidragsförskottslagen medgivna befogenheten för barnavårdsnämnd att
eftergiva återkravsrätten har emellertid, såsom av revisorernas utredning
framgår, begagnats mycket olika av olika nämnder och det skulle därför
kunna ifrågasättas, huruvida icke närmare anvisningar härvidlag borde utfärdas.
Enligt ämbetets förmenande måste det emellertid vara mindre önskvärt
att genom detaljerade föreskrifter binda myndigheternas fria prövningsrätt
vid tillämpningen av denna bestämmelse, vilken utformats i nära anslutning
till 65 § fattigvårdslagen och 68 § 2 mom. barnavårdslagen. Överståthållarämbetet
tillåter sig i detta sammanhang erinra därom att vid den
år 1939 vidtagna ändringen av ifrågavarande paragrafer avvisats ett förslag
att närmare angiva, vad som skulle förstås med det i paragraferna använda
uttrycket »synnerliga skäl». I varje fall torde, med hänsyn till det nära sambandet
mellan bestämmelserna örn eftergift i samtliga tre nämnda lagar,
några separata föreskrifter icke kunna utfärdas beträffande tillämpningen av
bestämmelsen i bidragsförskottslagen.
Det torde i förevarande avseende vara fullt tillräckligt örn vederbörande
nämnds beslut granskas av länsstyrelsen med ledning av den praxis, som utbildats
i fattigvårds- och barnavårdsärenden. Farhågan för att genom felaktiga
beslut förlora rätten till statsbidrag kan visserligen tänkas medföra
alt nämnderna onödigtvis fördröja avgörandet av frågan om eftergift skall
meddelas, men (lid torde dock icke miila hinder för nämnderna, alt innan
beslut örn eftergift fattas, erhålla kännedom örn den praxis, som vid länsstyrelserna
tillämpas vid prövning av ärenden av detta slag.
Vad därefter länsstyrelsernas kontrollerande verksamhet angår, så är länsstyrelsernas
skyldighet i detta avseende redan fastslagen på ett sådant sätt,
alt några särskilda föreskrifter härutinnan icke torde vara erforderliga. Icke
heller torde det vara nödvändigt all tillägga länsstyrelserna några ytterligare
befogenheter för kontrollens utövning, enär länsstyrelsernas möjlighet att
— 104
vägra statsbidrag torde vara tillräcklig press på nämnderna att icke eftersätta
sina åligganden beträffande ersättningsskyldighetens utkrävande.
För att underlätta länsstyrelsernas granskningsarbete är det emellertid
önskvärt, att ansökningarna om statsbidrag äro så fullständiga och överskådliga
som möjligt och Överståthållarämbetet vill därför tillstyrka, att ansökningsformulären
i sådant syfte omarbetas med ledning av de hittills vunna
erfarenheterna.
Beträffande slutligen länsstyrelsernas egna redovisningar för utanordnade
ersättningsbelopp, har Överståthållarämbetet för sin del förfarit på så sätt,
att ämbetet vid ingivandet till riksräkenskapsverket av avskrifter av utanordningsbesluten
därvid fogat samtliga av ämbetet prövade handlingar. Överståthållarämbetet
har för sin del icke något att erinra mot att närmare föreskrifter
utfärdas i detta avseende, om så skulle anses erforderligt.
Statsrevisorernas granskning har icke berört barnavårdsnämndernas praxis
vid beviljande av bidragsförskott. Någon anledning härtill torde icke heller
föreligga, enär någon individuell behovsprövning icke förekommer och den
tveksamhet beträffande tolkningen av vissa av lagens bestämmelser, som
tidigare funnits, numera torde vara undanröjd genom de av Eders Kungl.
Maj:t i ett flertal besvärsmål meddelade utslagen. Stockholms stads barnavårdsnämnd
har emellertid i sitt yttrande berört vissa olägenheter, som
hlivit en följd av de i lagen givna reglerna örn moderns senaste inkomsttaxering
såsom grundläggande för bestämmandet av bidragsförskottets storlek,
samt i sådant hänseende framhållit, dels att reglerna äro för snäva, så
att elt avsevärt antal barn, som äro i synnerligt stort behov av bidrag, bliva
uteslutna från möjligheten att erhålla hjälp i denna form, dels att någon
hänsyn icke kan tagas till efter den senaste taxeringen inträdda förändringar
i vederbörandes ekonomiska ställning.
Aven örn en fortgående försämring av penningvärdet givetvis måste medföra
en höjning av den i lagen angivna inkomstgränsen, anser sig ämbetet
dock icke för närvarande böra tillstyrka, att en sådan höjning sker. Däremot
ifrågasätter Överståthållarämbetet, huruvida man icke utan olägenheter
skulle kunna tillåta barnavårdsnämnderna att i viss utsträckning taga hänsyn
till efter den senaste taxeringen inträdda väsentliga förändringar i vederbörandes
inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
Barnavårdsnämnden har vidare föreslagit, att barnavårdsman för barn i
äktenskap skulle tillerkännas rätt att ingiva ansökning örn bidragsförskott,
i likhet med vad nu är fallet beträffande barnavårdsman för barn utom äktenskap.
Något större behov av den föreskrivna anordningen torde icke föreligga.
Skulle det emellertid anses vara erforderligt att vidtaga ändringar
i bidragsförskottslagen även i andra avseenden, får Överståthållarämbetet
tillstyrka att för vinnande av likformighet en bestämmelse av föreslaget innehåll
införes i lagen.
I övrigt har Överståthållarämbetet icke något att anföra i anledning av revisorernas
yttrande.
Stockholm i överståthållarämbetets kansli den 22 januari 1941.
Underdånigst
G. SANDSTRÖM.
STEN WALLER.
— 105 —
Länsstyrelsens i Stockholms
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Genom resolution den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin år 1940 avgivna berättelse
anfört i fråga örn ersättningar till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott.
Med överlämnande av från barnavårdsnämnderna i Solna och Spånga
socknar infordrade yttranden1 får länsstyrelsen för egen del anföra följande.
Länsstyrelsen inom detta län har givit sina beslut formen av protokoll,
av vilka framgår vilka belopp som beviljats såsom ersättning för till varje
särskilt barn utbetalt bidragsförskott. Vid anordningsbesluten hava icke
några verifikationer eller någon närmare utredning fogats. Den utredning,
som av barnavårdsnämnderna och länsstyrelsen förebragts, har i stället behållits
hos länsstyrelsen för att kunna begagnas vid ett följande års granskningsarbete.
Det förebragta materialet har ordnats i samma följd som ärendena
förekomma i protokollen. I en särskild pärm har samlats avskrifter av
samtliga protokoll, varför det ej vållar någon svårighet att taga reda på
handlingarna rörande vederbörande barn. Detta förfarande synes länsstyrelsen
vara det lämpligaste, önskar riksräkenskapsverket verkställa en detaljgranskning
står det ju verket fritt att infordra det hos länsstyrelsen befintliga
materialet.
Vid denna länsstyrelse hava från barnafäderna influtna belopp redovisats
genom att avdrag gjorts å utbetalningarna, varigenom de kommit till uttryck
såsom en utgiftsminskning. Länsstyrelsen vill emellertid icke motsätta sig
föreskrifter om att bokföringen av länsstyrelsens ifrågavarande utgifter ske
efter bruttoprincipen.
Länsstyrelsen vill understryka revisorernas uppfattning om de svårigheter
för barnavårdsnämnderna att återkräva utgivna bidragsförskott, som i
många fall föreligga. Härvarande länsstyrelse har emellertid varit ganska
sträng i sina fordringar på vidtagna åtgärder för indrivning och efterspaning.
I de fall, då vederbörande barnavårdsnämnd i sin ansökan om statsbidrag
ej lämnat en fullt nöjaktig redogörelse för sina åtgärder för den underhållsskyldiges
efterspanande eller rörande vidtagna indrivningsåtgärder
hava de handlingar som rört det speciella barnet uttagits och remitterats till
barnavårdsnämnden för komplettering. Har länsstyrelsen därvid funnit att
förutsättningar för ett efterlysningsförfarande genom socialstyrelsens försorg
förelegat, har i remisskrivelsen ett påpekande härom gjorts. Mindre brister
i en ansökning hava avhjälpts genom att länsbokhållaren uppringt vederbörande
barnavårdsnämnd och medelst anteckningar å handlingarna
kompletterat ansökningen.
Inom länet hava övervägande flertalet barnavårdsnämnder begagnat sig
av vederbörande polismyndigheters medverkan för verkställande av utredningar.
I en del fall hava dock nämnderna själva eller barnavårdsmännen
verkställt utredningen.
1 Ej bitr avtryckta.
— 106 —
Eftergivande av rätten att återkräva bidragsförskott har icke tillämpats i
större utsträckning av barnavårdsnämnderna inom detta län.
Stockholm å landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
E. HEDENSIÖ. BENGT FOGELBERG.
Länsstyrelsens i Uppsala län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Sedan länsstyrelsen genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 30 nästlidne
december anmodats avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört angående ersättningar till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott,
får länsstyrelsen härigenom i underdånighet med biläggande av yttranden1
från Uppsala och Enköpings städer samt Bondkyrko och Gamla
Upsala kommuner för egen del anföra följande.
De av barnavårdsnämnderna insända ansökningshandlingarna pläga av
länsstyrelsen vidfogas anordningsbesluten.
Av vad riksdagens revisorer anfört överst å sidan 6 torde framgå, att enligt
revisorernas mening samtliga av barnavårdsnämnderna från underhållsskyldiga
uppburna ersättningar för förskott skola hos länsstyrelserna i sin
helhet bokföras såsom inkomst. Beträffande medel, som barnavårdsnämnd
uppburit av den underhållsskyldige såsom ersättning för bidragsförskott före
det nämnden mottagit gottgörelse av statsverket, innehåller emellertid lagen
om förskottering av underhållsbidrag icke några föreskrifter om redovisning.
Däremot innehåller 22 § sagda lag den bestämmelsen, att därest barnavårdsnämnden
uppburit dylika medel efter det nämnden mottagit gottgörelse av
statsverket för bidragsförskott, så åligger det nämnden att i samband med
statsbidragsansökan, som näst därefter göres, till statsverket redovisa tre
fjärdedelar av den uppburna ersättningen. Härav har länsstyrelsen dragit
den slutsatsen att endast sistnämnda inkomster behöva komma till synes i
länsstyrelsens bokföring.
Med hänsyn till vad i den å sidan 11 i revisorernas framställning intagna
tabellen upplyses angående de ifrågavarande barnafädernas själstillstånd med
mera anser sig länsstyrelsen i likhet med revisorerna böra understryka vikten
av en snar lösning av frågan örn skärpta bestämmelser angående sterilisering.
Länsstyrelsen har visserligen i en del fall konstaterat släpphänthet hos
barnavårdsnämnder mot försumliga barnafäder, men hyser länsstyrelsen goda
förhoppningar att rättelse härutinnan skall ske på grund av de erinringar,
som länsstyrelsen framställt mot ifrågavarande barnavårdsnämnder. Samma
förhållande gäller i fråga örn efterspaning av försörjningsskyldiga.
Eftergift av rätten att återkräva bidragsförskott har inom länet förekommit
endast i några enstaka fall. Länsstyrelsen har icke iakttagit fall, då sagda
rätt felaktigt brukats och ej heller något fall där eftergift bort ske, men icke
kommit till användning.
Ej här avtryckta.
_ 107
Det förhållandet, att kommun genom bidragsförskott kan få sina kostnader
för barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran eller samhällsvård, delvis
täckta, synes stå väl i överensstämmelse med 9 § sista stycket i lagen om
förskottering av underhållsbidrag.
Länsstyrelsen anser, att formulären nr 1 och 3 i kungl, kungörelsen den 5
november 1937 (nr 927) böra ändras på sätt framgår av bilagda förslag.
Formulär nr 2 i samma kungörelse synes böra innehålla adress, under vilken
barnamodern kan återfinnas i senaste inkomsttaxeringslägd, sett från tidpunkten
för bidragsförskottets beviljande. Sistnämnda formulär bör jämväl
innehålla uppgift om år, månad och dag för barnavårdsnämndens beslut örn
beviljande av bidragsförskott.
Slutligen vill länsstyrelsen framhålla följande. Erfarenheten har visat, att
1937 års lag är behäftad med väsentliga brister. Dessa ha gjort tillämpningen
i många avseenden osäker och ojämn samt vållat stort arbete för barnavårdsnämnderna
och olägenheter för både hjälpklientelet och de underhållsskyldiga.
Exempel härpå ha särskilt anförts av Uppsala stads barnavårdsnämnd.
Då härtill kommer att bidragsförskotten representera betydande belopp
för både stat och kommuner, anser länsstyrelsen att lagen bör snarast
möjligt undergå revision, vilken ej endast bör gälla de huvudsakligen formella
ämnen, som av statsrevisorerna uppmärksammats, utan framför allt de materiella
frågor, som under lagens tillämpning visat sig påkalla omprövning.
Uppsala slott i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
S. LINNÉR.
ERIK SUNDBERG.
Länsstyrelsens i Södermanlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts
att — efter hörande av barnavårdsnämnder i länet i den utsträckning länsstyrelsen
funne lämpligt — avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört örn barnavårdsnämndernas och länsstyrelsernas handläggning
av ärenden rörande bidragsförskott.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen, med överlämnande av inlörskaflade
yttranden1 från barnavårdsnämnderna i Eskilstuna och Nyköping samt IIusby-Rekarne
och Västra Vingåkers socknar, i underdånighet som sin mening
uttala, att kompletterande bestämmelser i fråga örn såväl barnavårdsnämndernas
som länsstyrelsernas handläggning av bidragsförskottsärenden
i viss mån kunna anses vara påkallade. Sålunda synes det länsstyrelsen
lämpligt, att i 10 § lagen örn förskottering av underhållsbidrag till barn införas
bestämmelser, varigenom barnavårdsnämnd, som beviljat bidragsförskott,
ålägges att omedelbart verkställa utredning rörande den underhållsskyldiges
ekonomiska förhållanden och att med ledning av denna fastställa
1 Ej här avtryckta.
— 108 —
hans återbetalningsskyldighet ävensom att i fall av tredska skyndsamt vidtaga
åtgärder — införsel, utmätning eller den underhållsskyldiges intagande
å arbetshem — för beslutets genomförande. Barnavårdsnämnd bör därjämte
åläggas att ständigt hålla sig underrättad örn den underhållsskyldiges
ekonomiska förhållanden och, örn förbättring i desamma inträder, omedelbart
vidtaga härav påkallade åtgärder.
Beträffande länsstyrelsernas handläggning av ansökningar om statsbidrag
för utgivna bidragsförskott, så torde enligt nu gällande bestämmelser ansökning
kunna avslås endast i det fall, att barnavårdsnämnd genom uppenbar
underlåtenhet att vidtaga åtgärder mot underhållsskyldig gått förlustig ersättning
för utgivet bidragsförskott. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke
bestämmelserna härutinnan lämpligen böra skärpas, så att ansökan må avslås,
så snart barnavårdsnämnd uraktlåtit att vidtaga någon åtgärd, vartill
vederbörande underhållsskyldiges ekonomiska förhållanden bort föranleda.
Nyköping i landskontoret den 15 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
HERMAN V. EKVALL. ÖHR. FAHLCRANTZ.
Länsstyrelsens i Östergötlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Sedan länsstyrelsen genom resolution den 30 december 1940 anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga om ersättning
till barnavårdsnämnderna för utgivna bidragsförskott, får länsstyrelsen
med överlämnande av från barnavårdsnämnderna i Norrköpings och
Linköpings städer samt i Motala socken infordrade yttranden1 i underdånighet
anföra följande.
Vad först angår de för sökande av statsbidrag fastställda formulären finner
länsstyrelsen statsrevisorernas anmärkning befogad. Även i fråga örn
formulär 2 synes en i vissa avseenden mera ändamålsenlig uppställning vara
påkallad. Således torde för en rätt tillämpning av 5 § i lagen örn bidragsförskott
formuläret böra lämna fullständigare uppgifter om moderns och.
därest hon är gift, hennes makes dels kontanta inkomster och dels eventuella
naturaförmåner samt dessas beskaffenhet, omfattning och värde. Örn
modern är gift, bör vidare uppgift lämnas om antalet barn under sexton år.
till vilka jämlikt 4 § 1 mom. hänsyn vid beräkningen skall tagas.
Sådana av underhållsskyldiga gjorda inbetalningar, som avses i 22 §, hava
av länsstyrelsen bokförts å anslaget såsom inkomst, i den mån barnavårdsnämnderna
kontant hit redovisat beloppen. I övrigt hava de behandlats såsom
avdragsposter, varvid emellertid fullständig anteckning härom gjorts i
länsstyrelsens protokoll. Sistnämnda förfaringssätt synes praktiskt, då del
underlättar bokföringsarbetet såväl å länsstyrelsen som hos barnavårdsnämnderna.
1 Ej här avtryckta.
109
Över länsstyrelsens beslut rörande gottgörelse till barnavårdsnämnderna
för utgivna bidragsförskott föres här protokoll med angivande för varje barn
av för detsamma utgående statsbidrag. Därest sådant för visst barn prövas
helt eller delvis böra vägras, angives i protokollet skälen därför. Av protokollet
erhåller barnavårdsnämnderna del i vad dem rörer jämte besvärshänvisning.
En avskrift av protokollet fogas såsom verifikation till länsstyrelsens
anordningsbeslut. Däremot har det synts länsstyrelsen ändamålsenligt
att icke foga ansökningshandlingarna vid anordningarna. Dessa handlingar
äro tillsammantagna av rätt avsevärd omfattning och skulle verka tyngande
på länsräkenskaperna. Ett mera vägande skäl är emellertid det praktiska
behovet att vid granskningen av ett visst års rekvisitioner hava tillgång till
nästföregående års ansökningshandlingar. Genom att barnavårdsnämnderna
kunna i viss utsträckning hänvisa till ett tidigare års handlingar, underlättas
deras arbete särskilt i fråga om avskrifter av domstolsutslag, avtal, införselbeslut
och så vidare. Samtliga handlingar förvaras å landskontoret, varje
årgång alfabetiskt ordnad, för att efter anmodan kunna tillhandahållas riksräkenskapsverket
för granskning.
Barnavårdsnämndernas befattning med ifrågavarande ärenden synes länsstyrelsen,
vad beträffar deras åtgärder i syfte alt av de underhållsskyldiga
återbekomma utgivna bidragsförskott, vad detta län angår, få betecknas som
i stort sett tillfredsställande. Deras till länsstyrelsen ingivna rekvisitioner å
gottgörelse av statsmedel hava emellertid i många fall varit bristfälliga och
detta ofta i flera avseenden av såväl saklig som formell natur. Tili belysande
härav må anföras, att av de ansökningar, som under år 1939 från 121 barnavårdsnämnder
inkommo till länsstyrelsen, ej mindre än 84 stycken voro föremål
för återremiss till vederbörande barnavårdsnämnd i och för komplettering
i olika avseenden. I några fall måste handlingarna återgå två gånger,
innan de ansågos kunna bliva föremål för slutlig prövning. Länsstyrelsen
har härvid genom en P. M. samt genom direkta påpekanden i remisserna
sökt för vederbörande barnavårdsnämnd påvisa, vad den haft alt iakttaga.
T en del fall hava klargörande uppgifter kunnat inhämtas per telefon. Vad
nu anförts torde ock giva vid handen, att länsstyrelsens handläggning icke
inskränkt sig till formell granskning av rekvisitionerna. Länsstyrelsen har
ju dock vid den slutliga prövningen icke något annat korrektiv i de fall, där
utredningen synts otillfredsställande, än att för visst barn helt eller delvis
vägra gottgörelse. En sådan åtgärd kan emellertid ofta synas mindre tilltalande.
Den barnavårdsnämnderna i 17 § av lagen medgivna rätten att eftergiva
utlämnade bidragsförskott, vilken rätt genom lagen den 17 mars 1939 (SFS
nr f>7) något vidgats, synes, såvitt av ansökningshandlingarna kunnat utläsas,
hava tillämpats i rätt liten omfattning. Barnavårdsnämnderna torde
härvid hava velat i det längsta lämna möjligheten öppen att använda sin
återkravsrätt, därest tillfälle därtill skulle yppa sig. Häremot synes från det
allmännas sida icke vara något alt anmärka.
Länsstyrelsen vill i anslutning till det anförda understryka, vad statsrevisorerna
anfört örn vikten av mera klargörande föreskrifter på området såväl
vad angår barnavårdsnämndernas befattning med ifrågavarande ärenden
som länsstyrelsernas befogenheter och skyldigheter på området.
Linköpings slott i landskontoret den 15 januari 1941.
Underdånigst
KARL TISELIUS.
ARVID WKNKKR.
— Ilo —
Länsstyrelsens i Jönköpings
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Genom remissresolution den 30 december 1940 har länsstyrelsen fått sig
anbefallt att, efter börande av barnavårdsnämnder i länet i den utsträckning,
länsstyrelsen funne lämpligt, avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer i resolutionen bifogad handling anfört i fråga om ersättningar
till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott.
I anledning härav hava barnavårdsnämnderna i städerna Jönköping och
Nässjö samt i Kråkshults socken anmodats inkomma med yttranden i ärendet,
men ha dylika yttranden inkommit allenast från barnavårdsnämnderna i
vardera av staden Jönköping samt i Kråkshults socken. De inkomna yttrandena1
biläggas härjämte.
För egen del får länsstyrelsen anföra följande.
De från barnavårdsnämnderna inkommande ansökningarna om gottgörelse
av statsmedel för bidragsförskott handläggas av denna länsstyrelsen å
landskansliet. I den mån de bifallas, överlämnas protokollsutdrag i ärendet
till landskontoret för tillerkända ersättningsbelopps utbetalande till vederbörande
barnavårdsnämnd. Vid upprepade tillfällen har det visat sig erforderligt
att hava tillgång till de under tidigare år prövade handlingar, som
därför samlas i serier för varje år. För att underlätta arbetet samlas dessutom
genomslag av förenämnda protokollsutdrag i en pärm, där de ordnas
efter kommunernas namn i bokstavsföljd. Vid granskningen av inkomna
ansökningar är det då lätt att finna vilka barn som tidigare åtnjutit bidragsförskott
eller om länsstyrelsen av någon anledning funnit sig böra
meddela avslag å framställning örn gottgörelse för bidrag till något barn.
Beträffande de för sökande av statsbidrag fastställda formulären har länsstyrelsen
genomgående funnit sig böra låta barnavårdsnämnderna fullständiga
de däri lämnade uppgifterna med upplysning örn dels när bidragsförskott
sökts och dels när avtal träffats eller dom meddelats i fråga om försörjningsskyldighet.
Med ledning av dessa upplysningar har det kontrollerats,
att bidragsförskott ej utlämnats för tid utöver två månader före den,
då ansökningen inkommit, eller att bidragsförskott ej hänför sig till tid före
det avtalet tillkommit, respektive domen fällts. Skulle det visa sig, att bidragsförskott
utgivits för tid före avtalets eller domens datum, har avtalet
respektive domen införskaffats för att möjliggöra kontroll av att försörjningsskyldighet
föreligger under tid, för vilket bidragsförskottet utgivits.
Formulären synas även i ytterligare ett hänseende böra fullständigas. Då
modern måst hava vårdnaden om barnet för att detta skall vara berättigat
till bidragsförskott, böra formulären nämligen innehålla tydlig uppgift över
vilken av barnets föräldrar vårdnaden tillkommer.
Givetvis hava barnvårdsnämnderna förfarit olika strängt gentemot de
underhållsskyldiga men den av länsstyrelsen verkställda granskningen av
ansökningarna örn statsbidrag har från första början tagit sikte på att förmå
de mera släpphänta barnavårdsnämnderna till ett energiskt efterspanande
av de underhållsskyldiga och ett rättvist efterhållande av dessa att fullgöra
sina skyldigheter. Där det ej redan av ansökningshandlingarna eller dem
bifogade utredningar kunnat klart konstateras, att den underhållsskyldige
Ej här avtryckta.
— lil
saknar förmåga att fullgöra sin ersättningsskyldighet, såsom fallet är beträffande
å ålderdomshem intagna fäder eller sådana fattiga, som på grund
av sinnessjukdom, själslig undermålighet eller kroppssjukdom eller invaliditet
äro oförmögna till arbete, eller ock sådana familjeförsörjare, som
uppenbart göra allt för att skaffa uppehälle till de sina och icke förmå något
därutöver, har länsstyrelsen regelmässigt infordrat uppgift från barnavårdsnämnden
rörande de åtgärder, den vidtagit för erhållande av införsel, och
örn nämnden meddelat den underhållsskyldige arbetsföreläggande, varvid
nämnden anmodats att, i händelse av nekande svar, noggrant redogöra för
anledningen till att dylika tvångsåtgärder ej tillgripits. Har svaret då ej
blivit tillfredsställande och underlåtenheten helst motiverad av bifogad polisutredning,
har länsstyrelsen i tveksamma fall själv föranstaltat om utredning
men eljest avslagit framställningen om statsbidrag.
Vad angår tillämpningen av reglerna örn barnavårdsnämnds möjlighet att
eftergiva återkravsrätten torde en viss ojämnhet härutinnan föreligga, men
då länsstyrelsen fattat sin uppgift vid handläggningen av ifrågavarande
ärenden såsom i första hand avseende att iakttaga statens bästa, har någon
särskild uppmärksamhet icke ägnats åt den omständigheten, huruvida barnavårdsnämnd
underlåtit att eftergiva samma rätt, ehuruväl förhållandena
kanske bort föranleda därtill. En av barnavårdsnämnd lämnad uppgift örn
att återkravsrätten eftergivits har dock ej godtagits utan att uppgiften samtidigt
motiverats och helst av bifogad utredning styrkts vara befogad.
Länsstyrelsen finner sig icke alldeles kunna dela den av riksdagens revisorer
uttryckta uppfattningen, att bidragsförskotten i många fall förfelat sin
verkan beträffande särskilt de utackorderade barnen. Visserligen måste man
beträffande dessa barn, i den mån fosterlegan för dem betalas av fattigvårdssamhälle
eller kommun, troligen i flertalet fall, antaga, att en förbättring
av deras standard ej kommer till stånd genom bidragsförskotten men
dessa barns förhållande äro underkastade avsevärt mycket starkare kontroll
med ty åtföljande ingripande från det allmännas sida, så snart brist i
ett eller annat avseende visas föreligga, än vad som gäller för övriga barn,
för vilka ifrågavarande sociala hjälpform säkerligen varit till utomordentligt
gagn. Förstnämnda barn hava dock den fördelen av bidragsförskotten,
att de icke äro ersätiningsskyldiga för dem såsom när det gäller åtnjuten
fattigvård eller barnavård.
Länsstyrelsen kan emellertid icke underlåta att framhålla, att ett handhavande
av granskningen av ansökningarna örn statsbidrag för bidragsförskott
efter de linjer, som länsstyrelsen tillämpat, är såväl tids- som arbetskrävande.
Med hänsyn härtill och till övriga länsstyrelsen påvilande arbetsuppgifter
vill länsstyrelsen, ehuru det för länsstyrelsens egen del icke förefaller
vara av behovet påkallat, icke motsätta sig, alt länsstyrelsernas befogenheter
och skyldigheter beträffande övervakandet av barnavårdsnämndernas
verksamhet inom ifrågavarande område närmare regleras. Det torde
ock icke vara tillrådligt, att länsstyrelsernas befattning med bidragsförskott
göres mera omfattande än vad länsstyrelsen på sätt ovan angivits praktiserat.
Jönköping i landskansliet den 15 januari 1941.
II. BERGELIN.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
OLOF LÖNEGREN.
112 —
Länsstyrelsens i Kronobergs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Ko n unge n.
Till åtlydnad av nådig remiss får länsstyrelsen härmed i underdånighet avgiva
anbefallt utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin år 1940 avgivna
berättelse under § 14 anfört i fråga örn ersättningar till barnavårdsnämnderna
för bidragsförskott. Tillika får länsstyrelsen härjämte överlämna av länsstyrelsen
infordrade yttranden1 i ärendet från barnvårdsnämnderna i Växjö
stad samt Ekeberga, Virestads och Markaryds socknar.
Den i revisorernas berättelse intagna uppgiften å under budgetåret 1939—
1940 verkställda utbetalningar omfattar icke samtliga barnavårdsnämnder i
länet, som begärt och erhållit gottgörelse för år 1939 utgivna bidragsförskott.
Sålunda tillkommer utbetalning av gottgörelse till Växjö stad för 49 stycken
bidragsberättigade barn med tillhopa kronor 6,479:00. Ansökan från en
kommun är ännu icke avgjord. Sammanlagt hava 70 kommuner i länet inkommit
med ansökan örn gottgörelse för under år 1938 utbetalda bidragsförskott
till 337 barn. För år 1939 hava liknande framställningar inkommit
från 65 kommuner, avseende 351 stycken barn.
I fråga om länsstyrelsens handläggning av dessa ärenden, som enligt länsstyrelsens
särskilda beslut sker å landskontoret, må först nämnas, att länsstyrelsen
anmodat barnavårdsnämnderna att utöva i 21 § bidragsförskottslagen
föreskrivna uppgifter vid ansökan alltid foga utdrag av nämndens protokoll
såväl i fråga örn nämndens beslut att bevilja bidragsförskott som i
fråga om beslut att eftergiva återkravsrätten. Därigenom har länsstyrelsen
bragts i tillfälle att taga del av handläggningen av dessa ärenden i barnavårdsnämnderna.
Vissa nämnders protokoll återgiva mer eller mindre fullständigt
förutsättningarna för förskotts beviljande och för eftergivande av
återkravsrätten medan åter andra och måhända de flesta i detta hänseende
icke lämna någon upplysning. Granskningen av protokollen har föranlett
övervägande, huruvida icke till barnavårdsnämndernas förfogande borde utarbetas
enhetliga protokollsformulär, ehuru någon sådan åtgärd ännu icke''
kommit till utförande.
Enligt länsstyrelsens förmenande skulle sådana formulär för avfattande av
barnavårdsnämndernas beslut såväl i fråga örn beviljande av bidragsförskott
som i fråga örn eftergivande av återkravsrätten vara nämnderna till betydande
hjälp. Formulären borde givetvis så avfattas, att protokollet komme att
innehålla redogörelse för alla förhållanden, som äro av betydelse i ifrågavarande
hänseende, varigenom även en garanti erhölles, att alla dessa omständigheter
av barnavårdsnämnden beaktades. Till undvikande av dubbelskrivning
kunde sedan erforderliga uppgifter till ansökningen örn gottgörelse för
utbetalda bidragsförskott lämnas genom utdrag av nämndens protokoll,
kompletterat med uppgifter örn verkställd utbetalning och vidtagna åtgärder
för återkrävande av bidragsförskott m. m.
Innan hos länsstyrelsen gjord ansökan örn gottgörelse för bidragsförskott
avgjorts, har länsstyrelsen regelmässigt inhämtat yttrande av statens fattigvårds-
och barnavårdskonsulent. Utom den sakkunskap, som därigenom ytterligare
tillförts ärendet, har genom detta förfarande vunnits, att konsulenten
satts i tillfälle att på detta stadium taga del av barnavårdsnämndernas ar
-
Ej här avtryckta.
113 —
bete, och förfarandet får sålunda anses utgöra eli led i utövningen av den
länsstyrelsen åliggande övervakningen av barnavårdsnämnderna.
1 anledning av vad revisorerna anfört i fråga om länsstyrelsernas kontroll
över att barnavårdsnämnderna såvitt möjligt återkrävt bidragsförskott av
den försumlige barnafadern må nämnas, att vid härvarande länsstyrelse sådan
kontroll utövats, oell att utgivande av gottgörelse varit beroende av att
möjliga och skäliga dylika åtgärder vidtagits. Fall hava också förekommit,
då länsstyrelsen på sådan grund avslagit ansökan örn gottgörelse. Emellertid
ligger i sakens natur att avgörandet av dessa frågor icke kan ske efter
några generella för alla fall giltiga normer. Barnavårdsnämndernas mångfaldiga
svårigheter vid handläggningen av hithörande frågor äro måhända
mest påfallande i fråga örn bevakande av återkravsrätten och efterliållande av
försumliga barnafäder. De fall, där gottgörelse vägras, hava därför måst inskränkas
till sådana, där från barnavårdsnämndernas sida uppenbar försummelse
i något hänseende ådagalagts.
Barnavårdsnämnderna hava ju tillagts rätt att kostnadsfritt anlita polismyndigheternas
biträde i sitt arbete och hava ju även viss rätt att vidtaga
tvångsåtgärder för att komma till rätta med försumliga barnafäder. Till belysning
av nämndernas svårigheter att, även där förmåga att betala måste
anses uppenbar, utfå fordran för utgivet bidragsförskott må relateras följande
fall. Ifrågavarande barn är fött år 1925. Barnafadern är bosatt i Stockholm,
till yrket parkettläggare, är gift med annan än barnets moder men har
i äktenskapet inga barn. Under 14 år har han icke till sitt ifrågavarande
barns underhåll betalat mer än 130 kronor. Hustrun synes hava stadigvarande
arbete med 180 kronor inkomst i månaden. Ehuru mannen visserligen
tidvis uppgivits vara utan arbete, har han dock långa tider haft inkomst av
300 kronor å 400 kronor i månaden. Enligt en i handlingarna förekommande
uppgift var exempelvis hans inkomst år 1938 4,300 kronor utan att han i
någon mån fullgjorde sin underhållsplikt mot barnet. Barnavårdsnämndens
energiska försök att få den underhållsskyldige att fullgöra sin underhållsplikt,
bland annat genom hot örn införpassning till arbetshem, hava emellertid
misslyckats på grund av vid skilda tillfällen föreburna olika hinder. Icke
utan skäl har i detta ärende ifrågasatts komplettering av gällande påföljdsbestämmelser
med lagstadgande örn möjlighet till åtal och frihetsstraff för den
tredskande. Därvid har framhållits, att det mer och mer ingår i det allmänna
medvetandet som en brottslig handling att trots förmåga icke sörja för
sina barns försörjning. Synpunkten synes vara värd visst beaktande.
Det anförda har framhållits som exempel på barnavårdsnämndernas
mångahanda svårigheter på detta område. Dessa svårigheter hava ju även
av statsrevisorerna framhållits. Det oaktat torde som allmänt omdöme få
gälla att barnavårdsnämnderna i stort sett trots svårigheterna kommit väl
lill rätta med sina maktpåliggande uppgifter och alt de äro väl värda erkännande
och stöd i sin samhällsgagnande verksamhet.
Vad angår redovisningen av bidragsförskotten har länsstyrelsen i anslutning
till bestämmelsen i 20 t; i bidragsförskoltslagen i räkenskaperna som
regel avfört statsverkets utgift för utbetalt bidragsförskott efter avdrag för
vad från den underhållsskyldige kunnat uttagas. Såsom inkomst förekommer
allenast belopp, som barnavårdsnämnd på grund av innehållet i 22 g
samma lag inlevererar till länsstyrelsen. Därest annat förfarande anses lämpligt,
synas särskilda föreskrifter härom vara erforderliga.
Länsstyrelsen har intet alt erinra emot, att på sätt revisorerna föreslagit en
närmare reglering av länsstyrelsernas befogenheter och skyldigheter beträffande
övervakandet av barnavårdsnämnderna kommer till stånd. Likaledes
biträder länsstyrelsen förslaget all de nu använda blankeltformuliiren för an
8—4/7''}/).
?. lien. berättelse ani/, sint sverket nr lilio. II.
— 114 —
sökan om gottgörelse för bidragsförskott omarbetas, varvid Lämpligen bör
beaktas vad ovan anförts om barnavårdsnämndernas protokoll. Länsstyrelsens
erfarenhet i fråga örn barnavårdsnämndernas beslut att eftergiva återkravsrätten
överensstämmer med innehållet i revisorernas berättelse. Även
därutinnan anser länsstyrelsen att protokollsutdrag rörande barnavårdsnämnds
beslut bör vidfogas ansökan om gottgörelse och att beslutet bör avfattas
enligt fastställt formulär.
I övrigt åberopar länsstyrelsen innehållet i bifogade yttranden från ovannämnda
barnavårdsnämnder i länet.
Växjö i landskontoret den 17 januari 1941.
Underdånigst
A. BESKOW.
V. WESTIN.
Länsstyrelsens i Kalmar län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 nästlidne december har Eders Kungl. Majit
anbefallt länsstyrelsen att efter hörande av barnavårdsnämnder i länet, i
den utsträckning länsstyrelsen funne lämpligt, avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört uti promemoria, upprättad vid revisorernas
granskning av användningen av de anslag, som anvisats till ersättning åt
barnavårdsnämnderna för bidragsförskott jämlikt lagen den 18 juni 1937
örn förskottering av underhållsbidrag till barn.
Med föranledande härav får länsstyrelsen överlämna i ärendet infordrade
yttranden1 från barnavårdsnämnderna i Kalmar och Borgholm samt Hjorteds
och Döderhults socknar.
För egen del får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Hos länsstyrelsen utföres granskningen av barnavårdsnämndernas ansökningar
om gottgörelse av statsverket för utgivna bidragsförskott å landskansliet.
Länsstyrelsens beslut i ärendena, angivande för varje barn beviljat ersättningsbelopp,
antecknas till protokoll. Sedan landskontoret utanordna!
de beviljade beloppen, biläggas utskrifter av protokollet landskontorets redovisningar
i ärendena till riksräkenskapsverket. De prövade ansökningshandlingarna
kvarbliva däremot hos länsstyrelsen. För möjliggörande av närmare
granskning av dessa redovisningar till riksräkenskapsverket synes lämpligt
att, såsom statsrevisorerna föreslagit, särskilda föreskrifter om redovisningen
meddelas.
Länsstyrelsen vill instämma i statsrevisorernas uttalanden, att de fastställda
formulären för sökande av statsbidrag ej äro fullt ändamålsenliga. Beträffande
formulär 2 är önskvärt dels att vid punkt 2 i formuläret upplysning
erhålles örn barnamoderns civilstånd samt hennes eventuelle makes
namn ävensom — för underlättande av inkomstkontroll genom granskning
av taxeringslängder — närmare upplysning angående moderns och hennes
1 Ej här avtryckta.
— 115 —
makes boningsort, dels ock att uträkningen av bidragsförskott enligt § 4 mom.
1 tredje stycket i förevarande lag närmare redovisas än som sker i det nu
gällande formuläret.
Barnavårdsnämndernas i länet ansökningar örn erhållande av ersättning
från statsverket för bidragsförskott hava ofta så tillvida varit bristfälliga, att
formulärens anvisningar icke noggrant efterföljts. Ansökningshandlingarna
hava därför måst kompletteras. Sålunda kunde av 96 dylika ansökningar
— insända till länsstyrelsen under 1939 — endast 23 avgöras utan remiss
för erhållande av närmare upplysningar eller utredning. Återstående 73 ansökningar
kunde först efter en eller flera remisser i varje ärende slutligen
prövas. Nu berörda förhållande lärer främst bero därpå, att barnavårdsnämnderna,
särskilt å landsbygden, haft svårigheter att tillfredsställande medhinna
det omfattande arbete, som förevarande lag för dem medfört. För att
bringa lagen i rätt tillämpning har länsstyrelsen måst kräva omsorgsfulla
utredningar i ärendena. Länsstyrelsen kan emellertid vitsorda, att länets
barnavårdsnämnder redan utfört ett gott arbete i fråga om bidragsförskotten.
Någon anmärkningsvärd släpphänthet mot försumliga barnafäder synes
icke hava förekommit. Utredningarna i bidragsförskottsärendena hava även
givit vid handen, att reglerna om eftergift av lämnade förskott å underhållsbidrag
i allmänhet rätt tillämpats.
Från länsstyrelsens sida hava bidragsförskottsärendena underkastats ingående
granskning.
Bidragsförskott komma helt visst att utgå i väsentligt större omfattning än
vad hittills skett. En noggrann kontroll över att för ändamålet beviljade anslag
rätt användas är nödvändig. Med hänsyn härtill vill länsstyrelsen tillstyrka
att på sätt statsrevisorernai föreslagit närmare föreskrifter utfärdas
angående barnavårdsnämndernas och länsstyrelsernas befogenheter och skyldigheter
vid handhavande av ifrågavarande hjälpform.
Kalmar i landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
RAGNAR JACOBSSON. ERIK BÖRJESON.
Länsstyrelsens i Gotlands län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Uti remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts att efter hörande
av barnavårdsnämnder i länet avgiva utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer anfört rörande ersätlning till barnavårdsnämnderna för
bidragsförskott.
Med anledning härav får länsstyrelsen med överlämnande av från Visby
stads barnavårdsnämnd1 och Gotlands läns barnavårdsförbund infordrade
1 Visby stads barnavårdsnämnds yttrande ej här avtryckt.
— 116 —
yttranden såsom eget utlåtande åberopa vad barnavårdsförbundet i ärendet
anfört.
Visby i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
NILS ÅHGREN. ABRAHAM LÖF.
Gotlands läns barnavårdsförbunds
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till länsstyrelsen i Gotlands län.
Gotlands läns barnavårdsförbund, som anmodats avgiva yttrande över vad
statsrevisorerna anfört i fråga om ersättningar till barnavårdsnämnder för
bidragsförskott jämte därmed sammanhängande ärenden, får med återställande
av remissakten härmed anföra följande:
Gotlands län beröres icke direkt i revisorernas redogörelse, varav den slutsatsen
torde kunna dragas, att något speciellt anmärkningsvärt icke påträffats
här rörande behandlingen av förskottsärendena. Med tillfredsställelse
har barnavårdsförbundet tagit del av de i och för sig dystra uppgifterna i den
å sid. 11 gjorda sammanställningen, där bland barnafäderna för Gotlands läns
vidkommande helt saknas själsligt undermåliga, vårdtagare å ålderdomshem,
straffade, bettlare och vagabonder samt tuberkulösa. Även örn förbundet för
sin del saknar anledning att här ingå på frågan örn skärpta bestämmelser angående
sterilisering, synes — åtminstone i förstone — skäl för sådan skärpning
föreligga, när man i den nämnda sammanställningen gör bekantskap
med en del dystra kategorier barnafäder, Vid närmare eftersinnande förefaller
siffrorna dock lyckligtvis — med något undantag — rätt låga.
Statsrevisorerna anse, att förskotteringen av underhållsbidrag är en social
hjälpform, som anlitats i mindre utsträckning, än vad som ursprungligen beräknades.
Beloppet för ändamålet i senast kända riksstat, fyra och en halv
miljoner kronor, är dock ej något ringa anslag. En huvudanledning till att
denna hjälpform hittills ej tillräckligt anlitats, skulle enligt revisorerna vara,
att den existerat för kort tid för att ha hunnit ingå i allmänna medvetandet.
Barnavårdsförbundet är tveksamt om riktigheten i denna uppfattning. Hjälpformen
i fråga är nog känd på det hela taget. Däremot förefaller det icke
osannolikt, att lagen om underhållsskyldighet för fäder till barn utom äktenskapet
äntligen trängt in i allmänna medvetandet och att allt flera därför
söka fullgöra sina skyldigheter och allt färre undandraga sig. I övrigt synes
det förbundet knappast vara en önskvärd utveckling, att statsverkets utgifter
för bidragsförskott komma att stiga. Utomäktenskapliga födelser äro ingalunda
något statsintresse. Å andra sidan har hjälpformen i många fall visat
sig vara värdefull, men i vad mån den ej utnyttjats av därtill berättigade
kan svårligen klarläggas. Troligen existerar detta förhållande i enstaka fall,
men icke i den utsträckning statsrevisorerna synas avse.
Revisorerna framhålla, att brister vidlåda handläggningen av förskotts -
— 117 —
ärenden från både länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas sida och att
en fylligare lagstiftning med varjehanda detaljföreskrifter därför kräves.
Enligt barnavårdsförbundets mening skulle mycket vara vunnet med ett mera
effektivt utnyttjande av nu gällande bestämmelser. Då revisorerna i fråga
örn barnavårdsnämnderna t. ex. anmärka på bristande åtgärder för återkrävande
av utgivna förskott eller å andra sidan påvisa underlåtenhet att
eftergiva återkravsrätlen, så finnes ju i dessa avseenden klara lagbestämmelser.
Och i fråga om länsstyrelsernas handläggning av hithörande ärenden
är ju stadgat, att statsbidragsansökningarna skola åtföljas av handlingar,
som möjliggöra ärendenas granskning. Av dessa må nämnas redogörelse
för vidtagna åtgärder att av den underhållsskyldige återfå utgivna förskott,
uppgift om anledningen till att tvångsåtgärder icke vidtagits, varjämte länsstyrelsen
äger rätt att införskaffa all ytterligare utredning, som kan behövas.
Ständiga lagändringar skapa osäkerhetstillstånd och böra icke utan tvingande
skäl tillgripas, och här synes det i stort sett mindre vara behov av nya
föreskrifter än fullföljande av dem som finnas.
Emellertid synes det barnavårdsförbundet önskvärt, att länsstyrelserna vid
förskottsärendenas behandling följde en likartad praxis och därför hade samband
med varandra — ett önskemål, som är lätt att uttala. Att anvisa väg
till dess förverkligande ter sig vida svårare. Här kunde måhända några
föreskrifter behövas.
Slutligen uttalar barnavårdsförbundet den önskan, att länsstyrelserna framdeles
som hittills icke må vara alltför rigorösa i fråga om utanordnande av
statsbidrag för utgivna förskott. Det hela rör sig huvudsakligen om en
kategori fäder, av vilken föga är att vänta i ekonomiskt avseende, och hjälpformen
har just i dylika fall sin stora betydelse att icke lämna mor och barn
värnlösa.
Visby den 15 januari 1941.
För Gotlands läns barnavårdsförbund:
OLA JEPPSSON.
Kerstin Carlson.
Länsstyrelsens i Blekinge län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts
att efter hörande i den utsträckning länsstyrelsen funne lämpligt av barnavårdsnämnderna
i länet avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer i sin berättelse anfört angående en närmare reglering
av barnavårdsnämndernas verksamhet beträffande återkrävandet av
bidragsförskott samt länsstyrelsens skyldigheter och befogenheter beträffande
övervakandet därav; och får länsstyrelsen, med bifogande av inkomna yttranden1
från barnavårdsnämnderna i Mjällby socken samt Karlskrona och
Karlshamns stiider, i underdånighet anföra följande.
1 Ej här avtryckta.
— 118 —
Vid granskning av barnavårdsnämndernas redogörelser för de åtgärder,
som vidtagits för återkrävande av bidragsförskott, har länsstyrelsen sökt i
första hand övervaka, att bidragsförskott icke utgått, där någon utsikt funnits
att erhålla betalning med anlitande av sådana tvångsmedel som införsel
eller utmätning, och har länsstyrelsen, när dessa åtgärder icke begagnats, beviljat
bidragsförskott allenast där vederbörande underhållsskyldiga med hänsyn
till senast fastställd taxering eller eljest tillgänglig eller införskaffad utredning
måst anses sakna betalningsförmåga.
Beträffande kontrollen över barnavårdsnämndernas möjligheter att besluta
om arbetsföreläggande torde få framhållas, att barnavårdsnämnderna i de
fall, där sådana tvångsåtgärder icke anlitas, sannolikt lätt föranledas att
lämna sådana förklaringar angående orsaken därtill, att på grund därav
må antagas, att förutsättningarna för arbetsskyldighet icke äro för handen.
En ingående granskning och övervakning av barnavårdsnämndernas verksamhet
härutinnan torde således i regel ej kunna grundas allenast på sådana uppgifter,
som skola lämnas i ansökningarna om statsbidrag, och skulle med hänsyn
härtill och till mängden av de ärenden, varom här är fråga, bliva ganska
betungande i förhållande till det resultat, som därav kan förväntas. Vad ovan
anförts om arbetsföreläggande synes i tillämpliga delar gälla jämväl om efterlysning
av försörjningsskyldiga, som av barnavårdsnämnderna och polismyndigheterna
icke kunnat uppspåras. Länsstyrelsen förutsätter därvid, att efterlysning
skall begäras först efter prövning i varje särskilt fall och att således
underlåtenhet därutinnan icke skall utgöra ovillkorligt hinder för åtnjutande
av statsbidrag.
Ehuru länsstyrelsen med stöd av vad ovan framhållits anser, att det av
länsstyrelsen tillämpade förfaringssättet i stort sett är tillfyllest för vinnande
av en tillfredsställande tillämpning av stadgade villkor för erhållande av gottgörelse
för utgivna bidragsförskott, anser länsstyrelsen det dock icke vara ur
vägen, att barnavårdsnämndernas och länsstyrelsernas ifrågavarande skyldigheter
och befogenheter på sätt revisorerna hemställt närmare regleras för
vinnande av enhetlighet i tillämpningen och av garantier för tillämpning i
samtliga fall, där förutsättningarna därför äro för handen, av samtliga de
till buds stående tvångsmedlen.
Vad slutligen beträffar redovisningen av de ersättningsbelopp, som av underhållsskyldiga
uppbäras för utgivna bidragsförskott, vill länsstyrelsen instämma
i vad revisorerna anfört därom, att den fastställda blanketten för
sökande av statsbidrag icke är tillräckligt överskådlig och att granskningsarbetet
hos länsstyrelsen därigenom försvåras.
Karlskrona i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
SVEN HAGSTRÖMER.
J. G. RUNDQVIST.
— 119 —
Länsstyrelsens i Kristianstads
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Sedan länsstyrelsen jämlikt nådig remiss den 30 december 1940 anmodats
avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
angående tillämpningen av lagen den 18 juni 1937 (nr 383) om förskottering
av underhållsbidrag, får länsstyrelsen, med överlämnande tillika av infordrade
yttranden från barnavårdsnämnderna i Kristianstads stad, Hässleholms
stad1, Västra Vrams socken1 och Nosaby socken1, i underdånighet anföra
följande.
Länsstyrelsen delar i huvudsak revisorernas mening, att förtydliganden
och kompletteringar av ifrågavarande författning vore önskvärda såväl beträffande
länsstyrelsens som barnavårdsnämndernas befattning med bidragsförskotten
och har icke något att erinra emot att utredning verkställes i den
av revisorerna antydda riktning.
Beträffande de förtydliganden och kompletteringar av lagen, som härvid
synas länsstyrelsen särskilt påkallade, får länsstyrelsen åberopa innehållet
i det av Kristianstads stads barnavårdsnämnd avgivna yttrandet.
Kristianstad i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
A. E. RODHE.
OTTO NORDENFORS.
Kristianstads barnavårdsnämnds
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till länsstyrelsen i Kristianstads län.
Med återställande av länsstyrelsens remissresolution av den 2 januari 1941
får Kristianstads barnavårdsnämnd härmed vördsamt avgiva följande yttrande:
Vad
först angår stadgandena i lagen finner barnavårdsnämnden oklarhet
råda beträffande frågan huruvida sökande, som vid tiden för ansökan är
mantalsskriven i ortsgrupp II har rätt att tillräkna sig den för denna ortsgrupp
i 4 § 4 stycket omförmälda årsinkomsten, oaktat hon icke varit därstädes
mantalsskriven i 3 år.
Barnavårdsnämnden vill även framhålla önskvärdheten av uttryckliga bestämmelser,
huru bör förfaras då underhållsskyldigs inbetalning till barn,
vilket beviljats bidragsförskott, överstiger bidragsförskottets belopp. Fråga
uppstår härvid huruvida modern till barnet eller stat och kommun skola äga
tillgodoräkna sig uppkommen mellanskillnad.
EJ hiir avtryckt.
— 120
Kristianstads barnavårdsnämnd skulle även finna det önskvärt att sådan
ändring av lagen komme till stånd att barnavårdsnämnd medgåves rätt att
under löpande kalenderår bevilja bidragsförskott till årets slut i stället för
ett år, räknat från dagen för beviljandet. Ändringen synes påkallad med hänsyn
till såväl behovet av likformighet beträffande samtliga bidragsförskott
som lämpligheten av att närmare ansluta prövningen av ansökan till gällande
mantalsskrivning, taxering o. s. v. Även ur redovisningssynpunkt erbjuder
detta system ökade fördelar, då varje fall, som ej löper för kalenderår, för
närvarande måste redovisas 2 gånger.
Den av statsrevisorerna uttalade åsikten örn de fastställda formulärens otydlighet
delas av barnavårdsnämnden. Formulären 1 och 3 hava ej använts av
barnavårdsnämnden, utan har nämnden uppgjort en särskild förteckning,
lämpad efter de speciella förhållandena. Beträffande formulär 2 skulle barnavårdsnämnden
vilja föreslå att punkt 7 endast komme att omfatta uppgift
angående moderns inkomst samt att tillägg måtte ske med en ny punkt för
uppgift örn inkomst, därest modern är gift. Likaledes vore det önskvärt att
ifrågavarande förteckning omfattade en punkt för uppgift örn antalet minderåriga
barn, som makarna hava att försörja och vilka icke äro berättigade
till bidragsförskott, därest modern är gift.
Kristianstads barnavårdsnämnd har vid redovisningen av beviljade bidragsförskott
bifogat avskrifter av handlingar rörande vidtagna åtgärder för återkrävande
från underhållsskyldiga av utgivna bidragsbelopp. Dessa åtgärder
hava företrädesvis bestått i förfrågning hos pastorsämbeten och mantalskontor,
efterforskning genom polismyndighet, införsel, varning, arbetsföreläggande
och efterlysning genom kungl, socialstyrelsens försorg. Eftergift av
rätten att återkräva bidragsförskott har skett endast i de fall, där barnafadern
vistas å sinnessjukhus, fängelse el. dyl., samt i en del fall — företrädesvis
betr. lantarbetare — där något belopp ej kunnat uttagas av den underhållsskyldige
på grund av hans låga inkomst och stora försörjningsbörda.
Det av statsrevisorerna å sid. 12 anmärkta förhållandet, att bidragsförskott
utgått för barn till arkitekter, ingenjörer etc., torde bero därpå, att bidragsförskott
av vederbörande barnavårdsnämnd beviljats, så snart underhållsbidrag
uteblivit, utan att någon närmare undersökning av orsaken härtill
skett. Först därefter torde åtgärder till fullgörande av underhållsskyldigheten
hava vidtagits. För undanröjande av viss härutinnan rådande oklarhet borde
i lagen klart utsägas, huruvida barnavårdsnämnden äger att vid betalningsinställelse
från underhållsskyldig bevilja bidragsförskott utan att undersökning
dessförinnan verkställes beträffande möjligheten för vederbörande att erlägga
förfallet bidrag. Med hänsyn till behovet för den underhållsberättigade
av kontinuitet i underhållsbidragets erläggande synes detta förfaringssätt erbjuda
de största fördelarna. Åtgärder för införsels beviljande taga i regel åtskilligt
längre tid i anspråk, enär avlöningens förfallodag måste avvaktas, innan
genom införsel uttaget belopp kan redovisas till barnavårdsnämnden.
Barnavårdsnämndens uppfattning är att ifrågavarade hjälpform medfört
en avsevärd förbättring för flertalet till bidragsförskott berättigade barn, men
att alltför många, på grund av den för modern tillåtna lågt beräknade avdragsfria
inkomsten, alltjämt måste komma i åtnjutande av faltigvårdsunderstöd,
vilket måste anses strida mot lagens anda.
Kristianstad den 14 januari 1941.
Å barnavårdsnämndens vägnar:
Algot Anderberg.
Ordförande.
— 121 —
Länsstyrelsens i Malmöhus
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer vid granskning
av bidragsförskottsverksamheten anfört. Efter hörande av barnavårdsnämnderna
i Malmö och Hälsingborgs städer, Skurups köping samt Fleninge socken
får länsstyrelsen, med bifogande av från dessa barnavårdsnämnder inkomna
yttranden,1 för egen del i underdånighet anföra följande.
Revisorerna beröra att börja med frågan örn länsstyrelsernas redovisning
av handlagda bidragsförskottsärenden samt påpeka, att vissa länsstyrelser
till anordningarna endast fogat protokoll, vilka utvisa det belopp, som utanordnats
till varje barn eller varje barnavårdsnämnd, medan andra till varje
anordning fogat samtliga till ärendet hörande handlingar, vilket senare förfaringssätt
revisorerna synas förorda.
Länsstyrelsen, som för sin del icke ansett sig böra till anordningarna foga
i ärendena förekommande handlingar, vill i detta sammanhang framhålla,
att länsstyrelsen vid granskning av under år 1940 inkomna ansökningar haft
och har stor nytta av till föregående års ansökningar hörande handlingar.
Ett kortsystem har visserligen efterhand upplagts, men detta omfattar endast
vissa uppgifter såsom barnets namn och födelsedatum, beviljat och utbetalt
bidragsförskott samt beviljat statsbidrag. För en fortlöpande granskning av
de åtgärder, som barnavårdsnämnd från år till år vidtager för exempelvis efterspanandet
av en barnafader med okänd vistelseort eller beträffande indrivningsåtgärder
mot en tredskande underhållsskyldig, synes det° vara av
utomordentlig betydelse, att länsstyrelsen genom tillgång till föregående års
ansökningshandlingar och utredning i ärendet, har möjlighet till jämförelse
med tidigare uppgifter.
Revisorerna anmärka därefter beträffande de för sökande av statsbidrag
fastställda formulären, att dessa ej synas vara fullt ändamålsenliga. Denna
anmärkning finner länsstyrelsen fullt befogad och vill i detta sammanhang
särskilt påpeka, att i formulär 2 icke beretts plats för de för länsstyrelsens
granskning nödvändiga uppgifterna om när ansökan om bidragsförskott inkommit
till barnavårdsnämnden, när den beviljats samt vid vilka tidpunkter
och med vilka belopp utbetalning skett. För överskådlighetens skull synes
det länsstyrelsen önskvärt, att i formulär 2 dessutom bereddes plats för en
sammanfattning av ärendet, vilken upptoge posterna utbetalt bidragsförskott,
inbetalt underhållsbidrag, barnavårdsnämndens nettoutgift samt det belopp,
sorn av statsverket begiires.
Revisorerna övergå sedan till en granskning av barnavårdsnämndernas befattning
med bidragsförskotten samt länsstyrelsernas övervakande av denna
nämndernas verksamhet. Revisorerna efterlysa från barnavårdsnämndernas
sida en med större intensitet bedriven efterspaningsverksamhet och ett mera
energiskt indrivningsförfarande samt från länsstyrelsernas sida en mera omfattande
kontroll.
Länsstyrelsen har i görligaste mån sökt övervaka, alt barnavårdsnämnd
verkligen gjort vad i dess förmåga stått för att efterspana de försörjningspliktiga
och återkräva förskotterade belopp. I de fall där barnavårds
1
Ej här avtryckta.
— 122 —
män uppgivit, att barnets fader vistas å okänd ort, har länsstyrelsen
utöver övrig utredning infordrat uppgift, huruvida nämnden låtit efterlysa
vederbörande genom socialstyrelsens försorg samt härigenom alltså samtidigt
påpekat, att denna möjlighet finnes. Beträffande ärenden där ej klart
framgår att den underhållsskyldige betalar efter förmåga, har länsstyrelsen
krävt fullständig utredning örn de åtgärder, som nämnden vidtagit för att
förmå fadern att betala. I brist på direktiv har länsstyrelsen dock endast i
något enstaka fall, där återkravsrälten på ett flagrant sätt försummats, på
denna grund avslagit barnavårdsnämnds ansökan om gottgörelse av statsverket
för utgivet bidragsförskott.
Länsstyrelsen, som även för egen del iakttagit den av revisorerna påvisade
ojämnheten i barnavårdsnämndernas tillämpning av reglerna örn möjlighet
att eftergiva utgivna bidragsförskott, har i ett flertal fall, där barnavårdsnämnd
till synes omotiverat eftergivit återkravsrätten, för vederbörande
nämnd påpekat, att tillräckliga skäl för ett eftergivande enligt länsstyrelsens
mening ej förelegat.
Slutligen får länsstyrelsen instämma i revisorernas uttalande, att regler
böra utformas, vilka åstadkomma en riktig och ändamålsenlig användning
av bidragsförskottsmedlen samt att närmare föreskrifter böra givas örn barnavårdsnämnders
och länsstyrelsers skyldigheter och befogenheter, och får
länsstyrelsen särskilt framhålla önskvärdheten av närmare direktiv för handläggningen
av bidragsförskottsärenden.
Malmö i landskontoret den 17 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
A. ISAKSSON.
Länsstyrelsens i Hallands län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Genom remiss den 30 nästlidne december har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer under § 14
i sin berättelse anfört angående ersättningar till barnavårdsnämnderna för
bidragsförskott. I anledning härav får länsstyrelsen överlämna infordrade
yttranden1 från barnavårdsnämnderna i Halmstads och Varbergs städer, Laholms
och Värö landskommuner samt för egen del anföra följande.
Beträffande formulär för sökande av statsbidrag vore det önskvärt, om mera
ändamålsenligt sammanställda blanketter kunde fastställas. Länsstyrelsen
vill särskilt påpeka, att för underlättande av länsstyrelsens granskningsarbete
formulär nr 2 bör kompletteras med uppgifter örn såväl föräldrarnas yrken
samt, därest modern ingått äktenskap med annan än barnafadern, om makens
namn och yrke. Därjämte bör uppgift lämnas örn det antal barn under
sexton år, som makarna hava att försörja och som ej äro berättigade vare
sig till barnbidrag eller bidragsförskott.
1 Ej här avtryckta.
— 123 —
Länsstyrelsen, som före besluts meddelande verkställer materiell granskning
av de inkomna ansökningarna örn bidragsförskott, vill emellertid instämma
med revisorerna, att föreskrifter för reglering av länsstyrelsernas
befogenheter och skyldigheter beträffande övervakandet av barnavårdsnämndernas
verksamhet inom ifrågavarande område böra meddelas.
Vad slutligen angår barnavårdsnämndernas befattning med bidragsförskotten
är länsstyrelsen ense med revisorerna om att allvarliga brister föreligga
särskilt beträffande åtgärder för återkrävande av utgivna bidragsförskott
samt i fråga om befogenhet att eftergiva återkravsrätten. De förslag till avhjälpande
av dessa brister, som framförts av barnavårdsnämnden i Varbergs
stad, vill länsstyrelsen förorda och anser sig särskilt böra .understryka lämpligheten
av ett effektivt samarbete mellan barnavårdsnämnd och barnavårdsman
för att av barnets fader utfå underhållsbidrag.
Halmstads slott i landskontoret den 20 januari 1941.
Underdånigst
HILDING KJELLMAN.
PER KJELLMAN.
Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. :>7, § 14.
Till Konungen.
I skrivelse av den 30 december 1940 har Eders Kungl. Majit anmodat länsstyrelsen
att inkomma med yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört rörande tillämpningen av lagen den 18 juni 1937 örn förskottering av
underhållsbidrag till barn.
Med överlämnande av bilagda från barnavårdsnämnderna i Göteborgs stad
samt Västra Frölunda och Kville socknar införskaffade yttranden1 får länsstyrelsen
för egen del i underdånighet anföra följande.
De av revisorerna gjorda erinringarna avse i huvudsak den omfattning i
vilken bidragsförskott beviljats, intensiteten i barnavårdsnämndernas arbete
att utfå ersättning för utgivna medel samt länsstyrelsernas handläggning av
ärendena.
Vad då först beträffar den omfattning, i vilken bidragsförskott beviljats,
hava revisorerna konstaterat, att i det närmaste en tredjedel av de sammanlagda
kostnaderna för bidragsförskott i hela landet utbetalats av länsstyrelserna
i de tre län, som verkställa utbetalningar till landets tre största städer.
Förhållandet kan synas anmärkningsvärt, men är ändå ganska naturligt.
Bidragsförskotten utgå i de tre största städerna enligt bestämmelserna för
ortsgrupp III d. v. s. med 50 procent högre belopp än för ortsgrupp I. Detta
innebär till exempel för Göteborgs och Bohus län, där Göteborgs stad svarar
för mera än 4/r, av antalet bidragsförskott, att summan av utgivna bidragsförskott,
därest Göteborg tillhört exempelvis ortsgrupp I, skulle reduceras från
c:a 270,000 kronor till ett belopp understigande 200,000 kronor. På samma
1 Ej här avtryckta.
— 124
sätt skulle summan för de av revisorerna angivna tre länen komma att nedgå
från 795,000 kronor till något mellan 500,000 och 600,000 kronor eller sålunda
från en tredjedel till en fjärdedel av totala summan. Ofrånkomligt
är emellertid, alt de tre största städerna trots denna reducering svara för
större andel än vad som är direkt proportionellt mot folkmängden.
lill stor del torde detta bottna i det av revisorerna påpekade förhållandet,
att kännedomen örn möjligheten att erhålla bidragsförskott icke överallt
trängt in i det allmänna medvetandet. Man torde nog med ganska stor säkerhet
kunna hävda, att det i första hand är landsbygden, som ännu ej hell
kommit att tillämpa det nya institutet, medan städerna i desto större omfattning
anpassat sig efter den nya hjälpformen. Härvid fogade tablå upplagande
dels de lie största städerna inom länet, dels ock den största landskommunen
inom varje härad av länet bestyrker detta förhållande. Anmärkas
bör att vid uppställningen helt bortsetts från landskommunerna i Göteborgs
närhet, som i detta avseende närmast äro jämförbara med städerna.
En begränsning i antalet bidragsförskott kan även bero av, att vederbörande
barnavårdsnämnd redan på ett tidigt stadium lyckas förmå den underhållsskyldige
att fullgöra sin underhållsskyldighet. Man torde nog kunna
räkna med, att denna möjlighet vinner tillämpning mest på landsbygden med
den därstädes förhärskande bättre personkännedomen. Länsstyrelsen vill
i detta sammanhang hänvisa till vad barnavårdsdirektören i Göteborg i sin
av barnavårdsnämndens i Göteborg åberopade P. M. anfört örn barnets rätt
att erhålla bidragsförskott så snart underhållsbidrag förfallit till betalning
men icke guldits.
Gentemot vad revisorerna anfört örn det anmärkningsvärda i att bidragsförskott
beviljats för barn till exempelvis advokater, arkitekter, ingenjörer
med flera, att antalet bidragsförskott inom Göteborgs och Bohus län överstiger
dubbla antalet per ar födda utomäktenskapliga barn samt om önskvärdheten
av skärpta bestämmelser örn sterilisering, får länsstyrelsen hänvisa
till vad barnavårdsdirektören i Göteborg i sin ovanberörda P. M. anfört.
Det är uppenbart, att statsverkets kostnader för bidragsförskott mycket
bero av den intensitet, varmed barnavårdsnämnderna av de underhållsskyldiga
söka utfå ersättning för redan utgivna bidragsförskott. Revisorerna
hava också noga beaktat denna sak och påtalat olika försummelser från
barnavårdsnämndernas sida. Nämndernas arbete i detta avseende fordrar
både påpasslighet och omdöme. Det består dels i efterspanande av den underhållsskyldige,
dels ock i direkta åtgärder för bidragsförskottens ersättande.
Vad efterspanandet beträffar torde i manga fall av vederbörande nämnd
bedrivna privata efterforskningar giva lika goda och kanske bättre resultat
äp °m myndigheternas hjälp anlitas. Det bör därför som regel anses tilll
äckligt, örn det vid länsstyrelsens granskning av ingivna rekvisitioner av
statsbidrag föi bidragsförskott framgar, att nämnden — låt vara utan resultat
— själv bedrivit omfattande undersökningar. Att dessutom fordra polisundersökning
och eventuellt även efterlysning genom socialstyrelsens försorg
skulle i manga fall endast onödigtvis öka barnavårdsnämndernas redan förut
stora arbetsbörda. Vad åter beträffar nämndernas direkta åtgärder för att
av den underhallsskvldige utfå förskotterade bidrag, bör man nog hålla på
Mt tvångsåtgärder vidtagas, där ej annat hjälper. Undantag bör givetvis
göras för det stora antal fall, där det för nämnden framstår som uppenbart,
att dylika åtgärder ej skulle leda till resultat. I annat fall skulle vederbörande
myndigheter fullständigt i onödan komma att överbelastas med utmätnings-
och införselärenden. 1 sådana fall bör det anses tillräckligt att i statsbidragsrekvisitionen
angives exempelvis, att fadern är arbetslös och saknar
tillgångar. Den omständigheten att kommunen slutgiltigt har att bära en
— 125
fjärdedel av den oersatta bidragsförskottssumman, får också anses utgöra en
god garanti för att ej onödigtvis ersättningsskyldigheten eftersättes.
För att i någon mån få en uppfattning, huruvida institutet om bidragsförskott
medfört en minskning i ansträngningarna att utfå medel av försumliga
barnafäder, har länsstyrelsen införskaffat uppgifter från samtliga stadsfogdar
och landsfiskaler i länet beträffande under vart och ett av åren 1935—
1940 anhängiggjorda ärenden om införsel för underhållsbidrag. Att märka
är att uppställningen, som bifogas1, avser införsel för samtliga slag av underhållsbidrag,
alltså även exempelvis underhåll till frånskild hustru, vilket emellertid
torde sakna betydelse i detta sammanhang. Som av uppställningen
framgår, uppvisar år 1938 — alltså första bidragsförskottsåret — en påfallande
stark ökning i antalet införselärenden.
Under år 1939 förekommer ingen egentlig ändring i antalet. Under år 1940
är emellertid nedgången påtaglig, troligen beroende på speciella orsaker; dels
den ökade arbetslösheten, som i stor utsträckning försämrat möjligheten att
införselvägen utfå medel, dels ock de militära familjebidragen, som i avsevärd
mån torde minskat behovet av bidragsförskott och därmed antalet införselärenden.
Den gjorda uppställningen synes emellertid i varje fall giva
vid handen, att barnavårdsnämndernas ansträngningar att utfå underhållsbidrag
av barnafäderna icke minskat efter lagens tillkomst.
Länsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra örn de av barnavårdsdirektören
i Göteborg berörda svårigheterna att uttaga ersättning genom införsel
sedan underhållsskyldigheten upphört.
Vad slutligen beträffar länsstyrelsernas granskning av ärendena rörande
bidragsförskott, består densamma — förutom av en undersökning av att gällande
bestämmelser tillämpats vid bidragsförskottets beviljande — huvudsakligen
i granskning av barnavårdsnämndernas åtgärder att av den under -hållsskyldige utbekomma förskotterade belopp. Då detta i hög grad blir en
omdömesfråga, kan mycket lätt varierande praxis uppkomma hos de olika
länsstyrelserna. Det vore enligt länsstyrelsens förmenande därför värdefullt,
örn närmare direktiv utfärdades för denna granskning. Därvid bör, givetvis
utan att säkerheten eftersättes, hänsyn tagas till att barnavårdsnämndernas
redovisningar icke onödigtvis betungas med alltför vidlyftigt arbete. Rent
formella åtgärder böra sålunda icke påfordras, därest det kan förutses, att
de ej leda till verkligt resultat.
Göteborg i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
BIRGER GILLNER. SVEN LIDBERG.
Länsstyrelsens i Älvsborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anmodats att
efter hörande av barnavårdsnämnder i länet, i den utsträckning länsstyrelsen
funne lämpligt, avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
* Ej här avtryckt.
— 126 —
anfört i fråga om tillämpningen av lagen den 18 juni 1937 örn förskottering
av underhållsbidrag till harn. Till åtlydnad härav får länsstyrelsen dels
överlämna infordrade yttranden1 från barnavårdsnämnderna i Borås, Trollhättans
och Alingsås städer, dels anföra följande.
Vid första tillämpningen av en ny social hjälpform måste enligt länsstyrelsens
uppfattning en del olägenheter uppstå, som ej kunnat beräknas
av lagstiftarna. De författningsföreskrifter, som meddelas för möjliggörande
av kontroll, att den avsedda hjälpen kommer till rätt användning och att
vederbörliga åtgärder vidtagas för minskande av det allmännas kostnader,
äro ofta så kortfattade, att svårigheter måste uppstå för den eller de myndigheter,
som hava att handlägga ifrågavarande ärenden. Så har också varit
förhållandet vid tillämpningen av den genom ovannämnda lag tillskapade
hjälpformen, bidragsförskottet.
Vad först angår de av revisorerna upprättade tablåerna över statsverkets
kostnader för bidragsförskott under budgetåren 1938/39 och 1939/40, angående
antalet barn, som beviljats sådant förskott, angående barnafädernas
yrken och beträffande anledningen till att återkrav av det beviljade förskottet
icke kunnat göras gällande mot vederbörande barnafader, får länsstyrelsen
framhålla, att den upprättade statistiken, såvitt angår Älvsborgs län, är såtillvida
missvisande som före sistnämnda budgetårs utgång på grund av den
ökade arbetsbörda, som uppstått för länsstyrelsen på grund av krisläget, och
otillräcklig arbetskraft ett fyrtiotal statsbidragsansökningar för under år 1938
utgivna bidragsförskott icke hunnit slutbehandlas.
Beträffande statsrevisorernas anmärkningar i fråga örn av barnavårdsnämnderna
vidtagna åtgärder för indrivning av förskotten får länsstyrelsen
understryka vad barnavårdsnämnderna i Borås och Trollhättan anfört. Länsstyrelsen
delar nämndernas uppfattning, att de möjligheter, som stå nämnderna
till buds, ofta icke äro tillräckliga för att på ett effektivt sätt indriva
utgivna förskott, och får därför förorda, att flera möjligheter härutinnan tillskapas
eller att de nuvarande instituten göras mera effektiva. Länsstyrelsen
får därjämte i detta sammanhang föreslå, att föreskrifter meddelas, att barnavårdsnämnd
skall minst ett visst antal gånger årligen verkställa utredning
i sådana ärenden, där anledning förefinnes, att förskottet eller del därav kan
återbekommas. I ett flertal av länsstyrelsen handlagda fall hava barnavårdsnämnderna
först relativt lång tid efter förskottets beviljande vidtagit åtgärder
för återkrav.
Vidkommande revisorernas påpekande angående tillämpningen av reglerna
för barnavårdsnämnds eftergivande av utgivna bidragsförskott får
länsstyrelsen, som i avsaknad av närmare uppgifter angående de av revisorerna
relaterade fallen i Älvsborgs län icke är i tillfälle lämna närmare förklaring
till påtalade förhållanden, framhålla, att i de fall, då eftergift skett,
länsstyrelsen örn möjligt låtit genom taxeringsnämnderna kontrollera vederbörande
barnafaders inkomst under dels det år, bidragsförskottet utgivits,
dels föregående och påföljande år. Den omständigheten, att vederbörande i
handlingarna rubricerats som rörelseidkare, behöver enligt länsstyrelsens
mening icke innebära, att han har eller kan få möjlighet att återbetala förskottet.
Länsstyrelsen finner emellertid liksom revisorerna ofrånkomligt, att
noggranna föreskrifter meddelas om vad härvidlag åligger barnavårdsnämnd
och länsstyrelse. En möjlighet vore enligt länsstyrelsens mening att överlåta
helt åt länsstyrelsen att vid prövning av statshidragsansökningarna besluta,
om återkravsrätt skall eftergivas. Barnavårdsnämnden hade då att med bifogande
av de handlingar, som barnavårdsnämnden ville åberopa, i samband
med statsbidragsansökningen inkomma med förslag i ärendet. Länsstyrelsens
1 Ej här avtryckta.
— 127
beslut skulle delgivas barnavårdsnämnden i samband med utbetalningen av
statsbidraget. Barnavårdsnämnden borde vidare vid statsbidragsansökningarna
under visst antal år från det år, det sista förskottet beträffande visst
barn utgivits, foga en förteckning över utestående förskott samt redogörelse
över vad från nämndens sida åtgjorts för indrivning av förskotten. Hade under
dessa år intet kunnat återbekommas, skulle återkravsrätten utan vidare
eftergivas.
Barnavårdsnämnden i Borås stad har i sitt yttrande anfört vissa synpunkter
beträffande revisorernas påpekanden angående tillämpningen av bestämmelsen
att barnavårdsnämnd har att noga vaka över att bidragsförskottet
kommer barnet tillgodo. Länsstyrelsen instämmer i vad barnavårdsnämnden
anfört.
Slutligen får länsstyrelsen framhålla att genom de nya sociala hjälpformer,
som tillskapats under de senaste åren, stora krav på juridisk kunskap
ställas å barnavårdsnämnderna, framför allt på landsbygden, där i regel
möjlighet icke förefinnes att erhålla kompetenta ledamöter. I all synnerhet
vid tillämpningen av nu ifrågavarande stadganden synas svårigheterna för
nämnderna vara stora. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida icke barnavårdsnämnderna
till exempel genom »Meddelanden från kungl, socialstyrelsens
byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden» kunde erhålla en klar
och lättfattlig orientering och handledning i fråga om de rättsliga institut, som
härvidlag stå till nämndernas förfogande.
Vänersborg i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
UNO HENTZ.
ROLF LINDQVIST.
Länsstyrelsens i Skaraborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Genom kungl, remiss den 30 december 1940 anmodad att avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer anmärkt beträffande handläggningen
av ärenden angående bidragsförskott enligt lagen den 18 juni 1937 om förskottering
av underhållsbidrag till barn får länsstyrelsen med överlämnande
av yttranden från barnavårdsnämnderna i Mariestad,1 Falköping, Skövde1
och Lidköping1 för egen del anföra följande.
Revisorerna hava gjort gällande, att brister vidlåda handläggningen från
håde länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas sida av ärenden angående
bidragsförskott samt att detta i första hand heror på att närmare föreskrifter
angående ifrågavarande myndigheters skyldigheter och befogenheter i förevarande
avseende saknas. Ovannämnda lags 20 §, som stadgar, alt utgift för
bidragsförskott till viss angiven del bestrides av statsmedel »i den mån ersättning
ej kunnat uttagas hos den underhållsskyldige», lämnar visserligen
möjlighet för länsstyrelsen att såsom villkor för utbetalande av statsbidrag
1 Ej bär avtryckta.
— 128 —
— där ej särskilda skäl föreligga till eftergift av barnavårdsnämnds rätt till
återbetalning — fordra, att barnavårdsnämnd vidtagit alla möjliga lagliga
åtgärder för återkrävande av utgivet bidragsförskott. I åtskilliga fall torde
dock dylika åtgärder bli resultatlösa och endast vålla skriverier och kostnader.
Emellertid är det klart, att närmare bestämmelser om länsstyrelsernas
befogenheter och skyldigheter i fråga om övervakningen äro lämpliga för
vinnande av en enhetlig behandling av frågan. I övrigt vill länsstyrelsen åberopa
vad barnavårdsnämnden i Falköping anfort.
Mariestad i landskontoret den 15 januari 1941.
Underdånigst
CARL MANNERFELT.
R. DAHLSTRÖM.
Barnavårdsnämndens i
Falköping
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Kungl. Majus befallningshavande i Skaraborgs län.
Anmodad avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
beträffande lagen örn underhållsbidrag till barn och dess tillämpning, får
barnavårdsnämnden i Falköpings stad härmed återställa remissakten och
vördsamt anföra följande:
Beträffande lagen och dess utformning.
Lagen örn bidragsförskott vidlåder vissa brister enligt nämndens uppfattning.
Vid lagens tillkomst förutsattes bl. a., att fattigvård eller annan hjälpform
ej skulle behöva tillgripas för av lagen berörda barn. Fattigvårdsunderstöd
och barnbidrag utgår nu emellertid i flera fall samtidigt med bidragsförskott.
En annan olägenhet är, att de ekonomiska bestämmelserna förhindrar
bidrag i många fall av verkligt nödläge, men däremot ibland ger
barnet fullt bidrag, när modern har förmåga att själv försörja eller i väsentlig
mån bidraga till barnet. Nämnden avser härmed stadgandet att ett föregående
års inkomst, taxeringen, skall ligga till grund för beviljande av bidrag.
Undantag bör i lagen införas, som bereder sjuk, medellös moder rätt
till bidragsförskott redan från och med tiden för hennes arbetsoförmåga.
Beträffande rätten att eftergiva bidragsförskott bör särskilda bestämmelser
härom givas, så att enhetlighet uppstår. Fall förekommer då man vid
ansökningen till länsstyrelsen ej kan avgöra, huruvida eftergivande är befogat
eller ej. I sådana fall skulle detta lämpligen kunna ske vid påföljande
års ansökan.
Beträffande gransknings- och redovisningsförfarandet.
Revisorenas påpekande att i blanketterna förefinnas upprepningar och
att formulären ej äro fullt överskådliga får nämnden instämma i. De nya
blanketterna böra enligt nämndens uppfattning lämna plats för taxeringsoch
mantalsskrivningsmyndigheternas bestyrkande av de lämnade uppgifterna
för att härigenom underlätta länsstyrelsens kontroll. För barnavårds
-
— 129 —
nämnderna synes det vara av värde att tidigare ansökningshandlingar finnas
tillgängliga å landskontoren, varigenom hänvisning och korrespondens
kan ske genom åberopande av gammalt ansökningsnummer etc., och anhålles
alt vid redovisningen länsstyrelsen—staten hänsyn härtill tages.
Barnavårdsnämndernas handläggning av bidragsförskottsärenden.
Närmare regler och anvisningar böra av staten utformas, då behov härav
föreligger. Inom mindre barnavårdssamhällen synes bristande kännedom
om lagen föreligga. Ett lämpligt förfaringssätt vore att staten, i likhet
nied vad som skett beträffande lagen om mödrahjälp, anordnade upplysningsmöten
och konferenser på lämpliga platser i länen, exempelvis genom
barnavårdsförbundens medverkan.
I lagen stadgas, att barnavårdsnämnd inträder å barnets vägnar gentemot
fäder för lämnat bidragsförskott. Härigenom synes barnavårdsmannen
bliva avkopplad från ärendets ekonomiska handläggning, men förfares
olika i dessa fall från nämndernas sida. Lämpliga föreskrifter bör utformas
huruvida barnavårdsman fortfarande skall biträda i ärendet eller nämnden
helt handlägga detsamma.
I de fall nämnderna begära utredning angående vederbörande faders
uppehållsort, arbete, ekonomiska förhållanden och möjlighet att genom införsel
betala bidrag, arbetsvillighet etc., synes det önskvärt att polis- och
andra myndigheter nedlade större omsorg vid dessa utredningar, vilka eljest,
som av revisorerna påpekats, bliva helt pro forma. Anmärkningar att fäder
med sannolika bidragsmöjligheter ej betala utan undandraga sig sina skyldigheter
torde då kunna bortfalla. Polismyndigheternas yttranden böra exempelvis
utmynna i ett bestämt uttalande örn åtgärder kan vidtagas eller ej.
Beträffande efterlysning genom socialstyrelsen får nämnden konstatera,
att delta efterlysningsförfarande ej är tillräckligt effektivt. Under år 1939
efterlystes tvenne fäder av nämnden men har ingeldera fallet ännu lett till
något resultat. Effektivisering är härför av nöden t. ex. genom att polis-,
militär- och andra myndigheter, event, arbetsgivare, åläggas att inom respektive
områden söka de efterlysta. Förhållandet att Stockholm efterlyst
292 fall mot Skaraborgs län endast 9 fall torde kunna förklaras genom att
vårt län, i avsaknad av större städer, lättare kan uppspåra de fäder, som
avvikit genom t. ex. barnavårdsnämndernas egna efterforskningar, vilka ju
också av revisorerna förordas såsom varande mera framgångsrika. Under
nu rådande förhållanden skulle en möjlighet förefinnas till effektivare uppspårande
av efterlysta personer genom samarbete med livsmedelskommissionens
organ vid utdelning av bcredskapskort, t. ex. så att kort endast utlämnades
på den plats, där vederbörande är kyrkobokförd och icke som nu
sker, där personer stadigvarande vistas.
Av revisorerna påpekat förhållande att bidragsförskotten skulle lia förfelat
sin verkan beträffande särskilt de utackorderade barnen i sådan mån
att någon förbättring i vederbörande barns ekonomiska ställning ej skulle
lia inträtt, synes detta i viss mån strida mot bestämmelserna i lagen, som
stadga att bidragsförskott må täcka vårdkostnaderna för av nämnderna omhändertagna
barn. Någon standardhöjning bar i många fall ej kunnat ske,
då ju med fadern avtalade bidrag bestämmer storleken av bidragsförskottet.
Lagen synes dock lia åstadkommit en garanti att fosterbarnen verkligen
erhålla avtalsenliga bidrag.
Ang. skärpta bestämmelser örn sterilisering.
Nämnden kan inte nog starkt påpeka vikten av att lagen örn sterilisering
göres effektiv. En allmän sterilisering av alla asociala individer, bl. a. tat
9—41745,
1. Rev. berättelse ant), statsverket år 1940. II.
130
tarna, är nödvändig. Lagen bör utsträckas till att jämväl omfatta fäder till
minst två u. ä. barn med olika mödrar.
Allmänt omdöme.
Lagen örn bidragsförskott har under den korta tid som gått för barnen
åstadkommit en väsentlig förbättring och torde i fortsättningen, när en
mera allmän kännedom erhållits och vissa förbättringar skett, bliva än
värdefullare. Barnavårdsnämnderna böra genom statsmakterna beredas
ökade upplysningsmöjligheter om lagen ifråga och kan jämväl ifrågasättas,
huruvida ej ett förskottsutbetalande av kostnaderna kan ske för att undvika
att kommunerna få ligga ute med dessa kostnader för lång tid. Av revisorerna
påpekade förhållanden beträffande statsmakternas felberäknade utgifter för
lagen, torde i viss mån förklaras av att statens utgifter beräknas olika mot
barnavårdsnämndernas redovisningsperioder.
Falköping den 13 januari 1941.
Å barnavårdsnämndens vägnar:
OSCAR JONSSON.
Ordförande.
Carl G. Åberg.
Syssloman.
Länsstyrelsens i Värmlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Sedan länsstyrelsen genom nådig remissresolution den 30 december 1940
anmodats avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i
fråga om tillämpning av lagen den 18 juni 1937 (nr 383) om förskottering
av underhållsbidrag till barn, får länsstyrelsen härigenom i underdånighet
anföra följande.
Länsstyrelsen har från barnavårdsnämnderna i länets 3 största städer
samt 2 största landskommuner infordrat yttrande i ärendet, vilka yttranden
biläggas.1
Riksdagens revisorers påpekande av vissa brister hos de genom ifrågavarande
lag fastställda formulären synes länsstyrelsen väl grundat och en
omarbetning av berörda formulär torde bliva ofrånkomlig, i synnerhet som
bidragsförskotten av allt att döma torde komma att ökas i antal för varje
år. I detta län har av barnavårdsnämnderna endast använts fastställda formulär,
i vissa fall kompletterade med specifika sammanställningar över
nämndernas kostnader för samtliga bidragsförskottsberättigade barn samt
vederbörande barnafäders inbetalningar.
Vidkommande barnavårdsnämndernas indrivande av oguldna underhållsbidrag
vill det synas, som om några barnavårdsnämnder i förlitande på
statens förmåga varit alltför ointresserade av indrivningen av förfallna underhållsbidrag,
men i stort sett torde barnavårdsnämnderna hava fullgjort
sina åligganden härutinnan efter bästa förmåga. I många fall synas emel
-
1 Ej här avtryckta.
— 131 —
lertid stora svårigheter föreligga att ens kunna anträffa den försumlige
barnafadern. Möjligheten att genom kungl, socialstyrelsens försorg få vederbörande
efterlyst har icke av nämnderna begagnats i någon större omfattning;
i detta sammanhang torde måhända Kristinehamns barnavårdsnämnds
uppfattning om denna efterlysnings effektivitet förtjäna omnämnande.
Den av statsrevisorerna påtalade ojämnheten i tillämpningen av reglerna
om barnavårdsnämndernas möjlighet att jämlikt 17 § förenämnda lag eftergiva
bidragsförskott har även av länsstyrelsen observerats och torde närmare
föreskrifter för ernående av enhetlighet härutinnan vara erforderliga. Liksom
barnavårdsnämnden i Arvika stad vill länsstyrelsen framhålla, att eftergivande
av rätten att återkräva utgivna bidragsförskott endast bör ske i
särskilda undantagsfall, och icke, såsom på sina håll synes hava skett, för
att få ärendet avfört från dagordningen.
Beträffande bidragsförskottens inverkan på de utackorderade barnens
ställning synes, såsom statsrevisorerna påpekat, någon förbättring i dessa
barns ställning i allmänhet icke hava inträtt utan följden allenast blivit, att
vederbörande barnavårdsnämnd av statsmedel får sina utgifter täckta till
viss del. Dessa barns ställning torde helt bero på vederbörande barnavårdsnämnds
övervakande åtgärder över fosterhemmen.
Länsstyrelsens skyldigheter och åligganden vid granskning av inkomna
ansökningar om gotlgörelse av statsmedel för utgivna bidragsförskott äro i
lagen, § 21, så knapphändigt behandlade, att av statsrevisorerna påtalade
brister i länsstyrelsernas handliavande av hithörande spörsmål äro förklarliga.
Kontrollen hos länsstyrelserna måste i de flesta fall inskränka sig till
formell granskning av inkomna handlingar, att förutsättning för beviljande
av bidragsförskott förelegat, att det utgivna beloppet icke är för högt beräknat
samt att barnavårdsnämnden vidtagit de åtgärder, som stått till
buds, för återkrävande hos barnafadern av utgivet underhållsbidrag. Härvid
har länsstyrelsen att rätta sig helt efter det föreliggande arbetsmaterialet,
som oftast består -—• förutom av ansökan med föreskrivna bilagor •— av
rapporter från verkställda polisundersökningar om barnafädernas ekonomiska
ställning m. m. Endast i undantagsfall har härvarande länsstyrelse
ansett sig förhindrad utbetala statsbidrag till barnavårdsnämnd i anledning
av att nämnden icke genom tillgängliga tvångsmedel skaffat sig ersättning
av barnafadern för utgivet bidragsförskott. Härvid har länsstyrelsen bedömt
frågan med tillhjälp av för länsstyrelsen tillgängliga uppgifter angående
barnafaderns taxering m. m. Självfallet kunna sådana utredningar
icke i varje särskilt fall företagas hos länsstyrelsen, beroende på exempelvis,
att barnafadern bor i annat län, icke är taxerad o. s. v.
Med instämmande i av Karlstads barnavårdsnämnd gjort uttalande angående
eventuell ändring av lagen om bidragsförskott får länsstyrelsen för
sin del i underdånighet anföra, alt någon sådan ändring för närvarande icke
synes vara av behovet påkallad, men att vissa tillämpningsföreskrifter i enlighet
med statsrevisorernas uttalande torde böra utfärdas för åstadkommande
av en mera enhetlig lagtillämpning.
Karlstad i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
IVAR VENNERSTRÖM.
WILHELM DALÉN.
— 132 —
Länsstyrelsens i Örebro län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Med nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anmodats avgiva
yttrande över vad riksdagens revisorer anfört i fråga örn ersättningar
till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott.
Länsstyrelsen har i ärendet inhämtat yttranden från barnavårdsnämnderna
i Örebro och Karlskoga städer samt Ljusnarsbergs, Fellingsbro och Askers
socknar, vilka yttranden här bifogas.1
För egen del får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Revisorerna ha funnit, att brister vidlåda handläggningen av bidragsförskottsärendena
från länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas sida. Vad
därutinnan brustit från nämndernas sida torde huvudsakligen hava bestått
uti underlåtenhet att tillräckligt effektivt från barnafäderna indriva förskjutna
belopp. Anmärkningen torde vara — åtminstone beträffande vissa barnavårdsnämnder
— befogad, men rättelse härutinnan bör snabbt kunna vinnas
med en noggrann kontroll från länsstyrelsernas sida vid granskningen av
statsbidragsansökningarna.
Vad revisorerna anfört därom, att en del länsstyrelser »varit väl släpphänta
i sina krav» på barnavårdsnämnderna, kan icke gälla härvarande länsstyrelse.
Den granskning, som statsbidragsansökningarna här underkastats,
har nämligen varit synnerligen ingående och har omfattat icke allenast de
av nämnderna ingivna å föreskrivna blanketter lämnade uppgifterna. Länsstyrelsen
har därjämte infordrat hos nämnderna inneliggande handlingar,
som legat till grund för beviljande av bidragsförskott, ävensom de polisrapporter
och andra handlingar, som utvisat de åtgärder nämnderna vidtagit
för att av barnafäderna utfå utgivna förskott. Vidare har länsstyrelsen i
samtliga ärenden kontrollerat vederbörande mödrars — i förekommande fall
även deras mäns — taxeringar samt i stor utsträckning låtit verkställa polisutredningar
till utrönande av de underhållsskyldigas vistelseort och ekonomiska
förhållanden.
I de fall, där formella felaktigheter därvid framkommit ävensom där barnavårdsnämnderna
befunnits icke hava vidtagit tillräckligt effektiva åtgärder
för återkrävande av förskotten, har länsstyrelsen trots avsaknad av bestämmelse
i lagen härom vägrat statsbidrag.
Önskvärt vore örn föreskrifter kunde meddelas därom, att barnavårdsnämnderna
vid sina statsbidragsansökningar skola foga föreliggande domstolsutslag
eller avtal örn underhållsskyldighet ävensom polisrapporter och
andra dylika handlingar i original eller bestyrkta avskrifter. Vidare böra
bifogas taxeringslängdsutdrag angående mödrarnas ävensom i förekommande
fall deras mäns senaste taxeringar eller bevis, att desamma icke undergått
taxering. Slutligen böra ansökningarna kompletteras med uppgift om dagen
för ingivande till nämnderna av ansökan om bidragsförskott, örn så skedde,
skulle länsstyrelsernas granskningsarbete i hög grad underlättas.
Nu gällande formulär böra omarbetas. Därvid torde böra beaktas de blanketter,
som användas av barnavårdsnämnden i Örebro och som finnas fogade
vid barnavårdsnämndens här bilagda yttrande.
Gällande författning måste betecknas som bristfällig därutinnan, att den
icke lämnar länsstyrelserna några direktiv för deras granskningsarbete. Vad
Ej här avtryckta.
— 133 —
revisorerna i detta hänseende anfört bör beaktas. Särskilt bör föreskrift lämnas
därom, att länsstyrelse äger vägra statsbidrag, om förutsättningar för beviljande
av bidragsförskott icke förelegat eller barnavårdsnämnderna kunna
anses hava brustit uti sin verksamhet för indrivande bos de underhållsskyldiga
av förskjutna belopp. Denna möjlighet bör finnas även örn nämnderna
begagnat sig av den i 17 § andra stycket medgivna rätten att eftergiva återkrav.
Vidare bör det åligga barnavårdsnämnderna att vid sina till länsstyrelserna
ingivna ansökningar foga en utförlig redogörelse för av dem vidtagna åtgärder
för utkrävande av förskjutna bidrag i sådana ärenden, där bidragsförskott
tidigare år utgått men sedermera upphört. Länsstyrelserna böra
tillika hava möjlighet att begränsa statsbidragen i motsvarande mån, som
brister härutinnan kunna konstateras.
Den lämpligaste formen för meddelande av länsstyrelsernas beslut kan
diskuteras. Revisorerna ha därvid meddelat, att de vid sin granskning funnit,
att vissa länsstyrelser vid anordningarna fogat protokoll, som utvisat
allenast det belopp, som till varje barnavårdsnämnd utanordnats. Andra länsstyrelser
åter hava bilagt protokoll, i vilka redovisats det till varje barn utbetalda
beloppet. Slutligen ha vissa länsstyrelser vid anordningarna fogat
samtliga av nämnderna insända ansökningshandlingar. Härvarande länsstyrelse
har använt sig av det andra tillvägagångssättet delvis i överensstämmelse
med det sedan många år tillämpade sättet för beviljande av statsbidrag
till fattigvårdsstyreiser och barnavårdsnämnder enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna.
Därigenom vinnes också den fördelen, att barnavårdsnämndernas
handlingar kvarligga hos länsstyrelsen för att finnas tillgängliga vid
granskning av kommande års statsbidragsansökningar. Enligt länsstyrelsens
förmenande är detta system att förorda.
Av härvid fogade yttranden framgår, att även de av länsstyrelsen hörda
barnavårdsnämnderna i stor utsträckning funnit fastställda blankettformulär
otillfredsställande, varjämte åtskilliga bestämmelser i bidragsförskottslagen
befunnits svårtolkade.
Önskemålet av förbättrade formulär har förut berörts. Ävenså får det anses
föreligga ett behov av klarare bestämmelser rörande villkoren för erhållande
av bidragsförskott, även om numera uti åtskilliga avseenden klarhet
vunnits genom av Eders Kungl. Majit under de senaste åren meddelade
beslut.
Vad i övrigt i dessa yttranden anförts finner länsstyrelsen icke föranleda
till annat särskilt uttalande, än att det av barnavårdsnämnden i Askers socken
uppmärksammade spörsmålet om bidragsförskott för barn till nyblivna
ogifta mödrar synes värt beaktande. Visserligen kunna dessa i de flesta fall
komma i åtnjutande av mödrahjälp, men otvivelaktigt kan det för dem
mången gång te sig som en svår orättvisa att icke kunna komma i åtnjutande
av bidragsförskott på grund av det formella hindret, att de åsatts taxering
för en icke längre förefintlig inkomst.
örebro slott i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
BROR C. HASSELROT.
KJELL EDSTRÖM.
— 134 —
Länsstyrelsens i Västman
lands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Sedan länsstyrelsen genom nådig remiss den 30 december 1940 anmodats
att efter hörande av barnavårdsnämnder i länet i den utsträckning, länsstyrelsen
funne lämpligt, avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört
rörande ersättning till barnavårdsnämnder för bidragsförskott, har länsstyrelsen
anmodat fyra barnavårdsnämnder att yttra sig häröver. En av dessa
har icke avgivit yttrande. Med översändande av yttranden1 från de tre övriga
barnavårdsnämnderna får länsstyrelsen för egen del anföra följande.
Bidragsförskottsinstitutet har tillskapats för att i fall, då fader enligt dom
eller avtal är skyldig att utgiva underhållsbidrag för barn, men icke fullgör
denna sin skyldighet, barnet skall erhålla bidraget i förskott genom
kommunens försorg, utan att fattigvård behöver anlitas, vilket härvidlag ansetts
olämpligt.
Redan då länsstyrelsen yttrade sig över särskilda sakkunnigas förslag till
lagstiftning i ämnet, uttryckte länsstyrelsen farhågor för att i många fall för
ifrågavarande barns underhåll och uppfostran fattigvård dock skulle behöva
tagas i anspråk vid sidan av bidragsförskotten. Det har här i länet visat
sig, att så även blivit fallet. Sålunda har från Västerås stad upplysning erhållits,
att detta förhållande inträffat i synnerligen många fall. Det synes
länsstyrelsen att det vore av intresse att denna fråga bleve utredd statistiskt
för landet i dess helhet, så att därav kunde dragas nödiga konsekvenser vid
den översyn av samhällets hjälpverksamhet, som för närvarande pågår.
Huru stora statens utgifter för bidragsförskotten bliva, är ju beroende på
i vilken utsträckning dels bidragsförskott beviljas av barnavårdsnämnderna
på grund av fädernas oförmåga eller försumlighet att erlägga underhållsbidrag,
dels nämnderna kunna indriva de förskotterade beloppen. Det är att
förmoda, att dessa utgifter i kristider med arbetslöshet eller mindre inkomster
komma att stegras. Vad angår nämndernas indrivning av förskotten,
finnas fall i stort antal, där det av olika anledningar varit omöjligt att
återfå utgivna belopp antingen helt eller delvis av fäderna. I många
fall hava emellertid nämnderna underlåtit att vidtaga nödiga åtgärder för
förskottens återkrävande, ehuru fäderna bort kunna återgälda dessa. Ofta
hava nämnderna härvid hänvisat till att barnavårdsmännen icke tillräckligt
övervakat fädernas återbetalning, ett förhållande som icke fritager nämnderna
från ansvar, då dessa ytterst äro ansvariga för övervakningen. Här i
länet hava förekommit fall, då barnavårdsnämnd först efter utgången av
det år, bidragsförskottet avser, vidtagit åtgärder för dess återkrävande. Länsstyrelsen
har tolkat gällande lag om förskottering av underhållsbidrag iill
barn så, att den ansett sig böra vägra statsbidrag helt eller delvis i dylika
fall, då förskott borde kunnat återbekommas, därest barnavårdsnämnd icke
visat försumlighet i fråga om indrivningen.
Beträffande efterspaning av de underhållsskyldiga fäderna samt utredning
örn deras ekonomiska förhållanden har länsstyrelsen den erfarenheten, att
dessa åtgärder bäst vidtagas genom polismyndigheternas försorg, då härigenom
i allmänhet de noggrannaste uppgifterna erhållits.
Vad angår revisorernas uttalande örn barnavårdsnämndernas sätt att vaka
1 Ej bifogade länsstyrelsens yttrande.
— 135—
över att förskotten komma barnen till godo, instämmer länsstyrelsen i barnavårdsnämndens
i Västerås yttrande.
De svagheter, som vidlåda tillämpningen av bidragsförskottsinstitutet, torde
huvudsakligen sammanhänga med försummelse från barnavårdsnämndernas
sida beträffande indrivning av förskott och obefogat eftergivande av
rätten till återkrav. Dessa bristfälligheter anser länsstyrelsen bäst avhjälpas
genom en effektiv kontroll av länsstyrelserna i samband med granskning
av ansökningarna om statsbidrag. 1 lagen om förskottering av underhållsbidrag
till barn bör möjligen genom ett särskilt tillägg till 17 § framhållas
barnavårdsnämnds skyldighet att snarast efter det förskott beviljats vidtaga
nödiga åtgärder för dess återgäldande. I 21 § bör bestämmelse införas om
att länsstyrelse har att vid granskning av ansökan örn gottgörelse av statsmedel
tillse, att barnavårdsnämnd vidtagit nödiga åtgärder för förskottets
återgäldande av fadern samt att obefogat eftergivande av rätten till återkrav
därav icke skett. Vidare bör i lagtexten utsägas att länsstyrelse, som finner
barnavårdsnämnd hava gjort sig skyldig till försummelse i dessa avseenden,
äger avslå ansökan om statsbidrag, avseende visst barn, helt eller delvis,
beroende på hur lång tid av året försummelsen får anses hava pågått, därest
icke av handlingarna framgår, att fadern, även om försummelse av nämnden
icke förelegat, icke kunnat återgälda förskottet. Däremot torde det knappast
vara möjligt att i författningsväg med något anspråk på fullständighet
reglera, vilka åtgärder barnavårdsnämnd har att vidtaga för förskottens indrivande;
de enskilda fallen äro av så olika natur, att från fall till fall får
bedömas, på vad sätt försumlig fader bör förmås återgälda beloppet.
Den bestämmelse, sorn nu reglerar barnavårdsnämnds möjlighet att eftergiva
rätt till återkrav av förskott, synes icke hava missbrukats här i länet
och synes densamma länsstyrelsen tillräcklig med den övervakningsrätt för
länsstyrelse, som här föreslås uttryckligt lagfäst.
Länsstyrelsen får härjämte i fråga om formuläret till ansökan örn bidragsförskott
och formulär 2 beträffande ansökan örn gottgörelse av statsverket
för utgivna bidragsförskott, anföra följande.
Å det förra formuläret finnes under B II (annan inkomst än av eget arbete)
angivet även barnbidrag. Detta ord synes böra utgå, då uppburet barnbidrag
icke torde inverka på bidragsförskotts storlek.
Beträffande det senare formuläret anser länsstyrelsen, att under Anvisningar
särskilt bör framhållas, att barnavårdsnämnd under Anmärkningar
skall angiva, när förskottsansökan inkom till barnavårdsnämnd, huruvida
modern har vårdnaden om flera till bidragsförskott berättigade barn samt
beträffande gift kvinna antal barn under 16 år, som makarna hava att försörja
och vilka icke äro berättigade till barnbidrag eller bidragsförskott.
Dessa uppgifter äro av vikt, då det gäller att kontrollera, örn barnavårdsnämnd
beviljat förskott för rätt tid och till riktigt belopp.
Länsstyrelsen bilägger ett exemplar av ett sitt den 11 december 1940 beslutat
cirkulär,1 vilket länsstyrelsen tillställt barnavårdsnämnderna i länet
rörande bidragsförskottsärenden.
Västerås slott i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
AXEL RUDBERG.
1 Ej här avtryckt.
II. SUNDSTRÖM.
— 136 —
Länsstyrelsens i Kopparbergs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Härigenom får länsstyrelsen i Kopparbergs län avgiva underdånigt utlåtande
i anledning av vad 1940 års riksdags revisorer yttrat rörande tillämpningen
av lagen örn förskottering av underhållsbidrag till barn och i sådant
avseende anföra följande.
Länsstyrelsen bar infordrat yttranden i ämnet från barnavårdsnämnderna
i Falu stad, Stora Kopparbergs, Leksands, Llusby och Älvdalens socknar,
vilka härjämte bifogas.1
Vad först angår den av revisorerna upptagna frågan örn formulär för sökande
av statsbidrag hade länsstyrelsen redan vid sin första granskning
funnit, att formuläret icke var överskådligt och att detta genom sin brist
föranledde onödigt arbete för länsstyrelsen. Till följd därav utsände länsstyrelsen
en rundskrivelse till barnavårdsnämnderna i länet med begäran, att
ansökningen örn gottgörelse av statsmedel för utgivna bidragsförskott skulle
uppställas på sätt skrivelsen utvisade. Såsom av skrivelsen, vilken härjämte
bifogas,1 framgår, angives först barnets namn, därefter det under redovisningsåret
av nämnden utgivna bidragsförskottet, därefter det av den underhållsskyldige
under redovisningsåret inbetalda beloppet, motsvarande sålunda
ersatt förskott, därefter kommunens verkliga kostnad eller skillnaden
mellan utbetalt och ersatt förskott, och slutligen i sista kolumnen gottgörelse
av statsmedel eller av nästföregående kolumn: kommunens kostnad. Härigenom
kommer icke den skriftliga anordningshandlingen, varigenom ^anordning
av gottgörelse av statsmedel sker, att utvisa den ersatta delen av det utgivna
bidragsförskottet. Lagen örn bidragsförskott synes emellertid icke giva stöd
för att så skall vara fallet (§ 20). Av intresse är dock, att av rekvisitionshandlingarna
framgår dels de faktiskt under visst redovisningsår av länets
barnavårdsnämnder utbetalda bidragsförskotten, dels vad under samma tid
från underhållsskyldiga ingått i ersättning för dessa förskott. Genom en
överarbetning av rekvisitionsblanketterna och med den uppställning av desamma,
som länsstyrelsen vidtagit, kan dock lätt dessa uppgifter erhållas.
I anslutning härtill tillåter sig länsstyrelsen hänvisa till sin rundskrivelse till
barnavårdsnämnderna den 30 december 1940, som jämväl bifogas.1 Denna
innehåller ett påpekande, att den redovisning, som skall ske jämlikt § 22 lagen
om förskottering av underhållsbidrag, icke gäller sådan ersättning, som avser
det år, för vilket gottgörelse begäres. Det har nämligen visat sig att åtskilliga
barnavårdsnämnder icke förstått särskilja den ersättning, som avser och som
ingått under visst redovisningsår, från den ersättning, som ingått under ett
senare redovisningsår, men icke avsett det redovisningsår, under vilket det
influtit. Länsstyrelsen får med åberopande av vad sålunda anförts i underdånighet
hemställa om en överarbetning av de fastställda blanketterna så
att dessa bringas i överensstämmelse med den av länsstyrelsen här närmare
angivna utformningen.
Beträffande länsstyrelsens granskning av statsbidragsrekvisitionerna får
länsstyrelsen framhålla följande. Granskningen har icke blott varit siffermässig
och formell utan, så långt möjligt varit, även innefattat granskning
av förhållandena, som legat bakom de särskilda bidragsförskottsfallen. Här
-
1 Ej här avtryckta.
— 137 —
vid har länsstyrelsen självfallet särskilt tagit sikte på frågan, huruvida från
barnavårdsmannens eller barnavårdsnämndens sida gjorts vad som varit påkallat
för att utfå underhållsbidrag frän vederbörande. Det har härvid visat
sig, att under det vissa barnavårdsdistrikt därvidlag varit oklanderliga andra
distrikt däremot varit anmärkningsvärt eftergivna. Ja, distrikt hava funnits,
där över huvud taget knappast något åtgjorts för uttagande av underhållsbidragen.
Det synes länsstyrelsen vid sådant förhållande nödvändigt, att
länsstyrelsernas befattning med granskningen av rekvisitionerna kommer
att innefatta en saklig granskning av desamma. En dylik granskning, rätt
bedriven, måste medföra, att underhållsbidragen på ett helt annat sätt än
vad tidigare varit fallet komma att utgöras. I samband härmed får länsstyrelsen
framhålla, att länsstyrelsen erfarit, att barnavårdsnämnds möjlighet
att meddela arbetsföreläggande icke alltid synes hava utnyttjats i den
utsträckning, som i vissa fall bort ske för ernående av bättre inbetalning av
underhållsbidrag. Härvid må omnämnas, att sedan länsstyrelsen föreslagit
en barnavårdsnämnd meddela sådant föreläggande och nämnden i anledning
härav jämväl delgivit barnafadern sitt beslut om dylikt föreläggande denne
inbetalat ett belopp av i det närmaste 500 kronor, utgörande förfallna underhållsbidrag.
I detta fall hade genom införsel intet uttagande av underhållsbidrag
kunnat ske. I detta sammanhang får länsstyrelsen påtala den
omgång, som i många fall synes hava skett i avseende å meddelande av införselbeslut.
Därigenom att länsstyrelserna hade sig anförtrott den sakliga
granskningen av de rekvisitioner, varom här är fråga, skulle länsstyrelserna
kunna verkningsfullt övervaka även denna del av åtgärderna för underhållsbidragens
behöriga inbetalning.
Vad efterlysning av barnafäder angår synes den genom socialstyrelsen
verkställda icke alltid vara tillfyllest. Då sådan efterlysning skett för åtskilliga
år tillbaka och därutöver intet åtgjorts från barnavårdsmans eller barnavårdsnämnds
sida, kan nämligen, enligt länsstyrelsens förmenande, en
dylik åtgärd icke betraktas såsom varande tillräcklig. Särskilda åtgärder
för efterforskning böra i sådant fall vidtagas.
Länsstyrelsen får liksom revisorerna understryka vikten av en snar lösning
av den utomordentligt viktiga frågan örn skärpta bestämmelser angående
sterilisering. Inför bilden av de upprörande fall, då samme man bar
kullar av barn såväl utom äktenskap som i tidigare genom skilsmässa upplöst
äktenskap och i bestående äktenskap, för vilka samtliga barn bidragsförskott
utgår, ställer sig självmant frågan, huruvida icke i fall av uppenbar
grov moralisk och social ansvarslöshet särskilda åtgärder vore påkallade
-
från rättssamhällets sida.
Vad angår frågan när och under vilka förhållanden barnavårdsnämnd må
eftergiva återkravsrätt, synes det länsstyrelsen alt ett formellt beslut om denna
rätts efterskänkande över huvud taget icke är av behovet påkallat. Hava
de faktiska omständigheterna givit vid banden, att barnavårdsnämnden för
det närvarande icke kan vidtaga några åtgärder för återkrav, torde ett antecknande
av detta till protokollet vara till fyllest. Länsstyrelsen åberopar
vad beträffar i detta spörsmål framförts av barnavårdsnämnden i Falu stad
och vill härtill uttala såsom sin åsikt, alt det torde kunna ifrågasättas, huruvida
genom ett borttagande av rätten för barnavårdsnämnd alt eftergiva
återkrav, intet förlorades men väl något vunnes.
Vad angår bestämmelsen all barnavårdsnämnd noga bar att vaka över att
bidragsförskott kommer barnet till godo torde detta vara en fråga, som
måste falla utanför den granskning, som åligger eller kan komma att åligga
länsstyrelserna beträffande bidragsförskott srekvisitionerna. Även härutinnan
får länsstyrelsen åberopa vad barnavårdsnämnden i Falu stad i sitt yttrande
138
anfört. Det synes länsstyrelsen, att en granskning därvidlag bör ske i annan
ordning och att, huru än med granskningen kan komma att förhålla sig,
bidragsförskottet eller den del av detsamma, som kan komma att utgå av
statsmedel, icke får betraktas utgöra ett slags påbröd till den vård, som skall
komma vederbörande barn tillgodo.
Falun i landskontoret den 25 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
HARALD LINDELL.
EMIL LINDSTRÖM.
Länsstyrelsens i Gävleborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Anbefalld avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer år
1940 anfört rörande tillämpningen av lagen den 18 juni 1937 örn förskottering
av underhållsbidrag till barn, får länsstyrelsen, som bifogar från barnavårdsnämnderna
i Gävle stad samt Valbo, Ljusdals och Delsbo socknar avgivna
yttranden1 i ämnet, i underdånighet anföra följande.
Vad först angår länstyrelsernas befattning med ärenden rörande bidragsförskott
ha revisorerna påvisat, att dessa ärenden icke handläggas efter
samma riktlinjer hos de olika länsstyrelserna, i det att betydande differenser
föreligga med avseende å såväl sättet för redovisning av verkställda utbetalningar
som arten av den granskning, som verkställes beträffande ansökningar
om statsbidrag. Uti det av revisorerna framställda önskemålet om
åstadkommande av enhetlighet i dessa avseenden får länsstyrelsen instämma.
I avsaknad av närmare föreskrifter har länsstyrelsen för sin del vid
handläggningen av bidragsförskottsärendena efter granskning av inkomna
ansökningar protokollfört besluten, varefter allenast protokollsutdrag bilagts
anordningsakten. Detta förfarande, som ansluter sig till praxis med avseende
å beslut om ersättning av statsmedel för utgivna fattigvårdskostnader,
har den enligt länsstyrelsens mening stora fördelen, att ansökningshandlingarna
finnas tillgängliga vid bedömandet av ansökningar om statsbidrag för
följande år. Endast första gången statsbidrag sökes för visst barn, behöver då
sökande barnavårdsnämnden bifoga avskrift av dom, avtal eller annan handling,
som ligger till grund för barnavårdsnämndens åtgörande. Tillgången
till de äldre ansökningshandlingarna har redan visat sig mycket värdefull,
varför länsstyrelsen, därest föreskrifter om redovisningssättet tages under
övervägande, för sin del vill förorda det av länsstyrelsen tillämpade förfarandet,
vilket givetvis medgiver, att prövade handlingar av länsstyrelsen
kunna på begäran ställas till förfogande för ytterligare granskning och revision.
Beträffande länsstyrelsens granskning av ansökningshandlingar har
denna icke varit rent formell, utan har länsstyrelsen ställt krav bl. a. därpå,
att barnavårdsnämnderna skola visa, att de vidtagit åtgärder för att söka dri
-
1 Ej här avtryckta.
— 139 —
va in underhållsbidragen, eller i varje fall lämna redogörelse för skälen lill
att indrivningsåtgärder icke vidtagits. Av några nämnder synas dessa och
andra krav från länsstyrelsens sida lia ansetts gå utöver vad nu gällande
föreskrifter fordra i fråga om kontroll från länsstyrelsens sida, vilket förhållande
även kan åberopas som stöd för önskvärdheten av en närmare reglering
av länsstyrelsernas befogenheter och skyldigheter beträffande övervakandet
av barnavårdsnämndernas verksamhet inom här ifrågakomma område.
Sättet för länsstyrelses granskning av ansökningshandlingar torde återverka
på barnavårdsnämnderna så, att därest granskningen är ingående och
noggrann och statsbidrag vägras i fall, där åtgärder för återkrävande av utgivna
bidragsförskott försummats eller återkravsrätten obehörigen eftergivits,
barnavårdsnämndernas verksamhet i dessa avseenden kan förväntas
småningom bliva tillfredsställande.
De nu föreskrivna ansökningsformulären synas, såsom revisorerna antytt,
böra omarbetas.
Vad därefter angår bidragsförskottslagens sociala verkningar ha revisorerna
funnit särskilt önskvärt, att regler utformas, vilka åstadkomma en riktig
och ändamålsenlig användning av denna värdefulla sociala hjälpform.
1 detta avseende får länsstyrelsen hänvisa till vad barnavårdsnämnderna i
Valbo och Ljusdal i här bilagda yttranden anfört rörande de mindre lyckliga
konsekvenser, som stadgandet i 5 § 1 mom. bidragsförskottslagen medför.
Det synes länsstyrelsen, som om bestämmelserna i detta lagrum vore
de, som i första hand borde tagas under omprövning vid allmän översyn av
lagen med hänsyn till revisorernas önskemål.
Gävle i landskontoret den 16 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
ERIK O. A. HELLMAN. GÖSTA FINNGÅRD.
Länsstyrelsens i Västernorrlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Jämlikt nådig föreskrift den 30 december 1940 får länsstyrelsen i underdånighet
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i avgiven
berättelse anfört i fråga om ersättningar till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott.
Vad till en början angår revisorernas uttalande, att de för tillämpning av
bidragsförskottslagen fastställda blankettformulären icke äro fullt ändamålsenliga,
vill länsstyrelsen vitsorda, att bidragsväsendets handhavande utan
tvivel skulle främjas genom ändrad uppställning av dessa blanketter. Länsstyrelsen
bifogar härvid utkast till blankett1 att vidfogas ansökan örn ersättning
för bidragsförskott, vilken framtvingar en noggrannare redogörelse rörande
föräldrarna och därigenom möjliggör en noggrannare granskning utan
1 Ej här avtryckt.
— 140 —
att denna behöver bliva alltför tidsödande. Förutom dessa bilagor böra vid
ansökningen fogas ett sammandrag över bilagorna, upptagande nummer,
barnets namn, under året influtna och utgivna belopp samt belopp, varå
statsbidrag begäres, ävensom uppgift över belopp, som influtit av under tidigare
år utgivna bidragsförskott.
Länsstyrelsen anser det angeläget, att formulär till nya blanketter fastställas
av Eders Kungl. Maj:t, då deras allmänna användning härigenom bäst
kommer att kunna genomföras.
Vad beträffar länsstyrelsens granskning av barnavårdsnämndernas ansökningar
örn gottgörelse för bidragsförskotten har denna omfattat såväl de
formella föreskrifternas iakttagande som undersökning, huruvida barnavårdsnämnderna
gjort vad som skäligen kunnat påfordras för uttagande av
utgivna förskott hos vederbörande barnafäder. Ehuru intensiteten i nämndernas
verksamhet härvidlag givetvis befunnits vara i viss utsträckning växlande,
är det dock länsstyrelsens uppfattning, att nämnderna i stort sett på
ett tillfredsställande sätt utfört sina åligganden härutinnan. Länsstyrelsen
har dock i några fal! ansett sig böra avslå ansökan om ersättning, enär de
åtgärder, som kunnat ifrågakomma, icke vidtagits. Emellertid finnas, såsom
revisorerna framhållit, åtskilliga kategorier barnafäder, beträffande vilka
åtgärder överhuvud taget näppeligen kunna vidtagas. Utom de av revisorerna
nämnda må framhållas den stora kategori barnafäder, som ingått äktenskap
med annan än barnets moder och som i äktenskapet hava flera barn
samt så små inkomster, att exekutiva åtgärder äro uteslutna med hänsyn till
föreskrifterna om undantagande av viss del av egendom och avlöning från
utmätning och införsel.
De fäder, som barnavårdsnämnderna synas hava haft svårast att komma
till rätta med, äro de, som sakna utmätningsbar tillgång eller avlöning, vari
införsel kan meddelas, men likafullt få anses äga förmåga att åtminstone i
viss utsträckning bidraga till sina barns underhåll. Det tvångsmedel som här
står till buds, nämligen arbetsföreläggandet har ofta visat sig mindre effektivt
i tillämpningen. I detta avseende torde åtskilligt vara att vinna genom
en omarbetning av bestämmelserna rörande institutet arbetsföreläggande och
dess handhavande.
Formellt beslut örn eftergift av återbetalningsskyldigheten har inom länet
förekommit i blott ringa omfattning. Enligt länsstyrelsens uppfattning vore
det lämpligt, att nämndernas befogenhet härvidlag närmare reglerades. De nuvarande
bestämmelserna äro så avfattade, att vissa nämnder kunna tänkas
tillämpa dem i alltför stor utsträckning. Beträffande en alltför restriktiv tilllämpning
kunna vederbörande betalningsskyldiga vinna rättelse genom
besvär.
Vad beträffar länsstyrelsernas övervakande av barnavårdsnämndernas
verksamhet i förevarande avseende saknas för närvarande direkta föreskrifter.
Bestämmelserna örn gottgörelse av statsverket äro emellertid så avfattade,
att det måste anses åligga länsstyrelserna att granska ansökningarna och
meddela beslut under hänsynstagande såväl till förskottslagens formella
föreskrifter som till barnavårdsnämndernas skyldighet att i första hand söka
uttaga bidragsförskotten hos vederbörande betalningsskyldiga. En närmare
reglering av länsstyrelsernas granskningsverksamhet torde däremot vara svår
att åstadkomma. 1 första hand synas erforderliga åtgärder böra avse främjande
och underlättande av barnavårdsnämndernas verksamhet för underhållsbidragens
indrivande samt meddelande av närmare föreskrifter i detta
avseende och om den redogörelse härför, som skall av barnavårdsnämnderna
lämnas. I den mån så sker, synes det åligga länsstyrelserna att enligt redan
nu gällande bestämmelser kontrollera föreskrifternas iakttagande.
— 141 —
För möjliggörande av överblick över bidragsförskottens handhavande torde
länsstyrelserna böra åläggas att för varje år avgiva redogörelse beträffande
meddelade beslut om gottgörelse enligt formulär, som för ändamålet
kan fastställas. Av skäl, som revisorerna antytt, äro länsstyrelsernas räkenskaper
icke lämpliga såsom gransknings- och jämförelsematerial i detta avseende.
Länsstyrelsen har i ärendet infordrat yttranden från fyra barnavårdsnämnder
i länet. Hittills hava inkommit härvid fogade yttranden1 från barnavårdsnämnderna
i Sundsvalls stad och Stöde socken.
Härnösand i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
FOLKE KJELSSON. HILDING BJÖRNE.
Länsstyrelsens i Jämtlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
I nådig remiss den 30 december 1940 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt länsstyrelsen
att, efter hörande av barnavårdsnämnder i länet, i den utsträckning
länsstyrelsen funne lämpligt, angiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört angående ersättningar till barnavårdsnämnder för bidragsförskott.
Länsstyrelsen har infordrat yttrande från barnavårdsnämnderna i Östersunds
stad samt Brunflo, Frösöns, Revsunds och Ströms socknar, vilka yttranden
överlämnas.1 För egen del får länsstyrelsen i underdånighet anföra
följande.
Vid utarbetande av förslaget till lag om bidragsförskott hava de sakkunniga
framhållit, att en viss kategori av barn finnes, där barnen hava en genom
dom eller avtal fastslagen rätt till underhåll av försörjningspliktig fader, men
där på grund av särskilda förhållanden något underhållsbidrag dock icke
kommer barnet till godo. Det har ansetts olämpligt att dessa barn voro hänvisade
till fattigvården för sin försörjning eller att barnavårdsnämnd, som
omhändertagit sådant barn, skulle därför hava sådana utgifter, som kunna
sägas hava fattigvårds karaktär. För avhjälpande härav skulle skapas den
form av hjälpverksamhet, som kallas förskottering av underhållsbidrag till
barn.
Denna förskottering, som omhänderhaves av vederbörande barnavårdsnämnder,
utgår icke efter individuell behovsprövning, utan i varje fall, där
vissa i lagen närmare angivna förhållanden föreligga, har barnet en ovillkorlig
rätt till bidragsförskott. Iljälpformen har icke fattigvårds karaktär och
kan icke återkrävas av barnet eller dess moder. Eftersom här är fråga örn
en »förskottering» av underhållsbidrag, ligger det i sakens natur att den, som
förskotterat beloppet, skall äga av den underhållsskyldige återkräva det ut
1
Ej bär avtryckta.
— 142 —
givna. I lagen finnes även direkt utsagt, att barnavårdsnämnden inträder i
rättigheten att av den försörjningspliktige fadern uttaga förskotterat belopp.
För de bidragsförskott, som icke kunnat återkrävas av underhållsskyldiga,
är barnavårdsnämnden berättigad till ersättning av statsverket med 3/4.
Då som nämnts någon behovsprövning icke skall företagas, hava några större
svårigheter vid beviljandet av bidragsförskott icke uppstått. Däremot har
det visat sig att realiserandet av återkravsrätten ställt stora krav på barnavårdsnämnderna,
deras ordförande och i förekommande fall tjänstemän, och
att i samband därmed svårigheter uppstått för länsstyrelserna att bedöma i
vilka fall statsbidrag skall beviljas, d. v. s. i vilka fall barnavårdsnämnderna
måste anses hava vidtagit alla erforderliga åtgärder för återkrävande av beloppet.
Den granskning, länsstyrelsen verkställer av ansökningar om statsbidrag,
har visat att barnavårdsnämndernas åtgärder i detta avseende äro
ytterst varierande. I vissa fall förekommer, att barnavårdsnämnderna låta
genom polismyndighet eller på annat sätt undersöka den försörjningspliktiges
ekonomiska förhållanden en gång i kvartalet, i andra fall förefaller det, av
insända handlingar att döma, som om barnavårdsnämnden icke förrän mot
slutet av den tolvmånadersperiod, för vilken förskottet beviljats, blivit medveten
örn sin skyldighet att söka återkräva utgivna förskott.
I de fall, där den försörjningspliktige är bosatt inom den förskottsbeviljande
barnavårdsnämndens kommun, kan givetvis nämnden själv relativt lätt
kontrollera de möjligheter till återkrav, som föreligga. I andra fall — och
dessa utgöra flertalet — föreligger icke denna möjlighet, enär den försörjningspliktige
är bosatt på annan ort. Barnavårdsnämnden blir då beroende
av upplysningar, som kunna erhållas genom polismyndighet. För barnavårdsnämnderna
synas understundom hava uppstått svårigheter att på detta
sätt erhålla erforderliga upplysningar inom rimlig tid. I några fall har även
anmälts, att polismyndighet förklarat sig icke vara skyldig att på anmodan
av barnavårdsnämnd verkställa utredning angående underhållsskyldigs förmåga
att återbetala utgivna bidragsförskott. En uttrycklig bestämmelse
angående sådan skyldighet för polismyndighet synes böra stadgas.
Att de vid ansökningarna örn statsbidrag fogade utredningarna i många fall
icke varit tillfyllest framgår därav, att av sådana under år 1940 till länsstyrelsen
inkomna ansökningar för 876 barn, ej mindre än 198 av länsstyrelsen
ansetts tarva närmare undersökning och fördenskull antingen återsänts till
vederbörande barnavårdsnämnd för komplettering eller ock utsänts till polismyndighet
för ytterligare utredning.
Givetvis skulle utfärdandet av detaljerade tillämpningsföreskrifter för barnavårdsnämnderna
kunna medföra en förbättring i delta avseende, men enligt
länsstyrelsens förmenande lärer svårigheter föreligga att finna en form
för sådana tillämpningsföreskrifter, som äro tillräckligt uttömmande samtidigt
som de icke utesluta den prövning från fall till fall, som dock ytterst alltid
blir nödvändig.
Vad barnavårdsnämnden i Revsunds socken anfört rörande svårigheterna
för barnavårdsnämnderna, enkannerligen deras ordförande att med den allt
större arbetsbörda, som lägges på nämnderna, hinna verkställa eller föranstalta
om tillfyllestgörande utredningar i alla ärenden, synes värt beaktande.
Skola alltså tillämpningsföreskrifter för länsstyrelserna och barnavårdsnämnderna
givas, böra föreskrifterna göras sådana, att barnavårdsnämnderna
icke bindas vid betungande formföreskrifter utan att härigenom med visshet
vinnes avsevärda fördelar. A andra sidan framstår såsom ett ofrånkomligt
önskemål, att återkrav från försörjningspliktiga göras mer effektivt än
vad nu i vissa fall är förhållandet.
Riksdagens revisorer hava i sin berättelse anmärkt därpå, att någon för -
143 —
bättring i de utackorderade barnens ställning icke inträtt, .sedan lagen om
förskottering av underhållsbidrag trätt i kraft, och förmenat att detta berodde
därpå att barnavårdsnämnderna icke vakade över att bidragsförskottet kommit
barnet till godo. Enligt länsstyrelsens uppfattning synes någon sådan
förbättring av utackorderade barns förhållanden icke varit av lagstiftaren
förutsatt. För de barn, som utackorderas genom barnavårdsnämndernas försorg,
utgår ju visst bidrag till den, som ombänderhar barnet. Detta bidrag
har tidigare utgivits av vederbörande barnavårdsnämnd av härför tillgängliga
medel, och de utgivna beloppen hava därför haft fattigvårds karaktär. I de
fall där hela utackorderingsbeloppet kan gäldas med bidragsförskott har
numera inträtt den förändringen, att utgivna beloppet ej längre har fattigvårds
karaktär och fördenskull ej kan återkrävas av barnet eller dess moder
samt att vederbörande barnavårdsnämnd är berättigad att av statsmedel erhålla
ersättning med 3/4 av det utgivna belopp, som icke kunnat återkrävas
av den försörjningspliktige barnafadern. Någon annan verkan torde ej heller
varit avsedd.
Beträffande redovisning av återkrävda belopp har i flertalet fall så tillgått,
att influtna belopp avdragits från totalsumman, och det utbetalade beloppet
bär sålunda utgått med 3/4 av det nettobelopp, som barnavårdsnämnden under
året utbetalat. Stundom har emellertid förekommit, att barnavårdsnämnden
till länsstyrelsen översänt ;‘/4 av influtna belopp och därefter fått till sig utanordna!
3/4 av det under året utgivna bruttobeloppet. Länsstyrelsen har ansett
sig kunna godkänna båda redovisningssystemen. Skulle det anses önskvärt
ur statistisk eller annan synpunkt att särskild redovisning avgives för återkrävda
belopp, synes lämpligast att sistnämnda system kommer till användning.
Härvid är dock att märka, att i vissa fall hela det under ett år utgivna
beloppet inflyter från den underhållsskyldige. Då barnavårdsnämnden sålunda
erhåller full ersättning för utgivna belopp, överlämnas givetvis ingen
ansökan om statsbidrag till länsstyrelsen. Därest uppgifterna om återkrävda
belopp skall bliva fullständiga erfordras alltså, att barnavårdsnämnderna åläggas
att i samband med ansökan örn statsbidrag lämna uppgift jämväl å de
fall, då utgivet bidragsförskott i sin helhet återbetalts av den underhållsskyldige.
Vad slutligen angår möjligheten att eftergiva rätten att återkräva beloppen,
synes denna hava begagnats synnerligen olika. Vissa barnavårdsnämnder
hava icke funnit anledning att i något fall eftergiva ifrågavarande rätt, medan
andra i mycket stor omfattning begagnat sig av denna möjlighet. Vad som
särskilt synes hava föranlett olika tolkningar härvidlag är bestämmelserna
i 17 § andra stycket lagen om förskottering av underhållsbidrag att eftergift
kan lämnas, där synnerliga skäl tala mot återkrävande av förskottet. För en
riktig tolkning av ifrågavarande bestämmelse äro vederbörande barnavårdsnämnder
hänvisade till de uttalanden, som gjorts i samband med bestämmelsens
tillkomst. Redogörelse härför har influtit i såväl »Tidskrift för fattigvård
och annan hjälpverksamhet» sorn i »Tidskrift för barnavård och ungdomsskydd».
Av dessa uttalanden framgår, att de särskilda .skäl, som i lagrummet
avses, skola vara av personlig eller social natur, alltså icke av ekonomisk
natur, överhuvud taget synes lämpligast alt tillämpa reglerna örn eftergivande
av återkravsrätten restriktivt. Statsbidrag utgår oavsett örn barnavårdsnämnden
funnit skäl till eftergift. Däremot kan barnavårdsnämnden,
liven örn den försörjningsskyldige kommer i mycket goda ekonomiska förhållanden,
aldrig vända sig emot honom med krav på återbetalning, örn återbetalningsskyldigheten
en gång av barnavårdsnämnden eftergivits. Att, såsom
vissa harna vind sini milder gjort, eftergiva återbetalningsskyldigheten när det
gäller försörjare, sorn vistas på okänd ort, synes mindre viii överensstämma
— 144 —
med lagens mening. I sådant fall kan barnavårdsnämnden icke bedöma, huruvida
de skäl, som avses i 17 § 2 stycket verkligen föreligga, och sålunda ej heller
huruvida eftergift bör ske.
Därest länsstyrelsen skulle försöka göra en sammanfattning av erfarenheterna
ifråga om tillämpningen av lagen örn förskottering av underhållsbidrag,
kan länsstyrelsen å ena sidan instämma med barnavårdsnämndens i Brunflo
socken uttalande, att möjligheten att erhålla bidragsförskott för många ensamma,
strävsamma och ordentliga mödrar lättat ett av deras största bekymmer.
Å andra sidan har, åtminstone i vissa fall, lagen — formellt fullt oantastligt
— tillämpats i fall, då man kunnat med största sannolikhet fastslå,
att förhållandena icke varit sådana, att det allmänna skolat vidkännas utgifter
för barnets uppfostran. Någon märkbar effektivisering av underhållsbidragens
utkrävande efter lagens ikraftträdande torde knappast hava gjort
sig gällande. I synnerhet ifråga örn återkrävande av utgivna förskott hava
barnavårdsnämnderna erhållit en avsevärt ökad arbetsbörda. Skulle slutligen
särskilda tillämpningsföreskrifter anses erforderliga, bör mot de fördelar,
som härigenom kunna vinnas, omsorgsfullt avvägas de nackdelar, som uppstå
bl. a. genom det mera invecklade och formella förfarande, som kan bliva
en följd härav.
Östersund i landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
ERLAND MONTELL. ÅKE ODÉN.
Länsstyrelsens i Västerbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Genom remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts att, efter
hörande av de barnavårdsnämnder, länsstyrelsen funne lämpligt, avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga om ersättning
till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott.
Med överlämnande av inkomna yttranden1 från Umeå stads, Skellefteå
landskommuns, Degerfors och Dorotea barnavårdsnämnder får länsstyrelsen
för egen del i underdånighet anföra följande.
Av revisorernas uttalande i ämnet framgår, att de funnit brister vidlåda
handläggningen från både länsstyrelsernas och barnavårdsnämndernas sida
av ärenden angående bidragsförskott. Vad länsstyrelserna beträffar lägga
revisorerna största vikten vid att en närmare reglering av länsstyrelsernas
befogenheter och skyldighet beträffande övervakandet av barnavårdsnämndernas
verksamhet inom detta område kommer till stånd, enär länsstyrelsernas
befattning med bidragsförskott i många fall inskränkt sig till en rent
formell granskning av inkomna ansökningar.
Enligt länsstyrelsens mening innefatta de nuvarande bestämmelserna otve -
1 Ej här avtryckta.
— 145
lydigt skyldighet för länsstyrelserna att vid granskning av barnavårdsnämndernas
ansökningar om statsbidrag verkställa saklig prövning av frågan, huruvida
förutsättningar för sådant bidrag liro för handen. Länsstyrelsen bar
också för egen del förfarit i enlighet härmed vid handläggning av ärenden av
ifrågavarande slag.
Huru revisorerna tänkt sig övervakningen reglerad framgår icke av deras
uttalande. Givetvis kunde mera ingående bestämmelser utfärdas rörande sättet
för nyssnämnda granskning men sannolikt skulle icke så mycket vinnas
därmed. Beträffande granskningen stadgas i 21 § sista stycket i lagen den
18 juni 1937 om förskottering av underhållsbidrag till barn, att, sedan länsstyrelsen
granskat ansökning örn gottgörelse av statsverket för utgivna bidragsförskott
samt införskaffat den ytterligare utredning, som må vara behövlig,
länsstyrelsen har att meddela beslut i ärendet samt att utanordna beviljat
belopp. Enligt uttalande av de sakkunniga, som utarbetade förslaget
till ovannämnda lag måste staten kontrollera, att statsbidrag icke utgår i
andra fall än då det varit omöjligt att utfå ersättning av den underhållsskyldige,
och denna kontroll bör anordnas i samband med prövningen av statsbidragsansökningen.
»Den anslagsbeviljande myndigheten kan nämligen då»,
yttrade de sakkunniga vidare, »dels kontrollera att de villkor, som stadgats
rörande barnets och moderns inkomst icke åsidosatts, dels ock utöva press
på barnavårdsnämnderna att använda till buds stående tvångsmedel för ersättningsskyldighetens
utkrävande genom att förvägra barnavårdsnämnden
statsbidrag i de fall, då nämnden icke gjort vad på densamma ankommer i
sistnämnda hänseende». Med hänsyn till innehållet i 21 § och de sakkunnigas
motivering synes det böra ankomma på länsstyrelserna att själva avgöra,
huru grundlig granskningen skall göras i varje särskilt fall.
Däremot anser länsstyrelsen närmare bestämmelser nödvändiga rörande
barnavårdsnämndernas kontroll över försumliga harnafäder. Den kontrollen
skulle måhända kunna ordnas så, att barnafader, soln icke fullgjorde honom
åliggande betalningsskyldighet, skulle vara pliktig, att en gång i månaden
inställa sig hos barnavårdsnämnden för att lämna redogörelse för orsakerna
till sin underlåtenhet i berörda hänseende eller ock insända skriftlig, av trovärdig
person vitsordad redogörelse om samma förhållande. Möjligen kan
det befinnas lämpligt att för della ändamål fastställa särskilda blanketter.
Barnavårdsnämnderna komme på så sätt att praktiskt taget ständigt stå i
kontakt med den betalningsskyldige och hade därigenom bättre möjligheter
än nu att bevaka sina intressen. De nyssnämnda redogörelserna borde sedermera
bifogas barnavårdsnämndernas ansökningar om statsbidrag. Underlåtenhet
från barnafaderns sida att avgiva redogörelse eller anmäla sig hos
barnavårdsnämnd skulle kunna anses utgöra bevis på lättja och liknöjdhet
hos vederbörande för underhållsskyldighetens fullgörande och förty vara anledning
lill meddelande av arbelsföreläggande. För harnafäder, som vore sinnessjuka,
invalider eller på annat sätt uppenbarligen icke kunde fullgöra sin
underhållsskyldighet skulle givetvis icke nämnda bestämmelser gälla. För
dem skulle erfordras endast intyg av läkare eller annan trovärdig person örn
sjukdomen m. m.
Vad härefter angår revisorernas anmärkningar rörande barnavårdsnämnds
befogenhet att eftergiva åtcrkravsrätlen anser länsstyrelsen lämpligt att för
förhindrande av att nämnda befogenhet missbrukas föreskrifter utfärdas, innebärande
behörighet för länsstyrelse att undanröja av barnavårdsnämnd
meddelat beslut om sådant eftergivande, därest det vid granskning av ansökning
örn statsbidrag eller eljest skulle visa sig, att bärande skäl saknades för
barnavårdsnämndens beslut.
Vidare anser länsstyrelsen att mera tänjbara bestämmelser än de nu gällö
-417453. ltcv. benn leise anej. sini sverkel år 1940. II.
- 146 —
lande böra utfärdas beträffande fastställandet av den inkomst, som skall
läggas till grund för beräkningen av bidragsförskott. Ej sällan inträffar att
vederbörande barnamoder underlåtit att avlämna självdeklaration, och att
taxeringsmyndigheterna därför fastställt hennes taxering på synnerligen lösa
uppgifter. Skulle det vid upprättande av ansökning om bidragsförskott visa
sig, att moderns inkomster icke överensstämde med taxeringen, anser länsstyrelsen,
att de verkliga inkomsterna ändock borde få läggas till grund för
beräkningen av bidragsförskott.
Föreskriften om att underhållsskyldig skall underrättas, då bidragsförskott
sökts, borde måhända borttagas, enär följden av en sådan underrättelse
mången gång endast blivit den, att barnafadern för att söka undgå krav begivit
sig till annan, ofta okänd ort.
En ändring av gällande bestämmelser om tiden för beviljande av bidragsförskott
till att omfatta helt kalenderår eller återstående del därav, vill länsstyrelsen
av praktiska skäl förorda.
Slutligen anser länsstyrelsen, att den för sökande av statsbidrag för utgivna
bidragsförskott fastställda blanketten bör så ändras, att av denna framgår
vad för varje barn under kalenderåret utbetalats i bidragsförskott och vad
av vederbörande barnafader under samma år inbetalats eller kunnat uttagas.
Erfarenheterna, som vunnits under de år, lagen om bidragsförskott varit
i tillämpning, synas i övrigt icke motivera några ändringar av lagens bestämmelser.
Umeå i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
G. ROSÉN.
DAVID WILÉN.
Länsstyrelsens i Norrbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 57, § 14.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 anbefalld avgiva utlåtande
med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
yttrats angående ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott
(§ 14) får länsstyrelsen härmed överlämna av extra länsbokhållaren Gustaf
Höijertz avgivet yttrande i ärendet och såsom eget utlåtande i underdånighet
uttala sin anslutning till vad denne däruti anfört.
Luleå i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
D. HANSÉN.
E. HUSS.
Hilaria.
Till länsstyrelsen i Norrbottens län.
Med anledning av riksdagens revisorers senast avgivna berättelse, i vad
densamma avser ersättningar till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott,
anmodad att redogöra för mina erfarenheter vid handläggningen i länsstyrelsen
av dylika ärenden, får jag härmed vördsamt anföra följande.
I fråga örn den länsstyrelsen jämlikt 21 § sista stycket i lagen den 18 juni
1937 örn förskottering av underhållsbidrag till barn, i fortsättningen benämnd
lagen, åvilande granskningen har länsstyrelsen uppställt stora fordringar
såväl formellt som materiellt.
I formellt avseende har åtskilligt slarv förekommit i fråga örn blanketternas
ifyllande med den påföljd, att ärendena måst återsändas för komplettering
av detaljer, som bort vara i sin ordning vid ansökans avlämnande.
Det nu sagda gäller dock mindre sådana kommuner, där anställd personal
utfört arbetet, än sådana, där barnavårdsnämndens ordförande eller någon
dess ledamot haft bestyret örn hand. En detalj, som synes hava vållat stort
huvudbry vid ansökningarnas avgivande och varpå nämnderna under hand
gjorts uppmärksamma, är ifyllandet av sista punkten i formulär 1 enligt
kungl, kungörelsen den 5 november 1937 angående formulär till ansökning
om gottgörelse av statsverket för utgivna bidragsförskott. På grund av utseendet
å den till ansökan hörande »redovisningen» — formulär 3 enligt
förenämnda kungörelse — föranledes man lätt att tro sig i sista punkten
av ansökan böra som belopp ifylla tre fjärdedelar av den summa, som under
året indrivits hos barnafäderna. 22 § i lagen har emellertid endast avseende
å av barnavårdsnämnden uppburen ersättning för bidragsförskott,
å vilket nämnden erhållit statsbidrag. (Observera den bestämda formen
»förskottet».) Blott tre fjärdedelar av dylik ersättning åligger det förty barnavårdsnämnden
att redovisa och leverera till länsstyrelsen, som har att bokföra
dylika belopp som inkomst. Formulär 3 bör därför ändras till en förteckning
över barnavårdsnämndens under året av underhållsskyldiga uppburna
ersättningar för under det året utgivna bidragsförskott, därest icke, vilket
kunde vara lika praktiskt, formulär 2 ändrades så, att uppgiften meddelades
här, och som en särskild bilaga bör till ansökan fogas en redovisning
för ersättningar, som under året av underhållsskyldiga uppburits för
utgivna bidragsförskott, rörande vilka barnavårdsnämnden har erhållit statsbidrag.
Länsstyrelsens beslut rörande beviljad gottgörelse för utgivna bidragsförskott
meddelas i form av protokoll, vid vilket fogas en speed ik förteckning
över barnen. Blankett till dylik förteckning närslutes.1 Såsom av
densamma framgår, har länsstyrelsen tillämpat ett avräkningsförfarande i
fråga örn sådana av sökanden uppburna ersättningar, som hänföra sig till
det ifrågavarande löpande året.
I materiellt hänseende hava ganska stora krav ställts, och de fall, där länsstyrelsen
frångått sökandens utbetalningsnormer, hava varit ganska många,
ibland upp lill 25 procent i fråga örn samma ansökan. Eftersom statsverket
genom lagens tillkomst drabbas till tre fjärdedelar av de utgifter, som
väl annars hade träffat kommunerna, torde man nämligen kunna förvänta,
alt från barnavårdsnämndernas sida stor liberalitet för alt icke säga släpphänthet
torde komma att göra sig gällande. I regel äro de underhållsskyldiga
till stor del bosatta inom den kommun, varest bidragsförskottet beviljats,
och därför utsändas alltid ärendena lill myndighet därstädes för yttrande
— på landet till landsfiskalen och i stad till stadsfogden. 1 ett fall har delta
1 EJ liiir avtryckt.
148 —
medfört, att framställning örn statsbidrag på av vederbörande anförda skäl
avslagits. Länsstyrelsen har emellertid icke, då så behövts, stannat vid denna
remiss utan kommunicerat ärendet med myndigheter på andra orter,
nämligen landsfiskaler, polismyndigheter och utmätningsman i städer samt
pastorsämbeten. I ett fall har det hänt, att en av landsfiskal på uppdrag av
länsstyrelsen anställd polisundersökning medfört, att den underhållsskyldige,
som till barnavårdsnämnden underlåtit att verkställa inbetalningar, till
landsfiskalen fullgjorde sin underhållsskyldighet för ett helt år. I ett annat
fall har föräldrarnas sammanboende (1 § 2 stycket i lagen), som framskymtat
i handlingarna och som tycks hava varit barnavårdsnämnden bekant, medfört,
att det beviljade beloppet, å vilket gottgörelse erhållits, blivit lägre än
det av sökanden utbetalade beloppet, å vilket gottgörelse begärts. Ärendena
hava också ofta sänts på remiss till sökanden för erhållande av ytterligare
upplysningar om vidtagna åtgärder eller om anledningen till underlåtenhet
att vidtaga åtgärder. Anledningarna till skiljaktighet mellan beviljat
belopp, å vilket gottgörelse erhållits, och utbetalat belopp, ä vilket goltgörelse
begärts, hava varat åtskilliga. Trots stränghet från länsstyrelsens
sida har hittills klagan över länsstyrelsens beslut icke anställts, vilket synes
tyda på, att sökanden i vederbörande fall varit medveten om, att den visat
allt för stor frikostighet, eller örn sin underlåtenhet att vidtaga på honom
ankommande åtgärder för bidragsförskottets uttagande hos den underhållsskyldige.
Vid de ansökningar om statsbidrag, som först gjordes, sammanförde en
del barnavårdsnämnder alla barn, rörande vilka ansökan skulle göras, å en
enda ansökan. Då en sådan kunde innehålla upp till ett hundratal barn,
blev ärendet synnerligen tungrott, varför länsstyrelsen i cirkulärskrivelse till
barnavårdsnämnderna av den 18 maj 1940, varav ett exemplar här biläggcs,
1 hemställde om uppdelning på flera ansökningar.
Som förut nämnts, meddelas länsstyrelsens beslut i förevarande ärenden
genom protokoll, vartill fogas förteckning över barnen. Protokollet, som
regelmässigt upptager ansökningar från mera än en barnavårdsnämnd, delgives
sökanden tillika med transsumt av förteckningen, i vad den avser sökanden.
Utskrift av protokollet bilägges anordningen å de beviljade statsbidragen.
Handlingarna i ärendet däremot stanna hos länsstyrelsen, då de
ansetts kunna vara behövliga vid granskning av kommande ansökningar örn
statsbidrag och i varje fall behövliga vid besvär över länsstyrelsens beslut.
Beträffande ifrågasatt ändring av formulären för sökande av statsbidrag
hänvisas till det ovan sagda, varförutom beträffande formulär 2 föreslås den
ändringen, att punkt 7 förses med plats för anteckning om, huru många till
barnbidrag eller bidragsförskott ej berättigade barn under sexton år, modern
och hennes eventuelle make hava. Parentesen omkring orden »och
hennes makes» vid denna punkt bör försvinna. Vid punkten ifråga bör också
angivas tidpunkten för moderns eventuella ingående av äktenskap.
Rörande bokföringen av barnavårdsnämndernas redovisningar hänvisas
till vad ovan därom sagts.
I fråga örn den av revisorerna uttalade farhågan, att kännedomen om den
sociala hjälpform, som det nya institutet innebär, »icke överallt trängt in i
det allmänna medvetandet», torde man lugnt kunna säga, att härutinnan
från barnavårdsnämndernas sida allt åtgjorts. Det klientel, som kan komma
i fråga, har nog tidigare anlitat kommunala understödsformer (fattigvård
och barnavård), varför tillkomsten av denna lagstiftning närmast har inneburit
en överflyttning av merparten av kostnaderna från kommunen till
staten.
Ej Ilar avtryckt.
— 149 —
Rörande barnavårdsnämndernas sätt att bevaka återkravsrätten mot barnafäderna
torde man som ett allmänt omdöme kunna säga, att mycket här
beror på dem, som företräda kommunens och därmed i detta avseende jämväl
statens intressen. Såsom ovan påpekats, torde det därför ligga stor vikt
uppå, att vid länsstyrelsernas kontroll av barnavårdsnämndernas förvaltning
intet eftersättes. För att emellertid effektivt undvika bristande intresse bos
barnavårdsnämnderna vid bidragsförskottens återkrävande synes sådan ändring
i lagstiftningen böra bliva föremål för övervägande, att skälig påföljd
vid försummelse i fråga om indrivningen inträder. I fråga örn försumliga,
å känd ort vistande barnafäder bruka barnavårdsnämnderna tid efter annan
begära polisundersökning rörande deras ekonomiska omständigheter
och därmed i samband stående förmåga att fullgöra underhållsskyldigheten.
Ofta biläggas erhållna polisrapporter nämndernas ansökningar om statsbidrag.
Beträffande rapporternas innehåll måste man beklagligtvis konstatera,
att de så gott som undantagslöst endast innehålla den hörde underhållsskyldiges
berättelse men däremot sakna objektiva omständigheter, såsom
kända fakta och redogörelse för undersökning av den underhållsskyldiges
levnadsomständigheter, inkomster m. m.
Revisorerna hava beträffande uppenbart asociala grupper barnafäder påpekat
frågan örn skärpta bestämmelser angående sterilisering. De av mig
genomgångna handlingarna giva stöd för en dylik skärpning. Beklämmande
fall hava förekommit, där varken fader eller moder varit lämpliga föräldrar.
Vad angår frågan om barnavårdsnämnds möjlighet att eftergiva utgivna
bidragsförskott, hava barnavårdsnämnderna förfarit mycket olika. En del
hava tydligen resonerat som så, att, eftersom bidragsförskottet icke för tillfället
stått att utfå, rätten att återkräva detsamma också skolat eftergivas.
I dylika fall har vederbörande barnavårdsnämnd under hand (vid telefonsamtal)
gjorts uppmärksam på den utan tvivel felaktiga tolkningen. Andra
barnavårdsnämnder hava gått fram försiktigare. Då den underhållsskyldige
icke bör komma i bättre ställning därför, att samhället har iklätt sig hans
underhållsskyldighet gentemot barnet, och då det näppeligen kan anses lämpligt,
att ett kommunalt organ anförtros rätten att eftergiva statens fordran,
skulle jag vilja tillstyrka, att 17 § 2 stycket i lagen upphörde att gälla.
Luleå den 18 januari 1941.
På tjänstens vägnar:
Gustaf Höijertz.
Extra länsbokhållare.
Medicinalstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 66, § 15.
Till Konungen.
Genom remiss den 28 december 1940 har Eders Kungl. Majit anbefallt medicinalstyrelsen
att, efter hörande av föreståndarna för statens bakteriologiska,
statens rättskemiska och statens farmacevtiska laboratorier, före den 19
januari 1941 inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört under § 15 i sitt anmärkningsprotokoll.
- 150 —
Med anledning härav får medicinalstyrelsen, som begärt och mottagit
yttranden i ärendet från sagda föreståndare, anföra följande.
Efter en längre redogörelse för statslaboratoriernas historia och organisation
framhålla statsrevisorerna, att laboratorierna undergått en högst avsevärd
utveckling, som även ur ekonomisk och administrativ synpunkt vore av
stor betydelse. På grund härav ifrågasatte revisorerna, huruvida de förutsättningar,
vilka lågo till grund för den organisation, som tillskapades vid
inrättandet av den statsmedicinska anstalten 1909 och statens farmacevtiska
laboratorium 1915 och som innebure, att de ställdes under medicinalstyrelsens
överinseende, numera vore tillfinnandes. De betydande anslagsöverskridanden
och övriga missförhållanden, som ägt ruin, syntes enligt revisorernas
mening tala för att i varje fall en omprövning nu bomme till stånd,
om en ändring av laboratoriernas administrativa organisation icke borde verkställas.
Revisorerna ville därvid erinra örn, att olika myndigheter i samband
med erinringar mot sättet för liandhavandet av laboratoriernas ekonomiska
förvaltning framhållit önskvärdheten av alt en utredning nu bomme till stånd
om införandet av en gemensam styrelse för vissa av dessa laboratorier.
Då det under nu rådande förhållanden vöre av särskild vikt att varje statligt
verksamhetsområde erhölle den organisation, som vore ägnad åstadkomma
den hästa tänkbara ekonomiska förvaltning, ansäge revisorerna, att ifrågavarande
spörsmål ofördröjligen borde upptagas lill behandling. Därvid
synes i första hand böra övervägas, huruvida icke ifrågavarande institutioner
borde erhålla en gemensam styrelse, direkt underställd vederbörande statsdepartement,
detta så mycket mer som även andra än ekonomiska och administrativa
synpunkter från flera håll anförts för en sådan organisation. De
kostnader, som en dylik omorganisation skulle komma att medföra, torde
mer än väl kompenseras av de besparingar, som skulle kunna uppnås genom
inrättandet av en förbättrad ekonomisk administration.
Föreståndarna för de tre laboratorierna hava samtliga avstyrkt inrättandet
av en för laboratorierna gemensam styrelse, särskilt som en dylik styrelse
med hänsyn till sammansättning och laboratoriernas nuvarande belägenhet
.skulle bliva tung och obekväm att administrera.
För egen del får medicinalstyrelsen anföra följande.
Riksdagens revisorers anmärkning riktar sig endast mot den ekonomiska
förvaltningen vid laboratorierna. I fråga om den har det anmärkts på de
överskridanden, som förekommit.
Revisorerna synas icke hava låtit utreda, varav dessa överskridanden bero.
Hade så skett beträffande statens bakteriologiska laboratorium, skulle revisorerna
erhållit kännedom om att de betydande anslagsöverskridandena, som
påtalats, till största delen utgjordes dels av utgifter å särskilda av Kungl.
Majit utöver fastställd stat anvisade medel för vissa specialundersökningar
m. m., dels av belastningen utöver i stat angivet belopp på de förslagsvis betecknade
anslagsposter på laboratoriets omkostnadsstat, vilka äro av den art,
att de få överskridas utan särskilt medgivande av Eders Kungl. Majit. Endast
de belopp, som i bifogade tablå1 över bakteriologiska laboratoriets utgifter
och inkomster under senaste 5 budgetår upptagits under rubriken:
»Övriga förstärkningar», utgöra av Eders Kungl. Majit anvisad täckning för
utgifter, vilka kunna betraktas såsom anslagsöverskridanden. Dylik anvisning
har, som framgår av tablån, förekommit budgetåren 1937/38 och 1938/
39 till storlek av cirka 2.8 resp. 8 procent av nettoutgifterna vid laboratoriet
nämnda budgetår men däremot icke beträffande det budgetår, som varit föremål
för revisorernas granskning. Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla
vanskligheten av att kunna på förhand beräkna de anslag till omkost
1
Ej här avtryckt.
— 151 —
naclér, som voro för laboratoriet erforderliga nämnda budgetår, de första
efter utflyttningen i de nya lokalerna, ett förhållande, som föreståndaren även
framhöll i sitt förslag till stater för laboratoriet, alldenstund erfarenhet saknades
örn de behov av medel, som kunde komma att uppställa sig efter inflyttningen.
Styrelsen får härtill foga, att i fråga örn en anstalt med den
alltjämt fortgående utvidgning av verksamheten, som här är i fråga och vilken
framgår av ovan åberopade tablå, en budget, beräknad mer än ett halvår
i förväg, icke kan hålla, såvida den icke tilltagits med tillbörligt utrymme för
den pågående stegringen.
Fördelarna med en gemensam administration av t. ex. farmacevtiska laboratoriet
och institutet för folkhälsan under samma styrelse skulle ligga uti
att utgifter, exempelvis till vaktmästare, glasvaror, försöksdjur m. m., i viss
utsträckning skulle kunna bliva gemensamma. Med den omfattning, som
både laboratoriet och institutet redan hava, skulle troligen vinsterna i att förlägga
dem intill varandra visa sig vara obetydliga. Härtill kommer, att institutets
för folkhälsan lokaler snart stå färdiga i Ingentingsskogen, medan för
statens farmacevtiska laboratorium år 1938, efter dyrbara inredningsarbeten,
kontrakt tecknats för förhyrande under tio år av lokaler på Kungsholmen
med en årlig hyra av 49,500 kronor. Denna fråga kan således knappast vara
aktuell.
Örn också de överskridanden, som skett, hava sin naturliga förklaring, äro
de dock av en betydligt mindre räckvidd, än som i revisorernas berättelse
givits sken. Styrelsen vill dock ej överskyla, att förhållandena väl motivera
en organisation, som ger ett bättre överblickande och en effektivare kontroll
av laboratoriernas förvaltning.
Huru detta lämpligast bör utformas, torde böra göras till föremål för utredning,
dock ej med den utgångspunkt, revisorerna föreslagit, utan förutsättningslös.
Styrelsen får i samband härmed framhålla, att erfarenheterna
från den nämnd, som under medicinalstyrelsen handhaft statens veterinärbakteriologiska
anstalts verksamhet, hava varit goda. Det kunde tänkas,
att tillsätta en liknande nämnd för statens bakteriologiska laboratorium eller
en gemensam för båda laboratorierna. Det kan också ifrågasättas, om icke
en administrativ kameral kraft med tjänstgöring å samtliga laboratorier skulle
kunna bättre representera den kamerala kontrollen och medföra på visst
sätt ett besparande i fråga örn driften. Denna kamerala tjänsteman borde
vara föredragande i medicinalstyrelsen.
Medicinalstyrelsen har vid upprepade tillfällen anhållit örn förstärkning
av arbetskraften på styrelsens kameralbyrå, emedan styrelsen var medveten
örn, att nied nuvarande personal den ekonomiska kontrollen av de under
styrelsen lydande anstalternas drift kunde komma i efterhand. Frågan örn
medicinalstyrelsens omorganisation, innefattande nyordning av styrelsens kameralbyrå,
har, som tidigare framhållits, blivit aktuell men har hittills på
grund av tidsläget hållits vilande. Föreliggande ärende framhäver ytterligare
nödvändigheten av upptagandet lill prövning av denna fråga. Styrelsen har
jämväl i utlåtande den 16 december 1940 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
över betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
angående bekämpande av smiltosamma husdjurssjukdomar berört frågan örn
utredning av kameralbyråns organisation.
Det synes medicinalstyrelsen klart, alt vid de ifrågavarande laboratorierna
de rent ekonomiska ärendena icke låta sig Inåt lösgöras från de administrativa
ärendena i (ivrigt. Medicinalstyrelsens laboratorier, som äro inrättade
lill stöd åt styrelsens verksamhet, måste med nödvändighet vara nära knutna
lill styrelsen, och det dagliga arbetet på styrelsens hälsovårds- och apoteksbyråer
är av den art, att det ofta kräver gemensamma överläggningar med
— 152 —
laboratorierna och snabba åtgärder, något som också framhållits av föreståndarna
för bakteriologiska och farmacevtiska laboratorierna. Man kunde
förorsaka stor skada genom den byråkratisering av detta samarbete, som
måste följa, om laboratorierna lösas från sitt sammanhang med medicinalstyrelsen.
Medicinalstyrelsen skulle då erhålla väsentligt mindre möjlighet
att fullgöra sin uppgift, t. ex. när det gäller vare sig epidemiers bekämpande
(statens bakteriologiska laboratorium) eller läkemedelskontrollen (statens
farmacevtiska laboratorium). Det är här fråga om sakliga värden, som direkt
beröra hälso- och sjukvården och som, även om de icke låta sig uppskatta
i vissa summor, vida överväga påtalade olägenheter med hänsyn till
ekonomisk drift. Så mycket viktigare är det, att man vid utredning örn bortskaffande
av svagheter i den ekonomiska övervakningen, som av revisorerna
påtalats, icke skapar nya, som medföra större förluster än de oftast rent formella,
som varit föremål för anmärkning.
Medicinalstyrelsen tillstyrker således, att frågan om laboratoriernas administrativa
organisation underkastas en allsidig utredning, vilken jämväl bör
omfatta statens veterinärbakteriologiska anstalt, men vill livligt avstyrka, att
denna utredning främst inriktar sig på det enligt styrelsens mening synnerligen
olämpliga projektet att underställa samtliga laboratorier en gemensam
styrelse att sortera direkt under vederbörande departement.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Höjer,
medicinalråden Edén, Herrlin och Byttner, byråchefen Wilund samt t. f.
byråchefen Philipson, föredragande.
De infordrade yttrandena överlämnas härjämte.
Stockholm den 17 januari 1941.
Underdånigst
J. AXEL HÖJER.
TORSTEN PHILIPSON.
H. Ramberg.
Statens bakteriologiska
laboratoriums
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 66, § 15.
Till kungl, medicinalstyrelsen.
Anmodad avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer år 1940 anfört angående
önskvärdheten av en utredning om införandet av en gemensam styrelse
för de hittills under medicinalstyrelsen ställda laboratorierna får jag
härmed vördsamt anföra följande.
Som skäl för att en särskild styrelse borde inrättas för statens bakteriologiska,
statens rättskemiska och statens farmaceutiska laboratorier, eventuellt
gemensam med statens institut för folkhälsan, anföra riksdagens revisorer
den högst avsevärda utveckling, som dessa laboratorier undergått. Revisorerna
ifrågasätta på grund härav, huruvida de förutsättningar, som läge till
grund för den ursprungliga organisationen, numera är tillfinnandes. De påpeka
vidare de betydande anslagsöverskridanden, som vid vissa tillfällen ägt
— 153 —
rum, och erinra om aft olika myndigheter i samband med erinringar mot
sättet för handhavandet av laboratoriernas ekonomiska förvaltning framhållit
önskvärdheten av att en utredning nu konnne till stånd om införandet av
en gemensam styrelse för vissa av dessa laboratorier.
Det är alltså väsentligen för att vinna en förbättrad ekonomisk förvaltning,
som en särskild för laboratorierna gemensam styrelse anses påkallad.
Som exempel på vad härutinnan förmenas hava brustit beträffande statens
bakteriologiska laboratorium, anföra revisorerna statskontorets underdåniga
utlåtande av den 13 mars 1939 rörande av mig gjord framställning om anslagsförstärkningar.
Revisorerna synas emellertid icke lia närmare sökt utreda
orsakerna till behovet av ökade anslag i detta fall. Om sådan utredning
företagits, skulle det ha ådagalagts att anslagsbehoven förorsakats, dels
av de extraordinära förhållanden, som rådde under laboratoriets inflyttning
i nya lokaler, vid vilken tid medelsbehovet varit synnerligen svårt att i förväg
fastställa, dels ock av det under hösten 1938 inträdda hotande utrikespolitiska
läget, som nödvändiggjorde omedelbar anskaffning från utlandet av
vissa erforderliga förnödenheter. Jag tillåter mig här återgiva ett utdrag av
min skrivelse den 4 april 1939 lill kungl, socialdepartementet, i vilken skrivelse
vissa delar av statskontorets nyssberörda utlåtande bemötts.
»Statskontoret synes fömiena, att laboratoriets utgifter säkrare skulle kunnat
begränsas, därest en bättre kontroll över laboratoriets ekonomi utövats
av medicinalstyrelsen, och ifrågasätter i detta sammanhang vissa tänkbara
anordningar, som skulle kunna göra tillsynen över laboratoriet i förevarande
avseende mera effektiv. Jag har vid detta tillfälle ingen anledning ali närmare
ingå på detta spörsmål, men kan dock icke underlåta att uttrycka min
bestämda övertygelse om att en aldrig så sträng övervakning på denna punkt
ej skulle ha kunnat vara i stånd att avhjälpa de finansiella missförhållandena,
vilka, som av det ovanstående torde framgå, hava sin orsak i att för
laboratoriets nöjaktiga drift tillräckliga anslag ej beviljats av statsmakterna,
och jag har så mycket större skäl för denna min övertygelse, som det för
mig står fullt klart, att medicinalstyrelsens kontroll i berörda avseende ej
skulle kunna vara mera ingående än den varit. Vid varje framställning, som
gjorts från laboratoriets sida i fråga örn budgetanslagen, har medicinalstyrelsen
före ärendets avgörande eller tillstyrkan genom sin kameralavdelning
företagit en så allsidig utredning, som gärna är möjlig. Och sedan flera år
tillbaka har styrelsen genom särskilt utfärdade föreskrifter, vilka givetvis
efterföljas, möjlighet att tillse, att laboratoriets vetenskapliga verksamhet utövas
i överensstämmelse med gällande instruktion och ej bedrives i större
omfattning än tillgängliga medel tillåta.
Skulle en ytterligare kontroll över laboratoriets ekonomistat anses erforderlig,
synes mig en sådan lättast kunna komma till stånd örn laboratoriet
ålades, att i likhet med vad som var förhållandet före 1935 års riksdags beslut
örn ändrad uppställning av riksstatens utgiftssida, vid slutet av varje
kvartal avgiva rapport över laboratoriets budgetära ställning. I detta sammanhang
kunde eventuella framställningar göras örn behövliga förstärkningar
av i staten fastställda förslagsanslag. Att genomföra en mera genomgripande
omgestaltning av kontrollapparaten synes mig icke påkallat; i varje
fall bör en dylik icke företagas, förrän större erfarenhet vunnits beträffande
laboratoriets verksamhet i de nya lokala förhållandena.»
Jag vill härtill foga att erfarenheterna av den fortsatta verksamheten i de
nya lokalerna ej givit anledning lill förändring i nämnda uppfattning utom
i ett avseende, nämligen beträffande kassörens och redogörarens ställning.
Såsom jag framhållit i skrivelse den 24 augusti 1939 till medicinalstyrelsen
har det synts mig önskvärt alt denne befattningshavare mätte avlastas från
— 154 —
kassagöromålen för att i stället kunna ägna sig åt ekonomiska, organisatoriska
och administrativa ärenden. Jag föreslog därför i nämnda skrivelse
att befattningen skulle ändras till en tjänst som sekreterare tillika redogörare
med placering i lönegrad Eo 24. Detta förslag blev emellertid icke förverkligat.
Därigenom skulle man, såsom riksräkenskapsverket också i sitt
uttalande ansett vara påkallat, få en »förstärkning i administrativt kameralt
hänseende» av laboratoriets organisation.
Det synes mig alltså icke troligt att en särskild gemensam styrelse för folkhälseinstitutet
och för de nämnda tre laboratorierna bättre skulle kunna dirigera
deras ekonomiska förvaltning än medicinalstyrelsen, som förfogar över
en i administrativa frågor väl bevandrad byrå. En sådan gemensam styrelse
måste också med nödvändighet bliva ett otympligt organ med hänsyn till de
många fackområden, som måste vara representerade inom densamma för
att de underställda inrättningarnas behov på betryggande sätt skola kunna
tillgodoses. En dylik styrelse skulle med goda skäl kunna misstänkas få karaktär
av en ny medicinalstyrelse.
Det är ock anledning att granska den stora nackdel, som ett skiljande av
dessa tre laboratorier från medicinalstyrelsen, skulle innebära. Statens bakteriologiska
laboratorium samarbetar mycket nära med detta ämbetsverk och
utför talrika arbeten, som erfordras för dess ämbetsutövning. Detta samarbete
framgår även klart av för laboratoriet gällande instruktion. Jag vill
här nöja mig med att blott anföra ett exempel. Vid inträffade epidemier
ute i landet är det sålunda oundgängligen nödvändigt att en intim samverkan
äger rum mellan medicinalstyrelsen och laboratoriet, för att erforderliga åtgärder
så snabbt som möjligt skola kunna sättas i verket. Skulle medicinalstyrelsen
i ett sådant fall först behöva vända sig till laboratoriets styrelse för
att få behövliga laboratorieundersökningar eller fältarbeten utförda, komme
en onödig och farlig tidsutdräkt att bliva ofrånkomlig. Jämväl i många andra
situationer skulle en sådan omgång verka försvårande på verkställandet av
medicinalstyrelsens tjänsteutövning.
Enligt min mening saknas därför anledning att upptaga till prövning det
av riksdagens revisorer framlagda förslaget till inrättandet av en gemensam
styrelse för statens bakteriologiska, rättskemiska och farmaceutiska laboratorier.
Stockholm den 10 januari 1941.
CARL A. KLING.
Statens farmacevtiska
laboratoriums
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 66, § 15.
Till kungl, medicinalstyrelsen.
Genom remiss den 31 december 1940 har kungl, medicinalstyrelsen anmodat
föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium att före den
11 januari 1941 inkomma med yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer
i en remissakten bifogad handling anfört.
Riksdagens revisorer anse att, på grund av de betydande anslagsöverskri -
- 155 —
(landen och »övriga missförhållanden», som omnämnts i ovannämnda handling
och som torde avse statens bakteriologiska och statens farmacevtiska
laboratorier, en omprövning ofördröjligen bör komma till stånd om icke
en ändring av laboratoriernas administrativa organisation bör verkställas
så att de erhålla en gemensam styrelse, direkt underställd vederbörande
statsdepartement. Revisorerna anse vidare att de kostnader, som en dylik
omorganisation skulle komma att medföra, mer än väl torde kompenseras
av de besparingar, som skulle kunna uppnås genom inrättandet av en förbättrad
ekonomisk administration. Detta yrkande innefattar jämväl statens
rättskemiska laboratorium, men huruvida det också avser statens veterinärbakteriologiska
laboratorium, som också i visst hänseende sorterar under
kungl, styrelsen, framgår icke.
Med anledning härav får jag vördsamt anföra följande.
Beträffande det anslagsöverskridande, som gjorts av föreståndaren för
statens farmacevtiska laboratorium, har jag tidigare till kungl, styrelsen avgivit
vördsam förklaring under hänvisning till att uppköp gjorts under
intryck av den då hotande krigssituationen. Vad som i ovanberörda handling
avses med uttrycket »övriga missförhållanden» känner jag ej till och
jag kan ej finna att handlingen ifråga lämnar någon upplysning därom.
Att en förbättrad ekonomisk administration för farmacevtiska laboratoriets
vidkommande skulle kunna ernås genom att det inordnades under en
annan styrelse, som skulle vara gemensam för såväl detta som bakteriologiska
och rättskemiska laboratorierna synes mig ytterst tvivelaktigt bl. a. av den
anledningen att besparingar näppeligen torde kunna göras genom att tillskapa
en helt ny styrelse jämte en ny kameralavdelning, när det redan
finns en styrelse med kameralavdelning och som också måste finnas
allt framgent. Dessutom anser jag att en sådan ordning skulle verka
tyngande på det livliga samarbete, som äger och måste äga rum med apoteksbyrån,
därest farmacevtiska laboratoriet fortfarande skall vara medicinalstyrelsens
organ för farmacevtiska undersökningar och utredningar.
En tanke däremot, som möjligen kunde innebära en fördel ur besparingssynpunkt,
vore att statens farmacevtiska laboratorium och de båda övriga
laboratorierna ifråga om den ekonomiska förvaltningen icke sorterade under
resp. byråer utan under kameralbyrån direkt. Därigenom skulle det kunna
tänkas att för laboratoriernas behov av vissa större förbrukningsartiklar
såsom glas, djur, foder till dessa m. m. en centralupphandling genom kameralbyråns
försorg skulle kunna äga rum och fördelaktigare priser erhållas.
Huruvida en sådan organisation skulle erfordra någon mera betydande
förstärkning av kameralbyråns personal, undandrager sig mitt bedömande. I
varje fall skulle på så sätt den hittillsvarande kontakten och samarbetet med
styrelsen kunna ostört fortgå.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får jag för farmacevtiska laboratoriets
vidkommande avstyrka den av riksdagens revisorer föreslagna anordningen
med en gemensam styrelse tillsammans med bakteriologiska och
rättskemiska laboratorierna.
Remisshandlingarna överlämnas härjämte.
Stockholm den 10 januari 1941.
HARALD NILSSON.
— 156 —
Statens rättskemiska laboratoriums
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 66, § 15.
Till kungl, medicinalstyrelsen.
Genom remiss, som inkom till statens rättskemiska laboratorium den 2
januari 1941 har kungl, medicinalstyrelsen anmodat undertecknad att till
kungl, styrelsen inkomma med yttrande över ett av riksdagens revisorer
framställt förslag örn gemensam‘administration för vissa statliga laboratorier,
och får jag med anledning härav anföra följande.
Statsrevisorernas ifrågavarande framställning börjar med en historik över
tillkomsten av statsmedicinska anstalten, respektive de ur densamma framgångna
institutionerna: statens bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska
laboratorier samt det nyligen inrättade statens institut för folkhälsan,
vilket i viss mån motsvarar den teknisk-hygieniska avdelning, som föreslogs
av Kungl. Majit i proposition till 1907 års riksdag med hemställan om inrättande
av en statsmedicinsk anstalt. Däremot omnämna statsrevisorerna
anmärkningsvärt nog icke med ett ord existensen av statens veterinär-bakteriologiska
anstalt, motsvarigheten till den veterinär-bakteriologiska avdelning
av statsmedicinska anstalten, som likaledes föreslogs i nyssnämnda
proposition.
I anslutning dels till vissa uttalanden av de sakkunniga för utredning rörande
inrättande av ett statens socialhygieniska institut, dels till yttranden
av statskontoret (respektive riksräkenskapsverket) i samband med anmärkningar
rörande vissa anslagsöverskridanden vid statens bakteriologiska och
farmacevtiska laboratorier, upptaga riksdagens revisorer till diskussion frågan
örn att under en gemensam styrelse sammanföra statens institut för folkhälsan
och de tidigare upprättade praktisk-vetenskapliga institutioner, som
ställts under kungl, medicinalstyrelsens omedelbara överinseende. Denna
fråga hade av de ovannämnda sakkunniga ingående dryftats, men av flera
skäl hade de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå inrättandet av en sådan
gemensam styrelse. Statsrevisorerna ifrågasätta nu med hänsyn till den
betydande utveckling de ifrågavarande statliga laboratorierna undergått,
huruvida de förutsättningar, som föranledde, att statsmedicinska anstalten
1909 och statens farmacevtiska laboratorium 1915 ställdes under kungl,
medicinalstyrelsens överinseende, fortfarande kunna anses föreligga.
Ett närmare samarbete mellan de ifrågavarande statliga laboratorierna
bär, såsom jag flera gånger haft anledning framhålla, länge varit ett önskemål
för statens rättskemiska laboratorium. Laboratoriet har i sin serologiska
verksamhet (framställning av agglutinerande och precipiterande sera)
nära beröring med såväl statens bakteriologiska som statens veterinär-bakteriologiska
anstalt. Med statens farmacevtiska laboratorium har statens
rättskemiska laboratorium delvis sammanfallande verksamhetsområde, nämligen
när det gäller medikamentösa förgiftningar. Även med det nyinrättade
institutet för folkhälsan har laboratoriet ett delvis gemensamt arbetsområde
exempelvis i fråga örn förgiftningar av olika slag under yrkesarbete.
För att ett dylikt närmare samarbete skall komma till stånd, erfordras
emellertid en förläggning av de olika institutionerna i varandras grannskap,
ett önskemål, som jag vid flera tillfällen, senast i skrivelse till kungl, byggnadsstyrelsen
den 25 maj 1938, understrukit. Om denna fråga löstes exempelvis
genom en gemensam nybyggnad för statens rättskemiska laboratorium
och statens farmacevtiska laboratorium i närheten av statens bakteriologis
-
— 157 —
ka laboratorium, kunde också genom gemensamma djurstallar (åtminstone
med statens farmacevtiska laboratorium), gemensam tvätt och gemensamma
inköp av glasvaror etc. och eventuellt gemensamt bibliotek (eller i varje fall
gemensamt planerade inköp av böcker och tidskrifter) på lång sikt besparingar
för statsverket uppnås.
Att däremot nu, då de ifrågavarande institutionerna äro belägna långt ifrån
varandra i helt olika stadsdelar lägga dem under en gemensam styrelse,
torde knappast kunna medföra några fördelar gentemot den nuvarande organisationen,
av vilken åtminstone för statens rättskemiska laboratoriums
del inga olägenheter försports.
De ifrågavarande institutionerna, med undantag av statens institut för
folkhälsan, sortera nu under var sin byrå av kungl, medicinalstyrelsen, och
detta har möjliggjort ett ganska smidigt samarbete.
För närvarande kan jag icke finna, att inrättandet av en gemensam styrelse,
enbart av ekonomiska skäl, är motiverat, särskilt som en dylik icke
minst med hänsyn till de lokala förhållandena skulle bliva en synnerligen
tungrodd apparat.
Stockholm och statens rättskemiska laboratorium den 10 januari 1941.
ERIK WOLFF.
Föreståndare.
Statens instituts för folkhälsan
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 66, § 15.
Till Konungen.
Genom remiss har Kungl. Majit anmodat styrelsen för statens institut för
folkhälsan att före den 19 januari 1941 inkomma med utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1940 församlade revisorer i sin berättelse, § 15, anfört
rörande gemensam administration för vissa statliga laboratorier. Till åtlydnad
härav får styrelsen för institutet anföra följande.
Efter redogörelse för den statsmedicinska anstaltens tillkomst och utveckling
ävensom för inrättandet av statens institut för folkhälsan hava revisorerna
i sin berättelse ifrågasatt, huruvida de förutsättningar, vilka läge till grund
för den organisation, som tillskapades genom inrättandet av den statsmedicinska
anstalten år 1909 och dess komplettering med statens farmacevtiska
laboratorium år 1915 och som innebar att dithörande laboratorier ställdes
under medicinalstyrelsens överinseende, numera vore tillfinnandes. De betydande
anslagsövcrskridanden och övriga missförhållanden, som förekommit
vid dessa laboratorier, syntes revisorerna tala för att i varje fall en omprövning
nu komme till stånd, örn en ändring av laboratoriernas administrativa
organisation icke borde verkställas. Därvid borde i första hand övervägas,
huruvida icke ifrågavarande institutioner borde erhålla en gemensam
styrelse, direkt underställd vederbörande statsdepartement, detta så mycket
mer, som även andra än ekonomiska och administrativa synpunkter från
flera håll anförts för en sådan organisation. De kostnader, som en dylik omorganisation
skulle komma att medföra, ansåges mer än väl kompenseras av
158
de besparingar, som skulle kunna uppnås genom inrättandet av en förbättrad
ekonomisk administration.
Den av riksdagens revisorer sålunda väckta frågan har tidigare i olika sammanhang
varit föremål för övervägande, senast i samband med inrättandet
av statens institut för folkhälsan. Styrelsen för institutet hyser för sin del
den uppfattningen, att svårigheter torde komma att möta att anordna en gemensam
administration för samtliga de av revisorerna avsedda institutionerna.
Däremot torde en viss centralisering å ifrågavarande område icke vara
utesluten. Enligt styrelsens mening kunna sålunda vissa skäl anföras till
stöd för att inordna statens farmacevtiska laboratorium under en nied institutet
för folkhälsan gemensam styrelse. Frågan om en dylik anordning torde
därför förtjäna att tagas under övervägande. Det synes styrelsen vidare
kunna ifrågasättas, huruvida icke statens bakteriologiska laboratorium och
veterinärbakteriologiska anstalt lämpligen böra utrustas med en gemensam
styrelse. Spörsmålet om den ändamålsenligaste formen för det rättskemiska
laboratoriets administration undandrager sig styrelsens närmare bedömande.
Med hänsyn till arten av laboratoriets uppgifter ävensom dess förhållandevis
begränsade omfattning vill styrelsen dock ifrågasätta, örn tillräckliga skäl för
ändring av detta laboratoriums administrativa ställning föreligga.
Även andra kombinationer och uppslag än de av styrelsen härovan skisserade
kunna givetvis tänkas. Styrelsen vill tillika rikta uppmärksamheten
därpå, att de rättskemiska och farmacevtiska laboratoriernas ävensom den
veterinärbakteriologiska anstaltens lokalfrågor ännu äro svävande och att
dessa institutioners definitiva förläggning uppenbarligen kan komma att påverka
administrationsfrågans lösning.
Under åberopande av det anförda får styrelsen för sin del tillstyrka, att
ovan berörda spörsmål göras till föremål för ingående utredning och prövning
under behörigt beaktande av den centrala medicinalförvaltningens berättigade
intressen.
Tomteboda den 13 januari 1941.
Underdånigst för styrelsen
WILHELM BJÖRCK.
Ernst Abramson.
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 66, § 15.
Statskontoret anser i likhet med riksdagens revisorer, att en utredning bör
komma till stånd rörande frågan om inrättandet av en gemensam styrelse för
statens bakteriologiska laboratorium, statens rättskemiska laboratorium och
statens farmacevtiska laboratorium. Statskontoret kan så mycket hellre biträda
revisorernas förslag härutinnan, som det väsentligen överensstämmer
med ämbetsverkets vid tidigare tillfällen hävdade uppfattning. Utredningen
synes emellertid böra avse jämväl statens veterinärbakteriologiska anstalt.
Densamma torde böra igångsättas snarast möjligt och senast i samband med
den utredning angående medicinalstyrelsens omorganisation, vilken står på
dagordningen.
— 159 —
I handläggningen av detta ärende Ilar, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Nissen.
Stockholm den 8 januari 1941.
S. E. HOLMQVIST.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
Hjalmar Ryttermark.
Socialstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 78, § 16.
Till Konungen.
Genom beslut den 30 december 1940 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att, efter hörande av länsnykterhetsnämnderna, före den 19 januari
1941 avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse
anfört under punkten Vissa iakttagelser angående länsnykterhetsnämndernas
verksamhet. Med anledning härav får socialstyrelsen anföra följande.
Styrelsen remitterade revisorernas uttalande till länsnykterhetsnämnderna
genom skrivelse den 31 december 1940, däri styrelsen begärde att nämndernas
yttranden skulle vara inkomna till styrelsen senast den 13 januari 1941. Det
rådrum styrelsen haft för utarbetande av förevarande utlåtande har sålunda
varit alltför kort för att det skall hava varit möjligt att verkställa en sammanfattning
av nämndernas yttranden. Dessa yttranden biläggas.1 Därjämte bilägges
ett till styrelsen inkommet särskilt yttrande1 av den intill senaste årsskifte
fungerande vice ordföranden i länsnykterhetsnämnden i Östergötlands
län. Styrelsen har icke funnit anledning att ingå på bemötande av vad i
sagda yttrande anföres.
Länsnykterhetsnämnderna ge enstämmigt uttryck för den uppfattningen,
att det icke är möjligt att på grundval av allenast ett års verksamhet — riksdagens
revisorers granskning har grundats enbart på nämndernas årsberättelser
och sålunda uteslutande avsett år 1939 — bilda sig en rättvis uppfattning
örn länsnykterhetsnämndsinstitutionen och dess förmåga att göra en
samhällsgagnande insats till bekämpande av alkoholmissbruket och lindrande
av dess skadeverkningar. Sålunda framhåller en nämnd, länsnykterhetsnämnden
i Stockholms län, att den verksamhet, som begynte med länsnykterhetsnämdernas
start år 1939, var i sitt slag ny. Förebilder eller exempel
rörande arbetets läggning saknades och de författningsbestämmelser, som
reglera nämndernas arbete, utgöra endast en yttre ram, inom vilken dessa
lia att bedriva sitt arbete. Det ligger därför i sakens natur, att det första
verksamhetsåret i stort sett ägnats åt att finna lämpliga arbetsformer samt
åt en inventering av arbetsuppgifterna. På ett mer eller mindre tydligt sätt
återkomma dessa synpunkter i flera andra yttranden.
För egen del vill socialstyrelsen framhålla, att flera av länsnykterhetsnämnderna
erhöllo särskild arbetskraft till sitt förfogande först sedan en avsevärd
del av året förflutit, vilket självfallet inverkat ogynnsamt på verksamheten.
Till stort förfång för länsnykterhetsnämndernas verksamhet under det första
Ej här avtryckta.
160 —
året lia vidare varit de under detta år genom stormaktskriget uppkomna krisförhållandena.
Det är uppenbart, att dessa nya institutioner voro i stort
behov av vägledning och information för inriktningen av arbetet och dettas
ändamålsenliga bedrivande. För detta ändamål hade socialstyrelsen, i sin
egenskap av tillsynsmyndighet över nykterhetsnämnderna i riket, avsett att
under hösten 1939, då nämnderna kunde förväntas vara färdigorganiserade
och lia vunnit en del erfarenheter rörande sina arbetsuppgifter, anordna en
konferens med nämndernas ledamöter — särskilt ordförandena och läkarledamöterna
— samt tjänstemän, varvid nämndernas arbetsuppgifter och arbetsformer
skulle lia blivit föremål för överläggning. I fråga om en helt ny
verksamhet äro dylika konferenser i hög grad av behovet påkallade och lia
därför på andra områden anordnats, t. ex. för mödrahjälpsnämnderna under
hösten 1938, som var dessa nämnders första verksamhetsår. Sedan den till
styrelsens förfogande stående anslagsposten till kurser och konferenser för
nykterhetsnämnder blivit mycket hårt beskuren till följd av krisförhållandena,
har styrelsen emellertid icke haft någon möjlighet att förverkliga denna
avsikt vare sig vid den först avsedda tidpunkten eller senare. En annan
följd av det oroliga läget bär varit, att de därav föranledda inkallelserna till
militärtjänstgöring av särskilt tjänstemän hos länsnykterhetsnämnderna försvårat
dessas verksamhet. Det torde icke behöva närmare utvecklas, att de
allmänna förhållandena på grund av kriget och det bekymmersfulla läget i
vårt land icke varit ägnade att skapa gynnsamma betingelser för igångsättandet
av länsnykterhetsnämndernas verksamhet.
Örn det sålunda, såsom socialstyrelsen förmenar, icke är rimligt att gå
till doms över länsnykterhetsnämnderna på grundval av verksamheten under
endast ett år — och ett sådant år som år 1939, vilket därtill var nämndernas
första verksamhetsår — är det så mycket mindre befogat att så göra utan
annan ledning än innehållet i nämndernas årsberättelser. Då det nämligen
saknas närmare föreskrifter angående uppställningen och innehållet i dessa
berättelser kan det i hög grad bero på andra förhållanden än beskaffenheten
av nämndens verksamhet, vilket allmänt intryck berättelsen ger av nämnden
och dess sätt alt fullgöra sina uppgifter. Även i sådana aktstycken spelar
förvisso förmågan — eller oförmågan — att ge skriftligt uttryck åt vad som
blivit utfört samt att samla och framlägga materialet en stor roll. Detta
exemplifieras också i de av riksdagens revisorer granskade berättelserna för
år 1939 av länsnykterhetsnämnderna, i det att åtskilliga nämnder i de nu
överlämnade yttrandena meddela, att de uraktlåtit att i sina årsberättelser
angiva olika åtgärder, som lämpligen hade bort omnämnas där.
För att kunna bilda sig en uppfattning örn länsnykterhetsnämndernas verksamhet
måste man därför äga tillgång till ett mera omfattande material än
som lämnas i årsberättelserna. Flera av de yttranden från nämnderna, som
åtfölja detta utlåtande, utgöra visserligen värdefulla kompletteringar, men
socialstyrelsen måste likväl konstatera, att det ännu icke finnes tillräckligt
material för ett rättvist värdesättande av dessa nämnder. Till slör del sammanhänger
detta med att socialstyrelsen saknar arbetskrafter och tillräckligt
reseanslag för en fortgående inspektion av länsnykterhetsnämnderna. Med
avseende härå får socialstyrelsen erinra örn styrelsens upprepade framställningar
till Kungl. Majit örn förstärkning av arbetskrafterna på styrelsens alkoholistvårdsavdelning.
Ett av skälen för dessa var just att styrelsen, redan då
frågan om länsnykterhetsnämndernas organisation blev aktuell, var fullt på
det klara med att en förutsättning för alt dessa nya institutioner snabbt skulle
bli effektiva vore, att styrelsen förfogade över en tjänsteman, som genom
fortlöpande besök hos nämnderna orienterade dem örn alkoholistlagstiftningens
mål och medel samt bistod med att organisera planläggningen av arbetet,
— 161 —
så att detta utfördes på eif insiktsfull! och ändamålsenligt sätt. Då dessa
framställningar icke vunnit beaktande, har styrelsen icke haft tillräckliga
arbetskrafter för detta ändamål. Personlig övervakning av länsnykterhetsnämndernas
arbete och rådgivning rörande sättet för dess utförande har därför
i alltför ringa omfattning kunnat äga rum. Enligt styrelsens mening vore
det verksammaste sättet att snabbare bringa länsnykterhetsnämnderna över
lag fullt i nivå med sina uppgifter att förstärka personalen på styrelsens alkoholistvårdsavdelning.
Beträffande ungefär en tredjedel av länsnykterhetsnämnderna har socialstyrelsen
en så pass ingående kännedom, att styrelsen kunnat bilda sig en
uppfattning om länsnykterhetsnämndens värde i praktiken. Härvid har styrelsen
fått bekräftat, vad styrelsen redan på förhand förmodat, nämligen
att variationerna i fråga örn allmän skicklighet för uppgiften äro avsevärda,
d. v. s. att den personliga faktorn är av stor betydelse på detta verksamhetsområde.
1 detta sammanhang må framhållas, att styrelsen ägnat stor uppmärksamhet
åt uppgiften att ge länsnykterhetsnämnderna en lämplig sammansättning
— i den mån styrelsen äger besluta härom — samt att styrelsen
i förekommande fall vidtagit ändringar i de ursprungliga uppsättningarna
av ledamöter. Det är emellertid icke tillfyllest, att ledamöterna ha än så
gott handlag för uppgifterna, utan det behövs även att de äga tillräckliga
insikter för handhavandet av dessa. Det är därför mycket att beklaga, att
styrelsen icke förfogat över tillräckliga personliga och ekonomiska resurser
för erforderlig informationsverksamhet.
Socialstyrelsen tvekar emellertid icke att uttala, att länsnykterhetsnämndsinstitutionen,
där den är som bäst, redan visat sig kunna utöva ett så välgörande
inflytande på de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet,
att det är berättigat att säga att inrättandet av detta nya organ kan komma
att betyda en vändpunkt inom detta vårdområde, särskilt för de mindre och
medelstora kommunernas vidkommande. Följande beskrivning av landsbygdens
nykterhetsnämnder och förutsättningarna för deras verksamhet, som
lämnas i yttrandet av länsnykterhetsnämnden i Kronobergs län, äger nämligen
alltjämt giltighet för stora delar av vårt land:
»Om någon kommunal verksamhetsgren generellt kunde betecknas som
försummad och eftersatt, torde det varit den nykterhetsvårdande. 1 mera än
hälften av landets kommuner — i Kronobergs län ungefär hälften — fungerade
fattigvårdsstyrelsens jämväl som nykterhetsnämnder. Dessa^ styrelser
betraktade ganska allmänt det nykterhetsvårdande arbetet som något oväsentligt
och deras huvudsakliga uppgift ganska ovidkommande. Icke heller
torde fattigvårdsstyrelsernas ledamöter lia valts med någon tanke på deras
lämplighet som övervakare (iver kommunens nykterhetstillstånd, varför de
även av denna anledning ofta försummade den sidan av verksamheten. Att
det nykterhetsvårdande arbetet var svagt i dessa kommuner, berodde också
därpå, all fattigvårdsstyrelsernas arbete med de rent fattigvårdande uppgifterna
växte. ... i. i i
Men även i de kommuner, där särskilda nykterhetsnämnder valts, hade
arbetet i många fall lämnat mycket (ivrigt att (önska i fråga örn effektivitet.
Kommunernas beslutande organ hade i stor utsträckning icke tillräcklig löiståelsc
för vad det nykterhetsvårdande arbetet krävde av intresse, lämplighet
och insikt i dithörande spörsmål. De med uppdraget ofia förenade svårigheterna
och ibland obehagen gjorde de mest lämpliga personerna obenägna
att åtaga sig denna arbetsuppgift; blevo de ändock valda, törstar
man, att det icke blev så mycket gjort. Icke heller var det manga kommuner,
som anslogo några medel vare sig till nämndernas verksamhet eller till aril—il
7i.r>3. Kci’. berättelse linn. stut sverket är Witt. II.
— 162 —
vode åt en ordförande. De här antydda förhållandena jämte flera andra bidrogo
till, att de kommuner, som utförde ett tillfredsställande nykterhetsvårdande
arbete, voro synnerligen fåtaliga. I den situationen tillkommo länsnykterhetsnämnderna,
som nu efter avlämnandet av sin första årsberättelse,
blivit föremål för riksdagens revisorers kritik.»
Det är i betraktande härav lätt att inse, vilken kraftförstärkning för nykterbetsnämndsverksambeten
en sådan länsnykterhetsnämnd innebär, vilken,
för att använda länsnykterhetsnämndens i Uppsala län ord, »i verkligheten
intar ställningen av en rörlig nämnd beredd att komplettera de kommunala
nämnderna överallt och i den omfattning detta erfordras». Det är emellertid
mycket möjligt, att en länsnykterhetsnämnd, som fyller en på detta sätt beskriven
funktion, likväl icke i sin årsberättelse kan redovisa ett enda fall av
ingripande mot en alkobolmissbrukare enligt alkoholistlagen, eftersom alla
vidtagna åtgärder tillkommit i samförstånd med den kommunala nykterhetsnämnden
och i dennas namn. Detta sammanhänger med att länsnykterhetsnämnderna
i allmänhet noggrant ställt sig till efterrättelse instruktionens
anvisning till dem att lägga sin verksamhet så, att de vinna de kommunala
nykterhetsnämndernas förtroende, och noga aktat sig för att betaga dessa
nämnder initiativlust och arbetsglädje genom att utnyttja sin befogenhet att
skjuta åt sidan sådana kommunala nämnder, som visat inkompetens vid
handläggningen av alkoholistfall. I stället lia länsnykterhetsnämnderna ställt
sina arbetskrafter till förfogande åt de nämnder, som icke kunnat bemästra
dylika fall.
Det framgår vidare av flera av länsnykterhetsnämndernas yttranden, att
denna nya institution kan komma att bli av avgörande betydelse för samhällets
reaktion mot en viktig grupp av alkoholmissbrukare nämligen återf
al Isfylleristerna. Att de hittillsvarande samhällsåtgärderna mot dessa —
nämligen upprepade bötesstraff, i icke alldeles ovanliga fall hundratals sådana
straff för en och samma person, samt i förekommande fall korta förvandlingsstraff
— varit otjänliga har länge varit klart, men först för kort
tid sedan har denna förståelse lett till ny lagstiftning på området. Det är
ännu för tidigt att kunna hilda sig en uppfattning örn hur den nya ordningen
kommer att verka. Alldeles klart är dock, att denna har tillagt nykterhetsnämnderna
en mycket viktig ny uppgift och att det i hög grad kommer att
bero på länsnykterhetsnämnderna, på vilket sätt och med vilken framgång
denna uppgift blir löst. Vad vidare beträffar de kringflackande alkoholisterna,
vilka icke lia någon varaktig stad och i fråga örn vilka därför icke någon
kommunal nykterhetsnämnd känner ansvar, är det uppenbart att praktiskt
taget all insats från nykterhetsnämndshåll måste komma från länsnykterhetsnämnderna.
Det kan icke råda tvivel om att alkoholmissbruket alltjämt har stor omfattning
i vårt land. Detta gäller även örn man inskränker sig till att avse
grovt alkoholmissbruk med svåra sociala skadeverkningar. Sådant missbruk
är icke uteslutande lokaliserat till städerna och andra större samhällen utan
alkoholmissbrukare, som anställa stor social skada på sin omgivning, familj
och andra, finnas även mångenstädes ute på rena landsbygden. Att länsnykterhetsnämnder
visat sig kunna tillföra de kommunala nykterhetsnämnderna
kompetens att på ett ändamålsenligt sätt ta hand örn dylika alkoholmissbrukare
är därför av verklig betydelse. I första hand rör det sig härvid icke om
att få in missbrukarna på anstalt, utan vida viktigare är, att alkoholistlagstiftningens
förebyggande åtgärder bli en realitet även i de mycket talrika kommuner,
där hela denna lagstiftning hittills varit en död bokstav. I samma
mån som detta blir fallet och därmed nya, hittills åt sitt öde lämnade alkoholmissbrukare,
bli föremål för ingripande lia de därvid verksamma organen
— 163 —
minskat den belastning i moraliskt, socialt, ekonomiskt och hygieniskt avseende,
som alkoholmissbruket utgör för vårt land.
Utgångspunkten för riksdagens revisorers undersökning av länsnykterhetsnämnderna
synes lia varit, att dessa lia dragit »avsevärda kostnader». Örn
med detta uttryck avses, att kostnaderna för dessa nämnders verksamhet
varit anmärkningsvärt höga, kan socialstyrelsen icke dela revisorernas uppfattning.
Erinras må, att rusdryckslagstiftningsrevisionen — som framlade
förslaget om bildande av länsnykterhetsnämnder — räknade med betydligt
högre belopp. Belysande för storleksordningen av kostnadssumman för länsnykterhetsnämnderna
är, att det finns åtminstone en kommunal nykterhetsnämnd
i landet, som ensam har större utgifter för sin verksamhet än samtliga
länsnykterhetsnämnder tillhopa. Enligt socialstyrelsens mening lia länsnykterhetsnämnderna
visat så stor sparsamhet, som varit förenlig med verksamhetens
syfte.
Då frågan örn statens kostnader för nykterhetsvården är på tal, får icke
förbises det faktum, att statsverket har utomordentligt stora inkomster av
handeln nied alkoholhaltiga drycker. Det är dock denna hantering, som håller
de varor allmänt tillgängliga, vilka äro en av förutsättningarna för alkoholmissbruket.
Därför är det rimligt och billigt, att staten bestrider de i jämförelse
med dessa inkomster obetydliga utgifter, som krävas för att undanröja
en del av de med alkoholmissbruket förbundna sociala skadorna.
Revisorernas uttalande har icke givit styrelsen det intrycket, att revisorerna
skulle sakna förståelse för behovet av organisatoriska anordningar på basis
av länsindelningen till bistånd och hjälp åt de kommunala nykterhetsnämnderna
samt hysa obenägenhet mot statens åtagande att svara för de
därmed förbundna kostnaderna. Däremot synes innehållet i revisorernas uttalande
indirekt leda fram till frågeställningen: Länsnykterhetsnämnder eller
enbart tjänstemän, med hänsyn till yttrandet »att det positiva arbetet
inom länsnykterhetsnämnderna till övervägande del utförts av ombudsmännen».
Enligt socialstyrelsens mening ligger det emellertid i sakens natur att
så bör vara fallet. Nykterhetsnämndsverksamhet består nämligen, örn man
ser till kvantiteten av arbetet, endast till en liten del av sammanträdesarbete.
Huvudparten är löpande arbete, som icke rimligen kan läggas på nämndernas
oavlönade ledamöter. En blick på de stora kommunala nykterhetsnämnderna
ger alldeles samma bild — det löpande arbetet handhaves helt och
hållet av tjänstemän. Men detta innebär på intet sätt, att nämnden är onödig.
På grund av verksamhetens allmänna natur måste ledningen av densamma
samt ansvaret för de för den enskilde medborgaren viktiga besluten
åvila det allmännas förtroendemän. Det kan icke gärna lia varit riksdagens
revisorers mening, att dessa uppgifter skulle ankomma på en tjänsteman.
Beträffande de av revisorerna framförda detaljanmärkningarna kan styrelsen
i stort sett hänvisa till länsnykterhetsnämndernas yttranden.
Styrelsen konstaterar, alt samtliga länsnykterhetsnämnder, som inkommit
till socialstyrelsen med sina årsberättelser efter föreskriven tidpunkt,
haft fullgoda skäl härför. Den länsnykterhetsnämnd, som varit mest försenad,
hade inhämtat socialstyrelsens medgivande om uppskov och anledningen
till dröjsmålet var, att nämndens sekreterare var inkallad i militärtjänstgöring.
— Ali länsnykterhetsnämnderna i vissa fall icke utsett ombud ute
i kommunerna förrän i slutet av året är enligt socialstyrelsens mening icke
att klandra, särskilt som orsaken härtill i allmänhet synes lia varit att nämnderna
varit angelägna örn bästa möjliga personval men på sina håll mött
svårigheter att finna lämpliga personer, som velat åtaga sig uppdraget. Revisorernas
anmärkning, att principerna för valen av dessa ombud växlat i hög
grad, utgör ett belägg för behovet av en allmän konferens med länsnykter
-
— 164 —
hetsnämnderna. — Samtliga länsnykterhetsnämnder, som icke i sina årsberättelser
angivit, att de uppgjort förteckning över de kommunala nykterhetsnämndernas
sammansättning, ha meddelat att de verkställt förteckningen
men icke ansett nödvändigt att redovisa denna åtgärd, eftersom det med hänsyn
till instruktionens föreskrift vore självfallet att de vidtagit densamma. —
I samtliga de fall, där de kommunala nykterhetsnämnderna icke haft föreskriven
sammansättning, torde länsnykterhetsnämnderna ha vidtagit åtgärder
för rättelse under år 1939. •—- Beträffande de kommunala nykterhetsnämndernas
dröjsmål att avgiva årsberättelse och länsnykterhetsnämndernas
åtgöranden för att få fram dessa berättelser, hänvisas till länsnykterhetsnämndernas
yttranden. — Av länsnykterhetsnämndernas yttranden framgår,
att betydelsen av fastställda mottagningstider för länsnykterhetsnämndernas
tjänstemän icke bör överdrivas, enär besöken hos dem i allmänhet ha gjorts
på andra tider som bättre passat besökarna och varom överenskommelse
i varje särskilt fall träffats.
En del av länsnykterhetsnämnderna ha upptagit revisorernas uttalande
såsom ett oberättigat angrepp på nämnderna och förmenat, att det varit till
skada för nämnderna. Socialstyrelsen har däremot fått det intrycket att revisorernas
uppmärksamhet rörande nämnderna föranletts av intresse för
nykterhets vården och varit dikterat av önskemålet, att denna vård måtte
erhålla bästa möjliga organisation inom ramen för nu gällande kostnader.
Styrelsen hoppas därför, att den uppmärksamhet revisorerna ägnat länsnykterhetsnämndsinstitutionen
skall lända denna till gagn och att det, så snart
den ansträngda statsfinansiella situationen lättat, skall kunna beviljas de
förstärkningar av anslagen för verksamheten, som erfordras för att denna
skall kunna effektiviseras snabbare än vad som eljest är möjligt.
I detta ärendes handläggning ha deltagit t. f. generaldirektören Höjer,
byråchefen Bexelius, t. f. byråcheferna Berggren och Ringenson, experten
för alkoholistvårdsärenden, professorn Kinberg samt sekreteraren Åman,
föredragande.
Stockholm den 17 januari 1941.
Underdånigst
KARL J. HÖJER.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 17.
Genom remiss den 20 december 1940 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse anförts rörande dels vissa utbetalningar av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län (§ 17), dels vissa hos länsstyrelsen i Kopparbergs
län för landsbygdens elektrifiering avsatta medel (§ 18).
Riksräkenskapsverket får vitsorda de av revisorerna lämnade uppgifterna
beträffande vissa av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län felaktigt utbetalda
statsbidrag för undervisningsväsendet. Enligt vad riksräkenskapsverket
inhämtat, har länsstyrelsen numera vidtagit åtgärder till förebyggande av
att liknande felaktigheter upprepas. Riksräkenskapsverket kommer givetvis
att även i fortsättningen med uppmärksamhet följa utbetalningarna i ifrågavarande
länsstyrelse.
— 165 —
Beträffande anmärkningen rörande hos länsstyrelsen i Kopparbergs län
för landsbygdens elektrifiering avsatta medel får riksräkenskapsverket meddela,
att den i revisorernas berättelse omförmälda underdåniga framställningen
från länsstyrelsen örn rätt att få disponera vissa för »länselektrifieringen»
avsatta medel remitterats till ämbetsverket för yttrande samt att i anledning
härav utredning pågår angående dessa medels karaktär m. m. Riksräkenskapsverket
vill dock i detta sammanhang framhålla, att det mött stora svårigheter
att på grundval av hittills tillgängligt utredningsmaterial bilda sig
en uppfattning om, huruvida statsverket äger helt disponera ifrågavarande
medel.
Stockholm den 1 februari 1941.
V. ARVIDSSON.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 84, § 17.
Till Konungen.
Enligt nådig remiss den 28 december 1940 har länsstyrelsen att avgiva utlåtande
med anledning av anmärkningar, som riksdagens revisorer under
§ 17 anfört rörande vissa av länsstyrelsen verkställda utbetalningar av statsbidrag
till skolväsendet. Länsstyrelsen får med anledning härav i underdånighet
anföra följande.
De av riksdagens revisorer anmärkta förhållandena måste länsstyrelsen
erkänna icke hava varit tillfredsställande. Med ett uppriktigt beklagande av
vad som vid de ifrågavarande ärendenas granskning blivit eftersatt är länsstyrelsen
dock nu angelägen örn att få lämna förklaring örn de omständigheter,
som medverkat till att den, icke minst ur länsstyrelsens synpunkt sett,
önskvärda omsorgen i ärendenas handläggning blivit eftersatt.
Den under senare år ständigt ökade arbetsbördan i allmänhet för länsstyrelserna
— utan motsvarande ökning av personalen — har med nödvändighet
medfört att arbelstungan fallit tyngre på viss personal än vad denna
orkat bära. Den noggrannhet, som ärendenas handläggning fordrar, kan under
sådana förhållanden lätt bliva lidande i något avseende. Detta jämte den
massanhopning av ärenden, som skolbidragsrekvisitionerna efter författningsändringarna
under senaste åren kommit att representera, förklarar att
granskningen på detta område på ett olyckligt sätt måst forceras. Härtill
komma emellertid vissa andra omständigheter, som på ett avgörande sätt
medverkat till resultatet att vederbörande länsbokhållares granskning blivit
otillfredsställande.
De ökade arbetsuppgifterna för landskontoret i allmänhet samt ombyte
av personal å länsbokhållareavdelningen jämte övergång till ökad specialicering
i ärendenas handläggning och avgörande i samband med ny arbetsordning
för länsstyrelsen har föranlett att arbetsfördelningen blivit föremål
— 166 —
för genomgripande förskjutning under de senaste åren. Planen har varit att
innehavaren av förste länsbokhållaretjänsten skulle samla den rutin, som erfordrades
för kontinuitet och erforderlig grundlighet i granskningsarbetet.
Nytillkomna uppgifter hava emellertid föranlett att den så planlagda handläggningen
icke kunnat genomföras utan har i sista stund annan arbetshjälp
och annan arbetsfördelning fått skapas så att åsyftad enhetlighet och fast
praxis uteblivit. Det stora arbetsområde, som representeras av skolförfattningarna,
särskilt med hänsyn till de många nya författningar och författningsändringar,
som tillkommit under de senaste åren, bjuder på många
svårlösta frågor. Det fordras ingående specialstudium för ett rätt behärskande
av detta område. Det säger sig självt att den av omständigheterna sålunda
framtvingade överflyttningen av dessa ärendens handläggning mellan
tre å fyra olika personer under loppet av några år ogynnsamt påverkat arbetet
kvalitativt.
Det har vidare nu visat sig att de av riksräkenskapsverket gjorda anmärkningarna
ej alltid varit tillgängliga för de tjänstemän, som vid olika tillfällen
haft hand om granskningsarbetet. Då någon kopia av anmärkningarna
ej kommit att förvaras å länsstyrelsen, hava vid ombyte av granskningsmän
de erfarenheter, som äldre anmärkningar skapat, ej kommit att bliva utnyttjade.
Härav förklaras exempelvis de av riksdagens revisorer påtalade felaktiga
utbetalningarna till styrelsen för kommunala mellanskolan i Göteborg
för budgetåren 1934/35, 1935/36 och 1936/37. Slutligen torde få framhållas
att ärenden i allmänhet av denna art icke annat än stickprovsvis kunna förutsättas
bliva föremål för detaljgranskning av den, som efter länsbokhållares
tillstyrkan av utbetalning underskriver anordningsbeslut. I varje fall
anses det vid denna länsstyrelse med dess arbetsbörda i regel icke möjligt
att vid anordningsbeslut ingå i sådan detaljgranskning, när tillstyrkande av
vederbörande tjänsteman föreligger och särskild tvekan icke anmärkes vid
föredragning.
Vad som hittills kan hava brustit i handläggningen av dessa utanordningsärenden
har redan före dessa anmärkningar beaktats av länsstyrelsen. Ifrågavarande
granskningsarbete, som tidigare förutsatts kunna ske vid sidan av
annat arbete, bär nämligen, såsom redan tidigare avsett varit, nu lagts så
att enhetlighet i handläggningen skall kunna uppnås. Det är under sådana
förhållanden länsstyrelsens förhoppning att orsakerna till de påtalade missförhållandena
redan blivit undanröjda. Med hänsyn härtill vågar länsstyrelsen
hysa den förhoppningen, att de gjorda anmärkningarna må befinnas
vara av beskaffenhet att med hänsyn till anförda omständigheter icke böra
föranleda någon vidare åtgärd.
Göteborg i landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
MALTE JACOBSSON.
BIRGER GILLNER.
167
Länsstyrelsens i Kopparbergs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. ö7, § 18.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 28 december 1940 har länsstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande över de anmärkningar riksdagens revisorer framställt rörande
vissa besparade medel av anslag till landsbygdens elektrifiering.
Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.
Med undanlag för ett antal räkningsbesked hava inga handlingar rörande
»länselektrifieringen» trots fortsatta efterforskningar kunnat anträffas å länsstyrelsen.
Emellertid har enligt upplysning från landstingets expedition ett
anslag å 7,000 kronor av landstinget år 1918 anvisats för elektrifieringsarbetet,
vilket framgår av bifogade utdrag1 ur landstingets protokoll för nämnda
år. Något ytterligare anslag för sagda ändamål har enligt meddelande från
landstingets expedition icke anvisats. Av ovannämnda protokoll jämte bilagda
länsstyrelsens skrivelse1 den 9 september 1918 framgår jämväl, att en
särskild elektrifieringskommitté sistnämnda år bildats under dåvarande
landshövdingen F. Holmquists ordförandeskap. Av bilagt utdrag1 av landstingets
protokoll den 19 september 1918 framgår, att landstinget till ledamöter
i denna kommitté utsett intendenten Rob. Carlsson i Borlänge och ingenjören
Sven Hultman i Falun. Någon konsulent blev, enligt vad länsstyrelsen
inhämtat, icke utsedd.
Till landshövdingen Holmquist i ovannämnda egenskap har, såsom bilagt
kvitto1 utvisar, den 22 oktober 1919 utanordnats landstingets ifrågavarande
bidrag, 7,000 kronor. Då länsstyrelsen samma dag till Holmquist utanordna!
1918 och 1919 års statsanslag, tillhopa 13,500 kronor, och då länselektrifieringens
checkräkning å handelsbanken i Falun öppnats den 23 oktober 1919
med en insättning av 12,000 kronor, kan man numera icke utan tillgång till
länselektrifieringens räkenskaper vinna klarhet om, huru mycket av de innestående
medlen äro statsmedel. Samtliga personer, som tillhört elektrifieringskommittén,
hade avlidit före undertecknad Lindströms tillträde till
landssekreterartjänsten och några upplysningar om när kommittén upphörde
med sitt arbete hava icke kunnat vinnas i vidare mån än som framgår därav,
att uttag å kommitténs checkräkningar icke skett efter den 16 mars 1922.
Efter nämnda år synas bankens räkningsbesked hava tillställts dåvarande
landssekreteraren J. Fahlroth. Huruvida denne ansett medlen utgöra icke
förbrukad del av landstingsbidraget och på denna grund icke vidtagit åtgärder
för medlens överflyttande till statsverkets räkning i riksbanken kan länsstyrelsen
i saknad av kommitténs räkenskaper numera icke avgöra.
Därest riksdagens revisorer med anmärkningen beträffande dröjsmålet
med utredning rörande medlens natur avsett även den tid undertecknad,
Lindström, innehaft landssekreterartjänsten, får jag endast anföra, att jag
vid upprepade tillfällen utan framgång gjort förfrågan i ärendet hos personer,
vilka jag antagit kunna äga någon kännedom örn saken, samt att jag
anmält frågan till länsstyrelsen så snart jag erhållit de i min skrivelse till
länsstyrelsen lämnade upplysningarna.
Falun i landskansliet den 25 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
EMIL LINDSTRÖM. HARALD LINDELL.
Ej här avtryckt.
168 —
Överståthållarämbetets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har Överståthållarämbetet anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin
senast avgivna berättelse anfört angående tillämpningen av gällande bestämmelser
rörande länskungörelser.
Till åtlydnad härav får Överståthållarämbetet i underdånighet anföra följande:
Enligt
13 § i kungl, kungörelsen den 23 oktober 1915 angående länskungörelser
skall nämnda författning i tillämpliga delar gälla för de kungörelser,
som utfärdas av Överståthållarämbetet. I överståthållarämbetets kungörelser
intagas också i stort sett samma slags tillkännagivanden och meddelanden,
som i länskungörelserna. Ifråga om kungörelsernas format och distribution
följas samma regler, som finnas intagna i nyssnämnda nådiga kungörelse.
Någon uppdelning av kungörelserna på två särskilda serier, allt eftersom kostnaderna
skola betalas av statsmedel eller med andra medel, har däremot icke
skett. Ämbetet har nämligen icke ansett en dylik uppdelning behövlig, då
så gott som alla ämbetets kungörelser betalas med kommunala medel. Detta
sammanhänger därmed, att två av ämbetets avdelningar, nämligen skatteavdelningen
och polisavdelningen, bekostas av Stockholms stad, som under
sådana förhållanden ansetts principiellt böra betala tryckningskostnaden för
alla de kungörelser, som utfärdas å dessa avdelningar, även om kungörelserna
äro av sådan beskaffenhet, att de i länen gäldas med statsmedel. Med
statsmedel betalas praktiskt taget endast tryckningskostnaderna för ämbetets
kungörelser angående mönstring, inskrivning och efterlysning av värnpliktiga
samt angående värnplikts- och militärtjänstgöring. Därjämte har
under några år, bland annat under åren 1938 och 1939, med statsmedel betalats
tryckningen av kungörelser rörande ämbetets beslut angående fastställelse
av namn å gator och kvarter samt av adressnummer. Då emellertid sistnämnda
kungörelser helt avse kommunens angelägenheter, böra de betalas
med kommunala medel, vilket också sedan ett år tillbaka iakttages.
I övrigt har ämbetet ansett remissen icke föranleda något ämbetets yttrande.
Stockholm den 20 januari 1941.
Underdånigst
TORSTEN NOTHIN.
N. G. VALENTIN.
— 169
Länsstyrelsens i Stockholms
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer under § 19
i sin berättelse anfört rörande länskungörelserna.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen anföra följande.
Av riksdagsrevisorerna har påvisats, att statsverket tillskyndats ökad kostnad
för länskungörelserna genom oenhetlig tillämpning av de författningsbestämmelser,
vilka normera betalningsskyldigheten för desamma.
Länsstyrelsen har ett starkt intryck av, att denna oenhetlighet väsentligen
måste tillskrivas det av riksdagsrevisorerna jämväl medgivna förhållandet,
att tillhörande bestämmelser äro oklara och föråldrade.
Redan denna omständighet synes länsstyrelsen utgöra ett vägande skäl för
vidtagandet av den översyn av bestämmelserna å hithörande område, för vilken
riksdagsrevisorerna uttalat sig.
Vad i övrigt angår de synpunkter, åt vilka revisorerna i sitt uttalande i
förevarande ämne givit uttryck, finner länsstyrelsen allenast frågan om slopandet
av den nuvarande uppdelningen av länskungörelserna i skilda serier
giva anledning till yttrande från länsstyrelsens sida.
Vidkommande därvid spörsmålet, huruvida landskansliets och landskontorets
kungörelser lämpligen böra hållas åtskilda eller eventuellt sammanföras,
vill länsstyrelsen för sin del icke motsätta sig ett sammanförande av
desamma, även om denna åtgärd med hänsyn till fåtaligheten av landskontorets
kungörelser icke torde få någon egentlig ekonomisk betydelse, åtminstone
icke i detta län.
Beträffande däremot den av revisorerna väckta frågan om att, med frångående
av nuvarande uppdelning i A- och B-serier, sammanföra alla länskungörelser,
vare sig de skola bekostas av statsverket eller ej, i en enda serie,
finner sig länsstyrelsen icke böra förorda en dylik åtgärd. Länsstyrelsen anser
nämligen, att den ifrågasatta ändringen med all säkerhet skulle komma
att medföra en i allt för hög grad minskad överskådlighet över de utfärdade
kungörelserna, åtminstone under löpande kalenderår, innan register ännu
blivit uppgjort. Därjämte torde ett dylikt system komma att medföra svårigheter
för en fullt rationell fördelning av de kostnader, som skola stanna
på statsverket eller uttagas av annan.
Stockholm å landskansliet den 17 januari 1941.
Underdånigst
KARL LEVINSON.
ERIK ÅMAN.
— 170 —
Länsstyrelsens i Uppsala län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som genom nådig remiss den 30
december 1940 anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer uttalat rörande kostnaderna för länskungörelserna, deras innehåll
och distribution m. m., får härmed i underdånighet anföra följande.
Av den av revisorerna förebragta utredningen framgår otvetydigt, att i
hög grad olika principer tillämpas hos länsstyrelserna beträffande ifrågavarande
av revisorerna granskade förhållanden. Detta torde emellertid, såsom
också av revisorerna framhållits, delvis vara beroende på att gällande
föreskrifter äro oklara och föråldrade, varför en allmän översyn av hithörande
bestämmelser måste anses vara av behovet påkallad. Vad revisorerna vidare
framhållit i fråga örn kungörelsernas förenklande och förbilligande synes
jämväl vara värt beaktande, särskilt torde detta gälla den ifrågasatta
hopslagningen av de båda serierna till en och sammanförande av vissa ensartade
meddelanden i gemensam kungörelse.
Uppsala slott i landskansliet den 20 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
ELIAS STENIUS. KNUT SANDELIN.
Länsstyrelsens i Södermanlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 anbefalld avgiva utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande länskungörelserna
får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Tillämpning av de i 3 § första stycket i kungl, kungörelsen den 23 oktober
1915 angående länskungörelser meddelade bestämmelserna beträffande
kostnaderna för vissa slag av kungörelser synes i allmänhet icke behöva vålla
större svårigheter. I flertalet av de utav revisorerna angivna exemplen på
fall, där olika principer beträffande kostnadernas fördelning å statsverket
och den enskilde tillämpats, synes sålunda någon tveksamhet om vem betalningsskyldigheten
ålegat icke hava bort råda. En lämplig åtgärd till förhindrande
av all tveksamhet beträffande frågan, huruvida staten eller enskild
skall betala kostnaden för kungörelser, som enligt föreskrift i allmänna författningar
skola intagas i länskungörelserna, synes vara, att i samband med
föreskriften angives, huruvida kungörelsen skall införas på sökandens eller
statsverkets bekostnad.
— 171 —
Den inom bland annat Södermanlands län företagna uppdelningen av
länskungörelsema på landskansliet och landskontoret synes länsstyrelsen
vara till sådan fördel, att ändring härutinnan icke torde böra föreskrivas.
Revisorernas uttalande, att gällande föreskrifter på ifrågavarande område
äro föråldrade, vill länsstyrelsen för sin del biträda. Länsstyrelsen har därför
intet att erinra mot revisorernas förslag om en allmän översyn av hithörande
bestämmelser. Därvid torde man emellertid icke böra stanna vid en
omarbetning av förenämnda kungörelse den 23 oktober 1915, utan det synes
även böra bli föremål för prövning, huruvida kungörelse i länskungörelsema
kan anses erforderlig i alla de fall, där föreskrift örn sådan kungörelse intagits
i allmänna författningar. I kommande författningar med sådan föreskrift
bör, såsom ovan föreslagits, i samband med föreskriften angivas, huruvida
staten eller enskild skall bekosta kungörelsen.
Kostnad för kungörelser, som angå upplag av eldfarlig olja och upplag av
explosiva varor samt kungörelser angående förordnande av brandfogde och
vice brandfogde, har länsstyrelsen ansett skola utgå av statsmedel. Riksräkenskapsverket
har emellertid anmärkt på länsstyrelsens förfarande att
låta kostnaderna betalas av statsverket. Länsstyrelsen vill i anledning härav
överlämna avskrift av den förklaring,1 som avgivits till riksräkenskapsverket.
Nyköping i landskansliet den 10 januari 1941.
Underdånigst
A. WIJKMAN.
S. LJUNGSTEDT.
Länsstyrelsens i Östergötlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Uti nådig remiss den 30 nästlidne december har det blivit länsstyrelsen anbefallt
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i
fråga om tryckning av länskungörelsema.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet meddela, att länsstyrelsen
finner de av statsrevisorerna anförda skälen för en översyn av gällande
bestämmelser angående länskungörelsema beaktansvärda och tillstyrker
förty åtgärders vidtagande i berörda syfte.
Linköpings slott i landskansliet och landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
KARL TISELIUS.
ALGOT PEHARDT. CH. WENNERGREN.
1 Ej här avtryckt.
— 172 —
Länsstyrelsens i Jönköpings
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Genom remissresolution den 30 december 1940 har länsstyrelsen fått sig
anbefallt att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
i fråga örn gäldande av kostnaderna för införande av meddelande i länskungörelserna.
Länsstyrelsen får med anledning härav anföra:
Revisorerna påtala, hurusom vid avgörande av fråga om gäldande av
sådana kostnader, vilka, alltefter kungörelsernas beskaffenhet, skola ersättas
av dem, som föranlett införande av kungörelsen eller för vilkas skull
införande ägt rum, mindre enhetliga principer tillämpas samt att det i vissa
fall även inom samma länsstyrelse brustit i enhetlig tillämpning av bestämmelserna
härutinnan. Vidare uttala revisorerna, att det förefallit, som om
nödig sparsamhet vid tryckning av kungörelser ej alltid iakttagits, då nämligen
skilda kungörelser ej sammanförts i en följd samt att slöseri med utrymme
förekommit även såvitt avser registren till dem. Revisorerna, som
ifrågasätta, om icke den nuvarande uppdelningen av kungörelserna i serier
borde av sparsamhetshänsyn upphöra och i samband därmed systematiseringen
av kungörelserna genom dessas särskiljande överhuvudtaget förenklas,
uttala, att en översyn av de oklara och föråldrade föreskrifterna om
länskungörelserna av den 23 oktober 1915 syntes av behovet påkallad.
Utan att närmare ingå på vad revisorerna härutinnan anfört inskränker
sig länsstyrelsen till att uttala, att länsstyrelsen för sin del intet har att erinra
mot den ifrågasatta översynen, då efter 1915 otvivelaktigt flera nya
förhållanden tillkommit, rörande vilka, såvitt nu är ifråga, en viss tveksamhet
i förevarande avseende kan råda.
Jönköping i landskansliet och landskontoret den 21 januari 1941.
Underdånigst
O. EKBLOM.
H. BERGELIN. RICH. LUNDBERG.
Länsstyrelsens i Kronobergs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Till åtlydnad av nådig remiss den 30 nästlidne december varigenom
länsstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört enligt remissen bilagt utdrag av den till innevarande års riksdag
avgivna berättelsen och avseende länskungörelserna, får länsstyrelsen i
underdånighet anföra:
— 173
Såsom av den av revisorerna förebragta utredningen framgår, har en synnerligen
skiftande praxis utbildat sig vid tolkningen av nuvarande föreskrifter
beträffande länskungörelserna. En viktig anledning härtill torde nog såsom
också av revisorerna framhålles vara den, att gällande föreskrifter i
ämnet äro oklara och föråldrade. Länsstyrelsen får därför biträda revisorernas
förslag om en omedelbar översyn av hithörande bestämmelser, vid
vilken översyn även torde böra tagas i övervägande av revisorerna föreslagna
åtgärder i syfte att minska kungörelsekostnaderna. Länsstyrelsen
vill dock icke underlåta att i detta sammanhang påpeka, att kostnadshöjningen
i icke oväsentlig grad är beroende på ökade tryckningskostnader.
Rörande förhållandena i detta hänseende vid härvarande länsstyrelse hänvisas
till bilagda å landskontoret gjorda uppställning.1
Växjö i landskansliet den 17 januari 1941.
Underdånigst
A. BESKOW.
MORTIMER JOHANSSON.
Länsstyrelsens i Kalmar län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 anbefalld att avgiva utlåtande
över vissa av riksdagens revisorer i berättelsen till innevarande års riksdag
framställda anmärkningar rörande tillämpningen av kungl, kungörelsen angående
länskungörelser, får länsstyrelsen anföra följande.
Länsstyrelsen anser statsrevisorernas uttalanden i detta ämne i stort sett
riktiga, och länsstyrelsen har själv i september månad förlidet år beslutat
tillhålla vederbörande föredragande tillse, alt föreskrifterna i ovannämnda
kungörelse angående meddelandenas fördelning på A- och B-kungörelser
följes så noggrant som möjligt.
Beträffande en del fall kan emellertid tveksamhet uppstå, huruvida statsverket
eller den enskilde bör bekosta kungörelse. I andra fall åter grundar
sig länsstyrelsens förfarande på föreskrift i gällande författning. Ifråga om
polis- och fjärdingsmannabefattningar, beträffande vilka olika praxis synes
råda, kunna, med hänsyn till att polisväsendet kan sägas hava en till hälften
statlig karaktär, skäl synas vara för handen, att kungörelse angående
ledig polis- och fjärdingsmannabefatlning i länskungörelserna bekostas av
statsverket, enär vederbörande kommun ensam får svara för kungörandet
i ortstidning. —- Ordnings-, byggnads-, brand- och hälsovårdsstadgor böra
måhända tryckas på statsverkets bekostnad, då det tillkommit på initiativ
av länsstyrelsen mot vederbörande kommuns avstyrkande. — Kungörelser
angående upplag av explosiva varor och eldfarliga oljor torde böra bekostas
av statsverket, då de föranletts av framställning från statlig myndighet. —
Val av brandfogde och vice brandfogde synes vara ett ärende av sådan art,
att kungörelse därom bör bekostas av statsverket med hänsyn till det aklu
1
Ej här avtryckt.
— 174 —
ella sambandet med luftskyddsorganisationen. — Landsfiskals post- och
telefonadress samt mottagningstider intagas i länskungörelserna på grund
av föreskrift i landsfiskalsinstruktionen, varför kungörelse därom bör bekostas
av statsverket. — Förteckning över tillstånd till yrkesmässig trafik
liksom en del andra av de i revisorernas berättelse omförmälda meddelanden
torde hava intagits i länskungörelserna och bekostats av statsverket,
enär de ansetts vara av den allmänna betydelse att de böra bringas till vederbörandes
kännedom genom länsstyrelsens försorg (§ 1 i kungörelsen den
23 oktober 1915). Klart är emellertid att i dylika fall stor återhållsamhet
bör iakttagas.
Beträffande kungörelsernas fördelning på länsstyrelsens båda avdelningar
och, inom dessa, på skilda serier anser länsstyrelsen, att den förra uppdelningen
av praktiska skäl bör bibehållas, medan den senare utan olägenhet
kan slopas och ersättas med särskilda beteckningar, angivande att kungörelsen
bekostas av statsverket respektive av den, som föranlett dess intagande,
eller eventuellt att de kungörelser, som skola bekostas av statsverket,
intagas före övriga kungörelser och skiljas från dessa genom lämplig markering.
På grund av vad ovan anförts får länsstyrelsen, som delar revisorernas
uppfattning om önskvärdheten att nedbringa kostnaderna för länskungörelserna,
tillstyrka revisorernas förslag om en omedelbar översyn av hithörande
bestämmelser, varvid även de i skilda författningar förekommande
föreskrifter örn intagande av meddelanden i länskungörelserna synas böra
bli föremål för revidering i inskränkande riktning.
Kalmar i landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
RAGNAR JACOBSSON. H. GLIMSTEDT.
Länsstyrelsens i Gotlands län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 anmodad avgiva yttrande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört rörande länskungörelserna får
länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Av revisorernas redogörelse framgår, att hos skilda länsstyrelser olika principer
tillämpats när det gällt att avgöra, om kostnaderna för meddelandens
införande i länskungörelserna skola bestridas av enskilda eller stanna å statsverket.
Att dylika olika principer gjort sig gällande torde i huvudsak hava sin
grund i att gällande föreskrifter på ifrågavarande område äro oklara. Således
synes det för närvarande vara tveksamt i vilken omfattning de i 3 §
kungl, kungörelsen den 23 oktober 1915 angående länskungörelser omförmälda
kungörelser avseende bland annat ordnings-, byggnads-, brand- och
hälsovårdsstadgor skola bekostas av enskilda. I de fall, där i allmän författning
föreskrivits, att dylika stadgor skola intagas i länskungörelserna, synes
— 175 —
det vara klart, alt kungörandet skall ske på enskild bekostnad. I övriga fall
synes det länsstyrelsen tveksamt, huruvida vederbörande kommuner böra påföras
kostnaderna för stadgornas införande i länskungörelserna. 1 3 § kungl,
byggnadsstadgan den 20 november 1931 har uttryckligen angivits, att då för
stad byggnadsordning eller ändring däri fastställts, länsstyrelsen skall på
stadens bekostnad införa den i länskungörelserna. Beträffande byggnadsordningar,
som fastställts jämlikt 95 § kungl, byggnadsstadgan, saknas däremot
föreskrifter örn kungörande. I Hilding Forssmans edition av stadsplanelagen
hänvisas beträffande kungörandet av dylika byggnadsordningar till motiven
till lagförslaget, vari det framhålles såsom självklart, att fastställd byggnadsordning
skall av länsstyrelsen införas i länskungörelserna. Angående kostnaderna
för sistnämnda byggnadsordningars kungörande hänvisas i samma
edition till anmärkningar under 91 § kungl, byggnadsstadgan, vari framhålles,
att länsstyrelsen självfallet har att utan särskild avgift vidtaga i samma
paragraf föreskrivna kungörelseåtgärder. Med hänsyn härtill har länsstyrelsen
ansett sig berättigad att på statsverkets bekostnad införa byggnadsordningar,
fastställda jämlikt 95 § kungl, byggnadsstadgan. Beträffande tomtindelningar
saknas uttryckliga föreskrifter om att länsstyrelsens beslut rörande
dessa ärenden skola intagas i länskungörelserna. Enligt departementschefens
uttalande vid 75 § stadsplanelagen har dock förutsatts, att underrättelse
örn dylika beslut skola införas i länskungörelserna. Vid sådant förhållande
synas skäl tala för att införandet av sistnämnda ärenden skola ske på
statsverkets bekostnad. Vad angår ärenden om tillstånd att hålla upplag av
eldfarliga oljor eller explosiva varor har länsstyrelsen, med hänsyn bland annat
till den i författningarna intagna föreskriften örn att kungörelser i ortstidningarna
skola ske på sökandens bekostnad, ansett, att jämväl införandet
i länskungörelserna skola bekostas av sökanden. Beslut angående fridlysning
av elektriska ledningar samt infordrande av yttranden av ansökningar örn
anläggande av dylika ledningar hava av länsstyrelsen införts i länskungörelserna
på statsverkets bekostnad. Några skäl för att införa dylika kungörelser
på den enskildes bekostnad föreligga icke enligt länsstyrelsens förmenande.
Vad angår de övriga av revisorerna omnämnda exemplen vill länsstyrelsen
allenast framhålla, att fastställelse av val av brandchef och vice brandchef
samt meddelande om val av brandfogde och vice brandfogde i likhet med
meddelanden om val av kommunala befattningshavare i allmänhet böra införas
på statsverkets bekostnad. Då de nuvarande bestämmelserna örn kostnadernas
fördelning mellan statsverket och den enskilde otvivelaktigt äro i
behov av översyn och revidering får länsstyrelsen tillstyrka, att en dylik översyn
snarast möjligt vidtages.
Vad därefter angår frågan i vilken omfattning meddelanden överhuvud
böra införas i länskungörelserna ävensom angående länskungörelsernas redigering
m. m. är det, särskilt med hänsyn till nuvarande läge, givetvis av
stor vikt, att alla möjligheter till sparsamhet iakttagas. Emellertid bör enligt
länsstyrelsens förmenande möjligheterna för länsstyrelserna att intaga meddelanden
i länskungörelserna icke allt för kraftigt begränsas. Länskungörelserna
hava nämligen i och för allmänhetens informerande en stor uppgift
att fylla. Härtill kommer, att det för länsstyrelserna själva är av icke ringa
värde att hava de viktigaste meddelanden och beslut samlade i länskungörelserna.
I de fall, där ett beslut skall delgivas vederbörande genom uppläsning
från predikstolarna i ett flertal församlingar, t. ex. beslut i vägärenden,
har länsstyrelsen brukat i länskungörelserna intaga ett kort meddelande örn
beslutet jämte besvärshänvisning med föreskrift örn uppläsning i vederbörande
församlingars kyrkor. Kostnaderna härför torde bliva blott obetydligt
större än om beslutet mångfaldigats genom stencilering.
— 176 —
Länsstyrelsens kungörelser äro uppdelade dels på skilda serier för landskansliet
och landskontoret, dels för varje avdelning på A- och B-serier. Då
uppdelningen på skilda serier för landskansliet och landskontoret i viss grad
torde kunna medföra en fördyring, har länsstyrelsen, ehuru praktiska skäl
tala för en dylik uppdelning, icke något att erinra emot att landskansliets
och landskontorets länskungörelser sammanföras i en serie. Däremot anser
länsstyrelsen övervägande skäl tala för att bibehålla skilda serier för de kungörelser,
som skola bekostas av enskilda, och de kungörelser, för vilka kostnaderna
skola stanna å statsverket. Därest erforderliga förenklingar av registren
vidtagas, torde någon avsevärd fördyring genom att bibehålla skilda
serier för dessa grupper av kungörelser icke behöva uppstå. Länsstyrelsen har
för sin del under många år fört allenast alfabetiskt register, som varit gemensamt
för alla serier. I registret har därvid på lämpligt sätt utmärkts, till
vilken serie kungörelsen hör. Vad redigeringen i övrigt angår har länsstyrelsen
genom att sammanföra så många kungörelser som möjligt sökt nedbringa
tryckningskostnaderna. Länsstyrelsen ombesörjer själv distribueringen
av länskungörelserna, varför någon särskild ersättning för kungörelsernas
postbefordran icke utgår.
Visby i landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
OLA JEPPSSON.
ABRAHAM LÖF. NILS ÅHGREN.
Länsstyrelsens i Blekinge län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Sedan länsstyrelsens utlåtande infordrats i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört i fråga örn kostnaderna för länskungörelserna, får länsstyrelsen
härmed i underdånighet anföra.
Den framlagda utredningen synes giva vid handen, att bristande enhetlighet
föreligger vid gällande bestämmelsers tillämpning, särskilt i fråga om
tryckningskostnadernas fördelning mellan statsverket och enskilda. Av de
exempel, som av revisorerna i sistnämnda del anförts, framgår emellertid, att
praxis här i länet icke gått i för statsverket oförmånlig riktning.
I likhet med revisorerna vill länsstyrelsen understryka, att föreliggande
oenhetlighet torde bero på att gällande föreskrifter på ifrågavarande område
äro oklara och föråldrade. Länsstyrelsen anser fördenskull en översyn av
hithörande bestämmelser vara på sin plats.
Karlskrona å landskansliet den 11 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
FRITZ SELMER. MAGNUS FALCK.
— 177
Länsstyrelsens i Kristianstads
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Sedan länsstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande över av riksdagens revisorer
framställda anmärkningar angående debitering av kostnaderna för
länskungörelserna m. m., får länsstyrelsen med överlämnande av en av länsstyrelsen
upprättad P. M.1 rörande vid länsstyrelsen tillämpad praxis vid
ärendenas fördelning å de i kungörelserna ingående serierna A och B jämte
register till samma kungörelser i underdånighet anföra följande.
Inledningsvis vill länsstyrelsen understryka den av revisorerna uttalade
meningen, att gällande föreskrifter på ifrågavarande område äro oklara och
föråldrade samt att en omedelbar översyn av hithörande bestämmelser är
av behovet påkallad.
Såsom av bilagda specifikation framgår, hava kungörelser angående ledigförklarande
polis- och fjärdingsmansbefattningar tryckts på statsverkets bekostnad.
Anledningen härtill har varit, att då statsbidrag utgår till polisdistrikts
kostnader för polisväsendet samt några föreskrifter beträffande sådana
kungörelsekostnaders gäldande icke finnas, länsstyrelsen icke ansett
dessa böra åvila vederbörande polisdistrikt. Emellertid har länsstyrelsen för
avsikt att framdeles påföra vederbörande polisdistrikt sagda kostnad.
I övrigt har frågan om viss kungörelses hänförande till serie A eller B i
sådana fall, då uttryckliga bestämmelser härutinnan saknats, lösts på det
sättet, att, därest det enligt visst stadgande ålegat länsstyrelsen att ex officio
intaga visst meddelande i länskungörelserna men föreskrift att kostnaden
skulle gäldas av enskild saknas, utgiften ansetts böra bestridas av statsverket.
Distribueringen av länskungörelserna har enligt med entreprenören för
kalenderår upprättat kontrakt ombesörjts av denne mot en ersättning av 3
öre per försändelse. Detta förfaringssätt har tillämpats på grund av att länsstyrelsens
personal icke ansetts tillräcklig med hänsyn till önskvärdheten
av en snabb expediering. Länsstyrelsen vill emellertid, därest detta skulle
anses ofrånkomligt, efter kontraktstidens utgång söka alt så gott sig göra
låter med tillgänglig personal själv handhava distribueringen ifråga.
Bestämmelsen i entreprenadkontraktet om utsändande av länskungörelserna
två gånger i veckan har synts länsstyrelsen nödvändig för ernående
av syftet med vissa föreskrifters utfärdande, särskilt vid bekämpandet av
den bär i länet under 1938 och 1939 grasserande mill- och klövsjukeepizootien.
En återgång till tidigare rådande ordning med utsändande endast en
gång i veckan kommer emellertid att övervägas vid kontraktets förnyande.
Såsom av bilagda handlingar framgår hava kungörelserna uppdelats på
skilda avdelningar för landskansliet och landskontoret med ett register för
vardera av de till respektive avdelningar hörande serierna. Att detta förfarande,
som dock inneburit betydande praktiska fördelar, i någon mån fördyrat
tryckningskostnaderna torde få anses ostridigt. Med hänsyn till behovet
av sparsamhet vill länsstyrelsen därför tillstyrka det av revisorerna
framförda förslaget örn en sammanslagning av serierna med angivande å
respektive kungörelser, huruvida kostnaden skall gäldas av sökanden eller
stanna å statsverket.
1 Ej här avtryckt.
12—417453. Rev. berättelse ang. statsverket år 19W. 11.
— 178
Vad slutligen angår möjligheterna till en begränsning av upplagans storlek
vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke de myndigheter, till vilka
länskungörelsema obligatoriskt skola utdelas, kunna utan olägenhet inskränkas
att omfatta endast kommunalnämnder, magistrater, kommunalborgmästare,
municipalnämnder och pastorsämbeten inom länet.
Sammanfattningsvis får länsstyrelsen framhålla, att det städse synts länsstyrelsen
angeläget att utan eftersättande av kravet på länskungörelsernas
effektivitet iakttaga nödig sparsamhet med de för ifrågavarande ändamål
anvisade medlen. Att kungörelsekostnaderna under senare år kommit att utvisa
en så stark stegring torde vad angår 1938 och 1939 sammanhänga med
då rådande mul- och klövsjukeepizooti, varjämte senare tillkommit kungörelser
angående värnpliktsinkallelser i ökad omfattning samt vissa kristidskungörelser.
Kristianstad i landskansliet den 16 januari 1941.
Underdånigst
A. E. RODHE.
G. FJELLMAN. OTTO NORDENFORS.
Länsstyrelsens i Malmöhus
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Länsstyrelsen, som genom remiss den 30 december 1940 anbefallts att avgiva
utlåtande i anledning av riksdagens revisorers i berättelse om granskning
år 1940 gjorda uttalande i fråga om länskungörelsema, får i underdånighet
anföra följande.
Av den utredning, som lämnats i riksdagsrevisorernas skrivelse, framgår
att i fråga om flera grupper av tillkännagivanden i länskungörelsema av
olika länsstyrelser tillämpas skilda principer beträffande kostnadernas fördelning
å statsverket och enskilda. Till en del sammanhänger detta med att
gällande föreskrifter äro oklara. Medgivas må dock att förhållandet understundom
är att tillskriva en felaktig tillämpning. Så är enligt länsstyrelsens
mening fallet, då i 1938 års kungörelser för Malmöhus län taxor för vissa
mätningsarbeten samt beslut örn tider för öppethållande av handelsbod intagits
i ser. A och sålunda bekostats av statsverket. I övrigt kan länsstyrelsen
icke finna annat än att här i länet tillämpad praxis har stöd i gällande
författningar.
Det kan ifrågasättas, huruvida i alla de fall, då föreskrift meddelats om
tillkännagivandes intagande i länskungörelsema, ett dylikt sätt för meddelandes
bringande till vederbörandes kännedom är det bästa. Vid den översyn
av hithörande bestämmelser, för vilken revisorerna uttalat sig och vilken
otvivelaktigt är av behovet påkallad, bör därför enligt länsstyrelsens
mening jämväl frågan örn ändamålsenligheten av meddelandes intagande i
länskungörelsema tagas under omprövning. I övrigt bör eftersträvas, att bestämmelserna
bliva fullt klara och tydliga, varjämte den av revisorerna
framhållna besparingssynpunkten bör behörigen beaktas.
— 179
Vidare vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke överhuvud taget frågan
om sättet för bringande av statens kungörelser till allmänhetens kännedom
bör göras till föremål för utredning. Länsstyrelsen anser det nämligen
mycket sannolikt, att genom en rationalisering av kungörelseförfarandet avsevärda
besparingar för staten skulle kunna åstadkommas. Utredningen
skulle i så fall avse såväl frågan om nödvändigheten av kungörelseförfarandets
tillämpning i den utsträckning som för närvarande är fallet som ock
frågan om kungörelsernas innehåll, avfattning och utstyrsel. Dessutom synes
böra tagas under övervägande, huruvida icke normerande bestämmelser
skulle kunna meddelas om sättet för kungörelsernas offentliggörande. Fråga
torde därvid böra vara om kungörelsernas uppläsande i radion och om dess
intagande i tidningarna. I detta senare hänseende bör örn möjligt lämnas
föreskrift om, i vilken utsträckning tidningarna böra anlitas som annonsorgan.
Länsstyrelsen vill i detta sammanhang meddela, att inom Malmöhus
län finnas icke mindre än tjugo tidningar, vilka samtliga i många fall med
nära nog lika fog kunna göra anspråk på att få mottaga länsstyrelsens kungörelser
som annonser. Slutligen får länsstyrelsen meddela, att sammanlagda
kostnaden för intagande i länets tidningar av länsstyrelsens kungörelser
under år 1940 uppgått till ett belopp av 51,877 kronor 51 öre, därvid avdrag
dock skall göras för ännu ej bestämda rabatter, beräknade till ungefär 20
procent. Av nämnda belopp belöpa 3,939 kronor 43 öre på sådana annonser,
som ersättas av militära myndigheter.
Malmö i landskansliet den 17 januari 1941.
Underdånigst
ERIC SVERNE.
HJ. KJÄLL.
Länsstyrelsens i Hallands län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Sedan länsstyrelsen i Hallands län genom nådig remiss den 30 december
1940 anbefallts att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört i
fråga om kostnaderna för tryckning av länskungörelserna m. m., får länsstyrelsen
i underdånighet anföra följande.
Att mindre enhetliga principer tillämpats vid skilda länsstyrelser, då det
gällt att avgöra, örn kostnaderna för vissa meddelandens införande i länskungörelserna
borde bestridas av enskilda eller stanna å statsverket, torde,
såsom även revisorerna framhållit, hava berott på att bestämmelserna härutinnan,
intagna i 3 § i kungörelsen den 23 oktober 1915 (nr 421) angående
länskungörelserna, äro oklara och föråldrade. Länsstyrelsen anser därför i
likhet med revisorerna, att en omedelbar översyn av hithörande bestämmelser
är av behovet påkallad.
Även om det enligt länsstyrelsens förmenande vore önskvärt att, såsom
hittills författningsenligt skett, i en serie trycka de kungörelser, som skola
bekostas av enskilda, och i en annan serie de kungörelser, för vilka kosina
-
— 180
derna skola stanna å statsverket, finner sig länsstyrelsen böra av sparsamhetsskäl
tillstyrka att berörda serieuppdelning slopas.
Halmstads slott i landskansliet och landskontoret den 17 januari 1941.
Underdånigst
HILDING KJELLMAN.
GUNNAR WENNERGREN.’ BIRGER KARLBERG.
Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 19 i senast avgivna berättelse anfört beträffande länskungörelserna.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
De mindre enhetliga principer, som hos skilda länsstyrelser tillämpas när
det gäller att avgöra, örn kostnaderna för vissa meddelandens införande i
länskungörelserna skola bestridas av enskilda eller stanna å statsverket, hava
givetvis sin grund i de oklara bestämmelser, som gälla på detta område. För
sin del har länsstyrelsen utgått från att frågan borde bedömas närmast ur
synpunkten, huruvida det intresse, som föranlett kungörandet, varit övervägande
statligt. Där så funnits vara fallet, exempelvis beträffande ledigförklarade
polistjänster, har den omständigheten, att frågan i viss mån berört
också kommunala angelägenheter, icke ansetts hindra kungörelsens bekostande
med statsmedel. För dylika fall har länsstyrelsen alltså infört kungörelsen
under serien A.
Att fullt klarläggande direktiv lämnas rörande dessa spörsmål är emellertid
ett bestämt önskemål.
Vad beträffar den väckta frågan örn slopande av den nuvarande uppdelningen
av länskungörelserna i skilda serier, förmenar länsstyrelsen, att ett
särskiljande av landskansliets och landskontorets kungörelser medför så
stora fördelar, att skyldighet att sammanföra kungörelser från båda dessa
avdelningar icke bör föreskrivas. Då landskontorets kungörelser -— åtminstone
här i länet -— äro fåtaliga och på oregelbundna tider utkommande, men
å andra sidan ofta av beskaffenhet att kräva ett stort antal överexemplar
över normalupplagan, lärer för övrigt ur besparingssynpunkt praktiskt taget
intet vara att vinna på ett obligatoriskt sammanförande av de båda avdelningarnas
kungörelser.
Mindre olägenhet lärer ett slopande av indelningen i serierna A och B
med särskild nummerföljd inom vardera serien medföra. Enklast lärer väl
vara, om tillräckliga skäl för denna serieindelnings upphävande må befinnas
föreligga, att kungörelserna, oberoende av örn de skola bekostas med statsmedel
eller icke, intagas under gemensam nummerföljd men med beteckning
— 181 —
A eller B för varje särskild kungörelse eller följd av sådana, alltefter kungörelsens
beskaffenhet att böra av staten eller enskild betalas.
I fråga om registren torde om serieindelningen upphäves inga särskilda
regler tarvas. Dock böra enligt länsstyrelsens mening särskilda register uppläggas
för landskansliets och landskontorets kungörelser.
Ersättning för kungörelsernas postbefordran bar icke här i länet förekommit.
Såväl beträffande upplagans storlek som i fråga örn kungörelsernas avfattning
och uppställning söker länsstyrelsen i största möjliga mån tillgodose
sparsamhetssynpunkter.
Göteborg i landskansliet den 21 januari 1941.
Underdånigst
MALTE JACOBSSON.
NILS BJÖRKMAN.
Länsstyrelsens i Älvsborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Enligt nådig remiss den 30 december 1940 åligger det länsstyrelsen att avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i en remissen bilagd
handling anfört angående länskungörelserna.
I anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Länsstyrelsen har intet att erinra mot att den nuvarande uppdelningen av
länskungörelserna i skilda serier slopas. Särskiljandet av de kungörelser,
för vilka kostnaderna skola stanna å statsverket, och de, som skola bekostas
av enskilda, torde lämpligen kunna ske genom att före kungörelsernas nummer
anbringas, beträffande de förra bokstaven A. och beträffande de senare
bokstaven B., vilka bokstavsbeteckningar nu användas å de särskilda serierna.
I sin berättelse hava statsrevisorerna påpekat bland annat, att en länsstyrelse
för de olika kommunala m. fl. myndigheternas räkning prenumererat
på länskungörelserna och från förskottstitel utbetalat den fastställda prenuinerationsavgiften,
varefter postkontoret till länsstyrelsen återbetalat prenumerationsavgiften
efter avdrag av debiterade postavgifter, som för 1939 belöpte
sig till omkring 900 kronor. Statsrevisorernas ifrågavarande påpekande
torde avse denna länsstyrelse. Mot själva förfaringssättet d. v. s. kungörelsernas
distribuering genom prenumeration, vilket förfarande otvivelaktigt
torde vara både det billigaste och det mest ändamålsenliga, lia revisorerna
icke framställt någon erinran. De göra däremot gällande, att ersättning för
kungörelsernas postbefordran icke bort av länsstyrelsen utbetalas. I anledning
härav får länsstyrelsen hänvisa till här närlagda avskrift1 av en utav
postmästaren härstädes till vederbörande byrå i generalpoststyrelsen avlåten
skrivelse med förfrågan i denna angelägenhet liksom även av därå ingånget
svar, varav framgår, att postavgift skall erläggas i vanlig ordning även för
självprenumererade exemplar av länskungörelserna.
1 K] här avtryckt.
— 182 —
Revisorerna hava påkallat en omedelbar översyn av kungörelsen den 23
oktober 1915 angående länskungörelser och därmed sammanhörande bestämmelser.
Revisorernas påvisande, hurusom mindre enhetliga principer tillämpas
hos skilda länsstyrelser vid avgörande örn kostnaderna för vissa meddelandens
införande i länskungörelserna skola bestridas av enskilda eller
stanna å statsverket, synes bestyrka behovet av en dylik översyn. Länsstyrelsen
får för den skull för sin del förorda, att en sådan översyn företages.
Vänersborg i landskansliet och landskontoret den 15 januari 1941.
Underdånigst
AXEL VON SNEIDERN.
E. LINDGREN. CARL MALM.
Länsstyrelsens i Skaraborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Enligt Kungl, remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen i Skaraborgs
län anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940 församlade
revisorer under § 19 av sin berättelse anfört beträffande länskungörelsema.
Med anledning därav får länsstyrelsen anföra följande.
Statsverkets utgifter för tryckning av länskungörelserna i detta län hava
enligt vad framgår av här tillgängliga uppgifter utgjort för vart och ett av
budgetåren 1935/36, 1936/37 och 1937/38 5,000 kronor, för budgetåret 1938/39
6,997 kronor 19 öre samt för budgetåret 1939/40 7,178 kronor 50 öre. Utgiftsökningen
synes till stor del hava berott därpå att vederbörande boktryckeris
priser för tryckningen av kungörelserna stegrats. I likhet med revisorerna
anser emellertid länsstyrelsen, att gällande föreskrifter angående
länskungörelser äro i väsentliga stycken oklara och föråldrade och icke ägnade
att tillgodose behovet av vare sig enhetlighet vid bedömandet av frågor,
huruvida kostnaderna för vissa meddelandens införande skola bestridas av
enskilda eller stanna å statsverket, eller största sparsamhet vid länskungörelsernas
redigering och uppställning m. m. Länsstyrelsen har därför ej något
att erinra mot att ifrågavarande föreskrifter göras till föremål för översyn.
Mariestad i länsstyrelsen den 14 januari 1941.
EINAR JOHNSON.
Underdånigst
CARL MANNERFELT.
R. DAHLSTRÖM.
— 183
Länsstyrelsens i Värmlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
länskungörelserna.
I anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
I de delar, där revisorerna framställt anmärkningar och erinringar beträffande
kungörelsers intagande i A- eller B-serien, har riksräkenskapsverket,
såvitt avser Värmlands läns allmänna kungörelser år 1938, gjort anmärkningar
och infordrat förklaring. Länsstyrelsen får härmed överlämna avskrift av
nämnda förklaring1 och jämväl i nu förevarande ärende åberopa innehållet i
densamma.
De härstädes utgivna länskungörelserna äro uppdelade med särskilda serier
för landskansliet och för landskontoret. Å vardera avdelningen utgivas
kungörelserna i A- och B-serier. Registren upprättas särskilt för landskansliet
och särskilt för landskontoret men med vardera avdelningens A- och B-serier
i samma register. Denna uppdelning av kungörelserna å de båda olika avdelningarna
med olika serier å vardera avdelningen har givetvis i någon mån
fördyrat desamma. Detsamma gäller beträffande registrens uppdelande å de
olika avdelningarna, ehuru icke i samma grad. För 1938 års register har exempelvis
kostnaden utgjort för landskansliets register om 10 sidor 103 kronor
och för landskontorets om 2 sidor 22 kronor 50 öre eller tillhopa 125 kronor
50 öre. Därest gemensamt register tryckts, hade detta kommit att omfatta
minst 12 sidor och kostat 115 kronor. Därjämte kan ifrågasättas, om icke
orden »landskansliet» och »landskontoret» måst upprepas så ofta i registret,
att detta kommit att omfatta mer än 12 sidor och kosta mer än 115 kronor.
Så länge kungörelserna utgivas särskilt å de olika avdelningarna, har fördelen
av skilda register mer än väl uppvägt den ringa merkostnaden för dessa. För
år 1938 har som synes denna merkostnad kunnat beräknas till 10 kronor 50
öre. För år 1939 har samma merkostnad beräknats utgöra högst 17 kronor.
Distribueringen av länskungörelserna sker inom Värmlands län genom vederbörande
entreprenörs försorg. Länsstyrelsen betalar härför endast postavgifter.
Kungörelserna tryckas i regel en gång i veckan. Undantagsvis förekommer
dock, att kungörelserna utkomma oftare än en gång i veckan.
Länsstyrelsen har för sin del icke något att erinra mot att sådana bestämmelser
meddelas, att länskungörelserna skola utfärdas i allenast en serie, gemensam
för landskansliet och landskontoret och upptagande såväl kungörelser,
som skola bekostas av statsverket, som sådana, som skola betalas av andra.
En dylik anordning skulle givetvis innebära någon besparing.
Att söka åvägabringa en begränsning av upplagans storlek synes länsstyrelsen
däremot mindre välbetänkt. Skola länskungörelserna hava något värde
ur kungörelsesynpunkt, borde upplagan tvärtom örn möjligt ökas. I Värmlands
liin är den för närvarande 500 exemplar.
Sedan kungörelsen angående länskungörelserna den 23 oktober 1915 utfärdades,
har en omfattande lagstiftning ägt rum. Redan av denna anledning
är det förklarligt, alt kungörelsen blivit föråldrad, och att densamma är i
behov av översyn. Det synes också böra undersökas, huruvida och i vad mån
1 Ej här avtryckt.
— 184 —
länskungörelserna fortfarande kunna anses fylla någon uppgift. Vidare synes
böra övervägas, huruvida icke en rationalisering bör åvägabringas av det obestridligen
kostsamma kungörelseförfarandet såväl vad det avser länskungörelserna
som pressen. Det är att förmoda, att dessa synpunkter beaktas vid
den utredning angående länsstyrelsernas kungörelseförfarande, som enligt vad
länsstyrelsen har sig bekant pågår inom justitiedepartementet.
Karlstad i landskansliet och landskontoret den 17 januari 1941.
Underdånigst
IVAR VENNERSTRÖM.
R. SUNDELIUS. K. HOLMBERG.
Länsstyrelsens i Örebro län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen i Örebro län
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i remissen
bilagt memorial anfört i fråga örn länskungörelserna.
Till underdånig åtlydnad härav får länsstyrelsen anföra följande.
De anmärkningar rörande felaktig tillämpning av gällande föreskrifter på
ifrågavarande område, som av revisorerna framställts, drabba i stort sett icke
länsstyrelsen i detta län. Då anmärkningarna emellertid giva vid handen, att
olika tolkningar av bestämmelserna förekomma och föreskrifterna mäste’ anses
på flera punkter oklara, synes icke något vara att erinra mot revisorernas
förslag om omedelbar översyn av bestämmelserna.
Då frågan örn revision av det allmänna kungörandeväsendet är föremål för
behandling inom justitiedepartementet, torde den nu ifrågavarande översynen
böra upptagas i anslutning till denna revision.
Örebro slott i landskansliet och landskontoret den 17 januari 1941.
Underdånigst
BROR C. HASSELROT.
ELIS ALMGREN. M. HELJESTRAND.
Länsstyrelsens i Västmanlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 anbefalld avgiva utlåtande med
anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga örn bestridande av kostnaderna
för länskungörelser m. m. får länsstyrelsen i underdånighet anföra
följande.
— 185
Innan länsstyrelsen närmare ingår på de av statsrevisorerna framförda förslagen
till åtgärder för nedbringande för statsverkets vidkommande av kostnaderna
för dessa kungörelser, vill länsstyrelsen lämna några upplysningar
rörande de principer, som av länsstyrelsen tillämpats i fråga örn kungörelsers
intagande i länstrycket och dessas fördelning på de olika serierna, därvid
länsstyrelsen följer den ordning, i vilken exemplifieringen gjorts i revisorernas
berättelse.
I fråga örn kungörande av lediga polis- och fjärdingsmannabefattningar
finnas i samtliga instruktioner för polispersonalen i länets polisdistrikt, vilka
instruktioner grunda sig på en av statsrådet och chefen för socialdepartementet
den 12 december 1925 fastställd normalinstruktion i ämnet, intagen föreskrift
örn, att kungörelse örn ledigblivna ordinarie sådana befattningar skall
utfärdas av vederbörande polischef samt bland annat intagas en gång i länskungörelserna.
Enär beträffande dessa befattningar avlöningen till 50 procent
utgår av statsmedel, samt desamma på den grund äro att betrakta som till
stor del statstjänster, hava kungörelserna härom ansetts böra bekostas av
statsverket. I fråga däremot örn lediga polismanstjänster i städer och köpingar,
vilka själva helt och hållet bekosta sitt polisväsen, hava kungörelsekostnaderna
debiterats vederbörande polisdistrikt.
I fråga om kungörelser rörande tillämpning av ordnings- m. fl. stadgor
hava sådana här i länet införts på vederbörande kommuns bekostnad. Samma
har även varit fallet beträffande kungörelser rörande ansökningar om
tillstånd att hålla upplag av eldfarliga oljor och explosiva varor.
I fråga om trafiktaxor hava sådana icke införts i länskungörelserna i vidare
mån än där intagits av länsstyrelsen fastställda taxor och reglementen
för yrkesmässig automobiltrafik inom länet, och har detta skett på den grund
att dessa taxor m. m. ansetts innefatta meddelanden av sådan allmän betydelse,
att desammas allmänniggörande bör bekostas av statsverket. Då dessa
kungörelser icke heller föranletts av någon enskild part, har debitering på
sådan icke heller rimligen kunnat ske. Förteckningar och meddelanden angående
beviljade rättigheter till gårdfarihandel hava här i länet icke bekostats
av statsverket. För intagning av förteckningarna i länstrycket bär en avgift
av 50 öre uttagits av varje tillståndshavare i samband med tillståndsbevisets
utlämnande.
I fråga om elektriska ledningar hava kungörelser örn sådana icke i vidare
mån intagits i länstrycket än att däri införts meddelanden örn de beslut, som
av Eders Kungl. Majit meddelats rörande fridlysning av sådana ledningar.
Enär dessa meddelanden ansetts vara av den betydelse, att desamma väl böra
komma till allmänhetens kännedom, hava desamma införts i länstrycket på
statsverkets bekostnad. Länsstyrelsen medgiver dock, att det kan vara tveksamt,
huruvida delta förfaringssätt varit riktigt.
Rörande tryckning av länsstyrelsens beslut örn kommunala taxor av olika
slag bar detta skett på vederbörande kommuns bekostnad.
Länsstyrelsens beslut örn fastställande av val av skogsbrandchef m. m.
hava icke intagits i länstrycket i annan form än att där i ser. A. varje år intagits
en förteckning å samtliga skogsbrandfogdar och ersättare för dem.
Att detta skett på statsverkets bekostnad är beroende på, att detta kungörande
ansetts jämställt med de årliga tillkännagivandena örn ordförande m. fl. i
kommunala styrelser och nämnder, som alltid skett och fortfarande sker
på statsverkets bekostnad.
I detta län intagas icke i länstrycket meddelanden örn tillsättning, förordnanden
m. m. å tjänster. I fråga örn kungörande av landsfiskals oell häradsskrivares
mottagningstider finnas bestämmelser härom meddelade, beträffande
de förra uti 25 § instruktionen för landsfiskalerna den 14 december 1917
— 186 —
och beträffande de senare i 10 § instruktionen för liäradsskrivarna den 16
maj 1918. Enligt dessa bestämmelser skola tillkännagivanden om dessa befattningshavares
mottagningstider införas i länskungörelserna.
Enär dessa meddelanden äro gjorda i och för befattningshavarnas tjänst,
synes det länsstyrelsen uppenbart, att kostnaderna skola gäldas av statsverket.
Rörande tillkännagivanden om avsked för indelt manskap finnes i nådiga
kungörelsen den 2 december 1905 angående sättet för avskedande av indelt
manskap etc. vid armén under § 6 intagen bestämmelse om, att av regementschef
härom fattade beslut skola delgivas länsstyrelsen »för att medelst uppläsning
i kyrkorna vederbörande rot- och rusthållare kungöras». Detta kungörande
har förefallit länsstyrelsen lämpligast böra ske genom införande i
länstrycket, varvid någon annan möjlighet väl icke stått till buds än att låta
detta ske på statsverkets bekostnad. Länsstyrelsen är dock för sin del villig
medgiva, att riktigheten av detta förfaringssätt kan diskuteras, enär det väl
kan låta sig göra att meddelst kungörelse i annan ordning lämna vederbörande
det föreskrivna meddelandet i saken.
Vidkommande därefter frågan örn länstryckets uppställning, registratur
m. m. vill länsstyrelsen meddela följande.
Registret för detta läns kungörelser, som endast upprättas som alfabetiskt
sådant, ansluter sig helt till länstryckets uppställning. Före år 1939 har serien
A varit gemensam för landskansliet och landskontoret med genomgående
kungörelsenumrering. Registret har därför under denna tid varit uppdelat
endast i serien A och serien B. Det visade sig emellertid, att med genomgående
numrering av de båda avdelningarnas A-kungörelser vissa svårigheter
voro förknippade, i det uppsättandet och sammanställningen av
kungörelserna, som i regel sker en gång varje vecka, icke blev tillfredsställande.
För att få detta arbete mera rationellt övergick länsstyrelsen från och
med år 1939 till att låta serien A omfatta två avdelningar med var för sig
löpande nummer, en för landskansliet och en för landskontoret. Registret
från och med sistsagda år upptager därför en serie A uppdelad på avdelningarna
I landskansliet och II landskontoret. Registret är dock alltjämt endast
alfabetiskt sådant. Denna uppdelning torde icke utom möjligen i något enstaka
fall hava medfört fördyring i jämförelse med förut tillämpad praxis,
då trycket blivit exakt detsamma, endast med den skillnaden, att landskansliet
och landskontoret fått vardera sina kungörelser numrerade för sig. I övrigt
är uppställningen densamma som förut.
Någon förenkling av registren synes för detta läns vidkommande icke vara
möjlig.
Distribueringen av länskungörelserna ombesörjas här i länet av länsstyrelsen,
och sker utsändandet i regel en gång i veckan.
Beträffande därefter de av statsrevisorerna gjorda uttalandena vill länsstyrelsen
anföra följande.
Såvitt länsstyrelsen nu kan bedöma synes införande i länskungörelserna
av olika meddelanden hava skett i huvudsaklig överensstämmelse med de
föreskrifter, som lämnats i 1915 års kungörelse i ämnet, ävensom i de särskilda
författningar, som av länsstyrelsen här ovan åberopats. Det torde
emellertid härvid böra erinras örn att innehållet i dessa särskilda författningar
icke alltid överensstämmer med bestämmelserna i 1915 års länskungörelseförfattning.
Att olika meningar rörande en kungörelses införande i
ena eller andra serien kan uppstå, har länsstyrelsen redan ovan antytt, ett
förhållande som väl måste tillskrivas den i viss mån oklara avfattningen av
sistnämnda författning.
Då statsrevisorerna vilja göra gällande, att sparsamhet i fråga om kostna -
— 187 —
derna för de kungörelser, som skolat bestridas av statsverket icke alltid iakttagits
bland annat därigenom, att skilda kungörelser icke sammanförts i en
följd, ehuru så kunnat äga rum, anser sig länsstyrelsen böra framhålla svårigheterna
att frångå den nuvarande uppdelningen mellan landskansliets och
landskontorets kungörelser. Dessa svårigheter ligga däri, dels att de olika
avdelningarna å länsstyrelsen icke alltid utfärda sina kungörelser å samma
dagar, dels att en sammanblandning av de båda avdelningarnas kungörelser
kommer att vålla oreda beträffande kungörelsernas numrering. Även örn den
före år 1939 härstädes tillämpade praxisen med båda avdelningarnas kungörelser
införda i ser. A utan uppdelning skulle kunna tänkas återinförd,
torde likväl någon ytterligare sammanföring av kungörelserna näppeligen
vara möjlig. Att ökade kostnader härigenom skulle uppstå för det allmänna
är icke heller troligt, då länsstyrelsens båda avdelningar alltid, där så låtit
sig göra, varit angelägna om att så mycket som möjligt »fylla» textsidorna i
vardera avdelningens tryck för att därigenom undvika uppkomsten av några
tomma utrymmen.
Vad statsrevisorerna slutligen anfört rörande önskvärdheten av att låta alla
kungörelser, vare sig de skola bekostas av statsverket eller en enskild, inflyta
i en och samma serie och blandade örn varandra, torde ett sådant förfarande
enligt länsstyrelsens förmenande vara hart när ogörligt med hänsyn till de
svårigheter, som därav skulle uppstå i fråga örn debiteringen av de avgifter,
som skola uttagas av den enskilde för den del av kungörelsen, som belöper
på honom.
Då statsrevisorerna själva ansen det önskligt att ett särskiljande sker av
de olika slagen kungörelser, torde för tillgodoseendet av detta önskemål den
hittills tillämpade metoden med två var för sig löpande serier vara den enda
praktiskt framkomliga vägen.
Rörande slutligen frågan örn begränsning av kungörelseupplagornas storlek
torde för detta läns vidkommande, med hänsyn till vad därutinnan redan
åtgjorts, ytterligare inknappning icke vara möjlig.
Västerås slott i landskontoret och landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
AXEL RUDBERG. H. SUNDSTRÖM.
Länsstyrelsens i Kopparbergs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Angående länskungörelserna får länsstyrelsen, i anledning av riksdagens
revisorers uttalande, i underdånighet anföra följande. Att olika principer
beträffande kostnadernas fördelning å statsverket och den enskilde gjort sig
gällande är ej egendomligt med hänsyn till att gällande föreskrifter på ifrågavarande
område äro oklara och föråldrade och länsstyrelserna saknat möjlighet
att centralt erhålla anvisningar för enhetlig tillämpning.
Riksräkenskapsverket har helt nyligen framställt anmärkning mot att vissa
— 188 —
slags kungörelser bekostas av statsverket i stället för av enskilda, i följd varav,
sedan riksräkenskapsverket meddelat beslut på framställda anmärkningar,
prejudikat i fråga örn vissa slag av kungörelser komma att erhållas. Klarläggande
bestämmelser till undvikande av fortsatt olikartad tillämpning äro
emellertid önskvärda. Beträffande registren har vid härvarande länsstyrelse
till och med år 1939 till kungörelserna förts såväl alfabetiskt som kronologiskt
register. I början av år 1940 beslöts emellertid att det kronologiska registret
skulle slopas från och med år 1940. Olägenhet av sådan åtgärd torde
icke behöva uppkomma.
Särskilda serier för landskansli och landskontor synas icke oundgängligen
erforderliga. De anvisningar för kungörelsernas utstyrsel, som hittills lämnats,
synas emellertid giva vid handen, att avsikten varit att landskansliets
och landskontorets kungörelser skulle upptagas var för sig, om ock icke i särskilda
nummerserier. Med hänsyn till ansvarigheten för besluten i kungörelserna
lärer det vara nödvändigt att viss uppdelning av de olika avdelningarnas
kungörelser sker. Slopandet av särskilda serier för landskansli och landskontor
torde icke komma att medföra annan förändring än att genomgående
numrering för hela länsstyrelsen införes i stället för särskild numrering för
landskansliet och landskontoret. Viss kostnadsbesparing kan dock härigenom
uppkomma.
Distribueringen av länskungörelserna kan utan olägenhet ombesörjas av
länsstyrelserna på sätt sker vid denna länsstyrelse. Genom anskaffande av
adressmaskiner och utsändandet av kungörelserna förslagsvis två gånger i
månaden kan arbetet underlättas.
Genom att, på sätt revisorerna ifrågasatt, slopa den nuvarande i 5 § i kungörelsen
angående länskungörelser påbjudna uppdelningen av länskungörelserna
i skilda serier skulle visserligen kunna vinnas en mindre besparing för
statsverket av tryckningskostnaden, örn kungörelser, som skola gäldas till en
del av statsverket och till en del av enskilda, kunde sammanföras i samma
tryck. En sådan omläggning skulle emellertid ur redovisnings- och kontrollsypunkt
medföra ett merarbete med åtföljande ökade arbetskostnader. Den
verkliga besparingen skulle på grund härav bliva ringa, om ens någon. Länsstyrelsen
får fördenskull hemställa, att nämnda föreskrift måtte bibehållas.
Med hänsyn till det stora antalet kommunala befattningshavare, som skall
erhålla del av kungörelsen, måste upplagan bliva tämligen stor. Den utgör
här i länet 350 exemplar och kan ej reduceras.
Frågan örn revision av det allmänna kungörandeväsendet lärer hava upptagits
till behandling inom justitiedepartementet. Då en översyn av bestämmelserna
om länskungörelserna otvivelaktigt är av behovet påkallad, bör
denna fråga i samband med frågan om det allmänna kungörandeväsendet
upptagas till behandling.
Falun i landskansliet och landskontoret den 22 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
EMIL LINDSTRÖM. HENRIK JANSSON.
— 189 —
Länsstyrelsens i Gävleborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Genom remissresolution den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse anfört
angående länskungörelsernas innehåll, tryckningskostnader, distribution
m. m.
I anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.
Till nedbringande av statsverkets kostnader för länskungörelserna hava
revisorerna ifrågasatt, huruvida icke nuvarande uppdelning i skilda serier
kunde slopas och registren förenklas. I samband härmed har påtalats en del
felaktigheter, som inom olika län förekommit vid kungörelsernas hänförande
till respektive serier. I samma syfte hava revisorerna framhållit önskvärdheten
av en undersökning i avsikt att åstadkomma en begränsning av upplagans
storlek samt uttalat, att ersättning för kungörelsernas postbefordran
icke borde av länsstyrelsen utbetalas.
För sin del finner länsstyrelsen, att ett slopande av kungörelsernas uppdelning
i skilda serier väl låter sig genomföras, därvid, såsom revisorerna föreslagit,
beträffande de tillkännagivanden, som skola betalas av enskilda, anteckning
härom göres å kungörelsen. Såsom ur sparsamhetssynpunkt mest
givande synes en sammanslagning av landskansliets och landskontorets kungörelser
i en fortlöpande nummerföljd och med gemensamt register vara att
förorda.
Givetvis har så långt ske kunnat, skilda kungörelser av länsstyrelsen sammanförts
i en följd under beaktande av kostnaderna för olika antal sidor.
Emellertid låter sig ett dylikt sammanförande icke alltid genomföras t. ex.
beträffande kungörelser, som äro av brådskande natur, anslagskungörelser
och kungörelser, av vilka visst antal överexemplar äro erforderliga.
Inom detta län utgå kungörelserna i en upplaga av för närvarande 325
exemplar, därav bland annat, såsom i kungörelsen den 23 oktober 1915 angående
länskungörelser föreskrives, ett exemplar utsändes till såväl kommunalfullmäktige
som kommunalstämma och kommunalnämnd inom varje kommun
i länet. Även örn kommunerna kunde tänkas erhålla endast två exemplar
skulle någon nämnvärd nedskärning av denna upplaga likväl icke kunna
ske.
Beträffande de av revisorerna påtalade fallen, där statsverket åsamkats
kostnader för kungörelse, som lätteligen skolat gäldas av enskild, finner länsstyrelsen,
att här i länet sådant icke annat än undantagsvis förekommit och
då i synnerligen tveksamma fall, t. ex. i fråga örn enskilda tillhöriga elektriska
ledningar, som av Kungl. Majit förklarats skola åtnjuta i 19 kap. 13 och
22 §§ strafflagen omförmält skydd, vilka kungörelser av länsstyrelsen införts
på statsverkets bekostnad. Kungörandet av landsfiskals mottagningstider,
postadress och telefon synes vara ett sådant meddelande, att dess införande
i länskungörelserna bör ske på statsverkets bekostnad.
Distribueringen av kungörelserna inom länet ombesörjes av länsstyrelsen.
Någon ersättning för kungörelsernas postbefordran har icke av länsstyrelsen
utbetalats.
Med hänsyn till vad sålunda anförts torde, vad detta län angår, tillämpats
sådant förfaringsätt, att statsverket icke i stort sett åsamkats några onödiga
kostnader.
— 190
Då emellertid, enligt vad revisorerna påvisat, vid de olika länsstyrelserna
tillämpats mindre enhetliga principer, delvis beroende på oklara bestämmelser
i ämnet, synes en omarbetning av gällande kungörelse angående länskungörelserna
böra verkställas.
Gävle i landskansliet den 17 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
GÖSTA FINNGÅRD. GUNNAR KLERCK.
Länsstyrelsens i Västernorrlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. SS, § 19.
Till Konungen.
Genom remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga örn länskungörelserna.
Länskungörelserna för detta län utgå i en upplaga å 415 exemplar, varav
365 exemplar genom länsstyrelsens försorg utsändas till olika myndigheter,
under det att återstoden arkiveras. Upplagan synes kunna minskas. Sålunda
torde det icke vara av behovet påkallat att sända kungörelserna till samtliga
de i 9 § av nådiga kungörelsen angående länskungörelser omförmälda kommunala
myndigheterna. Enligt länsstyrelsens mening bör det vara tillfyllest
att kungörelserna sändas till ett kommunalt organ i varje kommun och municipalsamhälle,
förslagsvis kommunalnämnd och municipalnämnd på landet
samt drätselkammare i stad.
Beträffande förevarande nådiga kungörelse i övrigt så synes det önskvärt
att däri tydligare angives, vilka länskungörelser, som skola bekostas av statsverket.
Bestämmelsen att kungörandet skall bekostas av den som föranlett
kungörelses införande eller vars angelägenhet den avser kan föranleda tvekan.
Så är exempelvis fallet med trafiktaxor för ett större antal trafikutövare.
Det lärer väl icke kunna ifrågakomma att uttaga kungörelsekostnaden för en
länstrafiktaxa från samtliga länstrafikutövare i länet. I dylika fall torde icke
återstå annan praktisk möjlighet än att statsverket bekostar kungörelsen.
Slutligen bifogar länsstyrelsen en förteckning1 över de myndigheter, som
länsstyrelsen plägar tillställa länskungörelserna.
Härnösand i landskansliet och landskontoret den 16 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
SVEN EKBOM.
FOLKE KJELSSON.
1 Ej här avtryckt.
— 191 —
Länsstyrelsens i Jämtlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Sedan länsstyrelsen i nådig remissresolution den 30 december 1940 anmodats
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
rörande tillämpningen av kungörelsen den 23 oktober 1915 angående länskungörelser,
får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Vid denna länsstyrelse särskiljas kungörelserna för landskansliet och
landskontoret och utgå för varje avdelning och inom respektive A- och Ilscner
i fortlöpande nummerföljd. I serien A införas av statsverket bekostade
meddelanden och i serien B av enskilda bekostade sådana. Kungörelserna,
som normalt tryckas i 450 exemplar, distribueras genom länsstyrelsens
egen försorg.
Av de av riksdagsrevisorerna särskilt omnämnda kungörelserna tryckas i
serien B kungörelser angående ledigförklarade polis- och fjärdingsmansbefattningar,
ordnings- och brandstadgar, upplag av eldfarliga oljor och explosiva
varor och tillstånd för idkande av gårdfarihandel samt beslut om
taxor för sotning och hamnavgifter.
Av länsstyrelsen jämlikt föreskrifterna i byggnadsstadgan den 29 maj 1931
fastställda byggnadsordningar tryckas i serien A. Detta förfarande, som kan
synas stå i strid mot bestämmelserna i 3 § i 1915 års kungörelse, grundar
sig på den uppfattning inom länsstyrelsen, som kommit till uttryck uti i
avskrift bifogade förklaring1 till riksräkenskap sverket i anledning av anmärkning,
som framställts mot byggnadsordningars kungörande på statsverkets
bekostnad.
Av kungörelser, som ansetts vara av mera allmänt intresse och av denna
anledning tryckas i serie A, må nämnas till vägväsendet hörande kungörelser,
förteckningar å kommunala befattningshavare samt fridlysningskungörelser.
Underrättelser om tillsättning, förordnanden och avsked för tjänstemän
samt förteckning över tillstånd till yrkesmässig trafik intagas icke i länskungörelserna.
Uppdelning av länskungörelserna i skilda serier A och B grundar sig på
stadgandet i 5 § av 1915 års kungörelse. Ett frångående av denna uppdelning
på sätt revisorerna tänkt sig torde utan större olägenhet kunna ske.
Huruvida någon större besparing kan uppnås genom kungörelsernas sammanförande
i en följd är dock ovisst. Någon besparing torde dock vinnas
genom minskad pappersåtgång och lägre inbindningskostnad och denna besparing
kan måhända anses uppväga de smärre olägenheter, som i vissa fall
kunna vara förenade med frångåendet av den hävdvunna serieindelningen.
Länsstyrelsen härstädes har hittills tryckt även ett kronologiskt register
till varje kungörelseårgång. Länsstyrelsen har för avsikt att upphöra med
tryckningen av detta register från och med årgången 1940. Likaledes har
länsstyrelsen för avsikt att från och med innevarande år sammanföra landskansliets
och landskontorets kungörelser till gemensamma serier.
1 Ej tiar avtryckt.
— 192 —
I likhet med riksdagens revisorer anser länsstyrelsen de nu gällande föreskrifterna
ifråga om kungörelsetrycket föråldrade och i behov av översyn.
Östersund i landskansliet den 10 januari 1941.
Underdånigst
TORSTEN LÖFGREN.
ERLAND MONTELL.
Länsstyrelsens i Västerbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört beträffande statsverkets
kostnader för länskungörelserna.
Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.
Revisorerna hava uppmärksammat, att i fråga örn flera grupper av tillkännagivanden
olika principer tillämpas beträffande kostnadernas fördelning
å statsverket och den enskilde. Till belysning härav hava anförts en
hel del fall från 1938 års samlingar av länskungörelser. I många av dessa
fall synas kungörelser hava i strid mot gällande bestämmelser tryckts på
statsverkets bekostnad. Beträffande andra åter förklaras den bristande enhetligheten
av den oklarhet som vidlåder gällande föreskrifter.
Länsstyrelsen får i likhet med revisorerna tillstyrka att bestämmelserna
angående länskungörelserna underkastas en omedelbar översyn.
Den nuvarande uppdelningen av länskungörelserna i skilda serier, anser
länsstyrelsen utan större olägenhet kunna slopas.
Umeå i landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
G. ROSÉN.
S. A. SWEDBERG. DAVID WILÉN.
Länsstyrelsens i Norrbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 88, § 19.
Till Konungen.
Med anledning av nådiga remissen den 30 december 1940 på riksdagens
revisorers uttalande angående statsverkets kostnader för länskungörelserna
får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
— 193
Statsrevisorerna påvisa att utgifterna för länskungörelserna från och med
budgetåret 1938/39 uppvisa en anmärkningsvärd stegring. Åtminstone för
detta läns vidkommande beror denna kostnadsökning på dels den förstärkta
försvarsberedskapen, varmed följde kungörande av värnpliktsinkallelser,
fridlysningsbestämmelser, föreskrifter angående luftskyddet m. m. dels ock
på mul- och klövsjukans uppträdande, med kungörande angående smittoförklaring,
föreskrifter angående mejerier, ladugårdsförbud och andra bestämmelser
av allehanda slag. Mot kungörandet härav torde icke kunna riktas
någon befogad anmärkning.
Vidare påtala statsrevisorerna åtskilliga fall, då statsverket fått vidkännas
kostnader för kungörande, som rätteligen bort betalas av enskilda, och ha
funnit att kungörande i många fall skett i onödan. Vid denna länsstyrelse
har dock icke förekommit något dylikt fall, som av statsrevisorerna berörts.
Då föreskrift finnes örn att kungörande i länskungörelserna skall betalas av
enskild eller då sådant framgår av sakens natur, ha införandet skett på vederbörandes
bekostnad. Likaså har kungörande skett endast då så särskilt
är stadgat eller då det varit nödvändigt. Ingen av de i detta avseende framställda
anmärkningarna synes vara tillämplig beträffande denna länsstyrelse.
För nedbringande av utgifterna föreslå nu statsrevisorerna att kungörelsernas
nuvarande serier skola sammanföras till en enda serie. Häremot har
länsstyrelsen icke något att invända.
Vid en översyn av bestämmelserna angående länskungörelser torde lämpligen
böra tagas i övervägande att slopa den särskilda avgift för korrekturläsning
med mera, som ursprungligen utgått till expeditionshavanden. Redovisningen
av denna avgift vållar besvär som icke står i proportion till den
ringa betydelse avgiften kan ha som inkomst för statsverket.
Luleå i landskansliet den 9 januari 1941.
Underdånigst
D. HANSÉN.
G. WIK.
Statskontorets
yttrande i anledning "av riksdagens
revisorers uttalande etelli, sid. 88, § 19.
De av riksdagens revisorer gjorda iakttagelserna rörande tillämpningen
av gällande bestämmelser angående länskungörelserna giva vid handen, att
olika principer kommit till användning på detta område icke blott inom de
skilda länsstyrelserna utan även inom en och samma länsstyrelse. Den bristande
enhetligheten härutinnan har otvivelaktigt medfört, att staten fått vidkännas
utgifter, vilka i vissa fall icke alls bort bestridas av statsmedel och
i andra fall uppgått till alltför höga belopp. Såsom revisorerna framhållit,
torde dessa mindre tillfredsställande förhållanden till en del få anses beroende
på att nuvarande föreskrifter i ämnet äro oklara och föråldrade. I likhet
med revisorerna finner statskontoret fördenskull angeläget, alt en omedelbar
översyn av bestämmelserna ifråga kommer till stånd. Uppdraget att
verkställa denna översyn torde lämpligen kunna anförtros den genom Kungl.
Majis beslut den 4 oktober 1940 tillkallade sakkunnige för utredning röran13—41740,
1. Itev. berättelse äng. statsverket är 1940. II.
— 194 —
de åtgärder för uppnående av största möjliga enhetlighet och rationalisering
ifråga om länsstyrelsernas verksamhet och arbetssätt.
Vid sagda revision torde — förutom de av revisorerna framförda olika förslagen
till nedbringande av statsverkets utgifter för länskungörelserna —
jämväl frågan om tryckningskostnadernas skälighet böra underkastas särskild
prövning. De erfarenheter beträffande sistnämnda spörsmål, som gjorts
av statskontorets tryckerikonsulent, visa, bland annat, att på en del orter i
landet sådan överenskommelse träffats mellan samtliga på orten förefintliga
tryckeriföretag, att vederbörande länsstyrelse icke kunnat erhålla konkurrerande
anbud på utförande av tryckningsarbete. Till följd härav synas
tryckningsarbetena i vissa fall betingat högre kostnader än som i och för sig
varit påkallade.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskoinmissarien Nissen.
Stockholm den 8 januari 1941.
NILS A. F. ODÉN.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
Hjalmar Ryttermark.
Överståthållarämbetets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 9s5, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har Överståthållarämbetet fått
sig anbefallt att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört rörande kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna;
och får till åtlydnad härav Överståthållarämbetet anföra följande.
Såsom kommissionärsväsendet är anordnat vid Överståthållarämbetet i enlighet
med kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 477) angående kommissionärer
hos statens förvaltningsmyndigheter, har det enligt ämbetets förmenande visat
sig vara till gagn för den rättssökande allmänheten — betydelsen för
denna av tillgång till kommissionärer är dock givetvis större beträffande länen,
där befolkningen, med undantag för ett län, till den övervägande delen
icke är bosatt i residensstaden — och till fördel för arbetet inom ämbetet.
Endast om och i den mån enskild person gör framställning om hjälp
av kommissionär, har denne att lämna biträde. Den ersättning, som han
äger uppbära, är i de fall, där i gällande författning fastställd taxa icke är
tillämplig, noggrant bestämd till beloppet i de föreskrifter i ämnet, vilka
Överståthållarämbetet utfärdat. Städse är ersättningen låg. Även för en person
i ganska blygsamma ekonomiska omständigheter kan den ej verka
tyngande. Person, som med behörigt bevis styrker sin fattigdom, är enligt
§ 7 i kungörelsen befriad från skyldighet att erlägga arvode.
Framhållas må, att jämfört med de av revisorerna lämnade uppgifterna
angående kommissionärsväsendet vid Överståthållarämbetet, som avse år
1939, en väsentlig nedgång i verksamheten ägt rum såsom följd av att re
-
— 195
gistrering av cyklar upphört med utgången av juli månad 1939. Förhållandet
avspeglas tydligt däri att beträffande den kommissionär, för vilken revisorerna
uppta kommissionärsarvode till ett belopp av 6,194 kronor 39 öre
och antalet ärenden till 5,069, arvodet för år 1940 varit 3,250 och antalet
ärenden 3,705.
Huruvida hos något förvaltningsorgan kommissionärsväsendet må vara
anordnat på ett sätt, som kan ge anledning till berättigad erinran, undandrar
sig överståthållarämbetets bedömande. Förefinns sådant missförhållande,
är det i allt fall ej grund för kommissionärsväsendets utdömande, då utväg
till de eventuella bristernas avhjälpande ingalunda saknas.
Revisorernas förslag går ut på att kommissionärsväsendet skulle upphöra
och allmänheten äga att utan kostnad hänvända sig till länsstyrelsens tjänstemän
eller vissa av dem, vilka därtill särskilt förordnats. Genom en sådan
omläggning av det nuvarande systemet skulle den hjälpbehövande allmänheten
knappast bli bättre betjänad än hittills. Förvaltningsorganisationen
skulle däremot ställas inför en ökad arbetsbelastning. Med största sannolikhet
skulle ämbetsverket, örn denna rådgivning bleve kostnadsfri, få emotse
en avsevärd årlig tillströmning av framställningar örn biträde i olika hänseenden
från den rättssökande allmänheten, vida överstigande nuvarande årliga
antalet ärenden hos kommissionärerna. Hos myndigheterna skulle flera
eller färre tjänstemän få avskiljas för uppgiften. För att under sådana förhållanden
medhinna de vanliga arbetsuppgifterna skulle skilda förvaltningsorgan
bli nödsakade att begära utökning av arbetskrafterna.
Då det nuvarande systemet, därest det är anordnat i trogen anslutning till
gällande bestämmelser, tillfredsställande fyller sitt syfte och en omläggning
i enlighet med vad riksdagens revisorer ifrågasätta, kan med skäl befaras
leda till icke oväsentlig ökning av statsverkets utgifter, finner sig ämbetet
föranlåtet avstyrka åtgärd för övergång från kommissionärsväsendet till en
anordning i enlighet med revisorernas förslag.
Stockholm i överståthållarämbetets kansli den 13 januari 1941.
Underdånigst
TORSTEN NOTHIN.
KNUT ENEMAR.
Länsstyrelsens i Stockholms
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 20 i sin berättelse anfört rörande kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna.
Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.
Vid denna länsstyrelse utövas kommissionärsverksamhet uteslutande av
tre därtill särskilt förordnade tjänstemän, varav en å landskontoret och två
— 196 —
å landskansliet. Av de båda sistnämnda är den ene kommissionär för vägnell
automobilärenden, den andre för de övriga kansliärendena. De å landskontoret
förekommande kommissionärsuppdragen äro så fåtaliga, att de i här
förevarande sammanhang sakna betydelse. Annorlunda förhåller det sig med
kommissionärsuppdragen å landskansliet, vars båda kommissionärer anlitas
av allmänheten i mycket stor utsträckning.
Kommissionärernas åtgöranden grunda sig i ett stort antal fall på direkta
uppdrag av vederbörande sökande. Så är mestadels förhållandet beträffande
de ärenden, sorn ankomma på länsstyrelsens kommissionär för väg- och
automobilärenden. I dessa fall regleras givetvis kommissionärens handlande
helt och hållet av uppdragsgivarens direktiv.
Emellertid föreligger icke alltid dylikt uppdrag. Kommissionärerna få nämligen
såsom sådana befattning med en hel del ärenden, i vilka ansökningen
lier post insänts till länsstyrelsen. Denna deras befattning inskränker sig dock
merendels till att, när expedition i ärendet föreligger, uttaga denna och översända
densamma till sökanden. Däremot förekommer vid denna länsstyrelse
aldrig i dylika fall, att en ansökan överlämnas till vederbörande kommissionär
för att av honom »ingivas» till länsstyrelsen. Stundom kunna likväl
till länsstyrelsen per post insända ansökningar föranleda annat åtgörande
från kommissionärens sida än enbart den färdiga expeditionens översändande,
nämligen örn ansökningen i ett eller annat hänseende erfordrar komplettering.
Härvid inträffar ofta, att kommissionären, utan att debitera någon
ersättning, underrättar vederbörande per telefon örn vad som brister i ansökningen.
I fråga om vissa slag av ärenden uttaga länsstyrelsens kommissionärer
aldrig någon ersättning för underrättelser i förevarande hänseende. Detta
gäller först och främst anmälningar till automobilregistret, vilka, på grund
av stadgandet i 16 § 2 mom. sista stycket motorfordonsförordningen, ansetts
böra helt undantagas från kommissionärsverksamheten. I den mån dylika
anmälnigar tarva komplettering, infordras sådan av vederbörande tjänsteman
»på tjänstens vägnar» med användande av särskilda, för ändamålet upprättade
blanketter, varav exemplar här närslutas.1 På grund av praxis vid
länsstyrelsen hava från kommissionärsverksamheten undantagits jämväl sådana
kompletteringar, som påkallas i per post till länsstyrelsen insända anmälningar
till handels-, förenings- och försäkringsregistren.
Inför riksdagsrevisorernas i ämnet gjorda uttalande har länsstyrelsen till
en början frågat sig, huruvida den genomgripande förändring, vilken riksdagsrevisorerna
åsyfta, verkligen är nödvändig med hänsyn till allmänhetens
intressen.
Vid besvarandet av denna fråga måste länsstyrelsen väsentligen bygga på
sin egen erfarenhet.
Enligt länsstyrelsens mening giver kommissionärsverksamheten vid länsstyrelsen
icke anledning till några befogade anmärkningar. I vad denna
verksamhet hänför sig till uppdrag av vederbörande sökande, torde det, så
vitt länsstyrelsen kan finna, icke kunna föreligga några skäl att i allmänhetens
intresse påkalla inskränkning av eller nedläggande av densamma. Vad
angår de övriga fallen, hava några klagomål från allmänhetens sida icke försports
av länsstyrelsen. Länsstyrelsen föreställer sig, att allmänheten till övervägande
del finner det bekvämt och ändamålsenligt med den hjälp, som kommissionärerna
lämna, samt gärna erlägger den måttliga avgift, vilken denna
hjälp betingar. Med utgångspunkt från förhållandena i länet finner länsstyrelsen
sålunda ingen särskild anledning förefinna» att förorda en ny ordning
på förevarande område.
1 Ej här avtryckta.
— 197
En reform i den riktning, som riksdagsrevisorerna avse, torde för övrigt
icke låta sig genomföras fullt så enkelt, som de måhända tänkt sig.
Det inträffar nämligen i ett mycket stort antal fall, att kommissionärerna
för vederbörande sökandes räkning förskottera avgiften för stämpel å den
färdiga expeditionen. Så sker i regel alltid, då vederbörande sökande är för
kommissionären känd. Är han det ej, plägar kommissionären genom brev
uppmana honom att insända det erforderliga stämpelbeloppet. Vid den av
riksdagsrevisorerna ifrågasatta omvandlingen av kommissionärsverksamheten
måste följaktligen länsstyrelsen, som givetvis icke kan förskottera några
stämpelavgifter, inlåta sig på en omfattande korrespondens för inbetalning av
stämpelavgifterna, vilket obekväma förfarande i sin ordning skulle medföra
en ur allmänhetens synpunkt allt annat än önskvärd tidsutdräkt.
Vad som emellertid framför allt ingiver länsstyrelsen betänkligheter mot
den av riksdagsrevisorerna förordade reformen är det merarbete, som genom
densamma skulle påläggas länsstyrelsen. För kommissionärsuppdragens utförande
måste båda kommissionärerna å landskansliet i stor utsträckning
anlita kvällsarbete, och dessutom hava de i och för samma uppdrag var sitt
kvinnliga biträde, sorn de själva avlöna. Därest kommissionärernas arbete
skall överflyttas på länsstyrelsen, lärer det alltså bliva oundgängligen nödvändigt
att i motsvarande mån förstärka kansliets arbetskrafter. Då länsstyrelsen
anser sig hava anledning förmoda, att liknande förhållanden skulle
göra sig gällande vid övriga länsstyrelser, vill det synas, som om den avsedda
reformen för statsverket skulle medföra en icke oväsentlig utgiftsökning.
På nu anförda skäl anser sig länsstyrelsen för sin del icke böra tillstyrka
en omarbetning av kommissionärskungörelsen i den riktning riksdagsrevisorerna
ifrågasatt.
Stockholm å landskansliet den 20 januari 1941.
ERIK ÅMAN.
Underdånigst
KARL LEVINSON.
Länsstyrelsens i Uppsala län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom beslut den 30 december 1940 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
länsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
under § 20 yttrat angående kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna. Länsstyrelsen
får i anledning härav i underdånighet anföra följande.
Nuvarande kommissionärskungörelse har tillkommit efter en av riksdagens
revisorer vid 1933 års riksdag framlagd utredning angående kommissionärsväsendet.
I nämnda utredning uttalade revisorerna bl. a. att anordningen
med officiella kommissionärer uppenbarligen vidtagits dels för att
tillgodose allmänhetens behov av sakkunnigt biträde vid hänvändelse till
statsmyndigheterna, dels ock för att de därvid debiterade arvodena måtte
hållas inom skäliga gränser. Dessa synpunkter torde fortfarande böra vinna
beaktande i första rummet.
Örn man med ledning härav granskar statsrevisorernas nu föreliggande utredning
bör det uppmärksammas, ali den stora mängd av kommissionärs
-
— 198
ärenden, enligt uppgift 87.2 procent, som avser ärenden av sådan beskaffenhet,
som omförmäles i 1933 års kungörelse 4 § 1—3 morn., till allra största
delen utgöra ansökningar och liknande framställningar, vilka föranleda beslut,
som enligt gällande författningar äro belagda med avgifter. Detta är
också anledningen lill det stora belopp kommissionärernas penningförmedling
omfattar enligt nyssnämnda utredning. Nu förhåller det sig mycket ofta
så, att dylika ansökningar icke åtföljas av föreskrivna avgifter eller att avgiften
av sökanden har beräknats felaktigt. I dylika fall förskotterar kommissionären
avgiften och uttager densamma jämte arvode enligt taxa genom
postförskott. Inkommer däremot en ansökan till länsstyrelsen, åtföljd av behörig
avgift, behandlas detta icke vid härvarande länsstyrelse såsom kommissionärsärende
utan tillhandahålles åt allmänheten direkt utan avgift.
Såvitt länsstyrelsen kan finna, har genom det sålunda använda tillvägagångssättet
allmänhetens intresse på bästa sätt blivit tillgodosett.
Beträffande övriga ärenden (4 § 6—8 mom.) har länsstyrelsen utfärdat
taxa,1 som bifogas. Det synes som om det arvode, som utgår till kommissionärerna
för dylika uppdrag, vore synnerligen lågt. Allmänhetens intresse
är även härutinnan väl tillgodosett.
Vill man, såsom statsrevisorerna synas eftersträva, avveckla kommissionärsskapet,
måste detta ske på sådant sätt, att de för expeditionerna föreskrivna
avgifterna på ett för allmänheten lämpligt sätt kunna uttagas. Länsstyrelsen
förutsätter således att meningen icke är vare sig att minska gällande
stämpelavgifter eller att tillämpa § 19 i förordningen örn expeditionslösen,
enligt vilken icke utlöst expedition efter 14 dagar må utmätas. Tillvägagångssättet
torde därvid kunna vara att i alla de fall, då behörig avgift
icke bifogats, sökanden underrättas genom tjänstebrev örn att beslutet
är tillgängligt mot viss angiven avgift samt att avgiften inom viss dag kommer
att uttagas medelst postförskott. Postavgifterna härför jämte övriga
kostnader för tjänstemännens arbete torde kunna uttagas genom en förhöjd
stämpelavgift. För att motsvara självkostnaden torde förhöjningen böra sättas
till minst 1 krona per ärende. Betr. bilskatt skulle ändring förutsättas av
föreskrifterna ang. redovisning.
Därjämte bör uppmärksammas att kommissionärsarbetet är ganska ojämnt
till kvantiteten, exempelvis beträffande bilärenden, ansökningar örn jaktlicenser
o. dyd., vilka huvudsakligen hänföra sig till vissa säsonger, och att en
anpassning härtill göres av kommissionärerna på det sätt, att de anlita av
dem avlönade arbetskrafter och själva tillgripa långt utsträckt arbetstid, ofta
nattarbete. Om dydika ärenden utan dröjsmål skulle avverkas på tjänstetid,
måste detta periodvis föranleda övertidsarbete med ty åtföljande högre ersättning.
Vad angår de i mom. 6—8 avsedda ärenden innebär statsrevisorernas förslag
en anordning med kostnadsfri rättshjälp. Såvitt länsstyrelsen kan finna,
äro dessa ärenden ytterst sällan av beskaffenhet att dylikt kostnadsfritt
tiljhandagående är motiverat. Avgiften är såsom förut anförts, synnerligen
låg. Vilken kostnad den ökade arbetskraften skulle medföra för statsverket
är svårt att på förhand beräkna. Möjligen skulle anordningen föranleda
att tjänstemännen anlitades i en utsträckning, som icke vore önskvärd.
Uppsala slott i landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
S. LINNÉR.
ELIAS STENIUS.
1 Ej här avtryckt.
— 199 —
Länsstyrelsens i Södermanlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 anbefalld avgiva utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga örn kommissionärsväsendet
hos länsstyrelserna får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Statsrevisorerna påpeka i sitt uttalande, att det enligt deras uppfattning
måste anses innebära ett obehövligt påläggande av kostnader å den enskilde
medborgaren, därest en till länsstyrelsen ställd ansökan, som insändes med
post eller avlämnas direkt, omhändertages av kommissionär för att ingivas
till länsstyrelsen. En dylik ansökan bör enligt revisorernas uppfattning utan
förmedling av kommissionär direkt införas i diariet samt i behörig ordning
behandlas och avgöras av länsstyrelsen. Länsstyrelsen delar helt revisorernas
uppfattning härutinnan. Det vore enligt länsstyrelsens mening icke endast
obehövligt utan stridande mot gällande författning, därest kommissionär
utan vidare omhändertoge ansökningar, som insänts eller inlämnats direkt
till länsstvrelsen. Endast i de fall, som angivas i 6 § av kommissionärskungörelsen
den 30 juni 1933, äger länsstyrelsen rätt att till kommissionären
överlämna dylika ansökningar. Det är sålunda i huvudsak endast sådana
direkt till länsstyrelsen inkomna ansökningar och handlingar i övrigt, vilka
tarva komplettering, som få överlämnas till kommissionären. Hos länsstyrelsen
i Södermanlands län har det av revisorerna angivna förfaringssättet
icke tillämpats.
Vad beträffar inbetalning av medel direkt till länsstyrelsen gäller motsvarande
förhållande. Medel, som inkomma med posten direkt till länsstyrelsen,
få icke överlämnas till kommissionären, utan skola insättas å statsverkets
checkräkning, i enskild bankinrältning eller å länsstyrelsens postgirokonto,
allt i enlighet med bestämmelserna i 30 § mom. 1 styck. 5 i kungörelsen
den 13 november 1931 med föreskrifter angående medelsförvaltningen i
länen. I samma paragraf finnas föreskrifter om rätt till kontant inbetalning
i vissa fall. Dylik inbetalning skall ske till den tjänsteman, som förordnats
att vara kassör. Tillkännagivande härom finnes anslaget i härvarande landskansli
tjänstelokaler.
Vad statsrevisorerna anfört såsom skäl för sitt förslag om en omarbetning
av kommissionärskungörelsen synes sålunda grunda sig på den förutsättningen,
att de av revisorerna anförda förfaringssätten skulle stå i överensstämmelse
med gällande författningar. Så synes emellertid, såsom länsstyrelsen
ovan påvisat, icke vara förhållandet. I anledning härav anser länsstyrelsen
några åtgärder i anledning av revisorernas ifrågavarande uttalanden
icke behöva vidtagas.
Länsstyrelsen vill emellertid ifrågasätta, huruvida icke arvodet för utförandet
av de uppdrag, som omförmälas i fjärde paragrafens fem första moment
i kommissionärskungörelsen borde nedsättas, exempelvis med 50 procent.
Vad angår de ärenden, som avses i fjärde paragrafens sjätte till och med
åttonde moment, anser länsstyrelsen, att någon omläggning av nuvarande
system icke bör förekomma. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla,
att härvarande länsstyrelses tjänstemän redan nu i viss utsträckning
utan kostnad lämna allmänheten biträde med uppsättande av anmälningar,
— 200 —
ansökningar och andra handlingar, som skola ingivas till länsstyrelsen. Sålunda
finnas å denna länsstyrelses bilavdelning sedan mer än 10 år tillbaka
blanketter till nästan alla slag av ansökningar och anmälningar, som kunna
förekomma å en dylik länsstyrelseavdelning. De, som hänvända sig direkt
till avdelningen, behöva sålunda icke vidkännas kostnader för uppsättande
av dylika ansökningar eller anmälningar.
Nyköping i landskansliet den 13 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
S. LJUNGSTEDT. HERMAN V. EKVALL.
Länsstyrelsens i Östergötlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
I nådig remiss den 30 nästlidne december har det blivit länsstyrelsen anbefallt
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
beträffande kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna.
Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Beträffande sådana framställningar till länsstyrelsen, som revisorerna särskilt
omnämnt såsom onödiga och olämpliga att överlämna till kommissionär,
nämligen ansökningar örn tillstånd till inköp av bensin, avregistrering
av bil med flera liknande ärenden, har länsstyrelsen, som i sagda hänseende
är av samma uppfattning som statsrevisorerna, förfarit så att tillståndsbevis
för bensininköp tillställts sökanden i tjänsten mot postförskott å stämpelavgiften.
Vid ansökningar örn avregistrering av motorfordon har länsstyrelsen,
därest registreringsavgiften insänts till länsstyrelsen, i tjänsten tillställt sökanden
ett bevis av följande lydelse (se Bilaga A).1 Därest en sökande inställt
sig å länsstyrelsens bilavdelning för att göra anmälan om avregistrering
men ej medhaft ansökningshandling, har länsstyrelsen utan kostnad för
sökanden tillhandahållit en ansökningsblankett av följade lydelse (se Bilaga
B).1 Även i andra registreringsärenden beträffande motorfordon har länsstyrelsen
kostnadsfritt tillhandahållit ansökningsblanketter åt personer, som
inställa sig å länsstyrelsen (se Bilaga C och D).1 Beträffande andra än här
ovan angivna ärenden, exempelvis ansökningar örn inköp av vapen och ammunition,
som vid ingivandet äro i så fullständigt skick att de omedelbart
kunna avgöras, anser länsstyrelsen icke hinder föreligga mot ett genomförande
av den ordningen, att expeditionen tillstädes sökanden direkt från länsstyrelsen
mot postförskott å stämpelavgiften. Det får dock icke förbises att
detta skulle medföra en ökning av länsstyrelsens arbetsbörda och möjligen
nödvändiggöra någon ökning av personalen.
Beträffande ansökningar, som i något avseende erfordra komplettering, har
länsstyrelsen i flertalet fall, då en ansökan icke inlämnats av kommissionär,
plägat i tjänsten verkställa komplettering. Erfordrar emellertid sådan an
-
1 Ej här avtryckt.
— 201
sökan mer än formell komplettering, ställer sig länsstyrelsen mycket tveksam
till förslaget att låta sådan komplettering ske i tjänsten. Det kan näppeligen
anses lämpligt att i ärenden, som skola avgöras av länsstyrelsen, verklig rättshjälp
lämnas av de tjänstemän som skola deltaga i ärendenas behandling. I
fråga om uppsättande av andra ansökningar än sådana, till vilka blanketter
bruka användas, samt verkställande av utredningar och biträdande med
råd och anvisningar synes det nuvarande systemet med särskild kommissionär
vara att föredraga framför att sådant arbete utföres i tjänsten.
På grund av vad sålunda anförts och då det torde vara av vikt att hithörande
bestämmelser tillämpas på ett de olika länsstyrelserna emellan mera
enhetligt sätt än vad nu synes vara fallet, anser sig länsstyrelsen icke böra
avstyrka utredning för eventuell omarbetning av kommissionärskungörelsen
och hemställer att till grund för dylik utredning måtte läggas de synpunkter
här ovan angivits.
Linköpings slott i landskansliet och landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
KARL TISELIUS.
ALGOT PEHARDT. CH. WENNERGREN.
Länsstyrelsens i Jönköpings
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom remissresolution den 30 december 1940 har länsstyrelsen fått sig
anbefallt att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
rörande kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna.
Med överlämnade av infordrat yttrande1 från kommissionären här å landskansliet
får länsstyrelsen för egen del anföra:
Revisorernas yttrande har föregåtts av en på föranstaltande av dem företagen
undersökning, avseende kommissionärsverksamheten hos länsstyrelserna.
Den anmärkning, som blivit resultatet av undersökningen, riktar sig också
endast mot kommissionärsverksamheten vid länsstyrelserna. Rörande
motsvarande verksamhet i övrigt uttala revisorerna följande:
»Ehuru revisorernas undersökning innevarande år avsett kommissionärsväsendet
endast hos länsstyrelserna, torde motsvarande förhållanden i viss
mån råda även hos en del andra verk och myndigheter. De av revisorerna
uttalade önskemålen torde alltså böra beaktas även då det gäller sådana verk
och myndigheter.»
I det sammanhang, vari detta uttalande förekommer, kan man rörande
uttalandet icke undgå att göra den reflexionen, att detta gjorts mera pro
forma, för syns skull samt att anmärkningen som sådan riktar udden alle
-
Ej Ilar avtryckt.
— 202 —
nast mot kommissionärsverksamheten hos länsstyrelserna. Bortsett från det
anmärkningsvärda häri synes emellertid samtidigt även böra påpekas, att
genom en sådan begränsning av anmärkningen åt denna icke givits någon
principiell innebörd och att detta är att beteckna såsom en påtaglig svaghet
i anmärkningen.
Efter detta påpekande vill länsstyrelsen framhålla följande. Revisorerna
hava lagt särskild vikt vid beskaffenheten av de uppdrag, som utförts av
kommissionärerna, och i sådant hänseende framhållit, att övervägande antalet
ärenden eller omkring 90 procent varit av synnerligen enkel beskaffenhet
och väsentligen avsett ingivande och uttagande av ansökningar och andra
handlingar, inbetalande av medel, som av enskilda insänts till länsstyrelsen,
ävensom enklare kompletteringar av ärenden. Med anledning av detta uttalande
är det för länsstyrelsen angeläget att framhålla, hurusom uppgiften,
att kommissionär inbetalar medel, som av enskilda insändas till länsstyrelsen,
är felaktig, om uppgiften skall anses innebära, att ett sådant sätt för inbetalning
skulle vara regelmässigt. Uppgiften måste bero å någon missuppfattning
av hithörande förhållanden eller å obekantskap med dem. Medel,
sorn insändas till länsstyrelsen, omhändertagas nämligen även av länsstyrelsen
å ämbetets vägnar, närmast av vederbörande föredragande, som vid
tjänsteansvar bär att förvalta och redovisa deni. Kravet på att kommisionär
ej skall omhändertaga sådana medel uppehälles strängt genom förbud för
kommissionär att överhuvud taget befatta sig med ärende, som ej anförtros
honom av enskild uppdragsgivare. V^ad kommissionären i sitt yttrande framhållit
örn att något s. k. kommissionärstvång icke förefinnes är således alldeles
riktigt. Tendenser till något sådant tvång ha heller icke försports här
ä verket och, örn sådana skulle visa sig, skulle länsstyrelsen givetvis vidtaga
åtgärder till förhindrande av deras vidare utveckling. Att kommissionärsskapet
icke förty utvecklats sammanhänger, såvitt länsstyrelsen kan förstå,
främst med det mångdubblade antal ärenden, som numera mot förr finnes
å ett landskansli, men även därmed att institutionen visat sig vara allmänheten
till gagn genom den snabbhet och smidighet, varmed den verkar, och
den påfallande prisbillighet, som är utmärkande för institutionen. Beträffande
revisorernas uttalande i övrigt förtjänar erinras örn kommissionärsinstitutionens
uppkomst och utveckling. Såvitt länsstyrelsen har sig bekant,
har denna institution härletts ur det uppdrag att anställa särskilt förordnade
personer att tillhandagå med ingivande och uttagande av handlingar hos
överexekutor, som kungl, kungörelsen den 12 juli 1878 gav rikets överexekutorer
möjlighet att lämna. Såväl i denna kungörelse som i därpå följande
kungörelse den J8 maj 1886 angående anställande av kommissionärer hos
statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter avses, att de enligt
kungörelserna förordnade skulle hava till uppgift främst att ingiva, uttaga
och översända handlingar m. fl. uppdrag av liknande beskaffenhet. Nu gällande
motsvarande författning i ämnet av den 30 juni 1933 har bestämmelse
av motsvarande innebörd. Likaså domsagostadgan av den 26 maj 1933, vilken
tillika fastslår den principen att, om rättssökande hos rätten eller domaren
begärt att få viss expedition sig tillsänd med posten, expeditionens uttagande
och översändande skall ske genom kommissionären. En motsvarande
princip finnes fastslagen redan i kungl, stadgan den 9 december 1932 angående
tjänstgöring vid vattendomstolarna (§ 13). Den av revisorerna åberopade
omständigheten, att övervägande antalet av kommissionärerna utförda
uppdrag är av enklare slag, synes således knappast kunna tagas till intäkt
för avskaffande av kommissionärsinstitutionen som sådan, då just uppdrag
av detta slag utgjort den egentliga anledningen till institutionens införande
— 203
överhuvud taget; och länsstyrelsen har svårt att värja sig för den uppfattningen,
att revisorerna med sitt uttalande härutinnan icke tillräckligt beaktat
syftet med institutionen och konsekvenserna av ett avskaffande utav denna.
Enligt länsstyrelsens mening, vilken, med hänsyn till den omändring av
kommissionärskungörelsen i vad avser länsstyrelsernas förvaltningsområde
revisorerna föreslå, synes omfattas även av dessa, kan länsstyrelsen med
gällande författningar i ämnet icke anses skyldig tillhandagå allmänheten i
de hänseenden, revisorerna ifrågasätta genom den påkallade ändringen av
kommissionärskungörelsen. Utan uttrycklig föreskrift härom skulle detta innebära,
att den, som behövde i någon angelägenhet hänvända sig till länsstyrelsen,
hade att personligen eller genom enskilt ombud hos länsstyrelse
bevaka sina intressen, lin sådan åtgärd komtae givetvis ej att bliva för allmänheten
billigare eller bättre. Det finnes vidare anledning att framhålla,
att den är ägnad att för statsverket medföra ökade utgifter, då det icke lärer
vara möjligt att under eljest normala förhållanden med redan tillgänglig arbetskraft
medhinna även den skriftväxling direkt med allmänheten samt
vidlyftiga bokföring av förekommande expeditioner med tillhörande stämpelmedel,
som komme att Idiva en följd av ett bifall till revisorernas förslag.
Rörande därutöver frågan örn lämpligheten att föreskriva skyldighet för
länsstyrelse (= en ämbetsmyndighet överhuvud taget) att direkt skriftväxla
med allmänheten i de av revisorerna föreslagna hänseendena ställer sig länsstyrelsen
mycket tveksam lill lämpligheten av förslaget härom. Genom en
sådan anordning komme nämligen ämbetsmyndigheten, såsom ombud för
parterna med skyldighet att bevaka dessas intressen, att få intaga parts ställning
gentemot den hos myndigheten sökande allmänheten. Att detta måste
anses oförenligt med den ställning av opartiskhet och objektivitet, som en
ämbetsmyndighet skall intaga gentemot allmänheten, och att en åtgärd av
den utav revisorerna föreslagna innebörd kan tänkas leda till ett rubbande
av den väl alltjämt i stort sett omfattade meningen, att en ämbetsmyndighet
står över och oberoende av parterna, torde icke kunna bestridas. En sådan
utveckling kan icke anses vare sig önskvärd eller lämplig, allraminst då det
skulle ske för en så obetydlig ekonomisk vinnings skull, varom här är fråga.
Länsstyrelsen får på grund av vad länsstyrelsen sålunda anfört avstyrka
revisorernas förslag örn ändring i kommissionärskungörelsen samt för sin
del uttala, att enligt länsstyrelsens uppfattning kommissionärsväsendet visat
sig vara allmänheten till mycket stor nytta och gagn, varför anledning saknas
att avskaffa denna institution.
Del kan emellertid å andra sidan icke förnekas, att särskilt i den mån antalet
ärenden å ett landskansli tilltagit på sätt genom kända förhållanden
under senare tid blivit fallet, kommissionärens arbete för utövande av kommissionärsskapet
kommit att inkräkta på tjänstetiden i en omfattning, som
knappast varit avsedd i samband med institutionens införande. Med tanke
härpå synes det icke alldeles uteslutet, att kommissionären för den del av
tjänstetiden, som användes till utförande av kommissionärsskapet på ett eller
annat sätt bereder staten någon gottgörelse. Länsstyrelsen är icke beredd att
i detta sammanhang avgiva något positivt förslag till lösande av frågan.
En utväg vore måhända procentuella avdrag å nettoinkomsten av uppdraget
utöver ett visst belopp, vilket senare skulle kunna anses innefatta skälig
ersättning för det arbete efter eller utöver tjänstetiden, kommissionären får
utföra för fullgörande av kommissionärsuppdraget, varjämte med lanke på
det belopp, som skulle kunna benämnas det avdragsfria beloppet, kan ifrågasättas,
örn icke möjligen en ändring i nuvarande befogenhet att förordna mer
jin en kommissionär borde i samband härmed övervägas i syfte att begränsa
204 —
denna möjlighet till allenast de fall, där ärendenas mångfald eller beskaffenhet
oundgängligen krävde förordnande av mer än en kommissionär.
Jönköping i landskansliet och landskontoret den 21 januari 1941.
Underdånigst
O. EKBLOM.
H. BERGELIN. RICH. LUNDBERG.
Länsstyrelsens i Kronobergs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Till åtlydnad av nådig remiss den 30 nästlidne december, varigenom länsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
i bifogat utdrag ur deras berättelse till innevarande års riksdag anfört beträffande
kommissionärsväsendet vid länsstyrelserna, får länsstyrelsen i underdånighet
anföra.
Såsom av den verkställda utredningen framgår, anlitas kommissionärerna
i betydande omfattning av allmänheten. Enbart vid denna länsstyrelse hava
kommissionärerna år 1939 tillhandagått allmänheten i över 10,000 ärenden.
Den ersättning, som därvid utgått till kommissionärerna, i regel mellan en å
två kronor i varje ärende, torde icke kunna anses för allmänheten betungande
med hänsyn till den fördel, som är förenad med att snabb underrättelse
erhålles om ärendes avgörande samt att omedelbart översändande sker av
stämpelbelagt bevis eller annan expedition, som visar ärendets utgång. Något
obehövligt påläggande av kostnader å den enskilde medborgaren har icke
tillämpats av kommissionärerna vid denna länsstyrelse beträffande till länsstyrelsen
direkt inkomna ansökningar. Dessa diarieföras utan förmedling
av kommissionär samt behandlas av länsstyrelsen i behörig ordning. Endast
i fall, då ärendena behöva kompletteras i ett eller annat hänseende, underrättas
vederbörande kommissionär, som föranstaltar om den erforderliga
kompletteringen. Sedan ärendena avgjorts, ha kommissionärerna att lösa utgående
expeditioner eller meddelade tillståndsbevis och översända dessa till
vederbörande. Att ersätta denna expeditionsform såsom av revisorerna föreslås
med att länsstyrelsen skulle å tjänstens vägnar och utan förmedling av
kommissionär underrätta sökanden örn det beslut, vartill länsstyrelsen kommit,
skulle innebära ett utökande av länsstyrelsens redan nu stora arbetsbörda.
Detta oavsett torde allmänheten i de flesta fall icke vara fullt betjänad
med enbart underrättelse örn ärendets utgång. Den stämpelbelagda
expedition, som utvisar meddelat tillstånd eller eljest i ärendet utfärdats, är
oftast det för sökanden viktigaste och det torde kunna ifrågasättas, huruvida
vederbörande expeditionshavande är berättigad att å tjänstens vägnar utsända
dylik expedition med tjänstepost. Ett dylikt förfaringssätt torde knappast
stå i god överensstämmelse med nu gällande föreskrifter i förordningarna
angående expeditionslösen och angående stämpelavgifter.
— 205 —
Vad vidare beträffar revisorernas uttalande att inbetalning av bland annat
automobilskatt icke synes böra ske till tjänsteman hos länsstyrelsen utan genom
insättning direkt å länsstyrelsens postgirokonto eller det postgirokonto,
som kan finnas öppnat för visst slag av inbetalningar, tillåter sig länsstyrelsen
hänvisa till 30 § i kungörelsen den 13 november 1931 med föreskrifter angående
medelsförvaltningen i länen, sådan denna paragraf lyder enligt kungörelse
den 17 december 1937 (nr 975). Enligt denna paragraf kunna medel,
som utgöra bland annat automobilskatt inbetalas till länsstyrelsen å vederbörande
avdelning till den befattningshavare, som av länsstyrelsen förordnats
att inom avdelningen vara kassör. Dessa kassörer äro underkastade
kontroll och liava beträffande deras verksamhet meddelats vissa reglerande
anvisningar av riksräkenskapsverket.
Vad vidare angår det av revisorerna uttalade önskemålet att allmänheten
skulle utan kostnad få hänvända sig till länsstyrelsens tjänstemän eller vissa
av dem, vilka därtill särskilt förordnats, för uppsättande av anmälningar
och dylikt, verkställande av utredningar och biträde med råd och anvisningar,
kan en sådan anordning vara tänkbar beträffande ärenden, som beröra
endast en part. I ärenden med flera parter med ofta sinsemellan ganska stridiga
intressen torde det innebära ganska stora svårigheter för den avgörande
myndighetens tjänstemän att tillhandagå den ena parten eller alla parterna
med'' utredningar, råd och anvisningar. Under alla omständigheter skulle
även ett sådant utökande av länsstyrelsens arbete verka försvårande för
länsstyrelsen. I vad mån ett överflyttande till länsstyrelsen av kommissionärsverksamheten
i dess helhet eller vissa grenar av densamma kan komma
att medföra kostnader för statsverket, är icke möjligt att på förhand avgöra.
Om ej särskild avgift uttages av allmänheten i annan ordning, exempelvis genom
någon höjning av stämpelavgiften lär dylik kostnad för statsverket ej
kunna undvikas, då det arbete av kommissionärerna, som nu till största delen
utföres på övertid, icke torde kunna verkställas å den föreskrivna arbetstiden
utan utökning av den nuvarande personalen.
Då en omläggning av kommissionärsverksamheten på sätt av revisorerna
föreslagits knappast torde medföra några nämnvärda fördelar för allmänheten
men å andra sidan skulle verka försvårande på länsstyrelsens arbete
och antagligen ej läte sig genomföras utan kostnad för statsverket, får länsstyrelsen
i underdånighet avstyrka revisorernas hemställan. Den av revisorerna
anmärkta ojämnheten i de för kommissionärerna fastställda taxorna
torde kunna avhjälpas genom utarbetande av en för kommissionärerna vid
samtliga länsstyrelser gällande gemensam taxa. I en dylik taxa skulle även
i analogi med vad som gäller beträffande besiktningsmän för motorfordon
kunna införas bestämmelse därom, att när de till kommissionärerna influtna
avgifterna överstigit visst belopp, överskottet skall inlevereras till statsverket.
En ändring av kommissionärskungörelsen i nu angivna hänseenden tillstyrkes.
Växjö i landskansliet den 17 januari 1941.
Underdånigst
A. BESKOW.
MORTIMER JOHANSSON.
PER MALMER.
— 206
Länsstyrelsens i Kalmar län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen fått sig anbefallt
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse
till innevarande års riksdag anfört ifråga om kommissionärsväsendet
hos länsstyrelserna. Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet
anföra följande.
Vid bedömandet av föreliggande fråga bör man enligt länsstyrelsens mening
först och främst erinra sig, att kommissionärsinstitutionen vid länsstyrelserna
såväl som vid andra statliga myndigheter är inrättad i syfte att gagna
allmänheten. Det bör även ihågkommas, att anlitandet av kommissionär
är frivilligt.
Av revisorernas utredning framgår, att kommissionärerna i mycket stor
utsträckning anlitas av allmänheten. Denna omständighet synes tala för att
kommissionärsinstitutionen är uppskattad, vartill även torde finnas grundad
anledning, enär allmänheten genom densamma blir betjänad på ett såväl
snabbt som billigt sätt. Kommissionärsverksamheten är i själva verket
att anse såsom en både god och billig form av rättshjälp och tillgodoser därigenom
på ett förträffligt sätt ett framträdande socialt behov. -— I varje fall
bör den stora användning, kommissionärsinstitutionen erhållit, icke kunna
tagas till intäkt för ett krav på institutionens avskaffande.
Gentemot de av revisorerna framställda anmärkningarna angående fel
och brister hos kommissionärsinstitutionen vill länsstyrelsen framhålla, att
varje ansökan, som inkommer till härvarande länsstyrelse, utan förmedling av
kommissionär direkt införes i vederbörligt diarium samt att länsstyrelsen erinrat
kommissionärerna, att de icke äga utföra några kommissionärsuppgifter
utan att vederbörligt kommissionärsuppdrag föreligger. Detta är enligt
länsstyrelsens mening synnerligen viktigt, och om dessa grundsatser följas,
varöver länstyrelsen bör öva kontroll, torde någon anledning till anmärkning
mot kommissionärsinstitutionen såsom sådan icke förefinnas. Klart
är att en kommissionärsbefattning såväl som andra befattningar kan skötas
på ett mer eller mindre tillfredsställande sätt. En anmärkning härutinnan
träffar emellertid icke institutionen utan personvalet.
Att såsom revisorerna ifrågasatt förvandla kommissionärsskapet till ett
tjänsteåliggande låter sig givetvis väl tänka. Någon fördel av en sådan anordning
torde emellertid icke vara att vinna för allmänheten och ej heller ur
statens synpunkt. Den omedelbara följden därav skulle bliva en betydande
utökning av länsstyrelsens arbetsbörda, vilken med den nuvarande knappa
personaltillgången icke kan kompenseras utan anställande av ytterligare arbetskrafter.
Då kommissionärerna i åtskilliga fall måste anlita biträden för
fullgörandet av sina uppgifter låter sig den av en dylik personalutökning
föranledda kostnaden för staten svårligen beräknas men torde med säkerhet
kunna antagas uppgå till minst det belopp, som nu utgår i kommissionärsarvoden.
-— Om å andra sidan för täckande av dessa ökade kostnader särskild
avgift uttages t. ex. genom påläggande av en extra stämpelavgift, kommer
allmänheten icke i bättre läge än nu. Den fördel, som allmänheten nu har
att genom kommissionärerna erhålla förskottering av medel, skulle i varje
fall med kommissionärsskapets avskaffande bortfalla -— med risk i åtskilliga
fall av ekonomisk förlust för den enskilde. Så t. ex. vid avregistrering av
— 207
motorfordon, då fordonsskatt kan komma att utgå för längre tid än fordonsägaren
avsett, därest hans anmälan örn avregistrering icke behörigen verkställts
inom viss tid och sålunda underlåtenheten att vid anmälningen foga
registreringsavgift kan lända honom till förfång. Att staten skulle förskottera
dylika medel torde icke kunna ifrågasättas, lika litet som att sådan skyldighet
skulle åvila någon statens tjänsteman. — Länsstyrelsen vill i detta
sammanhang framhålla, att vad revisorerna anmärkt i fråga örn penningförmedlingen
genom kommissionärerna synes oberättigat åtminstone vad
angår detta län. Av det belopp, som genom kommissionärerna här tillförts
statsverket, omkring 123,000 kronor, hava nämligen, enligt vad länsstyrelsen
inhämtat, endast omkring 27,000 kronor i förväg erlagts till kommissionärerna,
medan återstoden förskjutits av dessa, ett förhållande, som i motsats
till vad statsrevisorerna sökt göra gällande, bör tala till förmån för kommissionärsverksamhetens
bibehållande.
Av vad länsstyrelsen ovan anfört torde framgå, att kommissionärsinstitutionens
bibehållande får anses som synnerligen önskvärt såväl i allmänhetens
intresse som av statsfinansiella skäl. Av vikt är emellertid, att kommissionärsverksamheten
övervakas av vederbörande myndigheter, så att missbruk
icke förekommer. Särskilt angeläget är, såsom ovan anförts, att noggrann
tillsyn utövas över att kommissionärsverksamhet icke förekommer utan
vederbörligt uppdrag. Under förutsättning att så sker är enligt länsstyrelsens
mening någon omarbetning av kommissionärskungörelsen icke erforderlig.
Revisorernas anmärkning angående ojämnheten i de för kommissionärerna
gällande taxorna finner länsstyrelsen däremot fullt befogad. Länsstyrelsen
vill för den skull livligt förorda, att en enhetlig taxa för kommissionärerna
vid samtliga länsstyrelser utarbetas.
Revisorerna hava slutligen framhållit, att inbetalning av penningmedel
överhuvud taget icke borde ske till tjänsteman hos länsstyrelse utan genom
insättning direkt å länsstyrelsens postgirokonto eller å för ändamålet inrättat
specialkonto. Härtill vill länsstyrelsen genmäla, att jämlikt gällande författning
(kungl, kungörelsen den 17 december 1937 — nr 975) medel må inbetalas
till den befattningshavare vid länsstyrelsen, som förordnats att för
viss avdelning vara kassör. Beträffande kassörernas verksamhet har riksräkenskapsverket
meddelat särskilda anvisningar. Någon olägenhet av den
nuvarande ordningen för inbetalning av penningmedel har i varje fall icke
gjort sig förmärkt härstädes.
Kalmar i landskansliet och landskontoret den 18 januari 1941.
RAGNAR JACOBSSON.
Underdånigst
ARVID LIDÉN.
H. GLIMSTEDT.
208 —
Länsstyrelsens i Gotlands län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 anbefalld att avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga om kommissionärsverksamheten
bos länsstyrelserna får länsstyrelsen i underdånighet anföra.
Revisorerna hava bland annat uttalat, att det måste anses innebära ett obehövligt
påläggande av kostnader å den enskilde medborgaren, därest en till
länsstyrelsen ställd ansökan, som insändes per post eller avlämnas direkt,
utan särskilt uppdrag omhändertages av kommissionär för att ingivas till
länsstyrelsen. I detta uttalande får länsstyrelsen helt instämma. Ett dylikt
förfarande har icke heller tillämpats vid länsstyrelsen i Gotlands län utan
har principen här varit, att kommissionären icke trätt i funktion, förrän han
av sökanden därtill anlitats. Däremot har det förekommit, att kommissionären,
då han märkt att vederbörande sökande haft svårigheter att själv sköta
sin sak, per telefon eller annorledes satt sig i förbindelse med sökanden och
tillfrågat denne, om han önskade hjälp. Ett sådant erbjudande har alltid
tacksamt accepterats. Det av revisorerna påtalade förhållandet, vilket innebär
att allmänheten påtvingas kommissionärshjälp i fall, då sådan hjälp är
fullständigt onödig, är givetvis förkastligt och synes innebära en misstolkning
av 6 § i Eders Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse. Denna paragraf synes
därför böra omarbetas till förhindrande av att missbruk sker.
Mot den av revisorerna uttalade principen, att inbetalningar böra ske direkt
till länsstyrelsen, torde icke vara något att erinra. Inbetalningar till
kommissionär böra därför begränsas till belopp, som avse kommissionärens
egna arvoden och kostnader.
Om man fasthåller vid nu anförda principer, torde emellertid allt fog för
revisorernas förslag om kommissionärsverksamhetens omläggning bortfalla.
Att ålägga en tjänsteman såsom sådan att till exempel anskaffa avskrifter
och bevis, verkställa kompletteringar och ombesörja delgivningar, följa
gången av ett anhängiggjort ärende och hålla vederbörande därom underrättad
måste anses principiellt oriktigt och i hög grad olämpligt. Detta gäller
i än högre grad sådana uppdrag som uppsättande av handlingar, verkställande
av utredningar m. m. Skulle sådana uppdrag åvila vederbörande
tjänstemän, komme länsstyrelserna eller avdelningar därav att fungera såsom
advokatbyråer.
En omläggning enligt revisorernas förslag skulle komma att innebära en
icke obetydlig ökning av länsstyrelsernas arbetsbörda. De kostnader för
statsverket, som skulle uppstå, komme säkerligen icke att bliva så obetydliga,
som revisorerna måhända föreställt sig. Skulle det t. ex. åligga länsstyrelsen
eller dess tjänstemän att i enskilda mål översända handlingar till allmänheten,
vilket nödvändiggör en ändring av bestämmelserna om tjänstebrevsrätt,
komma betydande belopp att undandragas staten genom minskade portoinkomster.
Vidare äro flertalet expeditioner belagda med stämpelavgifter.
Skola dessa förskotteras av verket eller tjänstemannen eller skall verket för
sådant ändamål förses med förskott av statsmedel? I många fall kanske avgifterna
icke kunna uttagas, varigenom ytterligare kostnader för staten uppstå.
Att tillställa allmänheten stämpelförsedda expeditioner genom vederbörande
polismyndighet även i enskilda mål skulle för dessa myndigheter i
alltför hög grad öka deras förut mycket betungande arbetsbörda.
209 —
Något missnöje med det nuvarande systemet hos allmänheten har åtminstone
här i länet icke avhörts och skulle säkerligen ej heller kunna anses befogat.
Tvärtom torde kommissionärsverksamheten sådan den här nu bedrives
vara allmänheten till gagn och bespara densamma stora utgifter för advokat
jälp.
Länsstyrelsen får med anledning av det anförda hemställa att revisorernas
anmärkningar i ifrågavarande avseende icke måtte föranleda annan
Eders Kungl. Maj:ts åtgärd, än att 6 § kungörelsen omarbetas samt att föreskrifter
intagas angående inbetalning till länsstyrelsen av penningmedel.
Visby i landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
ABRAHAM LÖF.
OLA JEPPSSON.
Länsstyrelsens i Blekinge län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Sedan länsstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer
i sin berättelse till 1941 års riksdag anfört i fråga örn kommissionärsväsendet
vid länsstyrelserna, får länsstyrelsen härmed i underdånighet anföra.
Vad först angår revisorernas uttalande om det onödiga och olämpliga i
att de ärenden, vilka avse ingivandet av enkla ansökningar eller endast inbetalande
av medel, överhuvud taget överlämnas till kommissionär för handläggning
och icke direkt införas i diariet, får länsstyrelsen meddela, att ett
dylikt omhändertagande av kommissionär icke förekommer här i länet utom
i de fall, då det föreliggande ärendet i följd av ofullständighet måste kompletteras.
I övriga fall torde kommissionär sakna behörighet att utan särskild
anmodan av sakägaren taga befattning med ärendets ingivande.
Mot revisorernas uppfattning örn att det bör åligga länsstyrelse att, efter
ett ärendes avgörande, å tjänstens vägnar underrätta sökanden om det beslut,
vartill länsstyrelsen kommit, vill länsstyrelsen inlägga en bestämd gensaga.
Ett sådant förfarande skulle åtminstone å landskansliet medföra en så
avsevärd utökning i arbetet, att detta säkerligen ofta icke skulle kunna utföras
av tillgänglig arbetskraft utan med nödvändighet medföra anställande
av ytterligare personal. För den enskilde skulle dessutom förfaringssättet
säkerligen mången gång åstadkomma onödig tidsförlust. Vill sökanden ej
själv bevaka ärendet, utan erhålla underrättelse örn tiden och innehållet av
länsstyrelsens beslut, bör anlitandet av kommissionären fortfarande som hittills
vara den mest lämpliga vägen.
I ett avseende synes revisorernas skrivelse i förevarande ämne vara förtjänt
av beaktande, nämligen då det gäller den bristande enhetligheten vid
utarbetandet av de för kommissionärerna gällande taxorna. Härvid torde
en översyn av gällande bestämmelser vara på sin plats och önskvärt vara,
14—Ml3. Rev. berättelse ane/, statsverket är 19i0. II.
210 —
att Eders Kungl. Maj:t utfärdade kungörelse att gälla för samtliga kommissionärer.
Det vöre enligt länsstyrelsens mening lämpligt, om däri kunde införas
föreskrift, som avsåge en viss begränsning i den kommissionär tillkommande
ersättningen, exempelvis full gottgörelse enligt taxan intill ett visst
belopp, därefter gottgörelse enligt glidande skala med viss procent av nettoinkomsten,
medan återstoden skulle inlevereras till statsverket.
En annan utväg vore att, där kommissionärsärenden äro av den mängd,
att inkomsten av verksamheten uppgår till särskilt höga belopp, i större utsträckning
än för närvarande är fallet den redan nu förefintliga möjligheten
utnyttjas att uppdela kommissionärsskapet på två eller flera personer.
Slutligen vill länsstyrelsen framhålla, att det av statsrevisorerna valda året
1939 såsom mätare för kommissionärsarbetet inom länsstyrelserna är missvisande
främst på grund av den avsevärda ökning i kommissionärsärendenas
antal, som den det året skedda inregistreringen av lättviktsmotorcyklar medförde.
Mot 1939 års siffra 6,478 ärenden svarade sålunda å landskansliet
härstädes år 1938 endast 3,981, år 1937 3,929 och år 1936 3,775.
Karlskrona å landskansliet och landskontoret den 20 januari 1941.
Underdånigst
SVEN HAGSTRÖMER.
FRITZ SELMER. MAGNUS FALCK.
Länsstyrelsens i Kristianstads
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
i sin berättelse anfört rörande kommissionärsväsendet vid Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna.
Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande:
Då kommissionärsverksamhet sannolikt bedrives efter ganska olika riktlinjer
vid olika länsstyrelser, torde det vara lämpligt att lill en början något
beröra den praxis i detta hänseende, som i detta län utbildats.
I allmänhet pläga ansökningar, anmälningar och dylikt, vilka ingivas direkt
till länsstyrelsen eller inkomma med posten, icke överlämnas till kommissionär,
för så vitt ärendet befinner sig i komplett skick. Är så icke fallet
(exempelvis då registreringsavgift ej bifogats anmälan om avregistrering),
överlämnas ärendet till kommissionären. Dylikt överlämnande, dock först
sedan expedition utskrivits och stämpelbelagts, sker även beträffande resolutioner
och utslag m. m., i den män dessa ej utlösas av vederbörande vid personligt
besök å länsstyrelsen eller utsändas tjänstevägen (se nedan). I de
talrikt förekommande fall, där exempelvis registreringsavgift ej bifogats eller
där ansökan ej åtföljes av föreskriven avgift, plägar kommissionären för att
påskynda ärendesbehandlingen i sökandens intresse förskottera felande be
-
— 211
lopp. Liknande förskottering av åsatt stämpelavgift äger rum vid utlösen för
parts räkning av utslag och resolutioner, varom nyss nämnts. Den förmedling
av inbetalningar till länsstyrelsen, varom förmäles i den översända berättelsen,
består alltså regelmässigt av förskottering. Summan av förskotterade,
utestående medel pläga för varje kommissionär ständigt belöpa sig till
mellan 500—1,000 kronor lågt räknat. Vid ett tillfälle under år 1939 lär hos
kommissionär härstädes ha utestått på en gång 2,400 kronor. Redan med
nuvarande ordning utsändes emellertid ett antal expeditioner tjänstevägen
till vederbörande lösningsskyldige genom förmedling av vederbörande landsfiskaler.
Dessa expeditioner äro huvudsakligen sådana, som enligt länsstyrelsens
förordnande skola mot bevis delgivas vederbörande eller som innefatta
avslag å gjord ansökan och av sistnämnda anledning ej utlösas av vederbörande
kommissionär, som icke har utsikter att hos den lösenskyldige utfå
vare sig stämpelavgift eller kommissionärsarvode.
Då revisorerna till en början göra gällande, att enkla ansökningar, avseende
t. ex. registreringar av bil och dylikt, icke böra överlämnas till kommissionär,
kan länsstyrelsen helt instämma i det principiellt riktiga och lämpliga
häri. Som ovan nämnts passera dylika ärenden här å länsstyrelsen i allmänhet
icke kommissionär för annat fall än där ärendet fordrar komplettering.
Enligt 16 § motorfordonsförordningen skall registrering vägras bl. a. då ansökningen
icke åtföljes av stadgad registreringsavgift. Genom att vederbörande
kommissionär förskotterar felande belopp, tillgodoses enligt länsstyrelsens
mening allmänhetens intresse på ett vida bättre sätt än örn lagens bokstav
skulle följas. Detta exempel kan mångfaldigas. Därest nu länsstyrelsen skulle
övertaga kommissionärens bestyr med en icke komplett och måhända brådskande
ansökan innebure detta, att sökanden först skulle skriftligen eller telefonledes
(i sistnämnda fall på statens bekostnad) anmodas att komplettera
sin ansökan. Sedan dylik komplettering skett samt exempelvis fordonet
registrerats och expedition utskrivits, skulle sökanden underrättas härom,
varefter, för den händelse sökanden icke inom förelagd tid själv eller genom
exempelvis advokat eller annan utlöste expeditionen, denna skulle översändas
till polismyndigheten för att mot bevis och åtecknad stämpelavgift tillställas
sökanden. Det torde icke vara överdrivet att antaga, att expeditionstiden
härigenom skulle avsevärt förlängas. För sökanden uppstode dessutom
obehaget att behöva uppsökas av exekutionsbetjänt, som delger expeditionen
samt uttager stämpelavgiften. Härvid uppkommer frågan om gäldande
av resekostnad i förekommande fall, ty det kan väl icke förutsättas, att exekutionsbetjänten
skall utan ersättning företaga resa för ändamålet. Polismyndigheternas
arbetsbörda skulle härigenom kraftigt okas. För länets vidkommande
kan ökningen beräknas till cirka 500 indrivningsärenden för år
och landsfiskal. Självfallet skulle även inom länsstyrelsen expeditionsarbetet
starkt ökas. Med utgångspunkt från antalet kommissionärsärenden under år
1939 enligt statsrevisorernas egna beräkningar men med frånräknande av sådana
ärenden, som fortfarande skulle överlämnas at kommissionärorna,
skulle ökningen för länsstyrelsens del kunna uppskattas till lågt räknat 10,000
ärenden pr år. Kommissionärsvcrksamhelen fullgöres nu och mäste lör övrigt
med hänsyn till hithörande befattningshavares göromål i tjänsten fullgöras
å övertid i form av kvällsarbele. Skulle nu kommissionärsverksamheten
inordnas under länsstyrelsens tjänsteverksamhet och följaktligen fullgöras
under ordinarie arbetstid, kolumn länsstyrelsens arbetskrafter icke att
förslå. Örn man beräknar den lid sorn beträffande varje av dessa 10,000 ärenden
åtgår för utskrivning av adresskort lill postförskottsanvisning, adressering
av försändelsen, utskrivande av räkning samt diarieföring och redovisning
till i genomsnitl 15 minuter, skulle för tillgodoseende av kommissio
-
— 212 —
närsverksamheten åtgå 2,500 arbetstimmar pr år, motsvarande betydligt mer
än en arbetskraft. Kommissionärsverksamhetens omläggning efter nu angivna
riktlinjer skulle alltså för länsstyrelsens vidkommande innebära nödvändigheten
av anställandet av minst ytterligare en befattningshavare, vilken
med hänsyn till ett nöjaktigt fullgörande av de i § 4 mom. 6, 7 och 8 av kommissionärskungörelsen
omförmälda åtgärderna samt det med verksamheten
förenade icke obetydliga redogörareansvaret icke rimligen bör hava lägre
tjänsteställning än ordinarie landskanslist.
Revisorerna hava .särskilt påtalat det olämpliga i att medel, t. ex. automobilskatt,
i stor utsträckning inbetalas kontant till länsstyrelsen i stället för att
insättas direkt å länsstyrelsens postgirokonto. Såsom tidigare här ovan påpekats,
utgöras dessa medel i den mån de passera kommissionär huvudsakligen
av sådana som förskotteras av kommissionär. En ändring i sättet för
inbetalningen (kommissionären kan givetvis i stället sända medlen per post
i sökandens namn eller i eget namn för sökandens räkning till länsstyrelsen)
skulle endast innebära onödig omgång. Det torde för övrigt böra observeras,
att i föreskrivna kvittenshäften för kontantinbetalning särskild kolumn finnes
för automobil skatt. Det skulle därför av allmänheten uppfattas som rent
trakasseri örn en person, som vid besök å länsstyrelsen vill inbetala automobilskatt,
skulle förvägras delta samt hänvisas att vända sig till postkontoret.
Med vad ovan sagts har länsstyrelsen velat framhålla den stora betydelse
som en väl övervakad och efter behovet lämpad kommissionärsverksamhet
har för den stora allmänheten. Länsstyrelsen har heller icke annat än i rena
undantagstall försport något missnöje hos allmänheten över kommissionärsarvodet.
Utan tvekan anser sig länsstyrelsen kunna uttala, att en i enlighet
med statsrevisorernas förslag omlagd kommissionärsverksamhet, som alltså
skall ombesörjas tjänstevägen, kommer att hur perfekt den än må skötas för
allmänheten bliva till nackdel särskilt genom den tidsutdräkt och kostnad,
som blir en nödvändig följd av att utgående expeditioner måste delgivas genom
polismyndigheten. Det förefaller överhuvud som örn statsrevisorerna
icke tillräckligt beaktat, att kommissionärsverksamheten hos länsstyrelsen är
intimt förbunden med den viktiga frågan om indrivning och redovisning av
staten tillkommande stämpelavgifter. Då statsrevisorerna påyrka, att länsstyrelserna
å tjänstens vägnar skola »underrätta sökanden om det beslut, vartill
länsstyrelsen kommit» förefaller det sålunda som örn statsrevisorerna förbisett,
att detta underrättande måste ske i utbyte mot expeditionen åtecknad
stämpelavgift. Det är just genom förskottering av dessa stämpelavgifter, som
kommissionärerna i så hög grad bidraga lill att allmänheten med minsta
möjliga tidsutdräkt erhåller del av länsstyrelsens beslut samtidigt som härigenom
en snabb indrivning av stämpelavgifter sker. Emellertid kan det ej
förnekas, att inkomsterna å kommissionärsverksamheten under det år som
statsrevisorerna gjort till föremål för sin utredning äro av en storleksordning,
som är ägnad att ingiva betänkligheter. Därvid bör dock observeras, att särskilt
året 1939 vid härvarande länsstyrelse präglades av en osedvanligt livlig
kommissionärsverksamhet, som bland annat föranledde länsstyrelsen att hos
Kungl. Majit göra framställning om utöknig av antalet kommissionärer vid
landskansliet till 4, en framställning, som vann Kungl. Majits bifall. En undersökning
av kommissionärsverksamheten under år 1940 skulle .säkerligen
utvisa helt andra siffror. Länsstyrelsen skulle för sin del vilja föreslå, att
innan en eventuell omreglering av riktlinjerna för kommissionärsverksamheten
företages, en utredning även sker örn kommissionärsverksamheten vid
länsstyrelserna år 1940. Linder alla förhållanden synes det länsstyrelsen
lämpligare att i stället för en inskränkning av kommissionärsverksamheten
och dennas inordnande under länsstyrelsens tjänsteuppgifter en generell sänk
-
- 213 —
ning av kommissionärsarvodet företages samt att Eders Kungl. Majit fastställer
en för samtliga länsstyrelser gemensam kommissionärstaxa, varigenom
enhetlighet i avseende å debiteringen av arvode för likartade uppdrag
skulle ernås.
Kristianstad i landskansliet den 14 januari 1941.
Underdånigst
A. E. RODHE.
G. FJELLMAN.
Länsstyrelsens i Malmöhus
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har det blivit länsstyrelsen
anbefallt att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer
i sin berättelse anfört rörande kommissionärsväsendet hos länsstyrelsen.
_ I anledning härav får länsstyrelsen, med överlämnande av yttrande av
länsstyrelsens kommissionärer,1 vilka samtliga äro tjänstemän hos länsstyrelsen,
i underdånighet anföra följande.
I fråga örn de riktlinjer, efter vilka kommissionärsverksamheten vid länsstyrelsen
bedrives och den praxis i förevarande avseende, som här tillämpas,
får länsstyrelsen hänvisa till och åberopa vad därutinnan i kommissionärernas
yttrande anförts. Ansökningar och anmälningar, som inkomma
till länsstyrelsen med posten eller överlämnas direkt till länsstyrelsen, införas
alltid omedelbart i vederbörligt diarium utan förmedling av kommissionär.
Endast i fall, då ansökan eller anmälan är inkomplett (exempelvis avgift
för avregistrering av bil ej bifogad) överlämnas ärendet till kommissionär,
därom anteckning göres i diariet. Enklare kompletteringar såsom felande
uppgifter, vilka utan omgång kunna erhållas, o. dyl., verkställas dock
i tjensteväg. Vad särskilt angår ärenden angående tillstånd att inköpa eller
använda flytande bränsle (bensin m. m.), kompletteras dessa alltid å tjänstens
vägnar. Med dessa ärenden tager kommissionär överhuvud taget icke
befattning annat än i de mycket sällsynta fall, då ansökan insändes direkt
till kommissionär. Såsom av kommissionärernas yttrande framgår, förekommer
det synnerligen ofta, att ansökan eller anmälan, vilken inkommer
till länsstyrelsen med posten, icke är åtföljd av stadgad registrerings- eller
annan avgift. 1^ dessa fall omhändertages ärendet av kommissionär, som
plägar för att påskynda behandlingen förskottera erforderlig avgift. Detta
har stor betydelse för den enskilde, särskilt då det gäller avregistrering av
motorfordon. Liknande förskottering, nämligen av åsatt stämpelavgift, äger
ruin vid utlösen för parts räkning av utslag, resolutioner eller bevis i ärenden,
som inlämnats av kommissionär. Stämpelbelagda expeditioner, vilka
icke på dylikt sätt utlösas av kommissionär eller avhämtas å länsstyrelsen,
1 EJ här avtryckt.
— 214 —
utsändas efter viss tid till vederbörande utmätningsman för stämpelavgiftens
uttagande. Sistnämnda expeditioner äro huvudsakligen sådana som
skola mot bevis delgivas vederbörande. Är detta ej fallet, pläga vissa expeditioner
(ärenden angående flytande bränsle) tillsändas vederbörande i
tjänsteväg mot postförskott.
Såsom framgår av den sålunda lämnade redogörelsen för ärendenas behandling
hos länsstyrelsen, kunna några berättigade anmärkningar icke
framställas mot kommissionärsverksamheten såsom den bedrives här i länet.
Det synes därför länsstyrelsen som om, därest det kommissionärsväsende,
som nu finnes hos förvaltningsmyndigheterna, alltjämt bör bibehållas,
några väsentliga ändringar i kommissionärskungörelsen icke äro av
behovet påkallade.
Emellertid anser länsstyrelsen, att det otvivelaktigt kan ifrågasättas, om
icke kommissionärsväsendet vid förvaltningsmyndigheterna skulle kunna
helt avskrivas och de uppgifter, som nu åvila kommissionärerna, skulle kunna
direkt åläggas befattningshavare hos myndigheterna som ett tjänsteåliggande.
I princip synes nämligen intet böra vara att erinra mot att myndigheten
omedelbart står den rättssökande allmänheten till tjänst för åstadkommande
av en billig, snabb och säker behandling av de frågor och ärenden,
i vilka allmänheten hänvänder sig till förvaltningsmyndigheterna. Detta
gäller självfallet först och främst sådana ärenden som ingivande och uttagande
(översändande genom posten) av handlingar, anskaffande av avskrifter
och bevis, smärre kompletteringar o. d. Men även sådana ärenden
som uppsättande av anmälningar o. d., verkställande av smärre utredningar
och biträde med råd och anvisningar torde i viss utsträckning kunna direkt
läggas på befattningshavare såsom tjänsteåligganden.
Ett avskaffande av det nuvarande kommissionärsväsendet vid förvaltningsmyndigheterna
skulle emellertid komma att medföra vissa kostnader
för statsverket. Sålunda kommer någon ökning av arbetskrafterna å länsstyrelsen
att bliva erforderlig. Härtill kommer en ökad belastning av expensanslaget,
varjämte staten kommer att gå förlustig en icke obetydlig
inkomst i form av postporton.
Länsstyrelsen har dock för sin del icke något att erinra mot att utredning
verkställes om lämpligheten av en avskrivning av det nuvarande kommissionärsväsendet
vid förvaltningsmyndigheterna.
Utdrag av länsstyrelsens protokoll, utvisande avvikande meningar, bifogas.
1
Malmö i landskansliet och landskontoret den 21 januari 1941.
Underdånigst
ERIC SVERNE.
HJ. KJÄLL. S. DAHLRUP.
1 Ej här avtryckt.
— 215 -
Länsstyrelsens i Hallands län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Enligt nådig remiss den 30 december 1940 åligger det länsstyrelsen i Hallands
län att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
rörande kommissionärsväsendet vid länsstyrelserna; och får länsstyrelsen
till åtlydnad härav i underdånighet anföra följande.
Riksdagens revisorer anföra bl. a., att det enligt deras uppfattning måste
anses inebära ett obehövligt påläggande av kostnader å den enskilde medborgaren,
därest en till länsstyrelsen ställd ansökan, som insändes med post
eller avlämnas direkt, omliändertages av kommissionär för att ingivas till
länsstyrelsen. Härtill må erinras, alt det väl ingenstädes och i varje fall
icke vid härvarande länsstyrelse förekommer, att en direkt till länsstyrelsen
insänd eller ingiven ansökning, som åtföljes av fullständiga handlingar
och i förekommande fall föreskrivna avgifter, av länsstyrelsen överlämnas
till kommissionär. Sådant överlämnande förekommer endast, då ansökningen
är i något avseende ofullständig (jfr 6 § SFS 477 år 1933 »eller uppkommer
— -—- — till kommissionären»). Detta förfarande innebär en given fördel
för sökanden, vilken för en ringa avgift snabbt och säkert får sin ansökning
försatt i sådant skick, att länsstyrelsen kan företaga ärendet till
avgörande. Någon önskan från allmänhetens sida örn förändring i det nuvarande
systemet har icke försports.
Revisorerna föreslå, att det skulle åläggas länsstyrelserna skyldighet att
å tjänstens vägnar underrätta vederbörande sökande om länsstyrelsens beslut.
Numera erhåller sökanden sådan underrättelse genom länsstyrelsen
— bortsett från de fall, då beslutet meddelas i brevform — endast i sådana
fall då beslutet meddelats i form av med stämpel belagd expedition och
sökanden underlåtit att inom skälig tid hos länsstyrelsen utlösa expeditionen.
I sådant fall anmodar länsstyrelsen, i syfte att indriva den expeditionen
påförda stämpelavgiften, vederbörande polismyndighet att tillställa sökanden
expeditionen mot erläggande av den åtecknade stämpelavgiften och
mot bevis örn expeditionens mottagande; detta indrivningsförfarande medför
sålunda som en given följd, att sökanden i dylika fall genom länsstyrelsens
försorg erhåller kännedom om länsstyrelsens beslut i ärendet. Under
månaderna januari, februari, mars, april, maj, juni, juli och augusti
1939 (sålunda den del av året, som förflutit innan nuvarande kris med därav
följande oregelmässiga förhållanden inlrädde) uppgick antalet sålunda
för indrivning av stämpelavgiften till polismyndigheterna utsända expeditioner
å härvarande landskansli till respektive 65, 35, 27, 24, 33, 150, 36 och
45, under det att de samma månader här å landskansliet (till ojämförligt
största delen av kommissionärerna) utlösta stämpelbelagda expeditionerna
uppgingo till ej mindre än respektive 404, 508, 638, 578, 656, 681, 703 och
719. Nu angivna siffror visa, att, örn revisorernas förslag örn införande av
skyldighet för länsstyrelserna att å tjänstens vägnar underrätta sökandena
örn meddelade beslut skulle antagas, detta skulle medföra ett i hög grad
ökat tidsödande arbete dels för länsstyrelserna att ombesörja och genom för
ändamålet anordnad räkenskapshållning övervaka inassindrivningen av
dessa stämpelavgifter, vilka, var och en för sig, äro på obetydligt belopp, de
flesta på två kronor och en krona, och dels för polismyndigheterna att verkställa
indrivningen.
— 216
Revisorerna föreslå vidare, att de i 4 § under punkterna 1—5 upptagna
slag av ärenden skulle »undantagas från kommissionärs befogenhet och direkt
läggas på vederbörande befattningshavare såsom ett tjänsteåliggande».
I formellt avseende må härvid anmärkas, att vad revisorerna åsyfta icke
skulle vinnas genom att berörda fem punkter uteslötes ur 4 §, utan endast
genom ett uttryckligt förbud för kommissionär att åtaga sig sådana uppdrag,
som avses i samma fem punkter, i förening med en sådan utvidgning
av länsstyrelsernas befattningshavares tjänsteåligganden, att desamma
komme att omfatta även de skyldigheter, som avses i punkterna 1—5 av
ovannämnda § 4.
Kommissionärernas arbete har hittills utförts på fritid. Om detta arbete
skulle åläggas befattningshavare vid länsstyrelserna såsom ett tjänsteåliggande,
torde det bliva ofrånkomligt att utöka personalen vid länsstyrelserna
ytterligare.
För härvarande länsstyrelse har det nuvarande systemet visat sig fördelaktigt
även på sådant sätt, att länsstyrelsen genom att till kommissionärer
på landskansliet förordna två icke-ordinarie tjänstemän erhållit möjlighet
att anskaffa erforderlig personal utan anlitande av statsmedel i sådan utsträckning,
som eljest måst bliva fallet.
På grund av vad sålunda anförts får länsstyrelsen i underdånighet avstyrka
revisorernas ifrågavarande förslag. Emellertid finner länsstyrelsen
det mycket otillfredsställande, att kommissionärsarbetet trots dess förhållandevis
enkla beskaffenhet i ett flertal fall inbringar en kommissionär en
inkomst, motsvarande dubbla beloppet av en ordinarie landskanslists sammanlagda
avlöningsförmåner, eller mera. Länsstyrelsen vill därför föreslå,
att bestämmelser införas därom, att kommissionär skall vara skyldig att i
början av varje år till statsverket inbetala den del av under nästföregående
året av honom uppburna kommissionärsavgifter, som överstiger ett visst
bestämt belopp. För att råda bot på den av revisorerna påtalade ojämnheten
i de för kommissionärerna fastställda taxorna torde vidare en för
kommissionärerna vid samtliga länsstyrelser och Överståthållarämbetet gällande
gemensam taxa böra utfärdas av Kungl. Maj:t.
Halmstads slott i landskansliet och landskontoret den 21 januari 1941.
Underdånigst
HILDING KJELLMAN.
GUNNAR WENNERGREN. BIRGER KARLBERG.
Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
senast samlade revisorer under § 20 i sin berättelse anfört angående kommissionärsväsendet
hos länsstyrelserna.
— 217 —
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Kommissionärsverksamlieten här i länet är i förhållande till länets folkmängd
och länsstyrelsens storlek av ganska ringa omfattning. Kommissionärsuppdragens
antal torde, inklusive den av icke förordnade kommissionärer
bedrivna obetydliga verksamheten, under de senaste åren i medeltal för år
icke hava överstigit, för landskansliets del 3,000—4,000 ärenden och för
landskontorets del 100—200 ärenden. Att så är förhållandet, är givetvis till
en del beroende på lättheten för allmänheten att i Göteborg erhålla biträde
av advokater och sakförare. Den huvudsakliga anledningen torde dock vara,
att länsstyrelsen sedan långt tillbaka i mycket stor utsträckning tillämpar
direkt skriftväxling i tjänsteväg med vederbörande sökande, med andra ord
använder metoder likartade dem, som av riksdagens revisorer förordas.
Handlingar eller penningmedel, som inkomma till länsstyrelsen, omhändertagas
här alltid direkt av länsstyrelsen utan kommissionärs förmedling. Erfordras
komplettering av inkomna handlingar, infordras sådan i tjänsteväg
direkt hos parten av vederbörande tjänsteman, skriftligen eller, inom Göteborg,
per telefon. Endast där parts intresse icke kunnat tillgodoses på detta
sätt, har kommissionär undantagsvis i stället anlitats. Detta har varit fallet
beträffande sådana ansökningar om avregistrering av motorfordon, vilka icke
åtföljts av vederbörlig registreringsavgift och till länsstyrelsen inkommit så
sent i månaden, att rättelse genom hänvändelse till parten icke kunnat ske
före månadsskiftet. I dylika fall har kommissionären plägat tillfrågas om han
vöre villig för partens räkning förskottera registreringsavgiften och därigenom
rädda vederbörande från att till följd av sin försummelse nödgas hava
motorfordonet registrerat och skattskyldig! ännu en månad.
Icke heller med översändandet av länsstyrelsens beslut till part tillåtes
kommissionär taga befattning, där icke direkt uppdrag från parten föreligger.
Beslut, som icke äro av beskaffenhet att skola stämpelbeläggas, expedieras
i tjänsteväg till vederbörande. Beträffande stämpelbelagda expeditioner förfares
på det sätt, att parten genom brevkort av det slag, bifogade formulär1 utvisar,
underrättas om att expedition finns att lösa och att. örn så önskas, kommissionären
kan anlitas för expeditionens utlösande och översändande. Genom
dylika underrättelser vinnes bl. a. den stora fördelen, att uttagande av
stämpelavgifter i exekutiv väg i mycket ringa omfattning behöver ifrågakomma.
Ehuru länsstyrelsen alltså i viss mån redan följer de riktlinjer, som riksdagens
revisorer funnit önskvärda, kan länsstyrelsen icke dela revisorernas mening
att all handläggning av de i de fem första momenten av kommissionärskungörelsens
4 § avsedda slagen av ärenden bör helt undantagas från kommissionärs
befogenhet.
Uppenbart är ju visserligen, att kommissionärsväsendets utveckling i den
omfattning, som förekommit vid vissa länsstyrelser, icke är lämplig och att
myndighetens förbindelser med allmänheten överhuvud icke böra förmedlas
genom kommissionär, där frågan utan olägenhet kan ordnas direkt på tjänsteväg.
Att kommissionär tillåtes alt, närmast med tanke på egen inkomst utan
direkt uppdrag från part omhändertaga lill länsstyrelse inkomna ärendens bevakning,
bör sålunda icke tillåtas. Emellertid torde ofta parterna själva vara
angelägna att hava ett ombud, som kan å deras vägnar ombestyra dylik bevakning.
Så lärer exempelvis som regel vara fallet beträffande uttagande av
stämpelbelagda kommunikationsresolulioner. Utlösande av stämpelbelagda
beslut torde; också ofta bliva för part besvärligt utan hjälp av kommissionär.
Skall della utlösande normall behöva ske på elei sätt, att expeditionerna utsändas
till vederbörande exekutor för stämpelavgiftens uttagande, lärer detta
1 Ej tiar avtryckt.
— 218 —
icke komma att av parterna uppskattas, förutom det att risk för försittande
av besvärstid ofta blir följden. Utsändande mot postgiroförskott direkt från
myndigheten kunde ju ifrågasättas, men de för part icke sällan viktiga bevisen
örn tid för delfående av beslut torde ofta bliva svåra att i den ordningen
åstadkomma.
Bäst synes vara, att kommissionärsverksamheten får bibehållas men under
noggrann kontroll, att kommissionärens verksamhet inskränkes till endast
sådana fall, där denna påkallas genom direkt uppdrag från parts sida.
En annan fråga är givetvis, i vad mån kommissionärsverksamheten som
sådan borde förvandlas till en särskild befattning vid länsstyrelsen, där befattningshavaren
hade att på tjänstetid och mot den avlöning, som befunnes
böra med denna befattning förenas, stå allmänheten till tjänst mot avgifter
tillfallande statsverket. Huruvida tiden må anses mogen för en dylik reform,
lärer dock kräva ytterligare utredning.
För närvarande torde det sätt, varpå kommissionärsfrågan här i länet är
ordnad med direkt korrespondens mellan länsstyrelsen och allmänheten, där
icke uttryckligt uppdrag till kommissionär föreligger eller parts intresse undantagsvis
befunnits kräva kommissionärs anlitande, samt med underrättelse
till part om stämpelbelagt besluts meddelande, innebära den mest praktiska
lösningen av kommissionärsproblemet.
Göteborg i landskansliet den 23 januari 1941.
Underdånigst
MALTE JACOBSSON.
NILS BJÖRKMAN.
Länsstyrelsens i Älvsborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts att
före den 19 januari 1941 avgiva utlåtande i anledning av bifogad transumt
av riksdagens revisorers berättelse § 20 angående kommissionärsväsendet hos
länsstyrelserna. Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra
följande.
Statsrevisorerna hava i sin berättelse påkallat, att en sådan omarbetning
av kommissionärskungörelsen ofördröjligen företages, varigenom handläggningen
av de i 4 paragrafens fem första moment avsedda slag av ärenden undantagas
från kommissionärs befogenhet och direkt läggas på vederbörande
befattningshavare såsom ett tjänsteåliggande. Revisorerna hava därjämte ifrågasatt,
örn det icke också då det gäller övriga i kommissionärskungörelsen angivna
ärenden borde tagas i övervägande en omläggning av det nuvarande
systemet, så att allmänheten utan kostnad ägde hänvända sig till länsstyrelsens
tjänstemän eller vissa av dem, som därtill särskilt förordnats. Den av revisorerna
angivna uppdelningen av komissionärsärenden av enklare och mer
kvalificerad art liksom även den procentuella uppdelningen dem emellan torde
i stort sett vara riktig. Däremot är den i revisorernas uppgifter angivna
219
siffran å antalet ärenden, som här i länet varit föremål för kommissionär
handläggning, för låg. Kommissionärsverksamheten bedrives nämligen i viss
omfattning förutom av den officiellt förordnade kommissionären av ett flertal
tjänstemän av landskanslists och lägre grad. Det är som bekant företrädesvis
ärendena å landskansliet, som giva anledning till och behov av kommissionärsverksamliet.
På grund av den starka ansvällningen av länsstyrelsens
arbetsuppgifter under senare år har denna icke officiella kommissionärsverksamhet
tagit den omfattning, att länsstyrelsen är allvarligt betänkt att ingripa
med stöd av7 omnämnda ämbetsskrivelse den 30 juni 1933 och samtidigt
utöka antalet officiella kommissionärer med två eller tre.
Det är därför med en sådan arbetskvantitet och icke med den av statsrevisorerna
antagna, man bär att räkna vid ett överflyttande a vederbörande befattningshavare
av hela kommissionärsarbetet. Följden skulle bliva en stark
ökning av tjänstemännens arbetsbelastning — en belastning som skulle ökas
i mån som allmänhetens kostnadsfria betjäning blir för denna bekant. Den
enda möjliga utvägen blir att för ändamalet tillsätta särskilda tjänstemän.
En sådan utvidgning och fördyring av länsstyrelsernas arbete synes den
nuvarande tiden minst av allt inbjuda till. Denna länsstyrelse har i varje fall
erfarenhet av svårigheter att erhålla anslag till avlönande av nödig arbetskraft
för ökade arbetsuppgifter.
Länsstyrelsen vill därför bestämt avstyrka statsrevisorernas förslag.
Länsstyrelsen vill vidare rätta en missuppfattning beträffande kommissionärsarbetet,
vartill statsrevisorerna gjort sig skyldiga. Statsrevisorerna säga
nämligen. »Vad först angår de ärenden, vilka avse ingivandet av enkla ansökningar,
t. ex. örn tillstånd att inköpa bensin, örn nyregistrering av bil och dylikt,
så anse revisorerna det onödigt och olämpligt att dylika ansökningar
över huvud taget överlämnas till kommissionär för handläggning. Det måste
nämligen enligt revisorernas uppfattning anses innebära ett obehövligt påläggande
av kostnader å den enskilde medborgaren, därest en till länsstyrelsen
ställd ansökan, som insändes med post eller avlämnas direkt, omhändertages
av kommissionär för att ingivas till länsstyrelsen.» Sådana enkla ärenden,
som t. ex. ansökningar örn inköp av bensin, örn registrering eller avregistrering
av bil o. d. överlämnas nämligen åtminstone i denna länsstyrelse icke till
kommissionär för handläggning. Ansökningarna registreras i vederbörande
diarium eller register, örn ärendena tarva komplettering, t. ex. örn föreskrivna
avgifter icke bifogats, införskaffas sådan ex officio av länsstyrelsen. Kvitto
å erlanda avgifter översändes ävenledes alltid av länsstyrelsen till vederbörande
sökande, örn ärendet sedermera föranleder utfärdande av stämpelbelagd
expedition, överlämnas däremot denna till kommissionär för att tillställas
vederbörande. 1 vissa andra ärenden åter ombesörjes såväl komplettering som
översändande av stämpelbelagd expedition genom kommissionär.
Då ett avgiftsfritt tillhandagående åt allmänheten snart nog skulle få en
icke önskvärd omfattning och för statsverket medföra avsevärda kostnader,
varför det också av länsstyrelsen avstyrkts, stå enligt länsstyrelsens förmenande
två alternativ för frågans lösning till buds. Det ena innebär ett förstatligande
av hela kommissionärsverksamheten vid länsstyrelserna såväl som
vid andra ämbetsverk, därvid särskilda tjänstemän måste för ändamålet anställas,
erforderliga lokaler upplåtas och taxor leir anlitande av de statliga
kommissionärerna uppgöras. Det andra alternativet, vilket länsstyrelsen i
varje fall för närvarande vill förorda, är ett utbyggande av den nuvarande
kommissionärsorganisationen, därvid annan tjänsteman än de officiellt förordnade
kommissionärerna förbjudas att yrkesmässigt eller eljest i större omfattning,
vare sig direkt eller indirekt genom närstående, taga befattning med
kommissionärsverksamhet. En sådan bestämmelse leir vidare lämpligen
— 220 —
kompletteras med en föreskrift, att befattningshavare i statens tjänst, exempelvis
landsfiskaler, besiktningsmän för motorfordon m. fl. skola vara förbjudna
att även tillfälligtvis anlita annan tjänsteman än de officiella kommissionärerna.
Vänersborg i landskansliet och landskontoret den 16 januari 1941.
Underdånigst
AXEL VON SNEIDERN.
E. LINDGREN. CARL MALM.
Länsstyrelsens i Skaraborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Enligt kungl, remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen i Skaraborgs
län anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940 församlade
revisorer i sin berättelse anfört rörande kommissionärsväsendet hos
länsstyrelserna.
Till fullgörande av vad sålunda anbefallts får länsstyrelsen anföra följande.
I avseende å kommissionärsverksamheten hos denna länsstyrelse har efter
1939, eller det år, revisorernas granskning avsett, den förändring skett,
att från och med år 1940 äro anställda tre kommissionärer, nämligen två å
landskansliet och en a landskontoret, och att bestämmelser meddelats örn
viss fördelning av verksamheten mellan kommissionärerna. Såsom länsstyrelsen
i skrivelse den 23 oktober 1940 till revisorerna meddelat, utövas vid
länsstyrelsen icke i någon nämnvärd omfattning kommissionärsverksamhet
av andra tjänstemän än de särskilt förordnade kommissionärerna.
Vidkommande revisorernas uttalande därom att det vore onödigt och
olämpligt att enkla ansökningar, t. ex. örn tillstånd att inköpa bensin, örn
avregistrering av bil och dylikt, överlämnades till kommissionär för handläggning,
anser sig länsstyrelsen böra framhålla, att härstädes sådana till
länsstyrelsen inkommande ärenden liksom ärenden angående familjebidrag
åt värnpliktiga, utbetalning av värnpliktslån, restitution av bilskatt m. fl.
pläga behandlas och expedieras till allmänheten utan förmedling av kommissionär.
Endast i undantagsfall, där fråga varit örn förskjutande av stämpel-
eller registreringsavgift, har i ärenden av nyssnämnda slag kommissionär
anlitats. I anledning av revisorernas erinran örn det såsom oriktigt ur
kontrollsynpunkt ansedda förfarandet, att allmänheten i större omfattning
tillätes verkställa inbetalning av kontanta medel till kommissionärerna, torde
vidare få framhållas, att den ojämförligt största delen av de penningbelopp,
som kommissionärerna här inbetala till länsstyrelsen, utgöras av
medel — stämpelavgifter, kungörelsekostnader, registreringsavgifter och bilskattemedel
etc. — vilka kommissionärerna förskottera för sökandena och
sedermera hos dem uttaga. Någon olägenhet av kommissionäremas berörda
— 221 —
penningförmedlande verksamhet har härstädes icke framkommit, men väl
torde angivna verksamhet ofta hava främjat en snabbare behandling av
ärendena, än eljest kunnat ske.
En förändring av det i allmänhetens intresse tillkomna kommissionärsväsendet
hos länsstyrelserna på sätt revisorerna ifrågasatt genom indragning
av kommissionärs befogenhet att tillhandagå i flertalet av de ärenden, i vilka
han nu kan anlitas, och överflyttande av kommissionärs befattning med
sådana ärenden på länsstyrelsens tjänstemän såsom ett tjänsteåliggande kan
enligt länsstyrelsens mening icke ske, med mindre länsstyrelserna berättigas
anställa ytterligare personal. En sådan förändring skulle nämligen, utan att
allmänheten tillsynes därigenom bleve bättre betjänad, uppenbarligen medföra
en direkt ökning av länsstyrelsernas arbetsbörda med det arbete, som nu
utföres av vederbörande kommissionärer å övertid och de av dem anställda
och avlönade biträdena. Omfattningen av och kostnaden för en sådan personalökning
synes icke kunna utan närmare utredning med bestämdhet angivas,
men, såvitt nu kan bedömas, torde för denna länsstyrelses del erfordras
minst tre nya befattningshavare. Den av revisorerna avsedda förändringen
torde även komma att nödvändiggöra en ej oväsentlig förhöjning av länsstyrelsernas
expensanslag. Oavsett, huruvida den av revisorerna ifrågasatta
förändringen av kommissionäremas verksamhet finnes böra komma till
stånd, må emellertid i detta sammanhang framföras önskemålet om åvägabringandet
av enhetliga taxor för ifrågavarande kommissionärer, särskilt i
avseende å de uppdrag och ärenden, vilka omförmälas i 4 § första stycket
under punkterna 6, 7 och 8 i kommissionärskungörelsen.
Mariestad i länsstyrelsen den 16 januari 1941.
Underdånigst
CARL MANNERFELT.
EINAR JOHNSON. KARL BERGSTRAND.
Länsstyrelsens i Värmlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
rörande kommissionärsväsendet vid Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
I anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Enligt 1 § i kungörelsen den 30 juni 1933 angående kommissionärer hos
statens förvaltningsmyndigheter skall, bland annat, vid länsstyrelse kommissionär
vara anställd med åliggande att under tjänstemannaansvar tillhandagå
den, som anlitar honom, i de avseenden, kungörelsen bestämmer.
Till kommissionär må länsstyrelse förordna hos länsstyrelse anställd tjänsteman,
dock allenast där denne utan eftersättande av sina göromål i tjänsten
kan fullgöra verksamheten såsom kommissionär.
222 —
Kommissionärens verksamhetsområde kan begränsas att omfatta viss avdelning
av länsstyrelsen eller vissa grupper av ärenden hos densamma. Om
två eller flera kommissionärer finnas höra anställas, skall framställning
därom göras hos Kungl. Majit. Bifalles framställningen, skall länsstyrelsen,
så framt ej särskilda skäl däremot äro, bestämma visst verksamhetsområde
för varje kommissionär eller på annat sätt fördela uppdragen mellan kommissionärerna.
Det åligger länsstyrelse att i den omfattning, som prövas lämplig, fastställa
särskild taxa för vissa uppdrag samt att i övrigt meddela de föreskrifter,
som finnas erforderliga för arvodenas bestämmande.
Med stöd av nådigt bemyndigande den 9 april 1937 har länsstyrelsen sedan
den 1 maj 1937 å länsstyrelsen förordnat fyra kommissionärer, tre å
landskansliet och en å landskontoret. Beträffande landskansliet har länsstyrelsen
genom särskilt beslut bestämt vederbörande kommissionärers verksamhetsområden.
Ett exemplar av var och en av länsstyrelsens kungörelser nr 97
— 1937 och 88 — 1938, landskansliet serien A, bifogas för kännedom.1
Genom beslut den 30 december 1933 har länsstyrelsen fastställt taxa för
utförande av sådana uppdrag, som omförmälas under punkterna 6, 7 och 8
i 4 § av kommissionärskungörelsen. Ett exemplar av denna taxa bifogas.1
Såsom framgår av ovannämnda länskungörelser ha till kommissionärer
å landskansliet förordnats tre landskanslister. Till kommissionär å landskontoret
har förordnats en landskontorist. Samtliga dessa fyra befattningshavare
utföra kommissionärsuppdragen å icke-tjänstetid samt utan åsidosättande
av dem i tjänsten åliggande göromål. Givetvis kan det dock icke undvikas, att
kommissionärerna å tjänstgöringstid någon gång bliva upptagna av besökande
allmänhet eller av telefonsamtal rörande kommissionärsuppdrag. Den
tid, som härigenom tages i anspråk, är emellertid obetydlig.
Revisorerna hava enligt andra stycket sid. 10 i promemorian anfört, bland
annat, följande.
»Vad först angår de ärenden, vilka avse ingivandet av enkla ansökningar,
t. ex. om tillstånd att inköpa bensin, örn avregistrering av bil och dylikt, så
anse revisorerna det onödigt och olämpligt att dylika ansökningar överhuvud
taget överlämnas till kommissionär för handläggning. Det måste nämligen
enligt revisorernas uppfattning anses innebära ett obehövligt påläggande av
kostnader å den enskilde medborgaren, därest en till länsstyrelsen ställd ansökan,
som insändes med post eller avlämnas direkt, omhändertages av kommissionär
för att ingivas till länsstyrelsen. En dylik ansökan bör enligt revisorernas
uppfattning utan förmedling av kommissionär direkt införas i diariet
samt i behörig ordning behandlas och avgöras av länsstyrelsen, som
därefter å tjänstens vägnar och utan förmedling av kommissionär bör underrätta
sökanden om det beslut, vartill länsstyrelsen kommit. Vad nu sagts
örn ingivande av ansökningar till länsstyrelse gäller även om inbetalning
av medel, vilka skola uppbäras av länsstyrelsen, t. ex. automobilskatt.»
I anledning av vad revisorerna sålunda uttalat får länsstyrelsen anföra
följande.
Jämlikt 32 § landshövdinginstruktionen skola till länsstyrelsen ankommande
försändelser öppnas å tid och i närvaro av den eller de befattningshavare,
länsstyrelsen bestämmer.
Penningar och värdehandlingar, som ankomma till länsstyrelsen, skola
genast antecknas i särskild bok och mot däri tecknat kvitto överlämnas till
vederbörande tjänsteman. Jämlikt 33 § samma instruktion skola medel, som
å länsstyrelsens ämbetslokal inbetalas, mottagas av därtill förordnade tjänstemän,
en å vardera avdelningen (kassör). I 34 § samma instruktion stadgas,
1 Ej här avtryckt.
— 223 —
att till länsstyrelsen inkommande handlingar skola, där länsstyrelsen för
vissa grupper av ärenden icke annorlunda förordnar, genast registreras i
diarium, kortregister, liggare eller på annat betryggande sätt.
Bestämmelser angående sättet för inbetalning av medel till länsstyrelsen
återfinnas i 30 § i Kungl. Maj:ts kungörelse den 13 november 1931 (nr 396)
med föreskrifter angående medelsförvaltningen i länen sådant detta förfaltningsrum
lyder enligt kungörelsen den 17 december 1937. Av dessa bestämmelser
framgår, att vissa medel skola inbetalas till länsstyrelsen genom insättning
å statsverkets checkräkning i riksbanken eller å länsstyrelsens postgirokonto.
Vissa angivna grupper av medel kunna däremot inbetalas till å
länsstyrelsen förordnade kassörer, vilka det åligger att insätta medlen i riksbanken.
I sitt uttalande synas revisorerna utgå ifrån, att till länsstyrelsen med posten
eller eljest inkommande penningmedel och ansökningar om tillstånd att
inköpa bensin, om avregistrering av bil etc. regelmässigt överlämnas till kommissionär
för att genom hans försorg ingivas till länsstyrelsen. Av vad ovan
anförts framgår emellertid, att ett dylikt förfarande icke står i överensstämmelse
med författningarna. Det förekommer ej heller bär i länet.
Genom kommissionärerna inlämnas till länsstyrelsen allenast de ärenden,
som till honom personligen med posten insändas eller ingivas.
I den mån ofullständiga ansökningar icke lämpligen kunna kompletteras
genom länsstyrelsens egen försorg, ombesörjes komplettering genom
kommissionären. Så sker exempelvis ofta i de fall, då föreskrivna avgifter
icke bifogats, t. ex. vid registreringshandlingar rörande automobil, tillstånd
för utlänning att medverka vid offentlig tillställning etc. Därest kommissionären
förskotterar avgifter, innebär åtgärden för allmänheten vinst och tidsbesparing.
Exempelvis inträffar det icke sällan, att den sista dagen i månaden
till länsstyrelsen inkommer ansökan örn avregistrering av motorfordon
utan att stadgad avgift bifogats. Därest kommissionären förskotterar avgiften,
kan fordonet avföras före månadens utgång. Fordonets ägare erhåller
i sådana fall återbäring av en månads skatt, som han eljest skulle gått förlustig.
Då kommissionär förskotterar medel, uttagas icke härför avgift.
Sedan ett ärende av länsstyrelsen slutbehandlats, överlämnas länsstyrelsens
beslut till vederbörande sökande för det fall att expeditionen icke är
stämpelbelagd. För vederbörande sökandes eller klagandes räkning utlöser
kommissionären hos kassören stämpelbelagda expeditioner samt översänder
desamma mot postförskott till vederbörande. Kommissionärsarvodet för expeditionens
översändande uppgår till 1 krona, vartill kommer porto. I de fall
då vederbörande är bosatt i Karlstad eller eljest anledning förekommer till
antagande, att han själv önskar avliämta expeditionen, kvarligger densamma
hos kassören.
Exempelvis kan anföras, att av kommissionärerna under juli månad 1939
förskott ernts registrerings- och andra avgifter för omkring 7,300 kronor samt
under december månad 1940 omkring 3,800 kronor.
Enligt länsstyrelsens mening kan kommissionären betraktas såsom en förmedlare
mellan allmänheten och länsstyrelsen. Den Ilar å länsstyrelsen genomförda
ordningen med arbetets fördelning å fyra kommissionärer har bidragit
till att kommissionärsinstitutionen på ett i stort sett fullt tillfredsställande
sätt fyllt sitt ändamål ali utan kostnad för statsverket och mot en
billig avgift biträda allmänheten i länets vidsträckta landsbygd i dess mångahanda
och skiftande ärenden hos länsstyrelsen. Såvitt länsstyrelsen kunnat
inhämta, är allmänheten också tillfredsställd med kommissionärernas verksamhet.
Revisorerna föreslå, att huvudparten av de uppdrag, som omförmälas i
— 224 —
kommissionärskungörelsen, skola av vederbörande befattningshavare utföras
såsom ett tjänsteåliggande och undantagas från kommissionärs befogenhet.
Genom en sådan anordning kommer länsstyrelsens arbetsbörda att väsentligen
växa och en ökning av personalen blir erforderlig. Ur statsfinansiell
synpunkt synes anordningen därför icke vara önskvärd. Förändringen kommer
att med all sannolikhet resultera i ett system, som blir mera tungarbetat
än det nuvarande, som fungerar smidigt. En föjd härav torde i sin tur bliva,
att kommissionärsverksamheten i allt större utsträckning kommer att övergå
till advokater och andra ombud. Då dessas verksamhet icke kan regleras
genom kommissionärstaxa, är det att befara, att arvodena komma att stiga,
och att allmänheten i sista hand blir lidande.
I anslutning till vad sålunda anförts får länsstyrelsen uttala, att enligt
länsstyrelsens mening tillräckliga skäl knappast anförts för att till behandling
upptaga frågan om omarbetning av kommissionärskungörelsen.
Karlstad i landskansliet och landskontoret den 16 januari 1941.
Underdånigst
IVAR VENNERSTRÖM.
R. SUNDELIUS. K. HOLMBERG.
Länsstyrelsens i Örebro län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen i Örebro
län anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
i remissen bilagd handling anfört i fråga om kommissionärsväsendet hos
länsstyrelserna.
I anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.
Frågan örn kommissionärsväsendets vid länsstyrelserna ordnande har
senast varit föremål för övervägande av länsstyrelseutredningen vid avgivande
av dess förslag den 17 december 1936 angående länsstyrelsernas
organisation, därvid de sakkunniga uttalat sig mot förändring av kommissionärsskapet
till ett tjänsteåliggande. Därvid har utgåtts från att länsstyrelserna
icke borde intaga någon särställning i förhållande till övriga förvaltningsmyndigheter,
som uppenbarligen hava samma problem att lösa.
Därest kommissionärsverksamheten skall upptas till förnyad utredning
bör denna utredning givetvis omfatta verksamheten inom alla förvaltningsgrenar.
För länsstyrelsernas vidkommande synes en lämplig utväg till ordnandet
av kommissionärsverksamheten erbjuda sig, sedan anställande av
kassör å avdelningarna gjorts obligatoriskt. Den tjänsteman, som meddelas
sådant uppdrag är, särskilt å landskanslierna, så upptagen av att betjäna
allmänheten att mycket ringa tid blir över för annat arbete, som dessutom
betänkligt splittras under expeditionstiden. Denne tjänsteman synes böra,
eventuellt med erforderligt biträde, åläggas den av revisorerna ifrågasatta
verksamheten beträffade sådana ärenden, som avses i 4 § mom. 1—5 i kom
-
- 225 —
missionärskungöreisen. Det torde emellertid icke kunna komma i fråga att
denna handräckningstjänst i förhållande till allmänheten skall göras avgiftsfri.
Åtminstone så stor avgift bör utkrävas, förslagsvis i form av stämpel,
att vederbörande myndighet icke åsamkas ökade personalkostnader för
tillhandahållande av därför erforderlig arbetskraft.
Vad angår ärenden, som avses i fjärde paragrafens återstående moment,
synes icke tillrådligt att göra sådan biträdesverksamhet till tjänsteåliggande.
Allmänhetens biträdesbehov synes i största utsträckning kunna tillgodoses,
därest, såsom länsstyrelseutredningen föreslagit, tryckta blanketter till vanligen
förekommande ansökningar tillhandahållas på statsverkets bekostnad.
Länsstyrelsen vill för sin del föreslå att ifrågavarande spörsmål göres till
föremål för utredning beträffande samtliga därav berörda förvaltningsmyndigheter.
örebro slott i landskansliet och landskontoret den 15 januari 1941.
Underdånigst
BROR C. HASSELROT.
'' ELIS ALMGREN. KJELL EDSTRÖM.
Länsstyrelsens i Västmanlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 30 december 1940 anbefalld avgiva utlåtande
med anledning av riksdagens revisorers uttalanden i fråga om viss omläggning
av bland annat länsstyrelsernas kommissionärsverksamhet får länsstyrelsen
i underdånighet anföra följande.
Med den rationalisering av arbetsmetoderna, som för närvarande allt mer
och mer genomföres på olika håll och med den allt större frihet, som numera
lämnas att direkt till administrativa myndigheter insända handlingar,
synes den av revisorerna framförda åsikten, att skriftväxlingen i alla enklare
ärenden mellan den rättssökande allmänheten och myndigheterna bör
ske direkt utan anlitande av någon mellanhand, vara riktig. Enligt länsstyrelsens
mening torde det icke vara förenligt med tidens krav på förenkling
av den administrativa rättsordningen, att allmänheten skall betungas
med för dem i många fall icke obetydliga utgifter för uppdrag, som i de
flesta fall kunna och böra handhavas av vederbörande befattningshavare i
tjänsten. När det icke möter några hinder för allmänheten att vid personliga
besök hos de olika myndigheterna erhålla alla de muntliga upplysningar
rörande ett ärendes gång m. m., som kunna begäras, synes det inkonsekvent,
att en rättssökande, som härtill av olika anledningar icke har möjlighet, skall
på denna grund belastas med särskilda avgifter för att få samma sak uträttad.
De på sina håll uttalade farhågorna för att ett upphävande av bestämmelserna
örn kommissionärsverksamheten komme att medföra ökade ut
15—1/7453.
Rev. berättelse ang. statsverket är 1940. II.
— 226 —
gifter för statsverket, torde vara överdrivna. Icke heller kan det väl befaras,
att allmänhetens intressen komma att bliva eftersatta, då ett sysslande med
nu ifrågavarande uppgifter enligt revisorernas förslag skulle komma att ske
under tjänsteansvar.
Vad däremot angår revisorernas uttalande i fråga örn sådana ärenden,
som avses i kommissionärskungörelsens 4 § 6—8 mom. nämligen uppsättande
av handlingar m. m. torde, med hänsyn till den väsentligt längre tid,
dylika uppdrag kräva för sitt utförande, dessa icke böra åläggas befattningshavarna
i tjänsten. För sådana ärenden torde kommissionärsinstitutionen
fortfarande böra bibehållas.
Under åberopande av vad ovan anförts är länsstyrelsen för sin del beredd
tillstyrka revisorernas förslag örn en omarbetning av 1933 års nådiga kungörelse
angående kommissionärer hos statens förvaltningsmyndigheter.
Västerås slott i landskansliet och landskontoret den 22 januari 1941.
Underdånigst
A. B. GÄRDE.
E. HOLMQVIST. AXEL RUDBERG.
Länsstyrelsens i Kopparbergs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Angående kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna får länsstyrelsen, i
anledning av riksdagens revisorers uttalande, i underdånighet anföra följande.
Frågan örn kommissionärsverksamheten vid länsstyrelserna har flertal -diga gånger varit föremål för uppmärksamhet. Frågan behandlades ingående
senast i länsstyrelseutredningens betänkande med förslag angående
länsstyrelsernas organisation jämte därmed sammanhängande spörsmål (SOU
1936: 56) sid. 60 ff. Vid 1939 års riksdag väcktes inom andra kammaren
motion, nr 345, angående avskaffande av den inom olika institutioner tilllämpade
praxis att utkräva kommissionärsarvode för delgivning av myndighetsbeslut.
Sistnämnda motion föranledde icke till någon åtgärd.
Det är icke alls nödvändigt att allmänheten för ingivandet av handlingar
anlitar kommissionär. Envar är som bekant oförhindrad att med allmänna
posten direkt till länsstyrelsen insända ansökningar. Revisorernas uttalande,
som synes giva vid handen att ansökan, vilken insändes med post eller
avlämnas direkt till länsstyrelsen, omhändertages av kommissionär för att
ingivas till länsstyrelsen, är, åtminstone såvitt härvarande länsstyrelse angår,
grundad på bristande kännedom om de verkliga förhållandena. Även
om en ansökan, t. ex. om avregistrering av automobil, är ofullständig, ÖverJämnas
ansökan, som inkommit direkt till länsstyrelsen, icke till kommissionären
utan länsstyrelsen låter i regel i tjänsteskrivelse till vederbörande sökande
underrätta om de bristfälligheter, varmed ansökningen är behäftad.
I åtskilliga fall erhåller sökanden utan förmedling av kommissionär del
av länsstyrelsens beslut. 1 det av revisorerna beaktade fallet angående tillstånd
att inköpa bensin har kommissionären icke haft någon befattning med
dessa ärenden. Ansökningarna hava inlämnats vid personligt besök eller insänts
med posten och länsstyrelsens beslut har expedierats genom brevförsändelse
direkt till sökandena. Tillstånd att få förbruka från föregående
ransoneringsperiod besparad bensin skall stämpelbeläggas med en krona.
Aven dessa sedan ransoneringens början till omkring 3,700 uppgående tillstånd
har utsänts genom tjänstepostförskott, utan förmedling av kommissionären.
Skyldighet för länsstyrelse att i tjänsten tillställa enskilda parter
expeditioner i av länsstyrelse handlagda mål och ärenden föreligger för
närvarande i mycket begränsad omfattning. Så är fallet t. ex. enligt 81 §
4 mom. 1''attigvårdslagen. I övrigt gäller jämlikt 16 § förordningen den 7
december 1883 angående expeditionslösen, att expedition skall bållås för
vederbörande tillgänglig. Avgift för expedition, som ej uttagits inom viss
tid efter det den bort vara för vederbörande att tillgå, må jämlikt 19 § samma
förordning utmätas. Med hänsyn till den omgång och de kostnader, som
äro förenade med överlämnande genom utmätningsman av expedition, är
det brukligt alt, även om framställning därom icke gjorts, kommissionären
tillställer å annan ort än i residensstaden boende expeditionen mot postförskott
för stämpelavgift, postporto och arvode, vilket senare uppgår till
en krona. Mot denna praxis har, såvitt länsstyrelsen har sig bekant, någon
anmärkning icke framställts här i länet. Förfarandet synes vara till fördel
för allmänheten.
Inbetalning av medel, vilka skola uppbäras av länsstyrelsen, t. ex. registreringsavgifter
och automobilskatt, sker huvudsakligen över postgiro.
Emellertid står det allmänheten fritt att kontant inbetala beloppet å länsstyrelsen,
hos vilken sedan den 1 januari 1938 vissa tjänstemän hava förordnats
såsom kassörer för emottagande av kontanta inbetalningar mot
särskilt kvitto (se 30 § medelsförvaltningskungörelsen och 19 § landshövdinginstruktionen).
Allmänheten saknar således anledning att till kommissionär
verkställa inbetalning av medel. Översändande av medel sker redan nu i
stor utsträckning i tjänsten. Endast i de fall viss person lämnat kommissionär
fullmakt att lyfta beloppet sker översändandet av kommissionär.
Enligt länsstyrelsens arbetsordning är envar landskanslist och landskontorist
skyldig att på begäran meddela parter och andra vederbörande upplysningar
om målens och ärendenas gång.
Länsstyrelsen tillhandahåller kostnadsfritt allmänheten blanketter i ett
stort antal enkla ansökningsärenden.
I länsstyrelseutredningens i det föregående berörda betänkande var frågan
om kommissionärsväseiidet vid länsstyrelserna i hela dess vidd föremål
för utredning. De sakkunniga funno för sin del skid icke föreligga
för förändring av kommissionärsskapet till ett tjänsteåliggande. I yttrande
över utredningens förslag uttalade allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
såsom framgår av Kungl. Maj:ts proposition den 5 mars 1937, nr 178, sid.
133, att nämnden icke känt sig övertygad av de skäl, som utredningen anfört
mot en förändring av koinmissionärsverksamlieten lill ett tjänsteåliggande.
Av uppgifterna rörande storleken av kommissionärornas bruttoinkomster
syntes framgå — yttrade nämnden vidare — alt inkomsten av en
dylik bisyssla i ett avsevärt fall uppginge till ett belopp, som väsentligt
överstege vad som kunde erfordras för att avlöna särskild befattningshavare.
Det borde fördenskull enligt nämndens uppfattning förtjäna närmare (ivervägas,
huruvida icke kommissionärsgöromålen med fördel kunde anförtros
befattningshavarna såsom ett tjänsteåliggande. Då förhållandena på detta
område syntes lönenämnden mindre tillfredsställande, förordade nämnden.
— 228 —
att frågan gjordes till föremål för förnyat övervägande. På grund härav
uttalade chefen för socialdepartementet (sid. 37), att det syntes honom
uppenbart, att anledning förelåge att närmare överväga en förändring i av
lönenämnden angivet syfte. Frågan örn förändringar av kommissionärsverksamheten
vid länsstyrelserna till ett tjänsteåliggande lärer således vara beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.
Att, på sätt revisorerna ifrågasatt, undantaga vissa slag av ärenden från
kommissionärs befogenhet synes icke lämpligt. Allmänheten bör icke betagas
möjligheten att anlita viss person, kommissionär, för uppdrag varom
här är fråga. Det torde kunna antagas, att de enskilda tjänstemännen vid
länsstyrelserna av allmänheten komma att anlitas, därest officiell kommissionär
ej erhåller befogenhet, varigenom en okontrollerad kommissionärsverksamhet
kommer att uppstå. Förslaget att låta allmänheten utan kostnad
hänvända sig till länsstyrelsetjänstemän eller vissa av dem, vilka därtill
särskilt förordnats, för erhållande av biträde i ärende, som ankommer
på ämbetsverkets befattning, kan icke anses stå i god överensstämmelse
med förvaltningsrättsliga principer. Härigenom skulle mången gång kunna
uppstå ett motsattsförhållande mellan tjänstemannen och ämbetsverket.
Underlåtenhet att ordentligt fullgöra ett uppdrag med därav följande rättsförlust
skulle, därest kommissionärsgöromålen skulle förvandlas till tjänsteåliggande,
kunna medföra ersättningsskyldighet för staten.
Länsstyrelsen får fördenskull avstyrka revisorernas förslag.
Skulle emellertid en förändring med avseende å kommissionärsväsendet
genomföras, måste samtidigt landskansliets personalfråga bliva föremål för
omprövning. Landskansliets kommissionär, en landskanslist, har såsom kommissionär
haft att handlägga år 1938 6,300 ärenden och år 1939 9,300 ärenden
eller således 21 respektive 31 ärenden per dag i medeltal. Kommissionären
har två fast anställda och av honom helt avlönade biträden anställda
för ombesörjande av med kommissionärsuppdraget förenade göromål. Landskontorets
kommissionär handlade under år 1938 169 och under 1939 152
ärenden. För närvarande är ett kontorsbiträde anställt såsom kommissionär.
Örn t. ex. översändandet till vederbörande av expeditionerna från landskansliet
skulle ombesörjas i tjänsten, komme tjänstearbetet avsevärt att ökas.
Sökande, som nu avhämta sina expeditioner personligen, skulle säkerligen
påfordra att få expeditionerna sig tillsända genom länsstyrelsens försorg,
varigenom antalet dylika ärenden skulle komma att avsevärt överstiga de av
kommissionären handlagda. Då delgivningsbevis i åtskilliga fall erfordras
och för erhållande härav lands- eller stadsfiskals medverkan måste påkallas,
skulle jämväl dessa få ökat arbete. Anställandet av ytterligare två befattningshavare
å landskansliet bleve ofrånkomligt. Kostnaderna härför skulle helt
drabba statsverket, enär revisorerna förutsätta att allmänheten icke skall
betungas med särskilda avgifter. Med hänsyn till det statsfinansiella läget
torde åtgärd i sådan riktning åtminstone för närvarande böra undvikas.
Falun i landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
BERNH. ERIKSSON.
EMIL LINDSTRÖM.
— 229 -
Länsstyrelsens i Gävleborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom resolution den 30 december 1940 anbefalld avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört rörande kommissionärsväsendet
hos länsstyrelserna, får länsstyrelsen, med överlämnande av en av kommissionären
hos länsstyrelsen, landskanslisten Helmer Apelgård!), upprättad promoria,
1 i underdånighet anföra följande.
Ansökningar, som med posten inkommit till länsstyrelsen eller hit ingivits,
överlämnas i regel icke av länsstyrelsen till kommissionären för handläggning.
Därest länsstyrelsens beslut å sådana ansökningar icke äro avgiftsbelagda,
brukar länsstyrelsen låta titan kostnad för vederbörande tillställa sökanden
beslutet. Skulle beslutet däremot vara avgiftsbelagt och sökanden
icke är bosatt i Gävle eller i sådan närhet av staden, att det kan antagas, att
han ämnar själv hos länsstyrelsen avhämta beslutet, överlämnas detsamma
till kommissionären, som erlägger den å expeditionen påförda avgiften och
därefter mot postförskott för kostnaderna översänder densamma till vederbörande.
I sådana fall påför kommissionären sökanden endast arvode för en
åtgärd, nämligen för beslutets översändande och icke något arvode för ansökningens
ingivande. Samma är förhållandet även då ansökningen, innan
den avgjorts, av särskild orsak överlämnats till kommissionären.
Arbetet med översändande av besluten till vederbörande utför kommissionären
icke å tjänstetid. Skulle därför, såsom revisorerna ifrågasatt, det åläggas
länsstyrelsens befattningshavare att såsom tjänsteåliggande översända besluten,
skulle detta otvivelaktigt medföra behov av ökning av länsstyrelsens
arbetskrafter.
Revisorerna hava anmärkt på att högst betydande belopp inbetalas genom
förmedling av kommissionärerna. I anledning härav vill länsstyrelsen framhålla,
att de genom härvarande kommissionärer inbetalda beloppen endast
utgjorts av antingen till dem direkt insända belopp eller ock belopp, som
de av egna medel förskotterat för sökandena.
Sedan flera år tillbaka verkställes komplettering av till länsstyrelsens automobilavdelning
inkomna ofullständiga ärenden av vederbörande befattningshavare
i tjänsten utan kostnad för vederbörande sökande. Även å länsstyrelsens
övriga avdelningar sker erforderlig komplettering i regel utan anlitande
av kommissionär. Endast i de fall länsstyrelsen finner det av viss anledning
lämpligt eller ansökningen ingivits genom kommissionären, later
länsstyrelsen kompletteringen verkställas av denne.
Ett genomförande av revisorernas förslag till ändring av kommissionärsväsendet
skulle medföra, att länsstyrelsens redan nu stora arbetsbörda skulle
ytterligare ökas och att följaktligen behov av utökning av länsstyrelsens arbetskrafter
skulle uppstå. Detta i sin tur skulle medföra ökade utgifter för
statsverket, vilket synes länsstyrelsen vara mindre lämpligt, i synnerhet under
nu rådande krisförhållanden. Därest ovanberörda, vid länsstyrelsen tilllämpade
förfaringssätt användes, kan den enskilde medborgaren icke anses
betungas av någon nämnvärd kostnad för kommissionärens befattning med
hans ärende hos länsstyrelsen.
Under åberopande härav, och då vad riksdagens revisorer anfört icke kan
1 Ej tiar avtrycki.
— 230 —
anses utgöra bärande skäl till ändring av kominissionärsväsendet, får länsstyrelsen
förklara sig icke kunna förorda, att den ifrågsatta ändringen av
kommissionärskungörelsen kommer till stånd.
Gävle i landskansliet den 17 januari 1941.
|
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
GÖSTA FINNGÅRD.
GUNNAR KLERCK.
Länsstyrelsens i Västernorrlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom remiss den 30 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande kommissionärsväsendet
hos länsstyrelserna.
Till efterkommande härav får länsstyrelsen med bifogande av ett utav
kommissionären å länets landskansli avgivet yttrande1 anföra följande.
Till en början vill länsstyrelsen framhålla, att statsrevisorernas uttalande
i förevarande fråga på ett par punkter giver en oriktig bild av kommissionärsverksamheten,
sådan den bedrives vid härvarande länsstyrelse. Sålunda
synas statsrevisorerna antaga att samtliga ansökningar, som med posten inkomma
eller avlämnas hos länsstyrelsen, överlämnas till kommissionären för
ingivande. Så är emellertid ej förhållandet. Dylika ansökningar behandlas
just på det sätt revisorerna anse önskvärt. De diarieföras direkt och upptagas
därefter till behandling i vederbörlig ordning. Örn ansökningen därvid är
i behov av komplettering i något hänseende, brukar ärendet överlämnas till
kommissionären i sådana fall, då den erforderliga kompletteringen är av den
art, att sökanden lämpligen anses böra erhålla hjälp av kommissionär. Enklare
kompletteringar lämnar länsstyrelsen sökanden tillfälle att själv verkställa.
Såsom exempel kan nämnas, att örn i ärende angående avregistrering
av bil stadgad avgift saknas, länsstyrelsen återremitterar ansökningen
till sökanden med anmodan att komplettera ärendet. Ett par formulär till
remisser angående komplettering av vissa enklare bilärenden bifogas.1
Vidare må nämnas att de betydande belopp, som enligt revisorernas utredning
genom kommissionärerna inbetalas till länsstyrelserna, sannolikt till
väsentlig del utgöras av stämpel- och registreringsavgifter eller annat, som
kommissionären förskotterar för sökanden och först därefter uttager av
denne. I den mån sökanden till länsstyrelsen insänder eller till länsstyrelsens
kassaexpedilion inbetalar medel tager kommissionären icke någon befattning
med inbetalningen.
Ehuru kommissionärerna härstädes sålunda ej utnyttjas i den omfattning,
revisorerna synas antaga, torde det dock icke vara ovanligt att sökandena
skicka ansökningar eller penningar till kommissionär med begäran om ingivande
eller inbetalning till länsstyrelsen. Kommissionären uttager då stadgat
arvode för ingivandet.
1 Ej här avtryckt.
231 —
Vad beträffar behovet av omarbetning av kommissionärskungörelsen så är
länsstyrelsen ense med statsrevisorerna att vissa ändringar däri böra vidtagas
till undvikande av att allmänheten onödigtvis betungas med avgifter. Sålunda
torde kommissionären icke under några förhållanden böra vara berättigad
till ersättning för ingivande av handling. Ej heller synes hinder möta
mot att färdiga expeditioner, begärda avskrifter och dylikt översändas till
vederbörande av tjänsteman å tjänstens vägnar. Det är emellertid uppenbart,
att statsverket med detta system tillskyndas extra kostnader, då arbetet
med försändelserna såsom hörande till tjänsten skall utföras på tjänstetid
och sålunda kan föranleda behov av personalökning. Härtill komma
kostnader för kuvert och, om tjänsteförsändelse skall användas, utebliven
portoinkomst. Enligt länsstyrelsens mening bör statsverket därför uttaga
ersättning för kostnaderna, förslagsvis i form av en obetydlig stämpelavgift.
Vad beträffar smärre kompletteringar samt lämnande av underrättelser
och upplysningar så torde dessa uppgifter böra åläggas vederbörande tjänsteman
såsom ett tjänsteåliggande endast under förutsättning att åtgärderna
kunna verkställas utan nämnvärd omgång. I den mån fråga är örn upplysning
angående sådant förhållande, varom plägar utfärdas diariebevis eller
dylikt, torde dock upplysning böra lämnas genom översändande av sådant
bevis.
Ombesörjande av delgivningar bör enligt länsstyrelsens mening icke utgöra
ett tjänsteåliggande utan ankomma på kommissionär.
I fråga om in- och utbetalning av medel är det givetvis önskvärt att betalningarna
ske utan mellanhand. Erinran torde ej heller kunna göras mot
en föreskrift, innebärande att kommissionär har att hänvisa part att själv
inbetala erforderliga belopp genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto
samt att länsstyrelsen bör verkställa utbetalningar direkt till vederbörande
part. Man lärer emellertid ej kunna hindra att medel sändas till kommissionären
för inbetalning, i vilket fall denne givetvis bör ofördröjligen inbetala
beloppet till länsstyrelsen. Vidare torde kommissionärerna ej böra betagas
rätten att, om de äro därtill villiga, förskottera smärre belopp för sina uppdragsgivare.
Detta förfaringssätt torde praktiseras i stor omfattning och lärer
innebära en fördel för såväl allmänheten som kommissionärerna, vilka
av praktiska skäl mera sällan torde begagna sin rätt att kräva förskott.
Statsrevisorerna hava slutligen ifrågasatt, huruvida icke befattningen med
uppsättande av anmälningar och dylikt samt verkställande av utredningar
och biträde med råd och upplysningar borde ankomma på vissa av länsstyrelsens
tjänstemän såsom ett tjänsteåliggande utan kostnad för allmänheten.
Mot införandet av ett dylikt stadgande måste enligt länsstyrelsens mening anföras
starka betänkligheter. Sedan det blivit mera allmänt känt, att länsstyrelsen
vore skyldig att gratis lämna rättshjälp av antydda slag, skulle säkerligen
länsstyrelsens arbetskrafter i mycket hög grad tågås i anspråk för detta
ändamål. Hjälpen skulle i stor utsträckning komma att lämnas personen
som utan svårighet kunde bekosta erforderligt biträde. Då härtill kommer
att länsstyrelsens arbetsbörda under senare år stegrats synnerligen kraftigt
och kan befaras komma att ytterligare ökas, lärer länsstyrelsen icke böra
åläggas en uppgift av förevarande art. Däremot vill länsstyrelsen ifrågasätta,
huruvida icke en för hela riket enhetlig taxa för kommissionärernas åtgärder
med vanliga ärenden av hithörande slag bör upprättas.
Härnösand i landskansliet och landskontoret den tö januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
SVEN EKBOM.
FOLK K KJELSSON.
232 —
Länsstyrelsens i Jämtlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Genom beslut den 30 december 1940 har Eders Kungl. Majit anbefallt
länsstyrelsen att före den 19 januari 1941 avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer under § 20 i sin år 1940 avgivna berättelse anfört
ifråga örn kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna. I anledning härav får
länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Frågan örn kommissionärsverksamheten hos länsstyrelserna och särskilt
möjligheten att förvandla kommissionärsfunktionerna till ett tjänsteåliggande
har vid skilda tillfällen upptagits till behandling av statsrevisorerna och
även varit föremål för utredning av olika sakkunniga, .senast såvitt för länsstyrelsen
är känt av den år 1935 tillsatta länsstyrelseutredningen.
I sitt år 1936 avgivna betänkande anförde länsstyrelseutredningen i denna
fråga bland annat följande: »Kommissionären måste betraktas som en förmedlare
mellan allmänheten och länsstyrelsen. Kommissionärsuppdragen
kunna därför näppeligen anförtros tjänsteman att i tjänsten utföras. Underlåtenhet
att ordentligt fullgöra ett uppdrag med därav föranledd rättsförlust
skulle, därest så skedde, kunna medföra ersättningsskyldighet för staten.
Utredningen anser sig därför sakna anledning att för länsstyrelsernas
del föreslå ändring av nu bestående förhållanden. Länsstyrelserna synas i nu
ifrågavarande avseende böra intaga samma ställning som övriga förvaltningsmyndigheter.
'' Liknande synpunkter och ytterligare skäl mot kommissionärsväsendets
förstatligande ha så gott som undantagslöst framkommit i
de yttranden, som av länsstyrelserna avgivits i anledning av revisorernas berättelser
eller över sakkunnigas betänkanden, liksom i andra sammanhang,
där frågan berörts. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalade emellertid
i yttrande över länsstyrelseutredningens ovannämnda betänkande, att
nämnden icke känt sig övertygad av de skäl, som utredningen anfört mot en
förändring av kommissionärsverksamheten till ett tjänsteåliggande. Av de
lämnade uppgifterna rörande storleken av kommissionärernas bruttoinkomster
syntes framgå —• yttrade nämnden — att inkomsterna av en dylik bisyssla
i ett avsevärt antal fall uppginge till ett belopp, som väsentligt överstege
vad som erfordrades för att avlöna en särskild befattningshavare. Det
torde fördenskull enligt nämndens uppfattning förtjäna närmare övervägas,
huruvida icke kommissionärsgöromålen med fördel kunde anförtros befattningshavare
såsom ett tjänsteåliggande. I detta sammanhang förordade lönenämnden
en undersökning, huruvida ej tryckta blanketter borde på statsverkets
bekostnad i större utsträckning än för det dåvarande kunna tillhandahållas
allmänheten i vissa enklare ansökningsärenden.
Ur ungefär samma synpunkt som allmänna civilförvaltningens lönenämnd
sålunda anlagt ha nu riksdagens revisorer på nytt upptagit frågan örn kommissionärsväsendet
till granskning. Revisorerna ha därvid gentemot alla
av frågan direkt berörda myndigheters tidigare uttalade uppfattning kommit
till det resultatet att något behov av kommissionärer hos länsstyrelserna
knappast funnes samt såsom sin mening uttalat, att anlitandet av dessa kommissionärer
i vissa fall innebure för den enskilde medborgaren ett obehövligt
påläggande av kostnader, som genom länsstyrelsernas direkta övertagande
av kommissionärsverksamheten kunde undvikas.
Enligt länsstyrelsens mening kunna emellertid de skäl, som statsrevisorer -
— 233 —
lia till grund för sitt uttalande anfört, icke anses tillräckliga för att motivera
ett borttagande av kommissionärsväsendet. Den omständigheten att kommissionärerna
vid länsstyrelserna i mycket betydande omfattning anlitas
torde snarare få anses bevisa, att institutionen fyller ett synnerligen angeläget
behov, som endast med betydande kostnader för statsverket på annat
sätt skulle kunna tillgodoses. Bruttoinkomsten för en del kommissionärer
är visserligen betydande, men fördelas summan av samtliga kommissionärers
bruttoinkomster på antalet av dem handlagda ärenden, befinnes att bruttoinkomsten
för varje ärende likvid understiger 1 krona 50 öre. Det kan därför
knappast med skäl påstås att de kostnader, som vållas allmänheten genom
kommissionärernas anlitande örn på något sätt betungande. Oaktat
hundratusentals ärenden behandlas av kommissionärerna, torde endast i
ytterst sällsynta fall klagomål över betungande utgifter till kommissionärerna
hava förekommit. Hos länsstyrelsen härstädes har sålunda alltsedan 1933
års kommissionärskungörelse trädde i tillämpning icke i något fall förekommit
att uppdragsgivare begagnat sig av den honom anvisade rätten att
bos länsstyrelsen överklaga kommissionärens debitering. Det torde för alla
vara uppenbart, att anlitandet av annan hjälp med uppdrag och ärenden
varom här är fråga skulle orsaka mycket större utgifter. Kommissionärsinstitutionens
syfte är ju också att bereda allmänheten tillgång till pålitlig
och billig hjälp för uppdrag och angelägenheter hos myndigheterna.
Revisorerna anföra i sin berättelse att det synes innebära ett obehövligt
påläggande av kostnader för den enskilde medborgaren, därest en till länsstyrelsen
ställd ansökan, som insändes med post eller avlämnas direkt, omhändertages
av kommissionär för att ingivas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen
vill framhålla, att dylikt »omhändertagande» av inkomna ansökningar m. m.
icke förekommer, åtminstone icke bos länsstyrelsen härstädes. Ärenden,
som i komplett skick inkomma på detta sätt, diarieföras direkt hos länsstyrelsen
och företagas till omedelbar behandling. Annan åtgärd synes ej heller
förenlig med bestämmelserna i kungl, förordningen den 8 april 1925 angående
rätt för parter i mål och ärenden, som tillhöra statsdepartements och
förvaltande myndigheters handläggning, att med posten insända handlingar.
Medel, som åtfölja eller tillhöra ärende, varom nu är fråga, omhändertagas
också direkt av länsstyrelsen genom dess kassör för omedelbar ^leverering
och dotia även om ansökningen skulle befinnas vara i behov av komplettering
och för sådant ändamål jämlikt § 6 kommissionärskungörelsen överlämnas
till kommissionärer!. Där komplettering kan ske efter telefonledes
erhållen upplysning, ordnas detta i regel genom kommissionären utan att
särskild kostnad av denne debiteras. Ofia måste dock handlingen för komplettering
återställas med brev till sökanden eller anvisning lämnas för fullständig
omskrivning av densamma och för sådant uppdrag får kommissionären
bereda sig ersättning med iakttagande av den av länsstyrelsen fastställda
taxan. Här bör särskilt anmärkas, att även i de fall då ärende av
uppdragsgivare sändes till kommissionären för enbart ingivande, denne icke
har rätt att därför taga ersättning (8 § första stycket kommissionärskungörelsen).
De kontanta medel, som inbetalas genom kommissionären till länsstyrelsen,
utgöras så gott som undantagslöst av medel, som kommissionärerna
få förskottera. Detta är sålunda förhållandet med så gott som alla stämpelavgifter,
vilka torde utgöra huvudparten av de i revisorernas iörteckning
under rubriken »Influtet belopp» upptagna posterna. Samma är i stor utsträckning
förhållandet med t. ex. avgifter för nyregistrering av bilar. Sålunda
kan nämnas att de sisla dagarna före varje årsskifte i regel ett stort
antal ansökningar örn avregislreringar inkomma utan all avgifter för .avregistreringen
bifogas. Registreringsavgifterna förskotteras i dylika fall, icke
— 234 —
alltid utan risk. av kommissionären. Om så icke skedde, kunde automobilerna
icke avregistreras. Följden bleve då skattdebitering å bilarna med
därav följande olägenheter och onödiga besvär för såväl fordonsägaren som
länsstyrelsen. I dylika ansökningar göres ofta anhållan att avgifterna skola
uttagas mot postförskott.
I sin berättelse föreslå revisorerna en omarbetning av kommissionärskungörelsen,
varigenom handläggning av de i 4 paragrafens fem första moment
avsedda slag av ärenden eller de som innebära ingivande och uttagande av
handlingar, inbetalning och översändande av medel, anskaffande av avskrifter
och bevis, smärre kompletteringar, delgivning och därmed jämförlig
åtgärd samt underrättelse örn fortgången av mål eller ärenden ävensom lämnande
av uppgift från hos myndigheten förvarade handlingar undantagas
från kommissionärs befogenhet och direkt läggas på vederbörande befattningshavare
som ett tjänsteåliggande.
Länsstyrelsen är för sin del mycket tveksam örn lämpligheten och möjligheten
att genomföra den av revisorerna sålunda föreslagna ändringen. Den
skulle utan tvivel medföra en betydande utökning av länsstyrelsens arbete,
men därjämte stöta på många praktiska svårigheter och till och med i många
fall kunna ställa länsstyrelsens opartiska ställning under diskussion. Särskilt
gäller detta ifråga om mål och ärenden där flera parter finnas. Idit kunna
sålunda räknas handräckningsmål enligt utsökningslagen m. fl. Det område
som spelar största rollen i kommissionärsverksamheten i ekonomiskt
avseende är utsändandet av stämpelbelagda expeditioner t. ex. resolutioner
på ansökningar av skilda slag, tillståndsbevis för inköp av vapen och ammunition,
körkort, trafiktillstånd och dylikt. I regel äro vederbörande sökande
i omedelbart behov av dylika expeditioner. Insändandet av stämpelmedlen
i förskott skulle utan tvivel bereda länsstyrelserna mycket besvär på
grund av avgifternas varierande storlek och svårigheten att identifiera å
postgiro inlevererade, otydligt beskrivna medel. Utsändning av expeditioner
genom polismyndigheterna för stämpelavgifternas uttagande skulle å
andra sidan avsevärt öka dessa myndigheters arbetsbörda och dessutom
vålla en för allmänheten betänklig tidsutdräkt. Enda sättet vore att länsstyrelsen
tjänstevägen utsände expeditionerna mot postförskott direkt till
vederbörande sökande. Detta skulle dock otvivelaktigt medföra kostnader
för statsverket och kräva ökat antal befattningshavare. Utgifterna därför
torde endast kunna kompenseras med höjning av stämpelavgiften. Länsstyrelsen
betvivlar att en dylik anordning skulle bli till fördel för statsverket
eller gagna den allmänhet, som det ju i detta fall närmast vöre avsett att befria
från onödiga utgifter.
På grund av det nu anförda anser länsstyrelsen att kommissionärsinstitutionen
trots de brister, varmed den kan vara behäftad, dock bör bibehållas
i ungefär oförändrat skick. Det kan till och med påstås att denna institution
numera fyller ett större behov än vad tidigare varit fallet. Den mångfald
grupper av ärenden, som på senare tid pålagts länsstyrelserna liksom de särskilt
under kristider omfattande statliga ingripanden på skilda områden av
samhällslivet medför, att allmänheten i mycket stor utsträckning är i behov
av att hos länsstyrelsen erhålla upplysningar vart den skall hänvända sig
för sina olika angelägenheter. Vid denna länsstyrelse upptages den till kommissionär
förordnade tjänstemannens tid i mycket stor utsträckning av att
lämna dylika upplysningar och råd såväl per telefon som vid personliga
besök. För dylika upplysningar tages emellertid ingen ersättning. Det mesta
av det arbete, som kommissionären mot ersättning utför, får verkställas
efter tjänstetidens slut, ofta med anlitande av lejd arbetskraft.
I vissa avseenden, som även berörts av riksdagens revisorer, torde emel -
235 —
lertid kompletteringar böra ske i den nu gällande kommissionärskungörelsen.
Sålunda borde för vinnande av större likformighet taxorna för vissa
uppdrag fastställas, icke som nu av varje länsstyrelse för sig, utan antingen
intagas i kommissionärskungörelsen eller ock föreskrift lämnas örn deras
fastställande av socialdepartementet. Då kommissionäremas inkomster av
verksamheten obestridligen i många fall blivit alltför stora, torde rättelse
härutinnan kunna vinnas genom en sänkning av arvodet för utsändande av
t. ex. de i mycket stort antal förekommande tillståndsbevisen för inköp av
vapen och ammunition. Dessa bevis äro belagda med 2 kronor stämpel och
ett arvode av 50 öre för dess utsändande torde med hänsyn till det jämförelsevis
ringa förskott av medel, som kommissionären nödgas utlägga, få
anses tillräckligt.
Skulle emellertid en ändring i kommissionärsväsendet, eventuellt förstatligande
av detsamma, likväl anses böra ske, lärer frågan härom böra upptagas
till vidare utredning i samband med den utredning rörande länsstyrelsernas
organisation och arbetssätt, varom Eders Kungl. Maj:t redan lärer
hava förordnat.
Östersund i landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
TORSTEN LÖFGREN.
E. GUNNAR HELLSTRÖM.
Länsstyrelsens i Västerbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
På grund av nådig remiss den 30 december 1940 i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört ifråga om kommissionärsväsendet hos länsstyrelserna
får länsstyrelsen härmed anföra följande.
Revisorerna synas rikta den allvarligaste anmärkningen mot det förfaringssätt,
som enligt revisorernas förmenande äger rum i det att en till länsstyrelsen
ställd ansökan, som insändes med post eller avlämnas direkt, omhändertages
av kommissionär för ått ingivas till länsstyrelsen. Ett sådant — även
enligt länsstyrelsens uppfattning felaktigt — förfaringssätt tillämpas åtminstone
icke vid denna länsstyrelse i annat fall än örn ansökningen behöver
kompletteras, och då först sedan den införts i diariet utan kommissionärens
mellanhand. Däremot överlämnas den expedition, som kan hava blivit resultatet
av ansökningen, till vederbörande kommissionär för att genom dennes
försorg tillställas sökanden, övervägande antalet kommissionärsärenden
torde utgöras av dylikt »översändande av handlingar». Revisorerna syfta till
en sådan förändring, att översändandet av expeditioner principiellt skall ske
genom länsstyrelsens försorg direkt till sökanden utan förmedlning av kommissionär.
Länsstyrelsen har i och för sig intet att invända mot ett sådant
system men vill framhålla att i så fall behov av ökad arbetskraft och därigenom
ökade kostnader för statsverket kan komma att uppstå. Det synes
— 236 —
tvivelaktigt, huruvida det nuvarande systemet är behäftat med sådana olägenheter
för allmänheten att åtgärder, som medföra kostnader för statsverket
äro motiverade. ,
Revisorerna anmärka vidare därpå att inbetalning av medel till länsstyrelse
i stor utsträckning sker genom kommissionärerna samt uttala i samband
därmed att inbetalningar över huvud taget icke böra ske till tjänsteman
hos länsstyrelse utan över postgiro. Länsstyrelsen delar revisorernas uppfattning.
I övervägande antalet fall torde också inbetalning över postgiro ske.
En generell föreskrift av innebörd att kontant inbetalning av medel till länsstyrelse
icke i något fäll finge äga rum anser länsstyrelsen däremot varken
lämplig eller möjlig att genomföra. Vid t. ex. exekutiva auktioner skall som
regel en del av köpeskillingen gäldas kontant och det torde icke vara möjligt
att på förhand avgöra storleken av detta belopp.
Emellertid har länsstyrelsen haft mindre goda erfarenheter av kommissionärsverksamheten,
icke så att klagomål från allmänhetens sida framkommit
mot det rådande systemet, utan därigenom att avundsjuka och split uppstått
mellan de tjänstemän, som förordnats eller ansett sig böra bliva förordnade
till kommissionärer. Vidare förefaller det länsstyrelsen orimligt alt kommissionärsverksamheten,
såsom sker i vissa fall, inbringar vederbörande större
inkomst än hans tjänst. Länsstyrelsen ifrågasätter om det icke vore lämpligt
att vid varje länsstyrelse och motsvarande verk inrätta en eller flera nya
tjänster, vilkas innehavare skulle helt ägna sig åt den verksamhet som omfattas
av kungörelsen den 30 juni 1933, nr 477, och erhålla löneförmåner såsom
tjänsteman i förslagsvis lönegrad A 15. Härvid skulle givetvis inkomsterna
av kommissionärsverksamheten indragas till statsverket. Det synes tänkbart
att i samband härmed genomföra en sänkning av arvodesbeloppen utan
att riskera förlust för statsverket.
Umeå i landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
G. ROSÉN.
S. A. SWEDBERG DAVID WILÉN.
Länsstyrelsens i Norrbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
Till Konungen.
Med anledning av nådiga remissen den 30 december 1940 på statsrevisorernas
uttalande angående kommissionärsväsendet vid länsstyrelserna får
länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Statsrevisorerna utgå vid sitt bedömande av föreliggande fråga från den
uppfattningen, att kommissionärerna taga hand örn ansökningar och penningmedel,
som insändas med post eller inlämnas direkt till länsstyrelsen,
för att mot arvode ingiva ansökningarna respektive inbetala medlen. Ett sådant
förfaringssätt är åtminstone för länsstyrelsen i Norrbottens län fullständigt
främmande. I författningen stadgas ju att kommissionär skall tillhandagå
den, som anlitar honom.
237 —
Statsrevisorerna föreslå att länsstyrelsen på tjänstens vägnar och utan förmedling
av kommissionär bör underrätta sökanden om det beslut, vartill
länsstyrelsen kommit. Häremot vore icke något att invända, om ej flertalet
beslut som meddelas i anledning av enskildas ansökningar vore belagda med
stämpelavgift. Därest länsstyrelsen ex officio mot postförskott skulle översända
dylika expeditioner, måste stämpelavgiften på något sätt förskotteras.
Man torde ej kunna begära att stämpelförsäljaren skall göra detta och att
anordna förskottering genom statsmedel synes medföra en onödigt vidlyftig
apparat. Däremot låter det väl länka sig att länsstyrelsen underrättar vederbörande
sökande om att expedition finnes att lösa och att denna kommer
att översändas av länsstyrelsen, därest sökanden inbetalar angiven avgift.
I fråga om inbetalning över huvud framhålla statsrevisorerna att sådan
bör ske genom insättning direkt å länsstyrelsens postgirokonto eller det postgirokonto,
som kan finnas öppet för visst slag av inbetalningar. Härtill vill
länsstyrelsen endast anmärka att detta system, som visserligen är fördelaktigt
ur kontrollsynpunkt, i praktiken visat sig behäftat med olägenheter
på grund av den tidsutdräkt som uppstår innan länsstyrelsen erhåller besked
om inbetalningen. Då anmälan örn avförande av fordon ur bilregistret
inkommer i slutet av en månad, kan inbetalning av vederbörlig avgift genom
postgiro medföra att registreringsåtgärden icke kan företagas förrän
efter månadsskiftet, varför bilägaren blir skattskyldig även för den nya månaden.
För förhindrande av sådana eventualiteter har kommissionären vid
denna länsstyrelse — och förmodligen även på andra håll — förskotterat avgiften.
För intagande av anmälningar i register av olika slag fordras att registreringsavgiften
skall vara erlagd dessförinnan. Vid registrering i bilregistret
skall dessutom bilskatten vara betald. I många fall känna vederbörande
ej till detta förhållande och i kanske de flesta fall äro de ej underkunniga
örn avgiftens storlek. Länsstyrelsen skulle sålunda nödgas tillskriva dem
härom. Då avgifterna sedan inkommit, komme deras identifierande med de
vilande ärendena att vålla stort arbete. Kommissionärsväsendets avskaffande
skulle såsom dessa exempel utvisa vålla länsstyrelserna en ökning av arbetsbördan
vida överstigande kommissionärernas nuvarande arbete och dessutom
vara till förfång även för allmänheten.
Kommissionärsväsendet har inrättats till allmänhetens tjänst och länsstyrelsen
tror att allmänheten är mest belåten med att fortfarande kunna vända
sig till en kommissionär för att få sina ärenden uträttade. Den som föredrager
att rikta sig direkt till myndigheten är ju oförhindrad därtill.
Länsstyrelsen anser alltså att kommissionärsväsendet har en funktion att
fylla och att det icke bör avskaffas. Däremot vill länsstyrelsen ifrågasätta
örn icke länsstyrelserna lämpligen borde åläggas att underrätta vederbörande
sökande örn att beslut föreligger att lösa mot angiven kostnad samt att
översända beslut sedan avgiften inbetalats.
Såsom statsrevisorerna anmärkt lia kommissionärernas inkomster i ett stort
antal fall varit högre än den lön kommissionärerna såsom tjänstemän uppburit
av staten. I synnerhet som det icke torde kunna helt undvikas att kommissionärsgöromålen
delvis uträttas under tjänstetid, måste ett sådant förhållande
anses otillfredsställande. Länsstyrelsen finner därför skäl tala för
att arvodesbestämmelserna omarbetas, varvid arvodesbeloppen torde kunna
underkastas en icke obetydlig nedskärning.
Luleå i landskansliet den 10 januari 1941.
Underdånigst
I). HANSÉN.
G. WIK.
— 238 —
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 92, § 20.
De av riksdagens revisorer gjorda iakttagelserna rörande kommissionärsväsendet
hos länsstyrelserna giva otvivelaktigt vid handen, att kommissionärsverksamheten
hos dessa ämbetsmyndigheter fått en sådan omfattning, att en
begränsning av densamma måste anses i hög grad påkallad. Statskontoret
har av den lämnade redogörelsen fått ett bestämt intryck av att kommissionärsuppdragen
i ett icke ringa antal fall med hänsyn till deras antal och i
betraktande av storleken av de av kommissionären uppburna inkomsterna
näppeligen kunnat fullgöras utan eftersättande av vederbörande kommissionärers
tjänsteuppgifter. Av revisorernas uttalande torde vidare framgå, att
många av de av kommissionärerna omhänderhavda ärendena varit av den beskaffenhet,
att de utan olägenhet bort kunna överlämnas till vederbörande befattningshavare
hos länsstyrelsen såsom tjänsteåliggande eller att de i vart
fall jämlikt 8 § 1 stycket i gällande kommissionärskungörelse skolat av kommissionären
ombesörjas, utan att arvode till honom skolat utgå. Statskontoret
anser vid nu angivna förhållanden, att den av revisorerna framförda frågan
örn kommissionärsskapets omläggning till ett tjänsteåliggande — vilken
fråga för övrigt tidigare i olika sammanhang varit föremål för överväganden
— snarast möjligt åter bör upptagas till allsidig prövning.
I avvaktan på denna prövning vill emellertid ämbetsverket föreslå, att vissa
slag av ärenden, exempelvis de, som avse ingivandet av enklare ansökningar
in. m. eller inbetalning av penningmedel, omedelbart undantagas från kommissionärsgöromålen
för att i stället handläggas i tjänsten, övriga ärenden
synas däremot böra omfattas av utredningen, varvid särskilt bör uppmärksammas,
att icke kommissionärsuppdrag i den utsträckning omvandlas till
tjänsteuppdrag, att därigenom uppstår krav på mera avsevärd arbetskraftsförstärkning
hos vederbörande myndighet ävensom att åtgärder vidtagas i
syfte att förebygga eventuella missbruk från allmänheten av den förmån, en
dylik omvandling skulle medföra för densamma. I samband med en eventuell
omläggning av kommissionärsväsendet i av revisorerna antydd riktning
torde jämväl nu gällande kungörelse i ämnet böra förtydligas och framförallt
kompletteras med en fylligare arvodestaxa Såsom revisorerna framhållit,
synas nämligen vissa länsstyrelser hava uraktlåtit att fastställa dylika taxor
och i de fall sådana taxor förekomma utvisa de delvis mycket olika arvodesbelopp
för samma slags uppdrag vid skilda länsstyrelser. I avvaktan härå
synes det statskontoret kunna ifrågasältas, örn icke Kungl. Maj:t genom cirkulär
till vederbörande myndigheter bör fästa uppmärksamheten å bestämmelsen
i 8 § 2 stycket kommissionärskungörelsen.
Ämbetsverket vill slutligen framhålla, att — därest en utredning, såsom
här ovan föreslagits, kommer till stånd — denna utredning bör omfatta jämväl
kommissionärsväsendet vid domsagorna.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Nissen.
Stockholm den 18 januari 1941.
NILS A. F. ODÉN.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
Wilhelm Spens.
— 239
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 101, § 21.
Till Konungen.
Genom remiss den 23 december 1940 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940 församlade
revisorer under § 21 av sin berättelse anfört angående vissa arvodestjänster i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Med anledning härav får styrelsen, med remisshandlingarnas återställande,
i underdånighet anföra följande.
Såsom framgår av den för styrelsen gällande instruktionen, har styrelsen
ursprungligen varit avsedd att vara en huvudsakligen kontrollerande myndighet.
Den på styrelsens avlöningsstat uppförda personalen är i huvudsak avpassad
härefter. Emellertid har styrelsen på senare år övergått till att i stor
omfattning bliva ett byggande ämbetsverk. Styrelsen omhänderhar sålunda
för närvarande utförandet av bland annat ett stort antal såsom statliga beredskapsarbeten
bedrivna byggnadsföretag, omfattande vägar, broar, hamnar
samt vatten- och avloppsledningsanläggningar, vidare vissa andra hamnbyggnader,
Falsterbokanalen, vissa andra farleder, oljelagringsanläggningar, för
riksförsvaret viktiga vägar och broar, vissa andra vägar och broar, flygfält
samt stensättningsarbeten. Därjämte har styrelsen omfattande arbetsuppgifter
i samband med de statliga steninköpen.
Omfattningen av ovanberörda verksamhet belyses av att de byggnads- och
därmed jämförliga medel, vilka för närvarande stå till styrelsens förfogande,
uppgå till sammanlagt cirka 50 miljoner kronor.
Härutöver beräknas ytterligare avsevärda belopp komma att ställas till styrelsens
förfogande under den närmaste tiden.
Någon anpassning av den fast anställda personalens storlek efter den sålunda
inträdda ökningen av styrelsens arbetsuppgifter har icke i någon nämnvärd
utsträckning kommit till stånd, utan har det ökade personalbehovet i
stället fått tillgodoses genom inrättande av tillfälliga befattningar av olika slag
med anlitande av byggnadsmedel. I elt mindre antal fall har Kungl. Majit
härvid meddelat bestämmelser i fråga örn löneförmånerna. I de flesta fallen
däremot har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom Kungl. Maj ris i olika
sammanhang meddelade beslut erhållit bemyndigande att själv bestämma
såväl befattningarnas antal som de därmed förenade löneförmånerna.
Byggnadsverksamhetens alltmer ökade omfattning har successivt framtvingat
vissa ändringar i arbetsfördelningen å de av byggnadsarbetena berörda
byråerna, innebärande i huvudsak en viss decentralisering av ledningen
av ifrågavarande arbeten. Sålunda lia inom nämnda byråer och — i ett fall
— vid sidan av byråindelningen inrättats särskilda avdelningar för fullgörande
av vissa med byggnadsarbetena förenade arbetsuppgifter. Personalen
å dessa avdelningar avlönas i de flesta fallen av byggnadsmedel.
Vid besättandet av de poster inom ovannämnda avdelningar, vilka äro förenade
med större ansvar och kräva mera meriterade befattningshavare, har
styrelsen självfallet hiirför i främsta rummet avdelat sådan personal, som
.styrelsen väl känner och som är förtrogen med ifrågavarande arbetsuppgifter
och dithörande förhållanden, men velat undvika att anställa flir styrelsen
obekanta personer å dessa befattningar; i don män lämpliga sådana personer
— 240
överhuvud taget kunna uppdrivas, torde de för övrigt säkerligen kräva betydligt
högre lön med hänsyn till befattningarnas tillfälliga och lösliga art.
De ordinarie och extra ordinarie tjänstemän hos styrelsen, som sålunda
flyttats över till arvodesbefattningar å byggnadsavdelningarna, ha en i många
avseenden mycket självständig ställning. I flera fall ha de befäl över ett stort
antal underordnade samt bära ansvar för användningen av mycket avsevärda
belopp. De hava å arvodestjänsterna fått den löneställning, som ansvar och
åliggande ansetts motivera.
Styrelsen får i detta sammanhang erinra om att andra byggande ämbetsverk
inom statsförvaltningen, exempelvis vissa av de affärsdrivande verken
och byggnadsstyrelsen, ha en stor uppsättning av pensionsberättigande högre
befattningar för sin byggnadsverksamhet.
Styrelsen får slutligen framhålla, att styrelsen — i avsaknad av en fast personalorganisation
för sin byggnadsverksamhet — finner det oundgängligen
nödvändigt att styrelsen med anlitande av byggnadsmedel får på sätt hittills
skett och efter omständigheterna utbygga en organisation av tillfälliga befattningar,
på vilka även styrelsens fast anställda tjänstemän kunna placeras.
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektör
Bolinder samt byråcheferna Valsinger, Stenberg, Kolm och Braune.
Stockholm den 17 januari 1941.
För Generaldirektören
Underdånigst
AXEL VALSINGER.
E. G. BRAUNE.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 102, § 22.
Till Konungen.
Genom remiss den 23 december 1940 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940 församlade
revisorer under § 22 av sin berättelse anfört angående vissa vägdistrikts
inköp av estnisk bensin.
I anledning härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i underdånighet anföra
följande.
För tilldelning av bensin till vägbyggnad i allmänhet utfärdade bensin- och
oljenämnden i cirkulärskrivelse nr 12 den 26 april 1940 vissa bestämmelser.
Då av desamma icke med tydlighet framgick, huruvida beläggningar borde
erhålla tilldelning av flytande drivmedel, anhöll styrelsen hos nämnden om
meddelande, huruvida sådan tilldelning kunde ske. I skrivelse den 5 juni
1940 meddelade nämnden följande:
»För åstadkommande av största möjliga sparsamhet med i landet befint -
241
liga lager av bensin oell lättbentyl får bensin- och oljenämnden meddela, att
någon tilldelning av bensin och lättbentyl för utförande av vägbeläggning och
därmed jämförliga arbeten på landet och i städerna icke bör ifrågakomma.»
Industrikommissionens av revisorerna omnämnda remiss inkom från statens
reservförrådsnämnd till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen först den 19
juni 1940. Den överlämnades till styrelsens militäravdelning, där samtliga
ärenden angående vägdistriktens förseende med flytande bränslen handläggas.
Ärendet föredrogs omgående av förste militärassistenten inför styrelsens
chef, vilken beslöt, att styrelsens yttrande skulle föregås av viss utredning genom
väginspektören i mellersta inspektionsområdet. Nämnda dag avreste
styrelsens chef jämte förste militärassistenten och väginspektören på en tidigare
beslutad tjänsteresa till Gotland, vilken avslutades den 22 i samma månad.
På grund av mellanvarande helgdagar företogs remissen till vidare behandling
först den 25 juni 1940. Härunder befann sig styrelsens chef på tjänsteresa
i Göteborgs och Bohus län den 28 —29 juni.
Med hänsyn till innehållet i bensin- och oljenämndens ovan berörda skrivelse
lät styrelsen först väginspektören undersöka, vilka vägar, som åsyftades
i vägstyrelsernas framställning. Sedan uppgifter härom inkommit, ägde under
hand samråd rum med försvarsstabens kommunikationsavdelning. Detta
gav vid handen, att här icke förelåge något sådant riksförsvarets intresse, att
ifrågavarande beläggningar av denna anledning borde erhålla särskild tilldelning,
varför frågan örn tilldelning till desamma måste bedömas enligt bensin-
och oljenämndens ovan citerade skrivelse. Enär det emellertid ur ekonomisk
och vägteknisk synpunkt vore önskvärt, att beläggningarna finge utföras,
ansåg sig styrelsen sakna anledning att motsätta sig framställningen.
Sedan därjämte den av väginspektören förebragta utredningen kompletterats
med uppgifter angående beräknat behov av tjära och asfalt samt undersökning
verkställts, huruvida hela den angivna bensinmängden — 210 ton —
kunde anses erforderlig för ifrågavarande arbeten, överlämnade styrelsen sitt
yttrande jämte remisshandlingarna till industrikommissionen den 2 juli
1940. Efter denna dag har styrelsen icke deltagit i handläggningen av ifrågavarande
ärende.
Ärendets egentliga behandling hos styrelsen tog precis en vecka i anspråk
och styrelsens svar på remissen expedierades å 14 :e dagen efter det ärendet
inkommit till styrelsen. Varken i vägstyrelsernas framställning eller i industrikommissionens
remiss antyddes, att ärendet skulle vara av särskilt brådskande
natur. Styrelsen ägde icke vetskap örn alt planer voro å färde att lägga
beslag på den ifrågavarande oljefabriken. Från industrikommissionen hade
emellertid under hand framförts, alt vägdistrikten utbett sig svar så snart som
möjligt, varför ärendets behandling påskyndades så långt omständigheterna
medgav. Styrelsen bestrider med största bestämdhet, att ärendet skulle inom
styrelsen på något sätt erhållit »långsam behandling». Förhållandet torde
snarare vara tvärtom, då styrelsens ställningstagande måste föregås av särskild
utredning samt därefter samråd med annan myndighet.
Av vägstyrelsernas skrivelse till bränslekommissionen den 26 juli 1940
framgår för övrigt, att det icke var det nämnda beslaget som hindrade importen,
utan att vägstyrelserna »på grund av den långt framskridna årstiden»
ansett sig icke längre kunna reflektera på saken. .Styrelsen vill i anledning
härav framhålla, att juli månad icke kan, beträffande möjligheten att utföra
vägbeläggningar, anses vara att hänföra till långt framskriden årstid.
16—417453. liw. berättelse ang. statsverket år 1940. II.
— 242 —
I detta ärendes slutliga handläggning har, förutom undertecknade, deltagit
byråchefen Braune.
Remisshandlingen bifogas.
Stockholm den 17 januari 1941.
GÖSTA FRISK.
Underdånigst
NILS BOLINDER.
Statens industrikommissions
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 102, § 22.
Till Konungen.
Genom en den 23 dec. 1940 dagtecknad nådig remiss har statens industrikommission
anmodats avgiva utlåtande över en av riksdagens revisorer
framställd anmärkning mot kommissionen, som angives ha alltför långsamt
handlagt ett ärende angående inköp av estnisk bensin för vissa vägdistrikts
räkning. Med anledning härav får industrikommissionen anföra följande.
Efter viss utredning i ärendet remitterades vägdistriktens skrivelse den 13
juni 1940 till statens reservförrådsnämnd, vars behov av vissa cisterner —
på sätt som av riksdagsrevisorerna refereras — uppgavs utgöra en av anledningarna
till vägdistriktens framställning. Kommissionen trädde även genom
sin v. ordförande telefonledes i förbindelse med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för att få utrönt vikten av de ifrågasatta vägbeläggningsarbetena.
Då det visade sig, att styrelsen önskade mera ingående granska frågan,
anmodades reservförrådsnämnden att till styrelsen översända remisshandlingarna,
vilka kommo styrelsen tillhanda den 19 juni. Här refererade
omständigheter under tiden 13—19 juni finnas icke berörda i riksdagsrevisorernas
skrivelse, men kommissionen har dock velat redogöra därför.
Även sedermera, under tiden före bränslekommissionens övertagande av
ärendet den 1 juli, stod industrikommissionen telefonledes i kontakt med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Industrikommissionen, som sålunda ej kan finna, att genom dess handläggning
ärendets avgörande oskäligt fördröjts, vill slutligen — utan att
ingå på ärendets fortsatta behandling — konstatera, att enligt vägdistriktens
av riksdagsrevisorerna åberopade skrivelse av den 12 juli det ännu vid
denna tidpunkt icke var uteslutet att verkställa den föreslagna importen.
I avgörandet av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad Söderlund,
herrar Hedulff och Andersson.
Stockholm den 20 januari 1941.
Underdånigst
Statens industrikommission
GUSTAF SÖDERLUND.
Erik Huss.
243
Länsstyrelsens i Västerbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 104, § 23.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 23 december 1940 har länsstyrelsen anmodats
avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer anfört angående vissa länsstyrelsers
förfarande att överföra enskilda utfartsvägar till allmänt underhåll
såsom ödebygdsvägar.
Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.
Utgående från att länsstyrelse icke jämlikt gällande bestämmelser äger
förändra enskild väg till ödebygdsväg ha revisorerna ifrågasatt om icke
samtliga fall, där enskild väg övertagits såsom ödebygdsväg, böra i den mån
detta är möjligt upptagas till förnyad prövning.
Den mera restriktiva tolkning av väglagens bestämmelser, som ligger till
grund för revisorernas framställning, har kommit till uttryck i ett yttrande
av justitiekanslersämbetet samt ett Kungl. Maj:ts beslut den 9 augusti 1940
i fråga om vägen Svartliden—Vormsele i Lycksele socken. Dessförinnan har
icke framställts någon anmärkning mot den praxis i fråga om intagning av
enskild väg till allmänt underhåll såsom ödebygdsväg, som utvecklats i de
båda nordligaste länen och beträffande Västerbottens län efter förslag av
vederbörande vägingenjör.
Med hänsyn till revisorernas nyssnämnda förslag synes det var av vikt
att något närmare klargöres av vilken anledning länsstyrelsen i Västerbottens
län tillämpat det ifrågavarande förfarandet. Redogörelsen i denna del
lämnas av undertecknad landshövding.
Först må därvid framhållas att beslut om övertagande av enskild väg som
ödebygdsväg synes lia förekommit i Västerbottens län redan år 1930. Det
synes knappast kunna råda någon delad mening därom att detta beslut
icke stod i god överensstämmelse med då gällande lag. Efter landshövdingeskiftet
följande år förekom heller intet ytterligare beslut av detta slag så
länge 1919 års lag om ödebygdsvägar var i kraft. Det var nämligen icke
obekant att riksdagen vid enstaka tillfällen beslutat i frågor rörande allmän
vägs övertagande som ödebygdsväg. Någon ändring i länsstyrelsens förfarande
vidtogs icke heller efter införandet av 1934 års lagstiftning, ehuru
denna syntes kunna tolkas så att hinder för enskild eller allmän vägs övertagande
som ödebygdsväg ej längre förelåg.
Under hösten 1935 företogo 1935 års vägsakkunniga en tre dagars studiefärd
inom Västerbottens län. I deras uppdrag ingick bland annat utredning
av frågan om intagning av enskild väg till allmänt underhåll. I de sakkunnigas
resa inom liinet deltog såväl vägingenjören i länet som undertecknad
landshövding. Därvid besiktigades utom andra vägar även en av Åsele vägdistrikt
anlagd omkring fem kilometer lång enskild utfartsväg till Tensjö,
vilken på vägingenjörens tillstyrkan och enligt länsstyrelsens beslut den 15
november 1932 skulle övertagas till allmänt underhåll såsom landsväg. Un
der uppehållet i Tensjö berördes nyss nämnda fråga. Därvid framhöll landshövding
Bernhard Eriksson, de sakkunnigas ordförande, att en väg som den
nu befarna icke skulle ha intagits (ill allmänt underhåll i Kopparbergs län.
Generaldirektör Bolinder påpekade, att det syntes honom att denna väg borde
kunna intagas lill allmänt underhåll såsom ödebygdsväg. På förfrågan
örn ej delta stöde i strid mot gällande lagbestämmelser svarade Bolinder
244 —
att något hinder ej syntes föreligga efter den ändring som vidtagits genom
1934 års lag och som trätt i kraft den 1 juli samma år. Efter återkomsten
från resan hade vägingenjören omnämnt denna diskussion för dåvarande
landssekreteraren, vilken förklarade sig redan tidigare ha funnit en sådan
tolkning riktig. Den 31 december 1935 beslöt länsstyrelsen att som ödebygdsvägar
skulle övertagas tre enskilda vägar. Det bör understrykas att dessa
beslut, de första i sitt slag för vilka undertecknad landshövding bär ansvaret,
fattades några månader efter nyssnämnda uttalande av chefen för kungl,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, ett uttalande som ej motsades av någon
av sakkunniges ledamöter eller av sakkunniges sekreterare. Det må icke förtänkas
att länsstyrelsen ansåg sig äga god grund för sitt handlande, då beslutet
fattades efter ett så auktoritativt uttalande om den nya väglagens
rätta tolkning.
Givet är att länsstyrelsen vid sin fortsatta befattning med hithörande ärenden
kommer att ställa sig den av Eders Kungl. Majit givna tolkningen av författningsbestämmelserna
till efterrättelse. Däremot ifrågasätter länsstyrelsen
starkt lämpligheten av revisorernas förslag att beslut om övertagande av
vägar till allmänt underhåll, som vunnit laga kraft, skola upptagas till omprövning.
De vägar, varom här är fråga, ha av länsstyrelsen prövats uppfylla^
fordringarna för ödebygdsvägar enligt gällande väglag. Några ändrade
förhållanden med avseende å vägarna, som påkalla en ny förvaltningsåtgärd,
föreligga icke. Genom verkställigheten av besluten ha vägarna vunnit
bävd ,som ödebygdsvägar och besluten ha blivit faktisk grund för bestående
rättsförhållanden. Ett upprivande av dessa beslut av formella skäl måste
skapa mycket stora olägenheter för såväl allmänheten som myndigheterna.
Samtliga ifrågavarande vägar förekomma inom vägfattiga lappmarkskommuner
med tunga skatter, ej minst vägskatter.
Länsstyrelsen får i detta sammanhang särskilt framhålla att det högre
statsbidraget till vägunderhållet och vinterväghållning, som utgår till ödebygdsväg,
icke fatt påverka länsstyrelsens ställningstagande vid vägs övertagande
till allmänt underhall, utan vägens betydelse för det allmänna har
härvid varit den avgörande faktorn. Staten torde ej heller ha lidit någon
sorn helst ekonomisk förlust genom förfaringssättet.
\ödare får länsstyrelsen påpeka att inga vägar inom länet övertagits till
allmänt underhåll utan att anmärkta brister varit avhjälpta.
Den fastslagna tolkningen alt enskild väg icke kan förändras till ödebygdsväg
har blottat en allvarlig brist i gällande väglag. Det vöre därför
önskvärt om den praxis, som länsstyrelsen tillämpat och som framskapats
av ett verkligt behov, legaliserades, vilket i hög grad vore ägnat att underlätta
ett smidigt utbyggande av vägnätet i övre Norrland.
^ Under åberopande av vad sålunda anförts får länsstyrelsen hemställa, att
Eders Kungl. Majit ville låta vid vad i saken förekommit bero samt vidtaga
åtgärder i syfte att åstadkomma sådan ändring i gällande väglag som
möjliggör enskild vägs övertagande till allmänt underhåll såsom ödebygdsväg.
Umeå i landskansliet den 25 januari 1941.
Underdånigst
G. ROSÉN.
S. A SWEDBERG.
— 245 —
Länsstyrelsens i Norrbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 104, § 23.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss av den 23 december 1940 på 1940 års
statsrevisorers anmärkning beträffande överförande av enskilda utfartsvägar
till allmänt underhåll såsom ödebygdsvägar får länsstyrelsen i underdånighet
anföra följande.
Genom cirkulärskrivelse lill vederbörande län hava statsrevisorerna införskaffat
uppgifter rörande de särskilda fall, där anmärkta förfarandet kommit
ifråga. Enligt dessa uppgifter, som icke infordrats genom länsstyrelsen,
skulle i Norrbottens län under åren 1937—1940 dessa vägar utgöra il stycken
med en sammanlagd längd av 139,869 m. Med ledning av dessa data
har länsstyrelsen sammanställt ifrågavarande fall uti bifogade uppställning.1
Av denna framgår att vägarna under 2, 3 och 4 byggts av statens arbetslöshetskommission,
nr 5 av domänverket, nr 10 till övervägande delen av domänverket
(en mindre del av vägdistriktet) och nr 11 av statens järnvägsbyggnader.
Vägarna 3, 5, 10 och 11 sammanbinda tidigare byggda ödebygdsvägar
med varandra, vägen nr 4 utgör en direkt fortsättning på tidigare
byggd ödebygdsväg. vägen nr 2 utgör del av en såsom ödebygdsväg planerad
vägförbindelse Bodträskfors—Rödingsträsk. Av vägarna i, 6, 7, 8 och 9
hade de tre förstnämnda indömts på begäran av vederbörande vägdistrikt,
de två senare hava efter framställning från sakägarne och efter vägdistriktets
hörande intagits till allmänt underhåll såsom ödebygdsvägar. Beträffande
samtliga vägar som tillkommit enligt enskilda utfartsvägslagen gäller,
att de befunnits i en god standard, närmast motsvarande ödebygdsvägarnas,
och att de dessutom prövats uppfylla förutsättningarna för ödebygdsväg enligt
gällande väglag. Vad angår de sex först omförmälda vägarna (som utförts
av arbetslöshetskommissionen, domänverket och S. J. B.) så tillfredsställer
jämväl deras standard vad som fordras för ödebygdsväg, och deras
natur av förbindelsevägar mellan äldre ödebygdsvägar tycks jämväl rättfärdiga
deras indömande som ödesbygdsväg. I fråga örn A. K.-vägarna och domänverkets
vägar, vilka planerades i samråd med länsstyrelsen och byggts
såsom ödebygdsvägar, hänvisas för övrigt till bifogade handlingar.1
I samtliga 11 fallen har vägingenjören i länet tillstyrkt vägarnas indömande
som ödebygdsvägar. Vid prövning av frågor örn övertagande av enskild
väg till allmän har vägens beskaffenhet och dess betydelse för det allmänna
varit för länsstyrelsen avgörande, medan den blivande underhållsprocenten
lämnats utanför. Ilar sålunda vägens standard varit god och har
vägen befunnits i ett för den beräknade trafiken tillfredsställande skick samt
vägen prövats äga betydelse för det allmänna, så har densamma ansetts böra
(övertagas till allmänt underhåll, antingen såsom ödebygdsväg, därest förutsättningar
därför enligt väglagen varit för handen, eljest såsom landsväg.
Länsstyrelsen vill icke bestrida den formella felaktigheten i alt enskild väg
(överförts till ödebygdsväg och icke till landsväg, men länsstyrelsen kan icke
medgiva revisorernas anmärkning örn det för slaten oekonomiska i detta förfarande.
Låt vara alt underhållsbidraget för ödebygdsväg utgår med högre
procent än för landsväg, men landsvägarna tarva genom sin högre standard
ett underhåll av dyrbarare beskaffenhet än ödebygdsvägarna; vidare bör
1 F.j tiar avtryckt.
— 246 —
ihågkommas att de vägdistrikt det här gäller på grund av sin höga vägskatt
åtnjuta ett betydande utjämningsbidrag. Det förefaller länsstyrelsen att staten
i realiteten icke lider någon ekonomisk förlust genom att en i alla avseenden
typisk ödebygdsväg förklaras vara att hänföra till denna vägtyp först
sedan den blivit byggd med bidrag övervägande av enskilda medel; det vore
snarast önskvärt att väglagen ändrades så att ett sådant förfarande på något
sätt legaliserades, varigenom åtskilliga för landets uppodling och för samfärdseln
behövliga och viktiga vägar kunde — på sätt som nu skett — komma
till stånd betydligt tidigare än örn vanliga vägbyggnadsmedel måst inväntas
för deras tillkomst. — Ett visst instämmande i denna uppfattning har
länsstyrelsen trott sig få utläsa ur väg- och vattenbyggnadsstyrelsens behandling
av de fall av anmärkta förfarandet, som genom den författningsenliga
anmälan bragts under kungl, styrelsens skärskådande. I skrivelse den 30
december 1940 förklarar sålunda kungl, styrelsen att dess granskning föranlett
anmälan till kungl, kommunikationsdepartementet i tre skilda fall, av
vilka tydligen icke något avser Norrbottens län.
I vart fall har länsstyrelsen vid prövning av förevarande ärenden främst
haft för ögonen det slag av väg enligt allmänna väglagen, vartill vägen i fråga
skulle för framtiden hänföras, och icke den bidragsprocent varmed staten
skulle bidraga till underhållet.
Luleå i landskansliet den 18 januari 1941.
Underdånigst
D. HANSÉN.
R. SUNDBERG.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers utlalande del I, sid. 104, § 23.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening måste Kungl. Maj:ts beslut
den 9 augusti 1940, innebärande att länsstyrelse icke äger att jämlikt
gällande bestämmelser förändra enskild väg till ödebygdsväg, komma att föranleda
förnyad prövning av samtliga de fall, där länsstyrelse meddelat utslag
örn enskild vägs intagande till allmänt underhåll såsom ödebygdsväg,
utan att särskida statsmedel till vägens ombyggnad såsom ödebygdsväg blivit
anvisade. I konsekvens härmed måste även upplagas till förnyad prövning
de fall, där länsstyrelse beslutat om förändring av bygdeväg eller landsväg
till ödebygdsväg.
Ifrågavarande ödebygdsvägar kunna därvid antingen uttagas ur allmänt
underhåll eller, då fråga är örn väg, som prövas nödig för allmänna samfärdseln,
förändras till landsväg.
Då det ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bland annat att
lämna försvarsstaben och rikets allmänna kartverk uppgifter om förändringar
i det allmänna vägnätet, har styrelsen hos berörda länsstyrelser anhållit
om avskrifter av de beslut, vartill denna omprövning föranleder.
— 247 —
I detta ärendes slutliga handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit
byråcheferna Valsinger och von Segebaden.
Stockholm den 18 januari 1941.
Underdånigst
NILS BOLINDER.
E. G. BRAUNE.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 108, § 24.
Till Konungen.
Genom remiss den 23 december 1940 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940 församlade
revisorer under § 24 av sin berättelse anfört angående sociala förmåner med
mera till vägdistriktens personal och arbetare.
Med anledning härav får styrelsen, med remissaktens återställande, i underdånighet
anföra följande.
Styrelsen har i cirkulär och skrivelser till vägdistrikten utfärdat normerande
bestämmelser angående bland annat avlöning, dyrtidstillägg, tjänstepension
och ersättning under militärtjänstgöring. Dessa bestämmelser avse. i
huvudsak arbetsledarepersonalen; beträffande arbetarna — vilkas villkor ju
regleras genom kollektivavtal och för vilkas pensionering statsbidrag icke
utgår — är det endast bestämmelserna örn ersättning under militärtjänstgöring
som gälla.
De sålunda meddelade bestämmelserna hava med hänsyn till den kommunala
självbestämningsrätten allenast kunnat givas den formen, att styrelsen
meddelat att statsbidrag må utgå högst till kostnad, som håller sig
inom för varje särskilt fall angivna gränser. Något åläggande för vägdistrikten
att i olika avseenden tillgodose den berörda personalen med vissa bestämda
förmåner har således icke ansetts kunna ifrågakomma.
Styrelsen har sig väl bekant, att personalen inom de skilda vägdistrikten
blivit mycket olika tillgodosedd i nu förevarande avseenden. Denna omständighet
är emellertid enligt styrelsens mening mycket förklarlig, då man betänker,
alt hithörande angelägenheter handhavas och avgöras av 170 olika
självständiga kommunala enheter, vägdistrikten, som beträffande ekonomiska
och andra på frågan inverkande förhållanden sinsemellan förete
mycket stora skiljaktigheter. Det är sålunda icke möjligt att inom en sådan
mångfald kommunala enheter kunna förvänta en samstämmande uppfattning
örn vad som är skäligt eller icke beträffande löner och andra dylika
förmåner. Ett distrikt kan anse en vägmästarelön på 3,000 kronor vara rikligen
tilltagen, under det ett annat måhända angränsande distrikt finner en
sådan lön vara för låg. Även vid bestämmande av pensionsförmåner och
andra avlöningsvillkor visa sig ofta synnerligen skiljaktiga uppfattningar.
Enligt styrelsens mening kan någon verklig enhetlighet på förevarande
område icke ernås med mindre statsmakterna besluta för vägdistrikten tving
-
— 248 —
ande föreskrifter, vilket skulle innebära att den kommunala självbest ämningsrätten
i hithörande avseenden skulle upphävas. Med hänsyn härtill och
då frågan om vägväsendets förstatligande inom en nära framtid torde bliva
föremål för statsmakternas bedömande, synes revisorernas förslag icke för
närvarande böra föranleda någon åtgärd.
I detta ärendes slutliga handläggning har, förutom undertecknade, deltagit
byråchefen Valsinger.
Stockholm den 15 januari 1941.
Underdånigst
NILS BOLINDER.
E. G. BRAUNE.
Statens väginstituts
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 109, § 25.
Till Konungen.
Direktionen för statens väginstitut får härmed avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1940 församlade revisorer under § 25 i sin berättelse
anfört angående statens väginstitut.
Revisorerna ha funnit anmärkningsvärt, att särskild arbetsordning ännu
icke blivit fastställd för arbetet inom institutet och för dess personal. Anledningen
till att arbetsordning icke blivit fastställd har varit, att direktionen
ansett sig böra dessförinnan vinna erfarenhet örn institutets nya arbetsförhållanden.
I avvaktan härpå ha hithörande frågor ordnats på sätt nedan
angives.
Arbetet inom institutet i dess nya form kunde ej organiseras förrän inflyttning
skett i institutets nybyggnad samt utrustning med tekniska hjälpmedel
ernått viss omfattning. Inflyttning i nybyggnaden skedde i november månad
1939. Arbetet med utrustning och inre organisation pågick inpå våren 1940
och är ännu icke helt avslutat. På grund av rådande exceptionella förhållanden
har nämligen en del förskjutningar i det interna arbetet uppstått. Institutets
chef inkallades till militärtjänstgöring den 7 dec. 1939 och är fortfarande
inkallad. Vidare ha två av institutets tre avdelningschefer varit inkallade
i militärtjänst, den ene, som vanligen uppehåller överingenjörsbefattningen
vid chefens frånvaro, under c:a 8 månader, den andre under c:a 3
månader. Arbetet inom institutet har emellertid, i avvaktan på arbetsordningens
utarbetande, reglerats genom av överingenjören på direktionens uppdrag
utfärdade föreskrifter. De av överingenjören utfärdade föreskifterna
äro följande:
den 30 maj 1939: Instruktion för kassakontrollanten vid statens väginstitut
(bil. 1);
den 30 juni 1939: Instruktion för kansliskrivaren och registratorn (bil. 2);
Instruktion för kansli- och ritbiträde samt kontorsbiträden (bil. 3);
Instruktion för förste verkmästaren (bil. 4):
Instruktion för personal inom verkstäderna (bil. 5);
den 14 juli 1939: Föreskrift beträffande attestering och utbetalning av räkningar
(bil. 6);
— 249 —
Instruktion nr 1 för väginstiiutets inre tjänst (bil. 7);
den 27 mars 1940: Instruktion för vakt vid statens väginslitut (bil. 8);
den 3 april 1940: Ordningsföreskrifter för statens väginstitut (bil. 9).
Det har varit direktionens avsikt att, så snart arbetsförhållandena vid institutet
blivit normala och tillräcklig erfarenhet örn arbetet vunnits, i en särskild
arbetsordning fastställa föreskrifter för arbetet inom institutet och för
dess personal. Direktionen kommer att föranstalta om att denna fråga upptages
till behandling, så snart överingenjören återvänt från militärinkallelsen.
Riksdagsrevisorerna ha vidare framställt vissa anmärkningar mot sättet
för granskningen av institutets utbetalningar. Granskningen av väginstitutets
utbetalningar sker i enlighet med överingenjörens föreskrift den 14 juli 1939
beträffande attestering och utbetalning av räkningar och tillgår så, att räkningarna
undergå realgranskning och attestering av vederbörande avdelningschefer
före sammanställning i en ^anordning. Avdelningscheferna signera
räkningarna under angivande av det belopp, som attesteras. Till följd av militärinkallelserna
lia under räkenskapsåret 1939/40 även andra befattningshavare
än de ordinarie avdelningscheferna under vissa tider, i egenskap av
avdelningschefernas ställföreträdare, realgranskat räkningar. Kassakontrollanten
har verkställt siffermässig granskning dels av räkningarna, dels av
den utanordning, vari räkningarna sammanställts. Först härefter har överingenjören
verkställt utanordningen. Reseräkningar realgranskas på samma
sätt som övriga räkningar av vederbörande avdelningschef. Överingenjören
ansvarar själv för nödvändigheten av sina egna tjänsteresor och realgranskar
i enlighet därmed samhörande räkningar. Kassakontrollanten granskar därpå
siffermässigt reseräkningarna.
Kassakontrollanten har ursprungligen icke påtecknat själva räkningarna i
samband med sin utförda granskning. Detta har sedermera ändrats, så att
han, i samband med sin utförda granskning, numera signerar såväl räkningar
som utanordn ingar.
Stockholm den 17 januari 1941.
Underdånigst
Statens väginstitut
NILS BOLINDER.
Härtill 9 st bilagor.1
Slen Hallberg.
Svenska vägföreningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 109, § 26.
Till Konungen.
Sedan Kungl. Majit genom remiss den 23 december 1940 lämnat svenska
vägföreningen tillfälle att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer
under § 26 av sin berättelse anfört angående Svenska vägföreningen,
får föreningen härmed anföra följande.
1 E] här avtryckta.
— 250 —
Vägföreningen har under en följd av år haft förmånen att åtnjuta statsbidrag
för uppehållande av viss del av föreningens verksamhet. Bidraget har
under de sista åren uppgått till högst 20,000 kronor, under det att detsamma
tidigare utgick med väsentligt större belopp, exempelvis under åren 1927,
1928 och 1929 med respektive 33,000, 33,000 och 30,000 kronor per år. Föreningen
har i sparsamhetens intresse självmant minskat sina ansökningar om
statsbidrag i den mån föreningen har funnit, att dess strävanden ha lett fram
till goda resultat eller då vissa dess arbetsuppgifter övertagits av de statliga
eller kommunala vägorganen, i samband med den större stadga, som vägorganisationen
undan för undan har vunnit under den långa följd av år, som
föreningen sökt verka till de svenska vägarnas förbättring.
Enligt de bestämmelser, som utfärdats, har statsbidraget till föreningen
under de senaste åren skolat utgå till »vägdagar, kurser i tjälskadeskydd och
grusvägsunderhåll ävensom föredrag rörande vägväsendet samt studieresor».
Tidigare utgick bidraget till i huvudsak samma ändamål, dock voro kurserna
då av mindre specialiserad art och avsågo bl. a. utbildning av fackmän i vägunderhåll.
Revisorerna anmärka nu till en början, att »kurser och vägdagars konto»
har belastats med utgifter, vilka enligt revisorernas uppfattning ej bort bestridas
med statsmedel, samt vidare, att det icke tydligt framgår av räkenskaperna,
till vilka ändamål statsbidraget har använts. Kontot har, säga revisorerna,
belastats med löner åt den hos föreningen anställda personalen
med ett belopp, som uppgår till 37 procent av samtliga utgående löner, med
andel i kontorshyra samt viss del av arvoden åt kassaförvaltare och sifferrevisor
m. m.
Vägföreningen anser det uppenbart, alt dess verksamhet även i vad den
berör vägdagar, kurser o. s. v. icke kan drivas utan att föreningen besitter en
fortlöpande expedition med ett antal fast anställda biträden. Under vissa delar
av året tages expeditionen nästan helt i anspråk för kursverksamheten,
och under andra delar av året utgör expeditionens befattning med kursverksamheten
och liknande blott en mindre del av dess arbete. Föreningen har
därför ansett det vara fullt i sin ordning, att kursers och vägdagars konto eller
det konto, vars utgifter huvudsakligen bestridas med statsbidraget, belastas
med den andel av den totala kostnaden för expeditionen (inberäknat personallöner,
hyra m. m.), som ungefärligen proportionellt motsvarar kostnaden
för kurser och vägdagar i förhållande till föreningens totala utgifter. Häruti
torde även böra ingå en del av pensionsförsäkringskostnaden, såsom varande
en i tiden framflyttad avlöningspost, ävensom kostnader för porto och telefon.
Sådana poster som hyra, telefon o. dyl. måste emellertid av praktiska
skäl fördelas pro rata parte. Föreningens bokföring är mycket detaljerad
och torde enligt föreningens uppfattning vara fullt överskådlig. Varje utgiftspost
är littererad, så att ingen svårighet föreligger att för olika poster utröna
det konto, på vilket posten har bokförts.
Föreningen vill framhålla, att, såvitt nu kan utrönas, har beräkningssättet
för uppdelningen av expeditionskostnaderna varit densamma under hela den
tid, som föreningen har åtnjutit statsbidrag, utan att denna kostnadsfördelning
vid tidigare revisioner har föranlett någon erinran.
Då detta måhända icke varit bekant för revisorerna, vill föreningen erinra
därom, att till kursverksamheten har hört utgivande av läroböcker i olika
delar av vägtekniken. Detta arbete, som utgör ett led i kursverksamheten,
har pågått praktiskt taget varje år under de senaste åren. I början av år 1940
utkom en sådan lärobok, på vilken arbetet hade pågått även under år 1939.
Hela det rutinmässiga redaktionsarbetet för dessa läroböcker påvilar vägföreningens
expedition och orsakar densamma ett mycket stort arbete.
251 —
Föreningen vill särskilt framhålla, att det endast med iakttagande av den
yttersta sparsamhet och starkaste begränsning av alla utgifter har varit möjligt
att överhuvud taget uppehålla verksamheten och, framför allt, att fylla
även det villkor för statsbidragets utfående, som ligger uti utgivandet av en
tidskrift, Svenska vägföreningens tidskrift. Trots att tidskriftens läsekrets
måste sägas vara stor för svenska förhållanden, är det förbundet med högst
betydande ekonomiska svårigheter att i ett så litet land som Sverige utgiva
en prisbillig tidskrift med ett så rikhaltigt och gediget och för vägväsendet så
värdefullt vägtekniskt innehåll som, enligt vad från flera håll betygats, utmärker
tidskriften.
För den händelse, alt statsmakterna med anledning av revisorernas erinringar
skulle komma att uppställa föreskrifter vid lämnande av eventuellt
ytterligare bidrag åt vägföreningen av den innebörd, att de skulle minska föreningens
möjlighet att med statsbidraget täcka nödvändiga utgifter för expedition
m. m. för fullgörande av de med statsbidraget förknippade skyldigheter,
måste föreningen, såvitt den nu kan bedöma, allvarligt överväga, huruvida
det kan bliva möjligt att fortsätta med kursverksamheten. Enligt föreningens
uppfattning kan denna verksamhet, särskilt i vad den avser specialkurser
för vägmästare och jämställda i vägdistriktens tjänst, dock icke nedläggas
utan skada för vägväsendet. Örn föreningen bleve urståndsatt att anordna
kurserna, kan det .starkt ifrågasättas, huruvida icke den statliga centrala
vägmyndigheten bleve nödsakad att övertaga dem, varvid kostnaden för
statsverket säkerligen icke bleve lägre än den hittillsvarande.
Revisorerna ha påpekat, att föreningen i samband med firandet av sitt 25-årsjubileum har fört kostnaden, c:a 165 kronor, för två styrelseledamöters
resa till Stockholm på statsbidraget. Föreningen vill härtill anföra, att jubileet
var ordnat som en s. k. vägdag med vägtekniska föredrag och vägstudieresa
samt att föreningen under en lång följd av år har ansett det skäligt att
föra kostnaden för styrelseledamöternas resor för bevistande av vägdagar på
statsbidraget. Även denna åtgärd har vid tidigare revisioner lämnats utan
erinran.
Revisorerna anse vidare, att kostnaderna för kurser och föredrag varit
alltför höga. Vägföreningen vill bestämt bestrida detta. Föreningen har i
sina berättelser upprepade gånger framhållit, att kostnaden för föreningens
fortsättningskurser med nödvändighet måste bliva förhållandevis hög. Vägföreningens
kurser äro, vågar föreningen påstå, säregna i sitt slag, och vid
dem går praktiskt vägarbete med långa och omfattande exkursioner hand i
hand med undervisningen på lärorummet med dithörande omfattande laborationer.
Till lärare vid sina kurser har föreningen stödsc strävat att erhålla
endast de mest kvalificerade personer, som slått att anställa. Främst gäller
detta fortsättningskurserna, vare sig de lia avsett halvpermanenta vägbeläggningar
eller tjälskadeskydd och grusvägsunderhåll. Lärarna vid dessa kurser
ha varit högskolehildade ingenjörer eller därmed jämförliga personer,
alla med omfattande praktisk och teoretisk erfarenhet. Arvodena måste tydligen
i sådant fall bliva förhållandevis höga, särskilt som undervisningen
kräver betydande förarbeten.
Revisorerna påtala vidare verksamheten under första halvåret 1040, under
vilket en planerad specialkurs på grund av kriget hade måst inställas, och
varunder föreningens verksamhet även i övrigt hade varit förhållandevis
ringa. Det måste enligt föreningens uppfattning bliva mycket missvisande
att draga slutsatser enhart från ett halvår, då på grund av omständigheter
helt utanför föreningens kontroll dess arbete hade måst inskränkas och den
huvudsakliga verksamheten förläggas till det ifrågavarande årets senare hälft.
Det har också varit ofrånkomligt att vissa förarbeten för kurser, som icke
— 252
kommit till utförande, dragit kostnader. Då man utgår från att en tillfälligt
inställd verksamhet kommer att återupptagas, kan givetvis icke föreningens
expedition vare sig helt indragas eller i någon mera avsevärd mån minskas.
Ehuru föreningens räkenskaper för kalenderåret 1940 ännu icke ha avslutats,
kan dock meddelas, att under det året kommer sannolikt icke mera än ungefär
halva det föreningen tillerkända statsbidraget att tagas i anspråk, c:a
10,000 kronor i stället för högst 20,000 kronor.
Revisorerna anmärka till sist, att föreningen debiterat statsbidraget ett belopp
om c:a 300 kronor, avseende representation vid dess 25-årsjubileum.
Föreningens representationskostnader ha tidigare, såvitt nu kan utrönas,
aldrig påförts det statsbidragsberättigade kontot, och att så skedde denna
gång, berodde på de alldeles särskilda omständigheter, som sammanhängde
med högtidlighållandet av denna märkesdag. Det ansågs nämligen påkallat,
att till jubileet inbjuda cheferna för de nordiska grannlädernas statliga vägväsende
och andra inom dessa länders vägväsende framstående personer. På
grund av därmed sammanhängande omständigheter blevo föreningens kostnader
förhållandevis stora och betungande för dess egna medel, och föreningen
ansåg det på denna grund rimligt att bokföra dessa kostnader såsom
skett. Givetvis kunna andra skäl tala för att beloppet icke bort belasta statsbidraget.
Stockholm den 18 januari 1941.
Underdånigst
Svenska vägföreningen.
G. MALM.
Einar Nordendahl.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 112, § 27.
Till Konungen.
Till åtlydnad av Kungl. Maj:ts remiss den 20 december 1940 får riksräkenskapsverket
härmed avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad
riksdagens senast församlade revisorer under § 27 i sin berättelse angående
statsverket anfört rörande det statliga revisionsväsendet.
Revisorerna hava, bland annat, påtalat vissa avigsidor hos anmärkningsprocessen
och det på anmärkningsprocessen grundade skriftliga anmärkningsförfarandet
samt framhållit det gällande granskningsförfarandets ensidigt
kamerala och formella inriktning. I anslutning härtill hava revisorerna
uttalat önskvärdheten av att anmärkningsförfarandet förenklades, att granskningen
komme att ske även ur allmän ekonomisk synpunkt samt att revisionsverksamheten
i allmänhet gåves en mera positiv innebörd än för närvarande
och sålunda mera inriktades på en övervakande och rådgivande
verksamhet i syfte att förebygga felaktigheter.
Ehuru de av revisorerna åberopade förhållandena i allmänhet angivits
vara i stort sett tillämpliga även på de s. k. specialrevisionerna, hava revisorernas
undersökning och uttalanden närmast anknutits till den av riksräken
-
253 —
skapsverket utövade revisionsverksamheten. På grund härav kommer riksräkenskapsverket
i det följande att behandla frågan med utgångspunkt helt
från dess innebörd i avseende på ämbetsverkets verksamhet.
Riksräkenskapsverket anser sig böra i stort sett vitsorda vad revisorerna
anfört om de i vissa avseenden menliga följderna av att själva anmärkningsprocessen
är omständlig och tidsödande. Emellertid vill riksräkenskapsverket
framhålla, att av antalet utfärdade anmärkningar omkring hälften normalt
föranleder, att det anmärkta beloppet utan vidare inlevereras, medan
en avsevärd del av de övriga brukar nöjaktigt förklaras och endast återstoden
behöver bliva föremål för utslag från riksräkenskapsverkets sida. Då
det gäller att utreda förutsättningarna för eli snabbare anmärkningsförfarande
över huvud taget, skulle det likväl ligga närmast till hands att först ingå på
frågan örn möjligheterna att ernå en förenkling av anmärkningsprocessen.
Denna fråga sammanhänger emellertid bland annat med den delvis svävande
frågan örn det s. k. redogöraransvaret. Den är dessutom med hänsyn
till de frågor av organisatorisk innebörd, som den måste leda in på, av så
vittutseende art. att riksräkenskapsverket anser sig ej böra här närmare ingå
på densamma. Riksräkenskapsverket vill allenast såsom sin mening uttala, att
en verkligt rationell ordning i förevarande avseende näppeligen kan ernås
utan att uppkomna tolkningstvister i löneärenden för definitivt avgöx-ande
direkt hänskjutas lill en för ändamålet inrättad särskild lönedomstol, vari
det slatliga anställningsförhållandets tvenne parter äro företrädda.
Ämbetsverket får emellertid i detta sammanhang framhålla önskvärdheten
av att kammarrättens utslag i anmärkningsmål av mera allmän, prejudicerande
betydelse meddelas utan dröjsmål. Med nuvarande ordning kunna eventuella
anmärkningsanledningar av visst slag hopa sig i stort antal under ett
par års tid eller mera i avbidan på att principfrågan skall avgöras genom utslag
i ett i kammarrätten vilande mål. Under samma tid hava redogörare och
myndigheter att i otaliga enskilda fall taga ståndpunkt till samma fråga,
vars tillämpning berör kanske tusentals enskilda befattningshavare. Det säger
sig självt, att en sådan ordning icke är rationell. En väsentlig ändring till det
bättre skulle enligt riksräkenskapsverkets åsikt kunna ernås genom en så
enkel reform som att kammarrätten med förtursrätt prövade besvär i anmärkningsmål
i sådana fall, då riksräkenskapsverket med hänsyn till den
särskilda betydelsen ur förut berörda synpunkter av ett snabbt avgörande
hemställt härom.
Nyssberörda i och för sig oformliga ordning kompliceras ytterligare därigenom,
alt det står en statlig befattningshavare öppet att vid allmän domstol
anhängiggöra talan gentemot staten angående löneförmåner. Det kan enligt
riksräkenskapsverkets mening ifrågasättas, om icke till ernående av en
mera ändamålsenlig ordning en ändring härvidlag borde komma till stånd.
Riksräkenskapsverket kommer emellertid med hänsyn till det tidigare anförda
att begränsa sill: uttalande lill att avse möjligheterna att inom ramen
av gällande regler för anmärkningsprocessen genomföra vissa åtgärder
i den riktning revisorerna antytt.
Riksräkenskapsverket delar i princip den av revisorerna framförda uppfattningen,
ali revisionen mera än för närvarande bör inriktas på rättelser
till framtida iakttagande. Med utgångspunkt härifrån finner riksräkenskapsverket
det vara motiverat, att en viss beskärning av anmärkningsförfarandet
genomföres, nämligen på så sätt, att under vissa förutsättningar antingen ej
ut ställes någon anmärkning utan i stället föranstaltas örn rättelse för framtiden
eller, örn anmärkning utställes, denna endast skall avse förhållandena
under exempelvis sista året. Ämbetsverket vill i delta sammanhang erinra,
all gällande instruktion för riksräkenskapsverket (1939:-188) medger, att an
-
— 254 —
märkning må förfalla, därest den rör sig om belopp av ringa storlek eller
ärendets fortsatta handläggning anses vålla mera arbete och kostnad än som
motsvarar det belopp, varom är fråga (§ 21 mom. 1). Vid fattande av beslut
härom skall emellertid hänsyn tagas till sådana omständigheter som örn beloppet
representerar en tid efter annan återkommande utgift, örn i en och
samma räkenskap förekommer mer än en dylik utgift eller om principiella
skäl till anmärkning kunna anses föreligga. Vidare må ersättningsanspråk
kunna eftergivas, om anmärkt åtgärd finnes hava varit ur det allmännas synpunkt
gagnelig eller skälig eller om eljest särskilda skäl föreligga (§21 mom.
2). Möjlighet att inskränka själva anmärkningsförfarandet i den riktning, som
sålunda antytts, torde enligt riksräkenskapsverkets åsikt kunna beredas genom
en ytterligare utvidgning av rätten att låta anmärkning förfalla i samband
med att åtgärder vidtagas för ernående av korrekt medelsdisposition
för framtiden.
Revisorerna hava framhållit såsom önskvärt, att det formella anmärkningsförfarandet
i det enskilda fallet såvitt möjligt ersättes med enklare åtgärder
för åvägabringande av rättelse. Enligt revisorernas mening borde vederbörande
myndighet i många fall kunna genom tillsägelser eller föreskrifter
av mera allmän räckvidd åläggas att själv vidtaga erforderliga rättelser
av viss innebörd. Härigenom skulle s. k. serieanmärkningar och följdanmärkningar
kunna inbesparas. Kontrollen över att rättelse verkligen vidtoges
skulle utövas av riksräkenskapsverket, men härför skulle ej erfordras
så kvalificerad arbetskraft som för anmärkningsförfarandet. Riksräkenskapsverket
anser sig böra framhålla, att en viss begränsning finnes i fråga örn
möjligheten att i det enskilda fallet vinna rättelse utan anmärkningsförfarande.
Sagda begränsning följer utan vidare av att anmärkningsprocessens
regler i sista hand bliva tillämpliga och att enligt dessa riksräkenskapsverkets
revison utgör ena parten i det eventuella anmärkningsmålet, som, efter
det riksräkenskapsverkets utslag fallit, utan undantag kan från den förklarande
partens sida fullföljas till kammarrätten. Vad nu särskilt beträffar det tidigare
antydda sättet för ernående av rättelse genom medverkan av vederbörande
myndighet, torde ett dylikt förfarande i vissa fall kunna visa sig ändamålsenligt.
Någon befogenhet för riksräkenskapsverket att ålägga myndigheterna
att tillämpa en viss tolkning av gällande bestämmelser rörande utbetalningar
av löner och dylikt förefinnes emellertid ej.
Enligt revisorernas åsikt böra revisionsverken i större utsträckning än för
närvarande sker inrikta sin verksamhet på att förebygga felaktigheter, varigenom
anledningarna till anmärkningar automatiskt skulle komma att minska.
Revisorerna hava i detta sammanhang berört den befogenhet, som numera
tillagts riksräkenskapsverket, att på förfrågan meddela erforderliga upplysningar
beträffande tolkning av författningsföreskrifter m. m. och understrukit
det önskvärda i alt den direkta kontakten mellan redogörarna och
revisionsmyndigheten vidgades och ytterligare fördjupades. Särskilt betydelsefullt
har det emellertid synts revisorerna, att en effektiv övervakning
komme till stånd däröver, alt nya författningar och erforderliga tillämpningsföreskrifter
omedelbart komma till vederbörandes kännedom och från
början efterlevas.
Riksräkenskapsverket vill med anledning härav framhålla följande. Då i
1939 års instruktion för riksräkenskapsverket intogs bestämmelser örn skyldighet
för vissa ämbetsverkets tjänstemän att besvara till verket inkomna
förfrågningar samt meddela upplysningar och anvisningar i frågor, som beröra
riksräkenskapsverkets granskande och kontrollerande verksamhet och
avse tillämpningen av bland annat gällande föreskrifter, innebar detta en
avvikelse från den tidigare gällande regeln, att riksräkenskapsverket ej lärn
-
— 255
Hade upplysningar i sådana frågor, som sedermera kunde komma att bliva
föremål för ämbetsverkets prövning i anmärkningsväg.
En liknande frågeverksamhet har emellertid även tidigare förekommit
inom statsförvaltningen. Sålunda må erinras om bestämmelserna i § 5 kungörelsen
den 2 december 1921 (nr 685) angående beslutanderätten i vissa
frågor örn fastställelse av löneklass och tillerkännande av ålderstillägg av innebörd
att, där tvekan uppkomme angående tillämpningen av bestämmelser
i de ämnen, som i kungörelsen avses, utlåtande finge inhämtas från statskontoret.
1 skrivelse nr 171 framhöll 1922 års riksdag angelägenheten av
att för större enhetlighets vinnande genom cirkulär till vederbörande verk
och myndigheter uttryckligen inskärptes dessas ovillkorliga åliggande att i
varje fall, då någon som helst tvekan kunde uppstå om den rätta tolkningen
av bestämmelserna, inhämta statskontorets och eventuellt vederbörande lönenämnds
yttrande. I utlåtande den 3 juni 1922 anförde statskontoret bland
annat, att det, till förekommande av att arbetsbördan hos allmänna civilförvaltningens
lönenämnd i alltför hög grad ökades, finge anses tillräckligt, att
ett bemyndigande lämnades statskontoret att, då verket så funne lämpligt,
inhämta lönenämndens yttrande, som därefter vid besvarandet från statskontorets
sida av inkommen förfrågan kunde delgivas verk eller myndighet,
som framställt förfrågningen. Vad riksdagen avsett nied sitt uttalande i fråga
örn bestämmelsernas enhetliga tillämpning, syntes statskontoret bliva bäst
tillgodosett genom ett sådant förfaringssätt. Genom cirkulär den 22 december
1922 förordnade Kungl. Maj:t, att i varje fall, då hos ämbetsverk, myndighet,
anstalt eller styrelse vid behandling av frågor örn fastställelse av
löneklass eller om tillerkännande av ålderstillägg tvekan uppstode angående
rätta tillämpningen av författningsbestämmelserna, utlåtande skulle inhämtas
från statskontoret.
Beträffande den omfattning, i vilken myndigheterna ansett sig böra från
statskontoret inhämta yttrande i spörsmål rörande löneklassplacering, må
erinras örn vad 1939 års statsrevisorer anfört härom. Enligt av revisorerna
från statskontoret införskaffade uppgifter hade under tiden från och med
ikraftträdandet av ovannämnda cirkulär den 22 december 1922 till och med
den 30 juni 1939 av statskontoret avgivits yttranden beträffande sammanlagt
356 förfrågningar. Härav hade 29 yttranden i löneklassärenden föranletls
av förfrågningar av Överståthållarämbetet och 12 länsstyrelser. Att
myndigheterna i så obetydlig utsträckning inhämtat statskontorets yttrande,
torde enligt revisorerna ofta kunna förklaras av den restriktiva ståndpunkt,
som statskontoret med rätta intagit i förevarande spörsmål. Den omständigheten
att kammarrätten i vissa fall ogillat den uppfattning, statskontoret i
sina yttranden givit uttryck åt, torde enligt vad revisorerna framhållit också
hava bidragit lill att myndigheterna icke ansett sig hava anledning att anlita
statskontorets sakkunskap på området.
Den i riksräkenskapsverket sedan 1939 tillämpade upplysningsverksamheten,
som bestått i besvarande av till verket eller dess tjänstemän inkomna
förfrågningar, har till övervägande delen avsett tillämpningen av författningar
avseende de allmänna läroverken. Beträffande frågeverksamhetens
hittillsvarande omfattning må nämnas, att å andra revisionskontoret, som
omhänderhar granskningen av, bland annat, nämnda undervisningsanstalters
räkenskaper, linder år 1910 diarieförts 89 skriftliga förfrågningar. Å övriga
revisionskontor hava under samma år skriftligen besvarats 32 förfrågningar,
därav 3 från länsstyrelser.
Genom nådigt brev den 21 januari 1911 har riksräkenskapsverket anbefallts
alt på sätt, som finnes lämpligt, fästa vederbörande redogörares uppmärksamhet
å möjligheten afl erhålla upplysningar och anvisningar i till
-
— 2u6 —
lämpningsfrågor samt å angelägenheten av att denna möjlighet anlitas, där
tvekan uppkommer rörande tolkningen av gällande föreskrifter. I anledning
härav har riksräkenskapsverket i cirkulärskrivelse denna dag lämnat vederbörande
myndigheter meddelande härom.
Rätten att på begäran erhålla upplysningar från riksräkenskapsverket i tolkningsfrågor
lärer närmast avse myndigheter eller redogörare hos myndigheter,
som avgiva räkenskap till ämbetsverket. Ehuru det också måste anses
vara en riktig princip, att enskilda befattningshavare eller andra, vilkas rätt
kan vara beroende av vederbörande myndigheters eller redogörares författningslillämpning,
ej skola äga rätt att själva framställa förfrågningar
och få dessa besvarade måhända utan vederbörande redogörares vetskap,
kunna starka skäl anföras för att dylik rätt skall tillerkännas
även vissa andra slag av redogörare än sådana redogörare i egentlig mening,
som nyss avsetts. Tidigare har framhållits, att flertalet förfrågningar
avsett de allmänna läroverken. Kommunala undervisningsanstalter,
vilka icke avgiva räkenskap till riksräkenskapsverket, synas med nuvarande
regler sakna uttrycklig rätt att erhålla upplysningar beträffande de
likartade författningsbestämmelser, som de hava att tillämpa. Samma är
förhållandet beträffande folkskoleväsendet. I senare fallet gäller det dock
handhavandet av statsmedel till sammanlagt betydligt större belopp än i
fråga örn övriga undervisningsanstalter. Även om skolstyrelserna ej äro redogörare
i vanlig mening, hava de att träffa avgöranden i ett stort antal lönespörsmål.
Det förhållandet, att skolanslagen redovisas i länsstyrelsernas
räkenskaper och ej av skoldistrikten direkt till riksräkenskapsverket, kan ej
förminska önskvärdheten av en från början riktig författningstillämpning
från skolstyrelsernas sida. Det bör i detta sammanhang ej förbises, att länsstyrelsernas
granskning av skoldistriktens räkenskaper i samband med utanordnandet
av medel från riksstatsanslagen sker först långt i efterhand. Del
naturliga synes därför vara, att i dessa och liknande fall — även om detta
innebär ett avsteg från vad som bör vara huvudregeln — förfrågan skall
kunna göras direkt hos riksräkenskapsverket. I sådan riktning måste även de
uttalanden anses peka, som gjorts av de särskilda sakkunniga, vilka den 13
juni 1938 framlade betänkande och förslag angående skolöverstyrelsens organisation
(SOU 1938:14).
Ett förfaringssätt, sådant som det redan tillämpade, varigenom riksräkenskapsverket
på förhand genom besvarandet av framställda förfrågningar
binder sig för en viss tolkning av en författningsföreskrift, måste ofrånkomligt
vara förenat med vissa risker.
Härvid är först och främst att märka, att samma fråga senare kan komma
att bliva föremål för kammarrättens prövning, varvid kammarrättens utslag
kan gå i annan riktning. Detta kan givetvis bliva fallet, även örn riksräkenskapsverkets
uppfattning kommit till uttryck i ett utslag. Men då ett utslag
föreligger, torde frågan i tveksamma fall i anslutning härtill regelmässigt
dragas under kammarrättens prövning. Därest förhandsutlåtandena skola vara
bindande för revisionens verksamhet, föreligger däremot en viss risk för att
en tolkning, som grundar sig på ett förhandsutlåtande från riksräkenskapsverkets
sida, ostört skall vinna allmän omfattning, ehuru den genom ett
senare kammarrättsutslag i en och samma principfråga visar sig icke hava
varit tillräckligt snäv. Frågan kan ju ock besvärsvägen dragas inför kammarrätten
från någon specialrevision, för vilken riksräkenskapsverkets ställningstagande
ej är bindande, eller av kammarrätten bedömas i samband
med prövningen av besvär, som anförts av enskilda befattningshavare. Ett
drastiskt exempel på sådana konsekvenser av ett förhandsutlåtande utgör
den fråga örn löneklassplacering inom tullverket, som avhandlas i propo
-
— 257 —
sition nr 39 till 1940 års urtima riksdag. Alltsedan generaltullstyrelsen år
1923 inhämtat statskontorets utlåtande beträffande tillämpningen å tullverkets
personal av föreskrifterna i 11 § 1 mom. avlöningsregleinentet den 22
juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk,
tillhörande den civila statsförvaltningen, hade generaltullstyrelsen i sina
beslut rörande löneklassplacering följt de anvisningar, som statskontoret i
anledning härav meddelat. I motiveringen till vissa utslag år 1940 gav emellertid
kammarrätten uttryck åt en ståndpunkt, som innebar en i vissa avseenden
snävare tolkning än den generaltullstyrelsen på grundval av statskontorets
utlåtande tillämpat. En omräkning i enlighet med denna snävare tolkning
skulle medföra, att befattningshavare till stort antal bomme att erhålla
sämre ställning i löneturshänseende, varjämte den skulle föranleda ett betydande
arbete och med säkerhet giva upphov till ett stort antal tolkningstvister.
På grund härav hade generaltullstyrelsen hemställt hos Kungl. Majit, att
vid gjorda löneutbetalningar finge bero och att vid framtida beslut om löneklassplaceringar
någon omräkning av de tidigare gjorda ej skulle behöva
ske i andra läll än då vederbörande tjänsteman påkallade detta. Vad sålunda
förevarit föranledde Kungl. Majit alt bos riksdagen begära bemyndigande
att utfärda de särskilda bestämmelser angående tillämpningen av 11
§ 1 mom. nyssnämnda avlöningsreglemente, som kunde befinnas erforderliga,
vilket bemyndigande av riksdagen lämnades.
Den form av upplysningsverksamhet, som hittills berörts, avser sådana
upplysningar, som lämnas efter initiativ från redogörare eller myndigheter,
underkastade riksräkenskapsverkets granskning. En upplysningsverksamhet
av detta slag kan lämpligen betecknas som en passiv upplysningsverksamhet.
Revisorerna hava emellertid som särskilt betydelsefullt framhållit, att en
upplysningsverksamhet kommer till stånd i sådana fall, då riksräkenskapsverket
självt skulle taga initiativet — alltså en aktiv upplysningsverksamhet.
Härvid har speciellt framhållits värdet av alt nya författningar och erforderliga
tillämpningsföreskrifter omedelbart lända till efterrättelse och från
början tillämpas enhetligt och på sätt som avsetts. Riksräkenskapsverket vill
i detta sammanhang erinra, att en dylik verksamhet sedan länge bedrivits
av budgetbyrån och skattekontoret genom utsändande av cirkulärskrivelser
rörande bokföring och redovisning m. m. Utgångsläget är emellertid härvid
väsentligen ett annat, enär myndigheters och redogörares verksamhet i de
delar, som beröras, knappast bliva föremål för en sådan efterföljande granskning,
som utmynnar i en eventuell anmärkningsprocess. Uppenbarligen
kunna emellertid framställda förfrågningar, utfärdade anmärkningar eller
inom ämbetsverket gjorda iakttagelser giva vid handen, att ett mera allmänt
behov av förtydliganden eller andra upplysningar föreligger. Den passiva
upplysningsverksamheten torde ofta kunna giva belägg för behovet av
en aktiv sådan verksamhet. Riksräkenskapsverket finner uppenbart, alt betydande
resultat på denna väg skulle kunna nås i riktning mot det mål, man
ytterst har att sträva efter, nämligen en från början korrekt medelsdisposition
och redovisning. En motsvarande verksamhet även för revisionens del,
rätt handhavd, .skulle sålunda enligt riksräkenskapsverkets mening vara till
mycket stor nytta. Även här stöter man emellertid på de svårigheter, som
föranledas av att genom utslag av kammarrätten riksräkenskapsverkets tolkning
kan komma att underkännas.
Revisorerna hava ifrågasatt, om icke sådana upplysningar, som på verkets
eget initiativ sålunda skulle lämnas myndigheter och redogörare, borde få
formen av periodiska meddelanden i lämplig form. Riksräkenskapsverket
anser inte uteslutet, ali delta skulle visa sig ändamålsenligt. Åtskilliga statliga
myndigheter utgiva ju av trycket dylika serier av meddelanden. Det är
17— 417453. Itc v. berättelse ani). statsverket år 1940. II.
emellertid att märka, att de myndigheter och redogörare, till vilka riksräkenskapsverket
kan hava att i t örekommande fall vända sig, äro av delvis mycket
oenhetligt slag och att redogörarna ej utgöra någon organiserad statlig
kår med riksräkenskapsverket som central myndighet. Vad beträffar å ena
sidan länsstyrelserna och a andra sidan flertalet redogörare vid övriga verk
och myndigheter, föreligger emellertid sådan gemenskap, att serier av dylika
meddelanden synas väl motiverade. Vad särskilt länsstyrelserna beträffar,
anser riksräkenskapsverket att en dylik lorm för meddelanden från riksräkenskapsverket
skulle vara speciellt värdefull med hänsyn till den livliga
personalcirkulation, som äger rum på flertalet landskontor och som ofta medför,
alt den för anordningsbeslut närmast ansvarige i många fall saknar såväl
erforderlig rutin som kännedom örn från riksräkenskapsverkets sida lämnade
direktiv och tidigare gjorda anmärkningar. Vad särskilt angår mera
svårtolkade avlönings- m. fl. författningar, torde redan i samband med författningarnas
utfärdande utförliga tillämpningsföreskrifter böra meddelas.
I detta sammanhang torde lämpligen höra beröras de påpekanden, som revisorerna
gjort i fråga örn den i riksräkenskapsverkets årsbok ingående redogörelsen
lör revisionsverksamheten. Som revisorerna framhållit begränsar
sig denna för närvarande i huvudsak till vissa uppgifter örn antalet framställda
anmärkningar på de olika kontoren samt ett angivande av under året
verkställda inventeringar och lokala undersökningar. Denna fråga bör emellertid
ses mot bakgrunden av att riksräkenskapsverket saknar ett kansli och
att med nuvarande organisation möjlighet till avdelande av arbetskraft för utarbetande
av en utförligare redogörelse ej funnits. Givetvis skulle en redogörelse
för innebörden av vissa anmärkningar av principiell räckvidd liksom
även vissa översiktliga framställningar kunna tillmätas värde för redogörare
m. fl. Det kan nämligen ej förbises, att de handböcker på medelsförvaltningens
område, som tidigare använts i stor utsträckning, numera äro helt föråldrade,
och att kommentarer till de på ifrågavarande område gällande författningarna
i regel ej finnas. Riksdagstryck och kommittébetänkanden lämna
visserligen i åtskilliga fall önskade upplysningar, men de enskilda redogör110
sakna ofta möjlighet att själva utnyttja dessa hjälpkällor. Man torde
därför kunna utgå fran att eli klarläggande av vissa frågor genom uppsatser
eller orienterande översikter skulle tillgodose ett verkligt behov.
I det föregående hava i korthet berörts de möjligheter, som synas stå till
buds för ett realiserande av önskemålet örn att riksräkenskapsverkets verksamhet
mera än för närvarande skulle inriktas på en dirigerande och övervakande
verksamhet i syfte att minska antalet anledningar till revisionsanmärkningar.
För fullständighetens skull torde även den sidan av saken böra
beröras, som avser redogörarnas kvalifikationer att anmärkningsfritt kunna
fullgöra sina åligganden. Härvidlag är att märka, att riksräkenskapsverkets
inflytande vid tillsättningen av redogörarbefattningar inom statsförvaltningen
inskränker sig till en skyldighet jämlikt § 4 i verkets instruktion att efter
framställning av vederbörande ämbetsverk och myndigheter avgiva yttrande
angående sökandes kompetens. Ilär inställer sig den frågan, huruvida man
icke genom centrala utbildningskurser eller genom personalcirkulation i någon
form borde skapa vissa garantier i fråga örn vederbörandes kompetens.
Riksräkenskapsverket anser likväl, att det skulle föra för långt att här närmare
ingå på denna fråga. Revisorerna hava själva erinrat, att redogörarnas
kvalifikationer äro av oenhetligt slag. I detta sammanhang vill riksräkenskapsverket
påpeka, att man har att skilja mellan å ena sidan sådana redogörare,
som helt eller huvudsakligen hava att ägna sin tjänst åt vederbörande
myndighets medelsförvaltning och redovisning och som alltså innehava
registrators-, kassörs- eller kamrerartjänster, och å andra sidan sådana redo
-
— 259 —
görare, exempelvis rektorer vid läroverk, föreståndare vid sociala inrättningar
m. fl., som endast vid sidan av sina egentliga åligganden hava att bestrida
redogörareuppgifter. I fråga örn förstnämnda grupp är att märka skillnaden
i lönegrad mellan tjänstemän i 21 och högre lönegrader, som handhava kamrerargöromål
hos myndigheter med större medelsförvaltning, och sådana,
vanligen kvinnliga, befattningshavare i betydligt lägre lönegrad, som hos
andra myndigheter handhava motsvarande uppgifter. Även örn det hör kunna
antagas, att redogörare, som innehar egentlig kamrerarbefattning, utan
vidare skall vara kompetent att handhava sina åligganden, bör i fråga om
övriga redogörare en aktiv upplysningsverksamhet från ämbetsverkets sida
av tidigare antytt slag i många fall kunna leda lill att vederbörandes förutsättningar
att fullgöra sina åligganden utan anmärkning från riksräkenskapsverkets
sida undan för undan komma att förbättras.
Riksräkenskapsverket övergår härefter till det av revisorerna framförda
önskemålet, att genom en rationalisering av revisionsverksamheten ökat utrymme
beredes för en granskning även ur allmänt ekonomiska synpunkter.
Enligt gällande instruktion skall granskningen inom riksräkenskapsverket
avse att kontrollera, bland annat, att inkomsterna uppbäras och redovisas
samt utgifterna verkställas och bokföras i enlighet med riksstat, specialstater,
utfärdade författningar och eljest givna stadganden ävensom att i övrigt
vid förvaltningen av kronans medel och andra tillgångar gällande föreskrifter
följas samt nödig sparsamhet och statens hästa iakttages. Sistnämnda,
vagt avfattade föreskrift kan visserligen anses innebära ett uppdrag att i
allmänhet bevaka statens rätt och bästa, men å andra sidan må erinras, att
man i fall, då vederbörande likväl ej överskridit sin befogenhet, ej kan i anmärkningsväg
ernå rättelse i fråga örn beslut och anordningar, som kunna
vara mindre ändamålsenliga. Om tjänstefel anses föreligga, förefinnes möjligheten
att anmäla förhållandet för justitiekanslersämbetet för eventuellt
föranstaltande örn åtal, varvid vederbörande givetvis kan bliva ådömd även
skadestånd till kronan. Enligt § 1 mom. 2 i riksräkenskapsverkets instruktion
åligger det emellertid riksräkenskapsverket att hos Kungl. Maj:t föreslå
erforderliga ändringar i de författningar och föreskrifter, vilkas tillämpning
det tillkommer verket att kontrollera, ävensom att avgiva förslag till nya bestämmelser
eller andra åtgärder, vilka verket på grund av gjorda iakttagelser
funnit vara av behovet påkallade. Ehuru denna bestämmelse närmast torde
avse en skyldighet att påpeka befintliga luckor i författningar och dylikt,
vill riksräkenskapsverket gärna medgiva att den öppnar möjlighet till åtgärder
även i avseende på sådana förhållanden, varom nu är fråga. Riksräkenskapsverket
vill emellertid framhålla, att redan fullgörandet av de arbetsuppgifter,
som i första hand ålagts verket, taga all disponibel arbetskraft i
anspråk.
Riksräkenskapsverkets huvuduppgifter hänföra sig emellertid till siffergranskning
och kameral revision. Den nuvarande organisationen är tillrättalagd
för en granskningsverksamhet med tyngdpunkten lagd härå. En av
revisorerna åsyftad sakrevision måste ofta föranleda bedömanden av teknisk
eller allmän ekonomisk art och för den skull kräva tillgång till speciell sakkunskap
och lill arbetsk räller, rekryterade med delvis andra synpunkter för
ögonen än dem verket Initius baft att anlägga.
Enligt riksräkenskapsverkets åsikt bör även i fortsältningen riksräkenskapsverkets
väsentliga uppgift vara att bedriva en revision ur samma synpunkter
som hittills. Detta hindrar emellertid icke, alt de möjligheter till iakttagelser
ur andra synpunkter, vartill granskningen inom riksräkenskapsverket
öppnar möjlighet, böra tillvaratagas bättre än för närvarande.
Vad riksräkenskapsverket härvid närmast åsyftar är verkställandet av mera
2G0 —
systematiska undersökningar rörande medelsdispositionen för olika slag av
utgifter inom skilda förvaltningsgrenar. Till denna art av granskning hänför
sig ett stort antal av de anmärkningar, som under senaste år framställts av
riksdagens revisorer. Dylika undersökningar kunna tillkomma dels med utgångspunkt
från konkreta iakttagelser avseende speciella utbetalningar, dels
vid analys av utgifterna å enskilda anslag, dels ock i samband med .jämförelser
av utgiftsbelastningen för särskilda ändamål vid olika myndigheter. Undersökningar
av detta slag torde ofta utmynna i krav på ändringar i gällande
förfa ttningsföreskrifter.
Resultaten av sålunda verkställda undersökningar kunna i den mån de äro
av mera allmänt intresse, sammanföras i riksräkenskapsverkets årsbok eller,
då särskilda skäl därtill föranleda, bringas till Kungl. Maj:ts kännedom från
fall till fall.
Därest man vill genomföra en sakrevision i vidare mån än här angivits,
erfordras såsom nyss framhållits tillgång till speciell sakkunskap. Det torde
enligt riksräkenskapsverkets åsikt knappast kunna komma i fråga att, när
det gäller statsförvaltningen i allmänhet, i annat än begränsad utsträckning
inrikta en sådan verksamhet på ett påtalande av mindre ändamålsenliga dispositioner
från de medelsförvaltande myndigheternas sida. Man torde i allmänhet
få tilltro åtminstone de större förvaltningarna att besitta erforderlig
möjlighet att bättre än ett utomstående kontrollverk kunna bedöma, vad som
i ett visst fall är ändamålsenligt. En längre driven saklig granskningsverksamhet
torde därför framför allt böra inriktas på möjligheterna att åstadkomma
genomgående rationaliserings- och besparingsåtgärder inom förvaltningen.
En ur sistnämnda synpunkter bedriven granskning synes äga ett
nära samband med den verksamhet, som utövats av de besparings- och organisationsutredningar,
som tid efter annan verkställts av särskilda sakkunniga.
Att lägga en sådan verksamhet på riksräkenskapsverket torde ej komma
ifråga. Däremot anser riksräkenskapsverket det vara lämpligt, att vid all
dylik verksamhet de möjligheter till överblick ur skilda synpunkter, som
riksräkenskapsverkets centrala ställning erbjuder, mera än hittills tillvaratagas
genom samarbete i lämplig form.
Riksräkenskapsverket vill slutligen ingå på det av riksdagens revisorer
framförda önskemålet att erhålla en utförlig årlig redogörelse över granskningsverksamhetens
bedrivande i avseende å framställda anmärkningar, vidtagna
åtgärder samt gjorda iakttagelser i övrigt.
För egen del vill riksräkenskapsverket uttala, att utarbetandet av en sådan
mera utförlig redogörelse — vilken givetvis icke kan rymmas inom den
tryckta årsbokens ram — otvivelaktigt skulle vara av betydelse även för
arbetet inom verket. Med hänsyn till riksräkenskapsverkets ställning som
överrevision och i syfte att underlätta därmed sammanhängande arbetsuppgifter
bör emellertid redogörelsen för verkets eget granskningsarbete kompletteras
på så sätt, att specialrevisionerna åläggas att i sin tur till riksräkenskapsverket
ingiva motsvarande berättelser över sin verksamhet.
För att tillgodose det av revisorerna uttalade önskemålet lärer en sammanfattande
redogörelse för det statliga revisionsarbetet under varje räkenskapsår
få utarbetas av riksräkenskapsverket, vilken redogörelse skulle kunna
utan att tryckas överlämnas till Kungl. Maj:t för att ställas till riksdagens
revisorers förfogande. Huruvida arbetsförhållandena inom riksräkenskapsverket
kunna så ordnas, att en dylik årsberättelse verkligen hinner utarbetas
inom den tidrymd, som härför kan medgivas, undandrager sig emellertid för
närvarande ämbetsverkets bedömande.
Riksräkenskapsverket har i det föregående, förutom vissa partiella reformer
i fråga örn anmärkningsprocessen och det skriftliga anmärkningsförfa
-
— 261 —
randel, ifrågasatt viss omläggning i syfte att mera än för närvarande inrikta
verksamheten på rent förebyggande åtgärder för att minska anledningarna
lill revisionsanmärkningar vid efterhandsgranskningen. Vidare hava i korthet
angivits vissa förutsättningar för en utvidgning av granskningsverksamheten
till att avse även andra synpunkter än de rent kamerala. Slutligen hava angivits
vissa möjligheter till utvidgat samarbete mellan de olika revisionsverken
inbördes samt till ett bättre utnyttjande från riksdagens revisorers sida av
det statliga revisionsarbetets resultat.
De ifrågasatta åtgärderna synas ämbetsverket ägnade att möjliggöra en
bättre kontakt mellan de tillämpade förvaltningsorganen och det centrala
kontrollverket. De torde härigenom även vara ägnade att bidraga till att statsmakternas
beslut på hithörande områden snabbare än för närvarande komma
att allmänt tillämpas på sätt som avsetts, liksom de torde kunna bidraga
till att behovet av ändringar i författningar m. m. snabbare bringas under
statsmakternas prövning. Enligt riksräkenskapsverkets åsikt är särskilt en
utvidgning av upplysningsverksamheten ägnad alt leda till en riktigare och i
praktiken regelmässigt från början mera återhållsam författningstillämpning
än för närvarande. Härigenom böra besparingar kunna vinnas för det allmänna.
Ur denna synpunkt synes det särskilt värdefullt, att upplysningsverksamheten
utvidgas till att såsom tidigare ifrågasatts även avse skolstyrelserna.
Riksräkenskapsverket är av den uppfattningen, att en utvidgad upplysningsverksamhet
över huvud taget torde vara ägnad att verksamt underlätta
redogörarnas arbete samt efter hand leda till en korrektare medelsredovisning.
Anledningarna till revisionsanmärkningar kunna därigenom förväntas
bliva relativt fåtaliga och det egentliga revisionsarbetet sålunda komma
att lättas. Härtill kommer, att den snävare författningstillämpning, som
man enligt vad förut nämnts bar att räkna med, i sin tur lär komma att föranleda,
att tvivelaktiga frågor komma att dragas under prövning av högre
instans efter besvär redan över tillämpningsbeslut på ett tidigt stadium och
sålunda i många fall högst betydligt snabbare, än örn de först efter en kanske
långt i efterhand framställd revisionsanmärkning bliva föremål för sådan
prövning i en anmärkningsprocess.
Den rationalisering av det statliga redovisningsväsendet och den effektivisering
av riksräkenskapsverkets granskningsverksamhet, som med de sålunda
föreslagna åtgärderna avses skola vinnas, kan emellertid icke åstadkommas
utan en förstärkning av ämbetsverkets personalorganisation.
Vid bedömandet av riksräkenskapsverkets behov av arbetsförstärkning
måste hänsyn jämväl tagas dels lill ämbetsverkets redan vid dess tillkomst i
vissa avseenden svaga organisation, dels till den ökning i verkets arbetsbörda,
som sedermera successivt inträtt.
Såsom riksdagens revisorer i sitt uttalande inledningsvis framhållit, har
räkenskapsmalerialet befunnit sig i en ständigt fortlöpande tillväxt. Det är
emellertid icke endast den kvantitativa ökningen av granskningsmaterialet,
som i detta sammanhang bör framhållas, ökningen i arbetsbördan hänför sig
lika mycket lill den gradvisa skärpning av materialets genomsnittliga svårighetsgrad
ur granskningssynpunkt, som inträtt genom tillskapandet av allt
flera speciella författningsbestämmelser i avseende å medelsdispositionen. Med
hänsyn till riksräkenskapsverkets centrala .ställning i fråga örn statens budget-
och räkenskapsväsen är det vidare helt naturligt, alt hudgetens ansvällning
medfört starkt ökade sådana arbetsuppgifter för verket, som avse riksbokföringen
oell besvarandet av remisser samt verkställandet av utredningar
av olika slag.
Bristerna i riksräkenskapsverkets organisation havn under verkets tillvaro
framträtt särskilt däri, alt antalet mera kvalificerade arbetskrafter va
-
— 262 —
rit otilläckligt. Även med den utökning av antalet tjänster i högre lönegrad
än revisors, som i samband med beskärningen av antalet revisorstjänster och
sistnämnda tjänsters nedplacering i lönegrad företogs vid den av 1939 års
riksdag beslutade omorganisationen av ämbetsverket, är antalet tjänster,
som avselts för mera kvalificerade arbetsuppgifter, enligt riksräkenskapsverkets
mening fortfarande alltför snävt tillmätt. Samtidigt vill riksräkenskapsverket
emellertid uttala, att ämbetsverket, som redan vidtagit åtgärder i syfte
att till biträdespersonalen överflytta enklare granskningsuppgifter, i viss
mån delar den av statsrevisorerna framförda uppfattningen, att en del av
det arbete, som fortfarande handhaves av personal i revisors tjänsteställning,
lika väl och till lägre kostnader skulle kunna under lämplig handledning utföras
av mindre kvalificerad arbetskraft.
En viss förstärkning av de mera kvalificerade arbetskrafterna torde bliva
erforderlig redan för fullgörandet av den ökade upplysningsverksamhet, som
kan förväntas bliva en följd av föreskriften i förberörda nådiga brev den 24
januari 1941, varigenom riksräkenskapsverket anbefallts fästa redogörarnas
uppmärksamhet ä angelägenheten därav, att möjligheten att hos riksräkenskapsverket
erhålla upplysningar och anvisningar i tillämpningsfrågor i
tveksamma fall anlitas.
Den utvidgning av riksräkenskapsverkets arbetsuppgifter, som ämbetsverket
i det föregående förordat, skulle otvivelaktigt kräva en icke oväsentlig
ytterligare förstärkning av de mera kvalificerade arbetskrafterna. Av den
tidigare framställningen torde nämligen klart framgå, att det arbete, som vid
genomförandet^ av de föreslagna åtgärderna skulle påläggas riksräkenskapsverket,
är av sådan art, att detsamma kräver en både omfattande och djupgående
författningskunskap. Å andra sidan synes det sannolikt, att, därest
upplysningsverksamheten oell den på förebyggande åtgärder i allmänhet inriktade
verksamheten kommer att taga större omfattning, efterhandsgranskningen
i framtiden bör kunna i någon mån lättas. Konsekvenserna härav
böra då dragas.
Vad slutligen angår den till art och omfattning vidgade upplysningsverksamhetens
anordning inom riksräkenskapsverket, finner ämbetsverket med
hänsyn till att denna verksamhets olika led måste taga sikte på verkets hela
arbetsområde det vara av såväl teoretiska som praktiska skäl lämpligast, att
verksamheten koncentreras till en särskild avdelning inom riksräkenskapsverket.
Till stöd för denna sin uppfattning kan ämbetsverket jämväl åberopa
vunnen erfarenhet från den hittills bedrivna mera begränsade upplysningsverksamheten.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråcheferna
Arvidsson och Andersson deltagit.
Stockholm den 28 februari 1941.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
BERTIL EHNBOM.
263
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 120, § 28.
De uppslag för åstadkommande av ett ytterligare nedbringande av statsmyndigheternas
expensutgifter, vilka framkommit vid riksdagens revisorers
föreliggande undersökningar, synas statskontoret böra göras till föremål för
en mera ingående prövning.
Särskilt föreställer sig statskontoret, att möjligheter föreligga att vinna
besparingar med avseende å ämbetsverkens bindningskostnader. En framkomlig
väg för uppnående av detta syfte synes ämbetsverket kunna vara, att
särskilda bestämmelser meddelas av Kungl. Majit rörande utförandet och utstyrseln
av de band, som må komma till användning vid bindning av olika
handlingar och böcker såsom diarier, protokoll, koncept- och författningssamlingar,
räkenskapsböcker och verifikationer. Lämpligen lärer kunna uppdragas
åt statskontoret, som genom sin tryckerikonsulent äger sakkunskap
ifråga om bindningsarbeten, och riksräkenskapsverket gemensamt att verkställa
erforderlig utredning av förevarande spörsmål och till Kungl. Majit
inkomma med förslag i ämnet.
Stockholm den 8 januari 1941.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
E. JOHNSSON.
Lennart Rydback.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 120, § 28.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940 har Kungl. Majit anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
under § 28 i sin berättelse anfört rörande iakttagelser angående statsverkets
expensmedel. Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket i underdånighet
anföra följande.
Revisorerna hava undersökt i vad mån åtgärder skulle kunna vidtagas i
syfte att nedbringa vissa expensutgifter. Undersökningen har inskränkts till
att omfatta kostnader för tvätt, elektrisk energi och bokbindning vid ett
flertal statliga myndigheter i huvudstaden, och revisorerna hava kommit
lill den uppfattningen, att ifråga om dessa utgifter vissa besparingar skulle
kunna åstadkommas. De uppslag, vilka framkommit såsom ett resultat av
denna undersökning, synas riksräkenskapsverket beaktansvärda, och enligt
ämbetsverkets uppfattning torde det icke vara uteslutet, att ett genomförande
av revisorernas förslag i olika hänseenden skulle komma att medföra en
icke obetydlig minskning av utgifterna för de expenser, varom här är fråga.
Vad först angår förslaget att med anlitande av fångvårdsstyrelsens arbelskontor
åstadkomma en centralisering av ämbetsverkets handdukstvätt ävensom
anordnandet av ett centralförråd för banddukar, bar riksräkenskaps
-
— 264
verket ej något att däremot erinra, därest fångvårdsstyrelsens arbetskontor
efter verkställd utredning anser sig kunna åtaga sig denna arbetsuppgift och
genomföra densamma på ett för statsverket i ekonomiskt hänseende fördelaktigt
sätt.
Beträffande förslaget att i sådana fastigheter, där ett flertal statliga myndigheter
äro inrymda, anordna gemensamma mätare, eventuellt i förening
nied särskilda undermätare för varje myndighet, i syfte att nedbringa kostnaderna
för elektrisk energi finner riksräkenskapsverket detta förslag böra
snarast genomföras. Byggnadsstyrelsen synes därvid böra åläggas att vidtaga
de härför erforderliga åtgärderna.
I likhet med revisorerna anser sig riksräkenskapsverket även kunna förorda,
att bindning av räkenskapsverifikationer hos samtliga verk och myndigheter
sker i kartongpärmar. Dylika pärmar användas för närvarande
av samtliga länsstyrelser ävensom av vissa centrala ämbetsverk såsom medicinalstyrelsen,
riksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen m. fl. Enligt
riksräkenskapsverkets uppfattning torde hinder sålunda ej möta för att en
föreskrift utfärdas av innehåll att för framtiden inbindning av verifikationer
endast må äga rum i kartongpärmar, vilka skulle tillhandahållas genom
riksräkenskapsverkets försorg. En fördel med dessa pärmar skulle även
vara, att vid en framtida gallring av rälcenskapsmaterialet för arkiveringsändamål
kartongpärmarna skulle kunna ånyo komma till användning. Beträffande
bindning av andra handlingar såsom diarier, protokoll, konceptoch
författningssamlingar torde lämpligen särskilda bestämmelser böra meddelas
rörande utstyrseln och utförandet av de band, som därvid må komma
till användning. Bestämmelser å hithörande område synas böra utfärdas
av Kungl. Majit.
Revisorerna hava slutligen ifrågasatt, dels att undersökning utan dröjsmål
skulle verkställas angående obligatoriskt införande inom statsförvaltningen
av det s. k. internationella normalformatet a papper, dels ock örn vidtagande
av vissa åtgärder i standardiserande riktning ifråga om användandet av
blanketter inom statsförvaltningen. Mot vad revisorerna härutinnan föreslagit
har riksräkenskapsverket för sin del ej något att erinra, och kommer
ämbetsverket i vad angar de blanketter av olika slag, som riksräkenskapsverket
har att tillhandahålla statliga verk och myndigheter, att vid blivande
nytryck av dessa blanketter undersöka i vad mån de av revisorerna framförda
synpunkterna kunna beaktas ifråga om detta blankettmaterial.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Andersson deltagit.
Stockholm den 8 januari 1941.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
S. v. PORAT.
Fångvårdsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 120, § 28. I
I anledning av förestående remiss har fångvårdsstyrelsen inhämtat här i
avskrift bilagda yttrande från styrelsens arbetskontor, vilket yttrande av
styrelsen åberopas.
— 265
Med avseende å vad som i yttrandet anförts om utförande av handdultstvätt
vid vårdanstalten på Hall för statsförvaltningarna i Stockholm vill
fångvårdsstyrelsen understryka att, innan beslut härom fattas, sådan utredning
som av arbetskörare t avses bör verkställas.
Fångvårdsstyrelsen har sedan länge noggrant vakat över att bindning av
böcker m. m. för styrelsens och fångvårdsstatens räkning sker under iakttagande
av den största sparsamhet.
Rörande normalformat å papper bar, såsom i arbetskontorets yttrande
framhålles, beslut redan fattats av fångvårdsstyrelsen. Styrelsen ifrågasätter,
huruvida icke en ny förenklad författning angående pappersformat och
pappersslag samt avfattande av skrivelser m. m. inom statsförvaltningen,
innefattande samtliga hithörande föreskrifter och utarbetad med hänsyn till
den senaste tidens krav, borde utfärdas. För närvarande återfinnas hithörande
bestämmelser i ett flertal, i huvudsak ganska gamla författningar.
Stockholm den 20 januari 1941.
Underdånigst
HARDY GÖRANSSON.
S. G. Stenborg.
Bilaga.
Till kungl, fångvårdsstyrelsen.
Med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
yttrats angående iakttagelser rörande statsverkets expensutgifter (§ 28) får
jag i anledning av remiss vördsamt anföra följande.
Betr. tvätt.
Revisorerna hava i sin berättelse påvisat, att kostnaderna för tvätt variera
högst väsentligt. Den gjorda undersökningen gäller huvudsakligen tvätt av
handdukar. Från fångvårdsstyrelsens arbetskontor hava revisorerna inhämtat,
att genom dess förmedling tvätten för de statliga institutionerna i Stockholm
skulle kunna centraliseras.
Vid fångvårdens nya vårdanstalt å Hall invid Södertälje, vilken tagits i
bruk under senare halvåret 1940, har i samma byggnad som maskincenlralen
anordnats ett fullt modernt tvätteri, utrustat med erforderliga maskiner
för en förstklassig tvätt. Utom för vårdanstaltens egen del utföres där sedan
december 1940 tvätt jämväl för centralfängelset å Långholmen, där den
gamla tvättinrättningen kunnat nedläggas. Tvättinrättningens kapacitet
medgiver emellertid, att ytterligare en avsevärd kvantitet tvätt utföres därstädes.
Det synes sannolikt, att lianddukstvätt — möjligen även annan tvätt
— för statsförvaltningarna i Stockholm skulle kunna utföras på Hall.
En centralisering av tvätten synes lämpligen böra förenas med en »service»,
innebärande att fångvården anskaffar erforderligt förråd av handdukar,
som utlånas lill förvaltningarna. Dessa skulle härigenom befrias från
besväret med anskaffning och underhåll av handdukar, varjämte för ändamålet
lämpliga, till kvaliteten noggrant standardiserade handdukar .skulle
åstadkommas.
— 266
Att genom ett sådant förfarande avsevärda besparingar skulle uppstå för
statsverket är ställt utom allt tvivel.
Innan fångvården utfäster sig till ett dylikt åtagande, måste emellertid
frågan ytterligare utredas. En utredning -—- som t. v. synes böra begränsas
till handdukar — bör avse bland annat kostnaden för tvätt vid de olika
förvaltningarna under ett antal år, förslagsvis tre år, kvantiteten tvättgods
per år, antalet befattningshavare vid resp. förvaltningar, nyanskaffningen
och kostnaden härför under samma tid, det nuvarande handduksbeståndets
storlek och beskaffenhet, grunderna för fångvårdens övertagande av de befintliga
förråden, organisationen av tvättens uppsamling och distribution
inom Stockholm, prissättning, betalningssätt m. m., allt frågor som komma
att kräva avsevärd tid och nödvändiggöra anlitande av särskild expertis.
Då arbetskontoret icke disponerar tillräckliga arbetskrafter för dessa undersökningar
och utredningar, föreslås att fångvårdsstyrelsen bemyndigas att
anlita särskild expert för att inom styrelsen biträda med detta arbete. Som
lämplig person föreslås sysslomannen vid Sundby sjukhus Arvid Nordfeldt.
Nordfeldt torde i så fall böra tillerkännas ersättning enligt kommittékungörelsen.
Betr. bokbindning.
Vid bindning av böcker, handlingar m. m. genom fångvårdens försorg
brukar från arbetskontorets sida rekommenderas billiga band. Därest en
föreskrift utfärdas om sparsamhet i detta avseende, torde kunna bestämmas,
att vid bindning av verifikationer, protokoll, koncept och liknande
handlingar skinnband och helklotband icke må användas.
Betr. normalformat å papper.
Vid tryckning å fångvårdens tryckeri av blanketter m. m. bär under en
följd av år det internationella normalformatet rekommenderats. Vissa förvaltningar
ha i stor utsträckning övergått till detta format. Ett obligatoriskt
införande inom statsförvaltningen av normalformatet måste livligt tillstyrkas.
Den genom en dylik övergång uppkommande besparingen i papperskostnaderna
torde kunna uppskattas till minst 20 procent.
Fångvårdsstyrelsen har den 15 januari 1940 beslutat att i viss utsträckning
övergå till det internationella normalformatet. Alla blanketter m. m„
som förekomma inom fångvårdens arbetsdrift, tryckas numera i detta
format.
Remisshandlingen återställes.
Stockholm i fångvårdsstyrelsens arbetskontor den 18 januari 1941.
Sven Blom.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 128, § 30.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940 har Kungl. Majit anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940
församlade revisorer under § 30 anfört rörande vissa iakttagelser beträffan
-
— 267 —
de myndigheternas inventarieförteckningar. Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket
i underdånighet anföra följande.
I likhet med revisorerna har riksräkenskapsverket vid olika tillfällen
kunnat konstatera, att bestämmelserna i kungörelsen den 20 maj 1881, nr
28, angående upprättande av förteckningar över statsverket tillhöriga möbler
och därmed jämförliga värdefullare inventarier ofta icke vederbörligen
iakttagits av myndigheterna, särskilt i vad avser bestämmelsen om angivande
av priset å inköpta respektive försålda inventarier. Enligt riksräkenskapsverkets
uppfattning bör alltjämt skyldighet åligga statliga verk och
myndigheter att föra inventarieförteckningar, vilka emellertid, utan att
kontrollen därigenom skulle eftersättas, synas kunna förenklas i jämförelse
med vad kungörelsen i ämnet föreskriver. Särskilt finner riksräkenskapsverket
det onödigt, att i inventarieförteckningen intages uppgift rörande inköpspris
och dylikt. Riksräkenskapsverket har sålunda för sin del ej något
att erinra mot revisorernas förslag örn vidtagande av ändringar i förberörda
kungörelse den 20 maj 1881.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Andersson deltagit.
Stockholm den 8 januari 1941.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
S. v. PORAT.
Länsstyrelsens i Stockholms
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 137, § 34.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
i § 34 av sin berättelse yttrat angående krisförhållandenas inverkan på tullens
och länsstyrelsernas arbetsbörda.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen anföra följande.
Såsom förenämnda revisorer konstaterat, bär den rådande kristiden för
länsstyrelserna medfört nya arbetsuppgifter och över huvud taget ett betydande
merarbete. Så långt det funnits möjligt, har vid härvarande länsstyrelse
den fasta arbetspersonalen tagits i anspråk för utförande av detta merarbete
utan särskild kostnad för statsverket. Emellertid har det, av lätt insedda
skäl, visat sig ofrånkomligt att för kristidsgöromålens bestridande såväl
anlita avlönat övertidsarbete av sagda personal som även i viss utsträckning
anställa tillfällig extra arbetskraft. Den tillfälliga arbetskraften, vilken
utan undantag varit kvinnlig, har tagits i anspråk huvudsakligen endast för
enklare arbetsuppgifter, såsom maskinskrivning, kollationering och därmed
jämförbara göromål. Däremot har i regel det kvalificerade arbete, vari kristidsgöromålen
till avsevärd del bestått, måst läggas på den fasta personalen.
Då riksdagens revisorer nu inför länsstyrelsernas ökade arbetsbelastning,
— 268
å ena, samt tullstalens överskott å arbetskraft, å andra sidan, framfört tanken
alt från personal å sagda siat tillhandahålla länsstyrelserna behövlig
extra arbetskraft, är detta enligt länsstyrelsens mening ett uppslag, som förtjänar
att närmare övervägas, även örn det till äventyrs icke skulle leda till
fullt så stora besparingar, som revisorerna måhända räknat med.
Av länsstyrelsens ovan lämnade redogörelse för det sätt, på vilket länsstyrelsen
sökt möta och bemästra den av kristiden föranledda arbetsbelastningen,
torde nämligen framgå, att mera kvalificerat eller specialbetonat arbete
— häri inbegripet sådant, som förutsätter närmare kännedom om vissa
orter eller förhållanden i länet —- i regel lämpligen måste förbehållas länsstyrelsens
fasta personal. Detta är nödvändigt bland annat av det skälet, atl
det med hänsyn lill arbetets oftast brådskande art merendels icke kan medhinnas
att instruera eller utbilda en tillfällig extra arbetskraft i den omfattning,
som är nödvändig för arbetets behöriga utförande. Då det väl lärer få
antagas, att en stor del av den personal från tullstaten, som skulle kunna ifrågakomma
för den av riksdagsrevisorerna ifrågasatta överflyttningen, saknar
erforderlig utbildning för eller förtrogenhet med sådana hos länsstyrelserna
förekommande göromål, varom här är fråga, torde det av praktiska skäl
bliva nödvändigt att väsentligen begränsa systemet med dylik överflyttning
till att avse allenast sådana enklare arbetsuppgifter, varom ovan nämnts.
Framhållas må, att behovet av extra arbetskraft för dylika uppgifter hitintills
varierat ganska betydligt. De perioder, under vilka ett flertal tillfälliga biträden
varit anställda, hava vanligen varit av tämligen kort varaktighet. Vid
en del tillfällen har den tillfälliga extra arbetsstyrkan successivt minskats
dag för dag. Tydligen skulle dylika omständigheter i någon mån kunna försvåra
och begränsa användandet av det utav riksdagsrevisorerna anvisade
överflyttningssystemet. Länsstyrelsen är emellertid givetvis tacksam, därest
arbetshjälp vid behov kunde beredas länsstyrelsen på denna väg.
Såsom revisorerna antytt, torde en tillfällig överflyttning kunna befinnas
ändamålsenlig även på andra områden inom statsförvaltningen. Sålunda anser
sig länsstyrelsen böra fästa uppmärksamheten på möjligheten att genom
anlitande av på annat håll överflödig personal tillgodose biträdesbehovet å
landsfiskalskontoren, vilket behov under rådande kristid visat sig vara icke
blott ganska betydande, utan även i påfallande grad konstant.
Av riksdagsrevisorerna har, för möjliggörande av sådan överflyttning av
arbetskraft, som av dem förordats, påkallats införandet av särskilda föreskrifter
i samtliga statliga avlöningsreglementen. Deras förslag härom är givetvis
motiverat, därest, såsom av dem synes vara avsett, överflyttning av
detta slag skall kunna ske i vilket tidsläge som helst. Däremot vill det synas,
att några nya föreskrifter i avlöningsreglementena icke erfordras för möjliggörande
av dylika överflyttningar enbart under sådana krisförhållanden,
som nu råda. Lagen om tjänsteplikt synes nämligen kunna tillämpas för
ifrågavarande ändamål.
Huruvida det må vara erforderligt att införa befogenhet för Kungl. Maj:t
att förordna örn tillfällig överflyttning av arbetskraft jämväl under normala
tider, synes däremot kunna ifrågasättas. Ur synpunkten av tjänstemännens
säkerhet och trygghet måste en sådan åtgärd dessutom framkalla vissa betänkligheter.
Länsstyrelsen är för sin del icke beredd att nu lämna sin tillstyrkan
därtill, helst som länsstyrelsen icke anser det uteslutet, att syftet
med revisorernas förslag skulle kunna nås på frivillighetens väg.
I sitt uti ämnet gjorda uttalande hava riksdagsrevisorerna slutligen ifrågasatt,
huruvida det icke borde inrättas ett förmedlingsorgan med uppgift att
i det avsedda överflyttningssystemet övervaka fördelningen av ledig arbetskraft.
Enligt länsstyrelsens uppfattning skulle en dylik övervakning otvivel
-
— 269 —
aktigt bliva behövlig, vare sig en överflyttning av förevarande slag skulle
bygga på frivillighet eller grundas på tvångsföreskrifter. Anordnas överflytning
nied stöd av tjänstepliktslagen, lärer av bestämmelserna i samma lag
följa, att statens arbetsmarknadskommission bliver övervakningsmyndighet,
i andra fall torde måhända statskontoret i första hand böra ifrågakomma
för övervakningsuppdraget. Under alla förhållanden synes detta uppdrag
böra lämnas något redan befintligt statligt organ.
Stockholm å landskansliet den 14 januari 1941.
ERIK ÅMAN.
Underdånigst
KARL LEVINSON.
Länsstyrelsens i Malmöhus
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 137, § 34.
Till Konungen.
Jämlikt nådig remiss har länsstyrelsen att avgiva utlåtande med anledning
av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse anförts angående
krisförhållandenas inverkan på tullens och länsstyrelsernas arbetsbörda
(§ 34) och får länsstyrelsen till fullgörande härav i underdånighet anföra
följande.
Överhuvud taget torde framstå såsom ett önskemål att smidigt kunna överflytta
arbetskraft till område, där den för tillfället bäst behöves, och gäller
detta för staten i minst lika stor utsträckning som för den enskilde företagaren.
Ganska naturligt är också, att detta önskemål gör sig särskilt påmint
under förhållanden sådana som de nu rådande. Ingenting torde därför
vara att erinra mot att frågan underkastas ingående prövning och att anstalter
vidtagas för en allsidig utredning i vad mån sådan överflyttning av
arbetskraft inom statsförvaltningen lämpligen kan och bör äga rum. Emellertid
är länsstyrelsen icke beredd att förutsättningslöst tillstyrka revisorernas
förslag örn utfärdande av generell föreskrift rörande skyldighet för statstjänsteman
att tjänstgöra vid annat än eget verk. Givetvis böra båda parternas
synpunkter och intressen ägnas tillbörlig uppmärksamhet.
Ehuru det kanske kan anses att gå utredningen i förväg, vill länsstyrelsen
dock icke underlåta att framhålla, alt för den enskilde tjänstemannen överflyttningsskyldigheten
ofta måste bliva förknippad med kännbara personliga
olägenheter och detta i all synnerhet örn (iverflyttningen jämväl skulle
medföra nödtvunget ombyte av vistelseort. Först och främst kunna ju de
nya arbetsuppgifterna bliva sådana, att de icke förmå fånga hans intresse
och passa kanske därtill heller icke på något sätt hans utbildning och personliga
läggning. Det kan härvid vara lika illa örn utbytet innebär en övergång
från svårare till lättare arbetsuppgifter som tvärtom. Vidare har han
kanske, då något tidigare stadgande örn flyttningsskyldighet icke förcfunnits,
helt inriktat sig på alt kvarbo på den ort, där hans tjänstgöring dittills varit
förlagd. Han kan för insparade slantar hava förvärvat ett eget litet hus, vars
— 270 -
tvungna realiserande, bortsett från de personliga känslor som därmed må
vara förbundna, kanske tillfogar honom en kännbar ekonomisk förlust. Möjligen
kan förflyttningen också komma att för hans barn innebära ett mycket
olägligt ombyte av läroanstalt. Åtskilligt annat skulle i detta sammanhang
kunna andragas, men får tillsvidare anstå.
Länsstyrelsen känner sig heller icke helt övertygad örn, att ett generellt
stadgande om överflyttningsskyldighet skulle tillföra statsverket fördelar i
den utsträckning, att de kunde anses försvara de olägenheter, som för
tjänstemännen skulle bliva därmed förbundna. För att taga det av revisorerna
själva anförda exemplet har länsstyrelsen svårt att föreställa sig att
tullverkets personal, med undantag för den i skrivbiträdes tjänsteställning,
skulle med något större utbyte kunna utnyttjas för de länsstyrelsen åvilande
arbetsuppgifterna. Vanligtvis rekryteras befattningar över skrivbiträdes
grad, för vilka icke kräves juridisk utbildning, med yngre personer,
vilka alltsedan slutad skolgång varit sysselsatta såsom biträden å landsfiskals-
eller häradsskrivarekontor. Redan vid anställningen å länsstyrelsen
besitta dessa ungdomar således en icke föraktlig erfarenhet och rutin ifråga
om vid landsstaten förekommande göromål. Det säger sig under sådana förhållanden
självt, att en utökning av personal i landskanslists eller landskontorists
tjänstegrad icke gärna kan bliva effektiv, om plats skall beredas
personer, för vilka arbetsuppgifterna äro helt nya och okända. Härmed är
emellertid ingalunda sagt, att överflyttning av arbetskraft överhuvud taget
icke bör ifrågakomma. Länsstyrelsen är tvärtemot förvissad om, att sådan
understundom skulle med fördel kunna ske och att icke obetydliga belopp
därigenom bleve inbesparade åt statsverket. Länsstyrelsen har därför, såsom
för övrigt redan framhållits, heller intet att erinra mot att frågan göres
till föremål för utredning.
Malmö i landskontoret den 20 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
S. DAHLRUP. HJ. KJÄLL.
Länsstyrelsens i Västernorrlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 137, § 34.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens revisorers senaste berättelse
yttrats angående krisförhållandenas inverkan på tullens och länsstyrelsernas
arbetsbörda.
Till efterkommande härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Av vid riksdagsrevisorernas berättelse fogade tabeller framgår, att arbetsbördan
inom tullverket genom av krisen föranledda förhållanden i avsevärd
omfattning minskats utan att inom verket en motsvarande reducering av anställda
befattningshavare skett eller kunnat genomföras. Å andra sidan har
genom statsrevisorernas utredningar ådagalagts, att länsstyrelserna i högre
— 271 —
grad än andra förvaltningsgrenar hava att i nuvarande krisläge fullgöra en
alltmer tyngande arbetsbörda, vilken icke utan personalförstärkningar kunnat
bemästras. Statsrevisorernas förslag att skapa möjlighet att från en gren
av statsförvaltningen, där mer eller mindre konstant överskott av arbetskraft
föreligger, överflytta denna arbetskraft till annan gren av statsförvaltningen,
där brist på arbetskraft föreligger, synes länsstyrelsen värt allt beaktande.
Härvid måste dock enligt länsstyrelsens förmenande tillses, att endast
personal med något så när likartade arbetsuppgifter inom de olika verken
ifrågakomma vid överflyttning. För länsstyrelsens vidkommande, där i
första hand personal i biträdesbefattningar torde erfordras, måste sålunda
uppställas krav på att till länsstyrelsen hänvisad personal har viss erfarenhet
av kontorsarbete.
Statsrevisorernas förslag om inrättande av ett centralt förmedlingsorgan för
övervakande av fördelning av arbetskrafter mellan olika förvaltningsgrenar
synes länsstyrelsen jämväl värt beaktande under förutsättning, att administrationskostnaderna
för ett sådant förmedlingsorgan icke i alltför hög grad förminskar
de besparingar för statsverket, som organisationen åsyftar att ernå.
Förmedlingsorganet måste jämväl vara så organiserat, att det snabbt kan anvisa
erforderlig personal, enär åtminstone för länsstyrelsernas vidkommande
behov av mera tillfällig arbetsförstärkning stundom torde uppkomma, utan
att detta behov kan förutses längre tid i förväg. Vidare torde överflyttning
av arbetskraft från en förvaltningsgren till en annan i regel få förutsättas ske
lokalt begränsat. Därest arbetskraft överflyttas för tjänstgöring på annan ort
än vederbörandes ordinarie tjänstgöringsort, torde i många fall rese- och traktamentsersättningar
bliva ofrånkomliga, varigenom syftet med den ifrågasatta
organisationen kunde komma att äventyras.
Härnösand i landskansliet och landskontoret den 18 januari 1941.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
SVEN EKBOM.
FOLKE KJELSSON.
Generaltullstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 137, § 34.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940 har Kungl. Majit anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats angående krisförhållandenas inverkan på
tullverkets och länsstyrelsernas arbetsbörda.
Till fullgörande härav får generaltullstyrelsen, med remissaktens återställande,
anföra följande.
Rådande krisläge har i flera hänseenden medfört rubbningar av den statliga
verksamheten, bl. a. i fråga örn arbetsuppgifternas omfattning och behovet
av arbetskrafter inom olika förvaltningsgrenar. Såsom framgår av
motiveringen till Kungl. Maj:ts proposition nr 294 till 1940 års lagtima riksdag
angående vissa av krisläget föranledda löncspörsmål, bar nian räknat
— 272
med att en betydande reduktion av den civila förvaltningsapparaten kunde
behöva vidtagas ned till vad som vore oundgängligen nödvändigt för samhällslivets
fortgång. Riksdagen har ock i skrivelse den 18 juni 1940, nr 437,
bemyndigat Kungl. Majit att i sammanhang med övergång till krisadministration
besluta örn tjänstemäns överförande på krisindragningsstat. För den
händelse denna fråga av Kungl. Majit upptages till omprövning, torde spörsmålet,
huru till följd av krisförhållandenas inverkan övertalig personal lämpligen
bör användas, bliva under beaktande av olika samhälleliga behov prövat
i ett större sammanhang. Även den av Kungl. Majit genom kungörelsen
den 3 januari 1941 (nr 5) anvisade utvägen med vakantsältande av tjänster
utgör ett led i besparingssträvandena. Det är emellertid av vikt, att jämväl
utan avvaktan på införande av krisadministration möjligheterna att utnyttja
övertalig arbetskraft tillvaratagas.
Det torde ock vara från sistnämnda utgångspunkt, som statsrevisorerna behandlat
frågan örn överflyttning av arbetskraft från statsverk, där på grund
av minskat arbete personalöverskott föreligger, till områden av statsförvaltningen,
varest behov av ökade arbetskrafter är för handen. Att särskilt tullverkets
nuvarande arbets- och personalförhållanden härvid gjorts till föremål
för undersökning, synes kunna hänföras till det förhållandet, att tullverket,
vars arbetsuppgifter stå i nära beroende av utrikeshandelns omfattning
och som därför är .särskilt känsligt för konjunkturväxlingar, ansetts utgöra
ett belysande exempel på statligt verk, som genom krisförhållandenas inverkan
fått en minskad arbetsbörda. Statsrevisorerna hava i sådant hänseende
uttalat, att av dem verkställd utredning framgått, att omfattningen av gåremålen
vid flertalet tullanstalter avsevärt nedgått och att vid tullstaten otvivelaktigt
förelåge ett överskott på arbetskraft, vilket överskott, i den mån krisförhållandena
utvecklade sig, finge antagas komma att ökas. Efter jämförelse
med förhållandena vid länsstyrelserna, där krisen föranlett dels övertidstjänstgöring
i betydande omfattning, dels nyanställning av arbetskrafter, hava
revisorerna vidare anfört, att man för åtskilliga av de nya arbetsuppgifterna
bort kunna anlita den personal, vilken tullstaten under nuvarande förhållanden
ej kunnat bereda full sysselsättning.
Statsrevisorerna hava grundat sina uttalanden örn befintligt personalöverskott
vid centraltullkamrarna och tullkamrarna, d. v. s. vid lokaltullförvaltningen
med undantag av tullstationer och tullexpeditioner, på vissa av styrelsen
på framställning av revisorerna lämnade statistiska uppgifter angående
trafikens omfattning under tiden maj—september 1939 och motsvarande
tid 1940 samt i tjänstgöring varande personal den 30 september 1939 och den
30 september 1940. Ifrågavarande trafikuppgifter avse dels utrikes och inrikes
fartygstrafiken, dels antalet vid tulltaxeringen rubricerade varuposter,
dels storleken av debiterade tullmedel vid envar av centraltullkamrarna och
tullkamrarna under ovan angivna tidsperioder.
Såsom ovan antytts, är tullverket särskilt känsligt för förändringar i det
allmänna konjunkturläget. En minskning av utrikeshandeln medför således
i viss mån nedgång i tullverkets arbete, under det att ökad utrikeshandel föranleder
visst ökat arbete för verket. Det är givet, att sådana växlingar i arbetets
omfattning, som icke kunna på förhand förutses, alltid medföra vissa
svårigheter, när det gäller att avväga personalens storlek i förhållande till arbetets
omfattning och att ordna personalrekryteringen på ändamålsenligt sätt.
Ju snabbare förändringarna i konjunkturläget inträda, desto större bliva
nämnda svårigheter. Särskilt gäller detta i fråga örn personal, för vilken erfordras
längre tids teoretisk och praktisk utbildning och vars rekrytering därför
måste ordnas på längre sikt. Under den kris, som inträdde i början av
1930-talet och som för tullverkets vidkommande gjorde sig gällande från
— 273 —
slutet av år 1931 och till början av år 1934, undergingo göromålen i tullverket
en icke oväsentlig minskning. Från början av år 1934 och till krigsututbrottet
var utrikeshandeln stadd i kraftig tillväxt, vilket hade till följd en
kännbar ökning av tullverkets arbete. Krigsutbrottet under hösten 1939 medförde
visserligen någon örn ock till en början mindre betydande nedgång i
utrikestrafiken. Någon motsvarande minskning i arbetsbördan inträdde emellertid
icke, vilket berodde på bl. a. under hösten 1939 och vintern 1940 inträffade
godsanbopningar vid vissa tullanstalter samt tillkomna nya arbetsuppgifter.
Först efter den nära nog fullständiga avspärrningen av våra handelsförbindelser
västerut i början av april månad 1940 inträdde en sådan
nedgång av utrikestrafiken, att göromålen mera avsevärt minskades. På
grund av godsanhopning efter isblockaden under vintern 1940 gjorde sig
emellertid verkningarna därav icke fullt gällande förrän under senare hälften
av maj eller under juni månad 1940.
Den statistik angående fartygstrafiken, tulltaxeringsarbetet och tulluppbörden
under tidsperioden maj—september 1939 och motsvarande tid år
1940, som statsrevisorerna åberopat, utvisar visserligen avsevärt lägre siffror
för den senare perioden. Den verkliga nedgången av göromålens omfattning
är emellertid icke på långt när så stor, som man med beaktande av berörda
statistik skulle vara böjd att antaga. Det bör nämligen beträffande det arbete,
som föranledes av fartygstrafiken, bemärkas, alt omfattningen därav är
beroende icke blott av antalet fartyg utan även av en mängd andra förhållanden,
såsom örn fartygen ankomma eller avgå utan last, huruvida lasten utgöres
av partigods eller styckegods, huruvida lossning eller lastning äger rum
inom eller utom tullplats, huruvida lossat gods förtullas eller transiteras, det
lossade eller lastade godsets mängd m. fl. omständigheter. Vad tidltaxeringsarbetet
angår beror dess omfattning, förutom på det tulltaxerade godsets
mängd och dess karaktär av parti- eller sorteringsgods, jämväl på godsets
mer eller mindre svårtulltaxerbara beskaffenhet. I fråga örn tulluppbörden
må framhållas, att dess storlek är en osäker mätare av tullverkets arbetsbörda.
Vidare må med avseende å den av revisorerna åberopade statistiken erinras,
att omfattningen av vissa slag av göromål i mindre grad påverkas av
växlingar i trafikens storlek. Detta gäller bl. a. i fråga om den allmänna
tillsyn inom tullplats, som tullverket har alt utöva såväl dag som natt till
förhindrande och upptäckande av olovlig in- och utförsel av varor samt
andra brott mot tullförfattningarna. Dessutom bör framhållas, att den minskade
omfattningen av en del göromål i viss mån kompenseras genom det
merarbete, som åsamkas tullverket av nytillkomna arbetsuppgifter. Sålunda
medför tillämpningen av de till följd av krisläget utfärdade import- och exportförbudsförfattningarna
ett betydande arbete. Vad särskilt exportförbudsförfattningarna
beträffar förutsätter tillämpningen av dessa en eljest
icke erforderlig undersökning av gods, som anmäles till utförsel, varjämte
kontroll erfordras vid lastning av fartyg eller andra transportmedel till förhindrande
av att exportförbjudet gods obehörigen utlöres. Med exporlförbudskontrollen
sammanhänger ock å tullverket ankommande tillämpning av
gällande bestämmelser örn proviantering av lill utrikes ort avgående fartyg
och övervakningen av all dessa bestämmelser behörigen iakttagas. Vidare
må nämnas införandet av valutakontrollen, vilken för tullverket medfört
eli icke obetydligt arbete dels på grund av den i viss utsträckning föreskrivna
deklarationsskyldigheten vid in- och utförsel av varor, dels lill följd av
behovet av skärpt tillsyn å resandelrafiken lill och från utrikes ort. Uland
nytillkomna uppgifter må ytterligare hänvisas lill tullverket anbefalld kontroll
med avseende a nyttjandet av radioanläggningar å främmande fartyg,
lii 417453. Ilen. berättelse tini), stat sverket år 19-10. II.
— 274
talrika föreskrifter om avlämnande av statistiska och andra uppgifter lill
olika myndigheter samt slutligen vissa tullverket ålagda övervakningsuppgifter
av hemlig natur.
Vad angår de anförda siffrorna rörande personalbeståndets minskning
må framhållas, att det under den krigsutbrottet närmast föregående tidsperioden
med dess utpräglade högkonjunktur rådde en viss personalknapphet,
särskilt i fråga örn för tulltaxeringsarbete avsedd personal. Upprepade
framställningar oni förstärkning av tullpersonalen vid vissa tullplatser inkomrno
också till styrelsen från korporationer och enskilda. Trots ökad användning
av lägre kvalificerad personal för tulltaxeringsarbetet samt anin
tande i stor utsträckning av tullkontrollörer för det löpande tulltaxeringsarbetet
blev det därför nödvändigt att tillgripa övertidsarbete i betydande
omfattning. Under budgetåren 1937/38 och 1938/39 samt första hälften avbudgetåret
1939/40 utbetalades sålunda i övertidsersättning vad lokaltullförvaltningen
respektive omkring 140,000, 132,000 och 112,000 kronor. Vidare
bör i anslutning till vad ovan antytts bemärkas, att åtskilliga arbetsuppgifter
äro av den natur, att en minskning i trafikens omfattning blott i ringa
grad påverkar personalbehovet.
Såsom av det ovan anförda framgår, är ifrågavarande statistisk angående
fartygstrafiken, tulltaxeringsarbetet och tulluppbörden icke ägnad att ens
med avseende å de göromål, som statistiken avser, på ett rättvisande sätt
klarlägga storleken av den verkliga nedgången i omfattningen av dessa göromål.
Uå härtill kommer, att det arbete, som föranledes av ovannämnda
på grund av krisläget tillkomna arbetsuppgifter, icke avspeglas i statistiken,
kan denna följaktligen icke läggas till grund för procentuella beräkningar,
avsedda att angiva, i vilken omfattning tullverkets arbetsbörda minskats.
Vidkommande därefter statistiken angående personalbeståndets storlek ger
denna såtillvida ett oriktigt resultat, som personalbeståndet, vad angår vissa
personalgrupper, under hösten 1939 var icke oväsentligt lägre än som motsvarade
det då föreliggande personalbehovet. Därest revisorerna med procentsiffrorna
för nedgången i trafiken och uppbörden, jämförda med den
procentuella minskningen av personalbeståndet, velat giva belägg för alt
personalbeståndet skulle hava kunnat minskas i en mot nämnda nedgång
nära svarande proportion, får styrelsen framhålla, att en sådan metod för
bedömande av personalbehovet i tullverket skulle vara vilseledande.
Oavsett hållbarheten av den av revisorerna åberopade statistiken är det
emellertid obestridligt, att en avsevärd nedgång i göromålens omfattning ägt
rum. Det är också tydligt, att denna nedgång möjliggjort en viss minskning
av personalbeståndet. I fråga örn de åtgärder, som med anledning härav
blivit från general tullstyrelsens sida vidtagna i syfte att anpassa personalens
storlek efter de ändrade förhållandena, må lämnas följande upplysningar.
I slutet av juni månad 1940 indrogos uppskoven med inställelse till värnpliktstjänstgöring
för ett antal extra befattningshavare. Vidare permitterades
efter hand under juli och augusti månader 1940 praktiskt taget samtliga
extra tullvakter och extra skrivbiträden samt all tillfällig personal vid lokaltullförvaltningen.
Det antal befattningshavare vid lokaltullförvaltningen,
som sålunda permitterades, utgjorde sammanlagt 277, varav omkring 200
extra tullvakter, 40 extra skrivbiträden samt återstoden tillfälliga befattningshavare.
Därutöver företogos permitteringar av åtskilliga extra befattningshavare
vid kust- och gränsbevakningen. De sålunda vidtagna permitteringarna
beräknades komma att medföra en årlig besparing i utgifterna till
avlöningar till icke-ordinarie personal med omkring 850,000 kronor. Då personalstyrkan
det oaktat alltjämt var större än som kunde anses oundgäng
-
— 275 —
ligen nödvändigt, indrogos dels i samband med den i uppskovskungörelsen
den 2 juli 1940 (nr 717) föreskrivna årliga revisionen av uppskovsärenden
dels ock sedermera under hösten 1940 uppskoven för eli stort antal ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän, av vilka åtskilliga därefter inkallats
till militärtjänstgöring.
Med anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 21 juni 1940 angående vissa
besparingsåtgärder verkställdes inom styrelsen preliminära utredningar angående
möjligheten av att genom nedläggande eller inskränkning av arbetsuppgifter,
som icke vore oundgängliga, skapa förutsättningar för personalinskränkningar.
Bland de åtgärder, som i sådant syfte syntes kunna vidtagas,
kom i främsta rummet begränsning i antalet nattvakter vid de större
och medelstora tullanstalterna. Genomförandet av dylika och andra åtgärder
i personalminskande syfte befanns emellertid komma att, så länge personalöverskott
förelåge, endast få den verkan, att detta överskott ökades.
Nämnda åtgärder ansågos därför böra vidtagas först i den mån behov därav
uppkomme genom personaibeståndets successiva minskning till följd av
den normala årliga avgången eller eventuell överflyttning av tjänstemän
till annat verksamhetsområde.
I syfte att finna användning för den övertaliga personalen riktades i september
månad 1940 en underhandsförfrågan till statens arbetsmarknadskommission
och vissa andra statliga kriskommissioner, huruvida icke hos
deni uppkommande behov av arbetskraft skulle kunna tillgodoses genom
att övertaliga extra ordinarie eller eventuellt ordinarie tjänstemän vid
tullverket togos i anspråk. Denna förfrågan ledde till att närmare ett trettiotal
extra ordinarie skrivbiträden i Slockholm erliöllo tjänstgöring i vissa
kriskommissioner. Ifrågavarande befattningshavare, vilka beviljats tjänstledighet
från tullverket mot avstående av hela lönen, hava därvid från vederbörande
kommission erhållit gottgörelse för mistade avlöningsförmåner.
Trots de åtgärder, som sålunda vidtagits dels för minskning av personalbeståndet,
dels för beredande av sysselsättning åt övertalig personal inom
annan statlig verksamhet, beräknades under sommaren och hösten ett visst
personalöverskott alltjämt föreligga. Då all extra och tillfällig personal vid
lokaltullförvaltningen redan permitterats, förutsatte en ytterligare minsk-,
ning av personalen att, i den mån ökad utlåning av personal till andra statliga
verk eller institutioner icke kunde åstadkommas, extra ordinarie tjänstemän
entledigades. En så genomgripande åtgärd som entledigande av extra
ordinarie personal ansåg styrelsen sig emellertid icke böra vidtaga. Beträffande
de skäl, som därvid vörö avgörande för styrelsen, må först framhållas,
att enligt 4 § 3 mom. civila icke-ordinariereglementet extra ordinarie
tjänsteman ina av annan anledning än tjänstefel entledigas endast efter
skriftlig uppsägning, vilken såvitt möjligt bör ske senast tre månader före
anställningens upphörande. Extra ordinarie tjänsteman är vidare i fråga
örn rätt till tjänstepension och familjepension i princip likställd med ordinarie
tjänsteman. Den fastare ställning, som extra ordinarie tjänstemän sålunda
numera innehava, ansåg styrelsen utgöra ett starkt skäl för att extra
ordinarie personal så långt möjligt behandlades lika med ordinarie personal.
Vägande sociala hänsyn talade också mot entledigande av ifrågavarande
personal. För att belysa denna sida av frågan verkställde styrelsen under
hösten 1940 en undersökning av den extra ordinarie tullpersonalens civilståndsförhållanden.
Av denna undersökning framgick bl. a., att de extra
ordinarie tjänstemännens levnadsålder den 1 november 1940 utgjorde i medeltal
26 är och den genomsnittliga anställningstiden i statstjänst 5.0 år.
Vidare voro av de extra ordinarie tjänstemännen 39 procent gifta, varjämte
antalet ogifta med försörjningsplikt mot barn eller föräldrar uppgick till
— 276 —
13 procent. Sammanlagt 52 procent voro alltså gifta eller eljest försörjningspliktiga.
Den av styrelsen sålunda intagna ståndpunkten till frågan örn entledigande
av extra ordinarie personal står även i överensstämmelse med styrelsen
delgivna bestämda anvisningar från chefen för finansdepartementet.
Av det ovan anförda torde framgå, att styrelsen vidtagit de åtgärder i personalminskande
syfte, som med uppehållande av principen att icke entlediga
extra ordinarie personal hittills kunnat ifrågakomma. Statsrevisorernas uttalande,
att tullstatens personalbestånd hort kunna minskas i långt större
utsträckning än som hittills skett, är därför hållbart endast under förutsättningen,
att extra ordinarie tjänstemän ansetts böra entledigas eller ock att
möjligheter förelegat att i större utsträckning än som skett ställa personal
till andra statliga myndigheters förfogande.
Vad särskilt angår frågan, huruvida, såsom revisorerna hava gjort gällande,
den i tullverket övertaliga personalen skulle hava kunnat anlitas för
åtskilliga av länsstyrelsernas nytillkomna arbetsuppgifter, må erinras, att
den personal, som därvid närmast kunnat ifrågakomma, nämligen biträdespersonalen,
genom permitteringen av extra skrivbiträden och placeringen
av extra ordinarie skrivbiträden hos vissa kriskommissioner, avsevärt
reducerats och att vid sådant förhållande endast ett jämförelsevis ringa antal
befattningshavare av denna personalkategori skulle hava kunnat överflyttas
till länsstyrelserna. Frågan om överflyttning av övertalig arbetskraft
vid tullverket till länsstyrelserna har därför större praktisk betydelse endast
för så vitt även annan tullpersonal än biträdespersonal kunnat anlitas för
länsstyrelsernas nytillkomna arbetsuppgifter. I den mån användning för
övertalig tullpersonal finnes hos länsstyrelserna, är styrelsen beredd att medverka
till överflyttning av sådan personal. I samband därmed bör även uppmärksammas
frågan om utsträckt användning av tullpersonal för vissa av
krisläget föranledda övervakningsuppgifter, som ankomma på länsstyrelserna.
I syfte att skapa möjligheter för överflyttning av ledig arbetskraft från
en gren av statsförvaltningen till annan, där behov av ökad arbetskraft föreligger,
hava revisorerna uttalat önskvärdheten av att föreskrift utfärdades
örn skyldighet för tjänsteman att tjänstgöra vid annat än eget verk. Med anledning
härav får styrelsen meddela, att den tillfälliga överflyttning av tullpersonal,
som hittills förekommit och som huvudsakligen gällt extra ordinarie
personal, helt ordnats på frivillighetens väg och att några svårigheter i
sådant hänseende icke hittills yppat sig. Då, såvitt nu kan bedömas, överflyttning
av övertalig lullpersonal till annan statlig verksamhet även i fortsättningen
främst lärer komma att avse extra ordinarie tjänstemän, torde
visserligen för tullverkets vidkommande knappast uppstå något behov avföreskrift
i berörda hänseende. Från styrelsens sida är emellertid icke något
att erinra, därest sådan föreskrift skulle anses böra utfärdas. I
I behandlingen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad generaltulldirektör,
jämväl byråcheferna Jansson, Linders och Lindberg, föredragande.
Stockholm den 13 januari 1941.
Underdånigst
NILS WOHLIN.
Anders Appeltofft.
— 277 —
Allmänna lönenämndens
(civilförvaltningen)
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 137, § 34.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940 har allmänna lönenämnden anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i remissen bifogat transumt
av riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående krisförhållandenas
inverkan på tullens och länsstyrelsernas arbetsbörda (§ 34);
och får lönenämnden i anledning härav anföra följande.
Under förevarande paragraf hava 1940 års statsrevisorer med utgångspunkt
från krisförhållandenas inverkan på arbetsbördan för personalen å tullstaten
och vid länsstyrelserna förordat genomförande av sådana föreskrifter,
att överflyttning av ledig arbetskraft från en gren av statsförvaltningen till
en annan, där behov av ökad arbetskraft föreligger, möjliggöres. Vidare
hava revisorerna ansett böra tagas under övervägande, att ett för övervakande
av fördelningen av arbetskrafter lämpligt förmedlingsorgan kommer
till stånd, utrustat med befogenhet att i den mån så befinnes nödvändigt och
påkallat hänvisa personal till tjänstgöring inom annan statlig verksamhet
än den vederbörande tillhör.
Vad till en början själva sakfrågan angår, delar allmänna lönenämnden
helt statsrevisorernas uppfattning, att det ur statsnyttans synpunkt är önskvärt,
att .statlig arbetskraft smidigt skall kunna överflyttas till det område,
där den bäst behövs.
Beträffande härefter de formella betingelserna för en dylik överflyttning
vill lönenämnden understryka, att statsrevisorerna med sitt förslag icke torde
åsyfta en sådan förflyttning till annan befattning, varom stadgas i 3 §
3 mom. civila avlöningsreglementet. 1 sagda författningsrum lämnas bestämmelser
rörande en tjänstemans definitiva förflyttning, medan statsrevisorerna
synas avse införande av skyldighet att tjänstgöra vid annat verk utan att
därvid anställningen vid det egna verket upphör.
I fråga om tjänstgöringsskyldigheten gäller enligt 3 § 1 mom. nyssnämnda
reglemente, att ordinarie tjänsteman är underkastad de tjänstgöringsföreskrifter,
som meddelas i instruktion, arbetsordning eller annan dylik författning.
Vidare stadgas, bland annat, att tjänstemannen är pliktig underkasta
sig, där särskilt tjänstgöringsområde är för hans befattning bestämt, omreglering
av tjänstgöringsområdet. Någon motsvarighet till dessa föreskrifter
återfinnes icke i civila icke-ordinariereglementet. Enligt vad som framgår
av förarbetena till sistnämnda reglemente har det emellertid ansetts ligga
i sakens natur, att en icke-ordinarie tjänsteman är underkastad gällande
tjänstgöringsföreskrifter m. m. i samma omfattning som en ordinarie tjänsteman
och att han när som helst kan underkastas ytterligare skyldigheter i
dessa hänseenden (1936 års lönekommittés betänkande med förslag till civilt
icke-ordinariereglemente, sid. 28).
Såsom framgår av det anförda är ordinarie tjänsteman underkastad de
tjänstgöringsföreskrifter, som meddelas i instruktion, arbetsordning eller
annan dylik författning. I nu gällande instruktionsbestämmelser torde icke
finnas några föreskrifter örn en så vidsträckt tjänstgöringsskyldighet, som
statsrevisorerna åsyfta. Emellertid vill lönenämnden framhålla, alt då en
befattningshavare i avlöningsreglementet uttryckligen förklarats skyldig alt
underkasta sig en definitiv förflyttning till annat verk, han jämväl bör kunna
— 278 —
åläggas att vid extraordinära förhållanden under någon tid tjänstgöra inom
annat område av statsförvaltningen. I praktiken hör självfallet i första hand
den icke-ordinarie personalen tagas i anspråk för dylik tjänstgöring utom
det egna verket, men fall kunna likväl förekomma, då även en ordinarie
tjänsteman på dylikt sätt bör kunna överflyttas till annat verk.
Då särskilda föreskrifter i ämnet torde böra utfärdas, vill lönenämnden
tillstyrka, att Kungl. Majit av riksdagen bemyndigas att utfärda erforderliga
bestämmelser om en dylik utvidgning av tjänstgöringsskyldigheten för
statens tjänstemän under extraordinära förhållanden.
Vad härefter angår frågan örn inrättande av ett särskilt förmedlingsorgan
för handläggningen av hithörande frågor, anser lönenämnden för sin del
knappast påkallat att tillskapa någon särskild institution för ändamålet. Möjligen
skulle kunna tänkas, att en dylik förmedling skulle kunna ske genom
finansdepartementets försorg.
I avgörandet av förevarande ärende hava deltagit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Almgren, Englund, Köersner, Magnusson,
Reinwall och Wahlmark.
Stockholm den 22 januari 1941.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
Bernt Nilsson.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 157, § 36.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940 har riksräkenskapsverket anbefallts
att bland annat avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse anförts rörande häradsskrivares provisioner
å vägskatt (§ 36).
Riksräkenskapsverket, som delar revisorernas uppfattning angående beräkningen
av häradsskrivares ersättning för bestyret med debitering av vägskatt,
har under år 1940 framställt ett flertal anmärkningar rörande felaktigt
utbetald provision i de av revisorerna omnämnda länen. I de fall anmärkningarna
med förklaring återkommit till ämbetsverket, hava de anmärkta
beloppen återlevererats. Med hänsyn härtill vill riksräkenskapsverket
ifrågasätta, huruvida för närvarande något förtydligande av gällande bestämmelser
angående ifrågavarande ersättning är erforderligt. Skulle emellertid
under den fortsatta handläggningen av de icke inkomna anmärkningarna
ett förtydligande av bestämmelserna i ämnet visa sig påkallat, kommer
riksräkenskapsverket att göra framställning härom.
I anledning av att revisorerna vid sin granskning uppmärksammat, att
verifieringen av ifrågavarande utbetalningar av provisioner i flera fall visat
sig synnerligen bristfällig, får riksräkenskapsverket framhålla, att på grund
av ett liknande uttalande av 1935 års revisorer genom kungörelse den 17
december 1937 (nr 975) vidtogs en ändring i § 23 av kungörelsen den 13
november 1931 (nr 396) med föreskrifter angående medelsförvaltningen i
279 —
länen av innebörd att verifikationer till ifrågavarande utbetalningar skola
insändas till riksräkenskapsverket i samband med övriga kassaverifikationer.
I de fall då verifikationer till utbetalningar av provisioner icke bilagts
har riksräkenskapsverket påtalat förhållandet.
Stockholm den 1 februari 1941.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
V. ARVIDSSON.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 157, § 36.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940 församlade
revisorer under § 36 av sin berättelse anfört angående häradsskrivares
provisioner å vägskatt.
Med anledning härav får styrelsen, med remissaktens återställande, i underdånighet
meddela, att styrelsen instämmer i revisorernas uttalande.
Stockholm den 15 januari 1941.
Underdånigst
NILS BOLINDER.
E. G. BRAUNE.
Riksarkivets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 159, § 38.
Till Konungen.
Till besvarande av nådig remiss den 20 december 1940 av riksdagens revisorers
berättelse, i vad angår arbetsförhållandena vid riksarkivet, får riksarkivet
härmed i underdånighet dels överlämna en av riksarkivarien ingiven
P. M. rörande hans personliga arbetssätt, dels i övrigt anföra följande.
I. Beträffande frågan om provisorisk ändring av riksarkivets organisation.
Mot slutet av sitt yttrande ifrågasätta revisorerna, »om icke vid arkivrådets
å första byrån förestående avgång med ålderspension dennes befattning
kan vakanssättas och lill befattningen hörande åligganden överföras å riksarkivarien».
— 280
Det måste från början beaktas, att den ifrågasatta förändringen är av organisatorisk
innebörd och alilsä bör dryftas ur principiell synpunkt. Det är
också uppenbart, att den skulle betyda ett sönderbrytande av riksarkivets bestående
organisation, utan att ett sådant ingrepp principiellt motiverats och
utan att dess konsekvenser hittills blivit berörda. Förändringen skulle innebära
en omläggning av riksarkivet till ett verk med en chef — som tillika
skulle vara arkivråd — och blott en ledamot. Administrativt ter sig en sådan
organisation mycket egendomlig, och den skulle, såvitt riksarkivet har sig
bekant, sakna motsvarighet inom statsförvaltningen. En förening av en chefsbefattning
med en annan tjänst medför också enligt sakens natur risken, att
viktiga sidor av den ena eller andra — eller av båda — måste försummas.
Ett antal grundläggande paragrafer i riksarkivets instruktion skulle förlora
sin mening eller få helt annan innebörd än den avsedda. Såsom exempel må
anföras, att den omröstning, som enligt § 28 skall äga rum i tjänstefelsärenden,
skulle utgöra endast ett sken, eftersom där vid lika röstetal den mening
gäller, »som bilalles av riksarkivarien». Även den i § 26 föreskrivna plenarbehandlingen
av vissa ärenden skulle efter förändringen illa motsvara vad
därmed torde avses.
Sistnämnda förhållande har ingalunda endast formell betydelse. Även i de
fall, då plenarbehandlingen sker i den smidigare formen, att ett av riksarkiv
vadén uppsatt koncept göres lill föremål för yttrande av båda arkivråden
eller förslag till skrivelse uppsättes av det ena av dessa och granskas av det
andra, innan riksarkivarien slutbehandlar detsamma, innebär denna beredning
en god garanti för ett mera mångsidigt övervägande än om blott två
personer tagit del av ärendet. Det är också av erfarenheten väl bestyrkt, att
härvid de båda arkivrådens olika expertis kan lämna värdefulla tillskott
även vid omprövningen av ärenden, som tillhöra ettderas närmaste verksamhetsområde.
Av särskild vikt i delta avseende är, att instruktionsenligt
alla skrivelser till Kungl. Majit skola undergå behandling av båda arkivråden.
Borteliminerandet av en ledamot av riksarkivets styrelse skulle innebära
en otvivelaktig förlust ur den mycket väsentliga synpunkten av frågornas uttömmande
beredning.
För att beröra en svårighet av annan art, skulle i det lätt tänkbara fall, att
både riksarkivarien och det kvarvarande arkivrådet på grund av sammanstötande
omständigheter — t. ex. sjukdomsfall för den ene under den andres
frånvaro på grund av offentligt uppdrag, inspektionsresa, sjukdom, semester
o. s. v. — samtidigt vore borta, ingen tjänsteman i denna grad finnes alt tillgå
för uppehållandet av chefstjänsten.
Förändringen skulle emellertid också skapa svårigheter av annan särskilt
betydelsefull natur. De möjligheter, som den nuvarande organisationen ger
riksarkivet att fylla sina uppgifter till det statliga arkivväsendets och den
historiska forskningens befrämjande, sknlle därigenom i hög grad förminskas.
Riksarkivets arbetsuppgifter äro i själva verket obegränsade. De bestå
ingalunda enbart av ärenden av administrativ art. Visserligen kunna dessa
understundom hopa sig och så gott som helt taga ledningens tid och uppmärksamhet
i anspråk. Men då däremellan perioder med mindre löpande administrativa
angelägenheter förekomma, betyder ej detta någon minskning
av arbetsuppgifterna. Icke endast så, att dylika förhållanden ge ökade möjligheter
till den allmänt arkivvårdande och initiativpräglade verksamhet,
som i instruktionens § 3 a) omtalas främst bland riksarkivets uppgifter. De
ge också ledningen tillfälle att ägna sig åt dess inre arbeten. Riksarkivet är
ju icke blott centralmyndighet för det offentliga arkivväsendet utan också
arkivdepå och anstalt för främjande av historisk forskning. Redan plane
-
— 281 —
ringen och ledningen av arbetena nied ordnandet, förtecknandet och den förvaltningshistoriska
utredningen av dess outtömliga bestånd av historiskt material
jämte den personliga medverkan därvid, som kan förekomma, innefattar
alltför stora och viktiga uppgifter för att tillsammans med sådana av arkivorganisatorisk
och allmänt dirigerande karaktär kunna läggas enbart på
verkets chef. I riksarkivets instruktionsenliga arbetsprogram ingår ju vidare
— om också tillfälligtvis hämmat genom indragningar på grund av det statsfinansiella
läget -— utgivningen av handlingar av vikt för Sveriges historia.
En indragning av en av de tjänster, som i särskild grad kräva högre administrativ
och vetenskaplig skolning, måste göra riksarkivet mindre skickat
att i alla dessa avseenden göra de insatser, som staten av det kan begära.
I arkivrådets å första byrån tjänstegöromål ingå emellertid också normalt
uppgifter av mindre ansenlig art. En icke obetydlig del av hans arbetstid måste
användas för småting av olika slag, som dock äga sin vikt i det stora sammanhanget.
Särskilt tidsödande är befattningen med personalärenden inom
verket, tillämpningen av det invecklade under årtionden konstfullt utarbetade
system, som är alt utläsa ur instruktioner och avlöningsreglementen, pensionsbestämmelser
och andra administrativa författningar av allehanda slag.
Samtidigt som det är väl befogat, att dithörande ärenden — tillsynen över
medelsåtgången inom personalanslagen, den fortlöpande regleringen av
tjänstgöringsförhållandena, planeringen av semestrarna, prövningen av
tjänstledighetsfrågor av olika slag o. s. v. — sammanhållas i handen på en
ledamot av riksarkivets styrelse, vore det principiellt sett fullkomligt orimligt
att upptaga arkivchefens tid och splittra hans uppmärksamhet med beredningen
av sådana specialfrågor.
Även inom arkivväsendet växla situationerna. Det kan förekomma tider,
då stora problem — organisationsfrågor, byggnadsfrågor, gallringsfrågor, inspektionsbehov,
evakueringsfrågor vid krigsfara o. s. v — ställa övervägande
anspråk på riksarkivariens arbetskraft. Man kan fråga, om det då vöre
förenligt med sund arbetsekonomi, att han vid sidan av första byråns större
uppgifter också behövde utreda sådana ärenden som exempelvis tolkningen
av bestämmelserna om statsbidrag för sjukvård åt tjänsteman vid operation
eller kontroll av huruvida tjänsteman vid ifrågakommande uppfattning i
högre löneklass tjänstgjort minst fyra femtedelar av föreskriven tid, allt med
tillbörligt beaktande av alla i saken inverkande bestämmelser.
Vilket ogagn den ifrågasatta reduktionen skulle medföra för riksarkivets
inre förhållanden ur en annan synpunkt, må till sist i korthet påpekas.
Framtidsutsikterna för tjänstemän i lägre grader skulle genom bortskärandet
av en ordinarie befattning starkt förmörkas, och detta har sin betydelse
ej blott för den nu existerande kåren, utan också med hänsyn till den viktiga
rekryteringsfrågan.
Det är naturligtvis icke riksarkivets mening, att dess organisation är
sådan, att ej förbättringar kunna vara önskvärda. Det är t. ex. icke uteslutet,
att efter slutförandet av 1940 års arkivsakkunnigas nu pågående arbete vissa
förskjutningar i densamma kunna finnas påkallade. Men varje mer eller
mindre genomgripande omorganisation bör lia till mål en ökad planmässighet
och effektivitet i riksarkivets verksamhet. Den nu framkastade tanken
på blivande vakanssättning av arkivrådets å första byrån befattning och
riksarkivariens belastning med dithörande arbetsuppgifter skulle vid förverkligande
medföra rakt motsatta resultat. Riksarkivet får därför i underdånighet
på det bestämdaste avstyrka åtgärder av här ifrågasatt art.
— 282 —
II. Anmärkningar rörande diarieföring m. m.
Revisorerna säga sig vid genomgång av föredragningslistor och protokoll
särskilt ha uppmärksammat ett fall, då heslut rörande ett av forskare
skriftligen framställt klagomål mot en tjänsteman för fel i tjänsten fattats i
närvaro av allenast föredraganden för byrå I, ehuru instruktionen g 28 uttryckligen
föreskriver behandling i närvaro av två arkivråd och ärendets avgörande
genom omröstning. I sammanhang därmed anmärkes, att två av
nämnda forskare till riksarkivarien ställda skrivelser icke diarieförts.
Till sakens belysning tjäna följande fakta. Den 16 augusti 1939 skrev
fröken Elisabeth Thorman lill riksarkivarien ett första brev för att underrätta
honom om att hon, som annars alltid rönt stort tillmötesgående och
älskvärdhet av befattningshavare i riksarkivet, »häromdagen» haft obehag av
förste arkivarien Hedar vid rekvisition av arkivalier i kammararkivet. »Jag
kom precis klockan 10 och skrev omedelbart och lämnade fram en rekvisition
på fem volymer av vad jag sedan några veckor sysslat med, Tull och
Accis. — Arkivarien Hedar tjänstgjorde. Sedan föregående gång hade jag
en volym kvarstående. Då jag klockan 10.25 var färdig med densamma,
hade min rekvisition ej, som alltid annars, lämnats till vaktmästaren. Jag
fick sitta och vänta omkring 10 minuter. På min begäran att få dem fick
jag till svar, att vaktmästaren ej haft tid ta fram deni. Jag invände helt
fogligt, att det ju var 25 minuter sedan jag begärt dem. Endast två forskare
till hade då kommit. Då jag senare lämnade fram en ytterligare rekvisition,
fick jag den barska frågan: »Är ni redan färdig med de förra?» Rätt förvånad
svarade jag, att jag hade en kvar. När jag senare var färdig med den,
hade ingenting gjorts åt min rekvisition nr 2, jag fick om igen sitta och
vänta en stund. Jag tror att vi just då voro ungefär fem personer där.» —
Detta brev delgavs arkivrådet Brulin och Hedar den 19 augusti, och någon
tid därefter underrättade riksarkivarien fröken Thorman i ett handbrev
örn att han vid givna tillfällen alltid erinrade tjänstemännen örn att de borde
visa forskare det största tillmötesgående, men att Hedar kunnat anföra åtskilligt
till sakens förklaring.
Med tack för riksarkivariens »älskvärda rader» återkom fröken Thorman
till saken i ett andra brev till honom den 1 mars 1940, varvid hon bad honom
»godhetsfullt ej tröttna på henne» och slutade med »en ursäkt för
denna långa förklaring». Brevet var sålunda hållet i en personlig ton, innefattade
lika litet som det förra något yrkande och hade enligt riksarkivariens
mening lika litet som det förra karaktären av en formlig anmälan. Båda
breven inleddes med tilltalsordet »Herr riksarkivarie!», vilket använts av
fröken Thorman också i brev till honom av litterärt-personligt innehåll. I
sak innehöll det andra brevet en upprepning av den tidigare relationen (med
smärre avvikelser eller justeringar: »ett par volymer» hade stått kvar;
rekvisitionen nr 2 hade gjorts »efter någon timme»; »den i barsk ton gjorda
förfrågan» hade lytt: »är ni redan färdig med de föregående?»; även andra
gången hade hon fått vänta 10 minuter). Om Hedar heter det, »att rent ut
sagt, ingen annan förklaring fanns, än att det roade honom att en liten smula
trakassera mig».
En formlig anmälan till riksarkivet rörande samma sak gjordes av fröken
Thorman den 13 april 1940. Den lyder:
Till riksarkivet!
Vid mina alltjämt fortsatta forskningsarbeten rörande bl. a. damastmanufakturer
i Sverige har jag blivit hänvisad till Johan Uthoffska arkivaliesamlingen.
I riksarkivets huvudbok har jag upplysts örn att samlingen tillhör
kammararkivet. Då jag emellertid icke kan driva någon forskning därstädes
— 283 —
förr än jag fått garantier att jag icke åter korinne att bemötas med trakasserier
och ohövlighet, har jag efterhört vilka åtgärder som vidtagits i anledning
av min skrivelse den 16 augusti 1939, i vilken jag påtalade det bemötande
jag utsatts för från förste arkivarie Hedars sida.
Jag finner då, att min skrivelse icke diarieförts.
Jag nödgas därför vända mig till riksarkivet med vördsam förfrågan vilka
garantier riksarkivet kan erbjuda mot ett fortsatt trakasserande samt dessutom
varför min skrivelse icke har blivit diarieförd.
Stockholm, 11 april 1940.
Med utmärkt högaktning
Elisabeth Thorman.
Denna skrivelse, som innefattade det första yrkandet på åtgärd i saken,
diariefördes den 13 april 1910. Den delgavs omedelbart Hedar för yttrande,
men denne avböjde länge att avgiva något sådant. Han kallades då av riksarkivarien
till ett av arkivråden Brulin och Forssell bevistat sammanträde
(29 april), vid vilket han ingående utfrågades örn saken. Han begärde därvid
själv att få svara skriftligen, vilket också skedde genom en den 8 maj daterad
inlaga till riksarkivet. I denna heter det bland annat på tal örn den av
fröken Thorman begärda garantien: »Jag vill emellertid som föreståndare
för kammararkivet i anslutning till den gjorda frågan förklara, att den
Uthoffska samlingen liksom alla kammararkivets samlingar efter rekvisition
på rekvisitionstid stå till varje forskares förfogande utan åtskillnad till person
och med all den beredvillighet, som tjänsten kräver, vare sig det gäller den
lärde vetenskapsmannen eller den enkle bonden, som kommer för att söka
uppgifter örn sin gård och sin släkt.» I fråga om vad som passerat vid fröken
Thormans besök på kammararkivet gav Hedar i sin skrivelse en redogörelse,
som framgår av bilagda utdrag ur densamma. Sedan svaret inkommit och
diarieförts (9 maj), upptog riksarkivet omedelbart frågan till avgörande (10
maj). Arkivrådet Forssell hade då nyss erhållit ledighet för censorsuppdrag.
Närvarande voro riksarkivarie!! och arkivrådet Brulin.
Riksarkivet beslöt dels att fröken Thormans två brev till riksarkivarien,
eftersom hennes anmälan för att rätt förstås förutsatte kännedom om dessa,
skulle biläggas dagens protokoll, dels att göra följande uttalande: »Riksarkivet
fann det med hänsyn till vad Hedar anfört och mot hans bestridande
icke på något sätt styrkt, att han skulle ha velat trakassera fröken Thorman
i hennes arbete eller för övrigt lia uppträtt ohövligt mot henne. Då det av
Hedars både skriftliga och muntliga yttranden framginge, att denne kände
sin skyldighet att visa henne samma tillmötesgående, som alla forskare kunde
påräkna, ansåg sig riksarkivet icke behöva ingå på frågan, hur det
skulle kunna tillmötesgå hennes önskan örn något slags särskild garanti i
fråga örn hennes fortsatta arbete i kammararkivet. Riksarkivet kände för
övrigt icke någon form för en sådan garanti, liksom det icke kände något
tidigare fall, då en motsvarande begäran framställts. I fråga om behandlingen
av fröken Thormans två brev till riksarkivarien ville denne ha antecknat,
att han haft anledning att icke betrakta dessa såsom till riksarkivet
ställda formliga anmälningar, varför han också så till vida hade behandlat
saken mer personligt och konfidentiellt. Riksarkivarien tilläde, att han i en
kritisk tid, då han framför allt hade att vårda riksarkivets största, i en sådan
tid särskilt nära liggande intressen, dock på sätt här framginge hade ägnat
fröken Thormans talan all tänkbar uppmärksamhet. Han hoppades i samma
mån, att ärendet — som härrörde från en i augusti 1939 inträffad episod
— skulle vara slutbehandlat i och med vad riksarkivet under dags datum
beslöte.» — Detta protokoll och Hedars svarsinlaga översändes i kopior till
fröken Thorman.
— 284 —
Det framgår alltså, att ehuru riksarkivarie!! icke ansett fröken Thormans
två brev till honom vara av offentlig natur, de dock under ärendets fortsatta
behandling införlivats med riksarkivets officiella handlingar som bilagor
till ett dess protokoll. Beträffande sakens handläggning i övrigt ligger
det i sakens natur, att i riksarkivet — och analoga förhållanden torde råda
överallt inom förvaltningen — gränsfall förekomma, då det gäller att välja
mellan behandling av riksarkivarie!! i närvaro av ett eller två arkivråd enligt
olika paragrafer i instruktionen. Vad fallet Thorman—Hedar angår,
utgör det från en synpunkt sett en till byrå I hörande ordningsfråga, i det
att vid dess bedömande mycket beror av kammararkivets arbetsresurser,
forskarantal och närmaste expeditionsuppgifter vid det givna tillfället. Hedars
svar innefattar också en utförlig redogörelse för hithörande förhållanden,
liksom fröken Thorman själv berör dem. Från en annan synpunkt är
det klart, att en tjänsteman förfar klandervärt, örn han uppträder trakasserande
eller ohövligt mot en forskare, och det kan då bliva fråga örn tillämpning
av §§ 28 och 51 i instruktionen, därest sannolika skäl förebragts.
I föreliggande fall måste ohövligheten ha legat i det »barska» tonfall, som
Hedar skulle lia använt vid den i sig själv icke ohövliga frågan »är ni redan
färdig?» — under förutsättning att frågan riktats till fröken Thorman och
icke, såsom Hedar gör gällande, till en expeditionsvakt. Men det är sannerligen^
svårt att efteråt bilda sig en mening om tonfallet, helst som inga vittnen
åberopats. Trakasseringen måste ha bestått däri att Hedar i argt uppsåt
skulle låtit fröken Thorman vänta på rekvirerade arkivalier, ehuru det funnits
god tid att framtaga deni. I dessa punkter har riksarkivet haft att taga
hänsyn till vad Hedar i saken yttrat. Man kommer här ånyo fram till ordningsfrågan.
Sedan ärendet avgjorts har fröken Thorman för fjärde gången återkommit
till saken genom en skrivelse till riksarkivet av 29 augusti 1940. som
innehåller en polemik mot Hedars förklaring, varvid bl. a. yttras, »att den
tjänstgörande vaktmästaren var inne, då jag lämnade min första rekvisition;
att arkivarien Hedar ej yttrade något till mig örn densamma, och att
jag alltså ej hade någon anledning att svara; att, då jag lämnade rekvisitionen
nr 2, arkivarien Hedar frågade mig, icke vaktmästaren, om jag redan
vore färdig nied det föregående». Vid skrivelsen fogades ett intyg av det
nämnda expeditionsbiträdet om att han, såvitt han efter 11 månader kunde
minnas, befann sig inom kammararkivets lokaler vid det givna tillfället.
Fröken Thorman inlägger i sin skrivelse en »protest» mot riksarkivets beslut.
Hon säger vidare, att en ursäkt till henne hade varit vad hon haft att vänta.
Skrivelsen har diarieförts den 30 december. Riksarkivarien medger, att detta
skett väl sent, något som må förklaras av en viss olust att blåsa nytt liv i en
gammal och ofruktbar träta.
I ärendets behandling ha deltagit: riksarkivarien (föredragande rörande
punkt II), arkivrådet Brulin (föredragande rörande punkt I) och arkivrådet
Forssell.
Protokoll, innefattande särskilt yttrande av arkivrådet Forssell, bifogas.
Stockholm den 20 januari 1941.
Underdånigst
HELGE ALMQUIST.
Olof Jägerskiöld.
— 285
P. M.
med anledning av riksdagens revisorers anmärkningar
rörande riksarkivarie lis arbetssätt.
Då jag såsom professor i historia 1926 mottog mitt nuvarande ämbete,
fördes mellan dåvarande ecklesiastikministern och mig samtal, som stärkte
mig i uppfattningen, att mitt nya arbete inte skulle innebära en alltför tvär
brytning med mitt gamla. Jag fick då och senare det bestämda intrycket,
att riksarkivet enligt bans mening var en institution, som icke borde ledas i
byråkratisk anda, och han sade sig för övrigt känna mina akademiska arbetsvanor.
Jag medger, att jag från dessa förutsättningar inte haft mycket sinne för
att vara så att säga riksarkivets fiskal med särskild uppgift att övervaka
tjänstemännens ankomsttid, måltidsraster och tiden, då de gå efter slutat
arbete; till frågan örn hithörande kontroll återkommer jag i det följande. Jag
har mera tänkt på mina väsentliga uppgifter som riksarkivets chef med vad
däri kan ligga av initiativ, strävan efter organisation och effektivitet och
fruktbärande arbete. Vad därmed sammanhänger, själva kärnan i min verksamhet,
har — kanske enligt sakens natur — icke berörts i de remitterade
anmärkningarna. I ett svaromål måste jag alltså själv hålla mig till skalet,
dock så att jag icke alldeles kan bortse från de formella synpunkternas sammanhang
med andra.
Riksarkivet har olika uppgifter. Bland annat och icke minst har det enligt
sin instruktion att främja historisk forskning och är faktiskt självt från
en synpunkt sett en vetenskapligt arbetande institution. Själv anser jag, att
jag illa skulle ha motsvarat mitt kall som riksarkivarie, örn jag inte också
hade verkat som historisk forskare — väl att märka i allt direktare anslutning
till den systematisering av riksarkivets material, den revision av tidigare
ordnings- och placeringsarbeten, den bortrensning av »sompar», vari
jag sett en av mina uppgifter. Men sådan forskning trives endast i den
ostördhet, som jag bäst finner på kvällarna hemma. Eftersom även många
administrativa ärenden (uppsättande av koncept och promemorior eller
granskning av koncept i invecklade frågor m. m.) kräva ostördhet och koncentration,
har jag regelbundet arbetat hemma (eller tidvis i arkivet) på
kvällarna.
Revisorerna påstå, att jag regelmässigt kommer till ämbetsrummet omkring
klockan 11.30, alltså »omkring två timmar» efter det befattningshavarna
»enligt normal ordning» senast böra infinna sig. I själva verket förhåller
sig saken på följande sätt. Riksarkivet hålles öppet för allmänheten
klockan 10—17, och eftersom tjänstemännens arbete till en mycket väsentlig
del sammanhänger med forskarnas önskemål, har det icke ansetts onormalt,
att många av dem icke börja arbetet före förstnämnda klockslag. Detta gäller
arkivråden och, enligt tjänstgöringslistan för december 1940, ytterligare
16 befattningshavare. Även för min del bör man rimligtvis börja räkningen
med klockan 10. Vidare kan förste expeditionsvakten intyga, att jag under
hela den tid, som revisorerna varit i verksamhet aldrig (utan på förhand
undantagsvis anmält särskilt förhinder) kommit senare än klockan 11.15
och då alltid med den fyllda portfölj, som må gälla som ett yttre bevis på
mill hemarbete. Det kan lätt räknas lil, alt revisorernas anmärkning i denna
aritmetiska del på detta sätt förlorar nära 40 procent av sin vikt.
örn jag fullföljer räkningen i timmar och halvtimmar, har jag arbetat i
huvudlokalen klockan 11.15—15 och 14—17.30, naturligtvis med de undantag
som betingats av kommittésammanlräden, konferenser, besök i andra arkivdepåer
och dylikt. Man kommer alltså lill en sammanlagd arbetstid i tjiinste
-
— 286 —
lokalen av oxU timme. Jag kan bestämt påstå, att jag genom hemarbete
på kvällen och ibland på natten fullt ut och mer till har utfyllt vad som
återstår av de fordrade 42 veckotimmarna. I det sammanhanget erinrar jag
örn det stadgande i riksarkivets instruktion § 37, enligt vilket efter riksarkivariens
beprövande tjänslearbete inom denna tidsram kan förläggas utom
tjänsterummet i sådana fall, då det med större fördel kan ske.
Revisorerna tala i detta sammanhang åtskilligt örn min skyldighet att deltaga
i kontrollen av tjänstemännens arbetstid. Utan tvivel är det för riksarkivarien
en viktig uppgift att så långt som möjligt är kontrollera tjänstemännens
sätt att sköta sina åligganden. Det heter i riksarkivets instruktion:
»det ankommer på honom att övervaka, att där anställda befattningshavare
ävensom föreståndare för landsarkiv och därmed jämförlig arkivdepå
med nit och noggrannhet fullgöra sina åligganden.» Eftersom jag
omöjligt kan personligen övervaka, när landsarkivens eller de olika Stockholmsdepåernas
personal kommer och går, och på grund av formuleringen i
övrigt har jag alltid ansett, att delta stadgande i sin helhet avser kontroll —
så långt den kan räcka — av kvaliteten och effektiviteten av vad som uträttas
mellan arbetets början och dess avslutande.
Beträffande arbetstiderna för personalen i Stockholm finnas bortsett från
min personliga övervakning flera möjligheter till kontroll. Framför allt må
erinras örn att det enligt instruktionen åligger arkivråd »att hava närmaste
tillsyn däröver att å byrån anställd personal fullgör sina åligganden». Föreståndaren
för byrå I är sedan gammalt föredragande i personalärenden,
.sorn bland annat innefatta frågor om särskilda ledigheter, tillstånd att arbeta
hemma o. s. v. Det är därför blott naturligt, att jag åt honom uppdragit
att hava tillsyn över vad revisorerna kalla »arbetets igångsättande i behörig
tid på morgonen och dess fortsättande i stadgad utsträckning på eftermiddagen».
När han någon gång funnit något anmärkningsvärt, har detta lett
till överläggning med mig.
Revisorerna anmärka, att jag efter klockan 16 regelbundet har avstängt
mig från förbindelsen med såväl övriga befattningshavare som allmänheten.
Vad den senare angår, har jag då just avslutat den av instruktionen föreskrivna
mottagningstiden, som för mig liksom för arkivråd och förste arkivarier
utgör en timme, och då jag i stor utsträckning mottar allmänheten
även före klockan 15, torde det vara mycket svårt att här finna något missförhållande.
Vad saken i övrigt beträffar, bör den ses i sammanhang med
ett tidigare, på en annans initiativ tillkommet, i riksarkivets protokoll upptaget
önskemål, att tjänstemännen skulle erhålla en viss sammanhängande
ostörd arbetstid under dagens senare del för mer krävande uppgifter. För
egen del har jag visserligen lugna arbetstimmar hemma på kvällarna, men
där har jag icke tillgång till riksarkivets ämbets- och expeditionsarkiv eller
övriga material. Emellertid har jag själv titt och ofta brutit denna isolering
(örn man är isolerad i ett rum med aldrig avstängda telefoner) och experimentet
har upplöst sig självt.
Revisorerna anmärka, att behandlingen av med posten inkomna skrivelser
fördröjes därigenom att jag förbehållit mig att själv öppna den. Därmed
förhåller sig så, alt enligt instruktionen mottagandet och fördelningen av
sådana skrivelser åligger den tjänsteman, som sköter registratorsgöromålen,
och alt posten hämtas dels före dels efter min ankomst. Att jag deltagit i
denna förrättning beror på en gammal tradition, som jag upprätthållit, fastän
en säkrare överblick kan vinnas av diariet efter dess färdigställande. Att
den första posten öppnats vid min och icke vid det äldsta arkivrådets ankomst
har medfört något mer än en timmes försening, varvid det kan erin
-
— 287
ras om att telegram och expressbrev, som skulle fordra särskilt snabb behandling,
sällan eller aldrig förekomma. Det är därför mycket svårt att tro
på något av denna ordning alstrat missförhållande i en detalj, där för övrigt
en av 111ig övervägd liten ändring av praxis skulle avlägsna även skenet
av ett sådant.
Revisorerna ge icke en riktig föreställning örn ärendenas behandling, då de
påslå, att »före den nuvarande riksarkivariens tid» verkschefen och arkivråden
regelmässigt sammanträtt minst en gång i veckan, varvid diarierna
genomgingos och samråd kunde ske örn alla ärenden, som enligt instruktionen
skola behandlas av riksarkivarie!! och bägge ledamöterna, men att
den nuvarande chefen avskaffat denna ordning. Rent vilseledande vore den
meningen, alt icke föreskrivet eller annars påkallat samråd under hela min
ämbetstid ägt rum mellan mig och de båda arkivråden.
1 själva verket har den omtalade ordningen, som innefattade också anmälning
av löpande personalärenden, tillkommit på initiativ av t. f. riksarkivarien
J. A. Almquist och under flera år prövats också av mig. All jag
sedermera övergivit den är ett faktum, som icke kan bedömas utan hänsyn
till följande omständigheter; blott i förbigående vill jag nämna, att de löpande
personalärendena nu handläggas på annat sätt.
Riksarkivets instruktion varken föreskriver eller förutsätter periodiska
sammanträden, men uppräknar däremot de ärenden, som skola avgöras i
närvaro av etl resp. två arkivråd. Till de senare höra varken diariegranskning
eller löpande personalärenden utan över huvud endast ärenden, som
komma i högst oregelbunden växling, t. ex. frågor örn tjänstetillsättning, örn
ersättning till extra personal, om utgivande av nya publikationer eller arkivalieinköp,
om framställningar och utlåtanden till Kungl. Majit — här förekomma
visserligen några klart avgränsade periodiska, årligen återkommande
fall (petita o. s. v.) — samt ärenden i övrigt, som äro av större vikt eller
som riksarkivarie!! eljest vill behandla i sådan ordning. Såsom exempel på
ärenden av sistnämnda slag vill jag bland många anföra endast mer principiella
evakueringsfrågor, som under de första månaderna 1940 föranledde
en hel rad plenarsammanträden.
Om man håller sig till instruktionen, såsom revisorerna i allmänhet vilja
göra, äro plenarsammanträden i operiodiskt återkommande viktiga fall de
enda (med nämnda undantag) förutsedda, och det måste också sägas, att
sådana bäst motsvara de efter hand givna praktiska behoven. Det förekommer
naturligtvis också, att arkivråden gemensamt anmäla en fråga till riksarkivariens
prövning, och jag står då naturligtvis alltid till förfogande. Örn
jag övergivit veckosammanträdena, har det berott på att jag funnit dem
umbärliga -— de blevo ofta nog rätt innehållstomma och schablonartade —
och att jag föredragit samråd nied arkivråden i mer smidiga former. I varje
fall rör det sig här örn en intern lämplighetsfråga, som väl kan diskuteras,
men vars bedömande förutsätter mer än en flyktig inblick i riksarkivets arbetsförhållanden.
Såsom framgår av det anförda, kan jag ingalunda finna, att i sammanhang
med mitt arbetssätt några »missförhållanden» skulle lia uppstått i riksarkivet.
Icke heller i revisorernas anmärkningar för övrigt, i vad mig angår,
kan jag finna någon hållbar grund för ett sådant omdöme. Det framgår
emellertid också, att i elt par avseenden en modifikation, som kan vara
ägnad att förekomma även skenet av missförhållanden, drivit fram sig själv
eller av mig överväges. över huvud har jag alltid varit villig och intresserad
av att för egen eller andras del söka utvinna det bästa möjliga i fråga örn
arbetets organisation och effektivitet. I detta avseende, särskilt också rö
-
— 288
rande det arbetssätt, som må anses vara det riktiga för riksarkivarien i hans
särskilda ställning, skall jag söka auktoritativa råd i ecklesiastikdepartementet.
Stockholm den 17 januari 1941.
H. ALMQUIST.
Till herr statsrådet och chefen för kungl, ecklesiastikdepartementet.
Sedan riksarkivet den 20 dennes avgivit sitt underdåniga svar på nådiga
remissen av riksdagens revisorers yttrande angående riksarkivet, har förste
arkivarien Hedar inkommit med en den 22 dennes daterad skrivelse, avseende
en särskild punkt i nämnda svar. Riksarkivet, som i detta sammanhang
icke har något att tillägga till sitt underdåniga yttrande den 20 dennes, får
härmed överlämna en avskrift av denna skrivelse.
I ärendets behandling hava deltagit riksarkivarien (föredragande) samt
arkivråden Brulin och Forssell.
Protokoll, innefattande särskilt yttrande av arkivrådet Forssell, bifogas.
Stockholm den 24 januari 1941.
HELGE ALMQUIST.
Olof Jägerskiöld.
Protokoll vid riksarkivets sammanträde den 24 januari 1941.
Närvarande: riksarkivarien Almquist, arkivrådet Brulin, arkivrådet
Forssell.
§ 1.
Företogs till behandling förste arkivarien Sam. Hedars skrivelse till riksarkivet
den 22 januari 1941 angående riksarkivets underdåniga skrivelse
den 20 januari med svar på riksdagens revisorers anmärkningar (Ing. I: 48).
§ 2.
Riksarkivet beslöt överlämna en avskrift av förste arkivarien Hedars skrivelse
till statsrådet och chefen för kungl, ecklesiastikdepartementet (Utg.
1:31).
§ 3.
Arkivrådet Forsell gjorde därvid följande särskilda uttalande:
»Jag finner mig böra framhålla, att jag blott vid sammanträdet den 29
april 1940 haft tillfälle taga ställning till fröken Thormans skrivelse av den
lii samma månad.»
In fidem protocolli
Olof Jägerskiöld.
— 289 —
Till riksarkivet.
Riksarkivet har i skrivelse den 20 dennes besvarat riksdagens revisorers
anmärkningar. I svaret lämnas på sid. 7 några mig gällande uppgifter, som
till innehållet i vissa delar avvika från vad som passerat i samband med en
av fröken Elisabeth Thorman till riksarkivet ingiven skrivelse av den 11/<
1940.
Det heter: »Denna skrivelse, som innefattade det första yrkandet på åtgärd
i saken, diariefördes den 13 april 1940. Den delgavs omedelbart Hedar
för yttrande, men denne avböjde länge att avgiva något sådant. Han kallades
då», heter det vidare, »av riksarkivarien till ett av arkivråden Brulin och
Forssell bevistat sammanträde (29 april), vid vilket han ingående utfrågades
om saken. Han begärde därvid själv att få svara skriftligen, vilket skedde
genom en den 8 maj daterad inlaga till riksarkivet.»
I saken har tilldragit sig följande. Sedan den nämnda skrivelsen till riksarkivet
inkommit, uppfordrades jag vid två olika tillfällen på skilda dagar,
ehuru skrivelsen icke diarieförts, att skriftligt yttra mig över densamma. Vid
det senare tillfället anmodades jag i mycket bestämd form att giva skriftligt
svar. Detta avböjde jag. Enligt min uppfattning bör nämligen en till ämbetsverket
ställd skrivelse vara diarieförd, innan åtgärd anbefalles. Muntlig redogörelse
för vad som föregavs hava tilldragit sig i kammararkivet hade jag
avgivit för såväl riksarkivarien som personalchefen i augusti 1939, omedelbart
efter det riksarkivarien delgivit mig det brev han fått mottaga av fröken
Thorman.
Efter det skrivelsen utan att vara diarieförd två gånger tillställts mig, hörde
jag icke något i frågan, förrän jag den 29 april genom en av expeditionsvakterna
kallades till utlyst sammanträde inför riksarkivet. Vid detta tillfälle
företeddes för mig för första gången fröken Thormans skrift diarieförd.
Jag anhöll att få svara skriftligt på den del av skrivelsen, som kunde anses
gälla mig. Efter det att skrivelsen senare, försedd med remisspåteckning, tillställts
mig för yttrande, avgav jag mitt den 8 maj daterade svar.
Sedan jag genom ovanstående fäst riksarkivets uppmärksamhet vid onöjaktigheten
i de ovan angivna, mig gällande uppgifterna i skrivelsen till Konungen
den 20 dennes, får jag härmed vördsamt anhålla, att riksarkivet måtte
vidtaga åtgärder för deras beriktigande.
Stockholm den 22 januari 1941.
Vördsamt
Sam. Hedar.
Till riksarkivet.
Under förra hälften av augusti 1939 förelågo i kammararkivet vissa svårigheter
i fråga örn upprätthållandet av expedilionsvaktstjänsten. Som ende expeditionsvakt
fungerade en extra expeditionsvakt, en 17-årig yngling, som på
våren slutat .skolan med avlagd realskoleexamen och icke kunda ha någon
mera ingående kännedom om kammararkivet. Till följd av detta förhållande,
över vilket jag icke rådde, måste jag nämnda tid vid flera tillfällen, då
expeditionsvakten uträttade för tjänsten nödvändiga ärenden utom lokalen
eller hade lunchrast, be forskarna vänta, enär jag icke kunde verkställa deras
rekvisitioner, förriin expeditionsvakten återkom.
19—417453. Rev. berättelse äng. statsverket dr Idit). II.
290 —
Den 8 eller 10 augusti — jag kan efter 9 månader icke minnas, vilken av
dagarna det kan ha varit — hade jag före expeditionstidens början sänt expeditionsvakten
till riksarkivet i ett tjänsteärende. Jag var ensam tjänsteman
i arkivet och följaktligen själv vakthavande i forskarsalen, där jag satt vid
expeditionsbordet och arbetade med ett editionsarbete, utgivandet av kammarkollegiets
protokoll 1640—41. Jag erinrar mig icke nu, örn jag läste korrektur
eller med korrekturet som underlag arbetade på registren till bandet.
Innan expeditionsvakten återkom, hade tiden för expeditionens öppnande
inträtt och fröken Thorman infunnit sig som forskare och framlämnat en
rekvisition. Då jag var ensam och som expeditionshavande icke ägde att lämna
forskarsalen, meddelade jag henne, att jag icke kunde verkställa rekvisitionen,
förrän efter expeditionsvaktens återkomst. Fröken Thorman svarade
då — jag kan tyvärr icke nu erinra mig ordalagen — att detta icke betydde
något, därför att hon hade kvarstående på hyllan volymer från ett tidigare
besök, vilka ännu icke voro genomgångna. Den framlämnade rekvisitionsblanketten
lade jag på expeditionsbordet framför det korrektur, med vilket
jag arbetade. Ytterligare två forskare kunno anlända och rekvirera arkivalier.
Även de blevo ombedda att vänta. När så expeditionsvakten kom, satt
jag fördjupad i mitt arbete och sköt, när han steg fram till bordet, mekaniskt
och utan att se upp de båda sistkomna forskarnas rekvisitionsblanketter,
sorn jag lagt till höger örn korrekturet och således på den sida, från vilken
expeditionsvakten nalkades bordet, mot honom. Därigenom att jag glömde
bort fröken Thormans rekvisitionsblankett, kommo de sist anlända två forskarna
att få sina arkivalier före fröken Thorman. Huru länge det dröjde, innan
jag upptäckte, att de båda sistkomna forskarnas rekvisitioner gått före
fröken Thormans, har jag nu ingen bestämd uppfattning av. Men när jag
lyfte upp blicken från korrekturet och fick se rekvisitionen ligga framför mig
och fröken Thorman från andra sidan forskarbordet fixera mig, ställde jag
genast om, att den blev effektuerad. När fröken Thormans nästa rekvisition
lämnades fram, frågade jag expeditionsvakten, som vistades i forskarsalen
och var upptagen av rekvisitioner åt andra forskare, om hela fröken Thormans
föregående lån var färdigt. Han meddelade då, att några volymer återstodo
— jag kan icke nu exakt erinra mig antalet. Min avsikt med denna
fråga var följande: Jag visste med mig, att fröken Thorman på grund av min
glömska fått vänta med den första rekvisitionen. Hade hon nu varit färdig
med detta lån och i omedelbart behov av nya arkivalier, skulle jag bett expeditionsvakten
sköta vakthållningen, medan jag själv gick ned i Tull- och
accisrummet för att hämta volymerna. Jag ville därigenom påskynda expeditionen,
för att fröken Thorman icke skulle behöva vänta en gång till, under
det att den oerfarne expeditionsvakten fullföljde de expeditioner åt andra,
med vilka han var sysselsatt. När nu denne meddelade, att några volymer
tunnos kvar, och jag beräknade, att han gott och väl skulle hinna med den
nya rekvisitionen, innan fröken Thorman bleve färdig med dessa, fann jag
ingen anledning att fullfölja min avsikt.
Stockholm den 8 maj 1940.
Vördsamt
Sam. Hedar.
— 291 —
Protokoll vid riksarkivets sammanträde den 20 januari 19U1.
Närvarande: riksarkivarien Almquist, arkivrådet Brulin, arkivrådet
Forssell.
§ 1.
Företogs till behandling kungl, remissen 20 december 1940 av riksdagens
revisorers berättelse, i vad angår arbetsförhållandena vid riksarkivet. Arkivrådet
Brulin föredrog frågan örn provisorisk ändring av riksarkivets organisation.
Riksarkivarien föredrog frågan örn anmärkningarna beträffande
diarieföring m. m., särskilt i sammanhang med behandlingen av tvisten
mellan förken Elisabeth Thorman och förste arkivarien Hedar. Han
överlämnade också en av honom till riksarkivet ingiven P. M. med anledning
av revisorernas anmärkningar rörande hans personliga arbetssätt.
§ 2
Riksarkivet beslöt att avlåta underdånigt svar i enlighet med de föredragandes
skriftligen formulerade meningar och att därvid också överlämna
riksarkivariens promemoria. (Utg. 1941 nr 1:21).
§ 3.
Arkivrådet Forssell anförde följande särskilda mening:
I likhet med riksarkivet avstyrker jag, att vid arkivrådets å första byrån
förestående avgång med ålderspension dennes befattning vakanssättes och
att till befattningen hörande åligganden överföras på riksarkivarien.
Däremot kan jag icke biträda den motivering, som riksarkivet anfört till
stöd för avstyrkandet, och finner mig därför nödsakad att här framlägga
andra synpunkter på ämnet. Därjämte anser jag det påkallat — att med
anledning av vad statsrevisorerna utalat rörande gallringsbehovet fästa uppmärksamheten
vid den andra byråns behov av arbetskraft och därvid till
beaktande och diskussion ifrågasätta vissa utvägar till befrämjande av
effektiviteten i riksarkivets arbete. Slutligen anser jag mig böra göra ett särskilt
uttalande rörande handläggningen av de Thormanska skrivelserna.
Vad det förstnämnda spörsmålet beträffar, finner jag, att riksarkivet dels
andragit skäl, som enligt min mening icke förtjänat att i sammanhanget
anföras, dels också förbigått argument, som, så vitt jag förstår, äro utslagsgivande
mot den av statsrevisorerna tilltänkta kombinationen. Jag kan icke
inse, att den av riksarkivet anförda omständigheten, att en icke obetydlig
del av chefens för första byrån arbetstid användes för »småting» av olika
slag, äger någon avsevärd vikt, därest en finansiell nödtid en gång skulle
framtvinga en vakanssättning av ett arkivrådsämbete. För sådana ärendens
beredning skulle väl biträde kunna anlitas från underordnad personal,
vilken utväg ju står öppen enligt § 18 i riksarkivets instruktion. Jag vågar
hålla för troligt, att det i andra centrala verk är en sällsynthet, att en så
kvalificerad kraft som en byråchef måste använda sin tid t. ex. till tolkning
av reglerna om sjukvårdsersättning.
Det argument, som jag i främsta rummet vill anföra just mot kombinationen
av riksarkivarietjänst och chefskap för första byrån är, att därmed de
arbetsuppgifter för riksarkivarieämbetet, som statsmakterna, då de år 1920
fastställde nyorganisationen för riksarkivet, i mycket stor utsträckning tillärnade
detsamma, skulle i alltför hög grad beskäras, ja, ämbetets karaktär
.skulle därigenom i grund förändra karaktär. Det måste nämligen hållas
i sikte, ;dt ett av de bärande huvudmotiven, kanske det mest verksamma vid
genomförandet av denna organisation, var lanken, att riksarkivarien skulle
— 292 —
bliva ledaren för hela det statliga arkivväsendet, således komma att i eminent
mening intaga en post med administrativa åligganden.
Det kan ju icke ifrågakomma, att för att bestyrka dessa satser här lämna
en redogörelse för förarbetena till sagda organisation. Några erinringar må
dock göras för att bekräfta deras riktighet. En sammanträngd redogörelse
för vissa synpunkter, som dominerade, då 1920 års beslut fattades, gives i
ett yttrande av en ledamot av andra kammaren, tillika ledamot av 1902 års
löneregleringskommitté, som ju deltagit i förarbetena (jfr andra kammarens
protokoll 1920, nr 58, sid. 4—5).
Efter en redogörelse för riksarkivets dåvarande arbetsuppgifter anförde
denne kammarledamot bl. a. följande:
»Det är ju också så, att detta arbete, såsom riksarkivet nu är organiserat,
måste ske under överinseende av riksarkivarien. Hans tid bör dock ägnas
åt mera kvalificerat arbete, och skulle den organisation, som nu är föreslagen,
vinna riksdagens bifall, blir det möjligt för honom att överföra sitt
arbete på andra områden, som i högre grad kräva hans omtanke och arbete.
Jag tänker då närmast på alla de arkiv, som finnas ute i landet, och som
helt säkert behöva större uppmärksamhet än vad han nu har tillfälle att
ägna dem.» Talaren omnämnde därefter såsom några exempel de dåvarande
landsarkiven, som stodo under riksarkivariens inspektion, samt anförde
ävenledes ett antal stads- och kyrkoarkiv, som dispenserats från leverans
till landsarkiv och också stodo under samma inspektion. Därefter fortsatte
han: »Dessutom finnas arkiv vid en del länsstyrelser, domkapitel m. fl. andra
inrättningar. Dessa arkiv ledas i flera fall icke av sakkunniga personer,
och detta medför, att de ordnas på ett sätt, som icke motsvarar de fordringar,
som man ställer på dylika arkiv. Skulle den nu föreslagna organisationen
genomföras, bleve det möjligt för riksarkivarien att mera ägna sin tid
åt dessa arkiv och sätta dem i ett bättre skick. För närvarande ålägges riksarkivarien
inspektion av dessa arkiv på landsbygden en gång vart tionde år.
Men man förstår i alla fall, att så lång tidsintervall mellan inspektionerna är
alltför stor, för att man skall få det ordnat efter det system, efter vilket arkiven
böra vara ordnade, för att vara lätt tillgängliga och för att arkivalierna
skola kunna av de forskare, som vilja begagna dem, med lätthet anträffas.
Dessutom kan det hända, att man vid dessa allmänna inspektioner upptäcker,
att dessa arkivalier icke förvaras på brandfritt ställe, och även andra
missförhållanden kunna upptäckas. Det är därför — menar jag — nödvändigt,
att riksarkivarien får mera tid och i övrigt tillfälle att kunna ägna
uppmärksamheten åt dessa arkiv på landsbygden.»
Den citerade talaren förbisåg icke, att riksarkivarien även skulle fylla
andra viktiga uppgifter. Men de administrativa åliggandena spelade dock
hos honom liksom i hela den förberedande diskussionen en särdeles viktig
roll. Förvisso bär meningen aldrig varit, att riksarkivarien allena och obligatoriskt
skulle utföra allt det arbete som står i samband med inspektionerna
och vad därmed sammanhänger, därom ger ju den på 1920 års organisation
vilande, nu gällande inspektionsförordningen all nödig upplysning. Men
organisatoriskt och praktiskt skall riksarkivarien stå i inspektionsverksamhetens
centrum, och hans personliga och ledande insatser äro tänkta som
ett huvudmoment i den statliga arkivförvaltningens konstruktion. Erinras
må här örn en punkt i den underdåniga skrivelse från dåvarande riksarkivarien
(Sam Clason) av den 30 augusti 1919, som var utgångspunkten för den
kungl, propositionen i ämnet vid 1920 års riksdag (nr 253). Här åberopade
han en tidigare underdånig skrivelse i ämnet av den 12 sept. 1916, i vilken
han beträffande inspektionsverksamheten bl. a. uttalade, att riksarkivarien
visserligen ägde rätt att, när omständigheterna därtill föranledde, överläm
-
293 —
na inspektionen till någon underordnad arkivarie, men det vore givet, att
han i stor utsträckning borde utöva den själv, om han verkligen skulle kunna
förvärva och bevara den översikt över arkivväsendet i alla dess delar, som
han borde äga.
Det kan visserligen sägas, att, i närvarande läge, då sparsamhetssynpunkterna
så starkt måste betonas, även inspektionsverksamheten utanför huvudstaden
måste begränsas. Men korrespondensen om de lokala arkivfrågorna
kräver alltid en avsevärd tid. Och även om arkiven i landsorten icke kunnat
bliva besökta av riksarkivarien i den utsträckning, som statsmakterna år
1920 synas ha tänkt sig, och även om de i framtiden av finansiella skäl kunna
inspekteras i blott än mera begränsad omfattning, så kvarstår dock å
andra sidan den stora administrativa uppgiften att leda arkivväsendets utveckling
vid centralförvaltningen inom huvudstaden, i den mån den är lagd
under inspektion eller i den mån frågor därom eljest uppkomma.
Det är med hänsyn till här anförda omständigheter, som jag menar, att
det skulle stå i strid med 1920 års hela organisatoriska system, örn riksarkivarien
bundes vid chefskapet för första byrån. Även om — på förut
antytt sätt — en mängd småbestyr skulle kunna avlastas på underordnade
tjänstemän, skulle hans dagliga befattning med byråns huvuduppgifter
(»ärenden rörande riksarkivet såsom anstalt för främjande av historisk forskning
och arkivdepå») med all sannolikhet definitivt hindra honom att så
som statsmakterna år 1920 avsågo, handlägga ledareuppgifterna inom det
statliga arkivväsendet.
På anförda skäl avstyrker jag förslaget om en kombination av riksarkivarieämbetet
med befattningen såsom chef för första byrån.
Med anledning av att statsrevisorerna såsom motiv för förslaget om en
vakanssättning av arkivrådstjänsten på första byrån understryka nödvändigheten
av att åstadkomma besparingar för statsverket, önskar jag ytterligare
framhålla följande synpunkter.
Få ämbetsverk torde ha fått både hela sin organisatoriska planritning
och de särskilda leden inom densamma så intensivt och långvarigt prövade
av vederbörande instanser som just riksarkivet. Till grand för det hela
ligga utredningar och förslag, som gå tillbaka till seklets första årtionde.
Redan i statsverkspropositionen vid 1909 års riksdag dryftades frågan örn
de två arkivråden. Det behövdes ytterligare 11 års ingående diskussioner,
innan statsmakterna inrättade dem år 1920. Ämbetsverkets ordinarie stab
av arkivtjänstemän fick sin nuvarande omfattning och fördelning bestämd
så sent som år 1938. Den förstearkivarietjänst, som riksarkivet då fick,
innebar i själva verket blott ett restituerandc av en tjänst, som hade slopats
nära tjugo år tidigare i samband med arkivrådsämbetenas inrättande
och kammararkivsektionens därpå följande införlivning med riksarkivet.
Många års erfarenhet måste sålunda samlas och riksarkivets arbetsområde
ytterligare växa, innan nämnda tjänst, ursprungligen betingad redan av arbetsuppgifterna
sådana de förelågo 1920—21, återgavs åt verket. Man kan
lugnt påstå, att antalet vid verket arbetande krafter icke är baserat blott
på någon i fantasien uppgjord kalkyl. 1 verkligheten understiger personalresurserna
verkets behov bl. a. av det enkla skälet, att, då den ordinarie och
extra-ordinarie statsförvaltningen sväller, vidgas automatiskt riksarkivets
arbetsuppgifter såsom »centralmyndighet för det offentliga arkivväsendet»,
allt under det alt, såsom redan betonats, organisationens nuvarande omfattning
tar siklö på arbetsområdet, sådant det var för tjugo år sedan. Jag
återkommer nedan till detta spörsmål i samband med frågan örn andra byråns
arbetsuppgifter. Här må blott tillfogas, att verkets mödofyllda organisationshistoria
under de sista årtiondena kan ge det ett berättigat hopp, alt
294 —
få stå långt bort i kön, när besparingspolitikens nedrustningsåtgärder skola
vidtagas. I förhållande till sina ständigt växande uppgifter förfogar det icke
över någon överflödig arbetskraft. Det synes mig viktigare att framhäva
detta sakförhållande än alt betona, hurusom det vid en eventuell vakanssättning
av ett rådsämbete möjligen kan inträffa, att en förste arkivarie
blir placerad såsom vikarierande riksarkivarie. Detta kan ju f. ö. inträffa
redan under nuvarande ordning. Med hänsyn till de mycket stora kompetenskrav,
som ställas på förste arkivarierna, skulle därmed ingen risk
vara förenad, helst som chefsvikariens befogenheter enligt riksarkivinstruktionens
§ 3 äro mycket begränsade. Ett argument av mindre vikt synes
mig också vara att instruktionen vid anförda ytterst beklagliga eventualitet
skulle i vissa punkter ad interim behöva omarbetas. Det väsentliga är,
att riksarkivets arbetskrafter överhuvud icke böra reduceras.
Jag övergår därefter till den förut redan berörda frågan om andra byråns
behov av arbetskraft. Redan i mitt särskilda yttrande av den 20 januari
1939 med anledning av 1938 års statsrevisorers uttalande rörande gallringsfrågorna
framhöll jag, att byrån arbetar med blott en enda, dit stadigvarande
indelad tjänsteman (byråchefen). Jag betonade tillika, att byråns arbete
i samband med gallringsuppgifterna av naturliga skäl måste förläggas
ut till de särskilda verken, varvid, om blott en vid byrån fast knuten tjänsteman
finnes, risker föx*eligga för stagnation i byråns övriga funktioner.
Av statsrevisorernas nu föreliggande yttrande framgår, att riksarkivarien
vid deras besök vitsordade, att behov av personal för gallringsärenden alltjämt
förelåge. Då jag var tillstädes vid detta besök, kan jag intyga, att även
jag uppfattade riksarkivariens yttrande på samma sätt som herrar statsrevisorer.
Det torde icke vara ogrannlaga att tillfoga, att riksarkivarien därutöver
nämnde, att frågan redan varit föremål för uppmärksamhet inom
1940 års arkivsakkunniga.
I sitt utlåtande över 1940 års statsrevisorers betänkande berör riksarkivet
icke uttryckligen denna del därav. Men några satser förekomma dock, som
i detta sammanhang och mot nyss angivna bakgrund synas förtjäna särskilt
beaktande. Det heter nämligen i utlåtandet bl. a. på följande sätt: »Det är
naturligtvis icke riksarkivets mening, att dess organisation är sådan, att ej
förbättringar kunna vara önskvärda. Det är t. ex. icke uteslutet, att efter
slutförandet av 1940 års arkivsakkunnigas nu pågående arbete vissa förskjutningar
i densamma kunna finnas påkallade. Men varje mer eller mindre
genomgripande omorganisation bör ha till mål en ökad planmässighet och
effektivitet i riksarkivets verksamhet.»
Det är uppenbart, att i nuvarande statsfinansiella läge och under en lång
tid framåt varje tanke på en utökning av riksarkivets personal är utesluten.
Den förstärkning av andra byråns arbetskrafter, som redan nu är
oundgängligen påkallad och vars behövlighet riksarkivarien inför statsrevisorerna
vitsordade, kan blott vinnas genom en »förskjutning» inom ämbetsverkets
ram av arbetskrafter. När det aktuella behovet är erkänt, är det
svårt att inse, varför åtgärden för dess tillgodoseende skall dröja till en så
oviss, kanske mycket avlägsen tidpunkt som den, då 1940 års arkivsakkunnige
hava avslutat sina arbeten. Det är f. ö. att märka, att de sakkunniga
undan för undan avgiva sina förslag, att dessa förslag i stadgad ordning remitteras
för behandling inom riksarkivet, varvid andra byrån företrädesvis
blir sysselsatt med beredningen av remisserna, samt att, sedan förslagen
omsider blivit föremål för kungliga beslut, kontrollen över deras efterlevnad
i stor utsträckning kommer att åvila riksarkivet, varvid andra byrån
oftast blir kontrollorganet. Redan genom sin påbegynta verksamhet ge de
295 —
sakkunniga sålunda ökad sysselsättning åt byrån, som ju även dessförinnan
var i behov av förstärkt arbetskraft. Lika glädjande som riksarkivariens
ovanberörda, inför statsrevisorerna avgivna vitsord varit, lika beklagligt
och oförståeligt är riksarkivets yttrande i denna del. Såsom närmaste
målsman för andra byrån måste jag fästa vederbörandes uppmärksamhet
vid vikten av att utan uppskov kontinuerligt biträde från riksarkivets personal
ställes till byråns förfogande. En sådan »förskjutning» av de nuvarande
arbetskrafterna blir en åtgärd, som i högsta måtto skulle tillgodose
den »ökade planmässighet och effektivitet» i arbetet, som riksarkivet i sitt
yttrande säger sig åsyfta. Det är icke något begränsat byråintresse, som jag
här företräder, utan ett hela förvaltningens intresse, så visst som gallringsfrågorna
gälla hela administrationen.
I några av riksarkivinstruktionens paragrafer omtalas vissa funktioner,
för vilkas utövande särskilda tjänstemän förordnas. Det gäller t. ex. »vården
örn riksarkivets bibliotek» (§ 21), uppsikten över riksarkivets lokaler
och bokbinderi (§ 23). Det synes mig vara minst lika viktigt, att föreståndaren
för andra byrån på motsvarande sätt instruktionsmässigt tillförsäkras
biträde av tjänsteman, som i regel helt skall ägna sig åt denna uppgift.
Härigenom skulle den mångåriga, ledsamma dragkampen mellan första och
andra byrån om förfogandet över arbetskraft bringas ur världen och frågan
få en lösning, så tillfredsställande den med hänsyn till förhållandena kan
vara. Jag hemställer, att detta förslag måtte av vederbörande instanser tagas
under omprövning.
Beträffande del II av riksarkivets yttrande, rörande diarieföringen m. m.
bär jag här allenast velat anteckna, att enligt min mening beslutet den 10
maj 1940 bort fattas i närvaro även av t. f. arkivrådet för andra byrån.
In fidem protocolli
Olof Jägerskiöld.
Chefens för nationalmuseum
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 161, § 39.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har överintendenten och chefen
för nationalmuseum anbefallts att med anledning av vad i § 39 av riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande vissa utbetalningar
vid nationalmuseum avgiva utlåtande.
I anledning härav får jag anföra följande.
Riksdagens revisorer hava ansett att nationalmuseet vid verkställande av
utbetalningar i vissa avseenden förfarit oriktigt och funnit det böra tagas
under övervägande, örn icke för museets förevisningsmedel, garderobmedel,
katalogmedel och fotografimedel borde fastställas specialstat, enligt vilken
utgiftsändamålen fixerades och överskottet redovisades å särskild inkomsttitel.
De fall, där enligt revisorernas mening oriktiga utbetalningar förekommit,
upptager jag till behandling i samma ordning, vari de förekomma i 8 39 av
revisorernas berättelse.
Ersättningar till vissa av museets intendenter för av dem hållna föreläsningar.
Enligt gällande stadgar för nationalmuseum (SFS 807/1921) åligger
— 296 —
det intendent att bland annat hålla föreläsningar, i den omfattning överintendenten
bestämmer. Denna föreskrift har alltsedan dess tillkomst år
1921 tolkats så, att den avsett föreläsningsverksamhet under den dagliga
tjänstgöringstiden. Intendenterna fullgöra också en dylik verksamhet i betydande
utsträckning. Någon extra ersättning härför har givetvis varken
ifrågasatts eller förekommit. Däremot har extra ersättning med 50 kronor
tor föreläsning utgått till vissa intendenter för föreläsningar på kvällarna,
vilka föreläsningar hållits utom ordinarie tjänstgöringstid. Detta förhållande,
som ägt rum under en följd av år, har icke föranlett någon anmärkning
från riksräkenskapsverkets sida. Att dylik ersättning från museiledningens
sida ansetts kunna utgå sammanhänger med det förhållandet, att den av
statsrevisorerna berörda bestämmelsen i museets stadgar angående skyldighet
för intendent att hålla föreläsningar omöjligen kan hava avsett kvällsföreläsningar.
Vid bestämmelsens tillkomst saknade nämligen museet elektrisk
belysning, varför något åliggande att i tjänsten hålla föreläsningar på
kvallarna icke kunde komma i fråga. Först i april månad 1931 var den
elektriska belysningen färdiginstallerad i museet, varigenom möjlighet bereddes
att bedriva verksamhet inom museibyggnaden även under den mörka
tiden av dygnet. Tanken uppstod då att genom kvällsföreläsningar stimulera
konstintresset och ernå ökad kontakt med den konstintresserade allmänheten.
Jag fann det lämpligt att kvällsföreläsningarna anordnades i museets
regi, och det blev bestämt, att de av museets egna tjänstemän, som ville
påtaga sig denna nya extra uppgift skulle för sitt arbete tillgodoses nied ett
visst mindre arvode — 50 kronor per föreläsning. Genom tilldelande av denna
ersättning har det varit möjligt för mig att påfordra att arbetet nied föreläsningarnas
utarbetande förlagts till tid utom tjänstgöringstiden, något som
annars icke rimligen kunnat begäras. För museets verksamhet har detta
varit till stor båtnad. Skulle tjänstemännen under tjänstetid bliva upptagna
nied arbete för kvällsföreläsningarnas utformande, konime det löpande arbetet
inom museet att bliva lidande härpå. Vidare har det varit möjligt att
genom beviljande av omförmälda ersättning kräva en större arbetsprestation
av museets egna krafter än annars kunnat ske, något som varit till fördel
icke minst ur ekonomisk synpunkt, enär föreläsarna utanför museet i
mångå fall betinga betydligt högre ersättningsbelopp än vad som utgivits till
museets egna tjänstemän. De inkomster nationalmuseum haft av föreläsningsverksamheten
på kvällarna har givit växlande resultat. Vissa år har
något egentligt netto icke kunnat uppvisas, andra år åter har ett överskott
uppstått. Sålunda har under det senast tilländalupna året en nettobehållning
av inemot 1,700 kronor uppstått. Ehuru man icke alltid kunnat inregistrera
ett i penningar mätbart ekonomiskt resultat av ifrågavarande föreläsningsverksamhet,
så har den i annan form givit museet synnerligen värdefulla tillgångar.
Föreläsningsverksamheten bidrager nämligen väsentligt att rikta och
fullständiga museets ljusbildsarkiv. De för föreläsningarna framställda ljusbilderna
tillföras nämligen detta arkiv. Arkivet omfattas med stort intresse
av museets olika tjänstemän och jag vill i detta sammanhang nämna, att
stommen till arkivet skänkts av tjänstemännen och representerar ett ej obetydligt
ekonomiskt värde. Ljusbildsarkivets betydelse framträder i ännu
starkare relief, då man tager i betraktande att detsamma även står folkbildningsarbetet
till tjänst genom utlånande av bilder till skolor och föreläsare.
Att en viss ersättning utgått till museets intendenter för föreläsningsarbetet
har onekligen verkat stimulerande på hela denna verksamhet, vilken i så
hög grad är av betydelse för museets kontakt med den konstintresserade
allmänheten. Till min glädje har jag också kunnat konstatera en ökad publikfrekvens
å kvällsföreläsningarna. Det vore mycket att beklaga örn den i
förhållande till den extra arbetsprestation det här gäller skäligen ringa er
-
- 297
sättning, som museets intendenter hittills åtnjutit, skulle berövas dem. I vilken
omfattning jag vid sådant förhållande skulle anse mig kunna pålägga
intendenterna föreläsningsskyldighet på kvällarna är det icke möjligt för
mig att nu avgöra, men säkert är, att jag då bleve nödsakad att i större utsträckning
än hittills anlita krafter utanför museet, vilket — såsom jag
redan framhållit — komine att ställa sig ekonomiskt oförmånligare än nuvarande
anordning.
Utbetalning av kilometerpenningar till vissa befattningshavare. Vad statsrevisorerna
i detta avseende anfört föranleder icke annat yttrande från min
sida, än att jag vill framhålla, att det spörsmål revisorerna berört för närvarande
är föremål för kammarrättens prövning. Såsom av här i avskrift
bifogade skrivelse1 lill kammarrätten närmare framgår, har jag i ärendet
anfört besvär över statskontorets beslut den 25 och den 27 april 1940 rörande
debitering av kilometerpenningar för museets personal vid förflyttning av
museets elitsamlingar under åren 1939 och 1940. Kammarrätten har ännu
icke avkunnat utslag i målet.
Blommor till vid midnatts- och promenadkonserter medverkande m. m.
Jag vill beträffande denna fråga i första hand erinra örn dels att midnattskonsertema
under sommaren möjliggjorts genom att en vän och gynnare
av museet uppträtt såsom mecenat och ställt sig som garant för eventuella
förluster, dels ock att promenadkonserterna under vintern kommit till stånd
genom att olika privata personer lämnat ekonomiskt bidrag till deras anordnande.
Allt överskott av ifrågavarande konserter har ograverat tillfallit
museet. Konserterna hava för museet betytt en opåräknad och synnerligen
betydelsefull inkomstkälla. Samtidigt hava dessa konserter för museet varit
en reklam av internationell räckvidd. Vidare vill jag framhålla, att de vid
konserterna uppträdande solisterna nöjt sig med lägre honorar än vad de
eljest pläga betinga sig. Att museet då genom överlämnande av blommor
hyllat de uppträdande för deras medverkan på för museet så förmånliga
villkor har ansetts vara en självfallen gärd av hövlighet och tacksamhet.
Kostnaderna för dessa blomsterhyllningar hava bestritts av de från konserterna
inflytande överskottsmedlen, vilka -— såsom jag redan framhållit —
kommit museet till godo genom enskilda gynnares välvilja och intresse för
museet. Att museet härigenom skulle hava förfarit oriktigt vill jag på det
bestämdaste bestrida.
Beträffande de två fall statsrevisorerna vidare berört, nämligen då en
föreläsare och en arkitekt erhållit blommor, förhåller det sig på följande sätt.
Den föreläsare, varom nu är fråga, hade för sin föreläsning betingat sig
allenast samma ersättning som den till museets tjänstemän utgående, eller
50 kronor. Med hänsyn lill att nämnda kvinnliga föreläsare sedan många
år utan någon som helst ersättning ställt sin enastående sakkunskap till nationalmusei
förfogande som expert vid museets förvärv av damast och spetsar,
ville museet vid föredragstillfället hylla henne med blommor (betingande
ett pris av 10 kronor).
Den arkitekt, som statsrevisorerna omnämnt, uppvaktades på sin 80-årsdag
med en blomsterhyllning. Av denne och hans numera avlidna maka har
museet under årens lopp emottagit många och högt uppskattade gåvor. Vidare
har det sedan länge varit mig bekant, att ifrågavarande arkitekt tilllika
med sin maka på ett betydelsefullt sätt ihågkomma nationalmuseum i
sitt testamente. Härigenom kommer museet att tillföras icke blott ett antal
framstående konstverk utan även kontanta kapitaltillgångar. Den uppvaktning
som i detta fall ägnats vederbörande från nationalmusei sida torde utan
tvekan få anses vara i hög grad på sin plats.
Ej Inir avtryckt.
— 298 —
I båda de här ovan angivna fallen skulle ett underlåtande från museets
sida att visa sin tacksamhet genom en enkel blomsterhyllning enligt mitt
förmenande snarare bort leda till ett påpekande från statsrevisorernas sida
än den självfallna hövlighet som visats tvenne museets gynnare.
Vad slutligen angår det av statsrevisorerna framställda förslaget att specialstat
skulle fastställas för ovannämnda särskilda inkomstmedel får jag
erinra, att statskontoret tidigare varit inne på samma tankegång. I 1940
års statsverksproposition, åttonde huvudtiteln, anförde emellertid chefen för
ecklesiastikdepartementet, att det av statskontoret framställda förslaget om
ändrad ordning för redovisning av museets förevisningsmedel torde böra
bliva föremål för omprövning i ett vidare sammanhang. Med dessa ord har
departementschefen givetvis syftat på att liknande förhållanden som de vid
nationalmuseum rådande äro tillfinnandes även vid åtskilliga andra kulturinstitutioner.
Det ligger enligt mitt förmenande i sakens natur, att nationalmuseum
inte bör ställas i någon speciell undantagsställning, utan att därest
en anordning av den art, statsrevisorerna åsyfta, anses böra genomföras,
densamma bör avse samtliga institutioner, som i likhet med nationalmuseum
disponera över särskilda inkomstmedel vid sidan av riksstaten. Jag vill dock
framhålla, att med de knappa statsanslag som nu stå museet till buds ett
beträdande av den väg statsrevisorerna ifrågasatt skulle komma att i betänklig
grad försvåra museets verksamhet och inkräkta på dess rörelsefrihet.
En institution som nationalmuseum kan icke jämföras med ett vanligt ämbetsverk
och de snäva gränser, som reglera den administrativa statsverksamheten
och där äro på sin plats, skulle om de fastställdes för nationalmuseum
lätt nog åstadkomma att museets arbete och verksamhet komme att
stelna i sådana former att dess betydelsefulla roll i svenskt kulturliv icke
skulle kunna upprätthållas.
Remissakten återgår härjämte.
Stockholm den 18 januari 1941.
Underdånigst
AXEL GAUFFIN.
M. Hult.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 161, § 39.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940 har Kungl. Majit anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940 församlade
revisorer under § 39 i sin berättelse anfört rörande vissa utbetalningar
vid nationalmuseum. Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket i
underdånighet anföra följande.
Vad först angår de av revisorerna framförda erinringarna mot dels att
från diversemedelstiteln fotografimedel utbetalts ersättningar till vissa av
museets intendenter för av dem hållna föreläsningar med 650 kronor, dels
att till expeditionsvakter och andra befattningshavare utbetalts kilometerpengar
för vissa resor, då transportmedel kostnadsfritt tillhandahållits vederbörande
befattningshavare, dels ock att från förevisningsmedlen bestritts
299 —
kostnader för inköp av blommor och kransar, vilka förärats konstnärer och
föreläsare, som i vanlig ordning erhållit ersättning för sina uppträdanden,
har riksräkenskapsverket uppdragit åt sin revision att i samband med
granskningen av museets räkenskaper ägna uppmärksamhet åt de av riksdagens
revisorer gjorda erinringarna.
Därest utbetalningarna av kilometerpengar innefatta oriktigt förfarande,
bör anmärkning riktas icke mot nationalmuseet utan mot statskontoret, som
jämlikt av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter granskat de ingivna reseräkningarna
och försett desamma med utbetalningsbeslut, innan utanordningarna
ägt rum. Det kan tilläggas, att statskontoret i ett flertal liknande
fall vägrat godkänna debitering av kilometerpengar för museets personal
samt att besvär anförts över statskontorets ifrågavarande beslut, vilka besvär
för närvarande äro beroende på kammarrättens prövning.
Revisorerna hava i anledning av de av dem gjorda iakttagelserna även
ifrågasatt viss ändring beträffande dispositionen och redovisningen av nationalmuseets
förevisningsmedel, katalogmedel, garderobmedel och fotografimedel.
Riksräkenskapsverket vill för sin del tillstyrka, att det närmare utredes,
huruvida och i vad mån en omläggning i angivna hänseende bör komma
till stånd. Den av riksräkenskapsverket förordade utredningen bör självfallet
avse jämväl motsvarande medel vid andra liknande statliga institutioner.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråchefen
Andersson samt tillförordnade byråchefen Faxelius deltagit.
Stockholm den 8 januari 1941.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
S. v. PORAT.
Musikaliska akademiens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 163, § 40.
Till Konungen.
Genom nådig remiss av den 20 december 1940 har Kungl. Majit anbefallt
musikaliska akademien att avgiva underdånigt utlåtande angående vad i till
nådiga remissen bifogade transund av riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande akademiens medelsförvaltning.
Med anledning av ärendets brådskande natur, har akademiens förvaltningsnämnd,
på vilken det ankommer att behandla och utreda frågor av
hithörande slag, ansett sig böra utan akademiens hörande avgiva det anbefallda
utlåtandet och får därför med återställande av remisshandlingen i underdånighet
anföra följande.
Statsrevisorerna anföra: »Akademiens enskilda medel hava bildats genom
elev- oell examensavgifter, genom överlämnande av lotterimedel och framför
allt genom donationer.» Detta ger en i viss mån felaktig bild av uppkomsten
av akademiens enskilda medel. Elev- och examensavgifter hava enligt föreskrift
i stadgarna uteslutande använts för stipendie- och premieändamål,
dels direkt, dels genom ingående i en fond, vars avkastning uteslutande an
-
— 300 —
vändes för stipendier eller premier. Akademien har väl tidigare (åren 1774—
1824), på sätt dess minnesskrift utvisar, uppburit lotterimedel, men dessa
hava omedelbart disponerats för akademiens behov och ingå i varje fall ej
med påvisbara belopp i den nuvarande behållningen av akademiens enskilda
medel. Däremot hava de enskilda medlen tidigare fått en ej ringa tillökning
genom inkomsten av uthyrningen av högtidssalen m. m., men denna
inkomst ingår numera till statsverket. Akademiens enskilda kapitaliserade
medel utgöras därför — frånsett vissa mindre överskott å tidigare hyresoch
räntemedel — av donationsmedel. För disposition av donationsmedlen
meddelas i regel bestämmelser i donationsurkunder eller för donationer utfärdade
särskilda stadgar. En del donationsfonder stå dock till ränta och i
vissa fall även till kapitalet till akademiens förfogande för musikaliska ändamål
i allmänhet, därvid så förfares, att räntan lägges till fondens kapital,
och disponerar akademien sedan fonden med tillagd ränta enligt donationsurkundernas
bestämmelser. För närvarande (år 1939) äro donationsmedlen
i räkenskaperna upptagna till 2,122,325 kronor. Då kapitalbehållningen detta
år utgjorde 2,153,647 kronor, skulle då hava funnits en enskild behållning
av 31,322 kronor, däri inräknats en vinst å c:a 9,000 kronor, som akademien
gjort genom försäljning av obligationer. Faktiskt hava emellertid de värdepapper,
i vilka donationerna nedlagts, fallit i värde så, att örn de skulle realiseras
omedelbart, underskott i själva verket, även med anlitande av en befintlig
avskrivningsfond å c:a 10,000 kronor, skulle uppstå. I anledning
härav har akademien gått i författning om viss nedskrivning av värdepapperen,
varigenom den enskilda behållningen kommer att nedgå.
De belopp, vilka såsom enskilda medel årligen stå till akademiens förfogande,
utgöras sålunda, sedan hyresmedlen indragits till statsverket, och utbetalningar
skett av stipendiemedel, väsentligen av räntemedel, en viss förvaltningsavgift
å donationerna samt av belopp, som vid behov kunna uttagas
ur de donationer, vilka stå till akademiens friare förfogande.
Det har för akademien stor betydelse, att, även sedan de enskilda inkomsterna
nedgått, hava inkomster och donationsmedel att tillgå för smärre utgifter,
beträffande vilka riksdagens medverkan ej kan avvaktas eller beträffande
vilka tvekan kan råda, om de kunna hänföras till expenser i vanlig
mening. Säkerligen skulle det väsentligen tynga akademiens handlingsfrihet,
örn dess förvaltning av de enskilda medlen skulle bedömas av statens
revisionsverk, ett bedömande, som helt visst måste komma att präglas mera
av de grunder, efter vilka allmänna verks och myndigheters medelsförvaltning
och räkenskapsväsen pläga skärskådas, än av det hänsynstagande till
musiklivets praktiska krav, som bör vara utslagsgivande för akademiens göranden
och låtanden. En realkontroll, som utövas av med akademiens praktiska
arbete förtrogna personer, synes därför äga avsevärda företräden framför
den kontroll, som kan utövas av ett ämbetsverk, oftast utan närmare kontakt
med musiklivet. Statsrevisorerna hava väl framhållit, att en revision,
som verkställes av granskningsmän, vilka, på sätt nu är fallet, utses av den
förvaltande myndigheten själv, icke kan giva samma trygghet i fråga örn
granskningens effektivitet och tillförlitlighet som en av statens revisionsverk
utförd granskning samt att det ej heller gärna kan tänkas, att av den förvaltande
myndigheten utsedda granskningsmän skola besitta samma självständighet
och obundenhet som ett statens organ, då det gäller bedömandet
av myndighetens organisation och de allmänna principerna för dess verksamhet.
Om än detta i viss mån skulle kunna sägas vara fallet beträffande
de av akademien inom sig utsedda revisorerna, äger det ej i samma grad
tillämpning på auktoriserade revisorer, och akademien har med anledning
härav vidtagit den åtgärden, alt utöver de två revisorer akademien utser
— 301 —
inom sig tillsatts ytterligare en auktoriserad revisor, vilken sedan flera år
utgjorts av chefen för Stockholms stads revisionsavdelning, M. Billing, och
vilken även har till uppgift att månatligen utöva kontroll över såväl statsmedelskassan
som akademiens enskilda kassa. Statsrevisorernas oro för att
akademiens enskilda medel icke skulle vara underkastade betryggande kontroll,
måste därför betecknas såsom ogrundad. På vad sätt en revision genom
riksräkenskapsverket skulle, enligt vad statsrevisorerna angivit, kunna
förebygga uppkomsten av grundade anmärkningsanledningar mot akademien,
synes svårt att förstå.
Statsrevisorerna hava tillika anmärkt, att uppdelningen av en myndighets
medelsförvaltning på två olika räkenskaper, vilka avslutades vid sinsemellan
skilda tidpunkter i hög grad minskade överskådligheten och försvårade
kontroll och inventering. Olägenheterna av den bristande överskådligheten
framträdde särskilt starkt när, såsom fallet vore beträffande musikaliska
akademien, de enskilda medlen i viss omfattning användes till ändamål, för
vilkas tillgodoseende statsmakterna anvisat särskilda medel. Sedan inkomsterna
av högtidssalen frångått akademien, är på sätt förut nämnts, detta senare
emellertid fallet endast i ringa utsträckning, bortsett från de medel,
som med Kungl. Maj :ts tillstånd för operaskolan utgår ur Christine Nilssonfonden.
Förvaltningsnämnden har ej heller funnit särskilda olägenheter förbundna
med att de allmänna och enskilda räkenskaperna, vilka föras av
samma person, avslutas vid skilda tidpunkter, och akademiens revisorer
hava ej heller framställt erinran däremot. Då räkenskapernas avslutande
på skilda tidpunkter emellertid kan, på sätt statsrevisorerna erinrat, minska
överskådligheten och försvåra kontroll och inventeringar, har förvaltningsnämnden
hemställt till akademien, att de enskilda räkenskaperna, liksom
de allmänna, skola uppläggas för budgetår.
Under åberopande av vad sålunda anförts får förvaltningsnämnden därför
å akademiens vägnar i underdånighet hemställa, att statsrevisorernas
framställning i syfte att samtliga akademiens medel skola sammanföras i
en räkenskap, underkastad den för statsmyndigheter i allmänhet föreskrivna
granskningen, ej måtte föranleda vidare åtgärd.
Stockholm den 14 januari 1941.
Å kungl, musikaliska akademiens förvaltningsnämnds vägnar:
Underdånigst
G. THULIN.
Kurt Atterberg.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 163, § 40.
Till Konungen.
Genom remiss den 20 december 1940 har Kungl. Maj:t anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940 församlade
revisorer under § 40 i sin berättelse anfört rörande musikaliska akademiens
medelsförvaltning. Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket i
underdånighet anföra följande.
— 302 —
Även riksräkenskapsverket finner den nuvarande anordningen av redovisningen
för musikaliska akademiens medelsförvaltning mindre tillfredsställande.
Riksräkenskapsverket har också beträffande åtskilliga statliga myndigheter,
hos vilka ett redovisningsförfarande motsvarande det vid musikaliska
akademien tillämpade kommit till användning, ansett sig böra påfordra och
även fått genomfört, att statsmedel och övriga till myndigheternas förvaltning
överlämnade medel redovisas i en och samma räkenskap. Den av revisorerna
nu ifrågasatta omläggningen bör enligt riksräkenskapsverkets mening
icke begränsas till musikaliska akademien utan även omfatta övriga akademier
och liknande institutioner, som ha sin redovisning splittrad på samma
sätt som musikaliska akademien. I betraktande härav och med hänsyn till
att berörda omläggning uppenbarligen kan komma att medföra behov av en
viss förstärkning av riksräkenskapsverkets granskningspersonal, synes den av
revisorerna väckta frågan, innan några åtgärder vidtagas, böra bliva föremål
för ytterligare utredning.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråchefen
Andersson och tillförordnade byråchefen Faxelius deltagit.
Stockholm den 8 januari 1941.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
S. v. PORAT.
Skolöverstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 164, § 41.
Till Konungen.
Genom nådigt beslut den 20 december 1940 har skolöverstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940 församlade
revisorer under § 41 av sin berättelse yttrat rörande skyldighet för ordinarie
folkskollärare att i vissa fall uppehålla vikariat vid annan skola inom eller
utom det egna skoldistriktet. Till åtlydnad härav får överstyrelsen i underdånighet
anföra följande.
Revisorerna hava uppmärksammat, att det under våren 1940 tämligen allmänt
förekommit, att skollokaler tagits i bruk för militära ändamål. De vid
skolorna anställda lärarna hindrades till följd härav att tjänstgöra men uppburo
dock i regel oavkortad lön. Sålunda framhålles, att inom ett skoldistrikt
i västra Sverige 21 folk- och småskollärare hindrades att tjänstgöra under
sammanlagt 380 dagar. Undervisningen var för de olika lärarna inställd under
tid av växlande längd, nämligen från 6 till 42 läsdagar. Under samma
tid, våren 1940, tjänstgjorde i andra folkskolor inom det inspektionsområde,
till vilket nyssnämnda skoldistrikt hör, 44 vikarier för tjänstlediga folkskollärare
samt 9 för tjänstlediga småskollärare och likställda. Av vikarierna
saknade ett stort antal föreskriven behörighet.
De gjorda iakttagelserna huva synts revisorerna ägnade att understryka
vikten av det av 1940 års riksdag fällda uttalandet, att det borde övervägas,
huruvida icke lärare, som finge sin undervisning för viss tid helt inställd och
303 —
under sådan tid erhölle oavkortad lön, kunde tagas i anspråk för annan
tjänstgöring inom sådana arbetsområden, där förstärkning av arbetskrafterna
kunde befinnas önskvärd. I anslutning härtill hava revisorerna ifrågasatt,
om icke en lösning av spörsmålet åtminstone till en del skulle kunna vinnas,
om del föreskreves skyldighet för lärare, som bleve förhindrade att tjänstgöra
vid sin egen skola, att där så prövas lämpligen kunna ske, efter folkskolinspektörens
bestämmande uppehålla vikariat vid annan skola inom eller utom
det egna skoldistriktet, givetvis mot ersättning för uppkommande merkostnader
antingen i form av traktamente eller efter annan lämplig grund.
Såsom revisorerna anmärkt finnes icke någon skyldighet stadgad för ordinarie
lärare vid folkskola att bestrida vikariat vid annan skola. Genom kungörelsen
den 24 maj 1940 (nr 414) angående vissa särskilda besparingsåtgärder
inom folkskoleväsendet har dock föreskrivits skyldighet för skoldistrikt
att, efter framställning av statens vederbörande folkskolinspektör eller, beträffande
skoldistrikt, vars folkskoleväsende är befriat från inspektion av
denne, av skolöverstyrelsen, utan iakttagande av eljest gällande föreskrifter
om tillsättning av lärartjänst, till extra ordinarie lärare för läsåret 1940/41
eller del därav förordna innehavare av övertalig ordinarie lärartjänst i annat
skoldistrikt inom inspektionsområdet, vilken förklarat sig villig mottaga förordnandet.
Efter skolöverstyrelsens beprövande har skoldistrikt att meddela
sådant förordnande för innehavare av övertalig ordinarie lärartjänst i skoldistrikt
jämväl inom annat inspektionsområde. Ifrågavarande bestämmelser
äga tillämpning även i fråga om förordnande av vikarierande lärare, därest
förordnandet kan beräknas omfatta minst en termin. Oaktat här avsedd tillfällig
förflyttning för lärare är frivillig, hava dock förordnanden som ickeordinarie
lärare jämlikt nyssnämnda kungörelse för innevarande läsår eller
del därav utfärdats för 21 folkskollärare och 51 småskollärare. Då i dessa
lall vikarier icke blivit anställda å de ordinarie tjänsterna, hava avsevärda
besparingar härigenom kunnat göras.
Den av revisorerna berörda frågan örn skyldighet för lärare, som hindrats
att tjänstgöra å sin ordinarie tjänst, att mottaga förordnande som vikarie i
annan skola inom vederbörande inspektionsområde är icke av samma storleksordning
i ekonomiskt hänseende. Överstyrelsen vill därmed ingalunda
bestrida, att visa skäl kunna anföras för en sådan åtgärd.
Till en början får överstyrelsen erinra därom, att därest undervisningen vid
folkskola inställes av anledning, som omnämnes i kungörelsen den 3 november
1939 (nr 802) med särskilda bestämmelser angående verksamheten vid
vissa undervisningsans laller vid krig eller krigsfara, den förlorade undervisningstiden
skall örn möjligt aterläsas. Det förhållandet, alt undervisningen
under någon tid mast inställas, betyder alltså icke med nödvändighet, att läraren
blivil befriad från någon del av sin tjänstgöringsskyldighet. Dock
kan i här förevarande lall avkortning av den årliga undervisningstiden medgivas
av vederbörande folkskolinspektör för högst fyra veckor. Gäller frågan
avkortning med längre lid än fyra veckor eller Ilar'' folkskolinspektören icke
ansett sig bora bifalla framställning örn avkortning, skall ärendet avgöras av
skolöverstyrelsen.
Del antal ärenden, som i följd av nyssnämnda stadgande underställts (iverstyrelsen,
har hittills uppgått endast titt sju. Fem av dessa framställningar
hava avsett allenast var sin skola. I samtliga fall har det gällt mindre landsbygdsskolor.
Redan liärav framgar, att inställande av undervisningen under
längre tid icke förekommit i nämnvärd omfattning, överstyrelsen har också
fått (leii bestämda uppfattningen, all man inom de skilda skoldistrikten, då
de vanliga skollokalerna tagits i anspråk flir militära ändamål, använt stor
energi på anskaffande av provisoriska undervisningslokaler. I flertalet fall
304 —
synes man också hava lyckats att efter kort tid ordna undervisningen, låt
vara många gånger under primitiva förhållanden.
Revisorerna ifrågasätta, att lärare, som hindras att uppehålla undervisningen
i egen avdelning, skulle vara skyldig att efter folkskolinspektörens anvisning
fullgöra tjänstgöring i annan skola. Överstyrelsen anser, att denna
fråga måste bedömas dels ur synpunkten av den brist på examinerade vikarier,
som i vissa situationer kan tänkas föreligga, dels ock ur synpunkten av
det allmännas ekonomiska intressen. Innan överstyrelsen närmare skall beröra
dessa spörsmål, vill överstyrelsen emellertid uppehålla sig vid de svårigheter
av praktisk art, som äro förenade med ett realiserande av revisorernas
förslag.
Därvid må till en början framhållas, att det på förhand icke låter sig bedöma,
vare sig hur länge en lärare av militära skäl kan bliva hindrad att
tjänstgöra i egen skola eller hur lång tid ett eventuellt vikariat på annat håll
kan komma att omfatta. Av vad i det föregående anförts framgår, att lärares
tjänstgöringshinder endast i rena undantagsfall överstigit en tid av fyra veckor
och i allmänhet rört sig om en betydligt kortare tid, stundom endast
några dagar. Däremot blir ett vikariat för till militärtjänst inkallad lärare —
och det är dylika vikariat, som i detta sammanhang främst komma i fråga
— givetvis sällan av så kort varaktighet som en eller några veckor. Härav
följer, att, därest en lärare, som hindras att fullgöra sin egen tjänst, i stället
skulle uppehålla vikariat för inkallad lärare, han sällan eller aldrig skulle
kunna fullgöra undervisningen under hela den tid, vikarie erfordrades.
Tjänstgöringen skulle alltså få delas upp på minst två vikarier. Delta är
givetvis en betydande olägenhet och torde i många fall medföra försämrat
undervisningsresultat. Ännu besvärligare skulle det ställa sig, därest kravet
på utnyttjande av ordinarie lärare, som drabbats av tjänstgöringshinder, skulle
drivas därhän, att redan tillsatt vikarie måste avbryta sin tjänstgöring för
att bereda arbete åt nyssnämnda ordinarie lärare. I sådant fall kunde det
hända, att ett vikariat skulle delas upp på tre eller flera personer.
I de av revisorerna berörda fallen måste undervisningen i till militärtjänst
inkallade lärares klasser i betydande utsträckning upprätthållas av icke examinerade
lärare. Emellertid gällde det här läsåret 1939/40. Vid slutet av nämnda
läsår indrogos vid folk- och småskolor icke mindre än 1,177 tjänster avskilda
slag, varav 570 folkskollärartjänster. I följd härav är tillgången på
examinerade lärare, vilka stå till buds för kortare eller längre vikariat, numera
väsentligt större. Av revisorerna påkallad ändring synes därför knappast
kunna motiveras av en eventuell brist på lärare med erforderlig kompetens.
Återstår att bedöma spörsmålet ur ekonomisk synpunkt. Givet är då, att
besparing stundom skulle kunna uppstå för statsverket genom att en ordinarie
lärare i sådant fall, varom här är fråga, tjänstgjorde som vikarie å
annan ort. Nämnda besparing torde dock bliva ganska ringa. Därest ordinarie
lärare skulle åläggas att vikariera, måste han tillerkännas såväl reseersättning
som tjänstgöringstraktamente. Vid en kort tids tjänstgöring kunde
storleken av nämnda kostnader till och med överstiga eljest utgående lön
till vikarie. Härtill kommer, att man vid den tidpunkt, då ett eventuellt vikariat
skulle tillträdas, icke kunde bedöma, huruvida den av tjänstgöringshinder
drabbade läraren skulle komma att helt eller delvis återläsa förlorad
tid i sin egen avdelning. I den mån som läraren genom återläsning komme att
å egen tjänst fullgöra föreskriven årlig tjänstgöringsskyldighet, borde han
givetvis åtnjuta arvode som vikarierande lärare vid den tillfälliga förflyttningen.
I andra fall åter kunde mindre besparingar vinnas, vilka dock ofta
skulle få köpas med de olägenheter, som i det föregående angivits, överstyrel
-
— 305 —
sen anser alltså, att icke heller nied tanke på statsverkets ekonomiska intressen
några starkare skäl för revisorernas förslag föreligga.
Med vad i det föregående anförts har överstyrelsen icke velat bestrida, att
det i enstaka fall kan var lämpligt att utnyttja ordinarie lärare, som är hindrad
att tjänstgöra i egen avdelning, som vikarie i annan läraravdelning eller
skola. Så synes vara fallet vid vissa kortare vikariat eller då det möter svårigheter
att omedelbart erhålla annan vikarie med erforderlig kompetens.
Enligt överstyrelsens mening är emellertid lärare redan enligt nu gällande
bestämmelser skyldig att tjänstgöra i annan klassavdelning i den egna skolan
eller dess omedelbara närhet. Jämlikt § 23 mom. 5 i folkskolestadgan äger
nämligen skolstyrelse att, när förhållandena det påkalla, vidtaga nödiga ändringar
i arten av lärares tjänstgöring. Däremot torde nyssnämnda stadgande
icke innebära skyldighet för lärare att med ombyte av bostadsort tillfälligt
tjänstgöra i annan skola inom vederbörande distrikt. Emellertid vore det
önskvärt, som överstyrelsen redan anfört, att lärare vid tjänstgöringshinder
stundom kunde tjänstgöra även i annan skola inom eller utom det egna skoldistriktet.
Enligt överstyrelsens mening är dock det förnämsta hindret för ett dylikt
utnyttjande av ordinarie lärare knappast frånvaron av stadgad skyldighet att
mottaga vikariat. Det torde nämligen vara så, att lärare i allmänhet icke
skulle vägra att mot skälig ersättning fullgöra dylik tjänstgöring. I förevarande
sammanhang vill överstyrelsen meddela, att, enligt vad överstyrelsen
under hand inhämtat från vederbörande folkskolinspektör, två av lärarna
i det av revisorerna berörda skoldistriktet under tjänstgöringshinder uppehållit
vikariat i annat skoldistrikt. Vad som erfordras torde helt enkelt vara
bestämmelse om ersättning i dylika fall. Därest lön icke kan erhållas å vikariatet
men ett mottagande av detta medför utgifter för resor och uppehälle
å annan ort, må det icke förtänkas, örn lärare motsätta sig sådan tjänstgöring.
Överstyrelsen vill därför föreslå, att bestämmelser utfärdas örn reseersättning
samt lämpligt avvägt tjänstgöringstraktamente för de fall, varom
här är fråga. Härigenom torde det av revisorerna uttalade önskemålet i skälig
utsträckning bliva beaktat. Däremot anser överstyrelsen icke nödvändigt
att utöver den allmänna förflyttningsskyldigheten föreskrift utfärdas om
skyldighet för lärare att under angivna förhållanden mottaga vikariat å annan
ort.
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Engvall, undervisningsråden
Almkvist, Wagnsson, Falck och Weijne, den sistnämnde föredragande,
samt t. f. undervisningsrådet Björkman.
Stockholm den 14 januari 1941.
JOSEF WEIJNE.
Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.
Einar Sprinchorn.
20—417453. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1940. II.
— 306 —
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 164, § 41.
Det av riksdagens revisorer väckta spörsmålet om skyldighet för folkoch
småskollärare att i fall, då undervisningen inställes vid den egna-skolan,
vikariera vid annan skola, förefaller statskontoret knappast kunna hava
större praktisk betydelse. Ett utnyttjande av de tjänstefria lärarna lärer
nämligen endast kunna ifrågakomma i sådana fall, då återläsning av stängningstiden
icke kan genomföras, och stängningstiden har längre varaktighet.
Kommer återläsning däremot till stånd, innebär stängningen endast ett förläggade
till en senare tidpunkt, nämligen till ferietiden, av lärarens arbetsprestationer,
varför det i dylikt fall icke synes skäligt att ålägga läraren att
uppehålla vikariat under stängningstiden. Och är stängningstiden allenast
av kort varaktighet, torde den besparing, som skulle vinnas genom anlitandet
av de tjänstefria lärarna som vikarier, komma att motvägas av de merkostnader
för resor, traktamenten m. m., som vikariaten komma att föranleda.
Vad revisorerna anfört lämnar icke säkra hållpunkter för bedömande av
spörsmålet, örn i det av revisorerna anförda exemplet några besparingar skulle
hava kunnat vinnas, därest en allmän skyldighet att uppehålla vikariat varit
för handen. Emellertid anser ämbetsverket i likhet med revisorerna det
dock vara av viss betydelse, att sådan skyldighet stadgas. Detta lärer enklast
ske genom att i de bestämmelser, som framdeles komma att meddelas
rörande avlöning under budgetåret 1941/42 åt lärare vid folk- och småskolor
m. fl. — vilka bestämmelser äro avsedda att ersätta kungörelsen nr
700/1940 — intages föreskrift om skyldighet för här ifrågakomna lärare att
i förekommande fall mottaga vikariat.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Johnsson.
Stockholm den 8 januari 1941.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
K. A. LINDBERGSON.
Lennart Rydback.
Styrelsens för statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 167, § 42.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har styrelsen för statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt anbefallts att senast den 9 januari 1941
inkomma med underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
i berättelsen år 1940 anfört rörande förenandet av en befattning såsom spe
-
— 307
ciallärare vid tekniska högskolan med befattningen såsom chef för statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt. I ärendet har anstaltens chef den 27
december 1940 avgivit yttrande, varav en avskrift bilägges.
Styrelsen får, under erinran örn, att styrelsen med anledning av nådig
remiss den 10 september 1935 beslöt tillstyrka tillstånd tillsvidare för överdirektören
att mottaga förordnande såsom speciallärare i vattenbyggnad II
vid kungl, tekniska högskolan, och att tillstånd till förenandet av befattningarna
åren 1939 och 1940 meddelats av Kungl. Maj:t på ansökan av kungl,
tekniska högskolan, i underdånighet anföra, att styrelsen icke kan finna
det meddelade tillståndet att mottaga ifrågavarande förordnande otillfredsställande
med hänsyn till anstaltens intressen och utövandet av uppsikten
över arbetet därstädes.
Remisshandlingen återgår.
I styrelsens beslut hava styrelsens ordförande samt herrar Borgquist, Sylvan,
Gavelin, Pleijel, Pettersson, Malmer, Nordenskiöld, Osvald och Montelius
deltagit.
Stockholm den 8 januari 1941.
Underdånigst
NILS BOLINDER.
Gustaf Slettenmark.
Bilaga.
Till styrelsen för statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt.
Genom nådig remiss den 20 december 1940 har styrelsen anbefallts att
senast den 9 januari 1941 inkomma med underdånigt utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer uti bilagda utdrag av berättelsen år 1940 anfört
rörande förenandet av en befattning såsom speciallärare vid tekniska
högskolan med befattningen såsom chef för statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt. I ärendet får jag vördsamt anföra följande.
Med anledning av nådig remiss den 10 september 1935 beslöt styrelsen den
17 september 1935 att tillstyrka min underdåniga anhållan att tillsvidare
få förena befattningen såsom speciallärare i vattenbyggnad II vid tekniska
högskolan med befattningen såsom överdirektör och chef för anstalten, vilken
jag samma år tillträtt. Lärarebefattningen hade jag uppehållit från år
1910.
I skrivelse hösten 1938 till rektor vid tekniska högskolan anhöll jag om
befrielse från det mig meddelade förordnandet att vara speciallärare i
vattenbyggnad II, bl. a. emedan jag på grund av en planerad utrikesresa för
offentligt uppdrag beräknade att jag måste vara borta en del av höstterminen.
På därom framställd begäran förklarade jag mig emellertid senare villig
att, under förutsättning av att lämplig efterträdare ej kunde erhållas, tillsvidare
kvarstå. På ansökan av tekniska högskolan medgav Kungl. Maj:t mig
den 30 december 1938 tillstånd att till den 15 januari 1940 innehava förordnandet
såsom speciallärare.
Ilösten 1939 gjorde jag under hand ånyo framställning örn att bliva befriad
från förordnandet som speciallärare, men denna gång uteslutande av
— 308 —
personliga skäl. Jag förkläde mig emellei-tid villig kvarstå tillsvidare, om
så vore nödvändigt för undervisningen. På ansökan av tekniska högskolan
medgav Kungl. Majit den 15 december 1939 mig tillstånd att tillsvidare under
ytterligare ett år innehava förordnandet såsom speciallärare.
Under höstterminen (14 veckor) omfattade undervisningen övningar å lärorummet
en dag i veckan klockan 8—10 och 11—15. Då i ämnet fanns en
synnerligen väl kvalificerad assistent, ansåg jag det i regel tillräckligt att
övervaka övningarna endast under morgontimmarna, varvid jag var i tjänst
vid anstalten från klockan 10.30. Vissa dagar övervakade jag emellertid övningarna
även på middagen, och var då borta från anstalten även tiden omkring
klockan 13 till 15.
Under vårterminen (17 veckor) omfattade undervisningen föreläsningar
och övningar 2 timmar om dagen under 3 dagar i veckan. Undervisningen
var förlagd till morgonen, så att jag började tjänstgöringen vid anstalten
två av dagarna klockan 11 och den tredje klockan 10.30.
Den uppsikt över arbetet vid anstalten, som jag såsom chef har att utöva,
är enligt min uppfattning icke av den art, att den kan menligt påverkas
av att jag vissa dagar under ett par timmar är frånvarande från anstalten.
Det är avdelningscheferna och dem underställda detaljföreståndare, som närmast
hava att stundeligen tillse, att tjänstgöringstiden iakttages och effektivt
utnyttjas. Jag behöver väl knappast framhålla, att jag alltid noga tillsett,
att min egen arbetstid icke understigit den fastställda tjänstgöringstiden.
Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra om, att jag enligt anstaltens
instruktion, § 35, är berättigad att utöver semester åtnjuta ledighet
under högst femton dagar årligen. Jag hade sålunda varit berättigad att
vara ledig från anstalten en hel dag i veckan under höstterminen. Jag har
emellerid icke något år begagnat mig av denna rätt till ledighet.
Sammanfattningsvis får jag anföra, att jag icke kan finna, att något anstaltens
berättigade intresse trätts för nära genom att tillstånd givits till
förening av tjänsterna och att jag givetvis icke skulle hava förklarat mig villig
att kvarstå i lärarebefattningen, örn jag icke haft denna uppfattning.
Stockholm den 27 december 1940.
Gustaf Slettenmark.
Överdirektör.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 168, § 43.
Till Konungen.
Genom remiss den 30 december 1940 har riksräkenskapsverket anbefallts
att, efter hörande av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, avgiva utlåtande
och förslag i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 43 av sin berättelse anfört angående särskilda kostnader för
handels- m. fl. register. Till åtlydnad härav får riksräkenskapsverket med
överlämnande av handlingarna i ärendet anföra följande.
Den 6 oktober 1927 anmodade statsrådet och chefen för handelsdepartementet
riksräkenskapsverket att, efter inhämtande av yttranden från Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna, inkomma med utlåtande rörande ifrå
-
— 309 —
gasatt förhöjning av avgifterna för registreringar och anmälningar till handels-,
förenings- och försäkringsregistren. I skrivelse den 22 november samma
år uttalade sig ämbetsverket för en höjning av ifrågavarande avgifter
samt föreslog, att dessa måtte bestämmas till i skrivelsen närmare angivna
förhöjda belopp. Vid fixerandet av dessa belopp hade riksräkenskapsverket
förutsatt, att kungörelser angående anmälningar av här berörda slag fortfarande
skulle införas i allmänna tidningarna och en ortstidning. Länsstyrelsen
i Jönköpings län hade emellertid ifrågasatt, huruvida icke kungörelseförfarandet
kunde förenklas i så måtto, att kungörelserna icke behövde införas
i ortstidning. Särskilt vid det förhållandet, att ifrågavarande kungörelser
skulle införas i endast en ortstidning i länsstaden, ansåg länsstyrelsen förfarandet
med kungörelse i ortstidning aldrig bliva effektivt. Därest den avsedda
förenklingen vidtoges, skulle de då utgående avgifterna fullt förslå
till täckande av de med kungörelseförfarandet förenade utgifterna. En sänkning
av desamma skulle till och med i sådant fall vara möjlig. Riksräkenskapsverket
fann det för sin del önskligt, att den sålunda ifrågasatta förenklingen
av kungörelseförfarandet toges under omprövning, innan nya
bestämmelser i ämnet utfärdades. Jämväl statskontoret, som yttrade sig
över riksräkenskapsverkets skrivelse, ifrågasatte, huruvida överhuvud taget
någon förhöjning kunde anses påkallad såvitt anginge handels- och föreningsregistren
och örn icke i stället den åtgärden borde vidtagas, att kungörelser
örn anmälningar till sistnämnda två register för framtiden borde
införas endast i Post- och inrikes tidningar. Något behov av att jämväl i en
ortstidning införa nämnda kungörelser för att desamma därigenom skulle
komma till allmänhetens kännedom inom vederbörande ort torde enligt
statskontorets mening knappast vara för handen, och syntes för övrigt det
ursprungligen avsedda ändamålet icke numera vinnas genom införande i
allenast en ortstidning.
Vidare ansågo såväl statskontoret som riksräkenskapsverket, att det borde
tagas under övervägande, om icke sådan förenkling av kungörelseförfarandet
kunde ske, att kungörelserna vid införandet i tidningarna kunde sammanföras
på lämpligt sätt.
I 1929 års statsverksproposition (X li. t., sid. 46—47) erinrade vederbörande
departementschef, att i anledning av de anslagsöverskridanden, som
ägt rum å nu omliandlade riksstatsanslag, inom handelsdepartementet verkställts
en utredning angående åtgärder i syfte att söka få anslaget att räcka
till för sitt ändamål. Därvid hade vederbörande ämbetsverk och länsstyrelser
lämnats tillfälle att yttra sig i ämnet. Av de hörda myndigheterna hade
de flesta uttalat sig för en höjning av anmälningsavgifterna, medan från annat
håll ifrågasatts viss förenkling i kungörelseförfarandet, varigenom kostnaderna
skulle nedbringas. Sistnämnda förslag hade biträtts av, bland andra,
statskontoret och riksräkenskapsverket.
Emellertid hade kommerskollegium i ett den 24 oktober 1928 avgivet betänkande
rörande revisionen av näringsfrihetsförordningen till behandling
upptagit frågan örn publiceringen av anmälningar till näringsregistren; och
hade kommerskollegium i dylikt hänseende tillstyrkt bifall lill en på sin
tid från näringshåll gjord framställning, att den genom offentlig försorg utgivna
samlingen av anmälningar till bland annat aktiebolags- och liandelsregistren
måtte förses med årligt firmaregister samt att sagda samling måtte
i mera överskådlig form, än vad som då vore fallet, tryckas i två gånger i
månaden utkommande bilagor till Post- och inrikes tidningar.
I avvaktan på slutlig prövning av samtliga sålunda framställda förslag
borde enligt departementschefens uppfattning någon ändring i anslagets dåvarande
belopp icke ifrågasättas.
310 —
Samtliga nu hörda myndigheter hava — med undantag av Överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län — uttalat sig för en höjning av
anmälningsavgifterna till handels-, förenings- och försäkringsregistren. De
flesta länsstyrelserna hava dessutom avgivit förslag, huru enligt deras förmenande
avgifterna borde bestämmas. De föreslagna beloppen divergera
emellertid högst avsevärt, såsom framgår av bilagda tablå.
Av yttrandena framgår att särskilt avgifterna för anmälningar till föreningsregistret
äro allt för låga samt att detta varit den huvudsakliga anledningen
till att statsverkets nettoutgifter för registreringsmyndigheternas annonskostnader
ökas år från år. Även avgifterna för anmälningar till försäkringsregistret,
som emellertid förekomma i allenast ringa utsträckning, hava betydligt
understigit annonskostnaderna. Anmälningsavgifterna till föreningsoch
försäkringsregistren synas därför böra underkastas den procentuellt
största höjningen. Däremot synas anmälningsavgifterna till handelsregistret
vara bättre avvägda, då dessa, enligt vad som vitsordats, i stort sett täcka
eller endast med mindre belopp understiga annonskostnadema. Även för
dessa avgifter hava flertalet länsstyrelser föreslagit en höjning.
Under förutsättning att det nu tillämpade annonseringsförfarandet bibehålles
i oförändrad form och omfattning finner riksräkenskapsverket —
med hänsyn jämväl till de stigande annonspriserna under senaste tiden —
en höjning av hithörande avgifter vara ofrånkomlig. Vid sådant förhållande
har ämbetsverket, som visserligen saknar möjlighet att i detalj bedöma avvägningen
av de nya avgifterna, likväl ansett sig böra framlägga följande,
med utgångspunkt från ungefärliga medeltal av de av länsstyrelserna föreslagna
avgiftsbeloppen utarbetade förslag till avgifter för anmälningar till
handels-, förenings- och försäkringsregistren:
För anmälan till handelsregistret
a) då firma första gången till registret anmäles av enskild näringsidkare
........................................ kronor 11: —
av handelsbolag .................................... » 16:—-
b) då anmälan eljest sker .............................. » 9: —
För anmälan till föreningsregistret
a) då ansökan örn förenings registrering göres, så ock då flyttning
av styrelsens säte till annat län eller ändring av firman
för ny fullständig inskrivning anmäles ................ » 28: —
b) då anmälan eljest sker .............................. » 9: —
För anmälan till försäkringsregistret
a) då ansökning örn försäkringsbolags registrering göres, så
ock då ändring i firman anmäles för ny, fullständig inskrivning
i registret.................................. » 20: —
b) då anmälan eljest sker .............................. » 7: —
Vid fixerandet av dessa belopp har riksräkenskapsverket förutsatt, att
kungörelser angående anmälningar av här berörda slag skulle införas i allmänna
tidningarna och en ortstidning. Överståthållarämbetet har emellertid
gjort gällande, att intet verkligt behov påkallade anmälningarnas kungörande
i Post- och inrikes tidningar. Syftet med anmälningarnas offentliggörande
syntes vara tillfredsställande tillgodosett genom registreringens införande i
tidning i orten för vederbörande myndighet. Genom en sådan åtgärd skulle
enligt ämbetets mening utgifterna för annonseringen så beskäras, att statsverket
även vid oförändrade avgifter icke behövde tillskjuta medel till
täckande av kostnaderna för annonsering. Även länsstyrelsen i Stockholms
län har under erinran om kungörelseförfarandet och rättsverkningarna här
-
— 311 —
Tablå utvisande nuvarande och av länsstyrelserna föreslagna avgifter för anmälningar
till handels-, förenings- och försäkrlngsregistren.
| Handelsregistret | Förenings- registret | Försäkrings- registret |
| ||||
| Han- dels- bolag |
|
|
|
|
|
| Anmärkningar |
| Enkel | Änd- | Nyan- | Änd- | Nyan- | Änd- |
| |
| firma | ring | malan | ring | målan | ring |
| |
Nuvarande avgifter .. | 12 | 8 | 6 | 16 | 4 | 10 | 3 | Förordar andra åtgär- |
Överståthållarämbetet i |
|
|
|
|
|
|
| der än höjning bl. a. |
Stockholms län |
|
|
|
|
|
|
| Påyrkar icke höjning |
Uppsala > | 17 | 11 | S | 22 | 6 | 14 | 4 | Tillstyrker 40 % höj- |
|
|
|
|
|
|
| ning | |
Södermanlands > | 14 | 10 | 8 | 20 | 8 | 12 | 5 | Tillstyrker höjning |
Jönköpings > | 10 | 10 | 10 | 25 | 15 | 10 | 3 |
|
Kronobergs > Kalmar > | 24 | 16 | 12 | 32 | 8 | 20 | 6 | > » |
Gotlands > |
|
|
|
|
|
|
| > > |
Blekinge > Kristianstads > | 12 | 8 | 6 | 25 | 12 | 25 | 10 | » » |
| ev. 15 | ev. 10 | ev. 8 |
|
|
|
|
|
Malmöhus > | 15 | 10 | 8 | 36 | 6 | 36 | 6 |
|
Hallands > | 18 | 12 | 9 | 24 | 6 | 15 | 5 | Tillstyrker höjning |
|
|
|
|
|
|
|
| med 50 å 60 % |
Göteborgs o. Bohus > | 15 | 10 | 8 | 20 | 8 | 10 | 4 | Tillstyrker höjning |
Skaraborgs > | 18 | 12 | 9 | 24 | 6 | 15 | 5 | Tillstyrker höjning |
|
|
|
|
|
|
| med minst 50 % | |
Värmlands » |
|
|
|
|
|
|
| Tillstyrker höjning |
Örebro > | 18 | 12 | 9 | 24 | 8 | 15 | 6 | Tillstyrker höjning |
|
|
|
|
|
|
|
| med minst 50 %, änd- |
|
|
|
|
|
|
|
| ringsanmälan till för-enings- o. försäkrings-reg. med 100 % |
Västmanlands > Kopparbergs » | 15 | 10 | 6 | 30 | 10 | 30 | 10 | Tillstyrker höjning |
Gävleborgs > | 18 | 12 | 12 | 24 | 12 | 24 | 12 |
|
Västernorrlands > | 15 | 10 | 8 | 35 å | 15 | bör | 8 |
|
|
|
|
| 40 |
| höjas |
|
|
Jämtlands > | 15 | 10 | 8 | 50 | 12 | > | bör höjas |
|
Västerbottens > | 20 | 14 | 10 | 30 | 10 | 30 | 10 |
|
Norrbottens > | 15 | 10 | 8 | 20 | 8 |
|
|
|
Medeltal i kronor | 1C | 11 | 9 | 28 | 9 | 20 | 7 |
|
av ifrågasatt, huruvida det kunde finnas anledning bibehålla föreskrift om
här ifrågavarande kungörelsers införande i annat tidningsorgan än det som
förutsättes för rättsverkan av förfarandet. Örn det vid prövningen av detta
spörsmål befunnes möjligt förenkla kungörelscförfarandet genom annonseringens
inskränkande till allenast ett pressorgan, borde enligt länsstyrelsens
mening i andra hand övervägas, huruvida kungörandet skulle ske i de allmänna
tidningarna eller i ortstidning.
Flera länsstyrelser ifrågasätta, örn icke sådan förenkling av kungörelseförfarandet
kunde ske, att kungörelserna vid införandet i tidningarna samman
-
— 312
fördes för längre tidsperioder än hittills varit brukligt. Så gott som alla myndigheter
avstyrka, att anmälningarna kungöras i mer än en ortstidning.
Riksräkenskapsverket, som i sin skrivelse av år 1927 ansåg det önskligt, att
frågan om förenkling av kungörelseförfarandet toges under omprövning, är
allt fortfarande av samma uppfattning. Därest en sådan förenkling genomföres,
att anmälningarna införas endast i en tidning, skulle med all sannolikhet
någon höjning av avgifterna icke bliva erforderlig.
I likhet med de hörda myndigheterna anser riksräkenskapsverket skäl icke
heller föreligga att — såsom revisorerna ifrågasatt — i särskilda fall utvidga
kungörelseförfarandet till mer än en ortstidning.
Stockholm den 28 februari 1941.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
V. ARVIDSSON.
Statens priskontrollnämnds
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 173, § 44.
Till Konungen.
Genom remiss av den 20 sistlidne december 1940 har Kungl. Majit anmodat
statens priskontrollnämnd avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1940
församlade revisorer under § 44 av sin berättelse anfört angående prisreglerande
åtgärder. Med återställande av remissakten får priskontrollnämnden anföra
följande.
Revisorernas ifrågavarande yttrande har knutits till den från priskontrollnämnden
inhämtade, av nämndens ledamot docent Erik Lundberg författade
och den 18 november 1940 dagtecknade promemoria, som finnes intagen i revisorernas
berättelse. I denna promemoria erinrades om de förutsättningar, som
bestämt begränsa den offentliga prisövervakningens inflytande på prisbildningen.
Det påvisades sålunda att det ligger utanför priskontrollnämndens
uppdrag och befogenhet att påverka de grundläggande orsakerna till prisstegringen.
Denna måste ses mot bakgrunden av rådande export- och importförhållanden,
den inhemska produktionens läge, särskilt inom jordbruket,
samt den härav eller eljest föranledda utgestaltningen av den ekonomiska
politiken. Till dessa primära faktorer i prisbildningen hör också lönesättningen
på arbetsmarknaden. Det har icke satts i fråga att »de statliga
kontrollorganen», för att låna det av revisorerna i ett centralt sammanhang
i berättelsen använda uttrycket, skulle försöka påverka de primära leden i
prisbildningen. Priskontrollnämnden utgår från att revisorerna med termen
»de statliga kontrollorganen» velat bringa i erinran att prisbildningen för
varor som äro föremål för ingripanden från det allmännas sida beror av
samarbete mellan de olika organ, som tillsatts för att under rådande krisförhållanden
reglera försörjningen. Hur nämnden under dessa förhållanden
uppfattar sin befogenhet och sina i anslutning därtill givna åligganden har
utförligt utvecklats i den ovannämnda promemorian av den 18 november
1940.
— 313 —
Av revisorernas berättelse framgår emellertid att denna promemoria i ett
väsentligt stycke givit anledning till missförstånd. Revisorerna uttala att »allmänna
översikter av konjunkturutvecklingen knappast motsvara vad riksdagen
avsett, när anslag till prisövervakning lämnades. Den kortfattade
motivering som givits vid anslagsäskandet till 1939 års urtima riksdag synes
också tyda på att mera ingripande åtgärder avsetts.» Detta uttalande synes
vara föranlett av den omständigheten att priskontrollnämnden såsom bilagor
till promemorian av den 18 november fogade de två rapporter, som senast
avgivits av konjunkturinstitutet. Såsom framgår av promemorian bilades
dessa rapporter för all mera utförligt illustrera redogörelsen för huru de
utanför priskontrollnämndens befogenhet liggande faktorerna påverkat den
allmänna prisutvecklingen. Det torde icke vara revisorerna obekant att konjunkturinstitutet,
som är äldre än både priskontrollnämnden och dess föregångare,
prissakkunniga, utför en fullt självständig funktion i enlighet med
sin egen instruktion och med anlitande av eget anslag. De konjunkturöversikter,
som priskontrollnämnden haft förmånen att kunna åberopa, ha sålunda
tillkommit utan att de medel, som riksdagen anvisat tor priskontroll,
behövt tagas i anspråk för att åstadkomma sådana översikter. I någon mån
kan den förväxling, som föreligger i revisorernas berättelse hänföras till ett
uttalande i åberopade promemoria, där det framhålles, att prisövervakningen
ifråga om importvaror till stor del haft en rent statistisk karaktär. Därmed
avses helt enkelt, att importprisstegringen såsom bestämd av prisutvecklingen
i andra länder och fraktkostnaderna måst accepteras som given
och i huvudsak opåverkbar med de prispolitiska hjälpmedel, som stå till
priskontrollnämndens förfogande. Den ständigt fortgående övervakningen av
importprisernas förändringar, som givetvis är av synnerligen stor vikt, måste
med nödvändighet vara av statistisk natur. Såsom av promemorians utförliga
redogörelse framgår, menas därmed icke enbart en registrering av prisstegringar
utan tonvikten ligger i lika hög grad på ordet övervakning. Men termen
anger att övervakningen till följd av de givna förutsättningarna varit
begränsad till prisbildningens sekundära led. Priskontrollnämnden har sålunda
verkat för att den prisstegring, som ovillkorligen åtföljt det genom
kriget i olika avseenden ändrade läget, icke genom spekulation eller andra
förfoganden från industriens och handelns sida överdrivits. 1 promemorian
har utvecklats hur vansklig redan den så begränsade uppgiften i många
hänseenden visat sig vara och av allt att döma än mer kommer alt bli, när
varubristen och krishushållningens verkningar ytterligare göra sig gällande.
De förväntningar om mera ingripande åtgärder som åberopas i revisorernas
berättelse måste uppenbarligen för att kunna infrias bringas i sammanhang
med en genomförd kontroll av samtliga tor prisutvecklingen bestämmande
primära faktorer.
Revisorerna lia i den remitterade delen av berättelsen särskilt uppehållit
sig vid priserna på gengasaggregat, valsjärn och på bottenläder. Vad angar
priserna för gengasaggregat vill priskontrollnämnden erinra örn all det här
gällde att med största skyndsamhet arbeta I ram en helt och hållet ny tillverkning.
Staten har också genom det organ på vilket saken närmast ankommit
vidtagit särskilda åtgärder för att uppmuntra en snabbt ökande och tillräcklig
tillverkning och installation av sådana aggregat. Motivet härtill var alf
vid den avspärrning från tillgång på flytande bränsle, som kunde förutses,
så mycket som möjligt hålla den lör försvaret och lolklörsörjningen oumbärliga
transportapparaten igång. Vad särskilt angår priserna på gengasaggregat
lia dessa, ehuru höga, uppenbarligen föranlett en långt mindre
transportkostnadsstegring, än den som skulle förekommit, därest icke knappheten
på transportmedel kunnat motverkas av en snabb utökning av pro
20f
-417 ib.i. Hcv. bertill else ant/, statsverket är 1940. II.
314 —
duktionen av gengasaggregat. För att icke på något sätt försvaga initiativet
till ökad produktion och fördröja utexperimenterandet av nya modeller, ansåg
sig nämnden icke böra ingripa under ett tidigare skede. Det kunde vara
tillräckligt att anföra denna enligt nämndens mening avgörande synpunkt,
men härtill kommer en annan väsentlig sak som revisorerna vid åberopandet
av sin anonyma kostnadskalkyl lämnat ur räkningen, nämligen att kostnaderna
för alla nya tillverkningar ställa sig väsentligt olika under experimentstadiet
mot vad fallet är sedan tillräckliga driftserfarenheter vunnits
och serietillverkning kan tillämpas. Den begynnande prissänkning på gengasaggregat,
som inträtt och som enligt revisorernas mening utan vidare kan
tas till intäkt för att de tidigare priserna varit för höga, erhåller sålunda
sin naturliga förklaring i den sänkning av produktionskostnaderna som alltid
kan påräknas, när en nystartad tillverkning uppnår en viss grad av
mognad.
I berättelsen anföres prishöjningen på valsjärn och armeringsjärn som
exempel på starka prisökningar, »som icke kunna motiveras av den inträdda
handelsspär ren».
Då någon närmare upplysning icke lämnas i vilket avseende och efter vilka
grunder statsrevisorerna vilja sätta den inträdda handelsspärren i samband
med prisutvecklingen inom landet, står priskontrollnämnden helt frågande
inför detta uttalande. För det första är det givetvis helt orimligt att
bedöma prissättningen såsom oskälig endast därför att stor prisökning inträtt
sedan krigsutbrottet. Även en procentuellt sett ringa prishöjning kan
framstå som oskälig antingen emedan priset legat alltför högt redan före
kriget eller emedan kostnadsstegringen under krigstiden varit moderat. För
det andra bör handelsspärren i och för sig åtminstone icke direkt medföra
en prishöjning (örn med handelsspärren avses den avspärrning från handelsförbindelser
över Nordsjön och Atlanten, som den tyska ockupationen av
Danmark och Norge medförde). Den omedelbara konsekvensen av denna
avspärrning blev, som bekant, ökad knapphet på varjehanda viktiga råvaror
och förnödenheter. Men som priskontrollnämnden sökt klarlägga, bl. a.
i den till statsrevisorerna överlämnade promemorian, anses ökad knapphet
i och för sig icke få motivera en prishöjning. För det tredje hade den som
exempel åberopade järnprishöjningen till allra största delen ägt rum redan
före avspärrningen. Både råvaror för järnframställningen och färdigt
järn kunde intill den 9 april importeras i tillräckliga kvantiteter men givetvis
till starkt stegrade kostnader. I själva verket är det i främsta rummet
de enormt ökade importkostnaderna för järnindustriens skrymmande
råvaror (kol, skrot och tackjärn) som orsakat produktionskostnadsstegringen
vid handelsjärnverken.
Enligt de principer, nämnden följt vid prisövervakningen och som närmare
beskrivits i omförmälda promemoria, lia samtliga de prishöjningar p_å
valsjärn och armeringsjärn, som företagits sedan krigsutbrottet, kunnat motiveras
av inträdda kostnadsökningar. Vid samtliga tillfällen har prishöjning
trätt i kraft först sedan nämnden noga gått igenom framlagda kalkyler.
För att närmare belysa motiveringen för den i och för sig starka jämprishöjningen
kunna följande omständigheter, som framgå ur av bruken
framlagda kalkyler, anföras. För att framställa ett ton färdigt järn åtgå normalt
450 kg tackjärn. 700 kg skrot och 650 kg stenkol. Priset på det tackjärn,
som inköpes vid ifrågavarande järnbruk, hade mellan augusti 1939 och
januari 1940 stigit från 90 till 165 kronor pr ton, priset på skrot från 70 till
127:50 kronor pr ton och priset på stenkol från 27 till 95 kronor pr ton.
Dessutom hade vissa andra kostnadsposter undergått en stegring, som i summa
utgjorde 17 kronor pr ton handelsjärn. Summeras ovan angivna, direkt
— 315 —
konstaterbara kostnadsökningar (sorn erhållas genom att multiplicera angiven
prishöjning med åtgång av resp. råvaror pr ton järn), erhålles en total
kostnadsökning för framställning av ett ton handelsjärn med 135.37 kronor.
Den 26 februari 1940 sanktionerade nämnden en prissättning på valsjäm
och armeringsjärn, som betydde en prishöjning sedan krigsutbrottet med
12 kronor pr 100 kg och som alltså var mindre än den redovisade kostnadsstegringen.
I slutet av maj höjdes järnprisen med ytterligare 3.50 kronor pr
100 kg till det prisläge, som ännu består. Orsaken härtill var en ökning av
kostnaderna i samband med en förskjutning av järnbrukens råvarubas. Av
största betydelse är härvidlag det förhållandet att bruken tvingats ersätta
importerat utländskt (framför allt amerikanskt) skrot med dyrt svenskt träkolstackjärn,
som betingar ett pris av över 200 kronor pr ton. Vidare halden
ökade användningen av ved som bränsle (bränslekommissionen har föreskrivit
en andel av 35 procent) medfört, dels att brukens direkta bränslekostnader
icke nedgått i den proportion som de relativt billiga tyska kolen
efter avspärrningen betingat, dels en härav följande minskning i ugnarnas
timproduktion. För dessa kostnadsförhållanden lia bruken lämnat en detaljerad
redogörelse. Nämden kunde på grundval av framlagda kalkyler lämna
den senaste prishöjningen utan erinran, varigenom den av statsrevisorerna
angivna järnprisnivån uppnåddes.
Beträffande priset på bottenläder anföra riksdagens revisorer i § 44 bl. a.
följande:
»Revisorerna lia vidare från priskontrollnämnden erhållit uppgift a alt
priset å helt bottenläder av svenska kohudar, angivet i kronor pr kg fritt
garveri, som den 1 september 1939 utgjorde kronor 2.75, den 20 oktober 1939
stigit till 3.50 samt den 16 februari 1940 till 3.75 och den 1^ augusti 1940 till
4.35. Enligt från Sveriges lantbruksförbunds marknadsbyrå lämnad uppgift
utgjorde priset på svenska kohudar den 7 september 1939 i Stockholm och
mellansverige 0.87 — en siffra som ej nämnvärt paverkats av krigsutbrottet
— den 16 februari 1940 0.90 och den'' 1 oktober 1940 0.95 allt i kronor pr kg
färska varor. Medan priset på råvaran alltså stigit med 9.2 procent har priset
på färdiga produkter ökat med ej mindre än 58.2 procent.»
Med anledning av detta yttrande vill nämnden anföra följande. Prisutvecklingen
på färska kohudar i vårt land sedan krigsutbrottet visar endast
den av revisorerna anförda höjningen på 9.2 procent, men prishöjningen på
saltade hudar har varit betydligt kraftigare. Då det är dessa hudar och icke
de färska, sorn utgöra garveriernas råvara och dessutom handeln med saltade
hudar är ojämförligt mycket större än handeln nied färska varor, höiman
vid en diskussion av prissättningen på bottenläder utgå^ trän saltvarornas
pris. Försäljning av färska hudar förekommer endast från vissa mindre
landsortsslakterier, medan slakteriföreningarna och alla övriga mera betydande
slakterier uteslutande tillhandahålla saltade varor. Vid en bedömning
av det av djurägarna erhållna hudpriset bör man därför icke utgå från
rådande färskviktsnoteringar utan från noteringarna å salta hudar med avdrag
flir viktsförlust och saltningskostnad, vilket för närvarande för slakteriföreningarnas
medlemmar torde medföra ett färskhudspris på omkring
l.io å 1.15. Vid tiden för krigsutbrottet låg priset för en standardkvalitet av
saltade kohudar vid 0.90 å 1 krona pr kg. Därefter började omedelbart en
spekulativ prisstegring, till vilken alla parter på marknaden torde ha bidragit.
För att få en stabilisering lill stånd sammanträdde garverierna och hudhandlarna
i mitten av september, varvid man beslöt all ömsesidigt iakttaga
ett prisläge av- kronor 1.18. Vissa »outsiders» revo emellertid upp denna
överenskommelse genom avslut lill högre priser. Några dagar senare utsände
Sveriges slakteriförbund eli cirkulär till sina medlemmar, vari man hän
-
— 316 —
visade till de av riksdagen anvisade direktiven angående jordbruksprisernas
inriktning på 1925—1929 års prisnivå med 15 procent marginal uppåt. Slakteriföreningarna
uppmanades att fortsätta med sina hudförsäljningar och därvid
följa nämnda regel, vilket medförde en omedelbar prisstegring upp till
kronor 1.38 pr kg. På detta stadium fingo de dåvarande prissakkunniga tillfälle
att ingripa på marknaden. Under prissakkunnigas medverkan slöts ett
avtal mellan samtliga berörda parter (slakterier, hudgrossister och garverier)
enligt vilket slakteriernas utförsäljningspris till hudgrossister för saltade kohudar,
18 kg och över, sänktes från kronor 1.3S till 1.20. Garveriernas inköpspris
hos hudgrossisterna fastställdes till kronor 1.25 och direkt hos slakterierna
till 1.23. Då slakterierna vanligen icke kunna tillhandahålla de önskvärda
sorteringarna, förekommer emellertid relativt sällan någon direkt handel
mellan slakterier och garverier. Utöver själva hudpriset måste garverierna
emellertid räkna med en kostnad för transport, insyning och mottagning
på i genomsnitt 5 öre pr kg.
De i hudavtalet stipulerade priserna för saltade kohudar medförde en
tullständig stabilisering av hudmarknaden och dessa priser blevo gällande
ända till augusti månad 1940. En viss justering av hudavtalets priser måste
emellertid genomföras under augusti månad 1940, då en stark tendens till förskjutning
i priserna mellan de på den svenska marknaden mindre begärliga
lätta kalvskinnen och de tyngre hudarna inträdde. För att icke hudavtalet
skulle sprängas genom uppsägning från slakteriernas sida, vilket i dåvarande
knapphetsläge på tyngre hudar säkerligen skulle lia medfört mycket väsentliga
prishöjningar på bl. a. kohundar, medgav priskontrollnämnden en höjning
av hl. a. priset på kohudar från kronor 1.20 till 1.30 pr kg och en justering
av hudgrossisternas marginal med 5 öre. i huvudsak betingad av grossisternas
ökade transportkostnader. Priserna på kohundar fritt garveri kornilla
sålunda att stiga från kronor 1.30 till kronor 1.45 pr kg. Jämfört med
tiden före kriget hade sålunda garveriernas inköpspris stigit från omkring
kronor 1 pr kg till 1.45 pr kg, eller med ungefär 45 procent, och att höjningen
kunnat begränsas till detta belopp torde i huvudsak vara priskonlrollnämndens
förtjänst.
Den ovan anförda prisstegringen på saltade kohudar är emellertid ej tillräcklig
för att förklara prishöjningarna på färdigt läder. Örn man räknar
med att erhålla ungefär 60 procent av de använda hudarnas vikt i färdigt
läder, medför prishöjningen på kohudar från 1 krona till 1.45 en hudkostnadsökning
av något över kronor 0.75 pr kg färdigt läder. Till detta kommer
den synnerligen kraftiga prisstegringen på garveriextrakt, vilken på grund
av ökade importkostnader för quebrachoextrakt och en alltmer ökad användning
av inom landet producerat och till följd av vedprishöjningarna synnerligen
fördyrat ekextrakt beräknas utgöra 0.48 kronor pr kg färdigt läder,
en ofrånkomlig ökning med icke mindre än 160 procent. Även vissa av garveriernas
övriga kostnader, såsom utgifterna för andra kemikalier och fett,
ha sedan krigsutbrottet fördubblats, och andra kostnadselement såsom vissa
räntor och rabatter, ha stigit i proportion med läderpriset, men dessa kostnader
äro jämförda med de lidigare nämnda av mindre betydelse. Sammanlagt
torde de emellertid lia påverkat den åberopade noteringen med ungefär
0.36 kronor pr kg färdigt läder. Den av priskontrollnämnden sedan krigsutbrottet
godkända prisförhöjningen på bottenläder, tillverkat av svenska kohudar,
från 2.75 till kronor 4.35 motsvaras sålunda av en kostnadsökning,
som varit ofrånkomlig i det rådande krisläget. Nämnden önskar även anföra,
att det för närvarande rådande priset på svenskt bottenläder kunnat begränsas
till kronor 4.35 pr kg först efter ingående förhandlingar mellan nämnden
och garveriidkareföreningen, varvid uppgörelsen baserats på en av nämn
-
— 317 —
den och industrikommissionens prisbyrå föranstaltad och av auktoriserade
revisorer verkställd granskning av icke mindre än sex av vårt lands ledande
garveriföretag.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit — förutom undertecknad
— ledamöterna Hagander och Lundberg.
Stockholm den 13 januari 1941.
Underdånigst
Statens priskontrollnämnd
AXEL GJÖRES.
Sune Carlson.
Telegrafstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 183, § 45.
Till Konungen.
Genom remiss den 23 december 1940 har Kungl. Majit anbefallt telegrafstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940 församlade
revisorer under § 45 av sin berättelse anfört angående statens affärsverksamhet
såvitt rör telegrafverket. Med återställande av remissakten
får telegrafstyrelsen anföra följande.
I fråga om prissättning vid debitering av den materiel, som utlämnas från
telegrafverkets förråd, har tidigare använts ett medelpris mellan bokförda
värdet å inneliggande lager och inköpspriset å nyanskaffad materiel. Under
år 1940 har telegrafstyrelsen emellertid frångått denna princip och tilllämpat
något högre priser till förebyggande av att telegrafverket skulle
ligga med alltför dyra lager vid ett eventuellt framtida prisfall. Samma
princip kommer att tillämpas tills vidare även under 1941.
Sedan början av 1920-talet har centralt i telegrafstyrelsen förts en detaljerad
motorfordonsstatistik, såväl individuellt för varje motorfordon som
gruppvis för olika fordonskategorier. Denna statistik utsändes till alla
tjänstemän, som ha att göra med skötseln av telegrafverkets fordon.
I övrigt hänvisas till förslaget till omorganisation av telegrafverket, vilket
även omhandlar förrådsväsendet.
Vid avgörandet av detta ärende hava närvarit generaldirektören Ericson,
byråcheferna Lundgren, Wold och Svensson, t. f. byråcheferna Litström
och Psilander samt förste byrådirektören Holmgren.
Stockholm den 15 januari 1941.
ERIK SVENSSON.
Underdånigst
HELGE ERICSON.
Birger Watz.
— 318
Vattenfallsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 183, § 45.
Till Konungen.
Genom remiss den 23 december 1940 har Kungl. Majit anbefallt vattenfallsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940
församlade revisorer i sin berättelse anfört angående statens affärsverksamhet,
såvitt rör statens vattenfallsverk, och får vattenfallsstyrelsen till
åtlydnad härav, med återställande av remissakten, anföra följande.
Efter en omfattande redogörelse för förrådsverksamlieten vid vattenfallsverket
göra revisorerna uttalanden i nedan angivna hänseenden.
Revisorerna lia iakttagit, att stora förråd finnas samlade på ett och samma
ställe, vadan en icke obetydlig risk föreligger för förstörelse genom
vådeld.
Vattenfallsstyrelsen har vid utförandet av det nya förrådet i Trollhättan
så vitt möjligt reducerat brandriskerna. Förrådsbyggnaden har utförts i
tegel, betong och järn med brandsäkra dörrar inom lokalerna. Inredningen
av hyllor och skåp är utförd i plåt med undantag av en del ställningar å
vindsvåningen, vilka med hänsyn till sin provisoriska karaktär utförts av
trä. Sistnämnda ställningar äro behandlade med eldskyddsfärg.
Liknande åtgärder komma att vidtagas vid den under ombyggnad varande
varmförrådsbyggnaden i Västerås. Kallförrådsbyggnaden därstädes är
både med avseende på stomme och inredning utförd i eldfast material med
undantag för några hyllställningar, som med hänsyn till sin provisoriska
utformning äro av trä.
Såsom revisorerna omnämnt, har ur beredskapssynpunkt utspridning av
materialier redan ägt rum i viss omfattning. Vattenfallsverkets nu inneliggande
lager av transformatorolja, smörjolja, impregneringsolja och bensin
är exempelvis förvarat på ej mindre än 25 skilda ställen. Med undantag av
cisternerna för impregneringsolja och vissa mindre cisterner för transformatorolja
äro förvaringscisternerna för dessa oljor insprängda i berg eller
nedsänkta i jorden. Genom den redan genomförda fördelningen och den
fördelning, som vid ytterligare skärpt beredskap kommer att genomföras,
bliva brandriskerna vid vattenfallsverkets förråd ytterligare nedsatta.
Till begränsning av skada genom brand vid förråden har i Trollhättan
anordnats en särskild med ändamålsenlig attiralj utrustad brandstation.
Bland verkets personal i Trollhättan har organiserats en frivillig brandkår.
Aven vid andra vattenfallsverkets förvaltningar hava åtgärder i samma syfte
vidtagits.
Det av revisorerna iakttagna förhållandet att vid statens skilda affärsverk
olika principer tillämpas för prissättning av från förråd lämnade effekter
torde ha sin grund i de något olika ändamål, förråden tjäna.
Statens järnvägars förråd torde i huvudsak omfatta förrådseffekter för
driften och endast i mindre omfattning materiel för nybyggnader. Valienfallsverkets
förråd äro däremot till största delen nybyggnadsförråd, även
örn vissa materialier såsom kol, brännolja och smörjmedel i stor omfattning
lagras för driften.
Vattenfallsstyrelsen anser det vara riktigast att bokföra och debitera nybyggnadsmateriel
efter anskaffningsvärdet. Detta är en självklar regel, örn
materielen tillhör sådan, som någon tid lagras vid själva byggnadsplatsen,
men samma regel bör följas, om materielen lagras i ett centralförråd.
— 319 —
Vattenfallsverkets förråd för nybyggnader hålles relativt begränsat och
täcker i allmänhet förbrukningen under högst ett halvt till ett år. ^ Undantagsvis
har under nuvarande förhållanden förrådet av en del svåranskaffbara
materialier utvidgats att avse två till två och ett halvt års förbrukning.
Då den inneliggande förrådskvantiteten i regel avser endast konsumtionen
under en relativt närliggande tid, komma prisen på förrådseffekterna
att i stort sett ansluta sig till den allmänna prismarknaden och sålunda
belasta respektive byggnadsanläggningar med de belopp, som för dem
äro avsedda. Genom detta förfaringssätt sker anskaffningen i regel relativt
kort tid efter respektive anslags beviljande och kan därigenom ske ungefärligen
till den kostnad, vartill de vid anslagens uppförande kostnadsberäknats.
En nedskrivning av prisen för anläggningsmateriel med driftmedel
skulle avvika från den avsedda användningen av beviljade anslagsmedel och
innebära en icke avsedd nedskrivning av anläggningskontot.
Lagret av förrådsmaterialier för drift och underhåll bör däremot enligt
vattenfallsstyrelsens uppfattning i princip vara bokfört i måttliga fredspriser,
varför den löpande förbrukningen bör debiteras efter kostnaden för
de samtidiga löpande inköpen. Den regeln har också följts för vattenfallsverkets
enda stora driftartikel, nämligen kolet. Detta synes ej vara beaktat
i revisorernas redogörelse. Efter revisorernas påminnelse kommer vattenfallsstyrelsen
att tillämpa samma norm även för brännolja och möjligen för
en del andra materialier, som i väsentlig omfattning lagras för drift och
underhåll.
I vattenfallsstyrelsens beslut rörande detta ärende lia deltagit styrelsens
samtliga ledamöter, varjämte i ärendets handläggning jämväl deltagit överdirektören
Sylwan, byråchefen Helleberg och tf. förrådsdirektören Cronvall.
Stockholm den 18 januari 1941.
Underdånigst
W. BORGQUIST.
AXEL JACOBSON.
Generalpoststyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 183, § 45.
Till Konungen.
Genom remiss den 23 december 1940 har Kungl. Majit anbefallt generalpoststyrelsen
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940 församlade
revisorer under § 45 av sin berättelse anfört angående statens affärsverksamhet
såvitt rör postverket.
Med remisshandlingarnas återställande får generalpoststyrelsen anföra följande.
Generalpoststyrelsens yttrande torde påkallas allenast i vad avser revisorernas
uttalande angående kontrollen och redovisningen av postverkets motorfordon.
I nämnda avseende hava revisorerna anfört: »Vad slutligen kontrollen
och redovisningen av motorfordon beträffar, hava revisorerna funnit denna
— 320 —
i stort sett tillfredsställande. Revisorerna anse sig dock böra framhålla önskvärdheten
av att samma förfaringssätt, som äger rum vid vattenfallsstyrelsen,
tillämpas även vid övriga affärsverk, så att årligen i en särskild
redogörelse resultatet av redovisningen meddelas för varje motofordon beträffande
körlängd, underhållskostnad samt kostnad per mil, varigenom underlydande
myndigheter, som handhava skötseln och driften av motorfordonen,
få uppmärksamheten fäst på det ekonomiska utbytet av varje motorfordon
och möjligheterna att nedbringa kostnaderna för driften m. m.»
Enligt det vid statens vattenfallsverk tillämpade systemet handhaves kontrollen
över verkets automobiler på så sätt, att för varje automobil föres
en journal, i vilken antecknas varje resa, resans ändamål, passagerare, körd
våglängd samt bränsle- och oljeförbrukning. Vidare antecknas i journalen
ringbyten, reparationer o. d. Journalen insändes månatligen för granskning
till kraftverkens respektive byggnadsavdelningars kontor, vilka i sin ordning
göra vederbörliga anteckningar i en vid nämnda kontor förd journal,
vilken insändes till förrådskontoret för kontroll. Förrådskontoret sammanför
därefter de olika rapporterna till en årsredogörelse, upptagande samtliga
fordon med angivande för varje av inköpsår, körlängd, bränsleåtgång per
mil, driftkostnader m. m.
Såsom framgår av statsrevisorernas berättelse utövas kontrollen över postverkets
motorfordon av den under generalpoststyrelsens II byrå sorterande
garageverkstaden i Stockholm dock med undantag för postdiligenserna, beträffande
vilka kontrollen utövas av I byråns diligensavdelning.
Ä garageverkstaden föres för varje automobil ett kontrollkort, å vilket
göras anteckningar rörande åtgång av och kostnad för materialier, reservdelar
och förbrukningsartiklar, körd väglängd och bränsleförbrukning. Dessa
anteckningar föras dels efter verkstadens arbetskorg dels efter de månadsrapporter,
som varje postkontor avgiver beträffande de motorfordon, som
tilldelats postkontoret. Månadsrapporterna innehålla uppgifter för varje dag
i månaden om körd väglängd, förbrukning av bränsle och olja, byte av däck
och slangar, kostnader för reparationer och löpande tillsyn samt rörande de
på rekvisition från garageverkstaden erhållna materialierna m. m., som
använts lör varje motorfordon. De inkommande månadsrapporterna granskas
å garageverkstaden. Om därvid något anmärkningsvärt iakttages, påpekas
detta för vederbörande postmästare för vinnande av rättelse. Sedan
kontrollkorten vid årsskiftet sluträknats, fastställes för varje motorfordon
årskostnaden i öre per kilometer. Kontrollen över de här ifrågavarande fordonen
avser, såsom framgår av det anförda, bland andra samtliga de förhållanden,
som antecknas i den vid vattenfallsverket förda journalen med undantag
för uppgifterna om varje resa, resans ändamål och passagerare. Dessa
uppgifter skulle emellertid med hänsyn till den trafik, vari postverkets ifrågavarande
fordon användas, vara meningslösa och sålunda medföra ökat
arbete utan alt tjäna något nyttigt ändamål. Motorfordonen i fråga användas
nämligen uteslutande för postbefordran mellan olika postanstalter eller för
lokala posttransporter och alla dessa transporter ske antingen efter på förhand
uppgjorda turlistor eller i anslutning till tidtabellstider för postförande
tåg eller andra postlägenheter. Härtill kommer, att inga andra passagerare
medfölja än den för transportarbetet erforderliga personalen. Det vid postverket
tillämpade kontrollsystemet innebär en fortlöpande tillsyn (iver vagnparkens
ekonomiska utnyttjande dels dagligen genom vederbörande postmästare,
dels månatligen vid garageverkstadens granskning och månadsrapporterna.
Härigenom möjliggöres, att förekommande anmärkningsvärda förhållanden
kunna upptäckas och rättas på ett tidigt stadium. Generalpoststyrelsen
anser det vid postverket tillämpade förfaringssättet beträffande
— 321 —
de motorfordon, som i sista liand kontrolleras av styrelsens II byrå, bättre
lämpat och effektivare för den trafik, vari dessa fordon användes än den
vid vattenlallsverket tillämpade kontrollen.
Vad därefter angår postverkets diligenser tillämpas följande förfaringssätt.
Diligensfunktionär avger efter fullbordad tur dagrapport till överordnad
postmästare. Å dagrapporten angives postdiligensens nummer, färdsträcka,
avgångs- och ankomsttid, körda kilometer, antal resande, påfyllning av drivmedel
samt inkomst under turen. Dessutom antecknas allt anmärkningsvärt,
som inträffat under turen, såsom försening, dikeskörning, kollision m. m.
Med ledning av dagrapporterna upprättar vederbörande postmästare månadsvis
å särskild blankett rapport rörande postdiligenstrafiken, vilken upptager,
bland andra, motsvarande uppgifter, som diligensfunktionären skall
lämna i dagrapporten. Rapporten upprättas i två exemplar, av vilka det
ena insändes till generalpoststyrelsens diligensavdelning och det andra förvaras
vid postkontoret.
Månadsvis upprättas dessutom sammandrag av räkningar över utförda
reparationer å postdiligenser, släpvagnar och plogar ävensom uppgift å
verkställda utbyten av diligensdelar och reparationer av gummipersedlar.
Postverkets garage avlämnar likaledes månadsvis till diligensavdelningen
uppgift dels beträffande reparationer av diligenser m. m., dels ock beträffande
för dessa till de olika diligenspostkontoren levererade materialier och
förbrukningsartiklar.
Vid postkontor, under vilket diligenslinje är förlagd, upprättas därjämte
månadsvis för varje linje redogörelse beträffande inkomster och utgifter vid
linjen. Även av denna redogörelse insändes ett exemplar till I byråns diligensavdelning.
Ä denna avdelning föras kortsystem för varje diligens, avseende tillverkningsår,
tillverkningskostnad, vissa uppgifter enligt besiktningsinstrumentet
såsom högsta antal passagerare, motornummer m. m.
Såväl för varje postdiligens som för varje diligenslinje föras dessutom anteckningar
å särskilda kortsystem beträffande diligensförda kilometer och
bränsleåtgången för månad och år samt i medeltal per mil under trafikturer
och extra plogturer, tidpunkter för vagnarnas renovering samt totala
antalet körda kilometer vid varje renoveringstillfälle för varje diligens.
Beträffande postdiiigenstrafikens ekonomi förås å diligensavdelningen fortlöpande
anteckningar varje månad med ledning av från postkontoren inkomna
redogörelser m. m.
Samtliga bär ovan omnämnda redogörelser och uppgifter ligga till grund
för den redogörelse beträffande postdiligenstrafiken, som av generalpoststyrelsen
årligen avlåtes til! kungl, kommunikationsdepartementet ävensom
till de uppgifter, beträffande postdiligenstrafiken, som intagas i postverkets
årsberättelse (Sveriges officiella statistik, Postverket).
Med förenämnda redogörelse till kungl, kommunikationsdepartementet
följa två tabeller, utvisande det ekonomiska resultatet av diligenstrafiken
under nästförflutna driftår (1 juli—30 juni). Båda tabellerna upptaga inkomster
och utgifter för diligenstrafiken, den ena lör samtliga linjer, den
andra i medeltal för diligensförda kilometer. Tabellerna ifråga översändas
jämväl till varje postkontor, under vilket diligenslinje är förlagd, samt till
postdirektionerna.
I postverkets årsberättelse inflyta uppgifter beträffande antalet diligenslinjer,
linjernas längd, antal trafikkilometer, antal resande samt inkomster
och utgifter per diligenskilometer, allt avseende kalenderår. Även årsberättelsen
tilldelas postkontoren och postdirektionerna.
Härav torde framgå, att diligenspostmästarna hava tillfälle att jämföra
322 —
driftresultatet vid de olika diligenslinjerna och i förekommande fall vidtaga
eller föreslå åtgärder för att nedbringa driftkostnaderna vid de egna diligenslinjerna
eller på annat sätt öka det ekonomiska utbytet.
Även i vad avser postdiligenserna, som framgå i regelbunden trafik enligt
fastställda tidtabeller och — utöver postbefordran — mot ersättning befordra
resande och gods, anser generalpoststyrelsen det nu tillämpade kontrollsystemet
lämpligt. I fråga om diligensdriften torde det för övrigt vara
av större vikt för diligenspostmästarnas del att kunna jämföra driftresultatet
vid de olika diligenslinjerna än körkostnaderna för varje diligens. Det torde
därför vara fullt tillräckligt, att kontrollen ifråga om det ekonomiska utbytet
av varje diligens utövas centralt, såsom nu sker, genom generalpoststyrelsens
diligensavdelning.
Genom det vid postverket tillämpade kontrollsystemet kunna på driftsekonomien
inverkande anmärkningsvärda förhållanden konstateras och för
rättelse meddelas underlydande myndigheter avsevärt snabbare än som
skulle kunna ske genom offentliggörande av en årsredogörelse. Systemet
medför även, att den samlade erfarenheten hos de kontrollerande organen
kommer de underlydande myndigheterna till godo på ett effektivare sätt.
Med anledning av vad ovan anförts får generalpoststyrelsen hemställa, att
den ifrågasatta årsredogörelsen icke införes beträffande postverkets motorfordon.
I detta ärendes slutliga handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit
postsparbankschefen Enger, byråcheferna Lager och Holmström samt
tillförordnade byråchefen Johansson.
Stockholm den 17 januari 1941.
Underdånigst
ANDERS ÖRNE.
NILS-FRIDE ANTONI.
Järnvägsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 183, § 45.
Till Konungen.
Genom remiss den 23 december 1940 har järnvägsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1940 församlade revisorer
under § 45 i sin berättelse anfört angående statens affärsverksamhet såvitt
rör statens järnvägar och får styrelsen med remissaktens återställande
i anledning härav anföra följande.
Revisorerna ha under nämnda punkt behandlat tvenne frågor, av vilka
den ena gäller statens järnvägars förrådsverksamhet, dennas organisation,
arbetsuppgifter samt tillämpade bokföringsprinciper m. m. och den andra
skötseln och kontrollen av statens järnvägars motorfordon.
Mot den av revisorerna i dessa frågor lämnade redogörelsen är från järnvägsstyrelsens
sida intet att erinra.
Beträffande revisorernas uttalande att fara för brandrisk bör i största
— 323
män bortelimineras torde endast behöva framhållas, att ständig uppmärksamhet
ägnas denna angelägenhet. Lagren förvaras sålunda huvudsakligen
i av eldhärdig! materiel uppförda byggnader, vilka äro in- och utvändigt
försedda med tidsenliga släckningsanordningar. De större förråden belägna
inom verkstädernas inhägnade områden bevakas dessutom tillika med
resp. verkstäder av särskilt anställda nattvakter. Som ytterligare betryggande
åtgärd ersättes efter hand hyllinredningar av trä med sådana av stålplåt.
Revisorerna ha därefter till förnyat övervägande upptagit frågan om förrådslagrens
bokföringsvärde. 1939 års revisorer hävdade i denna fråga den
ståndpunkten att »bokförda värden å statens järnvägars förråd och kollager
böra helt eller delvis uppskrivas till vid tiden för respektive bokslut gällande
inköpsvärden och driftmedel, som härigenom frigöras, tillföras statsregleringen».
1940 års revisorer åter anse »att enligt sund affärskutym en
viss marginal mellan det bokförda värdet och värdet efter vid bokslutet rådande
prissituation alltid bör finnas». Sistnämnda mening överensstämmer
i princip med den uppfattning, åt vilken styrelsen i sitt den 20 januari 1940
avgivna utlåtande över vad 1939 års revisorer anfört rörande förevarande
spörsmål själv givit uttryck, nämligen att bokföringsvärdet bör vara lägre
än lagervärdet enligt gällande dagspriser. Frågan gäller alltså nu icke, huruvida
det kan anses riktigt att överhuvud taget hålla en dylik marginal —
härom äro revisorerna med styrelsen ense — utan endast om denna till sin
storlek är rätt avvägd.
För egen del lia revisorerna icke velat uttala sig örn den lämpliga storleken
av denna marginal, då avgörandet härom enligt deras mening bör
ankomma på vederbörande verksledningar. Helt allmänt framhålla de emellertid,
att det bokförda värdet av förrådslagren vid statens järnvägar synes
vara väl lågt, varför driften genom särskilda regleringsåtgärder bör gottskrivas
för mycket debiterade kostnader.
Sistnämnda uttalande är tydligen närmast föranlett av den av revisorerna
påvisade omständigheten att visst förråd — det i Göteborg — står bokfört
till minusvärde. Med anledning härav må framhållas, att varje förråd enligt
styrelsens mening icke torde böra betraktas som en ekonomisk enhet
utan endast som en del av statens järnvägars samlade förrådsrörelse, och att
sorn följd härav vid bedömande av frågan, huruvida marginalen mellan
lagervärdet och dagsvärdet är lämpligt avvägd, avgörande vikt icke synes
böra fästas vid förhållandet mellan nämnda värden för varje särskilt förråd.
Såsom framgår av de av revisorerna meddelade detaljuppgifterna förete
de olika förråden nämligen i delta hänseende mycket stora variationer. Sålunda
utgjorde relationen mellan lagervärdet och det beräknade värdet för
förrådet i Östersund 64.81 procent, för Malmö 45.0 procent, för Luleå 39.13
procent, för Örebro 10.46 procent samt slutligen för Göteborg ett minusvärde.
Dessa inbördes olikheter äro att tillskriva vid de olika förråden rådande
särskilda förhållanden i fråga örn lagerhållning och verksamhet. Vad angår
det för Göteborgsförrådet framkomna minusvärdet beror detta på att
nämnda förråd handhar tillverkningen och omsmältningen av lagermetall
ävensom tillverkningen av färger samt tillhandahåller samtliga övriga huvudförråd
dessa effekter lill lörbrukningspris. Det härigenom uppkomna
överskottet ackumuleras således vid huvudförrådet i Göteborg. Detta förfaringssätt
är måhända formellt sett icke fullt egentligt men bär ansetts
försvarligt, då styrelsen aldrig räknat med att någon betydelse .skulle tillmätas
lagervärdets relativa storlek vid varje särskilt förråd.
Såsom redan framhållits kan styrelsen emellertid icke finna rikligt att så
sker, utan synes vid bedömande av skäligheten av den inom förrådsverk
-
— 324 —
samheten tillämpade prispoliliken nämnvärd vikt endast böra fästas vid
törhållandet mellan det bokförda och beräknade värdet av statens järnvägars
hela lagerhållning. Detta förhållande utgjorde för år 1938 22.64 procent
och för år 1939 25.09 procent. Motsvarande procenttal för år 1940 är
ännu ej känt men torde med säkerhet bliva högre än för föregående år, på
grund av att förbrukningsprisen å vissa för driften viktiga effekter hållits
låga i jämförelse med de aktuella inköpskostnaderna. Skillnaden mellan det
beräknade och bokförda lagervärdet visar sålunda en tendens till att minskas,
vilket i synnerhet torde bliva fallet efter ett fredsslut.
Med hänsyn till vad ovan anförts och under hänvisning i övrigt till de
synpunkter, som styrelsen i sitt den 20 januari 1940 avgivna utlåtande
framhållit till stöd för sin i fråga örn lagerhållningen förda prispolitik, får
styrelsen som sin mening uttala, att någon reglering uppåt av förrådslagrens
bokförda värde icke synes lämplig eller ens försvarlig.
Beträffande motorfordonsparken framhålla revisorerna i sin redogörelse,
att skötseln och kontrollen huvudsakligen handhaves av styrelsens bilavdelning.
Till förtydligande härav synes böra framhållas, att landsvägsfordon,
tillhörande den av statens järnvägar bedrivna yrkesmässiga biltrafiken,
samt fr. o. m. den 1 januari 1941 även tjänstefordon (person- och lastbilar),
sortera under styrelsens bilavdelning. Alla övriga motorfordon såsom
motorvagnar och rälsbussar, inspektions- och ledningsdressiner samt
plattformsvagnar tillhöra däremot i nu förevarande avseende styrelsens
drifttjänstbyrå.
I fråga örn den driftkontroll m. m., som enligt ovanstående handhaves av
styrelsens bilavdelning och varom här närmast synes vara fråga, lia revisorerna
funnit densamma i stort sett tillfredsställande. Emellertid har som
önskemål uttalats, alt samma förfaringssätt, som äger rum vid vattenfallsstyrelsen,
måtte tillämpas även vid övriga affärsverk, nämligen att årligen
i en särskild redogörelse resultatet av redovisningen meddelas för varje
motorfordon beträffande körlängd, underhållskostnad samt kostnad per
mil, varigenom underlydande myndigheter, som handhava skötseln och
driften av motorfordonen, få uppmärksamheten fäst på det ekonomiska
utbytet av varje motorfordon och möjligheterna att nedbringa kostnaderna
för driften m. m.
Innan styrelsen ingår på frågan örn lämpligheten att årligen tillhandahålla^
underlydande myndigheter en redogörelse beträffande körlängd, underhållskostnad
m. m. för varje fordon, torde få erinras om, att i det rapportsystem,
som tillämpas för statens järnvägars landsvägsfordon jämväl
ingår en vagntablå, som för vederbörande fordon varje månad anger antalet
genomlupna vagnkilometer, bränsle- och oljeförbrukning samt underhålls-
och ringkostnader. Med ledning av denna vagntablå kan vederbörande
linjebefäl alltså månad för månad följa samtliga de förhållanden,
som ha inflytande på det ekonomiska utbytet av respektive fordon. I detta
sammanhang synes även böra framhållas, att utnyttjningsgraden, såvitt angår
i reguljär trafik använda fordon, är direkt avhängig av den turlista,
som gäller i den trafik, som fordonet i första hand betjänar. Givet är emellertid,
att där två eller flera linjer stöta samman, vagnomloppet uppgöres
med sikte på att utvinna största möjliga antal vagnkilometer. Annorlunda
ställer sig frågan beträffande fordon i icke regelbunden trafik, där elt dylikt
förhållande bör leda till övervägande, huruvida det icke kan vara ekonomiskt
fördelaktigare, att upphöra med användning av egna bilar och i
stället tillgodose förefintligt transportbehov med anlitande av vrkesåkare.
Vad härefter angår den såsom mönster rekommenderade vattenfallsstyrelsens
årsredogörelse för bl. a. varje fordons körlängd m. m. har styrelsen
— 325 —
den bestämda meningen, att det mål, vartill denna redogörelse syftar, nämligen
att fästa underlydande myndigheters uppmärksamhet på det ekonomiska
utbytet av varje motorfordon, på vida effektivare sätt nås genom det
redovisningssystem, som användes vid statens järnvägars biltrafikrörelse.
Detta system går nämligen ut på att med kortast möjliga tidsfrist få konstaterat
och tillrättat eventuella på vagnekonomin inverkande förhållanden,
varibland särskilt må framhållas bränsleförbrukningen, som utgör
den tyngst vägande utgiftsposten. Den omedelbara bild av dagsläget, som
erhålles genom statens järnvägars redovisningssystem, kan en långt i efterhand
lämnad årsredogörelse självfallet icke ge. Då utarbetandet av en
sådan redogörelse icke synes ägnad att åstadkomma någon förbättrad ekonomikontroll
men däremot skulle medföra en betydande arbetsbelastning
för den centrala ledningen och då redovisningen respektive kontrollen av
såväl till form som storlek så väsentligt olika biltransportrörelser som statens
järnvägars och vattenfallsverkets redan av denna anledning icke gärna
kan ske efter det senare verkets mönster, anser styrelsen, att den ifrågasatta
årsredogörelsen icke bör införas beträffande statens järnvägar.
I anslutning till vad ovan anförts får järnvägsstyrelsen hemställa, att förevarande
bägge förslag icke måtte föranleda någon åtgärd.
I behandlingen av detta ärende hava jämväl deltagit förrådsdirektören
Schåltz och chefen för bilavdelningen Lindskog.
Stockholm den 20 januari 1941.
Underdånigst
G. DAHLBECK.
A. THORSELL.
Järnvägsrådets arbetsutskotts
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 204, § 46.
Till Konungen.
Genom remiss den 23 december 1940 har järnvägsrådets arbetsutskott anmodats
avgiva utlåtande över av 1940 års statsrevisorer under § 46 gjort uttalande
i anledning av revisorernas granskning av utbetalat arvode till av
arbetsutskottet tillkallad sakkunnig.
Arbetsutskottet vill i anledning härav anföra följande.
För den händelse revisorernas uttalande avser anmärkning mot det utbetalade
arvodets storlek vill arbetsutskottet fästa uppmärksamheten på att arvodet
ej blott är en personlig ersättning till utredningsmannen utan även
täcker alla med utredningsmannens uppdrag förenade omkostnader som kontors-,
biträdes-, resekostnader m. m. Det arvode, som utgått, har till och med
inneburit någon reduktion av den taxa, som utredningsmannen tillämpar vid
dylika uppdrag för industrien. Då industrien finner med sin fördel förenligt
att på sätt som sker betala den sakkunskap, varav arbetsutskottet använt
sig, har arbetsutskottet, då det gällt en utredning rörande landets största företag,
ej ansett sig böra av kostnadsskäl vända sig åt annat och eventuellt
mindre kompetent håll med sitt uppdrag.
21—4I74H.1. Heil. berättelse lini/, statsverket är 1940. II.
— 326 —
Vidare ifrågasätta statsrevisorerna »med hänsyn till förevarande fall, huruvida
icke frågan om igångsättandet av utredningar, som kräva större kostnader,
jämväl borde underställas Kungl. Maj:ts prövning.» Med hänvisning
till vad arbetsutskottet ovan omförmält rörande arvodet till tillkallad sakkunnig,
anser arbetsutskottet, att nu »förevarande fall» icke kan motivera
den av revisorerna föreslagna åtgärden. Ett underställande hos Kungl. Majit
av rådets och utskottets beslut om utredningar med den tänjbara begränsningen,
att underställandet skall gälla utredningar, »sorn kräva större kostnader»
kan även befaras komma i hög grad inskränka rådets och utskottets
instruktionsenliga befogenhet att tillkalla sakkunniga biträden. Arbetsutskottet
anser därför önskvärt att revisorernas förslag ej föranleder någon åtgärd.
Emellertid vill arbetsutskottet framhålla, hurusom såväl rådet som utskottet
givetvis icke anse sig befogade till utredningar av vilken art och storleksordning
som helst. Så har jämvägsrådet vid sammanträde i dag och helt
oberoende av statsrevisorernas uttalande beslutat en underdånig framställning
med hemställan, att Kungl. Majit måtte låta utföra viss mer omfattande uU
redning rörande statens järnvägars självkostnader. Remissakten återgår härjämte.
Stockholm den 20 januari 1941.
Underdånigst
AXEL VON SNEIDERN.
Allan Hagman.